



TIDSKRIFT

r ö R.

VETENSKAP OCH KONST.

TIONDE II Â F T E T.

/' K O v G L.
jWrENSKÄ
V^CAUr^HENL

UPSALA,

Palmblad & C.

1826.

BIDRAG

TILL UTREDANDET AF SAMHÄLLSLÄRANS

GRUNDBEGREPP,

(Fortsättning från 8;de Häftet, N:o 2).

III.

Familjen.

F

J- amiljen, den första, af Naturen sjelf stiftade för-
ening mellan menniskor, kan med skäl anses såsom
en förberedelse till Staten. Man har redan ofta an-
märkt, att det sannolikt var af Familjen, och af den
husfaderliga styrelsen, hvilken vid Familjens succes-
siva utvidgning öfvergick till patriarchalisk, som den
första Staten och dess Regering uppkom. Också har
det i alla tider och hos alla Folk gifvits ett ganska nä-
ra samband mellan Familjlifvet och Statslifvet, emedan
det förras sedliga renhet alltid utgjort ett oundgängligt
vilkor för det sednares helsa och styrka. For vårt
närvarande ändamål är det derföre tjenligt, a!t vi, in-
nan vi öfvergå till betraktandet af det större borger-

Spea X: I.

1.
2

liga Samhället, först kaste en blick på det mindre Sam-
fund, som bildas af Familjen eller Hushållet.

Det är genom den äktenskapliga förbindelsen,
som Familjen först uppkommer: den innefattar såle-
des först och främst ett förhållande mellan Makar.
Härtill kommer vidare förhållandet mellan Föräldrar
och Barn. Bada dessa förhållanden grunda sig på
vissa till menniskans natur hörande drifter och känslor:
de utgöra tillsammans Familjens egentliga väsen-
de. Men utom dç på detta sätt genoni naturdriftens
band förenade medlemmar af Familjen, kunna äfven
andra individer, hvilka ursprungligen äro för den
främmande, uti den upptagas, och med den mer eller
mindre nära införlifvas. Desse komma då vanligtvis
antingen (såsom adopterade Barn, Myndlingar o. s. v.)
i en ställning, som nära liknar de egentliga Barnens,
eller ock blifva de Ijenstehjon ij. Derigenom uppkom-

j) Vill man vara fullkomligt noggrann, sa kan man vis-
serligen säga, att i åtskilliga fall äfven sådana främ-
mande individer , hvilka ej lämpligen låta hänföra sig
till någondera af dessa tvenne klasser, kunna för någon
tid bhfva medlemmar af Familjen. Detta gäller Ötill
exempel om Privat-läraren, hvilken inträder i Fa-
miljen såsom Barnens Handledare, och på hvilken ur
detta skäl en ganska betydlig del af den fad er liga
makten måste öfverilyttas. Det skulle tillhöra en full-
ständig Alhandling om Familjlifvet, att särskildt be-
trakta äfven detta och andra dylika förhållanden. Men
da vi här ej göre anspråk på en sådan fullständighet, då
yi endast sa vida fäste var uppmärksamhet på Famil-
jen, som den kan anses såsom en förberedelse till Sta-
ïnfer, uloni de nyssnämnda trenne naturligen till Fa-
miljen hörande förhållanden, ännu ett tredje för den-
samma mera ovasendtligt, ehuru det oaktadt ganska
vanligt, förhållandet mellan Husbondfolk och
T j ens te hj on,

I h vartdera af dessa förhållanden finne vi en för-
ening af de tvenne i det föregående nämnda, för allt
menskligt Samhälle väscndtliga momenterna, det e-
thiska och det juridiska, af hvilka likväl än det
ena, än åter det andra, kan framträda med större tyd-*
lighet. Då delta är en af de vigligaste punkter, i af-
seende på hvilka Familjen låler jemföra sig med Sta-
ten; torde vi på den böra fästa en närmare upp-
märksamhet.

Hvad först och främst förhållandet mellan M a k ar be-
träffar, så visar sig delta genast såsom innefattande på en
gång något ethiskt och något juridiskt. Det et h iska
yttrar sig här i den äktenskapliga kärleken, hvilken,
i hänseende till dess öfver den sinnliga driften upp-
höjda, ehuru äfvcn med den sammanbundna, andeliga
element, utgör Makarnes moraliska föreningsband, en
känsla af deras sammansmältning till en gemensam
personlighet. Kärleken är det genom känsla gifna

ten, behöfve vi ej uppehålla oss vid dessa mera speciella
punkter : för vårt ändamål är det tillräckligt, alt endast
nämna några ord om de allmännaste inom Familj-
lifvet förekommande förhållanden.
4

ullrycket af IVJakarnes ethiska förhållande till hvaran-
dra. Delta förhållande består till sitt väsende deruti
att de båda former af mensklig natur, hvilka röja sig
i de båda könens olika andeliga och physiska Charak-
ter, och hvilka, särskildt betraktade, blott utgöra en-
sidiga ocli olullståndiga framslällningar af menniskans
i Ide , förenas till ett bada omfattande Helt, samt i den-
na förening, genom deras stilla och milda, men likväl
ganska mäktiga, ömsesidiga inflytelse, vinna en högre
och fullkomligare utbildning. Denna förening och full-
komligare utbildning af Mensklighetens båda hufvud-
former, samt, den sedliga skönheten och sällheten af
de genom kärlek och oinskränkt förtroende samman-
bundna Makarnes hela gemensamma lif, är det, som
utgör Äktenskapets af förnuftet uppgifna ändamål i
afseende på Makarnes förhållande till hvårandra, lika-
som dess ändatnål i afseende på deras förhållande till
Barnen utgöres af Slägtets fortvarande bestånd genom
dess reproduction i nya individer, och dessas uppfo-
stran, eller den naturenliga utvecklingen af deras kraf-
ter, under det faderliga allvarets och den moderliga
ömhetens sammanverkande omvårdnad och ledning.
Men på den andra sidan innehåller den äktenskapliga
förbindelsen, jemte detta ethiska, äfven något juri-
diskt. Likasom vid hvarje förening mellan rnenni-
skor det ethiska består i föreningens moraliska ända-
mal, samt i det moraliska band, genom hvilket den
knytes och sammanhålles; afvenså består det juridiska
i den fordran, till hvilken livar och en af de förenade
känner sig berättigad, alt af de öfriga blifva behand-
lad , icke såsom ett Ting, utan såsom en Person, en
sjelfständig, förnuftig varelse, mot det vilkor, att han
äfven å sin sida så behandlar hvar och en af dem.
I den äktenskapliga förbindelsen röjer sig denna for-
dran af aktning för personligheten derpti, att denna
förbindelse, ehuru föranledd af en ofrivilligt verkande
diift och känsla, likväl fda en drift hos en förnultig
vaielse, hos hvilken den är omedelbart förenad med
leflexiou och medvelande, icke, såsom hos djuret, in-
nebäi ett bljndt nödgande, ulan blott en uppfor-
dian till dess tillfredsställande) bör ega Charakteren af
en å ömse sidor frivilligt ingången förening: den
erhaller nämligen derigenom den juridiska foi•men af
en öfverensstämmelse mellan tvenne fria viljor, eller
af en öfvepenskommelse, genom hvilken bådade
contraherande i afseende på hvarandra förvärfva vissa
rättigheter, och ataga sig vissa deremot svarande för-
bindelser. Äfven då det betraktas från denna sin ju-
1'idiska sida, åtskiljer sig väl det äktenskapliga förhål-
landet yäsendtligen ifrån andra Öfverenskommelser af
ett lägre slag, t. ex. ifrån ett Handels-bolag o. s. v.
derigenom, att då sådana fördrag blott handla om vis-
sa prestationer, hvilka med fullkomlig noggrannhet
kunna uppgifvas ; och då således vid dem frågan är,
jcke om de contraherandes hela personlighet,
6

ulan blott om en bestämd del af deras krafter ellei^
deras egendom; så innebär deremot Äktenskapet ett
ömsesidigt fullkomligt öfverlemnande, hvarigenom Ma-
karne komma alt personligen tillhöra hvaran-
dra. I följd deraf kan ock denna förbindelse först
och främst icke, ulan förfalskning af dess väsende,,
tänkas annorlunda, än såsom Monogami; emedan
hvardera contrahenlen måste till hela sin odelade
personlighet öfverlemna sig åt den andra: och vidare
kan den af samma skäl, enligt förnuftets fordran, hvar-
ken ingås blott för en bestämd tid, efter hvars för-
lopp den anses upphöra, eller för obestämd tid,
men med å ömse sidor förbehållen rättighet till dess
uppsägande; utan den måste ingås för Makarnes hela
lifstid, hvarigenom den, i motsats mot andra lägre,
till sin natur upplösliga fördrag, blir en i sin Idé,
eller till dess i sin fulla renhet betraktade natur, o-
upplöslig förbindelse 2). Men detta kan dock ej

2)	Till förekommande al allt missförstånd må härvid sär-
skildt anmärkas, att detta uttryck alldeles icke innebär
ett ogillande af de Lagar, hvilka i vissa fall tillåta Äk-
tenskapsskillnad. Onekligen strider den äktenskapliga
förbindelsens upplösning under bada Makarnes lifstid
alltid mot dess Idé, mot dess i sin fulla renhet
betraktade natur. Men då förbindelsen är ömse-
sidig, så kan likväl dess oupplöslighet för hvardera af
contrahenterna blott gälla under det vilkor, att den äf-
ven af den andra hålles i sin helgd. Då den å någonde-
ra sidan brytes (genom otrohet, genom Makans öfver-
gifvande o. -s. v.), så är den genom detta brott till sitt
väsende förstörd: den oskyldiga Makan eger då utan
7

beröfva den Charakteren af en frivilligt ingången öf ver
enskommelse, eller af ett fördrag, i detta ords mest
vidsträckta Bemärkelse 5). Det är ock endast i afse-
tvifvel full rättighet, att fordra befrielse äfven ifrän det
yttre af en, utan dess förvållande, till sitt inre vä-
sende upphäfven förbindelse. Den af Staten (eller,
på dess vägnar, af Kyrkan) i detta fall afkunnade form-
liga Äktenskapsskillnaden utgör blott ett oilentligt för-
klarande af denna befrielse. Det är här i sjelfva ver-
ket icke Staten, utan den brottsliga Makan, soin upp-
löst förbindelsen, till dess inre väsende betraktad.
Staten upphäfver blott det ännu återstående yttre, hvars
fortvarande, sedan det inre blifvit tillintetgjordt, skulle
helt och hållet strida emot Äktenskapets Idé. Äfvenså
måste åf liknande skäl Äktenskapsskillnad beviljas i åt-
skilliga andra fall, t. ex. i anledning af en oupphörlig,
till fiendskap ölvergången missämja; ty äfven i detta
fall sknile Äktenskapets fortvarande blott innebära ett
fortvarande* al det yttre, af den juridiska och ekonomi-
ska förbindelsen, sedan det inre, det ethiska förhållandet
mellan Makarne, är ohjelpligen förstör dt. Visserligen
måste likväl Lagen i sådana fall icke förr tillåta form-
lig Äktenskapsskillnad, än det kan anses såsom fullkom-
ligen afgjordt, att missämjan icke är blott en mindre
betydande och förbigående oenighet, det vill säga, icke
förr, än de oenige Makarne haft tillräcklig besinnings-
tid, och förutgångna, men misslyckade, förlikningsförsök
till fullo bevisat, att missämjan dem emellan icke låter
häfva sig. I allmänhet skulle det utan tvifvel vara lika
mycket både i tanken förmiftsstridigt och till sina följ-
der fÖrderfligt, att, med eftergifvenhet för tidens rådan-
de lättsinne, utan gilltiga skäl tillåta Äktenskapsskillnad,
som att aldrig tillåta den. En vis Lagstiftning måste
med lika sorgfällighet söka undvika båda dessa motsat-
ta ytterligheteç.

o) Vi tro oss ej ega skäl alt med vissa Rätlslärare,
8

ende på det härigenom gifna juridiska deruti, som den
äktenskapliga förbindelsen i alla Stater med rätta blif-
vit betraktad såsom ett af föremålen för den yttre,
till skyddande af hvars och ens rätt ämnade Lagstift-
ningen. Imellertid är detta juridiska i Äktenskapet
likväl endast det yttre deraf, dess bestämda form,
hvilken, ehuru den visserligen bör svara emot det in-
re, och vara dermed förenad, likväl sjelf icke utgör
detta inre, och icke kan ersätta det, der det saknas.

t. ex. Hegel {Grundl, der Philosophie des Rechts
163} taga begreppet om ett fördrag i en så in-
skränkt bemärkelse, att den äktenskapliga förbindelsen
icke demnder kan subsumeras. Hvarje öfverensstäm-
melse mellan tvenne eller flera fria Personers viljor
rörande en rättighet, hvilken den ene af dem öfver-
lemnar åt den andra, och denne emottager, (antingen
för öfrigt endast öfverlemnandet egei’ rum pa ena si-
dan, och endast emottagandet på den andra, eller på
hvardera sidan förekommer ett öfverlemnande al en
rättighet, och ett emottagande af en annan), utgör ett för-
drag; och den kan "'ej förlora denna charaktér af ett
fördrag derigenom, att öfverenskommelsen handlar om
något högre än vissa bestämda delar af de contraheran-
des krafter eller egendom, nämligen om deras onpplös-
liga förening till en gemensam personlighet, så snart
det medgifves, att det beror af contrahenternes frihet,
att samtycka ellei’ ej till denna förbindelse, samt att de
genom dess ingående erhålla i afseende på hvarandra
vissa rättigheter, Deremot erkänne vi gerna, och
yrke det uttryckligen, att begreppet om ett juridiskt
fördrag icke uttömmer Äktenskapets hela Idé. Men
annat är, att uti Äktenskapet icke finna något mer och
högre än ett blott juridiskt fördrag : annat åter, att, un-
der fullkomligt erkännande af dess inre, moraliska vä-
>ende7 betrakta det till sin yttre form såsom ett fördrag.
9

Allt det inre uti Äktenskapet, allt det, som ger det
sin högre Charakter af en själarnes förening
till en gemensam personlighet, är af den art, att
det ej genom någon yttre Lag kan regleras
eller uttvingas, emedan det blott kan finnas såsom
en ren och omedelbar yttring af menniskans innersta,
af hjerlats känsla, öfver hvilken ingen borgerlig Lag
har någon makt. Allt det inre och högre i Äkten-
skapet är således något, icke blott juridiskt, utan e-
thiskt, och det juridiska ensamt utgör blott en död
form, hvilken, såsom skild från den lifgifvande andan,
saknar allt sedligt värde.— Men genom sin härangif-
na ethiska charakter får Äktenskapet tillika, i följd af
det nödvändiga sambandet mellan det moraliska och
det religiösa, en religiös helgd, Derföre har det ock
hos de flesta Folk, men i synnerhet hos de Chnstna,
varit vanligt, att denna förbindelse blifvit genom en
yttre religiös handling bekräftad, och likasom knuten
inför Gudomlighetens ögon. Utan att antaga den Ka-
tholska läran om Äktenskapet såsom ett Sacrament,
kan man likväl med fullt skäl påstå, att vigseln, så-
som ett offentligt erkännandeoch ettyttreuttryckaf denna
förbindelses religiösa helgd, har en skön och djup be-
tydelse ; och det är ett temmeligen säkert tecken till
en försvagad känsla för det högre i denna förbindelse,
då man vill afskaffa vigseln, och låta Äktenskapen af-
slutas endast inför en borgerlig Auctoritet; ett förslag,
hvilket, ganska conservent, olta äfven är förenadt med
det alt förvandla Âklenakapet till ejt Mo« temporärt
contract. Detta i våra dagar icke ovanliga förnekan-
de af Äktenskapets högre elhiska och rehgrosa helgd,
hvarigenom endast dess juridiska charakter af ett for-
drag återstår, såsom utgörande hela dess väsende, ar
äfven i politiskt afseende märkvärdigt, emedan det star
i ganska nära slägtskap med den åsigt af Staten, som
äfven i denna ej erkänner någon moralisk och reli-
giös, utan endast en juridisk förbindelse. — For ofug
röjer sig det äktenskapliga förhållandets sammanhang
med Religionen äfven i historiskt hänseende derige-
nom, att det endast varit efter Christendomens utbre-
dande, samt hos de Folk, hvilka af dess anda bhfvit
genomträngde och förädlade, som detta forhallande
funnits i sin fulla renhet, och som dess helgd bhfvit,
om icke alltid i verkligheten iakttagen, åtminstone r
sjelfva Ideen erkänd till hela sin betydelse. Likasom
det nämligen var Christendomen, som först satte Qvin-
nan i säkrare och fullkomligare besittning af dess för-
ut till en del saknade menskliga rättigheter, hvarige-
nom det juridiska i Äktenskapet, hvilket hos de icke-
christna Folken vanligtvis blifvit mer eller mindre
förfalskadt genom den makt Mannen tillvällat sig of-
ver den svagare Qvinnan, befriades från alla sadana
förfalskningar; äfvenså har det ock först varit genom
Christendomen, (hvars lära framställde karleken i

Gud såsom det moraliska och religiösa lifvels högsta
princip, och i enlighet dermed gjorde k är le k till den
innersta andan af alla menskliga förhållanden), som
Äktenskapets ellnska charakter blifvit fullkomligen fat-
tad, och som det blifvit uttryckligen erkändt såsom en
helig, i sin Idé oupplöslig förbindelse, Visserligen har
hos de nyare Europeiska Folken det rena sedliga be-
greppet om den äktenskapliga förbindelsens helgd of-
ta åter blifvit förvirradt och fördunkladt genom den
flärd och den lättsinnighet, som åtföljer en ytlig civilisa-
tion och en sensualistisk åsigt af lifvet; men detta o-
aktadt har likväl förhållandet mellan könen hos dessa
Christna Nationer, i det hela taget, alltid bibehållit en
ädlare charakter, än den, hvilken det egde äfven hos
de mest odlade af Forntidens Folk, eller den, hvilken
det ännu eger hos de Mohamedanska och de öfriga,
till hvilka Christendomens milda och rena ljus icke
hunnit sprida sig. Också värdet närmast genom Chri-
stendomens anda, i förening med de Germaniska Fol-
kens, redan af Tacitus anmärkta, vördnad för den
qvinnliga naturen 4), som kärleken erhöll den roman-*
ti ska charakter, hvilken tidigast uppenbarade sig i Me-
deltiden^ Chevaleri, och hvars idealiska framställning, i
alla dess mångfaldiga nuancer och modificationer, allt
ifrån denna tid utgjort ett af den nyare Poesiens van-
ligaste och mest älskade ämnen. Om man ock måste

4)	Hvilken likväl, såsom bekant är, sä länge den ännu ej
var förenad med Christendomens förädlande inflytelse,
icke lörmädde afhälla dem ifrån att ofta med våld taga
sig Hustrur, och godtyckligen äter skilja sig ifrån dem.
12

rnedgifva, att denna romantiska åsigt af kärleken i
den sednare tidens skildringar af den ofta urartat till
en sjuklig sentimentalitet, till krampaktig öfver-
spanning eller veklig slapphet; eller att den, då dess
väsende försvunnit, och bloltdet yttre skenetderaf blifvit
qvar, kan sägas hafva blifvit en anledning till det kal-
la och tomma galanten', hvilket under en glänsande yla
döljer en inre själlöshet och osedlighet; så är den
likväl i och för sig sjelf något skönt och ädelt: den
står, i sin renhet betraktad, i ett omisskänneligt sam-
manhang med den religiösa känsla, den själens lyftning
till det Eviga och Öfversinnliga, af hvilken all Ro-
mantik ytterst leder sitt ursprung.

