ÅRSBERÄTTELSE OM TECHNOLOGIENS FRAMSTEG TILL KQNGL. VETENSKAPS-ACADEMIEN AFGIFVEN DEN 3l MARS 1830. AF G. E. PASCH. STOCKHOLM, TRYCKT HOS P. A. NORSTEDT & SÖNER, 1830. INNEHÅLL. Jngmachiner . . : • . . •....................pag. i. Albans Ångmachin ............................».......................16. TIPPETT‘s Ångmachin .........................»....................18. BRAITHWAITES och Ericssons sätt att upphetta ångpannor . . »19. Pistoner med metall-packning » 20. FERRARIs sätt att hindra pannstens bildning i ångpannor ... » 21. Ångvagnar u 22. Mechanisk kraft genom samman- -BOMBAS‘s maschin » 23. prässad luft. . Hydrauliska ma-lBernhard’s vatten-uppfordringsma- chiner. J chin........................ 23. Spinnl/araämnensYBvs^s och WESLY‘s häcklings-ma- förberedning. J chin.........................» 25. Taylor’s......................................häcklings-machin............................................»....................26. Lawson’s......................................och...................................WALKER‘s...........................d:to..............................................».....................26. Kardmachiner. DowDING‘s förbättring på kardma- chiner......................................» 27. Whitaker’s förbättrade kardning m. m.......................... » 27. BACON‘s Kard-machin . . ..» 27. Kläden af andrdlWESTERMANNS noppnings-machin , 28. tygs noppning.j...............0 Ruggmachiner. Sevillas förbättring på Ruggma- chiner..................................... »29. Klädens öfver- 1 Sevill’s förbättrade öfverskärnings- skärning. J machin 29. Taurin’s öfverskärningsmachin » 30. Klädens apprele-yXXs^^^ appreteringsmachin . » 3o. ring. JWALKER‘s operameter . . . » 31. Hattmakeri. MOORE‘s machin till hattars till- verkning.........................» 31. WIIAMS machin till hattars valk- . . . ning . ...................s 32. Pappers tillverk-)Pappers limning i kypen . . » 33. Tvättning. Tvättinrättning i Paris . . . » 36. Rlekningä SMITH‘s förbättrade blekningssätt » 38. hl.. Blekning. Silkes blekning..............pag. 4o. Hafs-svamps blekning . . ....................» 41. Får^nin^ och kat-} Klädes färgning med berliner-blått » 42. luns tryckning.JSilkes färgning ................. 45. Användande af Realgar till kat- tuns tryckning.....................»....................47. Äkta rosenröd krapp-färg till kat- -..................................tuns tryckning.................... 49. Boktryckeri-kon-} Tryck-prässar.................. 53. sten......................................JStilgjutning................................»53. Musikaliers...............................tryckning ............................» 53. Mälare-far^er. Förbättrad oljefärgs-beredning » 55. Qvicksilfver-Iodid, använd till må- 56. Schweinfurtergrönt .... » 57. Fernissor. Färglös lack fernissa .... » 59. Cherniskt Techni-\\.WalieTS, undersökning . . . » 60. ska producters\Undersökning af åtskilliga alkali- undersökning ( salter » 65. eller profning.) Undersökning af Borax ...» 70. . Undersökning af chlorkalk och an- . dra chlorsyrliga salter . . » 72. Undersökning af brun-sten . » 74. . Anställda försök med slagkrut » 77. Porcelainéj ) Metall-öfverdrag på porcelaine och Faiencej Kruk-\ .faience . . ....................................... 81. makaregods och (Blyfri glasupå krukmakare-gods » 83. Tegel...................................) Tegels tillverkning ...........»...84. Metaller och Me-} Platinering på koppar .................................»..........................85. tall-arbeten. J Gulds färgning . .. . . ................................N»...........................86. Användande af blyerts till frictio- nens minskning i ur-verk ...............».............88. BrÖds Beredning. Machin till degs beredning .............................»........................90. Fim-tillverkning........................Benlim . . ... ...........................................................257,92. Socker-tillverkn........................ROTH‘s apparat ......................................................» 102. Brdnvins och\an- dra spirituösa..........................Destillations-apparater..........:.........9...........1103. vätskors ^destil-.......................Vins och Bränvins rening....................» io3. leringochrening.........................i o.....................•.......‘ Talg....................................LEFEBURE’s sätt att smälta och raf- finera talg, samt tillverkning af « stearin-ljus ..........................................................».............................104 Olja. , . Förbättradt reningssätt . . .............................» 1og. Gaslysning.. . . Gas af Harts . . . . . ............................»'no. De olyckshändelser som, genom ångma- Jngma^ chiner, beklagligen allt för ofta, inträf-chiner. fat, visa att de medel som man, till deras förekommande, användt, ännu icke äga en fullkomlig tillförlitlighet, ehuru man, å en annan sida, med skäl kan påstå att ångpannans fruktansvärda explosioner, i ganska många, om icke i de flesta fall, haft sin orsak i oförsigtighet eller bristan- de tillsyn. En samling af iakttagelser, vid de tillfällen då ångpannor söndersprungit, äro af högt värde, emedan de lära att känna ofullkomligheterna, och gifva anled- ningar till uppfinnandet af medel hvarige- nom faran kan minskas eller äfven allde- les förekom mas. I sådan afsigt har ARA- co i Paris sammanställt de af honom kän- da händelser af ångpannors sönderspräng- ning, och gjort en jemförelse emellan de olika sätt hvarpå man sökt att förklara dessa förskräckande phenomen. Det vanliga sättet att förekomma des- sa olyckor består uti användandet af de allmänt kända säkerhetsventilerna, och in- genting synes naturligare än att dessa, så vida de äro väl inrättade och icke kom- ma i olag, borde fullkomligt skydda för all fara. Icke desto mindre har man tal- rika exempel af explosioner, då säkerhets- ventilerna varit i godt stånd, och ofta haf- va dervid inträffat phenomen, till utseen- det så paradoxa, att de synts vilja gäcka alla förklaringar. — År 1814 sönderspräng Pr. Paschs ^rsb. 733o, I i Lochrin vid Edinburgh en ångpanna af 180 centners vigt. Den var försedd med 2:ne säkerhetsventiler, af hvilka den ena var så inrättad, att den ej kunde åtkom- mas af de personer som skötte machinen; och ingen anledning var att anse någon- dera ventilen för felaktig. Ångpannan skil- de sig i två delar, efter en fullkomligt horizontel linie, hvilket är så mycket me- ra anmärkningsvärdt, som tjockleken af de jernplåtar hvaraf pannan var sammansatt, var betydligt olika i söndersprängnings- linien. Den öfre delen af pannan, af 140 centners vigt, slungades tvert igenom ett tegelhvalf, gick igenom byggnadens tak, och nedföll på en annan byggnad, hvars tak äfven krossades. Pannans botten, som utanpå var concav, hade genom ex- plosionen blifvit convex. Oaktadt bott- nen således hade fått en ofantlig tryck- ning uppifrån nedåt, befanns den likväl hafva blifvit, under explosionen, lyftad 14 till 15 fot högt, och kastad ett stycke ifrån muren hvari den var insatt. Man har haft åtskilliga exempel att, då en ångmachin haft flera pannor och en af dem exploderat, en eller flere af de öf- riga söndersprungit nästan i samma ögon- blick, oaktadt hvar och en af dem haft sin särskilta eldstad och således synts va- ra oberoende af hvarandra. Detta var hän- delsen vid den explosion som skedde år 1827 på ett ångfartyg i Lyon. Machinen hade 4 ångpannor af hvilka åtminstone 2 söndersprungo nästan på en gång. Olycks- händelsen uppkom deraf, att man, för att 3 öka machinens kraft, hade den oförsigtig- heten att stänga alla säkerhetsventilerna. Öfre delen af en panna kastades emellan 800 och 900 fot långt från fartyget, och hade skilt sig från nedre delen, efter en horizontel linie, på samma sätt som. det hände vid Lochrin. I den nyss anförda händelsen föror- sakades explosionen af en för högt upp- drifven spänning hos ångan, och man har flera exempel af ångpannors sprängning genom säkerhetsventilens oförsigtiga bela- stande med en för stor tyngd. Deremot har den till utseendet ganska besynnerli- ga omständigheten flera gånger ägt rum, att ångpannan sprungit sönder under det att ångkraften varit mer än vanligt svag, ja till och med då säkerhetsventilen varit öppen. I Essone sprang, år 1823, en ång- panna, under det att machinen gick så långsamt att arbetarne beklagade sig der- öfver. Då explosionen skedde, hade pan- nans båda säkerhetsventiler nyss förut öpp- nat sig, och ångan utgick i ymnighet. •— Då ångfartyget Etna i America sprängdes, gjorde machinens pistön blott 18 slag i minuten, då den vanligtvis plägade göra 20. — I Rochefort sprang en panna på fartyget le Rapide. Manometern hade sam- ma dag tillkännagifvit en elasticitet hos ångan svarande emot 3o centimeter qvick- silfver öfver atmosphgerens tryckning, men visade blott 15 centimeter några ögonblick före explosionen. •— På ångfartyget Gra- ham söndersprängdes ångpannan då man nyss förut borttagit en vigt af 20 skål- 4 | |4| pund från säkerhets-ventilen. — I en fa- brik i Lyon inträffade en dylik händelse straxt sedan man utsläppt utur ångpannan en stor del af den ånga som den innehöll. Här förorsakades således explosionen af en omständighet som synes böra hafva före- kommit den. I de förut anförda händelser har ång- pannan blifvit söndersprängd inifrån utåt. Deremot har flera gånger inträffat, att ång- pannor, sammansatta af smidda jern- eller kopparplåtar, och i synnerhet sådana som varit ämnade att arbeta med låg tryck- ning, blifvit sammantryckta utifrån inåt. — I sådana ångpannor, som hafva eldstaden inuti, har händt att det rör, som utgjort eldstaden, ej kunnat emotstå den omgif- vande ångans tryckning, utan blifvit sam- mankrossadt. ARAGO anförer ett sådant exempel, då, under det att ångmachinen var afstadnad, och straxt efter sedan spjel- let i skorstenen blifvit tillslutet, en ex- plosion skedde ifrån eldstaden, hvars luc- ka var öppen, hvarefter en mängd kokan- de vatten utrusade och dödade två per- soner som befunno sig framför ångpannan. Härvid sammantrycktes det inre röret el- ler eldstaden, utan att den omgifvande cy- lindern hade rört sig eller blifvit skadad; äfven säkerhets-ventilen hade förblifvit orubbad. Ängpannans sprängning kan förorsa- kas genom en för stark upphettning af den delen af ångpannan, som är öfver vattnet. Detta inträffade i Pittsburgh i America, der öfre delen af en ångpanna med hög | 5 tryckning kom i glödgning, hvarefter stör- sta delen af pannan skilde sig från den ena af dess ändar, och flög, likasom en raket, under en vinkel af omkring 45°, tvertigenom byggningens tak, hvarefter den nedföll på ett afstånd af 600 fot derifrån. Man har exempel af det oväntade phe- nomenet, att hela ångpannan lyftat sig och exploderat i luften. Perkins omtalar en händelse, då ångpannan fick en spricka, hvarigenom ångan med yttersta häftighet utrusade, hvarefter pannan ryckte sig lös från muren, lyftade sig några fot och sprang sönder, i luften, i två delar, af hvil- ka den öfre kastades ganska högt, men den undre nedföll genast. Explosionerna i Lochrin och i Pittsburgh synas hafva va- rit af dylik beskaffenhet. Sedan jag nu anfört de förnämsta af de vid ångpannors explosioner inträffade phenomen, som AnAGO samlat, skall jag lemna ett utdrag af hans undersökning om orsakerna till dessa händelser och medlen att förekomma dem. — Ehuru säkerhets- ventiler, i de flesta fall, kunna vara till- räckliga att hindra explusion, äro de dock, såsom förut blifvit nämdt, det icke alltid. Det utlopp, som de vid en ökad pression lemna åt ångan, kan, om dennas mycken- het, af någon orsak, hastigt ökas, vara otill— räkligt; i synnerhet gäller detta, om det af CLÉMENT iakttagna märkvärdiga phenomen inträffar, nemligen att ventilen, i stället för att af ångan uppkastas, tvertom blir qvarhållen på ett ringa afstånd öfver öpp- ningen, oaktadt dess rörelse för öfrigt är 6 obehindrad. I detta fall kan säkerhets- ventilen gifva anledning till explosion, i stället för att förekomma den 1). En an- nan ofullkomlighet ligger i sättet att pröf- va ångpannans styrka. Vanligtvis består detta uti att, medelst en tryckpump, in- prässa vatten i pannan till dess att tryck- ningen af vattnet blir 3 till 5 gånger stör- re än den som pannan skall uthärda af ångan. Denna profning sker vid den van- liga temperaturen, vid hvilken likväl me- tallen, hvaraf pannan är gjord, har långt större seghet än, då den är upphettad. TREMERY har, t. ex. visat att segheten hos smidt jern är, vid mörk rödglödgning, 6 gånger mindre än då jernet är kallt. Om således händelsevis någon del af ångpan- nan skulle komma i glödgning, kan hon lätt sprängas utan att säkerhets-ventilen öppnar sig, och oaktadt pannans profning, då hon var kall, syntes berättiga till att anse all fara vara undanröjd. Profningen vore visserligen mera pålitlig om den an- ställdes vid den temperatur och under de öfriga omständigheter hvari pannan befin- ner sig då hon är i verksamhet; men så- dana försök äro åtföljda af fara och dess- utom underkastade flera svårigheter, hvår- före det gamla pröfningssättet, ehuru ofull- komligt, sannolikt länge kommer att bibe- hållas. En annan felaktighet i pannans profning med tryckpump ligger deri att tryckningen ökas blott småningom, då der- emot ångans spänstighet hastigt kan upp- 1) Se Årsberättelsen 1827, sid. 31. 7 drifvas till en hög grad. Slutligen kan anmärkas, att nämde pröfningssätt, användt då pannan är ny, endast kan visa huru stark tryckning hon då kan emotstå, men ej hvad hon tål efter några veckors eller månaders arbete, sedan hon varit utsatt för olika vårmegrader, lidit af rost m. m. Af allt detta följer att, äfven om säkerhets- ventilerna äro i godt stånd, explosioner kunna uppkomma af följande 4 orsaker: i) Den öppning som ventilen lemnar för ångans utlopp kan, då ångan alstras hastigt och ymnigt, vara för liten; 2) Ångpannan förmår, då hon är kall, uthärda en star- kare tryckning än då hon är upphettad: metallen kan således vid en mycket hög temperatur, blifva så skör att pannan bri- ster; 3) En hastig tillökning i ångans spän- ning kan förorsaka explosion, då en stör- re, men småningom ökad, tryckning icke skulle hafva medfört någon olägenhet; och 4) Ångpannan blir, genom eldens åverkan, med tiden allt mer och mer svag, slutli- gen till den grad att hon icke kan uthär- da den vanliga spänningen af ångan. Då man såg att säkerhets-ventilerna ej skyddade för all fara, försökte man att, i deras ställe eller tillika med dem, på en dertill gjord öppning på pannan, anbringa plåtar af en metallblandning, bestående af bly, tenn och vismut, blandade i ett så- dant förhållande, att de smälta vid en be- stämd värmegrad, hvilken afpassas så att plåten smälter innan ångan blir så het att explosion kan uppkomma. Ehuru sådana lättsmälta plåtar hafva förekommit flera 8 explosioner af ångpannor, har man likväl i allmänhet hellre begagnat säkerhets-ven- tilerna, hufvudsakligen derföre att, då en plåt smälter, all ångan utrusar på en gång, hvarigenom ångmachinen alldeles afstad- nar, och en nog lång tid sedan fordras för att åter sätta den i verksamhet. Plåtarna hafva dessutom det felet att kunna hin- dras från smältning derigenom, att man afkyler dem med vatten, hvilket varit gan- ska väl kändt af de personer som haft sin fördel af machinens raska och oafbrut- na gång. . Man har äfven, i stället för de lätt- smälta plåtarna, föreslagit tunna metall- bleck, som skulle brista sönder vid en, gifven tryckning af ångan. Dessa hafva väl den fördelen att icke kunna göras star- kare af de personer som sköta ångmachi- nen; men det är svårt att bestämma den tjocklek de böra äga i förhållande till stor- leken af den öppning som de skola betäc- ka, i synnerhet som det är nästan omöj- ligt att, till deras förfärdigande erhålla metall af alltid lika beskaffenhet. Det är tydligt att dessa metallbleck hafva, lika- som de lättsmälta plåtarna, den olägenhe- ten att, då de brista, utsläppa all ångan. Manometriska rör kunna äfven använ- das såsom säkerhetsmedel, och medföra i detta afseende fördelar som hvarken säker- hets-ventilerna eller de nyss förut omta- lade lättsmälta plåtarna och tunna metall- blecken kunna gifva. Säkerhets-ventilen tillkännagifver ingenting så länge den är stilla, och detsamma är äfven händelsen 9 med cle nyssnämde plåtarna och blecken, så länge de icke smälta eller brista. Den som sköter elden under pannan får såle- des genom dessa medel blott veta när ån- gan har uppnått den spänstighetsgrad el- ler temperatur som ej får öfverstigas. Ma- nometern deremot visar, i hvarje ögon- blick, graden af ångans spänstighet. En säkerhetsventil kan förlora sin rörlighet utan att man vet det. Manometerns overk- samhet deremot blir genast synlig genom qvicksilfrets fullkomliga stillhet, som gif- ver tillkänna att röret täppt sig med oren- lighet från pannan, hvilket möjligtvis nå- gon gång kan hända. Vid alla de tillfäl- len der manometerrör af tillräckligt stor diameter kunna användas på ångpannor, utgöra de det pålitligaste beskydd emot sådana händelser som de förutnämde sä- kerhetsmedlen möjligen kunna förekomma. Innan ångpannan kommer i kokning, innehåller det rummet i henne som icke intages af vattnet, atmosphaerisk luft. Den- na luft bortgår, under kokningen, små- ningom med ångan, och blir slutligen all- deles utdrifven. Om nu arbetet afbrytes och elden släckes, condenseras ångan i mon af afsvalningen och slutligen blir det rum som hon intog nästan alldeles tomt. Ångpannan, som utanpå tryckes af atmos- phaeren har då inuti ingen ting som mot- väger denna tryckning. Då ångans con- densation sker långsamt, har man, om pan- nan icke är alltför svag, ingen ting att befara; men om deremot ångan hastigt af- kyles, t. ex. af en kall vattenstråle, så att det motstånd som ångan gjorde, i ett ögon- blick försvinner, så verkar luftens tryck- ning såsom ett slag på pannans hela yta, och följden deraf blir lätt att pannan kros- sas. För att förekomma detta, begagnar man säkerhetsventiler som öppna sig uti- från inåt så ofta som ångans tryckning blir mindre än luftens. Detta slags ventiler medföra väl nytta i det afseendet, att pan- nan ej kan blifva lufttom då hon lång- samt afsvalnar, men om ångan blir ha- stigt afskyld, äro de otillräckliga att hin- dra pannans sammantryckning af luf- ten 2). Emot denna sednare händelse gif- ves intet annat skyddsmedel än att haf- va en noga uppsigt öfver den inrättning, som förser pannan med vatten, och att förekomma ångans hastiga condensation. Den sidan 4 anförda händelsen, att det röret, som utgjorde eldstaden i en ång- panna, blef sammantryckt, blef äfven för- orsakad genom ett hastigt uppkommit luft- tomt rum, hvilket likväl här ej bildade sig i pannan, utan i eldstaden. Då luc- kan till eldstaden var öppen och spjellet tillslutet, kunde stenkolens förbränning ej ske fullkomligt, oaktadt luften hade ett obehindradt tillträde genom eldstadens öppning; således måste en blandning af luft och brännbar gas, från de ofullkom- ligt brinnande stenkolen, samla sig i skor- 2) Det är i synnerhet för ångpannor med låg tryckning, som dessa ventiler äro nyttiga. Cy- lindriska ångpannor äro föga utsatta för fa- ran att krossas genom blotta tryckningen af atmosphaeren. 