ÅRSBERÄTTELSE OM TECHNOLOGIENS FRAMSTEG, TILL KONGL. VETENSKAPS-AKADEM1EN AFGIFVEN DEN 31 MARS 1842; AF G. E. PASCH. CwoauOWls 1849. P. A. NORSTEDT & SÖNER, Kongl. Boktryckare. INNEHÅLL. Sid. Angmachiner. UnwINs Ångmachin.......................1. PILBROWS Ångpanna.................2. PECQUEURS Rotationsångmachin . . 3. Cordes’ och Lockes Rotationsång- , machin............................3. Angvagnar. Dietz’s ångvagn..........................3. Mechanisk kraft af \ CLEGGS och SAMUDAS atmosferiska atmosferens trgck.y jernbana.................................4. Mechanisk kraft af explosiva gasblandningar. Talbots och JOHNSTONS explosions- machiner............................6, Mechanisk kraft af .Elektromagnetiska machiner af TAL- elektromagnetism. J bot och WAGNER.....................7. Elektromagnetiskt boktryckeri . .......................7. Elektromagnetiskt tryckeri för tele- , grafer 7. WHEATSTONES elektromagnetiska ur 8. Spänad. Aitkins sträckmachin.................10. CRAIGS och Sharps spinnmachiner .........................10. Spencers spinnmachin.................10. STEINHÄUSERS spinnmachin . . .10. Äldre spinnmachiner af KÖCHLIN och SCHLUMBERGER, Debergue, Koch, Price, Scrive och Boyer samt af ..............................................................................11. Väfnad. ROSTRONS förbättring af JACQUARDSka väfstolen............................. GODARDS väfstol med klisterinrättning 11. Väfklisler..........................12. Viltkläde . . . ....................................................................... sid. Väfnad. Papperstillverk- ning. Äldre uppfinningar af KÖCHLIN, DE- BERGUE, WOLRICH-STANFELD, BOYER, Bo i vin och ......................15. RANSONS och MILBOURNS förbättrin- gar i machinpappers limning och torkning...........................16. BARRATS förbättrade sätt att torka machinpappcr....................17. LAUCHHEIMERS pergamentpapper . .17. BllONZACS, ChAPTALS OCh d’ABCETS halmpapper......................18. Färgning och tygs) SCHLUMBERGERS försök med jern- tryökning. J betor........................19. Chromgrönt kattuntryck .... 30. TSCHEPPERS method att trycka kat- tun i flera färger..............31. Boktryckerikon- ) Youngs och Delcambres sättnings- sten. J machin....................................36. Gauberts machin för stilarnas ord- nande ..........................36. Fotografi. Metallarbeten. Testes och Campbei.es stereotype- ringssätt.............................36. Didot och THUVIENS tryckpress . . 36. Sätt att öka Daguerreolypplåtars känslighet, af NATTERER . . .37. af Fizeau . . . 37. af Kratochwila . 37. af Martin . . .38. af Claudet . . . 38. af Daguerre . . .38. Fotografiska bilder utan qvicksilfver, af NATTERER . . . 39. af Gaudin . . .39. af Weidele . . . 39. Sätt att rena Daguerreotypplåtar, af Davidson . . . 39. af Kratochwila . 39. af Martin . . . 40. Fotografiers aftryckning. Berres’ method 40. Grove’s method.................41. Talbots kalotyppapper . . • .41. Galvanoplastik.....................43. V Metall arbeten. sid. Sätt att för galvanoplastiska afbild- ningar försilfra ej metalliska före- Glas. Gips. mål, af SPENCER......................44. Sätt att försilfra gips för galvano- plastiska afformningar, af ELs- NER...............................45. BÖTTGERS sätt att galvanoplastiskt framstäHa tryckplåtar, medaljer m. m. af koppar...................45. von KOBELLS Galvanografi . . . 47. Galvanoplastisk etsning, af SPENCER och OSANN ....................48. Galvanoplastisk förgyllning, af DE la RIVE . ...................48. BöTTGER.............................49. ....................................51. Galvanoplastisk förgyllning i stället för etsgrund på kopparplåtar . . 52. BÖTTGERS platineringssätt på våta vägen.............................53. — förtennings- och förzinkningssätt på våta vägen.....................53. Koppar-aftryck, Osanns method . 53. — — Böttgers method . 55. GUINANDS flint- och kronglas . . 56. GREENWOODS och Sovoyes sätt att gifva gips större hårdhet . . .57. ISn ångmachin af URWIN, begagnad till drifvande Ångma- . O. . „ P,P.... . chiner. af ett ångbogseringsfartyg på 1 hemsen, har blir vit URWINs lofordad såsom särdeles fördelaktig och medförande degma- en besparing i bränsle af mer än 40 procent. — I vanliga angmachiner fordras, såsom bekant är, för hvarje upp- eller nedgående slag af pistonen, en viss myckenhet ånga som sedan utgår antingen i fria luften eller i condensatorn. URWIN har der- emot låtit hvarje från ångpannan till cylindern kom- mande ångvolum åstadkomma så väl det uppgående som det nedgående pistonslaget. För detta ända- mål är machinens cylinder genom den nedre ven- tilöppningen förenad med en expansionsrécipient. Då pistonen är färdig att nedstiga, inkommer, så- som vanligt, ångan genom den öfre ventilen och fortfar att inströmma i cylindern, till dess att pi- stonen hunnit till den nedre ventilenöppningen. Den öfre ventilen afstänger då ångan, hvaremot den ne- dre öppnar sig och insläpper ångan så väl i reci- pienten, som äfven, genom en särskild kanal, under pistonen, hvilken då börjar lyfta sig och snart går förbi den nedre ventilen, som derefter öppnar väg för ångan från recipienten till nedre delen af cylin- dern, under det att ångan öfver pistonen går till condensatorn. Då det uppgående slaget blifvit full- ändadt, tillsluter sig den nedre ventilen och den sist använde ångan går till condensatorn, under det att samtidigt den öfre ventilen öppnar sig för att insläppa ny ånga och åter börja machinens spel, Prof. Pasch's Årsberättelse för är i84^- 1 2 hvilket på detta sätt fortfar, så länge som ånga tillströmmar från pannan 1). Pilbrows PILBROW har i inrättningen af angmachiner in- chin. fört en förbättring, bestående deri, att ång-cylin- dern är satt i förening med en annan lika stor och med piston försedd cylinder, hvilken tjenar såsom både luftpump och condensator. De båda cylin- drarnas pistonstänger äro fästade vid hvar sin ända af en balans, i följd hvaraf deras pistoner röra sig i motsatta riktningar. Condensationen åstadkom- mes, likasom i vanliga angmachiner, genom insprut- ning af kallt vatten, hvilket här inkommer skifte- vis öfver och under condensationscylinderns piston. Den ånga, som härvid icke hinner condenseras, ut- öfvar väl ett tryck på de båda cylindrarnas pisto- ner, men då dessa, såsom förut blifvit nämdt, hafva motsatta rörelser, så upphafves verkan af detta tryck, och samma omständigheter inträda, som om ångcylinderns piston började sina slag vid fullkom- ligt vacuum. — PILBROWS sätt att spisa ångpannan med vatten är ganska sinnrikt. Inuti pannan• är, vid dennas ena sida, en planslipad horizontel me- tallplåt fästad, på hvilken en vattenhämtare, i form af en ihålig släpventil åker fram och tillbaka, förd af en genom en packning i pannsidan gående stång, som sättes i rörelse af machinen. Då denna häm- tare dragés till pannsidan, kommer dess ihålighet öfver ett från varmvattencisternen genom plåten gå- ende rör, och fylles från detta med vatten, hvilket sedan uttömmes i pannan, så snart som hämtaren, efter sin återgång inåt pannan, framskjutes utöfver plåten. Då vattenståndet i pannan stigit till plå- tens niveau, kan vattnet icke utrinna ur hämtaren, 1) Mechanics Magazine, Jan. 1841, sid, 82. -— DINGLER‘s Polytechnisches Journal, Band. 80, sid. 89. utan föres tillbaka af denne. Pannan kan följakt- ligen icke blifva öfverfylld 2). År 1825 erhöll Fransmannen PEQUEUR privile-Rotations- • , . O ångma- gium pa en ar honom upplunnen rotationsangma-chiner af chin, hvilken äfven blef begagnad på ett fartyg påPECREu" Seinefloden; men den stora noggrannhet som fo- och drades vid densammas förfärdigande hindrade dess ’ allmännare antagande. Denna machin har nu af uppfinnaren blifvit betydligt förbättrad, hvarigenom den är mycket enklare än förut och intager litet rum. Den synes ganska fördelaktigt utmärka sig framför den mängd machiner af detta slag hvilka under de sednare 20 åren blifvit föreslagna, och passar i synnerhet för lokomotiver och fartyg 3). CORDES och Locke i England hafva uppfunnit en ny rotationsmachin, hvars hufvuddel utgöres af ett skofvelhjul, som är inneslutet uti en lufttom cylindrisk kammare, hvilken dock ej vidrörer hju- let. En genom ett rör i kammaren införd ström af högtryckånga , hvilken i tangentiel riktning träffar hju- let, sätter detta i omlopp, under det att den använda ångan bortgår, genom en öppning i hjulkammarens nedre del, till condensatorn, hvilken beständigt hål- les lufttom af tre pumpar. Den genom hjulets kringdrifning uppkommande rörelsekraften öfverfö- res, på de vanliga sätten, till det machineri, som skall sättas i verksamhet 4). Enligt en af TH. OLIVIER afgifven berättelse, Ångvag- O . nar‘ skall det hafva lyckats för DIETZ i Paris att bese- DIETZ‘s ångvagn. 2) Mechanics Magazine. Jun 1841. sid. 417. — DINGLER‘s Polytechnisches Journal, Band. 82, sid. 81. 3) Bulletin de la Société d’encouragement, Maj 1840, s. 167. — DINGLER‘s Polytechnisches Journal, Band. 79, sid. 321. — Polytechnisches Central-Blatt, 7 Jahrg. sid. 81. 4) Mechanics Magazine, Febr. 1841, s. 97. — DINGLER‘s Polytechnisches Journal. Band. 81, sid. 161. II 4 gra de svårigheter, som hittills gjort alla försök all begagna ångvagnar på vanlig landsväg fruklösa, och ibland hvilka en af de hufvudsakligaste består deri, att vagnen måste kunna vändas inom en liten krets samt, när så fordras, afvika från den räta farlinien, och dervid följas icke allenast af sin tender utan äfven af det öfriga vagntåget. — Den af Dietz för- fårdigade ångvagnen låter vända sig i en cirkel af minst 10 fots radie. Med densamma blefvo år 1840 tre försök anställda den 13 Maj, 5 Juli och 6 October. Vid det första af dessa försök bestod tåget af ångvagnen, tendern med bränsle och vat- net samt två omnibus med 42 personer. På 55 minuter tillryggalades 40817 fot, hvilket svarar emot 45525 fot i timmen, för hvilken tid åtgången af bränsle beräknandes till 424 E%. cokes. — Andra gången var vagnens hastighet 44004 fot med en kolåtgång af 359 &, och i tredje försöket 44434 fot med 401 F%. cokes Angmachinen gick beständigt med ett tryck af 4 atmosferer 5). "eeaani" Det första förslag att, såsom mechanisk kraft atmo»re- till vagnens framdrivande, begagna atmosfertrycket i rens O • tryck, ett emellan skenorna af en jernbana lagdt rör, utur CLss hvilket luften afpumpas, synes tillhöra antingen SaMUdAS VALTANCE, som år 1824 i England erhöll patent "Fiska på en sådan uppfinning 6), eller MEDHURST, som jernbana. år 1827 utgaf en afhandling i detta ämne 7). År 1835 gjordes ett försök med en af PINKUS efter 5) Bulletin de la Société d’encouragement Dec. 1840, sid. 457. — DINGLER‘s Polytechnisches Journal, Band. 79, sid. 401. — Beskrifning och ritning på ångvagnen förekommer i Bulletin de la Société d’encouragement, Jan. 1841, sid. 5, och i DINGLER‘s Polytecknisches Journal, Band. 80, sid. 82. 6) Se Årsberättelsen år 1827, sid. 42. 7) A New System of Inland Conveyance. 5 MEDHURSTS idéer förfärdigad modell 8), hvilket dock icke hade någon framgång, hvartill orsaken förnäm- ligast låg i svårigheten att åstadkomma en tjenlig förening emellan vagnen och den af luften tryckta pistonen i röret. En förbättring häruti gjordes se- dermera af CLEGG och SAMUDA och försöktes, i Juli år 1840 på en jernbana med ett rör af 1 Engelsk mils längd och 9 tums diameter. Till luftens ut- pumpning begagnades en ångmachin af 16 hästars kraft, hvilken dref en luftpump.som hade 37} tums diameter och 224 tums rest och gjorde 40 till 43 slag i minuten. Det verksamma trycket af atmosferen på pistonens ena sida utgjorde 372,6 skålpund, och hela den förda lasten 8 tons 9), hvaraf 4 tons tillhörde två vagnar, 3 t. passagerare och 1 t apparaten. Till luftens utpumpning fordrades 1} minut, och vagnarnas hastighet var i början 13, men slutligen 30 Engelska mil 10) i timmen. — Såsom fördelar af denna jernbana omtalas och berömmes vagnarnas gång utan buller, säkerheten för explosioner och öfriga olägenheter, som en medföljande ångmachin skulle förorsaka, samt omöjligheten för vagnarna att komma ur banan, och för t ven ne vagnforor att sammanstöta. Dessutom har man, ehuru, såsom det synes, på mindre tillförlitliga grunder, beräknat att transportkostnaden på den atmosferiska jernbanan skulle belöpa sig till blott 3 så mycket som på en bana med ångvagn. Man synes dock hafva gjort sig alltför stora förhoppningar om fördelaktigheten af den här nämda uppfinningen, hvars praktiska utförande ännu är underkastadt betydliga svårigheter ’). 