ÅRSBERÄTTELSE OM TEOHNOLOGIENS FRAMSTEG. TILL KONGL. VETENSKAPS-AKADEM1EN AFGIFVEN DEN 31 MARS 1847; AF G. E. PASCH. STOCKHOLM, 1851. P. A. NORSTEDT & SÖNER, Kongl. Boktryckare. I INNEHALL. Sid. Mekanisk kraft | Ångmachin, af HIENSCHEL . . . 1. genom ang a. ) 7 Mekanisk kraft ge- ] nom elektromag- Elektromagnetiska ur 3. netism. ) Garfning. SQUIRES garfningssätt...............5. KEASLEY‘S garfningssätt .... 5. Färgning och tygs | KAISERS sätt att göra olivolja tjen- tryckning. ) lig till oljebeta för turkiskt rödl 5. Peksoz’s uppgifter om färgning af turkiskt rödt....................7. MEITZENDORFF om blå färgning me- delst kalium-jerncyanid ... 19. Persoz’s uppgifter om tryckfärger för mörkt ......................22. Iristryck, af WALLERAND . . . . 27. — af Davies.................30. — af GODEFROY .... 31. Persoz’s sätt att undersöka färgade och tryckta tygs färger . . . 31. Färger till mal- I Ultramarin. BRUNNERS tillverknings- ning. j sätt ......... 48. Glyfograji . 56 Chemitypi Fotografi. Daguerreotyp-plåtars slipning och polering, af HEEREN . . . 57. Användande af chlor-iod på Dagu- erreotyp-plåtar, af HEEREN . . 58. Användande af ammoniak till ljus- bildens hastigare frambringande 61. Medel att förekomma inflytandet af föremålets färger på ljusbilden . 62. IV Sid. Metaller. Sätt att erhålla galvanoplastiskt jern, af Böttger 62. Jerns amalgamering till eldförgyll- ning, af Böttger....................63. Galvanisk försilfring och förgyll- ning, af Böttger....................64. Guldets återvinnande utur en till förgyllning begagnad cyankali- um-guldlösning, af Böttger . . 64. Iriserande silfver, af BROCKELSBY . 64. Glas. Filigranglas och färgade glasarbe- ten, af .............................................65. A vanturinglas, af FRÉMY och CLÉ- ........................................ Böhmiska glassorters analyser, af PÉLIGOT.............................73. Porslin och sten- 1 Marmorering på porslin och sten- gods. ) gods, af HULLMANDEL 75. Gutta percha 77. Gummi-lacca. JEFFERY‘s marinlim 79. Socker. Sockers pröfning, af PAYEN . . 82. af Péligot . . 83. ChemM« produl-} Bomullskrut 85. ter. ) Ett af de pris, som La Société dencouragement pourMekanisk 1’industrie nationale i Paris utsatt för uppfinningen af RfTa- skyddsmedel mot ångpannors explosioner, har bl ifvit till- chp af deladt Öfver-Bergs-Rådet HENSCHEL i KasseL — De ut- SCHEL. vägar, som af HENSCHEL blifvit begagnade till förekom- mande af de faror, hvilka af ångmachiner kunna åstad- kommas, bestå i förbättrade inrättningar af så väl ång- apparaten med densammas eldstad, som äfven flottören och inmatningspumpen. Angapparaten utgöres af 4 kop- parrör, hvilka, för en högtryckmachin af 6 till 10 hä- stars kraft, hafva en längd af 44} fot och 5 till 6 tums inre diameter. Dessa rör ligga ej vågrätt, utan hafva 24° lutning mot horizonten. Deras afstånd från hvarandra är så stort, att lågan från eldstaden kan komma emellan dem, och deras sammanräknade yta är lika med upphettningsytan hos en vanlig ångpanna för samma machinkraft. Hvart och ett af dessa rör har i hvardera ändan ett ansatsstycke, som skjuter utom mu- ren hvari rören ligga. De nedra af dessa ansatsstycken äro genom korta vertikala kopparrör satta i förening med ett horizontelt rör, genom hvilket vattnet från inmatningspumpen förer till ångapparaten. De öfra an- satsstyckena äro genom rör förenade med en cylindrisk ångrecipient af gjutjern, hvilken är försedd med en sä- kerhetsventil , och hvarifrån ett rör leder ångan till ma- chinens cylinder. — Eldstaden är så inrättad, att lågan derifrån först upphettar öfre delen af den i hvart och ett af ångapparatens rör inneslutna vattenpelaren, och nedstiger derefter omkring rören till dessas nedra ända, Prof. Pasch’s Årsberättelse för år 1847. 2 i följd hvaraf det af inmatningspumpen genom ångap- paratens nedre del införda vattnet blir allt mer och mer upphettadt i mån som det stiger i apparatens rör, hvarföre äfven ångbildningen först äger rum nära vatt- nets yta, der hettan är starkast. Ehuru vattenmassan i denna apparat ej är öfver en fjerdedel så stor som i en vanlig ångpanna af samma kraft, kan den likväl ännu mera minskas genom insättande af jerncylindrar i rören, hvilkas upphettningsyta och följaktligen ångbild- ningsförmåga deraf icke förändras, men en större sä- kerhet mot explosion vinnes. — Ett ytterligare skydds- medel ligger i inrättningen af eldstadens rost. Denne är vid sin främre ända uppburen af en axel, omkring hvilken den kan vända sig, och hvilar med den mot- satta eller inre ändans hörn på tvenne stöd, som hvar- dera utgöras utaf den ena armen af en vinkelhäfstång. Om vattnet i ångapparatens rör sjunker så mycket, att explosion kunde uppkomma genom rörens fortfarande upphettning, så antaga de nämnda vinkelhäfstängerna en sådan ställning, att de stöd, på hvilka roständan hvilar, blifva flyttade utom rosten, hvilken i följd häraf nedfälles och blir hängande på sin axel, hvarvid de brinnande kolen nedfalla i askrummet. Detta åstad- kommes genom verkan af flottören, hvilken befinner sig utom ångapparaten, uti ett med tätt slutande lock för- sedt särskilt jernkärl, söm erhåller vatten genom ett från dess botten till ångapparatens lägsta del nedsti- gande rör, och genom ett annat rör från locket står i förening med ångrecipienten. Detta kärl är så stäldt, att det blott till en del fyller sig med vatten, hvilket då får samma niveau som vattnet i ångapparatens rör. I kärlet hänger flottören, alldeles så som i en ång- panna, på en koppartråd, hvilken utgår genom kärlets lock och är fästad vid en arm af en trearmad häfstång. Den motsatta armen af denna häfstång bär en motvigt, hängande på en metalltråd, på hvilken är fästad en 3 liten bricka, som, då flottören sjunker, verkar på ett machineri, som undandrager rosten dess stöd och brin- gar densamma att falla. Ofvannämnde häfstångs tredje arm, hvilken vinkelratt nedstiger från häfstångens vänd- punkt, verkar på inmatningspumpen, på sådant sätt, att denne införer mera eller mindre vatten i ångappa- raten, i mån som flottören sjunker eller stiger. —För närmare upplysning om HENSCHELS uppfinningar, måste jag hänvisa till den derom utgifna, af fullständiga rit- ningar åtföljda beskrifningen 1). - Elektromagnetismens begagnande såsom mekanisk kraft har, då denna behöft vara någorlunda betydlig, hittills ej haft framgång, förnämligast af den orsak, att verkan varit alltför ringa emot kostnaden. Vid sådana tillfällen deremot, då blott en mindre kraft är nödig, kunna elektromagnetiska machiner vara af praktisk an- Mecha- nisk kraft genom elektro- mague- tism. — Elektro- magneti- sk a ur. vändbarhet. Liktidigt med de elektriska telegrafernas uppfinning, väcktes tanken på elektromagnetiska ur, för att genom dem kunna telegrafera tiden på jernvägsli- nierna. Sådana ur blefvo försökta af WHIEATSTONE, STEINHEIL och BAIN, men kommo ej i bruk, dels i an- seende till kostsamheten af metalltrådsledningarna, dels äfven derföre, att man då icke kände något galvaniskt batteri, som en längre tid kunde bibehållas verksamt utan att behöfva en beständig tillsyn. Dessa ur for- drade dessutom ett normal-ur af vanlig inrättning, från hvilket tiden skulle telegraferas på de med detsamma i förening satta aflägsna uren. En väsendtlig förbätt- ring gjordes sedermera derigenom, att sjelfva normal- uret sattes i gång genom galvanisk kraft, men denna erhölls af batterier med syror, hvilka sednare ofta må- ste förnyas. Slutligen lyckades det för BAIN att be- ') Bulletin de la Société d’Enceuragement, Sept. 1845, sid. 379. — DINGLER‘s Polytechnisches Journal, Band. 99, s. 1. gagna den galvaniska ström, som uppkommer af ett i jorden nedgräfdt batteri, på ett djup, der det alltid träffas af fuktighet. Enligt de af AnAGO till Franska Vetenskaps-Akademien afgifna berättelser om Bains ur, likna dessa de vanliga pendeluren i den mechanism, som bestämmer visarnes rörelser, men utgöra för öfrigt ett slags perpetuum mobile, och behöfva således icke de delar af verket, som tjena till uppdragningen, hvilken här icke kommer i fråga. Ett af BAIN år 1844 upp- ställt ur hade under en månads tid icke varierat öfver A minut, och i Edinburgs offentliga byggnader finnas flera sådana ur, hvilka alla gå lika. Elektriciteten till- föres pendeln, hvars nedersta del utgöres af en elek- tromagnetisk spiral, och svänger emellan tvenne fasta vanliga magneter. De från pendelns öfra ända gående ledningstrådarna nedstiga i jorden, der den ena af dem är lindad omkring ett bland flera stycken trädko] (som utgöra batteriets negativa element), och den andra fä- stad vid en zinkplåt. Genom en på pendeln verkande kompensationsanstalt går uret fullkomligt likformigt, an- tingen den elektriska strömmen är svagare eller star- kare, blott densamma äger en för pendelns drifvande tillräcklig intensitet. — Flera på betydliga afstånd från hvarandra belägna ur kunna hållas i gång af ett enda batteri, och detta verkar oafbrutet, ända till dess att under tidens längd zinkplåten blifvit förvandlad till oxid och beböfver utbytas emot en ny 2). — Ett patent på detta slags ur har för icke längesedan blifvit här i Ri- ket uttaget. GarfninS. De nyare Engelska förbättringarne i garfningskon- sten grunda sig, till en stor del, på det antagandet, att antingen hudarnes fortsatta rörelse i garfningsvät- skan, eller deras omvexlande upptagning, hängning i luften och åternedsänkning i densamma verksamt bi- 2) Dinglei/s Polytechnisches Journal, Band. 102, s. 24. 5 draga till en skyndsammare och fullkomligare garfning. Somliga anse blott hudarnes rörelse, förnyandet af deras beröringspunkter och det lindriga tryck, som uppkom- mer då hudarne skiftesvis lägga sig på hvarandra, för väsendtliga; andra deremot lägga särdeles vigt på en afvexlande inverkan af luften. Flera af de i förra års- berättelsen omtalade apparaterna af Cox 3) äro inrättade i enlighet med den första af de förenämnda båda åsig- terna, men kunna äfven lämpas efter den andra. Th. SQUIRE begagnar vid garfningen ett hjul, hvil- ket föga skiljer sig från det af Cox föreslagna. Detta hjul, i hvilket hudarne äro inlagda, vänder sig i garf- ningsvätskan, antingen helt och hållet under dennas yta, eller ock blott till hälften nedsänkt deri 4). Th. KEASLEYS‘s garfningssätt består i att låta hu- darna fritt hänga i garfningsvätskan, men tid efter an- nan upptaga dem derutur och utsätta dem för luften. KEASLEY begagnar härtill trädramar, försedda med tvär- slåar, vid hvilka hudarna fästas på sådant sätt, att, då ramen upphänges horizontelt, hudarne nedhänga pa— rallelt bredvid hvarandra. Hvarje sådan ram nedsän- kes i ett fyrsidigt kar, som innehåller garfvande vätska. Till ramarnas upphissning och hudarnas utsättande för luften äro tvenne slags inrättningar föreslagna, hvilka här icke kunna tydligt beskrifvas 0). Ibland de många, till framställandet af så kalladtFärgning turkiskt rödt på bomull hörande förrättningar, är bom—tryckning ullsgarnets behandling i oljebadet en af de vigtigaste. KASEns Detta oljebad är blott en emulsion af bomolja och en göra oliv • olja tjenlis ---------- till olje- 3) Årsberättelsen 1846, sid. 11. tFRiskE 4) The Repertory of Patent Inventions 1846, Vol. 6, sid. rödt. 74. — Polytechnisches Central-Blatt, 1845, Band. 7, sid. 544. 5) The London Journal of Arts, 1846, Vol. 27, s. 156. — DINGLER‘s Polytechnisches Journal, Band. 99, s. 176. — Polytechnisches Central-Blatt, 1846, Band. 7, s. 544. 6 ganska svag pottasklösning, och ej en produkt af tvål- bildning. Oljan, som dertill användes, måste vara af en egen beskaffenhet, hvilken på följande sätt utrönes: Man bereder af pottaska och rent vatten en lösning, som, efter filtrering, vid en temperatur af 172° utvi- sar på BAUMÉS areometer blott 1 grad. Med 96 vigts- delar af denna pottasklösning blandar man ganska noga 1 vigtsdel af oljan som skall pröfvas, på det sätt, att man flera gånger häller blandningen ur ett glas i ett annat, hvarefter man lemnar densamma i hvila. Om efter 24 timmars förlopp, på vätskans yta afsöndradt sig likasom en tjock hvit grädda, i hvilken icke det ringaste spår af oförändrad olja kan förmärkas, så är den undersökta oljan profhaltig, och får i Frankrike namn af huile tournante. Innehåller deremot den fö- renämnda gräddan droppar af olja, så är bomoljan för ändamålet otjenlig. — Den profhaltiga oljan är alltid nå- got tjock, af sur reaktion och en härsk lukt och smak. Den skall i Konungariket Neapel prässas ur jästa öf- verlefvor af oliver, och sedan förvaras en ganska lång tid, till dess att den härsknat. I Elberfeld och på flera andra ställen har man börjat genom konst gifva vanlig bomolja den förutnämnda egenskapen, men för- faringssättet hålles hemligt. — Professor KAISER i Mun- chen har nyligen anställt en mängd försök i detta ämne, och funnit tvenne sätt att gifva bomoljan de egenska- per, som erfordras för hennes användande i färgning af turkiskt rödt, nemligen: 4) Man blandar 90 E. bomolja med 1 E. olje- syra, och håller denna blandning 24 timmar vid en temperatur af 75° till 85°. Tiden kan likväl förkortas till 4 0 timmar, om oljan kokas på efterföljande sätt och användes genast efter kokningen. 2) Man gjuter 4 centner olja i lika mycket vat- ten, försatt med 3 E. concentrerad svafvelsyra, och håller denna blandning 2 till 3 timmar i kokning ge- nom inledd vattenånga, hvarefter blandningens tempe- ratur bibehålies vid 75° till 85° i åtminstone 48 lim- mar. Oljans förändring befordras genom luftens friare tillträde, och påskyndas följaktligen genom användandet och genom omröring 6). har meddelat följande underrättelser om PERsoZ‘s - , . uppgifter närvarande brukliga sätten att lärga tur-om de oli- ka sätten att färga af flata kärl Persoz de för det kiskt rödt: A. Franska sättet (i Elsasser—fabrikerna): turkiskt • • rödt. För 2000 Z. bomullstyg tager man 1170 till 1300 U. slemmig bomolja (se föregå- ende artikel) och 3000 & vatten, hvari 18 till 30 U. pottaska äro upplösta. Oljan, vattnet och pottaskan delas, i dessa för- hållanden, i tre lika delar, af hvilka man, i den mån de behöfvas, bereder tre oljebad efter hvarandra genom oljans noga blandning med den erforderliga myckenhe- ten pottasklösning. I det första af dessa bad behand- lar man en tredjedel af bomullstygen, hvarefter man lägger dessa i hög på ett svalt ställe och låter dem ligga i 10 till 12 timmar, efter hvilken tid de upp- hängas och torkas vid en temperatur af 60°. Under denna torkning begynner man samma behandling med den andra tredjedelen af tygen, och derefter med de öfriga. På detta sätt fortgår arbetet oafbrutet. Efter hvarje sådan oljebetning, hvarpå en ligg- ning i hög och en torkning följa, komma tygen åter i samma bad som förut och betas deri på nytt. Så snart som badet blir otillräckligt, tillsätter man deri ljumt vatten eller ock gammalt oljebad, och förnyas oljebetningen flera gånger, allt efter den myckenhet olja man vill fästa i tyget. 6) Polytechnisches Central-Blatt, 1846, Band. 7, s. 445. DINGLER‘s Polytechnisches .Journal, Band. 100, s. 78. 8 Antalet af oljebad, hvilka alltid anställas pä samma sätt, nemligen med tygets påföljande liggning och der- efter torkning i upphettadt rum, är vanligen 7 eller 8, hvarefter tygen blötas 24 timmar i en pottasklös- ning af 2° BAUMÉ. Den vätska, som sedan genom prässning ur dem erhålles, är det så kallade gamla oljebadet, hvilket man, såsom förut blifvit nämndt, åter begagnar. Gallning eller galläplebetning företages två gån- ger, nemligen före den första och före den sista ut- färgningen med krapp. — Man utkokar i flera omgån- gar 20 &%. stötta galläplen med vatten, och försätter afkoken med så mycket vatten, att de tillsammans ut- göra 98 kannor, hvarefter man, medan vätskan ännu är het, deri upplöser 32 8 alun. Man låter sedan tygen gå derigenom, under det att vätskan beständigt hålles vid en temperatur af ungefär 70°. Den här angifna galläplebetan är tillräcklig för 1000 E. tyg. De ur betan kommande tygen upphängas i ett till 44° upphettadt torkrum, der de förblifva i 2 dygn, hvar- efter de uti en med valsar försedd och med ånga upp- hettad kista dragas igenom ett starkt och hett kritbad och sedan uttvättas. Färgningen sker med 10 tygstycken på en gång, och dertill åtgå, efter tygens storlek, 412 till 18 E krapp. Till första färgningen bereder man med hälf- ten af krappen och 448 till 585 kannor vatten ett färgbad, genom hvilket tyget hasplas i 3 timmar. Detta bad är, då tyget ilägges, blott ljumt, men uppvärmes under förloppet af 2} timma småningom till kokning, hvilken icke får fortfara öfver } timma. — Härefter betas tygen åter med galläplen och alun, torkas och behandlas i kritbad lika som förut, hvarpå de för an- dra gången färgas med den återstående hälften af krap- pen, alldeles på samma sätt som nyss blifvit nämndt. 9 Efter färgningen skönaseller aviveras tyget två eller 3 gånger, alltid i tillsluten panna. Till första aviveringen fylles pannan till en tredje- del med vatten, hvari man upplöst 4 2 E. tvål och 3 E. pottaska. I denna blandning kokar tyget i 8 timmar. Ändra aviveringen sker med 43 & tvål och 25 lod tennsalt. Tredje aviveringen sker alldeles på samma sätt som den nästföregående. Efter denna tredje avivering, hvilken blott företages för starkt och lifligt rödt, ut- sättes tygen någon tid för luften, och stundom gifver ‘ man dem äfven förut ett klibad, hvarigenom färgen blir renare och lifligare. B. Schweitziska sättet. I omkring 20 år hafva Schweitzerfabrikerna lem- nat i handeln turkiskt röda bomullstyg och garn, hvilka utmärka sig lika mycket genom sin skönhet, sem ge- nom sitt billiga pris. Färgningssättet är det följande: Oljebaden användas vid en temperatur af 28° till 30°, och äro försatta med kogödsel i jäsningstillstånd. Till 400 E6 bomull användas först 4 sådana bad, hvart och 1 beredt af 264 &. bornolja, 811 kanna pottasklösning af 21 grad BAUMÉ, 20 kannor jäst kogödsel, försatt med så myc- ket ko-urin, att den har stadga af en tjock välling. Kogödseln utblandas med 75 kannor vatten af 370 eller 38°, hvarefter oljan iröres och sedan1 64 kanna pottasklösning af 25° BAUMÉ tillsättes. Så snart som blandningen sjunkit till den erforderliga värmegraden, behandlas tygen deri och läggas derefter i en trädlår, der de lemnas i 12 till 18 timmar för att komma i 10 jäsning; vid hvilket tillfälle ofta en förvånande mängd maskar eller larver framalstras. Tygen torkas sedan i fria luften, hvarefter de upphängas i ett till 6 3° upp- hettadt torkrum, der de lemnas i 8 eller 10 timmar. — De öfriga 3 baden gifvas efter hvarandra alldeles på samma sätt som det första, och beredas alltid ge- nast före användandet, på det sätt, att man till åter- stoden af det föregående badet sätter de ofvan före- skrifna qvantiteterna olja, pottasklösning och kogödsel. Efter hvart och ett af dessa bad följer, lika som förut, tygens vädring och derefter torkning vid 63°. Efter dessa fyra oljebad behandlas tygen i fyra andra, hvilka blott bestå af ljumt vatten, hvari åter- stoderna efter de fyra första baden samt de så kallade gamla baden blifvit utrörda. De utur hvarje bad kom- mande tygen blifva, på samma sätt som förut, vädrade och derefter upphängda i torkrummet, hvars tempera- tur likväl nu får vara blott 60° efter det första och andra, och 56° efter det tredje och fjerde af dessa sednare fyra bad. Härefter företages tygens blötning i pottasklösning (lika som i den förut beskrifna Franska methoden), det gamla oljbadet samlas och tygen rengöras i tvätthjul, hvarefter de utvridas och torkas vid en temperatur af 50°. Gallning sker sedan två gånger. Härtill beredes första gången ett afkok af 444 E Galläplen och 124 E. Siciliansk Sumack i 65 kannor vatten. Detta afkok silas, lemnas att klarna i 24 timmar, hvar- efter det afhälles och uppvärmes till 44°. Tyget betas sedan deri, torkas först i fria luften och sedan i tork- rum vid 50°. Den andra gallningen sker på samma sätt som den första, men med uteslutande af sumack. Tygen tages nu igenom ett bad af 41 72 kannor vatten, uppvärmdt till 46°, 42 8. 