





BIDRAG TILL FÄDERNESLANDETS

LAG-HISTORIA.

ÎNLED NINO.

En framställning af den vigtiga inflytelse; som den
historiska Lagforskningen måste ega till bildande af en
Vetenskaplig Jurist, anser Förf, i närvarande tid icke
af nöden, dels emedan detta ämne af flere grundlige
Vetenskapsmän blifvit med allvar och styrka utredt,
dels emedan sjelfva Lagfarenhetens studium synes af-
gjordt taga denna historiska rigtning — den enda ut-
väg att vetenskapligt och i dess helhet uppfatta en sär-
skild positif Lagstiftningi Den sä kallade Historiska
Scholan i Lagfarenheten har således icke kunnat und-
gå, att i alla länder erhålla allt flere och flere anhän-
gare ibland verkeligen vetenskaplige Jurister. — Men
älven för den praktiske Juristens bildning är känne-
dom af Lagstiftningens successiva utbildande af obe-
stridlig nytta. Hans egentliga kall är väl att använda det
gällande rätts-systemet; Men för säkerhet i omdömef
yid denna lagtillämpning gifves ingen annan borgen ;
än en någorlunda fullständig kunskap om sjelfva det
lagbud, som skall tillämpas; huru det under tidernas
förändrade förhållanden? vid folkets stigande bildning,
4

utvecklat sig till dess närvarande form *). Ulan den-
na insigt är lagstadgandet endast en död bokstaf, in-
hämtad ifrån en lagparagrapli, såsom ett fragment, utan
all lefvande förbindelse så väl med lagen sjelf, som med
lagens grund eller kalla. Men redan af denna anmärk-
ning kan med skäl dragas den slutföljd, att en fullstän-
digare Lagarnes historia endast kan framställas i sam-
manhang med den närvarande Positiva Lagstiftnin-
gens särskilda afdelningar, och såsom en förberedel-
se till de sistnämnda: att utom detta sammanhang ba-
da blifva ilrån hvarandra lösryckta fragmenter, utan
den iare combination, som sätter det förflutna i sam-
band med samtid och efterverld. — Om detta gäller i
allmänhet rörande hvilken Lagstiftning som helst, sa
måste det så mycket mer gälla i afseende pavartbä-
derneslands lagar, och de Göthiska Lagarne i allmän-
het., hvilka på ett helt annat sätt, än den classi-
ska fornålderns Lagar, uppkommit. Utan att näm-
ligen kunna tillskrifva någon särskild Upphofsman si-
na Tuagstadganden, hafva de Nordiska Folkslagen sett
dehi småningom utvecklas ur den sedvanliga rätten, pa
det sätt, att vanor och bruk genom åldrens hafd vun-
nit både kraft och helgd af Lagar, och de förste Lag-
klokes bemödande gick endast ut på att samla
och redigera dessa, från bruk till lagar förvandlade
spridda Stadganden. Detta gifver en ny vigt åt den,
i samband med de gällande Lagstadganderne, bearbeta-

*) Rikligt bestämmer derföre en berömd Förf, den generella
Rättsvetenskapens hufvudproblemer till 3:ne: 1:0) livad
bör vara Rätt? 2:o) hvad är efter positif Lag Rätt? 3:o)
huru har detta förstnämnda bl if vi t Rätt? den i:a frågan
besvarar Rättsphilo soph ien, den 2:dra, de Positiva Lagar-
nes theori, den sista, Laghistorien. Utan ett der a Ele-
mentet bKfver hvarje Rättskunskap ofullständig eller vack-
lande.
5

tade historiska Lag forskningen för den svenske Juri-
sten, sä väl i dess egentligen theoi etiska som pracliska
bestämmelse; och detta så mycket mer, som inflytel-
sen af främmande Lagstiftningar, vare sig den Romer-
ska eller Canoniska, på vårt lagverk varit jämförelse-
vis vida mindre, än på de G-ermaniska Folkslagens, af
orsaker, som framdeles komma att angifvas. Anmärk-
ningsvärdt är i synnerhet detta factum i afseende på
allt, som rör det processuella, hvarutinnan hos oss röjer
sig ett oafbrutet bemödande om sådana lagbestämmelser,
att hvar och en medborgare sjelf, äfven den okuuni-
gaste, skulle utan främmande rättegångsbiträde kunna
inför Domstolen få rätt. Detta målsmanskap för sig,
characteren af Nordisk frihet och sjelfständighet, har
gjort vår Lag till en Lag för alla, och väsendtcli-
gen bidragit till Rältslörfattningens, äfven under dess
utbildning fortfarande, organiska samband med folkets
innersta väsende och national-lynne *). Af detta allt,
endast i förbigående antydda, följer äfven såsom spe-
ciel slutsats, att en kännedom om våra nuvarande Rät-
tegångsformer omöjligen kan i någon fullständigare mån
inhämtas, utan förberedande historisk forskning efter
de, tid efter annan skedda, förändringar. Det har vis»
serligen icke undgått Författarens uppmärksamhet, att
denna speciella undersökning, såsom utgörande en del
af Lagarnes historia i allmänhet, tjenligast i samman-
hang dermed skulle alhandlas. Då likväl ett arbete,
omfattande hela delta ämne, borde, för alt med till-
börlig grundlighet genomföras, upptaga en mängd af
detaillerade undersökningar, som på Domstols-organi-
satioiien icke utöfvat något inflytande, har han trott

*) Jfr Hithörande anmärkningar, dem Författaren anfört i
Svea Vill. N:o i. s. 13 o. fl*.
6

sig häldre böra meddela något, aldrahäldst äfven detta
han bilda ett slutet helt för sig, än till ett framdeles
uppskjuta alltsammans. Han har dertill icke heller sak-
nat ännu några skäl: han har trott, att man borde bör-
ja med det inskränktare och mera lättfattliga, för att
på en obanad väg soka sig fram till det mera compli-
cerade eller aflägsna, helst han dock alltid sökt utur
det allmänt constitutiva äfven utreda det, som för upp-
iattandet af Domstolsformerna varit oundgängligt : han
har dessutom öfvertygat sig om, att framställningen
iitaf Laghistorien i allmanhet bör, för att icke gifva en
halfkunskap till ingen nytta, periodvis följa de sär-
skilda ämnena under Lagstiftningens successiva ut-
bildning, för att till slut liksom motivera det närvaran-
de lagstadgandet, hvilket man endast såmedelst kan
fullständigt uppfatta, att man genetiskt d. v. s. un-
der alla dess särskilda utvecklingsformer uppfattar det-
samma: han har derföre ansett en sådan forskning, om
den skall i vetenskaplig anda genomföras, bilda ett
helt för sig, af den vidsträckta omfattning, att detsam-
ma, äfven om det processuella derifrån redan vore af-
eöndradt, likväl borde i följande afdelningar sönder-
falla: 1:0) En historisk utredning af den Offentliga
Rätten (Jus Publicum Positivum) ifrån de äldsta hi-
storiska dala genom Konunga-Balker, AUmänneliga
Riks-Lagar, Konunga-Löften och Försäkringar, hithö-
rande Riksdagsbeslut, Regeringsformer, Grundlagar o.
s. v. 2:0) Or imin al-Rätten (Jus Positivum Cri-
minale) under särskilda utvecklings-momenter och pe-
rioder. 3:o) Den egentliga T vi st em å Is-Lags ti ft-
n ing en i dess constitutiva element (Jus Privatum
commune Constitutum) ända ifrån det sedvanliga (Jus
Consuetudinarium) , under småningom sig utbildande
skiifnaLagar (JusScriptum),4:o) Jus O ec on omic um.
som skulle innelatta hela den öfriga Lagstiftningen, hviU
ken under de förra afdelningarne icke kan subsumeras,
såsom Sjö-Lagar, Kyrko-Lagar, Kameral-Lagar o. s. v.’
Afven dessa stora brancher skola naturligtvis, allt ef-
ter ämnenas natur och beskaffenhet, fordra sinaunder-
afdelningar, hvilkas bestämmande det tillhör den speci-
ella undersökningen att, efter ett på en gång redigt och
uttömmande System, företaga. - Men vi tillägge ock
den orubbligt fattade mening, att en sådan historisk
framställning icke blott tjenligast föregår ämnets
speciella afhandling, d. v. s. de ifrågavarande Lagar-
nes närvarande Stadganden, utan alt en sådan histo-
risk undersökning nödvändigt maste , för att uppfyl-
la sin bestämmelse, förekomma i nyssanförde sam-
manhang. Ty, frågar jag, för alt (aga exempel ifrån
en annan afdelning af Lagfarenheten, näml. ^ameral-
Lagarne, huru vill man göra sig ett redigt begrepp
Om nu beslående författningar rörande Jordnaturen, om
Krono-Godsens oafhändelighet, Skatters olika beskaf-
fenhet af permanenta eller tillfälliga m. m., utan att en
historisk *) undersökning angående ämnets successiva
utveckling genom Reductioner, förbättrade Skattlägg-
ningsmethoder m.m. förer tanken till det, hvarvid den
sluteligen bör fästa sig? Röjer sig ock icke enahanda
förhållande hos hvarje Författare i hvar enda Lagfa-
renhetens afdelning, så vidt nämligen arbetets syftning
varit annan, än en Compilation eller Författnings-sam-
ling? Och kan väl denna ämnets historiska utveckling,
ämnad såsom en nyckel till Lagstiftningens närvarande

*) Derförc har ock ingen grundeligare Förf, i Kameral-Ve-
tenskapen uraktlåtit en sådan. Jfr. ibland andra Prof.
Babenii Lärobok', der en sådan kort men sammanträngd
historia argumenti, vid hvarje speciellt ämne förekommer.
8

område, saknas i någon annan rättsvetenskapens del,
än i den blott logiskt schematiserande, som tillhör Na-
tur-Rätten ?

Förf; har ansett dessa frågor af vigt för att rätta
ett missförstånd, som, ehuru uppkommet af det rig-
tigt insedda behofvet utaf den historiska forskniL
gens vigt for Lagfarenhetens studium, likväl kan med-
föra väsendtliga förvillelser, menliga för den sak, som
skulle befrämjas. Denna förvillelse utgöres nämligen
af den förmodan, att Laghistorien skulle kunna så-
som ett isoleradt för sig afsöndras ifrån en vetenskap-
lig bearbetning af Lagarnes nuvarande positiva Stad-
ganden:	den skall i detta fall endast utgöras af fragx
menter, hvilkas inre sammanbindnings-puncter med de
närvarande Lagarne man förgäfves sträfvar att inse,
då man icke i ett sammanhang kan följa ämnets ut-
veckling ifrån dess första gestalt, till dess slutliga me-
ra fullmognade form. Den egentligen vetenskapliga
andan, som vill omfatta och i en blick öfverskåda den
genetiska utbildningen såsom grund för ett individuell
factum, hvilket såsom positift Lagstadgande i annat
fall är en död bokstaf, skall ovillkorligen bortflygta; och
den speciella Laghistorien , afskiljd från sammanhan-
get med den närvarande Lagstiftningen, skall icke min-
dre qvarstå, såsom ett liflöstskelett med sina perioder
och under-afdelningar, än Lagen sjelf med sina Bal-
kar, Capitel och §§., om ej den ena sättes i ett omedel-
bart och oafbrutet samband med den andra«

Men ännu återstår oss att redovisa en generell frå-
ga. Efter tvenne olikartade methoder hafva forskare i
Laghistorien fortgått i sina framställningar ; de hafva
antingen, såsom Hugo, Eichhorn m. fl. afhandlat
9

hvarje eärskildt Objectum Juris för sig i ett fortlöpan-
de sammanhang, för att följa detsamma i en oafbruten
serie under alla perioderna af dess successiva utveck-
ling; eller ock, såsom Kolderup Rosenvinge, Ko-
fod Anker m. fl., för livarje period särskildt utveck-
lat de speciella, i sammanhang med hvarandra ståen-
de, ämnena. Förf, har i förevarande, till innehåll min-
dre vidsträckta framställning, häldre valt den sednare
formen, förnämligast derföre , att ämnets successiva ut-
bildning lör reflexionen och erindringen framställer sig
åskådligare och bestämdare, då man äfven i den yttre
uppställningen deraf äger vissa hvilo- eller jämförelse-
puncter. Det har nämligen förefallit oss lättare att ge-
nomskåda det helas utveckling, då de särskilda afdel-
ningarne, fästade vid begränsningarne af vissa perio-
der, ömsesidigt upplysa hvarandra, när de emot hvar-
annan sammanställas, än då undersökningen fortlöper
Utan dessa yttre begränsningar, hvilka af ämnets egen
natur synas föreskrifna. — Efter denna redovisning för
sin arbetsplan öfverlemnar Förf, till Litteraturens och
Rättsvetenskapens vänner, några resultater af anställda
forskningar. Han är dervid lika fjerran från öfverty-
gelsen om dessas fullkomlighet, och obenägenheten att
i deras fortsättning dem förbättra; som han till den
sakkunnige Läsarens omdöme har det förtroende, att
ingen oväldigare än denne, bedömmer hvilka svårig-
heter hvarje försök uti förevarande ämne har att be-
kämpa ; måhända skall det ock under arbetets fortsätt-
ning lyckas, att öfver det hela sprida ett allmännare
sammanhang, som genom de i fornåldern bristande
faetiska underrättelser stundom kan brista; — en brist
som dessutom för det första försöket sällan är främ-
mande. — Förf, anser sig härtill endast böra tilläg-
ga en anmärkning, hvarpå han för sin del lägger
ganska stor vigt, den nämligen; alt för omdömets be-
rigtigande, den förevarande afhandlingen bör uppfattas
uti det osöndrade sammanhang med den närvarande
Lagstiftningen *), hvaruti Förf, under dess utarbetning
sökt, och under dess vidare utveckling skall än mer söka
att sätta densamma, och enligt hvilken combinatoriska
plan, såsom enligt hans Öfverlygelse den enda rigtiga,’
de förevarande forskningarne blifvit anställde. Då vi
nämligen öfverlemna åt Natur-Rätts-Läraren att genom
speculation söka bestämma, hvad bör vara Rätt, för-
behålle vi oss såsom Positive Jurister det vetenskapli-
ga svaret på den frågan, hvad är Rätt? men vi om-
fatte likväl med orubblig öfverlygelse den mening, att
detta problem, hvarkenisin allmänhet, eller ännu min-
dre specifikt , kan upplösas, utan i och genom den lör-
beredande frågan, huru bar denna Rätt, denna posi-
tiva nu gällande Lag, bl il vi t Rätt? Vi säge genom
den förberedande frågan, men önske derjämte, till
undvikande af missförstånd, att Läsaren aldrig lemnar
ur sigte det inre genomgripande sammanhang,
hvari båda desse frågor oafbrutet slå till hvarandra.

Den ena af Positiva Lag farenhetens bufvudgrenar be-
nämnes, såsom bekant är, JusProcessuale i contradi-
stinction emot denmdra, Jus Constitutum. Men äl-
ven den Processuella Rätten kan, med logisk rigtighet,
åter sönderdelas i åtskillige under-afdelningar ; en ibland
dessa omfattar Th eorien af Domstolar (Fora, In-
dicia), så väliafseende på dessas organisation, som ju-

*) FÖrf. skulle dcrlöre ingenting äga att invända emot dem,
som ville anse denna Alhandling såsom Inledning till
Föreläsn. öfver en del af Bätteg&ngs-Balken ; ly endast
genom sådana historiskt rigtade Ingresser kan en détail-
lerai del af Lagstiftningen rigtigt uppfattas.
11

risdiclion, competence o. s. v. Vid framställning äter af
denna theori finnes intet annat medel att erhålla en
fullt omfattande, grundelig och tillförlitlig kännedom
om ett visst lands*) gällande Rättegångsformer och
Domstolar, än att genom historisk forskning göra sig
reda för, huru dessa former och inrättningar ifrån deras
uräldsta skaplynne småningom utvecklat sig till deras
närvarande beskaffenhet. En så beskaffad forskning sö-
ker att utur folkets lynne och successiva utbildning
uppvisa den genetiska grunden för de ifrågavarande In-
stitutionerna, samt anledningen till, och momenterna
af deras förändringar. Det är i dessa hänseenden, som
en sådan undersökning, ehuru i sin gestalt histoiisk,
likväl i sitt innehåll måste vara strängt vetenskapligen
juridisk, hvilket här icke blott vill säga, att dess détail-
ler skola låta infoga sig i något visst juridiskt systems
former, utan att forskningen i dess omfattning, såsom
ett helt betraktad, skall framställa en sann och indi-
viduel bild af det ämne, den valt till sitt föremål. Det
är under ledningen af denna idée, som Förf, i det föl-
jande skall försöka en framställning af

De Svenska Domstolarnes Historia.

Vårt Fäderneslands Litterär-historia är icke synner-
ligen rik på producter i detta ämne. Någon skrift,
som omfattar det i sin helhet, har, mig vetterligen, den
Juridiska Litteraturen icke att uppvisa. Första rum-
met ibland Författare härutinnan intager otvifvelagligt

*) Det är oss näml. icke obekant j att emot denna po si-'1
tift fattade theori finnes en corresponderande helt och
hållet universell, som har till föremål alt utveckla de
allmänna grunderna för sä väl Civil- som Criminal-Pro-
cessen-, vi ville kalla denna sednare, Processens allmän-
na theori.
12

den foi'trafllige StjeRNHöök *). Han har dock, säsom
redan titeln af dess förtjenstfulla Bok utvisar, endast
skrifvit de Jure Svionum et Gothorum ve tu st o, och
i enlighet med denna plan slutar hans arbete, eiter att
ha recenserat Landskaps-Lagarne, med Lands-Lagens
period, den sista som, enligt Författarcna åsigt, kun-
de hänföras till Jus vetustum.

Rudbeck , Verelius, Ihre och Loccenius ära
lika grundelige, som skarpsinnige Lexicographer, och
sprida i sådan egenskap ljus öfver mången särskild de-
tail i Laghistorien. Mera kan man dock icke med bil-
lighet af deras, för andra ändamål författade, afhand-
lingar fordra,

Wilde, Nehrman, Burman, Lundius m.fl.gif-
va äfven ganska goda partiella upplysningar, men i
samma mån som dessa endast förekomma inflätade uti
desse Författares oltast till framställning af andra huf-
vudämnen utgifne af handlingar, så måste ock dessa
upplysningar endast ega en underordnad plats. — Syn-
nerligen lärorika i dessa ämnen hafva tvenne Danske
Författare Kofod Anker **) och Kolderup Rosen-
vinge ***) synts Förf., och har han af desse begagnat
sig med den varsamhet, som dels afseendet på våra in-
hemska urkällor -f-), dels ock olikheten äfven mellan
Fäderneslandets och våra Grann-Rikens äldre lagar q-

*) De Jure Svionum et Gothorum Vetusto.

**) Eu Dansk Love-Historie.

***) Grundriss af Danske Love-Historieru

-f) Dessas redaction efter çritiskt tillförlitliga grunder må-
ste naturligtvis vara af mycken vigt för Laghistorien ; i
sådant afseende fÖrtjenar Doctorerne Goblins och Schly-
teks arbete med beröm nämnas. Se Veslgötha-Lagen,
utg. Stockholm 1827.
13

villkorligt föreskrifver. - I öfrigt hämtas naturligtvis af
egentligen historiske Författare upplysningar, likväl af
den orsak mindre fruktbarando, att de flesta ibland desse
endast compendiariskt behandlat ämnet, och blott med
en sidoblick i förbigående lemnat en flygtig uppmärk-
samhet åt utbildningen af Fäderneslandets Lagstiftning.
Ganska ofta öfverlemnad åt sig sjelf, utan främmande
hjelp, måste derföre häfdeforskaren utur fragmenta-
riskt bibehållne Lagar, söka något ljus i forntidens
mörker, och skall ofta nödgas på gissningar grunda sin
öfvertygelse*

De tïufvüdperioder, üti hvilkà Historien om de
Svenska Domstolorne och deras Inrättning synts börf.
tjenligast sönderfalla, bafva med få modificationer na-
turligtvis varit desamma, som hufvildstationerna i Lag-
historien, allmänneligen betraktad. Dessa perioder bö-
ra genom följande gränslinier bestämmast

l:o) Ifrån Uraldsta lider intilldess Jus consüetudi-
narium började, förmedelst Landskaps-Lagarne, mer
och mer öfvergå i ett Jus Scriptum, litet efter Carl
d. Stores tid eller efter början af 7-.de Seclet, genom
Uplands-Lagmannen Wiger SPAoch Göthiska Lagman-
nen Lumber*

2:0) Ifrån sistberörde tid till år 1547) då under
Konung Magnus Ericsson de särskilde Landskaps-
Lagarna förenades uti en enda Lands-Lag.

3:o) Ifrån 1547 *) till början af Gustaf II Adolphs

*) Verket bl ef färdigt 1347, och ehuru Konungens stadfä-
J stelse icke följde derpå i anseende till Clerecietsjaf 1m
likväl denna så kallade M e d el-Lag en vant 1 albnant
bruk till dess K. Chrislofiers Lagbok författades : Vi faste
14

Regering, då Rältegångs-Ordinantian utgafs år i6i4 ’
Rältegångs-Processcn i6i5', och Stadslagen 1618.

4:o) Ifrån sistangifne tid intill år i734, då Codex
Frcdericianus, vår ännu gällande Lagbok antogs för
att ifrån den 1 Sept, i756 blifva gällande*

5:o) Ifrån 1704 intill närvarande tid.

Vid framställningen åter af hvarje hufvudperiod
för sig, har Förf, ansett ämnet enklast och redigast
kunna utvecklas enligt följande scbematisering:

1:0) Om Domstolarnes organisation, Instantiernas
antal och beskalTenhet.

2:0) Om stället, tiden för Domstolarnes samman-
ti aden, och melhoden för malens (caussarum) anhän-
giggörande.

o:o) Om Jurisdictionens utöfning, formelt betrak-
tad (d. v. s. utan hänseende till målens särskilda be-
skanenhet), så väl i afseende på a) Nolio rei (Ransak-
ning), som ock b) Dijudicatio (Domsrätt) samt c) Ex-
secutio (Domens verkställande).

var periods början vid denna epoch, dels emedan^fran
denna tid daterar sig syftningen att efterfölja en enda
gemensam Lag, i stallet lör de splittrade särskilda;
dels emedan derefter jDomstolarne allt mer och mer bör-
jade blifva overksamme och sjunka i sitt anseende.
15

första perioden eller den af sedvan-
lig RÅTT.

(Jus Cousuetudinarium)»

Hvarje folks uräldsta historia upplöser sig i fa-
belns och diktens region, hvars i bildningens barndom
frambrytande skuggor ingen forskningens lackla för-
mår genomtränga. Lyckliga försök äfven af denna
syftning har dock vår inhemska litteratur att uppvisa:
jag hänvisar tillGeijers Svea Rikes häfder i Delen,
hvaruti en snillrik blick vågat försöket alt genomskå-
da slöjan af denna Mythiska väfnad. — Men att med
fullt tillförlitlig och skarpsynt granskning tillbakalrän-
ga i den uräldsta forntiden, derlill måste historien, i
allmänhet betraktad, sakna förmåga, hvaraf således na-
turligen följer, att detta än mer måste blifva lörhåUan-
det med forskningen af ett specielt historiskt ämne,
hvilket just genom sin detaillerade beskaffenhet förut-
sätter denna allmänna facliska kännedom. De dala,
hvarefter man har att gå, äro derföre i sistangifnefall
än färre, och än mer osäkert ledande. Vi känna så-
ledes, huru osäker den väg är, hvilken vi beträda..

Vi hafve kallat den period vi nu forehafve, perio-
den af Sedvanlig Rätt. Detta bör likväl icke så för-
slås, som skulle alla spår af beskrifven Lag ifrån den-»
na tid saknas. Redan under Odins tid omtalas dels i)
Siplers Lärdoms-Lag eller VöluSpa, dels ock 2:0)
Odins egen Hava mal, Hof- eller Sedo-Lära. Des-
sa voro dock fast mera Moraliska Sedereglor, än Juri-
diska Lagbud. Dessa korta tänkespråk, troligen på vers
(deraf benämningen Flucki i Flockar), voro i minnet
uppfattade, och traditionsvis från generation till gene-


16



ration i erinringen bibehållna. Deraf identiteten mel-
lan Lag och Lagsaga d. v. s. ur minnet sagd Lag *).
Detta förhållande utesluter dock icke Konungens re-
dan tidigt använda omsorg, att samla, och i Husfa-
drens erinring söka förvara præjudicater eller förut
falde Utslag, till rättelse vid å nyo inträffande dylika
fall. Sådane Utslags-Samlingar, hvilka det ålåg i syn-
nerhet Lagmännen att förvara, och hvarom talas re-
dan i Odins tid, voro likväl ingalunda någon uttryck-
ligt öfverenskommen Lag, utan fast mera Konungens,
d. v. s. Lagskiparens bud och befallningar, hvadan så-
ledes på dem ingalunda passar den i Medeltidens Hand-
lingar förekommande benämningen af ”Sveriges Rikes
beskrifna Lag”, utan träffade Innocentius III. fast
häldre sanningen, då han säger, det i Sverige brukas ‘
singulis annis coram populo Legem consuetudi-
nis publicare, i ett Bref 1206.



1.	Om Domstolarnes Organisation.

I bildningens natur ligger det såsom oundgängligt,
att på ju lägre grad deraf ett folk sig befinner, desto
mindre ofta skola rätts-collisioner och stridigheter kun-
na uppkomma*). Redan det afstånd, som i föga odla-
de och glest bebodda trakter åtskiljer inbyggarne, bildar
har naturliga gränsor, som omöjliggöra, elltr åtminstone
till högst få reducera rältsförvecklingarne. Hvarje fa-
milj, upptagande en särskild krets af det rumrika lan-

*) Jfr. Geyer Om den g. Sv. Förbundsförf. Iduna IX. s. 3o5,
Burman Crit. Afhandl. om Prov.L. s. 208, Wilde m. fl.

**) Att härvid förutsattes existensen af den förening
eller rätts-öfverenskommelse, hvarmedelst naturtillståndet
öfvergåtti borgerligt tillstånd, är klart.


17

det, utgör ett litet ordnadt samhälle £ör sig, hvaruti
Husfadren är Regenten. Hans *) bud förestafvas af den
naturliga rättens och billighetens grundsatser, och ly-
das med den agtning, som instinct, uppfostran, och vana
småningom ingjutit hos de lydande. Famdje-Fadren
är den lilla Samfunds-föreningens**) domare, ock
denna domsratt, honom af naturen uppdragen, yttrar
sig naturligast i bemödandet att förlika de uppkomna
rättsstridigheterna. Den första urbilden af Domstolar är
således den af förlikande syftning *♦*). — En sadan
förlikande åtgärd var ock, enligt häfdernas intyg, det
första medel, som användes till slitandet af tvister,
hvilka lågo utom familjområdet, d. v. s. som rörde re-
presentanterna för tvänne lika sjelfständiga slägter. I
sådana händelser gick då förlikningen ut på, att samman-
iämka anspråken hos tvenne lika sjelfständiga personlig-
heter, nämligen husfäderna i de särskilda med h varandra
tvistande familjerna. Emellan fria personligheter skulle
antingen förlikning eller uppenbar fejd gälla. Men af an-
gifna förlikande syftning voro äfven Criminal- La-

*) ’’Faderlige- och Husbonde-myndigheten gjorde dem såle-
des till sjelfradiga i sina kojor” Jfr. Pragmat. Histor. om
Frälse-Ståndet i Sverige, s. 60 fl.

**) ”Att dessa smärre Samhällen utgjorde länkarne i den
större förbunds-författningen” visas i Iduna IX. s. 208 o. fl.

***) Denna vår tanke biträdes äfven af Rosenvinge, som
yttrar: ”Rättegången i äldsta tider kan betraktas så-
som en förliknings pröfning, Lvilken, 1 fall den icke
lyckades, vanligen slutades med en blodig fejd: den- (
från ännu i sednare Lagarne uttrycken at biuthæ logh,
at fæstæ logh — och derifrån de manga löreläggningar-
ne ifrån det ena Tinget till det andra. — At Rom.
Lagarnes historia ger tilkänna samma förhållande, har
Förf, sökt vid ett annat tilfälle (i Diss. de divisione Jur.
ex Jur. Patr. & Rom.) antyda.

Svea XII: 1.	2
18	•'

games stadganden om erbjudande af böter för dråp.
Ättarbot i Md. i : 4. 5, m. fl. VG. L. Efter den sked-
da Wïglysningen ('Krigsförklaringen emellan mörda-
ren och den mördades familj) kunde brottslingen till sa-
kens förlikning erbjuda böter, och ej blott en gång utan
trenne gånger inom 5 år. Till och med dråparens slägt
skulle göra sammanskolttill ättarbotens utgörande (Æt-
tarstupi) II. Dr. 7. 10. VG.L. ytterligare bevis, att det-
ta ansågs såom Familjeangelägenhet, och märkeligt är, att
af CriminalLägarnes utveckling förnimma, huru dessa
böter sedan två-och tredelades. Det är sannt, att dessa
böter sällan emoUogos, och att det efter tidens seder an-
sågs nesligt, att dem emottaga, men detta hindrar oss
ej ätt finna, livad häfderna med stadgandet häraf åsyf-
tadej sådana bestämmelser förekomma ännu i de skrifna
Lagärne. Äfven härvid följdes naturlig billighet och
rättvisa eller plägsed, medan ännu ingen skrifven
lag var såsorh rättesnöre antagen.

Ej sällan misslyckades dock sådana’, i godo företag-
na, förliknings försök. Våra förfäders ofruktbara jord,
stränga klimat, ännu låga bildningsgrad och traditions-
vis öfverflyttade föreställningar om sjelfmyndigt obero-
ende närde en krigisk, för ingen underdånighet böjd an-
da. Deraf den småningom vedertagna vanan , att endast
genom physisk styrka afgöra bättre rätt genom Envig**)

*) Vid Uplands Lagon finnes ett märkligt fragment om

Envig, hvilket redan den tiden kallas ”gammal Lag”.
Helt naturligt var att nyttja Enviget under ett tidehvarf, då
Wigarf (Blodshämnd) var såsom en helig pligt erkänd
af Lagen. Vi halle för tämmeligen sannÄikt, att denna
”stadga om envig” är en af Wighers flockar, emedan sjelf-
vä titeln innehåller, att den är ”af thöm gamla Laghum,
sum i Hednum tima brukadhus.” Burman Crit. Alh: om
Prov. Lag. s. 224 o. f. f.
19

Häraf det såkallade Judicium duellicum. Med rätta
antager Stjernhöök ett tvåfaldigt duellum, näml.
conventionale och judiciale, det sednare såsom använd-
bart i stället för bevisning (probatio) eller görande den
sistnämnda umbärlig. Den anförda distinctionen gäller
dock ej förr än längre fram under vår 2:dra eller Land-
skaps- Lagarnes period; ty ännu, medan intet Jus
Scriptum bestämde de lagliga bevisningsmedlen, och
genom bestämda föreskrifter auctoriserade lagliga do-
mare, afgjordes hela tvisten genom segren mellan de
duellerande parterna (Duellum conventionale), i intet
afseende af judiciell beskaffenhet, judiciale.

Gå vi ifrån dessa förberedande reflexioner öfver
till frågan om Domstolarnes sammansättning under i-
frågavarande period, så är naturligt att, medan våra
förfäder ännu befunno sig på så låg bildningsgrad,
att de icke engång på något bestämdare sätt förena-
des under gemensamma öfverhufvuden, utan, eljest
kringspridda i det obebyggda landet, blott samlades i
fall af fiendtligt öfvervåld eller vid tillfälle af religiösa
fester, till gemensamt försvar eller till offerhögtid,
intet skulle vara ännu tillgjordt för inrättning af dom-
stolar, eller auctoriserande af ordenteliga Domare^myn-
digheter. De grunddrag vi för ämnets redande och
upplysning kunnat samla, aro följande.

Orden Hwa,rp eller Hvarf och Ting synas redan
tillhöra denna period, och tolkas båda med ett Comf«
tium Populoruni Commune. Betydelsen af denna sam-
mankomst var likväl ingalunda inskränkt blott till en
lagskipnings-sammankomst, utan på Tinget Förekommo
alla möjliga ämnen, såsom öfverlaggningär, Val, jaäf-'
20

ven köp och byte, deraf de olika uttrycken Mora Ting,
Disa Ting, Samting, Kyndel-Ting ♦). Men huru det un-
der denna period tillgick på dessa Ting eller sammankom-
ster, derom meddela våra häfder endast halfdunkla
minnen. Offenteligen synas Rättegångsmålen haf-
va blifvit förhandlade, och de ansenligaste män, ofta
Konungen sjelf, afdömde dessa mål, eller rättare
sagdt, var, enligt den ofvanföre angifna förlikande
syftningen , medlare i saken. Ätt Domarekallet’ i
dessa äldsta tider ansågs omedelbart tillhöra Konun-
gen, synes af ett ganska gammalt uttryck i fö-
retalet till Jutlands Dagen: ”Thet är Konungens Em-
bete och Höfdingarnes, som i landet aro, att döma
dom och göra rätt och frälsa dem, som med
våld tvingas.*’

Naturligtvis var det för Konungen omöjligt, att
sjelf på alla ställen omedelbart fullgöra detta sitt do-
mare-åliggande: han måste således öfverlåta det åt
andra 5 sjelf bibehöll han dock den öfverinseende myn-
digheten öfver lagskipningens gång. De män, åt
hvilka Konungen anförtrodde detta vigtiga uppdrag, och

*) Få uttryck äro af så mycken consequence som detta af
Ting eller Tingh. Koron Anciier följer Schilter i att påstå
det Ting, Ding och Dinch bemärkei' 1:0) alla slags
ord och tal ; 2) samtal och sammankomster för
att samtala om något. Rosenvinge hänvisar på det Is-
ländska f)inga (i medeltidens Latin placitum). Båda
meningarne förenas utan svårighet, och uttrycket Til
Tings och Rings (ad congregationem & circuitum) sam-
manbringar begreppet än närmare till det af Hvarp eller
hvarf (circuitus, revolutio) dels för den rund (ring) hvar-
i de sammankomna sutto, dels för det periodiskt or-
dentliga, per vices skeende, åter-sammankonimandet.
21

som tillika synas hafva blifvit utkorade af Folket sjelf,
äro ända ifrån uräldsta tider tillbaka 12 till antalet.
Derföre har benämningen tolfman sin uprinnelse i den
högsta ålderdom. Mer än svårt är det likväl, att utur
ålderdomens mörker utreda förhållandet med desse do-
mare. Följande är hvad Förf, funnit sannolikast att an-
taga, under perioden före Lag-collectionen under In-
giald Illråda.

Näppeligen finner man benämningen och kallet af
Lagman under dessa tider, då ännu icke Lagstift-
ningens civila element synes hunnit någon högre grad
af sjelfständig utveckling: till och med Wiger omtalas
ännu under Ingialds tid med benämningen af Spo-
king, icke af Lagman *), h varom mera framdeles. Allt
organiserande af samfundslifvets elementer utgick den-
na tid ifrån, och modifierades af den rådande militä-
riska syftningen. Till och med det statistiskh ämnet,
landets indelning, röjer detta tydligt och bestämd t **).
Det tillhörde ej blott Envålds-konungen i Upsala (piod-
Kong, Folks-konungen), utan det ålåg äfven Fylkes-
Konungarne hvar i sin Provins, och sluteligen äfven
Skatt-och Härads-konungarna ***), att i sitt område dö-

*) Jemför flere Ställen i Olof Helges Saga.

**) Jfr. Geijer Svea Rikes Häfder s. 510, o. fl. angîdebe-
nämningen Härad. Samme Förf, upplyser i Iduna IX H.
s. 217 o. fl. huruledes denna indelning efter b ändrade,
rättare, Etthundradetjugutalet (emedan de gamle räk-
nade 10 Tolfter på det stora hundrade) måste vara
ganska gammal, älven af den orsak, att de sedan be-
byggda Landskaperne, Dalarne och Norrland, icke haf-
va sådane Härads-indelningar.

***) Dessa synas enl. Ynglinga-Sagan Cap. XXXVIII. bcstämdt
22

förhållande i

perioden efter Ingiald.

period före-
eller fämpt
som Locce-

ma landslag och värja landet för ofrid, som synes
innebära störandet af så väl inre som yttre lugn. Att
nagon grund redan nu tilläfventyrs lades till indelnin-
gen i Härader, Hundraden *) (en militärisk benämning
af Har) är sannolikt, ehuru af historiska data föga
bevisligt; bestämdare återkommer detta

Mycket gammal, och redan i denna
kommande, synes benämningen Famt
vara, och antages så väl af Stjernhöök

NIUS, att mera specifiskt uttrycka en sammankomst,
endast i och för rättegångsmåls behandling, än det u-
niversellare begreppet Ting. Hvad Loccenius **) hål-
ler före, att benämningen uppkommer af den femte da-
gen såsom i visst fall fatalie-dag, är måhända antagligt:
antagas kunde dock afven vi vocis, att här en arithmetisk
subdivision ägde rum af Hundradet såsom ett större di-
strict, hvars medlemmar åter förnämligast i krigsafse-
ende upplöstes i femtedelar***).—För öfrigt ibland de

halva blifvit tillsatta och förordnade af ßiod-Konungen,
ty pâ citer, stället omtalas Kon, Braut-Anunds Häradsko-
nungar.

*) Hundrade-eller Härads benämningen synes således börahär-
ledas både från districtets benämning, och præfectens. Re-
dan Tacitus de mor. Germ, talar om principes, qui jura per
pagos vicosque reddunt, — och centeni comités, qui-
bus consilium et auctoritas adsunt. Tyskarnes Zent
Gericht (Judicium centenarium) är något häremot sva-
rande.

**) Lexic. Jur. SveoGothici s. 4g.

***) En annan bemärkelse af Fämt förekommer i uttrycket
”Fämters läggande” d. v. s. en på Tinget utsatt tid,
inom hvilken anklagade och brottslige ägde bjuda ei^
sättning.
23

dels inilitäriska dels civila befattningar, som under
denna period forekomma, ma nämnas fhignarmän,
Jarlar, Härsar, Hirdstiori, Steikare, Merkisman, Drot-
set, Skutulsveiner, Kertisveiner, Speking m. fl.

Nehrman *) (Ehrenstråle) antager, att redan Odin
till sina meddomare antog tolf Drottar**) och det-
samma intygas ock om följande Upsala Konungarna, att
de med***) sina 12 Spekingar, tillika förvaltare af Prest Em-
betet, pä Upsala Ting afgjort de tvistiga ärender, som all-
mogen sinsemellan hade_, äfvensom Rikets angelägenheter»
Detta antal af 12 synes icke blott utgjort högsta Dom-

*) Inledn. till den Sv. Process. Civ. s. 56.

**) Denna benämning af Drott, som till och med tillädes
Konrmgarne sjelfve, förekommer äfven om Husfäderna
Gotti. L. c. 6 ; ett ytterligare bevis för den myndighet
husfäderne - egenskapen innebar. Drottarnes göromal var
att ”rada fyrer Blotom oc Domom manna imilla,” att be-
sörja oören och domar emellan medborgare. Sturles.
2 Cap. Jfr. 96 Cap. af Olof Haraldsons Saga och 14 Cap.
af Hervarar S.

***) Det kunde hända, att Konungen och desse Bisittare 1
högsta Domstolen varit af olika tanka, hvarpå Sturle-
son anför bevis i 96 Cap. K. Olof d. hel. saga; men
huru i sådant fall tiligick, om utgången berodde på om-
röstning eller dylikt, äfvensom huruvida dessa Bisittare
i Konunga Dömstolen få betraktas i analogi med Nämnd
i de följande tiderna, derom gifva icke häfderna till-
räckliga upplysningar. Närmare utredning af dessa Spe-
kingars eller Drottars förhållande till det sedermera upp-
kommande Rådet , tillhör OHentliga Rättens histo-
ria, som särskild bör behandlas; här anmärke vi blott
att först längre fram sporr af Aristokratisk myndighet
förekomma.
24

stolenâ nian äfven de lägres organisation; tolf skulle
vara i Nämnden, tolf fasta skulle vara vid alla köp.
o. s* v. Ordförande-rätten för dessa 12 i de lägre rät-
terna innehades sannolikt af Fylkes eller Häradskonungar,
eller måhända af Jarlar och Hersar,som voro tillsat-
te för vård af Lagskipningen, landets hushållning och
försvar o. s. v. I dessas ställe, och måhända till mot-
vigt emot dessas öfverhandtagande magt, förekommer i
nästa period särskilda Domare, Lagmän, Häradshof-
dingar. Lagmannen trädde i FylkesKonungens, Härads-
liöfdingen i Häradskonungens ställe. Den i Nor-
den urgamla Länsregeringen synes sålunda småningom
sönderfalla eller utgrena sig i dess särskilda elemen-
ter, hvilka den förut i odeladt helt sammanfattat. Men
pa hvad satt dessa tvistiga ärender förut blifvit bearbe-
tade, innan de sålunda förekommo till Konungens slu-
teliga skärskådning, upplyses föga af historien. Förgäfves
efterforskar man nämligen under denna forntid ordente-
liga Instanser med bestämda remedia juris, föreskrifna
för dragandet af ett mål ifrån den enes dom undei’ den
andras. Helt tumultuariskt synes det krigiska folk-
lynnet *) hafva afgjort förekommande tvistefrågor, och
hvad Adamus Bhemensis yttrar: ”domi pares esse
gaudent,” synes under nu ifrågavarande period böra
sa bokstafligen förstås, att de föga underkastade sig
nagon särskild dömande auctoritet, om icke denna til-
lika utöfvade den krigiska myndigheten ; ty enligt nyss
anförda Förf. ’ in proelium euntes omnes obedientiam

*) Populus enim simplex, ambitionis ignarus, sepositus quo-
que a contemplatione & admiratione opum mundi aut paucas
lites habuit, aut quas gloriosius, existimaret
armis quam judiciis terminari, Marti, quam
Mercurio addictior, præcipue cum non ex jure scripto,
præbent Regi. Allt eftersom denna Konung var öfver
ett mer eller mindre vidsträckt område herrskande,
synes äfven hans domsrätt hafva varit begränsad, och
tyckes man deraf kunna sluta till möjligheten för en
hos Fylkes- eller Härads-Konungen tappande part, att
vädja till EnvåldsKonungen, hvilken det sluteligen
tillkom, att med sina Drottar eller Spekingar gifva en
oåterkallelig dom i målet. *)

Äfven före Ingialds tid synas Alls-Härjar Ting
(All Härens Ting) hafva blifvit hallna, ehuru mesta-
dels för ändamål, som rörde religionen och krigsvä-
sendet, ty i den äldsta benämningen af Ofverherren,
Drott, ingår äfven det Andeliga Öfverherrskapet
såsom förnämlig beståndsdel, sasom tydligen adagaläg-
ges af 2 C. Ynglinga Sagan. Att tvister, private
emellan, af någon större consequence eller inveckling,
äfven vid denna sammankomst förekommit, är sanno-
likt *•). Detailerna i detta afseende äro dock genom
tidens afstånd förlorade.

sed aut ex consuetudine gentis, aut ex æquo &bono
omnia deciderentur, säger den förträfllige Stjerniiöök.

*) Vi kunne härigenom ingalunda anse osannolikt, att mal
ganska ofta äfven omedelbart upptogos af sj elf va
EnvåldsKonungen på det stora allmänna FolksTmget:
då man naturligtvis icke ännu ägde någon constant re-
gel för de mål, som tillhörde den ena eller den andra
lagskiparen. Ett förhållande, som nödvändigt måste ega
rum på en tid, då sjelfva Lagstiftningen pa ett obestämdt
sätt berodde på förut fällde domar, förändringar af
desamma på de större Tingen (sasom pa Räfste Tinget
o. s. v.), samt sluteligen på landets häfd eller sedvana.

**) ”HufvudofFret skulle vara i Upsala i Göje månad. Då
skulle de ofira till frid och seger åt sin kung-------------
26

ToKtalet af domare är ett antal, hvarom alla
Fornforskare och Författare öfverenskomma: utur fol-
kets egen class uttogos dessa tolf ansedde och agtade
män (Duodecim Patres approbati, såsom Saxo uttryc-
ker sig) hvilka, måhända föreslagne af parterna sjelf-
ve, äfven af Folksamlingen synas hafva blifvit utvalde,
och utgöra förebilden till den, i nästa period förekom-
mande, Nämnden. Bruket att i en Rätt hafva 12 bisittare
har, enligt Kofod Ancher, af Odin*) sjelf blifvit infördt
öfver allt i Norden, ty Edda säger att ”Oden icke al-
lenast beskickade 12 Hufvudmän i Siathnum (Sigtuna)
att dömma Landslag, utan lägger ytterligare till ”och
sålunda skipade han allan rätt i landet.’’

2.	Om stallet, tiden for Domstolarnes sammanträden
och methoden for målens anhångiggorande.

I afseende på de båda förstnämnda har man natur-
ligtvis i de äldsta tiderna sporr af ganska mycken o-
regelbundenhet. Upsala och Linköping synas redan i
den aldraäldsta forntid hafva varit Svearnes och Gö-
thernes samlingsplatser för deras Ting **). Jämte krigi-

Der skulle ock da ting vara allra Svea, tillika var
der marknad och Köpstämma och stod en vecka.” Heims-
Kringla Olof d. Heliges Saga c. 76.

*) Sannolikt medförde således Oden detta bruk ifrån det
land, der han med sina Geter förut haft sin bostad Bo-
tins Sv. Hist. s. 47.

**) Det är kändt, att menigheten beväpnad samlade sig till
tinget : med vapen i hand var den oböjligare for hvar-
je lydnadens tvång. Regenterne sökte derföre afväpna
folket, hvari de dock ej lyckades förrän längre fram, och
vidtogs första steget dertill på Riksd. i Linköping 1152.
Naturligtvis kunde Konungen, med sina väpnade Hof- och
och Tjenstmän, sedan lättare gifva lagen åt en obeväpnad
menighet.






27

ska angelägenheter och offer, som af konungen såsom
högste krigiske befälhafvare och tillika andelig öfverherre
på dessa sammankomster förekommo, afgjordes otvif-
velagtigt äfven tvistiga mål, som icke genom andre utvä-
gar (Förlikning, Envig, FylkesKonungarnes utslag o.
s. v.) blifvit afgjorde. Somlige mål hafva äfven sanno-
likt omedelbart blifvit upplagne vid berörde Folksam-
mankomster, ty man må icke ännu vänta sig en sådan
classification, som bestämmer vissa mål tillhörande den
ene, vissa den andre Domstolens Jurisdiction.

Antingen i den öppna Disa- eller Blut-Salen, eller
! ock på Tingshögen Odenslund vid Gamla Upsala Temp-
let under bar himmel *), skipades lag och rätt, på det
att, så väl de dömande, som de tvistande, måtte af-
skräckas ifrån orättvisa. Af Tiden, då det hölls, kal-
lades detta Ting Mid vinters Ting, af Disa, till hviikens
dyrkandet var inrättadt, benämnes det Disting, och af
stället, der det hölls, Upsala Ting. Någon närmare bestäm-
ning af ställen och tider för målens förarbetning, innan
de vid Konungs-Tinget förekommo, söker man för-
gäfves under denna period, och synes detta ej regle-
radt fÖrr än vid uppdelningen af landet uti distri—
eter i nästföljande tiderymd. Men det gifva häfderna
vid handen, att den till vårt Svithiod ankomne Odin,
hviikens sträfvande gick derpå ut, att i alla hänseenden
förvärfva sig folkets tillgifvenhet och dyrkan, gjorde
äfven härutinnan åtskilliga vigtiga förändringar: han
synes redan hafva inrättat en allmän Öfver-Domstol**),

*) Domaren satt på en sten i midten, och Nämnden på
12 mindre deromkring: af sådana Domplatser finnas än-
nu lemningar: Hadorph föret, till Dal. L. Loccenii
Antiqu. SvioGoth. L. 11. c. 3,

**) Man fäste likväl icke vid detta uttryck begreppet af en,
på sednare tiders sätt organiserad, öfver-Rätt. Den Odin-
28



elt allmänt offerställe för hela riket, jämte den Näf-
gäll han till offrens *) underhåll och landets försvar fö-
mådde inbyggarne att erlägga, och hans herrskare-
vishet synes traktat efter att oförmärkt undergrafva
mångrådigheten och efter hand stadga ett enväldigare
regemente. Historien upplyser hvilket öde Odens ätt-
ling Ingiald, som sträfvade efter enahanda mål, sluteli-
gen måste undergå.

Hvad ändteligen beträffar methoden för målens an-
hängiggörande, så bekräfta häfderna, hvad Saxo kort och
träffande uttrycker, ”speciosius viribus quam armis
confligendum existimarunt.” Hvarje omständligare in-
veckling vid målets föredragning, hvaraf kunde föror-
sakas uppskof, undveks såsom högt förnärmande för
rättvisan. Ty knapt kan man taga efter orden, hvad
som anföres om en Regent (Ragnar Lodbrok, hvilken
ändock lefde längre fram), att han anordnade, det alla
tvistigheter skulle öfverlåtas åt de 12 patres approba-
ti, och det sålunda, att ”intet vidare hvarken på
kärandens eller svarandens sida måtte anföras i saken,”
förmenande han, att genom denna korta method för
målens afgörande, en gräns skulle vara satt för de o-
genas klagomål och uppskofslystnad. Den rätta och e-
genteliga meningen af anförde stadgande torde dock bö-
ra tolkas vara den, att det dymedelst förbjöds parter-

ska inrättningen med sina 12 medlemmar (Drottar) con- •
stituerade en på engång Regerande, Lagskipande, Oflren
förestående och Lagstiftande Myndighet, deri Konungen
sjelf skulle utgöra den herrskande och lifvande principen.

*) Äfven i rättegångs-förhandlingar synas heliga ceremonier
hafva föregått, och platsen, der Domaren suttit, ansetts
helig. Eigils saga berättar, att en rättegång blef om in-
tet, emedan de heliga band, som omgjordade rättc-
gångsplatsen, afskuros.





<7	. W


29

na att bruka nSgon vidlöftighet i sakens föredragande;
men att det tillkom Domaren allena, att utan omsvep
undersöka målets rätta beskaffenhet och derefter dom-
ina både om factum och jus. Att det likväl, detta
oagtadt, skulle vara hvardera parten obetaget sina skäl
framföra, måste anses otvifvelagtigt. Orden hos Saxo
”temeraria litium contractione summota” innefatta, så-
lunda förklarade, stadgandet af all möjlig korthet i
målets föredragning. —• I sjelfva början af alla rätte-
gångstvister afsvuro sig Parterna allt svek, genom föl-
jande Edi ”Hjalpe mir swa Freyer som Niordr och
hin all matke As;” en edgång, som äfven synes ha blif-
vit uppdragen vittnena, och till och med den anklagade,
som ej med fulla skäl kunde öfvertygas. Den som
gjorde eden, skulle hålla ett bart svärd i handen; der-
af Svärja *) (af Svärd).

5.	Om Jurisdictionens utofning m. m.

Ämnets egen beskaffenhet och brist pa ledande fa-
cta gör framställningen af denna detaljerade punct gan-
ska kort. Domarefunctionens fördelning emellan sär-
skilda Domstolens beståndsdelar, och exsecutionens
uppdragande åt en, utom Rätten vai’ande, myndigjiet,
synas ännu icke påtänkte under denna period, da de
fleste togo sig sjelfva rätt utan att radfraga Domaren,
och ide sällsyntare fall, då målet underställdes Doma-
res ompröfvande, den vinnande ansåg för sin rätt att sje
utfordra det sig tillerkända. Ransakning, domsrätt och
domens verkställande sammanfalla hitintills såsom ele-

*) Bartholin Ænt. Dan. 76. Edda i Völundar Quida. —
Att bevisning genom vittnen ar ganska gammal, ådagalag-
ges af Bihanget till Upl. L. om ”Envig,” der ibland an-
nat stadgas, att den som icke infann sig på kampplat-
sen aldrig var berättigad allägga vittnesmål.
30

menter, hvilka hvarken theoriens former eller erfarenhe-
tens fordringar annu kännt behofvet att särskilja. *)
Delta synthetiska förhållande **) är ock det första och
ursprungliga, hvarutur sedan culturen, och den genom
culturen utvecklade tanketheorien, uttager och afsön-
drar de särskilda elementerna, förut såsom aggre-
gater förenade. I detta afseende utgör menniskobild-
ningen en analytiserings-process, hvilkens stationer och
successiva förfarande historien upptecknar och förvarar;
men att härvid allt endast småningom utvecklar
sig, förefaller forskaren naturnödvändigt. Vi få i det
följande tillfälle att försöka tillämpningen af dessa all-
männa leflexioner pa vart före varande ämne.

DEN 2:dra PERIODEN

ELLER

LANDSKAPS - LAGARNES PERIOD.

iÇasom bekant är, characteriseras denna period uti den
allmänna Lag-Historien deraf, att Samlingar utaf gamla
lagar och författningar föranstaltades. Men lika

*) Da ännu, enligt den skrifna Lagens förordnande, den
föioiattade i mänga fall kunde taga (næma) sig sjelf
rätt, måste detta an mera liafva varit fallet, dä endast
vanan var den gällande lagen.

. ) Samma synthesis i dithorande ämnen bevisar afven den
O fientliga Rättens historia på ett fullt motsvarigt
sätt. Sa var under hedniska perioden Regenten den hög-
sta båda verldsliga och andeliga myndigheten i genast för-
ändrades detta förhallande genom Catholicismen; supre-
matet i Andehga mål frånskildes Konungen, och den förr
synthetiska domsrätten söndrades i en verldslig domsrätt,
31

charakteriserande är dèt sätt, hvarpå denna samling
skedde;; ty här finner man ingalunda, i likhet med
de Romerske Pandeklerna eller Digesterna, en Lagsam-
ling ämnad till efterlefnad af hela det odelade Svenska
folket; utan särskilda skrifna lagar uppkom mo,
hvar och en specielt antagen och gällande på ett ute-
slutande sätt i en enda province. Då nu den sedvanliga
rätten under denna period blef, såsom man säger, ett
Jus scriptum, och såsom sådan codificerad, skedde lik-
väl detta under formen af den mest bestämda specia-
lisation *) för hvarje särskildt Landskap, som ensamt
för sig fordrade sin egen Lagstiftning. Att denna första
skrifna Lagsammanfattning måste haft en enkel och
osystematisk form, är hvad man, äfven ulan ögonvittnet
Olai Petri intyg, lätteligen kunnat finna. Det för-
sta försöket är naturligen det mest ofulländade. Be-
träffande åler tiden, hvarpå det skett, tala de fleste
skäl för den meningen, att delta samlingsarbete, må-
hända under någon föregående regent påbörjad t, un-
der Ingiald Illråda blifvit genomfördt genom den lag-
farne mannen Wiger ♦*), Domare i Upland. Under be-
nämningen af Flucka, Flockar (Capitula Vigeri), ordna-
de denne lagkunnige och vise man (Spa, denvise, ett

och domsrätten öfver Samveten, hvilken sistnämnde de
Andeliga tillskansade sig. Hvilket svart slag härigenom
träffade den allmänna medborgerliga friheten, for-
drar en särskild utredning i Ofientliga Rättens historia.

*) Man erinre sig ibland annat den ed, som togs af en
nyvald Konung, hvarmedelst han gaf de särskilda
P r o v i n c e r n a en försäkran, mindre at de dåvaran-
de lagar skulle äga bestånd, än att lian icke skul-
le stifta några nya. Jfr. uppsatsen i Svea VIII. H. i. 12.

**) ”Lagha yrket var Wigher Spa; han var utsändir af Ingiald
Syea Kununge”. Se företalet till Upl. Lagen.
32

binamn, hvarmed han i följd af sin lagkunskap hedrades)
de lagar, rätter och vanor, som för Upsvearna varit
gällande, och fortfar denna Lagsamling att i mer än
4oo år förblifva gällande. Bevis för dessa Wigherska
stadgars tjenlighet är det, att de, enligt Stur lésons
vitsord Ol. Har. S. p. 16, jämväl voro rättesnöre för
de andre Landskaperna, då skiljagtighet yppade sig e-
mellan deras lagar. Det är en stor förlust för Laghisto-
rien, att denna Wigherska Lag-Samling, somii5:dese-
clet ännu fanns i behåll, sedermera helt och hållet för-
kommit. Deraf har händt, att man icke med full viss-
het kan skilja emellan äldre och nyare stadganden, som
förekomma i Upl. L., emellan de första Wigherska buden
och de förbättringar Erik d. Helige, Birger Jarl,
och Magnus Ladulås gjort. För öfrigt är den känne-
dom, vi nu äge af dessa Wigherska flockar, mer än ofull-
ständig. Af begynnelsen skola de varit sju, dock utan syn-
nerligt system eller inre sammanhang i ämnen; deraf, or-
den ”strömingom hafdes i flerom fluckum’’ Föret, t. Upl.
L. Säkert är dock, att denna LagCodex, ehuru ofullstän-
dig, varit den för Lagskipningen till grund liggande, intill
dessUpl. L. utgafs,och att förändringarne derutinnan
icke varit många, utom hvad som rörde religionen, hvar-
uti, genom Christendomens införande, åtskilligt väsendt-
ligt blifvit förändradt. — Ungefärligen vid samma tid
eller måhända något sednare, företog Lagmannen Lum-
ber en dylik Lag- redaction för Götherna, hvarme-
delst han till en skrifven författning samlade den sed-
vanliga Rättens stadganden. Med få afvikelser i speci-
ella bestämningar, är den anda och inre syftning, som
genomtränger dessa särskilda Lagsamlingar, enahanda;
hvilket utan svårighet förklaras deraf, att båda
upprunno ifrån en och samma källa af förut rå-
dande sedvanor. Förändrade under de följande Ko-
35

nungarne Erik, Carl, Knut, Biger Jarl, och Magnus
Ladulås blefvo förnämligast de stadganden, som jörde
Religionen, hvilka förändringar genom den damera
antagna Christendomen blefvo nödvändiga, och den
första egentliga i'evisionen af Landskaps-Lagarna fö-
retogs under Birger, Magni Son, ar 12q5- Vid svaret
åter på den af Burman i ofvan citerade Afhandling sid.
215 upkastade fråga: när Lagarne första gången blef-
vo skilifteiigen författade? torde denne berömde forn-
forskares ifrån Ou. Rabenii, afvikande mening, att
Lagarne här i Norden voro skrifteligen författade äfven
innan christendomen inkommit, fÖrtjenaatt, såsom den
sannolikaste, antagas. Också bevisar Burman, såsom det
synes med goda skäl, att runiska skrifsättet både varit
kändt under Hedniska tidehvarfvet, och nog allmänt
i norra delarne af Europa vid början af det Christna*
samt att Lumbers Lag verkeligen varit i skrift förfat-
tad, och således icke blott traditionsvis bibehållen.
Måhända gäller till en del om lagarna, hvad Geuer an-
för om den nordiska gudaläran, att kunskapen der-
oni ej blott var åt minnet anförtrodd, utan var en öf-
verlemning, tillika understödd genom skrift (Rune-skrift)
Svea Rikes Häfder I: s. 174 o. ff. Detta tillhör Laghisto-
rien i allmänhet att utreda: hvad särskildt tillhör vårt
speciella ämne, skall i det följande på sitt ställe före-
komma.

1.	Om Domstolarnes organisation, Instansernas antal
och beskaffenhet.

Ordningen fordrar härvid, att jag först omtalar den
Hufvud-ïnstans, som då redan kallades Härads-Rätt
eller Härads-Tinget, sä väl i dess förhållande till
Svea. XII. 1.	•	3-
T—TSZZæTzljZ

34

t.

F

Fj er dungs - som till Lagmans- Tinget. Till be-
rigtigknde at omdömet både i det ena och andra hän-
seendet bör först anmärkas, att man äfven under den- '
na period ingalunda finner gränsorna emellan hvarje
Domstol eller Instanties jurisdiction med någon när-
mare noggranhet bestämda, och således competentia fo-
ri genom afgjorda lagbestämningar utstakad. Tvertom
stod det fastmer parten öppet, att antingen vid ett fo-
rum,- eller vid ett annat, anhängiggöra tvisten, hvadan
således just genom det obestämda i sjelfva Process-La-
garne en jus optionis *) mellan särskilda Domstolar
synes de facto, om ej altid de jure, medgifven käran-
den, och sammalunda icke keller det strängt juridiska
begreppet af en Instans såsom högre, relatift till en
lägre, på den dåvarande Lagstiftningen användbart. Jag
skall söka ådagalägga rigtigheten af denna reflexion re-
dan i anseende till förhållandet mellan Fjerdungs-och
Härads-Tingen.

F j erd ungs-Tinget, en Domstols sammansättning
inhemsk uti Island och derifrån ölverflyttad till våra
förfäder, omfattade i omkrets den minsta **) district-
afdelning. Det dömde, såsom synes, öfver en fjerdedel

*) Förf, vill anföra blott ett enda exempel: V.G.L. Tingm.
B. Fl. XIII handlax' om utsökande af Läghärsbot (bö-
ter för lagersmal) ^Will man Läghärsbot utsökja, tha skal
till Häraz-thing farä eller Lanz-thing” eller ef-
ter läsarten i IL G. B..:XII WestG. Lagens nyaste redac-
tion : till ”Hæraz f>ing ællef til fiærpungs|jing” hvil-
ket dock bör jämföras med n. Add. 12: 1”. til pings
fara, lanzp ng æller fyærpungs ællei’ hæraz ping.’’

**) Öfrige än mindre underafdehnngar, såsom Attung. m. fl.
hade nämligen ingen hänsyftning på Domstols- Inrätt-
ningen	• -	■
55

(fjerdung) af Häradet (Hundradel). Dess ordförande
var Fjerdings-höfdingen, och Domstolen synes, i lik-
het med öfrige lägre Instanser då förtiden, hafva va-
rit permanent, d. v. s. sittande och tillgänglig alla tider,
iitönfÖe undantagna ferie-eller fredstiderna. Fjerdungs-
Tinget utgjordes al trenne beståndsdelar: 1:0) Fjer-
dungshöfdingen, den lagfarne man, som förde ordet;
2:0) Nämnden, som altid var vid Domarens sida, såsom
en oundgänglig *) beståndsdel af det hela; och 5:o)
Fjerdingsmannen, en slags Procurator, som i utfö-
rande af rättens arender gick Domstolen tillhanda; för-
modeligen på enahanda sätt som Fjerdingsmannen än-
nu, såsom en Länsmannens vicarius, biträder vid ut-
förandet af de till domars exsecution, ordningsverkets bi-
behållande m. ro. bidragande åtgärder. — Stjernhöök
säger ”att Fjerdungs-Tinget utgjorde den första och
lägsta Instansen (Prima & infima Instantia fuit), dere-
mot Härads-1 inget den 2:dra Instansen: i visst af-
seende gäller detta yttrande, iannat hänseende icke. Den
enda rigtiga tolkningen deraf är följande. Förstår man
med högre Instans den högre Rätt (öfverrätt), hvar-
under ett mål, som redan af annan domstol tillförene
blifvit ransakadt och afdömdt, till nytt bepröfvande
och ny dom drages, t. ex. i afseende på ett tvistemål
tillhörande Härads-Rätts jurisdiction, äro LagmatasRätt,
och sedan HofRätt högre Instanser, i afseende på ett
brottmål ar HofRätt högre Instans relatift till Hä-
rads Rätt o. s. v.; så kan näppeligen under den peri-
od, hvarom fråga nu är, Härads-Rätten ha varit en
högre Instans relatift till Fjerdungstinget, emedan Rät-

*) En ofvertygelse, hvilken vi framdeles fä tillfälle att i
polemiskt hänseende försvara. ”Ejerdunger” kallas Bisit-
tarne i ÖG. L. Räfst. B. 3: fl.
36

tegångsowlningen ingenstädes stadgar 'denna målens
behandling, och en sådan sannolikt icke heller iagttogs,
då Härads-och Fjerdungs-Tingen, i det hela lika or-
ganiserade *), endast voro på angifne sätt af olika ex-
tension åtskiljde. Kallar man åter, utan att fästa sig
vid denna exactare begreppsskilnad, för 2:dre eller hö-
gre Instans den Domstol, hvars jurisdiction är inten-
sive eller extensive vidsträcktare än en annans, så
passar denna bestämning visserligen på Härads-Tingets
förhållande till Fjerdungs-Tinget. Ty i:o) i afseende
på extension **) ger redan benämningen Fjerdung eller
fjerdedel, relatift till Häradet, det hela, tillkänna den
ena Rättens större jurisdictionsområde än den andras:
och 2:0) beträffande intensitas jurisdictionis, bestämma
lagarne uttryckeligen, alt alla mindre betydliga mål
»All thrämärckis mal laghstämbd ok * lagkalladh till
lagha Soknir, än tha äru egh Jorda delur (med un-
dantag af jordatvister, för hvilka således ej Fjer-
dungs-Tinget var forum competens) och egh Lionga

*) Emot detta raisonnement kan skenbarligen rigtigt in-
vändas, att äfven nu förtiden Lagmans-och Härads-Rät-
ten äro på enahanda sätt organiserade, men dock den
förra ovedersägelige n är en öfver den sednare en under-
instans. Skilnaden ligger deri, att nu mera våra rättegångs-
former ordenteligen stadga delta förhållande, och regler-
na derföre.

**) Sålunda stadgar VG. L. Thingm. B. FL 111. ”J hvart
Härade skall en Thingstader vare uti hvarjum F j er-
dun g h, ock en ther Häraz-thing skal varä:” hvilket öl-
verenstämmer med 111: 122. i nya Redact, af W.G.L.
hvarvid bör anmärkas, att utom detta cit. ruin, som tillhör
Lydekini anteckningar, uttrycket FjerdungsTing äf-
ven förekommer II. G. 12., och II Addit. 115, der det stad-
gades om hembjudande af arfvejord å Lanzpingi, Hærap
♦eller Fyær|)unx, jfr. II. Add. 12. 1.


37

Tingh firi stämbdt”, (ej heller må målet förut hafva
varit inför Lands-Tinget anhängigt) ÖG. L. Räfst. B.
III FL, och tillägger Lagen vidare : tha än thet är förr
stämbt,;tha kumber thet egh till Fiardungxnämd. Äf-
venledes talas i Ö.G. L. Drap. B. om att Fjerdingx
Härade (d. v. s. fjerdungs districtet) hafver samvist (con-
gressus) med en fridlös; och i Räfst. B. 11 Fl. upräk-
nar Ö. G. L. Fjerdungsmåhl (fjädhärtiughmal) såsom
sådana, hvilka a Kunungx Nämd slitas, hvåraf således
vädjandet synes till och med ske omedelbart under
Konuhgen och hans Räfst. ’	11 r

Så litet bestämda än de föreskrifter må anses, hvil-
kä Ländskaps-Lagarne liksom blott fragmentariskt gif-
va angående FjerdungsTinget, synes dock satt utom
tvifvel, att 1:0) Fjerdungs-Tinget i likhet n?ed Kämnärs-
rätten nu för tiden i städer der RådstufvurRätt fin-
nes, endast fick uptaga mindre vigtiga mål, och af stad-
gandet i II. Fl. Räfst, samt VI och VII B. Fl. Våd.
och Sår. B. Ö.L. dfager Loccenius *) den slutsats , att
fjädhärtjughmal voro caussæ quadraginta marcarum.
Gick tvisten således ut på ett belopp högre än detta,
så borde omedelbart till Härads-Lagmans-eller Rät-
tare-Ting instämmas.

2:0) Var Fjerdungstinget sammansatt af andra per-
soiier, än Härads-Tinget. En annan var ordförande nämL
Fjerdingshöfdirigen, äfvensom måhända andre bisiltare,
Fjerdingsnämnden: den sista omständigheten dock tvif-
velagtig, enär möjligtvis bisittarne i fjerdungen älven-
ledes användes vid HäradsTinget i dess nämnd: hvil-
ket sednare förhållande synes antagligare af Sud.L.
Thingm. B. VH: Fl.

*) toxic. Jnr. Svco-Goth. p. 51.
38

3:o) Att ett till vidd inskränktare område utgjorde
districtet för Fjerdungs-Tingets jurisdiction (Fjerdung
£:del af Häradet), hvilket, utom hvad recjauanfördt är,
bestyrkes af Sud. L. Thingm. B. 11 Fl. ”att KonunI
gens Budkafle icke blott måtte komma till Hundaris
(sjelfva Häradet), utan älven till (Häradets underafdel-
ningar) fjerdung rätlika framganga.”

4:o) Ar sannolikt, ehuru icke af historiska facta fullt
bevisligt, att under denna tid inga bestämda rättegångs-
former stadgade, att ett mal borde ifrån Fjerdungs-
Tinget öfvergå till Härads-Tinget såsom andra Instans,
utan synes här målet likaväl ha kunnat dragas under
Lagmans, ja äfven Rattare-Tingets skärskådande *).

Den ofvanföre yttrade meningen ,. att Fjerdungs-
Tinget ytterst grundar sig på en underafdelning af Hä-
radets district, och således mera utgjorde en bestäm-
ning af område, än var af någon synnerlig juridisk
consequence i afseende på competentia fori, finner ny
styrka deraf, att äfven andra dylika, ehuru icke i sam-
ma bråkproportion bestämda district-afdelningar, voro

*) Till och med en förvexling af de särskilda Domstolar-
nes functionei’ synes förekomma i Ö.G.L. Drap. B. III.
Fl. der det, i fallet af Häradshöfdingens uteblifvan-
de, uppdrages åt Fjerdungs-Höfdingen, att träda i Härads-
höldingens ställe, och förordnas, att saken sedan öfver^
lemnas till Härads-Nämnden“, stadganden, hvilka rimligt-
vis icke kunnat gifvas, om Fjerdungs-Tinget verkeligen
varit en under-Instansj under' Härads-Rätten. Ett annat
lagrum] V.G.L, III: 122 (nyaste Edit.) ”For alt kononx
ezore seal skiræ liærpung-nempd firi Hæraz-Nempd”
tyckes ge tillkänna en förbindelse hos Fjerdungs-Nämn-
den, att för sakören redogöra inför Härads-Tinget.
39

antagna i àndra landskaper. Sålunda 1. ex. inhämtas
af GotlLL. XLI och XLV C.C., att districtfördelningen
der var Trading, och således i denna province Tre-
dings-Ting höllos o. s v., icke annorlunda än om uti
våra, af flere Socknar bestående, Härader, en ytterli-
gare fördelning i tredje eller fjerdedelar infördes. Upl.L.
Thingm.B. i Fh, som innehåller aldelningarne al lan-
det i och för Domara och Budkafla, omtalar, utom
Hundari, och Fjardung, äfven en ytterligare under-
afdelning attung (”åttiug, {:del); § 4 ok .twe.aff attun-
gi hvariom” och vidare, ”är halder allonger ällä 1' jäi-
dunger’’—.	,	•

Men här är stället att ingå i undersökning om den
ursprungliga beskaffenheten .af våra gamla domstolars
organisation, förnämligast i alseende på deras båda be-
ståndsdelar Nämnd och Domare.

,	. «	J ’ i	f » ' k ) f T ' ; '	F f ! 3 «4 L! } i‘

Ordet Nämd, Næmd eller Nämbd härleles vi
vocis ifrån nämna (nominare) emedan dessa män blef-
vo nämnde*) och utvalde (nominati ettdeputati). Om-
kring början**) af den period, vi nu afhandle, synes
Nämnden hafva börjat komma i bruk. Genom dess
ändamål finne vi lälteligen det förhållande, hvari

' i ntru '.tfi / {.><■ o

•) Deraf nämni Nämd Ö.G,L. Räfst. B.IV. Fl. Dahl.Lag-Thingm.
B. |8. Upl. L. Kon. B., IX fl. Westm. Lagen s. B. X fl.

**) Af brist pä beslärnda uppgifter från det förflutna, kun-
ne vi blott stadna vid den förmodan, att dessa stadgan-
den ifrån Vighers och Lumbs Lagar blifvit upptagna i
Upl. och V O L. Redan i A. Codex af V.G.Lagen (se
nÿaste edit,^ fÖrekonima i A. B. 11. och 15. han
skal væria sik mæp luktri hæræsz namd.” äfvensom
fjær[jungs Næmd Md. B- i. och B. L. i. m. fl. st. och
ännu oftare i sednare codices.
40

Nämndens inrättning slod till den såkallade jernbör-
den och öfrige då gällande bevisningsmedel. Det är
nämligen al vigt, att här genast anmärka, ännu en
annan till bevisningen hörande bemärkelse af Næmn-
deman-Edgärdsman. I denna mening, var han icke
en Rättens ledamot, utan en af de 12 män, som svuro
i en tylftared: uti hvilken mening uttrycket förekommer
i V.G.L. Md. B. 11. och J. B. 16: medtvanni tylftum.
d. v. s. tjugufyra mäns ed o. s. v. För att nu erhålla
ett någorlunda fullständigt begrepp om forntidens
Nämnd, anser jag tjenligast att till en början jämföra
densamma med dess nuvai’ande elterbild, nämligen vår
tids Härads-och Lagmans-Nämnd, och framställa sig
vid denna jämförelse följande hufvudsakeliga skillnads-
momenter.

Först i afseende på Nämndens tillsättande:
i dess aldra äldsta gestalt befinnes nämnden vara con-
slituerad genom båda parternas val. Till åstadkom-
mande af den bevisning, hvarförutan ingen ordentelig
rättegång kan äga rum, äro naturligtvis bevisningsme-
del af nöden: dessas beskaffenhet är den säkraste stäm-
peln på rättegångs-lagarnes utvecklingsgrad. Derfö- ;
re funno vi ock, såsom var naturligt i deras första
barndom, den physiska styrkans, (Envigets) lag gäl-
lande: derefter framträder Jernhörd *) i sina särskilda
aiter, probatio canonica, ed m. m. dylikt, som tydligt
ger tillkänna religionens magi öfver. menniskosinnet.
Det var i de flesta dessa fall den eviga rättvisan, som,
enligt öfvertrons föreställning, genom öfvernaturliga

*) Jfr. Koro© Anciier, Dansk Lov Historie sednare Delen
s. 443 och följ.
41

tecken, t. ex. under järtecken och dyhkt, skulle lalla
brottslingen och fria oskulden. Småningom vid çult^
rens successiva utbildning gjorde dock den insigt sig
gällande, att en dom, fäld af menniskor^ skulle genom
menskliga medel utfinnas, och grunda sig på, menni-
skors urskiljning, hvaraf således målets nogare under-
sökning samt thy åtföljande, af Parterna äskad,bevis-
ning genom Edgärdsmän m- m. bief en oundgänghg
följd. Naturligt var, att det vid första inträdandet af
sistanförda åsigt, skulle medgifvas de tvistande sjelf-
ve*), hvilka i bevisningens resultat voro närmast in-
teresserade, att utse de aglade och af dem gillade man,
åt hvilka skärskådande af deras tvist skulle anförtros.
Så uppkommo Nämndemän, nämnda af de tvistande *♦),
äfvenledes kallade Tollman (Tolf till antalet; judicium
ordinarium duodecim assessoribus constans), Sannemæn
eller Sandemænd (Veridici, integræ vitæ) och Oldungar
(Senes), benämnda.—Att sålunda i förstone***) tillgått
vid Nämndens tillsättande intyga icke blott våra in-

*) Hvar mempd skall nämnas, tha nempne the män, sinn
badhe sighia ja vidh sum delas.” 9 fl. "lingm. B. Vm. L.
Då detta stadgas i Vm.L. som sjelf är ibland de yngie,
torde deraf fä |slutas, att det förut ex usu varit
gällande: detsamma foreskrifves dessutom uttryckligen i
UpLL.Tingm. B.. 11 Fl. in fine.

**) Dicuntur (säger Ihre i sitt Lexic.) ita, a næmna nomi-
nare , quum ex promisse tales nomina rent 1 i t i g a n-
tes, jusque utrimque haberent repudiandi eos, quos sibi
minus æquos judicabant.”

“) Längre fram synes, förmodeligen till foiekommande af
inträffade missbruk, det stadgande i lagarne, att” Engin
|)ianosto man ma nempdaman varæ utænjjæt seba|)e met
bondænæ öc hæræzhôlpingæ wiliæ.” Lydekin. Anteckn. 77,
nyaste Ed. eller 11 Fl. ringui.B. V.G.L. Stjernh. Ed.
42



hemska häfder, utan äfven grann-rikenas. ’ Skâne-och
Selands-Lagen äfvensom Jutska Lagen innehålla, att
då det syntes vanskeligt låta folket utnämna Nævnin-
ger*), blef detta öfverlåtet till parten sjelf, i synnerhet
käranden, måhända i hopp att saken derigenom skulle
vinna i utredning. Redan af detta sätt att utköra dem
följde, att en sådan Nämnd i början tillsattes endast i
och för ett enda mål, och ofta flere gånger ombyt-
tes**) under ett fortfarande Ting, och således i detta
hänseende var olik nutidens nämnd. Men då man i
lagskipningen icke kunde undgå, att snart erfara de
stora olägenheterna af en ny personals in-och utväl-
jande för hvarje sarskildt måls afgörande, hvaraf ock
ett oupphörligt vacklande mellan olika meningar och
brist på grundelig genom erfarenhet förvärfvad insigt
blef följden, kom det småningom dertill, att rättighe-
ten att tillsätta Nämnd öfverflyttades ifrån de tvistan-
de till Domaren***) sjelf, eller Konungens Höfding,

♦) Förf, hänvisar till den i II Del. af Kofod Ancher förekom-
mande afhandlingen ’’Om vore gamle Retter-Ting” s.
4o6 — 481. som bör läsas ostyckad i dess sammanhang:
närmast hit hör det 5:te Cap, om nævninger.

♦*) Ty man bÖr ifrån Nämnden skilja ”Tings vittnen” när-
varande vid Tinget för att gifva upplysningar vid möj-
ligen inträflade behof, och stundom med ed bekräftande
verkligheten af ett ifrågavarande factum.

♦*♦) ’’Domari skall Nämpd nämna med bäggja ja quädhi
sum vidhir delas (med bada deras samtycke söm emot
hvarannan tvista) Dahle L. Tingm. B VIIL Fl. — Sä
förekommer ock längre fram i kon. Magni stadga år 1344
’’Tolf mæn samtyckte valde och tillnæmnde af oss oc
Lannsmannum i Lagsagher hvarre--att leta och open-
bara hvar---hapum varper skipat yller at seya.
Hadorph Garni. Sladg. s. 17.
43

som ägde ått till Nämndemän utse välkände^ .bofaste
och agtade ålderstegne män, tvänne eller trenne i
hvarje Häradets fjerdung: hvatvid det likväl bfef far-
terna, hvilkas consensus till valet endast vab præsum-
tus, förbehållet, att i vissa fall jäfva trenne af:Nämnden,
ja äfven flerei synnerliga händelser; samt dessutom fort-
for det i vissa mål att varande tvistandes rättighet att,
såsom fordom, sjelfve utse sin Nämnd. -Enligt regeln
finner man dock, att nu mera en permanent, af dei oli-
ka målen -oberoende, Nämnd organiserades, på sätt
sednare lagstiftningen undantagslöst föreskrifvit. *)

. . .nrpni .o .	h. ■ ■ /	- tol

Den aridra-, äfvensa hufvudsakliga olikhet ; som
utmärker forntidens Nämnd ifran den närvarande, är
Nämndens dåvarande function och bestämmel-
se. Härvid är först anmärkningsvärd Lagarnes syn-
nerliga omsorg, att i Nämnden intaga män, som hade
den noggrannaste kännedom om de tvistandes villkor
och belägenhet. Derföre förordna lagarne, att män-
nen i Nämnden icke blott skola tagas inom domsto-
lens district, d. v. s. ibland dem, som voro inom hä-
radet bosatta, utan äfven ifran alla districtets under-
af d e In i n g ar *), en Lag, so;m ännu är gällande. Ra-

*) Man känner, hvilka noggranna föreskrifter för Nämn-
demäns inväljande efter sista Riksdag blifvit bestämda.
Principen att låta Menigheten i dess särskilda underaf—
delningar representera sig, röjes omisskänne-
ligt i den valrätt Riksdags Beslutet inrymmer ät hvar-
je inom districtet possessionei’ad; hvarigenom Ock Do-
marens inflytande på Nämndens tillsättande blifvit för-
minskad t.

”Fiure män af Fiardhunge hvarium skulu Thing sökiä
hvarn-Thinxdagh’’ 2 fl. Tingm. B. Suderm. L.
44





tio legis igenfinnos tydligen deri, att endast pä detta
sätt hos dem kunde förväntas erforderlig detaile-
rad kännedom om de tvistandes individuella ställning
och levnadsförhållande. Denna anmärkning har jag an-
sett aflxigti den frågaA vi nu ha att undersöka, näm-
ligen om Nämndens function i förhållande till Doma-
rens. Såsom bekant är, hafva tvänne hvarandra mot-
satta meningar ♦) härutinnan kämpat med hvarandra.
Den ena och äldre meningen den, som i likhet med
Stjernhöök antager Nämndens befattning för att ha
varit ransakning, d. v. s. utredning och bestämning
af det förhand varande factum, m. e. o. inquisitio rej
specialis (generelt fattad både i civil-och criminal-
mål); då det deremot, enligt denna mening tillhörde
Häradshöfdingen eller Lagmannen, m. e.’ o. Domaren,
att döma, d. v. s. till det af Nämnden, individualitqr
bestämda och rubricerade factum tillämpa lagens
stadgande. Den motsatta meningen yrkar, att Nämn-
den äfvenväl deltager med Domaren i sjelfva målets
afdömande, att Domaren således blott förkunnar den
dom , som Nämnden redan fällt, och att Nämndens
yttrande om factum, m. a. o. det resultat, hvarutin-
nan Nämnden stadnade, var en dom.

En tredje 2) på visst sätt förmedlande åsigt af me-
ra négatif än positif syftning, söker raisonnementevis
genom afskärande af de förmenta ensidigheterna i bäg-

*) Hufvudskrifterna äro ’’Handlingar rörande Upsala Acade-
mies Constitutioner” ”Ett och annat om Corporationer
m. m. ”Nytt Ett och annat” . . . ”Afhandling om Feoda-
hsm och Republicanism i Svea i. H.’1 m. Ü.

Anmärkn. om förhållandet mellan Domare
Svea 11. I. 2:dra upplagan.





och Nämnd:






45

ge theorierna en combination af bådas hnfvudmomen-
ter, hvälfver en del af de ömsesidiga inkasten under
rubriken af en ordstrid rörande begreppet af döma,
och visar den användning Nämnden erhållit i andre
länders process- ordningar.

Det ingår naturligtvis icke i Författarens plan att vid
detta tillfälle i detail polemisera emot hvad han finner
mindre tillfredsställande i hvardera af dessa åsigter: detta
skulle fordra en särskild vidlöftig undersökning. Han
väljer häldre att i stället för detta negativa och po-
lemiska förfarande, positift söka ur sjelfva lagarne upp-
visa deras verkeliga anda och syftning i denna vigliga
del af process-ordningen, och tror sig på detta sätt
lättast kunna för den upmärksammare granskaren tillkän-
nagifva, hvilka puhcter i den ena eller andra åsigten
äro med grundkällorna *), som af ingendera bland
de stridande theoristerna synas nog fullständigt under-
sökte, mer eller mindre öfverenstämmande.1

Vid h varje rättst vist förekommer naturligen al-
draförst notio rei, utforskande och bestämning af tvi-
stens föremål, a( det hvarom tvistas, objectum litis, jäm-
te dess corpus (om jag finge bruka detta ord såsom
analogt mot begreppet corpus delicti i det criminella).

*) Detta har Författaren ansett så mycket angelägnare, som äl-
ven den säkre fornforskaren StjJernhöök, till styikande af
sin mening, hämtar alla sina bevis ifrån den sednaic
Lagstiftningen, nämligen Lands-Lagen. Dessa äro ock vis-
sei'ligen, såsom vi framdeles skola adagalägga, de mest
exstante; men det tillhör oss nu att gå ett steg längie
tillbaka, och utur sjelfva Landskaps-Laga me
uppgifva grunderna för vårt omdöme om Nämndens ur-
sprungliga organisation och bestämmelse.
46

Den första frågan; blifver således tillhörde, enligt vå-
ra äldre lagar j denna ransakning Nämnden, Doma-
ren ellgr bägge tillsammans? Jag svarar bestämdt: den
tillhörde hufvudsakligen Nämnden, och emot detta
svar har, förmodar jag, ingendera af de anförda me-
ningarne nagot att invända« Undvika de en onödig ordtvist,
sä böra de afvenså instämma i den obestridliga sats, att
nyssbeskrifna, Nämnden hufvudsakligen tillhörande
ransaknings åtgärd måste föregå, d. v. s. måste vara
en i målets förhandling förberedande operation, re-
latift till den functionen att tillämpa lag, hvarom
snart mera. Genast på denna punct möter oss dock
den förmedlande åsigten med det påståendet, att nämn-
den *) i denna sin ransakningsåtgäid af factum ”icke”
procederade ”såsom någon constitutif afdelning af Dom-

, ) Den deduction, som söker ådagalägga detta, antar
såsom gifvet, att i äldsta tider hela folket inom ett
visst district afdömde förekommande mål. Detta är ja"
benägen att antaga, och har i det föregående sökt bevi-
sa det. Men omöjligt var, alt folket i massa kunde
utofva denna dom: den skulle, den måste utöfvas af
dertill utvalde, hela folket representerande, personer.
Men hvad hindrar då, att den Nämnd, som sålunda var
folkets representant, var detta just såsom en constitu-
tif afdelning af domstolen ? Var det icke fast häldre i
och derigenom, som domstolen kunde såsom ett helt con-
stituteras, och folket deri kunde anses ingå såsom be-
ståndsdel? — Ty dialektiskt, och i grunden föga bevi-
sande anser jag, hvad Förf, yttrar sig (Svea sid. ^5/), att
det ej ens var någon Domstol utan en Domare: lik-
som ej Domaren i egenskap af dömande myndighet ut-
gör en Domstol? och har icke Förf, af mångfaldiga stäl-
len i LandskapsLagarne öfvertygat sig, att icke Domaren
allena, utan Domaren jämte Nämnden, hade jurisdictio ?
hyarföre borde, i annat fall båda finnas vid Tinget?
båda concurrera vid actus judicandi ? o. s. v.
47

stolen,” ulan att dess tillsättande var ”ett moment i
processen” likså väl som vittnens hörande m. m. som
hör till processen, och ej bör inblandas i Domstolens
organisation.” Blott till en del kan jag medgifva rig-
tigheten af detta påstående: det galler nämligen endast,
och det icke heller fullkomligt, om Nämnden i dess äldsta
skick, d. v. s. såsom i och för ett enda mål tillsatt
genom parternas val. Men då, sasom snart inträllade,
detta förhållande helt och hållet förändrades, (jfr* hvad
ofvanföre är yttradt rörande nämndens organisation),
och nämnden då mera tillsattes af domaren eller
Konungens Höfdinge, hvadan den blef permanent, ej
blott för en, utan för alla tvister, ej blott för ett Ting
eller år, utan för flere efter hvarandra följande, lärer
det anförda påståendet omöjligen längre kunna försva-
ra sig. Tvertemot hvad de i sjelfva verket voro,
blifva nämndemännen genom denna asigt förvexlade
med tingsvittnen m. m. dyl. som hörde tillbevisning
för en enda sak, då de likväl måste bibehållas vid
Charakteren af assessores judicii ordinarii.

Nu följer den egenteliga tvistepuneten : huru langt
sträckte sig, och hvad omfattade nämndens åtgärd,
hvilken vi charakteriserat såsom utredande det omtvi-
stade factum? Ingenting i hela det lörevarande ämnet
har väckt så mycken tvist, som just denna gränsbe-
stämning. Vi skole, utan missledning af förutfatta-
de opinioner, låta lagarne sjelfva härutinnan vägle-
da oss.

