ÅRSBERÄTTELSE OM TECHNOLOGIENS FRAMSTEG, TILL KONGL. VETENSKAPS-AKADEM1EN AFGJFVEN DEN 31 MARS 1845; G. E. PASCH. STOCKHOLM, 1851. P. A. NORSTEDT & SÖNER, Kougl. Boktryckare. Angmachiner. Ångfartyg. Pressar. Kardning. Spinning. Papperstill- 1 verkning. ) Blekning. INNEHÅLL. Sid. Uppfinningar af SAMUDA, POOLE, GRAF- TON, FARCOT, Cail och DEROSNE, STEPHERD, BEALE, DE CROUY, Bor- rtes, LEACH och Tischrein . . . Uppfinningar af GALLOWAY . . . . Sätt alt drifva propellern, af MAUDSLAY BUISSONs .............................. Uppfinningar af LISTER och af SPARKES ROBERTS’ .............................. BREWERS uppfinningar................... Fuess’ vaskinrättning.................. Förbättringar i papperstillverkningen, uppgifna af Leuchs..................... Antichlor.......................... . Blekvatten............................. Ylleväfnaders blekning................. 1. 2. 3. 3. 4. 5. 8. 8. 10. 11. 12. Färgning och | Krappsorter och krappextrakter samt tygs tryckning.] deras pröfning, af Girardin . . Olägenhet vid användandet af Senegal- gummi såsom förtjockningsmedel för betor och färger ..................... Tygs torkning, samt äfven tvätt- ning, blekning o. färg ning genom tillhjelp af cen- 13. 25. trifugalkraften Fernissor. Fotografi. 26. Engelska sättet att lackera vagnar . . 27. Sätt att bestämma tiden för ljusets in- verkan vid fotografiering; af Lipo- WITZ och HEEREN . 31. IV Fotografi. Metaller. Faience och stengods. Socker. Sid. DAGUERRES fotografieringssätt. Plåtens io- dering .... 33. Pages sätt att fästa Da- guerreotypbilden . 34. Daguerreotypbilders färgläggning. . . 35. DRAPERS sätt att afforma Daguerreotyper . . 36. Fizeau’s etsning af Da- guerreotyper . . 37. TALBOT‘s fotografieringssätt. HERSCHELS chrysotypi . . . 40. HUNTS chromo-cyanotyp 40. HUNTS energatyp . .41. Jernblecks förtenning, af MOREWOOD och Rogers.................................42. Våt förgyllning, af ELSNER .... 43. PHILIPPS sätt att borttaga galvanisk för- gyllning 44. ELSNERS sätt att återgifva guldfärgen åt förgyllning, som blifvil brun . 44. Hvitt öfverdrag på galvanisk förgyllning 44. Galvanisk försilfring. Uppgifter af PHI- LIPP och af Napier 45. Werners täckgrund vid galvanisk för- gyllning och försilfring . . . . 47. Galvanisk utfällning af messing. JACO- bis method................................47. Galvanisk förkoppring på glas . . . 49. Galvanoplastiska tyg......................50. Palmers glyfografi........................51. Email ombrant.............................52. Prossers och BLASHFIELDS tillverknings- sätt af mosaikstenar......................53. Sockerraffinering genom centrifugalkraf- ten. Hardmans patent .... 54. Sockerraffinering genom lufttryck. Coo- pers patent............................55. Ibland de många, under förra året bekantgjorda upp- Ang ina- finningar i användandet* af ångkraften må följande om- IhMRr: nämnas, ehuru deras beskrifning här icke kan meddelas:ningar af Flera förbättringar i ångmachiner, i synnerhet pMA’ för fartyg, af J. Samuda i England 1). GNAFTON, Åtskilliga till ångmachiner hörande uppfinningar, EApconr på hvilka ett patent är i England uttaget af M. Poole. DEnosNE, De bestå uti: l:o En under eldstadens rost anbragtSTEPHERD, mekanism, hvarigenom rostängernas mellanrum hållas CRooY, rena. I ändamål att hindra rostängernas alltför starka BpRnTES, upphettning, ligga deras ändar nedböjda i vatten, och 2:0 En apparat, hvarigenom det vatten, hvilket med- TIscH- följer ångan från pannan, upphettas och förvandlas lill ånga. 3:0 En ångpanna, bestående af en rör- apparat, så inrättad, att en person kan ingå i pannan för att rengöra rören. 4:o Én anstalt till förekom- mande af ångpannans explosion. Säkerhetsventilen, hvilken såsom vanligt öppnar sig då ångtrycket blir för högt, står på ett sådant sätt i förening med flottören, att den äfven öppnar sig, då vattenståndet i pannan blir för lågt. Genom en särskild inrätt- ning åstadkommer den utrusande ångan ett pipande ljud, hvilket, i det förstnämda fallet, blir jemnt ut- hållande, men, i det sednare, får tätt på hvarandra följande afbrott; hvilka olikheter i ljudet följaktligen angifva när ångtrycket är för högt och när vatten- ståndet är för lågt. 5:io En inrättning, hvarigenom 1) The Repertory of Patent Inventions, 1844, Vol. 3, sid. 198. Prof. Pasch’s Årsberättelse för år 1845. 1 2 ångmachinens hastighet regleras och underhålles jemn, oaktadt så väl rörelsekraftens som motståndets om- vexlingar 2). En inmatningsapparat för ångpannan med hög- tryck, af C. GRAFTON. Belönad af The Society of Arts i London 3). Förbättringar i expansions-ångmaschiner, a FAR- cot, af Cail och DEROSNE och af BOURDON i Frank- rike 4) samt af W. STEPHLRD i England 0). Roterande ångmachiner af Beale, Grefve J. F. de CROUY, P. BORRIES och af M. LEACH, alla i Eng- land, samt en af P. L. Tischbein i Ungern uppfunnen och i Österrike patenlerad roterande ångmaschin af ovanlig sammansättning6). Ångfartyg. E. Galaoway har i England tagit patent på föl- nVAgaf"ar jande förbättringar af machineriet på propellerfartyg. Gallo- 1:o En mechanism för att sätta propellern i en sådan "AXOSrörelse, att antalet af dess omlopp på en gifven tid slat. blir i ett visst förhållande större än antalet af de omlopp, som axeln af en condenserande ångmachin gör inom samma tid. 2:o En inrättning, hvarigenom 2) The Repertory of Patent Inventions, 1844, Vok 4, s. 321. 3) The Civil Engineer and Architecfs Journal, Febr. 1844, sid. 50. — Dinglers Polytechnisches Journal, Band 93, s. 5. — Polytechnisches Central-Blatt 1844, 3 Band, s. 389. 4) L’Exposilion par Challumel, P. 2, s. 13. — The Civil Engineer and Architects Journal, Aug. 1844, s. 326, 327. — Polytechnisches Central-Blatt 1844, 4 Band, s. 425. Dinglers Polytechnische Journal Band 94, s. 249, 250. 5) The London Journal of Arts, 1844, Vol. 24, s. 101. Dinglers Polytechn. Journal, Band 94, s. 412. 6) The Mechanic’s Magazine, Nov. 1843, s. 322. — The Civil Engineer and. Architects Journal, Maj 1844, s. 155. The Repertory of Patent Inventions 1844 vol. 3, s. 92, 330. — Dinglers Polytechnisches Journal, Band 91, s. 264; Band 92, s. 1; Band 93, s. 4, 241. 3 propellern kan upplagas ur vattnet och åter insättas på sitt ställe ‘). Till åstadkommande af den hastiga rörelse, som för propellern fordras, har MAUDSLAY föreslagit använ- dandet af ett ändlöst tåg, i flera hvarf gående om- kring tvenne cylindrar, af hvilka den ena, som har betydligt större diameter än den andra, är fästad på ångmachinaxeln, och den andra på propellerns axel. — För att upphäfva den störande verkan, som propellern och fartygets roder kunna utöfva på hvarandra, an- bringar MAUDSLAY tvenne roder på fartyget, ett på hvardera sidan om propellern 8). En oljepress af BUISSON i Frankrike utmärker sig Prejar. genom åtskilliga vigtiga fördelar. Den är så inrät-Buyspress. tad, att de vid oljepressningen vanligen begagnade tagelsäckarne blifva alldeles umbärliga, och alt pres- sen kan uppvärmas genom den från värmugnen bort- gående hela luften. Fröet, som skall pressas, lägges omedelbart i en cylinder, som är försedd med en lös bolten, ofvanpå hvilken är lagd en metallplåt, genomborrad med en mängd små hål, hvilka, genom inskärningar på plåtens undra sida, stå i förening med hvarandra och med de aflopp, genom hvilka oljan under pressningen nedrinner i en behållare, som utgör apparatens nedersta del. Ofvanpå fröen lägges en annan plåt, lik den nyssnämde, blott med den skilnad, att inskärningarna mellan hålen här äro an- bragte på plåtens öfra sida. Pressningen sker me- delst en piston, som med en stark skruf nedlryckes i cylindern. Apparaten är så inrättad, att då, efler pressningen, pistonen upplyftes genom skrufvens till- 7) The London Journal of Arts 1844, vol. 24, sid. 9. 8) The Mechanici Magazine, Mars 1844, s. 130. — Dinc- LERS Polytechnisches Journal, Band 93, s. 165. 4 Uppfin-, jand ningar LISTER bakagång, cylinderns lösa botten äfven medföljer, och oljekakan således med lätthet kan borttagas 9). Kardning. G. LISTER i England har erhållit patent på föl- e uppfinningar: l:o. Ett fördelaktigare förfaringssätt vid kardcy- och af linderns beklädande med kardläderremsor. — Rem- PARKES. . । , , . sorna lindas på cylindern med tillhjelp al en machin, sorn håller remsan spänd under upplindningen. 2:o. En med kardmachinen förenad inrättning, hvarigenom del kardade ämnet göres tätare och tjen- ligare till spinning, — Machinen har tvenne, med skilda ringar af kardläder beklädda aftagsvalsar, ge- nom hvilka den på kardcylindern bildade vadden aflöses i form af band, hvilka sedan ledas öfver lä- derbeklädda valsar, mot hvilka de blifva lindrigt, tryckta och rullade af en öfver hvardera valsen be- lägen samt i riktning af valsens längd fram- och återgående yta af läder. 3:o, En förbättrad beläggning af smergelvalsar till kardornas slipning. — Med användande af den förut omnämda machinen till kardcylinderns beklä- dande lindas på valsen en med smergel öfverdragen läderremsa. Då denna är utnött, kan hon lätt bort- tagas och ersättas med en ny 10). En annan inrättning af kardmachiner, genom hvilken det kardade ämnet äfvenledes erhålles i band- form, är föremål för ett i England laget patent af S. SPARKES. — I stället för aftagsvals har machinen en mängd ändlösa kardremsor af en tums bredd, hvilka, å ena sidan, gå öfver en slät vals, hvilken inlager aftagsvalsens plats, och, å den andra, skiftes- vis öfver tvenne valsar, af hvilka den ena är be- lägen öfver den andra. I mån som kardremsorna, •) Polytechnisches Central-Blatt 1844, 4 Band, sid. 470. 10) The London Journal of Arts, 1844, Vol. 24, sid. 157. — Dinglers Polytechnisches Journal, Band 93, sid. 10. 5 hvilka oupphörligt borttaga vadden på kardcylindern i form af smala band, går omkring de sednare val- sarne, kunna de nyssnämnda banden från dem aflossas på vanligt sätt medelst en så kallad kam, men SPAR- kes leder heldre banden mellan tvenne remmar, som röra sig åt motsatta håll i riktning af machinställ- ningens bredd. Af dessa remmar blifva banden rul- lade och få den fasthet, att de genom den slutliga upplindningen lossna från kardremsorna, utan att kam behöfver användas 1). En förbättring i sådana spinnstolar, i hvilka Spinning. spinningen sker med vinge och bobin, har blifvil fö-ROBEnTs’ reslagen af M. J. ROBERTS, som i England erhållit machin. patent på sin uppfinning. — Bobinen är så anbringad, att den ej kan röra sig omkring spindeln, ulan kring- löper tillika med denne, på hvilken den för öfrigt höjes och sänkes, så som för garnets regelbundna på- lindning erfordras. Vingen, hvilken bör vara så lätt, som den med bibehållande af sin nödiga styrka kan göras, är hängd på spindeln, på ett sådant sätt, alt friktionen emellan båda blir så ringa som möjligt är. Draget, hvarigenom garnet lindar sig på bobinen, sker här endast genom vingens af luftens motstånd minskade rörelsehastighet 2) A. BREWER i England har erhållit patent på Pappen- följande till papperstillverkningen hörande uppfinningar: ning. 1:0. En apparat, som förser kypen mnd pappers- BREWERS materia. — Denna apparat, egentligen inrättad för till- RRgII. Verkning af machinpapper, består af en upprättslå- ende cylinder, från hvilken ett vid bottnen utgående vidt rör uppstiger till förvaringskärlet, hvarifrån pap- persmaterien skall hämtas. Cylindern innehåller en 1) The London Journal of Arts 1844, vol. 24, sid. 253. 2) The Repertory of Patents Inventions 1844, vol. 3, sid. 9. — DINGLEAS Polytechnisches Journal, Band 92, sid. 13. piston, fästad vid ett med skrufgängor utanpå försedi rör, hvilket utgör pistonstången och går genom en skrufmutter i midten af cylinderns lock. Delta lock är, medelst en omkring cylinderns öfre kant gående ring, på sådant sätt fästadl, att det kan kringvridas och pistonen derigenom ställas till hvilken höjd som helst inom cylindern. Tvenne roterande klaffar, som erhålla sin rörelse från machinens drifaxel, öppna och tillsluta vexelvis, den ena, det från cylindern till förvaringskärlet för pappersmaterien gående rörel, och den andra, cylinderns botten. Genom dessa klaffars spel blir således pappersmaterien ömsom insläppt i rummet emellan pristonen och cylinderns botten, och ömsom derifrån uttömd i kypen. Det nyssnämda rummet, hvilket, genom pislonens högre eller lägre ställande, kan efter behofvet ökas eller minskas, ut- gör måttet för den myckenhet pappersmassa, som in- kommer i kypen, hvarje gång klaffen i cylinderns botten öppnas. Röret, hvarvid pistonen är fästad, tjenar till in- och utgång för luften. Då machinens gång ökas och, i följd deraf, pappersmassans tillopp blir hastigare, lemnar äfven machinen i samma för- hållande mera papper, och detta erhåller härigenom beständigt lika tjocklek. — Om denna apparat skall användas vid papperstillverkning med handformar, så bör hastigheten af dess gång rättas efter den hastig- het, hvarmed papperet af arbetaren formas. 