23 lod alun och 7 H. pottasklösning af 250 BAUMÉ; hvarefter de utvridas, läggas i hög på hvarandra, tor- kas 6 timmar derefter vid 28° utan luftdrag, hängas sedan i luften och slutligen i ett 50° varmt torkrum. De på detta sätt torkade tygen tagas genom ett till 50° uppvärmdt kritbad, som till 40 H. tyg innehåller 5 8. 6 lod krita, h varpå de sköljas och torkas. Sedan företages färgningen. Till 40 E. tyg an- vänder man 40 till 60 E Palud-krapp, 5 % 17 lod Sumack, 54 kannor oxblod. Färgbadets värmegrad höjes småningom under 2 tim- mars tid, hvarefter det får koka 1 timma. Efter färgningen sköljas tygen och aviveras två gånger i sluten panna, hvari de i 6 timmar kokas, första gången med 40 & tvål, 6 E. pottaska och 134 lod tennsalt, och andra gången med 108 tvål, 13, lod tennsalt och 83 lod salpetersyra. Efter dessa aviveringar låter man tygen ligga 2 eller 3 dagar på gräsplan och tager dem sedan genom ett kokande klibad. Detta förfaringssätt skiljer sig väsendtligen från det föregående, emedan alla operationerna deri åsyfta att emellan de ämnen, hvarmed tyget hvarje gång be- handlas, frambringa en jäsning. Härtill fordras, utom en viss värmegrad, äfven en vattenhalt hos tyget och luftens inverkan. Derföre låter man tygen alltid få hänga i fria luften, innan de torkas i det upphettade torkrummet. C. STEINERS sätt. STEINER använder i England och uti sin fabrik i Ribeauville (Elsass) ett af honom uppfunnet förfarings- sätt, som icke allenast är mycket mindre kostsamt än de vanliga, utan äfven gifver en ganska vacker och liflig färg. — Huru denna färgning verkställes har icke blifvit kändt. D. GASTARDS sätt. Den af Gastard uppfunna färgningsmethod, som äfven gifver ett ganska vackert turkiskt rödt, skiljer sig från de föregående hufvudsakligen genom använ- dande af salpetersyra vid oljebetningen. Tygen blötas först 24 timmar i 20° till 25° varmt vatten, valkas och derefter kokas 4 timmar i vatten, sorn innehåller 98 till 104 kannor gammalt oljebad, samt qvarlemnas i pannan till följande dagen, då de valkas på nytt, sköljas två gånger och torkas. Oljebadet för 60 stycken eller 212 till 218 8 bomullstyg beredes af 7 E. bomolja och 4 kannor får- eller ko-gödsel. I dessa ämnen inröres efter hand en pottasklös- ning af 4° Baumé, till dess en fullkomlig emulsion bil- das, tillräcklig för indränkning af de 60 tygen. Efter verkställd grundering eller betning i denna emulsion, torkas tygen i luften och solljuset, om väderleken så tillåter, men annars i en torkvind. Då de blifvit nä- stan fullkomligt torra, låter man dem hänga 4 eller 5 timmar i ett till 65° eller 70° upphettadt torkrum, hvarefter de två gånger tagas igenom salpetersyreblan- dadt vatten af 14° Baumé, och torkas sedan i fria luf- ten, men icke i torkrummet, hvaraf de oundvikligen skulle blifva sköra. Sedan gifver man dem 13 1) ett nytt oljebad, lika med det första, hvarpå torkning i fria luften och i torkrummet följer; 2) ett nytt bad i salpetersyreblandadt vatten af 4° BAUMÉ, åtföljdt af torkning i luften; 3) ett tredje oljebad, lika som förut, med påföljande torkning först i luften och sedan i torkrum; 4) ett tredje bad i salpetersyreblandadt vatten af 11° BAUMÉ jcmte lufttorkning; 5) ett fjerde oljebad, såsom förut, samt torkning i luf- ten och sedan i torkrum vid 65° till 7 0°, och slutligen 6) ett fjerde salpetersyiebad samt lufttorkning. I de två sista oljebaden kan får- eller ko-gödseln utlemnas. Efter alla dessa behandlingar tagas tygen genom en pottasklösning af 41° BAUMÉ och utvridas; det gamla oljbadet samlas, tygen torkas i fria luften, blötas se- dan 2 timmar i vatten, sköljas och torkas på nytt. Gallning sker två gånger; först i ett fullkomligt klart afkok af 30 U. siciliansk sumack, och sedan i galläpleafkok. Derefter följer första alunbetningen, hvartill man, i så mycket vatten, som fordras för genomdränkningen af 218 E%. tyg, upplöser 24 E 43 lod alun, 4 H. 4 7 lod blysocker och 61 kanna pottasklösning af 4° BAUMÉ. Så snart som denna lösning klarnat, då den bör visa 4° BAUMÉ, betas tygen deri nästan kallt, läggas der- efter i hög och lemnas i 12 till 15 timmar, hvarpå de torkas, blötas 4 timmar i vatten och sköljas två gånger i flodvatten. Härefter sker första färgningen, hvartill man för 10 stycken tyg använder 34 8. krapp 31 till 4 kannor oxblod och A till 7 H. sumack. 14 Färgningen fortfar 3 timmar, under hvilken tid färgba- det småningom upphettas till kokning. De färgade ty- gen tvättas, renas och torkas. Efter denna färgning företages en ny alunbetning, lika med den förra, hvarefter tygen, sedan de blifvit torkade, tagas genom ett 50° varmt, med krita försatt gödselbad och sedan sköljas. En ny krappfärgning följer härpå, lik den första. Till första aviveringen af 30 stycken eller 106 till 110 8 tyg, gjuter man i en panna, som till hälf- ten är fylld med vatten, 1 0 till 12 8. pottaska och 98 till 104 kannor gammalt oljebad. Tygen kokas häri 4 till 5 timmar och qvarlemnas i pannan till föl- jande dagen, då de upptagas, sköljas, klappas och ut- läggas på gräsplan, der de få ligga 4 eller 5 dagar. Till andra aviveringen blandas i pannan en till- räcklig myckenhet vatten med ett afkok på 2 U. kli. Denna blandning upphettas till full kokning, och man tillsätter då en lösning af 15 8 hvit Marseillertvål, samt derefter småningom och under omrörning en lös— ning af 1 26. tennsalt i 8 U. vatten, försatt med 17 lod saltsyra och 3 till 4 lod salpetersyra, allt efter som man vill göra färgen mer eller mindre dragande i skarlakansrödt. I samma ögonblick läggas de förut fuk- tade tygen i pannan, kokas en timma och qvarlemnas till följande dagen. Att i detta färgningssätt användandet af krita så föga förekommer, beror troligen deraf, att det vatten, som Gastard begagnat, varit mycket kalkhaltigt. Oak- tadt åtgången af olja äfven är betydligt minskad, så att den blott utgör 28 & till 218 U. bomullstyg, er- hålles likväl en färg, som i skönhet icke eftergifver den på de föregående sätten erhållna. ■ Vid färgningen af turkiskt rödt är i allmänhet följande att märka: Man vet., att under oljbetningen det feta ämnet förändras och desto starkare fäster sig, ju längre de med ännu fuktig oljbeta genomdränkta tygen utsättas för luften, dock skyddade för regn och starkt solsken, och ju nogare man träffat den för den heta torkningen tjenligaste värmegraden. Det synes vara fördelaktigare att tyget endast i ytan genomdränkes, emedan färgen annars blir för mörk och svårligen låter avivera sig utan att förlora i liflighet. Om man nemligen gör in- skärningar i de vackraste turkiskt röda tyg, så finner man deri hvita delar, hvilka bevisa, att oljan och ler— jordsbetan blott ofullkomligt inträngt i tyget; och der- igenom att färgen blifvit anbragt blott i ytan, får den klarhet, ty de hvita eller föga färgade delarna inuti tyget göra honom ljusare och mera genomskinlig. Vid oljbetningen måste man sorgfälligt söka före- komma så väl den långsamma förbränningen som sjelf- antändning af det feta ämnet, hvaraf tyget är genom- trängdt, emedan den förra försvagar tyget, och den sednare kan förorsaka eldsvåda. Båda härröra deraf, att väfven antingen innehåller för mycket olja eller för litet kalibicarbonat till oljans mättande. Den långsamma förbränningen föranledes, om tyget, under det att det ligger på gräsplanen, utsättes för en alltför stark sol- hetta, eller ock om det för länge ligger i hög och der- igenom utvecklar för mycket värma. Sjelfantändning åter uppkommer af den fria olja, hvarmed tyget är öfverdraget på ytan under torkningen i det heta tork- rummet, och endast denna omständighet gör de tor- kande oljorna oanvändbara vid färgning af turkiskt rödt. Då BoUSSINGAULTS försök visat, att boskapsurin in- nehåller mycket kalibicarbonat, så vore det möjligt, att densamma kunde med fördel användas vid oljbetningen, och då dessutom denna urin innehåller ämnen, som lätt öfvergå i jäsning, så vore den utan tvifvel mera egnad att tjena såsom jäsningsmedel än det alkalihaltiga vatt- 16 net, som man använder. För öfrigt kan kogödseln äf- ven verka genom deri innehållna feta ämnen, och det är dessutom möjligt, att kornas föda icke är utan in- flytande, emedan de feta ämnen, som deri finnas, kunna vara olika efter fodrets art och ålder. Redan DANIEL KÖCHLIN har visat, att gallningen är onödig och att utan densamma ett lika lifligt rödt erhålles, så vida man förut gjort alunen basisk, eme- dan annars- lerjordens fästande i tyget lätt kunde blifva ofullständigt, ty det skedde då först i kritbadet. Hvad aviveringarna angår, kunde vid den första af dem tvålen utelemnas och ersättas med kolsyradt kali vid ett tryck af en half atmosfer, emedan detta salt, som icke försvagar tyget, gifver ganska vackra resultat. E. SCHWARZ har funnit, att, om man behandlar turkiskt rödt tyg, nyss kommet ur krappbadet, med en koncentrerad chlorkalklösning, man erhåller ett i orange dragande rödt, som ej har någon likhet med den färg, som de vanliga aviveringarna gifva; hvar- emot dylikt tyg, i värma behandladt med samma slags lösning, sönderdelad med kolsyradt natron, blir lika vackert rödt, som om det blifvit aviveradt med tvål. Denna iakttagelse torde kunna vara af nytta vid färg- ning af turkiskt rödt. Vid aviveringen af vanligt krapprödt för erhål- lande af krapprosenrödt, har man funnit, att tvålpas- sagerna öfver en viss gräns icke äro af någon nytta, emedan färgen är öfvermättad med feta ämnen. För att göra den verksammare, måste man låta luften eller syror mellankomma. Då nu rödt på oljebetadt tyg, i det ögonblick då det skall aviveras, är i samma till- stånd af öfvermättning, så borde man kanhända genast efter färgningen behandla tyget med syror och först derefter med tvål. Möjligtvis bero på någon dylik om- ständighet 47 ständighet de fördelar, hvilka några fabrikanter vunnit genom det oljebetade tygets indränkning i salpetersyra. Om färgen efter aviveringen antager en dragning i rosenrödt, så utvisar detta, att tyget ej blifvit till- räckligt mättadt med olja, eller att denna olja icke varit af behörig beskaffenhet, eller ock att oljebaden icke blifvit gifna under erforderliga omständigheter, eller slutligen att man vid den heta torkningen icke träffat den för det feta ämnets förändring tjenliga vär- megraden. E. HIRNS sätt att på oljebetade bomullstyg frambringa topiskt turkiskt rödt. Hvita eller reserverade ställen på turkiskt röd botten hafva hittills blifvit åstadkomna genom etsning. Tyget måste då helt och hållet färgas, hvarefter ofta hälften eller tre fjerdedelar af bottnen bortetsades och således en ganska betydlig del af den använda krap- pen gick förlorad. Denna förlust undvikes genom HIRNS method, som äfven medgifver anbringandet af turkiskt rödt genom tryck med kopparplåtar eller valsar, utan att färgens liflighet lemnar något öfrigt att önska. Vid tygets oljbetning kan man antingen följa det vanliga förfarandet, eller ock använda bomolja behand- lad med salpetersyra. I det sednare fallet kan man ernå ett lika godt resultat som i det förra genom iakt- tagandet af följande' föreskrifter: En hufvudsak är att göra oljan fullkomligt löslig i kaustik lut. För detta ändamål uppvärmer man 4 delar god bomolja och 1 del ren salpetersyra af 40° BAUMÉ uti ett kärl af stengods i vattenbad. Bland- ningen omröres till dess att reaktionen börjar,-och då denna upphört, underhåller man vattenbadet i kokning, minst 8 timmar. Den kallnade massan måste vara mycket tjock och rödbrun, hvilket är ett väsendtligt vilkor. Prof. Pasch’s Årsberättelse för år 1847. 2 Till oljans upplösning begagnar man en svag och fullkomligt kaustik sodalut, beredd af 4 ^ krystalli- serad soda, 80 E vatten och 4 del bränd kalk. Så snart som luten klarnat, blandar man 15 delar deraf med A del olja, och uppvärmer blandningen blott så länge, att vätskan blir klar och genomskinlig, hvilken egenskap den sedan alltid måste bibehålla vid en tem- peratur af 20° I denna ljumma oljlösning behandlas tygen och hängas sedan 24 timmar i ett till 50° upphettadt torkrum, eller, hvilket är ännu bättre, läg- gas 5 till 6 timmar på gräsplan, utsatta för solljuset, hvarvid de likväl en gång måste vändas. Två sådana oljebad äro tillräckliga. Tygen hängas sedan i vatten, hvarefter de väl utklappas. Derefter betas tygen i ättiksyrad lerjord af 5° BAUMÉ, torkas såsom vanligt och tryckas med en myc- ket stark etsbeta, till bortetsande af lerjorden, hvilken här fasthålles mycket starkare än på ett icke oljebe- tadt tyg. Sedan tagas tygen genom ett 75° varmt bad, som innehåller mycket krita och kogödsel eller, ännu bättre, fullkomligt neutralt arseniksyradt kali. I stället för att beta hela tyget med ättiksyrad lerjord, kan man påtrycka denna sednare med hand- formar eller valsar, hvarvid likväl betan bör djupt in- tränga i tyget. Sedan tyget fått hänga tillräcklig tid, tager man det genom ett 60° varmt bad af neutralt arseniksyradt kali. Färgningen med krapp sker på vanligt sätt. Ga- rancin gifver äfven ganska goda resultat. Ehuru de ställen, som icke erhållit lerjordsbeta, blifva starkt färgade, åtgår likväl desto mindre krapp, ju mera dessa ställen äro rådande. Efter färgningen gifver man tygen ett eller tvenne kokande tvålbad och derefter en sur avivage, som in- nehåller 4 del salpetersyrad tennchloridlösning och 2 delar tvål, och hvilken man småningom uppvärmer 19 till 45° eller 50°. För öfrigt kunna tiden för avive- ringen och badets behöriga temperatur endast genom erfarenheten rätt bestämmas. Denna avivering är ovil- korligt nödvändig för att erhålla hvitt, ehuru den sy- nes vara af föga verkan på de färgade ställena. Efter aviveringen rengöras tygen och utläggas på gräsplan. Om sommaren behöfva de ligga blott I el- ler 2 dagar, så vida icke väderleken är missgynnande, då de fordra en längre tid. De måste emellanåt ofta omvändas. Sedan tygen blifvit tagna från gräsplanen, avi- verar man dem, i tillsluten panna, uti ett bad, som innehåller 4 delar tvål, 2 delar kolsyradt natron och 1 del vanligt tennsalt. Om alla operationerna äro väl utförda, behöfves blott en enda sådan avivering7). D:r MEITZENDORFF i Magdeburg har af Preussiska Blä färg- Industri-Föreningen erhållit belöning för meddelandet (llIgarn“i af ett förfaringssätt att medelst kalium-jerncyanid ellerferischat- rödt blodlutsalt färga ullgarn blått i flera schatterin- medelst gar eller färgtoner. De ämnen, som härtill nyttjas, jerneyn- äro för 40 U. ullgarn, MidezAK- torr kalium-jerncyanid 25 till 32 lod DORFF. tennchlorid (beredd utan salpetersyra) 61 — 8 — krystalliserad vinsyra 8 — 1 0 — krystalliserad oxalsyra 8 — 10 — Dessutom användas sednare såsom tillsats i färg- badet, 11 till 2 86. svafvelsyra, utspädd med 4 gån- ger så mycket vatten. Kalium-jerncyaniden upplöses i 100 till 128 lod vatten. I ett särskildt kärl upp- löses tennchloriden, vinsyran och oxalsyran i 100 till 425 lod vatten, som förut blifvit uppvärmdt. Båda lösningarna blandas sedan väl med hvarandra. 7) Utur Traité théorique et pratique de 1’impression des . tissus par J. Persoz, Paris 1846, i DINGLER‘s Polytech- nisches Journal, Band. 101, s. 205. 20 Denna blandning kan äfven, sedan den är be- redd, i tämligen concentreradt tillstånd uppvärmas till 50° eller 62° och förvaras vid denna en längre tid. Likväl undergår den härvid en viss grad af sönder- delning: fri blåsyra utvecklas, och vätskan får en djup, fullkomligt ogenomskinlig violett färg, hvarernot bland- ningen, om den icke uppvärmes, är föga intensivt olivgrön. Denna sednare gifver åt ullgarnet, som deri färgas, en grönaktig ton, som först genom en längre kokning öfvergår i blått. Deremot får ullgarnet i den förut uppvärmda blandningen genast i början en mera blå färg, ehuru denna blandning synes äga en mindre färgande förmåga, i anseende till den deri redan upp- komna sönderdelningen af kalium-jerncyaniden, hvar- igenom berlinerblått bildat sig och gått förloradt för färgningen. Det är derföre mindre fördelaktigt att förut uppvärma blandningen, äfvensom att bereda den- samma en längre tid före dess användande, emedan den för hvarje dag mer och mer sönderdelas och af- sätter berlinerblått, äfven i tillslutna kärl. Om un- der blandningens längre förvaring krystaller bilda sig, så böra dessa, innan färgningen företages, frånskiljas och upplöses i hett vatten, samt lösningen sedan åter- förenas med blandningen. Sättet att verkställa färgningen är följande: En tennkittel, som är tillräckligt stor för färg- ningen af en ton, fylles med vatten, hvilket uppvär- mes till 38° eller 50°. Derefter afväger man en fjer- dedel af ofvannämnde färgmaterialier, och upplöser dem i det varma vattnet. Det erhållna färgbadet är till- räckligt för den första och djupaste tonen. Af svaf- velsyran, som förut blifvit afvägd och utspädd med vatten, afväger man hälften, som sättes till färgbadet under omrörning. Så snart som alla dessa ämnen äro väl blandade med vattnet i färgbadet, lägges i detta ett parti väl 21 renadt och sköljdt ullgarn, som flitigt deri kringföres. Garnet blir först ljusgrönt, derefter mörkgrönt och an- tager sedan en blåaktig ton, som efter hand mer och mer öfvergår till mörkblått. Under denna tid bör gar- net beständigt vändas. Färgningen varar omkring 2 timma. Så snart som man ser garnet hafva antagit en mörkblå färg, bringar man badet till kokning, som får fortfara 1 timma. Man bör genom proftagning öfvertyga sig att garnet fått behörig färgning, emedan det genom en längre hängning i luften aldrig blir så vackert blått, som genom en tillräcklig kokning i badet. Efter denna färgning, som gifvit den djupaste tonen, upptager man garnet, hvilket man låter afrinna och sedan utsätter för luftens verkan. Badet afkyles derefter med kallt vatten, försättes med ungefär hälften af hela qvantite- ten färgblandning och med en ny tillsats af svafvel- syra, hvarefter färgningen af den andra tonen i ord- ningen deri företages. Denna andra färgning sker på samma sätt som den första. Garnet tages ur badet, så snart som det fått en lika djup färgton, som den först erhållna, hvar- efter det får afrinna och sedan hänga i luften. Likaså förfares vid de nästa tonernas färgning, hvarvid man hvarje gång låter badet svalna och för- sätter det med nya men alltid minskade tillsatser af färgmaterialier och svafvelsyra, till dess att man kom- mer till de ljusa tonerna. Dessa sednare färgas efter hvarandra i samma bad, utan tillsättning af nytt färg- material, så länge som badet gifver någon färg. Så lätt det är att färga de mörka tonerna i behöriga gra- dationer, så svårt är det ofta att erhålla de ljusa to- nerna i behörig följd. Detta härrör deraf, att, vid hvarje färgning, berlinerblått utfälles och uppslammas i vätskan samt mechaniskt fäster sig vid garnet, som deraf antager en mörkare färgton än den som åsyftas. 