C. Isers JURNAL uti Vetenskaperne, Sköna Konsterna o ch Antiken. Med Kolorerade Plancher. Första Häftet. X. Hr, Spalanzani’s fôrfok med Flâdermôssen« 2. Om lefvande Grodor, funna-i fasta Stenmassor. 3» Insekter, som bota Tandvärk. 4« Soymidæ Barkens Medicinska Nytta. 5' . Brogniarts förvarings-medel emot brand uti Hvete. 6. Tvenne nya Musikaliska Instrumenter, uppfunne af Dietz. 7. Egypternes och Ethiopernes Tideräkning. 8* Grekernes enskildta Lefnadssått i äldre tider. ■i -t d t ' 9. Om det fordna Tyskland och dess Innevånare i allmänhet. 10. Om de fordna Tyskarne. II. Den namnkunniga Grottan, som genomskär Ber- get Pausilippo, JURNAL uti Vetenskaperne, Sköna Konsterna och Antiken. JURNAL ÜTI VETENSKAPERNE, SKÖNA KONSTERNA OCH ANTIKEN. UtGIF VEN AF Carl Iser. Första Häftet. Norrköping 1806. A d. F k. R a a m $ Enka, utbreda kunskapen om de framsteg, som Vetenskapeme, Skona Konsterna och Antiken vinna, är afsigten med närvarande furnal, hvar af ett Hdfte, fSrsedt med en eller flera gravyrer, i hvar je månad skall utkomma. Och om jag härigenom i något afseende skulle dga i min förmåga att bidraga till en Pordad och Upplyst Allmänhets nöje; så skall det utgöra den största belöning, som min arbetsmöda kan erhålla. Norrköping, d. 24 Februari 180& t > » ' * - r .... , « u, r •f > I f ; . V s’’ • <■• f 1 » ■> t •' • <4 Ä Ï ■ • ’ *A -♦ f “ ■ Hm Spallanzanis Försök med Fld- dermössen. Händelsevis märkte Herr Spallanzani, då han anställde sina försök med Nau- foglar, det Flddermöffen, i alldeles mörka rum, obehindradt omkringflögo, utan att stöta emot något, eller vidröra våggame med sina ving^ spetsar. I början trodde han, att skenet af nå- got ljus, som han icke blifvit varse, var der- till orsaken; och förvarade derföre deras ögon med tjocka lappar. Dessa besvärade likväl djuren så mycket, att de upphörde att flyga. Deras ögon tilltäpptes då med en droppe limm eller gummi, i stället för det nämnda: och straxt flögo de, utan att stöta emot, uti rum- met. Dä han ansåg ögonen ännu icke vara nog tillslutne, betäckte han dem med små lä- derlappar, och detta kunde likväl ej; hindra djurens flygt. För att slutligen håruti vinna någon visshet, gjorde han Flädermössen blinda medelst bortskärande af deras ögon, och öfver- tåckte ögonhålen sedermera med små läderstyc- A 4 ken, 8 o ken, på det ljuset icke möjligen skulle kunna verka på dessa förstörda organer. Djuren ledo ofta mycket under denna operation} men då man om dagen eller natten tvingade dem att i mörka rum flyga, så verkställde de detta ha- stigt och varsamt, samt begåfvo sig slutligen emot väggarne för att derpå hänga s.ig, då de åstundade hvila. De undveko alla större eller smårre hinder, och inflögo genom dörfarne uti nästgrånsande rum, utan att vidröra dörrpostar- ne; samt visade sig i tin flÿgt likaså djerfve och skyndsamme, som djur af samma slag och art, hvilka åga sina ögons bruk. Samma undersökningar anstAllde Herr Spallanzani med respertiliö ferrum equinùm (Fer à Cheîratf, Pipistr eilen och Büffonska Flädermusen; och följderne blefvo alltid lika. Då nu de öfrige fyra Sinnen, som den blinda Flädermusen äger, efter Herr Sp allanzäni’s mening’ ej åro ri stånd att ersätta Synen 5 sä förmodar han, att hos dessa blinda djuren måste finnas en hy Or- gan, ett nytt sinne, hvilket år oss obekant. Denna Herr Spallanzani’s erfarenhet har äfven bekräftats genom andre Italienske Lärdes försök,-tåsom Herr Prof. Vas Alls i Turin, Hr Prof. Rossi’s i Pisa, Hr Spado- ne’s i Bologna , och Hr J urine’s i Geneve. Emellertid har man ock funnit, att andta djur, till och med Ménniskan, fastän i mindre grad, åga den förmåga, att på mörka ställen märka kroppars närvarelse, dem de ej kunna s®. Hf Busch anförer (i sin oilman, der 'Fortfehritte in Wiffenfch, M. 2 Jahr g. 1^98) j att han känt en 4^ Ö* CXt« eri Yngling, ‘hviiken genom en viss smärta' er- hôll kunskap om de hinder, sorti man pa:dé mörkaste ställen, till försök, hade lagt i vägen för honom. Blinda Fiskar simma äfven, utan att sröta emot’något, och Fontana har an- märkt det samma hos Alar, hvilkas hüfvudèrt man alldeles afhuggit, Äfven berättas en hit Börande omständighet af Barthez (i Néu* veaux Elements de la Science de 'THömme, à Montpellier 1778 p. 47.): ”P*eOülï, berät- tar han, haf sett en huggorm r hvärs huf vu d Och inelfvor man borttagit ; och tom dhdock hit- tade vägeni en trägård^ till den s^enhåg^ der han var van att gömma si^h Om Lef^ande Grodor, funna i Fa- sta Stenmassor, man ofta finner Djur, i synnerhet Amfibi- er, inuti fasta Stenar, har redan varit långe be- kant: men icke desto mindre förtjena nyare anmärkningar häröm att anföras./ Man tror att F ul g os, i sitt arbete de Mirabilibus, Mediol. och Antwerp, içôf, 8? Boken och Ka- pitlet dé Avibus, Animalibusque admirandif, är den förste som skrifvit i detta afseeride. Han omtalar en lefvande Groda , hviiken man funnit uti en Stén vid Byn Meudon i Låtium, tihd&r PMvtrf-’MARTiN V:s regering. Sedétä A mera meja ttian7 icke allenast upptäckt grodor utan åfven andra iefvande djur uti fasta mas- sor. Agricola berättar, i sitt verk öfver de underjordiska Djuren, hvilket utgafs 1614, att giftiga Grodor biifvit funne i stenar, och att de dogo,. så snart de någon tid varit uti fria luften. Af ven uti Ekar (Se Aéla Erudit. Li.p. siens. 1721, p. 370.) ock Almträd (Se Histoire de P Acad, des Soient es des Paris 171g.) har män gjort samma upptäckter, P, Labat ^Sc Voyages du P. Labat de Vordre des F. Prêcheurs en Espagne ßf en Italie* Tom. IV. 9 Amsterdam, 1731, 8, p. 240.) beskrifver Fiskar, som födas, växa pch lefva i yissa svämpaktiga stenar uti Adriatiska Hafvet, och uti hamnen vid Civita Vecchia. Innevånarne derstädes uppfiska dessa stenmassor, och för- tära, såsom en läckerhet, de deruti varande hvita,, feta och välsmakande fiskar, johan NardIus; (in Ann. 1. N08. gen. 4. p. 200.) anförer, att han hittat en Iefvande orm i ett marmorstycke5 och Libavius bekräftar det samma. Ulloa såg i Madrid tven- ne maskar, hvilka Spanska Konungens Bild- huggare funnit pä ett dylikt ställe. Vid Tivoli fann man ock en Iefvande kräfta i ett Mar- rnorstyçke. D. F. W. A._ Murhard upp- täckte, d. 26 Dec. T79V, dâ i ett stenbrott vid Cassel en stor sten skulle sönderdelas, trenne Iefvande grodpr deruti, hvilka lågo till- hopa uti ett ehiptiskt, och inuti med en gul- brun materia likasom. lackeradt hål. Af dessa giodor voro de tvenne temmeligen stora 5 men \ ; A defl O Il den tredje mycket liten. För öfrigt kunde man icke märka någon öppning i denna sten, eller tecken till någon förbindelse emellan den yttre luften och deras boning, omkring hvilken stenen var lika så hård, som på de öfrige stäl- len. Då dagsljuset, sedan man sönderdelat ste- nen, inträngde till dem, och dem iemnats öpp- ning att utkomma, ville de ändock icke begif- va sig utur sin hålaj och når man med möda hade derutur uttagit dem, så hoppade de ofta åter dit. Slutligen tvungos de att begifva sig ut på det omkring växande gräset, hvarest de, skingrade sig, och hoppade gladt omkring men dogo innom en half timma. Dessa grodor hafva förmodligen antingen varit så stora, som man fann dem, när de inneslötos i den då mju- ka massan, eller ock småningom utur ägg ut- vecklats deri, till dess den ej vidare kunde ut- tänjas. I båda fall måste de hafva varit lika gamla, som den dem inneslutande stenens till- hårdnande; och huru kunde de då ännu så långt derefter äga lif? Hr Hofrâdet Lichten- berg har häröfver (i Gotting, Taschenka- lender9 1797, s. 193.) meddelat den anmärk- ning: att grodorna äro seglifvade, och kunna, om de också blifvit vane vid föda, länge va- ra den förutan; och att således de så mycket längre kunde lefva, då de, utan någon, föda, utvecklade sig genom tarmkanalen. Huruvida, denna utveckling är möjlig, derom lemna Hr Town son’s försök någon underrättelse. ;;G co- dan dricker alldrig, åtminstone ej ined munr nen; och ändock kan hon icke lefva itfap "ien3 ten, det hon genom yttre huden inhämtar, och samlar uti en dertiil serskild blåsa, hvilken man orätt ansett för dess urinblåsa, samt ett samlingsrum för hennes gift: ty Hr Townson har visat det blött vara rent vatten som man deruti finner. Det är endast uti fuktig luft, som grodorna kunna lefva: och om man be- stryker dem med en våt pensel, eller sätter dem på ett fuktadt-papper, så draga de fuk- tigheten till sig, och deras tyngd ökes, samt deras blåsa blir uppfylld. Åfven stenar kunna tilldraga sig hvarje fuktighet, och behålla den, i synnerhet om de ligga djupare ned uti jorden. Wedgwod’s retorter af Terra Cotta insläppa luft och vatten, i motsatta rigtningar, genom sin substans; och detta är också möjligt vid Stenars ihåligheter, hvårföre grodorna