8) Se Årsberättelsen år 1836, sid. 7. ’) 1 Ton = nära 6 skeppund v. v. ,0) Engelsk mil = 5420,46 Sv. fot. ’) Polytechnisches Central-Blatt, 7 Jahrg. sid. 6. chin af TALBOT och Jons- STON. 6 Mechanisk Ehuru de hittills gjorda försöken alt genom kraft af P ° explosiva explosiva gasers antändning drifva machiner icke ^nin^ar. -befunnits hafva’ någon praktisk användbarhet, må Explo- dock följande nyare förslag i detta ämne här an- sionsma- p * Y föras. En af W. H. F. TALBOT i England uppfunnen explosionsmachin består af ett starkt flaskformigt me- tallkärl, hvars hals utgöres af en cylinder, i hvilken en piston rörer sig. I kärlet, som till en del är fyldt med vatten, ingå, från motsatta sidor, under vattnet, tvenne starka metalltrådar, som slutas i hvar sin platinaplåt, och likaledes, öfver vattnet, tvenne trådar, hvilkas ändar äro förenade med en fin platinatråd. Alla fyra trådarne, hvilka, der de ingå i kärlet, äro omgifna af träd eller annat för elektriciteten oledande ämne, blifva under machi- nens gång, satta i förening med polerna af ett gal- vaniskt batteri, på sådant sätt, att den elektriska strömmen går ömsom genom det undre och ömsom genom det öfre trådparet. I förra fallet sönderdelas vattnet; syrgas utvecklas från den ena och vätgas från den andra platinaplåten, hvilka gaser samlas öfver vattnet och utgöra knall-luft. 1 sednare fallet der- emot kommer den fina platinaplåten i glödgning och antänder knall-luften, hvarvid den bildade vatten- gasen lyfter pistonen 2). En annan explosionsmachin, af J. JOHNSTON, liknar en vanlig ångmachin. Rörelsekraften åstad- kommes genom knall-lufts insläppning och antänd- ning skiftevis öfver och under pistonen. 3) Mechanisk-, Fördelaktigare inrättningar till erhållande af kra^ af.” i . elektro- mechanisk Kraft genom elektromagnetismen halva magnetis- men, 2) Repertory of Patent Inventions, Vol. 16, s. 35. — Dingler’s Polytechnisches Journal, Band. 81, sid. 233. 2) Repertory of Patent Inventions, Vol. 16, sid. 175. 7 blifvit föreslagna af W. H. Tavlor 4) i New YorkTAYLon‘s, och W. H. F. Talbot *) i England. — Ehuru man TAben"” ännu icke kunnat med detta slags machiner fram- WAG- bringa någon betydligare drifkraft, hafva desamma lik- elektro- väl visat sig användbara för åtskilliga techniska än-magneti- damål, hvarpå några exempel här må anföras. chiner. Det skall hafva lyckats WAGNER i Frankfurt am Ma in att så inrätta ett batteri till åstadkomman- de af elektromagnetisk rörelsekraft, att detsamma bibehåller sin verkan constant och ej fordrar betyd- lig underhållskostnad, och att rotationsmachinens verk- samhet kan ökas, utan att kostnaden derför växer i samma förhållande som kraften. — WAGNER har sammansatt en elektromagnetisk machin af en mans- kraft, hvilken användes till att drifva en svarfstol. Han har af Industriföreningen i Frankfurt blifvit be- lönad för sin uppfinning 6). Dä venports i dessa årsberättelser förut omta- Elektro- lade elektromagnetiska apparat’) har i Amerika tiskt blifvit begagnad för boktryckeriprässar. — 1 New-"ycher" York börjades den 18 Januari 1840 utgifvandet af en med tillhjelp af denna apparat tryckt tidning under namn af Elektro-Magnet and Mechanics In- telligenser 8). De elektromagnetiska telegraferna hafva blifvit försedda med en tryckerianstalt, hvarigenom den från den ena stationen kommande depchen tryckes, vid den andra, med bokstäfver, i stället för att, såsom van- ligt, blott signaleras genom tecken, hvilkas tydning 4) Mechanics Magazine, Vol. 32, sid. 693. — Polytech- nisches Central-Blatt, 7 Jahrg. sid. 199. 5) The Repertory of Patent Inventions Vol. 16, sid. 35. *) Polytechnisches Central-Blatt, 7 Jahrg. sid. 112. ’) Årsberättelsen 1838, sid. 13. 8) Mechanics Magazine, Vol. 32, sid. 407. — Polytech- nisches Central-Blatt, 7 Jahrg. sid. 16. 8 fordrar ett särskilt alfabet. De första elektromag- netiska tryckeriapparaterna fordrade en beständig tillsyn af en närvarande person, hvilket nu, i följd sednare förbättringar, icke behöfves •). VHEAT- WHEATSTONE har uppfunnit en inrättning, hvar- STONES igenom man, från ett enda verkligt, säkert gående magneti-ur, kan medelst elektromagnetismen sätta i rörelse 3 " T" flera hvar som helst anbragte apparater, som blott till utseendet likna vanliga ur och äro mycket min- dre kostsamma än dessa, så att desamma noga visa samma tid som uret hvarmed de äro förenade. Härigenom vinnes den stora fördelen, att man, i en hel stad, ej behöfver mer än ett egentligt ur, hvilket lika angifver tiden på huru många och huru aflägsna elektromagnetiska ur som helst, utan att dessa sednare någonsin uppdragas eller ställas. — Ett elektromagnetiskt ur har intet gång- verk, utan består endast af en siffertafla med sekund-, minut-, och tim visare samt en utvex- ling af hjul, som från sekundvisarens axel fortplan- tar rörelsen till timvisaren. Nämde axel har ett hjul, på hvilket en liten elektromagnet verkar på sådant sätt, att, så ofta dennes temporära mag- netism framkallas eller åter upphäfves, hjulet och följaktligen äfven sekundvisaren kommer att göra en sextiondedel af sitt omlopp. Således måste, om i hvarje sekund en elektrisk ström afvexlande in- ledes och afbrytes, det elektromagnetiska uret, utan alt i sig sjelft äga någon rörelsekraft, uträtta alldeles detsamma som ett fullständigt verkligt ur. — Mechanismen, hvarigenom normalurets och det elektromagnetiska urets visare röra sig liktidigt ock på samma sätt, är följande: På normalurets steg- *) Mechanics Magazine, Aug. 1841, sid. 105. — Dinc- . LER‘s Polytechnisches Journal, Band. 82, sid. 391. 9 hjulaxel är en liten messingsskifva fästad, hvars omkrets är delad i 60 lika delar, af hvilka hvar- annan är utskuren och fylld med träd, så att om- kretsen består af 30 metall- och lika många träd- delar. En lätt messingsfjeder, som är fastskrufvad vid ett stycke elfenben eller hårdt träd och isolerad från uret, hvilar med sin fria ända på skitvans om- krets, och vid fjederns fastskrufvade ända är en koppartråd fästad, som står i förening med elektro- magnetens ena trådända, under det att en annan, från urställningen gående koppartråd förenar sig med den andra trådändan af elektromagneten. Ett VOLTAS batteri af konstant kraft, och bestående af blott några få helt små elementer, är på något ställe insatt i den elektriska kedjan, så att denna, genom verkan af den förut omtalade skifvan på steg-hjulets axel, periodiskt öppnas och åter slutes, i följd deraf att fjedern alltid vcxelvis hvilar en se- kund på en metalldel, och i nästa sekund på en träddel af skifvans omkrets. Härigenom mottager och förlorar elektromagneten i det elektromagnetiska uret ömsom sin kraft från sekund till sekund, hvar- före den äfven skiftevis lyfter och fäller sitt ankare, hvilket vid hvar och en af dessa rörelser kringdrif- ver det på elektromagnetiska urets sekundvisareaxel fästade hjulets en sextiondedel af detta sed na res omlopp. Den elektriska kedjan kan utsträckas till hvilken längd som helst, och således ett så stort antal elektromagnetiska ur, som man åstundar, sät- tas i öfverenstämmande verksamhet genom ett och samma batteri. Man måste dock draga försorg der- om, att batteriets kraft kommer att stå med det ledningsmotstånd, som den elektriska strömmen bar att öfvervinna uti den elektriska kedjans alla delar, i det gynnsamma förhållande, hvarvid den 10 största effekt erhålles med den minsta kraftåt- gång *0). Spånad. Förbättringar i de sträckmachiner, medelst AITKINS C sträck- hvilka bomull förberedes till spinning äro gjorda machin. af Th. AITKIN i England, i ändamål att gifva de från kardmachinen kommande lösa bomullsbanden en mera fullkomlig och likformig sträckning samt förekomma alla ojemnheter i deras tjocklek 1) Nyare W. CRAIG och W. D. SHARP hafva uppfunnit Spiunma- .... ... ... . . . chiner af in rättningar af sa väl sträckmachiner som spinnsto- CRAIG lar, hvarigenom dessa blifva sielfverkande och mera Sharp, oberoende af de arbetare som sköta desamma 7). Spencer För sådana spinnstolar, der spelen äro försed- Stein- da med vingar, har Th. Spencer i Manchester gifvit hauser dessa sistnämda en sådan form att deras hastighet kan betydligt ökas, utan att en större skakning hos spindlarne derigenom uppstår 3). En annan förbättring af spelen i spinnstolar är föremål för ett patent, taget af J. L. STEINHÄU- ser i England. Fördelarne af uppfinningen bestå i den noggrannhet, hvarmed bobinernas retardation kan förändras och bestämmas: lättheten att uttaga bobiner- na; dessas stadighet och jemna dragning, hvarige- nom garnet mindre ofta afslitas; samt spindlarnes inrättning, som tillåter så väl att sätta dem i hori- zontelt läge, som att gifva dem hvilken lutande ställning som helst4). 10) Philosophical Magazine, Febr. 1841, s. 139. — Poly- technisches Central-Blatt, 7 Jahrg. sid. 1129. ’) The London Journal of Arts, Vol. 18, s. 145. — DINGLER‘s Polytechnisches Journal, Band. 81, s. 268. 2) The London Journal of Arts, Vol. 19, s. 415. 3) The Repertory of Patent Inventions, Vol. 15, s. 134.— Polytechnisches Central-Blatt, 7 Jahrg. s. 1092. 4) The Repertory of Patent Inventions, Vol. 15, s. 206.— Dingler’s Polytechnisches Journal, Band. 80, s. 402. 11 Följande äldre i Frankrike patenterade machi- Aldre • . - . . . spinuma- ner hafva, efter patenttidens slut, blifvit beskrifna. chiner af En Laminoir-bobineur, af KÖCHLIN och SCHILUM-KÖCHLIN berger i Mublhausen, hvilken machin låter bom-ScHLUM- ullen, sådan som den kommer från sträckstolen, PSASEPz undergå alla de operationer, som hon fordrar för GUE, att kunna finspinnas s). Neo”’ En throstlestol för bomull, af H. DEBERGUE i Scrive Paris 6). och En machin, medelst hvilken affall vid bomulls- och af spånad kan tvinnas till ett garn, som kan användas LAMr. till grofvare väfnader; af A. Koch i Guebwiller (Elsass7). En förbättrad finspinnstol eller så kallad Mule- jenny för ull, af J. Price i Paris8). Sju särskilta machiner till linspånad, af SCRIVE och Boyer i Lille.®). Ett system af machiner för spinning af ham- pa, lin, floretsilke och andra ämnen, af A. Lämb i Paris 10). J. Rostron i England har erhållit patent på Väfnad. en förändring af Jacquardska väfstolen, hvarigenom ROM, de vanliga mönsterpappen icke behöfvas. I dessa väfstol. sednares ställe tjenar en ändlös kedja, hvars länkar äro så inrättade, att de med lätthet kunna förän- dras efter det mönster som de skola åstadkomma i väfven ’). En väfstol med klisterinrättning, på hvilken pa-GODARD” tent blifvit taget af Th. L. L. Godard i London, har äfskl- blifvit beskrifven. I samma mån som ränningensterinrätt lemnar bommen, hvarpå den är upplindad, går den öfver en med kläde öfverdragen vals, som uppta- 5) Description des Brevets, Torne 40, s. 40. 6) Ib. Torne 40, s. 139. 7) Ib. Torne 41, s. 81. 8) Ib. Torne 40, s. 402. 9) Ib. Torne 41, s. 211. 10) Ib. Torne 41, sid. 317. 1) The London Journal of Arts, Völ. 19, s. 1. äfk li- ster. ger klistret ur ett trag, emot hvars ena, äfvenledes med kläde beklädda kant, ränningen sedan afstry- ker det öfverflödiga klistret. Ränningens torkning åstadkommes af en under densamma befintlig fläkt, bestående af en vid tvenne armar fästad tunn träd- skifva., hvilken genom väfstolens machineri sättes i en hastig fram- och återgående rörelse 2). J. FRIES har, i ett till Industriföreningen i Muhlhausen aflemnadt meddelande, fästat nämde samfunds uppmärksamhet på skadligheten af de metallsalter, vanligen koppar- och zinkvitriol, hvil- ka man plägar tillsätta det i bomullsväfverierna använda stärkeiseklistret. Erfarenheten har väl vi- sat, att klistret genom denna tillsats får egenska- pen att bibehålla sig flytande samt lättare genom- tränga bomullsgarnet och fästa sig deri, hvaremot stärkelsen ensam, om ock aldrig så länge kokad, stelnar då den svalnat, och efter påstrykningen lätt affjällar sig från garnet under torkningen; men me- tallsalterna medföra olägenheter derigenom, att de vid tygets blekning sönderdelas af den dervid an- vända såpan, hvars feta syror med sakernas baser bilda olösliga föreningar, hvilka äro ganska svåra att utdraga ur tyget, som deraf icke allenast blir mindre hvitt utan äfven lätt får fläckar, om det färgas. Då FRIES genom undersökning funnit mc- tallsalternas verkan på stärkelsen, under en länge fortsatt kokning, bestå deri, att de antingen full- komligt eller ock blott delvis förvandla stärkelsen till dextrin, så slutade han deraf, att man i dessa salters ställe borde kunna nyttja svafvelsyra, hvil- ken sedan kunde mättas med alkali och derigenom göras oskadlig. På grund af gjorda försök före- 2) The Repertory of Patent Inventions, Vol. 15,s. 30.— DINGLER‘s Polytechnisches Journal, Band. 80,. s. 106. 