Tvänne hufvudställen citeras för den tanken, att
nämnden sjelfständigt bade ransakade och dömde, näml.
fl. i. $ 4 Thingm. B. Ù. L. ’’ther är thing, sum säx-
tan män äio uthan Domara ock Länsman1’ samt fl. G
Thingm. B. V. M. L. ”Tiling är sum Tolf män äru
" Uthan Domare ock Länsmanhvaraf slutas, att Dom-
stolen (Thinget) kunde vara fullständig äfven utan Do-
mare : men, utom det att dessa citala utryckas ifrån
lagens bestämningar angående ett visst antal bönder,
som i egenskap af Tingsvitlnen *) skulle vara vid
Tinget tillstädes, anser jag en misstolkning af sjelfva
lagrummen hafva löranledt hela argumentationen. ’’U-
tan domara ok Länsmän” betyder nämligen icke (sine
judice) utan utom (jämte) Domare och Länsman (ex-
cepto judice etc.) ; ty att desse skulle vara vid Tinget när-
varande, derom var särskild t VII. FL, på sitt
ställe stadgadt, och nu stadgade lagen, hvilka utom**)
d. ä. jämte desse borde vara tillstädes Härigenom
Levises således ingalunda hvad som skulle bevisas, då
det lor Öfrigt i nästa 2 11. uttryckligen bestämmes,
’’ther skulu Domare a Thingi vara.” Afvenså följande
lagrum1: Fl. 15 pr. Egn sal. Ô.G.L. ”tha skal Häradz
Nämnd wita hwat thet är sant om, okwita hwat hälder
thet ar lag äller ulag” synes mig vara så bestämd t be-
visande för Stjernhööks tanke om nämndens blotta
i-ansakningsfunction, att jag anser det endast genom
en misslyckad tillkonstling användbart för den motsat-
ta åsigten. Väl förekomma orden ”ok vita hwat hälder thet
är lag eller ulagh, d. v. s. afvensom undersöka om det
är lagligt eller olagligt, men ingen, som med någon

*) Det angår således icke engång Nämnden, hvarom stadgas

i IX Fl. ehuruväl det i theoristernas meninc skulle be-
O

visa Nämndens förmåga, att ensam constituera Domsto-
len: så stadgar U.L.Tingm. B. fl: I. om 16 Tingsvitlnen.

**) Denna tolkning är ingalunda godtycklig ,j utan finner
bekräftelse af andra lagrum, t. ex. fl. 3 Egn. sal. B. O.
G.L. in line, uthan ätta ”utom slägten. jfx. Loceen: Lex.
Jur. Sv. Goth. p. 162.
49

opartiskhet ser ’nämnde Lagrum i dess samman-
hang, skall undgå att finna i:o)’? att delta uttryck vita
(undersöka) angår ingalunda någon lagtillämpning, utan
rörer just hufvudmomentet för den speciella'inquisitionen,
näml. den puncten, huruvida den ,‘föregifna olagligheten
(vid jordavärn) med undersökning hvaraf, och med intet
annat ransakningen i detta fall måste sysselsätta sig,
här, d. v. s. vid det omtvistade factum egt rum eller
icke, ra. a. o. på det mast bestämda sätt angår under-
sökning af det individuella, till domstolens ransakning
framställda factum; ty här kunde ju Nämndens ransa-
kande (vitande) function icke gä ut på annat, än efter-
forskning af hemulandets beskaffenhet, såsom stödjande
sig på laglig eller olaglig grund. 2:0) Framlyser rigtig-
heten af denna tolkning ännu tydligare om man öfvervä-
ger så väl Flockens rubrik ”aen jordawærn kallas ulaghlika
gang in. vara,5’ derutinnan således bestämmes objectum
juris constituti , hvaromkring den ransakande functio-
nen skall hvälfva sig, som ock hela innehållet af
FL, hvarest jemte stadgandet af probationsgrunderne
m. ra. förekomma § 5 orden,” sidhan vithi Häradsnämnd
hvat thetärsannt om; och 5 4 ”’the skall Häradsnämnd
vita, hvarlhera sannare haf v er.” Alla Lagens sladganden
utgå således på vitande af det objectiva factum, hvil-
ken undersökning, efter hvarje aldrig så litet sund Lo-,
giks reglor, väl icke kan förblandas ♦) med applicatio

*) Jag kan ej undgå yttra min öfvertygelse att en mindre
fullständig logisk analys af den juridiska ransaknin-
gen och domslutet synes i nu omtvistade fraga ha
väckt Here förvillelser. Synnerligen i ögonen fallande äro
dessa misstag i det just nu anförda exemplet af ett jor-
dalwærn, hvarvid till characterisation affactum obestridligt
hörer allt hvad det cit. Lagrummet tillaggt Nämnden.

S^ea XII: 1,	4.
50

legis af facttim , en tillämpning, som med intet enda
Lagens ord hvarken der eller annorstädes stadgas till-
komma Nämnden. Pä detta sätt hafva Stjernhööks
motståndare verkligen, genom de lagrum de citera, gif-
vit vapen i hans egen hand.

De loca cardinalia, som grundlaggt mitt omdöme
om Nämndens befattning och gränsorna för densamma
relalift till Domarens, äro följande: 6. fl. Thingm.
B. V G.L. III. 76 (Nyaste Edition) har i rubr. ”Om
Härazhöfdingh lägger thet till Nämnden, thet lag
är a, eller kuskar (impellit) Nämdena at variä något
maal.” och Lag- texten 5 i* '’Kuskar Härazholdingi
nämdena at variä nokot maal ok fins thet med fullum
vitnum tha höte Härazhöfdingen’’ etc. (d. ä. Si judex
assessores ad aliquem liberandum blando sermone per-
pulerit etc. Ihre Glossar, s. 1179), hvaraf tvenne slutsatser
naturligen dragas, 1:0) att Lagen gjorde skillnad emellan
hvad till Nämnden hörde, och det som hörde Domaren till
(ther lag a är), och 2:0) förbjudes vid böter Domarenatt
befatta sig med det Nämnden tillkommande värjandet
eller fällandet, d. v. s. förklarandet af skyldig eller
oskyldig på grund af genomförd ransakning eller sjelf—
va resultatet derutaf. Domaren (iläradshöfdingen)
säges bestämdt ha befattning med thet ther lag är a,
med Lagens tillämpning på det bestämda fallet, och
vid sex markers böter i tre stadhi (till målseganden,
Lagmannen och Konungen) förbjuder Lagen Härads-
höfdingen, att till Nämnden hänskjuta en sådan lag-
tillämpning» Deremot ”skudhandet huat thet är sant

*) Kuska ällä locka a5 çch 17 Fl. Fl. Edzör. B. Ö.G.L.,
eller nödga, cogéré (med Öfvertalande eller hotelser)
Glossar, af Collin och Schlytei’ s. 445.
51

um V.G.L. Tingm.B. VIII Fl. m. fl. säges alltid till-
höra Nämnden, ty derigenom ulredes sjelfva existen-
tia facti, en utredning, som alltid af kännedom om den
handlandes character m. m. lånar dess tillförlitlighet.
— Tvertom föreskrifver följande 7 FL helt bestämdt
hvad som tillhör Nämndens befattning, att näml. ”vär-
ja eller fälla något maal” *) tha ma eig Häradshöfdin-
gä them fragangä (afvika ifrån) deras, på grund af den
föregångna ransakningen yttrade mening att fälla eller
värja.” Flockens 2 §. Vil Nämdamader thet värja, han
fäldä fyrrä, eller thet fällä han fyrrä vardä etc. bevi-
sar ännu ovedersägligare denna Nämndens befattning
med målets ransakning, och rubricerande af factum
till dess individuella character. Förgäfves eftersöker
man ibland Lagarnes bestämningar rörande Nämnden,
någon enda, som föreskrifver Nämndens deltagande i
Lagtillämpningen, och sålunda gör Domaren till en ma-
chin, använd af den enradiga Nämnden för att fram-
föra, hvad denna förestafvar. I Östg.L. 4 Fl. RäfstB.
talas om Nämndens fällande, ”Nu än Nämdin fäller
sva’ ; och i s.B. XVI Fl. ’’tha skal Häradz Nämd vila
hvat ther är sant om ok kumbär egh längär til hans
vissorda.” ”ty att BiskupsNämnd skall i allum ma-
luni sannind leta, Ok HäradsNämnd laggjordt.’’ Sam-
malunda förekommer ock i V.G.L. (nyaste Upl. s. 227
m. fl.) en hel afdelning af mål, som enligt den gam-

*) Sjelfva detta värjande eller fällande, hvaruti ransaknin-
gen stadnade såsom dess resultat, var näml. alltid och
obestridligt Nämndens e n sak ; men bedömmandet af det
sätt, de medel och den procedure, hvarmedelst detta
resultat producerades, tillhörde, utan hinder af Lagens
stadganden, likaväl Domaren, som Nämnden: man måste
här för reflexionen nödvändigt skilja sjelfva resultatet
a ena sidan ifran det sätt, hvarpå det uppkommit, å den
52

la rubriken "till HærezNæmpdinæ ligiæ, eller såsom
texten säger "till luctræ (i. e. sluten, till öfverläggnmg
innesluten) HærazNempdinnæ och förut : i Tjufd.B.
6 talas om "att Hæradshôfdung skall f)ing till uamnæ

ok Næmd sætiæ; samt i Ræltl.B.V.G.L. att Konongær
ändamål

skal Næmd firi sik sæliæ,” allt naturligtvis i
alt constituera Domstolen i laglig form.

men om

Gotll.L. 52 Gap. stadgar uttryckeligen
de tvista högre eller lägre än (i mark guld) ba scMu
pctvirbta Huuderis raßmenn fdå skola Häradets Bud-
män d. v. s. Häradsnämnden det ransaka.” Äfvenså i

Dahle L. Thingm.B. talas på mångfaldiga ställen om att
”Domari dömer,” och "Domarins dom,” men om Nämn-
den säges deremot, att den skall ’ mäta ’ eller vita el-
ler ”vittna," eller dylikt.

Men då af anförde lagarnes rum blifvit bevisadt
med hvilken bestämdhet Nämndens egenskap att vi-
ta (undersöka och ransaka) åtskiljes ifrån Domarens att
dömma, d. v.s. med tillämpande af dithörande lagbestäm-
ning afgöra tvisten, tyckes ingen skälig anledning hat-
va före funnits, att förblanda dessa olikartade functio-
ner. Minst rimlig af alla har deras tanke vant som
lemnat allt i Nämndens, intet i Domarens hand-, till
denna ytterlighet sannolikt förledde af någon ensidig-
het å den motsatta sidan.

Ty att man harutinnan icke kan komma till någon exact
7 fullständighet i detaillerade bevis, följer med nödvändig-
het af hela process-ordningens construction i en annu
outbildad Lagstiftning: vi anmärke till begrundande det
factum, att de ofvanföre citer, ställen ur \.G.L. troligen
tillhöra densednare utbildningen af densamma. I de ald-
sta stadganden saknas en närmare bestämning uti fore-
varande hänseende,
Det synes nämligen såsom de, hvilka på grund
af Lagarnes esprit särskiljt Nämndens och Domarens
(Häradshöfdingens, Lagmannens) befattning, likväl på
ett alltför genomgripande sätt förfarit i detta särskil-
jande. Om man ock med de båda, härutinnan di-
stincliva begreppen ”ransakning och dom” characten*
serar denna olikhet, böra dock dervid aldrig lemnas
ur sigte de mångfaldiga puncter, på hvilka dessa ba a
functioner ovedersägligt löpa in i hvarandra. Ensi-
digt är det, enligt min tanke, att pasta, det en ute
slutande skicklighet till hvardera förrättningen endast
kan förutsättas hos helt olika individuel', och att,
denna förutfattade mening construera en theori
gamla Lagarnes hithörande bestämningar. Väl niaste
medgifvas, att till undersökning af det individuella a
ctum fordras en specifisk kännedom *) af ^en ian
landes character, lefnadsförhållanden o. s. v., men den
na kännedom kan icke anses annorlunda än sasom elt
(relatift yltre) hjelpemedel till vinnande af det re-
sultat, som åsyftas, näml. rubricerandet af factum i
förhållande till Lagen, utan att den ena behöfver ute-
sluta den andra. Härtill åter erfordras tvenne insig-
ter, dels den rent juridiska i lagens anda och syftning,
dels den psychologiska i tillämpningen af denna Lag pa
ett individuellt, genom sjelfva ransakningen böstämdt,
fall. På det att således ransakningen i dess resultat ic-
ke måtte missförstås eller missleda, fordras oundgäng-

*) Häraf kommer ock helt otvunget, att mera fulländad
Domareskicklighet, särdeles i lägsta instansen, hvarom här
är fråga, forgäfves sökes hos nagon annan, än den, som
genom egen erfarenhet förvärfvat sig intuitif kännedom
af seder, lynne m. m. hos de menniskor, hvilkas hand-
lingar han skall bedömma. En blott abstract theoii är
härvid föga tillräcklig.


54

H

3

k-

ligen en inre enhet, som ifrån början genomtränger det
hela, och gör, att det står i förening med Lagens anda,
emedan i annat fall ingen garanti gifves derföre, att
rättvisa enligt lag skall blifva i domen herrskande.
Domarens eller den Lagfarnes (men tillika psycholo-
giskt Lagklokes) åtgärd bör således alltigenoin vara den
ledande*), och den, genom ingen lagkunskap utbilda-
de samvetsgrannheten är i detta afseende blott ett hjel-
pemedel för den lagklokes, ifrån början till slut huf-
vudsakliga, åtgärd. Domaren borde således icke heller
för att fullkomna sig i sitt ansvarsfulla kall, utestän-
ga sig ifrån umgängslifvet, utan just genom sin erfa-
renhet af menniskornas handlingssätt, genom inhäm-
tad kännedom af locala förhållanden, nationella chara-
ctersdrag o. s. v., så vidt hans theoretiska forskningar
det medgifva, bilda sig för den practiska tillämpnin-
gen af sin kunskap. Endast på sådant sätt kan han
förvärfva sig skickligheten att efter inhämtade tillräck-
liga faetiska upplysningar, hvilkas ordnande utgör hans
eget samvets-åliggande, med tillförlitlig säkerhet utfor-
ska och bedöm ma den objectiva beskaffenheten af ett
förevarande factum, hänfördt till en, icke död, utan
i Domarens kunskap lelvande ♦*) lagbestämning.

B

*) Detta ar en hufvudprincip, den intet Folkslag i organi-
serande al sin Jury-inrättning kunnat undgå att omfatta.
Derföre tillhör det Domaren, som känner Lagens inre
syftning, att för Nämnden i förväg (märk väl i förväg)
utmärka de hufvu dom ständigheter , hvarvid dess
undersökning bör fästa sig. Endast det utlåtande, Iivil-
ket i och för sig icke förutsätter någon lagkunskap, o m
de ifrågavarande, af Domaren uppgifne, omständigheter-
na i förevarande fall äga rum eller m. a. o. till alla de-
lar inträffa på det förevarande factum, bör Nämnden med
yttersta samvetsgrannhet afgifva.

**) ”En godh beskedligh Domare är bättre ün godh Lag, ty


55

Jag vill upplysa niin mening med eLt Exempel.
Det till ransakning framställda factum är en stöld; la-
ctum är obestridligt och brottslingen der till förvunnen :
också är han dertill fälld af Nämnden; om nu, enligt
den ena, som vi anse den, ensidiga meningen, ransak-
ningens blotta resultat, utan att af Domarens ledning
vara åstadkommit, till hans lagtillämpning öfverlem-
nas, skall han, förmodar jag, i många fall icke undgå
att blifva helt villrådig i sin domare-åtgärd. Mer än
möjligt är, att de i brottets rubricerande (till constitue-
rande af corpus delicti) ingående notæ principales, ge-
nom bristande kunskap hos den ransakande, ännu icke
äro utredde: del är, t. ex. ännu ej fullt utredt om stöl-
den skett genom inbrott, ute på marken eller dylikt,
som endast kan afgöras genom kännedom om hvad La-
garne utstaka såsom kännetecken på dessa qualificera-
de förbrytelser.*) — Derföre, på samma sätt som, en-
ligt den ensidiga åsigten, Domaren skulle bli en auto-

han kan altiidh laga efter Icägligheetena” sä-
gei' den 8:de Domare-Regeln, och åter ”Domaren achte
i all Lag, hvad hans Upsåt var som Lag en g j or-
de” n:te Dom.Regl.

*) Författaren erindrar sig ett färskt, ehuru till följe af
vår nu förbättrade Criminal-process, icke fullt adæquat
exempel. Nämnden i en Härads-Rätt, ledd af sin mora-
liska öfvcrtygelse, ansåg enhälligt en brottsling skyldig
till inbrott. Domaren, såsom naturligt, endast stödjan-
de sig på juridisk visshet, alvek från pluralitetens me-
ning: målet drogs under Ofver-rätls profiling, domen
upphäfdes, och böter ålades den tvertemot Författningar-
nes stadganden dömmande Nämnden: och då detta kan
ega rum under en process-ordning, som bestämd t åt Do-
maren uppdrager ledningen af Ransakningen, hvad skulle
icke inträllä, om den ensidiga theoriens tanke på ett
uteslutaude sätt vore den i verkligheten rådande?


5 G

mal, förkunnande Nämndens, genom ransakning och
öfverläggning producerade, Domslut, så skulle han ock,
enligt den andra theorien, sättas ur stånd altutöfvaen
rättvisa, stödd på de grunder, hvilka hans, af insig-
ternas ljus utbildade, samvetsgrannhet föreskrifver ho-
nom såsom de enda ledande och fullt tillförlitliga. Att
nämligen emottaga ett genom främmande åtgärd till
honom öfverlemnadt resultat, kan aldrig bli tillfreds-
ställande för den, som sjelf den lefvande Lagen måste
enligt bästa insigt och samvelsöfvertygelse förskaffa sig
en lika lefvande kännedom af det förevarande factum.

Dessa reflexioner hafva hos mig stadgat den me-
ning, att theoristerna sjelfve långt skarpare åtskiljt den
fordna Nämndens och Domarens functioner, än någon-
sin Lagarne och verkliga förhållandet det medgifva,
och alt således de skarpa begränsningarrie fastmera äro
uppdragne i theoristernas systemer än af lagarnes syft-
ning motiverade. Här har således, hvilket ej sällan
inträffar, theorien icke ur Lagarne hämtat sitt inne-
håll, ulan construerande i sin stränga ensidighet, påtru-
gat Lagstiftningen ett föreställningssätt, som varit för
henne sjelf mer eller mindre främmande, i— Också da
den insigtsfulle Stjernhöök *) uppdrager grundlinier-
na för den ifrågavarande sarskiljningen, tillägger han
med varsamhet restrictive *’Res ipsa vel factum in sua
lalitudine non semper constat,’’ — och vidare, ubi
res aut confessione aut testibus aut aliis documentis
non satis manifesta est, in subsidium Nembda
constituta fuit; hvaraf, jämfördt med det här ofvanföre
tolkade lagrummet 6 Fl. Tingm. B. V.G. L. klarligen
slules, att utforskandet af tvistens beskaffenhet, eller
åtminstone den ledande åtgärden vid denna undersök-

*) L. c. p. 53 &c. s.






57

»ing ingalunda i alla casus låg utom Domarens befatt-
ning. Endast på delta sätt och med dessa restrictio-
ner, erhåller man ock, enligt min öfvertygelse, den
rigtiga åsigten af Nämndens första, jämlikt Lagarnes,
egen syftning uppfattade, förhallande till Domaren, och
för sin del skulle Förf, således icke hafva mycket att
invända emot en theori, som ansåge delta förhållande
i och genom Lagstiftningens successiva utbildning pa
ett mindre genomgripande sätt förändradt, än man van
ligen föreställer sig. För alt på elt ställe utsäga mm
öfvertygelse, synes mig den åsigt naturligast och mast
enlig med Lagarne, att först och främst utröntes under
Domarens ledning den individuella handlingens beskal-
fenhet: derefter ägde Nämnden, att enligt sm samvets-
öfvertygelse fälla eller värja, och sist tillkom det Do
maren, som af ransakningen kände factum och af. a
gen kände den passande lagbestämningen, att slutligen
vidtaga tillämpningen — subsumtion af ett spéciale un-
der det generellt enoncerade. Sålunda subsumerade
han under Lagens regel det resultat, hvari den ransa-
kande Nämndens omdöme stadnat, men^detla betager
icke Domaren dess naturliga inflytelse så väl på det
ena som det andra» Vi äro dock langt ifran att häri-
genom neka den obestridliga grundsats genom hela Fä-
derneslandets Lagstiftning, att alla medborgare-classer
skulle dömas af sina likar. Tvertom, erinre vi, värdet
i och för detta ändamål som våra äldsta häfder stad-
ga att till och med Lagmannen skulle vara Bondeson
— hvarom snart mera.

Men då ämnets afhandlande i elt sammanhang fordrar,
att vi här ulan afbrolt fullfölje undersökningen om det
angifna förhållandets vidare ulyeckling, måsle jag nu
58







sâ mycket häldre utur den, nästa period tillhörande,
Landslagen anticipera de hithörande hufvudsakliga mo«
menterna, som de gränsbestämningar, hvilka derutin-
nan förekomma, implicite synas halva legat i de förra
Lagarnes esprit, och således hela ämnet på detta sätt
endast kan skådas i sitt rätta ljus. Jag får, i dess stäl-
le, vid af handlandet af nästföljande period åberopa det
här anförda.

Såsom naturligt var, skullegränsorna mellan Dom-
stolarnes särskilda beståndsdelar vid ett mera utveck-
ladt skick af Lagstiftningen i allmänhet, äfven med
större bestämdhet uppdragas. Lika naturligt förefaller
det äfven, att grunddragen till denna ytterligare bestäm-
ning hämtades ifrån de Lagar, af hvilka Landslagen,
tirsprungligen var sammansatt till en enda Codex. På
detta sätt organiserades Process-ordningens former en-
ligt följande hufvudmomenter.

Ifrån XXXIV C. af L.l. synes bestämningarne an-
gående Nämnden egentligen taga sin början. I rubr.
stadgas ”0m Nempdenne plicht, som ej vär eller fäl-
ler’’ (värja eller fälla). Men då i Lagen föreskrifves
om detta Nämndens åliggande, uppgifves ock tydeligeii
den möjliga casus ’’att the svärja alle the theraf ej san-
nind vita, och ey thet mål ransaka kunne i thy sin-
ne.” XXXV Cap. om Dissensus inom Nämnden och
XXXVI om Jäf. XXXVII ”Huru man må mot
Nempd vädja5” deremot XXXVIII Cap, ”huru man må
mot Iläradshöfdingia vädja.” Då således genom sist
anförda tvenne Lagens rum bestämd skillnad göres e-
I mellan vad mot Nämnden och Domaren, slutes deraf
oemolsägligen, att något olikarladt i bådas functioner
maste hafva förefunnits. Bestämningarne härom fin-
nas dock icke pa ett ställe samlade, utan äro strödda


59

öfver heia lagen*) allt efter deri förekommande olika
ämnen. 26 Cap. Kon. B. L.L. ”Häridz Nämd skal
med Eed thera ransaka målit . . » fälla the (Nämn-
din) then eller them som saken giffs, döm ma då Lagh-
man eller Häradshöfding . . . värjas the, varin sak-
lösa” — 3 $. -. är röfvat ... ligge ock thet till Härads-
Nämnd” « . 18 C. J.B. ad fin. ’'och thet witi Härads-
Nämnd.” 54 B.B. . . ’’alt han byggde med Härads-
höfdingia Dom a.”

53.	C. B. B. ”ligge. thet till Härads Nämnd, hvad thet
ränt (rånadt) eller stulit var” eller i andro matte ta-
ghit”; skulle man nu så tolka detta stadgande, att Nämn-
den ej blott hade sig uppdragit att utransaka den ob-
jectiva beskaffenheten af förevarande brottsliga hand-
ling, utan ock att bestämma målets rubricerande så-
som rån eller stöld, så återstode för Domaren icke en
gång den sjelfverksamhet, som nödvändigt tillhör hvarje
för sina gerningar ansvarig fri menniska. Han vore i
sin lag-tillämpning endast ett mechaniskt verktyg i
Nämndens hand. Honom, Domaren, måste det såle-
des, efter hvarje sund lagtolkning tillkomma, att af-
göra om, till följe af det resultat, hvari Nämndens,
under hans ledning anställda, undersökning af factum
stadnat, detta factum enligt Domarens öfvertygelse är
ett rån eller icke, och endast såmedelst kan han,
enligt insigt och samvete, tillämpa Lagen.

Denna tolkning anser Förf, så mycket häldre för den
enda rigtiga, som andra stadganden i Lagen äfven med-

*) Stjernhöök uppräknar s. s. 55 och 56 de hithörande
ställen j det vore öfverflödigt återupprepa citationerna el-
ler här recensera dem, då de fleste angå ”Tolfmanna E-
den.” Jag vill endast supplera hvad som synes behöf-
vas, och commentera eller tolka de Lagrum, som varit
underkastade en olika tydning.
GO

gifva Domaren deltagande i sjelfva ransakningen ; sa
heter det i 5o Cap. B.B.	2 ”Hvar Häradshöfdin-
ge öfver allt Riket skal med Härads nämpd i samma
Härade ransaka och wita om nagor. ♦ . Enligt
denna lagbestamning har således tydligen Häradshöf-
dingen att ”med Häradsnämnd ransaka”, hvadan såle-
des man finner ensidigheten af den theori, som öfver-
lemnar åt Nämnden allt, och åt Domaren intet. Syn-
nerligen har man af Edzör. B. 20 och 24 C. C. tagit
sig anledning till sådana slutsatser*). Hufvudsaken
hvilar på alt rigtigt uppfatta uttrycken ”thå (sedan
likväl Häradshöf dinge ti 11 fö re ne upptäljt dem, hvar-
före således hans åtgärd äfven uti sjelfva ransakningen
erfordras) skal Härads-Nempd svärja them alla Bilto-
ga” — och "Häradshöfdingen döma dem fridlösa öfver
alt riket.” Orimligt vore att af dessa Lagens ord dra-
ga den slutsats, det målet af Nämnden ej blott var ran-
sakadt, utan äfven afdömdt — ty hvårföre skulle då
uttryekeligen stadgas ^döme Häradshöfding’ ?
Nämndens åliggande ”svärje dem biltoge synes mig
derföre ingalunda vara en dom, utan endast en bekräf-
telse på ransakningens resultat”, att nämligen förbrytar-
ne funnits i det rubricerade afseendet brottslige. — På
detta, enda rimliga sätt tolkade, leda dessa lagyum till
den tanke, vi ofvanföre sökt deducera, att Nämndens
och Domarens befattningar i dessa tider voro mycket
mindre strängt särskilda, än de sedan i de abstract»
theorierna blifvit det: en öfvertygelse, hvartill man helt
otvunget föres redan genom rubriken a£ det nästföre-

A) Den olika explicationen af dessa lagrum förekommer i
Svea 1 H. 2 Uppl. s. 264 o. f. Förf, visar och veder-
lägger rigtigt förvillelserna i den ena ullra-theorien : i
sjelfva den positiva tolkningen af Lag-rummet äro vi
dock till en del af olika tanke.
61

säende 22 Cap. ”Huru Edsöresmål kunnogas skola,
och ransakas för Häradshöfdinge ocb Härads
Nemd.” I texten förekommer huru HäradsNämnden
skall utleta och wita det sannast är om thet mål, huru
Häradshöfdingen skall förestafva vittnes Eden o. s. v.
allt bevis, att ingen absolut särskillning agde rum,
55 Cap. Edzör.B. ”Håradsnempd äger wita hvat der-
om sant är . . . och witnar swå Häradsnempd: thå
skal HäradshÖfdinge han under svärd döma” och 42 C.
samma B. gör bestämd skillnad emellan det fall, hvar-
utinnan gerningen är uppenbar ”thå skall Haradsholding
dem alla under svärd döma” . . . och den händelse, da
gerningen ”ej är uppenbar ulan Wilis them eller aro
ther om kompne i oppinbart ryckte, tå skula the lon
thet ransaka” - Sluteligen synes stadgandet a o Cap.
Såram. med vådba L.L. ”ligge thet till HäradsNempd
hvat thet skal vådha räknas eller ejgh, och bote then
saki hvart som thet är til och Nempdin thet wäger,
icke utan genom en uppenbar misstydning kunna tol-
kas, så att Nämnden ägde i detta fall pröfva huru
mycket brottslingen skulle bota, emedan denna pröf-
ning, såsom helt tydligen en tillämpning af ett Lag-
bud, måsle tillkomma endast Domaren; utan menin-
gen är den, att Nämnden genom utransakning af fa-
ctum (hvarvid den troligen hade alt fästa sig vid af
Domaren uppgifna hufvudomständigheter, hvarförutan
dess åtgärd oftast skulle blifvit otillfredsställande) ha-
de att bestämma, huruvida de i våda eller vilja sara-
målet ingående nolæ characteristicæ i det förevarande
individuella fallet förefunnos, eller m. e. o. att fria el-
ler fälla honom såsom skyldig antingen till den ena
förbrytelsen, eller till den andra. — Det resultat, hvar-
till denna undersökning föranledt, är följande.
62

i:o) har det otvifvelagtigt ingått i våra äldre La-
gars syftning, att åt Nämnden, som genom det likar-
tade i lefnadsforhållanden med de tvistandes, närmast
kunde ega kännedom om sjelfva handlingens och tvi-
stens beskaffenhet, uppdraga ransakningen deraf, eller,
ännu rigtigare uttryckt, ägde Nämnden bestämma ran-
sakningens omedelbara resultat ”friandet eller
fällandet”, ett uppdrag, hvarigenom folket tillika kunde
anse sig bibehålla den detsamma ursprungligen tillkom-
mande domsrätten, för hvilken, utöfvad å committen-
ternes vägnar, Nämnden var organ; men

2:0) bör man, för att ej råka i ensidighet, undvika
den förvillelsen ait, på grund af detla förhållande, från-
taga Domstolens egentligen Lagfarne ledamot, ^0.

Domaren (Häradshöfdingen, Lagmannen) allt infly-
tande, och deremot tillägga Nämnden, hvad omöjligen
kunde annat än tillhöra Domaren» Pörf. tror sig näm-
ligen genom anförde bevis ha ådagalaggt, ätt Doma-
ren ingalunda helt och hållet var utesluten ens från
ledning af ransakningen, ehuru han visserligen icke
deltog i den Edgång, hvarmedelst Nämndemännen of-
ta bekräftade ransakningens resultat; och blifvei' det
al ett motsatt föreställningssätt den följd, att det inre
caussalitets-sammanhanget mellan ransakning, dom och
lagtillämpning går förloradt. Således, påstå vi, var in-
genting som hindrade Domaren från att leda ran-
sakningen, likasåväl som han ensam gjorde lagtillämp-
ningen.

2:0) bevisas visserligen genom de i process-ordnin-
gen (synnerligen enligt LandsLagen) medgifna särskild-
ta vad ifrån Nämnd till Nämnd, och ifrån Domare
till Domare (Häradshöfdinge till Lagman) alt Lagstift-
63

ningen anlagit vissa oöfverstigeliga gränsoi' *) emellan
bådas functioner, men såsom exempel på ett lagligen
stadgadt undantag afven i detta hänseende anser jag
böra anföras 12 Cap. Dråp. m. vilja B. L.L., hvarest
vid Iråga om ett granrdaga måls prölning inför Ko-
nungen, stadgas, ’’och med honom varen H ä rads hö f-
ding och Härads Nempd t het samma mål
granneliga skuda,” Ett Lagrum, som obestridli-
gen ger tillkänna det i grunden oskiljaktiga samman-
hang, som Lagarne antaga emellan Domstolens båda
constitutiva elementer. Domaren och Nämnden, —-
ett sammanhang, som genom sednare process-lagar på
ett ännu intimare sätt utbildat sig. — Till det anförda
må ytterligare tilläggas. I HäradsRätten förde Doma-
ren, Häradshöfdingen **), eller i vissa fall, dennes sub-

*) Hufvudsaken är ock här, att på behöriga ställen sätta
dessa gränsor: ett inomen t i hela processen var näml,
hvarulinnan denna gränsbestämning var absolut öch o-
öfverstiglig; det var i det blott på Nämndens sam-
vete beroende ’ friandet eller fällandet”, hvari domaren
(tvertemot hvad nu äger rum) ingen del tog: men ock
endast detta område var för Domaren tillslutet, liksom
lagtillämpningen var dennes ensak: på alla öfriga mo-
menter lunnos endast relativa gränse-skillnader.

**) Centurio se Ihres Gloss. 1 Del. p. 882. Jemförelsen
emellan de för Götha och Svea Riket gällande Land-
skaps-Lagarne ådagalägger, att i de förre Häradshofding-
benämningen förekommer, men icke 1 de sednare. Re-
dan i den äldsta Codex af V.G.L., som enligt anstäld
granskning (se Föret, till V.G.Ls nyaste Edit.), är från
förra hälften af i3oo-talet, förekommer på mångfaldiga
ställen uttrycket Hæradshôfding ; äfvenså i den sednare
yngre Codex (från slutet af i3oo-talet), och i ÖstG.L.
Deremot i UpSvearnes Lagar så väl den äldsta nämh
UpLL., som ock i de yngre, Westmanna, Helsinge och
Sudherm. Lagarne söker man förgäfves detta uttryck. I
Ö4

I





Ätitxit HaradsDomaren ordet. Dessas tillsättande sked-
de pä följande satt: af Häradet skulle 12 Electorer af
Konungens Länsman d. v. s, Befallningshafvande utses:
”tha skall Länsmadher upslanda, och 12 man nämna
af Hundare, desse 12 ägde två*) män att till Domare
nämna: Konungen hade att dem dom i händer sätta
(såledet blott confirmationen af folkets val, hvarföre på
detta sätt icke Rexunum, sed utrumque confirmabal) :
och ”thesse Domare aghu ting sökia a hvarjom thingx-
dag. Jfr. 1 Fl. Tingm. B. Upl.L« 1 Fl. s. B. Suderm.L.
och 1 Fl. samma B. V.M.L., hvilka lagens rum äro af
enahanda lydelse, utom att Suderm.L. tillägger orden
”Konungx ager them dom i händer sättia, äller ock
then Hans (Konungs) vald thertill hafver.”

Sålunda organiserad hade Härads-Rälten **) att i

dess ställe förekommer Domarn (Nu sktrlo Domarn ta-
kas, Domarar aghu ting söka U.L. Tingm. B. 1 FL m. fl.)
såsom uttryckande egenskapen af ordförande vid Härads-
Tinget.

*) Stjernhöök, Cap. III. 1. c. säger att ”Eleclores eligebant
tres alios ... ex quibus Re± unum confirmabat.’’ Förf,
följer härvid sannolikt stadgandet i 2 Cap. Tingm.B. L.L.
, utan att ange det valsätt, som ursprungligen tillhörde
Landskaps- Lagar n es period. Att härigenom den
historiska successionen förloras, inses tydligen.

**) Man bör härvid för den historiska tidföljdens bestäm-
mande observera, att redan ganska tidigt under denna
period? d. v. s. snart efter den Wigherska Flocksam-
lingen, Lagmän och Häradshöfdingar antogos i stället
för Fylkis- och Häradskonungarne i ändamål af Lagar-
nas förvarande och handhafvande. T stället för Fylkis-
Konungen, är det nu Lagmannen, som mäst radei' 1-
bland Bönderna”, säger Sturleson. Jfr. Burman s. 223.
och Iduna IX. s. 22O. m. fl. Under de decennier, som
lörflöto emellan den äldre och yngre VestGötha-Lagen


egenskap af förste domstol*) skipa ratt å landet —
I Staden förekommer såsom deremot svarande In-
stans enligt hithörande Stads-Lagar Bjarköa Rättar
C.C. 4. 7. och 10, samt Gcttlands Stads-Lag 1 Cap.;
en Stads-Domstol sammansatt af Fogatan (Foghæta-
tum, Vöghede, Fogden) såsom ordförande, och såsom
bisittare Rådmän (RaPsmannum, Radmann) svarande
emot Nämnden å landet. I Bjärköa-Rätten talas om
”Foghætens och Rapmannæ dom”, och i Gottl. Stads-
Lag göres skillnad mellan de Toll, som bi vista Rät-
ten uppå Rådhuset §. 2, och §. 3 Fogdarne (en Gotl-
ländsk och en Tysk) **), som skola Rätten bevista ”på

(från medlet till slutet af i3oo-talet) tinner man huru
Process-Lagarne småningom utbildats. Sålunda linnes i
den äldsta Codex ingen särskild Balk omfattande Rätte-
gången, mer än om böters skiftande mellan de särskildta
häraderne, men deremot i tilläggen till den yngre V.G.
Codex utförliga föreskrifter om stämning, dess försittan-
de m. m., tydliga bevis på Lagskipningens bestämdare
ordnande. En detaillerad framställning af successioner-
na härutinnan, skulle förutsätta en, för närvarande af-
handling främmande, critisk undersökning af processens
särskildta elementer. Mycket komme härvid utan tvif-
vel att förblifva ovisst och obestämbart, men ålskillige
materialier skulle dertill kunna hämtas utur den ofvan-
före cit. nyaste Redact, af V.G.L.

*) På ofvanangifne skäl afvike vi från Stjernhöok, som
kallar HäradsTing a:dra instansen och sålunda antager 4
Instantier. — Anmärkas bör dock, att emot Häraderna
in i landet svarade Skeps lagar vid kusterna. Upl.L.
Tingm. B. fl. 13. Suderm.L. Manh. B.- fl. 29. ÖstG. L.
Bygd. B. fl. 28.	5: orden ”hemman som lågo till Ha
eller Hamnu” betyder der SkeppsLag — äfvenså uttryc-
ket: de hemman som Tågo vid hafvet.’

**) Att utrikes gällande stadganden, i synnerhet Hanseför-
Svea XII. i.
66

***) Jfr Sturlesons uttryck, ”öfver hvarje Lag är en Lag-

Torgena.” Föga bestämd synes För öfrigt process-ord-
ningen härutinnan vara, så att vi med något, på till-
förlitligare grunder stödt omdöme, måste uppskjuta
intill nästa period. Ovedersäglig är dock den analo-
gi , som äfven härutinnan skönjes emellan Stads- och
Landt-Domstolarnas organisation.

Den medlersta eller 2:dra Instansen under denna
period utgjorde L a g m ans-Ting et. Få benämnin-
gar äro så omfattande och innehållsrika, som Lag-
mans-titeln i vår äldsta Lagstiftning. Den vise och
lagfarne man, som bevärdigades med benämningen a£
Lagman’), synes i förstone hafva erhållit densamma
såsom följd af ett, genom djup laginsigt hos folket
förvarfvadt förtroende. Derigenom blef han i folkets
ögon ansedd såsom en lefvande (personifierad) Lag,
af hvilken hvarje rättsökande hade att ofelbart förvän-
ta fullkomlig rättvisa och oväld. I denna uråldriga hö-
ga egenskap **) voro Lagmännen lika mycket Lagstif-
tare***), som Lagskipare (jemf. Stjernhöök sid.

bundets, baft en] ganska väsendtlig inflytelse pâ vâra
städers bildande, och äfvenväl pa sjelfva Stads-Rätterna
är utom all tvifvel, ehuru hur icke stället att i detail
bevisa.

*) Till undvikande af förvillelse må anmärkas en högst
s p e c i e 1 betydelse af ordet Lagman eller dess plural. Lag-
män, nämligen den af man, som lagh gå med en annan
(compurgatores, conjuratores, qui juramentum compur-
gationis cum alio præstant) t. ex. i 34 Dom. Regi.

**) I Uplands- och V.G.Lagme bifogas ock, jämte Konunga-
Längderne, förteckning öfver Lagmännen, man ifrån
man, ifrån Vigher Spa och Lumber, jemte en kort och •
sinnrik characteristik öfver hvardera.
67

o. f. f.) samt visade sin hufviidsakliga inflytelse vid
hvarje lagtolkning eller förändring. Uti sitt Glos-
sarium SvioGothicum reducerar den förtjeust-
fulle Ihre *), såsom mig synes ganska lämpeligt, Lag-
mannens hufvudfunctioner till tvenne; 1:0) Hans be-
fattning såsom Domare, hvar och en i sin province
(Lagsaga**) vid folkets allmänna Sammankomster (a
Lagmans-Tinget, Judicium provinciale), hvarvid Lag-
mannen var ordlörande. 2:0) Hans egenskap af Folks™
tribun *u) inför Rikets Konung, hvarlill otvunget lå-
ter hänföra sig den repræsentations-râtt för sin pro-
vince , som tillkom Lagmannen vid det vigtiga fallet
af valet utaf en ny Regent. Den först anförda befatt-
man och råder han mäst ibland Bönderna, ty att thet
skal vara lag, som han qväder.” Heimskr. 76 Cap. af
Olof d. hel. Saga med ett bref utaf Patv. Innocentius d.
3.	af år 1206, hvari Lagmännen kallas Legislator es
Regni.

*) L. c. P. IL p. 7. Jfr. Historien om Lagman Thorgny hos
Sturleson.

**) Lagsaga belydei' 1) Lagmannens befattning såsom Do-
mare och 2:0) det district, hvaröfver han dömmer.

***) Det var af icke ringa inflytelse, som dessa folkets re-
presentanter, Lagmännen, voro till bibehållande af fol-
kets sjelfrådighet och anseende. Förf, af FrälseStåndets
Ilistor, anmärker derföre rigtigt, ”att tidens democratic
ska esprit äfven visade sig deri, att Lagmannen skulle
vara Bondeson;” 1. Rætl. B. äldsta V.Göth. Cod. 1 fl.
Tingm. B. Upl.L., och alt näst efter förbudet för vap-
nens bärande på Tinget (under Sverker Kolsons tid
riba) det äfven var en vigtig seger för de Konungslige,
att Lagmännen drogos in i rådet, och således den
Lagstiftande magten sammansmäte med den Lagskipande
och Exsecutiva. Detaillen häraf tillhör en särskild hi-
sfprjsk undersökning i Jus Pghliciun.
68

ningen att vara ordförande vid Lagmans - Tinget,
synes varit den, som oförändrad bibehölls af Lag-
männen, älven sedan de framdeles icke mera valdes*)
omedelbart af folket, utan tillsattes af Konungen. Hels.
L. i i fl. Tingm. B. säger ultryckeligen ”Nu skulu
Laghmän takas, tha a Kunungx syssluman tolf män
nämpna; the tolf skulu Lagman välja, ok syssluman
skall hanum domä i händer sättia then Kunungx wald
hafver thertill.” Helt förändradt var således förhål-
landet emot stadgandet i den äldre V.G.L. ”Bonde-
son skall Lagmaßer wara: ßy skulu allir bondær
ualdæ mæp Gusz miskun. Rællos. B. 5.

Detta oaktadt fortfor Lagmannen oafbrutet att va-
ra en ganska ansedd och vigtig person, dels genom
den Domare-myndighet han utöfvade, dels ock genom
sitt fortfarande deltagande i Konunga-valen. Vid den
tid, då UplandsLagen stadfästades (eller år 1296), voro
följande Lagmansdömen eller Landssträckor, som ha-
de samma Lagman: 1) Uplands (som, efter det utom
Birger Lagman jemväl talas om Håkan Lagman, så-
som bisitlare i LagCommissionen, måhända före 1296
bestod af flere Lagmansdömen, men sedan samman-
slogs till ett. Upl.L. stadfäst, och i.K.B.), 2) Söder-
manlands, 5)ÖsterGöthlands, 4) Tiohärads eller Små-
lands, 5) VesterGöthlands, 6) Nerikes och Vestman-
lands i fl. Kon.B. Upl.L. Före 152/ tillägges Verme-
lands 1 fl. Kon.B. Sudherm.L. — Då man ifrån La-
garnes antal slutar till Lagmännernas, bör man an-

*) Det factum må anmärkas. att enligt förteckning pa Up-
lands och VesterGöthlands Lagmän, sonen ofta varit fa-
drens efterträdare i Embetet; vi draga dock icke, såsom
somlige, deraf den slutsats, att Lagmans-befattningen var
är f telig.
69

märka» dels,; alt Smalands Lagsaga haft samma Lag
med ÖsteiGöthlands, och Nerikes med VesterGöth-
lands, äfvensom efter ali anledning Vermelands; dels
ock att, ehuru Dalarne haft egen Lag åtminstone vid
början af i5oo-talet, detta land dock blifvit betjent af
Vestmanlands Lagman, äfvensom Norrland (Helsing-
land) änskönt ägande särskild Lag, hört under Up-
lands Lagman, ehuruväl sedermera Helsingland, Me-
delpad , Ångermanland och Westerbotten haft sina eg-
na UnderLagmän, som ses af Dombref pa i4oo-
talet. Burman 1. c. s. 242 o. f.f. Alt Tiunda-Lag-
mannen fi Upland) ansågs såsom primus bland Lag-
männen, synes obestridligt: äfven förordnades han till
hufvudman för den commission, som redigerade Upl,
L. och kallas Konungens Troljenislu man. Äfven Ö-
land måtte halt egen Lagman, då det talas om vad
Legifero ibidem i Kon. Magn. Ladulås. Stadga de
levandis Ölandorum oneribus 1281. För öfrigt före-
komma ännu icke i Lagarne nägra stadganden, som
inskränka Lagmans-Rättens jurisdiction till blotta
tvistemål. Tverlom, eaar under denna tid bestraff-
ningen förbrott merendels bestod i böter, och emot böter
kunue vädjas under Lagmannen, synes härutinnan ingen
skillnad mellan tviste- och brottmål. Detta följer ock der-
af, att ännu intet annat rernedium juris an vad, det
ma ga ut på klagan i hufvudsak eller rättegången, stad-
gas i Lagarne. Endast småningom försvinna brottmålen
ilran Lagmannens jurisdiction, ty ännu i i6:de seklet,
hvilket jag här för sammanhanget skull vill anmärka,
talas om VeslGötha Lagmannen Thure Jenssens Lag-
mansdom, då han höll Lagmans-Ting öfver ett man-
dråp d. 5 Dec. 1512. Att enahanda förhållande ännu
ägt rum hundra år derefter, bevisar 6 af Norrköp.


s

70

Riksd. Beslut d. 22 Mars i6o4 och 16 §. af Rätteg.

Ordn. 1614, hvarom mera framdeles. — Lagmans-
Tinget*), hvaruppa Lagmannen var Ordförande, och
som"hade till bisittare en utur Lagsagans särskildta Hä-
rader utvald Nämnd af 12 personer, var den 2:dra, el-
ler Medel-Instansen emellan Härads-Rätten och Ko-
nungen i dess Lands- eller Räfste-ling. Detta stad-
gas ibland andra ställen uttryckligast i 7**) och 10
fl. fl. Tingm. B. Upl.L. 8 fl. Tingm. B. Suderm.L. och
20 fl. samma B. V-M.L. — Äfvensom i det särskildta fall
då andra Rätter icke visste hvad Lagen förmådde, de
hade att under Lagmannen skjuta sina saker. 10 fl.
Tingm. B. V.M. L. ”Sighir Domare att han kan äi
thärom döma rät Landslagh, tha skal han halda dom
sin unde Land ***) ok Laghman.” Hvilket förhållande
ännu fortfor under Lands-Lagens period, såsom sy-
nes af 25 C. Tingm.B. L.L.” . . . han (Häradshöfding)
for Tinge swär medh en Eedhe ginom att han ej Lagh







*) Hvad Nehrman i sin Processus Civilis s. 86 yttrar, att
Lagmans-Rätten kallas ock LandsTing, till bevis hvarå ci-
teras 26 C. B.B. och 1 C. Tingm.B. L.L., anser jag kun-
na föranleda misstag, och således böra rättas. I intet-
dera af de cit. Lagrummen svarar Lands-Ting mot Lag-
mans-Ting utan betecknar hvad det i Lagarne alltid utmär-
ker, den 3:dje högsta Instansen, Räfste-Tinget. Pa förra
citer, stället synes detta af en ”LandsSyn”, hvarom o-
medelbart derpå talas, och i 1 C. Tingm. B. vid fråga om
Lagmans-val synes Biskop för ett sa vigtigt ärende lika-
väl kunnat sammankalla Lands-Ting, som Lagmans-Ting.

Märkeliga äro orden: ’’göre i lagtingum äpte Doma-
rans dome; fari tha under Lands och Lagmans
skilu ... wädhi vid Lagman undi Kunung.’

***) Lagmannens jurisdictions-district kallas ock Land: se
citat, i texten, äfvensom a5 fl. Tingm.B. V.M.L. ni.fl.



5


71

wet om thet mål: Sidhan gälte thet up under Lagh-
man sin.” Och hade i anförde fall Lagmannen alt,
jämlikt 26 fl. Tingm.B. V.M.L., Tagh skilja” d. ä. caus-
sam, litem per leges decidere *). Hvadan en slags
Lagtolkning eller en förklaring af Lagens inre syft-
ning, då bokstafven ej var tydlig, synes hafva fortfa-
rit att tillhöra Lagmannen, och anser jag denna så-
som en öfverlefva af den Lagstiftningsmagt honom
ursprungligen tillkom, och hvarifrån Konunga-myn-
digheten, till utvidgande af dess egen magt, småningom
sökte aflägsna denne, fordom så väldige, FolksTribun.

I förbigående måste vi här angifva, det vi, af
Stadfäslelsen på Upl.L. slute, att ännu icke Lagmän-
nen vid i5:de seclets slut voro medlemmar af Konun-
gens råd ♦*). Fast heldre synes oss sannolikt, att Ari-
stocratien begagnat epochen af omyndighets-tillståndet
innan K. Magni Ericssons tillträde till Regeringen för
att införa denna så väsentliga förändring, som var af
oberäknelig inflytelse på så väl Regements-förvaltnin-
gen i allmänhet, som ock Lagskipningen under följande
tider. Hit hör ock det, all Lagmannen nu mera togs

*) På enahanda sätt förekommer i 10 fl. Tingm.B. Upl.L.
”Lagmans skilu” d. ä. Lagmannens dom, (sententia Judi-
cis provin cialis).

**) Att Lagmännen snart tillväxte äfven i rikedom och rang
bevisar Ö.G.L. Drap.B. i4 fl. 3 ty dä näst förut bö-
ter blifvit stadgade för dräp â Konungx bryti (Konun-
gens Inspector eller Egendoms-förvaltare) utsattes sedan
sädane böter för den, som dräper Laghmans Bryti, men
oriktigt har Lagerbring S. R. H. 2 Del. s. 699 hänfört
de följande orden: ”skall han hafva stallara ok stekara
och fiuratighi sassa’’ till Bryti, då de naturligen tillhöra
Lagmannen sjelf. Jfr. Calonii Diss. de prisco in Patr. Serv.
jure p. 45 not.


72



ifrån ett annat stånd: lörut skulle han vara Bondeson
V.G. L. nu mera skulle han tagas ibland Riddares och
Svenars söner.

Tredje och högsta Rältegångs-Instansen var Räf-
ste-, Lands- eller Rät tare-Tinget, som ägde att
Konungens dom döma. För sin del har Förf, öfver-
tygat sig, att alla tre anförde benämningarne, ibland
hvilka den sista är af yngre ursprung, under den pe-
riod, hvarinom vi nu befinne oss, uttrycka en och
samma sak. Men dervid bör man, till misstags und-
vikande, noga observera, det detta identitets-förhål-
lande alldeles upphör i och med Lands-Lagen, och
att genom denna Lag bestämda gränsor uppdrogos emel-
lan Lands- eller RäfsteTinget å den ena, och Rättare-
Tinget å den andra sidan, sa väl i afseende på Dom-
stolens organisation, som ock målen, Rättegångssältet
m. m. Uppdragandet af dessa gränsbestämningar till-
hör nästföljande period, och vi få då tillfälle företaga
undersökningen derom. Endast genom detta åtskiljan-
de emellan båda hufvudperioderna, kan ock en conci-
liation och rättelse åvägabringas emellan de författare,
som identificera *), och dem, som särskilja Räfste- och
Rättare-Tingen. Nehrman **) har rätt, då han anser
dessa tvenne i äldre tider vara ”enahanda rätt och Dom-
stol”, och Stjernhöök *♦*) har äfvenså träilat sanningen,

*) Wilde, Historia Pragmat. Cap. 3. Sect. 1. §• 7.



**) L. c. s. Sy.

***) L. c. s. 36 o. ff. Af samma tanke med honom ar
Flintberg, se Lagfar. Bibl. Ruhr. Hof-Rätt i 4 Del. Rätteg.

B. Vi få i det följande tillfälle att bevisa det ingalunda •
de gamle Lagarne utan Riksd. Beslutet 1600 införde den
väsentliga förändring, alt gifva Räfste-tinget en Cameral,
men deremot Rättare-tinget en fortfarande Judiciell be-
stämmelse.
73

dâ han särskiljer dem, nämligen på grund af Lands-
Lagens uttryckliga stadgande. För redandet af den
historiska öfversigten hade endast varit nödigt, alt
Stiernhöök utvecklat Domstolarnes så väl första iden-
titet, så framt eljest uttrycket Rättare -TingJörekom-
mer’ som deras sedermera uppkommande åtskillnad,
äfvensom han ingalunda bort anföra Landskaps- La-
varnes stadganden, rörande Lands-linget, sasom be-
stämmande dess skillnads character ifrån det dermed,
just enligt dessa Lagar identiska, Rättare-T. inget.
Ordet Räfsa eller Räfsta (hvarifrån substantivet Räfst
punitio, poena) betyder väl egentligen punire, men öf-
vergår derjämte till den allmänna betydelsen af mqui-
rere, hvadan ett Ting för att räfsa d. v. s. undersöka
en handling eller en föregående dom, hufvudsakhgen
sammanfaller med begreppet af att rätta, corrigere,
dirigere, ett uttryck, som efter gamla språkbruket
synes mig långt generellare, än alt det blott skulle
kunna användas på den högsta Domare-Instansens för-
farande. Ty elt Rättare-Ting kunde lika väl ett Hä-
rads-Ting*) kallas, emedan detta rättade (dirigebat) de
tvistandes anspråk, som sjelfva det högsta Lands-lin-
get, hvarigenom andra Domares domar rättades: äf-
venså uttryckte rätta det generella döma (judicare*'),
i hvilken betydelse det ock lika väl passar på alla * )

*) Rättare : Judices 1. directores territoriales ita appellati a
rätta corrigere, dirigere. Jfr. Loccen. 1. c. s. 12o, a ven
som samma Förlis Antiquit. SvioGothicæ, och Glossar. 1
nyaste Ed. af V.G. L.

**) Se Ihres Glossar, s. ögS.

***) Kolod Ancher rubricerar ock med uttrycket ”om vore
Gamle Retter-Ting” hela sin undersökning om al 1 e de 1
forntiden befindlelige Rätter och Domstolar. Till och med


i

74

Instanser. Sa generelt synes mig benämningen Rät-
tare-Ting enligt Landskaps-Lagarne kunna ta^as
och då i dem intet enda rum lärer kunna uppvi-
sas, som specificerar detta begrepp till att uttrycka
detsamma som Lands- eller Räfste-Ting, hvilket in-
genstädes förekommer under benämningen Rättare-
Ting*), så finner Förf, det resultat lätteligen kunna
di agas, att termen Rättare-Fing ej förr än i nästa
period ♦*) förekommer såsom uttryckande en särskild
Domstols-organisation; att det deremot i denna period
lika litet kan påstås vara fullt analogt med Räfste-
eller Lands-Tinget, som ock characterisera någon sär-
skild af Lagen auctoriserad Domare-instans.

Räfste- eller Lands-Ting är den benämning, som
egenteligen tillkommer Högsta Instanzen ***) under
Landskaps-Lagarnes period. Cardinal-rummen i La-
garne äro ro fl. Tingm.B. Upl.L. ”ok äi Laghmans
ordet jRafsta , ehuru vida mera specifiskt än uttrycket
ratta tages generelt, såsom i Ö.G.L. ”Räfsta Balkär” in-
nehållande denna Lags hela process-ordning för alla Ting.
Att ordet Rättare i Rättare B. af V.G.L. (Nyast Ed. Add. 6.)
har en helt annan betydelse, analog med n. v. Gästgif-
vare, behöfver knapt erindras.

• *) Att nämligen fran ett tillkommande söka bevis för ett
redan förgånget, är ett argumentations-sätt, som aldra-
minst egnar en Historiens.

**) Det tillhör Historien om vart fäderneslands Jus Publi-
cum att utreda, huru, ända ifrån slutet af 12:te seclet,
dessa allmänna Folks-Tings anseende allt småningom af-
tynade, huru de ock mera sällan höllos, i följd af an-
deliga väldets, och dermed sammanhängande Aristocrati-
ska interessets successift tilltagande myndighet. Jfr. Sami,
al Ilist. Bref om Sv. Regeringssättet 2 fl. —- en skrift,

gom utmärker sig af grundefig historisk forskning.




75

skilu quälia undi Konung at ovädhiadu (ej quälja
Lawmans dom under Konung ulan vad). 5 fl. Tingm. .
V.G. L. ”Om året skola tu Räfsinga-Ting vara. 2 11.
samma B. Ö.G.L. Ruhr. ”Om thön mal a Kunungx Räfst
skulu slitas”, och i texten ”thassin mal aghu a Kunungx
Nämd slita” ... 8 fl. samma B. Sud.L. ... ock ej bryta
Lagmandzins dom undi Kunung utan wädh” — 25 fl.
samma B. V.M.L. ”Hvar sum balder up a Laghmans
skilo, hâte vid hmarkom sax, Konong a sannind skodha,
han ma alter bryta alla skrok socknir ock alla offsock-
när” d. ä. den, som icke åt Lagmans dom nojes, hal-
ve att med sex mark vädhja under Konungen*) att
sanning skåda: Konungen (kan) må förmedelst domens
upphäfvande rätta allt, hvad antingen är olagligt domdt
(skrock soknir, skrock vitium & söka = doma, således
vitiose 1. perverse judicatum), eller ock med vald ran-
sakadt**), (off soknär, off = nimis, in utramque par-
tem in excessu 1. in defectu, æstimatum s. exactum)

*) På ett ställe i 13 fl. Tingm. B. Upl.L. förekommer wadh-
ning undi Kunung ällä Härtugha domföra , hvaraf maste
slutas, att Hertigarne ägt någon domsratt 1 sina Lan eller
Hertigdömen: måhända en förebild till den, som 1 i6:de
seclet skall omtalas såsom en qvarlefva af Feudal-inratt-
ningen.

**) Märkeligt är, hvilka scrupler deA* W11™ h2
“ sednare Lagtolkare. Ännu på Hof-Rattens^forfragan år
1615, hvad det egentligen betydde at bryta skioek
off sockner” meddelades genom Kongh Besolut. detta
svar- ”ilvad som dermed förstås, vill Kongl. Maj.t fiam-
deles bättre förklara, efter det nu i hastighet icke
kan ske.” Visserligen var ock en sådan förklaring, som
utstakade gränsen för livad Hof-Rätten såsom Konungens
Nämnd hade sig uppdragit, af ytterst

på hela Lagskipningens organisation. Vi ta fiamdeles&e
problemets upplösning.
76

Jfr. Ihre Loccenius och Stjernhöök, hvilka i tolknin-
gen hufvudsakligen öfverensstämma, ehuru de i de-
rivationen afvika från hvarandra. — SluteWgen aro
ii 11. Tingm.B. Hels.L. äfvensona ii §. samma B. Dal-
Lagen för vårt ämne hufvudrummen.

Utom Konungen, eller den hans ställe företräd-
de*), som å Räfste-Tinget förde ordet, hade afven
denna Domstol sin Nämnd, ifl. Tingm.B. i Ö.G.L.
stadgar härom: ”Nu vill Kunungx Räfst sina sea, tha
skall Häradshöfding Nämnd gära” hvaraf Förf, tyc-
ker sig kunna draga den slutföljd, att Nämnden vid
Räfste-Tinget under denna period icke var så organi-
serad, som under den nästfoljande, då Biskopen, 2:ne
Capitulates, Lagmannen och 2:ne Riksens Råd eller
andre friborne män (io C. Tingm.B. L.L.) constitue-
rade densamma. Troligen, ty här saknar man full
visshet, fingo nu gode män **), tagne utur det district

*) RiksDrotsen, Iivilkens Embete i slutet af löoo-talet kom
till stadga, hade visserligen älven del i Lagskipningen.
Sannolikt berodde dock hans åtgärd derutinnan på Ko-
nungens egna större eller mindre deltagande i Justitiæ-
ärenders afgÖrande, då gränsen mellan egentliga Justice-
och Administratif-mål denna tid icke erhållit någon be-
stämning. Troligen handlade Drotsen i thy mål såsom
Regis Vicarius, hvilket kan slutas af K. Magni Erikssons
fullmagt för Drotsen Nils Atnbjörnson Sparre år 1335,
deruti förekommer bland annat Dominum Nicolaum ...
duximus eligendum dantes et concedentes ei plenam po-
lestatem castra nostra, munitiones, exactiones, bona,
judicia et alias caussas quascunque ubicunque cum
consilio nostro, prout expedire vidcbitur, ordinandi.
Brefvet finnes i v. Stjernman, Höfdinga-Minne p. 209.
Att Drotsen kallas Dapifer och Archidapifer, grundar sig
på en förblandning af orden Drotsetus och Truchsesius,
såsom Loccenius och än vidlöltigare Scbeflerus bevisat.

**) Småningom förändrade sig dock detta förhållande ge-
77

för hvilket Lands -T inge t räfstade, sitta i Konungens
nämnd. Alt Biskop äfven brukade jämte Konungen,
eller möjligen i Konungens ställe, vara vid Tinget till-
städes, synes ibland andra ställen af 9 fl. Bingin.B. Sud.L.
__ Sluteligen tillägge viî eller Häradff-, Lagmans- och
RäfsteLands-Ting är således det tretal af Rättegångs-
Instantier vi anse för det under Landskaps-Lagarnes pe-
riod, enda rigtiga. Särskilda Domstolar (fora
privilegiata) började allt småningom under Hierarchiens
tillväxande inflytelse efter hand bilda sig. Vid med-
let af i5:de seclet förekommer ett bref från IJåfven
Innocentius IV. till ErkeBiskoparne i Upsala och Lund,
deruti stadgas, att en Prælat eller Domprost och 5
Canonici skulle upprättas i de stift, in quibus capi-
tula adhuc nulla erant. Sålunda voro Domstolar in-
rättade, som under andeliga väldets successiva tillväxt,
allt mer och mer, ifrån den allmänna Lagskipningen )
drogo under sig Rättegångsmål, hvilka under prætext

nom FrälseStändets successiva inkräktningar innom O-
dalmännernas område. Så stadgades pa Herredagen i
Telje år i38o, att Nämnden vid Härads- och Lagmans-
Ting skulle bestå af hälften Frälse- och hälften Skatte-
Bönder, äfvensom vid utmätningar af Häradets sakören
och Alhnännings afgäld skulle tagas en Bonde och en
af Frälses hjon. Jfr. Bolin, Dalin m. fl. Historieskrifvare.

*)I de, tid efter annän, utkommande Gårds-Rätterne
utvecklade sig äfven en sådan utgrening af Domstolar
för särskilda personer. Enligt 14 $. af Kon. Magni
Erikssons Gårds-Rätt iSig, skulle de förnämsta herrarne
(min Herr hafvei’ undt sino Rade thenna samma Ræth)
på sina gods utöfva d. v. s. de skulle hafva castigations-
och domsrätt, en ända till juridictio utsträckt auctori-
tas patrimonalis, hvars vidare utbildning fäster sig vid
vissa epocher af åren 1671, 1675 och 1719? säsom \i
framdeles få tillfälle alt utreda.




78

att de voro af andelig beskaffenhet, efter Canonisk
Lag afgjordes. Lagskipningen i sådane mål följde
helt andra regier, och de drogos i sista instansen ge-
nom Vad under Påfvens afgörande. Historien om
striden emellan dessa andeliga auctoriteler och Lag-
männen, som ännu stodo på folkets rätt: om Bisko-
parnes genom det inrättade Cancellers-Embetet indra-
gande i Rådet: om utveckligen af det Aristocratiska
Elementet genom börjande Herremöten i stället för
Tingen: om de innom Konungens Hof gällande sär-
skildta Lagar (Gårdsrätt), såsom skillde från allmänna
Lagarne m. m. dyl., tillhör icke förevarande afhand-
ling, ulan skall af oss i en framställning af fädernes-
landets Offentliga Rätt utredas.



Har bör dock anmärkas ett factum^ som på ett
characteristiskt sätt tecknar folkets mäns (Lagmän-
nens) nitälskans för folkets rättigheter, äfven i strid
mot det väldiga Hierarchiska interesset; stadgandet
nämligen i üpl.L. Kyrk.B. 20 fl., att uti alla tvister,
hvarutinnan en Klerk var kärande mot en Lekman,
borde icke destomindre domen afsägas vid ve tids-
lig Domstol *)♦ Då härtill lägges, alt Biskoparne







*) Detta stadgande är märkeligt, dä man betänker, att Ko-
nung Sverker år 1200 enligt egna orden i ett bref
”Sancti Spiritus instinetn commonitus” hade frikallat alla
andeliga personer ifrån verldslig Domstol. Se Brefvet i
dess sammanhang hos Peringskiöld Mon. p. Thiundiani
s. 166. Att likväl förordnandet icke efterlefdes, utan
Prästerne detta oagtadt stämdes till de vanliga Tingen,
synes af Innocentii IILs bref 1216, hvilket förhållande,
äfvensom att verldslige Domare tvärtemot Canoniska Lagen '
dömde i Äktenskapsmål, och att Konungen och Allmogen
fortforo att taga del i Biskopars tillsättande, Påfven cor-
dis amaritudine intellexit. Wilde H. P. p. 38o. — En



ES
annu i vissa mål kunde stämmas inför Konungen (Upl.

L. cit. fl.), att ingen utan arfvingens närvaro och sam-
tycke kunde enligt Lag till andeligt bruk (ad pios usus)
bortskänka mer än Tionde penningen af sin arfda
Egendom Upl.L. Kyrk. B. 14 fl., och alt ännu fram
i i3:de seclet Medel-Lagen började blifva tämmeligen
allmänt gällande, oaktadt Clericiels protest, synes med
hvilken kraft och ståndaktighet Lagmännen ännu foi t-
fojo att bekämpa den Andeliga eller Påfliga myndig-
hetens allt mer och mer sig omkringgripande välde.

2. Om stallet, tiden for Domstolarnes sammanträ-
den och methoden for målens anhängig görande.

Enligt de fleste Landskaps-Lagarnes uttryckliga
stadgande, skulle en Tingstad vara i hvarje hä-
rad (i hundari hvarju) i fl. Tingm.B. Upl.L. i fl. samma
B. Sud.L. och 2 fl. s. B. V.M.L., hvarföre icke heller
en man ägde att flere Häradshöfdingedömen hafva an ett.
— Äfvenså öfverensstämma Landskaps-Lagarne i alt
stadga hvarje 7:60 dag (”hvar sunne dag, eller 7 nät-
ter skulle emellan Ting hvart vara”) för Tingets sam-

strid emot den andeliga myndigheten, som dock genom
Skenninge Kyrkomötes beslut 1248 blef till Påfveväl-
dets seger afgjord. Wilde p. 38g. Ifrån medlet af i3:de
seclet daterar sig således Canoniska Lagens gällande kraft
i Sverige; —- och anmärkningsvärdt är det, icke directe
befallande utan listiga sätt, hvarpå Cardinal Wilhelm Sa-
binensis gick till ernåendet af sitt ändamål. — Små-
ningom hade de Andelige framgått till dessa resultater,
ty redan 1162 på Linköpings möte, hade Påfliga Lega-
ten Nicolaus Breakspeare, efter hvad bekant är, uppen-
barligen velat tillegna Presterskapet ett välde öfver Sty-
relsen.
80



manträdande. Jfr. nyss citerade lagrum med flere a£
enahanda innehåll. — Trenne tider om året, nämligen
de så kallade Friderna, Julafrid, Vårfrid och Anfrid,
voro från detta stadgande undantagne, emedan Reli-
gionen eller det angelägna åkerbruket uteslutande npp-
togo dessa förre tider.

&

Utom dessa frider, i hvilkas bestämning till tiden
de särskildte Lagarne något variera*) med undantag
af Anfriden, hvilken alla bestämma skola börja Olofs-
mässodagen och sluta Michelsmässodag, antar Upl.L.
äfven en ny Fredstid, nämligen Disa Tingx-Frid, in-
gående a Disa Tingx dag och standir tveggia kjöptin-
ga mällum (förmodeligen i och för den stora offerfe-
sten i Upsala, sacrificium Disanum) och ”kjöpningar
fridhe i Strängenäse” (måhända en marknadsfrid). —
Utom dessa frids- eller ferie-tider sammankom Hä-
rads- eller Fjerdings-Tinget hvarje vecka, på det den
rättsökande skulle ega tillfälle att få sin tvist afgjord;
så att Rättens Ledamöter på den dertill bestämda yzde
dagen alltid kommo tillsammans, samt i fall intet mål
förekom, åtskilldes: tarfvade åter målens mängd eller
vidlöftighet tingets fortfarande i flere dagar, så blef
det fortsatt inlilldess alla mål voro afdömde. Alt dessa

I

3

*) Julfriden t. ex. stadgas i Upl. L. ifrån Julafton till 2:ne
dagar efter i3:de dag, i Sud.L. ifrån samma tid till 8 da-
gar efter i3:de dag och i V.M.L. till 7 dagar efter i3:de
dag Jul. — Vi höre härvid anmärka en annan betydelse
af Tings-Friden, hvars brytande innebar Edsöre eller
brytandet af den Lag och frid Konungen svurit Under-
såtare sina. Ganska gammal, troligen äfven före denna
period, gällde denna frid — men frågan härom äfven-
som om öfrige Edsöresbrott, tillhör Criminal-Lagarnes
historia.

?W7.
81

alltför täta sammanträden framdeles småningom upp-
hörde, synes tydligen af 5 Fl. Tingm.B. V.G.L. der
det endast talas om 4 Ting om året ’’tu Rafsinga ok
tu Härads Ting’’, måhända en förberedelse för seder-
mera inträdande skillnad emellan Rättegångsmål och
andra offenteliga angelägenheter. — Endast vid sär-
skildt inträffande händelser, såsom när Konungens
bref det befallte, i. 2 Fl. Tingm.B. Upl.L. 2 Fl. samma
B. V.M.L. ; eller något groft brottmål timade 5 Fl.
Tingm. B. V.M.L., kunde jemväl Ting få hållas på
dessa fridlysta tider.

Ett eget slags Ting *) var det så kallade Af-
kiännu Tinget, hvarom talas i 4 Fl. och g Fl. J.B.
Upl.L. samt 5 Fl. Tingm.B. Upl.L. och 16 Fl. s.
B o. L., på hvilka sist citerade båda ställen det före-
kommer i motsatts emot ”räthum Ting”. Locce-
nius, Stjernhöök, Nehrman m. fl., hafva i anledning
af denna contradistinction ansett Afkiännu Tinget ut-
göra ett Judicium extraordinarium, aliquando etiam
tempore feriarum institutum , således ett slags UrTi-
ma Ting under de fridlysta tiderna: en mening, som
visserligen har sannolikhet, ehuru dess grunder icke
äro fullt tillförlitlige.

Rörande målens anhängiggörande vid lägsta in-
stansen stadga Lagarne: Käranden eller målsäganden
(så benämnd, emedan målet, caussa, närmaströrde ho-
nom och han sålunda äger målet), hvilken kallas
åkärande och tilltalande 5 Fl. Tingm. B. Hels. L., ha-
de att kalla sin vederpart till Tinget genom ordente-

*) Längre fram förekomma älven särskildta Ting lör Oecono-
miska angelägenheter: så utgaf Kon. Albrecht 136g en
Stadga för Hammarstridjung i Trögd |m. fl. se Hadorph
Gämla Stadgar s. 23.

Svea XIL i.	6.
lig slämning. 4 Fl. Tingm.B. V.GL, *) stadgar ut-
tryckeligen ”Ingin dome iwir annan för än han är lag-
lika kallader till at swara”. Att ”stämma Ting”
(till Ting, tempus Judicii indicate), behöfde ej ske
skrifteligen utan mundteligen och med vittnen, som
infunno sig vid Tinget för att styrka factum. Jfr. 3
Fl. **) Tingm. B. Upl. L. 8 Fl. Räfst. B. Ö.G.L. och
4 Fl. Tingm.B. V.G. L., hvarutinnan stadgas, dels att
åkäranden ”sjelf äger med vittnum stämma Ting”,
dels det stränga straffet för Svaranden att för stäm-
nings försittande (contumacia) ”bli lagd fridlös’’ ; ett
ansvar, som ock drabbade’’måhäganden ifall hati de-
sererade d. v. s. icke infann sig att utlÖra sin genom
stämningen yrkade talan. — Ifrån denna kallelse, för-
anstaltad private rättsökande emellan, bör skiljas det
sammankallande , som skedde genom Budkafla, om
hvars användbarhet hos ett ännu ickej skrifkunnigt
folk, se Sljernhöök s. 70. Denne baculus nunciato-
rius, som vid ansvar af böter skulle bäras ifrån den
ene grannen och byen till den andra, hade ock i det
yttre kundbara tecken till sammankomstens föremål.
Jfr. Ihres Glossar, s. 280, Loccenii Antiqu. s. 54.

*) I nyaste Ed. af V.G. L. föiekomma ibland II Addit. g,
flere hithörande bestämningar, vittnande orn processlor-
mernas successiva utbildning, såsom dom svaranden o-
hördan (contumaciæ-dom), i særlik mall sum tillslika’
standæ utskrifvin i Lagbok, närmare bestämda laga-för-
fall m. m.

♦*) Detta lagrum är äfven märkligt genom de särskildta fall
för Ting, som der stadgas. Vid Partens fortfarande tred-
ska att ej infinna sig på tredje Tinget, ’’tha må Läns-
madher thing hem till by hans kalla - - Nu tredskas
han sum fyrra, tha a Domarin a samu thingi mäth i
gard hans döma.
83

Ett slags actores af publik character, synnerli-
gen i criminella mål använda till åklagarens biträde,
voro de såkallade Soknare *) (Inquisitores, qui mul-
etas exigunt 15 Fl. Tingm. B. V GL.), som endast yr-
kade på att böterna måtte ordentligen erläggas. 9 Fl.
Chr.B. O.G.L. talar om Kunungx Soknare, Biskops-
Soknare och Härads-Soknare, emot hvilkas befattning
Länsmännen synas haft en motsvarande hos Uppsve-
arna. Dessa ellergåfvo ingalunda sina anspråk, om ock
malsäganden sjelf afstod från sin rätt till böter af den
anklagade. — I användningen af dessa Soknare synes
en, om ock dunkel skillnad ligga, emellan processen
i civila och criminella mål, i anseende till en helt och
hållet privat, eller icke privat ♦♦) anklagningsmagt.
En vink i detta afseende gifver ock 5 Fl. 1 §. RäfstB.
Ö. G. L. genom orden ”Nu är annat sak och annat
är giald” (debitum); hvaraf sedan uppkommit orden
”saker” (conviclus de aliqua re, nämligen i criminelt
afseende), och ”saklös’’ frikänd.3 men någon ytterliga-
re, i detaillen genomförd discrimination, söker man
under förevarande period förgafves.

Mycket inskränkt var tillåtelsen att begagna Rät-
tegångsfullmäglig ***). En vecka före inställelse-dagen
synes den stämde bord t bli kallad till HäradsTinget.

*) Generellt synas dessa Soknare svara emot sednare ti-
ders Fiscal er, eller Procuratores af Public! rätt till bö-
ter, samt i denna egenskap accusatores Publici.

**) Sa skiljas ock, redan i den äldsta Cod. af V.G.L.
Mdr. B. 3:3., böterne åt saksökä (malsäganden) och ät
Konungen, swa a hæræd.

***) 14 Fl. Räfst.B. ö. G. L. uppräknar de få fall i hvilka
nian äger taga ”Ombudsman’’, såsom ”är man utländ-
sker äller bor fjärran äller är sjuk, äller är vitfärtinger
ok kan ejgh” — Föröfrigt omtalas de icke i våra Land-
skapsLagar.
84

Sâ väl stället *) som tided för Lagmans- och Räf-
ste-Tingens *) sammanträden synas efter de särskilda
Lagarne ha varit olika bestämda. Sjelfva Landska-
pernas uppdelning i Lagsagor, den större eller min-
dre concurrencen af mal m. m. hafva harutinnan för-
orsakat modificalioner. Till och med synes ingen
Landskaps - lag bestämdt utsagt antalet af eller terminen
för LagmansTinget; måhända rättade sig delta efter
behofvet , och fordrades stundom icke mer än Ett om
året. Annu under LandsLagens pei’iod heter det i II
Cap. Tingm. B. L. L. ’’Hvar Lagman ägher Lagmans-
Ting hålda------en tidh åtminsto hvart år och
oftare om swå vidher torff”, hvarvid sednare
processordning förblifvit. V.G.L. stadgar väl uttryc-
keligen om ”Tu Räfsinga Ting om aret’ (3 Fl. Tingm.
B.), men svårligen kan detta speciella stadgande uttryc- x
ka RäfsteTinget såsom KonungsRätt, eller utsträckas
till de ölriga LandskapsLagarna. Kon. Knuts Lag ut-
stakar tiden till Räfst hvart tredje år, 5 Fl. Räfst.B.
Ö.G.L. Med ett ord så väl tid, som ställe och per-
soner äro ännn vacklande och obestämde.

Det enda remedium Juris, som denna tid sy-
nes ha blifvit användt till målens dragande ifrån lä-
gre till högre Domstolar (Instantier), är Vad. FÖr-
gäfves söker man dock i äldsta Lagarne härom na-
*) Att RäfsteTinget alltmer och mer biel extra ordmairt och
beroende på Konungens behag, synes bestämdt af Kon.
Magni Stadga 1395, § 17. Konungens bref skulle nume-
ra liksom sedermera efter LandsLagen förhållandet blef
med RattareTinget, sex veckor förut kungöra Tinget. Slu-
tet af $. stadgar, att då den, som åkäres, icke infinner
sig eller viser laga förfall, han skulle contumaciter do-,
mas d. v. swa som han sjælfver till swars ware.

När Tinget icke hölls under öppen himmel, försam-
lades de Tingsökande hos Lagmannen, som hade sin
Malstufvu eller TingsSal uti sitt eget hus, såsom det
berättas om Thorgny Lagman. Sturles. T. I. p. 481.
gra bestämdare föreskrifter. Sä förekommer iden gam-
la GottlandsLagen intet spår dertill, icke heller i
Tingm.B. af V.G.L., men deremot i de yngre La-
game längre fram emot slutet af i5:de seclet, och se-
dermera. Så läses uttryckeligen i Kon. Magni Birger-
sons bref 1281 de levandis Olandorum oneribus: ’’Eo-
rum sententiis stare præcipimus omnes in omnibus
caussis secularibus, nisi sub alicujus certæ summæ
periculo, de qua partes conveniant, danda ab eo qui
succubuerit, litigantes causam a prolocutoribus (Hâ-
radshöfdingar eller Under-Domaren) ad Legiferum,'
a Legifero ibidem (på Oland) ad Legiferum aut no-
stram audientiam (till Konungen sjelf) duxerint dedu-
cendam”. Jus oplionis var således mellan ÖstGötha
Lagmannen och Konungen, och i följe deraf ingen sträng
ordning emellan Instantierna föreskrifven. Att Vade-
bevis ännu icke kommit i bruk, utan att stämning *)
erfordrades, oaktadt vadel, bevisar V. G.L. Tingm. B.
4 Fl., der den som försummat stämning till Lagmans-
Ting förklaras fridlös emellan Ålfveii och Tive-
den, d. ä. innom hela VesterGöthland. I de fle-
ste Lagarne stadgas uttryckligen, att missnöje med
Domarens (Häradshöfdingens) dom, eller Laghman-
nens skilu (sententia, decisio) ej får anföras ”ovädhia-
do.” eller utan vadh 9 Fl. Suderm. L. m. fl. st. Den
som utan vad drager målet ifrån Härads- till Lag-
mans-Tinget, böte 5 mark, ifrån Lagmans- till Räf-
ste-Tinget, böte 6 mark, Stämningstid till Lagmans-
Tinget var 2:ne veckor, och till RäfsteTinget 6 vec-
kor”. Hvilken obestämdhet råder i föreskrifterna rö-

*) Jfr. Stjernhöök, s. 6g. Att afven vid vädjade mal stäm-
ning behöfdes, bevisar processens ännu outbildade skick.
Detta fortfor jemväl under LandsLagens period.
86

rande vadet, synes deraf, att man till och med in-
nom samma Lagsaga hade olika rättegångssätt. Så väd-
jades i Norra Rhodin (nuvarande norra Roslagen)
från ett till tu, och sluteligen till sex Ting eller
Skeppslags Syn, Upl. L. Tingm. B. 15; då deremot i det
öfriga af landet vadet skedde från Hundaris till Falk-
lands Synen 17 Fl. Widh.B. Upl.L.: i detta fall skul-
le likväl Härads Syn ha föregått och dom å Tinget
efter Synen, hvaraf vill synas, att Synemännen icke
fällt utslag, utan för Domstolen uppgifvit hvad de å
stället skönjat. För öfrigt följdes den allmänna regeln,
att Synmännen och Parterna vädjade emot hvaran-
dra, Se Upl.L. 1. c. 10 §. Det remedium juris, som
sednare ProcessLagar infört under rubrik af Besvär *)
(Querela), synes under denna period al deles icke haf-
va varit kändt eller auctoriseradt, hvilket bör så myc-
ket mindre förefalla Forskaren oförväntadt, som icke
en gang gränsorna emellan Under- och Ofvex’-rätter-
nas jurisdictio ännu voro uppdragna. Att nämli-
gen malsäganden incaminerade saken inför den ena
eller andra rätten , synes ha hufvudsakligen berott på
hans eget val och beqvämlighet; t. ex. j5 Fl. Tingm.
B. V.G.L. ger den som vill utsöka Lägersbot jus o-
ptionis emellan Under- och Öfver-Instans ’’tha skal till
HärazTing fara eller LanzTbihg.” Så stadgas ock om
Stämning under LandsNämnd 11 §. Tingm.B.
Dahl. L. Så talas i Ö. G.L. G. B. Fl. 8. - - - till
thingx fara ok dom Konungs taka älla Lagmans

*) Något analogt med sednare tiders Underställning
förekommer i V.M.L. Tingm. B. 10 Fl. att’’Domaren (Hä-
radshöfdingen) skall balda Dom sin unde Land och
Laghman’’, dä han ej om saken kan dömma rät Lands-
Lagh.
87

och om option emellan dessa båda stadgar äfven sam-
ma Ö.G.L. G.B. 19 Fl. Ä.B. 6 Fl. Räfs.B. 4 Fl. o.
s. v. Än märkligare är det val emellan FjerdungsTin-
get och sjelfva LiongaThing i Ö.G.L. Räfs.B. ”allt
eftersom målet är förstämt till den ena eller andra
Domstolen”. Äfven i Upl.L. J.B. 4 och 9 Fl. före-
kommer ”Tha skulu fastar gifvas a hunda ris
thingi eller a Fulklands Tingi. Jfr. W.
G. Lagus 1. c. Några bestämda gränslinier här-
före synas Lagarne sakna, utom det helt gene-
rella stadgandet för Räfstemål i 2 Flocken Räfs.Balk.
Ö.G.L. ”Thessin mal aghu a Kunungx Nämd sli-
tas; all Edzöre, all twaswäi’ (bis præstita juramenta)
alla olagha edha, knifslagh, Kunungx dombrut, alla
jordadelur, all höghmale, ok all fjälhärtiugh mal *),
all mordgiald ok ran, ok olagha nämdir, swa ok
än thri giwa enum thjufsak” ; hvilket Lagstadgande
vi så tolka, att derigenom ingalunda är förmenadt an-
dra lägre Domstolar (med undantag af FjerdingsTin-
get se ofvanföre) att med här uppräknade mål sig be-
fatta, utan stadgar Lagen blott beskaffenheten af de
mål som genom Vad må under RäfsteTinget dra-
gas. Så finna vi Konung Olof Skötkonung sjelf haf-
va afsagt domen i det tvistemål Lagman Edmun fö-
redrog utan att förut dom deri blifvit fälld vid lä-

*) Ifrån denna Summa appellabilis af 4o mark må-
ste noga skiljas sjelfva Vadep en ningen (pecunia ap-
pellationis), som förekommer i 4/ Fl. Manhalg. B. Upl.L.
och i 12 Fl. Tjuf. B. Suderm.L. kallas Vädfä (compos,
af Vad, appellatio, och Fä, pecus, it. aurum, pecunia).—
Förmodligen genom tryckfel har Stjernhöök (s. öy)” Fjä-
dher-tungz mål”; meningen är Caussæ quadraginta mar-
carnm.
88



gre domstol ; sammalunda forekommo mål först vid
LagmansRätten, utan att förut hafva blifvit af lägre
rätt handlaggde. Äfven tyckes, såsom mål stundom
kommit att blifva förvista till LagmansRätt, enär de
icke vid Härads- eller FjerdingsTinget kunnat förli-
kas. Anmärkas bör likvälatt framemot denna pe-
riods slut denna förväxling af lägre och högre Dom-
stolars functioner småningom började aftaga, dels ge-
nom lagstiftningens utbildning i allmänhet, dels ock
genom den efterhand med Christendomen inträngande
Canoniska och Romerska lagens inflytelse.— Långt i-
från att anse Vadinrättningen i våra äldsta Lagar ord-
nad, äro vi häldre böjde att biträda en mening yttrad
af W. G.Lagus (Disp. de Remediis Juris 8Cc. Abo
1823), att Lagens bestämningar rörande Wad äro alla
af sednare ursprung ifrån Romerska Lagen, förme-
delst den Canoniska öfverflyttade på de Göthiska
Lagstiftningarne. Härtill bidrog ock, att prästerna, så-
som de mäst upplyste och tillika skvifkunnige, använ-
des så väl vid ölrige göromål, som ock vid rättegån-
gen; och efter Kyrkomötet i Skenninge (1248) synes
Canoniska Lagens inflytelse på våra Kyrkobalkar un-
nu bestämdare. För öfrigt söke man ej under denna
period särskildta stadganden rörande de processuela for-
mer, som vid hvarje Instans böra iagttagas. Ej förr
än eiter fiere secler bestämdes dessa sollennia pro-
cessus.



5: o Om Jurisdictionens Utö fning sa val i af seen-
de på a) Notio rei, sorn ock b) Dijudicatio samt
c) Exsecutio (Doms verkställande}.

Hvad angår notio och dijudicatio rei, ha vi i det
föregående funnit oss föranlåtne taga dessa begrepp i

Kl
89

skärskådande, emedan förhållandet mellan Domslolar-
nes särskilda beståndsdelar endast såmedelst kunnat
förklaras. Resultatet af denna framställning var att,
med de restrictioner vi ansågo oundvikeliga, Nämn-
den ursprungligen ägde ransaka, Domaren att döma;
båda uttrycken likväl fattade i den enda förnuftiga
mening, hvarmedelst de ingalunda absolute särskiljas,
utan fastmera sättas i en nära relation till hvaran-
dra. Ett ytterligare bevis deruppå, att de gamle Land-
skapsLagarne, åtminstone i deras syftning, alldeles ic-
ke misskände detta förhållande, är det, att man idem
förgäfves söker den sedermera antagna skarpare sär-
skiljning, förmedelst hvilken en viss domstol stadgas
skola ransaka, en viss annan (vanligen högre rätt) å-
ter att afdöma det ransakade målet. Notio och judi-
cium lågo nu åtminstone innom samma Domaremyn-
dighets jurisdictio. Detta kan så mycket säkrare på-
stås, som, enligt hvad ofvanföre är anfördt, sjellva
ordningen emellan de särskildi a Instantierne under
denna tid sällan iagttogs, så att man, till och med än-
nu enligt Landslagen, ofta kunde instämma målet un-
der den rätt, som först höll sin session. — Att
protocoller eller minnesböcker ännu icke voro i bruk
tyckes kunna slutas deraf, att Tolf män skulle inty-
ga hvad som händt var vid Tinget. Upl.L. Tingm.B,
3 och 4 Fl.

