Kogl. STOCKHOLM A. L. Tidskr. TIDSKRIFT FÖR VETENSKAP OCH KONST. fjortonde häftet, a O » f M- ANDRA HÄFTET. TANKEBILDÈR ”Som blomstren skifta i det gröna, t så skiftar diktens lätta här.” Te G NE B. 1. Boken. Tillkgnan. jLlvad jag en vandrare sjöng, hvad jag suckade blott till min lyra, När jag med tröttande steg dröjde på brännande sand ; Källor förgäfves ännu, och skuggande träd för mitt öga Skymtade, längtan och hopp svekos af dammiga moln:— Allt livad med ömmare klang frambröt ur mitt ensliga hjerta. Sjunger jag åter lör dig, diktens och vishetens vänl Lyssna dertill du sköna, med sorgen förtroliga pilgrim! Och på min darrande sång svare din lugnande blick! Han, som mot himmelen 1er, när han bortom Arabiens öken Skådar det heliga Und, som hon oss skiljer ifrån. Tårögd sSg jag, en yngfing ännu, nedsväfva min framlids Hotande Norna ; dess blick höljdes af mörknande moln. Darrande böjdes mitt knä: då hviskade djupt i mitt hjerta: ”Stränga din lyra! med sång blidkas ju gudarnas hot.’’— Bäfvande klang min melodiska bön; dock ur ljusnande molnsky Re’n den försonade log, talande vänFgt och lugnt: ’’Hell dig! frukta mig ej; af en sångmö fostrad och invigd, Bildar ditt Öde du sjelf, skapar din verld i ditt bröst.” Ä L S K A R IX N A N. Älskar hon dig? — Väl tiger dess mun; men talar ej ögat? — Ordet är Kärlekens tolk, blicken är Kärleken sjelf. 3. Sångmöns Tröst. Vredgena ej öfver min sorg, J Vishetens väpnade hjeltar! Snillet er vörde, men ack! hjertat er fruktar och flyr. Sångmön, Vishetens syster och Kärlekens, unnar mig tårar, Och i den gråtandes blick Speglar sig Jjimmelens tröst. 4. A R K A U I Ë x. A. Jag otk var i Arkadien! mig Ock smickrade diktens ; Dårade Kärlekens röst; sagan om vishet och dygd 1 Lullade barnet i sömn: dock en man uppvaknad ur drömmen, Fann jag min diktade verld höstlig och öde och tom. — B. Nej! i Arkadien diktades ej din yrande kärlek-, Blott af dess sinnliga rus svindlar den vaknade än. Hvem i Arkadien ljuft inslumrade, signad af sångmön, Evigt bevarade han kärlek och vår i sitt bröst. 5. Den Förlorade. Om jag dig älskar ännu? den förlorade än, som den fundna Hoppets och Kärlekens brud ? om jag mitt Eden har glömt ? - Nej! blott sällheten dog, när sitt eldsvärd svängde Keruben : Kärleken var ju dess själ, minnet är evigt som hon. 6. Bönesuck. Tröstande dikt om Elysions dal, om svanornas dödssång ! Ännu förljufva, som förr barnets, den åldriges dröm! 7. Snillets Döttrar. Pallas — beväpnad och djerf, upp spraftg hon ur Jupi- ters hufvud-, Qvinna dock, täflade hon trotsig om skönhetens pris; Ack! men om kärlekens ej! och den stolta förlorade begge; Ingen förtjusande blick domarens hjerla besvek. Mildare täflen än hon, J Vishetens döttrar och Snillets. Pryder ock lagern ert h^r, dölj en med rosor dess krans. i.. . V U 8 Lånen Kariternas flor! — Vi alle ju dömme som Paris: Xpplet den leende blott, aldrig den trotsiga får. i 8. Amor till Hymen. Hymen! med facklan i band, livad söker du? — sällhe- ten ? nöjet ? Blindbock lekande jag tog dem i skymningen fatt. 9. Sångens Pris. Sången ocli kärleken älska bvarann — som Febus ocb Daphne ! Sjunger en tjusande skald, Gracerna lyssna och lej Bjuder lian kärlek och tro, — den förtjusande flys och besvikes; Sent för ett klappande bröst famnar han lagern allen. • ‘U'J lu *) T a g b la tt d e s M e n s c h e nl e b e n s. 1811. ni. fl. skrifter. *A) Reine Geographie von Europa etc. Königs- berg ' i8io. ***) Betrachtungen über di e Geographie u. ihr Verhällniss zur Geschichte und Statistik. 1812. Q Erdkunde ^für den Unterricht. Berlin 1817. 37 Bland den mängd nyaste Skrifter, hvilka indela ef- ter mathematiska linier, är Zeitschrift für die All- gemeine Geographie *). Der indelas Jordytan i © stora Regioner, 6 Hafsbäcken och 3 Hög-land, hvilka sednare bestämmas vara sådana trakter, ”från hvilka intet flytande vatten utlöper i hafvet;” på grund af hvil- l att> På ett med uppdragna Längd-, och Bredd-kretsar forsedt plån, låta Lärjungen sjelf uppSt» hela Globens kuster, floder och vattendelare, är ett förträfl- Mgt satt att grundlägga den geographiska åskådningen af län- „ na: ^al^ele8 gagnande skulle det vara för Topographer, eller 1. alhnanhet för dem hvilka särskildt egna sig ät det geographiska studiet, att på detta sätt göra sig förtrolig icke »lott med yerldsdelarnes, utan afven med hvarje lands, ia varje af fäderneslandets landskaps physiska contourer i mer e er mindre utförlighet. Men vid Elementar-undervisning i aUmanhet, der man icke kan inrymma åt Geographien en större vigt än alla andra läroämnen, synes det vara en nop langt sträckt fordran, att Lärjungen skall med en sådan'ma- Ibematisk noggrannhet som for hvarje femte längd- eller »redd-grad (hvilket för hela globen gör 108 grad-kretsar) fcunna veta alla ifrågavarande orters läge utantill och utan att. ee pa chartan upprita dem på plånet. — Under medgifvande således af denna methods förträfflighet, ändamålsenligt tilläm- pad, kan jag hkväl icke anse den vara en så särdeles märk- värdig uppfinning, som åtskillige tro; ty chartritning ar val ingenting nytt, och förslaget att begagna den vid geographisk undervisning, är visserligen mera pris v är dt än snillrikt. Tror man åter planen, att på grund af dessa g ograplnska contourer lägga successiva lager af geognostisk, ima isk, botanisk, zoologisk och ethnographisk jordbeskrif- — yai’4 något, som utmärkande tillbörer denna mc- 41 Under denna öfversigt se vi således huru herrskan- de Systemet för Bergens och Höjdernas Samman- hang bief. På all chart-teckning har denna åsigt haft den största inflytelse. 2111a länder öfverdrogos med smala systematiska As-kedjor. Då man icke ägde kun- skap om ett land eller trakt, uppgjordes likväl dess physiska utseende på grund af vattendragen, sålunda att ,en hög, smal bergkam tecknades mellan flodkällor- na, och denna kam lät man vidare mellan alla rinnan- de vatten, likasom från en trädstam, äfven långt ned på slätterna utskjuta grenar, hvilka tecknades högre och Jägre allt efter sin aflägsenhet från berg-stammen, och härvid användes den mängd utförliga systematiska reg- lor, hvilka Müller i sin Terrain-Lära *) uppgifvit. Man utgick från Vattendelaren, hvilken benämndes Ilufvud- och föreställde sig jordytan öfverallt bildad af utskjutande sidoryggar och förgreningar, hvilka förlorade sig eller omärkligt fortfor o (som det hette) i höjder, kullar och slättland. Topographien erhöll ett nog enformigt epråk. Beskrifningen af Naturens mångsidiga for- thod, så får erinras, alt denna idée blifvit på det bestämdaste sätt uttalad af Kiu.öse, Hommeyer m. fl., och att Jordbe- skrifningens uppställning efter physiska regionei' är den ledan- de planen i så väi Gatterers och La Croix’s, som, ehuru efter bättre åsigter än vaUendclnings-lmierna, äfven i Zeunes, Ritters och Malte-Brüns Skrifter. — Likaledes är Professor Âorens plan att förbinda den historiska undervisningen ined den geographiska ganska snillrik ; men foga värde synes knn- na tillmätas planer, som blott äro ang if na och icke utför- da, till hvilket sednarc fordras de mödosammaste och mest kritiska natur-vetenskapliga och historiska forskningar : nå- got som väl äger ojemförligt mera värde än blotta pla* tiens angifvande. *) Nachgelassene Schriften, àder Thi mer smiddes i vissa talesätt, hvarur sällan ett stort och åskådligt begrepp framgick för läsaren: Chartorne, uppgjorde efter vissa på en natur-lag, Tyngdkraften uppenbarad i rinnandet, men ipke derföre på en omfat- tande natur-betraktelse, grundade theoretiska form- ler, framhöllo icke sanna Natur-Taflor för Betraktaren. Oreda spriddes äfven härigenom i den Nyare Geo- graphien; ty Systemet att utan förutgången pröf- ning anse hvarje Berg-grupp eller Höjd-sträckning sammanhänga med en annan, aflägsnare eller närmare, har blifvit så inrotad, att den anstuckit de tillförlitliga- ste källor, smittat de bäste författare, och derigenom salt den allvarlige forskaren i ej litet bryderi, emedan han allestädes måste vara på sin vakt, att ej i stället för en geographisk upplysning erhålla en chart-phantasi. Schultz hade på grund af de mathematiska höjd-linier- na tydligt och utförligt utstakat de förnämsta europei- ska Höjd-sträckningarnes gång. Men ju mera man i alla länder fick bestämd anvisning, hvarest Höjderna skulle framstryka, ju mera uppdagades det, att länderna ägde ett helt annat utseende än de efter theorien borde ä- ga. Låga kullar, slätter och kärr-land uppfyllde stora breda sträckor, der chartorna visade smala, ormande Alpkedjor; leende mils-breda dalgångar med kanaler lå- go på Hufvud-Ryggarne, m. m. Vid dessa upptäckter blefvo vetenskaps-män obenägne att hylla en lära, hvars abstracta satser vid tillämpningen så vanställde allt na- turligt förhållande. Visserligen vill jag ej påbörda Sy- stem-författarne, att detta var dem okändt, men så myc- ket besynnerligare är, att de blott för att vidhålla ett, ehuru ganska sannt, dock otillräckligt, mathe- matiskt System, tillslöto sina ögon för dess physi- ska olämplighet. — Schultz, som gifvit ett slags ve- tenskapligt bevis och sjelf trodde sig derigenom gifvit 43 sammanhållning åt Büache’s System, har just medver- kat till insigt af systemets oförmåga att bevisa, hvad det skulle bevisa. Likasom alla, hvilka gå i ärlig följd-rätthet tillväga vid utvecklingen af en orätt til- lämpad grundsats, emedan de derigenom yppa Systemets svaga sidor, har Schultz varit af största gagn för Ve- tenskapen. Hufvudanledningen till en mera vetenskaplig upp- ställning ’af jordformerna, torde böra sökas i den ifver för jordbyggnadens studium, som kring 17»0 väcktes af Werner och Saussure, samt af den vigtiga utveckling hela Jordkunskapen, i slutet af förra och början af det- ta århundrade, erhöll genom sådane Forskare som von Humboldt, Lichtenstein, von Buch, Wahlenberg, Cuvier, Hausmann och så månge andre. Geognoster och Natur-forskare i allmänhet ville ej längre inrymma åt Geographerne uteslutande rätt till jordytans beskrifning: åtskillige af desse började å sin sida inse nödvändig- heten att åt jordytan gifva en mot sednare forskningar bättre svarande framställning; och i följe af dessa mot hvarandra gående vetenskapliga bemödanden, skall tro- ligen den åsigt göra sig gällande, att till grund för Jordbeskrifningen välja en Uppställning, som efter Rit- ters idée lägger jordytan i dess Hufvudformer af Hög- land , Afsatser och Låg-land, hvardera framträdande i charakteristisk ställning och förhållanden till hvarandra och till det hela, och alltsammans efter en sådan anord- ning af verkligt, icke skenbart, likartade ämnens sam- mangruppering, att deraf physisk åskådlighet upp- står. Mycket har, bland Geographer, Zeune genom sina skrifter bidragit attt gjuta mera anda och lif i Jordbeskrifningen ; mycket Malte-Bkun •) genom kri- tiskt, system-fritt, samlande af alla upplysande facta, ge- nom dess pa en bättre naturblick grundado indelning af jordytan samt genom dess lifliga naturmålning af län- derna; men mest har onekligen Ritter gjort för en ve- tenskaplig Jordbeskrifning. Hans stora ofulländade Verk *), hvaraf ännu blott Afrika och ej fullt hela Asien ut- kommit, lofvar alt blifva classiskt, både genom en stor, med kritik använd lärdom, och genom det helas raetho- diska askadliga anordning och själfulla föredrag. Ehuru herrskande det sammanhängande höjd-syste- met ännu är hos Geographerne, så är dock den infly- felse stor, som de nyare åsigterne ägt i Tyskland och Frankrike. Såsom exempel vill jag blott anföra Has- sells bekanta stora verk der Afrikas och Australiens physiska grundtecicning i de aednare delarna märkbart afviker fran Europas i första delen, hvarest bergteck- ningen är helt och hallet efter gamla systemet uppritad. Att Buaciie’s System om Bergkedjornas för- ening — eller såsom dess nyare modification heter Höjdernas sammanhang eller såsom jag helt *) F’recA Æ la GeograpJùe universelle. Paris 1812—> I8,4, In. T;t’ saiKt en n>ängd andra Geographiska Vcrk, lidskrifter och Uppsattser. 7 ) Die Erdkunde im Verhältniss zur Natur und zur Geschichte der Mens eben etc. Berlin 1817 —1818. 1—2 ß. '' ) llståndigeä Handbuch der neuestem Erdbescreibung v. Gaspari, Hassel und Cannabich. Wei- mar 1819—1830. " enkelt ville kalla det Va tt en d el nin g s - Sy s teme t — vore en vetenskaplig nppställningsgrund för Physk ska Geographien, måste på följande skäl betviflas : 1. Att Vatt en del ar c ej agt den vigt vid Jor- dens bildning som man tillagt dem. 2. Att Vatten del are ej alltid utgöra någon Rygg eller ens Höjd-sträckning. 3. Att der stora Berg-länder skilja tvenne Vat- ten-Systemer, följer hufvud-bergkcdjan ej alltid Vatten- delaren. 4. Att åsigten af Berg-kedjors och Höjders Sam- manhang sammanställer de i andra och mycket vigtigare afsenden mest olikartade massor, — och 5. Att samma åsigt åtskiljer de mest likar- tade. Vi vilja något närmare förtydliga detta. Ï. Grunden till den hufvudvigt man faster vid vat- tendelare är den bypothesen, att alla jordytans ojemnhe» ter väsendtiigen bildats genom de flytande vattnens ge- nombrytning eller nedskärning, med et ord, genom ur- sköljning (Wasser-spöhlung). Denna sats, som i bör^ jan synes antaglig, förlorar vid nagon besinning all styr- ka. Dess anhängare medgifva naturligtvis att ursprung- liga (primitiva) ojemnheter måste förennnas imian nå- gon ursköljning kan börja, ty vore jordytan fuhkomli- gen jemn, så kunde ju aldrig vattnen komma i rörelse. Ytans hela ursprungliga gestalt måste således finnas lär*« 46 dig, innan den lag kan komma i verksamhet, hvari- genom ytan skulle så väsendtligen bildas. Och vidare. Blott i den mån jorden genom en småningom skeende vatturninskning långsamt höjer sig ur hafsvågorna, skulle de flytande vattnen börja sina methodiska urskoljningar. Men således medgifves tvenne föregående, jordytan förändrande, verkningar, nemligen först den hvarige- nom jorden erhållit sin ursprungliga form, och sedan denna forms märkeliga rubbning genom hafvens starka urholknings så att de nuvarande flytande vatnen med de- ras vattendelare, just efter det yrkade systemet, är ett tredje, jordytan bildande sätt, hvilket följakteligen endast kunnat vara verksamt till den yttersta jord- skorpans ursköljning. Detta öfverensstämmer äfven med erfarenheten, ty lika gifvet som det är, att vattnen ver- kat till en djupare nedskärning af förutvarande ojemnhe- ter, till genombrytning och ursköljning af flod-bäddarne, samt till bildande af våra omvexlande kuller och små- dälder, — lika afgjort är, att alla större floder och äf- ven många mindre i allmänhet, särdeles i bergtrak- ter begagnat förutvarande remnor och Öppningar, för att genom dem taga sitt lopp och urholka sina bäddar, och att ehuru det är obestridligt, att äfven sjelfva flod- dal ar ne stundom blifvit af vatten urholkade, detta visserligen icke är någon regel. Alla anledningar göra det troligt, att stora bergmassor kunna bildas långt sed- nare än både floden och dess dal, t. ex. hela den kalk- artade stora Jura-kedjan* ehuru vid Schaffhausen genombruten af Rhen s måste vara mycket yngre än den af de åldriga Vogeserne och Schwarzwald bildade R h e n- dalen, och geognostiska grunder bevisa dess bildning vara yngre än sjelfva floden *), Och i sjelfva ver^ *) Oeynhausen^ Schilderung von Lotharingen, Elsass, Schwaben etc. Hertha iSaå. i.B. s. 45R 47 ket är väl ingenting natur-enligare, än att genom under- jordiska (t. ex. vulkaniska) hvälfningar långa rader af berg-pucklar kunnat lyfta sig hvar som helst på jord- ytun, alldeles oberoende af förutvarande vattendelare. Men, utom allt detta, har den nya Mineralogiens forskningar aflägsnat alla fordna föreställningar om jord- ytans bildning blott på en stilla, enformig och långsam väg, och hänvisat på väldiga natur-omstörtningar äfven under en långt sednqre tidpunkt än den då flod-syste- mer bildades. Äldre och sednare, hela och delvisa, vat- tenbetäckningar —> våldsamma, hastiga, talrika, hade eld- Och vatten-revolutioner, alstrade af försvagade eller försvundne naturkrafter: allt detta star icke mer bland hypotheserna i förgården, det har intagit sina rum bland facta i Vetenskapens Byggnad. Eller be- visa icke de friska hafssnäckor, hvilka allestädes finnas begrafne djupt i jordens sköte, att hafvens bäcken blif- vit flyttade ] Bevisa icke jordhvarfvens tusenformiga om- störtningar, att vattenmassorna hastigt och flerfaldigt fram- och återbrutit? — Hänvisa ej Alpbergens hvassa, tag- giga spetsar på ett våldsamt daningssätt? Huru skulle granitklippor kunna stilla danats under polar-isens tem- peratur? Huru rullade stenblock methodiskt fastsmidas mellan lager af yngre bildning $ De mäktiga naturkraf- ter, hvilka varit verkande för att hastigt ihjälfrysa och isinsvepa elefanter vid Lena-flodens mynning eller för att från Svenska fjällen slunga öfver Östersjön de väldiga granitblock, som långt in i Tyskland betäcka den jord, der stora fyrfotade djur ligga nedbäddade • skulle sådane krafter låta floder och bäckar gå i all ro och skölja på sina bäddar? — Jag vet visserligen, att jag här ej framställer något nytt, och att böcker skulle kun na sammanskrifvasom alla de uppgifter samlades, hvil- ka vederlägga jordbildningen pâ en långsam och enfor« »nig vag; men sa mycket oförklarligare är, att man till grund för jordytans betraktande vill uppställa ett system — Vattendelnings -systemet — som så föga, så egcnllk gen att tala, ytligt bidragit till ytans bildning. 2, Att vattnets yta vid dess källa ligger högre ån vid dess utlopp, emedan vattnen måste rinna nedåt, är don enkla sats, hvaraf Systemet drager den slutföljd, att vattendelare måste bilda en Rygg eller Höjd-sträck- ning. Stundom modifieras väl detta påstående, men äf- ven da bibehålies så väl namnet Rygg som dess dyli- ka beteckning på chartor. Vi vilja visa, att Naturen bestrider denna slutsats« Jag vill härvid ej vinna den lätta seger, att anföra de snart sagdt oräkneliga exempel af vattendelare mellan mindre vattendrag, der icke minsta tecken till jordupp- höjning finnes. Med någon erfarenhet vid de topogra- phiska arbeten, som skett i flera Sveriges Landskap, vore det lätt att fylla en bok om vattendelare, der lan- det utgöres af små osammanhängande kullar, eller af fullkomligt slätt land, eller af stora kärr, hvilka kunna flyta at motsatta sidor, ja någongång af sjöar, hvilka, vid aldrig så litet högre vatten, äga motsatta aflopp. Frågas: Ilvar går der Asen? — förmodligen midt der« igenom, och Topographen bör måhända pejla sjöns eller kärrets djup *) för att kunna på chartan teckna sin åa tvert igenom vattnet? — I stället för alla exempel väd- *) Så karrikatur-mässigt detta låter, så berättas det dock hafva skett. ~ Så långt drifver Systen^- andan. 4Ö jar jag till hvar och ens lätta beprofvande, ty näppeli- gen kan inan någonstädes på jorden bo, der inan icke kan i sitt grannskap få se vatten3elare, som icke da- na höjder. Mert om detta endast kunde visas om iiiindre vat- tendrag, så vore As-Systemet endast i sina delar, ej i sin grund, bestridt. Man kunde då hänvisa på sina stora hufvud - bergsryggar j som det påstås da- nas af alla större vattendrag. Jag vill således med några exempel visa halten af detta påstående 4 visa hu- ru mellan verldens största Vatten - Systemer finnas vat- tendelare titan bade Berg och Rygg? danande stora slätter eller kärrland. Så t. ex. vattendelaren mellan Donau och Rhen: bade norr ut till Neckar och sö- der ut till Bodensjön finnes hvarken någon Rygg eller ens höjd - sträckning : hela denna trakt är en del af den stora Schwabiska hög-slätten, som i allmänhet föga hö- jer sig Öfver Bodensjöns ytaî torfmossar bilda norr ut Donaus vattendelning till Neckaç**), en arm af Rhen, och söder ut vid Atzenberg i Saulgatt rinner takdroppen af samma hus på ena sidan till Rhen och på den andra till Donau **). — Den slingrande Rygg* som från Kar- patherna skulle genomgå Polen och Ryssland, så väl till Ural som genom Finnmarken till Skandinavien, finnes äfven blott i chart -tecknarnes phantasL Hela trakten mellan Svarta och Baltiska hafven bildar den stora Sar- *) Wurm; Beschreibung des Neckars &c. i Geogri Zeitung zu Hertha. 1825. N:o 3o3. **) OrYNHAUsen: Schilderung von Lotharingen^ Êlsass &c. Hertha. 1825. 1 B. s. 4/o. Svea XIV : r. 4, 50 matiska slätten utan någon bergkedja. Ï Podlesiens låga inoras, de vidsträcktaste i Europa, går vattendelaren , som skiljer Dnieperns många betydliga bifloder från Weich- selns och Niemens. — Wolchonski-trakten, midt i Ryss- land, en af de två Buaciie’s stora Europeiska Bergknu- tar, innehåller blott kullar, ehuru vattendelare för Düna, Dnieper och Europas största flod Wolga. •— Den sto- ra Ryggens sträckning från W'olchonski genom Finn- marken till Seve-Ryggen är lika ogrundad. Vattendelaren mellan Östersjön och Ishafvet ligger på en stor, flere dags- resor bred slätt, bestående af kärr och motrakter med några osammanhängande berghufvuden. Sa beskrifver t. ex. Wahlenberg vattendelaren i Enara sasom ’ett kärr- aktigt och alldeles slätt land , utan några berg” *). Så liknar von Buch anblicken från vattendelaren vid Sal- vasvaddo, mellan Kautokeino och Enontekis, öfver käir och slätter till Sverige, vid mången utsigt på Branden- burgska slätterna**). Så är i trakten af Kusamo flera ställen, der Ryssar från Hvita Hafvet, resande Ryska Kemi uppföre, draga båtarne öfver ett smalt lågt Ed och gå sedan lo-elfven utföre till Bottenhafvet. En så- dan belägenhet finnes äfven i Sodankylä Socken (se Waiilenberg) och på flera andra orter i Lappmarken (se Marelius). Denna märkvärdiga egenskap hos vattendelare att bilda handelsvägar mellan motsatta hafs- bäcken är icke sällsynt. Både Europa och America äga ^n mängd sådane att uppvisa. — De fleste af Norra Asiens stora vattendelare ligga på slättmarker (se Rit- ter). Mellan de stora floderna Irtisch, Obi och Jenisey *) Geografisk 0 cli Ekonomisk Beskrifning om Kemi Lappmark. Sllim i8o4. s. 4o. **) Reise durch Norr weg en und Lappland. Berlin 1810. 2 Th. s. 210. 51 iitgoräs de likt hela det öffiga landet dels af skögigä hedar, dels af kala moras: mellan Amurs och Ishafvets flodländér ligga de på en låg och bred landsträcka upp- fylld af kärr och torfmåssar* Bergsträckor finnas här icke. — Vattendelaren i Staten Ohio, mellan Missisippis och St. Lorenzo’s fiodländer ligger på ”ett högt fullkom- ligt slätt sumpland , utan ringaste spår till egentlig jord- upphöjning” *). Fyra Canal-linier äro föreslagne att ge- nom dessa kärriga trakter sammanbinda Erie-sjöns och Ohios bifloder. — En närmare kännedom om Norra A- merikas stora Vesterländer skall otvifvelaktigt visa, att samma förhållande äger rum vid dess flesta Vattendela- re. — Ganska ovisst är äfven ännu om någon Höjd- sträckning finnes mellan Maranhon (Amazonfloden) och Flata - floden, de största i verlden» Berättelser finnas om sjöar^ hvilka den regniga årstiden farbart förbinda Para- guay-floden med någon af Maranhons bifloder. — Cassi- quiare, som lemnar Oronoco-floden för att inlöpa i Ma- ranhon, är likasom Terändo, som från Torneå flyter till Calix-Elf, och såsom Pegu- och Avaflodernas förening, allt händelser hvilka icke rätt vilja med Systemet sam* manhänga» Till dessa exempel, tagtia från verldeiiS största Vat- ten-Systemer, vill jag blott tillägga tvenne mindre hän- delser ur vårt eget land. Chartorne låta en stor Fjäll- gren fran Helagsfjällen utmed Vermländska gränsen ned- stryka mellan Glömmens och Venerns vatten till Bohus Län. Redan MareliuS på sin tid fann detta ogrun- dadt **). Marelius var visserligen i det hela en anhän- *) Major Long: Reise nach der Quelle des Pe~ tersflusses &c. Hertha. 1827. 9 B. s. 44, Vett. Ak. Handl. 1771. s. io3» gare af systemet, men gör under hela sin beskrifning öfver gränsen mellan Sverige och Norrige en sa bestämd skillnad mellan Fjäll ryggen och La n dth ö j de n (det vanliga oegentliga namnet på vattendelaren), att han all- tid särskildt beskrifver hvarderas gång, — Hela trakten söder ut från Fämund-Sjön bestar mest af stora stenblandade skogsmoar med oregelbundna berghufvuden. Nedåt Magnor ligger vattendelaren i släta motrakter. A id flöden svämmar vatten från Glommen genom sjön Aklan- gen inåt Sverige till Venern *)« — Den Sido-gren, som skulle framgå på Vestmanlands gräns mellan Mäla- ren och Dal-Elfven och följa denna flods högra sida till Elfkarleby, sökes lika förgäfves. Hela denna sträc- ka är en fullkomligt jemn skogs- och kärrtrakt Vid södra sidan af sjön Ingen fordrades föga sprängning för att öfver Östra Vestmanlands slätter nedsläppa Dal - Elfvens vatten. Jag inskränker mig till dessa tvenne e- xempel, emedan dessa trakters jemna, backlösa beskaf- fenhet kan vitsordas af hvarje resande från Eda till Kongsvinger, från Broddebo till Brunbäck, från Fornby till By och från Tierp till Söderfors. På samma sätt fruktar jag, att våra flesta Hufvudgrenar, Sidogrenar och Förgreningar skulle försvinna eller nödgas ombyta namn, *) lli sin o ms Profiler och Tabeller. Sthm 1827. s* 26. **) Ganska riktigt säger Akreij. i Underrättelser till Charl an öfver Sverige, att denna trakt blott äger ”en omärklig höjning.’’ — Jag hemställer just nu, hvarlöie, då man är sanningen så nära, bortblandar man den genom syste- matiska namn al Ryggar in. m.? — Invänder man alt jag så- ledes blott strider om namn, så må så vara: namn åro ofta likgiltige , men jag tror äfven alt de ä\o vigtiga, då de bilda helt olika begrepp, väcka en hel annan åskådning i själen. 53 om de alla skulle med sträng topographisk kritik skär- skådas. Vid allt detta skall As-Systemets anhängare invän- da: ”Vi neka ej att på de stora ryggarne kunna finnas jemna kärriga marker, men gifvet är, att denna mark är hög, emedan vattnen annars skulle rinna från och icke till bafven. Aro nu dessa trakter höga, så böra de väl högt betecknas, ehuru de kunna undfalla en van- lig betraktare, som ej aktgifver, huru landet småningom höjer sig, emedan han ej bestiger några backar.” Vattendelare kunna ligga både högt och lågt*). Bland de anförda exemplen äga Polska kärren icke 200 fots höjd öfver hafvet, ehuru belägne på den stora Hnf- vud-Ryggen och ehuru så långt afiägsna både från O- stersjön och Svarta hafvet. Men närmare Östersjön stå bergrader i Ost-Preussen kringflutne af Niemen, som äro 600 fot eller mycket högre än dess vattendelare; och likaledes genombryter Dniepern den höga berg- sträcka, som ungefär på dess halfva lopp bildar de be- kanta stora vattenfallen — Så ligga Wolga-källorna i Wolchonski - skogen blott 7 à 800 fot öfver hafvet. — Så ligger vattendelaren mellan fshafvet och Bottenhafvet så lågt , att björkame vid Salvasvaddo stå gröna i med- let af September **) och intet spår finnes till snö , ehuru på 69 graders polhöjd, och i Enara sänker den sig så lågt, att den ingenstädes är öfver 600 fot *♦*). — Lapparne *) Öfverallt i denna Skrift, der dessa ord förekomma, nyttjas de i absolut mening, eller höjning öfver Hafsytan. **) v. Buch, Reise s. 210. *** ) Wahlenberg, Flora Lapponica. Berol. 1812. p. xxxix. 54 öfvervintra i Kautokeino och gâ otn sommaren upp tillhafvet, emedan trakten vid gränsen vid vattendelaren är för låg att skydda Rename mot värmen*). Ligga derföre vattendelarne lågt, så böra de lågt betecknas. Ligga de deremot högt, sa är väl gifvet, att de äfven böra så tecknas, men huru, derom är nu striden. Höjdkanterna eller höjdernas afsatser böra tecknas der de finnas och ej der de icke finnas. Att teckna Höjdkanterna mellan vattnens upprinnelse, der de vanligen icke gå, lemnar en origtig bild af landet. Höjdkanterna böra tecknas, der floderna genombryta Bergryggarne, emedan dessa, långt ifrån att efter As^ systemet utskjuta vinkelrätt från vattendelaren, tvertom vanligen gå jemn löpande med den. En en-* kel teckning skall upplysa min mening. Nedanstående figur utvisar profilen af ett land, a och b föreställa de till motsatta sidor flytande vattnens första upprinnelse, cd ef* gh de afsatser, hvarigenom landet sänker sig till hafvet, brantare på ena sidan, mera långsluttande på den andra. Att nu en topographisk plan-charta öfver landet borde söka återgifva denna form, hvilken just är så vig*« *) v, Buch, Reise s. atå, 55 tig, emedan den betingar alla klimatiska, vàxtliga, ja, inenskliga förhållanden, sådant är ju klart! Men huru gör nu Ås-systemet! Om de ömsesidiga första afsatserna äro så aflägsnade från hvarandra, att trakten cc bildar en hög- slätt eller bälte af 2, 10, 20 eller 50 mils bredd, der- om tages ingen kunskap, utan på den ofta ganska släta, kanske några hundrade alnar breda mark ab, som finnes mellan vattnens första upprinnelse, tecknas en smal hög- kam aib hvilken genom sina sidogrenar sänker sig till hafvet i likformig sluttning, såsom af, bk, eller med smånin- gom aftagande branthet, såsom amf blk, Se följ, figur. i Hvilken helst nu den form är, af det otaligt om- vexlande i naturen , som den förra figuren kan äga, sa blifver dock alltid enligt As-systemet den senare figuren enahanda. Nu hemställes, om detta teckningssätt är natnrenhgt? Jag vill vara billig och låta systemet få invända : ”Det ar ej meningen att verkligen afbilda trakten ; man begagnar b oft ett conventionelt tecken för att visa landets allmanna affall. Men hvarföre då välja så opassande tecken. Hela denna o- naturliga tecken-lära användes blott for att vid ivaye steg i naturen kunna framhålla en allmän natursats — vatt. 56 nens lopp nedåt — hvilken redan i sig sjelf sanna sats väl ej blir sannare derigenom att naturen van* ställes: den kan väl erhålla sin stora uppmärksamhet på en charta, utan att underordna sig alla andra och vigti- gare förhållanden. —• Denna topographiska tecken-lära förefaller mig nästan, som om man i Architektur -teck’ ning ägde en fix allmän idée för takens afritning, så att då ett helt platt tak förekom med blott så omärklig sluttning från dess midt, att vattnet rann åt båda sidor, t. ex, en half linies fall, sa skulle man likväl teckna en spetsig kropp-ås af samma höjd med hälften eller fjerdedelen af hela huset, blott för att göra det rätt å- skadligt, att vattnet verkligen äger aflopp. 3. Vi hafva visat, huru ofta Flod - Systemer ej nro genom Bergsträckor åtskiljda. Vi skola nu visa, att äf- ven, der höga Bergkedjor skilja flod - systemen , den hög- sta bergryggen icke derföre följer utmed vattendelaren, hvilket likväl af alla systemets chartor påstås. Exem- pel från Alperna, Pyrenäerna, Spanska Berglandet, Kar- patherna, Seve-Byggen äga väl vitsord. Sednare iakttagelser visa, huru i Alperna berg- sträckningens gång fullkomligt afviker från vattendelnin- gens *). I Pyrenäerna likaså**), hvilkas högsta top- par Montperdu, Pic du Midi, Pic long m. fl. ligga dels söder , dels norr, langt ifran den allmänna vattendelaren, I Spanien, der hela hallon är ett nästan oafbrutet ♦) Ebels G e o gn os tis c h e Karte der Alpen. **) Ramond, Carte des Jiautes Pyrenees. 57 Högland af 2000 fots allmän absolut höjd *), ligga dess flesta vattendelningar på Slätterna, såsom mellan de med hvarandra jemnlöpande floderna Tejo och Guadiana, mellan Guadianas och Guadalquivirs källor, mellan nä- stan alla de till Medelhafvet och de till Atlantiska haf- vet flytande floders källor m. m. ; och Bergsträckningar- ne gå alldeles oberoende af dem, öfverallt ge n ombrut- ne af floderna**). — I Karpatherna sker vattendel- ningen mellan Poprad och Hernad, således mellan Weich- seln och Donau, på slätterna vid Teplicz, der ingen kulle finnes ***\ sÖd er om Karpatherna, hvilka sedan genom- brytas af Poprad i en 4 till 5 mil bred öppen dal — Om man likaledes skulle anse Seve ryggen följa den, i otaliga bugter mellan kärr och småsjöar krökande , vattendelaren, huru helt annat begrepp erhålles, då den på några ställen öfverstiges ! Man befinner sig ofvanpå en flera mil bred landsträcka, bland stora myror eller alldeles villkorligt strödda bergtoppar. Fjällryggen, som oftast går på Norrska sidan , stupar der i skarpa afsat- ser, och sänker sig på Svenska sidan i mindre afsätt- ningar och alldeles omärkligt lutande slätter. Huru ofta Fjällryggen afviker från vattendelaren, kan ses hos Makelius. Bland sådane exempel vill jag blott nämna ett, som genom sin märklighet gör alla vidare öfverflö- diga. Kring Muonio - Elfvens källor i Torneå Lappmark afviker vattendelaren först rakt i söder5 ”öfver låg mark *) A. v. Humbot.dt, Geber Gestalt und Klima der' Iberischen Halbinsel. Hertha. jSaS. xv 13. s. 5. **) Ritter, Erdkunde, i Th. s. 70. ***) Waiilekberg, Flora Carpathorumy p. xxxir.---------- îta ut inter Hernœdum et Popradum ne collés quisquam existit. u f) Charlan till Wahlenbergs Hora Carpath, '58 £ och sanka myror” (Marelii uttryck), mot Enontekis och sedan i öster inåt Finnmarken, mellan Enaraträsk och Kemis bifloder. Fjällryggen deremot går rakt i nord- ost, splittrar sig i de snöhöga öarna utanför Altens- fjord, och sjunker i Ishafvet vid Sverholt och Nordkyn. Från Akka-solki invid II af ve t, der L. v. Buch öfver- skådade dessa trakter, sänker sig marken i en oänd- ligt lutande slätt nedåt till Svenska gränsen*), der Vat- (märk!) vattendelningen är, 15 mil från sjelfva Fjäll- ryggen, som sedan af Alten-Elfven genombrytes. tendelaren äger blott af Akka-solki-fjällets höjd, hvilket sednare ytterligare öfverträffas af Jökefjeld ooh Seiland belägne i sjelfva Ishafvet. — Öster om Kauto- keino inåt Kemi Lappmark finnes intet spår af Kölen De högsta osammanhängande Bergkullar här äro blott 1200 fot och utan all ständig snö *1 4. Genom åsigten af alla höjders sammanhang sam- manställas föremål, hvilka äro hvarandra fullkomligen o- likartade, både till sin inre, ,geognostiska, bestånds- del och till sin yttre, physiska, beskaffenhet. Då man talar om en såkallad stor hufvudrygg,1 som sammanhänger från Gibraltars udde förenande Sierra Nevada med Pyrenäerna, och fortsättande genom Cevenner, Vogeser, Jura, Alper, Karpather, Ural, Altai *) v. Buch, Reise s. i3q. **) v. Buch, Reise s. 184. Waiilenberg, Kemi Be4 6 krifning. ***) Wahlenberg, Flora Lapponicat p. xli. r 59 till Asiens OstCap*), utskjutande sidogrenar mellan alla floder, så besinnar man icke, att alla dessa berg-stockar äro hvar för sig physiska masspr, bestämdt åtskiljde från hvarandra till hela sin geognostiska byggnad. Huru orimligt, att t. ex. påstå, att Alpiska granitmassorna flga sin fortsättning i Jurabergens unga kalklager, hvilket skulle sammanhänga med Voges er nas åldriga formation, och som åter i de fransyska kritbildningarne skulle fortsättas ? Likaledes att Karpatherna skulle fortsätta sina uråldriga berg genom Polska kärrens lerjord, Ryska slätternas kalkflöts och Finnmarkens moras till S e v e - r y g- gen, hvars klippmassor man leder genom Norrlands sandiga skogsslätter ned till Bottenhafvet; samt att de flolägriga Vestgöthabergen skulle kallas en fortsättning af Smålands ur-berg, och Taborgets granit utsända genom Kronobergs sandhedar förgreningar till Skånska flötslagren in. m, ? Att uti sådana talesätt vetenskapens sanning uppoffras för en theori, hvilken måtte vara ensidig, då den sätter alla inre förhållanden i en sådan motsägelse till de yttre, — synes mig påtagligt. Man invänder: ”Låt vara att berg-arterna äro olika; sjelfva bergen kunna väl fortsättas och sam- manhänga.” *) Denna origtiga asigt, denna alla vattendelares för-* villande benämning at bergsträckningar och ryggar, är älven antagen i en nyligen utkommen Skolbok i Physiska Geographien, Skolor, hvilka för öfrigt följa sa förträlfli-» ga grundsatser, och just bestämdt söka bearbeta en klar åskåd- lighet, borde väl icke antaga ett system, hvars förvillande grund-åsigt, i första undervisningen nedlaggd, sedan är så syår att bortarbeta och af en hämmande inverkan på framtida, geographisk forskning; 60 Alen hvad som är bsstämdt åtskiljdt, kan ej sam- manhänga: hvad som är af hr ute t, ej fortsättas. Invändes : ”De äro ej skiljda och afbrutna till sitt sin g, blott till sin art.” Men orden sammanhänga och fortsättas nytt- jas ej i en sadan bemärkelse. Man brukar ej t. ex. om tvenne Städer, som äga emellan sig en flera mils läng stenlagd chaussée, kalla den ena staden för den andras fortsättning, icke heller att tvenne stenhus sam- manhänga, blott för att de äga emellan sig ensten- gata. Alla berg och höjder saihmanhänga visst, men på samma sätt som hela jorden sammanhänger. Intet berg ligger nemligen i luften. Men då sammanhänger äfven allting, haf och land, fjällspetsar och dalbottnar m. m. Detta är väl onekligt, men förmodligen för mycket all- mänt för att gifva construction och form åt en Veten- skap. Detta om det orätta af olika beståndsdelars geogn ostiska f o r t s ätt ning. Vi vilja nu visa det orätta i olika fornt ers physiska sammanhang hvilket sker : » 1) Genom sammanställningen af former, hvilka tydli- gen visa sig i naturen vara afbrutna. Sa före- nas Pyrenäer och Alper midtigenom låglandet i Södra 1 rankrike, — så Pyrenäerna med södra Spa- niens bergstockar tvertöfver Castiliens högslätter, sa Schwarzwald och die Rauhe Alp, ehuru skiljde af Torfmåssar *), — sâ Jura och Vogeserne *) V väv : Beschreibung’des Neckars &c. Geosr. Zeitung zu Hertha. 1827. N:q 3o3. 61 afskiljde genom en bred slätt, o. s. v. Med li- ka liten grund sammanbindas Alperna med Kar- patherna, och ännu orimligare Karpatherna med Ural öfver de 200 mil breda Ryska slätterna. Att lata Altai sända, såsom det heter, en gren till Afrika genom Suez, som är en öken af ilyg- x sand, är lika rimligt, som då man tvertigenom det stora Öken-hafvet Sahara förbinder Atlas med Hög-Afrika, eller då man låter de små Ly- biska bergraderna sammanhänga med Atlas, ehu- ru Sahara så tydligen mellan dem utsänder en Öken-arm ända till Medelhafvet vid Syrter- ne*), m. nu 2) Under det allmänna namnet Hufvudrygg samman- ställes i samma kategori den eviga Snö-regionens liflösa trakter med låga, fruktbara, leende nejder, som prydas af blomstrande städer och genomskä- ras af segelbara canaler. Så Aude’s och Garon- ne’s vattendelning mellan Carcassonne och Tou- louse, der Languedoc’ska canalen framgår och der Pyrenäerna skulle stöta till Cevennerna, — så vat- ten delaren mellan Saone och Loire vester onr Chalons, der Cevennerna genomskäras af Canal du Centre vid blott 900 fots höjd, och vester om Dijon af Canal de Rourgogne; • sa den flacka slätt mellan Jura och Vogeserne, der Ca- nal d'Alsace framgår, mer än 100 fot lägre än den närbelägna Bodensjöns yta ; •—• sa de leende nejderna mellan Neufchatel och Geneve-sjön, så ock de blomstrande slätterna mellan Bodensjön och *) Detta sednare är satt utom allt tvifvel efter DtiXÅ Cclla’s R. e s o r. 62 Dorian, så den mangbügtiga vnttendelareh på dë Schwabiska och Frankiska fruktbara slätterna — allt trakter belägna på den stora II u f v u d r y g- gen. Jag vill ej trötta nied flera exempel, utan . hemställer blott, om det är rätt att påstå, att såda- na trakter, som dessa, anses vid Europas topo- graphiska behandling för gemensamma utgångs- * punkter med Alpernas och Pyrenäernas fjäll- massor« 3) Genom detta system blir Gamla Verldens högsta och märkvärdigaste Alp-kedjor ansedde såsom Sidogrenar från en mycket lägre lïufvud- rygg. Då denna följer Berner-Alperne öfver St. Gotthard till Graubündter-Alperne, så blir följakteligen den stora Penniniska Alpstocken från Mont Blanc öfver Gr. Bernhard och Mont Rosa till St. Gotthard, innehållande de högsta Alp-spetsar och väldigaste Snö-fjäll i vår verlds- del, äfvensom hela Tyrolska Alpmassan — blotta sidogrenar. Likaledes blir II i m al a y a -k e d j a n , den högsta i verlden, en sidogren från Altai, som äger af dess höjd« Ett system, der grenarne äro väldigare än stammen ! Systemet besvarar detta sålunda: ”Att många spet- gar, belägna utom hufvud-ryggen, öfverstiga henne i höjd, bevisar ingenting. De äro att anse såsom särskildt upp- skjutande höga pucklar på det allmänna lutande plan, soin sänker sig från hufvud-ryggen.” Detta sätt att förklara saken kunde erhålla något sken, om sådana höga punkter voro några enstaka spet- sar, upphöjande sig på en lägre, mycket liten bas, och således att anse såsom undantag från en allmän re- gel ; men, Helvetiska och Tyrolska Alpkedjorna — un- dantags-spetsar på små låga baser ! — De 400 Sv. mil långa, 50 mil breda, 28,000 fot höga Himalaya- massorna — en puckel, 4 ganger högre ån den ^yggs hvarifrån han utskjuter! — en gren, flera hundrade gån- ger högre än många af nufvud-ryggens punkter ! • 5. îcke nog med att As-systemet sammanställer olikartade, det fr å n s k il j e r vidare likartade. Det sednare blir en naturlig följd af det förra. Länder och trakter, hvilka ligga på samma all- männa högslätt — eller tillhöra samma stupning från ett gemensamt högland — eller utgöra en gemensam slättbyggd vid dess fot —- eller bilda särskilda grupper af bergkedjor, vare sig Alp-trakter eller mindre berg- stockar, •— dylika länder, hvilka, då de någorlunda öf- verensstämma i luftstreck, naturf alster och så ofta äf- ven i ethnographiska förhållanden, onekligen vid all to- pographisk behandling borde sammanställas i en natnr- målning, blifva fjerran åtskiljde uti, genom vattendelar- ne skarpt begränsade, flod-områden, ytterligare sönder- delade i å- och bäck-dalar. Denna klyfning och sön- dersplittring af hvad som i naturlig helhet sammanhörer, intrasslar vetenskapen, ehuru man lofvar att reda den: naturens stora egentliga sammanhang går förloradt ge- nom samma system som — vi vilja ej neka det den rättvisan — just äger naturens sammanhang till sin grundsats; men i likhet med så många andra satser. på höft antagne, utan grundlig insigt tillämpade, fÖrtä- rer den under sin utveckling sitt eget «ändamål. Ett prof på en sådan splittring är den plan för ert physisk-geographisk Beskrifning öfver ett land, som blifvit framställd, med Europa till exempel, att neml. först beskrifva den europeiska såkallade ”stora Hufvud-Ryggen” , börjande vid Gibraltar, sedan alla ”de Sidogrenar som från den utskjuta”, vidare återbörjande vid Gibraltar beskrifva i ordning alla de dalar, hvilka af sido-ryggarne afskiljde, ligga norr om Hufvudryggen, sedan de dalar, som ligga söder om den, och slutli- gen, om utförlighet äskas, efter samma system beskrif- va i ordning de minsta bäckar och ådalar. Vore fråga om en blott och bar hydrographisk beskrifning, så vore visserligen denna plan den rätta, i sakens natur föreskrifna; men icke kan Hydrogra- phien läggas till grund för Orographien, och änntl mindre for p hy sis ka Geographien: vi hafva visat huru oberoende de båda sednare äro af den förraJ att då lägga den förra såsom grund och i dess former inmönstra de sednare , är väl icke ett vetenskapligt för- farande ? — Betvifla måste vi, att någonsin en sann bild af Europa skall uppgå ur detta vatten-skelett, att ett enda rike , ett enda landskap skall framstå i sin san- na egenhet, i sitt total-fÖrhållande. Eller huru skulle Pyrenäer, Cevenner, Alper, Apenniner, Karpather, Do- friner, kunna under denna sönderdelning framstå i sina massor ? Huru Spanska Höglandet och Polska Kärr- landet ? Huru Frankrike med sina Slätter, sina Skogs- och Berg-grupper ? Huru Tyskland med sina Hög-slät- ter och sitt Låg-land ? Huru skola särskilda Berg-stoc- kar blifva åskådliga i sin helhet, sådane som Jura, 65 Vogeserne, Schwarzwald, die Raube Alp, Harz m. fl. ? Ty alla Linder, Schweiz sa väl som Polen, Spanien så väl som Nord-Tyskland, hvimla lika i föreställningen af slingrande, tusen-bugtige, uppstående landtryggar, hvilka med sina otaliga grenar splittra hvarenda physisk helhet och alla vatten rinna mellan dem i skarpa dal- spiltor. Huru olikt naturens stor-artiga vexlingsrika gruppering ! — Föreställom oss detta beskrifnings-system användt på Fäderneslandet. Den Svenska Hufvud- vattudelaren eller s. k. Hu fvu d - ryg ge n afgår från Norrska gränsen söder om Dal-elfven, går nära Vermlands rå, genom vestra Nerike, utmed Bodarne, mellan Tida-ån och Vettern till Taberget, går, efter en stor böjning a! öster i sydvest, följer Laga-åns sida, afbryter i nejden at I*agerhult i syd-ost, och går tvert igenom Skåne till dess östra kust, der den i rät vinkel afbry- ter till dess vestra udde Falsterbo-ref. Öster om denna hufvud-rygg gar allt vatten till Östersjön , vester derom till Nordsjön eller Kattegat. Blott på denna omstän- dighet grundas nu hela södra Sveriges indelning till be- skufning. Enligt naturen af all delning synes likväl, som om den linea, hvilken grundar länders afsÖndring fran hvarandra, sjelf borde äga något bestämdt i natu- ren framstående, och vidare, att hvar och en af de af- skiljda länderna borde äga några från den andra full- komligt skiljda egenheter. Ty hvarföre skulle de an- nars åtskiljas ? — Men nu äger den delande linean, hufvud-ryggen, vanligen blott några hundrade fots abso- lut höjd, innehåller oftast skogsmoar, höjer sig föga ofver de å ömse sidor liggande större sjöar, gör°ingen natur-skillnad, der den framgår, genomskäres vid sjön Viken af VestgÖtha Kanal m. m. Och sjelfva de afde-. lade landerna äga ingen annan allmän olikhet, än att S^ea XIV. i. r 66 det enas vatten flyter från vester till Öster, det andras från öster till vester. Och detta skulle innebära en så afgjord physisk olikhet Î Detta skulle gifva en sä särdeles charakter åt södra Sveriges Öster- och Vester- Land ? — Beskrifningen afskiljer öfverallt trakter, ka i en topographisk teckning just borde sammanhållas: så helaNerikes Bergslag, hela trakten mellan Venern och Vettern, så klyfves den stora berggruppen mellan Ta- berg och Ekesjö, så tudelas först Smålands Dal-land, sedan dess Hedland, och slutligen, på det besynnerli- gaste sätt, Skånska slätterna. — Det blefye ej svårt att visa, att béskrifningen oupphörligt fortgår i samma split- tring, då den afdelar landet efter vatten-systemet och hopställer i samma tafla så olika länder såsom de, hvilka vattnas t. ex. af hela Venerns system — eller af Hjelmarens och Mälarens — eller af Vetterns el- ler af Helge-, eller Laga- eller Nissa-Ans; jag hänvi- sar till Svenska naturen, jag tror mig med säkerhet till den kunna öfverlemna min bevisning. Skulle planen se- dan fortgå, att i all utförlighet efter bäck- och å-dalar beskrifva landet, så går den sa långt, att jag icke läng- re vågar följa. Nästan skulle man våga påstå, att den ma- thematiska vattendelnings-linean, följde-rätt tillampad, icke lemnar rigtigare physisk indelning, än om man dertill använde den Mathematiska Geographtens län va uppkommit. Småningom och hemlighetsfullt skedde det: men det förstärkte sig allt mer, sköt förr okända blad fram i dagen, gick att gjuta en ny skapelse öf- ver jorden. Det synes hafva varit Antikens sinnelag, att i sina åsigter utgå från det hela, det stora, och fin- na allt beroende af det. Den christna anden gaf men- niskorna det förvånande lynnet, att gå ut ifrån sjelf- va det lilla, ringa, obetydliga; men också, att derifrån stiga till det omätliga, det eviga. —• Afven derföre gick den gamla europeiska verlden under , att då den i sina 103 grundsawer började med det kolossala, fanns .eke an mt fedan for den, Bn att förminskas, förströs och do. Den nya stämningen, som älskade att boqa med det I. la, hade ej sedan annat for sig, an att forstoras Den tyd- de p& gränslös utvidgning, ett evigt bestand. Hos . gamle se vi det hafva varit Gadarnes sed att suga ne på iorden till menniskorna, oeh deras öde blef att de förgingos i stoftet. Christendomens tal ar om en pa joi- den född Gud, men som steg till himmelen. Denna betydande olikhot i sättet att vara, i blic- ken öfver verlden, i sjelfva uppfattandet af det gudom- ligas natur, kunde ej undvika att hafva inflytande pu konsten. Vi förbigå det stora antalet af forberedam < arbeten oeh försök under de förmedlande arhundradena, eller Medeltiden. Det sköna stod slutligen fram i ge- stalter, som i den gamla Verlden ej ens 'oro till. Poesien antog den arten, att mera vara privates till vighet och förtjusning. Hennes segrar upphörde smånin- gom att vara stora folkfester. Staten sjelf hade aluut förbund med Prosan och log åt do vitlres lekar, likväl sko- nande, såsom man 1er åt barn. Skalden hämnades; han tog det husliga till sin målning, med förakt for det e- gentligen politiska, och ställde familjens små upptag på det rum, der stat oeh fosterland stralat 1 omgifna af de prydnader som skönheten med vördnad skänkte dem, och derigenom, gjorde dem hänryckande ör io ken. Omfattande, lysande hjeltedikter voro för fordna nationer populära; hvälfningar dånade genom verstakter- na — belägringar, härtåg, fursteslagters spl.ffringnr, och deras familjers lif, såvida de hade polit.sk vigt: med ett ord, det stora lifyet. Hos de nyare gick skill- naden härifrån så långt, att det slutligen nastan^ biet omöjligt att erhålla ämne till ett politiskt epos, savn 104 ii)nn vdlß bli låst af de sina. Men det lilla Hfvet gjor- de sig i stället märkvärdigt ocb kärt. Bomanens tid Lröt in. I början obetydlig, nästan föraktlig genom mycken- heten af dåliga alster, ryckte Romanen omsider i de si- sta tiderna fram till det jätteförsöket’, att vinna rum i sjelfva vitterhetens salar, blifva konst. Den kom att visa sig med den betydelse, att för menniskorna i dessa tider blifva hvad de gamles episka verk naturligt var för dem. Romanens ursprung, blott som Litteratur, går langt tillbaka och är snarare ett mål för gissningar. Den är det österländsk. Deremot, upphöjd till skön konst hos oss, utgör den ett så nytt slag af diktning, att man ej kan öfverse alla dess krafter och syftningar. Cer- vantes anses för den, som gaf konsten stark väckelse åt detta hall, gaf rent begär efter familjmålning. Icke så mycket skedde det derigenom, att personerna uti hans Don Quixote framställas i många husliga förhållanden, och att hans verk bief en föregångare för taflor ur det lilla lifyet; utan i synnerhet, emedan denna djupa satir krossade tycket för den förra tidens fantastiska, icke- rimliga sammansättningar, och tvang konsten, att söka sanning, natur, verklighet. Vitterheten såg sig om, darrande af Don Quixotes gissel, och fann sin räddning i det husliga lifvet, sådant som detta i sanning nn var. en huru skuIIe fami 1 j-1 ifvets målningar kun« na vara Poesie De gamle hjeltarne, det kolossala, erbjuder i sjelf- va sin verklighet, utan idealisering, redan mycket hän- lyckande. Men hvardagslifvet hos oss, der det är ljuft eller intressant för medlemmarne af ett hus, har mora- lisk skonhet: icke derföre äs the tis k. Följaktligen se 105 vi Romanlitteraturen under ett sekel, af fruktan att falla i det öfvematurliga och orimliga, i stället föra ett tri- vialt och platt lif. Den lyfte sig stundom till egenska- pen af Lärorik he t, till sens moral; men icke till sinnlig skönhet Begäret till naturlighet och sans var gifvet. I England tyckes detta med största lugn *) Med sinnlig förstås här ren och adel Sinnlighet. Nå- gon annan, än himmelsk sinnlighet, kan icke hafva inträde i skönhetens rike; men är der så oundgänglig, att skönheten den förutan ej kan vara. Ett ganska stort språkmissbruk har gjort sig gängse, nemligen det, att anse Sinnlighet för synonymt med Orenhet. Sinnlighet är, såsom sådan, hvarken ren eller oren; utan är tillvaron i tid och rum — Gestaltiskhet — Bild. Se härom t. e. Kant. — Sinnlighet är det nödvändiga vilkoret för existens, såväl inre, som yttr*e: äfven tankens object måste, i det ögonblick det uppfattas, vara logiskt sinnligt. En varelse, som är till för en annan, antingen inför Kroppens fattnings-organer, eller inför Själens, kan icke vara det, ulan att hafva (grans, omskrifning, form) bild. — Frågan deremot om Renhet och Orenhet, är nå- gonting helt annat, och beror på hvad slags innehåll man föreställer sig i den sinnliga formem Den sistnämnda är all- deles oskyldig både till ondt och godt. Är bilden himmelsk, så är det väl; är den otäck, förförisk och nedrig, så är det illa; men i afseende på den omständigheten blott, alt vara bild (vara sinnlig), är det hvarken väl eller illa. — Det är en af lidchvarfvets Imfvud-olyckor, alt, genom sin egen smutsigbet och låghet, till den grad hafva förlorat föreställ- ningen om ren och ädel sinnlighet, att den kommit derhan, alt förvexla sjelfva begreppet om sinnlighet med det om orenhet; hvaral man också kommit derhän, att icke hålla för rent annat än det, som vore utan sinnlighet; det abstra- cla, icke-existerande. Slutföljden deraf är ganska naturligt den, att då ej annat anses för rent, än det som icke fin- nes till, så anses något egentligen rent sjelf icke finnas till, hvilken hemliga Trosbekännelse torde vara Pluralitelens, lOG och värdighet hafva utarbetat sig« Richardson, Gold- smith, Fielding in. fl., liksom flera vittra fruntimmer, skänkte allmänheten sansade och i detta fall förträîIliga arheten. I Tyskland gick utvecklingen svårare och lång- sammare. Don Quixotes lia hade icke här huggit så vidt omkring sig. För att roa detta folk, maste ännu ger- na något om spöken, gastar, andar, aningar och sym- boliska drömmar föra det förnämsta spelet. Men den husliga verkligheten vann äfven här sina stora segrar, och fick, t. e. genom Lafontaine, en ansenlig bredd. I Frankrike gjorde väl sedeskildringen lika stora framsteg till det naturliga; men vissa i Söderländernas religion grundade ohyggligheter, klosterintriger, oandligt utförda betraktelser eller lättfärdiga äfventyr voro emellertid ej egnade, att höja ämnet till den sköna konsten^ lätta hem. Ungefär här stå vi vid gränsen mellan det nyare och det nyaste. Romanens öfvergång ifrån trivial och platt sedemålning, likaså mycket som ifrån fantastisk orimlig- het, till värdigheten af konst, är en af de betydligaste händelser, som utmärka denna gräns. Af alla dem, som bearbetat det företaget, att lyfta Romanen till konstverk, är utan tvifvel Goethe den, som först gick målet när- mast. Fouqués arbeten kunna i denna fraga icke näm- nas; hurudana de än ma vara, tillhöra de, i afseende på anden, en äldre tid, då det sköna sällade sig till det fictiva, ej till det sanna. Sådant har utan tvifvel en ästhetisk mening, men det var likväl en drömmande skön- het. Nu var behofvet inne af en vaken, — af him? melsk, förmäld med äfven jordisk, sanning. Detta pro- blem för konsten är oändligt svårare, emedan det sträf- var till föreningen af tvenne ämnen , som nästan i hela den kända Historien stått i eldig kamp emot hvarann: 107 så fiendtUgt, att de af mange ansetts oförenlige. Det är af himmelskt och jordiskt sinne på engång, idealitet och „verklighet tillsammans. På den bana hitåt, som Goethe öppnat, synes den ryktbare Walter Scott lyckligast hafva fortgått. Ingen må dela mängdens lynne, snabb att förtjusas af allt nytt, men lika hastig att glömma, som berömma. Söker man likväl med lugn, hvad som i vittert afseende äi grund- behofvet for vår tid, så äger denne konstnär säkert rätt till vår beundran, utan att förgudas genom Charakteren af oinskränkt fullkomlighet, hvilken kanske kommande tider genom ädlare verk torde jäfva. Men han har vo- tât skänka allmänheten sammansättningar, som intaga, emedan de gå till tidens djupaste önskan ■ önskan af skön idealitet, förenad med kraften af ren sannolikhet. Äfven underbarheter kunna framträda, men tonen, hvaii de låta höra sig, gör att det gar förträffligt an. Han framställer menniskor och händelser rimliga, utan att vara af en utnött skildring: ästhetiska och äfven ovanliga, utan att befinna sig i en så aflägsen region, att man på jorden ej begriper dem. Visserligen maste man sakna ett visst stort element hos honom -—• men hvar fin- nes det? På en så beskaffad stråt, som den nü öppnade, kunde man emellertid hoppas, att engang komma till det stora mål i konsten, der anblicken visade jordisk hållning, stränghet, natur, en viss inre organisk correkt- ket: — men allt bestråladt af en deröfver gjnten him- mel, ïcke kan romanen vara det enda slag afvitteihet, som äger att utföra föreningen af idealitet och verklig- het. Men den har vunnit en punkt, hvarifran den visar 108 konstnären och menniskan utsigten till biläggandet af dessa ämnens strid. Klart är, att då man talar om den Nya och om den Gamla tidens konst, stå charaktererne af dem i det hela såsom tvenne kontraster emot hvarann, såsom inro och yttre. Man måste derföre med största omsorg och nog- grannhet gå till väga, när man vill tala om en alldeles ny vitterhet, sasom om en egen och sjelfständig konst. Ty, för att vara sådan, måste den ej hafva samma all- männa hufvudbeskaffenhet, som hela den nya konsten eger, ända ifrån den revolution i kulturen, christendo- men verkade, och som gjorde allt för menniskan öfver- vägande till ett inre, till motsatts emot antiken. För att vara i sanning ny, sjelfständig och egen, måste den ej mer vara en relativ kontrast: den måste vara ett steg till. Ett sådant kan icke innebära annat, än förenin- gen af inre och yttre , efter dessa begge förut gjort sig gällande såsom skilde genom Öfvervigter åt hvart sitt håll, gjort sig intressanta såsom stora Hemispherer i konsten. Nu står för menniskorna frågan om en intres- sant helhet: — om inre mensklig själskönhet, himmelsk imagination och evigt förnuft, i förening med yttre natur- skönhet, objektiv fantasi och korrekthet. Man kan ut- trycka det med andra ord, både djupsinnigare, klarare och bättre; men man kan icke mena något annat. Lik- väl hänger detta begär i konsten noga tillsammans med den brytning, som synes arbeta i hela den europeiska bildningen. Andamalet här kan icke vara, att fördjupa sig i spå- dom om hvad som än icke är, men att söka anvisa från hvilken punkt konsten nu synes utgå, for att inträda i en ny period, till skillnad ifrån de punkter, der konsten 109 ej annat ar än stillastående eller tillbaka» g a e n d e. Om uppkomsten af en helt ny Vitterhet har varit ta. let, både i vårt land och i främmande. Man hade önskat en omfattande grundsatts för att skilja den ifrån den näst- förflutna , som var godkänd i sjuttonde och adertonde seklerna. Allmänna meningen om den nya vitterheten var, att dermed förstods den dragning till religiositet, fromhet och mysticism i Poesien, som befanns i ett stort antal nyare arbeten. Ar denna i sahning den vitterhet, hvarom man vill tala, och hvilken man vill urskilja ifrån den föregående godkända, så ligger grundsattsen öp- pen, som bestämmer både hvilka arbeten tillhöra den, och hvaruti den skiljes ifrån annat. Det skönas före- ning med det religiösa är ett kort namn derpå. De män, hvilka i scdnaste tider bearbetat konst med af- seendc på en sådan förening, äro för väl kände, att be- höfva uppräknas. Lika bekanta äro namnen på dem, som in- eller utrikes äro att betrakta såsom anförare för den äldre godkända vitterheten. Beundran eller aktning tillhör oss att glädjefullt gifva åt hvar och en, allt efter den kraft han utvecklat; åtminstone kan man nu hafva hunnit till den anmärkningen, att genom tadel eller beröm säger man om en person eller sak alldeles in- genting. För att göra det, fordras endast ett enkelt och rättvist bestämmande, ”af h vad hvarje sak egentligen är.” Det synes då, att i den föregående, godkända vitter- heten hade man icke så mycket sträfvandet, att i konst bilda skönhet och religion tillsammans. Visst valdes för poesien bland annat också andeliga eller religiösa före- måj för behandlingen, på samma sätt, som andya ämnen J10 upptogos; men detta innebär icke en allmän och full- ständig sammangjutning af gudlighet och ästhetik. Då i fjortonde, femtonde och sextonde seklerna de Gamles verk småningom hade framträdt ùr deras mörka gömmor, samt allmänt begynte kännas och värderas, så synes för de tvenne derpå följande århundraden det ideal naturligt hafva sväfvat, att tillegna sig och söka efter- göra en sådan storhet: att, med begagnandet af antikens vittra former, i dem sjunga sina egna förhållanden , eller ock härma icke allenast formen, utan äfven tag-a sångens sjelfva innehåll ifrån de gamle. Medeltiden skulle så till vida nödvändigt vara mera originell och blott dikta efter egen ingifvelse, som de gamle då voro okände*). Lika naturlig var hänryckningen för dessa mönster, när de engång voro upptäckte; och det är ej att fördunkla sjuttonde och adortonde århundradenas ära i Frankrike eller andra länder, utan för att närmare nuancera taflan af dem, som de böra kallas de härmande seklerna. Huru detta lyckats, och till hvad höjd det ens kunde *) Märkvärdigt är, att på sjelfva gränsen emellan Medel- tiden och den Nyare, stå snillen, som i vittert afseende tyc- kas hafva tillegnat sig skatter ur tvenne verklär. De hälla ena handen i mörker, den andra i ljus; och blifva för oss, som merendels sakna antingen det ena eller andra underfulla ge- stalter. Hvarken bort i sjelfva medeltiden, eller sednare in i våra sekler syjias charakterer, sådana som Cervantes, Cal- deron, Shakespeares, Tasso — —- — . Dessa visa sig i‘be- sittning af deil till förvånande productivitet och originella skapelser drifvande värme i själen, hvilken var de dunkla- re, trognare tidehvarfven så egen: men tillika af en förstånds- kraft, kännedom af menniskan och verldens sannare förhål- landen, som omkring Reformationstiden kastade? sitt sken öf- Ver Européernas sinnen, äfven i de länder, der Kalholieis- inen icke af svors.