ÅRSBERÄTTELSE OM TECHNOLOGIENS FRAMSTEG, TILL KONGL. VETENSKAPS-AKADEMIEN AFG1FVEN DEN 31 MARS 1844; AF G. E. PASCH. SeoGssEtU 1849. P. A. NORSTEDT & SÖNER, Kongl. Boktryckare. INNEHALL. Sid. Ångkraften. Ängmachiner, af Morris, EDWARD, VARLEY, ..............................................1. af GRANTHAM 2. Fördelarna af smala roststänger i eldstaden för ångpannan 2. RUSSELS Salinometer ..... 3. Luftsegling. PARTRIDGES Pneumodromon ... 5. HENSONS Flygmachin.................6. Sninnbara ämnens^ — föreberedning. J HTCKEs Ullrensningsapparat . . 6. PRELLERS Machiner till ulls bear- betning .......................7. Förbättringar vid bomulls kardning af HILL ................7. af Kirk 8. Spanad. HARDMANS förbättrade förspånadsma- chiner för bomull 9. Förbättringar i linspånadsmachiner . 9. Garfning. Amerikanskt sätt att afhåra hudar 11. Färgning och ISur svafvelsyrad lerjord, använd tygs tryckning. J såsom betningsmedel .... 13. Vinsyradt kali-nalron, användt i stäl- let för vinsten......................................14. Guldgul färg på bomullsgarn för snörmakeri-arbelen............15. Färger till mäl-y, . ning. yodinrödt......................................16. Kugellack.........................18. ..................................18. T Färger till ning. Fotografi. Sätt att polera och rena Daguerreo- Sid. . 20. . 20. . 20. mål-\Chromgult . • • JSchveinfurtergrönt - Arsenikfri grön färg typplåtar, af REINDL . . . . 21. af Reisser . . . . 21. af Daguerre . . . 23. Daguerreotypplåtars beredning till ljusbildens emottagande, af REINDL . . 25. af . . 25. af OSCHERSON ...... . . 26. 26. af MOSER REISSER 28. 29. Daguerreotypbildens frambringande och fästande, af REISSER . . af CLAUDET . . Daguerreotypbilders färgläggning, af LECHI........................ af Beard ....................... Daguerreotypbilders öfverflyttning på papper, af EDWARDS . . 30. 30. Metaller. DRAPERS Tithonotypi . Nya fotogratieringssätt af HUNTS Chromatyp . . Galvanisk förgyllning, af af af TALBOT . 32. . 32. . 33. . 35. BRIANT . 37. ELSNER . 39. HOSSAUER 40. Woolrichs magneto-elektriska för- gyllning .............................42. FRANKENSTEINS kontaktsförgyllning . 43. Galvanisk forsilfring, af ELSNER och af af KAISER . . FRANKENSTEIN JEWREINOFF HOSSAUER . WOOLRICH . 45. 45. 46. 47. Sätt att gtfva galvanisk forsilfring en varaktig hvithet, af Galvanisk Galvanisk jern, af Galvanisk Galvanisk platincring, af af förkoppring på ELSNER . . bronzering . MOUREY BöTTGER FEHLING zink och förtenning, af ELSNER 48. 48. 49 . 49. . 50. . 50. sid. Metaller. Krultmaltaregods. Kautschuk. Gummi-lacca. Varors undersök- ning Galvaniskt blyöfverdrag på jern, af ELSNER...........................51. Galvaniskt nickelöfvcrdrag på kop- par, af BöTTGER..................51. Blyfri glasur på lerkärl, af HARDT- MUTH.............................52. af Bernagoud......................53. Glasur af masugnsslagg . . . .53. FANSHAWES kautschukstyg . . . 53. Jefferys marinlim.................54. Pröfning af syrors halt, af FRESENIUS • och WILI..........................55. Alkaliers pröfning, af FRESENIUS och WILL.............................58. FRÉMYS sätt att undersöka natron- haltig pottaska..................63. Brunstens pröfning, af FRESENIUS och WILL.........................63. Sätt att upptäcka rörsockers förfalsk- ning med stärkelse- eller drufsoc- ker, af KUHLMANN.................68. Sätt att upptäcka bomullsgarn i lin- neväf, af Böttger.................68 Bomulls upptäckande i ylle, af LAS- .................................69. Ulls upptäckande i sidentyg, af LAs- .................................69. J Ilera uppfinningar i inrättningen af ängmachiner Ån^kraf- hafva under det förflutna året blifvit bekanta. Föl- g/ten., Auomds jande må nämnas: chiner af MORRIS, J. MORRIS i London har erhållit patent på en EDWARD, inrättning af skjutventilerna i expansions-ångmachi- DONES"’ ner, hvarigenom machinisten med lätthet kan af-NALD och stänga ångan vid hvilken längd af pistonens slag ANAM. som helst, och derigenom förändra machinens kraft så som omständigheterna fordra 1). Förbättringar i de delar af expansionsmachi- ner, genom hvilka ångans tillopp styres, äro äfven gjorda af H. EDWARD 2) och af J. VARLEY 3). På följande uppfinningar är ett patent taget i England af Lord DUNDONALD: 1) En säkrare pack- ning för pistonen i roterande ängmachiner. 2) Ett sätt att åstadkomma vattnets cirkulation i ångpan- nor. — Pannan innesluter ett rum, som på alla 1) The London Journal of Arts, Vol. 23, sid. 4. — The Repertory of Patent Inventions, Enlarged Series, Vol. 1, sid. 1. — DINGLER‘s Polytechnisches Journal, Band. 89, sid. 321. 2) The Civil-Engineers and Architects Journal, Febr. 1843, sid. 49. — DINGLER‘s Polytechnisches Journal, Band. 88, sid. 91. — Polytechnisches Central-Blatt, 1843, 1 Band. s. 243. 3) The London Journal of Arts, Vol. 23, sid. 90. — DINGLER‘s Polytechnisches Journal, Band. 90, sid. 81. Prof. Pasch’s Årsberättelse för år >844- 1 2 4) The Repertory of Patent Inventions, 1843, Vol. 1, s. 193. — DINGLER‘s Polytechnisches Journal. Band. 90, s. 348. 5) The London Journal of Arts, Vol. 23, s. 1. J. SCHLUMBERGER har till La Société industri- elle i Muhlhausen afgifvit en berättelse om det fle- Fördelar- ne af sma- la rost- ‘ stänger under ■ ångpan- nan. sidor är omgifvet af vattnet. Genom detta rum går en mängd rör, hvilka förena antingen öfre och nedre delen af pannan, eller ock tvenne af hennes motsatta sido- eller änddelar. I förra fallet äro rö- ren upprättstående; i det sednare liggande. Lågan från eldstaden inkommer i nämnde rum och träffar rören, i hvilka vattnet således blir starkare upp- hettadt än i de öfrige delarna af pannan, hvarige- nom den åsyftade cirkulationen tillvägabringas. 3) T stället för att låta skoflarne på så kallade pro- pellers utgå vinkelrätt från axeln, såsom vanligt, har Lord DUNDONALD funnit det vara fördelaktigare att gifva dem en lutande ställning ifrån fartyget, af ungefär 45° emot axelns förlängning. 4) Åstadkom- mande af luftvexling i machinrummet eller andra delar af fartyget, derigenom att den af skofvelhju- len i rörelse satta luften ledes från öfre delen af hjulhuset till de ställen der luftombytet åstundas 4). För ångfartyg, som gå med propeller, är ett enklare sätt att drifva denne sednare uppfunnet af J. GRANTHAM i Liverpool. Propellerns axel ar för- sedd med en vef, på hvilken pistonstängerna från tvenne oscillerande ångmachinscylindrar omedelbart verka. Dessa cylindrars pistoner hafva naturligtvis motsatta rörelser, eller den ena pistonens slag är uppgående under det att den andras är nedgående. Härigenom undvikes kraftens förmedlande genom mellankomst af hjulutvexlingar, remtrissor, friktions- hjul eller annat machineri 5). 3 restädes i Elsass införda bruket af smala roststän- ger i eldstäder under ångpannor, I en SCHLUMBER- GER tillhörig fabrik, der ångmachinseldstaden i bör- jan hade 18 roststänger af vanlig tjocklek, insattes i dessas ställe 54 smalare stänger, hvarigenom mel- lanrummen för luften blef tre gånger så många som förut, och deras yta ökad. Efter 2 års bruk befans denna rost ännu alldeles oskadad. Det vi- sade sig, att den bättre fördelade luften afkylde roststängerna mera än förut och tillika underhöll en mera fullkomlig förbränningsprocess, hvarigenom besparing af brännmaterial uppkom. Äfven ned- fallandet af brinnande stenkol i askrummet var all- deles förekommet8). För de ångfartyg, som göra resor på hafvet, Rossels Salinome- uppkommer en betydande olägenhet genom nod- ter. vändigheten att mata ångpannan med hafsvatten. Detta innehåller vanligen 2‘ af sin vigt fasta ämnen, hvilka genom vattnets afdunstning afskilja sig och på pannbottnen bilda ett saltslam, hvilket, om det ej bortskaffas, snart fäster sig i form af en hård skorpa, som icke allenast gör hinder för afdunst- ningen, utan äfven är skadlig för ångpannan. — Ibland de häremot föreslagna medlen är den så kallade utblåsningen det vanligast begagnade. Man låter matarepumpen förse ångpannan med mera vatten än hon behöfver för sin regelbundna gång. Så snart som vattenståndet härigenom stiger öfver den bestämda medelhöjden, öppnas ett par utlopp vid pannbottnen, genom hvilka ångtrycket utdrifver saltslammet. Då vattnets niveau återsjunkit till sin medelhöjd, tillslutas de nämnda utloppen, och pan- nans matning förtsättes såsom förut. — Ett annat 6) Polytechnisches Central-Blatt, 1843, 1 Band, sid. 399. 4 medel består i användandet af den af MAUDSLAY och FIELD införda saltpumpen, hvilken, vid hvarje slag som gÖres af matarepumpen, utdrager ur pan- nan en så stor volum saltslam, som 4 af det i pan- nan indrifna matningsvaltnet utgör. Ehuru genom detta förfaringssätt ångpannan ej blir så ren som genom det förenämda, så medför likväl saltpumpen den stora fördelen att förlusten af bränsle blir mindre, emedan en del af det utpumpade heta saltslammet begagnas till matningsvattnets uppvär- mande. — Antingen man använder den ena eller den andra af dessa methoder, är det i båda fallen af vigt att veta när ångpannan bör renas, och om den företagna reningen varit tillräcklig. Till ut- rönande häraf hafva åtskilliga slags areometrar blif- vit nyttjade, hvilka dock icke visade den verkliga skilnaden emellan de egentliga vigterna af de olika tunga vattenlagren i ångpannan. Denna ofullkom- lighet har blifvit afhjelpt genom en af J. ScOTT RUSSEL uppfunnen så kallad Salinometer, hvilken är grundad på den bekanta omständigheten, att i tven- ne med hvarandra nedtill förenade kärl, de höjder, hvartill två olika vätskor stiga, förhålla sig om- vändl såsom samma vätskors egentliga vigter. För att erhålla en fast scala för olika saltlösningars mättningsgrader, utgår Russel från antagandet att hafsvattnet innehåller 2’0 af sin vigt salter, och att, i följd häraf, en pelare destilleradt vatten af 41 tums höjd håller jemvigtcn mot en 40 tums hafs- vattenpelare. Han kallar derföre hafsvatten vid 1 tums niveauskilnad 1 gradigt. Innehåller ett annat vatten dubbelt så mycket salter, så att höjderna af de motsvarande pelarne blifva 40 och 42, och följ- aktligen niveau-skilnaden 2 tum, så kallas det salta vattnet 2 gradigt o. s. v. — Den mecbaniska in- rättningen till bestämmandet af de vattenpelare ge- 5 nom hvilkas böjdförhållande gradtalet af vattnet i ängpannan bestämmes, är ganska enkel och för machinisten lätt att handhafva. Den består af tven- ne vid pannan anbragta vattenståndsindikatorer af glas, af hvilka den ena mottager friskt hafsvatten från|matarepumpen, och den andra saltvatten från nedre delen af ångpannan. Då indikatorerna sät- tes, medelst en kran i förening med hvarandra, utvisar niveauskilnaden i båda graden af pannvatt- nets salthalt. Machinisten tillser, att icke denne grad af sälta stiger till en farlig höjd. I allmänhet kan man låta skilnaden emellan vattnets höjder i glas- rören eller indikatorerna få gå till 6 eller 10 tum och då företagas utblåsningen, hvilken man fortsät- ler, till dess att niveauskilnaden om möjligt är, v understiger 1 tum. Derefter lemnas ångpannan åt sig sjelf, till dess att åter en niveauskilnad af 6 tum inträffar, hvarpå man låter en ny utblåsning följa 7). Såsom nyare bidrag till luftseglingens historia Lufkggg- må följande tvenne förslag anföras: Under benämningen Pneumodromon har J. S. PARTRID- Partridge föreslagit inrättandet af luftballon, för- _ GES färdigad af kautschukstyg och öfverdragen med ett dromon. starkt nät, hvilken skall fyllas med ren vätgas och tillika ytterligare utspännas genom tillhjelp af vär- me, till hvilket ändamål ånga från en i gondolen ställd ångmachin skall ledas genom ett system af rör inuti hallonen. Samma machin skall tillika hålla tvenne skrufformiga propellers i gång till åstadkommande af aérostatens horizontela rörelse8). 7) Edinburgh New Philosophical Journal, 1843, Jan. sid. 278. — Polytechnisches Central-Blatt, Jahrg. 1843, 2 Band. sid. 49. 9) Mechanics Magazine, 1843, Maj s. 395. —• Polytech- nisches Central-Blatt, Jahrg. 1843 s. 380. 6 Hemsoks W. S. HENSON i London har uttagit patent på fxsma- en flygmachin eller egentligen ett luftfartyg, hvil- ket består af en vagn, försedd på båda sidor med horizontela vingar, och baktill med en stjert, hvar- igenom det hela får ett ungefärligt utseende af en fogel, hvars flygt fartyget är ämnadt att till en del härma. I vagnen, hvilken tillika skall inrymma resande och fraktgods, befinner sig en ångmachin, som sätter tvenne hjul med snedställda skoflar i rörelse, hvarigenom fartyget skall fratndrifvas ge- nom luften. Vingarna, hvilka utgöras af tvenne med ett tätt tyg, helst vaxtaft, bespännda lätta träd- ställningar, äro icke rörliga; stjerten deremot, hvil- ken äfven är beklädd med samma slags tyg, kan lyftas och sänkas, allt efter som fartygets stigande eller sjunkande skall åstadkommas. Vingarnas och stjertens mot luften tryckande ytor utgöra tillsam- mans 6000 qvadratfot. Hela apparatens vigt är be- räknad till 3000 86. Till sidorörelsers frambringan- de tjena ett roder och ett segel. Då fartyget skall börja sin resa, låter man det nedåka utför en höjd, under det att ångmachinen är i gång, då det ge- nom skofvelhjulens verkan skall lyftas och blifva sväfvande i luften 9). Spinnbara En ullrensningsapparat, på hvilken ett patent föreberez-blifvit taget af G. Hickes i Manchester, utgöres af Ai”&, fyra bredvid hvarandra ställda machiner af lika in- Ullrens- rättning. Ullen utbredes på en matareduk och fö- "pakat? res af denne till den första machinen, uti hvilken den inledes af tvenne valspar. Machinen innehål- ler tre eller flera vid en k ringlöpande axel fästade vingar, och har en botten, bestående af ett böjdt 9) The Repertory of Patent Inventions, 1843, Vol. 1, s. 257. — DINGLEN‘s Polytechnisches Journal, Band. 88, s. 429, 7 galler, hvars ena, nära det sista valsparet belägna brädd är försedd med en jernkant, emot hvilken den inkommande ullen blir piskad af vingarna och derigenom skild från orenligheterna, hvilka utfalla genom gallret. Ullen utkastas af vingarna utur ma- chinen, och faller på nästa matareduk, af hvilken den föres till den andra machinen i ordningen för att der ytterligare rensas, hvarefter den på samma sätt går genom den tredje och slutligen genom fjer- de rensningsmachinen 10). Ett system af machiner till ulls bearbetning,PRELLERS af C. A. PRELLER, har blifvit patenteradt i Eng- f"iTss land. Ullen, hvilken bör vara fin och med kort bearget- stapel, tvättas först med såpa, hvarefter den föres till kardmachinen. Denna .består af två cylindrar af 19 tums diameter, af hvilka den ena är helt och hållet öfverdragen med kardläder, hvars kard- tänder böra vara något grofva; den andra åter är beklädd med kardlädersremsor af 4 tums bredd med | tums mellanrum. Härigenom blir den på den förstnämda cylindern bildade vadden förvand- lad till 4 tums breda band, hvilka på vanligt sätt aftagas och sedan lindas hårdt på en vals, der de qvarlemnas i 12 till 14 dagar, hvarigenom ullhåren förlora sin krusighet och erhållas raka utan använ- dande af värma. Ullen kammas slutligen i en machin af egen inrättning, hvilken här icke kan beskrifvas 1). Vid bomullskardning förvandlas den från ma- Förbätt- . • , . . i i ringar vid chinen kommande vadden till ett band. Kannan, bomulls hvari detta band samlar sig, skulle snart fylla sigsardtine: och af - KIRK. 10) The London Journal of Arts, Vol. 23, s. 424. ’) The Repertory of Patent Inventions, 1843 Vol. 1, sid. 330. — Polytechnisches Central-Blatt, Jahrg. 