Domare- och Exsecutions-myndigheterna voro, så-
som i Lagstiftningens barndom är helt naturligt, i en
hand förenade *), så att öfverallt i Lagarne talas om
Domarens och Nämndens utmätning af gods, ransak-

Mer än mycket obestämda äro begrånsningarne emellan
Domarens och Soknarens eller Länsmannens fimctioner.
90

ning hos den för stöld misstänkte o. s. v. Båda myn-
digheternas särskiljning i en dömande, och en annan
dom fullbordande (eller i generellare omfattning kal-
lad Utsöknings) auctoritet, kan ock i Lagstiftningen
icke förekomma, förrän de särskildta Elementerna
genom tilltagande cultur funnits behöfva åtskiljas: ej
förr än Domstolarnes säkra men långsamma handlägg-
ning vid målen befunnits för trög för den växling
och rörlighet pådrifvande industrien.

Lagstiftningens successiva gång har härutinnan
varit fullt naturenlig. Under envigets eller den phy-
siska styrkans period sammanföllo alla de heterogena
Elementerna af ransakning, dom och exsecution i ett
enda moment — stridens utgång; rättvisan var här
styrkans våld. Under derpå följande vidskepliga *)
tidehvarf berodde rätten på eldprofvets ( järtecknets)
tillfälliga resultat. Så beskaffade bevisningsmedel, som

) Att här inga undersökning om de särskildte bevisningsmed-
len och deras successiva förändringar, skulle föra oss i
forskningar, främmande för värt nuvarande ämne. An-
märkas må likväl i förbigående en inflytelserik reform
genom Edsgärdsmäns införande i tvifvelagtiga Rät-
tegangssaker i stället för Jernbörden. Af vidsträcktaste
verkan pä Folkets sedlighet måste naturligtvis en inrätt-
ning hafva varit, der det berodde på personligt
förtroende att för sig erhålla flere eller färre med-
svärjande, hvaruppå åter målets afgörande ytterst hvi-
lade såsom på grunden för bevisningens större eller
mindre fullständighet. Då jämte Edsgärdsmännen äfven
vittnen brukades i samma mål, skulle Edsgärdsmännens
utsago gå ut endast på hvad de trodde (i anledning af
sin kännedom om partens frägd voro öfvertygade om),
vitnena åter intygade hvad de factiskt visste om
målet.
91

Jernbörcl, Vattenprof m. fl. arter af Ordalier, hänvisa
oemotsägligen på inflytelsen af Canoniska Lagarne,
som med Catholicismen ocli Hierarchien småningom
började få insteg i Norden ; äfvensom bestraffningen
att sättas i Kyrkans band , brotts försonande med fa-
stor och kyrko-offer vittna onj prästväldets bemö-
dande att mer och mer utvidga sitt område. Do-
marens förklaring, hvarigenom, på grund deraf,
den anklagade antingen frikändes eller fälldes till
straffet, innebar tillika ett oåterkalleligt bud af do-
mens fullbordan.

Vid den tid, då rättsenligare grundsatser och for-
mer i Lagstiftningen gjorde sig gällande, uppkom
ock ett ordentligare, ehuru icke från Domare-myn-
digheten åtskiljdt Exsecutionssätt. Den endast smånin-
gom aftagande sjelfhämnden *) upplöste sig efter hand
i en slags sjelfhjelp, som, så vidt den inskränkte sig
inborn en res judicata, just är hujus loci. Detta eg-
na slags beifrande af sin egen rätt, kallades Nam **),
och bestod deri, att Käranden sjelfmyndigt återtog el-
ler uttog af Svaranden det, som han antingen sjelf ha-
de vilat, eller rätten dömt honom tillkomma. 5 Fl, i
§. Räfst. B. Ö.G. L. säger ”Nu war thet swa fyrst att
var man lagvunin, tha skulde han nämda” d. v. s. å-
klagaren hade alt af sin dertill förvundne vederpart
sitt sjelfmyndigt uttaga *♦*), jfr 9 Fl. B.B. 12 Fl. Räll.

Sa var blodshämnd en (wigarf) en bland Arfvingarnes
dyrbaraste åligganden.

**) Nam betydde ursprungligen pignus (pignoratio) V. G.L.

1	R. 7., men af den medgifna tillåtelsen alt sjelf panta
öfvergick Nama och Näma till att betyda capere, seder-
mera propria auctoritate suum recipere — ja äfven ra-
pere.

***) Äfvensom mæp ingi utlaka V.G.L. I. Mdr. 3 ; 4. Nyaste Ed.
92

B.	V. G.L. Stjernhjelms Ed. 23 FI. Tingm.B. V.M.L;
m. fl. st. men, säger vidare det citerade rummet i
Ö. G- L. ”tha gafs thet af i Knuts Konungx daghum,
att egh matte näma, ock ä hvar sum nämde, han haf-
de firi nämt sakinne ’’d. ä. den som sålunda tagit sig
sjelf rätt, har förlorat sin rätt. Först af Birger Jarl
blef sjelfpanlningen alldeles förbjuden, sedan Knut E-
ricsson förut ej förmått vidare inskränka delta oskick,'
än såvida, att det ej fick utöfvas inom Gäldenärens
gård och grindstolpe, 8 Fl. Räfst.B. ÖstG.L. Detta
oagtadt synas de citer, lagrummen jemte 7 och 8 Fl.
Tingm.B. Upl.L, tillstädja den vinnande Parten att
vara med vid uttagandet af böter *J, eller ulfordran- '
de a£ en res judicata, föreskrifvande Lagarne den ord-'
ning som derutinnan iagttagas bör. Ännu denna [tid
fortfor den ifrån äldre tider ärfda vanan att slägten;
utgörande under den sjelfständige husfadren ett sam-
fund för sig, med våld utkräfde förnekade rättighe-
ter. 2 Fl. Ärld.B. Upl. Lagen, stadgar uttryckligen:
”Sanki tha frände flok sina, ok taki fästikuna sina ok
heti tha kuna laghtakin ok igh rantakin.” Fäste-
qvinnan var sålunda lag lig en uttagen, ehuru det
skedde med våld, och Exsecutiva Myndigheten ber
höfde icke anlitas.

Böter voro i anseende till myntets stora sällsynt-

♦) Grundsatsen att böterne skulle tredelas synes i vår Lag-
stiftning vara ganska gammal. Redan Tacit, de Moribus
German. C. 12, säger: ”levioribus delictis pro modo
poenarum equorum pecorumque numéro convicti multan-
tur: pars mulctæ regi vel civitati, parsipsi quivin-
dicatur (målsäganden) vel propinquis ejus absolvitur’’
en förebild till sednare treskifte mellan Konungen, Hä-
radet ochMalsäganden —- dock detta tillhör Criminal Lag-
stiftningens historia.
93

het ibland de svåraste bestraffningar i fordomtima;
Stjernhöök anför derföre såsom en för de äldsta tider-
na gällande regel ’’Gjälde ingen lif för lif eller lem
för lem, som bottum orkar, eller ock borgen till full-
dra botha/’ — Borgen (Fidejussio, taka), förekommer
denna tid i mycket mångsidigare förhållanden än en-
ligt nyare Lagstiftningen. I 10 Fl. Tingm.B. Suderm.
L. förekomma 5:ne slags borgen, Edhalaka (fidejussio
pro juramento), Featakä (fidej. pro pecunia s. mulcla),
Vädhiätaka (fidej. pro appellatione). Älvenså stadgar

10 Fl. Tjufv. B. V.G.L. eller i B. 9. nyaste Edit,
trenne slags tak 1:0) Brötår tak (taka för brott), hvaraE
synes att vades eller fidejussores pro delicto voro an-
tagna eller medgifna ; 2:0) Kuarsatutak, sequester, hos
hvilken eu under tvist varande sak (res litigiosa) de-
poneras intilldess tvisten blifvit afgjord ; 5:o) Skäla-
tak, borgen för en sak till ytterligare skäl och bevis,
sannolikt då saken drogs under Lagmannens pröfning.
Detta allt till säkerhet för någon åliggande prestation.
Var åter fara, att den tappande parten, hvilken skul-
le præstera något, kunde sjelf begifva sig på flygten
och undankomma, eller ock om han redan var bort-
viken, så skedde af res judicata utmätning i lagligen
föreskrifven ordning; så att dennes egendom tillgreps
classificerad alteftersom den af ägaren med mer eller
mindre svårighet kunde umbäras. I vissa fall Jades
ock den dömde fridlös *) innom Häradet, intill dess
han gjort målsäganden rätt, eller hade fullgjort den
fällda domen. V.G.L, Tingm.B. 12 Fl.

Många voro de vanskligheter och ofullkomlighe-
ter som i denna period vidlådade doms exsecution.

*) Jfr. Kolderup Rosenvinge L. c. 4
94

Fördelagtigast för målsägandens *) säkerhet var otvif-
velagtigt det fall, då Domen äfven tillerkände Konun-
gen böter, hvarvid exsecutionen tillkom Konungens
Ombudsman (Soknare, Länsmadher), som då först
skulle tillfredsställa målsägaren af den domfälldes gods
Sk. L.V. 25. Hels.L. Widh.B.Fl. 14. Upl.L. Manh.B.
io FI. Sud.L, Manh. B. Fl. 25. Det var detta Konun-
gens Ämbetsmans medverkande till domens exsecu-
tion, hvarigenom äfven målsägaren sattes i stånd att,
ulan det osäkra af en sjelftagen tillfyllestgörelse, kom-
ma i åtnjutande af sig tilldömda rättigheter. Men
denna Konungens rätt till böter förekommer ej förrän
på I2oo:talet. Förut tillhörde de Målsäganden ensam,
sedermera Tingslaget, Häradet eller Landskapet. Bur-
man 1. c. 2g5 o. fl. Detta berättigande till andel i bö-
ter synes ha berott på tillräckligheten af sjelfförsva-
ret eller behof af främmande (Häradets, Landets eller
Konungens) skydd för sina rättigheter.— Utmätningar
fingo Konungens Länsmän dels icke bevista, dels en-
dast öfvervara, sedan de utnämnt 12 män derlill. Hels.
L. Tingm.B. Fl. 9. Upl.L. ibid. Fl. 8.

Sådana Domar i gröfre brottmål hvilka gingo ut
på lifs- och kroppsslraff synas under denna tid än
hafva blifvit exsequerade af Konungens Ombudsman
(KronoBetjenten), än af anklagaren : sjelftalande bevis
för processformernas ännu outbildade skick.

Dessa äro de allmänna grunddrag, hvilka utmär-

*) Denna målsägande egenskap, som ingick i den allmän-
na målsmans-rättens begrepp, uttryckes i de gamla La-
garne understundom med Karl och Gamble Karl, man
for sig, sui omnino juris, Jfr. 23 Fl. Ärfd. B. Upl.L. 2 Fl.
Eghn. S. B. öslG.L, 12 Fl. Bygd. B. östG. L. o. s. v.
95

ka Lagskipningen under ifrågavarande period. Att
likväl Domstolarnes anseende i stället alt genoin små-
ningom förbättrade rätlegångsformer förökas, fastme-
ra synes aftaga, är ett historiskt factum, som föga lå-
ter bestrida sig. Ibland de många politiska anlednin-
gar härtill, hvilka det tillhör vår offentliga Rätt att
utreda, läste vi oss hår förnämligast vid den vigtiga
inflytelse, som minskningen af folkets magt och det
hierarchiska samt aristocratiska intressets tillväxande
myndighet, maste äga pa Domstolarnes verkningsför-
måga och anseende. Da nämligen Lagskipningen,
enligt Lagarnes syftning, skulle utöfvas af och genom
folket, pa folkets mera allmänna eller inskränkta
sammankomster, och dessa folksammankomster nu
mera såsom sådane alldeles upphörde, eller m. a. o.
förbyltes till Herredagar, vid hvilka ingen var berät-
tigad att infinna sig, ulan den, som af Konungen blif-
vit kallad, så fram t han icke hade enskildt ärende,
som nödvändigt påkallade hans närvaro (se Stadg,
1280. 6 §), sedan Lagmännens intéressé för Folket blif-
vit förvandladt till ett interesse för sjelfegen myndig-
het, och de särskildta Andeliga Domstolarne utvidgat de-
ras verkningskrets och myndighet, så gjorde desse och
flere sammanstämmande förhållanden nödvändigt, att
en Domstols inrättning, beräknad på, och lefvande
genom Folkets magt, som deruti var sjelfva den lif-
vande principen, skulle i och genom dess aftynande
förfalla. Den märkeliga förändringen af det Aristo-
cratiska , som här tillika var det Feudalistiska, Stats-
Elementets stigande magt på det Democratiskas un-
dergång , kunde icke undgå att öfva en ganska väsend-
telig inflytelse på sjelfva Domstolarnes myndighet,
synnerligen då man besinnar den för dessa till grund
hggande princip, alt all domsrätt både utgick ifrån och
96

repræsenterades af Folket. Då Folkets förut sjelfval-
de Domare Lagmannen, i stället lör att egna sig åt
Lagskipningens magtpåliggande hvärf, nu mera drogs
in i Radet för att hufvudsakligen taga del i Regerin-
gen *), skulle naturligtvis Lagskipningen komma att
blifva en bisak, hälst desse, i likhet med öfrige Råds-
herrarne, snart blefvo ett slags medlare mellan Ko-
nungen och Folket. Vi anse således obestridligt, att
det på Folkmyndighetens bekostnad uppväxande An-
deliga och Verldsliga Frälset förnämligast bidragit till
Lagskipningens förfall, och ehuru i och för sig gag-
neliga de förbättringar i Lagarne voro, hvilka tid ef-
ter annan infördes, synnerligen det nu mer och mer
synliga bemödandet att till enhet bringa de sprid-
da särskildheterna för hvarje province, så låg dock
roten till det onda djupare, och vi kunna -härutinnan
icke finna någon väsendtlig förändring förr, än de i
gäsning emot hvarandra försatte StatsElementerna fi-
ter kommit uti jämnvigt. Men det närmare utredan-
det af dessa politiska förhållanden tillhör icke föreva-
rande framställning.	(forts, i. e. a. h.)

*) Märkligt ar, huru man alltigenom ville inleda Folket i
den öfvertygelsen , alt ännu något af dess gamla myn-
dighet återstod. Så stadgas ännu i ett Kon. Håkans bref
1362, att Lagmannen vid Val-Riksdagen skulle hafva
12 man med sig utaf sin Lagsagas menighet — ett stad-
gande, som likasålitet iagttogs, som de öfrige.

Carl Olof Delldön.
PHILOSOPHIEN OCH HENNES FÖRHÅLLANDE

TILL VÅR SAMTID.

Quidam hujus temporis doclores, cum dialectica-
rum ralionum virtutem attingere non possint, ita earn
execrantur, ut cüncta ejus dogmata putent sophismata
et deceptiones potius quam rationes arbitrentur.
Qui coeci duces coecorum, nesciences de quibus
loquunlur, quod* nesciunt, damnant, quod ignorant,
accusant, letalem judicant gustum, quern nunquam at-
tigerunt. Quicquid non intelligimt^ stultiliam dicunt,
quicquid capere non possum, aestimant deliramentum.”

Abaelardus.

p

JL hilosophiens vänner påstå henne vara en alla veten-
skapers grundvetenskap : i detta påstående yttrar sig äfven
deras åsigt af det förhållande, hvari hon befinner sig
till de öfriga beståndsdelarne af hvad man kallar Cultur.
Enligt deras tanka, är detta förhållande ett styrande, ett
tongifvande; alltifrån den ståndpunkt, der hon ännu ej
kastat af sig Mythologiens slöjor, ända till den, der
hon uppträder såsom absolut Förnuft-vetenskap, förberedd
genom luttrande kritisk och idealistisk reflexion. Det
har blifvit mycket betvifladt, huruvida hon genom sin
verksamhet bestyrkt, bestyrker eller kan bestyrka en lag-
lig rätt till det angifna regent-förhållandet: men inga
tvifvelsmål hafva hittills förmått upphäfva det; och man
fortfar att af henne vänta och begära, hvad man alltid

Spea XII. i.	r.
98

har väntat och begärt. Gör man sig reda för hvad man
af philosophernes bemödanden fordrar, så är det, i sjelf va
verket, att erhålla en Erfarenhets-kunskap, nämligen i
ordets högsta möjliga bemärkelse; en erfarenhets-kunskap
om det Inre af både Andeverld och Naturverld, och som
tillika undervisar huru man skall erfara i afseende på
bäerge, för att veta med full visshet, att detta Inre verk-
ligen af oss erfares. Sjelfva den harm, hvari så mången
förebrår Philosophien att illa hafva motsvarat sina och
sina förkunnares anspråk, förråder genom sin bitterhet,
att den har sin grund i förhoppningar, hvilka man i nå-
gon mån ägt och äntligen tror sig finna bedragna. Ja,
de som häftigast bekriga henne, äro sa långt ifran att
hos sig hafva qväft det behof, som nödgar till uppsökande
af en sann philosophi, att de tvärtom förmena sig ha
upptäckt denna just i sjelfva förkastelsen af allt hvad
philosophi heter; en förkastelse, som dessutom vanligtvis
lånar vapnen från någon falsk philosophi, t. ex. den
atomistiska och materialistiska. Der vid företer sig ock
den märkliga omständighet, att desse förkastare, under
allt sitt rop mot philosophernes theorier och constructioner,
sjelfve röja en omotståndlig benägenhet för uppresande af
theoretiska lärobyggnader. Ej sällan hämnar sig da der-
igenom Philosophiens genius, att de vidunderligaste hypo-
theser fylla de felande ideernas rum, och läsaren möter,
i stället för den organiska form som tillhör och stämplar
methoden af all sann speculation, en rå massa af satser
och facta, antingen chaotiskt sammangyttrad, eller ytligt
ordnad enligt en ej mindre liflös än begrepplös schematism.

Det är vår afsigt, att meddela några betraktelser
öfver denna kunskaps-art och dess förhallande till nuva-
rande tidehvarf; ämnade, att inleda en tillkommande utförlig
framställning, som i ett helt skall visa vår åsigt af Philo-
sophions uppgift och af sättet för dess lösning. Vi ön
99

ska, att genom dessa blad förbereda våra läsare pä det
fullständigare uttrycket af vårt tänkesätt, och — om
möjligt — stämma deras sinne till ett vänligt mottagande.
Kännare skola redan af denna inledning kunna inse, på
hvilken Standpunkt vi befinna oss, och om vi befinna oss
der genom sjelfständig forskning. Lärjungar skola
redan af de spridda accorder, som här mota dem, kunna
erhålla en föreställning om det tonsystem, som utgör vårt
mått af den evigt harmoniska Vishetens uppfattning. I
egentlig mening, kan man icke lära någon menniska philo-
sophi; orsakerna dertill skola yppa sig i det följande.
Men väl kan man väcka det sinnelag, inom hvilket
möjligen interesset för philosophisk forskning finnes för-
borgadt; väl kan man sa bcskrifva den tanke-handling,
genom hvilken philosophi uppkommer, att sjelfva skild-
ringen medför eggelser till eftergörande af samma hand-
ling. En dylik väckelse kan ske genom åtskilliga medel.
Ett af dessa är t. ex. att på ett indirect sätt uppställa
Philosophiens bild; då man angifver de kännetecken,
hvilka fordras till en vetenskap som skall förmå lösa
Philosophiens förmodade uppgift, och ådagalägger, att de
icke inträffa på någon af alla öfriga kunskaps-arter, samt
således förutsätta både tänkbarheten och nödvändigheten
af en högre, i hvilken alla de Öfriga äga sin visshets-
grund. Ett annat är, att visa, huru den hypothetiska
bild, som härigenom uppstår, låter bekräfta sig såsom
sann och den enda rigtiga, genom motsvarigheten af den
historiska bild, som Philosophiens och i allmänhet Cultu-
rens häfder framte; en bild, hvars innehåll och betydelse
i samma man vinna sitt rätta ljus, som man rigtigt ut-
reder begreppet Cultur, och rigtigt tillämpar det på
den moderna Culturens tillstånd. Ett tredje är,
att till denna historiska bekräftelse bifoga en mera spé-
culatif, genom en blick pa b örnuftets egentliga väsende
100

och förmåga; hvarmedelst ock blir möjligt, att gifva en
vink om det systematiska skick, hvari Philosophien utveck-
lar sin beskaffenhet, såsom förnuft-vetenskap i ome-
delbar och bokstaflig mening. Ett fjerde är, att skärskada
de svårigheter, som allmännast afskräcka fran Philoso-
phiens studium, — och ätt under denna skärskådning
göra tydligt, huru dessa påstådda svårigheter äro hjernspö-
ken, af hvilka ingen, som lifvas af ett allvarligt begär efter
sanning, bör låta förfära sig. Ett femte är, att jemn-
föra de tanke-rigtningar, som i våra dagar utgifva sig
för philosophiska, och bland dessa utmärka den, som
öfverensstämmer med det rätta begreppet om philosophisk
forskning. — Lätteligen kunde vi uppräkna flera utvägar,
sa till förberedande på vår tillkommande utförligare fram-
ställning, som till väckande af interesset för philosophisk
verldsbetraktefse ; men för denna gång inskränka vi oss
till dem, hvilka vi redan uppräknat. Hvad vi nu amna
meddela, är således: först Philosophions hy po th etiska
bild, eller Philosophiens tank-bild, uppställd såsom en-
dast* sådan; derefter Philosophiens historiska bild,
sedd i förhållande till Cultur i allmänhet och modern
Cultur i synnerhet; derpå Philosophiens speculativa
bild, betraktad i sina allmännaste grunddrag; sedermera
en undersökning af de svårigheter, som vanligtvis afskräcka
från Philosophiens studium; slutligen, en kritisk blick pa
hufvud-rigtningarne af vår samtids philosophiska bemö-
danden.

Den gemensamma syftningspunkten för alla dessa
meddelningar är att visa, huru Philosophien, sådan som
hon är i vår föreställning, förhåller sig till det närva-
rande tidehvarfvets andliga behof.
101

I.

Phil o soph ien b hypothetiska bild; eller Philo-
sophiens tank-bild, uppställd s a s o ni en-
dast sådan.

Naturligt är, att det kunskapsbegär, som eftersträf-
var kunskap om det innersta af lifvet och verlden,
måste söka höja sig öfver den rymd, inom hvilken den
såkallade sinnliga erfarenheten är inskränkt. De ve-
tenskaper, som ej sträcka sin synkrets utom sinneverl-
dens villkorligheter, nödgas, oaktadt all den förträfflig-
het de kunna äga inom dessa villkorligheters grähsor,
att börja och sluta med en sanningsgrund, som icke är
tillgänglig inom deras egen rymd, utan lan ad från en
annan. Så t. ex. antages i de empiriska Natur-veten-
skaperna, utan omsvep, den objectiva verkligheten af
kropps-ämnen, af krafter som bilda dessa ämnen till krop-
par, af egenskaper som draga dem till eller stöta dem
ifrån hvarandra, —- och så vidare. Men hvarigenom är
man berättigad till detta antagande? Den erfarenhet,
som uppkommer genom våra yttre sinnen och beror pa
öfvertygelsen om deras sannfärdighet, förutsätter den icke
oupphörligt just det, som i följd af föregående fraga
skulle förklaras? Hvari äga de kroppsliga phänomenerna
möjligheten, den första grunden för sin tillvarelse? Detta
bildspel för våra sinnen, har det någon betydelse i en
högre föreställning? och hvilken är denna? Hvad är för-
öfrigt allt det, som icke är kropp ? Hvilket är sanna
förhållandet mellan det okroppsliga och det kroppsliga?
— På dessa frågor, och dylika, kunna Chemisten, Bo-
tanisten, Läkaren svara: ”Det der bekymrar mig ej ; det
der ligger utom kretsen af min vetenskap!’ Vi böra kan-
ske icke förtänka dem, att de svara så; de kunna desto
102

mer sorglose fördjupa sig i det förråd af fimnen, som
deras kunskapsgrenar erbjuda. Men den, som vid slika
spörsmål ej så hastigt kan fatta sitt beslut, den, för hvil-
ken de oaflåtligt återvända, är Philosoph — åtminstono
till anlaget.

Mathematiken gör större anspråk på sjelfständig
vetenskaplighet. Hennes visshet utgår från en omedelbar
förstånds-åskådning, i hvilken det föreställande, eller
subjectets begrepp, ovederläggligen bevisar sig vara ett
med det föreställda, eller objectets beskaffenhet. Hennes
kunskapsrymd är alltså en vidsträcktare och klarare, än
de förutnämndas; och då i henne föremålets egenskap
ovillkorligt rättar sig efter föreställningens, eller ovill-
korligt uttrycker’ denna, så kan icke nekas att hon me-
ra, än nagon af dessa, hämtar sitt vetande inifrån sig
sjelf. Finge vi anse för afgjordt, att Philosophien icke är
någon sjelfständig vetenskap, så vore alltså Mathemati-
ken det visserligen mer, än hvilken som helst af de öf-
riga. — Men äfven Mathematiken är nödsakad att för-
utsätta sina grund-villkor ; och ehuru hon med skäl
tillerkänner dessa en allmängiltig objectivitet, kan hon
dock endast postulera den. Hennes princip är onekligen
ett absolut, — det vill säga : den allmänna sanning, som
är grunden för alla hennes särskilda, yttrar sig i dem
alla sasom en sjelfnödvändigt och evigt gällande, och det med
den mest objectiva tydlighet. Ända tills hon uppnått den
oöfverstigliga gräns, som möter henne i analysen af det
oändeliga, utesluter hon all visshet som är sann blott
tills vidare, eller förslagsvis, från kretsen af sin verksamhet;
och hvar någon sådan der tyckes förekomma, är det blott en
enskild uppgift, som väl ännu är oupplöst, men i beskaffen-
heten af vetenskapens gemensamma sanning har en osviklig
borgen för sin lösning. Likväl är det absoluta, hvarvid
Mathematiken börjar, ej ett ursprungligt ; d en enhet af före-
103

ställande intelligens och föreställd substans, hvarmed hon
begynner, bär redan skepnaden af sina nämnda attri-
buters allmännaste sinnliga reflexer. Den allmännaste
sinnliga reflexen af substans är Rum, den af intelligens«
Tid; en sats, hvars bevisning vi här förbigå, emedan
den först längre fram kan fullständigt gifvas. Rummet
och Tiden åter äro just de bekanta åskådnings-former, inom
hvilka Mathematiken uppfattar och bearbetar uttrycken af den
enhet, hvari all verklig sanning består. Dertill kommer,
att Mathematiken använder dessa åskådnings-former i deras
blotta rena allmänlighet, med abstraction från allt, som
icke, jemväl såsom särskildt och mångfaldigt, uttrycker det
i dem rent allmänliga. Derföre kan den enhet, som in-
om dem åskådas, objectivera sig endast i ett mer eller
mindre af Rum och Tid, d. ä. i qvantiteter och
qvantitativa förhållanden; — varaktiga, såsom Rummets,
eller föränderliga, såsom Tidens. Men då sådant är
Mathematikens betraktelse-sätt: så följer, att hennes
absoluta enhet icke har något q v al i ta t if t innehåll. Här-
af kommer den ställning, hvari Mathematiken med sina
constructioner befinner sig till den enhet, hvilken för-
nuftet nödvändigt tänker såsom en sådan, som å ena sidan
föregår rummet och tiden, å andra sidan äger både qvan-
titetens och qvalitetens egenskaper. Det är klart, att
denna enhet är en högre, ja den högsta ; ty då den icke
kan tänkas annorlunda, än såsom ägande dessa egenskaper
förenade i alla möjliga grader, beskaffenheter och rigt-
ningar, så måste den tänkas såsom både Förnuftets och
Verldens gemensamma Idee eller Urbild. Det är vidare
klart, att denna enhet måste vara den enda, om hvilken
det kan gälla i full bemärkelse, hvad vissa bland vår
tids philosophe^ angifvit såsom den absoluta enhetens
kännetecken: nämligen, att det ideala, såsom sådant, är
der realt; eller att begreppet sjelft, såsom sådant, der i och
104

med detsamma är verklighet. — Na är visserligen sannt,
att den mathematiska constructionen framställer ett slags
symbolik af denna enhet; man skulle således tycka, i
kraft af all verklig symbols natur, att nämnda construc-
tion meddelar åtminstone formen af dess ursprungliga
väsende. Gjorde den så i sanning, så är tydligt, att
den dymedelst äfven meddelade väsendet; emedan, då fra-
gan är om något sannt varande, form och väsende väl
kunna åtskiljas genom och iförståndets abstractions-act, men
aldrig i det varandes deraf oberoende varelse. Tyvärr
är dock denna symbolik, med hela omfånget af sina obe-
stridliga vissheter, sjelf en abstraction fran den form, som är
enhetens egna. För att finna detta, behöfver man blott
besinna, att hon af alla denna forms egenskaper har
tillegnat sig endast den, hvari formen är den architek-
t oni sk a bildningslägen för sin uppenbarelse i rummet
och tiden. Vill man kalla den gestalt, hvarunder den
allmänna sanningsgrunden yttrar sig i Mathematikens
verlds-åskådning, det mat hematis;kt absoluta: sa maste
detta i begreppet noga skiljas från det egentligen
absoluta, — det ursprungliga, det på engång inom och
utom sinnligheten befintliga. Det mathematiskt absoluta
befinner sig endast inom sinnligheten; änskönt inom
en sinnlighet, hvars föreställningar äro bragta till den
högsta grad af förfining och förtunning. Det kan således
omöjligt vara det egentligen absolutas form; det kan blott
vara denna forms bild: och det är icke ens detta i fullständig
betydelse. Emedan det nämligen är den mathematiska
kunskapens natur, att sysselsätta sig med rummets och
tidens phänomener blott så vida, som de framträda i
qvantitativa beskaffenheter: så blifver derigenom be-
tydelsen af den bild, som det mathematiskt absoluta med-
delar af det egentligen absolutas form, inskränkt till ett
schema af de qvantitativa förhållanden, under hvilka den-
105

na form utvecklar sig i vår sinneverld. Formen sjelf,
såsom verkligen sådan, är en lefvande ochlifvande;
hennes bildningskraft, som i egenskapen af architektonisk
endast förbereder och (till någon del) antyder sina full-
komligare plastiska daningar, har tillika den oändligt
högre och rikare egenskap, att vara organisk eller
att gifva lif. Såsom en sann, plastik, d. ä. såsom en
lifgifvande, yttrar sig det egentligen absolutas form blott
i och genom sjelfva det lefvande Universum; der hon i
en allhet af skepelser uttrycker den eviga enheten af
den Idee, som är Förnuftets egen, och som derföre är
Förnuftets omedelbara innehall. •—■ Mycket kunde til-
läggas; det redan anförda torde mellertid räcka till att
visa, huruvida det mathematiskt absoluta kan gälla såsom
det egentligen absolutas symbol. Den verkliga , den full-
ständiga symbolen är icke tillgänglig för den mathematiska ,
åskådningen. Vi hoppas få längre fram ådagalägga, att
det är den ästh etiska åskådningen, som innebär
möjligheten icke blott af all skön konst, utan äfven af all
vetenskap om Symbol i egentlig mening.

En invändning kan möta oss. Rummet och Tiden,
____ kan man säga, — äro i sanning Mathematikens
åskådnings-former. Men i rummet och tiden exsisterar
ju jemväl en qvalitatif närvaro af den högsta Förnuft-
Ideen: ty annars vore ju den verld, som i rum och tid
föreställes, icke en verld af lif, eller af organism och
individualisering. — Visserligen: men denna invändning
drabbar oss icke. Vi ha blott pastatt, att inom den
skepnad, i hvilken föreställningarna Rum och Tid mathe-
matiskt uppfattas, kan icke det Qvalitativa, såsom så-
dant, förekomma. Det kan derföre, såsom sådant, icke
förekomma inom Mathematikens omkrets ; det ligger ut-
om denna vetenskaps abstract for mala objectivitet,
det ligger djupare och högre. Deraf följer, att ehuiu
106

stolt Mathematiken är ofver klarheten och orubbligheten af
sin ståndpunkt, så måste likväl äfven hon erkänna, att en
högre verklighet gifves, som sträcker sig utom denna stånd-
punkt; och all den verklighet, som sträcker sig utom
hennes abstracta formalitet, måste hon antaga hypothetiskt,
eller på god tro, — men icke såsom bekräftad af en till viss-
het utvecklad forskning. Detta gäller om den mathematiska
ståndpunkten redan i afseende på dess förhållande till
den physiska verkligheten; huru mycket mer måste
det icke gälla om dess förhållande till den andliga!
— Men jemväl det vanliga, det allmänt menskliga med-
vetandet har, utan att känna någon mathematik, en tro
på sin egen tillvarelse och på tillvarelsen af en yttre
verld; det har en med denna tro förenad på tillvarelsen
af rum och tid, af materia och rörelse, — kort sagdt,
af allt som möjliggör vexelverkningar mellan menniskan
och sinneverlden. Likaledes har det, utan att känna
någon mathematik, en tro på tillvarelsen af en öfver-
sinnlig verldsordning; af gudomliga lagar, utgångna från
en oändligt fullkomligare personlighet, än menniskans;
af vexelverkningar mellan den menskliga personligheten
och den gudomliga. Om nu samma medvetande vill för
sig utreda sin tro, afskilja, hvad deri kan vara sken,
från sanning, och befästa denna sanning i klara begrepp:
skall det icke då råka på frågor, som fordra kunskap
om tingens inre väsende? och skulle väl någon drista
påstå, att dessa kunna besvaras genom Mathematik? Frå-
gor, liksom till exempel: Hvad är i sjelfva verket denna
sinneverld ?	Med hvilken rätt, antager jag i henne
något utom och utan mig bestående Varaktigt? med
hvilken rätt, i mig något icke dessmindre Sjelfständigt?
— Om mig och verlden, samt det ömsesidiga förhållandet
oss emellan, hvad kan jag veta? Ställd i detta för-
hållande, bestämd att vara ett handlande Individuum, hvad
107

bor Jag göra? Och då jag besinnar det uppenbara
beroende, hvari både jag och verlden stå till det anade
Väsende, som tvifvelsutan är bägges oviga Upphof, —
hvad får jag hoppas?

Man medgifver troligtvis, att dessa frågor på det
närmaste röra frågarens inre personlighet; likaså, att om
det gifves en kunskaps-art, som kan besvara dem, så
äger denna icke blott verldens, utan framförallt men ni-
skans innersta till ämne. Att den, såsom sådan, måste
kunna höja sig Öfver det Sinnliga, bör finnas påtagligt;
ja, hade den intet annat i sigte än att rätt begripa detta,
så skulle redan dertill fordras, att kunna betrakta det
ofvanifrån. — Hufvud-frågan blir nu: om en dylik
kunskaps-art verkligen gifves ? — Vi hafva sett, att
till och med Mathematiken, bland alla de öfriga den
mest vetenskapliga, likafullt dväljes inom sinnligheten lik-
som de; ty hon dväljes inom en rymd, som i sjelfva
verket är blott den abstracta skepnaden af det
Sinnliga. Det slags absoluthet, som inom denna skepnad
meddelar sig, är endast den qvantitativa gestalt, hvarunder
ett ovillkorligen Sannt förekommer i Rum och Tid, när
bägge uppfattas i den abstraction, som i det föregående
blifvit skildrad. Det är också blott i fullkomligheten af
sin formalitet, som hon öfverträffar de andra; hvilka,
just derföre att de befatta sig med det Qvalitativa (och
således med ett vida rikare ämne), äga större svårigheter
att besegra, innan de lyckas utbilda sig till ren veten-
skaplighet i method och evidens. Men det philosophiska
kunskapsbegäret söker icke att få reda blott på det Qvali-
iativa, utan enkannerligen på det innersta och högsta
Qvalitativa. Detta, såsom sådant, måste tvifvelsutan
finnas inom rymden af det högre varelse-lif, som vi, med
ett för alla dess arter gemensamt namn, kalla det And-
108

liga. Den philosophiska kunskapen måste alltså vara
en andlig kunskap.

Likväl gifves det en region af andlig kunskap, sont
är andlig på ett så ande-fattigt vis, att den philosophe-
rande forskningen, åtminstone på längd, omöjligen der
kan tillfredsställas. Liksom den nyssbeskrifna regionen är
den abstracta åskådningen s, så är denna sednare den
abstracta reflexionens; och utgör, i denna egenskap,
det fält, som man plägar anvisa Logiken till besittning.
— Vi förmoda väl knappast, att Logiken, sådan den
vanligen behandlas, skall af någon anföras såsom en veten-
skap, af hvilken man har att vänta svaren pa de spörs-
mål, som röra verldens och menniskans innersta. Meller-
tid kan det logiska vetandet, ej utan skäl, tyckas när-
mare, omedelbarare, än det mathematiska, sammanhänga
med vår tänkande varelse. Det vore derföre icke alldeles
omöjligt, att någon, under det han trodde inse hvarför
det mathematiska vetandet sprider intet ljus öfver de för
menniskan vigtigaste frågor, tillika kunde tilltro Logiken,
— åtminstone i skepelsen af logikalisk psychologi, —
förmågan att lösa dessa uppgifter; väl icke mer än till
någon del, men dock så långt, som tänkande menniskor
kunna billigtvis här på jorden åstunda. — Visserligen
liknar det logiska vetandet deruti det mathematiska, att
det innebär, på grunden af några gjorda förutsättningar,
en öfvertygningskraft som ovillkorligt binder och bevi-
sar. Deraf synes följa, att det i grad af fullkomlighet
bör vida öfverträffa det mathematiska vetandet; i fall det
nämligen med en lika sträng bevisnings-förmaga förenar
ett innerligare innehåll. Men den högsta vetenskapen,
— den vetenskap som vi här söka, —• kan dels icke
hvila på något, som är utom hennes kunskapsrymd an-
taget eller förutsatt; dels allraminst hvila på den förut-
sättning, som är den vanliga Logikens hufvudsakliga.
109

D& förnuftet sysselsätter sig med mathematiska forsk-
ningar, exsisterar väl i arten af dess åskådning, — oeh
således äfven i arten af denna åskådnings object,	• en
abstraction af form från väsende; den uppkommer dert-
genoin, att det qvantitativa i väsendets yttringar behandlas
afskildt ftån det qvalitativa, som i dem yttrar sig. Men
i sielfva användandet och vissheten af denna åskådning,
exsisterar dervid ingen abstraction: ty det qVant.tat.ve,
jemväl såsom blott sådant, har i Mathematiken en af-
giord objectivité!; eller det sanna, som i phanome-
nernas qvantitativa förhållanden uttrycker sig, bevisar s.g
vara en öfverensstämmelse icke blott mellan forskarens
tankar, utan äfven mellan dessa tankar och deras före-
mål. Deremot har nämnda abstraction af form fran vä-
sende, fastän i en annan skepnad, blifvit af Logiken för-
flyttad och fastställd inom sjelfva kunskapsförmågan ofver-
hufvud, eller inom hela det länkande förnuftet sjelft: pn
det vis, att Logiken anser tankans form sasom nagot
särskildt från tankans innehåll, och förklarar sig vara
en vetenskap om denna form, såsom oupphörligt skär-
skådad i afsöndring från innehållet; således i afsöndr.ng
från den objectiva verkligheten, den reala motsvarigheten
af tankans handlingar. Logikens grund-förutsättning ar
således tillvarelsen af en tanka, som i sm form ar nagot
annat än i sitt innehåll; ja, som har en sa skarp skill-
nad uppdragen mellan dessa, att hon kan vara sann 1
sin form och likafullt osann i sitt innehall. Sasom veten-
skap om denna isolerade tank-form, kallar Logiken Big
sielf en formal kunskaps-art. Nu är visserligen den
logiska abstraetionen en abstraction från en högre yttring
af väsende; ty hon har verkställt sin dualism inom sjelfva
det omedelbart Andliga, — eller inom Tankan sjelf.
Men just derigenom är Logiken formal pa ett an nu
abstraetare sätt, än Mathematiken: ty uppenbart ar,
110

att denna — om hon ock sjelf icke reflecterar derofver
— grundar sin evidens på det rigtiga begrepp, att verk-
lighetens väsende (sa langt det faller inom hennes om-
krets) nödvändigt uttrycker, och således nödvändigt är,
den förnuftiga tankans eget väsende ; då Logiken deremot
sysselsätter sig med en tankförmåga, hvilken hon, antingen
hon kallar den Förnuft eller Förstånd, betraktar såsom Verk,
lighetens afgjorda motsats. Och då hon härvid, alldeles lik-
som den sinnliga Empiri öfver hvilken hon fåfängt vill
höja sig, anser verkligheten ligga utom det förnuft som
i subjecterne uppenbarar sig, så betraktar hon den tän-
kande varelsen ungefär liksom en nöt, hvars kärna hon
tror ligga ursprungligen utanför skalet; om hvilket tom-
ma skal hon förkunnar sig vara en särskild vetenskap.
Enligt hennes eget öppna erkännande (sedan hop i sed-
nare tider börjat tala upprigtigt), är den logiska vissheten
en sadan, som aldrig uttrycker beskaffenheten af något
väsende, sasom sadant, — eller af något begrepp så-
som objectiveradt genom öfverensstämmelse mellan före-
ställning och föremal; det logiska tänkandet bekymrar sig
om ingenting vidare, än om öfverensstämmelse med sig
sjelft. Om härvid det logiska vetandet bär, liksom det
mathematiska, nödvändighetens, allmängiltighetens prägel :
sa har dock detta sednare det företräde, att det nödvän-
diga i Förståndets lagar visar der på ett omotsägligt sätt
sin grund-enhet med det nödvändiga i Tingens (eller Verl-
dens) lagar; och i detta afseende förändras ingenting
derigenom, att bland dessa lagar endast de phänomeniska,
och bland de phänomeniska endast de qvantitativa, upp-
tagas af Mathematiken till skärskådning och behandling.
Öfverblickar man de mathematiska kunskaps-arternas fält,
sa maste hvar och en tillstå, att tingens lagar der äro
verkligen innehållna i förståndets lagar, och tvärtom;
hvar och en måste erkänna, att hvarje rigtig föreställ-
Ill

ning, och hvarjo rigtig sammanbindning af föreställningar,
har der -en äfven objectif visshet, och en i denna
grandad positif betydelse. Så långt alltså, som dessa
kunskaps-arter, i följd af sin natur, befatta sig med tingens
lagar, så långt behandla de dessa lagar såsom verkliga
uttryck af förstånds-lagar ; och således måste medgifvas,
att i proportion till det mått af väsendtlighet, som kan
de mathematiska verldslagarne tillerkännas, är den mathe-
matiska kunskapen onekligt en kunskap omenisjelfva
sin formala beskaffenhet väsendtlig sanning.
Den logiska kunskapen åter är en kunskap om den tom-
ma schematismen af en blott och bart subjectif reflexions
handlingssätt.

Kort sagdt : om Mathematikens rymd är den abstract«
formen af det Sinnliga, så är Logikens den abstract«
formen af det Andliga; hvarvid på Logikens sida
företer sig den undervigt, att Mathematiken bevisar sin
form vara en realt exsisterande, då Logiken lemnar sin
forms objectiva sanning och giltighet derhän, — eller
åtminstone blir nödsakad dertill, om ock emot sin vilja.
Det mathematiskt Absoluta är den såsom absolut an-
tagna objectiviteten af Rummet och Tiden, samt af de i
dessa åskådningar (qvantitatift) gifna föreställningarna Kraft
och Rörelse; det logiskt Absoluta är ingenting annat,
än — det rena Abstracta sjelft. Derföre är det ganska
conseqvent, att den vanliga Logiken kallar begreppen h ö g-
re, ju abstractare de äro. Men redan af de få egenska-
per, hvilka vi hittills hunnit angifva såsom sjelfnödvändiga
förnuft-kännetecken på det egentligen Absoluta, följer,
att i en kunskap om detta, — i fall någon sådan
gifves , — måste begreppen anses högre, juconcretare
de äro. Att Logiken — den vanliga nämligen — icke
kan bemäktiga sig denna rigtiga synpunkt, kommer der-
af, att hon icke känner något annat absolut än genuy
och intet annat concret än species. Det h ö g s t a Absoluta
är just det mest Concreta: en sats, hvilken tilläfventyrs
förekommer mången läsare ofantligt paradox; men icke
dessmindre skall, med tillbörlig fullständighet, på sitt ställe
utredas och bevisas. Gör man sig mellertid någon reda
för det allmänna förnuft-medvetandets tro, att Gud är
en personlig intelligens: så bör man kunna förmoda, att
det just är denna sats, hvarigenom en sådan tro kan
erhålla vetenskaplig bekräftelse.

Ehvad således Philosophiens kunskaps-art föröfrigt
må vara: så mycket åtminstone är redan tydligt, att lika
litet som hon kan hafva tillföremål något empiriskt, —
i den mening man vanligtvis vid detta ord fäster, — lika
litet kan hon hafva till föremål något formait, — i den
mening, då man dermed betecknar någon form, som i
abstraction från något väsende behandlas såsom sjelf-
bestående och kunskap-gifvande. Den philosopbiska kun-
skaps-arten måste således icke blott vara helt annorlunda
beskaffad, än de rentaf empiriska: utan äfven helt an-
norlunda, än den mathemätiska och logiska. Af dessa
bägge hafva vi med någon utförlighet betraktat hvar
och en i sitt allmännaste begrepp: dels derföre, att bland
alla de kunskaps-slag, som icke äro philosopbiska,
inga göra större anspråk på sjelfständig och fullkomlig
vetenskaplighet; dels också derföre, att de verkligen
bland dessa, i rättmätigheten af slika anspråk, hvar och
en från sitt håll stå Philosophien närmast. Men det
kan icke vara den i och för en abstraherande reflexion
framträdande motsatsen af väsende och form, icke heller
— snarare än mindre — ettdera af de motsatta särskildt,
som utgör Philosophiens grund och innehåll. Denna grund,
detta innehåll måste vara den ursprungliga Enhet, den
eviga Förnuft-Idee, som är både väsende och form, i en
113

och samma oskiljaktiga väsendtlighet. I förbigående
sagdt: så rikt är detta innehåll, att sjelfva det alltför-
mycket nyttjade och alltförmycket missförstådda namnet
’'det Absoluta” är en ofullkomlig term för nämnda Idee : ty
endast så länge är denna term användbar, som Ideen be-
traktas blott ur synpunkten af princip för kunskap,
eller *— emedan all verklig kunskap är systematisk —
princip för kunskaps-sy s te m. Närmare till vårt när-
varande ämne hör den anmärkning, att Förnuftets abso-
luta Idee, då man tänker den förnuftigtvis, icke kan.
tänkas annorlunda, än såsom ett väsende, som sjelft af-
gör beskaffenheten af sitt varande och sin utveckling;
eller som visserligen nödvändigt är och nö d vän digt
utvecklar sig, men sjelft bestämmer sättet af sin nöd-
vändighet. Dess nödvändighet är ingenting annat, än
det regelbundna uttrycket af dess förnuftighet; det förnuftiga
är sjelft sin regel. Detta väsende är alltså, just i och genom
sjelfva sin nödvändighet, ett fritt. Ar åter denna Idee i
sanning Philosophiens innehåll: så följer deraf, att den i
samma mån meddelar åt philosophons forskningar

”lif af sitt lif, och själ utaf sin själ.”

Det vill säga : den meddelar åt Philosophiens kun-
skaps-art Charakteren af en undersökning, som bestämmes
äf frihet, i sitt upphof, i sin syftning, och derföre jem-
Väl i hela sin gång och method. Tänka vi oss friheten
såsom verklig, så tänka vi den såsom individu-
aliserad; i denna egenskap utgör den hvad vi kalla
personlighet, — när vi taga detta begrepp i dess
innersta, nämligen moraliska och religiösa, betydelse. Och
härmed ha vi kommit till ett tredje skäl, hvarföre vi här
så länge uppehållit oss vid de allmänna begrepp, i och pä
hvilka Mathematiken och Logiken äro grundade. Mart
skall snart finna, att detta skäl är det förnämsta.

S^ea XU. t.	8.
I begreppet Vetande ligger nämligen en dubbel-
het, och således en möjlighet till dubbeltydning. Denna
möjlighet bör undanrödjas, emedan den annars lätteligen
om det philo sop hiska vetandet bibringar en förvänd
och förvillande föreställning. Det formala vetandet är
också ett vetande: men man missförstår vår vetenskap i
grund, om man på henne öfverför det slags fordringar,
hvilka man gör af detta; fordringar, som egentligen å-
syfta tillfredsställelsen af någon viss inom sig afsöndrad
och begränsad reflexions-rigtning. Onekligen, såsom vi
sett, innehålles ett vetande både i den mathematiska kun-
skapen och i den logiska; men detta vetande har, så-
som vi också sett, ej i någondera ett rakt förhållande
till kunskaps-idkarens personlighet, och således ej eller
i någondera en egentlig inflytelse på sjelfva menniskan.
Menniskans concreta mensklighet består i hennes per-
sonlighet, som är den i menniskan individualiserade
friheten. Men innehållet af en mathematisk eller logisk
demonstration interesserar endast en del af denna person-
lighet; likaså interesserar det endast samma del, om de-
monstrationen är rigtig eller icke. Upptäcker kunskaps-
idkaren, sedan han länge hyst en fast öfvertygelse om
demonstrationens rigtighet, slutligen att den ändock är
falsk: så torde väl uppfinningen afen annan kosta honom
betydligt hufvudbry; men hans hjertas lugn, hans mo-
raliska viljas tro och hopp, förblifva derunder fullkomligt
ostörda. Liksom saken sjelf, så är ock forskningens
utgång endast så långt vigtig för hans förnuft, som
d^Ha yttrar sin verksamhet inom den afsöndrade forsk-
nings-rymd, i hvilken misstaget förefallit. Vanligtvis
menarman med förstånd den förmåga af abstraeta före-
ställningar, genom hvars operationer förnuftet erhåller
kunskap om det phänomeniska af sina förnimmningar.
Om det formala vetandets ämnen och resultater gäller icke
115

mindre, än om det empiriska vetandets, att de intéressera
forskarens blotta förstånd, taget i denna mening; och
de intéressera till och med detta endast i en viss rigtning,
åt hvilken det så uteslutande öfverlåtit sig, att denna
enda rigtning innefattar hela dess hufvudsakliga verk-
samhet. Ju längre denna rigtning är aflägsnad från
personlighetens medelpunkt, desto ytligare är den i
förhållande till denna medelpunkt; det vill säga: ju
skarpare den personlighets-kraft, som verkar i den afsönd-
rade rigtningen, isolerar sig från de öfriga, desto när-
mare förflyttar den sin verkningskrets och visshets-art
intill personlighetens yta. — Om den philosophiska
betraktelsen deremot får man ingalunda föreställa sig, att
den är en blott förstånds-sak. Äfven om man betviflar
möjligheten af all lycklig utgång på Philosophiens forsk-
ningar, men likafullt tänker sig begreppet af hvad hon
borde vara för att förtjena sitt namn: så skall man
inse, att det icke är ett ensidigt förstånds vilja, som
föranleder och bestämmer dem; man skall inse, att det
är sjelfva viljans vilja, d. ä. förnuftets central-vilja,
eller men niskans innersta och egentliga sinnes-art. Denna
ater är uttrycket af den frihet, som i sinnet individuali-
serar sin tillvarelse. Men klart är, att en vetenskap,
som leder sin upprinnelse om edelb ar t från medelpunkten
af tänkarens personlighet, måste, både först och sist,
bekymra sig om tillfredsställelsen af de fordringar, i hvilka
denna personlighet omedelbart uttrycker sin medelpunkt.
En sadan tillfredsställelse innebär, både i sitt begrepp och
sin verkställighet, en tillfredsställelse af de samtliga
fordringar, hvilka hela det personliga förnuft-lifvet, i
egenskap af moraliskt, gör. I vår vetenskap finner alltså
den förnuftiga kunskaps-förmågan ingen tillfredsstäl-
lelse, utan så vida jemväl den förnuftiga känslo-förmå-
gan och den förnuftiga begär-förmågan tillfredsställas i
1 IG

ocli med henne. Det är hela själen, som här fordrar
att blifva tillfredsställd.

Redan för att göra sig en rigtig tankbild af Philo-
sophiens kunskäps-art, •—• äfven om man anser denna tank-
bild för en tankdröm, —• nödgas man alltså erkänna, att
hon handlar om ämnen, som äga vigt för menniskans väl
eller ve; nämligen icke för den timliga, utan för
den eviga menniskans. Visserligen vore det philoso-
phiska vetandet icke något v e tan de j om det icke ägde
jemväl en förstånds-sida ; men denna sida är icke der
den enda, eller utbildad på de öfrigas bekostnad. Hon
kan icke vara det ; emedan i Philosophien kan Förstån-
det icke undgå, att sjelft uppfattas ur en väsendtligare,
och alltså sannare, synpunkt. Antaga vi, att Förnuftets
egentliga natur består i förmågan att förnimmä det eviga
Väsende, som, i och genom sin oskiljeliga enhet af
väsende och form, är på engång den absoluta enheten
och den absoluta allheten af lifvets uppenbarelse: sa är
tydligt, att i den mån, som det uppklarnar till medveten-
het af denna sin natur, måste det yttra sitt medvetande
i en förnimmning, som visserligen å ena sidan sträfvar
framåt att oändligt förnimma, men derunder a andra sidan
vänder uppmärksamheten tillbaka pa sig sjelf. Denna
förnimmning är en verksamhet, genom hvilken Förnuftet
fixerar för sig hvad det förnimmer; eller, sasom språket
med sin beteckning sinnrikt antyder, bringar det till stand
för sin eftertänka. Ägde förnuft-varelsen icke denna
fixerings-förmåga, så skulle det förnimmbara Väsendet
förhålla sig till Förnuftet liksom en i oändlig fortbrusning
genomilande ström $ der ingen droppa vore atskiljelig
från den andra. Genom denna förmåga ater ser förnuftet
sig uppfyllas af Väsendet liksom af ett ljus, som utbre-
der sig öfver hela dess rymd; ett ljus, i hvilket det kan
fasthålla för betraktelsen, ömsom sammanfattande och
117

öfveiblickande, ömsom särskiljande och skärskådande, rym-
dens alla föremål. Det är sannolikt, att förnuftet, så-
som yttrande sig i denna verksamhet, är Förstånd i p h i lo-
sop hi sk mening; hvaraf vidare följer, att ett så be-
ska ffadt förstånd är lika allsidigt och alltomfattande, som
det förnuft, hvars utredningskraft det är; ty det har, i
egenskap af ett sådant förnufts förstånd, oupphörlig
medvetenhet af sin betydelse och syftning. Det är sannolikt,
att det philosophiska förståndet är själens förstånd;
icke någon afsöndrad och ensidig tanke-rigtnings. Att
så i sanning är, skall visas i vår tillämnade betraktelse
af Philosophiens spec u lati v a bild; der vi komma att
utförligare skärskåda förnuftets och förståndets egenskaper,
samt dessa egenskapers förhållande till hvarandra. Dess-
förinnan ville vi dock meddela en vink om tillvarelsen af
ett högre förstånd, än det man vanligen sa kallar : ty vi
önska ge all möjlig styrka åt den förmodan, att den tän-
kande menniskan, äfven i egenskap af philosoph, är nå-
got oändligt mycket mer, än en blott reflecterande och
construerande varelse *). Hon skulle da alltför illa mot-
svara sin bestämmelse, att vara den eviga Förnuft-Ideens
afbild,

Af allt detta följer: att om mennisko-förnuftet, när det
söker uppnå det klaraste och fullständigaste medvetande ohi

*) Man jemföre härmed, hvad redan i denna tidskrifts
Tionde Häfte, N:o II (särdeles sidd. 167 och. följ.) blifvit
yttradt Öfver samma ämne. — Vi tveka ännu icke, att
till alla delar underskrifva den philosophiska, ästhetiska
och politiska bekännelse, som vi, med anledning af Ham-
marsköl ds Phil. Historia, i nämnda häfte införde.
En antydning om den dialektiska grundläggningen för
vâr åsigt, hafva vi sedermera framställt i den akademiska
afhandlingen de ^4rte Philosophandi ÿ der i synnerhet
sidd. 22 och följ, påräkna någon uppmärksamhet.
< ■ ■ '
________



118



■

L ‘ I

Hs ! '■



I ‘v

J 3









sin idee, kan med rätta sägas philosophera, eller åt-
minstone vara på vägen att göra det: så skulle den ve-
tenskap, som deraf uppkommer, gifva blott ett ganska
oklart och ofullständigt medvetande om sitt föremål, i fall
den, liksom Mathematiken och Logiken, uttryckte ett en-
dast theoretiskt kunskapsbegär. Det kunskapsbegär,
hvarifrån det philosophiska vetandet utgår, måste vara
förnuftets hela, osöndrade. Skall detta begär icke se
sina önskningar gäckade, så måste den philosophiska
kunskapen omfatta och tillfredsställa jemväl de af dess
beståndsdelar, genom hvilka det är ett praktiskt -—
i ordets ursprungliga och högsta bemärkelse. Ja, på
dessa beståndsdelar måste den lägga till och med högsta
vigten ; ty kunskapsbegäret är egentligen genom d e m ett
rent menskligt, — ett i ordets ädlaste mening humant.
— Redan förnuftets instinkt säger oss om den
absoluta Ideen, att hon är Sanning i djupare och rikare
betydelse, än i betydelsen af en abstract verldslag för
phänomeners exsistens. I en sådan kan icke ens ur-
grunden till Verklighet innehållas ; ännu mindre urgrunden
till Godhet och Helighet. Denna urgrund måste vara ett
lefvande evigt "Väsende, som är i både naturlig och andlig me-
ning qvalitatift, och som har den egenskap, att i hvarje det
medvetande lifvets moment meddela sin verklighet genom
en uppenbarelse, som kan af förnuftet förnimmas, i fall
detta, genom en på sitt innersta rigtad uppmärksamhet,
lär sig att förstå sig sjelft. Det torde vara Philosophiens
theoretiska uppgift att inse, huru det allmänna mensk-
liga medvetande, hvaraf hvart och ett enskildt medvetande
är en individuation, bär inom sig den omedelbara när-
varon af ett sådant Väsende; äfvensom huru detta Vä-
sende der oupphörligt meddelar sig, och genom sin
m e d d el n i n g grundlägger all möjlighet så väl af kunskap,
som af tillvarelse. Det tillhör då den theoretiska upp-


119

giften, att göra oss bekanta med det sätt, hvarpå den
absoluta Ideen i hvarje moment förvandlar sig från vä-
sende till exsistens, för att, i och med detsamma, i
hvarje moment förvandla exsistensen till väsende —— el-
ler återupptaga det exsisterande lifvet inom det väsendtliga;
genom hvilket återupptagande det exsisterande upphöjes
till egen varelse, och verklighet förlänas åt alla grader,
alla arter af tillvarande lif. Kan det ådagaläggas, att
sådan är Philosophiens theoretiska uppgift: så kan dess
praktiska icke bli någon ringare än den, att visa
huru menniskan bör inrätta sin sedliga och borgerliga lef-
nad, för att vara Urväsendets handlande afbild eller
uttryck. Bandet mellan bägge uppgifterna, och således
mellan sätten för deras lösning, vore då den fria för-
nimmning eller andliga erfarenhet, hvarigenom
förnuftet, när det fördjupar sig inom sitt innersta centrum,
höjer sig till omedelbar contact med sin Urbild.

Vi antaga, tills vidare, blott möjligheten af ett
sådant vetande: för att aniyda, att endast detta, — om
det kan bevisas äga verklighet, — utgör den kunskaps-
art, som vi kalla Philosophi. Dess verklighet kan be-
visas blott genom sig sjelf, d. v. s. genom Philosophien.
Hittills ha vi blott velat utreda, hvarför det philosophiska
vetandet nödvändigt måste tänkas såsom ett af högre
slag än hvart och ett annat, eller ett som innebär hvar-
je annat vetandes grund. I detta måste alltså äfven de
mathematiska och logiska kunskaps-arterna tänkas äga
sin innersta sanningsgrund; så visst, som förståndet
måste tänkas äga sin grund i förnuftet, och utgöra en
af dess särskilda yttringar. Mathematiken och Logiken
äro fö r s t å n ds-vetenskaper i den abstraeta betydelse af
förstånd, då man dermed menar en från själens öfriga
förmögenheter söndrad tanke-verksamhet. - Lyckas det
Philosophien, att bevisa sig vara en verklig kunskap: su
120

bevisar hon sig vara den enda kunskaps-art, som oin-
skränkt förtjenar benämningen förnuft-vetenskap. Hon är
då nämligen förnuftets vetenskap om sin egen Idee; den
eviga Idee, i och genom hvilken förnuftets väsende är
identiskt med verklighetens väsend e, eller med
väsendet af både det naturliga och det andliga Univer-
sum. Derföre kan hennes förfarande i utvecklingen af
det identitets-begrepp, som utgör hennes princip, hvarken
bära stämpel af den sinnliga natur-architektonikens geome-
triska, eller den logiska tank-skuggverldens rationala
nödvändighet. Vi ha redan i det föregående visat, att
Philosophions nödvändighet är den moraliska verldens,
den personliga; — hvilken är den enda nödvändighet
som bestämmer sig sjelf, och således den enda, som är
egentligen absolut. En nödvändighet, som sjelf be-
stämmer sig, och som alltså utvecklar sig i och genom
vilja och medvetande, är Frihet. Det ph il o s o p h i sk t
Absoluta, som från sin theoretiska sida betraktadt är För-
nuftets Idee, är från sin praktiska sida Friheten, såsom
denna Idees omedelbara sjelf-uppenbarelse iden
fullkomligaste formen af exsistens. Denna form är den
individualiserade förnuftighet, som vi kalla Personlighet.
All personlighet har sin rot och betydelse i Friheten;
som, betraktad i sin lefvande varelse, är en Ande, och
all andlighets källa. Det philosophiska vetandet måste
således vara ett fritt, ett personligt vetande; det måste
vara andens lefvande kunskap, lika själfull som han
sjelf. Man må icke befara, att det derigenom gores till
en kunskap, hvars urskiljande kännetecken är laglöshet,
godtycklighet, nyck, tillfällighet; motsatsen bör vara
klar för enhvar, som har någon aning om den sanning,
att den högsta frihet är den högsta nödvändig-
het, eller det strängaste erkännande af den invärtes
regel, utan hvilken förnuftet vore oförnuft. — Men just der-
121

före, att det philosophiska vetandet (i fall det kan bevisa sin
verklighet) är företrädesvis en förnuft-kunskap, och (så-
som sådan) företrädesvis ett fritt, ett omedelbar lig en
andligt vetande; just derföre, att det i sitt hela,
liksom i hvarje sin del, bär prägel af denna frihet och
andlighet: just derföre måste inträffa, att det mindre lätt,
ja förmodligen aldrig kan uppnå ett så fullkomnadt skick
af formal allmängiltighet, som de nyss skildrade
lägre kunskaps-arternas ; ty en slik allmängiltighet är desto
lättare vunnen, ju fullkomligare de afbilda en verklighet
som är uppfattad blott phänomeniskt, och en nödvändig-
het som är uppfattad blott abstract. Man torde häraf
kunna inse^ huruvida det är ett kännemärke på Philoso-
phiens underlägsenhet och på det phantastiska i hennes
förhoppningar, att hon icke är ett längesedan inom sig
fulländadt och för alltid afslutadt kunskaps-system iden
mening, som t. ex. den vanliga Logiken kan sägas vara
ett sådant. De blott formata kunskaps-arterna äro, i det
allmänna af sin grund-åsigts utveckling och tillämp-
ning, färdiga : åtminstone anses de så vara ; och den förän-
derlighet, som på Philosophiens fält synes förneka all utsigt
till något för alltid beståndande system, tyckes på dessa ve-
tenskaper utöfva föga eller ingen inflytelse. Men just denna
omständighet är ett bevis, icke blott på den högre beskaffen-
heten af Philosophiens uppgift, utan ock på den högre
förträffligheten af hennes kunskaps-art. Kan hon aldrig
bli sålunda inom sig afslutad elle;* begränsad, så kan
hon ock aldrig råka ut för det missöde, att så för hela
tidehvarf fixera sig inom en viss halsstarrig skepnad af
begränsning, och derigenom bli så bornerad, som de.
Vissheten af den andliga åskådning, på hvilken hon måste
tänkas vara grundad, lider deraf intet afbräck; ingen
insigt kan vara evidentare än den, som har Förnuftet
sjelft till innehåll. Det är då, sannolikt, också just i
122

följd af sin förträffligare natur, som hon åt sina idkare
lemnar ett så oändligen stort utrymme för den egenskap,
hvilken man kallar Originalitet, och billigt prisar såsom
Snillets egentliga stämpel. Att philosophons originalitet,
liksom hvar och en äkta originalitet, är något helt an-
nat än ett bemödande att synas ny, torde ock lätte-
ligen af Philosophiens häfder kunna intygas.

I följd af allt, hvad vi hittills anförtr, torde nu
orsaken vara tydlig, hvarför Philosophiens kunskaps-art,
— man må nu tvista huru som helst om dess värde och
beskaffenhet, — alltid djupare, än hvar och en annan,
gripit in i menniskoslägtets historia; alltid mäktigare, än
hvar och en annan, med sin utvecklings-gång inverkat
på utvecklings-gången af det moraliska lif, som är det
allmänna medlet för uppenbarelsen af Försynens verlds-
plan. Men härmed är ock anledningen uppvisad, hvar-
för hon till all Cult ur i högre bemärkelse, all omedel-
bar Förnuft-eller Själs-odling, står i ett innerligare för-
hållande än någon annan ; ett förhållande, som på en
viss Culturens utvecklings-grad, nödvändigt bes tämmer
Culturens egentliga charakter. Hennes vetenskapliga verk-
samhet angår omedelbart hela den allmänna mennisko-
bildningen; för denna hafva hennes sannings-upptäckter
alltid medfört de mest välgörande, hennes misstag och
förvillelser alltid de mest skadliga följder. Det faetiska
häraf låter icke neka sig; det står med outplånliga drag
i tideböckerna upptecknadt.

Innan vi gå vidare i våra undersökningar, vilja vi,
för att förebygga missförstånd i afseende på vårt tänkesätt
om Mathematik och Logik, slutligen bifoga tvenne
anmärkningar. Först få vi förklara, att vi, i de föregåen-
de jemförelserna mellan dem och Philosophien, allsicko
123

åsyftat någon nedsättning af dét obestridliga värde
och den oumbärliga nytta, som de, hvar och en in-
om sin krets, äga och medföra; näppligen tro vi lik-
väl, att någon läsare kan så orimligt uttyda vår syn-
punkt och afsigt. Sedan få vi påminna — och den-
n a anmärkning är sannolikt mera behöflig — att vi
här betraktat Mathematiken och Logiken sådana, som de
vanligen betraktas och behandlas; sådana, som de är o
i det vanliga isolerings-tillstånd, hvari de blifvit försatta
genom ett i en afsöndrad rigtning verkande och inne-
spärradt förstånd. En helt annan fråga är, hvad bägge
möjligen hafva varit, kunna vara och framdeles torde
åter blifva, såsom förenade med Philosophien; eller
såsom icke blott medvetslöst införlifvade i det organiska
enhets-band, hvarigenom Philosophien är alla vetenskapers
moder och drottning. Visst är, att det invärtes bandet
mellan dem och henne aldrig kan fullkomligt afslitas.
Detta band yttrar sig äfven deruti, att Philosophien all-
tid, i sväfvandet mellan de mest charakteristiska af en ofull-
ständig speculations rigtningar, ömsom lutat åt ett m a t he-
ma ti sk t och ömsom åt ett logiskt betraktelse-sätt. I
de former af spéculatif forskning, som dels äro hvad
man kallar realistiska, dels gränsa intill dessa, har hon
mestadels röjt mycken benägenhet för det förra; i de
såkallade idealistiska deremot, och i de med dessa
befryndade, mestadels för det sednare. Man påminne sig
t. ex. Spinoza och Fichte. De dogmatistiska försöken
att förstå och försona dessa motsatta rigtningar, hafva
ock gerna utmärkt sig genom försök att förena den mathe-
matiska och den logiska methoden; hvarpå vi äga det
sednaste exemplet hos den skarpsinnige Wolf och hans
till en del icke mindre skarpsinniga lärjungar *). Om vi

*) Denna skolas goda egenskaper hafva fallR i samma för-
124







nu från de ofullständiga uppfattningar af Förnuftets och
Philosophiens Idee, som härleda sig från ensidigt specu-
lativa rigtningar, vända oss till yå^ vetenskaps fullkom-
ligare former: så upptäcka vi, att den förening, som vi
ofvanföre .antydt, har i dessa dels verkligen ägt rum,
dels åtminstone varit åsyftad. Alltifrån Pythagoras,
hvars philosophi prophetiskt förebådade den Platonska,
hafva de själfullaste bland Europas tänkare insett verk-
ligheten af nyssnämnda enhets-band, och nödvändigheten
att bringa det till allmän insigt ; den Leibnitziska Mona-
dologien var sista återskenet af den ursprungliga för-
nuft-arithmetik, i hvilken Philosophien, Mathematiken
och Logiken äro samtligen inbegripna. Att en sådan
åsyftning har i Philosophiens yngsta utvecklingar visat
sig ånyo uppvaknad, och det med största lifliglret, — kan
för ingen, som känner något om dessa utvecklingar, vara

obekant,
att den,
sitt mål.
välbehag

Åtminstone kan icke vara dem förborgadt,
livad Logiken beträffar, är på vägen att uppnå

Logiken börjar upphöra, att qvardröja med
inom sin fordna tomma formalitet; hon börjar



arbeta sig utur den; och för den framgång, som redan
häruti krönt hennes bemödande, har hon i synnerhet att
tacka Hegel, hvars förtjenster i detta hänseende aldrig







gätenhet, som dess dåliga. Dess bemödande efter grund-
lighet, conseqvens, method, dess nit för ordning och
klarhet, är likväl någonting i och för sig sjelft ganska
berömligt; och om det än utsträcktes ända till pedanteri,
sa vore likafullt önskligt, att vissa nyare tänkare, i sitt
poetiskt-rhapsodiska sätt att philosophera, icke hade an-
sett del sa alldeles ovärdigt sin uppmärksamhet. Åtskillige
bland desse nu så föraktade Wolfianer utmärka sig älven
genom ett elegantare föredrag, än man vanligen förmodar.
Man läse t. ex. Baumeisters [nstitutiones Metaphysicœ*
125

kunna nog högt uppskattas*). I och med detsamma,
som det lyckas henne att öppna sitt tranga snäckskal,
öfvergår hon och förvandlar sig till en philosophisk kun-
skap. En sådan är hon, icke i sitt vanliga, men i
sitt innersta begrepp; i detta sednare är hon den inle-
dande af Philosophions discipliner, och kan, sasom sådan,
rättvist kallas en ”förberedelse” till Philosophi. I sitt
vanliga skick är hon det ingalunda, ehuru ofta hon upp-
repat detta anspråk. Den kunskaps-art, som skall kun-
na förbereda till philosophi, maste framförallt sjelf vara
philosophisk: ty Philosophien förberedes endast genom
sig sjelf. Äfven om man ser Logiken ur blotta syn-
punkten af en begrepps-grammatik, så kan hon icke upp-
fylla denna bestämmelse så länge, som hon är blott en
begrepps-orthographi och en tabellarisk registratur öfver
de villkor, under hvilka denna orthographi är möjlig.
Men den speculativa Logiken har till uppgift, att
dialektiskt uppvisa och utreda den omedelbara förnuft-
åskådning, på hvilken Philosophien (i följd af hela
vår föregångna undersökning) måste tänkas vara grundad;
den förnuftets omedelbara uppfattning af sitt Väsende, i













hvilken detta väsende framstår såsom den
nödvändiga erkännande utgör g rund-laget
lig visshet.

Idee, hvars
för all verk-

Dock: detta är ett ämne, hvartill vi,

längre fram,



få tillfälle att återkomma. Hvad deremot Mathematiken
angår, som ligger utom kretsen af vår afhandlings före-
mål: så lemna vi åt Dem, hvilka både i henne och i

) Härvid bör dock ingen glömma, att vår Höher ännu
tidigare, under benämningen trans sc en d en tal Logik,
framställde det högre begrepp, hvarutinnan Logiken år
sjelf en spéculatif kunskaps-art.
126

Philosophien äga tillräcklig special-kunskap, att be-
dömnia värdet af de bemödanden, som hos henne sökt
återlifva minnet af den förening vi omnämnt. Ett dy-
likt ür t. ex. Wagners, i hans såkallade ”mathematiska
philosophi.” Enligare med sakens verkliga natur är tro-
ligtvis det sätt, hvarpå Hegel, och mera utförligt Ber-
ger, behandlat Mathematikens och Philosophiens vexel-
förhållande: om hvars beskaffenhet föröfrigt Schelling
längesedan gifvit upplysande vinkar. Låter det med all
möjlig sannolikhet förmoda sig, att Mathematiken, förr
eller sednare, skall åter genomträngas af en philosophisk
anda: så torde, bland skälen till denna förmodan, kunna
anföras de spår af en ursprunglig förvandtskap med Phi-
losophien, hvilka äfven i de mathematiska kunskapernas
historia äro märkbara. Ett sådant är t. ex. den motsvarighet,
hvari den äldre Mathematikens öfvervägande geometriska
tendens, och den nyare Mathematikens öfvervägande ana-
lytiska, ögonskenligen stå till den nyss vidrörda mot-
satsen mellan de hufvud-rigtningar, i hvilka den ensidigt
verksamma speculationen, såsom sådan, delat sig. Kän-
nare må afgöra, huruvida icke Mathematiken är, på sitt
vis, inbegripen i den reflexions-process, som Philosophien
redan tillryggalagt ; de må afgöra, huruvida denna rationa-
listiska process närmar sig till den idealistiska fulländning,
efter hvilken Mathematiken återkommer, liksom Philoso-
phien redan gjort, till sin idees klara åskådning. Vi tro oss
icke hafva för Mathematiken angifvit ett ringa mål, ett,
som för denna ypperliga vetenskaps idkare bör synas o-
värdigt, — om vår gissning sätter detta mål deruti, att
hon skall i och genom denna åskådning, sedan den i kraft af
den föregångna reflexions-processen hunnit utvecklas till
ljusare medvetande om sin beskaffenhet, blifva en lefvande
uppfattning och framställning af den architektonik, hvarige-
nom den eviga Ideen meddelar en bildlig, men i sjclfva bild-
127

Kanske torde nå-

ligheten ovillkorligt sann, kunskap om sin tillvaro. Man
borde mellertid icke anse för galenskap, att Philosophien
tror sig genom utforskningen af förnuftets lagar äfven
utforska den såkallade objectiva verklighetens : ty uppenbar-
ligen uttrycka de mathematiska lagarna endast deri-
genom verldslagar, att de uttrycka förnuftets egna lagar ;
hvilka nödvändigt fortfara att vara sådana, jemväl när de
yttra sig inom en blott phänomenisk rymd. Hvarken
förmedelst någon sinnlig varseblifning, eller någon från
denna abstraherad logisk reflexion, upptäckte Keppler
lagarna för himlakropparnes rörelser; han gjorde denna
upptäckt genom en ren förnuft-uppfattning af den ordnande
Själ, som herrskar i Universum, och genom en ren til-
lämpning af denna uppfattning på sin betraktelses före-
mål. Icke dessmindre är det den enkla sanning, att
”förnuftets väsende är verklighetens väsende”, som före-
faller de fleste af vår samtids vetenskapsmän så obe-
griplig, och som bragt dem ända derhän, att de anse
öfvertygelsen om denna sanning för det oerhördaste af
alla hittills bekanta svärmerier.

Och härmed hafva vi fulländat vår betraktelse af
Philosophiens hypothetiska bild; eller af hennes tank-
bild, uppställd såsom endast sådan. Vi hafva funnit,
att om en vetenskap gifves, som är rentaf ursprunglig,
rentaf sjelfständig, och derföre grundlägger alla andra
kunskaps-arters visshet: så måste denna vetenskap, hvilken
såsom sådan är en verklig vetenskap om Förnuftet och
Verlden, äga de kännetecken, som böra tilläggas Phi-
losophien i den mån vi ådagalagt, att de omöjligen

kunna tilläggas någon annan.

gon läsare tycka, att vi ej i denna' ådagaläggning
hade bort förbigå den såkallade Empiriska Psychologien ;
som, i likhet metl den vanliga Logiken, och med lika
128

i.®:

J i

I

L>





ioß

orätt, dels utgifvit sig sjelf för Philosophi (liksom hos
Locke och hans skola), dels för en förberedelse till den
enda sunda. Tillräckligt svar ligger da i den erinran,
att en kunskap, som utgår från en b 1 o 11 phänomenisk
erfarenhet af Själen, måste vara underkastad samma o-
fullkomlighet som den, hvilken utgår från en blott
phänomenisk erfarenhet af Naturen. Bägge nödgas
förutsätta verkligheten af sitt innehåll; bägge veta,
i brist af begrepp om just det väsendtliga i detta inne-
håll, aldrig med full säkerhet hvad och huru man bör
erfara. Råkar deras erfarenhet icke dessmindre, att
ofta vara r ig ti g, — d. ä. att uttrycka en innerligare,
en högre sanning, än den sjelf förmodar och begriper:
så kan detta vara endast ett instinktens och lyckans verk;
annars funnes ej genier bland de empiriska kunskapsmän-
nen. Men instinkten leder rigtigt jemväl de mindre begåfva-
de, när de till Naturens betraktande medföra ett sinne, med
hvars oskuld, friskhet och fördomsfrihet Naturen sjelf
sympathiserar. Härigenom uppkommer den rena, den
oförfalskade Empirien ; hvilken, såsom sådan, är ett i barns-
ligt förtroende anställdt frågande samtal med Naturen, utan
anspråk att sammanfatta hennes spridda svar i en
fullkomligare ordning och tillämpning, än den, som er-
bjuder frågarens öfvertygelse de flesta grunder att hålla
sig för den rigtigaste. Det är likväl anspråket på
förmågan till en egentlig och således (i sträng me-
ning) vetenskaplig theori, som gör att nyssnämnda snil-
len, icke sällan, till en viss grad skämma bort sin egen
genialiska erfarenhet; när de snärja sig i den sjelf-mot-
sägelse, att vilja såsom empirister, eller utan att höja
sig till en spéculatif synpunkt, bringa denna erfarenhet
i ett systematiskt sammanhang. All verklig theori utgår
innerst från en spéculatif grund, eller förutsätter någotl
sådan. En theori, som utgår från hypotheser, eller fråtl





UM
129

dikter, dem man med berådt mod uppfinner och erkänner
för sådana , är ingen theori, och kan aldrig blifva någon,
lorofngt inträffar med dessa hypotheser vanligtvis det-
samma, som ofta nog inträflar med de händelser, som
vissa berattare — uppdikta: sedan sagesmannen flera
ganger upprepat dem för andra, sluta de med att sjelfve
tro på deras sanning. Häraf dessa underbara chimerer,
dessa patagliga — ehuru visserligen aldrig poetiska __________________
fabler, som så ofta i de empiriska naturkunskaperne an-
vändas till förklarings-grunder, ocli icke sällan, genom
imHatorum servum pecuf, förvandlas till tros-artiklar för
era tidehvarf. Af helt annat slag är det postulat, det
öo? got nov çœ, hvarmed Mathematiken begynner: det
kan ej kallas en hypothes; ty genom den ovederläggliga
conseqvensen och evidensen af sin användning bevisar det
sig vara en verklig sanmngs-grund. Utan tvifvel är det
var öh ertygelse, att den äkta Speculationen och den äkta
Empirien hvarfeen kunna eller böra vara fiender; men
just derfore drista vi befara, att ännu många oäkta be-
ståndsdelar vidlada den empiri, som uppför sig mot Specu-
lationen med den inhumana, ja fanatiskt intoleranta
sinnesart, hyarigenom, i våra dagar, de atomistiska och
mechaniska åsigternas förkunnare utmärka sig-, samt röia
’’hvars andas barn de aro” •). - Det gifves foröfri
kunskaps-arter, hvilkas lynne tvifvelsutan innebär en fasta-

) Man jeinnföre det vänliga, det aktningsfulla, ja beundran-
de sätt, hvarpå t. ex. Steffins bemöter och omtalar
hvarje pä den empiristiska sidan framtiädande förtienst
ined det sätt, hvarpå han tillbaka från nämnda sida be-
mötes! Delta exempel gäller i allmänhet för den ställ-
nmg, hvari Philosopherne och Empiristerne befinna Sig
till hvarandra; den o veldige skönjer snart, på h vilkendera
sidan humanitet och liberalitet äro att träffa.

Svea XIL ï*

9‘
130

re borgen for fortfarande sämja mellan Speculation och Em-
piri; de nämligen, som i sin upprinnelse, och derföre i hela
sin beskaffenhet, äro en blandning af b ägg ed er a.
En sådan är t. ex. Historien, som bland alla dessa ar
den yppersta. Historien är Philosophiens incarnation;
derföre ha de utmärktaste bland hennes repräsentanter
samtligen varit djupsinniga tänkare. — Åtskilligt kunde
slutligen sägas om de svårigheter, som göra den empiri-
ska Psychologiens väg till kunskap ännu osäkrare, än den
empiriska Naturlärans: men dessa svårigheter ligga så
nära tillhands, att de till och med i de vanliga psycho-
logiska läroböckerna pläga anföras sasom ursäkter, hvar-
för den förra vetenskapen står i utbildning så langt efter
den sednare. Nämnda läroböcker glömma dervid blott
den förnämsta svårigheten : den, att sjelfva deras begrepp
om sin kunskaps-art är ett nonsens. — Är Psychologi-
en, i något afseende, en philosophisk vetenskap, sa
måste det gifvas en psychologi, som är spéculatif;
och begreppet af denna speculativa Psychologi ämna vi,
på sin behöriga plats, uppställa.

II.

Philosophiens historiska bild; sedd i förhål-
lande till Cultur i allmänhet och modern
Cultur i synnerhet.

Det gifves, i afseende pa Själen, en erfarenhet,
der vi förnimma ej blott dess i vårt enskilda medvetande
antagna subjectiva form, ej blott modincationeine af dess i
‘iden framträdande phänomeniska yta. Det gifves en erfaren-
het rf själens väsende, af dess innersta djup, och af egen-
skaper, krafter, beskaffenheter, i hvilka detta väsende, detta
131

heliga djnp, såsom sådant, öppnar och yttrar sig. Be«
traktar hvarje i någon mån vettig menniska historien af
sitt enskilda andliga lif, så gör hon snart den upptäckt, att
en sådan högre själs-erfarenhet der förekommer, och att
den utgör, i denna historia, just sjelfva lifs- och rörelse-
punkten. Denna erfarenhet underrättar oss, att i vår
förnuftiga varelse ursprungligen lefver en i ett inre sin-
ne grundad nödvändighet, som förmår oss till den öfver-
tygelse, att en öfversinnlig, en evig Fullkomlighet är till,
och att samma Fullkomlighet — åtminstone stundom —
är både utom och inom oss närvarande ; fastän på ett sätt,
som i bägge fallen kan endast andligen uppfattas
och bekräftas. I och genom denna inre sinnes-nödvändig-
het, lefver inom oss, oberoende af den positiva religions-
undervisning vi erhållit, en aning om evig Sanning,
Godhet och Skönhet, en tro på verkligheten af dess till-
varo, en känsla af dess omedelbara sjelfbevisning i alla
de stunder, då menniskan erfar att inom henne är för-
borgadt ett bättre Jag, än det, som närér sig af förgäng-
liga njutningar och verkar för mättandet af timlighetens
behof. Antaga vi nu, att Philösophiens grund-afsigt är
ingen annan, än att till kunskap utreda och upphöja
just denna aning, denna tro, denna känsla: så ha vi
dermed också, tvifvelsutan, antydt vår vetenskaps för-
hållande till de öfriga beståndsdelarne af all förnuft-
odling. En undersökning af Philosophiens begrepp, före-
tagen inifrån Förnuftets eget begrepp, skall innan kort
närmare bestyrka detta antagande; vi äro mellertid visser-
ligen, genom våra förutgångna betraktelser, allaredan
berättigade dertilk Lyssna vi nu till den oföränderliga,
i hvarje mennisko-själ förnimmbara sinnes-nödvändigheten :
så säger hon, att de vigtigaste af alla våra föreställnin-
gar, utom allt tvifvel, äro de trenne, som vi beteckna
med namnen Gud, Men niska, Verld. Äga de andra


132

något värde , så

måste detta således bero först på själens

uppfattning af det,

som i dessa trenne stora föreställ-





ningar väsendtligen innehalies, och sedermera pa mät-
tet, klarheten, lifligheten af denna uppfattning. Vår
förnuftiga varelse tvingas, genom sin egen innersta be-
skaffenhet, till det erkännande, att kärnan af all verklig-
het, grunden för all visshet, finnes endast i något Vä-
sende, hvaraf dessa trenne föreställningar, hvar och en på
sitt vis, äro särskilda uttryck. År denna sinnes-nöd-
vändighet en blind? Visserligen icke; den innebär en
förmåga att se, som kan utvecklas till fullständigt begag-
nande af sitt anlag. Dessutom torde det så förhålla sig
med denna synförmåga, att hon är och verkar i kraft af
ett ljus, hvilket blifvit själen meddeladt genom någon
det nyssnämnda Väsendets uppenbarelse. Vi kunna
derom ännu ingenting afgöra. Men af den orsak, att
hön före sin utveckling ser blott skumt, kan hon
ock, före samma utveckling, lätt bringas att seförvir-
radt. Denna våda uppkommer i synnerhet genom ett

, syftemål och me-

origtigt förfarande i sjelfva utvecklings-bemödandet ; eller
så länge man företager detta blott på måfå, utan tydligt
begrepp om dess rätta utgångspunkt, syftemål och me-
thod. Näppligen skall man upptäcka någon vetenskaps-
art eller kunskapslära, som är mera maktpåliggande för





sådan, som har till bestäm-

mensklighetens väl, än en
melse, att rigtigt utveckla detta sinne-tvång och deri-
genom adla det till seende sj elfverk samhe t; hvars
frukt blir insigt, i ordets egentliga mening. — En
kunskapslära af detta slag, om den verkligen gifves eller
kan gifvas, måste vara så beskaffad, att det nyss pa hen-
ne angifna allmänna kännetecknet inträffar endast på det
slag af menskligt vetande, som vi kalla Philosophi: detta
blef resultatet af de undersökningar, dem vi nyss af<
133

slutade, och i hvilka vi betraktade Philosophien« bild
ur en blott hypothetisk synpunkt.