2:0. En apparat till kypens förseende med vallen. Denna är af alldeles samma inrättning och beskaf- fenhet som den föregående apparaten, och tjenar till vattnets och pappersmateriens beständigt likformiga blandande i sådant förhållande, som för hvarje sär- skild papperssort erfordras. 3:o. En sil till frånskiljande af den pappersma- teria, som medföljer det från machinen afrinnande vattnet. — Härtill begagnas antingen en med fin metall- 7 väf öfverklädd cylinder, eller ock med en öfver Ivenne valsar löpande ändlös väf. Cylindern är i omkretsen sammansatt af metallslänger och skrufformigt omlin- dad med en stark metalltråd. Derofvanpå är cylin- dern klädd med en grof metallväf af ungefär 14 trå- dar på hvarje tum, och ofvanpå denna med en fin väf äfvenledes af metall, innehållande 75 till 80 trå- dar på 1 tums längd. Inuti är cylindern delad i flera rum medelst böjda skoflar, som äro fastade vid cylindern och tillika med denna vända sig omkring en fast axel, bestående af ett med flera sidoöppningar försedt rör, genom hvilket det i cylindern inkom- mande vattnet bortrinner. Den nu beskrifna appa- raten är insatt i det ena rummet af en genom en skiljovägg i två rum delad kista. Vid bottnen af det rummet, som innehåller cylindern, inledes, genom ett rör, det vatten, från hvilket pappersmaterien skall skiljas. Då cylindern, som till en del ligger sänkt i detta vatten, deri vänder sig, stadnar pappersma- terien på densammas yta, under det att endast det rena vattnet kan genom den fina metallväfven intränga i cylindern, der det oupphörligt upphämtas af de deri varande skoflarna och föres till den ihåliga cy- linderaxeln, genom hvilken det utrinner. Den på cy- linders yta samlade pappersmaterien borttages deri- från af en med filt beklädd vals, som med fjädrar hålles tryckt emot cylindern. Så snart som den på denna vals fastnade pappersmaterien fått en viss tjock- lek, lossnar den genom sin egen tyngd, och nedfaller i det andra rummet af kistan. — Då, i stället för cylindern, en ändlös, öfver rullar löpande metallduk användes, intager denna likaledes kistans ena rum. Ofvanpå denna duk, som löper i horizontel riktning, släppes genom en ränna det vatten, som skall silas. Den på metallväfven samlade pappersmaterien bort- tages, på samma sätt, som i det föregående blifvil 8 nämdt, af en filtvals, och det genom väfven gående vattnet bortrinner genom ett rör vid kistans botten. Pä det att icke det på metallväfven utsläppta vatt- net må kunna rinna öfver väfvens bräddar, äro dessa försedda med remsor af läder 3). FUEss’ En af FUESS i Moringen använd inrättning till vaskin- alt förekomma förlust af pappersmassa under dennas rättning. . . . „ „ . . , vaskning, beslår al en cylindersi), hvilken ti sin hufvudsakliga beskaffenhet är alldeles densamma, sorn den här näst förut beskrifna. Den är insatt i det lediga rummet af valskistan. Den i det föregående omnämda tillvalsen begagnar FUESS icke 4). Förbätt- I LEUCHS’ Polytechnische Zeitung föreslås föl- ringar i iande förbättringar i papperstillverkningen, hvilka Pappers- 1 ( ° ’ tillverk- kunna tortjena att TÖrsÖkas: ningen. Till machinpapper limmas massan uti valsen eller if LEveHs.holländaren med en hartstvål, hvilken vanligen be- redes genom kokning af 60 E%. harts med en af 20 & pottaska beredd kauslik lut af 1,08 till 1,09 eg. vigt. Af denna hartstvål tages, till 100 8 heltyg (vägdt i torrt tillstånd), 3 &, hvika upplösas i 200 86. vatten, hvarefter man silar lösningen och (4 timme före pappersmateriens färdigarbetning) gjuter den på valsen samt 5 minuter derefter tillsätter en lösning af 3 & alun i 30 till 40 & vatten. — LEUCHS före- slår kauslik ammoniak i stället för poltaskeluten. Till 60 U. pappersmassa utrörer man 3 E%. finrifvit harts med omkring 40 & kalkfritt vatten af 50° (ill 77° temperatur, och tillsätter kaustik ammoniak, till dess all allt hartset blifvit upplöst till en gelatinös massa, hvilken man sedan låter gå genom en sil. — Mindre 3) The London Journal of Arts, 1844, vol. 24, sid. 85.—, DINGLERS Polytechnisches Journal, Band 92, sid. 168. 4) Mittheilungen des Gewerbevereins fur das Königreich Hannover, 1843, 33 Lieferung, sid. 432. — DINGLERS Polytechnisches Journal, Band 92, s. 11. 9 fördelaktig, men likväl ganska användbar, är följande hartslösning. Man smälter, vid lindrig eld, 50 U. harts, och, så snart som detta blifvit fullkomligt fly- tande, inröres deri 20 till 25 U. finrifven pottaska, eller ock tillsattes dertill en mättad lösning af pott- aska eller soda. Blandningen gifver, under de första 10 eller .15 minuterna ett starkt skum. Sedan detta lagt sig utspädes blandningen med 40 till 50 86. vat- ten, allt eftersom den skall göras tjockare eller tun- nare. Fördelen af denna hartslösning är, att man icke behöfver göra pottaskan kaustik. Af den på det ena eller det andra sättet beredda lösningen fordras, till 30 E6. pappersmassa, så mycket som svarar mot 21 & harts. Stärkelse kan tillsättas pappersmassan i flera för- hållanden. Hittills har man härtill nyttjat stärkelsen i form af klister, men detta orenar de med ylle öf- verklädda valsarna i pappersmachinen, och en stor del deraf bortrinner med vattnet från formduken. Leuchs föreslår derföre användandet af okokad stär- kelse (helst af potates), finrifven och blandad med massan i valskistan. I detta tillstånd fastnar stär- kelsen vid de fibrer, hvaraf pappersmassan består och förvandlas lill klister först då det formade papperet kommer i beröring med den upphettade torkvalsen. — Till 50 U. heltyg äro 1 till 4 & stärkelse tillräck- liga, allt efler den hårdhet man vill gifva papperet. Såsom medel till att borttaga från pappersmaterien den chlorhalf, som deri qvarstadnat efter blekningen, samt att tillika mätta en del af aluns svafvelsyra, skall, enligt LEUCHS’ uppgift, blyhvilt vara tjenligast. Vid användandet af de här omtalade förbättrin- garna iaktlages följande ordning: Efler pappersmassans fullständiga vaskning tillsätter man först 1 &6. upp- slammad blyhvilt och låter valsen gå i 2 till 4 mi- nuter; sedan ilägges hartstvålen, derefter stärkelsen, 10 sedan tillsättes alun eller, ännu bättre, hälften så myc- ket svafvelsyrad lerjord, och slutligen ytterligare 1 E6. blyhvitt. Sedan pappersmassan på förutnämde sätt blifvit befriad från chlor, kan man med Niirnberger-ultra- marin gifva densamma en ganska vacker blåaktig färg. Härtill kan äfven Berlinerblått begagnas på följande vis: Till 60 eller 65 E. papper begjuter man 1 E%. jernvitriol småningom med } E. salpetersyra, hvari den löser sig med brungul färg. Derefter för- sätter man lösningen med 2 lod chlorkalk och, 24 timmar derefter, med 4 lod salpetersyra, samt blandar den genast derpå med 12 lod blodlutsalt och kokar blandningen } timme. Efter 1 timma afhäller man den gulgröna vätskan från fällningen, tvättar denna med vatten och använder den sedan. Om pappers- massan skall förarbetas till tryckpapper och ej lim- mas, gjuter man i valsen } kanna ättika. Utan denna tillsats försvinner färgen på papperet. I stället för ättikan kan dock tillsättas ? U. alun, som gör färgen vackrare och tillika verkar såsom en svag limning. Skall papperet limmas, så använder man för hvarje & hartstvål 1; 8. alun "): Antichlor. Till pappersmassans befriande ifrån den halt af chlor och saltsyra, som vidhänger densamma efter chlorblekningen, har man börjat begagna neutralt svafvelsyrligt natron, som nu under namn af anti- chlor förekommer i handeln. Detta salt, tillsatt pap- persmassan i valskistan, verkar ögonblickligt. Den qvantitet deraf, som vid hvarje särskildt tillfälle er- fordras, är olika och beror icke allenast af pappers- massans myckenhet och vigten af den till blekningen använda chlorkalken, utan äfven af tiden, under hvil- ken pappersmassan varit i beröring med chlorkalk- 6) DINGLERS Polytechnisches Journal, Band 93, sid. 75. 11 lösningen. Då så kallad! halftyg blekes, och vals- kistan innehåller 60 till 70 ^ pappersmassa, samt den till blekningen använda chlorkalklösningen har 1,028 eg. vigt, så fordras efter 1 timm. blekn., 1 H. antichlorlösning af 1,166. eg, v. » 2 » } » » » 3 » $ » » » 4 » 1 » » » 5 » 1 » » »6 » | » » Dessa förhållanden gälla icke blott vid blekning i valskistan, utan äfven om pappersmassan i kar va- rit en längre tid i beröring med chlorkalkbadet. I anseende till antichlorns hastiga verkan, är det bäst att så sent som möjligt använda detta salt, t. ex. ? timme före finvalsningens slut. På följande sätt kan man undersöka, om den blekta massan är fullkomligt fri från chlor. Man ut- rörer } lod stärkelse med några lod kallt vatten, hvarefter 1 &%. hett vatten sättes dertill. Så snart som stärkelselösningen något svalnat, försätter man densamma med } qvintin iodkalium. Med denna blandning bestryker man pappersmassan, som skall undersökas. Innehåller denna ännu något spår af chlor, så åstadkommer den påstrukna blandningen en mörkt violett fläck, hvilken tillkännagiver att mera antichlor bör tillsättas pappersmassan. I handeln förekommer en vattenfri antichlor, hvilken beredes på det sättet, att så mycket svafvel- syrlighetsgas, som erhålles, då 3 &. concentrerad svaf- velsyra och 1 U. sågspån i en glaskolf upphettas, ledes öfver 4 £6. vattenfritt neutralt kolsyradt natron 6). Det är hekant att blekvatten eller så kallad Blekning eau de Javelle beredes på tvenne sätt, antingen ge- leks. 6) Dinglers Polytechnisches Journal, Band. 94, sid. 313. 1'2 nom sönderdelning af en chlorkalklösning med en lösning af svafvelsyradt natron, eller derigenom aft. chlorgas ledes i en lösning af kolsyradt kali eller natron, till dess att vätskan genast bleker ett deri indoppadt blått lakmuspapper. I förra fallet inne- håller blekvattnet endast underchlorsyrligt natron, men i det sednare en blandning af sistnämnde salt med bicarbonat af det använda alkalit, hvarigenom det får egenskapen att från det tyg, som blekes, borttaga rostfärg, hvilket icke är händelsen med det underchlorsyrliga alkalit ensamt. Skilnaden emellan dessa båda blekvatten visar sig tydligt, om man med hvardera försöker alt uttaga en bläckfläck på ett tyg eller på papper, då man finner, alt det blekvattnet, som innehåller alkalibicarbonat, fullständigt uttager bläcket, hvaiemot det underchlorsyrliga alkalit en- samt qvarlemnar en gul fläck 7). Yiteväf- Arnmoniakens egenskap att utur ylleväfnader ut- blekning. draga fela ämnen begagnas nu i stort vid blekningen af sådana tyg af kamullgarn, som icke skola färgas utan förblifva hvita. Man fordrar hos dessa tyg en särdeles vacker hvilhet, som efteråt icke får en drag- ning i gult. Man erhåller denna på följande sätt: Sedan tyget är blekt genom svafling, behandlar man det i ett tvålbad, beredt af 3 & Marseille- eller ste- arintvål och försatt med 1 (ill 1} E6. kauslik ammo- niak. Man kan väl använda ammoniak ensam, men tyget blir då slräft, hvilket af tvålen förekommes. Ammoniaken hindrar tygets gulnande derigenom att den utdrager icke blott fettet utan äfven alla svaf- velhaltiga ämnen, genom hvilkas aflägsnande det blir möjligt att sedan höja tygets hvithet genom behand- ling med en svagt blå färg. 8) 7) DINGLERS Polytechnisches Journal, Band 91. sid. 248. 8) Ibid., Band 93, sid. 309. 13 GIRARDIN i Rouen har meddelat en afha ndIi ng Fär^ning om de i handeln förekomande krappsorter och krapp-Ppl.KAR% extrakter samt deras pröfning. Utur denna afhand- Krapp. ling är det följande ett utdrag. Hel krapprot får namn af alizari, malen till ett mer eller mindre fint mjöl kallas den alllid krapp. Den förra begagnas blott sällan; cyprisk alizari fö- rekommer nu mera nästan aldrig, och alizari från Avignon träffas blott på Franska handelsplatser. Deremot äro de malna krappsorterna mycket vanliga, och man har deraf tre sorter: Holländsk krapp, El- sasser krapp och krapp från Avignon. 