13 skref FRIES, för användandet i stort, följande be- redningssätt: En blandning af 61 E6. potatesstärkelse, utrörda i 100 kannor kallt vatten, silas genom en fin hårsil i en kittel, försättes med 63 lod svafvel- syra och kokas i 30 till 40 minuter, hvarefter vät- skan, som bör vara genomskinlig och gummiartad, omröres väl med en lösning af 22 lod kristallise- rat kolsyrad t natron i ? kanna vatten, och lemnas att kallna. — Sedermera har FRIES funnit att till- satserna af svafvelsyra och kolsyradi natron kunna minskas, så att 4} lod af den förra och 152 lod al det sednare äro tillräckliga för lika mycket stär- kelse sotn förut. Ännu sednare försök visade att blott 3 lod svafvelsyra och 1} lod kolsyradt natron behöfvas lör 11? ^ stärkelse, om denna blandas med 15 lod stärkelsegummi (rostad stärkelse). Des- sa förhållanden äro för öfrigt blott ungefärliga, emedan många stärkelsesorter fordra mindre syra och mindre kokning än andra. Man kan äfven, genom längre kokning, till en del ersätta syran, och tvertom , hvilket dock, i anseende till kostna- den , icke är fördelaktigt. Genom tillräckligt lång- varig kokning med blott kolsyradt natron, eller ock utan någon tillsats, kan stärkelsen äfven gifva ett användbart klister, hvilket dock skulle blifva alltför kostsamt genom den stora åtgången af bränsle. Detsamma gäller om ett annat af Fries användt förfaringssätt, bestående deri, att blott en del af stär- kelsen behandlas med svafvelsyra och kolsyradt natron, hvarefter den andra delen af stärkelsen tillsättes och blandningen kokas utan vidare tillsats. — De af FRIES meddelade uppgifterna hafva blifvit pröfvade af E. DOLLFUS och H. SCHLUMBERGER. Man erhöll, efter den förstnämda föreskriften, ett i början ganska godt klister, men som snart blef vattnigt och alldeles odugligt, hvilket dock till någon del 14 kunde bero af stärkelsens beskaffenhet. Då svaf- velsyreqvantiteten minskades till 43 lod, blef klistret bättre, men dess benägenhet att vätskas upphörde ej fullkomligt. Man försökte nu olika tillsatser af stärkelsegummi, och erhöll ett klister som länge förhöll sig väl, men då man efter 3 veckor om- bytte stärkelsesort, återkommo de förra olägenhe- terna. Genom de nogrannaste försök utröntes, att endast svafvelsyran var skuld dertill, ty samma sort stärkelse gaf med zinkvitriol ett fullkomligt godt klister och användandet af en ytterst liten till- sats af svafvelsyra visade sig alltid verka skadligt, i synnerhet om stärkelsen är af mindre god beskaf- fenhet. Det synes härigenom vara afgjordt, att metallsalterna icke kunna fullkomligt ersättas af svafvelsyra, emedan blott högst sällan fall förekom- ma, då de icke hindra stärkeiseklistret att blifva vattnigt. Deremot befanns, att ändamålet fullkom- ligt vinnes om en blandning af ren stärkelse och stärkelsegummi blott kokas med vatten. De bästa förhållanden äro 10 vigtsdelar stärkelse, 1 del stär- kelsegummi och 100 delar vatten, kokningstiden för en blandning som innehåller 160 kannor vatten, är 60 minuter. Detta väfklister har visat sig äga ett afgjort företräde framför de hittills använda 3). Filtkläde. Det i dessa årsberättelser förut omtalade filt- klädet4), hvilket år 1839 började göra mycket upp- seende, har sedermera blifvit tillverkade i England. KARMARSCH, som undersökte liera prof af Engelskt filtkläde, har funnit de flesta, väl vara betydligt täta och fasta, men tillika mycket tjocka och deri- 3) Bulletin de la Société industrielle, de Mulhausen, Vol. 14, s. 5. — DINGLER‘s Polytechnisches Journal, Band. 80, s. 206. — Polytechnisches Central-Blatt, 7 Jahrg. s. 607. 4) Se årsberättelsen 1840, s. 43, 47. 15 genom mindre tjenliga till vanliga klädesplagg. Alla tunnare sorter visade sig högst lösa, stundom till den grad, att de, hållna emot dagsljuset, syntes likasom malätna, i följd af en mängd tunna och genomskinliga ställen. Filtklädet är dessutom slap- pare och låter mera uttänja sig än vanligt kläde; det synes hvarken vara valkadt eller öfverskuret och har derföre ett mindre vackert utseende, i synner- het om det blir vått, i hvilket fall det ganska mycket krymper och tilltager betydligt i tjocklek. Derjemte sönderslitas de tunnare sorterna vida lätta- re än väfdt kläde. I afseende på tillverkningskost- naden anmärker KARMARSCH, att spinning och väf- ning icke förorsaka de största utgifterna i den van- liga klädestillverkningen. Besinnar man tillika, att ullens förberedning måste vara i hufvudsaken lika för filtklädet som för vanligt kläde, och att, om för det förra hvarken behöfves spinning, väfning eller valkning, detsamma likväl fordrar flera stora och ganska kostsamma machiner. Då härtill kom- mer, att, för åstadkommandet af en vacker vara, ruggning. skärning och i allmänhet appreturen icke kan undvikas, så synes den ekonomiska fördelen af filtklädestillverkningen ännu vara oviss 5). I Ryssland har Bankieren Baron Stieglitz i Petersburg erhållit patent på anläggandet af filtklä- desfabrik. Den utgifna beskrifningen på tillverk- ningssättet, till hvilken jag får hänvisa, är temligen utförlig och åtföljd af goda ritningar 6). Följande äldre uppfinningar i väfnadskonsten, Äldrs, på hvilka patent i Frankrike varit tagna, hafvanadskon- genom utgifne beskrifningar och ritningar blifvit sten hö- bekantgjorda: uppfin- ningar: 8) DINGLER‘s Polytechnisches . Journal, Band. 82, s. 235. ) DINGLEn‘s Polytechnisches Journal, Band. 80, s. 24. 16 Förbätt- En förbättrad väfstol af A. KÖCHLIN i Muhl- väfstolar, hausen ). < * af Köcn- En väfstol för linne, bomull, silke och ull, WoL- af L, N. DEBERGUE i Paris 8). RICH- En mechanisk väfstol af Th. WOLRICH-STAN- •TAN-■ FELD. FELD från Leeds i England. — Det utmärkande i denna stol är dels mechanismen, hvarigenom rän- ningen eller ketten aflindas från sin bom i mån af väfningens fortgång; dels en inrättning, som med- delar rörelse åt flera stolar på en gång, och tillå- ten att efter behag stanna en af dem utan tillhjelp af en rem, som annars dervid användes9). Bandstolar Åtskilliga förbättringar i väfstolar för siden- BorvIN band, af F. R. Boyer10), J. Boivin’) J. Gonon 2) och alla i St. Étienne. UONON. . Pappers- Ibland de under det förflutna året bekantgjorda hninok' uppfinningar i papperstillverkningen äro följande de Förbätt- hufvudsakligaste : ringar i Förbättringar i machinpappers limning och Maschin- i P O pappers torkning äro gjorda ar RANSON och MILBOURN i Eng- oliPör-land. — Papperet, upplindadt på en haspel föres till ning, af limnings-apparaten och ledes under en i limkärlet MIL- ’befintlig vals, af hvilken det nedhålles under sin gång OURN, genom limlösningen. Då det uppkommer ur kär- ocb let, gar det emellan ett par pressvalsar, för att DICK-befrias från öfverflödigt lim, och upptages sedan på en annan haspel, hvarefter det föres till torkin- rättningen. Denna består af en rad öppna cylin- drar, hvilkas omkrets är bildad af spjälor som lemna mellanrum. Papperet ledes skiftevis öfver och under dessa cylindrar, af hvilka hvar ocb en inuti är försedd 7) Description des Brevets, Torne 41, s. 140. 8) Ib. Tom. 41, s. 167. 9) Ib. Torne 41, s. 308. 10) Ib. Torne 41, sid. 160. 1) Ib. Torne 41, s. 193. 2) Ib. Torne 41, s. 220. 17 försedd med en k ringlöpande fläkt, som sätter tork- rummets varma luft i en stark cirkulation, hvilken åstadkommer det genom machinen gående pappe- rets hastiga torkning. 3). Vid machinpappers torkning på cylindrar, upp- hettade medelst ånga, låter Th. BARRAT i England papperet tillika träffas af tunna men breda ström- mar af luft, som utblåses öfver hvar och en af torkcylindrarna genom rör med smal men bred öpp- ning. — Om papperet skall limmas sedan det blif- vit tillverkadt, ledes det från limapparaten först öfver en öppen haspel, som inuti har en fläkt, kom- mer derifrån till torkcylindrarna och går slutligen emellan glättvalsar, öfver hvilka äfvenledes luft ut- strömmar 4). J. DICKINSON i London har uppfunnit en appa- rat till machinpappers limning. — Det på en haspel upplindade torra papperet ledes derifrån genom en het limlösning af vanlig beskaffenhet, går sedan emellan ett par med kläde öfverdragna valsar, som utpressa det öfverflödiga limmet, och upptages slut- ligen på en annan haspel. Allt detta sker i ett lufttätt rum, utur hvilket luften utsuges af tvenne dubbelt verkande luftpumpar®). Ett fördelaktigare sätt att tillverka så kalladt LAuCH- pergamentpapper eller skrifplån, på hvilket man "pergas" kan skrifva så väl med blyerts som med bläck, och mentpap- • . per. sedan med vatten och en linnelapp lätt uttaga det skrifna, är uppfunnet af M. och J. Lauchheimer.— 3) The London Journal of arts, Vol. 18, sid. 371. — DINGLER‘s Polytechnisches Journal, Band 81, sid. 234. 4) The Repertory of Patent Inventions, Vol. 16, sid. 22. 5) The Repertory of Patent Inventions, Vol. 16, sid. 129. — Dingler’s Polytechnisches Journal, Band 82, sid. 407. Prof. Pasch's Årsberättelse för ur t84^- 2 18 Delta plån beredes af antingen enkelt papper eller af papp, som först slätrifves med pimssten, hvaref- ter det grundas en gång med piplera och sedan två gånger med bly hvitt, båda dessa ämnen finrifna och blandade med en lösning af 1 &. lim i 11 kanna vatten. Sedan arken torkat, lägges de emellan tvenne pressbräden och lemnas i 24 timmar, för att åter- taga sin jemnhet. Till plånens öfverstrykning ko- kas, af 1 E. linolja, 6 lod silfverglitt och 4 lod blysocker, en tjock fernissa, som sedan blandas med 1} gång fin vigt kopalfernissa, beredd med terpentinolja. Blandningen ställes 1 timme på ett varmt ställe och omskakas ofta, hvarefter 5 vigts- delar deraf utspädas med 2 delar terpentinolja. Den sålunda erhållna fernissan lemnas att klarna, hvarefter färgämnet tillsättes och finrifves. Till hvitt begagnas kremsefhvitt, och, till gult, blyhvitt för- satt med schuttgelb eller med ockra. Den finrifna färgen göres helt tunn genom utspädning med mera fernissa. Plånet bestrykes dermed tre gånger medelst en hårpensel, lemnas att torka i högst 24 timmar, tvättas med vatten, med tillhjelp af en styf borste, och aftorkas slutligen med rent linne 6). BnoNZAcS, Ett sätt att af halm tillverka papper, hvarpå CnAFTALs patent år 1824 blifvit tagit i Frankrike af Bronzae, D‘ARCEr‘sCHAPTAL och d’Arcet, har blifvit allmängjordt. — ha per?" Den råa halmen inpackas, utan att förut sönderskä- ras, i stora träd kar, begjutes med en kokhet kau- stik sodalut af 1,028 egentlig vigt, och lemnas deri till dess att luten verkat fullkomligt, hvarefter halmen upptages och pressas i en ganska stark hy- draulisk press. Efter denna behandling utröres hal- men i en infusion på rågmalt, jäst tillsättes och värmegraden ökas till dess en full jäsning inställer 6) Polytechnisches Central-Blatt, 7 Jahrg. sid. 668. 19 sig. Så snart som halmen befinnes tillräckligt för- ändrad häraf, uttvättas den väl under beständigt vattenombyte och pressas på nytt lika som förut. Halmen lägges nu i en chlorkalklösning, som visar 16 grader på GAY-LUSSAC‘s chlorometer, och om- röres väl tid efter annan. Då blekningen är full- ändad och halmen tillräckligt sönderdelad, afhälles vätskan, halmen uttvättas sorgfälligt och lägges se- dan i ett bad af svafvelsyra, blandadt vatten, hvar- efter den åter tvättas. — Halmen, som genom de nu nämnda behandlingarne bör vara förvandlad till en grof pappersmassa, måste befrias från ledknutar och andra delar, som bibehållit sig hela. Halm- massan silas derföre genom en cylindrisk sil af koppartråd, med hål af } linies sida. Denna sil, som till en del är sänkt i vatten och kringsvänger deri med erforderlig hastighet, genomsläpper den behörigt sönderdelade massan, men qvarhåller de grofvare delarna. Den silade masssan lemnas att afsätta sig ur vattnet, hvarefter detta aftappas och massan upplägges på sildukar af linne för att af- drypa. Massan utpressas sedan i en hydraulisk press, för att bildas till kakor, som på vanligt sätt förarbetas till papper 7). En afhandling om jernbetors fästande på bom- vargning ullstyg har blifvit meddelad af H. SCHLUMBERGER. tryckning. — Vid användandet af jernbetor i stort till kattuns- SCHLUM- tryckning, visa sig ofta anomalier, hvilkas orsaker försök ännu icke äro tillräckligt utredda, och som, i syn-Betdr." nerhet vid krappfärgning, äro af stort inflytande. 7) Description des Brevets, Torne 41, sid. 359. — Bul- letin de la Société d’encouragement, Jul. 1841, s. 217. — DINGLER‘s Polytechnisches Journal, Band. 81, sid. 375. 