deruti kunna utvedkla sig och växa. Dessa Grodor lago kanske, såsom Embryones, i stenen, och bbtjade törhånda först sitt djuriska lif i det ögonblick, då de fingo se dagsljuset. Le Cat håller före, att man af sådane händelser icke kan sannolikt sluta till en hög ålder hos dessä djuren, men väl hos deras befruktade ägg, söm tiHfälligt vis kommit i en sådan iÊâlighet, och så länge de varit skyddade för luftens verkan", der legat en lång tid outvecklade; till dess en högre grad af den deruti befintliga varmeh befordrat deras utveckling. Härtil kom- mer nu det utkläckta djurets långsamma växt, och den anmärkning, -att naturen öfta ganska hastigt billdar mineralierne. Dessutom äro de i fasta stenmassor funna djtir mêrêhJefs' blott Amfi- ^15 o Amfibier, hvilkas natur i synnerhet kan tillåta detta. Insekter sm bota Tandvärk. - Prof. R. Gerbi (i sin Storia, Naturale di un nuovo Insetto, Florens, 1794.) beskrifver en ny Vifvelart, Curculio rlntiodontalgicus, hvilken ai sin egenskap att stilla tandvärk bekommet sin benämning, och som i flera hänseenden liknar Geoffroy’s Curculio villosur. Den lägger sina ägg på den, i nämnde arbete be- skrifna, Tistelart, Carduus Spinosissimus, uti nästan galläplelika utskott5 och har alltid sitt tillhåll uppå denna växt. Af 629 försök, som med anförde Insekt blifvit anställde, hafva 40t lyckligen aflupit; och man har fynnit detta- medel endast kunna verka, då icke tandköttet är inflameradt. Upptäckten att vissa Insekter bota tand- värk, är emellertid icke ny. I Dom Pernetty’s Histoire d'un voyage aux Isles Malouines fait tn 1763 & 1764, T. IL p. 284. feq. Pqris9 befinnes ibland de medel, dem författaren er- höll i detta afseende af Franciscanerne pä Montc-videO) äfven upptaget följande: att en mask, som fanns uppå Kardtisteln (Dipsaous Fullonum), när man sakta rullar honom emellan tummen och pekfingret, lemnar dessa fingrar den M iôXî o den egenskap ait stilla tandvärk, sä snart tan- den med dem vidrôres. D. Giovachino Carradovi omtalar ock, att försök med några tandvärkstillande Insekter blifvit gjorde i Staden Prato, hvarest denna dessa dju- jens nytta var känd, långt förr än Herrar- ne Gerei och Comparini derom skrefvo. Det som Luigi Mari härom påstår, näml. att han med tummen fångat ett dussin sådane Insekter, och sedan ett helt år bibehållit förmå- gan, att genom blotta vidrörandet af den sjuka tanden med detta finger bota värken, håller Hr Carradovi för otroligt, och antager der- emot följande metod, enligt Hr Cipriani’s försäkran, såsom tillförlitlig: Insekten (den af Ros si i dess Fauna Etruw. beskrifna Car alus Chrysocephalus) skall hållas några minuter e- mellan tummen och pekfingret, och sedan den sjuka tanden dermed vidröras nära invid tand- köttet. Straxt upphörer väl ej alltid smärtan, och man måste då noga aftorka fingrarne, och å nyo vidröra Insekten, samt sedan äfven tan- den 5 dä värken .innom högst 8 a 9 minuter lär stillad. Utom Curculio Antiodontalgicus och Cara- bus chrysocephalus äga några andra insekter äfven tandvärkstillande kraft. Curculio Jacea och Curculio Bachus brukas dertill af Lands- folket uti Toscana. Samma verkan har Cara^ bus ferrugintus Fahr., Coccinella zpundata^ Coccinella y pun^ata^ Chrysomela Populi, af hvilka de sednare nyttjas här och der af Sven- .fka Allmogen. Herr Carradovi har ock upp- o 'tÿ upptäckt hos Spanska fltlgor (Lytte vesïcaton'æ) denna egenskap i högsta grad. Man behöfver blott att dermed vidröra den angripna tanden (ej tandköttet, som deraf skulle uppdragas uti blåsor); så är straxt värken stillad. Men vid allt detta måste man dock göra det undantag, att, så framt det skall hjelpa, bör smartan ej vara förenad med inflammation i tandköttet; och att Spanska flugor icke göra hågön nytta, om man blott tager dem emellan fingrarne, och se- dan dermed vidrörer tanden. ♦' 3 J Soymid^ Bardens Afcdicinsfyi Nytta, Bland nyligen upptäckta läkemedel har Cortex Sûymîdœ eller Soymidx-barken serdeles ådragit sig Läkarnes uppmärksamhet. Den utgör yt- tre barken af ett träd, som hörer till slägtet Smictenia^ hvilket Herr Jacquin närmare undersökt och bestämt, och hvaraf Stole tenia Mahagoni, hvars bark Engelske Läkare nyttjat såsom ett kraftigt medel emot febrar, var den enda hittils bekanta arten. Engelske Läkaren Hr Roxburgh upptäckte i bergiga trakterna af Rajumundriska distriktet i Ostindien, som lig- ger i Söder från Samulcota och Peddapore, den- na nya arten af nämnde slägte, och skickade ■ en betydlig mängd af dess bark till Ostindiska Kompaniet i England; och Hr Andreas Dun- can îôrsv^de, redan 1794 i September m|? -^ad uti Edinburg, en Inaugqrai-Afhandling; ^e^ictenia Soymida, hvaruti han lemnar flera j^dçrrâttel^ç om dçtta nya tjäd. Det blomrhar under regntiden i nämnde nejd ..af Ostindien , och kalkas af Innevånarns dsrstades Soymida. Degs stam är rak, tjock och uppnår en tem- melig höjd 5 dess inre ved eller tradart ar här^, tung och fast, samt nyttjas derföre, da den ej. skadats af maskar, utaf Infödingarna till byggningsämne. Det är mycket grenigt, och de nedre grenarne mera utbredde ån de ôfre, hvilka utgöra en skuggrik topp. Dess skiftevis sittande 3- eller 4-pariga blad åro omkring 12 tum länga, 2 a 3 tum breda; men de nedre åro smärre an de Öfriga. Dess blom- mor äga ingen lukt, och framskjuta, i grenar- nes yttersta ända, uti stora och utbredda blom- yippor; deras Jjlornstänglar ärp glatta och run- .da. Blomfodret består af fem, likfQrmiga och affallandp §ma blad'. Blomkronan är äfven fem- bladig, och.dèssà blad äggrunda, trubbiga och midtpi djupt intryckta. Boningshuset ar upp- blåst, och i.öphingen tandadt, s^mt i längd ungefär lika med hälften af Blomkronan. Blom- mqrnç äga vidare tio korta ståndare, hvilkas knappar; ,• äfrQjägßrjühda, samt en, af Honings- huset omgifvén., pistill. Fruktämnet är kägel- likt. Pistillens \sHfte är tjockt, oçh dess stö- ra, sköldlika marke tillsluter boningshuset. Efter utblomningen^lif en stor, äggrund, fem- rummig och i ‘spetsen. sig öppnande Kapsel ? ^om 4 hvarje rum innehåller flera, näsian vig- ’ ,, * - c « gelika, o 17 gelika, samt i åndan likasom bevingade frön. Herr Roxburgh gaf denna art af Swietenia speciela namnet Febrifuga ; men Hr Duncan anser benämningen, Simetenia Soymlda, såsom mera tjenlig, dels emedan Mahagoni-barken af- ven äger feberfördrifvande kraft; dels emedan detta Träd i Ostindien bär samma namn, och dels slutligen emedan dess bark år under den. na benämning införd och såljes på Apoteken, samt beskrifven af Låkare. Soymida-barken, sådan som den i Handel förekommer, består ut- af olikt stora stycken, som vanligen äro I till 2 fot långa, i till 8 tum breda. Deras yttre hinna år ganska tunn och askgrå: men på de stållen, der denna blifvit aftagen, ser man den röda färgen, som egentligen tillhör barkens yt- tre, hvilket af åtskilliga massor merendels år bevåxt. Inuti är barken glatt, hvitaktigj och när man tversföre sönderbryter den, så mårkas deruti åtskilliga hvarf. Har barken tillfälligt- vis blifvit fuktig; så blir den brun, och man finner då stundom emellan yttre barkens hinna, eller emellan dess hvarftals liggande skifvor, en svartaktig, tjock och utan smak varande materia. Ibland finner man äfven ett rent gum- mi, som fastsitter vid barken: och Hr Rox. burgh anmärker, att af detta träds sårade stållen utrinner en klar saft, som tillhårdnar till ett utan smak och lukt varande, kåde- ämne. Han påstår äfven, att alla tråd, hvilkas bark år adstringerande, lemna ett, det Arabiska lika, gummi. Denna bark har en besk och mycket adstringerande smak, samt en svag och B krydd- Ws 9 tXb ç,an för^vara.ae, Teda.n 1794,1 September nad uti Edinburg, en Inaugural-Afhandling : de S7X>ietcnia Soymida^ hvaruti han lemnar Hera j^idçrrâttelser om detta nya t^äd. Det blommar pndor regntiden i nämnde nejd.aï Ostindien, och kallas af Inneväname derstädes Soymida. Degs stam är rak, tjock och uppnår en tem- melig höjd; dess inre ved eller trädart är^hard, tung och fast, samt nyttjas derföre, da den ej., skadats af maskar, utaf Infödingarna till byggningsämne. Det är mycket grenigt, och de nedre grenarne mera utbredde ån de öfre, hvilka utgöra en skuggrik topp. Dess skiftevis sittande 3- eller 4-pariga blad åro omkring 12 tum länga, 2 a 3 tum breda; men de nedre åro smärre ån de Öfriga. Dess blom- mor äga ingen lukt och framskjuta, i grenar- nes yttersta ända, uti stora och utbredda blom- ,vippor; deras hlpmstänglar äro glatta och run- „da. Blomfodret bestar af fem. Tikfprmiga och affallande smä'blad. Blomkronan är äfven fem- Uadig, och. dessa blad äggrunda, trubbiga och midtpä. djupt intryckta. Honingshuset ar upp. blåsf, och i.