22 För att undvika denna olägenhet, kan man först färga ett antal djupare toner, och sedan, för de följande lju- sare, bereda ett nytt färgbad med en mindre qvanti- tet färgmaterial; eller ock kan man, sedan de djupare tonerna äro färgade, afhälla en större del af badet och ersätta det afhällda med vatten, samt fortsätta färg- ningen i det sålunda utspädda badet. Verkan af vinstenssyran i den förut beskrifna färgblandningen visar sig genom den lifliga och glän- sande färg, som ullgarnet antager, om oxalsyran ute- slutes; men den blåa färgen får då en dragning i grönt. Användes deremot oxalsyra, med uteslutande af vinsyran, så erhåller man matta färger, men hvilka i de djupare tonerna få den önskade dragningen i rödt, hvaremot de ljusa tonerna lätt blifva gråaktiga. Oxal- syran utöfvar dessutom en upplösande verkan på ber- linerblått, hvarigenom större delen af detta kommer ullgarnet till godo, hvaremot det berlinerblått, som olöst utfälles, icke allenast går förloradt för färgnin- gen, utan äfven är skadligt derigenom, att det me- chaniskt fäster sig i garnet. Oxelsyran bidrager så- ledes till en bättre färgning och gör framställandet af de ljusa färgtonerna lättare. Färgen upplifvas af klibad. Ett bad af ammo- niak gifver färgen en dragning i rödt, och ett bad af •koppar-ammoniak gör den mindre ömtålig för tvål el- ler såpa 8). Trzekfär- Följande sätt att bereda tryckfärger för mörkt mark? ångblått på tyg af bomull, ull och halfylle m. m. har aAEASöz.blifvit uppgifvet af Prnsoz: A. Mörkt ångblått för bomullstyg. Om en lösning af gult blodlutsalt (kalium-jern- cyanur) försättes med vinsyra och, sedan den på van- 8) Verhandlungen des Vereins fur Beförderung des Ge- verbfleisses i Preussen, 1846, 2:te Lieferung. — DING- LER‘s Polytechnisches Journal, Band. 101, s. 140. 23 ligt sätt blifvit förtjockad, tryckes på ett tyg och detta derefter ångas, så bildas i tyget, under utveckling af blåsyra, en olöslig förening, jerncyanur, som är blå- aktigt hvit, men blir blå, så snart som den syrsättes, antingen med en svag upplösning af chromsyra eller chlorkalk eller blott genom luften. På detta sätt blef i början (först år 1825 i de Engelska kattunstrycke- rierna) ångblått åstadkommet; men först de sednare åren lyckades det att gifva denna färg en stor inten- sitet och liflighet genom tillhjelp af kraftigare syror eller ock tennsalter. Man trycker nu denna färg så väl på betade som oförberedda bomullstyg. 1 sednare fallet blir den dock mindre djup och glänsande. Denna färgs frambringande beror hufvudsakligen på 1) frigörandet af jernblåsyra (väte-jerncyanur), 2) Jernblåsyrans sönderdelning och 3) den bildade jerncyanurens syrsättning. 1) Jernblåsyrans frigörande. Om jernblå- syran kunde, under tygets ångning, frigöras utur blod- lutsaltet, så behöfde man blott påtrycka detta sednare, blandadt med så mycket svafvelsyra eller vinsyra, som fordrades för bildandet af ett neutralt kalisalt. Erfarenheten har likväl lärt, alt ett sådant förfarings- sätt icke är användbart, utan att det är oundgängli- gen nödvändigt, att utan tillhjelp af värma frigöra jernblåsyran utur blodlutsaltet innan tryckningen sker. Dertill fordras 2 eqvivalenter vinsyra för I eqvivalent kali. Om man deremot, i stället för vinsyra, använ- der svafvelsyra, så får man, af denna, icke taga 2 eqvivalenter, emedan tyget då skulle angripas. De gränsor, inom hvilka man bör hålla sig, äro 1,226 koncentrerad svafvelsyra och 2,646 blodlutsalt. Äfven är det af vigt att träffa det förhållande af vatten och den värmegrad, hvilka äro de fördelaktigaste för den 24 chemiska reaktionen. Sker denna vid en för hög vär- megrad, så utvecklas blåsyra i myckenhet och tillika utfälles jerncyanur, som då icke kan förena sig med tyget. Är deremot värmegraden för låg, så frigöres jernblåsyran icke fullständigt, och detta fel kan ång- ningen icke afhjelpa, emedan det för den åsyftade sön- derdelningen nödvändiga vattnet fattas. 2) Jernblåsyrans sönderdelning. Denna bör ej ske förr än tyget är genomdränkt af den fri- gjorda jernblåsyran. Sker den förut, så fäster sig jerncyanuren icke i tyget. Derföre måste denna sön- derdelning så mycket Som möjligt är hindras före ty- gets tryckning, men deremot efter tryckningen befor- dras. Detta sednare kan åstadkommas derigenom, att tyget hänges i en fuktig luft af den värmegrad, att blåsyran utdrifves. 3) Jerncyanurens syrsättning tillvägabrin- gas derigenom, att man hänger det tryckta och ångade tyget i rinnande vatten, eller tager detsamma igenom ett svagt bad af kali-bichromat eller chlorkalk. Båda dessa syrsättningsmedel hafva dock sina olägenheter. Då kali-bichromatet begagnas, blir den blåa färgen icke fullkomligt ren, och de hvita delarna af tyget få en dragning i gult. Vid användandet af chlorkalk bör man tillse att denna är fullkomligt neutral, emedan ett öfverskott af basis angriper färgen, och ett öfverskott af chlor gör densamma grön. — Stundom befordrar man syrsättningen, redan under tygets ångning, genom äm- nen, som antingen direkt eller indirekt frigöra syre, t. ex. tennchlorid eller ock chlorsyradt kali. Ett af rent blodlutsalt frambragt ångblått kan genom tillsatser modifieras. Af lerjordssalter blir det ljusare, men af tenn-jerncyanur antager det den mörka indigoblåa ton, som fått namn af bleu de France. Tenn-jerncyanuren erhålles då en lösning af 41 vigtsdel tennchlorur i 4 00 vigtsdelar vatten försättes Mmoeed ■HMMHMHH 25 med en lösning af gult blodlutsalt, så länge som nå- gon fällning bildas. Denna fällning, som är tenn- Jernchloruren, uttvättas med största sorgfällighet, först genom afhällning och sedan på ett filtrum. Man må- ste förvara den fuktig, emedan den i sådant tillstånd användes. Man blandar tryckfärgen med mera eller mindre af denna cyanur, allt efter den nuance man åstundar, och tillsätter alltid en viss qvantitet vinsyra och oxalsyra, hvarigenom cyanurens upplösning och fästande i tyget befordras. Ångblått (förtjockadt med gummi) N:o 1. Man upplöser i 20 H. vatten 12 U. 27 lod blodlutsalt, och särskildt, äfvenledes i 20 E6. vatten, 6 8 23 lod alun, 5 E6. oxalsyra och 5 &. vinsyra. De tvenne lösningarna blandas, färgas med litet sal- petersyrad jernoxidul och förtjockas med 31 kanna gummilösning, innehållande 6 E. gum- mi på kannan. Ångblått (förtjockadt med gummi) N:o 2. Man upplöser i 20 & vatten 8 8 13 lod gult blodlutsalt, och särskildt, äfven i 20 8%. vatten, 5 E%. alun, 2 8. 23 lod svafvelsyra. Lösningarna blandas och färgas med litet salpetersyrad jernoxidul samt förtjockas med 3g kanna gummilösning, innehållande 6 8. gum- mi på kannan. Ångblått (förtjockadt med stärkelse) N:o 3. Man förtjockar 20 8 vatten med 3 H. 6 lod stärkelse, gjuter lösningen på 7 8. 9 Jod vinsyra och tillsätter, då vinsyran är upplöst, 26 4 & 42 lod oxalsyra. Blandningen omröres till dess att den svalnat till 31°, då man upplöser deri 7 U. 9 lod pulveriseradt blodlutsalt. Så snart som massan nästan kallnat, försättes den med A 26. 3 lod svafvelsyra och så mycket tenn-jerncyanur, som för den åstun- dade färgen fordras. För att erhålla ett ljusare blått, utspädes denna färgblandning med stärkelselösning. Ett mökare blått fås genom större tillsats af tenn-jerncyanur. B . Mörkblått (Bleu de France) på ylle. För att fästa berlinerblått såsom tryckfärg på ylle, sönderdelar man rödt blodlutsalt (kalium-jerncya- nid) med så mycket vinsyra, som fordras till jern- cyanidens frigörande, och trycker med denna färg, se- dan den blifvit försatt med ett tennsalt, som mindre tjenar till att fästa färgen, än att åstadkomma den vackra nuance, som är bekant under namn af bleu de France. Denna färg har likväl den stora olägenheten att blifva ojemn, om icke färgblandningen genast efter dess beredning användes, emedan jerncyaniden små- ningom sönderdelas i ljuset och afsätter en grönaktig förening. Tryck färg för handtryck. Man upplöser i 2 & vatten 4 8 20 lod alun och 2 8. 4 lod oxalsyra, förtjockar lösningen med 14 U. 26 lod gummi, och försätter den, ännu ljum, med A 86. tennchloridlösning af 55° BAUMÉ, 5 8 8 lod rödt blodlutsalt och A 86. 22 lod salpetersyrad jernoxid. 27 Mörkt ångblått, erhållet medelst rödt blodlutsalt, egnar sig äfven till frambringande af grönt genom blandning med ånggult, t. ex. Grönt för halfylle med bomullsränning. Man upplöser i 3} kanna afkok på Avignonbär 5 8. 5 lod alun, 4 E 4 0 lod oxalsyra, och tillsätter 1 86 10 lod tennchloridlösning af 55° BAUMÉ, och 18. 10 lod lösning af salpetersyrad jernoxid af 400 BAUMÉ. v Serskildt upplöser man äfvenledes i 3} kanna afkok på Avignonbär 5 & 5 lod rödt blodlutsalt. Båda lösningarna blandas och förtjockas med 15 &. 13 lod gummi. C. Mörkblått (bleu de France) på siden. Valstry ck färg. I 3} kanna lösning af rödt blodlutsalt af 21° BAUMÉ, upplöser man under flitig omröring 2 & 42 lod vinsyra. Härvid utfälles surt vinsyradt kali, som man låter af- sätta sig, hvarefter vätskan afhälles, filtreras och för- tjockas med 13 & 43 lod gummi och blandas sedan med 5 E. 5 lod tennchloridlösning af 55° BAUMÉ 9). Tygs tryckning med schatterade ränder, eller så Iristryck kalladt iris- eller ombrétryck, har hittills blifvit verk- chiner, af stäldt antingen medelst graverade valsar, eller med WALLE- handformar. I förra fallet består hvarje rand af pa- DAVIES rallela linier, hvilka äro bredare i midten af ränderna, och Go- men afsmalna emot dessas kanter. Schatteringen upp- * 9) Utur Traité théorique et pratique de 1’impression des tissus, par J. Persoz, i DINGLER‘s Polytechnisches Jour- nal, Band. 101, s. 146. 28 kommer här deraf, att de bredare linierna upptaga mera färg, hvilken derjemte användes så tunnflytande, att den i tyget sprider sig emellan de tryckta lini- erna. — Då tryckningen åter sker med handformar, lägges färgen i schatterade ränder redan på färgramen (chassis’n eller hos oss så kallade sefven) medelst en särskild form, som för hvarje schatterad rand vanligen har 5 eller 7 parallela metalltrådar. Tillika är be- hållaren eller kärlet, som innehåller den förtjockade färgen, delad i lika många parallela afdelningar, som den nyssnämnda formen har metalltrådar, och hvarje sådan afdelning är försedd med den till schatteringen hörande färgnuancen. Vid formens neddoppning i be- hållaren kominer således hvar och en af formens trå- dar i en särskild afdelning, och mottager der den för schatteringen erfordrade färgen. Formen aftryckes se- dan på färgramen, der färgen fördelas med tillhjelp af en borste, som föres längs efter färgrändernas riktning. Denna method gör ränderna mera mättade med färg och schatteringen noggrannare, än då valstryck an- vändes, hvarföre man ej sällan, särdeles i Muhlhausen, först trycker tygets mönster med vals eller med per- rotin, och derefter den iriserade bottnen med hand- formar. Under de sednare åren har man börjat införa sär- skilda machiner för iristryck. En sådan är föremål för ett patent, uttaget i England af J. WALLERAND. Denna machin har en färgbehållare, uti hvilken färgen upphettas af ett genom densamma gående ångrör. Of- vanpå behållaren och längs efter densamma äro pa- rallela lister parvis fästade, och i hvarje listpar be- finna sig tapplagren för 8 eller flera trissor, hvilkas omkrets är beklädd med filt. Under detta system af trissor befinner sig ett annat af alldeles lika beskaf- fenhet. Dessa sednare trissor hvilka med sin nedåt vända del alltid äro neddoppade i färgen, svara noga 29 mot de öfra, med hvilka de äfven äro i beröring. Tyget, som skall tryckas, är lindadt på en rulle vid ena ändan af machinen, och föres derifrån emellan de förenämnda trissorna (som då alla genom friktionen sät- tas i rörelse), och upplindas på en annan rulle vid machinens motsatta ända. De undre trissorna meddela då färgen åt tyget, hvilket man medelst rullarna förer fram och tillbaka, till dess att midten af de färgade ränderna blifvit tillräckligt mättad. Schatteringen åstad- kommes dels deraf, att den tunnflytande färgen spri- der sig utom de tryckta rändernas kanter, dels ock genom tygets upplindning på rullarna, hvarigenom dess baksida äfven får en för tryckvaror tillräcklig färg- ning. För att sins emellan förena ränderna och göra schatteringen fullkomlig, går tvärsigenom machinen un- der tyget, en med filt öfverdragen vals, hvilken me- delst en häfstång kan höjas och sänkas. Denne vals är i början sänkt, så att den icke kan komma i be- röring med tyget; men då detta sednare sista gången går emellan trissorna, lyftes valsen så mycket, att den med sin öfra del vidrörer tyget, under det att densammas undre del ligger i färgen, och således med- delar åt tyget, öfver hela dess bredd en förenande färgnuance. För yllevaror och andra tjockare tyg, som på båda sidor eller tvärtigenom skola färgas med schat- terade ränder, är machinens i det föregående beskrifna inrättning icke tillfyllestgörande, utan derjemte fordras en apparat, som direkt förser äfven tygets öfra sida med färg. I detta fall får machinen en tillsats afen, vid dess ena ända, öfver tyget ställd upprätt färgbe- hållare, som äfven kan upphettas med ånga. Från denna behållares botten utgår en rad af kranar, och under mynningen af hvarje kran befinner sig en med filt öfverdragen färgtrissa, som vidrörer tygets öfra sida. Dessa sednare trissor äro till antal och läge så ord- 30 nade, att de utgöra en fortsättning af machinens förut omtalade öfra system af trissor. Så snart som tyget på det först beskrifna sättet blifvit tillräckligt färgadt på den ena sidan, öppnas den öfra behållarens alla kranar på en gång, så att en svag ström af färgvät- skan kommer att utrinna på de derunder belägna tris- sorna, hvilka då meddela färgen åt tyget. I sådana fall, då färgen skall användas kokhet, borttagas tris- sorna, och vid kranarnas öppning fastbindas små svamp- stycken, af hvilka tyget då omedelbart emottager färgen. Machinen kan äfven inrättas för flerfärgadt iris- tryck. Den först omnämnda färgbehållaren delas då i flera rum eller afdelningar för de olika färgerna. Den här beskrifna machinen medför egentligen den fördelen, att de schatterade ränderna kunna lika som i ett färgbad utfärgas äkta, emedan tyget emottager färgen' i fullkomligt flytande tillstånd och vid den för färgningen erforderliga värmegraden 19). J. Davies i Manchester har erhållit patent på en machin till samma ändamål som den föregående, men af en enklare inrättning. Denna machin har, likasom den föregående, en färgbehållare, som kan uppvärmas med ånga. Ifrån bottnen af denna behållare, hvilken här är ställd utom machinen och högre än dennas öfre del, nedstiger ett med kran försedt rör, hvilket står i förening med ett annat rör, hvilket ligger borizon- telt tvärs öfver machinen, och har, på sin öfversta sida ett antal små öppningar. — Tyget, som skall fär- gas, upplindas först på en rulle i machinens ena ända, och föres sedan derifrån, tätt öfver det horizontela rö- ret, till en annan rulle vid andra ändan af machinen. Under tygets gång från den ena rullen till den andra, 10) The Repertory of Patent Inventions, Nov. 1845, s. 269. — Dingler’s Polytechnisches Journal, Band. 99, s. 35. — Polytechnisches Central-Blatt, 1846, 2 Band, s. 49. 31 låter man färgvätskan från behållaren nedkomma i det horizontela röret, genom hvars öppningar färgen då ut- rinner på tyget och bildar på detsamma ränder, hvil- kas schattering uppkommer genom färgens spridande i tyget i följd af kapillariteten. — De färgade ränderna kunna erhållas vågiga derigenom, att antingen rullarna eller ock färgröret sättas i en fram- och återgående rörelse i riktning af deras längd 1). P. GODEFROY från Paris har äfven i England er- hållit patent på apparater till iristryck, men hvilka äro för mycket sammansatta, för att här utan ritnin- gar kunna beskrifvas 2). Persoz har utarbetat enkla och säkra förfarings- Pensoz‘s sätt, genom hvilka man kan utröna de på färgade el—undersöka ler tryckta tyg förekommande färgers natur, och deraf ENTEyde. sluta till de använda färgningsmethoderna. ‘ tyg» Vid dessa undersökningar kommer icke färgernas " indelning i äkta och oäkta i fråga, ty en och samma färg kan, efter olika sätt att fästa densamma, ingå en fastare eller svagare förening med tyget. T. ex. cam- pécheträdsfärg på ett med lerjordssalt betadt tyg mot- står vatten, men förändrar sig ganska snart i luften. Bereder man af campécheträdsafkok och ett tennsalt en tafeltryckfärg, så uthärdar denna luftens inverkan, men utdrages, till största delen, af kokande vatten. Behandlar man åter tyget, efter tafelfärgens påtryck- ning, med kali-bichromat, så syrsätter sig färgen och motstår sedan både vatten och luft. Dylika företeel- ser äga äfven rum hos andra färger. Dessutom har tygets beskaffenhet ett stort inflytande på färgens var- 1) The London Journal of Arts, 1846, Vol. 28, s. 413. — Polytechnisches Central-Blatt, 1846, 8 Band, s. 289. 3) The Repertory of Patent Inventions, 1845, Vol. 6, s. 218. •— Polytechnisches Central-Blatt, 1846, 7 Band, s. 52. 3% aktighet, ty en färg som blott svagt fäster sig på bomull, förenar sig ofta ganska fast med ull o. s. v. Till undersökningen af de på tyg fästade färgers natur använder PERSOZ hufvudsakligen följande 9 agen- tier: värme (tygets förbränning till aska), Chlorgas, Underchlorsyrlighet, Salpetersyra, Svafvel- syra, Tennchlorur, Tennchlorid, Kaustik kalilut, kalkhydrat eller kalkmjölk. Färgerna låta indela sig i två stora klasser: Or- ganiska färger, som förstöras af förbränning, chlor och underchlorsyrlighet; och i Oorganiska eller Me- tallfärger, hvilka emotstå nyssnämnda agentier. De organiska färgerna åter kunna hänföras till två under- afdelningar, nemligen sådana som i och för sig sjelfva förena sig med tyget, och sådana som endast genom betningsmedel (metalloxider) låta fästa sig. Således uppkomma följande tre grupper: 1) Organiska färger, som sjelfva fästa sig vid tyget, t. ex. indigo, safflor. 2) Organiska färger, som fordra betningsmedel för att kunna fästa sig, t. ex. krapp, fembock, gulholtz, cochenille. 3) Metallfärger, t. ex. jernoxid, manganoxid, chrom- syrad blyoxid. Om man på ett platinableck öfver en spritlampa förbränner en lapp af ett med någon af första grup- pens färger utfärgadt tyg, så erhåller man blott askan af det tyg, hvarpå färgen varit fästad. Behandlas det färgade tyget med ett blekmedel, (chlor, underchlor- syrlighet), så förstöres färgen, och tyget återstår an- tingen hvitt eller antager den färg som blekmedlet skulle åstadkomma, om tyget icke vore färgadt. Förbränner man ett med en färg af andra grup- pen färgadt tyg, så försvinner färgen äfvenledes, men man återfinner i askan betningsmedlets grundämnen (ler- • 33 (lerjord, jernoxid, tennoxid o. s. v.) Denna andra gruppens lackfärger förstöras af chlor eller underchlor- syrlighet, hvarvid betningsmedlet qvarstannar i tyget och kan igenkännas på de sätt, som i det följande skola uppgifvas, eller ock genom en färgningsoperation. T. ex. om återstoden i tyget är en lerjordsbeta, så färgar sig det blekta tyget i ett cochenillebad rosen- rödt. Är den en jernbeta, så blir det blekta tyget svart i hydrothionammoniak, blått i en sur lösning af blodlutsalt, och grått eller svart i ett blåholtzbad. Är återstoden en blandning af lerjord- och jernbeta, så antager tyget i ett cochenille eller qvercitronbad sam- mansatta nuancer, af hvilka man lätt kan igenkänna de använda betningsmedlen. * Om man förbränner ett tyg, som har någon af den tredje gruppens färger, så finner man färgen oför- störd eller blott förändrad (reducerad) i askan. Dessa färger motstå vanligen chlor. Skulle de åter deraf angripas, så blifva de likväl lätt igenkännliga. Blåa färger. Dessa äro af fyra slag: indigoblått, berlinerblått, blåholtz- och ultramarinblått. Indigoblått. Detta förstöres genom förbrän- ning, utan att lemna någon återstod. Blekes af chlor, underchlorsyrlighet och af salpetersyra. Denna färg är af tvenne slag, nemligen: a) Åkta blått, hvilket icke förändras af kaustikt kali, och kan vara antingen kypblått, faienceblått eller äkta tafeltryckblått. Af dessa äro de båda första iden- tiska, men skilja sig fysiskt derigenom, att färgen hos faienceblått är mindre vacker och jemn, hvarföre den ock användes nästan blott till isolerade, mer eller mindre regelbundna teckningar. Nästan allt faience- blått igenkännes från annat indigoblått deraf, att det Prof. Pasch’s Årsberättelse för år 1847. 