20 De omständigheter, som härvid i synnerhet verka äro följande: 1) Jernlösningens natur och syrsättningsgrad; 2) Beskaffenheten af jernbetens förtjockningsmedel; 3) Den färdiga betans förtjockningsgrad; 4) De olika ämnen, som tillsättas jcrnbetorna; 5) Luftens oxiderande verkan under tryckningen; 6) Luftens hygrometriska tillstånd; 7) Den påtryckta betans torkning; 8) Långvarigheten af tygets hängning efter tryck- ningen; 9) Det tryckta tygets rening och behandling i göd- selbad. Till jernbeta för svart, brun eller violett krapp- färg använder man vanligen antingen ren ättiksyrad eller ock trädättiksyrad jernoxidul. Om jernsaltet genom någon orsak för mycket syrsattes, så fäster det sig mindre fullkomligt i tyget, och färgen blir blek och ojemn. Det trädättikssyrade jernsaltet syr- sätter sig, i anseende till inblandningen af tjära och brännolja, mycket långsammare än det rena ättiksyrade saltet, och har derföre, i de flesta fall, företräde framför det sednare; likväl kunna alla i kattunstryckerierna nyttjade ättiksyrade jernbetor, efter de olika omständigheterna vid deras använ- dande, gifva goda resultat. SCHLUMBERGER beredde betor för pucebrunt af ättiksyrad lerjord och ättik- syradt jern, och för violett medelst följande jern- lösningar: 1) Genom dubbel sönderdelning af jern- vitriol och blysocker; 2) Genom upplösning af me- talliskt jern i ättiksyra; 3) Genom upplösning af jern i röd vinättika; 4) Attiksyradt jern beredt med renad trädättika; 5) Samma jernsalt, kokadt i 5 minuter; 6) Attiksyradt jern, beredt med rå, myc- ket tjärehaltig trädättika; 7) En blandning af rått 21 och renadt trädättiksyradt jernsalt. Alla dessa lös- ningar utspäddes med vatten till lika egentlig vigt. En del förtjockades rned stärkelse, och en annan del med stärkelsegummi, och trycktes på bomulls- tyg. Sedan tyget fått hänga i 2 dagar, togs hälf- ten deraf genom gödselbad; den andra hälften fick hänga i 10 dagar innan den kom i gödselbadet. Efter färgning och avivering befunnos alla profven lika vackra. Man finner häraf, att hvarje jernbeta gifver ett godt resultat, så länge som den till stör- sta delen innehåller oxidulsalt. För forintryck, då betan ofta länge är utsatt för luften, passar bäst trädättiksyradt jern, hvaremot för valstryck, då ty- get kort efter tryckningen kommer i gödselbadet, rent attiksyradt jernsalt har företräde. Inflytandet af betans förtjockningsmedel är bekant. Stärkelse fästes bättre än stärkelsegummi, och detta sednare bättre än gummi arabieum, hvil- ket har egenskapen att med den i betan innehållna jernoxiden bilda en förening, som ej fastnar i tyget utan lossnar derifrån i gödselbadet. Betans förtjockningsgrad är icke likgiltig. Den måste vara olika för olika färger, och kan blott af erfarenheten läras. De tillsatser, som jernbetorna stundom få, hafva olika ändamål. — Kopparsalter, tillsatta i betan, påskynda jernoxidens förening med tyget. Vanligen nyttjas ättiksyrad kopparoxid, men svaf- velsyradt och salpetersyradt kopparsalt hafva samma verkan. — Tjäran och brännoljan i det trädättik- syrade jernsaltet, hindra detta sednares högre syr- sättning. — Chlorzink har intet särdeles märkbart inflytande på färgen, men synes bidraga dcrtill att förtjockningsmedlet bättre bibehåller sig, och kan äfven verka hydroseopiskt. Detta salt har lik- väl den olägenheten, att tryckvalsar, äfvensom mes- 22 singsformar för handtryck, deraf starkt angripas. — En tillsatts af chlorcalium, koksalt eller socker till betor för svart, verkar snarare skadligt än fördel- aktigt. — Jernvitriol åstadkommer ett djupare svart, men skadar förtjockningsmedlet om detta består af stärkelse. — Salpetersyradt jern gifver äfvenledes ett vackert svart men syrsättes ocb förändras hastigt under tryck med hand formar. — Attiksyrad lerjord sättes ofta och med fördel till betor för svart. Färgningen blir derigenom lättare, och betan syr- sätter sig mindre vid handtryck. — De af SCHILUM- BERGER anställda försöken med tillsattser af åtskilli- ga ämnen i en beta till violett för valstryck gåfvo följande resultat. Betan bereddes af rent ättiksy- radt jern (ättiksyra och jernspån), utspäddes med vatten och förtjockades med gummi arabieum — En tillsatts af salpeter, koksalt eller salmiak (2 lod till 1 kanna beta) bidrog, ehuru ringa, till jern- oxidens fästande. — Sockerkalk (1 lod till 2 kanna) utfällde en del af jernoxiden ocb gaf derföre ett ljusare violett. — Sockersirap (2 lod till 1 kanna) gaf en mörkare nuance, men visade sig vid vissa tillfällen skadlig. — Vinsten (1 lod till 1 kanna) gaf ett svagare, men ej lifligare violett. — Oxal- syra (1 lod till 1 kanna) hindrade icke jernoxi- dens fästande, och färgen blef lika så mörk som utan denna tillsatts. — Vinsyra (1 lod till } kanna), äfvensom Citronsaft (1 af betans volum), hindrade jernoxidens fästande nästan helt och hållet. — Ren ättiksyra och trädättika gåfvo stundom goda resul- tat, derigenom att de förekomma utfällandet af jern- oxid, men befunnos i andra fall onyttiga. — Bly- socker (2 lod till 1 kanna) gjorde färgen något mörkare, utan att skada dess liflighet. — Ättiksy— rad mangan (2 lod till 1 kanna) syntes snarare skada än gagna. — Attiksyrad tennoxidul, ättiksy- 23 rad qvicksilfveroxidul, ättiksyrad chromoxidul, ät- tiksyrad zinkoxid, ättiksyrad vismutoxid ocli ättik- syrad baryt (2 lod till 1 kanna) visade sig äfven- ledes mera skadliga än gagnande. — Tennchlorur (1 lod till 1 kanna) gaf ett ljusare, mattare och rödaktiot violett. — Tennchlorid äfvensom chlor- tennammoniak eller pinksalt (1 lod till 1 kanna) skämde färgen mindre än tennchloruren. Chlor- zink (2 lod till 1 kanna) och arseniksyrlighet (1 lod till 1 kanna) voro båda utan verkan. — Salpeter- syrad jernoxid (1 lod till 1 kanna) gjorde det vio- letta ljusare och rödare. — Attiksyrad, svafvelsy- rad och salpetersyrad kopparoxid samt arseniksyrlig kopparoxid-kalk (1 lod till } kanna) syntes särde- les gynna jernoxidens fästande, emedan färgen blef genom dem nästan dubbelt så mörk, som då dessa tillsattser icke användes. Kopparsalterna verka i synnerhet fördelaktigt på betor för violett, då dessa beredas af rent attiksyradt jernsalt, och hufvudsak- ligen då betan förtjockas med gummi arabieum. De synas hindra gummits förening med jernoxiden. Nyttjas andra förtjockningsmedel eller andra jern- lösningar, t. ex. trädättiksyradt jern, så gagna kop- parsalterna föga. — Försättes betan för violett med en blandning af salpetersyrad kopparoxid och sal- miak, eller af nämnde kopparsalt och koksalt, så blir färgen ljusare och mattare, och betorna angri- pa, vid valstryck, stålklingan, hvarmed valsen hålles ren. — Ganska ofta försättas jernbetor med af- kok på något färgträd, vanligen blåholz. Sådana tillsattser fördröja betans syrsättning. Ar betan svag och tillsattsen af färgafkoket för stor, så kan det hända att en del af jernoxiden utfälles i form af en lackfärg. Luftens oxiderande verkan på jernbetorna före tryckningen bör, så mycket som möjligt är, före- 24 kominas, emedan den hindrar jernoxidens fästande. Denna olägenhet är vid valstryck mindre än vid tryckning med handformar. En fuktig luft är ett väsendtligt vilkor för jernbetornas fullkomliga fästande. — Valstryck ut- faller mindre väl i torr luft, emedan machinens tryckduk, som är af ylle, då blir elektrisk, ofta till den grad, att den gifver gnistor på 4 till 6 tums afstånd. Af betydligt inflytande är jernbetornas mer eller mindre hastiga torkning. I synnerhet visar sig detta vid valstryck, der tyget måste torkas skynd- samt och vid en sådan hetta, att en del af ättiksy- ran utdrifves. Denna torkning bör tillika ske i en något fuktig luft. Om man på bomullstyg trycker beta för violett, och torkar en del af tyget hastigt vid en ugn, men upphänger den andra delen på ett ställe, der den först efter några timmar blir torr, så finner rnan att det förstnämnda profvet färgar sig mycket djupare och vackrare än det sed- nare. Ske dessa försök i en mycket torr luft, så blifva resultaten omvända Tyg, som blifvit tryckta med jernbeta, måste, före gödselbadet, få hänga en längre eller kortare tid, allt efter betans beskaffenhet. År betan rent attiksyradt jern, så behöfver tyget ej så lång häng- ningstid, som om det varit tryckt med trädättiksy- radt jern eller betan innehållit öfverskott af syra. Ju mera betan är concentrerad, desto längre tid måste tyget hänga; följaktligen längst efter betning för svart eller puce. Under hängningen bör luften vara fuktig, emedan betan annars icke tillräckligt fäster sig. Allt beror derpå att betan lagom sön- derdelas och syrsättes. Så väl en för svag som en för stark syrsättning äro skadliga. Olägenheten af en för svag syrsättning märkas, om man till beta 25 för svart eller violett använder rått trädättiksyradt jern, som innehåller mycket tjära, eller om man försätter betan med sockersirap. Deremot visar sig skadligheten af en för stark syrsättning, om man utsätter det med nyssnämnda beta tryckta tyget för vattenånga. Det får då, vid färgning med krapp och avivering, en mindre vacker, i rödt dragande färg. Ännu mera inträffar detta, om det tryckta tyget behandlas med en till 60° uppvärmd lösning af surt chromsyradt kali, eller i en 40° varm svag chlorkalklösning. Då i dessa fall icke blott syr- sättning, utan äfven någon annan chemisk verkan kunde äga rum, anställde SCHLUMBERGER särskilda försök, i hvilka endast luftens syre kunde åstad- komma oxidation. De härtill beredda betor voro: A) Rent attiksyradt jern (af ättiksyra och jernspån, förtjockadt med gummi arabieum; B) Samma jern- salt, förljockadt med stärkelsegummi. Till dessa båda betor, valdes rent attiksyradt jern, såsom ett af de i luften lättast syrsättliga salter. Till jemn- förelse med dessa bereddes nästföljande betor, som trögt syrsättas: C) Trädättiksyradt jern, utspäddt med vatten till lika areometergrad som det rena jernsaltet Å, och förtjockadt med gummi arabieum; D) Samma salt med stärkelsegummi. Dessa 4 be- tor trycktes med vals på bomullstyg och torkades väl. Då förtjockningsmedlen i allmänhet hindra jernbetornas syrsättning, så bereddes äfven tvenne betor, som ej förtjockades, nemligen: E) Ren ättik- syrad jernlösning af 1,07 egentlig vigt, förtunnad med 20 delar vatten; F) Trädättiksyrad jernlösning af samma egentliga vigt och förtunning som E. Med dessa båda sednare betor genomdränktes bom- ullstyg i grunderings- eller klotsmachinen och tor- kades under samma omständigheter som de föregå- ende profven. Sedan tygen blifvit skyndsamt beta- 26 de på förutnämnde sätt och torkade, upphängdes de i fuktig och lagom vann luft, der de lemnades i 6 timmar, 20 timmar, 2 dagar, 10 dagar och 27 dagar, efter hvilka tiders förlopp tyget behand- lades i ett gödselbad af 13} lod kogödsel, 3 lod krita och 2 kannor vatten. Då likväl detta bad under de 27 dagarne kunde förändra sig och gifva ett falskt resultat, så renades en annan del af det betade tyget i ett bad af } lod fosforsyradt natron och kalk. I hvardera af dessa bad, som uppvärm- des till 60°, lemnade tygen i 4 minuter, hvarefter de tvättades, torkades och på en gång färgades i sam- ma krappbad samt aviverades såsom vanligt. — Alla betorna af trädättiksyradt jern voro, äfven efter 27 dagar, blott ofullkomligt oxiderade, och äfven i de förtjockade betorna af rent ättiksyradt jern åstad- kom chlorkalk en högre syrsättning. Mest oxide- radt var det ej förtjockade rena ättiksyrade jern- saltet. Således är den basiska förening, som bildas derigenom att en del af ättiksyran bortgår, nog beständig, för att icke fullkomligt syrsättas genom blotta , luftens verkan. Genom förtjockningsmedlen fördröjes syrsättningen både chemiskt och mecha- niskt; men också åsyftas icke en fullständig syr- sättning. De färgade profven visade, att t. ex. be- torna E och F redan efter 6 timmar gåfvo ett lika mörkt violett, som efter 27 dagar. Äfven betorna A och B hade efter 6 timmar nära, ocb, efter 20 timmar, fullkomligt åstadkommit samma styrka i färgnuancen, som efter 27 dagar. Deremot gåfvo betorna C och D, till och med efter 48 timmar, ännu något ljusare nuancer än efter 27 dagar. I nuancernas liflighet och klarhet visade sig långt be- tydligare skilnader. Betorna E och F gåfvo, efter 6, 20 och 48 timmar, mycket renare och lifligare färger än efter 10 ända till 27 dagar; särdeles var denna 27 skilnad märkbar hos betan E. Hos de förtjockade betorna var detta inflytande af hängningstiden min- dre, likväl tydligt nog hos A och B, men deremot ganska ringa hos C och D. — Dessa försök visa ganska klart verkan af en för stark syrsättning. Att, genom denna, utfärgningen i krapp försvåras, är bekant. —- Man har äfven funnit, att tyget ge- nom en längre hängning blir skört. För att utröna orsaken härtill företogos nya försök, hvartill föl- jande betor begagnades: a) Rent ättiksyradt jern, bereddt af ättiksyra och jernspån; b) Rått träd- ättiksyradt jern med öfverskott af tjära; c) Ättik— syradt jern med jernvitriol i öfverskott, bereddt af 413 lod jernvitriol, lika mycket blysocker och 1 kanna vatten; d) Ättiksyradt jern med öfverskott af blysocker, bereddt af 4 & jernvitriol, 1 & bly- socker och 1 kanna vatten. Af livar och en af dessa lösningar utspäddes en del till 1,110 och en annan del till, 1,034 eg. vigt. De sålunda erhållna 8 lösningarna påtrycktes dels oförtjockade, dels med gummi arabieum och dels med stärkelsegummi. De 24 tryckta profven torkades, hvarefter hvart och ett af dem delades i 3 delar, af hvilka en upp- hängdes på ett fuktigt och varmt ställe i vanliga dagsljuset, en annan på ett torrt och hett ställe i mörkret, och den tredje i fria luften och direkta solljuset. Dessa 72 prof delades ytterligare; den ena hälften af hvarje prof renades i gödselbad efter 6 dagar; den andra hälften lemnades att hänga i 21 dagar. Hvarje prof som renades var deladt i 2 delar; för den ena af dessa var gödselbadet upp- värmdt till 50°, och för den andra upphettadt till kokning. Sedan alla dessa prof blifvit väl uttvätta- de och valkade, blef hvart och ett af dem åter deladt i 2 delar, af hvilka den ena blott förvarades, men den andra togs igenom en utspädd och till 40° 28 uppvärmd chlorkalklösning. De så behandlade prof- vens jemnförelse gaf följande resultat: Tyget an- gripes blott af concentrerade jernlösningar; blott i ett fall hade en jernbeta af 1,034 eg. vigt verkat derpå, hvaremot det i allmänhet alltid blef märk- bart skört då betan hade 1,110 eg. vigt. — Tyget försvagades af alla 4 till försöken använda jernbe- torna, dock i de flesta fall något mindre af betan d, som innehöll öfverskott af blysocker. — Oför- tjockade jernbetor angripa mycket mera än förtjoc- kade. — 1 solljuset skörnar tyget mycket mer och inom kortare tid, än på ett fuktigt och varmt ställe; och, i detta sednare fall mer, än på ett varmt, torrt och mörkt ställe. — En jernlösning af 1,034 eg. vigt försvagar tyget, endast då detta utsättes för det direkta solljuset. — Efter 2 dagars häng- ning märkes nästan ingen förändring hos tyget, men efter 6 dagar är detta, i synnerhet då jern- saltet starkt oxideras, lika angripet som efter 21 dagar. Derföre skörnar tyget mycket hastigare af betorna a och c än af betan b, emedan denna trögare syrsättes. Af samma orsak påskyndas en tillsatts af kopparsalt i jernbetan tygets förändring. — Reningen i ett kokhett gödselbad bidrager mera till tygets försvagande än behandlingen i ett sådant bad af blott 50°. — Användandet af chlorkalklös- ning efter reningen i gödselbadet bidrager betydligt till tygets försvagande. — SCHLUMBERGER drager af dessa försök den siutsatts, att tygets skörnande här- rörer deraf, alt det antingen afgifver syre till be- tans basis, eller ock syrsättes på denne sednares bekostnad. Någondera af desse orsaker synes dock ej vara antaglig, då tygets förändring blott sker under sådana omständigheter, som befordra jernbe- tans syrsättning af luften, och är desto betydligare. 