- ill lyckäs, är en annan fråga. Emellertid är det alltid en vigtig period, son» inträder kortare eller längre tid i ut- vecklingen såväl af Individuen, som nf hela tider, ”da man imiterar.” Genom imitationen vann man väl icke här, att skrifva som antiken, emedan man icke dessmindre aldrig upphörde att i grundlynnet luta öfver till reflexion, inåt gående riktning och ton. Det var emellertid betydelsefulla läroår. Om menskligheten här icke vann så mycket genom att få insamla utmärkta fruk- ter, ypperliga egna alster i vitterheten; så vann den i stället stor kritik. Den lärde att skarpare bedömma och tukta sig sjelf, genom att ständigt hålla de gamle för ögonen. Med andra ord, dessa seklers egentliga for- tjenst var Negativen. Men, om det var begripligt, att tidehvarf skull© ännas med fallenhet för härmning, vid anblicken af så- dana verk, som de gamles; var det lika naturligt, att man ej kunde stadna vid den. Man Växer upp engang, om ej 'till sjelfständighet, åtminstone till önskan efter den. Kritiken ensam fyller ej heller humanitetens behof. För- ödelse kan vara god; dock är det angeläget, att den efterträdes af en sannt lifvad skapelse. Det båtar till en tid, att lefva i oupphörligt dömmande, jäfva allt om- kring sig och vara en förnekande ande. Men menni- skans rot är, att längta efter ett positivt; man vill omsider hafva något verkligt, att djupt och varmt alska. sjelfständig och positiv skapelse i vitterheten kunde lik- väl ej komma i fråga, förr än grundligare philosophi, religion och politisk frihet hunnit så långt, att hela det menskliga lefnadssättet öfverhufvud mognat till sjelfstän- dighet. Konsten är lifvets blomma; den kommer såle- des efteråt. Knoppen öppnar icke sin ros, förr än vid slutet af den uppvuxna stängeln. Det allmänna krafvet af sjelfständighef hade hos de civiliserade Europeerne vid slutet af adertonde och bör- jan af nittonde århundradet kommit till en så farlig spänstighet, att det började revolutionera, icke såsom förr i partier, utan universelt. Timmen var då slagen för härmningens slut, såväl i konst, som i vetenskap och politik. De tusende orättvisorna emot allt sär skil dt begynfe, af det skälet, att man sökte en stor allmän rätt- visa. Man förkastade, bespottade : man önskade, hoppades, anade, och gjorde otaliga försök till nya skapelser. Också var väl ej den egentliga inre meningen så förstö- risk, som den förekom i sina yttringar. Man misstar sig, om man anser revolutionernas utbrott till hufvudsaken hafva varit en förödelse-akt. Den allt upplösande kri- tiken — det på alla menskliga institutioner, tänkesätt, känslor och konstformer tärande klandret, ligger till sin egentliga verksamhet före revolutionen; det hade i tysthet arbetat under sekler. Men det efter all kritik och negation nödvändigt inträdande eldiga begäret efter skapelse af något positivt i stället för det förkastade, var hvad som hufvudsakligen utgjorde revolutions-utbrot- tet. Visserligen förstörde det; men egentligen för att få rum att skapa. Likväl har man icke det nya, i samma Ögonblick som det äldre är lemnadt. Sedan det lågande begäret förderfvat hvad förr fanns, kom man att befinna sig uti en ställning af — hunger efter något — chaos*), hvil- ket kan gälla som Charakteristik på de sista decennier- na. Under detta chaos i vitterheten, som i annat, gjor- des naturligtvis alla försök, att ingå föreningar, ämnen och Chaos betyder ursprungligen status hiscens: ett ga- pande tillstånd, hvaruti Universum fordonj ansågs liafva befunnit sig, då icke Något fanns. 113 matierer emellan, på det att åtminstone någonting måt- te bildas. Bemödandena i dessa afseenden harman, ef- ter sina olika synpunkter, än kallat föraktliga, än farliga , än berömliga : rättast sagdt hafva de varit ingenting annat än oundvikliga. Ty uti intet kan menskligheten ej qvarblifva. Att härma var icke mera möjligt, da man en gång kommit att stå på begär till egenhet och sjelfständighet*); hvilket ej nu var någon spridd indivi- dus tanklösa högmod, utan tidehvarfvets brinnande ön- skan. Hur fann man då ett eget och nytt? Genom skönhetens försänkande i det religiösa, sökte (såsom förr är anmärkt) ett stort antal författare gifva den skeppsbrutna, sväfvande Vitterheten en ny bildnings- form, en fast grund till ny uppblomning. Ilär inträffa tvenne fall. Det reli g i ö sa kunde vara det allmänt christliga; det kunde också vara det enskildt fo- sterländskt religiösa, hemtadt ur landets fordna my- ther. 1 förra händelsen uppkom en mystisk vitterhet, ej utan tycke af katholicism : den skänkte först Tyskland ett be- tydligt antal arbeten, och man minnes likaledes huru den uppträdde i Sverige. I sednare fallet, då det skö- na skulle sammansmältas med landets fordna gudomlig- heter, sökte man gifva folket en ännu mer egen poesi. Patriotismen eldades, och vitterheten har i denna form gjort sig synnerligen väl känd uti vårt fädernesland ge- nom trenne utmärkte män. Älskvärdast, och måhända *) Visserligen ser man ännu en och annan härtnare; men likasom imitationerne tyckas hafva tillkommit under inflytel- sen af Författarens ledsnad åt företaget, så hafva de ock i sin ordning haft samma inflytelse på Läsaren. Svea XIV. i. 8. Ill nyttigast var hela det sednare stråfvandet, när det utgick i sjelfva folket att samla de ännu hörbara ljuden ifrån långt förflutna tider, då skönhet och fromhet ännu an- dades ur samma bröst. Ett sadant samlande är af en egen märkvärdighet. Huru befinner sig den enskilda menniskan, då hon står vid randen af en stor olycka, eller vid en nödvändig förändring i sitt väsende? Med djupt vemod kastar hon blickarne tillbaka på sina fordna stunder af skönhet, andakt, hjeltemod och ren frid — och hon stärks. Så gör ock ett Tidehvarf, när det sönderbrutits i allt hvad det förr egde, när det vankar redlöst på ett fruktansvärdt haf : — det samlar med trå- nad' och tårfull fröjd sina äldre bättre minnen, och hem- tar sig dcraf till vidare kamp. En helig återblick stärker tiden, men är dock ej sjelfva det framåt gående, hvaroin Tidens fråga är. Försöken af det skönas sammangjutning med det religiösa synas i båda fallen ej vara ett verkligt steg framåt, utan äro dyningar eller eftervågor, hvarmed en längesedan framfaren poesi ännu hemlighetsfullt siar in på oss. Dessa försök kunna ej undvika, att innebära ett tillbakagående, med eller utan vilja. Skönhetens och religiositetens förenande är en huld idee; men den kom blott på besök till oss, den står hema i Rafaels och Tassos tider, ja ännu längre bort i legendernas — den förlorar sig i den sannt (icke eftergjorda) romantiska fan- tasiens ålder, när det utgjorde sättet, att endast tro. Det böra vi än! säges det. Men den frågan är qvar: kunna vi det nu ? — Denna slags sammangjutning står för våra dagar såsom ett poetiskt minne, det är en välsignan- de blick bort på en ifrånseglad, förlorad ö. Vi äro nu ute på hafvet, vinden blåser åt ett främmande håll: vi kunna ®e tillbaka, men ej mer komma dit. lis Saken tycks vara följande. Man har blifvit Vafi att taga det sköna såsom ett factum, såsom något gifvet, hvarmed man sedan vill sammangjuta än religiösa ämnen, är philosophiska — än para den med qvickhet, än med något annat. På detta sätt misslyckas det, eme- dan skönheten icke är någonting tagbart : icke är sådan, ”att man kan fatta och förena den med ett annat.” Den är, deremot, ett ständigt uppkommande, hvars natur visar sig vara att fly och draga oss efter sig; men ej så, att vi kunna draga det efter oss. Tvenne andra elementer, deremot, kan menniskan taga och sam- mangjuta: det är, helig och stark sjelfbestämning i vil- jan (rätt godhet), samt ett klart omdöme. De begge utgöra förenbara och tillsammans genererande ämnen; äro de enda hufvudvilkoren för humanitet. Dem skola vi söka att förskaffa oss, vi äro ej annars bildade. Hos en charakter, der de två äro harmoniskt förenade, upp- springer Skönhet i själen såsom ett tredje; osökt, men som gaf sig sjelf, emedan det aldrig kunde tagas. En skön själ — och endast den —alstrar sköna saker, så i vitterheten, som i hela lefnadssättet; den gör så, emedan den icke annat kan. Och endast en skön själ kan vara rätt receptiv; kan djupt och ljuft fatta hvad den andra frambringat. Endast de kunna sägas rätt älska hvarann. — Men, om sällsynheten af föreningen mellan rätt Godhet och äkta Omdömesförmåga gör, att man kan påstå bildningen nu ibland oss vara ganska klen, oaktadt all flärd och allt sken ; så är det lika litet att tänka på någon skön konst i stor mening, så länge rå- het i hemlighet är hvad som öfverhufvud i alla kretsar hexrskar. Den under do sista decennierna omtalade nya vitter- heten förekommer behagligast, när den anses for hvad 116 mIL i H < I' 1 den är, för en suck efter det fordna religiösa lif, då en verklig tro utgjöt sig i ideala taflor. Den är så till vida af t i 11 b a k a g å e n d e halt. Den äldre god- kända vitterheten, när och om den binder sig vid vissa till ofelbarhet upphöjda mönster, kan sägas vara stilla- stående. — Hvad vi deremot anmärkt om Romanens upphöjande till konst i sednare dagar, är visserligen ej heller att anse för en hel och sjelfständig ny vitterhet, men förekommer dock som en aning derom, och torde vara den punkt, hvarifrån vitterheten med mera säkerhet utgår ett steg framåt. Om ett sådant steg kommer att ske, kan det väl ändock ej vara blott roman - konst. Detta vore en inskränkthet, som vi ej våga antaga, ehuru vi ej icke tillåta oss några gissningar hvarken om vid- den af en ny vitterhet, eller om den ens skall uppträda. Möjligt kan ju vara, att aldrig en i sanning ny 1 och verkligt egen skön konst står för oss att vänta? ! t Möjligt är, att allt skall fortfara så, som det är och va- nt: blott uttömma sig i skilda färgspel och variationer? Om så är, då må alla aningar tystna, och ingen önskan spänna sin djerfva vinge mot framtiden. — Jorden bär då inga rosor, som förr ej varit sedda. C. J. L. Almqvist. ÖFVER DEN NYARE FRANSYSKA PHILOSOPHIEN *). Förstå artikeln. Inledning. Reformationen. Descartes. Empirismen. iSxle Seklets Upplysning. Revolutionen. Neo-condillacismen. Ty- ska Litteraturen. Spirilualismeut Skottska Skolan. Ecleclis- mens första gestalt. I bland de fa märkvärdiga och betydelsefulla företeelser, som den Pbilosopbiska Litteraturen har att uppvisa uti en tid, då sambällslifvets vidtulseende brytningar taga menniskans hela sinne och kraft uti anspråk, och de dervid fastade farhågor, eller förhoppningar tillbakaträn- ga hvarje rent theoretiskt intresse, torde med skäl böra räknas den allsidiga rigtning, som Speculationen uti våra dagar antagit uti Frankrike. Det vigtiga, och intressanta uti detta phtenomen synes icke sa myc- ket ligga uti nyheten af den anda och den method, som utmärka denna såkallade Eclectism, som icke mera *) Ursprungligen ett fragment af ollenlliga föreläsningar, hvilket dock det trånga utrymme, som här medgifvits, tvungit Förf, alt uti sammandragen form meddela. Den dejaf ökade svårigheten, att med det vetenskapliga innehållet förena tid- skriftens fordringar af en populär framställning, torde latt inses af den upplyste Läsaren. 118 uti do talunde ove4ersägellga bevis, som densammas fram- trädande uti denna tid och hos detta folk, innehåller, på Bildningens, trots villfarelsens, bedrägeriets, inskränkt- hetens ögonblickliga triumpher, trots de lössläppta drif- ternas och lidelsernas hämmande kraft, slilla, men oemot- ståndligt fortgående verldsmagt. Det mest förvånande åter deruti/är den uppenbara motsägelse, hvaruti denna uni- versella syftning synes stå med det Fransyska lyn- net, samt den ytterst ensidiga utveckling, som under seklernas lopp samhållslifvet gifvit åt Nationens intel- lectuella och sedliga krafter, och hvaraf ännu den rå- dande sinnesstämningen och lefnadsarten, ehuru i mildra- de drag, bära prägeln. — Det är måhända denna för- våning öfver det oväntade och sällsporda uti detta phæ- tiomen, som mera än något annat vållat de stridande om- dömen, som blifvit fällda öfver dess värde och dess be- tydelse, idet man än uppskattat denna Fransyska Eclec- tism såsom en af nyare tiders mest lofvande, speculativa upptäckter, ja sasom ett högst väsendteligt epochgöran- de moment uti den menskliga Odlingens historia; än ater icke velat betragtat den annor lunda än såsom en glänsande meteor, hvilken, ehuru den för ögonblicket slår åskådarens blick med häpnad, dock till följe af sin flygtiga natur, ej förtjenar någon närmare uppmärksam- het och djuparo begrundning. Om de politiska händelserna för dagen, och den förvirrande, eller rent af förlamande inflytelse, som des- sa redan utöfvat på den återvaknade vetenskapliga andan inom Frankrike, om i allmänhet ett Nationallynne mera mägtigt af ögonblicklig Öfverspänning, än af en lugn, ihärdig besinning, mera hängifvet åt det verksamma lif- -uU sojJ, än åt den stilla forskningens anspråkslösa 119 mödor, synas bekräfta den sedn^e tiglon ; sa talar Philosophions slumrande, eller formalistiskt forstelna- do tillstånd uti dess egentliga hembygd, Tyskland, och dess bchof af friska, onötta speculativa krafter, hog- liudt för de ljusa förhoppningar, son« den uteslutan- de beundran för allt hvad, som kommer från den poli- tiska pånyttfödelsens land, är så benägen att fasta vid den nya fransyska Philosophien. För dessa forhoppmn- gar talar ej mindre den erfarenhet, att just dessa sam- hällets kritiska brytningar icke sällan uppkalla uti sjä- lens innersta domnade eller oförsökta krafter, att nya förhållanden väcka förut okända betragtelser, föranteua djupare blickar uti mensklighetens natur och bestäm- melse, och att de, jämte de föråldrade fördomar, hota- de sanningar för försvaret af sin helgd, nodga till en djupare begrundning af sin betydelse. En snar tid torde säkrast upplysa, på hvilken dera sidan sannm- gen är belägen. Den skall visa, huru vida denna 1 hi- losophie, ifall den öfverlefver den första mg«fvelsens enthusiasm och nyhetens tjusningsmagt, i någon man mag- tar lösa sin uppgift, att blifva ett alla de okiga < yste- merna, såsom ensidiga och ofullständiga — och dmgenom falska — föréställnir^ätt, uti sin allsidighet omfattande, och dermed renande och fullkomnande Philosophie ; eller huruvida den sjelf är en ny, lika exclusiv och oful stän- dig ensidighet , och således i afseende pa den sjelf det Eclectiska förestälningssättet finner sin närmaste an- vändning. Med nil undergifvenhet under framtidens dom anse vi dock uti de skiljagtiga omdömen, som framkastats öfver densamma, och hvilka icke sällan förråda en na- stan fullkomlig obekantskap med dess egentliga mneaall och syftning, en tillräcklig anledning vara gifven Ull en 120 sorgfälligare undersökning af detta ämne frän vetenska- pens ståndpunkt. Det synes så mycket mera förtjena en sådan, som de revolutionära phænonienerna uti den Fransyska Philosophien, och den derpå grundade bild- ning, yttrat sig nästan liktidigt med vidtutseende, vä- sendteligen likartade, skakningar uti den Sköna Lit- teraturens och Konstens område; och som de till och ined ifrån den vetenskapliga forskningens eller den blott ideella verksamhetens område sträckt sig till det practi- ska lifvets oroliga skådeplats,, hvarest uti den våldsam- ma slitningen af de hvarannan missförstående och bekäm- pande partimeningar, det eclectiska föreställningssättet re- presenteras af den politiska vishet, hvilken , på en gång allsidig och moderat, förmenar sig, att omfatta, och der- med försona och rena ytterligheterna af en abstract, i tomma förstånds-bestämningar stelnad Liberalism, och en tanklös, vanans och godtyckets tillfällighet hyllande Subjectionstheorie.—Da till följe af detta sammanhang denna Philosophie — hurudan dess halt för öfrigt må va- ra — tillkännagifver en genomgripande brytning uti bild- ningen och sinnesarten hos en af Europas mest tongif- vande Nationer, har densamma ulan tvifvel anspråk på en verldshistorisk betydelse. Att söka utreda, i hvad man detta anspråk är grun- dadt uti denna Eclectisms innersta väsende, uti den, giundtanka, hvarifran den utgår och det resultat, hvar- till den förer, och att således upplysa, huruvida med densamma är nagot väsendtligen vunnet för hela den Europeiska Civilisationen , eller huruvida vinsten måste inskränkas till en lofvande förändring uti den Fransy- ska Bildningen; det skall blifva föremålet för denna korta Afhandling. Oss undgå icke de stora svårigheter, som mota en granskande exposition af något visst spe- 121 cielh moment utl Philosophions Historia, särdeles om delta moment ännu icko kommit till sin fulla utveckling. Dessa svårigheter ligga dels uti det innerliga oupplös- liga sammanhang, hvaruti hvarje särskildt partie uti Spe- culationens stora Epos står med de öfriga, hvarje sär- skild länk uti mensklighetens bildningsprocess metl hela följden af de föregående, och den deraf lätt uppstående frestelsen att vid behandlingen af det utbrutna frag- mentet lockas långt utom det valda ämnets gränsor; dels uti de fordringar af episkt lugn och ostörd likstämmig- het eller framställningens objectivitet, som man vanligen och med rätta gör sig utaf en Philosophions häfdateck- nare, under det man å andra sidan äskar af den kri- tiska skildringen, att den skall vara genomträngd af en fullt afgjord, klart uttryckt philosophisk öivertygelse. — Vi hafva dock så mycket mindre låtit oss afskräckas af dessa svårigheter, som med vart ansprakslösa försök vi blott velat förbereda, eller föranleda mera grundliga och mera omfattande undersökningar, än som tillhöra måttet af våra inskränkta krafter, och mahända äfven be- stämmelsen af en tidskrift, och vi för ölrigt lika litet ämna bakom ett sken af speculativt lugn och en opar- tisk mångsidighet dölja den egentliga Charakteren af var åsigt; som vi med afgörande domslut skola bemöda oss, att påtvinga andra densamma, såsom den enda saliggö- rande trosläran. , ... „ ,, —-, Den som med en uppmärksam, af fördomar oför- villad, blick genom tidehvarfven följer den Fransyska Bildningens gång, kan icke undga att upptäcka, sasom ett densamma från de öfriga Europeiskas Nationerna ut- märkande grunddrag, den monotona charaktcr, som den- samma under sin egentliga blomstring, trots den sken- bara mångfalden och rörligheten af dess gknsandc före- teelscr, i sitt inro väsende, nästan oförändradt bibehållit. Då nämligen do öfriga Nationernas cultur-tillstand, så vidt detta, så väl uti Litteraturen, som uti det allmänna tänkesättet uppenbarar dig, framvisar bestämda, mer och mindre täta, skiftningar, än af en herrskande reflexions skärpa och formalistisk stränghet, än utaf den nyktra phænomenologiska iagttagelsens öfvervigt, än utaf en consequent Scepticisms förstörande inflytelse, än utaf en mystiskt religiös intuitions omedelbara ingifvelser o. S. v.; så finner man uti den fransyska bildningen en en- da genomgående grundton, med nästan fullkomligt ute- slutande af de andra. Det är en mer eller mindre de- ciderad, mer eller mindre consequent, mer eller mindre vetenskapligt anspråksfull Empirism, som beherrskar den- samma, och ur hvilken alla dess öfriga egenheter ytterst måste förklaras. Denna Empirism yttrar sig uti alla de- lar af den vetenskapliga odlingen ; uti dess egentliga grundval: Philosophien såsom en åsigt, hvilken inom den sinnliga erfarenhetens trånga gränsor inskränker kunskapens natur och bestämmelse; och i sin consequens fullkomligt förnekar möjligheten af all annan erfarenhet — uti den yttre Naturforskningen , herrskar den enväldigt såsom en experimenterande och theoretiserande Atomi- stik; uti Digtens och Konstens område, beröfvar den det skona sin ideella, öfversinnliga betydelse, och der- med äfven sin sjelfständiga charakter; och intränger slut- ligen såsom Naturalism och Materialism uti det allmänna tänkesättet och sederna, tillintetgörande den öfvertygelse om en öfversinnlig tingens ordning, om en högre mennisko- slägtcts bestämmelse , hvilken åt det religiösa medvetan- det gifver sitt innehåll, åt den sedliga handlingen sin hög- sta sanction. — Om äfven andra kunskapens former el- ler speculativa ståndpunkter icke alldeles sakna sina re- presentanter uti den Fransyska Litteraturen, så stå dock 123 dessa såsom enstaka phænoniener, beröfvade allt sam- manhang sins emellan, och allt sammanhang med det hela af nationens vetenskapliga lif; såsom spridda strålar af en renare flamma, hvilka af brist på en gemensam bränn- punkt ej äga någon lifgifvande kraft. Vanlijren har man försökt förklara denna egenhet o W Titi den fransyska civilisationen, denna besynnerliga inskränkthet uti en upplysning, hvars fackla så länge kastat sitt sken öfver hela det öfriga Europa, ur na- tionella grunder, ur en öfvervägande ytlighet i sjelfva na- tional-lynnet, en uteslutande hängifvenhet at sinneverldens växlande företeelser, åt den lägre vid de yttre intryc- ken och subjectiva syften fastade reflexionen, således åt den analytiska theoriens blott phænomenologiska be- stämningar, åt den comparativa klokhetens beräkningar, åt fåfängans och egenkärlekens njutningår o. s. v.; med ett ord ur en individualitet, uti hvilken en liflig och klar sinnlighet, ett nyktert, stundom skarpt, de gif- na föremålen bearbetande förstånd, samt en pa tin- gens yta spelande qvickhet äro de öfvervägande fac- torerna, under det en djupare känsla af det oandliga i menniskans natur och bestämmelse, medvetandet af de gudaburna ïdeer, förnuftets och phantasiens i och ge- nom dessas utveckling skapande kraft, med alla de sinnets och snillets egenskaper, som derur härflyta, om icke saknas, åtminstone icke uti sin sanna styrka och uti sitt harmoniska förhållande till de öfriga Annas. Ehuru visserligen uti sträng mening, eller inför begrep- pets domstol, genom en dylik psychologisk hänvisning, det nationella lifvets phænomener lika litet äro genetiskt eller på speculativt sätt utvecklade, som den enskildta menniskans tanke- och handlings-sätt äro verkeligen (ic- ke blott forutell-t) förklarade ur det naturliga förhållan- 124 det af de själsförm Ögen heter, hvaraf dess psychiska organism vanligen tankes componerad; sä är dock denna förklaring så vida gültig, som den hvilar på an- deliga grunder, och icke till yttre, empiriska, abstract- physiologiska, formellt-politiska o. s. v., förhållanden tager sin tillflygt. Eller, med andra ord: så vida som den vetenskapliga bildningens och särskildt Philosophiens tillstånd hos hvarje Nation fullkomligast uttrycker dess charakter, eller är den högsta, mest adequata uppen- barelse utaf dess andeliga individualitet; har man rätt, att uti dennas ursprunglighet och successiva utveckling uppsöka anledningarne till Culturens skick under ett visst tidehvarf. Man bör vid denna härledning blott icke förbise det reciproca i detta förhållande, eller det infly- tande, som mägtigare snillen eller culturens högsta repre- sentanter utöfva tillbaka på den nationella individualite- ten; äfven som man icke må lemna ur sigte dennas bestämmelse såsom particularanda, eller såsom från en viss sida representerande och utvecklande mensklighe- tens idé ; och till följe deraf stående uti en organisk, förbindelse och växelverkan med de öfriga mer och mindre ensidiga framställningar af samma idé. Det är ur denna synpunkt, som vi anse denna Em- pirism böra bedömmas, hvilken, under hela den moder- na Bildningens period beherrskande Frankrike, föregick, och uti sin ytterlighet föranledde den Eclectiska philoso-» phien, och åt hvilken man, för att på ett genetiskt och tillfredsställande sätt kunna förklara de drag som utmärka denna sednare, måste egna en närmare uppmärksamhet. Det är äfven i Öfverensstämmelse med denna synpunkt, som man uti tvänne väsendteliga förhållanden uti Fransyska Nationens intellectuella utveckling, torde böra söka för- sta anledningen till uppkomsten och fortvaron af ett fö- 125 reställningssätt, som visserligen är så gammalt som den menskliga odlingen, men som dock alldrig och ingen- städes i denna exclusivitet och denna consequens funnits. — Dessa äro : Reformationens blott negativa in- verkan på nationens sinnelag och bildning, samt den sväfvande, nästan tvetydiga Charakteren af den 1 hiloso- phi, som uti vetenskapligt hänseende fullbordade Re- formationen för Frankrike. I det l rotestantismens Liia utan svårighet spridde sig till ett land, hvarest den verlds- liga magtens fortfarande opposition emot kyrkans an- språk hade försvagat hierarchiens förmåga, att fjettra tankan och qväfva forsknings-begäret, men densamma dock uti sin Calvinistiska, för den fransyska Charakteren ge- nom den fatalistiska syftningen revolterande form ej knnde vinna allmännare inträde, ej heller göra sig gäl- lande såsom erkänd lands-religion, sa blef ock v eikan pa det allmänna föreställningssättet mera négatif än positif, mera förstörande än uppbyggande. Den .bidrog att under- gräfva Religionens subjectiva basis, i det den för ljusare hufvuden blottade ihåligheten och villkorligheten af dess dogmatiska, på auctoritetstrons grund uppförda byggnad, utan att de dock förmådde tillegna sig den nya Lärans positiva resultat eller den renade ideen af det Gudomliga. Väl fann hos ädlare sinnen, hvilka katholicismen ej mera tillfredsställde, den religiösa känslan en tillflygt under formen än af den ohycklade fromhetens rena moral, än af en svärmande phantasies ljusa skapelser. Alen dock föi- bereddes hos den stora mängden af de upplystes smånin- gom den sinnesstämning, som i känslan af sin frihet förklarade icke blott katholicismen, utan all positif Reli- gion såsom en ofrihetens dyrkan öppet krig, och genom denna fiendteliga rigtning emot det Gudomliga , eller det allmänna och nödvändiga uti tingen, åter banade väg för ett föreställningssätt, som uti sinnlighetens skenverld såg all verklighet: till dess skiftande företeelser inskränkte kunskapens hela innehall ? och uti den förståndiga tillfreds- ställelsen af dess intressen tecknade den sedliga verk- samhetens mal; med ett ord, för en sensualistisk åsi^t ut- af menniskan och hela lifvet. När efter Reformationens crisis Cartesii Philosophie, genom uppvisande afsjelfmed- vetandets princip, fullkomligen upplöste de bojor, hvilka dogmernas magt och den Scholastiska formalismen på- laggt mennisko-anden, och sökte återgifva ål forskningen, sa till innehall, som form, dess vetenskapliga sjelfstän- dighet; så var det mera den Scepticism, hvilken bildar utgångspunkten och utlafvar en pberoende och conse- quent method, som i denna philosophies fädernesland vann bifall, och på bildningen och det allmänna tänke- sättet utöfvade någon verkan; än det sträfvande till Ide- alism, som utmärker den Cartesianska Metaphysiken. Det idealistiska elementet deruti var för mycket orenadt utaf dogmatistiska föreställningar, och såsom sådant för strängt stridande emot den en gång fasställda sjelfmed- vetandets princip, för att kunna föra till en högre, en mera andelig, verldsåsigt. Väl erhöll detta system en speculativ utveckling i det följande, å ena sidan genom Malebranches mystiska Spiritualism, och å den andra ge- nom Spinozas realistiska Pantheism. Men huru skulle föreställningssätt, som, hvar på sitt vis, stodo i för öp- pen strid med den väckta känslan af personlighet eller subjectiv frihet, samt med anspråken på sinlig evidens och praetisk användbarhet, kunna bana sig väg uti de fran- syska sinnen? Den spiritualistiska utbildningsforrnen fann visserligen här och der varmare anhängare, och fram- trädde i det följande, under åtskilliga nuancer (Poiret, lenelon); men det fiendteliga förhållande, hvaruti Mysti- cismen, eller det omedelbara medvetandet af det Gudom- liga sasom det enda sanna, måste komma till öfrig mensk- 127 lig eller medelbar kunskap, såsom inskränkt till det sinnliga, det tillfälliga, det enskildtao. s. v. beröfvade det speculativa i denna åsigt, ofta vanställdt genom den obestämda principens villkorliga tydning, allt inflytande på den allmänna bildningen och tänkesättet. — Af ven hade det idealistiska elementet uti den ursprungliga Carte- sianismen för svagt stöd från den empiriska eller p hy- si kaliska sidan af systemet, hvilken framställer en väfnad af hypotheser, som obekräftade af erfarenhetens intyg, ej kunde tillfredsställa det nyktert betiaktande, och utur de gifna facta abstraherande förstånd, som utgjorde ett grunddrag uti det fransyska lynnet. Den- na tillfredsställelse fann deremot den förståndiga betrak- telsen uti Bacos Lära, uti den method och den impuls, som denne gaf åt Naturforskningen, i det han gjoide den nakna analysen, och den consequenta inductionen till princip för dess förfarande. Genom den högst en- sidiga utbildning, som den Baconska experimental-me- thoden i det följande erhöll, och hvaråt tidehvarfvets stora upptäckter gåfvo så rik näring; och genom den ute- slutande rigtningen af den empiriska betraktelsen på den ifrån medvetandet, eller andans verld lösryckta, och uti isolerade phænomener försplittrade Naturen, bl.ef afven Empirismens seger öfver en idealistisk verldsasigt i be- tydlig grad befordrad. Men icke dessa anledningar ensamt skulle hafva förmått, att under den fria reflexionens tidehvarf hos en Nation af så rörligt snille, som den Fransyska, göra detta inskränkta föreställnings-sätt till det allmänt rådande, om icke andra omständigheter dertill medver- kat. Dessa lågo i synnerhet uti Charakteren af sjclf- va samhällslifvet, och dess förhållande till bildningen; hvilket i stället för att vara det naturenliga, det af for- mens modification och utbildning genom andan, blef den- 128 fias subordination under den förra. — Då nemligen i motsats emot Tyskland, och den der uti samhäll sinrätt- ningen herrskande individ ualisationens och sjelf- ständighetens princip, uti Frankrike all politisk magt småningom blifvit concentrerad uti en enda punkt, så samlade sig äfven uti denna punkt all högre odling, hvilken således i stället för att vara ett troget uttryck utaf Nationalandan, och de deruti sig fritt utvecklande krafter, till sitt väsende hufvudsakligen motsvarade den sinnesstämning och den själsbildning, som rådde uti det tongifvande centrum. Men på detta sätt beröfvad sin na- turliga ursprunglighet och sjelfständighet, ryckt Utur sin organiska genom sjelfva Folkmedvetandet och Folklif- vet förmedlade circulation, upphörde denna bildning, att i öfverensstämmelse med sin idé vara en andans förädlingsprocess, desss sjelfbefrielse under de villkor, som den nationella individualitetens plats i mensklighe- tens verldshistoriska utveckling föreskrifver. —• Alstrad och närd — icke utaf de uti menniskonaturen liggande ädlare känslor, och högre intressen — utan hufvudsak- ligen af tillfälliga, yttre, icke andeliga, förhållanden, öfvergick den snart till en blott abstract form, till en co n v e n t i o n el 1 cultur, som följde modets och lefnadsto- nens alla nycker, och för Öfrigt bestämdes af herrsklyst- naden^, fåfängans, och egenkärlekens oemotståndliga in- flytelser. Särdeles inträffade detta, såsom bekant är, under Ludvig XIV:s tidehvarf, och till följe af denne Monarchs politik, att lika mycket med bildningens som med vapnens magt stadga och utvidga ett välde, som med yttre storhet , förenade inre svaghet. Det var i det han med de skyddade vetenskapernas och konsternas glans sökte förhöja Majestätets bländande gloria, och med det ytliga snillets, den fladdrande qvickhetens trium- pher , samt det skämtsamma galanteriets ridderliga brag- 129 der, för den förvånade verlden spred en förskönande da- ger öfver egoismens och våldets statskonst, som små- ningom denna ytliga och flärdfulla Civilisation stadga- des och utbredde sig, hviken under ett helt århundrade utgjorde Frankrikes stolthet, och det öfriga Europas beundran och förtjusning. Visserligen var den Sköna Litteraturen hufvudsak- ligen det fält, som denna bildningsform, till följe af sitt ursprung, och sina utvecklingsmedel, i sin productivitet omfattade, och den närmaste fragten derutaf var den classiska, eller pseudoclassiska skaldekonst, som glän- sande med uttryckets klarhet och bestämdhet, med dic- tionens renhet, och coloritens behag, saknade den idea- liska lyftning, den djupare, mera utvecklade subject!vitet, och således den phantasiens innerlighet, sjelfständighet och skapande kraft, som utmärka den romantiska, eller den af medvetandet af det Oändliga genomträngda konsten. Men — till följe af det organiska sammanhang, som herrskar uti den sjelfmedvetna, eller till sjelfmedvetande fortgående andans verld, och, som till ett systematiskt helt förenar alla de särskildta bestämmningar — af Sedlighet, Rätt, Stat, Konst, Vetenskap och Religion, — hvilka motsvara de särskildta momenterna uti ett folks bildningsprocess, kunde en konstodling, som hvi- lar på en depotentiering af det Skönas idé till en blott relativ föreställning, till det sinnligt retande, och det smakfulla, och som således uppoffrar den inre for- men för den yttre, det fria och oändliga, för det of- riga, och ändliga, — andan för dess uttryck — ej annat än sträcka sin inflytelse äfven till t ankans, eller den vetenskapliga forskningens och öfvertygelsens område, och der åtminstone indirect gynna den empiri- S^ea XIV: i. 9- 130 ska verldsäsigt, hvilkcn, säsom vi sett, af sa många andra nationella förhållanden föranleddes och närdes. Den änd- liga ytligt-subjectiva halten af de æsthetiska snille-alstern och domsluten kunde icke förenas med någon annan philosophie an den, som icke erkänner andra ideer, än omedelbara singularförcställningar, och de derur abstra- herade begrepp, och såledas förnekar det allmänna och nödvändiga uti mensklig kunskap, eller allt hvad som icke uti den sinnliga varseblifningen, och det rcflecterando förståndets derpå anbragta bestämmningar finner sin hög- sta bekräftelse —- Denna fullkomliga likstämmighet och den derpå grundade vexelverkan emellan den nationella odlingens æsthetiska och speculativa elementer var så mycket naturligare, som den Philosophiska Litteraturens högsta representanter uti Frankrike, under det ! 8:de Sek- let lika mycket, som de sköna snillen hvilka de ej sällan föreställde i samma person •— voro underkastade sociala, eller i allmänhet yttre förhållandens mägtiga in- verkan. Ty, langt ifran att vara, i likhet med fordna liders Vise, genom det sublima af sitt kall, allvaret af sina bemödanden, consequensen af sina läror och sträng- heten uti lefnad upphöjda öfver fåkunnighetens, flär- dens och dårskapernas tummelplats, långt ifrån att vara otillgängliga för den besmittande inflytelsen af det sam- hällslif, som det tillhör visheten att rena och förädla, lefde de snarare midt uti villornas och ytlighetens sköte, genomträngdes af den der rådande andan, och tolkade blott de meningar, som dagen skapat, och mo- det helgat. Med Skaldekonsten flyttade sig derföre småningom under detta tidehvarf äfven Philosophien ifrån studerkammarens, af verlden obemärkta, men ock ostörda, dunkel, till de lysande salar, som i Paris ut- gjorde en samlingsplats för den bildade, sköna och lätt- sinniga verlden. Der vunno dess läror blott så vida 131 gehör och bifall, ßom de, afklädda systemets afskr’ackande form, glänste med en klar popularitet, och umgänges- qvickhetens alla behag, samt till sitt innehåll öfverens- stämde med den conventionella, i sin fördomsfrihet så despotiskt stränga Vishetens, eller den så kallade Upp- lysningens bud, och de således voro ett troget och för- skönande uttryck af den anda, som ifrån ett yppigt och osedligt Hof spridde sig till alla de kretsar, åt hvil- ka det angaf tonen —• Häraf förklaras lätt, hvilket stöd och uppmuntran det offentliga och enskildta lifvets charakter måste gifva åt en mer eller mindre ytlig Em- pirism, eller i allmänhet åt ett föreställningssätt, som upphöjer det tillfälliga, det skenbara, det vexlande uti verldens och menniskoandans företeelser till det enda vä- sendteliga och sanna, redan långt innan det samma vun- nit en mera vetenskaplig form, och uppträdt med den fordna metaphysikens dogmatiska anspråk. Såsom sådant, eller såsom philosophiskt System, utbildades detta föreställningssätt först med Engländaren Locke, hvars lära, med bifall och förespråk omfattad af den fransyska bildningens fullständigaste represen- tant, Voltaire, redan tidigt fann en gynnande motta- gelse uti Frankrike. Då den förut uti detta land un- der upplysningens namn herrskande Philosophie, eller såsom den sedan benämndes det 18:de seklets, ej hade någon systematisk form, eller bestämd prägel af schola, eller sect, utan blott utgjorde en uti Nationens skaplynne, samt dettas successiva utveckling, grundad gemensamhet uti åsigter och sinnelag, så emottogs detta system af de empiriskt stämda sinnen, såsom det väntade Evangelium, såsom det hittills okända grundthema förde varierade toner, som något hvar till följe af subjectiva ingifvelser på måfå anslagit. Det var den philosophie, hvilken åt den naturliga Empirismen gaf den vetten- skapliga förklaringen , i det densamiha framdrog uti dagen den dualism, eller motsats emellan varat och dess be- grepp , emellan objecternas verld, och det fria jaget, som den till sjelfmedvetande komna andan ej kunde, an- nat än finna i sitt inre; och dervid skenbart deducerade och rättfärdigade den objectivitet, som den ovetenskap- liga Empirismen förutsatte. Det sätt, hvarpå Locke upp- fattade och löste sitt problem, öfverensstämde dessutom för väl med det fransyska lynnet, for att icke vinna ett uteslutande bifall. Såsom bekant är, framställer han detta, såsom en fråga om kunskapens ursprung, och utgår vid lösningen derifrån, att inga föreställningar äro ur- sprungliga, själen inedfödde, utan alla, äfven de allmänna begreppen, förvärfvade, på factisk väg frambragte; och kommer till det resultat, att själen är en tom förmåga, att emottaga intryck utifrån, eller att afspegla de yttre tingen, och att genom reflexion bearbeta det på detta sätt genom sinnliga singular-föreställningar bildade material o. s. v. Men en dylik åsigt af kunskapens natur, må- ste alltid framställa sig såsom den enda sanna och till- fredsställande för alla dem, som blott på den historiskt pragmatiska, eller den faetiska utvecklingens väg kunna fatta begreppens genesis, således för mängden af fransyska tänkare, bvilka alltid ådagalaggt en afgjord benägenhet, att under denna form uppfatta intelligensens verld såsom de äfven till följe af denna rigtning med utmärkt all- var och framgång omfattat den experimenterande natur- forskningen. — Man förleddes således allt för lätt, att förbise det villkorliga uti hypothesen om de yttre tingens intryck på själen, samt den tavtologiska cirkelgången uti en förklaring, som inlägger, det som skulle förklaras, eller andans mikrokosmos, hela rikedomen af själens inre, uti förklaringsgrunden, eller uti den sinnliga föreställningen. 133 Den, pâ denna, såsom det tycktes nycktra, och na- turliga uppfattning, samt enkla och consequenta förkla- ring af medvetandets facta grundade Empirismens seger var från denna tid afgjord; och den motsatta Dogmatis- mens lära om de medfödda begreppen, eller det all- männas omedelbara ursprunglighet, ej mindre än den spi- ritualistiska tydning, som den djupsinnige Malebranche sökt gifva åt frågan om objectiviteten, qvarstodo blott såsom traditionella fördomar, eller villkorliga hypotheser af ingen erfarenhet, d. v. s. ingen psychologisk betrak- telse rättfärdigade. Den idealistiska rening, som det Cartesianska genom en missförstådd och depotentierad platonism uppkomma föreställningssättet, nästan vid samma tid af Leibnitz’s höga snille, erhållit, och som innehöll den säkraste vederläggning af det villkorliga och ensidiga uti den Lockeska Theorien, förblef alltid främmande för den fransyska andan. Ty, dels var den grundåskådning, hvarpå systemet hvilar, blott fragmen- tariskt utvecklad, och blef i det följande i denna Philo- sophies fädernesland i en allt för dogmatistisk mening uttolkad ; dels stod sjelfva föreställningen af en förut bestämd harmonie, hvartill det icke uti hela sitt djup fattade idealitets begreppet, för förklaringen af erfarenhe- ten , eller sammanhanget emellan enheterna, oundvikligen förer, uti öppen strid med den empiriska frihetens for- dringar. Äfven synes sjelfva begreppet af monad af ds få, som här gjorde denna speculations bekantskap, hafva blifvit uti en för abstract atomistisk mening fattadt; för att man skulle kunna hafva kommit till klar insigt uti det correctiv, som delta begrepp, eller den uti och ur sig sjelf föreställande Intelligensen, den absoluta, det all- männa och enskilda uti sig omslutande och utur sig ut- vecklande Ideen, innehåller i afseende på resultaten af denna Empirism: ett correctiv utom hvilket densamma 134 antingen måste stadna inom Dualismens trollkrets, eller också consequent utvecklad öfvergå till afgjord Materia- lism. Denna utveckling erhöll Empirismens system i sam- ma mån som det altmera nationaliserades i detta land, och således de högre medvetandets facta, till följe af den rådande haltlösheten och negativiteten uti den allmänna (religiösa och sedliga) öfvertygelsen, alltmera trängdes uti bakgrunden. Detta skedde, såsom bekant är, först ige- nom Condilla.c, hvilken ock derföre blifvit betragtad såsom den fransyska Sensualismens egentliga Stiftare, ehuru en dylik verldsåsigt långt lore honom beherskade både den vetenskapliga bildningen och det allmänna tänkesättet, och man hos honom i sjelfva verket ej finner de materialistiska resultat, hvilka man vanligen betragtat såsom de utmärkande dragen af denna Philo- losophi. Ingen tänkare har med större dristighet och consequens uti Philosophien ihfört den experimentahne- thod, som den fransyska Naturforskningen med så ly- sande framgång länge användt: denna method, som med åsidosättande af all idee eller begrepp af naturen såsom ett lefvande helt, söker genom speciella, mer och min- dre isolerade experimenter tvinga den att utveckla hela rikedomen af sitt inre, och att af de på detta sätt frambragta facta bilda en théorie, eller en kedja af för- klaringar. Om detta förfarande, särdeles der det är ge- nomträngdt af en sinnrik åskådning af det Hela, och för öfrigt är fritt för den empiriska formalismens sjellbe- baglighet och sjelftillräcklighet, finner sin rätta plats uti naturforskningen, som derigenom för den tänkande be- tragtelsen'; eller naturvetenskapen bildar det material, hvarförutan denna är en tom, ofruktbar schematism, så är det gammas användande uti medvetandets veHd, 135 dier vid undersökningen och förklaringen af sjâlsphæno- menerna en af de farligaste förvillelser, hvartill menni- skoandan gjort sig skyldig. Ty , då naturphænomenet, ehuru genom artificiellt experiment framlockadt, alltid innehåller uti sig sjelf ett critérium för sanningen, hvilket ingen förklarande théorie kan förfalska, sa är den sjais- företeelse, som med konst skall framtvingas, underkastad all den förfalskning, som den i tysthet gjorda förutsätt- ningen kräfver; till följe hvaraf den derpå grundade för- klaring, långt ifrån att vara genetisk, icke är annat än en innehållslös formalism, och, föröfrigt om den ock vore något mera, alldrig mägtar uppvisa den inre nöd- vändigheten och sammanhanget af det hela. •— Resultatet af de bekanta och berömda Condillacska experimenten (me- delst den menskligt organiserade själsbegåtvade, men ännu icke föreställande statuons successiva intellectualisering) var emedlertid, att han reducerade de tv än ne kunskapens käl- lor, som Locke antagit, till en enda, eller sensationen, i det han förklarade reflexionen blott för att vara ”en canal för kunskap”; och lät ur de sinliga föreställningarne ge- nom minnets tillhjelp de intellectuella, och ater genom sammanhållning och jemnförande af de sensibla och intellectuella ideerna, de abstraeta begreppen bilda sig. Den större enkelheten, och den inre öfverensstém- melsen, som herrskade uti denna Condillacs framställning af den ur sinnligheten sig utvecklande Själens verksam- het, gåfvo åt densamma uti hans landsmäns ögon ett afgjordt företräde framför den Engelske Empiristens thé- orie. Ty denna syntes så vida behäftad med någon tve- tydighet, eller motsägelse, som till följe af den dubbla kunskapskällan, som densamma antager, de allmänna begreppen, i motsägelse emot Empirismens grundför- utsättning: att all omedelbar föreställning är sinnlig, 136 fingo utseendet af medfödda, före sjelfva reflexionens actus, hvarigenom de dock alstras, uti själen in poten- lia varando ideer. — Det är i synnerhet denna större enkelhet uti Condillacismens föreställningssätt, eller sträf- vandet, att genom det intuitiva uppvisandet af den suc- cesiva uppkomsten utaf själens alla tillstånd utur sin- ligheten, bringa enhet och sammanhang uti mångfal- den af sjâlsphænomenema, som synes hafva imponerat på dess samtid. Hänförd utaf dessa skenbara företräden, förbisåg man, att en, på den anthroprologiska utvecklingen af själens yttringar grundad, åsigt af dess väsende förvexlar den empiriska uppkomsten med den substanti- ella grundläggningen, i det den gör Sensationen eller det första uti ex si stensen eller uti Intelligensens tidsutveckling, till det v äsend t ligen första; man förbisåg, att de högre själstillstånden eller andans yttrin- gar, blott uti den mening kunna härledas ur de lägre, eller utur sinligheten, att andan dervid förfar negativt, bearbetande, ombildande, förandligande, eller att hvarje särskildt function ej är att betragta annorlunda, än såsom en länk uti Intelligensens befrielse eller bildningspro- cess, hvilken förutsätter en föregående länk af mera na- turbegränsad frihet o. s. v. På grund af denna kort- synthet, eller inskränkthet, hvilken charakteriserade den sjelfbehagliga upplysningens tidehvarf, var det således lätt för den i sina förklaringar så enkla, och sinnrika Condillacismen, trots torftigheten af de bestämningar, inom hviika den rörde sig, och trots den blott anthro- pologiska, vid andans naturform fastade synpunktens låg- het, att göra sig gällande, såsom den enda sanna Philo- sophien. Det var så mycket lättare, som frågan om kun- skapens ursprung blifvit upphöjd till dennas hufvudproblem, pa hvars lösning dess egentliga framgång syntes bero, och genom det sätt hvarpå Condillac framställt och löst detsa 137 problem i alla sina detaljer, vetenskapen upphörde för alltid att vara en Scholans uteslutande tillhörighet. Grun- dad på de iagttagelser hvilka hvar och en, äfven den obildade, kunde i hvilket ögonblick som helst af det all- dagliga lifvet anställa, vann den en popularitet, hvilken den, förut icke, åtminstone ej under denna systematiska physiognomie, och med dessa dogmatiska anspråk, ägt. Men om det var Condillacs consequens uti experi- mentalmethodens användande vid denna lösning, som ftilländade Philosophien» förnedrande till en ytlig och ideelös, eller andans väsende misskännande, Psychologie, så var det också denna consequens, som synes hafva af- hållit honom ifrån en afgjord materialism, i det han langt ifrån att förneka det andligas realitet uti kunskapens phænomen, snarare lemnade den yttre verldens tillvaro oafgjord eller åtminstone ej ansåg de materiella objec- tons egendomliga beskaffenhet uti vår föreställning derom afspeglad. Ty enligt honom utvisa de sinliga varseblif- ningarne, som utgöra all kunskaps kalla, blott våra in- skränkningar, men säga oss icke hvad de yttre tin- gen, hvilka vi tillskrifva dessa inskränkningar, uti sig sjelfva, eller oberoende af vår föreställning äro (”les sensations ne nous font connoitre ce que les êtres sont en eux mêmes, ne les peignent que par les rapports, qu’ils ont à nous”); och det i sjelfva verket vore ganska möjligt, att utsträckningen icke har mera objectiv realitet, än de öfriga egenskaper färg, lukt o. s. v., hvilka vi tillägga dem. — Det är uti den problematiska immate- rialismen af detta föreställningssätt, som Condillac när- mar sig mera, än man vid första påseendet skulle tro, Criticismen, eller den Kantiska Idealismen, hvilken stad- nande på den blott phænomenologiska betragtelsens eller varseblifningens ståndpunkt, och lemnande oafgjordt hvad — således icke förnekande alt — tingen uti sig 138 sjelfva äro, gör den motsats, som innehalies uti det van- liga medvetandets facta, emellan varseblifningens mång- fald , och det reflecterande förståndets bestämningar till en blott subjeetiv företeelse, eller förlägger inom subjecti- vitetens område erfarenhetens hela vefld; och utvidgar på detta sätt motsatsen till den emellan phænomenet ocli det obekanta tinget; på samma sätt som Condillac äfven antog dettas exsistens såsom obetvifvelig till följe af vårt beroende, men ansåg dess natur otillgänglig för mensklig kunskap, deruti motsatt Immaterialisten Berkeley, hvil- kert förklarande esse =□ percipe, förnekade tinget i sig sjelf, eller tinget uti annan mening än såsom en be- stämd complexion af sensationer. Visserligen höjde sig oagtadt denna beröring den nakna, vid den sinnliga er- farenhetens trånga synkrets fästade Empirismen ej till den princip af andans oändliga frihet, af tankans egendom- liga innerlighet och sjelfständiga kraft, som Criticismen, ehuru blott i formell mening, gjorde gällande. Den kunde detsamma, så mycket mindre, som den anthropologiska åsigten af kunskapens väsende ej tillät den under någon egen form erkänna det högre medvetandets facta, de phantasiens skapelser, de förnuftets föreställningar, el- ler de religionens och sedlighetens bestämmningar^ hvar- uti Intelligensen uppenbarar sin oberoende natur sin absoluta frihet, eller hela den outtömliga rikedomen af sitt inre. Émedlertid var det just denna halftideali- siiska eller immaterial! sti ska Scepsis, som utmärker den ursprungliga Condillacismen, hvilken såsom vi skola finna föranledde, ehuru på négatif väg, den fransyska Eclecticismens första yttringar. * Om det således är utan grund som man tillägger detta System de materialistiska slutföljder, hvilka ut- märka den fransyska Sensualismen, så har Condillac 139 dock så vida gjort sig skyldig till dessa resultat, som han genom andan och tendensen af sin theorie i sjelfva verket gjorde dessa consequenser nödvändiga. Ty ifran den åsigt, som reducerar hela själens verksamhet till blotta sinlighet, och således directe eller indirecte för- nekar det öfversinnliga, så vida detta icke hvilar på denna basis, d. v. s. såvida det icke förlorat all absolut, på idén grundad, betydelse, är blott ett steg till den asigt, som uti den sinnliga varseblifningen endast ser en högre modification utaf materien, och som således tillintetgör all andlig verklighet. Så snart Empirismen ifran natur- lig, eller ifrån det oförvillade menniskoförståndets mo- desta föreställningssätt, Öfvergått till reflecterande, eller till en af metaphysikens anspråk uppblåst Psycholo- gie; har den redan öfvergifvit den princip, som den uti sin appell till erfarenhetens intyg, i motsats mot den ab- stracta Dogmatismen, hai gemensam med all sann Phi- losophie; — eller denna grundtanka, att intet är sannt, hvad som icke är verkligt, eller hvad som icke uti det varseblifvande medvetandet har sin närvaro, och sin egen bekräftelse; och den har dermed öppnat vägen för den sensualistiska Scepticismens, Materialismens och Na- turalismens alla förvillelser. Det dröjde ej heller länge uti ett tidehvarf, åt hvil- ket snillen, sådane som Bayle, Fontenelle, och Volta- ire, hufvudsakligen hade gifvit den intellectuella rigtnin- gen, och uti ett land, der den allmänna öfvertygelsen, och sinnesstämningen hade en så ytlig, och i sin ytlig- het så negativ halt, innan den Condillacska Empirismen erhöll denna consequenta utveckling. Den var con- sequent uti rigtningen emot det öfversinnliga, ehuru de resultat, hvartill den slutligen kom, stodo uti sfrid med sjelfva principen, att intet antaga för sannt, hvad jag 140 icke erfar, eller hvad varseblifningen icke omedelbart besannar. Det var på detta sätt, som denna Philoso- phie, medvetslös af sitt eget förfarande, öfvergick till en dogmatism lika villkorlig och innehållslös som sjelfva den fordna Metaphysikens, hvilken den ansåg sig för alltid hafva utträngt. I motsats emot denna, som ville göra de ändliga förståndsbestämmningarne till tingens grund- bestämningar, förmente den dogmatiska Empirismen sig innehafva den concreta verkligheten, eller erfarenhetens hela rikedom; men då den vid bearbetandet af detta in- nehåll förfor efter outvecklade, på måfå tillgripna ka- tegorier och lagar (materie, krafter, intryck o. s. v.), och således uti förklaringen af phænomenet inlade mera, än hvad detta omedelbart gifver vid handen; så reducerades den i sjelfva verket till en lika abstract théorie, som den metaphysiska förståndsåsigtens. Den gång, som menniskoandan i denna negativa sjelfupplösande rigtning måste taga, var redan genom det första steget till reflecterande Empirism föreskrifven. Sedan Philosophien till följe af detta reducerats till frå- gan om kunskapens faetiska genesis, eller om dess ur- sprung, och denna åter, — i samma mån som det all- männa och nödvändiga, först öfvergick till den yttre reflexionens formella enhet, och derifrån till en blott mechanisk stegring af det omedelbart sinliga — uppfat- tades under formen af sammanhanget emellan det varse- blifvande subjeetet, och det varseblifna objeetet, eller emellan den medelst intryck utifrån frambragta föreställ- ningen , och det dessa intryck frambringande tinget ; så var härigenom dualismen, trots Condillacs bemödande att undanskjuta densamma, bragt inom en trångare sphær, och dermed uti en klarare dagar. Då man på denna väg ej kunde fatta den lösning, soin den sanna 141 Philosophien, ehuru under olika former, mer och min- dre bestämdt och klart, hos olika tänkare — Male- branche, Spinoza, Leibnitz, Berkeley o. s. v. — gifvit på detta problem, dermed att den förklarat materien och sjä- len blott för ideella bestämningar, som i det Gudom- liga, den absoluta Substansen, Urmonaden o. s. v. h af v a sin enhet; och ej heller tvänne sjelfständiga prin- ciper kunde i medvetandet förenas till enhet, eller be- gripas, så måste ett af de tvenne uppoffras för det an- dra. Men, då det andligas residuum var blott sensa- tion, en förmåga af intryck, en tom passivitet, så var det naturligaste, det mest för handen liggande, att upp- oflra detta residuum för hela den yttre, osvikeliga och ovedersägeliga, erfarenhetens omäteliga rikedom, och att således reducera det andeliga till blotta natursjäl, väl fullkomligare organiserad än djurets, men dock likasom detta underkastad den yttre nödvändighetens lagar, och således den physiska exsistensens förgänglighet. Det var såsom sådan, eller bragt till detta extremum, som denna Philosophie ingick såsom en integrerande del uti den berycktade Encyclopædien, och utgjorde den speculativa grundval, hvarpå den i sin anläggning så ståtliga byggnaden ytterst hvilade; och det var älven genom denna förbindelse med de af tidens anda, och nationens skaplynne så gynnade kunskapsarter, som densamma yt- terligare befästade sitt välde öfver det allmänna tän- kesättet. Om äfven de olika framställningar af den- na sensualism af Helvetius, Lamettrie, Holbach m. fl. ej alla uppträda med samma dogmatiska förmätenhet, ej heller äro alla utmärkta af samma crassa anda, om man t. ex. uti den förslnämdes eudæmonisrn mera fin- ner ett bemödande att åt dygdens bud gifva en folk- behaglig iklädnad, än att grunda den råa egennyttans moral, så hafva de dock alla tendensen gemensam, 142 att icke blott inskränka all kunskap till sinlig varseblif- ning, utan att äfven nedsätta denna till ett blott mate- rielt phænomen, och dermed förneka den all andelig Cha- rakter; att icke blott lemna oafgjord, utan äfven kate- goriskt bestrida en öfversinnlig tingens ordning, en ideernas verld, och att således tillintetgöra slägtets högre bestämmelse; att beröfva menniskan pä en gäng tankans innerlighet och sjelfverksamhetens oändliga kraft, och att således nedsätta henne till jämnbredd med det ofria naturväsendet. Visserligen var denna Lära, trots det sken af ovedersäglig sanning, af orubbelig säkerhet och consequens, hvarmed den uppträdde, och trots det stöd, som den hade uti allmänna Öfvertygelsen och lefnadsarten, för mycket revolterande för sinnen af högre lyftning, eller af blott ofördärfvad natur, för att vinna oinskränkt bi- fall. Ännu funnos, oagtadt den sensualistiska upplysnin- gens hänförande kraft, skriftställare, som ifrån det sunda, oförvillade förståndets, eller den poetiska inspirationens, eller den sedliga och religiösa känslans ståndpunkter, sökte framställa tankar och ingifvelser af en motsatt syftning. Sjelfva tidehvarfvets afgud, Voltaire, bestred merl allvar de resultat, hvartill den reflecterande Empi- rismen förde; och J. J. Rousseau, i det han med en glödande känslas vältalighet kämpade emot Samhällslif- vets och den förfalskade Civilisationens förlamande bojor, gaf stöd åt mensklighetens högre intressen, och de ide- er, hvarpå dessa ytterst hvila. Men —• den förres glän- sande hyllning åt tidehvarfvets lättsinniga anda och åt den fransyska bildningens ytlighet stod uti för nära har- monie med en materialistisk verldsåsigt, för att hans protest emot ytterligheten af de sceptiska consequenserna deraf skulle kunnat inverka på den allmänna öfverty- gelsen. Och i den sednares moraliska och politiska trosläror söker man förgäfve? de djupare och fastare 143 grander för det sanna och rätta, som erfodrades for att motverka den allmänna upplösningen : tvärtom höra det goda hjertat, enthusiasmen, hederskänslan, det natur- liga oberoendet, den subjectiva friheten o. s. v. till dessa tvetydiga principer, hvilka egoismen, eller svagheten söka omfatta, för att åt sinnlighetens intresssen gifva den illusoriska färgen af en bättro anda, — och hvilka ge- nom det sjelfbedrägeri, som de medföra, tilläfventyra haft vida förderfligare påföljder, än den afgjorda och oförställda Sensualismens läror. Det var i synnerhet emot slutet af Lundvig XV:s Kegering, som denna Philosophie, eller Philosophiens namn usurperande Anthropologie, uti Frankrike vann ett nästan uteslutande välde, och från den vetenskapliga forskningens gebit till det verksamma lifvet och de kraf- ter, som deruti yttra sig, sträckte sina förgiftande eller eller rent af förstörande verkningar. Dessa verkningar kunde så mycket mindre uteblifva, som Litteraturen började vid denna tid förvärfva ett inflytande öfver sam- hällslifvet, som den under en mera lysande och rikhaltig period icke ägt, men som den nu med otygladt öfver- mod sökte utöfva. De snillen, som förherrligat Ludvig den fjortondes tidehvarf, hade småningom försvunnit ifrån skådeplatsen, och åt sina efterträdare ej lemnat i arf annat än den ytlighet uti lefnadsåsigt, den löslighet uti tänkesätt, den negativitet uti tonen, hvilka mer eller mindre uttalte sig i större delen af deras alster, och som nu — vid större saknad af æstheliska krafter, och vid det offentliga lifvets med hvarje dag sjunkande halt — ej kunde annat än hämna sig tillbaka på det samhälle, i hvars sköte denna anda uppammats. Da under den närmast föregående tiden Litteraturen, oagtadt dess con- ventionella, af yttre förhållanden bestämda charakter. 