1:0 Holländsk krapp, hvilken, sedan dess införande i Frankrike blifvit belagdt med hög tull, lill uppmuntran af krappodlingen i Elsass och vid Avignon, nästan alldeles försvunnit ur den Franska handeln, var förut med skäl mycket värderad. — Den har en stark och vidrig lukt, bittersöt smak och en från orangerödl till rödbrunt vexlande färg. Den rödbruna kroppen tillhör likväl blott den sämsta sorlen (^mulle eller billon),. hvilken beredes af de minsta rötterna tillika med barken af de större samt är blandad med jord och andra orenligheter. — Den Holländska krappen bildar vanligen ett groft mjöl (poudre en paille), som kännes fett, fuktas i luften och genom fuktighet antager en starkt röd färg, hvilken färgförändring den i högre grad undergår än någon annan krappsort. Den förekommer dels skalad (robee) dels oskalad (non robée^, d. v. s. före, målningen befriad eller icke befriad från rothuden; i förra fallet har den en renare färg. Den får icke användas för ung; efter förvaring i tre år har den sin fulla kraft. Det i första året gulaktiga krapp- mjölet klimpar sig snart tillsammans under liggnin- gen och tilltager så i volum, att bottnarna af kär- len, hvari det förvaras, efter några år blifva ut- böjda af krappen, sorn hopbakar till en ganska hård och tät massa af lifligt röd färg. Man kallar sådan krapp grappée. Låter man krappen ligga inpackad längre än i tre år, så förlorar den småningom sin rena färg, blir rödbrun och undergår en jäsning, hvarigenom den sönderdelas. I början är den då likväl användbar lill bruna och paliacat-färger, men kan sedermera blott begagnas såsom mullkrapp (^ga- rance mulle). — De i handeln förekommande sor- terna af den Holländska krappen äro: Mulle O (mull- krapp), fine grappe och surfme grappe (^non robée eller robéey Den infördes fordom från Holland till Frankrike i ekkärl, innehållande 600 kilogrammen 2:o. El sa ss er k ra pp. Har en mera genom- trängande lukt och mindre söt smak, bildar ett täm- ligen groft, från lifligt gult till brunt afvexlande färg, fuktas i luften och blir genom gäsning i käl- lare mörkröd, men drager vid färgningen mera i gult. Under liggningen packar den sig ganska starkt. Den sönderdelas hastigare än den Holländska, och efler 2 år, då den är bäst, börjar den redan för- sämras. — Ehuru denna krapp äfven skalas, brukas likväl för densamma i handeln aldrig beteckningarna robée och non robée. Dessa sorter äro: O mulle, MF mi-fine, FF /ine fine, SF surfine och SFF sur- fine fine. Den mest använda sorten är FF. — El- sasserkrappen kommer från Strasburg, Hagenau och Geisselbrunn i hela ekfat (barrigues") om 600, halfva om 300, fjerdedels om 150 och i småfat (barils') om 100 kilogrammen 3:o. Avignon-krapp. Denna är för det när- varande den i Frankrike mest värderade, men de tecken, hvarmed de olika sorterna utmärkas, äro så opålitliga, att ingen vågar köpa Avignonkrapp, ulan att förut hafva uttagit och undersökt ett prof deraf. — I allmänhet bildar denna krapp ett fint och torrt 15 mjöl af en icke oangenäm lukt samt sötaktig men besk smak. Den drager långsamt fuktighet till sig, men gäser likväl och förändrar sin färg. Benäm- ningarna robée och non robée förekomma icke, utan man nyttjar uttrycket épuration (rening) och säger 3, 5, 7, 10 procent renad krapp, hvilket dock är ett verkligt charlataneri. Allt eftersom krapprötterna växt på de så kal- lade palus (fordna kärr) vid Avignon, eller på an- nan jordmån, äro de mer eller mindre röda, och åtskiljas derföre i alizaris palus och alizaris rosés. Mjölet af de förstnämnda är af en mörkröd, ej sär- deles angenäm färg, men verkar starkt vid färgnin- gen och gifver blodröda nuancer. Den af alizari rosé beredda krappen är ljusröd, dragande i gult. En af båda dessa sorter (hälften af hvardera) beslå- ende krapp har en lifligt röd färg, och är i använ- dandet ganska fördelaktig. Denna blandade sort kan väl begagnas färsk, men den vinner likväl genom liggning. Den bibehåller sig ganska väl, gäser föga, klimpar sig icke, men sönderdelas likväl inom några år. — Torkningen har på Avignonkrappen ett stort inflytande. Om den torkas vid en hög temperatur, blir dess färg matt, utan att den likväl förlorar nå- got af sin färgningsförmåga. Fordom skilde man Avignon-krappen i gul och röd, samt hvardera färgen i sorterna Mulle O, FF, SF och SFF. Nu äro de tre hufvudsorterna: Palus, Rosée och Mi-palus mi-rosée. Tecknen äro FF, SF, SFF, SFFF, EXTF, EXTSF och EXTSFF, till hvilka man dessutom sätter ett P, ett R, ett RP, ett PP eller RPP. Sålunda betyder EXTSFFRPP Extra sur- fine fine rouge palus pur. EXTF erhålles egentligen blott af rotens kärna, gifver en liflig färg, men är mindre rik på färgämne, än rotens yttre delar. Med förenämnda beteckningar drifves mycket miss- 16 bruk, och sorlen EXTSF är knappt så god som annars SFF. Avignon-krappen säljes vanligen i fat af mjukt träd, inuti beklädda med tjockt papp och innehål- lande 900 kilogrammer. 4:o. K ra pp-extra kter. Sedan år 1836 fin- nas i Franska handeln Ivenne krappextrakter under benämningarna Garancin och Colorin. A) Garancin är intet annat än ROBIQUET‘S och COLIN‘s krappkol 9) på hvars beredning LAGIER, ROBI- quet och COLIN erhöllo ett patent år 1826. Detta färgämne kom först i handeln år 1829, genom Bola- get LAGIER och Thomas i Avignon, men fann föga afsätlning, i synnerhet som man icke ännu i Rouen förstod att använda det derstädes förekommande kalk- haltiga vattnet till färgningen med garancin. I El- sass lemnadc man ingen uppmärksamket deråt. Men år 1835, då vissa slags kattun med mycket lysande färger kommo i bruk, började man försöka garancin och erhöll dermed goda resultat. Då år 1838 det af bolaget LAGIER innehafda patent förföll, uppstodo i Roucns Elsass och Avignon flera garancinfabriker, hvilka likväl, dels genom bristande kunskap om be- redningssättet, dels af andra orsaker, icke lyckades. För det närvarande finnas i Avignon 12 till 15 så- dana fabriker, hvilka använda blott Avignonkrapp, och 1 eller 2 i Elsass, hvilka, såsom man påstår, lära nödgas försätta Elsasserkrappen med krapp från Avignon. — Sedan år 1839 användes nu garancin allmänt af de förnämsta kattunstryckerierna i Rouen, hvaremot de egentliga färgarne uteslutande nyttja krapp och alizari. I anseende 0) Se Årsberättelsen 1828, sid. 50. 17 I anseende till krapprötternas olikhet och svå- righelen att noga bestämma svafvelsyrans inverkan, är det nästan omöjligt, äfven för en och samma fabrik, att erhålla garancin af alltid lika beskaffenhet. I medeltal har en god garancin 3 gånger så stor färgningsförmåga som god krapp. Man benämner garancinsorterna efter de hus, hvarifrån den erhålles. I Rouen värderar man i synnerhet garancin från LA- GEIR, JULIAN, Bröderna FOULC ^garancine de l‘ étoile) och J. GINDRE (^garancine du soleil^ i Avignon, och från SENGENWALD i Elsass. Avignongarancinen är in- packad j kärl af mjukt träd, inuti öfverdragna med blått papper och med tjärade fogar samt innehållande 200 till 300 kilogrammer; Elsassergarancinen åter är förvarad i ekkärl af lika rymd som de förra. En god garancin har följande kännemärken: kallt destilleradt vatten färgas knappt deraf, men kokande vatten färgas deraf svagt rödgult. Kalkhaltigt destilleradt vatten får af garancin en ännu svagare färg än kallt destilleradt vatten. Svafvelsyrehaltigt vatten blir snart grönaktigt-gult; äfvenså saltsyrehal- tigt yalten. Salpetersyrehalligt vatten färgar sig täm- ligen mörkt och garancinen blir brun. Ättiksyre- haltigt vatten blir knappt gult, men ättiksyra af 1,072 eqv. vigt får om några limmar en vacker rödaktigt gul färg. Kaustik ammoniak antager, i mån af sin större eller mindre utspädning, en vac- kert vinröd eller en mörk karmosinröd färg. Kau- stik natronlut blir mörkt rödaktigt brun, och en lösning af kolsyradt natron ljust vinröd. En lös- ning af alun färgar sig genast chromröd. Alkohol och et her blifva rödaktigt gula. Färgningen sker med garancin på samma sätt som med krapp; dock är det bättre att genast upp- värma färgbadet till 45° och sedan låta dess tempe- Prof. Parsh’s Årsberättelse för år 1845. 2 18 ratur småningom stiga till 75° eller 80° Först vid kokhetta afgifver garancinen sitt färgämne åt betan. Vattnet färgar sig dervid icke. Betorna äro desamma som för krapp. 10) A Utefter nuancen och mönstrets beskaffenhet räknar man 1 till 21 kilogramm garan- cin lill hvarje stycke tyg af 70 meters längd. Ar garancinen alldeles fri från syra och vattnet kalkhal- tigt, så försätter man detta sednare förut med 1 centiliter svafvelsyra på 9 liter vatten eller med 15 centigrammer på hvarje liter vatten. Ar deremot garancinen mycket sur, så kan en tillsats af krita eller alkali blifva nödvändig. — För vissa kattuner, i hvilka icke violett skall förekomma, tillsättes i färgbadet, jemte garancinen, } af dennas vigt su- mack. Vid andra tillfällen, t. ex. för tyg med röd botten, behandlar man tyget, före färgningen i ga- rancine, i ett gödselbad med en tillsats af querci- tron, som ganska mycket höjer den röda färgen, men gör den violetta gråaktig. — Garancinen fär- gar obetydligt tygets hvita botten, som derför gan- ska lätt utblekes, i vanliga fall blott genom tvätt- ning i vatlen, men om en fullkomlig hvithet erfor- dras, genom tygets behandling i 15 lill 20 minuter 10) Till erhållande af ett vackert skarlakansrödt, hvartill garancin särdeles egnar sig, måste man likväl försätta betan (den ättiksyrade lerjorden) med litet tennchlorur. Derigenom reserveras tillika jernbetorna, om man med valstryckmachinen trycker sådana ofvanpå det röda. Genom ökad tillsatts af tennsaltet kan man efter be- hag nuancera ifrån ponceau till liflig högorange. Med följande beta får man ett eldigt och mättadt rödt: Man upphettar 80 8%. vatlen till kokning, gjuter det på 12} & alun och 10 86. blysocker och till- sätter, då dessa hafva sönderdelat hvarandra 1} 86. salmiak. Af denna beta förtjockar man 1} kanna med 1 E. stärkelse och sätter den tillika med 8 lod tenn- salt till den ljumma färgen. ' 19 uti ett klibad. För garancinfärgen fordras ingen an- nan avivering än medelst hett vallen och kli, och man undviker således de efler färgning med krapp nödvändiga och ofta förnyade behandlingarna i tvål- och klibad. De med garancin erhållna nuancerna äro i all- mänhet mera eldiga och lifliga än de som med krapp frambringas. Del röda har en ytterst ren karminfärg, men är mindre mälladt än af krapp. Granal-och pu- cebrunt äro mera sammetslika och mera mättade, det violetta deremot mindre rent och mera grått än samma krappfärger. Emot tvålbad, luften och sol- ljuset äro garancinfärgerna mindre varaktiga än de som af kropp erhållas. Föröfrigt gifva de olika ga- rancinsorterna icke alllid samma färger lika vackra. Leonard Schwartz i Miilhausen har lemnat i handeln ett slags garancin, som blifvit kallad ga- ranceux och är beredd af sådan krapp, som förut blifvit nyttjad lill färgning. Den har 24 lill 4 gånger mindre färgningsförmåga än god Avignon- garancin. B) Colorin. Detta färgämne är återstoden efter destillation af den tinktur, som erhålles då krappkol behandlas med alkohol, och utgör således ROBIQUET‘S och Colins alizarin. Vid uttagandet ur destillationsapparaten bildar den ett extrakt, hvilket man genom pressning befriar från ett fett ämne, hvarefter den torkas och rifves till pulver. Den kom genom Lagier och Thomas i Avignon först i handeln år 1836. — Den är ett fint ockragult pul- ver, som nästan icke gifver någon färg åt spolten, men som, handleradt med fuktiga fingrar, starkt gulfärgar dessa. Colorin användes först år 1837 till kattuntryck af Pariset i Rouen, DOLFUSS och Comp. i Dieppe- dalle , och år 1838 af GASTARD i Déville. Man upp- 20 löste colorinen i kaustik ammoniak, förtjockade den med gummi, tryckte den på lerjordbetadt tyg och fa- stade den med ånga. De erhållna nuancerna af rödt och af rosenfärg voro fullkomligt jemförliga med samma färger af krapp. De vackraste resultaten er- höllos dock af FAUQUET, som tillika med GASTARD år 1839 af Le Société démulation i Rouen för sina försök blefvo belönade med detta samfunds medalj. Colorin kunde likväl, i anseende till sin dyrhet, icke komma i allmännare bruk. Ar 1839 hade La Société industrielle i Mulhausen utsatt ett pris af 19,000 Francs för uppfinnandet af en krapp-tafelfärg, hvaraf 2 liter icke kostade mer än 10 Francs. Detta pris var ännu 1839 icke af någon vunnet, och blef derföre indraget. Då företogo GIRARDIN och GRELLEY i Rouen några försök, och det lyckades dem att lösa uppgiften genom ett förfaringssätt, hvar- om Ivenne förseglade beskrifningar den 21 Juni 1841 blefvo öfverlemnade åt Franska Vetenskaps-Akade- mien, för att i dess arkiv förvaras. Det efter de- ras method beredda tafelrödt gifver de lifligaste och skönaste nuancer samt uthärdar de starkaste avive- ringar: Man låter färgen uppsvälla i svag kaustik ammoniak, förtjockar den med gummi och trycker den på det betade tyget, hvarefter den fästas genom ångning och tvättas sedan i rent vatten. Man kan derföre påtrycka denna färg tillika med alla andra tafelfärger i de fall, då ingen avivering skall följa. Äfven kan man begagna densamma på hvilken slags botten som helst och på samma tyg i olika nuancer. Genom användandet af denna colorin blir det möj- ligt att tillverka nya artiklar, som på de vanliga sätten ej kunna erhållas för så billigt pris. 5:o. K rappsorters förfalskningar och deras pröfning. Krapp förfalskas dels med mi- neral- dels med växtämnen. 