1843, Band. 2, sid. 251. 8 af den voluminösa bomullen, om icke denna tid efter annan sammanpackades i kannan. Detta sker vanligen med handen, hvarvid lätt händer att bom- ullsbandet sträckes och blir ojemt, hvilket är af skadligt inflytande på de sedan följande behand- lingarna, —• J. HILL i England har uppfunnit en mechanisk inrättning till bomullsbandets packning i kannan, hvarigenom den nyss nämda olägenheten alldeles förekommes. Öfver kannan hänger en vigt, hvilken genom machineriet sättes i en ömsom upp- och nedgående rörelse. Då denna vigt lyftes, har bomullen fritt tillträde till kannan, i hvilken vig- ten sedan nedstiger och packar bomullen. Under detta nedstigande rörer sig vigten med samma ha- stighet som bomullsbandet, hvarigenom ingen sträck- ning hos detta sednare kan uppkomma 2). En förändring af förenämde uppfinning är gjord af S. KIRK i England. — Den af KIRK be- gagnade kannan har 12 till 14 tums diameter och 4 fots höjd, och är således större än den vanligen brukas. Den är i båda ändarna öppen och står på en plåt, hvilken tjenar såsom botten. Denna plåt, och följaktligen äfven kannan, har en lång- samt kringgående rörelse, hvilken tidtals blir af- bruten, då kannan höjer sig och prässar bomullen emot en i kannan nedhängande vigt, hvarefter hon nedstiger till sitt första läge. Dessa rörelser fort- gå sedan omvexlande i samma ordning. Vigten, mot hvilken prässningen sker, har en öppning hvar- igenom bomullsbandet obehindradt nedkommer i kannan, och är fästad vid en kuggstång, som hän- ger på en spärrhake, så att vigten väl kan lyftas genom bomullens motstånd, men ej återfalla, ge- 3) The London Journal of Arts 1843, Vol. 23, s. 427. 9 nom hvilken inrättning tryckningen på bomullen alltid blir lika 3). Uti spelen i förespånadsmachiner för bomull Spänad. har, de sednare åren, blifvit införd en förbättring, TAnp- 7 7 227 MANS bestående deri, att vingen är försedd med en arm, förbätt- som genom en fjäder beständigt trycker på före- förespå- spånaden, så att denna fastare lindar sig på bobi-enadöm?ar nen. Denna inrättning har likväl den ofullkomlig- bomull, heten, att den kringsvängande massans tyngpunkt icke ligger i spindelns axel och dessutom aflägsnas alltmer och mer derifrån i mån som förespånaden på bobinen ökas. Detta fel afhjelpes genom den enkla och lätt funna utvägen att, i stället för en enda, anbringa tvenne tryckarmar, en på hvardera hällten af vingen. På en sådan inrättning har S. HARDMAN i England tagit ett patent 4). 1 linspånad med machiner har en ganska vig- Förbätt- tig förbättring blifvit gjord. I stället för att gif- spånad. va det ifrån häcklorna kommande linet en lindrig snodd för att göra det sammanhängande, låter man det gå igenom en machin, uti hvilken det först emottages af ett par valsar, ledes sedan igenom ett tråg som innehåller vatten, hvarefter det går öfver en med ånga upphettad kringgående cylin- der, och kommer derifrån, torkad t, i form af ett band, på en bobin, hvilken ligger löst på en om- löpande rulle, så att den vänder sig genom frik- tionen mot denne sednare. Genom denna behand- ling sammanhäfta lintågorna, utan att deras paral- 3) The London Journal of Arts. 1843, Vol. 2 3, sid. 3 97. — The Repertory of Patent Inventions, 1843, Vol. 2, s. 204. 4) The London Journal of Arts, 1843, Vol. 22, sid. 88. , — Polytechnisches Central-Blatt, Jahrg. 1843, Band. 1, sid. 392. 10 lelism rubbas, och bandet får en betydlig fasthet, men låter, då det sedermera vid spinn ingen å nyo blötes, med lätthet utdraga sig till garn. Machi- nen är ganska enkel, fordrar blott hälften så stor kraft som de vanliga inrättningarna, genom hvilka linbandet erhålles snodt, och intager endast hälften så mycket rum som dessa. En machin med 48 bobiner har ej mer än 6 fots längd, och är till- räcklig att förse 1200 spinnspel. — Användandet af ett linband utan snodd medför många och be- tydliga fördelar. Bandet kan göras af hvilken fin- lek som helst, hvilket icke är möjligt då snodd användes, emedan denna behöfver vara starkare i mån som bandet innehåller mindre lin, och blir utöfver en viss gräns hinderlig för bandets jemna utsträckning under spinningen. Det kan nyttjas dubbelt eller tredubbelt i spinnmachinen, hvilket förfaringssätt länge varit kändt och med stor nytta begagnadt i bomullsspinnerierna, men har hittills icke varit möjligt vid spinning af lin. Huru fint bandet än må göras, blir det likväl alltid så fast, att tågorna deri icke kunna rubbas, utan kom- ma uti garnet i alldeles samma riktning som de fått genom häcklingen, hvarigenom detta mycket vinner i glans och jemnhet. Linet i form af band sträckes lättare än då det är snodt, och gifver der- före ett felfriare garn. Då lintågorna alltid äro af olika längd, så måste äfven genom snodden de längre tågorna fasthållas starkare än de kortare och derigenom lätt förorsaka ojemnheter i garnet, hvil- ken olägenhet fullkomligt försvinner då tågorna ligga parallelt. T delta sednare fall blir garnet äfven jemnare derigenom, att den krossning, som linet undergår emellan valsarna i spinnmachinen, 11 blir mycket mera likformig, än då tågorna äro snodda omkring hvarandra*). Hudars afhårning före grafningen sker vanli-Garfning. gen antingen genom kalkning eller genom så kal- Rmgk? lad svettning. I förra fallet verkar kalken förstö- sätt att O . . afnara rande på hudarna, och i det sednare kan svettnin- hudar, gen, som är en börjande förruttnelse, lätt blifva skadlig om den drifves för långt, eller om tem- peraturen blir för hög. Följande i flera af de Mord-Amerikanska Fristaternas garfverier begagna- de afhårningssätt är fritt från de förenämda me- thodernas ofullkomligheter. — Hudarnas behand- ling sker i en källare eller ett jordrum af 12 fots längd 10 fots bredd och 12 fots djup, inuti mu- radt med sten eller beklädt med bräder. Fram- för detta rum är ett annat, hvilket tjenar till in- gång, och hvars yttre dörr, som är dubbel, har mellanrummet fyldt med garfvarebark, till före- kommande af den yttre varma och torra luftens inflytande. En af bräder gjord luftkanal, 10 till 12 tum i fyrkant, utgår från midten af jordrum- mets botten, och tjenar både till införande af kall luft och till afledning för vatten. Takåsen är be- lägen i jordytan och efter hela sin längd genom- skuren af en 2 tum bred öppning, genom hvilken den varmare luften utgår från rummet, under det att kall luft inflyter genom den förut nämda luft- kanalen. På båda sidorna om taköppningen äro bräder ställda på kant; det öfriga taket är betäckt, minst 3 fot högt, med jord. Inuti rummet gå, i de vinklar som taket bildar mot väggarna, rör el- ler rännor, genom hvilka man låter så mycket *) The London Journal of Arts, 1843, Vol. 2 3, s. 2 08. — DINGLER‘s Polytechniches Journal, Band. 90, s. 351. 12 källvatten nedrinna, att luften i rummet beständigt hålles mättad med fuktighet. Källvattnet bar van- ligen en temperatur af 10° C., och då vattnet af- dunstar vid alla värmegrader och dervid binder en betydlig myckenhet värme, så underhålles ge- nom det beständiga vattentilloppet en nästan oför- ändrad temperatur. — Nära vid taket gå, längs efter rummet, tre stänger, försedda med hakar, 2 till 3 tum från hvarandra. På dessa upphängas de förut blötta hudarna hvar för sig, fullkomligt O 7 o utbredda och med halsändan uppåt. Efter några få dagar, då håren vid öfre delen af hudarna bör- ja lossna, nedtagas dessa och upphängas i omvänd ställning, eller så att halsändan kommer nedåt, hvarefter de lemnas, till dess att de med lätthet kunna afhåras. Om rummet är väl inrättadt och har en värmegrad af 7° till 12° (hvilken tempera- turvexling ej får öfverskridas), samt ett fritt om- byte af fuktig luft är rådande, så behöfva hudar- na för afhårningen 6 till 12 dagar. Sänker sig temperaturen under 7°, så bör taköppningen del- vis tillslutas; stiger åter värman öfver 12°, så må- ste antingen kall luft indrifvas, eller ock mera vatten insläppas i rummet. — Genom det nu be- skrifna behandlingssättet blifva hudarna icke alle- nast fria från alla främmande ämnen, utan äfven alldeles oangripna, emedan ingen förruttnelse äger rum, hvarföre de ock gifva en större vigt läder. Då de vanliga afhårningsmethoderna användas, an- ses vigten af lädret vara betydlig, om den stiger till 30 eller 40 procent mera än den torra huden vägde; hvaremot denna vigttillökning genom garf- ningen, sedan hudarna blifvit afhårade på det Ame- 13 rikanska sättet, utgör 50 till 70 och stundom ända till 80 procent 6). Den sura svafvelsyrade lerjorden har, så väl Fär/rninn vid beredning af ättiksyrad lerjordsbeta, som ^^trycknin^. och gulholzfärg för alun. Man omedelbart användande med vinsten till cochenille—Sur svnf- . ve Isy rad på ylle, afgjorda företräden fram- lerjord, har i Paris anställt jemnförelseför- som bet- sök med renad alun, konstgjord sur svafvelsyrad ningsme lerjord och en nativ svafvelsyrad lerjord, h varvid färgning man redan i smått funnit, att de förenämda färger- ning, na utfalla vida lifligare med den sura svafvelsyrade lerjorden än med alun. Genom försök i stort be- fanns, att den intensitet hos färgen, hvartill behöf- des 200 delar alun, erhölls med 85 delar sur svaf- velsyrad lerjord. Man fann tillika att en mindre tillsats af vinsten fordrades. — Åtskilliga färgare, som försökt det sura lerjordssaltet, hafva väl öfver- gifvit bruket deraf, men troligen har det af dem begagnade saltet innehållit för mycket syra. — Vid färgning af silke utfalla färgerna mycket eldigare med det sura lerjordssaltet, är med alun; äfven kan betningen i förra fallet ske vid en lägre tempera- tur, hvarigenom silket bättre bibehåller sin glans. — Utan tvifvel erhållas fördelaktigare resultat om man till beredning af ättiksyrad lerjordsbeta nytt- jar den sura svafvelsyrade lerjorden i stället för alun, emedan betan då blir fri från svafvelsyradt kali. Äfven vid färgning af Adrianopelrödt är det sura lerjordssaltet bättre än alun. — Tillredningen af vissa färger till ylletryck är åtföljd'af svårighe- ter, i anseende till aluns ringa löslighet, dess halt af svafvelsyradt kali och dess egenskap att fälla in- 6) The Chemical Gazette 1843, N:o 16. — DINGLER‘s Po- lytechnisches Journal, Band. 89, sid. 375. — Poly- technisches Central-Blatt, 1843, Band. 2, s. 378. 14 digokarmin. Olägenheterna häraf visa sig förnäm- ligast vid beredningen af mörkgröna, mörkblåa och mörkt violetta färger, i synnerhet om dessa äro bestämda för valstryck. För de mörkgröna färger- na måste man då använda ganska starka afkok af de gula färgämnena, och, för att täcka det gula, tillsätta tämligen mycket indigokarmin. Till den gula färgens fästande fordras en stor myckenhet alun eller ättiksyrad lerjord, hvilken sednare inne- håller allt det svafvelsyrade kali, som fanns i den till lerjordssaltets beredning använda alun. Dess- utom ingår vinsyra eller oxalsyra i tryckfärgens sammansättning. Således sammanträffa här flera om- ständigheter, som försvåra tryckningen. Användes alun, utan föregången sönderdelning, så bilda sig i färgen små alunkrystaller. De svafvelsyrade saker- na utfälla indigokarmin, hvarigenom färgen skadas. Ar vinsyra eller oxalsyra förhanden, så bilda sig svårlösliga sura kalisalter, som ännu mera hindra tryckningen. Alla dessa svårigheter bortfalla, om man i stället för alun begagnar svafvelsyrad ler- jord, och i stället för vanlig ättiksyrad lerjordsbeta nyttjar en af svafvelsyrad lerjord beredt ättikssyrad lerjord 7). vinsyradt Den råa vinsten som begagnas i färgerierna, natohn-är ofta af ganska olika beskaffenhet. Den inne- vändt i håller icke allenast en stor myckenhet främmande stallet for , . . • . vinsten ämnen, som afsatt sig utur vinet, utan är icke säl- färgning. lan uppsåtligt förfalskad genom inblandning af sand och jord. Dess halt af ren vinsten utgör ofta min- dre än 50, och öfverstiger sällan 70 procent. Den starkt bruna färgen hos en lösning af rå vinsten 7) Echo du Monde savant, 1843, N:o 3 och N:o 6. — DINGLER‘s Polytechnisches Journal, Band. 87, s. 214.— Polytechnisches Central-Blatt, 1843, Band. 1, s. 331. 15 skadar vid flera tillfällen det färgade tygets nuance. Dessutom är vinsten svårlöslig äfven i kokande vat- ten, hvarföre den måste användas pulveriserad, men äfven detta oaktadt blir en stor del deraf olöst och går förlorad. Äfven den renade och krystalliserade vinstenen är ej fullkomligt ren; den är äfvenledes svårlöst och betydligt dyrare än den råa. Dessa omständigheter jemte den beständigt tilltagande för- brukningen af vinsten hafva föranledt åtskilliga klä- desfärgare i Tyskland att i dennes ställe nyttja vin- syradt kali-natron. Företrädet af detta dubbelsalt blir äfven tydligt, då man besinnar, att verkan af vinsten beror på bildandet af vinsyrad lerjord eller af en vinsyrad metalloxid, men att, då vinsten är ett surt salt, blott en del af dess syra härvid blir verksam, under det att den öfriga delen går för ändamålet förlorad; hvaremot vid användandet af vinsyradt kali-natron detta salts hela vinsyrehalt förenar sig med lerjorden eller metalloxiden, i följd af den dubbla sönderdelningen. Dessutom kan vin- syradt kali-natron i vinsyrefabrikerna nu erhållas ganska rent och till billigare pris än renad vinsten. Dess lättlöslighet i vatten är äfven en fördel. — Erfarenheten har visat, att, vid färgning af ull och kläde, blott 1 del vinsyradt kali-natron fordras i stället för 2 delar renad eller 3 delar rå vinsten, och att således användandet af det förstnämda dub- belsaltet äfven medför en icke obetydlig kostnads- besparing 8). 1 handeln förekommer nu ett bomullsgarn, Guldgul hvilket utmärker sig så väl genom en liflig guld-bomulls- gul färg som genom sin sidenglans. Derjemte är.Rarn "Ör. det för känseln ganska mjukt, liksom silke, och har, riarbeten. 3) DINGLER‘s Polytechnisches Journal, Band. 89, s. 129. 16 . i jemförelse med qvercitronfärgadt bomullsgarn en ganska betydlig vigt. — Färgningen sker, enligt E. DINGLER, på följande sätt: En blandning af 2 8. blysocker, 1 &. blyglete och 24 &. vatten upphet- tas, under beständig omrörning, till kokning och bibehålies vid denna temperatur i 5 till 10 minu- ter, hvarefter man låter vätskan klarna. Den kla- ra lösningen afhälles och, medan den ännu är varm, betas deri det fullkomligt hvitblekta garnet. Då detta blifvit väl genomdränkt af vätskan, torkas det i lindrig värma, och färgas derefter, utan att förut sköljas, i en lösning af 2 &. rödt chromsyradt kali försatt med 4 8. salpetersyra. Detta färgbad måste beständigt vara klart om en ren chromfärg skall erhållas, hvilket här är ett hufvudvilkor. Då ett färgbad varit brukadt, måste derföre det klara der- af afhällas från bottensatsen. Efter utfärgningen låter man garnet hänga 15 minuter i rinnande vatten, hvarvid det bör sorgfälligt renas från allt mechaniskt vidhängande chromgult. För att slut- ligen gifva garnet sin guldgula lyster, bereder man en tinktur af 2 lod saffran och 14 &. sprit af 50 volumprocents halt, och tillsätter dertill sedan frukt- brännvin, till dess att ett i lösning doppadt prof får den åstundade nuancen. Man behöfver nu blott lägga garnet ett par minuter i saffranlösningen, ut- vrida det väl och torka det i skuggan vid lindrig värma. Garnet får icke tvättas efter saffranbadet, emedan färgen då blir mindre klar, och garnet sträft för känseln 9). lar ger till Under namn af Scarlet hafva Engelska färg- zoAT”,fabrikanter lemnat en utmärkt vacker skarlakansröd (qvicksilf- färg verjodid.) O *) Dingler’s Polytechnisches Journal, Band. 87, s. 218. — Polytechnisches Central-Blatt, 1843, Band. 1, s. 333. 