Det andra af de inom Familjen förekommande,
genom en naturdrift beredda förhållanden, eller det
mellan Föräldrar och Barn, har åter tydligen
Charakteren af en et hi sk förbindelse, grundad på den
ömsesidiga kärlek, hvilken här utgör- Föräldrarnes och
Barnens moraliska föreningsband, och hvilken, i syn-
nerhet i dess yttring såsom modersömhet, ofta visar
sig såsom den på en gång mahända skönaste och måk-
tigasle af alla menskliga känslor. Den enhet, den sam-
mansmältning af tvenne personer till en gemensam
personlighet, hvilken utgör den äktenskapliga förbin«
delsens väsende, framträder i Barnet likasom i en ytt-
re gestalt, i en ny person, hvars andeliga och phy-
siska individualitet vanligtvis synes vara åtminstone
13

till en del bestämd genom b§da Makarnes individuella
tiatur. Del elhiska föreningsbandet mellan Makarne
sjellva vidgar sig härigenom, så att det omfattar af-
ven den nya varelse, som genom deras förening erhål-
lit sitt lif. Men då det förnuftsändamål, hvilket an-
tydes genom detta i Föräldrarnes och Barnens natur
gifna band, utgöres af Barnens vård och uppfostran;
så innebär i enlighet dermed det i sin renhet betrak-
tade elhiska förhållandet mellan Föräldrar och Barn
en förening af tvenne elementer: det innebär nämli-
gen en förening af ömsesidig kärlek och förtroende
med löräldra-makt och barnslig lydnad. Derföre kan
ock detta förhallande på tvenne sätt förfalskas; antin-
gen derigenom, att det förlorar Charakteren af kärlek
och förtroende, da föräldra-makten urartar till tyran-
ni, och den barnsliga lydnaden till slafveri; eller ock
derigenom, att föräldra-myndigheten förslappas och
den barnsliga vördnaden upphäfves, då förhållandet
mellan Föräldrar och Barn förlorar den väsendlligen
dertill hörande Charakteren af värdighet och allvar.
Båda dessa förfalskningar af det ethiska förhållandet
mellan Föräldrar och Barn äro lika naturstridiga, och
föi Barnens uppfostran lika förderfliga. Genom dem
qväfves nämligen endera af de tvenne, i den menskli-
ga naturen djupt grundade, och i det oskuldsfulla
barnsliga sinnet redan vid medvetandets första upp-
vaknande märkbara drifter, på ena sidan hjertats be-
‘hol att 4ilska och älskas, och på den andra an-
t4

laget till vördnad för det Högre, ur hvilka i de-
ras ursprung’iga förening, sâ vida de med öm sorg-
fällighet vårdas och näras, den rena moraliska och re-
ligiösa känslan tidigast utvecklar sig, och hvilka der-
före (tillika med den lika starka och lika tidigt fram-
trädande driften till sjelfverksamhel) äro för all upp-
fostran af den största vigt. Men vi kunne ej här in-
gå i någon vidare utveckling och tillämpning häraf,
med afseende på så väl den husliga uppfostran inom
Familjen, som den offentliga undervisningen. Vi åt-
nöje oss här i afseende på denna punkt med den enda
anmärkningen, att om den i äldre tider vanliga uppfo-
strings-och undervisnings-methoden ofta öfvergick till
känslolös hårdhet, och om den för ölrigt ej var grundad
på ett riktigt och redigt begrepp om de inlellectuella
förmögenheternas progressiva utveckling 5 sa har der—
emot den, hvilken i nyare tider, till en hufvudsaklig
del genom inflytelsen af Rousseaus pedagogiska åsig-
ter, blifvit temmeligen vanlig, oaktadt den onekligen
ledt till afskaffandet af den äldre methodens missbruk,
likväl ganska ofta fallit i det mot det förra motsatta
felet, att genom uppfostrans och undervisningens för-
vandlande i blott lek, samt genom Barnens vänjande
vid ett förtidigt, omoget räsonnerande, hos dem qväf-
va känslan af vördnad för en högre erfarenhet och
vishet, och den med denna sammanhängande hagen
för allvar, laglydnad, ordning och arbelsamhet; (lika-
som denna moderna Pedagogik ofta afven, i den
tillämpning en del af dess anhängare utaf den gjort,
genom hela uppfostrans och undei’visningens uteslu-
tande rigtning på det i materiell mening nyttiga, det
för lifvets sinnliga behof användbara, tenderat att re-
dan i dess första frö qväfva all enthusiasm lör Ideer, all
ren, oegennyttig känsla för det till sin natur Högre
och Ädlare, med ett ord, allt det, som ger menniskans
lif dess rätta betydelse och dess egentliga värde).__Af
det här anförda är vidare klart, att det oförfalskade
ethiska förhållandet mellan Föräldrar och Barn äfven
egeren religiös charakter. Barnets kärleksfulla vörd-
nad för sina Föräldrar är nära beslä'gtad med den reli-
giösa känslan. Också har Religionen ingen skönare bild,
för att uttrycka Gudomlighetens förhållande till men-
mskorna, än den (i synnerhet i Christendomens lära
nyttjade), hvilken är lånad af en Faders förhållande
till sina Barn. Äfven Grek erne och Romarne erkände
denna religiösa charakter af den här ifrågavarande, li-
kasom af alla de inom Familjlifvet förekommande
känslor, genom sjelfva det namn af Pietet, hvar-
med de utmärkte dem. De erkände dermed, att den
andeliga dragningskraft, genom hvilken Familjens (äf-
vensom Slatens) medlemmar äro till ett Helt samman-
bundne, har en nära gemenskap med den , som förenar
alla förnuftiga varelser med Anderikels innersta me-
delpunkt. — Men om det är otvifvelaktigt, att det
naturenliga förhållandet mellan Föräldrar och Barn
hai en ethisk, och dermed tillika religiös charakter^
16

sâ tyckes det derernot vid första påseende ej inne-
hålla något juridiskt moment. Då nämligen Barnet
ännu icke i verkligheten, utan endast i anlaget, har värdig-
heten af en förnuftig och fri varelse, och således ännu
icke kan afsluta ett rätlsenligt fördrag; så kan dess
förhållande till sina Föräldrar icke, i likhet med för-
hållandet mellan MaUr, antaga den yltre juridiska
formen af en frivilligt ingången öfverenskommelse.
Derföre grundar sig föräldra-makten icke på något
egentligt och formligt fördrag 5) : ännu mindre kan
man, med vissa äldre Rättslärare, härleda den deraf,
att Barnen genom procreationen hlifyit Föräldrarnes
egendom; ett föreställningssätt, hvilket, högst förvändt,
låter en Person, en åtminstone i anlaget förnuftig och fri
varelse, genom ursprunglig acqvisition eller formation
blifva en annans egendom, likasom ett medvetslöst ting :
man måste söka dess yttersta grund uti Föräldrarnes mo-
raliska förbindelse att vårda och uppfostra en varelse»
som genom deras vållande fått sitt lif; af hvilken för-
bindelse det nämligen blir en nödvändig följd, att de
måste öfver sina Barn ega all den makt, som till
5)	Visserligen kan man likväl hos Barnet antaga en så
kallad co nsens u s praesumtus, i den mening, att
Barnet, i fall det vid sitt intrade i lifvet kunde sa be-
dömma sin egen belägenhet och sitt förhållande till sina
Föräldrar, som det vid en mognare ålder kan bedömma
detsamma, sjelfmant skulle underkasta sig Föräldrarnes
vårdande och bildande uppsigt» Men äfven under' an-
tagande häraf, blir föräldra-maktens yttersta grund ingen
annan, än Barnets behof af vård och uppfostran, samt
Föräldrarnes moraliska förbindelse att besörja den.


uppfyllandet af denna deras pligt erfordras. Imellertid,
ehuru öfvervägande det ethiska visar sig i förhållan-
det mellan Föräldrar och Barn, saknas likväl äfven
här icke helt och hållet det juridiska momentet. Det-
ta röjer sig här i allt det, som ulgör Barnets rättig-
het, eller deruti, att föräldra-makten, ehuru vidsträckt,
likväl icke är oinskränkt. Denna makt har nämligen en
genom dess grund och ändamål bestämd gräns, så väl
i hänseende till dess vidd, som till tiden af dess du-
ration. I det förra hänseendet stracker den sig till
allt det, som i sjelfva verket hör till Barnens vård
och uppfostran, men ej till något mer än detta: idet
sednare har den sitt naturliga slut, då Barnens ande-
liga och physiska krafter blifvit till den grad utveck-
lade, att de kunna vårda och försörja sig sjelfva, efter
hvilken tidepunkt de väl fortfara att genom kärlek,
vördnad och tacksamhet vara förenade med sitt lifs
närmaste upphofsmän och sin ungdoms vårdare, men
likväl ej mer sta under det egentliga föräldra-väldet.
Så länge de åter stå under detta valde, kunna de visser-
ligen icke sjelfve mot Föräldrarne göra sina rättighe-
ter gällande, eller mot dem föra någon juridisk kla-
gan, hvilken skulle strida emot den till det ethiska
förhållandet mellan Föräldrar och Barn väsendtligen
hörande barnsliga vördnaden. Men att de likväl ega
sådana rättigheter, röjer sig tydligen derigenom, att
Staten, som i dem ser sina blifvande medlemmar, och

Svea X: i.	_
på den förnuft enliga utbildningen af deras anlag måste
grunda sina förhoppningar för en kommande tid, kan
och bör pa deras vägnar åtaga sig utförandet af deras
talan. Den uppfyller denna pligt först och främst der-
igenom, att den, för att mot grymhet och vald skyd-
da den värnlösa menskliga varelsen vid sjelfva dess
inträde i lifvet, förbjuder och bestraffar allt slags direct
eller indirect barnamord: vidare derigenom,alt den till-
håller Föräldrarne alt sörja för sina Bains vård och upp.
fostran, i fall de, döfve för naturens och hjertats röst,
skulle vilja undandraga sig denna förbindelse: och änd-
teligen derigenom, att den tager Barnen i försvar
under den tid, då de njuta sin uppfostian, åtminstone
mot föräldra-maktens gröfsta missbruk. Visserligen
bürdet härvid en vigtig och i åtskilliga speciella fall icke
lätt besvarad fråga, huru långt Staten rätteligen bör
sträcka sin uppsigt öfverFöräldrarnes sätt att behandla
sina Barn, samt i hvilka hänseenden den bör tillåta sig att
genom offentliga åtgärder och sladganden bestämma
det, som hör till de blifvande Statsborgarnes uppfostran.
Det fordras en mogen och noggrann profiling, för alt
i vissa collisions-fall med hvaraudra förlika Föräldra-
maktens och Statsmaktens lika heliga anspråk. Men i
allmänhet kan det åtminstone icke bestridas, att
ju Staten eger både rättighet och förbindelse till en så-
dan högre uppsigt öfver Barnens vård och uppfostran.
Utan tvifvel måste det erkännas, att en Lagstiftning,
hvilken antingen, såsom hos så många Folk varit hän-
*9

delsen, öfverlemnar det åt Föräldrarnes välbehag, alt
upplaga och vårda sina Barn eller ej, eller ock, såsom
hosRomarne, gör Barnen tillFadrens slafvar, är ej blott
immoralisk och barbarisk, utan afven, genom förne-
kandet aC Barnens naturliga rättigheter, i sjelfva verket
rältsstridig. Ändteligen da det hvarken kan tillhöra För-
äldrarne eller Barnen, såsom hegge i afseende på denna
fråga partiske, att afgöra, när Barnens egentliga uppfo-
stran må anses fulländad, och föräldra-väldet öfver dem
således bör upphöra ; så tillhör det Staten, att afven här,
sasom skiljedomare, träda emellan, och bestämma denna
• tidepunkt. I allt det, hvarigenom Staten på detta sätt,
för att skydda Barnens rättigheter, innesluter föräldra-
makten inom vissa gräusor i afseende på dess vidd och
duration, röjer det sig, alt äfven lörhållandet mellan
Föräldrar och Barn, ehuru hufvudsakligen ethiskt,
likväl, också innehåller ett juridiskt moment.

Om, enligt det här anförda, i den äktenskapliga
förbindelsen båda rnomenterna röja sig med ungefär
lika tydlighet, men deremot i förhållandet mellan För-
äldrar och Barn det elhiska har en viss öfvervigt öfver
det juridiska; så är tvertom i det tredje inom Fa-
miljlifvet förekommande förhållandet, eller i det mel-
lan Husbondfolk och Tj ens te hjon, det juridi-
ska det starkast framträdande, hvaremot det ethiska
här blir jemförelsevis mindre märkbart. Det juridi-
ska framträder här med full tydlighet, emedan för-
hållandet mellan Husbondfolk och Tjenstehjon, för aK
ega en med förnuftets fordran öfverensstämmande Cha-
rakter, alltid måste grunda sig på en å ömse sidor fri-
villigt ingången öfverenskommelse, ett fördrag, genom
hvilket bådas ömsesidiga rättigheter och förbindelser
bestämmas. Att det, så snart det icke grundar sig
på en sådan frivillig öfverenskommelse; så snart det
å Tjenstehjonets sida innebär ett ofrivilligt beroende,'
medelst hvilket detsamma i någon mening anses såsom
en del af Husbondens egendom, —detta förhållande
må nu förekomma under den form det hade i Forn-
tidens Traldom, eller under den, hvilken utgjordeMedelti-
dens och de nyare tidernas, ännu icke öfverallt upp-
häfna Lifegenskap, eller äudteligen under den, i hvilken
det förekommer i Negerslafveriet, — är stridande mot
menniskans medfödda, oföryttreliga rättigheter; detta är
något, som aldrig bör kunna sättas i fråga. Men den
frivilliga öfverenskommelse, genom hvilken förhållan-
det mellan Husbondfolk och Tjenstehjon bör uppkom-
ma och till sina vilkor bestämmas, är icke, i likhet
med den, genom hvilken den äktenskapliga förbindel-
sen ingås, en sådan, som antyder båda contrahenter-
nes förening till en gemensam personlighet; den in-
nebär egentligen, och såsom juridisk öfverenskommel-
se betraktad, blott ett öfverlemnande af en del af den
enes arbetskraft till den andres disposition, emot vissa
till betalning derför betingade fördelar. Derföre lår
ock denna öfverenskommelse icke Charakteren af en
21

b u p p 1 ö s 1 i g förbindelse : den ingås blott för bestämd
tid, eller ock för ob estämd tid, men med ömsesidig
rättighet till dess uppsägande» I följd häraf är ock af alla
de förhallanden, hvilka inom Familjlifvets område kunna
ega rum, detta det, som mest närmar sig till arten af så-
dana utom Familjen i det borgerliga lifvet vanliga öf-
verenskommelser, hvilka handla om vissa bestämda pre-
stationer. Ett Tjenstehjons egentliga sysslor, likasomdess
deremot betingade aflöningsvilkor, kunna nästan med
samma noggrannhet bestämmas, som den för lega arbe-
tande Dagakarlens. I enlighet dermed är det ock för
Staten möjligt, att genom uttrycklig Lag, genom en
Tjenstehjons-Stadga, i allmänhet utstaka Husbondfolks
och Tjenstehjons ömsesidiga förbindelser och rättighe-
ter, ehuru den visserligen måste öfverlemna det åt de
contraherandes frihet, att, under de genom dessa all-
männa Stadganden bestämda vilkor, sjelfve sig emel-
lan uppgöra och reglera det mera speciella af deras
förbindelse. Tmellerlid, och oaktadt denna det juridi-
ska momentets öfvervigt, har likväl förhållandet mel-
lan Husbondfolk och Tjenstehjon äfven en ethisk
sida. Dermed mena vi ej blott, att det uti denna, li-
kasom i alla andra öfverenskommelser, är för båda
contrahenterna en moralisk pligt alt troget och sam-
velsgrannt uppfylla de förbindelser, hvilka de åtagit
sig; ulan vi mena dermed hufvudsakligen, alt älven
Husbondfolk och Tjenstehjon böra, så vida förhållan-
5 2