29 ju hastigare denna syrsättning sker. Snarare torde den genom jernbetans högre oxidation frigjorda sy- ran här vara verkande. Gödselbadet har till ändamål att fullkomligt sönderdela jernsaltet och fästa dess basis i tyget, samt frånskilja förtjockningsmedlet. SCHLUMBERGER har genom flera försök och analyser funnit, att detta bad borttager all ättiksyra från det basiska ättiksyrade jernsaltet, så att endast detta sednares basis, i form af jernoxid-oxidul återstår. Att denna basis icke i förening med vatten, eller såsom hy- drat, finnes i tyget, slutar SCHLUMBERGER deraf, att de med jernbetor tryckta tygen kunna upphettas till 160°, utan att derigenom någon förändring i nuancen uppkommer vid sedan skeende färgning. —• Till jernbetade tygs rening nyttjas vanligen kogödsel; någon gång användes kli och krita. Gödselbadet har ett ganska tydligt inflytande på färgningen. SCHLUMBERGER delade ett tyg, som i valsmachin blifvit tryckt med beta för violett, i 3 delar, hvil- ka sedan behandlades i särskilda gödselbad af 60°, 85° och 100° temperatur. Vid utfärgning i krapp och avivering visade sig, att gödselbadet af 60° hade verkat fördelaktigast. Vid ett sednare försök, i hvil- ket all sorgfällighet användes, för torka tyget ha- stigt i en varm och fuktig luft, hvarefter tyget fått hänga i en tjenlig atmosfer, uppkom knappt någon märklig skilnad i nuancerna, utan nästan samma resultat erhölls af det 60° varma som af det kok- heta gödselbadet. I alla fall är det säkrast att icke göra gödselbadets värmegrad alltför hög. — Af myc- ken vigt är att, genom en tillsatts af krita, mätta den af gödselbadet utdragna fria ättiksyran, eme- dan denna i annat fall lätt återverkar på tyget och 30 borttager cn del af jernbetans basis. En liten till- satts af kaustikt alkali skadar krappfärgen. Redan år 1834 öfvertygade sig bröderna KÖcH- LIN om nyttan af gödselbadets försättande med ar- seniksyradt kali. Användandet af detta salt var likväl för kostsamt och blef derföre öfvergifvet. Sednare föreslogo MERCER och Blyte fosforsyradt natron och fosforsyrad kalk såsom ersättningsmedel för kogödseln 8). Denna uppgift pröfvades äfven af SCHLUMBERGER. som fann, att nämnde salter med fördel kunde nyttjas, i synnerhet för jernbetor 9). chromz. En vacker och äkta grön färg af chrom skall ^mitryck.på katlun erhållas efter följande föreskrifter: En varm lösning af 1 &. 10 lod rödt chromsyradt kali i 6 U. vatten blandas med 2 8. 26 lod saltsyra af 1,206 eg. vigt och försättes småningom med 16 lod pulveriserad vinsyra. Man erhåller en vackert grön lösning af en sötaktig smak. Andra förhållanden för olika färgtoner äro: till 6 &. vatten a. b. c. d. e. f. . Chromsyradt kali . 3} E 52 & 2 8. 1 8% 28 lod. 24 lod. Saltsyra af 1,206 eg. v U. 31 E 32 F. 2 E. 13 8. 1} E. Vinsyra 5 E 34 E 30 1. 16 1. 111. 12 1. Man kan äfven bereda en lösning af 1 E. 10 lod chromsyradt kali, 6 H. vatten, tillsätta 1 ll. sirap och derefter småningom 4 H. saltpetersyra af 1,288 eg. vigt. De vackraste nuancerna erhållas dock, om man ur en utan vinsyra beredd chrom- oxidsaltlösning utfäller oxiden med alkali, uttvättar 8) Se årsberättelsen 1841, s. 30. 9) Bulletin de la Société industrielle, de Mulhausen, Vol. 13, s. 399. — DINGLER‘s Polytechnisches Journal, Band. 79, s. 275. — Polytechnisches Central-Blatt, 7 Jahrg. s. 610. 31 densamma på ett filtrum och sedan dermed mättar salpeter- eller saltsyra. De efter dessa methoder beredda lösningarna, hvilka alltid böra reagera nå- got för svra, förtjockas efter omständigheterna med gummi, stärkelse, dragant eller mjöl. Efter tryck- ningen fästas chromoxiden antingen genom tygets hängning flere dagar i ett varmt torkrum, och der- på följande tvättning i rinnande vatten; eller ock genom tygets behandling i ett varmt kritbad eller, om en mörk nuance åstundas, i ett ammoniak bad af 7 kannor hett vätten, 8 E. släckt kalk och 4 86. salmiak. Härmed genomdränkes tyget väl i en klots- machin, hvarefter det renas, behandlas i såpbad och sköljes. — Denna gröna färg förändras hvarken af ljuset, luften, alkalier eller syror 10). F. R. Tschepper har uppfunnit ett förfarings- TSCHEP- — - “ PER S sätt att på en gång trycka och utfärga svart, krapp- method rödt, ljusrödt och krappviolett , katechu, gult, gröntekaXsa och blått på kattun. — Betor och färger påtryckas flera fär- i följande ordning. 1. Till Svart: 24 ^ Ättiksyrad jernlösning af 1,048 eg. vigt kokas med 8. lod Stärkelse, 6 lod Piplera, 1 lod Kopparvitriol och ? lod tjock Terpentin. Blandningen försättes med litet blåholz afkok. 2. Till Rödt: 2} E Ättiksyrad lerjord, 28 lod Gummi, 1 & Piplera, 11 lod tjock Terpentin och 11 lod Svinister Blandningen kokas, försättas med litet blåholz- afkok och silas ännu het genom en hårsil. — Den 6) DINGLER‘s Polytechnisches Journal, Band. 80, s. 157. 32 ättiksyrade lerjorden erhålles derigenom, att en ljum lösning af 1 H. jernfri alun i 3 26. vatten sönder- delas med 24 lod blysocker. 3. Till Ljusrödt: 1 mått af föregående beta för rödt blandas med 2} mått reservagc, beredd af 21 86. vatten, 28 lod gummi, 1 26. piplera och 11 lod tjock terpentin, sammankokade ocb silade genom hårsil. 4. Till Violett: 2} & Jernlösning af 1,048 eg. vigt 20 E. Vatten, 6} & Gummi, 94 & Piplera, och 18 lod Linoljefernissa. Sammankokas och silas. 5. Katechufärg: Man kokar 1 E6. groft sön- derstött katechu med 6 &. vatten till dess att mas- san väger 4 &%., då man försätter densamma med 6 lod krystalliseradt attiksyrad kopparoxid och der- efter med 34 lod gummi arabieum samt, då allt är upplöst, med 1 U. salmiak. Dagen derefter si- las färgen genom hårsil. — Ju längre tyget får ligga efter tryckningen, desto mörkare blir nuancen vid färgningen. 6. Till Gult: I en lösning af 21 E4. gummi- vatten upplösas 18 lod k rysta 11 ise rad salpetersyrad blyoxid. Lösningen färgas med litet chromsyradt kali. 7. Indigoblått: Man upplöser, vid lindrig vär- ma, 16 lod tennoxidul i 3 E. kaustik kalilut och tillsätter 8 löd pulveriserad indigo. Blandningen omröres och bringas småningom till kokning. Den erhållna tennkypen hälles i 121 E%. kallt vatten, hvarefter en mycket utspädd tennchlorurlösning un- der beständig omröring tillsattes, till dess att ingen fällning 33 fällning mera uppkommer och den förut alkaliska vätskan nu reagerar för syra. Indigofällningen lem- nas att sjunka, den klara vätskan afdrages med en sifon, nytt vatten påslås och fällningen får åter af- sätta sig. Efter några dagar afdrages vattnet, och så mycket af fällningen, som man vill använda till färg, upptages ocb utpressas skyndsamt. Det öfriga förvaras under vatten. Ehuru den utur tennkyp på förenämde sätt erhållna indigon ej så hastigt förändrar sig i luften, som den utur vanlig kallkyp med saltsyra fällda, så syrsättes den dock efter nå- gon tid i beröring med luften, och blir till tryck oduglig. •— Tryckfärgen beredes genom samman- rifning af 1} & utpressad indigofällning, 16 lod sockersirap och ? && tjockt gummivatten. 8. Till grönt: Utpressad indigofällning 28 lod sammanrifvas med 16 lod sockersirap och 28 lod lösning af salpetersyrad blyoxid. Denna sistnämde lösning beredes af 2} &. vatten 5 & gummivatten, 3? &. kristalliserad salpetersyrad blyoxid; hvilken blandning ljum försättes med 11 &. sockersirap och 1} gummivatten. Tryckningen af indigoblått och grunden för grönt bör ske skyndsamt, på det att indigons syr- sättning så mycket som möjligt är må hindras. Sedan grunden för det gröna blifvit tryckt, kan tyget, efter 2 eller 3 timmar föreberedas till färgningen. — Man utspänner tyget på en sänkram, likasom vid färgning i blåkyp, doppar det i kalk- mjölk hvari det hastigt röres upp och nedåt i 4 mi- nuter, efter hvilken tid det upptages och får nå- got afdrypa, hvarefter det afsköljes genom hastig rörelse i rent vatten. Tyget löstages sedan utur ra- men och hänges väl utbredt i rinnande vatten. Prof. Pasch^s Årsberättelse för år 1842. 3 34 Efter 2 timmar upptages tyget sköljes i ett tvätt- hjul och tagcs derpå genom ett 50° till 56° varmt klibad. Sedan frambringas den gula och den grö- na färgen genom tygets behandling i en varm lös- ning af 1 H. kalibichromat med tillsats af 1 86. fin- siktad krita. Efter tvättning och sköljning i tvätt- hjulet är tyget nu färdigt till utfärgning med krapp, hvilken sker på vanligt sätt. Till hvarje stycke tyg räknas, efter mönstrets beskaffenhet, 2 till 3 &. A vig- non-krapp. Man börjar färgningen vid 25°, höjer temperaturen till 81° inom 2 timmar och fortsätter färgningen vid denna värmegrad ännu 1 timme. Tyget upptages derefter, tvättas, sköljes och föres till reningsbaden. För erhållande af ett djupt svart och kraftigt rödt är det tillräckligt att hålla tyget } timma i ett klibad af 100 och sedan lika länge i ett 75° varmt tvålbad (3 ^ Marseillertvål till 15 stycken tyg), hvarefter tyget tvättas, sköljes och se- dan tages igenom en 75° varm lösning af chlorna- tron. Åstundas, i stället för svart, ett djupt violett samt ett ljusare krapprödt af blåaktig nuance, så gifver man intet klibad utan genast ett tvålbad så- som förut är nämdt, och tager derefter tyget ge- nom ett 31° varmt bad af salpetersyreblandadt vat- ten (1 till 14 F6. salpetersyra af 1,357 eg. vigt på 220 kannor vatten), till dess att det röda får en dragning i orange; man tvättar då tyget genast, gifver det, såsom förut, ett tvålbad och en behand- ling i chlornatron, hvari tyget ej får ligga längre, än som behöfves till frambringande af ett rent h vitt och ett rent gult. Tyget hänges sedan 2 timmar i rinnande vatten och tvättas. Skulle det gröna visa sig för mycket blåaktigt, så hjelpes detta fel om tyget tages igenom en svag lösning af kalibichro- mat, tvättas, hänges i vatten och slutligen renas 10 minuter i 40° varmt svagt tvål vatten. Efter tvätt- 35 ning och torkning är tyget nu färdigt att apprete- ras. — Skulle efter tygets indränkning i kalkmjöl- ken, denna befinnas hafva angripit betan för det röda, så låter man tyget, före det första klibadet, gå igenom svagt ättikblandadt vatten, hvarefter det sköljes, renas, tages genom klibad och sedan genom chromsaltlösning samt färgas slutligen såsom förut är föreskrifvet. Hufvudsaken i detta kattuntryck är att på ty- get frambringa blått, gult och grönt, utan alt ska- da betorna för krappfärgerna; att sedan färga med krapp, och att genom tvål och chlor befria det blåa, gula och gröna från upptaget krapp-pigment, hvilket sednare ganska löst vidhänger indigon ocb den chromsyrade blyoxiden. Detta sistnämde salt verkar ganska svagt på krappen , och den ringa an- del färgämne som det kan binda, förslö res fullkom- ligt af chlor, utan att det chromsyrade blysaltet deraf lider någon förändring. Härpå grundar sig TSCHEPPERS hela förfaringssätt. Genom krappbetor- nas användande i form af reservager är det möjligt att i tyget fästa blyoxid och derpå frambringa in- digoblått genom kalkbadet. De hartsartade och feta tillsatserna jemte pipleran i betorna hindra den ättiksyrade lerjordens sönderdelning af kalken, som deremot verkar på det salpetersyrade blysaltet och utfäller blyoxid i tyget. På samma gång bildar den med sockersirap blandade indigon, i beröring med den omgifvande kalken, en topisk indigokyp, som sedan oxideras till indigoblått. Sockersirapen nyttjas såsom förtjockningsmedel för indigofällnin- gen, emedan den, likasom sockerkalk, har egen- skapen att hindra indigons syrsättning. Klibadet i förening med chromsyradt kali har till ändamål att göra förtjockningsmedlen olösliga, och att bilda chromsyrad blyoxid i tyget. Färgningsprocessen är den vanliga och erbjuder intet annat nytt, än att den chromsyrade blyoxiden deraf far en smutsig orangefärg, men återvinner sin rena nuans genom behandlingarna med tvål ocb med chlornatron 1). Boktrycke- Några uppfinningar i boktryckerikonsten hafva ^hmhn. blifv it bekanta, men hvilka här blott kunna an- mälas. Young’s J. H. Young och A. DELCAMBRE, från Lille i DeLCAM-Frankrikc, hafva i England tagit patent på en ma- BRE S. chin, medelst hvilken stilarnes sättning förrättas, sättnings- ‘ . o n machin. Den är en förändring af CHURCHS i dessa Årsberät- telser förut omtalade sättmachin och, likasom den- na, försedd med ett klaviatur2). GAUBERTS En machin, som efter tryckningens slut åter- manhin.”"lägger stilarne i deras särskilda rum, är föremålet ordnande för ett patent , taget i England af E. R. GAUBERT trycknin- från Paris 3). Äldre uppfinningar, som i Frankrike varit pa- tenterade och nu blifvit allmängjorda, äro: "EXES Ett nytt stereotyperingssätt af Teste och CAMP- BELLS BELL i Paris 4). stereoty- - - perings- sätt. Didots En tryckpress för stora format, af FIRMIN TOvlssDwoT och Thuvien i Paris5). tryck- . press. 