21 Af mineral-ämnen förekomma: Tegel mjöl, gul och röd ockra, gul sand och gul lera. Quali- tativt kunna sådana ämnen igenkännas deraf, att det med dem förfalskade krappmjölet knistrar mellan tänderna, och att det uppslammadt i myckel vatten, afsätter en tung jordartad bottensats. Säkrast utrö- nas dessa förfalskningar om en afvägd del af krapp- mjölet, förut torkadt vid 100°, förbrännes till aska i en platinadegel. Efter gjorda försök innehålles El- sasser alizari i medeltal 7,2, Avignon-alizari 8,766, Levantisk alizari 9,8, skalad och renad krapp af god beskaffenhet 5 procent aska. Man kan således hos finare krappsorter icke medgifva öfver 5, och hos grofvare icke öfver 7 procent aska. Ar askehalten större, så kan den ej gerna hafva uppkommit ge- nom ofullständig rening, utan är sannolikt en följd af uppsåtlig förfalskning. De tillsatta ämnenas na- tur ulrönes genom chemisk undersökning. Mineral- ämnens närvaro i krappen skada icke blott genom den förlust af krapp, som de förorsaka, utan äfven genom förlusten af det färgämne, som de binda ge- nom halt af lerjord och jernoxid. GIRARDIN fann i följande krappsorter från Avignon följande qvanti- teter aska: Mulle 4 procent i 6 försök. SF 12,4 — 20 7 — SFF 7,4 — 23 18 — SFFRP 12 — 16 4 — SFFP 10 — 10,8 3 — EXTF 10 — 7 — De v ä x t ä m nen, hvarmed krapp plägar för- falskas, äro: sågspån, mandelskal, kli, tallbark ma- hogny-, campeche-, sandel- och sapanträd. Dessa tillsatser äro ännu skadligare än de mineraliska, emedan de icke blott minska krappqvantitelen och taga till sig en del af färgämnet, utan äfven hafva inflytande på sjelfva färgen. Deras upptäckande är förenadi med betydliga svårigheter, hvarföre man i de flesta fall nödgas inskränka sig till blotta under- sökandet af den misstänkta krappens färgningsförmåga. Delta kan ske på tre sätt: a) Med HOUTOU-LABILLARDIERES colorimeter 1), genom jemförelse med en god normalkrapp. Af denna och af den krapp, som skall undersökas tor- kar man vid 100° lika delar och bestämmer hvarde- ras vigtsförlust. Derefter låter man hvardera prof- vet macereras i 3 timmar med 250 grammer vatten af 20°, silar sedan och tvättar återstoden med 250 grammer kallt vatten, torkar den vid 100° och be- stämmer, genom vägning, den förlust, som uppkom- mit genom de lösliga delarnas utdragning af vattnet. Af den sålunda uttvättade krappen inväger man, i en liten glaskolf, af hvardera profvet 5 grammer tillika med 200 grammer vatten och 30 grader full- komligt ren alun, kokar blandningen } timma, silar vätskan, uttvättar återstoden med 10 grammer helt vatten, och förnyar derefter samma ulkokning 2 gån- ger, hvarefter man förenar de tre erhållna afkoken och undersöker blandningen med colorimetern. b) Genom proffärgn ing. Härvid måste man till jemförelse välja en utmärkt god krapp, hvarmed man, under användande af krapp, tyg och vatten i bestämda förhållanden, utfärgar förut betadt kattun på följande sätt: Man utklipper, af ett med betor, så väl för rödi som lör svart, tryckt och i gödselbad väl re- nadt kallun, lappar af 5 qvadralcentimeters storlek, och färgar dem med krapp i progressivt ökade qvan- tileler från 1 till 10 grammer, så att man erhåller en färgskala af 10 nuancer, af hvilka hvar och en ’) Se Årsberättelsen 1829, sid. 26. 23 motsvarar en bekant vigt krapp. Denna färgning verkställes i 3 eller 4 glaskärl med vid öppning och af 11 till 2 liters rymd, ställda på ett underlag af hö i en kittel med flat bollen. I denna kittel gjuter man vatten och upphettar detta till 40°, hvar- efter man i hvarje glaskärl inlägger en lapp af det betade kallunet tillika med den noggrannt afvägda krappen och tillsätter slutligen ? liter 40° varmt de- stilleradt vatten. Man hänger en thermometer i vat- tenbadet och upphettar delta så långsamt, att det först efter 14 limma får en temperatur af 75°. All annan lemperaturvexling söker man sorgfälligt att undvika. Efter nämnda lid upphettar man badet till kokning, hvilken man låter fortfara 1 timma, hvar- efter lapparne uttagas, tvättas i kallt vatten och tor- kas. Man delar sedan hvar och en af dessa färgade lappar i två hälfter, af hvilka man förvarar den ena sådan som den är, men aviverar den andra, först i ett 50° varmt tvål bad, beslående af 21 gramm hvit tvål och 1 liter vatten, hvari lappen lemnas 1 timma, efter hvilken tids förlopp den väl uttvättas i kokt vatten, och sedan i ett nytt, med 1 gramm tennsalt försatt tvålbad, som man håller 1 timma i kokning, hvarefter lappen upplages, tvättas, torkas och förvaras skyddad mot ljuset. Då man nu vill pröfva en krappsort, så tager man deraf 10 grammer, färgar dermed, på före- nämnda sätt 5 qvadratcentimeter betadt tyg och jem- för sedan det färgade profvet med nuancerna i den förut nämnda färgskalan. Om då profvels färg visar sig lika med t. ex. N:o 5 i skalan, så kan man deraf sluta, alt den pröfvade krappen har blott * eller hälften så slor färgningsförmåga, som den till skalan använda normalkrappen. De främmande till- satserna i den undersökla krappen kunna härvid icke verka förvillande, äfven om de äro färgande, eme- 24 dan den färg, som af dem kan åstadkommas, för- störes genom aviveringen, hvilken deremot icke an- griper krappfärgen. 1 stället för betadt kattun kan äfven för Tur- kiskt rödt oljadt och betadt bomullsgarn nyttjas. I detta fall tager man till hvarje nuance i färgskalan 10 grammer garn, och färgar det med olika vigter, från 20 till 30 grammer, utvald krapp. c) Genom qvantitativt bestämmande af färghalten. Man förkolar krappen med lika vigt concenlrerad svafvelsyra, utspäder massan, efter några timmar, med vatten och uttvättar kolet till dess att vattnet afrinner alldeles smaklöst, hvarefter man tor- kar detsamma vid 100°, och sedan rifver det till pulver, hvilket man derefter i 2 timmar macererar i flera omgångar med kall något etherhaltig alkohol för att utdraga fettet. Derefter ulkokar man pulvret, 3 gånger efter hvarandra, hvarje gång med 250 grammer alkohol af 36 procents halt, förenar alla vätskorna, afdestillerar alkoholn och intorkar återsto- den i vattenbad, uti en liten afvägd platinaskål. Den fullkomligt torra återstodens vigt utvisar krappens halt af rödt färgämne. — Denna method är väl ej fullt noggrann, men likväl tillräckligt pålitlig, då frågan är om jemförelseförsök. Köpmännen pläga, i en källare eller på ett fuktigt ställe upplägga små, ofvanpå afplattade hö- gar af den krapp som de vilja undersöka, och be- dömma krappens värde efter lifligheten och nuancen af den färg, som hvarje hög efter 12 eller 15 lim- mars förlopp antagit. Detta pröfningssätt är högst osäkert. 6: 0. Garancins pröfning. I anseende till omöjligheten att alltid erhålla detta prepparat af lika beskaffenhet, har det blifvit tämligen vanligt, att garancinfabrikanten, i fall hans vara vid färgningen 25 visar sig underhaltig, återtager densamma och tillika lemnar en skadeersättning. Proffärgning med garancin kan på följande sätt anställas, hvarvid man ej bör låta garancinprofven förut få torka, emedan de då visa sig rikhaltigare än de i sjelfva verket äro. Af ett stycke kaliko, tryckt i ränder med betor för rödt, violett, puce och granatfärg, samt på vanligt sätt renadt och tor- kadt, utklippas så många lappar af 1 qvadratdeci- meters storlek, som de garancinsorter äro, hvilka man vill pröfva. Man afväger nu af en full- god garancin, såsom normalprof, 2 grammer, och af de sorter, som skola undersökas, så mycket af hvardera, att så väl den fullgoda garancinens som de andra sorternas vigter komma att stå i omvändt förhållande till deras handelspris. Derefter öfvergju- ter man hvart och ett af dessa prof med 2 till 2} deciliter vatten, hvilket förut är på hvarje liter för- satt med 15 cenigratnmer oxalsyra, och utfärgar dermed de förutnämnda lapparna, på samma sätt som för proffärgning med krapp blifvit föreskrifvet. Efter färgningen sköljas och klappas lapparna i vat- ten, behandlas derefter i ett 75° varmt klibad, skjöl- jas och torkas. Genom de färgade lapparnas jemfö- relse med hvarandra kan man nu bedöma garancin- sorternas relativa värden 2). Man har i katttunstryckerierna länge funnit, attolagenhet då man med en lösning af Senegalgummi förtjockar äandet“ar Senegal- gummi så- som för- tjock- ningsme- ältiksyrad lerjord, ättiksyradt jern eller en bland- ning af båda, och sedan trycker dessa betor på bomullstyg, stundom en så fast förening emellan be- 2) Journal de Pharmacie et de Chimie 1843, sid. 356, 434. — DINGLERS Polytechnisches Journal, Band 91, sid. 55, 141. — Polytechnisches Central-Blatt, 1844, Band 3, sid. 374. 26 del för tans basis, gummit och tyget uppkommer, att, eller betor ocldetta sistnämndas rengöring i gödselbad, temligen mycket gummi qvarstannar och gör tygel slyfl samt skadar färgen. — D. KÖCHLIN-SCHUCH har genom en mängd undersökningar funnit, att nämnda olägenhet endast då inträffar när gummilösningen börjat surna och derigenom undergått förändring, och att den, genom iakttagandet af följande försigtighetsmått, kan förekommas: 1) Man tillreder på en gång icke mera gummi- lösning, än som inom ett kort tid hinner förbrukas, och förvarar den på ett svalt ställe; 2) Då ny gummilösning skall beredas, rengö- res kärlet från gammal bottensats; 3) Om man vill förvara ett större förråd af gummilösning, kan dennas surnande hindras derige- nom alt lösningen försältes med 1 procent af gum- mits vigt kolsyradt natron, hvilket i vanliga fall icke förorsakar någon skada; 4) Gummilösningens surnande kan äfven före- kommas, om den genom långvarig kokning gö- res luftfri. 5) Gummits direkta upplösande i betan eller färgen är ofta fördelaktigt3). torkan Vid cenlrifugalkraftens användande för torkning samt äfvenaf väfnader och ull m. m. 4) hafva hinder mött, i ‘zäekninganseende till svårigheten så väl att gifva de till och färg- nämnda ändamål inrättade machiner tillräcklig styrka, ning ge~ " • . nom tui^^va äfven att förekomma tyngdpunktens flyttning centrifL under rotationen och den derigenom uppkommande galkraf- skakning, hvarigenom machinen iätt skadas. Man ten. o 2 • ’) Bulletin de la Société industrielle de Mulhouse, 1844, N:o 83. — DINGLERS Polytechnisches Journal, Band 92, s. 60. 4) Se Årsberättelserna för 1840, sid. 46, och för 1841, sid. 17. 27 har exempel derpå, alt en torkmachin af delta slag, med en omloppshastighet af blott 300 hvarf i minu- ten, genom centrifugalkraften söndersprungit och för- orsakat olyckshändelse. — SEYRIG i Preussen har för någon tid sedan lyckats att gifva dessa machiner den styrka, att de med säkerhet kunna uthärda en ro- tationshastighet af 1,500 till 2,000 omlopp i minu- ten, och tillika inuti dem anbragt en regulator, ge- nom hvars verkan massans tyngdpunkt alltid kom- mer alt ligga i machinens rotationsaxel. På denna uppfinning har ett patent blifvit i England taget af KEELY och Alliot, som sedermera gifvit machinen den inrättning, att densamma äfven kan begagnas till tygs tvättning, blekning och färgning. Vattnet eller ock vätskan, hvarmed blekningen eller färg- ningen skall åstadkommas, drifves då, af centrifu- galkraflen, i en oafbrulen eller, om så fordras, i en vexelvis afbruten ström genom tyget 0). Den utmärkt vackra lackeringen på vagnar i Fernissor. England erhålles, enligt Blaha, icke genom använ-sRFlska dandet af andra materialier än dem som i Tyskland lackera . . . • vagnar och Frankrike derlill nyttjas, nemligen bernstens- och kopalfernissa, utan den Engelska lackeringens skönhet beror på den större sorgfällighet, hvarrned fernissan beredes, samt på det förfaringssätt, som vid arbetet iakttagas, och hvilka, enligt Blahas uppgift äro följande: l:o Trädets slipning är det första af de arbeten, som föregå lackeringen. Den verkställes med ett stycke slätslipad torr pimsten, doppad i fin- siktadt, likaledes torrt Pimstenspulver, alltid tvärs öfver trädet, till dess att hela ytan blir fullkomligt •) The Mechanic’s Magazine, Oct. 1843, sid. 258; Sept. 1844, s. 162. — DINGLER‘s Polytechnisches Journal, Band 91, sid. 182, Band 94, sid. 422. 