34 förstöres och blir gulaktigt af salpetersyra. —Äkta ta- felblått gifver sig tillkänna, om man först bleker ty- get med chlor och sedan färgar det med cochenille, då, i följd af det i tryckfärgen innehållna tennsaltet, teckningan måste åter framkomma med någon färg. För öfrigt nyttjas äkta tafelblått merendels endast till illuminering eller intryckning i mångfärgade mönster. b) Sachsiskt blått, hvilket förstöres af kaustikt kali, men sedan återställes medelst en syra. Berlinerblått. Denna färgs hufvudkarakterer äro att genom upphettning förstöras med qvarlemnande af jernoxid; att icke angripas af chlor eller underchlor- syrlighet, men att förstöras af kaustikt kali. — Af den- na färg förekomma flera arter, hvilka bestämmas dels af det använda betningsmedlet : t. ex. så kalladt Franskt blått innehåller alltid tenn, hvilket lätt upptäckes, om askan undersökes för biåsröret, hvaremot vanligt ber- linerblått endast innehåller jern; dels af förfaringssät- tet till färgens fästande, i hvilket hänseende man åt- skiljer färgadt blått, ångblått och tafeltryckblått. Fär- gadt blått igenkännes alltid genom sin nuance, hvilken aldrig är så ren och liflig som den af ångblått. Tafel- blått skiljer sig från de föregående genom den stora myckenhet tennföreningar som fordras till denna färgs upplösning och fästande. Blåholtzblått är ytterst känsligt för syror, af hvilka det genast förvandlas till rödt. Vid förbrän- ning lemnar det en brunaktig återstod af lerjord och kopparoxid, hvilken sednare gifver sig tillkänna ge- nom spritlågans gröna färg. Askan, upplöst i salpe- tersyra, gifver en vätska, som färgas blå af ammo- niak , gifver med gult blodlutsalt en brunröd och med vätesvafla en svart fällning. Askans kopparhalt kan äfven göras tydlig med biåsröret. — Då man söker kop- par i färger, bör man ihågkomma, att denna metall deri ofta förekommer såsom oxidul eller i ett eget 35 ännu okändt tillstånd, och att man följaktligen endast genom tygets förbränning och askans undersökning och biåsröret kan med säkerhet upptäcka kopparns närvaro. Ultramarinblått igenkännes af sin nuance, sin eldfasthet (som är så stor, att färgen efter tygets förbränning återfinnes oförändrad i askan), samt deraf att färgen förstöres af saltsyra under utveckling af svafvelbunden vätgas. Stundom händer, att färgen är fästad med en hartsfernissa 3), som hindrar saltsy- rans verkan; i detta fall måste fernissan borttagas ge- nom tygets blötning med ether, innan syran användes. Blandadt blått. Ylle eller halfylletyg med bomullsränning hafva ofta en mörkblå botten af berli- nerblått tillika med Sachsiskt blått. Detta sednare förstöres af chlor eller salpetersyra, som icke angripa berlinerblått, hvarigenom de ifrågavarande båda fär- gerna kunna igenkännas. Gula färger. Q ue r c i tron g ul t förstöres af chlor och under- chlorsyrlighet, men förvandlas icke märkligt till orange genom uppvärmning med lösningar af alkalier, tenn- chlorur eller svafvelsyrad tennoxidul. Af salpetersyra får det en rödaktig katechufärg. 3) Vanligen tryckes ultramarinblått med ägghvita, utrörd med litet gummivatten och sammanrifven med färgen. Sedan tyget efter tryckningen blifvit torkadt, behand- las det med ånga, hvarvid ägghvitan koaguleras i ty- gets porer och qvarhåller färgen. På samma sätt har man äfven fästat grön chromoxid , jernoxid och bolus.— I anseende till ägghvitans kostsamhet, nyttjar man stun- dom i dess ställe en blandning af husbiås och dragant och torkar starkt den dermed påtryckta färgen, som sedan föga angripes af vatten. Skummad och inkokad mjölk, försatt med kalkhydrat gifver ett förträffligt bind- medel till färgers mechaniska fästande på tyg. 36 Gult af Avignonbär förstöres af chlor och underchlorsyrlighet. Af kaustik kalilösning får det cn nuance af så kalladt turkiskt gult. Uppvärmdt med en mättad lösning af tennsalt, öfvergår det till orange. Af salpetersyra får det mullfärg. Orange eller nankin af fisett-träd för- vandlas af svafvelsyra till rödt, af alkali till katechu- brunt, men förstöres af salpetersyra. Gurkmej-gult blekes af chlor och underchlor- syrlighet; förvandlas af alkalier till orangerödt. Gult af sumack blir ljusare af tennchlorur, rod- nas af salpetersyra, men förändras ej märkligt af svaf- velsyra. Orangegult af orleana angripes, i anseende till sin hartsartade beskaffenhet, trögt af chlor och un- derchlorsyrlighet. Af koncentrerad svafvelsyra blir det grönaktigt blått, antager en mörk färg och försvinner sedan af salpetersyra. Chromgult (neutral chromsyrad blyoxid) för- störes ej af upphettning, om man förekommer blysal- tets reduktion. Angripes ej af svag salpetersyra, men förstöres af koncentrerad saltsyra. Upplöst och blekt med kaustik lut, förvandlas det af kokande kalkvatten till chrom-orange. Chrom-orange (basisk chromsyrad blyoxid) har samma egenskaper som det förra, men förändras af syror till höggult. Auripigmentgult angripes icke af saltsyra. Löses af kaustikt alkali. Förstöres af salpetersyra och gifver en lösning, som efter blandning med svafvel- syra och i beröring med zink utvecklar arsenikvätgas, hvilken vid förbränning efter Marshs method afsätter spegelblanka fläckar af arsenikmetall. Nankin och rostgult gifva i förbränning en återstod af vattenfri jernoxid, hvilken har en mörkare färg än det i tyget fästade oxidhydratet. Chlor och 37 underchlorsyrlighet verka ej på dessa färger. Saltsyra angriper dem mer eller mindre, allt efter deras in- tensitet och det till det rostgulas fästande använda för- faringssättet. En blandning af lika delar saltsyra och tennchlorur reducerar äfven det mörkaste rostgult och förvandlar det i ögonblicket till hvitt. En blandning af saltsyra och blodlutsalt förändrar rostgult till berli- nerblått, och galläpleafkok till svart eller grått. Läg- ges ett rostgult färgadt tyg i hydrothionammoniak så blir det svart. 1 ett bad af krapp färgas det, i mån af sin jernhalt, svart, violett eller lilas. Röda färger. Med undantag af safflor, som blekes af chlor och förstöres genom upphettning utan att lemna återstod, samt uttages af kaustika alkalier, höra alla röda fär- ger till den andra gruppen och frambringas således med tillhjelp af antingen lerjordsbeta ensam eller ock en blandad lerjords- och tennbeta. Ett öfvadt öga förvexlar aldrig dessa särskilda färger, som kunna vara af krapp, cochenille, fembock m. fl., men man bör likväl känna de egenskaper, genom hvilka de skilja sig från hvarandra. I allmänhet blekas de af chlor och underchlorsyrlighet och lemna vid förbränning en återstod af lerjord ensam, eller blandad med tenn, hvil- ket sednare upptäckes, om askan smältes med borax- syra för biåsröret. Deras enskilda egenskaper bero af färgämnets natur, och i detta hänseende kunna de röda färgerna delas i två arter: a) K rappfärger, och b) Cochenille- och färgträdsfärger. a) Krapprödt. Behandladt med saltsyra, blir krapprödt tyg gult eller orange, utan att öfvergå i amarant, och om det efter denna förändring doppas i kalkmjölk, så antaga alla de ställen, som varit i be- röring med syran, cn mer eller mindre jemn vacker 38 violett färg, hvilken länge bibehåller sig, men som genom tygets kokning i ett tvålbad åter kan öfver- föras till rosenrödt. Syror angripa krapprödt och krapprosenrödt desto mindre, ju mera dessa färger äro mättade med tvål och ju högre värmegraden varit vid deras avivering, och detta är orsaken hvarföre turkiskt rödt äger mera bestånd än vanligt krapprödt. Af krapprödt förekomma flera slag: Turkiskt rödt och turkiskt rosenrödt, vanligt krapprödt krapprosen- rödt, GASTARDS samt GIRARDINS och Grelleys äkta ta- felrödt och rosenrödt, garancin- och garanceux-rödt samt tafelrosenrödt af krapplack. Hos turkiskt rödt och turkiskt rosenrödt bildar färgens liflighet jemte dess förmåga att emotstå syror hufvudkarakteren. Vanligt krapprödt kan, om det är väl aviveradt, icke skiljas från äkta tafelrödt, emedan båda hafva samma bestånds- delar och blott på olika sätt blifvit fästade på tyget; båda motstå lika väl luften och ljuset, och lemna, efter behandling med chlor, betor, som i cochenillebad erhålla samma färgton. Man igenkänner derföre deras ursprung blott på beskaffenheten af tygets hvita bot- ten, hvilken hos äkta tafelrosenrödt alltid är mindre ren, emedan de betade tygen vanligen blifva gulaktiga genom ångningen. Garancin- och garanceux-rosenrödt skilja sig ifrån de föregående derigenom, att de icke uthärda avive- ring med syror och med alkalier; att de genom be- handling med saltsyra förvandlas till orangerödt, hvil- ken färg de meddela åt hvitt papper, och att de, efter denna förändring, behandlade med kalk, antaga en färg lik den af torkade plommon, men hvilken icke har den dragning i blåaktigt, som vanligt krapprosenrödt framställer. Från krapplack-rosenrödt, som knappt för- ändras af saltsyra och af kalk, skilja de sig derige- nom, att de motstå svaga tvålbad, som äro tillräckligt starka för att utdraga krapplacket utur tyget. Den 39 specifika skillnaden emellan rosenrödt af garancin och af garanceux består deri, att det förra alltid är mera orangerödt än det sednare. I förening med violett, som blifvit färgadt gemensamt med det rosenröda, skil- jas de ännu lättare, emedan garancin gifver ett lifligt violett, som är nästan lika vackert som det af krapp erhållna, hvaremot violett af garanceux har en röd- aktigt grå nuance. Rödt af färgträd och af cochenille för- ändras af saltsyra och tennchlorur till vinbärsrödt. Taget igenom kalk bildar det ett violett, som är så obeständigt, att det försvinner i tvålbad; hvaremot krapprödt genom en lika behandling i tvålbad återfår hela sin glans. Rödt af cochenille och af färgträd skilja sig genom glansen af deras färg, och genom deras för- hållande i behandling med concentrerad svafvelsyra, som förvandlar det förra till körsbärsrödt och det sed- nare till orangegult. Violetta färger. Häraf förekomma fem arter, nemligen: 1) Krappviolett, 2) Blåholz-violett; 3) Violett af blåholz och cochenille, genom färg- ning, ångning eller medelst tafeltryck; 4) Violett af alkannaröt, och 5) Sammansatt violett genom tryckning af blått ofvanpå rödt, eller omvändt, eller ock genom dessa färgers blandning före tryckningen. Krappviolett lemnar vid förbränning jernoxid. Blekt med chlor eller underchlorsyrlighet efterlemnar det sin jernoxid i tyget, hvilket man sedan kan färga i de olika färgbad, som tillkännagifva jernoxidens när- varo. Af saltsyran förvandlas det till smutsigt orange- gult, och om tyget derefter tages genom kalkmjök, så få alla af syran träffade ställen en violett färg, 40 som är utomordentligt lysande och äfven bibehåller sig i ett kokande tvålbad, hvilket de öfriga violetta färgerna icke motstå. , Blåholz-violett efterlemnar vid förbränning en hvit aska, bestående af lerjord. Förstöres af un- derchlorsyrlighet. Af saltsyra förvandlas det till rödt. Taget genom kalkmjölk och derefter genom ett tvålbad, blir det gråaktigt och försvinner slutligen. Cochenille-violett skiljer sig från de före- gående genom sin nuance och beskaffenheten af bet- ningsmedlen, som det vid förbränning qvarlemnar och hvilka alltid hafva jern till basis. Alkanna-violett. I anseende till sin harts- artade beskaffenhet, angripes denna färg föga af chlor och af concentrerad saltsyra. Hvarken saltsyra eller salpetersyra förvandla den till rödt. Förbytes af al- kali till blått. Lemnar i förbränning lerjord. Violett af blått, tryckt ofvanpå rödt igenkännes af de båda färgernas egenskaper. Violett genom blandning erhålles 1) af in- digo med cochenillerödt eller krapp-rosenrödt; 2) af berlinerblått med nyssnämnda röda färgämnen eller med trädfärger, eller 3) af krappviolett med berlinerblått. — I det första af dessa fall öfverfar man tyget med sal- petersyra, som förstörer indigon, så att det rosenröda blir synligt, hvilket antingen sker omedelbart, eller derigenom att man håller tyget öfver kaustik ammo- niak, hvars ångor mätta syran. — I andra fallet be- handlar man tyget med chlor eller underchlorsyrlighet hvilka förstöra det röda, utan att angripa det blåa. Man behandlar en annan del af tyget med kaustiskt alkali, som förstörer det blåa och förvandlar det röda till ett mer eller mindre mörkt karmosinrödt. — I tred- je fallet behandlar man tyget med saltsyra, som för- vandlar det violetta till grönt, och med underchlor- syrlighet, som förändrar dot till blått. . 4 I Orange. Denna färg erhålles antingen genom blandning af rödt och gult, i hvilket fall man måste undersöka ele- mentarfärgernas särskilda egenskaper, eller ock af egna färgämnen. Till dessa sednare höra orleana, chrom- orange och svafvelantimon , hvilket förstöres af koncen- trerad salpetersyra och af chlor, hvarefter det kan återställas af svafvelväte, som förvandlar antimonoxiden till sulfurid, orange af granatäpleskal, som färgas svart- aktigt af salpetersyra, orange af quercitron, som blir svagare men ej förstöres af salpetersyra. Gröna färger. De gröna färgerna äro af 4 arter: a) (Kypgrönt. | Faiencegrönt. Penselgrönt. Grönt med indigo till basis Grönt af chromsyrad bly— 1 oxid och indigo. Äkta tafelgrönt. \ Pistaciegrönt. b) c) d) Grönt med berlinerblått till basis. Grönt med andra växtfär- ger än de föregående till basis. Grönt med metallisk basis Berlinerblått med chrom- syrad blyoxid. Berlinerblått med gula växtfärger. Blåholz med gula växt- färger. Solanumbär med gula växtfärger. Grönt med arseniksyrlig kopparoxid. Chromgrönt. a) Gröna färger med indigo till basis hafva den gemensamma karakteren, att de förstöras genom hetta, utan att lemna någon annan återstod än det gula en- 42 samt skulle hafva gifvit; och att de äfven förstöras af chlor med qvarlemnande af det gula, så vida ej detta utblekes, i hvilket fall blott betningsmedlet återstår. Kypgrönt användes vanligen såsom bottenfärg. Deraf finnes lika många arter som de till färgens fram- bringande begagnade gula färgämnen. Är det gröna erhållet medelst rostgult, så har det en myrtenfärg och förändras till blått genom behandling med en bland- ning af saltsyra och tennchlorur, hvaraf jernoxiden upp- löses, och till rostgult genom behandling med salpe- tersyra. — Är det gula färgämnet en växtfärg, t. ex. Avignonbär, så förändras det gröna icke märkligt af kaustikt kali, utan antager på sin höjd en mörkare eller i brunt dragande färg, om det gula kan förän- dras af alkalier. Af salpetersyra förvandlas det gröna till gult, hvars nuance beror af den använda gula växt- färgen. Faiencegrönt blekes af chlor och underchlor- syrlighet. Förvandlas af salpetersyra till smutsigt gult (rostgult). Lemnar vid förbränning tennoxid, som igen- kännes medelst biåsröret eller genom en färgningsope- ration. Angripes hvarken af kaustikt kali eller af salt- syra. Penselgrönt blekes äfvenledes af chlor och un- derchlorsyrlighet. Lemnar vid förbränning ren lerjord. Angripes icke af kaustikt kali eller af saltsyra. Grönt af indigo och chromsyrad bly- oxid. Indigon utblekes af chlor och chlorsyrlighet, hvarvid chromgult återstår. Förstöres till en del af kaustikt kali, hvaraf det öfverföres till blått. Förstöres af concentrerad saltsyra, hvilken sönderdelar chromsyran med utveckling af chlor, som utbleker indigon. Äkta tafelgrönt har hufvudsakligen samma egenskaper som nästföregående färg. Det öfvergår med kaustikt alkali till blått och förstöres af koncen- trerad saltsyra. 43 Pistaciegrönt blekes af chlor. Förvandlas af kaustikt kali till gult eller olivgult, efter arten af den gula växtfärg, som blifvit förenad med indigokarmin. b) Grönt med berlinerblått till basis: Grönt af berlinerblått med chromsyrad bly oxid förändras hvarken af chlorgas, salpetersyra eller underchlorsyrlighet, men angripes af kaustikt kali, som förstörer både det gula och det blåa. Grönt af Berlinerblått med gula växt- färger, förvandlas till blått af chlor och af under- chlorsyrlighet. Kaustikt kali uttager det blåa, och qvarlemnar det gula med en mer eller mindre oliv- färgad nuance. c) Grönt med blåholz eller med Solanumbär för- störas af chlor med lemning af lerjordsbetan, som hos blåholzgrönt alltid är något kopparhaltig. Grönt af blåholz med gula växtfärger rodnas starkt af syror. Behandladt i värma med chrom- syradt kali, förvandlas det till ett ganska varaktigt svart. Grönt af Solanumbär med gula växtfär- ger blir af syror violett, och af alkalier gult. d) Grönt med metallisk basis. Grönt af arseniksyrlig kopparoxid igen- kännes af sin egenskap att blifva gult af saltsyra, och att af ammoniak förvandlas till blått. För öfrigt upp- täckes arseniken lätt med tillhjelp af Marshs apparat. Chromgrönt gifver i förbränning en aska af chromoxidens färg. Förändras hvarken af chlor, svaga syror eller alkalier, om det blifvit väl fästadt i tyget. Genom undersökning i MARsHska apparaten finner man om det innehåller arsenik eller icke. Olivfärger. Dessa bestå vanligen af gula färgämnen, ut färgade på jern- eller lerjordsbeta, eller ock chrombeta, hvil- 4* ket lätt utrönes genom tygets förbränning till aska. Alla förstöras af chlor och underchlorsyrlighet, och motstå äfven kaustikt kali. De som äro jernhaltiga blifva gula genom behandling med tennsalt, som bort- etsar jernbetan. ' Bruna färger. Dessa färger erhållas af Katechu, Manganoxid, Svafvelantimon, färgadt med koppar- eller blysalter. Blandade betor, färgade med åtskilliga färg- ämnen. Krapprödt eller krappbrunt, öfverfärgadt med kypblått. Katechubrunt igenkännes lätt af sin egenskap att i en blandning af tennsalt och saltsyra blifva lju- sare utan att förändra sin nuance. Om ett med denna färg tryckt tyg förbrännes, så innehåller askan an- tingen chromoxid, om färgen blifvit fästad med chrom, eller koppar-, mangan- eller jernoxid, om den till färgens fästande använda betan innehållit en af dessa oxider. Vidare kan färgen innehålla mycket kalk, om man användt ättiksyrad kalk eller fästat färgen med kalkmjölk. Katechu blekes trögt och långsamt af chlor och af underchlorsyrlighet, hvarvid betans oxider qvar- blifva. Manganbrunt eller bister igenkännes gan- ska lätt. Angripes hvarken af chlor eller underchlor- syrlighet, men förstöres genast af tennsalt, som re- ducerar manganoxiden och gör densamma hvit. Vin- syra, oxalsyra äfvensom svafvelsyrlighet uttaga äfven denna färg. ‘ Brunt af svafvelantimon angripes af chlor och förvandlas sedan af svafvelväte till orange. 