17 färg i prässade stycken, af en nuance, som icke kunde åstadkommas genom bland ning af hittills be- gagnade färger. Den har fortfarande blifvit be- gagnad såsom vattenfärg, men till oljemålning har den, i anseende till sin obeständighet ej funnit an- vändande. Vanligen erhålles denna färg derigenom att man till en lösning af 1 del jodkalium i 10 delar vatten sätter en lika utspädd lösning af qvick- silfverchlorid så länge som någon fällning uppkom- mer. Fällningen är ofta i början hvit, men blir snart skarlakansröd. — Enligt D:r J. F. HELLER skall ett varaktigare jodinrödt erhållas genom föl- jande beredningssätt: Kristalliserad qvicksilfverjodid sådan som den förekommer i handeln, pulveriseras och upplöses i en kokande lösning af 1 del salmi- ak i 11 del vatten. Den ännu heta vätskan afhäl- les ifrån det olösta och lemnas att kallna, då jodi- den utkristalliseras i vackert purpurröda kristaller hvilka stundom i början äro blekgula, men snart antaga den röda färgen. Om salmiaklösningen va- rit för mycket concentrerad, så afsätter sig tillika salmiak, men denna kan bortskaffas genom tvättning med vatten. Då icke mera qvicksilfverjodid bildas, afhälles vätskan. Jodiden uttages, tvättas med vat- ten, torkas och förvaras i kristalliniskt tillstånd. Kristallerna hafva ej den dragning i gult som den vanliga qvicksilfverjodiden, utan äro violett-purpur- röda, men erhålla genom pulverisering en högröd färg, hvilken blir högre i mån som kristallerna finrifvas. — Det efter HELLERS föreskrift beredda jodinrödt har i Berlin blifvit försökt, hvarvid man funnit, att det, användt till målning, väl bibe- håller färgen något bättre än det på vanligt sätt erhållna, men att skilnaden likväl är obetydlig 10). 10) DINGLEn‘s Polytechnisches Journal, Band. 89, s. 301. Prof. PasclPs Årsberättelse för ur r844- 2 18 Kugellack. Ett i åtskilliga tyska fabriker användt sätt att tillverka ett kugellack af samma godhet som det venetianska, bar blifvit meddeladt af F. FROELICH. — I en af aska eller pottaska med kalk beredd kaustik lut upplöses genom beständig kokning, så mycket svinbår, som luten förmår upptaga. Lös- ningen hälles genom en sil af metalltråd i ett träd- kärl och lemnas deri någon tid för att sjunka, hvarefter det klarare aftappas och derefter upphet- tas till svag kokning. 1 den kokande vätskan till- sättes litet groft sönderstött alun, hvarvid en fäll- ning uppkommer under utveckling af svafvelbunden vätgas, och ett skum bildas, hvilket borttages. Man fortfar sedan med tillsättning af alun och med skumning, till dess att ingen fällning mer uppstår. Så snart som den fällda massan så mycket svalnat att den kan hand teras, utröres den med ett afkok på fembock, tvingas genom en fin hårsil; och lemnas att afsätta sig, hvarefter vätskan afhälles, och massan, på samma sätt som förut, behandlas med fernbock-afkok, till dess att hon blir tillräck- ligt färgad. Om färgen skall få en dragning i vi- olett, så tillsättes litet tvållösning; åstundas den deremot högröd, så frambringas denna nuance ge- nom en lösning af alun. Den erhållna färgmassan upptages på sildukar, prässas och formas till ku- lor, hvilka torkas i fria luften, med den varsam- het, att de icke spricka. Derefter rullas de i en säck eller tunna, till dess att de få en slät och mjölig yta1). Bergblått. FROELICH har äfven Uppgifvit följande sätt att bereda bergblått, hvarigenom denna färg skall blif- va af bättre beskaffenhet än den som erhålles ef- ter de föreskrifter, som hittills blifvit bekanta. —- 1) DINGLER‘s Polytechnisches Journal, Band. 89, s. 47. 19 Man upplöser 1 del kopparvitriol och 1 del kok- salt genom kokning med 6 till 8 delar vallen. Lös- ningen utspädes med 30 delar kallt vatten, och lem- nas i hvila till följande dag, då det klara afhälles, och det grumliga filtreras. Den erhållna klara kopparlös- ningen sönderdelas med kalkmjölk, beredd af ren nyss släckt kalk och silad genom en mycket fin bårsil, så att den är alldeles fri från sandiga och hårda delar. Kalkmjölkens tillsättning måste ske så långsamt, att kalken hinner förvandlas till chlor- calcium och derigenom upplösas, emedan i annat fall ett för färgen högst skadligt öfverskott af kalk skulle uppkomma. Man använder derföre held re litet mindre kalk, än som erfordras till koppar- saltets fullkomliga sönderdelning, så att ett uppta- get prof af den vätska, hvarutur fällningen afsatt sig, väl synes alldeles färglöst och vattenklart men blir svagt blått då kaustik ammoniak drypes deri. Denna pröfning bör ej företagas förr än ungefär en timme efter tillsättningen af den sista andelen af kalkmjölken. Så snart som fällningen afsatt sig, lemnar man den 24 timmar i hvila, hvarefter vät- skan aftappas och fällningen uttvättas minst 2 eller 3 gånger med rent vatten. Fällningen utbredes ännu våt på bräden, på hvilka den lemnas att half- torka, hvarefter den sönderskäres i små skifvor el- ler terningar, som sedan ytterligare torkas. Färg- skifvorna läggas derefter i en nyss tillredd, men icke varm, och så tjock kalkvälling, alt de blifva hvar för sig omgifna af kalken och icke kunna lägga sig i beröring med hvarandra på kärlets bot- ten. Kärlet betäckes med ett lock, och färgskif- vorna lemnas tillsammans med kalken i 2 till 3 veckor, under hvilken tid man, hvarannan eller hvartredje dag, med handen och armen, men ej på något annat sätt, omrörer massan. Efter nämda • 20 tids förlopp upptager man flera färgstycken, och undersöker dem. Åro de igenom hela sin massa vackert Lögblåa, och inuti icke hafva någon grön kärna, så gjuter man vatten i kärlet, för att utspä- da kalkvällingen, hvilken man derefter afsilar från färgstyckena, som sedan fullkomligt rentvättas, tor- kas och slutligen finmalas på en dertill inrättad qvarn 2). CIrom- Såsom en fördelaktig beredning af chromgult gult, föreskrifves af Juch att koka 4 till 14 delar (allt efter den nuance som åstundas) rent finrifvet bly hvitt med 20 delar vatten och 1 del kali-bichro- mat (rödt chromsyradt kali), under beständig' om- rörning, till dess färgen är rent gul, men vätskan färglös 3). Schwein- Enligt Juch kan Sehweinfurtergrönt med min- grönt, dre kostnad än vanligt erhållas på följande sätt: Man upplöser 66 E. kopparvitriol och 13 Z. kalk i 36 kannor god ättika, och i denna blandning gjuter man, så hastigt som möjligt är, en lösning af 66 EJ. hvit arsenik och omrörer några gånger, hvarefter färgen lem nas att afsätla sig. Den öfver- stående vätskan användes nästa gång till arsenikens lösning. Färgen uppsamlas på sildukar, torkas, fin- males, siktas och rifves slutligen med litet salt- vatten 4). Arsenikfri Juch har äfven lemnat en föreskrift till be- gron fårs-redning af en arsenikfri grön färg. Man upplöser 48 8. svafvelsyrad kopparoxid och 2 &. rödt chrom- syradt kali i en tillräcklig myckenhet vatten, och 2) DINGLER‘s Polytechnisches Journal, Band. 89, s. 49. 3) Journal fur praktische Chemie, Band. 29, s. 270. — Polytechnisches Central-Blatt, 1843, Band. 2, s. 575. 4) Journal fiir praktische Chemie, Band. 29, sid. 203. — Polytechnisches Central-Blatt, 1843, Band. 2, s. 576. 21 sätter till den klara lösningen 2 86. kolsyradi kali och 1 H. finmalen krita. Fällningen utprässas, torkas och finrifves. — Denna färg är icke så vac- ker som Sehweinfurtergrönt, men passar ganska väl till anstrykning i boningsrum 5). Vid frambringandet af DAGUERREska ljusbilder Fotogra/i. beror dessas fullkomlighet ganska mycket på beskaf- cOenxes fenheten af den yta, hvarpå bilden upptages. Den zetlod; härtill använda plåtens polering och derefter föl-polera och jande rening äro således härvid af stort inflytande. Terreö. REINDL har meddelat följande förfaringssätt: PlåtentPPltor, fastkittas på ett trädstycke och gnides först med REINDL, finslammadt hjorthorn och ett par droppar olja, RFSSE. och derefter med torrt hjorthorn och bomull, till CUERRE. dess att inga färgade fläckar uppkomma på plåten, då man andas derpå. Sedan afputsas den 3 eller 4 gånger med torrt hjorthorn och bomull, och slutligen med torr bomull ensam. Om, då man andas på plåten, fuktigheten efter andedrägten ha- stigt försvinner, utan att färgade fläckar eller strim- mor dervid visa sig, så är plåten fullkomligt ren. Putsningen bör nödvändigt alltid ske åt samma led, vinkelrätt emot bildens vertikala riktning, ty i an- nat fall måste bilden vändas eller lutas för att kun- na ses tydligt 6). Ett annat polerings- och reningssätt är upp- gifvet af REISSER i Wien. Den försilfrade koppar- plåten fasttryckes på skifvan af ett med tunnvalsad och med terpentinolja lindrigt luktad kautschuk öfverdraget trädstativ, så att silfversidan blir vänd uppåt. Den slipas först med sinslammad och med litet alkohol befuktad trippel, med tillhjelp al lös 5) Journal fur praktische Chemie, Band. 29, s. 204. — Polytechnisches Central-Blatt, 1843, Band. 2, s. 576. 6) Polytechnisches Central-Blatt, 1843, Band. 1, sid. 56. 22 bomull. Slipningen sker kretsformigt och med mått- lig tryckning, och fortsattes till dess att plåten sy- nes matt blank. Plåten beströs nu med litet torr trippel och slipas några minuter på samma sätt som förut, till dess att den använda bomullen blif- vit svartgrå och silfret fått en renare ehuru ännu något matt glans. Nu företages plåtens polering. Man beströr för detta ändamål, plåten med ganska fint slammad colcothar, som man medelst ren bom- ull och under helt svag tryckning, kretsformigt kringförer så jemt som möjligt är, hvilket arbete fortsättes till dess att silfverytan ar fullkomligt spe- gelblänk. Derefter förnyas poleringen med motsatt men äfvenledes kretsformig rörelse, utom emot slu- tet, då den sker rätlinigt och vinkelrätt emot bil- dens riktning. Poleringens fullkomlighet kan väl till en viss grad igenkännas deraf, att silfret, då man andas derpå, synes jemt hvitt, och att vid suktighetens försvinnande inga fläckar visa sig; men säkrast kan den bedömmas, om plåten hålles emot ett hvitt papper, på hvilket dagsljuset från ett fön- ster faller, under det att plåtens baksida är vänd emot fönstret. Synes då den polerade ytan molnig eller på somliga ställen matt eller strimmig, så måste poleringen förnyas och fortsättas, till dess att de nämda felen försvinna. Vid poleringen måste alltid så mycket colcothar användas, att ingen del af bomullen kan komma i omedelbar beröring med silfret. Ännu mindre får man öfverfara plåten med bomull ensam, emedan den bästa polering deraf skulle skadas ‘). 1) Annalen der Chemie und Pharmacie, Mars. 1843, s. 559. DINGLER‘s Polytechnisches Journal, Band. 88, sid. 305. — Polytechnisches Central-Blatt, 1843, Band. 1, s. 469. 23 Angående plåtarnes rengöring har DAGUERRE yttrat följande åsigter: Det första hindret för silf- verytans fullkomliga rening på de hittills brukade sätten ligger deri, att ytan alltid qvarhåller spår af de ämnen, som till hennes afputsning blifvit an- vända, och hvilka ej alldeles kunna bortskaffas. Bom- ull ensam, den må vara huru ren som helst, qvar- lemnar alltid på silfret en fet hinna, som fördrö- jer både joderingen och sedermera äfven ljusets in- verkan. Ett annat binder består i de tem pera tur- förändringar, för hvilka plåten är utsatt ända till behandlingen med qvicksilfver. Har plåten en min- dre temperatur än den omgifvande luften så kon- denserar sig fuktighet på densamma, hvaraf olägen- heter uppstå, i synnerhet om luften är fuktig då plåten skall utsättas för qvicksilfverångorna, hvar- vid temperaturen måste vara åtminstone 50° Skad- ligheten af en för mycket vattenhaltig luft synes redan deraf, att, om man andas några gånger på en utur camera obscura nyss uttagen plåt, qvick- silfverångorna sedan ej kunna frambringa bilden derpå. Tillika med fuktigheten afsätta sig äfven sådana ej flyktiga ämnen, som finnas uppslammade i luften, hvilka, efter vattnets afdunstning qvarstan- na på plåten. Allt detta skulle förekom mas genom plåtens hållande vid en värmegrad, som vore hö- gre än den omgifvande luftens, hvilket dock icke är möjligt, emedan qvicksilfverångorna hafva en temperatur af 50°, och den utur camera obscura, efter utsättandet för ljusets inverkan, uttagna plå- ten icke kan upphettas till en så hög värmegrad, utan att bilden förändras. DAGUERRE har utan framgång försökt att med tillhjelp af de vanliga medlen, osläckt kalk m. (1., uttorka luften i qvick- silfverlådan. Om man, så som äfven blifvit före- slaget, låter qvicksilfrets afdunstning ske i förtun- 24 nad luft, medelst användande af luftpump, så un- viker man väl a isättandet af fuktighet på plåten, men det för bildens behöriga frambringande nöd- vändiga lufttrycket går förloradt. — Följande re- ningssätt har för DAGUERRE bäst lyckats: Plåten lägges på en jerntrådsram, som i ett af sina hörn har ett skaft, och på tvenne motsatta sidor är för- sedt med ett par hakar till plåtens fasthållande. Man lägger ramen horizontelt och utgjuter på plå- ten till ter det ett lager rent vatten, hvilket man upphettar kokning öfver en spritlampa, hvarefter man lå- det afrinna. Upphettningen sker först under hörn, der skaftet är fästadt. Så snart som kok- ningen der inställt sig, lyfter man plåtens hörn så mycket, att vattnet drager sig derifrån, hvarvid man med lampan beständigt följer vattnet för att under- hålla kokningen, samt tillser att vattenlagrets öfver- sta del, hvari orenligheterna från plåten äro upp- slammade, långsamt afflyter utan att komma i be- röring med silfverytan och der förorsaka fläckar. Plåtens yta får sedan icke gnidas eller putsas, eme- dan det rena vattnet icke skadar dess politur. Fö- renämde rening bör ej företagas förr än man är färdig att jodera plåten, hvilken bör genast, och medan den ännu är varm, utsättas för jodångorna. På detta sätt beredda plåtar kunna förvaras 1 eller 2 dagar, om de ställes med helt litet afstånd ifrån hvarandra och inneslutas så, att intet luftombyte emellan den kan äga rum. Genom förvaringen blir likväl deras känslighet något minskad. — Att plåten är väl polerad är en hufvudsak. Man må- ste till poleringen icke använda sådana ämnen hvil- ka fästa sig vid silfret. Denna olägenhet åtföljer bruket af colcothar. Pimssten deremot lemnar ef- ter ' sig en högst ringa återstod. Vid poleringen dermed kan man, så som först blifvit föreskrifvet. 25 nyttja salpetersyra, i början af 1,034, men slutligen af 1,007 egentlig vigt. —- Emot DAGUERRES åsigter hafva BELFIELD-LEFRVRE och Léon FOUCAULT gjort anmärkningar, hvilka DAGUERRE sedan sökt veder- lägga. Man finner så väl deraf, som af de mot- sägelser, hvilka äga rum i de här förut meddela- de föreskrifterna angående Daguerreotypplåtars be- handling, att en bestämd erfarenhet i detta ämne ännu icke är vunnen 8). . Till plåtens beredning för bildens emottagan-Daguerre- de föreslår REINDL chlor-iod, utspädd ined omkring QAXPR8- 100 volumsdelar vatten, såsom särdeles fördelaktig, redning — , । 