28 jemn och slät, hvarefter hård borste och aftorkas Derefter följer: 2:0. K i 11 n i n g e n. denna afborstas med en slutligen med en ren duk. Man begagnar härtill ett kitt af blyhvitt, mönja, umbra och litet silfverglitt , sammanrifna försatt utfyller hvarvid ningen stycke med man men med tjock linoljefernissa och slutligen litet bernstensfernissa. Med detta kitt noga alla sprickor och fördjupningar, betjenar sig af en trädspade. Då kitt- blifvit fullkomligt torr, afslipas den med ett pimsten och vatten, till dess att hela ytan blir fullkomligt jemn. Trädets så snart som indränkning med olja företages kittningen är färdig. Man begagnar derlill en kokhet blandning af lika delar linolja och linoljefernissa. Då den första anstrykningen med denna blandning väl insugit sig i trädet, så företa- ges på samma sätt en dylik. Grundens påläggning sker så snart som den sista anstrykningen med olja blifvit fullkomligt torr. Denna grund beredes af 3 86. blyhvitt, 4 lod mönja, 1 lod silfverglitt och 2 lod bränd umbra, med största sorgfällighet finrifna med terpentinolja, hvilken blandning sedan utspädes med bernstensfer- nissa. hellre Påläggningen bör ej ske för tjockt, utan göras tunn och flere gånger förnyas. den bör efter hvarje torkning synas matt. , Grun- Blir den glänsande, så bör, före nästa påläggning, mera ter- pentinolja tillsättas. Hvarje anstrykning bör vara fullkomligt torr och hård innan en ny företages. Grundens slipning. Man tager härtill tvenne stycken pimsten, hvilka med användande af vatten slipas mot hvarandra, till dess att hvardera fått en fullkomlig plan yta. Det ena af dessa pimstensstycken nyttjas till grundens slipning, och doppas under detta arbete ofta i vatten. Denna slipning får ej 29 ske i raka drag, utan med cirkelformiga rörelser, på det att hvarje fläck af ylan må träffas. Så ofta som pimstenen blir oren, afslipas den med vatten mot det obrtikade stycket, och arbetet fortsattes. Pä detta sätt bör pimstenen som oftast rengöras; i an- nat fall blir grunden repig. För att kunna bedöma arbetets fortgång, bör man ofta tvätta den slipade ytan med en stor vål svamp och derefter aflorka densamma med en hvit linneduk. Färgens påläggning. Så snart som grun- den genom slipningen blifvit fullkomligt slät, på- lägges färgen alldeles på samma sätt som grunden, sedan den lika som denne blifvit rifven med terpen- linolja och utspädd med brunstensfernissa, hvilken sednare bör vara ljus och klar, om den skall avän- das för en ljus färg. Sedan färgen torkat undergår den tre olika slipningar, hvilka nu skola beskrifvas: Färgens första slipning. Härtill nyttjas finrifvet och siktadt pimstenspulver. Slipningen sker medelst ett hårdt sammanrulladi stycke hattfilt. Denna rulle, hvilken bör vara så fast ombunden med se- gelgarn, att den under nyttjandet ej öppnar sig i ändan, doppas först i vatten och derefter i det torra pimstenspulvret, hvarefter den föres i cirklar på den färgbelagda ylan, på samma sätt, som för grundens slipning blifvit föreskrifvet. Man rentvättar ytan ofta med en våt svamp och aftorkar henne se- dan med rent linne, för att kunna undersöka arbe- tets fortgång och beskaffenhet. Flitigt användande af vatten är vid denna slipning en hufvudsak. Då ytan kännes slät och fri från alla ojemnheter, är slipningen fulländad. Färgens andra slipning. Man glödgar pimsten i koleld, och rifver den sedan med vallen på en rifsten till ett ytterst fint pulver, hvilket man, medan del är vått, upplägger i små högar 30 och låter torka, hvarefter man ännu en gång rifver detsamma, nu utan vatten. Slipningen sker äfven denna gång med hattfilt, men hvilken nu icke nylt- jas sammanrullad, ulan platt. Filten doppas först i vatten och derefter i pulvret. Vid denna slipning föres filten icke i cirklar, ulan så som det för ar- betaren faller beqvämligast. Äfven är del onödigt alt emellanåt aflvätta ytan, ulan man kan fortsätta slipningen till dess man tror densamma vara fullän- dad, och först då rengöra den slipade färgen med en våt svamp och derefter med en torr duk. Ytan bör efter slipningen vara slät och blank såsom glas. Färgens tredje slipning eller polering. Härtill begagnas hvilt brändt hjorthorn, ett stycke hattfilt och vatten. Slipningen sker för öfrigt på samma sätt som den nästföregående, och ytan ren- göres slutligen med en svamp och vatten samt af- torkas med mjukt hvitt linne. Man tillser noga, att intet af den afslipade massan qvarstannar i kanter och hörn, emedan fernissan vid lackeringen kunde deraf orenas och arbetet blifva alldeles förderfvadt. Slutligen glättas ytan med mjukt och torrt hjort- läder, hvaraf den bör blifva blank såsom ett spe- gelglas, om en vacker lackering derpå skall kunna erhållas. Fernissans påläggning. För mörka färger kan en mörk och ogenomskinlig fernissa begagnas, men för ljusa färger måste fernissan vara ljus och klar och bör påslrykas i flera omgångar. Fernissan påstrykes med en platt och bred pensel; i raka per- pendikulära drag bredvid hvarandra, och öfverallt lika tjockt. På detta sätt åstadkommes en jemnare fördelning af fernissan, än om påstrykningen skedde korsvis och ojemnt. Man bör använda fernissan kall, och aldrig företaga en ny påstrykning förr, än den föregående är fullkomligt torr och hård. Arbetet 31 bör ske i ett tillslutet rum, der lackeringen, så länge som den ännu är klibbig, förblifver skyddad för dam och insekter; sedan kan vagnen utföras i fria luften och solskenet. Ar solhettan stark, så bör vagnen ofta vändas, emedan annars lackeringen lätt kan få blåsor. Kärlet, som innehåller fernissan, bör hafva vid öppning, så att penseln kan obehindradt doppas deri. Man upptager icke förmycket fernissa på en gång i penseln, samt vänder och afstryker denne mot kärlets brädd, på det att inga droppar må falla ur penseln. Man bör antingen sjelf bereda fernissan, eller, i annat fall, göra sig försäkrad att den blifvit sorgfälligt beredd af goda materialier. Fernissans slipning och polering. Sedan fernissan blifvit tillräckligt pålagd och väl torkat, företages dess slipning. Man begagnar härtill ett stycke fullkomligt ren hattfilt, som på ena sidan in- dränkas med bomolja och derefter doppas i brändt hjorthorn, och slipningen fortsättes, till dess att ytan blir slät och glänsande såsom ett slipadt spe- gelglas. Derefter poleras med mjukt rent linne eller sidentyg och puder 6). LIPOWITZ har föreslagit ett sätt att undanrödjaFortograf: den osäkerhet, som vid fotografiska arbeten uppkom-!- Sätt att mer genom svårigheten att uppskatta det för handen tiden för varande ljusets styrka och derefter bestämma tiden eskhn,‘NF för dess inverkan. Hans method, hvilken grundarLIPOWITZ sig pä ögals egenskap att sammandraga pupillens HEERES. öppning, då ljuset blir starkare, är följande: Man fastklistrar på en liten spegel en smal pappersremsa, som innehåller 8 svarta runda prickar af olika stor- lek. I denna spegel betraktar man sitt öga och 6) DINGLER‘s Polytechnisches Journal, Band 91, sid. 396. — Polytechnisches Central-Blatt, 1844, Band. 3, sid. 179. uppsöker ibland nyssnämnde prickar den, som i stor- lek öfverensstämmer med pupillen, Ju mindre denna prick är, desto starkare är ljuset, — D:r HEEREN anmärker, alt ljusstyrkan ej tillförlitligt kan utrönas genom denna utväg, emedan, vid de ljusgrader, som äro för fotograferingen bäst passande, diametern af pupillen hos ett friskt öga redan är för liten för att på det af LIPOWITZ föreskrifna sättet kunna äfven blott approximativt mätas. Han har funnit, alt lju- sets styrka med långt större säkerhet kan bedömmas af de färgnuancer som af ljuset åstadkommas på ett med chlorsilfver öfverdraget papper. Härtill begag- nas helst fint hvitt machin-skrifpapper, hvilket man först blöter 1 timma i en lösning af 1 del krystalli- serad salpetersyrad silfveroxid i 5 delar destilleradt vatten samt sedan lägger i en concentrerad kok- saltlösning, hvarutur del efler 1 timma upptages och derefter afsköljes med destilleradt vatten, prässas emellan sugpapper, torkas och förvaras på ett mörkt ställe. Det så tillredda papperet utsätter man för ljuset i samma ögonblick som en fotografiering bör- jar, och iakttager den lid, som derefter förflyter till dess att ljusbilden är väl lyckad. Den violettgråa (ärgnuance, som chlorsilfverpapperet då antagit, sö- ker man så noga som möjligt att härma medelst vattenfärg på ett hvilt papper. Man erhåller sålunda en normalfärg, hvaraf man betjenar sig till ledning vid blifvande fotografieringsarbeten. För delta ända- mål öfverdrager man med det gråmålade papperet en liten trädskifva, och fäster på denna, medelst gångjern, ett litet spegelglas, så att detta kan platt nedfällas på det gråa papperet. Under delta glas lägger man, då fotografiering skall ske, en bit af det förut beskrifna chlorsilfverpapperet och utsätter detta för ljuset samtidigt med den fotografiska ap- paraten. 33 paraten, samt slutar arbetet, så snart som chlor- silfverpapperets färg blifvit lika med normalfärgen 7).2. DAGU- Man har funnit att, vid DaguerreotypplåtarsEögra FI. iodering. Husets utestängande icke allenast är onö- erings- digt utan äfven skadligt, emedan det gör plåtens Plåtens betraktande under ioderingen omöjligt. Man ioderar iodering- derföre bäst vid vanligt dagsljus, helst i en låda, på hvars botten är lagd torr iod och derofvanpå bomull, som är betäckt med en pappersskifva, på hvilken plåten lägges. Hvarje gång en ny plåt skall ioderas, vändes pappskifvan, på det att dennas undre sida må insuga iodångor, under det att den öfra aflemnar iod åt plåten. I stället för iod an- vändes af flere iodchlorur eller iodbromur, men bäst och säkrast är att först iodera plåten och sedan ut- sätta densamma för ångan af bromvatten, hvilket beredes på följande sätt: Man gjuter i flaska rent vatten och mera brom än vattnet kan upplösa, ska- kar båda några minuter och lemnar derefter flaskan i hvila på det att all olöst brom må afsälta sig. Den ofvanstående vätskan, som innehåller 34 delar vatten och 1 del brom, afhälles och utspädes med 30 gån- ger dess volum destilleradt vatten. — Vid brom- vattnets användande begagnar man en låda af 6 tums höjd och i längd och bredd 1} tum större än plå- ten. Denna låda är inuti beklädd med svart glas eller målad med en svart färg, som motstår inver- kan af brom. Så väl dess botten som dess lock äro lösa. I bottnen är en liten fördjupning, hvari man ställer ett lågt fyrkantigt glaskärl med platt botten och afslipade bräddar, i hvilket bromvattnet kommer att inhällas. Detta kärls öppning bör vara ungefär hälften så stor som daguerreotypplåten, hvil- 7) DINGLER‘s Polytechnisches Journal, Band 93, sid. 47. Prof. Pasch’s Årsberättelse för år 1845. 3 34 ken fästas vid lådans lock. — Så snart som plåten är ioderad, ställer man bromlådans bollen på ett bord, tillsluter bromkärlet med en slipad glasskifva, likväl så att en liten öppning lemnas, genom hvil- ken man med en pipett eller spruta af glas in- häller så mycket bromvatten, att. kärlets botten der- af blir fullkomligt betäckt. Kärlet sättes derefter i fullkomligt horizontelt läge, hvarvid man tillser att bromvattnet blir öfverallt jemnt fördeladt. Man ställer nu lådan på den lösa bottnen, borttager med den ena handen glasskifvan från bromkärlet och på- lägger med den andra lådans lock, vid hvilket den ioderade plåten förut blifvit fästad. Hvarje plåt må- ste, under en bestämd tidrymd, utsättas för brom- ånga af en bestämd verkningskraft. Derföre är det nödvändigt att för hvarje ny plåt ombyta bromvatten. Hvad tiden för bromångans inverkan på plåten be- träffar, så beror den på flera omständigheter, såsom bromlådans höjd och vidd, bromkärlets storlek, brom- vattnets styrka, temperaturen m. m. Med ett på förutnämnda sätt beredt bromvatten och en apparat af de uppgifna dimensionerna omvexlar tiden från 30 till 60 sekunder, och kan genom några försök bestämmas en gång för alla. Man bör alltid und- vika att utsätta bromlådan för det direkta solljuset. — Det är af stor vigt, att luften i det rum, der qvicksilfverapparaten finnes, icke innehåller ångor af brom; ty i det ögonblick, då brädet med plåten tages utur camera obscura för att föras till qvick- silfverapparaten, åstadkommer en äfven svagt brom- haltig luft en sådan förändring hos den osynliga bil- den, att qvicksilfret ej kan derpå utöfva sin verkan 8). Daguerre- Ett nytt sätt att fästa Daguerreotypbilden är densbfä- uppfunnet af Professor Ch. Page i Washington. — 8) Polytechnisches Central-Blatt 1844, Band 3, sid. 498. 