11 stenen och bilda ett slags knall-luft, hvil- ven slutligen antändes och åstadkom ex- plosionen, hvarefter i ett ögonblick ett så- dant tomrum uppstod som i BROWN‘s ma- chin 3) och eldstadens sammantryckning blef deraf en följd. Hvad är orsaken att en ångpanna kan explodera i samma ögonblick som säker- hets-ventilen öppnas eller ångan på annat sätt utsläppes? Och dessutom, hvårföre är explosionen nästan alltid föregången af en tydlig minskning i ångans tension? PER- KINS har gifvit den sannolikaste förklarin- gen öfver dessa phaenomen. Så länge sorn lågan omkring en vanlig ångpanna ej kan höja sig öfver vattenlinien, få både vattnet och ångan lika temperatur. Men om deremot vattnet betydligt minskat sig, eller de delar af pannan, hvilka ej äro i beröring med vattnet, annars blifva träf- fade af lågan, kunna dessa få en tem- peratur som går till glödgning, hvarige- nom ångan blifver af den glödande me- tallen upphettad vida öfver den värme- grad som vattnet har, utan att derföre få en hög tension. Om nu, under det att ångan är i detta tillstånd, en säkerhets- ventil öppnas, så utrusar en stor mängd ånga, tryckningen på vattnet minskas, hvar- före en del deraf, i form af ett skum, ka- stas upp i den heta ångan och emot pan- nans starkt upphettade sidor, och förvand- lar sig i ögonblicket till en ganska spän- stig ånga i sådan mängd, att säkerhets- 3) Se Årsberättelsen 1827, sid. 39. ventilen ej är tillräcklig för hennes utlopp, utan ångpannan sönderspränges. Den of- ta bemärkta minskningen i ångans spän- stighet, kort före explosionen, är en na- turlig följd af denna theori; ty myckenhe- ten af den ånga som inom en gifven tid bildas, är i allmänhet proportionel emot storleken af ångpannans i beröring med vattnet varande yta. Följaktligen måste, då vattnet minskas, äfven en mindre qvan- titet ånga bildas, hvilken kan blifva otill- räcklig att hålla ångmachinen i sin vanli- ga gång; och äfven om, i det ögonblick som föregår explosionen, det viil säga, då säkerhets-ventilen öppnar sig, ångan skul- le hafva uppnått den tension för hvilken machinen är beräknad, så måste ändock pistonens gång blifva långsammare, eme- dan ångan, af pannans nu genom vattnets minskning starkare upphettade sidor, fått en högre temperatur än machinens cylin- der har, h vårföre hon i denna, genom af- kylningen, förlorar en stor del af sin spän- stighet. Det besynnerliga phenomenet att, då en ångpanna exploderar, söndersprängnings- linien ofta är jemn och horizontel, förkla- rar AnAGO på följande sätt: I det ögon- blick som föregår explosionen är ångans spänning betydligt minskad. Följden der- af blir en liten böjning af pannans sidor utifrån inåt, hvilken sker så hastigt, att vattnet ej hinner att gifva vika derför, hvarföre böjningslinien blir i vattnets ni- veau. I det följande ögonblicket blir ån- gans spänning hastigt ökad, hvarigenom 13 pannans sidor böjas utåt och söndersprin- ga i böjningslinien, af samma orsak hvar- före en metallplåt kan afbrytas genom tven- ne hastiga böjningar åt motsatta håll. Om man, med Perkins, antager att en explosion har sin ursprungliga orsak i vattnets minskning, så blir det ej heller svårt att förklara hvarföre flera ångpan- nor söndersprungit på en gång, oaktadt de haft särskilta eldstäder. Då en ångma- chin har flera pannor, förses de vanligen med vatten af samma pump, eldningen sker lika under alla och ångan från dem alla går till samma ledningsrör; följaktli- gen äro de i samma tillstånd. Om nu en af dessa pannor springer sönder genom sä- kerhetsventilens öppnande, så får äfven ångan i de öfriga utlopp i fria luften, och samma orsak som vållat en pannas explo- sion, äger rum hos de öfriga. Om en ångpanna ej sönderspringer helt och hållet, utan blott får en öppning hvarigenom ångan med våldsamhet utru- sar, så kan det förut omtalade phenome- net inträffa, att pannan flyger i luften, all- deles af samma orsak som gör att en ra- ket stiger. Om pannan tillika är starkt upphettad, kan då, genom vattnets sqvalp- ning omkring de heta sidorna, hastigt en större myckenhet ånga bildas än pannan kan emotstå, hvaraf följden blir att pan- nan sönderspränges. Af det som nu blifvit anfört kan det synas som vore ångmachiner beständigt åtföljda af en alltför stor fara. Vid en närmare granskning af de hittills observe- rade explosions-phenomenen och orsaker- na dertill, finner man likväl att de för- sigtighetsmått, hvarigenom en fullkomlig säkerhet kan ernås, äro ganska enkla och öfverallt verkställbara; de äro följande: 1) Man bör söka på alla möjliga sätt, t. ex. genom användandet af lättsmältiga metall- plåtar, att förekomma ångpannans för star- ka upphettning. 2) Den största uppmärk- samhet bör fästas på de apparater hvari- genom ångpannan förses med vatten, äf- vensom på den hvarigenom vattenhöjden i pannan göres synlig. 3) Om, oaktadt alla försigtighetsmått, det likväl skulle hända att någon del af ångpannan kom i glödgning, bör man undvika ångans hasti- ga utsläppande, men deremot skyndsamt söka att släcka elden. 4) För att förekom- ma sådana explosioner som förorsakas af antändliga gasblandningar iskorstenen och i eldstaden, bör man, så mycket möjligt är, undvika att låta de rör eller kanaler, hvari röken går, göra krökningar uppåt och nedåt, på det att gaserna ej må finna stäl- len der de kunna samla sig. Äfven bör spjellet aldrig tillskjutas fullkomligt tätt. För att göra stenkolens förbränning full- komlig samt således hindra bildningen af brännbar gas, bör man tillse att rosten, hvarpå kolen ligga, ej får tillfälle att täp- pa sig; hvarföre man äfven bör likformigt utbreda kolen och ej göra lagret deraf för tjockt. Det bör anmärkas, att explosio- ner af antändliga gasblandningar lika så väl kunna äga rum under öppna evapo- rations-pannor som under ångpannor. 15 Utom förutnämde orsaker till ångpan- nors söndersprängning, gifves ännu en som är ganska vigtig, nemligen den stenartade skorpa som i ångpannan bildar sig af vatt- nets jordsalter. Härigenom blir pannan inuti beklädd med ett öfverdrag som svagt leder värmet, hvilket följaktligen trögt meddelas åt vattnet. Ofta kunna pannans botten och sidor, af denna orsak upphet- tas ända till glödgning, i hvilket tillstånd metallens seghet är mycket förminskad. En explosion är då nära förhanden, i syn- nerhet om skorpan får någon spricka hvar- igenom vattnet kan intränga och råka den glödande metallen. Dessutom blifva de delar af pannan, som komma i glödgning, efterhand mer och mer oxiderade och för- svagas derigenom ganska snart. — Emot denna stora olägenhet har man föreslagit flera, men föga verksamma medel. Man har funnit, att de ämnen som man tillsatt i vattnet, för att hindra jordsalterna att fästa sig, alltid till någon del medföljt ån- gan till machinen och der åstadkommit hinder i rörelsen samt ångrörens och ven- tilarnas tillstoppning. Det enda ännu be- kanta medel att säkert undanröjda detta onda, är att ofta rengöra pannan. Slutligen tillägger ARAGO att det all- deles icke är bevisadt, att ångpannor med hög tryckning oftare söndersprungit än de med låg tryckning; Perkins, Evans m. fl. hafva till och med påstått motsatsen 4). 4) L‘Industriel, Vol. 8, sid. 49, 97.— Annuaire pour Fan 1830, par le Bureau des Longi- tudes, sid. 135. 16 Under loppet af det förflutna året hafva åtskilliga förbättringar i ångmachi- ners inrättning blifvit föreslagna, men hvil- ka bär blott i korthet kunna omtalas. Ibland dem äro följande de förnämsta: Ji.BAtis En ny ångmachin med ganska hög Angma-,.. De -.8 • chin. tryckning ar uppfunnen af Dir ALBAN, som härvid sökt att undanrödja de svårigheter hvilka åtfölja detta slags machiners con- struction och hufvudsakligen äro följande: i) Det är svårt att, vid en mycket hög tryckning, underhålla gången af machi- nens rörliga delar på ett sådant sätt, att icke ånga spilles. 2) Äfven den fullkom- ligt täta föreningen emellan de machinens orörliga delar som innehålla ånga fordrar mycken omsorg, om enkelhet och beqväm- lighet tillika afses. 3) Men en af de stör- sta svårigheterna ligger i öfvervinnandet af den stora hettan hos ånga af mycket hög tryckning, hvarigenom alla packnin- gar mer eller mindre angripas och me- tallytors gnidning emot hvarandra, enligt D:r ALBANS åsigt, blir oanvändbar. — Den af D:r ALBAN beskrifna machinen har två horizontelt liggande cylindrar, hvilkas mynningar äro vända emot hvarandra, och hvilkas mathematiska axlar ligga noga i en rät linie. I dessa cylindrar rörer sig en solid piston bestående af ett cy- lindriskt jernstycke, hvars diameter är jemt så mycket mindre än cylindrarnas, att pistonen kan fritt röra sig i dessa utan att råka deras sidor. För att hindra ån- gans utlopp bredvid pistonen, går denne uti 17 uti två packningar af hampa, en i hvar- dera cylindern, hvilka således icke såsom! vanligt äro anbragta på pistonen, utan sit- ta orörliga vid mynningarna af cylindrar- na. Då ångan vexelvis inkommer i den ena och den andra cylindern, får pisto- nen en fram- och åter-gående rörelse, och dess längd är så afpassad, att då dess ena ända framträngt till bottnen af den ena cylindern, dess andra ända ligger i den andra cylinderns packning. På midten af pistonen sitter ett tvärstycke, från hvilket tvenne armar, en på hvardera sidan utgå och sätta svänghjulet i rörelse. En när- mare och tydlig beskrifning på machinens delar är här icke möjlig. Jag får blott tillägga att, utom det att, genom nyssnäm- de inrättning, vågbalk och följaktligen pa- rallel-rörelse umbäras, machinen hvarken har condensator eller luftpump, och är i sin sammansättning ganska enkel. Alla till machinen hörande delar äro lätta att förfärdiga. Ångans tryckning utgör 600 till 700 skålpund på hvarje qvadrattum. En machin af 10 hästars kraft behöfver en piston af 3 tums diameter, hvilken gör 60 dubbla slag i minuten, hvarje enkelt slag af 18 tums längd. En sådan machin intager ej mera än 8 fot i längd, 3 fot i hredd och 4 fot i höjd, och väger hel och hållen icke mera än vågbalken ensam i en Watts machin af lika kraft 5). 5) En noga och fullständig beskrifning på denna machin är införd i DINGLER‘s Polytechnisches ‘ Journal, Band. 32, sid. 1 och 86. Prof. Paschs Årsl). 1830: 2 18 Tip- PETT‘s ångma chin. En ångmachin med hög tryckning, der ångan till en del verkar med expan- sion, och i hvilken tillika condensation och lufttryckning äro använda, har blifvit upp- funnen af Th. Tippett. Machinen har två cylindrar af betydligt olika vidd, af hvil- ka den mindre kan kallas ångcylindern, och den större luftcylindern. Dessa cy- lindrars pistoner äro fästade vid samma arm af machinens vågbalk, och hafva så- ledes lika rörelse. Ångcylindern är i bå- da ändar tillsluten, och står, genom ett rör, från dess öfra ända, i förening med nedra ändan af luftcylindern, hvilken här är tillsluten eller försedd med botten, hvaremot dess Öfra ända är öppen för at- mospbaeren. Båda ändarna af ångcylin- dern och undra delen af luftcylindern äro genom rör förenade med condensatorn, och ångcylindern har dessutom den van- liga inrättningen hvarigenom ångan, me- delst ventiler, skiftevis insläppes öfver och under pistonen. Alla här omnämde för- eningsrör emellan båda cylindrarna, samt emellan dessa och condensatorn äro äf- ven försedde med ventiler genom hvilka ångan ledes från den ena till den andra af machinens delar, såsom machinens gång fordrar. •— Då machinen skall sättas i rö- relse, låter man först, såsom vanligt, ån- ga blåsa igenom machinen, för att utdrif- va luften, hvarefter man insläpper ånga under båda cylindrarnas pistoner. Sedan öppnas ventilerna som leda ångan till con- densatorn, och i samma ögonblick insläp- pes ånga af hög tryckning öfver ångcy- 19 linderns piston, hvarigenom denna drif- ves ned, och då tillika atmosphaeren ned- trycker luftcylinderns piston, göra båda på en gång sitt slag nedåt. För att nu åstadkomma pistonernas lyftning eller slag uppåt, öppnas föreningen emellan den öf- re delen af ångcylindern och nedre delen af luftcylindern, och ny ånga af hög tryck- ning insläppes under den mindre eller ångcylinderns piston. Öfverskottct af den nya ångans kraft lyfter nu den mindre pistonen, under det att den ångan som är öfver densamma och insläppes i den stör- re cylindern, verkar expansivt och öfver- vinner atmosphgerens tryckning på den större pistonen, hvarigenom äfven denne lyftas. Så snart som båda pistonerna åter- kommit till öfra ändan af sina cylindrar, blir ångan under dem återigen condense- rad, och slaget nedåt sker på samma sätt som förut, eller genom den förenade tryck- ningen af ånga på den ena, och af atmo- . sphaeren på den andra pistonen 6). J. BRAITHWAITE och J. ERICSSON haf-Bnar- va i England tagit patent på ett förbätt- "och radt sätt att frambringa ånga. Denna upp- ERIcs- „ . . „ . sons satt tinning bestar uti att i angpannans eld-att upp- stad underhålla elden genom ett artificieltahetta. 1 luftdrag, åstadkommet antingen genom luf-“Mr." ! tens indrifning i eldstaden, eller genom dess utpumpning utur skorstenen. Ända- målet härmed är att kunna utsätta en gif- ven yta af ångapparaten för en så stor 6) The Register of Arts, and Journal of Patent Inventions N:o 54, d. 3o Dec. 1828. — DING- LERS Polytechn. Journal B. 31, s. 414.. Si 20 qvantitet värme att, på en gifven tid, me- ra ånga bildas än i någon annan apparat af lika storlek, hvarigenom följaktligen be- sparing af bränsle vinnes och ångappara- tens vigt och storlek blifva mindre än vanligt. — Eldrönet eller skorstenen går i flera krökningar genom ångpannan, och luftdraget underhålles deri på ett af de nämde sätten. I det förstnämde fallet, el- ler då luften skall indrifvas genom eld- staden, sättes denna i förening med en blåsmachin eller bälg, och är så inrättad att ingen annan luft, än den som går ifrån blåsmachinen kan komma till elden. Då åter draget skall åstadkommas genom den heta luftens och de gasformiga förbrän- nings-producternas utpumpning, är skor- stenens ända förenad med ett slags sug- pump, hvarigenom den atmosphgeriska luf- ten tvingas att inrusa i eldstaden, i mon som skorstenen tömmes. •—. H:r Premier- Lieutenanten CARLSUND bar, i Sverige, er- hållit ett previlegium på denna uppfin- ning 7). . . Pistoner De i ångmachiner med låg tryckning maspak-brukliga pistoner med packning af hampa, ning, kunna ej nyttjas i machiner med hög tryck- ning, emedan packningen der snart för- störes af den starka hettan. Man har der- före, redan för längre tid tillbaka, försökt att nyttja pistoner med metallpackning, hvilka synas vara en uppfinning af En- WARD CARTWRIGHT. Dessa hafva sederme- 7) The Repertory of Patent Inventions, Vol. 8, sid. 641. —DINGLER‘s Polytechn. Journ. Band. 35, sid. 47. ® 21 ra blifvit mycket förbättrade, och i syn- nerhet har den af BARTON eller, enligt an- dras påstående, af BROWNE uppfunna con- struction deraf vunnit bifall och blifvit mycket begagnad. Denna piston är sam- mansatt af rörliga cirkelsegmenter och mel- lanliggande triangulära kilar, hvilka alla, medelst stålfjädrar, hållas tryckta emot ångcylinderns insida, hvarigenom pistonen slutes tätt emot cylindern, oaktadt nöt- ningen. Likväl har man hos de hittills nyttjade pistoner af detta och andra slag trott sig finna åtskilliga fel, bland hvilka de förnämsta äro, att den fria rörligheten af pistonens delar är svår att förena med en fullkomlig täthet, och att dessa delar ej trycka med lika kraft emot ångcylin- dern, hvarigenom de med tiden slipa få- ror i denne. Till dessa olägenheters före- kommande hafva förbättrade inrättningar af metallpistoner blifvit föreslagna af R. MOTTERSHEAD 8) och af D:r ALBAN 9). En tydlig beskrifning härom är utan tecknin- gar icke möjlig, hvarföre jag måste hän- visa till de under denna artikel citerade journaler. De olägenheter, som den så kallade Ferra- pannstenen, eller den stenartade skorpa at"nä“ hvilken afsätter sig i ångpannor, kan åstad- dra komma, äro förut (sid. 15) omtalade. G. geen. FERRARI har funnit att denna pannstens bildning 8) The Repertory öf Patent Inventions Vol. 8, sid. 611. — DINGLERS Polytechnisches Journal Band. 34, s. 248 — L‘Industriel, Vol. 7. sid. 279. . 9) DINGLER‘s Polytechn. Journal, B. 32, s. 153. 22 i ång- bildning fullkomligt undvikes genom till- pannor. • 2 • . • ' sats af groft sönderstötta kol i ångpan- nans vatten. Till 100 kannor vatten an- vände FERRARI ungefär 3} skålpund kol- pulver. Fällningen af vattnets jordsalter uppkom väl såsom vanligt, men den fä- stade sig icke vid pannan, utan blandade sig såsom ett pulver bland kolet och kun- de med största lätthet utsköljas 10). —- Det- ta enkla medel förtjenar uppmärksamhet. Angvag- Ångmachinens användande på vagnar nar. har, oaktadt den föga framgång som de fleste dermed anställda försök lofvat 1), likväl fortfarit att, i England vara före- mål för de mest ihärdiga bemödanden. De svårigheter som härvid möta äro gan- ska stora och hafva af flera blifvit ansed- de såsom oöfvervinnerliga. Endast på jernvägar hafva ångvagnar hittills kunnat begagnas. Det första lyckade försök att med ångvagn fara på vanlig landsväg är nu gjord t af GURNEY, genom en resa fram och åter emellan London och Bath, som ligga 106 Engelska mil från hvarandra. För att visa den hastighet hvarmed vagnen kunde gå, tillryggalades i början 15 engel- ska mil på 65 minuter, oaktadt några up- pehåll. Sedan minskade GURNEY vagnens fart, och reste, på återvägen, de sista 84 milen på 12 timmar 2). 10) Giornale di. Farmacia ■— Chimica e Scienze accessorie, 1828, N:o 10, s. 252. — DINGLER‘s Polytechn. Journal Band. 31, s. 266. 1) Se Årsberättelsen 1828, sid. 20. 2) The London Journal of Arts and Sciences, second series, Vol. 3, s. 324. — DINGLER‘s Po- 23 Ch. C. Bombas i London liar erhållit Mecha- patent på en machin som verkar medelst ^s^t sammanprässad luft och är ämnad att an- genom vändas till att drifva vagnar och fartyg, samnz Luften sammanprässas i en stark reservoir prässad till dess att den får en tryckning af 3oB^s,g till 150 atmosphaerer, och utsläppes se-machin. dan derifrån, i små portioner, till machi- nen, hvilken är inrättad på samma sätt som en vanlig ångmachin. Den samman- prässade luften tjenar här i stället för ån- ga; uppfinningen är således icke ny. Då denna machin skall nyttjas till vagnars drifvande, föreslår Bombas att, reservoirer med sammanprässad luft skola hållas i beredskap på vissa stationer vid vägen, der den tömda reservoiren borttages från vag- nen och en fylld sättes i dess ställe “). För några år sedan erhöll A. BERN- Hy hard ett patent, i Berlin, på en vatten upp- skzawii fordrings machin, hvilken han likväl icke chiner. kunde sätta i behörig gång, hvarföre han TEus- lemnade Berlin och reste till London, der vatten- han nu tagit ett patent på samma upp-äRRgs: finning. Denna machin skall sättas i verk-machin. samhet genom de förenade krafterna af lufttomt rum, atmosphaerens tryckning samt vattens upphettning och afkylning. Vatt- net, som skall uppfordras, inkommer i en lytechn. Journal Band. 34, sid. 2 2 7, och 306. — Bulletin des Sciences Technologiques Tom. 13, s. 66. 3) The London Journal of Arts and Sciences, sec. ser. Vol. 1, sid. 278. — DINGLERS Poly- techn. Journ. Band. 32, s. 344. — WEDERS Zeitblatt fur Gewerbtreibende, Band. 3, s. 88. 24 ‘ 1 cistern, hvilken står i förening med en : stor panna genom ett med en ventil för- sedt rör, så att vattnet väl kan rinna utur cisternen i pannan, men ej kan gå tillba- ka till cisternen. Från pannan uppstiger ett ungefär 80 fot högt rör, som med sin öfra ända ingår i ett slags kylapparat, be- stående af tvenne rader horizontelt lig- gande rör, hvilka beständigt afkylas genom en ström kall luft. Från denna kylappa- rat nedstiger ett 36 fot långt rör till en vattencistern, och ifrån detsammas öfra än- da går ett annat rör till en luftpump. Medelst denna utpumpas luften utur hela apparaten, hvarigenom vattnet, som skall uppfordras, insuges i pannan, och tvingas att derifrån uppstiga i det långa röret till en höjd som beror af luftens mer eller mindre fullkomliga utpumpning, men som ej bör vara under 30 fot. På samma gång stiger äfven vatten från de sistnämde ci- sternen till lika höjd i det kortare, från kylapparaten nedstigande, röret. Om nu vattnet i pannan, och i det derifrån upp- stigande röret, upphettas tillräckligt starkt, skall, enligt BERNHARDS påstående, vattnet i nyssnämde rör stiga ännu 5o fot högre. Härigenom inkommer vattnet i kylappa- raten, och rinner derifrån kallt i det från kylapparaten nedstigande kortare röret, från hvilket det utrinner i den öfre ci- sternen, hvarifrån det utsläppes och kan således bilda ett vattenfall af 50 fots höjd. — Då man besinnar att vattnets ut- vidgning af värme från o° till 100° en- dast utgör +8886 af vattnets primitiva vo- lum, är det lätt insedt att BERNHARDS upp- gift innebär en physisk orimlighet. Icke destomindre har BERNHARD, nära vid Lon- don, uppsatt sin apparat i ett torn af un- gefär 70 fots höjd, och det har verkligen lyckats honom att uppfordra, vatten ända till tornets öfversta del. Detta försök har tillvunnit sig en viss grad af uppmärksam- het under loppet af det förflutna året, och man har försökt åtskilliga förklarin- gar deröfver, hvilka dock ej synas vara alldeles tillfredställande. Säkert är, att ma- chinens verkan ej kan bero blott på den obetydliga skillnaden emellan det värma och det kalla vattnets olika specifika vigt 4). Uti de till spinnbara ämnens bered- Svinn- ning, spånad och förarbetning till hvarje- shanen. handa slags tyg hörande machiner och förbe- behandlingsätt, hafva, under det förflutnaredning året, flera förbättringar blifvit bekantgjor- da, hvilka likväl, till största delen, äro af den beskaffenhet, att de här icke kun- na beskrifvas; jag skall likväl anmäla de märkvärdigaste. R. BUSK och W. K. WESTLY i Leeds BUsR‘s hafva erhållit patent på en machin tillwech., lins och hampas häckling, hvars utmär- häck- 4) The London Journ. of Arts and Sciences, sec. ser. Vol. 2, sid 342; Vol. 3, s. 176, 225, 283; Vol. 4, sid. i, 13, 57. — The Reper- tory of Patent Inventions, Vol. 8, s. 607. — DINGLERS Polytechn. Journ. B. 32, s. 169; B. 34, s. 3o5, 415. — WEBERS Zeitblatt fiir Ge- werbtreibende, B. 3, s. 261, 280, 289. — Bul- letin des Sciences Technologiques, Tom. 13, s. 44. mlings kande beskaffenhet består deruti, att linet —hänger fästadt i ett slags ram som svän- ger fram och tillbaka och på samma gång sänker och höjer sig. Under denna dub- bla rörelse träffar linet häcklorna, som un- der ramen sitta på en fyrsidig haspel, ge- nom h vilkens kringvändning man, efter behag, kan låta finare eller grofvare häck- lor råkas af linet 5). TAYLpE‘s. En annan häcklings-machin för lin lings- och hampa har blifvit uppfunnen af P. machin. TAYI on i England. — Linet har en hän- gande ställning och sänker sig, under ma- chinens gång, långsamt utföre. På båda si- dor om linet sitta häcklorna fästade vid armar, som gifva dem en sådan rörelse att linet häcklas uppifrån nedåt. Genom linets småningom skeende sänkning blifva alla delar deraf träffade af häcklorna, hvil- ka äro försedde med en inrättning, hvar- igenom, emellan hvarje gång de gå igenom linet, de i dem fastnade blår blifva bort- tagne. Så snart linet är häckladt lyfter det sig utur machinen 6). • S. LAWSON och M. WALKER i Leeds hafva äfven uppfunnit en häcklingsma- chin, uti hvilken häcklorna beständigt få en horizontel rörelse åt samma led. Li- net är fästadt på ett sådant sätt i en an- 5) The London Journal of Arts and Sciences, sec. ser. Vol. 2, sid. 199. — DINGLERS Polytechn. Journ. Band. 32, s. 316. — WEBERS Zeiblatt, Band. 2, sid. 535. 