Men just samma resultat erhålla vi, om vi nu, i
stället för denna synpunkt, välja den historiska; eller
om vi fästa uppmärksamheten på den bild, som Philo-
sophiens historia framställer.. Här åtföljes resultatet lik-
väl redan af en positif bekräftelse, att den kunskaps-
art, som vi hittills blott hypothetiskt vågat skildra, verk-
ligen gifves; och att alla de väsendtliga gestalter, i hvilka
den sökt fylla sin bestämmelse, låta sammanfatta» sig till
en enda, hvars charakteristiska drag underrätta hvarje
uppmärksam betraktare, hvad Philosophien dels vill vara,
dels verkligen är. De underrätta honom derom, äfven
innan han försatt sig in i hennes eget inre, eller det
ursprungliga begrepp hvari hon äger sin medelpunkt;
kort sagdt, medan han ännu betraktar henne mera uti-
från än inifrån. Den, som önskar att i möjligaste kort-
het förnimma hvad hon vill, behöfver sålunda blott
spörja hennes historia. Denna skall svara honom: först,
att Philosophien vill förvärfva oss en tydlig kännedom
om Det, som i de trenne nyssnämnda föreställningarna
är det väsendtligen Varande eller Sanna; sedermera,
att hon således vill från detta, hvilket (såsom sådant)
icke kan vara sannt i en blott subjectif betydelse, af-
skilja de skuggor, de skenbarheter, de bländverk, som
uppkommit just genom en inskränkt och skumsynt subjec-
tivitets reflexion; vidare, att hon vill, under denna på
engång sammanhållande och urskiljande forskning, på ett
sådant sätt för sig utreda sitt föremål, att hennes be-
traktelse länk för länk afspeglar den utveckling, som
detta föremål, i och för förnuftet, ger af sitt innehåll;
slutligen, att hon vill göra menniskans praktiska verk-
samhet till en i gerningar lefvande tillämpning af denna




134





1







I''







kunskap, — eller lära inenniskan så inrätta sitt person-
liga uppförande mot Gud, sig sjelf och sina likar, att
det ined möjligaste motsvarighet uttrycker den eviga San-
ning, hvilken hon i kunskapen för evig erkannt. Philo-
sophiens historia är ingenting annat, än framställningen
af hvad hon uträttat till denna uppgifts lösning. Hvad
Philosophien är, — består derföre, på den historiska
ståndpunkten, i den sphär, som hon under sina rastlösa
bemödanden verkligen uppfyller; d. v. s. i omfattningen
af det, som i nuvarande ögonblick är den rena viss-
hets-behållningen efter alla hennes föregående forsk-
ningar.

Härvid företer sig en omständighet, som är högst
vigtig för en rätt föreställning om Philosophiens historia,
eller om det inbördes förhållandet mellan de såkallade
”systemer”, hvilka, enligt den okunniga hopens mening,
der oupphörligt undantränga och förstöra hvarandra. Ju
klarare nämligen vår vetenskap i sitt medvetande upp-
fattar hvad hon egentligen vill, desto strängare bestäm-
mer hon sina fordringar af den tanke-handling, hvarifrån
alla hennes följande tanke-handlingar utgå. Ty alla an-
dra tankars visshet måste — på ett eller annat vis —
härflyta ur denna; således måste ock samma visshet
ursprungligen vara i denna inneburen. I anledning häraf
är det Philosophiens ständiga dialektiska (eller dialek-
tiskt-metaphysiska) uppgift, att för denna tanke-handling upp-
daga den fullkomligaste expression : en expression, i hvil-
ken den första tanke-handlingen ovilkorligt bevisar sig vara
så beskaffad, att förnuftets tänkande förmåga yttrar, i och ge-
nom nämnda handling, å ena sidan förnuftets hela fria styrka,
å andra sidan förnuftets hela oändliga fullhet; d. ä. å ena
sidan förnuftets hela sjelfverksamhet, å andra sidan
förnuftets hela i n n e h å 11. Under fortsättningen af hen-
nes på detta mål rigtade bemödanden, hafva redan åt-
135	/

skilliga sinnrika explessioner hlifvit funna. Hvar cch
en dylik expression utgör det thema, som, i samman-
fattningen med sin utvecklings ^Ma variationer, historiskt
betecknas med namnet ”philosophiskt system.” Skärskådar
man nu dessa expressioner, så varsnar man, att de lik-
väl äro dels ursprungligen behäftade med en ensidighet,
och alltså en otillräcklighet, som förr eller sednare
skulle bli märkbar; dels åtminstone, genom brist på fall
klarhet, oförmögna att afvärja ett slikt missöde från den
reflexions-form, i hvilken hvarje sådan expressions anhän-
gare söka tillegna sig och på sitt vis ytterligare utbilda
den. Såsom nära liggande exempel kunna vi anföra, på
förra fallet, Fichte's subjectiva Idealism; på sednare
fallet, förhållandet mellan den oförgängliga lära, hvari
Leibnitz till en del framställde, till en del förebådade
Philosophions högsta sanningar, och den förgängliga ut-
tydning, som Wolf åt denna lära gaf. Afven Schel-
ling , till hvilken Leibnitz förhåller sig ungefär liksom
Pythagoras till Plato, har, i afseende på mängden af sina
commentatorer, icke varit lyckligare. Följden af denna
antingen ursprungliga ensidighet, eller bristande klarhet,
har alltid varit den : att sedan hvar och en sådan expres-
sion , för längre eller kortare tid, utöfvat inom tankans
verld en mäktig, ja herrskande inflytelse, har den sett
från alla sidor uppstå emot sig betänkligheter, hvilka
den icke nöjaktigt förmått lösa eller besvara. Dessa be-
tänkligheter hopa och vidga sig, ända tills de slutligen
förena sig i en mer eller mindre allmän skepsis, som
hotar att tillintetgöra all verklig kunskap, eller upplösa
våra kunskapers objectiva giltighet till ett efter vissa
psychologiska reglor fortgående spel af subjectiva före-
ställningar. I samma mån åter, som nämnda Skepsis
bemödar siar att fullborda sin hotelse, åstadkommer den
o	z

ett nytt bevis, att den aldrig kan tillintetgöra någon
Ï36

annan giltighet, än sin egen. Ty i samma man alerväc-
ker den speculationens elastiska nerf, som för en liten
tid synts vara domnad, och eggar henne till uppfinning
af nagon ny expression ; hvilken vanligvis blifver full-
ständigare, och alltid åtminstone skarpare, bestämdare,
än den förra. Det är icke den föregående expressionens
väsendtliga innehall, som i den nya tillintetgörs; det
är endast den mindre exacta formeln, tillika med de
användningar, som följde af denna mindre exacthet. Det,
som af den ofullständiga formeln betecknades, var lika-
fullt en sanning, och en ny upptäckt inom veten-
skapens område. Denna sanning, denna upptäckt är ge-
nom det såkallade ”nya systemet” icke upphäfd; den
är tvärtom upphöjd inom detta system, så väl till en
xikare betydelse, som till en högre och allmängiltigare
evidens. Så t, ex. bör enhvar, som med någon efter-
tänka jemnför Fichtes och Schellings läror, kunna in-
se, att det sanna i de Fichteska begreppen om Jag och
Frihet har i den sistnämnda läran erhållit en vidsträcktare
omfattning, en allsidigare och för det sedliga lilvet mera
fruktbärande tillämpning; just derigenom att det ensidiga,
det inskränkta, som vidlådade dem, blifvit undanröjdt.
— Philosophiens Historia är alltså, i sitt rätta begrepp,
ett systematiskt continuum, i hvilket Philoso-
phien s j e 1 f successift utvecklar sig såsom ett
enda, till den möjligast fullkomliga form syf-
tande, system. Men hvarje organisk form utbildar
sig ur ett lefvande schema> der formens oföränderliga
grundlagar äro redan företecknade af dess mellan öfver-
sinnlig och sinnlig verklighet sväfvande ideal. Dessut-
om inträffar med Philosophien detsamma, som inträffar med
hvarje genialiskt individnum : — nämligen att detta ideal,
som hennes medvetande aldrig kan genom blott reflexion
uppdaga, redan i hennes ungdom åskådades och objecti-
137

verades genom en inspiration, som tillkännagaf både
hvad formaga tankan ägde och hvad väg den borde gå,
för att en dag göra denna objectivering i allo fullstän-
dig. När derföre Philosophien står på punkten att upp-
täcka den fullkomligaste dialektiskt-speculativa expres-
sionen, eller står den åtminstone nog nära, för att kunna
bilda sig en allmän föreställning om dess beskaffenhet: då
skönjer hon, att denna expression är egentligen ur-
gammal; att allt, hvad hon äger att uträtta, är blott
att mera exact uppställa eller ånyo framställa den;
och att hon lika litet kan, som vill, uppfinna någon annan.
1 ett sadant förhållande till Platos lära om Förnuftet
och Ideerna star tvifvèlsutah den absoluta Idealism, som,
i vara dagar framfödd, likväl fortfar att för våra dagar
vara en gåta. Vi påstå dermed icke, att nyssnämnda
form af speculation är den fullkomligaste; men vi anse
den för inledning eller företal till den absoluta Spiri-
tualism, som, enligt vår öfvertygelse, är Isis-gestal-
tens genomskinligaste slöja.

Sa mycket, som hittills blifvit anfördt om vår ve-
tenskaps lynne och syftning, kan redan en öfversigt af
hennes häfder lära oss; den bör åtminstone kunna det,
såframt man till historiens studium medför ett historiskt
sinne. — Ehuru ofullständig ännu vår kännedom är om Phi-
losophiens äldsta tidehvarf: så finner man dock, att hon, i
förhållande till utvecklings-måttet af den tidens andliga kraf-
ter, redan sysselsatte ^{g med de trenne förutnämnda stora
föreställningarnas utredande. Redan då gjorde hon allt-
så försök att besvara de trenne frågor, dem vi ej länge-
sedan angåfvo såsom den philosopherande tänkarens huf-
vud-frågor: Hvad kan jag, i egenskap af förnuftig
varelse, veta? — Ilvad bör jag, i egenskap af för-
nuftig varelse, göra? — Hvad får jag, i egenskap af
138

förnuftig varelse, hoppas? — Mitt förstånd yrkar
på Kunskap, mitt samvete på Dygd, min känsla på Sällhet;
hvad är jag, såsom förnuftig, förpligtad att anse för S a n n t ?
hvad är jag, såsom förnuftig, förpligtad att anse för
Go dt? hvad är jag, såsom förnuftig, förpligtad att anse
för Saligt? — Då nu just dessa frågor ständigt sedermera,
under vexlande skepnader, blifvit upprepade och svarade: så
våga vi hålla oss historiskt berättigade, att tro deras
fullständiga besvarande, d. ä. en fullständig
förnuft-kunskap om Verlden, Menniskan och
Gud, utgöra Philosophions charakteristiska uppgift.

Svar på dessa frågor äro gifna redan i Hinduernes
uråldriga religions-skrifter : också se vi hos detta folk de
första philosopher, dem vår vetenskaps historia känner.
Deras heliga urkunders innehåll hade blifvit ett mythiskt
och mångtydigt: af orsaker, hvilkas utredande tillhör en
djupare undersökning, än vi här kunna företaga; •—■ en
undersökning nämligen dels om den äldsta Gudoms-up-
penbarelsen, dels om det Ondas möjlighet och ursprung.
Nog: redan i gryningen af våra häfders morgonstund
skönjer man Indiens vise ifrigt sysselsatta, att förklara
de symboler, som gömde qvarlefvorne af det första Or-
dets bildspråk, och att bringa uttydningen till enstämmig-
het, till en vetenskaplig betraktelses klarhet och samman-
hang. Härvid är i synnerhet märkvärdigt, att redan
deras speculation, i syftningen till all speculations mål,
lemnade ingen af de vägar oförsökt, som sedermera i sam-
ma afsigt blifvit försökta. Redan det sparsamma ljus,
som några lärda Engelsmän och Tyskar hittills hunnit
sprida öfver detta ämne, är tillräckligt att visa, huru
den äldsta fornverldens tänkare stå oss närmare, än man
allmänligen förmodar. Hvem skulle vänta sig, att redan
hos dem finna alla de väsendtliga systemer och skolor;
139

i hvilka den europeiska förnuft-forskningen sedermera
delat sina bemödanden? Och likväl finger man hos dem
förebilderne till just dessa bemödanden, eller ur-typerne
till de skepnader, i hvilka de sedermera hos Occidenta-
lerne yttrat sig. Det djup af sinnrikhet, den höjd af
dialektisk konst, som nästan oöfverträffligt utmärka dessa
Philosophions uräldsta gestalter, tvinga oss till det er-
kännande, att detta folk, som ännu i dag är af alla det mest
conte mplativa, äfven har varit det mest speculativa
af alla. Sjelfva religions-sekterna i detta land hafva ett
metaphysiskt upphof; de leda samtligen sin upprinnelse
från philosophiska systemer. Ingen kraftfull speculations-
rigtning nöjer sig med, att verka och stanna inom blotta
betraktelsen ; hvar och en sådan vill gripa in i det hand-
lande menniskolifvet, och bilda detta efter de handlings-
lagar, hvilka den såsom allmängiltiga uppvisar och stad-
fäster. Men denna afsigt, att bilda det praktiska lifvet
till noggrannaste öfverensstämmelse med det speculativa,
har hos intet folk så lyckats att göra sig gällande, som
hos Inderne; hvartill orsaken visserligen bör sökas i den
innerliga förening, som hos dem alltid sammanknutit
Religionen och Philosophien. Emedan derföre deras theo-
logiska lärobyggnader äro helt och hållet metaphysiska,
och hela deras personliga lefnad en mot dessa läror
svarande andakts-öfning : så bedömmer man ock först då
rigtigt den folks-gudstjenst, som ännu i dag församlar
dem till deras tempel, när man inser att den är i sjelf-
va verket en allegorisk me tap hy sik, som blifvit
vidunderlig genom sin förstening i de allegoriska
tecknen. Ingenstädes har derföre Christendomen rönt ett
mäktigare motstånd i utförandet af sin välgörande verlds-
eröfrings-plan, än hos detta själfulla, godhjertade och
älskvärda folk. Sjelfva högmodets, vällustens och lik-
nöjdhetens dämoher, som utgöra Islamismens lifskrafter,
140









fö h

hafva visat sig mindre oöfv ervinnliga, Un dämonen af den
i spetsfundigheter förirrade djupsinnighet, som i Hindo-
stan vänder mot Christendomen sin philosophis ännu länge
uthallande vapen. Genom sin oafbrutna förening med
religionen har det lyckats denna philosophi, att bemäk-
tiga sig culturens alla beståndsdelar, och förvandla hela
nationen till sin incarnation. Hade den ny-platonska
skolan, som likafullt i tre århundraden fördröjde Christen-
domens seger öfver den grekiskt-romerska polytheismen,
haft tiil stöd en i alla samfunds-inrättningar lika grundligt
objectiverad national-mystik, så hade hon ock uppehållit
sig vida längre: deraf hennes kärlek för allt Indiskt och
Ägyptiskt; hon visste ganska väl, hvari grund-villkoret
bestod för en philosophisk hedendoms upprätthål-
lande. Föröfrigt innefattar den indiska folk-religionen
onekligt en beståndsdel, som är icke blott vidunderlig,
utan äfven ohygglig, ja gräslig. Detta kommer deraf,
att den hos Inderne aldrig upplösta föreningen mellan
Religion och Philosophi nödvändigt skulle fängsla denna
gednare under den fördunkling, som redan tidigt, i vissa
väsendtliga stycken, bortgömde för Religionen den äldsta
Uppenbarelsens mening. Ett missöde, som naturligtvis
jnåste föranleda åtskilliga högst menliga följder; så i
afseende på förnuft-begreppen i allmänhet, som enkan-
nerligen i afseende på de med religions-begreppen här så
omedelbart förknippade samhälls-begreppen. En liknande
olycka var engång i Europa på väg att inträffa, — näm-
ligen under Scholasticismens period; och för Vesterlan-
dets bildning har den omständighet, att Religionens och
Philosophiens förening, ehuru invärtes evigt oupplöslig,
likväl i vissa tids-momentcr utvärtes upplöst sig, onek-
ligen varit en ganska båtande. Möjligheten af en sådan
utvärtes upplösning må fortfara, tills omsider den tid-
punkt inträffar, då Philosophien rigtigt förstår det rena


Ill

Ljusets, det oförfalskade Ordets religion, samt dyme-
delst införlifvar denna i sig och sig i denna; hvarefter
hon visserligen icke förråder förnuftets och frihetens sak,
om hon för denna religion använder den mäktiga kraft,
som hon icke sällan med framgång användt mot den *).
Men det är icke den indiska vishetens skuggsida, som
här tillhör oss att betrakta; det är denna vishets allmän-
na historiska förhållande till vår vetenskaps uppgift.

Redan de få urkundliga profstycken af indisk phi-
losophi, som hittills blifvit bekanta, visa en national-
Öfverlägsenhet i metaphysiskt snille, som på ett märkligt
vis contrasterar mot Persernes öfverlägsenhet i poetiskt
och Grekernes i allmänt ästhetiskt. Grekernes philo-
sopher sjelfve ansågo den indiska och den från Indierr
härstammande ägyptiska visheten för en högre, en från
ursprungs-källan mer omedelbart flödande, än sin egen.
Högst besinningsvärda äro härvid tvenne omständigheter,
dem vi ej kunna underlåta att i förbigående nämna. Den
första är, att man hos Inderne icke förmår upptäcka ens
en saga, som förtäljer att deras vishet invandrat från
något främmande folk, eller att någon indisk philosoph
besökt ett sådant för att inhämta undervisning: då dere-
mot Grekernes litteratur öfverflödar icke blott af tradi-
tioner om deras culturs österländska härkomst, utan ock
af historiska vittnesbörd, —- ehuru okritiska dessa än

*) Enligt en upptäckt, som blifvit gjord i någon af hufvud-
stadens mänga förträffliga tidningar, skall det i Sverige
finnas en ’’lärd cast”, som strälvar att bit införa
Rajah-despotismen, Brahmin-hierarchien, Fakir-lefvernet,
med mera sådant. Faran torde dock ej vara stor, da
vårt fädernesland lyckligtvis redan äger i sitt sköte en
o lärd cast, visserligen mångartad, men tillräckligt enig
och manstark, för att göra den förras anslag till intet.
142







stundom eller mestadels må vara, — att d e r a s tänkare, allt-
igenom, dels företagit, dels åtminstone velat företaga resor
inåt Östern och Indien ; i den gemensamma tro, att der kom-
ina närmare till vetenskapens innersta hemligheter. Så
t. ex. berättas, att Thales sökte undervisning hos pre-
sterne i Ägypten; att Lycurgus och Pythagoras fram-
trängde ända till Indien ; att dialektikern Phädo, den eliska
skolans stiftare, vistades der en tid såsom slaf; att Anaxar-
chus och Pyrrho, som åtföljde Alexander på hans krigs-
tåg, lärde sig mycket af umgänge med Gymnosophister-
ne; att Democritus hade långt förut verkställt en slik
philosophisk pilgrimsfärd, och att sjelfve Atomisterne *)
ansågo sin lära äga österländskt upphof — hvilket ock
tyckes bekräftadt deraf, att bland Indiens många systemer
äfven ett atomistiskt verkligen finnes. Än mer: det be-
rättas, att Plato sjelf ämnade besöka Indien, och blott

af krigs-oroligheter bief derifiån hindrad.

Hans föreställ-

ning om Österlandets vishet är bekant: ehuru han här

och der i sina skrifter yttrar den tro, att
upphunnit, ja öfverträffat sina läromästare.



!»



Grekerne redan

Deri hade han

mera rätt, än han förmodligen sjelf insåg: ty genom den
i Grekernes lynne herrskande öfvervigten af heroisk och
ästhetisk sinnesart, gjorde de sin philosophi, liksom sin
mythologi, liberal och human. I de äldre grekiska
philosophernes fotspår, begaf sig Plotinus på väg till
Indien : han tog för detta ändamål tjenst i Kejsar Gordiani
här; men kom ej längre än till Persien, der nämnda här
blef slagen och tillbakadrifven. De, som anse Ny-PIato-



') Att de äldste A to mi sterne ej tänkte sin läras princip
på ett så förnultlöst sätt, som sedermera deras efter-
följare , och alt Atomismens första gestalt derföre ännu
har ett speculatift innehåll: det har Hegel, i sin ï^'is-
senchaft der Logik (Th. i. s. ro3, io4), med sin van-
liga skarpsinnighet visat.
143

nismens fader för en blott grillfängare, torde likväl böra
fästa någon uppmärksamhet dervid, att den visserligen
icke svärmiske Lucianus likaledes trodde all philosophi
härstamma från Indien. — Den andra besinningsvärda
omständigheten är den verkliga och nära motsvarighet, som,
ju nogare vi lära känna den indiska philosophien, desto
påtagligare företer sig mellan henne och den forn-gre-
kiska. Motsvarigheten är så innerlig, att den ena kan
tjena till den andras förklaring, och så symmetrisk, att
Indernes philosophiska skolor tyckas nästan blott upprepa
sig i Grekland. En sa stor motsvarighet kan icke vara
tillfällig. Nagra i sina ungdoms-fördomar hårdnade littera-
törer, då de icke kunna rentaf neka den, vilja förklara
den med att göra Inderne till Grekernes (och öfverhafvud
Occföentalernes) lärjungar. Utom allt annat, som detta
påstående har emot sig, förklarar det allsicke, hvarföre
likheten mellan bägge nationernas philosophier är störst
just vid de äldsta grekiska systemerna, eller hvarför det
är just under tidehvarfvet från Thales till Sokrates, som
grekiska philosophien har det mesta indiska tycket *).
Vill man föröfrigt anse blott för ett besynnerligt infall,
eller en half-mythisk grill, att Grekerne lika tidigt,
som de börja tala om Inderne, tillerkänna desse en hög
vishet, och en ursprungligare än sin : så låter man dock
den välbekanta grekiska national-fåfängan utöfva en nog
otrolig sjelftörsakelse, när man ej förmodar, att hon
skulle hos efterverlden angifvit Greker såsom Österlan-
dets lärare, om hon dertill funnit ringaste anledning;
t. ex. under krigen mot Perserne och den i följd af
Alexanders tåg uppkomna mångfaldiga beröringen med

) Interessanta afhandlingar (af Colebrooke) om Indiens
fornamsta philosopher och systemer, förekomma i Trans-
actions of the Royal Asiatic Society of Great Britain,
and Ireland, Vol. I (London 1824.)
141

den inre Orienten. Tvärtom ser man Indien af de sed-
nare grekiska författarne erkännas för culturens moder-
land och den förstfödda vishetens hembygd, med lika
upprigtighet, hvarmed de äldre mestadels tiilegnade Ägyp-
ten denna ära. I den mån Grekernes bekantskap med
Orienten tillväxte, öfvergåfvo de den föreställning om
Ägyptens cultur-principat, som blifvit dem ingifven af
dess presterskap (qpdortJWTÉpov -fyrcp à^,î]&cvamçov, wS
ys got çatWTat, säger Diodorus ; som deremot kallar
Inderne ”avtochtoner” eller ursprungliga). Philo-
stkatus och Lucianus, ehuru auctorer af ganska mot-
satt sinnesart, stämma uttryckligen öfverens i den upp-
gift, att Ägyptierne hade lånat sina kunskaper från In-
derne. Den lärde och betänksamme Pausanias yttrar
bestämdt: ’jag vet, att Indernes mager och Chaldä-
erne äro de förste, som sagt att menniskans själ är o-
dödlig; Grekerne hafva lärt det af dem, och framförallt
Plato, Aristons son.” Att ägyptiska cul turen var en blott
communications-länk mellan den indiska och den greki-

__________ det var säledes af Greklands sednare författare
redan mer än anadt; vigtiga, i våra dagar gjorda upptäckter
hafva satt utom allt tvifvel ägyptiska prest-castens indi-
ska härkomst. — Föröfrigt är icke sannolikt, att de mis-
sionarier, som under christna kyrkans första tider sökte
bofästa henne äfven i Indien, voro synnerliga kännare af
Grekernes äldsta philosophemer ; och än osannolikare, att
de, om de ock varit det, skulle ansett sig skickade att
undervisa hedningar i h e d n i s k visdom. Lika litet kan
antagas, att de ny-platonska philosopher, som flydde till
Persien då Kejsar Justinianus lät tillsluta alla hedniskä
lärosalar, skulle ha utspridt andra satser i Orienten, art
sina egna.

Fråga vi nu dem, som genom samskrit-spräkeW
145

kännedom förvärfvat sig en omedelbar kunskap om den
uräldsta Philosophiens läror: så kan det allmänna,
som de svara om dessa lärors beskaffenhet, inskränkas
till ungefär följande. De indiska skolorna öfverensstämma
deruti, att mennisko-anden då först inträder i egentlig-
besittning af sin frihet, sitt fullkomlighets-anlag, sitt o-
dödliga väsende, när han upphöjes till klar med-
vetenhet om dessa egenskaper, genom bvilka han är
beslägtad med Gudomen sjelf. Detta upphöjande, säga
de, är Philosophiens syftemål och frukt. Hennes begrepp
innebär en fulländad och Öfverskådlig utveckling af kun-
skaps-förmågans krafter; men dermed ger hon också
undervisning om de medel, som från timliga föremål af-
leda vart rätta, vårt eviga Jag, befria det från sinnliga
lidelser, förbereda det till och inviga det i en lycksalig-
het , som vinnes blott i och genom innerligaste förening
med det gudomliga Urväsendet. Härutinnan var man en-
se; ehuru man föröfrigt, liksom sedermera Grekerne,
valde olika banor, när frågan blef att närmare bestäm-
ma begreppen dels om medlen och kunskaps-källorna,
dels om målet sjelft, såsom till sin moraliska halt be-
roende af det sätt, hvarpå Urväsendet uppfattades.
Fkiedr. Schxegel har, såsom det synes oss, ganska rig-
tigt anmärkt *), att den föreställning, som utgör grunden
och medelpunkten för indiska folkets tänkesätt, lefnads-
inrättning, ja samhälls-författning, äfven utgör gemen-

*) I sin Geschichte der alten und neuen Litteratur* Vi ön-
ska , att de, som redan känna och väi'dera detta ©för-
gängliga mästarverk af snille, storsinnighet, lärdom, kri-
tik och styl, må fästa uppmärksamhet vid de många vig-
tiga tillägg, hvarmed han riktat den nya upplagan; som
utgör de tvenne första delarne af hans i Wien utgifn»
Sämmtliche Werke.

Svea XIE i.	10.






t."

116

f '''iSn

I





'H

sam grund och medelpunkt för indiska philosophiens fler*
faldiga skepnader. Denna föreställning, som af somliga
biifvit uppfattad i större, af andra i mindre mått af ren-
het och sedlig tillämplighet, är den, att pliänomen-verl-
dens ofullkomlighet uppkommit genom ett själarnes af-
fall från den Gud, som är deras upphof: samt att de
affallna själarpe måste vandra genom åtskilliga lifs-kret-
sar och gestalter, för att åter, i kraft af en genom an-
dakt och dygd verkställd helgelse, närma sig till full-
komliglieten och uppstiga till sitt Ursprung — hvari-
från de, i motsatt fall, genom eget fortsatt förvål-
lande, ännu längre aflägsna sig och ännu djupare sjunka.
Likväl har Schlegel, till vår förundran, stillatigande för-
bigått ett med denna föreställning på det närmaste inför-
lifvadt tredje grunddrag af den religions-philosophi, hvar-
till hon gifvit. anledning. Detta tredje är: behofvet af
hjelp genom gudomlig förmedling, och begreppet om
denna förmedlings verkställan genom in car nationer,
i hvilka det Högsta Väsendet sjelft ikläder sig mensklig
natur, för att medelst lära och lefverne föra det irrande
slägtet på rätta vägen. Ännu i dag förekomma i det
indiska tänkesättet alla dessa grunddrag; ej mindre iden
subtila Pantheism, som utgör de lärdas och förnämas vis-
het, än i den sinnliga Polytheism, hvarvid det lägre fol-
ket fortfar att vara fästadt. Hvem igenkänner ej i dessa
drag spåren af den rena Theism, som tvifvelsutan var
det äldsta sätt att uppfatta Urväsendet och menniskans
förhållande till detsamma? — Äfven om vår åsigt ej be-
styrktes af den historiska uppgift, som gör den spiritua-
listiska Sankhya-läran till äldre än något annat indiskt
system: så' skulle vi, af inre grunder, anse den rena
Spiritualismen, d. ä. Theismen, för all philosophis äld-
sta skepnad; ty sådan måste nödvändigt producten bli
147

af den åt ett ännu oskyldigt förnuft meddelade ursprung-
liga Uppenbarelsen.

Af den rena Spiritualismen är Emanations-läran den
första urartningen; och med denna ser man$ redan hos
Inderne, speculationen begynna samma kretsgång, som
hon sedermera har tvenne hvarf ånyo genomlupit. Hon
har nämligen sedan i Grekland, och sednast i det nyare
Europa, under ett liknande kretslopp sökt sin ursprung-
liga Idee; hvarvid likväl bör märkas, att hon hvarje
ny gång verkställt detta kretslopp i en mera utvid-
gad re flexion s-dimension, eller med en i alla
rigtningar fullständigare utbildning af reflexionens kraf-
ter. — I Ernanations-Iäran, som låter alla varelser upp-
komma genom ett i fullkomlighet gradvis aftagande ut-
flöde ur Gudomligheten, ser man den märkvärdiga bland-
ning af sanning och förvillelse, hvarur all Polytheism
leder sin härkomst. Sann är t. ex. föreställningen om ett
innerligt, ett absolut organiskt sammanhang mellan
Gud, Menniskan och Verlden ; vidare den i denna lära
herrskande känslan af skuld eller synd; likaså den
dermed förenade känslan af en genom denna skuld å»
dragen belägenhet, i hvilken själen är blottställd ömsom
för goda makters ovilja och straff, ömsom for det ska-
debegär, hvarmed onda makter, som ännu tidigare syn-
dat, vilja störta hela skapelsen i det förderf, hvari
de störtat sig sjelfva. Falsk deremot ar den fatalistiska
föreställningen om denna skulds nödvändighet; och i
allmänhet hvarje föreställning, som cönseqvent följer
äf grundbegreppet. Detta är nämligen sjelft ett origtigt:
ty deri ligger, under Gudomlighetens masque, egentligen
begreppet om en Ur-mat er ia; men det ligger der för-
borgadt för hvar och en oklar besinning. Fogar man nn
härtill all den förvirring, som uppkom derigenom, att
148

Phantasien, sedßn den tappat nyckeln till det första Or-
dets symboliska uttryckssätt, förmådde blott styckevis tyda
dess sinnebilder: så har man, i sjelfva verket, Polythe-
ismens alla beståndsdelar gifna; och man bör dervid be-
tänka, att förvirringen skulle nödvändigt Ökas i propor-
tion af folkslagens aflägsnande och kringspridning från
det första gemensamma hemmet. — Alen dessa bestånds-
delar kunde sedermera uppfattas och bearbetas ur tren-
ne sins emellan betydligt olika synpunkter: ur en öf-
vervägande naturalistisk; eller ock en Öfvervägande
s piri tu alis t i sk; eller slutligen en öfvervägande dia-
lektisk. Vi vilja, i förbigående, kasta en blick på hvardera.

Den första synpunkten skulle nödvändigt ge till re-
sultat en Materialism, en dyrkan af den sinnliga Na-
turens krafter, såsom alla varande den ur-väsendt-
liga kraftens uttryck, fortsättningar och liknelser. Af
sjelfva Urkraften åter kunde man företrädesvis uppfatta
antingen de siderisk a, eller de tellur iska, eller de
elem en ta riska egenskaperna; alltefter som man be-
traktade dess skaplynne mera såsom ett regulatift, eller
mera såsom ett progeneratift, eller mera såsom ett in-
different, charakterslöst och nyckfullt. Det första ledde
till den astrologiska verlds-åsigt, som man plägar kalla
Sabeism ; det andra till den cosmogoniska, hvilken så-
som Lingamism grundar sig på den föreställning, att Gu-
doms-väsendet är en allt-alstrande, men visserligen också
allt-uppslukande grund-enhet af fortplantning och förstö-
relse; det tredje till den magiska, hvilken snart nog
blef, såsom Fetischism och Schamanism, hela denna Natur-
förgudnings på engång grofvast materiala och grofvast
dämoniska skepnad. Det första betraktelse-sättet vördade
stjernorna såsom prophetiska Gudoms-tydare, hvilka i si-
na periodiska omlopp och förändringar tillkännagåfvo be-
149

stämningarne af menniskans och hennes verlds öden , ål-
drar och slutliga återgång till Gudomligheten. Deremot
var det den vissa lagar följande continuiteten af menni-
skornas och tingens outtömliga propagation, soni i det
andra betraktelse-sättet gaf en likaledes natur-prophetisk
tolkning af Urväsendet; med den skillnad likväl, att pro-
phetiorna här icke voro skrifna på hinnnelen, utan upp-
stego ur jorden i berusande dunster. Men den ändlösa
propagationen kräfde, enligt samma sätt att se, till sitt
grund-villkor en lika ändlös destruction ; i följd hvaraf
den eviga Urkraften, ögonskenligen, var om sina fram-
alstringars väl eller ve alldeles obekymrad. Härifrån låg
alltså Öfvergången nära till det tredje betraktelse-sättet:
att emedan det, som i hvarje element och ting möter
oss, är (enligt Emanations-begreppet) något mer eller min-
dre fullkomligen gudoms-artadt, så bor det anses för en
särskild incorporation af någon bland den dunkla Ofver-
maktens egenskaper, en dämonisk varelse, hvilken är
lika nyckfull som Ofvermakten sjelf; men också, just i
följd af denna charakters-brist, kan lika lätt råka på det
infallet att gagna, som skada oss, — och tvärtom. Det
religiösa i Fetischismens vidskepelse hvälfver sig derfö-
re helt och hållet omkring uppfinningen och använ-
dandet af vissa särskilda underbara medel, genom hvilka
somliga bland dessa varelser göras oss bevågna, och se-
dan hjelpa oss att afvärja andra dylika varelsers fiendtli-
ga inverkningar. De ifrågavarande särskilda medlen ut-
göra, hvad man i allmänhet innefattar under namnet hä-
xeri eller trolldom. — Härvid bör dock noga mär-
kas, att i hvar och en af dessa den sinnliga Natur-för-
gudningens skepnader förekomma väsendtliga drag af de
bägge andra, äfvensom slägt-tycken af Polytheismens ge-
stalter öfverbufvud. Denna omständighet är grundad i
sakens art; men upphäfver ej det charakteristiska af hvar-
150

je särskild form såsom sådan. Vi kunna derföre med
fullt skäl påstå, att den cosmogo niska materialismen
egentligen var den gestalt, i hvilken Orientens polythe-
ism öfvergick till Grekland. Öfvergången skedde dels
genom Ägypten, dels genom Phoenicien och Phrygien.
Detta guda-system ankom till Grekerne i kamp med nå-
gra orphiska traditioner af en ädlare vishet, en från den
uräldsta Spiritualismen mindre urartad lära *) ; som tog sin
öfvergångs-väg genom Thracien, och fortfor att vara det
materialistiska guda-systemets fiende. Mindre rigtade hon
dock sin ovilja mot dess ägyptiska beståndsdel, än mot
dess phoeniciska och phrygiska ; det var nämligen i des-
sa, som de flesta dragen af lingamistisk förvildring ytt-
rade sig. Den ägyptiska deremot var en visserligen för-
mörkad och fördystrad, men vida mindre o-andlig fort-
plantning af den depravation, som Österlandets ursprung-
liga vishet undergick redan före Äthiopiens och Ägyptens
indiska colonisering. Ägyptens lingamism innehöll näm-
ligen ett betydligt mått af sabeistisk tillsats; och sabe-
ismen stod närmast intill de renare spirituala åsigterna,
Derföre kunde de orphiska eller thraçiska lärorna till en
viss grad försona sig med de ägyptiska; de försmådde
hvarken att upptaga ibland sig åtskilliga af dessa, eller
att till eget bruk göra ett urval bland den ägyptiska my-
stikens sinnebilder. Tillfyllest utplånades aldrig de lin-
gamistiska ur-dragen i Grekernes guda-system: men det
blef af detta glada och frisinniga folk småningom förvand-
ladt till den äslhetiska mythologi, som derigenom, att
den gaf ett artistiskt skick åt sitt innehåll, tillbakaträng-
de dess rysligheter i bakgrundens skymning; ur Kvik

*) Det är denna strid, som Stagneltus besungit i sorgespe-
let 'Bacchanter n a’’; ett ypperligt skaldeverk, bäde i
anseende till innehållets djup och formens fullkomlighel.
151

ken de likväl — i fall man vill se dem — tydligt nog
framskymta. Orientaliska culturens vänner hafva härvid
anmärkt, att i denna ombildning den ästhetiska kraften
gjorde sig gällande på både den religiösa och den spe-
culativa kraftens bekostnad: så att med skräckbilderna
försvunno äfven de sanningsbilder, af hvilka jemväl den-
n a mythologi, i sitt ursprungliga skick, framställde ett ic-
ke ringa antal; eller att de sednares lefvande betydelse
förlorades liktidigt med de förras. Anmärkningens rig-
tighet kan icke nekas : men i stället att häraf draga fö-
rebrående slutföljder om grekiska folklynnets ytlighet och
lättsinnighet, borde man besinna, att det Lästa och klo-
kaste, som en till ren hedendom urartad emanations-lära kan
företaga sig, sedan hon engång borttappat claven till sin
egen chiffer, är att göra en gläd+ig lek af alltsammans.
Just derföre att Grekerne gjorde detta, undgick deras
hedendom, i sin fortgående utveckling, att sjunka till
den blodiga ohygglighet, den djefvudska omensklighet,
hvartill alla andra national-former af sinnlig ^atur-för-
gudning sonko ; och hvaraf starka prof änmi i dag före-
finnas, icke blott hos barbariska folkstammar, utan till
och med^hos det frejdade Indiens invånare, — som vis-
serligen fortfara att göra allvar af sina fäders tro. Man
tillfogar således Grekerne ej i något afseende orätt, om
man sager att en äs th etiskt förfinad materialism
var den ståndpunkt, öfyer hvilken deras national-cultur,
såsom sådan, aldrig förmådde höja sig : ehuru de förut-
nämnda högre traditionerna förvarades inom vissa or-
dens-samfund, der de meddelades såsom ”mysterier”;
bland hvilka de samothraciska och de eleusinska synas ha
varit de äktaste. På denna väg kom troligen ock den
föreställning, som till grekiska mythologiens ästhetiska
ombildning var egentliga källan : den föreställning nämli-
gen, att Gudomligheten är ett väsende, som äger alla en
skön m ensidighets egenskaper. Så vida, som de
öfriga Natur-mythologierna, i sin ständigt tillväxande
förskämning, sågo i Gudomligheten endast Naturkraften,
eller endast det Ode , hvaraf denna länkas : så vida var
Grekernes anthropomorphism visserligen ej blott ett me-
ra ästhetiskt begrepp, utan äfven ett mera religiöst. En
skön anthropomorphism är i sjelfva verket närmaste
steget till Christendomen; der likväl Skönhetens egenskap
är uppgången och förklarad i Helighetens. Det Gu-
domliga är menskligt. eller menn isko-likt —
se här all verklig Religions innersta grund-begrepp.
Icke dessmindre torde Grekernes vänner nödffas medgif-
va, att det sätt, hvarpå detta begrepp mestadels upp-
fattades af grekiska poesien och grekiska folktron, icke
stämplas af synnerlig renhet och sedlighet. 'Vi försvara
ej det monströsa, som vidlåder Indernes bildande konst;
den qvarstår ännu på samma punkt der Grekernes bör-
jade, emedan den aldrig, liksom denna, mäktat lyfta sig
Öfver en i sina spetsfundigheter förvirrad religions-meta-
physiks allegoriska förstelning. Brahminerne, beherr-
skande folkets konst med samma envälde, hvarnied de
beherrska dess tro och upplysning, tillåta icke artisterne
att bilda annorlunda: det minsta afsteg från den urål-
driga symboliken skulle, ideras ögon, göra Gudomlighe-
ten vanhelgad och gudstjensten oskärad. Men sätter man
indiska poesien mot den grekiska, och jemnför bägge
ur moralisk synpunkt: så innehåller den förra ett långt
rikare förråd på hänförande skildringar af menniskoblif-
na Gudars urbilds-rena sedlighet , godhet och ömhet.

Redan det lilla, som vi veta om de nyssnämnda
traditionerna och mysterierna, visar att de elementer till
polytheism, som i Emanations-läran inneburos, kunde
fattas äfven ur en ßp i rit u alis t i sk synpunkt. Blef
153

denna den Öfvervägande, utan att ändock vidga och klar-
na sig till den ursprungliga Spiritualismens : så gaf den
till resultat ett slags Polytheismens reformation, hvari
mångguderiet reducerades till den Dyotheism eller Du-
alism, som emot Ur-Materien satte ett Ur-Ljus, och af
dessa tvenne eviga principer erkände Ljuset för den
egentligen gudomliga. Den förra, uppfattad sådan hon
är i sitt motspänstiga och åt sig sjelf öfverlåtna väsen-
de, är i denna lära Dödens Eld, — den både i andlig
och naturlig mening oorganiska, vulcaniska, förhärjan-
de; den andra och högre principen deremot är den
milda och välgörande Lifs-Eld, som förmedelst sitt
lefvande Ord framkallade verlden till varelse, under-
håller den och fordrar af den, till tacksamhets-gärd, en
med Ljusets klarhet öfverensstämmande renhet. Denna
Lifs-Eld är nämligen det rena Ljuset; och det rena Lju-
set är Gud. Hans ursprungliga verksamhet är nyssnämn-
da Ord, som är Ljusets allrafÖrsta utstrålning, fullkom-
ligt lika ren och evig med Ljuset sjelft. Men denna ut-
strålning är Guds odödliga tanka, och det icke i abs-
tract, utan i personlig betydelse. Såsom förmedlade
genom denna tanka, utstråla från det eviga Ljuset an-,
dra tankar, odödliga och personliga liksom den första;
och dessa äro de Andar, af'hvilka Gud kräfver en sitt
ljus afspeglande vandel, emedan deras ursprungliga na-
tur är att vara Guds afbilder och tjenare. Verlds-orga-
nismen är ett ljus-träd eller gren-ljus, oclv Men-
niskans skapelse bestod deri, att det urbildliga Ljuset antän-
de dess ädlaste grenar med de flammor, som nu från
dessa grenar sträfva uppåt till sitt ursprung. Dödens
Eld uttrycker det Onda, Lifvets Eld det Goda; i solen
ser man dagligen den sednares sinnebild. I egenskap af
det evigt Goda bekämpar Gud, besegrar, och öfvervin-
her slutligen fullständigt det Ondas makt, och der-
154

hied det mörker, den köld, den förstörelse, sow derifrån
leder sitt upphof. Hvarken sjelfva betydelsen af Godt
och Ondt, eller striden mellan dessa krafter, är i nå-
gon af de andra hedniska lärorna så djupt fattad och så
skarpt betecknad. Af alla Hedendomens former är der-
före dennå den mest moraliska. Philosophiskt betraktad,
Mr hon en — ehuru ©fullkomnad -— Intellectualism; och
i följd häraf har hon afskuddat sig de flesta af de i ema-
nations-begreppet liggande fatalistiska bestämningar. Al-
la andar äro här fria varelser, liksom Gud sjelf; deras
affall är deras eget verk; deras lif inom ändligheten in-
nebär en ständig uppmaning, att vara ”Guds krigare på
jorden”, eller att genom sina handlingar medverka till
hans seger. De lyfta sig dymedelst till värdigheten af
undersåter i det ljusrike, som omedelbart omgifyer
hans herrlighet. En tid kommer, när detta ljusrike är
den enda verld som finnes; och då har Ormuzd full-
bordat sin seger: Ahriman är för alltid underkufvad, se-
dan hans dödslågor förtärt allt, hvarpå de kunna äga
någon inflytelse, samt således förtärt sig sjelfva i och
med det ämne, som gaf dem näring. — Man ser,
att det är denna läras forn-Persiska, eller Medo-Persiska
gestalt, som vi här egentligen haft för ögonen. Den
var, tvifvelsutärt, en i många hänseenden lyckad återfö-
Telse från den sabeistiskå' tillämpning af emanations-be-
greppet, f hvilken, — enligt grekiske och arabiske för-
fattare^ enstämmiga intyg — de äldsta Persérne
röjde samma benägenhet för astrolati'isk polytheism, som
deras grannar' Chäldäerne. Desse Stannade, hvad folk-
religion en angiék, på dëfina ståndpunkt; Perserne lyf-
tades — till det mesta — derifrån, genom Zebdüscht
'm v;« ï .L’?; mai : soi	- nagh; L ul;.; . ..

- *) Man träffar en mängd slika intyg samlad hos Bruckerus,
i ha-ns Institutiones Hvstoritie Philosophical. .
155

eller (såsom han utom Persien kallas) Zoroaster. Hans
lära är likväl ej den enda formen af den Ljus-religion,
hvars grunddrag vi sökt afteckna. Afven den lära, som
i Europas Nord infördes af den historiske Oden, är en
sådan; eller hade åtminstone i sin böljan varit det. Billigt—
vis prisas allmännast den förra*); hvilketreligiöst sinne bör
ej förtjusas af ett system, som är så nära beslägtadt medMo-
saismen, ja med Christendomen ? Men denna rättvisa bör
icke förleda — och allraminst oss Svenskar — till den
orättvisa, att misskänna värdet af Ljus-religionens an-
dra hufvud-skepnad: den Skandinaviska eller Eddiska.
Väl har hon i denna skepnad undergått en viss förgro f-
ning, hvartill dock ej endast förflyttningen uppåt Nor-
den varit vållande ; men oaktadt alla inflytelser af local
och främmande tillblandningar, gor hon hvarken i specula-
tift, eller moraliskt, eller poetiskt afseende sin äldre sy-
ster någon vanheder. Man har börjat inse, alt Sämun-
dar-Eddan är en ocean af o förgänglig fornverlds-poesi;
hvars äkthet, numera, af ingen sak-kunnig menniska be-
tviflas. Granskar man närmare, och i jemnförelse med
Zendavestas vishet, denna poesis innehåll: så mötes man
både af en spéculatif åder, som strömmar lika rikt, oni
än mindre ogrumladt, och af en moralisk, der vördna-
den för det rena Ljuset och den heliga Elden flödar, med

*) I sin West-östlicher Divan har Goethe, under rubri-
ken ”Vermächlniss altpersisches Glaubens”, gifvit tif'den-
na lära en lyrisk miniatur-bild, lika sann, som skön.—
Vill man se Ahriman troget skildrad i döds-eldejis hela
majestät, så behöfver man blott vända sig till . Pyrons
Manfred; vill man höra hans skarpsinniga sophistik, så
finner man denna i samme skalds Cain, dei’ det luci-
f e r i s k t sublima erhållit en framställning, hvaraf alla hit-
tills kända försök i samma väg fördunklas. I det’luei-
f er i sk t ironiska deremot företer Goethes raust ett
ännu oölverträfladt mästerskap.
lika hjeltesinne. Det särskilda skick, som den spiri.
tualistiska Hedendomen antagit i våra ättfäders guda-
saga, förtjenar, nr flera skäl, en särskild uppmärksam-
het: och i en tidskrift, som bär Sveas namn, torde man
ej ogerna se äfven Svenskarnes äldsta religions- och na-
tur-philosophi betraktas ur en philosophisk synpunkt.

Syskonskapet mellan Zend-Iäran och Edda-läran är
omisskännligt. Redan första ögonkastet visar, att den
sednare äfvenledes begynner med en dualism af det var-
ma Ljuset och det kalla Mörkret, såsom hvarandra mot-
satta grundkrafter, hvilkas omfång äro ur-verldarne Mus-
pelhem och Nifelhem. Genom sammandrabbningen af si-
na omfång, eller genom dessa ur-verldars hvarandra be-
kämpande egenskaper, danade de tvenne grundkrafterna,
i det tomma Ginungagap, chaos-jätten Ymer; det rum-
fyllande, men oformliga ämnet till den närvarande tids-
verlden. Det oorganiska *— ”giftet och isen”—kom
i strömmar från Nifelhem; det organiserande —
”varmen” — kom i gnistor och strålar från Muspelhem *).
Också inrymmer den Skandinaviska forn-visheten, lik-
som den Persiska, en fullkomlig ursprunglighet en-
dast åt Ljuset och dess sphär: ty ”många tider förr, än
jorden skaptes, var Nifelhem gjord t”, men ”förut”, el-
ler ännu tidigare, ”var Muspelhem”. Man märke, att
detta var (af sig sjelft); det andra var gj or dt (eller
ägde en blott secundär , deriverad absoluthet). Så låter

*) Alltså samma föreställningssätt, som äfven hos sednare
tiders theosopher (t. ex. Paracelsus och Böhme) gör Mer-
curius, Sal och Sulphur till tingens na t ur-principer !

Af den förbindelse, hvari Ettret eller Giftet här sät-
tes med Kölden, tycks ännu minnet qvarlefva i ett tale-
sätt, som (åtminstone i vissa landsorter) nyttjas vid sträng
köld: ’’det är ett erkall t.”
157

Zend-läran Dagen vara till förr än Natten: den förra
är oskapad ; den sednare är skapad, eller uppkommen ge-
nom Ljusets sjelfbegränsning, — på det vis, att den är
det ur denna sjelfbegränsning evigt uteslutna; och i
detta, som endast genom en dit utstött ond egenvilja kan
få ett sken af positif exsistens, började Ahriman sitt
skapare-värf först då, när Ormuzd redan hade uttalat
sitt Ljus-Ord *). — En dunkel vink är i Zend-läran gif-
ven om den Enhet, som ligger till grund för Tvåfalden,
länkar dess tids-strid, och slutligen upplöser denna strids
gåta. Men hon är sjelf tvehågsen om rätta meningen
af denna vink : stundom tyckes den peka på en Ur-Eld,
hvars Ord (Personlighet) är ännu ursprungligare än Or-
inuzd’s; oftast likväl på ett individualitets-löst all-grund-

*) Ljus-Ordets uttalande består deri, att Ur-Elden begrän-
sar sig inom sig sjelf, rigtar sig tillbaka på sig sjelf, el-
ler gör sig om sig sjelf en föreställning. Derigenom
blir han egentligen Ljus, — i denna läras mening, —
eller blir i Ormuzd en personlig Gudomlighet. Ordet
omsluter sig med en sphär, i hvilken Ljuset är både
medelpunkten och omkretsen. Såsom omkrets, uteslu-
ter Ljuset, eller förlägger’ utom sin sjelfbegränsning,
allt det, som icke är Ordet och icke lefver i Ordet,—
samt således ej heller har egentlig tillvarelse. Detta, —
eller Mörkret, — vore i sig sjelft ett prädicat-löst Nå-
got, ett Ämne utan egenskaper, d. ä. ett Intet, om det ic-
ke begagnades till m edel af de andar, som dit blif—
vit från Ljns-regionen utstötta, och bland hvilka den för-
ste är Ahriman. Genom den onda egen vilja, som syftar
att åstadkomma absolut tillintetgörelse, formar han af
Mörkret en skenbilds-verld, som han öfverallt söker för-
mänga med den gudomliga verlden. Ilan verkställer
detta med slugaste konst; på det han må locka oss, att
för by t a Guds verld mot Hans; eller inbilla oss, att
hans lögn-verld är den verkliga, och Guds sannings--
verld deremot — en dröm af sjukliga hjernor.
158

väsende, kall ad t Zeruane Åkherene (och vanligen tolk^dt
med ”Tid utan gränsor”, ehuru det sannolikt är det
indiska Sarvam Akhyaran, som betyder Omne indivisum).
Samma dunkla vink om en bakom eller ofvan Motsatsen
befintlig Enhet är gifven i Edda-lärans begynnelse; men
onekligen med afgjord benägenhet för ett the is tiskt
föreställningssätt: då hon förtäljer, att de verlds-ämne-
droppar, af hvilka i Ginungagap jätteskapnaden Ymer
framkom, ”fingo lif genom D e n s kraft, som utsände
hettan”. Tydligen är denne hemlighetsfulle ”Den”
en Eld-gudomlighet, samt den allraförsta och allrahögsta.
Han är den egentlige Allfader; den öfvermäktiga-
ste guden (Fimbul-Tyr) ; den förborgade (Fjolner):
hvars väsende och namn utgjorde, såsom på många stäl-
len antydes , ett mysterium , hvarom blott öfverpfesterne
och de visaste bland skalderne ägde någon kunskap.
Men denne Allfader, den enda fullkomligt ursprungliga
Ljus-gudomligheten, den enda, som rättvist har sitt namn
af egenskapen att vara ”alla gudars fader”, träder i en
helig skymning bakom sin inom jordens tid framträ-
dande bild och repräsentant, Odin; hvars förhållande till
honom liknar den synliga planet-solens förhållande till
den osynliga himmelska. Såsom verkande i och genom
Odin, —- hvilken sedermera sjelf vördas såsom Allfader,
— har han nu en till denna tids slut sig motverkan-
de fiende i Loke; som är den nordiska gudasagans Ah-
riman. Tvifvelsutan betecknade Odin ursprungligen den
allraförsta ljus-reflexionen, Allfaders alltlifvande ord och
skapande tanka, •— och i denna egenskap den för-
medlande principen mellan honom och det skapade.
Men den förvirring, för hvars ständiga tillväxt all he-
dendom (äfven den ädlaste) är blottställd, gjorde att O-
dins äkta betydelse mer och mer förlorades: så att han
slutligen mindre motsvarade den ursprunglige Ormuzd,
159

Bom sjelf både var Ordet (Honover) och uttalade det,
änden i Solens gudomlighet afbildade (Mi t hr a). A-
same *) äro samtligen Elds-gudar, nämligen af ljusets
art; Loke, med hela sin ätt, är och tillhör den vilda,
lömska, förtärande döds-lågan, — som till och med i
sjelfva hans namn antydes. Ahriman, säger Zend-läran,
”trängde in i den rena elden, och gjorde den dunkelt
brinnande, och befläckade den med rök, och skapade
sjelf ett slags eld, som är mörk och förödande”.
Så äfven Loke. Likväl är Ahriman ej ond af en ound-
viklig nödvändighet, utan af sin egen förvända vilja;
hvad han är, blef han genom afund öfver Ormuzd, som
länge sökte med godo återföra honom på ljusets väg.
Så är ock Loke ej från begynnelsen ond; han är en
affallen elds-gud, en genom egen skuld förmörkad
ljus-gudomlighet. Edda uttalar detta med full tydlighet.
Loke var, i tidens början, sjelf en af Asarne ; han var
Odins ”edsvurne fosterbroder”. Ja: han synes hafva,
såsom sådan, deltagit i dennes förnämsta skapelse-verk.
Sedan nämligen ljus-gudarne, — söner (personliga emana-
tioner) af den förste Sonen (Bure och Börr betyda
”son”) eller af den första Gudoms-personligheten, — hun-
nit dräpa chaos-jätten Ymer, och ordna elementerna till
det organiska skick, i hvilket de sjelfve, såsom dess hög-
sta krafter, äro inbegripna : så fästade de sin uppmärk-
samhet på ”tvenne trä d-stycken”, d. ä. på två ännu
lif- och skickelse-lösa grenar af det herrliga Verlds-
trädet, Allfaders lifs-träd (Ygg-drasil) ; dessa voro de tven-

*) Liksom det historiska Asa-nanmet ännu bäres af ett
med oss beslägtadt folk i de Caucasiska bergsbygderna,
frän hvilka vara ättfäder utgingo: så qvarlefver ännu det
mythiska Asa-namnet i det med vårt tungomål nära
beslägtade persiska, der A sr betyder Gud och As Her-
re (Se Gejjjkrs ’’Svea Rikes Häfder”).
160

ne mennisko-ämnena Ask och Embla. De ”mäktige och
käileksiike Asar, som danade detta gren-par till man
och qvinna, voro tre: de kallas Odin, Häner och Lo-
der; en mystisk tre-personlighet, som tilläfventyrs är den-
samma med Odin, Vile och Ve, — och sedermera ic-
ke vidare i Edda-läran omnämnes. Då gaf Odin menni-
skan ande, och Häner gaf henne förstånd ; men Lo-
der gaf henne ”blod och fagert an let *)”. Men denne
Loder nämnes ingenstäds vidare; deremot omtalas på fle-
ra ställen **) Odin, Häner och Loke såsom hvarandra
följaktige: man frestas derföre att anse Loder för ett
skrif-fel, uppkommet genom missläsning af Lo p ter, som
är ett afLokes namn. Antager man en slik läsartens ändring,
sa finner man i Eddan den bestämdt yttrade åsigt, att den
lifsvärma, som spelar genom menniskans blod, är en af
Loke meddelad eld, som står i närmare sammanhang med
den af honom gifna kroppen, än med den af Odin för-
länade anden. Men äfven utan att misstänka och rätta
läsarten, inser man, att Loder är i den ofvannämnda
trepersonligheten den princip, som ger det materiala och
förgängliga; men i och med detsamma är han ock, lik-
som Schiva i Hinduernes Trimurti, den destruct i va
sidan af Gudomligheten ***). Betraktas nu Odin såsom

*) Genom ett besynnerligt qui pro quo har i Afzelii ypper-
liga öfversättning af Sämunds-Eddan Loder blifvit den,
som gifvit förståndet, och Häner den, som gifvit blodet;
tvärtemot textens uttryckliga lydelse.

Se t. ex. inledningen till andra Sigurds-qvädet; Brages
Samtal (i Snorra-Eddan) Dæmis. 56 ; m. fl.

*) Ett sadant freenighets-begrepp är föröfrigt just det
mest talande uttryck af den förvirring och fördunkling,
som gör all hedendoms föreställning om Gud — hednisk.
Och likväl har man kunnat inbilla sig, att Christendo-
men erhållit sitt Treenighets-begrepp — från detta! För-
öfrigt är äfven Ny-PIatonikernes Verldssjäl, —en subli-
161

den primitiva principen i denna trefaldighet, och alltså
tillika såsom den i enhvar af de öfriga verkande grund-
kraften, som dock i enhvar är objectiverad under ett an-
nat lynne och förhållande : så är Loder den Odin, som
höljer sitt ljus i materiens dunkelhet, en nattlig Odin,
— och påminner om den Loda eller Loduinn, som
hos Ossian är Skandinavernes skydds-ande. Det hem-
ska begrepp, som Ossian och hans landsmän gjorde sig
om Skandinavien och dess invånare, var visserligen ej
enda anledningen att föreställa sig denne Loda såsom
ett dimmigt, midnatt-älskande jätte-spöke. DertiU var
han föröfrigt så mycket mer berättigad, som den Odin,
hvilken Skandinaverne i hans tid dyrkade, var den re-
dan urartade Asa-lärans, eller en blott Krigs-gnd,
i den betydelse råa Vikingar dervid fästade. Loder är
den destructiva Principen såsom verkande i den con-
structiva Principens tjenst; såsom sådan, och sa län-
.ge, gifver han allt slags sinnlig form och skönhet.
Är nu tänkbart, antingen att den förstörande Principen
kan vilja göra sig sjelf enherrskande, eller ock att
den i någon från sig närmast utgången emanation kan
bli fixerad såsom öfvervägande : så har man Loder förvand-
lad till Loke,— eller till det väsende, som gjorde sjelfveO-
din till en i betydlig mån fallen gudomlighet, medelst ut-
läggandet af snaror, för hvilka denne försummade att vakta
sig. Derigenom ådrog sig Odin det öde, att gemens am t

mation af Sinneverlds-principen, — lika litet Christen-
domens ”helige Ande”, som deras Logos är den, hvarom
Johannes talar. Mera härom vid ett annat tillfälle. Det
chris t na treenighets-begreppet är en återställning af den
första Uppenbarelsens; hvaraf alla de hedniska trini-
tets-constructionerna äro (mer eller mindre) carrike-
r a d e hågkomster.

Ss^ea XII. I.	t1-
162

med Loke straffas och förgås. —— Länge likväl var
Loke blott sjelfklok och lättsinnig; egentligen ond blef
han först derigenom, att han lät den af Asarne ”tre gån-
ger” förgäfves uppbrända, lika illfundiga som ”urgamla
Jätteqvinnan i jernskogen” locka sig till en ohygglig för-
mälning, hvaraf de tre rysliga vidundren Hel, Midgårds-
Ormen och Fenris-Llfven föddes. I denna kärlek gjor-
de han till sitt eget den af Asarne ännu ej tillfyl-
lest ordnade*) Materiens regellösa lynne; och dyme-
delst, att han sålunda upphöjde detta lynne till Cha-
rakter, förhjelpte han den chaotiska principen till full-
ständig egenvilja. Denna handling förenade ho-
nom med det från Ymer härstammande Jätte-slägtet; och
nu först blef detta slägte ett med medvetand-e regel-
löst, ett med afsigt mot Asarne upproriskt. Nu först
Lief Nifelhem dödens rike, en boning för den af Odin
dit nedstörtade Hel, ett Hel-vete; djupast under jorden
förborgas denna hiskliga öcken, der Mörkrets andar bo,
tillika med skuggorne af de menniskor, som under sitt
jordiif varit deras tjenare. Således hade nu Loke skör-
dat frukten af den olycksaliga kärlek, som af Edda ut-
tryckligen skildras såsom en förtrollning **), hvars
möjlighet var grundad i hans ”hjertas brända lynne***)”,
— eller i en ursprunglig sympathi mellan brand-lågan
och brand-ämne t. Ifrån att en tid ha varit hvar-
ken god eller ond, var han nu blifven en Ondskans
Förste, ett öfverhufvud för de Natt-makter, med hvilka

*) Nar Loke träffade Jättqvinnan, fann han hennes bjerta
’’half-förbrändt”, säger Hyndla ; det var (olyckligtvis) upp-
brändt blott till hällten. Likväl var den qvarvarande
hällten tillräcklig, att upptända Loke till älskog.

**) Derför kallar honom ock Gefjon, i Loka-Glepsa (sån-
gen om Lokes smädelser) en ’’af trolldom sviken’’.

***) Hyndias Säng, str. 38.
163

han genom denna älskog ingått förbund. Nu stötte do
ljusa elds-gudarne honom ut ur sitt-lag; hvarefter hat
mot dem och deras verk blef hans enda herrskande bö-
jelse. Genom fager yta och hal slughet, återstoden af
hans fcrdna skönhet och snille, lyckas det honom, en
och annan gång, att lisma sig in i Asarnes sällskap;
oupphörligt stämplande till deras forderf, utställer han
för dem, vid hvarje nytt besök, ett nytt giUer, och får
icke sällan don glädje, att se dem, genom caktsarnhet,
ådraga sig den ofärd han önskar. Med sin försåtliga
qvickhet narrar han gudarne, med sin försåtliga fägring
gudinnorna *). Andtligén uppnår han, i Balder ”den
godes” död, högsta triumfen för sin skadelust. Hans
fröjd är så stor, att han nu glömmer eller föraktar all
vidare förställning, och vid Agers gästabud, der han är
nog fräck att än engång infinna . sig bland Asarne, hå-
nande berömmer sig af det onda han tillfogat dem. Tvif-
velsutan påräknade han att desse, med sin vanliga, nu
öppet af honom begabbade enfaldighet, skulle utsträcka
sitt stränga begrepp om gästfrihet ända dcrhän , att låta
honom aftåga ostrafFad. Men denna gång fick han på
sig sjclf röna, att Godhets-guden ej längre fanns ibland
dem. lians sista smädande hväsning blottade för Asarne
med ens hela vederstyggligheten af hans orm-natur; ty
en ”ormdrake” är han, ej mindre än Ahriman i Zenda~
vesta. I hans afföda (Midgårds-Ormen) framträder jom-
väl utvärtes denna hans väsendes inre gestalt: men
för egen räkning höljer han den allestäds under en bi-
behållen Asa-skepnad, utom i Aifelhem5 der han såsom
Nidhögg bebor den på ”lik-stranden” belägna orm-brun-
nen, och oaflåtligt gnager på den rot, som det tre-rota«

*) Dessa finna med skäl det sätt, hvarpå lian skrytar der-
öfver i Loka-Glepsa, skamlöst; men deras med retande
tyckes bry dem ännu mer, än hans tillvitelser.
164

de Verldsträdct utsträcker öfver Nifelhem. Nidhögg är
den skepnad, i hvilken Lokes kraft omedelbart yttrar
sjg och verkar: derföre säges det, att ”nedanom dödens
portar hotar Lopter (Loke) den i klara luften på Mima-
trädets qvistar sittande gullglimmande hanen, och gör det
vapen bart, för hvilket denne skall falla i afgrunden *)”.
Odin har nämligen, liksom Ormuzd, en hane, som hvar-
je morgon väcker de himmelska ; och Loke är ej mera
dermed belåten, än Ahriman. — Nu omsider drabbas Asar-
nes fordne medbroder af deras hämnd ; den är grufligt
uttänkt och skoningslöst verkställd. De binda honom i
en bergshåla, öfver tre klippor, med hans son Nares
inelfvor, som förvandlas till jern; öfver hans anlete fä-
sta de en orm, från hvilken etter oupphörligt dryper. De
vilja dränka honom i hans eget gift ; och så ofta våndan
blir honom för svår, skakas han så hårdt, att deraf
jordskalf uppkommer.

Men denna hämnd uppehåller blott för en tid deras
redan lutande välde. Ty detta välde är ett tids-välde, och
de sjelfve äro tids-gudar. Samma förhållande, som med
Zend-Iärans gudomligheter : ty det gränslösa Grundväsen-
de, ur hvilket Ormuzd och Ahriman framgått, hade åt
deras antipodiska exsistens inrymt en verldsålder af tolftu-
sen år, samt så indelat den emellan dem, att i dess för-
sta tredjedel skulle Ormuzd herrska ensam, i dess andra
både Ormuzd och Ahriman,och i dess tredje blott Ahriman.
Så hade ock den förborgade, den allena evige Allfader
utmätt för Odin och Loke, samt deras ömsesidiga an-
hang, en verldsålder, efter hvilken Asarnes gudomliga
hjelte-drama är utspeldt: och jemväl detta tidehvarf är in-

*) FjÖlsvinns Sång, str. a4— 27. Mima-trädet är Yggdra-
sil; af hvars rötter en sträckte sig utöfver Vishetens
brunn, vid hvilken Mimer, dess ägare, bodde.
165

deladt i trenne mindre, fastän inga årtal här finnas angifna ;
under det första herrskar Odin oinskränkt, under det an-
dra bekrigar honom Loke i spetsen för Jätt-slägtet, och
det tredje, då hela jorden synes fallen under Lokes väl-
de, är den oafbrutna mord-och vinter-tid, som närmast
föregår hela tids-verldens upplösning. Deremot afviker
Edda-läran i en särdeles märklig omständighet; hvars or-
sak längre fram. Ormuzd, och hans undergudar eller
tjenst-andar, bibehålla, alltigenom, sin ljus-natur obefläc-
kad; de lida derföre ingenting af en verlds-undergång,
som drabbar blott ljusets fiender och allt det, som af
dessa är förfördt eller förderfvadt: Odin deremot, samt
hans Asar och Asynjor, äro till en viss grad sjelfve
fallne från sin första herrlighet, och hafva ådragit sig den
förborgade Fimbul-Tyrs onåd; de måste derföre dela sina
motståndares öde. Ty ehuru de icke uppsåtligt, liksom
Loke, missbruka sin gudakraft, göra de det likväl ge-
nom bristande uppmärksamhet på hans för gudar och men-
niskor lika vådliga ränker. Hans högsta id är, att, så
långt möjligen ske kan , draga ned både gudarnes och deras
dyrkares håg i den af honom genomsmittade Materien,
inmänga i Asarnes heliga eld sin orena, dunkla låga,
och dymedelst tillskynda deras välde en utgång, i hvil-
ken han gerna tillintetgör sig sjelf, blott han derigenom
kan göra äfven dem till intet. Den förblindelse, som
ådrog dem Balders förlust, satte kronan på deras försum-
lighet. De hade redan förut kännt sig beklämmas af en
dyster aning om sitt och sin verlds öde *); genom Nor-
nor och Spåqvinnor förkunnas dem den Förborgades do-
mar. Efteråt söka de, så godt de kunna, slå dessa do-
mar ur bågen: Odin dock minst; han förutser sin un-
dergång med nästan full klarhet, ehuru med hopp att

*) Se t. ex. Odins Korpa-sång och Vegtams Qväda.
166

kunna : det längsta uppskjuta dess inträffande. Tidpunk-
ten för detta inträffande är honom obekant: derom veta
Mott de trenne Nornor, de under Lifs-trädet, vid Vä-
relse-brunnen, boende eviga jungfrur, som äro den
förborgades outforskliga härolder inom den jordiska tiden;
Odets trefaldiga gestalt (Varit, Varande och Skall),
ivarje morgon begjuta de Yggdrasil med vatten ur den-
na hehga brunn, vid hvilken Odins domställe är beläget.
Daghgen rider han dit med sina Asar, för att hälla ting:
men de aga blott den lag-skipande makten; den lag-
stiftande är Nornorna förbehållen *). Otillgängligt
< rager sig brunnens ådra undan i urtiden, i det förflut-
na; men den qväller evigt lika outtömlig : och skinande,
som dess snöhvita svanor, blir allt det ur lifvets träd in
i tiden framväxande goda och sköna, såsnart det blif-
vit tvaget i Förflutenhetens våg, _ den renande, förso-
nande, heliggörande. Äfven i Zendavesta omtalas det
jungfruliga vattnet, som flyter ut i hela verldsrymden
Kan Ormuzd's thron”; det heter Ard-visur: ögonskenlig
ar slägtskapen mellan denna föreställning och Urd-brun-
nen, hvars vatten prisas såsom det allrarenaste. Men
Zend-Iäran känner inga Nornor; emedan sådana icke be-
hofvas, då Ormuzd alltid fortfar att vara klart medve-
tande om sitt gudoms-kall. — Sjelfva läran om Nornorna,
ehuru tydligare angifven än den om Allfader, tyçks haf-
va tidigt, såsom omedelbart sammanhängande med denna,
bufvit hkaledes ett mysterium, tillhörigt blott de visastes
kännedom. De omtalas nästan med samma skygga, hem-
hghetsiulla vördnad; och mestadels i omskrifningar, der
neras namn undvikas**). I den allmänna folk-tron blef
deras ratta begrepp förblandadt med begreppet om Huld-

*) Valas Visdom, str. 21.

1.	ex. Vafthrudners Säng, stp. 48. Vegtams Qväde, str. 17.
167

rer och Alfer, = dämoner af ett ursprungligen lä-
gre slag än Asarne, fastän deras betydelse och vigt steg
i samma mån, som de sistnämnde mer och mer mate-
rialiserades, eller urartade från Gudar till blotta Aa-
tur-krafter, till Makter *). I samma mån framträda de
förra såsom Ödets o medelbar are organer, och kal-
las, såsom sådana, Alf a-Norn or; hvilka väl icke,
liksom de tre högsta Nornorna, för hela verlden ”sätta
lag, kora lif och tälja Ödets domar”, men dock vid hvar-
ie enskild varelses daning, eller födelse, bestämma dess
lott och ”spinna dess ödes trådar **)”. Alfa-Nornorna
tyckas vara identiska med de skydds-andar, som vanliga-
re kallas Fylgjor, Disor (annars ett gemensamt namn för
qvinliga gudomligheter), och icke sällan Valkyrior : med
dessa inbegripas de i en vidsträckt dämonisk slägt, om
hvilken det låter visa sig, att dess allmänna benäm-
ning är skiftevis Nornor och Alfer. Hvarje varelse trod-
des nämligen äga en särskild dä mon, ända nedifrån
de lägsta naturtingen (hvilkas dämoner kallades Vättar),
och spår finnas, att man föreställde sig detsamma om
sjelfva gudarne. Orsaken dertill var icke blott den, att
man slutligen tänkte sina gudar alltförmycket mennisko-
lika; utan hufvudsakligen den upphöjning, som begreppet
Alf erhöll i betydelsen af Fylgja. I denna betydelse
motsvarade det begreppet Ferver hos de gamle Perser-
ne. Enligt Zoroaster har hvarje varelse sin särskilaa

*) Så ofta den herrskande gud a-dyn åslien betraktas med
hänsyn till dess förestående slut, kallas dess ledamöter nä-
stan alltid ”Makter” i stället för Gudar.

*•) Qvädet om Helge Hnndings-bane , str. 2 — 4. När denna
föreställning lämpas pä någon stor man, såsom här, sages
tillika, att det ”dönar”, dä dessa trådar spinnas ; eller
(såsom i andra qvädet om Sigurd Fafnersbane, str. 14) att
”det ljuder kring all land af hans ödes trådar”
168

Fewer, som är dess individualitets särskiljande princip,
dess väsendes egna urbild, dess ursprungliga ljus-
tanke eller själ, dess rena idee: denna är till före
den i tiden motsvarande ändliga varelsen, bestämmer rigt-
ningen af dess individualitet, beledsagar den, hägnar den,
varnar den ofta, och återför den slutligen med sig till det
etiga Ljuset. Ormuzd sjelf har sin Ferver; men denne
är hans himmelska Ords ”a n d e” (rpirituf rector). Dy-
li^a 1 ervers äro i Edda-läran Alferne, när de betraktas
i egenskapen af Fylgjor. Föröfrigt betyder Alf i allmän-
het ett väsende af gudalikare art, än både Menniskor
och Jättar. Derföre kallas sjelfve Asarne stundom Alfer;
pa otahga ställen i Eddan nämnas de sednare bredvid
de förra; och ehuru de då vanligen erhålla andra rum-
met, hvarmed betecknas att de äro makter af andra ord-
ningen, tyckas dock gudarne sjelfve stundom anse dem
nästan för jemnlikar *). Fäster man omsider uppmärksam-
het pa namn-betydelsen af de mythiska verlds-sphärer, som
Alferne sägas bebo, — t. ex. Vidblåin, den vidtblåa
(lufthimmeln eller himlarymden), och så vidare: då inser
man, att Alferne äro de andar, som vistas i den rena
ät hern; de äro lu ft-gudomligheter, — liksom Asarne
äro eld-gudomligheter och Vanerne (om hvilka mera
längre fram) va tten-gudomligheter. Men icke blott Lju-
set har Alfer: äfven Mörkret, eller den mörka Materien,
har sådana; dessa äro de jord-gudomligheter, som kallas
Mörk-alfer eller Dvergär, — tvetydiga, nyckfulla, mellan

*) Sâ t. ex. beklagar sig Frey i Skirners Färd , att ”af Asar
och Alfer ingen vill’ unna honom lefva tillsammans med
den fagra jätte-mön Gerda. — Icke under da , om de af
sina dyrkare stundom betraktades såsom jemnlika, ja i-
dentiska. Sa t. ex. säges i begynnelsen af Skalda: ”Vill
man nämna Odin, eller Thor, eller Tyr, ellei' någon an-
nan af Asarne eller Alferne, hvilken som helst ’.
169

Gudarne och Jättarne ständigt vacklande väsenden, med hvil-
ka mycken gemenskap plägas af Loke, ”den listige Asen”,
som sjelf någongång heter ”den listige Alfen”. Uttryckligen
säges om det allmännare slaget af Nornor, att dessa ”äro af
Al fa-ät t”; men tillika dels ”af god härkomst”, dels ”af
Dvalins ätt (Dverga-slägtet)”. Derföre gifves det både
goda och onda Nornor. Lika uttryckligen säges, att
”somliga Nornor äro af Asa-ätt *)’ : dessa äro de
högre Nornorna, den hemligare Edda-lärans Nornor,
Allfaders förutnämnda trenne högsta prestinnor. Både i
vishet och makt stå dessa Nornor öfver sina fränder ,
Asarne: sjelfve Odin fruktar dem. Anande Balders före-
stående död, frågar han Vala med liflig oro: ”hvilka äro
dessa Mör, som ha lust i tårar, och åt himlen kasta sina
slöjor **)”?

Nu skyndar Edda till slutet af sitt tragiska guda-
spel. Tillkommen af en strid mellan Eld och Köld, mel-
lan Ljus och Mörker, uppehälles den närvarande tids-verl-
den, andligen liksom lekamligen, blott förmedelst denna
strids fortsättning. Men de ljusa makterna kunna ej
länge fortsätta kampen, sedan med Balder godheten
försvunnit ur tiden. I honom ensam qvarlefde den obe-
fläckade gullålder, hvarmed Asarnes lif hade börjat på
Ida-vallen. Hela den jordiska verlden måste nu förgås,
tillika med de gudar, som ej bättre uppfyllt sin pligt att
bevara den. Detta sker genom en verlds-brand; ett för
gudar, dämoner, menniskor och öfriga natur-varelser ge-
mensamt döds-bål. Äfven Zendavesta gör en sadan allmän
förbränning till den jordiska verldens ändalykt. 'Mak-
ternas afton” inträffar. I hela sin kraft slappes nu Brand-
Elden lös, och Dödens höfdingar, anförde af Loke och Sur-

*) Fafners Sang, str. 13.

**) Vegtams Qväde, str. 17.
tur, kämpa medLifvets, med Ljus-Eldens. De fSrgÖra ömse-
sidigt hvarandra. Fåfängt har Odin länge forberedt sig till den-
na sista drabbning; fåfängt rycker han ut med en ofantlig
här af jordens yppersta hjeltar och kämpar, dem han, un-
der århundraden, församlat hos sig i Valhall. Denna
kämpa-himmel är egentligen ett himmelskt läger, till
hvilket endast krigiska egenskaper öppna inträde, — och
desto mer uteslutande, ju närmare det afgörande fältslaget
nalkas. Men sedan Balder upphört att vistas i Asgård,
måste sjelfva detta ”Gud-hem” förbrinna; ingen enda bo-
ning slionas i den präktiga gudaborg, hvars inrättning var
en uibild föi det jordiska Asa-hemmets (Manhems) herr-
skare-hof *). Åndtligen är det stora renings-verket full-
bordade Det gifves dock en verlds-krets, dit den allt-
förstörande lågan icke når: det är den allra-in ner sta
ljusverlden; den, frän hvilken alla öfriga verldar och him-
lar äro emanerade sphärer, som blifvit fördunklade genom
det Ondas uppkomst och inflytelser. Den är belägen
ofx an alla de andra, och heter Gimle (den ursprung-
liga, den fullkomliga Himlen). Dess omgifning är
det förutnämnda Vidblåin, der Ljusets Alfer bo; och
genom denna föra de ditupp goda menniskor, hvilkas
fylgjor de varit på jorden. Att do, kallades derföre ”fara
till det andra Ljuset*)”. Från Gimle kommer nu Den,

«) Äfven för det forn-svenska Upsala-väldets ; liksom ock
det forn-persiska Irans-riket var en motbild till Ormuzd’s
himmelska hof och styrelse.

**) Sä yttrar sig Gudrun i Atle-qvädet, str. 89. — I Sämun-
dai-Eddan förekomma äfven spar af en Själavandrings—tro •
men sa dunkla, att man fåfängt vill utforska det förhål-
lande , hvari denna asigt stod till Edda-lärans egentliga
Märkvärdigt är detta ställe: ”Helge Sigmundsson och Sig-
run Högnesdotter sägas halva blifvit återfödde, och
kallades han då Helge Haddinga-skade, men hon Kara
Halfdans-dotter. Det var en tro bland do gamle,
171

som derföre kallas ”den Starke of v an”; i sin herrlighet
uppenbarar sig den egentlige Allfader, hvars namn O-
din burit till låns. ”Den Rike, som kommer till stora
domen; Han, som allt skickar; Han, som sliter tvi-
sten, och stadgar lönen som varda skall”: så benämnes
han af sierskan V ala, som tillika later första, att han är
den Fjölner (den Förborgade), hvars ”ättling gudarnes höf-
ding (Odin)” var; den Fimbul-Tyr, hvars ”uråldriga runor”
voro skrifna på ”de underbara gyllne tailor , som i urti-
den”, innan de gingo förlorade under gullaldrens lekar ,
varit denne guda-höfdings egendom. Han är densamme,
hvilken den mångkunniga jättinnan Hyndla, sedan hon
skildrat Odin såsom den mäktigaste af alla namngifna
Makter, bäfvande skyndar förbi med dessa ord: ’sedan
kommer en Annan, ännu mäktigare; dock, honom
icke jag nämna vågar! Få äro de, som mande längre
framåt skåda, än Odin går att Ulfven (Fenris) möta”.
Klarare, än här (der med Odins och Fenris-Ulfvens möte
menas den yttersta gudastriden), kan väl icke uttalas, hu-
ru esoterisk läran var om den allrahögsta Gudomlighe-
ten. Men då nu, i den renade rymden, denna uppenba-
rar sig, såsom den urs pr ungliga Ljus-Eld, hvars ”hetta”
upptinade massan af den i Ginungagap till is-tröghet förstel-
nade etter-Iifligheten : så sker, att ”andra resan uppstiger
ur hafvet en jord, herrligt grön”; d. ä. i och förmedelst
denna uppenbarelse framträder ur oändlighetens djup en
ny, men förädlad och förskönad, personlighets-verld; och
medelpunkten i denna nya verld blir ’ Gimle det höga,
der goda skaror skola bygga och i alla dagar säll-
het njuta”. Balder skall ”återkomma”; och emedan

att menniskor blefvo ät er föd de ( endrbornir} ; men
det är nu kalladt käri n g-vill u*. (Se anm. eitei Völ-
sunga-qvädet).
172

den stora kampen mellan Godt och Ondt nu är utkämpad,
så skola i denna verld, der ”osådda skördar växa och
all nöd är förgången”, blott fridsälle Asar med honom
”bygga den helga gudaborgen”. De fleste af dessa äro
de fordna Valhalls-gudarnes söner: d. v. s. de äro desse
gudar sjelfve, som genomgått en ny födelse, eller upp-
träda i luttrad individualitet. Sålunda få endast goda gu-
dar och menniskor den unga verlden till hemvist; före-
trädesvis äro trofasthet, ordhållighet, rättrådighet de dyg-
der, som der berättiga till inträde. Balder synes i den-
na nya verld intaga det rum, som var Odins i den gamla.
Och se! på den nya Idarvallen, under det Asarne der ”tala
om fordom mäktiga Stoftet, och minnas Styrkans
rön och Fimbul-Tyrs runor”, framblänka ”i gräset” just
de förlorade gyllne taflorna, på hvilka dessa runor stå
skrifna. Gu da-oskulden har kommit tillbaka; men så-
som gud a-vis het. — Zend-läran innehåller ej, så vidt
vi känna henne , någon föreställning om en guda-varelse,
som, sjelf oskyldig, är för andras skuld bestämd
till offer. Undantager man denna (visserligen högst vig-
tiga) omständighet, så uttrycker hon , under föga betydlig
olikhet i omklädnad, samma åsigt i afseende på det Go-
das och de go das slut-öde. Deremot skiljer hon sig från
Edda-läran i afseende på det On das och de ondas; hvar-
om vi nödgas bekänna, att den sednare lemnar oss i ovisshet.
Den förra säger att Ahriman sjelf blifver god, sedan han och
hans verld, på samma gång som hela den ändliga natur-
verlden, genombrännts af glödande metallströmmar; han
uppträder sedermera vid Ljus-gudomlighetens thron, bland
Ormuzd’s englaskaror, och instämmer med sina andar i
deras låfsång. Materien, nu i hvarje punkt genom-
skinlig och ren, är utan mörker, utan skugga; hela uni-
versum ett enda, odelbart och oförgängligt ljus-rike. Det
sist anförda är äfven Eddans tydliga mening. Men Loke
173

och hans anhang, Jättarne, Trollen och de Menniskor,
som varit dem behjelpliga,— skola de tillintetgöias
i Verlds-branden, eller skall deras Nifelhem fortfara efter
den? Visserligen påstår Snorra-Eddan ganska bestämdt
det sednare; men hon framställer den gamla hedna-vishe-
ten öfverhufvud i en lika oredig, som ytlig uppfattning;
och dessutom hafva de christna redactörerne der inblan-
dat åtskilligt af egna föreställningar och förslags - memu-
»ar. På Snorra-Eddans auctoritet, så ofta den ej stödjer
sig på Sämundar-Eddans, är alltså (i allmänhet) ej myc-
ket att lita; ehuru hon i alla fall är en dyrbar commen-
tarius till denna. Sämundar-Eddan åter innehåller blott
Valas yttrande , att den Starke ofvan, som kommer till
domen, ”stadgar lönen som varda skall”. Att denna
lön innebär jemväl de ondas lön, d. v. s. straff, är
påtagligt: men oafgjordt, om straffet tänktes såsom till-
intetgörelse, eller såsom evigt fortfarande pina. Af den
säkerhet, hvarmed Snorra-Eddan yttrar den sednare asig-
ten, torde man dock våga sluta, att åtminstone närmast
före Asa-religionens afskaffande var denna föreställning
den allmännast gängse. Visst är mellertid, att det icke
gar Edda-lärans onda makter och varelser så väl, som
det går Ahriman och hans tjenst-andar. Äfven allrasi-
sta strophen af Völu-spå är tvetydig; ”den mörka draken,
den glänsande ormen, Nidhögg”, som ”kommer flygande,
lyfter på vingarna sitt rof och far genom rymden”, —
är han den återupplifvade afgrunds-försten, som bortfar
till sitt Nifelhem med de skaror, hvilka den i nästföre-
gående Strophen omtalade Domaren honom tilldömt?
eller är han blott en synbild, som flygtigt visar sig pa
de sälla andarnes horisont, och för sista gången påmin-
ner dem om den förgångna onda verldens grufligheter ?

Blicka vi nu tillbaka på den punkt, hvarifrån vi ut-
gingo, när vi företogo oss denna episodiska undersökning
174

af Skandinaviens fom-vishet: så tro vi oss finna den sats
nöjaktigt bekräftad, som vi der yttrade; nämligen att den-
na forn-vishet är en annan skepnad af samma spiritua-
la Elds- och Ljus-dyrkan, hvars dualistiska system Zend-
låran framställer. I den jemnförande grund-teckning
vi uppdragit, hafva likafullt redan företett sig åtskilliga
olikheter, icke oväsendtliga ; till den hufvudsakliga kom-
ma vi först nu. Zend-Iäran, som var ett försök att å-
terställa den vid Zoroasters tid längesedan urartade Ur-
religionen , träffade vid sitt uppträde bland det folk, ur
och till hvilket hon egentligen utgick, en si de risk
Naturdyrkan rådande. Af denna Siderism upptog hon in-
om sig, under sitt reformations-värf, allt det, som en-
ligt hennes åsigt var oskadligt, oskyldigt, ja gvundrig-
tigt; då stjernverlden ju, för henne, ej kunde vara an-
nat, än ljusverldens genomskinliga förlåt. Deremot äro
de i Zend-läran förekommande spår af te llur is k Na-
turdyrkan så öfvergjutna af den herrskande grund-ideens
glans, att de knappt äro märkliga, och på intet vis kun-
na anses för drag af någon charakteristisk beskaffenhet *).
Helt motsatt är förhållandet med Edda-läran; ehuru hon ock-
så var, i sin upprinnelse och afsigt, ca lyftning från den
sinnliga naturdyrkningen och dess grofva mångguderi till
en renare verlds-åsigt. Äfven hon innehåller väl en till-
sats af Siderism, som redan af flere myth-forskare blif-
vit varsnad **): men denna är dock ingalunda så be-
tydlig, som hos den persiska systern. Deremot finna vi
här ett jemnförelsevis ganska stort mått af Tellurism,

*) Det märkligaste är väl det förhållande, hvari, vid den
ändliga verldens skapelse, Ur-Mannen (Kajomerts) slår Lill
Ur-Djuret. Da detta ur-djur är en Tjur, så påminnes man
tillika deraf ovillkorligt om Snorra-Eddans Ko (Aud-
humbla) och dennas förhållande till Ür-Asen Bure.