114 genom de sällsyntare författaretaJenter, hvarmed den lyste, genom den ädla hållning, uttryckets renhet och framställningens vårdade behag, som utmärkte de för- nämsta af dess producter, samt genom den beundran för forntidens höga mönster, hvarpå dess företräden voro grundade, hade på sinnena en till viss grad upplyftande, och om icke detta alltid, åtminstone conserverande ver- kan; då Religionen, ehuru redan tidigt i sina grundvalar undergräfd, af värdiga, snillrika och enthusiastiska Lä- rare, än såsom det fromma, af katholicismens munndyr- kan, oförvillade hjertats sederenhet, än såsom den änd- liga varelsens ångerfulla nedfallande för det Gudomliga och dess jordiska redskap, med värma och kraft förkunnades ; då sjelfva Samhället, ehuru i sin rot förgiftadt, uti Natio- nens segrar, och Thronens glans, hade ett vördnads- bjudande yttre; så voro nu alla dessa stöd för en bättre öfvertygelse småningom försvagade, eller tillintetgjorde. *—. Sinlighetens Philosophie, förvånande genom sin klarhet, genom sin consequens, genom sin användbar- het, med ett ord genom alla de egenskaper, som ut- märkte den genom det fransyska snillet stigande Natur- vetenskapen , rönte således snart intet något motstånd ; utan hänförde med oemotståndig kraft alla sinnen. Upp- muntrade af Frankrikes, ja, af hela Europas högljudda bifall, egnades åt dess läror tänkarens alla bemödanden och skriftställarens alla talenter; och, ehuru dessa be- undrade och beprisade framställningar ej buro stämpeln af skolan, hvars stränga likformighet lättsinnigheten och egenkärleken afskydde, så var det dock en gemensam grundton för dem alla, hvilken, såsom om de utgått ifrån en nära förbunden Sect, mer och mindre bestämdt uttalade sig uti nästan alla de lätta skrifter, som under denna tid intagit en allvarligare Litteraturs plats. Ja! denna i sin ytlighet så grundliga, i sin scepsis så förtröstanfulla 145 Vishet förkunnade och gällde såsom den enda saliggö- rande Tron, hvilken ingen upplyst tvekade att så uti tänkesätt som lefverne omfatta, samt att till mensklig- hetens väl utsprida. Sådant var bildningens, och särskildt Philosophiens tillstånd uti Frankrike, då den tidpunkt inträffade, med hvilken all Philosophie, och i allmänhet all vetenskap- lig verksamhet upphörde. Likvisst var det just denna som genom den negativa, desorganiserande charaktern af sina läror hade förberett, och i väsentlig mån för- anledt den våldsamma skakning, som för ett ögon- blick hotade, att tillintetgöra all sedlig sammanlefnad och all intellectuell vexelverkan. Eller man skulle måhända med mera fog kunna säga, att den uti tänke- sätt och seder herrskande Philosophien, såsom dett trog- naste, mest osvikliga uttryck af ett Folks andliga till- stånd , var det säkraste förebud för den crisis, som uti samhället skulle inträffa. Der en Philosophie, som å ena sidan, genom förnekande af all andlig grund och enhet för det inre lifvets företeelser, för den omedel- bara sinlighetens facta, icke mindre än for tankans verk- samhet, usderkastade menniskan den yttre naturmecha- nismens lagar, och fastade hennes bestämmelse vid dem physiska exsistensens förgänglighet; och å den andra sidan upphöjde den empiriska friheten, eller friheten uti sin naturliga gestalt såsöm sjelbestämmelsens nakna form till sedlighetens och statens princip, — der en sådan Philosophie hunnit Vinna ett så uteslutande välde öfver den allmänna öfvertygelsen och sinnesstämningen, hade Revolutionen eller upplösningen redan uti det inre, eller uti samhällsandan inträffat, och måste af den första tillfällighet i det yttre framkallas; äfven om detta yt* S^ea XIV. i. ' . i«» 146 tre, icke varit en af godtycket och våldet uppford, på alla moraliska band blottad byggnad. — Af detta för- hållande förklaras äfven den egna charakter, som ut- märker denna Revolution; den af en hela Systemet ge- nomgripande crisis, ntan annan princip än negationens, hatets och tygellöshetens, utan annat mål än upplösnin- gens: en crisis, uti hvilken slägtets alla demoniska mag- ter, som bildningen kufvat, åter framträdde förhärjande på jorden, hvaruti allt, hvad som är blind naturkraft uti menniskosjälen, hvad som är anorganiskt uti samhälls- förbindelsen, otygladt verkade uti individer och massor. Under en sådan tid af de mest våldsamma och för- störande stormar, af en förvirring, som sträckte sig till det offentliga och enskildta lifvets heligaste förhål- landen, kunde ingen vetenskaplig verksamket äga rum, aldraminst det slag derutaf, som såsom oundgängligt vill- kor fordrar ett af dagens företeelser och passionernas sorl ostördt lugn, eller den philosophiska forskningen. Den politiska yrseln hade en så oemotståndlig magt öfver sinnena, att äfven det renaste kunskapsintresse, det starkaste forkningsbegär måste gifva vika för den all- männa hänförelsen att i öfverensstämmelse med den ne- gativa frihetens anspråk söka i grund upplösa och omskapa samhälls-inrättningen. Så såg man under denna tid den djupsinnige Tänkaren, den outtröttelige Veten- skapsidkaren, om äfven föremålet för deras bemödanden var än så aflägsnadt ifrån dagens politiska frågor, oe- motståndligen ryckas derifrån, för att antingen höja sin stämma uti Nationalförsamlingen, eller för att uti egen person kämpa emot Fäderneslandets fiender, eller för att taga en verksam del uti den nydanade Republikens sty- relse. Under denna epoch afstadnade således alla lit- terära arbeten, särdeles de, som, alstrade af en stillare 147 meditation, äro rigtade på abstractare, ofver den all- dagliga verkligheten upphöjda föremål. Och om redan vid den tid, som närmast föregick Revolutionen, Lit- teraturen antagit en flygtigare, på sorgfälligare bemö- danden och gedignare alster blottad charakter, så var den nu inskränkt till dessa flygande pamphleter, som dagen skapar och dagen utplånar. Det var först se- dan partiandan rasat ut, sedan den alltupplösande förstånds- fanatismen slutat med att förtära sig sjelf, och det uti inenniskonaturen liggande outplånliga behof, att organisera, eller att efter och genom ideer bilda en verklighet, åter gjort sig gällande $ eller under första perioden af Di- rectorii regering, som någon vetenskaplig verksamhet åter började yttra sig. När styrelsen påbjöd en offent- lig undervisning tillgänglig för alla samhällsclasser, och till detta ändamål öppnade de under den revolutionära förbistringen tillslutna Skolorna, så måste den uti des- sa framför allt åt den fördomsfria upplysningens mo- der, Philosophien, upplåta en plats. Det låg äfven uti sakernas skick, att samma philosophiska Lära, som före Revolutionen nästan uteslutande beherrskat sinnena, och hvars principer consequent utvecklade och verkliggjordé i så väsendtlig mån bidragit till den nya samhällsord- ningen, skulle, sedan de politiska stormarne laggt sig och lemnat rum för vetenskapliga sysselsättningar, åt dessa gifva den egentliga rigtningen. Man var ännu deil öfverståndna brytningen for nära, för att kunna af de förstö- rande consequenserna sluta till det grundfalska, det ihå- liga och sjelfupplösande uti Sensationernas Philosophie» Sinnena voro äfven för mycket upptagna, dels af de po- litiska reorganisationsplanerna, dels af den nybildade sta- tens betryggande mot yttre fiender ocb de triumpher, som nationaläran dervid skördade, för att känna behof- vet af en högre, mera positif, och mera tilJfredsstäl- 148 lande vcrlds åsigt. Condillacismen återtog således sitt välde, hvilket den i sjelfva verket ej hade förlorat, ehuru den revolutionära fanatismen för nagon tid häm- mat loppet af de thcoretiska undersökningar, hvarpå den var grundad. Den uppträdde derföre uti den nya Sam- hällsordningen med anspråk af en Slatsphilosophie, lika sannfärdig och ofelbar, som den Statsreligion, hvil- ken nödvändigheten snart föreskref för den nya Orga- nismen. Det var såsom en sadan sjelfva Statens och dess Styrelses philosophiska trosbekännelse, som den samma förkunnades, dels uti de föreläsningar, hvarmed Normalskolan uti Paris öppnades, dels uti de philoso- phiska afhandlingar, som utgingo från den class af Fransyska Institutet, hvaruti Philosophien erhållit en plats, dels uti de mundtliga discussioner, hvarmedelst de uti trädgårdarne vid Auteuil församlade tänkare sökte reda Empirismens frågor. Det är egentligen ifrån denna tidpunkt som den så kallade Sensualistiska Skolan (Ecole Sensua- liste) uti Frankrike daterar sitt ursprung; ty, ehuru Em- pirismen redan förut, såsom vi känna, utvecklats uti sensualistisk anda, eller såsom en tbeori för sensatio- nerna, så hade detta dock skett uti för divergenta för- faringssätt och rigtningar, samt uti en för fragmentarisk form, för att berättiga de deråt egnade bemödanden namn af en philosophisk skola. Då denna skola på den moderna Eclectismen haft ett afgjordt inflytande; ja! denna, ehuru mycket den förmenar sig vara upphöjd Öfver den förras inskränkta åsigter, kan sägas hafva uppvuxit uti dess sköte, och torde trots sina anspråk på universalité, vid närmare påseende befinnas vara genom- trängd utaf dess anda, så skall en blick på dennas förnämsta yttringar uti betydlig mån bidraga, att upplysa vårt ämne. Då Condillac hade reducerat medvetandets urspning- liga facta, eller dem, hvarpå hela den Öfriga mångfal- den af själsföreteelser är ytterst grundad, till ett enda, sensationens eller den sinliga varseblifningens, och så- ledes antagit, att den vore ursprunget och grunden till all kunskap, eller i allmänhet till all själens verksamhet, derigenorn att den bildade de ideer eller sinliga före- ställningar, af hvilka genom minnets tillhjelp de intel- lectuella uppkomma o. s. v. ; sa hade han icke försökt någon genetisk förklaring af detta urphænomen, eller han hade icke uti sjelfva sensationens mechanism sökt att rättfärdiga och förklara kunskapens objectivitet. Tvärtom kände han sig i detta hänseende, sasom vi sett, böjd för en immaterialistisk scepsis, för tvifvel pa tingens tillvoro i sig sjelf, eller åtminstone pa insig- ten uti deras objectiva, af var föreställning oberoende, beskaflenhet ; derföre att föreställningen år en sub- ject! v företeelse, som blott utvisar var inskränkning. Det var i denna punkt som den efter den revolutionära stormens öfvergång förnyade Condillacismen fastade sina undersökningar; och som en af Condillacs läijungar, Cabanis sökte att utveckla och complettera sin Mästa- res åsigter. Att detta skulle ske uti materialistisk, och ej uti idealistisk syftning, var naturligt. Tidens anda, den uti Frankrike rådande bildningen var ännu för myc- ket fängslad vid den sinnliga verkligheten, och de dermed förknippade intressen, för att man uti det öfversinnliga under någon slags form skulle söka lösningen pa fm- gan. Aldramindst kunde en empirisk naturforskare, såsom Cabanis ursprungligen var, för hvilken materien med alla dess mot de särskildta phænomenerna svarande bestämmningar var ett primitivt, obestrideligt factum följa den väg, som Spiritualismen, eller ock den sub- jeetiva Idealismen beträdt, och, hvartill, sasoin vi sett, sjelfva Empirismen innehåller påtagliga anledningar. Del var således ifrån den physiologiska sidan, som Cabanis sökte complettera Condillacismen, i det han uppvisado sen-: sationernas egentliga ursprung uti det nerfsystem, som tilk hör den mcnskliga organismen. Då det nemligen till följe af hans undersökning är uti nerverna, som sensibilite-i ten har sitt säte, emedan med deras tillintetgörande denna upphör att yttra sig, och åter enligt Condillacs deduction själens hela verksamhet, alla föreställningar, känslor, viljan o. s. v. äro härkomna ifrån denna, så âç menniskan blott så vida ett intelligent och moraliskt vä-« sende, som hon har nerver (”les nerfs voilà tout l’hom- me”). Applicationen häraf låg för handen : nemligen at^ själen och alla dess phænomener ej äro att betragta an- norlunda än såsom resultat af nerfsystemet, af dess na-« turliga styrka, utveckling o. s. v. och att menniskans olika moraliska och intellectuella tillstånd bestämmes af alla de naturförhållanden af kön, ålder, climat, m. m. som på detta system hafva direct eller indirect inflytande. — Att den på detta sätt förnyade och completterade Condillacismen, som med alla den physiologiska erfa- renhetens medel framställde en fullständig tafla af den yttre naturens inverkan på menniskan, och deemed på ett klart och enkelt sätt syntes lösa det problem, hvarpå forskningsandan så länge förgäfves arbetat: begripandet af det obegripliga, eller af det ömsesidiga sammanhan- get emellan kropp och själ; skulle hos ett realistiskt ßtämdt publicum vinna ett nästan uteslutande bifall, låg uti sakernas ordning. Hvarken hade physiologien ännu hunnit den ståndpunkt, att man skulle kunna insett det mot sjelfva organismens eller lifvets idé stridande uti ett föreställningssätt, som förklarar dess högsta phæno-: men genom inverkan af yttre orsaker, ej heller ägde uti en sådan tid, der ännu ögonblickets tillfälliga 151 behof och egoistiska sträfvanden förde ordet, menni- skans högre intressen nog styrka och lif, för att finna sig sårade af de consequenser, hvartill denna åsigt utaf själens väsende förer: ett fullkomligt upphäfvande utaf personligheten eller allt hvarigenom menniskan höjer sig Öfver djuret. Man insåg således icke det o- undvikliga alternativet, å ena sidan förnekandet af men- niskans charakter af fritt och förnuftigt väsende, ja! af en blott själfullare naturproduet, eller, å den an- dra inläggandet uti de agerande och reagerande ner- verna af icke blott en sjclfständig (således icke genom yttre inverkan väckt) lifsprincip, utan äfven af en psychisk agent, ett jag, en fri och oändelig under olika mer och mindre innerliga former sig yttrande kraft. — Sjelf sy- nes dock Cabanis i det följande hafva kommit till in- sigt uti de svårigheter och motsägelser, hvaruti Empi- rismen invecklar sig, då den öfvergår till Materialism, eller då den icke blott reducerar själens verksamhet till sensation, utan gör sjelfva sensationens organiska villkor till det väsendteligen första. Ty uti ett sednare verk (”Lettres sur les causes premieres”) öfvergifver han såvida sitt materialistiska föreställningssätt, som han betragtar ”själen icke såsom ett resultat af delarnes action eller såsom en särskild egenskap fästad vid den animala sammansättningen, utan såsom en substans, ett verkligt väsende, som genom sin närvaro meddelar åt organerne alla de rörelser, hvaraf deras funetioner bil- das, som sammanbinder de olika elementer, som natu- ren använder till den organiska bildningen, och lemnar dem åt upplösningen från samma ögonblick, som den definitift lemnat organismen.” I öfverensstämmelse med denna nya på physi ologi ska grunder stödda åsigt af själens väsende stå äfven de ideer, hvarmed han der söker bevisa nödvändigheten, att antaga en första, in- 152 telligenia och moraliska ordsak till naturphænomenerna, sasom utan en sådan oförklarliga. <— Men denna för- ändrade åsigt har af Cabanis blifvit för ofullständigt, och med för litet philosophiska anspråk utförd, för att den skulle kunna motverka den erassa materialism, som den physiologiska förklaringen af kunskapens ursprung innehåller; den kunde det så mycket mindre, som hans sednare skrift först efter en längro tids mellanrymd blif- vit allmänheten meddelad. Hans theorie, att den kän- sla, som medelst nerverna väckes , är på en gång den högsta eller culminationep af de vitala functionerna, och den första eller grunden för sjülsphænomenerna, förblef derföre hörnstenen for den förnyade Condillacisniens System, hvilket derigenom inför det philosopherande pu- blicum syntes hafya vunnit en fasthet, som det förut i sitt ifran Naturvetenskapen isolerade skick hade saknat. Det vay på denna grundval, som en annan mångsi- digare tänkare, Destutt de Tracy sökte bygga, i det han åt Condillacismen gaf den psychologiska be- arbetning som Cabanis fästad vid den physiologiska syn- punkten fullkomligen åsidosatt. De Tracy bemödar sig nemligen genom en analytisk betragtelse, och ett derpå grundadt ordnande af sjâlsphænomenerna, att visa? huru sensibiliteten, eller förmågan af sensationer, är princi- pen till alla de öfriga själsförmögenheterna, i det den är mägtig af olika s 1 a g af intryck ; och således, allt ef- ter som dessa intryck hårkomma af objectens närvarande action pa organerna; eller af deras action uti en för- fluten tid medelst en särskildt disposition, som denna action lemtjat uti organernaj eller af ting, som hafva nagon relation sinsemellan och således kunna jämnföras ; eller slutligen uppstå af ett behof uti organismen: är blotta perception, minne, omdömes förmåga, eller vilja. 153 *— Genom denna förklaring hade man visserligen ej kommit problemets lösning ett steg närmare, tvärtom, i det man af objecternas särskildta natur deducerade sjä- lens olika yttringar invecklat sig uti nya svårigheter, hvilka man undgått, så länge man ej gjorde anspråk på psychologisk fullständighet och precision. Ty det villkorliga och otillfredsställande uti hypothesen af de yttre föremålens inverkan medelst nerfsystemet måste röja sig i samma mån, som den phmnomenologiska be- tragtelsen vidgas; eller i samma mån don andliga prin- cipen ifrån själens blotta naturyttringar, såsom sjelf- känsla o. s. v. stegras till varseblifning, förstånd, medvetet begär o. s. v. eller till dessa yttringar, uti hvilka intelligensen förfar med stigande sjelfständighet och negativitet i förhållande till det omedelbart sinliga, eller det naturbestämda tillståndet, och dettas materiella princip i följe deraf förlorar sin absoluta charakter. Ehuru de Tracy håller sig inom det vanliga medvetandets syn- krets, eller den, som Condillac för honom uppdragit; så röjer sig dock omöjligheten, att med den materialistiska förutsättningen förklara de der förekommande företeelser, uti dessa qualitates occultæ, hvilka uti den tavtologiska cir- kelgången emellan phænomenet och dess grund theorien må- ste tillgripa: såsom för att förklara själens yttring såsom minne: den särskildta disposition, som objectens inverkan qnarlemnat uti organen ; eller för att förklara omdömesför- mågan, det förhållande, som de intrycken förorsakande föremålen hafva sins emellan; hvarigenom dessutom för- ståndets utmärkande charakter i förhållande till den sin- liga varseblifningen upphäfves. Att oagtadt dessa svå- righeter, oagtadt det bristfälliga, och inexaeta uti en själsbeskrifning, som hvarken upptager eller utreder så väsendtliga yttringar som inbildningskraften, det formella förnuftet o. s. v. de Traeys bemödande, att complettera 154 och förbättra Condillacisinen, skalle finna bifall och vinna anhängare, var naturligt, dä detta psychologiska complement till Cabanis lära recommenderade sig ge- nom en viss logisk bestämdhet och precision, som förut saknats uti Empirismens framställningar, och som det fransyska förståndet allt för lätt föredrog framför deu sinnrikare, på phantasien grundade, utveckling af med- vetandets verld, som Condillac lemnat. För Öfrigt är de 1 racys philosophiska verksamhet hufvudsakligen märk- värdig, genom det namn, som han gifvit åt sin för- nämsta product af Ideologie; hvilket väsendtligen för- anledt den sensualistiska Skolans benämning af ideolo- gisk. Redan Locke, och i hans fotspår Condillac hade i grund missförstått och förfalskat begreppet af Idé, sedan det långt förut genom den metaphysiska Dogma- tismens förvillelser förlorat sin sanna betydelse, såsom den redan af Platos gudaburna snille blifvit uppfattad, om äfven icke i hela dess djup och omfång utvecklad. I stället för att vara en andans sjelfförnimning, en för- nuftsföreställning, eller en föreställning utvecklande sig ur själens innersta väsende, och uti denna utveckling objectiy och allmän, uti hvilken således all dualitet, all motsats emellan begreppet och varat, mellan sjelfmed- vetandet och det uti det yttre varande objectet, emel- lan det concreta och det allmänna är fullkomligen för- sonad, eller återställd till enhet; så depotentierades det till en föreställning i allmänhet, eller en sådan själens handling, uti hvilken den motsätter sig ett utom densamma varande och dermed verkligt object. Då nu enligt den consequenta Empirismens åsigt all föreställ- ning vore till sitt ursprung, och dermed äfven enligt dess raisonnement till sitt väsende sinlig, så förlorade ideen i och med detsamma all absolut betydelse, och dess charakter af allmänhet och nödvändighet blef icke blott 155 leînnad problematisk, utankathegoriskt förnekad. Denna vetenskapliga förfalskning öfverensstämmer också med det missbruk, som med detta begrepp drifves uti det alldagliga lifvets språk, der det vanligen betyder icke blott en föreställning öfverbufvud, utan esomoftast hvad för en tillfällig och obestämd föreställning som heldst, ett infall, ett hugskott; ja! ej sällan utmärk- ningsvis nyttjas till betecknande af detta sednare, eller af en sådan föreställning, som alstrad al ögonblickets ingifvelser ej hunnit komma till nog klarhet, reda och bestämdhet, för att införlifvas till harmonie med med- vetandets öfnga verld, eller för att idealiseras (!). Af* ven har på en dylik nedsättning och misstydning af i* deens absoluta väsende, så öfverensstämmande med den fransyska bildningens tendens till en klar och genom- skinlig popularitet, till en från allt speculatift djup, sasom ett mystiskt dunkel, fri förståndighet, den reflecterande Empirismen, eller den till Philosophie stegrade Psychologien uti detta land allt jämnt bibehållit namn af Ideologie; ehuru redan längesedan begreppet af Idé blifvit af Kant, samt med ännn större bestämdhet, klarhet och djupsinnighet af Schelling och Hegel, aterställdt till sin ursprungliga och sanna betydelse, sådan som älven hvar och en af fördomar oförvillad, till högre medve* tande kommen menniska vid den enklaste sjelfbetrag* telse kan finna den uti sitt eget bröst; och hvarförutan all mensklig kunskap vore en tom synvilla, all handling ett ofrugtbart gäckverk —= och hela lifvet saknade allt innehåll, och all sanning. Sedan den naturliga och modesta Empirismens eller det sunda till erfarenheten vädjande menniskofor* ståndets princip en gång är stegrad, och denned äfven förfalskad till positif Sensualism , och i sammanhang der« med till Materialism, eller till förnekande af all annan verklighet, Un den som genom sinliglieten är gifven, och genom de deruti förställda materiella objectons inverkan förklarad, drifver consequensen densamma onndvikligen, att fräntaga de sedliga begreppen, af rätt, pligt, dygd o. s. v. deras charakter af allmän giltighet och inre nödvändighet, och dermed äfven deras sanna, substan- tiella betydelse. Redan under Encyclopædismens flor hade, såsom bekant är, Helvétius o. a. sökt, att i öf- verensstämmelse med den herrskande öfvertygelsen på materialismens basis uppföra ett moralsystem, hvaruti dygden grundades på egoismens, eller den sjelfviska klokhetens beräkningar, och derigenom reducerades till något helt och hållit relatift och tillfälligt, för hvilket ingen annan enhet och sjelfständighet gåfves, än den falska, som det comparativa förståndets ändliga bestäm- ningar deråt kunde gifva* Det var detta den moderna Evdæmonismens system, som en annan, icke mindre berömd, den Condillacska skolans anhängare Volney, sökte att bringa till största möjliga enkelhet och prac- tiska användbarhet; för att dermed äfven fylla en lue* ka, som de Tracy lemnat, dä han i sin psychologiska framställning visserligen äfven upptagit menniskans prac- tiska förmögenbeter, men icke nog utförligt behandlat ämnet, ej heller derpå grundat någon mera omfat- tande Sedelära. Då Volney med dogmatisk stränghet fasthöll den physiologiska åsigten af kunskapens ej min- dre än begärets ursprung och väsende, kunde han ej tänka sig den handlande menniskan annorlunda än såsom ett uti sina drifter och sträfvandet att tillfred- ställa dem fullkomligare organiseradt naturväsende, till följe hvaraf högsta lagen för menniskans handlingar icke kunde blifva nägon annan än den, som gäller för h\arje organiskt väsende, i samma mån, som detta höjer 157 , sig öfver den blotta vegetativa lifsprocesscn, och uti alla sina yttringar anlager charaktero af subjectivitet: att bevara sig sjelf (se conserver), att i detta hänseende intet underlåta, utan försöka allt hvad, som der till bi- drager ; eller med andra ord : det gifves för den verk- samma menniskan intet högre att eftersträfva, än den största möjliga physiska välmaga och trefnad; ingen ting, att allvarligare undfly än det materiella li- dandet, hvaraf med nödvändighet följer, att dygden och lasten icke äro annat än sinnets frivilliga tillvänjande (habitude volontaire) till handlingar öfverensstämmande med, eller stridande emot sjelfbevarelsens lag. Dessa uti hans ”Catéchisme de la loi naturelle” framställda prin- ciper, ej mindre än den derutur deducerade speciella dygdelära, som uppvisar det materiellt nyttiga uti alla de ”enskildta, husliga och samhälliga” dygdernas utöfning, äro således icke annat än vällefnadens klokhetslära fort- gående i kretsen af de relativa bestämningar, som till- höra det iagttagande och abstraherande förståndet. Ty såsom det vid betragtelsen af den organiska naturens företeelser tror sig med assimilationens, sjelfbibehållel- sens m. m. drifter hafva genetiskt förklarat lifvets phæno- men, för hvilket dock dessa bestämningar så uppfattade icke äro annat än formella eller tavtologiska förklarings- grunder; så måste det ock, när det ur en sensualistiskt låg, och dock vetenskapligt anspråksfull synpunkt be- tragtar menniskan, såsom en relativt fullkomligare na- turproduct, upphöja sjelfbibehållelselagen uti stegrad me- ning till det sedliga lifvets princip, eller till den ytter- sta grunden för alla dess yttringar. Den derpå grun- dade evdæmonistiska klokhetsläran är blott deruti skiljd ifrån den organiska naturproductens sjelfbevarelse, att uti den förra naturväsendet yttrar sig sasom föreställande, och således reflecterande öfver det förefunna innehållet 158 af drifter, böjelser, vanor o. s. v.; och till följe deraf uti deras tillfredsställande förfarande ined det urval och den ordning, att detta singulära tillfredsställande ej för- svagar eller upplöser hela systemet, utan tvärtom så mycket möjligt utbildar, fullkomnar och bevarar det hela. — En dylik moral erkänner således ingen annan princip än den empiriska frihetens, eller den af det reflecterande förståndet ordnade sinlighetens intressen ; den är till följe af denna inskränkthet och relativitet oför- mögen af alla allmännare och fastare bestämningar} och har redan uti sin brist på sann enhet och con- sequens sin vederläggning, ifall ej denna redan läge uti andan och innehållet. Detta röjer sig förnäm- ligast uti sjelfva specificationen af dygderna och de correlata lasterna, hvaruti ej sällan de utmärkande bestämningarne, hvarmedelst dessa skola bringas uti Öfverensstämmelse med den moraliska känslans inoäf- Ö velser eller den vedertagna sedens föreskrifter, hufvud- Bakligen äro fastade vid yttre och tillfälliga omständighe- ter. Sådan är t. ex. Volneys deduction af mordets brott- sliga natur ur den grund, att det är förbjudet af de mägtigaste sjelfconservationens motiver, nemligen frugtan för den anfallnes sjelfförsvar, samt för den af närskylda, vänner, samhälle o. s. v. mot den mördande utöfvade Vedergällningsrätt. Borttänk blott möjligheten af sjelf- hämnd, af uppretade vänner, af ett samhälle med visa och verksamma criminallagar, eller den subjectiva re- ceptiviteten för frugtans affect, så är brottet möjligtvis en dygd, som lika mycket Öfverensstämmer med sjelf- bibehållelsens princip, som t. ex. blotta assimilationen af födoämnen med den djuriska organismens lagar. I när- maste harmonie med denna sensualistiska sedolära stå Volneys religiösa åsigter, hvilka förklara tron på ett Gudomligt väsende och dess ledning af mensklighetens 159 angelägenheter for en illusion, hvilkon Religions-vardarnes egoism och herrsklystnad hos de dårade söker under- hålla (”la foi et l’esperance sont les vertus des dupes au profit des fripons”). — Dessa consequenser följa ound- vikligen ur præmisserne, om de med stränghet fasthål- las; ty har jag i dessa en gång gjort, icke blott det sin- liga i allmänhet, utan särskildt det sinligt materiella till den substantiella grunden, så måste det öfversinliga, un- der hvad form som heldst, det må nu vara uti tan- kans allmänhet och bestämdhet, uti den sedliga sjelfbe- stämmelsens absoluta charakter, eller uti den religiösa känslans omedelbara uppfattning af det oändliga, helt och hållit uppoffras. Det är utan tvifvel just denna relativa och till följe deraf negativa consequens, eller den med stränghet fasthållna rigtningen emot det öf- versinliga, ej mindre än den analytiska præcisionen, samt enkelheten och klarheten i framställningen, som beredde dessa den förnyade, och i sin förnyelse dogma- tiskt utbildade Condillacismens läror ett lätt inträde uti sinnen, uti hvilka det 18;de seklets upplysning, jämte den revolutionära förståndsfanatismens desorganiserande verkan hade med all högre, mera idealisk verldsåsigt, all djupare känsla af det oändliga, borttagit tron på, och bemödandet om en sedlighet grundad uti denna åsigt, och genomträngd af denna känsla. I sjelfva verket torde det ej vara någon af den Condillacska Skolans produc- ter, som uti Frankrike vunnit sådan popularitet, och genom denna popularitet haft så förderfliga följder, som den Volneyska Catechesen. Om äfven dess oförsynt sen- sualistiska stränghet hos dess bekännare ej alltid uti sin- nelag och lefnad funnit sin motsvarighet, om den icke sällan uti det goda hjertat, en naturlig humanitet o. s. v. erhållit sitt correcliv, så har den dock mera än något annat likartadt alster gifvit näring och äggelse åt denna 160 öfvermodiga indifferens och anspråksfulla tomhet uti reli- giöst och moraliskt hänseende, som var ett arf från den nyss förflutna tidens afgjorda egoism uti öfvertygelse och lefverne. Särskildt och utmärkningsvis kunde denna den consequenta sensualismens Troslära ej annat än sasoni det enda, sanna Evangelium omfattas af dem, som genom vetenskapliga studier höjde, ej mindre Öfver den fakun- niga hopens ännu här och der quarstående oklara, för- domsfulla meningar, än Öfver en svärmande phantasies mystiska förespeglingar, funno sig tillfredsställda utaf en Sedolära, som uti handgriplig evidens, rigoristisk con- sequens, och omedelbar användbarhet, syntes täfla med de så kallade exacta och nyttiga vetenskaperna, af hvilka fransyska snillet länge skördat en förtjent ära* Det är på detta sätt och ur dessa anledningar, sont vi uti våra dagar sett dessa den afgjorda sensualismens re- sultat framför allt omfåttas utaf män, som med framgång egnat sig åt den empiriska Natursforskningen, och derifrån på andans verld vändt sina undersökningar. Såsom så- dane må nämnas: Lancelin, Broussais, Gall, Azaïs. Märkvärdigt, ehuru icke förvånande, är det sväfvande, som man hos dessa upptäcker emellan en genomförd Materialism, hvilken uti själens alla företeelser blott ser modificationer utaf en subtilare materie ; och en mer eller mindre öppen Dualism. Man igenkänner deiuti samma bemödande, som den Engelska Empirismens historia framvisar, att dölja eller omgå det dilemma, som förr eller sednare måste framställa sig for den conséquente och deciderade Sensualisten, att antingen blifva den en gång gjorda förutsättningen, att all kunskap är sinlig och såsom sådan grundar sig på de kroppsliga föremålens inverkan, otrogen, eller att också, trots den sedliga och religiösa känslans högljudda protester, rent utaf förneka 161 nienniskoandans immaterialitet, och dermed alla de egenskaper, hvarigenom den höjer sig öfvcr djurets vid. natui-béstämningar fastade siibjectivitet. — Blott hos Lancelirij én foröfrigt föga märk värdig och föga känd, tähkatej framträder sénstialistnett utförd ända till en abso- lût scepsis pâ allt annät ärt materien. Det är en Ato- misitij som, långt ifrån att genörti antagande af högre quälitatfes insiliæ eller brtcultæ soka åt själen räddä nå- gon skugga af öfversinlig och öfÖrgänglig natur, endast åt trtoleculerna —dessa abstractiönens foster — tnedgifver evighet och odödlighet t ”einèdan de icke upphöra att ex- sistera, derföre att de upphöra att hafva medvetande (dé sentir) j Under det att själen, som endast är sen- Satioh j ej har något lif på andrä sidan öm de sihliga phåJnomenerna j ej kan durera längre än den fÖrgängeliga Organisation, vid hvilken den ät fästad.” Én så radical Atomism måstö äfVen kathegoriskt förneka begreppet af ten första intelligenta öch moraliska Orsak j ellër af en Gud, ”såsom varande utan verksamhet och ulan betydelse far den sedliga bestämmelsen $ då blött materien har durationj allmagt; eller öfverhtifvud alla de väsendtliga tegenskaperj som man tiilläggei1 det Ghdomliga väsendet, teilet möleculernä är det endä Gudomliga” (les molécules Voilà seulement ce qu’ il ÿ a de Dieu). Således ej eus titi porerna j dér döck forntidens atomistiska philosophie, mindre genomdrifven uti reflexion, placerade Gudarne, med- gifves här eri tillflygt för det öfversinliga. Det är Uti denna absoluta Scéjjsis, som den nlethaphysiska eller den af eri falsk reflexiori uppblåsta Émpirismeri slutar. Den fram- visat då uti htela sin forskräcklighet skådespelet af detta Olyckliga Medvetande som oupphörligen söker förneka åig sjelfj öcli uti detta förnekande lika ofta återfinner feigj som ické erkänner något sjelfständigt och nödvän- digt uti andans föréteelser j och i detta ft ånkännande för-* Suea XIV: ii 11. IG2 utsätter något allmänt, något icke tillfälligt; som icke erkänner väsendtligheten och sanningen af Tankans, Sed- lighetens och Religionens bestämningar, men ändock tänker, ändock, om äfven ofrivilligt, underordnar lef- naden under dessa eviga magter. Detta medvetande är så mycket olyckligare, som det icke känner sin olycka, som uti denna Materialism detta tillstand är fixe- radt, eller med andra ord, som det icke märker striden, som rasar uti dess inre, ej känner behofvet utaf, vill- koren för den försoning, som skall bringa det söndersar- gade medvetandet till fred med sig sjclf — Lyckligtvis tala uti menmskohjertat alltför mägtiga känslor och för- hoppningar, alltför outplånliga aningar och behof, emot denna sönderslitande och tillintetgörande Låra, för att den der med lätthet skulle vinna inträde, eller åtmin- stone slå djupare rötter. Lancelins försök, att till vetenskaplig öfvertygelse upphöja detta medvetandets fixerade Scepticim, har ock, trots den uti nationallyn- net och tidsandan liggande recepti vitet för en dylik lef- nadsåsigt; längesedan med så många andra menniskoan- dans förirringar delat ett förtjent öde, att gå glömskan till mötes.-—Om det samma icke gäller om Broussais och Gall, så är det emedan deras namn äro bevarade genom de förtjenstfulia bemödanden, som de åt en an- nan vetenskap egnat, och äfven hos dem Materialismen ej blifvit med denna decision utvecklad, eller kom- mit till dessa för menniskans högre intressen revolteran- de resultatfer. Den förstnämnde tillhör egentligen den Sensualistiska Skolans sednaste epoch, der han vunnit sin egentliga märkvärdighet genom en skrift (sur l'Irri- tation et la Folie), hvilken mera är att hänföra till den empiriska och praetiska Naturkunskapen, ån till Philo- sophien och dess ideologiska representant Psychologien: särdeles som hans theorie är blottad på all djupare in- 163 ßigt Uti, och vetenskaplig behandling lîîaf ütnnets an- thröpologiska sida. Àfven bans psychologiska excurs, el- ler tôrsôket att pâ den physiologiska medicinens principer grunda det ömsesidiga Samlnanhanget emeJlhn de andliga och kroppsliga företeelserna uti den menskliga organismen , skulle i anseende till de skärande motsägelser och i allmänhet den vacklande ovetenskapliga charakter, hvaraf den år utmärkt, väl icke fortjena niigon plats uti den fransyska philosophiens häfder; om icke Broussais upp- trädt med tonen och anspråken af en den förtryckta eller förrådda sensualismens hjeltemodige och oemot- ständlige riddare, och derigenom föranledt en polemik, som pä den vetenskapliga öfvertygelsen och bildningen Uti Frankrike ej torde blifva utan inflytelse. — Den bekante Gall, som genom sin litterära verksamhet till- hör Frankrike, synes sä vida mindre ensidig materialist, som han ej till ett cerebralt centrum inskränker ursprunget och grunden till själens verksamhet, utan antager flera sådane motsvarande dennas särskildta förmögenheter, böjelser o. s. v. och derigenom åtmjnstone tyst förut- sätter eller medgifver en andelig enhet $ såsom den sub- stantiella basis för denna mångfald af phænomencr och krafter. Likvisst torde man ej böra med Damiron uti hans ”Histoire de la Philosophie en France au 19nue Siede” allt för högt uppskatta detta företräde hos en å- sigt, som föröfrigt, uti sin grundidé inskränkt till den anthropopalhiska synpunkten, ej kan fatta Intelligensen annorlunda än såsom natursjäl, eller såsom fästad vid de organiska villkoren. Sjelfva upphöjandet af denna correspondens emellan menniskans andliga individualitet och den sensoriska organens yttre gestalt till en sär- skildt vetenskap, eller (till Cranioscopie, hörer för öfrigt till en af de många villfarelser, hvartill en ytliga och dock anspråksfull Empirism allt för lätt förer. Se- dan man uti principen mer eller mindre béstämdt förne- kat det andeliga, men detta åtér uti känslans, inbild- ningens, begärens o. s. v. alltid återvändande fullhet och styrka, gör sig för medvetandet gällande, är det en ganska naturlig förhanden, liggande utväg, att af den individuella formen af detta yttre, som ifrån teilikel blifvit stegrad till den väsendtliga grunden, sluta till beskaffenheten af det mångfaldigt nuancerade i n r e ; ehunt detta yttre blott är andans första $ omedelbara framträ^ dande, och, såsom sådant, särdeles uti alla detaljerna af sensibilitetsorganens byggnad, för mycket underkastadt tillfällighetens lag, för att begrunda någon insigt uti det allmänna och nödvändiga af Intelligensens verld. Em edlertid hade på detta sätt uti Fränkrilcé undef den nya samhällsordningen den refleeterande Empiris- men fortsatt sin bana genom alla former af dualistisk Sensualism, deciderad Materialism och atomistisk Na- turalism, under det på andra ställen antingen en renad Speculation gjorde en högre erfarenhets rättigheter uti hela sitt djup och omfång gällande j eller ock det oför- villade förståndets och den moraliska öftertygelsens Phi- losophie sökte emot Sensualismens sceptiska slutfölj- der skydda mensklighetens högsta intressen. Såsom unj der den Revolutionen närmast föregående tiden, var till en början denna Psevdöphilosophies herravälde öfver det allmänna tänkesättet nästan uteslutande; det inskränk- tes blott uti det följande af ett motstånd, som under den gamla tingens ordning ej hade förekommit, men som var desto farligare, som det icke stod att bekämpa med vetenskapens lätt förda vapen. Denna opposition var den, som den Sensualistiska eller Ideologiska sko ais bemödande måste erfara från Styrelsen, d. v. s. från d.n Man, soirt förstått att medelst sjelfva de revolutionära 165 ideerna, till trots af befordrade den nationella industriens framsteg, tillika gynnade hans verldseröfringsplaner. Häraf kan lätt för- klaras, hvarföre alla de vetenskapliga undersökningar, Som hade Philosophien, eller dess fransyska surrogat den empiriska Psychologien till föremål, under Kejsare- Regeringens inest lysande period nMstnn fullkomligen nf. stadnade; och häraf inses äfven med livad grund den moderna fransyska Speculationens häfdatecknare antaga, såsom lika många epocher för Vetenskapens öden, det yttre Samhällets skiftande former, eller Republiken, Kej- sareväldet och Restaurationen, Men under det på detta sätt uti Frankrike Philo- sophien och den vetenskapliga Bildningen, antingen till följe af den hämmande inflytelsen, som despotismen derpå ntöfvat, rent af stått stilla, eller ock, fängslad inom den dogmatiska Empirismens trånga gränsor, blott sken- bart framgått, hade uti ett närgränsande land redan länge den Speeulativa Forskningen, ej mindre än den Sköna Konsten med jättesteg utvecklat sig till den mest om- fattande och rikhaltiga Litteratur, hvars hufvudsakliga element, i motsats emot den Fransyska, var en mer eller mindre djupt fattad och strängt utbildad Idealism ; en ur sjelfmedvetandets innersta flödande känsla utaf det oändliga, eller det Gudomliga, såsom all tings, så väl naturens, som andelifvets yttersta grundläggning, och ett deremot svarande tankans bemödande, att uti allt klarare, renare, och bestämdare gestalter, söka åter-, gifva denna känslas outtömliga rikedom. — Denna höga verldsåsigt och den derutaf genomträngda Litteraturen kunde ej annat än vara främmande för det fransyska sinnet, hvilket var för mycket inskränkt inom den sinliga erfarenheteus trånga synkrets, samt fästad vid lifvcta ändliga intressen, för att följa den tyska andan på dess flygt till ideernas verld. Sjelfva ideologien var, såsom vi sett, tom på idecr; och den öfvermodiga sjelftillräck- lighet och sjelffornöjsamhet, som den fransyska bildnin- gens långvariga och uteslutande välde öfver det öfriga Furopus civiliserade nationer väckt oçh underhållit, tiRät 1G7 ej att på främmande jord söka, hvad som saknades, ifall man nånsin skulle hafva känt beliolvet deiaf« Ja! den, efter en lång period af falsk och ofrugthar härmning, till nationell sjelfständighet komna Tyska Bildningen fortfor länge, att vara helt och hållit en terra incognita för dessa Civilisationens gunstlingar, hvilka i allmänhet uti allt, hvad som på andra sidan om Rhen tänktes och digtades, ej sago annat ån vid- skepliga fördomars inrotade magt, en mystisk känslo- häfnings grumliga utbrott, eller ock svaga återljud af hvad fransyska snillet långt för detta uti renare toner frambragt. Först genom Revolutions krigen och Emi- grationerna, och den deraf föranledda tätare beröring med Tyskland gjordes första steget tili en närmare be- kantskap med detta lands Litteratur. Åtskilliga meta bildade, eller bildningslystna Emigranters längre vistande uti detta land, den närmare kännedomen af det föiut, såsom ett barbariskt tungomål, missagtade språket, det personliga umgänget med de förnämsta representanterna af den tyska odlingen, måste med en stigande insigt uti dennas anda och väsende bidraga att småningom nedrifva den hittills oöfverstigeliga skiljemur, som en olika nationalitet, motsatta politiska öden, samt lefna- dens skiljda charakter, ej mindre än vanans magt upp- fört emellan den Fransyska och den Tyska Bildningen. Den på detta sätt började bekantskap med en Lit- teratur af en anda och rigtning, så motsatta den, som hittills beherrskat den fransyska, befordrades ytterligare genom Fru S taels snillrika verk öfver Tyskland, och de sakrika underrättelser, som detta innehöll öfver charaktern af Samhällslifvet, samt Vetenskapens och Konstens till- stånd i detta land. Det den genialiska Qvinnan egna sätt att blott uppfatta de ledande ideerna af hvarje 103 särskild t System, af hvarje särskildt lefnads- och konst? ßsigt, och grundtonen af hvarje niärlcvärdigare snilleverk, samt den denned förenade utnjarkta förmagß, att med en enthusiastisk vältalighet, en nästan lyrisk hänförelses kraft återgifva det sa uppfattade, bidrogo tilläfyentyrs mera till en utbreddare kännedom af denna Philosophie pch denna Skaldekonst åtminstone uti deras allinännaste grunddrag, än om hon uti sin framställning förenat vetenskapsman? pens djuptgaende forskning, systematiska fullständighet, samt dogmatiska och kritiska stränghet. Jîhuru en g r u n d- ligare insigt uti det ipnersta väsendet af Jdeplismens, och den Romantiska Poesiens mysterier väl icke kunde blifva resultatet af en skildring, som stundom hvilar på en sväfyande eljer ofullständig kännedpm af sitt ämne, stundom låter sig antingen pt^f nyhetens tjpspingsmagt, eller utaf nationella fördomars inverkan, förledas till falska omdömen, stundom åter ej förmår, att på det obildsamma, pti ep stenhård çorreçthet fjettrado språket återgifva tpnkar och känslo? af frittills pkändt djup och syftning, så förbereddes dock därigenom mH ketydlig mån en mera fördomsfri föreslällping, samt ep sannare uppskattning af denna Litteraturs förut okända, eller misskända värde och betydelse. Det var genom denna första bekantskap, som uti månget sinne väck? tes åtminstone aningen om en sundare, mera tillfreds- ställande Vishet, än den spro uttalade sig uti den herr- skande sensualismens ihåliga och tröstlösa Järpr; och som föranledde ett mot denna aning svarande bemö- dande, att, om icke på den vetenskapliga forskningens, dock på trons och phantasiens vingar uppstiga till de eviga rymder, dit en ytlig upplysning i sip fåvitska ej kunnat och ej velat tränga, Men älven ifrån annat håll utkastades de gnistor, som snart skulle utbrista pti full låga. Elvem kânneç 169 icke den mildrande, renande och förädlande verkan, som på en tid, förgiftad lika mycket af Materialismens råa naturdyrkan, som af den politiska formförgudningens far- sot, en Bernardin S:t Pierres, Chateaubriands o. a. skrif- ter uti rikt mått ôfvatî Det var i synnerhet den sed-, nare, son,, utan att vara philosophisk tänkare uti egent- lig mening, verkade, såsom hade han varit Philosoph; i det han på den historiska forskningens och åskådningens väg genom en poetiskt inspirerad och poetiskt målande framställning sökte åt Christendomens höga läror återvinna deras förlorade helgd, och dermed äfyen deras för sin» nelag och lefnad välgörande kraft, plan var, såsom en jnhemsk criticus om honom yttrar, icke en Apostel, icke en Präst talande uti Kyrkans namn, utan en verldsman, hvilken verlflen içke mera tillfredsställde, och som drifr yen af phantasiens behof, af ljufva drömmar, af längtan efter något bättre, lemnade sig med förtjusning at de ideer, hvilkas behag och välgörande inflytelse hans barn-r dom hade rönt, och hyilka han }"mpade efter sitt läge, tolkade uti sin anda, pch uttryckte med en föredragets prägt, med en stilens egenhet, hyilka ej kunde förfela sin yerkan. Väl lemnar hans mest berö^nda och mest inflytelserika yerk ’’le Genie du Christianisme”, i afse- ende på den historiska grundlighetep, tolkningens rig- tighet, samt kritikens skärpa och oyäld, manga for- dringar otillfredsställda ; väl barer i allmänhet sa hans religiösa som politiska öfvertygelse mera prägeln af en Svärmande känslas hänförelse, än af den lugna eftertanr kan, den fordotnsfriß blicken och den klara insigten. Dock tillhör honom, oagtadt dessa brister, äran, att hafva hos sina landsmän, särdeles hos den yngre ge- perationen, med ädlare minnen och renare förhoppnin- gar sökt fylla den tomhet, som efter felslagna verlds^ pröfringsförsök oçh slutade segertåg inträffade; att Uti 170 månget ungdomligt sinno hafva återväckt kärlek för Christendomens oförgängliga sanningar, förtröstan pa dess sällhetsbringande löften, och beundran för ford- na tiders ridderliga, sjelfappoffrande anda, samt i all- mänhet, att hafva framkallat en lagande enthusiasm för ideer höjda öfver dagens flygtiga kraf, öfver egoismens fafånga sti äfvanden, och det nakna förståndets tomma abstractioner; och att genom den på detta sätt väckta receptivitet hafva befordrat en mera idealisk åsigt af menniskonaturen och verldslifvet, än den som hillills beherrskat bildningen, sinnesstämningen och sederna i detta land. Det var denna, eller en nära beslägtad åsigt, som gnart derefter, eller hufvudsakligen under loppet af det sednaste decennium, under en mera vetenskaplig eller åt- minstone mera dogmatisk gestalt framträdde hos åtskil- liga andra tänkare, bland hvilka: Bonald, Lamennais, de Maistre, S:t Martin och Balanche intaga förnämsta rummet, och som man vanligen sammanfattar under namnet af den theologiska Skolan (ecole theolo- gique), i anseende till gemensamheten af deras bemö- danden, att i motsats emot Ideologernas Naturalism å- tervinna åt Christendomens läror deras helgd och aue- toritet, samt att derpå stödja Sedlighetens bud och Statens inrättningar. Men ehuru det mera synes vara den politiska syftningen, samt en deraf föranledd, stundom våldsam och ensidig partianda, än vetenskapliga princi- per och method, eller förhållandet af en likstämmig, och i sin likstämmighet progressif utveckling af samma grundidé, som utmärka denna spiritualistiska Skola; så saknar den dock icke sin philosophiska märkvärdighet och betydelse. Denna ligger dels uti det inflytande som denna skola utöfvat på det allmänna tänkesättet, pa den 171 religiösa öfvertygelsen och do sedliga begreppen, med anledning af Restaurationen, och den derigenom uti Frank- rike återupplifvade monarchiska och hierarchiska princi- pen; dels uti den väckelse och näring, som den gifvit ät den philosophiska Ecleetismen derstädes, i det den icke utan framgång bekämpat en exclusiv Sensua- lisms resultater, och derigenom uti sjelfva den Ideologiska Skolan föranledt de första yttringarne af en modificerad , eller eclectisk Empirism, samt uti sin supernaturaliska ytter- lighet bildat en af de ensidigheter, hvdka den på detta sätt uppkomna Skola förmenar sig uti sin allsidighet hafva modererat och renat. — Vanligen betecknar man denna Sensualismens antipod, om hvartannat, än sasom ortho- dox Katholicism, än såsom Mysticism i allmänhet. Men äfven en flygtig bekantskap med den theologiska Skolans förnämsta representanter visar lätt, hvilken himmel svid skiljnad uti positift hänseende råder emellan dessa tvänne slag af spiritualistikt föreställningssätt, och huru princi- pens olika form kan möjligen iöra till fullkomligt olika slutföljder. Så finnner man hos Ronald, Larnenmais och de Maistre, såsom jtt gemensamt grundthema: före- ställningen om det Gudomliga, såsom all mensklig kun- skaps och verksamhets, således Vetenskapens, Sedlighetens och Statens yttersta grundläggning och yttersta mal, hvarförutan dessa sakna allt absolut värde, all högre betydelse; men det är blott åt Religionen under den form, eller åt den uppfattning af den Gudomliga andan, hvilken den Katholska Kyrkan såsom den enda rätta och sanna sanctionerar, som den tillerkänner denna högsta auctoritet uti tro och Jefverne. Deremot hos S;t Martin och äfven hos Balanche framträder icke Spiritualismen uti denna bestämdt renläriga gestalt; utan den har den sväfvande charaktern af en omedelbar och innerlig före- ställning af det Gudomliga öfverhufvud, eller af en 172 Mysticism, hvilken visserligen äfven har Gud éller den absoluta Andan till sitt innehall; men det bestämda pch sanctionerade innehållet, såsom sådant, eller de sär- skildta fastställda begreppen, om det Gudomligas person- lighet, dess förhållande till verldcn och det mensidiga Subjectet, o. s. v. eller auctoritets-tron, utgöra icke san-r ningens piiterium, utan det subjectiva medvetandet, den öfyersinliga intuitionen, eller den ändliga andans mystiska försänkande pti den Gudomliga anden bilda på en gång dess grundläggning och dess pröfyosten. Denna åsigt delar således med den förra det injmaterialistiska nti anda och syftning, och är deruti opponerad emot den consequenta Empirismens sensualistiska resultatet — hvilka också ganska tidigt af S:t Martin med yärma och kraft bekämpades —men till följe af det mera obestämda och abstracta uti den Supernatpralistiska principen, så- som den hår uppfattas, förer den uti applicationen lätt- ligen tijl helt andra consequenser än den förra, hvilken stiängt underordnar det spiritualistiska eller det subjec- tiva uti Religionen under det objectiva, eller under den medelst dogmer, cult o. s. vf stadgade formen, S3 t. ex. icke blott tolererar den abstracta Mysticismen, Utan bekänner öppet en philanthropisk (om äfven icke strängt konstitutionell) liberalism; j det den till högsta måttstock och grund för de politiska förhållanden upp- höjer individernas moraliska valör, eRer deras närmare eller fjermare annalkande till den förlorade ur-renheten, eller till den ideala exsistensen fqre fallet, och således, i samma man, som alla skola återkomma uti sinne och Jefnad till det Gudalika tillståndet, förkunnar en fullkom- jämnlikhet uti samhälligt afseende; uti motsats emot den rena katholicismen, hvilken redan uti grundföre- ställningen pf ett eget religiöst stånd, som ensamt in, nehafver och såsom en gåfva åt alla de andra, ellpr 173 lekmannen< meddelar den absoluta sanningen, upphäfver en dylik asigt. — Hväd åter denna eller den orthodoxa Sitpernhtüralismens coiyphæet beträffar, så måste det philosophiskä värdet af deras läror, äfven som den in- verkan. som de haft på bildningens närvarande tillstånd inönt Frankrike bedömas enligt relativiteten af deras principer j samt den större eller mindre förmågä, söm de ådagälagt, att gefiom mera djuptgående undersökningar $ Samt aflägsnahde af tillfälliga politiska hänsyftningar 4 ùpphoja denna relativitet till en meta allmän och veten- skaplig synpunkt — Så finner man, att Bo hal d uti sitt bemödande att ilti Religionen söka yttersta grunden och måttstocken for mensklig kunskap , hufvüdsakligen stad- nar inom den historiska dedtictionens gränson Ty be- visningen hvilar helt och hållit pa antagandet af ett primitift språk, hrsprungllgen méddeladt menniskan af skaparens hand; såsom ett factum fråh htilket shitas till Sanningen och förträffligheten af den trognaste tradition af detta gudomliga språk, eller den heliga Skrift* samt nödvändigheten, att i dennas läror * såsom de af kyrkart tolkas* soka principen för all sanning* Han ingår såle- des icke uti någon egentlig undersökning af den reli- giösa kunskapens hatur i allmänhet* och särskildt af de af Kyrkan helgade dogmer* i förhållande till den pro- fana kunskapen* eller till den gehöm de mehskligä kun- skapsorganerna vunna sanningen* och någon derpå byggd bevisning af den förraä oumbärlighet för den ändliga va- relsen. Den politiska intentionen bestämmer för mycket synpunkten för att tillåta någon dylik deduction * den be- töfvar ock i allmänhet framställningen all vetenskaplig hållning, klarhet* likstämmighet och konsequehs; hvilken Ock derföre* trots Bonalds utmärkta talent* och den Varma vältalighet, som i synnerhet yttrar sig uti hans polemik mot materialismens läror* saknar den öfterty- Ï74 gande kraft, hvllken inan ofta beundrar hos Spiritualis- mens riddare. Särdeles är det uti hans religiösa Siats- Lära, som det villkorliga, sökta, och ologiska träder uti dagen: dä han pä det philosophiska axiom: att orsak, medel och verkan äro de trenne grundbegrepp, som omfatta hela Systemet af Varelser, och deras för- hållanden, eller Gud, Medlaren och Menniskan; uti fa- miljen, Mannen, Qvinnan, och Barnet, och slutligen uti staten Magten, Ordets tjenare och Undersåten, vill grunda på en gång den monarchiska och hierarchiska principens absoluta nödvändighet uti Samhällsorganismen, — Lamennais åter, mera sträng och omfattande do V é« t n s-Xs i o f. Aldrig du skådade verlden så skön; som i tårarnas epegpI-, När hvad din glödande själ önskade, skänks af en gud. 56. O 11 k a karlek. Ynglingen älskar med flammande själ, och bekänner siri låga Dristigt, eröfrar dess pris, kampar och segrar på nytt. Verlden för honom är öppen; med bragdernas lysande lager Kransad; han myrten försmår, gäckas med kärlek och tro. — $19 Q vi rinan fottarés af Ömhetens glöd; hon älskar och tiger; Hånad och glömd, när hon allt offrade; älskar hon än! Dolken, med Orlekelis tårar, hon drar ur det blödande hjertat, Tyst med Kariternas flor döljer hon såret, geh ^ör, 57. ÇTQQN Å p 6 K qKSTEX. Bygga förstår ej hvälfnlngenq, tid; skönt ritas af snillet frihetens tempel ibland; fuskarç lägga dess grund. h8. 