1) Mittheilungen des Vereins zur Ermunterung des Ge- werbsgeistes i Böhmen, Mars 1841, N:o 6. — Dingler’s Polytechnisches Journal, Band. 80, s. 269. — Poly- technisches Central-Blatt, 7 Jahrg. sid. 369. 2) The London Journal of Arts, Vol. 19, sid. 174. — DINGLER‘s Polytechnisches Journal, Band. 82, s. 331. 3) The London Journal of Arts, Vol. 19, s. 233. 4) Description des Brevets, Torne 40, sid. 82. ’) Description des Brevets Torne 41 , sid. 329. 37 Fotografien efter DAGUERRES method har gjort fotografi. betydliga framsteg, i synnnerhet i Wien. Sedan oka Da- den optiska delen af Camera obscura blifvit full- (yppia: komnad af VOIGTLÄNDER 6), har man sökt att öka, . tars, Daguerreotyp-plåterna känslighet , förnämligast ge- af NAT- nom användande af Chlorjod , Bromjod och Chlor- TEREB, brom. KRATOCH- Bröderna NATTERER jodera sasorn vanligt, men MARTIN, utsätta sedan plåtarne några timmar för ångorna af CLAUDET i o o och DA- mättadt chlorvatten, vid luftens vanliga temperatur. CUERRE. Silfret blir deraf intensivt rödt, alt bilderna kunna tagas äfven vid lampsken, och rörliga föremål, i solljuset, med en god camera obscura afbildas inom en sekund 7). I stället för chlorvatten har FIZEAU, äfvenle- des med framgång användt svagt bromvatten. Plå- tens yta färgas häraf så litet, att någon öfning for- dras för att kunna träffa den erforderliga tiden för bromångans inverkan på plåten. Till ljusbildens frambringande i camera obscura fordras } minut 8). KRATOCHWILA har såsom särdeles fördelaktigt föreslagit att, sedan plåten blifvit rengjord, genast utsätta densamma för ångorna af jodchlorur. Rik- tigheten af denna uppgift har äfven genom många försök blifvit bekräftad. Jodchloruren beredes på följande sätt: Man leder torr chlorgas öfver jod i ett förlag så länge, till dess att den sednare blifvit nästan fullkomligt flytande och bildar en mörkbrun 6) DINGLER‘s Polytechnisches Journal, Band. 79, s. 156; Band. 80 sid. 230. ‘) Wiener Zeitung 1841. N:o 83. — Polytechnisches Cen- tral-Blatt, 7 Jahrg. s. 840. 6) Comptes rendus 1841. N:o 25, s. 1189. — DINGLEIs Polytechnisches Journal, Band. 81, sid. 365. — Poly- technisches Central-Blatt, 7 Jahrg. sid. 840. 38 vätska. Denna utspädes med 8 till 10 delar vatten och uthälles i en flat skål, öfver hvilken plåten lägges horizontelt. Enligt MARTIN får den före- nämda vätskan egenskapen att gifva plåten en mycket högre grad af känslighet, om den i förla- get erhållna flytande chlorjoden, innan den utspä- des med vatten, iblandas med den gulaktiga före- ning af jod och chlor, som afsätter sig i förlagets hals och gasledningsröret , och det hela sedan för- tunnas med vatten till en mörkgul vätska 9). CLAUDET insätter den renade plåten i jode- ringsapparaten, uttager den åter, så snart som den fått en lätt färgning, och lägger den öfver ett flatt kärl, innehållande jodchlorur, hvars beredning nyss förut blifvit meddelad. Plåten blir då hastigt gul. Så snart som detta skett, insättes den åter i jode- ringsapparaten och lemnas deri några sekunder, hvarefter den är färdig till fotografiering, och så känslig, att, med ett objektivglas af kort fokaldi- stance, väl lyckade porträtter kunna erhållas inom 15 till 20 sekunder, och bilder af byggnader inom 2 till 3 sekunder 10). DAGUERRE har uppgifvit, att plåten erhåller den största känslighet, då den efter föregången re- ning hälles isolerad och elektriseras. Känsligheten skall vara så stor, att man med flit måste göra plåten mindre känslig, och i camera obscura elek- trisera den med blott en enda gnista, för att er- hålla en brukbar bild. Detta fordrar dock närma- re bekräftelse ’). ’) Wiener Zeitung 1841, N:o 171. — Polytechnisches Central-Blatt, 7 Jahrg. sid. 840. ”) Polytechnisches Central-Blatt, 7 Jahrg. sid. 841. 1) Polytechnisches Central-Blatt, 7 Jahrg. sid. 842. — Comptes rendus 1841, N:o 171. 39 Bröderna NATTERER hafva uppgifvit, att de Fotografi- r ■ iii- "19 o ska bilder runnit att nytt medel, h varigenom man, pa sillver utan och koppar, genom blott uppvärmning i camera “vckih- obscura, utan påföljande qvicksilfverbehandling kan erhålla de vackraste bilder 2). — Äfven för GAUDIN har det lyckats, att genom plåtens blotta jodering och utsättande för ljuset i camera obscura, utan användande af qvieksilfverångor erhålla ljusbilder3). WEIDELE har med guldchlorur fästat och sedan galvanoplastiskt mångfaldigat ljusbilder, erhållna ge- nom bromhaltig jod. — Detta användande af gal- vanoplastiken har förut lyckats för STEINHEIL 4). och sedermera äfven för FIZEAU 5). Man har äfven sökt utfinna förbättringar i Sätt att 1o . . , rena Da- platarnas rening. DAVIDSON uppgifver att platen guerreo- vinner i känslighet, om man vid dess rening und-LYP5RtaE viker bruket af olja 6). SoN, KnA- TOCIIWILA Enligt KRATOCHWILA går reningen fortare ochoch MAR- säkrare genom användandet af flera gånger omde- IN’ stillerad terpentinolja. — Den med olja polerade plåten rengöres några gången med bomull och om- destillerad terpentinolja, och afputsas, innan terpen- tinoljan afdunstat, med cn elastisk boll af mjukt skinn, hvilken förut blifvit renad med sprit och vatten, hvarefter plåten slutligen lindrigt guides med en annan ren skinnboll. Genom öfning blir det möjligt att, på detta sätt, inom 2 till 3 minuter rena en plåt af 6 till 8 tums sidor 7). 2) Wiener Zeitung 1841, sid. 171. 3) Polytechnisches Central-Blatt, 7 Jahrg. sid. 842. 4) Se Årsberättelsen 1841, sid. 39. 5) Polytechnisches Central-Blatt, 7 Jahrg. sid. 842. 6) Edinburgh Philosophical Journal, 1841, Jan. — Poly- technisches Central-Blatt, 7 Jahrg. sid. 842. 2) Polytechnisches Central-Blatt, 7 Jahrg sid. 843. 40 MARTIN renar plåten med sprit, destilleradt vatten, preparerade fårben, och med mjukt skinn, som förut blifvit tvättadt med ether. Detta renings- sätt passar i synnerhet för plåtar, som skola för- beredas till tryck, emedan oljor, (äfven terpentin- oljan) qvarlemna på plåten ett öfverdrag, som gör: bilden mindre ren och hindrar etsningen. Fotografi- BERRES i Wien har bekantgjort sina försök att tryckning.genom etsning göra fotograferade plåtar tjenliga till aftryck på samma sätt som kopparstick. Den bäst lyckade af hans methoder synes vara följande: Plå- ten, hvars ljusbild bör vara skarp och felfri, öf- verstrykes på baksidan med asfaltfernissa. Då fer- nissöfverdraget torkat sänkes plåten i salpetersyra af 1,197 eg. vigt, men upptages derur genast så snart som de första spåren till utveckling af gas- blåsor från bilden visa sig. Man afbidar nu ljus- bildens etsning, som vanligen sker inom några se- kunder, och man söker derunder, genom plåtens lutning, leda den på dess yta qvarstannade syran till de ställen , der etsningen går för långsamt eller ock icke ännu börjat. Ar plåten af likartad be- skaffenhet samt ljusbilden skarp och qvicksilfverbe- täckningen tillräcklig, så angriper syran kraftigt de från qvicksilfver fria delarne af taflan; men för att erhålla en för trycksvärtans upptagande nog djup etsning, är det, äfven i lyckligaste fall nödvändigt att hastigt sänka plåten ännu 3 eller 4 gånger i syran. Härvid gå de svagare delarne af taflan för- lorade, ock nu visar sig om etsningen lyckas eller icke. Plåten doppas i distilleradt vatten, men i all- mänhet icke förr än den blifvit tillräckligt djupt etsad och en grå betäckning lagt sig på bildens konturer och linier; likväl befordras ofta etsningen genom förnyade sköljningar i vatten, hvarvid plåten bör hastigt både neddoppas i vattnet och upptagas 41 derutur, hvarvid man tillika skakar den för att bortskaffa det salpetersyrade silfversaltet. Efter skölj- ningen tvättas plåten med utspädd ammoniak, eller ock afputsas genast med spiritus och preparerade lårben. — BERRES har med en på detta sätt etsad plåt tagit 310 aftryck, men hade kunnat taga dub- belt så många, — En blandning af saltvatten, salt- syra och salpetersyra etsar äfven ganska regelbun- det, men ej tillräckligt djupt, och skall ofta hafva den märkvärdiga egenheten att etsa negativt eller angripa de ljusa och skona de mörka partierna af taflan 8). Ett af Grove uppfunnet sätt att etsa Daguer- reotyper består deri, att plåten göres till positiv elektrod i utspädd saltsyra. Efter några sekunder är etsningen fulländad. Flera temligen lyckade af- tryck af sådana plåtar hafva blifvit förelagda Elec- trical Society i London. — Då etsningen göres så djup, som för trycksvärtans upptagande fordras, för- svinna några af teckningens fina linier. Detta är likväl i praktiskt hänseende af ingen betydenhet, emedan blott sådana linier ga förlorade, som icke skulle bemärkas, om de funnos. — En galvano- plastisk kopia, tagen af en helt lindrigt etsad plåt, var så fullkomlig, att en skrift af 5 rader, som intog en yta af 1 tums längd och 160 tums bredd, derpå kunde läsas med mikroskop 0). TALBOT har uppgifvit följande sätt att bereda EALBoT 5 ett af honom uppfunnet, för ljuset ganska känsligt papper, papper till fotografier: Man upplöser 100 gran kry- stalliseradt salpetersyrad silfveroxid i 6 uns vatten, 8) Wiener Zeitung 1841 N:o 171 och 172. — Polytech- nisches Central-Blatt , 7 Jahrg. sid. 845. 9) Philosophical Magazine, Sept. 1841. — DINGLEN‘s Poly- technisches Journal, Band. 82, sid. 238. 42 bestryker med denna lösning sk rif papper på den ena sidan, torkar delta långsamt, håller det deref- ter 2 minuter i en lösning af 500 gran jodkalium i 1 pint 10) vatten, tvättar det sedan i rent vatten och låter det torka. Det sålunda joderade pappe- ret, hvilket måste skyddas för ljusets inverkan, be- handlas med följande blandning: Man upplöser 100 gran salpetersyrad silfveroxid i 2 uns rent vatten och tillsätter en sjettcdcl af volumen stark ättiksyra. Lösningen blandas i lika stora men små portioner med en mättad lösning af krystalliserad galläpple- syra i kallt vatten. Med 'denna blandning tvättas det joderade papperet vid eldsljus. Efter en half minut doppas det, ännu vått, i vatten, hvarefter man först lägger det emellan sugpapper och sedan försigtigt torkar det framför elden, på långt afstånd derifrån. Papperet förvaras i en press, till dess det skall användas. Skall det genast begagnas, så behöfver man ej torka det emedan det lika väl kan nyttjas något fuktigt. 1 en camera obscura, riktad mot en ljus och af solen belyst byggning, erhölls med ett objektivglas af 1 tums diameter och 15 tums fokalafstånd , en fullkomlig verkan på detta papper inom en minut. För att göra bilden syn- lig, tvättas papperet, så snart som det är uttaget ur ca meran, ännu en gång med ofvannämda bland- ning af silfversalt och galläpplesyra. Bilden fästas derigenom att man tvättar den med en lösning af 100 gran bromkalium i 8 till 10 uns vatten, hvil- ken tvättning sedan efter 1 eller 2 minuter förny- as, hvarefter papperet slutligen torkas. Den fastade bilden förblifver genomskinlig, hvarföre vackra kopior deraf kunna tagas, derigenom att ett blad kalotyp- papper hålles starkt tryckt intill bilden emellan ett brä- 10) 1 Pint= nära l svensk kanna. 43 de ocb en glasskifva, ocb utsättes för ljuset hvar- efter bilden göres synlig ocb fästas så sotn för- ut blifvit föreskrifvet. TALBOT begagnar likväl, till kopieringen, hellre sitt första fotografiska papper, beredt genom öfverstrykning först med en svag koksaltlösning ocb sedan med salpetersyrad silfver- oxid‘). Kopian fordrar väl, i det sednare fallet, längre tid (från 3 till 30 minuter), men blir så mycket vackrare. Den ursprungliga kalotypbilden är negativ, eller bar de i naturen ljusa partierna mörka, och tvertom, hvaremot kopian är positiv, eller har ljus och skugga i deras naturliga förhål- landen. En kalotypbild kan lemna flera kopior, men försvagas derigenom efter hand; den återfår dock sin ursprungliga skönhet om den tvättas med den ofvan beskrifna blandningen af silfversalt och galläpplesyra, och derefter långsamt torkas, samt bilden slutligen på nytt fästas 2). Galvanoplastiken synes blifva af en ganska vid-Metalkr- sträckt användbarhet Jacobi och SPENCER hafva be-Galvano- gagnat den till förfärdigande af tryckplåtar, kopior plastik- af kopparstick och medailler samt andra dylika ar- beten, och redan derigenom ådagalagt, att denna konst intager ett utmärkt rum ibland den sednare tidens uppfinningar. — Det har nu lyckats att ge- nom den galvaniska processen äfven bilda större och mera sammansatta föremål. En på detta sätt er- hållen byst har blifvit till Franska Vetenskaps-Aka- 1) Se Årsberättelsen 1840, sid. 139. 