5*) Se t. yx, Gïijer, Svea Rikes Häfder s. 348 och följ.
175

eller af en lingamiskt-cosmogonisk Materialism, vara in-
blandadt: och granska vi närmare Edda-lärans mythiska
framställningar, sa förtäljer hon sjelf, att hon undanträngde
en sådan före sin uppkomst rådande; men ock, att hon
i sig upptog beståndsdelar deraf. Ja, än mera : hon för-
täljer, att hon under sin utbildning slutligen, ehuru dock
aldrig helt och hållet, återföll till denna materie-för-
gudande polytheism; likväl dertill föranledd från en an-
nan rigtning. Den första underrättelsen innefattas i hen-
nes uppgift om Asarnes sammanblandning med Jotnar-
n e (Jättarne) , med hvilka de ingingo f r ä n d s kap s-band ;
den andra i hennes uppgift om deras sammanblandning
med Vanerne, med hvilka de ingingo j emnlikhets-
fördrag. I bägge uppgifterna äro föröfrigt de mythiska
och historiska beståndsdelarne oåtskiljeligt hopsmälta; så
att de himmelska och de jordiska Asarnes öden tro-
get återspegla hvarandra. Sammanfatta vi nu dessa tven-
ne uppgifter: så ha vi dermed angifvit den väsen dtli-
ga omständighet, hvarunder alla dc olikheter, som från
Zend-läran särskilja Edda-läran , låta hänföra sig. Dessa o-
likheter äro i sjelfva verket så betydliga , àtt de göra
den sednare till en me lian-länk, en öfvcrgångs-
f or mati on mellan den förra och den Materialism, mot
hvilken denna oupphörligt stod i protesterande mot-
sats. Öfverallt, ehvar Perserne funno något materialistiskt
mångguderi, — liksom t. ex. i Ägypten och Grekland,—
anföllo de det med häftigaste afsky, med fullkomlig re-
ligions-förföljelse ; hvaremot de hos Hebräcrne med akt-
ning, ja med välvilja bemötte en gudsdyrkan, som de ö-
gonskenligen ansågo för ungefär densamma med sin e-
gen. Gamla Testamentets sednare historiska urkunder
vittna det; och att denna sinnesstämning var ömsesidig,
visar den ton, hvarmed Cyrus och andra persiska monar-
ker, samt i allmänhet hela förhållandet till Persien > der
176

omtalas. I sin grund-tanke hyste Odins religion
samma hat mot samma fiendtliga element: starkare be-
vis derpå kan icke anföras, än det krigs-förhållan-
de mellan den herrskande guda - dynastien och andra
äldre makter, hvilket i Eddan, såsom en samman-
bindande tråd, från begynnelsen till slutet genomgår
gudarnes häfder; ty dessa makter, som väl voro be-
segrade, men likafullt motspänstiga och lätt ånyo far-
liga, äro, liksom Grekernes Titaner, den ännu obän-
diga, otyglade och till formlöshet återsträfvande Mate-
riens. Just mot dessa jotniska gudomligheter, Jättar-
ne och Rimthursarne eller ”frost-jättarne”, satte Gudarne
sin helga central-eld, som, i solen afbildad, kallas bland
Asarne ”verlds-ljus”, bland Alferne ”fager-rundel”, «—
men bland Jättarne ”evig-glöd” *). Detta oaktadt bär
Eddan, just i sjelfva sin begynnelse, vittnesbörd om en
tidigt skedd sammanblandning af de forn-jotniska och de
odinska föreställningarna: en sammanblandning, i hvilken
dessa sednare mer och mer förvirrade och förlorade sig.
Också är, i hennes uppgift, upprinnelsen till denna hop-

*) All vis Sång, str. 17. Den jemnförelse, som dvergen All-
vis i delta qväde uppdrager mellan Menniskors , Gudars
eller Asars, Vaners, Jättars , Alfers, Dvergars och (någon-
gång) Död-mäns olika sätt att benämna en och samma
sak, har många märkvärdighetex. Vanligen röja Jättarnes
uttryck antingen en särdeles hemsk, eller ock en sär-
deles prosaisk föreställning. Lugn t. ex. heter bland Gu-
darne lä g er, bland Vanerne vind-flykt, bland Alferne
dagsättning; men bland Jättarne kallas det hetta.
Eld heter bland Asarne gnista, bland Jättarne sluka-
r e. Natt heter bland gudarne huld, bland Alferne
sömnfröjd, bland Dvergarne dröm-moder-, men
bland Jättarne oljus. Träd, som bland Gudarne hetei’
fält-hår och bland Alferne fager-arm, kallas bland
Jättarne bränsle. Haf heter bland Jättarne ålhem —■

o. S. v.
177

blandning densamma, som upprinnelsen till allt den nu-
varande verldens pbysiska och moraliska Onda. Ehuru
nämligen detta icke blef, såsom sådant, fullt uppen-
baradt förr, än Loke hängaf sig deråt och bragte dess
frö till utveckling: så var dock fröet gifvet i samma
stund, som ”trenne mycket mäktiga Jätte-nTÖT ankomnio
ur Jotunhem.” Ty efter denna ankomst upphörde Asar-
nes ”lekande gnll-tid” på Ida-vallen; och fastän de nu,
genom Dvergarnes och Menniskornas skapelse, satte kro-
nan på sitt skapar-verk *), så försökte de tillika för-
gäfves, att förbränna den olycks-bådande Ur-Jättinnan
Gullveig (guli-väge rskan , Stenrikets förstenande
förstinna), som tyckes vara samma Angerboda (ånger-
båderska), med hvilken Loke sedermera inlät sig i äl-
skog. Det tre gånger upprepade förbrännings-försöket
misslyckades, emedan ett slags amalgamering redan var
skedd mellan Asa-lifvet och Jätte-lifvet ; Asarne hade lå-
tit de nyssnämnda Jätt-möarna inleda sig i (åtminstone
partiala) frändskaps-förhållanden med sina ursprungliga
och naturliga motståndare, och Gullveig förutsåg, med
en icke dold skadeglädje, att dessa förhållanden skulle
småningom bereda de nya gudarnes undergång. En natt-
lig vishet, en proph etisk fa t al i sm, var nämligen i
allmänhet de klokare Jättarne, och i synnerhet Jättin-
norna, egen: i detta slags vishet voro Asarne dem un-
derlägsne ; derföre säges det, att Nornorna hade hos Jät-
tarne fått sin uppfostran **). Odin sjelf (ehuru egent-

*) Besynnerligt, att Asarne icke förr, än efter dessa jät-
tinnors ankomst, företogo sig att skapa Dvergär och
Menniskor. Står denna omständighet i sammanhang med
Loders eller Lokes deltagande i Menniskans skapelse?

**) Vafthrudners Sång, str. 4g. Nornorna — ”de Tärnor,
som fara öfver mennisko-slägternas haf med visa hjer-

XII. 1.

12.
178

ligen först inemot annalkandet af sitt väldes undergång)
fann sig ofta nödgad, att rådfråga prophetiska jätte-qvin-
nor. Och likväl öfverskådade han verlden både ur den
klara höjden (med sitt ena öga) och ur det klara
djupet (med sitt andra öga), som bevakades af hans
dämon eller orakel Mimer ; samt ägde dessutom den mest
förutseende af alla Asynjor, Frigg, till gemål! Orsaken
till denna underlägsenhet var just den, att Asarne,som
ville i stället för Jätt-slägteis somna mbula synför-
måga sätta sitt vakna medvetandes dagsljus, innan kort
sjelfve hängåfvo sig åt nattlighetens gåtor och synvillor.
Föröfrigt bryr Vala sig hvarken om att namngifva do
Jätte-mör, hvilkas ankomst till Ida-vallen började Gudar-
nes och Verldens olyckor, eller att skildra beskaffenhe-
ten af deras inflytelse *) : den kan likväl utan möda gis-
sas, då man sedermera skönjer, bland Asynjornas an-
tal, en och annan af jätte-börd; —ja, då det är tvety-
digt, om icke sjelfva Frigg, åtminstone af några bland si-
na dyrkare, ansågs vara af sådan härkomst. Nog: den
materialiserande principen yttrar sitt första inbrytande
i detta myth-system genom förgrofningen af dess
kÖn-begrepp. Då ingen ur-productif energi kan annor-
lunda tänkas, än såsom en dubbelhet af activa och pas-
siva, bildande och bildsamma, form-viljande (spontana)
och mottagning-viljande (receptiva) egenskaper; och då
denna dubbelhet är fullkomligast och tydligast uttryckt
i motsatsen af mankön och qvinkön: så kunde äfven en
spiritualistisk låsigt tänka sig Gudarne äga kön, pa det
tan (str. 48)” — förekomma här under namnet Huld-
rer.

®) Äfven Snorra-Eddan lyktar sin (i fler än ett afseende)
prosaiska berättelse om gull-åldern helt fåordigt dermed,
att ”den försvann genom några qvinnors ankomst frän
Jotunhem”.
vis, att hvarje sådant ur det högsta Ljuset emaneradt
gudomligt ljus-väsende vore inom sig sjelft antingen ett
guda-par, en sammanparing af manligt och qvin-
ligt verkande gudåkrafter, eller ock en yttring af ettdera
slaget särskildt. Derföre har ock Zend-läran qvinliga
gudomligheter. En sådan är Sapandomad, Ormuzds dot-
ter, ”renhetens drottning med de ormuzd-födda stora,
heliga ögonen, den frukt-och djur-bärande Jordens herr-
skarinna *)”. Dylika renhetens drottningar voro tvif-
velsutan, i begynnelsen, äfvén Asynjorna; men de för-
blefvo det icke länge: ty det sätt, hvarpå älskog och
giftermål tänktes hafva sammanblandat Asarncs och Jät-
tarnes ätter, ympade sig sedan på Asarnes och Asynjor-
nas inbördes förhållanden i allmänhet. Det bär redan
drag af den lingamism, som är — eller åtminstone snart
blir — all på materialistisk cosmogoni grundad gudalä-
ras prägel. — Någon egentlig utbildning skulle likväl al-
drig dessa drag hafva erhållit, om icke det för Edda-
läran ursprungligen främmande lingams-elementet ändtli-
gen hade blifvit inom henne formligen upptaget och
för egen beståndsdel erkändt. Detta skedde, när de så-
kallade Vani ska gudomligheterna inforlifvades bland de
Asiska, och förklarades vara med dem ”jemnlika”. En-
ligt Valas berättelse, gåfvo de fåfänga försöken att upp-
bränna Gullveig anledning till en ny olycka : nämligen
till ”det första krig — på jorden”; ett krig, icke
fördt mellan Gudar och Jättar, utan emellan Gudarne
sjelfve, och inom den verld, den Midgård, som de kort
förut så ”herrligan skapte **)”. Hittills onämnda guda-
makter, Vaner kallade, framträda, och anfalla Asar-
ne : men omsider lyktas detta guda-krig med en förlik-

*) Således motsvarande Frigg; och sannolikt, såsom denna,
Ölvergudens både maka och dotter.

**) Valas Visdom, str. 4.
180

ning, ett ordentligt freds-fördrag, hvarigenom Äsen Hä«
ner ingår bland Vanernes, och deremot Vanen Njord
upptages bland Asarnes antal. Till Asa - dynastiens
stam, såsom adopterade grenar, höra sedermera den-
ne Njord och de barn, som han medfördej dessa|äro
Frey och Freya. Ganska dunkel är den skymning,
som i Edda-lärans urkunder hvilar öfver Vana-gu-
darnes härkomst och ursprungliga ställning så till A-
sarne å ena sidan, som till Gullveig a den andra. Ic-
ke dessmindre låter sig inses, att de, i sin egendomli-
ga natur, voro vatte n-gudar, — emedan Njord råd-
de öfver hafsvinden, sjön, hade sin bostad vid vatten,
kallas ”hvalfisk-guden”, och var den makt, som borde
åkallas vid fiske; att de voro beslägtade med. Alferne
(ätherns och luftens gudomligheter), emedan Njord äfven
var vind-gud, och Frey bebodde Alfhern , som Asarne
berättas *) hafva gifvit honom till ”tand-skänk” ; samt
slulligen, att de, i frågan om hvad som borde företa-
gas efter Gullveigs felslagna uppbrännande, hyste en me-
ning, som var ända till fiendtlighet skiljaktig från Asar-
nes. Men hvari bestod skiljaktigheten, — hvilken, så-
som det synes, äfven sträckte sig till omdömet öfver
sjelfva gerningen? Deri, att Vanerne nu på ett otill-
börligt, ett mot ändamålet stridande sätt gjorde gällande
sin egenskap, att, såsom Vattnets makter, äfven vara
Fruktsamhetens och Fortplantningens. Huruî derom

*) Grimners Sang, str. 5. — Af sir. 17 i Hammarens Hämt-
ning skulle man kunna sluta, att äfven Heimdall var en
Vana-gud. Likväl namnes han foröfrigt ingenstädes så-
som sådan Troligen var han ursprungligt, såsom regn-
bågens vårdare, närmare, än någon af de andre Asar-
ne, beslägtad med vattnets gudomligheter. Härmed
tyckes sammanhänga Lokes yttrande i Loka-Glepsa (str.
48): ”dig vardt i tidens början det usla lif bestämdt^
att mod fugtig rygg evigt vara Gudarues väktare”.
Ul

lemnas man ej i villrådighet, om man betraktar vissa
drag i den bild, som Eddan tecknat af sjelfve ättfadern,
Njord : genast efter sin upphöjelse till Asa-värdigbet tog
han en Jättinna (Skadi) till gemål ; gaf sedan anledning
till den första äktenskaps-skillnad ; förebrås af Loke,
att ha aflat Frey med sin syster; och då nyssnämnde
smädare tillviter gudinnorna hvarjehanda äfventyr, som
de ogerna höra omtalas, yttrar Njord sitt tänkesätt öf-
ver den punkten med dessa ord: ”föga är det farligt,
om sig qvinnor söka här och hvar en älskling *)”. Kort
sagdt: Fruktsamhetens gudomligheter hade förvandlat sig
till Vällustens, och blefvo icke dess mindre upp-
tagna bland Asarne såsom jemnlikar. Asarne hängåfvo sig åt
denna nya kärlek och kärleks-lära, Vattnets vällust-lära ; och
den stränga skiljegräns, som förut var uppdragen mellan
henne och Eldens krigs-lära, försvann. Visserligen fun-
nos kärleks- och fruktsamhets-gudar äfven i denna: Odin
och Friggvoro sjelfva sådana. Den sednare var den i Natu-
ren sig uppenbarande moderliga principen, den goda Ma-
terien. I denna egenskap kunde hon betraktas hade så-
som Naturens grund, eller den eviga Naturens ande,
och Naturen sjelf, eller den timliga Naturens ande:
derföre var hon, ur den ena synpunkten, Odins maka;
ur den andra, Odins dotter. Men deras kärlek var
den ännu rena Eldens polariska ur-förhållande, eller dess
i motsatsen af Ljus och Värma verkställda eviga skill-
nad och eviga förening; genom hvilken Värman, som
är den annars hvilande och inom sig slutna Substantia-
litetens försättning i rörelse och bildsamhet,
blir den ätheriska modren till allt organiskt lif, ■ den
från acius primus oåtskiljeliga materia prima. Äkten-
skapet mellan Odin och Frigg var Kärlekens ur-blixt,
som frambragte Universum pch i dess medelpunkt den

*) Lokes Smädelser. sfr.
182

starke Thor, ur-blixtens fortfarande représentant, Ljung-
Eldens gudomlighet, som renar luften, och mognar jor-
dens växter genom det eld-Iif, som han i dem ingjuter
och underhåller*). Högst märkligt är, att våra ättfäder
signade sina äktenskap med sinnebilden af denna renan-
d e och mognande eld, med Thors hammars-niärke Ijf-
vensom att de eder, som knyta trolofningar och gifter-
mål, icke troddes hörda och bevakade af Freya, utan af
den till äkta Asa-stammen hörande gudinnan Var: man
förmodade alltså, att Freya icke tog sådana förbindelser
så allvarsamt. Deremot voro Vana-gudarne de. frukt-
samhets-gudar, hos hvilka den astraliska materien
hade förvandlat sig till en tellurisk, som icke dess-
mindre ville göra sig herrskande på den förras bekost-
nad. I vattnets princip är nämligen väl ock en närva-
ro af Värme-principen: men denna bibehåller der, af
hela sin charakter, endast upplösningens egenskap;
då deremot den expansion, som utgör den ursprungliga
Värmans handling, omedelbart fortplantar energien
af den lifvaride och bildande ljuskraften. Det var allt-
så vällustig betens tendens, som hos Vana-gu-
darne — kom till välde. Med denna utvecklades
hos dem äfven det slags vishet, som med en slik ten-
dens låter förena sig och ofta träffas förenad: en vidt-
omfattande själens receptivitet, en passif verids-beskåd-

*) Jemnför man öfver denna punkt Snorra-Eddan (Gylfagin-
ning Dæmis. 9 och Skalda ig) med Sämundar-Eddan
(str. 54 af Harbards Sång): så skall man finna, att Erigg
och Fjörgvin (”Iifvets vän” eller den allUälskande All-
modren) voro i sjelfva väsendets begrepp identiska, ehu-
ru Fjörgvin kallas Friggs moder; att denna Fjörgvin ock-
så hette Fjörgyn, och var samma Jord, som sades vara
Odins första gemål och moder till Thor; samt alt såle-
des denne var, i sjelfva verket, Friggs både son och bro-
der.
183

ning. Ty nämnda tendens höjer sig, liksom i en båg-
rigtning, ur sinnlighetens djup, för att sig åter i samma
djup nedsänka. Â ena sidan yttrar den sig dä såsom
en klart, men njutnings-lystet kringblickande contempla-
tion; å andra sidan såsom en nedåt djupet återsjunkan-
de, sig sjelf förtärande och upplösande älskogs-brånad.
Denna, smyckad med alla den sinnliga fägringens behag,
utgjorde Freyas egentliga väsende; och derföre var hon,
alldeles liksom den också ur vattnet, ur hafs-skummet
uppstigna Aphrodite, en Aenus Libitina, eller bade Väl-
lustens och Dödens gudinna. Deremot var den contem-
plativa sidan af samma rigtning uppenbarad i ”den vise”
Frey: och syskonskapet dem emellan yttrar sig högst
charakteristiskt i dennes företag, att en dag sätta sig
på Odins thron, för att kunna ”se Öfver all verlden”,
utan att föröfrigt bekymra sig om dess gang; företaget
slöts dermed, att han — förälskade sig i en dejlig jätter
mö, som lustvandrade utanför sin jungfrustuga *), och
för hvars ägande han bortskänkte sitt svärd, sa alt
han står vapenlös i den sista gudastriden. Det är der-
före icke utan betydelse, att Frey, ehuru mild, fridsam
och (i afseende på jordens goda) välgörande han trod-
des vara, likväl dyrkades med mennisko-offer, ja, sades
hafva sjelf infört dem; icke heller, att Freya, oaktadt
all sin älsklighet, ansågs hafva lärt menniskorna trolk
konsten ”seid”, —* den grymmaste och vederstyggligast»
af all trolldom **). Ty Eldens krigs-lära är blodig i

*) Det ar detta äfventyr, som förtäljes i Skirners Färd,
och Gylfaginning Dæmis. 3/. — Också förklarar Loke i si-
na smädelser vid Ägers gästabud, att Vanerne öfverträf-
fade Asarne i benägenhet för älskog.

**) Denna trollkonst var så ohygglig, att den öfvades en-
dast af qvinnor; emedan inga männer ville dermed be-
fatta sig.
as4

tina hSrnader ; men Vattnets vällust-lära är grufîig i si-
na offer. Också förde man icke längre i ädel styl den
urgamla kamp, — kriget mot Jättarne, — som Asarno
nu gemensamt med sina nya bundsförvandter fortsatte:
”eder brötos, ord och löften, alla heliga band som fä-
sta , löstes Sjelfva den tvist, som efter fördra- .
get med Vanerne blef orsaken till detta krigs fortsätt-
ning, var sådan, att deraf skulle nödvändigt krigets he-
la lynne förändras; den visar tydligt, till hvilken lös-
het Asarnes fasthet hade öfvergått. Dittills hade näm-
ligen Ljusets eller Mörkrets öfvervälde utgjort de käm-
pande makternas enda, obemängda strids-ämne Nu å-
ter blef, genom Lokes bedrifvande, striden, åtminsto-
ne i hufvudsaklig mån, förvandlad till en kamp om
ägandet af Freya **).

Det var alltså denna dubbla inblandning af en äl-
dre Materialism — den Jotniska — och en yngre —-
den Vaniska, — som hindrade den spirituala Dualis-
men att i Edda-läran komma till oförfalskad utveckling.
Enligt hennes eget angifvande , är den äldre en af hen-
ne upptagen qvarlefva från en i natten återsjunken och
natten tillhörig naturvishet ; och betydningsfullt qväder
Vala, att det tidigaste af allt, hvad hon minnes, är de
”arla födda Jättar”, som henne ”fordom visdom lärde ***)”.
Den yngre åter är, likaledes enligt hennes angifvande,

*) Valas Sång, sir. 5o.

**) Jemnf. Valas Sang, str. 2g, med Gylfaginning Dæmîs.
42. Man märke här, liksom pä så många andra ställen,
Lokes dubbla bedrägeri, Gndarne tyckas i allmänhet
haft svårt att glömma, att Loke hade i urtiden varit
”Odins och Asarnes frände, faderbro d er sällskapare
och^like (Skalda 16)”,

***) Valas Visdom, str. a.
m

en först med ovilja bemött, men omsider vänligt motta-
gen gäst frän en i vester från Asahem herrskande
myth-lära *). Märkvärdig är den uppgift, som lägges
i munnen på den klyftige jätten Vafthrudner, att Njord
skulle ”vid verldens afton” återvända till Vanahem **):
deruti tyckes lUga en öfvertygelse, att den ursprungliga
Ljus-religionen skulle slutligen återställas till sin första
renhet, och den främmande tillsatsen alldeles försvin-
na; ty hvarken Frey eller Freya öfverlefva Ragnarauk.
Nog: från nyssnämnda dubbla inblandning härleder sig
all den skiljaktighet, som nödgar oss tillerkänna Zend-
läran ensam det pris, att hafva fasthållit sig på Ljus-
dyrkningens upphöjda ståndpunkt. Från samma tvåfal-
diga inblandning härleder sig ock hela den förvirring,
som beherrskar Snorra-Eddan ; der Asa-vishetens rigtiga
synpunkt nästan alldeles bortskymmes af en oupphörlig
åsigternas materialisering. Denna är ofta så grotesk,
att författarne, hvilka dessutom på köpet voro christna,
synbart med en ironisk sinnesstämning meddela sin kun-
skap om slika vidunderligheter. Sådant är icke fallet
med Sämundar-Eddan, i hvars sånger ännu den rätta syn-
punkten framstår omisskännlig : ehuru äfven här de ma-
terialistiska dimmorna sprida mycken oreda, genomstrå-
lar dem likväl den mäktiga grund-tanken ; den glin drar,
liksom verldens grund-ämne i Valas qväde, jemväl ”djupt
under mullen”. Fäster man nogare uppmärksamhet på
Snorra-Eddan, så börjar der vanställningen redan vid be-
handlingen af det Son s- (eller Ords-) begrepp, som an-
tydes i namnen Bure och Bör. Det betecknade ursprung-
ligen den act, hvarigenom Odin, såsom All faders reprä-

*) Man jemnföre de bägge Eddornas mythiska uppgifter
med Ynglinga-Sagans (åtminstone halft) historiska.

**) Vafthrudners Sång, str. 3g.
1 S6

•entant inom tiden, förvandlade sig från möjlig per-
sonlighet till verklig; det betecknade således den him-
melske Ur-mannen. I Snorra-Eddan är denne först
förblandad med den jordiske Ur-mannen, som uppkom
genom åtgärd af Kon Audhumbla (den organiska Na-
turkraftens tidigaste skepnad); och sedermera klufven
till tvenne, i tiden Odin föregående, guda-leder. För-
öfrigt gaf denna vanställning redan åt Bör en Jättinna till
gemål; och då alltså sjelfve Odin härigenom bekom en
Jättinna till moder, bör man icke undra, att Loke er-
höll en Jätte till fader. När slutligen villervallan var
så långt gången, att de goda och onda makterna voro
nästan oåtskiljeligt med hvarandra sammanmängda: sa
grep man, för att i det stora trasslet inbringa någon re-
da, till en utväg, som ännu mer ökade förbistringen.
Man införde en duplicitet i vissa af de väsendtliga-
ste myth-begreppen, hvarigenom det i dem inkomna jor-
diska skulle mera skarpt söndras från det öfv er jor-
diska. Mest i behof af en slik duplicitet syntes na-
turligtvis Odin och Loke: den förre var ändtligen blif-
ven så litet allfaderlig, att man gerna tillegnade den
historiske Odin en mängd af hans äfventyr, och således
deruti gick dennes egen önskan till mötes, -— om än
icke alltid i öfverensstämmelse med hans afsigt *); den

*) Att betvifla tillvarelsen af en historisk Odin, —- han
ma halva hetat Sigge eller hvad som helst, —synes oss
lika hyper-kritiskt, som att betvifla tillvarelsen af en hi-
storisk Zoroaster, en historisk Moses, ja, en historisk
Mahomed. Äfven om vi aise frän de (icke så obetydli-
ga) yttre beslyrknings-grunderna : innehåller den väl i
sig sjelf det ringaste otroligt, den hos Asarnes närmaste
ättlingar allmänt gängse traditionen om en bland stam-
fäderne uppstigen religiös och politisk reformator, Hjel-
te , Prest och Skald i en person, — hvilken tillika, i
känslan af sin snillrika, prophetiska och magiska na-
187

Kednare hade i folktron blifvit en blott upptågs-makare,
en Asarnes Moinus, — sa ait inan måste antaga till-
varelsen af en annan, en solidare Loke (Utgarda-Loke),
som nu var det ursprungliga, det på allvar förfärliga
Onda. Hit höra ock de åtskilliga likheter med Greker«
nes ex o terisk a mythologi, hvilka icke kunna innefat-
tas under de allmänna likheter, dem alla mythologier
äga gemensamma. De drag, som .stundom påminna om
Grekernes esoteriska mythologi, äro af en annan
härkomst. När man besinnar, huru det land, som Asa-
Göterne både närmast före och närmast efter Skandina-
viens colonisering bebodde, sträckte sig från Caucasus
oçh Tanais1, intagande svarta hafvets hela nordkust, än-
da till Thracien: så begriper man lätt, huru både asia-
tiskt-grekiska och thraciskt-grekiska inflytelser kunde gju-
ta sig i den bildnings-ström, som i nämnda folkstam
fortqvällde från, sin genom Nord-Indien och Persien led-
da hög-asiatiska källa. Både denna sjelf, och den
indiskt-persiska canalen, äro — numera — icke blott
mythiskt (d. ä. genom de mythiska ideernas påtagliga
slägtskap och utgrening), utan ock historiskt uppvisliga.
Geographen Ritter har uppletat den indiska handelsväg,
som fordom gick öfver Bactrien till Pontus och Mæotis;
och Orientalisten Klaproth påstår sig veta, att Alaner
och Göter, hvilka voro ett och samma folk, under Par-
thernes tid bebodde icke blott stränderne af Wolga och
Tanais, eller i allmänhet södra Ryssland, utan jemväl
stränderne af Indus, och de trakter, som ligga nordligt
från Indien!’och östligt från Iran. Enligt honom, var
Bactriens konung då de östliga Göternes höfding, och
tur, ansåg sig för en gudomlig incarnation och vil-
le af andra så anses? Eller förekomma ej i flera folk-
slags häfder män af alldeles dylik beskaffenhet, hvilkas
personliga exsistens man erkänner vara bevislig?
ISS

Massageternes konung de vestligas; bägge dessa konun-
gar åter voro, liksom Armeniens, län-konungar under
de på Parthiens thron herrskande Arsaciderne *). Möj-
ligen är den af Vala omnämnda ”Sindr a-ättens herr-
liga gullsal”, som af Snorra-Eddan kallas Sin dre, och
”ståndar å Ni da- (eller I n d a-) fjällen”, en hågkomst af
Sindernes **) flod och land; möjligen är Urdar-brun-
nen ett minne af Ganges’heliga källsprång, liksom G im-
le (och ännu vår Himmel) af Himala (Himalaya-ber-
gen), hvars högsta, guda-bebodda spets var ljusets
berg Meru. Så fortlefver ock sannolikt, i föreställnin-
gen om Asgård, en åminnelse först af Himalaya, sedan
af Albordj (Imaus och Paropamisus, den för Perserne
heliga bergsträckningen), och slutligen af det sista Gud-

*), Se Klaproths Tableaux historiques de VAsie, depuis la
monarchie de Cyrus jusqdà nos jours, accompagnes de
recherches historiques et ethnographiques sur cette partie
du monde (Paris, 1826. 8). Vi säga med-flit, att han
påstår sig veta allt detta; ty han meddelar icke bevi-
sen, utan berättar blott, att dessa finnas uppgifna och
utvecklade af hans vän, Orientalisten Saint-Martin, i
ett verk kalladt Recherches sur les Arsacides, -— hvil-
ket snart skulle tryckas. Om detta verk sedermera har
utkommit, är oss obekant. Man lofvar oss, att der träf-
fa vigtiga upplysningar öfver de indo-germaniska och d©
med dessa så innerst nära beslägtade thrako-pelasgiska
folkstammarn es äldsta öden. Vår kunskap om Par t ber-
ne har hittills varit ganska bristfällig, emedan de bekan-
ta källorna äro så ytterst få och torftiga. Saint-Martin
måste alltså hafva lyckats, att upptäcka nya. Hvilka ?
och hurudana? — derom skola vi förmodligen snart bli
underrättade.

♦*) Grekiska och romerska författare berätta, att floden In-
dus kallades af flod-regionens invånare Sindus (Sind,
liksom ännu i dag), och benämna detta folk skiftevis In-
U. der och Sinder.
189

hem, Caucasus; *— i hvars trakter Ynglinga-drotten Sveg-
der ville uppsöka sina gudomliga ättfäder. Föreställnin-
gen undergick förändringar, alltefter som den ljus-reli-
gion, hvilken först uppblixtrade i det nordvest från In-
dien belägna Eri, Eeriene eller Arien, flyttade sig med
den ariskt-mediska stammen vestligt, längs efter nyss-
nämnda bergsträckning, och slutligen delade sig i tven-
ne grenar, den sydliga (Zoroastriska) och nordliga (Odin-
ska); men det hufvudsakliga af begreppet förblcf oförän-
dradt. Ty uti himla-geographisk betydelse tänktes As-
gård såsom den högländtast i Midgård (Universum) be-
lägna guda-borgen; i jord-geographisk betydelse åter så-
som den högländtast på Jorden belägna stambygd, från
hvilken guda-folket (God-thiod, — Gotar, Gautar)
utgått. Hvad deremot de främmande inflytelserna be-
träffar: så är deras härkomst visserligen långt svårare
att nöjaktigt utreda. Särdeles hvilar öfver härkomsten af
de såkallade vani ska ett flor, som väl ännu är oge-
nomskådadt. Att de historiska Vanerne voro V en-
de r, ett af de slaviska folk, som en tid voro Göternes
grannar i Donau-länderna och vid Pontus, tyckes namnens
likhet, i förening med några andra omständigheter *),
antyda. Deremot passar den Charakteristik, som både i
Eddorna och Ynglinga-Sagan utmärker dem, endast på
ett folk af vida större kunskaps-odling, änden, för hvil-
ken Venderne i allmänhet någonsin voro kända. Vi
äro derföre benägne, att anse Vanerne för ett vest-asi-
atiskt folkslag, som vid den historiske Odins tid redan
länge varit utflyttadt eller uppflyttadt till svarta hafvets
nordvestliga kust. Visst är, att den vaniska mythen om
Freyas årliga sorg och sökande efter Odr (ett annat namn

♦) Man finner dem sammanställda hos Geijer; Svea Rikes
Häfder s. 4o5.
19Ö

på Odin såsom sol-gud), har allt möjligt utseende att
vara en sammanflytning af de tvenne vest-asiatiska my-
ther, som, än på ett rörande sätt, än på ett vansinnigt
och rysligt, framställa Natur-gudinnans åtrå efter Sol-
guden; hvilken, mindre beständig i sin kärlek än hon i
sin längtan, årligen flyr ifrån henne och gömmer sig i
vinterns skuggor, straffad med förlusten af sin aflings-
kraft. Dessa myther, i hvilka väl ock dessutom låg (e-
huru medvetslöst) en högre betydelse, — Sinnlighetens
klagan öfver den förlorade Ofversinnlige, Naturdyrknin-
gens klagan öfver den förlorade Theismen, — äro de
bekanta om Cybele och Atys (eller Attin), samt om Ve-
nus och Adonis, Till och med i de kattor, med hvil-
ka Freya färdas, igenkänner man slägtingar af Cybeles
lejon. Den förvandling, som dessa i Nord-mythen un-
dergingo, är onekligen mindre ästhetisk ; men uttrycker
deremot ännu bestämdare det älskogs-raseri, som hela
denna myth andas, och som i sjelfva namnet O dr (van-
sinnig) är betecknadt. Sannolikt inträffade förvandlingen
då, när Cybele, enligt en hos Diodorus *) förekomman-
de phrygisk myth, bief af Apolio, som fattade kärlek
till den sörjande, bortförd till Hyperboreerne.
Det är icke omöjligt, att med desse Hyperboreer mena-
des just Vanerne; hvilka, enligt Sturlesons uppgift, i
den historiske Odins tid bodde norr om Pontus. De
bodde då, säger han, på vestra sidan om Tanais; som
utgjorde gränsen mellan Vanahem och det på flodens
östra sida belägna Asaheni. Floden sjelf kallades både
Tana-qvisl och Vana-qvisl. Freya, såsom ”Vanadis
(den vaniska gudinnan)0, är alltså tvifvelsutan den arme-
niskt-persiska An ai tis (Anahid), som af Armeniern e äf-
ven kallades Tanaitis, .—• den ”Aphrodite Tanais”,

*) L. 3. c. 58.
191

som åtskillige gamla författare omtala *). Grekiska häf-
datecknare förtälja, att en son af Hektor, Skamandrios,
efter Trojas fall, förde en tro i sk coloni till Sky thien,
och bosatte sig — vid Tanais-älfven. Antaga vi, att
Vanerne voro denna trojanska utflyttning: sa låter det
lika lätt förklara sig, huru phrygiska myth er hlefvo in-
mängda i Asa-läran, som huru Gndarnes boningsplats i
Asgård kom att heta Ida och Ida-vallen; äfvensom
huru dels Asarne, dels Dvergarne bekommit så många
drag gemensamma med det trojanska Idas Dactyler och
Phrygiens Corybanter. Nyssnämnda berg, som med skäl
må kallas Minder-Asiens Meru, var både utgångspunkten
för mythen om Cybele och medelpunkten för läran om
Dactylerne (ett slags uppfinningsrika och magiska dämo-
ner , som i sin renaste och mest ideala betydelse voro
de Samotbraciska mysteriernas Cabirer). Snorra-Eddans
tal om Odins och Asarnes sammanhang med Trojaner-
ne, om rikets namn Frigia (Phrygia) såsom hämtadt från
dess drottning Frigg, med mera, torde således icke vara
så alldeles taget i vädret. Freya åter var i sjelfva sitt
grund-begrepp Frigg, eller samma Natur-gudinna, men upp-
fattad i en inskränktare och till vällustighet öfvergången
åsigt. Såsom Frigg, var Natur-gudinnan moderlighe-
tens, den rena, kyska fruktsamhetens gudomlighet; så-
som Freya •—• älskogs-br ånad ens. I bägge namnen
igenkännes den phrygiska gudinnan ; hvars begrepp se-
dermera , klufvet i tvenne, å ena sidan sammansmälte med
begreppet om Odins gemål, å andra sidan med begrep-
pet om Odrs gemål, den Nordiska Venus. Troligen
var läran om Freya upptagen bland Asa-mytherne långt
före den historiske Odins tid. Det är dock ingalunda
osannolikt, att det var han, som fullbordade hopsmält-

*) Se äfven härom Geijer, Svea Rikes Häfder s. 366.
Iâ9

i i

ningen af Vanernes och Asarnes vishet : liksom han i åt-
skilliga andra hänseenden gaf ett nytt skick åt sitt folks
religiösa och politiska föreställningar. Och då han här-
vid framförallt ville upptaga och bearbeta de guda-sägner,
hvilka redan före honom och hans Svear hade uppvandrat
åt Norden med en beslägtad stam, som ända till närva-
rande dag bibehållit det uråldriga Göt a-namnet: sa in-
träffade helt naturligt, att han i sin religions-lära upptog
och vidare utvecklade det förhållande, hvari de nämnda
gudasägnerna stodo till Nordens äldre invånares, de Fin-
ska stammarnes. Redan då var det ursprungligt mythi-
ska Jo t n a-begreppet tillämpadt på detta vilda, groft ma-
terialistiska , men tappra och trollkonstiga folk; som,
ehuru hatadt, likväl både då och sedan utÖfvade pa de
nykomne eröfrarne mycken inflytelse. Det skick, hvar-
under zlsa-läran bofästade sig i Skandinavien, erhöll, i
följd af allt detta, till viss grad en charakter af Syncre-
tism, som visserligen ej låg i dess egentliga lynne. Vill
man derföre jemnföra den historlske Odin, i egenskapen
af reformator, med Zoroaster: så torde han ej undga,
att vid den jemnförelsen synas förlora betydligt. Bedöm-
mes han likväl efter sitt förhållande till den cultur, som
han i Norra Europa undanträngde : så var han visserligen
der en Ljusets härold, en införare eller återställare af
mera guda-enliga religions-och samhällsbegrepp. Sanno-
likt var hos hans eget folk den äkta Ljus-läran vid hans
uppträdande långt mera förfalskad, än den efter hans
uppträdande förblef i århundraden. Att han icke ome-
delbart införde bild-dyrkan i Europasnordliga länder,
tyckes man kunna sluta af Taciti beskrifning om den
bildlösa gudstjenst, som ännu på denne författares tid
herrskade bland Germanerne. Ty äfven han hade hört
berättas om Odins invandring, och Asgårds inflyttning i
193

(ïecmanieli, såsom längesedan skedd *); ehuru han kal-
lar den främmande uppbyggarn af \sciburgium (As-burg,
Asaborg) Ulysses.

Med den mediskt-pe: srska väg, som Edda-Lä-
rans ursprungliga föreställningar gîngo, sammanträffade
alltså, nordan och nordvestligt om il varta Hafvet, tre
andra vägar, medförande de främniande föreställningar,
hvilka sedermera bland de förra upptogos. Den första,
mötande rakt nordan ifrån, kunna vi kalla den qveni-
ska, eller finska; den andra, ursprungligt sydvestlig,
den phrygiska; den tredje, kommande rakare från ve-
ster, den thraciskt-getiska. De egna inflytelser,
som denna sistnämnda medförde, torde vi få närmare un-
dersöka vid ett annat tillfälle, då ^i skola egna åt Gre-
kernes mythologi en särskild uppmärksamhet. Synbart
hafva likväl dessa inflytelser verkat svagare, än de öf-
riga. Hvad åter de jotniska och vaniska beträffar:
så adlades de så långt, som de möjligen kunde
adlas, genom sitt införlifvande med den götiska folk-
stammens ridderliga sinnesart; en sinnesart, som,
genom sin spridning och utveckling i Europa, blef det
vidtfrejdade Chevaleriets egentliga ursprungs-åder. Der-
före stannade ock det Asa-lärans återfall, som vi skil-
drat, i det längsta på halfva vägen; det hann ej förr
sin fullbordan, än inemot det forn-skandinaviska tide-
hvarfvets slut. Bevis derpå är, bland annat, det nyss
anförda yttrandet af Taçitus, om den på persiskt vis
bildlösa gudadyrkan, som i Germanien väl icke var
den enda, men den herrskande och nationala. Då Chri-
stendomen ankom till vår Nord* mötte den visserligen

*) Taciti Germania, cap. 3.

Svea XII. ï.

13.
194

öfverallt en folks-gudstjenst, som var urartad till bild-
dyrkan; och dennas lingamistiska grund-beståndsdel var i
ett af Upsala-templets beläten framställd med ohöljd sym-
bolik; — just sådan, som Cybele, enligt en phrygisk
saga, i begynnelsen var skapad. Äfven den med Perser-
ne gemensamma vördnaden för Elementernas rena Dä-
moner, var ej mera lik sin första art; Dämonerne voro,
i det närmaste, förbytta till Fetischer, — d. ä. be-
grepplöst förgudade Natur-föremål. Likväl hade de
visare bland våra ättfäderäfven vid denna tidpunkt,
ej helt och hållet borttappat sin gudaläras ärfda ur-tan-
ke. Jemväl i denna hänsigt förtjena de sednare Skal-
dernes qväden att nogare granskas. Skalde-yrket, ock-
så sedan det blifvit ett från Presternes åtskildt, fortfor
dock att innefatta både Gudarnes och Hjeltarnes häfda-
teckning. Hjeltarne kunde nämligen i den mån, som
de härstammade från Gudarne och på jorden utförde si-
na stamfäders sak, sjelfve anses för gudoms-artade vä-
senden; då guda-ätlen sjelf bestod af idel hjeltar, måste
det synas helt begripligt, att hvar och en hjelteslägt var
i sin rot en gudaslägt. Hjeltarne voro i sjelfva ver-
ket men nisko-gudomligheter på samma sätt, som Gu-
darne voro natur-gudomligheter: när ett gudomligt in-
dividuum skulle tänkas, så var det bägge dessa begrepps
identification, som utgjorde det fullständiga be-
greppet. Men det, som i detta hänseende särskildt cha-
rakteriserar Edda-läran, är icke blotta slägtskapen
mellan Gudar och Hjeltar; en sådan har hon gemensam
med många andra mythologier, och kanske med alla.
Det utmärkande hos Edda-läran är det förhållande,
hvari hon ställer de jordiska hjeltarne till de himmel-
ska; den bestämdt religiösa betydelse, som hon in-
lägger i hjeltelifvet och oupphörligt fordrar af detsamma.
Och detta är det moraliska hufvud-draget af hennes
syskontycke med Zend-laran; i hviiken, såsom vi funnit,
nämnda betydelse klarare framträder, än i någon annan
hedendomMorm. Allt mennisko-ridderskap är der för-
pligtadt, alt i lysande idrotter härma det engla-ridder-
skap, de Amschaspands och Izeds, som under Ormuzd’s
befäl slå Ahriman och hans Dew’s tillbaka. Men äfven
i Edda-läran upprepar sig, under andra namn, den här
i tiden oupphörliga kampen mellan Iran och Turan; och
äfven i henne är denna kamp både mythisk och histo-
risk. Afven hon gör menniskans lif till en krigisk
bild af det guda-lif, som i Ljusets Eld kämpar mot Mör-
krets, i de ordnande Makterna mot de förstörande; äf-
ven hon sätter i jordens nordligaste och nattligaste öck-
nar en liknelse af det Ondas hemvist, — och mot det-
ta Jätt-hem förpligtar hon Man-hemmet, Göternes hem,
att såsom Gud-hemmets afbild oaflåtligt föra vapen.
Krigen mot Jotnarne och deras likar, krigen mot de
folk, som icke trodde på Asgårds gudar, buro derföre
hos våra förfäder ett helt annat lynne, än de blodiga
hjeltelekar, som de sins emellan anställde: de förra vo-
ro grymmare, skoningslösare; emedan man då trodde sig
förgöra tjpnarne af de Thursar och Troll, mot hvilka O-
din och A alhall ständigt lågo i härnad. Detta bör dock
icke så uttydas, som yrkade Edda-läran ingen annan dygd,
än tapperhet i vanlig bemärkelse: hvar och en af de
dygder, som hon prisar, är i hennes Ögon en krigisk
bedrift, med hvilken man gör Gudarnes üender afbräck.
Kort sagdt: hennes religion är en hjelte-religion,
i så fullkomlig betydelse, att hon der ut i, — när man
undantager Zendavestas,—är af alla hedniska religioner
den, som står närmast intill Mosaismen och
Christendomen. Derföre är hon ock af alla dessa
religioner den mest tragiska. I sitt innersta är väl
all Hedendom tragisk, och bebådar sig sjelf och sina
196

gudar ett tragiskt slut. Endast Zend-läran har ej ett så-
dant, utan slutar med en harmonisk upplösning af den
gåta, som hos alla de öfriga afbrytes i (mer eller min-
dre) oupplösta missljud. Skälet dertill är just den sed-
liga renhet och skönhet, hvarigenom hon står så inpå
den oförfalskade Theismens gräns, att hon ofta tyckes
befinna sig innanför densamma. Desto mera tragisk my-
thologi är deremot sjelfva den (för så glad och så lekan-
de ansedda) grekiska: ehuru aningen derom väl aldrig,
hos de i Mysterierna oinvigde, kom eller fick komma
till besinning. Derföre beskylldes den djupsinnigaste af
Greklands skalder, Äschylus, att i sin ”fjettrade Prome-
theus” hafva yppat en del af Mysteriernas läror, och ha-
de måst undergå lifsstraff, om han ej kunnat bevisa sig
vara oinvigd *). Ty nämnda märkvärdiga tragedi var
nog djerf, att offentligen uttala spådomen om det olym-
piska guda-systemets undergång. Men långt klarare,
bestämdare, fullständigare är det tragiska slutet förut-
sagdt i Edda-lärans mythologi ; just derföre, att hon,
äfven i sin förskämning, bibehöll från sin första hem-
bygd en andlighet, som aldrig kunde fullt förkroppsli-
*) I de såkallade små Mysterierna kunde hvem som helst
få invigas 5 de stora deremot voro tillgängliga blott för
ett inskränktare och utsöktare antal. Dessa sistnämn-
da förvarade de egentliga hemligheterna; hvilka huf-
vudsakligen bestodo i traditioner, — dels muntli-
ga, dels skriftliga. Högst interessant är den nyligen
gjorda upptäckt, att den mystiska formeln ko/^ of^ ,
hvarrned de vid eleusinska mysterierna öfliga ceremoni-
er afslötos, är ren samskrit, och nyttjas af Brahminer-
ne såsom en bön-formel vid åtskilliga religiösa ceremo-
niers afslutande. I samskrit lyder den kanska om pak-
scha; hvilka ord i bruklig dialekt uttalas kansch om
paksch. Se Ouwaroffs Essai sur les Mystères d'Eleusis
(III. Ed. Paris 1816)5 en bok, lika lärorik, som väl skrif-
ven.
197

gas. Denna förädlade äfven den sinnligare Naturdyikning,
till hvilken hon småningom föll : sa att Naturen, som för
Grekerne i allmänhet var (egentligen) ett g u d o m 1 i g t D j u r,
för Skandinaverne i allmänhet var ett af Ljusets gudar
skapadt u tvecklin g s-villkor för moraliska än-
damål, •— en skådeplats och pröfningsbana för stri-
den mellan det Goda och det Onda. Denna a-
sigt förblef hennes arf från den renare Ljus- eller Lifs-
lära *), ur hvilken hon var utgången. Derföre slutar
äfven hon med en antydning om harmonisk upplösning,
som skulle följa på den sinnliga verldens och de försinnli-
gade gudarnes förstöring; om ock denna antydning, jemn-
förd med Zendavestas, är (såsom vi redan visat) mera
dunkel och mindre allt-försonande. Men just derföre,
att hon både är fallen från sin fordna renhet och har
en så djup, så innerlig känsla af sitt fall; just oenöie,
att hon anar sitt öde och fogar sig deruti med en be-
hjertad sjelfförsakelse, som icke liknöjdt erkänner nöd-
vändigheten att böja sig under det Oundvikliga, utan
modigt erkänner att man förtjenar detta Oundvikliga,
att man ådragit sig det genom begången skuld, men
att man likafullt, såsom ett värdigt offer åt Rättvisan,
bör falla med ära: just derföre har Edda-lärans tragi-
ska charakter en så ädel upphöjning; och skönare, än
hon, har ingen hedendom uttryckt den förlust ^ànôlsGiç),
sökning	och -— tyvärr högst otillräckliga

påhittning (euçîjme), som vid Adonis- och Osiris-festerna
föreställdes. Mera hjertrörande, än i Odins lika melan-
choliska, som poetiska ”Korpa-Sång”, har väl aldrig Poe-
sien sjelf erkännt och yppat sin oförmåga, att uppfylla

*) Ordet Zend betyder egentligen lefvande; Zend-böc-
kerna äro alltså 1 if vets böcker, den lefvande lärans
— i motsats aiot d ö d s-lärorna och deras föregifna up-
penbarelser.
193

Religionens plats, eller förhjelpa en vilseledd religion
pa rätta spåren. Denna sång berättar, huru * Asarne,
qvalde af dystra aningar, ”fruktande sorg” och ”villade
med runor af svekfulla troll”, sägo ”krafterna tvina” och
”verldarna sjunka”; att Odin sjelf icke visste hvad man
borde företaga, och att de från Yggdrasil skickade ned
Idun till - jorden, för att der söka ”spådom och vis-
het”. Återkommen från sitt värf, spordes hon af den
rådville Öfverguden:

”om för Himmel,
Jord och Afgrund,
hon Ursprung visste,
åldern och slutet? —
Hon talade icke,
ett ord hon ej kunde
de lyssnande svara,
ej stamma ett ljud;
tårar föllo
från sköld-blanka ögon,
och fuktade kinden,
Uppsvälld af sorg’’,

Oudarnes bekymmer ökas; de skiljas om qvällen med
det beslut, att ”taga natten till nya rådslag, och grun-
da till morgon, hvem det förmår gifva råd åt de blide
Asar , Det var för denna rådlöshet, som de snart
förlorade den till ”gråt-gud” förvandlade oskulds-guden.
I samma sinnesstämning skildrar det omedelbart efter-
följande Vegtams-qvädet, huru Gudarne oroas af Bal-
ders ”svåra drömmar”. Ej kunnande tyda dem, förfrå-
ga de sig hos ”framtidens spådom”, och erhålla ho-
tande siare-svar. Sedan Valfader (Odin), som ”fruktar
något vara förgätet och Huldrerna (Nornorna) vara för-
svunna”, hållit en rådstämma, rider han i egen person
till Hels bonmg och Valas grafhög.

”Säg du mig om Afgrund,
Jag säger dig om Jordcii” —
199

ropar han till den genom besvärjning uppkallade spa-
qvinnan. Med ovilja qväder hon nu ”död-ord”^ som be-
kräfta hans farhåga, och visa honom den förestående o-
lyckans oundviklighet. ”Asarnes söner”, qväder hon,
”äro utan hopp: nödigt jag sade’t; nu låt mig tiga
— Edda-lärans högsta mystiska spets är derföre äfven
hennes högsta tragiska. Vi finna denna spets i en
myth, som bär en alltför tydlig prägel af det slags vis-
dom, hvaraf den allmänna folktron aldrig kunde kom-
ma i besittning: den mythen, att Odin sjelf offra de
sig åt Odin, genombårad med spjut och hängande a
vindsusande trädet” (Yggdrasil) i ”fulla nio^ natter”, for
att upptäcka run-konstens hemlighet, — ”för mensko-söner
nyttig, för jätte-söner skadlig”, men för guda-sonerne
sjelfve ändock så föga tillräcklig *).

Men det torde vara hög tid, att öfvergå, från be-
traktandet af Ljusläran eller den spirituala Dualismen,
till betraktande af de österländska hedendoms-former,
som utbildat sig ur en tredje, ännu ej skärskådad syn-
punkt och behandling af Polytheismens beståndsdelar.
Vi öfverlemna då härmed åt do sakkunnigares gransk-
ning detta försök, att i Philosophiens häfder utmärka den
plats, som tillhör våra stamfäders kunskap och tro om
Gud, Menniskan och Verlden. Vi hafva dervid beträdt
en väg, ännu så godt som obanad; ty, så mycket än
detta ämne blifvit bearbetadt från sin lärda och sin hi-
storiska sida, så föga har det hittills blifvit det från
sin speculativa **). Till nämnda svårighet har kom-

*) Se de till Håvamal hörande Run-Talen , str. i och följ.
7____ Den hemlighetsfulle Fimbul-Tyr kallas här (str. 5)

Fimbul-Thul.

**) Den af nordisk forn-knnskap så högtförtjente Finn Mag-
200

mit det särskilda afseende, som vi under hela vår un-
dersökning måst göra på dennas förhållande till vår af-
handlings egentliga ändamål; i fruktan, att ändock synas
gifva en alltför stor och detaljerad utsträckning åt en e-
pisod, som derigenom antingen tröttar, eller från det
hela bortleder läsarens uppmärksamhet. Våga vi meller-
tid smickra oss med den förmodan, att vårt försök inne-
håller åtskilligt, som hittills ej varit upptäckt elhr åt-
minstone ej med klarhet insedt, — åtskilligt, som är
allsicke, eller åtminstone icke allmänt, bekant: sa befara
vi lika litet af philosophiska läsare i allmänhet, som
af svenska läsare i synnerhet, förebråelsen att i sin ut-
vecklings gång hafva hejdat vår afhandling med en öf-
verflodig utväxt. Ty om de förre erkänna, att Philo-
sophions förhållande till samtiden kan af ingen förstås,
som icke först och främst förstår hennes förhållande till
forntiden: sä erkänna de nu förmodligen ock, att få
bland den äldsta mennisko-vishetens gestalter äro så ri-
ka på spéculatif halt, som Edda-läran. De sednare å-
nussens verk har visserligen, bland sina öfriga utmärkta
egenskaper, äfven den, att se sitt ämne å alla dess si-
uoi. Om vi likafullt här ej rådfrågat detta verk; utan
öredragit, att teckna bilden sådan, som den, utan all
æjvisning, blott ur sjelfva Eddornas läsning uppstått i
var åskådning: så är skälet dertill, icke någon inbillning
att kanna saken grundligare än Finn Magnussen ; utan
farhågan, att genom begagnande af hans innehållsdigra
skrift forledas till än större vidlyftighet, än den, för
hvilken vi kanske i alla fall bli klandrade. — Med en
lika philosophisk, som poetisk blick, har Geijer, i för-
, sta delen af Svea Rikes Häfder, betraktat våra stamfä-
ders vishet; men ändamålet för hans bok tillät honom ej,
att behandla Edda-läran utförligare från den philoso-
phiska synpunkten. 1 det fallet hade — sannolikt —
för oss ingenting blifvit öfrigt alt tillägga.
201

ter kan det icke undgå, att en grundlig kännedom af
denna lära är lika vigtig för Fäderneslandets häfder,
som för Philosophiens. Äfven de läsare, hos hvilka det
poetiska interesset öfverväger, tro vi oss hafva här-
med gjort en tjenst. Framförallt skulle det glädja oss,
om vi kunnat i någon mån tjena de lycklige, de afunds-
värde, som icke blott af sin inre genius uppmanas, u-
tan ock af sin lefnads yttre omständigheter, af sina med-
borgliga värf och pligter tillåtas, att på skaldesångens
harpa väcka dessa mythers efterklang; utan tvifvel det
bästa sätt för Asarnes guda-tragedi, att värdigt fram-
ställas och förklaras. I första hälften af Sämundar-Ed-
dan spelar den i himlen, i sednare hälften på jorden;
guda-sångernas anda tänder hjelte-sångernas, — och i
dessa berusar Odins mjöd ännu mera förfärligt, men ock
ännu mera ljufligt. Liksom Völu-Spå ibland de förra,
så strålar främst bland dessa den oförlikneliga Sigurds-
sagan, Niflungarnes i djupet försänkta gullskatt, som un-
der de år, då svenska vitterheten ännu var okunnig om
sin herrliga forntid, blef af en utländning, halft tysk,
halft fransman, upphämtad, omsmält och utsmidd till en
ny krona på Idunas panna. Vi mena FouQué’s ”Held
des Nordens”; ett skaldeverk, som, ehvad man ock må
invända mot många af hans yngre skrifter, skall gå till
den sednaste efterverld vid ”Undine’s” sida. Guda-såu-
gerna åter, eller Eddans rent mythiska qväden, skullo
tvifvelsutan i Stågnelius hafva funnit en lika trögen,
som djupsinnig tolkare, om Försynen tillåtit honom full-
borda sin Svegder; hvars sublima fragment i alla fall
ger en minnesvärd antydning om den väg, hvarpå ett
lefvande helt af Asa-häfdernas mythiska och heroiska
beståndsdelar kan åstadkommas. Föröfrigt fortfar ”Odin,
eller Asarnes invandring”, att vara pris-uppgift för ett
Stort national-verk af svensk skaldekonst; änskönt re-
202

åan fler än en vitterhets-idkare sökt losa den, är den
allt framgent ett ämne, som, likt målet för friarnes bag-
skjutning på Ithaka, väntar att Odyssevs skall spänna
bågan. Vi önska honom, om och när han kommer, all
framgång; och må han få erfara, att svenska folklyn-
net, oaktadt den tjocka prålfärg af flärd, hvarmed det
oupphörligt öfverstrykes, ännu ej blifvit klanglösare än
den öfvermålade metallen, som skulle kunna tagas för
•— trä, om icke ljudet förrådde, hvad som anslås.—
Ända upp till Skandinavien hafva vi nu följt Edda-lä-
ran på spåren; alltifrån hennes första historiskt upp-
visbara stamland, det nordostliga Persien, sammanträff-
nings-punkten för flera läror, som sedermera både pa
östra och vestra sidan om Indus utgrenade sig. Från
den trakt, ur hvilken Zoroaster utgick att lyfta sitt folk
öfver den Stjerndyrkan, som vid hans uppträde redan
var sunken till Bild-tjenst *), hafva vi ledsagat henne
upp till Europas yttersta Nord; der hon, liksom den till
Jätthemmet ankomna Idun, ofta blickade med längtan
tillbaka,

”van vid bättre
boningars hemvist **)”.

Mycket vore att tillägga om den indo-persiska härkom-
sten, i fall den för vårt ändamål behöfde vidare be-
styrkas. Vi kunde t. ex. påminna om de Ds cher ma-
ner, hvilka både af grekiska och persiska, och de As-
garians, hvilka af persiska häfdatecknare omtalas så-

Så berättas ock af Kaschmiraren Mohamed Fani, i hans
bok Dabistan. Se Palmblads afhandling om Persiens
fornhäfder (införd i den alltför hastigt afbrutna och
alltför oförtjent glömda tidskriften Hermes, hvaraf
tvenne häften utkommo i Stockholm 1821).

**) Odins Korpa-sang, str. /.
203

som den mest krigiska af det fordna Persiens caster el-
ier folkstammar. Märkvärdig är onekligen Mirkhond’s
berättelse om Dschermanerne (Herodoti jTeçuavtot, Gcr-
mani), att ur deras district, icke sällan, hopar af tap-
pra kämpar drogo ut på äfventyr åt Norden och Euro-
pa; äfvensom Firdusi’s, att ”Asgarian” var namnet på
den andra af de caster, i hvilka Dsjemschid indelade
sina Iraner. Om desse Asgarians-män förtäljer nämnde
hjelteskald, att de voro ”härförare och väldige inför
Schahens anlete, krigets män, rytande lejon i strid”.
Ännu märkvärdigare synes oss likväl det i sjelfva Sä-
mundar-Eddan innehållna document om en bland Asa-
folket ursprungligen herrskande cast-inrättning,
hvars skarpa åtskillnader troddes grundade på gu-
domlig vilja, men småningom mera mildrades och
sammansmälte. Detta document är — Qvädet om Rig ;
äfven i andra hänsigter högst lärorikt, såsom en naif
skildring af de olika ståndens lynne, seder och hvardags-
lefnad. Granskar man detta qväde närmare, så igenfin-
ner man der en förvånande öfverensstämmelse med de
uräldsta cast-indelningar, som Indernes, Jezdianernes och
Persernes urkunder omtala. Träl-ätten, K arla-ätten
(Bönderne), Jarl a-ätten och Konunga-ätten, framträ-
da här såsom på det bestämdaste vis afsöndrade från
hvarandra; dessa ätters fäder äro väl samtligen guden
Rigs barn, men han gifver dem helt olika lotter, och
erkänner endast de tvenne sista för sina söner. Hvad
som i Asarnes cast-inrättning afviker från de andra ö-
sterländska, är blott det, att Pre sterne och Skal-
derne, hvilka tillsammans utgjorde folkets Vise, här
Ögonskenligen tillhöra Ko nun ga - casten *). Under«

*) Man betrakte skildringen af Koners — den ypperste
Sonens — egenskaper och snillegåfvor.
204

stödd af de omständigheter, som i Europa företrädesvis
gynnat samhällslifvets utbildning till allmän frihet, gjorde
den medfödda frisinnighet, som alltid utmärkt Göternes
och Svearnes folkstam, att dessa cast-skillnader ej kun-
de i Norden länge bibehålla sin första asiatiska sträng-
het. Ej sällan lyckades det för rikedomen, oftare för
snillet, oftast och säkrast likväl för tapperbeten, att öf-
verspringa svalget mellan en lägre och en högre stånds-
lott. Dock var det först Christendomen, som i Norden,
liksom öfverallt, förkunnade j em n likhet; -—• den jemn-
likhet nämligen, som är den enda sanna, och derföre
den enda verkställbara: jemnlikheten i mennisko-värde
inför Menniskor, och jemnlikheten i mennisko-ringhet
inför Gud. Man må ej invända, att denna jemnlikhet
är en blott moralisk. Såvida tydligen dess princip
kräfver, att samhälls-lotterna skola jemnas till sådana
förhållanden, under hvilka moralisk jemnlikhet kan va-
ra möjlig : så är just detta samhälls-lotternas jemnande
den politiska jemnlikheten, eller den moraliska jemn-
likhetens •—• kropp; hvilken icke dessmindré, liksom
hvarje annan organisk kropp, har beståndsdelar, som
(relatift) dela sig i ädlare och oädlare, fastän de (abso-
lut) äro lika väsendtliga i och för det lefvande hela. Men
att förakta samhälls-organismens relatift oädla be-
ståndsdelar, i mening att deras oädelhet är en abso-
lut, och grundad antingen på en gudomlig fatalism, el-
ler på ett ursprungligt sjelflorvållande : det är just
den åsigt, som stämplar Cast-inrättningen och i allmän-
het allt slags hednisk samhälls-författning. För att
be>dsa detta sista behöfva vi blott påminna, att till och
med Aristoteles bejakar lifegenskapens rätts-enlighet,
ja, att sjelfve Platos construction af Staten förvandlar
sig i tillämpningen till en cast-inrättning, ehuru
den i theorien höjer sig deröfver. Den motsatta å-
205

sigten ar till sin uppkomst, sin kringspridning, sin stad-
fästning, ett Christendomens verk. Den är med stör-
sta klarhet uttryckt i den constitution, som Aposteln Pe-
trus proclamerade, och som står att läsa i hans första
brefs andra capitel; en constitution, som oaktadt sin fa-
ordighet är den bästa vi hittills erhållit, och ganska full-
ständig, ehuru bestående af blott en enda paragraph.
Denna, i fyra momenter affattad, lyder så: ”Såsom frie,
såsom Guds tjenare, varer hedersamme mot hvar
man; älsker Bröderne; frukter Gud; ärer Konun-
gen!” Visserligen förutsåg Petrus ej mindre, än hans
medbröder, ankomsten af en tid, när äfven Konungarne
och jordens Mäktige skulle hylla ”Konungen öfver alla
konungar”, och införlifvas i den allmänneliga christna för-
samling, till hvilken han ställt sitt sändebref; en tid,
när Christi bekännare, icke längre underkastade hed-
nisk styrelse, sjelfve skulle gifva sig den ”Ofverhet”,
den ”menskliga Ordning”, som de böra ”vara underdå-
nige för Herrans skull”. Klart är fördenskull, att de
tre första momenterna inbegripa det nya, på christlig
grund uppväxande samhällslifvets alla ledamöter, bada
styrande och styrda; och att blott det sista, der or-
det Konung i allmänhet betecknar Öfverhets-begreppet, af-
ser de styrda ensamt. Till yttermera visso kallar A-
posteln Jacob det gudomliga budet: ”Älska din Nästa så-
som dig sj elf ”, en ”konungslig lag”; och då samman-
hanget visar, att han dérmed menar en lag, som gäller
med oinskränkt eller absolut förpligtelse : sa har
han dermed ock desto påtagligare antydt, att de rät-
tigheter, som Kärleken gifver, skola i ett christligt
samhälle jemnlikt beviljas af alla at alla. Lägga vi
alltså detta femte moment till de fyra, så torde i
dessa samfunds-stadgar, äfven ur politisk synpunkt
betraktade, ingenting väsendtligt vara uteglömdt. —
Vi veta ej, om och när den dag kommer, då denna
206

constitution gör alla andra umbärliga; men det veta vi,
att ingen constitntion är ”god”, som icke är en nation-
lig tillämpning af denna, och ingen medborgare ”libe-
ral”, som icke rättar sina handlingar efter henne. El-
ler månne verkligen ej den här anbefallda ”hedersamhe-
ten mot h var man” hade enklast och noggrannast ut-
trycker den äkta Liberalismens väsende? Utgör den ej
hans egentliga grund, — en grund, på hvilken den li-
berala och den monarkiska principen fullkomligt sämjas?
Vi, för vår del, kunna ej annat finna: om nämligen
liberal betyder fri- eller hög-sinnad, — en man,
för hvilken vultus instaniij tyranni och civinm ardor
prava jubentium äro lika litet fruktansvärda; en man
fördenskull, som med ärligt samvete kan säga: je crains
Dieu, et nai point d’autre crainte *).

Så hafva ock alltid de Svenskar tänkt, hvilka, emedan de
icke voro poor of heart and prodigal of words, i sina tap-
pra bröst inrymde på engång den sanna ödmjukheten och
den sanna friheten. Med den önskan, att deras ättlingar
deruti ma likna dem, sa länge bland fria länders namn än-
nu ett Svea-rike uppräknas, vända vi oss från Nordens

*) Servil, d. ä. träl- eller låg sinnad, är således hvar
och en, som fruktar något annat än Gud; detta an-
dra må heta Konung, Ministrar, Excellenser, Allmänna
Opinioner (af hvilka vi sjelfve redan hunnit öfverlefva
några dussin), Publicister eller Prænumeranter. Servilism
betyder, i hokstaflig tolkning, ett trälaktigt, lågt, ovär-
tbgt? — kort sagdt: nedrigt tänkesätt. Det upphöjda
tänkesättet har lika många skepnader, som Högheten;
det nedriga lika många som Lågheten. Derför yttrar sig
det sednare icke alltid krypande; det kan framträda i
gestalt al den oförskämdaste Sjelfdyrkan, så ofta det ej
tror sig^böra muta det der fruktansvärda Andra med
en hycklad undergifvenhet.
207

fornverld tillbaka till Österns, för att granska den åter-
stående af dess åldriga vishets hufvud-former. — Af de
flera vid Emanations-lärans utbildning möjliga synpunk-
ter och rigtningar, som åt dessa former gifvit upprin-
nelse, äro nu den naturalistiska och den spiri-
tualistiska utförligt skärskådade. A i hafva sökt cha-
takterisera de ur dessa synpunkter framgångna gestalter
af den Hedendom, som nödvändigt skulle ur Emanations-
läran utveckla sig. Vid skärskådningen af den synpunkt
och rigtning, som vi kallat den dialektiska, kunna
vi vara kortare; emedan det ämne, som vi der vidröra,
kommer att i en annan del af denna afhandling me-
ra särskildt sysselsätta oss. Vi anmärka i förväg vid
sjelfva benämningen, att den här betecknar en ensidig
öfvervigt af den i sig sjelf förträffliga, men lätt till missbruk
förledda och ledande förnuft-kraft, hvarmed det> betrak-
tande menskosinnet, sedan det utbredt och på visst sätt
förlorat sig i verldens mångfald, vänder sig derifrån för
att återuppdaga all mångfalds ursprungliga och in-
neboende enhet. Det är denna förnuft-kraft, som, be-
hörigt använd, grundlägger och verkställer all veten-
skaplig utbildning af Speculationens innehåll; men som
öfverallt, der hon i ensidig användning kommer till väl-
de, gäckar sig sjelf och Speculationen med ett sken af
vetenskaplighet, en bländande yta af klyftigheter; under
hvilka en fordom frisk kärna gömmer sitt maskstungna
och uppfrätta tillstånd. Vi hafva sett, att hvart och ett
af de resultater, till hvilka de redan skildrade rigtnin-
garna fört, väl sönderfaller i flera särskilda mindre for-
mer, men att alla dessa sammanhållas af och under en
viss allmän eller gemensam grund-typ, som är det ut-
märkande slägt-begreppet. Så förhåller det sig ock med
resultatet af den ensidigt dialektiska. För den naturali-
stiska rigtningens product, såsnart den reduceras till


208

sin grurid-typ, heter slågt begreppet P o I y t h e i s m ; fin
den (ofullkomligt) spiritualistiska rigtningens, Dyothe-
ism: vi torde nu upptäcka $ att h vad man kallar Pan-
theism är slägt-begreppet för den tredje rigtningens,—
den falska Dialektikens. Denna rigtning är den yng-
sta: ty förr, än den kunde uppkomma, måste Dualismen
hafva gjort sitt försök att till ett förnuft-värdigt enhets-
system återföra mångfalden af verlds-betraktelsens inne-
håll. Detta försök stannade vid en tvåhet, som väl i
* praktiskt afseende kunde synas tillfredsställa det ung-
domliga menskoförnuftet, men i theoretiskt lemnade
sjelfva knuten —• mångfaldens återförande till enhet —-
«— ändock oupplöst* eller åtminstone mindre upplöst än
i tu-klufven. Både Zend-läran oeh Edda-läran stannada
vid en sådan tvåhet ; derföre, att den på ingenderas
ståndpunkt är upplöslig. Hvad den förra beträffar, så
ger hon visserligen, i sitt ”gränslösa Grundväsende”, en
vink om upplösning; men hurudan? Just denna vink kan
så uppfattas och följas, att den oundvikligen leder till
det enhets-begrepp, som är Pantheismeus ; hvars hela
väsende ligger i läran om Zeruane Akherene, men blott
liksom i en embryo, — om hvilken, emedan den ännu
tillhör möjligheternas rike, man ej i förväg kan ve-
ta huru den skall utveckla sig. Icke osannolik är de*
ras mening, som af detta skäl hålla nämnda lära för en
spéculatif tillsats af någon sednäre tänkares uppfinning;
men såsom oförsonlig framställer sig då den för absolut
ursprunglig ansedda Motsatsen, när den icke gäller för
uppenbarelse-form af någon absolut ursprunglig Enhet.
Den vink, hvarmed Eddan pekar på ett bortom Motsat-
sen varande Urväsende, synes onekligen mera tbeistisk*
Ehuru det blott är Snorra-Eddan, hos hvilken denna vink
förekommer såsom gifven i systemets begynnelse, så
tveka vi ej att anse den för äkta; ty den är af Sämun-
209

dar-Eddan lika tydligt gifven i systemets slut, och det
äfven i sjelfva Völu-Spa, den allraäldsta af hennes sån-
ger. Detta qväde är dessutom ögonskenligen ett frag-
inent, både i början, midten och slutet; med mycken
sannolikhet kan alltså antagas, att det redan i sin för-
sta afdelning har uttalat, eller åtminstone an ty dt, en så
väsendtlig åsigt. Med allt detta insei’ dock enhvar ganska
lätt, att den dualism, som chärakteriserar den ofullbor-
dade Intellectualismen, ingalunda är af Edda-läran till-
fyllest upplöst. Vid frågan om sjelfva upprinnelsen af
det inom tid exsisterande och individual, blottar sig den
gamla knuten, med sitt bibehållna gordiska skick. Mus-
pelhem och Nifelhem stå emot hvarandra såsom tvenne
äf evighet liendtliga ur-verldar; och om deras förhållan-
de till ”Den”, som genom sin hettas utsändande väckte
lif i sammanflytningen af isens tröghet och ettrets qvick-
het *), får man allsingen upplysning. Men hos de per-
Söner öch folk, hvilkas sinnelag var mera rigtadt åt
skadning än handling, skulle nödvändigt, äfven in-
nan Förnuft-besinningen tillryggalagt sitt mythiska ti-
dehvarf, ett tankans bemödande uppvakna, att vid be-
traktandet af den gradvis fullkomliga och ofullkomliga
mångfald, som enligt Emanations-begreppet utflödat ur
Gudomligheten, rigta och fästa uppmärksamheten mera
Uteslutande på naturen af sjelfva det Väsende, som var
af Emanations^läran betecknadt med detta mångtydiga
Utttyck* Våga vi här använda ett af den nyare Meta-
physikens föreställningssätt, hvarigenom vi för somliga
läsare torde göra oss lättast begripliga: så kunna vi sä-

*) ^Eitrquiki^ är bokstafligeh etter-qvickhet, eller et-
ter-liflighet. Månne icke den natur-princip, som af Pa-
racelsus kallas det ”astraliska Qvicksilfret?”

Svea, XII. i»	J4.
210

ga, att Lifvets eller Verldens Princip var af Materia-
lismen uppfattad i sin reala potens, och af Intellectua-
lismen i sin ideala; men att ännu felades den tredje
potensen, det organiska enhets-uttrycket af den Iden-
titet, 4 hvilken striden mellan de bägge förra har bety-
delsen af ett harmoniskt krafternas spel, som just utgör
det verkliga Lifvet. Det var denna Identitets rätta
begrepp, som den theoretiserande besinningen nu vil-
le uppsöka, och med dialektisk noggrannhet for sig fi-
xera. De förut skildrade rigtningarne af det mythiska
sättet att philosophera, voro bestämda genom mer eller
mindre rediga hågkomster från den äldsta objectiva Gu-
doms-uppenbarelsen, åt hvilken Emanations-läran hade
gifvit en tvetydig, och derfore snart urartad, skepnad.
Denna nya rigtning åter, var det första försök till en
fullkomligt sj elfständig förnufts-forskning; i den bety-
delse, som man sedermera vanligen fästat vid förnuftets
sjelfständighet i vetenskapligt afseende: när man nämli-
gen dermed menat förnuftets kraft, att ur sig sjelft, så-
dant det finnes i det reflecterande Subjectet, utan all
yttre tillhjelp, utveckla en verlds-åsigt som är sann,
d. ä. enlig med både Förnuftet och Verkligheten. Hu-
ruvida denna föreställning öfverensstämmer eller icke öf-
verensstämmer med vår egen föreställning om förnuftets
sjelfständighet, få vi längre fram tillfälle att utreda. Allt-
nog: i och med denna rigtning satte sig, inom sjelfva
Orienten, den abstraherande Reflexionen i det upp-
fattande Sinnets och den åskådande Phahtasiens ställe;
fastän, inom Orienten, jemväl sjelfva reflexionen alltid
qvarhöll en skimrande färg, en klingande ton af phan-
tasi. Men den mythiska Philosophien, som nu redan ut-
tryckte bestämdt Förnuftets sträfvan efter vetenskap,
—-eller efter ett vetande, som vore ett inom sig dialek-
tiskt utbildadt och afslutadt system, — var i och här-

\
211

hied kommen till en punkt, der hon^ lik Hercule», be-
fann sig vid en skiljeväg ; ty härifrån kunde gången ta-
gas antingen till ett positift, eller till ett negatift
begrepp om den sökta Identiteten. I första fallet skul-
le man återkomma till den förlorade Theismen; i sedna-
re fallet komma ännu längre derifrån, eller till den abs-
tracta Absolutism, som just utgör den falska (d. ä.
den i nätet af sina klyftigheter intrasslade) Dialektikens
åsigt af det Absoluta. Om nämligen Förnuftets absolu-
ta Idee, — hvilken, såsom sådan, äfven är Verklighe-
tens , —■ uppfattas af ett blott logiskt förstånd, i stäl-
let för att uppfattas af ett metaphysiskt (d. ä. ett i sann
mening speculatift) : så erhåller tankan, till resultat af
sin operation, en blott logiskt objectif Förstånds-Enhet,
en blott Motsatslöshet eller Indifferens, ett Något utan
andra bestämningar än den, att för alla möjliga refle-
kions-bestämningar sedermera vara ett Substrat eller en
Substans in abstracto* Tvärtom blir, i omvändt fall,
resultatet en metaphysiskt objectif Förnufts-Enhet, som,
i egenskap af Sjelf-pösition, är på engång ursprunglig
Enhet och ursprunglig Motsats, eller på engång sitt vä-
sendes lif och sitt väsendes lefvande form. Den-
na Enhet har derföre, inom sitt Ena, ett Allt af an-
dra Enheter Och Motsatser, såsom individual exsiste-
rande yttringar, följder och liknelser af sin Sjelf-posi-
tions oändliga individualitet. Ett sådant Enhets-begrepp
innehåller en positif Identitet, och grundlägger derfö-
re , såsom längre fram skall visas, en i strängaste måt-
to the is tis k vishetslära. Om deremöt Reflexionen icke
kan höja sig till detta begrepp, men likväl hunnit inse,
att väsendtliglieten af alla de motsatser, som förekomma
i dess erfarenhet, är en blott relatif eller icke - absolut,
— när nämligen motsatsernas väsendtlighet ses endast
från sin phänomeniska sida; så tror hon det eftersökta
212

rena begreppet om ett Absolut kunna dymedelst erhål-
las, att hon företager en abstractions-process, hvarige-
nom alla inom hennes omkrets liggande concreta väsen-
de-bestämningar afskiljas, såsom ogiltiga att på det ab-
soluta väsendet i egenskap af prädicater användas. Nu
har man visserligen en enhet, ren från motsatser; men
hurudan? Hvad, och hvar, är dess egentliga inne-
håll? Den är en blott och bart négatif Identitet, och,
såsom sådan, i sjelfva verket ett absolut — Intet. O-
nekligen gifves, i den speculativa Dialektikens sätt att
uppfatta det rena oy eller ovtwç ov, ett moment (det för-
sta), der detta ännu kan betraktas såsom ett blott ami-
pov, ett obestämdt navSE^Q, ett p,ri ov i den betydelse,
att det absoluta Vara är, i det momentet, ännu blotta
möjligheten af sin Varelse. Men den sanna Specu-
lationen stannar icke vid detta dialektiska moment, der
hennes Idee ännu visar sig blott såsom ett Chaos, i
hvilket systemets Verld ligger outbildad; hon fortgår
från detta moment till de följande, ständigt mera sub-
stantiala, concreta och individualiserade Stannar

♦) ”V o r der Abstraction ist alles eins, aber ein Chaos ; nach
der Abstraction ist wieder alles vereinigt, aber diese
Vereinigung ist eine freie Verbindung selbst« tän di-
ger, s elbstb estimmter Wesen* Aus einem Haufen
ist eine Gesellschaft geworden; das Chaos ist in eine
mannigfaltige Welt Verwandelt.”—^Sinnrikare och kor-
tare, Sri i detta fragment af Novalis, har aldrig den
sann t speculativa abstraetiouens art och frukt blifvit ut-
tryckt. All vetenskaplig reflexion är abstraherande ; ty
utan abstraction är iugen distinction, och utan distin-
ction ingen utredning och utveckling möjlig. Men den
halft philosophiska abstraetionen priverai- genom si-
na distinetioner; den helt philosophiska evolverar
genom sina. Hvar och en af dessa är nämligen en o r-
gan is k affirmation. — Foröfrigt inse kännare t vi f-
213

deremot betraktelsen vid nämnda moment: så har hon
ett Absolut, som är en Möjlighet utan Verklighet, ett
Vara utan Tillvara, en Omedelbarhet utan den Förmed-
ling, hvarigenom det Omedelbara blir den högsta indi-
viduala Sjelf-position, eller ur-handlingen af den sig e-
vigt uppenbarande Ouppenbare. Komme nu ej Phan-
tasien denna ofullgångna, på sin klyftighet bedragna Spe-
culation till hjelp ; så skulle hon studsa vid anblicken af
sitt innehålls tomhet. Men Phantasien infinner sig, hy-
postaserar detta negatift uppfattade Absoluta, kallar det
Gud, utmålar det på hvarjehanda vis, och med sådana
regnbågs-färgor, att reflexionen, bländad och sjelf förtjust
af det prismatiska skimret, inbillar sig bafva lyckligen
gjort det stora tänkbarhets-språnget från en så beskaf-
fad Enhet till den Mångfald, det Allt, hyaraf vi sjelfve
äro beståndsdelar. Språnget verkställes på det vis, att
detta Allt, med oss sjelfve inbegripna, anses för ett op-
tiskt bland verk, en blott skenbar realitet,— som ic-
ke dessmindie utgör sättet af Guds exsistens. Han
ensam äger all varelse, — och allt det, som tyckes
vara, stiger likt bubblor ur denna varelses haf och sjun-,
ker åter deri; men bläddrorna äro likväl till på sitt vis,
nämligen i förhållande till oss, som sjelfve tycka eller
velsntan, att det anförda fragmentet, i sina få rader,
jnnehäfler den speculativa Logikens hela grundtanke.
Denna är således hvarken HÖurns eller Hegens uppfin-
ning. Allmännast är Novalis beundrad i egenskapen af
Skald; och med rätta innehar han, i Poesiens historia,
ett af de högsta rummen, Kanske gifva dock hans pro-
saiska uppsatser och fragmenter ännu större anledning
att beklaga den så tidiga förlusten af detta stora di vi-
na tor is k a snille, som var morgonrodnaden icke blott
af en Poesi, utan ock af en Philosoph!, hvilkas förenade
solglans engång skall upplysa antingen en bättre tid,
eller en bättre verld, än den närvarande.
214

drömma oss vara till: och härmed har man sitt nät
•nav färdigt. Denna negativa Identitets-lära har
sedermera blifvit kallad Pantheism, — i anledning
af den för alla hennes skepnader gemensamma formel ,
hvarmed hennes grund-åsigt vanligen betecknas. I O-
rienten, der Phantasien alhid verksammast yttrat sin för-
måga , kunde ett slikt tank-system desto lättare uppstå
och utbildas. Ty äfven denna lära kunde tala Mytholo-
giernas språk, .med stor vältalighet och mycken bildståt;
hon kunde dels begagna kända mythiska föreställningar,
dels uppfinna nya; de voro ju för henne, samt och syn-
nerligen, ett allegoriskt bildspråk, hvarmed hon förr
nöjde det allmänna menskosinnet och den svagtänkande
hopen, som bjöd till att vid dessa bilder fästa någon rea-?
lare betydelse, — under det den Vise ganska väl viss-
te, huru litet realt de betydde. I de andra hedendomsr
formerna voro bilderna egentliga Symboler, — ge-
stalter af individualt exsisterande Idealer, hvilkas åskåd-
ning uppenbarade väsendet af individualt exsisterande
Gudomligheter; i Pantheismens mythik förvandlades de
till Emblemer — eller sinnliga tecken för vissa abs;-
tracta förstånds-begrepp,

Det var naturligt, att i Orienten, der både tan-i
kan och dikten alltid gerna gått på djupet, skulle Pan-
theismen visa sig i sin mest förfärliga, men också i sin
mest elegiska skepnad. Denna är, med åtskilliga art-
förändringar, den falska Intellectualism eller negativa I-
dealism, som utbildat sig i Buddhas eller Fo’s lära, och
genom henne lagt större delen af östra Asien under
sitt herravälde. Den för de flesta Europeer så rysliga
åsigten: Gud är Allt, men Allt är Intet, — ut-
gör icke blott hennes högsta sanning; utan tillika hen-;
pes» bekännares högsta förtjusning. Med de hänryckta«
211

ste uttryck skildra de saligheten af Guds varelse: men
denna varelse har blott den egenskap, att icke äga nå-
gra egenskaper, — eller att vara en negation af allt,
hvad vår föreställning så kallar; gudalifvets sällhet be-
står alltså egentligen i den absoluta afFectlöshet och o-
verksamhet, som af en slik absolut o-egen skaplig-
het är en nödvändig följd. Att eftersträfva samma slags
sällhet, göra de till menniskans högsta både theoretiska
och praktiska mål. Skall det vinnas, så måste menni-
skan bemöda sig om uppnående af en dylik o-egenskap-
lighet, eller reducera sig till den högsta möjliga pas»
si vi t et. Vis är alltså den, som afhåller sig, sa långt
möjligen ske kan , från hvarje handling , genom hvilken
ej nämnda passivitet befrämjas: härigenom gör han, re-
dan före döden, sin individualitet till hvad den sannfär-
deligen är, — till intet. Denna vishets theoretiska
postulat är fördenskull en h vilande exstas, ungefär
jemnförlig med en vakande sömn. Under detta till-
stånd är anden så försänkt i det enda Väsendets åskåd-
ning, att han är åter et t-vorden med Gudomligheten;
och i denna ett-vordenhet är han, liksom Gud, skild
från sinnen, känslor, begär, förnuft, förstånd, medve-
tande, vilja: ty allt sådant är lidelser och krafter, som
tillhöra blott Illusionen (Maya) och hennes omkrets, den
skenbara Mångfalds-verlden, En äkta vis var t. ex.
Ta-mo, en afkomling af Fo; oafbrutet tänkande det en-
da Väsendet, satt han i nio års tid orörlig midt emot
en vägg. Att förlä»ga ett sådant tillstånd ända till lif-
vets gräns, är den Vises ideal. Naift säger derföre Fo
sjelf: ”den menniska är fullkomligast, som mest närmar
sig till stenens natur”. En slik fordran af sjelf-till-
intetgörelse leder, praktiskt fattad, ganska consequent
till den föreställning, att om den Vise vill besvära sig
med gerningar, så kan han ej utöfva nagra dygdiga»
216

re och hömmare, än då han genom sjelf-marteringar spä?
ker, plagar och förstör sin kropp; ty kroppen är det
illusoriska, men dock inom tiden och rummet verkliga,
fängelse, som lägger hinder i vägen för själens bemö-
dande att blifva Jndividualitets?fri *). Resultatet af hela
denna visdom, sa i theoretiskt afseende, som praktiskt,
innefattas i det indiska ordspråket: ”sitta är bättre än
springa, ligga bättre än sitta, sofva bättre än vaka, men
dö bättre än allt annat”. Ty endast i döden vinnes
fullkomligt den Vises lefnadsmål ; der nedsjupker han
för alltid i den rena Indifferensen, ”det heliga Tomma,
det gudomliga Intet”, hvarom Buddhaismens prophet pâ
sin dödsbädd förklarade, att det vore tingens utgång och
återgång,hamnen för menniskans alla hopp och önskningar.
— Vid och efter sin öfverflyttning till Occidenten undergick
den pantheistiska speculationen vissa förändringar, onek-
ligen till sin fördel. Grund - förändringen skulle kun-
na så uttryckas: Allt är, i den mån det är Nå-
got, Gud; men Gud är Substans, eller Reali-
tet. Occidentalernes phijosophi, mindre phantasi-full,
mera nyktert reflecterande, har alltid varit utmärkt af
en sinnesstämning, som, äfven i sina mest contemplatif
va yttringar, förrådt det europeiska lynnets herrskande
böjelse för Handling och Verksamhet. Äfven i egen?