8 X L t à K AB3N 1 U TK IN di Fåfängt bjuden J mig till ér praktverlds roligä sällskap; Glada jag söker, och dem fjerran jag fann i min däld. Glädjen är leende njutning af oskuld, vishet och snille: Aldrig af dårskap och flärd skrattades sorge.rna bort 6g, Via $angmÖ. frise man hviltet som helst af vår sångmös «gyllene tid- livar f,» Hennes odödliga blir, hur man ock dömme, —. Tegnér^ 60. FÖRÄDPANpB s 0 R K Suckar och tårar jag blandar med den,' som i skuggornas natthvalf, Krossad af kärlek och sorg,' sänkte sin vän och sin brud. 220 Skönt dock njuter hans själ sin förlusts odödliga känsla: Minnet af sällhet och dygd adlar hans jordiska lif. Mera beklagar jag den, hvars kalla, förstenade hjerta Aldrig en vän och en brüd älskat j förlorat och sörjt. 61. Sanningen. Allvar är tänkarens dygd ; och vishet är sûnningens oskuld^' Qvick och behagsjuk vann ingeil den kyska till brud. 62, Statsmannen. ^Hederlig karl!» — Ej nog; af eri statsmän fordre vi snille; Vinner du väl med «ett godt hjerta» i schack, eller whist? Statsmann helse vi den, som till tänkare fostrad af lifvet, Verlden, sitt fädernesland, menniskor känner och sig. 63. Amors skänk. Amor! hur rik är din skänk? Éj blott hvad den äfskade äger, Allt hvad den älskande sjelf drüîîft att hon ägde, dut gef# 64. V À R tid. Jättar förkrossade verlden; pä forntids svigtande praktverk Ödet med eldskrift re’n tecknat förvandlingens dom. Ack! hvad ärfde väl tiden af oss, om ej blygsamme vise’ Mellan ruiner och grus plantade lager och ek! 221 65. Gra. F skrift. «Vandrare! sökte du länge, som jag, hvad lifvet ej skänker, Tro, att du finner det har: gralvens ar vishetens sten.» 66, Folkrika samqväm. Ensam finner du dig i din praktverlds sorlande samqväm: Glöm, att af menniskors röst bildas de störande ljud. Blunda och dröm dig af dikten försatt i en susande löfskog, Och att en sångmö der sällskap dig bjuder och lugn. 67. Vi an w ten. «Lärde dig visheten svara på allt, hvad du önskade veta?» — JSej! men hon lärde mig mer: blygsamt att fråga och lyss. 68. Ska b j t s E N. Skapelsen slutades ej; hvar dag än bildas ett Kaos Inom ditt kämpande bröst, skilja sig mörker och ljus; Gryningen klarnar till dag, och din natt blir ett skimrande stjernhvalf, — Jiär af ditt sinnliga lif skapas det evigas bild. 69. Åt o E n DOMEN. lider! jag fruktar dig ej; om du liknar den Nordiska vintern, Är ju din natt stjernklart lysande äfven som han«. 323 70. T R Ö 8 « Ack ! att det sköna så snart bortvissnade! jpulnar ej Lösten!» —« Trösta dig! blomman var skön, rikare doftar dess frukt» Allt i naturen är lif; dess förvandlingar eviga! död nysa Trodde du larfyen, hur skönt lyftep han vingarne re’n! 7 i. Enslingen, .Vänner! beklagen ej Enslingens lott. Ingifvelsens källa Vattnar och friskar mitt lifs aftonbeskuggade lunch Mellan dess susande löf framtindra ju eviga stjernor; -Hesperus, kärlekens bud, helsar ju morgon och natt. Tron J, att tänkarens tjäll ej trefliga gäster besöka, Trogne frän ungdomens var? Snillets och vishetens barn^ Känslornas ömma Kariter, och sagornas vingade sångmö, Som frän sin oskuldsverld blommor oss bjuder ocli frukt, -** Pessa, ur nöjenas krets landsflygtiga, glömda för evigt! Kgckay VU çnslingens hem minnets melodiska flöjt. TANKEBILD ER 3 Boken, « Söken det ianna Äogj skurit J det sköna som sannt, öc!» d^t goda Såsom d« bada i ett, »om det från evighet var!» pRAMzém JlL&EGBAN. Höjder och berg och en främmande verlds synvHhnde fjerran, Skönt, som en djerf trolldikt,fårade ynglingens blick. «0! dit upp! — sä tjusningen ljöd, — der en blåare himmel, Ack der en varmare Sol bilday ett rikare lil.» Dock trollverlden försvann med dess skimrande morgonbe* lysning j Sent ur en svekluU dröm vaknar Jag ensam och nött — Ensam? — Nej! mig vinkar ju än ur sin rosiga molnsky- Hon, som af drömmaren jemt sökt, af dÖ4i vaknade fanns: Skaldens och tänkarens ömma Vestal, Ingifvelsens engel; Hon, som med barnfrom sång bjuder den trötta sin hand. « 0 ! till din hembygds däld, — sa hviskar Hon, — skyn- dom oss äter. Skuggan ju sjunker, och snart döljes af flatten var stig.» 226 i. Hebe, Hebe! hvem dyrkav ej Idealet af det fuldkonunendste Menneske som Af- glandsen af den gudonieligo Natur. Men Theologerne have næsten tilintetgjort Nytten heraf ved Subtiliteter ; thi Symboler kunne ikke, som Dogmer, underkastes en logisk Analyse.” Under ”Mysticism” tänker sig Trescbow egent- ligen det orientaliska elementet i Occidentens Phi- losoph!, eller dess inflytelse pa denna. Mot detta ele- ment hyser författarn en synnerlig obenägenhet. Derför anser han ock Plato för en mysticus, och finner, att honom felas all den grekiska nykterhet och enkelhet, som utmärker till och med skalderne af hans nation och samtid. Såväl honom, som Ny-platonikerne, lägger för- fattarn till grund för sin uppställning af Mysticismens hufvudsatser. Dermed förenar han sidoblickar till det andliga gäsnings-tillstånd, som utmärkte innevarande år- hundrades begynnelse (och som sedan lemnat rum för ett annat, hvilket åtminstone ej kan beskyllas för metaphy- siskt och poetiskt svärmeri). En allvarsam varning mot phantasiens missbruk slutar verket. — Schellings ”Philosophie und Religion” synes hafva föranledt hela denna slutafdelning. Treschow kunde, enligt sin sin- nesart, i nämnda ypperliga bok ej se annat, än ett be- tänkeligt järtecken. Vi hoppas, att framställningen af denne tänkares system, troligtvis i många läsares tycke alltför utförlig, skall hos andra finna ursäkt genom innehållets interesse. Visserligen är detta systems värde blott ett ganska re- latift; men det förtjenar ur många skäl, att allmännare, både inom och utom Scandinavien, kännas. -— Lätt vore, att kritisera det i detaljer; men redan detta, och 300 ännu mer en kritik öfver det hela, skulle fordra ett ut- rymme, som vår tidskrift ej kan medgifva. Vi inskrän- ka oss derföre till detta meddelande af en trogen fram- ställning. Åtminstone har vår afsigt varit, att intet ord, ingen bild skulle der förekomma, som icke tillhör För- fattaren sjelf, eller blifvit, med stor varsamhet, ditsatt i analogi med allt det öfriga. Fullständig är likväl vår framställning ej förr, än vi slutligen tillagt några ord om hans senare utgifna philosophiska skrifter. Dessa äro: Om Philosophi- ons Natur og Dele (1811); Om den menneske- lige Natur i A 1 m i n d el i g h e d, i s æ r dens aande- lige Side (1812); Almindelig Logik (1813); Elementer til Historiens Philosophie (1811, två delar); samt Moral for Folk og Stat (1811, två delar). De tre förstnämnda meddela oss hufvud- innehâllet af de årliga föreläsningar, dem han i egentlig egenskap af Universitets-lärare höll intill år 1813, dels Öfver Logik och Psychologi, dels öfver Metaphysikens hufvudsatser och Philosophions Historia. Af dessa skrif- ter förtjenar den mellersta — eller öfver Psychologien — den största uppmärksamheten; och vi skola derföre, längre fram, något mera särskildt utlata oss öfver dess ställning till andra arbeten i denna väg. Öfverhufvud kan sägas, att Psychologien är den enda philosophiska disciplin, hvari Danmark har producerat nagot af störro betydenhet. — I de två sistnämnda åter göra vi bekant- skap med föreläsningar, dem han under tvenne vintrar höll för ett till stånd och bildning ganska blandadt publi- cum, som emellertid var åtminstone genom sin talrikhet ansenligt. Det är icke utan, att ju dessa föreläsnin- gar, och särdeles de öfver Moralen lör Folk och Stat, röja ett nära sammanhang med och en omisskännelig 301 hänsyftning på Danmarks dåvarande politiska ställning. Landet var inveckladt i ett förtärande krig, utan att den djupare tänkaren tyckte sig se nationen derunder stäm- mas till högre allvar, eller utveckla någon fosterlands- kärlek af rätta slaget. Treschow sökte motverka detta onda, liksom i allmänhet med lära och lefverne, sa ock i synnerhet med nämnda föreläsningar; och troligen haf- va de verkat åtskilligt godt hos mången enskild, ehuru man icke kan historiskt angifva någon genom dem åstad- kommen lyftning i det offentliga tänkesättet. Men för oss äro dessa skrifter till endast i ve- tenskapligt hänseende; och då maste man vid dem klandra, utom den vidlyftighet och nog triviala rhetorik, som vidlåder författarens manér, att de mera innehålla abstraeta reflexioner och raisonnementer, än lef- vande philosophi. I synnerhet gäller detta om ”Ele- menterna till Historiens Philosophi;” det enda verk af Tkesciiow, som Hammarsköld har kännt, och i sin Phi- losophiens Historia *)” utförligt exponerat (Tredje Af- delningen, Senare Bandet, 682—96). Till denna ex- position hänvisa vi; utan att likväl kunna så högt, som den, uppskatta ifrågavarande arbete. Onekligen röjer författaren skarpsinnighet, iakttagnings-gåfva, opartisk- het o. s. v. ; men mera tvifvelaktigt är, om man i sam- ma grad här finner sanning, och i synnerhet sannin- gens rätta form. All sann Philosophi måste, enligt vår öfvertygelse, vara bvggd på Erfarenhet, — eller besta i ett rätt *) Ett arbete af betydlig och mångfaldig lÖrtjenst Dess (visserligen icke ringa) brister äro till en del sadana, att de kunna äfven af den ytligaste läsare inses. Dess värde skat- tas deremot af Kännaren allt högre, ju längre han sjelf be- fattat sig med forskningar i Philosophiens häfder. 302 förstånd af Erfarenheten. Den måste stödja sig vid henne, och beledsagas af henne; eller: den sanna Spe- culatjonens dialektiska utveckling bör vara identisk med den naturliga och historiska evolution, som den sanna Erfarenheten uppvisar, att tingen verkligen ägt och äga. Denna identitet bör vara stödjepunkten, eller den i sjelfmedveten åskådning lefvande grundläggningen för enhvar Naturens eller Historiens Philosophi *). Treschow erkänner, på sitt vis, detta. Men iden- titet är ingalunda detsamma, som analogi eller pa- rallelism. Âges identiteten i sjelfva saken, så bör hon ock visa sig i framställningens form. Sedan han med så stor resolution förklarat sig för en åsigt, som ej kan benämnas annorlunda än Identitets-system, hado man af honom kunnat vänta en mera organisk tankegång och behandling, än i dessa Elementer. Han gifver der blott ett slags geometrisk bevisning för öf verens stam- me Is en mellan sina meningar och Historiens facta, i stället för en construction af Historien sjelf ur hennes Idee, eller en synthetisk framställning af hvad Histori- en är. — Af hela hans identitets-lära träffa vi här e- gentligen blott den satsen, att ”Selvvirksomhed efter Ideer1* är menniskans, och alltså det historiska lifvets, bestämmelse och mål. Att han i afseende derpå sagt åtskilligt interessant, kan ses hos Hammarsköld. Men han öfverlåter sig dock långt mer, än han borde, åt en hop reflexioner i engelskt och fransyskt manér; till en stor del föga originala (med undantag af hypotheson om menniskans ursprungliga fisk- eller hafs-djurs-till- *) Huru vi tänka oss Erfarenhetens högre betydelse och Speculationens förhållande dcrtill, skall innan kort i ett sar- skildt verk, såsom vi hoppas, tillbörligen varda utredt. 303 stånd). Dit höra framförallt de vidt utspunna om men. niskoslägtets "Barndom, Drengealder, Ungdom, Mand- dom og Ålderdom.” Hvar ålder beskrifves så, som vore den ett fixeradt abstract moment: t. ex. ”i Drengealde- ren” blifva jägarne fiskare; i Ungdomen herdar; i den förra herrska affecter, i den sednare passio- ner; i Ungdomen framträder r eligio n e n , i Mandomen klokheten, i Ålderdomen visheten. Vår tid befin- ner sig på öfvergången mellan dessa två sista (?) — I slut-föreläsningarna visas den verkliga historiens öfver- ensstämmelse med denna uppställda spegelbild. För Psychologien, eller Anthropologien, innehåller skriften visserligen bidrag. Betraktas den såsom en po- pular-philosophisk, så är den så mycket mindre utan värde, som det aldrig kan blifva rentaf origtigt, att jemnföra slägtets och individuets lif sinsemellan. Men icke skördar Vetenskapen, såsom sådan, någort posi- tif vinst bäraf. — Föröfrigt måste i moraliskt och pa- triotiskt hänseende allt godt sägas om det tänkesätt, hvaraf denna skrift är ett uttryck; och den bär öfverallt stämpeln af en solid förstånds-cultur. • Samma dom torde väl i allmänhet böra fållas om skriften ”Moral for Folk og Stat.” Tkeschow är väl Kants förklarade motståndare, xOch i manga stycken ganska skiljaktig från denne pbilosoph; men likafullt vi- sar sig dem emellan en temligen nära slägtskap. Den röjer sig ej i meningar; men i naturellen. Af ven för Treschow är, i grunden, ”das Ding an sich” det irr- bloss, som lockar honom många mil förgäfves omkring. Något sådant m el 1 a n v äs e n d e, hvari det Individuala (eller Empiriska) sk all sammanbindas med det Ideala (el- ler Philosophiska), är egentligen det, som han afhandlar 304 i b«gge dessa och flera andra skrifter. Hvar han lyc- kas bäst, yttrar han sig både qvickt och träffande; och högst sällan säger han något osannt. Men sjelfva det Sanna, såsom sådant, det Speculativa, det rena Åskåd- mngsbegreppet, felas. Han har med mycken omsorg an- lagt en trägård, med blomsterqvarter för diverse sannin- gar, men Ideen är någonting för fritt, för grandiost, for simpelt, för att lata ditplantera sig såsom en annan kryddqvast-blomma. Likväl bör icke förtigas, att man i den formala behandlingen af denna moral finner ett ganska skarpsin- nigt utförande af de Gamles lära om fyra cardinal-dyg- der det kan bli fråga om skönhet. Det rent andeliga allmänna väsen, hvilket skönheten förutsätter, måste yttra sig i en lefvande verksamhet, for att såsom skönhet komma till medvetandet. Denna verksamhet är ej inåt rigtad, såsom i det Speculativa tänkandet eller den lleligiösa tron och sinnesstämningen, utan den är en allt lör litet. Äfven i de fall, der både skalet till benäm- ningen varit ölverensstämmande med sanningen, och ordtolk- ningen fullkomligt rigtig, har ofta begreppet om föremålet utfallit skelt genom en slafvisk anhängigbet vid bokstafven. Man måste redan på andra grunder ha stadgat cn säker åsigt om saken, om man icke genom det halfdunkla ljus ordbemärkelsen kastar, skall löpa fara att förvillas och för- villa. För närvarande fall är faran af de mindre: dels är den analys af orden vi gifvit enlig med Here ajidras tydning dels erbjuder den sig helt otvunget och liksom af sig sjelf. 31C» expansiv och skapande kraft, genom Lvilken det andelh ga, utan förlust af sin oändliga natur, öfvergar i sjelha sin motsats, Öndligheten, förvandlar sig i phenomen, och blir föremal för det vanliga physiska eller psycholo- giska åskådandet. Den närmaste följden häraf är, att det icke existerar någon skönhet i allmänhet, eller in abstracto: — och alla försök att föreställa sig eller framställa Skönheten i sig sjelf oberoende af en objectiv verld, kunna ej annat än allöpa förgäfves. Talrika exempel på bådadera förvillelsen lemnar i synnerhet den moderna konstens och vitterhetens historia. Den öfvervägande ensidiga förståndsodlingen medförer re- dan den för Skönheten missgynnande ställningen i in- telligensen , att man dväljes mera i allmänna och afsön- drade begrepp, än i lefvande åskådningar: — och theo- rierna hafva gjort sitt till, att undergräfva den concret» verklighetens æsthetiska betydenhet, och att borrtlocka det förslöade natnrsinnet ifrån det sinliga till en for skön- heten främmande rymd. En missförstådd föreställning om Skönhetens Idé har förledt till en mängd falska meningar, hvilka mer eller mindre uttryckligt gått derpå Ut, att det Sköna ej vore skönt, om det ej vistades i en verld utom verlden : det vore för ætheriskt, för att kunna eller böra längslas i de tunga fjettrarne af rum- mets och timlighetens former. Häraf småningom ett hög- modigt föragt för sinlig bestämdhet och åskådlighet, samt ett nästan fanatiskt ifrande mot hvad man kallat den låga naturen, — hvari man gått så långt, att man ned- satt äfven konstens mest fulländade skapelser mot en chimärisk skönhetsbild, den man drömt sig utom allt sammanhang med den physiska och historiska verkligheten. Till stöd för dessa och dylika irringar har man ej underlåtit att åberopa urgammal häfd. A id den välgörande 317 och lifgifvande rörelse, hvllken Winkelmanns fria och niägtiga anda väckte i en till smaklöshet sjunken tid, upplifvades äfven den Platoniska philosophie» ur flore seklers glömska. Men i början blef man yrvaken af det nya ljus, som deraf i hast spridde sig öfver æsthefikens lära. Alan tog nog mycket på orden Platos mythiska framställningssätt i Phædrus af det Ursköna (auro to MftÂôr), som han försätter i en Öfverhimmelsk region (roTTog , tilläggande det en individuell ge- stalt, af hvilken alla sköna föremål i den sublunariska veriden voro bleka minnen och afbilder. En omogen uppfattning af denna tanke, äfvensom af den Platoniska läran om Ideerna, har bragt i omlopp mycket fagert tal om en viss ölverjordisk skönhet såsom den onda ägta, och om vissa himmelska Idealer, hvilkas åskådning skulle höra till Snillets utkorade lott. Man har ofta föreställt sig dessa såsom både tingens och konstens eviga urbilder, en gång för alla färdiga och afslutade i objectiv och sjelfständig tillvarelse: Konstnären ägde blott att fördjupa sig i dessas betraktelse, och, utan hänsigt på de verkliga tingen och deras förhållanden, genom imitation nedflytta sina idealer inom de mindre lyckligt begåfvade dödliges synkrets. öl ù; ÏW: h' Utom det mechaniska och handtverksmässiga hand- lingssätt, hvilket en sådan åsigt påbördar konstnären, införer den tillika en orimlighet i föreställningen så väl om veriden, som om det sköna. Antagandet af slika objectiva urbilder for den verkliga skapelsen upplöser sig sjelf i motsägelser. Äro dessa mönster endast i den afsigt till, för att efter dem bilda tingen, så äga mön- stren ingen egen sjelfständighet, och stå qvar såsom obrukbara inventarier, sedan veriden en gång kommit till lif och varelse. De kunna ej anses för något annat, 1 i * i 1 Vä !f 318 Un förberedande utkast, ungefär likt bildhuggarens 1er- modeller, dem han ej vidare gör med, sedan han utfört sin uppgift i ett ädlare ämne till klarare bestämdhet. Om nu dessa mönster äro att anse såsom individuella figurer af ett ofnllkomligare innehåll, så erhålla ju de verkliga tingen, hvilka utgöra urbildernas högsta mal och bestämmelse, ett afgjordt företräde, och man be- höfver ej utom deras krets söka något bättre. Konsten blir äfven med detsamma ett öfverflöd, en lek med nå- got, sont är fullständigare sådant hvar man har det för ögonen i sin vanliga omgifning: —■ och om konsten än- dock påstås äga något värde, så gör snillet bäst att vända sig med sin uppmärksamhet ginaste vägen till det omedelbart gifna verkliga. — Antar man åter, att de eviga urbilderna red n såsom sådana äro af en abso- lutut objectiv fullkomlighet, så uppstår den frågan: ”hvartili tjona deras liksom gipsaftryck i en annan ny verklighet ?” En repetition af något, som ej kan göras bättre, vore en fåfänglig åtgärd af den alstrande naturen. Det behöfves ej mer än en fullkomlig verld, — och det kan ej heller gifvas någon mer; ty den vi menni- skor skåde, är sjelf, i sin sanning fattad, en sida eller ett moment af det absoluta universum. Den fullkomliga verlden vore det icke, om en annan tillhörde den så- som ett nödtorftigt bihang. Såsom hvar för sig objec- tivt existerande verklär skulle den ena inskränka och utesluta den andra, och således bäffjfe hafva blott en relativ och ändlig tillvarelse. Ingen öfvergång vore tänkbar från urbildernas rike till naturens eller konstens afbilder, häldst om de förra inneburo både sin möjlighet och sin realitet, sitt begrepp och sitt utförande i samma act. Huru man må betrakta dessa mönster eller idealer, när man i dem vill finna något på förhand gifvet, sjelf- bo^tåendc och yttre, infinner sig oskiljaktigt äfven be- 319 greppet om ofri här inning eller copiering, hvilket före- ställningssätt i afseende på det skönas production är all- deles oanvändbart. Att det i sjelfva verket kan existera något, som är fullkomligare och härligare, än allt hvad under Skön- hetens namn visar sig inom de telluriskn tingens ord- nin«', vilje vi för ingen del neka. Äfven hos Intelli- genser af högte grader har man orsak att antaga en åskådningsform, under hvilken tingen framställa sig så- som sköna — och Schillebs välbekanta yttrande, att konsten är menniskan ensam förbehållen*), torde vara något vågadt, då vår inskränktare blick ej förmår fatta phenomenernas rike i hela dess omfång. A i kunne taga för afgjordt, att det gifves mycket sinligt åskådligt, som intet menskligt öga sett. Från denna synpunkt kan man äfven tänka sig Verldssyslemet, i physiskt och andehgt afseende, såsom ett absolut skönt, så vida deri summan af all enskildhet och mångfald sammangjuter sig till ett helt under den högsta ideella enhet. Allt detta är likval till endast för aningen och gissningen, icke för en ome- delbar åskådning, och på denna grund är hvarje sådan skönhet såsom begränsadt object från den menskhga ståndpunkten otillgänglig. Aesthetisk betydelse har be- greppet om en högre osynlig skönhet endast så vida, som betraktelsen af det enskildta sköna, ju sublimare det är till sin charakter, lyfter och utvidgar själen ge- nom en namnlös känsla af ett oändligt verldssani- manhang. *) Im Fleiss kann dich die Biene meistern, In der Geschicklichkeit ein Wurm dein Lehrer scyn; Dein Wissen theilest du mit vorgezognen Geistern: Die Kunst, o Mensch, hast du allein. Der Künstler. 320 Sjclfva Skonhetens Idé är till sin natur oändlig, Don utgör det innersta lifyet i allt det sköna, sonA verkligheten förekommer, utan att den någonsin i hela sin outtömliga rikedom omfattas af något gif.et föremål. Vid jämförelsen mellan mängden af sköna enskildheter märker map en oändlig gradskilnad, såsom en följd både af föremålens olika art, och af den högre eller ringarp förmågan hos den framställande Individuen : och Öfver den relativt fullkomligaste skönhetsprodnct fordrar tanken ännu något fullkomligare. Likasom det cnskildta sköna, åfvcpsa år hvarjp särskildt çyclus af den æsthetL ska odlingen blott ett aflägset na|kandc till Skönhetens Idé. Såsom en abstract begrepps-enhet betraktad är den ingen ting annat än det absoluta innehållet af de nöd- yändiga formbestämningarne för allt skönt. Men såsom ide år den tillika en lefvaqde verklighet: — den har ock sjn tillvarelse, subjectivt i den spéculât i va tanken och i den æstethiska vetenskapens suçcessiva utveckling ; objectivt åter i naturens, phantasicns, konstens och sjellva lifvets evigt fortgående evolution af sköna skapelser. Ett agnat sått ptt tänka mg existensen af Skönhe- tens Idé, och en ginare väg till dess realiserande, kunnp vi icke erkänna. De som inHt del falska sträfvandet, iitt uppsöka dpn yena skönheten i ett allägsct fjerran, sasom e4t extramundant väsen och en främling för all vår omgifning, samt till dess nedkallande för vår fatt- ning hänvisat pa godtyckliga och sjelfskappde tecken och symboler, under förutsättning af de naturliga for- Jnernas otillräcklighet, hafva med det samma öppnat dör- ren för ett bade innehållslöst och formlöst svärmeri, igenom äfven de bästa anlag upprifvit sig sjelfva i kandet eller det omöjliga. Visserligen uttalar sig i sjelfva ensidigheten af sednare tiders æsthetiska Idea. Jisni on riglig fordran af något högre för skönhetens framsyillande, än hvad inan vanligen menar med natur- sanning. Men detta högre uppnås icke genom lösslitning ifrån phenomenerna af <1°* närvarande verkliga, i hvil- ket element skönhetens idé, såsom ett beständigt sig förnyande factum, uppenbaras-. All skönhet således, vare sig immanent i phanta> sjcn, eller utbildad i konsten och naturen, är till endast derigenom att den är pbenonien. Men ett phenomen, som icke är phenomen af något, en synbarhet, der in- gen ting syns, innebär en motsägelse. Alltså förut- sätter skönheten såsom empirisk möjlighet för dess fram- trädande ett för yttre eller inre åskådningen fattligt före- mål, d* v. s. icke ett chaotiskt ämne, icke heller ett all- piänt begreppsinnehqll, utan ett med tydliga egenskaper bestämdt naturelement, en mångfald i tiden eller rummet, hvilket efter en nödvändig lag förbinder sig till en ob- jectiv enhet för föreställningen. I begreppet om skön-t hetens objectivitet innefattas ovillkorligen dess bestäm- melse att utgöra en individuellt begränsad enskildhet, eller ptt Skönt; — hvarigenom don äf\en, likt alla ändliga individuer, blifver föremål för den luuliga er- farenheten, inpäder i kedjan af t'unmelig causalitet, och beror af de öfriga tingens relationer. Detta strider icke emot skönhetens allmänna ideella natur, utan öf- yerensstämmer fastmer dcrnicd fullkomligt. Hvarje abso- lut andeligt väsen innehåller susom sådant all verklighet in potentia, —- och följagteligen måste det för ett visst moment af dcss tillvarelse ingå i vissa naturförhållan- den, och antaga ett concret tings gestalt. Af samma orsak gifves det också icke någon in- gkränkning till ett visst antal eller vissa arter af verkliga 322 ting, som kunna bli delagtiga af skönhet. 1 följd af sin absoluta natur är skönheten äfven till omfånget af sin objectivitet oinskränkt. Phantasien, hvilken är skön- hetens lefvande begrepp, eller doss första och omedel- bara existens, är den kraft i intelligensen, som svarar emot den gudomliga skapelsekraften, och förbinder det ändliga med det oändliga och eviga. Då den derigenom i viss mening omfattar hela universum, hvars idé den äfven uttrycker i hvar och en af sina föreställningar, så innehåller den till anlaget en oändlig mångfald af sköna föremål, och den känner inga andra gränsor i afseende på ämnet för dess bildningsdrift, än gränsorna af den erfarcnhetssphær, som för hvarje individuum är öppnad. Hvarje phenomen, andeligt eller sinligt, kan skådas i phantasiens dager, och hela den ändliga naturen är såle- des tillgänglig för den æsthetiska, lika väl som för den empiriska betraktelsen. 1 frågan om de sinliga phenomenernas æsthetiska uppfattning antager man vanligen såsom obestridligt, att endast de högre organ - sensationerna, synens och hör- selns, dervid kunna vara verksamma. Om detta gäller nästan uteslutande inom konstens gebiet, så kan man dock svårligen, i förhållande till naturens phenomener, vederlägga den omedelbara och af theoretiska fördomar obestuckna känslans vitsord, att äfven de Öfriga sinnena stundom meddela intryck, som ej kunna hänföras till do rent materiella retelsernas klass. Det är visserligen svå- rare att skilja dessa intryck ifrån det sinligt angenäma eller oangenäma: man kan ej heller tillerkänna de lägre sinnena samma klarhet i förmågan, att i phenomenets mångfald uppfatta en ideell enhet. Men i samma mening, som man tillskrifver den enskildta färgen •) och tonen i deras högre *) T. cx. bos ädelstenar, livilkas underbara färgglans 323 renhet och intensitet en viss skönhet, sa hafva ock de öfriga sinnenas perceptioner ett sJags ansprak på æsthotisk giltighet, dä de, såsom mången gång sker, l<»rsåtta sjä- len ur sitt inskränkt subjectiva läge in i en dunkel och hemlighetsfull känsla af något allmänt och evigt i naturelcmenternas lif. Den magiska kraft, hvilken Lukten yttrar på vår varelse, är förmodligen för ingen främmande: den går ofta directe till det andeliga i var natur, och ger en omedelbar fullhet af associationer, hvarigenom phantasien öppnar en hel rymd al minnets eller aningens verld. Om Känselns medverkan vid upp- fattningen af det sköna i den plastiska konsten, ha vi förut påminnt: dess sensationer äro af icke mindre be- tydenhet, åtminstone såsom en understödjande och för- höjande kraft, vid njutningen af det natursköna. Det samma våge vi påstå om det grofsinligaste af alla sin- nen, Smaken — utan att vi derföre vilje föra Gomens (a|an — ty äfven här är rum öppet för ointeresserade föreställningar om ett» oändligt. Naturligtvis är den skön- het, med hvilken vi genom dessa lägre sinnens föreställ- ningar sättas i förbindelse, blott en elementärisk skön- het, eller det sköna i sin linda. Men så vida hvarje region af skapelsen är en uppenbarelse af ett absolut väsen, så måste det för dem alla äfven gifvas en upp- fattningsförmåga — och utan tvifvel står hvarje sinne- organ i ett ursprungligt samband med phantasien, ehuru på de lägre graderna af sensationer dess förnimmande så lätt öfverröstas af de blott och bart naturliga drifter- nas stämma. verkar på hvarje sinne med hänförande magt, utan all tanka på deras värde, och utan beroende af begäret efter deras ägande. Med erkännandet af skönhetens obegränsade objec- tivitet förfalla de förslager, dem Lessing och andra upp- gjort, om åtskilliga föremåls utmönstring från den arti- stiska materialn, susom voro de opassande eller alldeles odugliga för en æsthetisk behandling. Ett sådant nåda- val kan alldrig bli annat än godtyckligt, emedan det, utan grund i skönhetens egen natur, endast kan bestäm- mas af tillfälliga motiver, eller i bästa fallet af en befa- rad oförmåga å vissa subjeeters sida, att vid hvarje fall kunna försätta sig i en æsthetisk sinnesstämning. Sådana på förhand gjorda förbehåll jäfvas af hvarje nytt snille, hvars originalitet mången gång förvandlat till en skön verklighet, hvad man förut stadgat såsom omöjligt. Med detta nekas ej, att ju en billig uppmärksamhet måste iagttagas på de särskilda konstarternas egenheter, och på de olika medel hvar och en af dem äger att tillgå för utförandet af ett gifvet æsthetiskt problem. Likaledes tillhörer det Geniet, i nfseende på sättet af hvarje föremåls æsthetiska framställning, att taga i betraktande sin nations och sitt tidehvarfs intellectnella och ethiska odling. Snillet står sjelft till hela sin andeliga rigtning i allt för nära beroende af dessa förhållanden, för att utan våda att misslyckas, ja! att skada, kunna följa sina subjectivu ingifvelser tvärtemot den allmänna öf- vertygelsen om sännt och godt. I ämnet såsom sådant ligger imedlertid ingen anledning till förkastande, eme- dan det erhåller sin æsthetiska halt endast genom andan af behandlingen och ställningen i compositionen : — för konstnären sjelf gifves ingen annan föreskrift, än att en sedlig och skön själ måtte leda hans tankar och hans digtande verksamhet. Af det föregående inses lätt, hvad som af sig sjelft Utesluter sig från möjligheten att antaga skönhet. Då det endast är i sjelfva formen af verkKga natürartet som skönheten har sitt säte, så kan ingen ting vara skönt blott såsom materia betraktadt, vare sig i sinligt eller andeligt afseende. Den synpunkt, från hvilken ämnet, massan, godset, halten af en sak ar nteslu- tande i fråga, om det ock gäller inre moraliskt varde och förträfflighet, är alldeles utom den æsthetiska hori- zonten belägen. Den æsthetiska Materialismen är den moderna konstens och i synnerhet poesiens både gröfsta och allmännaste synd, mot hvilken man ej nog ofta och nog kraftigt kan upphöja rösten. •— A andra sidan kunna icke heller några rent abstraeta former, såsom Logiska och Metaphysiska begreppsbestämningar och läro- satser, eller Mathematiska talförhållanden, figurer och constructioner komma under skönhetens rubrik. Åtskilliga geometriska lineer har man volat upptaga bland skön- hetens elementer, än för deras regelbundenhet, än för deras oregelbundenhet, än för en viss sammanstamning af båda dessa egenskaper. Största uppseende i denna punkt har Iio garth gjort genom sitt begrepp om en Skönhetslinea, i det han nämligen antager våglineen såsom grundtyp för skönheten, på den anledning, att likformighet och mångfald i rörelsen dervid på det be- hagligaste sätt förenas. Om nu det icke kan nekas, att vissa sådana former och figurer verka till någon grad æsthetiskt och gifva en antydning om skönhet, sa kan dock detta hvarken tillskrifvas deras regelbundenhet eller deras oregelbundenhet, hvilket betraktelsesätt ensamt till- kommer förståndet. Ännu mindre har denna verkan sammanhang med den rikedom de möjligen innehålla, då de genom en analytisk æquation uttryckas. Den fragmentariska åskådning af ett skönt, som de väcka, kommer af den uppmaning de liksom gifva phantasien, att tilläjnpa dem på verkliga phenomener, eller att upp- 32 Ö I söka en viss analogie ined do former, hvari det organi- ska lifvet utbildar sig till skonhet. — Äfven den musi- kaliska Rhythmen och Harmonien, samt den architcktoni- ska Symmetrien, sä vidt som de grunda sig pä mathe- matiska lagar och pä vetenskap, äro blott de nödiga vil- koren för det i sig sjelf obestämda och obegränsade elementets sammanfattande under en begreppsmässig en- het; och dessa rationella förhållanden liga dessutom en- dast i förening med tonen eller den solida massan sin æsthetiska betydelse, icke såsom sköna, utan såsom en formell basis för en blifvande skönhet I den bestämning af Skönhetens begrepp vi hittills tagit i betraktande, enligt hvilken den för att blifva ett skönt maste vara phenomen och äga formen af ett verk- ligt object, sammanstämmer, såsom vi sagt, den æstheti- ska contemplationen med den empiriska. Men vidare sträcker sig ej deras gemenskap; — den andra bestäm- ningen skiljer dem helt och hållet åt, hvilken strängt måste fasthållas, nämligen att det skona ejLär annat än form och phenomen. Det sköna har sin uppfyllelse och sitt mål just i formen, utan att man behöfver eller bör söka något apart innehåll, som icke ligger i sjelfva formen omedelbart gifvet. Man har ofta och mycket besvärat sig att framleta en skön verklighet inom eller bortom den synbara gestalten, något solid, som derunder vore för- stucket —• ungefär som småbarn leta bakom spegeln efter en handgriplig person, såsom fyllnad till det i glaset sedda phenomenet. Brist på energie i skönhetssinnet, som blifvit borrtgrumladt eller inactivt genom andra själs- krafters öfvervigt, gör att mången ej fattar formens t rätta betydelse. Man besinnar ej, att det måste finnas elt sätt att betrakta tingen, der formen har sitt eget värde — att det ges något absolut äfven i sjelfva tin- k. 327 gens gcstnltcr, livarigcnom motsotsen inelldn vusen oclt phenomen är upphäfven. Det kunde väl tyckas, som skulle skönheten härigenom, icke blott vid en ensidig tillämpning i konsten — hvilket ofta skett utan ic- dan till sitt primitiva begrepp förfalla till en tom forma- lism. Men denna farhåga är Öfverflödig. Der en ge- stalt , som i sjelfva verket förtjenar namn af skön, möter varseblifningen, der kan man tryggt antaga, att ett vä- sen är närvarande på stället, utan att man behöfver spana derefter på längre eller korrtare håll. De äldre theoristerne uppfattade också det sköna på god tro sa, att de fastade sig vid sjelfva formen, utan tvekan att redan der finna allt hvad de Önskade. De sökte endast göra sig reda för skilnaden mellan det skönas form och andra yttre egenskaper hos tingen, och om de ej med något vetenskapligt djup begrundade det skönas natur, ledde dem dock det ännu ej af förstandsreflexionen rubbade sinnet att med sundt omdöme uppgifva de nega- tiva vilkoren för konstens praktik. De sednare abstraeta Critici hafva mera skadat än gagnat. Sedan de genom reflexionen upplöst åskådningen af det sköna i sina ele- menter , men ej lyckats att åter förbinda motsatserna^ i en lefvande idé, har deras bemödande gemenligen gatt derpå ut, att finna skönheten i någon ting, som pheno- menet förutsätter, eller på hvilket den i deras mening oväsentliga formen hänvisar såsom grund och orsak till det välbehag man af dess åskådning erfar. Men vid en sådan forskning kommer man genom den oändligt fortlö- pande causalitetskedjan borrt i det toma, eller ock stad- nar man under vägen vid någon bestämning, som är för skönheten främmande, eller ock en sadan, som den har gemensam med andra begrepp — i hvilket fall skon- heten upphörer att vara skönhet, eller åtminstone blit ett öfverflöd, då den ej är nagot för sin egen del. 328 Vanligen blir slutet pä ett sådant tesonnexande, att ihaii fångar opp något abstract begrepp, hvilkei man antar såsom det egenteligen sköna innehållet i ett gifvet skönt föremål, och förutan hvilket iimn finner formen likgiltig, t. ex. några interessanta tahkat, sin rika bilder, qvicka infall, vetenskapliga lärosatser, moraliska réglor, och dy- likt. Sådant kan visserligen stundom bidraga till förhöjande af skönhetens uttryck och eftect, äfvensom det på visst sätt kan betraktas såsom dess ämne, men icke i annari mening ån då man t. ex. säger, alt ett block af Parisk marmor är ett godt ämne för en Venus; — det psycho- logiska innehållet, så väl soni dét physiska, är blott ért rudimateria, mer eller mindre tjehlig för skönhetens c- mottagande, i samma mån som den sjelf är fallen att antaga form. Allt, hvad man kallar ämne för en arti- stisk och poetisk coinposition, är ingen ting vidate, ärt cn basis, hvarpå skönheten hvilan Man måste derfore noga besinna, alt skönheten, då den införlifvar sig med verkligheten och blifver ett ting, likväl icke lånar något mer af det sinliga eller andeligä objeetet, än sjelfva platsen att visa sig på, nämligeri dess utansida. Den har ingen annan bestämmelse, än att vara object för ett åskådande subject, och dess individualitet får således ej tänkas såsom enheten af dö egenskaper, hvarigenom den utgör en sjelfberoendo exi- stens, rttan blott såsom eh bestämd enhet i en mångfald, hvarigenom den blir till för ett medvetande. Skönhetert är blott ett attribut, en yttre beskaffenhet till tinget, och består i en viss modification af dess form; Ined dess substantiella och reella egenskaper har den ingen ting att skaffa. Én naturskön menniskokropp välje vi till upplysande exempel. Den har såsom kropp en Viss figur; — men då denna figilr tillika är skön, så till- 320 kommer nagot, som den icke ager i egenskap af kropp. Detta plus ökar ej ett grand till den naturliga organis- mens bestämningar. Icke bidrager skönheten att tydli- gare ådagalägga, hvad det är för slags ting — den ut- vidgar således icke det ringaste det begrepp och den kunskap, hvilken man redan äger om föremålet. Icke heller kan skönheten göra kroppen i något afseende tjenligare för sitt ändamål: — den verkar ej till dess consistons, dess styrka, lifiighet, sundhet, eller dess längre bestånd. Den är lika litet någon följd af en, eller flere, eller alla dessa physiska qualiteter, om de ock medgifvas vara ett yttre vilkor för skönhetens fram- trädande. Kroppen kan äga alla möjliga fullkomligheter såsom naturting, vara den fullständigaste representant af sitt genus, svara exact mot den noggrannaste och mest detaillerade anatomiska och physiologiska beskrifning på en menniska, utan att med allt detta vara skön. Formen såsom skön kan således ej vara något uttryck af na- turlagavnes sammanverkan till en ändamålsenlig och full- ständig organisation, hvilket man kan se af vissa natur- alster dem man aldrig tillägger någon skönhet. Man kan taga för gifvet, att hos ormen, paddan, spindeln naturtypen för dessa varelsers artbegrepp är fullständi- gare utpreglad, och organismen genom hela fortgången af deras lif ostördare, än hos hvarje skön häst, och ännu mer hos hvarje skön menniska som träffas i erfaren- heten. Ty ju högre man kommer upp till de djurklasser, der drifterna yttra sig mera arbitrait, och friheten i det inre verkar utåt på den yttre physiken, ju mera störas naturlagarna i deras jemna verksamhet; häldst som de högre organismerna tillika äro finare och ömtåligare, och derjemte mera complicerade, hvarigenom de Herta- Jjgare organiserande krafterna af många tillfälliga anled- XIV: n. 22. 330 ningar lättare råka i Ömsesidig collision. Icke desto min- dre, oagladt dessa och dylika insectcrs och reptilier® afsigtsenliga sammansättning för sin bestämmelse, och deras relativt fullbildade skapnad, gälla de icke i någons ögon för vackra, åtminstone icke såsom enstaka företeel- ser i verkligheten. Men vore kroppslig skönhet ingen ting vidare, än en verkan af en mer eller mindre full- ständig pbysisk utveckling, så skulle just bland dessa djurklasser skönheten både jemförelsevis vara utmärktast, och träffas utbredd på det största antalet individuel’ — hvaremot menniskogestalten både mera sällan och i min- dre grad skulle befinnas delaktig af skönhet. Tar man åter saken absolut, så skulle från synpunkten af reell fullkomlighet alls intet naturskönt gifvas, emedan intet enskildt ting i verkligheten fullständigt svarar emot sitt slägtes begrepp. Men om vi nu äfven antage, att naturskönheten vore oskiljagtig från föreställningen om pbysisk fullkom- lighet, så skulle den icke kunna uppfattas och bedömas annorledes, än genom en logisk slutsats. Alen i den händelsen skulle ju omdömet icke gälla sjelfva skön- heten: den för varseblifningen gifna gestalten inginge blott såsom en medelterm i den syllogism, hvarigenom man slöte till något helt annat, nämligen att naturla- garne rigtigt fullgjort sin bestämmelse. Ville man nu, genom en fortsatt slutledning, identifiera denna insigt med begreppet om skönhet, så försvunne med det samma skönheten såsom ett sjelfständigt väsen, just genom dess sammanfallande med ett bestämdt ändamalsbegrepp. Grun- den till skönheten i en lefvande gestalt ligger alltsa helt och hållet utom gränsen af blotta naturliga verkningar; och deras förståndsmässiga bedömande är någon ting helt annat, än en æsthetisk åskådning. 331 Ilvar skall man då söka denna grund? — Mången har trott sig finna den i vissa phychologiska, intellectu- ella eller moraliska fullkoniligheter, hvilka skulle gifva det rätta æsthetiska innehållet eller betydelsen åt an- sigtets och den öfriga kroppsbyggnadens former. Men lika litet, som någon skönhet kan upprinna för medve- tandet genom det yttre phenomenets hänförande till inre organiserande krafter, lika litet kan den uppkomma och skönjas såsom ett uttryck af det psychiska tillståndet. Berodde kroppslig skönhet på ett reellt causalförhållande mellan kropp och själ, begge såsom enskildheter be- traktade, så skulle den icke kunna upptäckas, innan man igenfunnit detta förhållande på syllogistisk väg. Men derigenom vunnes blott en vanlig real-kunskap för förståndet, och skönheten upplöste sig i begreppet om den eller den själsegenskapen, som i gestalten vore ut- tryckt. Gestalten tilldroge sig endast ett lånadt delta- gande, från det djup eller den rikedom af betydelse, som den innefattade. Det redbara innehållet blefve det enda vigtiga vid betraktelsen. Men detta blefve i och för sig sjelft ej mera skönt, än hvarje annan enskild realitet: — det vore blott mer eller mindre Interes- sant, i mån af åskådarens personliga och tillfälliga tycke för en gifven själsbeskafienhet eller charakter. Formen förlorade sig för sin del i æsthetiskt afseende till fullkomlig likgiltighet; ty med hvad rätt en sak kan kallas skön, endast derföre att den betyder en annan sak som icke är skön, är svårt att inse. Likväl är det just det yttre phenomenet och formen, som vid det na- turskönas betraktande fäster hela uppmärksamheten ; och den som någonsin med sunda sinnen fällt om en menni- skofigur det omdömet att den är skön, lärer säkert erinra sig, att han dertill blifvit ledd af inga logiskt- empiriska förutsättningar — att föremålets åskådning ej 332 gifvit honom anvisning pä något slags ellips, livars til- Fågg i tankan fordrats för att göra skönheten i pheno- menet märkbar — att njutningen dervid ej bestått i någon genom reflexionen härledd tillfredsställelse för en enskild böjelse eller drift, utan i en omedelbar fullhet för hela medvetandet. Utomdcss lemnar erfarenheten objectiva intyg i mängd, huru svagt sambandet är mellan det vackra el- ler fula i tingens yttre former, och deras inre individu- ella egenskaper, förmögenheter eller charakterer. Ilvad är orsaken, att t. ex. Grodans fula skapnad är för de flesta en styggelse? Månne man fruktar för den skada hon möjligen kan tillfoga, i kraft af ett inneboende elakt anlag? Visserligen icke: — man har ännu ej haft särdeles grundade anledningar, att misstänka hos henne något sådant: man vet om hennes lynne rätt ingen ting. I alla fall gifvas långt farligare och fruktansvärdare djurslag, hvilkas figur alls icke förekommer frånstötan- de, om man ock vid dess åsyn drager sig undan af far- håga för djurets våldsamhet. Så t. ex. Lejonet, — hvilket man, i trots af dess grymma natur, ändock med skäl tillägger en viss grad af naturskönhet. Också kan icke nekas, att en viss aningsrik betydelse finnes inlaggd i naturformerna, hvarigenom de visa sig såsom förebildande typer för andens bestämningar. Derafledd, plägar man med Lejonets bild allegoriskt beteckna be- greppet om ädelhet och majestät, liksom man å andra sidan för begreppet om låghet, feghet, falskhet m. in. hemtar bilder ur maskarnes och amphibiernes ordning. Men hvad som i dessa och dylika allegorier kan vara æsthetiskt, infaller på sjelfva förhållandet mellan tecknet och det betecknade, icke på figuren såsom så- dan; hvars skönhet eller fulhet ej bestämmes deraf, att 333 man genom abstraction frän phenomenet kan Içda sig fram till ett allmänt begrepp. Ännu mindre kan den bestämmas af en föregående aning eller öfvertygelse om en god eller ond individualitet hos sjelfva djuret, A’id hvars yttre den förekommer såsom attribut; — ty ingen lärer väl på fullt allvare kunna tillägga medvetslösa och förnuftslösa varelser några ethiska predicater. Och om man stundom, vid anblicken af förut osedda monströs» djurskepnader, af första intrycket frestas att påbörda dem ett ondt inre väsen — en paralogism, som rätt väl kan förklaras ur begreppet om den æsthetiska åskådningen — så är dock ett sådant omdöme icke en förutsättning för omdömet om fulhet, utan tvärtom en följd deraf. Ful- heten framstår för medvetandet oberoende af all reflexion, och den vidriga känslan dervid inledes icke af nagon tanka på en inveries beskaffenhet hos djuret, hvarken såsom individuum, eller såsom ombud för hela sitt ge- nus. •— Det vore således endast hos menniskan, hvars kropp är en boning för en andelig personlighet, som man skulle kunna vänta en viss motsvarighet mellan gestaltens skönhet och andeliga fullkomligheter. Men här ser* man ännu tydligare af exemplens talrikhet, huru litet den yttre skönheten beror af allt intellectuellt eller moraliskt värde. De utmärktaste män, som väckt verl- dens beundran för sitt snille, sin dygd och sina stora handlingar, hafva ofta framvisat en sadan utansida, som om den andeliga principen i deras natur haft annat att sköta, än att bekymra sig om hvad figur de matte spela inför menniskors ögon. Konung Fredrik den andre i Preussen var ingen ting mindre än vacker Mozart bar en liten och utpöst statur — i bilderna af Socrates afvika de brutna och kantiga anletsiormerna sa langt som möjligt från den Grekiska skönhetens canon. Der- emot, huru ofta gäller icke om en skön menniska utropet 331 i fabeln: ‘'O ! quanta species ! cerebrum non habet V’ Ja! det har öfvergått nästan till ordspråk, att regelbundet sköna ansigten säga ingen ting. Denna sats tal visser- ligen sin inskränkning, så mycket mer, som mängden ofta använder den på orätt ställe, i det den tycker sig finna köld och betydelselöshet der, hvarest icke något retande och intressant förspörjes, som kommer en sär- skild sinnesrigtning eller böjelse till möte. I sjelfva verket skulle skönheten öfverskrida sin bestämmelse, och ställa sig i motsägelse med sitt eget begrepp, om den sade nagon ting vidare än att den sjelf är skön. Imed- lertid har uttrycket så vida sin rigtighet, att de mest sköna personer som oftast befinnas utan prononcerad cbarakter. Föreningen af skönhet och spirituell kraft är, der den förekommer, alltid en tillfällighet. På samma sått är det en tillfällighet, om en skön menniska tillika är god. b ormernas architektoniska harmonie är ofta sammansparad med en i sedligt afseende dissonerande stämning; — och det vore en hård predestination i menniskonaturen, om det yttre, hvars utbildning ej är ett verk af den enskildes vilja, skulle stå i det oupp- lösliga sammanhang med det inre, att den personliga friheten derigenom vore fjelirad. Man kan derföre säga, att physisk skönhet, i för- hållande till det subject, på hvar» lott den faller, alltid är en oparäknad gunst af en främmande magt, och icke en naturlig följd af själens individuella beskaffenhet. Tvärtom röjer sig ett slags nödvändigt missförhållande mellan naturskönhetens och personlighetens utbildning och culminationspunkter, om man ger agt på de grän- sor, inom hvilka skönhetens idé objectiviserar sig i det naturskönas form. Hos samma individuum hafva bägges utveckling och mognad liksom sin särskilda årstid. Den 335 förra tillhörer ungdomen* ålder, innan personligheten stadgat sitt ännu lösa grundämne: när denna åter upp- växt’ till charakterens fulla kraft och sjelfständighet, så är redan den yttre fägringen mer eller mindre öfver- blommad. Sällsamma inre anlag verka, redan från bör- jan af deras utveckling, menligt och störande på dc möjliga anlagen till yttre skönhet. Der anden bryter sig fram med en ovanlig öfverlägsenhet, slår den under sig physiken, och bestämmer den i sin daning till ett redskap för sin egen verksamhet. Likaså är äfven i stort, och i ethnographiskt hänseende, den physiska skönheten en föregångare och ett slags förebud till an- dens friare lif. Ehuru nämligen det naturskönas elemen- ter nästan öfverallt förekomma sporadiskt, så följer det likväl företrädesvis sina vissa streck, hvilka utmärkas af mennikoracernas och stammarnes gradskilnader. Hos do slägten, hvilkas psychiska förmögenheter syfta på en större sjelfständighet i eulturen, eller på en verldshisto- risk öfvervigt, der väljer skönheten i det yttre sitt huf- vudsäte, _____ liksom den äfven hos individuell, för möjlig- heten af en fullständigt skön gestalt, förutsätter de all- männa anlagen till en ädlare själsodling. Men den physiska skönhetens rådande epoch är gemenligen likti- dig med folkens ungdom. Vid en stigande civilisation och eultur tappar den sin egenskap af allmännelighet, i den mån personligheten hos folket formar sig till en skarpt begränsad charakter : och knappt har den hos någon nation dröjt så länge i sin renhet, som hos den, hvilkens lynne, äfven på den högsta bildningsgrad, bibe- höll den sällsynta allsidiga temperatur och den böjliga håll- ning, hvarigenom man med skål kallat den en nation af ynglingar: — Grekerne. Detta förhållande mellan det yttre och inre kunde leda någon på den förmodan, att det är .anden sjelf 336 icke i något sårskildt moment eller någon utbildad in- dividuell bestämning, utan i sina samteliga intellectuel la och ethiska anlag — som afspeglar sitt allmänna grund- väsen i gestalten såsom skönhet : — att således skönheten bestode i en totalåskådning, der menniskonaturen osön- drad framställde sig för medvetandet. Men en sådan mening kan ingalunda bestå, då man besinnet*, att menniskans ändliga tillvaro just beror på den bestämda motsatsen mellan själ och kropp, och att sjelfva lifvet uppstår och underhalles genom den ömsesidiga verksamma Öfvergangen mellan bägge. De utgöra tvänne särskilda individualiteter hvardera med sin egen enhets - princip, hvilkas högre enhetsband förlorar sig i djupet af verlds- lifvet, och undangömmer sig för all sinlig varseblifning. l\u delar det sköna med de ändliga tingen samma lott, att förekomma under formen af verklighetens relatio- ner. Derföre måste också mensklig skönhet söndra sig i dualism, hvarigenom kroppen och själen hvar för sig kan blifva skön, och fattas såsom sadan genom en sär- skild form för åskådningen. Om också den physiska och den andeliga skönheten förenas hos samma object — hvil- ket endast kan fullt lyckas genom konsten — så är dock denna förening icke fran den æsthetiska synpunkten absolut. Dubbelheten måste alltid bli för reflexionen märkbar, och de båda formerna af det menskligt sköna måste således nödvändigt stå coordinerade. Det vore omöjligt att finna ett skönt föremål, i hvilket motsat- serna skulle försvinna. Antingen skulle kroppen för- vandla sig i själ, och blifva osynlig, eller själen ab- sorberas af kroppen, och bortbyta sin enkla natur uti idel sinlig mangfald, eller skulle de gemensamt hop- smälta i en for bägge främmande substans. I alla hän- delserna uppkomme ett väsen der allt menskligt vore oigenkännehgt, — och då ingen förebild derlill kunde 337 heintas i erfarenheten, blefvc ett sådant väsen ett oting, eller en chimärisk verklighet. Imedlertid är principen för den kroppslig« skön- heten icke att anse såsom någon rent af physisk en- hetsprincip, t. ex. den allmänna kraften i naturen, som man benämner verldssjäl. I dess verkningar uttrycker sig ännu blott den allmänna nödvändighetens lag, hvari- genom tingen existera såsom begränsade och ändliga. Uti åskådningen af en skön menniskogestalt ingår den > omedelbara vissheten om ett oändligt andeväsen, som med frihet upplåter och hängifver sig sjelft åt den sin- liga naturen, och lyfter upp det enskilda föremålet öf- ver dess inskränkningar. — Att man icke måtte förblanda denna visshet med föreställningen om den individuella ande, som uti den enskilda kroppen har sin boning, må vi vända uppmärksamheten på den med skönheten analoga fulheten hos de lägre djurorganismerna, i hvilka ännu icke någon andelig individualitet förspörjes. Den som ifrån phantasi^ens lifligaste aider, barndomen, på- minner sig det ännu friska och af förståndets reflexion oblandade intryck, som anblicken t. ex. af stora spind- lar, ormar o. dyl. ingifvit, lärer otvifvelaktigt tillstå för sig sjelf, att han dervid erfarit känslan af något Dæmoniskt. Denna känsla är för mycket vidtom- faltande, för att kunna förklaras af en physisk skygghet för sjelfva det enskilda och verkliga individuum inom gestalten, hvars åskådliga närvaro i phenomenet skulle utgöra det fula, genom någon motsvarighet mellan det inre och yttre. Förrän man hunnit besinna sig pa nå- gon sådan möjlig motsvarighet, är omdömet om före- målets fulhet redan färdigt, och den obehagliga aflec- tionen upprörd. Åskådningen af det utvändiga i och för sig sjelft slår sinnet med en oupplöslig motsägelse. 