det dem emellan skall visa sig i sin äkta och rena
charakter, vara förenade genom det moraliska bandet
af ömsesidig tillgifvcnhet, välvilja och förtroende.
Utan tvifvel måste det medgifvas, att deras förbindel-
se bör vara närmare och hjertligare, än den, hvilken
till exempel eger rum mellan Dagakarlen och den,
som mot en bestämd betalning legt honom, eller rät-
tare, en del af hans arbetsförmåga. Denna fordran
är en nödvändig följd deraf, att Tjenstehjonet, genom
sitt inträde i Husbondfolkets tjenst, blir en medlem
af deras Hushåll. Derigenom kommer nämligen den
moraliska kraft, hvilken utgör Familjlifvets innersta
anda, att sträcka sin inflytelse älven till dessa utifrån
upptagne medlemmar: äfven dessa böra, så snart de
träda inom Familjlifvets helgade område, för att ej
störande gripa in i detsamma, och stå i strid mot dess
väsende, åtminstone till en viss grad med Familjens
organism införlifvas, ehuru visserligen, då detta deras
införlifvande icke blir fullkomligt, del moraliska band,
som förenar dem med Husbondfolkets Familj, icke
blir lika starkt och oupplösligt, som det, hvilket sam»
manhåller dess öfriga medlemmar, eller dem, hvilka
utgöra dess väsendtliga beståndsdelar. Det blir derlö-
re på ena sidan Tjenslehjonets pligt, att, i allt hvad
af dess åtgärd beror, med ömhet och trohet sta pa
Husbondfolkets bästa; och på den andra får Husbon-
dens makt öfver Tjenstehjonet, ehuru den till sitt om-
23

fång äf långt inskränktare än Föräldra-makten, likväl
till sin art en viss likhet med denna; den blir en till
hälften faderlig makt, i följd hvaraf det åligger Hus-
bonden, atgenom råd och biträde befrämjaTjenstehjonets
välfärd; att t.ex. draga åtminstone någon försorg om dess
bildning, i fall det ännu är minderårigt; att vårda det
under dess sjukdomar; samt att, så vidt möjligt är,
sörja för ett i dess tjenst grånadt Tjenstehjons under-
håll, sedan det förlorat sin arbetsförmåga. Det är
onekligt, att äfven förhållandet mellan Husbondfolk
och Tjenstehjon ofta kan antaga en skön och rörande
charakter af hjertlighet och ömhet: man ser någon gång
en gammal trogen Tjenare, som till hela sin existens
blifvit sa nära förenad med Husbondfolkets Familj,
att han nu mera nästan kan räknas för en af dess vä-
sendtliga beståndsdelar. —— Men har, såsom öfverallt,
står ock det e th iska i ett visst sammanhang med det
religiösa. Derföre har Chrislendomen, der den blif-
vit ladande, på förhållandet mellan Husbondfolk och
Tjenstehjon yttrat samma förädlande inflytelse, som
på det mellan Makar samt mellan Föräldrar odd Barn.
Då nämligen förhållandet mellan Husbondfolk och
'1 jenstehjon före Christendomens utbredande vanligt-
vis hade den råa och barbariska formen af Träldom,
hvarigenom det, äfven hos Forntidens friaste och mest
bildade Folk, alltid fauns en ganska talrik klass, som
var berölvad nästan alla menskliga och medborgerliga
rättigheter; så ledde deremot Christendomen, genom
sin lära om alla menniskors naturliga och ursprung-
liga likhet infor Gud såsom allas gemensamme Fa-
der, åtminstone till den egentliga Träldomens upp-
hafvande. Och om den ej förmådde hindra, att en
ny, ehuru betydligt lindrigare, art af Träldom under
Medeltiden uppkom uti Böndernas genom åtskilliga om-
sländigheler föranledda Lifegenskap, eller att, i en
annu sednare tid, en samvetslös vinningslystnad, med
grof misstydning, betraktat Christendomens lära om
menniskornas naturliga likhet inför Gud, såsom gäl-
lande endast om den hvita mennisko-stammen, men ej om
de öfriga; så har den likväl numera i Europas flesta län-
der hunnit afskafia, eller åtminstone mildra Lifegen-
skapen, likasom den i våra dagar med någon fram-
gång börjat arbeta äfven på Negerslafveriets utrotan-
de* Utan tvifvel skall den ock, oaktadt allt den låga e-
gennyttans motstånd, slutligen lyckas att i afseende
på denna punkt fullborda sitt verk ; äfvensom den för
Öfrigt säkerligen skall fortfara att bereda en mer och
mer fullkomlig utbildning af det äkta och sedligt rena
förhållandet mellan Husbondfolk och Tjenstehjon.

Genom allt det hittills anförda torde vara klart
huru det uti alla de till Familjlifvet hörande förhål-
landen linnes på en gång något elhiskt och nagot ju-
ridiskt. Det förra är härvid det, som utgör Familjr
lifvets inre anda: det sednare åter bestämmer dess
deremot svarande yttre form» Det förra är det
a 5

egentligt positiva och bildande, det gemensamma lif-
vets källa, och det, som ger åt detta gemensamma lif
dess högre charakter af sedlig renhet, hjertlighet och
innerlighet; hvaremot det sednare utgör ett vilkor för
det förras möjlighet, och derföre egentligen yttrar sig
på ett negativt sätt, såsom uttryckande en fordran,
hvilken icke får öfverträdas, utan att det gemensam-
ma lifvet förfalskas och förstöres, men hvars uppfyl-
lande likväl icke ensamt är tillräckligt, för att fram-
kalla och underhålla detta högre lif. Förnämligast
gäller väl detta om de tvenne för Familjen vä send l-
l i g a förhållanden; men till en viss grad gäller det
äfven om det tredje eller oväsendtliga. Vi komme
i det följande att finna, i hvilken mening detsamma
äfven eger rum i det större, borgerliga Samhället.

Men det är icke endast i detta hänseende, som
Familjen har en viss likhet med Staten: en sådan lik-
het röjer sig vidare äfven deruti, att det i Familjen,
likasom i Staten, gifves en Styrelse eller en Re-
gering. Så vida Familjen utgör en enhet, ett
Helt af förenade individer, så måste den ock ega
vissa för dess medlemmar gemensamma angelägenhe-
ter, hvilka, såsom sådana, fordra en gemensam för-
valtning och ledning. Det måste nu genom Familjens
väsende och det naturliga förhållandet mellan dess
medlemmar vara bestämdt, så väl hvem denna led-
ning rätteligen tillhör, som ock hvaruti den, enligt för-
26

nufLets fordran bör beslå, och inom hvilka gränsor
den bör vara innesluten. Dä Barnen ännu icke kunna
varda och leda ens sig sjelfva; och dä det hör till vä-
sendet af den öfverenskommelse, genom hvilken Tjen-
stehjonen inträdt inom Familjens område, att de i
afseende på allt det, hvaruti de höra till Familjen, el-
ler allt det, som rör dess angelägenheter, och öfverens-
stämmer med de betingade vilkoren, underkastat sig
Husbondfolkets vilja; så kan Familjens styrelse först
och främst icke tillhöra någon annan, än de genom
Äktenskap förenade Makarne, genom hvilkas förbin-
delse Familjen uppkommit. Mellan dem åter måste
denna styrelse fördela sig på det sätt, som är be-
stämdt genom de båda könens olika andeliga och
physiska natur ; en fördelning, till hvilken båda Ma-
karne genom sin frivilligt ingångna äktenskapliga för-
bindelse lemnat sitt otvungna bifall. Häraf åter blir
det en följd, att Familjens styrelse, utan allt förnär-
mande af Qvinnans naturliga rättigheter, måste kom-
ma att, enligt förnuftets fordran och anvisning,
förnämligast tillhöra den i intellectuellt och pby-
siskt hänseende starkare Mannen, hvarigenom han,
såsom Husfader, blir Familjens Hufvud och Regent.
Nu kunna Familjens gemensamma angelägenheter rö-
ra dels dess inre lif, dess bestånd och trefnad, dels
dess förhållanden till allt utom den varande, till an-
dra individer och Familjer, eller till Staten, af hvil-
ken Familjen sjelf utgör en del. Derigenom måste


27

det husfadèrljga väldet komina alt innefatta tvenne
väsendtliga beståndsdelar»

Hvad den förra af dessa beträffar, sä angå Famil-
jens inre angelägenheter dels de materiella eller
ekonomiska vilkoren för dess bestånd, dels dess
högre, egentligt andeliga lif. I det förra hänseen-
det uppkommer för Familjen, såsom ett af flera phy-
siska personer bestående, under en viss längre eller
kortare tid fortvai'ande Helt, behofvet af en ge-
mensam, fortvarande och, så vidt möjligt är, mot lyc-
kans omvexlingar tryggad egendom, af hvilken Famil-
jens medlemmar skola njuta sitt underhåll; denna
egendom må nu bestå i besittningen af vissa Natur-
föremål och deras producter, eller i rättigheten till
en viss sysselsättning, ett visst Yrke, af hvilket en
fortvarande inkomst kan påräknas. Det förut blott
enskilda och egoistiska slräfvandet att förvärfva hvad
som fordras till lifvets nödtorft eller beqvämlighet,
lörädlas genom Familj förbindelsen, och antager en
högie charakler: det förvandlar sig i omsorgen om
ett gemensamt, i omtankan för Familjens gemen-
samma uppehälle och välstånd. Makarnes egendom
blir för familjens väsendtliga, genom naturligt band
föi enade medlemmar gemensam, så vida ej genom
såiskild ötverenskommelse (genom Aktenskaps-förord)
något undantag härifrån blilvit gjordl: Tjenstehjoncn
alei, som ej väsendtligen tillhöra Familjen, och genom
28

den öfverenskommelse," medelst hvilken de äro med
den förenade, blott betingat sig underhåll och en be«
stämd lön, ega ej för öfrigt någon andel i Familjens
gemensamma egendom. Af denna egendomens ge-
mensamhet för Familjens väsendlliga medlemmar är*
det ock, som deras rättighet att ärfva hvarandra må-
ste härledas: då nämligen en af dem dör, tillfaller hans
andel i den gemensamma egendomen de återstående
medlemmarne. Att förvärfva, vårda och förvalta den-
na Familjens gemensamma egendom tillhör nu för-
nämligast Mannen, såsom den genom sina natur-anlag och
sinbildning vanligtvisdertillskickligaste. Med förbindel-
sen att sörja för sin Makas och sina Barns uppehälle, har
han äfven erhållit den härtill erforderliga makten i af-
seende på val af Yrke och egendomens förvaltning;
och Hustrun har för sin del sjelfmant medgifvit ho-
nom denna makt, då hon frivilligt blifvit hans Maka.
Detta hindrar dock lika litet, att ju Hustrun och Bar-
nen efter sina krafter böra bidraga till Familjens up-
pehälle, som alt de (då den husfaderliga styrelsen
bör utgöra, icke en Despotism, utan en karlekens Re-
gering) böra, så vid t de dertill äro skicklige, med Hus-
fadren deltaga i öfverläggningarne rörande Familjens
ekonomiska angelägenheter. Sin egentliga, genom
hennes natur och anlag åt henne anvista, ekonomiska
verksamhetskrets hai’ imellertid Qvinnau i allt det, som
rör den inre hushållningen. Här tillhör det henne,
alt, såsom Husmoder, med kärleksfull omvårdnad


Sfverallt utbreda en anda af ordning, lugn, flit och
treflighet, samt att, genom de milda, qvinnliga behagens
och det klara, sunda förståndets stilla, men oupphör-
ligt verkande makt, försköna alla hvardagslifvets små
détailler och i dem inlägga en högre betydelse. Här-
igenom får Qvinnans verksamhet äfven ett ganska
vigtigt inflytande på allt det, som hör till Familjens
högre gemensamma lif (gemensamma förädlande el-
ler bildande sysselsättningar och nöjen, Barnens upp-
fostran o. s. v.). Imellertid är det likväl klart, att
Mannens husfaderliga makt måste, äfven i denna
högre, andeliga del af Familjlifvet, otvunget göra sig
gällande genom öfverlägsenheten af hans intellectuel-
la kraft. Det är åtminstone en naturstridig anomali,
om förhållandet stundom är det motsatta.

I afseende åter på Familjens förhållande till allt
utom den varande, ligger det i sakens natur, att HuS-
fadren maste blifva dess egentlige Representant. Qvin-
nans naturliga verksamhetskrets sträcker sig vanligtvis
ej utom Familjlifvets område: Familjen är hennes
verld 6): hon uppfyller sin bestämmelse, då hon är

6)	Hamed bestride vi likväl icke, att äfven Qvinnan
stundom blifvit begåfvad med den Snillets eld och
styrka, som utgör den sanna kallelsen till en vidsträck-
tare, i synnerhet litterär, verksamhet, samt att hon i
sådant fall bör följa denna kallelse ; men få äro exemplen
af de Qvinnor, hvilka lyckats att följa den, utan alt för
den uppoffra sin egentliga rena gvinnlighet.


-

5o

Maka och Mor,' och då hennes hela omvårdnad om Fa-
miljens husliga angelägenheter blir ett yttre, lefvande ut-
tryck af den ostörda harmoni i hennes eget inre, den själens
renhet och o sk uld, somulgör den äkta qvinnliga full-
komligheten. Mannen åter, sjellständig, refleclerande,
sträfvande, och ämnad, enligt sin helanatur, att genom
strid med verlden och med sig sjelF, tillkämpa sig den
högre harmoni i sitt inre, som utgör visheten, kan
och bör ej med hela sin verksamhet stänga sig inom
Familjlifvets krets: han tillhör Vetenskapen , Konsten,
Staten; och hans hvila iskötet al sinbamilj bör blott
vara en återhämtning af krafter’ till nya mödor for
Fäderneslandet och Menskligheten. Förbunden att va-
ra sin Makas och sina Barns beskyddare mot.allt yttre
våld, blir han ock Familjens naturlige Representant
i alla dess yttre förhållanden. Han blir sin Makas
och sina Barns naturlige Målsman och Hustrun hai,
genom den äktenskapliga förbindelsens ingående, fri-
villigt underkastat sig detta målsmanskap; likasom äK
ven Tjenslehjonen, genom den öfverenskommelse,
medelst hvilken de gått i tjenst, frivilligt ställt sig un-
der Husbondens målsmanskap i afseende på allt det,
hvaruti de äro att anse sasom hörande till Familjen.
Deraf följer i synnerhet, att Husfadren ensam repie-
senterar Familjen i dess förhållande till Staten. Han
ensam är egentligt acliv Statsborgare, i den mening,
att han på hela Familjens vägnar ulöfvar dess andel




3i

i Statens constitutionella styrelse, och ansvarar för
dess bidrag till de för Statsförvaltningens bestridande
erforderliga utgifter eller prestationer. Alla Famil-
jens öfriga medlemmar, äro i denna mening passive
Statsborgare; de äro det genom sitt eget frivilliga be-
gifvande, och skulle således icke utan orimlighet kun-
na klaga öfver sitt uteslutande från den omedelbara
befattningen med Statens angelägenheter. Detta hind-
rar imellertid alldeles icke Qvinnan att vara M e d-
borgarinna i detta ords rätta bemärkelse, och att
inom sin naturliga verksamhetskrets bidraga på ett,
om ock blott medelbart, likväl ganska vigtigt sätt till
förbättringen af Statens tillstånd och styrelse, genom
dep inflytelse hon eger och måste ega på hela det
husliga lifvets anda och charakter, på Mannens sail—
het och trefnad , samt på Barnens, de blifvande Stats-
borgarnes, uppfostran och bildning. Hon behöfver
således icke söka intränga sig inom den egentliga Stats-
förvaltningens och Embetsmanna-verksamhetens för
henne främmande spher: hon behöfver icke inblanda
sig i det egentligen så kallade politiska lifvet, för
alt på ett naturenligt, mot hennes anlag och bestäm-
melse svarande sätt gagna sitt Fädernesland och med-
verka till Statens bestånd och välfärd 7).

7)	Men 0111 det medgilves , att Qvinnan, sä länge hon,
såsom Dotter eller Hustru, står under sin Faders eller
sin Makes målsmanskap, är nalurligen, och utan allt
32

Om vi fråge efter det liusfaderliga vaidets grund
och upphof, så måste, i följd af allt det här anförda,
svaret blifva, att detta valde på ena sidan är beredt
af Naturen , genom de drifter och känslor, hvilka
föranleda och sammanhålla Familjföreningen, samt
genom den intellectuella och physiska öfverlägsenhet,
medelst hvilken Naturen bestämt Mannen till Famil-
jens egentlige Styresman; men att likväl på den andra
sidan detta välde i hvarje speciellt fall, för att vara

hennes förorättande, utesluten ifrån den omedelba-
ra befattningen med Statens angelägenheter; är det
ej likväl, har man ofta frågat, en orättvisa och ett miss-
bruk at det starkare könets makt, att detta uteslutande
blifvit sträckt äfven till de Qvitmor, hvilka ej halva
någon sådan naturlig målsman, nämligen äldre, myndiga
Jungfrur, Enkor eller frånskilda Hustrur? — Frågan är
ganska lätt besvarad. I fall, hvilket icke lär kunna
bestridas, Qvinnans omedelbara befattning med Statsför-
valtningen ej blott skulle strida emot den rena qvinn-
lighetens charakter, utan äfven ur flera skäl vara för
Staten skadlig; så eger Staten full anledning att icke
tillåta den, äfven i hänseende till de Qvinnor, hvilka
den för öfrigt erkänner såsom myndiga, eller berättiga-
de att sjelfva vårda sin egendom och sina enskilda an-
gelägenheter. Dessa måste då antingen frivilligt under-
kasta sig denna för Statens väl nödvändiga anordning,
eller ock måste de öfvergifva Staten; och de kunna ej
klaga öfver förtryck, eller öfver förnärmandet af deras
naturliga rättigheter, så snart de ej genom något slags
yttre tvång qvarhållas inom en Stat, hvars Lagar de
icke gilla. Detta står i sammanhang, med det, som
längre fram kommer att nämnas om Samhällsfördraget
i den bemärkelse, hvilken vi tro oss böra gifva åt
detta ord.
33

rättsenligt, mäste grunda sig på ett fördrag, åtmin-
stone i hänseende till alla dem af Familjens medlem-
mar, hvilka kunna afsluta ett rattsenligt fördrag, näm-
ligen Makarne och Tjenstehjonen: (äfven i hänseende
till Barnen gäller det, ehuru i mera oegentlig mening,
så vida man hos dem förutsätter en consensus
praesumtus). Vidare är klart, att det, i afseende
på Husfadrens förhållande till Familjen, gifves tvenno
motsatta ytterligheter, genom hvilka det kan förlora
sin äkta och rena charakter. Den ena är den, då det
husfaderliga väldet förslappas, då det saknar tillräck-
lig kraft att sammanhalla det Hela och leda dess sty-
relse; den andra åter den, då det öfvergår till hård-
het och Despotism, Den förra af dessa förekommer of-
ta hos öfverförfinade och förvekligade Folk: den
sednare har varit vanlig hos råa och barbariska Na-
tioner. I synnerhet leder Polygamien, eller egentligen
Polygynien 8), hvilken redan i och för sig sjelf in-
nebär ett förnekande af Qvinnans personlighet och
menniskovärde, ganska naturligt, och nästan oundvik-
ligen, till hennes slafveri under Mannen: den förvand-
lar derföre, nästan med nödvändighet, det husfaderli-
ga väldet till en Despotism.