35 Sedan bilden är frambragt på en fullkomligt plåt, utfäller man derpå, genom galvanisk polerad stande, af åtgärd PAGs. och med användande af kalium-kopparcyanur, en så tunn kopparhinna, att plåtens färg så litet som möj- ligt deraf förändras, hvarefter man väl aftvättar plåten med destilleradt vatten och upphettar densamma öfver en spritlampa, till dess att bildens ljusa par- tier antaga en klar perlglans. Bilden får härigenom ett långt renare och vackrare utseende än om den fästes genom utfällning af guld, och vinner den varaktighet, att den tål handtering och äfven stark gnidning med bomull. För att denna method skall - rätt lyckas måste ljusbilden vara så kraftig som möj- ligt är, och en fullkomligt ren samt från utfäldt svafvel fri lösning af undersvafvelsyrligt natron an- vändas till ioderingens slutliga borttagande. — Om en så stark kopparhinna utfälles på plåten, alt denne deraf blir kopparfärgad, men utan att bilden förstö- res, så blir, i följd af kopparns anlöpning under upphettningen, bilden färgad, och man kan genom auvändandet af en starkare eller svagare värmegrad frambringa en mängd olika färger9). Angående Daguerreotypbilders färgläggning harageie- Dr. G. A. JAHN i Leipzig meddelat följande föreskrif-ders färg- ter: Sedan bilden blifvit fästad med guld efler Fi-l8gning- ZEAU‘s method 10), öfverdrages plåten med en fernissa af 1 del klart och rent kopallack upplöst i 3 delar stark alkohol. Denna fernissa måste vara fullkomligt klar och, så mycket möjligt är, färglös. Den på- lägges med en tunn pensel af fina gräfsvinshår, hvil- ken helst bör vara så bred, att hela plåten kan fer- nissas genom en enda öfverstrykning. Penseln dop- 9) Journal of Franklin Institution, Maj 1844, sid. 432. DINGLERS Polytechnisches Journal Band 94, sid. 295. 10) Se Årsberättelsen 1841, sid. 38. 36 pas endast 2 linier djupt i fernissan, hvarefter plå- ten öfverfares dermed långsamt och ganska jemnt i en enda riktning och blott en gång. Om penseln icke är tillräckligt bred för att räcka öfver hela plåten, så måste man göra tre anstrykningar: den första öfver midten af plåten, och de båda andra bredvid den första, så att anstrykningarnas kanter väl beröra men icke täcka hvarandra. Hufvudsakligt är att lackeringen blir fullkomligt jemn och ytterst tunn. — Plåten inlägges nu för att torka i en från dam fullkomligt fri tillsluten låda. Tid efter annan undersöker man om lackeringen fått sin behöriga torkningsgrad, hvilken igenkännes deraf, alt lacke- ringen, lindrigt tryckt med fingret, väl kännes litet klibbig, men icke blir matt genom tryckningen, hvarjemte lackeringen bör vara så tunn och genom- skinlig, att den knappt är synlig. — Till bildens färgläggning, som nu genast bör företagas, nyttjas pastellfärger, rifna till det finaste pulver. Till deras påläggning begagnas penslar af olika storlek och form, förfärdigade af kammad bomull. Medelst dessa penslar pådoftas färgen långsamt och med lätt hand, hvarefter den med nya penslar fördelas, så att den blir fullkomligt jemn. Arbetet fordrar mycken öf- ning. — Efter färgläggningen låter man plåten torka i en dertill inrättad låda 1). Daguerre- Enligt DRAPERS uppgift kunna Daguerreotyper afrm: lätt afformas och mångfaldigas genom galvanoplastisk ning: åtgärd, om bilden förut öfverdrages, efter Fizeaus DRAPERS ° I 1 1 . method. method, med en guldhinna. Man låter den sålunda förgyllda plåten ligga 1 eller 2 dagar i luften, öf- verdrager sedan dess baksida och kanter med fer- nissa och utfäller, under 10 eller 12 timmar, me- delst en galvanisk apparat, ett kopparlager på plå- 1) DINGLER, Polytechnisches Journal, Band 93, sid. 217. 37 ten. Om förgyllningen blifvit behörigt verkställd, så lossnar kopparn lätt ifrån bilden och gifver en fullkomlig kopia, som visar samma dagrar och skug- gor som Daguerreotypen, och tillika har framför denna den fördelen, att höger och venster icke blifva ombytta 2). Ett af FIZEAU uppfunnet sätt att etsa Daguer-Daguerre- reotyper, så att aftryck deraf i koppartryckpress etsning, kunna tagas har blifvit föremål för ett i England af "Neenoa: A. J. Claudet uttaget patent. — Etsningen företages så snart som plåten blifvit behandlad med undersvaf- velsyrligt natron och derefter aftvältad med destille- radt vatten. Plåten lägges på en sked eller hållare af glas och neddoppas i vatten försatt med 10 af dess vo- lum salpetersyra af 1,333 eg. vigt, samt kringföres några sekunder i denna blandning, hvarefter den lägges i en glastratt och sköljes med destilleradt vatten. Sedan nedsänkes den i en blandning af 4 volumdelar vatten, 2 volumdelar mättad kaustik ka- lilösning och 1 volurndel alkohol. Skålen, som in- nehåller denna blandning tillika med plåten, upp- hettas med en spritlampa till omkring 63°. Plåten qvarlemnas i blandningen 2 timme, under hvilken tid den emellanåt kringföres och uppvärmes. Derefter upptages plåten, doppas genast i en svag lösning af kauslikt kali (1 del concentrerad ka- lilut i 4000 till 5000 delar vatten), sköljes täm- ligen starkt deri och aftvättar sedan med destille- radt vatten. (A) Plåten doppas åter i det förut nämnda salpe- tersyrehaltiga vattnet och kringföres deri några se- 2) Philosophical Magazine, Sept. 1843, sid. 175. —DING- lers Polytechnisches Journal, Band 91, sid. 167. — Polytechnisches Central-Blatt, 1844, Band 3, sid. 506. 38 kunder, hvarefter den lägges i en normalsyra, be- stående af 600 volumdelar vatten, 45 volumdelar salpetersyra af 1,333 eg. vigt, 12 volumdelar lösning af 1 vigtsdel salpetersyrligt kali i 20 vigtsdelar vatten, och 45 volumdelar lösning af 1 vigtsdel kok- salt i 10 vigtsdelar vatten. Sedan plåten legat några sekunder i denna sura blandning, upplyftes den derutur i horizontelt läge, hvarvid man tillser, att den så mycket som möjligt är förblifver betäckt af vätskan. Den lägges genast på en ställning och begjutes med så mycket af den sura blandningen, som den kan qvarhålla, hvarefter den upphettas med en spritlampa, dock ej till vätskans kokpunkt. Under detta håller man den sura vätskan i beständig rö- relse på plåten, derigenom att man med en pipett ömsom uppsuger och utgjuter densamma. Efler 2 eller 3 minuter afhälles syran och plåten sköljes i en glastratt först med vanligt och sedan med destil- leradt vatten. (B) Plåten lägges ännu våt på venstra handens fingrar och begjutes med en mycket utspädd lösning af chlorsilfver i kaustik ammoniak, hvilken genom plåtens lutning åt olika håll sättes i rörelse på plå- ten. Denna lösning förnyas, till dess att det genom syrans verkan bildade chlorsilfret löst sig. Plåten sköljes sedan först, genom pågjutning af en stor qvan- titet mycket svag kaustikammoniak (1 del concen- trerad ammoniak utspädd med 4000 till 5000 delar vatten), och sedan med litet destilleradt vatten. (C) Innan plåten hunnit torka, lägges den i en concentrerad lösning af kauslikt kali, hvilken upp- hettas lill kokpunkten, hvarefter den får kallna, (D). Plåten, som nu till en viss grad blifvit etsad, underkastas en ytterligare etsning genom förnyandet af alla ifrån A till D föreskrifna operationer, hvar- efter den behandlas såsom i A och B blifvit nämndt. 39 Sedan torkas den. Bildens mörka delar äro nu fyllda med chlorsilfver. Nu poleras plåten med bomull och pimstens- pulver, till dess att bildens hvita ställen blifvit full- komligt rena och blanka, hvarefter chlorsilfret bort- tages från de svarta delarne på del i B och C be- skrifna sättet. Sedan torkas plåten, men förut är nyttigt att lindrigt gnida den med fingret för alt borttaga all återstod af ett svart olösligt ämne, som vanligen qvarstannar derpå. — Den föreberedande etsningen är nu fulländad och bilden liknar en svag etsning i aqvalinta-manér, men är dock i delta till- stånd tillräckligt djupt etsad för att kunna gifva ett betydligt antal aftryck. För att kunna ytterligare etsas, måste bildens ljusa partier förgyllas. Man insvärtar plåten med en af torkande linoljefernissa och lampsot beredd svärta, på samma sätt som ett kopparstick hvilket skall af- tryckas; dock måste de hvila delarna sorgfälligare än vanligt aftorkas. Plåten får sedan ligga i ett varmt rum, till dess att svärtan blifvit fullkomligt torr, hvarefter man med bomull och pimstenspulver åter finpolerar bildens hvita delar. Härefter sker förgyllningen genom galvanoplastik på vanligt sätt. Ett oeftergifligt vilkor härvid är, att förgyllningen blir tillräckligt stark för all kunna motstå svaga syror. För detta ändamål bereder man en förgyllningsvätska af 10 vigtsdelar blodlutsalt, 1 del chlorguld och 1000 delar vatten. Under för- gyllningen bör plåten vändas i olika lägen för att antaga ett jemnt guld lager. Sedan förgyllningen är fulländad, behandlas plåten med kokande concentrerad kaustik kalilösning, för att fullständigt befrias från svärtan, hvarefter den tvättas, torkas och gnides med bröd-inkråm, som borttager de återstående spåren af svärta. Plå- 40 ten är sedan färdig att på vanligt sätt etsas med skedvatten. För att gifva plåten förmåga att uthärda tagan- det af ett stort antal aftryck, måste man på den- samma galvanoplastiskt utfälla en helt tunn koppar- hinna. Då denna kopparhinna på några ställen blif- vit afnött, måste den alldeles borttagas och en ny utfällas. Till kopparns aflösande begagnar man en blandning af 600 volumdelar vatten, 50 volumdelar salpetersyra och 5 delar etsvatten, sådant som det nyttjas af kopparslickare. Kopparhinnan kan äfven borttagas med kaustik ammoniak 3). De på del här beskrifna sättet etsade Daguer- reotypplåtarne kunna, likasom graverade kopparplåtar, genom galvanoplastik mångfaldigas. 3.Talbots Ett af HERSCHEL uppfunnet fotografieringssätt, fotsEade hvilket han kallat chi'ysotypi beror på användandet pethed: af citronsyrad jernoxid-ammoniak till ljusbildens fram- chryso- bringande. Man fuktar ett glättadt hvitt postpapper typ", på baksidan med vatten, fastklistrar det med gummi på en trädskifva, bestryker det i ett halfmörkt rum med en lösning af det krystalliserade dubbelsaltet i 9 delar vatten, låter det ligga 10 minuter i mör- ker och insätter det sedan i camera obscura. Då bilden börjat visa sig, öfverstrykes papperet med en till rent gul färg förtunnad, fullkomligt neutral guld- lösning. Bilden framträder nu inom några minuter. Den fästas med en svag lösning af iodkalium, tvättas med destilleradt vatten och torkas4). Hunts Ett nylt fotografiskt förfaringssätt, chromo-cy- Chromo- . n ° f n n , cyanotyp.anotP kalladt, är uppfunnet af K. Hunt i England. 3) Comptes rendus 2 sem. 1844, N:o 2. — The London Journal of Arts, Sept. 1844, sid. 111. — DINGLERS Polytechnisches Journal, Band 93, sid. 215, 459. 4) Polytechnisches Central-Blatt, 1844, Band 3, sid. 497. 41 Man blandar 1 uns mättad lösning af kali-bichromat med 1 drachma blotlutsalt, upplöst i så mycket vatten att lösningen väger 1 uns. Blandningen blir mörk- brun, utan att någon fällning uppkommer. Man öf- verstryker dermed ena sidan af ett postpapper och torkar det vid kakelugnen. På det så föreberedda papperet får man på vanligt sätt en ganska svag ne- gativ ljusbild. Papperet är icke så känsligt, att det kan begagnas i camera obscura, men i det direkta solljuset kunna vackra kopior af kopparstick derpå erhållas. — Om papperet med den svaga negativa bilden doppas i en lösning af svafvelsyrad jernoxidul, så blir bilden genast positiv, emedan skuggorna upp- komma genom en fällning af berlinerblått, som af- sätter sig ymnigare på de ställen, som äro beskug- gade, än på dem som äro utsatta för solljusets star- kare inverkan. Bilden blir väl något otydlig, men om man ser igenom papperet, så finner man, att den öfverallt är fullständig. Använder man, i stäl- let för jernoxidulsallet, svafvelsyrad jernoxid, så får man en ganska intensiv, blå negativ bild; ty i detta fallet utfäller sig berlinerblått på de ställen af pap- peret, som starkast träffas af solljuset. De ljusa de- larna af dessa fotografier äro i början gula och kunna, om de lemnas i detta tillstånd, blifva blåa; men om man doppar dem några minuter i en lös- ning af kolsyradt natron, så försvinner den gula färgen, och bilden blir hvit och starkt blå 5). Ett annat, äfvenledes af HUNT uppfunnet sätt HUNrs att frambringa ljusbilder, har fått namn af Energa- Fngpg- typ. Man öfverstryker godt postpapper med en blandning af 2 drachmer mättad lösning af bernstens- syra, 2 drachma gummilösning, 1} drachma vatten 5) Philosophical Magazine, Jun. 1844, sid. 435. — DING- lers Polytechnisches Journal, Band. 93, sid. 44. 