338 pcli vorkar ett slags stockning i hda intelligensens fria lifsyttringar, just genom formens egen vidrighet: — och till denna vidrighet linnes ej claven inom de naturliga, yttre eller inre, enskildheternas sphær. — Den kan icke heller finnas inom det abstraherande förståndet, lik- som skulle någon afvikelse ifrån dess formella lagar röjas i phenomenet. Om man skulle säga, att ormen, hvars slingriga figur är idel périphérie utan medelpunkt, och spindeln med sin klumpiga kropp och deremot svä- rande tunna och långsträckta ben, i förening med den otyglade snabbheten i hans rörelser, äro lefvande sinne- bilder af regellöshet, disproportion och disharmanie i allmänhet, så har man väl icke sagt något origtigt, men också ingen ting som upplyser det fulas egentliga genesis. Efter denna tolkning blir figuren blott ett exem- pel på en bestämd theoretisk sats. Och hvarpå stöder gig giltigheten af en sådan theorie? Den kan ej vara annat än en hårledd betraktelse från den åskådning, som redan i första hand och utan förståndets bemedling hotar vår högre natur med någon ting fientligt. Ty utgår man från det empiriska enhetsbegreppet för physisk orga- nism såsom sådan, så måste man tvärtom vid en nogare granskning mer och mer tillfredsställas af den ordning, regelbundenhet och Symmetrie, som råder i formen, samt af den lätthet och beqvämlighet, med hvilken dju- ret begagnar sin kropp till de funetioner dess drift och instinct kräfver. Icke heller kan jemförelsen med andra ädlare organismer, t. ex. menniskokroppens, leda till föreställningen och känslan af fulhet. Visserligen stå alla æsthetiska föremål, ifrån den sidan der de äro verkliga ting, i en oändlig relation till de andra tingen. Älen denna relation hörer endast till æsthetiska contem- plalionens underlag, hvilket ligger liksom under jordbry- net, utan direct inflytande på föremålets bestämning så- 339 som skönt eller fult. Man ser således i dylika varelser icke blott ett slags vanbördningar ifrån den öfriga ani- maliska verkligheten : deras skapnad är icke allenast i en relativ motsägelse mot andra skapnader, utan i en absolut motsägelse mot den organiska formen i dess eviga sanning. Medvetandet häraf är i samma mån lifli- gare, ju mera sådana skapelser öfverraska blicken såsom isolerade ifrån andra, och ju mindre beväpnad åskådaren är af en utredd kännedom om de naturliga tingens in- bördes sammanhang. Ty det æsthetiska intrycket af naturföremålen försvagas, då den reflecterande betraktel- sen insläppes i åskådningen med en rådande öfvervigt; och för naturforskarens öga är fulheten i samma pheno- mener urbleknad, hvilka för barnet äro en skräck. Det Fulas æsthetiska magt liar sin förklaringsgrund endast i Phantasiens natur. Den är ett ursprungligt och omedelbart medvetande om ett evigt i universum, och den skapande kunskapsart, hvarigenom intelligensen reproducerar för sig phenomenerna, sådana de visa sig i en absolut tingens ordning. Phantasien allena är i be- sittning af de organiska gestalternas hemlighetsfulla sym- bolik, hvilken förhåller sig irrationellt så väl till all mathematisk beräkning, som till naturalhistoriska och psychologiska causalitets-lagar. Hvad som formar phanta- sien att hos vissa djurskapnader, i trots af deras ända- målsenlighet, upptäcka ett stort missförhållande, och att med föreställningen derom omedelbart förbinda känslan af en hemskhet, som är heterogen med all physisk eller psychologisk afsky eller fruktan*), detta hör till den högre *) Att dcrmed äfven kan vara förenadt ett physiskt obe- hag, följer af den æsthetiska åskådningens natur, dä den til- lika är sinlig. Frän den sidan är det sköna ett angenämt, 340 fr Ii / J M . '! b« hid Si f! 11 In Jb ♦ ; andens mysterier, i hvilkas djnp inga ändliga mätstänger bottna. Men den specnlativa tanken, som sjelf är ingen ting annat än pbantasiens innehåll utbildadt till idé, är med det samma äfven i stånd att fatta den æsthetiska åskådningens rätta betydelse. Den vet nämligen af en allmän strid mellan kämpande motsatser i skapelsen, af hvilka den ena är absolut, och den andre vill göra sig absolut på den förras bekostnad och ined dess för- nekande. Den æsthetiska contemplationen, som i sin vidsträcktaste omfattning tagen är en universell verlds- åskådning, har just till föremål i stort den allmänna pro- cess, i hvilken anden arbetar sig opp genom materiens grader inom nödvändighetens band till frihet. Ehuru denna process är omöjlig utan ett personligt absolut väsen, som ger den sin begynnelse och sitt yttersta resultat, så är likväl ifrån denna ståndpunkt ej fråga om den högsta personligheten sjelf, hvilken till sitt positiva inne- håll aldrig infaller inom den æsthetiska regionen. Inom den visar sig den absoluta substansen endast såsom verldsbildande : det är skapelse-ordet — icke såsom nöd- vändighetens , utan såsom frihetens uttryck — som täflar om tingen med den medvetslösa och i gränslös mång- fald kringrinnande materiens lynne; — och i de enskildta naturobjeeternas former och phenomener igenkänner eller anar Phantasien verldstankens allmänna grunddrag. — Pä det organiska lifvets lägre grader, häldst uti afsöndrade exemplar af djurriket, framställer sig naturlifvet i sin ensidighet, icke blott såsom en oafslutad strid imellan de båda motsatserna, utan såsom en materiens och elemen- tarmagternas seger. Den rysning man ofta känner vid och det fula ef t oangenämt, ehuru icke i den mening, som vore dervid blott ett subjectivt intéressé, ännu mindre en tillfällig idiosyncrasie i fråga. 311 åsynen af dessa lefvande skeletter, denna sjelfrörliga gyttja, innebär vida mer, än blotta omsorgen för ens egen physiska existens: den gäller universum. Dä det nämligen hörer till Charakteren af Phantasiens verksam- het, att göra hvarje ting, ja! äfven den minsta partikel, till ett helt, och att i sjelfva det liflösa förutsätta icke blott lif och själ, utan äfven det absoluta andeväsen, som utgör principen i all skapelse: så maste, vid åskåd- ningen af sådana organiska particulierer, en ljugande verldsåsigt uppstå åtminstone för det ögonblick, som den uppåt gående tingens serie är afbruten af den enstaka varseblifningens envälde. Det eviga i var natur gör sig upproriskt mot ett phenomen, der lifvets högsta princip ftnnes degraderad till organismens spridda och nakna fragmenter —— der det, som är bestämdt att endast stödja och uppbära en högre existens, sjelfviskt ryckt till sig det allmänna grundväsendet för att bilda ett nyckfullt och godtyckligt sammanhang — der en sålunda stympad individualitet gör sig min af att uppehalla sig sasom sjelfständig och absolut, liksom uttömde den all varelses mening. Att åskådningen i sitt primitiva skick, då den på en gång är tanke och känsla utan söndring, icke ut- breder sig i en reflecterande betraktelse, derom behöf- ve vi ej erinra. Dess hela rikedom kan icke heller uppfattas i någon fullständig expression lör begreppet. Men äfven ett obildadi sinne kan ej undgå, att vid an- blicken af det fula i naturen äfven tänka sig nagot der- vid; — och denna tanke är genom sin oändliga halt motsatt föreställningen om sjelfva det enskilda ändliga föremålet och dess empiriska verklighet. Den förekom- mer gemenligen under form af en otrygg aning om ett obestämdt O nd t i djupet och roten af naturlifvet, hvars förrädiska skimmer sväfvar öfver phenomenet, ocb bådar forsat af en i materien förstucken andemagt. De or- ganiska monstrens misstänkta skaplynne stå i ett slags psychisk frändskap med föreställningarne om en hätsk och förstörande princip i skapelsen , och om ett mörksens rike; hvarföre ock menniskors phantasie i allmänhet, redan utan föregående anvisning, är så böjd, att befolka den dunkla afdelning af andeverlden, som religionerna ställa i opposition mot andens sanna Vara och det eviga lju- sets hem, med gestalter lånade från den animaliska natu- rens skuggsida. Då sjelfmedvetandet ännu icke höjt sig till en idealisk verldsåsigt, och saknar dess ledning att i andra phenomener finna uttrycket af en allmän har- monie, en oändlig kärlek, och ett allt omfattande Godt, utgör de fula organismernas ordning repertoiren till den kufvande vantro, hvilken man träfiar så vidt utbredd i phantasie-rika tidehvarf, och hos nationer af en börjando eller till förvildring urartande odling. Deraf den vid- skepliga vördnad Inder, Aegyptier och andra folkslag hyst, och ännu hysa, företrädesvis för de mest stygga och otäcka djurarter, hvilkas missformer äfvenledes mer eller mindre ögonskenligt visa sig i deras myther, religiösa symboler och gudabilder. Den falska ställning, hvari det absoluta framter sig för phantasien i det fula, näm- ligen att genom förbindelsen med ensidigt afsöndrade naturformer vara till ytterlighet iörkroppsligadt, och lik- som bosatt i det enskilda och timeliga, gör äfven, att den råa phantasien så lätt springer öfver den æsthetiska gränsen och hypostaserar sjelfva det fula föremålet, d. v. s. införlifvar med dess naturliga existens ett concret öf- vernaturligt innehåll, hvilket af känslan emottages såsom ®n i verkligheten inbrytande Dæmon. När man afräknar hvad som i detta förfarande slår öfver på det religiösa och ethiska området, och derigenom anticiperar för myc- 313 ket, torde imedlertid sjelfva ordet Dæmonisk vara bade den rigtigaste och den lättfatligaste beteckningen för den allmänna andeliga substans, som reflecterar sig i det fula phenoinenet; — men hvilken också endast i denna re- flex, icke såsom någon objectiv verklighet, utgör det fulas positivt æsthetiska innehåll. Hvad som nu blilvit sagdt om det Fula, äger sin tillämpning äfven på det Sköna i naturen. Det är icke det yttre phenomenet af en enskild själ med sina be- stämda egenskaper, vare sig skön eller icke skön, utan ett återsken af den allmänna andeliga kraft, som ut- gjuter sig naturen och genomströmar sjelfva materien såsom den fria principen för dess daning till en imma- teriell existens. Men anden framställer sig icke här, såsom vid det fula, i ett mot dess eget allmänna väsen stridande fragmentariskt phenomen, hvarigenom den lem- nat sig till pris åt ännu chaotiska eller från det hela lösryckta naturelementer, och i ett aflälligt förbund med dem gjort sig förlustig af sig sjelf. Skönheten upplyftar tvärtom det sinliga objectet till en högre rymd, der det öfvetffår i ett allmänt, och med det samma förklaras af den frigjorda andens uppenbarelse för medvetandet. Den realiserar sig nämligen i sådana gestalter, der den ska- pande naturen i en enda punkt samlat sig till framal- strandet af en allsidig organism, — der individualiteten uppnått den fullständiga utbildning, att det enskilda före- målet uttrycker naturlifvets allmänna lag. En sådan in- dividualitet är företrädesvis menniskokroppen , hvars bygg- nad utgör den harmoniska och liksom systematiska en- heten af alla physiska momenter. Men dess skönhet består icke i sjelfva denna physiska fullstämmighet, i det harmoniska och betydelserika sammanhanget af alla former, af hvilka de lägre naturarterna ännu uppvisa 344 blott spridda drag, ofullbordade utkast, eller ensidiga öfverdrifter. Sådana förhållanden kunna ej uppfattas ge- nom en omedelbar åskådning: de kunna blott begripas, och äfven detta endast genom en naturalhistorisk reflexion, understödd af vidsträckt studium och erfarenhet. Äfven den regelmässighet, som förståndet fordrar, nämligen alla delars fullständiga närvaro, samt deras behöriga proportioner, symmetric, och öfverensstämmelse till en enhet, som uttrycker kroppens artbegrepp, utgör ännu icke den æsthetiska fullkomligheten, utan blott dess nödvändiga förutsättning. Efter en abstract Canon kan mången mennisko-figur befinnas correct, men icke der- före vacker. Inom denna naturformens lagbundenhet, hvilken till en del låter sig rationellt bestämmas, ut- vecklar sig skönheten såsom en fri evrhythmisk rörelse', hvars mått och regel är ideell och gränslös; ty enheten träffas ej på någon viss punkt af det sköna phenome- net, utan repeterar sig i hvarje dess minsta partikel, och försmälter allt till ett oändligt helt. Detta förhål- lande kan icke närmare beskrifvas, ännu mindre genom en abstract begreppsbestämning upplösas i sina bestånds- delar. Men hvar och en, som med rent sinne betraktar en skön menniskokropp, måste dervid tillfredsställas af något outgrundligt, som icke är kroppsligt, och känna sig rörd liksom af en flägt från något osynligt och öf- verjordiskt. Man skådar icke blott i gestalten den ome- delbara närvarelsen af ätt Jag, en lefvande personlighet, för hvars existens och verksamhet den visar sig såsom den mest afsigtsenliga organ. Denna föreställning ingår visserligen såsom ett oundgängligt moment i åskådningen, utan att i sig sjelf utgöra dess æsthetiska grund : — ty i den händelsen skulle skönheten tillfalla hvarje inensk- lig varelse såsom ett nödvändigt kännetecken. Skönheten infinner sig såsom en frivillig skänk af en huld Genius, hvilkens verksamhot tar vid, der alla lägre eller högre afsigter och behof sluta, och försätter gestalten i en region, som är öfver dess naturliga bestämmelse och utom det jordiska ämnets tyngdkraft. Den solida mas- sans ytiineer och det ofria naturtingets samteliga syn- bara, hörbara och palpabla qualitetcr förvandlas till ett nytt väsen, om hvilket man ej kan säga antingen det är kropp eller ande, emedan dessa bägge elementer mötas, liksom af en frivillig dragningskraft, till en kärleksrik förmälning. Man känner och erfar vid åskådningen, att i de sinliga formernas och phenomenernas andemening ligger någon ting evigt och olörvanskligt, hvaraf skön- heten är blotta skenet, men ett sken, i hvilket den absoluta verldsprincipen bekräftar sin lefvande och allt befriande verklighet. Oberoende af Kroppens Naturskönhet, men i nära relation med det kroppsliga inbegripen, är Själens Skönhet. Liksom nämligen den physiska skönheten ej kan existera eller tänkas utan samband med ett lef- vande indviiduum, sä kan icke heller den psychiska äga rum utan en kropp, genom hvars medium den yttrar sig och blir förnimbar. Själens skönhet är, sasom all annan, ovillkorligen phenomen; och omfånget af dess phenomenverld är lika vidsträckt, som kretsen för den fria personlighetens objectiva verksamhet. För yttre å- skådningen är den synbarast uti vissa momenter af den physiska organismen — hvilka maste noga åtskiljas fran dem, i hvilka den kroppsliga skönheten har sitt säte. Till de sednare höra den sinliga existensens conslitutiva former, som äro en gång för alla gifna genom° na- turliga bildningslagar och endast genom dem undergå sin nödvändiga förvandling: ansigtets contour och lineamenter, Spea XIV: ir. a3' 346 — gestaltens proportioner — hyns färgblandning —■ hudens och musklernas förhållanden till känseln — rö- stens temperatur. Själens skönhet deremot kungör sig i kroppens rörliga och föränderliga bestämningar, hvilka utgöra det phys^nomiska och mimiska uttrycket af den inre individualiteten, och motsvara hvar och en för sig någon af själens väsentliga yttringar. Dessa phenontener hafva icke, såsom kroppens architektoniska skönhet, sin absoluta enhet omedelbart gifven för åskådningen i det yttre; den andeliga skönhetens medelpunkt förlorar sig bakom phenomenet i det innersta af själen ; hvårföre dessa sinliga uttryck äro mera att anse som symboliska attri- buter, än fullständiga uppenbarelser af andens hela väsen. Ögat står denna medelpunkt närmast, och är det renasto och betydelserikaste tecken till den inre stämningen, hvarföre de gamla med skäl kallade det själens spegel och andens stumma språk. Dernäst i lefvande uttrycks- fullhet kommer det rörliga i anletsdragen, hvilka genom en oupphörlig förnyelse af samma rörelser bilda, äfven i sitt hvilande skick, en stående charakter under namn af min. Vidare höra till denna klass den öfriga krop- pens åtbörder, gång, ställning, hailing, samt röstens modificationer genom uttalets rhythm och accent. — Utom kretsen af dessa omedelbara phenoniener, som höra till snbjectets egen natur, utsträcker sig det physiognomiska och mimiska uttrycket öfver alla själens yttringar i den objectiva verlden, hvilka få namn af handlingar i or- dets vidsträcktare mening. Äfven förståndsmässiga och mechaniska verkningar äro ej härifrån uteslutna, så snart deras form bär pregeln af en menniskas individuella charakter. Hvad sjelfva det inre angår, som utgör den phy- siognomiska och mimiska skönhetens substantiella väsen. 347 sa synes lätt af hvad vi i det föregående yttrat, att själens skönhet ej kan bestå i några bestämda förinögen- lieter och egenskaper hos Individuen såsom ändlig. In- gen ting enskildt kommer såsom sådant under ett æsthe- tiskt betraktande, om det också är alldrig så utmärkt, ovanligt eller prisvärdt till sitt innehåll. Sjelfva den moraliska förträffligheten, betraktad blott till sin subjec- tiva halt och värde, är, så länge den endast fattas ge- nom en reflexion, alldeles icke skön, ehuru mycket den ock förbinder till agtning. Ännu mindre kunna utomor- dentliga talenter, lysande rikedom af tankar och känslor, sällsamma lefnadsöden, öfverraskande drag af själskraft, o. dyl. vara tillräckliga till att bilda en skön charakter. livad som i menskliga själsegenskaper är till ytterlighet drifvet, är i æsthetiskt afseende en ensidighet, en ut- växt, hvilken lika mycket frånstöter det rena skönhets- sinnet, som den kroppsliga formens anomalier. Första vilkoret för det andeliga sköna är således det samma, som för det architektoniska, att det måste ha form d. v.s. hvarken vara formlöst, icke heller en abnormitet, hvari- genom det såsom ett rart exemplar, ett curiosum, blir föremål endast för nyfikenhetens intéressé *). Såsom *) Det är just nyfikenhetens jägtande efter det pikantaJ det ensidigt retande, det subjectivt interessanta, som utgör moderna tidens epidemie, och konstnärer stranda den ena efter den andra på denna klippa. Man tror sig uppfylla allan rälllärdigliet, då man söker tillfredsställa det moraliska sinnets fordringar genom inläggandet af något ädelt och godt hos de personer, hvilkas skildring egentligen är beräknad att göra sin lycka genom det nya och förvånande. Denna falska æsthe- tiska princip, som är ingen ting annat än en mera subtili- serad materialism, har förledt så mången Dramaturg och Romanförfattare alt belasta sina hjeltar med charaktersstorhet i gross, och att utstyra sina hjeltinnor med så rik hemgift af så kallad skön själ, att de framvisa sig såsom profehartor på rationell basis för själens skönhet är en slags, medel- temperatur af det inre nödvändig, en jemn fördelning af de krafter, som tillsammans constituera den andeliga personlighetens natur. Ju allsidigare den inom sig sam- manfattar det allmänt menskligas elementer. och ju re- nare från particuliera hugskott själens normaltyp i den enskilde kommit till verklighet, desto friare plats har skönheten för sitt möjliga framträdande. Erfarenheten lemnar härpå exempel uti det vackra könet, hvars öfvervägande bestämmelse betecknas af sjelfva biordet — och grundvilkoret härtill är gifvet genom detta La- gom af psychologiska dimensioner, och den otvungna endrägt dem imeJIan, som är quinnonatnren medfödd. Det kan naturligtvis här icke vara fråga om den slappa medelmåttans nivellerade tillstånd, hvilken, af brist på inre gedigenhet « snart uppnår en viss öfverensstämmelse mellan själens kraftlösa krafter: denna skenbara jem- vigt är egentligen ingen ting annat än formlöshet, ett conjunctur-lugn, lika vanskligt, som den klara vatten- alla möjliga qvinhodygder. Mängden tar sådant för skönt, emedan den ej kan skilja sig ifrån den föreställningen, att nian måste i hvarje skönt föremal vinna något betydelsefullt för tanken eller rörande för hjertat, hvartill formen anses blott såsom ett nödlorltigt vebikel, — och framför allt tror man sig vara i en æslhelisk stämning, så ofta man beßnner sig i inbillningens verld, och der råkar i en nöjsam bekantskap med personer, som alldrig trallas hemmavid. — Visserligen kan det ovanliga afven blifva ett skönt ; men det är det icke af begynnelsen, i och genom sin ovanlighet. Såsom så- dant står det i en relativ motsats till det vanliga, och befin- ner sig således med det inom samma horizont — den prosai- ska verklighetens. Det måste förvandlas till skönhet ge- nom en genialisk skapelse, som upptar det såsom ett moment i en slilrre organism, och ger det ljus af idéen i composi- tionen, och af framställningens lefvande sanning. 349 ytans under stiltje. Det fordras en lefvande spänstighet af positiva anlag, och derjemte en consequent hållning, stödd af en inre organisk medelpunkt. Hvad själen är, måste den ha varit ursprungligen, och blifva det fram- gent, i kraft af en oändlig sjelfbestämmelse — således hvarken blott af temperament, icke heller blott af be- stämda grundsatser. Det förra har sin rot i den physi- ska organismen, och således i en för personligheten yttre nödvändighet: det ger väl åt individualiteten en viss färg-nuans, men icke gestalt. Grundsatser åter, de må hemtas antingen från enskilda sinliga föreställ- ningar, eller ifrån allmänna begrepp, äro för personlig- heten ett yttre tillfälligt, till hvilket den från början förhåller sig likgiltigt, tills den tillegnar sig det efter godtycke: de kunna derföro endast bidraga till det accidentella af individuens bestämningar, men ej till dess väsentliga form. Denna form är en utveckling af per- sonlighetens innersta kärna, Viljan, hvars allmänna grund är det andeligas absoluta nödvändighet, men som uppgått såsom frihet till lefvande tillvarelse. Genom den är individuen en inom sig sjelf sluten verld, en mi- krokosmos, genom hvilken det andeliga universum bo- gy nnt, så till sägande, på ny räkning, såsom ett origi- nellt och aldrig förut förekommande exemplar af det hela, men med grunddragen af den allmännna eviga lagen in- tryckt i formen af sin sjelfberoende existens. En sadan genöm sig sjelf bestämd enskildhet är hvad man kallar Charakter. — Skall nu Charakteren för sig sjelf — d. v. s. utan sammanställning med andra i ett större æsthetiskt helt — bli susceptibel af skönhet, så måste den, enligt hvad vi ofvanföre sagt, närma sig till mensk- lighetens allmänna begrepp, och i sin form uttrycka den regelbundenhet och symmetric, hvilken för all skönhet är en förberedande grundläggning : del intelligenta och 3 50 det sinliga elementet i personligheten måste genom vil- jans bildande princip utgöra en harmonisk enhet. Med denna bestämning har mången ansett den an- deliga skönhetens begrepp vara uppgjordt; och då man inom ett så beskafiadt individuum tillika trott sig finna den moraliska lagens lefvande verkan, i form af ett jemnt förhållande mellan pligt och böjelse, så har nian identificerat själens skönhet ined sjelfva sedlighetens per- sonliga uppfyllelse. En sådan åsigt uppfattar både sed- lighet och skönhet blott ifrån en empirisk ståndpunkt. De sålunda uttryckta moralbegreppen höra till det ändliga medvetandets bestämningar, som genom abstraction hän- för det enskilda till ett allmänt, och dömer medelbart om deras förhållande. Afven om dessa begrepp befinnas verksamma i en skön själ, så kunna de likväl icke stå i något inre och direct sammanhang med dess skönhet — denna vore i sådant fall både i objectivt och i sub- jectivt afseende producten af en förståndsoperation, hvil- Icen, man må antaga den så oklar och instinctmäsig som möjligt, ändock aldrig borrtlägger charaktern af sin logi- ska medelbarhet. Den moraliska fullkomligheten är dess- utom upphöjd i en rymd, dit den æsthetiska ej hinner, ehuru skönheten hänvisar och leder dit såsom till sitt sanna ändamål: hvarföre ock det sedliga i sin fulla verk- lighet alltid visar en skön utansida. Visserligen har själens skönhet ett ethiskt innehåll, oskiljagtigt från sjelfva begreppet om vilja och frihet —• och detta ligger redan immanent i den ändliga personligheten såsom så- dan, utan att den ännu utvecklat sig till någon æsthetisk eller moralisk formbildning. Men äfven då personlig- heten uttrycker den charakterens harmonie, hvilken vi nyss fordrat såsom den andeliga skönhetens basis, så får den dock hvarken anses för ethiskt eller æstheliskt full- koinlig. Oagtadt den såsom all organisk daning är oänd- lig, så är den såsom enskild ännu blott en begränsad verklighet — och måste således på den andeliga sidan betraktas under samma categorie som den kroppsliga in- dividualiteten, nämligen såsom en ändamålsenligt fullbil- dad naturorganism. Den ger ännu blott den empiriskt omedelbara vissheten om ett väsen, som till sina anlag och sin bestämmelse å ena sidan äger sedligheten inne- boende , och å andra sidan innebär inga hinder mot att möjligen kunna bli skön. Hvad som gör den ändliga själen till skön, är hvad Schelling kallar Själ i eminent mening — ett vä- sen, som icke är principen för individualiteten, utan det, hvarigenom den höjer sig öfver all sjelfviskhet. Likväl får man icke betrakta detta väsen såsom olikartadt med den absoluta substans, som i det physiskt sköna upplåter och meddelar sig åt den medvetslösa skapelsen. Skönheten såsom prédicat till ett andeligt individuum är blott en högre potens: — den har stigit öfver sin första grad, och i ett personligt subject antagit medvetande. Ty det sköna i den kroppsliga verlden existerar ännu icke för sig sjelft; det får tillvarelse först genom en föreställ- ningsförmåga, hvilken, uppfylld af det högre andeligas skapande kraft, i följe af sin slägtskap med det väsent- liga i objectets phenomen, bildar deraf en skön åskådning. Denna substans i sin abstracta allmänhet är ingen ting annat än Phantasien; som visserligen är en medfödd gåfva hos hvarje individuum, men likväl icke i sitt ome- delbara skick utgör sjelfva individuens skönhet: — verl- den skulle i den händelsen vara uppfylld af idel sköna själar. Phantasien« förhållande till det ändliga är ur- sprungligen ett yttre: don utgör så litet någon organisk beståndsdel af den empiriska subjectiviteten, att mangen lefver och dör utan veta af, eller eller ens vilja kännas vid, hvarken phantasie eller skönhet. Under hela tide- hvarf i historien tycks den vara liksom borrtsopad ifrån folken, emedan den vikit så långt bakom medvetandet, att den ej direct deltager i intelligensens lifsverkningar. Äfven der den yttrar sig lefvande såsom något positivt och omedelbart inom subjeetet, står den till en början endast i en objectiv beröring med den ändliga Individu- en, d. v. s. endast med dess empiriska medvetande. Den införlifvar sig som ett främmande väsen med de åskåd- ningar, hvilka erbjudas af den sinliga inbillningskraften och förvandlar dem till föreställningar om ett öfversinnligt evigt och nödvändigt, hvaremot verkligheten i de en- skilda föremål, på hvilka föreställningarne egentligen hänvisa, smälter till en nullitet. Oändlighetens verld öppnas — men blott för tillfället. Den är också ingen ting vidare än öppnad — man ser dit in; men man är icke sjelf derinne. Den uppenbarar sig liksom ur fjerran, såsom ett yttre factum, skiljdt ifrån personlig- hetens eget lif och tillvarelse, så länge denna midt emot *) Vid läsningen al Höiiers æstlieliska skrifter bör man vara uppmärksam på det hos honom egna språkbruket, att ordet Inbillningskraft förekommer i stället för Phantasie, och tvärtom. Distinclionen är lör öirigt beslämdt antydd (Del. i sid. Sao) och orubbligen underhällen. Hos mänga andra är benämningen sä väl som sjelfva bestämningen svafvande, — och Phantasie, Imagination, Inbillningskraft tages af mängden ungefär för sak samma. Deraf har händ t, att den vanliga inbillningskrafteu, — oagtadt den, såsom blott en oscillerande medlare mellan begreppets allmänhet och den enskilda varse- blilningen, är både till innehåll och form helt och hållet empirisk, — tagit sig orättmätiga anspråk i Konst och Poesie, att gälla sitsoni en ideell verksamhet. 353 den gifna phantasie“föreställningen fasthäller sig i sin sjelfberoende ställning. Om man genom phantasiens öf- vervigt förlorar sig hänryckt med hela sin varelse i å- skädningen, med förglömmande af sitt naturliga tillstånd, så tager detta tillstånd igen sin rätt i och med det samma åskådningen upphör, och man kommer tillhaka till sig sjelf sådan man var tillförene. De individuel, hos hvilka phantasien är rådande med den magt, att den åtföljer medvetandets hela serie, äro antingen icke komna till nagot utveckladt sjelfmedvetande, eller ock hafva de tappat borrt sitt Jag och med detsamma den änd- liga verkligheten i ett drömlif, i hvilket de passivt för- sjunkit. Det förra är fallet i barndomen — individuens, äfvensom slägtets: det sednare i den naturliga så väl som den magnetiska sömnen, febersjukdom och vansin- nighet. Phantasien är således, genom sitt oändliga och allmänna väsen, absolut motsatt ändligheten, individualite- ten och det vakna medvetandets reflexion, och står der- före, i sitt primitiva skick, uti ett slags fientligt förhål- lande till menniskans empiriskt bestämda tanke och vilja. Så länge denna strid är oupplöst, — så länge phantasien quäfver individuens sjelfständighet, eller quäf- ves af den, eller ock, såsom vanligast händer, framskym- tar inom det empiriska medvetandets rymd i afbrutna och spridda verkningar, — kan den andeliga skönheten icke tillerkännas en om också för öfrigt väl danad charakter. Att vara begåfvad med en liflig och yppig phantasie, är, innan något mer tillkommer, hvarken att uppskatta såsom godt eller ondt. Phantasien är i sig sjelf ännu blott det æsthetiska urämnet, men ingen skönhet; så mycket mindre, som den hos ett obildadt eller missbil- dadt Individuum gerna är en falsk myntare, och oftare sätter i omlopp det fula än det sköna. Man hälsar ofta 354 susom snillen sådana menniskor, hvilka beständigt lefva i phantasien — men just emedan phantasien icke lefver i dem, är deras rätta namn Phantast er, ehuru interessanta de må vara genom sin ständigt i dagen skimrande rikedom. Med denna utvändiga rikedom är ofta från början förenad en viss fattigdom på själ, och en fullkomlig torftighet blir följden, ju mera handlöst man lemnar sig i våld åt denna oupphörligt utåt sträf- vande bildningsdrift. Under det den obundna phantasien omsätter sig, till ytterlighet particulariserad, i ständigt nya små-alster, hinner alldrig något förlag till innerlighet sandas af detta dyrbara gods, som är ämnadt att blifva personlig fast egendom, men icke att spillas omkring utan frukt för andens högre lif. Ursprungligen formlös, betager phantasien sjelfva subjeetet, som ofritt låter sig af den beherrskas, sin individuella hållning, och upplöser dess lefvande hjertpunkt för att förvandlas i idel peripheri : — och om, under dessa Proteus-artade skiftningar, nå- got förekommer, som liknar sig till andelig skönhet, så är en sådan lyckträff blott ljusningen af en hastigi upp- flammande meteor. Själens skönhet förutsätter — såsom vi ofvanföre gagt — formen af den förverkligade friheten, eller af ett in potentia sedligt väsen. I en stadgad och inom sig sjelf afrundad individualitet är det först möjligt för den andeliga verldsprincipen, att äfven i gestalten af det sub- jectiva och personliga uttrycka samma oändliga harmo- nie, hvilken i det medvetslösa objeetets phenomen utgjorde det natursköna. Detta sker genom en absolut act, hvar- igenom Individuen upptager och inbildar i djupet af sitt inre phantasiens allmänna substans, och gör den till en högre organisk princip för hela sitt phenomenlif. Att i begrepp utreda den nya födelsen af en skön själ, vore 355 lika sä fåfängt, som att upplösa den mystiska knuten i den ursprungliga sjelfposition, hvarigenom lifspunkten sätter sig till en naturorganism — eller den specula- tiva idéen uppklarnar i tanken — eller tron tändes i ► lijertat — eller den nya kraften till sedlig handling blixtrar fram i viljan. I all lefvande tillkomst är det en evig nödvändighet, som på gränsen mellan evighet och tid slår ut i frihet, utan att reflexionen kan finna bägge motsatserncs afskärningspunkt. Ett slags prede- stination är äfven i den andeliga skönhetens genesis omiss- kännelig. Utom det, att en medfödd lycklig stämning fordras i personligheten, en god jordmån för det högre andeliga, som ofvanifrån möter, så röjer sig tillika, i alla phenomener af en æsthetiskt fnllbildad charakter, ett sådant uttryck, som skulle en osynlig Genius i hvar je ögonblick utgjuta sin huldhet öfver en utkorad älskling. En skön själ är, lika väl som en skön kropp, att be- k trakta såsom ett yttre object i förhållande till sjelfva den æsthetiska kraft, som genomgår dess formbildning. Den kan ej i egenskap af enskildt individuum tillegna sig någon förtjenst af sin skönhet. Denna är i så måtto en högre grad af naturskönhet, och förhåller sig till den blott och bart ändliga personligheten på samma sätt, som ett skönt naturföremål till ett vanligt empiriskt ting af samma art. Men själens skönhet är å andra sidan, genom sin existens i ett fritt subject, en bördsadel, hvilken innebär möjligheten och anspråket att blifva nå- got mer, än hvad den är i sjelfva födseln — nämligen en bekräftad ädelhet, som grundar sig på sjelfverksam utbildning till vishet och dygd. I samma mån Charakte- ren vinner i positivt och gediget innehåll, förhöjes äfven klarheten och glansen af dess skönhet. Med detta sti- gande i grader är också skönhetens fulla emancipation gifven. Den inåt riglade phantasien, som blifvit Ett ined sjelfva personligheten, och amalgamerai sig ined hela dess system af tankar, känslor och böjelser, reali- serar, i denna egenskap af ett fritt väsen, skönhetens idé med sjelfständig bildningskraft. Dermed upphör den ock att vara naturskönhet. Första steget till konst är taget i det att menniskan bildar sig sjelf till skön. I sin fulländade gestalt är denna skönhet blomman af humaniteten. Menniskan är då icke blott ett full- ständigt individuum, som genom inre sjelfberoende, och den plastiskt bestämda consecpiensen af sin själs-organisa- tion, visar uttryckligen i allt sin egen charakter. Hon är tillika, genom pånyttfödelsen i phantasien, den hon activt införlifvat med sin hela varelse, förklarad till en absolut personlighet, som i formen af alla sina egenska- per och förmögenheter uppenbarar skapelsens andoliga grundväsen. Likt Planeten, vänder hon sig fritt kring sin egen axel, under det hon rörer sig kring solen i andesystemet, och bestrålas at dess sken. Den andeliga skönheten motsvarar alltså äfven i sin omedelbara tillvarelse, medan den ännu är immanent i i subjeetet, skönhetsbegreppets allmänna fordringar. Den har väl icke till basis en yttre sinlig mångfald, men lik- väl en inre af empiriska själskrafter, som hänföra sig till sinnevcrlden, äga sin användning på dess phenome- ner, och från det yttre fylla sig med objectiv halt. En individuell enhetsprincip ger det mångfaldiga sin determi- nerade hållning, och en absolut formbestämning af phan- tasien organiserar det hela genom kraften af en obegrän- sad andelig enhet. Det sköna är i detta skick jemför- ligt med en utbildad enskild phantasie-åskådning, hvil- Len för den inre varseblifningen har full objectivitet, äfven innan den utflyttat sig i ett physikaliskt ämne. 357 Själens skönhet yttrar sig ursprungligen i den harmoni- ska sinnesstämningens lefvande ton, och blir derigenom redan i sig sjcJf phenomen för högre andeväsenden, som ej behöfva den yttre pbysiska verlden säson» direct bak- grund för sina åskådningar. Afven för det sköna sub- jectets eget sjelfmedvetande är följagteligen detta pheno- men öppet. Man antar vanligen såsom charakteriskt kännemärke på cn skön själ en viss oskuld och naive- tet, som är medvetslös af sin egen skönhet. Om detta gäller för dess första stadium, så är det derföre ej sagdt, att vid personlighetens mognad subjeclet skall förblifva i en djup okunnighet om sitt högre andeliga tillstånd, midt i det klara medvetandet om sitt inres empiriska bestäm- ningar. Den absoluta sjelfkänslan, sjelfåskådningen och sjelfkännedomen följer naturligtvis utvecklingen af det ändliga Jagets krafter — och ehuru subjeclet icke kan, utan att orena och förfalska sin skönhet, åskåda den så- som sin egen, d. v. s. såsom den ändliga och enskilda individualitetens privata tillhörighet, så kan det dock icke undgå att känna och erfara något evigt inom sin högre och allmänna personlighet, hvilken sammangjutit sig till ett med hela intelligensen, och gjort den till sin ome- delbara organ. Men strängt taladt är den inre åskådningen af den andeliga skönheten en yttre, eller åtminstone fullkomligt analog dermed. Den har till föremål bestämda förän- dringar i det mångfaldiga och sinliga elementet af sjä- len. Skönheten visar sig i dessa inre handlingar, hvilka hafva den objectiva verlden till sitt innehåll, såsom en strålbrytning från personlighetens medelpunkt ; och sub- jeetet lärer först i dem känna sin egen physiognomic. Redan i denna act, genom hvilken den sköna själen ob- jectiviserar sig för sig sjelf, röjer den personliga skön- 358 heten sin lefvando natur och bestämmelse, nämligen att icke vara någon ting afslutadt, fixeradt, och inom sig sjelf försjunket, utan en skapande kraft, som i ständig emanation utgjuter sig öfver hela den rymd, som den på något vis gör till sin egen. — Ett sinne, som väl tillegnat sig phantasiens allmänna väsen, men blott lör att fördjupa det i en bottenlös subject i vitet, utestänger genom denna sjellviska rigtning all möjlighet till andelig skönhet. Det förfaller i ett mörkt chaos, ett formlöst grubbel, en fanatisk yra; och af samma andeliga kraft, hvilken skulle ge personlighetens lif och varelse en högro harmonie, upprifves själen i dess fogningar, då denna ej vet att inom sig sjelf finna den formel, med hvilken den till Dæmon förbytta andemagten besvärjes inom rätta gränsor. Ett sådant sinne lider af någon bland de mångartade krämpor, som med ett gemensamt namn kal- lar Svärmeri, hvilket alltid förutsätter såsom vållande orsak ett ursprungligt eller tillfälligt svalg mellan intelli- gensens subjectiva och objectiva sida — en missämja mellan receptivitet och productivitet. Viljan traktar efter förbindelse med det oändliga, och omfattar med lystnad phantasiens rika förråder. Men hon vet ej någon ut- väg derför — och den instängda kraften sönderfräter hvad den åtkommer i det inre, eller utbryter elektriskt med vildt och förstörligt lynne, i saknad af ett ända- målsenligt verktyg för en lugn skapelse. Själen mägtar hvarken taga eller gifva gestalt, och dess yttringssätt, under påstående paroxysmer, visar mer eller mindre syn- bara spår af det fula. Detta kommer af brist på hvad man kallar Talent. Man har börjat fästa en något tvetydig bemärkelse vid detta ord, och man är ursägtad derför i en tid som vimlar af — som det heter — lysande talenter. Der 359 meningen endast är att lysa; antingen rent af utan an- deiig halt, eller ock på bekostnad deraf, är latenten visserligen förkastlig. I förra fallet är den endast en skentalent, en negativitet, då den isolerar sig, och gör en själlös formalism gällande såsom något väsent- ligt. Men den urartar till en positiv æsthetisk osan- ning, ett fult, så ofta en personlighet med beräkning utminuterar en högre andelig kraft uti idel ytpunkter af virtuositet. 4 Men ser man borrt ifrån missbruken och betraktar talenten i sin sanning, så är den för all menniskans högre verksamhet den lefvande organen, och förhåller sig till den på samma sätt, som den alstrande Naturen till en absolut verldsskapelse. Uti ingenderas förfarande igen- finner man någon vanlig mechanisk operation, ehuru ett ändamål röjer sig i bägges frambringelser. En absolut princip leder dem till en universellare bestänielse, än den som uttrycker sig i den enskilda productens form, nämligen till andens egen sjelfbekräftelse genom indivi- duell existens. Anden måste sjelf underkasta sig det enskildas begreppsmässiga och formbundna nödvändighet, då den ilrån ett substantiellt Vara öfvergår till bestämd Tillvarelse. Den kan ej bevisa sig såsom fri, om den ej tillika intygar sin fulla rättighet dertill, d. v. s. fram- ter en påtaglig nödvändighet i denna frihet. Detta är icke något yttre påtrugadt tvång, utan tvärtom en evig act af andens egen inre sjelfbestämmelse. Det är blott en utveckling af hvad den sjelf af evighet är. I sin ur- sprunglighet nämligen är anden identiteten af alla de motsatser, under hvilka tanken från särskilda synpunkter ■i' hi îi’’ vs In uppfattar vändighet — enhet tingen : subject och object — frihet och nöd- — väsen och form — allmänt och enskildt och mångfald. Men för att existera i tid och 3 GO nun, skiljer den sig genom cn outgrundelig reflexion i motsatta rigtningar: den sluter sig intensivt tillsammans i en subjeetiv enhet såsom stampunkt, och öfversätter, genom ett lika outgrundligt omdöme, — i hvilket den absoluta nödvändigheten visar dess formbestämmande kraft •— sin inre subject!va oändlighet i en yttre objectiv. Der denna objectiva oändlighet är i det enskilda synbar .— blifvit phenomen — der är skönheten realiserad ; och copulan, eller den genererande omdömes-kraft, som gör det universella till ett individuellt, kan man i allmänhet kalla Talent. — Dessa bestämningar, använda på den stora skapelsen, gifva såsom subjeetiv enhet den abso- luta verldsprincipen *) —— dess lefvande vehikel är den efter nödvändighet verkande naturkraften **) — objeetet är en absolut harmonisk verld. Denna harmonie, uppen- barad i de enskilda tingens phenomener, utgör natur- skönheten. Förhållandet är analogt inom menniskans mi- krokosmos. Phantasiens absoluta substans är ursprungli- gen subject-objectivitet, och, abstract fattad, en indifter- ens af alla reflexions-motsatser. Fixerad inom ett per- sonligt subject, gör den sitt allmänna väsen till enhets- grunden för individuons absoluta sjelfberoende, men til- Alt denna verldsprincip nödvändigt har sm snbjectiva enhet fästad vid en personlig Gud, hörer till en betraktelse, som ligger utom det æstbeliska fältet, der endast den abso- luta verlden såsom phenomen kommer i fråga: dess positiva innehåll förekommer först pä Religionens och den Specula- tiva Théologiens ståndpunkt. Det manér, som moderna Ty- skar inföit, alt i otid späcka sina æslhetiska alhandlingar eller declamationer med phraser om det Gudomliga och det Heliga, är ett misslirmande al dessa höga namn, och ett borrt- fuskande af de æslhetiska begreppen. **) Om den organiserande naturkraftens liksom talentmäs- siga händighet påminner Ciceros uttryck: sol ert ia naluræ. 361 hka, genom sin tendens till objectivitet och particularise- ring, flyttar den sig Ut liksoni i peripherien af stibje- äfven herrskareslägter har Ger- manien skänkt åt flera Europas folk. Spaniens* Eng- lands, Nederländernas, Danmarks, Sveriges, Rysslands, Polens och Ungerns Kronor hafva genom arfsrätt eller val, sedan det sextonde århundradets början, tillhört eller tillhöra ännu Furstar af Tysk börd. Sverige räknar ända från Unionstiden flere Konungar af detta ursprung, än af inhemskt, och sedan reformationen har detsamma kallat på thronen tvenne vidare fortplantade Tyska Fur- steslägter, den Pfalziska och den Holsteinska. Ehuru flyttade från en främmande jord, hafva de dock lätt fä- stat sig i vår fosterländska, dessa nya stammar, kring hvilka samladt det Svenska Folket sa ofta funnit, i lyc- kans dagarära och trefnad, i stormens skiften räddning och trygghet. Tacksamhetens pligt, helig för den en- skilda, heligare for en hel nation bjuder oss att i en ständig hugkomst bevara våra hädangångna Konungars förtjenster. De hafva dock icke alle kunnat veika lika stora och berömliga saker, ej blott derför, att naturen ieke utrustat dem alla med samma mått af krafter, utan äfven emedan tidernas skick, gynsamt utvecklande den enas förmåga, hämmat åter den andras och tvungit den till hvila» I den klaraste dag lysa de trenne Carlarne, hvilkas Konungsliga verksamhet ställdes på höjden af Sveriges ära och makt. Sådane voro de ock, att om ej ödet sam- manfört dem till ett gemensamt tidehvarf, de alla tre i fäderneslandets, tvenne bland dem i hela Europas hi- storia, skulle fått, hvar med sitt eget namn, uppkalla det århundrade, hvarunder de lefvat; och häfderna hade då kommit att skilja ej blott Gustavianska, utan jämväl Carolinska tidskiften. Ehuru ej endast en tillfällig börds- 396 följd, utan äfven en i manga mål märkbar likhet i tanke- och handlingssätt förenar detta tretal af Konungar, och gör, att deras regeringar, för att till anda och syfte rätt kunna bedömmas, borde gemensamt beskrifvas, så vida ett sådant arbete ej öfverskrider en mans höfva, äger dock derjämte en hvar af dem sin egna märkvär- dighet, hvilken ej må förblandas i den öfverensstämmelse, som emellan dem kan för öfrigt röja sig. Själens hög- het, sinnelagets ädelmod och viljans kraft voro väl egenskaper Carlarrte gemensamt tillhöriga; men hvarderas lynne hade dock sina särskilda skiftningar, som åt de- ras verk och handlingar gifvit en olika förg. Vi måste här inskränka oss inom betraktelsen af endast En bland de stora Regenterna, Carl den tionde Gustaf, Stifta- ren af den lysande Fursteätt» som ärfde hans namn och dygder. De händelser, som förde en uti sina yttre för- hållanden obetydlig PfalzGrefve på Sveriges thron, då den ärorikaste i Europa, äro för allmännt kända att ml behöfva vidlyftigt anföras. Från sin moder, den ädla Furstinnan Catharina, Johan Casimirs Gemål, härledde Carl Gustaf sin väl icke bestämdt stadgade, men med arlTöreningens syftning öfverensstämmande och mot dess bokstaf icke stridande rätt till Svenska kronan 1); dock hvad hade denna rätt kunnat betyda, om Drottning Chri- stina bibehållit spiran intill sin död och om hon ingått förbindelse med någon Furste, hvilken, derest hon då saknat lifsarfvingar, hennes kärlek, likasom sedermera Ulrica Eleonoras, velat upphöja till Konung? Ehuru född pa Sveriges jord och nära beslägtad med dess Konunga- hus, ägde den unge Prinsen de första åren af sin lefnad inga förhoppningar om en lysande bana, annan än den, 397 hvilken krigets värf kunde erbjuda ât hvarje ädling af en högre börd 2). Tidigt förvärfvade han derigenom den erfarenheten, att egen kraft och dygd, näst Guds bi- stånd, egentligen skapar en Furstes storhet och lycka; en erfarenhet, som sedermera röjde sig i en charakterens sjelfständighet, fortplantad på hans tvenne ättlingar och efterträdare. Efter Gustaf Adolphs död måste från det offentliga lifvet Johan Casimir träda undan i skuggan af det enskilda; den Svenska Aristokratiens afunsamhet och dess sannspående aning om det Pfalziska husets tänke- sätt skiljde från all delaktighet i de allmänna ärendena en Furste, hvilken under en prisvärd, ehuru kort, för- valtning af rikets drätselverk hunnit visa sig skicklig att leda en styrelse i samma rigtning, som bestämde hans berömlige sonsons 3). Det var då ej att begära, att den regering, som hvarken ville eller ens vågade att åt fadrens bepröfvade förtjenst lemna rättvisa, skulle för sonens oförsökta ärelystnad öppna något friare verk- ningsfält, några större utsigter 4). Också fanns uti Carl Gustafs uppfostran föga, som skiljde honom från den Adelsungdom, med hvilken han uppväxte; ingen rikare glans, knappast någon högre utmärkelse röjde den Furstlige Ynglingen 5). Efter slutad lärotid, äfven vid Upsala Academie der han i ett enskildt hus vistades, anträdde han till ytterligare förkofran af sina kunskaper och utveckling af sina anlag en utrikes resa; men denna färd, utan synnerlig ståt och prakt, gaf intet förebud om de framtida segertågen 6). När han derefter ingick i krigstjenst, mötte honom väl den förmån att i Tor- stenssons schola få aflägga sina första prof på mandom och skicklighet i stridens yrke; men han upphöjdes icke genast till något befäl 7), och då ett sådant honom se- dermera af Torstensson rättvist anförtroddes, öfversteg det dock icke värdigheten af en Öfverstebeställning. 3Ö8 Då Christina sjélf emottog styrelsen , åagades afven för Carl Gustaf ett ljusare hopp. Hon visade sin frända en utmärkt aktning och ynnest, hon kallade honom till anförareskapet öfver tropparna i Tyskland, och när han derifrån segrande återvände, hade bon bland det lof, han fick af Svenska Folkets beundran emottaga , äfven beredt honom hälsningen att vara Sveriges Arffurste. Denna wpphöjelse gaf väl icke Carl Gustaf någon del- aktighet i styrelsen, men den banade honom vägen till thronen. Man bedrager sig visserligen, om man tror, att endast Christinas tacksamket för sin faster och upp- fostrarinna, hvars efterdönie af stilla dygd och allvarligs tänkesätt bon detta oaktadt ej älskade att följa, eller att hennes vänskap för en frände, hvars hand hen dock vägrade att emottaga, verkade hennes beslut att, i trötts af alla hinder, på denna Furstes hufvud öfverflytta sin. egen krona. Det val af efterträdare, som hon gjorde,, bestämdes måhända mera af politiska skäl, än af någon personlig tillgifvenhet 8). Det är i statsorsaker, i de- allmänna förhållandena, i det Svenska folkets behof, som man efter mitt omdöme bör söka anledningarna ej mindre till Carl Gustafs upphöjelse på thronen, än till Christinas försakelse deraf. Uti handlingar, hvilkas till- förlitlighet ingen granskning kunnat jäfva, har Drott- ningen sjelf erkannt, att fosterlandets väl var ändamålet för hennes bemödande att åt det Pialziska huset för- skaffa regeringen, och dessa försäkringar bekräftas af kännedomen om tidehvarfvet. Ty äfven en blick, min- dre skarpsynt än Christinas, skulle hafva insett, alt nationen, på den väg till frihet och sjelfständighet, som Gustaf Wasa brutit, gjort stora framsteg; att samhällets krafter, en gång väckta ur sin dvala, sträfvade, hvar i sin rigtning, att tillfredsställa oroliga verkningsbegär ; att endast en allmän förstöring skulle blifva följden af de 399 särskilda viljornas egenmäktiga framfart, hvilken, om de ej i tid tyglades, ingen regerings-makt sedermera kunde hämma eller dess klokhet leda i stadgande banor. Thro- nen, det visste hon, behöfde för sitt bestånd ett manligt stöd 9), och då hon ej längre ville bära kronan, ägde hon likväl den aktning för detta arf från de tvenne Gustaverna, att hon ej ville se den krossad till marken eller förnedrad på en partichefs hufvud 10). Sjelf var Christina den sista dertill borna af Wasaätlen; ty den Polska grenen, oaktadt sina envist yrkade, vanmäktigt förfäktade femtio-åra anspråk, tillhörde lika litet Sverige, som Sverige densamma. När hon genom en förmälning ej ville gifva Svenskarne en Konung, var för henne ingen annan utväg öppen än att inom Europas Furste- slägter söka sig en efterträdare. Han stod henne i alla afseenden närmast, den Prins, som hennes och folkets val utkorade. Han var Svensk till hjertat, liksom till bör- den; — och när har något land ägt en mera fosterländskt sinnad konungaätt än Sverige ägde den uti Carlarnes ? — han hade uppvuxit både bland dess seder och dess söner; han hade kämpat för dess angelägenheter, såsom vore de, såsom skulle de blifva hans egna. Han var i sin ställning sjelfständig, kanske mera sjelfständig än Wasarne; honom tryckte icke, såsom dem, någon be- svärande hugkomst hos en stolt adel af fordna liders jämnlikhet, någon bindande fordran pa slågtskapens ef- tergifvenhet 11). Det var ock icke i några få men mäktiga slägters benägenhet, som han satte sina för- hoppningar om kronan; han kände sin rätt dertill hvila på ett fritt folks fria hyllning 12). A7id hans person fästade sig hela rikets väl, alla dess högre intressen, och om älven ett hemligt demokratiskt parti, med sin slugt dolda ärelystnad, sitt låga hämndbegär, sina både mot rot och krona mattade förstöringsplaner 13), der insmög ett hopp 400 om egen vinning, så visste dock Carl Gustafs, äfven som sedermera sonens vishet att, med bevarandet af det ärofulla kall: Folkets fader, alltid undböja det ko- nungavärdigheten kränkande uppdraget att vara Parti- hu fvudin an. Samma hand, som kunde hålla sin spira höjd öfver alla folkledares stämplingar, var äfven den enda, hvilken i dessa tider förmådde att skydda den för tillgreppen af en aristokrati, som endast lydde den Ko- nung, hvilken den måste vörda, endast hörsammade en regering, hvars bud den behöfde frukta. Utan att sänka sig till smilets låghet och nödgas upphämta dess vanliga lön, föraktet, egnade Carl Gustaf en nästan sonlig upp- märksamhet och eftergifvenhet åt sin ifrigaste motstån- dare, Axel Oxenstjerna 14), hvilken, sedan han förgäf- ves sökt hindra dess upphöjelse, hade vägrat sttt bi- stånd vid den act, som bekräftade densamma 15). Men denna foglighet mot den gamle RiksCantaderen, hvars stora dygder och förtjenster Carl Gustafs, öfver allt små- sinne upplyftade, själ älskade och värderade, visste han äfven att, när så fordrades, byta i det konungsliga allvarets stränga språk till den med sig jemnårige Mag- nus Gabriel DelaGardie, hvars lättsinnighet påkallade näpst, men hvars inbilskhet missräknade sig på svågerska- |)ets? bördens oçh rikedomarnas förmodade inflytande 16), Carl Gustaf uppsteg på Sveriges thron. Med en ny dynasti bilda sig vanligen många nya förhållanden, och detta inträffade äfven denna gång 17). Den sjelf- ständigt handlande förmåga, som i allmänhet uppenbarat sig hos Sveriges Konungar efter reformationen, saknade ej nu föremål för sin verksamhet. På hvila och lugn kunde ej den Furste räkna, hvilken emottog Christinas spira. Stormen hade laggt sig för att samla näring i nya moln, krigsropet hade tystnat vid den qvinliga bönen 18), 401 men vantade blott, for att ånyo låta höra sig, på Hår- förarens bud. Äfven om Carl Gustaf ej sjelf önskat strid _— ursägtlig önskan hos en Prins, uppfostrad till krigets, icke fridens yrken, men plötsligt hejdad på sin bana och omgifven af ett hjeltefolk, som bland sin Ko- nungs dygder den tiden främst satte krigarens — hade dock icke grannars hat och afund eller den anda, som leide i det Svenska folket, låtit lugnet länge fortfara. Men utsigterna voro hotande, ej endast i afseende pa ställ- ningen med andra makter; äfven inom landet, i Sven- ska folkets eget sköte gäste ett ämne till söndring och tvedrägt, hvilket, om det ej med uppmärksamhet och kraft qväfdes, kunde medföra samhällets upplösning 19)j Öfverallt voro ej blott anspråken stegrade, utan också styrkan att dem utkräfva; öfverallt hade ett storsinnt tidehvarf framkallat stora afsigter, stora talanger. Sve- rige ägde nu ett Riddarestånd, som yfdes af äran att i dygd och snille, i fosterlandskärlek och tapperhet öf- verträffa berömda förfäder, ett Adelsskap, som äfven in- för jemnlikhetens varmaste försvarare, maste anses, om något, berättigadt till sina företräden j20). Men de o- frälse Stånden, bland hvilka småningom hade utbildat sig det medelstånd, hvars inflytande på de Europeiska samhällenas skick varit och är så mäktigt, de förut missaktade, någon gång också misshandlade lägre klas- serna af det Svenska folket 21), i fordna dagar sking- rade och utan föreningspunkt, hade nu samlat sig kring thronen 22). Deras tillgifvenhet hade i farans stunder ställt sig såsom en skyddsmur kring denna thron, och till en rättvis belöning för sin trohet fordrade de hägn och stöd för sina rättigheter. Det var också intet tomt skryt, som förestafvade dessa fordringar ; börden hade ej adlat, men förtjensten de män, hvilka fran laga platser i sam- hället uppstego till dess högsta och i de yttre utm^jckel- 402 ser, de vunno, sago det inre värdet yppadt. Namnen Dahlberg, Helmfeldt, Björnclou, Ehrensten23) med flere tillhöra^ detta tidehvarf. Om äfven — för att begagna en bild , lanad fran detta århundrades käraste sysslosättning, kriget — nagre oädlare stridsmän aflägsnade sig fran hufvudstyrkan, för att, gynnade af mörkrets hemlighet, utöfva sin skadelust eller tillfredsställa plundringsbegä- ret 24), så stodo dock i ärlig och hederlig kamp mot hvarandra väpnade de båda partierna, alltid förenade mot yttre fiender kring ett gemensamt baner, fäderneslan- dets. Ilvem borde vara medlaren mellan deras stri- diga interessen, om icke Carl Gustaf 25)? Han hade ej af en lättsinnig regeringslystnad låtit sig villas från medvetandet af de pligter, som följde hans kall; och den feghet eller bekymmerslöshet, hvilken i en brydsam belägenhet lemnar at sakerna sjelfva att sig utveckla, var honom okänd. Hans erfarenhet af statens behof och hans öfvertygelse om billigheten i en jämnare fördelning af samhällets bördor bestämde hans beslut för en reduc- tion, hvars nödvändighet, förr eller sednare, han insåg. Det ma vara, att idéen till detta företag redan väcktes vid 1650 års Riksdag samt att den nu upplifvades af en man 26), som sjelf tillhörde den högre adeln och efter Carl X:s död fick uppbära harmen derför hos detta hans eget stånd, hvilket sedermera hade att i denna angelägenhet strida med vedersakare både strängare och mindre oegennyttige. Men utvecklingen af den väckta ideen och sättet af dess behandling, såsom omständighe- terna det ännu medgåfvo, var dock Carl Gustafs verk 27). Han vördade ej blott en Torstenssons förtjenst till de undfangna förläningarna 28); han inskränkte äfven de aterkräfvande anspråken på den öfriga Adelns gods till ett vida mindre belopp, än det, som sedermera åt kronan inbragtes 29). Valet af den tidpunkt, hvarifrån räfsten borde taga sin begynnelse, bestämdes af aktningen för 403 Gustaf Adolphs minne 30) och for de män, som på sitt berömliga deltagande i denna Konungs värf grundade sin rätt till inflytande och rikedomar. Denna reduction gick dock ej i full verkställighet. Det synes som Carl Gustaf, ännu vid början af sin bana, ej velat brådstörta ut- förandet af det tagna beslutet, och, da yttre oroligheter förestodo, uppväcka ett inre missnöje, hvilket, äfven med den största rättvisa i reductionens grunder och i sättet att den verkställa, ej kunde alldeles uteblifva. Snart kommo krigen, som fästade hans hela uppmärksamhet, afvändande densamma från statens inhemska förhallanden och angelägenheter. När döden oförmodadt ryckte ho- nom bort, lemnade han riket åt en omyndig son; och den styrelse, som under ininderårigheten förvaltade ären- dena , behandlade med lamhet fragan om kronogodsens återgång 31). Den bedrog sig i sin förhoppning att halva skingrat åskmolnet, hvilket samlade sin kraft, ökad af nya anledningar, till de häftiga slag, som under Carl XI:s egen regering krossade Adelsväldet, men fraK sade Sverige. Krigisk var hela Carl Gustafs regering. Jag har redan framställt min öfvertygelse, att Konungen, afven med mera fredliga tänkesätt, ej kunnat bevara lugnet. Jao- låter dem utfinna möjligheten dertill, hvilke alska att° efter förutfattade föreställningar och i öfverensstäm- melse med lynnet af den tid, inom hvilken de sjelfve röra sig, bilda fordna tidehvarf, ungefär på samma sätt som de construera döda begrepp 32). Men jag tior mig böra