6) The Repertory of Patent Inventions, Vol. 8 s. 267.— DENGLER‘s Polytechn. Journal, Band. 33, s, 81. — WEDERS Zeitblatt, Band. 3, s. 234- 27 stalt vid ena sidan af machinen, att det på den andra sidan alltjemt träffas af häcklorna, i mon som de framgå. Under machinens fortfarande gång blir allt stör- re och större längd af linet lemnadt åt häcklorna, som derigenom komma i be- röring med alla linets delar. Så snart häcklorna komma utur linet råkas de af en kardvals som borttager de utur linet afskilda blår, hvilka sedan undergå en kardning och framkomma utur machinen, i form af ett band, förberedda till spin- ning 7). W. J. DOWDING i England har upp- ^nachi funnit en förbättring på kardmachiner, ner. hvarigenom den kardade ullen erhålles i Dow- sammanhängande loquetter, hvilka således FJBS+- ej behöfva den vanliga samm uti spinnmachinen 8). anhäftningen ring på kardma- chiner. En uppfinning af samma ändamål har WHITA- äfven blifvit gjord af J. WHITAKER i Eng-"ussr. land, med tillägg af en inrättning, hvari-kardning genom ull eller bomull genast efter kard- m. m. ningen kan finspinnas, utan att förut be- höfva gå igenom förespinningsmachinen 9). Americanen M. BACON i Hunlington i BACON‘s Pensylvanien har, på ullkardningsmachi-nkardn. 7) The London Journal of Arts and Sciences, sec. ser. Vol. 3, sid. 83. — DINGLER‘s Poly- techn. Journal, Band. 34, sid. 43. — WEBERS Zeitblatt, Band. 3, s. 268. 8) The London Journ. of Arts and Sciences, sec. ser. Vol. 3, s. 45. — WEBERS Zeitblatt, Band. 3, s. 266. 9) The London Journal of Arts sec. ser. Vol. 3, s. 142. — DINGLER‘s Polytechn. Journ. B. 33, s. 425.— WEDER‘S Zeitblatt Band. 3, sid. 275. 28 ner, gjort en förbättring bestående deri att machinens cylinder sitter 14 tum hö- gre än vanligt, hvarigenom en större yta deraf kan göras verksam. Härigenom kan kardmachinen hafva 7 så kallade arbetare och 3 vändare. De förra inrättar BACON så, att man kan, efter behag, låta 3 eller 4 stå stilla, under det att de Öfriga äro i gång, eller ock låta dem alla gå 10). Klädens Bröderna WESTERMANN hafva i Frank- och an- ... o dra tygsrike erhållit privilegium på en al den upp- n(^PP- funnen machin till klädens och andra tygs weft noppning. Tyget lindar sig från en vals MANNS på en annan, och går på detta sätt, i ho- Nopp- rizontel riktning under tvenne rader knip- machin. tänger, hvilka sitta Skiftevis. men likväl så att ingen del af tyget kan orördt af dem gå förbi. Genom en enkel rörelse sänka sig tängerna öppnade på tyget, till- sluta sig och uppstiga, och förrätta häri- genom noppningen i mon som klädet fort- går. Öfver kniptängerna kringsvänger en fläckta, som bortblåser det som tängerna borttagit från tyget. — Denna machin, som nu med framgång begagnas i flera fabriker, ersätter icke allenast fullkomligt handnoppningen, utan medförer en stor besparing i tid och arbetskostnad, derige- nom att den, på en dag, uträttar så myc- ket som två personer på en vecka, och dessutom gör ett mycket fullkomligare ar- bete än som kan ske för hand 1). 10) The Franklin Journal, Dec. 1828, s. 406. — DINGLERS Polytechn. Journal, Band. 33, s. 310. 1) Bulletin de la Societé d‘Encouragement pour ‘Industrie nationale, 28:e Année, sid. 165.— 39 S. SEVILL i England har föreslagit en RugF- förbättring på Ruggmachiner, bestående ner. deruti, att de delar, hvaraf ruggvalsens SEYUE‘s ined kardor (troligen metallkardor) bekläd- ring på da yta är sammansatt, göras elastiska me- Rugs delst underliggande fjädrar. Fördelen af ner. denna inrättning skall vara den, att kar- dorna gifva vika hvarje gång klädet trycker för starkt emot ruggcylindern, och att de hållas tryckta emot klädet vid de tillfäl- len då detta ligger för löst 2). Tvenne äldre ruggmachiner med me- tallkardor, på hvilka privilegier erhöllos i Frankrike, år 1 818, af Bröderne TAURIN i Elbeuf 3), och af Engelsmannen A. MER- RICK 4); hafva, efter privilegiitidens slut, blifvit bekanta genom utgifna beskrifningar. En förbättrad inrättning af öfverskär-Klädens ningsmachiner med kringgående klingor “Ar har blifvit föreslagen af S. SEVILL 2). Så väl ning. de kringgående som den liggande klingan Sevilla äro, medelst fjädrar, elastiskt fästade isääbötk- machinen, på ett sådant sätt, att de hål- verskär- las jemnt tryckta emot hvarandra un-niegima- der machinens gång; och gifva vika för Bulletin des Sciences Technologiques, Tom. 13, sid. 58. — WEBERS Zeitblatt, Band. 3, sid. 207. 2) The London Journal of Arts, sec. ser. Vol. 2 sid. 285. — DINGLERS Polytechn. Journ. Band. 32, sid. 318.— WEBERS Zeitblatt, Band. 3, sid. 90. 3) Description des Machines et procédés con- signés dans les Brevets d‘invention &c. Tom. 16, sid. 204. 4) Ib. Tom. 16 sid. 282. 3o hvarandra så ofta tryckningen af någon orsak skulle blifva ojemn. TAUniN‘s En äldre öfverskärningsmachin, på SEver- hvilken J. TAURIN i Elbeuf år 1823 erhöll nings- ett privilegium i Frankrike, har, under machin. loppet af jet förlidna året, blifvit beskrif- ven. Machinen är af det slaget der öf- verskärningen sker genom vanlig sax, men mechanismen är så inrättad, att arbetet skall gå fyra gånger fortare än i andra öf- verskärningsmachiner. Genom denna stör- re hastighet behöfver saxen väl oftare smör- jas, men detta sker här genom en egen anstalt, som af machinen sjelf sättes i verksamhet utan att arbetet behöfver af- brytas 5). Klädens Eli machin till klädens appretering appre- eller glanskrympning har blifvit uppfun- ^rmg. nen af G. HADEN i England. Den hufvud- apprete- sakliga delen deraf består i en samman- ringsma- sättning af borstar och ihåliga metall-cy- " lindrar, skifte vis fästade emellan tvenne hjul, så att det hela bildar en cylinder. Nyssnämde ihåliga cylindrar hållas upp- hettade med vattenånga, och äro så in- rättade att de, under machinens gång sär- skilt kringlöpa på sina axlar med stor hastighet. Klädet föres vått öfver och emellan valsar, som hålla det spändt och trycka det emot den här nämde delen af machinen, genom hvilkens kringhvälfning klädet på en gång strykes af de heta me- 5) Description des machines & procédés consig- nés dans les Brevets d’Invention &c. Tom. 17, sid. 5. 31 tall-cylindrarna och borstas 6). — Det nya i denna uppfinning ligger endast i machi- nens sammansättning; sjelfva appreterings- sättet är förut känd t. Vid klädens appretering och åtskilli-WALKen‘s ga andra till klädens eller andra tygs till- Meee: verkning hörande operationer, kan det va- ra af nytta att veta huru mycket klädet eller tyget varit utsatt för verkan af ma- chinen. Till detta ändamål har S. WAL- KER i Leeds uttänkt ett litet instrument, som han kallar Operameterj och som be- står i ett slags urverk, hvilket, då det sät- tes i förening med någon kringgående del af machinen, t. ex. dess hufvudaxel, gif- ver tillkänna huru många omlopp denne gjort under en gifven tid. Härigenom kan man icke allenast bestämma klädets bästa behandling utan äfven controllera arbe- tet 7). Ibland de till hattmakeri-konsten hö-Hattma- rande uppfinningar, som under det förflut- keri. na året blifvit kända, må följande näm- nas: Ti. W. Canning Moore, från New- Moone‘s York, har i England erhållit patent på en maship machin till förfärdigandet af det första tars tili- ämnet hvaraf hattar sedan tillverkas. Ul- verk- len eller materialet hvaraf hattarna skola "6 göras, upplindas från en kardmachin, i oli- ka riktningar, på en lätt ihålig form af 6) The London Journal of Arts, sec. ser. Vol. 3, sid. 287. — WEBER‘s Zeitblatt, Band. 3, sid. 371. 7) The London Journal of Arts, sec. ser. Vol. 4, sid. 19. träd, hvilken liar skapnad af en cylinder med afrundade ändar. Den upp lindade ullen afskäres tvärt öfver formen, hvari- genom tvenne hattämnen erhållas, hvilka sedan filtas och behandlas på de vanliga sätten 8). — Denna machin är i hufvud- saken af alldeles samma beskaffenhet som de machiner, på hvilka BORRADAILE och WILLIAMS förut erhållit patent 9). Nyssnämde WILLIAMS har uppfunnit machin en machin, medelst hvilken det förut fil- "ill.hattade hattämnets valkning förrättas. Hatt- valk- ämnena blötas i kokhett vatten, försatt med nig- litet svafvelsyra, ölättika, vindrägg eller andra till denna operation använde ämnen, och gå sedan emellan tvenne rader val- sar, hvarefter de lägga sig ofvanpå den öf- ra valsraden och gå derigenom tillbaka till arbetaren, som återigen låter dem gå emel- lan valsarna så länge som det behöfves. Detta valkningssätt synes egentligen vara ämnadt att användas på sådana hattar som skola beklädas med silkesplys, hvilket WILLIAMS föreslår att fästa med en fernis- sa beredd af kautschuk, på vanligt sätt upplöst, samt litet harts och linolja 10). Det 8) The London Journal of Arts, sec. ser. Vol. 3, sid. 26. —- DINGLERS Polytechn. Journ. B. 33, s. 12. — WEEER‘s Zeitblatt, B. 3, s. 263. 9) Se Årsberättelsen 1837, sid. 98, och 1828 sid. 3g. 10) The London Journal of Arts, sec. ser. Vol. 3. sid. 31. — DINGLERS Polytechn. Journal, B. 33, s. 96. —- WEBERS Zeitblatt, B. 3, s. 264- 33 Det af Bröderna CANSON i Vidalon-Pappers- les-Annonay uppfunna sätt att i kypen lim-"Mng.- ma papper 1) har nu blifvit bekant. Till Pappers så mycket pappersmateria som erhålles afiypen. 3o kilogrammer (70 skålpund) lump, taga de en lösning, beredd af i kilogramm (371 lod) hvitt vax kokadt i i litre (ungefär 3 kanna) kaustik soda-lut af 1,04 egentlig vigt. Denna lösning utspäda de med 3o till 40 litres (n i till 154 kanna) kokhett vatten och tillsätta genast 3 kilogrammer (7 skål- pund) potates-stärkelse, som förut blifvit väl utrörd med vatten. Blandningen om- röres, till dess att den icke vidare tjock- nar, hvarefter den, om det så behöfves, kan förvaras ett par veckor på ett svalt ställe. Denna blandning slås i valskistan och omblandas väl med pappersmaterien, h varefter 3oo till 500 grammer (22} till 37} lod) alun upplöste i kokhett vatten tillsättas. Det öfriga af papperets tillverk- ning är lika som vanligt. •— Ofvannämde blandning använda uppfinnarna endast för fina papperssorter; till grofvare papper taga de vanlig hvit tvål i stället för den ofvannämde vaxtvålen 2). — G. de So- RAS, S. WISE och Ch. WISE hafva, i Eng- land, tagit patent på detta sätt att limma papper. Deras specification öfverensstäm- mer med ofvanstående uppgift i hvad lim- ningsämnets beskaffenhet angår, men före- 1) Se Årsberättelsen 1827, sid. 105; 1828, sid. 4o, och 1829, sid. 14. 2) Dictionnaire Technologique, Art. Papeterie. Pr. Paschs Arsb. j83o. 3 1 !• _ skrifver nära dubbelt så mycket vax, sorti här ofvanföre blifvit nämdt, och fyra gån- ger vaxets vigt stärkelse. Äfven föreslås att stundom prässa papperet emellan olim- madt papper doppadt i alunlösning, el- ler ock att deri indränka sjelfva filtarna. 3) — Limning i kypen har fullkomligt lyc- kats på alla sorter skrifpappcr, men har visat sig vara mindre användbar på rit- papper då teckningen skall laveras. En stor olägenhet, som alltid åtföljt detta lim- ningssätt, men som jag förmodar kunna all- deles förekommas , är att filtarna upptaga en stor del af limningsämnet, hvarigenom deras rengöring blifver ganska besvärlig. Papier- Ett slags papper, Papier-lin^e kalladt 6 ‘ och ämnadt att i flera fall ersätta linne, har blifvit uppfunnet af E. MONTGOLFIER. Enligt Franska tidningars uppgift, skola, af detta papper, icke allenast duktyg som fullkomligt likna damastdräll, utan äfven gardiner och till och med tyg till balkläd- ningar, till utseendet lika broderad tyll, tillverkas. Alla dessa artiklar säljas till ett ytterst ringa pris, och som de icke kunna tvättas, återköpas de af tillverka- ren för halfva inköpspriset, så snart de blifvit orena. Ännu mera berömmas de 1 af detta papper förfärdigade tapeter, hvil- ka, så väl till utseendet som till känseln, skola knappt kunna skiljas ifrån de dyr- baraste sidentyg. — Montgolfier skall dess- 3) The London Journal of arts, sec:d. ser. Vol. 3, sid. 317. — Bulletin des Sciences Tech- nologiques, Tom. 13, sid. 253. 35 utom tillverka ett maroquin-papper, tjen- ligt till flere behof, äfven i stället för per- gament. Detta papper skall ej förändras af vatten och derföre kunna användas till mattor som fullkomligt afhålla fuktighet från golfvet 4). — Enligt tillförlitligare uppgifter hafva dessa pappersarters egen- skaper blifvit upphöjda vida öfver hvad de verkligen äro, och deras uppfinning är, för det närvarande, mera att anse såsom en curiositet än såsom en sak af någon vä- sendtlig nytta 5). Utom de här anförda förbättringar i pappersberedningen hafva åtskilliga andra blifvit bekanta; men dessa angå hufvud- sakligen machinpapper eller så kalladt pap- per utan ända, hvilket i de Engelska och äfven i åtskilliga andra (större utländska fabriker allt mer och mer uttränger det för hand tillverkade papperet. Utan teck- ningar är en tydlig beskrifning härom ic- ke möjlig, hvarföre jag, rörande detta äm- ne, måste hänvisa till de i nedanstående not citerade skrifter 6). 4) Bulletin des Sciences Technologiques, To- de II, s. 139. 5) Dictionnaire Technologique, Art. Papeterie sid. 259. 6) The London Journal of Art. and Sciences, 2:d ser. Vol. 2, s. 279. —The Repertory, of Patent Inventions, Vol. 8, s. 594, 654. — DINGLERS Polytechn. Journal B. 31, s. 112; B. 32, s. 295. — WEBERS Zeitblatt, B. 3, s. 89. — Description des Machines et Proce- dés consignés dans les Brevets d‘Invention &c. Tom. 16, sid. 180. Tvätt- En Tvättinrättning, lik clem som i ‘"lS_England begagnas 7) har blifvit anlagd, i Pa- rättning ris på Seine-floden. Byggnaden härtill står i Paris, på en båt af 150 fots längd och 28 fots hredd, och har två våningar, af hvilka den undra är för sjelfva tvättningen och de till denna hörande arbeten, och den Öfra för torkningen, strykningen m. m. — Det till inrättningen inlemnade linne och andra tvättpersedlar märkas och sorteras i grofva, fina och färgade. Hvar och en af dessa tre klasser behandlas olika. Tvätt- persedlarna af alla klasserna tvättas först i ljumt vatten. De minst orena tvättas för hand uti baljor uppvärmda med ånga, i hvilka vattnet beständigt, i en oafbruten ström, ombytes, hvarvid ångans tillopp styres så, att vattnet bibehålies vid sam- ma värmegrad. Det mycket orena linnets tvättning sker i tvätthjul, först med en svag, varm tvål-lösning, och sedan med vatten. Så snart linnet blifvit tvättadt på det ena eller det andra sättet, lemnas det ett par timmar att afdrypa, h varefter det hykes. Bykningen sker i trädkärl, så in- rättade , att luten som sättes i kokning med ånga, beständigt cirkulerar genom linnet. Då bykningen fortfarit i 4 till 6 timmar, slutas den, och två timmar derefter upp- tages linnet, lägges i säckar af nät och fö- res till tvätthjulet. Detta är bygdt af star- ka granbräder, har 72 fot i diameter, och är inuti deladt i fyra lika stora rum ge- nom korsvis gående väggar af 22 fots hredd. 7) Jemför Årsberättelserna 1824, s. 584, och 1827, sid. ni. 37 Hvart och ett af dessa rum eller afdelnin- gar har, på hjulets ena sida, en öppning som kan lufttätt tillslutas. I hjulets axel ingår ett rör för ångan, och med detta förena sig tvenne andra rör, det ena för tvållösning och det andra för vatten, hvil- ka ämnen således slutligen inkomma i hju- let genom samma väg som ångan. De med linne fyllda nätsäckarna inläggas i hjulets fyra afdelningar, hvilka tillslutas, hvaref- ter man insläpper en svag tvållösning, som småningom upphettas Lill kokning med ånga. Då linnet kokat i några minuter, utsläp- pes tvål vattnet utur hjulet, och man in- släpper, i dess ställe, först ljumt och se- dan kallt sila dt vatten, hvarmed linnet sköljes till dess att vattnet utrinner klart. Under alla dessa operationer vänder sig hjulet med en hastighet af 18 hvarf i mi- nuten. Så snart linnet, på nu omnämde sätt, blifvit tvättadt och sköldt, uttages det utur hjulet, blånas och utprässas i en stark hydraulisk präss, hvarigenom den annars brukliga skadliga utvridningen und- vikes, hvarefter det torkas. Torkrummet värmes af två caloriferer, som insläppa den varma luften genom två öppningar, beläg- na litet öfver golfvet. Den fuktiga luften utgår utur rummet genom flera trädrör, som hafva sin nedre öppning nära vid golfvet, hvarigenom således den varma luften först höjer sig emot taket, och sedan nedstiger till golfvet för att utslippa genom trädrö- ren. På detta sätt bibehålies en likformig temperatur uti rummet så länge som tork- ningen varar. De torkade persedlarne sor- Blek- mng DMITH S förbätt- rade blek- nings- sätt. teras och strykas eller manglas, efter de- ras beskaffenhet. Manglingen sker med en machin af tre på hvarandra liggande valsar, af hvilka den öfversta och under- sta, som hafva omkring 22 tums diameter, äro af papper, och den mellersta, som har ungefär 73 tums diameter, af tackjern. Denne sednare är ihålig och upphettas med ånga af 110° temperatur, samt vänder sig 12 hvarf i minuten, I denna machin manglas duktyg, lakan, gardiner, näsdukar m. m. Det grofva linnet manglas eller strykes icke, utan sammanvikes och sättes i en skrufpräss 8). — Fördelar ne af det- ta tvättningssätt äro tydliga: man undvi- ker derigenom de annars vanliga hårda be- handlingarne, såsom gnuggning, klappning och utvridning, hvarigenom de saker, som tvättas, nödvändigt måste blifva i större eller mindre grad slitna och illa medfarna. J Smith i Liverpool i NordAmerican- ska Fristaterna, har gjort åtskilliga an- märkningar vid de vanliga sätten att ble- ka linne och bomullstyg, och uppgifvit en, på hans egen erfarenhet grundad, förbätt- rad method, — Den första behandling som de tyg, hvilka skola blekas, undergå, är bykning. Tyget tages hett utur luten, och kastas genast i kallt vatten för att sköljas, Häruti tror man sig icke begå något fel; men SMITH anmärker att tygets fibrer, som 8) L’Industriel, Vol, 6, sid. 634; Vol, 7, sid. 49, 54, — DINGLERS Polytechn. Journal, Band, 33, sid. 383; Band. 34, s. 343. — WEDEES Zeitblatt, Band. 3, sid. 205. 39 af den kokbeta luten blifvit öppnade och utvidgade, sammandraga sig i det kalla vattnet och innestänga en del af tygets färgande ämnen, hvarigenom dessa blifva Svårare att utskölja. Man bör således nytt- ja skölj vatten af samma temperatur som Juten har. •— Sedan tyget på nyssnämde sätt blifvit flera gånger bykt och sköljdt i kallt vatten, blekes det i flere månader i luften, h varefter blekningen med chlor fö- retages. En stor myckenhet tyg lägges då tillsammans i en kall lösning af chlor-kalk, och lemnas der orördt till dess att blek- ningen skett. Detta förfarande är felak- tigt. Den kalla chlorkalk-lösningen bleker trögt och kan dessutom blott ofullkom- ligt och ojemt genomtränga den samman- packade massan af tyget. Blekningen skul- le blifva mera fullkomlig och jemn, om chlorkalklösningen användes varm och hölls innesluten så , ätt ångornas bortgång hin- drades, samt tyget hölls i en beständig rörelse. —• Hvad sona nu blifvit : nmärkt rörande sättet att använda luten och chlor- kalklösningen, gäller äfven om tygets be- handling i syradt vatten, bom utgör den tredje blekningsoperationen. — Den mest vigtiga punkten i de till blekningen hö- rande arbeten anser SMITH vara den vär- megrad, för hvilken tyget under byknin- gen utsättes. Tygets upphettning i luten med vattenånga är allmänt begagnad, men man synes der vid icke hafva nog insett fördelarne af en hög temperatur. Om ån- gan har blott 100°, medförer dess använ- dande ingen större fördel än vanlig kok- 4° . ning. Är cleremot ångan innestängd, så kan hennes temperatur lätt ökas till 120°, och då visar sig, på det mest afgörande sätt, den fördelaktiga verkan af en hög värmegrad. Denna verkan blir särdeles utmärkt om tyget tillika hålles i rörelse. Man behöfver ej frukta att tyget lider af den höga temperaturen, emedan en för detsamma farlig hetta först inträffar vid 271° eller en tryckning af mera än 50 atmosphaerer, hvilken ingen vanlig ångap- parat kan uthärda. Redan vid 177° mjuk- na lödningarna, så att ångrören ej kunna emotstå tryckningen, utan brista. I van- liga apparater är det således omöjligt att uppdrifva ångan till en så hög värmegrad, att tyget kunde taga skada deraf. — Ge- nom denna method har SMITH blekt Skottsk dräll på 12 timmar, och bomullstyg, Man- chester shirting kalladt, på 4 timmar. Bomullstyg, på detta sätt behandlade, be- höfva ej solblekas, men linne får en me- ra glänsande hvithet, om det, några få dagar, får ligga på gräsvall. Utom ofvan- nämde fördelar gifver denna bleknings- method en besparing af omkring 25 pro- cent af det till luten nödvändiga alkali 9). Silkes Man behöfver ofta i fabrikerna, i syn- hink nerhet till sidenband, hvitt okokadt råsil- 5 ke, att antingen användas sådant som det är eller ock färgas kallt. Sådant hvitt 9) GILLS Technological and microscopic Repo- sitory. Vol. 5, s. 219. — DINGLERS Poly- technisches Journal, Band. 33, s. 458. —■ WEBERS Zeitblatt, Band. 3, s. 203. silke är dyrare än det vanliga gula råsil- ket, hvarföre man har uttänkt medel att betaga detta sednare sin färg, utan att märkligt minska dess vigt; men de fleste af dessa blekningssätt äro kostsamma. OzANAM i Lyon har uppgifvit följande gan- ska enkla och föga kostsamma förfarande. — Man leder chlor-gas i en q vantitet kallt vatten, svarande emot 13 kanna till hvart skålpund silke. Hälften eller 3 kanna af detta chlorvatten blandas med 3} kanna ljumt vatten, och silket sköljes med hastig rörelse deri, till dess att chlorlukten för- svunnit. Silket upptages då genast och sköljes, på samma sätt i en blandning af den andra hälften af chlorvattnet med 4 kannor kallt vatten. Derefter tvättas det i rinnande vatten, utvrides och lägges i liqvid svafvelsyrlighet, hvari det lemnas en timma, efter hvilken tid det upptages, tvättas och sköljes. Man kan icke, i stäl- let för ofvannämde chlorvatten, nyttja en lösning af chlorkalk eller chlorsyrligt al- kali , emedan silket deraf blir skört och får en rödgul färg 10). År 1824 kungjorde Hof-Rådet VOGEL i Haf- Munchen ett sätt att bleka Hafssvamp med biek?" liqvid Svafvelsyrlighet. Svampen blötes i ning, kallt (ej i varmt) vatten, som ombytes hvar 3:dje eller 4:de timma, hvarunder svam- pen ofta utkramas, och härmed fortfares i 5 till 6 dagar, eller så länge som det ut- kramade vattnet visar sig oklart. Inne- 10) Recueil Industriel, Aug. 1829, s. 191. — DINGLERS Polytechn. Journal, B. 34, sid. 143. 