2) The Athenaeum 1841, Nzo 711, 716. — Philosophi- cal Magazine, Jul. 1841, s. 88. — The London Jour- nal of Arts, Vol. 19, sid. 189. — The Repertory of Patent Inventions, Vol. 16, s. 165. —Comptes rendus, T. 12, s 1055. — DINGLEn‘s Polytechnisches Journal, Band. 81, s. 356, 360; Band. 82, s. 192. — Poly- technisches Central-Blatt, 7 Jahrg. sid. 838. 44 1 demien inlemnad af SOYER, som är så öfvertygad om methodens fördelaktighet, att han erbjudit sig genom galvanoplastik förfärdiga den kolossala ele- fanten på Place de la Bastille i Paris, för en tred- jedel af den kostnad, som gjutningen af denna staty skulle fordra3). Sätt att, Då icke metalliska föremål skola genom gal- för galva- . ... i i ° noplastisk vanoplastik albildas, är det nödvändigt att förut göra uina^för-deras yta ledande för elektriciteten. SPENCER an- silfra ej vände härtill i början endast förgyllning eller bron- metalliska . J O föremål; sering; men denna Utväg är mödosam och passar af SPEN- icke för finare afbildningar, hvilka på detta sätt ELSNER. aldrig få originalets skarphet och renhet. Ett öf- verdrag med grafit hade samma ofullkomlighet. Det lyckades sedermera för SPENCER att på ytan af oledande föremål, t. ex. trädsnitt, frambringa en ytterst tunn silfverhinna, på hvilken, genom ut- fälling af koppar, ett skarpt och felfritt aftryck kun- de erhållas. För att åstadkomma denna försilfring upplöses, i lindrig värma, fosfor i alkohol eller ether, så att lösningen kommer att innehålla omkring 30 af sin vigt fosfor. Trädsnittet doppas i en svag lösning af salpetersyrad silfveroxid och hålles deri några sekunder, hvarefter det utsättes för ångorna af fosforlösningen, som i ett flatt kärl hålles upp- värmd på ett sandkapell. Det af trädsnittet na silfversaltet reduceras inom få minuter och på ytan ett silfveröfverdrag, på hvilket den niska verkan sker lika hastigt och säkert sorn massiv metallplåt. — Mycket porösa ämnen insug- bildar galva- på en t. ex. gips, böra blott hastigt doppas i silfverlösningen, men för öfrigt behandlas så som förut är nämdt 4). 3) DINGLKR‘s Polytechnisches Journal, Band. 87, s. 237. 4) Mechanics Magazine, Vol. 33, sid. 128. — Polytech- nisches Central-Blatt, 7 Jahrg. s. 129. 45 För större galvanoplastiska afformningar på gips har ELSNER funnit följande försilfringsmethod vara användbarare än den föregående. Formen göres af bränd gips, utrörd med sur mjölkvassla i stället för vatten. Så snart som den blifvit torr, öfverstrykes den med en lösning af salpetersyrad silfveroxid och utsattes för solljuset. Formen får då ett brunt öf- verdrag, på hvilket kopparn låter utfälla sig med tillhjelp af den galvaniska apparaten 5). BÖTTGER har funnit, att formar till galvano- Snlxanez plastiska plåtar bäst erhållas genom originalplåtens framstäl- afklatschning i en lättflytande metallblandning af 8,n0eraufe vigtsdelar wismut, 8 delar bly och 3 delar tenn, plåtar, ° ' medaljer hvilken smälter vid en temperatur af 108°. Den m. m. i RoSEska metallblandningen fordrar väl till sin smält-zrre" ning endast 98°, men den blir krystallinisk under afsvalnandet, och gifver derföre ej så skarpa aftryck som den förra. I rent bly kan, såsom SPENCER vi- sat, graverade stål- och kopparplåtar, medaljer o. d afven afklatschas; men då blyet kommer i smält- ning först vid omkring 331°, så kunna, vid denna temperatur, originalplåtarna lätt kasta sig, oxideras eller på annat sätt skadas. Formar af vax, vallrat, gips, harts, husblåss och stearinsyra förkastar BöTT- ger alldeles. — Skyndsammast kunna mindre före- mål, såsom mynt eller medaljer afformas i tunn- valsadt bly, som lägges på medaljen och pressas mot denna emellan tvenne skifvor af vått, någor- lunda tjockt papp. Tunnvalsadt tenn eller stanniol är härtill obrukbart, emedan kopparn icke låter utfälla sig derpå. — Den af BÖTTGER begagnade apparaten är af följande beskaffenhet: I ett med en 5) Journal fur praktische Chemie, Band. 22, sid. 346. — DINGLER‘s Polytechnisches Journal, Band. 80, sid. 38. 46 fullkomligt mättad, kall och silad kopparvitriollös- ning nära till brädden fyldt, öppet glaskärl, är ett cylindriskt glas, hvars botten bildas af en öfver glasets nedre del fastbunden tunn blåsa eller hinna upphängdt genom inklämning i en på det yttre glaskärlets brädd hvilande triangel af koppartråd, så att glasets nedre med blåsa öfverbundna del blir sänkt 1 eller 2 tum under kopparvitriollösningens yta. På det inre glasets brädd hänger en stark oglödgad koppartråd, så böjd, att den ena ändan deraf nedgår i det inre och den andra i det yttre kärlet. Hvardera af trådens ändar än böjd i form af en horizontel, platt och mot tråden vinkelrät spiral, så att båda dessa spiraler ligga parallelt med hvarandra, den ena öfver och den andra under hin- nan, som utgör det inre kärlets botten. På den nedre spiralen lägges den form af lättflytande me- tallblandning eller bly, hvarpå kopparn skall ut- fällas, och på den öfre en tjock, förut något amal- garnerad zinkplåt. T kopparlösningen uti det yttre kärlet läggas några krystallbitar af kopparvitriol, och cylinderglaset som innehåller zinkplåten, fylles med vatten, hvilket man försätter med ungefär 2 af sin vigt utspädd svafvelsyra, beredd af 6 delar vatten och 1 del concentrerad syra. Efter 24 tim- mar upptages cylinderglaset utur kopparsaltlösnin- gen, den utspädda syran förnyas, zinkplåten ren- göres eller utbytes emot en ny, och kopparsaltlös- ningen omröres eller försättes med mera koppar- vitriol, i fall den ej är fullt concentrerad. Redan efter 3 eller 4 dagar, har den på formen utfällda kopparn fått en betydlig tjocklek, och efter unge- fär 8 dagar bildar den en plåt af 1 eller 2 liniers tjocklek. För att skilja denna nybildade plåt från formen, insättas både tillsammans i ett skrufstäd och affilas rundtomk ring, till dess att öfverallt den 47 hvita metallblandningen blir synlig. Plåten och for- men kunna då lätt skiljas från hvarandra med till- hjelp af en knif. Vanligtvis blir formen härvid icke skadad, utan kan nyttjas flere gånger. Om man, i stället för lättflytande metallblandning begagnat tunnvalsadt bly, så är det säkrast att sedan formen är präglad, fästa på dennes baksida en slät och någorlunda tjock blyskifva, för att gifva formen me- ra stadga *). VON KOBELL har visat, att man i JACOBI‘s eller VON Ko- SPENCER‘S apparat kan öfver en målad tafla afforma Galvano- en galvanoplastisk kopparplåt och af denne sedan 6raf" taga aftryck i koppartryckpress. Målningen bör ut- föras på en blank silfver- eller kopparplåt, med en enda färg, som ej behöfver vara ledande för elek- triciteten, emedan kopparfällningen i alla fall öf- verväxer de målade delarna och noga afbildar dem i den uppkommande plåten. Man kan nyttja nä- stan hvilken mineralfärg som helst, blandad an- tingen med den af porslinsmålare nyttjade oljan, som erhållcs genom terpentinoljas afdunstning, eller med en fernissa af terpentinolja och Dammarhartz. Målningen sker på det sättet, att de ljusaste dag- grarna komma att utgöras af metallens blanka stäl- len, och skuggorna af dess mer eller mindre be- täckta delar. För öfrigt är det ej nödvändigt, att färgen pålägges tjockt, utan tvärtom blifva aftrycken desto vackrare, ju mera tunn och fin målningen är 7). — Ett med VON KOBELLS alldeles öfverens- 6) Annalen der Pharmacie, Band. 35, s. 216. — Poly- technisches Central-Blatt, 6 Jahrg. s. 1007. — DINGLER‘s Polytechnisches Journal, Band. 78, sid. 51. ‘) Journal fur praktische Chemie, Band. 20, s. 151. — DINGLER‘s Polytechnisches Journal. Band. 77, s. 68.— Polytechnisches Central-Blatt, 6 Jahrg. s. 629. 48 stämmande sätt alt åstadkomma galvanoplastiska tryckplåtar, har sedermera i England blifvit upp- gifvit af M. P. Moyle 6). Galvano- Genom ett omvändt galvanoplastiskt förfarings- essting: sätt kunna kopparplåtar etsas. Uppfinningen häraf SPENGERStillhörer antingen SPENCER eller OSANN eller ock och 9 Osanns möjligen båda. Plåten, som skall etsas, öfverdra- method- ges med etsgrund och teckningen utföres deri på vanligt sätt, eller ock tecknas omedelbart på plå- ten med en fernissa eller olöslig färg. T det förra fallet erhålles genom etsningen en fördjupad, och i det sed na re en upphöjd teckning. Den på endera sättet förberedda plåten ställes vertikalt i ett med kopparlösning fyldt kärl af glas, stengods eller an- nat ej metalliskt, ämne, och sättes i förening med elektromotorns negativa pol, under det att en an- nan, midt emot och parallelt med den förra , i sam- ma lösning ställd kopparplåt förenas med den posi- tiva polen. Etsningen sker nu derigenom att den tecknade plåtens obetäckta delar an frätas, h varemot koppar afsätter sig på den andra plåten 9). Galvanisk De la RIVE har på gal vanoplastikens princip Förgyll- i ii ..9. > • ning m. m.grundat en method att förgylla silfver och messmg. De la Om en metall lägges i en guldlösning och lem nas och Börr-deri utan vidare åtgärd, så inträffar, allt efter me- GERS me-tallens beskaffenhet, antingen att ingen förändring thoder 1 p . P . • samt sker, eller att guldet ur lösningen utfaller i form ESHFEs af ett pulver, som ej fasthäftas vid metallen; men ningar styres dervid. • 8) STURGEON‘s Annals of Elektricity, Febr. 1841, s. 112. — Dingler’s Polytechnisches Journal, Band. 80, s. 431. — Polytechnisches Central-Blatt, 7 Jahrg. s. 678. 9) DINGLER‘s Polytechnisches Journal, Band. 80, sid. 140. — The London Journal of Arts. Vol. 19 sid. 88. — Polytechnisches Central-Blatt, 7 Jahrg. s. 680, 1126. 49 styres utfällningen med biträde af en enkel Voltaisk elektromotor, derigenom att man låter den i guld- lösningen lagda metallen utgöra den negativa, och ett stycke zink, stäldt i en utspädd syra, den po- sitiva polen, samt de bada vätskorna äro skilda från hvarandra genom en tunn djurhinna, som hin- drar deras blandning, men likväl lemnar den elek- triska strömmen genomgång, så afsätter sig guldet såsom en varaktig förgyllning på metallen. Till förening emellan metallen och zinken nyttjar De LA RIVE en fin silfver- eller platinatråd. Guldlös- ningen bör vara, så mycket som möjligt är, neu- tral och så utspädd, att 1 kubikcentimeter deraf blott innehåller 5 milligrammer guld. Syran, som omgifver zinken, bör vara ytterst svag. Fem eller 6 droppar stark syra i ett dricksglas vatten göra vattnet tillräckligt surt. Vid förgyllning på silfver är svafvelsyra tjenl igast, men för koppar och mes- sing passar salpetersyra bättre. Då metallpiecen, som skall förgyllas, legat 1 minut i guldlösningen , upptages den och aftorkas, hvarefter den åter iläg- ges, och på detta sätt fortfares 2 eller 3 gånger. Förgyllningen är nu vanligtvis tillräckligt tjock och kan, efter omständigheterna, antingen poleras eller blott rengöras 10). Böttger har funnit att den galvaniska förgyll- ningen på silfver utfaller starkt rödaktig, om silfret, användt såsom negativ pol, är fästadt vid en kop- partråd och tillika med en liten del af denne sän- kes i guldlösningen, hvilken kan bestå af guldchlo- rid eller af natriumguldchlorid. Är deremot silfret 10) Journal fur praktische Chemie, Band. 20 s. 157. — DINGLER‘s Polytechnisches Journal, Band 76, sid. 297. — Polytechnisches Central-Blatt, 6 Jahrg. sid. 655. ProJ'. Pasch's Årsberättelse för år i84z 50 fästadt vid en tråd af platina eller helst af rent silfver, så får förgyllningen en utmärkt ren och hög guldfärg. Innehåller guldlösningen spår af koppar, så afsätter den i början nästan endast denna sedna- re metall, och ett föremål af koppar får knappt en synbar förgyllning, huru länge man än låter den elektriska strömmen fortfara. Det samma in- träffar afven med stål, på hvars yta en koppar- hinna ' blifvit utfälld. Stål, som är starkt poleradt låter icke förgylla sig, om olja blifvit använd vid poleringen; har det deremot blifvit poleradt utan olja, så antager det en ganska vacker och varaktig förgyllning. Särdeles vackert utfaller guldet på ur- fjädrar, på hvilka den blåa anlöpningen blifvit bort- tagen med utspädd saltsyra. På argentan (nysilf- ver), tenn och förtennadt jernbleck lyckas den gal- vaniska förgyllningen icke, men deremot ganska väl på messing. — Genom användande af en ut- spädd neutral lösning af platinachlorid i stället för guldlösning, kunna silfver, koppar och messing öf- verdragas med platina. — BÖTTGER begagnar till dessa arbeten en apparat, hvilken, likasom hans i det föregående (sid. 45 ) beskrifna apparat, består af ett större glaskärl, uti hvilket ett mindre cylin- derglas med botten af djurhinna är upphängdt. Ge- nom ett hål i glaskärlets botten, går en deri in- kittad koppartråd, som inuti kärlet är böjdt i form af en horizontel platt spiral, och under kärlet ned- stiger uti ett med qvicksilfver fyldt hål i det brä- de, hvarpå apparaten är ställd. Från detta hål går i brädet en ledning af koppar till ett annat bål, som äfvenledes innehåller qvicksilfver, och i hvil- ket är ställd en koppartråd, vid hvars öfra ända en tråd af platina är fästad, på hvilken den silf- verpiece, som skall förgyllas, hänger. — På kop- partrådsspiralen lägges ett stycke amalgamerad zink- 51 plåt och det yttre glaskärlet fylles med vatten, för- satt med några droppar svafvelsyra. Derefter fylles det inre cylinderglaset med en af 1 del neutral guld- chlörid och 100 delar destilleradt vatten beredd lösning, hvari den på platinatråden hängande sill- verpiecen nedsänkes. Denna qvarlemnas likväl i guldvätskan ej längre än högst 1 minut, hvarefter den upptages, sköljes i vatten och guides väl med fint linne. Den behandlas sedan på detta sätt 5 eller 6 gånger, eller till dess den fått en tillräckligt stark förgyllning. På samma sätt verkställas platinering med en svag lösning af platinachlorid, och försilf- ring på koppar eller messing med en lösning af 3 delar pulveriserad salpetersyrad silfveroxid i 16 delar kaustik ammoniak 1). ELSNER, som pröfvat De RA RIVE‘s och Börr- GERS förgyllnings-methoder, har dervid gjort föl- jande anmärkningar: För erhållandet af en vacker galvanisk förgyllning är det en hufvudsak, att den metall, som skall förgyllas, är särdeles väl polerad, och den, efter hvarje upptagning utur guldlösnin- gen och derpå följande sköljning, väl afgnides med fint linne. — Vattnet i apparatens yttre kärl är till räckligt surt, om det på 2 lod innehåller en drop- pa utspädd svafvelsyra. Guldsaltet bör nödvändigt vara neutraliseradt med kolsyradt natron, och vid användandet upplösas i 160 delar vatten. Guldlös- ningen är behörigt utspädd, om ett deri hållet silf- verbleck inom en minut icke svartnar, och om det, efter afgnidning, visar en rent gul färg. — Silf- verpiecen bör, vid hvarje nedsänkning i guldlös- ningen, få ett förändrat läge, emedan den annars ’) Annalen der Pharmacie, Band. 35, s. 216. — DINGLER‘s Polytechnisches Journal, Band. 78, s. 51. — Polytech- nisches Central-Blatt, 6 Jahrg. s. 1007. 