8)	Polyandrien skulle innebära en total uppnedvändning
af det naturliga förhållandet mellan könen; men det
synes, oaktadt de uppgifter man derom eger, ännu va-
ra tvifvelsmål underkastadt, huruvida den verkeligen
hos något äldre eller nyare Folk förekommit.

Svça X; i.	5.


Vi hafve redan,
likt, att Staten ifrån
nat ån en utvidgad

uppgifvit det såsom sanno-
början ej utgjorde något an-
Familj, och att Regerings-

jnakten i Staten aldraförst uppkom af den hus-
faderliga och patriarchaliska styrelsen inom Famil-
jen. I Orienten — Menniskoslägtets och den menskliga

od lingens vagga

—■ har Regeringsmakten i alla tider

bibehållit Charakteren

af ett sådant utvidgadt, ett helt

Folk omfattande Husfadersvälde; och likasom den hus-
faderliga makten inom Familjen här, i synnerhet ge-
nom den tidigt uppkomna och sedermera aldrig af-
skaffade Polygamien, urartat till husligt Tyranni, äfven-
så öfvergick Regeringsmakten i Staten här till en
Despotism, hvilken sedermera i Årtusenden bibehållit sig
såsom de stora Orientaliska Monarchiernas vanliga Sty-
relselorm. Äfven Grekerne, ehuru mycket deras fria
republikanska Statsförfattningar åtskilde sig ifran den-
na Orientaliska Despotism, erkände likväl ett närma-
re sammanhang mellan Statens ursprung och Familj-
förhållandet, i synnerhet derigenom, att deras lornsäg-
ner satte införandet af ordentliga Äktenskap, och så-
ledes det egentliga Familjlifvets uppkomst, i omedel-
bar förbindelse med Staternas grundläggning genom
vissa Gudomligheter eller Heroer. Men delta F amilj-
förhållandets sammanhang med Staten fortvarar ock
under den sednares hela framskridande utbildning.
Familjen utgör Statens sedliga grundval. De mora-
liska krafter, bvilka äro verksamma inom Familjen,
55

äro till sitt väsende beslagtade med dem, genom hvil-
ka Staten sammanhålles : genom de förras styrka och
liflighet beredes de sednares yttring. Derlöre är det
inom det enkla, oförderfvade Familjlifvet, och genom
de känslor, hvilka af detsamma väckas och näras, som
fröet till den sanna Fosterlandskärleken, den äkta med-
borgerliga andan, i Barnets sinne småningom måste
utvecklas och bringas till mognad: det är har, inom
fädernehyddans lilla ordnade verld, som det skall lära
sig kärleksfull vördnad för en styrande Makt, aktning
föi lältvisa och lag, välvilja mot likar, och håg för en
lugn, bestämd verksamhet, för det samvetsgranna upp-
fyllandet af bestämda, dagligen återkommande pligter:
det är, med ett ord, inom Familjen, som det skall
bildas till Statsborgare; inom del husliga Samfundet, som
det skall uppfostras för det borgerliga, hvars vidsträck-
ta omfång, skadeplatsen för alla phantasiens drömmar om
framtida värf och öden, ligger för det unga sinnet i ett dun-
kelt fjerran, lika hemlighetsfullt och lockande, som
den omätliga, obekanta verld, hvilken det anar bak-
om de berg, som stänga dess synkrets. Denanda, hvil-
ken är radande inom Familjen, blir härigenom af o-
beräkneligt inflytande på Staten. Der det husliga lif-
vets sedliga renhet gått förlorad, sprider sig förderf-
vet nödvändigt derifrån äfven till det offentliga. Der
familjbanden genom lättsinnighet och sedeförderf för-
lorat sin första, naturliga styrka; der förhållandet mel-
56

k

lan könen urartal: der den äktenskapliga troheten i deé
allmänna tänkesättet blifvit beröfvad sin helgd^ och der
i följd deraf äfven den barnsliga vördnaden för För-
äldrar blifvit försvagad; der är Statens sedliga lif i
sin källa förgiftadt, och dess förlorade helsa kan ej
genom några yttre Lagar och Police-anstalter återstäl-
las eller ersättas. Utan tvifvel bidrog den sedliga upp-
lösning, hvilken, under hela loppet af det adertonde
Århundradet, i Frankrike röjde sig inom Familjlifvets
område, ganska mycket till att i detta Land försvaga
afven de borgerliga samhäilsbanden, och derigenom till
alt bereda Revolutionens ytterligheter, samt att gifva
denna liess vilda och förstörande charakter. I följd af
detla samband mellan det husliga och det offentliga
lifvet har ock Christendomen, redan derigenom,
att den renat och förädlat alla de till Familjen
hörande förhållanden, haft ett vigtigt och välgörande
inflytande äfven pä Samhällsförfattningen i de nyare
Europeiska Staterna. Den har åtminstone, genom
upphäfvandet, så väl af den Orientaliska Polygamien,
som af det Romerska oinskränkta fadersväldet, gjort
en egentlig Orientalisk eller Romersk Despotism o-
möjlig i det Christliga Europa.

Tvenne stora, outplånliga motsatser röja sig lätt
inom Familjlifvet: på ena sidan motsatsen af den man-
liga och qvinnliga naturen; och pa den andra
molsatsen af ungdom och ålderdom. Ï det förra

WS
hänseendet blir den naturenliga utvecklingen aF Fa-
miljens gemensamma lif ett resultat af tvenne coexi-
sterande krafters, det manliga allvarets och den qvinn-
liga mildhetens, förenade inflytelse: det förra är den
synliga herrskande principen; men a sednare ut-
öfvar en ej mindre viglig, ehuru mera osynlig
makt. I motsatsen af ungdom och ålderdom so vi
åter förhållandet mellan tvenne på hvarandra följande
generationer, af hvilka den ena med sitt friska mod,
sin lifliga inbildning, sin rörliga, framåt sträfvande
verksamhet, och sina glada, obegränsade förhoppnin-
gar, måste ledas och hejdas, utan att förtryckas, af den
andras mognade vishet, samt dess sträfvande efter det
bepröfvade, säkra och varaktiga. Huruvida det i Sta-
ten gifves något, som svarar häremot, få vi i det föl*
jande tillfälle att undersöka.

För öfrigtom Staten i åtskilliga hänseenden låter jemfö-
ra sig med Familjen, och om Regeringsmakten i Staten
har en viss likhet med det husfaderliga väldet, inom
Familjen; så kan likväl denna jemlörelse, om den
utsträckes alltför långt, äfven leda till stora förvillel-
ser. Lika sannt, som det är, alt all Regering bör, i or-
dets rätta mening, med 1 a d e rl i g t sinne och fad er lig
vishet vaka för Folkets väl; lika obestridligt är det
ock, alt det. just varit på en falsk användning af be-
greppet om fadersväldet, som Despotismen i alla tider
företrädesvis älskat alt grunda sin godtyckliga makt;


38

Det är således af stor vigt, alt vi i vår undersök-
ning om Staten, uilder det vi anmärke dess verkliga
likhet med Familjen, noga taga oss till vara för allt
missbruk och all öfverdrifven tillämnning af den på
denna likhet grundade jemförelsen.

Da Staten alltid består af en genom gemensam
Styrelse förenad och sammanhållen mängd af Familjer;
så måste Familjen betraktas såsom ett mindre Helt,
h vil ket i begreppet föregår det större Hela, som ut-
gör Staten, ehuru det visserligen först var inom Sta-
ten, soin Familjen fick sin fullt bestämda och genom
yttre Lag ordnade form. Men Familjen är icke det enda
slags mindre Hela, som Staten uti sig innefattar.
Äfven allt hvad man kallar Stånd och Corporation ut-
gör ett sådant mindre Helt inom Staten såsom ett
större Helt. Man kan derföre väcka den frågan,
huruvida ej älven Stånd och Corporalioner böra be-
traktas såsom något, som i begreppet föregår Staten,
och tjenar alt bereda den. Men i vår tanka förhåller
det sig likväl icke egenteligen så; ty Stånden och
Corporationerna förutsätta en bestämd arbetets för-
delning, genom hvilken särkilda individer uteslutan-
de, eller åtminstone huFvudsakligen, egna sig at sär-
skilda sysselsättningar och yrken ; men en sådan be-
slämd arbetsfördelning kan ej sägas, likasom Fa-
miljförhållandet, rncd nödvändighet föregå Statens
3g

uppkomst: den tyckes knappt ens kunna uppkomma,
eller åtminstone ej kunna vinna någon consistens och
varaktighet, förr än inom Staten, och i samman-
hang med dess redan började utbildning. Ur detta
skäl tro vi oss således, utan att dermed på förhand
vilja afgöra något rörande oumbärligheten eller um-
bärligheten af bestämda Stånds- och Corporations-
skillnader inom Staten, åtminstone icke böra anse
uppkomsten af detta slags åtskilnader såsom ett af
de föregående nödvändiga momenter, hvilka för
Statens möjlighet förutsättas, och genom hvilka dess
upphof beredes. Vi öfvergå derföre i vår närva-
rande undersökning omedelbart ifran Familjen till
Staten, ulan att betrakta Stånds- och Corporations-
bildningen såsom en nödvändig mellanliggande sta-
tion för det med Familjen börjande menskliga Sam-
hällets utbildning till en egentlig Stat.
Svaret pâ alla mera speciella frågor rörande det, som
hör till Statens rätta och förnuftsenliga organisation,
måsle utan tvifvel ytterst bero af det sätt, hvarpå
man i allmänhet fattar sjelfva Statens väsende. För
att åter göra oss reda för Statens väsende i allmänhet,
måste vi tills vidare abstrahera ifrån allt det, hvaruti
särskilda Stater, i följd af de olika förhållanden, hvil-
ka hos särskilda Nationer ega rum, kunna åtskilja sig
ifrån hvarandra: vi måste här reflectera endast på det,
som är, eller åtminstone bör vara, för dem alla ge-
mensamt. Vår fråga blir således egentligen den : hu-
ruvida det är en nödvändig förnuftets fordran, att
det bör gifvas en sådan förening mellan menniskor,
som den, hvilken vi gifve namn af Stat, samt, i så-
dant fall, hvad det är, som utgör hela det för alla
Stater gemensamma innehållet af denna förnuftets for-
dran.

Vi hafve redan i det föregående, då vi talade
om det menskliga Samhället i allmänhet, genom tven-
ne hufvudsalser förberedt vår närvarande undersök-
ning om Staten. Den ena af dessa satser var den,
att det gifves tvenne lika nödvändiga synpunkter, ur
41

hvilka Staten måste betraktas, nämligen en juridisk;
och en moralisk, samt dermed tillika religiös, och
att således vår åsigt af Staten skulle blifva ensidig,
om vi endast betraktade den ur den ena af dessa syn-
punkter. Den andra åter var den, att Staten måste
tänkas på en gång såsom en förbindelse mellan de
i ett tidsmoment coexisterande medlemmarne af
ett Folk, och tillika såsom en förbindelse mellan al-
la de på hvarandra följande generationer, genom
hvilka hela dess historiska lif utvecklar sig, hvaraf föl-
jer, att man i sitt satt att betrakta och bedömma den,
bör göra lika mycket afseende på det närvarandes
rätt, och på dess sammanhang med det förflutna och
det tillkommande. I dessa tvenne hufvudsatser inne-
fattas vårt hela begrepp om Statens väsende ; och vår
närvarande undersökning kommer derföre egentligen
att utgöra, dels en ytterligare bevisning af dem, dels
en utförligare utveckling af deras innehåll.

Den förra af dessa satser står, såsom man ge-
nast finner, i ganska nära sammanhang med det,
som i det föregående blifvit nämndt om Famil-
jen , och vi skulle derföre måhända kunna anse oss
berättigade , att redan af dess gilltighet inom denna
första och enklaste form af menskligt Samhälle efter
analogien sluta till dess gilltighet äfven i afseende på det
mera omfattande Samhälle, som utgör Staten. Men
då en sådan analogi ensam likväl ej kan leda till full


fa

visshet, utan blott till sannolikhet, och då det, oak-
tadt den likhet, som eger rum mellan Staten och Fa-
miljen , likväl äfven gifves vigtiga och väsendtliga åt-
skillnader mellan dem; måste vi ingå i en närmar©
undersökning, för att fullkomligen inse, huruvida och
i hvilken mening den ifrågavarande satsen galler om
Staten. För att åter utreda detta, måste vi i synner-
het företaga oss en granskning af den motsatta åsigt
af Staten, enligt hvilken man så ofta betraktar den
endast ur en juridisk synpunkt, eller tänker den
endast såsom en yttre, till skyddande af dess medlem-
mars personer och egendom upprättad Fvangs-anstalt.
Vi måste bemöda oss att redigt åtskilja det falska i
detta föreställningssätt ifrån det dermed till äfventyrs
förenade sanna.

För delta ändamål vilje vi börja med den an-
märkningen, att denna åsigt af Staten är helt och
hållet modern: i Forntiden finne vi knappt något spår
till den , om ej hos några af de Grekiska Sophisterna.
Grekerne betraktade i allmänhet Staten såsom inne-
bärande en elhisk förbindelse mellan dess medlem-
mar. Enligt hela andan och Charakteren af den Gre-
kiska Samhällsförfattningen, i hvilken hvarje individ
redan derigenom, att han personligen mer eller mindre
deltog i Statens förvaltning och styrelse, var närmare
och innerligare förenad med den, och i hela sin exi-
stens kände sig såsom en medlem af den, betiaktade
	

45

både Statsmännerne och Philosopherne i) menniskan
vanligtvis i dess sammanhang med en bestämd Stat
eller såsom Medborgare. De fordrade, att den enskil-
des hela kraft skulle egnas åt Staten, att hans hela
h jer ta skulle tillhöra den, och att han endast i den
skulle lefva, röras och hafva sin varelse. Deraf blef
det en följd, att Ethik och Politik hos dem sattes i
det närmaste samband med hvarandra. På éna sidan
bedömde de individens dygd och fullkomlighet ür en
politisk synpunkt ; den utgjoi'de hos dem egentligen
borgerlig dygd: och på den andra betraktade de Sta-
ten ur en ethisk synpunkt. Derföre bemödade sig de
Grekiske Lagstiftarne (och ibland dem i synnerhet
Lycurgus), att genom sina sladganden efter Statens
allmänna charakter bilda Stalsborgarnes uppfostran,
tänkesätt och seder, samt att hringa hela det enskilda
lifvet i en oupplöslig förbindelse med det offentliga.
Af de Grekiska Philosopherna var Plato den, som
tydligast framställde detta sammanhang mellan Ethik
och Politik. Då han nämligen i Staten såg en för-
storad bild af individen , och i Staten trodde sig åter-
finna samma väsendlliga beståndsdelar, som i den

i)	Detta gäller dock icke utan allt undantag ; ty visserli-
gen funnos hos Grekerna äfven sådana ethiska Skolor,
i hvilkas läror detta individens sammanhang med Sta-
ten icke egentligen erkändes, ellei' åtminstone icke till
samma grad respecterades. Så leide t. ex. Cynikeme,
enligt Charakteren af deras ethiska åsigt, i Staten, lika-
som de ej hade tillhört den.


44

menskliga själen, sä tänkte han sig'i enlighet ter-
med den förra, likasom den sednare, under Charak-
teren af ett moraliskt väsende, och satte den förras
fullkomlighet, likasom den sednares , i det rätta och
harmoniska förhållande mellan dess beståndsdelar,
hvilket utgör på ena sidan Statens, och på den andra
individens sedlighet, och hvaraf dess sanna lycksalig-
het blir en omedelbar följd. Äfven Aristoteles be-
traktade Staten ur en moralisk synpunkt, såsom en på
menniskornas samhällighet grundad förbindelse dem
emellan, åsyftande deras gemensamma dygd och lyck-
salighet , eller uppfyllandet af alla deras både högre
och lägre behof. Mer eller mindre tydligt angifven
återfinnes en sådan moralisk åsigt af Staten äfven hos
de öfriga af Forntidens Tänkare, hvilka sysselsatt sig
med några hit hörande undersökningar, t. ex. hos
Cicero i Afhandlingen de Legibus. Deremot må-
ste det erkännas, att desse Tänkare vanligtvis icke
med fullkomlig klarhet och noggrannhet utredde Statens
juridiska Charakter, samt att den individuella personlig-
heten i Forntidens Stater, likasom i de Grekiska Phi-
losophernas politiska Theorier, icke alltid åtnjöt sin
falla rätt: den subordinerades ofta för mycket under
Staten, och stundom nästan förtrycktes af den 2). Ock-

2)	Den Spartanska Författningen utgör ett exempel härpå.
Älvensa låter Plato i sin idealiska Stat den offentliga
Makten bestämma de särskilda Stalsborgarnes Stånd och
Yrken, utan att lemna dem i detta hänseende något e-
gentligt fritt valj likasom han beröfvar en hufvudklass


45

så var det den individuella personlighetens och den
subjectiva frihetens genom en mera utvecklad reflexion
föranledda framträdande — hvilket, just derföre, att
det ej hade sitt tillräckliga och naturliga utrymme
inom sjelfva Statens organisation, utan måste yttra
sig i motsats emot den, och såsom ett individens
lösryckande ifrån den, antog Charakteren af en Statens
sjukdom, af sedeförderf, factionsanda och enskild
herrsklystnad — som egentligen beredde de gamla
Staternas undergång. Om således på ena sidan vi i
Forntiden ej finne den politiska Formalism, hvilken,
med misskännande eller förnekande af Statens inre or-
ganiska lif, endast reflecterar på dess yttre structur;
så kan man likväl på den andra med rätta påstå, att
detta Tidehvarf, äfven uti de lyckligaste af dess Sam-
hällsbildningar, icke förmådde i fullkomlig harmoni,

af Statens medlemmar, nämligen den, åt hvilken Statens
försvar mot dess fiender är anförtrodt, all privat egen-
dom och allt familjlif. Men vid dessa anordningar,
hvilka nästan lika litet, som den Orientaliska Cast-indel-
ningen, respectera individens personliga sjelfständighet,
måste man likväl älven erinra sig Platos till någon del
Orientaliska bildning. Hans af erfarenheten visserligen
rättfärdigade obenägenhet mot det Atheniska tygellösa
I olkväldet, och hans dermed sammanhängande förkärlek
loi- den mera aristokratiska Spartanska Författningen, äf-
vensom i allmänhet lör [) o ri s m en — ett tänkesätt,
hvilket han hade gemensamt med Xenophon och, såsom
det synes, med Socrates samt alla de strängare Socra-
tikerne — tyckes ock halva haft betydligt inflytande
på hans allmänna politiska åsigt.
46

och uLau någotderas uppoffrande, förena det ethiska i
Slaten med det juridiska, samt det enskilda lifvet med
det offentliga, och att det således icke hann till den
fulla upplösningen af Statslärans stora problem.