ôpriingen tandadt, samt i längd ungefär lika med hälften af Blomkronan. Blom- morne äga vidare tio korta ståndare, hvilkas knappar äro äggrunda, samt en, af Honings- huset omgifvëh., pistill. Fruktämnet är kägel- likt. Pistillens r.snfte är tjockt, och dess sto- ra, sköl.dlika marke tillsluter honingshuset. „ Efter utblomningen blir en stor,^äggrund, fem- rummig och i spetsen sig .öppnande Kapsel, sona i hyarje rum innehåller flera, nastan vig- ■ e r gelika, 46^2 o 17 gelika, samt i åndan likasom bevingade frön. Herr Roxburgh gaf denna art af Smietenia speciela namnet Febr ifuga ; men Hr Duncan anser benämningen, Simetenia Soymida, såsom mera tjenlig, dels emedan Mahagoni-barken äf- ven äger feberfördrifvande kraft5 dels emedan detta Träd i Ostindien bär samma namn, och dels slutligen emedan dess bark år under den- na benämning införd och såljes på Apoteken, samt beskrifven af Låkare. Soymida-barken, sådan som den i Handel förekommer, består ut- af olikt stora stycken, som vanligen äro | till 2 fot långa, i till 8 tum breda. Deras yttre hinna år ganska tunn och askgrå: men på de stållen, der denna blifvit aftagen, ser man den röda färgen, som egentligen tillhör barkens yt- tre, hvilket af åtskilliga måssor merendels år bevåxt. Inuti är barken glatt, hvitaktig; och när man tversfÖre sönderbryter den, så mårkas deruti åtskilliga hvarf. Har barken tillfälligt- vis blifvit fuktig; så blir den brun, och man finner då stundom emellan yttre barkens hinna, eller emellan dess hvarftals liggande skifvor, en svartaktig, tjock och utan smak varande materia. Ibland finner man afven ett rent gum- mi, som fastsitter vid barken: och Hr Rox- burgh anmärker, att af detta träds sårade stållen utrinner en klar saft, som tillhårdnar till ett utan smak och lukt varande, kåde- ämne. Han påstår äfven, att alla tråd, hvilkas bark år adstringerande, lemna ett, det Arabiska lika, gummi. Denna bark har en besk och mycket adstringerande smak, samt en svag och B krydd- 18 ^5 o kryddaktig lukt, som också i dess smak, ehuru fôga, röjes. Det vid dess sônderstôtning upp- komna dammet retar, likt Aloë, och föror- sakar nysning. Då Soymidæ-barken med kallt vatten infunderas, så erhåller man en vacker och klar infusion, som har en besk och adstrin- gerande smak, men saknar all lukt, och, nar den rystas, mycket skummar sig. Biandarman hårtill Spiritus Vini efter behag: så blir den vål ljusare, men förändras för öfrigt icke, får infusion i lindring varme evaporera: så bekom- mes en ganska besk och ihopdragande Extrakt, hvilken till det öfre åger en svartaktig, men till det nedre en leraktig, mindre glånsande färg. Man berömmer denna barken, emedan den icke, som Cinchona Cariboca, orsakar upp- kastning, eller, som Cinchona Officinalis, för- stoppning. I synnerhet anses det, vid infusion, till bottnen fallande pulvret undersökningsvårdt; emedan det icke så mycket besvårar magen, som sjelfva den pulveriserade barken i större dosis nödvändigt måste göra. För öfrigt har denna bark visat sig utmärkt verksam i febrar och våxel-febrar af flera slag, der icke Kina eller andra medel velat hjelpa. ^5 • I9 Brogniarts Fôrwarings -rnedel emot Brand uti H^ete, Redan för 23 år sedan gaf Brogniart till- kånna, att han hade påfannit ett vegetatif-pulver (Poudre de la providence)^ hvarigenom man kunde inspara hälften af Säden, som skulle ut- sås, och förekomma brand deruti- Det är osä- kert om detta pulver år verkligen åtskildt ifrån det, hvilket Franske Majoren de St. Manière för omkring 34 år sedan, uppfann, och hvarom han skref, att det skulle tjena till att föröka alla slags vinter- och sommar-frukter (Se tenbergijches Wochenblatt I77y, 24 Stück). Herr Brogniart föreslår, att taga fem åm- bare vatten, och något litet oslåckt Kalk, samt, då detta blifvit sa hett att man näppeligen kan hålla handen deruti, tillägger man 2 uns af hans vegetatif-pulver, och begjuter dermed om- kring t tunna Säd. Cadet de Veaux har undersökt detta Brogniarts vegetatif-pulver, och funnit, att det består af Vinsten och Salt- peter, som detonerats med ett glödande Kol, och derefter med ännu några gran Saltpeter och Sal marinum ihopblandats. Fyra skålpund hår- af till en tunna Hvete skulle, efter Cadet de Veaux’s mening, åstadkomma hos det samma gödning; men 2 uns kunna i detta afseende icke verka. De ofvannåmnde fördelar erhållas, som Cadet påstår, ganska lått genom Sädens blötning i omtalte Kalkvatten^ och han tror detta vara det enda medel, som landtmannen B 2 bör 20 o bör nyttja till förekommande af brand deruti. Blötningen bör fortfara i 24 timmar. Vattnet, som Säden dä drager till sig, tjenar till brod- dens utveckling, i synnerhet om blötningen sker blott några dagar före utsädet. En sådan medelst kalkvatten fruktbar gjord Såd angripes alldrig af Insekter, emedan dessa ej kunna tåla Kalken. Att man behöfver mindre Såd vid utsädet, kommer deraf, at kornen under blöt- ningen uppsvälla. Emellertid måste den blö- ta Såden som oftast omröras. I ett kallt klimat underhålles varmen genom öfvertäck- ning; och efter 24 timmar uttages då tappen utur Karet, och, sedan vattnet af runnit, ut- bredes Säden i fria luften några timmar förr ån den skall sås; eller ock lägges den i högar och omskytlas, så att den ej underhåller sin Varme, men vål sin fuktighet. Tienne o 21 Tienne nya Äiusik^Hska Instnmen- ter, upp funne af Diet^ Dxetz från Emmerich har förfärdigat tvenne nya Musikaliska Instrumenter, dem han kallat Chalybs Sonans och Melodion. Det första är sammansatt af Stal- och Glas-stänger, hvilka sednare blifva i horisontel riktning slagne, och frambringa dâ en ton, lik den af en Harmo^ nika; men äger det företräde för denna sednare, att det obehagliga klockljudet vid Forte icke härvid förekommer. Dock synes detta Instru- ment, som i Adagio och Koraler gör en förträf- lig verkan, vara svårare att spela. Melodion är en alldeles ny uppfinning, af hvars inrätt- ning Konstnåreri ännu gör en hemlighet. När det uppnår sin yttersta fullkomlighets-grad, så skall det ôfvertraffa alla andra Instrumenter uti koncentrerad) styrka och rikhaltighet. Ehuru det blott är hälften så stort som ett Piano-forte, frambringar det toner och dallringar, som ett vanligt Orgelverk. Än tror man sig höra en Flöjt, än en Fagott, än en Kontrabas, och vid âÜt förenas en intagande likhet. Melodion har för öfrigt 4 f oktaver, och spelas såsom ett Klaver. ^5 « Evj^ternès och Ethiopernes Tide- rdkmn^\ li^gypterne inâelade sin Dag astronomies i 360 delar (hz 360° af Djurkretsen, en Egyptisk upp- täckt), eller uti 60 minuter j och sin borgeliga Dag deremot uti 24 olika, eller efter Djurkret- sens 12 tecken uti i2 sammansatta timmar. De ägde redan i äldsta tider vid sina astronomiska betraktelser Vatten-, Mjölk- och Sol-ur. Egypternes år var i början ett Sol-år af 36$ £ dagar, och således 3 år efter hvarandra ett vanligt, pch alltid det fjerde ett Skott-år likasom i Julianska Kalendern} blott med den skilnad, att desse började sitt år vid Huncb. stjernans uppgång. Den femte Juli, efter gam- la Kalendern, var således de fordne Egypter- nes Nyårsdag, och tillika den förste i månaden Thot. Hvarje deras månad utgjordes af 30 dagar, och efter månaden Mesori blefvo i van- liga året $, men i Skott året 6 dagar (Epago- menat) tillsatte. I följe deraf öfverensstämma de fordne Egypternes månader på följande Sßtt med Julianska Kalendern: Phamenoth d. 1 Jan. Pharmuthi d. 31 Jan. Pachon d. I eller 2 Mars. Pauni d. 31 Mars eller 1 Aprill. Epiphi d. 30 Apr. eller I Maj. Me sort d. 30 eller 31 Mai. Epagomen. d. 29 eller 30 Jun. Thot d. $ Juli. Phaophi d. 4 Aug. ^Ithyr d. 3 Sept. Choiach d. 3 Okt. Tybi d. 2 Nov. Mcchir d. 2 Dec. Der o 23 Der tvenne dagar äro utsatte, gäller i Skott-året den första, och i vanliga aret den Sednare. Denna årets indelning varade ända till år Ærae Job. 3676, då Kam byses, Egyp. tens erofrare, på en gång störtade de fordne Egypternés religion och lärdom. Sedan antogs i stället för nämnde ârs-fôrdelning den Nabonas- sariska, som var ett löpande Sol-år af da- gar. I denna förblef väl månaden Thot åndock den första uti året; men den hade då mera icke sin början vid Hundstjeman^ uppgång. På 1460 Julianska år räknades 1461 Nabonas- sariska, och denna period af 1460 Julianska eller 1461 Nabonassariska år kallade Egypterne Sol- eller Hunddags- eller puddomliga år. Månadernes namn, följd och innehåll af dagar förblefvo i den Egyptiskt-Nabonassarisk,a års- indelningen de samma, som i den förut anför- da äldre Pharaoniska. Då Egypten sedermera kom under Roms öfvervälde, infördes, jemte Julianska Kalendern, äfven en ny Tideräkning; och detta skedde i året af Job. Tideräkn. 