42 håller svampen snäckskal eller kalkstens- bitar, så bortskaffas dessa derigenom, att man låter svampen i 24 timmar ligga i saltsyra utspädd med 30 delar vatten, hvarefter svampen väl uttvättas. Sedan svampen på nämde sätt blifvit förberedd till blekning, låter man den ligga 8 dagar i liqvid Svafvelsyrlighet af 1,024 eg. vigt, och slutligen 24 timmar i rinnande vat- ten 1). — Blekning med chlor har van- ligtvis ansetts såsom oanvändbar på svamp, men har likväl blifvit föreslagen af Pro- fessor STRATINGH i Gröningen. Prof. KAJ- SER i Landshut har försökt detta bleknings- sätt, som han funnit icke allenast lyckas utan äfven fordra minst tid. Man förbe- reder svampen efter VOGELS method, och upphänger den sedan, ännu fuktig, i chlor- gas , hvilken bör vara alldeles saltsyrefri , emedan svampen annars deraf angripes 2). Fär6-, I anledning af RAYMOND‘s uppgifter "Ra“" rörande klädens färgning med Berliner- iunl blått 3), har Dr. DIGLER i Augsburg kun- ^ng' gjort en af honom använd färgningsme- Klädes thod , som väl i hufvudsaken är densam- ‘"“ ma som RAYMOND‘s, men, i anseende till Bgliner “den uppmärksamhet denna uppfinning i all- " mänhet förtjenar, här icke bör lemnas obe- märkt, •— Rostbadet, eller jernsaltbland- ningen, hvari klädet först betas, bereder DINGLER på följande sätt: 20 skålpund stött 1) DINGLERS Polytechn. Journal, Band. 13, s. 202. 2) DINGLERS Polytechn. Journal, B. 33, s.- 121, 3) Årsberättelsen 1829, sid. 18, 43 jernvitriol, 153 skålp. vatten och 2) skålp. concentrerad Svafvelsyra uppvärmas, un- der beständig omrörning, i en rymlig jern- kittel till dess att blandningen börjar att koka, hvarefter man småningom tillsätter 2 skålp. 26 lod Saltpetersyra af 1,2777 egentlig vigt. Härunder utveckla sig röda ångor och blandningen stiger, i synnerhet då de sista delarna af saltpetersyran till- sättas. Så snart de röda ångorna upphö- ra att visa sig, utgjutes jernsaltlösningen i kärl af träd eller stengods. Tillika upp- löser man, i en kopparkittel, med tillhjelp af värme, 8 skålp. stött rå vinsten i 16 skålp. vatten och 1 skålp. concentrerad Svafvelsyra, hvilken sednare före tillbland- ningen blifvit utspädd med 2 skålp. vat- ten , och blandar sedan denna lösning gan- ska väl med förenämde jernsaltlösning. •— Klädets behandling i rostbadet kan verk- ställas i en kittel af koppar eller bly, i hvilken man insatt en deri passande korg af afbarkad vide, för att förekomma fläckar på klädet. Kitteln fylles nästan full med vatten, hvarefter man, till 100 skålp. vat- ten, tillsätter 1 skålp. concentrerad Svaf- velsyra, hvilken man förut utspädt med dess tredubbla vigt vatten, och man om- rörer vattnet i kitteln väl med syran så, att blandningen blir fullkomligt likformig. Af det sålunda erhållna : svafvelsyrehaltiga vattnet upptager man, i ett glas, ungefär I skålpund och gjuter deri } matskedblad af ofvannämde jernsaltblandning: upp- kommer då ingen grumling, så har man tillsatt tillräckligt mycketsvafvelsyra; men 44 grumlas blandningen, så måsle man ännu tillsätta | så mycket syra som förut. Till ljusa nuancer af blått, gjuter man nu i kitteln, för hvarje 100 skålp. vatten, 5 skålp. af jernsaltblandningen; till mellan- blått 8 skålp., till mörkblått 12 skålp. och till djupt mörkblått eller svartblått 16 skål- pund. Man uppvärmer badet till 22 el- ler 25 grader, och hasplar deri klädet, sedan man förut gjort det väl genom vå tt. Till ljusa nuancer får man småningom hö- ja temperaturen blott till 38 eller 44 gra- der ; till mellanblått får badets högsta tem- peratur blifva 50 till 56; till mörkblått 69, och till svartblått 81 grader. Klädet måste alltid hållas jemt utspändt på ha- speln, och hasplingen oafbrutet fortsättas, för de ljusa nuancerna i timma, för mel- lanblått 2 timmar, och för de mörka fär- gerna ännu längre. Föröfrigt blir förfa- randet detsamma som RAYMOND uppgifvit, blott med den skillnad, att rosthadet al- drig får upphettas till kokning, icke en gång för de mörkaste färgerna, emedan klädet deraf blir sträft och färgen mindre klar. Om man ytterligare vill begagna det nyttjade rostbadet, bör det förvaras i träd- kärl, emedan det annars blir för mycket kopparhaltigt af kitteln. Då badet åter nyttjas, behöfves ingen eller blott en rin- ga tillsats af svafvelsyra. — Sedan klä- det, efter behandlingen i rostbadet, blif- vit väl rensköldt, sker] färgningen med blodlutssalt alldeles efter RAYMOND‘s me- thod, och man kan dervid ganska väl be- tjena sig af en koppar eller bly-kittel. -—> 45 Klädets sköning är, då detta färgningssält följes, icke alltid nödvändig, men om den skulle behöfvas, sker den efter RAYMOND‘S uppgift. Man kan dessutom, till skönin- gen och till erhållande af en fastare färg, betjena sig af en klar lösning af chlorkalk eller chlorsyrligt alkali. För att gifva fär- gen mera hestånd, men ej för att göra den mörkare, är det nyttigt att, efter färgnin- gen, låta klädet passera några få gånger genom en varm indigokyp, som kan vara ganska svag; eller ock kan man härtill be- gagna en vejdekyp utan tillsats af indigo. — De på detta sätt färgade ljusblåa och mcllanblåa kläden kan man gifva en dju- pare färg med blåholtz, likasom det plä- gar ske med indigofärgade kläden; men män måste då försätta den vanliga betnin- gen af kopparvitriol och vinsten med li- tet svafvelsyra. — Äfven kunna de på of- vannämde sätt blåfärgade kläden erhålla en ganska vacker grön färg, på det vanli- ga viset, med gulholtz och tillsats af svaf- velsyrad indigolösning 4). OZANAM har uppgifvit följande nya Silkes sätt att färga silke: ' frg"i"g: i. Äkta Chromvalt. Man har länge bemödat sig att fästa chromgult på silke, men hittills alltid erhållit en matt och oklar färg. Det har lyckats OZANAM att fin- na en method, hvarigenom silket får en äkta och ren gul färg, som emotstår alka- lier och syror, utom svafvelsyrlighet, hvar- 4) DINGLERS Polytechn. Journal, B. 31, s. 66.— L‘Industriel Vol. 7, sid. 92. 46 af den blir litet blekare. —- Man afkokar först silket i blott 2 timmar, med en tvål- lösning, hvarefter man sköljer och ulvrider det. Derefter lägges det i en lösning af basisk ättiksyrad blyoxid, hvilken göres mer eller mindre stark efter den nuance man vill hafva. Efter 2 timmars förlopp upptages silket, vädras 3 timma, tvättas i rinnande vatten och utvrides. Man upp- löser derefter i vatten 5 till 41, af silkets vigt neutralt chromsyradt kali, och försät- ter lösningen med litet saltsyra. I den- na lösning hålles silket A timma, hvaref- ter det utvrides, och tvättas sedan, först i en ljum svag tvållösning, och slutligen i rinnande vatten. •— Man erhåller olika nu- ancer af gult om man förändrar propor- tionerna af blysaltet och det chromsyrade kalit, hvilket sednare alltid måste göras svagt surt med saltsyra. 2. Äkta grönt med Berlinerölått. ket afkokas en enda gång, ocli färgas dan med Berlinerblått efter RAYMOND‘S tod. Man gifver derefter silket en drig alunbetning i 6 timmar, vädrar Sil- se- me- lin- och sköljer det, ocli behandlar det sedan, i 20 till 25 minuter, uti ett 40 till 45 grader varmt Vau- eller Fisettholtz-bad, med den omsorg, att färgen blir fullkomligt jemn. Slutligen utvrides silket, sköljes i rinnande vatten ocli torkas. 3. Åkta svartblått. Silket afkokas blott en gång med 15 procent hvit t val, sköljes och utvrides. Det hänges sedan på käppar i en lindrigt varm dccoct på hälf- ten al dess vigt galläplen, hvarutur det 47 efter 18 timmar upptages; vädras sedan i i timma och I vättas derefter i rinnande vatten. Det således betade silket utbredes i en lösning af svafvelsyrad jernoxid, eller ännu bättre vinsyrehaltig svafvelsyrad jern- oxid utspädd med 20 gånger sin vigt vat- ten, li var vid man noga tillser att silket blir jemt färgad t. Efter 2 timmar upp- tages silket utur jernsaltlösningen och läg- ges i en svag, men nästan kokhet tvållös- ning, utur hvilken det efter 15 minuter upptages, och sköljes sedan i rinnande vat- ten. Sedan silket blifvit utvridet, behand- las det 3 gånger i en lösning af blodluts- salt, hvilken göres mer eller mindre stark, efter den nuance man åstundar. Denna lösning bör hafva luftens vanliga tempera- tur, och vara försatt med ganska litet salt- syra. — Om man vill gifva silket en lin- drig dragning i violett, tager man det ige- nom vatten, försatt med -3-del kaustik ammoniak, hvarefter det utvrides och tor- kas 5). Den genom BERZELII undersökningar Använ- erhållna kunskapen om de så kallade Svaf-Realgar ‘velsalterna 6) har gifvit anledning till etttill Kat- ganska intressant techniskt användande tryck- deraf. HOUTOU-LABILLARDIERE i Rouen har ning- 5) Recueil Industriel, Febr. 1829, s. 155. — Bulletin des Sciences Technologiques Tom. ii, s. 301. — DINGLER‘s Polytechn. Journal, B. 32, sid. 66. 6) Kongl. Vetenskaps-Academiens Handlingar 1825, sid. 232, och 1826, sid. 5 3. — Årsbe- rättelse om framstegen i Physik och Chemie, 1826, sid. 186. försökt att, till tryck färger på kattun , be- gagna de färgade föreningar som erhållas då vissa metallsalter decomponeras med en lösning af röd svafvelbunden arsenik, el- ler Realgar, i alkali, och det har lyckats honom att derigenom erhålla en mängd färger som äro oföränderliga i luften och fullkomligt väl uthärda tvättning med så- pa och nötning. Ehuru HOUTOU-LABILLAR- DIERE endast anfört försöken med blysalt, äro dessa dock tillräckliga att visa förfa- randet i allmänhet. — Till mordant eller hetningsmedel nyttjades en lösning af bly- socker, hvilken försattes med litet ättiksy- ra och blandades med så mycket rostad stärkelse som behöfdes för att göra bland- ningen tjenlig att tryckas på tyget. Färg- badet bereddes af 6 lod Realgar, upplöste genom kokning i 2 kanna vatten med 4 lod pottaska och 2 lod osläckt kalk. Om detta bad är kallt då det med blysocker tryckta tyget doppas deri, så erhålles en gul färg; tillsättes deri en viss qvantitet vanlig pottaska, så blir färgen orangeröd; en tillsats af kaustikt kali gifver brunrödt, eller, om qvantiteten deraf ökas, brunt; användes deremot detta sistnämde bad varmt, så fås en svart färg. Emellan des- sa färger kunna en mängd nuancer fram- bringas genom förändrade proportioner af färgbadets beståndsdelar, genom utspädning och olika värmegrader. — HOUTOU-LABIL- LARDIERE har äfven försökt att färga tyget helt och hållet, och att sedan frambringa teckningen derpå genom färgens hörtets- 49 ning. Största svårigheten härvid var att finna ett tjenligt etsningsmedel, emedan färgen hvarken uttages af syror eller af alkalier. Följande sätt, som af den che- miska theorien ej kunnat förutses , har lyc- kats: På det färgade tyget tryekes med en lösning af chromsyradt kali och tillräckligt stärkelse eller gummi, hvarefter tyget dra- gés igenom saltsyrehaltigt vatten: de tryck- ta ställena blifva då i början gula, men efter några minuter hvita. — Detta för- farande har äfven af Dr. DINGLER i Augs- burg blifvit försökt med framgång. 7) Dr. DINGLER har gifvit beskrifning påÄkta ro- ett sätt att med krapp trycka äkta rosen- rars rödt på calico. — Sedan tyget blifvit full-färg" till komligt blekt, hvilket är ett hufvudsakligt"n‘yErs- vilkor för denna färgs erhållande, tryckes ning, med en mordant af följande sammansätt- ning: 3o skålpund alun upplösas, med till— hjelp af varme, i 96 skålp. vatten, hvar- efter lösningen g jutes varm på 3 o skålp. blysocker och omröres väl dermed; sedan tillsättes småningom 2} skålp. kristalliserad soda upplöst i 4 skålp. vatten. Denna blandning måste omröras ett par timmar och sedan lemnas i minst 48 timmars hvila innan den nyttjas. Man försätter den sedan med gummi, eller ock med stärkel- 7) L‘Industriel, Vol. 6, sid. 574. — Bulletin des Sciences Technologiques, Torne 12, s. 25. — DINGLERS Polytechn. Journal, Band 32, s. 289. Prof; Paschs ^rsb. l83o.. 4 se, i hvilket sednare fall den likväl måste utspädas med Adel vatten efter mått räk- nadt. Efter tryckningen hänges tyget, ef- ter vanligheten, några dagar i en tempe- rerad luft, hvarefter det renas i gödselbad, Valkas, sköljes och sedan färgas. Färgnin- gen består af tvenne särskilta processer, hvilka Båda verkställas i trädkarl, då upp- värmningen sker med ånga; eller ock i en kopparkittel, hvari man fästat en passan- de korg af afbarkad vide för att förekomma kittelfläckar på tyget. Till hvart stycke calico tager man först } skålpund krapp och A lod pottaska, samt tillräckligt vat- ten. Innan pottaskan tillsättes upplöses hon i litet varmt vatten. Man lägger ty- get i detta färgbad, vid en temperatur af 25 grader, och hasplar det i färgen en timma, hvarvid man tillser att tempera- turen icke öfverstiger 38°. Tyget uppta- ges sedan och sköljes, hvarefter det utfär- gas med 2, 3 eller flera skålp. krapp, ef- ter styckets storlek och de påtryckta teck- ningarnes beskaffenhet. Till hvart skål- pund krapp tages då 3 lod pottaska förut upplöst i vatten. Så snart färgbadet fått 25° temperatur börjas färgningen deri och fortsättes, vid denna värmegrad, en tim- ma, hvarefter man låter temperaturen sti- ga till 37°, fortfar med färgningen åter en timma, och ökar slutligen färgbadets tem- peratur till 50°, då man sedan later tyget qvarblifva i badet en god timma. Varma- re än 50° eller 56° får färgbadet icke göras, emedan färgen då förlorar sin renhet. Ty- get hasplas oupphörligt under färgningen. hvilken fortsättes på förutnämde vis i 3] till 4 timmar, eller till dess att de tryck- ta ställena äro mättade med färg och blif- vit brunaktigt körsbärsi öda. Tyget upp- tages då, utsköljes i rinnande vatten, val- kas och utspännes på bleket, der det lem- nas till följande dagen, då det upptages och skönas i ett tvålbad. Om en större mängd tyg på en gång skall skönas, ta- ger man, för hvart stycke 3 skålpund ol- jetvål; men om man blott bar några få stycken tyg, fordras 2 skålp. tvål för hvart och ett af dem. Tvålen upplöses först i vatten och blandas med det i kitteln upp- värmda vattnet, så snart detta fått en tem- peratur af 50° till 56°, hvilken värmegrad bibehålies under det att man i i till 1} timma behandlar tyget i detta tvålbad. Sedan upptages tyget, sköljes i rinnande vatten, valkas och utbredes på bleket öf- ver natten. Sedermera undergår tyget en ytterligare sköningsprocess eller så kallad rosering, hvartill man, för hvart stycke tyg, tager i skålp. tvål och i qvintin tennchlorid (saltsyrad tennoxid). Två- len sönderskäres och upplöses i vat- ten i en mindre kittel, hvarefter tenn- saltet tillsättes och omröres väl. Emedler- tid uppvärmes vatten i en större kittel till ungefär 50°, då tvålblandningen gjutes deri och omröres väl. I detta bad, hvars tem- peratur aldrig får öfverstiga 50°, hasplas tyget i 2 till 4 timmar, eller till dess att färgen blifvit vackert mörkt rosenröd; ty- get uppvindas då utur kitteln, sköljes, val- kas och lägges på bleket öfver natten. 52 Skulle derefter färgen finnas vara för mörk och de otryckta ställena icke fullkomligt hvita, så måste man låta tyget ligga på bleket ännu ett par dagar, eller ock taga det igenom ett tvälbad, på samma sättsom i den första sköningen; vanligtvis är dock utläggningen på bleket tillräcklig. Under de heta sommarmånaderne lägges tyget på bleket blott om natten och upptages om morgonen. — Om man ej har tillgång på ett från jordsalter fritt vatten, så måste vatt- net renas innan roseringen företages. Till det- ta ändamål upphettar man vattnet, och till- sätter, till så mycket deraf som behöfves för 12 stycken tyg, 1 skålp. pottaska och } skålp. tvål, som förut upplöses i litet vatten. Man omrörer vattnet väl, och borttager efter en stund den ofvanpå sim- mande olösliga tvålen; först då vattnet blifvit befriadt från all orenlighet, tillsät- tes tennsaltet. — Så väl vid tvålbadet, som vid roseringen, fäster man en korg i kitteln, för att undvika fläckar. — Till färgningen nyttjar man helst 2 till 3 de- lar fin Elsasser- och i del Avignonkrapp; men man kan äfven begagna Holländsk krapp med tillsats af 4 Avignon-krapp el- ler malen alizari. 8) Bol- Åtskilliga uppfinningar inom Boktryc- trycke- kerikonstens område hafva under det för- sten, flutna året blifvit bekanta, men kunna här blott anmälas. 8) DINGLERS Polytechn. Journal, B. 31, sid. 123. 53 Förbättringar i tryckprässars constru- Tryck- ction äro gjorda af D. NAPIER, 9) ocb af prässar. J. W. WAYTE, 10) båda i London. En så kallad portativ tryckpräss , hvil- ken utmärker sig genom sin enkelhet, i följd hvaraf den kan erhållas för ett gan- ska billigt pris, har blifvit uppfunnen af C. Clark 1). En präss som på en gång trycker tven- ne sidor, på hvilken A. APPLEGATH år 1818 erhöll brefvet d’im porta tion i Frankrike2), och en af J. M. E. BUFFET i Paris upp- funnen boktryckeri-präss, Presse-jumelle kallad, hvilken äfven kan begagnas till tygs och läders tryckning samt till sten- tryck, hafva genom utgifne beskrifningar blifvit bekanta. 3) En förbättrad stilgjutnings-apparat, påStilgjut- hvilken H. DIDor i Paris år 1813 erhållit ning, privilegium, har likaledes under loppet af de förflutna året blifvit beskrifven. 4) Musiknoters sättning med stilar, förMusika- att tryckas i boktryckeripräss, är förenad tyex- -------------- ning. 9) The London Journal of Arts, second Ser. Vol. 4, sid. 29. 10) Register of Arts and Patent Inventions P. 27, 1 Oct. sid. 67. — The London Journal of Arts, sec. Ser. Vol. 4, sid. 121. — DING- LERS Polytechn. Journal B. 34, s. 251. 1) Mechanics Magazine N:o 276, s. 278. — DINGLERS Polytechn. Journal, B. 3i, s. 343. 2) Description des Machines et Procédés con- signés dans les Brevets d‘invention &c., Tom. 16, sid. 243. 3) Ibid. Tom. 17, sid. 198. 4) Description des Machines et Procédés con- signe's dans les Brevets d‘invention &c. Tom. 17, s. 129. 