I de nyare tiderna bar det visserligen äfven gif-
vits många, som helt och hållet eller till någon del bi-
behållit denna antika moraliska åsigt af Staten; men
vanligare har det likväl varit, att man betraktat den
borgerliga Samhällsföreningen endast ur en juridisk
synpunkt, eller att man tänkt sig Staten endast såsom
en yttre Tvångs-och Säkerhets-anstalt. Vi skulle här
icke utan alltför stor vidlyftighet kunna fullständigt
utreda uppkomsten och hela den successiva utbildnin-
gen af denna politiska åsigt, h vilken bl ifvit beredd genom
många i den nyare tidens Samhällstillstånd liggande
anledningar: imellertid är det likväl för vart ändamal
tjenligt, alt vi åtminstone kasta en blick pa de för-,
nämsta af dessa anledningar. Vill man gå något
längre tillbaka, så torde man kunna söka den första af
dem redan i det förhållande, hvaruli Christendomen,
vid sitt tidigasle utbredande i det Romerska Riket, kom
till Staten och dess dåvarande Författning. Christendo-
mm framträdde och utbredde sig i en tid, då den medbor-
gerliga andan redan hade flyktat ur Forntidens Stater,
och då en mängd af Folk, åtskilda till charakter, bild-
ning och språk, voro, på ett högst naturstridigt sätt,
genom våldets makt förenade till ett oformligt politiskt
«7

Helt , som sammanhölls , icke genom någon inre
kraft, utan endast genom det yltre tvånget af en mi-
litarist Despotism, hvilken beherrskade verlden från
Britannien till Euphrat, och hvars bödlar mördade de
få, hvilkas lefnad ännu erinrade om en bättre tid, un-
der det att Despoterne sjelfve till-och afsattes af en
tygellös soldat-hop. Då Christendomen, såsom en
rent andelig Religion, stod i skarp motsats mot hela
den antika verldsåsigten, hvilken, ehuru förfinad och
förädlad genom intellectuell och esthetisk cultur, likväl
ytterst grundade sig på en sinnlig Naturdyrkan; så
var den ock redan ur detta skäl oförenlig med ett
Sanihallstillstånd, hvilket sammanhängde med denna
verldsåsigt ochbildningsform, men i hvilket älven denna
ej mer visade sig i sin fordna friska och genuina Cha-
rakter, utan i sitt djupaste förfall, och såsom mogen
till sin undergång. Den häraf föranledda antagonis-
men mellan den nya Religionen och den desorganiserade
Staten röjde sig på ena sidan i de Christnas öppet ut-
talade väntan af en total omhvälfning af tingens hit-
tills bestående ordning eller oordning, och på den andra
i den Romerska Regeringens tidigt väckta fruktan för
Christendomen, samt i de grymma, men ur politiska
skäl lätt förklarliga förföljelsei’ emot den, genom hvilka
den mot sin oundvikliga undergång kämpande gamla
Tiden, med fiuktlös ansträngning af sina sista kraf-
ter, sträfvade att i dess födsel qväfva den inbrytande
nya. Härigenom vande sig de Christne alt, i motsats
emot Kyikan, såsom en högre och andelig, eller mora-
W





48



lisle- och religiös förbindelse, betrakta Staten såsom en
dermed alldeles icke sammanhängande, helt och hal-
let verldslig Inrättning, hvilken endast rör det lägre
och jordiska. De lefde i Staten, utan att egentligen
tillhöra den: de lefde uti den såsom främlingar. De
iaktlogo dess Lagar, så vidt de ej stridde emot Reli-
gionen, (i hvilket fall man måste mer lyda Gud än
menniskor) ; men deras hjerta tillhörde blott Christi
högre osynliga Rike, och Kyrkan, såsom dess synliga
afbild på Jorden. Då Christendomen efter några Sek-
lers förlopp ändleligen blef den rådande Statsreligio-
nen i hela det Romerska Riket, upphäfdes väl derige-
nom det fiendlliga förhållandet mellan Kyrkan och
Stalen; men de kommo likväl äfven då ej i sitt rätta
och naturliga sammanhang med hvarandra, emedan
Kyrkan nu, i stället för att sjelf blifva en väsendtlig
del af Statens organismS), började beherrska Sta-
ten. Kyrkan fortfor alt betrakta den borgerliga Sam-
hallsföi eningen såsom en lägre, blott till den yttre
ordningens bibehållande ämnad Anstalt, och den for-
drade, att denna Anstalt, så vida de från den utgående
anordningar skulle ega kraft och gilltighet, borde san-
clioneras af Kyrkan, och genom blind, ovilkorlig un-

3)	I livilken mening Kyrkan bör utgöra en sådan del af
Samhälls-organisraen, och hvaruti således dess rätta för-
hållande till Staten bestar, få vi längre fram tillfälle att
undersöka: vi torde då kunna undanrödja de misstyd-
ningar eller missförstånd, hvilka det häl' nyttjade uttryc-
ket möjligtvis är underkastadt.


4g

dergifvenhet köpa denna högre sanction. Häfigpnom
blef, under Feodal-systemets fortgående utbildning,
hela den verldsliga Makten ett J^n af Kyrkan; ett
föreställningssätt, genom hvilket Regeringsmakten —
ehuru den ej, såsom i Orientens, theokratiska FörfaUr
ningar, omedelbart härleddes frâu G udomligheten ,
hvars afbild och representant Monarchen var__________likväl
pa ett medelbart,, sätt fastades vid Himmelen 4).
Genom Reformationen bröts väl ,Kyrkans välde öf-
ver Staten, och lörhallandet mellan båda närmade
sig mera till det ratta; men genom en mängd af an-
dra, i hela det Europeiska .Samhällstillståndet grunda-
de orsakers inflytelse, stadgades likväl mer och mer
i det allmänna tankesättet den här ifrågavarande åsig-
ten af Staten såsom en blott yttre Tvångs-anstalt. Re-
dan de flesta nyare Staters större vidd öch folkmängd,
ehuru den, efter vår öfverlygelse, i och för sig sjelf
betraktad, icke är att anse såsom en olycka, utan tvert-
om sasom tjenande att i längden bereda en vasendllig
förbättring af Samhällsförfattningen, blef likväl i bör-

4)	. Vi bestride för öfrigt på ena sidan lika litet det, åtmin-
stone till en del, välgörande inflytande, hvilket Hierar-
chien under denna tid hade på den Europeiska Sam-
hällsbildningen, som vi på den andra tro detta numera
kunna gälla såsom ett skäl lör Hierarchiens och den blin-
da auctoritetstrons bibehållande eller återupprättande, un-
der helt andra förhållanden, och sedan Verlden genom
den sjelfständiga Tankens framskridande utveckling växt
ifrån detta förmynderskap.

X.

I. 4.








5o

Jan ett ibland skälen, hvarföre dessa Staters medlem-
mar, mindre nära förenade med h^arandra och med
det Hela, vanligtvis icke i lika hög grad lifvades af
den Samfundsanda, hvilken vi finne i Forntidens små
Republiker, under deras friska och kraftfulla ålder.
Imellertid var denna svagare känsla för Fäderneslan-
det likväl icke en följd endast af Staternas vidsträck-
tare omfång, (ty älven i ett stort Rike kan utan tvif-
vel finnas en sann Fosterlandskärlek, såsom den lifgil-
vande anda, hvilken genomtränger det Hela och alla
dess delar) ; sin förnämsta grund hade den i deras o-
fullkomliga organisation. I de Stater, hvilka, till större
delen på det Romerska Rikets ruiner, af de Germaniska
Folken blifvit stiftade, hade Feodalismen och Bönder-
nas Lifegenskap, —båda föranledda af de förändringar ,
hvilka den äldre Germaniska Författningen genom
nya, i de eröfrade länderna uppkomna förhallanden
undergått 5) — redan tidigt utestängt den egentliga stora

■

5)	Feodalismen hade, såsom bekant är, sin första anledning
i det hos Germanerna vanliga, redan af Tacitus skild-
rade, förhållandet mellan Fursten och hans genom fri-
villig förbindelse med honom förenade. Comités, hvil-
ka, vid eröfringen af de till det Romerska Riket liöi an-
de Länderna, tingo Jord i förläning. Denna Iihilliga
förbindelse mellan Fursten och hans Comités låter, sa
vida desse Comités ifrSn början hörde till Furstens mili-
täriska Hushåll, och voro med honom förenade ge-
nom det moraliska bandet af personlig trohet och till-
gifvenhet, jemföra sig med det idet föregående af denna
Afhandling omtalade, på en gång juridiska och ethiska
förhållandet mellan Husbondfolk ochTjcnstehjon. Men i denna
massan af Nationen ifrån all befattning med de offenU
liga angelägenheterna. Under den sednare hälften af
Medeltiden, under och efter Korstågen, och till en
hufvudsaklig del genom deras omedelbara eller medel-
bara inflytelse, åter väckte väl det tredje Ståndets
uppkomst äfven den republikanska Samhällsprincipen
till ett förnyadt lif, hvilket, med begagnande af den
fordna Romerska Municipal-styrelsens allt hittills bi-
behållna lemningar, yttrade sig i de uppblomstrande
Städ ern a genom införandet af friare och för de läg-

Samhällsförfattning var det endast sjelfva förhållandet mel-
~an. Fursten och hans Vasaller, som grundade sig på en
å ömse sidor frivilligt ingången förbindelse: deremot var
den egentliga, under oket af en ärftlig Lifegenskap böj-
da massan af Nationen icke genom något sådant fritt för-
drag underkastad sina Herrars välde. Derigenom bildade
således, om icke Feudalismen ensam, åtminstone den på
Feodalis men och Böndernas Lifegenskap i förening grun-
dade Samhällsförfattningen en skarp motsats mot den
genom det fria Borgareståndets uppkomst återupplifvade
republikanska principen, enligt hvilken Staten, i afseen-
de pa alla dess till ett Helt förenade medlemmar, måste
betraktas såsom grundad på ett fritt fördrag j och striden
mellan dessa båda Samhällsprinciper blef desto häftigare,
ju mer Städerna, hyggade genom sin växande makt
och sma vidt utbredda förbund, med frihetens mäktiga
rete se mom sina murar eller sitt område inlockade
Adelns Lifegne, och derigenom beröfvade den sina under-
hafvande. For öfrigt är det bekant, att likasom Feoda-
Usmcn sjelf i många grader sträckte sig ifrån högre Va-
saller till lagre, äfvenså Lifegenskapen, i detta ords vid-
sträcktaste bemärkelse, omfattade flera olika, mer och
mindre hårda afhängighets-forhållanden. Jemf. vidare här-
om Afliandlingen om Feodalism och Republikanism

* i.stä och a.dra Häftet af Svea,
I

§2



C

re Samhälls-klasserna mera gynnande, ehuru del nak-
iadt ganska ofullkomliga Förlallniogar* Meu den nu
uppplågande häftiga striden mellan den feodalistiska
och den republikanska principen ledde nästan endast i
England (ehuru äfven der först efter ganska långvariga
och våldsamma skakningar, och kanhända aldrig pa
ett fullkomligt sätt) till bådas verkliga införlifvande
med Samhälls-organismen, samt till deras uppriktiga
förlikning med hvarandra och med Konunga-makten : i
de flesta länder slutades den deremot blott med bada prin-
cipernas mer eller mindre fullkomliga undertryckande
genom det nu uppväxande konungsliga Enväldet 6).
Då härigenom de fleste Ny-Europeiska Stater blef-
vo nästan oinskränkta Monarchier, och dâ de till dem

6)	I Sverige kunde den här ifrågavarande striden väl icke
förekomma under samma form, som i de flesta öfriga Eu-
ropeiska Länder, emedan hvarkcn den egentliga Feoda-
lismen eller Böndernas Lifegenskap här bl il vil inf ord och
stadgad, äfvensom Städerna här aldrig uppnådde en till-
räcklig grad af rikedom och makt, för att ensamme bil-
da en mötvigt mot Adeln. Imellertid da en sadan mot-
vigt här bildades af de förenade Borgare- och Bonde-stån-
den i synnerhet sedan det sistnämnda, under ENoty-
bhcckts, Sturarnes och Gustaf Wasas ledning, sa ofta
befriat Fäderneslandet ifrån utländskt förtryck, och deri-
genom mer och mer lärt känna sm styrka-, så uppkom
visserligen äfvert här en långvarig osli liflig sliid .mellan
den aristokratiska och den demokratiska Samhällsprincipen
Äfven här ledde denna strid, genom den öfvervigt den
förra principen erhöll, och den sediiares reaction deie—
mot, lör någon tid (näml. under Care XI och Care XII)
till det konungsliga Enväldet, ehuru detta ej blef af lang
varaktighet.
hörande Länderna, likasom privat egendom, genom
giftermål och arf, au sammanbragtes under en Fur-
ste, an åter delades niellan flera; sâ blef det derige-
nom temmeligen vanligt — i en tid, då den ärftliga
coustitutionella Monarch i ens höga Idé ännu sa litet
hunnit utbildas — alt Staterna började betraktas så-
som Regenlernes enskilda tillhörighet 7); ett före-
ställningssätt, hvilket, mer eller mindre öppet ut-
tryckt, vanligtvis låg till grund för den nyare tidens
Cabinetts-politik, och i synnerhet med full tydlighet
röjde sig i de många Successions-krigen. Men i sam-

7)	Man erinre sig Ludvig XIV:s: l’etat, c'est moi. —Med
delta föreställningssätt sammanhängde den under denna
tid ganska vanliga läran om Konunga-maktens af Fol-
kens val oberoende, Gudomliga ursprung; en lära, hvil-
ken i de öfriga Länderna mera praktiskt användes af
Furstarne, men i England theoretiskt yrkades af den
pedantiske Jacob I, och kostade hans olycklige Efter-
trädare krona och lif. Den förblef äfven eftei' Restau-
rationen loryismens egentliga grundlära, och framställ-
des i sin största ytterlighet af Rob. Filmer, som här-
ledde den oinskränkta Kommga-makten af det oinskränkta
Faders-väldet. Filmers Skrift blef åter den närmaste
anledningen, så väl till Algernon Sidneys Discourse»
on Government y soin till Lockes Afhandling om ur-
sprnnget al borgerlig Regering, hvilken sistnämnda ut-
gjorde AVhiggismens förnämsta vederläggning af den i-
frågavarande läran. Hobbes sökte deremot en annan
grund för den oinskränkta Konunga-makten, nämligen
i ett fördrag, det ovilkorliga su bjections-fördrag, me-
delst hvilket menniskorna, för att vinna ett slut på det
allas krig mot alla, hvilket i hans tanka utgör Na-
turtillslåndet. underkastat sig en oinskränkt Beherr-
skare, som har att »örja för deras säkerhet.
54

ma mån,' som detta löreställningssäll blef rådandeJ
och som det derigenom, äfven vid Regenternes om-
sorger om Folkens välstånd, ofta blef deras egentliga
ändamål, att, genom Näringarnes upphjelpande och
National-rikedomens deraf beroende tillväxt, föröka
utlagornas belopp och den furstliga Skattkammarens
inkomsterS), hufvudsakligen för att dermed under-
hålla de stora Armeer, hvilka numera blifvit för alla
Stater oumbärliga; i samma mån måste ock Folken,
hvilka ej personligen kunde deltaga i alla Cabinetts-
polilikens hemligheter och intriger, känna sig min-
dre nära förbundne med Staten. De lydde dess La-
gar och Regeringens befallningar, ledde, dels af vörd-
nad för Konunga-maktens religiösa sanction, dels af
ett mer eller mindre klart begrepp om den borger-
liga ordningens oumbärlighet lör deras egen säkerhet
och vällärd; men de tillhörde ej Staten med hela sitt
hjerta och sin själ. En totalt förändrad Krigskonst,
hvilken föranledde införandet af stående Härar, be«

8)	Häraf föranleddes bland annat äfven det sa kallade Mer-
cantil-systemet med alla dess prohibitiva Författningar
och dess konstlade medel till Näringarnes uppdrifvan-
de, alla åsyftande, att i Landet inbringa och qvarhälla
det största möjliga qvantum af ädla metaller och reda
penningar, lör att derigenom i samma män öka Kro-
nans penning-tillgångar. Penningen — soin egentligen
genom Städernas och det tredje Ståndets, uppkomst fick
sin stora politiska inflytelse — betraktades under denna
tid vanligtvis (och betraktas väl ofta ännu) såsom en
ny, artificiell lifskraft, tillräcklig att i Staten ersätta
den felande medborgerliga andan.
55

röffade också mar och mer den fredliga, arbetande och
närande klassen både förbindelsen och rättigheten alt
personligen deltaga i Fäderneslandets försvar, under
det alt vid samma lid Verldshandelns genom Indier-
nas upptäckt beredda utvidgning och Industriens till-
växt, i långt högre grad än förut, riglade den mensk-
liga verksamhetens sträfvande pä det materiella, på
förvärfvandet af egendom och all egendoms represen-
tant, penningar. Vi misskänne alldeles icke det sam-
manhang, hvaruti så väl den förändrade Krigskon-
sten, som den utvidgade Industrien och Verldshan-
deln, i åtskilliga andra hänseenden siar med odlingens
framskridande och Samhällstillståndets fullkomnande,
vi anse dessa, likasom alla andra verldshistoriska phe-
nomener, såsom hörande till den högre, al Försynen
utstakade plan för Menniskoslägtets uppfostran, hvil-
ken , genom hela den successiva utvecklingen af b ol-
kens och Staternas öden, småningom allt tydligare,
om ock aldrig fullkomligt, framträder for den upp-
märksamme och länkande betraktarens blick. Men vi
tro det likväl detta oaktadt böra medgilvas, alt de
under den här ifrågavarande liden i sin mån med-
verkade till att afsöndra Statsborgarnes enskilda lif
ifrån Statens allmänna. Om hos Grekerna, såsom i
det föregående blifvit anmärkt, det enskilda lifvet of-
ta för mycket, och med förnärmande af den sul,'-
jccliva friheten, subordinerades under det offentliga;
sä uppkom deremot i de nyare Europeiska Staterna