41 yr. I detta år'inföll den första dagen af Thot på den 29 Augusti, och då sedan hvarje fjerde år var Skott-år, så bief det Egyptiska året icke mera något tillökt, utan ett beständigt Mån-Sol år, som blott i an- seende till sin början och månadernes namn åtskildes från det Rommerskt-Julianska: ty då det Rommerska året börjades den i Januari; så inföll deremot det Egyptiska Mån-Sol-årets bör- jan först d. 29 Augusti. Egyptiskä månaderne B 4 ägde S4 ° ägde dä följande ofverensstämmelse med def Rommerskt- Julianska; Thot d. 29 Augusti. Phaophi d, 28 Sept. rfthyr d. 28 Oktob. Choiak d. 27 Nov. Tybi d. 27 Decemb. Mechir d. 26 Januari. Phamenoth d. 2Ç Febr. Pharmuthi d. 27 Mars. Pachon d. 26 April. Pauni d. 26 Maj. Epiphi d. 2$ Juni. Mesori d. 27 Juli. Nisi d. 24 Augusti. Ï Skott-aret börjades alla månader ifrån Pharmuthi en dag förr, än vanligt, och då ägde Nisi 6 dagar, så att första dagen af Thot eller Nyårsdagen, enligt Aktiska tideräkningen, alltid inträffade d. 29 Augusti. Det Ethiopiska året, hvilket sedermera också kallades Nådens-är-, är alldeles det sam- ma med det Julianiskt-Egyptiska, utom att månadernes namn äro Ethiopiska eller Habes- sinska. Egypternes Tideräkningar voro och äro följande ; I. Den Pharponiska; så väl efter enskilde Konungarnes regerings-år, som äfven efter hela Dynastier. Dess år äro Pharaoniska och h var je består af 36^ i dagar. II. Den Nabonassariska^ sedan Egypten kom under Persiens öfvervälde. Den räknas i- från den förste Babyloniske Konungens Nabo. nassars uppstigande på Thronen, eller ifrån d. 26 Februari 3907 af Julianskå Per., Solcir- kel. 19, Måncirkel, ry, Indikt. 7. Denna Tideräknings är äro Nabonassariska tillök- Kings-fr) af hvilka hvarje utgöres af 3Öy dagar. o III. Philippika. Den har sitt namn af Philip Aridæus/ Alexander den Stores ef- terträdare, och börjar d. 12 Nov. 4390 efter Julianska Per. ~ år 427 af Nabonassariska tideräkningen. Dess år äro äfven Nabonassariska tillöknings-år. ........ IV. Tideräkningen efter Segern vid Aftium eller Egyptiska Keisare-aret. Är 1 efter den- na (från d. 29 Aug.) är ~ år efter Roms upp- byggande 724 ~ är 4684 Jul. Per. ~ Sölcirk. 8, Måncirk. io, Indikt. 4 ZZ år 30 före Kri- sti födelse. . V. Den Diokletianska, eller Martyrerdk» ningen, Nådens-dr, hvilka så väl hos Kopferna, som hos Habessinska och Ethiopiska Kristna ännu brukas. Den börjar d. 29 Aug. A. 284, år 4997 Jul. Period. T^ySolcirk. 13, Mån- cirk. 19, Indikt. 2. VI. Den Alexandrinska, enligt hvilken i- från Verldens skapelse till Kristi födelse räknas yçoi år. Kristi födelse-år inträffar då på det g:de året efter vår vanliga tideräkning ~ är 4722 Jul. Per. Denna tideräkning brukas ännu af många Egyptiska Kristna eller Kopier. Ethioperne och Habessinierne bibehålla till större delen ännu den nämnda Diokletianska tideräkningen. B $ Grekerner i é o Grekernes emkildta Lejnadssdtt i äldre tider. Då sälskaps-Jefnaden först sednare uppstod i- bland Grekerne, så kan man icke vänta myc- ken odling i deras första liu&liga inrättningar. Under Heroiska tide-åldern var detta Folkslags föda till en del äfven så rå och vild, som dess seder. Den utgjordes då merendels af kött ut- af Tjurar, Får, Svin, Getter och Vildt, hvilket man plägade stekaj men också, ehuru sällsam- mare, af Toglär och Fiskar. Allmänt nyttjades äfven mjölk, vilda och odlade frukter. Gre. kernes äldsta och vanligaste dryck var väl vat- ten; men Vin vår dock både kändt och bru- kadt hos dem. Vid sina gästabud betjente de sig af stora dryckskärl. De höllo merendels blott tverine måltider, middag och afton, om dagen: och sutto i äldre tider då, men ej lågo, vid bordet. Sällan utgjordes Bords-sällskapet af flera än tio personer. Enskildta Gästabud förekommo hos Gre- kerne ofta, och man hämtade dertill anledning äf allmänna Högtider, Religions-sedvanor, Freds- slut m. m.; men stundom inrättades äfven mål- tider på Gästernes allmänna bekostnad. Dessa sednare voro likvål alltid mindre lysande än de förra. Gästerne sutto till bords efter en viss rangordning; och före måltiden brukade man alltid att tvätta sina händer. Sedermera fick hvarje gäst sitt serskildta fat, och derpå sin del af rätterne; hvarefter den uppassande gossen böd böä alla gästerne vin. De drucko då oha hvarandra till, och bägaren gick skiftevisJkring bordet. Vid dessa deras måltider lifvades och onderhölis glädjen genom tal och skämt, så väl som genom sång och instromental-musik. De fordne Grekernes kläder Voro både längre och vidare än de, som af detta Folk- slag i sednare tider nyttjats. Närmast intill kroppen buro de en lång rock (Chiten}^ hvil- ken uppskörtades med en gördel 5 och sedan deröfver en öfverklädning (Chlaiina), som var af tjockare tyg än den förra, och således tjente till förvarings-medel emot kylan. 1 stället får denna sista ägde de äfven stundom en mantel. Fruntimren brukade också iånga öfverkläder, som kallades Ptyloi, och voro oftast rikt vir- kade eller utstuckna. Dessa sednare betäckte alltid sitt hufVudj då mankönet deremot i äldre tider blottade det, utom i krig, då det bestän- digt täcktes af Hjelmen. Skor nyttjades, men likväl endast, när man skulle gå utj och man- könet var ofta, i synnerhet uti krig, försedt med stoflar. Till befordrande af snygghet och kroppslig styrka brukades, badning; och under det man tvättade kroppen , begjöt man äfven den samma med smôrjelser. I första hänseendet betjente man sig allmänt af sjövatten, i anseende till dess serdeles renande’och stärkande egenskap. Dess- utom voro härtill varma bad merendels hemma hos de fleste enskilde personer inrättade. Efter badningen bâsfrôko de sin kropp med olja 5 ty de dertill egnä och kostbätä smôrjelser kommo först t8 först sedermera i bruk. — Hårets växt sökte de pä allt sätt att befordra, emedan de ansågo långt hufvudhår såsom en skönhet, och satte derpå ett serdeles värde. Man tyckte i Gre. keland mest om hår af en gulaktig blond färg; ehuru man äfven mycket älskade det krusiga eller lockiga, och befordrade detta, så val som héfa sitt utseende, genom konstens åtgerd. Om Grekernes egentliga Byggningssätt och deras Boningsrums inrättning i de äldsta tider gifva oss Homeri beskrifningar blott ett o- tillräckligt begrepp; emedan de nästan endast çmtala de Förnämares hus eller Palatser. Dessa voro merendels rundt omkring omgifna med en särskild, ej mycket hög, mur, emellan hvilken och det egentliga huset borggården var belägen, hvarpå vanligen ett altare stod. Sedermera följde derefter en Pelaregång, Forhuset och slutligen Hufvud-byggningen eller sjelfva bonings- rummen, hvilka ofta utan och innantill voro serdeles praktfulle, ehuru icke Byggningskon- Sten i detta tidehvarf hade uppnått den sedna- re Grekiska Arkitektyrens fulikomlighet. I öU re delen af Hufvud-byggningen voro Matrummet, Sofkammaren och Fruntimrens boningsrum. Taken voro då, enligt Österländska seden, flata; och man vistades ofta der både dagar och nätter. Gerna emottog detta Folkslag främlingar, till och med fattige hos sig, och Gästfrihetens rätt blef af det heljdhållen. Sjelfve Jupiter ansågs som Gästfrihetens Gud och vedergällare, och tillika som hämnare af dess förolämpande, samt o 29 samt bekom deraf binamnet Xenios. Allmänna värdshus eller härbergen funnos likväl icke i- bland Grekernej utan ankomne resande fun- no sitt tillhåll hos dem, med hvilka de ge- nom en ömsesidig gästfrihet stodo i förbindel- se; och detta sträckte sig ej blott till enskilde Personer, utan äfven till hela Städer och Folk- slag. Konungarne och de förnäma slöto med hvarandra i detta afseende förbund. Yttre bru- ken vid sådane gästers emottagande voro handslag och kyssande. Att främmande hos Grekerne stundom äfven emottogos med vatten och smör- jelser, utgjorde ett serdeles bevis derom att de voro välkomne. Vid gästernes bortresa höllo de en måltid, och förnyade då sitt förbund under det de drucko vinet. Äfven blefvo ofta de bortresande med ansenliga skänker begäfvade. Härvid må man också betrakta Åkerbruket, hvilket var ibland de fordne Grekernes vanli- gaste gôromâl och näringsfång. Akrarnes grän- sor utstakades med stenar, och man sökte der- vid att akta sig för allt intrång. Utom åker- bruket idkade de Vinplantering Trddskolar och Boskapsskötseln ) hvaruti deras förnämsta rike- dom bestod, och hvilken äfven kan räknas till deras hvardags-syslor. Allt detta ägde hos denn ej ringa anseende, utan vårdades af de förnäm- sta, till och med af Furstliga personer. De idkade också Jagt, i synnerhet efter vilda djur, för hvilka de sökte att bevara sina hjordar och sädesfällt. Dervid betjente de sig af olika va- pen, mest af Bågar, Pilar och Spjut, och stun- dom 3° ® dom nyttjades härvid Jagthundar. Likaledes öfvades ibland dem Fogelfangst och Fiskeri. Fruntimrens göromål bestodo‘ dels i omsorg om hushållningen, dels