45 Brunt af blandade färger. Det finnes ett stort antal af sådana bruna färger, som blifvit åstad- komna genom blandningar af röda och gula färgäm- nen. Deras gemensamma egenskaper äro: att förstöras af hetta, chlor och af underchlorsyrlighet, med qvar- lemning af den enkla eller sammansatta betan, och att angripas af tennsalt, som reducerar och utdrager jernhalten, hvarvid färgen förvandlas antingen till orange- rödt (om det röda färgämnet är rådande), eller till orangegult (om det gula färgämnet råder). — Det röda ämnet i dessa färger är antingen krapp, garancin eller garanceux. I dessa fall förändras det bruna till orange- gult eller ock till trädfärg, och sedan är blotta be- röringen med syran tillräcklig för att göra färgen lif- ligt orange, äfven om den genom en stor halt af gult skulle hafva en ljust kanelbrun nuance. Vid förbrän- ning erhålles en af jernoxid mer eller mindre färgad lerjord. Innehåller färgen blåholzpigment, så blir den af tennsalt röd, och om den med detta salt berörda delen tryckes mot ett hvitt papper, så färgas detta i körsbärsrödt, utan blåaktigt rödt eller lilas. Brunt af kypblått på rödt. Om man på färgadt puce, krapprödt eller cochenillerödt sätter kyp- blått, så erhåller man bruna färger, som emotstå kau- stikt kali och syror (utom salpetersyra). För att igen- känna dem, doppar man tyget i salpetersyra, som för- stör indigon, hvarigenom tyget blir mer eller mindre mörkt orange. Svarta färger. De svarta färgerna äro af flera slag: ■Svart af krapp, garancin eller garanceux. Svart af cochenille. Svart af blåholz. Svart af garfsyrehaltiga ämnen. > Angsvart. 46 Vanligt tafelsvart. Tafelsvart, fästadt rned kalkmjölk. Svart, fästadt med surt chromsyradt kali. Svart af kypblått, tryckt ofvanpå krapprödt. Svart af berlinerblått på krapprödt. Svart af kypblått på bister (mangan-brunt). Krappsvart. Allt krappsvart lemnar efter för- bränning jernoxid och blekes af chlor och af under- chlorsyrlighet, hvarvid jernoxid återstår i tyget. Be- handlade med saltsyra blifva dessa färger icke röda, utan öfvergå småningom till smutsigt orange. Af tenn- salt förvandlas de till brunaktigt rostgult, men utan att färga ifrån sig och utan att meddela hvitt papper en högröd färg. Coch en i 11 es va rt har likasom krappsvart alltid en jernbeta till basis, och gifver derföre vid förbrän- ning en hufvudsakligen af jernoxid bestående aska, samt lemnar samma oxid vid blekning med chlor eller underchlorsyrlighet. Det skiljer sig från krappsvart genom en mera silfverartad färgton, samt genom egen- skapen att af saltsyra blifva orangerödt, och slutligen derigenom, att det i beröring med tennsalt öfvergår till ljust körsbärsrödt och affärgar på hvitt papper. Blåholzsvart har antingen blott jernbetor, eller jernbetor i förening med lerjordsbetor, eller ock täm- ligen rena lerjordsbetor till basis. I det första fallet lemnar det vid förbränning en mörkt rostgul aska; i det andra en aska, som af inblandad lerjord är ljusare rostgul; och i det tredje fallet en tämligen hvit aska, emedan den ringa jernhalten ej är tillräcklig till att meddela lerjorden någon särdeles märklig färg. — Allt blåholzsvart blekes af chlor och af underchlorsyrlighet med qvarlemnande af betan, hvari jernet är mer eller mindre oxideradt; men man kan af den efter behand- ling med chlor återstående betans rostgula färg icke med säkerhet sluta till den använda myckenheten af 47 jernbeta. Af saltsyra och tennsalt rodnas denna färg starkt. Trycker' man det af saltsyra rodnade tyget på ett hvitt papper, så färgas detta vackert körsbärs- rödt, hvaremot det med tennsalt behandlade tyget gifva papperet en mer eller mindre violblå färg. Svart af galläplen eller andra garfsy- rehaltiga ämnen igenkännas lätt af sin olivfärgade ton. De hafva alla jernbeta till basis, hvilket man finner dels vid tygets förbränning, dels genom färgens utblekning med chlor eller underchlorsyrlighet. För- vandlas af saltsyra till ljust smutsigt orangegult. Tenn- salt utdrager jernbetan till största delen, och den i dess ställe trädande lerjordsbetan frambringar en oliv- färg "eller gult med dragning i oliv. — Svart af gra- natäpleskal blir af saltsyra gult, af tennsalt mörkgrått och af salpetersyra brunt. Vanligt tafelsvart erhålles genom blandning af blåholz med jernsalter och visar samma egenskaper som svart, erhållet genom färgning med blåholz. På samma sätt som detta sednare lemnar det jernoxid, om man antingen förbränner tyget, eller bleker det med chlor eller underchlorsyrlighet; äfvenledes rodnas det af saltsyra och af tennsalt. Från färgadt svart skiljer det sig derigenom, att det genom tvättning i vatten mer eller mindre lossnar, och att det i ko- kande vatten, i synnerhet med tillsats af tvål, släpper en del af sin färg. Angsvart har samma chemiska egenskaper som med blåholz färgadt svart och tafelsvart, men aflöses föga eller icke i hett vatten. En större tillsats af hvalfisktran, talg eller terpentinolja i tryckfärgen igen- kännes deraf, att tyget är svårt att fukta och trögt angripes af chlor, hvarjemte de feta ämnenas närvaro gifver sig tillkänna af lågan då tyget förbrännes. Tafvelsvart, fästadt med kalkmjölk. Då detta svarta har en jernbeta till basis, så lemnar det 48 jernoxid så väl vid tygets förbränning, som vid dess blekning med chlor eller underchlorsyrlighet. Det skil- jer sig från de föregående derigenom, att det, be- handladt med saltsyra, färgar papper tegelrödt och med tennsalt malvarödt. Svart, fästadt med surt chromsyradt kali igenkännes lätt deraf, att det af chlorkalk för- vandlas till kastaniebrunt. Vid förbränning lemnar det grön chromoxid. Svart af krapprödt, täckt med kypblått lemnar, så väl vid förbränning som vid blekning med chlor eller underchlorsyrlighet, en gråhvit återstod af lerjord. Af saltsyra blir det hvarken rodnadt eller annars märkligt förändradt. Förvandlas af salpeter- syra till rent orange, hvilket, genom derpå följande behandling med kalk, alkali eller tvål, förändras till violett eller rödt. Svart af krapprödt, täckt med berli- ner b låt t efterlemnar vid förbränning så mycket jern- oxid, som svarar emot färgens halt af berlinerblått. Af chlor och underchlorsyrlighet blir det blått. Om det behandlas först med kaustikt kali och sköljes i vatten, och sedan med saltsyra samt åter sköljes, så blir det rödt, mer eller mindre dragande i violett. Svart af manganbrunt, täckt med kyp- blått blir af saltsyra hvitt och af tennsalt blått. An- gripes ej af kaustikt kali. Salpetersyra förstör det blåa, hvarefter det bruna några ögonblick blir synligt men sedan äfvenledes försvinner 4). Färger till BRUNNER har funnit ett Sätt att af jernfria ämnen "dieing: tillverka ultramarin, och derigenom ådagalagt, att icke, marin, såsom man förut trott, denna färg nödvändigt måste ----------------- inne- 4) Traité théorique et pratique de 1’impression des tissus, par J. Persoz. — DINGLERS Polytechnisches Journal, Band 101, sid. 448. 49 innehålla cn jernhalt. Härigenom skiljer sig BRUNNERS method hufvudsakligen ifrån den af PrUckner uppgifna 9). De af BRUNNER använda materialier äro följande: 1) Kiseljord. BRUNNER har begagnat en tämligt ren qvartssand, innehållande: Kiseljord .... 94,25 delar. Lerjord........... 3,03 — Kalk.............. 4,61 — Jernoxid .... 0,94 — 99,83 — Förlust . . ......0,17 — 4 00,00 — 2) 1 stället för lerjord nyttjar BRUNNER vanlig kali-alun, renad genom omkrystallisering. Denna alun brännes sedan, eller ock blott pulveriseras, och torkas i luften, hvarefter ett litet prof deraf väges och glöd- gas i en platinadegel, till bestämmande af den vatten- fria alunhalten. 3) Svafvel. Vid glödgningarna af de blandnin- gar, som längre fram komma att nämnas, begagnas vanlig svafvelblomma; men till den mot slutet före- kommande bränningen med svafvel bör detta helst vara renadt genom destillation. 4) Kol. Vanligt, pulveriseradt trädkol. 5) Kolsyradt natron, sådant som det i handeln förekommer. Detta salt kan, om man så vill, renas genom omkrystallisering. Man låter det sönderfalla till pulver på ett varmt ställe och upphettar det slut- ligen, till dess att det blir vattenfritt. Ultramarins beredning sker på följande sätt: Man gör en blandning af 9) Årsberättelsen år 1846, sid. 19. Prof. Pasch’s Årsberättelse för år 1847. 4 Qvartssand, finrifven och slammad 70 vigtsdelar, Alun, bränd eller lufttorkad , beräk- nad i vattenfritt tillstånd .... 240 — Kolpulver . ....................................... 48 — Svafvelblomma.................................144 — Kolsyradt natron, vattenfritt . . . 240 — _ Dessa ämnen sammanrifvas väl och blandas der- efter ytterligare i en inuti förtennad flaska af tjockt kopparbleck, med. någorlunda vid öppning och af un- gefär ? kannas rymd. I denna flaska inläggas på en gång I till 2 lod af blandningen tillika'med I till 11 E6. grofvaste jernhagel. Derefter tillslutes flaskan, ska- kas starkt i 5 till 1 0 minuter och uttömmes sedan på en metalltrådssikt, på hvilken jernhaglen qvarstadna. Det genomgångna pulvret måste vara ytterst fint, och får, under ett vanligt förstoringsglas icke visa den minsta olikhet i färgen af dess delar. Man fyller nu en hessisk degel med så mycket af denna blandning, som degeln kan inrymma, hvar- efter denne betäckes med ett lock, hvilket luteras på vanligt sätt. Degeln upphettas derefter till rödglödg- ning, kvilken underhålles så jemnt som möjligt är i 11 timma. Ett noga iakttagande af den behöriga vär- megraden är af stor vigt och fordrar någon öfning. Man bör i synnerhet undvika att göra hettan för stark. Om operationen lyckas, så erhåller man i degeln en löst sammansintrad, dels i grönt dels i rödt dragande, gul svafvellefverartad massa, som intager ungefär 3 af sin ursprungliga volum. Ar massan deremot fast och smält, mera brunaktig och af mindre volum än den nyssnämnda, så har hettan varit för stark. Den lösa massan, hvilken lätt lossnar från degeln, uttages och öfvergjutes med vatten, då svafvelnatrium upplöses och ett mörkt grönaktigt-blått pulver afsätter sig, hvilket man uttvättar med rent vatten, till dess den afrinnande vätskan icke mera har någon märkbar smak af svafvellefver. Det erhållna pulvret är, efter torkning, lätt och har en ljust askgrå färg. Man tager deraf ett prof, hvilket man upphettar på en porslinsskärfva och be- strör detsamma rned svafvel, då profvet, efter svaf- lets förbränning, bör visa en blåaktig, ehuru ännu ganska svag färg. Pulvret blandas nu sorgfälligt, på ofvan beskrifna sätt, med lika vigt svafvel och U gång så mycket vat- tenfritt kolsyradt natron och glödgas lika som förut. Un- der denna glödgning sammansintrar det något, dock mindre än första gången. Efter afsvalnandet tvättas massan ' med vatten och torkas. Ett prof af det nu erhållna pulvret, brändt med svafvel, bör antaga en betydligt starkare blå färg än förut. Pulvret blandas åter rned 1 del svafvelblomma och 14 del kolsyradt natron, och glödgas. Sedan mas- san kallnat, uttvättas den med vatten, men fullstän- digare än efter de båda föregående glödgningarna. Bäst är att låta pnlvret en stund kokas med vattnet, och sedan upplägga det på ett filtrum eller på linne, samt derefter tvätta det med kallt vatten, till dess att det genomgående ej mera brunfärgas af ättiksyrad blyoxid. På denna omständighet beror till en del ul- tramarinens blifvande färg. Ett litet prof af det torkade pulvret bör nu ge- nom bränning med svafvel antaga en skönt blå färg. Inträffar detta icke, så måste ännu en gång pulvret glödgas med svafvel och kolsyradt natron. Det efter dessa glödgningar erhållna blågröna pulvret siktas genom en fin florssikt, och alla brun- aktigt färgade korn frånskiljas på det sorgfälligaste. Därefter brännes pulvret med svafvel. På en gjutjernsplåt (i smått på elt platinableck) utbreder man 52 ett ungefär 1 linie tjockt lager destillerad t svafvel, och ofvanpå detta siktar man lika mycket eller nägot mera af det väl torkade pulvret. Plåten upphettas, till dess att svaflet antändes. Hettan bör styras så, att svaf- let fullständigt förbrinner vid den lägsta möjliga tem- peratur och att pulvret så litet som möjligt är kommer i glödgning. Denna bränning med svafvel förnyas med samma pulver 3 eller 4 gånger, och efter hvarje så- dan bränning tages pulvret ifrån plåten och rifves något. Då det antagit den skönaste blåa färgen är hela beredningen slutad. För att noga kunna finna denna punkt, då tillverkningen sker i stort, gör man bäst att särkildt anställa några små prof och efter dessa rätta sig vid hela massans bearbetande. Genom bränningen med svafvel får ultramarin- blandningen en något större volum, men visar intet tecken till krystallisation. Den måste slutligen nöd- vändigt bringas till det finaste pulver, medelst den förut omtalade pulveriseringsapparaten. — Af den förut uppgifna blandningen erhållas ungefär 160 vigtsdelar ultramarin. Angående ultramarins bildningssätt och chemiska natur har BRUNNER meddelat hufvudsakligen följande af honom gjorda iakttagelser: Vid materialiernas första glödgning uppkommer en, stundom föga, stundom nästan alldeles icke färgad, chemisk förening af svafvel, natrium, kiseljord och ler- jord, hvilken förening, efter sorgfällig uttvättning med vatten, sönderdelas af syror under utveckling af väte- svafla och fällning af kiseljordhydrat. Tillsatsen af kol- pulver är i och för sig sjelf ej väsendtlig, men ver- kar likväl fördelaktigt derigenom, att den hindrar mas- san att sammansmälta. Vid de sedan följande glödg- ningarna är denna tillsats onödig. Under massans andra glödgning med svafvel och kolsvradt natron ökas svafvel- och kanhända äfven 53 natronhalten, ehuru tillökningen i vigten ur omärklig, emedan densamma utan tvifvel är ringa och uppväges af den vid manipulationen oundvikliga förlusten. Den erhållna produkten visar redan nu, efter ut- tvättning och torkning, en tydlig, ehuru ännu svag, grönaktigt blå färg, som, då ett prof aftages och brän- nes med svafvel, öfvergår i ett rent, men ännu blekt blått. Vid den nu följande tredje glödgningen med svaf- vel och kolsyradt natron tilltager svafvelhalten ännu mera. Den tvättade och torkade massan visar redan en intensiv, starkt i grönaktigt dragande blå färg, hvil- ken alldeles saknar den liflighet, som utmärker ultra- marinblått. Man kunde föreställa sig, att alla tre glödgnin- garna skulle kunna ersättas genom en enda, om an- tingen denna gjordes långvarigare, eller en större till- sats af svafvel och kolsyradt natron användes. BRUN- ners försök i dessa båda hänseenden hafva likväl icke gifvit något gynnande resultat. Bränningen med svafvel är i theoretiskt hänse- ende den märkvärdigaste delen af hela operationen. Ultramarin får genom denna behandling sin rätta färg samt vinner 10 till 20 procent i vigt, hvilken vigt- tillökning beror dels af produktens beskaffenhet före bränningen, dels af sättet hvarpå denna sednare blifvit utförd. Hvad den förra af dessa omständigheter angår, torde det vara svårt att genom de tre glödgningarne med svafvel och kolsyradt natron alltid erhålla en pro- dukt af fullkomligt lika beskaffenhet; dock kan någon säkerhet häruti vinnas genom öfning. Af största vigt är, att massan ytterst fint pulveriseras och noga blan- das. Försummas detta, så erhåller man icke allenast ett med hvita delar blandadt preparat, utan färgen får äfven aldrig sin tillbörliga skönhet. — Genom brännin- gen med svafvel blir, såsom förut är nämdt, produkt 54 tens vigt ökad. Förnyas denna bränning 10 till 15 gånger, så kan vigttillökningen stiga ända till 20 pro- cent. Efter 3 eller 4 bränningar har färgen vanligen uppnått sin högsta intensitet och massan då vunnit 5 till 10 procent i vigt. BRUNNER fann följande sammansättning af ultrama- rin före bränningen med svafvel: Kiseljord . . . . . . 35,841. Lerjord . . . . . . . 27,821. Kalk .... .... 2,619. Jernoxid . . .... 2,475. Natrium . . . . . . 48,629. Svafvel . . . .... 5,193. Syre (såsom förlust) 7,422. 4 00,00. Efter bränningen med Kiseljord . . . Lerjord . . . Kalk Jernoxid . . . Natrium . . . Svafvel.... svafvel innehöll ultramarin . . 32,544. . . 25,255. . . 2,377. . . 2,246. . . 4 6,910. ..4 4,629. Syre (såsom förlust) 9,039. 1 00,oo. Fördelas syret på svaflet och natrium, under för- utsättning att svafvelsyradt natron bildas, så gifva de tre sistnämda beståndsdelarna: Svafvelsyradt natron 20,157 Natrium.................... 4 0,337 Svafvel.................... 7,084 Om, sedan ultramarin = 4 7,421 Svafvelnatrium. genom bränning med svaf- vel uppnått sin högsta färgintensitet, denna behandling ytterligare fortsättes, så kommer man slutligen till en punkt, då massan icke vidare tilltager i vigt. Upp- hettas den sedan, utan tillsats af svafvel, så lider den 55 en vigtförminskning och dess färg blir blekare. Här- jemte förlorar pulvret tillika sin voluminösa beskaffenhet och blir mera tätt och kornigt. Sedan ultramarin un- dergått denna förändring, gifver det, i behandling med saltsyra, ingen utveckling af vätesvafla, och innehåller följaktligen ingen svafvelmetall. Man skulle tycka, att den sålunda förändrade ultramarin borde genom syr- sättning hafva fått en tillökning i stället för en för- minskning i vigt, men vigtsförlusten låter förklara sig derigenom, att, då en del af svaflet i svafvelnatrium förbrinner och det dervid bildade natronet förenar sig med kiseljorden eller de öfriga beståndsdelarna, det bortgående svaflet väger mera än i dess ställe tillkom- mande syret. Den i ultramarin förekommande kalkhalten är blott tillfällig och af intet inflytande på färgens beskaffenhet. BRUNNER försökte en tillsats af ända till 8 procent kalk, utan att någon synlig verkan deraf uppkom. För att utröna, huruvida den i så väl äkta som i konstgjord ultramarin förekommande jernhalten vore en väsendtlig beståndsdel deri, beredde BRUNNER ultra- marin af fullkomligt jernfria materialier, med undvi- kande af dessas beröring med jern under bearbetningen. Den produkt, som då erhölls, befanns alldeles lik den på vanligt sätt tillverkade ultramarin, hvilket bevisar, att dennes färg icke beror af en jernhalt. BRUNNER försökte äfven att bereda ultramarin med användande af rent kolsyradt kali i stället för kolsy- radt natron. Blandningen, glödgad på förut nämnda sätt 3 gånger, gaf en hvit massa, som efter bränning med svafvel icke visade ringaste tecken till färgning i blått, ehuru den med saltsyra utvecklade vätesvafla. Häraf följer att — såsom redan GMELIN uppgifvit — medelst kali (utan natron) ingen ultramarin kan fram- bringas, men väl en dcrmed likartad förening, ehuru 56 af hvit färg, erhållas. Detta synes äfven vara ett be- vis, att den blåa färgen icke härrör af jern6). Giyfografl. Galvanoplastikens uppfinning gaf ganska tidigt an- ledning till den förmodan, att man genom denna så mångsidigt användbara konst skulle kunna ersätta träd- snitt, med betydlig besparing af tid och kostnad. De utvägar härtill, som naturligast erbjödo sig, bestod i att öfverdraga en kopparplåt med ett lager af något täckande, i vatten olösligt ämne och deri utföra teck- ningen på samma sätt som till etsning, hvarefter man kunde antingen utfälla och fästa koppar endast i teck- ningen och sålunda erhålla denna upphöjd, eller ock göra betäckningen ledande medelst grafit eller silfver- brons, och begagna plåten i detta tillstånd såsom en fördjupad matris till afformning af en galvanoplastisk tryckplåt. Endast denna sednare utväg kunde begag- nas, men den befanns, tvärtemot hvad man förmodat, fordra mera tid och medföra större kostnad än träd- snitt, hvilket dessutom alltid ägde ett högre artistiskt värde. — Under namn af Glyfografi kom denna method år 1843 i praktiskt skick genom PALMER i England. Hans arbeten voro ganska vackra, men dyra, och upp- finningen synes icke hafva vunnit särdeles bifall i hans fädernesland. I Tyskland hafva sedan D:r BERGMANN och Gravören AHNER utöfvat denna konst, och i Leip- zig har blifvit inrättadt ett glyfografiskt institut, från hvilket flera arbeten redan utgått 7). Chemitypi. Ett annat sätt att erhålla tryckplåtar i trädsnitts- manér, men utan anlitande af galvanoplastiken, är upp- funnet af PIIL i Köpenhamn, och har af honom blifvit 6) POGGENDORFFS Annalen der Physik und Chemie, 1846, N:o 4 — DINGLER‘s Polytechnisches Journal, Band. 100, s. 266. 