56





ett mohall förhållande.’ Det bkfManligt, att man be-
traktade den borgerliga Samhällsföreningen endast så-
som ett slags nödvändigt ondt, en Anstalt, inrättad
blott för att mot yttre våld skydda hvar och en af
dess medlemmar i den orubbade besittningen af dess
vällangna egendom, och i dess slrafvande att ytter-
ligare föröka den, hvilket beskydd man åter måste
kopa genom sin lydnad för den styrande Maktens be-
fallningar, samt genom de afgifter, hvilka man af sin
privata egendom måste erlägga till bestridande af de
föi hela Statsförvaltningen och ior Armeens under-
hall eifoiderliga omkostnader. Vi påstå visserligen
icke, att detta tänkesätt i hela sin materialistiska grof-
het någonsin blifvit allmänt rådande, eller att det nå-
gonsin förmått hos Folken qväfva all ren Fosterlands-
kärlek; men onekligen har det under de sednast för-
flutna Seklerna räknat ganska många anhängare, till
en stor del just ibland dem, som velat anses för de
mest bildade och upplyste. Del är då ganska begrip-
ligt, att denna genom hela Samhällstillståndet föran-
ledda åsigt af Staten såsom en blott yttre Skydds-
anstalt under denna lid älven, ehuru framställd i en
mera vetenskaplig form, förekommer i Tänkarnes po-
litiska I heorier. Också återfinnes den, om ock un-
der många olika modificalioner, i de flesta af dessa
1 heorier, i ITobbes’ och Puffendorfs , lika välsom
i Lockes och Rousseaus. Den skarpa striden mel-
lan Hobbes’ politiska lära på ena sidan, och Lockes
57

eller Rousseaus på den andra, rör icke sjelfva be-
greppet om den borgerliga Sanihalls-föreningens ytter-
sta ändamål, ulan blott frågan om vilkoren och med-
len för detta ändamåls uppnående, eller om beskaf-
fenheten af det Fördrag, genom hvilket den åsyfta-
de Säkerhets-anstalten skall upprättas 9). I England

g) Men visserligen eger i detta sednare hänseende en högst
väsendtlig skillnad rum mellan en Theori för Despotis-
men, sådan som Filmjehs eller Hobbes’, och en Theori
lör fria, constitutionella Samhällsföreningar, sådan som
Lockes eller Rousseaus. Om vi, hvad desse sistnämnde
Tänkare beträffar, icke kunne medgifva, att de rätt fat-
tat Statens hela Idé och väsende; sa erkänne vi likväl
fullkomligen det ädla och aktningsvärda i deras ifrande
för helgden af menniskans rättigheter, ehuru sjelfva det-
ta ifrande förledde dem, eller' åtminstone Rousseau, till
satser, hvilkas praktiska tillämpning icke alltid låter före-
na sig med begreppet om en stadgad Samhälls-ordning. —
Det har för ölfigl redan flera gånger blifvit anmärkt, att
Hobbes var den förste, som bestämdt och uttryckligen
grundade Staten på ett Fördrag, ämnadt att afhjelpa
det föregående Naturtillståndets osäkerhet; äfvensom att
han sannolikt lånade grunddragen till sin rysliga teckning
af Naturtillståndet ur sin egen, under Englands borgerliga
oroligheter förvärfvade erfarenhet. Hobbes betjente sig
af dessa begrepp om ett Naturtillstånd före all Stat,
och om ett Fördrag såsom Statens grund, för att pä
dem bygga den absoluta Monarchiens Theori: ett motsatt
parti grundade deremot på samma begrepp, antingen Re-
publikanismens, eRer den (ehuru blott ofullkomligt fattade)
constitutionella Monarchiens System. Åtskilliga snillrike
och skarpsinnige Författare hafva yrkat, att Hobbes här-
vid förfor mera conseqvent än hans motståndare. Vi er-
känne imellertid, att yi ej kunne fullkomligen instämma
i detta omdöme. Conseqveiisernas hårdhet är ej alllid
ett bevis på deras logiska, riktighet. Om man ock be-
traktar Staten endast såsom en yttre Säkerhcts-anstalt,
och Frankrike erhöll för öfrigt genom de politiska
hvälfningar, hvilka i dessa Länder egt rum. utbildnin-
gen al denna Theori en större praktisk vigt i) : i det

»å följer likväl ej deraf, att Skyddsrnakten nödvändigt
måste odelad och ocontr ollerad innehafvas af en en-
da physisk eller moralisk person: den kan lika väl tän-
kas delad mellan liera hvarandra motvågande och con-
trollerande, antingen pä det sätt, att Folket (enligt Loc-
kes Theori) ät särskilda Myndigheter uppdrager utöfnin-
gen af den Lagstiftande och den Verkställande Maklen,
eller pä det sätt, att Folket (enligt Rousseaus lära) sjelft
behåller, och således icke genom Representanter, utan
personligen, utöfvar den Lagstiftande Makten, samt endast
uppdrager den Verkställande ät en Styrelse; eller ock
kan man slutligen (enligt Fichtes föreställningssätt) väl
tänka sig hela den odelade positiva Regerings-maktcn för-
enad hos en enda Myndighet, men likväl i ett Ephorat
söka en motvigt emot den och en controll öfver dess
åtgärder. Alla dessa utvägar till rättstillståndets tryggan-
de kunna åtminstone lika väl vidtagas, eller rättare, de
synas väl alla böra heldre vidtagas, än man griper till
det fÖrtviflade medlet, att underkasta sig en helt och hål-
let oinskränkt Behcrrskares godtycke. Visserligen måste
det medgifvas, att den åsyftade fullkomliga säkerheten för
hvars och ens person och egendom ej genom någondera
al de nämnda utvägarne, och i allmänhet ej genom den
blotta formen af en Stats mechanism, kan uppnås. Men
denna säkerhet vinnes likväl ännu mindre, der alla mot-
vigter och controller äro upphäfna, än der sådana finnas,
och det sednare alternativet eger således åtminstone ett
relativt företräde framför det förra.

i)	Vi skulle här icke utan alltför stor vidlyftighet kunna
närmare utreda det inflytande, hvilket den här ifrågava-
rande politiska Theorien haft på Englands och Frank-
rikes Statshvälfningar. Hvad England beträffar, så är
det bekant, alt den strid, hvilken under större delen
af det sjuttonde Seklet med så stor häftighet rasade i
detta Land, och hvilken först slutades med Vilhelm III:s
59

sistnämnda af dessa Länder förenade den sig ganska
nära med den på den Lockiska Empirismen grundade,
uppstigande pä Thronen; eller till och med först med
Slaget vid Cnlloden, i sitt ursprung var nästan ännu me-
ra en religiös strid mellan tvenne inom den reformerta Pro-
testantismens sköte uppväxta partier, den Biskopliga Kyr-
kan och den Puritanska Secten, än en egentligt politisk.
Småningom fick väl stridens politiska betydelse en allt-
mer afgjord öfvervigt öfver den religiösa; men de kam-
pandes politiska meningar fortforo likväl ännu länge att
stä i sammanhang med deras religiösa åsigter, och ut-
trycktes vanligen i ett theologiskt språk. Hvad sjelfva
den Constitution beträffar, till hvilken denna strid slutli-
gen ledde, och under hvilken England uppnått en sä hög
grad af makt och välstånd (ehuru detta välstånd numera
synes hafva lidit en ganska betydlig rubbning genom åt-
skilliga orsaker, bland hvilka vi här endast vilje nämna
Possessionats-interessets alltför stora inflytelse i Par-
lamentet, och det alltför långt drifna Fabriks -syste me t,
samt dess följd, en utomordentligen talrik Pöbel);
så grundade den sig visserligen till en del på den här
ifrågavarande politiska Theorien. Men den grundade sig
likväl på långt när icke endast på denna, utan den er-
kände och respeeterade tillika, om ock utan klart med-
vetande deraf, Statens moraliska och religiösa princip,
äfvensom den i den nya Författningen bibehöll ett orub-
badt sammanhang med Nationens föregående historiska
lif; — Annorlunda förhöll det sig deremot med den
Franska Revolutionen. Afven i Frankrike föranleddes
den stora, ännu visst icke fullkomligen utkämpade, politi-
ska striden aldraförst af en religiös strid. Det är anmärk-
ningsvärdt (och det har ock mer än en gång blifvit an-
märkt), att af de tvenne hufvudformer, i hvilka den
religiösa Protestantismen genast vid sitt urspnmg delade
sig, den ena, nämligen den Calvinska, ofta röjt en viss
tendens till republikanism, eller att den åtminstone i de
flesta Länder, i hvilka den blifvit rådande, eller fått något
insteg (såsom i Schweitz, England, Nederländerna och
frankrike) tyckts mera än den Lutherska syfta att åstad-
men egentligen af Helvetils och Enfycîopedisterna
utbildade, «ensualistiska åsiglen af det mänskliga lifvel:

komma förändringar i Staternas politiska Författning.
Här är ej stället att utreda, i livilken mån grunden till
denna Lutheran is mens och Calvinismens olika politiska
inflytelse kan ligga i häda åsigternas inre väsende y näm-
ligen i Calvinismens öfvervägande benägenhet att göra
Religionen nästan endast till en förståndssak, och i hvil-
ken mån den åter måste sökas i de Staters olika belä-
genhet, i hvilka dessa båda Religions-former blilvit rå-
dande. Afi anmärke här endast sj elf va factum, utan att
ingå i en närmare förklaring deraf. Äfven i Frankrika
röjde sig denna den reformerta lärans politiska tendens.
Men äfven om den, lemnad åt sin egen fria och naturliga
utveckling, icke hade egt denna tendens, skulle likväl Hugue-
notterne, genom de grymma förföljelser, hvilka de så länge
måste uthärda, blilvit tvungne att bilda ett politiskt par-
ti, och att förena sig, för att mot förtrycket försvara
sina heligaste rättigheter. Genom Henkik 1V:s uppsti-
gande på Thronen och det ISantcsiska Edictets utfärdan-
de bilades väl denna strid för någon tid; men den åter-
väcktes snart genom nyssnämnda Edicts upphäfvande och
Lubvig X1V:s Dragonnader; och den härigenom samt
genom en stigande intellectuel! bildning föranledda polemi-
ken mot den theologiska intoleransen och fanatismen—en
polemik, hvilken först i Bayle, och derefter i Voltaire
erhöll sina förnämsta, med satirens gissel väpnade or-
ganer — ledde småningom till en ej mindre liflig opposi-
tion äfven mot den verldsliga Despotismen, i samma mån
som denna, utan att vilja uppoffra det mindsta af sina
förmenta rättigheter, likväl biel lör svag att upprätthål-
la dem i motsats mot det vaknade förståndets alltmer
högljudda fordringar. — Voltaire och Montesquieu —
ehuru for öfrigt ej mycket like hvarandra — samman-
verkade dock att fästa sin Nations allmännare och lif—
ligare uppmärksamhet på den Engelska Statsförfattningen,
hvilken mot den Franska bildade en så stor, och för den
sednare — i synnerhet under en Regering, sådan som
Ludvig XV:s — så högst ofördelaktig contrast. Med den
61

i Tyskland åter, der det politiska lifrej underdosed-

nast förflutna trenne Seklerna blott yttrat sig. pa ett

Ldckiska Philosophien, fick äfven Löckes politiska theori
insteg i Frankrike. Ekonomis ternes bemödande att öfver-
ändakasta det förut mer eller mindre conservent följda
Mcrcantil-systemet, och att bygga National-välstandet
pâ en ny grundval, bidrog att gifvà en ny näring St
hågen för politiska speculationer och reformer. Nu
framti-ädde Rousseau, sedan han i föregående skrifter,
med hela kraften af sin vältalighet, på eulturens och det
borgerliga Samhällstillståndets bekostnad upphöjt dét råa,
men oförderfvade Naturtillståndet, med det diisliga för-’
sÖket, att genom en fullständigare utveckling och tillämp-
ning af begreppet om ett Samhällsfördrag uppställa bil-
den af en ifrån de verkliga Staterna vida åtskild, ren
Förnuftsstat. Hans lära, med allt det deruti samman-
blandade sanna och falska, blef hos ett Folk, som i kän-
slan af sitt närvarande lidande, med allt mer tilltagande
otålighet böljade längta efter en förändring, ett ganska
mäktigt verkande jäsningsämne, under det att vid sam-
ma tid den Encyclopedfstiska Sensualismen, som usurpe-
rade Philosophiens namn och plats, i hög grad bidrog att
vidai’e utbreda den genom åtskilliga sammauverkande or-
saker beredda lättsinnigheten i tänkesätt och seder, och
att derigenom nästan alldeles upplösa de redan sa myc-
ket försvagade moraliska och religiösa Samhällsbanden.
Härtill kom slutligen det Americanska frihetskriget, från
hvilket de deruti deltagande Fransmännerne hemförde
politiska begrepp, rakt motsatta inot dem, som lågo till
grund för deras Lands Författning. I de Americanska
Staterna, i hvilka inga äldre Samhällsformer försvarade
eller hindrade den republikanska principens fulla aiivänd-
ning, såg man läran om Folkets Souverainetct och om
en på alla menniskors naturligen lika rättigheter grundad
Statsförfattning, en Författning utan Despotism, Hierar-
chi och Adel, med den mest lofvande framgång realiserad.
Denna Lära var nu ej mer blott en abstract Theori, en
drömbild, alstrad i den med det praktiska lifvet obekante
Tänkarens hjema: den stod i lefvande verklighet för den
62

svagt och ofullkomligt satt, men der den vetenskap-
liga forskningsandan deremot verkat med en så hög
förvånade samtidens ögon. Ej under då, att man med
värma, med förtjusning omfattade den, och att man straxt
ansåg det lör lika möjligt att realisera den i Europa,
som pa andra sidan om det Atlantiska hafvet. Snart er-
böd sig härtill ett gynnande tillfälle. Den financiella
förlägenheten nödgade ändteligen, da den ej mer på nå-
got annat sätt kunde afhjelpas, Regeringen att taga sin
tillil} k t till Nationen, och att sammankalla dess Repre-
sentanter. Den redan så högt stigna förbittringen mot
sakernas gamla skick ökades ännu mer genom de pri-
vilegierade Ståndens högmod och egennytta, samt genom
Regeringens egen, än hemliga, än åter mera öppet fram-
trädande obenägenhet mot det constitutionella Systemet.
I ölvermodig känsla af sin styrka glömde National-för-
samlingen snart alla måttans och vishetens fordringar.’
Protesterande mot hela den förflutna tiden, och våldsamt
lösryckande sig ifrån allt sammanhang med den, ned-
bröt den i ett ögonblick alla fran denna föregående tid
härstammande samhällsformer, för att på deras ruiner
uppföra en helt och hållet ny, endast på ytligt fattade,
abstracta rättsbegrepp grundad Författning. Det djerfva
försöket misslyckades : det i den störtade Thronens grus
planterade frihetsträdet vattnades förgäfves med strömmar
af blod—aldraförst med den misshandlade Konungens, hvars
invrolabilitet man nyss besvurit: länge skakadt af oupp-
hörliga stormar, upprycktes det ändteligen med rötterna af
den utomordentlige Man, som slutade Revolutionen med att
fängsla dess hela kraft i sin herrsklystnads tjenst, och
att med dess biträde smida Europa i sina bojor. Men
älven denne Verldseröfrare föll snart svindlande från sin
höjd, störtad af den Nemesis han trotsat och framkallat:
hans byggnad ramlade med honom; och på dess ruiner
börjades i Frankrike, inom den nu upprättade, ehuru,
annu ganska ofullkomliga constitutionella Monarchiens
sköte, en ny strid mellan Ultraismen jemte dess bunds-
förvandt, Hierarchien på ena sidan, och den från Re-
solutionen fortlelvande, men nu mera sansade och af


63

grad af energi, liar denna larà fått ett meia tlieoie«
tiskt än praktiskt interesse. Derföre är det ock i det-
ta Lind, som den här ifrågavarande åsigten af Statens
väsende blifvit af Kant, och i synnerhet af Fichte,
utvecklad i den högsta grad af vetenskaplig stränghet
och fullkomlighet, densamma synes kunna uppnå.
Ur detta skäl är det ock på denna Kantiska och Fich-
teska framställning, som man i synnerhet måste fästa
sin upppmärksamhet, då man vill med full rättvisa
bedömma denna politiska lära. Desse länkai es begrepp
om Staten sammanhänger närmast med deras skaipa
distinction mellan inre och yttre rätt, och den derpa
grundade distinclionen mellan Ethik och Naturrätt,
såsom tvenne helt och hållet åtskilda Vetenskaper. E-
thiken har nämligen, enligt denna distinction, att utre-
da sjelfva den moraliska Lagstiftningen för den inre
friheten och det inre rätta: Naturrätten deremot har
endast alt sysselsätta sig med fragan om den yttre fri-
heten och yttre rätt, utan att der vid göra afseende
på den handlandes moraliska eller immoraliska sin-
nesförfattning. Den har blott att angifva vilkoren för
möjligheten af förnuftiga och fria varelsers sammanlef-
nad i den sinnliga verlden. Denna deras sammanlef-

erfarenheten varnade Liberalismen pä den andra; en
strid, hvilken (likasom förut sjelfva den revolutionära
yrseln) från Frankrike äfven spridt sig till andra Eu-
ropeiska Länder, och i Spanien, Portugal, Neapel och
Piemont åstadkommit de sistförflutna årens fruktlösa för-
sök till representativa Författningars införande.