42 och 5 grammer koksalt. Så snart som papperet torkat, öfverdrager man det en gång med en lös- ning af 1 drachma salpetersyrad silfveroxid i 1 uns destilleradt vatten, och torkar det i ett mörkt rum. Papperet är nu färdigt att när som helst användas i camera obscura, der det, alltefter ljusets intensitet, bör förblifva i 2 till 8 minuter. Härvid uppkommer likväl ingen synlig bild, utan denne måste sedan framkallas. Detta sker medelst en blandning af 1 drachma mättad jernvit riollösning och 2 till 3 drach- mer gummilösning. Med denna blandning bestryker man papperets yta, hvarvid man begagnar en bred borste, som hastigt och med lätt hand föres på pap- peret. Den förut osynliga bilden framkommer nu negativ. Papperet befrias sedan från jernvitriol genom aftvättning med en våt mjuk svamp. Man låter derefter papperet ligga en stund i vatten, hvarefter bilden kan varaktigt fästas genom behandling med ammoniak eller, kanske ännu bättre, med en lösning af undersvafvelsyrligt natron, i hvilket fall papperet likväl sedan måste väl renas från detta salt. Af den sålunda erhållna negativa bilden kan en positiv ko- pia på vanligt sätt lagas, hvarvid man äfven betje- nar sig af det förut beskrifna papperet 6). Metaller. MOREWOOD och ROGERS i England hafva tagit Jerglten"“patent på följande sätt att förtenna jernbleck. Se- nin&z ef dan bleckplåtarna blifvit på vanligt sätt rengjorda, woon oclgifver man dem en föreberedande förtenning på våta Rogers, vägen. Man begagnar härtill en tennlösning, som erhålles derigenom, alt man nästan alldeles fyller ett stenkärl med granuleradt tenn och öfvergjuter detta med så myckel vanlig saltsyra som kärlet kan inrymma. Efter 2 dagar afhälles tennlösningen och utspädes med 133 lill 200 delar vatten. På bottnen 6) DINGLERS Polytechnisches Journal , Band 93, sid. 46, 1 58. 43 af ett trädkäl strör man nu kornad zink eller zink- bilar, lägger derofvanpå en bleckplåt, beströr denne med zink, lägger åter derpå en plåt o. s. v. till dess att kärlet är lagom fyldt, hvarefter så mycket af den utspädda tennlösningen pågjutes, att den be- täcker den öfversta plåten. Efter 1 till 4 timmar, i mån af tennlösningens styrka och värmegrad, hafva plåtarna vanligtvis fått ett tillräckligt tennöfverdrag. Skulle detta icke hafva inträffat, så måste plåtarna i ett nytt kärl åter behandlas såsom nyss blifvit nämdt; man iakttager blott vid deras nedläggning i det sednare kärlet, alt hvarje plåts förut uppåt vända sida nu vändes nedåt. Efter denna föreberedande förtenning kan man antingen genast företaga den egentliga förtenningen, eller förvara plåtarna i ett med svafvel- eller saltsyra svagt surgjordt vatten, eller ock torka dem öfver en eld af cokes. — Plå- tarna förtennas slutligen i en panna innehållande smält tenn, under hvars yta ett par valsar befinna sig, emellan hvilka plåtarna föras, den ena efter den andra. Under arbetet hålles tennet betäckt af en blandning, sammansatt af 2 delar olja eller talg. 2 delar torr chlorzink och 1 del salmiak 7). En till våt lösning erhålles, löses i en varm förgyllning särdeles enligt Elsner, om passande guld-Våt för- bladguld upp-SEningr. concenlrerad lösning af cyan-kaliurn. Lösningen är gul, men blir genom utspädning med vatten färglös. Denna utspädda lösning reagerar starkt alkaliskt. Upphettad till kokning förgyller den messing och bronz som deri läggas. På samma sätt kan äfven silfver ganska väl förgyllas, likväl endast om det under guldlösningens kokning sättes i beröring med zink 8). 7) MECHANIC‘s Magazine, 1843, N:o 1059. — DINGLERS Polytechnisches Journal, Band 91, sid. 304. 3) DINGLERS Polytechnisches Journal, Band 91, sid. 307. 44 Sätt att Den hil I il Is begagnade utvägen till borttagande g^ivauåkaf galvanisk förgyllning har bestått uti att använda sirgylie det förgyllda föremålet såsom positiv elektrod. Men Philipp. sedan det blifvit utrönt att metalliskt guld är lös- ligt i cyankalium, behöfver man blott lägga den förgyllda pjesen i en lösning af nämnde salt och upp- värma densamma, dock ej till kokning, emedan guldet då icke löses. Fördelen af denna method är tydlig: ty om man varseblifver under arbetet, att förgyllningen ej utfaller så som man önskar, så be- höfver man blott afbryta den elektriska strömmen, hvarefter guldet snart aflöses9). Sätt att Stundom händer vid galvanisk förgyllning, i gulakär-synnerhet om den elektriska strömmen är för stark, gen åt för-att det föremål, som förgylles, får ett öfverdrag af gyllning, , . 1 . 2 som biif-en brun guldfällning. Denna kan likväl borttagas XEESNE.genom föremålets uppvärmning i en concentrerad lös- ning af cyankalium 10). Hvitt öf- Då jern, bronz eller koppar galvaniskt förgyllas YgxVaasåuti en lösning af guld i cyankalium, blir, såsom be- förgyll- kant är, förgyllningen i allmänhet ljusare än då till guldlösningen blodlutsalt användes. Men vid vissa tillfällen, äfven då ett guldbleck nyttjas såsom anod och under fullkomlig frånvaro af platina och silfver, uppkommer, i stället för förgyllning ett nästan hvitt matt öfverdrag. ELSNER har funnet att detta händer, om guldlösningen innehåller cyankalium i stort öf- verskott. Det hvita öfverdraget löser sig lätt i ut- spädd salpeter- eller saltsyra, och är således icke guld, men syran upptager kali, hvarföre ELSNER an- ser det nämnda öfverdraget härröra af reduceradt kalium 1). 9) DINGLERS Polytechnisches Journal, Band 91, sid. 379. 10) DINGLERS Polytechnisches Journal, Band 91, sid. 380, 1) Journal fur praktische Chemie, 1844, Band 33, sid. 18. — DINGLERS Polytechnisches Journal, Band 94, 45 PHILIPP har sökt ådagalägga, aft de ofullkom-Galvanisk ligheter, som man funnit hos galvanisk försilfring, Oppgine: såsom osäkerhet i utförandet, oiemn och mindre renaf PHILIPP . , . och ai färg samt föga varaktighet, icke tillhöra denna för- NAPIER. silfring i sig sjelf, utan bero på sättet att verkställa densamma samt på beskaffenheten af den silfverlös- ning, som man använder. Till denna senares bered- ning fordras ett fullkomligt jernfritt cyankalium. Lösningen bör vara alldeles vattenklar och ofärgad. Ar den gulaktig, så innehåller den jern och gifver säkert ett mindre godt resultat, samt verkar äfven störande på lösligheten af den silfverplåt, som man, för att ersätta det silfver som genom försilfringen borttages ur vätskan, hänger på kopparpolen; ty nämnda plåt öfverdrager sig nu med en svårlöst oledande massa, och den elektriska strömmen blir afbruten. — Till erhållandet af en god silfverlösning meddelar PHILIPPS följande föreskrifter: Man upplöser vanligt verksilfver i ren salpetersyra, fäller lösningen med en lösning af koksalt och tvättar det utfällda chlorsilfret med rent vatten, till dess alt delta icke mera upptager något spår af syra. Det ännu våta chlorsilfret upplöses i en lösning af rent cyankalium. För att erhålla detta senare saltet, upplöser man den genom glödning af blodlutsalt uppkomna massan i ljumt vatten och afhäller eller afsilar lösningen så skyndsamt, att intet af det genom glödgningen från- skilda jernet hinner åter upplösa sig. — En så be- redd silfverlösning, hvilken, såsom förut blifvit nämdt, bör vara fullkomligt vattenklar, gifver en vacker försilfring, som äfven blir varaktig, om man blott låter den elektriska strömmen verka så svagt som möjligt är. För sådana föremål som ljusstakar m. m. sid. 211. — Polytechnisches Central-Blatt, 1844, Band 4, sid. 469. 46 är en enkel Daniels apparat tillräcklig. En vacker matt försilfring erhålles endast sedan föremålet blif- vit en eller två gånger uttaget utur vätskan och af- gnidet med rent linne. De ställen, som icke skola förblifva matta, låta ganska väl polera sig. Det är nödvändigt att låta det försilfrade föremålet ligga någon tid i ljumt vatten för alt renas ifrån ett af cyankalium uppkommet ämne, som hindrar polerin- gen och dessutom bidrager dertill att försilfringens matta ställen med tiden gulna. — Koppar och mes- sing antaga lätt en särdeles vacker försilfring. Gul- betsad messing, om den genast efter afsköljningen lägges i silfverlösningen, försilfras utan tillhjelp af någon galvanisk apparat. Det samma är äfven hän- delsen med zink. — Tenn och bly försilfras trögt, hvarföre det är fördelaktigt att på den förut fälla ett öfverdrag af koppar. Om det föremål, som skall försilfras, bar tennlödningar, så böra dessa förkopp- ras genom bestrykning och gnidning med en lösning af kopparvitriol 2). Man har märkt att, då man vid galvanisk för- silfring använder dubbelsalt af cyansilfver och cyan- kalium i rent tillstånd, detta salt med svårighet sön- derdelas, så vida icke batteriet är mycket kraftigt, hvaremot, om cyankalium tillsättes i ett litet öfver- skott, sönderdelningen går betydligt lättare, så att en långt svagare galvanisk apparat kan begagnas. — NAPIER har genom försök visat, att den elektriska strömmens försvagande i förra fallet härrör från bild- ningen af cyansilfver på den positiva elektroden, om denne är af silfver; hvaremot, om ett öfverskott af cyankalium är förhanden, cyansilfret upplöses i samma ögonblick som det bildas, och den elektriska strömmen fortgår utan afbrott. Är den positiva elek- 2) DINGLERS Polytechnisches Journal, Band 92, sid. 239. 47 troden af platina, så uppkommer intet cyansilfver, hvarföre ock den elektriska strömmen förblifver obe- hindrad. — NAPIER har äfven funnit alt. om den använda galvaniska kraften icke är för stark, ulan afpassad efter storleken af det föremål, som skall försilfras, endast cyansilfret sönderdelas och cyan- kalium blott frigöres, men att, om ett för stort öf- verskolt af elektrisk kraft användes, äfven cyanka- lium sönderdelas och vätgas utvecklas på den nega- tiva polen 3). En af F. WERNER i Petersburg såsom fördelak-WENENS tig uppgifven täckgrund vid galvanisk förgyllningvid galva- och försilfring har blifvit försökt af ELSNER. Denna "ilnsNt- täckgrund erhålles derigenom, att man i smält inrörer så mycket gipsmjöl, att blandningen stadga af en tjock gröt. Med denna blandning ker man de ställen, som skola blifva fria från Vax och för- får täc- för- gyllningen eller försiIfringen. Den är användbar blott vid de tillfällen, der temperaturen ej öfverstiger 20° till 30°, men det är ock vid dessa värmegrader, som de starkaste förgyllningarna erhållas. Efter slutadt arbete låter denna täckgrund lätt borttaga sig 4Y Jacobi har bekantgjordt ett af honom uppfunnetGalvauisk .. . C ning sätt att galvaniskt utfälla messing. Han begagnaraf messing. en tämligen concentrerad lösning af cyankalium , en MecRoZ. anod af koppar, en kathod af någon annan metall och ett af två elementer bestående DANIELLS batteri. Under det att denna apparat är i verksamhet och vätskan sönderdelas, förvandlar sig kopparanoden småningom till cyankoppar, som upplöses af cyanka- lium. Då vätskan sålunda fått en viss kopparhalt, begynner koppar metalliskt reducera sig på ytan af kathoden. Så snart man märker spår af denna re- 3) DINGLERS Polytechnisches Journal, Band 94, sid. 166. *) DINGLERS Polytechnisches Journal, Band 91, sid. 381. 48 duktion, borttager man kopparanoden och insätter i dess ställe en anod af zink i vätskan. Äfven nu fortfar koppar att reduceras, men blir mer och mer zinkhaltig. Så snart som den erhållit den messings- färg, som man åstundar, kan man utbyta zink-ano- den emot en anod af vanlig messing. Kathoden borttages nu äfven och ersätles af det föremål, på hvilkel messingsöfverdraget skall utfällas. — Den på förenämnda sätt, genom galvanisk åtgärd erhållna messingslösningen kan tjena en obestämd tid, men måste tid efter annan försättas med litet cyankalium. Dess beredning går desto fortare, ju mera koncen- trerad cyankaliumlösningen är. Om denna är mera utspädd, fordras ett starkare batteri af 4 eller flera plåtpar. fällda drag, mans eller , Man kan efter behag modifiera den ut- messingens färg och erhålla ett vackert öfver- ===== liknande tomback, om man nyttjar tillsam- med messingsanoden en kopparanod af större mindre yta. —• JACOBI har äfven försökt att genast begagna en anod af messing; men detta har sällan lyckats, emedan då alltid antingen koppar eller zink reducerade sig i öfverskott. — Om me- tallen, på hvilken messingen utfälles, är polerad, så blir äfven messingsöfverdraget i början blankt, men får sedermera en matt yta. Man kan genom den här beskrifna methoden utfälla messing på galvano- plastiska föremål af koppar, hvarigenom det blir lättare att på dessa frambringa en bronzering, lik- nande antik bronz, hvilkel icke rätt väl lyckas på ren koppar. På samma sätt kan äfven jern öfver- dragas med messing, hvilket vid flera tillfällen kan vara fördelaktigt. Det är bekant, alt iitur sådana elektrolytiska lösningar, som på en gång innehålla flera syresalter med metalliska baser, t. ex. svafvelsyrad koppar- och 49 och zinkoxid, eller salpetersyrad siifver- och koppar- oxid, de elektronegativare metallerna reducera sig lättare än de positiva. Utur en kopparvitriollösning, som är mycket orenad af zink eller jern, kan me- delst ett svagt batteri, nästan hela kopparhalten ut- fällas ren. Består deremot lösningen af blandade cyanuer af olika metaller, så synes förhållandet vara omvändt, så att t. ex. zink reducerar sig ur en så- dan lösning lättare än koppar. Derföre måste man, om den reducerade messingen skall hafva en röd- aktigare färg, använda ett större öfverskott af kop- par och en längre inverkan af apparaten, än i mot- satt fall °). Man har börjat gifva åtskilliga glaskärl, i syn-Galvanisk nerhet kolfvar äfvensom glasrör till chemiska behof, ring på ett galvaniskt öfverdrag af koppar. För att åstad- 6las. komma detta, måste man gifva glaset en ledande yta, hvartill vanligen finslammad grafit begagnas. Till dennes fästande föreskrifver Mallet att tunnt öf- verstryka glaset med en blandning af Canadabalsam och terpentin och sedan beströ detsamma med gra- fitpulvret 6). Millet åter bestryker glaset med en con- centrerad lösning af salpetersyrad silfveroxid och gummi och torkar det öfver lågeld. På det så för- beredda glaset skall sedan kopparn i en galvanisk apparat utfällas. Båda dessa methoder hafva likväl det felet, att emellan glaset och kopparn ett lager qvarstannar, hvilket, om glaset utsättes för en star- kare hetta, förslörer och upphäfver glasets och kop- paröfverdragets anslutning till hvarandra. Ett bättre förfaringssätt har blifvit uppgifvet af M. Simson i 6) DINGLERS Polytechnisches Journal, Band 93, sid. 55. — Polytechnisches Central-Blatt, 1844, Band 3, sid. 554. 