1 ° till ljus- rör angorna af denna vätska bör plåten utsättas, bildens till dess att silfverytan fått en svagt rödaktig fä rg. gaae,“ar Plåtens känslighetsgrad ökas i mån af vätskans con- REINDL, centrering. Inom 2 eller 5 minuten kunna om OsCHER- vintren bilder rätt väl erhållas, men de hafva dåson. Mo- en oangenämt blåaktig ton. Redan vid plåtens ut- REISSER. sättande i 34 minut för ljuset, blifva dessa bilder negativa. Det bästa resultatet erhålles om chlor- ioden utspädes så mycket, att 20 minuters verkan af ljuset fordras. REINDL anser, med rätta, en alltför stor känslighet hos plåten medföra en större osä- kerhet B). Enligt BARNARD är ett ytterst tunt öfverdrag af rent chlorsilfver på Daguerreotypplåtar ett ibland de känsligaste. Man behöfver blott en liten stund utsätta plåten för chlorgas, utspädd med så myc- 8) Annalen de Chemie et de Physique, 3:me Serie. T. 7; s. 374. — Comptes rendus, 1843, l:er Sem. N:o 11; 2:me Sem. N:o 6 och N:o 8. — DINGLER‘s Polytechni- sches Journal, Band. 88, s. 133; Band. 89, s. 421, Band. 90, sid. 63. — Polytechnisches Central-Blatt, Band. 1. s. 466. 9) Polytechnisches Central-Blatt, Band. 1, s. 54. 26 ket atmosferisk luft, att blandningen utan svårighet kan inandas. Det har lyckats BARNARD att pä en så beredd plåt erhålla en skarp bild af en gåen- de person 10). Då en silfveryta utsattes för jodångor, blir hon successivt blekgul, guldgul, rödgul, röd, violett, blå, blågrå och silfvergrå, hvarefter den åter blir nästan färglös. Enligt OSCHERSON tilltager härvid jodlagrets känslighet i mån som det blir tjockare. Maximum af denna känslighet ligger ungefär på gränsen emellan violett och blått. Derifrån aftager den något, men i vida mindre förhållande än den tilltagit, så att t. ex. den färglösa joderade plåten är långt känsligare än den guldgula. Särdeles stor är skilnaden emellan guldgult och violett. Använ- der man en plåt, som är joderad med dessa båda färger, så uppkommer antingen på den gula delen ingen, men deremot på den violetta delen en tem- ligen tydlig, eller ock blir bilden till hälften svag och till hälften ganska stark. Vid mycket stark be- lysning blir stundom på den gula delen bilden ofulländad, men deremot för stark och svärtad på violetta delen 1). Moser gifver följande föreskrift till plåtens jodering: På bottnen af en ungefär 2 tum hög och föröfrigt mot silfverplåtens storlek svarande låda fäster man en med ylletyg öfverdragen glasskifva, ofvanpå hvilken en annan dylik lägges lös. Emel- lan båda utströr man litet jod, som snart genom- tränger tyget hvarmed de båda glasen är öfver- draget och färgar detsamma svart igenom hela dess 10) SILLIMANS Journal, Vol. 41, s. 352. — Polytechnisches Central-Blatt, Band. 1, s. 54. - 1) POGGENDORFS Annalen Band. 55, s. 471. — Polytech- nisches Central-Blatt, Band. 1, s. 55. massa. Glasskifvorna hindra jodens bortdunstning. Lägges silfverplåten öfver det undre glaset, så får den ett jemt guldgult öfverdrag af silfverjodid, och, hvilket är en hufvudsaklig fördel, detta öfverdrag bildar sig inom en föga föränderlig tid, om ej temperaturen betydligt förändras. I MOSERS appa- rat sker joderingen inom 60 till 70 sekunder 2). REISSER föreskrifver plåtens behandling med chlor-jod, hufvudsakligen på samma sätt, som af REINDL blifvit uppgifvet. Den renpolerade, i en passande ram infattade plåten lägges horisontelt, ungefär 4 linier öfver ytan af en med vatten myc- ket utspädd chlorjodlösning, hvilken äfven kan för- sättas med litet bromvatten. Då lösningen använ- des, bör den vara utgjuten på ett flatt porslinsfat af betydligt större längd och bredd än plåten har, emedan vätskans yta annars blir för mycket konkav, och plåten, i följd deraf mindre joderad i midten än vid sidorna. Bäst torde likväl detta fel kunna förekommas derigenom att en med chlorjodlösning genomdränkt skifva af hattfilt lägges i fatet. Den öfver chlorjod vätskan lagda plåten bör ofta upptagas och i ett icke för starkt dagsljus beskådas, under det att den hålles emot ett hvitt papper. Så snart som man finner att silfverytan antagit en svag röd- aktig färgton, lägges plåten genast i en för ljuset fullkomligt tillsluten låda. Skulle plåten under gulnandet öfver vätskan visa spår af grönaktigt skim- mer, så är den misslyckad och bör omslipas. Or- saken till nämde grönaktiga färg är vanligen han- dens utdunstning under plåtens polering, då man 2) POGGENDORFS Annalen, Band. 56, s. 180. — Polytech- nisches Central-Blatt, Band. 1, sid. 55, 28 nyttjat för litet bomull, så att fingrarne kommit för nära silfverytan 3). Bildens Sedan under vanliga försigtighetsmått, plåten gzaab"Neni camera obscura fått emottaga ljusbilden, samt der- fstande. efter blifvit utsatt för verkan af qvicksilfverångor, och ' behandlad med undersvafvelsyrligt natron och ren- CLAvpEssköljd med vatten, använder REISSER, till bildens ytterligare fästande, den af FiZEAu 4) härtill före- slagna guldlösning, för hvars beredande REISSER lemnar följande föreskrift: Man upplöser 16 gran kristalliserad guldchlorid i 16 uns destilleradt vat- ten, och tillsätter under omrörning en eller högst 2 droppar kaustik ammoniak. Denna guldlösning låter man droppvis falla från ett filtrum i en lös- ning af 50 gran undersvafvelsyrligt natron och 16 uns destilleradt vatten, under det att man bestän- digt omrörer med en glasstång. Man får en full- komligt färglös och efter några timmar vattenklar lösning, hvaremot, om denna föreskrift icke följes, utan man försöker att gjuta den undersvafvelsyrliga natronlösningen i chlorguldet, en brungul, för än- damålet oanvändbar vätska erhålles. — Plåten läg- ges horizontelt, och begjutes från en höjd af 3 el- ler 4 tum med ett ungefär 1 linie tjockt lager af den på förenämda sätt tillredda guldlösningen, hvar- efter den uppvärmes med en liten spritlampa, hvil- ken man kringförer med horisontelt kretsformig rörelse under plåten, till dess att bilden framträdt med en kraftig och skön färgton. Man bör noga tillse, att upphettningen icke blir för stark eller för länge fortsatt, hvarigenom hela bilden skulle lossna och affjälla sig från silfret. Den rätta tid- 3) DINGLER‘s Polytechnisches Journal, Band. 88, sid. 307. — Polytechnisches Central-Blatt, Band. 1, s. 170. 4) Se Årsberättelsen 1841, s. 38. 29 punkten för lampans borttagande inträffar då taflans bakgrund antagit en ljus och klar färg. Under denna uppvärmning bilda sig, efter en stund, i guldlösningen små luftblåsor, hvilka bortskaffas ge- nom en lindrig stötning på plåten. Så snart som bilden framkommit skarp och ren, gjuter man ge- nast kallt vatten derpå, hvarefter inan gifver plå- ten en bakåt lutande ställning, i en vinkel af 450, begjuter den ännu en gång med rent vatten, och torkar den i denna ställning medelst en under plå- ten hållen spritlampa, under det att man tillika genom en lindrig påblåsning befordrar vattnets af- dunstning. Visa sig under torkningen gula Häckar, så kunna dessa borttagas genom ny sköljning med vatten och plåtens uppvärmning uppifrån nedåt. Framkomma vid uppvärmningen af den med guld- lösning öfvergjutna plåten molniga fläckar, så be- visar detta, att plåten ej blifvit behörigt renad från undersvafvelsyrligt natron 5). Ibland åtskilliga förbättringar i den DAGUERRE- ska fotografien, på hvilka ett patent blifvit i Eng- land uttaget af A. J. F. CLAUDET, är i synnerhet ett föreslaget sätt att bestämma tiden för ljusets inverkan på den joderade plåten förtjent af upp- märksamhet. Det består deri, att man låter plåten samtidigt träffas af ljuset och qvicksilfverångorna, hvarvid man genom en öppning i sidan af camera obscura betraktar plåten, på hvilken skenet af en lampa faller genom en annan öppning, hvari ett rödt eller rödgult glas är insatt. Så snart som man finner ljusbilden fulländad, betäckes camerans 6) Annalen der Chemie und Pharmacie, Mars 1843, s. 559. — DINGLER‘s Polytechnisches Journal, Band. 88, s. 307. — Polytechnisches Central-Blatt, 1843, Band. 1, s. 471. 30 objektivglas, och plåten uttages för att underkastas den vanliga behandlingen till bildens fästande. — Qvicksilfverångorna utvecklas från en i camerans botten insatt jernskål, som innehåller qvicksilfver och upphettas med en lampa. Först då cameran blifvit fylld med dessa ångor, får ljusets verkan på plåten begynna 6). Daguerre- ARAGO har för Franska Akademien uppvisat a&ksPHNg-kolorerade Daguerreotypbilden af LECHI Denna ‘ä82" i"% kolorerring var verkställd derigenom, att ett likfor- och af migt lager af lokalfärgen blifvit lagdt på hvar och Beard. en af taflans delar, men derefter åter bortsköljdt med varmt vatten. Vid denna sköljning qvarstad- nar alltid en del af den pålagda färgen och åstad- kommer koloreringen. Verkan häraf är icke den- samma som då ett kopparstick färglägges, hvarvid skuggorna icke bildas af färgen ulan af sjelfva kopparstickets mörkare delar; ty skuggorna i LE- CHis fotografier synas vara erhållna genom använ- dandet, af en tjockare påläggning af lokalfärgen, hvaraf följer, att den ursprungliga bildens mörka ställen i tvättningen verkligen qvarhålla färgen me- ra än de ljusa 7). Ett annat sätt att färglägga DAGUERREska bil- den är uppgifvet af R. BEARD, som i England ut- tagit ett patent derpå. Plåten, som innehåller ljus- bilden, lägges i en ram, hvars kant uppskjuter 20 tum omkring plåten. På nämde kant lägges en 6) The London Journal of Arts, 1842, Vol. 20, s. 430. —• Polytechnisches Central-Blatt, 1843, Band. 1, s. 56. 7) Bulletin de la Société d'encouragement, Nov. 1842, s. 4 5 9. — The London Journal of Arts, 1843, Band. 22, s. 130. —DINGLER‘s Polytechnisches Journal, Band. 87, s. 315. — Polytechnisches Central-Blatt, 1843, Band. 1, s. 473. 31 glas- eller glimmerskifva, och på denna aftecknas bilden. Med tillhjelp af denna teckning förfärdigar man sedan ett med de särskilta lokalfärgerna lika stort antal så kallade patroner, bestående af ramar, öfverspända med kalkeringspapper, på hvilket man tecknar alla de delar, som skola hafva samma färg och utskär derefter dessa så, att då hvarje ram särskilt lägges på den fotograferade plåten, pap- peret betäcker alla delar af bilden, med undantag af dem hvilkas färg skall blifva densamma. — Färgerna försättas med gummipulver, rifvas ytterst fina och torkas i en ugn vid en hög värmegrad, som dock ej får öfverstiga 100°, hvarefter de finsiktas och noga förvaras från äfven den minsta fuktighet. Då de skola användas, läggas af hvarje färg om- kring 50 gran i en trädlåda af 3 tums höjd och för öfrigt af en efter plåten afpassad storlek. Färg- pulvret uppskakas med en stor mjuk borste, så att lådan fylles med ett fint doft deraf, hvarefter plå- ten, betäckt med den till färgen hörande patronen, lägges på lådan. Färgdoftet afsätter sig då på pa- tronen och på de blottade delarne af bilden. Der- efter aflyftes plåten, patronen borttages och öfver- flödiga färgen bortblåses från bilden med en liten pust. Färgen fäster slutligen derigenom att man andas derpå, hvarvid gummit blir vått och fast- häftar vid plåten. De öfriga färgerna påläggas se- dan på samma sätt. — Man kan äfven med en mjuk pensel pådofta det torra färgpulvret på bil- den, hvarigenom man undviker begagnandet af patroner 8). 8) The Repertory of Patent Inventions, 1843, Vol. 1, s. 222. — DINGLER‘s Polytechnisches Journal, Band. 87, sid. 315. — Polytechnisches Central-Blatt, 1843, Band. 1 s. 473. 32 EDVARDS’ Daguerreotypbilder kunna, enligt EDWARDS, på på papper följande sätt öfverflyttas på papper: Svart papper Bhgré“e“utspä nnes, medelst knappnålar, på ett bräde, och otypbil- öfverstrykes med en varm lösning af husblåss, hvar- ' vid man tillser att inga luftblåsor uppkomma. Bäst är att gifva papperet två svaga öfverstrykningar i stället för en enda stark. Papperet lemnas sedan att torka. Då det skall begagnas, blötes det några minuter i kallt vatten, lägges derefter försigtigt på plåten som innehåller ljusbilden, sedan man förut med sugpapper borttagit det öfverflödiga vattnet. Man betäcker sedan det på plåten liggande pap- peret med några ark sugpapper och alltsammans insättes i en präss, der det får qvarblifva till dess att husblåsöfverdraget åter erhållit fasthet. Genom torkning i solljuset eller vid eld lossnar det med husblås bestrukna papperet från plåten och medta- ger bilden, hvaraf plåten knappt qvarhåller ett spår. Om papperet med säkerhet skall lossna, bör likväl till plåtens sista afputsning före joderingen pimp- sten nyttjas med litet olja. -— På hvitt papper blir bilden lifligare än på svart , men negativ. 1 båda fallen förlorar bilden genom kopieringen ganska mycket af sin ursprungliga skönhet9). Under benämningen Tithonotypi har Dräper ifvit ett sätt att kopiera daguerreotypbilder, DRAPERS Tithono- typi eller uppg sätt att hvilket i hufvudsaken liknar det nyss omtalade, mangtal" • diga Da- men tillåter flera aftrycks tagande af samma bild, typbilder.Detta blir möjligt derigenom att bilden fästes vid plåten medelst en guldlösning efter FIzEAU‘s me- thod ,0). Plåten lägges derefter horisontelt i en het %) The Mechanics magazine, 1841, N:o 952, s. 361. — Polytechnisches Central-Blatt, 1843, Band. 1, s. 57. 10) Se Årsberättelsen 1841, sid. 38. 33 het luftström från en ugn, och begjutes med ett 1 tum tjockt lager af en så stark husblåslösning, att en droppa deraf, fälld på ett kallt metallbleck, genast stelnar. Genom intorkning gifver denna lösning en hinna, som af sig sjejf lossnar från plå- ten och innehåller ett noggrannt aftryck af bilden, hvilket kan ses så väl medelst återkastadt som ge- nomgående ljus, i förra fallet bäst, om aftrycket lägges på svart sammet. — Detta kopieringssätt har åtskilliga praktiska svårigheter. Ar original- bildens guldöfverdrag för tjockt, så utfaller aftryc- ket icke nog skarpt, hvarjemte husblåshinnan då lätt fastnar vid plåten, så att den ofta icke kan löstagas utan att skadas. Ar åter guldet för tunnt, så lossnar bilden ifrån plåten 1). TALBOT har i England tagit patent på 9 sär-2:0 TAL- skilta till hans fotografieringsmethod hörande upp- method. tinningar och förbättringar. De i patentbeskrif-Ätskilliga ningen innefattade uppgifter äro följande: finningar . . af 1. Fotografiska ta flor på papper, som blifvit öfver-TALBOT, struket med en lösning af salpetersyrad silfveroxid, hafva en dragning i gult. Denna kan borttagas derigenom att taflan lägges i en nära kokhet lös- ning af 1 vigtsdel undersvafvelsyrligt natron och 10 vigtsdelar vatten, och lemnas deri omkring 10 minuter samt derefter tvättas med varmt vatten och torkas. 2. Det fotografiska papperets känslighet ökas, om det, under ljusets inverkan till bildens frambringan- de, uppvärmes medelst en bakom detsamma ställd, upphettad metallplåt. 1) The Philosophical Magazine, Febr. 1843. s. 365. — DINGLER‘s Polytechnisches Journal, Band. 88, s. 304. Prof. Pasclis Årsberättelse för år r844- 3 3. En förbättring itillredningen af fotografiskt pap- per består deruti, att papperet först joderas, der- efter tvättas med en mättad lösning af galläplesy- ra i vatten och sedan torkas. Då papperet skall begagnas, öfverstrykes det med salpetersyrad silf- veroxid. 4. Man kan äfven tvätta det joderade papperet med en lösning af 26 delar galläplesyra och 1 del salpetersyrad silfveroxid i vatten. Papperet blir väl på detta sätt ej fullt så känsligt som van- ligt kalotyppapper 2), men det kan utan olägenhet torkas vid lindrig eld, hvilket icke är händelsen med det sednare, som måste begagnas fuktigt, eme- dan det genom torkning skadas. 