7) Dingler’s Polytechnisches Journal. Band. 99, s 237; Band 101, sid. 324. ■— Polytechnisches Central-Blatt, 1846, 8 Band, s. 41, 325. 57 kalladt Chemitypi. — Teckningen utföres på en med etsgrund öfverdragen zinkplåt och etsas derefter med en syra. Plåten, på hvilken teckningen sålunda blifvit fördjupad, öfvergjutes med en mot zinken elektronega- tiv metall (sannolikt en lättflytande metallblandning, hvil- ken sedan genom hyfling eller slipning borttagas, till dess att endast teckningen deraf är fylld). Plåten be- handlas nu med en syra, som blott angriper zinken, hvarigenom den förut fördjupade teckningen erhål- les upphöjd. — Uppfinnaren har, i förening med bok- handlaren FRIDLEIN, grundat en chemitypisk anstalt i Leipzig8). . Ett enkelt och säkert sätt att slipa och polera ketograf: Daguerreotypplåtar har blifvit uppgifvet af Dr F. Hee- slipa och REN i Hannover. — Plåten fästes på ett med kautschukeglernbe- öfverdraget bräde och slipas med trippel och en bland- typrlåtar, ning af lika delar stark sprit och ether, medelst en HEEREN. bomullstapp, som under lindrig tryckning kringföres i små kretsar. Då bomullen blifvit torr, fuktas plåten på nytt och slipningen förnyas ännu en gång på samma sätt som förut. Derefter finslipas med polerpulver el- ler så kallad crocus martis, hvilken för detta behof bör vara någorlunda starkt bränd, så att den angriper plåten. Sedan finpoleras torrt med fin crocus och filt, hvilken sednare bör vara tillverkad af mjukaste kanin- hår och löst valkad. Man renar densamma genom kok- ning två gånger med stark sprit, hvarefter den ut- pressas.- Ett stycke sålunda renad filt, ungefär 2} tum i fyrkant, limmas på ett underlag af ganska tjock och mjuk filt, som fastlimmas vid en trädbit af samma storlek. Sedan filten torkat, öfverfares den med en fin kratsborste, hvarigenom det mjuka håret längre fram- 8) DINGLERS Polytechnisches Journal, Band 100, sid. 118. — Polytechnisches Central-Blatt, 1846, 7 Band. s. 472; 8 Band. s. 325. 58 dragés. Då filten skall nyttjas, beströs den med litet fin crocus martis, som inrifves med kratsborsten, hvarefter plåten poleras i alla rigtningar under måttlig tryckning, hvarmed fortfares i några minuter. Derefter finpoleras, likaledes med filten, men utan vidare polermedel och med ganska lindrig tryckning. Om filten är af god be- skaffenhet och blifvit behörigt ruggad med kratsborsten, så erhåller man på förebeskrifna sätt den fullkomligaste politur och plåten blir öfverallt lika renad 9). Anxän-, Såsom medel, att på Daguerreotypplåtar öka io- chior-iod deringens känslighet för ljuset har brom nästan allmänt erreotyp-kommit i bruk, hvaremot användandet af chlor mer PlÄtarisfoch mer aftagit. HEEREN, som vid sina fotografiska försök företrädesvis begagnat chior-iod, har likväl fun- nit, att detta preparat, sorgfälligt beredt, med noga iakttagande af det tjenligaste förhållandet emellan dess beståndsdelar, erbjuder vid plåtarnas iodering en långt större säkerhet och beqvämlighet än brom-iod, som väl gör plåten något känsligare för ljuset, men hvars be- redning, nyttjande och förvaring äro förenade med ej obetydliga svårigheter. Orsaken, hvarför chlor-ioden nu mera sällan an- vändes i fotografien, ligger utan tvifvel i de hittills upp- gifna, dels felaktiga dels ofullständiga sätten till dess beredning. HEEREN meddelar nu följande, på hans egen erfarenhet grundade föreskrift: På en god och för noggranna vägningar inrättad våg sätter man ett litet glas i jemnvigt, och inväger deri t. ex. 100 gran fullkomligt torr iod, hvarefter man tillsätter dubbelt så mycket, eller 200 gran ut- spädd svafvelsyra, erhållen genom blandning af vanlig koncentrerad, arsenikfri svafvelsyra med 5 gånger dess vigt vatten. Glaset tages sedan ifrån vågen, och man börjar genast att inleda chlorgas i vätskan. Chlorgasen, 9) DINGLER‘s Polytechnisches Journal, Band. 101, s. 22. 59 utvecklad på vanligt sätt, genom lindrig uppvärmning af saltsyra och brunsten i en glasretort, låter man gå genom en med bitar af krita och chlorcalcium fylld glasflaska, innan den införes i glaset hvari vätskan in- nehålles. Röret, genom hvilket gasen utströmmar, får icke nedstiga i vätskan, utan bör sluta omkring 1 tum öfver dennas yta. Så snart som gasutvecklingen, hvilken ej bör vara för stark, kommit i gång, börjar man att fortfarande lindrigt omskaka glaset, för att lätta gasens absorption. loden löser sig nu småningom med brungul färg i vät- skan , som härunder blir varm, hvarföre densamma bör afkylas genom en omkring glaset lagd, med kallt vatten fuktad duk. Då all iod är upplöst, fortsättes ännu in- ledningen af chlorgas, och man väger tid efter annan glaset, för att undersöka vigtstillökningen. Så snart som man på detta sätt finner vigten af absorberad chlor utgöra 66 procent af iodens vigt, eller i närvarande fall 66 gran, låter man inledandet af chlorgas upp- höra. Vid dessa vägningar är den yttersta noggranhet nödvändig, och iakttagandet af det rätta förhållandet emellan chlor och iod är så mycket mera angeläget, som redan A procent mera eller mindre chlor har ett märkligt inflytande på ioderingsmedlets användbarhet. Ett litet öfverskott af chlor medför likväl ingen fort- farande olägenhet, emedan det, såsom längre fram skall nämnas, lätt kan borttagas genom tillsats af iodtinktur. För öfrigt är att märka, att förhållandet af 400 delar iod till 66 delar chlor endast gäller under förutsättning af de här föreskrifna qvantiteterna saltsyra och vatten, samt af den utspädning, som i det följande skall näm- nas. Ville man t. ex. försätta svafvelsyran med mer eller mindre än 5 gånger dess vigt vatten, men bibe- hålla det angifna förhållandet emellan chlor och iod, så skulle preparatet blifva alldeles obrukbart. 60 färg, som utvisar och iod, betjenar gul normal vätska, bichromat i 4 50 Den erhållna chlor-ioden bildar en mörkt orange- gul vätska, som, i följd af den tillsatta svafvelsyran, låter förvara sig, på ett mörkt ställe, uti en med glas- propp väl tillsluten flaska. Då den skall begagnas, ut- spädes den med 32 gånger dess vigt vatten. Den får då vanligen i början en guldgul färg, men hvilken efter några timmar öfvergår till mörkt orange. Först då denna förändring försiggått, kan vätskan användas. Den utspädda chlor-ioden kan på det förutnämnda sättet förvaras i flera månader, men under densammas fortsatta begagnande lider den en långsamt framskri- dande sammansättningsförändring, hvarigenom chlorhal- ten blir mer och mer rådande, hvilket gifver sig till- känna genom en ljusare färg hos vätskan. Detta fel afhjelpes lätt och fullständigt genom en ringa tillsats af iod. För att härvid kunna med säkerhet igenkänna den det rätta förhållandet emellan chlor man sig af en alldeles oföränderlig beredd genom upplösning af kali- gånger dess vigt destilleradt vatten. Denna lösning visar alldeles samma färg, som den ut- spädda chlor-ioden bör äga, då båda vätskorna befinna sig i flaskor af 1, tums inre diameter och ses bred- vid hvarandra emot dagsljuset. Sa ofta som chlor- iodlösningens färg synes ljusare än normalvätskans, för- stärker man den förras iodhalt genom tillsats af några droppar i alkohol upplöst iod. Vid detta tillfälle är det likväl bäst, att i en särskild flaska afhälla en liten del af chlor-iodlösningen och uppvärma densamma lin- drigt öfver en spritlampa samt derefter under omskak- ning tillsätta io dtinkturen. Härigenom undvikes afskil- jande af iod, och man begagnar den erhållna vätskan till chlor-iodlösningens förstärkning. Man bör så litet som möjligt är utsätta chlor- iodlösningen för luftens tillträde. Ioderingskärlet, hvilket kan vara af glas eller porslin, bör de i före hafva en 61 slipad kant och kunna nästan lufttätt tillslutas med en pålagd planslipad glasskifva, hvilken, då ioderingen skall ske, hastigt utbytes emot en skifva af papp, uti hvil- ken det för daguerreotypplåten bestämda hålet är sku- ret. Efter ioderingens fulländande, hvartill ungefär 4 minuter erfordras, pålägges åter glasskifvan genast på kärlet. Vid ioderingen bör afståndet emellan vätskans och plåtens yta vara omkring 1 tum. Det är tämligen lik- giltigt om ioderingen utfaller litet starkare eller svagare, blott den går minst till rödt eller högst till mörkblått. Den fördelaktigaste färgen synes vara rödaktigt violett 10). HEWETT har funnit, att ammoniakånga i hög grad Använ- • 1 ‘ o i o • dande af äger egenskapen att paskynda ljusets verkan på en 10- ammoni- derad Daguerreotypplåt. Man behöfver blott låta denskzfsem till gult ioderade plåten ligga några sekunder öfver ettlinskkikdens kärl, som innehåller vatten, försatt med endast så mångaframbrin- droppar kaustik ammoniak, att lukten af denna blir C,, märkbar. En på detta sätt förberedd plåt gaf, vid och måttligt solsken, en fullkomlig bild af en byggnad inom ' 1 minut. Ännu känsligare blir plåten, om den först på vanligt sätt behandlas med iod och bromvatten och derefter utsättes i några sekunder för ammoniakångan. Bilden skall då, i solsken, framkomma ögonblickligt, och vid vanligt dagsljus, inom 5 till 10 minuter. Ammo- niakångan är för öfrigt lika verksam, om man för henne utsätter plåten innan denne införes i camera obscura, eller man låter henne utvecklas i cameran under foto- grafieringen. HEWÉTT tror sig hafva förmärkt, icke al- lenast att ammoniakens inflytande bibehåller sig i ca- meran en längre tid, utan äfven att ammoniakånga, spridd i arbetsrummet, befordrar fotografieringsprocessen och förtager de för denna sednare menliga verkningarna 10) DINGLER‘s Polytechnisches Journal, Band. 101, sid. 14. af förhandenvarande brom- och iodångor 1). — Dylika iakttagelser hafva äfven blifvit gjorda af NOTHOMB 2). Medel att De naturliga föremålens olika färger hafva ett oför- fäseka delaktigt inflytande på ljusbilden, hvilket i synnerhet Atandezlafär märkbart vid fotografiska afbildningar af landskap, färger pä Man har funnit att denna olägenhet alldeles förekom- liusbildemes , om man framför camerans objektiv sätter ett grön- färgadt planglas af den färg som förekommer i sol- spektrum 3). Metaller. BöTTGER har funnit att rent jern i sammanhän- Erhålla1 gande form kan galva o oplastiskt erhållas. — Om man, galvano- i ett konstant verkande DANTELLSkt batteri af 3 till 8 plastiskt jem, af qvadrattums elementer, sönderdelar en lösning af svaf- velsyrad jernoxidul-ammoniak eller af ammonium-jern- chlorur, med den försigtighet, att den i saltlösningen sänkta, af ett jernbleck bestående anoden medelst en hinna skiljes ifrån kathoden, så bekläder sig denna ge- nast med ett spegelblankt, nästan silfverhvitt öfverdrag af metalliskt jern. Reglerar man den elektriska ström- men så, att ingen vätgas blir fri på kathoden, så af- sätter sig på denna, inom få dagar, ett tjockt lager af rent jern. Böttger har på detta sätt afbildat ett mynt, men det derpå afsatta jernet befanns ganska sprödt och tålde ej den ringaste hamring. Deremot lyckades försöket vida bättre med en blandning af de båda ofvannämnda salterna än med hvardera af dem särskildt, hvarföre Böttger föreskrifver, att till fram- bringande af galvanoplastiskt jern begagna en concen- trerad lösning af 2 vigtsdelar jernvitriol och A vigts- del salmiak. 1) Philosophical Magazine, Nov. 1845, s. 405. ■— DING- LER‘s Polytechnisches Journal, Band. 99, s. 78. — Po- lytechnisches Central-Blatt, 1846, 7 Band, s. 566. 2) Comptes rendus, Maj 1846, N:o 18. — DINGLER‘s Po- lytechnisches Journal, Band. 101, sid. 24. 3) Polytechnisches Central-Blatt, 1846, 7 Band, s. 566, 63 Äfven utan tillhjelp af ett DANIELLskt batteri kan, genom blott enkel kontakt rned en zinkstång, en elek- tronegativ metall uti förenämnda saltlösning beklädas med ett tunnt spegelblankt jernlager. Om man näm- ligen i en porslinsskål upphettar till häftigaste kokning en tämligen mättad lösning af salmiak och jernvitriol, och deri nedsänker ett blankskuradt koppar- eller mes- singsbleck under samtidig beröring med en zinkremsa, så öfverdrager sig inom några ögonblick blecket med ett tunnt lager af jern, som häftar så, fast, att det väl tål polerstålet. Begagnar man i stället för zink- remsan granulerad zink, som man lägger i den ko- kande vätskan, och tillser, att det föremål, som skall öfverdragas med jern, på en gång kommer i beröring med flera zinkpartiklar, så bildas jernöfverdraget nästan ögonblickligt 4). För eldförgyllning på jern utfäller man på jernet Jerns en kopparhinna, hvilken sedan amalgameras med qvick-mering til silfver för att kunna emottaga guldamalgamat. BÖTTGER.yTAiNTgar har funnit, att denna omväg kan undvikas, och att såböttger. väl stål som smidt jern och gjutjern låta i ytan förena sig med qvicksilfver, utan mellankomst af koppar, om stålet eller jernet lägges, i ett porslinskärl, tillsammans med 12 vigtsdelar qvicksilfver, 1 del zink, 2 delar jernvitriol, 12 delar vatten och 11 del saltsyra af 1,2 eg. vigt, och denna blandning bringas i kokning. Efter en kort stund finner man stålet eller jernet öfverdraget med en blank beläggning af qvicksilfver, på hvilken guldamalgamat ganska lätt låter utbreda sig, hvarefter qvicksilfret afrökes och förgyllningen behandlas såsom vanligt8). 4) POGGENDORFS Annalen der Physik , 1846, N:o 1. — DlNG- ler’s Polytechnisches Journal, Band. 99, s. 296. 5) POGGENDORFFS Annalen der Physik, 1846, N:o 1. •—- DINGLERS Polytechnisches Journal, Band. 99, s. 158. 64 Galvanisk BÖTTGER har uppgifvit följande sätt att genom gal- nigXben vanism frambringa rnatt förgyllning och försilfring. — försiifring Silfret erhålles bast ur en lösning af chlorsilfver-cyan- Böttger. kalium, hvilken upphettas i en porslinsskål, hvarefter för- silfringen företages med tillhjelp af ett ej alltför kraftigt, men så mycket som möjligt är konstant verkande batteri. — En skön matt förgyllning, fullkomligt jemförlig med den Parisiska, fås af en kokhet, med litet kaustikt kali försatt lösning af guldoxidammoniak i cyankalium, i syn- nerhet på föremål, som nyss förut blifvit på förenämnde sätt mattförsilfrade 6). Guldets Utur en till galvanisk förgyllning begagnad cyan- “handes kalium-guldlösning kan det deri återstående guldet full— utuz åter: komligt utbringas på följande, af Böttger uppgifna sätt; en tiiigal-Man afdunstar lösningen öfver fri koleld till torrhet, förgyll- pulveriserar den torra saltmassan ganska fint, blandar ngngnka densamma med lika volum finrifvet blyglete och upp- cyankaii-hettar blandningen till stark rödglödgning i en väl be- löXinglftäckt hessisk degel. Så snart som degeln blifvit full— Böttger. komligt kall, sönderslår man den och uttager den sam- mansmälta metallmassan, hvilken är legering af guld och bly, hvarefter man med en hammare renar me- tallen från det omgifvande saltet, som till största delen består af cyansyradt kali. Legeringen upplöses i ren salpetersyra af 1,2 eg. vigt, då blyet upplöses och gul- det återstår 7). iriserande Brockelsby i Nord-America har bekantgjort ett silfver: förfaringssätt att på ytan af silfver öfverflytta det iri- serande färgspel, som förekommer hos perlemor. — Man gör först ett aftryck af perlemorn i en lättsmält me- tallblandning, på samma sätt, som då man kopierar en medalj genom så kallad afklatschning, och tillser dervid __________________ noga 6) Polytechnisches Central-Blatt, 1846, 8 Band, s. 95. ‘) Journal fur praktische Chemie, 1845, N:o 21. — Dis- lers Polytechnisches Journal, Band 99, s. 78. 65 noga, att den smälta metallens yta är fullkomligt ren och oxidfri. Så snart som metallen kallnat, lossas den från perlemorn, och sedan man öfvertygat sig att af- trycket är felfritt, utfäller man genast derpå, utur en lösning af cyansilfver-kalium, en galvanoplastisk silfver- plåt, hvilken då får samma färgspel som perlemorn. Det batteri, som BROCKELSBY härtill nyttjar, består af två amalgamerade zinkplåtar och en platinerad silfver- plåt af 8 tums längd och 6 tums bredd, och sättes i verksamhet med utspädd svafvelsyra 8). BONTEMPS, som bemödat sig att i Frankrike in—Glas. föra den nu redan länge äfven i de Böhmiska glasfa- ning af brikerna utöfvade Venetianska konsten att tillverka så giasoch kallade filigran- eller petitnetglas samt millefiori eller ÄtskiligA - glasmosaik, har om dessa glasarbeten meddelat upp- beten, af lysningar, hvilka icke sakna intresse. glasarter. För tillverkningen af filigranglas är det nödvändigt af BON- att hafva i beredskap ett förråd af glasstänger, dels af genomskinligt färglöst eller färgadt glas, dels sådana, som bestå af en tråd af ogenomskinligt glas, omgifven af en genomskinlig glasmassa. Dessa sednare stänger erhåller man på det sättet, att man på pipan upptager ungefär 15 lod af ett med tennoxid försatt, ogenom- skinligt glas, hvilket man rullar till en 2} eller 3} tum lång cylinder, som man låter något svalna, och sedan doppar densamma i smältande genomskinligt glas, så att detta kommer att bilda ett } tum tjockt öfverdrag, hvilket man jemnar genom rullning. Man upphettar derefter starkt den sålunda beredda glascylindern och utdrager den till en stång af t till } tums diameter, hvarefter man sönderskär denna stång i stycken af 3} till 6 tums längd. 8) Edinburgh New Philosophical Journal, Apr. 1846, s. 396. — DINGLER‘s Polytechnisches Journal, Band 101, s. 32. Prof. Pasch^ Årsberättelse för år 1847. 5 66 Den enklaste sorten filigranglas, som inuti den genomskinliga glasmassan visar en teckning af fina mjölk- hvita trådar, hvilka ingenstädes korsa hvarandra, till- verkas på följande sätt: Man garnerar invändigt en cylindrisk form af me- tall eller degelmassa rundtomkring med förenämnde små glasstänger, hvilka med sin nedra ända fästas i ett på formens botten inlagdt lager af mjuk lera. Formen upphettar man sedan så mycket, att glasstängerna, utan att skadas, kunna sättas i beröring med smäl- tande glas, hvarefter inan med pipan upptager litet klar krystallglasmassa, utblåser deraf en cylinder, som sedan ytterligare upphettas och införes uti det af glas- stängerna omgifna, tomma cylindriska rummet i formen, samt fastblåses vid alla stängerna. Den nu med glasstängerna beklädda cylindern utdrages utur formen, upphettas, rullas, upphettas på nytt, utblåses något och hopknipes medelst en tång i den fria ändan så, att glasets alla ogenomskinliga trådar här komma att sammanträffa i en punkt. Glaset förarbetas sedan ge- nom blåsning på vanligt sätt. De bredvid hvarandra liggande stängerna förblifva beständigt inneslutna i gla- set och kunna erhålla spiralformiga vridningar m. m. Genom blåsningen och rullningen blifva de afplattade till smala band, och det är icke lätt att under hela arbetet och vid glasets alla formförändringar bibehålla stängerna i deras behöriga läge mot glasets axel. I de flesta arterna af detta slags glas korsa lik- väl de inneslutna trådarna hvarandra och bilda maskor eller slingor af flerfaldig beskaffenhet. Dessa maskor uppkomma af sig sjelfva vid glasets blåsning och rull- ning, om man, i stället för de förut omtalade enkla stängerna, använder sammansatta. Af dessa förekomma i synnerhet följande arter: 1) Stänger, vridna i smala spiraler, hvilka genom sammanplattning bilda regelbundna - maskor. För att 67 erhålla denna art, garnerar man, på förut beskrifna sätt, en metallform afvexlande med genomskinliga och ogenomskinliga glasstänger, och inför sedan i foimenen upphettad massiv cylinder af klart krystallglas, hvilken man tillpressar emot glasstängerna, så att dessa fastna vid cylinderns yta. Man uttager sedan cylindern, upp- hettar och rullar densamma, hvarefter man starkt upp- hettar och genast utdrager den, under beständig och hastig omvridning, till en stång af 4 tums tjocklek. 