i att väfva, virka och spinna, så väl till egen som mankönets kläd- sel. Att mala, baka, koka och bära vatten, hörde äfven till deras syslor. För öfrigt var hos Grekerna qvinnokönet mycket mindre ak- tadt än mankönet, och nästan hållet som slaf- var. Båda könen umgingos föga med hvarandra, och Fruntimren lefde nästan beständigt för sig sjelfva, inneslutne i sina rum, som kallades Gyndceerr och voro i inre eller öfre delen af hufvud-byggningen. Sällan blef det dem tillåtit att få gå ut5 och äfven i de mera höfsade Gre- kelands tidehvarf iakttogs denna ordning nog- grant och med stränghet. Till Grekernes Nöjen hörde förnämligast Musik och Dans. Vid den förra förenades alltid Sång och Instrumental-Musik med hvar- andraj och man bestämde dessa både till un- dervisning och nöje. De utgjorde således i vidsträcktare begrepp hufvudsakliga delar utaf Grekernes uppfostran. Bland Sträng-instrumen- ter var Lyran^ och bland Blås-instrumenter Flöjten den mest brukade: hvaraf likväl den förra, i anseende till dess mera öfverensstäm. melse med Sången, erhöll företrädet» Deras sånger innehöllo antingen dikter, eller histori- ska ämnen. Vid Religionsfester och gästabud nyttjade man mest musik5 och båda dessa voro de vanligaste anledningar till Dans, den man plägade iörena med hvarjehanda tpel och kropps-. öfningar, ^fningar, hvaribland löpandp, kappränning me^ hästar, brottande m. fl. må räknas. Vid detfa Folkslags Akienskaps-fôrbîndclttr Bestyrdes alltid Brudens hemgift af dess Fader, och den bestod uti Fruntimmers prydnader, i én del af Föräldrarnes Hjordar eller dylikd -Förbudna giftermäls-grader funnosj ej, om iC- ke emellan Barn och Föräldrar. Föräldrarnes tillstånd var alltid nödvändigt i dessa hänseen^ den. Vid sjelfva brölloppet hemfördes Bruden af Brudgummen, som vanligen uppbyggt och in- redt ett nytt boningsställe dertill : och härvid buros alltid Faklor frammanfôre de nyförlofva- de, samt afsöngos Brud visor eller Hymenéer hvaruti Ynglingar och Flickor gemensamt in- stämde. Sedermera anställdes dans, hvarefter man höll en högtidlig måltid. Sällan gifte sig ett Fruntimmer för andra gången, ehuru det likväl ej uttryckligen var förbudit; åtminstone skedde detta först, sedan hon tillbragt fem el- ler flera år som enka. För Barnens uppfostran, så väl i anseen- de till Kroppen som Sinnets daning, drogo Föräldrarne en utmärkt omsorg. Mödrarne upp- ammade sina barn sjelfva, och ansågo sig ej genom något företräde frikallade ifrån denna plikt 5 äfven betjenté de sig blott i nödfall af främmande hjelp häruti. Sedan barnen till- vuxit, bekommo de sina serskilde Lärare, som skulle undervisa dem i kropps-öfningar och an- dra nyttiga stycken, äfven uti krigskonsten. Deremot ansågo också de bättre Barnen vörd- nad och lydnad emot sina Föråldrar för den he- ligaste 32 O ligaste plikt. De gladde sig åt sina föräldrars välsignelse} men höllo deras förbannelse för den största olycka, som kunde hända dem. Vid tilltagande och mognare âr sökte de att vedergälla sin i yngre åren njutna vårdnad, och detta påböds äfven af Lagarne. Grekernes sjafvar och slafvinnor bestodo dels af sådane personer, dem de i Krig tagit till fångar, dels af sådane, som andre till dem försållt. Dessa sednare förekommo dock icke ofta i äldre tider hos detta Folkslag; och in- förandet af Grekiska slafhandeln i sednare tider tillegnas ön Chios innevånare. För öfrigt ägde Husfaderne ett nästan oinskränkt välde öfver Mtt tjenstefolk, och detta sträckte sig ända till lif eller död. Stundom återskänkte man frihe- ten åt sina slafvar, utom hvilka man ock ägde flera andra arbetare eller Dagslonare, som emot en viss lön borttingade sig. Detta sednare va- pde likväl mest under den i början så öfliga Herdalefnaden och Jordbruksskötseln hos Gre- kerne. Ett antal af Betjenter, endast bestämdt för yttre prakt, var då icke ännu brukligt. Om 33 Om det fordna Tyskland och dess In- nevånare i allmänhet. Omkring ioo:de år före och ioo:de år efter geo- den, vår tideräknings början var ingen annan grafisk indelning af det Norra Europa än som språkens olikhet orsakade ibland männi- skoslägtet. Det land, uti hvilket man talade ett språk, och detta var den gamla tyskan, kallades således af de äldste Historiskribenter Tyskland', och detta utgjordes af den lands- sträcka, som var belägen emellan Östersjön och Donau, ifrån Rhein ända bort om Elbe på östra sidan. Det Fordna Tyskland varade ej längre än till 6:te århundradet, då åtskilliga stora förändringar föregingo innom den Tyska Nationen. — Alldrig har torhända naturen va- rit strängare emot några af sina barn, än emot de fordna Tyskarne: ty uti deras hembyggder funnos då blott vidsträckta skogar, moras och hedarj och denna mindre behagliga naturliga belägenhet försvårades ännu mera af den mängd utaf vilda djur, som omgåfvo och oroade des- sa Folkslags boningar och hjordar. Likasom ännu i Tyskland gifvas många olika Folkslag, hvilka skilja sig ifrån hvaran- dra i anseende till Språkets uttal, och sina e- gna seder (t. ex. Franker, Bdjare, Schwaber, Österrikare, Tyr oler m. fl.) j så funnos åfven flera sådane uti det fordna Tyskland. De C mest : 34 mest bekante af desse sednare voro: Trevirer» ne, hvilkas Hufvudstad var det nuvarande Trier; Vangionerne, som vistades i trakterna omkring Worms; Nemeterne i nejden omkring Speier; Ubierne ifrån Mayn ända till Lahn; Catterne i Hessen, efter hvilka Grefskapet Catzenellenbogen erhållit sitt namn; Frieserne i Friesland, det enda Tyska Folkslag, som hittills bibehållit både sitt namn och sitt bo- ningsställe; Chau^erne i Grefskapet Hoya; Che- ruskerne, som också vistades i Westphalen, men omkring Hartz; Cirabrerne i Sleswig och Juthland; leutonerne i Mecklenburg och Hol- stein; Anglerne i Lauenburg och Holstein; Sve- verne, som var en stor nation, och ägde sitt hemvist vid Donau; Longobarderne vid Braun- schweig och Magdeburg ; Markomannerne i Böhmen; Quaderne i Schlesien och Mähren; Gotherne vid Östersjön, och Brennerne i Mark- Brandenburg. — Då dessa Folkslag beslöto att bekriga Romarne, så ingingo flera af dem med hvarandra i serskildta förbund, och anto- go då andra namn. De förnämste af dessa förenade Tyska nationer, hvilka i synnerhet ifrån år 200 började att blifva namnkunnige och ryktbare, voro Alemannerne. Dessa uppe- hollo sig vid stränderne af Mayn, och förde nästan beständiga krig med Romarne, och med sina egna Landsmän och Grannar, Fran^ berne, af hvilka de slutligen öfvervunnos, och förlorade sin frihet. Frankerne utgjorde ett stort, mäktigt och af flera förenade slägten bestående Folkslag, hvars hemort var det nu varande Fran- 37 Franken ända till Rhein *). Sachernes område sträckte sig ifrån Elbens utlopp till Unstruth; och man håller före, att dessa bekommit sitt namn af ordet Sax (Dolk), hvarmed de alltid voro beväpnade. De underkufvade Thuringar- ne y och intogo trakterna på båda sidor om Wesen Denna flod åtskilde .dem i Ostphaler och Westphaler, eller uti Ostra och Vestra Sachsen. — Thuriagarne blefvo först i y:te århundradet namnkunnige, då de stiftade ett Konungarike, som i början oroades af Franker- ne, och sedan af Sachserne alldeles förstördes. Bojavierne (Bdjarne} bodde vid Donau, och voro i början ganska mäktige 5 men underkuf- vades sedermera af Frankerne. Bwgunderne tågade i stora hopar öfver Rhein till Helve- tien, och inrättade der ett mäktigt rike; men blefvo likaledes kufvade af Frankerne. — De Tyskar, som krigade emot Romarne, kallade sig Wehrmånner eller GerrnAnner (Krigsfolk); och Romarne benämnde dem derföre German^ ner y och deras fädernesland Germannia^ c 2 Om *) Af denna orsak skall Frankrike hafva Rhein till sin grånseskillnad åt Tyska sidan. 