nämna några ord om arten och syftemålet af de krig, dem Carl Gustaf utförde. Han ärfde visserli- gen icke några sådana, men deremot politiska idéer, som endast genom strid kunde föras till fullbordan. Sverige hade intagit en plats, måhända efter Westphaliska freden 404 den främsta, ibland Europas Stater af första ordningen. Det hade tillkämpat sig herraväldet i Norden. Men med detta välde förenade sig ganska naturligt sträfvandet ef- ter ett annat, nemligen det öfver Östersjön. Den be- tydligaste delen af dess kuster tillhörde redan Sverige; Stolbova-freden, äfvensom den Westphaliska 33), hade dertill bidragit; en kort tid lydde under den Svenska Kronan och riktade densamma, dessa vigtiga hamnar i Polska Preussen, hvilkas återgifvande i det sednare Stumserfördraget väckte Oxenstjernas stora missnöje 34). Man har i det allmänna klander, som med mer eller mindre befogenhenhet blifvit i en sednare ålder uttaladt öfver detta tidehvarfs bemödande att uppresa en yttre lysande storhet, utan inre verklig styrka, äfven ogillat planen pa ett Östersjövälde. Jag vill medgifva, att Sveriges kraft, med de ringa materiella tillgångar, det ännu hunnit att sig skapa, snarare bordt återföras till en sammankallande enhet än utsträckas till en mångfald af försvagad verksamhet. Men en rättvis domare bör ock taga i betraktande de lockande anledningar att ut- breda denna kraft, som verkade ej mindre på den tidens klokt beräknande statsmän än på dess djerft kämpande krigare 35). Europas folk, fordom afskilda från hvar- andra, sammandrogo sig alltmer till ett system af stater, för hvilket skulle bildas af gemensamma fordringar en gemensam rätt. Ibland de vigtigaste, ännu i våra dagar icke afgjorda frågor, som denna statsrätts historia fram- ställer, är den om hafvens frihet eller stängning 36); och derom striddes nu ej blott med pennan utan äfven med svärdet 36). Härledande sig från Europas allmänna politiska förhållanden, dem handelsinteresset redan börjat att bestämma, förebådade den nya sådana af då ännu endast anad vidd. Sveriges Statsmän under detta tide- hvarf och, i likhet med den store Gustaf Adolph, äfven 405 Carl Gustaf insâgo de mångfaldiga fördelar, som skulle beredas fäderneslandet, om väldet öfver Östersjön kunde detsamma tillkämpas och försäkras 38). Derigenom skulle dess sjelfständighet befästas, utvecklingen af dess alla krafter fortskyndas, dess uppoffringar under de långliga Nordens enskilda krig gäldas med vinsterna af en ut- vidgad handel och af tillväxande näringsgrenar 39). Borde då en Svensk regering, som redan styrde så vidsträckta kuster, som hade att vårda det anseende, hvilket detta rike så länge tillvunnit sig genom talrika, oftast segrande flottor 40), ej taga del i alla sjömakters tvistefrågor och söka att, såsom en ibland dessa makter, göra gäl- lande de särskilda anspråk den trodde sig ega? Skulle i en tid, då stora anstalter och uppoffringar gjordes för att utvidga handel och näringar, då äfven besittningar och nybyggen utom Europa söktes, denna regering ej tillika fästa en blick på de fördelar och skatter, som egendomen af de rika länderna kring Östersjön kunde skänka åt ett fattigt folk? Det är från denna synpunkt, som Carl Gustafs Polska krig efter min tanka bör be- dömmas; ehuruväl andra orsaker och deribland den hans värdighet kränkande vägran af Johan Casimir att er- känna honom såsom Konung, medverkade till fejdens utbrott 41). Visserligen förledde honom en efter brag- der längtande ärelystnad att, lik en lycklig spelare, se- dan han i första kastet vunnit mer än han eftersträfvat, sätta på slumpens lek något af den erhållna vinsten; men mera vis och återhållsam än hans sonson fördju- pade han sig dock icke i detta företag 42), och var med örnens snabbhet färdig att upphämta det byte, som ögonblickets lycka på ett annat håll honom erböd. Det omdöme, som strängt tadlar nästan alla detta århundrades strider, har dock' måst gilla och äfven prisa 30G den statsklôkhet, och tapperhet, ja hvarfor må jag innb vika att tilUigga $ lycka som ledde det Danska kriget. Lysande och ovärderliga voro de ädelstenar, som nu åter insattes i Sveriges krona, hvarifrån Sveket dem en gång förut hade utbrutit 43); men för uppskattandet af de nyförvärfvade landskapens värde bör man dock ej förgäta det ärorika uti Tåget öfver Balt, hvilket banade vägen till de dyrbara eröfringarna. Man har Velat från" känna Carl Gustaf hedern af detta storverk, hvartill en då ännu oberömd man, Dahlberg, gaf planen; men man glömmer att dock Carl Gustaf, hvars icke blott lif, utan också krigsrykte det främst gällde, var den, som beslöt dess utförande, och beslöt detsamma under mot- sägelse af de erfarnaste samt der jämte dristigaste fält- herrar 44). Om Carl Gustaf älven efter den lör Sverige lika gagneliga som ärofulla fred, hvilken han tvang Dan- ska Konungen att antaga, ännu en gång grep till va- pen, så var han dock ej heller nu den verkliga freds^ brytaren; det var för beståndet af det redan ingångna fördraget och ej för nya eröfringar, som han anföll Danmark 45). Det består ännu och en Furste med samma namn och samma förtjenster, som den tionde Carl, har fullbordat, hvad denne ej hann att fullborda, före- ningen af hela den Scandinaviska halfön. Vid dessa betraktelser stadnar författaren. Föga kan vara att förtälja om den inre styrelsen under en Furste, hvars korta, icke sexåriga, regering var en oaf- bruten kedja af krig eller krigsrustningar. Hvad Carl Gustafs skapande kraft kunnat uträtta, om den lått vän- das till rikets inre förhållanden, må ej bestämmas ; att den icke blifvit utan stora följder för statens väl, är ej en tom förmodan, utan en på kännedomen af denna Konungs egenskaper grundad öfverlygelse. Gerna ma en 30? sjelfldok beräkning, som med skygghet betraktar stora mäns verksamhet, se uti det plötsliga slutet af Carl Gustafs hjeltelif villkoret for Nordens dåvarande lugn och trygghet. Den opartiske och fördomsfrie granskaren må- ste dock erkänna, att detta dödsfall var i mer än ett afseende Sveriges olycka. Bevisen igenfinnas i det föl- jande tidehvarfvets historia och i berättelserna om den vanmakt, hvarutur endast Carl XI:s från Fadren ärfda kraft räddade fäderneslandet. Bevis och Upplysningar. i) Vanligen liar man antagit, att det vai’ i Norrköping» Ärfförening af den 22 Martii i6o4, som det Svenska Fol- ket först utsträckte successionsrätten till kronan älven på qvinnolinien ; men Arfföreningen i Stockholm den 7 Martii i5go hade redan bestämt att, ifall manliga descendenter af Gustavianska ätten saknades, Ständerna skulle ”anamme och bekomme den Furstinne, KongeDotter, ,om boon till är, eller ock FursteDotter, som dä äldst och oförsedd är, af samma högbe:te Qvinköns släckte, lör Sveriges Riikes Drott- ning/’ Dessa ord förekomma äfven uti Norrköpings Arfiöre- ning, som har flera andra meningar ordagrannt lånade Irån den förra. Vid denna utvidgning af arfsföljden fastställdes dock iöo4 några villkor som skulle trygga Svenska Folket mot de faror hvilka den kunde medföra. En Furstinna finge, ”så ”frampt hon sin rätt icke ville hafva förbrutit,” ej välja en man, ”som vore alF någon villlarande, falsk och aflgudisk reli- gion och medh oss uthi religion icke eens.” Detta förbud finnes ej upptaget uti Arflöreningen af 1690, troligen emedan det i sådant fall varit stötande emot den. då varande Konun- gen, den liturgiskt sinnade Johan, och derjemte inneburit en slags protest mot Sigismunds rätt till spiran. Men i6o4 hade Konung och folk samma tro och samma intresse uti dess be- varande; en Furste som sökte att vinna kronan, måste lör 408 sin egen och rikets säkerhet vara Lutheran. PfalzGrefven Johan Casimir bekände sig väl till den Reformerta läran; men hans gemål, Catharina, tillhörde den Lutherska, och uti densamma uppfostrades äfven alla deras barn. Också förkla- rade Johan Casimir vid de märkvärdiga ölverläggningarna med Rådet, straxt efter Konung Gustaf 11 Adolphs död, rörande så väl hans som dess barns ställning och förhållande till Sve- rige, att han vore benägen att dem ”optuckta till Riikzens ”tienst.” Det lyckades dock ej PfalzGrefven att af det mot honom ogena Rådet lå någon bestämd försäkran om sina barns framtida rätt, och då Rådet rigtigt uttydde den al PfalzGref- ven begärda ”recommendationen” för dem hos Ständerna, svarades honom tvärt: ”Om H. F. N. (Hans fursteliga JNåde) ”låter dem upfödas i vår religion, att dem skall göras hopp ”till successionen förmodar man IL F. N:de intet tänkia.” (C. Adlersparres Hist, samt 3 Del. p. 331 —361). Sedermera upp- tog likväl Ständernas yttrande om Hertig Carl Gustafs ”sue- ”cession till Sveriges crona” bland de andra skälen äfven det, att han var ”upfödd i vår allmänneligen antagne rätte evan- ”geliske religion.” I den bestämda afsigt att oflenteligen ådaga- lägga upprigtigheten af sitt beslut att i Lutherska läran upp- föda Carl Gustaf, hade hans fader sändt honom till Theo- logiæ Professorn i Upsala Joh. Canuti Lenæus, hvilken äfven för Prinsens religionsundervisning författade en bok: de veritate et excellentià christianæ religionis. Denna bok är dedicerad till Carl Gustaf och i ovissheten huru Prinsen borde kallas, skref Lenæus den 12 Jun. 1638 ett bref med förfrågan derom till den då varande Drottningens Informator Joh. Mat- thiæ, hvaruti han beder att denne ”ville vel göra och för- ”fara, huru bemäldte Princeps må tituleras, Jagh menar så ”vara rätt och nogh, ad illustrissimum Principem, Carolum ”Gustavum, Comitem Palatinum Reni, Regni Sueciæ heredi- ”tarium. Görer vel och förfarer här om hos någon, som vet ”eller förmå något här om att constituera.” — (Se Lib. Epist. ad Joh. Matthias i Upsala Acad. Bibi, litteræ autogr.). — Det är obekant, hvilket svar Joh. Matthias gaf på denna förfrå- gan; men då boken trycktes, uteslötos de orden : Regni Sueciæ hereditarium. Dock när fråga sedan väcktes om Carl Gustafs utkörande till thronfÖljare, kunde den då såsom ErkeBiskop myndige Lenæus kraftigt verka för sin höga Lärjunges bästa 409 hos det denna tiden sâ orthodoxa Presterskapet. A rfl Ören in- gens föreskriftj att successionen skulle företrädesvis tillkomma de Furstinnor ) sorti förmäldes med Prinsar af Tyska ImSj härstammande från Konung Gustaf L, kunde äfvert anses vara uppfylld i då det Plalziska huset var på flera sätt ined Wasa- slägten befryndadt. Gustaf I:s dotter Anna hade till gemål Geörg Johan, PfaliiGrefve till Veldentz af samma gren som Johan Casimir; hans dotterdotter Anna af Ostfriesland var förmäld nled Chlirfursten af Pfalz Ludvig Vl., och dennes dotter med förra giftet var Maria, Konung Carl IX:s första genial och Catharinas inoder. Ohi sålLmda Carl Gustafs fa- der ej härstammade från Wasahuselj men var med detsamma beslägtad genöm förbindelsen ined de vidsträckta grenarna äf den Pfalziskä stammen, ledde deremot hans moder sitt ur- sprung från Gustaf I.; ocli derför sattes älven med rätta i ofvåiiberörde Ständernas förklaring af den 10 Martii i 64$ Carl Gustafs härkomst från den om fäderneslandet högt för- tjeiita ”Gustavianske fäiniliä” såsom första skälet till hans ut- körande att vara Sveriges "Arflurste.” Lägges nu dertill, att Catharinas giftermål var af Ständerna på Riksdagen i Örebro 1614 gilladt, hvilket arflöreningen så väl af lögo, såsom ock äf i6o4, fordrade, synes mig Carl Gustaf hafva varit quo- dam jure successionis berättigad till den spira, hvilkert omständigheterna bevekte honom ält emottaga såsom en gåfva äf Drottning Christinas och det Svenska "folkets samfälta fria Val och aktning. 2) Da Tyskland varit deladt i eil mängd stater, hvari- bhalld flere af ett obetydligt omlångj här delta land alltid ägt och äger än idag några furSteslägter» som med ringa besitt- ningar ej kunnat lämna Underhåll åt sina talrika medlemmar, hvilke derför oftast måst söka sin lycka i främmande länder. Nordens tvenne Konungariken Svetige och Danmärk, hvilka omfattat Protestantismens sak, blefvo under de religions-oro- ligheter, som i i6:de och i/ùle seklet söndradb Tyskland $ en lillflygtsort för landsflyktige och utblottade Prinsar, hvilke merendels ingingo i krigstjenst. Ej blött Gustaf II. Adolph j Carl X. och Christian IV; älven Oxensljerna, Baner och Tot- stehsson hade under sitt befäl Tyska Furstar. Under Europas större krig hafva nästart alltid Prinsar af Tysk börd emoltagit högre eller lägre beställningar i de stridande härarna, osli Svea XIV: ii. 57« 410 ofta har det händt, att furstlige personer af samma hus fäktat mot hvarandra, soldade af olika stater. Bland den Franska Revolutionens eller rättare Terrorismens Generaler fanns ä&- ven en Prins Carl af Hessen Rheinfeld; vid samma tid sålde LandtGrefven af Hessen sina troppar åt Emigranterna i Coblentz. 3) Uti bréf till KammarCollegium af den 22 Junii 1631 förördnade Gustaf Adolph sin svåger Johan Casimir att såsom orden lydde, ’’taga sig administrationen an af wäre Cammar- ”saker och hoos Cammaren i wår frånvaro résidera;” och sy- nes PfalzGrefven, enligt Ax. Oxenstjernas råd, hafva fått efter Konungens död i denna befattning så länge fortfara, till dess den 15 Junii 1634 Gabriel Bengtson Oxenstjerna ut- nämndes till RiksSkattmästare. Skadligheteii af detta ombyte i styrelsen öfver Rikets Drätselverk röjdes sedermera, särde- les Vid tipptäckten af Kamereraren Jost Hanssons bedrägerier Och försnillningar, lïvàrtill RiksSkattmästaren ”culpa negli- gentiæ in officio”, såsom Carl Gustafs Informator Baaz yttrar i ett bref af den 5 Febr. 16'12 till Johan Casimir, ålven af sina medbröder i Regeringen ansågs hafva varit mycket vål- lande. PfalzGrefven deremot erhöll af det honom obenägna Rådet pris för sin förvaltning, hvilken var så förträfflig, att man med svepskäl hindrade honom att, medelst én redogö- relse för densamma, söka vinna Ständernas bifall. Det vore onödigt, hette det, âtt H. F. N., enligt sin begäran gjorde relation på Riksdagen för Ständerna öm sin administration uti Kammaren, ”emedan Ständerna inthet haffue H. F. N. dijt förordnat.” (Adlersparres Hist. Sami. 3 D. p. 336j. Puffen- dorfi yttrar sig om PfalzGrefvens uteslutande från Regeringen sålunda: ”Johannes Casimirus Palatinus, qui Gustavi sororem “’in matrimonio habebat, et cui is ærarii curam commiserat, ”regni administratione plane se excludi in sinn dolebat, simu- ”lans quoque in Germaniam se remigraturum, ut rogaretur. ”Quem senatus, qui summam rerum sibi utique servare cupi- ”ebat, biandis iisque ambiguis responsis differebat, quousque se stabilisset.” (Rer. Suec. Lib. V. c. 7). — Författaren till Anecdotes de Suède framställer Johan Casimir såsom en hus- hållare, hvars sparsamhet man hatade. En bättre och efter utländsk ordning inrättad förvaltning af Piikets extraordinarie inkomster och tullintrader synes hafva vark Johan Casimirs •fÖrtjenst, hvilken ännu ej är behörigen utredd, Måhända hade 411 PfalzGrefvfeii; ota liait i egenskap af RiksSkartmästare fått inträde i FörtayndareStyrelsen för Christina, ej velat biträda den, redan af denna förmyndarstyrelse antagna, grundsatsen att en stat, särdejes utidet en så vådlig krigisk belägenhet, ej kunde ”hafva besland sine prasmio et poena,” såsom seder- mera Magnus Gabriel DelaGardie yttrade sig. En för långt drifven spatsamhet torde ock då hafva varit både orättvis och opolitisk, saint derföre klandervärd. Ax. Oxenstjernas och de öfrige förmyndarnes förvaltning var på det hela berömlig. (Jmlr. ß. Rosenblad AnecdoL ur Sveriges Financ. och Ekonom. Hist, i /ide och io.de Haft, af denna Tidskrift), 4) Det är väl sannt» att 1641, vid ledigheten eiter Riks- drotzet Gabriel Gustafson Oxenstjerna, fråga skall af några Rikets R.åd blifvit väckt och äfven underställd den ännu o- myndiga Drottningens afgörande, om man icke borde till denna värdighet kalla Prins Carl Gustaf och såmedelst lemna honom rum i Förmyndareregeringen; nien detta förslag torde ej å alla Rådgifvarnes sida hafva varit allvarligt, utan, såsom Lager- bring säger, snarare ett medel till att utforska Drottningens inre tankar. Den redan vid 14 års ålder statskloka Christina undanböjde slugt en både för henne besvärlig och troligen för Carl Gustaf föga båtande uppfyllelse af berörde förslag>• och i bref af den 3 April 1641 till PfalzGrefven Johan Casi- mir, hvilket bref Arcfienhollz säger sig liafva hämtat från ”Archives de Suède,” uppgifver hon såsom skäl deremot, att, ”vvan ich ihn (Seigr, d. är Seigneur, Carel) nennen wollte, so ”würde die Regirung meinen, das ich es darum that, das ich ”alles mögte verneinen was da geschiet;” de följande afbriitna oiden tyckas uttrycka en fruktan, att man äfven snart skulle söka ”ihm wegkriegen. Det var genom Drottningens ”Præceptor" Johannes Matthiæ, som förslaget till henne framställdes, och en anledning att förmoda, åtminstone hos några Rådsherrar, allvarlig mening dermed gifver den omständighet, alt Johan Skytte, livars täpkesätt voro det Plalziska huset benägna, var den Rådets Onderhandlare, som ï brefvet omnämnes. Baaz, hvilken annars ej underlät att meddela Johan Casimir allt hvad vid bolvet föreföll, särdeles då det kunde röra PfalzGrefven och dess angelägenheter, förtiger alldeles förslaget att till Riks- Drotzet upphöja Carl Gustaf. När dennes fader i Jnlii månad 1.641, eller samma år, då kort förut frågan om PiiksDroIzets 412 utnämnande hade förevai’it och genom anställd lottning blifvit afgjord, kom till Stockholm för att personligen uti Senaten begära, att ”den Kongl. Regeringen ville gifva hans son nu ”närvarandhe Hertig Carolum några meddel om hender att ”kunna göra sig dogse till något tienist framdeles bewijsa H. ”Maij:tt;” yttrade hvarken han eller Rådet ett enda ord om den föreslagna utnämningen; och PfalzGrefven vann, oaktadt sin försäkran att hans ”hela Huuss nu nest Gudh hafver här ”hooss H. Maij:tt sin tillflykt, och skatter sig nästan som hemma här i landet,” dock ingen ting för sin son. (Adlersparre 1. c. i D. p. a5o). Så väl Baaz i bref af d. 17 Aprill i64i, som Grefve Per Brahe sjelf; hvilken blef RiksDrotzet, i sin Tänke- Bok (Sthm. 1806) omtala lika sattet, på hvilket denna rikets högste Embetsman den gången tillsattes. RiksSkattmästaren Öxenstjerna och Riksrådet Brahe, hvilken, eiter dess eget yt- trande, skall af Gustaf Adolph varit bestämd ätt i Drotz-Em- betet efterträda sin farbror Grefve Magnus Braliéj hade i Se- naten, såsom Baaz säger, ”certerat paribus votis et rationibus,” vid hvilket förhållande saken blifvit hänskjuten till den omyn- diga Drottningens afgÖrande; ”men hon ob varias ratiönes ”der om inthet wist velat statuera.” Blef så, enligt Brahes berättelse, ”for synnerlig orsak skull samtyckt att Drottningen ”skulle genom lottagande sjelf kesa (välja) Drotzet,” och ehuru lotten, när Drottningen ”i sin kanimare den kastat,” fallit på Brahe, ”nödgades på enträgen begäran Hennes Maj:t andra ”resan i närvaro af Fältherren, Riks Amiralen, Skattmästaren, ”Cantzleren, Herr Johan Skytte och Riksmarskalken Herr ”Axel Banér taga lotten ur Herr Axel Banérs mössa,” då äf- ven Brahes namn stod på sedeln. (TänkeBoken p. 4g). I de af framl. Prof. Fant utgifnä Utdrag ur Rådsprotocollet år 1641, berättas saken på enahanda sätt och nämnes älven j bland annat, att då första voteringen till Drotzets utväljande skedde i Rådet, ”vota samlades i en mössa och förvarades i ”en förseglad ask, till dess flere af Rådet, som nu vore från- ”varande, hade yttrat sig.” Detta hände den 8 Apr., och den 13 April, då Senaten lärer hafva talrikare sammankommit, ”bekömmo RiksSkattmästaren och Grefve P. Brahe lika många ”vota.” (Sami, i Sv. Hist. utg. af E. M. Fant, första St. Ups. i8i4 p. io5). Såsom bekant är, voro de politiska förhållan- dena emellan den då högst betydande RiksCantzleren och den 413 ÿlltid sjelfständige Per Brahe mindre goda; och Ax. Oxen- stjerna, som ej relat emottaga det lediga embetet, sökte att till det samma upphöja sin frände Gabr. Oxenstjerna, hvilken kanske äfven bättre passade till Drotzet än Skattmästare. 5) Se K. Carl X. Gustafs Historia af J. F. af Lundblad Stockholm iSaö; ett arbete, h var af fortsättningen vore alt önska. 6) Carl Gustaf hade tidigt erhållit till Informator Bengt Baaz, sedermera Ekehielm, och hans grundliga kunskaper vits- ordade lärarens skicklighet och insigter. Johan Skytte hade äfven af Prinsessan Catharina blifvit rådfrågad i afseende på hennes sons uppfostran och i ett bref från Dorpat d. io Dec. 163a tillstyrkj, bland annat, användandet af den method att låta Prinsen till en början ex usu lära Latinska språket; ett lärosätt, hvilket måhända yar nödigt i en tid, då Latinet brukades såsom lefvande spfåk och särdeles i Diplomatien intog Franskan^ nuvarande rum. Ofta vistades Carl Gustaf med sina syskon vid Drottningens hof, men någpn egen hof- hållning var hqnQm icke medgifyen. Redan vid sitt dop hade han af sin morbroder Gustaf Adolph erhållit i faddergåfva en årlig ”pension” af 2000 Riksdaler, och samma summa bevilja- des honom af Förmyndareregeringen såsom reseunderstöd. Kort derefter kunde en Svensk Ädling, Carl Gustafs jemn- årige och medtäflare om Christinas tillgifvenbet, yid första in- trädet på den oflentliga banan, bortslpsa, också i främmande länder, af allmänna medel femtio, gånger så mycket som den dåvarande Prinsen och tillkommande Konungen hade haft i årligt reseanslag; men den unge DelaGardie räknade, vid sin beskickning till det franska hofvet, i sitt följe a5o personer; hvaribland en Furste, Adolph Johan, samt många Ädlingar, hvaremot Carl Gustaf färdades blott med sin Gouverneur eller Hofmästare Johan Rosenhane, sin Informator Baaz samt få tje- nare. (Sv. Acad. Handl, n Del. p. 41. E. M. Fants Itine- rarium R. Caroli Gustavi). Då han sändes till Upsala Acade- mie, bief han efter föregången ôfyerçnskoipmelse, emottagen jämte Hofmästare, Informator och betjening i Lenæi hus; och Prinsessan Catharinas egenhändiga bref till Lenams visar bäst, huru hon ville, att hennes son skulle, unçler särskild vård af Professorns hustru, ”ses till godo både i helsa och sjukdom;” 4U £j pä aunat satt eller i andra ordalag framstalles denna begä- ran, au det ofta sker, då föräldrar, äfven af lägre stånd, anförtro sina barn at vänners omvårdnad vid Scholan eller andra läroanstalter. (Bergii Nytt Förråd af Handl, rör. Nord. Hist, i St). Vid de förut nämnda ölverläggningarna emellan dohan Casimir och Rådet förklarade det sednare sin åsigt af den plats i samhället som tillkom den förres barn. Man skall, hette det, ”inthet kunna vägra H. F. N:des söner att gå med ”på Riddarhuset, ehuru väl dhe inthet vötum där'mehre än ”Adelsmän halFua kunne; dock när H. F. N:des söner till den ”ålder komma, så kan wara tijdh om immatriculationen att ”tala.” Då ansåg Senaten dessa Prinsar i afseende på deras rättsförhållanden väl tillhöra Sveriges adel, dock vara ”in- ”thct mehre än Adelsmän;” men 1660 uteslöt man den yngre af dem från det genom broderns testamente honom uppdragna Riksembetet, såsom den der vore ”ingen Svensk och ägde inthet votum på Riksdagen.” (Loenboms Hist. Märkvärdigb. 1 Del. p. 123 samt Adlersparres Sami. 3 Del. p. 35g). I an- seende och glans ville den högre Adeln likna, om icke öf- verträffa den Plalziska familjen, och mera aktades den icke, #fven sedan Carl Gustaf uppstigit på thronen, än att rikets förste man och ädling, RiksDrotzet Grefve Per Brahe, vid nyss- berörde tillfälle offentligen kallade sin fordna Måg, Adolph Jo-« han, en ”främmande furste utan arf och fursfendöme.” (Ad-r fersparre 1. c.). Puffendorff berättar, att» då vid i65o år? Riksdag Drottning Christina sökte att åt C2rl Gustaf förskaffa vissheten om successionen till kronen ej blott för egen person, utan äfven för hans ättlingar, i händelse han genom gifter- jnål erholle en son, Here frågor väcktes om de framtida arf- Jurstarnes ställning och villkor i samhället. Bland annat sä- ger Puffendorff : ”Quæsitum num hæreditarii Principes in domp ’Equeslri locum et suffragium habere debeant? Alii hoc eorum ”fastigio inferius esse ducebant, Sed Regina judicabat ma-? ”gnam eam esse prærogativam, enimyero dubium esse, num ”ex usu regis sit futurum id ipsis permittere. Si enjm exsur- ”gat qnispiam turbido ac ambitïoso ingçnio, quales quondam in ”Gallia Guisii erant, eo adminiculo factionem sibi comparare ’ac regem in periculo conjicere posse.” Vidare längre ned i »amma capitel tillägges det : ”Ncc congmere ut suffragio in con-; yentu ordinum gaudeal,” fcgentGligen först Carl Gustaf, 415 sedan hvarje efterföljande Arflurste) ”cum ingens secretum do- ”mus Regiæ sit, Principes in domum Equestrcm aut ad sut- ”fragium non admitti.” Rer. Swec. Lib. XXII. c. 43. Puffen- dorfi synes i alla dessa frågor rörande Carl Gustaf och dess succession till kronan hafva erhållit tillförlitliga underrättelser, ty hans uppgifter och yttranden vinna merendels styrka af ^e utdrag, som Palmsköld gjort utur Rådsprotocollen. 7) Luudblads Carl X Gustafs Hist. 1 Del. p. 26—55. Baaz brefvexling i Adlersparres Hand. 2. Del. Brefven XUIL, V. 9ch VI. 8) Uti sin egenhändiga Berättelse om sin Gifternnils- underhandling med Drottning Christina (Adlersparre 1. c. 2 Del.) förmäler Carl Gustaf flera Drottningens yttranden, som be- visa, att hennes val af Prinsen till efterträdare bestämdes af ”regard dill publicum bonum och fäderneslandz besta och ”säckerheetf’ bon förklarade sig äfven sinnad att öfvervinna sin ovilja för äktenskapet och taga Carl Gustaf till Gemål, så framt hon icke annorlunda kunde förmå Ständerna att antaga lionom till Arflurste. Archenholtz (Mémoires concernant Chri- stine Reine de Suède) anfpr flere yttranden som styrka, alt Drottningen uti Carl Gustafs upphöjelse, först till thronföljare ©ch sedan till Konung, sökte mer, än allt annat, fädernes- landets väl, Çbanut, den Franske Ministern vid Svenska hof- ,vet, hvilken Christina sjßlt erkände hafva den bästa kunskap om anledningarna till hennea abdication, ett förhållande, som Puflendorff jämte flere bevittnat, uppgaf ”le bien des Sujets et la sûreté de 1’Etat” såsom egentliga skälet ”pour 1’établissc- ”ment de M:r le Prince de Suède.” Det bekanta brefvet från Chanut till Christina, uti hvilket ofvanstående yttranden fin- nas, läses hos Archenholtz. Se derjà'mte Mémoires de ce qui s’est passé en Suède etc. tiréz des Despèches de M:r Chanut, Paris 1696. 8:0. Tom. 1 p. 4j3. Tom. 1. p. 3ig — 329 m. fl. (Denna upplaga af Chanut är ej nämnd af Warmholtz). Ut- drag ur Rådsprotocollen för de sista dagarna i Febr. Månad 164g, då frågan om PfalzGrefvens val till Arflurste först väck- tes och afhandlades, bevisa ovedersägligen Christinas afsigter med hans, då häftigt bestridda, upphöjelse. Likväl synes Chri- stina, med all den aktning hon hyste och betygade för Prin- sens stora egenskaper, hafva funnit hans stand för lågt för en 416 äktenskapsförbindelse med henne, ehuru hennes föregifvande till Rådet, att hon ej kunde äkta en simpel PfalzGrefve, föröfrigt va? en fint att ännu mer beveka Ständerna till villfarande af hen- nes önskgn, Carl Gustafs utkörande till Svensk Hertig och A rf furs te. Äfven efter hans utväljande till thronföljare lät hon honom nog tydligt märka sitt beroende af hennes väl- gerning; hon unnade honom ingen, den ringaste, del i re-, geringsbestyren, så svåra de än förekommo henne, och hon liksom förviste honom till det från hufvudstaden aflägsna Öland, der ban tillbragte nära tre och ett halft år, skiljet från all politisk verksamhet och likväl med misstänksammei blickar bevakad. Gref’ve M. G. DelaGardies, i detta fall tro- värdiga, yttrande, fäldt 1668 i Rådet och af Pidmsköld bland dess excerpter ur Rådsprotocollen anfördt, bekräftar detta förhållande. Drottning Christina, sade DelaGardie, hafver ”discurrerat om K. Carl Gustaf, när han var Arflurste, att ”der hon icke skulle träda af, hade hon intet lijdit honom 3Jpå ölandh.” (Politics, 2 Del. p. 83g). Om anledningarna till Christinas afsägelse, se ett försök att dem utreda i u;te Del. af Svenska Academiens handlingar. 9) ”Det är kärleken till milt folk, som föranlåter mig ”att skaffa dem bättre regent än ett svagt fruntimmer kan ’vara”, yttrade Christine till Engelska Ambassadeuren White- locke, då hon i ett samtal, den 21 Jan, 1654, först yppade för honom sitt beslut att afsäga sig regeringen. (Whitelockea Dagbok p. 3ig—326, Jmnf, Archenholtz Tom. i p. 4oi, Brafies Tankebok p. 85), I de Palmsköldska anteckningarna berättas att Christina, bland andra skäl för sin ’ afdankning"* (abdication), äfven sagt, ”att det voré då den tijdhen att Sverige behöfde een Konupg, sqm suite till häst.” (Politica 2 Del. p. 8g5), Och knapt hade ett år efter Christinas af- sägelse af kronan förlupit, så satt den nye Konyngen till häst, i spetsen för sin här, emot rikets fiender, 10) Christina yttrade helt oförtäckt sin farhåga, att icke blott stämplingar af några vissa personer förehades för att min- ska Konungamakten, utan att äfyen ett tänkesätt, hvilket, framför det monarkiska, föredroge ett i aristokratisk mening republikanskt, vunne allt mer insteg jämväl hos belydande män- Då Puffendorff anföj Rådets svar på Drollningens för^ K 417 slag att utnämna Carl Gustaf till hennes efterträdare, upptager han äfven hennes dervid gjorda invändningar, hvaribland denna var en: ”Cupere Senatum ut regnum electitium redeat; ”quia satius fore, si ingenue profiteantur, se exterminate ”regno hæreditario Aristocratiam introducturos.” (Rerum Suec. L. XXL c. 112. Jemnf. Archenholtz T. 1. p. 171. Chanut T. 1 p. 414). Pä ett annat ställe (T. 2. p. 101) säger Chanut att vid riksdagen i65o en skrift blifvit uppsatt för att, sedan Senaten deraf tagit kännedom, meddelas de särskilda stån- den, uti hvilken skrift, hvars författare Salvius ansågs vara, Drottningen, bland andra skäl för Carl Gustafs utkörande till hennes efterträdare, äfven, ehuru till stor förtrytelse för jnånga bland Adeln, yttrade, ”qu’elle désiroit par ce moijen ”prévenir les desseins de quelques-uns, qui dès long-temps ”projettoient une forme de republique, si la ligne Roijale ”venoit à manquer.’ Hos Pufl'endorff (1. c. L. XXII. c. 42) förekomma följande ord, hvilka gifva anledning till en dylik tanka som den nyss yttrade: ”Credebatur tamen id jus he- ”reditarium” (neml. arlsrätten utsträckt till en ny ätt, Carl Gustafs), ”plerisque Procerum parum ad palatum esse, qui ’’sceptrum sibi suorumve alicui præoptarint, simul potenti« ”opibusque suis hac regni forma parum cautum verebantur, ”accepte Rege, qui fortunam suam ipsis non deberet.” Den Uti de (Archenholtz 1. c.) anförda extract ur Rådsprotocollen för Febr. Månad 164g af Drottningen framkastade misstanka emot Axel Oxenstjerna och Per Brahe vederlädes dock straxt af den ädle Torstensson. Det skäl som man velat hämta från Chanuts yttrande, att Oxenstjerna ogillade intet i den Engel- ska Revolutionen, utom Carl I:s aflifvande, och att 1’Etat ”d’une Republique n’étoit pas éloigné de son gout , försvinner när man noga granskar hans ord vid samtalet med Whitelocke d. 17 Jan. 1654. Han yppade då sin farhåga för ostadigheten af det nyss införda regeringssättet i England, och först efter Ambassadeurens förklaring, ”att Regeringsformen ej vore än- drad, ehuru man antagit ett nytt hufyud,55 sedan Whitelocke äfven måst gilva honom andra tryggande försäkringar, kunde han förmås att gilla förslaget till ett handelsförbund med ”Engelske, Skottske och Irländske Republikens Protector Herr ”Olivarius, så väl söm nyssnämnde Republik, hvilket fÖr- bund han likväl ansåg för Sverige högst gagneligt, — (Whiter 418 lockes Dagbok, p. 2g3—3oo). Palmsköldska anteckningarna (Po4 litica 1. s. 56g) bevara yttranden af Oxenstjerna, hvilka böra fria honom från alla beskyllningar för republikanism. ”Om man seer — sä äro hans ord — på våre acta, hafva månge tracktat eliter att man finge dhen regium statum, som är i Pohlen. Detta är dock stundom behageligare , stundom mindre. Stundom hafwa Wahlrijken warit lykosamme, stundom intet. Men successio regia synes wara bettre, ty det går uthan caede et sanguine. Hvar man weet hwad bestia respublica a r. Man seer att dhe äre mycket underkastade. Exempla ai Nederlandb. Sverige kan inte utan regie gouverneras.” Snarare synes det sannolikt, att Oxenstjerna, denne fordne Director foederis Evangelici, hvilken hade ägt att befalla öfver Churlurstar och andra Prinsar, hyste, i afseende på en efter hans åsigter främmande Herres upphöjelse på Sveriges thron, tankar, liknande en Ivar Blâ’s. Otvifvelaktigt synes det vara, att bland den Svenska Adeln — om man ock från sådana tänkesätt fritager Oxenstjerna och flera med honom lika ädelt tänkande män t— månge funnos, som voro böjde för ett ”Reg- num electitium”; och efter Pullendorffs öfvertygelse (i bör- jan af hans historia om Carl Gustaf) härledde sig derifrån nyssnämnda Stånds motsträfvighet att antaga PfalzGrefven till Christinas efterträdare, ’’quia inter arcana servandæ libertatis habetur vivo principe succesorem non designare.’’ Exemplet var denna tid ej aflägsetj och en gång förut, sedan Calmare Unionen upplöstes, hade föredömet för en efter aristokratiska afsigter upgjord styrelseform, neml. 1687 års Articlar i Cal- mar, blifvit sökt i det då varande Valriket Danmarks för- fattning. När vid Konung Sigismunds af resa i5g4 till Polen en stadga skulle uppgöras för Sveriges styrelse under hans från- varo, ingåfvo den 20 Martii Rikets Råd till honom ett, såsom Werving det kallar, Project till regeringsform, ”likmätigt det exempel som de då hade från Danemark, der Riksens Råd, uti den omyndige konungens Christian den fjerdes ställe, blef- wo uti alla expeditioner och skrifter med honom tillika nämn- de men Hertig Carl, missnöjd med detta Aristokratiens för- slag, hindrade aldeles dess verkställighet och ansåg ej Danmark ’’som då wore ett Valrikekunna lämna Sverige mönster till ett tjenligt styrelsesätt. — Se Wervings K. Sigismunds och Cail IX;s Hist. 1 D. p, 231 och aöo. — Ehufu väl den tM 419 hu var forbi, då manskref Sch o lier öfver Arfförenin- gen, torde dock mången hafva uti densamma sett något sär- skildt lör Wasa-ätten och ej velat, ens i principen, utsträcka denna rätt till ett nytt Konungahus, eiter det förras möjliga utgång. För öfrigt ägde Sverige den tiden ej blott aristokra- ter, utan äfven demokrater, hvilkas planer och åsigter voro för Konungaväldets bestånd måhända lika farliga som de förras. 11) Om i en tid då Svenske Rådsherrar räknade sig like med det Romerska Rikets Churfurstar och förde ett med dessa anspråk Öfverensstämmande lefnadssätt, de ej ville gif- va något utmärkt företräde framför sig åt en ”simpel Pfalzgref- ve,” så hade dock aldrig det land, der denne skulle blifva Konung och de hans undersåter, sett både hans och deras förfäder intaga samma rum i samhället. Anorna, dem Adeln också då, när egna bedrifter förvärfvade den ära och rykte, högst skat- tade , voro för Pfalziska huset större än för Wasarna. Äfven Carl Gustafs ätt var förbunden med Svenska slägter, såsom Brahes och DelaGardies; men bur olika betydande var, i följd af denna frändskap, aristokratiens makt mot den, som Gu- staf I måste förbinda sig genom sin reduction af kyrkogodsen, och hans söner, den förste olyckligt bekämpa, den andre nesligt lyda samt sist den tredje blodigt besegra. Det adliga högmodet vågade någon gång trottsa en Gustaf II Adolph, såsom den till sin orsak obetydliga, men i sitt sammanhang med tidens tänkesätt märkvärdiga händelsen med Eric Broders- son Rålamb yisade. Mot Carlarna iakttog Adeln samma un- dergifvenhet, som de andra Stånden. 72) Se förklaringen om PfalzGrefven Carl Gustafs suc-^ cession till Sveriges Crono i Stiernmans Riksdagars Beslut 2 Del. p. rio5. 13) Att detta omdöme ej är för håidt, bevisa bland an^ nat dei8:de Del. af Scandinav. Sällsk. Handl, p. i5o. an- förda K. Gnstaf II Adolphs yttranden, berättade, enligt antec- narens uppgift, af den bekante Lindsköld, hvilken, sjelf en bland nykomlingarna (parvenuerna) under Carl XI, bord.ç känna den anda, som rådde hos den tidens visserligen skick- liga men äfven till en stor del lycksökande män af lägre bord. ”Deras (Demokraternas) låckemat, ännu sämre än de andres (Aristokraternas) hårdhandsketag,” bedrog ej Carl Gujtaf; ---------------------- -— |i ||;|[(||i|| 420 och ehuru i en kinkig stalling visste han likväl alltid att bi- behålla sin sjelfständigbet. Ett sådant förhållande var dock ej lätt att iakttaga i ett tidehvarf, som ur alla sambällsclas- ser framkallade stora, merendels bvarandra afundsamt mot- stridiga, talanger. En allmän orp, både hemlig och uppenbar, hade under de sista åren af Christinas regering gripit sinnena, och ett parti, som utan bestämda afsigter att främja något visst ordnadt styrelsesätt, blott önskade, såsom det hette, m o- tus, ett den tidens parti de mouvement, räknade inom alla stånd anhängare. Äfven folkmassorna voro rörliga, så att t. ex. då Borgmästaren i Stockholm, Nils Nilsson, misstänkt för delaktighet i Messemernas brott, skulle fängslas, man nöd- gades fördubbla vakterna, af fruktan för några försök af Bor- gerskapet att befria den anklagade och att tillställa oordningar. (Chanut Tom. II. p. 356.) Med flit synes regeringen halva hindrat någon vidare efterforskning i Messeniernas sak, ehuru en särskild rättegång mot Bengt Skytte, såsom deruti svårt ”graverad’’ ej kunde undvikas. Chanut säger p. 376: ”On ne donna point la question (man lade ej på sträckbänken) à Mps- senius le père, parce qu’il dit à la Reine de Suèdç, que s» on ia luy faisoit souffrir, il réveleroit des choses, dont s^ Majesté mesme ne seroit pas bien aise d’estre infirmée, et voudroit par apres ne les avoir sçeuës j c’est pourquoy on, persuada à la Reine de ne point exiger de luy çette confes- sion , et de le faire mourir promptement.” ..... "On, çraig- noit, qu’il n’accusast beaucoup de Grands, dont la punition peut-estre nauroit pas esté facile, pour le çredit, qu’ils au— roient parmi le peuple tant des villes, qqe de la campagne; on disci!, qu’il y avoit cinq copies de ce libelle dans le Ro- Iyaume, mais l’on ne sçavoit pas entre les majns de qui.” Om ppk uti Chanuts framställning torde hafva ingått något af da- gens rykten, som alltid förstora ett hemlighetsfullt förhållande, vinner hans utsago likväl i det hufvudsakliga styrka af den omständighet, att han ägde Christina synnerliga förtroende och hade förbindelser med personer af alla stånd och tänkesätt. Drottningen yttrade äfven sjelf i Rådet den 11 Oct. 165a, då rättegången mot B. Skytte beslöts, att hon om de anslag, hvarför Messenierne blifvit straffade, visste ”mer änn H. M:t wille eller önschade att wetta.” (Adlersp. Sami. Del. 2. p. 270') — Puffendorff säger pckså: ”Ila soli Messenii capite poenan^ 421 ïnerunt, nec acerbius inqnirere aut sævire pars prüdeiitiæ visa.” (Rer. Suec. Lib. XXIII. c. 7.) 14) Puffendorff i sitt verk: de Rebus a Carolo Gustavo gestis beskrifver konungens fogligbet mot sina motståndare : ”Præcipuos eorum exquisitis benevolentiæ indiens mactavit, Axelium quoque Oxenstjerna paterni vocabùli honore dignatus, cujus et lilium Efitum ipsi successorem in Can- cellarii munere destinabat.” — Vid Underrättelsen om Riks- Cantzlerens död lät Konungen genast uppsätta ett officielt Condoleancebref, dat. d. 2 Sept. 1654, till Grefve Eric Oxen- stjerna och förklarade deruti ”att Swerige wart Kärå fäder- nesland hafwer uthi hans persohn mist en god patriot och wäll intentionerat man, som och wij en stoor och makalös Minister, hwilken fuller annorstädes näppeligen, men här i Swerige aldrig hafwer haft sin like.............och såsom wij haft orsaak att ällska honom i sin lijfstid, så skola wij ock con- servera hoos oss memoiren af hans förnäme meriter och den tacksamhet vij derför skyldige äre, then och wijsa med stadig ynest emot heela familien och enkannerligen emot Eder per- son.” Brefvet contrasigneradt af Cantersten finnes bland Mss. Nordin, in 4:o N:o 3 7 6. 15) Vid flera oflenteliga tillfällen ådagalade Riks-Caiitz- leren sin obenägenhet emot Carl Gustaf. Han var väl icke närvarande i Rådet, då dennes Fader efter sin Svågers, K. Gu- staf Adolfs död, begärde regeringens beskydd och ”recommen- dation’’ för sina barn; men att Oxenstjerna delade de andra Herrarnes grundsats att på ett obestämdt sätt och med en nä- stan stötande likgiltighet behandla dessa det Pfalziska husets angelägenheter, synes af det, med mer än diplomatisk var- samhet undvikande, svar, hvilket han lemnade PfalzGrefven Johan Casimir, som sjelf i Senaten, den 31 Julii 1641, till- kännagaf sin sons Carl Gustafs anhållan ”att blifwa uti något vijst employerat.’’ — (Adlersparre 1. c. 1. Del. p. 24g.) När Prinsen efter utresan till Arméen i Tyskland hade i Torstens- sons skola lärt krigskonsten och vunnit sin mästares förtroen- de, så att, enligt den Carl Gustaf tillgifne Gyldenhjelms yt- trande till Bengt Baaz, han ”communicerade Principi secret»;” hvilket de funnos som ”torvis oeulis” förnummo, gjorde än- dock Regeringen och deribland särdeles RiksCantzleren svå- righeter att uppdraga Prinsen ”någon viss charge,” hvarlöre 422 åfveh Baaz på PfalzGrefvens vägrtar måste ”excusera det H. F. N:de Hertigh Carl Gustaf det Churländska Regementet an- tagit.” Johan Casimirs begäran, vid ryktet om ett föreståen- de fredsbrott med Danmark, att hans Son måtte ”har hemma i landet brukas in delensionem” afböjde Oxenstjerna méd hvarjehanda undflykter, såsom att från Tyska sidan ”kunde ske K.M. och Kronan lika stor tjenst;” att ”det wore farligit rådgifva så högha Herrar, att icke consilium consultarii im- puteras, om eventus annorledes faller-” att han aldrig hade ’’förnummit H. F. N:des (Johan Casimirs) egenteliga mening uthan alt obscure lijka som det skiedde medh consultationen om H. F. N:des (Carl Gustafs) uthreesande i Krijg, der H. F. N:des (Johan Casimirs) inclination till något vist ingaledes för- nimmas kunde för uth.” — Fyra särskilda bref troligen i sam- ma angelägenhet hade älven Johan Casimir skrifvit till Oxen- stjerna, innan denne derpå lämnade ett svar. (Se Baaz* brefväxling i Adlersparres Sami. Tom. 2;. Då Drottningen, i början af år 1648, utnämnde sin frände till Generalissimus öfver tropparna i Tyskland, kunde Oxenstjerna, äfvensom Per Brahe, förmas ”ther till att samtyckia,” endast genom det Christinas foregifvande, att hon ”sigh aldeles till consumma- tionem matrimonii medh Prinsen resolverat hade, allenast hart thenna expeditionen först giorde.” — Se Carl Gustafs egen- händiga Berättelser om sin Giftermals-underhandling med Drott- ning Christina uti Adlersparres Sami. 2. Del. p. 2 14. — Bra- hes TänkeB. p. yö. — Pullendorff de Rebus Suec. LXX. c. 61. hvilken Författare anfört samma berättelser, såsom han sjelf säger: ’’e commentariis ipsius Caroli Gustavi manuscriptis fere ad verbum expressa.” — Så mycket än en berömlig försigtig- het synes hafva föranledt Brahes och Oxensljernas fruktan att ’’på owisshet lefwerera Hertigen en armée i händerna,” blan- dade sig dock troligen med denna äfven den farhågan , att Carl Gustaf skulle genom högsta befälet öfver de Svenska tropparna sättas i närmare tillfälle att förvärfva sig ej blott deras, utan jämväl sjelfva folkets tillgifvenhet och således för sina planer vinna ett stöd, hvilket befriade honom från be- roendet af Adelns gunst. Då Prinsen såsom Generalissimus skulle aflägga sin trohetsed till Drottningen, höll Oxenstjerna, emot sin vana, ett snäft tal, ”un petit discours, que ceux qui entendoient bien la langue jugèrent un peu froid et des- pouillé des ornements” (Chanut Tom. 1. p. 291.) Redan 423 îf>47 ville Drottningen gilva åt Carl Gustaf Eskilstuna län 'och Räfsnäs gods i förläning, och fördenskull lät hon till* spörja RiksCantzleren om dess mening. Denne, som vid den framstälda frågan skall hafva suttit ”magis mutus quam piscis,’’ förklarade bland annat, att han, i händelse af giftermål emel- lan Drottningen och Hertigen, ansåge ”intet wara för myckit ett sådant entretenement H. F. N:de wedherfaras; men i an- dra widriga motto wille han sådant intet suadera.” Baaz’s gissning, att ”H. E. RiksCantzleren ej ville hafva goda grannar allt för när Tidön,” torde i sådant fall böra förstås, såsom Önskade Oxenstjerna, att ej bredvid sin och de andra stora slägterna måtte uppresa sig ett irämmande Furstehus, som en gång i glans, rikedomar och makt skulle öfverskjuta dem. — (Adlersparre 1. c. 2. Del. p. 190.) Baaz uppgifver väl såsom sin sagesman den i allmänhet mindre trovärdige HofCantzle- ren IN. T ung el, men han tillägger bestämdt att ”andre con- juncturer” styrkte det ofvan anförda förhållandet*, och älven om man äger än mera grundade skäl att draga i tvifvelsmäl isanningen af nyssnämnde Tungeis relation om Oxenstjernas upp- förande vid frågan om undertecknandet af successionsinstru- mentet för Carl Gustaf, särdeles då man besinnar Tungeis lätt- sinnighet och lycksökeri ; så lemna dock rådsprotocollen och samtida berättelser en tillräcklig upplysning om den ärlige och öppne RiksCantzlerens i detta, såsom i de flesta fall, o- förställda tänkesätt. Redan i sina mannaår*hade Oxenstjerna med misshag upptäckt det Pfaltziska husets då började, men ef- ter hans tanka både alltför djerfva och derjemte farliga pla- ner att en dag förvärfva sig spiran. Ehuru omständigheterna sedermera förändrat sig till mera gynsamhet för dessa planer, än deras både anhängare och motarbetare kunnat vänta, för- blef den åldrige statsmannen orubblig i sin fattade öfverty- gelse om vådligheten deraf. Han hade bekämpat, så länge som möjligt, försöken att skaffa Carl Gustaf kronan, dock öppet, utan svek och list; och när delta ej lyckats, var han färdig alt tjena den nya Konungen med samma trohet, som han bevisat sin älskade Gustaf Adolf och dess åt hans vård öfverlemnade dotter. Sitt biträde vid den så kallade Re- nuntiationsacten hade RiksCantzleren vägrat, men vid Carl Gustafs kröning, som firades samma dag, fullgjorde han sitt embetes skyldighet och aflade sin ed till Konungen ; den följande dagen, då Ständerna gåfvo sin hyllning, blef eden af 424 Oxenstjernà dem förestalvad. —• Jamnf. det åsyna vittnet Franske Residenteh Pique’s berättelse uti 3. Del. af Chanuts Memoirer p. 431, item Palmsköld. Tom. XX. P. III. p. i5g3i — Man har svart alt algöra, i hvilketdera alseendet Oxen- stjernas uppförande vatit mera stort och ädelt. — Han leide icke fullt tre månader efter Christinas abdication, men var under denna korta tid i fullkomlig besittning af Konungens förtroende och bestämde genom sina råd dess vigtigaste steg; Sedaii han i medlet af Atlgusti månad 1054 insjuknat uti en tredjedags frossa, som d. $8 Ang. slutade hans lif, besökte ho- nom tvenne dagar förut Carl Gustaf, åt hvilken hän lemnade såsom vedermäle af sin undersåtliga tillgifvenhet den Störa och dyrbara diamant, som han, i egenskap af Ambassadeur, hade 1635 emotlagit af Fränska Konungen Ludvig den X11L (Chanut 1. c. Tom. III. p. 48a.) 16) Se de märkvärdiga brefven från Konungen till Gref- ve De la Gardie, då han först såsom Lieutenant Royal blifvit sänd till Liefland och Sedan fått sig uppdraget alt ledä fredsunderhandlingarna med Polen (Loenboms Hist. Märk- värdigheter 1. Del. p. 168 o. f.) I det sista brelvet äf deii 14 Febn 165g säger Carl Gustaf: °Der J icke willien föllia eller wära bunden vid instruction och ordres utän elfter Edef egen passion tillmätha Eder direction af wercket hafwen J tijd sådant att låta förstå och heller skicka Eder att gå ilrån Com- missionen.” Andra bevis på Konungens missnöje med Delä- Gardie förekomma hos PuflendorfT, såsom då Carl Gustaf be- lallte Schlippenbäch och Gyldenclou, att, utän att äfvaktä den dröjande förnämsta Ambassadeuren DelaGärdie, genast begifva sig till StralsUnd för att fortskynda berörde Underhand- lingar. ly) Om under Cärl Gustafs korta och äf krig upptagnä regering icke några förändringar i rikets inre styrelse hunno att vidtägas och utföras, så började dock nu att utbilda sig det allmänna tänkesätt, hvilket ej blott understödde, utan äfven påkallade Sonens reformer. Samma år, då Carl Gustaf dog, antogo Ständerna en ny regeringsform, som uti tvenne vigtiga omständigheter inskränkte Adelns makt. Det stadga- des nemligen i 3 $. af 1660 års regeringsform, att ’'uti Re- geringen och ibland de höga Embeten allenast en af hvar Slägt må blifwa brukat, och uti Rådet icke mera än tre al en Slägt, 425 som liafwer en Schilt, Säte och Stämma på Riiklarehuset.”—■’ I Förmyndareregeringen för Drottning Christina sutto af slag- ten Oxenstjerna två bröder och en deras frände; 1654 voro uti Carl Gustafs råd sex män af denna samma slägt: nemli- gen RiksCanteleren Axel Oxenstjerna och dess två söner, Jo- han och Eric, samt RiksSkattmästaren, sist RiksAmiralen, Ga- hriel Bengtson Oxenstjerna äfven med två dess söner, Gabriel och Bengt. Emellan åren 1609 och 1645 eller på 35 års tid hade ej mindre än tio Oxenstjernor beklädt Rådscmbe- tet. Visserligen ölverträddes 1660 års beslut, att i en slägt icke mer än tre måtte innehafva Rådsembetet; ty 1664, då Landtmarskalken vid detta årets riksdag Pehr Sparre till Kronoberg inkallades i Senaten, sutto der förut tre af sam- ma namn, sköldmärke och nummer på Riddarhuset; och tio år derefter funnos fyra Grefvar DelaGardie, tre bröder och jämte dem den äldstes, RiksCantzlerns, son Gustaf Adolf DelaGardie, hvilkas förenade röster betydde en niondedel af de trettiosex, som sistnämnde år, 16/4, utgjorde Svenska Rådet. (Jemnf. Ugglas Rådslängd») Men det var dock re- dan ett betydligt steg taget till minskande af de höga Ätter- nas makt och inflytande, derigenom att man i regeringsfor- snen kunde få infördt ett sådant förbud, som det ofvan be- rättade. Vidare förordnade berörde Regeringsforms 8 i öfverensstämmelse med de ofrälse Ståndens förut ofta yrkade anspråk, alt ”uti alla tjensters beställande personernas capa- citet och merita bör attenderas, så att ingen för ringare af- komme förskjutes, eller för Ståndet allena avanceras; och att icke Here tjenster cumuleras på en person än de som nöd- vändigt höra tillhopa, och hau gitter utföra.” Särskildi i af- seende på Riksens Råd bestämdes, till inskränkning af dittills vanliga missbruk, att ingen ibland dem finge ”bekläda mer än en charge utom Rådsembetet.” Om äfven derifrån undantag skedde, gaf dock detta stadgande anledning till ett mera be- slämdt åtskiljande och bestridande af de sysslor, som förut varit, merendels utan annan grund än förläningen af de tjen- sten åtföljande inkomster, hopade på de högre Embetsmän- nen i Staten. Särdeles inträffade ett sådant förhållande med Lagmans- och HäradshÖdinge-beställningarna, vid hvilka, isyn- nerhet de förra, lönen uppbars af ett Riksråd, som sällan hade tid att sjelf bestrida sysslan utan måste åt en ”Lagläsa- re” eller ”Substitut,’’ med mera eller mindre skicklighet der- Spea XIV: 11. 28. 426 till utrustad, letuna att detta fullgöra. Oskicket hade i förrå tider gått så långt, att en Tysk Prins, Gustaf af Sachsen Lauen- burg, erhållit ett Häradshöldingedöme, emot skyldighet att an- skaffa en Lagläsare. Vid 1680 års Riksdag, i resolutionen på Ridderskapets och Adelns Besvär $. 14. förklarade Kongl. Maj:t, att ”dhe af Rijksens Rådh, hvvilke Lagmanstingen sjelf- we i personen bijvista wela och kunna, måghe dheras Lagmans- döme behålla uthi dheras lijfztijdh, och att efter dheras död samma LagmansdÖme sedan andre uthom Rådet mågé blifwå confererade; men att dhe af Rijksens Rådh, sorn icke sjelf kunna i person wara tillstädes widh Lagmanstingen, sådane LagmansdÖmen genast afträda, till att kunna blilwa updragne någon annan capabel person, som uthi Lagsagan bör boo och warå, och med intet annat Embete sig befatta. Hvilket och Köngl. Maj:t om Häradzhöfdingedömen i Nåder vil hafwa ob- serverat; velandes Kongl. Maj:t dher öfwer handen hålla att ingen mehra än en tienst må företräda.” Så upplifvades och ytterligare utsträcktes förrbérörde stadgan- de i 1G60 års Regeringsform, hvilket en af Aristokratien bil- dad och densamma alltför undergifven Förmyndarestyrelse ej kunnat eller velat efterlefva, men dock icke förmått att alldeles bringa i glömska. Den numera sjelfregerande Carl XI. gaf gerna sitt bifall åt det ofvannätiinde ’ Adelns underdånige ansökiaiide,” eller Besvär, hvartill ett hos Ståndets lägre Ledamöter väckt begär efter embeten synes hafva varit den drifvandé orsaken; och flere Konglige Resolutioner, såsom den af d. 18 Nov. 1684 och 5 $• i 1687 års Landshöfdinge-Instruction föreskrefvo Lag- män och Häradshöfdingär skyldigheten att bo inom Domsagan samt förbödo dem att utan Kongl. Maj:ts särskilda ”dispénsätion” nyttja ”Substitut.’’ (Se Stiernmans RiksdagsBeslut 2. Del. p. 1844 och Schmedemans Justitias-Werk p. 880 och 1100.) Det sista RiksRåd, som erhållit LagmansdÖme, var sedermera Presidenten i Svea Hofrätt Grefve Gustaf Adolf DelaGardie, hvilken, måhända i följd af något gifvet äldre löfte af Konun- gen, fick 1681 efterträda sin Fader i Lagmanstjenstén öfver WesterGöthland och Dahl, men blött 3 år innehade densam- ma. (Tidgrens Beskrifning Öfver WesterGÖthland 1. Del. p* 154.) 18) Man må ihågkomma den if ver som Christina särskild visade föi- ett skyndsamt afslutande af den Westphaliska fre 427 den. Både hemligen och öppet verkade hon för detta ända- mål, och Adler Salvius var i sådant hänseende mera hen- nes än Sveriges sändebudi Det var ej heller rikets bästa som Christina endast åsyftade med sina bemödanden att fortdrifva uppgörandet af denna, såsom hon i det bekanta banne- brelvet till båda Sändebuden (från hvars stränga uttryck hon i ett enskildt bref fritog Salvius) den benämnde, långsamma fred. Hon längtade att göra sig ledig från det inflytande, som Oxenstjerna och de andre Magnaterne skulle öfver henne nödvändigt bibehålla, så länge kriget, hvars ledning hon ej kunde öfvertaga, fortfor. ”La Reiue,” säger Cbanut, ”avoit dessein de desarmer afin d’établir son autorité pendant la paix, et quand il faudroit armer, de commettre ses trouppes entre les mains de personnes affidées.” (1. c. Tom. I. p. 28.) Christinas afunsamhel emot Oxenstjerna bidrog väsendteligen till fredens hastiga afslutande; ty hon ville, heter det i ett bref till Salvius af d. 10 April 164/, ”låta werlden se att icke R. C. (RiksCantzleren) förmår allena röra werlden med ett finger. Sat sapienti.” En Drottning, som efter Chanuts yttrande, (1. c. 'lorn. I. p. 164) craignoit, que si elle s’abandonnoit à ses (Oxenstjernas) conseils, ce qu'elle avoit de lumière et d’autorité, ne fut comme noyé dans la réputation de ce grand homme, et que qvoy qu’elle y contribuât, tout seroit attri- bué à la sagesse de son Ministre,” uppoffrade häldre de för- delar, hon kunde hämta af Oxenstjernas myndigt visa råd, än känslan af ett ofta sjelfviskt oberoende. Chanut, till hvil- ken hon synes hafva visat mera förtroende, än till sin egen Cantzler, och hvilken, äfven i frågan om freden, fick emot- taga af henne förtroenden, som hon väl tillät honom meddela Franska Ambassadeurerna i Mönster, men förböd honom att yppa för hennes egna Sändebud , denne skicklige underhand- lare vid det Svenska hofvet, till hvilken hon förklarade, ”que payant le subside on la laissast agir et qu’elle sauroit bien réduire ceux, qui contredisoient les demandes de la France,” klandrar dock Christinas uppförande emot Oxenstjerna och gillar deremot dennes politiska förhållande; ja oaktadl Chanut var. den verksammaste och ifrigaste att arbeta för freden, medgifver han dock, att den Svenske Statsmannen kunde haf- va rätt, ”si opinant dans le conseil de sa Maîtresse, il esti- moit plus avantageux à ses affaires de continuer la guerre, que.de faire la paix; que ^’étoit un avis, qui pouvoir avoir 42 § ses raisons et estre embrassé par un homme de bien.” (Lî c. Tom. I. p. 163 öch 218.) Nar i Februari månad 164/ un- derrättelsen kom till Stockholm, att fredspreliminairerna voro tecknade, (ehuru sedermera andra frågor vållade uppskofvet med sjelfva tractaterts afslutaûde till October följande året,) visade Drottningen deröfver en utomordentlig glädje; men alla Statsmän voro öfvertygade, att Sverige, om dess Sändebud hade varit eller rättare fått våra ståndaktige i sina påståen- den, skulle hafva erhållit hela Pomern, i stället för blott en del derat; och Oxertstjerna, som beklagade, quod hue us- que se indùci passa est Sua Majestas, förklarade, utan att härvid skona sin egen Son, ”que s’il y avoit assisté, il n’auroit jamais quitté un poulce de terre de la Pomeranie.” (1. ô. Tom, I. p. Ho it. Tom. II. p. 38 och 151.) Om man måste’, vid en närmare granskning af Sveriges inre tillstånd, erkänna, att freden var den bästa gålva, som Christina kunde skänka sitt folk, och att hon genom denna välgerning för- band närmare vid sig och sina interessen, om icke en Adel, som af kriget hade skördat endast nytta, åtminstone den sto- ra massan af nationen, hvilken egentligen fått draga bördan deraf, så kan man likväl ej neka, att den Westphaliska fre- den icke blef for Sverige, hvad den kunnat blifva, der- est Gustaf Adolfs och Oxenstjernas gemensamma plan att förskaffa Sverige tillräcklig styrka för Östersjöväldet blifvit rätt fullföljd och ej genom försummelse deraf en anledning ånyo gifven till krig i Norden. Riihs, sjelf Tysk, har visat hvilken ringa ersättning bemälte fredsslut förskaffade Sverige för dess ansträngningar och uppoffringar för det stora ända- målet, och han tvekar icke att uppgifva såsom orsaker der- till ”den Franska politikens list och Drottningens afimdsju- ka på Oxenstjernska huset.*’ Derför har ock vid den glans , som omgifver Fredsstiftarinnans minne, en outplånlig flack blifvit fästad, då Oxenstjernas ära lyser ofördunklad. 