64

nad blir, vid allas lika grundade anspråk på yttre fri-
het, endast möjlig derigenom, alt.hvar och en af dein
inskränker sin yttre frihet så, att den kan stå till-
hopa med hvar och en annans, hvarigenom hvar och
en erhåller en bestämd spher för sin yttre fria verk-
samhet, inom hvilken spher det är hans rättighet,
att icke blifva störd af någon annan, så vida han å
sin sida lemnar hvar och en annan ostörd inom den
honom tillhörande spher för yttre frihet. Det härige-
nom uppkommande förhållandet mellan förnuftiga och
fria varelser utgör ett rättsförhållande. Till ett
sådant fordras då dels, för dess första införande, en
ursprunglig utstakning af hvars och ens bestämda
krets af rättigheter, och dels, för dess fortvarande be-
stånd, en garanti, genom hvilken hvar och en vinner
säkerhet, att ej af någon annan lida något intrång
inom denna krets. Denna garanti åter kan endast erhål-
las genom inrättningen af en Skyddsmakt, hvilken,
sjelf aldrig åsyftande något annat än rättsförhållandets
orubbade bestånd, är försedd med tillräcklig kraft, för
att kunna afvärja hvarje försök till dess rubbande. Ge-
nom upprättandet af en sådan Skyddsmakt uppkom-
mer en Stat. Denna är derfÖre till hela sitt väsende
intet annat än en Kältsförfatlning: dess hela ändamål
är att utgöra realisationen af ett orubbeligt rättstillstånd.
Och da man icke för detta ändamåls uppnående kan
med någon säkerhet räkna på menniskornas inre mo-
ralitet, om hvilken i Naturrätten ej är fråga, så måste



Pi
65

det egentligen vara genom sjelfva formen och mecha-
nismen af Statens inrättning, som man söker vinna
denna rättstillståndets realisation.

Efter vår öfvertygelse är den nyssnämnda Kantiska
och Fichteska bestämningen af skillnaden mellan
inre och yttre rätt, och dermed tillika mellan Ethik
och Rättslära, i och för sig sjelf visserligen ganska
riklig. Men af densamma följer icke, hvad Kant och
Fichte i anledning af den togo för afgjordt, nämli-
gen att den allmänna eller philosophiska Statsläran bör
betraktas endast såsom Rättslära, eller endast betrak-
tas nr en juridisk synpunkt. Utan att upphäfva eller
misskänna skillnaden mellan inre och yltre rätt, kan
man med fullt skäl yrka, att Statsläran, jerate sin juri-
diska del, afven innefattar en för densamma lika vä-
sendllig ethisk del. Betraktad från den juridiska sidan
måste Staten visserligen alltid ega formen af en Rätts-
författning, hvilken åt hvar och en af dess medlemmar
utstakar och betryggar en bestämd spher för dess yltre
frihet. Men begreppet om en sådan Rältsförfattning ut-
gör likväl på långt när icke hela innehållet af Statens
Idé. Då man sätter Statens hela väsende deruti, att
den skall vara en Rältsförfattning i detta ords Kantiska
och Fichteska bemärkelse, så vill detta säga, att man
endast reflecterar på det yttre af den borgerliga Sam-
hällsföreningen, men ej på dess inre anda och lifs-
kraft, samt alt man sätter dess hela bestämmelse i nå-
Spea X.	I. 5.
a





66

! -

got, som rätteligen blott bör anses såsom ett ound-
gängligt vilkor för uppnåendet af dess högsta bestäm-
melse. Detta vilje vi här bemöda oss att bringa till
full tydlighet.

Vi pasta i detta afseende först och främst, att äf-
ven om införandet och bibehållandet af ett yttre rätts-
tillstånd utgjorde den borgerliga Samhällsföreningens
enda eller yttersta ändamål, så skulle likväl delta än-
damål aldrig kunna uppnås blott genom Statens juri-
diska form, utan högre, andeliga och moraliska kraf-
ters biträde. Det är, enligt hvad redan blifvit nämndt,
den naturliga tendensen af den politiska lära, med
hvars granskning vi här sysselsälte oss, att söka vin-
na ett stadgadt och varaktigt rättstillstånd genom sjelf-
va mechanismen af Statens Författning, och utan alt
för detta ändamal behöfva räkna på Statsborgarnes inre
moralitet. Imellertid hafva likväl äfven denna läras för-
fäklare sällan vågat på ett fullt afgörande sätt yr-
ka, att en Stat kan för sitt bestånd helt och hållet um-
bära högre, moraliska krafters verksamhet. Fichte
är, såsom den mest conseqvente af de här ifrågavaran-
de Rättslärarne, också den, som skarpast bestämt och
tydligast framställt detta begrepp om Staten såsom eu
Rättsförfattning, hvilken, äfven under förutsättning af
en allmän egoism hos Samhällets medlemmar, skulle
förmå att endast genom det yltre tvånget af Lagar och
straff skydda hvar och en af Statsborgarne mot alla de öf-
rigcs inträng inom den honom tillhörande spher för yltre
67

frihet. För att bevisa möjligheten af ett sådant blott ju-
ridiskt perpetuummobile, barman hufvudsakligenbero-
pat sig på den allmänna viljans nödvändiga syftning
till rättstillståndets bibehållande, samt på dess makt att i
alla lörekommmande fall göra sig gällande. Om ock
nämligen hvarje Statsborgares enskilda vilja vore egen-
nytlig , och om man således hos h var och en af Sam-
hällets medlemmar nödgades antaga en rådande benä-
genhet, eller till och med en stadgad föresats, att,
utan afseende på andras rättigheter, alltid blott söka sin
enskilda fördel ; så kan likväl allas förenade vilja al-
drig tänkas eftersträfva eller besluta något annat, än
det, som öfverensstämmer med begreppet om ett verk-
ligt rättstillstånd* De enskilda viljorna aro, i afseende
på allt det uti dem, som öfverskrider gränsen af hvars
och ens rättigheter, i strid med hvarandra. Det uti
dem, som, efter aldrag af detta stridiga, återstår så-
som det, hvarnti de alla äro eniga, och hvilket såle-
des utgör den för alla utan undantag gemen-
samma viljan, måste då nödvändigt öfverensslämma
med rättvisans fordringar; ty hvarje beslut, som i nå-
got hänseende förnärmade någon enda Samhällsmed-
lems rättigheter, skulle, om det ock gillades al alla
de öfriga, åtminstone ej vinna bifall af den förorättade
sjelf, och således ej vara ett uttryck af den för alla
gemensamma viljan. Då nu vidare denna allmänna
vilja för utförandet af sina beslut kan använda allas
förenade krafter, och följakteligen alltid bör ega


68

tillräcklig styrka att hämma hvarje utbrott af någon
mot den stridande enskild vilja; så kan det för bibe-
hållandet af ett stadgadt rättstillstånd ej erfordras något
annat, än det, att Statens Regering — då vi tage det-
ta ord i dess vidsträcktaste bemärkelse, i hvilken det
uti sig inbegriper alla den Lagstiftande, Verkställande
och Domare-maktens functioner — i alla sina åtgär-
der utgör ett rent och troget uttryck af den allmänna
viljan. Detta åter har man trott med säkerhet kunna
vinnas genom sjelfva Statsförfattningens mechanism, ge-
nom noggrannt bestämda constitutionella former för
Regeringsmaktens utöfning, och klokt beräknade juri-
diska controller, ehuru man härvid an på ett, än på
ett annat sätt, sökt bestämma sjelfva dessa för rätts-
tillståndets bibehållande tjenligaste constitutionella for-
mer och juridiska controller. — Vid första påse-
ende förefaller hela denna tankegång ganska klar och
riktig. Imellertid måste likväl ett grundad t tvifvels-
mål emot den väckas redan deraf, alt den alldeles icke
öfverensstämmer med en för alla Tidehvarf gemensam
erfarenhet, hvilken vittnar, att man ännu aldrig i någon
Stat förmått genom den blotta formen af dess Förlatt«
ning, och genom blott juridiska controller, framtvinga
ett varaktigt rättstillstånd. Äfven den med största
noggrannhet beräknade, med största konst inrättade,
Statsmechanism har alltid visat sig för detta ändamål
otillräcklig, så snart det yttre juridiska tvånget ej va-
rit understödt af något inre och högre, afen sann med-
^9

borgerlig anda och Fosterlandskärlek hos Samhälleis med-
lemmar , at sedernas renhet, Religionens helgd, samt
ömsesidig kärlek och förtroende mellan Regering och
Folk. Denna sa ofta upprepade erfarenhet blir ock
vid en närmare undersökning icke svår att förklara.
Hvad nämligen först och främst det nyss angifna be-
greppet om den allmänna viljan beträffar, så har det
visserligen sin fulla riktighet, att den i och för sig sjelf
eller till sin natur allmänna viljan, hvilken
ej är något annat, än sjelfva den rena förnuftiga
viljan, aldrig kan besluta eller gilla nagot rättsstridigt.
Men då frågan blir derom, huru denna till sin natur all-
männa vilja också skall komma att i en Stat verkeli-
gen yttra sig såsom en för alla individer, eller för
alla Slatens medlemmar, gemensam vilja, samt huru
således den verkliga yttringen af ett Folks förenade vilja
skall komma att blifva ett troget uttryck af den rena för-
nuftiga viljan; så erfordras dertill utan tvifvel, såsom
det första vilkoret för dess möjlighet, att antingen alla
Samhällets medlemmar, eller åtminstone alla de Sam-
hällsmedlemmar, hvilka genom sitt öfvervägande an-
seende ega något inflytande på bestämmandet af hvad
som skall blifva Folkets gemensamma beslut, i alla
förekommande fall förma redigt atskilja det rättsenliga
från det rältsstridiga; ett vilkor, hvilket ater hos dem
förutsätter en hög grad af in le 1 lee tu ell eul t ur och
u p p ly s n i n g. Der denna upplysning saknas, måste det,
enligt hvad sakens natur säger oss, och Historiens
7°



vittnesbörd genom otaliga exempel bekräftar, ganska
ofta hända, att Folket antingen, da det med fullkomlig
frihet far sjelf reglera sina angelägenheter, misstager sig
om det rätta, eller ock, än af okloka, än åter af listiga
och egennyttiga Demagoger förledes att afvika deri-
från. I detta hänseende visar sig således rättstillståndets
bibehållande i hvarje Stat först och främst såsom i
väsendtlig mån beroende af dess medlemmars intel-
lec tuella bildning. Detta har väl ock, åtminstone i al 1-
mänhet, vanligtvis blifvit medgifvet af den här
ifrågavarande åsigtens förfäktare, ehuru de i det mera
speciella af sin Statslära ej alltid tillräckligen erinrat
sig det, eller gjort sig full reda för alla de följder,
hvilka deraf kunna och böra dragas. Men ej nog här-
med : äfven under förutsättning af en sådan högre
intellectuel! cultur, måste man likväl vid närmare ef-
tersinnande erkänna det för helt och hållet omöjligt,
att den till sin natur allmänna, på rättstillståndets bi-
behållande riglade viljan skulle kunna, utan mora-
liska krafters biträde, genom den blotta mechanis-
men af Statens inrättningpå ett säkert och varak-
tigt sätt göra sig. i verkligheten gällande. Vi behöfve,
för alt bevisa detta, ej ens fästa oss vid, hvad knap-
past af någon torde bestridas, nämligen alt ingen Re-
gering, ehuru vaksam eller sträng den ock må vara,
kan genom blott yttre tvång tillbakahålla alla utbrott
af de enskilde Samhälls-medlemmarnes mot den all-
männa stridande, egennyttiga viljor: vi behöfve ej an-
71'

märka, alt det, i följd af det utrymme,' som måste
lemnas åt Statsborgarnes yttre fria verksamhet, i hvarje
Stat måste komma att gifvas en stor mängd af tillfäl-
len , då de kunna i mer eller mindre betydlig mån för-
orätta och skada hvarandra, utan att den offentliga
Makten förmår hindra det: vi vilje här blott fråga,
huru man, utan att räkna på moraliska krafters med-
verkan , skulle med någon sannolikhet kunna hoppas;
att sjelfva Regeringen alltid skall blifva en trogen or-
gan för den till sin natur allmänna, rent förnuftiga
viljan. Ehuru mycket man ock må tala om Lagarnes
välde, och ehuru mycket man må bemöda sig att ute-
stänga de Maktegandes personlighet från allt inflytande
på Statens styrelse, blir det likväl aldrig den blotta
abstracta Lagen, som regerar. Alla Regeringsmaktens
functioner måste utöfvas af lefvande, menskliga varelser,
hvilka, såsom sådana, ej blott kunna ofta begå ofrivilliga
misstag, utan äfven genom sina begär och passioner kun-
na förledas alt göra sin enskilda vilja gällande i stället
för den allmänna. Visserligen söker man, så vidt möj-
ligt är, förekomma detta genom Regeringsmaktens
fördelning mellan flera hvarandra motvägande och con-
trollerande, enkla eller sammansatta personer. Också
erkänne vi gerna den stora vigten af en sådan fördel-
ning, så vida den nämligen tages i sin rätta mening.
Men alt den ensam, och utan förbindelse med något
högre, eller endast fattad såsom en yltre, mechanisk
sönderstyckning af Regeringsmaktens functioner, skulle


vara tillräcklig för rättstillståndets bibehållande, kunne
vifor ingen del medgifva. xÄ.fven genom den noggran-
naste beräkning af förhållandet mellan de särskilda Myn-
digheter, mellan hvilka Regeringsmakten är delad,
skulle den asyftade mechaniska jemnvigten aldrig full-
komhgen kunna tillvägabringas, eller åtminstone, der
en högre, moralisk sjelf-controll hos dem saknades,
ej länge kunna bibehålla sig orubbad. Vid den oupp-
hörliga conflicten dem emellan måste det alltid erkän-
nas för möjligt, att den ena förr eller senare öfver
de öhiga vinner en öfvervigt, hvilken antingen leder
till hela Författningens omstörtande, till Despotism
eller Anarchi, eller åtminstone upphäfver den åsyf-
tade verkan af de åtskilda Makternas ömsesidiga
controll på hvarandra. I synnerhet har erfaren-
heten flera gånger (t. ex. under den Franska Revo-
lutionen) påtagligen visat, att detta icke låter sig före-
kommas genom den i nyare tider så ofta omtalade
skarpa afsöndringen och motsättningen af den La<r-
stiftande och den Verkställande Makten. Men äf-
ven om den mechaniska jemnviglen mellan Rege-
rmgsmakt.ens särskilda delar för någon längre tid
kunde bibehallasj sa skulle likväl, så vida de ej lifva—
des afen högre, gemensam anda, Stalens hela styrelse
ej blifva nagot annat än el t fortvarande krig mellan dem :
de skulle komma att förhålla sig till hvarandra såsom
fiendthga Makter: den oupphörliga striden, det alltid
narda, Ömsesidiga misstroendet mellan delarne, skulle
oundvikligen förlama det Helas kraft, och göra Sta-




ten till en tummelplats för parliandan, cabalen och
alla sarahällsförstörande passioner; livarigenom Sam-
hällslilvel, i stället för det åsyftade freds- och säker-
hetstillslandet, blott skulle blifva ett tillstånd af alllid
fort vajande tvedrägt och osäkerhet. Man kan eller
detta föreställningssätt, sa vida det med full stränghet
och conseqvens utbildas, icke tänka sig Regeringen
och Folket i en Slat såsom förenade genom ett band
af kärlek i detta ords egentliga mening: den förra
kommer att slå till det sednare, icke i ett ömt och fa-
derligt, ulan endast i ett kallt, juridiskt lörballande:
de komma att oupphörligen frukta och misstro hvar-
andra, och oupphörligen vara på sin vakt inot bvaj-
andra. Folket kommer att med oroliga, misstänksamma
blickar följa alla Regeifrjgens sieg, så-om lika manga
försök att hemligen nndergräfva eller öppet våldlöra
friheten; och Ilegeringen på sin sida förledes latt genom
sjelfva delta misstroende, och den deraf föranledda,
mer eller mindre grundade farhågan för Folkets sin-
nesstämning, till åtgärder, som i sjellva verket ligga
utom gränsorna af dess conslitutionella makt, kör fol-
ket eller dess ledare blir det nästan etl poliliskt axiom,
att Regeringen oupphörligt söker, genom hvilka me-
del som helst, utvidga sitt välde: endast genom ett lika
oupphörligt motstånd kan i deras tanka den alltid a-
terkommande faran afvärjas : i deras sprak blir der-
före Patriotism och karlek till det allmänna bästa det-
samma, som opposition mot Regeringen ; och ju häfti-
gare denna opposition är , ju ifi igare den déclamerai’


74

om
alla
het
den

Folkets förtryck och nöd, ju bittrare den tadlar
Regel ingens steg, ju mera den ända till orimlig—
öfverdrifver dess möjliga misstag, och ju bättre
förstår att afven i dess visaste åtgärder uppleta



någon dold ond afsigt, någon hemlig syftning till
kränkande af Nationens rättigheter; dess mera högljudt
prisas den såsom den rena , äkta kärleken till friheten,
det adla, oegennyttiga nitet för Folkets välfärd. Hos
Regeringen åter bildar sig lätt härigenom en lika af-
gjord opinion om Folkets obenägenhet mot all Sam-
hällsordning, hvaraf den föranledes alt, så mycket
möjligt är, söka inskränka Folkets eller dess Represen-
tanters belattning med Statens angelägenheter. Ettmi-
nisleriellt parti uppkommer, för h vilket Loyauté ofta
oj betyder något annat, än förakt för Folkets rättigheter
och hat till alla constitutionella inskränkningar af Rege-
ringsmakten. Vi vete väl, att det just är i denna häftiga
oupphörliga strid på lif och död mellan ett ministe-
riellt parti och en opposition, som man i våra dagar
merendels sätter sjelfva del constitutionella Systemets
väsende, och att det är i denna alltid fortvarande strid
som man tror sig finna den enda säkra garantien för
den politiska och borgerliga friheten. Vi få ock i det
följande tillfälle att angifva, huruvida och i hvilken
mening äfven vi erkänne, att båda de här ifrågavaran-
de tendenserna i hvarje constitulionell Stat alltid kom-
ma alt på ett eller annat sätt röja sig, samt under hvilka
förbehåll vi medgifve, alt denna conflict af stridiga

