ÅRSBERÄTTELSE OM TECHNOLOGIES FRAMSTEG, FÖR ÅREN 1848 OCH 1849, TILL KONGL. VETENSKAPS AKADEMIEN AFGIFVEN AF G. E. PASCH. STOCKHOLM, 1852. P. A. NORSTEDT & SÖNER, Kongl. Boktryckare. INNEHALL. Sid. Mechanisk kraft \BRANDELY‘s ångmachin med högtryck 1. af ånga. J CORDES’ och LOCKES ångmachin . . 1. Sims’ ångmachin....................... MELLINGS ångmachin.................2. Du TREMBLEYS ångmachin med ånga af ether eller chloroform 3. Jernbanor. TAYLOR‘s och Conders elektromag- netiska jcrnbanor........................................ Qvarnar. Indrifning af kall luft mellan qvarn- stenarna 5. Spinning. Bomullsspånad. Presser-frames . . 6. Väfning. VINCENTS slagbom för mönsterväfstolar 7. Prames sätt att samtidigt begagna samma mönsterpapp i flera Jac- ....................................8. Jacquardsstolar af Helm, Bartholome och af Rohsberg...................8. CLAUSENS eller De Poorters väfstol 9. Blekning. Irländska linneblekningssättet . . 10. Nya byknings- och blekningssätt af 23. Färgning och tygs | Tillverkning af garanceux . . . . 25. tryckning. Sätt att bättre fästa indigofärg . 26. Ny etsning på indigo, af Mercer . 27. Cyanblålt............................27. Wolframsyradt natron såsom bet- ningsmedel.......................28. Lackfärgers användande till tygs tryckning, af Robertson . . . 29. Tryckning ochko-X^lt sätt att kopiera teckningar m. piering af teck- ‘ m. af Niepce de SAINT-VICTOR ningar. ) och Poitevin 32. Stylografi........................37. RUNGES skrifbläck................38. Fotografi. Medel att öka Daguerreotypplåtars känslighet för ljuset, af NOTHOMB, Claudet och af BELFIELD Lefévre samt LÉON Faucault .... 39. Poitevins sätt att öfverflytta på fo- tografiskt papper så väl daguerreo- typbilder som kopparstick . . .41. Fotografi. Sid. Fotografi på papper, af BLANQUART- EVRARD...........................41 Metaller. Galvanoplastik. Stenarter. Glas. Porslin. Kautschuk och i gutta percha. ) Socker. Talg och oljor. Kemiska produk- ter. Joderadt papper för fotografering, af JORDAN .........................45. Smidbar messing.......................46. Jernplåts förzinkning.................46. Jerns förzinkning på våta vägen . 48. Förtenning på baksidan af galvano- plastiska tryckplåtar..............49. Metallers galvanoplastiska öfverdrag- ning med messing eller bronz, af BRUNEL, Bisson och GAUGAIN samt af SALZEDE.........................49. HESSENBERGS eldförsilfring . . . 52. CHRISTOFLES galvaniska förgyllning . 53. EBELMENS sätt att genom konst fram- bringa ädelstenar..................55. FARTHINGS förbättringar i glastillverk- ning ..............................56. Gul emaljfärg för glasmålning, af WÄCHTER ...........................57. Matt försilfring på porslin, af Rousseau 58. Ludersdorffs platinering på porslin, glas och stengods • . . . . 59. Porslins lödning, af WÄCHTER . . 63. Bearbetningssätt af kautschuk och gutta percha, af PARKES, Gu. HAN- COCK och Th. Hancock.... 64. Kautschuks behandling med svafvel- syrlighctsgas, af Westhead . . 72. Sockers raffinering genom centrifugal- kraften, af P. Playfair och LA- WRENCE HlLI..........................72. Blekning af talg och oljor . . .73. Tillverkning af svafvelsyra utan an- vändande af blykammare . . . 74. Blodlutsalt, erhållet medelst den at- mosferiska luftens qväfve . . . 75. Blysockerberedning utan moderlut . 77. JACQUELAINS sätt att bereda chrom- syrade salter.......................77. Lignin- eller bomullskrut . . . .78. Violettes sätt alt använda öfverhet- tad vattenånga till teckniska behof 80. Ett betydligt antal till ångkraftens användande hö-Aecbonisk rande uppfinningar hafva under de tvennc sednast för- ånga. flutna åren blifvit kända; men de flesta äro af den beskaffenhet, att deras tydliga beskrifvande utan bi- fogade teckningar ej är möjligt, hvarföre här endast några få bland dem kunna omnämnas. För att så mycket som det är möjligt begagna BRANDE- ångan i högtryckmachiner, föreslår BRANDELY att, sedanängmachin ångan verkat på pistonen, först leda henne i rummet megeös- emellan ångcylindern och en denne sednare omgifvande beklädnad, i ändamål att hindra ångcylinderns afkyl- ning genom beröring med luften, och derefter låta henne gå genom svänghjulets armar och slutligen ut- strömma tangentielt vid detta hjuls omkrets, hvarige- nom hjulets så kallade gång öfver centrum skall befordras 1). En rotationsångmachin af CORDES och Locke skil- CoRDEs’ jer sig till sin inrättning väsendtligt ifrån de vanliga LOCKEs roterande ångmachinerna. Den består af ett hjul, som rRtginus- rörer sig i ett' lufttätt hjulhus, hvilket sednare står i chin. förening med kondensatorn och de tillhörande luftpum- parna. Hjulet liknar ett öfverfallshjul, är på alla sidor ledigt och sättes i rörelse af en ångstråle, som från ångpannan införes i tangentiel riktning i hjulhuset. — Anställda försök skola hafva visat, att denna machin, som utmärker sig genom sin enkelhet, verkar med en betydlig kraft2). 1) Polytechnisches Central-Blatt, 1848, sid. 222. 2) Mechanics Magazine 1847, vol. 46 sid. 73. — Polytech- nisches Central-Blatt, 1847, s. 1198. Prof. Pasch’s Årsb. för år 1848 o. 1849. 1 2 , ‘ Sims’ J. SIMS i England har tagit patent på en ny in- ängma- rättning af så väl rotations- som balance—ångmachiner. I rotationsmachinen är ångcylindern diametralt insatt i svänghjulet och har såsom vanligt en piston, men . denne är försedd med två pistonstänger. som utgå en från hvardera bottnen af cylindern, och äro satta i förening med tvenne tunga vigter, hvilka sätta sväng- hjulet i omlopp derigenom, att de, i följd afpistonens rörelser, skiftevis flytta sig emellan detta hjuls me- delpunkt och omkrets. — I balance-machinen ligger ångcylindern i midten af balancen, hvars rörelser äf- venledes frambringas af två vigter, hvilka här, ge- nom pistonens fram- och återgång, röra sig emellan balancens vändningspunkt och ändar 3). MELLINGS Melling i England har gifvit ångmachinen en chin. sammansättning, hvari principen för så väl högtryck- som den atmosferiska ångmachinen äro förenade, i än- damål att af den använda ångan vinna en större kraft. Hans ångmachin har tre, horizontelt efter hvarandra liggande och med hvarandra förenade ångcylindrar. Af dessa hafva de båda yttersta, som äro de atmo- sferiska, sina utåt liggande ändar öppna, och äro lika stora, hvaremot den medlersta, som är högtryckcylin- dern, har en mindre diameter än de båda förenämnda. Machinen har tre pistoner, en i hvarje cylinder, hvilka alla äro på lika långa afstånd fästade vid en gemen- sam pistonstång. — Ångan insläppes i den medlersta eller högtryckcylindern och verkar på dennes piston, under det att den ånga, som der näst förut varit be- gagnad och nu befinner sig på andra sidan om pisto- nen, genom en ventil inkommer i den närmast be- lägna större cylindern och i densamma verkar genom expansion. På samma gång utgår den nu redan ex- 3) Mechanics Magazine 1848, N:o 1284. — DINGLER‘s Po- lytechnisches Journal, Band 109, s. 332. panderade ångan i den andra större cylindern till kon- densatorn, under det att atmosfertrycket genom denna cylinders öppna ända verkar på den dervarande pi- stonen. Machinens spel förnyas sedan på lika sätt, men i omvänd ordning 4). Franska Marinförvaltningen hade för några år se-DU TREM- dan låtit anställa försök med en af Du TREMBLEY gjord angma. uppfinning att på ångfartyg drifva den ena machinen chignad med vattenånga, men den andra med ånga af ether.ether eller Dessa försök utföllo tillfredsställande i afseende på den" form, mechaniska effekten, men användandet af ett så an- tändligt ämne som ether ansågs vara farligt, ehuru machinen var med den omsorg inrättad, att under densammas gång ingen lukt af ether kunde förmärkas. Sedermera hade Lafond föreslagit att i etherns ställe nyttja chloroform, och Franska Vetenskaps-Akademien erhöll af Marin-Ministern uppdrag att undersöka chlo- roformens och dess ångas användbarhet till nämnde ändamål. — Ett i BESLAY‘s machinfabrik i Paris med denna chloroformångmachin anstäldt försök har full- komligt lyckats. Den dertill begagnade machinen hade två cylindrar och yttre kondensation. Ångpannan var försedd med stående upphettningsrör, omgifna af vatt- net.. Härifrån gick ångan först till machinens ena cy- linder och, sedan hon der hade verkat, till chloro- formapparaten. Denna bestod af en upprättstående jern- cylinder, innehållande flera nedtill slutna kopparrör, uti hvilka chloroformen befann sig, och i rummet om- kring dessa insläpptes den från första cylindern kom- mande ångan. Härigenom blef chloroformen upphettad och förvandlades hastigt till ånga, under det att vat- tenångan fullständigt kondenserades. Chloroformångan inleddes i machinens undra cylinder för att verka på 4) Mechanics Magazine 1846, vol. 45, sid. 505. — Po- lytechnisches Central-Blatt, 1847, s. 283. 4 dennes piston, hvarefter den fördes till condensatorn, för att sedan, i flytande form, derifrån medelst en pump återföras till den förutnämnda chloroformappa- raten. — Uti den här omnämnda apparaten blef åtgån- gen af bränsle naturligtvis blott så stor, som pisto- nens di ifvande uti ångcylindern fordrade, ehuru båda pistonerna sattes i verksamhet. Machinen var beräk- nad för 20 hästkrafter eller 1 0 för hvardera cylin- dern. Undersökningen visade , att vattenångan verkade med 9,45, men chloroformångan med 14,8 hästkrafter, ehuru cylindrarna hade samma diameter och piston- slagen i båda voro till antal och längd lika 5). Jernbanor. Vid inrättandet af atmosferiska jernbanor har all- JQRARDS tid en af de största svårigheterna bestått deri, att Tavlors man, för att kunna sätta vagnarna i förening med och . . , . , , . CONDERS pistonen i banans ror, varit nödsakad att i detta efter mngneti'- hela dess längd anbringa en genomskärning, hvilken ska jem-under vagnarnas gång måste hållas lufttätt tillsluten. 0 ' Till undvikande af denna rörets genomskärning har Jobard föreslagit att, genom begagnandet af elektro- magneter, sätta pistonen och vagnarna i ett immate- rielt samband med hvarandra. I en sådan jernbana skulle så väl pistonen som vagnen förses med ett till- räckligt antal elektromagneter, och banröret göras så tunnt, att afståndet emellan de inom och utom röret varande magneterna blifva så litet som möjligt. Pi- stonen kunde sättas i rörelse genom luftens antingen utpumpning eller sammanpressning, hvilken sednare af Jobard anses vara fördelaktigare, emedan banröret, i anseende till sin tunnhet, möjligen kunde blifva sam- mantryckt om luften deri förtunnades 6). — En elek- tromagnetisk jernbana af hufvudsakligen samma be- 5) Polytechnisches Central-Blatt, 1848, sid. 1199, 1330. 6) Dingler’s Polytechnisches Journal, Band. 103, sid. 10. — Polytechnisches Central-Blatt 1847, sid. 272. skaffenhet som den här omnämnnda har äfven af Tav- lor och Conder i England blifvit föreslagen 7). En af CABANES i Bordeaux gjord, eller åtminstone. Qvarnar. först med framgång begagnad uppfinning, hvarigenom, af kall vid målning på en vanlig qvarn med horizontela ste-lan qvarn- nar, en vida större qvantitet mjöl än vanligt skall på stenarna, en gifven tid erhållas, har väckt mycket uppseende. Den består deri, att kall luft under målningen bestän- digt indrifves emellan qvarnstenarna. Härigenom skall målningen påskyndas dels derigenom att, i följd af luftströmmens verkan, säden hastigare utbreder sig från qyarnstenarnas medelpunkt till deras omkrets, dels äfven derföre, att man kan låta stenarna kring- löpa med större hastighet, emedan de af den oupp- hörligt inkommande luften så mycket afkylas, att mäl- dens för starka upphettning icke är att befara. Till luftens införande nyttjar CABANES en fläkt, som om- drifves med en hastighet af 800 till 1200 omlopp i minuten. Ifrån denna fläkt ledes luften genom ett rör, som ingår i sidan af ett vertikalt, ofvan tillslutet rör- stycke, hvilket är insatt i den öfre qvarnstenens eller så kallade löparens öga, mot hvilket det bör lufttätt ansluta utan alt hindra stenens gång. Derföre är ögats öfre kant invändigt omgifven af en mctallring, emellan hvilken och rörstycket en tätning af läder är anbragt. Genom rörstyckets öfra betäckning ingår ett smalt rör, sot insläpper säden i qvarnen. — Enligt trovärdiga mäns intyg males af denna qvarn mera än dubbelt, och i vissa fall ända till 4 gånger så mycket mjöl, som på samma tid erhållcs af en qvarn, hvars ste- nar är lika stora som den förenämndas, men der Inft- ström icke användes . 7) Mechanics Magazine 1846, N:o 1196. — DINGLERS Po- lytechnisches Journal, Band 103, sid. 15. 7) Polytechnisches Central-Blatt 1847, sid. 610. 6 Flera sätt att under målningen införa luft emel- lan stenarna hafva i England blifvit föremål för pa- tent, uttagna af G. H. Bovill 8), J. PINEL 9), J. Taylor 10) och A. V. NEWTON 1). Spinning. För att vid förespånad af bomull kunna fastare Bomulls- iii 1 i i o i o o i spånad. sammanpacka den löst snodda spanaden, pa ett sådant fransses. sätt, att den, utan att sträckas ojemn, intager på bo- binen sa litet rum som möjligt är, begagnar man i England ett slags förespånadsmachiner, som der kal- las presser-frames, uti hvilka de till spelen hörande vingarna hafva vid den ena, och stundom äfven vid den andra af sina ändspetsar en liten rörlig, mot bo- binen gående arm, hvilken medelst en fjäder bestän- digt hålles tryckt emot förespånaden under dennas lindning på bobinerna 2). Emot dessa machiner an- märker W. Seed , att de, ehuru i vissa fall fördelak- tiga, likväl i allmänhet hafva två fel, hvarigenom de inverka skadligt på garnet; nemligen 1:0 kunna icke alla fjädrarna, som trycka de från vingarna utgående pressarmarna emot spånaden, hafva lika spänning, hvar- före äfven spånaden på de särskilda bobinerna blir olika packad, och 2:0 trycka fjädrarna i början sva- gare, men sedan med tilltagande styrka, i mån som bobinerna fyllas med spånad, af hvilken de yttre hvarf- 8) The Repertory of Patent Inventions, 1847, Vol. 9, s. 202. — Polytechnisches Central-Blatt, 1847, s. 7 32. ®) The Repertory of Patent Inventions, 1847, Vol. 10, s. 19. — Polytechnisches Central-Blatt, 1847, s. 1173. 10) The London Journal of Arts, 1847, Vol. 29, s. 400. — Polytechnisches Central-Blatt, 1847, s. 1174. 1) The London Journal of Arts, 1847, Vol. 30,s. 13.— Polytechnisches Central-Blatt, 1847, s. 1174. 2) The London Journal of Arts, 1847, Vol. 30, s. 90; Vol. 31, s. 20, 240. — The Repertory of Patent Inventions, 1847, Vol. 10, s. 9. —■ Dingler’s Polytechnisches Jour- nal, Band. 95, s. 10. — Polytechnisches Central-Blatt, 1847, s. 1142. ven sålunda blifva mera sträekta och hårdare packade än de inre. Till förekommande af dessa olägenheter använder SEED icke de förutnämnda fjädrarna, utan sätter den från spelets vinge utgående pressarmen i förening med en vigt, som, under machinens gång, genom centrifugalkraften trycker pressarmen emot bo- binen, och tillika är så anbragt, att den i‘ mån som förespånaden ökas, flyttar sig närmare spelets rota- tionsaxel och följaktligen åstadkommer en beständigt minskad trvckning mot bobinen 3). I den JACQUARDska väfstolen verkar, såsom be- Väfning. kant är, mekanismen endast på ränningen, men icke XEEovnS på skottspolarnas gång eller inslaget. Vid tillverkningen till män: af vissa fasonerade tyg, som hafva inslag af många stolar, färger har man derföre varit nödsakad att, jemte väf- varen, använda en gosse, hvars görornål var att, stå- ende vid ena sidan af väfstolen, utvälja och inkasta i den öppnade ränningen de med de olika färgade in- slagen försedda skottspolarna, i den ordning, som ty- gets mönster fordrade. Detta särskilda arbete undvi- kes nu genom en af VINCENT i Paris uppfunnen slag- bom, battant-lanceur Vincent kallad, hvilken på hvar- dera sidan om väfven har flere öfver hvarandra be- lägna lådor, af hvilka hvar och en innehaller en skott- spole med inslag af en viss färg. Efter hvarje slag, som med denna bom göres, flytta sig på båda sidor lådorna uppifrån nedåt eller nedifrån uppåt, så att all- tid en skottspole med den erforderliga färgen kommer att löpa genom ränningen. Den mekanism, hvarige- nom detta till vägabringas, står i en sådan förening med den öfver väfstolen anbragta JACQUARDska meka- nismen, att båda på en gång sammanverka till mön- strets frambringande i väfven. — Den här omtalade 3) The London Journal of Arts, 1847, Vol. 30, sid. 310. — Dingler’s Polytechnisches Journal, Band 96, sid. 9. — Polytechnisches Central-Blatt, 1847, sid. 930. 8 slagbommen är beräknad för tyg mod inslag af 4 till '1 2 särskilda färger. 4). PRAMES Preussiska Finance-Ministerium har tilldelat väf- sätt att verimästaren PRAME i Berlin en belöning för ett för- begagna faringssätt, hvarigenom, vid väfning af tyg med större mönster- mönster, de dertill hörande mönsterpappen kunna sam- PADP, tidigt begagnas i flera JACQUARDStolar. Detta skall Jac- vinnas derigenom, att mönsterpappen skiljas i afdel— IoraPS” ningar, af hvilka den, hvarmed väfningen skall börjas, föres till den första väfstolen och derifrån samlas i en trädlåda, så att det första pappet der kommer att ligga underst och de öfriga i behörig ordning derof- vanpå, hvarefter lådan omstjelpes och pappen föres till den andra väfstolen för att der begagnas. På samma sätt fortfares med de återstående afdelningarna af pappen. — För att vid de tillfällen, då mönstret fordrar pappens återgång, icke nödgas låta stolarna af- . stadna, skiljer man dessa sednare pappen ytterligare i särskilda afdelningar. Härvid fordras likväl, att väf- varenas arbetshastighet är fullkomligt lika 5). Åtskilliga inrättningar af den JACQUARDska me- kanismen för särskilda väfnader hafva blifvit uppfunna af HELM i Preussen 6) BARTHOLOME 7) och ROHSBERG 8) m. fl. 4) Bulletin de la Société d’enceuragement, Jul. 1846, s. 392. — DINGLER‘s Polytechnisches Journal, Band. 103, sid. 25. 5) Verhandlungen des Vereins zur Beförderung des Ge- verbfleisses in Preussen, 1847, sid. 51. — Polytech- nisches Central-Blatt, 1847, sid. 794. 6) Verhandlungen des Vereins fiir Beförderung des Ge- verbfleisses in Preussen, 1846, sid. 795. — Polytech- nisches Central-Blatt, 1847, sid. 795. 3) Verhandlungen des Vereins zur Beförderung des Ge- werbfleisses in Preussen, 1847, sid. 150.—Polytech- nisches Central-Blatt, 1848, sid. 709. 