54 med svårigheter som gjort att denna me- thod blifvit nästan alldeles öfvergifven. E. Cowper i England har uppfunnit ett sätt hvarigenom detta slags nottryck skall kun- na både lätt och skyndsamt verkställas. — Noterna, som skola tryckas, fördelas på två formar, på det sättet, att den ena formen innehåller blott linierna och den andra sjelfva noterna och tecknen. Till ett fullkomligt aftryck fordras således två tryckningar; en med hvardera formen. Linierna äro gjorda af tunna metallrem- sor, ställda på kant och sammanfästade till särskilta stycken, af hvilka hvart och ett innehåller 5 linier. Dessa stycken insättas i sin form på vanligt sätt, och, om noter- na skola hafva underskrifven text, sättes den särskilt med vanliga stilar och ste- reotyperas, hvarefter den inpassas emel- lan notraderna. Till noternas sättning begagnas släta trädstycken, på hvilka lini- er uppdragas noga svarande emot linierna i den andra formen. På de uppdragna li- nierna skrifvas noterna, och, då detta skett, borras i dem små hål i hvilka metalltråds- bitar insättas, hvilkas ofre ändar jemnas och slätfilas med en fin fil: dessa gifva i tryckningen noternas runda punkter. No- ternas streck och sammanbindningar samt de öfriga tecknen göras, efter omständig- heterna af metallremsor eller gjutas såsom vanliga stilar, och fästas i trädstyckena, hvilka sedan insättas i formen. Då båda formerna äro färdiga fästas de bredvid hvarandra i prässen. Papperet insättes i deckeln på det sättet, att två ark alltid 55 komma att ligga bredvid hvarandra, sva- rande emot de båda formerna. Då nu tryckningen sker, får det ena arket blott linier och det andra blott noter, såsom förut är nämdt. För att emellan denna och den nästpåföljande tryckningen ej be- höfva omvexla arken, är däckeln försedd med en ram som i sin medelpunkt har en tapp, på hvilken den kan omvridas, hvarigenom arken ombyta läge, så att, vid den andra tryckningen, det med linier tryckta arket träffas af formen som inne- håller noterna, och det arket som fått en- dast noter kommer att ligga på den for- men som har linierne 5). De ämnen som begagnas till målare-Målare- färger visa, då de rifvas med olja, ganska FSrSr olika förhållanden. Somliga färger låta rad olje- lätt förena sig med oljan, då deremot an-fezing dra med stor möda kunna hållas upp- slammade deri, och afsätta sig snart då de lemnas i hvila. HAYES har uppgifvit ett ganska lätt och enkelt sätt att afhjelpa denna olägenhet, hvilket grundar sig på lerjordens egenskap, att i vattenhaltigt till- stånd blanda sig med olja och dermed bil- da en genomskinlig, tjock och nästan färg- lös förening, hvari färgerne hålla sig upp- slammade på samma sätt som då de äro rifna med gummivatten. Man hehöfver så- ledes blott, före rifningen med oljan, blan- 5) The London Journal of Arts, 2:d. series. Vol. 3. sid. 230. — WEBERS Zeitblatt, B. 3, s, 291. 56 da färgen med litet nyligen fälld och än- nu fuktig lerjord. Man erhåller derigenom oljefärger af den bästa beskaffenhet, hvil- ka bibehålla sig likformigt blandade med oljan, och kunna efter behag göras mer el- ler mindre flytande. Qvick- HAYES har äfven föreslagit qvicksilf- iof ?” ver-Iodid såsom en skön och oföränderlig använd skarlakansröd målarfärg med olja. För tillmå- a tt erhålla detta salt blandar man 125 de- färg, lar lod med 250 d. ren Jernfilspån och iooo d. vatten i en flor en ti ner 11 a sk a, hvar- vid det försigtighetsmått bör iakttagas, att jorden och jernfilspånen ej blandas tor- ra tillsammans innan vattnet tillsättes , emedan de då starkt upphetta sig och kun- na åstadkomma fara. Då lösningen förlo- rat sin bruna färg och blifvit svagt grön , afhålles den, och återstoden uttvättas med varmt vatten. Lösningen blandas med det genomgångna vattnet, hvarefter man tillsätter 272 delar qvicksilfver-sublimat (qvicksilfverchlorid) först upplöste i 2000 delar varmt vatten, då qvicksilfver-Iodid utfälles. — Detta salt har i kristalliseradt och pulverformigt tillstånd helt olika färg. Om det på ofvannämde sätt fällda saltet sublimeras, så erhålles det i stora, genom- skinliga, vackert svafvelgula rhomber. Des- sa kristaller förändras ej af luften eller solljuset; men om de rifvas eller blott rö- ras med en fin udd, så förändras de ge- nast. Den vidrörda punkten blir i ögon- blicket vackert skarlakansröd, och denna färg utbreder sig genom hela kristallen. 57 under det, ätt i denne en märklig inre rö- relse äger rum 6). Vid beredningen af den vackra grö-Schwein- na målarefärg, som fått namnet Schweiji- 45KT. furtergröntj äro åtskilliga omständigheter att iakttaga för ått erhålla denna färg i sin högsta grad af skönhet; men dessa äro ej allmänt kända, utan hafva af fabrikan- terna blifvit hållna hemliga. CREUZBURG, som sysselsatt sig med denna färgs till- verkning i stort, har lemnat följande före- skrift dertill: Man upplöser 8 delar hvit arsenik (arseniksyrlighet), genom kokning i 100 delar vatten, ocb tillsätter småningom till denna arseniklösning, medan den än- nu är i kokning, 10 till II delar spansk- gröna förut sammanrörd med vatten till en välling; hvarefter blandningen kokas till dess att färgen har bildat sig och sjun- ker till bottnen. Det är härvid nödvän- digt att arseniklösningen är i full kokning under det att spanskgrönan tillsättes, emedan i annat fall färgen först blir smut- sigt gulgrön och först efter en längre kok- ning får den rätta nuancen, hvilken lik- väl på långt när icke får sin tillbörliga klarhet, utan alltid blir matt; dessutom erhålles färgen då i form af en voluminös fällning, som först genom en långvarig prässning befrias från den vidhängande vattenhalten. Är deremot arseniklösningen tillräckligt het, så fordras till spanskgrö- 6) SILLIMANS American Journal of Science and Arts, Apr. 1829, s, 173. — DINGLERS Poly- techn. Journal B. 34, S. 37. — 58 nans iläggning och färgens bildning en tid af endast i eller 2 minuter. Dröjer det längre innan den rätta färgen visar sig, så är detta icke ett godt tecken. Då fär- gen bildar sig bastigt, blir den ej volumi- nös, såsom då operationen gått för lång- samt, utan mera kornig, får en större egentlig vigt och sätter sig temligen fast vid kärlets botten; Öfver färgen står den blåa vätskan klar, och kan afhällas utan att grumlas af färgen. — Då denna vätska begagnas, vid en ny tillverkning, i stället för vatten till arsenikens lösning, lyckas det bäst att erhålla ett vackert Schwein- furtergrönt. Färgen blir alltid något matt då arseniklösningen göres med vatten. — Till spanskgronans utrörning är nämde vätska icke tjenlig, utan man bör dertill använda vatten af 50° temperatur. Vat- tenqvantiteten bör vara sådan att spansk- grönan utrörd dermed bildar en välling, som kan gå igenom en icke alltför fin hår- sikt. Tager man för mycket vatten så för- felar man sitt ändamål derigenom att tempe- raturen för mycket sänkes då spanskgrö- nan blandas med den kokande arseniklös- ningen. Vattnet får äfven icke vara kok- hett, emedan spanskgrönan då undergår en sönderdelning, hvarigenom dess färg till en del förvandlas till brun. — Tillbered- ning af Schweinfurtergrönt är spanskgrönan från Grenoble bättre än den som kommer från Montpellier, hvilken sednare innehål- ler en mängd drufkärnor. Då den sist- nämda skall användas till denna färgbered- ning, får den ej pulveriseras utan bör blott 59 med en knif sönderslås i bitar stora som nötter. — Arseniken bör ej köpas pulveri- serad, emedan man då stundom erhåller den förfalskad med tungspat, som ej säl- lan utgör hälften af vigten. —- Med svaf- velsyrad kopparoxid, som af flere blifvit föreskrifven, i stället för spanskgröna, har det ej lyckats CREUZBURG att erhålla ett vackert Schweinfurtergrönt 7). De företräden som lackfernissan äger Fernis- framföre andra med alkohol beredda fer- FåPiss nissor hafva framkallat flera försök att er-Lackfer- hålla henne färglös. Man har dertill be- nissa. gagnat blekning med chlor eller chlorsyr- liga salter, och flera föreskrifter till den- na bleknings verkställande hafva blif- vit gifna. Dr. KASTNER , som pröfvat flere af dessa, har funnit följande af DUFLos be- skrifna förfarande förtjena en särdeles upp- märksamhet: Man bereder först en kaustik lut af 3 delar kolsyradt kali, 24 d. vat- ten och så mycket släckt kalk som erhål- les af 3 delar osläckt. Man låter luten klarna i en korkad flaska, hvarefter den afhälles, då man genast upplöser deri, ge- nom tillhjelp af kokning, 4 delar gummi- lacca. Så snart den således erhållna mörk- röda lösningen kallnat, silar manden ige- nom sugpapper, utspäder den med 4 gån- ger dess vigt vatten, och tillsätter sedan chlorkalklösning till dess att blandningen visar sig fullkomligt färglös, hvarefter man mättar alkalit genom tillsats af saltsyra, 7) KASTNER‘s Archiv fur die gesammte Natur- lehre. Band 17, sid. 285. 60 utspädd med lika del vatten, och upp- samlar slutligen det af syran frånskilda gummi-lacca , hvilket nu är blekt och gif- ver, med alkohol, en färglös fernissa. Det på detta sätt blekta gummi-lacca kan qvar- liålla litet chlor, från hvilken, det likväl lätt kan befrias genom måttlig upphettning med vatten och tillsats af litet alkohol som frånskiljer chloren 8). Ett annat och enklare sätt att hleka gummi-lacca är meddeladt af Professor KAI- SER i Landshut: Man hehöfver blott gjuta en med alkohol gjord upplösning af gum- mi-lacca och en concentrerad klar chlor- kalklösning på en gång i kokande vatten, under det att detta beständigt omröres. Det i alkoholn upplösta gummi-lacca af- skiljes då och blekes i ögonblicket 9). Che- I handeln förekomma en mängd äm- Techni nen , h vilkas större eller mindre grad af ska pro-an vändbarhet, och följaktligen verkliga vär- underS^e> blott kan bestämmas genom vetenskap- sökning liga undersökningar, som sällan ligga inom sl&F konstidkarens eller handlandens förmåga. ^ung. Man har derföre, särdeles i Frankrike, „Alka- sökt att uttänka instrument och methoder, dersök- medelst hvilka sadana undersökningar kun- mng. na, med obetydlig kostnad och ringa tids- förlust , verkställas utan förutsättande af physiska kunskaper. Till dessa, för indu- strien vigtiga hjelpmedel hörer DESCROISIL- 8) KASTNER‘s Archiv för die gesammte Natur- lehre, Band. 17, sid. 3i8. 9) DINGLERS Polytechn. Journal, B. 33, sid. 121. 61 less Alkalimeter 10), hvilken redan länge i Frankrike varit begagnad till utrönande af den verkliga alkalihalten hos olika ar- ter af pottaska och soda. Denna under- sökningsmethod har nu blifvit förbättrad af en bland Frankrikes utmärktaste veten- skapsmän GAY-LUSSAC, som tillika utgifvit en med den största klarhet författad af- handling derom. Ehuru denna egentligen icke tillåter något utdrag, tror jag mig dock derutur böra här meddela grunderna för de undersöhningar som utgöra dess före- mål. — För att hos det alkali, som man vill pröfva, finna den procentiska halten af rent alkali, tager man, å ena sidan, en viss qvantitet syra, hvilken man delar i 100 lika stora delar; och, å andra sidan, en qvantitet alkali, så stor att den, om alkalit vore fullkomligt rent, vore jemnt tillräcklig att mätta nyssnämde ioo de- lar syra. Om då alkalit icke är rent, så är tydligt att till dess mättande måste åt- gå jemnt så många procent eller hundra- de-delar af syran, som alkalit håller pro- cent rent kali. Likasom DESCROIZILLES, an- tager GAY-LUSSAC till syre-enhet 5 gram- mer concentrerad svafvelsyra, af 1,8427 eg. vigt vid 15° temperatur, utspädd med så mycket vatten, att blandningen utgör ioo halfva cubik-centimeter eller * liter; men i stället för att, såsom DESCROIZILLES, taga 5 grammer pottaska, tager GAY-Lus- SAC blott 4,807 grammer, emedan denna 10) Se Dietionnaire Technölogique, Art. Alcali- metre; och L‘ Industriel, Vol. 4, sid. 194. 62 qvantitet jemnt skulle mätta syran , om pott- askan vore rent vattenfritt kaustikt kali. Vid pottaskans pröfning bör man likväl ej nöja sig med att taga blott 4,807 grammer deraf, emedan afvägningen af ett så litet qvantum fordrar en känslig våg, och kan lätt föranleda till ett vägningsfel; och dess- utom är den i handeln förekommande pott- askan sällan fullkomligt likartad i hela sin massa, hvarföre ett alltför litet prof deraf ej skulle kunna gifva ett rätt pålitligt re- sultat. Man tager derföre en 10 gånger större vigt af pottaskan, eller 48,07 gram- mer, som man upplöser i så mycket vat- ten att lösningen utgör } liter eller 5oo cubik-centimeter, hvaraf man sedan tager en tionde del, eller 5o cubik centimeter, som således innehålla de till pröfningen erforderliga 4,807 grammer pottaska. Om den bottensats af främmande ämnen, som afsätter sig utur pottasklösningen, är rin- ga, behöfver man ej derå göra afse- ende ; men om den är mera betydlig, så tager man till pottaskans upplösning blott halfva vattenqvantiteten, silar lösningen och tvättar det olösta med små portioner vat- ten , hvilka efter tvättningen blandas med lösningen till dess att denna utgör det er- forderliga måttet. — Sedan pottasklösnin- gen på nämde sätt blifvit tillredd, tager man 50 cubik-centimeter deraf i ett glas, och tillsätter så mycket lakmustinktur att lösningen får en tydlig blå färg. Sedan fyller man med den förut omtalade ut- spädda svafvelsyran ett måttglas, grade- radt i ioo lika delar, af hvilka hvardera 63 innehåller 3 cubik-centimeter, hvarefter man småningom gjuter syra i pottasklös- ningen, hvilken man genom omskakning be- ständigt håller i rörelse. Lakmusfärgen förändras icke straxt, men då omkring af alkalit äro neutraliserade förvandlas den, af den utvecklade kolsyran, till vinröd. Man tillsätter nu syran med försigtighet, för att ej ofverskrida mättningspunkten , och då hon i pottasklösningen ej mera åstad- kommer en fräsning utan blott en svag skumning, får man ej tillsätta mera än två droppar syra i sönder, och gör emel- lan hvarje tillsats, medelst ett i lösningen doppadt glasrör, ett streck på ett blått lak- muspapper. Så snart neutralisationspunk- ten är ofverskriden, öfvergår lösningens färg till rodlöksröd, och strecket på lak- muspapperet får en röd färg som bibehål- ler sig. För att nogare finna neutralisa- tionspunkten, tillsätter man ännu, en el- ler två gånger, två droppar syra, hvilka utgöra t. ex. 2 grad på måttglaset, och efterser sedan huru mycket syra åtgått. Från detta tal subtraherar man så många fjerdedels- hundradelar och en derutöfver, som man på lakmuspapperet har röda streck som bibehålla färgen. —• Färgförändringen i den med lakmustinktur blandade pott- asklösningen gifver nyttiga anledningar till bestämmandet af pottaskans kausticitet. Om allt kalit är kaustikt, så förändrar sig lakmusfärgen först vid slutet af mättnin- gen, då den hastigt öfvergår till rödlöks- rödt. Är deremot kalit förenadt med kol- syra till ett neutralt salt, samt upplöst i 64 3 4o gånger siil vigt vatten, ocli man un- der flitig omrörning tillsätter syran, så håller den frigjorda kolsyran sig qvar i lösningen, till dess att ungefär 33 af kalit äro neutraliserade; då först börjar fräsnin- gen att blifva häftig, lakmusfärgen blir vinröd och bibehåller sig sådan till dess att kalit är fullt neutraliseradt, hvarefter den Öfvergår till rödlöksrödt. Om slutli- gen kalit är öfvermättadt med kolsyra (bi- carbonat), så blir lakmusfärgen vinröd, så snart den första tjugonde-delen af sy- ran blifvit tillsatt, och bibehåller sig så- dan ända till dess att neutralisationspunk- ten är ofverskriden. Genom dessa iaktta- gelser kan man ungefärligen bestämma en pottaskas halt af kaustikt kali. Om t. ex. lakmusfärgen först blir vinröd då 36 af ka- lit är neutraliseradt, så utvisar detta att ungefär hälften af pottaskans vigt utgöres af kaustikt kali, och den andra hälften af neutralt kolsyradt kali. Om man har en pottasklösning att un- dersöka, så neutraliserar man 50 cubik- centimeter eller A liter deraf med den ut- spädda svafvelsyran på förutnämde sätt. Om man då finner dess halt vara t. ex. o,34, så utvisar detta att lösningen håller 4,807 + o,3 4=i,633 gramm rent kali på hvarje tjugondedels liter, hvilket ut- gör 32,66 gramm på 1 liter. Aska^ som är att anse såsom ett ring- haltigt alkali, undersökes på följande sätt. Man kokar 48,07 grammer af askan i 10 minuter med ungefär 2 liter vatten, från- skiljer 65 skiljer och silar lösningen, kokar askan återigen, men med blott i liter vatten, silar den erhållna lösningen och förnyar för tredje gängen denna utkokning. och sil- ning. Lösningarna slås tillsammans och askan tvättas med * så mycket kallt vatten, att man genom dettas blandning till de kallnade lösningarna erhåller 3 liter. För öfrigt sker undersökningen lika som potta- skans , blott med den skillnad att man ta- ger dubbelt så mycket lösning. Hälften af den genom neuträlisationen med svafvel- syran erhållna halten gifver då askans verk- liga halt. Åtskilliga andra af alkaliernas salter Under- kunna äfven lika enkelt som pottaskan un-ösui£ dersökas. liga al- Svafvelsyradt kali. Till detta saltskali-sal- pröfning begagnar man, i stället för den till pottaskans undersökning nyttjade svaf- velsyran, en lösning af chlor-barium (salt- syrad baryt), så beskaffad, att den jemnt sönderdelas af en lika volum sådan svaf- velsyra som i det föregående är nämd. En sådan lösning erhålles, om man upp- löser ioo grammer blott i luften torkadt kristalliseradt chlorbarium i 375,13 gram- mer vatten, eller ock, om man upplöser 248,435 grammer chlorbarium i så myc- ket vatten att lösningen utgör i liter. Då denna lösning har en temperatur af 15°, är dess egentliga vigt 1,1812. Det antal grader eller delar af måttglaset, som af denna lösning åtgå till att sönderdela 4,807 grammer svafvelsyradt kali, utvisar Prof. Paschs frsb. t83o. 5 66 detta saltets halt eller huru många skål- pund rent kali 100 skålp. af saltet inne- hålla. Surt Svafvelsyradt kali. Om det svafvelsyrade kalit håller ett öfverskott af syra, så upplöser man 48,07 grammer der- af i så mycket vatten att lösningen utgör } liter. Af denna lösning tager man ti- ondedelen och undersöker den med chlor- barium på nyss förut nämde sätt. Der- efter pröfvas saltet med en lösning af kol- syradt kali, af sådan beskaffenhet, att den jemnt neutraliserar en lika volum af den förut föreskrifna svafvelsyran. En sådan lösning fås, om 70,506 grammer förut svagt rödglödgadt kolsyradt kali upplöses i så myc- ket vatten att lösningen utgör 3 liter, el- ler ock om ioo grammer kolsyradt kali upplöses i 691,574 grammer* vatten. Med begagnande af det i 100 grader delade måttglaset, mättar man med denna lösning 4 liter af den sura svafvelsyrade kali-lös- ningen, då man finner huru mycket kali svarar emot ofverskottet af svafvelsyra. Om, t. ex. pröfningen med chlor-barium utvisade en halt af 72, och man till sal- tets mättning behofde 28 hundradedelar (eller grader på måttglaset) af den kolsy- rade kalilösningen, så är 72—28=44 det sura svafvelsyrade kalits procentiska halt af rent kali. Pottaska^ som innehåller svafvelsy^ radt kali pröfvas först likasom om hon ic- ke innehöll svafvelsyradt kali. Sedan ta- ger man, i ett glas, A liter af samma pottasklösning och tillsätter så mycket svaf- 67 velsyrefri saltsyra eller saltpetersyra att lösningen märkbart rodnar lakmuspapper, hvarefter man söker dess halt med chlor- barium. Om, t. ex. i den första pröfnin- gen kalihalten blir 35, och chlorbarium utvisar en halt =12, så innehåller pott- askan 47 procent rent kali, nemligen 35 procent kaustikt eller ock förenadt med kolsyra, och 12 procent i förening med svafvelsyra. En blandning af koksalt och chlor^ kalium fsaltsyradt kali) kan analyseras ge- nom iakttagandet af den temperaturför- minskning som uppkommer då denna salt- blandning upplöses i vatten. Då 5o gram- mer chlorkalium upplösas i 200 grammer vatten uti ett glas som rymmer ungefär 320 grammer vatten och väger 185 gram- mer, så sjunker lösningens temperatur 11,4 grader, då deremot en lika vigt koksalt under samma omständigheter åstadkommer en temperaturförminskning af blott 1,9 grader. Således, om man upplöser en blandning af båda salterna af 50 gram- mers vigt i 200 grammer vatten, måste den uppkommande temperaturförminsknin- gen stå i ett visst förhållande till qvanti- teter af hvardera saltet. Gay-Lussac har derföre uppställt en tabell som visar salt- blandningens procentiska halt af chlorka- lium för hvarje tiondedels grads tempera- turförminskning. Waneck^Soda eller Kelp. De salter som, genom utlakning med vatten, erhål- las utur rå Wareck-soda, äro hufvudsakli- gen koksalt, chlorkalium och svafvelsyradt 68 kali; dessutom innehålla Wareck-salterna i till 3 procent kolsyradt natron samt li- tet iodkalium och undersvafvelsyrligt ka- li. Till undersökningen, som egentligen Blott angår de tre förstnämde salterna, upplöser man 48,07 grammer Wareck-salt i så mycket vatten att lösningen utgör 3 liter, hvarefter man pröfvar med chlorba- rium på det sätt som förut blifvit omta- ladt, sedan man likväl förut gjort lösnin- gen svagt sur med ren salpetersyra eller saltsyra. Vi antaga exempelvis, att man då finner Wareck-saltet innehålla 12 pro- cent kali, hvilka svara emot 22,19 proc, svafvelsyradt kali eller 18,97 proc, chlor- kalium. Derefter blandar man den med chlorbarium decomponerade delen af lös- ningen med den odecomponerade delen deraf, och upplöser deri ännu 12 eller 15 grammer Wareck-salt. Man decomponerar jemnt denna lösning med chlorbarium, filtrerar och afdunstar den genomgångna vätskan till torrhet, då man erhåller en blandning af chlorkalium (saltsyradt kali) och chlornatrium (koksalt), som undersö- kes på förut nämdt sätt. Låt t. ex. bland- ningen finnas innehålla 45 procent af det förra och följaktligen 55 procent af det sednare saltet. Dessa båda qvantiteter bö- ra undergå en reduction; ty då de. förut erhållna 12,19 procent svafvelsyradt kali gifva blott 18,97 proc, chlorkalium, så blif- va 100 delar Wareck-salt, genom det svaf- velsyrade kalits decomposition med chlor- barium, reducerade till blott 96,78 delar, och följaktligen måste man reducera de 69 45 delarna chlorkalium och 55 delarna chlornatrium i förhållande af 100: 96,78. Man erhåller då 43,55 och 53,23. Om man nu subtraherar ifrån 43,55 de 18,97 delarna chlorkalium som blifvit bildade ge- nom det svafvelsyrade kalits decomposi- tion, så återstå 24,58 som förut funnos i Wareck-saltet, hvilket således består af svafvelsyradt kali 22,2 chlorkalium . . 