*) Hos menniskor med obändig sinnlighet blir denna åsigt
icke sallan så tillämpad, att emedan hela exsistensen är
ett hkgdtigt biandverk, från hvilket man befrias medelst
kroppens förstöring, så kan detta hufvudmål äfven vin-
nas på en beqvämare och behagligare väg, —- genom
omåttliga sinnenjutningar i dryckenskap, älskog o. s. v.
(Bland Gnostikerne fanns en skola, som lärde detta helt
öppet). Likväl strider en slik tillämpning mot Buddhais-
mens uttryckliga sede-Jagbud; enligt hvilka sådana utsvaf-
Umgar ej Lila förena sig med den affccllöshct, som den-
B8 låra framför allt annat påyrkar.
217

»kap af pantheistisk, måste således denna pbilosophi för-
Wöka, att i sjelfva det Negativa, såsom sådant, inlägga
ett Positift. Redan hos Xenophanes och Parmenides
varsnar man detta bemödande. Granskar man deras lä-
ra närmare, så skall man finna, att de tänkte sitt ab-
soluta Vara, sitt gudomliga Ett-Allt såsom förnuftigt
och rum-uppfyllande; det var således redan för dem
samma — ehuru visserligen af dem högst dunkelt och
ofullständigt uppfattade •—Substans, hvars begrepp se-
dermera, såsom en Grund-Enhet af de positiva attribu-
terna Tanke och Utsträckning, utvecklades genom Spi-
noza med större skarpsinnighet och bestämdhet. Denne
undvek ock den inconseqvens, som de nyssnämnde Ele-
aterne beginge, då de antogo Rummet för en på Ur-
realiteten användbar föreställning. Beundransvärda äro,
i sanning, framför alla andra försök i denna väg, de
som gjorts af Spinoza och Bruno; den förre har i ett
mathematiskt, den sednare i ett poetiskt sätt att philo-
sophera, uppbjudit snillets alla krafter, för att gifva den-
na lära en för menniskoförnuftet tillfredsställande utbild-
ning. Icke dessmindre har Pantheismens vishet lika litet i
Europa, som i Asien, kunnat någonsin rigtigt besvara följande
frågor: Hvarföre, och huru, uppkommer ett så be-
gkaffadt Allt, som hennes, ur ett så beskaffadt Ett, som
hennes? Om Alltet är Intet; hvad är då det Ena? Om
Alltet är Något, nämligen verkliga Modificationer af ett
gudomligt Vara: hvarföre yttrar sig detta Något med e-
genskaper af Föränderlighet, då ju det Väsende , hvars mo-
difications-totalitet Verlden framställer, är i sig sjelft ett
Oföränderligt ? Hvarför är den tänkande och utsträckta Sub-
stansen ej till blott i sin Oändlighet? Om ändlighetens
skådespel är ett nödvändigt uttryck af eviga illusions-
lagar, såsom i den asiatiska pantheismen, eller af eviga
modifie a tion s-lagar, såsom i den europeiska: hvar
218

finnes, i all denna nödvändighet, en plats för Frihet,
Personlighet, Dygd, Odödlighet? — Det sköna hos Spi-
noza, liksom hos Bruno, är den flödande fullhets-kän-
slan af Gudomlighetens all-lif, allkraft och allnärvarelse ;
en känsla lik den, som äfven i Orienten förskönar vis-
sa den pantheistiska åsigtens phänomener, — t. ex, i
Brahminernes nyare dogmatik och Persernes nyare skal-
dekonst. Men denna känsla har, oaktadt sitt stora mått
af religiös och ästhetisk förträfflighet, i Orienten för-
glömt rätta Ordet, och i Occidentcn ej kunnat påmin-
na sig det. Att det Allt, som är, är modificationer af Guds
substans, — detta är en sats, hvilken, islik allmänlighet
yttrad, äfven Theismen kan erkänna för sin; men sät-
tet, hvarpå Gud är i Allt, eller hvarpå Guds substans
är i sina modificationer, — det är just knuten som bör
utredas, och som aldrig af någon pantheistisk speculation
blifvit utredd. Den har icke begripit Modificationernas
verklighet, emedan den blott till hälften begripit Substan-
sens; den har icke begripit, att den absoluta Ideen är
en oändlig position af Ideer, af hvilka enhvar innehåller
ett me dd el ad t Absolut, som, just i kraft af meddel-
ningens absoluta positivitet, förhåller sig till det första
såsom ett annat och sjelfbestående. — Förr eller sed-
nare, oaktadt all sin dialektik, förstummar derföre den
pantheistiska speculationen för de anförda spörsmålen :
och detta förstummande blottar mera vältaligt, än den
öppnaste bekännelse —• till en sådan har hon blott i
Asien haft mod —- hennes innersta charakter; en cha-
rakter, för hvilken, i sjelfva verket, Nihilism är den
rättaste benämningen *).

De skäl äro oss icke obekanta, med hvilka åtskilliga ny-
are philosopher (t. ex. Hegcl — i sin Encyclopädie der
philosophischen Wissenschaften, §. 5/3, andra upp-?
lagan — och Ritter, i sin polemiska skrift Die Halb-
219

Den lära, soin Buddha genom en Andes ingifvelse
förnam, under det han sönderslet sin kropp med tusen
spikar : ”Allt synligt förgås ; allt födt har en bedröflig
ändalykt; hvarje tro liknar Intets rike; verlden består
blott i inbillningen”: denna lära har alltså äfven under
den konstiga masque, som hon i Europa anlagt, bibe-
hållit sitt ursprungliga lynne. Tränga vi till detta lyn-
nes botten, så kan det, jemväl under den europeiska
masquen, icke dölja sin dunkla och svårmodiga beskaf-
fenhet. Väl gifves det tre slags sinnelag, som i denna
dunkelhet trifvas just som bäst, och anse den för vis-
domens högsta klarhet. Dertill fordras nämligen ett sin-
ne, som antingen Qikt Spinozas) är beslägtadt med de
österländska eremiternes quietism ; eller (likt Brunos) ger
sina föreställningar en så bländande poetisk colorit, att
den själ, ur hvilken de utgått, sjelf förtrollas och stan-
nar berusad framför den tjusande ytan; eller (likt en
mängd moderna philosophers) aldrig genombryter skalet
af en i formler hårdnad reflexion, som af ren brist på
egentligt själs-lif har glömt, att själen, liksom öfver-,
hufvud den lefvande verkligheten, äger också andra
krafter och behof, än reflexionens. Men hvar och en,
som icke är organiserad på något af dessa trenne vis,
måste snart nog komma till insigt af det nihilistiska i
den speculation, hvars förvillelse vi sökt utreda. Om

Kantianer und der Pantheismus) sökt visa, att Panthe-
ism är en opassande slägt-benämning för de philosophi-
ska systemer, som dermed vanligtvis pläga betecknas.
Äfven vi anse icke denna benämning för den tjenlU
gaste; fastän till en del af andra skäl, än dem Hegei,
och Ritter anfört. Mellertid ha vi här nyttjat den,
just derföre att den är allmänt gängse; i hopp att deri-
genom göra framställningen af vår synpunkt desto lättare
läUlig.
220

ock Pantheismen kan så till vida kallas en négatif The*
ism, som han i sin medvetenhet eller känsla innefattar
ett ©eLor, ehuru obestämdt och chaotiskt: så är dock,
liksom detta 0ELOT (såsom blott sådant) ingalunda är 0£og,
äfven den negativa Theismen något helt annat, än
den positiva, eller Theismen i sin egentliga och san-
na bemärkelse. Ja: en slik négatif Theism kan upp-
fatta det Gudomliga till den grad obestämdt, att han,
just i anledning af denna obestämdhet, omsider öfvergår
till en rak negation af allt Gudomligt. Man misstager
sig alltså i sanning icke, om man på den negativa The-
ismens botten finner — Atheismen ligga förborgad.
Det är just derifrån, som denne uppstiger, i torftiga sjä-
lar, i ytligt verldsbetraktande andar; då deremot de sinn-
rikare och känslofullare, — liksom t, ex. vår Thorild,
— uppfylla, så godt de förmå, sin uppfattnings inne-
hallsbrist med den vaga, i grunden högst abstracta, men
ästhetiskt färgskimrande notionen om ett Gudomligt, som
finnes — öfverallt och ingenstädes. Den negativa The-
ismen har två sidor: i den ena är han mindre né-
gatif; i den andra mera. Den förra, som alltså i för-
hållande till den sednare har ännu någon egenskap af
positivitet, är hvad man i allmänhet kallar Pantheism;
hvilken föröfrigt kan bilda sin form antingen af natura-
listiska eller spiritualistiska bestämningar, utan att i nå-
gotdera fallet förändra sin grund-charakter. Skarpsinnigt
har Palmblad anmärkt, att då Emanations-läran och den
från henne oskiljaktiga Själavandrings-läran framställde
varelsernas lif såsom ett oupphörligt forfsträfvande upp-
ifrån nedåt och återigen nedifrån uppåt, så skulle den-
na asigt slutligen kunna sålunda uppfattas, att lifvet är
ingenting annat än en ständig cirkelgång, eller att verb
den är något alldeles ändamålslöst ; en i skiftande ex-
pansion och contraction spelande verksamhet, hvarmed
^21

den eviga Grundkraften, kallad Gud , roar sig, så ofta han ic-
ke ”inslumrar *)”. Men just detta är den rena ^näml. den
orientaliska) Pantheismens tänkesätt; den individualitet,
hvars verklighet redan i Emanations-läran står på tve-
tydig fot, är här fullkomligt upphäfd: och dymedelst har
den från Theismen förirrade Verldsbetraktelsen genom-
lupit sin ringbana, hvars första och sista punkt här sam-
manträtfa. Nu återstår blott den tanke, att hela det
förutgångna bemödandet varit en dårskap, emedan det
allsicke kan bevisas, att sjelfva Grundkraften är något
Gudomligt; den är, pålagligen, blott en Ur-Mechanism ,
som bringar den sinnliga materiens partiklar till rörelse
och sainmänsättningar. Att anse denna l r-Mechanism
för en Gudomlighet, kan tillåtas såsom poetisk föreställ-
ning; men philosophisk är den icke. Detta är den ne-
gativa Theismens andra sida; som i förhållande till
den förra är en r e n t a f négatif —— och således icke
gerna med något annat namn^ än Atheism kan be-
tecknas. Atheismen åter kan vara antingen direct,—
sådan han nyss blef skildrad, — och heter i denna egen-
skap Atomism; eller ock indirect, när han inskrän-
ker sig till det påstående, att om än något Gudomligt

*) Se den i Sveas andra häfte införda alhandlingen ”om Hin-
duernes fornbäfder”, s. 110 och 112. Dels i denna j dels
i uppsatsen ”om Hinduernes Pantheism” (N:o 1 och 2 af
Svensk Litt. Tidning 1821), förekomma många under-
rättelser af vigt för vårt ämne. Ännu flera fin riet man,
och har att vänta under fortsättningen , i det af samme
författare utgifna stoi^a geogtaphiska verket: ’Handbok i
physiska och politiska, äldre och nyare Geographien”; ett
verk, hvaraf äfven de rikaste bländ Europas litteraturer
skulle anse sig hedrade* — Hvad den upphörda tidskrif-
ten Svensk Litteratur-Tidning angår : så har numera ti-
den visat, huru mycket lättare den kunde klandras, än
ersättas.
222

fexsisterar, sâ kan det likväl aldrig komma till ménhi-
skans kunskap. Den indirecta Atheismen är — Scep-
ticism. Ofvergångarne från Pantheismen till bägge des-
sa sistnämnda rigtningar, låta ganska bestämdt uppvisa
sig; och det icke först i den grekiska, utan redan i den
asiatiska philosophiens historia. Alltefter som den i hans
form antagna prägeln är en mera materialistisk eller en
mera intellectualistisk, blir den Charakter, som han (con-
seqvent genomförd) antager i sitt resultat, — och som
tillika är hans egen tillintetgörelse, — antingen en för-
intning som drabbar enkannerligen den till Emanations-
lära förvandlade Theismen, eller också en som tror sig
drabba hela Philosophien i allmänhet. Allt slags dy-
namisk åsigt, om den utvecklar sig conseqvent och
fullständigt, är i sin rot och syftning theistisk, j em väl
om den i begynnelsen sjelf inbillar sig vara af panthei-
stisk art. Deremot leder allt slags atomis t is k åsigt,
conseqvent och fullständigt utvecklad, till Atheism; näm-
ligen i den rent vetenskapliga mening, der detta namn
betecknar tänkarens theoretiska öfvertygelse, utan att
derföre stämpla honom med beskyllningen för någon
praktisk gudlöshet. En sådan är icke alltid förknip-
pad med den theoretiska; och änskönt den vanligtvis blir
det hos dylika lärors anhängare, så är den det nästan
aldrig hos sjelfve upphofsmännen. Man kan mellertid
påstå, att de förre äro deruti bättre systematici, än de
sednare; hvilka tvärtom understundom göra försök, att
på Atomismens föreställningssätt inympa theistiska sat-
ser. Men dessa försök ha jemväl för sednare tiders tän-
kare ej lyckats bättre, än för Epicurus. Scepticismen
åter, den i sin egen irrgång förlorade reflexionens fö-
retag att förstöra hela labyrinthen, har det företräde,
att först och främst icke leda till nyssnämnda förgudning af
den crassa, den empiriskt palpabla Materien, och att
223

sedan (hvad än mera är) väcka den i menniskoförniiftet
afdomnade speculativa kraften till hågkomst af en bort-
tappad bättre rigtning. Såsnart derför Scepticismen, ge-
nomdrifven så långt som han möjligen af sina repräsen-
tanter kan drifvas, har fullbordat sitt värf: uppträder alh
tid Speculationen ånyo med ett föryngradt och ungdoms-
friskt bemödande, att återgifvä förnuftet åskådningen af
den uråldriga Theismens herrlighet. Den ariadnes-tråd,
som leder henne Ur labyrinthen ut under Guds öppna,
ljusa himmel, upptäcker hon vid en ny, djupare under-
sökning af förnuftets väsende och kunskaps-formåga ; men
det var Scepticismen, som tvang henne till denna un-
dersökning. I de tvenne periodiska omlopp, som Euro-
pas philosophi hittills fulländat, har Scepticismen redan
tvenne gånger uppnått en slik, för den sanna Specula-
tionen förmånlig, utbildning; och dymedelst äfven, hvar-
dera gången, föranledt en kedja af stora speculativa be-
mödanden att upphöja menskliga vetandet till en positif
och absolut Idealism. Detta ville nämligen Plotinus;
men under sin sträfvan att med Platos vishet samman-
smälta Orientens, och dervid blundande for den klarare
Theism, som redan var i Christendomen uppgången, å-
terfoll han i Emanations-begreppet och tillvägabragte för-
denskull en lära, hvilken, liksom den äldsta Emanations-
läran sjelf, sväfvar i en mystisk halfdag mellan Theism
och Pantheism, utan att rigtigt vara någondera. Under
lyckligare förebud har Schelling, efter Kants och Fich-
tes förberedande åtgärder, öppnat en ny bana for ut-
vecklingen af en vetenskaplig Theism; hvarom vi här
påminna blott i förbigående, emedan vi åt det ämnet
vilja egna en särskild del af närvarande afhandling. I
Asien har Scepticismen aldrig upphunnit den sjelfständiga
Utbildning, under hvilken han redan i Grekland—-skynd-
samt nog — framträdde i skarp afsöndring från den pan-
224

theistiska verldsbetraktelsen, såsom ett i och för sig sjelfk
bestående reflexions-sätt. Icke dessmindre ser man i åt-
skilliga bland de asiatiske philosophernes skolor, t. ex.
hos Persiens Sofi’s och Indiens Nastiks, denna sednare
yttra sig på ett vis, der gränsskillnadén från egentlig
Scepticism ofta är omärklig; och visserligen skulle grän-
sen alldeles försvinna, om ej phantasien måladei re-
flexionens öcken, en blänkande molnbild, som skenbart
fyller dess tomhet. Men häri brås man på lärans stif-
tare, Fo, som, enligt en chinesisk uppgift, hade sjelfva
— Maya till moder. Déremot är Pantheismens öfver-
gång till Atomism tydligen uttryckt i den cosmogoniska de-
len af Tibetanernes mythologi; der en atomistisk physik
och en buddhaistisk (d. ä. negatift idealistisk) psychik
äro på ett vidunderligt sätt förenade. Sammanbindnin-
gen tycks ha blifvit åstadkommen genom inflytelser från
den nu i Hindostan herrskande pantheistiska Vedanta-
läran. Föröfrigt har man sagt oss, att bland indiska
philosophiens mångfaldiga systemer finnes äfven ett ut-
bildadt atomistiskt; i brist af tillfälle till egen pröfning,
kunna vi derom ingenting yttra. Hvad åter den nyss-
nämnda Vedantadäran vidkommer: så anse vi henne haf-
va erhållit sitt nuvarande skick vid och ifrån den tid-
punkt, då Brahmaismens bekännare, i kàmp mot den så-
som reform uppträdande Buddhaismen*), sjelfve,på sitt
vis, reformerade sin till groft mångguderi urartade re-

*) I afseende pä frågart : Hvilkendera ar aldstj Brahrriais-
men eller Buddhaismen? hålla vi sannolikast, att Brah-
maismen är äldst, eniedan han bibehållit så mycket af
rent spiritual!stiskä åsigter: men att lian och ßuddhais-
men, i flera omgångar, skiftevis haft öfverhänd; tills
ändtligen deti sednare blef, såsom fullkomligt öfvervun-
nen, förjagad ur Indien till 4e länder/ dei’ han ännu är
rådande.
225

ligion och metaphysik. De ville då visa, att urartnin-
gen uppkommit af Emanations-begreppets missförstånd:
men den monotheism, som de sökte återställa, uppfat-
tades af dem sjelfve i en mindre theistisk än pantheistisk
anda; ehuru de hos sina motparter fördömde samma
andas fullständigare uppfattning och följdrigtigare uttryck.
Alltsedan förklara och försvara Brahminerne dermed sin
mythologi, att de, ungefär liksom Ny-Platonikerne gjor-
de i afseende på Greklands, framställa den såsom en
allegorisk inklädnad af speculativa sanningar; uppenbara
för Philosopherne och Presterne, men otillgängliga för
den raa hopen, som till sin uppbyggelse måste äga åt-
minstone skalet af den vishet, hvars kärna är njutbar
endast pa en högre odlingsgrad. Denna, i all Heden-
dom uppdragna, skiljemur mellan invigde och oinvigde,
mellan esoterisk och exoterisk kunskap, har af Chri-
stendomen blifvit störtad. Att hafva återställt den, är
Catholicismens grundfel; men det kunde ej undvikas,
sedan denna kyrka engång tillåtit, att ett med Poly-
theismen beslägtadt element redan tidigt fick in-
smyga sig i sjelfva Christendomen. Härvid fordrar dock
rättvisan det tillägg: att sådant, som detta element blifvit
i och af nämnda kyrka utbildadt, är det väsendtligen
renadt och förädladt af Christendomens anda.

Vi stå nu åter vid Indien; det underbara land,
som gaf utgångspunkten åt vår nu fulländade skärskåd-
ning af hufvud-formerna för Österlandets vishets-kär-
lek. Emanations-läran och hennes afföda, den materi-
alistiska Naturalismen, den dualistiska Spiritualismen,
den negativa Absolutismen, uppkommen genom en falsk
dialektik; den genom dennas förmälning med en falsk
empiri afiade Atomismen, och ändtligen den till insigt

Svea XII.	xS;
226

af all både logisk och empirisk reflexions intet kom-
na Scepticismen: alla dessa former, så långt som de i
Asiens philosophi hunnit utvecklas, hafva vi betraktat i
deras allmänna grunddrag, och till någon del äfven i
deras artförändringar. Så väl till de sednare, som till
de förra, lefva hos Hinduerne, ännu i dag, dels urge-
stalterne, dels åtminstone anledningarne. Med icke rin-
ga skäl påstå derföre Brahminerne i Benares, att all
visdom har spridt sig från detta deras urgamla univer-
sitet, så österut till China och Japan, som vesterut till
Europa. Att nu företaga oss en särskild undersökning
af det ofantliga förråd på myther och systemer, som
gemensamt utgör Indiens religion och philosophi, vore
tvifvelsutan ett försök, som skulle, i alla hänseenden,
intéressera ej blott oss sjelfve, utan ock en betydlig del
af våra läsare. Vi skulle då erhålla en öfversigt af det
stora mythiska stamträdet; och dervid upptäcka, både
huru dess grenar i utväxten fördelat sin rigtning, och
huru ej sällan de krafter, som biifvit modificerade ge-
nom utväxningen, återverkat mäktigt på stammen.
Sådant är i synnerhet förhållandet med de tvenne för-
nämsta ufgreningarna, den zoroastriska och den bud-
dhaistiska. Äfven till många bland våra Nord-myther
skulle vi igenkänna de första modellerna, och till do
öfriga åtminstone spridda modell-lemmar. Men vi nöd-
gas skjuta ifrån oss denna frestelse, för att ej utvidga
vår afhandling med en ny episod, vidlyftigare än den
om Edda-l^ran, och mindre ursäktad af fosterlandskän-
slans omotståndliga lockning. Inskränkande oss här till
den allmänna uppgift, att de tankformer, som vi skildrat,
äro alla af indisk börd, — vilja vi fästa läsarens uppmärk-
samhe å den orsak vi haft, att skildra dem med den-
na utförlighet. Om vi nämligen afdraga dem den my-
thiska bildligheten, eller hellre utan all afdraguing ge-
227

nomskåda den: så igenkänna vi hos dem samma spe-
culativa grunddrag, som sedermera, men tecknade af en
abstractare reflexions-art, återkommande utmärka Specu-
lationens hufvud-rigtningar, i den såkaliade vetenskap-
liga Philosophiens tvenne fullbordade tidehvarf. De,
som företagit sig att framställa Philosophiens häfder,
hafva hittills latit den myth i ska Philosophien alltför
litet sysselsätta sig. Den öfvervigt, som Reiigions-kän-
slan och Phantasien der ännu bibehålla i oupplöslig sam-
drägt, synes ha bragt dem på den inbillning, att för-
Vetenskapen vore här ingenting att hämta. Och likväl
innehalla dessa äldsta former substansen af och an-
ledningarna till alla de följande; hvilkas mer och
mer mangfaldigade skiljaktigheter mindre uppkommit af
några grundförändringar i sjelfva innehållen, än af de
olika synpunkter, som vid en sig ständigt mera detal-
jerande reflexions-utveckling nödvändigt skulle olika ut-
staka forskningens väg och method. Att berättande
utreda, huru alla dessa former, synpunkter och rigtnin-
gar, äfven under sina ömsesidiga motverkningar samver-
kande, än direct, än indirect befrämjat Philosophiens
närmande till det mal, som hon har i sigte : detta är
att förtälja Philosophiens historia.

Ivlen denna historia skulle likna en verld utan sol,
om hon saknade närvaron af en form, hvilken vi väl i
det föregående flera gånger nämnt, men blott såsom en
franvarande. Vi hafva nämligen framvisat alla former,
som upprunnit ur Theismens från-sig-kommande:
men Theismen sjelf, den oförfalskade, den positiva, ha
vi ännu sett endast skymta ur forflutenhetens fjerran.
Indiens urkunder, så vidt vi känna dem, framte ingen-
städs denna lära såsom förvarad i sin renhet ; och näpp-
hgen kan förmodas, att någon bland de ännu obekanta
22S

innehåller henne annorlunda, än i spridda fragmenter,
uppblandade ined Einanations-lärans förvirringar. Men
gifvas då inga andra urkunder, som lata oss uppdaga
äfven den oförvillade Theismen bland ur-gestalterne af
Österlandets vishet? — Visserligen! Hebräernes he-
liga skrifter äro sådana; och framförallt den i spetsen för
dessa stående mosaiska Genesis. Vill man betrakta en
ren öfverlefva från vårt slägtes barndoms-ålder, en ren
fortsättning och förnyelse af den allraäldsta, at Patriar-
kerne glfna, uppenbarelsen: sa har man att vända sig
till Moses, hvars skrifter allt mer och mer omotsägligt
bekräfta sitt företräde i ålder framför äfven de äldsta
bland dem, som Indien låtit oss upptäcka. Dessa in-
nehålla föröfrigt, här och der, så märkliga öfverens-
stämmelser med den mosaiska framställningen att
man tydligen ser dem hafva hämtat sin kunskap ur en
för dem och Moses gemensam källa; men pa det vis,
att hans kunskap qväller ur den rena ådran, deras a-
ter ur redan grumlade afledningar. Lik en andeverldens
Pharus, med ur-tidens heliga eld flammande pa spetsen,
står Mosaismen och lyser ut öfver framtidens haf; hvil-
ket då först fullkomligare upplystes, när en ny objectif
Gudoms-uppenbarelse af vida större klarhet, Chiisten-
domen, framstod att fortsätta och fullborda den förras
värf. — Men Theismen, i sin utvandring från z\siens
medelpunkt, valde icke blott den lönliga väg, på hvil-
ken han omsider, i en förnyad objectif Gudoms-up-
penbarelse, meddelade sig at Abraham och Moses. Äf-
ven på en annan, ännu höljd i ungefär lika skymning,
begaf han sig till — Attica, och uppblixtrade der, så-
som en subjectif Gudoms-uppenbarelse, i Platos själ,

*) Se t. ex. sidd. iai—-124 i afhaudlingen om Hinduer-
nes Fornhäfder.
229

ingifvande honom den lära om Ideerna, som är och för-
blifver grundläggningen för all vetenskapi i g Theism,—
d. ä. för all äkta Philosoph!. Huru denna Theism för-
håller sig till den omedelbart religiösa, — huru
den i Mosaismen och Christendomen gifna grunden bör
förenas med den i Platonismen gifna, och huru på så
beskaffad grundval en sann Philosophi, såsom en dia-
lektiskt utbildad andlig E rf a r e n h e t s - kun-
skap, skall uppföra den absoluta Spiritualismen«
tempel: det är, hvad vi längre fram, i en framställ-
ning af vår vetenskaps speculativa bild, ämna anty-
da. Dessförinnan komma vi likväl att tala något utför-
ligare dels om Moses, dels om Plato, dels om den
plats, som Christendomen intager i Culturens —• och
alltså framförallt i Philosophions — historia. Man sä-
ger, att Culturen, sedan den blef öfverflyttad på Euro-
pas jord, har der alltid varit rörlig och framskridande.
Detta är icke sannt ; mot grekiskt-romerska tidehvarf-
vets slut var den på god väg, alt bli lika stillastående
och förstenad der, som den är i Asien. Att åter försätta
den i progressif och productif rörlighet, — och det for
en ej mer afbrytlig eller hämmbar fullkomning, — dertill
fordrades en högre kraft, än sjelfva Platonismen: men
denna högre kraft—Christendomen'— upptog dervid inom
sig den andra, som numera upphörde att kringirra enslig och
oförstådd; ty de varseblefvo ömsesidigt sin ursprungliga
själs-förvandtskap. Alltsedan, liksom alla förändringar
och splittringar inom Kyrkans område bidragit blott till
innerligare och fullständigare utbildning af Christendo-
mens väsende, så hafva ock alla förändringar och splitt-
ringar inom Vetenskapens område bidragit blott till den
speculativa, den christligt-platoniska Theismens fullkom-
ligare utveckling.
230

Af do lifs-elementer, hvilka tillsammans organise-
ra on sund, en lefvande Speculation, har man, allt-
sedan Cartesh tid, ensidigt, ja uteslutande, bearbetat
blott ett enda, —• nämligen Reflexionen. Ett annat,
lika vigtigt, har man i allmänhet lemnat rentaf ur sigte,
och det med flit; detta andra element är — Tradi-
tionen. Man har lemnat det derhän , emedan man ic-
ke förstått sig derpå; d. v. s. emedan man förstått det så,
som vore dess positiva förnuft-verklighet en bindan-
de, en inskränkande auctoritet, hvaraf tankan hämma-
des på sin forsknings-bana. Traditionen — dels den
inre och yttre Naturens, dels den inre och yttre Histo-
riens -—- ger oss den faetiska realitet, som är Re-
flexionens eviga närings-ämne. Man har trott, att Re-
flexionen vore då först philosophisk, när hon närde
sig med att spisa —• sig sjelf. Deraf de abstraeta, dö-
da motsatserne af Förnuft och Uppenbarelse, af Subject
utan objectivitet och Object utan subjéetivitet, af Spe-
culation och Erfarenhet, — med flera dylika. Pbiloso-
phiens syftemål är, att äga kunskap om den naturliga
verlden, vishet om den andliga och divination om den
himmelska. Skall det vinnas, så måste dertill alla de
krafter, hvilka man genom de abstraeta motsättningarna
söndrat, endrägtigt sammanverka. Resultatet häraf blir
den harmoniskt utbildade E v o 1 u t i o n s-lära, i hvilken
det äkta Förnuftet och den äkta Theismen igenkänna
sig och hvarandra. Vetenskapens sjelfständighet lider
ej härigenom något intrång; det är klart, att liksom
förnuft-instinkten var den äldsta Theismens verk-
tyg , så blir förnuft -medvetandet den yngstas. —
Men hvarfor består de speculativa grundformernas egent-
liga substantialitet i hvarderas större eller mindre mått
af Theism? Emedan den synpunkt, ur hvilken man ser
Gud och förnuftets förhållande till Honom, bestämmer de
231

synpunkter, ur hvilka man ser Menniskan ooh Verl-
den. Rigtig är synpunkten , om man pä det viset ser
i Universum den absoluta Ideens sjelf-uppenbareke, att
Guds enhet och Verldens mångfald individudt bejaka
hvarandra; enligt det sanna identitets-begrepp, hvaraf
vårt stjern-system, i förhållandet mellan sol och plane-
ter , visar en betydningsfull sinnebild.

Men innan vi härom utförligare framställa vår tana
ka, måste vi fullända den historiska delen af vår
betraktelser.

(Fortsättning följar.)
S.	102. Mathematiken« grundsanning är en abso-
lut: ty den är real just i och genom sjelfva sin ideàlitèh
Icke dessmindre möta de mathematiska kunskaps-ärterna
i analysen af det Oändliga den gräns, som på deras
sannings-grad är oöfverstiglig. Hvarfore ? Emedan det
verkliga Oändlighets-begreppet är ett philosophiskt.
Insigten häraf torde kanske framdeles blifva det band,
som återställer bryggan mellan Mathematikens och Phi-
losophien« områden. Då mellertid det verkligen O-
ändliga ligger till grund för det Abstractum deraf, som
inom Mathematiken uppfattas och användes: så inträffar
den märkvärdiga omständighet, att detta uppfattnings-
och behandlings-sätt ger strängt rigtiga resultater af o-
perationer, för hvilkas princip och method likväl inom
sjelfva Mathematiken ingen vetenskaplig deduction synes
möjlig. En sådan kan endast den Speculativa Logiken
gifva.

S.	128. Förhållandet mellan Speculation och Em-
piri är ett bland de ämnen, som i det följande komma
att afhandlas. Vi önska, att man dittills uppskjuter sitt
omdöme öfver vår åsigt deraf. I förväg sagdt, tro vi
att både Speculationen och Empirien ömsesidigt vinna på
den möjligast innerliga vänskap. Vi högakta den rena
Empirien, den praktiska, den experimenterande; vi stri-
da blott mot den till falska theorier förvillade, den i
233

sin förvillelse arroganta och fanatiska. Med exemplet
af det sätt, hvarpå inan behandlat Steffens, äi ej
var mening att försvara de misstag, som i hans skrif-
ter kunna vära begångna; vi äga till och med sjelfve
åtskilligt, att mot dessa, skrifter invända. Men vi önskade
påminna, att han är en man, som icke dessmindre för-
tjenar respect. — Då Philosophien är den enda veten-
skap, som* innehåller omedelbart förnuftets för sig sjelft
utvecklade grundritning, så är hon ock den enda, som
kan innehålla möjligheten för vetenskaplig basis och ve^
-tenskaplig regel. Derför är hon i stånd att utvisa lör
de1 öfriga kunskaps-arterna de betydelser och inbördes
<Üihållanden, som gifva dem deras rigtiga ställen och
ändamål i vetenskapernas gemensamma organism; d. ä. i
den Verlds-vetenskap, som i dem alla åsyftas och genom
dem alla förverkligas. Hon är den alla lifvande och
sammanhållande vetenskapliga andan, betraktan-
de sig sjelf i sitt rena väsende, — i sin evi-
ga kärlek till den eviga Visheten. Orimligt är der-
to; att inflytta kifvet om rang i Vetenskapernas verld;
•de utgöra, samtligen, lika lefvande oéh lika väsendtliga
beståndsdelar af — en enda. — Hvad slutligen beträf-
far den oförfalskade Empirions ”barnsliga förtroende till
Naturen” : så må de, som ej veta hvilken tanke de sko-
la fästa vid ett så besynnerligt uttryck, anse det for ett
____ ”poetiskt”, eller kanske rättare — ”phosphonstiskt”.

S. 143. Det nordliga Indiens lärde, säger W.
Jones, påstå, enligt en hos dem gängse urgammal sä-
gen att Greken Kallisthenes derifrån hemförde till
Aristoteles en brahminsk Logik, som denne gjorde till
gm nd val för sin lärobyggnad. Äfven såsom blott saga
betraktad, är denna sägen dock ganska märklig.
231

S. 199. Vår framställning af Edda-Mran torde hos
en oeh annan läsare möta det inkast, att vi säkert gjort
henne mera philosophisk än hon verkligen är, genom
att i henne ”inlägga” begrepp, som omöjligen af våra
hedniska förfäder kunnat ägas. Med förutsättning af
framställningens urkundliga rigtighet, drabbas den spe-
culativa Mythologien lika litet af detta inkast, som t. ex.
den speculativa Physiken af den förebråelse, att ha i
Aaturen ”inlagt” begreppen Electricitet, Chemisk Process,
och andra dylika, — samt derigenom gjort Naturen me-
ra lärd och skarpsinnig, än hon i sjelfva verket är. Na-
turen har visserligen ej dessa begrepp såsom begrepp,
emedan hon icke reflecterar; men hon äger dem såsom
krafter: begrepp blifva de i menniskans uppfattning,
emedan denna ej kan annat än beteckna dem genom re-
flexions-bestämningar, om hvilka Naturen är fullkom-
ligt medvetslös. På liknande vis kan mennisko-tankan,
da hon från en högre reflexions-grad blickar tillbaka
?a en.??re’ JU mera noggrannt hon uppfattar denna«
föreställningar, desto mindre undvika att uttrycka dem
pa sitt språk; ty hvarigenom skulle do annara bli för
henne begripliga I

ATTaRDOM,
235

anteckningar

beträffande Stagnelii Skrifter.

För en litterär svensk tidskrift kan visserligen ej nSgot,
som angår Stagnelu arbeten, vara olämpligt; alirannnst,* om
det i framtiden kan tjena till rättelse vid en ny upplaöa
dessa för Sveriges vitterhet så dyrbara Skniter.

Då jag erhöll det uppdrag att genomse och ordna fram •
Herr Koni Bibliothekarien Mag. Lor. Hammarskölds papper
och blamfdem fann en bundt af Slagneld
iag nyfiken att se, om der fanns hagot annu obekant stycke,
som förtjente att undanryckas glömskan. I detta a	c’ ™

min undersökning fruktlös: bland flera,
mer dels från Författarens första laroar, dels ofulUndade,
var intet i det hela af den beskaffenhet, att det kunde bhfva
en ny prydnad i hans skaldekrans. Deremot gjorde jag en
InnaJ upptäckt: att nemligen åtskilliga, till en del vigtaga,
rättelser vore att göra vid flera af de redan tryckta Poemerna.
Nåaongång tyckes otydligheten af Författarens handskuft haf-
y^giMtmiledning till en felaktig läsart: stundom torde fel
hafva tillkommit genom bristande uppmaiksamhe V1
eluret. Af åtskilliga poemer hafva ock funnits flera afsku ,
då Utg. merändels synes hafva troget foljt en enda, utan
jemfora den med de öfriga. - Då det -ke ar
alltid med säkerhet bestämma skillnaden me! ani bio da v
unter och verkliga afvikelsér, utan att aga tiUgang H alla
Författarens handskrifter, har jag har i en
de vigtigaste skiljaktigheter, som af mig bhfvit anmdikta.
Med en * har jag betecknat sådana stallen, der en g
funna läsarten kan anses blott såsom en variant
synes mig bättre än den gamla; der detta tecken sakna , ar
ett verkligt fel, som ovillkorligen bör rattas. For att ej tiotta
med en onyttig vidlyftighet, har jag anfört verserna endas
efter Handskrifterna och med särskild stil utmärkt de oid,
hvilka rättelserna innehållas.

•	I tredje Delen :

Sid. 28- * Och kyeser den glindrande tåren

39.	Och grumlar med fträfvande vingar

5o,	* Hon förr beundrad gick bland folken skaror.
236

Sid. 54. Blif tkJr , so tn fästets bl§a eter

58.	* Om ej Edens Maj en gång begynner.

Hvad dr fjdriln och hane purpurblomma ?.

Hvad är lärkan in. m.	»

(Den tillagde versen finnes i tvänne, föröfrigt något
olika, handskrifter. Utg. har, med rätta, låtit aftrycka
poernet efter Liljor i Saron a, 3 H- lol t IQ2.

i5i.	* Så tusar i vinden
Nattvandrerskans röst.

13å. * FSr Sölen hon lågar

Med flammande bränad,

135.	Höjs i sin ebenchar.

----Och suckar, och symbolen smyger
(Symbolen är neml. ”bönens qvist’*.)

l4o.	Sig Ijuft kring parken hvälfde

142.	Men hoppens ej att mera

144» Vid lifvets elf, i purpurknopp än sluten,
Ser andra systern m. m.

145.	* Af stjernor kransad, Vishetén omsider
15g. * Och Sppnande för iångarna en utgång,

* Jag slitit har, och fri pä morgonstrålar
Får höia mig till ljusets fosterland.

166.	Fromt vårdad hår i stoftets trakter

167.	Mot honom rigtar straffets pilar.

168.	Ryck mig, o Tro, från tviflets brant!

298.	Ett vilddjurshem är denna verld m. m.

211.	Med Guds tillsamman flyter hennes vilja
Och får i arf hans rikes herrligheter,

222.	Och Oskulden sväfvar från himmelen ned,

22Ö. * Bestrimmad af midnattens sol.

(Fjållen såsom collectiv- form är masc- ting,}

235.	OupphSrligt jag vräkas skall

24o.	Som Lustans Fé med listig hand m. m.

— Till afgrunds.^rrfddan drifven

— Och thordSnsstdmmor svara

24a. O! dit i glädjens Idnder

— Han under pröfningsåren

285.	Her i dalen jagstår.

294.	Kyssar ana sällheten,

302.	* Elysisk väcker sångens röst

— Och vällust andas hvarjje bröst.

3og. Visan bör indelas så, att hvarje stroph består af fyra
verser.

Sio.	Eken förhärjad på klipporna står,
237

516.

SaG.

334,

Och lagen för sioftlifvet lydde.
Att blek han ej sjunker m. m.

Sid.5n. Kring h.M	0C!' “.”Æ	'

Ack! för mig dr rotornat tid fSrhden»

Och speglar förklarade kinder
Han» stämma med dnglarncs blanda»
Till krans om silkeshåren.

San. Utgjuten, lik ett vatten ,
!«2 Den ödets svall och våldets hand
Och evigt aftorkar den tår, som bränner

5o5.

337.

Jag lyfter sjål och händer

P iLn N-o 9 är alldeles densamma, som forut under N.o
f s d 324 finnes införd. Bland Stagnclu papper lunnos af
densamma tvänne lika lydande handsknlter.

344 * En flicka satt vid middagssolens brand
__ En salig lisa dig skall gifvas hdr.

361 Der i hyddans lugn hon bor
♦ Och vid låsen rörde.

362.	BSjde mången fara af

363.	* Tårens perla glimma.

365.	Vid stjernors glitter

366.	Glimma haf och vattenfall.

Frostens llommor innan kort;

367.	Död för smårtor och för väl.

568.	Ty af bergsrå är han *) full.
på hvad mamma fårr mig sagt.

56a. Harpor ner i berget tona ,

* Mörka skuggor snart oss tackte.

ju, * An ej motstått Amors magt.

• Trolöst, ack! han mig förskjutit

573 Blad och blommor sorgligt falla
Hvilar den fSrgråtna bruden

_______________* Skall mitt hjerta slå dess (sitt; sista

379.	* Hon vacklar sin eldiga brudgum till mote

384.	* Till Gudars rang han lyfter mig.
__ Om nu en hjertlig kyss du ger,

385 Hvems är den rosenbild du ser .
Vid porten blott till himmelen?

„	7 tvekas på några ställen med flit hafva bblvit utbytta

Väl ^i6.n inS. O,a .1
obestämdt genus.
53a

Sid. 386. I hyddans tvBng, i tlogent famn
— * Hans glädje liflig är m. m.

587,	Rann vid min sång en Mnslotâr.
58g. Med vana sångmSrs blandar sina qväden !

3ga. Och Trojas brand och Xanthens silfverflod,
— Ljuft är ur fenslret m. m.

3g3. Dig Chloe räcker der vid Penes strand.

4oo.	Storm och åskor gny.

4o2.	Af våta dimmor är rymden full,

4o3.	Och tvungna suckar och diktadt qval

407.	* På sina barn med kärlek ner.

411.	* Der, lemnad åt mig sjelf m. m.

412.	Förädla känslan, döfva lifvets smärta,

425.	Mercurius. Poemet bör indelas i tvänne stropher, hvarde
af åtta verser.

420.	Jag zefyrlätta chorer styr (2 Handskr.)

427.	* Hon bränner dig till stoft. (2 Handskr.)

428.	O! när brinner jordens rund?

-- Och på vansklighetens bål

'	429. FSrmSrkad ofta, evigt ren,

45o.	Med tyngdens spira rår,

431.	Vid åkrarna och skatten

-- Och gjuter svårmodstankar

432.	Känd af Profeters röst,

— Med ljus och himmelsk tröst;

— Ur vreda stjernors natt.

433.	* Ur Gudomens sköte jag kommen är.

434.	Skall min vinge beskygga

436.	Då fylle en rysande tjusning m. m.

442.	Omslingad af dess hulda arm

445.	* Likt återljud af flydda dagars fröjd,

447,	På gyllene vingar, o Minne ! m. m.

Se, kinden år fuktad m. m.

448.	Om aftonen in på ett älskande par,

44g. Inbjudningar.

45o.	Om din hals, -- vill perlekransar binda

451,	* Med rosor beskruda de m. m.

-- Omböljas af gasers förrädiska drägt,

453. Tills dess smärta blef ett haf.

454.	Eviga ideers tolk

Mellan skyn och etherns land
t- * Ljuset och den Evige !

(Handskriften är dock otydlig.)
23d

Sid. 455. Naturens lik i Månans »tråla hvilar,

456» * I âet brusande riket förvaradt.

.... På sölfsand sig vågorna, gjuta;

På böljornas botten, i böljornas bryn

Små guldfiskar leka, och hvalar mot sky»

45?. Här brusa ju fullhetens sjöar.

458.	Hur gerna hon skänkte åt fjåriln sin!

.... I purpurskimmer mot ålskarn 1er.

46o.	Hur matt han strålar, hur blek han skrider

.... Ack ! Venus gråter m. m.

(Dessa ord börja ^n ny stroph.)

461.	Till dSdens rike har den milde Hjelten

46a. / salig frihet såttas der

464,	Och änglarnes chordansar lyste
.... Och dignande armar kring jordrunden slog
	en bild af den eviga tråna‘n.

46q. Likt hemska irrbloss kring begrafningsplatslr (a Handskr.)
4-0. Hvar är du , Hopp ? O drSmda gyllne fjamtid! (3 Handskr.)

478. Vrede Kungens hjerta tänder

48o.	Slumra nu i ostörd fred.

48a. Sin skugga natten målar,

485.	Kransar åt din bjessa än !

I

Några smärre fel *), som lätt upptäckas af ett grannsynt
öga, har nian ansett öfverflödigt att anmärka. Deremot bör
det nämnas, att, utom de stycken, till hvilka rättelser ofvan-
före blifvit antecknade, bar jag med handskrifterna jemfört
älven följande: Trosbekännelse (s. 3a), Fårpsalm (s. 163;
den finns äfven bland Liljor i Saron 1 H. s. 47), Ilodnaden
(s. 164), Elegi 15 (s. 187), Slaget vid Vittoria (s. 219), Hymn
(s. 22Ö), '1111 Af tonstj ernan (s. 232), Blommorna (s. 270,,
Längtan (s. 273), Amanda (s. 281), Dora (s. 286), Fantan
(s. 202), Midsommarsnatten (s. 296), Ungdomsmshet {s.anfs
Vandrarens Visa (s. 3o5), Gubben (s. 307^ Den Lidandes Af-
tonbetraktelse (s. 313), Psalmerna /, 2, 8 (s. 323, 32 1,
Necken (s.34i), Bil och Bjuke (s. 342; tvenne nagot obka
handskrifter, af hvilka Utg. följt den bästa) Det varnande E-
xemplet (s. 346), Talismanen (s. 351), Christl Fodelsenatt

*) Egentligen hörande till Orthographien, t. ex. chrystall
hviiket bör skrifvas utan h} några bristande eller orrgtiga »kd.

je lecken o. d.
w

(s. 374), Det hemliga Vittnet (s. 381), Dialog (s.3g8), Jupi-
ter (s. 43o), Graften (s. 438), Vaggvisa (s. 465), Till Lyran
(s. 46/) och Vàrtankar (s. 468); vid hvilka ingen skiljaktig-
het af vigt kunnat upptäckas.

Första Delenaf Stagnelii S krifter är beklagligen upp-
fylld med mänga tryckfel. Jag har dock för det närvarande ej till
hands första upplagan af hjeltedikten IVladimir den Store, eller
några handskrifter, till att jemföra. Här niå blott anmärkas ,
att skaldestycket Proserpina, egentligen en påbörjad tolkning
af Claudiani bekanta poem, rätteligen hade bordt upptagas bland
Öfversättningarna i Tredje Delen.

De förut utgifna Liljor i Saron och Bacchanterna
hafva i den nya upplagan blifvit befriade från flera tryckfel;
deremot hafva några nya tillkommit, bland hvilka en del förtjenar
anmärkas och sålunda rättas :

Andra Delen.

Sid. 6G. Framskridit har, och bergens skuggor vända

70.	Din själ här täcker, fast i visa ord,

96.	Jag i ungdo.rnens brand mot lifvets bana ,
Höjde glädtigt min böck, mot nöjets fana.

Menskor ! fåfängt J sträfven :
Jorden ej hyser ett väl.

{Den vid slutet af boken gjorda rättelsen
synes mig mindre rigtig. Jemf. Bacchant- t. 41.)

266.	Till vittnet neder i hans dunkla häkte.

271.	Af enheten, som denna mängd fSrenar

272.	SkÖn, lik det Tempe Skalderne oss måla.
ayi, I berget henne bildat , på den tid,

278.	Att ej på bålet han m. m.
Ljuf. månen lik m, m.

279.	Hvad är han nu ? m. m.

3o2,	Om Skaparns under, om hans faderskdrlek.

334.	Och medan drömmar från Elysium krönte

338.	Blott menniskan behöfver ord och LSsen,
5^. Ser, i den stora menskoikarans hvimmel

*) Sa fordrar meningen. I den första upplagan af Martyrerne läses
samma tryckfel: himmel.
241

Tredje Delen.

Sid. 56. Cynthierns guldvagn kring Olympen rullar,

Sy. Ljufvare ej tankens forskning anar,
I en brännpunkt samlade hon fann.

4o.	Slumrar ljuft på Tahons saffransbädd,

41.	Djerft till minnets fosterland dig svinga,

-- Under molnen bär hon dygdens namn.

45.	Krönt af liljor eller helgonstrålar,

5o	I guldpalats, bland vansklighetens slafvar,

I fästens sal m. m.

67,	De tårade liljor,

72.	I silfrade skålen,

76.	. , . den absoluta medelpunktens periphæri m. m.

92.	Men ljuflig trygghet, ostörd ro

94,	Hur präktigt smytkas hon af Gud!

Då jag nu, af kärlek för Stagnelii minne, blottat några
brister i den utgifna samlingen af hans skrifter: fordrar rätt-
visan emot Redactören den förklaring, att Hammarsköld, efter
hvad jag kunnat utröna, oltast väl dechiffrerat skaldens stun-
dom svårlästa concepter. De få mera betydande felen härleda
sig troligen deraf, att Ütgifvaren, såsom ofta skedde, läste cor-
recturen ej blott med ögonen, utan med minnet.

Stockholm den 10 October 1828.

P. A. S o ND É N.

S^ea XII. R

16.
242

litteratur

För Året IS28.

J^örändringar, Born under detta ars förlopp inträffat i Redac-
tionens personal, och som föranledt senheten af denna Num-
mers utgifvande, ha äfven medfört åtskilliga förändringar i den
plan, enligt hvilken Svea under de sednare åren blifvit redi-
gerad. Inom en enda Nummers utrymme kunna de ej sam-
iäldt bli synliga J de skola blifva det småningom. En sådan
är t. ex. uteslutningen af den vid hvarje Nummers slut bifo-
gade förteckningen på nyligen utkomna Svenska böcker; Red.
har ansett denna förteckning vara umbärlig, sedan nu en sär-
skild bibliographisk tidskrift, egnad ensamt åt detta behof, ut-
gifves i Stockholm. En annan, och för mängden af våra läsare
sannolikt mera väsendtlig, beträffar artikeln Utländsk Lit-
teratur. Man finner den här betydligt utvidgad, och an-
ordnad på ett sätt, som åsyftar att gifva en lefvande bild, lätt
öfverskådlig både i sitt hela och i enhvar af sina delar. Men
om yi än våga hoppas, att denna artikel nu skall synas rikhal-
tigare till sitt innehåll och ändamåls-enligare till sitt skick: så
påräkna vi ock hos läsaren den billighet, att betrakta detta
första försök såsom försök, och såsom det första. Hvad
vi här sökt sammanfatta, är endast strödda blickar, fastade vid
de vigtigaste bland de föremål, som fallit inom vår synkrets
af ett omätligt fält: vi veta ganska väl, att mycket, som här
bort finna plats, ligger utom denna synkrets; men omstän-
digheter, som ej af o s s kunna bortrödjas, äro dertill vållan-
de. Långsamheten af litterär communication med Europas öfri-
ga länder, särdeles England, Frankrike, Italien och Danmark;
omöjligheten för Universitetets Bibliothek, med sitt ringa an-
slag, och för Universitetets Lärare, med sina ringa löner, att
af årligen utkommande utländska böcker och tidskrifter hit-
förskafia andra, än de mest oumbärliga för de närmaste
243

litterära behofven *); den härmed sammanhängande bristen i
Univei’sitetets Läse- Sällskap på flere af de journaler, som i Eu-
ropas förnämsta cultur-länder charakterisera litteraturens nu-
varande belägenhet och framsteg : allt sådant innebär hinder,
som göra en fullständig kunskap om den utländska litteratu-
rens ärliga tillstånd otillgänglig, och således en fullständig öf-
versigt deraf overkställbar. Blott en högsinnad Regering kan
vidtaga åtgärder, som antingen upphälva dessa hinder eller åt-
minstone betydligt förminska dem; om, såsom vi förvänta, dess
nitälskan för Vetenskap och Konst understödjes af upplysta
Ständers frikostighet, — en frikostighet, hvaraf det Norrska
Brödra-folket redan gifvit lysande exempel. Hvad vi meller-
tid kunnat göra, ha vi gjort; icke utan hopp, att, afven un-
der förutsättning af de nyssnämnda hindrens fortfarande, kun-
na utbilda denna artikel till någon större fullkomlighet. Då
Sveas numror och häften komma hädanefter att följa tätare
på hvarandra, erhålla vi derigenom för hvarje gång ett mindre
obegränsadt fält att öfverblicka ; och torde i anledning deraf
kunna sträcka vår åtgärd äfven till andra kunskaps-arter, än
de (i vidsträckt mening) humanistiska, ehuru planen för
rår tidskrift hufvudsakligen har dessa till föremål. Att des-
sa spridda Ögonkast på Europeiska Litteraturens område stun-
dom fästat sig vid skrifter, som utgifvits innan året 1828,
har kommit deraf, att vi först nyligen fatt göra deras be-
kantskap; och då vi funnit dem berättigade att kännas, så för-
moda vi, att denna här och der förekommande afvikelse från
titeln ej misstyckes. — Huru vi ämna behandla den inhemska
Litteraturen, skall visa vig på sin tid och sitt ställe.

*) Dessa äro, \id ett Universitet, naturligtvis dej som st;« i omedel»
bart sammanhang med den Akademiska Undervisningen. Men man
påminne sig, att ett Universitet icke är en skola, utan en hög-
skola; icke blott ett Un d er visnio ga-verk, maa ett Ve-
tenskaps-institut.
1244

Hist or ia och G eo gr aphi.

zzzzz För älskare af Medeltidens historia och af Wilkens for-,
träflliga Geschichte der Kreuzzüge, kunna vi, såsom en vig-
tig bilaga till detta verk, anmäla: Geschichte des Tempel-
herrnordens, nach den vorhandenen und mehren bisher
unbenutzten Quellen ; von W. F. Wilcke. (2 Bånde'). Andan
är god; fliten stor; de allmänna betraktelserna ej sällan min-
dre skarpsinniga; stylen lemnar åtskilligt att önska. Ganska
intéressants upplysningar meddelas öfver Tempelherrarnes
hemliga religion: en till Mohammedanism lutande Gno-
sticism.

,----* Af H. Luden’s Geschichte des deutschen Voiks hafva
andra och tredje banden utkommit. Tredje bandet går blott
till år 687. Det hela blir således vidlyftigt. — Somlige gran-
skare ha förebrått detta verk, att det icke har nog objectivi-
tet i synpunkterna och framställningen. Om så är, hvilket
vi här ej kunna undersöka, så är dess subjectivitet åtminsto-
ne en högst ädel; och författarn är én nian, som med snille
förenar grundlig forskning.

^3222 Välkommen för svenska häfdernas vänner blir sannolikt:
Herzog Bernhard der Grosse von Sachsen TVeimar, bio-
graphisch dargestellt von B. Röse i. rI.h. {m. d. Bildnis-
se des Fursten u. einer MünztafeT). Tyska tidningar be-
römma författarn för flit och sorgfälligt nyttjande af många,
till en del hittills obegagnade källor.

1---- Ett verk, som i sitt slag fullkomligen förtjenar heta
classiskt, är A. Neander’s Allgemeine Geschichte der Christ-
lichen Religion und Kirche. Dess första del är nu, med
den nyligen titgifva tredje afdelningen, fulländad. Denna af-
delning skildrar, huru Cbristendomen uppfattades och utveck-
lades såsom lära i den katholiska (allmänna) Kyrka, som nu,
i motsats mot Secterna, utbildade sig. Förträfligt har Förf, här
utredt nödvändigheten af ett ur det religiösa lifvet sig utveck-
lande religiöst begrepp, en ur Trons djup uppgången ochklar-
nad spéculatif insigt, — i motsats mot den falska Gnosis, som
finner den i Uppenbarelsen och Tron gifna grunden otillräck-
lig, tillfogar en annan, och sedermera, fr&n en pretenderad hö-
gre ståndpunkt, cons true rar Christendomen. — Mindre Öf-
vertygande synes oss, hvad Förf, säger om Kyrko-författning
och Kyrko-styrelse. Här framsticker en välment, men vådligbenä-
genliet, att upplösa Kyrkans yttre objectiviteti en abstract samman-
fattning af jdel enskildheter. De heligas samfund, denna osynliga ge-
menskap af kring jorden förspridda likasinnade andar, utgör
visserligen den egentliga Kyrkan, — den christna Kyrkans
själ; men äfven denna måste, liksom hvarje annan själ, lefva
i och till verktyg begagna en organisk kropp: under annat
villkor kan den icke bestå — på jorden. Det är beklagligt
att se, huru en viss — pietistisk ensidighet, som visserligen
hos denne Författare visar sig i sin älskvärdaste gestalt, arbe-
lar, i detta afseende, åt samma mål med den motsatta ultra-
rationalistiska. För dem, som vilja känna den sistnämnda i all
dess glans, recommendera vi en icke längese’n ulgifven ano-
nym bok, som kallas 'Betraclilungen über den Protestan-
tismusy det är icke möjligt, att vara mera grundlig i det ytli-
ga, eller mera sublim i det platta.

----- Den ryktbare Häfdatecknarn och Tyroler-anförarn Fri-
herre von Hormayr har nu inträdt i Bayersk tjenst, såsom le-
damot af Vetenskaps-Akademien, verkligt Geheime-Råd, Ministe-
ral-Råd m. m. Bibehållande samma rang och lön, som han
ägde i Österrike, har han gjort detta steg endast af mångårig till-
gifvenhet för ”den grossartig-freisinnigen König Ludwig, und des-
sen täglich herrlicher sich entfaltenden Wigsenschaft-und Kunst-
achöpfungen.” För bayerske Kronprinsen håller hän föreläs-
ningar öfver fäderneslandets historia, samt skön konst, hufvud-
sakligen betraktad i dess förhållande till Nationalitet. — Han
äger i Bayern många fiender, alltifrån sin tyrolska tid: men
alla förståndige anse hans öfverflyttning såsom ett nytt prof på
Konungens öfver hvarje inskränkt nationalism upphöjda sinne
—- ■■ En rikhaltig skatt för ålderdoms-forskare synes vara
meddelad i följande verk : Gt aphische Darstellungen zur
ältesten Geschichte und Geographie von Äthiopien und
Ägypten. Von R. v. L. Text und Atlas von Karten, 'Ta-
bellen und Abbildungen (Text i 8:o, Atlas i fol). Ämnadt
att utsträcka sig öfver alla fornverldens, medeltidens och äf-
ven den nyare tidens stater, innehåller detta verk ett urval
af de mest pålitliga och mest charakteristiska underrättelser, både
af äldre och nyare författare, om de länder som det «fhancU
^ar’ "7” känna det ännu blott af xecensiouerj det prisaa så-
som ägande mycket värde.

* ktt arbete, hvars utförliga titel lemnar tillräcklig' un-
dervisning om dess syfte, är: Kreta. Ein Eersuch zur .Auf*
riellun^ der Mythologie und Geschichte, der Religiorl
und Verfassun^ dieser Insel, von den ältesten Zeiten
bis auf die Romerherrschaft Von K. Hoeck. B. 1-2. (Göt-
tingen, 1823—1828). Vi anmärke blott, att Förf:s âsigter
stå i rak strid mot dem, som Voss yttrat i sina mythologi-
ska forskningar. Denne sednares påståenden äro, så vidt de
löia Kreta, sammanställda i företalet med bifogade motskäl.

—---- Närmast härefter förtjenar nämnas : Lesbiacorum liber.
Cum tab. geogr. composait S. L. Plehn (Berlin 1826.) Den-
na monographi ar icke ny; men har först blifvit oss bekant
genom en recension af K. O. Müller i Gott. gel. Anzeigen
1828, (4 St.), der man ock träffar ganska vigtiga tillägg.

-	1 Göttingska Vetenskaps^Societetens sammanträde d. 26
Jan. 1828 föreläste Hofr. Heeren en afhandling de 'lapro-
(fne Insula? hodie Ceilan dicta y ante Lusitanorum in
Indtam navigattones per XX fere secula commuai ter*
i at um riaviumcjue australium emporio. Resultaterne af
denna lärda undersökning äro: att Ceilon, i de fem sista årh.
fÖre Chr. och de femton efter Chr. följande, var en hufvud-
stapelplats för den sydliga verldshandeln från Afrikas östra
kust öfver Indien till Chinaj samt att denna handel ej be-
drefs af infödingarne sjelfve, utan först af inflyttade Perser
och Malabarer, sedan af Araber.

. Vi ha äfven att tacka Heeren for bekantskapen med
en kort, men lärorik skrift/ som han recenserat i Gött. gel.
Anz. 1828 (5. St.); den heter: Lassen, Norvagi, Gommen-
teil 10 geographica at que historien de P entapotamia Indien
yBonnæ, 1827. ^:0)’ Förf, är fornt känd genom sin Essay
sur le Pali,	J

——— Ryska Admiralitetet utsände för några år sedan en Ba-
ron v. Wrangel , som var anbefalld att undersöka Sibériens
nordvestra kuster från Lenas mynning til! Cooks Nord-Cap.’
547

Fruktefü« af bans reaa arç utgifna, ander üLel: Physik
lalische Beobachtungen des Baron v. Wran gel wahrend
seiner Reisen auf dem Eismeere in 1821—1823. Herausg.

Paxxot (Berlin 1827). - De mödor, med hvilka denne
Resande hade att kämpa under sin langa fard, ofverga all io-
reställning. Sa måste han t. ex. ergång med halflorhungra-
de hästar passera ett tillfruset moras, som var 4oo överst
långt- bivouaquera, eller med hundar framfardas, 1 en köld
som steg till — 24° —33° R., hvarunder qvicksilfret frös,
yxorna ofta sprungo sönder, och födan bestod endast af fru-
set kött och frusen fisk. Man finner här märkvärdiga upp-
gifter om polar-isen, hafvetj norrskenet o. s. V.

De vigtigaste i England nyligen utgifna historiska och
geographiska verk, aro följande:

'J.? .TZ Asiatic Researches, ^ol. XPSerampor 1825. (5io
sidd. 4:o.) — Innehåll : Essay on the Hindu History of
Cashmire, of H. W. Wilson. Ett utdrag af ”Radscha Ta-
ringini”, det enda historiska verk , so m Indiska litteraturen ä-
ger att framvisa. Dess äldste Författare (ty tre andra hafva
lemnat fortsättningar) lefde 1148 e. C. Historiskt är dock
detta verk icke i den mening, i hvilken man nämner Hebræ-
ernes, Arabernes och Persernes tideböcker-, det är vida mer
uppblandadt med sagor, särdeles i allt hvad som angår den
äldsta tiden. Dock träffas deribland flera rent historiska ele-
menter. Bekräftad finner man här den förut kända uppgiften,
att Kaschmir i urtiden varit en sjö; föröfrigt berättas, att
detta folk fordom varit mäktigt och gjort vidsträckta eröfrin-
gar,— enligt sagan, ända till Lanka (Ceilon).— Account of
the Country of Bhutan, by Ris hen Kant Rose, transL
by D. Scott. En noggrannare beskrifning, än den Turner i
i sin resa meddelat. Folkets sedeforderf under sin munk-
regering beskrifves såsom ganska stort. — An Account,
Geographical, Statist, a. Historical of Orissa Proper or
Cuttack, by A. Stirling. Den längsta afhandlingen i detta
band, upptagande 22 ark, och så fullständig, att endast Mi-
neralogen och Botanikern här kunde önska något m e r. Förf,
har varit lycklig yog, att här träffa ett slags provincial anna-
248

1er. De första eröfrarne voro Ja v ana (Greker), som kom-
mo frän Babul (Babylon-): sagan tyckes alltså mena Alexan-
ders tåg. Den andra eröfraren heter Nr i (hjelte) Nikas
Salivaliana Saka, med hvars inbrott en ny æra,. 77 år
e. Chr., begynner. Månne en Nicator ? eller en grekisk kon-
ung öiver Baktrien ? Från denna tid blir historien mera ut-
förlig. — An account of cl Tour made to lay down the
('Ourse of the Rioei' Set lej , by J. D. Herbert. Förf, fram-
trängde till Shipki, den första stora by i Chinesiska Tatariet;
men blef der anhållen och tvungen att återvända. Han be-
skrifvei' bland annat en ört, som (1 fall ingen synvilla ägt rum)
i ordets egentliga bemärkelse helt och hållet bestod af i s.
Den högsta bergstopp, som låg på Förf:s väg, var Gu nass,
16667 fot öfv. hafvet. — On the Ruilding Stories and Mo-
saic of Agra, by Voesey. Frågan är i synnerhet om den
mausolée, hvarmed Schah Dshehangir prydde denna hufvud-
stad, och som i hänseende till byggnads-ämnen och storhet
’has not its equal in the world’’. — Sanscrit Inscriptions
by E. Fell, samt Account of Ancient Hindu Remains in
Ohattigher, by Jenkins: — samfäldt i historiskt hänseende
vigtiga. — Observations on the Climate of Subathu and Kot-
gerh, by P. Gerard. Dessa trakter ligga i Himalaya, inom
Britiska området. — Föröfrigt träffas i detta band några kor-
ta naturhistoriska uppsatser. Deribland en beskrifning öfver
ett sällsynt djur, som i sig förenar hästens och hjortens e-
genskaper; hvarföre Förf, tillagt detsamma det Aristoteliska
namnet ”Hipp el aphus”,

■---- Narrative of a Journey through the upper Provinces
of India, By R. Heber, Bishop of Calcutta. (2 Voll. 4:o).
Detta arbete berömmes såsom lika lärorikt till sitt innehåll,
som underhållande genom sitt ypperliga skrifsätt. Biskop He-
ber var i Indien så älskad, att Hinduer och Islamite^ åt ho-
nom uppreste ett monument,

~History of the Mahrattas, By J. Grant Dürr. Voll,
III. (London 1826), Förf:s noggranna bekantskap med Mah-
ratternes språk och seder, hans långvariga vistande i Indien,
hans politiska ställning såsom Resident i Satara, — allt detta
berättigar redan i förhand till den förmodan, all denna bok
är ett. classiskt arbete.
249

_____ The .mission to Siam and Hue, by G. Iinlayson (Lon-
don 1826). Brittiska regeringen i Indien afsände âr 1821 en
beskickning till Siam och Cochinchina, för att med dessa län-
der afsluta en handelsförbindelse; hvilket dock misslyckades.
Förf, medföljde i egenskap af Naturkunnig. Icke dessmindre
träffar nian i hans anteckningar, dem döden hindrade honom
sielf att ställa i ordning, åtskilliga spridda underrättelser a£
vigt om dessa folkslags religion, litteratur, språk och seder.
Ett och annat tyckes dock påkalla en noggrannare gransk-
ning.

______ Journal of the British Embassy to Persia, with a Dis-
sertation of Persepolis. By W. Price, (l.ondon 1825). Vol. I.
bar 68 sidd, med 42 kopparstick ; V. II. 28 sidd. m. 6 d:o. Förf,
följde såsom Assistent-Sekreterare Sir Gore Ouseley på hans
ambassad-resa (1810—1815) öfver Bombay, Abnschehr till
Teheran. Samma resa är förut beskrifven af J. Morier (Se-
cond Journey through Persia) och af W. Ouseley, Ambas-
sadörens broder. JemnfÖrd med dessa begge, kan Price’s be-
skrifning ej kallas annat än ofullständig och mager ; likväl in-
nehåller den åtskilliga visserligen ej ovälkomna underrättelser.

-----Personal Narrative of a Journey from India to Eng-
land, by Bussorah, Bagdad, the ruins of Babylon, Curdi-
stan etc. By G. Keppel (London 1827). 35o sidd. 4:o. Förf,
reste sjöledes från Bombay till Bussorah (Basra). Staden om-
gifves af en mur, som håller 18 eng. mil i omkrets; men
största rummet derinom upptages af trägårdar. Den är en af
de orenaste städer i Turkiska riket. Folkmängden 60,000.
Vigtigaste handeln är med Indien, dit man sänder perlor,
hästar, koppar och rått silke. — Det gamla Babyloniens jord-
mån”, säger Förf., ”består af en god sandblandad lera, hvar-
med stränderna betäckas, då elfven sänker sin yta. När det-,
ta ämne torkas af solhettan, öfvergår det till en fast och so-
lid massa. Denna lera antager lätt hvilken form man vill,
och blir efter en halftimma hård som slen. Sadant är det
material, hvaraf alla hus och murar i Seleucia, Ctesiphon
och det ’mäktiga Babylon sjelft, voro byggda, hvilkas anläg-
<TRre ”togo tegel för sten och 1er för kalk (1 Mos. 1: S-)0 —
Derföre hör man i denna verldstrakt talas om stora städer,
som blilvit byggda på några veckor, men som nästan lika
250

hflatigt förfalla. Derfôre ärq Babylon« miner, dem Förf, sorg-
fälligt undersökte, i jemnforelse med andra stora forn-städers,
så obetydliga och sä föga vördnadsbjudande. — Bagdad, om-
gifven af trägårdar, full af luftiga minareter och praktfulla
domer, gör på afstånd ett behagligt intryck; som dock snart
försvinner, nar den resande träder inom dess lervallar och
arbetar sig fram på gator, der knapt tre personer kunna gå
i bredd. — Om Kermanschah, Teheran, Astrakhan meddelar
Förf, åtskilliga interessanta uppgifter.

i.	Geographical Memoirs of New South Walesbf
various, hands. Edited by Barrin Field.

2.	Narrative of a Surrey of the Intertropical and
Western Coasts of Australia, 1818—^22. By Phi
P. Kino. 2 Voll. 1827.

3.	Two 'Years in New South Wales, By P. Cun-
ningham. 2 Voll. 1827.

——	N:o 1 innehåller åtskilliga märkvärdiga och au-
thentiska uppsatser; ehuru samlingen föröfrigt är af olika vär-
de. Cap. King- har nästan helt och hållet kringseglat Nya
Hollands kuster, och meddelar resultatet af denna långa och
besvärliga resa. Äfven han bekräftar, att denna verldsdel ä-
ger få strömmar, men en stor vegetabilisk rikedom. Kusterna
äro mestadels enformiga, klippiga, med låga berg, och brist
på ankarplatser. Förf, har beskrifvit en ny art ödla, som han
kallat Cla mydosaurus Kingii, utmärkt genom ett slags
veckrik krage om halsen. — I N:o III uppdrages en artig och
förnöjande teckning af den Engelska Colonien, som sedan
1788 från 700 växt till 60,000 personer; hvaribland likväl
endast i utgöres af det andra könet. Afsändandet af en
skeppslast qvinnfolk från Europa anser derföre Cunningham
såsom ett af de mest patriotiska företag. Åt hvarje colonist
gifves ett landstycke och två t ju f var, till drängar och
medhjelpare vid jordens uppodling. Åkerbruket har gjort så-
dana framsteg, att afsättning börjar fela för landets hvete.

Såsom de allranyaste i England iitgifna geographiska och
251

resbeaftilrande arbeten, kunna vi — tills vidare — blott
nämna följande:

rr—— A System of Universal Geography, hy Malte Bruk
(London, Longman et C. 1828). Vid öfversättningen blifva
StorBritannien, Hindostan, Nord A mer. Fristaterne alldeles om-
arbetade. Verket består af 14 d:r, ohvardera kostande 7s.
6d. Originalets pris äi' 12Ö Francs. — Ar 1828 utkom Hamil-
tons East India Gazetteer. 3 Voll. 2:a Uppk, omarbetad och
utarbetad med de förändringar, som ägt rum ända till slutet
af år 1827.

— Yhe Travels and Discoveries in northern and cen-
tral Africa. By Denhan, Clapperton, and Oupney. 3 Ed.
2 Voll, 36 sh.

----—’ Mexico in 1827. By H. G. Ward. 2 Voll. 8:0. Lon-
don 1828.

■  —; Two "Years in Ava. By an Officer. Epith Maps.
16 sh.

—■7—— Journal of an Embassy to the Courts of Siam and
Cochinchina. By J. Crawfurd. London 1828. 698 sidd. 4:o.

Winters Journey through Lapland and Sweden. By
Arthur de Capel Brooke. With 31 engr. "hl. 5s.

— — Travels in Norway, Sweden, Finland, Russia, and
Turkey, also on the Coasts of the Sea of Asof and of the
Black Sea. By G. W. Jones. 2 Voll. il. 10s.

Tour through the interior provinces of Columbia. By
J. P. Hamilton 1Z. is.

xr““ Journey from Buenos Ayres through the Provinces of
Cordova, Tucuman and Salta to Potosi etc. by Andrews. 2
Voll. 18s.

Voyage of H. M. S. Blonde to the Sandwich Islands.
Captain Lord Byron. 4:o A. as.

A Memoir 'of Central India. ^:d Ed. By Sir John
Malcolm. 2 Voll. 8:0 iZ. 12s.

Buckingham, Travels in Mesopotamia, asd Ed. 3m.6cl
252

Mindre rik har den nästförflutna tidens fr a n sy s k a lit-
teratur varit pä skrifter af detta slag. Vi kunna, för denna
gäng, blott angifva dessa:

—	Relation d'un voyage dans la Marmarique, la Cyre-
naique et les Oasis d'Audjelah et de Maradeh, accompagnée
de cartes par M. J. R. Pacho. P. I. IL, Paris, F. Didot. 1827,
28.— Redan ha flera nyare resande, i mer eller mindre mân,
bidragit att skingra det mörker, som hvilat öfver det gamla
Cyrene (hvilket af Araberne nu kallas Grenna). Bland dem
nämne vi Cervelli (1812); Della Cella (Viaggio da Tri-
poli alle frontière occid. del Egitto-, Genova 181g) j samt
Becciiey (^Expedit, to the Northern coast of Africa y 4:o 3Z.
^sf, hvilken 1822 besökte kuststräckan af det lybiska Pen-
tapolis. ■ Vida mera omfattande och rikhaltig är ofvanstående
resa; men sjelfva arten af ett sådant arbete, hvilket bör helt
och hållet kännas, tillåter oss ej, att deraf göra några ut-
drag. Vi måste inskränka oss till att göra svenska allmän-
heten underrättad om dess blotta exsistens. Förf, söker med
mycken lärdom bevisa, att ”Hesperidernas trägårdar” äro att
söka i Cyrenaica.

—	V^yage aux Colonies Russes de PAmérique, fait
.... pendant les années 1821-23, par N Schàbeskil. (St.
Petersburg. 1 Vol. 8:0, 106 sidd.) Författadt på fransyska
språket, kan detta verk med skäl räknas till Frankrikes litte-
ratur. — förf, synes vara en god observatör, som förenar en
skarp blick med en klar och behaglig framställning. Ingen
af hans föregångare har kanhända så träffande skildrat Nord-
vestra Kust-Amenkas seder och bruk. Äfven här dela sig in-
vånarne i en otalig mängd stammar, som låna sina namn
af vissa djur. Höfdingarne (Ankaü) hafva en oinskränkt makt;
denna är ärftlig, men öfvergår ej till sonen, utan till syster-
sonen. Sinsemellan lefva dessa vildar i ett oupphörligt krig:
orsakerna der till äro vanligen Höfdingarnes fåfänga och lystna-
den efter lifsmedel. I fredstider sända desse till hvarandra
ambassader, med all den prakt, som landets förhållande och
tillgångar kunna medgifva; ty dessa vildar äro stora älskare
af ceremonier. .	.	. ;

Af de följande känna vi ännu blött namnen:

—Itinéraire déscriptif, hist, et monumental des 5 Dé-
part. composant la Normandie-, précédé du précis hist, de la
géogr. de cette province. 2 Voll. 8:0. 11 Fr.


------- Statistique du Vep. des Bouches-du-Rh6rie, av. Atlas.
Par le comte de Villeneuve «Bargemont. Tome III. (Marseille
1827 , 4:o. 867 sidd). En del âlterstâr.

-----Georrraphi Grteci minores. Cum adnot. ; persione, ind.
labulisque^ Ed. Gail. Vol. ü:m ÇDiccearchus, Scymnus Chius,
Anonymi Stadiasmus maris magni}. Paris 1828. (21 Fr). Helà
verket kommer att bestå af 6 Band. I Tyskland bai’ en så-
dan samling redan länge varit påtänkt, men ej kommit till
stånd.

Af Italiens nyaste geographiska litteratur ha blott dessa
tvenne verk kommit till var kunskap :

__ yiarrgi di Marco-Polo, illustrati e commentait dal Con-
te G. B. Baldelli; preceduti dalla storia delle relazioni pi-
cendevoli dell’ Europa e delV Asia. {Firenze i 82 7 28}. 4 voll, i
4:o, med två chartor, och Zurlas Dissertation öfver Marco-
Polo. (Se Journal des Sapans 1823, p. 287	296).

—— j Venedig har Pater Luc Indschidschian, Vartabied d.
äT lärare vid Mekhitharist-Congregationen på Ön San Lazaro
utanför nämnda stad* der han ar 1806 på armeniska utgaf
en Beskriining Ölver det nya Armenien, — sedermera ai
1822 på samma språk låtit trycka en skildring af det gamla
Armenien. Emedan detta vigtiga verk, i följd af sitt språk,
är förloradt för större delen af Geographiens vänner : så hän-
vise vi till den analys, som St. Martin , hvilken sjelf utgifvit
lärorika Mémoires historiques et géographiques öfver samma
land, deraf meddelat i Journal des Sapans, Sept. 1828.

Då vi just nu talat om Orientalisten St. Martin och
Journal des Sapans, vilja vi begagna tillfället att sluta denna
artikel med en underrättelse, som troligtvis är for alla våra
läsare lika interessant. — 1 Augusti-Häftet för 1828 af nyss-
nämnda Journal, finnes ett af St. Martin meddeladt bref från
Prof. Schulz i Giessen, innehållande berättelse om en högst
märkvärdig upptäckt, som denne nyligen gjort iArme nien. I
Wan, som af Österländningarne kallas Semiramis stad, samt
nejderna déromkring, den Zoroastriska religionens fosterland
354

har Schulz träffat urgamla ruiner, samt ännu märkvärdigare
inscriptioner. Af dessa är en pä tre språk; det enas
skrift-tecken äro spik-char akterer, ej lika Babylons, utan
dem som finnas i Persepolis. De öfriga inskrifterna tyc-
kas väl vid första anblicken vara al ett alldeles eget slag; men
St. Martin, som berömmer sig af, att på Grotefend’s vag hafvahelt
och hållet dechiffrerat inskrifterna i Persepolis, försäkrar, att
de dock höra till samma art. I spik-skriften, som tyckes till-
hört Zend-språket, har denne Forskare redan utfunnit namnet
JÇaschearscha (Xerxes), son af Dareïusch, jemte de titlar, som
tilläggas denne konung i spikskrifterna vid Persepolis. De an-
dra inskrifterna (assyriska? mediska) ? synas vara ännu äldre. De
flesta äro inhuggna i berg-väggarna vid sidan af de gamla
byggnaderna och i de grottor, hvilka redan Moses af Khorene
för i4oo år sedan här skådade med beundran. I en af dessa
inskrifter utgjorde radernas antal g8 , som innehöllo med
i5,ooo charakterer: de äro af en ansenlig dimension och sitta
ganska högt. Många andra innehålla 8 till 12,000. Hvilket
fynd! hvilken vinst för historien, när dessa hinna förklaras!
Byggnaderna äro, enligt armeniska sagan, uppförda af Semi-
ramis: deribland funnos tempel, ofantliga salar, skattkamrar,
grottor ined inskrifter, ”hvilka (enligt Moses af Khorene) en-
samt förtjena den högsta beundran; det tyckes, som man den
tiden, föi att inrista dem, förstått konsten att göra stenarna
så mjuka som vax.’’ Öfver sjelfva byggnaderna yttrar den re-
sande nästan intet, men lofvar en närmare beskrifning.

,—_— Meia öfverraskande, äro dock de forntida minnesmärken,
hvilkamannuböi’jatupptäckai—Amerika. De upphäfvarent afden
hittills herrskande föreställningen om nyheten af denna verlds-
dels natui och menskoslägte ;• de bevisa, att den var till och
var befolkad åtminstone redan i den tid, då de asiatiskt-euro-
peiska folkslagens historia träder ur fabelålderns skymning:
ty sa långt tillbaka ga, sasom det påstås, de jättespår af
uigammal cultur och konst, som flerstädes blifvit fun-
na, och bland hvilka de märkvärdigaste uppdagats i Palanque, i
piovinsen Guatimala. Men äfven i Nord-Amerikas täta sko-
gar, inom de förenade Fristaterna, har man nu hittat ålder-
domslemningar, hvilka på sitt stumma språk tala om ett för-
svunnet folk, som har varit ett helt annat och stått på en vi-
da högre odlingsgrad, än något af dem «om bebodda Amerika
255

vid de« upptäckt Qzn dessa âlderdoms-mînÂen har «yligeii
Warden meddelat exi aihandling åt Parisiska Vetenskaps-Aka-
demien. De bestå, till det mesta, i betydliga byggnads-verk,
•om sträcka sig från Erié-sjöns sydliga strand ända till mexi-
kanska viken, och längs efter Missuri ända till Klippbergen.
Samtliga de i denna sträckning funna fornlenningarea uppgif-
vas och indelas sålunda: 1) Fästningsverk; 2) Tumuli, eller
griitkullar; 3) parallela jordmurar; 4) underjordiska murar af
jord och tegel, gömmande åtskilliga föremal, som ligga ner-
gräfda i betydligt djup; 5) jord-schachter; 6) berg med bie-
roglyphiska inskrifter; 7) afgudabilder; 8) skaldjur, som till-
höra andra länder; 9) Mumier. Närmare beskrifning tillåter
ej rummet. Slutföljden af dessa fornminnens beskaffenhet blir
den, att Ohio-dalen, alltifrån landet Illinois och nedåt Mexi-
co, fordom varit bebodd af en vida kraftigare och mäktiga-
re folkstam , än den som innehade dessa trakter vid de eu-
ropeiska colonisternes ankomst från Canada och Louisiana. De
nuvarande ur-infödingarne bygga hvarken fästningsverk, eller
uppkasta grafhögar o. s. v. — Då linien af dessa förskans-
ningar och grafkullar sträcker sig från Mexico Ända upp till de
stora insjöarna i Nordamerikanska Republiken, så kan detta
fordna folk ha varit en coloni från Palanque, ditupp förlagd
i krigiska och mercantila afsigter. I annat fall måste antagas,
att det varit mindre cultiveradt, än det palanquesiska: ty de
ruiner och monumenter som blifvit upptäckta i Palanque,
kunna fultt mäta sig med dem af de största fornstäder i den
hittills så kallade gamla verlden. Interessant vore, Om en
naturforskare noggrannare undersökte de i Ohio-dalens graf-
Lögar funna hufvudskålar, och det i jemnförelse med de pa-
lanquosiska, som genom hufvudets högst egna form skiljas
från alla bekanta folkslags.

;...— Chinesiske Kejsarn har bortskickat tvä catholska Missio-
närer, som voro föreståndare för den astronomiska bureau’n
i Peking; och gifvit deras platser åt tvä Ma nisch uer— I sam-
manhang härmed kan nämnas, att Warren utgifvit i Madras
ett verk Öfver Hindostans Chronologi, kalladt : Kala Sankalila ;
som fÖrmäles gifva mycken upplysning öfver Hinduernes in-
vecklade tideräkning. Såsom särdeles märklig prisas den andra
afdelningen, som innehåller theorien af det astronomiska mån-
£ 2$$.

solår, hvarpå Hinduernes hela stjevnkunskap och en mängd
ai deras borgerliga och religiösa plägseder bero.

Numismatik. Bibliographi.

' Description de Nedailles antiques grecques et romaineS)
avec leur degrés de rareté et leur estimation par Mionnet : är
det vigtigaste verk, som i antika myntkunskapen, sedanEck-
hels tid, utkommit. Förf, är föreståndare för Kongl. Mynt-
Cabinettet i Paris. — Den lärde D. Sestini i Florenz fortsät-
ter ännu sina 1789 började Lettere e Dissertazioni Numis-
matiche. Sednast har lian utgifvit Descrizione d^alcune Me-
daglie Greche del Museo del Signore C. O. Fontana di Trieste.
Firenze 1827. Qv. med Tab. En af de rikaste privata Sam-
lingar , bestående af icke mindre än 8000 Grekiska mynt. Nu-
mi anecdoti äro här beskrifne och mästerligt aftecknade. Så-
som ett den ädle Veteranens testamente åt vetenskapen kan
man anse hans icke längesedan utgifna tractat : Sopra i moder-
ni Falsificatori di medaglie Greche Antiche. Varningsord i
sinom tid åt rika och lättrogna Samlare, som utan förkun-
skaper och öfvad blick egna sig åt detta studium.

= Den moderna Myntkunskapen har i fierai utgreningar
gjort stora framsteg. Mader’s Kritische Beiträge zur Münz-
kunde des Mittelalters innehåller vigtiga bidrag till kännedo-
men om medeltidens mynt, i synnerhet hvad Tyskland an-
gar. Skada att ej mer än 6 Häften utkommit. Englands
äldsta mynt hafva, genom FLnnals oj Coinage of Britain by
Rogers Ruding , blifvit nogare bestämda.

C. M. Fraehnii Recensio Numorum Muhammedanorum
jdcademiœ lmp. Scient. Petropolitance T. I. Qv. är det vigtigaste
verk, som i den Orientaliska Numismatiken hittills utkommit.
Andra tomen väntas. Som bekant är, är Kejs. Cabinettet i
St. Petersburg det rikaste i denna väg. Också äro här öf-
ver 3ooo särskilda mynt i classei' ordnade och beskrifna.
Det äldsta här befinteliga Chalif-myntet är af år 80 eftei’ He-
giran. Således äro mynten af år 77 i K. Cabinettet i Mila-
257

no och år 79 i K. Cab. i Stockholm äldre. Upsala Cabinetts
äldsta Chalif-mynt är af år 86.

_____Bibliographiens studium har i dessa sednare ar genom
Brunet’s och Ebert’s skrifter erhållit en hållning och en ut-
vidgning, som de llesta äldre hjelpredor i denna väg saknat.
Det nyaste verk öfver Palæotyperna är Lunv. Hain’s Reper-
torium Bibliographicum,' in quo Libri omnes ab arte Ty-
pogr. inventa usque ad a. i5oo typis expressi or di ne al-
pjiabetico recensentur. Första Delens sednare Afdelning ut-
kom i Stuttgart 1827. 8:0. Detta verk utmärker sig genom
noggrannhet i förening med utomordentlig rikedom, och bor-
de, jemte de hjelpredor af Brunet och Ebert vi nyss anfört,
numera icke fattas i något offentligt Bibliothek, det må vara
större eller mindre. — Af van Praet’s band h af va vi omsider er-
hållit den efterlängtade Catalogen öfver det stora Pariser-Bi-
bliothekets rika samling af Pergaments-tryck (Livres inprimés
sur parchemin^ Den är så mycket vigtigare, som man här
finner upptagna icke blott de Parisiska skatterna i denna väg,
utan äfven flera från Europas öfriga Bibliotheker, så vidt de
kommit till den mångkunnige Pariser-Bibliothekariens kun-
skap. Till och med Upsala Universitets-Bibliotheks Perga-
ments-tryck halva icke undgått hans forskarblick. — Ordo
Bibliothecœ Vniversitatis Cæsareæ Mqsquensis conditus
a Bibliothecario Ferd. Fred. Reuss. Mosquæ 1826, i stor 4:o.
Af Bibliolhekarier bör denna skrift icke lemnas obegagnad;
ehuru Bibliotheket icke innehåller mer än 3o,ooo Band, dem
Hr R. emottog i fullkomlig oordning och utan brukbara ca-
taloger, men sedan under loppet af 4 år uppställt och ända-
målsenligt ordnat. — Slutligen må vi nämna, att Berlinska Bi-
bliothekets föreståndare, Wjlken, utgifvit: Gesehichte der Kö-
nig/. Bibliothek. Berl. 1828. 8:0. Denna bokskatt angifves
här att utgöra omkring 260,000 Band.

Svea XII. i.

V-
258

Kitt erbet. Konst. Konst lär ä.

Tyskland.

Under detta år hafva s a mlin g ai- af åtskilliga stors!
författares skrifter blifvit dels började, dels fortsatta, dels full-
bordade.

Börjad är samlingen af Tieck’s {Ludwig Tied s
Schriften, i—5 B. Berlin 1828); den utgifves i" afdelnin-
gar, hvardera bestående af fein band ; hvarje afdelning öpp-
nas med ett företal, der historiska upplysningar meddelas om
de stycken, som den innehåller. Den herrliga vårdikten
’’Kaiser Octavianus” är ställd i spetsen för hela samlingen*
Hvarje särskildt band är tillegnadt någon af Skaldens vänner.
Af de redan utgifna är det första dediceradt till Hohenstau-
fernes häfdatecknare, Fr. von Raumer; det andra till Fr. von
Schlegel; det fjerde till Schleiermacher; det femte till A. W.
von Schlegel — i en tillegnan, som tycks vara företrädesvis
con amove skrifven, och af ingen bland desse Mästares vän-
ner och lärjungar kan läsas utan liilig rörelse.

Fortsatt är samlingen af Goethe’s {Goethe's Wede.
Vollständige Ausgabe letzter Hand. Stuttgart u. Tübin-
gen 1827 —1828). Också denna utgifves i afdelningar eller
såkallade ”Lieferungen’’, hvardera innefattande fem band; men
i två olika formater, ett större och ett mindre. Af octaf-
upplagan äro ännu blott de fem första banden utkomna. Fjer-
de bandet innehåller det märkvärdiga dramatiska stycket He-
lena, Massisch-romantische Phantasniagorie. Zwischen-
spiel zu Faust. Det visar på ett lysande sätt, hvad Goethe
ännu är; att säga mer derom, spara vi till ett annat tillfäl-
le, och instämma mellertid af hjertats innersta i den åttioåri-
ge Skaldens önskan :

Heilige Poesie,

Himmelan steige sie ;

Glänze, der schönste Steril,

Fern und so weiter fern !