5. Genom kopiering på följande sätt erhålles en fotografisk tafla af större skönhet än originaltaflan äger: Man tager af den sistnämda en omvänd ko- pia på vanligt sätt, blott med den skilnad, att lju- set far inverka dubbelt så länge som annars, så att både skuggorna och dagrarne blifva för mörka. Denna kopia behandlas sedan 1 eller 2 minuter i en lösning af 125 gran jodkalium i } kanna vatten, hvarigenom den blir klarare och dagrarna antaga en svagt gulaktig färg. Derefter tvättas den i vatten och lägges sedan i en het lösning af undersvafvel- syrligt natron, hvari den lemnas till dess att nyss- nämda gula färg försvunnit och dagrarna blifvit fullkomligt hvita. 6. En fotografisk tafla får äfven ett skönare utse- ende, om hon göres genomskinlig genom vaxning, och dess baksida sedan betäckes med ett hvitt el- ler ett färgadt papper. 2) Se Årsberättelsen 1842, sid. 41. 35 7. Till erhållande af förstorade kopior af fotogra- fiska bilder föreslås att, medelst en optisk apparat, frambringa en förstorad negativ bild på kalotyp- papper, och sedan deraf taga positiva kopior på vanligt sätt. 8. Fotografisk skrift. Vanliga tryckta bokstäfver utskäras och uppklistras på hvitt papper. Af den- na skrift tages en negativ fotografisk kopia, som har bokstäfverna hvita på svart grund, och af hvil- ken positiva kopior kunna erhållas. — En annan method består i användandet af stora bokstäfver, målade på hvita rektangulära trädbitar, hvilka li- kasom boktryckeristilar sättas i en dertill inrättad ram hvarefter en bild af den satta skriften tages på fotografiskt papper i camera obscura. 9. Kopieringen af boktryck, kopparstick, tecknin- gar, musiknoter, kartor, m. m. — Härtill beredes det fotografiska papperet af godt skrifpapper utan vattenmärken, hvilket först doppas i en lösning af 5 lod koksalt i 1 kanna vatten och torkas, hvar- efter det tvattas i en lösning af 100) gran salpeter- syrad silfveroxid i 2 uns destilleradt vatten, för- satt med så mycket kaustik ammoniak, att den häraf i början uppkomna fällningen blifvit upplöst. Sedan det sålunda beredda papperet torkat, betäc- kes det med den teckning eller skrift, som skall afbildas, och utsättes för solljuset. Den erhållna ne- gativa afbildningen behandlas med en het lösning af undersvafvelsyrligt natron och torkas hvarefter positiva kopior deraf tagas 3). Det af Mungo Ponton uppfunna sätt att med användande af surt chromsyradt kali verkställa fo- tografiska kopieringar, har, äfven med de af BEC- HUNTs Chrom- atyp. ■ 3) The London Journal of Arts, 1843, Vol. 2 3, s 430. 36 QUEREL deri införda förbättringar4), icke lemnat rätt tillfredsställande resultat En annan method, genom hvilken positiva kopior af kopparstick o. d. lätt kunna erhållas på papper, behandladt med chromsyrade salter, har under benämningen Chroma- typ blifvit uppgifven af HUNT. Bland de nämda salterna är chromsyrad kopparoxid verksammast. Man öfverstryker godt skrifpapper först med en lösning af svafvelsyrad kopparoxid, och derefter, innan det fullkomligt torkat, med en lösning af rödt chromsyradt kali, hvarefter det torkas framför elden. Papperet är nu färdigt, låter förvara sig, och kau begagnas när som helst. — Sedan kop- parsticket eller teckningen, som skall kopieras, blif- vit lagd på detta papper, utsättas båda för sollju- sets verkan i 5 till 20 minuter, allt efter ljusets styrka. Afbildningen blir vanligen negativ, men om den öfverstrykes med salpetersyrad silfveroxid, så erhålles en vacker, djupt orangefärgad bild på ljusbrun, stundom äfven alldeles hvit grund. Pap- peret uttvättas genast derefter med rent vatten och torkas. — Då mättade lösningar användes, erhöll HUNT först en negativ bild, men då de utspäddes med 3 eller 4 gånger sin volum vatten, blef pap- peret genom solstrålarnas verkan först mörkare, hvarefter det hastigt blektes, och en positiv bild uppkom, hvilken var ytterst svag, men genom be- handling med salpetersyrad silfveroxid framställde sig ganska vacker. — Till papperets slutliga ut- tvättning måste ett fullkomligt rent vatten nyttjas emedan den ringaste halt af saltsyrade salter deri skulle alldeles förderfva bilden. Likväl kan man begagna koksalt till erhållandet af en särskilt mo- dification af detta slags ljusbilder. Om man lägger 4) Se Årsberättelsen 1841, sid. 39. 37 ci) positiv bild i en ganska svag lösning af kok- salt, så utblekes den efterhand och qvarlemnar blott en svag teckning. Upptager man sedan papperet utur saltlösningen, torkas det och sedan utsätter teckningen för solljuset, så framkommer en positiv sy ren färgad bild 5). JACOBI har meddelat ett af BRIANT i Peters- Wttalier. , .. । ■ .. • Galvanisk burg an vand t galvaniskt lorgylliungssatt, i synner- förgyll- het för matt förgyllning på brons. — På vanligt"i.NF sätt beredd, torr och så mycket sorn möjligt är BRANT, från syra befriad guldchlorid af 2 lod guld upp- Fbenrn löses i 10 U. hett vatten, hvarefter lösningen di-HOSSAUEH. gereras vid svag värma med 1 86. finsiktad magne- sia, sådan som förekommer i handeln. Den erhåll- na fällningen upptages på ett filtrum, uttvättas väl med vatten och digereras med utspädd salpetersyra. Man får då ett rent guldoxidhydrat, hvilket man på ett filtrum tvättar så länge med vatten, till dess att detta icke rodnas af lakmuspappcr. Guldoxid- hydratet tillika med filtrum kokas derefter 20 mi- nuter i en lösning af 1 ^ blodlutsalt och 8 lod kaustikt kali i 10 Ä vatten. Den guldlösning som härigenom erhålles, afsilas från utfäldt jernoxidhy- drat och är sedan färdig till begagnande. De efter guldoxidens beredning återstående tvättvattnen inne- hålla litet guld, som kan utfällas med jernvitriol. — Den galvaniska apparaten består af ett enda par af zink och koppar. Föremålet, som skall förgyl- las, rengöres väl och förenas med zinken, under det att ett från kopparpolen gående platinableck hänges i guldlösningen. Förgyllningen kan ske så väl med tillhjelp af värma, som vid luftens vanliga temperatur. 1 förra fallet går den fortare, men *) The Athenacum 1843, N:o 826. — DINGLER‘s Poly- technisches Journal, Band. 90, sid. 413. 38 mindre säkert. Då deremot förgyllningen sker lång- samt, behöfver den ingen tillsyn, tv man kan an- taga, att den fortgår proportionelt med tiden. En svag guldhinna utfäller sig ganska snart, men till en va-raktig förgyllning fordras flera timmar. Då vätskan förlorat sin guldhalt, behöfver man blott upplösa nyssberedt guldoxidhydrat deri. Härvid fäller sig en ny portion jernoxidhydrat, hvårföre BRIANT, anser vätskan blifva bättre, ju längre hon nyttjas. — Om ytan, som förgylles, är polerad, blir förgyllningen i början blank, men sedermera matt, då guldhinnan blifvit tjockare, och erhåller samma sköna färg, som utmärker de högt värdera- de mattförgylda Pariserbronserna, i synnerhet om arbetet sker vid luftens vanliga temperatur och guldlösningen emot operationens slut utspädes med vatten. En betydlig besparing af guld vinnes, om föremålets yta före förgyllningen göres matt genom afbränning eller betsning, eller ock galvaniskt öf- verdrages med en kopparhinna, hvilken genom sorg- fällig behandling erhålles utmärkt vackert matt. I båda dessa fall är det nödvändigt att, genom sorg- fällig sköljning i vatten, hvilket man i början kan försätta med litet pottaska, befria den mattgjorda ytan ifrån vidhängande syra. — De delar af ytan, som ej skola mottaga förgyllning, skyddas med en betäckning af gips, som, sedan den torkat, genom- dränkes med lackfernissa. — De efter BRIANTS me- thod förgylda föremål behöfva icke någon ytterli- gare behandling. Man kan dock, om man så fin- ner nödigt, på vanligt sätt rengöra dem med en borste, hett vatten och tvål 6). 6) Bulletin de S:t Petersbourg, T. 1, N:o 5. — Dingler’s Polytechnisches Journal, Band. 87, s. 283. — Poly- technisches Central-Blatt, 1843, Band, 2 sid. 168. 3 9 ELSNER har pröfvat de af RUOLZ föreslagna guldlösningarne, och funnit, att lösningen af svaf- velguld i svafvelkalium icke frambringar en rent guldgul utan alltid en brunaktig förgyllning, samt att lösningar af cyanguld i cyankalium dels icke gifva vacker färg, dels äfven äro opraktiska, eme- dan deras beredning är mindre lätt. En lösning af guldchlorid i vanligt blodlutsalt har ELSNER fun- nit vara den bästa, likväl bör vid användandet der- af bildning och ut fäll ning af jerncyanur samt ut- veckling af blåsyra förekommas. För beredningen af denna lösning gifver ELSNER följande föreskrift: Tunnvalsadt och sönderklippt guld upplöses i starkt kungsvatten. Af detta sednare fordras 2 till 3 lod för hvarje dukat guld. Lösningen afdunstas till torrhet i en porslinsskål och upplöses sedan i vat- ten, hvarvid vanligen ett ljusgult pulver afsätter sig. Detta pulver är guldchlorur, som genom be- handling med hett vatten sönderdelas i guldchlorid och metalliskt guld. Man måste derföre sila den erhållna lösningen. Bäst är icke afdunsta guldlös- ningen till fullkomlig torrhet, utan blott så länge, att den efter afsvalning bildar en kristalli nisk mörk- röd massa. Af detta guldsalt upplöses 41 qvintin i litet vatten och blandas med en lösning af kri- stalliseradt kolsyradt natron till dess att ett i vät- skan doppadt rodnadt lakmuspappcr blir blått. Bland- ningen gjutes nu i en lösning af 12 lod blodlut- salt i 31 E vatten, hvarvid en smutsigt brunaktigt grön fällning uppkommer. Vätskan uppvärmes i en porslinsskål till 40° eller 50° och en lösning af 4 till 5 lod kristalliseradt kolsyradt natron i 2 till 3 gånger dess vigt vatten tillsättes, till dess att den i början i den grumliga vätskan simmande fällnin- gen börjar att skarpt afsöndra sig och få en gul- brun färg, och den klarnade delen af vätskan blir 40 rent guldgul. Skålen tages nu från elden, vätskan gjutes i ett högt glas, hvari fällningen får afsätta sig, hvarefter vätskan silas. Under denna beredning af förgyllningsvätskan förmärkes icke den ringaste utveckling af blåsyra. ELSNER har genom sina för- sök bevisat att vätskans uppvärmning under förgyll- ningen är alldeles onödig. Då större föremål skola förgyllas kan vätskan beredas med 4 gånger så mycket blodlutsaltlösning till samma qvantitet guld- chlorid, som i det föregående blifvit uppgifven. — ELSNER har äfven funnit att en med myrsyrad t na- tron försatt natriumguldchloridlösning ganska väl kan begagnas till galvanisk förgyllning 7). HOSSAUER har funnit de hittills gifna föreskrif- terna till erhållande af galvanisk förgyllning för mycket ofullkomliga för det praktiska användandet. Hans anmärkningar äro hufvudsakligen följande: Förgyllningen får icke en nog ren färg. Söker man att frambringa denna genom de föreskri fna medlen, så angripes förgyllningen lätt, emedan den vanligtvis är tunn, ehuru den kan synas vara gan- ska stark. Verkställes förgyllningen med tillhjelp af en blott enkel konstant galvanisk apparat, så kan resultatet aldrig med någon säkerhet förut bestäm- mas. En pjes kan då tillfälligtvis fa en vacker förgyllning, men en annan misslyckas. Svårigheter uppkomma äfven deraf att guldvätskan genom nytt- jandet alltjemt försvagas. Man förstärker densam- ma då genom tillsats af mera guldsalt, men deri- genom går sedan förgyllningen osäkrare och dess T) Verhandlungen des Vereins zur Beförderung des Ge- verbfleisses in Preussen, 1842, 6 Lieferung. — DINGLER‘s Polytechnisches Journal, Band. 88, sid. 30. — Polytechnisches Central-Blatt, 1843, Band. 2, s. 166. 41 lärg blir mera skadad än förut. — Dessa olägen- heter har HOSSAUER lyckats förekomma genom ett förbättradt förgyll ningssätt, hvilket han äfven be- skritvit. Han begagnar en lösning af guldchlorid och blodlutsalt. Det sednare smältes förut i en betäckt hessisk degel och utgjutes på en jer n plåt, hvarefter del kan förvaras i tillslutna glaskärl. I en lösning af 60 till 80 delar af detta salt och 3000 delar kokadt och klaradt regnvatten upplösas 25 delar torr guldchlorid. Blandningen kokas i 15 till 20 minuter, utspädes med 3000 delar vat- ten och kokas på nytt, hvarefter den silas. Den apparat, hvaraf Hossauer betjenar sig, utgöres af flera galvaniska par, hvart och ett bestående af ett cylindriskt kopparkärl af 5 tums diameter och 10 tums höjd, uti hvilket är ställd en 11 tum hög zinkcylinder, omgifven af en cylinder af krukma- kargods. Kopparelementet hos hvart och ett af dessa par är förenadt med zinkelementet hos det nästföljande. Från apparatens kopparpol går en tråd af fint guld, förenad med ett bleck af samma metall, hvars längd och bredd svarar emot storle- ken af det föremål, som skall förgyllas. Detta sednare är upphängdt på väl utglödgade, mjuka, med silfver öfverdragna koppartrådar i guldlösnin- gen, i hvilken äfven det förut omnämda guldblec- ket är sänkt. Genom den galvaniska processen af- löses från blecket lika mycket guld, som genom förgyllningen borttages från vätskan, hvars guldhalt således beständigt blifver oförändrad. Man kan följaktligen, derigenom att guldtråden och blecket tid efter annan vägas, af vigtsförlusten bedöma för- gyllningens fortgång. Den elektriska strömmen får ej vara för stark, emedan guldets färg då blir oren. Guldlösningen användes efter omständigheterna kall eller varm (38° till 60°); i det sednare fallet går 42 WOOL- RICHS magneto elektrisk: förgyll- ning. förgyllningen skyndsammare. En misslyckad för- gyllning kan lätt borttagas derigenom att appara- tens poler ombytas, sä att det förgyllda föremålet kommer i förening med kopparpolen. Guldets af- lösning går fortare ju varmare vätskan hålles. — Man bedrager sig ganska mycket, om man anser för fullständig en sådan förgyllning som erhålles då matta eller polerade metallarbeten endast några minuter behandlas i guldvätskan, ty denna förgyll- ning visar sig matt eller blank blott derigenom att metallpiecens yta synes genom den tunna guld- hinnan. Förgyllningen har ej någon varaktighet, förr än den alldeles döljer den underliggande me- tallen och antagit en matt yta. Den kan likväl äfven då icke anses vara stark, emedan den ej in- nehåller mer än ungefär hälften så mycket guld som åtgår till en eld förgyll ning af lika utseende. — Då arbetet under förgyllningen behöfver vid- röras, måste detta alltid ske med våta händer, du- kar eller verktyg, men aldrig med torra fingrarna, emedan dessa åstadkomma fläckar, som ofta ej kun- na borttagas 8). J. S. WOOLRICH i Birmingham begagnar, i stället för galvanisk apparat, en magneto-elektrisk >rotåtionsmachin till metallers förgyllning. Förde- larne af detta förgyllningssätt bestå deri, att den magneto-elektriska machinen är långt varaktigare och verkar mycket mera regelbundet än ett galva- niskt batteri. Den af WOOLRICH föreskrifna för- gyllningsvätskan är en lösning af guldoxidhydrat i svafvelsyrligt kali, beredt genom inledning af svaf- velsyrlighetsgas i en lösning af 14 vigtsdelar rent 8) Verhandlungen des Vereins zur Beförderung des Ge- verbfieisses in Preussen 1843, 5 Lieferung. — DINGLER‘s Polytechnisches Journal Band. 90, s. 437. 