8) Verhandlungen des Vereins zur Beförderung des Ge- , verbfleisses in Preussen, 1847, sid. 152. — Polytech- nisches Central-Blatt, 1848, s. 710, 9 En i Belgien uppfunnen och flerestädes i olika CLAUS- personers namn patenterad väfstol har under de sed- XTNk naste åren väckt mycken uppmärksamhet. Den be-Dr Poon- nämnes vanligen CLAUSSENS väfstol, men dess verkliga väfstöl. uppfinnare lärer vara DE Poorter. De hufvudsakli- gaste uppgifterna derom äro följande: till sin samman- sättning liknar den de mechaniska väfstolarne eller så kallade power-looms, men drifves med handkraft. Man kan deri väfva antingen ett enda eller ock på en gång ända till 4 tygstycken, som alla kunna vara af olika ämnen, t. ex. linne, bomull, ull och silke. Den for- drar ingen egentlig väfvare, utan endast en vanlig ar- betare, som medelst en vefstång håller stolen i gång och sammanknyter brustna trådar, när detta behöfves, men hvilket sällan förefaller. En person kan beqvämt och med ringa ansträngning, på denna stol tillverka antingen 1 stycke väf af 31 yards °) bredd eller, på lika tid 2 stycken af 2 yards bredd, 3 stycken af 1 yards bredd, eller 4 stycken af 20 tums bredd hvar- dera, samt, enligt i Irland anställda försök, medhinna på 4 timmar 2 stycken bredt linnelärft, hvardera af 5 yards 13 tums längd. Tyget blir öfverallt af full- komligt lika täthet, emedan slagbommen alltid med lika styrka träffar inslaget. För detta ändamål är rännin- gen spänd endast genom vigter, och tillbakagår vid hvarje slag så mycket som tjockleken af inslagstråden utgör. Härigenom undvikes äfven den tidsförlust, som vid väfning på vanligt sätt uppkommer derigenom, att väfven tid efter annan måste lindas på väfbommen; hvarjemte den fördelen vinnes, att ränningens spän- ning beständigt är densamma, men kan, genom om- byte af vigter, ökas eller minskas allt eftersom en tätare eller glesare väfnad åstundas. Då inslaget är af olika färger, förrättas skottspolarnas omvexlande af 9) 1 Yard är = 3,3 Svensk fot. sjelfva väfstolen, på hvilken äfven, då mönstertyg skola väfvas, den JACQUARDska mechanismen lätt låter an- bringa sig. — Fördelarna af denna väfstol hafva blif- vit vitsordade af Irländska Akerbrukssällskapet, Lin- odlingssällskapet i Belfast, Hannoverska Industriförenin- gen m. fl. 10). Bteknin/r. D. HEEREN, som på Hannoverska Regeringens be- linneblek-kostnad företagit en resa till Irland, för att i trakten ningssät- omkring Belfast taga kännedom om derstädes brukliga sättet att bleka linnelärft, har härom lemnat en gan- ska fullständig beskrifning, hvaraf blott ett utdrag här kan meddelas. Det Irländska lärftet väfves, för det närvarande, nästan endast af machingarn. Linet erhålles dels inorn landet, dels från Frankrike, Holland, Belgien, Ryss- land och någon gång äfven från Tyskland. Helst blan- dar man olika linsorter med hvarandra vid spinningen. Väfningen af de bättre och finare lärftsorterna sker på handstolar; endast sämre lärfter väfvas i några fabri- ker på machinstolar. Likväl skall hos MARSHALL i Leeds ett fullkomligt felfritt lärft tillverkas på så kal- lade power-looms, men tillverkningskostnaderna skola der blifva 15 procent dyrare än då väfningen sker för hand. De tätaste och fastaste lärften väfvas af blekt garn, emedan de då lida mindre vid den se- dan följande blekningen. Efter hvar och en af de behandlingar, vid hvilka lärftet kommer i beröring med lut, svafvelsyra eller chlor m. m., sker i Irland detsarnmas uttvättning med den yttersta sorgfällighet. Härtill begagnas en tvätt- machin, hvilken har mycken likhet med en klädes- valk, men hamrarne äro icke tandade, utan hafva en 10) Polytechnisches Central-Blatt, 1847, sid. 22, 2 6 9, 796; — 1848, sid. 753. — Mechanics Magazine, 1846, Nov. sid. 556. — Dingler’s Polytechnisches Journal, Band 103, sid. 76, 259. enda sned bana. Under machinens gång rinner be- ständigt vatten på lärftet från en reservoir, och det af hamrarna utpressade vattnet bortgår genom kum- mens botten, hvilken är genomborrad med en mängd hål. Hamrarna göra 30 slag i minuten. Det till tvätt- ningen begagnade vattnet är ett från både organiska och oorganiska ämnen nästan fullkomligt fritt källvat- ten, hvarpå Irland har rik tillgång. HEEREN anser vattnets renhet och den stora omsorg, som vid tvätt- ningarne användes, vara hufvudorsakerna till den Ir- ländska blekningsmethodens utmärkta resultat. De till blekningen hörande behandlingarna af lärf- tet äro följande: Väfklistrets bortskärande. Det råa lärftet ge- nomarbetas 1 timma i den förenämnda tvättmachinen, dels för att fullkomligt indränkas med vatten, dels för att renas, hvarefter det lägges i ett kar, öfvergjutes med varmt eller kallt vatten och lemnas 2 eller 3 dagar i hvila. Under denna tid uppkommar i lärftet en sur jäsning och klistret förstöres. Somliga blekare lägga det våta lärftet blott i stora högar, i hvilka jäsning sedan uppkommer, men detta förfaringssätt är mindre fördelaktigt än det förra. Bykning. Den till lärftets bykningar erforder- liga luten beredes dels af Amerikansk pottaska (perl- aska), dels af soda, af hvilka den förra är verksam- mare än den sednare. Perlaskan innehåller i medel- tal 50 procent rent eller 73} procent kolsyradt kali. Den bästa Engelska sodan, som nyttjas i blekerierna, innehåller 86 procent kolsyradt eller 50 procent kau- stikt natron, och visar på DECROIZILLES alkalimeter 79 grader. Vanligen är dock sodans rena natronhalt blott 48 procent. I flera af de bättre blekerierna begag- nas Amerikansk stenaska eller Montreal-pottaska, hvilken, derigenom att kalk användes vid dess bered- ning, till största delen är kauslik, hvarföre man deraf genom blott upplösning i vatten genast erhåller en till- räckligt kaustik lut. Icke sällan användas pottaska och soda tillsammans. Do flesta blekare i trakten af Belfast kausticera icke luten, utan upplösa blott pott- askan eller sodan i rent och från jordsalter fritt vatten. Lutens beredning sker i en panna af gjutjern, i hvilken pottaskan upplöses under omrörning i 6 gån- ger dess vigt kallt vatten, hvarefter lösningen lemnas att klarna och aftappas sedan i en annan jernpanna. Om luten skall kausticcras, så tillsätter man dertill pottaskans halfva vigt kalk, låter luten klara och af- tappar henne från bottensatsen. — Då soda användes, kausticeras den icke, i anseende till dess svårlöslighet i kallt vatten, utan tillsättes i olöst tillstånd vid lärf- tets bykning. För bykningen, hvilken sker antingen öfver eld, eller med tillhjelp af ånga, begagnas en af stark jern- plåt förfärdigad panna, hvilken, i förra fallet har for- men af en inunder något afplattad halfsfer och 10 fots diameter emellan bräddarna. Ungefär 11 fot öf- ver pannans botten är ett trädgaller inlagdt för att hindra lärftets beröring med pannbottnen. Elden träf- far endast pannans under gallret belägna del. Pan- nan är försedd med ett något hvälfdt lock af jernplåt, fästadt med ett gångjern, så att det med tillhjelp af ett tåg och block kan upplyftas och nedfällas, hvar- vid den nödiga tätningen åstadkommes af ett, uti en omkring pannbrädden gående ränna inlagdt, platt hamp- tåg. Det har tvenne koniska säkerhetsventiler, hvar- dera af 2 tums diameter och 6 skålpunds vigt utan någon annan lastning. Det fästes vid pannans brädd med 8 skrufklämmor. — Då bykningen sker med änga, nyttjas en nedåt smalare eller konisk panna utan lock och inuti fodrad med träd. Ångan, hvarmed luten upphettas, insläppes genom ett rör vid pannans botten. 13 Sedan luten på ett af de förut nämnde sätten blifvit tillredd, gjutes den i bykpannan och utspädes till den erforderliga graden med vatten. Luten an- vändes i allmänhet ganska svag, dock rättar sig dess styrka efter lärftets grofvare eller finare beskaffenhet. För grofva lärftssorter fordras till första bykningen en lut af omkring 11 procent kolsyradt kali. För finare lärfter är en lut af i procent tillräckligt stark. Man eldar nu, och då luten fått en värma af ungefär 30°, lägger man i pannan ett af starka tag förfärdiga dt glest nät, och deruti lärftet, sammanbundet i lösa knippor, hvardera af 10 till 12 stycken, hvarefter nätets hörn läggas deröfver. Lärftet lastas sedan med bräden, skurna efter pannans form och nedhållna med tre tvärs- öfver dem lagda jernslåar, hvilka fasthållas af jern- krampor, anbragta på insidan af pannan och nära un- der dennas brädd. Luten bör nu nästan fylla pannan och fullkomligt betäcka det af förenämnda bräden ned- tryckta lärftet. Härefter nedfällas locket på pannan och fästes med skrufklämmorna. Elden styres så, att pannans säkerhetsventiler blott tidtals öppna sig i följd af ångtrycket. Denna bykning i slutna kärl, under ett högre ångtryck (knappt 14 atmosfer) och en tem- peratur af ungefär 104°, användes derföre att man anser lutens verksamhet derigenom ökas, hvarjemte man vinner de fördelarna, att en verklig uppsjudning eller kokning undvikes, och att de öfre och undre la- gren af lärftet få nästan alldeles samma värmegrad. Att lärftet genom detta bykningssätt icke skadas, har erfarenheten tillräckligt visat. Denna första bykningen varar, efter lärftets be- skaffenhet, i 21 till 3 timmar. Efter denna tid öpp- nas pannans lock, nätet tillika med allt lärftet upp- lyftes medelst en kran och lemnas hängande öfver pan- nan, till dess att luten afrunnit. Derefter lägges lärf- 44 tet i en trädcistern, hvan det genom flera påsläppta vattenstrålar afsköljas. Tvättning. För att fullkomligt befrias från lut föres lärftet nu till tvättmachinen, der en bundt af 40 till 20 stycken läggas under hvar och en af ma- chinens hammare och arbetas i 25 minuter, efter hvil- ken tid vattnet afrinner alldeles rent och klart. I brist af tillräckligt källvatten kan, vid de första tvätt- ningarna , flodvatten utan olägenhet användas. Utläggning på bleket. Efter tvättningen utläg- ges lärftet genast på bleket, der det blott ofullkom- ligt utbredes och lemnas i 2 eller 3 dagar, alltefter väderlekens och lärftets beskaffenhet. I Irland begju- ter man aldrig med vatten det på bleket utlagda lärf- tet, emedan luftens fuktighet och den ofta inträffande ymniga daggen der göra denna begjutning onödig. Blekplatserna ligga stundom på slätter, stundom äro de sluttande och bestå ofta af den renaste gräsvall men ej sällan äro de bcväxta med hvarjehanda örter. Vanligen äro de, till skydd mot vinden, omgifna af träd. Ytterligare, bykningar. Då lärftet kommit från bleket, underkastas det en bykning för andra gången, hvarefter det åter i 25 minuter behandlas i tvättma- chinen, lägges sedan på bleket, undergår derefter en tredje bykning o. s. v. Antalet af dessa bykningar är minst 6, men kan för grofvare lärfter stiga till 12 eller i 5. Man använder vid dem en allt mer och mer svag lut, så att dennas styrka, som vid första bykningen var ungefär 2 grader, under de följande efter hand minskas till } grad Baumé. I samma mån som luten göres svagare, förkortas äfven tiden, så att den 6:te bykningen varar blott 1 till 4 timma. For- dras flera bykningar, så användes likväl för den sista af dem icke kortare tid än 1 timma. 1 somliga blekerier nyttjar man vid bykningens början en svag lut, men förstärker denna ända till den 4ide eller 5:te bykningen, hvarefter man låter dess styrka aftaga. En dylik, först stigande och se- dan aftagande progression äger äfven rum för byknings- tiderna. Huruvida detta förfaringssätt, för hvilket nå- gon grund svårligen kan finnas, är fördelaktigare än det vanliga, synes ännu icke vara afgjordt. Den en gång nyttjade luten blir merendels på nytt begagnad vid den nästa, och stundom vid de två följande bykningarne, likväl med tillsats af frisk lut. Denna besparing af luten är dock egentligen nyt- tig endast då grofvare lärfter bykas; för de finare deremot samt vid den sista bykningen bör frisk lut alltid användas. Då blekningen har sin behöriga gång, ske dag- ligen 3 till 4 bykningar. . Efter de sednare bykningarne blir lärftet med större omsorg än i början utbredt på bleket. Man fäster det med 5 tum långa trädpinnar, hvilka man med en egen konstfärdighet invrider i det våta lärftets hörn och långsidor och nedsticker i jorden. Sedan, genom omvexlande bykning, tvättning och utläggning på bleket, lärftet fått en någorlunda full- ständig blekning, utväljer man de stycken, som äro färdiga till behandling i svafvelsyre- och chlorbaden. De öfriga blifva en eller flera gånger bykta och ut- lagda på bleket. Lärftet, som skall komma i svafvel- synebadet, bör hafva en temligen hvit grund, men likväl öfverallt innehålla en mängd små gula, halm- artade fläckar. Dessas tillvaro är nödvändig. Finnas de i blott ringa antal, eller saknas de alldeles, så är detta ett tecken att lärftet blifvit för mycket angripet af bykningarna, och man har att befara, att det ge- nom det följande blekningsarbetet blir skört. Svafvelsyrebad. Lärftet lägges nu, så torrt som det kommer från bleket, i ett kallt bad af 300 vigts- delar vatten och 1 del concentrerad svafvelsyra, och lemnas deri i ungefär 4 2 timmar. Af största vigt härvid är, att lärftet är fullkomligt' betäckt af det sura badet och icke på något ställe uppskjuter öfver detsamma. Tvättning. Från det sura badet föres lärftet till tvättmachinen, för att der fullkomligt befrias ifrån syra. Intvålning. Hyfling. Det efter tvättningen våta lärftet dragés öfver ett bord och bestrykes fläcktals ett par gånger med ett stycke hvit tvål, hvaraf på hvarje lärftsstycke af 26 yards längd ungefär 1 8. åt- går. Ännu bättre är att lägga lärftet i tvålvatten, som uppvärmes med ånga. — Lärftets fullständiga ge- nomträngning af tvålen sker genom den så kallade hyflingen, hvilken förrättas af en machin. Denna in- nehåller uti en trädställning tre öfver hvarandra be- lägna rännor eller i båda ändarna öppna tråg, förfär- digade af ekplankor. Hvarje trågs sidor hafva tätt öfver trågets botten ovala hål, genom hvilka lärftet under arbetet långsamt (2 fot i minuten), drages, tvärsigenom tråget, af ett par refflade valsar. Inuti tråget ligger en planka, som, genom machineriet sät- tes i en fram- och tillbakagående rörelse. I undra sidan af denna planka, äfvensom i trågets botten, äro infällde bräden af hvitbok, som hafva på tvären gå- ende grofva refflor, af hvilka lärftet, under sin gång igenom machinen, emellan plankan och trågets botten, våldsamt gnides och fullkomligt genomtränges af två- len, hvilket tillika gör det våta lärftet halt och smi- digt, hvarföre det ock icke på något sätt skadas af denna hårda behandling. Bykning. Utläggning på bleket. Efter hyflin- gen bykes lärftet i 4} till 2 timmar i en svag lut af ungefär 1’7 ungefär 1 procents halt. Sedan tvättas det under ham- rarne i tvättmachinen, hvarefter det sorgfälligt utbre- des på bleket och lemnas der i 2 dagar. Chlorbad. Efter förenämnda blekning kommer lärftet i ett chlorbad, bestående af en ytterst utspädd lösning af underchlorsyrligt kali, beredt genom chlor- kalks sönderdelning med pottaska och innehållande ett litet öfverskott af denna sednare. Detta chlorbad göres så svagt, att deri lagd, med indigo färgad mellanblå ull efter 24 timmar icke visade någon märkbar för- ändring. — För att närmare pröfva halten af denna chlorvätska , upplöste D. HEEREN, efter GAY-LUSsAC‘s me- thod1), 4,439 grammer arseniksyrlighet i litet saltsyra och tillsatte destilleradt vatten, till dess att lösningen vägde 1000 grammer, hvarefter denna färgades med litet indigolösning. Det befanns, att till denna arsenik- lösnings blekning fordrades 10 gånger dess vigt chlor- vätska. Det för chlorbadet bestämda karet fylles till två tredjedelar med den förenämnda chlorvätskan, hvarefter lärftet, väl utbredt inlägges och qvarlemnas i 42 till 44 timmar, under hvilken tid man noga tillser att vätskan alltid betäcker lärftet några tum högt. Karet förblifver under hela tiden öppet. Tvättning. Ifrån chlorbadet föres lärftet till tvätt- machinen , under hvars hammare det bearbetas 1 timma. Svafvelsyrebad. Efter nyssnämnda tvättning får lärftet ett svafvelsyrebad, på samma sätt som förut blif- vit nämndt, men badet göres nu litet svagare än förra gången.' Tvättning. Jntvålning. Lärftet befrias från svaf- velsyra uti tvättmachinen, hvarefter det för andra gån- gen intvålas och hyflas. 1) Se Årsberättelsen 1837, sid. 69. Prof. Pasch’s Årsb. för år 1848 o. 1849. 2 18 Digestion med tvålvatten. För de fina lärfts- sorterna, som behöfva blott ett enda chlorbad, följer nu den sista behandlingen med tvålvatten och lut. Lärf- tet uppvärmes i 2 timmar med svagt tvålvatten och en ganska utspädd lut af ungefär } grad BAUMÉ, hvar- vid temperaturen icke får stiga fullt till kokpunkten. Tvättning. Utläggning på bleket. Lärftet fö- res nu till tvättmachinen, lägges derefter, för sista gången på bleket och tvättas slutligen ännu en gång i machinen, hvarefter det genast, i ännu vått tillstånd, öfverlemnas till appreteringen. Om lärftet icke skulle visa sig vara tillräckligt hvitt efter det andra svafvelsyrebadet, såsom det van- ligen händer med grofvare lärftssorter, så följer efter intvålningen, bykningen och utläggningen på bleket, i stället för digestion med tvålvatten, ett chlorbad för andra gången med derefter följande tvättning, svafvel- syrebad, tvättning, intvålning, bykning, tvättning och utläggning på bleket, och stundom kan det blifva nöd- vändigt att för tredje gången företaga dessa behandlingar. I några blekerier uteslutes svafvelsyrebadet före chlorbadet, och lärftet kommer i detta sednare directe från den sista utläggningen på bleket. På samma sätt, som förut blifvit nämndt om lu- ten, kan äfven svafvelsyran nyttjas flera gånger, efter en liten tillsats af frisk syra. Först då det sura ba- det blifvit för mycket orent, måste ett alldeles nytt beredas. Den fulländade blekningens kännetecken. Blek- ningen fortsättes icke så länge, att alla de förut om- nämnda, små halmartade gula fläckarne i lärftet för- svinna; ty lärftet skulle då sannolikt blifva för mycket angripet och skörna. Man upphör derföre med blek- ningsarbetena, då ännu en och annan gul halmfläck fin- nes öfrig, och man träffar derföre i alla väl blekta Ir- ländska lärfter sådana små gula prickar, hvilka bevisa, 19 att blekningen blifvit ledd med försigtighet och icke fortsatt utöfver sin behöriga gräns. De till lärftets appretering hörande operatio- nerna äro följande: Stärkning. Det efter den sista tvättningen ännu våta lärftet utvrides, för att så mycket som möjligt är befrias från vatten. Detta sker i en dertill inrättad machin, uti hvilken lärftet spännes emellan tvenne, midt emot hvarandra belägna krokar, af hvilka den ena är fast, men den andra kan kringvändas. Lärftet lägges derefter i en stärkelselösning, som vanligast beredes af hvetestärkelse. Man räknar på 100 stycken lärft i medeltal 42 86. stärkelse, dock rättar sig detta förhål- lande dels efter lärftets tjocklek, dels efter den glatt- het och styfhet, som man vill gifva det. För åtskil- liga grofvare, men ganska vackra och fasta lärftsorter, användes intet appreteringsmedel. Stärkelsen kokas i en kopparkittel med tillsats af smalts till en svag lös- ning, i hvilken lärftet lägges uti en trädkista. Sedan detta är väl genomdränkt af stärkelselösningen, drages det emellan tvenne vid kistans brädd befintliga träd- stycken , för att befrias från en del af stärkelsen, hvil- ken sedan i vridmachinen ytterligare utpressas till den grad, som man anser nödig. — - I stället för hvetestär- kelse nyttjas, för finare lärfter, stundom sagu eller ta- pioka, hvilken sednare anses för det bästa appreterings- medel. Bäst sker stärkningen uti en af valsar samman- satt stärkmachin, hvarigenom en bättre fördelning af appreturen vinnes, och lärftet derjemte blir slätt och fritt från veck, i följd hvaraf äfven dess torkning går jemnare. Man låter då lärftet, så vått som det kom- mer från tvättmachinen, och utan att först utvridas, gå ett hvarf utan stärkelse, men under beständig på- släppning af vatten, emellan stärkmachinens valsar, 20 hvarefter det lägges i stärkelselösningen och sedan går emellan valsarna. Första torkningen. Det stärkta lärftet sam- manlägges ordentligt och föres till torkhuset, der det upphänges för att, utan tillhjelp af värmningsanstalter, så mycket torka, att det väl icke kännes ännu vått, men väl något fuktigt. I detta tillstånd nedtages lärf- tet för att undergå följande behandling. Stampning. Denna operation, som utgör den väsendtligaste delen af det Irländska