36 Om de fordna Tyskarna. T^ildhety Barbari och Odling äro trenne stora grader hos hela Menniskoslågtet, ungefår lika som hos Menniskan, Barndom, Ungdom och Mannaålder. Genom oandligt många och små utvecklingar öfvergår man från den ena graden till en annan 5 och då i Menniskans ålder åro Ar, som betekna detta omärkliga, och smånin- gom kunna uppnående af en högre fullkomlig- hetsgradî så fordras dertill ofta i Menni- skoslågtets ålder hela århundraden för ett Folk- slag, innan det hinner att mera utveckla, bill- da och höfsa sig. Enkla åro Barnets behof, då det hvilar i sin Moders sköte 5 obekymradt om det närva- rande och tillkommande finner det en grånslös, men okänd lycka i umgänget med sina lekkam- rater, hvilka, om de åro födde till tronen eller plogen, till purpurn eller stoftet, det ändock anser som sina likar. Lika förhåller det sig med mensklighetens första Period. Den vilde lefver i naturens sköte äfven så obekymrad, som barnet vid sin moders bröst. Han har in- ga andra behof än de, som en ofruktbarare eller bördigare Jordmån framstållerj och hans dagliga näring fordrar ej mera arbete, ån han behöfver till ombyte af hvila och nöje. Vildens fädernesland är den stora och vid- sträckta jorden j han lefver öfverallt af Jagt och Rof. Det beror nppå Jordmånen, på ett Lands grånsor och på Odet, huruvida ett folk- slag långre eller kortare tid förbi if ver i det- ta 37 ta låga, till djurligheten grånsandö, tillstånd; och når det derifrån skall höja sig till Herda- lefnadens mildare verksamhetssfär, samt slutli- gen skrida till åkerbrukets skötsel, och af tack- sam kånsla fåsta sig innom de trånga kretsar af någon viss trakt, hvilken dess förfaders flit från Skogar och Ödemarker omskapat till le- ende och fruktbärande fält. Likasom en menniska icke vet Annalerne af sin födsel och barndom; så kan äfven icke ett folkslag känna perioden af sin vildhet, och dess första historia skulle således blifva förlo- rad för Efterverlden, om ej dess grannar eller andra höfsade menniskor upptecknade den. Tyskarne voro redan hunne öfver den lägsta menniskoslägtets grad, då deras grannar Ro- marne lärde känna dem: och vi vete i följe deraf intet om deras ursprungliga stam och de- ras fäderneslands befolkning. Cæsar, Strabo och Plinius den dl- dre hafva lemnat oss de första underrättelser, och ett århundrade defefter har Tacitus för- fattat den vidlöftigaste beskrifning om denna nations fordna tillstånd. Cæsar, såsom Romerska Kohorternas öf verste Fält-Herre, och Plinius, såsom dennes underhafvande, voro sjelfve i Tyskland, och i följe deraf åsyna vitnen till det, som de hafva skrifvit. Enligt dessa Auktorers berättelse hade de fordne Ty- skarne då redan förenat sig till samfundslefnad, folkslag; och voro således något mera än en kringvandrande Hord af vilda Amerikaner. Innevånarnes tillstånd i det fordna Tyskland C 3 på 38 o på denna tiden, ungefär 100 år före vår Ti- deräkning, utgjorde medlet emellan vildhet och odling, näml. Barbari. De fordne Tyskar, ne åtnöjde sig ej då mera med det råa lef- nadssätt, att stilla sin törst med vatten, och sin hunger med naturens frivilliga skänker. De odlade Korn och Säd, och tillagade deraf en dryck, hvarigenom de blefvo rusige: de van- drade icke mera omkring för att skaffa sig ett osäkert uppehälle medelst Jagt och Fiskeri; utan började att förvärfva sig Landtegendomar, hvarest de antingen sjelfve förtjente sitt un- derhåll, eller ock förtärde det genom andras arbete uppkomna öfverflödet. Vid denna tiden försökte Tyskarne först att med vapen förskaffa sig ett lyckligare hem- vist i ett mildare klimat. Zymbrerne och Teu- tönerne, tvenne vid Östersjön och Elbe boende folkslag, inföllo då uti Romerska området. De förskräckte det stolta Rom, och slogo tren- ne utaf Dess Konsuler, samt aftvungo det den svåra bekännelsen, att desse ensamt af Ro. marne ansågos såsom oöfvervinnelige. Slutligen lyckades det likväl Marius att tillbakadrifva dem. Sedermera vågade de Tyska folkslagen att oftare äfven besöka sina af naturen välsig- nade grannar, Gallier ne, och att der mildra sin fattigdom genom främmande rikedomar. Den Romerske Cæsar och Svevernes Konung Ari ovis t träffades här. Båda hade kommit dit i afsigt att eröfra Landet. Cæsar öfver- vandä Ariovist, och dref honom tillbaka öf- ver o 39 ver Rhein. Denna Seger banade Romarne en väg till Tyskland. De ansâgo i början det- ta ödsliga Land ej vara värdt någon vidare strid, och nöjde sig derfore med den äran att hafva fort sina vapen dit, sona ingen eröfrare förut hade varit. Men Cæsar, som mera värdera- de sitt rykte än någon annan fördel, förde si- na Legioner öfver Rhein 5 och det lyckades hans krigskonst att bringa flera Tyska folkslag under Romarnes välde. Denna är den Tide-âlder, dä Romerska Historieskribenterne lemnat oss de första under- rättelser om den fordna Tyska Nationen. Mål- ningen af dennes fysiska, sedliga, och borge- liga tillstånd, samt religion, är i korthet följande. De fordne Tyskarne voro icke endast stora, • atheletiska, utan äfven blomstrande, friska och väl bildade menniskor, och hade, i likhet med de flesta forntida Nordiska folkslag, blondt hår, stora blå och eldiga ögon, små hvita tän- der, samt, genom sin beständiga badning, en hvit och frisk hud; hvarföre ock deras flickor, i anseende till sin skönhet, voro då redan verldsberömde, och af Ausonius samt andre Romerske Skalder med serdeles låford besjungne. Deras Kroppsöfningar i löpande och springan- de, och deras härdning, hvilken de i ungdomen redan grundläde, bidrogo mycket så väl till deras kroppsstyrka, som deras skönhet. Sjuk- domar och Läkare voro hos dem okände. Deras boningar voro enkla, af trädstammar och ihopflätadt vide uppbygda. Hela husgerå- det bestod af vapen, af Mat- och Drycks-ksrl. C 4 Dera? 4® Deras sängställen utgjordes antingen af en Hö- bädd, eller af en Björn-hud, den de utbredde på jorden. En Hjorthud eller en Fårskinspäls var mannens och hustruns klädnad, och yng- lingar samt flickor gingo alldeles nakna. De- ras mat var Mjölk, Ost, och Fisk: och de- ras dryck tillagades af Korn. Häraf drucko de stundom så ôfverflôdigt, att de blefvo rusiga. Sitt Salt tillredde de utaf vatten utur salta Käl- lor, hvilket de gjöto uppå glödande kol 5 och sedan vattnet blifvit afdunstadt, skrapade de saltet af kolen: hvarföre också deras mat nåstan alltid var svart. Boskapsskötseln och Åkerbruket idkades med serdeles ifver$ och uppsigten deröfver var Gubbdrnes och Slafvarnes göromål. Fruntimren ombestyrde mat, dryck och kläder. Männer och Ynglingar voro merendels i Krig och på Jagt; och då detta icke skedde, hvilade de förre sig, och de sednare syselsatte sig med Kropp^söfningar. Ofverflôdigt Drickande och Spel utgjorde tvenne de fordne Tyskarnes hufvudsakliga fel; men desse voro dock förenade med tvenne sto- ra dygder, Gästfrihet och Trohet. Vid deras gästabud var hvarje främling välkommen; det bästa de ägde, bödo de honom. — Alla deras rådplägningar skedde under det de drucko; men beslutet deraf lemnade de till morgonen derpå, då de voro nyktre. Vid Spel visade de den största passion, men äfven all möjlig rätt- skaffenshet och ärlighet. Hade någon bortspelt sin egendom, så utsatte han sin egen person, sin 0 41 sin frihet: tappade han då, så trädde han, u- tan någon invändning, i slafveri hos sin medspelare. De ägde äfven ett Nationell Ska-» despel, hvarvid nakne Ynglingar dansade emel- lan framställde spjut; — dock skedde icke detta för betalning, utan blott för att visa sin skicklighet. Höflighets betygelser, som endast bestodo uti ordrikhet, voro icke öflige ibland dem; men desto mera älskade de Uppriktighet, Årlighet och Redlighet. Ett ord, ett handsiag var hos dem det samma, som en ed i närvarande tider. Får- ställning, Smicker och Falskhet kände de all- deles icke. Akta Ståndet höllo de ganska heligt, och ingingo deruti först vid mognare ålder. Bru- den medförde ingen hemgift; men af Brud- gummen undfick hon en, som ej utgjordes af granlät eller kläder, utan af en häst, ett par oxar, en värja, ett spjut, hvilket allt skulle tillkännagifva, att hustrun skulle besörja hus- hållningen, och tillika med sin man dela fri- dens och krigets öden. Otrohet i Äktenskapet, och syslolösa personers förbrytelser ansågos så- som oerhörda, och bestraffades medelst äre- Jöshet och en evig skam. Hvarje moder höll för en af sina heligaste plikter, den att upp- föda sina barn med sin egen mjölk; och all- mänt förakt träffade den, som i detta afseende lemnade sitt barn åt en amma. — De dödas kroppar uppbrändes ; och var någon förnäm person död, så uppbrände man, tillika med des kropp, äfven dess hästat, vapen och ofta C f också 42 4^5 ° också dess sJafvar. Askan förvarade man se- dan uti en urna. Krig var de fordne Tyskarnes mest älskade göromal, och derpå syftade äfven, som förut är omnämnt, deras ungdoms uppfostran. Gos- same sökte uppnå mycken färdighet att simmaj ty i deras land funnos hvarken broar eller dam- mar; de kunde trotsa den strängaste köld, be- stiga de högsta träd, springa fort, och med sin styrka öfvervinna en Björn. Den dag, då en yngling först vågade att nyttja vapen, var den högtidligaste uti dess lefnad. Deras Vapen bestodo uti som voro tvääggade och smid- da af fast jern; uti Lansar, hvilkas spetsar äf- ven voro beslagne med tvääggadt jern; uti Sköl- dar, förfärdigade af låtta trädarter, och försed- da med ett handtag, utaf hvilka de betjente sig i krig för att skydda kroppen, under det de med högra handen rigtade Kastspjut uppå sina fiender. Andre åter nyttjade Klubbor af Ek. På hufvudet hade de vingar, horn och äfven stundom hela hufvuden af vilda djur, hvilket gaf dem ett rysligt utseende. Deras strider börjades alltid med högljudda krigsrop; och