24,6 koksalt . . . 53,2 100,0. Ett alkalis alkalinietriska haltj eller det antal hundrade-delar af en gifven vigt concentrerad svafvelsyra, som denna vigt alkali neutraliserar, finnes om man af den förutnämde svafvelsyran tager 4 liter (som svarar emot 5 grammer concentrerad sy- ra), och man dermed, på lika sätt som då vigten af pottaskas procentiska kalihalt sö- kes, neutraliserar 5 grammer alkali, upplö- ste i så mycket vatten att lösningen ut- gör A liter. Den till alkalits mättning åtgångna syrans qvantitet, uttryckt i hun- dradelar, utvisar då den alkalimetriska hal- ten. T. ex. om man på detta sätt pröf- var pottaska och finner att 55 delar af sy- ran jemnt neutralisera 100 delar af pott- asklösningen, så innehålla 100 skålpund af pottaskan så mycket rent kali som for- dras för att neutralisera 55 skålp. concen- trerad svafvelsyra. — Lika vigtqvantite- ter af olika slags alkali mätta ej lika myc- ket syra, eller visa ej samma alkalimetri- ska gradtal. Så håller rent kali, hvaraf ioo vigtsdelar neutralisera 104 delar con- 7° centrerad svafvelsyra, 104 alkalimetriska grader, då deremot 100 delar rent natron hålla 156,96 grader. GAY-LUSSAC har, till lättnad vid dessa undersökningar, uträknat tabeller, som visa den till pottaskans pro- centiska halt af rent kali hörande alkali- metriska graden samt de motsvarande qvan- titeterna af kali-hydrat, kolsyradt kali, chlorkalium och svafvelsyradt kali. De nu anförda methoder, att pröfva pottaska, kunna äfven följas vid undersök- ning af soda, men i stället för den för pott- askan föreskrifna vigten 48,07, tager man af sodan blott 31,85 grammer 1). Under- GAY-LUSSAC har funnit, att den i det sökning föregående heskrifna undersökningsmethod " "äfven låter använda sig på borax. Om man färgar en upplösning af detta salt med • lakmus och sedan småningom tillsätter svaf- velsyra, så förändras den blåa lakmusfär- gen till vinröd, likasom af kolsyra, och bi- behåller sig sådan till dess att boraxen är jemnt decomponerad, då en ytterligare till- sats af svafvelsyra gör lösningen rödlöks- röd. Genom iakttagandet af denna färg- förändring kan man således utröna bora- xens natronhalt och följaktligen dess grad af renhet. Man upplöser till detta ända- mål 15 grammer borax i 50 cubikcenti- meter varmt vatten och färgar lösningen blå med litet lakmustinktur, hvarefter man, 1) Annales de Chimie et de Physique, Tome 39, sid. 337. — L‘Industriel, Vol. 6, sid. 537. — DINGLERS Polytechn. Journal, Band. 32, s. 190. — Phéchtl’s Jahrbucher, 15 Band., s. 214. ) . . ■ 7‘ med tillhjelp af ett sådant måttglas som sid. 62 blifvit omtala dt, småningom till- sätter utspädd svafvelsyra innehållande i oo grammer concentrerad syra på i liter, all- deles på samma sätt som då pottaska un- dersökes. Härvid böra dock följande för- sigtighetsmått iakttagas: Så länge som boraxlösningen är varm, blifva färgförän- dringarna mindre synliga; man hör der- före, sedan ungefär 2 af den till mätt- ningen erforderliga syran blifvit tillsatta, låta lösningen kallna och sedan fullborda mättningen. Till lättnad vid färgförän- dringens bedömmande, kan man färga vat- ten med lakmus och sedan drypa deri i eller 2 droppar utspädd svafvelsyra för att frambringa rödlöksfärgen. Med denna så- ledes färgade vätska jemförer man borax- lösningen då man skall iakttaga neutralisa- tionspunkten. Svafvelsyrans reaction på lakmusfärgen försvagas något af det bil- dade svafvelsyrade natronet och den fri- gjorda boraxsyran. GAY-LUSSAC bereder derföre en blandning af dessa båda sist- nämda ämnen och vatten, i ungefär sam- ma förhållanden som i lösningen , och fär- gar den med lakmus, hvarefter han försö- ker huru många droppar syra behöfvas för att framkalla rödlöksfärgen. Härtill äro tre droppar, svarande emot 3 grad på mått- glaset tillräcklige; följaktligen måste man subtrahera denna qvantitet ifrån den till borax sönderdelning använda syran. Bland- ningens rödlöksfärg kan tjena till jemfö- relse. +— Såsom ett exempel på denna un- dersökningsmethods tillförlitlighet anförer 72 GAY-LUSSAC, att en lösning af 15 grammer borax fordrat 77,2 af måttglasets grader syra till den rödlöksröda färgens frambrin- gande. Då härifrån dragas 3 droppar, el- ler } grad, återstå 76,7 grader eller half- va cubikcentimeter, som äro måttet af den jemnt erforderliga syran. Denna qvantitet svarar emot 3,835 grammer concentrerad syra, men borde hafva varit 3,855 gram- mer, hvilken skillnad är obetydlig 2). Under- Ehuru sättet att, utan den noggran- sökning nare chemiska analysens biträde, utröna kalk ochgraden af blekningsförmåga hos chlorhal- andra tiga ämnen nu mera icke är nytt, har jag syrliga dock trott mig böra, i sammanhang med salter. det föregående, här nämna något derom, helst detta slags undersökning ännu icke blifvit hos oss allmänt kändt. DESCROIZIL- LES uttänkte den första apparaten till det- ta ändamål, åt hvilken han, till erinran om BEATHOLLET, som föreslog användandet af chlor till linnes- och bomullstygs blekning, gaf den mindre lyckligt valda benämnin- gen JBerthqlUmeter. Sedan chlorkalkens ut- märkta nytta såsom bleknings- och renings- medel blef allmännare erkänd, och dess användande inom konsternas område allt mer och mer utbredde sig, blef denna che- miska produkten vigtig handelsvara, och man fann att dess verkliga halt och värde blott ofullkomligt kunde bestämmas genom DEs- CROIZILLES apparat. Denna blef då myc- ket förbättrad af GAY-LUSSAC , och har der- 2) Annales de Chimie et de Physique, Tom. 40, sid. 398. 73 efter kommit i bruk under namn af Chlo- rometer. — Till pröfningsmedel använder GAY-LUSSAC, lika som DESCROIZILLES, en in- digolösning, livilken han bereder af i del indigo och 9 delar concentrerad svafvelsy- ra, samt tillsätter sedan så mycket vatten, att till lösningens blekning jemnt fordras 4 af dess volum torr och ren chlorgas, vid 76 centimeters barometerhöjd och o° tem- peratur. — Af den chlorkalk som skall pröf- vas, afväger man 5 grammer och rifver dem väl med vatten i en porcelaines mor- tel, hvarefter man utspäder lösningen, så att den utgör } liter. Man fyller sedan med indigosolution ett måttglas, deladt i hela och tiondedels grader, af hvilka hvar- je hel grad rymmer 2] centiliter, och ut- häller deraf, i en glasbägare, en något min- dre qvantitet än den man förmodar att 2) centiliter af ehlorkalklösningen kan ble- ka. Med ett sugmått af glas upptager man nyssnämde qvantitet af chlorkalklösnin- gen och blandar den hastigt med den af- hällda indigolösningen, derigenom att man blåser i sugmåttet, hvarefter man genast tillsätter mera indigolösning utur måttgla- set till dess att blandningens färg får en dragning i grönt. Man ser då på mått- glaset huru många grader indigolösning åt- gått, och finner deraf chlorkalkens halt. Ty, om man antager att 2} centiliter före- ställa ioo litrer, så måste, i följd af hvad ofvanföre blifvit nämdt, den till profvet använda qvantiteten chlorkalklösning sva- ra emot i kilogramm chlorkalk, och hvar- je grad på måttglaset tillkännagifya 10 li- 74 ter chlorgas. Följaktligen, om antalet gra- der af åtgången indigolösning multiplice- ras med 10, finner man huru många litrer chlorgas svara emot i kilogramm af den undersökta chlorkalken. Om chlorkalk en blifvit beredd med tillbörlig omsorg samt är torr och ren, bör den, pröfvad med chlorometern, hålla 10,121 grader, eller, 1 kilogramm chlorkalk bör innehålla 101,21 litrer chlorgas. — Det är tydligt att man, med chlorometerns tillhjelp kan finna hal- ten äfven af andra chlorsyrliga salter än chlorkalken, äfvensom af deras lösningar. Vatten, mättadt med chlor vid 200 tem- peratur bor hålla 0,15 chlorometergrader 3). Under- I sammanhang med chlorometern har af ning GAY-LUSSAC äfven gifvit föreskrifter till un- sten, dersökning af Brunstens värde såsom rå- ämne för chlorberedningen. — Enligt GAY- LussAc‘s försök gifva 3,979 grammer ren mangan-superoxid, behandlade med salt- syra, 1 liter chlor vid o° temperatur och 76 centimeters barometerhöjd. Man finner således en brunstensarts relativa halt om man undersöker huru mycket chlor en be- stämd del deraf gifver med saltsyra. Man in- lägger derföre 3,979 grammer af den brun- sten,"som man vill undersöka, i en liten destillationsapparat af glas, och öfvergju- ter den med 25 cubikcentimeter ren salt- syra, hvarefter man försigtigt upphettar ‘ 3) Annales de Chimie et de Physique, Jun. 1824, s. 162. — Dictionaire Technologique, Art. Chlorometrie. —‘ L‘Industriel, Tom. 4, s. 207: — DINGLER‘s Polytechn. Journal, Band. 142 1 sid. 422. I 1.189 75 apparaten och låter chlorgasen, i mon som clen utvecklas, absorberas af en tunn kalk- mjölk hvars mått måste tagas mindre än i liter. Så snart gasutvecklingen alldeles upphört, utspäder man den erhållna chlor- kalken med så mycket vatten att dess mått utgör jemnt i liter, hvarefter den pröfvas med chlorometern såsom i det föregående blifvit nämdt. Om man då finner chlor- kalklösningens halt t. ex. 0,89, så utvisar detta att den undersökta brunstenen blott gifver 89 procent af den qvantitet chlor som skulle hafva erhållits om brunstenen varit ren mangan-superoxid. Om man ej har en indigolösning af den beskaffenhet som till de förut omtalade chlorometerprof- ven fordras, kan man begagna en huru- dan indigolösning som helst. Man gör då tvenne prof, det ena med 3,979 grammer ren mangan-superorid och det andra med den brunsten som skall undersökas, allde- les på nyss nämde sätt, då förhållandet emellan båda profvens resultat gifver brun- stenens halt. T. ex. om qvantiteten af blekt indigolösning i första profvet är 108, och i det andra 120, så är den under- sökta brunstenens halt 198 — 0,90. — En brunstensarts värde beror ej blott på den. myckenhet chlor som den kan gifva, utan äfven på den myckenhet saltsyra som här- till åtgår; det ar således nyttigt att kun- ha utröna denna sednare. Om man be- handlar ren mangan-superoxid med salt- syra, äå förvandlas hälften af den decom- ponerade saltsyran till chlor,, under det att chlor-mangan bildas "med den andrå - li. = hälften, hvilken således utgör den minsta qvantitet saltsyra som det är möjligt att förlora; men om brunstenen innehåller främ- mande ämnen eller icke är fullkomligt su- peroxiderad, så blir förlusten af syra stör- re, i jemförelse med den erhållna chlor- qvantiteten. För att genom ett exempel visa huru denna förlust kan bestämmas, föreställa vi oss att den brunsten som är föremål för undersökningen, blifvit pröf- vad på chlor, efter föregående method, och att dess halt då blifvit funnen = 0,65. Man utspäder 3o eller 4o grammer saltsy- ra med 2 eller 3 gånger dess volum vat- ten, och lägger sedan deri ett vägdt styc- ke marmor, hvilket bör utgöra mera än syran kan upplösa, t. ex. 3o grammer. Då fräsningen upphört, upptages det åter- stående af marmorn, tvättas, torkas och väges, då man finner dess förlust i vigt vara t. ex. 12,42 grammer. Å en annan sida tager man, af den brunsten som skall pröfvas, en viss vigt, hvilken ej får öfver- stiga tredjedelen af den upplösta marmorn; vi antaga att den är 4,13 grammer. Man lägger denna brunsten i en liten destilla- tionsapparat och öfvergjuter den med lika vigt af samma slags saltsyra som blifvit använd till marmorns upplösning; hvaref- ter man förfarer på samma sätt som då man vill pröfva brunsten efter den först- nämda methoden, blott med den skillnad att gasen icke ledes i kalkmjölk utan i vat- ten. Då gasutvecklingen upphört blandar man tillsammans vattnet, hvari gasen va- rit ledd, och lösningen i apparaten, hvar- 77 efter man lägger i denna blandning ett stycke vägd marmor. Så snart fräsningen slutat, upptages marmorn, aftvättas, tor- kas och väges, då dess vigtsförlust, som vi vilja antaga = 4,45 grammer, bestämmer den qvantitet saltsyra som icke blifvit mät- tad af brunstenen. Då man känner att 5,558 grammer ren mangansuperoxid mät- tar så mycket saltsyra som kan upplösa 12,627 grammer marmor, och man uttrycker saltsyran genom den motsvarande qvantiteten marmor, så blifver 12,627X4,13 = 9,383 5,558 grammer den qvantitet saltsyra som skul- le hafva mättat brunstenen om den varit ren superoxid; och om man multipliserar denna vigt med o,65 eller brunstenens halt bestämd i chlor, så är 9,383x0,65=6,099 grammer den qvantitet saltsyra, som sva- rar emot den chlor, hvilken den rena su- peroxiden i brunstenen gifvit. Men då den af brunstenen decomponerade saltsy- ran i sjelfva verket utgör 1 2,42—4,45=7,97 grammer, så följeratt de o,65 chlor, som man erhållet, fordrat 7,97 i stället för 6,099 grammer saltsyra. Således, då nu ioo skålpund af denna brunsten innehål- la blott 65 skålpund ren superoxid, blir kostnaden i saltsyra för dessa 65 skål- pund 7,97 i stället för 6,99, eller såsom 1,30 7 till 1, och brunstenens pris följakt- ligen ökadt genom öfverskottet 0,307 4). På anmodan af Krigs-Ministern i Pa-Anställ- ris, hafva AUBERT, PELLISSIER och GAY-,d2 fea •—-__________ slagkrut. 4) Dictionnaire Technologique, Art. Manganese. 78 LUSSAC anställt försök med de i sednare ti- der införda arter af slagkrut, i afsigt att erhålla bestämda resultat rörande de faror som deras tillverkning, transport och an- vändande kunna medföra. •— Bland de fle- re ämnen, som antändas genom slag, fin- nas blott tvenne, som, i afseende på an- vändbarheten till fängkrut, förtjena någon uppmärksamhet; dessa äro knallkrut af chlorsyradt kali och HOWARD‘s knallqvick- silfver. Det förstnämde, som består af en noggrant gjord blandning af chlorsy- radt kali, svafvel och kol, föreslogs af BERTHOLLET, år 1786, till begagnande; men en explosion, förorsakad af detta krut vid Essone, gjorde att man upphörde med dess tillverkning. Flera försök visade dess- utom, att det, i anseende till den häftig- het hvarmed det afbrinner, ej kan nytt- jas, i stället för vanligt krut, till gevärs laddning; men dess egenskap att genom ett slag antändas, har gifvit anledning att försöka det till fängkrut i de nu mera all- mänt kända knall-låsen. Man fann likväl snart att knallqvicksilfver bärtill var tjen- ligare, i anseende till de olägenheter som kru- tet af chlorsyradt kali medförde, bland hvilka de förnämsta äro dess egenskaper att smut- sa geväret och att angripa jernet, då der- emot knallqvicksilfret icke skadar jernet det ringaste. Den enda olägenhet man af knallqvicksilfret kunde befara, vore den , för helsan skadliga verkan af de qvicksilf- verångor som bildas under dess afbrän- ning. Ännu har man väl ej haft exempel på någon olägenhet deraf, men saken för- 79 tjenar en närmare undersökning innan man antager knallqvicksilfrets användande till krigsbruk. — Knallqvicksilfret detonerar ganska lätt genom ett slag af jern emot jern, något mindre lätt af jern emot ka- nonmetall, ocli ännu trögare af marmor emot glas, marmor emot marmor eller glas emot glas; likväl sker, i dessa sednare fall, antändningen utan mycken svårighet. Der- emot antändes det ganska trögt genom ett slag af jern emot bly, och nästan aldrig om slaget sker med jern emot träd. Ge- nom gnidning antändes knallqvicksilfret, i alla händelser, ganska lätt , i synnerhet om det ej blifvit rifvet till ett fint pulver. Fuktar man det med 5 procent vatten, så minskas dess antändlighet betydligt, och man kan utan fara rifva det på marmor eller träd. Tillsätter man mera vatten, så blir det ännu mindre antändligt, och försöken hafva visat att man på detta sätt har föga att frukta af knallqvicksilfrets handtering. Den qvantitet som fordras till ett fängkrut, är så liten att den knappt kan handteras; man har derföre blandat det med vanligt mjölkrut, och antingen inprässat denna blandning i små koppar- hattar, eller ock inneslutit den i vax. I förra fallet hafva de bästa proportionerna varit i o delar knallqvicksilfver emot 7 de- lar mjölkrut; men i det sednare fallet må- ste mindre af mjölkrutet tagas, t. ex. tre- djedelen eller hälften emot knallqvicksilf- ret. För en vanlig jagtbössa gifver i skål- pund knallqvicksilfver omkring 23200 fäng- krut. Kraften af det slag, som fordras 80 för att antända en blandning af knallqvick- silfver och mjölkrut, är större ju mera af det sednare blandningen innehåller. Man kan derigenom lätt proportionera antänd- ligheten deraf, t. ex. på ett sådant sätt, att blandningen antändes genom ett slag af helspänd, men ej af halfspänd hane. Denna blandning, inlagd i kopparhattar, försöktes på ett gevär hvars fänghål hade 1,1 millimeters vidd. Under skjutningen dermed skedde ingen klickning förr än vid 53:dje skottet. Då deremot ett gevär, med fänghål af 1,85 millimeters vidd nyttja- des , skedde, i flera försök, ingen klickning på ioo skott. Då derefter samma gevär, utan att rengöras, lemnades till följande dagen och då åter försöktes, klickade de 7 första skotten, derefter det i6:de och sedan det 42:dra, hvarefter skjutningen fortsattes till 100 skott utan klickning. Fängkruten med vaxöfverdrag visade sig, i dylika försök, mindre fördelaktiga än de med kopparhattar. Oaktadt det sednare geväret hade ett större fänghål än det för- sta, visade likväl försöken att skottens ver- kan derigenom icke blef svagare: orsaken härtill är tydligen den att, vid hvarje skott, fänghålet tillslutes af hanen. — De olika sorter slagkrut, som man begagnat, äro: 1) Slagkrut i korn; 2) i små kakor, be- täckta med bly eller papper; 3) i korn, öfverdragna med fernissa; 4) vaxade fäng- krut; 5) i kopparhattar; och 6) i rör. Slagkrutet i korn är ganska farligt, eme- dan, om ett enda korn afbrinner, hela massan 81 massan fattar eld. De öfriga sorterna haf- va icke denna olägenhet, men af dessa nyttjas nu mera endast de med vaxöfver- drag och de med kopparhattar. Fängkru- ten med vaxöfverdrag innehålla en bland- ning af 3 centigrammer knallqvicksilfver och i centigramm mjölkrut. Vaxöfverdraget skyddar den ,för fuktighet och hindrar dem att antända h varandra. De äro lätta att fästa på fänghålet, och kunna transporte- ras utan fara, men böra aktas för solhet- tan hvaraf de kunna mjukna och fastna ihop med hvarandra. De hafva den olä- genheten att stänka och gifva mera rök än slagkrutet i kopparhattar, hvilket sednare också mest nyttjas. Hvar och en af kop- parhattarna innehåller 17 milligrammer knallqvicksilfver blandade med - så myc- ket mjölkrut. De motstå fuktighet fullkom- ligt, och kunna begagnas äfven om de le- gat flera timmar i vatten. Deras regel- bundna form gör att de kunna påsättas med dertill inrättade instrument, hvilket är en stor fördel dä de användas till krigs- bruk. Deras transport är lätt och utan fara 5). Marquis De PAROY och Guédet i Pa- Porce- ris erhöllo, år 1818, privilegium på por-Aalus. celaines- och faiencekärls öfverdragning med Kruk^ metallisk yta. Deras förfaranden, som nugoasdea blifvit bekanta, äro följande: öTegei. Metall- 5) Annales de Chimie et de Physique, Sept. 1829, sid. 1. Pr. Paschs Årsb. j83q. 6 82 öfver- . Stålfärg, En mättad upplösning af ren “pokceP“platina i kungsvatten blandas och rifves med laine ochtjära upplöst i linolja, till dess att blandnin- faience. gen får en tunn honingsstadga , hvarefter den pålägges med en pensel så jemnt som möjligt är. Silfa)erfärg erhålles om föregående blandning pålägges flera gånger, så att öf- verdraget blir mera ogenomskinligt. — Vill man hafva en ännu högre silfverfärg, så ökar man qvantiteten af platina och fäller den utur lösningen med salmiak. Bland- ningen göres för öfrigt så som nämdt är. Så väl silfver- som stålfärgen kunna en- dast läggas på hvit yta. Guld- och Kopparfärg. Man bereder en mättad lösning af 120 gran guld i kungsvatten, och blandar den med en li- kaledes mättad lösning af tenn i salpeter- syra. Tillika rifver man 8 uns svafvel- blomma med 24 uns linolja till en fernis- sas stadga, hvarefter man slår de båda blandningarna tillsammans och omrörer dem väl med en trädspade öfver lindrig eld. Den erhållna blandningen pålägges på sam- ma sätt som de föregående. — Skilnaden emellan guld- och kopparfärgen beror en- dast på ytans färg: till den förre fordras en hvit eller gul, och till den sednare en svart eller annars mörkt färgad yta. Så snart dessa färger efter påläggnin- gen torkat, brännas de i muffelugn, med en småningom ökad och i 6 timmar under- hållen eld, hvarefter de få svalna i ugnen 6). 6) Description des Machines et Procédes consig- nés dans les Brevets d‘Invention &c. Tom. 16, sid. 264. 