appreteringssättet, tjenar i stället för den annars vanliga manglingen, hvil- ken i Irlands blekerier aldrig brukas. Starnpmachin innehåller flera, med starka axeltappar försedda, på ho- rizontela jernskenor hvilande valsar af bokträd, hvilka hafva 10 fots längd och 1} fots diameter. Sedan lärf- tet, på det sätt som snart skall närmare beskrifvas, blifvit lindadt pä en af dessa valsar, sättes en rad af 30 stampar i hastig rörelse, under det att valsen lång- samt vänder sig och tillika rörer sig fram och tillbaka i riktningen af sin axel, så att stamparna alltid verka på nya ställen af lärftet. Dessa stampar äro, likasom valsen, af bokträd, hålla i längd 5} fot och i tvär- snitt 4 tum i qvadrat, samt väga omkring 24 86.. Stamparna lyftas till en fallhöjd af 1 0 tum öfver sjelfva valsen, och således 9 tum öfver det på denne lindade, 1 tum tjocka lagret af lärftet. Under det att valsen vänder sig I hvarf, flyttar den sig tillika 12} gång fram och tillbaka, och på samma tid gör hvar och en af stamparna 299 slag. — Ganska ofta innehåller hvarje machinställning 2 valsar, af hvilka beständigt den ena är under stamparna, under det att från den andra det redan stampade lärftet borttages och derefter nytt lärft lindas på densamma, af hvilket tre stycken bredvid hvarandra inrymmas på samma vals. Då af- och på- lindningen af lärft skall ske, rullas den ena valsen utur sitt läge under stamparna, och den andra kommer att intaga den förres plats. Tre arbetare sätta sig dä på ett bräde vid den första valsen och afdraga lärftet, hvarvid valsen vänder sig af sig sjelf. Härefter följer påläggningen af nytt lärft. För detta ändamål påsättes och fastskrufvas en vef pa valsaxelns fyrkantiga ända, och en arbetare kringvänder valsen med stor skynd- samhet. De tre sittande arbetarne låta nu hvardera först ett 25 yards långt lärftstycke, hvilket, genom långvarigt bruk till samma behof, blifvit starkt glät- tadt, såsom underlag upplöpa på valsen. Derefter kom- mer lärftet som skall stampas, af hvilket hvarje arbe- tare låter 3 till 6 stycken upplinda 'sig på hvarandra, och ofvanpå detta en betäckning af ett med underlaget lika beskaffadt lärft. Alla de pålindade lagren måste ligga fullkomligt släta och utan ringaste veck. Den an- dra valsen, på hvilken stamparna undertiden fallit, un- danskjutes så snart som stampningen på densamma är fulländad, och ersättes då af den förenämnda, på hvil- ken stamparna nu får verka, under det att det näst förut stampade lärftet aftages från den undanskjutna valsen o. s. v. — Den vanliga stampningstiden är 2 timmar, hvarefter lärftet som då ännu icke är färdigt, aflindas tillika med underlaget från valsen och pålindas åter, men i motsatt riktning, samt stampas på nytt i 2 timmar, hvilken omvexling, hvarvid det underst lig- gande lärftstycket kommer öfverst, ännu förnyas två gånger, sä att hvarje stycke blir stampadt i samman- räknadt 8 timmar. I vissa fall, då lärftet skall er- hålla en betydligare glättning och blifva mycket glän- sande, förlänges stampningstiden ända till 2 eller 3 veckor. Andra torkningen Förnyad stampning. Det stampade lärftet, hvilket, såsom förut är nämndt, i fuk- tigt tillstånd kommit på valsen, föres nu till torkrum- met, der det fullständigt torkas, hvarefter det ännu en gång stampas i 1 timma. Slutligen sammanlägges det i paketer, hvilka äfven stampas litet för att blifva fasta 22 och erhålla en vacker form, hvarefter det är färdig handelsvara. Mycket löst väfda lärftsorter, t. ex. ett slags lätta näsdukar, torkas i uppvärmdt rum, emedan de då er- hålla en större fasthet och elasticitet än genom tork- ning vid luftens temperatur i Irlands fuktiga klimat. Appreteringen medelst stampning har afgjorda fö- reträden framför den vanliga manglingen, ehuru genom denna sednare arbetet går långt fortare och lärftet får en ganska skön glans. Vid manglingen, der lärftet blir tillräckligt glättadt, då det gått en eller två gånger emellan mangelvalsarna, blifva trådarna genom det starka trycket icke allenast afplattade, utan äfven — emedan de ligga korsvis öfver hvarandra — om icke afskurna, likväl alltid försvagade. Derjemte få trådarne, vid det hastigt inträdande våldsamma trycket, icke tillfälle att ändra sitt läge, utan bibehålla det tämligen olika af- stånd sinsemellan, som de fått i väfstolen. Genom stampningen undvikas dessa olägenheter. Den verkan, som stamparna genom sina oräkneligt många men svaga slag åstadkomma, sker långsamt och småningom, hvar- före äfven trådarna vinna tid att flytta sig och jem- nare fördelas, hvarigenom lärftet blir öfverallt likartadt och får ett vackrare utseende. Då dessutom lärftet är lindadt i flera hvarf, som bilda ett lager af åtminstone 1 tums tjocklek, och derjemte genom underlaget och betäckningen är skyddadt för beröring med så väl val- sen som stamparna, så blir trycket på trådarna icke särdeles våldsamt, hvarföre de ock mera bibehålla sin naturliga rundhet och intryckas ej i hvarandra, och lärftets glatthet blir mera en följd af en länge fortsatt gnidning än af ett ögonblickligt häftigt tryck. Inne- håller lärftet tunnare och tjockare ställen, så blifva dessa sednare, om mangling användes, företrädesvis angripna af valsarna, och nästan hela trycket concentreras på dem, hvarföre de ock blifva svagare än de öfriga de- 23 lama af väfnaden. Sådant kan icke hända då lärftet stampas. — Genom trådarnas rundhet och ett eget moiréartadt skimmer kan det stampade lärftet lätt skil- jas ifrån det manglade. Endast hos mycket starkt glät- tade lärfter är denna skillnad mindre märkbar. Till lärftets fullständiga blekning och appretering åtgår en tid af ungefär 6 veckor. Ett blekeri af me- delstorlek , hvilket årligen bleker 8 till 10 tusen styc- ken lärft, behöfver en drifkraft af omkring 30 häst- krafter och en personal af 20 till 25 arbetare. Det Irländska lärftets goda beskaffenhet och be- gärlighet bero icke allenast på dess fullkomliga blek- ning och sköna appretur, utan äfven på dess jemna väfnad och styrka, hvilken sednare har sin grund så väl i garnets godhet, som i användandet af den föga menliga stampningen. Man har väl trott att detta lärft blifvit mindre varaktigt efter införandet af linspinning med machiner, men en mängd försök och iakttagelser hafva sedermera visat att ett godt machingarn är i styrka fullkomligt jemförligt med det som genom hand- spånad erhålles 2). Följande, af H. SANDEMAN uppfunna nya sätt att Nya byk- byka och bleka garn och väfnader af lin eller bomullBieknings- hafva i England blifvit patenterade: sätA. Kall bykning. Denna grundar sig på kalkhydra- MAN. tets egenskap att vara lösligare i kallt än i hett vat- ten. SANDEMAN använder derföre kall kalkmjölk, hvari godset, som skall bykas, lägges och qvarlemnas i 12 timmar eller längre, om så skulle erfordras. Vid byk- ning af väf, uppmjukas denna i varmt vatten, innan den lägges i kalkbadet. Detta sednare bör alltid inne- hålla mera kalk än det använda vattnet förmår upp- 2) Mittheilungen des Gewerbvereins fur das Königreich Han- nover 1847, N:o 51, sid. 345. — DINGLER‘s Polytech- nisches Journal, Band. 107, sid. 138, 171. — Poly- technisches Centra 1-Blatt, 1847, sid. 1375. 24 lösa, emedan det fett, som vanligen alltid förekommer i godset, förenar sig kemiskt med den i vattnet lösta kalken, och badet följaktligen skulle förlora all verk- samhet, om det icke innehölle kalk i öfverskott. — Ef- ter denna kalla bykning, sker blekningen på vanligt sätt medelst kall chlorkalk- eller chlorkalilösning och derpå följande svafvelsyrebad. I många, om icke i de flesta fall blir godset på detta sätt tillräckligt blekt. Skulle en högre grad af hvithet fordras, så bykes godset slutligen i en svag lösning af pottaska, soda eller såpa, vid kokhetta eller en nära dertill upphöjd temperatur. Ljum bykning. Härtill nyttjas företrädesvis kalk- mjölk, uppvärmd till temperaturen emellan 23° och 76° C. Om man till denna bykning vill använda pottaska eller soda, så medför det icke någon fördel att upp- drifva temperaturen öfver 65° C. Bykning och blekning på en gång. Godset be- handlas med en blandning af kalkmjölk och klar chlor- kalklösning. Denna blandning användes helst kall, men kan äfven nyttjas varm. Godset lemnas deri i 12 till 24 timmar. SANDEMANS uppgifter hafva väckt mycket uppseende hos blekeri-ägarne i Stor-Britannien. — Då, enligt PH- lips, 1 del kalk fordrar till sin upplösning 656 delar vatten af 0°, 752 af 1 5g° eller 1280 af 10 0° C., samt då, enligt GRAHAM, 2000 delar kall mättad kalk- lösning, om den utspädd med 4000 delar vatten och upphettas till kokpunkten, afsätter A del kalkhydrat, så bör deraf följa, att en vid låg temperatur beredd och derigenom kalkhaltigare lösning kan vid bykning ersätta en het och derföre mindre kalkhaltig. Detta har äfven af några i stort anställda försök blifvit be- kräftadt. — Uppgiften att pottaske- och sodalut icke blifva verksammare, om deras temperatur höjes öfver 65°, förtjenar så mycket mera att pröfvas, som luten i 25 kattunstryckeriernas stora cirkulationsapparater, i hvilka ett betydligt antal tygstycken på en gång bykas, san- nolikt icke har en mycket högre värmegrad än den nyssnämnda, och man dessutom numera funnit, att byk- ning med tillhjelp af högtryckånga icke medför de för- delar , som man deraf väntat 3). Dr. WYDLER i Aarau har bekantgjort ett i en Färgning Schweitzisk fabrik användt sätt att tillverka det färg- tryckning. ämne, som fått namn af garanceux och som erhålles Tiilyr utur till färgning redan begagnad krapp. — Till upp- Garan-- samlandet af den efter färgningen öfrigblifna krappåter- c ’ stoden gör man antingen gropar i jorden, hvilka äro beklädda med en lätt murning, hvarigenom vätskan kan småningom, afrinna, så att man slutligen erhåller en någorlunda tjock bottensats; eller ock uttömmer man färgkyparna i stora fat eller kar, som inuti äro öfver- dragna med grof linneväf och nedantill hafva en eller flera tappar, framför hvilka en säck af packduk är fä- stad, hvilken genomsläpper vattnet, men qvarhåller krap- pen. Då vattnet så mycket som möjligt är afrunnit från krappmassan, upptages denna, inslås i en pack- duk och pressas. Derefter sönderstampas krappen och blandas småningom med svafvelsyra af 60 grader BAUMÉ. Till 100 E. torr krapp tagas omkring 50 86. svafvel- syra. Den starkt pressade krappen innehåller ungefär 10 procent vatten. Den med svafvelsyra mycket noga blandade krap- pen lägges i ett trädkärl, som 4 till 6 tum öfver bott- nen har en med hål genomborrad lösbotten, och i hvars sida ånga kan inledas genom ett blyrör. Kärlet har dessutom ett tungt lock, som kan tätas med kläde, hampa eller dylikt. Detta kärl bör kunna inrymma 3 till 4 centner krappmassa. 3) Mechanics Magazine 1848, N:o 1279. — DINGLER‘s Po- lytechnisches Journal, Band. 109, sid. 145. 26 Sedan krappen är lagd i kärlet och detta väl till- slutet, insläppes deri en stark ström af ånga, och se- dan massan kommit i kokning, omröres den tid efter annan, på det att ångan må träffa alla delar deraf. Då massan blifvit förvandlad till en öfverallt likartad välling, som ända igenom är rödbrun eller nästan svart, är den färdig. Härtill åtgår vanligen en timmas tid. Krappen uttages nu ur kärlet för att tvättas. Denna tvättning fordrar den största sorgfällighet, eme- dan produktens brukbarhet deraf beror. Bäst sker den i gamla otäta fat eller kar, hvilka inuti beläggas med packduk, om de hafva hål eller stora springor, annars icke. Man anbringar i dem några öfver hvarandra be- lägna, med tappar försedda hål, för att kunna aftappa vattnet, i mån som bottensatsen afsätter sig. Uttvätt- ningen fortsättes, till dess att det afrinnande vattnet icke mera reagerar för syra. Med alkalier eller kalk får syran icke neutraliseras, emedan dessa ämnen skada vid färgningen. Der garanceux genast begagnas, torkar man den- samma vanligen icke fullkomligt utan pressar den blott , då man naturligtvis vid färgningen måste fästa afseende vid vattenhalten. För öfrigt användes den på samma sätt som garancin. Mot A U. garancin svara 3 till 31 8. garanceux. Denna sednares färgrikhet beror för öf- rigt på krappsorten och på det slags färgning, hvartill krappen varit nyttjad. Detta sednare är icke likgiltigt, emedan krappen efter rosenrödt qvarhåller mycket mera färgämne än efter vanligt rödt. 4). satt att Enligt Chevreul är det vanliga sättet att fästa sättraigö-indigofärg på så väl ylle som bomull ofullkomligt, men färg- kan på genom enkla utvägar förbättras. Om ett i varmkyp färgadt indigoblått ylletyg behandlas med het 4) DINGLERS Polytechnisches Journal, Band. 105, s. 43. — Polytechnisches Central-Blatt , 1847, s. 577. %7 vattenånga eller i ett kokhett bad, innehållande tenn- salt och vinsten, eller ock blott i ett klibad, eller i en lösning af alkali, så blir färgen långt fastare. Samma förhållande inträffar hos bomullstyg, färgade i kall in- digokyp, ehuru färgen på bomull icke får den varak- tighet, som på ull. På samma sätt, som de förut- nämnda betningsmedlen, verka äfven gummi arabicum och åtskilliga feta ämnen 6). J. MERCER har funnit att indigoblått kan bortetsas Ny ets- med en blandning af rödt blodlutsalt (kalium-jerncyanid) Tir och kaustikt kali. Tryckes denna blandning på ett kyp- Mercer. blått tyg, så förstöres färgen och det tryckta stället blir bländande hvitt, utan att tyget det ringaste lider. På bomullstyg, färgade i kall indigokyp, kunna de fi- naste hvita mönster erhållas, om tyget indränkes med en lösning af rödt blodlutsalt och derefter torkas samt sedan på valstryckmachinen tryckes med kaustikt kali eller natron 6). Det är bekant, att enfärgade cyanblå tyg erhål-Cyanblätt. las genom tygens indränkning i en lösning af jernsalt och utfärgning i ett med svafvelsyra försatt bad af vanligt blodlutsalt. Genom cyans bortetsning med alkali erhållas rost- färgade mönster, och dessa kunna genom sura bad för- vandlas till hvita. Då cyanblått skall framställas på hvit grund med mångfärgadt mönster, kan förebetning med jernsalter icke användas. Man har i detta fall begagnat en tryck- färg af tennchlorid och pariserblått, men den sålunda erhållna blåa färgen är icke varaktig. Till samma än- 5) Comptes rendus 1846, N:o 21. — Polytechnisches Cen- tral-Blatt, 1847, sid. 578. 6) Philosophical Magazine, Aug. 1847, s. 126. — Ding- LER‘s Polytechnisches Journal, Band. 104, s. 237; Band. 105, s. 361. — Polytechnisches Central-Blatt, 1847, s. 1091. 28 damål har man äfven användt en blandning af concen- trerad svafvelsyra och pariserblått. Enligt C. PETERSEN i Chemnitz framställer man nu, under namn af ångblått en lokal färgning på ylle, siden, linne och bomull, derigenom att man trycker på tyget en förtjockad blandning af vanligt blodlutsalt och svaf- velsyra eller vinsyra, och sedan utsätter tyget för het vattenånga. Den härvid bildade väte-jerncyanuren ge- nomtränger tyget fullkomligt, med qvarlemnande af cy- anjern. Genom utsättande för luften eller ännu hasti- gare genom behandling i ett bad af surt chromsyradt kali eller chlor, hvarvid berlinerblått bildas, får denna färg sin fullkomliga skönhet. Det så kallade bleu de France får sin liflig- het genom en tillsats af tenn, antingen i form af chlo- rur eller chlorid, eller ock såsom dubbclcyanur, erhål- len genom sönderdelning af blodlutsalt med tennsalt, och genast efter uttvättning med vatten blandad med färgen 7). 1 Wolfram- R. Oxland i Plymouth har uppgifvit, att wolfram- natron syradt natron kan i de flesta fall nyttjas i stället för sNingshet tennbetor vid färgning, antingen ensamt eller blandadt del. med syror. I sednare fallet måste saltet lösas i en mycket större qvantitet vatten, än som fordras till dess upplösning, emedan annars en stor del af wolframsyran skulle afskilja sig i fast form. Till 1 del wolframsy- radt natron tager man minst 40 delar vatten, och dry- per försigtigt så mycket syra i lösningen, att denna visar en svagt sur reaktion. — För att medelst denna beta färga ull, kokar man ullen först i en lösning af vol- framsyradt natron, hvilket man sönderdelat med sal- petersyra, och lägger den sedan i färgbadet. Man kan äfven, utan att förut beta ullen, koka den med bet- ningsmedlet och färgen tillsammans. Med blåholz kan 7) Polytechnisches Central-Blatt, 1847, sid. 14. 29 man på detta sätt, genem kortare eller längre kokning, på ull frambringa alla nuancer ifrån violett till svart 8) ROBERTSON har i England tagit patent på ett sätt Lackfär- att medelst olösliga fällningar af färgämnen eller så kal- Vändande lade lackfärger, åstadkomma varaktigt tryck pä ylle—e‘jekYX8% och sidentyg. — De till tygs tryckning vanligen använda extrakterna eller afkoken af färgträd, orseille, cochenille m. fl. innehålla, utom det rena färgämnet, äfven flera andra ämnen, hvilka under kokningen med vatten upp- lösas och göra färgen oren. Dessutom afsätta lösnin- garna af dessa extrakter, i synnerhet om de äro myc- ket concentrerade, en stor del af färgämnet, och det desto mera ju längre de förvaras, hvaraf följer, att af tvenne lika concentrerade men olika länge förvarade lösningar af samma färg, den äldre måste vara svagare än den andra, och tryckningen derigenom blifva oregel- bunden. En ännu större olägenhet uppstår deraf, att, då det tryckta tyget behandlas med ånga, denna icke verkar lika på de särskilda färgextrakterna. En huf- vudsak, som äfven förorsakar betydliga svårigheter, är att färgerna under ångningen hållas lika fuktiga, och att de kondensera så mycket ånga som möjligt är, utan att dervid utflyta på tyget. Alla dessa olägen- heter försvinna genom användandet af lackfärger, hvilka, oaktadt sin olöslighet, låta genom ångning fullkomligt fästa sig i ylle- och sidentyg, orn de vid denna ope- ration äro tillräckligt fuktiga. Lackfärgerna innehålla äfven ett långt renare färgämne än extrakterna, och, derigenom att de äro olösliga, kunna de derrned tryckta tygen, utan föregången torkning, utsättas för ångan, utan att man har att befara deras utflytning i tyget. 8) The London Journal of Arts 1848, Vol. 32, sid. 192. — The Repertory of Patent Inventions, 1848, Vol. 11, sid. 238. — Polytechnisches Central-blatt, 1848, sid. 851. — DINGLERS Polytechnisches Journal, Band 108, sid. 186. ! 30 — Ibland de många lackfärger eller fällningar, som kunna till tryckfärg användas, äro följande de allmän- nast förekommande. Gulholz-fällning. Man kokar 100 vigtsdelar gul- holz med vatten, silar afkoket genom sidentyg och till- ■sätter småningom, under omrörning, en lösning af 10 delar tennchlorid i 20 delar vatten med 4 delar con- centrerad svafvelsyra. Sedan fällningen afsatt sig, af- hälles vätskan och det fällda uttvättas med vatten till dess att intet spår af syra är öfrigt. Fällningen upp- tages nu på ett filtrum och förvaras i fuktigt tillstånd. Fisettholz-fäll ning. Ett afkok af 100 vigtsdelar fisettholz silas genom en duk, och försättes, under om- rörning, med en lösning af 10 delar tennchlorid i 20 delar vatten. Fällningen lemnas att sjunka, vätskan afhälles och färgen uppsamlas på ett filtrum, men tvät- tas icke. Äfven denna färg förvaras fuktig. Vau-fällning. Man bereder ett afkok af 100 delar vau och tillsätter under kokningen 1 del kolsy- radt natron. Lösningen, silad genom sidentyg, försät- tes, efter hand och under omrörning, med 2 delar alun, upplösta i 8 delar varmt vatten. Sedan fällningen sjun- kit och blifvit skild från vätskan, upptages den på ett filtrum utan att tvättas, hvarefter den förvaras i fuk- tigt tillstånd. Orseille-fällning. Ett afkok af 220 86. orseille silas genom sidentyg och försättes småningom, under omrörning, med en lösning af 494 86. jernfri alun i 260 E. varmt vatten. Den afsatta fällningen upptages, efter vätskans afhällning, på ett filtrum och förvaras fuktig. Cochenille-fällning. Ett siladt afkok af 25 de- lar cochenille fälles under omrörning med en småning- om tillsatt lösning af 6} del tennchlorur och lika myc- ket tennchlorid i 29 delar varmt vatten. Man afhäl- ler vätskan från fällningen, hvilken upptages på filtrum, utan att tvättas, och förvaras fuktig. 