Und sie erreicht uns doch
Immer ; mau hört sie noch,

Vernimmt sie gern.’’
259

Fullbordade äro ändtligen de af Jean PÀut’à (Sâ.mmt±
liehe Werke. Berlin 1826—28), i sextio band; E. T.
A. Hoffmann’s [Ausgew&hlte Sehrifieri. Berlin 1827—28),
i tio; och Ernst 'Wagner's '{Sammilichè Werke. Leipzig
1828), likaledes i tio. Ilvem som gjort ùrvalet àf Hofflinann’s T
är icke tillkännagifvet. Ehuru Hoffmann ickë ' pä längt när
Lief, hväd hans första uppträdande Vid Jean Paul’s hand
(Phantasiestiicke in Gallois Manièf lofvade : så kommer
lian dock alltid att intaga ett ärofullt rum i Tysklands vit-
terhet; och detta urval af hans skrifter är i alla hänseenden
värdt att ägas. Ernst Wagner är bland öss vida inindré
känd, än han förtjenar. De, som läst hans roman Wïli-
bald, torde dock finna skäl, att göra halis närmate bekant-
skap. En vän af den i sitt 44:de lelnadsår aflidne skalden ,
Fr. Mosengeil, sjelf icke utan poetisk talent, har ombesörjt
samlingen af hans arbeten; efter att nagpn tid förut hafva
utgilvit : Brief e über den. Dichter Bimst Wagner, ent-
haltend Lebensgeschichtliehe N achrichten, Mittheil ungen
aus dem handschriftlichen Nachlasse des Dichters, .Aus-
züge aus Briefen von ihm selbst, vom Der zöge August
von S. Gotha, Jean Paul, Eichte u. A, (Schmalkalden
1826).

—-----Mellertîd är Tieck ej end ast sysselsatt mod sinå
samlade skrifters utgifvände. Han har nyligen låtit trycka två
nya Noveller: Der Alte vom Berge och Die Gesellschaft
àuf clem Bande, och en tredje, kallad Das Fest von Ke-
nilworth, lär vara under tryckning. Shakspeare såsom gös-
s e är hufvudpersönen i denna berättelse, som kommer att
utgöra en inledning till den redan allmänt kända och bteundra-
de Novellen Dichterleben. — Ender sislföriednä sommar
gjorde Tieck ett besök i Weiniar hos Goethe, oeli föreläste
för den gamle skälde-konungen hans naiva sångspel ”Jcry tmd
Bätely.” Tieck är nämligen ej blött en bland vårt tidehvarfs
ypperste skalder; han är dessutom — troligen — den allra-
förste bland dess föreläsare.

7' ■ - Näst intill dessa produetioner böra tvifvelshtan näm-
nas Platen’s {Gedichte von August Grefen oori Platen.
Stuttgart 1828). Bland Tysklands yngsta skalder finnes ingen,
som kan mäta sig med denne; hvarken i rikedom på poetiskt
260

idee-lif; eller i förmåga att utbilda det till konst-form. Med
lika klara, som djupa åsigter af Poesien, Verlden, Tiden,
förenar Platen outtömlig uppfinning, glödande bildnings-
kraft# storsinnig ironi, bitter, men alltid ädel harm mot sam-
tidens allmänna—jemväl ästhetiska — lumpenhet. Lyrisk sån-
gare ar han företrädesvis j dock har han äfven stora drama-
tiska anlag. —Hans komiska sångmö har mycket aristopha-
niskt, — så mycket, som kan paras med ett i hennes inner-
sta lågande, ja förtärande, juvenaliskt allvar. Tyska språ-
ket och versen behandlar han med oöfverträfQigt konstnär-
skap. — Vi önska och hoppas, att denna sköna morgonrod-
nad bebådar en ny sol; — de äldre Heroerne i Tysklands
.vitterhet hafva nu snart allasammans gått till hvila.

. Ett märkvärdigt mellanting af lyrik och epik är: Tod~
tenkrånze. Canzone von J. C. Baron von Zedtatz. (Wien
1828). Detta skaldeverk är en episk elegi, som besjunger olik-
artade bilder af mensklig storhet, lycka och undergång. Bilderna
äro sex: Wallenstein; Napoleon; Petrarca och Laura; Romeo och
Julia; Torquatö Tasso; Lord Byron. Uppfinningen af det band,
som sammanhåller dessa bilder, - är sinnrik. Skaldens yppi-
ga phantasi är adlad af en manlig känsla och en sann verlds-
åskådning. Man träffar här hvarken de mer och mindre sen-
timentala trivialiteter, som dessa ämnen ända till vämjelse
föranledt, ellei' det hos ett visst slags skalder moderna för-
tviflandet öfver lifvet och verkligheten. Zedlitz tror, att
skalde-ingifvelsen, när den är af rätt art, att enthusiasmen
i allmänhet, när den är äkta, innebär och medför sjelf just
den verklighet som är sann, den sällhet som icke bedrager.
Oaktadt sin djupt elegiska ton, är derföre denna canzone e-
gentligen en lofsång ; dels öfver den lycksalighet, som den
äkta Poesien skänker; dels öfvei’ det mål, som hon med klar-
het utvisar. — Versbyggnaden är högst musikalisk; och dess
italienska form har hverken tillfogat språkets manlighet, el-
ler ledighet, det ringaste intrång. För sådana versformer,
der en hufvudsaklig vigt lägges på välljudet, har likväl
Svenskan vida större fallenhet än Tyskan. Men hur många
svenska läsare ha ännu öra för det musikaliska i sitt mo-
dersmål? eller, i allmänhet, för musiken i en fullkomlig
Vers ?
261

En skald af helt annan beskaffenhet, den genom sma
Reisébilder bekante Humoristen H. Heine, har nyligen utgif-
vit en samling, kallad Ruch der Lieder. Den synes oss ior-
tjena, att kännas. Nytt är i var tids skaldekonst visserli-
gen ej skådespelet af den verlds-förhånande sinnesstämning,
hvari en genialisk, men disharmonisk ande söker hamnas
på det (såkallade) verkliga lifvet genom de möjligast bit-
tra, möjligast skärande teckningar af contrasten mellan
denna realitet och Poesiens. I dylika teckningar framstalles
den sednare ständigt såsom en luftig ideal-verld, hvars kraf-
ter besegras af det jordiska alldags-lifvet, och detta utmålas
dervid, i sin brokiga flärd, till den högsta vederstygglighet.
Icke sällan förena sig då egoism och affectation med de verk-
liga grunderna till smärta och missnöje. Men ehvad man än
’ må säga om sjelfva skaldeslaget, så är onekligen, i detta slag,
Heine en bland de utmärktaste ; och vill man bedömma en
skalds värde mer eiter hans naturgåfvor, än efter det bruk
han gör af dem , så tillfaller honom en hög plats i Tysklands
nyaste vitterhet. Vidunderligt förekommer oss dock, att en
så rik, och ofta så sann poetisk inbildningskraft, som hans,
icke skall leda sin ägare till ett annat resultat, än detta:

”Und wenn das Herz im Leibe ist zerrissen,
Zerrissen und zerschnitten und zerstochen,

Dann bleibt uns doch das schöne, gelle Lachen .

----:— Ett bättre bruk, nämligen ett patriotiskt, har den älsk-
värde G. Schwab gjort af sin talent, da han med en mängd
nya sköna Romanzer smyckat tvenne af honom nyligen utgif-
na historiskt-topographiska arbeten. Det ena heter: 1726
Schweiz in ihren Ritterburgen und Bergschlossern histo-
risch dargestellt von vaterländischen Schriftstellern (1.1
Band, m. Kupfern); détendra: Der Bodensee nebst dein
Rheinthale von St. Luziensteig bis Rhemegg. Hand-
buch für Reisende und Lrevnde der J^atur, Geschichte
und Poesie (m. zwei Karten). 1 det första, hvartill Schwei-
ziska häfdforskare lemnat bidrag, har han i sju romanzer m-
klädt de interessantaste af de sägner, som äro fästade vid de
beskrifna Schweizar-slotten -, i det andra har han med tolf så-
dana förhöjt naturskildringarnas och de historiska upplysnin-
garnas värde. — Denne skalds namn bör alltid förblifva kart
för tyska romanzen och folksången-, särdeles bör hans minne
Mva i det sÖdrå Tyskland, hans herrliga fädernesland, sprn
han alltid med sa varma färgor målat, alltid med så känsliga
toner besungit.

== Utmärkt bland Tysklands yngre skalder är äfven Ju-
stinus Kerner, hvars Gedichte (Stuttgart u. Tübingen 1826)
innehålla en mängd ypperliga Visor och Romanzer. Man ser,
att Uhland, mästare i dessa skaldeslag, halt på honom stor
inflytelse. Kerners poetiska individualitet är icke dessmindre
en ganska sj elfständig.

En med de nyssnämnda beslägtad lyrisk skalde-natur
är Ernst Hofemann , hvars Wanderlieder (Greiz 1827), ut-,
gifna med ett lörord af fouQué, uttrycka i okonstlade former
en frisk och from känsla, en harmpnisk åsigt af lifvet, i hvil-
ken Religion och Poesi vexelsidigt genomträngt hvarandra,
och till onpplöshg enhet sammansmält.

—Friedr. Ruckert, numera en af Tysklands förnämsta
Orientalister, har utgifvit Nal und Darnajanti, eine indi-
sche Geschichte^ och Steffens, som nu förlustar sig med
poetiska företag, en cyclus af Noveller i sex band, kallad
Die vier Norweger. Vi äro ännu ej i stånd, att om dessa
verk lemna bestämdare underrättelser.

— En dyrbar skänk till Poesiens vänner äro ock Phan-
tasieen und Skizzen von W. Hauff j en i sin ålders vår af-
liden skald, af mycket lofvande anlag.

—Ännu svårare förlust led Tysklands vitterhet genom
W. Muller’s kort förut inträffade bortgång. Oförmodadt, vid
trettiotvå års alder, bortrycktes han genom ett nérf-slagj på
samma dag, nyss förut, hade han, i ett bref till en vän, för-
klarat sig omöjligen kunna nog tacka Gud för sitt lyckliga lif,
—• sm maka, sina barn, sina talrika vänner, sin timliga väl-
måga, sin allmänhets uppmuntrande bifall. — Vi vänta, att
snart få se en samling af hans skrifter, så väl de prosaiska,
som poetiska: ty han var icke blott en snillrik lyrisk skald-
han var ock en lika lärd, som smakfull Litteratör. — Hans
kBihliothek Deutscher Dichter des siebzehnten Jahrhun-
derts fortsattes nu af K. Förster, som utgifvit ii:te Bandet.
Denna samling innehåller det bästa af hvad sjuttonde århun-
dradets tyska skalder frambragt, tillika med deras biographier,
263

och charakteristiker öfver deras arbeten. Forofngt^kau af.
ven särskildt hvart och ett band erhållas : så att den, som t.
ex. vill äga blott Opitz eller Flemming, icke^år tvungen at*
köpa de andra banden dessutom .

------Ludm^ von Beethovens Tod den sG März 1827,
ett poem a£ F A. Kanne (Wien 1827), ha vi sett anmddt
ett verk af stor ästhetisk förtjenst djupt uppfa tande,
sinnrikt och kraftfullt framställande Beethovens mus.kal.ska
charakter Vi ha sett det recommenderas Jedem freunde
der Beethoven’schen Musik, als eine würdige Todtenfeyer
des grossen Mannes.” — Af personlig bekantskap med boit
och det intryck, som denne, i sin dubbla egenskap af Poet
och Componist, gjorde på honom under en längre tids för-
troligt umgänge, —vågar Ref. förmoda, att nyss anförda om-
döme icke ar ogrundadt.

-----En py tragedi af Oehlenschläger är nu utgifven i tysk
öfversättning : Die TDaringer in ConstantinopeL Den har
i Danmark gjort mycken lycka; Tyskarne berömma ämnets
interesse, charakterernas hållning och det vardade språket,
som ofta höjer sig till lyrisk skönhet. Det helas gang fort-
skrider okonstladt, utan effeet-jagt. De tadla blott, att m-
teresset icke har nog enhet; det sönderfaller i flera, af hvu-
ka de enskilda öfverväga och öfverglänsa det allmänna.

-——-■—2 Åfven vår Stagnelii JVlcidimir den Stoi e har
blifvit på tyska språket Öfverflyttad ; och det ganska skickligt.
Öfversättarn heter O. Berg. Den har blifvit recenserad, med
charakteristiska utdrag, i Blatter f. literarische Unie? hal-
tung, årg. 1828, N:o 274 och 275. Recensenten, som fin-,
ner den första sången lofva mer, än de följande hålla, har
ganska rigtigt bedömt styckets både starka och svaga sidoi.
Slut-omdömet öfver sjelfve Skalden hade dock såkeit utfal-
lit vida förmånligare, om Öfversättarns val träffat Bacehan-
terna, eller Martyrer ne, - eller till och med det betänkliga
Riddartornet’, som, — ehvad än mot ämnet ma invän-
das, — likväl i behandlingen öfverträffar Stagnelii öfriga
dramatiska försök.

:---Frih. Amalia von Helwig är nu sysselsatt med tolk-
ningar ur Atterboms Lycksalighetens O’, och har, till en
264

början, låtit i N:a 198 —2o4 af Morgenblatt fur gebildete
Stande, arg. 1828, införa en exposition af forsla delen, med
åtskilliga öfversattningar; bland hvilka en är meddelad af
fouQué. De äro i allmänhet ganska lyckade; särdeles förtje-
jia de af första Jägar-sången, Vindarnes sånger, Hymnen vid
Ungdoms-källan och Näktergalens första sång, att kallas oöf-
v er t r ä ffl i g a; så väl i uppfattningens trohet, som i språ-
kets och versens skönhet. Äfven FouQué’s öfversättning
(Svanhvits ensliga sång) lemnar ingen billig önskan ouppfylld.
Hvad Fr. v. Helwig i N:o 2o4 förtäljer om originalets idee,
bör ölverraska de svenska läsare, som hittills trott att det ic-
ke har någon. — En fortsättning, som på lika säft behand-
lar andra delen, lärer mi innan kort bli synlig, och sluta
med ett kritiskt omdöme Öfver det hela. Mellerlid har re-
dan en annan tysk tidskrift meddelat tolkningar af några an-
dra stycken ur samma verk ; vi nämna den ej, emedan den,
vid bedömmandet af Fr. v. Helwigs arbete, trott sig böra slu-
ta från öfversättningens värde till originalets. — Skulle de
flerfaldiga uppmaningar, som Frih. Helwigs uppsats föranledt,
tillvägabringa en fullständig öfversättning af hela sagospelet:
så kommer den att ske i enlighet med de förändringar och
förkortningar, dem Förf, säges anse nödvändiga.

______; Den i Sulzbach utgifna öfversättningen och den bekan-
ta Ekendahlska bearbetningen af Geuers Svea Rikes Häfder,
tillhöra väl egentligen den historiska rubriken. Men då
urskriften, till anda, anordning och styl, är sådan, att den i
betydlig mån äfyen tillhör Vitterheten, — och vi dessutom
nyss talat oin öfversättningar från svenska författare : sa tor-
de just här ej vara olämpligt att nämna, det så väl urskrif-
ten, som öfversättningen och bearbetningen, blifvit nyligen
granskade i Gôtting. gel Anzeigen (1828, St. 56) af J.
Gr(ïmm). Om den första yttras : ^’Geijers begeisterte Arbeit
muss in Schweden die lebhafteste Wirkung hervorbringen. Der
Verfasser verbindet mit ausgezeichneter Darstellungsgabe und
warmer Vaterlandsliebe ein umfassendes Quellenstudium ; seine
Vorstellung von dem Verhältniss der Sage zur Geschichte ist
ansprechend und durch lichtvolle Gedanken gehoben ; seine
Kenntniss altnordischer Sprache lässt einiges zu wünschen
übrig.” Delta omdöme, fälldt af en bland samtidens grundh-
265

gaste nordiska forn- och sprak-forskare, bör fägna de sven-'
ska läsare, som förstå uppskatta det i Sveriges litteratur o-
för lik ne lig a värdet af Geijers arbete. — At öfversättnin-
gens förtjenst göres rättvisa. Om Ekendahlska verket döm-
mes alldeles i enlighet med hvad Ref. yttrat i Svea H. XI,
N:o I, s. lö/.

----— Af Fr. H. von der Hagen’s Nordische Heldenroma-
ne är femte bandet utkommet ; innefattande Jdctgnar Lod-
brolcs Saga och Norna Gests Saga. De föregående fyra
banden innehålla TVilkina, Niflunga- och HolsungciSa.-
gorna.

——~ Högst vigtiga skrifter för en grundligt historisk och
kritisk kännedom dels af Europas litteratur i allmänhet, dels
af Tysklands i synnerhet, äro: A. W. v. Schlegel’s Kritische
Schriften, af hvilka de tvenne första banden nyligen ut-
kommit, innehållande, vid sidan af de redan bekanta, manga
nya af samma värde 5 Beitrage zur Kenntniss der Roman-
tischen Poesie, von Fr. Diez,— ett lärorikt verk, bedÖmdt
af den lärde Raynouard med stora loford; samt W. Menzel’s
genialiska bok Die Deutsche Literatur, full af mycket sannt
och godt, ehuru Förf, stundom öfverlåtit sig åt en framfart,
som är icke blott passionerad, utan äfven ensidig och förflu-
gen. Så har t. ex. omdömet Öfver Goethe ej kunnat annat
än förvåna oss; och det så mycket mer, då det kommer från
en man, som har tillräckligt hufvud och sinne att upp-
fatta den såkallade Natur-philosophiens idee, och göra rättvi-
sa åt dess äkta repräsentanter. Om några dömt obilligt och
orimligt öfver Schiller, så är deri dock ingen nödvändighet
rifven, att andra skola dömma lika förvändt öfver Goethe.
Det tyckes, som borde ögonen på sådana å hvardera sidan
ensidiga anhängare engång öppnas af den enkla besinning,
att de bägge stora männen sjellve, under den förtroligaste
mångåriga sammanlefnad, på det upprigtigaste älskat och hög-
aktat hvarandra.

------- En samling af underrättelser om Goethe’s lefnads-ö-
den, skrifter, portraiter m. m. har utkommit i Berlin, under
titel: Ueber Goethe. Literarische und artistische Nach-
richten 1 Th. Utgifvaren heter A. Nicolovtus.
266

== Den fordom, under ransakningarna om 'de sâkallade
”demagogische Umtriebe”, såsom demagog-chef beryktade Aug.
A. L. Follen, nu Professor vid Kanton s-skolan i Aarau, har
utgifvit första delen af ett ganska nyttigt arbete, kalladt:
ßildersaal deutscher Dichtung, tier Uebung in münd-
lichem und schriftlichem Erzählen, im Dehlamiren und
in ästhetischer Kritik^ Nebst einer Uebersicht der deut-
schen Sprach- und Literatur-Geschichte (Winterthur 1828).
Företalet utgör en temligen utförlig ästhetisk afhandling, der
Utgifvarn, ehuru i en något alltför ungdoms-het framställning,
lika grundligt som snillrikt utvecklar det maktpåliggande, att
vid ungdomens uppfostran bibringa den liflig åskådning af
Poesi och rent begrepp om dess väsende, samt tidigt gifva
åt Phantasien, som är menniskans andliga production s-kraft,
en afgjord rigtning åt det Sköna. Poesiens studium betrak-
tas här såsom den rätta, och således tjenligaste, förberedel-
sen till all verklig Philosophi, ja, all verklig Lärdom. Men
skall detta, studium ej begynnas förvändt, så fordrar det att
endast skapelser af äkta Poesi meddelas åt det unga sinnet;
och man bör dervid, natur-enligt, börja med Sagor och Hjel-
te-säguer. Sådana ha utgjort alla unga folks förtjusning, och
sådana utgöra ännu i dag, hos sjelfva de cultiverade och ål-
drade folken, alla själfulla barns högsta nöje. Också erhåller
modet, den enda fasta basis för alla manliga dygder, i så-
dana en ständig väckelse och näring. --— Derför innehåller för-
sta delen episka och episkt-lyriska dikter, valda med
mycken urskillning från Herder, Goethe, Schiller, bröderne
Schlegel, Uhland m. £1. Några stycken af Utg. sjelf förtjena
onekligen sitt rum i samlingen. — I företalet s. XXVJ före-
kommer ett kraftigt utfall mot den falska Repnblikanism och
Liberalism, bland hvars corypheer i Tyskland han sjelf till-
förne räknades. Han yttrar sig i de skarpaste ordalag öfver
'Mie anti- ästhetische Schwärmerey der arroganten Leerheit und
geistesfaulen Seichtigkeit”, som kommit till sin culmination i
den pseudo-politiska Fanatism, hvars högsta grundsats är
”Nichtachtung oder Anfechtung aller nicht gemeinfass-
lichen Höhe und Tiefe. •— Ihr ganzes philosophisches Le-
xicon hängt sich an ein halbdutzend Stichwörter,
wie z. B. Freyheit, Menschenrecht, Aufklärung u. s. w. und
das unerschöpfliche Kitzelspiel ihrer dreisten Verstandesleer-
267

heit besteht darin, das ganze öffentliche, gelehrte, Icunstleri-«
sehe und private Leben der Vor- und Jeztwelt vor solchen
Stichwörtern und Kernphrasen die Musterung passiren zu las-
sen.” — Gyllne ord, äfven användbara på hvad man i Sve-
rige dagligen ser och hörer !

~~~ Af Ludovico Ariosto’s rasender Idoland, über setzt
von J. D. Grids, är andra upplagan (i fem band) utkom-
men. Denne öfversältares arbeten hafva alltid varit räknade
bland classiska, och ansedda för att äga nästan jemnvärde
ined sjelfva originalerna. Vid hans öfversättning af Ariosto’s
verk trodde nian sig dock, oaktadt all dess förträflligbet,
kunna anmärka, att de talrika rent humoristiska partierna ic-
ke voro återgifna med fullt motsvarande ledighet, naivetet och
finhet. Den nya upplagan, i många hänseenden en ny om-
arbetning , upphäfver denna anmärkning, och visar, att Of-
versättarns mästerskap är äfven i denna rigtning fulländadt.

Müldner’s Dramatische Jd^erhe (sju delar) äro nu i
en samling utgifna. Geni, — nämligen i ordets fulla och hög^
sta bemärkelse — har han icke, och hans öder-theori är ab-
surd j men talent, en skarpsinnig, fintlig och glänsande ta-
lent, kan icke utan stor orättvisa honom frånkännas. — För-
öfrigt ha vi sett recensioner af åtskilliga nyss utgifna drama-
tiska arbeten, bland hvilka de märkvärdigaste synas vara
Brer’s, Immermann's och Raupach’s. Den förstnämnde (för-
fattaren till der Parla} har valt Struensee till hjelte för sin
nya tragedi.

= Af Shakspeare's Vorschule har Tieck utgifvit andra
delen; samt äfven tillkännagifvit, att fortsättningen af hans
Cevennenkrieg snart skall meddelas.

I afseende på de sköna Konsternas gemensamma the-
ori och historia hafva åtskilliga skrifter utkommit; men tro-
ligtvis kan ingen af dessa mäta sig med de föreläsningar
Ueber Geschichte und Theorie der Kunst, som A. W. v.
Scheegel hållit i Berlin 1827, och som berättas nu vara i
tryck meddelade åt en större allmänhet. Ehuru mycket man
talat och skrifvit öfver detta ämne, är det dock ännu ett
flängande behof, att sanna mästare deröfver utlåta sig. Med
26S

en philosophisk blick, förenar Schlegel ej blott Skaldens, u-
tan i allmänhet den praktiske Konstkännarens egenskaper.

r—zz— Bland de öfriga nyligen utgifna af detta slag, sy-
nes oss blott en här förtjena nämnas: Charinornos. Bey-
tråge zur allgemeinen Theorie und Geschichte der scho-
nen Künste, von K. Scidel (Magdeburg 1828). Ännu känna
vi den blotti genom en recension, som dock förefallit oss
pålitlig. Förf, tadlas för en något bred, ojemn och med ci-
tater Öfverlastad skrifart; men berömmes för en själfull grund-
åsigt, en nästan instinktlik säkeyhet i sitt omdöme, en säll-
synt universalitet, en mångsidig lärdom (i detta afseende sät-
ter Rec. honom närmast intill Winkelmann, Lessing- och A.
W. v.Schlegel). Förf:s öfvertygelse är, att en grundlig hi-
storisk uppfattning af all Konst är, vid behandlingen af*
Ästhetikens uppgift, den egentliga och fruktbärande.

zzzzzz Rummet medgifver ej någon beskrifning om den skö-
na Konst- och Konstnärs-fest, som firades i Nürnberg d. 6,
7 och 8 April 1828, till Albrecht Dürer’s åminnelse. Den
lägger mindre något till den Odödliges ära, än till den er-
känsamma Födelse-stadens, Nationens och Konung Ludwigs,
från hvilken första uppmaningen utgick. Från Tysklands alla
trakter infunno sig deltagare och åskådare; först och främst
alla mästare bland dess konstnärer (Cornelius, Schnorr,
Rauch m. il.) och deras lärjungar. Vid Dürers graf afsöngs
påsk-morgonen d. 6 April (hans dödsdag) en herrlig, för till-
fället författad Choral. D. 7 lades med största högtidlighet
grundstenen till hans minnesvård, — en statue af bronz,
livars förfärdigande Rauch åtagit sig på Konungens uttryckliga
begäran. Vid den derefter följande lika glada, som lysande
konstnärs-måltiden, föreläste bildhuggarn Braun från Stutt-
gart ett i allvar och skämt förträffligt knittelvers-poem till
Dürers skål. — Bland de skrifter, som denna fest föranledt,
äro synnerligen följande tre kärkomna för Konstens vänner:
Die Blüthezeit Nurnbergs in den Jahren i48o—i55i.
Eine historische Skizze, als Einladungsschrift zum Fe-
ste der Grundsteinlegung für Albrecht Dürers Denkmal
in Nürnberg d. 7 Apr. 1828, von J. Scharrer (andre borg-
mästarn derstädes) ; Lieder und Bilder aus Albrecht Dü-
269

vers Leben, zur Feier etc von J. Chr. Wilder {mit 4 Kup-
fern)-, och framför bägge dessa: Reliquien von Albrecht
Dürer, seinen Fer ehr er n geweiht (m. 4 Kupf. und 2
Facsimiles'). Denna sistnämnda är en väl anordnad och tro-
get redigerad samling af allt det väsendtligaste o m och ur
den store Dürers lefnad och konstverksamhet.

----— Gallerie zu Shalspeare’s Dramatischen TFerben
(äfven under titeln: Outlines to Shahspeare). In Umris-
sen, erfunden und gestochen von Mor. Retzch. I. Lief.
Hamlet-, 16 Blätter. Mit C. A. Böttiger’s Andeutun-
gen etc. är ett konstverk, som af kännare på det högsta be-
römmes. Det nästföljande häftet kommer att innehålla 16
scener ur Macbeth. Formatet är stor imperial-qvart, och
upplagan i alla hänseenden ganska prydlig.

_____ Såsom ett snillrikt verk af en ung, mycket lofvande
Konstnär, må här ock nämnas: Serie di quindici contorni
all’ opera Don Giovanni etc. cwnposti da Rodoefo Loh-
bauer. Ämnet är poetiskt uppfattadt, dess charakteristiska
momenter valda med urskillning. I utförandet är det land-
skapliga och architektoniska förträffligt; vid teckningen af
mensko-figurerne finns åtskilligt att klandra.

----— Af G. Moleer’s Denkmäler der Deutschen Bau-
kunst ____ detta för Architekturens älskare så högst vigtiga
verk äro nu det andra bandets 16, 17, 18 och i^de
häften utfiifna. De tre första innehålla ’’die Domkirche zu
Limburg8 an der Lahn und die Kirche d. heil. Paulus zu
Worms, m. 18 Kupfertafeln.” Det i9:de Innefattar afbild-
ningar af Domkyrkan i Freyburg. — Alla dessa häften utmar-
ka sig genom samma stora förtjenster, som de föregående.

Detta är ett verk, som åtminstone i hvarje någorlunda bety-
dande Universitets-bibliothek borde finnas.

------: 1 sammanhang härmed må nämnas : Die St. Katha-
rinenkirche zu Oppenheim, von Dr. Fr. H. Muller , Gat-
lerie-Director zu Darmstadt-, ett likaledes ypperligt archi-
tektoniskt verk, som ger en föreställning om den renaste go-
tiska byggnads-stvl, och det genom en bild, som framter ett
öfverskådligt, ett "i alla sina delar fulländadt helt. 5 Liefer
ungen” deraf äro redan utkomna. Icke blott aquatinta-mane-
270

ïets behandling, utan äfven de bifogade theoretiskt-historiska
betraktelserna prisas af alla kännare.

~ Af det ojemnförliga lithographiska verket : Sammlung
alt-nieder- und oberdeutscher Gemälde der Brüdei' 8. M.
Boisserce und J. Bertram, lithographirt von J. N. Strix-
ner etc. hafva nu, sä vidt vi vela, aderton haften hunnit
ulgifvas. Sjelfva den oförlikneliga Målninga-samlingeri, hvil-
ken dessa herrliga stentryck sä förvånande troget àfbilda, bar
af Konung Ludwig, denne konungsligt frikostige beskyd-
dare af all Vetenskap och Konst, blifvit gjord till bayerska
Kronans egendom. Funnes här ett' Universitets-Museum, —»
och behofvet deraf är ett bland de väsendtligaste for den stu-
derande Ungdomens bildning, —■ så vore detta verk dei’ pä
sitt ställe; i brist deraf, borde det dock ägas af vårt Uni-
versilets-Bibliotheki

Öfver de vetenskapliga och artistiska storverk, som
genom högbemälte Konungs karlek och nit dels redan blifvit
utförda, dels äro på väg att utföras ; öfver Münchenska Uni-
versitetet, G lyp t o th ek et, m. m. ämna vi, innan kort,
meddela en särskild artikel. Öfver det första erhållas in-
teressanta underrättelser i Almanach der Lüdwig-Ma-
xi mili ans-Univ er sit åt, erster Jahrgang (München 1828).
Utan tvilvel kommer bayerska folket att intaga en hög andlig
rang bland Europas nationer, då dess Konung, sjelf snille,
lärd, konstälskare, skald *), sätter sin yppersta ära i att be-
främja en grundlig uppfostran, en classiskt närd och idealiskt
rigtad sinnesstämning. Allt, hvad han hittills, så i detta,
som andra afseenden gjort, vittnar tillika om de i vår tid
sällsynta egenskaper, att veta hvad man vill och vilja
hvad man vet, samt med driftighet verkställa det med klar-
het beslutna. Ej eller har man hört, alt han, oaktadt sin
böjelse för allt hvad som tillhör Ideernas verld, försum-
mar någon af öfriga konungsliga pligtef.

I förbindelse med den artikel vi lofvat, komma vi öck
att yttra vår åsigt af Cörneeii och vissa andra yngre tyska
Konstnärers rigtning; öfver hvilkéri man ännu hos oss hyser
besynnerliga föreställningar.

*) Eu sajnliug sf haiis skaldedikter enges vara nyligen utgilven;
271

F HANKRIKE.

Man mS ej förtänka Tyskarne, att de nu fröjda sig åt
de förnuftiga omdömen öfver deras vitterhet, ät den stän-
digt växande kunskap derom, som utmärker viéöa fransyska
(liksom vissa engelska) tidskrifter.' En sådan är framförallt le
Globe, på hvilken Fru Stage’s, Schlegel’s och Cousin’s lär-
jungar äga stor inflytelse. Jemnlör man åtskilliga der före-
kommande uppsatser med den förträffliga artikel om Tyska
Litteraturen, som icke längesedan meddelades i Edinburgh
Review, och säges vara skrifven af Carlyle (öfversättarn
af Goethe’s Wilhelm Meister): så är det onekligen glädjande
att se, huru sanningen och skönheten oafbrutet utvidga sina
eröfringar, och huru de hinder, som åtskilliga inskränkta na-
tional-åsigter lagt i deras väg, mer och mer falla. Vissa hö-
gre ideer, som i Tyskland funno sin upprinnelse- och ut-
gangs-punkt, hafva redan så gripit omkring sig i alla Euro-
pas förnämsta cultur-Iänder, att man ser tydligen bebådas en
på dessa ideer grundad allmän europeisk bildning j och så-
dan är (lyckligtvis) de nämnda ideernas beskaffenhet, att den-
na bildning, oaktadt sin allmänlighet eller gemensamhet, skall
icke upphäfva, utan belästa de slags olikheter, som organiskt
särskilja nationernas lynnen. Men angenämt är detta skåde-
spel ej blott for Tyskarne, ulan ock för deras närmaste stam-
förvandter, som med dem vandra på samma bilduings-väg.
Längese’n hafva Svenskarne, liksom Danskarne, på denna
väy framträngt längre, än de romaniserade folkslagen; det är
oss derföre lätt att öfverse, huru långt dessa hittills hunnit

Vill man dock fullkomligt njuta de högre ideernas se-
ger, sådan den i Frankrike mer och mer gör sig gällande: så
bör man ej betrakta den endast i tidskrifter och dägpapper.
Man bör betrakta den i böcker, i arbeten sådana som t. ex.
Cousin’s och Barante’s; om hvilka vi hoppas, att få innan
kort utförligare yttra oss. Att dylika böcker nu kunna i
Frankrike skrifvas och — läsas , som den förres Fragment
Philosophiques och den sednarés afbandling De la Littéra-
ture Française pendant le dix-huitieine Siècle, är for
Tyskarne en verklig triumf. Äfven Constant’s verk sur la
Religion kan i många afseenden räkhas hit ; ty del bär öf-
272

verallt berömliga spår af den flit, hvarmed han studerat
Crëuzer, bröderne Schlegel, Heeren, Görres m. fl. Om bo-
ken öfverhufvud kan sägas, att den är skrifve.n i en anda,
som förtjenar aktning, och att den bevittnar verklig lärdomj
men också, att den lider af tre grundfel: först, att författarn
väl har ett godt hufvud, men icke ett philosopliiskt ; sedan,
att han förvexlat anlaget till Religion [le sentiment reli-
gieux) med Religionen sjelf; slutligen, att han aldrig kun-
nat glömma sitt hat mot det närvarande Frankrikes prester-
skap, samt derföre gjort sitt verk alltförmycket till en poli-
tisk p arti-skrift, der åsigterne ofta blifvit inskränkta, skef-
va, ja o-lnstoriska, pä det de må bevisa hvad Förf, vill be-
visa såsom en rättroende Liberal. — Vi vilja härvid tillägga,
att vi ännu känna blott de första delarne af detta i alla fall
läsvärda arbete j en ny del har under det nyssförflutna året
blifvit utgilven.

—;. Redan under den politiska Revolution, efter hvilken
nu i Frankrike följt en litterär, utsåddes de första frön till
denna sednare. Under lång tids vistande i Tyskland, gjorde
åtskillige af de mera bildade och kunskapslystne Emigranter-
ne bekantskap med detta lands bildning och denna bildnings
förnämsta repräsentanter. Så äro t. ex. artiklarne Schiller
och Wieland i la Biographie Universelle alstrade af en
dylik bekantskap. Dertill kom sedermera, såsom ännu kraf-
tigare verkande, det ljus, som Fru Stael’s ryktbara verk
spred öfver Tyska Litteraturens anda och skaplynne. Anled-
ningar voro således redan gifna till de våldsamma skaknin-
gar, som oförmodadt nog visat sig inom en national-cultur,
hvars former man ansåg förstenade och oföränderliga. Men
det var likväl först efter den politiska Revolutionen, först
eftetf Restaurationens fullbordade crisis, som en allmännare
uppmärksamhet fastades på Tysklands Vitterhet och Philoso-
ph!, och eldigare verkningar förmärktes af de gnistor, hvilka
derifrån slagit in och antändt. Den tomhet, som efter slu-
tade hjeltebragder och verldseröfrings-försök uppstod i alla
sinnen, fordrade att fyllas af något nytt stort syftemål. För
alla bättre sinnen uppklarnade då ett större, än det förra:
att eröfra den inre verlden, som dittills för mängden af den
nyare tidens Fransoser varit en terra incognita. Obekanta,
S73

eller af det forutgångna larmet »cdtystade, behof började
vakna: behofvet af det Oändliga, sedan det Ändliga svikit;
behofvet af religion, af Cliristendomens höga, sanningar ; be-
hofvet i allmänhet af en öfversinnlig verldsåsigt, och af en
mot denna svarande själsbildning. 1 följd häraf måste syn-
nerligen det yngre slägtets uppmärksamhet snart vandas pä
en litteratur, i hvilken känslan af det Oändliga ar det öfver-
vägande elementet. Sådan är Tysklands. Den fortsatta be-
kantskapen med denna, äfvensom med den Engelska (hvil-
ken snart — liksom allt engelskt — tillvann sig, trots natio-
nal-agget, en allmän beundran), utbildade alltmera hos yngre
snillen den åsigt, att Poesiens väsende ej består i ofverens-
stämmehen med en blott conventionell smaks fordringar, och
i en ytlig coriecthet, utan hufvudsakligen i en idealiskt ska-
pande bildningskraft, som uppenbarar det Innersta af Naturen
och Menskligheten, och det i former, som uttrycka en Iran
ett öfverjordiskt lif utgången och allt till detsamma åter-upp-
höjande anda. En så beskaffad verklig Poesi finnes under
oräkneliga national-skepnader; hvarfüre’ock h varp skepnad,
som motsvarar denna föreställning om Poesiens väsende, va-
re sig i de konstrikaste eller i de enklaste ton-arter af ska.-
desång, är skön och förtjenar att kännas. Det ratta begrep-
pet om Poesi innebär derföre ock det rätta begreppet cnx
Poesiens Historia och Kritik: den förra är en klar, a -
sidig och rättvis uppfattning af Poesiens eviga former, be-
traktade i deras nationligt concreta utvecklingar; den sed-
nare är den förras theoretiska användning och tillampnmg.
Det är ursprungligen vissa tyska författares förtjenst,	*

synnerhet Herder’s, Goethe’s och bröderne Schlegel s,
att ett sådant föreställningssätt numera kan laggas till giunt
för det ästhetiska omdömet; hvilket derigenom bhlvi nago
helt annat, än ett maktspråks-yltrande på måfå, antingen e -
ter auctoritets-tro eller subjectiva hugskott. Denna asig , i
den strid, som nu snart börjades mot den gamla, med titeln
”Classicitet” decorerade akademiska Fransyskheten. frambrag-
te en ästhetisk skola, hvilken man kallade den Bomanti-
ska; med anledning äf de icke särdeles bestämda defim mner
och beskrifningar, som Fru Stael, mindre klart uppfa am
Wöderne Schlegel’s läror, hade (i sm bok om lyskland) git-

xn. K	i8<
274

vit pâ ”romantisk” poesi. Föredömet till den nya skolans o-
riginal-försök gaf Victor Hpoo, i anda, diction och manér
clterbildande de stora Tyska och Engelska skalderne; under
det andra, genom (mer och mindre lyckade) öfversättningar
frän samma skalder, sökte allmännare utbreda och stadfästa
denna Romantism.

Att dessa poetiska försök ej sällan misslyckades, och
att de föröfrigt, antingen de misslyckades eller icke, fördöm-
des af den åldriga ’’Classicitetens” anhängare, samt af dem,
för shi falska originalitet, sin bizarra smaklösa form, sitt dun-
kla, förvirrade språk, med mera, utpekades såsom galimathias
kommande från ”/a Bodtiquël> : det bör ej förundra någon, som
vet, att en litteratur främst af allt förutsätter en national
grund, och som genom historiens eller personlig erfarenhets
vittnesbörd känner Fransyska JNationens lynne, seder och culi
tur; denna fullkomliga frånvaro af all poesi i lelnaden, den-
na nästan totala brist på egentlig phantasi, som utmärker nyss-
nämnda, föröfrigt i många afseenden lyckligt utrustade folk;
denna conversations-odlingens despotism och denna obildsam-
het hos sjelfva språket, som fortfarande stå i vägen för all
progression af det inre lifvets utveckling. Mera förunderlig
torde synas det slags beundran, som mången icke-Fransos
hemburit åt de fransyska Romantikernes bemödanden; en
beundran, som i Sverige sträckt sig ända derhän, att anbe-
falla dem såsom mönster åt fäderneslandets vittra snillen*
Man vore frestad, att förklara sådant ur naturen af en sväf-
vande poetisk Dilettantism, som tror sig genom charakterslös-
het kunna försona motsatta åsigter, och älskar dimman af
halfdanade begrepp, emedan han i en dylik snarast lyckas
med sitt tillämnade experiment, att göra asken Yggdrasil till
en akademisk trägårdsväxt. Ty det	, som ännu
tycks utgöra de fleste fransyska Romantikernes föreställning
om romantisk anda och konst, fortfar att vara ganska nebu-
listiskt; och om vi äfven hålla med den recensent, som sagt
till deras beröm: j’aime en eux l'intention de faire autre
chose que ce qu’on fait depuis trente ans> så är likväl med
blotta intentionen ej mycket uträttadt.

Visserligen är redan sjelfva phänomenet af en för-
yngring i denna så föråldrade litteratur, både i allmänhet
^75

glädjande, och för de fransyska Roipantikerne personligen ä**
rofullt. Några bland dera hafva framkommit med theoreti-
ska albandlingar, utmärkta ej blott genom fördomsfrihet, utan
ock genom snille och djup insigt; härvid bör i synnerhet
nämnas Ampcre (sonen), som skrifvit en ypperlig artikel öl-
ver Goethe, och som gått sa långt i uppfattningen al germa-
nisk individualitet, att han l. ex. bedömmer liecks Phcintasus
fullkomligt med en nordlännings känsla. Andra halva fram-
trädt med skaldeverk, som innehålla obestridliga skönheter:
t. ex. Hugo’s Cromwell, ett skådespel i fem akter; La Mar-
tine’s Meditations poétiques och le dernier Chant du Child
Harold', m. 11. Men skall detta föryngrings-phanomen vinna
en fullbordan, som motsvarar de loford man derpa redan i
förväg slösar: så förutsattes dertill uppfyllandet af ganska mån-
ga ännu onppfyllda pia desideria. Dertill fordras en fullt
innerlig, lullt genomgripande förändring i nationens hela lyn-
ne och lefverne; en långt mera omfattande och grundlig be-
kantskap med det öfriga Europas litteraturer, än den som rö-
jer sig i vissa prunkande declamationer, t. ex. den lör sin
vältalighet prisade Akademikern Vielematn’s; en noggrannare
kännedom, en klarare uppfattning först och främst af sjcllva
Tysklands och Englands, och sedan tillika af Italiens och
Spaniens ästhetiska skatter; en fönnåga att värdera det strän-
ga allvar, det djup af känsla, den rikedom af phantasi, den
andans styrka och upphöjning , som herrska hos Dante och
Caederon. Dertill fordras ändtligen, i alseende på språket,
en återgång till den för-akademiska perioden; i den mening
nämligen, att man genom uppdagande och bearbetande af språ-
kets genuina skatter återväcker dess nästan förlorade inre
bildsamhet. Till detta bemödande har den lika humoristiske
som lärde Charees Nodier , genom sin Examen des Diction-
naires, banat vägen. I denna examen tilltygar han obarm-
hertigt Frans. Akademiens språk-lagstiftning, lexicon,^ gram-
matik, med mera, ‘samt visar huru förderfliga dess åtgärder
blifvit, genom okunnighet i språkets historia och obegrepp
om dess naturliga utbildnings-gång.

Mellertid har den litterära revolutionen börjat smitta
sjellva de Fyratio. Aticher, sasom deras ordförande, yttiade
ej länge se’n offentligen? vid ett högtidligt tillfälle. Ämnet ör
27 6

Elogerar uttÖmdt; vi måste välja andra föremål till pns-upp^
gifter.’’ Också tager nu Akademien sådana ur helt nya re-
gioner; t. ex. Alderdomslbrskningens, särdeles ined afseendö
på det fordna Frankrike, den äldre fransyska Poesiens hi-
storia, o. s. v. Medlemmar af den ”nya, romantiska eller
historiska” skolan upptagas inom Akademiens sköte, den ena
efter den andra. Jour, författarn till den enfaldiga bokeil
”Moralen tillämpad på Politiken”, var nyligen, vid ett slikt
tillfälle, i stort bekymmer, huru han, såsom Ordförande och
”Classisk”, skulle complimentera in den kätterske Barante.
Sjelfva den nya Virginie (Paris 1827), hvarmed en Akade-
miens ledamot (Guiraud) velat hugna sina medbröder, sägs vara
mer hugnelig genom ämnets classicitet, än behandlingens.

zurr“ Ingen skulle väl i Voltaire’s dagar föreställt sig såsom
möjligt, att en sådan product, som Goethe’s Faust, inom
kort tid kunnat erhålla tre fransyska öfversättningar. JDen
sista al dessa är Görard’s; som kallai' sig nouvelle tradu-
ction complète, en prose et en vers (Paris 1828). De fö-
regående äro af Sr. Aulaire cch Staffer (den sednare nästan
verbal). Gérards går ut på att vara mest poetisk; men är i
det hela misslyckad. — Ett stort hinder för den goda saken
äro de i allmänhet dåliga öfversättningarna från Tyskan; öf-
versättningar, som ofta (liksom t. ex. den sistnämnda) förråda
den grofsta okunnighet i det språk, hvarilrån man tolkar. De
göra värre skada, än de dåliga mellantingen af imitation och
sjelf production ; ty de fördunkla värdet af de förebilder, på
hvilka dessas författare så högljudt beropa sig. Dessutom stäl-
las, vid angifvandet af de prisade förebilderna, ej sällan Schil-
ler och Müllner, Goethe och Grh.dparzeh, Shakspeare och
Raupach, i en och samma jemnbredd.

Vill man se, huru långt vissa fransyska Romantiker
gå i det rental befängda, så läse man: La Jaquetie, scè-
nes féodales ; suivies de la famille de Caravajal, drame
par l’auteur du theatre de dira Gazul (Paris 1828). Dy-
lika författare inbilla sig, liksom förmodligen ock deras läsa-
re, att det romantiska är synonymt med det rom an ak-
ti ga, och begreppet om detta synas de snarare hafva tagit
från Weber och Spiess, än från de vanligen åberopade mön-
siren. — Ett motslycke i befängdhet (nämligen ett ’’classiskt’7)
277

Mr: Charles II ou le labyrinthe de IVcod stoch, comédie
en trois acts, en prose; précédé d'une Notice sur 1 état
actuel des théâtres et de l’art dramatique en France. Par
M. Alexander Duval, Membre de l’Institut ^Académie Fran-
çaise). Paris 1828. Ett verk, hvarom Classikernes journa-
ler förkunna, att det ”gifvit dråpslaget åt Shakspeare s och
Schiller’s regellösa, vidunderliga ochfada romantik .

= Föröfrigt kunde visserligen berömligare försök af den
nya skolan här nämnas; men långt märkvärdigare ar ett verk
af gammal nord-fransysk poesi, för hvars utgifvande man o-
nekligen står i förbindelse hos den af henne väckta sinnes-
rigtningen. Vi mena Le Roman de Rqu et les Ducs de
Normandie par Robert Wage , poète Normand du XU:e
siècle; publié pour la première fois, d'après les manu-
scrits de France et d'Angleterre etc. par F- Pluquet
(Rouen 1827). Detta, ej mindre i poetiskt än historiskt af-
seende, dyrbara monument från tolfte seklet har aldrig till-
förne varit i sin helhet utgifvet. Det innehåller, i 16,547
verser, historien om de första Norrmännens inbrott i Frank-
rike och England, Rous eller Rollons (Rolfs) bedrifter, Wil-
helm Långsvärds, Richard den förstes, samt hans efterträda-
res bragder och öden, ända till år 1106. Skalden Wace, som
dessutom författat flera poetiska verk, tid det mesta «.tt lör—
herrliga sina landsmän (Normanderne), var född på ön Jer-
sey i början af tolfte århundradet, och dog i England om-
kring 1184. År 1160 fulländade han sin Roman de Rou,
och dedicerade den till Henric II, som belönte honom med
ett präbende, tillhörigt cathedral-kyrkan i Bayeux. I sina
skrifter kallar han sig vanligtvis en ”clericus från Caen”. Med
”roman” förstod han ett historiskt poem i ro ma nis k t
språk. Hans poesi har mycken kraftighet, friskhet och nai-
vetet; äfven allvarlig reflexion felas ingalunda. Uhland, som.
under sitt vistande i Paris lärde känna delta verk i manu-
script, har begagnat åtskilliga stycken deraf till några bland
sina bästa romanzer; liksom t. ex. den om ’ laiilefer . Jem-
te texten, efter jemnförelse af flera varianter, innehåller Plu-
quets edition upplysande linguistiska, archäologiska, geogra-
phiska o. s. v. anmärkningar. Erkännande det förtjenstfulla
i företaget, har man dock (ej utan grund) lagt Utg. till last
278

otillräcklig kunskap i det Norman no-Galliska språket, hvarige-
nom han stundom varit hindrad, att vid urval bland varian-
ter välja det rätta-, vidare, brist pä erforderliga historiska
upplysningar dels från samtidiga författare (t. ex. de Nordi-
ska häfdernas urkunder), dels från sednare skriftställare som
bearbetat Norrmännens historia, såsom Dudo, Glaberus m. fl.
hvilka blifvit af Deppjng, i dennes med skäl berömda verk,
tillbörligen begagnade.

■—’—” Slutligen kunde man, i afseende på Frankrikes nyaré
ästhetiska litteratur, tillägga ännu en from önskan, visser-
ligen ej mindre vigtig än någon af de förutnämnda : att den-
na uppväxande vitterhet aldrig ville låna sig till tolk åt den
strid mellan två politiska fanatismer, som ännu alltjemnt qvar-
håller detta land i ett convulsiviskt tillstånd. Der, liksom öf-
verallt hvarest dagens mode påbjuder dess efterhärmning, fö-
reter denna strid a bägge sidorna samma rikedom på half-
va tankar, halfva kunskaper, halfva mesurer, egennyttiga ut-
räkningar, små ärelystnader, stora ord och klena gerningarj
der, liksom annorstädes, hotar den att äfven öftrer Snillets
verld utbreda ett dystert och qväfvande qvalm, inom hvilket
hvarken Vetenskapen eller Konsten kunna andas, än mindre
trilvas och förkofras. Att detta oaktadt, och under det man
sjelf tillhör den ena af de kämpande ytterligheterna, välja —-
liksom t. ex. Casimir Dedavigne — just "enkom en sådan
strid till sitt inspirations-ämne: leder till >— en poesi sådan
som hans, en ara, som skralar förbi med dags-opinionen. Phi-
losophien, i följd af sin bestämmelse, kan ej undgå att söka
öppna sig väg genom qvalm-regionen, för att, om möjligt,
rensa den med ljungeldar från Ideernas öfververld j men Poe-
sien bör minnas, att hennes vapen är det oförgängliga luft-
skepp, som upplyfter mensko-sinnet från hela den tryckande
dunstkretsen, till en himlarymd af klarhet och glädje. Ilon
liar ingenting att beställa med de ömsom royalistiska, ömsom
republikanska farcer, som denna tiden icke tröttnar vid att
uppföra; om de ock vid första anblicken erbjuda aristopha-
niska föremal, sa äro de likväl vid närmare påseende tråkiga,
och slutligen bedröfliga. Rättmätigt är, att hon vill tjena
Ljusets och Frihetens sak, hvars verkliga anhängare nöd-
gas försvara den tnot bïgge de fadtioner, af hvilka den lika
279

rrundligt missförstås och lörtrampas. Men hon gagnar den
bäst på ett indirect sätt, - eller dermed alt hon i all-
mänhet «enom val af ädla ämnen och adla former,. dels vac-
ker dels befäster och utvidgar en adel, en för evig 1
benägen och mottagsam sinnesstämning. Hon bor pamin _ g
g-LrP Ornheus- hvilken, i fall han återkomme till ]oi~
dTn, väl skulle ännu i dag träffa ett publicum
kar och stenar, men visserligen ändock försökte folka d
genom harmonien, ej genom disharmonien af sitt
strängspel.

______Jemväl här har den säkallade Romantiken inträngt af-
i Måleriet, och i den bildande Konsten ofverhufvud.
Sjelfve den ryktbare Gekabd räknas nu till de
målarn«; förofrigt gömmas Dn'rmA. STE^
emot anses Delacroix vara den, som bland des
rer gått längst i det ”vague', hvilket han tior ,,r
hufvudsakliga i Tysklands Romantik och synnerligen 1
?he s_bland hvars fransyska öfversåttmngar han ut-
styrt en (Stapfer’s) med högst förunderliga teckning
fv-

Liston« i allmänhet, och
k“^mSun«^

dad historia om Louvren och furilel .ein«,
den första grundläggningen till narvarande tid, giGer ro
» « heskrim^g pl dessa sä etiskt som verldsh,sto
märkvärdiga byggnaders nuvarande tillstånd, ocx
^r sin beskrifnîng åskådlig medelst bifogade teekning«..
sa äro så mycket interessantare, som 1 sjelfva yeiket Louvie n
k«n sägas Smställaentotal-modell, i hvilken de oltk« fri-
ska skolornas förtjenster och brister aro synbala.

unu» evenrser öfver de bildande Konsternas (och sarskildt
bïvèr Arcbitecturens) tillstånd uti de lorilutna ärh«ndraden,
— t ex öfver den italienska Konstens inflytande pä den han
lyska uti 16:de seklet, — vinner detta arbete okadt varde.

I sammanhang med "ns förut^
samlingar står nu det nynmattade
öppnade) Musée Charles X; en

S’

(och mot slutet af 1827
sträcka af nio sinakUlH
280

prakhajar, innehållande gudabildei’, ufftör, etruskiska vaser;
Egyptiska antiquiteter, märkliga handskrifter och original-teck-
ningar m. m. Fresco-målningarna i taken berömmas.

~~~ Ett kraftigt bevis på den högre bildningsgrad så i Konst
som Vitterhet, till hvilken Fransoserne nu begynnt höja sig
vid Fyskarnes handräckning, är att de nu börja värdera si—
Ha götiska Domkyrkor. Det berömliga verket: Cathédrales
jb! ançai&cs dessinees et lithographiées par Ciiapuy, finner
mycken afsättning. Den nyaste afdelningen (10, 11, 12 Li-^
oraison) innefattar Vues historiques de la Cathédrale de
Strasbourg , avec un texte historique et descriptif par J.
G. Schweig hävser,

üf ver Frankrikes nyare philo s op h iska litteratur, til-
lägga vi längre fram några anmärkningar.

E N G L A N o..

=™— Anblicken af detta lands nyare vitterhet leder ound-
"vixligen till betraktelsei' af samma slag, som anblicken af
Frankrikes 5 men vi spara dem till en kanhända snart meddel-
bar uppsats öfver Byron, för att der få yttra dem med till-
börlig fullständighet. Bland mutata mutanda kan mellertid
nämnas, att den fransyska nya skolan synes oss vara kommen
längie i läran, men den engelska däremot längre i utöfnin—
gen. Med ett och annat undantag (t. ex. författaren till den
redan en gång omtalade artikeln öfver Tyska Litteraturen i
Edinburgh Review) tyckas, i theoretisk, eller öfverhufvud i
spéculatif förmåga och bildning, de nyare engelska Iitteratörer-
ne vara vida underlägsne de nyare fransyska. Så skarpsynta pbi-
losophiska och ästhetiska tänkare, som t. ex. Cousin och ÄMreRE,
finnas väl ännu näppfigen inom Slor-Bntanniehs landamärem
Skalder och skaldinnor deremot, jemnförliga med vissa bland
de nyare engelska, äger ännu Frankrike icke att framvisa.

-------Innefattas de förnämste bland Englands nyare skalder
i tretalet Byron, Scott och Moore: så måste väl Samvei«
HpoERs anses för en üljenm af andra ordningen. Icke dess-
Sil

mindre är han en prydnad for engelska vitterheLen, och Byron
sjelf satte högt värde pä hans arbeten. Detta värde jäfvas
ej eller af hans nyaste verk: Italy, a Poem. P. II. (Lon-
don 1828); en följd af särskilda taflor, mästerligt tänkta,
tecknade och utförda. De andas ett rent och ädelt pathos,
som i den moderna engelska poesien ännu.sparsamt nog före-
kommer.

zz~— Records of Wömcui', and other Poems. By Mrs
Hemans (Edinburgh 1828): är ett verk af en bland Englands
utmärkta skaldinnor, af hvilket vi sett utdrag, som tyckas oss
fullkomligt rättfärdiga de af Here engelska recensenter deråt
gifna stora loford. Hennes lyriska skaldegåfva är uppfinnings-
rik, djupt känslig, och romantiskt melodisk. Bland de prof-
stycken vi sett anförda, hafva i synnerhet en amerikansk.
Vildmans-elegi, samt ett par romanzer, kallade the captive
Knight och the Kaisers Feast, synts oss förtjena oin-
skränkt bifall.

—- 'Phe Fall of Nineveh^ a Poein. By Edwin Ather-
stone. The first six Books (London 1828): är ett episkt
försök, som tyckes äga betydligt värde. Engelska crilici be-
römma det såsom ^abounding in noble poetry, grand con-
ceptions , and vivid descriptions^ Skalden har med syn-
bar förkärlek bildat sig efter Milton, likväl utan trälaktig ef-
terhärmning.

^7—™ The Last of the Greeks} or the Fall of Con-
stantinople. A Tragedy. By Lord Morpeth (London
1828), Förf, synes vara ung; under’ denna förutsättning kan
åtskilligt godt sägas om hans tragedi, såsom bebådande full-
komligare productioner från samma ursprung. Skön är den
scen, der Constant. Paläologus dör med en prophetia om
Greklands befrielse.

------ Select Specimens of the Theatre of the Hindoos,
translated from the original Sanscrit, together with an
account of the dramatic system of the Hindoos: är nam-
net på ett för Ästhetiken och Poesiens Historia ganska vig-
tigt verk, som Wilson, Secreterare vid Asiatiska Sällskapet
i Bombay, nyligen i tre band utgifvit.

-—- Ät alla älskare af den Skottska (så äldre som nyare)
282

Folksången, recommendera vi The Songs of Scotland, An-
cient and Modern ; with an Introduction and Notes, Hi-
storical and Critical, and Characters of the Lyric Poets;
by Allan Cunningham, 4 Voll. (Edinburgh 1820): mei'a lik-
väl för sångernas skull, än for afhandlingens. Den är visser-
ligen interessant och läsbar; men man torde icke göra Cun-
ningham orätt, om man säger, att han har mera genialitet
än geni, mera känsla än reflexion, mera beläsenhet än lär-
dom , mera vältalighet än omdöme.

----- Tidskriften New Monthly Magazine (f. Juli 1828)
prisar renheten, oegennyttigheten' af Tyskarnes vetenskapliga
och äslhetiska nit, samt anställer en icke för Engelsmännen
förmånlig jemnförelse mellan bägge nationernas förhållande t.
ex. i afseende på den orientaliska, och särskildt den indiska,
litteraturen. ’’Ehuru åtminstone handels-interesset”, säger
nämnda tidskrift, ’’borde förmå våra landsmän att grundligare
befatta sig med dessa studier, och ehuru vi äro med alla
hjelpkällorna omedelbart försedda, skulle dock, med undan-
tag af en eller två, våra orientalister spela en ömklig rol i
Tyskland”. Derefter berättas, huru A. W. v. Schlegel, som på
ett vis, värdigt den äldre tidens philologer, utgifvit indiska
hjeltedikten Ramâyana, nödgats kosta mer än 1000 pund.
St. på tryckningen deraf; och huru han blef uppmuntrad af
Ostindiska Compagniet, till hvilket han hade vändt sig med
begäran om understöd. Det svarade honom, att det ville
subscribera på —■ 10 exemplar! Härpå skref Schlegel till
svar: ”Österns Herrar! Jag undanber mig er Ömkliga hjelp,
och visar ert anbud tillbaka med det förakt, som det fÖrtje-
nar. Ramayana skall i alla fall bli utgifven”.

- - Icke blott i Tyskland hafva under sistförflutna året nya
kopparstick-verk öfver Pompeji utkommit (Neuentdeckte
Wandgemålde in Pompeji, gez. von W. Zahn, och Die
schönsten Ornamente und merkwürdigsten Gemälde
aus Pompeji, Herculanum und Stabiå, von W. Zahn):
äfven i England har ett sådant nyligen blifvit utgifvet, a£
stort värde, med all både artistisk och engelsk dyrbar-
het. Det heter: Pompeji, illustrated with engravings
by W. B. Cooke, from original drawings by Cockburn,
J. Goloicutt, K. Park and T. F. Donaldson, Architects
28 3

(London 1827). 3 band eller 4 häften i folio, med 90 koppar-
stick och 120 sidd. text.

——— Vid slutet af denna aidelning torde böra erinras, att
åt Frankrikes och Englands nyare ästhetiska lilteratui’ en sär-
skild uppmärksamhet egnas af vecko-skriften Heimdall $ som
foröfrigt, bland flera goda egenskaper, först och främst har
den, att bland Sveriges redan öfverflödigt många tidningar
ännu vara den enda (!!!), hvars tendens är litterär.

Italien.

■—:•-: Vincenzo Monti dog i October 1828. Med honom
förlorade italienska vitterheten det fruktsammaste och beröm-
daste snille, som den under sina sednaste decennier haft att
uppvisa. Hans lysande litterära bana fördunklas i betydlig
mån af de prof på personlig charakterslöshet, för att ej säga
charakters-låghet, som hon företer. Samme Monti, som un-
der Fransyska Revolutionens första tid angrep dess styggelser
i sin Hasvilliana, och der var med lågande tillgifvenhet den
Helige Faderns skald, besöng, strax derefter, med republi-
kansk enthusiasm den cisalpinska fristatens födelse; hånade
Påfvens af Napoleon kulvade makt; hånade slutligen Napo-
leon sjelf, sedan dennes egen makt var på ett grundligare vis
tillintetgjord. Mot detta slafviska sinne, som alltid böjde sig
för lyckans hugskott och dagens interessen, contrasterai' skarpt
det alltid nyttjade djerfva skrifsättet. En dylik sjelfmotsägel-
se röjer sig ock deri, att han, som hade, genom sitt i Dante’s
anda författade qvädc, först gifvit åt den nyare italienska
poesien en högre flygt och en förädlad form, samt i sin Pro-
post a di correzioni befriat språket från Florentinska Akade-
miens förlamande fjettrar, icke dessmindre uppträdde med
största häftighet mot den i Florenz börjande Romantismen,
och ifrigt försvarade den såkallade Classiska (egentligen Gallo-
Akademiska) Smak-theorien. — I sitt land är Monti ej min-
dre beundrad såsom episk skald, än såsom dramatisk. I Dra-
matiken hade han tagit Alfieri till förebild, och delar med
honom förtjensterna, liksom bristerna: med undantag af ver-
sificationen, hvari han står Öfver Alfieri; som dels icke hade
samma öra för språkets prydlighet och välljud, dels uppsåt-
ligt eftersträfvade en viss hårdhet, såsom rätta tonen för sitt
tyrann-hat.
2S4

Mellertid torde Monti’s polemik mot den nu afven i Italien
sig bosättande Romantiska Skolan, äfvensom dessa polemiska
bemödandens framgång, kunna till en del förklaras ur den ofull-
komlighet, som ännu öfverhufvud stämplar denna skolas produ-
cter. De flesta utgöras af blotta öfversättningar, mestadels från
Tyskan; sådana har Agafeto gjort från Wieland, Mozzi från
Grillparzer, Benzi Iran Schiller, A. Maffei från Gessner och
Schiller, o. s. v. Ej sällan förråda dessa öfversättningar
ofullständig bekantskap med originalernas språk och den icke
dessmindre prisade tyska litteraturen i allmänhet; ja, stundom
fullkomligt falska begrepp derom. En bland de bästa är vis-
serligen den, som Mallei gjort af Schillers ’’Braut von Messina.’!

Beröm förtjenar likafullt det nit, hvarmed åtskilliga flo-
rentinska vitterhetsidkare, särdeles utgifvarne af .Antologia
di Firenze, söka sunnan om Alperna utbreda formerne af den
vitterhet, som nu i Italien, liksom annorstädes, kallas ömsom
den Tyska, ömsom den Romantiska; ehuru den, såsom syftande
att gifva ett rent ästhetiskt uttryck åt sjelfva Ur-Enheten af
Natur och Idee, borde betecknas med mindre ensidiga och
mindre obestämda benämningar. Man bör, för att göra
dessa yngre italienska litteratörer rättvisa, veta, att de lika
litet, som vissa med slika tillmälen anklagade svenska, åsyfta
frambringandet af en litteratur, som ”härmar” eller slafviskt
copierai' den tyska. Hvad de åsyfta, är att bereda en för-
domsfri, en själfull, en sann, men i sin sanning inhemsk och
sjelfständig. Härvid göra de för sig sjelfve, — också i lik-
het med de nyssnämnda svenska, —• icke anspråk på någon
större ära, än på den af — förberedandet och grund-
läggningen. — Foröfrigt bör man, i afseende på Italienar-
nes bemödanden om en sjelfständig litteratur, jemväl ibag—
komma, att ett hufvudvillkor för dess möjlighet ännu felas
dem: politisk frihet, eller — kanske rättare sagdt — politisk
tillvarelse. Märkligt är ock, att ehuru (enligt Italienarnes egen
uppgift) Milano äger större förråd på goda hufvuden än
Florenz, den nya upplifvande litterära rigtningen utgått
från — Toscana; den jemnförelsevis friaste bland alla de
italienska småstaterna.

IL—- Den snillrikaste bland Italiens Romantiker är tvif-
velsutau Alessandro Manzoni , hvars ryktbara ode öfver
2Sä

Napoleons dödsdag Goethe har öfversatt. Liksom de flesta ôf-
versättningar, sä vinner äfven denna icke vid att jemnföras med
det verkligen — och i hög grad — sköna originalet. Den
samling af sina skaldedikter, som Manzoni ej längesedan ut-
gifvit &och (om vi rätt minnas) dedicerat till Goethe, har ej
ännu kommit till vår närmare bekantskap. Hans roman 1 pi o-
messi Sposi, Storia Milanese del secolo XVII etc. (Milano
1825) är ett försök, att i Italien införa den historiska Ro-
manen (z‘Z Romcinzo storied), såsom varande ’’tal genere di
letteratura, ehe ancora manca all ltalia’\ Den ar en i
det hela misslyckad composition, men har genialiska parlier;
W. Scott och Tieck synas ha föresväfvat Förf, såsom mönster.
Mellertid har denna Roman gjort en ofantlig lycka i Förf:s
fädernesland, och redan der föranledt en mängd usla efter-
harmningar.

—Den milanesiska tidskriften Bihlioteca lialiana inne-
håller i Febr, häftet f. 1828 en skarpsinnig uppsats, som le-
der nära till full bevisning, att Tasso blef inspärrad för oför-
sigtiga utlåtelser, hvilka förrådde ett redan förut af Hertigen
upptäckt, men indulgeradt förhållande mellan Skalden och
Prinsessan Lucretia.

Den outtömligt uppfinningsrike konstnären B. Pinelli
har nu äfven utgifvit Invenzioni sul poema di Dante Ali-
ghieri, di propria mano incise (Roma, fol.); hvilkas värde
upphöjes ai italienska konstdomare vida öfver Flaxman’s.

Den vidtberömde Målnings-restauratÖren, P. Palmarolt,
afled i Rom d. 11 Febr. 1828, 48 år gammal; saknad både
for sin talent och sin personliga älskvärdhet. Huruvida de
målningar, som han restaurerat, alltid vunnit derpå, är likväl
mycken strid underkastadt. Stora konstkännare (t. ex. Rumohr)
påstå motsatsen; särdeles skall detta vara fallet med Dresd-
ner-Galleriets verldsbekanta Madonna.

Ny-Grekland.

----Under det Grekland med stora steg går sin politiska
nyfödelse till motes, — en nyfödelse, om hvilien w .oppas
286

att den dock slutligen, i trots af all Diplomatik5 skall fa om-
fatta hela det classiska landets jord: —förebådas äfven (och i
sanning af lofvande augurier) återställandet af dess ästhetiska
och vetenskapliga ära. Den' grekiska sångmön, långt från att
hafva förstummat vid frihetens vapenbrak, har deraf blifvit
väckt och eldad till undrans värda försök. Så hafva Kalvos
från Zante, och Dionysios Sal amos, i djerfva dithyramber
besnngit sina landsmäns nya bragder; Alexander Suros, i
skarpa och träffande satirer, bestraffat förräderiet, och jem-
väl diktat tragedier öfver Bozzaris (m. fl.) hjeltedöd. Äf-
ven tvenne unga Skaldinnor hafva i denna rigbmng försökt
sina krafter. Angelica Pali har låtit trycka en ode öf-
ver händelserna på Psara, och en annan sis tov

Evantiiia har skildrat Missolunghi’s hjeltekamp och undergång.
Regerings-ledamoten och vältalaren Trikupis är äfven känd
såsom en bland frihetens skalder. — Att Byron sjelf, under
sitt vistande i Grekland, skall lia författat ny-grekiska poemer
af stor skönhet, har en Grek, som lefvat med honom i för-
troligt umgänge, berättat for Bonstetten; som derom skrifvit
i ett bref till Matthisson.

Äfven i Folksångerna, sådana de genom Fauriel
och W. Müller blifvit kända, röjer sig omisskänneligen den
ursprungliga grekiska andan. I trots af årtusendens slafveri,
har den ej förlorat sin medfödda spänstighet, sin bildande
kraft; ja, äfven i sjclfva formen, i rhythmen o. s. v. har man
trott sig finna en närmare frandskap med den forn-helleniska
.Sånggudinnans röst, än man tillförne kunnat föreställa sig. —
Flögst märkvärdig i detta afseende är en afhandling, som Prof.
Thiersch d. 28 Mars 1828 föreläste i Müncheuska Vetenskaps-
Akademien, och sedermera i tryck utgifvit : TJeber die Neu-
griechische Poesie, besonders uber ihr rhythmisches und
dichterisches Verhaltniss zur Altgriechischen. Denne vidt-
frejdade Hellenist, som verkade för Greklands pånyttfödelse
redan innan Europa tänkte derpå, uppvisar i nämnda skrift,
rik på interessanta upplysningar öfver sitt ämne, en för många
läsare oförmodad slägtskap så i väsende, som form, mellan
det gamla och det liya Greklands skaldesång; samt tillika,
hvad man äfven i poetisk hänsigt har att hoppas af denna
folkstam, som på ett så oväntadt vis börjat uppfriska sig.
28T

*-----. Lika hugneliga phänomener visar det nya Grekland äfven
inom Vetenskapernas område. De gamla Philosopherne (Plato,
Aristoteles m. fl.) hafva funnit skickliga pliilologiska beaibe~
tare. Ny-grekiska Språket och Litteraturen äro särskilda fö-
remål för lofvande grammatiska och kritiska bemödanden ; sär-
deles af J. Rizos Nerulos (lör detta premier-minister hos
Hospodarerne i Moldau och Vallachiet). Vigtig och läsbar,
ehuru ofta nog partisk, är dennes Histoire moderne de la
Grèce, depuis la chute dehempire d’Orient {Généré 1828).
Man har öfversatt; åtskilliga politiska skrifter, t. ex. a
Say, Beccaria, med flera, — för att sprida frön till med-
borglig vishet och bidraga till Greklands inre befrielse. (San-
nolikt har Konstantinos Kumas öfversatt Wielands ”Abderiter” i
samma afsigt). Dertill bidraga ock (ehuru ej alltid förstån-
digt) de tidskrifter, som sedan Revolutionens utbrott tid efter
annan utkommit; den såkallade ”Lagvännen” har isynnerhet
arbetat för detta ändamål. — Skolornas antal steg, förledna
är, på de större öarna, sammanlagdt till 92, med 2,333 ele-
ver. Undevisningen var då ej inskränkt inom läsning, skiil-
ning, fäderneslandets språk, historia och geographi: utan
sträckte sig älven till den Moderna Europeiska Litteraturen;
— ja, i några till Theologi, Metaphysik, Physik och Chemi.

Ryssland;

——rx Äfven detta lands litteratur säges förete den numera
verldshistoriska motsatsen mellan (pseudo-)classisk och roman-
tisk skola, eller mellan en gallo-akademisk och en tvånglös
idealisk rigtning. Så yttrar sig deröfver en inhemsk criticus,
Pletuef: ”Den kalla regeln och def småaktiga alseendet på
den förfinade verldens former, kunde icke längre passa lör
den friborna (?) ryska sångmön. Fosterlandskärlek uppväck-
te Lemanosoff’s lyra. Rysslands diktkonst drog sig undan
de högre cirklarna till det husliga lifvets stillhet, der den
rörde sig friare. Dess olycka är dock, att dess idkare döm—
ma sig °sjelfve, och måste vara domare och part i egen
sak, så länge det i Ryssland ej finnes litterära Instituter” (för-
modligen menas härmed kritiska Tidskrift-Redactioner). ”Det
allmänna bruket af fransyska språket i de högre stånden har
28$

i synnerhet tlHbakahSllit vår dramatiska slnggudinna: def
pathetiska öivergick till bombast, det komiska till platthet.”

—------ ScnuKoFFsKir, som bildat sig hufvudsakligen efter Schil-
ler och Byron, anses for stiftare till den nya poetiska skolan,
som redan säges räkna flera snillrika medlemmar. — Såsom
utmärkta skalder citeras : Batuschkoff , „känslofull som Tibul-
lus, Öm och ijnf i uttrycken”; Puschkin, ’’en af de originel-
laste Lyricl”, som nyligen, ej utan framgång, äfven försökt
sig i Tragedien; Daviboff och Prins Wasemskoi, ’’ypperliga
humorister’’; Pissariff , ”särdeles stor i naturskildringar” m.
fl. — Andra hafva genom öfversättningar frän Shakspeare,
Schiller, Tasso m. fl. sökt befrämja ryska språkets och litte-
raturens utbildning.

Den öfverklagade bristen pä kritiska instituter börjar
man nu ock vara betänkt pa att afhjelpa. Så t. ex. utgifvas
nu i Moskwa tre vetenskapliga tidskrifter, hvardera två gån-
ger i månaden: "Atenei”, för vetenskaplig litteratur, biogra-
phi m. m. Ruskii ZreteV’ (åskådarn) för historia, archäo-
logi och skön litteratur; samt ’’Nordiska Bulletinen.’,

Våra betraktelser öfver Danmarks nyaste vitterhet spa-
ra vi, emedan ämnet är alltför rikt, till ett tillfälle som med-
gifver större utrymme.

P hi l o s o p h i.

Tyskland.

Alt delta land, alltsedan Leibnitz’ tid, varit Philoso-
phiens egentliga hem och rike, ar allmänt bekant; äfvensom
att samma förhållande ännu fortfar. Det är derifrån, som hon
utsträckt sina eröfringar till de närgränsande länderna ; och
ehuru man derföre — särdeles under de sista trettio åren
—• kallat henne tysk, så är hon nu på vägen alt blifva
europeisk.
: Mellertid ßkönjer man ännu i Tyskland sjelft flera slags
ganska olika reilexions-bemödanden, som allasammans kalla sig
philosophiska. Men det är bland alla dessa blott ett enda, som
har rätt att nämna sig Philosophi. Hvad vi på ett annat ställe
ämna bevisa, förklara vi här i förväg, för att undvika öfver-
flödig vidlyftigbet, och ej uppehålla oss vid andra skrifter än
sådana, genom hvilka Vetenskapen, i något väsendtligt afse-
ende, gjort verkliga framsteg. Detta är den speculation, hvil-
ken, såsom varande på fullt allvar den fria Andens, den i
sitt och naturens innersta blickande Själens, är i sitt anlag
och blir i sin fullbordan en absolut Spiritualism eller en
vetenslcaplig Theism 5 den speculation, hvars utbildning in-
direct förberedes af Kant, och mera direct af Fjchte. I sin
rot sammanhängande med Plato’s, LriBNXiiz’ och (till någon
del) Spinoza’s läror, har hon fördelat sigj i flera utgrenin-
gar, hvilka dock alla låta hänföra sig till tvenne väldiga huf-
vudgrenar. Dessa, fran hvaraildra mera ut- än invändigt skilj-
aktiga , betecknas kanske lämpligast med namnen absolut Idea-
lism och absolut Sup^anaturalism. Den förra har Schelling,
den andra Jacobi till upphofsmam

=—” Den förstnämnda åsyftar en systematiskt vetenskaplig
förnuft-kunskap. Den åsyftar, att till en sådan utbilda den
urgamla lära, enligt hvilken alla i och för förnuftet väsendt-
liga sanningar (eller verkligheter) äro gifna, såsom eviga Ideer,
i och med Förnuftets egen eviga Idee. Ordet ”Idee” be-
tecknar här en i och genom sig sjelf absolut verklig före-
ställning. Det väsende, som är det evigt Varande , förnim-
mer sig, eller^ tänker sig, i eviga föreställningar,
hvilka (sasom sadana) i och med detsamma äro eviga verk-
ligheter. Hvad vi kalla Förnuft, är den omedelbara afbilden
af denna sjelf-förnimmelse; och är derföre dels sjelft en Idee,
eller en evig verklighets-tanke, dels en förmåga att upp-
fatta de. samtliga Ideer, hvilkas allhet framställer sig under
sinnliga egenskaper i ett naturligt och under öfversinnliga
egenskaper i ett andligt Universum. Förnuftets idee, såsom
sådan, visar sin egentliga verksamhet i förmågan af så be-
skaffad betraktelse och handling, som hänför alla yttringar af
Ur-Ideens lefvande kraft till deras Ideer, d. v. s. till de ur-
sprungliga modi) i hvilka yttringarna ännu äro rena enheter

Swa XII. i,	v 19 •
290

af evig föreställning och evig verklighet. Dessa modi aro såle-
des urf or di erna till allt det lif, som inom och utom oss
framträder under exsistensens villkor. Förnuftets idee inne-
bar förmågan att förstå sig sjelf, eller att uppfatta sig i be-
grepp; och det ej blott i sådana begrepp, som grunda sig
på en varseblifning af sinnliga förhållanden, utan ock —
samt framförallt — i sådana, som grunda sig på en varse-
blifning af det öfversinnliga i förnuftets väsende. Genom dessa
sednare, dessa högre begrepp, tager Förnuftet, såsom den sig
och sin verld förnimmande Anden, med full sjelfmedve-
tenhet sin verklighet i besittning; genom dem kan det med
klarhet inse, med reda öfverskåda, med frihet använda sitt
förnimmande väsendes innehåll. Men detta innehåll är tillika
innehållet af Universum: ty allt verkligt är endast så långt
verkligt, som det har egenskap af Idee, och således är för-
nulligt eller förnuft-artadt Förnuftets Idee är derföre jemväl
Ideen af Universum, och det objectiva i delta är ingenting an-
nat än totaliteten af Förnufts-Ideens sjelf-objectivering ; hvilken
i en lägre region af denna totalitet (Naturen) blott förbereder
och förebådar sig, men i en högre (Intelligensen) verkställer
sig såsom fullbordad, eller åtminstone såsom ägande kraiter
(Frihet, Personlighet o. s. v.) att fullborda sig. En sann åskåd-
ning och begrepps-uppfatlning af Förnuftets innehåll är alltså,
i och med detsamma, en sann åskådning och begrepps-upp-
fattning af Universi. Den fulländade begrepps-utvecklingen
ai detta dubbla och likväl i sin tvåfaldighet identiska inne-
håll, utgör Philosophiens system. Den äger sin möjlighet, sin
grund, sin utgångs-punkt i förnuftets egenskap att vara Ur-
Ideens omedelbara albild: ty i kraft af denna egenskap
mäktar förnuftet uppfatta sitt väsende i dess omedelbarhet,
eller i dess rena (af det tänkande subjectet oberoende) sub-
stans; men tillika, genom uppfattningens art, sedetta omedel-
bara förvandlas från ett blott Vara till ett Tillvara. I be-
traktelsens början förekommer nämligen det rena Vara så,
som vore det ett nega ti ft Absolut, d. ä. en negation af
allt Concret, en Indifferens: men under betraktelsens fort-
sättning framställer det sig, med fortgående evolution af
ständigt innerligare ; och innehålls-rikare momenter, såsom en
lefvande enhet af en lefvande allhet eller såsom ett i oänd-
lighet concret Tillvara, med hela mångfalden af dettas indi-
291

viduala bestämningar, egenskaper och arter. Sjelfva den tan-
kande uppfattningen åter, genom hvilken Förnuftet kom-
mer till insigt af sin Idee, är en tankans handling, som på
engång är tanke och åskådning, och som tillika kan göra sig
till föremål för sig sjelf, i det den höjer sig till en spécula-
tif betraktelse öfver sin egen speculativa verksamhet, eller
öfver sin speculations ståndpunkt, tendens, nödvändighet,
method, äfvensom dess charakteristiska moment i Plnloso-
phiens häfder. Hufvud-omständigheten för denna philoso-
phiska rigtning är, att rätt inse beskaffenheten al den intel-
lectual a form, under hvilken Ur-Ideen inträder med sin
realitet i förnuft-medvetandets medelpunkt-, den intellectuala
form, under hvilken Lifvets centrum yttrar sig i just denna
medelpunkt såsom ett öppnad t eller upplåtet, och såsom
alltså derifrån organiserande ett kunskaps-system, som är ej
mindre lefvande, realt och harmoniskt, än det (dels physi-
ska, dels ethiska) object-system , hvilket från samma centrum
organiseras. Härvid bör vara tydligt, att ett sådant kun-
skaps-system — Philosophiens — ej föi-r kan anses fullän-
dadt, än det framställer en osöndrad och jemnlikt proportio-
nerad utbildning af alla de sannings-arter, som fordras till
en fullständig förnuft-kunskap: den logiska eller dialektiska,
den pbysiska, den pneumatiska, den ästhetiska, den ethiska
och religiösa. Också är en så beskaffad utbildning antydd,
med största påtaglighet, af Schelliko; om han än sjelf hittills
blott fragmentariskt hunnit verkställa den.

——— Enligt den absoluta Idealismen är Philosophien alltså en
vetenskap om den Idee, hvilken, sasom Förnuftets, der be-
traktas i sitt väsende och i sin utveckling. I sitt vä-
sende är hon Verklighetens Idee, i sin utveckling Verldens;
men i sin ursprungliga, sig sjelf producerande och endast af
sig sjelf begränsbära absoluthet är hon sitt eget Subject ~
Gud. — De snillrikaste bland Scheeijngs lärjungar hafva före-
trädesvis fästat sm kårlek vid nagot särskiltil af de nyss-
nämnda system-elementerna ; och då uppfattningen af Philoso-
phiens total-uppgift sålunda hos enhvar af desse tänkare blifvit
bestämd af en viss favorit-beståndsdels öfvervägaäde inflytelse,
så har nalurligtvis inträflat, att den speculativa form, hvar-
under Philosophien i alhnänbet hos enhvar af dem framträ-
der, blifvit en mer eller mindre ensidig, och i följd deraf
292

en mer ellei' mindre inskränkt. Sa kan t. ex. med skål
sagas, att Oken (hvars Lehrbuch der Naturphilosophie vi
förutsätta såsom allmänt bekant) så företrädesvis egnat sig åt
den physikaliska beståndsdelen, att hela Philosophien för ho-
nom — hardt nära — inskränkt sig till spéculatif Physik, el-
ler till en inom Speculationens område upplyftad Empiri.
Deremot har Hegel (hvars ypperliga ^Wissenschaft der Lo-
gik vi likaledes förutsätta såsom bekant) så förälskat sig*i den
logikaliska beståndsdelen, att hela Philosophien för honom —
hardt nära —- förvandlat sig till spéculatif Logik; hvilket sär-
deles verkat ofördelaktigt på denna speculations praktiska
afdelning, der missförhållandet mellan ämnets rikedom och
den entoniga logiska formalismen är alltför märkbart. Dess
tillämpning på sphärerne af det högsta Concreta, — Historia,
Poesi, Religion, — har derföre hittills varit föga fruktbäran-
de. Detta förringar dock ej Hegels verkliga och odödliga
förtjenst, att hafva framställt den speculativa Logiken i dess
sanna betydelse och värdighet. Solger åter, såsom på en
gång Philosoph och Humanist, var val höjd öfver de bägge
nyssnämnda frestelserna till ensidighet; men betraktade dere-
mot den physiska beståndsdelen temligen liknöjdt, samt eg-
nade sin hufvudsakliga uppmärksamhet åt den ästhetiska
och den religiösa. Slutligen skulle Steffens kunna nämnas
såsom en, som till bearbetning egentligen valt den physiska i
dess sammanhang med den ethiska, särdeles i sammanhang
med dennas positiva förhållande till religions- och samhälls-
lära. Icke dessmindre hafva dylika särskilda bearbetningar,
vid hvilka många flera utmärkta namn kunde uppräknas, alla
kraftigt befrämjat det stora helas framtida fullbordan; ty ge-
nom dem har hvarje särskildt element erhållit en mera fullstän-
dig utveckling, och det i en philosophisk anda, som, under
olika former, utgått från ett ursprung och leder till ett mål.

Ett interessant försök att framställa den absoluta Idea"
lismen i en fullständig och harmonisk utbildning af dess ele-
menter, med undvikande af allt slags ensidighet och ytter-
ighet, är J. E. von Berger’s sinnrika och lärorika verk :
.Allgemeine Grundzüge zur Wissenschaft, i fyra delar.
Det förenar, med värdet af sitt innehåll, äfven den (mer än
billigt) sällsynta förtjensten af ett behagligt framställningssätt.
293

I afseende pâ metho den att philosophera, kan Berger sägas
befinna sig midt emellan Schelling och Hegel ; likväl ej titan
någon annalkning till den sednare. Äfven den empiriska
Psychologien och Naturkunskapen borde kunna lära mycket af
denna bok, hvars författare åsyftar att på det mildaste vis
försona Speculationens och Empiriens fordringar. En ständig
uppmaning dertill har han troligen ock haft i sin tvåfaldiga
lärare-egenskap, att nämligen (vid Kiel’» universitet) vara Pro-
fessor både i Philosophien och Astronomien.

•-----Vill man i dess helhet kanna Hegel’s beundransvär-
da bemödande, att fixera den absoluta Idealismens jätte-ande
i en motsvarig gestalt, eller att i stället för Schellings utkast,
som i denne aristoteliske tänkares ögon är något formycket
genialiskt och flygtigt, sätta en fullbordad philosophisk kun-
skap s-organism : så bör man läsa hans nyaste verk, nämligen
andra upplagan af hans Encyclopädie der philosophischen
Wissenschaften im Grundrisse (Heidelberg 1827). Vi
kalla denna upplaga ”hans nyaste verk’’, emedan hon är en
nästan total omarbetning af den förra. 1 likhet med alla He-
gels skrifter, är också denna svårläst (ehuru den visserligen
var det mera i förra upplagan); men den belönar i rikt mått
läsarens möda. Sjelfva denna möda är en helsosam andlig
gymnastik ; vinsten föröfrigt består i ett djupare begrepp om
Philosophiens method och alltså ett klarare begrepp om hen-
nes grund och form, än hittills, jemväl bland hennes ifri—
gaste vänner, varit allmänt. Skada, att den Hegelska Specu-
lationen alltid bär en uppsyn, som såge man för sina ögon
Logikens förolämpade majestät; en uppsyn, som ofta passar
illa och i allmänhet verkar mindre lockande, än skrämmande.
Detta är dock en omständighet, som kan afhjelpas; en kinki-
gare fråga är, huruvida hon någonsin kommer att rigtigt be-
fria sig från ett visst anlag till sjelf-uppfrätande förnuft-hög-
mod och reflexions-förgudning.