83 H. Maj:t Konungen i Bayern utsatte, Blyfri år 1828, ett pris af 1000 Gulden för upp-glasur på finningen af en blyfri och för öfrigt för Kangna. helsan oskadlig samt fast glasur på kruk- gods, makaregods. Detta pris vanns af LEIEL i Miincken, som gjort sitt sätt att åstadkom- ma denna glasur bekant. — Man fyller till tre fjerdedelar en degel med en sorg- fälligt gjord blandning af 15 delar qvarts- mjöl, 10 delar renad pottaska och i del kolpulver, och sammansmälter dessa äm- nen till en likartad massa. Denna pulve- riseras och kokas med 5 delar vatten, i en jernkittel, under beständig omrörning i 3 eller 4 timmar, eller till dess att alltsam- mans upplöst sig och har stadga af en tunn sirap. Vattnet, som under kokningen bortdunstar, måste tid efter annan ersät- tas. Då en seg hinna visar sig på ytan, är lösningen färdig att begagnas. Man ut- gjuter den då i ett passande kärl, och lå- ter de oupplösta delarna få sjunka, hvar- efter lösningen afhälles och förvaras i till- slutna kärl. Denna lösning är det så kal- lade Fuschsiska vattenglaset 7). Enligt Dö- DEREINER erhåller man ett ännu lättsmälta- re vattenglas af 70 delar kolsyradt kali, 54 d. kolsyradt natron och 152 delar ki- seljord. Till glasurens beredning försätter LEIL ioo delar vattenglas med så myc- ket kalkmjölk som innehåller 5 till 6 delar 7) Beredningen af detta vattenglas och dess an- vändande såsom skyddsmedel emot elds- vådor äro fullständigt beskrifnai Journal för Manufakturer och Hushållning, 1825, 7:de Häftet, sid. 203. 84 kalk, och afdunstar denna blandning, un- der beständig omrörning, till torrhet i en jernkittel. Den intorkade massan, malen ocb finsiktad utgör glasurämnet. Sedan kärlen, som skola glaseras, blifvit svagt brända, öfvergjutas eller doppas de i lös- ningen af rent vattenglas, och efter några minuter öfversiktas de med nämde glasur- ämne. Så snart detta fasttorkat, öfvergju- tas kärlen ännu en gång med vattenglas, och då detta torkat, brännas de på van- ligt sätt. — Vattenglaset intränger i kär- lens porer, och gör derigenom att icke al- lenast glassuren varaktigt fastnar, utan äf- ven kärlen blifva starkare. —• Detta glase- ringssätt kan göras enklare, hvartill LEIBL- uppgifver följande förändring deraf: Man sammansmälter 100 delar qvartsmjöl, 8o d. renad pottaska, io d. salpeter och 20 d. släckt kalk, pulveriserar den erhållna glasmassan och pålägger den med vatten- glas på nyssnämde sätt. — Denna glasur emotstår syror nästan lika väl som vanligt glas, och kan, genom tillsats af smalts el- ler metalloxider, antaga de brukliga fär- gerna 8). Tegels I anledning af ett utaf La Société tillverk- d‘Encouragement pour l’Industrie nationale utsatt pris af 2000 Francs för uppfinnin- gen af en machin, medelst hvilken alla slags tegel kunna tillverkas till bättre pris än vanligt och af lika god beskaffenhet, har EDMOND insändt till La Societe indu- 8) BUCHNERS Repertorium fur die Pharmacie, Band 33, sid. 150. 85 strielle i Mulilhausen en modell till sådan af honom uppfunnen och verkställd ma- chin, med hvilken två arbetare på 12 timmar lätt kunna tillverka 1200 styc- ken plansten af 1 qvadratfots yla och 20 liniers tjocklek, eller ock 4800 så kallade Engelska tegel af 9 tums längd, 41 tums bredd och 22 liniers tjocklek. —• Äfven har Edmond, till La Societe' d’Encourage- ment, inlemnadt en modell af en större dylik machin, med hvilken 4 arbetare kun- na, på 12 timmar, tillverka 2400 stycken plansten af 18 tum i fyrkant, eller 19200 Engelska tegel, eller 19200 taktegel, eller 38400 små planstenar af 43 tum i fyr- kant. •—- Denna machin minskar icke alle- nast arbetskostnaden betydligt, utan gif- ver äfven bättre tegel än de som tillver- kas på fri hand. Derigenom att leran star- kare sammantryckes i machinen, blir icke allenast teglens form vida mera regelbun- den, utan teglen torka derjemte fortare, blifva mindre bräckliga och lida mindre af väta och köld. — Machinens inrättning kan här icke beskrifvas 9). MICHAUD Labonté och J. Dupuis i Pa-Metaller ris erhöllo, år 1818, privilegium på enochMe uppfinning att bekläda eller plaquera kop- beten. par med platina. Deras method, som nu,Rlating- sedan privilegiitiden tilländalupit, blifvit koppar, bekant, är följande: Man upplöser 123 grammer (81 lod) finsilfver i 490 grammer (36% lod) ren salpetersyra af 1,50 egent- 9) DINGLER‘s Polytechn. Journal, Band. 33, sid. 381. 86 lig vigt, och gjuter denna lösning, i en porcelainesskål, på en fint pulveriserad blandning af 490 grammer hvit vinsten och lika mycket koksalt, och omrörer väl med en trädspade. Sedan kopparn, som skall platineras, blifvit rengjord, doppar man en slät och fin kork i nyssnämde composition och gnider dermed kopparn till dess att dess yta blifvit försilfrad deraf. Kopparn belägges då med ett silfverblad och insät- tes i en väl tillsluten vindugn, der den upphettas till något öfver körsbärsröd glödg- ning. Man tilltrycker och gnider då silf- verbladet med ett polerstål,. utan att taga kopparen utur ugnen. Då, på detta sätt, silfret blifvit fästadt vid kopparn låter man • denne gå emellan ett par valsar, h varige- nom den ännu fastare förenas med det på- lagda silfret. Man tillklipper sedan ett platinablad af samma storlek som koppar- plåten, skurar båda med fin sand och gni- der dem med linne, hvarefter man lägger platinan på kopparns försilfrade sida insätter dem i ugnen och behandlar dem på samma sätt som nyss förut blifvit nämdt om kopparn och silfret. — HOSSAUER i Berlin tillver- kar åtskilliga arbeten af platinerad kop- par, hvartill han betjenar sig af en me- thod som i hufvudsaken öfverensstämmer med den här beskrifna 10). Gulds Castellani har uppgifvit att man , på färgning-följande nya sätt, han gifva åt guldarbe- 10) Description des Machines et Procédés con- signés dans les Brevets d’Invention &c. Tom. 15, s. 216. — WEBERS Zeitblatt, Band 3, s. 244. ten en hög färg. Man blandar en neutral lösning af 20 delar guldsalt (guldchlorid) med 10 delar saltsyra, af 1,169 eg. vigt, 4 delar concentrerad svafvelsyra, 2 delar krystalliserad boraxsyra och 15o delar vat- ten, eller ock med 13 delar sur saltsyrad lerjord i liqvid form, 4 delar krystallise- radt, svafvelsyradt natron och 3 delar bo- raxsyra, upplöste i 150 delar vatten. En- dera af dessa blandningar upphettar man till kokning i ett glaskärl, och nedsänker deri, med en guldtråd, den guldpjece som skall färgas, sedan den förut blifvit väl rengjord. Efter några minuter, berörer man guldpjecen med en koppartråd, hvilken man nedsticker i vätskan och qvarhåller till dess att guldet fått en mörk färg. Man borttager då koppartråden och qvar- lemnar guldet i vätskan till dess att det antagit den färg som man åstundar. Lik- väl frambringas denna vanligtvis icke första gången, utan guldet måste å nyo behandlas på samma sätt som blifvit nämdt; och i allmänhet är det säkrast att låta guldet undergå denna behandling i flera omgångar, emedan det, genom ett för lång- varigt qvarblifvande i guldblandningen, antager en rödaktig färg, ifrån hvilken det måste befrias, för att sedan på nytt kun- na färgas. För öfrigt bör iakttagas att större pjecer fordra en längre behandling än de mindre eller tunnare, och att man så ofta guldblandningen blir svag, bör till- sätta litet guldsalt och stundom äfven me- ra af de öfriga ämnena samt vatten. Då guldet skall få en djupt gul färg, måste dess nedsänkning i guldblandningen och berörning med koppar förnyas många gån- ger; åstundar man deremot en blek färg, så låter man slutligen blandningen koka utan att beröra guldet med koppartråden. — CASTELLANI har gjort sina försök blott på sådant guld som innehållit en fjerde- del af sin vigt koppar, och han förmodar att förhållandet emellan de beståndsdelar som utgöra den blandning hvarmed färg- ningen sker bör vara olika för guld af annan halt. — Äfven på förgylld bronze har CASTELLANI gjort några försök med detta färgningssätt, hvilka synts lofva framgång, men han bar, så vidt be- kant är , icke fått några rätt pålitliga re- sultat deraf 1). Använ- L. HERBERT i England har föreslagit “pnger@s“användandet af blyerts, i stället för olja , till fri-till frictionens minskande i ur, och har chengs genom 15 års erfarenhet öfvertygat sig om ning i fördelarna af detta medel. — Man utväl- urverk, jer, till detta ändamål den finaste och re- naste blyerts som kan erhållas, och pulve- riserar den så fint som det är möjligt i en metallmortel. Man lägger en del af detta pulver i ett glas, fyldt med filtre- radt vatten, och omrörer väl, hvarefter man betäcker glaset och låter det stå i 2 eller 3 timmar. Efter denna tids förlopp finner man, på ytan af vattnet, ett slags 1) Bulletin des Sciences Technologiques, Tom. 12, sid. 23. — DINGLER‘s Polytechn. Journal, Band 34, s. 429. 89 hinna af blyerts, hvilken man afskummar med ett kort och torkar på ett papper, hvarefter den förvaras i en dosa för att skyddas för dam. Det öfriga blyertspulv- ret slammas på samma sätt, alltid med nytt vatten. Då all blyertsen torkat, rif- ves den åter i morteln och slammas på förenämde sätt två eller tre gånger. •— Sättet att nyttja blyertspulvret är följande: Sedan uret blifvit söndertaget, rentorkar man hjulens tappar samt tapphålen med sorgfällighet. Sedan doppar man tappar- na först i alkohol och straxt derpå i bly- ertspulvret. Derefter doppar man en fin hårpensel i alkoholn och bestryker der- med tapphålen, hvarpå man beströr dem med blyertspulver och ingnider detta med fingret så att hålen blifva fyllda. Man in- sätter sedan tapparna och låter dem kring- löpa i hålen 5 eller 6 minuter. Sedan al- la hjulens tappar och motsvarande hål blif- vit på detta sätt gnidne med blyertspulv- ret, förnyas samma behandling 2 eller 3 gånger. Tapparna och hälen blifva häri- genom beklädda med ett tunt öfverdrag af blyerts, hvilket liknar den finaste poli- tur, och frictionen blir härigenom minskad till den grad, att uret går dubbelt så län- ge, utan att rengöras, som då olja varit nyttjad. Om urverket hålles fullkomligt skyddadt för dam, behöfves ingen ren- görning förr än efter 12 år, då blyertsen bör förnyas. En på detta sätt behandlad chronometer har, under 11 års tid, blif- vit rengjord tre gånger, utan att blyert- sen blifvit förnyad; tapparna aftorkades 9° blott med en lapp af fint musselin, och uret har beständigt gått utmärkt väl 2). Brödbe- Redan för flere år tillbaka har den rdnig önskan blifvit yttrad, att det vanliga sät- till degstet att med menniskohänder bereda deg i bered- bagerierna måtte kunna afskaffas och er- 8 sättas genom en mechanisk inrättning, icke så mycket till besparning af arbete, som ännu mera till undvikandet af det vämje- liga sätt hvarpå denna handtering allmänt utöfvas. I sådan afsigt föreslog LAMBERT i Frankrike, år 1810, en machin, som sy- nes hafva ganska väl uppfyllt sitt ända- mål, 3) men motvilja hos arbetarena, som fruktade att denna uppfinning skulle min- ska deras arbetsförtjenst, gjorde troligen att den icke kom i bruk. Under de sednare åren har denna vigtiga förbättring i bage- rikonsten börjat att få en större framgång, och machiner af en tjänligare inrättning hafva icke blott blifvit försökta, utan äf- ven införda i flere bagerier i Paris. De machiner som der begagnas äro åtminsto- ne af två slag: det ena uppfunnet af Du- guet, och det andra af Bröderne Gui. DUGUET‘s machin består af ett halfcylin- driskt tråg af 6 fots längd och 28 tums diameter invändigt, ofvanpå hvilket ligger en jernaxel, försedd med 20 stycken pa- rallelt utgående och, med 2] tums mellan- rum, i samma plan ställda runda jernar- 2) GILL‘s Technological and microscopic Repo- sitory , Vol. 4, sid. 373. 3) Se Årsberättelsen 1824, sid. 582, och 1827, S. 146. 91 mar af i tums diameter och 14 tums längd, hvilka sluta sig i en jernskena af 3} tums bredd och lika längd som träget inuti har. Nämde armar samt jernskenan utgöra den inrättning medelst hvilken degens bland- ning och knådning sker. Sedan degen blifvit tillblandad och lagd i träget, vän- des machinens axel först fram och tillba- ka, till dess att degen blifvit väl omblan- dad och den egentliga knådningen skall ske, då man gifver axeln en kringgående rörelse åt samma led. Denna rörelse är likväl icke jemn, utan afbrytes hvarje gång skenan kommer midt öfver axeln, på det att degen må få tid att återfalla i träget. Ett bageri i Paris, der 6 sådana machi- ner finnas, kan tillverka deg till 24480 marker bröd i dygnet, då brödet är af samma form och storlek, men blott till 16000 eller högst 20000 marker då brö- det är olika. För öfrigt blir brödet icke allenast af lika god om icke bättre beskaf- fenhet än det på vanligt sätt tillredda, utan kan derjemte säljas till lägre pris. — Gur‘s degberedningsmachin har ett tråg med halfscylindrisk botten, uti hvilket en jern- vals af ungefär 8 tums diameter är på så- dant sätt insatt nära vid bottnen, att den, efter behofvet, kan höjas eller sänkas, och således dess afständ ifrän trägets botten ökas eller minskas. Midt öfver valsen sit- ter ett bräde eller en skiljevägg som hvi- lar på valsen och, tillika med denne, de- lar träget i två rum, ett på hvardera si- dan om valsen, hvilka stå i förening med hvarandra blott genom det lilla mellanrum- 92 met emellan valsen och trägets botten. I det ena af dessa rum lägges degbland- ningen, hvarefter valsen kring vändes. De- gen tvingas härigenom att gå emellan val- sen och trägets botten, och medföljer val- sen till dess att den råkas af den förut nämda mellanväggen, af hvilken den af- skrapas ifrån valsen och nedfaller i träget. Då på detta sätt degen blifvit flyttad ifrån det första till det andra rummet i tråget, omvändes valsen i motsatt led, hvarigenom degen återkommer i första rummet, och på sådant vis flyttas degen från det ena till det andra rummet ända till dess att den är tillräckligt arbetad 4): — Gufs ma- chin synes äfven hafva börjat komma i bruk i Nederländerna 5). — I Munchen har en af Rothgeb uppfunnen degberedningsma- chin väckt uppmärksamhet, och de der- med gjorda försök synas hafva lyckats fullkomligt. Denna machin är olik de Franska och synes äfven vara enklare än dessa 6). Lim- Ehuru Benlims beredning och nytta "‘ngk-länge varit kända, har likväl detta ämne Benlim. först under de sednare åren tillvunnit sig 4) Dictionnaire Technologique, Art. Pétrin. — L‘Industriel, Vol. 7, s. 97. — Recueil indu- striel, Jun. 1829, s. 68. — Bulletin des Sci- ences Technologiques, Tom. io, sid. 245; Tom. ii, sid. 243; Tom. i3, s. 6i. —• WE- BER‘s Zeitblatt, Band. 2, s. 239. 5) Industriel Beige, Jun. 1829, s. 62. — Bulle- tin des Sciences Technologiques, Tom. 13, s. 62. 6) WEBERS‘s Zeitblatt, Band. 1, sid. 411; Band. 2, s. 33, 280. 93 den uppmärksamhet som det förtjenar. Re- dan för 150 år sedan lärde PAPIN att, ge- nom bens kokning i den af honom upp- funna digestorj vid en värmegrad öfver 100°, tillverka detta lim, hvilket han fö- reslog till näringsämne. Hans method har. sedermera af ganska många blifvit följd, men med föga framgång, i anseende till dels den stora försigtighet som dervid må- ste iakttagas, dels den höga temperaturens ofördelaktiga verkan på benlimmet, som deraf lätt förlorar sin egenskap att stelna och dessutom antager en vidbränd, oange- näm smak. Derjemte decomponeras en del af limmet genom den starka hettan, och ammoniak bildas. Detta är så svårt att förekomma, att Darcet, genom hvars förtjenstfulla bemödanden tillverkningen af benlim nu hunnit en hög grad af fullkom- lighet, tror att man genom djurämnens kok- ning med vatten i slutna kärl och vid en mycket hög temperatur, kan af dem er- hålla all den ammoniak som de genom sin sönderdelning kunna gifva. För att und- vika dessa olägenheter försökte man sedan att sönderstöta eller mala benen och utur dem erhålla limmet genom kokning i öp- pet kärl; men temperaturen, som i PA- PINS digestor var för hög, blef här för låg, en länge fortsatt kokning hehöfdes, hvari- genom följaktligen åtgången af bränsle blef ganska stor, och detta oaktadt erhöll man på långt nära icke allt det lim som benen kunde gifva. År 1814 erhöll Darcet pri- vilegium på ett förut icke i stort utöfvadt sätt att utur ben erhålla det animaliska 94 ämnet. Han behandlade benen med svag saltsyra, som upplöser den phosphorsyra- de och kolsyrade kalkjorden, då benbro- sket återstår, hvilket, renadt från vidhän- gande syra, kan antigen torkas sådant som det är, eller ock genom kokning med vat- ten förvandlas till lim 7). Omkring sist- nämde år inrättade DARCET, i Paris, en fabrik grundad på denna tillverkningsme- thod, hvilken i början lofvade den bästa framgång, men utfördes vårdslöst af de personer åt hvilka den blef öfverlemnad och förlorade slutligen allt förtroende. Ef- ter en mängd sorgfälligt anställda försök, lyckades det slutligen DARCET att finna ett förfarande hvarigenom benlimmet kan full- komligt utdragas och icke allenast beredas till ett förträffligt näringsämne, utan äf- ven begagnas till flera andra behof. Det- ta förbättrade tillverkningssätt, som består uti att koka benen med ånga, viden tem- peratur något öfver 100°, blef föremål för ett privilegium som erhölls år 1817, 8) men bar nu icke allenast blifvit beskrifvet, utan äfven utfördt i stort med en framgång som satt denna uppfinnings utmärkta nytta ut- om allt tvifvel. — Då man betjenar sig af den apparat som af DARCET blifvit fö- reslagen till detta ändamål, och som län- gre fram skall beskrifvas, är det väl ej all- i 1131 : (II 7' * 3 0 191 i - 7) Description des machines et Procedes, con- . signes dans les Brevets d’Invention &c. Tom. 17, s. 138. I 8) Description des Machines et Procédes, spé- i cifies dans les Brevets d‘Invention &c. Tom. 14, s. 344. 95 deles nödvändigt att krossa de ben utur b vilka limmet skall utdragas, men detta bör dock helst ske, emedan annars en gan- ska långvarig kokning blir nödvändig. Be- nen böra ej stampas eller sönderslås med flere förnyade slag, emedan de då få en egen ganska obehaglig lukt, utan man bör, så mycket möjligt är, laga så att de blif- va krossade genom ett enda slag. Äfven bör iakttagas, att benen ej få krossas tor- ra, utan böra förut blötas i vatten. Till deras krossning kan antingen nyttjas tven- ne refflade valsar eller ock entung klub- ba eller någon annan tyngd som man lå- ter falla på dem. Skulle benen första gången ej blifva tillräckligt sönderslagna, böra de blötas i vatten innan de å ny o krossas. Så snart benen på detta sätt blif- vit behandlade, böra de genast utkokas; men kan detta ej ske, så kunna de förva- ras, i några dagar, uti rinnande eller åt- minstone friskt vatten, eller ännu bättre i en mättad upplösning af koksalt. — Skola benen förvaras en lång tid, t. ex. flere må- nader eller år, så måste man Sätta dem i det tillstånd att ingen förruttnelse i dem kan ske. Man har, till detta ändamål, försökt att, sedan benen blifvit väl ren- gjorde och sönderslagna, koka dem i vat- ten för att utdraga fettet, och sedan tvät- ta dem i hett vatten, samt slutligeii torka dem på nät i fria luften eller uti ett värmt torkrum; nlen man kan på detta "sätt ‘i ej frånskilja fettet fullkomligt, utan " benen qvårhåila alltid Sen del "deraf, "som"mied ti- den härsknar, hvarigenom benlimmet blir 96 mindre tjenligt till födoämne. Man har äfven föreslagit att, sedan fettet blifvit på nyssnämde sätt borttaget från benen, ko- ka dem } timma i kaustik lut, och deref- ter tvätta dem i rinnande vatten, samt se- dan torka dem. Härigenom förekommes väl förruttnelse, men detta behandlings- sätt fordrar försigtighet, och man erhåller ändå af dessa ben ett lim som antingen luktar af härsknadt fett eller och har smak af den såpa som genom alkalit bildat sig och är svår att fullkomligt borttvätta. Så- som förvaringsmedel har man äfven för- sökt att insalta benen, utan att förut från- skilja fettet; men detta förfarande är för kostsamt att användas i stort och dessu- tom, vid vissa tillfällen, otjenligt. I an- seende till de ofullkomligheter som åtföl- ja hvart och ett af dessa förvaringssätt, har DARCET sökt att använda på ben det medel att länge bibehålla kött färskt, hvar- på Engelsmannen Plowden år 1808 erhöll ett patent, och som består uti att doppa köttet i en stark köttbouillon och sedan lå- ta det torka i fria luften. Darcet begag- nar härtill en lösning af omkring 3o de- lar benlim i 100 d. vatten, hvilken han uppvärmer till 80 eller 90 grader, och doppar deri benen flere gånger, sedan de förut blifvit rengjorda och sönderslagna i små bitar. Man kan, efter behag, förut utdraga fettet genom kokning med vatten eller ånga: eller ock låta det qvarblifva i benen. Så snart benen på detta sätt fått en öfverdrag af lim, torkas de på nät i fria 97 fria luften, hvarefter de åter behandlas på samma sätt en eller två gånger, eller till dess att limöfverdraget blifvit tillräckligt tjockt. Benen måste sedan fullkomligt tor- kas, först i fria luften, och sedan i ett rum uppvärmdt till 20 eller 25 grader, hvaref- ter de förvaras på ett torrt ställe. Den limhinna, hvarmed benen på detta sätt blifva betäckta, skyddar dem för luftens och fuktighetens åverkan, och förekommer derigenom så väl förruttnelse som fettets härsknande. •— Om man vill erhålla ben- lim af den bästa beskaffenhet, fordras till dess utkokning minst 4 dagar. DARCETs apparat härtill består af 4 cylindriska kärl af tenn eller väl förtennadt jernbleck, hvil- kas höjd och diameter bero på den grad af concentration som limlösningen skall haf- va; ty ju större yta hvart och ett af des- sa kärl har, i förhållande till det cubiska innehållet, desto mera ånga kan det con- densera på en gifven tid, och desto min- dre qvantum ben kan det inrymma. Till hvart och ett af kärlen hörer en cylindrisk korg af förtennad jerntrådsväf och af den storlek att den får rum i kärlet. I dessa korgar inläggas de antingen färska eller på förut nämde sätt förvarade benen, hvaref- ter korgarna, medelst en lyftkran, nedsän- kas i hvar sitt kärl, och kärlen tillslutas med lufttäta lock. Så snart detta skett, inleder man ånga af 106 graders tempera- tur i nedre delen af kärlen, och snart der- efter kan man uttappa den första limlös- ningen, hvilken är åtföljd af mycket fett. Prof. Paschs Arsb. i83o. 7 Emedan benen fordra 4 dagars kokning bör man fylla och i det tillhörande kärlet insätta en korg hvarje dag, och, då hela apparaten blifvit satt i gång, sammanblan- da de lösningar som uttappas utur de fy- ra kärlen. På detta sätt underhålles arbe- tet i en jemn och oafbruten gång, och man erhåller en limlösning af alltid lika styrka. .