31 Med dessa fällningar och den i handeln förekom- mande indigokarmin kan man frambringa nästan alla nuancer af gult, grönt, violett och andra sammansatta färger, såsom följande exempel visa: Guldgult. 4 8. 12 lod gummilösning blandas väl med 2 & 6 lod fisettholz—fällning och försättas med 3 lod oxalsyra, upplöst i litet vatten. Grönt. 5 E. 15 lod gulholz-fällning blandas i i värma med 4 8. 18 lod gummi-lösning, 43 lod alun och 4 lod oxalsyra, hvarefter en blandning af 5 8 15 lod gummilösning och 4 88. 3 lod indigokarmin till- sättes. Ett annat grönt erhålles om en blandning af 5 & 4 5 lod vau-fällning, 2 8 6 lod gummilösning, 9 lod alun, 2 lod oxalsyra och 2 lod tennchlorid försät- tes med indigokarmin. Skarlakansrödt. 2 86 6 lod cochenille—fällning blandas väl med lika mycket varm gummilösning och försättes derefter med 4} lod oxalsyra och lika myc- ket oxalsyradt kali. Violett. Lika delar gummilösning och orseille- fällning blandas noga. De med dessa färger tryckta tygen böra vara alldeles fuktiga, då de utsättas för ångan. De med vals tryckta ångas 35 till 40 minuter, utan att förut torkas, men, såsom vanligt, upprullade med torrt kat- tun på ångcylindern. Tyg, som blifvit tryckta med handformar eller uti perrotinen, måste först jemnf och behörigt torkas, hvarefter man åter fuktar dem genom upplindning med vått kattun omkring ångcylindern; och blifva sedan, efter mönstrets beskaffenhet, ångade i 35 till 50 minuter. E. DINGLER yttrar angående detta nya trycknings- sätt, att det är uppfunnet af en fransman vid namn Broquet, som först meddelade fabr ikanterna i Miihlhau- sen detsamma emot ett betvdande honorarium. I den 32 af ROBERTSON lemnade beskrifningen nämnes icke, att det tryckta ylletyget efter ångningen och tvättnin- gen måste gå igenom ett bad af kalkvatten, på det att den fria syra, som qvarstannat i färgen må full- komligt neutraliseras. Utan detta kalkbad är det omöj- ligt att frambringa den sköna lilasfärg, som utmärker de nya Miihlhausiska fabrikaterna. De öfriga färgerna förändras blott obetydligt af kalkvattnet, med undantag af den röda, som derföre icke får utgöra en hufvud- färg i mönstret. Det är klart, att dessa ångfärger icke äro användbara på sådana tyg, tom innehålla både ull och bomull9). Tryckning NIEPCE DE Saint-Victor har gjort den märkvärdiga 'Crin^4 upptäckten, att ånga af iod, fosfor, salpetersyra och tecknin. åtskilliga andra ämnen kondenseras på olika sätt och i Nytt satt olika myckenhet på de hvita och de svarta delarna af ata teie-en teckning, och har deraf hämtat en ny method att ningar, m kopiera gravurer, stentryck, teckningar med svartkrita, NiepceDEtusch eller blyerts, målningar m. m. vtcTOR lod ånga kondenseras endast på de mörka, men och ej på de ljusa delarna af en teckning, så vida denna Poitevin. icke alltför länge utsättes för iodångans inverkan. Låter man nämnda ånga verka i 5 minuter på t. ex. ett kopparstick, och sedan pressar detta på ett med stär- kelse limmadt papper, hvilket man förut fuktat med svafvelsyrehaltigt vatten af / grad Baumé, så erhåller man ett ganska skarpt aftryck, emedan iodstärkelse bil- das, hvilken, allt efter som stärkelsen varit kokad längre eller kortare tid, antager en blå, violett eller röd färg. Denna förening sönderdelas dock snart genom ljusets och luftens inflytande, ehuru den blir något varak- tigare genom papperets förutnämnda behandling med ___________________ svaf- 0) Mechanics Magazine 1848, N:o 1297. — DINGLEn‘s Po- lytechnisches Journal, Band 109, s. 144. — Polytech- nisches Central-Blatt, 1848, s. 1226. 33 svafvelsyreblandadt vatten, men låter ännu längre för- vara sig, om aftrycket fernissas, och i synnerhet om det infattas under betäckning af glas. Sedan koppar- sticket eller originalteckningen en gång är ioderad, kan man af densamma taga flera aftryck efter hvarandra, utan att ny iodering behöfves, och vanligen blifva de sista aftrycken vackrare än de första, emedan, om io- deringen blifvit för länge fortsatt, äfven teckningens hvita ställen kunna hafva upptagit litet iod, ehuru all- tid mycket mindre än de svarta partierna. Aftrycken blifva ännu skarpare, om man, innan ioderingen sker, låter originalet några minuter ligga i svagt ammoniak- haltigt vatten, och derefter doppar dem i vatten för- satt med svafvelsyra, salpetersyra och saltsyra. På detta kunna kopior erhållas af svaga teckningar, äfven af sådana som finnas i sjelfva pappersmassan. —- Lika som iodånga, verkar äfven iodvattén eller en mycket utspädd iodtinktur, om man derrned fuktar de teck- ningar, som skola kopieras. På mjölkglas, porslin, elfenben m. m. kunna, lika som på papper, aftryck frambringas, • om nämnde äm- nen tunnt öfverstrykas med stärkelseklister. Om de färdiga kopiorna sedan fernissas eller ock betäckas med en glasskifva, så kunna de ganska länge förvaras. Ge- nom ammoniakångor kan man förvandla dessa aftrycks blåa eller rödaktiga färg till en vackert blå, men denna försvinner om aftrycket fernissas. Aftryck på metaller erhållas ganska vackra, om kopparsticket utsättes blott i några minuter för iodån- gan, så att denna icke hinner fästa sig på teckningens ljusa delar, och detsamma sedan, utan att fuktas, läg- ges på en blank silfver- eller kopparplåt och pressas emot plåten 5 eller 6 minuter i en skrufpress. Om silfverplåten sedan utsättes för qvicksilfverånga, så er- håller man ett slags daguerreotypbild. Kopparplåten Prof. Pasch’s Årsb. för åren 1848 o. 1849. 3 deremot utsätter man för ånga af ammoniak, som man något uppvärmer, och afputsar den sedan med vatten och trippel, hvarigenom bilden framkommer med svart färg och är så inträngd i metallen, att den icke kan derifrån borttagas på annat sätt än genom plåtens af- slipning. — Tages aftrycket på en med stärkelseklister tunnt öfverdragen daguerreotypplåt, så stannar bilden icke i stärkelsen, utan genomtränger denna och fäster sig på plåten. Äfven på jern, bly, tenn och messing kunna af- tryck tagas, men det har icke lyckats att fästa dessa varaktigt. Oljefärgmålningar, som icke äro fernissade, äfven- som färglagda kopparstick eller stentryck kunna på det ofvan beskrifna sättet endast då kopieras, när de icke innehålla någon färg som hindrar iodångans kondense- ring, såsom: oxider af koppar och bly, cinober, bly- hvitt, ultramarin, auripigment rn. fl, Samma egenskap hafva äfven salpetersyrad silfver- och qvicksilfveroxid, svafvelsyrad koppar- och zinkoxid, gummi, lim, ägg- hvita och flera andra ämnen. Äfven förlorar tecknin- gen förmågan att upptaga iod, om den utsättes för ån- gan af qvicksilfver eller af svafvel. På ytor, som hafva upphöjda ställen af hvilken färg och beskaffenhet som helst, t. ex. i relief utarbe- tade figurer, kondenseras iodångan på de upphöjda men icke på de fördjupade delarna. Man kan derföre lätt erhålla kopior af hvitstämplar eller andra på papper pressade figurer. På samma sätt som iodånga, verkar äfven den ånga af fosfor, hvilken uppkommer då fosforn långsamt oxideras i luften. Aftryck på silfver och på koppar kunna medelst densamma erhållas och fästas på samma sätt, som förut blifvit nämdt. Utom iod och fosfor äro äfven chlor, ånga af auripigment och af qvicksilfverchlorid använd- 35 bara till frambringandet af positiva aftryck på silfver eller koppar. Chlor förhåller sig lika som iod, men aftrycket blir så blekt, att det ej synes, om man ej andas på metallplåten. Genom kopparplåtens behand- ling med ammoniakånga, och silfverplåtens med qvick- silfverånga , får aftrycket en större tydlighet. — Ganska vackra bilder erhållas, om originalteckningen hålles 5 minuter i ångan af auripigment och sedan pressas på polerade silfver- eller kopparplåtar. — På samma sätt förhåller sig qvicksilfversublimat. De me- delst ångan deraf frambragta aftrycken på koppar blifva, efter behandling med ammoniak, ganska skarpa och varaktiga. Ånga af salpetersyra kondenserar sig endast på de hvita delarna af en teckning, och tjenar således endast till åstadkommande af negativa afbildningar. Sät- tet är för öfrigt detsamma som det förut beskrifna. På kopparplåt blifva de ställen, som kommit i berö- ring med originalets hvita delar, äfvenledes hvita, hvar- emot kopparn förblifver oförändrad öfverallt der den varit träffad af den svarta teckningen. För öfrigt sy- nes denna method vara af mindre praktisk användbar- het än de förenämnda 10). Niepces uppfinning har af Poitevin blifvit begag- nad till erhållande af tryckplåtar med upphöjda eller fördjupade teckningar. — Den teckning, som skall ko- pieras, behandlas så som i det föregående är beskrif- vet, med iodånga, hvarefter den lindrigt tryckes mot en väl polerad plåt af silfver eller försilfrad koppar. Man erhåller då på plåten ett aftryck af teckningen i iodsilfver. Plåten sättes nu i förening med den nega- 10) Comptes rendus, Oct. 1847, N:o 17; Nov. 1847, N:o 22. — Dingler’s Polytechnisches Journal, Band. 107, sid. 58, 111. — Polytechnisches Central-Blatt, 1848, sid. 123. 36 tiva polen af en svag galvanisk apparat och nedsänkes några ögonblick i en kopparvitriollösning, hvilken genom ett platinableck står i förening med apparatens positiva pol. Koppar utfälles då på de iodfria delarna af plå- ten, hvilka svara emot teckningens hvita partier, under det att iodsilfret, på hvilket ingen koppar är utfälld, föreställer de svarta partierna. Plåten får ej för länge hållas sänkt i kopparsaltlösningen, emedan då hela plå- ten skulle öfverdraga sig med koppar. Så snart som kopparutfällningen är fulländad, aftvättas plåten sorg- fälligt, först med vatten och sedan, för att befrias ifrån iod, med en lösning af undersvafvelsyrligt natron, hvar- efter den väl afsköljes med destillei adt vatten och tor- kas. Plåten upphettas nu så starkt, att kopparöfver- draget i ytan oxiduleras till mörkbrunt, hvarefter den, under lindrig uppvärmning, utsättes för qvicksilfverånga, hvilken amalgameras blott med det från iod befriade silfret, men ej med den oxidulerade kopparn, hvarige- nom man erhåller på plåten en teckning, uti hvilken det amalgamerade silfret svarar emot de svarta, och kopparoxidulen emot de hvita delarna. Efter slutad amalgamering belägges plåten med bladguld och upp- hettas till qvicksilfrets förjagande. De ställen, som förut voro amalgamerade, blifva härigenom starkt för- gylda, hvaremot det guld, som kan hafva qvarsladnat på kopparoxidulen, lätt afskiljes med en kratsborste. Plåten etsas nu, först med en lösning af salpetersyrad silfveroxid, som angriper kopparoxidulen, och derefter med utspädd salpetersyra, som upplöser den metalliska kopparn och en del af silfret, under det att tecknin- gens förgyllda delar förblifva oangripna och derigenom upphöjda. Plåten kan nu begagnas till aftryck i träd- snittmanér. För att erhålla tryckplåtar i hvilka teckningen är fördjupad, måste man använda en förgylld kopparplåt, på hvilken ett aftryck tages medelst iod på förenämnda 37 sätt. I kopparvitriollösningen blifva äfven här de emot teckningens hvita delar svarande ställena öfverdragna med koppar. loden bortskaffas med undersvafvelsyrligt natron; man oxidulerar det utfällda kopparöfverdraget och amalgamerar det från iod befriade guldet, hvilket sedan kan bortetsas med salpetersyra, som tillika bort- tager kopparöfverdraget, men icke angriper den under detta liggande förgyllningen, som svarar emot tecknin- gens hvita delar 1). Ett af Schöler i Danmark uppfunnet sätt att er-Stylogra hålla tryckplåtar bar blifvit beskrifvet. — Man smälter 1 del kopal, 3 delar stearin och 3 delar lack tillsam- mans och tillsätter så mycket Frankfurtersvärta att bland- ningen får en svart färg. Af denna massa gjuter man, i en af tvenne kopparbleck sammansatt form, skifvor af 6 liniers tjocklek. Innan gjutningen sker, gnides for- men invändigt med ett tennamalgama, blandadt' med slammad krita och trippel, och svärtas sedan öfver lå- gan af en lampa. — Den gjutna skifvan, hvilken lätt lossnar från formen och efter afsvalnandet blir hård, gnides med en lösning af harts i sprit och poleras samt öfverdrages, medan hon ännu är mjuk, med silfverpul- ver, så att hennes yta blir alldeles hvit. Man utför på denna skifva teckningen i rödt och graverar den sedan, hvarefter skifvan rengöres med vatten. Vidare öfverstrykes den med en sockerlösning, försatt med helt litet salpetersyrad silfveroxid, och slutligen utbreder man deröfver medelst an pensel ett fint pulver af silf- verbronz. På den sålunda tillredda, graverade skifvan utfäller man på galvanoplastisk väg koppar, och erhål- ler derigenom en reliefplåt, på hvilken man sedan på samma sätt utfäller en annan plåt, som innehåller gra- 1) Comptes rendus, Febr. 1848, N:o 6. — DINGLERS Po- lytechnisches Journal, Band. 107, sid. 376. — Poly- technisches Cenlral-Blatt, 1848, sid 4.73. 38 Bläck. vyren fördjupad och kan användas till tryckning i van- lig koppar tryckpress 2). RUNGE har meddelat följande föreskrift till bere- dande af ett utmärkt godt skrifbläck: Man kokar A vigtsdel blåholz med så mycket vatten, att det afkok, som erhålles, väger 8 vigtsdelar. Sedan detta afkok kallnat, försätter man det, under ganska stark omrör- ning, med TUUv af detsammas vigt gult chromsyradt kali. Bläcket är nu färdigt och kan genast begagnas. Alla tillsatser, såsom gummi m. m. äro skadliga. Mera chromsyradt kali, än som här blifvit föreskrifvet, får icke heller tillsättas, emedan då en del af färgämnet förstöres. Detta bläck har en vacker svärta, innehåller inga blott uppslammade delar, utan är en verklig lösning och afsätter derföre icke någon bottensats såsom van- ligt, af galläplen och jernvitriol tillverkadt bläck. Ett derrned skrifvet papper kan tvättas med en våt svamp, eller ock ligga 24 timmar i vatten, utan att skriften på något sätt deraf skadas. Äfven med vatten ut- spädda syror uttaga icke detta bläck och ändra icke dess färg. Bläcket angriper icke stålpennor, utan hin- drar tvärtom deras rostande, hvarföre ock dessa pen- nor kunna med detta bläck nyttjas ett helt år eller mera, utan att undergå någon annan förändring än den, som blir en följd af deras nötning mot papperet. Nya stålpennor, som alltid hafva ett fett öfverdrag, hvilket hindrar bläcket att häfta vid dem, böra gnidas med lut och afsköljas i vatten, eller, ännu bättre, renas med en välling af trädaska och vatten. Utan denna rening kan man, då detta bläck begagnas, icke skrifva med dem 3). 2) Bulletin de la Société d’encouragement, Jun. 1847, sid. 328. — DINGLER‘s Polytechnisches Journal, Band. 107, sid. 287. 3) Grundriss der Chemie von Prof. Dr. F. F. RUNGE, Mun- chen 1847; Band. 2, sid. 295. — DINGLER‘s Polytech- nisches Journal, Band 109, sid. 225. 39 NOTHOMB har funnit, att ammoniakgas 1 hög grad boto^rafi. , 1 TT Medel att okar känsligheten hos loderade daguerr otypplatar. Hanöka Dagu- låter derföre plåten, innan den införes i camera ob- epiaekXP scura, på ett mörkt ställe ligga öfver ett kärl, somssinsiG.eet innehåller svag kaustik ammoniak. Genom denna för- af beredning skall plåten fordra blott hälften så lång in-"NxoMr- verkan af ljuset, som då ammoniakgas icke användes 4). och af CLAUDET har gjort den intressanta iakttagelsen, LEEEVRE att man pä en fotografisk plåt kan åstadkomma ett öf- zot verdrag, som är 25 gånger känsligare än det vanliga FAU- öfverdraget af iod- eller bromsilfver. -- Om man ut- CAULT. sätter en silfverplåt för inverkan af iodånga, så upp- komma, såsom bekant är, följande.färgförändringar efter hvarandra: gult, rosenrödt, rödt, violett, blått, blågrönt. Dessa färger bilda det enkla öfverdraget och hafva alla nästan lika känslighet för ljuset. Fortsättes iode- ringen, så bildar sig öfver det första öfverdraget ett annat i samma ordning af färger som förut. Detta dubbla öfverdrag äger den förenämnda stora känslighe- ten för ljuset. Förnyas ioderingen ännu en gång, så uppkommer ett tredje lager af iodsilfver; men detta är mindre känsligt än det förra, och tillika märker man att plåten nu blifvit angripen. — Ganska märkvärdig är den verkan, som de röda ljusstrålarne utöfva på detta dubbla öfverdrag. Utsätter man silfverplåten för iod- ångan på sådant sätt, att alla färgerna af så väl det enkla som det dubbla öfverdraget derpå frambringas i form af bredvid hvarandra liggande ränder, och man derefter, sedan dagsljuset fått verka på hela plåten, sätter hällten af densamma några minuter i det röda ljuset, så finner man, efter plåtens behandling i qvick- silfverånga, att det röda ljuset upphäft eller förstört dagsljusets verkan på det dubbla öfverdraget, men der- emot vidare fortsatt densamma på det enkla. Den 4) Polytechnisches Cenlral-Blatt, 1847, sid. 439. 40 hälft af det dubbla öfverdraget, som varit utsatt för det röda ljuset, visar nu samma fotografiska effekt, som den hälft af, det mindre känsliga öfverdraget, hvilken det röda ljuset icke träffat 5). De olika ljusintensiteterna hos det föremål, som skall daguerreotyperas, åstadkomma en ofullkomlighet i bilden derigenom, att dennes mörka partier behöfva en längre, men deremot de ljusa en kortare tid till sin fullständiga utveckling. Man har derföre blifvit nöd- sakad att antingen afbryta ljusets inverkan på plåten vid den tidpunkt, då de ljusa partierna varit fullän- dade, eller ock att utsätta plåten för ljuset, till dess att de mörka partierna fullkomligt framträdt, hvarige- nom, i förra fallet de mörka, och i det sednare de ljusa partierna förlorat i tydlighet. Genom användandet af medel, som göra plåtarna känsligare för ljuset har den anförda olägenheten väl till en del blifvit minskad men icke tillräckligt undanröjd. — BELFIELD LEFEYRE och Léon Foucault hafva funnit, att man i detta hänseende erhåller ganska tillfredsställande resultat, om man, vid plåtens förberedande för camera optica, använder ett öfverskott af brom. Plåten poleras och behandlas i iodånga på vanligt sätt, men derefter låter man den upptaga 3 gånger så mycket bromånga, som enligt er- farenheten fordras till åstadkommande af den största känslighet för ljuset. Man igenkänner detta deraf, att plåtens färg blir mörkt blåaktigt violett, då deremot den vanliga qvantiteten brom icke frambringar någon märklig förändring på den förut ioderade plåten 6). 5) Comptes rendus, 1847, N:o 25, sid. 938. — DINGLER‘s Polytechnisches Journal, Band. 107, sid. 159. — Po- lytechnisches Central-Blatt , 1848, sid. 471. 6) Comptes Rendus, 1846, N:o 12. — Dingler’s Poly- technisches Journal, Band 103, sid. 106. —Polytech- nisches Central-Blatt, 1847, sid. 438. — The London Journal of Arts, 1847, Vol. 30, sid. 36. 