43 kolsyradt kali och 15 vigtsdelar vatten, med den försigtighet, att alkalit blir jemt neutraliseradt och fritt från öfverskott af svafvelsyrlighet 9). FRANKENSTEIN har i en utgifven afhandlingFRANKEK- beskrifvit en hydroelektrisk kontaktsförgyllning, hvil- STEUNS, ken verkställes derigenom, att metallen, som skall förgyll- förgyllas, sättes i beröring med zink i en guldlös- Din°‘ ning, så att dessa tre kroppar bilda en galvanisk kedja utan porös mellanvägg och följaktligen utan konstant verkan. Förgyllningsvätskan kan beredas af 1 del chlorguld, 10 delar blodlutsalt, 10 delar koksalt och 50 delar vatten, eller ännu bättre af 1 del chlorguld, 6 delar blodlutsalt, 10 delar kok- salt och 10 (50?) vatten. — FEHLING, som pröfvat FRANKENSTEINS uppgifter, har begagnat den vanliga lösningen af chlorguld, blodlutsalt och cyankalium, men försatt med 4 till 6 lod koksalt på hvarje E. vätska. — Sedan det arbete, som skall förgyllas, blifvit väl rengjordt, nedsänkes det i guldvätskan i beröring med en tråd eller remsa af zink, som blott till en liten del bör betäckas af vätskan, emedan guld äfven afsätter sig på zinken, hvarjemte, i syn- nerhet om vätskan icke är kokhet, en fällning af chlorzink uppkommer. Ju varmare vätskan hålles, desto fortare går förgyllningen. Tid efter annan upptages den förgyllda metallen tillika med zinken och rengöras, på det att den metalliska kontakten emellan båda må bibehållas.FEHLING fann att ett försilfradt kopparbleck af 50 qvadratcentimeters yta (25 qvadratccnti meter på hvardera sidan) upptog i hvarje minut, vid 100° temperatur, 6 milligrammer. 9) The London Journal of Arts, 1843, Vol. 22, s. 460. — The Repertory of Patent Inventions, 1843 Vol. 1, s. 210. — Dingler’s Polytechniches Journal, Band. 88, sid. 48. 44 vid 80° ungefår 33 milligrammer, vid 60° 11 mil- ligrammer, vid 40° omkring 0,9 milligrammer och vid 15° ungelär 0,4 milligrammer guld. — Ehuru denna method, i anseende till sin enkelhet, kan vara af värde för arbeten i smått, är densamma likväl icke användbar i stort, emedan zinken äfven förgyller sig och derigenom förorsakar en betydlig guldförlust, hvarjemte den elektriska strömmen för- ändras i följd af den beständigt altagande koncen- treringsgraden hos guldlösningen, hvilken dessutom upptager zink och deraf orenas ,0). Galvanisk Galvanisk försilfring genom kontakt åstadkom- Metboder mes lättare än kontaktsförgyllning, emedan den for- E af drar svagare elektriska strömmar än denna sednare. KAISER, ELSNER och Kaiser begagnade en silfvervätska, som ERAN- bereddes af chlorsilfver, utfäldt med koksalt ur en JEWRE- utspädd lösning af 2 lod silfver i salpetersyra, och inoff, sedan upplöst i 6 lod blodlutsalt och 21 F&. vatten Hossauer , - 1 , . och samt försatt med 4 lod kaustik ammoniak; hvilken WooL- blandning kokades 1 timme under omrörning och RICH. • O ersättning af det bortdunstade vattnet, hvarefter den afsilades från den bruna fällningen. Försilfringen blef i början rent hvit, men antog ofta emot slutet en dragning i grått eller gult. ELSNER har funnit, att en tjenligare försilfringsvätska erhålles, om man upplöser 1 lod krystalliserad salpetersyrad silfver- oxid i 1 26. regnvatten och tillsätter en lösning af högst 2 eller 3 lod cyankalium, till dess att den i början uppkommande fällningen löses, hvarefter vät- skan försättes med så mycket kolsyradt natron, att hon reagerar alkaliskt. Stundom stadnar litet cy- ansyrad eller äfven kolsyrad silfveroxid olöst, i hvil- 10) DINGLER‘s Polytechnisches Journal, Band. 87, s. 290. — Polytechnisches Central-Blatt, 1843, Band. 2, s. 164, 168 och 172. 45 ket fall vätskan bör silas. Vid försilfringen iakt- tages, att zinken emellanåt rengöres med saltsyra och vätskan afsilas från utfälld cyanzink, att icke olika metaller försilfras i samma vätska, och att silfverlösningen, i mån som den försvagas, åter för- stärkes genom tillsats af salpetersyrad silfveroxid. — En concentrerad lösning af cyansilfver i cyan- kalium gifver en skön matt försilfring, en utspädd lösning deremot en glänsande hvit. Genom en till- sats af litet guld får försilfringen en dragning i grönt. All försilfring, äfven på polerade metaller är ursprungligen matt; endast då de elektriska strömmarna äro mycket svaga, blir den genast glän- sande. Denna försilfring låter ganska väl polera sig, dock bör den största sorgfällighet vid metal- lens rengöring iakttagas’). FRANKENSTEIN föreskri fver till kontaktsförsilf- ring en lösning af 1 del chlorsilfver, 5 delar blod- lutsalt, 5 delar kolsyradt kali, 2 delar koksalt och 5 delar kaustik ammoniak. Blandningen kokas 1 till 3 timme, hvarefter den klara lösningen afhälles. — En ganska vacker försilfring erhålles äfven om 1 & lösning af chlorsilfver i cyankalium försättes med 6 lod koksalt 2). Till galvanisk försilfring på gjutjern nyttjar JEWREINOFF en på följande sätt beredd silfverlös- ning: En blandning af 8 delar fullkomligt vatten- fritt finrifvet blodlutsalt och 3 delar rent och torrt kolsyradt kali smältes i en grafitdegel, vid svag rödglödgningshetta, till dess att massan nästan blifvit stilla flytande och ett på ändan af ett glasrör der- af upptaget prof visar sig vara nära genomskin- 1) Polytechnisches Central-Blatt, 1843, Band. 2, s. 173. 2) DINGLER‘s Polytechnisches Journal. Band. 87, s. 295. 46 ligt, h varefter saltmassan utgjutes i ett koniskt jern- kärl, med den försigtighet, att det vid degelns bot- ten och sidor frånskilda koljernet icke medföljer. Man erhåller på detta sätt ett hvitt salt, som be- står af cyankalium, blandadt med något mer än z af sin vigt cyansyradt kali, och måste förvaras torrt i väl tillslutna kärl, emedan det sönderdelas af luf- tens kolsyra. Det torra saltet blandas i en flaska med nyss fäldt och ännu vått chlorsilfver, hvaref- ter denna blandning öfvergjutes med kallt vatten och skakas länge. Man bör härvid undvika ett öf- verskott af cyankalium, och derföre tillsätta litet mera chlorsilfver än som kan upplösas. Vätskan filtreras sedan, hvarvid den genomgår vattenklar och lemnar på filtrum koljern och olöst chlorsilfver. — Försilfringen verkställes med tillhjelp af ett enda galvaniskt par, bestående af zink och en kolcylin- der, åtskilda med ett cylindriskt kärl af bränd lera. Denna apparat ställes i ett glaskärl innehållande utspädd svafvelsyra; i lerkärlet deremot gjutes ut- spädd salpetersyra. Gjutjernarbetet, som skall för- silfras, rengöres väl och hänges i silfverlösningen på en från zinkpolen gående ledningstråd, under det att en med kolcylindern förenad platinaplåt ned- sänkes i lösningen på något afstånd från jernpjesen. — Massan till kolcylindrar för den galvaniska ap- paraten beredes, enligt JEWREINOFF bast af 5 delar fin- rifna cokes, 8 delar kolpulver och 2 delar rågmjöl. Sedan cylindrarne torkat, brännas de i lerkapslar, i hvilkas lock en liten öppning för gasernas ut- släppande är gjord 3). HOSSAUER använder en försilfringsvätska af 30 delar salpetersyrad silfveroxid upplösta i en lösning 3) DINGLER‘s Polytechnisches Journal, Band. 89, s. 125. — Polytechnisches Central-Blatt, 1843, Band. 2, s. 175. 47 af 2000 delar regnvatten och 75 delar blodlutsalt, hvilket sednare förut blifvit smält som till bered- ningen af HOSSAUERS förut omtalade guldlösning. Blandningen bålles något varm och omröres tidtals med en glasstång. Efter högst 2 timmar är silf- versaltet upplöst. Vätskan kokas då i 15 till 20 minuter, utspädes med 5000 delar vatten, uppko- kas ännu en gång och silas sedan den svalnat. Försilfringen sker medelst samma galvaniska appa- rat, som begagnas vid förgyllningen. Från den po- sitiva polen går en silfvertråd, förenad med ett bleck af samma metall, hvilket är nedsänkt i vät- skan, hvari det arbete, som skall försilfras, hänger på en ledningstråd från den motsatta polen. Silf- verblecket upplöses i samma förhållande som för- silfringen fortgår, så att äfven här vätskan bestän- digt bibehålies vid samma halt. Till försilfringen användes vätskan alltid kall. — För öfrigt gälla här samma anmärkningar, som af HOSSAUER blifvit gjorda angående galvanisk förgyllning4). Till magneto-elektrisk försilfring upplöser WOOL- RICH salpetersyrad silfveroxid i vatten och blan- dar det med en neutral lösning af svafvelsyrligt kali, så länge som någon fällning erhålles. Denna fällning upptages på ett filtrum, tvättas och upp- löses sedan i nyssnämda lösning af svafvelsyrligt kali, tillsatt i öfverskott 5). 4) Verhandlungen des Vereins zur Beförderung des Ge- werbfleisses in Preussen, 1843, 5:te Lieferung. — Dingler’s Polytechnisches Journal, Band. 90, sid. 442. 5) The Mechanics Magazine, Febr. 1843, sid. 146. — The London Journal of Arts, 1843, Vol. 22, sid. 460.— The Repertory of Patent Inventions, 1843, Vol. 1, s. 210. — Dingleb’s Polytechnisches Journal, Band 88, sid. 48. 48 MOUREYS Enligt MOUREY skall den gulaktiga färg, som girva gai-galvanisk försilfring ofta får, härröra af basiskt cy- vaniskför-ansilfver, som fästat sig i ytan och småningom sön- en vark-derdelas af ljuset. MOUREY har funnit att denna "het."7 ganska betydliga olägenhet kan fullkomligt före- kommas, derigenom, att det försilfrade arbetet öl- verstrykes någorlunda tjockt med en deg af borax och vatten och derefter upphettas i en muffelugn till körsbärsröd glödgning, vid hvilken temperatur det hålles till dess att boraxbetäckningen blifvit smält. Arbetet doppas sedan i en mycket utspädd svafvelsyra, som kan användas varm, hvarefter det tvättas med vatten och torkas med varm sågspån samt slutligen uppvärmes till den möjligen qvar- varande fuktighetens aflägsnande. Försilfringen får härigenom en skön matt hvithet, som bibehåller sig oförändrad 6). Galvanisk En fullgod galvanisk platinering synes hittills Rhgjnar icke hafva blifvit erhållen. — BöTTCER, som fun- BOTFogr nit det af RUOLZ uppgifna platineringssättet, medelst FEHLiNG.en lösning af kalium-platinachlorid i kaustik kali- lut, icke uppfylla ändamålet, har nu med framgång begagnat en kokhet lösning af platinasalmiak i vat- ten, försatt, sedan den kallnat, med litet kaustik ammoniak. Med denna vätska, använd något varm, och medelst ett konstant batteri har en tämligen stark spegelblänk platinabeläggning blifvit utfäld på en väl polerad kopparskål, i hvilken den starkaste salpetersyra derefter kunde kokas, utan af skålen deraf det minsta blef angripen, sedan likväl plati- neringen förut blifvit sorgfälligt behandlad med po- lerstålet. 6) Comptes rendus Apr. 1843, N:o 14. — DINGLER‘s Po- lytechnisches Journal, Band. 88, s. 205. — Polytech- nisches Central-Blatt, 1843, Band. 2, sid. 174. 49 lerstålet. I anseende till platinasalmiakens ringa löslighet blir vätskan snart uttömd, och måste der- före ofta ombytas 7). FEHLING har, på messing och koppar, genom blott beröring med zink efter FRANKENSTEINS me- thod, i en lösning af 1 del platinachlorid och 20 delar koksalt i 100 delar vatten, försatt med litet kaustik ammoniak, erhållit en god platinering. Inom 3 timmar öfverdrogs ett kopparbleck af 50 qva- dratcentimeters yta med 220 milligrammer platina 6). Till galvanisk utfällning af ett kopparöfver-Galvanisk 1 " • 1 1 1 T 1 - förkopp- drag pa zink och Jern,.foreskrfver ELSNER att upp- ring på lösa 1 del kopparvitriol i 12 delar vatten och till- zjpkn.,°at sätta, under omrörning, så mycket cyancalium, att ELSNER. den fällning, som i början bildas, upplöses. Här- till åtgå 2} till 3 delar cyankalium. Vätskan silas derefter genom hvitt olimmadt papper. Vätskans beredning, i synnerhet i stort, bör ske antingen i fria luften eller under en skorsten med starkt drag. Till den galvaniska strömmens åstadkom- mande begagnar ELSNER ett tre- eller fyra-parigt konstant DANIELLS batteri. Kopparlösningen be- höfver ej hållas varmare än 23° till 25°. Lednings- trådarna kunna vara af utglödgad, med sand sku- rad koppartråd. Den positiva tråden böjes flera hvarf omkring den zink- eller jernpjes, som skall förkoppras, likväl så, att denna sednare ej kommer i beröring med tråden. Om man med denna tråd förenar ett kopparbleck, så upplöses detta oupp- 7) Annalen der Chemie und Pharmacie, Sept. 1843. s. 342. — DINGLER‘s Polytechnisches Journal, Band. 90, s. 365. 8) Dingler’s Polytechnisches Journal, Band. 87, s. 296. — Polytechnisches Central-Blatt, 1843, Band. 2, s. 175. Prof. Pasch’s Årsberättelse för år i844' 4 50 hörligt, hvarigenom vätskans kopparhalt bibehåller sig oförändrad. Föremålet som skall ofverdragas med koppar, bör förut väl renas genom skurning med cremor tartari och sand, utrörda med litet vatten, hvarefter det sköljes och genast in hänges i apparaten. Efter slutadt arbete sköljes den för- kopprade pjesen i vatten, putsas med en borste och cremor tartari och aftorkas väl med rent linne 9). Galvanisk Vid galvanisk bronzering utfällas icke metal- Hng. lerna i samma förhållande, hvari de finnas i den använda lösningen. Ruolz erhöll, utur en lösning af 30 delar cyankoppar och 10 delar tennoxid i cyankalium, en bronz, hvars tennhalt utgjorde om- kring 10 procent. FEHLING upplöste 4 lod kop- parvitriol och 8 lod cyankalium i 2 H. vatten, med tillsats af 11 qvintin tennoxid, löst i kaustikt kali. Han fann att tennoxiden snart afskilde sig ur vätskan, som slutligen gaf endast koppar. — ELSNER har, på jern och zink, erhållit en varaktig grågul bronz, som låter polera sig, utur en lösning af 2 lod kopparvitriol i 2 2. vatten med tillsats af 2 qvintin tennchlorid, kokade med kaustikt kali i öfverskott ‘0). Galvanisk Galvanisk förtenning på gjutjern och zink har ning, af ELSNER åstadkommit med en af 14 till 2 lod tenn- Elsner. chlorid och 2 86. vatten beredd lösning, försatt med så mycket kaustikt- kali, att den i början bildade 9) Verhandlungen des Vereins zur Beförderung des Ge- verbfleisses in Preussen, 1843, 2 Lieferung. —DINGLER‘s Polytechnisches Journal, Band. 89, s. 26. — Polytech- nisches Central-Blatt, 1843, Band. 2, s. 176. 10) Verhandlungen des Vereins zur Beförderung des Ge- verbfleisses in Preussen, 1843, 2 Lieferung. — DINGLER‘s Polytechnisches Journal, Band. 89, s. 32. - Polytech- nisches Central-Blatt, 1843, s. 176. 51 fällningen blifvit upplöst Jernet eller zinken, som böra vara väl rengjorda och oxidfria, erhålla, i nämde vätska, under användande af en svag elek- trisk ström, inom 8 eller 10 timmar en matt för- tenning, som kan poleras och väl uthärdar skur- ning med sand. Ar den elektriska strömmen för stark, fastnar icke det utfällda tennet utan frånskil- jer sig i lösa kristalliniska fjäll'). Med bly kan, enligt ELSNER, gjutjern ganska Cnly- väl galvaniskt ofverdragas i en mättad klar lösning blyöfver- af blyglete i kaustik kalilut af 1,33 egentlig vigt. E7S,P4 Den elektriska strömmen bör härvid vara ganska Elsner. svag, om blybetäckningen skall blifva fast och sam- manhängande. Vätskan kan bibehållas vid samma halt, antingen genom tillsats af blyglete, eller der- igenom att ett stycke bly förenas med den positiva ledningstråden. Efter några dagar blir det utfällda blylagret tillräckligt tjockt för att skydda jernet emot rost2). BÖTTGER har genom en mängd anställda för- Galva- sök funnit, att metallers galvaniska öfverdragningveräragaf med nickel bäst åstadkommes medelst svafvelsyrad nickel på ammoniak-nickeloxid, hvaremot den af RUOLZ före- och mes- skrifna lösningen af cyannickel och cyankalium vi- böttger. sat sig vara mindre användbar. Äfven under en längre fortsatt inverkan af en konstant galvanisk ström utfälles ur en lösning af det förstnämda sal- 1) Verhandlungen des Vereins zur Beförderung des Ge- verbfleisses in Preussen, 1843, 2 Lieferung. — Dingler’s Polytechnisches Journal, Band. 89, s. 35 — Poly- technisches Central-Blatt, 1843, Band 2, s. 177. 2) Verhandlungen des Vereins zur Beförderung des Ge- verbfleisses in Preussen 1843, 2. Lieferung. —DINGLER‘s Polytechnisches Journal, Band. 89, sid. 33. — Poly- technisches Central-Blatt, 1843, Band. 2, s. 176. 