2) Stänger, som efter afplattning framställa ett nätverk af qvadratiska maskor. — På hvardera af tvenne, diametralt emot hvarandra belägna ställen i den cylin- driska formen insätter man 3 till 4 ogenomskinliga glasstänger, ornvexlande med genomskinliga, garnerar resten af formen med genomskinliga stänger och förfar sedan så som nyss förut blifvit nämdt. 3) Stänger, som genom afplattning antaga utse- ende af perlband. — Man blåser af klart glas en liten cylinder, hvilken man öppnar i ändan och derefter hop- trycker så mycket, att 4 till 6 ogenomskinliga med genomskinliga afvexlande glasstänger deri kunna införas, hvarefter man, sedan den hoptryckte cylindern blifvit upphettad och i dess öppnade ända tillsluten, samman- pressar densamma, under det att man genom pipan ut- suger luften derutur. Det sålunda erhållna platta glas- stycket förvandlar man, genom påläggning af genom- skinlig glasmassa på båda sidor till en cylinder, hvilken man rullar och under hastig omvridning utdrager. Glas- trådarna, hvilka ursprungligen bildade ett i cylindern liggande platt band, blifva nu spiralformigt vridna och visa, då man ser genom glaset, afvexlande utvidgnin- gar och sammandragningar, hvilka genom afplattningen ännu mera ökas. 4) En förening af 2:dra och 3:dje artens stänger erhålles, om man i en cylindrisk form ställer midt emot hvarandra två sådana afplattade glasmassor, som begag- 68 nas till 3:dje arten, fyller resten med genomskinliga glasstänger och sedan utför arbetet såsom till 2:dra arten. 5) Stänger, som i midten hafva en i zickzack lö- pande tråd af färgadt glas. — Man sammanfogar efter längden en smal stång af genomskinligt glas med en färgad glastråd, omgifver båda med ett öfverdrag af färglöst glas, rullar och utdrager dem under omvrid- ning. Den nu spiralformiga färgade tråden visar sig, efter afplattningen, i zickzack. Genom föreningar af här beskrifna förfaringssätt kunna ganska många andra arter af sammansatta glas- stänger åstadkommas, hvilka vid deras användande fram- bringa effekter af mångfalldiga slag. Hos Venetianerna förekomma glas, hvilka framställa ett enkelt nät af trå- dar, i hvilket hvar och en maska innehåller en liten luftblåsa. Dessa glas, som äro utmärkt vackra, men ytterst svåra att tillverka, erhållas på följande sätt: Man blåser två cylinderglas med parallela men i mot- satt lod spiralformigt lindade trådar, öppnar det ena af dessa glas och inskjuter deri det andra, så att de i motsatt rigtning gående trådarna vid genomseendet korsa hvarandra och bilda ett regelbundet nät. Om nu det ogenomskinliga hvita glaset, hvaraf trådarne bestå, är trögsmältare än det öfriga, så åstadkomma trådarna vid cylindrarnas blåsning, svaga upphöjningar, emellan hvilka, då de båda cylindrarna sedan sammanblåsas, luft blir innestängd och inom maskorna af nätet fram- bringar de förutnämnda luftblåsorna. Glaspiecen göres derefter färdig på vanligt sätt. De så kallade millefiori äro egentligen ett slags glas- mosaiker, sammansatta blott af färgade och efter bestämda mönster ordnade små glasstänger, som medelst en ofärgad glasmassa äro med hvarandra förenade. Sättet att tillverka de stänger, af hvilka mosaikstyckena afskäras, kan bäst förtydligas genom följande exempel. Omkring en kort cy- 69 finder af rödt glas fästar man 5 eller 6 små stänger af blått glas, hvilka man med tången formar så, att de, sedda i genomskärning, bilda trianglar, som med basen fast- sitta vid den röda cylindern. Rummen emellan dem fyller man med matt hvitt glas, rullar det hela till en cylinder, som man omgifver med ett lager af genom- skinligt violett glas och sedan inför i en form, garne- rad med hvita stänger, hvilka man förenar med cylin- dern, hvarefter man utdrager denne till en stång af % till 3 tums diameter. Denna stång kan man sönder- skära i mindre delar och åter begagna dessa såsom elementer till nya sammansatta cylindrar, hvilka man återigen utsträcker. Dessa sammansatta stänger sön- derskär man nu i korta stycken, och garnerar med dessa en form, hvilken man derefter upphettar till röd- glödgning och blåses deri en glasmassa, som förenar sig med mosaikstyckena och hvilka man derefter vidare bearbetar. — Mosaikstycken kunna äfven inneslutas emel- lan tvenne glaslameller. För att verkställa detta blåser man, af genomskinligt glas, ett ämne till ett cylinder- glas och omstjelper dess botten inåt, så att man, efter glasets afsprängning från pipan, erhåller en i ena ändan tillsluten dubbelcylinder, hvars mellanrum man fyller med mosaikstycken. Man upphettar derefter cylindern och utsuger ur densammas mellanrum luften genom en medelst en glasskifva vidfogad pipa, så att de båda glasväggarna blifva fast förenade med mosaikstyckena. Sedan tillsluter man cylindern i ena ändan, anbringar en pipa i den andra och fulländar arbetet såsom vanligt. En i Böhmen längesedan, men i Frankrike ny- ligen införd vigtig förbättring vid det blasta glasets färdiggöring är användandet af trädformar. Förut er- höll allt blåst glas don yttre formningen derigenom, att man kringvände det under tryckning emot kanten af en träd- eller jernskifva, hvari den erforderliga pro- filen var skuren. Nu begagnar man, i synnerhet lör 70 större piecer, trädformar, som bestå af tvenne med gångjern förenade halfvor och hvilkas invändiga skap- nad noga svarar emot den, som glaset skall antaga. Arbetaren blåser först ämnet till glaspiecen, hvilket han sedan starkt upphettar och inlägger i formen, som af en medhjelpare fast tillslutes, hvarefter han genast ut- blåser glaset, under det att han något vänder det- samma, för att hindra det att antaga märke efter de båda formhalfvornas föreningslinie. Glaset tages nu ur formen, afspränges från pipan och fästes med bottnen, såsom vanligt, vid ett jern, hvarefter öppningen eller brädden färdiggöres. I Böhmen bildar man uti formen glaset ända till öppningen, afspränger det sedan tätt efter formens kant, insätter det i kylugnen och färdig— gör derefter brädden genom slipning. Hvarje gång trädformarna skola nyttjas, doppas de i vatten, och kunna uthärda 40 till 50 blåsningar innan de blifva märkligt utvidgade genom nötning. Angående färgade glas meddelar BONTEMPS följande: Det är bekant, att den oangenäma dragning i blå— grönt eller gulgrönt, som krystallglas ej sällan antager, hufvudsakligen i följd af en koppar eller silfverhalt hos den använda blyoxiden, kan genom tillsats af litet man- ganoxid förvandlas till en mera angenäm blekt violett färgton. Denna sednare blir svagare genom glasets in- sättning i kylugnen, och försvinner helt och hållet ge- nom tillsats af litet arseniksyrlighet i sjelfva glassmäl- tan. Märkvärdigt är, att manganhaltig mönja, som stundom förekommer, gifver åt glaset en dragning i violett, som hvarken försvinner 1 kylugnen eller kan borttagas genom arseniksyrlighet. Sådana manganhal- tiga blyoxider göra alltid en bättre verkan, än dem som erhålles då manganoxid särskildt tillsättes, och äro derföre af glasfabrikanterna mycket eftersökta. — Utsät- ter man manganhaltigt glas länge för luften, eller upp- hettar det länge och flera gånger efter hvarandra, så 7 1 flyttar sig hela färgningen på den ena ytan, som der- igenom blir tämligen mörkt violett, under det att den öfriga delen af glaset ej sällan genom en begynnande sönderdelning blir matt. Då manganoxid färgar violett och koboltoxid blått, skulle man kunna föreställa sig, att genom dessa båda oxiders förening glas kunde färgas indigoblått i flera nuancer. Detta är likväl icke förhållandet. En man- gantillsats ändrar icke koboltfärgen; icke en gång om koboltblått och manganviolett glas sammansmältas. Men man kan genom blandning af mangan- och koboltoxid frambringa indigoblått, om man försätter glassatsen med mycket salpeter, t. ex. om man mot detta sednare salt utbyter hälften af alkalit. De preparater, som man erhåller af nativt manganhaltiga koboltmalmer, gifva omedelbart indigoblått glas. Äfven genom samtidigt användande af jern- och manganoxid erhåller man ingen medelfärg, utan mörkt violett manganglas blir genom småningom stigande jern- tillsats först brunt och slutligen vackert gult. På detta sätt färgas det gula glas, hvaraf man spinner trådar till de glasväfnader, som likna guldbrokad. Det mest intensivt gulfärgande ämne för glas är likväl silfveroxid. Om man utrör denne med lera till en tunn välling, dermed betäcker glaset och bränner det i en muffel, så finner man det sedan, efter lerans afborstning, starkt och genomskinligt gulfärgadt. Det afborstade pulvret innehåller ännu silfveroxid och bör derföre förvaras. Silfveroxidens färgande förmåga sy- nes till och med vid vanlig temperatur yttra sig. Bor- temps fann att ett glas, hvari förenämnde silfverhaltiga lera en längre tid blifvit förvarad, hade antagit en ganska tydlig gul färg. •) Se Årsberättelsen 1838, sid. 135. 72 Att opaliserande och matta glas, da de komma utur glasugnen, äro fullkomligt klara och först genom afkylning samt återuppvärmning blifva opalisorande, och detta desto mera, ju oftare temperaturen omvexlar; äfvensom att äkta guldpurpur ursprungligen gifver gla- set en gulaktig färg, som först genom glasets förnyade upphettning öfvergår till rubinrödt, är förut tillräckligt kändt10). Avantu- FRÉMY och CLEMANDOT hafva försökt att eftergöra Tin6l45 Venetianskt avanturinglas. —De analyser, som af Wön- LER och BARRESWIL blifvit anställda, hafva visat att Ve- netiansk avanturin, hvars tillverkningssätt ännu är en hemlighet, består af en glasmassa, som innehaller en mängd små krystaller af metallisk koppar. Till dess åstadkommande fordras således icke allenast att låta metallisk koppar krystallisera i den smälta glasmassan, utan äfven att denna har den flytbarhetsgrad, som til- låter krystallernas jemna fördelning, men tillika hindrar dem att sammansjunka. FRÉMY och CLEMANDOT funno, att dessa vilkor uppfyllas genom användandet af ham- marslagg, som lätt reducerar kopparoxidulen i ett med denne färgadt glas och tillika bildar ett lättsmält jern- oxidulsilikat, hvilket blott svagt gulfärgar glasmassan, men ökar dennas egentliga vigt, hvarigenom koppar- krystallerna lättare kunna hållas uppslammade i det smälta glaset. — Om en blandning af 300 delar sön- derstött glas, 40 delar kopparoxidul och 80 delar ham- marslagg hålles 12 timmar i smältning och derefter får mycket långsamt svalna, så får man en med glän- sande, jemnt fördelade oktaödriska kopparkrystaller ifylld glasmassa, som blott genom en något ofullkomligare genomskinlighet och mindre kopparkrystaller skiljer sig 10) Le Technologiste, 1845, Oct. sid. 3; Nov. sid. 57.— Polytechnisches Central-Blatt, 1846, sid. 182. 73 från det Venetianska avanturinglaset. Dessa brister hoppas dock FRÉMY och CLEMANDOT kunna afhjelpa 1). PELIGOT, som chemiskt undersökt avanturin från Bigaglias fabriker i Murano och Venedig, har funnit densamma innehålla Kiseljord 67,7. Kalk........ 8,9. Jernoxid.......... 3,5. Tennoxid.......... 2,3. Metallisk...koppar 3,9. . Blyoxid........... 1,1. Kali ....... 5,5. Natron............ 7,1. 400,0. Dessutom innehöll detta glas spår af lerjord, talk- jord och fosfor- eller boraxsyra. Det Venetianska avan- turinglaset afviker således till sin sammansättning gan- ska mycket från det efter Frémys och CLEMANDOTS fö- reskrift erhållna, hvilket bör innehålla åtminstone 20 procent jernoxid och 8 till 9 procent koppar. PELIGOT har äfven analyserat åtskilliga Böhmiska a nalyser glassorter. — Det fina Böhmiska glaset skiljer sig frånska glas- Franskt krystallglas derigenom, att det sednare inne- sorter- håller 30 till 50 procent blyoxid, då deremot det förra är blyfritt. Sammansättningen af det hvita gla- set från Böhmens talrika fabriker synes vara öfvérallt densamma. Flera af Peligot undersökta sorter full- komligt rent och färglöst glas hafva alla, med ringa afvikelser, befunnits innehålla ’) Comptes rendus des séances de l’Académie des Sciences. Febr. 1846, N:o 8. — DINGLENS Polytechnisches Jour- nal, Band 99, sid. 465. — Polytechnisches Central- blatt, 1846, 6 Band, sid. 575. ' 74 Kiseljord.........76. Kali..............415. Kalk............... 8. Lerjord ........... 1. 400. Agatglas. Denna uti Böhmen länge tillverkade glassort är glänsande och halfgenomskinlig likasom hya- lit (glasopal), utan att, såsom det med fosforsyrad kalk beredda opalglaset, synas rödaktigt, då det hålles emel- lan ögat och ljuset. Dess sammansättning är märk- värdig. Det är ett kalisilikat, hvilket är halfgenom- skinligt i följd af en ofullständig förglasning, hvarige- nom det innehåller en mängd i dess massa spridda osmälta qvartskorn. Det består af Kiseljord . . . . 80,9. Kali ................ Lerjord och spår af jernoxid .......0,8. Kalk.............. 0,7. 4 0 0,o. Detta glas drager ej till sig fuktighet utur luften. Det angripes icke heller af kokande vatten, såsom man af dess sammansättning skulle kunna förmoda. Det skiljer sig från det FucHsiska vattenglaset derigenom, att det innehåller 4 0 procent mer kiseljord än detta. — Agatglaset ersätter i Tyskland det Franska opalglaset. Det är mera strängsmält än detta sednare, och kan således i muffelugnen lättare förgyllas, försilfras och färgas. I allmänhet är allt Böhmiskt glas strängsmältare än det Franska och i följd deraf mera passande till chemiska glaskärl. Blåst spegelglas. Tillverkningen af gjutna speglar, hvilken i Frankrike uppnått en ganska hög ståndpunkt, förekommer icke i Tyskland. Allt spegel- glas blåses der, först i form af en cylinder, hvilken 75 öppnas och derefter, likasom fönsterglas, jemnas i en sträckugn, hvarefter det på vanligt sätt poleras. PE- LIGOTS analys af ett spegelglas från en Böhinisk fa- brik gaf Kiseljord .... 67,7. Kalk 9,9. Lerjord 1,4. Kali 21,0. 100,0. Detta glas var fullkomligt rent, blott med en liten dragning i gult. Denna tillverknings produkter äro väl i dimen- sioner, politur och merendels äfven i glasets nuance underlägsna de gjutna Franska spegelglasen, men i afseende på glasblåsningskonsten äro de ganska märk- värdiga. Peligot såg, på industriexpositionen i Wien år 1845, en blåst spegel af 871 tums höjd och 443 tums bredd. Man skulle knappt kunna föreställa sig möjligheten att blåsa en cylinder af den vigt och stor- lek, som erfordras för att erhålla ett glas af nämnde höjd och bredd samt af tillräcklig tjocklek för att kunna poleras 2). Ch. J. HULLMANDRL har i England erhållit patent Porslin på åstadkommandet af färgade marmoreringar på pors- gods. lin eller stengods. Förfaringssättet dervid liknar gan-"BEMAp- ska mycket det, som användes vid tillverkningen af, sätt att marmoreradt papper. Den vätska, på hvilkens yta ma mar- de färger spridas, som skola påläggas på porslinet, "areps tillredes af gummidragant, som löses i så mycket vat-Porslin., ten, att lösningen får stadga af en tjock grädda, hvar-stengods, efter denna lösning utspädes med ungefär 4 0 gånger dess volum vatten, eller till dess den får en egentlig 2) Comptes rendus des séances de 1’Académie des Sciences, 1846, N:o 12. — DINGLER‘s Polytechnisches Journal, Band. 100, s. 187. vigt af 1,002. Man försätter dä 5 mått af denna dra- gantlösning med 4 mått afkok af 2 lod loppfrö eller linfrö i 8 E. vatten, och inrörer sedan i den erhållna slemmiga vätskan en af piplera och vatten beredd välling, utgörande, i mått räknadt, en fjerdedel af nyssnämnda vätska. På ytan af denna blandning, ut- gjuten i en trädlåda, påstänkas färgerna medelst mjuka penslar af svinborst, på samma sätt, som då papper skall marmoreras. Färgerna äro desamma, som vanligen nyttjas för porslin och stengods, men man väljer bland dem mer- endels endast sådana som inbrännas under glasuren. De böra finrifvas med största omsorg och slammas. Derefter blandas de med oxgalla, hvaraf tillsatsen ökas efter den ordning, hvari färgerna följa på hvarandra, så att den blir minst i den första, men störst i den sista af de på den förenämnda dragantblandningen stärkta färgerna. Den galla, som härtill användes bör, för att en längre tid kunna förvaras, förut undergå följande beredning: Man delar 4 kanna af gallan i två lika delar, af hvilka den ena kokas med 2} lod kok- salt, och den andra med 21 lod alun, hvarefter man blandar' båda lösningarna, frånsilar det fällda och för- varar det klara i flaskor. Så snart som färgerna på den slemmiga vätskans yta visa en vacker marmorering, indoppar man genast porslinet, hvilket bör vara i tillstånd af en ej för hår dt bränd biscuit. Ju lättare biscuiten insuger vät- ska , desto vackrare blir marmoreringen. Då färgen väl fästat sig, doppar man biscuiten i rent vatten, för att borttaga den vidhängande dragantlösningen. — Om biscuiten har rund form, så rullar eller vänder man den i ytan af den färgbestänkta vätskan. Är biscuiten skålformig och skall invändigt marmoreras, så nedsän- kes den med brädden nedåtvänd, under det att man i densamma håller införd ena ändan af ett sifonfor- migt böjdt rör, genom hvilket luften utslipper. Skola blott vissa delar af porslinspiecen marmo- reras och de öfriga antingen förblifva hvita, eller på dem en annan marmorering, kopparstick eller målnin- gar anbringas, så täcker man de sistnämnda delarna med en täckgrund af antingen slammad krita och litet gummivatten, eller af lera, gummi och socker, och marmorerar sedan så som förut blifvit nämdl, hvar- efter man, för att aflösa reservagen, doppar porslins- piecen i vatten, och låter den sedan fullkomligt torka. Sedan lägges en täckgrund på de färgade delarna och en ny marmorering företages. Glasurens påläggning, bränningen m. m. ske på de vanliga sätten. Om marmoreringen skall ske på glaseradt gods, så användas sådana färger, som vid vanlig porslins- målning nyttjas ofvanpå glasuren, och dessa rifvas med olja i stället för vatten. Före marmoreringen be- strykes porslinet med en svag lösning af harts eller canadabalsam i terpentinolja, på det att oljefärgen må säkrare fästa sig på glasuren. Sedan marmoreringen är pålagd, bör den få torka, innan den doppas i vat- ten. — Den ofvan beskrifna täckgrunden kan äfven på glaseradt gods användas lika som på oglaseradt 3). Ett kautschukslikt ämne, kalladt Gutta Percha eller Gutta Tuban, hvilket, så väl i fast som i fly- tande form, under de sednare åren från Ostindien in- kommit till England, har der redan börjat förbrukas till ganska många techniska behof. Det erhålles af ett på Singapore ganska allmänt växande träd, som äfven ymnigt förekommer på kusterna af Malacca, Bor- Gutta, Percha. 