4 I POITEVIN har bekantgjort ett af honom uppfunnet Sätt att sätt att öfverflyttå så väl daguerreotypbilder som kop—Äsguertta parstick på fotografiskt papper. — Man frambringar i atypbi- camera obscura en bild på en starkt ioderad försilfrad koppar- plåt, hvilken man sedan utsätter för qvicksilfverånga *örg,28 och derefter nedsänker i en lösning af koppar vitriol, fisk.RaP- under det att plåten för några ögonblick sättes i före- ning med den negativa polen af en galvanisk apparat och kedjan slutes medelst en platinatråd. Kopparn af- sätter sig nu blott på de med qvicksilfver öfverdragna delarna, men ej på iodsilfret. Plåten tvättas med destilleradt vatten och derpå med undersvafvelsyrligt natron, hvarefter den torkas öfver en spritlampa. Plå- ten, som nu framställer en bild, hvari kopparn svarar emot de ljusa och silfret emot de mörka delarna, öf- vergjutes med en klar limlösning, hvilken man låter torka. Den torra limhinnan aftages sedan från plåten, hvarvid den utfällda kopparn medföljer. Limhinnan, hvilken sålunda innehåller en negativ bild, lägges på ett blad fotografiskt papper, med bilden vänd åt detta sednare, och utsättes 4 timma för dagsljuset, hvarefter papperet afsköljes först med destilleradt vatten, och ■ sedan med en lösning af undersvafvelsyrligt natron, tvät- tas slutligen och torkas. Papperet innehåller nu en po- sitiv kopia af daguerreotypbilden. Vill man kopiera ett kopparstick, så lägges detta på den ioderade plåten och båda tillsammans utsättas för ljuset. Plåten, som nu emottagit en negativ kopia af kopparsticket, behandlas med qvicksilfverånga och undergår derefter de nyss förut beskrifna operationerna 7). BLANQUART-EVRARD i Lille har gjort åtskilliga för-Fotograf ändringar och, såsom det synes, väsendtliga förbättrin- per,"ar 7) Comptes rendus 1848, N:o 1, sid. 13. — DINGLER‘s Polytechnisches Journal, Band. 109, sid. 216. — Po- lytechnisches Central-Blatt, 1848, sid. 1095. 42 BLAN- QUART- EVRARD. gar i den TALBOTska fotograferingen på papper. Or- saken till de ofullkomligheter, h varmed detta fotografie- ringssätt hittills varit behäftadt, anses af BLANQUART- Evrard ligga deruti, att de vid papperets tillredning för ljusbildens emottagande använda ämnen blifvit an- bringade blott i ytan af papperet, då deremot detta bör vara jemnt och fullständigt genomträngdt af dessa ämnen, om en felfri bild skall kunna erhållas. — Det af BLANQUART-EVRARD använda förfaringssätt är föl - jande: Man upplöser 1 vigtsdel salpetersyrad silfveroxid i 30 vigtsdelar vatten, och gjuter af denna lösning ett lager af 2 till 3 millimeters' höjd i en skål med flat botten, hvarefter man på lösningens yta lägger ett glät- tadt, fint och jemnt postpapper, med den försigtighet, att inga luftblåsor uppkomma emellan vätskan och pap- peret, och att ingen del af silfverlösningen uppstiger på papperets öfra yta. Efter 1 minut upptager man papperet varsamt och låter den öfverflödiga vätskan af- drypa vid ett hörn, hvarefter man lägger papperet på en vaxduk för att fullkomligt torka. Härvid tillser man noga att ingen del af vätskan samlar sig på något ställe af papperet, som då skulle blifva fläckigt. Efter torkningen nedsänkes papperet genast, med den preparerade sidan uppåtvänd, i en lösning af 25 vigtsdelar iodkalium, 1 del bromkalium och 560 delar vatten, och lemnas deri I till } minut, hvarefter man fattar det i tvenne hörn och, utan att släppa eller böja det, sköljer detsamma i en stor myckenhet destilleradt vatten, till dess att papperet icke visar det ringaste spår af krystallinisk afsats, hvarefter det omböjes i ett hörn och upphänges på en spänd tråd för att torka. Papperet kan sedan i flera månader förvaras i mörker, utan att märkbart förlora något af sin känslighet för ljuset. 43 Härjemte bereder man en lösning af 6 delar sal- petersyrad silfveroxid i 32 delar vatten, hvartill man sätter I I delar concentrerad ättiksyra och, en timma derefter ännu 32 delar vatten. Af denna lösning dry- per man genom filtrerpapper, lagdt i en glastratt, så mycket på en i horizontel ställning liggande, fullkom- ligt plan och polerad glasskifva, att denna blir deraf betäckt, hvarefter man på densamma lägger papperet, fasttrycker detta med den preparerade sidan vänd emot glaset, till dess att inga luftblåsor eller veck kunna förmärkas, betäcker det sedan med ett i destilleradt vatten fuktadt blad af tjockt ritpapper och lägger of- vanpå detta en annan glasskifva af samma storlek som den förra. Båda glasen med de mellanliggande papperen sammanklämmas hårdt i en ram och insättas tillika med denna i en camera obscura, der de förblifva 4 af den tid, som skulle fordras för en med chlor-iod behand- lad silfverplåt. Så snart som ljuset tillräckligt inverkat på pap- peret, fasttryckes detta, med bilden vänd uppåt, vid bottnen af ett glas- eller porslinskärl, sedan denna bot- ten, hvilken bör vara alldeles plan, blifvit fuktad med vatten, hvarefter man öfvergjuter papperet med en mättad lösning af galläplesyra, då bilden genast fram- kommer. Denna lösning måste blifva stående öfver papperet ända till dess bildens alla detaljer noga fram- trädt, men icke så länge att de hvita delarna hos den nu erhållna negativa bilden undergå någon förändring. Då den rätta tidpunkten inträffat, afhäller man vätskan, sköljer papperet med mycket vatten, återlägger det i kärlet och begjuter det med en lösning af 4 del brom- kalium i 40 delar vatten, hvari det lemnas 1 timma. Papperet sköljes sedan återigen med vatten och torkas slutligen emellan sugpapper. För att genom kopiering kunna af den nu erhållna negativa bilden frambringa en positiv, måste papperet som innehåller den förre, göras 44 genomskinligt, hvilket sker derigenom, att man på det- samma utströr skrapadt vax, lägger derpå några blad papper och med ett måttligt varmt strykjern bringar vaxet till smältning. Man borttager derefter det på- lagda papperet, lägger nytt i dess ställe och uppvär- mer det med strykjernet till dess att allt öfverflödigt vax är borttaget från bilden. Till den positiva bildens upptagande väljer man ett mycket fint och jemnt, men tillika tjockt och väl glättadt papper. Man låter detta så länge ligga öfver ytan af en blandning, bestående af 3 vigtsdelar mät- tad koksaltlösning och 10 delar destilleradt vatten, till dess att papperets och vätskans ytor fullkomligt slutit sig till hvarandra, hvartill åtgår en tid af 2 eller 3 minuter. Sedan torkar man papperet, derigenom att man med handen trycker det emellan flera gånger om- bytt sugpapper, till dess att detta sednare icke mera upptager någon fuktighet derifrån. Derefter lägges det på en lösning af 1 del salpetersyrad silfveroxid i 5 delar vatten och qvarlemnas der så länge, att ett an- nat papper under tiden kan, på förutnämnde sätt, in- dränkas med koksaltlösning och torkas mellan sugpap- per, för att i det förras ställe läggas på silfverlösnin- gen. Den vidare behandlingen är densamma som förut, och består deri, att man låter papperet afdrypa och sedan torka på vaxduk, hvarefter det förvaras på ett mörkt ställe. Längre tid än 8 till 1 4 dagar kan detta papper icke förvaras utan att gulna. För att frambringa den positiva bilden, lägger man det sistnämnda papperet med den preparerade, sidan på den negativa bilden, sammantrycker båda papperen hårdt emellan tvenne glasskifvor och insätter dem i en ram, som betäckes med ett svart kläde. Den öfre af de nyssnämnda glasskifvorna bör vara tjock och tung, på det att den genom sin tryckning må befordra de båda papperens fullständiga beröring med hvarandra. Det 45 svarta klädet borttages och man låter det klaraste sol- ljus, så lodrätt, som möjligt är, falla på den nega- tiva bildens baksida. Denna inverkan af ljuset bör upp- drifvas till den högsta grad, utan att likväl få öfver- skrida den gräns, utöfver hvilken bildernas ljusa par- tier förändras. Huru lång tid ljuset bör få inverka, kan endast genom några föregående försök utrönas; i medeltal äro 20 minuter tillräckliga. Derefter låter man den positiva bilden ligga 4 timma i destilleradt vatten, och sedan några timmar i en lösning af I dol undersvafvelsyrligt natron och 8 delar destilleradt vat- ten. Teckningens orent röda färg öfvergår då små- ningom till brunt och slutligen till ett vackert svart, liknande aquatinta, och man kan afbryta ljusets in- verkan vid den färgnuance, som man åstundar. Slut- ligen lägges bilden i ett stort, med vatten fyldt kärl, hvari den lemnas i 5 eller 6 timmar, eller helst en hel dag, hvarefter man torkar den genom tryckning emellan sugpapper 8). Ett enkelt sätt att bereda ioderadt papper för Ioderadt ljusbilder är föreskrifvet af C. J. JonDAN. — En lös- «EPPPRS- ning af salpetersyrad silfveroxid fälles med iodkalium.grafiering. Det fällda iodsilfret uttvättas väl med vatten och upp- JORDAN, löses sedan i en stark iodkaliumlösning. Den erhållna vätskan tål icke att utspädas med vatten öfver en viss gräns, emedan iodsilfret då utfälles, men löser sig likväl åter, om vätskan concentreras genom af- dunstning. Denna, lösning, som innehåller ett dubbel- salt af iodsilfver och iodkalium, utstrykes jemnt på ett papper med tillhjelp af en rak och slät glasstång, hvarefter papperet långsamt men fullkomligt torkas, 8) Comptes rendus, 1847, N:o 4, 15. — DINGLER‘s Po- lytechnisches Journal, Band. 104, sid. 32, 275; Band. 106, sid. 365. — Polytechnisches Central-Blatt 1847, sid. 436, 841. 46 och lägges sedan med den öfverstrukna sidan på ytan af vatten, hvilket utdrager iodkalium men qvarlemnar iodsilfver på papperet 9). Metaller. Under de sednare åren har i handeln förekom- “tuxew. mit en engelsk messing, hvilken har den märkvärdiga Smidbar egenskapen att vid rödglödgningshetta låta smida sig • ungefär såsom jern. Genom kemisk undersökning har denna messing befunnits sammansatt af 34,76 delar zink och 65,03 delar koppar med spår af bly. Derjemte hafva följande tvenne le- geringar blifvit försökta: I. 33 delar koppar, 25 delar zink 58 gåfvo 55 delar messing. II. 33 delar koppar, 20 delar zink. Båda dessa legeringar, i synnerhet den första, läto smida sig mycket bättre än den engelska mes- singen 10). Jernplåts I England använder man nu följande förfarings- "Tg?- sätt till jernplåtars öfverdragande med zink 1): Man upp- löser tenn i concentrerad saltsyra, hvartill en tid af 2 till 3 dagar fordras, och utspäder sedan denna lös- ning med 600 till 800 gånger dess volum vatten. De på vanligt sätt renade jernplåtarna läggas hvarf- tals med tunna lager af kornad zink emellan dem i ett trädtråg, och öfvergjutas med den nyssnämnda tenn- lösningen. Zinken, jernet och tennlösningen bilda då ett svagt galvaniskt batteri, och inom mindre än två 9) Mechanics Magazine 1848, N:o 1304. — DINGLER‘s Po- lytechnisches Journal, Band. 110, sid. 78. 10) DINGLER‘s Polytechnisches Journal, Band. 109, sid. 396. — Polytechnisches Central-Blatt, 1848, sid. 352. 3) Jemför SORELS method, Årsberättelsen 1839, sid. 71. 47 timmar aro plåtarna öfverdragna med en tunn, full- komligt jemn hinna af utfäldt tenn. Under denna förberedelse smältes zink i ett tack- jernskärl och beströs med salmiak och en jordartad massa, som hindrar zinkens och salmiakens förflygande, i tackjernskärlet befinner sig ett i zinken nedsänkt valspar, hvilket tjenar till att leda jernplåtarna genom zinkbadet. Man upplager plåtarna utur tennlösningen, låter dem afdrypa och derefter, så våta. som de äro, gå emellan valsarna. På detta sätt erhålla de ett jemnt och slätt öfverdrag af zink, hvars fästande be- fordras af den underliggande tennhinnan, och i anse- ende till zinkens benägenhet att krystallisera, blir plå- tamas yta likasom moirerad. Indoppades plåtarna lodrätt i zinkbadet, så skulle deras nedre del komma i en långvarigare beröring med zinken och derigenom blifva sprödare än den öfra de- len. Valsarna föra deremot plåtarna horizontelt genom zinken, och man kan noga gifva dem den hastighet som erfordras. Det är klart, att man, genom begag- nandet af valsar, kan förzinka mycket tunnare plåtar, än detta är möjligt genom blott neddoppning, emedan man alltid har i sin makt att ändra valsarnas hastig- het så som behofvet fordrar. De på vanliga franska sättet förzinkade jernplå- tarna skola vara ganska tjenliga till skeppsbeklädnad, och man har i England funnit dem båda dertill bättre och mindre kostsamma än kopparplåtar. De på det här beskrifna sättet först förtennade och sedan för- zinkade plåtarna äro mjukare och passa bättre till tunnt bleck. De låta derföre bättre förarbeta sig, böjas och lödas lätt, och äro utmärkt tjenliga till tak- täckning. Under bruket af förzinkade jernsaker har i England viast sig, att, ibland annat, förzinkade skepps- ankar och ankarkettingar, äfven som i allmänhet före- mål af jern, som äro utsatta för nötning, derigenom [ 48 icke förlora zinköfverdraget, hvilket tvärtom genom gnidningen blir tätare, h varemot oförzinkadt jern lätt öfverdrager sig med rost och förtäres. Man har trott, att zinken legerade sig med jer- net i vtan, men det är mera sannolikt att, då fuk- tighet är närvarande de nötta och från zink blottade delarna af jernet, förzinkas, i följd af en galvanisk process, af sig sjelfva. Man har t. ex. funnit att spi- kar och krampor af blankt jern, i beröring med för- zinkade plåtar, fått ett öfverdrag af zink 2). jems för- Till jerns öfverdragning med zink på våta vägen "aväPS har man föreslagit och äfven användt en utspädd lös- vägen, ning af zinkoxid i kaustik kalilut. RIEPE i Berlin har härmed anställt flera försök. Han pröfvade äfven lösningar af svafvelsyrlig zinkoxid, kalium-zinkcyanur, ammonium-zinkchlorur och undersvafvelsyrlig zinkoxid. Bäst lyckades förtenningen med den svafvelsyrliga zink- oxiden och med ammonium-zinkchloruren. Lösningen bör vara utspädd och en svag galvanisk ström an- vändas; i annat fall afskiljer sig den utfällda zin- ken i tunna fjäll från ylan af jernet. Med iakt- tagande af det nyss angifna försigtighetsmåttet lyckas förtenningen ganska väl, och jernet kan beklädas med ett zinköfverdrag af skrifpappers tjocklek. — Den svaf- velsyrliga zinkoxiden beredes genom upplösning af nyss utfälld kolsyrad zinkoxid i vatten, mättadt med svaf- velsyrlighetsgas. Ammonium-zinkchloruren erhålles, om 1 del zink upplöses i saltsyra och den erhållna lösningen försättes med 1I del salmiak samt vätskan afdunstas till krystallisation. — Kalium-zinkcyanuren är för kostsam, och den undersvafvelsyrliga zinkoxi- den ger mindre goda resultat 3). De 2) DINGLER‘s Polytechnisches Journal, Band. 109, sid. 178. — Polytechnisches Central-Blatt , 1848, sid. 1171. 3) Dingler’s Polytechnisches Journal, Band. 109, sid. 480. — Polytechnisches Central-Blatt, 1848, sid. 1173. 49 De tryckplåtar, som genom galvanoplastik erhål- Förten- las på matriser, tagna af trädsnitt, hafva på sin bak- BåRsidah. sida mot originalet svarande upphöjningar och fördjup-afosalke- ningar, hvilka maste jemnas genom beläggning med enska tryck- metall, på det att den erhållna kopparpatrisens bak- Plåtar- sida och bildyta må blifva parallela. Härtill kan bly eller helst stilmetall användas r men för att kunna fästa dessa metaller vid kopparytan, måste denna förut för- tennas. Härvid hafva alltid svårigheter mött i anse- ende till ytans ojemnhet. Likväl kan förtenningen ganska lätt verkställas genom användande af ammo- nium-zinkchlorur, hvarvid kopparn icke en gång be- höfver förut rengöras. Man fuktar nämnde tennsalt med vatten och utbreder det tunnt på kopparytan, lägger sedan på denna några bitar tennlod och upp- hettar plåten till dess att lodet smälter. Detta sed- nare utbreder sig då till alla ställen, som varit öfver- strukne med tennsaltet och förenar sig med kopparn. Man omgifver sedan den förtennade kopparpatrisen med en kant af träd, så att denna bildar likasom en låda, i hvilken man ingjuter stilmetallen, som bringar tenn- lodet till smältning och dérigenom blir fast förenad med kopparplåten. Den ojemna gjutytan planeras se- dan genom hyfling eller afsvarfning 4). BRUNEL, BISSON och GAUGAIN hafva låtit för Fran- Metallers ska Vetenskaps-Akademien uppvisa prof af åtskilliga BlastisRa metaller, som af dem blifvit galvaniskt öfverdragna aPbgeing dels med messing, dels med bronz. Till messingsöf- med mes- verdragets erhållande begagna de en lösning af jande salter i vatten: Kolsyradt kali.......... 500 delar, Kopparchlorid .......... 20 — Svafvelsyrad zinkoxid . 40 — Salpetersyrad Ammoniak 250 — 4) Polytechnisches Central-Blatt, 1847, sid. 677. Prof. Pasch’s Årsb. för åren 1848 o. 1849. föl— bronz, af BRUNEL , Bisson och GAUGAIN samt af Salzede. 4 50 Om öfverdraget skall bestå af bronz, så utbytes den svafvelsyrade zinkoxiden mot ett tennsalt. Med dessa lösningar kunna smidt jern, gjutjern, stål, bly, zink, tenn och dessa metallers legeringar, så väl med hvarandra som med vismut och antimon, sedan de blifvit renade från oxid, lätt öfverdragas med ett la- ger af messing eller bronz. Härvid användes lösnin- gen kall, och metallen sättes i förening med den ne- gativa polen af ett Dunsens batteri, under det att den positiva polen förenas med en messings- eller bronz- plåt. —• Då stora ytor skola öfverdragas, böra icke dimensionerna af paren i batteriet, utan deras antal ökas 9). Ch. de Salzede i Paris har i England tagit pa- tent på ett sätt att på metaller galvaniskt utfälla mes- sing eller bronz, hvilket sätt egentligen är detsamma som det föregående, men skiljer sig derifrån genom användandet af cyankalium. Messingsfällningen erhål- les utur en lösning af Kolsyradt kali..........510 vigtsdelar, Kopparchlorid........... 25 — Svafvelsyrad zinkoxid . 48 — Salpetersyrad ammoniak 305 — Cyankalium ............... 12 — Destilleradt vatten . . 5,000 — Cyankalium upplöses särskildt i ungefär 1 20 vigts- delar af vattnet, utan användande af värme. I de öfriga 4,880 delarne vatten läggas på en gång det kolsyrade kalit, kopparchloriden och zinkvitriolen, hvar- efter man, för att påskynda upplösningen, uppvärmer vattnet till 63° eller 78°, och, då salterne äro full- komligt upplöste samt vätskan kallnat, tillsätter man den salpetersyrade ammoniaken. Sedan denna bland- ning blifvit länge omskakad, lemnas den i hvila åt- 5) Dingler’s Polytechnisches Journal, Band. 108, sid. 20. 5 A minstone i 24 timmar, hvarefter det klara afdrages med en sifon och blandas med den äfvenledes klara cyankaliumlösningen. I det så tillredda badet sänkes metallen under inverkan af ett konstant galvaniskt bat- teri i ungefär 5 timmars tid och vid en temperatur af 25°. Metallen får då ett ganska vackert och full- komligt fastsittande öfverdrag af messing. Om, i stället för messing, bronz skall utfällas på metallen, så utbyter man de 48 delarna svafvelsyrad zinkoxid emot 25 delar tennchlorid och ökar qvanti- teten af kopparchloriden till 48 vigtsdelar, hvarjemte man i stället för messingselektroden nyttjar en af bronz. Förfaringssättet är för öfrigt detsamma som det förra. Följande blandning kan äfven med fördel använ- das till åstadkommande af ett galvaniskt messingsöf- verdrag på metaller: Kolsyrad kali .... 500 vigtsdelar, Kopparchlorid .... 15 — Svafvelsvrad zinkoxid 35 •— Cyankalium................... 50 — Destilleradt vatten . 