52 tet, på koppar, ett spegelblankt nästan silfverhvitt lager af nickel 3). Krukma- Bröderna HARDTMUTH i Wien hafva uppfun- KdTC^ods A 4 Blyfri gla-nit en blyfri glasur för lerkärl, hvilken tillvunnit leSKä.RÅacsig en förtjent uppmärksamhet. Denna glasur be- HAndr- redes af borax, fältspat och krukmakarelera. Fält- och af spaten glödgas i sträng hetta och finmales sedan. BEANA- Leran males, finsiktas och brännes till dess hon an- tagit en röd färg. Till 50 delar fältspat och 50 delar lera tages sedan 100 delar borax, och dessa ämnen blandas noga och smältas till förglasning i kas- settlar af eldfast lera, hvdka man förut invändigt öfver- dragit med ett 1 tum tjockt lager afqvarts, som blifvit bränd och malen samt sedan utrörd med vatten till en tjock välling. Genom detta qvartsöfverdrag hindras glasurmassan att fastna vid kassettlarne. — Lerkärlens glasering och bränning verkställas på de vanliga sätten, men kärlen måste före glaseringen råbrännas. — Detta glaseringssätt har blifvit pröf- vadt af D:r MOLDENHAUER och kakelugnsfabrikanten GÄRTLER i Darmstadt, hvilka tillika försökte en an- nan glasurmassa af 100 delar borax, 20 delar krukmakarelera, 22 delar qvartssand och 12 delar pottaska, för att undvika användandet af fältspat. Denna sednare blandning smältes, finmaldes och lades med vatten på råbrända lerkärl, hvilka sedan brändes tillika med annat krukmakaregods. Gla- suren, som visade sig något mera lättsmält än den HARDTMUTHska, hade likasom denna sednare en vac- ker, i blek röd t dragande gul färg. — Det enda, som emot denna glasering kan anmärkas, är dess kostnad, i anseende till så väl boraxens höga pris, 3) Annalen der Chemie und Pharmacie, Sept. 1843, s. 342. — Dinglers Polytechnisches Journal, Band. 90, s. 365. 53 som älven dertill att glasurmassan måste förut smäl- tas och godset råbrännas 4). BERNAGOUD i Mainz har uppgifvit en blyfri glasurmassa, som icke innehåller borax. Den består af 100 delar qvartssand, 80 delar renad pottaska, 10 delar salpeter och 20 delar torr, nyss släckt kalk, hvilka ämnen smältas under ofta skeende om- rörning i en grafitdegel eller i en reverberugn, till dess att blandningen flyter utan pösning. Den smäl- ta blandningen utgjutes på en ren jernplåt och fin- males sedan den kallnat. Lerkärlen, förut svagt råbrända, genomdränkas med vatten, hvarefter de jemt öfversiktas med glasurmjölet och brännas på vanligt sätt. — Denna glasur emotstår, nästan lika så väl som glas, inverkan af syror, och kan färgas genom tillsats af smalts eller metalloxider °). SCHNEIDER i Mainz och GÄRTLER i DarmstadtGlasur af hafva försökt lerkärls glasering med masugnsslagg, °) "sägg.!5 men funnit att denna smälter först vid en värme- grad då lerkärlen börja mjukna, i följd hvaraf dessa blifva för hårdt brända 7). J. A. FanshåWE har i England uttagit patentKautschul. på ett, af kautschuk, genom inknådning af hår, ull we"T och andra ämnen beredt, till flera behof använd- kaut- i I . schukstyg. bart tyg. — 1 ill skeppstorhydning sammansattes en massa af 15 2^ kautschuk, 1 E. beck, 2 F. harts och 1 &. svafvel, hvilka ämnen inläggas i ett med anga utomkring upphettadt cylindriskt jernkärl, uti hvilket en med taggar beklädd vals löper omkring 4) DINGLER‘s Polytechnisches Journal, Band. 88, sid. 135. Polytechnisches Central-Blatt, 1843, Band. 1, s. 571. *) Dingler’s Polytechnisches Journal, Band. 88, s. 138. — Polytechnisches Central-Blatt, 1843, Band. 1, s. 573. 6 Se Årsberättelsen 1843, sid. 28. ‘) DINGLER‘s Polytechnisches Journal, Band. 88, s. 139. 54 sin axel. Under det blandningen på detta sätt ar- betas, tillägges till densamma sa mycket hår, som den kan upptaga, eller ungefär 3 U. Efter om- kring 1 timme uttages den sammanknådade massan och föres emellan ett par ihåliga valsar, hvilka ge- nom inledd ånga hållas uppvärmda till 38°. Då densamma blifvit utvalsad till 1 tums tjocklek, be- lägges den på båda sidor med kardadt hår, hvar- efter den åter ledes emellan valsarne, som emed- lertid blifvit mera närmade hvarandra. På detta sätt fortfares, till dess att kautschukmassan uppta- git omkring 48 2^ hår och blifvit utvalsad till en tjocklek af 2’0 tum. — Då kautschukstyget skall användas till taktäckning, föreskrifver FANSHAWE ull i stället för hår, jemte tillsats af krita eller ockra förut sammanrörd med en lösning af 2 C8. lim och 3 &. alun, torkad och malen. — Kautschukstyget kan begagnas till tält, packduk, golfmattor och ta- peter, om det vid sista valsningen belägges och samman valsas med en väf af bomull, lin eller hampa. Det kan sedan målas eller tryckas med färger 8). Gummi- A. JEFFERY i London har uppfunnit ett kitt, JEFFEAYs som kan kallas marinlim (marine glue), och hvil- marinlim, ket är ämnadt att användas till sammanfogning af mastdelar och annat trädvirke på fartyg. Detta kitt kan beredas antingen med eller utan kautschuk. I förra fallet begjutes 1 E. sönderskuren kautschuk med 61 kanna petroleum och omröres ofta till dess att den blifvit fullkomligt upplöst, hvilket sker inom 10 eller 12 dagar. Till 1 vigtsdel af den- na lösning sätter man 2 vigtsdelar gummilacca, och blandningen upphettas under omrörning i ett 3) The London Journal of Arts. 1843, Vol. 22, sid. 110. DINGLER‘s Polytechnisches Journal, Band. 88, s. 126. 55 med kran försedt jernkärl till dess alt gummilaccan är upplöst och jemt fördelad, hvarefter den ännu uttappas het på stenskifvor för att afkylas. — Ma- rinlim utan kautschuk erhålles, då gummilacca en- samt, på förenämde sätt, upplöses i sin halfva vigt petroleum. — Då marinlimmet skall begagnas upp- hettas det i ett jernkärl till omkring 122° och strykes derefter genast på ytorna som skola före- nas; men emedan det efter påstrykningen snart stelnar, måste det, innan samman fognin gen sker, uppvärmas med ett hett jern, eller på annat sätt, till 60°. •— Sprickor i träd botas genom fyllning med marinlimmet9). Till undersökning af de i handeln förekom- Varors mande, icke kemiskt rena syrors halt eller styrka"nAeng!h- är, af bekanta orsaker, areometern ej fullt tillför- litlig och kan i åtskilliga fall, t. ex. då ättika skall pröfvas, icke begagnas. De methoder åter, hvilka Pröfning af syrors halt. FRESENIUS och grunda sig på mättandet af vägda qvantiteter syra WILL. med kolsyrade alkalier eller ren kolsyrad kalk, kunna, genom temperaturens inflytelse och svårig- heten att träffa rätta mättningspunkten, lätt blifva vilseledande. FRESENIUS och WILL hafva i en ut- gifven afhandling beskrifvit ett nytt pröfningssätt, hvilket är mycket noggrannare än de förut använ- da, men har likväl med dessa gemensam den ofull- komligheten, att det ej tillkännagiver en inbland- ning af främmande syror, hvilkas närvaro måste genom särskilt kemisk undersökning utrönas, i fall så skulle behöfvas. Denna nya mel bod beror der- på, att man mättar en vägd andel af syran med rent natronbicarbonat och bestämmer vigten af den 2) The Repertory of Patent Inventions, 1843, Vol 1, s. 44. — DINGLER‘s Polytechnisches Journal, Band. 87, sid. 157. 56 utdrifna kolsyran. Apparaten härtill utgöres af tvenne små kolfvar af tunnt glas, hvilka må be- nämnas A och B, den förre inrymmande 4 till 5, och den sednare 3 till 4 lod vatten. I hvardera kolfven är insatt en mjuk och tät kork, genom hvilken 2 hål äro borrade. Genom det ena af dessa inskjutes i A ett rakt och i båda ändarne öppet glasrör, som går ned till kolfvens botten, och hvilket må kallas a. 1 kolfven B inskjutes äf- ven ett dylikt rör b, men som slutar straxt under korken. De återstående hälen tjena till de båda kolfvarnes förenande medelst ett sifonformigt böjdt glasrör, hvaraf den längre delen nedskjutes till bottnen i kolfven B, och den kortare blott genom korken i A. Man inväger i kolfven A syran som skall pröfvas, och tillsätter så mycket vatten, att kolfven fylles till en tredjedel. Sedan inpackar man i ett litet, i ena ändan tillsmält glasrör natronbi- carbonat, binder en enkel silkesända vid öfre delen af röret och nedsänker detta i kolfven A, dock ej så djupt att det träffas af syran, hvarefter man med korken fastklämmer silkesändan. I kolfven B inhälles concentrerad svafvelsyra och röret a tillslu- tes med en vaxpropp. Hela apparaten väges nu, hvarefter man lossar litet korken i A, så att röret med natronbicarbonatet nedfaller i kolfven, hvilken derefter genast tillslutas genom korkens tilltryc- kande. Natronsaltet upplöses och sönderdelas af syran i kolfven A, och den frigjorda kolsyran går genom det sifonformiga föreningsröret till kolfven B, der hon genomstryker svafvelsyran och sedan bortgår genom röret b. Så snart som ingen gas- utveckling vidare förmärkes, uppvärmer man kolf- ven A för att utdrifva den absorberade kolsyran, hvarefter man borttager vaxproppen från a och suger försigtigt luft genom röret b, till dess att 57 apparaten icke mera innehåller någon kolsyra. Ap- paraten väges nu åter, då vigtförlusten utvisar vig- ten af den bortgångna kolsyran. Om profvet skall blifva riktigt, måste alltid mera natronbicarbonat användas än syran i A kau sönderdela. — Den vigtförminskning, räknad i centigrammer, som ap- paraten lider genom kolsyrans bortgång, angifver omedelbart den procentiska balten af ren vattenfri syra, om till profvet tages af Svafvelsyra 0,911 grammer, af Salpetersyra 1,231 — af Saltsyra 0,827 — af Citronsyra 1,318 — af Vinsyra 1,498 — af Ättiksyra 1,159 — Så små qvantiteter i ro lik väl icke an vändba hvarföre man tager en så stor multipel af dem, att vigten af bortgången kolsyra kommer att ut- göra 1 till 2 grammer, hvarefter man med den tagna multiplikatorn dividerar den i centigrammer räknade vigtförlusten. T. ex. af Engelsk svafvel- syra kan man använda till profvet 2 X 0,911 = 1,822 grammer och dividera vigtsförlusten med 2; af ut- spädd svafvelsyra 10 X 0,911 = 9,110 grammer och sedan dividera med 10. Af ättika måste man taga 60 till 100 gånger 1,159 och dividera vigtsförlusten med den motsvarande multiplikatorn 10). 10) Neue Verfahrungsweisen zur Prufung des Potasche und Soda, der aschen, der Säuren, insbesondere des Essigs, so wie des Braunsteins auf ihren wahren Gehalt und Handelswerth, von D:r R. FRESENIUS und D:r H. WILL. Heidelberg 1843. — Dingler’s Polytechnisches Journal Band. 90, sid. 210. — Polytechnisches Central-Blatt, 1843 Band. 2, s. 393. 58 Alkalicrs Fresenius och WILL föreslå äfven att, då PrÖfgi"g pottaska eller soda skola pröfvas, beräkna deras FRESENiUshalt af kolsyradt alkali efter vigten af den kolsyra, Will som utvecklas vid deras mättning med svafvelsyra; hvilken method är både enklare och mycket säk- rare än de hittills föreskrifna alkalimeterpröfven. — I pottaskan förekomma, utom det neutrala kol- syrade kalit, alltid svafvelsyradt kali, chlorkalium, kiselsyradt kali och kiseljord och stundom äfven kaustikt och halfannan-gång kolsyradt kali, kolsy- radt natron, fosforsyradt kali, svafvelkalium och åtskilliga olösliga kalk-, talkjords- och jernsalter. Alla olösliga salter bortskaffas derigenom att prof- vet utlakas med vatten och endast lösningen an- vändes. Svafvelsyrade, fosforsyrade och kiselsyrade salter äro utan inflytande, då den af Fresenius och WILL föreslagna pröfningsmethoden följes. Chlor- kalium gifver väl, genom sönderdelningen ined svaf- velsyra, saltsyra, men denna qvarstannar i lösnin- gen. Svafvelkalium utvecklar svafvelvätgas, men detta kan förekommas och profvet försättes med litet neutralt chrornsyradt kali. En halt af kolsy- radt natron blir väl räknad såsom kolsyradt kali, men detta är af ingen betydenhet, emedan hela alkali-eqvivalenten i alla fall blir riktig, om ock den absoluta vigtsqvantiteten skulle afvika något genom skilnaden emellan kalits och natronets atom- vigter. Om pottaskan innehåller kaustikt kali, så bör detta, före pröfningen, med kolsyrad ammo- niak förvandlas till kolsyradt. Stundom förekom- mer halfannan-gång kolsyradt kali i pottaskan, men detta föranleder ej till något väsendtligt fel, eme- dan pottaskan alltid, för vattenhaltens bestämman- de, måste upphettas, hvarvid den öfverskjutande kolsyran utdrifves. — Hvad soda angår, så är här endast fråga om den fabriksmessigt tillverkade, då 59 sådan soda, som erhålles genom hafsväxters brän- ning, nu mera sällan förekommer. Sodan kan in- nehålla kaustikt, halfannan-gång och tvåfaldt kolsy- radt natron, chlornatrium, svafvelsyradt, kiselsyradt, svafvelsyrligt och undersvafvelsyrligt natron, svaf- velnatrium, svafvelkalium, kaustik kalk, kolsyrad kalk och kol. Om upphäfvandet af dessa ämnens inverkan på profvet gäller alldeles det som förut blifvit nämdt. Det svafvelsyrliga och det under- svafvelsyrliga saltet sönderdelas och göres overk- samma lika som svafvelmetallerna, nemligen genom en tillsats af neutralt chrornsyradt kali. — En huf- vudsak vid alla alkalimetriska undersökningar är vattenhaltens frånskiljande och bestämmande. Den funna kolsyran gifver sedan den pröfvade pottaskans eller sodans balt i vattenfritt tillstånd. — De sär- skilta föreskrifterna för pottaskas och sodas pröf- ning, hvilken verkställes med alldeles samma appa- rat som af Fresenius och WILL begagnas vid sy- rors undersökning, och som här förut blifvit be- sk rifven, äro följande: 1. Pottaska. Framför allt bör undersökas om pottaskan innehåller kolsyrade jordsalter, svafvelka- lium eller kaustikt kali. Om pottaskan löser sig klart i rent vatten, så finnes deri intet kolsyradt jordsalt. Lemnar hon deremot en återstod, så ut- tvättar man denna med hett regnvatten, till dess att det genomgående icke mera reagerar alkaliskt, och öfvergjuter det olösta med ättika. Uppkom- mer härvid en fräsning, så kan endast den i vat- ten lösliga delen af pottaskan användas till prof- vet. En halt af svafvelkalium upptäckes lättast om pottaskan fuktas med en lösning af vanlig half- annangång kolsyrad ammoniak, hvarvid genast upp- kommer en utveckling af svafvelammonium, som lätt igenkännes af sin lukt och sin egenskap att 60 svärta ett med blysockerlösning fuktadt papper. För att utröna om kaustikt kali är närvarande, blandar man 1 del af pottaskan med 3 delar rent chlorbarium och öfvergjuter denna blandning med kokhett regnvatten, omrörer den, låter den sedan klarna och pröfvar lösningen med gurkmejpapper. Blir detta brunt så är kaustikt kali förhanden, om man förut funnit pottaskan innehålla svafvel- kalium, så kan man utan vidare pröfning med sä- kerhet antaga att äfven kaustikt kali finnes deri. — Efter dessa förberedande undersökningar be- stämmer man först pottaskans vattenhalt. Härtill nyttjas en liten jernbleckskål af 2 tums diameter och försedd med ett löst slutande lock. Man sätter denna tillika med en 10 grammers vigt på den ena skålen af en våg, hvars andra skål man lastar med små blyhagel och jerntrådsbitar, till dess att vågen kommer i jemvigt. Man uttager derefter af den pottaska, som skall undersökas, prof på flera stäl- len och pulveriserar dem i en fullkomligt torr mortel. Sedan borttages 10-grammvigten från vå- gen och man inlägger i jernbleckskålen så mycket af den pulveriserade pottaskan, att vågens jemvigt återställes. De på detta sätt alvägda 10 grammer pottaska upphettar man nu i den lilla skålen öfver en spritlampa, till dess att ett öfver pottaskan hål- let kallt glas icke mera beslås med vattenånga. Man betäcker då skålen med sitt lock, låter henne kallna och sätter henne sedan åter på vågen samt tillägger så många decigrammer, som nu fordras tdl jemvigt. Antalet af dessa decigrammer tillkän- nagifver omedelbarligen procenten af vattenhalt. In- nehöll pottaskan surt kolsyradt kali, så adderar sig vigten af den bortgångna öfverskjutande syran till vattenhalten, hvilket fel här icke är af