— Om Solger’s arbeten deremot kan rättvist yttras, att
deras studium är, från begynnelsen till slutet, en njutning-
Vill man på tjenligaste sattet göra deras bekantskap, så bör
man först läsa hans Nachgelassene Schriften. (Leipzig 1826,
två delar); sedan hans Philosophische Gespräche (Berlin
1294

1817)> hvilkas fortsättning hans tidiga dod (1819) afbröt;
samt slutligen hans enkom ât ästhetiska undersökningar egnade
verk Erwin, vier Gespräche Uber das Schöne und die
Kunst (Berlin 1815, tvä delar); innehållande kanske det bästa,
som, från en philosophisk synpunkt, blifvit i sednare tider
tänkt och tryckt öfver detta ämne. Hans skrifter äga dess-
utom ett ej blott philosophiskt, utan ock artistiskt värde: de
äro dialektiskt-ästhetiska konstverk; särdeles har han i de
ofullbordade Philosophische Gespräche visat sin beundrans-
värda talent för dialogen och sokratiska ironien. Platonisk
till lynne och bildning, var han det äfven till sitt framställ-
ningssätt, sitt utmärkt sköna (så skriftliga, som muntliga) lö-
j’edrag. Ej mindre skarpsinnig än Hegel, men mera stor-
si nn ig och derföre mera själfull, uppfattade han med kla-
rare blick Philosophions humanistiska element, samt det
innerliga, i den religiösa åskådningen lefvande samband,
som i all frisk speculation oåtskiljeligt förenar en dialektisk
och en ästhetisk kraft, såsom vexelverkande till hvarandras
båtnad. Vore tillåtligt att säga om någon dödlig, att han ”för
tidigt” blifvit ryckt från jorden, så kunde man med fog yttra
det om denne älskvärde Vise; som ej hann mer, än begyn-
na sin forsknings bana, samt utstaka dess allmänna rigtning
och slutpunkt. Just derför, att han icke hann mera, före-
kommer ej i hans skrifter sjelfva grundbegreppet af hans lära
utredt med nogsam klarhet, ej med det ljus, som han deröf-
ver muntligen för vänner och lärjungar spridde. Om hvad han
var och hvad han gjort, hafva hans fleste samtida ingen
underrättelse behagat inhämta; men äfven hans tid skall
komma.

---- Efter dessa allmänna anmärkningar om den speculativa
rigtning, som vi kallat absolut Idealism, och om några bland
dess förnämsta repräsentanter: vända vi oss nu till den an-
dra, eller till den absoluta Supranaturalismen. Denna
åsyftar en fullständig popular-philosophi ; men i det ordets
dpipaste och högsta betydelse. Den åsyftar, att till en i men-
nisko-lefvcrnet rakt ingripande kunskap utbilda den lika-
ledes urgamla lära, enligt hvilken all i och för vårt förnuft
väsendtlig sanning visserligen är gifven i och tillgänglig ige-
nom dess idee, men såsom meddelad från en gudomlig
295

Personlighet, och det genom en positif act af Uppenba-
relse. Tvifvelsutan innebär förnuftet möjligheten af en hö-
gre sanning, än den sinnligt empiriska, den logiskt conclu-
siva, den mathematiskt demonstrativa', derlöre fordrar det ock
en sådan högre sanning oaflåtligen. Men endast med^ sin
egen kraft, och ur sig sjellt allena, kan ej förnuftet, sadant
det finnes i det philosopherande subjectet, uppdaga en så be-
skaffad sanning, eller utveckla den till nåyon tillfredsställande
verlds-åsigt. Dertill behöfves tillhjelp från ett annat Vä-
sende , fullkomligare än det i så mångfaldigt afseende in-
skränkta menniskoförnuftet. Allt, hvad menniskan förmår ve-
ta om det Öfversinnliga, har sin källa i en evigt fortgående
gudomlig handling, genom hvilken nyssnämnda Väsende up-
penbarar, i och för vårt inre sinne, det som utan denna
handling skulle alltid förblifva oss o uppenbar t. Visserli-
gen innebär förnuftets idee en evig nödvändighet, att tänka
sig såsom en ännu högre Idees omedelbara afbild; men just
denna nödvändighet, noga betraktad, innebär också den, att
se i sjelfva Urbilden ett personligt väsende, en in conu cto
lefvande fullkomlig Godhet, som af kärlek meddelat sitt
lif och sin vishet; kort sagdt, — icke en allt-schematise-
rande absolut Identitet (Tänka — Vara etc.), utan ett
allt-älskande gudomligt Individuum. Förkastligt är alltså
den idealistiska metaphysikens Identitets-begrepp, emedan det
är i grunden ett pantheistiskt, och leder, alltefter sina be-
kännares lynne, antingen till förgudning af Naturen, eller till
förgudning af Menniskan, eller till all realitets upplösning i
bottenlösa abstraction er. Den act, genom hvilken evig san-
ning meddelas åt vårt inre, är en handling, som väcker
i själen en på dess Urbild rigtad besinning, eller (såsom Plato
säger) en genom sinnligheten insöfd hågkomst. Den äkta
Philosophiens princip är alltså en inspiration; men denna
inspiration är af en innerligare och innehålls-rikare art » än
den logiskt-artistiska enthusiasm, som lifvar den idealistiska
rigtningens vetenskapsmän, och som äfven i deras natur-phi-
losophiska constructioner är invärtes densamma. Allt egent-
ligt vetande, allt vetande om öfversinnlig sanning, grundar
sig, ej på logiska förstånds-bevisningar, utan på omedelbar
förnimmelse af den act, genom hvilken all verklighet såsom
verklig oss meddelas. Insjgten af denna förnimmelses inne-
296

hill är ej ett Vetande i detta ords vanliga, formalistiska bei
niärkelse; utan den ar en personlig erfarenhet af sin
sanning. Den ar en Tro — men icke i den lägre betydelse,
der man dermed förstår ett tillfälligt menande, ett på blott
subjectiva grunder stödt försannthållande ; utan i den högre,
der man dermed betecknar en objectif och objectift giltig öf-
yertygelse, hvars verklighet bekräftar sig derigenom att man
let ver den. Denna Tra är ett oinskränkt förtroende, dels
(i theoretiskt afseende) till medvetandet om en exsisterande
Verlds-realitet, dels (i praktiskt afseende) till medvetandet om
en exsisterande Frihet och en exsisterande Gud ; ty’sjelfva detta
medvetandé uttrycker just den gudomliga Uppenbarelsens oaf-
brutna meddelnings-act, sådan den objectiverar sig i alla sina
skepnader. Förnuftet, såsom sinn e för det Öfversinn-
liga, är sjelfva den allmänna förmågan till en så beskaffad
tro-, hväken derföre ock må kallas en inre förnufts-åskåd-
mng, en omedelbar fÖrnufts-uppfattning af de vittnesbörd, som
Gud oupphörligt meddelar till dess bekräftelse. Genom så-
dana uppenbarar han sig väl redan i Naturen; men på ett
ljusare, ett öfver allt tvifvel upphöjdt sätt i Friheten och
Samvetet, i Historien, som är den moraliska verldens succes-
siva utveckling enligt hans faderliga afsigt och ledning. Det
klaraste och fullständigaste vittnesbördet är oss gifvet i och
genorn den fullkomligaste varelse oclj den förträffligaste lära,
som Historien företer: Christus och Christendomen. _____ Unge-
fär så långt förde den ädle Jacobt denna art af speculation ;
att närmare angifva denne tänkares förtjenster och brister,
tillhör ett annat ställe. Ehvad man än hos honom må sakna,
så har man dock i hans Såmmtliche Werke en skatt, som
evigt skall fwrblifva en af menniskosnillets och menniskohjer-
tats skönaste prydnader.________________________________'

— Hvad som hufvudsakligen felades i denna rigtning, så-
dan den af Jacobi bief utförd : det har af flere tänkare full-
ständigt blifvit visadt. Den blef af honom utförd* blott till
hälften, och bär derföre hos honom ännu en halft négatif Cha-
rakter. A ena sidan felades klar insigt i väsendet af vissa
högst vigtiga begrepp, såsom t. ex. Vetenskap, Vetenskaplig
Method, Natur, med flera (hvarför han ock, mer än billigt,
misskände andan af Schelling’s bemödanden); å andra sidan
var hela rigtningen fragmentarisk och inconseqvent, så läng©
297

icke den bibliska Uppenbarelsen, i fullt positif mening,
erkändes såsom samtliga Manifestationernas historiskt gifna
gudomliga Medelpunkt. Jacobi kom nämligen aldrig
derhän, att i fullt evangelisk betydelse erkänna Christus
vara det lefvande, till lösning af verldens gåta komna Or-
det, i hvilket Gudomens personlighet innebodde. Men huf-
vud-omständigheten för denna speculations-rigtning är just
den, att komma till rätt insigt af det Ord, genom hvilket
Lifvets Central-Idee, såsom evig Makt, Godhet och Vishet, i
egen (trefaldig) person — talar. Mennisko-förnuftet bär
inom sig en albild af detta Ord; men det är icke afbilden,
som utgör det medium, hvarigenom menskligt sannings-behof
och gudomlig upplysning möta hvarandra. Endast i det. ur-
bildliga Ordet sjelft bör delta medium sökas; endast der
kan det finnas. — Den härmed anmärkta hufvudbristen i den
supranaturalistiska speculationens fulländning har numera upp-
hört, sedan Friedrich von Schdeged utbildat den till en phi-
losophi, som bestämdt och uttryckligen erkänner, att detta
Ord är i sin klarhet uppenbaradt på Christendomens positiva
ståndpunkt. Sedan han i flera skrifter antydt denna åsigt,
har han slutligen fullständigt framställt den i en följd af fö-
reläsningar, hvilka blifvit utgifna undertitel: Philosophie des
Lebens, in fünfzehn Vorlesungen, gehalten zu Wien im
Jahre 1827 (Wien 1828). I detta verk utvecklas, med alla
deras vigtigaste tillämpningar, de trenne grundtankar, som
charakterisera hans speculation : den första, att all äkta phi-
losophi bör vara en lifvets philosophi, en den lefvande er-
farenhetens och historiens, ej en blott skolans ellei- den
formalistiska abstractionens ; den andra, att lifvets philosophi,
såsom sådan, sjelfnödvändigt är en christlig philosophi,
eller en på innerligaste vis befryndad med det Ord, som
blifvit uppenbaradt i Christus ; den tredje, att denna christ-
liga lifs-philosophi måste grundas på en rigtig insigt i lifvets
psychologiska ur-construction. Vid framställandet af denna
construction har han väl förfarit nog godtyckligt i afseende på
indelningen och bestämningen af de förmögenheter, i hvilka
menniskans andliga natur yttrar sig; ensidig är hans polemik
mot den af honom såkallade ”skol-philosophien” (ett namn,
hvarmed han särdeles betecknar den idealistiska speculationen) ;
och fördömelsen öfver Hegel grundar sig, till en stor del, p*
298

missförstånd af hvad denne menar med ”negativitet”. Också
är det ej utan, att Förf:s Catholicism understundom inverkat
mera på hans philoscphiska tänkesätt, än vi, såsom protestan-
ter, kunna gilla. Icke dessmindre är detta verk ett af de vig-
tigaste och innehållsrikaste, som Philosophiens häfder äga att
uppvisa; och kan tillika gälla såsom en ny vederläggning -af
det besynnerliga svenska påslående, att ingen tysk philosoph
mäktar uttrycka sig i en klar och skön prosa. Vi önska få
upplysning, hvilka väl de philosophiska stylister i Sverige,
Frankrike, England kunna vara, som Öfverträffa Lessing,
Jacobi, Schlegel, Solger, Berger, — för att icke nämna
Schelling och Fichte, hvilka (i de skrifter der de lagt nå-
gon vigt på sjelfva skrifarten såsom sådan) äro jemväl i detta
fall jemnlike med den classiska fornverldens yppersta mästare.

1----i Enligt den absoluta Supranaturalismen är Philosophien
alltså en lefvande kunskap om det Lif, som är oss medde-
ladt. genom en fyrfaldig Uppenbarelse: i Samvetet, i Naturen,
i Skriften och i Verldshistorien, som omfattar alla de öfriga.
Den vetenskapliga grundvalen för denna lifs-philosophi är en
fullständig theori af Själen, dess egenskaper och erfarenhets-
formåga. — Föröfrigt har Fr. v. Schlegel nyligen utgifvit: Die
Philosophie der Geschichte t in 18 Vorlesungen, gehalten
zu Wien 1828 (två band); ett verk, hvaraf vi ännu känna
blott titeln. Vi förmoda, att den i det förra framställda spe-
culativa åsigten, som i allmänhet åt de Jacobi’ska begreppen
om Vetenskap, Uppenbarelse, Tro m. fl. gifvit mera positiva
modificationer och utvecklingar, erhållit i detta sednare verk
en historiskt concret tillämpning. Men kort derefter, i första
dagarne af innevarande år, blef detta stora ästhetiska, philo-
sophiska och philologiska snilles verksamhet afbruten genom
döden, som satte en oförmodadt skyndsam gräns för alla de
förhoppningar, till hvilka man tyckte sig berättigad af en ännu
oförsvagad mannakraft. Oförgätlig såsom lärare, såsom vän
och såsom förebild, lycklig genom sin öfverflyttning till den
verld, af hvars ljus hans höga själ redan här var uppfylld,
framkallar han äfven vid detta tillfälle blott vår beundran,
ej vår klagan ; ty

”Jene Starken aus dem schwachen Haufen,
Wann sie glorreich ihre Bahn durchlaufen,
299

In der Kraft, die ihnen Gott verlieh, ~>
Sinken hey dem Klange hoher Lieder
In die Kühlung der Cypresse nieder;

Um s i e weinet nicht die Elegie

i-	— Föröfrigt visa flera tecken, att de tveiine nu i kort-
het skildrade rigtningar, som i sin motsats uttrycka tidens
högre och enda egentliga pliilosophi, alltmera närma sig till
försoning och förening. Det var en sådan, som egentligen
föresväfvade Solger; länge har Baader (den lika snillrike
som sinnrike commentatorn till Böhme) arbetat på dess be-
främjande ; Steffens likaså. Ja, Hegel sjelf söker nu ögon-
skenligen, att på ett mera lelvande, mera positilt sätt fylla
sin speculations innersta eller högsta region med Christendo-
mens innehåll. På ett dylikt bemödande hos hans lärjungar
kan Marheineke’s omarbetning af sin Dogmatik (Die Grund-
lehren der christlichen Dogmatik als Wissenschaft. Berlin
1827) ijena till prof. Icke alla äro lika läsvärda; om man
ock nödgas tillstå, att äfven detta profstycke ej tillfredsstäl-
Ier« — Det är endast den platoniska andan, som kan för-
ena sig med den christliga; och endast denna förening,
som kan tillvägabringa en vetenskaplig Theism, — en philo-
sophi, som genom en högre ar t af Er f a r e n h e t finner
sin grund i en högre art af Förnuft, och derföre kan lika
litet urarta till en crass Empiri som till en abstract Rationa-
lism. Till en sådan pliilosophi, som (NB.) utan att kränka Tan-
kans och Vetenskapens ratt, erkänner en gudomlig Uppen-
barelse för sin kunskaps-källa, förekommer uppränningen i
sjelfva verket redan hos Plato. Men bägge de theistiska
rigtningar, som vi skildrat, kunna hos honom urskönja sina
första trådar — och med detsamma dessa trådars förlorade
sammanhang. Af lätt begriplig orsak, framträder hos Plato
sjelf detta sammanhang såsom ett ännu ganska ofullstän-
digt; men häri möter ej något hinder, att med tillhjelp af
ett sedermera uppgånget ljus fullborda den ofullständiga be-
gynmdsen. De vinkar, som i Schelling’s sednaste skrif-
ter ditåt häntyda, har man hittills, oförklarligt nog, i all-
mänhet icke märkt, och således än mindre begagnat. —•
I en sådan speculation s-utveckling torde ej blott det hö-
gre Äetandet, utan ock den högre Tron erhålla sin rätta

*) Bürger;
3oo

betydelse. Då nämligen mängden af nyare philosopher vid
ordet tro alltid tänkt sig en ganska ofullkomlig kunskaps-
act, som på sin höjd blott vore den begynnelse, hvarur Ve-
tandet (genom tvifvel, motsatser och deras upphäfvande) ut-
vecklai’ sig: så skall deremot här med Tro betecknas en Ve-
tandets fullbordan; en visshet, som, i stället for att vara
blotta kunskapsförmågans, är samtliga själskrafternas, eller
hela den andliga personlighetens. En sådan Tro kan sägas
vara Vetandets både ingång och utgång. — Vetenskapens total-
object kommer föröfrigt visserligen aldrig att fullständigt
uppklarna i begrepp för vår forskning : men det är för henne
nog, om hon inser sitt egentliga förhållande till detta total-
object; hvilket, i alla sina uppenbarelse-grader, är oss med-
deladt såsom ämne för en oändlig ' begrepps-uppfattning ooh
begrepps-utbildning. Onekligen är Philosophiens objectiva
uppgift så till vida en oändlig, en aldrig inom något visst
tids moment eller system fullkomligt lösbar, som hon omöjligt
kan ha någon annan i sigte, än att begripa, eller för sitt be-
grepp tyda, hela det inom och utom oss lefvande Universum.
”Sjelfva det obegripliga”, säger den skarpsinnige Biberg *),
”måste hon begripa såsom obegripligt” : d. ä. hon måste be-
gripa hvar det begripliga upphör, och hvilka grunder hon äger
inom det begripliga sjelft, att erkänna ett obegripligt; hvilket
alltså, genom detta fria, detta sjelfständiga erkännande, för-
vandlas lör vår betraktelse från ett förnuft-stridigt till ett för-
nuft-enligt. Det problem deremot, som redan bör kunna
fullt ut lösas, är Philosophiens subjectiva uppgift; nämli-
gen den, att rigtigt begripa sig sjelf, — eller sin alsigt,
sin förmåga, sin vetenskapliga ställning till all objectivitet,
af hvad slag och beskaffenhet som helst.

===: Numera förflyttad till det nya Universitetet i München,
har Scheleing , under sistförflutna sommar, der hållit philo-
sophiska föreläsningar, med ofantligt åhörar-tillopp och mot-
svai’ande bifall. Detta blef desto allmännare, som de utmärkte
sig ej blott genom tankarnes nyhet och djup, samt tankegån-
gens ungdomliga eld, utan äfven genom en så fullkomlig
klarhet och skönhet i föredraget, att dess innehåll blef både
föl’ philosopher och icke-philosopher nästan lika njutbart. Bay-

') N. F. Bibergs Samlade Skrifter, I, D. s. 346.
rame, ständigt rivaliserande med Preussarne, hafva härvid ej
underlåtit att anmärka den för deras philosoph så förmån-
liga contrasten mellan hans framställningssätt och Hegel’s;
hvars scholastiska barbarism visserligen ej är egnad att göra
Philosophien angenäm.

Inom Berlins murai' herrskar deremot, i sin vetenskap,
denne tänkare med oinskränkt välde; och de lärjungar, som
utgå från hans hörsalar, strälva nitiskt alt utvidga det till en
andlig universal-monarki. Älven i Historien och Ästhetiken
vill nu detta herravälde göra sig gällande; likväl, såsom det
tyckes, med ringare framgång. Sådana formalistiska carricatu-
rer, som t. ex. Das concrete Allgemeine der Weltge-
schichte , af Kapp, och Ästhetik oder Lehre von der Welt-
anschauung und Kunst, af Traundorf, gagna lika litet Phi-
losophiens sak, som de gagna Historiens och Konstens. En
särdeles ovilja hysa de ästhetiserande Hegelianerne mot — Iro-
nien och Tieck. Tvifvelsutan ha de sina grundade skäl,
alt vara missbelåtna med bägge ; också smickra de sig med den
föreställning (som likväl torde narra dem), att den period i
Tysklands vitterhet är förbi, hvilken de (i mening att dermed
säga något smädligt) kalla den ”ironiska”, och för hvilken
de beskylla Tieck att vara hufvudmannen. De absurditeter,
som desse philosophastrer förebragt mot en af tidehvarfvets
och Europas störste skalder, gränsa till det otroliga; ett och
annat maktspråk af deras ästhetiska abracadabra har mellertid
redan blifvit med ”salfvelse” eftersagdt i ett svenskt tidnings-
blad, som då och då vill ge sig en littéral air medelst Hegel-
ska grimacer.

Den nuvarande litterära polemiken i Berlin föres lik-
väl hufvudsakligen på Théologiens och Juridikens områden.
Den föres der, såsom en strid mellan empiriska eller hi-
storiska och rent speculativa synpunkter, med myc-
ken liflighet. En af Hegels skarpsinnigaste lärjungar är tvif-
velsutan Gans, Professor- vid Berlinska Universitetet. Under
sistledne sommar har han hållit märkvärdiga föreläsningar öf-
ver ’’Fransyska Revolutionen, betraktad i statsrätllig hänsigt.”
Enligt de uppgifter vi erhållit, böra hvarken Ultraisterne el-
ler Liberalisterne kunna vara tillfreds med dessa föreläsnin-
gar; hvilket naturligtvis länder föreläsarn till loford.
302

~“ Det är bekant, att i sednare tider många stora tän-
kare och skalder fästat en rättvis uppmärksamhet på den
djupsinnigaste at alla theosopher, Jacob Böhmej äfvensom,
att denna uppmärksamhet,.-biitven alltmera, allmän , ännu mer
förhöjts genom Hegeb’s oinskränkta erkännande af hans be-
tydelse så för Vetenskapen, som lör Religionen. Det bör allt-
så ej förekomma ovantadt, att en ny fullständig samling af
hans skrifter, under titel af Jacob Bühme’s SàmmtHche Wer-
lee, nu börjat utgifvas.

“■•rr— Äfven Swedenborg börjar nu omsidei’ bli föremål för
philosophers pröfning; han kan i sjelfva verket endast
af philosopher, eller ock af philosophiskt bildade theologer,
rigtigt bedömmas. En god begynnelse dertili har Görres gjort
i sin skrift: ti manuel Swedenborg, seine Visionen, und
sein Verhaltniss zur Kirche (Strassburg 1827)5 gransknin-
gen är gjord med insigt, aktning och rättvisa, ehuru man
väl kan säga om resultatet, att en catholsk ensidighet der be-
kämpar den swedenborgska. Mer om denna skrift framde-
les.

Att första delen utkommit af H. Ritter’s Geschichte
der Philosophie, ha vi sett anmäldt; vidare kunna vi derom
ännu ej yttra oss,' så framt vi ej böra tillägga, att Förf:s fö-
regående smärre arbeten i Philosopbiens historia (Ges< hichte
der Jonischen Philosophie och Geschichte der Pythagori-
schen Philosophie} berättiga oss till betydliga förhoppningar
om detta större arbetes värde. Med Tennemann täflar han
i grundligt studium af källorna, men äger tillika en frisinni-
gare philosophisk åsigt.

——~ Ofver särskilda delar af Philosopbiens Historia hafva
följande vigtiga skrifter utkommit:

Die Philosophie im Fortgange der Welt-Geschich-
te, von E. J. H. Windischmann. Erster Theil', Die Grund-
lage der Philosophie im Morgenlande ; erste Abtheilung,
Hvarje Philosopbiens älskare kan ej annat än med otålighet
afbida fortsättningen af detta märkvärdiga verk, lika mycket
vittnande om djup lärdom och forskning, som om skarpsin-
nig granskning och sjelfständigt speculativa åsigter. Den för-
sta aldelningen är en afhandliug om Sinas (Chinas) äldsia vis-
203

het, och sprider ett Icärkommet ljus öfver åtskilliga okända
eller outredda detaljer af detta lands urgamla historia och
cultur. Förf, ger en fullständig teckning af det ursprungliga
tillståndet, bevittnadt af de äldsta urkunder; och bestyrker
deidgenom fullkomligheten af denna cultur, sedernas nästan
idealiska renhet, den patriarkaliska enkelhet och harmoni,
som i alla lifvets förhållanden var rådande. Derigenom söker
han ock gifva ett ytterligare stod åt den åsigt, som — i mot-
sats mot den länge gällande naturalistiska meningen om od-
lingens ursprung —- betraktar den menskliga culturen såsom
leinningj fortplantad öfverlefva från en högre, längesedan
försvunnen vishet. Lärorikt utreder Förf, öfvergången från
denna vishet till Naturdyrkan, hvari menskliga friheten ej län-
gre harmoniskt likställdes med den gudomliga nödvändighe-
ten, utan Underordnades en lägre, eller den sinnliga Natu-
rens lagar. Derefter framställer' han det charakteristiska af
Sinesiska philosophernes anthropologi och ethik; deras på
borgerliga och sedliga förhållanden märkvärdigt inverkande
Musik-lära; -grunddragen af deras underbara språk-byggnad;
och slutar med teckningen af vissa sednare tänkares (Com-
Fucn m. fl.) bemödanden, att motarbeta odlingens och seder-
nas förfall.

——" Ueber die Verwandtschaft der Gnostisch-theoso-
phischen Lehren mit den Religions-Systemen des Orients^
von J. J. Schmidt. Förf, är redan berömligen känd genom
sina forskningar öfver Asiens religions-läror, och närmast öf-
ver Buddhaismen, hvaraf han lofvat en utförligare framställ-
ning. Här söker han uppvisa det innerliga sammanhanget
mellan Gnosticismen och Orientens läror, särdeles Buddha-
läran. Utgående från antagandet af en högre, renare Ur-re-
ligion, visar Förf., huru från dennas ljus, såsom alltmer för-
bleknande och fördunklade utstrålningar, successift utvecklats
Brahma-läran, Schiwa-läran och Wischnu-läran ; hvilken fram-
träder såsom en förmedling mellan de bägge förra och såle-
des (?) såsom en Dualism, som i kamp mot det Onda sträfvar
att idealisera den råa Naturdyrkningen. Skarpsinnigt visas,
huru Zend-läran sluter sig till Wischnu-läran, såsom en ut-
bildning af denna till afgjord Dualism; vidare, huru den
sednare uppstående Buddhaismen ur sprung! i gen stod i
304

nära sammanhang och frändskap med Wischnuismen och Zend-
religionen. Genom en kort framställning af Buddha-läran sö-
ker Förf, ådagalägga, att redan i de äldsta skolörne af Grek-
lands phhosophi röja^ sig spar af denna lära; men att hon
först mera genomgripande framträder hos Ny-Platonikerne,
samt Christendomens philosopher, hvilka antogo Koyot såsom
den förborgade Gudens omedelbara Uttryck, Bild
och Son. Men det är dock synnerligen i de Gnostiska Sy-
stemerna (t. ex. Simon Magi lära om ideal-verldens moder,
om den anden inhöljande kroppslighetens grofva materia, o.
s. v.), som Buddhaismen framträder så påtagligt, att man ej
kan betvilla Gnostikens indiska ursprung; Jhvarpå äfven tyd-
ligen hänvisar den likhet i Cult, i yttre Gudstjenst, som sat-
te de förste Christna missionarierne i förvåning. — Man ser,
att mycket är att lära af denna bok; ehuru vi ej i allt tän-
ka lika med Författarn.

~ I sammanhang härmed må nämnas: Tentamen de
Buddhaismi Origine et Aetate definiendis» Auct. P. v<
Bohlen (Königsberg 1827). Denne anser nämnda lära såsom
en gren ^f den philosophiska Sankhya-skolan, hvars mono-
theistiska grundsatser han tror ha blifvit mera utvecklade af
Buddha. •— Enligt vår öfvertygelse var Buddhaismen ur-
'sprungligt en abstract eller inom en négatif dialektik
stannande Idealism, i hvilken det monotheistiska innehållet
således- ock Var af négatif beskaffenhet; i följd häraf skulle
dettas conseqventa utbildning nödvändigt der bli Pantheism
eller pantheistisk Rationalism, af deri art, med hvilken tvif-
velsutan Gnosticismen stod i nära förvandtskap. F?y-Plato-
nismen åter var ett bemödande att höja sig öfver denna
ståndpunkt, till en positif Theism, och hvad Christendomen
angår, som äger denna positiva Theism; så är, just i sjelfva
hufvudsaken (såsom på sitt ställe skall visas), det christna
Logos-begreppet ett helt annat, än både det ny-platonska
och det buddhaistiska.

——— Philosophie der Geschichte, oder über die Tra-
dition (Frankfurt am Mayn 1827), af en ännu okänd förfat-
tare: är ett verk, som visserligen i märkvärdighet täflar med,
om ej öfverträffar de nyssnämnda. Författarn, en man af
305

inycket sniHe och stor lärdom, tillhör de tänkare, enligt hvil-
kas åsigt Christus-uppenbarelsen, desa förberedelse och full-
bordan, är Verldsbistoriens thema och medelpunkt. Han an-
ser derföre Mosaismen innehålla nyckeln till den äldsta Orien-
tens mytliiskt-philosophiska hemligheter; han söker visa, alt
den al lahnud och Kabbalah förvarade traditionen är (NB. i
allt hulvudsakligt) urgammal och äkta, samt att kärnan af O-*
rien tens och ölverhufvud hela den gamla verldens högre vis-
het ligger här nedlagd. Hvad Schelling (i sin afhandhng om
Samothrakiska Mysterierna), med flere andra, redan antydt
om vigten af närmare bekantskap med Hebraismens urkunder,
dem man hittills i phi 1 o s op hi s k t afseende så föga under-
sökt, har denne Förf, bemödat sig att bekräfta med full veten-
skaplig bevisning. Klarhet och sträng forsknings-method äro
hos honom förenade med mystisk djupsinnighet och innerlig)
men fördomsfri religiositet. — Ett följande band kommer att
särskildt sysselsätta sig med Kabbalah.

En af Catholicismens skickligaste sakfötare-, J. M»
RädlingeE, har ej längesedan (München 1827) utgifvit en
skrift, som ej endast i religiöst afseende förljenar uppmärk-
samhet. Den heter: Gehen wir einer neuen Barbarey ent-
gegen, oder was restaurirt Europa? Vi äro, i ganska
mycket, af Iörf:s mening; blott ej i de stycken, der hans
catholska standpunkt skymmer hans annars ljusa omdöme.
Ypperlig, och med eldsbokstäfver skrifven, är polemiken möt
det tänkesätt, eller — rättare sagdt — det l aie-satt (ty
i.alförheten ersätter här t a n k f ö r li e t e n), hvarmed deii
halfbildade menighetens tongifvare i våra dagar behandla Be- ,
ligion, Litteratur och Politik. —• Det för oss märkvärdigaste
hos desse tongifvare, är den. fixa inbillning, att hvar ocïi en,
som finner deras diktan och traktan absurd, gör det af oför-
mögcnhet att uppsvinga sig till deras halfva dussin (half-)be-
grepp, och har stannat efter* sin samtid i dess lättfotade
promenad på upplysnings-banan: under det just de sjeifve
aro de oupphörligt q v ar stående, hvilka ännu ej hunnit
ifrån Encyclopädismen , Nord-Amerikanismen, året 1789, La-
fayette och hela det bornerade system af föreställningar, soni
då vat förlåtligt, ja till en del berömligt, men nu är utan
all ursakt	■

Svea NIL u

20.
306

S j e 11 e delen af Alexander von Humboldt’s (i hvar-
je hänsigt) classiska resbeskrifning : Reise in die ^equino-
ctial-G egenden des neuen Continents in den Jahren 1799-
18o4, har nyligen utkommit, och förtjenar, ur många skäl,
en plats i denna artikel. Ingen resande hittills har rest med
en så alltomfattande blick, en så allteröfrande aktgifning; in-
gen empirisk naturkunnig har ägt en så underbar törening
af analytisk och combinatorisk förmåga, en så mångsidigt ve-
tenskaplig bildning, ett så philosophiskt och ästhetiskt natur-
sinne: derför äro ock resultaterne af hans resor så rika, så
oskattbara, ej blott för Naturens kännedom, utan älven lör
Menniskaus; derför har ock ingen berättat sina resor bät-
tre, än han. — önskligt vore, att en del af Europas natur-
forskare valde sig denna i stor styl vetenskapliga charakter
till förebild, i stället för att så långt möjligt afsöndra sig
från all förbindelse med de humanistiska kunskapernas
område. Det går visserligen lätt, att i en slik afsöndring
bekriga de phantomer af egen uppfinning, hvilka de kalla
^’classisk bildning” och ”naturphilosophi”; lätt, att lördömma
bemödanden, som icke fördömnia deras, men som söka
sanningen på en annan väg än dessa, och som likafullt på
denna väg redan gjort upptäckter, hvilka sedermera gjorts
äfven på den empiriska, under mycken gamman öfver de-
ras oerhörda nyhet *). Man vore frestad, att till mången så-
dan naturforskare ropa, liksom den gamle Daniel i Tieck’s
Fortunat till Andalosia: ”Sapperlot! es giebt doch auch
Vernunft, Moral und Religion in der Welt! Beisst da doch
auch ein bischen hinein, Wildfang; vielleicht kommt Euch
der Appetit dazu im Essen.’’

Frankrike.

~~~ Att tala om Frankrikes nyare Philosophi, är egentli-
gen att tala om den Germaniska Philosophiens nybörjade in-

*) Så förhåller det sig t. ex. med ljusets och värmans idealitet; den
var insedd af Schblling och Steffen», för ungefär trettio år
»edan.
307

flytelse på vissa yngre Fransmäns bildning och vetenskapliga
företag. Man bör icke göra sig den föreställning, att denna
inflytelse ännu blifvit så allmän, som en tysk journalist på-
står, enligt hvilken ”alla bättre hufvuden i Paris slå i begrepp
att bestiga en spéculatif verlds-åsigts höjd.’’ Ännu är i Frank-
rike bekantskapen med Tysklands Philosophi vida sparsam-
mare och ytligare, än bekantskapen med Tysklands Dikt-
konst. Grundligen finnes den blott hos Victor Cousin, och
de unga män, som närmast omgifva honom. Äfven den ädle
och välmenande Vilkers , som sträfvade att i Frankrike in-
föra Kriticismen, var icke rätte mannen att skaffa den goda
saken insteg. Ett märkligt försök var i alla fall hans Phi-
losophie de Kant, ou principes fondamentaux de la phi-
losophie transcendentale men det vann ingen framgång.

— Under en lyckligare stjerna synes Cousin hafva upp-
trädt. Genom en förtrolig kännedom af Prato , hvavs skrif-
ter han gjort tillgängliga för sina landsmän med en ypperlig
Öfversättning ; genom ett längre vistande vid flera tyska uni-
versiteter ; genom personligt umgänge med Schelling, He-
gel, och flere andra den tyska philosophiens hufvudmän:
hade denne snillrike inan redan tidigt fattat en enthusiastisk
kärlek för den rigtning, som, i frändskap med Plato’s, utmär-
ker dessa tänkares speculative verksamhet. Efter att någon
tid hafva sväfvat villrådig mellan de åtskilliga system-former,
som denna rigtning (i sina särskilda utgreningar) frambragt,
fördes Cousin till en Eclecticism , hvilken han i sina Frag-
mens Philosophiques skildrar såsom en ”Philosophie com-
plète , adéquate ci la totalité de la Conscience^, eller så-
som ^un système historique universels Han förutsätter
nämligen, att hvarje system ”exprime un ordre de phéno-
mènes et d’idées, qui est très réel à la vérité, mais qui
lé est pas seul dans la conscience, et qui pourtant dans le
système joue un vole presque exclusif*'', och således, att
livart och ett system är — ej falskt, utan in com p lett: i
följd hvaraf man erhåller det fullkomligaste ”en réunissant
tous les systèmes incomplets,” Hans philosophi synes allt-
så mindre vara en Electicism i vanlig mening, än en Syn-
cretism i neo-platonisk anda. Stort uppseende och väiför-
tjent beundran vunno de offentliga föreläsningar, som det om-
30S

«ider bief honom tillåtet att hålla på Sorbonne; alltid manligt
vältalig, utan affectation och prål, stundom improvise-
rande philosoph lik Steffens, elektriserar han åhörarnes
sinnen, och den entlnisiastiska värman hindrar honom ej att
bellita sig om vetenskaplighet i sitt föredrag. Då dessa före-
läsningar hinna bli utgifna, torde man kunna närmare be-
stämma, till hvad resultat denna Syncretism förer, — och
huruvida det lyckas Cousin alt fullkomligt undvika den dun-
kelhet, den brist på reda, som hittills här och der beherr-
skat hans framställningssätt. Till betydlig del måste väl den-
na brist skrifvas på språkets räkning; ännu har detta för
ringa inre bildsamhet, för att medgifva en terminologi, som
exact motsvarar den idealistiska philosophiens begrepp. Icke
dessmindre är det, i hvad tungomål och ämne som helst, huf-
vudsakligen på tankans klarhet, som språkets klarhet be-
ror. — föröfrigt anser Cousin Neo-Platonismen för greki-
ska vishetens högsta blomma; derföre, i sin edition af Pko-
cxus {Prodi Platonici Opera), förklarar lian denne philo—
soph för ”Ze prince de la philosophie éclectique, ou même,
plus généralement, de la philosophie grecqueP Proclus,
säger han, är en tänkare, som ’’’a dégagé le Platonisme
des nuages qui l’envéloppaient'” den, ”qui Va révétu des
formes à-la-fois austères et lumineuses de VAristoté-
lisme”

xrrxr: Ehuru väl icke jemnforlig i värde med Cousines, för-
tjenar dock bär nämnas en skrift af Choisy, Professor i Ge-
neve, des Doctrines exclusives en Philosophie Ratio-
nelle, såsom i synnerhet märkvärdig för den noggranna kän-
nedom Förf, sökt inhämta om den såkallade Natur-pbiloso-
phien. Kan har icke blott läst de bekantare hufvudskrifter-
na i Tysklands speculativa Physik; ingen enda tidskrifts-upp-
sats af Steffens, Schubert, Oken, Kieser, Runge o. s. v. sy-
nes hafva undgått hans uppmärksamhet.

—xrr: Framtiden skall visa, huruvida den speculativa verlds-
åsigt, hvars gryning formärkes, blir mäktig att ingjuta en ny
anda i det allmänna fransyska tänkesättet. Väl finner man ,
att detta tänkesätt nu på engång bearbetas från flera rigtnin-
gar, hvilka alla dels uttrycka, dels äro beslägtade med en sann
philosophi. Om den ästhetiska rigtningen ha vi redan talat ;
309

bland de män, som i denna hänsigt böra nämnas med sär-
skild utmärkning, är äfven Gukzot, som med en ypperlig al-
handling öfver Shakspeare’s lefnad och skrifter liar riktat
den nya, betydligt förbättrade upplagan af Letourneur’s öf-
versättning. Men vi skönja också en religiös , en politisk och
en i supranaturalistisk mening philosophisk rigtning, som al-
la, hvar på sitt vis, bemöda sig om det allmänna tänkesät-
tets upplyftning. Det ädla och stora i enhvar af dessa rigt-
ningar kräfver aktning, och får den visserligen al hvar och
en fördomsfri, som gjort sig bekant med Chateaubriand,
Bonald och den i skarpsinnighet de bägge andra öfverträflan-
de Maistre. Allt detta oaktadt, fordras ännu snart sagdt öf-
vermenskliga åtgärder, för att undantränga den till mumie
blifna Lockianism, som fortfar att vara mängdens afgud. Den-
na (dels rakt materialistiska, dels psychologiserande) Sinnlig-
Jjgls—lära har lika litet vunnit pa sin sednaste modification af
Laromiguiere {Leçons de philosophie ou essai sur les fa-
cultés de l'atne, hvars andra upplaga blifvit recenserad af
Cousin i Journ. d. Sau. Febr. 1821), som hon förut vunnit
på de modilicalioner hon mottagit af Conoieeac och Encyclo-
pädisterne. Mellertid har hon ännu två kiafliga stöd, det
ena är hennes beqvämlighet för den stora hopen af hallbil-
dade {chacun fut surpris et glorieux, säger Barante *),
de pouvoir philosopher si facilement^ det andra är den
inskränkande vändning, som sednare tiders (föröfrigt beröm-
ligen idkade) naturvetenskaper tagit, då de velat sträcka sin
empiris giltighet utöfver den krets, inom hvilken holi verk-
ligen gäller. Väl har man äfven i denna rigtning nu bör-
ja^t ana, att det atomistiska och mechaniska föreställningssättet
bör lemna rum åt. ett mera dynamiskt; men i Frankrike kom-
mer man förmodligen sent att inse, hvari det egentligen Dy-
namiska består. Så länge satsen : l’expérience est le fonde-
ment de toutes nos connaissances . et c'est de là qu'elles
tirent leur première origine, ej förstås annorlunda, an den
af sina flesta bekännare och försvarare är förstådd; och så län-
ge denna så förstådda sats utgör deras fundamental-sats
äfven då, när de befatta sig med att philos op hera: så
länge gäller otn Fransyska Philoiophiens allmänna tillstånd

I skriften De la littérature Française etc.
310

Barante’s yttrande, att la métaphysique de Vame eller la
science de la pensée, som fordom äfven i Frankrike idka-
des af stora tänkare (Des Cartes, Pascal, Malleeranche),
der blifvit sedermera utträngd af en allt mecbaniserande sci-
ence de la sensation, hvarefler han fortfar: "Pendant ce
temps, une nation voisine, l'Allemagne, recueillait le
glorieux héritage de la haute philosophie j aujourd'hui,
elle se prévaut sur nous de l’essor élevé qu'elle a donné
a la science de la pensée, et dédaigne notre manière
étroite de raisonner sur lame et sur les facultés hu-
maines."

Engiahd.

Hos Britterne har likväl denna högre Pliilosophi hittills
haft än mindre framgång. Under det den så nära ined henne
besläglade högre Vitterheten, sådan den från Tyskland utgått,
redan af de bästa hufvuden omfattas med lifligt interesse, och
äfven genom förtjenstfulla öfversättningar närmas till en all-
männare kännedom: egnas ännu åt den förra en ganska ringa
och mestadels af förutfattade fördomar villad uppmärksamhet.
Den högsta speculativa lyftning som Engelsmännen tillåta sig,
är en empiriskt psychologisk undersökning af kunskapsförmå-
gan. Också är denna undersökning det enda tank-bemödan-
de, som hos dem i något slags afseende närmar sig till hvad
vi kalla Philosophi ; ty föröfrigt ha de i allmänhet till den
grad förlorat allt begrepp om denna kunskaps-art, att sjelfva
dess namn betyder hos dem något alldeles annat. De beteck-
na nämligen dermed sammanfattningen af just de kunskaps-
arter, som på den yttre-sinnliga erfarenhetens väg söka uppdaga
phänomen-verldens lagar, och som dervid visa, alt en oecono-
mico-praktisk vinst är oskiljaktig från dessa lagars kännedom;
således Chemi, Experimental-physik , Agricnltur, Statshushåll-
ning o. s. v. Med p hilo sop his k a afhandlingar menas allt-
så i England alhandlingar t. ex. i Mineralogi, Mechanik, Na-
vigation, med mera sådant; att philosophera, betyder nu
der att forska i physikaliska och malhematiska ämnen, med
sigte åt en omedelbart praktisk användbarhet. Derför heta der
311

thermometrer, barometrer o. s. v. ph il o s o p h isk a instru-
menter-, och en bok är ej längese’n utgifven, som grundar
sjelfva the art of preserving the hair pa — philoso-
phical principles.

——— Likväl gjordes redan for öfver trettio år sedan försök
att i England sprida ljusare begrepp om Philosophi. Ty re-
dan år IVOS höll Nitsch, i London, offenlliga forelasmngai
öfver the analysis of the mental faculties as stabhshea in
the pure Reason^ och 1796 utgaf han A general and m-
troLctory view of Prof. Kants principles concerning Ma .
the World, and the Deity. Men hvarken denna framställ-
ning, eller den 1797 utgifna concisare af The principles of
Critical Philosophy expounded by S. Beck,	8
Elements of the Critical Philosophy, sont framtradde ar 179 h
förmådde bana väg för den Königsbergske Philosophens sy-
stem; hvilket då längese’n i sitt hemland hade triumferat oi-
ver de dogmatico-empiriska asigternas motstånd.

___ Att dessa åsigter i England förblefvo obesegrade, el-
ler (rättare sagdt) obekämpade: dertill bidrog sedermera, 1 be-
tvdlig mån, den af Engelsmännen såsom stor philosoph an-
sedde Dugaud Stewart ; som oförtäckt ådagalagt sin ovi ja
mot Kants Kriticism, i sin Analysis of mental powers, sina
Elements of the philosophy of the human mind. an
förklarar der, att ^Kants principles are incomprehensible and
unworthy to be studied at all-, och att ^when he happened
to obtain a glimpse of light in the perusal of the latin
translation (utgifven i Leipzig någon tid forut) of Kan s
works, it arose from his previous acquaintance with the o-
pinions of other philosophers, which Kant had appropriated
to himself under the deep disguise of his new p .ra^eo ogy

—Långt sednare utgaf Tn. Wirgmak the Kantian or
transcendental Philosophy, och yttrade sig tro, att denna
har närmast upplöst problemet af en aliman philosophi. Ge-
nast var Stewart färdig med ett nytt anathem: han forkttn-
iclvL i kunskapsförmågans analys gate
att Kants système is fondamental^

nade, att Cudworth hade
längre än Kant *)’, och •

♦) I viss mening kan
gStt längre än Ka»l>

det omdömet vara rigtigt, att Cudwokth
ty han insSg (liksom hvarje philosoph af
312

th^ same as that of Malebranche (!'l\ and a
others old works:' I ett sednare bref till Wirgman ^rkän^
net han dook ofversättningens förtjenst; men berättar att
han numera dragit sig ifrån alla nyare forskningar —’Man
slewm & Ä domare °n’ ‘y* PMos»l>H denne
snXï t; 1 8b81,1 egen "PP«ift) icke kä™« tyska
spiaket, hat ur nagra ofversattningar mort en flvotia Kpt r
.kap med Kant, eeh om Tysklands n^ape tä'ka.f éi vit d ?
mmsta. Näp landets anseddaste moderna pXU eV van
battre ottenterad, hvad kunde då väntas af de öfriga ? j

& iS™ tXbnst:r"r

vit bearbetad oeh be£d i	X	“-

TwkÄ"^ Iitterat'lr ^f™‘’SA*n står‘i beröri^S
engelsk dT ^‘l “'T““’ ^"P"1’6’ är dct utmärkande dra« i
engelska lynnet att tankan helst, oeh nästan utesluta, de
Jigtai sig at samhällets yttre praktiska sida. Simlieen bör man
imamnj att de engejska nniversiteterna, M trade ™d
de^T^	ej hwmit X af
'	, "d’’ vsoker uppmärksamhet oeh deltagande för
specnlativa forskningar. Deraf del «.edomid	- me . V
låder Engelsmännens phito Ogi e l îa ka ’sSm"”l'"4’
ÄT". sr"nd:4t’ °ch ä

^t:rihSsd^

classtsk föda skall engäng mäktigt befrämja ej blott deVpoe-

då de tvärtom hos Kant
terst torftiga egenskapen
kunpa vi dock förmoda,
wart upphöjer Cudworlh

patoa sk an), .tl de tSres.JU»,,^, .	(ieii

te«n 1.®«., mraahU, sifoa ge„om

«”‘"T” ’'”''X'5“ ''8s6",le> »A « de säMes äro oss
l.gaaoM 1 den objeebva egenskapen af met.pl,ysiska san............
aro det blott i den subjectiva och yt-
af praktiska tros-postulater. Svårligen
att det ar i detta afseende , som Ste-
sv..............................................................,..........................................................................................................................ofver Kant; ty hela denna åsigt är en

'förk7? '' “’S0'1“"11’	twkian »Sdvändist m«-
313

tiska, utan äfven det philosophiska Einnets utveckling. I sjeïf-
va verket kan så väl det poetiska, som det religiösa ocli mo-
raliska sinnets friska lif lios detta folk, med skäl anses för en
borgen, att också det philosophiska sinnet finnes der; och i
vissa asthetiska artiklar, dem vi sett, har det redan begynt
framträda såsom vaknande.

—"“Sedan detta nyvaknande sinne engång hunnit komma till
full sjelfmedvetenhet och ölverstå sina läro-år, hoppas vi der-
af icke blott i allmänhet mången vinst för de philosophiska
kunskaps-arterna, utan i synnerhet för Philosophiens Historia.
Till upptäckter och resultater, som skola sprida ett länge ön-
skad t ljus öfver vår vetenskaps äldsta tidehvarf, är vägen
oändligt genare och lättare för Englands Lärde, än för någon
annan europeisk nations; men rätta frukterne af detta egna
förhållande till Indien och dess grannländer kunna ej förr
Visa sig, än en egentlig philosophisk bildning hinner förena
sig med det ädla nit, soin redan långt för detta drifvit en
Jones, en Cot.ebrooke, med flere andra vördnadsvärde män,
att forska i den innersta Orientens mytlnska och speculativa
urkunder. Onekligen står Philosophien redan i stor förbin-
delse till de Engelskt-Asiatiska Lärdoms-samfundens Resear-
ches och Transactions, för vinsten af många oskattbara ma-
terialier till framtida bearbetning, ja för möjligheten att till
och med nu se Österlandets uråldriga vishet framstiga ur sin
skymning, i stora, men bestämdt tecknade contourer. Detta nit,
som hittills i Englands nyare litteratur varit det enda slags
bemödande för spéculatif kunskap, kan mellertid ej hindra oss
från den anmärkning, att om ock den oförgätlige W. Jones
(en af de störste philologer som någonsin lefvat) ägde i sådant
mått snillets och religiositetens förenade aningsformåga, att den
hos honom ersatte bristen på vetenskaplig philosophi, så
är denna vasendtliga brist desto mera märkbar hos de öfriga
engelska Orientalisterna, utan undantag. Att detta omdöme
gäller äfven om sjelfve Coi.ebrooke, ha vi blifvit öfvertygade
af hans i alla fall högst lärorika afhandling On the Philoso-
phy of the Hindus^ i synnerhet sedan numera Vol. I af
Transactions of the Royal Asiatic Society of Great Bri-
tain and Ireland fullständigt [Part. I. London 1824.
part. II. 1826. Part. HI. 1827) ankommit till vårt üniversi-
314

tets Bibliothek, och vi således haft tillfälle att läsa afven d,e
tvenne sista afdelningarne af nyssnämnda afhandling. Ty ehu-
ru innehållsrik den är, och ehuru en ny, dyrbar källa för
den äldsta Philosophiens häfder blifvit genom denna skrift
öppnad, saknar likväl den läsare, som ex professa är philo-
soph, alltför ofta der upplysning öfver just de punkter, som
för honom äro de vigtigastej och i allmänhet felas der den
ordnande urskiilning, den dialektiska reda, som finnes endast
hos dem, hvilka i sådana undersokningai’ bestämdt veta, hvar-
om egentligen är frågan. Mellertid vore vi ytterst obilliga,
om vi ej af hjertat tackade den lärde Förf, för hans afhand-
ling sådan den är, och gladde oss åt hans löfte, att låta flera
dylika efterfölja. Rummet medgifver blott denna korta öfversigt
af Indiska Philosophiens tillstånd. Dess hufvud-systemer äro sex:
de bägge S än k’h y a-lärorna, Patanjali’s och Kapila’s, hvilka
tillsammans *) utgöra den äldsta hittills upptäckta formen af
egentlig metaphysik, och äro bägge idealistiska; den förra,
mera religiös och asketisk, anses för theistish (séswara
Sduk'hya, emedan hon erkänner en personlig Iswara, en
öfver Universum upphöjd Öfvergud), — den andra, mera
dialektisk, anses för atheistisk ^niris'wara Sdnk'hya, eme-
dan hon, utan att foröfrigt neka gudomliga väsenden, nekar
en Öfvergud i annan betydelse, än den af vissa nyare Na-
turphilosophers ”Absoluta”); vidare Gautama’s (den siste in-
diske Buddha’s) 'Nydya-Aära., ett rentaf logikaliskt system, en
indisk Aristotelism, i hvilken det idealistiska elementet förvand-
lat sig till en abstract Rationalism ; Kanade’s Vais éschika-
lära, den indiska Atomismen **) ; ändtligen de (i brahminsk
mening) orthodoxa Mimdnsd-iäxoma., af hvilka den ena (pur-

’) Mellan dessa bagge har bildat sig en eclectisk Sänk’hya - skola ,
som foröfrigt mest sysselsätter sig med cosmogoniska betraktelser ;
den kallas pauràn'ica Sànk'hya, och har på åtskilliga af Pu-
rånas haft mycken inflytelse.

*•) Veds èseliika betyder enl. Colebrooke "particular'', och u#r
märker ett system , som sysselsätter sig med materialt concreta,
sinnliga objecter; Nyàya deremol reasoning " i logikalisk me-
ning, såsom ett system af Logik; Sànk'hy a åter "judgment?',
eller "the discovery of soul by means of right discrimi-
nation?’
3U

M^imdnsa), sotn har Jaimini till upphofsman, är den
praktiska, eller en pligt- och dygd-philosopbi, sotn älven
ur förnuftsgrunder försvarar Veda-skriflernas gudomliga aucto-
ritet och commenterar dem j den andra åter (j^ttaraMiniarisd)
är den rentaf theologiska, vanligast kallad T edantci. Den-
na är en allegoriserande idealistisk Pantheism, som bildat sig
under kamp mot den visserligen ännu mer abstracta och ne-
gativa (men också mer ärliga) buddhaisliska. Védantan utgör
Brabminernes nuvarande religions-dogmalik* — i den sista af-
delningen behandlar Förf, de (rentaf heterodoxa indiska lä-
ror, JiNAs, Buddha’s och några obetydligare sekters), hvilka,
såsom det tyckes, uppkommit genom fullbordad urartning (eller
kanske fullbordad conseqvens) af Sank hya- och Nyaya-Syste-
merna. De förkasta Veda’s auctoritet; hvilket de tre nyss-
nämnda hufvud-systemerna icke (åtminstone icke öppet) gö-
ra. ____ Förf, lofvar att snart med utförlighet dels behand-
la sjelfva Védänta-läran, dels ådagalägga ”that a grea-
ter degree of sijnilarity exists between the Indian
doctrine and that of the earlier than of the later
Greeks” och att Hinduerne äro "in this instance teachers
rather than learners."

Vi sluta derma afdelning med en betraktelse, som sjelf ■
mant erbjuder sig. De philosophiska och ästhetiska asigter,
som i Tyskland redan lor mer än trettio år sedan började ut-
veckla sig, sträckte icke långt derefter sina inflytelser till
Danmark och Sverige; längese’n halva de i bägge dessa riken
gifvit hela litteraturen ett fÖrändradt skick. Samma asigter
utspridas nu först i Frankrike och England, och gälla der
för nya; d. v. s. de börja der nu först erhålla den objectiva
giltighet, som tillhör vetenskapliga öfvertygelser, då de
förut, i den mån de hos några få personer förekommo, en-
dast buro den tillfälliga prägeln af subjectiva tycken. Jemn-
fÖr man nu dessa åsigters första fransyska och engelska för-
kunnare med d,eras första skandinaviska: så bör för hvarje
opartisk kännare snart vara synbart, att de förre äro, till en
stor del, bättre stylister än de sednare; men stå ännu långt
efter desse i djupheten, sjelfständigheten, bestämdheten af just
sjelfva åsigternas, eller de ledande grand-tankarnas uppfattning; så
i historiskt och kritiskt, som egentligen spéculatif! afseendc. Min»
3 is

dre bör härvid komma i beräkning, att den litteratur, der
den philosophiska och äslhetiska revolutionen började, var
af de skandinaviske litteratörerne grundligare känd redan vid
deras allraförsta uppträdande, än den är af de fransyska och
engelska ännu i dag; ty alla skal gjorde en sådan kunskap
lättare att inhämta för Danskar och Svenskar, än för Franso-
ser och Engelsmän. Men en viss öfvervigt i tankans ori-
ginalitet, och en deraf härflytande förmånlig inverkan på
Skandinaviens litteratur-organism (såsom ett helt betraktad),
kan af ingen, som deröfver är befogad domare, förnekas.
Hålla vi oss till Sverige ensamt, och välja vi exemplen bland
de aflidna, pa det intet vänskaps-band må synas förföra oss:
hvilka tänkare har väl den nyare litteraturen i Frankrike och
England ännu att framvisa, som kunna mäta sig med Höher
och Biberg? Sjelfve Cousin kan det icke; ehuru han tvifvels-
utan är på god väg dertill.

•---—' livad slutligen det factum angår,’ att den rigtning, som

den ^öie Culturen i Europas flesta länder börjat taga, har
fiån lyskland undfått sin första väckelse och näring: så är
en* factum, som af ingen småaktig nation al-fåfänga
kan bortkranglas; ett factum, som af de nyare litteratörerne
i Frankrike, England, Italien öppet och tacksamt erkännes.,
i finna ingen förnuftig orsak, hvarför endast Svenskarne
skulle bjuda till att neka det; än mindre, hvarför vi skulle
å ena sidan göra allt för att förringa vissa tyska författares
föitjenster, under det vi å andra sidan uppställde till mönster
de fransyska och engelska, som (INB.) sjelfve erkänna desse
Fyskar för sina mästare och förebilder, — sjelfve erkänna
cig ej hafva upphunnit dem. Ett så besynnerligt förfarande
må, hos andra, äga hvilken anledning som helst: vi, för vår
del, kunna hvarken nu, eller framdeles, derutinnan instäm-
ina. Det är dessutom ej första gången, som Sverige mottagit
Ii au Tyskland ett nytt bildnings-ämne j Protestantismen, ja
Christendomen sjelf, predikad af Ansgarius och (Anglosach-
sarn; Sigfrid, måste, från vissa personers synpunkt, ound-
vikligen anses för ’ fyskeri”. Frågar man oss nu: Har då
den Tyska Litteraturen allsinga brister, som vår bor söka
undvika ? så svara vi (om än denna fråga egentligen ej hijr
hit); Visserligen 1 men för att rätt förstå hvari Tysklands Ht-
317

teratur icke duger till förebild, måste man forst rigtigt för-
stå hvari hon duger dertill. Det chaos, ur hvilket en ny
andans verld utbildar sig, kan icke på engång ordnas: det är
naturligt, att fullkomligt chaotiska phänomener der ännu sko-
la förekomma bredvid fullkomligt organiska; ja, att äfven des-
sa skola, i ett och annat, bära spår af den kamp, hvarunder
de blifvit utvecklade. Hvar ingen kraft är till den största ex-
centricitet, der är ock ingen till den största genialitet; utan
blott en aurea mediocritas, som visst aldrig förirrar sig till
den förra, men också aldrig förstiger sig till den andra. Mel-
lerlid känna äfven vi någorlunda den nyare fransyska och en-
gelska litteraturen ; i den nyare svenska äro vi ej eller allde-
les obevandrade. Såsom ett helt betraktad, har ännu, oaktadt
några enskilda lysande talenter *), ingendera af dessa trenne
— och allraminst den svenska —• vuxit Tysklands öfver
hufvudet. Men hade de ock det gjort: så fordrade tilläfven-
iyrs ändå en billig erkänsla, att tala med aktning om sin lä-
romästarinna. Så i afseende på nationlig, som personlig ”ori-
ginalitet”, blottar sig i Sverige, alltför ofta, en löjligt skryt-
sam egenkänsla; desto mera löjlig, när hon inbillar sig icke
längre imitera, så snart bon blott ombytt sin imitations fö-
remål. Skola vi imitera: hvarföre hellre imitera Engelsmän
och Fransoser, än Tyskar? Skola vi låna tankar och åsigter:
hvarför icke helst låna dem från deras ursprungliga ägare ?
Hafva de, i sjclfva verket, tills dato vunnit mycket på det
sätt, hvarpå andra låntagare behandlat dem? Men viskola
icke imitera, icke låna: vi skola blott med klar urskill-
ning inse, hvar det Sanna och Sköna, så väl i samtidens fram-
alstringar, som i forntidens, uppenbara sig ursprungligast och
— ©skiljaktigast; emedan det blott är det SjeHständiga, det
sig sjelft af egen princip Organiserande, som hos betraktaren
väcker ett motsvarande sjelfständighets-begrepp, eller gör möj-
ligt, att han kan af sin betraktelse draga en sjelfständig vinst

*) Hufvudsakligen poetiska; Hand hvilka Byron’s och Scott's oför-
nekligen äro alla de andra öfverlägsna. Men äfven dessa bägge
stora skalder, oaktadt all sin rika originalitet, hafva frän Tyskland
mottagit ganska mäktigt verkande inflytelser. — I vär uppsats öf-
ver Byron komma vi att tala utförligt härom, äfvensom i allmän-
het om engelska poesiens förhållande till den tyska.
31t

lör sin egen utbildning. 1 detta hänseende måste man tiller-
känna högsta rangen åt den litteratur, der ide en af all
sann litteratur har åskådligast uttryckt sig såsom denna idee,
och det ined all dertill erforderlig lullständighet. Må man
tillika engång upptäcka — t. ex. med anledning af Cousin's lof-
väida föredöme — att den, som har någon personlig och
litterär sjelfständighet, icke behöfver försäkra att han har
den j icke göra den gällande genom de slitna förbehålls-tirader-
na om ”skolor”, — sekter”, — ”partier”, — ”cote-
rier”; allraminst genom otacksamhet mot den stora nation,
eller de stora män, af hvilka han blifvit uppfostrad och kan-
ske ännu äger mycket öfrigt att lära.

Danmarks nyaste philosophiska litteratur ämna vi cha-
raklerisera i sammanhang med dess nyaste vitterhet.

P hi lolo g i.

'j—Tj S^iptorutn veterum nova collectio e Vaticanis co-
Cticibus ed. ab Angelo Majo. T. 11. Historicorum Grœ-
corum partes novas complectens. (Romæ 1827. ÀXXV1 o.
715 sidd. 4:o). Första bandet af detta verk var helt och hål-
let egnadt åt den ecclesiastiska litteraturen, och innehåller
bott stycken af Kyrko-författare; genom detta andra vinner
den classiska litteraturen en högst betydlig tillväxt, — den
största hon i nyare tider vunnit. Detta tillskott af efler pa*
hmpsester utgifna stycken, består väl ej i originalernas egna
texter, utan 1 de utdrag, hvika K. Constantinus Porphyroge-
mlus lat göra ur en mängd classiska författares skrifter; men
lyckligtvis aro dessa utdrag ganska utförliga. De auctorer,
som genom de här meddelade excerpterna förf ulls tan digas, a-
ro följande: Diodorus Siculus (Bok. 7—10, 3i_______4o); D10
Cassius (nästan hela verket igenom; denne författare är den,
hvars skugga står i största förbindelsen till den oförtrutne
Vatican-ßibhothekarien) ; Dexippus och Eunapjus (den förres
istoiia gar till Claudius Gotlncüs, den sednares till Arcadi us);

Jamblichus (Babylon.); Menander Protector (55o—82); Ap-
319

manus (blott ett kort fragment); Polybius (från 6:te till 3g:de
Boken) tillsammans 100 sidor— ett ovärderligt lynd ! ) slut-
ligen Dionysius Halicahnassensis (från i2:te till 2o:de B.)

■----- Bibliotheca latina Poetarum Peterum Christiano^
rum. Vol. I. Continens Juvend Histor. Evangel. E. I.
dd veterum editionum jidem edidit, prolegomena et a-
nimadversiones criticas adjecit Aug. Rud. Gebser , D. Phi-
los Lic. Theol. (Jena 1827): begynnelsen af ett verk, som
i Gott. gel. Anz. (1828, St. 164) pä det högsta berömmes;
ej blott i afseende pä innehållets interesse, utan ock på Ut-
gifvarens åtgärd och förening af berömliga philologiska egen-
skaper.

—Geschichte der Römischen Litteratur von D:r J.
Chr. Felix Baehr, Prof. (Heidelberg 1828): prisas i samma
tidskrift ganska mycket. Den säges uppfylla från sin syn-
punkt, som är den philologiska och lärdoms-historiska, alla de
fordringar, som man af ett dylikt arbete kan billigtvis göra.

~~~ Auctores Classici Latini. Ad optimorum libro-
rum fidem editi, cum variarum lectionum delectu. Cu-
rante Carolo Zell, Phil. D. et Antiqu. Literar. in ÏJniv.
Fr ibur gensi Prof essore. (Stuttgart 1828). Denna samling,
hvaraf hittills utkommit fem band, innehållande Cicero de re
publica, Hor atü opera, Phcedrus och J. Caesar, säges på
ett högst förmånligt sätt utmärka sig så för editionens grund-
liga, correcta och eleganta beskaffenhet, som för prisets ovan-
liga billighet; hvarje band består af toll ark och är tryckt på
skönt velin , men kostar dock blott 36 Kr. eller 9 Gr. Ock-
så skall företaget redan ha blifvit i Tyskland belönt med myc-
ket bifall.

—Blott såsom ett philologiskt lekverk må här nämnas:
Klopstockii quindecim carmina latinis metris reddere ten-
tavd etc. Albert. Knapp (Tubingæ 1828). Öfversättningen är
mel lertid ingalunda en af de sämsta arbeten i detta slag. O-
riginal-texterna sjelfva äro bifogade till jemnförelse. — Ett an-
nat dylikt lekverk är: Griechische Gedichte von J. Ch. G.
Zimmermann (Erlangen 1827). Några bland dessa äro rigtade
till Ny-Grekerne, andra lu lu	tivu^ lu ÿaâov o.
320

s. v. I företalet «äger Förf, sig ej kunna begripa, hvarlot
han ej skulle aga likarätt att ”förfärdiga” grekiska poenier>
som andra att förfärdiga latinska. Språket beherrskar han
mellertid onekligen i en grad, som är i våra dagar ovanlig.

= Deremot få vi anmäla såsom ett för alla philologer
och ålderdomsforskare särdeles vigtigt verk (utg. i Zürich 1827
—28) : Insert ptionum Latinar am selectarum amplissitna
collectio ad HLustrandam Romanae Anliquitatis disci-
plinam accommodata ac magnarum collectionum supplé-
menta complura emendationesque exhiberis. Cum inedi-
tis Jo. Casp Hagenbuchii, suisque adnotationibus edidit
J. Casp. Orelijus. Insunt lapides Helvetiae omnes: accé-
dant praeter Fog g i nii Kalendaria antiqua Hagen-
buchii, Maffeit, Er nestii, Reisbii, Seguierii,
Steinbruchelii epistolac, aliquo epigraphicae mine
primum editae. 11 Voll. 8.

—Föröfrigt bör det hugna hv®je om sin kunskapsgren
nitälskande Philolog, att se huru de gamla språkens studium
nu åler börjar uppblomstra i alla de europeiska länder, der
det en tid varit på väg att lörqväfvas. Samma pädagogiska
griller, som nu i Sverige äro moderna, hafva annorstädes, nä-
stan öfverallt, upphört vara det. Allt slags högre bildning
skall vinna derpå, och särdeles allt slags högre vetenskaplig :
hvarmed vi mena en, som åsyftar kunskap om lifvet sjellt,
och icke inskränker sig till en kunskap om de villkor, som
bestämma lifvets phänomen-förbållanden till våra yttre sinnen,
Afven i Sverige, hoppas vi, skall det barbari ej segra, som
hotar denna bildning med undergång: om ock en nymodig
visdom oförtäckt gifvit oss tillkänna, att hon anser dess före-
mål — Ideerna, eller den öfver sinn liga verlden, Reli-
gionens, Philosophiens, Konstens verld, — för objecter utan
verklighet, väsenlösa njutnings-bilder, med hvilka en sjuklig
inbillning berusar sig af samma evdämonism, som — i en
smula eröfre form — drifver Svensken till brännvin, Turken
till opium och Kamtschadalen till flugsvamp.
1 UNIVERSITETS-ANNALER.

UPSALA.

Med döden » ngn e : MaE.	’ Ä1“ fn"

fessor Emeritu., R'?dar'J, i'	’fried Dn, Bolan. Professof,
dess 77 8r-	oXn «h Aofd'emien^ Senior, d. 8 sisll. Ang.

Comnrenäör af K	^eoL Uoc.or, LL. OO Prosor

i dess 85 ar. --„Mag n } h v . j ï4 sist], Dec. i dess 67 ar. -
d-33 Mr-i82’ ‘aMs 7IP ar-

M.d.Ut teforaringar S annor ort aMngne	«-
feasorn, Lilt. Hum-	Go.r WM. G^liu.,
herde i Söderköping. B.Bibliothek. Amann,
utn. Philos. Lee or i	Metrén utn. Gvmnasii-Bibliothekarie &
"‘"•Con*

sistoriiNotarie i Strengnas..

Utnämnde och förordnade: Phîlos. Adjuntten Mag. Pehr
' j j	Philos Theor. Professor. Mathern« Docens »

Dan. Amad. Atterbom, 1(	•	r.-.n» p. n Theol. Adjuncten.

4 I fclXrr utn. Philos. Adjunct. Mag. 01. JTlng^st utn Ama-
Aug. Schröder, urn. l n	Miothek — — Till Docenter aro
7’luridtsta Fa?in: Aoad. Caneellisten, I. U. Do-
forordnad .	.	O noth i Svenska Lagfarenheten; ——
î Ph i'Ko Æif; Ären.

' Practiska Philosophien. Bibl. Aman. Mag- Carljoh. Met^n, •

SX. Mag. .7«». SMn. Norrl i La.n»ka Valt.-

Mag Carl JnZi« B/Sr/iag.««» , O.Colh. i pracl.sk. Oeconom.en,

Föreslå ene- till a) Kahenianska Professionen i Tboologiska
,	0 rp.* 1 Pnrpntsn och Caiididaten Mag. J°h. ALb.

Faculteten; 1. Theol. Docenten oen yano
Butsch a. Theol. Docenten och Licentiaten, Mag. J _

Theol. Licentiaten Mag. Carl Fr. Björkman.

Rectors-omby te skodde d. .5 Dec., dä Philos. Pract. Protes,
sorn Mag. Sam. GrM' afträdde Reeloralot till Oecon. Pr .
sor Borgströmianus Mag. M/s Jac. Sillen.

De Studerandes Antal sistl. Höst-termin	2^
hvilka 823 voio vid Akademien narvarande , och Cgj »>
varande. Under sistl. Hallår inskrime 155»

S^ea XII. i.:
322

Donationer: a) Till Akad. Bibliotheket liar Enkefru Hof-
Marskalkinnan Soph, Elton. Jennings, född Friherrinna Rosenhane, nied
varm hand aüemnat en del af Rosenhanska Bibliotheket, Kvilken
bemälda EnkeFriherrinna och hennes nu mera afl. man, HofMarskalken
C. N. O. John Jennings, genom öppet Gåfvobref af Sr 1826 hit för-
ärat. Denna Donation ar den första som inflyttas i den nyä Biblio-
theksbyggnaden, der 2:11e rum för detta ändamål blefvo sistl, höst
färdige, b) Likaledes har Akademiens stora Bibliothek samt Uplands
Nations Bibliothek, genom ContractsProsten Doct. Jac, And. Cas-
strSms benägna försorg, redan kommit i besittning af de Böcker och
Samlingar dess framJ. Broder, CommerceRådet, R. N. O. Sam, Nicl.
Casstrom i Testamentet förärat. c) Stockholms Nations Bibliothek
har genom Bokhandlaren Mag. And. IPiborgs donation å nyo erhållit
eu icke obetydlig tillökning. — d) Akad. Na t u r al-H is t o ri s k a
Museum har af en i Dantzig f. d. bosatt Landsman, Mecha.
nions P. O. Nordin, blifvit riktadt med en särdeles vacker samling af
Bernsten, omkrmg 100 pjeser, utmärkte genom de derutinnan befint-
bge Inseeter. Äfvenledes har Botaniska Trägården erhållit en
föranng af Americanska Frösorter från en i America vistande Svensk
S. Edelhjerta. e) Akad. Mynt-Cabinett har från en i Rio di Janeirj
bosatt Svensk Handlande, G. Malmgren, erhållit en skänk af nyare
Mynt och Medailler Irån Brasilien och Södra America. ________ f) Tiff
Akademiens S t i p e n d ii-fo n d ; Af framl. Capitenen vid Uplands
Reg:te J. Walter ett Capital af 2,000 R:dr B$co, hvari räntan till-
faller Studerande af Uplands Nation. — Af framl. Handlanden i
Osthammar Elias Ohne ett större Capital , hvars belopp beror på
Sterbhusets sluteliga utredning, till lörmon för Kyrkoh. Doct. J. E.
Arpis manliga efterkommande, och i brist deraf Studerande af Up-
lands Nation. - Af Professoren Mag. Joh. Tranér ett Legat, som
efter 1 estators edöd kommer att gå i verkställighet, bestående af två
Stipendier för Ostgötha och Calmare Nation, samt ett årligt under-
S^id/lÖ^en Maö>f.ter Docens, i framtiden beräknadt att uppgå
till 4j Tunnor Säd.— Kniggeska Stipendium har erhållit Kong], stad-
fastelse, och Adlersparriska Stipendium, hvarom tvist uppstått, har
genom Kongl. Majzts nådiga utslag kommit Akademien till godo.
323

DISPUTATIONER

UTGIFNA I UPSALA, VÂR-TERMINEN 1828.

U nder E. O. Theol. Prof Doot. J - h. Thor s and er :
Dissertatio Symbolico-Theologica Ecclmæ Evangelico-Lmheranæ da
Sacramenlis doctrinam breviter adumbrans. Pro Gand, iheol. Jon
JPåhlander, Phil. Mag. O.Goth. 1, 3/4 ark 4jo.

Under Med. ochBotan, Prof., Commend, af K. W. O., Doct. Carl
P. T hu nb er g ;

De Gummi Ammoniaeo dissertatio. Pro Gradu Med. Emu Swart{,
O.Goth. 1, lA ark 4:o.

Pharmaco-kritik eller Pröfning af Läkemedlens akthet och renhet
med uteslutande hänseende till Svenska Pharmacopéen for Medi-
cinska Gradens erh&llande, i;a Del. Carl Ulr. Sondén, O
1 ark. - ajdra Del. Carl Herman Jentyn, Stockh. För Med. Gra-
dens erhållande. 1 ark 8.0.

Afhandling om de Insekter och Maskkräk, som 1 Bibelen omtalas. r:a
Del. 7. B. J. Zethraus, Stockh. 1 ark. — xdra Del. Gustaf Kid-
derbielke. Vestgöthe. 1 ark. 3:dje Del. Bernhard Hasselrot,
Vestg. 1 ark. - 4;de Del. J. IP. Bråvik, Upl. 1, 1/4 ark S:o.

Afhandling om de Växter, som i Bibelen omtalas, ijsta Del. Bengt
Theodor Modin, Vestgöthe. 1 ark. -------- 2:dra Del. Aug. Aurell,
Vestg. 1 ark-----------------------------3:dje Del. Cai l Magnus Sundberg, 1, t/4 ark. —
4:de Del. Jacob Emil Vinblad, Upl. 1, 3/? ark. — öHe Del. Axel
HSier, Upl. 1 ark. — 6;te Del. Pehr Axenborg, Söderm. Ner.
1, ark. --------------------------------- 7:de Del. Lars Erik Sahlin, Söderm. Ner. 1 ark.
----------------------------------------- 8:de Dol. Isaac Wilh. Ekermark, Söderm. Ner. », rf4 ark. —
gjde Del. Gustaf Warenius , Götheb. 1 ark 8jo.

Under Anat, och Chir. Prof., Doct. Jacob Åkerman:

Herniæ Gangrænosæ casus. Pro Grad. Med. Jacob BSgenholm, Vermel.
1, 3/4 ark 4;o.

Under Eloqu. et Polit. Prof. Skytt., Ridd. af K. N. O. Mag. 01.
Kolmod i ni

Legatio Joh. Skytte senioris in Daniam MDCXV. P. VII, et ultime.
Daniel SSderberg , Gottl. 1 , 3f4 ark 4:o.

Under LL. OO. Prof., Doct. Gust. KnSst

Scholia ».Leta in Esaîæ XIII. XXXV P. XXXV Pro Gr Ml
Chrut. Lind^g, V.Goth. 1.	ark. — P; XXXVI. Pr» Gradu
Phil. Salmon	Gotll	>, 1/. «A. — P- XXXVII.
Pro Gr. Phil. Seth Ad. Brantenberg, V.Goth. i, 1/4 ark 4.o.

A3 loca Utree « G.n.«eos XII -XXV; >S. Sneth.c. verlend..ob.
servationes, P. VI. Thure Annerstedt Gestr. Hels. 1, i/4 ark --
P. VII. Carl Christ. Estenberg, Stockh. 1 ark — P. VIII. Freder,
Tollengren, O.Goth. », 1/4 ark 4:0,
324

Under Litt, Græc. Prof. Mag. Joseph Ott» Höljer t

Cassandrçe quædam, quæ apud antiquos Tragicos exstant > 'carmina et
vaticinia , in suecanuni metrice conversa. P» I. Gust. Henr. Mellin,
Suderm. Ner. i ark. — P, II. Petr. Nordgren, Suderm. Ner, i ark
8 : vo.

Undev Hist, Prof. R. N. O. Eric Gustaf Geijer:

De Colonia Suecorum. in Helvotfam deducta dissertatio* Axel. Emit«.
Wil■sen, Comes, Smol. G 3/V ark 4:o.

Under E. O. Prof. Mag. Joh. Trauer'.

Odarion XXX et XXXI. Anacreontis Melici vatis. Cari Jac- S/ned-
mark, V.Goth. i, 1/4 ark. — Od. XXXII et III. Pro Grad. Phil,
Claud, Otto de Frese., Nob. Suderm. Ner. i, 3/4 ark 4:o.

deanthis Philosophi Stoici in Deum supremum Hymnus. Matth. Jul.
Fredenstam, O.Goth. 2, 1/2 ark 4:o,

Under Phil. Theor. et Pract. Adjuncten Mag. P. D.A. Atter homt

De arto Philosophandi dissertatio. Felix SjSstedt, O.Goth. 4, i/^
ark 4:0»

Under Theol. Lectorn, Theot. Lic. Mag. Carl F fed. BJSrk-
man:

De”Usu , quem Theolögo præbet Historia Dogma(um , Hj'pomnemata,
P. I. Ericus Abr. Pihlman , Rosl. 1, 1/2 ark. — P. II. Joh. Nap.
Fügender, Cestr. Hels. 1, 3/4 ark. — P. III. Carol, Ad. Forssell,
Gestr, Hels. 1 , 5/4 ark 4:o.

Under Theol. Lic,, Dogm. et Moral. Docenten JMagJ^oA. A-
d o Ip h S Av e :

De Idea Providentiæ ejusdemque ad Theoriam revelatianis habitu et
momento, P. 1. Joh. Michaël Hemph, Gotti. 2 ark, — P. II. Herm,
Joh. Carol. Cramer, Gotti. 2, 0/4 ark 4:o.

Under Theol. Cand. och Docenten, Mag. Joh. Alb, Rutscht

Sitne Argnmentatio, qua Deu« esse demonstretur, disquisitio. Ernest*
Jonas Fred. Kjellander, V.Goth. 2 ark 4;o,

Under Phil. Theor, Doc., Mag. Er. Aug. SchrSdert

Cognilionem finitam et speculativam adumbrans dissertatio. 01. Aug.
Svalin, Goth. P. prior. 2, 1/4 ark. — P. posterior. Carol. Magn.
Rhodin, Gothob, 2, 1/4 ark 4.*o.

Under Biblioth. Amanuensen, Litt. Rom. Docenten, Mag, Carl
Joh. Metren :

De re libraria Rornanorum Dissertatio, Sect. T, P. I, Claud. Germ.
Nestling , O.Goth. 2 ark. — Sect. I. P. II. Joh. Fred. Loenbom,
O.Goth, 1,1/4 ark 4:o.

Under Semin, Aman. Mag. Anders B. Lindroth:

Haggai Suethice versus notisque philologicis^illustratus. P^prior.tP/rr.
Nicol- Ekman, Smol. 1, 3/4 ark. —■ P. posterior. Andr. Eman 3
Smol. 2; 1/4 ark 4:o<

*
325

Under Theol. Cand. Mag. Sam, ÿoh Stvén:

De Augustinismo dissertatîo, P. II. Joh. Adolph. Sevén O.Gotli. i ,
3y3 ark. ___ p. III. Eric. Fornell, O.Gotli. i, 1/2 aik 4:o.

Under vïc. ColL Schol. Magi Chr. Maur. Ârrex

Commentanolum in vatîcinia Haggæh P. II. Edvard- BergstrSm, Upl.
i 1Ç4 ark — P. HI. Philipp. Gust. Anjou , Rosi, i, 1/2 ark —
p’ IV. Fred. With. Segerquist, Upl. 1, 1/2 ark 4:o.

Under Coll. Schol. Mag. Carl L. BostrSmt

Psalmus Davidis decimus sextus in Suecanum metrice conversus no-
tisque Philologicis illustratus. Axel. Theod. Bergman, Stockh., 1,3/4
ark 4:o.

Under Coll. Schol., Mag. J o h. Bergvall’.

In Psalmum Davidis Sexagasimum octavum conunentatio. Joh. Fred.
Sahls trim, O.Goth. 2 ark 4jo.

Under Coll. Scholæ, Mag. Pehr U. Boethius:

Carmen Jacobi Propheticum Genes. XLIX; 1-27, Suethice redditum
et observationibus illustratum. P. II. Daniel Edvard. Boethius, 1,
1/2 ark 4;o.

Under Förste Pastors-Adjuncten vid St. Jacob och Joh.'Församl.

i Stockh., Mag. Pehr Axel Frost:

De mutua Philosophiæ et Religionis rations diversis culturæ humanas
ætatibus diversa Dissertatio. Anders Oldberg, Norrl. 2 ark 4:o.

Under Mag. Nils H- Selander:

De variationibus, quæ in positione Planetæ cujusdam orbitæ ex cete-
rorum attractione in tellurem efHciuntur, dissertatio. Gustaf Pallen,
Norrl. 2, 1/4 ark 4:o.

Under Mag. Jonas Sellen:

Dissertatio in judicia criticorum de Pharsalia Lucani observationes
exhibens. Sv en o Nicol. Bergstedt, Norrl. 1, 4/4 ark

Under Mag. Ad. Ferd. Sv an b e r g:

curvatura superficierum Annotationes, Andr, Petr. Hellstedt,
Suderm. Ner. 2 ark 4:o.

Under Mag. Jfon. B. Runsten*,

Absolutam scientiæ dignitatem non nisi Historiæ adserens dbquisitio
Academica. P. 1. Johan. Alb. Dahlstrim, Norrl., 1, 1/2 ark —•
P. 2, Carol. Er. Huss, Norrl. 1, 1/4 ark. — P. 3, Nic. Fr, Oller,
Rosl., 1, 3/4 ark 4;o.

Under Mag. P. J, Emanuelsson:

Dß dubiis Orationibus Demosthenicis dissertatio. P. I. Wilh. Aug.
Palmar, O.Goth., 2 ark —- P. 2. Agathon Hammar skSld, Nob.
O.Goth., i, 1/2 ark 4;o.
326

Under Mag. Carl Jon, A Imqni i f.

De Aelia Capitolina Dissertatio Historica. 01, Jacol, Weider, Norri.
i, 3/^ ark 4;o.

Höst-Terminen 1828.

Under S. Theol. Doch Prim. Theol, Prof. DomProsten Sven
Lundblad'.

An argumentis satis idoneis Accommodatio, quæ dicitur, probari posait;
disquisitio exegetico-Theologica. P. i. Pro Cand. Theol» Joh. Arvid,
Moberger. Phil. Mag. O. Goth. 1 3/4 ark 4:o.

Under Theol. Professoren, Doct. Joh. Thoreander".

De inspiratione Scripturae Sacræ dissertatio« P. 1. P.o Cand. Theol.

Jon Christ, Tharsell, O.Goth. i j/4 ark 4jo.

Under L.L. O.O. Prof. Doct. Gust. Kn 8 s.

Scholia Selecta in Esai. XIII-XXXIX , P. XXXIX. Pro Grad. Phil.
Petr. 01. Forselius, Sud. Ner. i, 1/4 ark. — P. XL. Pro Gr.
Phil. Carol. Joh. Bredberg, Gothob. 1, ark 4;o.

Under Math. Prof« R. N. O. Mag, J8ns Sv an b er g t

In radices æquationum quadraticarum annotationea. P- I. Joh. Win.
bom, V.Goth. 1, 1/2 ârk 4.o.

Under Litt. Græc. Prof. Mag. Joseph Otto HSijert

Hept rwr sXsvaiviuv	Eric. Engelb. Ôstling, Gestr. Heis., 1,
3/4 ark 4;o.

Under Theql. Lectorn, Th. Licentiaten Carl Fr. Bjirkman*.

De supernaturalismo et rationalisme inter se conciliandis observatio-
nes. Densamme, 1, 1/4 ark 4;o.

Under Litt. Arab. Docenten, Theol. Cand. Mag. Christ: Er.
Fa h I cra nt

De idea Ecclesiæ ejusque in Religione momento Diss. P. I. Joh.
Fromhold Lyrberg, Westm. Dalek. P. I. 2, 1// ark.— P. II. Em.
Gabr. BjSrling, Westm. Dalek. 5 ark 4io.

Under Phys. Theor. Docent. Mag. Sam. Widebeck :

De copia Aquæ fluminia æatimanda disquisitio. And. Holmstrand, V*
Goth, i, 1/2 ark.

Under Theol. Cand. Mag. J oh. Arv. Maberger:

An argument;« satis idoneis accommodatio, quas dicitur, probari pot-
est, disquisitio exegetico-theologica. P. II. And. Hedner, O.Goth.
X, i/#ark. — P.III. Petr. Zach. Westelius, O.Goth. 1. 3/4 aik 4:o.
327

Under Skol-Läraren î Stockholm, IVTag. Carl 01. F in c man'.

De institutione populari dissertatio. 01, Fryxell, Vermel, i, j/a ark
4{o.

Under Colloga Scholæ, Mag. Johan Fred. Kj el lb o r g t

In Librum Ruth disquisitiones. Petr. Otto Axel, Hultman. i, i/i
ark 4;o.

Under Mag. Pehr Jacob Emanu e le e o m

De dubiis orationibus Demosthenicis dissertatio. P. III. Carol, Adolph
Sallberg, O. Goth. 1, 3/4 ark 4:o.

Under Mag. Carl Jul. B j 8 r li n g s s on’

De elemeniis physiologiæ plantarum in usum practicum spectantibu»
dissertatio. Carol. Joh. Tornberg, O.Goth. i, 3/i ark 4:0^

Rättelser:

S. 29 r. 4 nedifr. st. ar I. år

— 62 r. 4 nedifr. st. 20) I. 3°)

— 77 r. 5 uppifr. eller flyttas till nästa rad mellan orden
Rafste och Lands-Ting

~ 2o5 r. 2 nedifr. st. vara uteglomdt 1. synas uteglomdt

— 226 r. 3 nedifr. st. uppmårksa/nlie å 1. uppmårlcsam-
. het på

— 232 r. 18 uppifr. efter ordet gifva tillsättes: Man låse
af delningen om Q v an t it et i x B. af
Hügels Logik^ särdeles sidd. 200-247.

— 241 r. 13 uppifr. st. periphæri 1. peripheri

— 245 r. 22 -------- st. Ministeral-Råd 1. Ministerial-'
Råd

— 254 r. 16---------st. innehollo med i5,ooo 1. innehol-
lo i5,ooo

— 255	r.	6-----st.Jornlenningareai.fornlemmngarna

— —	r.	26	- st. fultt 1. fullt

— 290	r.	3	nedifr.	efter innerligare borttages semicolon

— —	r.	2	——	efter allhet sättes semicolon

— 315 r. 11 uppifr. efter låror sättes parenthes-tecken.
TOLFTE HÄFTET.

N° I och II.

Bidrag till Fäderneslandets Lag-Historia.

Af C. O. Delidén....................  •	Sid.

Om Philosophien och hennes förhållande till
vår samtid. Af Att er b om. .	. . . —

Anteckningar beträffande Stagn el i i Skrif-
ter. Af P. A. Sondén. . . . . • • —

Utländsk Litteratur för året 1828:

Historia och Geographi : . . ♦	• •

Numismatik. Bibliograph!...................—

Vitterhet. Konst. Konstlära .....

Philosoph! .

Philologi .	♦	—

Universitets-Annaler	• —

Disputationer, utgifna i Upsala Vår- och

Höst-Terminerne 1828.	.

5

97

205

244
□56
258
288
518
521

523


AU;

r i cbw
Su. '