— DARCET har vid detta beredningssätt gjort en sednare förbättring, bestående deri, att man, under det att ångan inströmmar i apparaten, låter en fin stråle af vatten, genom ett i hvarje kärls öfre del ingående rör, falla midt ofvanpå korgarna som in- nehålla benen, hvarvid man iakttager att den insläppta vattenkvantiteten, samman- lagd med det vatten som bildas genom ångans condensering, blir jemnt så stor som fordras för att gifva en limlösning af den styrka som åstundas. Härigenom vinnas följande stora fördelar: ångan con- denseras icke på kärlets väggar utan inuti korgarna der det insläppta vattnet nedfly- ter, hvarigenom man kan begagna kärl som, i förhållande till sin yta, hafva en större cubisk rymd och således kosta mindre. Man erhåller en mera concentrerad lim- lösning, och man kan, om man så vill, använda ånga af en högre temperatur, utan att befara limmets sönderdelning af hettan. Dessutom blir lösningen klarare, och benen mera fullkomligt utkokade, och man kan använda kärl som äro mindre värmledan- de och följaktligen condensera mindre vat- ten, h vilket än ganska nyttigt då man vill erhålla en limlösning som lätt stelnar då • 99 den afkyles. — För att erhålla ett benlim af bästa beskaffenhet, böra för öfrigt föl- jande reglor iakttagas: i :o Benen böra kros- sas till små bitar, hvilka böra vara desto mindre, ju hårdare och ju fetare benen äro, och ju fortare de skola utkokas, eller ju lägre ångans temperatur är. —. 2:0 De krossade benen böra befrias från fett, an- tingen genom kokning i vatten eller med ånga. — 3:o Ångans temperatur bör vara lägre och kokningen längre fortsatt, i sam- ma mon som man vill erhålla en renare och mera concentrerad limlösning.— 4:0 Ju starkare limlösningen skall blifva, desto mer måste ångans condensering hindras. Förhållandet bliromvändt, då limlösningen skall användas såsom en köttsoppa eller till blandning med vegetabiliska födoäm- nen. — 5:o Tillverkningen kan påskyndas utan att mera bränsle användes, om man endast bereder en mycket concentrerad lim- lösning, hvilken sedan efter behag kan ut- spädas med vatten. — 6:0 Af det före- gående följer, att ångans tryckning bör rät- tas efter den verkan man vill åstadkom- ma. Likväl har erfarenheten lärt att, i de flesta fall, ångans temperatur ej bör öfver- stiga 106° eller 107° — 7:0 Apparaten bör hållas ganska ren, och limlösningen ut- tappas endast i kärl af förtennadt jernbleck eller af stengods. Dessa kärl böra ofta ren- göras, hvilket ganska mycket bidrager att hindra limmet ifrån att skämmas. — DARCETS apparat har blifvit utförd i stort i FHopital de la charité i Paris, der man, medelst densamma, dagligen tillredde om- 100 kring 1000 portioner bouillon af benlim. Äfven i medaille-Myntet i Paris har den- na apparat med några förändringar blifvit inrättad af PUYMAURIN, för arbetarenas mat- hållning. — Fördelarna af benlimmets an- vändande till näringsämne beräknar DAR- CET på följande sätt: 100 kilogrammer 9) ben gifva 30 kilogrammer lim, hvaraf io grammer äro tillräcklige att med 3 li- ter vatten gifva en lika god bouillon som den, hvilken vanligtvis brukas i hushållen; således kunna desse ioo kilogrammer ben gifva 3ooo, och följaktligen i kilogramm ben 3o portioner bouillon, hvar dera af 3 liter. Men i kilogramm kött kan gifva blott 4 portioner bouillon; hvaraf följer att en viss vigt ben kan afgifva åt vatt- net 71 gång så mycket djurämne som kan erhållas af en lika vigt kött. Man kan an- taga att ioo kilogrammer kött, sådant det erhålles ifrån slagtarhuset, innehålla om- kring 20 kilogrammer ben, hvilka gifva 60o portioner bouillon, då köttet blott gif- ver 400; således, om man utdrager allt limmet utur benen af en gifven vigt kött, kan man deraf erhålla 3 portioner bouil- lon då köttet gifver 2, och följaktligen kun- na 5 portioner bouillon fås af samma qvan- titet kött med benen, som vanligtvis blott gifver 2 portioner. Denna beräkning sy- nes gifva ett mycket för högt resultat till benlimmets fördel; men troligen vill DAR- cet här icke påstå att benlim är ett 73 gång 9) i kilogramm = 1000 grammer är = 2 skål- pund 10, lod Svensk victualievigt. 101 kraftigare födoämne än kött, utan blott att i vigtsdel ben gifver, med ett visst mått vatten, en lika limstark lösning som den bouillon är, hvilken, med samma qvan- titet vatten, på det i hushållen vanliga sät- tet, blifvit kokad på 7} vigtsdel kött, utan afseende på det näringsämne som finnes i det efter kokningen återstående köttet. •— Det är förut nämdt, att fettet bör afskil- as ifrån benen innan limmet utkokas. Om enen, ännu innehållande sitt fett, inläg- gas i kokningsapparaten och man låter ån- gan verka på dem, så smälter fettet genast samt nedflyter och kan uttappas. Detta går så fort och tillika med så stor lätthet, att denna method vore den fördelaktigaste, om icke en stor del af fettet vid den hö- gre temperaturen acidifieradesoch bildade, med en del af benens kalkjord, en tvål- artad förening. Det är derföre säkrast att utdraga fettet genom behandling med kok- hett vatten. Om fettet skall användas till matredning, bör det smältas i vattenbad och silas genom linne, för att befrias från benskärfvor, hvarefter man tvättar det väl med hett vatten för att rena det från lim; sedan håller man det smält i ett vatten- bad till dess att vattnet i fettet afsatt sig, då det klara fettet aftappas och insaltas. Skulle fettet icke vara så godt att det kan begagnas bland födoämnen, så kan det nytt- jas till beredning af tvål eller såpa 10). — 10) Recherches sur les substances nutritives que renferment les os, par DARCET & PUYMAURIN, Paris 1829. — L‘Industriel, vol. 7, sid. 67. — Annales de ‘Industrie Febr. 1829, sid. 97; 102 Benlimmet tjenar ej blott till näringsämne, utan kan äfven användas till många andra ändamål, såsom: pappers limning, vissa tygs appretering, vins ocli ättikas klarning m. m. Socker- I Sockerfabrikerna i Frankrike har, ning." för icke länge sedan en apparat till sira- Roths pens inkokning i lufttomt rum blifvit in- PPar"förd. Denna apparat, på hvilken uppfin- naren, Roth, erhållit patent, är ganska en- kel, och består nästan endast af en luft- tät tillsluten kopparpanna, och några träd- kärl. Det lufttomma rummet erhålles me- delst ånga som condenseras af luftfritt kallt vatten, hvilket af sig sjelf uppstiger i ap- paraten utan tillhjelp af någon pump. Si- rapens inkokning sker, med ånga, vid en temperatur som i början är 62° eller 75°, men som emot slutet ökas till 85°, hvilken temperaturökning åstadkommes, utan att luft insläppes, blott derigenom att vattnets condensation till en viss grad hindras. Af- dunstningen går fortare än i en öppen kit- tel, som är omedelbarligen upphettad af el- den, och man kan inkoka omkring 1500 kannor sirap på dagen. Denna apparat, hvilken är ojemförligt enklare och min- Jul. 1829, s. 532. — Bibliotheque universelle. Juli 1828, s. 239. — Recueil industriel, N:o 33, s* 305. — Bulletin des Sciences Techno- logiques, Tom. 12, sid. 6, 212, 303. — Di- ctionnaire Technologique; art. Gélatine. — Annales de chimie, Tom. 40, s. 422. — DING- LER‘s Polytechn. Journal, Band. 33 , s. 222; Band. 35, s. 210. — PRECnTL‘s Jahrbiicher Band. 15,‘s. (190. . 103 dre kostsam än den HOWARD‘ska, förtjenar uppmärksamhet, men kan här icke närma- re beskrifvas 1). Apparater till Bränvins destillering af Brän- J. FRASER 2) och af R. STEIN 3) i England,"nsa,°a" och af J. B. CELLIER-BLUMENTHAL 4) , samt spiritu- en äldre apparat af N. DÉRODE 5) i Bor-szo.säe- deaux hafva blifvit bekanta, men äro för stiile- mycket sammansatta för att utan figurerrrening^ kunna beskrifvas, hvårföre de här endastDestilla- anmälas. "oäteR. POUMIER har uppgifvit ett sätt att ifrånVins och vin, som blifvit förvaradt på möglade fat Bränvins borttaga mögelsmaken. Detta sätt består blott deri, att man slår bomolja i vinet, omskakar dem väl och låter dem sedan åt- skiljas. BOULLAY och CHEVALLIER hafva pröfvat denna uppgift och funnit den rik- tig. De blandade vin med mögel ifrån ett vinfat i en fuktig källare, hvaraf vinet snart fick en ganska obehaglig lukt och smak, hvarefter de skakade vinet starkt med 1) L‘Industriel, vol. 5, sid. 42. — DINGLER‘s Po- lytechn. Journal, Band. 33, sid. 269. — WE- BER‘s Zeitblatt, Band. 3, sid. 226. — GILL‘s Technological and Microscopic Repository, vol. 5, s. 251. 2) The Repertory of Patent Inventions, vol. 8, s. 587. — DINGLER‘s Polytechn. Journal, B. 34, s. 284. 3) The Repertory of Patent Inventions, vol. 8, s. 538. — DINGLER‘s Polytechn. Journal, B. 31, s. 106; B. 34, s. 286. 4) LTndustriel, Tom. 5, s. 3o3. 5) Description des Machines et Procédés, con- signés dans les Brevets d‘Invention &c. Tom. 17 , s. 271. 104 bomolja och låto det ligga i 12 timmar. Vinet, sedan skildt från oljan genom sil- ning, befanns fullkomligt rent och var all- 1 . deles befriad t ifrån den mögelsmak som det. 1 hade antagit. Man har äfven uppgifvit att vin kan, utan olägenhet förvaras på fat som innehållit olja, äfvensom att man, på åtskilliga orter, skall med flit inuti olja vinfaten; men detta synes vara mindre säkert, emedan oljan kan härskna och deri- genom meddela åt vinet en elak smak. — I anledning af denna POUMIER‘s uppgift har SÉRULLAS tillagt, att man med olja kan borttaga den obehagliga smaken från Po- tatesbränvin, hvilket förfarande skall nyttjas på åtskilliga ställen i Frankrike. Man recti- ficerar der bränvinet öfver sötmandel-olja, hvarigenom det nästan fullkomligt blir renadt 6). Taig; LEFEBURE har lemnat en beskrifning på LErery-förbättrade methoder att smälta och raffi- att smai-nera Talg. — För talgens utsmältning är och det af högsta vigt, att den förut väl sön- "talg""derhackas och befrias från allt kött, brosk samtlill-och dylika delar. Om detta behörigt iakt- a seastages, så går icke allenast utsmältningen rin ljus, bättre, utan man behofver äfven mindre eldning. Skäres deremot talgen i för sto- ra stycken, så fordrar den till sin utsmält- ning en timma mer än om dess förbered- ning skett med tillbörlig omsorg. Till att, 6) Journal de Pharmacie, Jan. 1829, s. 17. — Journal de chimie médicale. Febr. 1829, s. 88. — DINGLERS Polytechn. Journal, Band. 31, s. 447. 105 under smältningen upplösa talgens främ- mande delar, har man försökt saltsyra, sal- petersyra och svafvelsyra. Erfarenheten har visat att saltsyra härtill är otjenlig, emedan hon gifver talgen en obehaglig lukt och färg, och upplöser talgens hinnor blott ofullkomligt. Deremot gifver salpetersy- ran det bästa resultatet. Hon upplöser de främmande delarna fullkomligt, utan att det ringaste verka förstörande på talgen, då hon är tillräckligt utspädd. Svafvelsy- ra kan äfven härtill nyttjas, ehuru hon synes till en del verka förstörande på tal- gen , och ej så väl upplöser återstoden som salpetersyran. Till 100 skålpund rå talg tager men 3o skålp. vatten, blandadt med i skålpund svafvelsyra af 1,77 egentlig vigt, eller med i skålp. salpetersyra af 1,31 till i,36 eg. vigt. Talgen lägges i den utspädda syran och lemnas i berör- ning dermed i 2 eller 3 dagar, hvilken tid är tillräcklig för talghinnornas frånskiljan- de eller genomdränkning af syran. Då tal- gen skall smältas, afhälles syran, så att tal- gen endast qvarhåller den del deraf som den insupit, hvarefter den begjutes, i en kittel, med 25 eller 3o skålpund vatten och smältes under beständig omrörning. Sedan blandningen blifvit upphettad till vattnets kokpunkt, fortsättes kokningen och omrörningen ännu i 20 eller 25 minuter, så att alla delar af talgen så mycket som möjligt är råkas af det sura vattnet. Så snart smältningen är fulländad, hvilket man igenkänner deraf, att nästan alla lösa delar, som förut kringsimmat i talgen, för- 106 svunnit, så borttages elden och den klara talgen afhälles genom ett fint durkslag i ett kärl der den får stelna. Återstoden i kitteln skiljer sig i två lager, afhvilka det understa är alldeles fritt ifrån talg, men det öfre ännu talghaltigt. Så snart mas- san kallnat afskiljer man detta sednare la- gret, för att blanda det med talgen vid en ny smältning. Det är icke nödvändigt att, efter hvarje smältning, tomma kitteln, utan man kan, med mindre tidsspillan, borttaga talgen i mon som den blifvit be- hörigt smält, och ersätta den med ny bac- kad rå talg, som på förutnämnde sätt blif- vit behandlad med syra. På detta sätt kan man fortfara till dess den oupplösta massan blifvit så stor att den är besvärlig; man iakttager blott, att man, vid hvarje ny tillsats af talg, äfven tillsätter så myc- ket vatten att hinnorna få tillräckligt rum deri och ej kunna fästa sig vid kitteln. — Ett annat af LEFEBURE äfven försökt smält- ningssätt, hvilket likaledes lyckats, är föl- jande: I stället för att före utsmältningen behandla talgen med syra, smälter man deri genast, så snart som den blifvit hac- kad, i 25 eller 3o skålpund vatten till ioo skålpund talg, afhäller den klara tal- gen och gjuter på återstoden i skålp. sy- ra, utspädd med 21 till 31 kanna vatten, hvarigenom de hinnor, som motstått kok- ningen med blotta vattnet, blifva upplö- sta. — Genom användandet af syror, på förutnämnde sätt, skola de obehagliga och ofta qväfvande ångor, som utveckla sig då talgen smältes på det i gamla sättet, före- 107 kominas 7). Då värmegraden aldrig öfver- stiger 100°, så kan talgen icke till någon del decomponeras af hettan. LEFEBURE upp- gifver att detta smältningssätt gifver me- ra talg än annars är vanligt, hvilket lik- väl motsäges af andra, som påstå att det nya sättet tvertom gifver 3 procent större förlust än det gamla. — Af den talg som genom ofvan anförde förfarande erhålles, kunna utmärkt goda ljus tillverkas; men ännu bättre blifva de om talgen ytterliga- re renas och raffineras på följande sätt: Man smälter, under beständig omrörning, ioo skålpund på förutnämde sätt utsmält, sönderskuren talg i 3o skålpund rent vat- ten, blandadt med 8 lod svafvelsyra af 1,77 eg. vigt. Då smältningen skett ocli vattnet kommer nära kokpunkten, uppsti- ger ett skum, hvilket man borttager så of- ta det bildar sig. Då skummet blir livitt och mindre ymnigt, ökar man het- tan så att vattnet kommer i kokning, hvar- vid det bibehålies i 3o till 4o minuter. Man afhäller sedan talgen tillika med vatt- net i ett trädkärl, der talgen lemnas att klarna, hvarefter den aftappas med den försigtighet, att ett lager deraf af i tums tjocklek blir qvarlemnadt på vattnet, på det att man må vara säker att intet vat- ten medföljer talgen. Den på detta sätt renade talgen är alldeles befriad ifrån främ- mande delar, ocli de ljus som deraf till- verkas hafva en utmärkt livithet, äro tor- ra ocli bårda, samt brinna väl och rinna 7) Jemför Årsberättelsen 1829, sid? 43. icke. — Ännu förträffligare ljus erhållas, om man ifrån talgen afskiljer dess elain, så att blott stearin återstår, hvartill LEFE- BURE gifver följande föreskrift: Man utsmäl- ter ioo skålpund rå talg med 25 till 3o skålpund vatten ocli 2 skålp. svafvelsyra, på det sätt som förut blifvit nämdt. Se- dan smältningen är fulländad och koknin- gen blifvit fortsatt i timma, gjutes alltsam- mans i ett trädkärl, som betäckes och hål- les i en sådan temperatur, att talgen gan- ska långsamt stelnar. Efter 2 eller 3 da- gar , eller då talgen fått samma stadga som ett mycket tjockt murbruk, finner man den bestå af runda korn och af ett flytande ämne likt olja. För att afskilja denna olj- lika beståndsdel, som är elain, ifrån den fasta eller stearin, lägger man talgen, i 2 till 3 finger tjocka lager, emellan starka linnedukar, som man sammanviker öfver talgen, hvarefter den prässas småningom och slutligen starkt. Det är nödvändigt att emellan hvarje lager talg lägga en mat- ta af vide, för att lätta elains utflytning under prässningen. Man erhåller på det- ta sätt 25 till 30 procent elain. Den uti dukarna qvarstannade delen af talgen, el- ler stearin, är torr, hvit och hård såsom vax, men spröd, hvarföre man, då den skall användas till ljus, vanligen måste gif- va den mera fasthet genom tillsats af 2 procent vax. — Stearinljus utmärka sig ge- nom sin torrhet, och brinna med en ren och klar låga, samt rinna aldrig. De haf- va, under de sednare åren börjat att kom- ma i bruk icke allenast i Paris, utan äf- 109 ven i Berlin, och man bör förmoda, att de, i anseende till sina stora företräden framför vanliga talgljus, komma att till en stor del ersätta de dyrare vaxljusen 8). En förbättring af det vanliga sättet Olja. att med svafvelsyra rena olja, har blifvit rbatt uppfunnet af Th. Cogan i England. — nings- Till ioo kannor olja tager man 73 skål- sätt pund concentrerad svafvelsyra, hvilken man utspäder med en lika volum vatten. Man tillsätter först en tredjedel af den utspäd- da syran till oljan, och omrörer båda väl en timmas tid eller till dess att blandnin- gen är fullkomligt likartad och oljans färg mycket mörkare än förut. Man tillsätter då den andra tredjedelen af syran, omrö- rer likasom förut, hvarefter slutligen re- sten af syran på samma sätt väl omblan- das med oljan. Omrörningen måste, ifrån första början räknadt, oafbrutet fortfara i 6 timmar, hvarefter blandningen, som nu till färgen nästan liknar tjära, lemnas att stå i 12 timmar. Efter denna tids förlopp hålles blandningen i ett kopparkärl, vid hvars botten ett rör från en ångpanna in- går och delar sig i 3 eller 4 grenar, af hvilka hvar och en slutar sig i en med små hål genomborrad botten. Man insläp- per nu ånga, och låter henne genomström- ma den med syra blandade oljan i 6 eller 7 timmar, hvarefter man gjuter oljan i ett 8) Annales de findustrie fran^aise et e'trangere, Maj 1829, s. 421.— WEBER‘s Zeitblatt, Band. 3, s. 183. — Bulletin des Sciences Techno- logiques, Tom. 12, s. 313. I IO afkylningskärl, som har skapnad af en upp- nedvänd con och är försedd med två kran- tappar, af hvilka den ena är insatt i kär- lets botten, och den andra pä sidan, någ- ra tum öfver bottnen. Sedan oljan fått stå i 12 timmar i detta kärl, är den fär- dig att aftappas. Man öppnar först kranen i kärlets botten och låter det sura vattnet utrinna till dess att olja begynner med- följa , då man tillsluter nyssnämde kran och öppnar den andra, eller sidokranen, hvarigenom oljan nu utrinner fullkomligt klar. Den grumliga olja, som qvarstannar under sidokranen, utsläppes i ett särskilt kärl, der hon får klarna, eller ock blandar man henne med den råa olja som nästa gång skall renas 9). — Cogan synes egent- ligen hafva användt detta reningssätt på linolja, för målares behof, men rofolja kan på samma sätt raffineras. Gaslys- Man begagnar i The London Institu- Gasaf tion en gaslysningsanstalt, i hvilken ga- Harts. sen erhålles genom destillation af harts. Första förslaget härtill gafs af Pepys, men sjelfva apparaten och sättet att bereda ga- sen tillhöra J. F. Daniel, som erhöll ett patent derpå år 1827. — Hartset, upplö- ses i terpentinolja, i förhållande ungefär af ioo skålpund af det förra och 14 kan- nor af den sednare, i ett jernkärl som hålles varmt genom en del af samma eld 9) The Repertores of Patent Inventions, Vol. 8, s. 614. — GILL‘s Technological and Mi- croscopie Repositores, Vol. 4, sid. 378. —- DINGLER‘s Polytechn. Journal, Band. 34, s. 41. 111 hvarmed apparatens retort upphettas. Hartslösningen nedrinner i retorten , som är fylld med glödgade stenkol (cokes), och blir der af den glödande kolmassan decom- ponerad. Gasen ledes ifrån retorten till en afkylningsapparat der den afsälter den medföljande terpentinol jan, och går sedan fullkomligt ren till gasometern. Terpen- tinoljan erhålles till största delen åter, och begagnas till en ny hartslösning, hvarige- nom hennes användande icke medförer nå- gon ökad kostnad. Hartsgasen kostar be- tydligt mindre än stenkolsgas, är fri ifrån de olägenheter som åtfölja denne sednare, och har en större lysningsförmåga än den- ne, i förhållande af 2}: i 10). 10) The London Journal of arts, 2:d series, Vol. 2, sid. 3i6, 319. — DINGLER‘s Polytechn. Journal, Band. 32; s. 224; Band. 33, s. 41. — WEBER‘s Zeitblatt, Band. 3, sid. 258.