5,000 -— Alla salterna upplösas tillsammans till det kalla destillerade vattnet, hvarefter blandningen omröres väl med en trädspade och lemnas sedan i hvila i 24 till 48 timmar. Den användes alldeles kall, men utsättes lika länge och på samma sätt som den förutnämnda lösningen. Då den genom fortsatt bruk börjar försva- gas,, måste den förstärkas genom tillsats af det metall- saltet, som mest undergått sönderdelning. Denna bland- ning är mindre kostsam än den förra, men fordrar en starkare galvanisk ström, hvilken här såsom alltid må- ste stå i förhållande till så väl blandningens volum som metallpiecens storlek och massa. Genom utbyte af de 35 delarna svafvelsyrad zinkoxid mot 10 delar tennchlorid och användande af en bronzelektrod i stället för messingselektroden er- 52 håller man af denna blandning en till utfällande af bronzöfverdrag tjenlig vätska 6). Eldför- J. F. HESSENBERG har lemnat följande föreskrift silf rII g, af . • HESSEN- till åstadkommande af en ganska varaktig eldförsilfring berg, på koppar. — Ytan af det föremål, som skall försilfras, rengöres och poleras, hvarefter den medelst en pensel öfverstrykes med koksaltlösning och sedan beströs med det längre ned beskrifna pulvret N:o '1 , så att detta bildar ett vid metallytan fastsittande lager. Metallen upphettas nu till rödglödgning, doppas i rent vatten eller ock i vatten hvari litet koksalt eller vinsten blif- vit upplöst och behandlas derefter med kratsborsten. Den synes nu försilfrad. Denna första operation är den vigtigaste, emedan det dervid smältande silfret bör intränga i metallen och göra denna tjenlig för den föl- jande påläggningen. Metallen öfverstrykes nu med blandningen N:o 2, upphettas till körsbärsröd glödg- ning, afsläckes i kokhett och kratsborstas i kallt vat- ten. På detta sätt fortfar man ännu 4 eller 5 gån- ger att pålägga den sistnämnde blandningen, hvarefter metallen är tillräckligt försilfrad och blott behöfver poleras. De förut omnämda försilfringsblandningarne äro: N:o 1. Pulver till den första påläggningen. En lösning af salpetersyrad silfveroxid fälles med metallisk koppar. Det utfällda silfverpulvret tvättas och torkas, hvarefter 1 del deraf blandas med 1 del chlorsilfver och 2 delar bränd (vattenfri) borax. Bland- ningen finrifves i en porslinsmortel och siktas. N:o 2. Blandning till de följande påläggningarna. Lika delar silfverpulver, salmiak, koksalt, zink- vitriol och glasgalla blandas, fmrifvas och utröras till 0) The Repertory of Patent Inventions 1848, vol. 11, sid. 293. — Dingler’s Polytechnisches Journal, Band. 108, sid. 361. 53 en välling med destilleradt vatten, försatt med en yt- terst liten qvantitet gummi 7). Christofle och Comp. i Paris, ELKINGTONS och Galvanisk Ruolzs efterträdare, använda följande galvaniska för- ning, ar gyllningssätt: Christo- 4. Glansmatt förgyllning (Or moulu). Man ' upplöser 3 I grammer guld i 6 gånger dess vigt kungs- vatten (af 1 del salpetersyra och 2 delar saltsyra), afdunstar lösningen så länge som ångor af salpetersyr- lighet visa sig, tillsätter 1,960 grammer cyankalium i en lösning af 25° BAUMÉ, 840 grammer kaustikt kali i en lösning af äfvenledes 25 BAUMÉ och 36 liter blodlutsaltlösning af 30° BAUMÉ och låter slutligen denna blandning koka i 2 timmar, hvarefter lösningen bör visa 35° BAUMÉ. Tillika upplöser man 1 50 grammer guld i kungs- vatten och afdunstar den öfverflödiga syran till kry- stallisationspunkten. I en gjutjernpanna, som genom förut deri behandlad guldvätska blifvit förgylld, upp- hettar man 30 kilogrammer vatten. Vidare tager man 9,000 grammer kalibicarbonat, upplöser hälften deraf i jernpannan, och tillsätter den andra hälften till den erhållna guldchloriden. Så snart som fräsningen upp- hört, gjuter man guldvätskan till kalisaltlösningen i jernpannan och kokar blandningen i 2 timmar, under det att man beständigt ersätter det afdunstade vattnet. Den sålunda erhållna guldlösningen blandar man slut- ligen till den förut beskrifna första lösningen. Den så beredda guldvätskan användes uppvärmd till 30° eller 35° C., med en guldplåt vid batteriets positiva pol. Hvarje afton tillsättes så mycket guld (i form af chlorid), som vätskan under dagen förlorat. På detta sätt begag- nar man samma vätska en hel månad utan tillsats af cyankalium; men derefter tillsätter man hvarannan dag 7) Dinglers Polytechnisches Journal, Band. 107, s. 78. 54 62 grammer af sistnämnda salt för hvar 20:de kilo- gramm förgylld vara. 2. Matt förgyllning. De föremål, som skola förgyllas, öfverdragas förut med en galvanisk förkopp- ring. Härtill upplöser man 62 grammer kopparvitriol i 1 liter vatten och försätter lösningen försigtigt med jemnt så mycket cyankalium, att den uppkommande fällningen åter löses, hvarefter man blandar vätskan med 44 liter blodlutsaltlösning af 30° BAUMÉ. Denna blandning nyttjas helst kall. De föremål, som förkopp- ras, böra under den galvaniska apparatens verksam- het få vara i hvila, emedan kopparen då får en mera jemnt matt yta. Så snart som kopparöfverdraget vi- sar sig nästan matt, upptagas föremålen och tvättas, hvarefter förgyllningen genast företages. Förgyllningen sker vid 80° C. i följande vätska: Guldchlorid...................... gramm., Cyankaliumlösning af 25° BAUMÉ 44 liter, Saltsyra.....................186 kubikcentimeter, Knallguld....................154 gramm. Knallguldet beredes genom en utspädd guldchlo- ridlösnings utfällande med en mättad lösning af kolsy- radt kali och sedan med kaustik ammoniak. Det bör förvaras under vatten. Astundar man en mycket blek guldfärg, så förvandlar man 34 grammer guld till chlo- rid, tillsätter 340 grammer cyankalium i lösning af , 25° BAUMÉ och 48 liter kaustik kalilösning af 35° Baumé, och kokar blandningen i 2 timmar. Vätskan kan användas antingen kall eller varm. Färgen blir blekare, ju mindre cyankalium man använder. Om färgen utfaller ojemn, så kan detta fel afhjelpas deri- genom att föremålet sänkes i en lösning af cyankalium under inverkan af en svag galvanisk ström. 3. Matt förgyllning utan föregången förkoppring. Härtill upplöser man 31 grammer knallguld i en lösning af 250 grammer torrt cyanka- lium och 4 liter vatten, tillsätter 4} liter blodlutsalt- lösning af 30° BAUMÉ och kokar blandningen 2 timma. Vätskan kan nyttjas kall eller varm 8). Det har lyckats EBELMEN att genom konst, på stenarier. torra vägen frambringa flera krystalliserade mineralier Aaslste- och deribland äfven ädelstenar. Hans method grundar hållna sig pa vissa kroppars egenskap att i smältning vid en konst af hög temperatur upplösa de flesta metalloxider, och vid EBELMEN. en ännu starkare hetta förflygtigas, hvarigenom dessa kroppar i sitt smälta tillstånd kunna svara emot det såsom lösningsmedel vid vanliga krystallisationer be- gagnade vattnet. Sådana äro: boraxsyra, borax, fos- forsyra och fosforsyrade alkalier. — Om man blandar lerjord och talkjord, i det förhållande hvari de bilda spinell, med vattenfri boraxsyra, och utsätter denna blandning för den starkaste hettan i en porslinsugn, så erhåller man en massa med talrika oktaedriska kry- staller. Försätter man blandningen med litet chromoxid, så erhållas rosenröda, och med koboltoxid vackert blåa krystaller. Alla dessa krystaller äro för biåsröret osmältliga och de repa qvarts starkt, alldeles såsom den i mineralriket förekommande spinellen, med hvil- ken de så väl i täthet, som äfven, enligt hvad den kemiska analysen visat, äfven i sin sammansättning fullkomligt öfverensstämma. — Om lerjord och beryll- jord, blandade i samma förhållande, som de hafva i cymofan, och försatta med vattenfri boraxsyra smäl- tas i porslinsugn, så erhålles en krystallinisk massa, som repar topas. Behandlas denna massa med svaf- velsyra, så kunna derutur krystaller afskiljas, hvilka hafva samma form, täthet och sammansättning, som nativ cymofan. — På samma sätt erhöll EBELMEN aluminater af jern, mangan, kobolt, kalk, baryt och ceroxid. 8) DINGLER‘s Polytechnisches Journal, Band. 106, sid. 389. Polytechnisches Central-Blatt 1847, sid. 1096. Alla hade samma hårdhet som spinell och repade qvarts med lätthet. Genom samma method kunde åtskilliga arter chromjern frambringas, och EBELMENS försök hafva visat, att äfven krystalliserade silikater, såsom sma- ragd och peridot, på detta sätt kunde erhållas.—I vissa fail, förnämligast då man vill åstadkomma kry- staller af lerjord, måste man betjena sig af ett mera eldfast lösningsmedel än boraxsyran, nemligen borax. EBELMEN försökte en blandning af 4 del lerjord, 3 till 4 delar smält borax och litet chromoxid, och erhöll deraf en massa af rubinröda genomskinliga krystaller, som under mikroskopet visade samma form som vissa sa- firer °). W. Farthing i England har uttagit ett patent på följande förbättringar i glastillverkning: . Nytt blåsningssätt. Blåsningen af stora glasaiii-’ glaspiecer på vanligt sätt är icke allenast skadlig för Glas. FAR- THINGS förbätt- verkning-arbetarnes lungor, utan äfven svår att verkställa, i anseende till glasets betydliga vigt, som på flera sätt är hinderlig för dess bearbetande på fri hand. FAR- thing begagnar derföre, i sådana fall, en bälg eller annan blåsmachin, uppställd bredvid glasblåsaren och försedd med ett böjligt rör af svaflad eller så kallad vulkaniserad kautschuk, hvilket förenas med pipan, sedan man på denna upptagit den erforderliga glas- massan. Blåsmachinen skötes af en särskild arbetare och styrkan af luftströmmen kan styras medelst en kran. 2. Förbättrad sträckugn. Den af FAR- thing föreslagna sträckugnen skiljer sig ifrån de van- liga derigenom, att den upphettas blott utifrån, hvar- igenom glaset blir fullkomligt skyddat för aska och kolpartiklar. Eldstaden är belägen under ugnsbottnen, 9) Comptes rendus 1847, Aug. N:o 7; No vem b. N:o 19.— Dingler’s Polytechnisches Journal, Band. 106, sid. 38; Band. 107, sid. 127. — Polytechnisches Central-Blatt, 1847, sid. 1420; 1848, sid. 272. 57 och eldrören gå i flera riktningar under denna botten, hvarefter de uppstiga omkring ugnens sidor och ingå öf- ver ugnshvalfvet i skorstenen. Emellan två sådana sträckugnar, som hvardera hafva sin egen eldstad, befinner sig ett rum, hvilket begagnas såsom kylugn. — Glasskifvornas sträckning och glältning förrättas på ett eget sätt, som utmärker sig derigenom, att glasets läge dervid icke är horizontelt utan vertikalt. Den ena af de genom glascylinderns uppsprängning bildade kan- terne gripes med en jernklofve, som upphissas i ug- nen, hvars temperatur är så hög, att glaset mjuknar och genom sin tyngd utsträcker sig till en plan skifva, hvilken, genom en dertill inrättad mechanism, hän- gande införes i den andra sträckugnen, der den pres- sas emellan glatta ytor, som, medelst tvenne genom ugnens motsatta sidor gående skrufvar, tryckas emot glaset. Efter denna glattpressning föres glaset till kyl- ugnen. 3. Skrufformigt böjda glasrör. För att böja glasrör i skruflbrm, t. ex. till slangar för de- stilleringsapparater, drager man dem på vanligt sätt, hvarefter de, medan de ännu äro böjliga, lindas om- kring en cylinder af träd eller annat passande ämne, hvilken är sammansatt af flera delar, som efter gla- sets afsvalning kunna tagas åtskiljs. Glaset föres slut- ligen i kylugnen 10). Den gula färgen i glasmålningar har hittills er-Gul emalj- hållits blott genom glasets cementering med silfver- gisknäTE oxid. Glaset målas vanligen med en blandning af me- ning, af C C WÄCH- talliskt silfver eller en silfverförening och ett på fär- TER. gen icke inverkande osmältligt ämne såsom jernoxid eller lera, hvarefter det rödglödgas i en muffelugn. Efter afsvalnandet aftvättas den färgande blandningen 10) The London Journal of Arts, 1847, Vol. 31, sid. 15. — Polytechnisches Central-Blatt, 1847, sid. 1403. 58 från glaset, hvilket nu på de målade ställena är gult i följd af deri inträngd silfveroxid. Denna sköna färg har tre stora fel: den utfaller icke lika på olika glas- sorter, kan icke inbrännas tätt bredvid andra emalj- färger, emedan dessa deraf skadas, och den är icke användbar på mattslipadt glas. Denna sistnämnda om- ständighet försvårar betydligt anbringandet af gula mål- ningar på rödt dubbelglas, hvilket, på de ställen som skola målas, vanligen först slipas till den röda ytans borttagande, hvarefter de genom slipningen matta de- larna måste sorgfälligt poleras innan målningen sker. Denna besvärliga och kostsamma polering kan, enligt A. WÄCHTER, undvikas genom begagnandet af följande gula emalj, hvilken man genast kan måla och inbränna på det matta glaset: En blandning af 1 del neutral chromsyrad bly- oxid och 3 delar blyhvitt smältes i en porslinsdegel vid så lindrig hetta som möjligt är. Den smälta mas- san utgjutes på en metallplåt, finstötes och blandas med sin halfva vigt af ett blyglas, erhållet genom sammansmältning af 2 delar mönja, A del qvartssand och I del bränd borax. Blandningen finrifves med löpare på en glasplåt 1). Porslin Den försilfring, som på de hittills brukliga sät- “gods. ten åstadkommes på porslin, lemnar ännu mycket öf- sattnEÖparigt att önska i afseende på silfrets färg och glans, porslin, af och har dessutom det stora felet, att den, i en luft, SEAT, som icke är fullkomligt fri från svafvelväte, småningom förlorar sin hvithet och antager en oangenäm blygrå färgton, hvilken, genom längre inverkan af en svaf- velhaltig luft, kan öfvergå till svart. Väl kan genom afputsning den ursprungliga silfverfärgen återställas, men dervid går icke allenast effekten af de matta ställena förlorade, derigenom att dessa blifva mer eller 1) DINGLER‘s Polytechnisches Journal, Band. 110, sid. 103. mindre glänsande, utan de närmast försilfringen liggande färgerna blifva ofta genom denna putsning orenade, hvarjemte vid en sådan ■ rengörning alltid något af silf- ret bortnötes. — Enligt A. Rousseau kunna dessa olä- genheter fullkomligt undanrödjas, om en på vanligt sätt frambragt försilfring öfverdrages med en ytterst tunn guldhinna. För detta ändamål behöfver man blott, innan porslinet föres till muffelugnen, medelst en pen- sel utbreda på silfret ett helt tunnt lager af guld och sedan, med användande af litet fluss, inbränna dessa båda metaller på porslinet. —Silfret, som skall be- gagnas, bör vara med koppar långsamt utfäldt utur en mycket utspädd silfverlösning och med mycken om- sorg uttvättadt. Silfverblandningen bör tjock och klib- big läggas på det hvita porslinet eller på en grund af hård guldfri färg och först efter 24 timmar öfverstry- kas med det tunna lagret af upplöst guld. Inbrän- ningen bör ske vid blott körsbärsröd glödgning. Denna försilfring är af en utmärkt hvit perlemor- lik matthet, som i synnerhet genom förening med blåa eller andra lifliga färger ännu mera höjes. Genom po- lering får den en rik och skön glans. Dess vigtiga- ste egenskap består likväl deri, att den i en svafvel- vätehaltig luft knappt förändras. Skulle den dock deri börja gulna, så afhjelpes detta genom blott tvättning med tvål vatten 2). Man har länge känt sättet att på stengods an- Plagingä bringa så kallade lustres, hvilka bestå af ytterst porslin, tunna öfverdrag af reducerade metaller, som så fästa‘n"gNas, sig vid stengodsets yta, att de icke genom gnidningk.. kunna afskiljas derifrån. I synnerhet äro platina- och DORFF. guldglans omtyckta, och dessa gifva de dermed öfver- dragna föremålen antingen en rent metallisk, eller, 2) Bulletin de la Société d’encouragement, 1847, Febr. sid. 75. — Polytechnisches Central-Blatt, 1847, sid. 826. 62 hvad guldlustren angår, en af rödt eller violett i me- tallglans skimrande yta. Hittills hafva dessa lustres nästan uteslutande blifvit använda pä stengods med blyglasur, emedan de icke väl fastna på porslin och glas. Det vanliga sättet att på stengods åstadkomma dem är likväl ganska ofullkomligt, emedan den klib- biga och olikartade beskaffenheten af den till deras frambringande använda vätskan, hvilken är en emul- sion af platina- eller guldlösning med linolja, gör denna vätska blott tjenlig till hela ytors öfverdragning, men ej till egentlig målning. På följande sätt kunna dock, enligt Ludersdorff , målade lustres så väl på porslin och glas som på stengods utföras: Man upplöser, på vanligt sätt, platina vid mått- lig värma i kungsvatten och afdunstar lösningen till torrhet, hvarvid man iakttager att, så snart som lös- ningen begynner tjockna eller torka, betydligt minska hettan och låta intorkningen fortskrida blott så långt, att saltet väl blir torrt, men icke brunt utan bibe- håller sin rödgula färg och icke öfvergår till chlorur, hvilken icke blott är föga löslig, utan äfven, vid den sedermera skeende tillsatsen af reducerande ämnen, af- sätter metallisk platina, som dels går förlorad, dels är hinderlig för beredandet af den likartade och klara lösning, som skall åstadkommas. Af den fullkomligt torra platinachloriden upplöser man, innan den hunnit taga till sig fuktighet, 4 delar uti 4 delar sprit af 95 till 96 procents alkoholhalt, och försätter lösningen med 5 delar lavendelolja. Man erhåller då en klar brun vätska, hvari platinan befin- ner sig i tillstånd af chlorur utan att fällas, ty, då af alkoholns, lavendeloljans och platinachloridens in- verkan på hvarandra ättiksyra och saltsyra samtidigt bildas, så förblifver den tillika uppkomna platinachlo- ruren, som annars skulle utfälla sig, upplöst. Vätskan kan förvaras oförändrad i väl tillslutna flaskor, ehuru 63 den efter längre tid något tjocknar genom lavendelol- jans resinifiering. De föremål, på hvilka platinaglans skola anbrin- gas, och som kunna vara af porslin, stengods eller glas, öfverstrykas eller målas, medelst en pensel, så jemnt som möjligt är med den nyssnämnda vätskan, hvarefter de torkas och brännas i muffelugn. Härvid är, i afseende på den erforderliga värmegraden, föl- jande att iakttaga. Ehuru platinans glans framträder vid en temperatur långt under glödgningshetta , så fast- häftar den vid godset icke förr än den utsättes för en, på glasurens beskaffenhet beroende, svagare eller starkare glödgning, hvilken dock icke får öfverskrida en viss grad. Upphettas godset för starkt så blir pla- tinaöfverdraget mindre glänsande och får en blåaktig eller, på stengods en mera silfverhvit yta. Vid en ännu starkare hetta försvinner glansen alldeles och blott några matta fläckar synas på godsets yta. — I all- mänhet kunna för inbränningen följande reglor fast- ställas: För stengods och lättsmält glas fordras en mörk rödglödgning, hvari godset hålles en half timma. För porslin och hårdt glas kan deremot hettan få gå till ljus rödglödgning, dock bör, så snart som denna är hunnen, elden genast minskas eller qväfvas. För större säkerhet skull kan man bränna i muffelugnen. jemte godset, några små med platineringsvätskan öfverstrukna prof och, under glödgningen, tid efter annan uttaga och undersöka desamma. — Så snart som de med pla- tinalustre försedde föremålen kallnat, afrifver man dem med bomull och våt slammad krita; deras glans blir deraf ökad, emedan genom afrifningen de sista spåren af olja eller genom dennas förbränning uppkommen aska borttagas. På detta sätt kunna icke blott glaseradt gods, utan biscuit-porslin och alla slags oglaseradt stengods platineras. Öfverdraget blir likväl då icke glänsande, 62 utan matt, och dess färg utfaller desto hvitare ju fi- nare godsets yta var. Äfven på en grof yta gör pla- tineringen en god verkan och gifver godset utseende af opoleradt jern; den torde derföre med fördel kunna användas på bildverk af bränd lera. Ludersdorff anser platinalustren på glas äfven kunna begagnas till erhållande af speglar, hvilka, li- kasom metallspeglar, reflektera ljuset från den främre sidan. Glaset, hvilket måste vara slipadt