deras Skalder, som kallades Barder, stodo nära intill stridsfältet, och söngo sina krigssån- ger (Bardietter). Tyska fruntimren visade äf- ven ett utmärkt hjeltemod. Hustrur och mö- drar med sina barn åtföljde deras Arméer, och Jifvade sina manners tapperhet genom sina skri, genom den fara, för hvilken de utsatte sig, och genom låford. Då någre blifvit sårade, skyn- dade de till sina hustrur eller mödrar, för att låta O 45 låta dem utsuga och förbinda sina sår, och â- tervände sedan med förnyad styrka till striden. Fruntimren tillbakahöllo ofta sina männer, dâ de ämnade att fly, och drefvo dem äter till siakt- ningen. Den fege, som flydde utur striden, blef bränmärkt med en evig skam. Krigslist, ordentliga svängningar och öfverraskande mar- scher kände de icke, men deras personliga mod, styrka, vighet, förfärliga röst, deras ögons el- diga blickar, deras oupphörliga ihärdighet i fara och mödor, deras förakt i smärta och döden — detta allt, förenadt med en lågande känsla för frihet och sjelfståndighet, gjorde dem fruktansvärde, och orsakade, att de af Masta- re i Krigskonsten vål kunde blifva slagne, men ej öfvervunne. Frihet utgjorde de fordne Tyskarnes hög- sta goda: Hvarje fri Husfader var sin Familjs Herre, Domare och Prest. Några Tyska folkslag voro alldeles sjelfständige och valde sig endast i krig .Anförare (Furstar), hvilka ej ägde något befäl öfver dem, utan blott skulle tjena de öfrige till en föresyn. Andra deremot ägde sina Konungar, som likväl ej hade någon vidare makt, än den att tillsammankalla folket. Ärebetygelser, tjenster och lydnad, som man beviste dem, voro frivillige, och desse kunde ensamme hvarken straffa någon, eller stifta lagar. Deras Religion var, likasom hos alla an-v dra råa folkslag, högst enkel. Solen spridde om dagen vänligt sina strålar till deras kalla hyddor, och upplyste dem samt värmde mildt 44 ^5 O de omkringliggande fälten; Månan skimrade fôrtjusningsful 11 emellan löfven, dâ de om af- tonen uti lundarne besjöngo sina Förfäders be- drifter, eller uppsökte sina fiender, eller för- följde ett villebråd, som skulle nästkommande dagen tjena till deras föda: Hvad ^ar då väl naturligare, än att ett så utmärkt sinligt folk- slag skulle anse desse som sina Gudar ? — Dess- utom var minnet af deras döde Hjeltar så he- ligt, att de småningom åfven tillegnade desse gudomliga egenskaper, och dyrkade dem så- som Gudar. Således tillbådo de Wada eller Odin, 'Teut eller Tuisko, med flere andra Hjel- tar, såsom sina äldsta Stamfäder. Det ställe, der de efter döden för sina goda handlingar skulle belönas, kallade de Wal-tlalla. De dyr- kade sina Gudar icke uti dertill af mennisko- händer uppbygda tempel, utan uti Naturens, i synnerhet på höga och för detta ändamål fred- lysta kullar, samt i skuggan af löfrika Eksko- gar. Deras dyrkan bestod mera uti synliga ut- tryck af deras djupa förundran öfver sina Gu- dars Majestät, än uti böner, hvilka de öfver- lemnade åt sina Prester, Druiderne, hvartill de förnämsta i Nationen alltid utvaldes, och desse voro icke sällan äfven deras Domare: Ty utom att desse offrade djur och äfven, ehu- ru sällsamt, folkslagets fiender, så ägde de ock rättighet att för Nationen förklara utslaget af en iottk&stning, en sed, som hos de fordne Tyskarne var serdeles öflig. De ansågo en lott såsom ett tecken till Gudarnes vilja, och to- go deiföre sin tillflykt dertill, vid alla sina vig- tiga ^5 o 4$ tiga företag. — De hämtade anledning till spå- domar af foglars sång och flygt, men i synner- het af vissa hästars gnäggande, som voro upp- födde i kindarne, och hvilka, då man skulle spå, spändes för en helig vagn, och kördes af Konungar, Härförare eller Druider. For öfrigt uttydde Druiderne de af Gudarne gifna under- rättelser, tron på ett tillkommande lif, och lä- ran om deras plikter o. s. v.; hvilket allt för- klarades uti sånger, dem ungdomen skulle lära sig utantill ; och desse skaldestycken förblefvo derigenom i en beständig hugkomst hos Natio- nen. Äfven dyrkade de Tuiskos gemål Frega, såsom en qvinlig gudomlighet. Fe lie de och Arminia tillbådos i egenskap af Spådoms-Jung- frur. Qvinnokönet yar i allmänhet serdeles vördadt af de fordne Tyskarne: och dä detta kön, hos hvilket finnes en finare organisation, allestädes i odling öfverträffar det manliga; så är det lätt att finna, hvårföre de fordne krigi- ske, och för eftertanke mindre hugfällde Ty- skarne öfverlemnade merendels gudasvaren åt sina fruntimmer, hvilka voro mera skickliga att vid hvarje omständighet snart finna utvägar och kloka råd. Såsom förr blifvit omtaldt, förföljde Julius Cæsar Tyskarne ända öfver Rhein. Dock lyc- kades honom mindre genom sin makt, än genom sin godhet och sina löften, att of ver vinna nå- gra Tyska folkslag. Många Tyskar togo tjenst uti hans Armé; och desse hade han äfven att tacka för sin seger öfver Pomp ej us, hvilken tned honom täflade om väldet Öfver Rom. CESARS <6 o Cæsars efterträdare, Kejsaren Augustus, erfor oftare vådan af sitt granskap med de mo- diga Tyskarne; och sökte derföre att tillbaka- hålla dem, samt uppbygde vid Rhein Fästnin- gar, hvilka han besatte med Romerskt krigs- folk för att kunna tygla de Tyska folkslagen. Han eröfrade också en ansenlig landsträcka i det nu varande Schwaben, och anlade der den efter honom benämnda Staden Augsburg. Dess Stjufsöner, Drusus och Tiberius, gingo ända till Weser, och derifrån till Elbe, samt slogo Fricserne och Chauz>erne, och gjorde desse skattskyldige under Romerska riket, samt in- satte Ståthållare i de eröfrade länderna.. Men ett folkslag, hvilket ifrån början hade ansett sin naturliga frihet såsom sitt högsta go- da , kunde ej länge fördraga träldoms-oket. Snart uppstod också en man ibland dem, som var eldig och djerf, och dermed förenade ett brinnande begär efter friheten: jag menar Herr- ma’nn af Cheruskernes nation. Denne hade tillbragt sin ungdom ibland Romarne, och lart känna deras vekliga seder, likväl utan att sjelf blifva i detta afseende försämrad. Afven hade han inhämtat kunskap om deras krigs- konst, hvilken han sedermera lärde sina Lands- man, Tyskarne, att förena med deras naturliga tapperhet. Quintilius Varus herrskade nu öf- ver de Tyska Provinserne vid Weser» Han behandlade deras innevånare enligt Romerska seden; pålade dem med våld skatter, och gaf Romerska Advokater åt dem, som ägde nå- got o cXfX 47 got klagomål, det de ville anföra. Denne stol- te och penninggirige Tyrannens öfvermod gjor- de, att det uppror, som redan länge hade va- rit froktadt, utbrast i full låga. Flera Tyska folkslag förenade sig då och svoro, att antin- gen ärertaga sin frihet eller dö. Den modige Herrmann, åtföljd af sin Fader Segimer, valdes nu till Anförare. Knapt märkte Varus väl Tyskarnes afsigt, förr än han lät sina Legioner uppbryta. Emellan Horn och Detmold i Westphalen mötte båda Krigs- härarne hvarandra. Romarne kommo till ett fält, som utaf regn hade blifvit halt och slipp- rigt, och ville derföre draga sig tillbaka; men hindrades utaf Herrmann, hvilken med si- na efter hämnd törstande kamrater nödgade dem att qvarblifva. Det kom då till en blodig drabbning (år n efter Kristi födelse) dem e- roellan, och Romarne kunde dervid icke begag- na sig af sin krigskonst. Tyskarne fäktade tappert uti trenne dagar; hvarefter de erhöllo en afgörande seger öfver sina förtryckare. Va rus, för att ej lefvande blifva tillfångata- gen, störtade sig med sitt eget svärd; och ut- om de fångne, som gjordes till Slafvar, var då ingen Romare mera öfrig på denna sidan om Rhein. Då Augustus, som gerna hade gjort sig till Envåldsherre öfver hela jorden, erfor detta föiskräckliga nederlag, sönderslet han sina klä- der, och stötte i raseri sitt hufvud emot väg- gen, samt ropade: ^l^arus! äterlemna mig mina Legioner!” — Rom bäfvade vid blotta namnet Che- 48 Cherusker, och fruktade för Nordens barbarer, Tyskarne. Emed ter tid fortfôijde icke desse sednare, efter sina vunna fördelar, utan, såsom friheten var det ädla åndamäl, för hvilket de stridde, nedlade de för denna också sina seger- tecken. Rom var nog stolt för att icke anse detta såsom feghet och brist på mod. I ibe- rius och Germanikus tågade derföre re- dan året derpå till Tyskland nära intill Rhein 5 men deras infall voro fruktlösa, och de drogo sig straxt derefter tillbaka. Emellertid fördes det blodiga kriget emel- lan Herrmann, Cheruskernes Anförare, och Marbode Markomanernes Konung, i Böhmen, och Mähren. Marbode blef då väl öfvervun- nen; men den ådle och tappre Herrmann föll slutligen, ett offer för afunden, genom gift, som gafs honom af en dess egen slägtinge. Nu började de stolte Romarne art nedsjun- ka i yppighetens sköte, och slaviskt under- kastas sine Kejsares