4) DINGLERS Polytechnisches Journal Band 89, sid. 40. Prof. Pasch’s Arsberättelte för år 1845. 50 Königsberg. Man utsätter glaset för ångor af fluss- spatsyra, till dess alt det erhållit en jemn matt ets- ning i ylan, hvarefter man, med tillhjelp af en tam- pon eller mjuk kork, gnider det med fint grafit- pulver, så alt glaset deraf får, ett ytterst tunnt och fullkomligt 2-|änsande öfverdrag, fritt ifrån alla lösa partiklar. I detta tillstånd insattes glaset i den gal- vanoplastiska apparaten. — På samma sätt kunna äfven andra metaller utfällas så väl på glas, som på gips och flera andra ämnen 7). Galvano- Under namn af electrotype cloth har i England Plgsish? uppkommit tillverkningen af elt tyg, bestående af NAPIER stark linneväf, som på galvanisk väg är betäckt och och af i i . ScoTT- till en del genomträngd af koppar. Beredningssättet LANDER: uppgifves af NAPIER vara följande: Väfven ingnides med grafitpulver eller ock med en metallisk bland- ning, erhållen genom upphettning af zink och jern tillsammans, vid en temperatur nära den, vid hvil- ken zinken förflygtigas. Denna blandning, som är spröd och krystallinisk, finrifves och nyttjas sedan antingen ensam eller tillika med grafilpulvret; i förra fallet bör den dock försättas med något klibbande ämne, hvartill oljsocker är särdeles tjenligt. Sedan väfven på detta sätt blifvit gjord ledande för elek- triciteten, utspännes den och fästas, med så litet klister som möjligt är, vid ena sidan af en koppar- plåt, hvars andra sida är öfverdragen med en iso- lerande fernissa, och lemnas att torka. Plålen före- nas nu med den negativa polen af ett galvaniskt batteri och nedsänkes i en lösning af kopparvitriol, uti hvilken man tillika ställer en annan, rned den negativa polen förenad kopparplåt. Koppar utfäller 7) DINGLERS Polytechnisches Journal, Band 91, sid. 84. — Polytechnisches Central-Blatt, 1844, Band 3, sid. 287. 51 sig nu i alla porerna af tyget, och bildar vanligen inom 5 eller 6 timmar ett tillräckligt öfverdrag8). J. SCHOTTLANDER har i tillverkningen af före- nämnde galvanoplastiska tyg infört en förbättring, hvarigenom dessa tyg kunna erhållas af hvilken längd som helst, hvilket, på det af NAPIER föreskrifna sättet icke är möjligt. ‘ I stället för den plåt, på hvilken NAPIER fastklislrar tyget, nyttjar SCOTTLANDER en omkring dess axel rörlig kopparvals, hvilken til- lika med en plåt, äfvenledes af koppar, befinner sig nedsänkt i kopparvitriollösningen. Valsen är satt i förening med den negativa, och plåten med den po- sitiva polen af batteriet. Öfver kärlet, som inne- håller kopparvitriollösningen äro tvenne rullar be- lägna. Tyget ledes öfver den ena af dessa, nedsti- ger derifrån i kopparlösningen, går under den deri liggande valsen, uppstiger sedan och går öfver den andra af de förenämnda båda rullarna. Kopparval- sen sättes i en långsam rörelse, och tyget föres så- lunda fram och tillbaka från den ena ändan till den andra, till dess att det fått elt tillräckligt öf- verdrag af utfälld koppar 9). PALMER i England har uppfunnit elt sätt att Palmers genom galvanoplastik erhålla tryckplåtar, hvilka jGlyfografi. boktryckeripress kunna begagnas i stället för träd- snitt. Uppfinningen är egentligen blott en förändring af von Kobells galvanografi 10). Man öfverdrager en kopparplåt helt tunnt med en vaxgrund, på hvilken teckningen utföres, hvarefter denna raderas med nå- lar af olika form, på det sätt, att vaxgrunden icke 8) DINGLERS Polytechnisches Journal, Band 91, sid. 81, Band 92, sid. 365. — Polytechnisches Central-Blatt, 1844, Band 3, sid. 365. 9) DINGLERS Polytechnisches Journal, Band 94, sid. 31. — Polytechnisches Central-Blatt, 1844, Band 4, sid. 482. 10) Årsberättelsen 1842, sid. 47. 52 Faience och sten- gods. Etnail om brant; er ny art gla serad fa enee. blott undantränges, utan fullkomligt borttages utur strecken. De mörkaste skuggorna raderas ända in- till plåten, hvaremot ljuspartierna täckas med mera vaxgrund. Plålen behandlas derefter i en galvano- plastisk apparat, till dess att en sammanhängande kopparplåt derpå bildat sig, hvilken senare fastlödes vid en plåt af zink, som sedan fästes vid en trädklots 1). Ett nytt slags faiencearbeten, på hvilka glasu- ren, i återkastadt ljus, framställer skuggade teck- ningar, som hafva en viss likhet med dem, hvilka -det genomsläppta ljuset i de så kallade litofanierna åstadkommer, tillverkas i en, Baron DUTREMBLAY till- hörig fabrik i Rubelles vid Melun, under ledning af E. Trélat. Dessa teckningar hafva fått namn af émail ombrant. Såsom bekant är, bestå lithofanierna af genomskinlig porslinsmassa, hvari taflan uppkom- mer derigenom, att porslinets ena sida har upphöj- ningar och fördjupningar, af hvilka de förra, som genomsläppa mindre ljus, frambringa taflans skuggor, men de sednare deremot åstadkomma dagrarna. För email ombrant utföres taflan, som här icke behöfver vara genomskinlig, i vanlig faiencemassa, och med den väsendtliga skilnad från en lithofani, alt de dju- pare delarna komma att svara emot de mörkare par- tierna. Sedan faiencen blifvit bränd, öfverdrages taflan med en färgad genomskinlig emalj eller glasur, hvilken inbrännes, hvarvid taflan bör hafva ett full- komligt horizontelt läge. Glasurlagret blir då tjoc- kare på de djupare, och mera tunnt på de upphöj- dare delarna, och genom dessa olikheter i glasurens tjocklek uppkommer den åsyftade effekten 2). 1) DINGLERS Polytechnisches Journal, Band 92, sid. 399. — Polytechnisches Central-Blatt, 1844, Band 4, sid. 472. 2) Bulletin de la Société d’encouragement, Oct. 1843, sid. 469. DINGLERS Polytechnisches Journal, Band 91, sid. 235. — Polytechnisches Central-Blatt, 1844, Band 3, sid. 286. 53 PROSSER och BL.ASHFIELD i Birmingham tillverkaMosaikste- på ett nytt sätt stenar af bränd lera, till läggning"iverk"t af mosaikgolf. Den på vanligt sätt tillredda ler-ningssätt, massan formas till bollar, hvilka torkas, hvarefterochBLASH- de sönderslås och malas, på dertill inrättade qvar- FIEEP: nar, till ett fint mjöl, som sorgfälligt siktas. Detta mjöl, inlägges torrt i formar af stål, och pressas i en skrufpress, tills det att det blifvit sammantryckt till en tredjedel af sin volum. De sålunda formade stenarne inläggas i kapslar och brännas till half för- glasning, hvarefter de äro färdiga till begagnande, om de skola användas oglaserade. Vanligen betäc- kas de likväl före bränningen med glasur, och i flera fall blandar man massan med sådana ämnen, som under bränningen frambringa en glasering i ste- narnas yta. Då stenarna hafva betydligare dimen- sioner, måste deras forming ske i en BRAMAH‘S press. — Denna method har afgjorda företräden framför det vanliga sättet att forma lermassan i vått tillstånd. Man erhåller icke allenast ett fullkomligare fabrikat, utan tillverkningskostnaden blir äfven mindre. God- set, som pressas i en och samma form och af samma massa, blir alltid lika till storlek, färg och hårdhet; och emedan detsamma vid pressningen användes full- komligt torrt, så krymper det icke och kan genast insättas i kapslarna, hvarigenom dess orenande före- kommes. Den tidsförlust och skada, som förorsakas genom godsets långsamma torkning, då det på van- liga sättet formas af våt massa, undvikas här, och man behöfver icke de annars nödvändiga, vidsträckta tork- rummen. — MINTON och Comp. tillverka äfven mosaikste- nar, hvartill de använda en af lerjord, kiseljord och ba- rytjord bestående och med metalloxider färgad massa 3). 3) Verhandlungen des Vereins fur Beföderung des Gewerb- fleisses in Preussen, 1841, sid. 171. — DINGLERS Poly- technisches Journal, Band 91, sid. 286. 54 Socker. L. HARDMAN i Liverpool har i England uttagit Sockerraf- - Y X finering patent på ett sätt att genom användande af centri- Ssan.alfugalkraften befria socker från melass och derigenom af centri-undvika den annars vanliga däckningen. Machinen fugalkraf-, •ni . , ■ • i ten; härtill har i hulvudsaken sarnma inrättning, som den HARDMANSi dessa Årsberättelser förut omtalade centrifugalma- patent. . • chinen af PENZOLDT 4). Den består af en inom elt fastslående kärl horizontelt kringsvängande trumma, hvilken, genom en med densammas omkrets concen- trisk mellanvägg, är delad i tvenne rum, af hvilka det inre omkring trummans axel belägna är cylin- driskt, och det yltre ringformigt. Så väl mellan- väggen som trummans omkrets äro af fin metall- väf. Sockermassan, från hvilken melassen skall skiljas, inlägges i trummans yttre, ringformiga rum, hvarefter machinen sättes i rörelse med en hastig- het af 800 till 1000 omlopp i minuten. Melassen utdrifves nu, i följd af centrifugalkraften, genom den metallväf, hvarmed trumman är beklädd, och samlas i det omgifvande fasta kärlet, hvarifrån den aftappas. Sockret, som qvarhålles af metallväfven, renas ytterligare derigenom, att en ren concentrerad sockerlösning insläppes i trummans inre rum, hvari- från den, genom machinens rörelse, drifves igenom sockermassan och uttränger den melass, som deri qvarslannat. På det att sockerlösningen må kunna inkomma, utan att något uppehåll i machinens gång behöfver ske, insläppas den genom öfra ändan af machinens axel, som för detta ändamål är ihålig och inuti trumman har en mängd sidohål, ge- nom hvilka sockerlösningen utrinner i trummans inre rum 5). 4) Årsberättelsen 1840, sid. 46. 5) The London Journal of Arts, Oct. 1844, sid. 153. — DINGLERS Polytechnisches Journal, Band 94, sid. 362. 55 Ett sätt att genom lufttryckets verkan skiljaSockerraf- melassen ifrån sockret, innan detta tages ur kry-gÉisn 728. stal I isationskärlet eller den så kallade kulpannan ,vändande har blifvit föremål för ett af J. COOPER i England tryck; uttaget patent. Kulpannan, som till formen är af- COaeEps långt fyrkantig, har en i midten af bottnen och längs efter denne gående fördjupning, hvari ett rör ligger fästadt på det sättet, att rörets uppåt vända sida be- finner sig inom, men dess öfriga del under pannan. Inuti pannan är detta rör öfverallt genomborradt med små hål. En förlängning af samma rör delar sig i två grenar, af hvilka den ena står i förening med en luftpump, och den andra nedstiger i ett lufttätt tillslutet kärl. I det nu beskrifna röret är elt an- nat inskjutet, hvilket efter hela sin längd har en genomskäring och medelst ett handtag låter kring- vrida sig i det förra likasom tappen i en kran, hvar- igenom man efter behag kan öppna eller afstänga föreningen emellan kulpannan och luftpumpen. —- Så snart som sockrets krystal 1 isation är fulländad, vri- des det sistnämnda röret så, att inskäringen deri blir vänd uppåt, och derefter sättes luftpumpen i verksamhet. Melassen utsuges derigenom från soc- kermassan och samlar sig i det förut omnämnda luft- täta kärlet. Sockret kan sedan ytterligare renas ge- nom tillsats af en ren och concentrerad sockerlösning, hvilken på lika sätt af luftpumpen utsuges, hvarvid den medtager den i sockret qvarblifna melassen 6). °) The Repertory of Patent Inventions, 1844, vol. 4, sid. 342. ‘weeoittdo