och pole- radt, bör platineras icke blott på den ena sidan, utan äfven på den andra, emedan platinaöfverdraget, i följd af sin tunnhet, är genomskinligt med grå färg, hvilket är hinderligt för speglingen. Den platineringsvätska som användes får icke vara för mycket koncentrerad, utan bör utspädas med olja. Dess påläggning på gla- set bör ske så jemnt som möjligt är. För inbrännin- gen gälla de redan gifna föreskrifterna, hvilka här böra med den största noggrannhet följas. För att i förväg öfvertyga sig, huruvida rnan erhåller en god spegel eller icke, kan man insätta det med platinerings-vät- ska öfverstrukna glaset i en svagt upphettad muffel- ugn och låta det förblifva der omkring I timma, un- der hvilken tid oljan fullständigt förstöres och platinan fäster sig vid glaset så mycket, att man, i fall öf- verdraget skulle befinnas ojemnt eller icke nog täc- kande, kan derpå lägga en ytterligare anstrykning, utan att platinan lossnar under penseln. Likväl är bäst att, om öfverdraget är felaktigt, aftorka detsamma och göra en ny anstrykning på glaset. — Vid inbränningen använder man en med låg kant försedd skifva af bränd lera, på hvilken man utbreder ett tumshögt lager af utglödgad och finsiktad gips, hvilken man derefter till- trycker med en planslipad glasskifva, så att gipsen får en ren och fin yta. På denna lägger man spe- geln, sedan densamma icke allenast är torr utan äfven blifvit, på förenämnde sätt, upphettad i muffelugn, till 63 dess att platinaglansen visar sig fullständig. Inbrän- ningshettan får ej drifvas högre än till mörk rödglödg- ning, om man vill att glasets båda ytor skola blifva rent speglande, emedan glaset vid en starkare hetta mjuknar och dess undre sida då tager intryck af gipsen. Ludersdorff föreslår äfven denna platinerings be- gagnande till svärtning af mikroskopiska delningar på glas. De fina delningstrissorna äro här så grunda, att vanlig svärta icke kan i dem inrifvas så. att den blir qvarsittande då glaset aftorkas; den förutnämnda pla- tineringsvätskan gifver deremot en varaktig svärtning. Man öfverstryker glaset med denna vätska, låter den- samma torka och upphettar sedan glaset, men blott så mycket, att all olja förstöres och platinaglansen framkommer, hvarefter glaset får kallna. Platinan, som nu betäcker glaset, häftar ej starkare dervid, än att den kan aftorkas. Detta verkställes medelst en liten, med fint och glättadt papper öfverdragen glasskifva af ungefär 1 qvadrattums storlek, hvilken skifva man lägger på den platinerade delningen och under lindrig tryckning, förer i alla riktningar, till dess att platinan är bortgniden från det delade glasets yta och blott qvarstadnat i ritsorna. Sedan man med mikroskopets tillhjelp öfvertygat sig om delningens behöriga svärt- ning, inbrännes platinan vid mörk rödglödgningshetta 3). A. WÄCHTER föreskrifver följande emalj till lödning Porslins af sönderslaget porslin: Man sammanrifver i en pors- wick- linsmortel 3 delar mönja, 2 delar hvit finmalen qvarts- TER. sand och 3 delar krystalliserad boraxsyra, hvarefter denna blandning smältes uti en hessisk degel i vind- ugn. Den smälta massan utgjutes på en metallplåt, sönderstötes efter afsvalnandet och finrifves med vat- ten på en mattslipad glasskifva med en löpare af glas. 3) Verhandlungen des Vereins zur Beförderung des Ge- verbfleisses in Preussen, 1847, sid. 67. — Polytech- nisches Central-Blatt, 1847, s. 827. 64 — Emaljpulvret utröres med svagt dragantvatten och strykes med en pensel på de ställen, som skola hop- lödas, hvarefter dessa sammanfogas. Så snart som lödningsmedlet fullkomligt torkat och hårdnat, insättes det sålunda sammanhäftade porslinet i en muffelugn och upphettas till svag rödglödgning. Den riktiga vär- megraden, som ej får öfverskridas, utrönes bäst deri- genom, att ett prof af emaljen strykes på en pors- linsskärfva och inlägges i muffeln. Då delta prof bör- jar blifva glänsande och visar tecken till smältning, är det tid att upphöra med eldningen och låta muf- feln kallna. Hettan får icke uppdrifvas till emaljens fullständiga smältning, emedan densamma då, utan att vinna i fasthet, lätt afspringer. Den för lödningen nödvändiga temperaturen är så låg, att äfven måladt och förgyldt porslin på detta sätt kan lödas 4). KaUhSGhttk A. PARKES i Birmingham har i England tagit pa- percha. tent på följande behandlingssätt af kautschuk och gutta Aegghata percha. . scLV^ci Rening af gutta percha. Sedan gutta per- gutta cha blifvit befriad från de grofvaste orenligheterna, Ppxhaeef upplöses den i terpentinolja eller petroleum till en Ch. Han-tunn lösning, hvilken utsättes för en temperatur af 38° °T till 65° C., till dess att de främmande ämnen, som Th.HAN-deri finnas, börja afsätta sig. Lösningen lemnas då cocr att kallna och hålles några dagar i hvila, på det att de afsatta ämnena må få tid att sjunka. Den klara lösningen afhälles och den renade gutta percha erhål- les derutur genom afdunstning. Vulkaniserad kautschuk och gutta per- cha. Till kautschuks svafling s) eller, såsom man kal- lar den, vulkanisering nyttjar PARKES en bland- ning af 40 delar kolsvafla med öfverskott af svafvel ________ och 4) Dingler’s Polytechnisches Journal, Band. 110, sid. 416. 5) Se Årsberättelsen 1846, sid. 50. 65 och 1 del chlorsvafvel, hvari kautschuken, utvalsad till skifvor, får ligga I till ? minuter. Äro kaut- schuksskifvorna mycket tjocka, så minskas tillsatsen af chlorsvafvel. Den utur svafvelvätskan upptagna kaut- schuken torkas sedan vid en temperatur af 25° till 30° C och tvättas derefter väl med vatten eller ut- kokas i i timma med en lut af 1 vigtsdel kaustikt kali eller natron och 10 vigtsdelar vatten. Vulkaniseringen kan äfven ske derigenom att 8 till 4 0 delar kautschuk och I del chlorsvafvel sam- manarbetas i knådningsmachinen, till dess att kaut- schuken fått sin behöriga elasticitet. Massan tages då ur machinen och pressas ännu het i en form. På de förenämnda sätten vulkaniseras äfven gutta percha, men med användande af en mindre proportion chlorsvafvel. Äfven kunna kautschuk och gutta per- cha tillsammans på förenämnda sätt behandlas i knåd- machinen. Den ofvannämnda lösningen af kolsvafla och chlor- svafvel kan med fördel tillsättas vanliga kautschuk- lösningar och tjena till öfverstrykning på läder eller på siden och andra väfnader. Sådana lösningar af kautschuk ensam eller med gutta percha kunna äfven flera gånger strykas på ett appreteradt tyg och kaut- schuken efter torkningen afflås från tyget i form af hinnor, blad eller skifvor af hvilken storlek man astundar. Ett nytt af PARKES föreslaget lösningsmedel för kautschuk och gutta percha skall erhållas, om svafvel- syrlighetsgas ledes öfver fint kornad kamfer, till dess att denna blir flytande. Detta upplösningsmedel kan användas i stället för kolsvafla i ofvannämnda bland- ning. PARKES föreslår äfven att i stället för de före- gående behandlingssätten svafla kautschken med * af dess vigt svafvel och derefter utsätta densamma för Prof. Pasch’s Årsb. för åren 1848 o. 1849. 5 66 verkan af svafvelsyrlighetsgas, chlorgas, salpetersyr- lighetsgas, flussspatsyregas, brom- eller iodgas, tillika med ånga af något lösningsmedel, helst kolsvafla. Chlor- gas skall vara verksammast, men om man vill använda en blandning af gaser, så skall I volum chlorgas i förening med 10 volumer svafvelsyrlighetsgas vara sär- deles tjenlig. Efter de förenämnda beredningssätten låter kaut- schuken icke mera så lätt upplösa och bearbeta sig som i sitt naturliga tillstånd. Man erhåller derföre en betydlig myckenhet affall. För att göra detta bruk- bart, kokar man detsamma med dess dubbla vigt chlorcalcium samt vatten, till dess att det blifvit så mjukt, att det genom sammanpressning låter förena sig till en massa, hvarefter det tvättas först i hett alka- liskt öch sedan i hett rent vatten. Det kan sedan åter förarbetas eller åter vulkaniseras. Såsom tillsatser till gutta percha, då den skall förarbetas till pressade föremål, använder PARKES utom det af HANCOCK förut begagnade jintawan äfven tvenne nya ämnen, som under namn af cowtree-gum och woodtree-gum nyligen blifvit från Vandiemensland införda. Kautschuks och gutta perchas [ärgning. Här- till använder PARKES följande blandningar, med hvilka kautschuken eller gutta percha kokas i 4 eller } timma: Till svart: 1 & kopparvitriol, 1 E. ammoniak eller salmiak öch -10 E vatten, eller } & kopparvi- triol, 1 8. svafvelsyradt kali och 10 & vatten. Till grönt: } 8. kopparvitriol, I & salmiak, % & kaustik kalk och 10 8. vatten. Till purpur: 4 E. kopparvitriol, 1 8. svafvel- syrad indigo, 1 E svafvelsyradt kali och 10 % vatten 6). 6) The Repertory of Patent Inventions 1847, Vol. 9, s. 46. — Dingler’s Polytechnisches Journal, Band 104, sid. 455. — Polytechnisches Central-Blatt, 1847, s. 371. 67 Flera uppfinningar och förbättringar i bearbetan- det af kautschuk och gutta percha hafva blifvit före- mål för åtskilliga patent, uttagna af CH. HANCOK i England. De äro hufvudsakligen följande: Rening och knådning af gutta percha. Den råa gutta percha sönderskäres först uti en der- till inrättad machin, hvarefter den föres till renings- och knådningsmachinen, hvilken består af 3 samman- ställda kärl, innehållande vatten och försedda med ett system af valsar, som efter hvarandra verka på den gutta percha, som skall renas. De båda första kär- len hafva samma niveau. Öfver vattenytan i dessa äro tre med sågbladformiga klingor beklädda valsar anbragta. Framför hvar och en af dessa befinner sig ett par smala refflade valsar, hvilka tjena till gutta perchans mottagande. Gutta perchan inlägges i ett slags tratt vid främre ändan af machinen, gripes der af det första refflade valsparet och kommer derifrån i beröring med den första sågbladsvalsen, af hvilken den sönderrifves och nedfaller i det första kärlet, der den blir flytande på vattnet, under det alt de tyngre oren- ligheter, som den kunnat innehålla, frånskilja sig och sjunka till kärlets botten. Den träffas nu af en i be- ständig rörelse varande ändlös duk, som går spänd i form af ett lutande plan omkring tvenne rullar, af hvilka den ena är belägen under vattenytan och den andra midt för det andra paret af de refflade valsarna. Af denna duk upptages den på vattnet flytande gutta perchan och föres till det sistnämnda valsparet, af hvilket den emottages och sättes i beröring med den andra sågbladscylindern , från hvilken den, ytterligare sönderrifven nedfaller och renas i det andra kärlet. Härifrån föres den af en med den förra lika beskaf- fad ändlös duk till det tredje refflade valsparet, sön- derrifves af den tredje sågbladsvalsen och faller deri- från i det tredje kärlet, hvilket är lägre än de båda 68 föregående, men, likasom dessa, innehåller vatten. Gutta perchan upphämtas härutur, lika som förut af en ändlös duk och föres till ett par refflade valsar, men kommer ifrån dessa till en i likhet med den i pappersbruken begagnade af holländaren inrättad vals, af hvilken den fullkomligt söndermales. Härunder renas den fullständigt af en i vattnet omlöpande omrörare, hvarefter den upptages af en ändlös duk, som här nedstiger ända till kärlets botten. Af denna duk föres gutta perchan till 5 eller 6 par efter hvarandra be- lägna valspar och hoppressas af dessa till ett sam- manhängande stycke, som slutligen ledes emellan ett par utom kärlet befintliga glättvalsar. Om gutta per- chan har en oangenäm lukt, så tillsättes i vattnet litet soda eller chlorkalk 7). I vissa fall använder Hancock, vid gutta perchans knådning, bad som kunna antaga en högre temperatur än vatten, och hvilka stundom bestå af ett kemiskt agens. För temperaturer, som äro blott litet högre än vattnets kokpunkt, begagnar han en mättad upplösning af kolsyradt kali eller natron, eller ock chlorcalcium. För ännu högre värmegrader nyttjas feta oljor, vax m. m. eller ock en lättsmält metallblandning. Der ett torrt bad är passande kan sand dertill användas. — I vissa fall väljas till badet ämnen, som verka kemiskt på gutta perchan, såsom kaustikt kali, svafvelkalium m. fl. T. ex. om gutta perchan innehåller en syra, kokas den i en lösning af kaustikt kali oller natron af 1,010 till 1,020 eg. vigt. Åtskilliga blandningar. Till gutta perchas hårdgörning, hvarigenom den får en större varaktighet, kokas den 4 timma i ett bad, som innehåller kau- 1) The Repertory of Patent Inventions, 1847, Vol. 10, sid. 203. — Dinglers’s Polytechnisches Journal, Band 107, sid. 25. — Polytechnisches Central-Blatt, 1848, sid. 407. 69 stikt kali, hvarvid den knådas med en omrörare af träd och blandas sedan med jernoxid, blyglete eller andra oxider, hvilken blandning verkställes i en knåd- ningsmachin. Till 7 delar gutta percha tages I del oxid. Tillika tillsättes ungefär 10 procent lim eller ett bituminöst ämne, helst i pulverform, för att gifva massan en större fasthet 8). En till åtskilliga behof tjenlig blandning erhålles, om 6 delar gutta percha eller kautschuk i knådnings- machinen blandas med I del chlorzink i koncentrerad lösning, och derefter på vanligt sätt vulkaniseras med auripigrnent eller svafvel. En porös eller svampig massa till stoppning i dynor, madrasser, ridsadlar m. m. fås af 48 delar gutta percha eller kautschuk (som, då en mycket mjuk och lätt produkt åstundas, fuktas med terpentinolja eller petroleum), 6 delar svafvelcalcium eller svafvel- antimon, 10 delar kolsyrad ammoniak eller kolsyrad kalk och I del svafvel. Blandningen sker i knåd- ningsmachin och massan upphettas derefter till 125° eller 135° C. °). Svafling eller vulkanisering. HANCOCK har äfven föreslagit ett förbättradt svaflingssätt, hvilket han kallar metallo-thionizinc/ (metallsvafling) , och som kan användas för så väl gutta percha sorn kautschuk och jintawan. Man blandar 48 delar gutta percha med 6 delar svafvelantimon eller svafvelcalcium och 1 del svafvel, upphettar denna blandning i en panna under högtryck till en temperatur af 125° till 135° C. och lemnar massan i detta tillstånd 1 till 2 timmar. 8) Mechanics Magazine 1848, N:o 1286. — DINGLER‘s Po- lytechnisches Journal, Band. 110, sid. 340. 9) The Repertory of Patent Inventions 1847, Vol. 10, sid. 203. — DINGLER‘s Polytechnisches Journal, Band 107, sid. 25. 70 En fullkomligare svafling af gutta percha, kaut- schuk och jintawan erhålles äfven, om det af dessa ämnen, som skall svaflas, i valsadt tillstånd utsättes i en dertill inrättad apparat, för vattenånga af myc- ket hög temperatur i förening med ångor af auripig- ment och svafvel, eller ock om det ingnides med dessa eller öfverstrykes med en blandning af dem och kaut- schuks- eller gutta-percha-lösning, och derefter ut- sättes för vattenånga af 138° ensam eller i förening med ångor af auripigrnent och svafvel. Gutta percha, kautschuk och jintawan skola för— öfrigt betydligt förbättras och blifva för känseln mjuka och sammetsartade, om de, antingen i svafladt eller osvafladt tillstånd, utsättas i en eller två minuter för verkan af qväfoxidgas, eller ock kokas i en till fem minuter uti en concentrerad lösning af chlorzink samt, i båda fallen, slutligen tvättas med vatten, antingen rent eller försatt med alkali. Remsar, trådar och snören af gutta percha tillverkas i ett valsverk, hvars valsar rundt- omkring äro försedda med fördjupningar eller refflor af den form, som för tillverkningen erfordras. Kanterna emellan dessa fördjupningar äro sä skarpa, att gutta perchan af dem sönderskäres, då den går emellan val- sarna 10). Tu. HANCOCK har uttagit i England tvenne patent på åtskilliga tillverkningar af kautschuk och gutta percha. Till pressade kautschuksarbeten använder Th. Han- cock formar af glas, porslin eller metaller och, vid många tillfällen äfven formar af starkt svafladt kaut- schuk. För sådane föremål, som skola hafva en slät och blänkande yta passa polerade glasformar bäst. — 19) The Repertory of Patent Inventions, 1847, Vol. 10, sid. 203. — DINGLER‘s Polytechnisches Journal, Band 107, sid. 25. — Polytechnisches Central-Blatt, 1848, sid. 407. Sådana arbeten, som skola bibehålla sin form oförän- drad, måste underkastas vulkaniseringen, medan de ännu äro inpressade i formarné. För att dervid fö- rekomma- kautschuksmassans fastnande, öfverpudrar man formarné med speckstenspulver eller öfverstryker dem med en välling af nyssnämnde pulver och vatten. —■ Mindre, pressade arbeten kunna förfärdigas af kaut- schuksskifvor. Efter pressningen öfverstrykas de med en med mycket svafvel försatt kautschuklösning eller doppas i smält svafvel och vulkaniseras på vanligt sätt. Ihåliga föremål erhållas lättast derigenom, att man inhäller kautschukslösning i formar, omsqvalpar och sedan uthäller det öfverflödiga deraf, samt sedan insätter formen tillika med dess innehåll i ett torkrum. Detta förnyas flere gånger, om arbetet skall få en be- tydligare tjocklek. Kautschuken uttages slutligen och vulkaniseras. Ett annat sätt att erhålla dylika före- mål består deruti, att man i formen insätter en liten kautschukspung och derefter uttänjer, och trycker den- samma intill formen genom inpressning af het ånga eller het luft, eller ock blott genom ifyllning af qvick- silfver eller lättflytande metallblandning. Härvid böra formarna på åtskilliga ställen hafva sina hål, som ut- släppa den emellan kautschuken och formen inneslutna luften. Till åstadkommande af pressade sirater på ytan af kautschuksskifvor använder HANCOCK graverade, till 420° C. upphettade valsar, som långsamt och under lindrig tryckning föras öfver den till vulkanisering före- beredda kautschuken. Cylindrar eller dylika arbeten af kautschuk med pressad yta erhållas derigenom att man drager ett rör af kautschuk utanpå en graverad kärna, och fasttrycker båda emot hvarandra genom hård omlindning med linne, hvarefter kautschuken vulkani- seras och omvändes så att den inre sidan kommer utåt. Vill man gifva kautschuk en mycket hög grad af elasticitet, så skär man den i remsor och lägger dessa i flerfalldiga riktningar korsvis på hvarandra så att en stor mängd mellanrum uppkomma; eller ock lägger man på hvarandra flera på åtskilligt sätt ge- nombrutna kautschuksskifvor. Samma ändamål kan äfven vinnas genom sammanläggning af en mängd till- slutna med luft fyllda kautschuksrör. På detta sätt kunna madrasser, bolstrar o. d. tillverkas. Till varor af lågt pris använder HANCOCK kaut- schuk blandad med beck eller harts och svafvel. En sådan blandning af 8 U. kautschuk, I till 3 U. beck eller harts och 2 H. svafvel låter, efter -I timmas upp- hettning till 140° eller 145° C., ganska väl förarbeta sig till allehanda slags föremål 1). Kant- I stället för den annars brukliga svaflingen eller sehawa- vulkaniseringen behandlar J. P. WESTHEAD i Manchester lingmed kautschuk med svafvelsyrlighetsgas. Kautschuken upp- syrlig- hänges i ett inuti förtennadt metallkärl, i hvilket luf- L West-ten upphettas till 83° C., hvarefter svafvelsyrlighetsgas HEAD. insläppes, hvilken tillika med luften får cirkulera ge- nom apparaten. Sedan detta fortfarit 11 timma, höjer man apparatens temperatur småningom till 105° C., ' hvarefter man insläpper högtryckånga till dess att tem- peraturen stigit till 1 38° C. Ångan afstänges nu och man låter slutligen upphettad luft strömma genom ap- paraten, till dess att kautschuken är fullkomligt torr 2). Socker. P. Playfair och LAWRENCE HILL använda till soc- änNer"Ågkerraffinering den i blekerier och färgerier till våta genom tygs torkning begagnade centrifugalmachinen. Det kor- galkraf- ---------- pinenf. 