despotiska lynnen. Veridens beherrskarinna, det fruktade Rom, kände nu sin egen svaghet, och undvek alltid, för att icke påskynda sitt fall, krig med andra tappra främ- mande Folkslag. Emellertid inföllo Markoman* nerne och flera Tyska Nationer i Romerska riket, och grundläde Dess undergång. Många af de fordne TI yska folkslagen fö- retogo sig nu utvandringar, och utbytte sina förra vilda boningar emot dem i ett mildare klimat. Hela Tyskland erhöll härigenom, re- dan i andra århundradet, en alldeles förändrad Ställning och ett nytt utseende. Cheruskernes och o 4? och andre folkslags namn hade genom krigen alldeles försvunnit, och namnen Franker, Ale- manner och Gôther i de förres ställe uppkom- mit. Möjligheten att minnet af Konungariken och mäktiga tappra nationer utur Verldshistori- en kan nästan alldeles utplånas, bevises af det lärorika exempel, som vi ägt länge sedan uti Konungariket Polens missöden. Sedermera utträngde det ena folkslaget det an- dra, och hvart och ett byggde sin makt uppa det andras undergång. Uti tredje och fjerde århundraden blefvo Alemannerne och Frankerne serdeles store och mäktige. De förre uppehöllo sig vid Main- strömmen, och de sednare på högil stranden af Elbe. Deras höga känsla för frihet, tillika med deras tapperhet, retade de andra Tyska folkslagen till att söka ett lika beröm., F^a förenade sig med Alemannerne, och manga äf- ven med Frankerne * och bada desse lefde med. hvarandra i vänskap. Alemannerne församlade sig då vid öfre Rhein, och trängde sig under sin tappre härförare Croch, med oemotståndlig styrka ôfver de Rhetiska Alperne. De kring- spridde sig sedan,i hela Italien ifrån Apenniner- ne till Ravenna. Romerska krigshären, under anförande af Kejs. Claudius och Probus, vann öfver dem obetydliga fördelar j till dess slutligen Kejsaren Julianus, denne siste och store man, som föddes i Rom omkring år erhöll öfver dem en afgörandc seger vid Strass- b0'8- D Frankerne uppresta sig sedermera vid nedre Rhein, och, upplifvade af sitt mod samt gyn- nade af lyckan, inkräktade ej allenast nästan hela Gallien, utan blefvo snart så mäktige, att de herr- skade ôfver alla Europas folkslag, under det ^lemannerne och andre, delade i fridsamma her- defamiljer, eller utträngde utur sina länder, vista- des ibland främmande nationer och icke vidare ägde något enskildt namn. Det i en försvagan- de yppighet nedsjunkna och af Despotismen skakade Rom hastade nu med skyndsamma steg till sin fullkomliga undergång. Barbarerne ha- de öfverväldet uti dess vidtsträckta riken, och utur folkslagens oordentliga blandning uppkom- mo snart flera nya Monarkier. Således upp- höjde sig Attila, en fruktansvärd och säll- sam man, ifrån det inre Asien i spetsen för ett rofgirigt Asiatiskt folkslag, Hunnerne *) : ett o- räkneligt antal menniskor åtföljde honom, och lyd- de under hans befäl, samt'çtt lika så stort antal blef utträngdt ifrån sina boningsplatser vid Donau, Moldau, Rhein, Weser, Tiber och s. v. Härj- ning utmärkte dess Kohorters framtågande ifrån Wolgas stränder till Atlantiska Hafvet. Denna under namn af den stora Folkförvandlingen kände om- •) Hunnerne eller Hiongun voro, enligt Kinesiske Auktorers berättelser, redan långt före Kristi födel- se serdeles måktige. De utmärkte sig genom sia inkråktningslystnad ; och Kineserne uppbygde till försvar deremot den namnkunnige stora Muren. Sedermera blefvo de dock slutligen, efter åtskilliga Öden, drifne ifrån sina egentliga hembygder ända till Wolga och Palu« Mseotis. o fi omändring i Europa skedde mot medlet af $:te århundradet. Attila bief slagen utaf en af Ty- skar och Romare förenad Har på Kataloniska fältet. Tvenne år derefter, neml. år 454 dog han, och sedermera försvunno äfven hastigt Dess Hunniska härar, hvilka till större delen återtågade till Asien. Under detta tidehvarf visade sig emellertid öfverallt den inflytelse, som Rom ägde uppå Tyska Riket. Dä Konstantin införde den Kristna Religionen i Romerska området, tvang han äfven de under hans Spira varande Tyskar att antaga Kristendomen, och skickade dem Biskopar. Således hade under denne Kejsares regeringstid (324-337.) de Tyska städerna Trier, Mainz, Metz, Tull, Worms, Strassburg, Tri- dent m. fl. redan sina egna Kristna Biskopar. Biskopen Ulfil A, en Göthisk lärd, öfversatte Bibeln på Tyska språket. Tyskarne förenades sedan allt närmare med Romarne, derigenom, att de erhöllo syslor och embeten i Staten. Bevis om denna förening så väl som derom, att Tyskarne fått sin första odling och höfsping genom Romarne, finnes uti| Tyska Språket. Således äga t. ex. orden: Wein, Fenster, Ta» fel, Mün^e, Meister, Krone, Wall, Mühle, Kochen, Schreiben, med flera andra sitt ursprung ifrån Romarnes Språk. D 2 ya ^^5 ° Den namnkunnig Grottan som ge- nomskdr Berget Pausili^o. ^Neapels onnkringliggande nejder äro i hvarje hänseende ibland de fruktbaraste och skönaste uti Italien. Ålderdomsforskaren upptäcker der så många och olika föremål, att han kunde dröja der uti flera år, utan att hafva vistats för- länge: och hvarje Resande finner derstädes nå- got, som han i de öfrige delar af nämnde rike ej blir varse. Bland de förnämsta märkvärdig- heter, man der träffar, är Hålan eller Grottan uti Berget Pausilippo. Då man ifrån Neapel eller den vackra förstaden Chiaja reser till Puz- zuolo, kommer man att genomfara denna namn- kunniga Çrotta (Grotta del Monte di^ Pausilippo^ hvilken utgör en genom berget Pausilippos klip- por och Sandådror i rät linia uthuggen och jemnad väg, som vid sina ingångar är ungefär 80 à 98 steg hög, men inuti något lägre, 18 à 20 steg bred, och omkring 960 steg i läng- den. Hålan är föga ljus, och vanligen mycket dammig. Man känner ej med visshet, när denna öppning gjordes; men onekligen utgör den ett af de besynnerligaste och största verk, som nå- gonsin menniskohänder hafva framalstrat. För- modligen var den i början blott ett stenbrott, hvilket man småningom utvidgat genom hela berget, för att undvika den besvärliga omvägen dwöfver» Efter all sannolikhet har denna Grotta varjt O varit gjord redan fôre Romarnes tid. Y*““0» Seneca och Strabo kande den redan Den ne sednare beskrifver henne noga, b ra dikter härom, och omtalar en yras^Marcus Coccejus som dess upphofsman, dock sa, att han blott tillökt och mera förstorat henne, och att hon redan af de gamle Cumancrne eller Staden Cumae innevånare blifvtt ®nl^ak författare hafva också pastatt, att de funnit en stenskrift, som tillegnat ofvannamnde person dettaRedan i Strabos tid voro fenster gjorde, att ofvanifrån nedsläppa dagsljuset haruti. Se- ne c a klagar likväl, att detta ljus ej v r - räckligt : och nu mera finner man inga spar till nägra dylika öppningar. a«,«« Konung Alphons den Forste af Arrago- niska huset lät sedermera utvidga denna Grotta, och äfven der anlagga tve""« st^ luftrör. Under Vice-Konungen af Neapel Petrus af Toledo, i Carl V:s tid, gjordes ga?S=n härigenom ännu bredare och h^gre , samt Jem. nades; äfven förbättrades nämnde luftiören>??'" ofvanpå midten af Berget ägde sin utgång. Man ser här ännu på åtskilliga stallen tydliga spar efter huggjernet, hvilket bevisar detta vara ett af menniskohänder förfärdigadt och ej genom tro - konst åstadkommet underverk, en igt Neapoli- tanska Allmänhetens mening, hvilken utsatter Virgilius, denne store skald, hvars minne, efter dess fordna sjuåriga vistande i Neapel, ännu är lika lifligt, oeh som af de mindre upp- lysta derstädes anses dels som ett helgon, dek * ' 3 SUM 54 ° som en trollkarl, såsom genom sin trollkraft upphofsrtian till denna Grotta. Den stenmassa, hvarpå hela Berget hvilar, är ganska fast, och uppehåller sig genom sin oerhörda tyngd, utan att någon jordbäfning hittils kunnat tillfoga henne den minsta skada. Sjelfva Hålan, inuti hvilken ett S. Mariae Kapell är anlagdt, renas flera gånger om året; men det myckna dammet förblifver dock der- städes en stor obeqvämlighet. Som Grottan in. uti är ganska mörk, så plägar man vid genom- farten nyttja upptända facklor. Vid båda in- gångarne dertill bo också menniskor, som hafva eld och tyre-facklor i detta afseende tillreds, hvarföre man äfven lemnar någon liten betalning. Resande, gående och ridande Personer passera härigenom oupphörligt, och man bar ofta möda att komma fram för dem. För att undvika all oordning, bruka Bönder och Formänner att ropa: alla montagna och alla marina, hvilket ger de emot dem kommande tillkänna, antingen de böra hålla sig åt Bergs- eller Sjö-sidan. Denna här Ti i. lemnade afbildning utaf denna Grotta visar ingången dertill på sidan åt Puzzuolo. Ofvaftpå henne ser man ännu ruiner efter en gammal vattenledning och icke långt härifrån är den Romerske Skaldens Virgilii graf. Priset är 16 Sch. B:ko.