någon be- tydenhet. — Af den på förenämda sätt från vatten 61 befriade pottaskan af väger man 6,29 grammer i en fullkomligt torr glas eller porslinsskål. Innehåller pottaskan intet af de förut uppgifna främmande ämnen, så kan kolsyreprofvet genast företagas. Aro kolsyrade jordarter närvarande, så utlakas den af- vägda pottaskan med hett regnvatten, och lösningen, afdunstad om så behöfves, användes till profvet. Innehåller pottaskan kaustikt kali, så sammanrifves det afvägda profvet med 3 till 4 delar ren qvarts- sand, och blandas sedan med 4 till } af sin vigt kolsyrad ammoniak, hvarefter denna blandning läg- ges i en liten skål, fuktas rned så mycket vatten som den kan insuga, och upphettas en stund der- efter lindrigt, til] dess att den blifvit alldeles torr. Om svafvelkalium tillika finnes i pottaskan, så må- ste den nyssnämda blandningen fuktas med kaustik ammoniak i stället för vatten och intorkas. — Med tillhjelp af den förut omtalade apparaten företages nu kolsyreprofvet på följande sätt: Kolfven B fyl- les till hälften med svafvelsyra. Den afvägda pott- askan, behandlad på något af de nyssnämda sätten inbringas i kolfven A och öfvergjutes deri med så mycket vatten att kolfven till ungefär i af sin rymd blir fylld, hvilket vatten, i fall pottaskan innehåller svafvelkalium, försättes med litet neutralt chrornsyradt kali, i hvars ställe man äfven kan be- gagna en lösning af rödt chrornsyradt kali, blan- dad med så mycket kaustik ammoniak, att vätskan blir ljusgul och får en tydlig ammoniakln kt. Här- efter intryckas korkarne lufttätt, röret a tillslutes med en vaxpropp och apparaten väges. Man ut- suger nu genom röret b luft ur apparaten. Då sugningen upphör och luft inkommer i kollven B, stiger svafvelsyra genom det sifonformiga röret öf- ver till kolfven A och nedrinner i pottasklösningen. Så ofta som den härigenom uppkommande kolsy- 62 reutvecklingen afstadnar, inskaffar man, genom för- nyad sugning, ny svafvelsyra i kolfven A, och fort- far på detta sätt till dess att svafvelsyran icke mera åstadkommer någon utveckling af kolsyra. Man borttager då vaxproppen från röret a och utsuger genom b all den kolsyra som finnes i ap- paraten, hvilken derefter lemnas att kallna och slutligen åter väges. Vigtsförlusten, beräknad i centigrammer och dividerad med 2, utmärker den pröfvade pottaskans procenthalt af kolsyradt kali. — På samma sätt sorn pottaska undersökes äfven trädaska. 2. Soda pröfvas på alldeles lika sätt som pott- aska, blott med den skilnad, att man tdl profvet tager endast 4,84 grammer från vatten befriad soda, om kolsyrans halfva vigt, beräknad i centigrammer skall uttrycka sodans procenthalt af kolsyradt na- tron. Svafvelsyrligt och undersvafvelsyrligt natron upptäckas, om en lösning af sodan drypes i en ut- spädd och med litet chrornsyradt kali färgad svaf- velsyra, med den försigtighet att icke syran mättas. Förvandlas häraf syrans rödgula färg till grön, så äro de nämda sakerna närvarande. Innehålla pottaskan eller sodan kaustikt alkali, så gör man tvenne lika prof, men det ena med och det andra utan föregången behandling med kolsyrad ammoniak. De i båda försöken erhållna vigtsförlusternas skillnad angifver, multiplicerad med 34,101, det kaustika kalit, och, multiplicerad med 29,38, det kaustika natronet i procent 1). 1) Neue Verfahrungswissen zur Prufung der Potasche und Soda, der Aschen, der Säuren, insbesondere des Essigs so wie des Braunsteins &c. von Fresenius und Will. — Dingler's Polytechnisches Journal, Band. 90, sid. 126. — Polytechnisches Central-Blatt. 1843, Band. 2, sid. 385. 63 FRÉMY har funnit, att antimonsyra bildar med Sätt att natron ett nästan olösligt salt, hvaremot det är be-NudersNha kant att antirnonsyradt kali är lätt löst. Man kan tig pott- • aska. af derföre begagna detta sednare salt till en saltlös- FRÉMY. nings pröfning på natronbalt. Det antimonsyrade natronet utfäller snart i form af ett hvitt smaklöst pulver, af hvars vigt, sedan det blifvit glödgadt, natronhalten kan beräknas. Det vattenfria saltet innehåller, på 100 delar, 84,39 delar antimonsyra och 15,61 delar natron. — För att bestämma na- tronbalten i pottaska undersöker man först dennas alkalimetriska halt af kolsyradt alkali, och afväger sedan en lika vigt af samma slags pottaska, för att utröna dess halt af kolsyradt natron. Om resulta- tet skall blifva noggrannt, måste man skilja från pottaskan de svafvelsyrade och saltsyrade alkalisalter, som deri finnas. Man mättar derföre pottaskan ined ättiksyra, afdunstar lösningen till torrhet och behandlar den torra saltmassan med kall vattenfri alkohol, som endast upplöser de ättiksyrade alkali- erna och lemnar de andra salterna olösta. Sedan man afdunstat alkohollösningen, upplöser inan den erhållna blandningen af ättiksyradt kali och natron i destillerad t vatten och fäller den med antimonsy- radt kali. Det fällda natronsaltet glödgas och vä- ges, hvarefter man beräknar natronets alkalimetriska grader och drager dessa ifrån pottaskans gradtal, då kal i balten erhålles 2). Brunstens handelsvärde bestämmes i de flestaBrunstens fall icke efter densammas manganhalt utan oftastpröfning, efter dess balt af ren mangansuperoxid eller egent-FRESENIUS ligen efter myckenheten af det syre som brunste- vI nen innehåller utöfver det som fordras till bildan- 2) Journal de Chimie médicale, Mars 1843, s. 141. — DINGLER‘s Polytechnisches Journal, Band. 88, sid. 57. 64 de af manganoxidul. Äfven måste man känna huru mycket saltsyra fordras för att af en brunstenssort erhålla en viss myckenhet chlor. Vore brunstenen ren manganmalm, så skulle åtgången af saltsyra förhålla sig såsom brunstenens förutnämda öfver- skott af syre. Men den innehåller ganska ofta ler- jord, jernoxid, kolsyrad kalk, hvilka utan nytta mätta en del af saltsyran. — Ibland methoderna till brunstens pröfning är den af BERTHIER och Thomson föreslagna den användbaraste. Den beror derpå, att 1 eqvivalent mangansuperoxid, då denne under närvaro af svafvelsyra och oxalsyra, afgifver sitt öfverskott af syre, förvandlar jemt 1 eqvivalent oxalsyra till 2 eqvivalenter kolsyra, så att följakt- ligen 2 eqvivalenter kolsyra svara emot 1 eqviva- lent öfverskjutande syra hos brunstenen. Denna method utföres mycket noggrannare genom den af Fresenius och WILL till syrors och alkaliers pröf- ning använda, förut beskrifna apparaten. — Man inväger i kolfven A 2,98 grammer af brunstenen, fint pulveriserad, tillika med 7,45 grammer neutralt oxalsyradt kali eller 5,96 grammer neutralt oxalsy- radt natron och öfvergjuter denna blandning med så mycket vatten, att kolfven fylles till en tredje- del. För öfrigt inrättar man apparaten så sorn förut blifvit nämdt, väger densamma och inbringar tidtals genom sugning på röret b, litet svafvelsyra i A, hvarmed man fortfar till dess att ingen kol- syra mera bildas och intet svart pulver mera åter- står på bottnen af A. Föröfrigt förfar man alldeles på samma sätt som vid pröfning af pottaska. Vigts- förlusten i centigrammer dividerad med 3 utvisar den undersökta brunstenens halt af ren mangansu- peroxid. — Innehåller brunstenen kolsyrade alka- liska jordarter, i hvilket fall den åstadkommer fräs- ning 65 ning med utspädd salpetersyra, så öfvergjutes det i kolfven A afvägda profvet först med salpetersyra, utblandad med 20 delar vatten och lemnas några minuter, hvarefter kolfvens innehåll utgjutes på ett filtrum, tvattas tre eller fyra gånger med rent vat- ten, och inlägges sedan åter tillika med filtrum i kolfven, hvarefter slutligen profvet behandlas såsom förut är nämdt. — Pröfningen kan äfven så an- ställas, att den angifver icke allenast den rena man- gansuperoxidhalten, utan äfven huru mycket salt- syra fordras till den pröfvade brunstenens fullstän- diga sönderdelning. Man afväger då först i kolf- ven A så mycket vanlig concentrerad svafvelsyra, som innehåller 5,47 grammer vattenfri syra. Man bör förut, antingen med en noggrann areometer eller ock på det i en föregående artikel här be- skrifna sättet, hafva utrönt svafvelsyrans styrka, hvar- efter man af följande tabell finner huru mycket syra erfordras till brunstensprofvet. l^vof. Pasch^s Årsberättelse för ur i844- 5 66 Svafvelsyrans egentliga vigt. Svafvelsyrans halt af vatten- fri syra. Den till profvet erforderliga vig- ten af svafvel- syran. 1,8485 81,54 proc. 6,708 gram. 1,8440 81,13 6,742 1,8475 80,72 6,776 1,8467 80,31 6,811 1,8460 79,90 6,846 1,8449 79,49 6,881 1,8439 79,09 6,916 1,8424 78,68 6,951 1,8410 78,28 6,987 1,8393 77,84 7,027 1,8376 77,40 7,067 1,8356 77,02 7,101 1,8336 76,65 7,136 1,8313 76,24 7,174 1,8290 75,83 7,213 1,8261 75,42 7,252 1,8233 75,02 7,291 1,8206 74,61 7,331 1,8179 74,20 7,371 1,8147 73.79 7,412 1,8115 73,39 7,453 1,8079 72,97 7,495 1,8043 72,57 7,537 Till den i kolfven A invägda syran sätter man så mycket vatten, att kolfven fylles till en fjerde- del, och derefter emellan 6,5 och 7 grammer ne- utralt oxalsyradt kali eller emellan 5,5 och 6 gram- mer neutralt oxalsyradt natron. Derefter afväger man af den finrifna brunstenen, som skall under- sökas, och som förut blifvit pröfvad på kolsyrade jordarter, 2,98 grammer uti ett glasrör, på samma 67 sätt som natronbicarbonatet vid undersökningen af syror. I ett lika beskaffadt glasrör inlägger un- gefär lika mycket eller något mer pulveriserad ren mangansuperoxid (pyrolusit). Man hänger nu det med brunstensprofvet fyllda röret på en sil- kesända i kolfven A, så att det icke kommer i be- röring med den sura vätskan, ställer apparaten på den ena vågskålen, på hvilken man tillika lägger det andra röret, som innehåller pyrolusiten, hvar- efter vågen sättes i jemvigt. Derefter låter man det förstnämda röret nedfalla i kolfven, då kolsyre- bildningen genast begynner och fortfar till dess att brunstenen är fullkomligt sönderdelad. Så snart som kolsyrans utveckling börjar aftaga, ställer man kolfven A i kokande vatten, hvari den lemnas till dess att inga gasblåsor mera visa sig. Kolfven upp- tages då ur vattnet och kolsyran utsuges. Den kallnade och aftorkade apparaten sättes åter på vågskålen, på hvilken röret som innehåller pyro- lusiten ännu qvarligger. Det antal centigrammer, som nu behöfva läggas på samma vågskål för att återställa jemvigten, divideradt med 3, angifver så- som förut den rena mangansuperoxidhalten i pro- cent. Härefter borttagas de nyssnämda vigterna och röret med pyrolusiten inlägges i kolfven A till det förra röret. Uppkommer deraf ingen ny utveckling af kolsyra, så var den pröfvade brun- stenen ren mangansuperoxid. Bildas deremot åter kolsyra, så förfares på nyss förut nämde sätt, kolf- ven A ställes i hett vatten och kolsyran utsuges slutligen, hvarefter man åter ställer apparaten på vågen och lägger på samma vågskål 3 grammer. Återställes derigenom jemvigten, så har ingen för- lust af svafvelsyra ägt rum; brunstenen innehåller väl främmande ämnen, men dessa borttaga icke någon del af syran. Sjunker deremot vågskålen med 68 apparaten, så utvisar detta att en del af syran blif- vit förenad med inblandade oxider. Om det antal centigrammer, hvarmed de på vågskålen förut lag- da 3 grarnmerna nu måsfe minskas för jemvigtens återställande, multipliceras med 0,6114, så visar pro- dukten genast huru många delar vattenfri svafvel- syra borttagas af de främmande inblandningarna i 100 delar af den pröfvade brunstenen. Multipli- ceras samma centigrammtal med 0,5552, så får man veta huru många delar vattenfri saltsyra förloras utan nytta för chlorbildningen då 100 delar brun- sten sönderdelas 3). Sätt att KUHLMANN har uppfunnit ett enkelt sätt att "PPtÄKupptäcka rörsockers förfalskning med stärkelse- eller förfalsk- drufsocker. Det grundar sig derpå, att drufsoc- ning med D ° 1 1c stärkelse-k er, upphettadt med en concentrerad lösning af Jex."É-kaustikt kali färgar sig svartbrunt, hvilket icke är KUHL- händelsen med rörsocker. — Man upphettar i ett ' glasrör 2 grammer af det socker, som skall pröf- vas, tillika med en kaustik alkalilösning af 1,61 egentlig vigt, och jemför färgen med den, som rent rörsocker under lika omständigheter antager. Gör man derjemte några prof med rent socker, försatt med 5, 10 och 15 procent drufsocker, får man approximativt bedöma det förfalskade sockrets halt af drufsocker 4). Bomulls- Till upptäckande af bomullsgarn i hvit linne- SäcRare väf gifver BÖTTGER följande föreskrift: Man klipper i linneväf, ■ af Böttger. 3) Neue Verfahrungsweisen zur Prufung der Potasche und Soda, der Säuren, insbesondere des Essigs, so wie des Braunsteins &c. von Fresenius und WILL. — Dingler’s Polytechnisches Journal, Band. 90, s. 219. — Poly- technisches Central-Blatt, 1843, Band. 2, s. 394. 4) Moniteur industriel, 8 Jan. 1843 — Dingler’s Poly- technisches Journal, Band. 87, s. 237. 69 af väfven, som skall undersökas, en lapp af un- gefär 1 qvadrattums storlek, och lägger densamma i en redan till häftig kokning upphettad lösning af lika vigtsdelar kalihydrat och vatten. Efter 2 minuter upptages lappen och tryckes lindrigt, utan att förut sköljas i vatten, emellan sammanlagdt hvitt sugpapper, hvarefter man utplockar, så väl af ränningen som inslaget, 6 till 10 trådar. Hafva alla dessa trådar en mörkgul färg, så är väfven helt och hållet linne; finnas deremot ibland dem några hvita eller ljusgula, så äro dessa af bomull 5). En inblandning af bomull i ylle upptäckes, Bomulls enligt Lassaigne, om man fuktar en lapp af tyget XRRe“i med salpetersyra och låter densamma sedan ligga Yeal 7 eller 8 minuter i lindrig värma. Alla ullfibrer IGNÉ. blifva då gulfärgade, men bomullen bibehåller sig hvit. Man tvättar lappen väl i vatten, utkrammar den och utbreder den för att torkas, hvarefter man antingen med blotta ögonen eller med tillhjelp af förstoringsglas kan urskilja ullen och bomullen från hvarand ra. År tyget färgadt, så måste man låta syran längre inverka derpå, så att färgen upplöses eller förstöres 6). Lassaigne har äfven funnit att man medelst Ulls upp- en lösning af blyoxid-natron kan upptäcka om si-isiaentyg den innehåller en inblandning af ull. — Man ko- af kar finrifvet blyglete i 10 gånger dess vigt kaustik ICNE. natronlösning af 1,113 egentlig vigt en half timma, hvarefter man ersätter det bortdunstade med de- stilleradt vatten och filtrerar vätskan, hvilken sedan förvaras i en väl tillsluten flaska. Fuktar man 5) Annalen der Chemie und Pharmacie, Sept. 1843, s. 329. — DINCLER‘s Polytechnisches Journal, Band. 90, s. 362. 6) DINGLER‘s Polytechnisches Journal, Band. 87, s. 79. 70 ined denna blylösning ett af ull och silke blandadt tyg, så blir ullen redan vid 16° temperatur brun- aktig. Utsättes profvet för solljuset, så antaga inom en half timma alla ulltrådarna en chokoladbrun färg, hvaremot silket bibehåller sig hvitt. — Man kan på detta sätt äfven undersöka ett med salpe- tersyra förut pröfvadt och derigenom gulfärgadt tyg. I detta fall behåller blott silket sin gula färg, som öfvergår till orange, hvaremot ullen blir mer och mer brun. — Vid användandet af blyoxid- natron får man likväl icke genast taga för afgjordt, att de trådar, som förblifva hvita, verkligen äro silke, utan man bör särskilt undersöka, om de af salpetersyra färga sig gula, Inträffar detta så äro de silke; blifva de deremot icke förändrade af sal- petersyran så kunna de vara antingen bomull eller linne7). . 7) Journal de Chimie médicale, Oct. 1843, s. 562. — DINGLER‘s Polytechnisches Journal, Band. 90, s. 295. •