3) The London Journal of Arts, 1846, Vol. 27, s. 398. DINGLERS Polytechnisches Journal, Band 101, s. 445.— Polytechnisches Central-Blatt, 1846, 7 Band, s. 562. 78 neo och andra ställen i dessa trakter. I sitt råa till- stånd är det nästan så hårdt som träd och ytterst segt, men föga elastiskt. I kokhett vatten blir det mjukt och kan då med största lätthet knådas och formas, men återfår efter afsvalning sin första hårdhet och bibehåller' oförändrad den form, som man gifvit det- samma. Det blir icke, såsom kautschuk, klibbigt ge- nom uppvärmning, så vida det ej får en värmegrad öfver 44°. Dessa egenskaper göra Gutta Percha tjen- lig till skaft för knifvar och andra verktyg, hvartill den äfven nyttjas i de länder, der den är inhemsk. Den är mindre dyr än kautschuk, och kan derföre brukas till flera ändamål än denne sednare, t. ex. så- som brännmaterial, antingen ensam eller sammansmält med stenkolstjära och blandad med kolstybb och såg- spån. I förra fallet gifver den ett för beredning af trycksvärta särdeles tjenligt sot. — I England renas den dels mechaniskt medelst valsning eller ock präss- ning genom en med dukar belagd silplåt i kokhett vatten, dels genom upplösning i terpentinolja, silning och oljans afdestillering, hvarefter den i en knådnings- machin arbetas till en bildbar massa, hvilken kan, för olika tillverkningar, försättas med krita, bolus, mi- neralfärger m. m., samrnanarbetas med vanlig eller ock med ett slags Ostindisk kautschuk, kallad lintavan, eller ock förenas med svafvel o. s. v. Härigenom uppkomma olika blandningar, som låta forma sig och af hvilka en myckenhet ganska olika föremål kunna tillverkas, såsom ramar för speglar eller taflor, archi- tektoniska prydnader, öfverdrag för kuddar m. m. Så väl ren som blandad kan Gutta- Percha i många fall nyttjas i stället för läder. Med tunna hinnor deraf kunna väfnader beläggas och derigenom göras vatten- täta. Sammanknådad med pappersmassa, hår eller bark tjenar den till papier-maché-arbeten, taktäckning m. m. Blandad med svafvel, svafvellefver ellerauri- 79 pigment och upphettad dermed 1 timma till 150°, får den en viss mjukhet och elasticitet, som den sedan bibehåller; men om blandningen i fast tillslutna for- mar utsättes i 5 eller 6 dagar för en värmegrad af 194°, blir den så hård och fast, att den kan förar- betas till käppar eller svarfvas likasom träd eller el- fenben. — Färgad och raspad till pulver kan gutta percha användas till åstadkommande af ganska varak- tiga aftryck på tyg, läder och andra ämnen. Man fyller med detta pulver den fördjupade teckningen på en graverad plåt, lägger derofvanpå tyget och pressar det emot plåten, sedan man förut uppvärmt denne så mycket, att pulvret sammanhäftas4).— Till afformnin- gar för galvanoplastiska arbeten är gutta percha ut- märkt tjenlig, och den har för detta ändamål härstä- des blifvit införd af Herr BROLING, som begagnar sig deraf vid förfärdigandet af galvanoplastiska tryckplåtar till Bankens sedlar. — I upplöst tillstånd förhåller sig gutta percha likasom kautschuk och har samma an- vändanden som denna. JEFFERYS marinlim 5) har under de sednare åren Gummi- väckt stor uppmärksamhet. Det har blifvit uppgifvet, JAKKA.s att med detta lim söndersprungna bomber kunde hop-marinlim. sättas och åter göras brukbara, granitblock, delar af skeppsmaster och äfven hela skepp sammanfogas m. m. Äfven skulle, genom öfverstrykning med marinlimmet, fartyg blifva skyddade för skeppsmask och sådana hafsväxter, som under sjöresor fästa sig vid fartygen. — Dessa uppgifter hafva nu, på föranstaltande af Preussiska krigsministerium, blifvit pröfvade af WIN- 4) The Repertory of Patents Inventions 1846, Vol. 3, s. 164. — The London Journal of Arts, 1846, Vol. 28, s. 235. — DINGLER‘s Polytechnisches Journal, Band 100, s. 480. — Polytechnisches Central-Blatt, 1846, 7 Band, s. 493; 8 Band, s, 443. 5) Årsberättelsen 1844, sid. 54. 80 TERFELD. Försöken anställdes med flera särskilda, från uppfinnaren erhållna sorter marinlim af så väl fast som flytande form. — För att i afseende på bindande för- måga jemnföra marinlimmet med vanligt snickarlim hoplimmades med hvartdera lika beskaffade trädstyc- ken, hvilka man sedan sökte slita från hvarandra. Härvid befanns, att marinlimmet nästan allestädes gaf vika, hvaremot det med vanligt lim sammanfogade trädet splittrades utan att skadas i fogarna. Ett an- nat försök anställdes med hoplimmade större trädblock, på hvilka man gaf starka slag med hammare af 25 & vigt. De med marinlim sammanfästade blocken lossnade från hvarandra redan vid tredje slaget, hvar- emot de med snickarlim hopfogade, på hvilka man fortfarande slog med 6 hammare, krossades utan att skilja sig i limningen. — WINTERFELD har äfven under- sökt marinlimmets förhållande i vatten. Enligt en of- ficiel uppgift hade det lyckats att med marinlim en- samt sammanfoga en båt. Detta syntes ock icke omöj- ligt, men några försök visade, att en sådan båt, så vida den sammanhölls endast af limmet, icke tålde någon synnerligen stark stöt utan att få läckor. Träd- kärl af ek, sorgfälligt sammanlimmade och derefter fyllda med vatten, bibehöllo sig i flera dagar, men så snart som trädet insugit vatten, skilde sig kärlens fogar. Ett dylikt kärl, kastadt mot marken, gick sönder. Till tätning af trädkärl, som legat i vatten och sedan torkat, visade sig marinlimmet ej med sä- kerhet användbart. Till öfverstrykning på träd hade flytande marinlim intet företräde framför vanlig olje- färg. — Då sålunda icke något tillfredsställande resultat erhölls, och man derföre kunde förmoda, att fel blif- vit begångna vid marinlimmets behandling, sökte man från England underrättelse om de derstädes gjorda för- söken med detta lim, och man fick då det svar, att marin- 81 marinlimmet icke visat sig användbart i de under vatt- net liggande fogningarne pä fartyg; att det icke var tjenligt till skeppsmasters sammanlimning, och att det såsom skyddsmedel mot skeppsmask och sjögräs icke visat den ringaste nytta. Af åtskilliga andra försök fann WINTERFELD, att marinlimmets användbarhet är temligen inskränkt. Till sammanfogoing af stora ytor är detta lim ej rätt tjen- ligt: det fasta limmet, som måste användas i smält tillstånd, stelnar för hastigt, och det flytande limmet fäster ej väl. För mindre arbeten, såsom hopsättning af sönderbrutna sten- eller trädstycken är det der- emot ganska användbart, och passar vid flera tillfäl- len såsom ett godt kitt. Angående marinlimmets sammansättning fann WIN- TERFELD, att det i JEFFERYS patentbeskrifning uppgifna tillverkningssättet icke är det bästa. Till erhållande af ett marinlim, som till sin beskaffenhet fullkomligt liknar det engelska, meddelar WINTERFELD följande fö- reskrift: Sönderskuren kautschuk öfvcrgjutes med full- komligt renad stenkolsolja af 0,80 cg. vigt. Upplös- ningen kan påskyndas genom omrörning och lindrig uppvärmning. Kautschuken sväller och insuger snart den först pågjutna oljan, hvarföre mera olja tillsättes, till dess en fullständig lösning erhålles, hvartill fordras 20 eller 25 delar af stenkolsoljan till 1 del kautschuk. Lösningen pressas genom en duk och kan derefter nyttjas såsom flytande lim. För att erhålla limmet i fast form, upphettar man nyssnämnde lösning och till- sätter deri, under omrörning, gummilacca, till dess att en droppa af den smälta blandningen, fälld på glas eller på en metall, efter afsvalnandet får den stadga, som limmet bör hafva. — Ju mera renad stenkols- oljan är, desto bättre blir limmet. Vattenhaltig sten- kolsolja löser äfven kautschuk, men om man sedan Prof. Pasch’s Årsberättelse för år 1847. 6 82 deri äfven upplöser gummilacca, så afsöndras vatten, och limmet blir mindre bindande 6). Socker. PAYEN har uppfunnit ett enkelt sätt att med till- . profning räcklig noggranhet för praktiska behof undersöka rå- "RAYF” sockers halt af ki ystalliserbart socker. —Man bereder Peligot. härtill först en proflösning af 40 grammer pulverise- radt socker i en blandning af 80 centiliter alkohol af 85 volumprocenls styrka och 40 centiliter ättiksyra. Denna lösning förvaras i en tillsluten flaska, hvari man upphängt ungefär 100 grammer kandisocker, fastsittande vid sin tråd. Detta socker, som erbjuder en stor yta, upplöses till en del, så ofta som vät- skans värmegrad stiger, hvaremot, då värmegraden sjunker, kandisockret öfverdrager sig med krystalliniskt socker, som afsätter sig utur vätskan. Hastiga tem- peraturombyten böra dock så mycket som möjligt är undvikas. — Sockret, som skall undersökas, finrifves med sorgfällighet, hvarefter 15 grammer deraf inläg- gas i ett graderadt rör, som förut innehåller 4 kubikcen- timeter alkohol af 95 volumsprocents styrka, och efter två eller tre minuter tillsättes 50 kubikcentimeter af den förut nämnda proflösningen. Röret tilltäppes nu och blandningen deri omskakas under en minuts tid två eller tre gånger, hvarefter den lemnas två eller tre minuter i hvila, under hvilken tid man genom små stötar på röret befordrar det olösta rena sockrets sjunkning. — Af vätskans färg kan nu hennes större eller mindre halt af färgämne bedömas. Det afsatta sockrets volum angifver volumsförhållandet af krystal- liserbart socker. Ty 1 5 grammer rent och torrt kry- stalliserbart socker intaga ett rum af 36} kubikcenti- meter och om man indelar det stycke af röret, som dessa 36} kubikcentimeter intaga, i 100 lika grader eller dolar, så utvisar antalet af de afdelningar, som 6) Polytechnisches Central-Blatt, 1846, Band. 7, s. 284. 83 det afsatta sockret intager, profvets procentiska halt af krystalliserbart socker. — Förmodar man en inbland- ning af drufsocker eller ej krystalliserande socker, så förnyar man flera gånger tillsatsen af proflösningen, hvilken upplöser förenämnde inblandning, i fall den finnes, med qvarlemnande af det krystalliserbara sock- ret. Samma förfarande iakttages med sådant socker, som innehåller mycket färgämne. — Man kan äfven genom vägning bestämma det i röret afsatta sockrets vigt, om man, sedan den öfver sockret stående vät- skan blifvit afhälld, ingjuter i röret 50 centiliter al- kohol af 951 procents halt, omrörer sockret dermed och uthäller det på ett filtrum, samt utsköljer röret med alkokol, för att på filtrum samla alla krystallerna, och sedan torkar och väger det så erhållna sockret. På detta sätt finner man profvets verkliga sockerhalt med högst 1 procents skillnad 7). Ett annat saccharometriskt förfaringssätt, hvari- genom man kan utröna halten af krystalliserbart rör- socker så väl hos råsocker som äfven hos sirap, me- lass och sockerhältiga vätskor i allmänhet, är föresla- get af E. Peligot. — För att profva råsocker, afväger man 10 grammer deraf och upplöser dem i 75 ku- bikcentimeter vatten i en rifskål, hvarefter man till- sätter 10 grammer rent kalkhydrat, och sammanrifver delta med sockerlösningen i 8 till '10 minuter. Bland- ningen, som nu innehåller löslig sockerkalk och olöst öfverskott af kalkhydrat, uthälles på ett filtrum och silas, hvarefter man låter lösningen åter gå igenom samma filtrum, för att hastigt upplösa all kalk, som sockret förmår upptaga. — Af den salunda erhållna sockerkalklösningen upptager man, medelst ett sug- 7) DINGLENs Polytechnisches Journal, Band. 100, s 127, utur Le Moniteur universel, 1846, N:o 1013. — Poly- technisches Central-Blatt 1846, 8 Band, s. 500. 84 mått 4 0 kubikcentimeter, och utspäder dessa med 2 till 3 deciliter vatten samt färgar denna blandning med några droppar blå lakmustinktur, hvarefter man mät- tar densamma med utspädd svafvelsyra af bekant halt. Till denna profsyras beredning tagas 21 grammer ren svafvelsyra med A eqvivalent vatten, hvilken man ut- späder med så mycket rent vatten, att blandningens volum blir 4 liter. Denna qvantitet syra mättar jemnt så mycket kalk som kan upplösas af 50 grammer socker. Med profsyran fyller man till nollstrecket ett sådant måttglas (burette) som begagnas till alkalime- triska prof, och på hvilket hvarje kubikcentimeter är graderad i 10 lika delar, hvarefter man gjuter syran i sockerkalklösningen, till dess att dennas blåa färg förvandlas till röd. På måttglasets afdelningar ser man nu huru mycket af profsyran åtgått till socker- kalkens sönderdelning; man finner således huru myc- ket kalk och följaktligen äfven huru mycket socker den till profvet använda sockerkalklösningen innehållit. Förmodar man, att det råsocker, som skall un- dersökas, har en halt af drufsocker, tillkommet antin- gen genom förfalskning eller ock genom den föränd- ring, som vanligt socker genom kokningen till en del undergår, så anställes först ett prof på förenämnda sätt. Derefter hälles en del af sockerkalklösningen i en glaskolf och upphettas några minuter i ett vatten- bad af 100°. Om vätskan innehåller blott rörsocker- kalk, så grumlas hon under upphettningen, men klar- nas åter under afsvalnandet och får icke en mörkare färg än hon ursprungligen ägde. Profvas nu denna sockerkalklösning återigen sedan den kallnat, så finner man deri samma sockerhalt som förut. Ar deremot sockret drufsockerhaltigt, så antager den i vattenbadet upphettade lösningen en brun färg och lemnar, om drufsockerhalten är betydlig, en brun fällning, som vid afsvalning icke försvinner, hvarjemte lösningen får en 85 tydlig lukt af brändt socker. Denna förändring upp- kommer deraf, att drufsockerkalken genom upphettnin- gen förstöres på ett sådant sätt, att drufsockret för- vandlas till huniinartade syror, som med kalken bilda neutrala salter. Derföre, om lösningen på förutnämnda sätt profvas före och efter lösningens upphettning, an- gifver det första profvet den dertill använda lösnin- gens hela kalkhalt, men det andra blott den del af kalken, som är förenad med rörsockret, hvilket icke förstöres genom uppvärmningen. Profvas på lika sätt rent drufsocker, så utvisar, såsom förut, det första profvet hela kalkhalten, men det andra blott så mycket kalk som kan upplösas i lika mycket vatten som den till profvet tagna vätskans volum utgör. Denna kalkqvantitet är ganska liten: 1 deciliter vätska neutraliserar 4 kubikcentimeter af prof- syran. Ehuru vätskan är brunfärgad, kan man likväl lätt träffa neutralisationspunkten, om man tillsätter litet mera lakmustinktur och slutar profvet i det ögonblick, då vätskan, som blir grönaktig, antager en ljusare färg genom tillsatsen af profsyra. På det nu beskrifna sättet profvas äfven sirap eller melass, hvarvid man likväl bör iakttaga den för— sigtigheten att till profvet använda lösningar af 1,04 till 1,06 eg. vigt. Om lösningen vore mera utspädd, så kunde det hända, att icke all den kalk, som den förmår upptaga, deri upplöstes nog hastigt; är lösnin- gen åter mera concentrerad, så är den för klibbig för att kunna skyndsamt filtreras 8). I början af år 1846 gjorde Schönbein i Basel Chemiska i v i n produkter. den märkvärdiga upptäckten, att bomull later, genom Bomulls- chemisk åtgärd förvandla sig till ett explosivt ämne ,"IFFk F 8) Comptes rendus, Jun. 1846, N:o 23.— DINGLERS Po- lytechnisches Journal, Band 101, sid. 136. — Polytech- nisches Central-Blatt, 1846, 8 Band. s. 501. 86 som kan i stället för krut användas i skjutgevär och vid bergsprängning. SCHÖNBEIN kallade detta ämne Schiesswolle; i Sverige har det blifvit benämdt bom- ullskrut. Han anställde dermed en mängd försök pä flera ställen, äfven i England, och man fann bomulls- krutet 3 till 4 gånger kraftigare än vanligt krut. Un- derrättelserna härom väckte allmänt uppseende och för- våning. SCHÖNBEIN hade till åtskilliga personer lemnat prof af bomullskrutet, och det blef en naturlig följd häraf, att flera skulle bemöda sig att eftergöra det- samma. Detta lyckades äfven redan i Augusti månad samma år för BÖTTGER i Frankfurt am Main, och han ingick med SCHÖNBEIN i bolag om uppfinningen, hvilken de hembjödo åt Tyska förbundet, som den 1 påföl- jande October beslöt, att en nationalbelöning af 4 00,000 Gulden skulle tilldelas uppfinnarne, så vida bomulls- krutet skulle befinnas icke blott kunna fullkomligt er- sätta vanligt krut, utan äfven äga afgjorda företräden framför detta. Emedlertid hölls bomullskrutets bered- ningssätt hemligt. Men den 5 October tillkännagaf Otto i Braunschweig, att han, genom ren och torr bomulls indränkning under 1 minut i en genom de- stillation af 10 delar torr salpeter och 6 delar con- centrerad svafvelsyra, erhållit ett ämne, som efter sorgfällig uttvättning och stark torkning, fullkomligt liknade det af SCHÖNBEIN uppfunna. Nu började bom- ullskrut öfvérallt i Europa tillverkas och äfven före- komma i handeln. Det af Otto föreskrifna tillverk- ningssättet var likväl besvärligt i anseende till dels anskaffandet af en tillräckligt concentrerad salpetersyra, dels den omständigheten, att bomullen under behand- lingen i denna syra starkt sammanfiltar sig. Man fann dock snart, att båda dessa olägenheter fullkomligt al- hjelptes, om man i den concentrerade salpetersyrans ställe använde en blandning af 2 delar concentrerad svafvelsyra och I del rökande salpetersyra. 1 denna 87 blandning lägges bomullon och qvarlemnas deri 4 till 5 minuter, hvarefter den upptages, prässas och be- frias fullkomligt ifrän syra genom tvättning med vat- ten samt slutligen torkas vid en temperatur, som ej får öfverstiga 1000. Det sålunda erhållna bomulls- krutet, hvilket väger från 70 till 76} procent af den använda bomullen, bibehåller dennas utseende och ag- gregationstillstånd och, kan likasom denna, kardas, spinnas samt äfven färgas, utan att genom denna sist- nämnda behandling förlora något af sin explosiva egen- skap. Antändt eller starkt upphettadt afbrinner det med häftighet utan att gifva rök eller lemna någon återstod. Det exploderar äfven, dock icke alltid, ge- nom ett starkt slag. Uppgifterna om den till dess antändning erforderliga lägsta värmegraden äro olika. Somliga hafva funnit denna värmegrad vara 1 70°, an- dra åter emellan 158° och 160°; men flera exempel gifvas, att bomullskrut fattat eld redan vid en tem- peratur af 70° till 100° Dessa olikheter hafva utan tvifvel sin grund deri att, såsom chemiska undersök- ningar visat, bomullskrutets sammansättning icke all- tid är lika, hvarjemte okända omständigheter äfven kunna inverka på detta kruts antändlighet. Mångfaldiga försök, som i flera länder, äfven i Sverige, blifvit anställda, hafva ådagalagt, att bom- ullskrutet kan nyttjas så väl till skjutning som till stensprängning, och att det dervid verkar med en be- tydligt större kraft än vanligt krut. Det har äfven, användt i gevär, den fördelen, att dessa icke angripas eller blifva orena. Likväl är det ännu förtidigt att afgöra, huru långt bomullskrutets användbarhet kan komma att sträcka sig. Möjligen torde de fördelar, som man af detsamma väntat, rnotvägas af ännu icke förutsedda olägenheter. Till beredningen af detta slags krut fordras icke nödvändigt bomull, utan detsamma kan erhållas af alla 88 ligninhaltiga ämnen, såsom lintågor, pappersmassa, mos- sor, halm, ruttet träd m. fl., om dessa, på samma sätt som bomullen, behandlas med salpetersyra. Baron BERZELIUS bar derföre för alla dessa explosiva förenin- gar föreslagit den allmänt gällande benämningen sal- petersyradt lignin eller ligiiinkrut9). 9) DINGLER‘s Polytechnisches Journal, Band. 102, sid. 86, 153, 164, 252, 331, 408. — Polytechnisches Central- Blatt 1847, Lieferung 1, sid. 36. — Årsberättelse om framstegen i Kemi och Mineralogi 1847, sid. 324. #0-4