19) I ett bref till Salvirts skrifver Christina redan den 15 Febr. 1647: ”Jag räds att jag lär få så myckçt skaffa har hemma så att jag wäl må täcka Gud att kunna få någorlun- da en god fred. J förstån bättre, quam arduum, quam sub- jeetum fortunæ regendi euneta omis.” Söndringen emellan de särskilda Stånden hade vid flera Riksdagar såsom 1636, 1642, 1644 och i64g, visat sig, och oaktadt RiksCantzlerens 429 myndiga samt ”hârdeliga” hotelser; med erinran bland annat,’ att man skulle ”förnimma det Frälsemän ännu vore i landet,’’ vågade likväl Bondeståndet att dristigt yttra sina besvär : Gäs- ningen upphann sin höjd vid den märkvärdiga och öfver fyra månader långvariga Riksdagen i65o. Den bekanta ”supplica- tionen,” hvartill Stockholms stads Secreterare N. Skunk iör- fattat det concept, som framför andra förslag (och deribland ett af Joh. El. Terserus, då Professor i Upsala) vid de före- gående sammanträdena af de ofrälse Ståndens Hufvudmän blif— vit gilladt och måhända med Terseri utkast sammanjämkadt, var, så rättvisa de då yrkade reformer än må anses, en pro- test emot det bestående af nästan enahanda art med dem, hvilka föregått flera revolutioner, och skulle under andra förhållanden säkert äfven i Sverige framkallat en sådan. De i denna skrift väckta frågor voro af den i hela samhällets skick och förhållanden mest ingripande natur, och Adeln , i sitt derpå till Drottningen afgifna svar, förklarade äfven for- men af denna petition ovanlig, förgriplig mot Konungamakten och ledande, särdeles genom prejudicatet, till vådliga följder. (Se Pullendorff de reb. Suec. L. XXII. c. 3g. Chanut, 1. c. Tom. 2. p. 8p. Eoenbom Handl, till K. Carl XI:s Hist. ro. Del.’ p. 70.) Hvilken sinnesstämning rådde inom denna tidens fa- ct ioner, som Schönberg i Företalet till Duræi Dagbok kallar dem, kan bäst inhämtas af samtida berättelser och der- ibland en af den ofvanbemälte Terserus. I sin egenhändiga lefvernesbeskrifning, beuämd Ortus et vitæ cursus Jo- hannis Elai Terseri (bland Mscpta Nordiniana N:o 4oo inbundna in 4:o) framställer denne visserligen välsinnade, men dock orolige frihetsvän det dåvarande tillståndet med ord, som kunde passa till den Franska National-församlingens tid: ”Res ad bellum intestinum speetabat, ad quod non rustici tantum sed et cives valde erant propensi, at e nobilitate di- tissimi quique, collectis pretiosis simis thesauris fu- gam in tutiora m editab antur. Nos autem ex clero tantum quantum potuimus ferociam plebis compescuimus.” Men lugnet var ej mycket större inom Presterskapet; en seism emellan Biskoparna, som till Adelns förmån ville stilla de uppretade sinnena, och det lägre Clereçiet, hvilket instämde i Borgarnes och Böndernas klagan, delade i sju veckor Ståndet, hvars tvenne särskilda partier höllo särskilda sammanträden, och, forst ef- ter en i 39 punkter uppsatt förlikning, samlade sig åter till 430 gemensamma, likväl ofta bullersamma öfverläggningar. En annan Prestmans, Prosten i St. Tuna M.r J. Guthræi relation om i65o års Riksdag, livarvid han var en bland Westeräs Stifts Fullmägtige, beskrifver den allmänna oredan och sön- dringen med nästan lika förfärande uttryck som Terserns. ”Nescio quid portendunt,” säger Författaren, ”judicia clande- stina, suspiciones, libelli famosi et alia malignantium ac blas- phemantium projecla specimina, quæ passim hisce temporibus sparguntur. Reprimat Deus turbas ac motus formidabiles et conservet reipublicæ statum incolumem.” Äfven Gulhræus talar om oenigheten inom Ståndet, isynnerhet då frågan blef om att underteckna den märkvärdiga Supplications-skriften ; och nai' ändteligen slutades ”ad ardentissimum omnium desi- derium molestissimus comitiorum conventus,” ansåg dock icke Guthrie stridigheterna dermed ändade och oron i tänkesät- tena stillad; med en nästan profetisk aning om de Messeniska händelserna lycktar han sålunda sin dagbok : "Tædet comme- morare minas, calumnias, sinistra judicia, bbsphemias et scripta famösa aliaque probra, quæ hisce temporibus hic Hol- miæ sunt, non citra Dei et proximi ofiensam, temere et pro- caciter dispersa; eheu tempora ingruunt calamitosa, ô Si resi- pisceyént singuli, antequam exuberaverint imquitatum mensura et in ira visitaverit Dominus/’ (Se ed af den lärde Manu- scriptsamlaren J. Troilius gjord afskrift af sin stågtinges Guthræi ”egenhändiga annotation,” N:o Syb bland inb. Q vart, al Msc, Psordin.) Jag har här anfört yttranden af tvenne med- lemmar bland Presteståndet, och ehuru icke några sådana blifvit clterverlden meddelade, rörande öfverläggningarna in- om de andra tvenne ofrälse Stånden, (med undantag af den korta och i Upsala Tidningar lör år 1777 sid. 3o införda: N. Skunks egna lefvernesbeskrifning,) bör man dock än mindre förmoda, att lugnet der fått herrska. Ett Stånd, hvartill hörde män sådane som Borgmästaren i Stockholm N. Nilsson och Nils Skunk, och åt hvilket stigande handel och näringar började att bereda en penningerikedomens sjelfständighet, dag från dag allt mera mäktig att bjuda Adelns godsvälde spetsen, måste oroligt deltaga i dessa de lägre classernas angrepp emot de högre. Bönderne hade, såsom förut är nämndt, vid före- gående riksmöten väckt striden, hvaruti de nu erhöllo Bor- garnes och Presternes bistånd. Midt ibland dessa tvistigheter stod Çhrislina såsom eu medierska; hennes statsklokhet för- 431 ïpâdde att för stunden stilla dem; och hos de beggc partier- na vann hon ett ökadt inflytande, hvilket hon väl visste att använda till vinnande af sina enskilda syftemål. Men det ha- • de dock fordrats stor möda att bringa sinnena till ett, blott skenbart, lugn, och listen kunde en annan gäng, om stridig- heterna förnyades, troligen ej [lika lätt, som nu, göra slut pä dem. Ett medel dertill fanns allena; dervid fästades ock det allmänna hoppet, äfvensom Drottningens enskilda trygghet; detta medel var Carl Gustafs snara upphöjelse till Konung. 20) Det är en lycka för Sverige att dess historia pâ en gäng bevittnar tillvaron af en i andra länder okänd Bonde- frihet och derjämte har att framställa en Adel, som väl cj allmänneligen i rikedomar och yttre glans, men i ära och be- drifter kunnat täfla med dessa länders Ridderskap. Derföre, oaktadt den brytning, som ofta söndrat de särskilda Stånden af det Svenska folket, har dock detta folk, ej såsom en lif- egen hop, utan af otvungen vilja, låtit sig ledas i krig och fred af Svenska Magnater, hvilke vetat att förvärfva sig dess tillgifvenhet och aktning. Svenska Bondehärar följde frihe- tens återställare, Sturarna och Gustaf Wasa, likasom, i en sednare tid, de kämpat för rikets ära oçh försvar under Torstensson och Stenbock. 21) Att äfven under den så kallade Frihetstiden cn sådan kränkning af ett helt Stånds anseende och rättigheter kunde ske, visar behandlingen vid 1723 års riksdag af Bon- deStåndets förslag att återställa konungamakten, sådan den varit före 1680, samt af dess anspråk på deltagande i Secreta Utskottet. På det förstnämnda förslaget, ehuru i de fogligaste ordalag framstäldt, följde ett strängt svar af de tre öfriga Stånden, hvaruti förklarades, att ”någon utom det redeliga Bondeståndet, af oförsigtighet eller illvilja, lärer sökt att för- leda detsampia till sådana steg och utlåtelser, hvarlill det icke väl kunnat begripa grunden eller ändamålet.” (Modées Werk T. I. p. 351. Ärlig Svensk p. 177 o. f. samt 197.) Seder- mera blet en Notarie Dahlén, som misstänktes att hafva va- rit BondeStåndets förledare, häktad och tilltalad inför en Ständernas Commission, hvilken, utan andra bevis emot ho- nom, än några ibland hans papper funna utkast till Memorial 432 i BondeSlandets namn, som dock aldrig blifvit använda, dömde honom all misla lif, ära och gods. Trenne ledamöter af Bonde- Ståndet, som blifvit invalde i DomsCommissionen och der sökte urskulda Dahlén, ställdes genast Lill rätta och dömdes till straff för sin frimodighet. 22) I den bekanta ”supplicationen om Kronones goda återlösande under Kronan,” hvilken de ofrälse Stånden ingåfvo till Drottning Christina vid i65o års riksdag, lörklarade de ätt ”Eders Kongl. Mapts tillbörliga makt och myndighet är vår frihets stolpe, och att de således tillhopa hänga, att de, tillika antingen måste stå eller falla.” (Loenboms Handl, till K. Carl XI:s Hist. ia:de Sami. p. 71.) Sanningen af dessa ord visar sig öfverallt i Sveriges historia. 23) Dahlberg, hvilken började sin bana såsom skrifvare uti Pomern, var son till Landskamereraren öfver Westman- land, Werinland och Dalarne Jöns Ericson; Helmfeldt till Borgmästaren i Stockholm Simon Grnndel. Björnklou, förut Mylonius, var Mjölnareson irån Nyqvarn i Westmanland. Edv. Ehrenstens fader var Kyrkoherde i Östergöthland, och sonen måste såsom hofmästare för tvenne unga Baroner Khe- wenhüller söka sin första utkomst. Det af Axel Oxenstjerna bildade Cantzliet utgjordes till större delen af män, hvilke sjelfve skapat sin lycka; man igenfinner bland de då varande Secreterarnes namn älven dem, som i tidelivarfvets diploma- tiska historia inlaga ett rum; såsom Björnklou, Cantersten, Appelbom, Grubbe, Gyldenclou, hvilke alle voro af ofräls© börd. Coyet, Mediatorn vid freden i Breda 1667, hörde äf- ven till deras antal och var af en Brabantsk ätt, hvilken först i hans person upphöjdes till adlig. Utan bekymmer kunde der- före Christina möta Adelns fordran att hon måtte åt dess spner bevara rikets betydande embeten, med det, i Palmsköldska adnotationerna T. XII. p. 541 anförda, svar: ”Mig är ange- läget att hafvva capabelt folck. Om dhe gode Herrar hahva capable barn, skall dhet gerna anses, dock cæteris paribus och att man intet vanterar sig till någre fåå familier och personer.” 24) Redan (i Upplysn. N:o 13) har blifvit taladt om tillvaron af ett hemligt parti, hvars framtida stämplingar Gustaf Adolph fruk- tade. I de förut citerade ”Anteckningar rörande K. Gustaf A- dolph den store,” hvilka läsas i 8;de Del. af Scand Sallsk. Handk, 433 benämhes Jetta parti Skyttianerne, sSsom styrdt äf Joban Skytte, hvilken till sin son Bengt skall hafva öfverlemnat fortsätt- ningen af sina anslag. Johan Skyttes verkliga tänkesätt torde det nu ej vara lätt att utreda ur väfnaden af de dikter och osanningar, som partihatet emot honom synes hafva varit llitigt att uppspinna. Hvad som med säkerhet kan påstås är, att han i liera fall bildade en opposition mot Axel Oxenstjerna hvarfore de, enligt Per Brahes uttryck, ”voro såsom Opponen- ter och Respondenter sigh emellan,” och att han kanske if- rigare, än det aristokratiska interesset i allmänhet ville fördra- ga, yrkade de lägre Ståndens rättigheter,' samt ibland dessa främst den, att ej börd utan skicklighet borde bestämma va- let af statens Embetsmän; en lordran, hvars rättmätighet hans eget exempel kraftigast styrkte. Men lika säkert är det, att den äldre Skytte Öfverenstämde med Oxenstjerna i fosterlands- kärlek och tillgifvenhet för Gustaf Adolph samt att den en- skilda söndringen i tänkesätt ej dref honom att emot Oxen- stjernas stora företag, dem hans mogna förstånd kunde bäst be- dömma, sätta, efter små själars bruk, sitt ogillande deraf. (Jemnför Brefven från Joh. Skytte till Ax. Oxenstjerna, i 4.de Del. af Fants Handl, och deribland det sjette.) Skyttes sista politiska värf, hvars utförande han ej hann att upplefva, var den gemensamt med Oxenstjerna företagna beskickningen till fredsunderhandlingarna’ vid Brömsebro 1645. Joh. Skytte be- skylles i de nämnda anteckningarna att hafva velat ”alldeles giöra kohl på den gamla Adelen,” och Grefve Bonde (Hist. Märkv. 4 Del. p. 71) tillägger honom döt för Adeln vådligaste reductions-förslag, som någonsin blilvit väckt, och hvilket äf- ven med ännu strängare uttryck omtalas i Anecdotes de Suede. Hvad de skriftliga anvisningar, som han skall hafva lämnat sina arfvingar och efterkommande (Gyllenstjernorna) och dem Schönberg kallar Vig ar f, hafva innehållit, är mig obekant ; men emot alla dessa yttranden af andra talar likväl ett Skyt- tes eget, hvilket är hämtadt ur ett Mscrpl. ’’Joh. Skytte de Co- mitibus et Baronibus,” som Sw. Bririg infört bland Handl, i Sv. Hist. 3. Del. p. a35. Sedan Skytte uppräknat aH de dessa värdigheter åtföljande förmåner, och till bevis för deras rätt- mätighet anfört äfven det skäl, att Gud i den heliga Skrift ej ogillar dem, säger han slutligen: ”Quemquamne tam negli- gentem et tam pertinacem ordinis hujus osorem ejusdemque privilegiorum contemptorem fore arbitrabimur, qui parta h»c 434 decora vel ex parte diminuenda vel in totum conculcand^ convellendaque esse jndicet?” — Det är möjligt, jaäfventro-r Jigt, att en mängd personer på samhällets lägre platser för- menade sig i Skytte äga ej blott en försvarare af de rättig- heter, dem adelshögmodet ständigt kränkte, utan äfven en hufvudman för de mer eller mindre äregiriga och egennyttiga afsigler, som endast genom rubbnipg af då bestående förhål- landen kunde ernås. Ofta har det händt, att samtid och nå- gon gång att efterverld utkorat betydligare män till anförare lör partier, dem de likväl aldrig i sjelfva verket tillhört, och tillagt dem meningar, som de icke hyst, ännu mindre sökt göra gällande. Sålunda synes efter mitt omdöme ett i löndom verkande parti redan i K. Gustaf Adolphs tid hafva uppkom- mit, hvilket antingen sjelft kallade sig Skyttianer, eller af sina motståndare så benämndes. Dem må man förevita den blodtörstighet under ett ”klösande kattesmek” och det svek af en ”dårande låckemat,” hvilka ej utan orättvisa må före- brås en man af de stora iörljenster, som Joh. Skytte. An- norlunda tyckes förhållandet hafva varit med Bengt Skytte. Han hade ärft fadrens snille och kunskaper, men ej dess fasta och ärliga charaktér. Samtida berättelser teckna honom såsom en lättsinnig, äregirig och opålitlig man, hvilken med sitt lismeri ej vann bättre mäns förtroende. (Channt 1. c. Xt I. p. ög/. Whitelocke I, c. p. 4o7, 4/1, 4/3 samt Adlersparre» Hist. Sami. Del. I. p. 3/0, der Messenius, fadern, förmäler att Stjernhjelm höll Skytte för ”en took,” ett uttryck som väl bör tagas i en annan bemärkelse än den närvarande.) Med utländska Ministrar sökte Bengt Skytte att komma i nära för- bindelse, och om äfven en orsak derfill må hafva varit hans diplomatiska erfarenhet och böjelsen för sådana bekantskaper, hade dock begäret att synas vigtig och att verka i hemlighet en stor del deruli. Men hemliga förbindelser fästade honom äfven vid oroliga Svenska män inom de lägre Stånden. Vid i65o års Riksdag hade Terserus flere öfverläggningar med Skytte och Salvius, och skall af dem erhållit förhoppningar om ändring i några beslut ' de juramento et aliis ad libertatem et securitatem pertinentibus.” Guthrie 1. c. (Terserus nämner likväl sjelf intet derom.) Skytte var, såsom det synes, med flit frånvarande på resor i främmande länder och sträckte dem längre, än Drottningens tillstånd honom det medgaf, (Channt T. 2. p. 226 och 419), då Messeniernas anslag yppades. Han 435 lagfördcs vid âterkomsteh till riket 165a så väl för ovarsamt tal, som i följd af de angilvelser om delaktighet i nyssnämnda stämplingar, hvilka Messenius d. ä. gjort emot honom. Dock kunde han ei om någon brottslighet öfvertygas, och Cbanut berättar (Tom. 3. p. 80), alt, enligt Presternas utsago, Mes- senius i sista stunderna af sin lefnad återkallat beskyllningen emot Skytte, som äfven blef frikänd af den med Rådsherrar förstärkta Hofrätt, inför hvilken den namnkunnige Stjernhook, efter Drottningens och Rådets befallning, honom tilltalade. Märkeli^en yttrar sig härom RiksDrotzet Grefve Pey Brahe : ”INågre sökte wäl då och sedan att gifva Hofrätten en stor anstöt; men Gud höll rättvisan wid makt och detta Collegium vid sitt rätta tillstånd oförkränkt, när de andra Collegia woro till en god del förfallna” (Brahe 1. c. p. 82). Detta yttrande antyder förhållanden, som den redlige Per Brahe ogillade, måhända också i följd af det mindre goda förståndet emellan honom och Axel Oxensljerna. Sedermera sökte och erhöll Skytte tillstånd alt få ”annullerade och casserade” alla i denna rättegång vexlade handlingar, en begäran, hvilken, äfven om den åsyftade hedersuprättelse, en fullkomligen oskyldig man väl ej borde hafva framställt. (Adlersparre 1. c. Del. 2.) lyd- ligare röjde sig B. Skyttes stämplingar och dubbelhet i Hertig Adolph Johans bekanta sak 1664, då han näst före upptäck- ten af den, enligt berättelse, uppfångade och af honom skrifna varningssedeln till Hertigen ”contesterade sig alldrig hafva haft någon communication med Hertigen i sådana saker. (k0611" boms Hist Märkv. Del. 1 p. 119—127^ Den 18 Ma) eller sex dagar efter denna Skyttes förklaring i Senaten, var han ock ordförande för ett utskott af Rådet och Ständerna, hvil- ket återlemnade till Hertigen de af honom skrifna och btan- derna samt Rådet meddelade bref med tillkännagifvande,, att han ei vidare sknlle bemöda sig med vidare tankar om någon pretention på sal. Konungens testamente.” Vid deputatio nens återkomst till Rådet, berältade B. Skytte förloppet, men förteg Hertigens strängare uttryck sägandes sig ”intet allt kun- na minnas? (Se en berättelse uppsatt af en Prest, i Ms. Nordi- nianaoinb. N:o 773.) Det var Skyttes fordne försvarare Riks- Drotzet, som igenkände hans hand i den ofvannämnda sedeln och, efter stränga utlåtelser, förekastade honom densamma, hvarefler han afträdde ur Rådet och vidare blef, med Adelns bifall, d. 8 Ang. derifrån för all tid skiljd. Fråga skall till och med hafva 436 uppstått om att taga hans person i förvar; men detta sked- de likväl icke. (Loenbom 1 .c. 4. Del. p. 139.) a5) Det var Aristokratiens fordran alt blifva en medel- makt emellan Konung och Folk samt dess försök att öfver båda utöfva ett tryckande välde, som i Sverige emot densamma uppväckt det missnöje, hvilket ännu ej är alldeles utplånadt. Endast sin Konung har det Svenska folket, då det varit Iritt, velat erkänna såsom domaren och medlaren i alla tvister och skiljaktigheter emellan olika interessen. Huru långt likväl ett Bådsvälde vågat sträcka sina anspråk, synes al dessa Axel Oxenstjernas ord : ”Senatores regni fuere, qui mediatores inter regem et subditos, qui rationem haberent non modo j u- ris regii, quin et juris regni et competentis patriæ liber- tatis. (Palmsk. Handl. T. XXII. P. II. p. 85.) Frihetstidens rådsherrar sökte också upplifva dessa anspråk, men de blefvo snart sjelfve underdånige partierna bland Ständerna, hvilkas fullmäktige de förklarades vara. 26) Herman Fleming, Riksråd, Amiral och GeneralGou-. verneur öfver Drottning Christinas Underhållsländer, ansågs hafva utarbetat förslaget till den vid 1655 års riksdag beslu- tade reduetionen. Då DelaGardie, i följd af dess hos Chri-. stina iråkade onåd, skiljdes ifrån sitt innehafvande RiksSkatt- mästare-embete, förordnades Fleming att såsom President i Räk- nekammaren förestå Drätselverket; och när sedermera, efter Drottningens utresa, förslag väcktes att i tjensten åter insätta DelaGardie, förklarade Carl Gustaf, som likväl lät sin svåger bibehålla titeln, att Fleming så väl uppfyllde sin plats, att ingen RiksSkattmästare behöfdes. (Se Franzéns Minne öfver DelaGardie, Sv. Acad. HandJ. ii:te Del.) Med anledning af dess skickliga och trogna förvaltning blef älven Fleming utsedd att såsom Skattmästare vara en bland Carl XI:s förmyndare, men förkastades af Adeln, «om sålunda bestraffade hans de- aktighet i reduetionssaken. När PresteStåndet föreställde Adeln, att ”om de wisste något skäl emot Flemingensperson, det skulle de Presterna upptäcka, kunnande desse i annat fall intet göra med dem härutinnan ett,” svarade Adeln *‘sig härtill hafva höga skäl, ändock den intet wille, ej eller vore skyldig dem att upptäcka.” (Terseri Relation om 1660 års Riksdag eller såsom han den kallar Herredag i Stockholm, uti Loenboms Hist, Märkv. 2 Del. p. 31.) Detta Adeljia förhållande euiot Fleming 437 bief, enligt Claes Râlambs pästäeikle, orsakeii till den linder- sökning, som vid 1682 års riksdag anställdes om rubbandet af Carl X:s Testamente. Herman Fleming som dog 16/3, lem- nade ät sin son Claes Fleming omsorgen att upprätta sitt kränkta anseende och att fullfölja reduclionsplanen. Piålambs yttrande i hans, ännü ej tryckta Deduction angående Reductionen 3:dje Boken 5:te cap. lyder sålunda; ’Såsom sahlig Hrr Herman Flemingh icke kunde Anno 1660 i anledning af Testamentet komma till SkattmästareEmbetet, så tyckte hans son, som då Var i stoor credit hoos Konungen, honom böra revangera sig på Riddarskapet och flere som hans fader efîter sitt tycke hind- rat hade;.............. Använde fördenskuld all sin kånst, Ko- nungen, som af sig sjelf till sådant intet var porterad, att nppäggja, att han den sijdvördning, som dhe prælexterade, hwilken hans Hrr Fader skjedt war uthi Testamentets föränd- ring, skulle beijfra, brukandes det skiähl, att det skulle af alla skattas och æstimeras, der Konungen sig det antoge, och såsom en Son sin Herr Faders lijdna schympf resenterade ; styrkiandes sitt wärck med dhen förwandning, att consequen- cen skulle lända dess disposition till stadfästelse, som han själf under händer hade att giöra ; men dhe förtego att det här- flöth af en privat hämdgirighet emoth dem som han iörmehnte haiwa warit hans fader i wägen.” Man bör dock ihågkomma att Rålamb i denna sak var partisk, aldenstund han egentligen var den, som ställdes till ansvar för sina yttranden. (Fants XJtkast till Sv. Hist. 4. St. p. 215. Samt Franzéns minne af ClaesRålamb, Sv. Acad. Handl. Del. 13 p. '275.) Claes Fleming försvarade äfven offentligen med ett tal vid samma riksdag sin Faders heder. Märkvärdigt är, att trenne efter hvarandra af denna slägt egnat sig åt vården om rikets Drätselverk. 1:0 Claes Fleming, som 1629 blef President i Kammaren och var PfalzGrefven Joh. Casimirs biträde; 2:0 Herman Flemibg, den förres son, och 3:o dennes son, den yngre Claes Fleming, hvil- ken var President i Kammar- och Commerce-Collegierna samt i Reductions Commissionen. Alla utmärkte de sig för en be- römlig hushållning med Statens medel. 27) Lundblads Carl X Gustafs Hist. 2. Del. p. 85 o. f. 28) ”Om Segersjö ock läge på min borggård, skulle Tor- stensons arfwingar det behålla,” var Carl Gustafs yttrande, an- fördt af Konung Gustaf 111 i Dess Âjçminnne öfver Torstenson. 1 438 t [ 1 I I ettsvar, dat. Frauenburg d. 16 Oct. 1656, på några Reduc- tions Commissionens frågepunkter förklarade Carl Gustaf alt vid- kommande Grefve Köningsmarks och Anders Lenartsons ( 1 or- stensons) Grefskaper, ehuru inom de o mist an des oitei- na, skulle de ”i anseende till den enes egna och den an- dres Sal. Faders meriter och märkeliga tjenster” få dem be- hålla ’’med lika vilkor som andre Grefvar i Swerige deras Grefskaper possidera.” (Nordiniana oinb. in fol. N:o 5/.) Äf- ven Claes Tott fick, ”för någon besynnerlig tjenst som han gjort Carl Gustaf,” försäkran att oaktadt 1655 års resolution behålla sina gods. (Anecd. Benzeliana.) 29) Enligt Riksrådet Grefve Gustaf Bondes yttrande skulle Adeln, om reductionen år 1655 gått i verkställighet ”fått med förlust af en fjerdedel rädda sig nr mycket wärre snaror, som då woro uppsatte och som ftmnos förwarade i Konungens chatull, då han dog i Götheborg 1660.” Dessa papper, af Herman Flemings hand, skall EnkeDrottningnn hafva ”åt hans Fru efter störa böner och förböner återlemnat.” (Gr. Bondes Anecd. i Sv. Hist, ifrån K. Eric XIV:s tid till 1676 i Loenboms Hist. Märkv. 4. Del. p. 71.) Det är ganska säkert, att 1680 års reduction var lika sträng, ja strängare än sjelfva nyssnämnda förslag, hvilket Konungen ej ville följa. Joh. Skytte hade, såsom man påstått, redan väckt det ännu vådligare, att Adeln skulle uppvisa sina ti tu los possessionum till sina arfve- gods. (Gr. Bonde 1. c. p. 70.) 3o) De Ofrälse Stånden ville börja reductionen från Norrkö- pings Beslut i6o4, men Konungen gillade Adelns önskan, att ter- minus a quo skulle blifva Gustaf Adolphs dödsdag, d. 6. Nov. 1632. (Se Puffendorfi de rebus a Carolo Gustavo gestis. Lib. II. $.5. Riksdagsbeslutet af den 25 Jun. 1655.) ”Denna medgifvenhet, (säger Lundblad 1. c. 2 Del. p. 92) å Konungens sida var väl beräknad; han ville ej qvarlämna hemma en förbittrad Adel, då han gick att öppna ett krig och föra sina vapen fjerran från fäderneslandet.” Märkeligt är ett Claes Rålambs yttrande om orsaken hvarföre d. 6. Nov. 1632 bief terminus reductionis. ”Man befarade att eflter Adelens pri- vilegier voro af K. Gustaf Adolph gifne, och rördes nagot annat af det han bebrefwat badhe, kunde dhe snart och sa göras disputable. 2 Del. p. 991.) Quod erat cavendüm.” (Palmsküld. Polit. 439 31) I den Nordinska Manuscriptsamlingen på Academisk* Bibliotheket i Upsala finnas (oirib. Del. N:o 5/ in folio) liand- lingar, livilka bevisa, att Cari X allvarligen tänkte på den vid 1655 år Riksdag beslutade reductionens verkställighet. Den lo Julii d. å. förordnades till Ledamöter i Reductions Commissio- nen Riksråden Knut Posse, Eric Gyllenstjerna, Seved Båth, Herman Fleming och Gustaf Bonde, Presidenten i BergsColle- gium Eric Fleming, Öfverkammarherren Göran Fleming, jemte åtta andra män, hvaribland tvenne ofrälsemän och de två ut- märkte Juristerne Behmer och Berling. När man besinnar det- ta, äfven som den omständighet, att bland de Adlige med- lemarna i Commisionen voro Herman Fleming och Gustaf Bon- de , hvilka båda yrkade reductionens nödvändighet och hade, den ene efter den andra, högsta vården öfver Rikets drät- selvärk, har man skäl att betvilla rigtigheten af Botins på- stående (om Svenska Hemman 2 Del. p. 183), att i Commis- sionens sammansättning låg ett betydligt hinder för Reductions- verkets framgång. Ännu starkare vederlägges delta förme- nande af de ofvan citerade handlingar, hvaribland förekom- mer det förut nämnda Konungens svar på de åtskilliga fråge- punkter, som Commissionen framställt, I den 33 af dessa punk- ter hade Commissionen begärt Kongl. Maj:ts ”förklaring om Commissarierne skola båda resolvera och nu straxt veder- känna de omistandes orter som ännu återstå, eller allenast resolvera och intet i några måtto exequera, förrän Kongl. Maj:t vid Dess, Gud gifwe, lyckliga hemkomst alle saker, heskaffenheter och skäl genomsett och förhört hafwer.’’ Der- uppå följde det svar att Kongl. Maj:t säger ’’sig undra intet litet hvad dem (Commissarierna) skulle hafva moverat att draga deras anförtrodda commission in dubium, hälst och e- medan Kongl. Maj:t vid sitt afresande utur Sverige dem med Dess Kongliga fullmakt och instruction nogsamt hafver aucto- riserat och vill att de så dermed som Kongliga Stadgar och Riksdagsbeslutet alldeles hålla skola; och såsom Commissari- erne väl veta hvad deras commission är, nämligen att med flit ransaka och skärskåda alla verk, så vill Kongl. Maj:t att de dermed continuera och resolvera alla de saker, som äro så klara, att de ej behöfva derom dubitera, men i rebus dubiis vill Kongl. Maj:t i underdånighet vara informerat och derom gifva sitt nådiga betänkande, förr än Commissarierne något visst derutinnan sluta.’* Anledningen till den varsamhet, hvarmed 440 Gommissionetl ville utföra verket, var den motvilja och egen-* nytta, som hon hade att bekämpa. Commissarierne begärde och erhöllo Kongl. Maj:ts försäkran om hägn och försvar ”för deras actioner/’ men Flemings enskilda önskan att lemna det honom anförtrodda Presidentskapet kunde Konungen ej villfa— ra. — Efter Carl X:s död uppgjorde RiksSkattmästaren Gustaf Bonde ett Statsreglerings-förslag, efter hvilket den till 260,000 d:r s:mt nedsatta bristen skulle fyllas genom en lindrig och föga kännbar reduction af Kronogods, hvaraf vidare förlänin— gar borde upphöra j men detta förslag motarbetades af Dela-* Gardie och hans anhängare. (Grefve Bondes Anecd. i Lo en- boms Hist. Märkv. 4 Del. p. 77). Ständerna hade vid 1660 års Riksdag beslutit, ’’att reductionen skulle med flit och alf- var företagas” (R. St. Bi-afsked s. å. 3. hos Stjernman). Un- der 1664 års Riksdag blef ett särskildt Utskott af Adeln lörordnadt att conférera med dem i Reductionen, (Hist. Märkv. 4 Del. p. 143), men det synes ej, att något af vigt då blif- vit gjordt vid berörde angelägenhet. Vid 1668 års Riksdag hade Adeln ansett sig böra i en ”excus föredraga åtskillige orsaker att hoos dem icke hafwer warit skuldh till Reductio- nens drögsmåhl.” Något synes dock hafva blifvit af Reductions Commissionen företaget, (hvilket ock de Nordinska Hand- lingarna bekräfta) emedan Adeln hos Kongl. Maj:t anförde flera gravamina och till svar derpå bland annat erhöll den försäkran, ”att hvad som sedan 1655 kan vara bort donerat, icke kan reductionen underkastas, der icke Kongl. Maj:t pröf- war någon Reductions Collegium hafwa förbij gått och såle- des emoot Rijkzdagz Beslutet eller Stadgan något utwerkat.” (Kongl. Maj:ts resolution af d. 8 Sept. 1668 Stjernman 1. c. 2 Del. p. 1677 o. f.). Samma år föreläde Rådet ”tre ars tid till reductionens fullbringande, och, om den icke inom den tiden ändades, skulle den alldeles uphäfvas. Ett skäl till ett sådant beslut finnes i Senatens protocoll för d. 17 Sept. 1672, vid hvilket tillfälle RiksFältherren (Grefve C. G. Wrangel) ”på- minnte att Reductions Collegium intet har uträttat och har likväl med stor kostnad blifvit underhållit.” (Loenboms Handl.' till Carl XlV:s Hist. 10 Delen p. 145 och i46). Vid Riksdagar ne 1675 och 1678 yrkade åter Ständerna, särdeles de ofrälse Stånden, verkställighet af reductionen, men det ännu fortfa- rande Kriget hindrade ett allvarligt företagande deraf, förr än 1680. Likväl funnos de, som insågo nödvändigheten a£ en räfst, äfven om den kunde tid efter annan fördröjas. Gu- im- 441 staf Î1 Adolf, som trott sig behöfva genom förläningar förbin- da lieras einottagare alt “'desto trognare vara honom och hans familie, hade förespålt, alt godsen skulle blifva revocerade under Kronan igen, ilall en annan lamilie komme till Rege- mentet,’' enligt Joh. Skyttes märkvärdiga yttrande till Råds- Prolocelltt, d. 7 Apr. 1636. I andre Badsprotocoll ior sam- ma är förekomma varningar af Ax. Oxensljerna och Pehr Brahe för följderna al Adelns inkråklningar på Kronans rätt, förnämligast derigenom, att den ”drog under råå och röör cronones godz.” Man måste, sade, den 19 Jul ii, dåva- rande RiksDrotzet Gabriel Gusfalson Oxenstjerna, ”taga sådant j acht, alt icke Adelen kastar chronan öfFwer enda, och med tijden kommer een konung, som allt sådant igen- tager.” (Adlersparres Ilist. Sami. 4 Del. p. 76 o. f.) Och när denne Konung kom, så anställdes en efter räkning, visserligen i grunden rättvis, men i utförandet så sträng, att månge släg- ter kunde hufvudsakligen instämma i Grefve G. A. DelaGar- dies ord uti el t href till K» Carl XI. : ”Jag äger hvarken gård eller torp i hela verlden, mycket mindre något, hvaraf jag skulle kunna önska alt föra namnet; ulan som min Herr Fa- ders faderlader, för hundrade och tjugu år sedan, intet infördt med sig i Sverige än namnet af De la Gardie, så måste jag ock hädanefter tbermed allenast och ett godt samvete tillfreds vara.’’ — (Fants Handl. 1 Del. p. io4). 3a) En af våra förnämsta historiske granskare, Schön- berg, hvilken med skarpsinnighet förenat ädelhet i åsigter och styrka i skrifsätt, fäller med anledning af Gustaf Adolls krig följande omdöme, som älven passar till Carl Gustafs: ’’Det är lätt att nn efteråt säga, sedan frngten af Gustaf A- dolphs segrar är förlorad, det riket skulle mera vunnit, om all denna krigskostnad varit använd på våra kärr och olän- diga marker; men desse statsmän skulle, i den liden, funnit en större svårighet att utreda, burn riket måtte försvara så väl sin upodlade, som obrukade mark, och hvarest medel till krigets utförande skulle tagas, om man albidat i stillhet, alt en öfvermägtig fiende, eller hela Tysklands underknfvande, kunnat sträcka sin af den tidens grymma religionsnit upelda- de eröfringslusta till Sveriges egna gränsor.” — (Bref om det Svenska Regeringssättet, 3 Fl. p. 251). 53) Stolbova freden blef för Sverige så fördelaktig, som den kunnat önskas och utom den stora nyttan af etttryggadt Svea XIV: n. 29. 412 försvar emot Ryssen, livilken nu, enligt Gpstaf Adolfs uttryck, ”måst slappa sitt rolhus," såg konungen älven i denna (red hoppet om en lör Sverige vinstgifvande handel och möjlighe- ten att i de vundna länderna skapa nya tillgångar lör rikets behof. ”J af Adeln och J andre, som fria gods begären,’’ sade Konungen till Ständerna vid Riksdagen i Örebro 1617, ”hvar- lör trangens J här och träten om edra rå och rör och fä- gårdar; drager dit till dessa land, rödjen Eder så stora gods, soin Eder sjelf lyster, och hvars och ens magt tillåter.” (Hol- lenbergs Hist. 4 Del. p. öga). Gustal Adolls blick upiäck- te vigten af denna besittning, hvars fördelar, dem Carl Xll. så ovisligen underlät att åt Sverige bevara, Peter 1 förstod att i hela deras vidd begagna. Äfven Oxenstjerna skattade högt värdet ai de genom Stolbova freden fÖrvärfvade pro- vincer. Han yttrade också i64o i Rådet, ’att ibland castel han hade bygt i lullten war thet, alt han haflver hallt inten- tion alt bestelle för Konungarna i Sverige twenne Residcnlzier thet ena i Stockholm , thet andra i Narven.” Chanut be- rättar (Tom. 2 p. 170) alt i Febr. i65o, då underrättels» kom till Stockholm om ett förestående fredsbrott emellan Po- len och Ryssland, man i Sverige var i villrådighet, huruvida man borde förena sig med Polackarna och deras bund slörvan- ter Tartarerna emot Ryssland, i hopp att kunna ’’s’emparer de tout le trajet du Pais qui coniine la Finlande jusques à la mer glaciale, et comprend Archangel, le seul lieu de commerce des Moscovites, où les Hollandois, tollmans au dessus de la Nordvegue, alloient faiere le grand trafic des pel- leteries: car cette conquesle n’auroit pas esté fort difficile, et eust produit une avantage merveilleux à cet Estât, leur dormant tout le commerce du Nord de Moscovie, qu’on pou- voit ancore faciliter par une voye, à laquelle on avoit déjà pensé il y avoit longtemps, ouvrant certains canaux, qui au- roient donné passage par les lacs à toutes les marchandises de Russie, pour tomber dans la mer Baltique, vers le Gol- phe de Finlande, à l’entrée duquel est Revel, ce qui eust accourcy de deux liers, les voyages que les Hollandois fai- soient par la mer du Nord à Archangel.’’ Christina fann dock af andra skäl ej rådligt att fästa sig vid ett sådant par- tage-förslag ; men det visar likväl hvad värde, man älven i afseende på handeln satte på de eröfrade provincerna. Ry - same halva sedan till en stor del utfört berörde planer me- 443 deist byggandet af den bekanta Ladogacanalen. — Den West? phaliska freden uppfyllde ingalunda livad Gustaf Adolph i lifs- tiden hade önskat, eller Oxenstjerna ansåg kunna hafva va- rit alt hoppas; men den gaf dock Sverige älven vid de der- igenom förvårlvade kusterna väldet öfver Östersjön. 34) I tvenne bref till sin Broder, Riksdrolset Gabriel Oxenstjerna, af d. 2 1 och 3o Nov. 1 S35, förklarar Axel Oxen- stierna sitt missnöje med det afs'ulade fördraget. Brödren hade varnat honom lör att låta märka sitt misshag deröfver, men Axel Oxenstjerna, som dock upptog varningen väl och lof- vade att till ingen annan yttra sina tankar i denna sak, kun- de ej underlåta att i det förra hrefvet beklaga sig deröfver, att ”alla valida consilia, som för detta förde ähre till vår nations reputation och ähra, bafwa en ända." I det andra brefvet säger RiksGantzlern : ”Nu sedan Pryssen är bortta och intraderne oss slitne uthur bänderne, så är balfwa Rik- sens magt och styrka sin kos, ded men innan kort bettre skall förfara och blilva varse, att jag intet ljuger.” — Huru högt Preussen, så väl den del af detta land, hvilken då tillhörde Brandenburg, som den Polska delen, skattades i Sverige, vi- sar sig i del yttrande, som Ständernas Utskott, samladt i Stockholm den 16 Julii 1634, afgaf rörande Rikets ställning till dess fiender. Utskottet föreslog att, om svårighet skulle vid fredens uppgörande med det Tyska Riket möta Sveriges fordran af Pomern , måtte till ersättning begäras hela Preussen, dock så att de Pomerska och Mechlenburgska hamnarne for- bebölles Sverige. Uti ”Ständernes Consilium angående then Polniska Fredstractaten’’af den 18 Martii 1635 yrkades vida- re att ”till Pryssens restitution bör man ock icke lätteligen komma, aldenstund det är förborgen för Östersjön och con- sequenter hela Sveriges Rike på den sidan, där ur Cronan med ansenlig fördel kan præstera sin egen säkerhet.” Likväl finge, till vinnande af en stadig fred, uppoffras Preussen, alle- nast hamnarne ej utan i yttersta nödfall cederades. (Stjern- man 1. c. 2 Del. p. 922). RiksGantzlern, till hvars klokhet Ständerne särskildt öfverlemnade ledningen af denna vigtiga sak, kunde bättre än någon annan inse, huruvida ställningen i Tyskland fordrade ett skyndsamt slut på osäkerheten om Polens afsigter, och, ehuru så nyligen efter slaget vid Nörd- lingen, ville han ingalunda, alt trygghet från Polska sidan skulle köpas med uppoflring af en så dyrbar egendom, som han ansSg de Preussiska sjöstäderna vara, bland livilka han, efter en annotation i Palmsköldska samlingarna (lom Xll. p. 53a), tillskref Dantzig äran att hafva ät Polska Konungen be- varat Kronan för Gustaf II Adolphs angrepp. Vid frågan om ’Tryssens restitution/’ såsom vid de Ilcsla tilllälien, var den belänklige, den phleg m ati sk e (Gustaf Adolphs benämning på sin vän) Oxenstjerna den modigaste. Såsom förut är nämndt, var äfven den Westphaliska freden i afseende på O- stersjö-väldet fördelaktig ; och hvad Svenske författare förbi- Sett, har en utländning, Coxe (Geschichte des Hauses Oest- reichs 3 Del. p. in), anmärkt, nämligen att denna fred gjor- de Sverige till herrskare öfver Elbens och Oderns utlopp. Om Gustaf Adolphs plan på en Östersjö-Monarki, se Oxenstjer- nas yttrande i 2 Del. af Scand. Sällsk. Handl, p. 101. 35) I den vigtiga och så mästerligt berättade öfverlagg- ningen om det Tyska kriget, hvilken finnes införd i nyss- nämnde Sällskaps Handlingar, 2 Del., deltogo uti Upsala den iy October och 3 November 1629 män, hvilke egentligen egnat sig åt Statens civila embeten, såsom Magnus och Abraham Brahe, Johan Skytte, Gabriel Oxenstjerna och Johan Sparre. De tillstyrkte krigets företagande; och Axel Oxenstjerna, som trodde tiden, då fejden börjades, vara mera tjenlig till ett försvars- än anfallskrig, ogillade dock ej fredsbrottet med 0- sterrike. Ständerna hade vid 1629 års Riksdag tillstyrkt, att Konungen måtte föra ”krijget thet längsta möijeligt är ifrå Sweriges gräntzer, sältjandes heller thes säte och börda i fien- dens land, än att thet skulle ankomma å Riikzens gräntzer.» Riksdagsbeslutet af den 14 Maj i63o antog väl ännu möjlig- heten af en tractat, men höll likväl vådligast, ”att lians H. K. M:t fölier elfter medh wapnen och drifwer tractaten under hjelmen.” (Stiernman 1. c. 1 Del. p. 820). 36) De förnämsta författare härom äro, såsom bekannt, Hugo Grotius och Selden. Den förstnämnde i sin skrift, kal- lad Mare liberum, yrkade ”ex jure gentium pnmario” den grundsatsen: ”licere cuivis genti quamvis alteram adiré cumque eå negotiari,» i följd hvaraf han bestred Portugisernas uteslutande rätt till handel med Indien, hvarifrån de ville ute- stänga Holländarna. Deremot sökte Selden i boken Mare clausum bevisa, att, likasom landsträckor, utgjorde också haf af föremål för occupation och deraf följande egovälde, samt alt de haf, som omgåfvo Stora Britannien, tillhörde detta rike. BSda dessc författare voro i Sverige kände, särdeles den för- re ; och om Selden fäller Oxensljerna del omdöme all han, «som ock andre Scriplores af den staten hafva tillskrifvit Dano do- minium maris Ballhici. efter som dhe i förtijdcn hafva exer- cerat piraticam och det hafva folck uthlydt för dominio maris.» (Palmsköldiana Tom. XII. p. öaö.) Whitelocke talade med RiksRaden Bonde och Skylte om Selden. —* Afven Sverige hade denna tid en rältslärd, Loccenias, hvilken i ett ännu be- römdt arbete: de jure maritim o vidrört detta ämne. Han antog i grunden Grotii mening, men trodde, att med denna älven Seldens kunde förlikas, derigenom, att skillnad gjordes emellan ’’imperium maris universale och particula- r e.” Det förra kunde efter hans tanka ej tillhöra någon, men ”mare partieulare,” säger han, ’imperio Regis, Principis aut Reipublicæ subesse potest, quatenus est in ejus ditiöne, ita tarnen ut usus navigationis el innoxius per id mare trans- itas etiam aliis ejus jurisdiclioni non subjectis jure gentium et humanitatis lege pateat.” Ett sådant haf vote Östersjön, hvàrtill Sveriges och Danmarks Konungar ifrån urminnes ti- der ägt herraväldet, ’quatenus inträ diliones eorum Huit vel Jiltera allait.” Sy) Kriget emellan England 1662—1654 hade till anled- ning tvisten om herraväldet i Canalen och de till densamma stötande vatten. En af Tromp vägrad salut åt den Engel- ska Amiralen Blake gaf anledning till den förslå striden, som sedan fortsattes å båda sidor med yttersta förbittring, till dess att Holland måste erkänna Engelska flaggans höghet. Hume, som klandrar detta krig, har förbisett den stora me- ningen dermed och Englands derifrån begynnande th alas- so era t i. Clarendon åter, ehuru samtida och al olika tänke- sätt med det dåvarande Republikanska Parlamentet, gillar kriget, hvars ändamål var att hindra GeneralSt/ternas plan att ”usurper le droit certain, que les Anglois ont sur la mer,” såsom Parlamentet yttrade i silt svar (ill de förklaring fordran- de Holländska Sändebuden, (se den Franska Öfversättningen, -hvilken i brist af originalet citeras, Tom. VI. p. i/i). Wär Piques, den Franske Residenten, som efterträdde Chanut, frågade Christina, om i förbundet 1654 emellan Sverige och England någon öfvérenskommelse blilvit träffad angående flag- gan , svarade hon ”qu’on n’estoit pas alors en estai de dispu- 446 ter aux Anglois l’empire de la Mer, et que ses Vaisseaux, pour éviter toute contestation et inconvenient n’en porteroient dans le Canal.” (Clianut, Tom. II p. 34o.) I sjelfva tractaten, sådan den uti Whiteiockes Dagbok förekommer (p. 58g), fin- res ingen ting bestämdt derom stadgadt. Väl föreskref i4 , alt båda Magiernas rälligbeter, herravälde och företräden i dess liaf, sund och öfrige vatten skulle bibehållas; men den följan- de medgaf seglations-frihet i Balthiska, Norra och Östra, Britanniska och Medelhafvet, Canalen, Öresund och alla an- dra Europeiska haf. — (Kon. Carl Gustafs ratification å denna tractat blef sedermera ej Öfverlemnad.) Äfven sedan S tu art- ska Monarkin blifvit återställd, utbröt 1664 af samma an- ledningar hufvudsakligen, som del förra, ett nytt krig emel- lan England och Holland; och 1662 hade enahanda förhållande varit nära att inträfla emellan England och Frankrike. Carl IL hade gifvit befallning åt Amiralen för en utsänd Engelsk flotta alt tvinga alla krigsskepp, som den träflade, att stryka flagg (baisser le pavilion), till erkännande af Englands välde öfver liafven. Franske Ambassadeuren Comte d’Estrades förklarade Ludvig XlV:des fasta beslut att ej medgifva denna fordran; och Konungen skref d. 25 Jan. 1662 till sin Ambassadeur: ”Le Koi mon Frere (Charles IL) ni ceux, dont il prend conseil, ne me connoissent pas encore bien, quand ils prennent avec moi des voyes de hauteur et d’une certaine fermeté, qui sent la menace. Je ne connois Puissance sous le Ciel, qui soit capable de me faire avancer un pas par un chemin de celte sorte.” Saken bilades dock sa, att endast i de vatten, hvilka omgifva England, den äskade ensidiga saluten åt dess flottor skulle äga rum (Lettres, Mémoires et Négociations du C:te d’Estrades Tom. L). — Carl Gustaf försökte väl att tillvälla sig under det Polska kriget den för honom så vigtiga rätten att stänga Weichseln, men Holländarnes afund hindrade det; de sände en flotta under Opdams befäl att skydda inloppet till Dantzig; de tvungo både egna och främmande fartyg att afhålla sig från de hamnar, der Svensk tull erlades , och de förmådde Carl Gustaf, som ej ville ådraga sig deras uppen- bara fiendskap , att ingå den ofördelaktiga Elbingska tractaten 1656, med dess Elucidationstillägg af 165g. Holländarne för- fäktade nu lyckligare, än förr emot Engelsmännen, ”liberta- tem commerciorum et navigationis in mari Baltico et Septen- trionali ad angustias Canalis Anglo -Gallicæ.” (JäinnL Puffen- dorHs framställning af Holländarnes sviksamliet och köp- mans-afund emot Carl Gustaf uti lians arbete : De rebus a Ca- rolo Gust, gestis L. 111. §■§. g5, 96 &,c.) 38) Jfr. Geijers Betraktelser öfver den store Gustaf Adolfs tidehvarf, i Vitter hets Acad. Handl. 13 Delen. — Vigten af ett Östersjövälde bevisade Konung Gustaf 111. och Kejsa- linnan Catharina II. genom deras bekanta lörbund, hvartill Here andre makter slölo sig, för att under det Amerikanska kriget göra Neutralitetens rätt gällande. Huru mäktigt ingri- pande i det Europeiska Statssystemet skulle detta välde nu icke vara, om det, .eiter Gustaf Adolfs och Carl Gustafs af- sigter, hade ifrån deras tidehvarf odeladt tillhört Sverige? De andre sjömakterne insågo den för dein gemensamma vadan deraf, öch Sålunda bildades de tvenne skyddsförbunden eller såkallade Concerterna i Haag, der England, Holland och Frankrike öfverenskommo att äfven med väpnad hand , om sa fordrades, tvinga Sverige först till iakttagande af Roskildska freden, med undanlag af dess tredje punkt, rörande Sundets stängning för främmande flottor, och stdan till återlämnande af Trondhems Län, livarilrån Holland hämtade skeppsvirke. År 1658 kom Opdam till Sundet och räddade Köpenhamn, sedan han slagit sig igenom den Svenska flottan, och 165g voro både Montague med en Engelsk flotta och Ruyter med en Holländsk tillstädes i Sundet för alt hindra Svenskarnas företag. Det var dock ej besittningen af de vunna provinser- na Skåne, Halland och Blekinge, ulan endast ett ökadt han- delsvälde, som sjömakternas alund ville bestrida Carl Gustaf. 3g) Med Gustaf Adolfs regering började elt nytt lif att sprida sig till alla grenar af Svensk handel och konstlht, pa det derigenom stigande välståndet byggde så val denne Ko- nung, som Förmyndarestyrelsen under Oxenstjernas ledning samt äfven Christina sina beräkningar att kunna finna medel till ett utvidgadt samhällsskicks flerfaldiga kostnader. Det slag af Statsinkomster, som man plägar benämna lull- och Accis - afgilter, begynte under detta tidehvarf att först blifva för Kronan indrägtigt, och man trodde sig deruti kunna vinna en ersättning för de tillgångar, som genom bortskänkandet och afyltrandet af Kronogods gått för Staten förloiade. Det var äfven af sådan anledning som vid Drottning Clnislinas ktöning i65o, då Regeringen begärde ett ytterligare beviljande af läxor 448 och acciser, Prestcstândct förklarade, enligt Chanuts beräUclse (Torn. II. p. 7'8) alt fråga ej vore om att hylla ”une Reine dédouané mais une Reine de pais,“ och att derför en reduction af godsen borde verkställas, men ej alla Statens behof fyllas af tullintrader. I det förut anförda brefvet från Axel Oxensljer- na till dess broder af den 3o Nov. 1635, uli hvilket han så högt skattade Sveiiges förlust vid afträdandet af de Preussiska tullarna, uppgaf han såsom de enda medlen, hvarigenom Kro- nan kunde erhålla en mot berörde förlust svarande tillökelse i inkomster, Stadernas, förnämligast Stockholms uppkomst och handelns tillväxt-, ’ alF dessa twcnne,” skrifver han, ”kunna sjö tullar ne, småtnllarue och acciserne merkeligen wexa, som ähre dcd förncmbste, wij kunne medh hopp arbeta på.’’ 4o) Erik XIV:s flotta kunde, både i afseende på skeppens antal och storhet, mäta sig med de andra sjömakternas dåva- rande flottor; den var de sednare åren af denna Konungs re- geiing alliådande ölver Östersjön. Carl X:s flotta, hvarölver C. G. Wrangel förde befälet, vågade 1658 angripa den Hol- ländska under Opdain, oaktadt denna var den yppersta som Generalstaterna ända dittills hade utrustat, och hade de skicka ligaste anförare. Det lyckades Opdam alt vinna silt ändamål, men hans förlust var större både i skepp och manskap än SvenskarneS; och hade Wrangel, oförhindrad al sin Konungs politiska skäl, fått i rättan tid anfalla Opdam, så skulle, en- ligt ett åsyna vittnes, Franske Ambassadeuren Ferlons, för- sakian, Svenska flottans öfvervigt hafva varit gifven. (Se Mé- moires du Chevalier de Terlon, Paris 1682. Tom. 1. p. 172 o. f.) 1 * 4i) Det må vara, att den genom Polska sändebudet Cå- iiaziles fore Carl Gustafs upphöjelse på thronen framställda proteatalionen'’ deremot ej utmärkte någon afsigt, att med vapenmakt genomdrilva de ’olijdelige prætensioner, som Wij (Ständerna) ingaledes kunne tillstadja,” såsom orden lyda i Riksdagsbeslutet den 25 Juni 1655. Men hvad som denna gång var vanmäktig hotelse, kunde under förändrade förhål- landen blifva en farlig verklighet. Oliva-freden, som tycktes afgöra de två tvisteämnena, rättigheten till Sveriges krona och besittningen af Liflland, hindrade dock ej en sednare Polsk Konung från förrädiskt krig. ”Si Polonis revera pax cordi 449 sit,” begärdes frän Svenska sidan, ’’in locum lot inanium m issi ta ti onuin seriam legationem, hue deslinandani , plenis mandatis instruclain, quæ titra ambages tain vetustaiu conlroversiam heic in Sueciù coinponat.” (Puflentlorff de reb. a Car. Gust. gest. L. I. 43.) Man bar klandrat Svenska Regerin- gens sniaakligliet i afseende pâ de utelämnade etc.-, men in- geti annan regering — och aldraminsl den Polska — förlät dä sådana uraktlätanden, i hvilka merendels låg en bestämd afsigt att såra. Sällan ursägtar en enskild do förolämpningar , dem man anser en Regent eller ett Cabinet böra tåla. 4a) Redan före anfallet emot Polen var Svenska Ko- nungen tveksam, antingen lian borde vända sina vapen mot detta land eller Danmark. Både rättvisa och klokhet bestäm- de hans beslut alt angripa Polen och ej ofreda Danmark. Delta sednare rike hade da ännu ej förolämpat Carl Gustaf, och Holland skulle säkerligen ej hafva underlåtit att, varnadt af de föregående krigsrustningarna, skynda Danmark till hjelp ; denna Stat hann sedermera ej komma med sin flotta emellan Carl Gustaf och Köpenhamn, dit kölden byggde Svenskarna en väg. Om således Carl Gustaf först ansag Polackarna böra bekrigas, så blef dock ej denna fejd för honom, såsom för Carl XII., den vigtigaste, äfven när farligare fiender funnos. Så hastigt han kunde, ulan att äfventyra sin ställning, bröt han upp från Ragolzky, och de Danska tropparna i Hol- stein och Jutland måste sträcka gevär för en fiende, som de trodde ännu vara qvar i Lithauens ödemarker. Äfven i politi- ken rörde sig Carl Gustaf med samma snabbhet; han öfver- gaf ej de Polska eröfringsplanerna hvad kustlandet angick, men han dref dem ej längre, än han borde, och han sökte på allt sätt alt vinna fred med Polen. Hans missnöje med DelaGardie, som fördröjde underhandlingarna, är ett bevis på dessa hans afsigter. 43) Under Magnus Smek, då det lyckades Konung Wal- demar Atterdag att med list återtaga dessa landskap, Skåne, Halland och Blekinge, som genom köp och förpantning blif- vit Svenska Kronans lagliga egendom. Derpå syftade äfven Carl Gustafs bekanta svar till Danskarna, ”alt Magnus Smek ej nu regerade i Sverige.” 44) Det var Konungen, som genom sina Adjutanter (Optiones kallar dem Puflendorfi), Dahlberg och Lindeberg, 450 lät först undersöka Middelfart ; sedermera företog Dahl- berg ensam pröfnirfgen af isens styrka öfver Stora Bält, och då han försäkrade sakens framgång, vågade Konungen öfver- gången. Wrangel, som Puffendorlf kallar ’tam ancipitia man- data aversatus,” och hvilken, enligt Dahlbergs egenhändiga Dag- bok, blef öfver detta förslag så vred emot honom, att han yttrade: ”J skolen få skarn, J bringen Konungen om Scepter och Krona,” fick befallning att med fotfolket stadtia qvar i Nyborg, till dess Konungen gått öfver med rytteriet. Ulfeldt hade tillstyrkt Öfvergången öfver Lilla Bält, hvilket gal de Svenske Generalerna, Wrangel, MarkGrefven af Baden, Tolt, Berndes, Jac. Casimir DelaGardie anledning, att anse allt så- som en tillställning af Glfeldt, som de misstänkte vilja för- leda Konungen att dela sina troppar, på det de lättare skulle kunna af Danskarna besegras. Men i frågan om öfvergången öfver Stora Bält förenade sig Ulfeldt med Wrangel alt derilrån afstyrka Carl Gustaf, som likväl förklarade: ”Wrangel och Ulfeldt må säga, hvad de vilja; deras mening kan vara godh ; men denne occasion är allt för kostelig att låta så förbigå.” (Puffendorff de reb. a Car. Gust. gest. L. V. §. 2 et sequ. — Gyllenborg, Tåget öfver Bält, Bilagorna.) 45) Ofta har den mening blifvit framställd, alt Carl Gu- staf vid närmare besinnande funnit sig hafva med nog myc- ken foglighet behandlat Danmark uti bestämmandet af freds- villkoren i Roeskild, och, att han, sedermera ångrande denna eftergifvenhet, sjellmant brutit freden för att andra gången återvinna hvad han den första försummat att behålla eller taga. Terlon, som var åsyna vittne till nästan alla händel- ser i dessa båda Danska krig, har dock bestämdt nekat, att Konungen haft för alsigt alt bemäktiga sig hela Danmark. (Ter- lon 1. c. Tom. I. p. 109.) På ett annat slälle i samma Me- moirer (p. 13/) berättar Terlon, att Konungen sjelf sagt ho- nom skälen, hvarför han måste ånyo bryta freden med Dan- mark, och att bland dem det förnämsta var: ”qu’ayant inter- cepté des Despechcs, où il avoit vu, qu’aussitost qu’il seroit attaché à quelque autre aflaire, et que ses troupes seroient hors de la Fynen, le Roi de Dannemarc, à la persuasion de Messieurs les Estais, devoit avec un puissant secours de Hol- lande attaquer la Suède; que cela lui avoit fait prendre cotte resolution, qui n’estoit que pour la conservation de son 451 Royeaume et pour une plus grande seureté de la Paix.” Schlippenbach hade väl sagt Terlon , all Konungen ej fruktade något frän Holländarnes sida; men della yttrande var säkerligen lika litet tillförlitligt eller allvarligt, soin ett annat af samma man, hvilket älven Terlon anför, neml. alt Carl Gustaf ärnade, att, en ny Alarik, för andra gången fora Götherna mot Rom (se p. 155). Farhågan lör Generalslaler- nas tänkesätt och tillställningar visade sig sedermera ganska grundad, såsom Terlon sjelf berättar. — Ufi det märkvärdi- ga, af Konungen egenhändigt uppsatta bref vet till Riörn- klou, dat. Roeskild d. 2 Mars 1658, framställer han skälen, hvarför han då ej fråntog Danmark mera at dess länder och särdeles Seeland med Köpenhamn ; han fruktade, alt om Dan- mark blefve med Sverige ”uti ett corpore conjungeradt”1 Kong- liga Residencet en gång kunde ”propter situm loci et commo- ditatem et arnoenitatem istius blifwa boos Dannemark, och alltså Swerige, som Dannemark sig tillvällat hafwer, sedhan allenast een Appendix utaf Dannemark.’’ (Adlersparres Sami. 5 Del. p. 179, och flerstädes.) En Konung med denna upp- höjda åsigt af sitt folks angelägenheter gjorde ej eröfringar blott för krigsrykte; och om i hans sednare planer intagandet af Norrige ingick, så må detta, åtminstone af Svenskar, ej läggas honom till last. C. T. J Ä R T A, ——— 452 U £ c £ n M e m (Insänd.) C öl UMBUS eller A mkric a s upptäckt. Poem af F. M. Franzén. Förra Delen. Stockholm 1831 : — 34G sid. I2:o. S^en intagande skald, som så länge förtjust Norden med sin mångsidiga, men isynnerhet lyriska och idylliska sång, har i sednare tider gifvit sin talent en episk rigt- ning. Sist har han i Columbus uppträdt med ett Poem, som i flera fall hos oss är af nytt slag. Dictionens klar- het, versens rena klang och flytande gång, det Helas anspråkslösa men älskvärda simplicité!, så väl i anseen- de till den inre sammansättningen och ämnenas distribu- tion, som till sjelfva utförandet, äro förtjenster, dem man länge varit van att beundra hos Franzén. Colum- bus är ett ämne, som börjat stå upp, för att spela en betydande role. Washington Irwing har nyligen deraf infästat en blomma i Europeiska litteraturen, och den allmänna uppmärksamheten har icke litet blifvit dragen tillbaka på vårt stora upptäckts-sekel. Columbus och hans resor ansågs alltid som en ljuspunkt af hög märkvär- dighet i historien. Men man tycks ej förr än nu ana det poetiska i en ”half Jords uppståendo framför sin an- ”dra, okända, förvånade Hälft.” Man har för mycket glömt, att Columbi följeslagare voro icke sjömän af vå- ra dar; de liknade ej matroser, men voro i sanning ”Riddare, irrande på äfventyr.” Allt hvad i Medeltidens poesi och slutligen i Ariosto förtjuste genom målningen af fantastiska resor öfver obekanta länder och haf, bl ef ju här en verklighet? Gå vi än längre tillbaka, till Gre- 453 kerna, så finna vi en stor del af intresset i den episka verkan hvila pä den tidens obekantskap med Geographien. Skalden förvånas, och läsaren med honom, att se sin hielte kringsväfva på vatten, hemlighetsfulla, emedan strän- derna, som begränsa dem, ligga för alla i en mystisk skvmning; och, när han landsätter på någon kust, mötes han af intet annat, än förnyade under, i de växter och trän han ser, i djur och invånare, för hvilka han häp- nar. Deraf nöjet i Argonauternas tåg och i Odyséens äfventyr. Med hvarje tumsbredd, som Jordkunskapen klarnat, har Poesien vikit undan, i hvad angick fanta- stiska och chevalereska färder — de vanliga föremålen för gamla Verldens och Medeltidens episka poemer. Re- sorna till Amerika äro sålede« det sista af detta slag — det sista möjliga — ty inga länder, åtminstone in- ga behagliga, äro mera <{var, af Geographien oinkräktade. — När de djerfve Spaniorerne först nalkades vestindi- ska skären , öfverfalles betraktaren verkligen af en kän- sla, alldeles likartad med den, han erfor vid anblicken af Ulysses’ ankomst till Sicilien, eller till Calypsos ö. Huru inskränkt är icke likväl hafvet, der den grekiske konungen gör sina irrfärder, jemfördt med Oceanen — och hvad större intresse för humaniteten har icke Ame- rikas uppträdande inför Europa, än de händelser, som haft Ithaka till slutpunkt! Fortjenade då icke Colum- bus äfven hos oss en skald? Vår tanke är nu så vand, att i jorden se ett klot, segelbart på alla sidor, att vi ej utan svårighet kunna försätta oss tillbaka i Columbi tidehvarf, och återkom- ma till känslan af ett omätligt stort Planum, hvilket jor- den, med sina länder och vatten, då ansågs utgöra. Den- na känsla (ännu våra bönders) måste vi likväl fullkom- ligt låta oss fattas af, oni vi skola inse hela djerfheten 454 af Columbi vagstycke, om vi skola kunna förnimma den dagen, hvari hans samtida sågo hans segelfart. Med en förvåning, nära åtlöje, måste de höra hans försäkran , att i en vestlig kosa vilja nå indiska länder, dem de visste sig hafva vid solens uppgång. Huru skulle han — tänkte de — kunna undgå att hjelplös nedstörta i det oändliga afgrundssvalget, när han slutligen vesterut kom- mit ända fram till Oceanens yttersta brädd? Hans påstå- ende, att vilja framtränga på en yta, belägen under dem, och finna en så beskafiad väg till det östliga In- dien, maste de betrakta som ett oerhördt mirakel, ty — slöto de — fanns ock en sådan antipodisk yta, så skulle väl den olycklige, som kommit dit, störta utföre, Gud vet hvart ? Alla dessa tvifvel, som nu synas oss barnsliga, voro da hela den bildade europeiska verldens, och dem är det var skyldighet att äfven ännu hysa, om vi rätt skola uppskatta Columbus. Pa det läsaren matte omgifvas af denna illusion, har lörfattaren högst snillrikt börjat Poemet med scener i ett kloster vid Palos, ifrån hvilket man hade en obe- gränsad utsigt öfver hafvet vesterut, och hvarest en ädel, gåstfii Irior, Perez, emottager den resande Columbus, som icke ännu kunnat förmå spanska hofvet att under- stödja sina planer, och som nu är stadd på resan att öfvergifva ett land, der han, dårad, så länge väntat förgäfves. I stället för den vanliga invocationen till någon sangmö, och den korta uppgiften af hela ämnet, hvar- med episka poemer, efter de gamles föresyn, bruka be- gynnas, införes genast och utan ordpomp den gode Pe- rez för askadarens anblick. Perez står försänkt i en helig meditation vid asynen af det ändlösa hafvet och talar till sig sjelf: CM 455 ”Dct halvet sluts, som omger alla land, Hvad kan jag tänka mig, som gör dess rand? Och livad är Jordens grundval i det djupa, Det bottenlösa, toma, öde rum? Min tanke hisnar, mina sinnen stupa, Och all min lärdom häpen siar och stum. Men återvänd, dä du ej hamn kan finna, Förflugna själ! Var nöjd att för din syn Den höga himlen möter halvets bryn. Gläds åt det mål, som der du hoppas hinnaj Och Till Huru prisa Gud, som, allestädes spord, stol har skyn, till fotapall vår jord.” (sid. 1 o. 2.) mycket egentligare, varmare och ädlare är en sådan begynnelse, der icke skalden sjelf förlorar sig i utrop öfver sitt eget företag, utan der en i stycket handlande individ ganska naturligt enligt sin charakter gör en betraktelse; men hvilken dock angifver arten och stämningen af den då varande europeiska bildningen i afseende på jordkunskapen, dess aningar om nödvändig- heten af en annan blick öfver verlden ; och likväl allt förenadt med en from resignation. Läsaren anslås af längtan efter det nya anade landet pa andra sidan om hafvet, och får ett sannt intresse att se Columbus uppträda. Snart anmäla sig gäster hos Perez. En äldre man och en yngre ankomma. Man vet icke genast deras namn ; men samtal börjas emellan dem och värden, rörande de i Spanien då så ryktbara frågorna om en verldsomsegling. Ganska okonstladt begynner, hvad som för poeten lik- väl är så vigtigt. Sedan Perez bjudit de okände resan- de vin , säger han : 456 ’ i i ha en utsigt liar, som passai’ väl för oss i klostrct3 och för dem jemvälj Som oss besöka. Vi behöfva alla Påminnas om den färd oss förestår, Lik seglarns der, som ögat mer ej när, Bakom de böljors skum, kring honom svalla. Dock han, hur långt han far, kan vända omj Men frän det hafvet ingen återkom, Dit vi, hvar en, med tidens flod försvinna. O ma vi blott den rätta hajnnen hinna. (sid. 3 o. 4.) livad här yttras i mening om den andra verlden. Evigheten, öfvergär snart till frågan om en ny annan verld på jorden, och när Priorn anför Senecas ord: ’’En tid skall komma, hvälfd af sena år, Då oceanen öppnas, och der slår Fm ny verld Iram, och hela vida jorden Sin omkrets visar, och ej Thule mer Är ytterst bland de länder seglarn ser; {sid. 5.). sa häpnar den främmande, glad och betagen. Smånin- gom framkomma i samtalet alla tvifvel om möjligheten af en jordomsegling, eller om troligheten att på andra sidan af oceanen träfla en kust. Ämnena, som här sy- nas mer mathematiska och physiska, än poetiska, äro dock behandlade på en vers af otroligt lätt och flytande ^yggn«d. Gästen upplöser inkasten på ett högst popu- lärt sätt, och den yngling*) han medfört, merendels me- *) Det är N. Copernicus, bvilken i sitt inre arbetar pä sin nya astronomiska verldsåsigt. Skalden har låtit honom mediölja Columbus till Amerika. 457 ditativ* tyst och sluten inom sig, yttrar likväl stundom tankar, liknande orakel. Slutligen upptäcker Priorn, att den ankomne äldre främmande ej kan vara någon annan, än den ryktbare Columbus sjelf. Èj titan svårighet för- mår han honom att qvardroja i Spanien, tills kriget med Morerne i Granada hunnit afgoras* I andra sången uppträder Alonzo Pinzon, en rik sjöman, som sjelf är befaren på hafvet. Han anmäles ock som främmande hos Perez, samtalet med Columbus fortfar, och Pinzon Uppträder som en ännu större tvifla- re emot honörn. Han har icke blott fornuftsgrunder, utan äfven erfarenhet, att åberopa emöt verldsomseglarens svär- miska plan. Likväl möter honom Coltimbus, och det är i synnerhet ett skäl, som kommer Pinzon, att svigta. Columbus är fullt och fast öfvertygad, att på sin resa öf- Vér Vesterhafvet träffa det rika Indien och China, vinna omätliga skatter, guld och specerier. Det klingar som musik för Pinzons öron. Äfven Pinzon, ehuru en rå och egennyttig man, var på sitt vis en svärmare. Han säger: ”Pä upptäckt äfven jag hat ämnat farä. Hvad ar er tanka om min äflans grund? Jag ärnar söka upp den underbara Så ofta funna, men i samma stund Förlorade St. Brandans öl der ingen, Sen han dit for och kyrkor byggde upp, Har kunnat landä, blott från mastens topp Man spejat der de många undertingen; Ty bäst man nalkats den, har hela ön, Svent i ett stormmoln, sunkit ned i sjön.” (sid. 3 o. 4.) Han var således i grunden ej obenägen att fara pa äf- ventyrliga upptäckter, och när Columbus slutligen, sasom Sped XIV: H. 3°- 458 säkerhet för sitt anade land i vester, åberopar Marco Polos resebok till Cathay och beskrifning på det härli- ga Guldlandet Cipango, blir Pinzon ganska uppmärk- sam , och får sjelf af Priorn denna ryktbara bok, att för egen begrundning studera. Tredje sången öppnar ett vidsträcktare fält. Lä- saren föres till S:ta Fé. Morerna hafva omsider öfver- vunnits af Ferdinand och Isabella, och den sista Arabi- ska Konungen Boabdil öfverlåter åt dem sin enda åter- stående egendom. Se här hvilken härlig tafla : ”Af fädrens arf, det kongliga Granada, Han hade öfrig blott den gröna dal. Dit, från det höga snöiga Nevada Nedspringa bäckar till oändligt tal; Och sedan än från häll till häll de dansat, Än hvilat på ett fält, med blomster kransadt, I floder samla sig, vid hvilkas bryn Stå höga trän och skåda ner på skyn : Med rankor mellan sig, som bilda salar För turturdulvor och för näktergalar, Der drufvan 1er, af vinets purpur lull, Och kysser, vid en flägt, orangens gull. (sid. 62.) Ferdinand och Isabella upptåga till Alhambra; men Bo- abdil, sedan han åt dem öfverlemnat nyckeln, försvinner, betagen af svårmod, och ingen ser någon skymt vidare af den olycklige besegrade konungen. Vid de spanska Regenternas inträde i Alhambras trädgårdar, och i palatsets praktfulla rum, sker en yt- terst fantasie-rik målning af all den härlighet som möter 459 «leras ögon. Österlandet, flyttadt till Granada, ligger för deras fotter, och de varseblifva under af sköna vaxtet och luxartiklar. Då emedlertid , genom Granadas inkräktning, de förenade kronorna Castilien och Aragon lått fria händer i Spanien, och intet företag mer af så stor vigt hade deras krafter i anspråk, anmäla sig Perez och Columbus hos Drottning Isabella, med förnyad bön om skepp för verldsupptäcktens verkställande. De understödjas af en Hof-dame, Beatrix Moya, och hennes Riddare Alonzo Ojeda (framdeles Columbi tappre och ädelsinnade föl- jeslagare) visar sig nu för första gången. I synnerhet den förra är hos Drottningen en lycklig förespråkarinna. Columbus får företräde hos Isabella, och hon lyssnar nådigt till hans djerfva plan, när hon får höra att han på resan vesterüt ämnar finna en väg till Österlandet, och till det heliga rum, der Christi gral befinner sig. Att rycka den ur de otrognes händer, är ett af hans hufvudsystem; att visa de Christna härarne en ny väg till korsfärders företagande, säkrare och lyckligare må- hända än förr, glimmar för den svärmande sjömannens fantasie : och Drottning Isabella blir intagen af hans mål- ning. Audiencen sker uti ett hus, byggdt af Boabdil i Alhambras sköna park; det har flera inrättningar för a- strologi; förekommer mystiskt, och —• huru häpna ej alla, då étt rysligt skratt ur salens ihåliga hvalf svarar Columbus! Han tycker sig höra någon Ande: ”Och dessa ord, öm ock håns yttre öra Dem ej förnam, intryckte sig likväl I hans bestörta, dock ej slagna själ. Du dåre vill mot Östern ställa Ur Vestern upp en annan verld! 4(50 Du tror med guld dig kunna fälla Den magt, jag reste upp med svärd; Men Vestern sjelf af blod skall lärgas; Och till ett kors för folkeu der, Du dit det Christna korset bär. Och Spanien af dess guld skall härjas, Mer än i all den länga tid, Som det med Moren låg i strid. Far du, 00h sök i hafvets töcken, Och, vill det väl, i vildens öcken, Det rike, som i ord blott finns; Der han är konung, han som dödde; Och, bäst han på ett kors förblödde, For upp, som en upprorisk Prins, Ifrån sin Fader tog hans spira, Och jemte sig på Himlens thron, Sin anda sjelf, som en person En tredje Gudamagt, lät fira Ve! vare Er, som klyfven Gud! Ve! Er vid domsbasunens ljud. — Du vill mitt stora verk förstöra, Du blinde! — hör, om du har öra. Allena Gud är Gud; och vet, Otrogne, jag är hans Profet.” (sid. 70) Vi hafva anfört dessa ord, som öppna scenen afen halfdunkel, i vårt tycke ganska skickligt anhragt oppo- sition emot Columbi stora företag. Skaldestycket äger ingen mythologie, i den mening, som fordna epopéer brukade anbringa en sådan. En ideel verksamhet, väl icke af Gudar, men dock af Englar eller Andar, och hvilken stundom framträder 461 afslöjad och synbar, stundom âfer flyr menniskors an- blick: en sådan med Christendom och Poesi tillika gan- ska väl förenbar medverkan af högre hemlighetsfulla vä- senden, har skalden i sitt verk upptagit. Columbus ä- ger sin Skyddsengel, Colum biel, Perez sin, P erezie 1. De höras eller synas sällan. Men i poemet uppträda de ofta vid slutet af en sång, och uttala i melodiösa ver- ser sina himmelska åsigter af menniskorna, och i synn^ het af Columbi företag. Deras uppträdande och dialoger förekomma oss likna chorerna i de gamles skådespel. De äro varelser, intressanta genom sin clairobscur, till hälften inne i de handlande menniskornas sätt att känna och tänka, till hälften upphöjde öfver dem, seende allt med en förklarad blick, yttrande sig öfver allt med ett opassioneradt sinne. — Men dessa äro de goda Magier- na. Deremot uppresa sig Islams Profet, och de Ameri- kanska demonerna *) till motståndare. Såsom poemet ic- ke ännu fulländats, kunna vi likväl föga på förhand be- dömma meningen eller utgången af dessa högre varel- sers kamp. — I fjerde sången sker Columbi afresa. När han omseglar Pico (5:te sången) öfverfaller en dödlig rysning de flesta af hans folk. Det är den sista blink från jor- dens kända krets. Sjömännen tro sig taga afsked från allt folk med christen tro; och ’’Hvad ny bestörsning, då vid Himlens bryn I rök står Pico, sprutande åt skyn Eldslågor, alltmer flammande och röda, Som bringa hafvet sjelft att ugnslikt glöda ” (sub 9Ö.) *) Zemcrne, och sedermera labakox, Vcmpox. 462 Såsom för ett elakt omen bäfva alla vid vulkanens åsyn, och ropa högt på nödvändigheten att vända om. Men Columbus vet att gifva saken en annan tydning. Det är ju märkligt, säger han, att just nu, den natten, f’Då öfver verldens gräns vi gå, Det sista berg skall som en fyrbåk stå. Men, Christne bröder! kan det oss förskräcka, Att Herrans eldstod lyser upp vår väg? iTvertom bör det ju modet hos oss väcka, Som fordom hos hans folk! Herr Pater! säg, ISär Israel geck genom haf och öcken, Såg det ej Herrans härlighet, som vi Nu se densamma? Ja på Sinai Steg han ju ned i eld och rök och töcken Som här på Pico;” . . . (sid. 94.) Häraf uppmuntras alla, och resan fortsattes. Andra vidunderligheter möta väl på hafvet, okända röster och förvånande skepnader ställa sig i vägen, men de förmå ingenting. Slutligen, likväl, då tiden synes sjömännen alltför lång, börja de bäfva för äfventyrets utgång, de frukta att möta någonting förfärligt vid Oceanens slut, och det myteri bildar sig emot Columbus, som af hi- storien är bekant. Hans löfte om land efter tre dagar, stillar för ögonblicket sammansvärjningen, och ett eldsken möter verkligen deras ögon, näst före tredje dygnets ut- gång. Morgonen derefter visar sig land’ «När en gång hamnen för vår Jefnadsfärd Ur tidens dimma träder fram förklarad Af evighetens sol; och en ny verld, Ovanskligt skön, är för oss uppenbarad; 463 Hvem kau mi falla, livad vi känna da, Ren af dess första blick oändligt sälle? En aning dock, en bild deraf vi få, Om vi oss tänka i Columbi ställe, Då solen uppgår, och den verld, han fann^ Nu för hans ögon, ej blott tanke, sann, I ungdoms-friskhet fram ur natten träder, Med en natur så ny, så stor, så skön, Så full af lif och glans, så yppigt grön Och rik på färgors spel, som ögat gläder.’’ (sid. i4o o." 141.) Columbi eskader bestod af trenne fartyg, Maria, Nina och Pinta, hvaraf han sjelf förde det första, men det tredje hade den förut omtalade Alonzo Pinzon till Cap- ten, en man af tvetydig trohet emot Columbus. Också höll han sig gerna förut, och folket på Pinta var det första, som varseblef landet. Deraf bildade Pinzon pre- tension på den belöning, som redan i Spanien blifvit ut- fäst härföre: men saken bestreds, emedan Columbus be- viste sig redan aftonen förut hafva upptäckt eldskenet. A-, miralen sjelf steg också först i land, ”med korset i sin hand, knäföll och tillbad tyst.” — Slutligen lät hap dq öfrige gå ur slupen ;> . . ; ”och att Ön inviga, Upp till en luftig, palmbekransad höjd, Som af hans blick på sjön var redan röjd, Han sig begaf med korset för sig buret, Der San Salvador var i guld inskuret. (sid 145,) Alla följeslagare, äfven de upproriske förtjusas och anse Columbus föga mindre än som en profet. Från Pinzons fartyg uppstiger sent om qvällen en hemlighetsfull vareb 464 se, snarlik en Ethiop. Öfra delen af anletet höljdes i en hufva:. den nedre syntes skön: ”Dödsskräck betog de ijiäii, som båten rodde Der. lyst af månen i den sena natt, Han i en blodröd mantel insvept satt : En trollman, om ej troll, de honom trodde. Men, då i land han stigit upp, och gick Att ön bese, och på en klippa stannat, Ilan lyfte hufvan med en ljungeld&blick Ur djupt insunkna, såsom till ett annat Ansigte gjorda ögons dunkla vrå : Fast byn var svart, de syntes himmelsblå.” (sid. 148.) Denne underfulle man hade i Palos hemligen inskeppat sig med Pinzon; och folket trodde det vara Satan sjelf, som under hela resan sutit förborgad i ett rum på Pinta, Ilvem han egentligen är, har skalden sjelf ej ännu af- slöjat, och vi anse det fördenskull orätt, att på förhand upptäcka honom, ehuru i de fragmenter af fortsättningen, som influtit iVinterblommorna, personen uppdagats. Vi böra icke hädanefter så detaljeradt, som hittills, redogöra för Poemets innehåll. Vi skulle beröfva läsa- ren nöjet af nyheten, i fall vi genomginge planen alltför noga, ejler citerade för många verser. Man kan ej an- nat än intagas af de sköna och naiva målningarna på det nyvunna landet och infödingarne, som i Spaniorerne se Gudar. o Åttonde sången börjar med en härlig tafla af dessa tropikländer. Ifrån S. Salvador (Guanahani) kom- iner Columbus till Cuba, och håller den för en kust af Asiens fasta land. Rolig är beskrifningen, huru Amira- 465 len, när han nalkas stranden, tror sig se en bataljon ordentliga krigsmän i röd uniform sta der framför sig, och anser dem för en gränsvakt utsatt af Stor-Chanen i Cathay (China), hvarföre han äfven skickar en af sina förnämsta män (Mendez) i land med Spanska konungens bref, tillbjudande fred och vänskap. Mendez landsättes, och hela Cathayska bataljonen far —• i luften ! Det var Flamingos, en art fåglar med höga ben, langa halsar och näbbar, liknande spjut, vingarne skiftande i rödt och af ett skönt utseende. I de öfrige sångerna göra Spaniorerne bekantskap med Viidarne. Mycket betydelsefull är början af um- gänget mellan de begge för h varand ra okände nationerna, så som skalden här anbragt den. En gammal vördig Vildman kommer i samtal med Columbus, och, som han vet lämpa sig efter den obildade mannens former i tan- kar och talesätt, vinner han snart förtroende, och gör honom slutligen till christen. Med Columbus följde en Pater, Boyle, skenhelig och listig, i hemlighet den sto- ra mannens fiende *). Boyle är ingen vän af Columbi sätt att omvända hedningar. Skalden har här angifvit de två märkvärdiga contrasterna. Skulle de Christne be- mött Amerikas barn så, som den ädle Columbus, hu- ru annorlunda hade de arma infödingarnes öde blifvit, huru skulle de ej omfattat en verklig christendom och uppspirat till renare bildning! Men det var i Boyles spår de flesta upptäckarne och deras prester sedermera vanligen gingo. Följden blef tusentals oskyldiga vildars *) Biskop. Fons c ca, minister vid Spanska hofvct, och Columbi vedersakare, hade valt Boyle till expeditionens prest, lör att spionera Columbi uppförande, och i sinom lid söka störta honom. 4ö6 rysliga undergång, och en evig skamfläck på en nations namn, som kallade sig christen. Den nychristne infödingen fick af Amiralen sjelf namnet Christoffer. På Spaniorernes fråga efter guld, svarar han, att sådant finns till öfverflöd i Cipao. ,— Cipao! utropa Alonzo och Columbus på en gång. Det klingar ju tydligt som Ci pang o (det af Marco Polo omtalade Öst-asiatiska guldlandet). Nu finna de sig tyd- ligt vara stadde på rätta vägen, och Christofier blir de- ras lots. De segla nu vidare i den förtjusande skärgården; ’’Det blåa flor af luft, som höljer strändren, När de pä afstånd ses vid himlens bryn, Mer genomskifier i de heta ländren Och likt ett fjerrglas skärper seglarns syn. En egen trollglans omger dem tillika, Lik den af Fahlcrantz åt hans landskap ger. Men i sig sjelfya, på all skönhet rika De stränder äro, som nu nära ses.” (sid. 189,) On, hvarest Cipao ligger, finner Columbus i högsta grad intagande, han känner här en lukt af Indiens kryddor, och ser skogar, som upptill skyn bära på en gång blom- ma och frukt. Han kallar landet Espagnola (Hayti, se- dermera St. Domingo). Af alla infödingarne finna vi ingen så intressant framställd, som den unga vildinnan Anakaona, syster till Kasiken Behecchio. Målningen af hennes naiva för- vpning öfver Columbus sjelf, och allt hvad hon ser om- kring honom, är särdeles behaglig. Hon rör en lutas strängar och tror henne ega en själ: hon ser sin bild i 46 Z pn spegel, och hänrycks af den, emedan hon tror den vara sin mors vålnad i föryngrad skepnad. Efter Anakaona, är Caonabo märkvärdigast. Ilan är herrskare öfver den del af Espagnola, der Cipao lig- ger. Sjelf icke infödd på ön, utan af caraihisk race, skiljer han sig från de öfrige öboerna genom kroppsstor- lek, styrka och elakhet. Han friar till Anakaona, som i grund afskyr honom. Af stor effekt äro episoderna i tolfte sången. Anakaona, för att på en gang fly Caona- bos förhatliga frieri, och den fräcke Pinzon, i hvars hän- der hon råkat, hade beslutit att uppsöka sin mors ande på de afiednes sälla öar, belägna i en härlig sjö, längre in på ön_____Caonabo förföljde henne, men da han nal- kades de dödas helgade ort, vek han undan och begaf sig hem till sitt eget rike. På vägen möter honom en syn — hvem målar hans häpnad: ^En varelse, så ny, och sa förfärlig, Att första gången skräck betar hans själ, Sjelf jättelik, mot den en dvärg likväl Han är5 och aldrig, en så stolt, så härlig, Så väldjg skepnad såg han, drömde hap. Fast fyrbent, som ett djur, dock lik en mail I öfra delen, stannar den och nickar Med hufvudet, som kungligt sitter der, Och med förståndigt klara ögon blickar, Fast deras eld ej som de ne dras är. Ett svepe, likt det röda släp af dagen, Är höljdt omkring dess menskliga gestalt, för öfrigt, svart är kroppen öfverallt, Och äfven hufvudet med menskodragen. (sid. 255.) Caonabo, som tror sig se sjelfva det ondas Furste, knäböjer tillbedjande, och skyndar sedan derifrån. — Ai 468 de publicerade fragmenterna ur poemets kommande del, iinner man den gestalt, som Caonabo tillbedt, vara sam- ma person, som medföljt på Pinta och nu begifvit sig i land. Denne okände fortsätter sin ridt längre in åt ön , och träffar slutligen den älskvärda Anakaona, hvilken i början förskräcks, men slutligen i honom finner en ädel och intressant man. Poemets närvarande del slutar med tolfte sången och vid den punkt, da Columbus anställer en lysande högtid för infödingarne, hvarunder han på ett fintligt sätt låter dem inse grundlösheten af deras afguderi. Matte skaldestyckets andra del snart utkomma! Lä- saren skall derigenom sättas i tillfälle att lära känna ett så vidt omfattande, högst intressant och skönt styckes plan, samt fullkomligt inse, hvad hittills blott kunnat angifvas. — Författaren har låtit sitt verk åtföljas af anmärkningar, upplysande i hvad sammanhang hans dikt står till Historien; och en ung Artist, J. Holm berg- son, har prydt det med teckningar. Vi sågo sällan nå- got mer charakteristikt uttryckas genom så få drag: kännare berömma compositionen. TILLAGG OM DANMARKS PHILOSOPIII*). JLngemånn yttrade för några år sedan, i en visa (om vi rätt minnas, en dryckes-sång), att Danskarne äro ett för- träffligt folk, med många sköna egenskaper; men utan ”Lyst til at tænke.” Man har sagt oss, att många, särdeles äldre personer, upptogo denna utlåtelse illa. Kanske hade han icke så alldeles orätt. Åtminstone för en utländning, som på afstånd betraktar Danmarks lit- teratur, ser det onekligen så ut. Hos mängden af dan- ska vetenskapsidkare synes det speculativa elementet ännu befinna sig i slummer, och egentlig Philosophi vara ett studium, hvari man fruktar att inlåta sig. Följderna deraf på national-litteraturen, såsom sådan, tyckas ej vara förmånliga. Och huru skall detta onda upphöra, så länge äfven de få utmärktare philosophiska hufvuden, som i landet finnas, på ett nästan uteslutande (man kunde säga, nästan slafviskt) vis binda sina forskningar vid det Empiriska och Praktiska! Eller hafva de ej gjort, och göra de ej detta, om vi bedömma dem efter de *) Fortsättning och slut af den s. 3o6 afbrutna afhandlin- gen. Dä denna återstod blef Redactionen meddelad innan slutet af förevarande häftes tryckning: så har man dermed trott sig göra läsaren en tjenst, att låta honom finna det hela inom en och samma Nummer. 470 oiïentli^gjoi'da resultatome af deras verksamhet ? Gäller ejs hvad i detta hänseende blifvit visadt om Treschow, äfven öni bröderne Örsted (Juristen och Physikern); om Myn» ster; till och med om den äfven för Svenska läsare väl» kände Psychologen Sibbêrn, åtmiilstone till större delen? Vi omnämnde i det nästföregående en tid, då Tre- schows och Juristen Örsteds sammanträffande verksamhet på de juridiska studierna befrämja ett philosophiskt inte» resse, som åtminstone i en viss rigtning var märkbart och någorlunda allmänt. Men alltsedan bar något sådant, nå- got interesse för Philosophien såsom vetenskap, icke försports yttra sig på ett sätt, som kunde kallas genom- gripande, eller utbredt, eller varaktigt. Blott ett enda undantag från detta omdöme torde de bägge sista de- cennierna kunna framvisa, ehuru endast för en kort tid- rymd; nämligen förhållandet under den strid om viljans frihet, som Läkaren Howitz (Professor, och redan afliden) föranledde* Dess ämne blef icke blott, några månader bortåt, en uteslutande målro for hufvudstadens pratmakare och deras i landsorterna befintliga vederli- kar, som i Köpenhamnska bref och avisor uppsamla smu- lorna från de förras bord. Det grep verkligen djupare in; det försatte — tyvärr i månader blott — natio- nens sinne i en allvarligare stämning, och ådagalade der- under, till heder för dess litteratur, att Philosophien i allmänhet, och den nyare Tyska i synnerhet, ägdé fler än en varm talman bland både äldre och yngre Lärde. Emedan vi nu kommit att vidröra denna företeelse af ett mera lifligt deltagande i undersökningar, som angå lifvets första och högsta principer: så må vi jemväl här vid samma tillfälle beskrifva den; fastän vi sedan nödgas gå i tiden något tillbaka, för att kuuna närmare charak» 471 terisera ett par af de tänkare, som bevardigade Howitz med sitt motstånd. Stridens första anledning var denna. IIowitz skulle, i egenskap af Läkare, afgifva betänkande öfver en för- brytares tillstånd; nämligen om skulden borde tillegnas honom, eller icke. Härigenom kom han i collision med ett par Jurister; och detta bragte honom att skrifva i Örsteds Juridiska Tidskrift (åttonde bandet, 1824) en afhandling om Afsindighed og Tilregnelse, som innehöll åtskilliga för moralitet och religion ganska be- tänkliga påståenden. Kort derefter utgaf han ett försvar för denna afhandling: Determinismen eller Humé i mod Kant (1824); och slutligen: Ultimatum an- gaaende Determinismen og Etat sr a ad Örsteds Bemærkninger (1825). Hvad Howitz egentligen menade och ville, har man svårt att säga. De Öfverlägsna motståndare, som han innan kort erhöll, hafva grundligen visat, att han sjelf icke visste det, och att han om stridens hufvud- föremål, den menskliga viljans frihet, i dessa tre skrifter vidkändes tre oförenliga meningar. Under en flygtig läsning, särdeles af Engelska philosophers skrifter, hade han utplockat några satser, som uttryckte det adertonde århundradets bekanta materialistiska sensualism och fruk- tan för allt Osynligt, allt Andligt. Öfver dessa satser commenterade han, ej utan qvickhet; gjorde slutföljder med den ovetandes vanliga dristighet, och beviste dyme- delst allt, hvad för den gången föll honom in att be- visa. På en annan gång, eller den nästa, synes han aldrig ha mediterat i förväg, utan tänkt: kommer dag, kommer råd. Man träffar i dessa sammanrafsade skrif- ter ej ens någon genomtänkt ensidighet, eller någon 472 spetsfuniüg grund-sophism, som gifver dem en bestämd, tydlig charakter, eller hans motståndare en bestämd punkt att hålla sig vid. Icke dessmindre erhöllo hans såkallade philosophiska arbeten en ögonblicklig credit hos den större allmänheten: och dertill bidrog väl — utom deras ytlig- het — dels författarens redan vunna frejd såsom ”iidmter- ket Hoved,” dels hans djerfva opposition emot ett par äldre Läkare till försvar för de förbättringar i Danmarks medicinal-väsende, hvilka allmänneligen önskades och ännu önskas. Betraktad såsem en trosbekännelse af Danmarks Lärda, äger denna strid en icke ringa vigt. Ousted skref mot honom två gånger, i sin tidskrift, och blottade i synnerhet hans otaliga missförstånd af andra Philoso- phers skrifter (t. ex. Kants, Jacobis, Spinozas och fle- res), äfvensom det vacklande och sig sjelft motsägande i de Howitzska definitionerna och indelningarna ; han upplyste förträffligt, huru långt rigtigare och ädlare de hufvudbegrepp äro, på hvilka lagarna och den allmänna praxis grunda sig. I samma juridiska tidskrift uppträdde mot honom Sibbern, med en afbandling, hviiken en an- nan af de tänkare, som i denna strid deltogo, Hjort, bar förklarat vara den mest stringenta och dialektiska, som Sibbern hittills frambragt; måhända tillika den skö- naste. Howitz behandlas der med hjertligheten af en philosophisk ”själasörjare;” ett från Hjort lånadt, och, såsom oss synes, träffande uttryck. Sibbern sökte visa honom, att många af hans psychologiska iakttagelser väl voro alldeles rigtiga, men att han förklarade och sam manknöt dem alldeles falskt; att han sag klart, men icke långt, icke djupt. Han sökte lyfta den vilse- fördes phantasi till den högre åskådning, som allena sammansätter objectivitetens särskilda, spridda former till 473 en fatdig målning eller bild af det Osynliga# Han ”bad” honom om* att blott gå vidare; att icke tröttna» icke stanna vid vägens början. Det var, kort sagdt, en reli- giös kritik, ja, ett mönster deraf; men sådan Sr tyvärr menniskornas vanliga natur, att man på detta vis blott kastar perlor för — otacksamma. Mynstf.r skref i Dan- ska Litteraturtidningen två recensioner öfver de två för- sta Howitzska afhandlingarna. Han slog mannen till jorden med Dogmatismens breda slagsvärd, och vädjade dessutom till Känslans — den innersta menniskokänslans — domstol, inför hvilken Howrrz hade inga andra vitt- nen och exempel att framföra, än de mest förkastliga. Med andra vapen sällade sig till de föregående den i Sverige blott såsom poet och ästhetisk recensent*) be- kante Heiberg, som vid den tiden vistades i Kiel och hade gjort en liten resa i Tyskland. Ilan utgaf i Kiel en liten skrift om den menneskelige Friehed (1824), der han icke blott röjde sig haf\a uppfattat vissa luminösa begrepp i tyska böcker och hörsalar, utan äfven. sade sjelftänkta och rätt sinnrika saker. Men han Öfver- dref, begick fel, och sökte i synnerhet sätta sina egna sophismer i det präktigaste ljus. Kanske var han blott invita naturâ en motståndare till Howitz; åtminstone ville han hålla god mine med bägge parterna. Fullständigast bief den materialisliske läkaren omsider bekämpad af Hjort i tre småskrifter, som sedan utgaf- vos tillsammans under denna titel : Læren om V illiens Friehed, forsvaret imod en Mediciners An- g r e e b (1825). I dessa const rue rades Howrrz, och reducerades, från begynnelsen till slutet, med sina egna *) Ofta obillig (t. ex. mot Oehlenschläger) och ingalunda ovederlägglig. Spea XIV: ir. 474 örd in abfurdum. Strängheten och beskheten i dessa trô afhandlingar stå i en synnerlig motsats till det kärleks- fulla tadlet i Sibbrrns : men öfverträffa den i psychologist exacthet, och — allmänneligen sagdt — i philosophisk halt och energi. För att lära känna det positiva af författarns åsigter, må man i synnerhet läsa och jemnföra dessa afdelningar: Hvad er Frit (s. 23)? i den första skriften; Den menneskelige Friehed (s. 22) i den andra; och Hvorledes forholde F rieh ed og Nod- vendighed sig til hinanden (s.8)? i den tredje. Vi räkna det Utah tvekan till det originalaste och bästa, som vi öfver ifrågavarande ämne läst. Detta beröm är ej litet; men vi kunna derifrån ingenting afprnta. Hvad det nega- tiva, eller polemiska angår: så yttfar det sig i en lem från lem slitande dialektik; måhända stundom öfverflödigt grym. Ordasätten äro ej sällan mer än behöfligt skonings- lösa , och spåren af brådska förråda sig någongång äf- ven i mindre tjenligt val af öfverskrifter. Hvem kan t. ex. vänta sig, att få läsa en ypperlig framställning af förhållandet mellan Frihet och Nödvändighet, under denna titel: Skulde der virkelig være Fare for, at Professor Howitz blev en Martyr for Sandhe- den? — Men allt detta har, tvifvelsutan, i egenskapen af tillfällighets - skrift sin billiga Ursäkt. Att Örstéd, Mynster, Sibbern och Hjort skrefVo mot Howitz: det var blött i sin ordning; de vorO dertill förpligtade. De hade samtligen redan förut skrifvit i och öfver philosophi; de voro, efter Treschows bortflytt* ning, Danmarks enda egentligen philosophiska scribenter; de hade till det mesta erhållit sin bildning genom studium af Tysklands nyare Speculation; och det, som af Howitz dels ignorerades, dels förhånades, var just denna speculations upptäckter. Det märkliga, det för framtiden hoppgifvande 475 härvid låg dels i den uppmärksamhet, som den verkligt bildade delen af Danmarks allmänhet fastade på stridens föremål, dels i den lust, hvarmed ett flertal af Lärde, äfven af annars ej likasinnade eller lika befattning ägande, begagnade hvarje lägenhet att derom utlåta sig, i skrifter, i tal och recensioner. Ibland dem alla fanns ingen af någon betydenhet, som icke förklarade sig emot Howilz. — Deras seger bl ef mera fullständig, än de Önskade. Han dukade ej blott andligen, utan äfven le- kamligen under för sina försvars-ansträngningar, och kan- ske tillika for grämelsen, att ej i dem lyckas. Univer- sitetet led den stora förlust, att denne såsom läkare mycket lofvande man dog vid trettiosex års ålder. Äf- ven inom Philosophiehs område hade han kunnat gagna, om han i tid börjat genomtänka sina föreställningar, och utvecklat dem i ett klart, Sammanhängande verk. Tviflet är i den philosophiska forskningen, hvad den såkallado oron i Uret; liksom detta ej går längre, när hon stan- nar, så försvinner all retelse till spéculatif progression i det ögonblick, då tviflet, i stället for att oupphörligt öfvervinnas, rentaf upphör. Kanske var det sympto- merne af en förstörd lifskraft, som röjde sig i hans oöf- verlagda, framfusiga litteratörskap; kanske medverkade i londom samma orsaker, som befrämjade hans död, till hans metaphysiska förvirring. Visst är, att äfven hans motståndare hafva enhälligt sörjt hans tidiga bortgång. Om Örsted och Mynster ha vi tillförne haft till- fälle, att särskildt tala. Nu återstår således, att yttra oss något mera utförligt om Sibbern och Hjort; och vår forpligtelse dertill är desto större, ju afgjordare det synes oss vara, att Danska Philosophien, i närvarande stund, egentligen af dessa bägge repräsenteras. 47G Undantager nian, att Theologen (numera Biskopen) P. E. Müller, en liten tid, höll några pligtskyldiga före- läsningar öfver Moral, dem Studenterne lika pligtskyldigt besökte; och att Brandis (nu Professor i Bonn), en icke längre tid, föreläste öfver Grekernes philosophi, — onekligen ganska lärorikt: så har under de sista tju- gu åren Fr. Chr. Sibbern uteslutande varit Philoso- phions lärare vid Köpenhamns universitet. Denne akt- ningsvärde man väckte i begynnelsen en icke ringa en- thusiasm hos de yngre, och hos de äldre ett icke ringa uppseende. Han var hvad desse kallade en Sehellingian; var nyss hemkommen från Tyskland; kunde berätta om detta förunderliga land, hvartill Danmark då ännu stod i en blott halföppnad litterär communication; hade sett Goethe; samt lefvat i förtroligt umgänge med Steffens och Schleiermacher. Med hänryckning tillbad han Poe- sien, som då ännu var, hvad Politiken sedermera blif- vit, dagens lösen. Allt detta, och mycket annat, föran- ledde olika omdömen, alltefter som de dömmande voro enthusiastiska ynglingar, knarrar eller spefåglar. Så t. ex. lopp i åtta dagar omkring hufvudstaden såsom cn förvånande anekdot, att denne nye svärmare hade sagt qvickheten vara en ”phantasiens” yttring; hvarvid Kö- penhamns-boerne, som förmente sig veta att den var en förståndets sak och dymedelst deras eg;en starka sida, redan i andanom sågo Mysticismens natt sänka sig öfver Danmarks slätter. Också kan icke nekas, att han gaf Philosophiens fiender några vapen i händerna genom en viss naivetei; af mängden oväntad hos Den, som skall représentera just medvetenheten. Mot partiet växte, då han tog del i striden mot Baggesen; änskönt han gjorde det med styrka och franygång. För utbredandet och bekräftandet af ett ädlare and- ligt lif, har han verkat ej mindre genom sin personlig- ■ _________________________________________________________________________________________________________ 477 het, än genom sina föreläsningar. Bland yngre plnloso-* phiska scribenter oéh lärare i lians fädernesland torde näppeligen finnas någon, som ej erkänner sighafva, un- der en viss period af sin utveckling, hämtat mycken nytta af hans umgänge. Den nya, bättre rigtningen i Theologien har han kraftigt understödt. Men den forsk- nigsrymd, som han för sig hufvudsakligen utkorat, eller för hvilken natur och lust företrädesvis bestämt hans verksamhet, är Psychologien; och mer den empiriskt rationala, än den egentligen speculativa. För Philoso- phien sjelf, såsom sådan, och dess studium, har han tvifvelsutan mindre uträttat; åtminstone hvad "den större mängden af kunskaps-älskare vidkommer. Dertill hafva väl flera orsaker bidragit. Den förnämsta böra vi troligen söka i det vid Köpenhamns universitet herrskande oskick, att der läses nästan uteslutande blott öfver Psychologi och Logik. Måhända böra vi söka en annan i hans individualitet, och i hans deraf följande sätt att be- handla dessa kunskapsarter. Huruledes den osed, att såsom Philosophiæ Professor föreläsa endast Psychologi och Logik, har uppkommit och inrotat sig; det ha vi efterfrågat, men utan att er- hålla upplysning. I ”Fundatsen” afår 1788 bestämmes^), att vid Universitetet skall i Philosophien vara en Pro- fessor Ordinarius, — hvars föreläsnings-ämnen icke vi- dare nämnas eller specificeras, — och en Professor Ex- traordinarius, som ”i Særdeleshed skal hese over n) Philosophin practica universalis, Z>) Moral, och c) Politik.” Efter gammalt skick, skulle väl då den först- *) Huru mycket förnuftigare Upsala universitet är i delta afseende inrättadt, än det annars så splendid» Köpenhamn* ska, behöfver ej för sveiiska läsare påminnas. 478 nämnde, eller Ordinarie Professorn, läsa framförallt öfver Logik och Metaphysik. Men redan den förste, som ef- ter denna inrättning bief Professor Ordinarius, Gamhohg, bekymrade sig, så vidt vi veta, ingalunda om Metaphysi- ken; Treschow sjelf gjorde det, såsom lärare nämli- gen, nästan blott i förbigående; en smula skäligen torr Moral vardt, såsom sagdt, under en kort tid föreläst af Müller; öfver Politik blefvo, till stor skada för Historien och Juristerne, aldrig föreläsningar hållna; och Sibrern tycktes rentaf taga för gifvet, att han inom ”Psychologi och Logik” borde inskränka sin lärare-befattning. Liksom före honom Treschow, har äfven han, — såsom vi hört berättas, — aldrig af de Studerande fordrat nå- got annat, eller något mera, till Examen. Vi nöd- gas oförgripligen fråga: Huru kan man se saken på detta vis? Hvad är väl ett Universitet, om dess genius icke ledsagar den studerande ynglingen, liksom Beatrice ledsagade Dante, genom hela Universum? En Trivial- skola; icke en Högskola. Såsom sådan bör Universite- tet hos ynglingen befrämja utvecklingen af Inspirationens lifs-moment, eller af alla i hans själ dels slumrande, dels halfvakna aningar, förhoppningar, ädla förmodningar och uppsåt; men icke göra honom till gammal-klok, eller en vis i förtid; icke uttrötta eller uttråka honom. Detta ater gör lätteligen Psychologien, såväl som Logi- ken; på det vis nämligen, som de i allmänhet behand- las, Åtminstone gifvas då bland alla philosophiska disci- pliner inga, som så litet göra det motsatta — nämligen upplifva; hvilket dock är det vigtigaste i allt studium, pch enkannerligen i detta. Enligt vår öfvertygelse, borde den ifrågavarande Professorn framför allting annat läsa öf- ver Metaphysiken, såsom varande den egentliga Philo- sophien, af hvilken all annan är blott tillämpning; öfver Natur - philosophien ; öfver den rationala Psychologien i högre mening, eller behandlad såsom spéculatif Anthrov 47$ "y pologi; öfver Politiken (tagen i ordets antika bety_ delse); slutligen öfver Logiken — som visserligen på sitt sätt är en inledning till all verklig Philosoph!, men också förutsätter tillvarelsen af en sådan, från hvilken hon är abstraherad, och utan hvilken hon sjelf icke vore verklig. Såframt något skall förbigås, så kunde, af alltsammans, just den empiriska Psychologien och Mo., ralen (i den vanliga inskränkta betydelsen) blifva med minsta vådan förbigångna. I det Theologiska Seminarium, der dylika psychologiska föreläsningar hållas af Mynster , passa de ojemnförligt bättre. Det mesta goda, som Treschow verkade bland Danmarks studerande ungdom, verkade han visserligen genom de collegier han gaf öf- ver ”Philosophions natur och delar” (med en kort Histo- ria), samt öfver ”Metaphysiken.” Men äfven Sibbern har tillåtit sig offentliga föreläsningar öfver Encyklo- pädien, Poetiken och den ”christliga Philosophien.” Huru mycket han, också under dylika villkor, hade kunnat uträtta genom att behandla det i Philosophien hufvudsak- liga icke blott episodiskt, utan såsom hufvudsak, hat han genom dem tillräckligt ådagalagt. Hvad nu vidare beträffar det behandlingssätt af Psychologien, som är honom egendomligt: så synes det oss vara ett tilläfventyrs mera uppbyggligt, än ve- tenskapligt. Han lyder sitt varma hjertas behof , och deri gör han rätt: men han lyder det, i någon mån åt- minstone, på begrepps-energiens och begrepps-klarhetens bekostnad; och deri gör han orätt. De, som afhört hans föreläsningar, och dessutom personligen känna ho- nom, hafva förtäljt oss, att hvad han säger har lika mycken förtjenst, som hvad han skrifver; men att så väl det förra, som det sednare, när det betraktas såsom daningsmedel för Studenten, är måhända en mindre tjenlig själaspis, än t. ex. för den theologiske Candida [H h ■ 480 ten, den blifvande eller nyblifno Presten. Äfven Logiken behandlar han rentaf psychologiskt och naturhistoriskt« Han förmår icke lägga i henne den magnetiskt tilldra- gande, den elektriskt slående makt, som Begreppet kan utöfva, jemväl på unga sinnen. Han tyckes för litet tänka på, att åhörarne äro —■ studerande; han talar till dem, såsom till en menighet. Afven detta kunde hafva medfört sin stora nytta, om blott någon med-pro- fessor, som varit en sträng iakttagare af vetenskapens interesse, hade verkat vid hans sida. Vi hoppas, att framdeles få såsom en sådan skildra den snillrike Paue Möller, nyligen från Christiania till Köpenhamn åter- flyttad, och såsom lärare i Philosophien derstädes anställd. Do förnämsta bland SfnnÉRNS utgifna arbeten äro: Menneskets aandelige Natur og Væscn (1 Del. 1819; 2 Del. 1828); Om Elskov, eller Kjærlig- h e d i m el 1 e in M a n d o g Q v i n d e (1819); och Efter- ladte Breve af Gabrielis (1826). Af det första lär man fullständigast känna hans ståndpunkt, och hans sätt att på den begagna, hvad Philosophien vunnit med sin i sednare tider (särdeles genom Schelling) förvärf- vade högre utveckling. Begynnelsen till en svensk öf- versättning deraf har utkommit; men är mindre lycklig; hvilket vi anse för en stor skada. I sig sjelft nämli- gen, eller på original-språket, är detta arbete lika läs- bart, som läsvärdt; och borde kunna med fördel be- gagnas såsom en psychologisk handbok, som är de öf- riga af nämnda slag, eller åtminstone de flesta, vida öfverlägsen. — De tvenne sednare sluta sig till detta. Också har han ej längesedan börjat utgifva ett Phil oso phis k Archiv o g Repertorium; hvaraf vi hittills endast Sett första bandet (1830). Äfven detta innehåller huf- vudsakligen bidrag till Psychologien. Om hans skrift mot Ho Witz ha vi redan talat. 481 Men vi ämna på ett ställe, vid slutet af denna upp- sats, sammanfatta vårt omdöme öfver hvad genom dan- ska tänkare blifvit i den empiriska Psychologien pro- duceradt: och vi återkomma då till de Sibbcrnska skrifterna, med en och annan mera särskild anmärkning. Det åligger oss dessförinnan, att åtminstone med några ord göra läsaren närmare uppmärksam på en man, som under vår beskrifning om den Howitzska striden kunde blott i förbigående nämnas; men som i Danmarks philo- Bophiska litteratur, så långt vår bekantskap med den- samma sträcker sig, hittills är nästan den ende, hvars- rigtning vi erkänna för en af gjord rigtning af djup och hög Speculation, eller af Philosopln uti ordets äktas te mening. Lyckligtvis har denna tidskrift redan ägt tillfälle, att om honom utförligare tala. Vi mena P. Hjort. Redan för några år sedan egnade hon åt hans bok: Johan Scotus Erigena, oder von dem Ursprung einer christlichen Philosophie und ihrem heiligen Beruf (1823), en särskild, och rätt- vist prisande Charakteristik*); till hvilken vi alltså nu hänvisa våra läsare, och här inskränka oss till ett blott påminnande om dess hufvudpunkter. Denna bok har för Philosophiens historia ej blott det redan ganska stora värde, att lemna en kärnfull monograph! öfver en lika djupsinnig, som föga bekant forndags-tänkare, hvars sy- stem den framställer med grundlighet och klarhet; utan ock det vidtomfattande, att tillika lemna en speculatik-histo- risk öfversigt af det förhållande, hvari Erigenas grund- tanke, såsom sådan, och i sammanhang med de skepnader den sedermera hos andra forskare antagit, står i allmän- het till begreppet af en sann philosopln, och i synner- het till begreppet af en Christendomens Philosopln —* *) VII. Haft. N:o I. (sid. 135—T 5g). 482 ett begrepp, som i vetenskapens närvarande belägenhet gör sig allt mer och mer omotståndligt gällande. Det är detta begrepp, eller den absolut nödvändiga tänkbar- heten af en både vetenskapligt och christligt tillfredsstäl- lande förening mellan Religion och Philosophi, som framstrimmade hos Origenes och med afgjord gryning frambröt hos Augustinus , men först hos Erigena yttrade sig med full morgonklarhet, i egenskap af friburen eller sjelfständig fornufts-insigt. Det är samma begrepp, hvars nödvändighet, möjlighet och verklighet förevarande boks författare åsyftar att dels ådagalägga, dels åtminstone antyda. Han är sjelf en af desse med Erigena besläg- tade philosopher, hos hvilka den på allvar philosophe- rande forskningen, med en i klarhet ständigt växande visshet, bekräftar sig i stamfaderns öfvertygelse; "Qitid est aliud de philosophid tractare, nisi verae religionis, qua Deus et humiliter colitur et rationabiliter investigatur, régulas exponere? Nil avidins quae~ jierim, nil salubrius erediderim, nil altius intellexerim, quam quod de universali omnium ineffabili fonte veris , probabilibusque dicitur investigationibus. Non enim alia fidelium animarum salus est, quam de nno omnium prin- eipio quae vere praedicantur credere, et quae vere ereduntur int eiliger e” Detta thema finna vi här behandladt på ett sätt, som gör en ej mindre heder åt Författarens snille, än åt hans moraliska och religiösa personlighet, Till sina öfriga förtjenster fogar detta arbete också den, att vara i utmärkt mått väl skrifvet. Gerna ville vi kunna förtälja, att denna ypperliga bok, som i allmänhet öfver Medeltidens philosophi spri? der mycket ljus, och i synnerhet Öfver kärnan deraf, hade i Danmark gjort det uppseende, som den förtjenar; eller, ännu hellre, gjort den nytta, som den bort kunna 483 åstadkomma. Men vi veta derom — intet. Fastmera ser det ut, som hade man der sagt eller tänkt: myttica sunt, non leguntur; med hvilket besked både Erigena och hans Monograph sedan fått låta sig nöja. Förmod- ligen var det en aning om detta öde, som bevekte För-i fattaren att skrifva på tyska; hvilket han gör med verkligt mästerskap. —- Måtte, om sådant är förhållan- det, ej detta missöde afskräcka honom, att fortfara i meddelandet af sina philosophiska forskningar, och att så uteslutande egna sig åt denna ädla vetenskap, som hans lingvistiska ämbets-göromål möjligen kunna tillåta! Att han ej för alltid skall med sin rigtning stå en- sam i sitt fäderneslands litteratur, synes oss bebådas genom några smärre skrifter af C. Lut ken, hvilka ny- ligen kommit oss tillhanda. Författarn är, liksom Hjort, Professor vid Soröe-Akademien; men just i — theore- tiska Philosophien. Hans närmare bekanta sägas alltid hafva ansett honom för ett sällsynt philosophiskt hufvudj och äfven hos oss väcka de nämnda småskrifterna, som tyckas blifvit framlockade af akademiska ämbetsmanna* förhållanden, sköna förhoppningar, dem han visserligen skall uppfylla. Dessa skrifter äro: Omdetvidenskabe- lige Liv (1829), ett akademiskt Tal; Om almindelig Dannelse og dens Midler (1830), ett Programm; slutligen en Recension (i ”Maanedsskrift for Litteratur” 1831) öfver boken: Die Welt als Automat und als Reich Gottes, Alla utgöra, tillsammantagna, blott litet öfver hundrade sidor: men de säga mycket; de innehålla mycket, och häntyda på än mera. Man kan dömma olika med Författaren om en och annan af de meningar, och särdeles om ett och annat af de förslager, som han i Talet och Programmet framställt; men utan att derför mindre erkänna sjelfva tänkesättets förträffliga egenskaper. Det tilL kännager öfverallt en djup systematisk drift, som försätter 484 undersökningen i rörelse; en besfänid medvetenbot oni syftemålet, eller om hvad man vill; klarhet och conseqvens i föredraget; uppmärksamhet på alla medel och hänseenden, dem blott en öfvad Dialecticus äger och varsnar. Re- censionen är ett slags confess'™ in mice; hvars korta satser vi troligen få framdeles se utförda. Elivad jem- väl mot en och annan af dem må kunna invändas, så är dock det hela tänkt och skrifvet af en äkta Philo- soph. Kanske gäller detta omdöme allramest om Talet ; der sanningsälskarens kamp, frestelser, trångmål, glädje och tröst äro skildrade med en sinnesart, hvars glödande värma, om den vore allmännare i både danska och sven- ska hjertan, skulle längesedan hafva skapat en Skan- dinavisk Philos op hi, af lika upphöjd, som egen- domlig beskaffenhet. Redan tillförne (s. 300) har blifvit nämndt, att den enda gren af philosophiskt studium, hvari Danmark har att uppvisa en original litteratur, är Psychologien; nämligen den såkallado ”empiriska.” Väl är denna lit- teratur icke stor, äfvensom disciplinen sjclf är en blott underordnad; iea XIV; n. 490 Flyr, som en dagen» dröm, en syn i natten, Och. seglar ölver halvet hem till sig. — Vi också säga det i dag till honom, Den store Skalden, en af jordens störste , Som, se’n hans Egmont sist oss här förtjuste, Ilar vandrat bort frän verlden — öfver hafvet, Det vida, evigt tysta, svarta hafvet, Som skiljer tid och evighet, och vändt Till ljusa hemmet med sin lyra åter*). Liksom Orestes vid sin systers hand, Så af sin Sånggudinna, den han molle På lifvets väg, är han nu förd derur. Ack! på besök blott stiger diktens Engel, Den hulde, ner till jordens barn, och dröjer Ett ögonblick i mensklighetens hydda. Derinne målar han, med penseln doppad I dagens strålar, sina bilders prakt; Der låter han de dödlige förnimma, 1 toners välljud, mången ålerklang Utaf den harmoni, som verldar lyda. Der gör han ordet lefvande af tanken, Och lyfter själen på en himmelsk vinge, Och bär den öfver tid och rymd till Gud ; Och när han så förskönat hyddan — flyr han. Nu sitt besök bland oss den Ande slutat, Hvars djerfva sång Europa hänryckt hörde. *) Goethe dog d. aa Mars. Egmont lästes några dagar förut. 491 Hans strängaspel Lar brustit : Lyran sitter Bland stjernor pi odödlighetens himmel -, Och Minnet står och blickar sorgset uppåt Och räknar dem med rörd och tacksam känsla ; Och, till en tröstlig bild för hjerlat, samlar Hans snilles skapelser, de rika, stora, Som honom unnades af gode Gudar Att här fullborda. Hvilka sköna gåfvor, Från himlen komna, han ät jorden gaf! Hur mägtigt rörde han sig i de former Som konstens verld begränsa! Öfver dem Det tycktes ofta som han stod, och lade En annan mensklig själ deri, än den Som konstnärns egen var. Ej någon tid Tillhörde han, ty af en re’n försvunnen Han dragen återgaf med lika sanning, Som den hvari han lefde. — Classisk ar Iphigenie, liksom en sång från Hellas, I gruset af ett ramladt tempel funnen ; Och som en medeltid är Faust, romantisk. - Hans ögas glas var än en enkel spegel. Som fattade hvar bild med trogen likhet, Än ett förstorings-glas, som vidgade Till en fantastisk lek den verld det såg. Han i sin dikt hvar sanning bröt i färgor, Men färglöst ljuset i hans forskning var. Han drack sig yr ur fantasiens bägar 492 •P •U AU måla se’n med redig sans sin yra. Än var han örnen, som på ensam klippa Har satt sig lugn, och hvilar skarpa ögat. Betraktande den vilda vågens bränning, Der mensko-lif ooh mensko-lycka sjunka, På brutna spillror, i det öppna djupet. Än var han dufvan, som ur tysta lunden På sillvervingen glänser fram, och leker En kärlekens Idyll i lindens krona. Med samma säkra blick han mätte stormen, Passionens storm, som skakar menskohjertat, Och följde fridens blomstervind, som svalkar Den dygdige med tröstend andedrag. Så olik var han sig och dock så lik. ■ r Sin sângarverld ej ut sîg sjelf han tog; Men upptog den, som lifvet honom viste. Det var ej tänkta andar, som nedstego Till jorden, frän hans snilles höga luftrymd5 Men hvarje stor, belydningsfuil natur Upplyfte han till evig skönhets himmel, Och koßstnärns hand gaf en apotheos Ät hvarje föremål, sorti den vidrörde. 1 ; Hvad lärord djup i Faust, i denna byggnad, Som skalden upprest, hög och underbar! En Göthisk sal, med djerfva pelarhvalf, Och brutna fönster, dunkla sidogångar 493 Der Kunskapslystnadcn har «laugt sig inne, Se’n den från Gud eig vändt i hädisk otro, Och ligger lutad ner på knä att tyda De funna tecknen på den vida grafhäll Som, aldrig lyftad af en dödlig hand, För dagen gömmer underjordens gåta. Hör! han besvärjer mörkrets andar, sluter Med dera» furste sitt förbund att lära Den sanning, som blott ljusets Engel skänker. Se, huru tviflet föder brott och brottet jNedstörtas i fördömmelse och död, Då den sin vilda mordbrands - fackla slungat I dygdens helgedom, och hvalfven ramlat Med dystert dån tillsamman, till en grafhög : En bild af bålet, som hvar fallen Ande Sig bygger sjelf alt i dess eld förbrännas; i Eu bild af Fallets dom, den första, gamla, Förnyad se’n för hvarje synd på jorden. Det är dess hemska Drama, som han sjungit Och genom himmel, verld och helvete lians toner vandra såsom skapar-ord Och väcka döda opp och lif, som slumra. Vi halve hört hanö Egm ont, frihelsbjclten Med det ungdomligt öppna, sköna hjertat, Som anar ej ett svek , förrn bilan blänker , Af våldet undangömd, och slaget krossar Den obetänkta känslans höga drömmar. 494 Men trogen kärlek följer honom; stilla Sin lampa släcker den och går att hvila*), En bruten blomma på en marmorgraf. — Hans Herrmann minnens J, hans Dorothea! Hur de vid dammen mötas och i vattnet Den ena nickar åt den andras bild; Och när hon träder i hans faders boning Och pröivas vid den missförstådda helsnmg Som yttras af den gamle — inga tailor Än tecknats sannare ur hvardagslifvct. — Hur sval och lugn är Wilhelm Meisters vandring Bland känslighetens både q val och löjen! — Hur glödhet brännande är Werthers suck! Hvart blad en flamma är; och läsarn känner, Hur kinden lågar af dess återsken. — I Berlich ingen hvilket rörligt skuggspel Af strid mot maktens våld mot laglös villa! Med några drag ett tidehvarf han målar. — I Tass os kärlek se’n, hur skönt besjunges Ett ädelt hjerta, som sitt lif förblöder, Af verklighetens kalla dolkstygn såradt! Det tycks, som den besjungna sjelf har gjutit 1 denna sorgligt ljufva dikt sin anda; Och med en själavandring öfverflytlat Sitt snilles och sitt hjertas eld deri. *) Clärchen.* — »Lüsche diese Lampe still und ohne Zaudern, ich geh’ im Ruhe.« Se Egmont 5:te Akten. 495 Men livilkcn hinner rakna mästarverken Af denna hand, som grep i lyrans strängar, Än djerft och djupt, än lekande och lätt? Vi kunna blott beundra — ack! och minnas Och tacksamt minnas hvarje njutnings stund, Som oss den store hädangangne skänkte. Hans skaldelif var ej, som mangen annans, Ett glittrande och ytligt rosenskimmer Ifrån en snart förgången morgonstund. Det var en lång och herrlig sommardag Med morgonskyn i guld , med middagshwlf, 1 högblå glans, med varma aftonvindar, Som foro lekande ännu i sunden, Och skrefvo mången dyrbar skrift på vågen Med vingens spets, då sena qvällen redan Deröfver långsamt drog sin mörka slöja. Nedgången är hans dag, och Sångens Geniu» Upptecknar den på sina häfdetallor Ibland de skönaste, en dödlig njutitj Ty himlens gunst och jordens lycka fäste Förenade i den kring Skaldens tinning En dubbel krans af stjernor och af blommor Vi sända efter den ett rördt: Farväl! Som man tar afsked af en vän , livars samtal Förljufvat mången stund och från hvars läpp Ej mer ett dyrbart ord man vänta får. 496 Farväl, du Sångarkung ! liveui tager opp [lärnäst din fällda spira? Sällan stiger En säd in Ande ner i stoftets hydda. En verld för multnar i din graf — du Ende! Ack! länga tider skola livälfva banor, Och dagar lödas, dagar dö på jorden; Förin deras öga en natur fär skada, Så rik, så fullt harmonisk rik — som din. G FM. Innehåll: FJORTONDE HÄFTET. . Sid. 25 79 N2 II. Sid. 201 — 607 095 — 244 — 46g — 452 - 489 117 ig5 Tankebilder i:a Boken. Af v. B. Kritiska Blickar öfver Physiska Geographiens vetenskapliga uppställning. Af J. A. Hazelius. Undersökning om Hufvudskillnaden emellan de Gamles Vitterhet och de Nyares; samt om den Frågan huruvida en verkeligen ny Konst i vår tid är å bane. Af C. J. L. Almqvist. Öfver den nyare Fransyska Philosophien. För- sta Artikeln. Af E. A. Schröder. . . • En märkvärdig Dansk Palæotyp. Af C. J. Fant. Tankebilder 2:a och 5:dje Boken. Af v. B. Danska Literaturens Närvarande Tillstånd. (Tredje Afdeln. Philosophie) Tillägg dertill. : : Om den Æsthetiska Contemplationens Innehåll och Gränsor. Af A. Törneros................. Några Betraktelser öfver K. Carl X. Gustaf och dess Regering. Af C. T. JÅRTA............... Recension: Columbus eller Amerikas upp- täckt. Poem af FRANzéN...................... Epilog till Goethes Iphigenia. Af A. Gfm. Rättelser: Il står: voio läs: vore 5 fr. slut, står : inneburo läs : innebure 18 står: sammansparad läs: satnmanparad 8 står : disharmanie läs : disharmonie 12 står : sig läs : sig i 2o står: indviiduum läs: indiriduum 2 står: att läs: ut 2 2 står: bedräglig läs: bedrägligt 4 fr. slut, efter hand borttages ,