52 blir starkare förgylld pä den åt zinken vända si- dan. — Stålfjädrar, som medelts utspädd saltsyra blifvit befriade frän den blåa anlöpningen, låta gan- ska vackert förgylla sig i guldlösningen, utan an- vändande af elektricitet. — Blankpolerad koppar kan förgyllas i den med natron neutraliserade guld- lösningen, men fordrar dertill längre tid än silf- ver. — På messing utfaller förgyllningen rödaktig. — Kopparplåtar, som blifvit på BÖTTGERS sätt pla- tinerade, antaga lätt den galvaniska förgyllningen.— Då galvanoplastiska reliefplåtar af koppar skola för- gyllas, blott för att skyddas mot oxidation, vinnes ändamålet enklare genom kall förgyllning eller för- silfring på de vanliga sätten. — BÖTTGER anser den Engelska förgyllningen på våta vägen (Elkingtons method) hafva, i praktiskt hänseende, ett afgjordt företräde framför den galvaniska 2). Hammans HAMMAN i Geneve har gjort ett ganska lyck- de ar denligt användande af den galvaniska förgyllningen vid Balvasiskaetsning af kopparplåtar. I stället för att betäcka ningen plåten med det annars brukliga etsvaxet, utfäller etsgrund han på densamma en guldhinna, i hvilken han se- pÄptaRr.dan utförer teckningen, så att guldet genomskäres. Etsningen sker sedan med ren salpetersyra, som ej angriper förgyllningen utan endast teckningen. — Artistens arbete blir på detta sätt betydligt lättadt; ty teckningen sker mera obehindradt, och dragen blifva renare i den tunna guld hinnan än i etsvaxet. Guldet medförer, vid tryckningen, icke den minsta olägenhet, och behöfver således ej bortskaffas från plåten 3). 3) Verhandlungen des Vereins fur Beförderung des Ge- verbfleisses i Preussen, 1840, sid. 234. — DINGLER‘s Polytechnisches Journal, Band. 80, s. 144. — Poly- technisches Central-Blatt, 7 Jahrg. s. 144. 3) DINGLER‘s Polytechnisches Journal, Band. 77 s. 240. 53 Böttger har uppfunnit ett sätt, att pä våta BöTTGERs vägen gifva koppar eller messing en varaktig och Ping"pa glänsande platinering. — Man bereder en lösning vägen af antingen 1 del torr platinachlorid i 100 delar vatten, eller af 1 del ammonium-platinachlorid och 8 delar salmiak i 32 till 40 delar destilleradt vat- ten. I lösningen, upphettad till kokning, blir kop- par- eller messingspiecen platinerad inom nägra fä sekunder, hvarefter den upptages, afputsas med slammad krita, sköljes och torkas4). Enligt Böttger erhålles, på koppar och mes-Koprat: sing, en spegelblänk förtenning, om dessa metal-sings för- ler några minuter få ligga i en kokande lösning af Senäre tennaska i kaustik kalilut, i beröring med tenn- zinkning • pa väta spån. — På nämde metaller kan ett zinköfverdrag vägen, af åstadkommas, om de, i beröring med grannlerad BÖTTGEn zink, behandlas i en kokande lösning af antingen chlorzink-ammoniak eller chlorzink 8). OSANN har på egenskapen hos fint koppar- pulver, att genom prässning blifva sammanhängan- de till en fast massa, grundat ett sätt att erhålla aftryck i koppar. — Man bereder först basisk kol- syrad kopparoxid genom en kopparvitriollösnings utfällande med kolsyradt alkali. Den kopparvitriol, som härtill skall begagnas, bör bestå af stora och klara krystaller. En lösning af dessa i vatten ko- kas en half timme och lemnas sedan att kallna, hvarvid den svafvelsyrade jernoxidul som kunnat finnas i kopparsaltet oxideras och utfäller sig i form af basiskt salt. Lösningen silas, upphettas på nytt till kokning och fälles med kolsyradt natron. OSANNS koppar- aftryck. 4) Annalen der Pharmacie, Band. 39, s. 175. — Poly- technisches Central-Blatt, 7 Jahrg. s. 860. 5) Annalen der Chemie und Pharmacie, Band. 39, s. 171. — Polytechnisches Central-Blatt, 7 Jahrg. s. 957. 54 Vätskan omröres väl tillika med fällningen, hvilken sedan får afsätta sig, hvarefter den väl uttvättas med vatten och torkas i solljuset eller i ett varmt rum. Efter 2 eller 3 dagar är fällningen sönder- fallen till ett fint pulver, hvilket man sedan redu- cerar i ett glasrör, vid så lindrig hetta som möj- ligt är, med ren och torr vätgas. Användes en för hög värmegrad, så blir den reducerade kop- parn kornig och för ändamålet oduglig. — Kop- parpulvret beutlas genom flor. Då så mycket deraf genomgått, som fordras för att dermed betäcka me- daljen ungefär 1 linie högt, tages detta särskilt, hvarefter beutlingen fortsattes. Den koppar som slutligen åtstår i floret rifves i en rifskål. Man erhåller således tre särskilta sorter kopparpulver. — Till afformning af en medalj begagnas en ap- parat, bestående af ett 4 tum högt jernrör, hvari en jernbricka och en stämpel, äfvenledes af jern, inpassa. Brickan är 1 till 11 tum tjock, och stäm- peln något längre än röret. Båda hafva samma diameter, som medaljen. Då afformningen skall ske, omgifves brickans kant med en pappershylsa. Brickan betäckes 1 till 2 linier högt med fint te- gelmjöl, på hvilket medaljen lägges och tilltryckes hårdt. Derefter borttages papperet, och i dess ställe påskjutes röret, hvari man betäcker medaljen med de tre sorterna kopparpulver, i samma ord- ning som de blifvit erhållna. Hela denna koppar- betäckning bör utgöra omkring 6 gånger medaljens volum. Sedan kopparpulvret blifvit jemnadt genom knackning på jernröret, inskjutes stämpeln. Hela apparaten ställes på ett städ och man gifver stäm- peln flera starka slag med en hammare, till dess att kopparpulvret icke mera låter sammanprässa sig, hvilket igenkännes deraf, att stämpeln, efter slagen med hammarn, hoppar i röret.- Man sätter 55 nu röret i ett skrufstäd, och slår med ett stycke träd på stämpeln, till dess att brickan tillika med medaljen och kopparaftrycket låta uttaga sig. Skulle aftrycket ej vilja lossna från medaljen, så lägges denna på ett till mörk rödglödgning upphettadt kopparbleck ocb lemnas till dess att detta sednare blifvit kallt. Medaljen och aftrycket skiljas sedan utan svårighet ifrån hvarandra. Det sistnämde göres sedan fullkomligt sammanhängande genom upphettning i en koppardosa, till dess att denna börjar komma i hvitglödgning. Dosan bör vara utanpå beslagen med lera 6). Ett lättare sätt att erhålla ett till förenämde medaljaftryck tjenligt kopparpulver har blifvit med- deladt af BÖTTGER. — Man kokar en mättad upp- lösning af kopparvitriol med flera stycken ren zink, till dess att vätskan blir fullkomligt färglös, hvil- ket inträffar inom några få minuter. Man afhäller vätskan, utplockar oupplösta zinkbitar och kokar den erhållna kopparfällningen med utspädd svaf- velsyra för att fullkomligt frånskilja all återstående zink. Kopparpulvret upptages derefter på ett fil- trum, tvättas med destilleradt vatten, till dess att det genomgående ej mera fälles af chlorbarium, pressas mellan sugpapper och torkas slutligen i en värmegrad, som ej öfverstiger 75°. — På samma sätt kan, genom rent och nyss fäldt chlorsilfvers kokning i destilleradt och med litet svafvelsyra för- satt vatten samt zink, ett helt fint och fullkomligt rent silfverpulver erhållas 7). 6) DINGLEN‘s Polytechnisches Journal, Band. 80, sid. 433. — Polytechnisches Central-Blatt, 7 Jahrg. sid. 703. ") Annalen der Pharmacie, Band. 39, s. 172. — DINGLER‘s Polytechnisches Journal, Band. 82, s. 127. — Poly- technisches Central-Blatt, 7 Jahrg. s. 829. 56 Glas GUINAND, som af la Soeiété d‘encouragement FixtAsei Paris erhållit en belöning af 6000 Francs för Kronglassina förbättringar i tillverkningen af flintglas för optiska instrumenter, har meddelat sitt förfarings- sätt. — Flintglassatsen består af följande ämnen: Mönja...................225 delar Hvit flodsand......... 225 — Amerikansk Pottaska . 52 — Borax.................... 4 — Salpeter................. 3 — Brunsten................. 1 — Arsenik.................. 1 — Glasspink efter föregå- ende smältningar . . 89 — O Dessa ämnen, som böra vara fullkomligt rena, i synnerhet pottaskan, finmalas, siktas genom flors- sikt och blandas noga. — Degeln eller glaspottan, hvilken är försedd med den för eldning med sten- kol' vanliga betäckningen, och kan inrymma om- kring 350 skålpund glassats, upphettas först till hvitglödgning i en flammugn och insattes derefter i smältugnen. Då glaspottan antagit den sistnäm- de ugnens temperatur, glasas hon med flintglas- spink. Sedan hon derefter i en timmas tid varit utsatt för ugnens hetta, inläggas 3 eller 4 skyfflar glassats, och pottan betäckes. Efter en timme, då glaset är smält, inlägges mera sats och glaspottan betäckes åter sorgfälligt. Fyra timmar derefter, sker sista inläggningen. Då satsen kommit i smält- ning, eldas starkt, och då glaset blifvit tillräckligt renadt, hvartill 12 eller 14 timmar fordras, aflyf- ter man betäckningen och afskummar glasgallan. Så snart som detta skett, omröres glaset med en förut till hvitglödgning upphettad, ihålig cylinder af 57 af eldfast lera, i hvilken en jernhake är instucken. Genom denna första omrörning, hvilken fortsattes i 40 till 50 minuter, försvinna de starka strim- morna i glaset. Härunder blir glaset hårdt. Man uttager då haken utur lercylindern, eldar i 11 tim- ma och förnyar derefter omrörningen lika länge som förut och vid en så stark hetta som möjligt. På samma sätt företagas tredje och fjerde omrör- ningen, men för hvarje gång eldas då i blott 45 minuter. Glaset blir nu något hårdare och de fina strimmorna försvinna. Efter sista omrörningen uttages lercylindern, glaspottan lemnas en half tim- me öppen, hvarefter den likasom ugnen tillslutes lufttätt och båda få nu kallna i 8 dagar. — Då glaset uttages ur ugnen, utgör det antingen en en- da massa eller ock stycken, som lätt lossna. Man uppmjukar dessa i en flamugn och formar dem till runda skifvor. Till kronglas använder GUINAND en sats af Sand Pottaska . . . . . . 160 — Borax .... . . . 20 — Mönja .... • . . 20 — Brunsten . . . ... 1 — Smältningen sker på samma sätt som för flint- glaset, men omrörningen varar blott en timme 8). Greenwood och Sovoye från England hafva Gips, i Frankrike infört ett sätt att gifva gips en större hårdhet, och förmåga att i fria luften bibehålla sig, hvarigenom den blir användbar till en mängd 8) Bulletin de la Soeiété d’encouragement, Dec. 1840, s. 469. — Dingler’s Polytechnisches Journal, Band. 80, sid. 35. Prof. Pasch's APsbcvätlelse Jor ar i84z. 5 58 arbeten, hvartill den annars, i anseende till sin bräcklighet och egenskap att upplösas af vatten, är mindre tjenlig. — I GREENWOODS ocb Sovoyes fa- brik i Alfort nära Paris begagnas gipssten från Lagny, bestående af ren svafvelsyrad kalk, som gifver en lösare och till gjutning af statyer mindre brukbar gips. Stenen sorteras först efter sin större eller mindre renhet. Sedan brännes den vid sam- ma temperatur som för gipsbränning vanligen an- vändes, hvarefter den brända gipsen lägges i en mättad alunlösning och lemnas deri omkring 6 tim- mar, under hvilken tid den upptager 21 procent af sin vigt alun. Den sålunda behandlade gipsen torkas i luften och brännes derefter på nytt, hvar- vid hettan drifves ända till brunröd glödgning. Efter denna andra bränning måste gipsen befrias från alla vidhängande främmande ämnen samt från sådana delar hvilka äro mindre hvita. Den males sedan på en qvarn. — Denna gips användes på samma sätt som den vanliga, men behöfver 1 eller 2 timmar för att hårdna. Deraf förfärdigad stuck- arbeten, statyer m. m. likna mycket marmor och hafva betydlig hårdhet. Blandad med 50 procent sand gifver denna gips ett slags cement, som blir ganska hårdt8). 9) Bulletin.de la Soeiété d’encouragement, Sept. 1841, s. 376. — DINGLER‘s Polytechnisches Journal, Band. 82, sid. 366.