1) The Repertory of Patent Inventions, 1847, Vol. 10, sid. 28, 103., — DINGLER‘s Polytechnisches Journal, Band 105, sid. 272; Band 110, sid. 340. — Polytechnisches Central-Blatt , 1847, sid. 1212. 2) The London Journal of Arts, 1848, Vol. 32, sid. 347. — DINGLER‘s Polytechnisches Journal, Band 109, sid. 47. 73 hade sockret tillika med sirapen inledas i machinens inre rum, och genom machinens hastiga kringsvängning drilves sirapen utur sockret och samlas i det yttre rummet, hvarifrån den afrinner i ett kärl, under det att sockerkrystallerna qvarstanna 3). Redan för flera år sedan fann C. Watt d. ä. att, Tai^ ock ibland alla till feta ämnens blekning använda medel, Blekning chromsyran gaf det bästa resultatet. Blekningen skeddeef Sn8.0° P dä derigenom, att man med det smälta fettet blan- dade en lösning af rödt chromsyradt kali och en der- emot svarande qvantitet saltsyra, samt omrörde bland- ningen länge och starkt. För det närvarande har man funnit, att svafvelsyra är, för detta behof, bäde i prak- tiskt och ekonomiskt hänseende fördelaktigare än salt- syran. För att bleka 100 & starkt gulnad talg eller rå palmolja, upplöser man 1 till 1 U. pulveriseradt rödt chromsyradt kali i I till 4 86. kokande vatten och till- sätter småningom för hvarje E6. användt chromsalt un- gefär 11 E6. concentrerad svafvelsyra samt omrörer bland- ningen till dess att allt är fullständigt upplöst. Den sålunda erhållna lösningen blandas nu med det smälta, väl klarnade och till 55° C. afkylda fettet, och bland- ningen omröres i ett trädkärl oafbrutet, ända till dess att den antagit en ljusgrön färg. Man tillsätter då ‘ kokande vatten, omrörer ännu i 20 minuter, hvaref- ter blandningen lemnas i hvila till dess att den nu blekta oljan eller fettet hunnit skilja sig ifrån vätskan. Delta blekningssätt lyckas utmärkt väl, men är något kostsamt, om icke den svafvelsyrade chromoxi- 3) The London Journal of Arts, 1848, Vol. 32, sid 358. — The Repertory of Patent Inventions, 1848, Vol. 11, sid. 291. — DINGLER’s Polytechnisches Journal, Band. 10 8, sid. 4 3 7. — Polytechnisches Central-Blatt, 1848, sid. 1349. den, som dervid erhålles, förvandlas till en afsättlig biprodukt. Länge försökte rnan använda det nämnda chromoxidsaltet till beredning af chromgult; men en- ligt Watt d. y. är det vida mera fördelaktigt att deraf bereda chromsyrad kalk, och begagna denna till ny blekning derigenom att man med svafvelsyra frigör chromsyran. För detta ändamål aftappas den gröna vätskan i ett annat kärl, utspädes med ännu mera vat- ten och försättes med så mycket tjock kalkmjölk, att nästan all fri svafvelsyra deraf neutraliseras. Sedan gipsen afsatt sig, aftappas vätskan i ett annat kärl och försättes åter med kalkmjölk, hvaraf ett för stort öfverskott bör undvikas, till dess att all chromoxid är utfälld och vätskan visar sig färglös. Den gröna fäll- ningen uttvättas flera gånger med kallt vatten, torkas och hålles derefter i rödglödgning uti en jernpanna, hvarunder den ofta omröres, till dess att den förvand- lat sig till ett gult pulver, som är chromsyrad kalk, hvilken, försatt med svafvelsyra, kan användas till blekning af ny palmolja eller talg, med samma fördel som det chromsyrade kalit, och man kan på detta sätt begagna samma chromsyra till ett oräkneligt an- tal blekningar 4). Keminira Oaktadt de förbättringar, som i tillverkningen af Svafvel-svafvelsyra tid efter annan blifvit införda, är likväl verkning denna syras beredning, genom de dervid ännu begag- Ataa,ana nade blykamrarnes anläggning och underhållande, gan- af bly- ska kostsam. Det vore derföre, i anseende till svaf- "rr" velsyrans vidsträckta användande och dess oumbärlighet för hela den chemiska techniken, af ganska stor vigt, om en säker utväg blefve funnen, genom hvilket bru- ket af blykamrarne kunde undvikas. — SCHNEIDEE har för la Société d’encouragement • pour 1’industri nationale 4) The London Journal of arts, 1848, Vol. 32, sid. 134. — Polytechnisches Central-Blatt 1848, sid. 661. i Paris tillkännagifvit, att det lyckats honom utfinna ett i stort användbart, förfaringssätt, hvarigenom man kan, med användande af något förmedlande ämne, förena den genom svaflets förbränning uppkomna svafvelsyrlig- hetsgasen med luftens syre och fullständigt förvandla densamma till svafvelsyra. SCHNEIDERS apparat, består hufvudsakligen af en mängd med hvarandra förenade upprättstående cylindrar af stengods, hvilken innehål- ler pimssten, som beständigt hålles fuktig af vatten. Från en ugn, hvari svafvel förbrännes, införes svaf- velsyrlighetsgas i cylindrarna, der den kommer i be- röring med den våta pimsstenen, hvilken, likasom det är händelsen med platinasvamp och andra porösa krop- par, verksamt befordrar gasens förening med syret ur luften. Den pimssten, som till detta ändamål skall begagnas, göres förut verksammare genom en särskild beredning, som ännu icke blifvit bekantgjord. — Den komité, som haft uppdrag att undersöka SCINEIDERS uppfinning, har derom afgifvit ett ganska fördelaktigt yttrande, hvaraf inhämtas, att svafvelsyra kan på det nämnda sättet erhållas utan tillhjelp af salpetersyra och att en bestämd vigt svafvel lemnar ungefär lika myc- ket syra, som på det vanliga sättet, samt att SCHNEI- pers method lofvar att blifva en väsendtlig förbättring i svafvelsyretillverkningen 5). Till framställandet af kalium-jerncyanur eller blod- Blodlut- lutsalt, hvilket, i afseende på sitt techniska användandenailet me. utgör en vigtig chemisk produkt, begagnar man van-,elss der ligen diurämnen, som man i slutna kärl bränner med ska luf- 7 . tens pottaska och en tillsats af jern. Detta beredningssätt, qväfve. som i flera hänseenden är ofullkomligt, har under de 5) Moniteur universel, 1848, N:o 1217. —Bulletin de la Société d’encouragement 1848, sid. 372. — DINGLERS Polytechnisches Journal, Band 107, sid. 362; Band 109, sid. 354. — Polytechnisches Central-Blatt, 1848, sid. 1340. 76 sednare åren begynt utbytas emot ett bättre, sedan Desfosses i -Besancon kungjort sin erfarenhet, att cyan under vissa omständigheter kunde bildas, då luftens qväfve sattes i beröring med glödande kol. Denna an- visning begagnades först af Possoz och BOISSIERE, hvilka år 1843 i Grenelle vid Paris anlade en fabrik, der de, utan att använda något djurämne, årligen tillver- kade öfver 5 0,000 &. blodlutsalt. År 1844 reste Possoz till England, der han i Newcastle upon Tyne, för ett dervarande bolags räkning, införde sin tillverk- ningsmethod, med den framgång, att anläggningen nu dagligen frambringar emellan 3,000 och 4,000 8. blod- lutsalt af utmärkt renhet och till ett ovanligt lågt pris. Apparaten består i en af eldfast tegel murad upprätt- stående cvlinder, hvars inre diameter är 20 tum och höjden 10 fot. Uti de 10 tum tjocka väggarna af cylindern äro på vissa afstånd från hvarandra öppnin- gar anbragta. Sedan cylindern blifvit upphettad till hvitglödgning, fylles den med stötta trädkol, som förut blifvit genomdränkta med 30 procent af sin vigt kol— syradt kali, hvarefter, medelst en sugpump, lågan från den äfvenledes hvitglödande eldstaden tvingas att ingå i cylinderns sidoöppningar och genomstryka blandnin- gen af kol och pottaska i alla riktningar. Apparaten tömmes hvar 10:de timma, men får genast en ny be- skickning och underhålles på detta sätt i oafbruten gång. Den brända massan ledes igenom ett jernrör, hvari den svalnar, och faller sedan i vatten, blandadt med finmalen nativ kolsyrad jernoxidul eller så kallad spatheisenstein, hvarefter den utlakas i beröring med ett öfverskott af sistnämnda mineral, afdunstas och krystalliseras. — Genom detta förfaringssätt erhålles af en gifven vigt kolsyradt kali mera blodlutsalt än då djurämnen användas. — Cokes gifva mindre cyankalium än trädkol. Vattenånga hindrar bildandet af cyanföre- ningen, eller sönderdelar densamma i mån som den 77 uppstår, hvarvid ammoniak frambringas. Rent qväfve verkar kraftigare än då detsamma, såsom i eldstadens förbränningsprodukter, är blandadt med kolsyra ellér koloxid •). Det vanliga sättet att tillverka blysocker består Blysoe- • • • k erbered, deri, att man digererar blyglete med ljum ättika och ning utan afdunstar den erhållna lösningen till krystallisation, hvar- moderint under man tid efter annan tillsätter densamma litet ättika. Sedan alla krystalliserbara saltdelar afsatt sig, återstår slutligen en mörkt färgad moderlut, som icke vidare låter förarbeta sig till blysocker, ehuru den ännu håller bly upplöst. Denna olägenhet har MAIRE i Strassburg undanröjt derigenom, att han låter ätti- kan i ångform verka på blygletet. Ättikan upphettas i en destillationsapparat och ångan derifrån ledes, utan all afkylning, till en apparat, uti hvilken den kommer i noga beröring med blygletet, som förut blifvit med vatten utrördt till en välling. Ättiksyran förenar sig nu med blyoxiden och det öfrigblifvande vattnet bort- går i ångform. Då man sedan upplöser den bildade saltmassan i så litet vatten som möjligt är, erhåller man en concentrerad och fullkomligt ofärgad lösning, utur hvilken allt blysockret låter ofärgadt utkrystalli- sera sig 7). Ett fördelaktigare sätt att bereda chromsyrade sal— Chromsy- ter är bekantgjordt af A. JACQUELAIN. — Fint pulveri- salter. seradt chromjern blandas noga med finmalen krita och blandningen glödgas starkt 9 till 10 timmar i en flamm- ugn, hvarunder den ofta omröres och hvarvid man tillser, att den på intet ställe kommer att ligga i ett tjoc- kare lager än af ungefär 2 tum. Om hettan är till- räckligt stark, blir inom den nämnda tiden all chrom- 6) Comptes rendus, T. 26, sid. 203. — Polytechnisches Central-Blatt 1848, sid. 651. 7) Persoz’ traité de 1’impression des tissus, T. 1, sid. 235. — Polytechnisches Central-Blatt, 1847, sid. 42. 78 oxid förvandlad till chromsyrad kalk , hvilket igenkän- nes af massans fullkemliga löslighet i saltsyra. Dess färg är väl ännu grön, men detta härrörer icke af chrom- oxid, utan af basisk chromsyrad kalk. Den smälta massan lemnas att kallna, hvarefter den finmales pä en qvarn, och utröres med hett vatten till en välling, hvilken försättes med så mycket svafvelsyra, att denna blir något rådande. Dervid förvandlas all basisk chrom- syrad kalk till kalkbichromat, under det att tillika litet jernoxid upplöses. För att utfälla denna sednare tillsätter mera krita, till dess att den sura reaktionen försvunnit. Sedan det olösta afsatt sig, afhäller man den klara lösningen, som nu innehåller kalkbichromat och litet gips, och hvilken kan användas till frambrin- gandet af andra chromsyrade salter genom dubbel för- delning 8). Hignin- Den oerhörda uppmärksamhet, som ligninkrutet ullskrut, alltifrån dess första uppfinning väckte, har föranledt ett stort antal så väl vetenskapliga undersökningar som försök att utröna detta ämnes användbarhet i jemnfö- relse med vanligt krut. Resultaten häraf hafva icke utfallit till ligninkrutets fördel, utan tvärtom hafva de stora förhoppningar, som man i början fastade vid det- samma, mer och mer minskats och slutligen försvun- nit. Vid de försök, som i synnerhet i Frankrike blif- vit dermed anställda, har befunnits, att ligninkrutet är till krigsbruk nästan alldeles oanvändbart. Utom de olägenheter, som uppkomma af detsammas voluminösa beskaffenhet, är dess verkan i gevären ganska ojemn och beror af dess större eller mindre packning. Ge- nom sin häftiga och ögonblickliga förbränning blir lig- ninkrutets verkan på gevären så våldsam, att dessa 8) Comptes rendus, T. 25, sid. 504. — Annales de Chi- mie et de Physique, Dec. 1847, sid. 478. — DINGLER‘s Polytechnisches Journal, Band 107, sid. 134.— Poly- technisches Central-Blatt 1848, sid. 39. 79 snart förstöras. En profmörsare af gjutjern söndersprang vid en laddning af 46 grammer ligninkrut, dä andra mörsare af samma slag uthärdade tusentals skott utan att nägon bland dem skadades. Den kraft, som till denna söndersprängning fordrades, beräknades till minst 4,000 atmosferer. I soldatgevär gjorde 2,86 grammer ligninkrut samma verkan som 8 grammer vanligt krut. Då laddningen ökades till 4 eller 5 grammer, förän- drade kulorne sin form och blefvo ofta sönderslitna i oregelbundna stycken. Nästan alla gevärspiporna sön- dersprungo vid en laddning af 7 till 71 grammer bom- ullskrut, ehuru de ganska väl uthärdade en laddning af 271 grammer vanligt krut. Vanliga soldatgevär, med hvilka, enligt hvad erfarenheten visat, 25,000 till 30,000 skott med en laddning af 8 till 4 0 gram- mer vanligt krut kunna göras, innan gevären blifva obrukbara, söndersprungo nästan alla efter blott 500 skott med en laddning af endast 2,86 grammer bom- ullskrut, ehuru de voro nästan nya. Lika ofördelak- tigt utföllo försöken med kanoner och mörsare. En ka- non, som plägade laddas med 4 U. vanligt krut, vi- sade efter 5 skott med 400 grammer ligninkrut, tyd- liga skador, som tilltogo med skottens antal. Efter, 55 skott med en laddning af 700 grammer, hade kano- nen redan så många sprickor, att den var fullkomligt oduglig. Man har vidare funnit att ligninkrutet icke alle- nast vid en temperatur af 75° till 80° C. undergår en långsam sönderdelning, som slutligen föranleder dess antändning, utan äfven att denna sönderdelning äger rum vid mycket lägre värmegrader, och att dervid, i synnerhet om ligninkrutets massa är betydlig; så myc- ket värme kan utvecklas, att explosion uppkommer. Denna omständighet gör ligninkrutets både tillverkning och förvaring ganska farliga, och flera olyckshändelser hafva redan derigenom blifvit förorsakade. I Dartford 80 i England skedde en explosion, som dödade 20 men- niskor. I ett magasin i Vincennes nära Paris antän- des deri förvaradt ligninkrut blott genom den upp- värmning, som hade uppkommit deraf, att byggnaden under en hel dag hade varit utsatt för en stark sol- hetta. Vid Bouchet i Frankrike hafva tvenne explo- sioner af ligninkrut inträffat vid en temperatur, som aldrig kunde stiga öfver 45° eller 50°. Vid den sista af dem antändes 1,600 kilogrammer ligninkrut, 4 men- niskor omkommo, byggnaden förstördes i grund och 164 stora träd, som omgåfvo byggnaden, blefvo dels alldeles uppryckta, dels afbrutna., — För det närva- rande äro således bomullskrutets tillverkning och för- varing i stort åtföljda af faror, som man ännu icke funnit något medel att förekomma9). TechmM Det är bekant, att vattenånga, om den utan be- användan- 2 7 de af of- röring med vattnet, hvaraf den bildas, upphettas till vatun- en högre varmegrad, erhaller förmågan att upptaga en "ng"- större vattenhalt, än den förut innehöll. VIOLETTE har för Franska Vetenskaps-Akademien framlagt resultaten af sina försök att använda sådan öfverhettad ånga till dels torkning dels kolning af träd, samt till flera an- dra techniska behof. Träd, som utsättes för inverkan af denna ånga, lider genom torkningen en vigtsförlust, som tilltager med 'temperaturen, men är olika för sär- skilda trädslag och utgör, inom gränsorna af 175° till 250° 9) Comptes rendus, Nov. 1846, N:o 18, 19, 20, 21, 22, 24, 26; Jan. 1849, N:o 4; Febr. 1849, N:o 8, Mars 1849, N:o 11. — DINGLERS Polytechnisches Journal, Band 103, sid. 42, 48, 209, 220, 224; Band 104, sid. 139, 450, 465; Band 111, sid. 429, 434, 436; Band 112, sid. 138. — Polytechnishes Central-Blatt, 1847, sid. 3 6, 161, 416; 1848, sid. 15 32, 15 3 3; 1849, sid. 688, 1464, 1467. — Poggendorffs Annalen der Physik und Chemie, 1847, N:o 1. — Philosophi- cal Magazine, Dec. 1846, sid. 500. 81 250°, ifrån t till } af trädets vigt. Ända till 175° bibehåller trädet sin ursprungliga färg. Emellan 175° och 200° inträder en ringa färgning, men vid en ökad hetta blir trädet mer och mer brunt, och vid 250° alldeles svart. Denna färgförändring tillkännagifver, att i trädets massa tjära bildas, hvilken verkar såsom ett förvaringsmedel för det på nämnda sätt torkade trädet. Genom denna torkning ökas tillika ganska märk- bart trädets motstånd emot brytning, hvilket VIOLETTE bestämt för särskilda värmegrader, hvarvid han fun- nit, att det gifves en viss temperatur, vid hvilken denna trädets relativa styrka uppnår ett maximum. Denna temperatur ligger, för alm, emellan 150° och 175°, och, för de öfriga af honom försökta trädslagen, emellan 125° och 150° Brytningsmotståndets tillväxt utgör 3 för bok, 5 för ek, 1 för valnötträd, 3 för gran och mera än } för alm. Träds kolning medelst öfverhettad vattenånga, er- bjuder i vissa fall betydliga fördelar, och i synnerhet är detta händelsen, då kolet skall användas till be- redning af krut. Till detta behof får trädet ej vara alldeles förkolnadt och svart, utan kolet bör hafva en brun färg och vid starkare upphettning ännu afgifva flygtiga ämnen. Genom det vanliga kolningssättet er- håller man alltid en blandning af bruna och svarta kol, hvilka sednare äro för kruttillverkningen odugliga och derföre måste frånskiljas. Genom användandet af öfverhettad ånga kan man deremot få kolen likartade och af den beskaffenhet som man åstundar. Anställda försök hafva visat, att träd vid 200° alldeles icke, och vid 250° blott ofullkomligt kolas, men att det vid 300° förvandlas till brunt, och vid 350° till svart kol. —- Den af Violette begagnade och i en af Frank- rikes krutfabriker införda kolningsapparaten, som visat sig vara ganska fördelaktig, består af en vanlig ång- Prof. Pasch’s Årsb. för åren 1848 o. 1849. 6 82 panna, från hvilken ångan utgår genom ett skrufor- migt böjdt rör af 67 fots längd och- omkring 4 tums inre diameter. Detta rör ligger i ett eldrum, hvari det kan upphettas, till den erforderliga värmegraden. Trädet, som skall kolas är inlagdt i en horizontelt lig- gande cylinder, som icke allenast omgifves af ångan, utan äfven insläpper densamma igenom flera öppningar, hvarefter ångan genom andra öppningar utgår och förer med sig trädättika, tjära och andra destillationsproduk- ter, hvilka lätt kunna genom afkylning kondenseras, och det är icke omöjligt att så styra hettan, att fö- reträdesvis trädättika och ganska litet eller ingen tjära bildas. Man erhåller på detta sätt i medeltal 35 pro- cent af trädets vigt bruna kol och blott I procent ofullkomligt koladt träd men alldeles inga svarta kol, hvaremot den vanliga methoden gifver endast 18 pro- cent bruna men 1 4 procent svarta och för kruttillverk- ningen oanvändbara kol. Värmegraden styres lätt me- delst en kran, genom hvilken mera eller mindre ånga utsläppes från ångpannan. Åstundar man svarta kol, så behöfver man blott upphetta ångan till en tempe- ratur som öfverstiger 300°. Den öfverhettade ångan har äfven befunnits ut- märkt användbar för brödbak ning i stort. Man behöf- ver blott låta ångan stryka öfver de uti ett dertill inrättadt rum inneslutna råa bröden, hvilka då snart blifva fullkomligt gräddade samt få ett vackert utse- ende och en ganska angenäm smak. Särdeles fördel- aktigt är detta bakningssätt för skeppsskorpor, emedan dessa genom en och samma operation kunna både gräd- das och torkas. — På samma sätt kan kött med lätt- het stekas och torkas till skepps- och fältproviant 10). 10) Comptes rendus, Jun. 1848, sid. 25. — Annales de Chemie et de Physique, Jun. 1848, sid. 475. —Disg- LER‘s Polytechnisches Journal, Band 109, sid. 137; Band 110, sid. 189. — Polytechnisches Central-Blatt 1848, sid. 1169. -----#-O-=-----