■R
■

«■■NH

yS

krafter, såsom hörande till det conslitutionclla lif-
vets fullkomliga utveckling, blir för Staten nyttig och
välgörande. Men ulan all tvekan, pasta vi, att der
denna strid icke förädlas genom högre, moraliska kraf-
ters inflytelse, icke mildras genom en för bada parti-
erna gemensam, båda med det stora Hela, och deri-
genom äfven med hvarandra, återförenande medbor-
gerlig anda^ der den utvecklar sig i hela den charakter
af skarphet och bitterhet, hvilken den sa lätt antager;
der, med ett ord, striden förekommer, icke såsom en
under en högre, moralisk enhet subordincrad, och
genom den i sina yttringar inskränkt motsats, utan
såsom en verklig och oförsonlig fiendskap ; der blir den
för Staten högst förderflig. Också leder uen, enligt hvad
erfarenheten vittnar, i sådant fall vanligtvis ytterst till
sin motsats, en Despotism, hvilken qväfver all fri kraft-
utveckling, och under ett gemensamt ok kufvar alla
partier. Då partibitterheten uppnått sin fulla höjd,
utbryter den vanligtvis i sådana skakningar, genom
hvilka ett tillfälle yppar sig, antingen för sjelfva Re-
geringen, eller för någon ur Folkets sköte uppstigande
kraftfull natur, någon Cromwell eller Napoleon, att
tillrycka sig en oinskränkt makt; och denna makt, ehmu
hård och förtryckande den ock må vara, visar sig likväl,
i jemförelse med det närmast förutgangna orolighetstill-
ståndet, såsom lör ögonblicket lugnande: den är det
sista förtviflade medel, som återstår lör den af laclio-
nernas vilda krig sönderslitna Statskroppen. Men om
;6

det ock ej alltid kommer till denna ytterlighet, så
befinner sig likväl den Stat, i hvilken det här ifråga-
varande kalla, skarpa och kärlekslösa förhållandet mel-
lan Regering och Folk är rådande, alltid i ett tillstånd
af spänning och oro: oupphörligen röjer sig uti den
en inre jäsning, ett uppenbart eller hemligt missnöje,
en olycklig disharmoni mellan dess constiluerande de-
lar: den liknar en Familj, hvars medlemmar icke äro
förenade genom kärlek och förtroende, utan endast
genom det juxådiska bandet af noggrant bestämda plig-
ter och rättigheter, och der hvar och en oupphörligen
misstänker hos den andra en benägenhet att bryta sina
förbindelser, sa snart något tillfälle dertill yppar sig; en
sinnesstämning, hvilken just tjenar att bereda och
framkalla de förbrytelser, hvilka den fruktar, och
hvilka den blott genom yltre tvång söker hindra.
Denna anda af misstroende och kärlekslöshet, hvil-
ken på en gång förutsättes och nares af den po-
litiska lära, som vill grunda Statens bestånd endast
på stränga juridiska controller, är lika förderflig inom
Staten, som inom Familjen: det är för den förra
lika vigtigt, som för den sednare, att dess medlem-
mar känna sig förenade genom något högre, än det
blotta juridiska tvånget. — Af allt detta följer imel-
lertid alldeles icke — vi upprepa det ännu en gång— alt
vi ogille Regeringsmaktens rätt förstådda delning
mellan flera Myndigheter, eller att vi i allmänhet
betrakte bestämda constitutionella former och de af
77

dem beroende controllerna såsom umbärliga:

VI

protestera utlryckeligen och på det högsta emot all
sådan misstydning af var tanka, och vi lörbehalle oss
att längre fram göra närmare reda förvår öfverlygel-
se rörande denna punkt. Men den slutsatsen tio vi
oss af det hittills anförda samt af alla tiders erfarenhet
med fullt skäl kunna draga, att dessa constitutionella
former och controller aldrig ensamme äro tillräcklig©
för bibehållandet af ett stadgadt rättstillstånd, och att
således, äfven om den borgerliga Samhällsföreningen
alldeles icke åsyftade nagotmera, än blott att försäkra
hvar och en af dess medlemmar om en bestämd
spher för dess yttre fria verksamhet, så skulle
likväl till delta ändamåls uppnående oundgängligen
erfordras, att denna förening sammanhölles, ej blott
genom juridiska, utan tillika genom moraliska band.

Måhända skall man häremot invända, att om man
kunde räkna på Samhälls-medlemmarnes moralitet, sa
behöfdes ingen Stat, betraktad såsom en till skyddan-
de af hvars och ens yttre frihet stadgad Ivättsföriatt-
ning; att en sådan blifvit oumbärlig blott derföre,
att de flesta menniskor icke af inre moraliska bevekelse-
grunder respectera hvarandras rättigheterj samt att
man derlöre, då frågan är om en yl tre Anstalt för in-
förandet och bibehållandet af ett orubbeligt rältstill-
slånd, måste, så vidt möjligt är, göra denna Anstalt
oberoende af något så osäkert och sällsynt, som men-
78

ß



niskornas rent moraliska sinnesförfattning. Till svar
på detta inkast vilje vi ännu icke åberopa, hvad först
i det följande kommer att bevisas, nämligen att den
borgerliga Samhällsföreningen i sjelfva verket åsyftar
något högre, än det blotta bibehållandet af ett yttre
rättstillstånd. Men äfven då vi ännu ej göre afseende
härpa, äfven då vi ännu blott betrakte Staten såsom
en till skyddande af allas yttre frihet ämnad Inrättning,
följer likväl af det anförda, att om på ena sidan en
sådan Rättsförfattning, betraktad såsom Tvångs-anstalt,
vore öfverflödig, i fall man hos alla Samhällets med-
lemmar kunde med säkerhet förutsätta sann och full-
komlig moralitet, så skulle den på den andra blifva
omöjlig, eller åtminstone till ett verkligt rättstill-
stånds bibehållande otillräcklig, i fall man icke åtmin-
stone hos en stor del af Statsborgarne finge påräkna
ett ganska betydligt biträde af moraliska krafter. Det
är derföre — då Samhället består af en mängd af olika,
till sin charakler och sin bildning från hvarandra gan-
ska åtskilda medlemmar — endast genom de moraliska
krafternas och det juridiska tvångets samman verkande
makt, som Rältsförfattningen kan göra sig i verklig-
heten gällande, och det blir derföre, äfven då den
borgerliga Samhällsföreningen betraktas blott såsom
eu Rättsförfattning, på en gång genom moraliska och
juridiska band, som den måste sammanhållas, så vida
den skall ega ett varaktigt bestånd.








79

Men ännu mera obestridligt blir det, att Staten
måste betraktas såsom en, icke blott juridisk, utan
tillika moralisk förbindelse, i fall man inser, att bibe-
hållandet af ett yttre rättstillstånd icke utgör Samhälls-
föreningens yttersta ändamål, och att detta måste sö-
kas i något högre, för hvars uppnående sjelfva rät tstill-
ståndet blott utgör ett nödvändigt vilkor. Om vi frå-
ge, hvarföre förnuftet fordrar, att det skall gifvas ett
rättstillstånd, i hvilket hvar och en af ett Samhälles
medlemmar eger en bestämd ooh tryggad krets för
sin yttre fria verksamhet; så måste det närmaste
svaret visserligen blifva det, att ett sådant rättstillstånd
förutsättes för möjligheten af förnuftiga och fria va-
relsers sammanlefnad i den sinnliga verlden. Men
utan tvifvel kunne vi gå ännu ett steg längre tillbaka,
och fråga efter ett af förnuftet uppgifvet ändamål för
sjelfva denna sammanlefnad. Om det måste medgif-
vas, att menniskornas sammanlefnad blifvit beredd af
Naturen, eller rättare af Försynen, redan derigenom,
att det på en och samma trakt af Jorden gifves en stör-
re eller mindre mängd af menniskor, hvilka genomen
lör dem alla gemensam, outplånlig samhällighetsdrift
ledas till förening med hvarandra, och genom hela sin
yttre verksamhet komina i oupphörlig beröring med
hvarandra, hvarigenom destå i ett ömsesidigt beroen-
de, och behöfva hvarandras biträde för uppfyllandet
af sina behof; så kunne vi — då vi ej rimligen kunne
antaga, att den djupa alsigllighet, den ordnande vis-


So

het, som röjer i den medvetslösa Natu rens produc-
ter, helt och hallet saknas i den enda oss bekanta för-
nuftiga varelsens daning, samt i utvecklingen af dess
öden — icke undgå att tänka oss ett förnuftenHgt än-
damål, hvartÖre en sådan sammanlefnad mellan men-
niskorna blifvit genom deras natur och deras hela be-
lägenhet föranledd. Betta ändamål kunne vi åter ej
söka i något annat, än i uppnåendet af det, som ut-
gör hvarje mensklig varelses högsta bestämmelse. Det
är nämligen endast i och genom sin fortvarande sam-
manlefnad och sin ömsesidiga inflytelse på hvarandra,
som menniskorna kunna vinna den fullkomliga utveck-
ling af alla sina krafter, samt höja sig till den odling
och förädling, hvilken förnuftet bjuder oss att anse så-
som det yttersta målet för deras lif, och af hvilken, i
samma mån den i sjelfva verket vunnes, äfven deras
inre harmoni, deras endragt med hvaiandra, och de-
ras gemensamma sail het, skulle blifva en naturlig följd.
I enlighet härmed måste vi sätta det egentliga och yt-
tersta ändamålet af all mensklig Samhällsförening i alla
dess medlemmars, genom den fullkomliga utvecklingen
af deras krafter beredda, högsta möjliga odling och för-
ädling; och allt det, som hör till ett Samhälles För-
fattning och Styrelse, får då för oss sitt värde blott
deraf. alt det utgör ett medel till detta högsta ändamåls
uppnående. Hela Menniskosläglels, alla Nationer om-
fattande och genom alla Tidehvarf framskridande od-
ling visar sig då såsom del mål, till hvilket det
Si

allmänna menskliga Samhället syftar. Men af
detla stora Hela utgör åter hvarje Folk en bestämd
del, hvilken väl på ena sidan står i ett visst samman-
hang med alla de öfriga; men likväl på den andra äf-
ven är afsöndrad ifrån dem, och bildar ett särskildt,
mindre Helt, genom allt det, som utgör detta Folks
Nationalitet. Hvarje sådant mindre Helt utgör så-
ledes ett särskildt Samhälle, hvars yttersta ända-
mål vi åter ej kunne söka i något annat, än alla dess



medlemmars högsta möjliga odling och förädling,
kasom det mellan de särskilda Folken gilves en
varande ömsesidig inflytelse, genom hvilken de
na befrämja hvarandras odling, och derigenom

Li-
fort-i
kun-
sam-

manverka till uppnåendet af det allmänna menskliga
Samhällets yttersta mål ; äfvenså gifves det inom hvar-
je särskildt Samhälle en dylik andelig vexelverkan
mellan dess medlemmar, genom hvilken de ega ett
ömsesidigt inflytande på utvecklingen af hvarandras
krafter, och derigenom på hvarandras odling och för-
ädling. Hvad vi här med ett enda ord kalle odling,
innefattar, såsom dess särskilda delar, all moralisk,
religiös, intellectuell och esthetisk bildning, eller hela
utvecklingen af menniskans högre, genom Ideerna om
det Goda, det Sanna och det Sköna bestämda verk-
samhet. Men det är likväl klart, alt denna odling
icke för alla ett Samhälles medlemmar kan blifva
helt och hållet densamma. Detta är nämligen, ej blott



Svea X,

6.
genom Samhällsmedlemmarnes olika yttre läge, ulan
äfven redan genom de menskliga anlagens ursprung-
liga stora olikhet, omöjligt. Hos hvarje individ före-
komma de till menniskans väsende hörande, och såle-
des i allmänhet visserligen för alla menniskor ge-
mensamma, hufvudmodificationerna af själens kraft i
en bestämd grad och i en viss proportion förenade
med hvarandra. Denna grad och proportion utgör
hans bestämda andeliga individualitet, och det gif-
ves lika många sådana särskilda individualiteter, som
det gifves särskilda menskliga varelser. För hvarje
individ blir följaktligen den för honom möjliga odlin-
gen något annat, än för hvar och en af de öfriga, e-
medan den för hvar och en måste besta i den full-
komligaste möjliga utvecklingen af alla hans individu-
ella anlag. Det egentliga, af förnuftet uppgifna ända-
målet för den förening af alla ett Folks medlemmar,
genom hvilken de tillsammans bilda ett Helt, ett Sam-
hälle, måste då blifva det, att bereda denna fullkom-
ligaste möjliga utveckling af hvars och ens individuel-
la anlag, genom hvilken hvar och en af dera skulle
komma att uppnå den högsta för honom möjliga
odling och förädling.

Då vi åter på delta sätt betrakte den borgerliga
Samhällsföreningen såsom ytterst åsyltande ett mora-
liskt ändamål, kan det ej mer för oss vara nagot
tvifvelsmål underkasladt, att den ju måste tänkas så-
	

85 »

som en moralisk förbindelse, äfven i hänseende till
de band, genom hvilka den sammanhålles, och de
krafter, genom hvilkas verksamhet dess ändamål
skall uppnås. Om, enligt hvad i det föregående blif-
vit yrkadt, möjligheten redan af ett stadgadt yttre rätts-
tillstånd till en hufvudsaklig del beror af moraliska
krafters verksamhet ; så blir det likväl ännu tydligare,
då vi reflectera på Samhälls-föreningens här angifna
högsta ändamål, att den måste betraktas såsom hvi-
lande på en moralisk grund. I den mån Samhällets
medlemmar, antingen i klart begrepp, eller åtminsto-
ne i ren och liflig känsla, fatta det högsta ändamålet
af sin hela sammanlefnad, måste de äfven känna sig
förenade genom det moraliska bandet af ömsesidig
kärlek och välvilja. Genom sin gemensamma verk-
samhet till beredande af en gemensam odling, genom
sin alltid fortvarande ömsesidiga inflytelse på utveck-
lingen af hvarandras krafter, förenas de till ett i alla
sina delar sammanhängande Helt ; och hyar och en
af dem måste känna sig uppfordrad att lefva för det-
ta Hela, för alla andra lika mycket, som lör sig sjelf.
Det är detta andeliga band, genom hvilket ett Folks
medlemmar i sin gemensamma verksamhet för en ge-
mensam odling känna sig förenade med hvarandra,
som utgör den sanna Fosterlandskärleken och
Samfun ds a nd an. Så länge man tänker sig en Na-
tions medlemmar såsom drifne endast af det egoisti-
ska strälvandei efter sinnligt välstånd och personliga
Si

fördelar, blir ordet Fosterlandskärlek ulan all verk-
lig mening. De kunna da väl hafva ett gemensamt
interesse att för sin säkerhet mot hvarandra eller mot
yttre fiender söka införa ett rättstillstånd och en
Skyddsmakt till dess vårdande; och i denna mening
kan visserligen det genom deras förening uppkom-
mande Hela anses såsom en product af deras gemen-
samma vilja. Men de blifva likväl ej förenade med
delta Hela och med hvarandra genom något band af
kärlek, utan endast genom klok beräkning af hvars
och ens egen fördel. Hvar och en älskar i grunden
blott sig sjelf; och äfven om han sjelfmant lyder
Statens Lagar, sä är det likväl endast för sin enskilda
fördels skull, som han lyder dem. Sann Fosterlands-
kärlek kan således blott finnas, sa vida den borgerli-
ga Samhällsföreningen tänkes såsom något högre, än
e.n blott yttre Säkerhets-anstalt. Detta moraliska för-
eningsband mellan ett Folks medlemmar later när-
mast jemföra sig med det, som med hvarandra före-
nar medlemmarne af en Familj: det bildar i denna
mening af hela Folket en enda stor Familj, hvilken
sjelf utgör en sammanfattning af mindre, eller egent-
ligen så kallade Familjer. Det gifves inom Staten
och inom Familjen samma slags andeliga dragnings-
kraft, hvilken till ett Helt förenar en mängd af för-
nuftiga nch fria varelser, ehuru den i det ena fallet
omfattar ett större, i det andra ett mindre antal af
individer. Häraf åler uppkommer det redan i det






85

föregående nämnda sammanhang, hvilket eger rum
mellan Familjlifvet och Statslifvet, samt det stora in-
flytande, hvilket det förras större eller mindre sed-
liga renhet alltid har på det sednares mer eller min-
dre fullkomliga utbildning. I följd häraf blir ock Sta-
ten, likasom Familjen, icke ett dödt, mechaniskt
Konstverk, en machin, som sättes i rörelse blott ge-
nom en yttre kraft: den blir ett lefvande Helt, genom-
trängdt i alla sina delar af en för dem alla gemensam
anda. Denna Statens högre, moraliska lifskraft up-
penbarar sig i sina särskilda yttringar pa mångfal-
digt sätt, i alla de känslor och handlingar, hvilka hö-
ra till Statslifvets fullständiga utveckling: den röjer
sig i helgden af alla de inom Familjlifvet förekom-
mande förhållanden, i sedernas renhet, i vördnaden
för Statens Styrelse, i den samvetsgranna lydnaden
för dess Lagar, i den ömsesidiga kärleken oeh för-
troendet mellan Regering och holk, likasom mellan
sjelfva Folkets medlemmar, i allas aktning för hvar-
andras rättigheter och för allt, som hör till Samhälls-
ordningens varaktiga bestand: den uppenbarar sig i
den varma känslan för Nationens ära, lör stora och
ädla Förfäders frejdade namn, för den Historia, som
förvarar deras minnen, och den Jord, som gömmer
deras stolt: den uppenbarar sig ändteligen i hvarje
Statsborgares oupphörligt fortsatta bemödande att med
hela sin individuella kraft verka i Statens tjenst och
för dess ändamål, ett bemödande, hvilket vid den ar


86

betets delning, genom hvilken särskilda Yrken in-
om Staten uppkomma, måste öfvergå uti ett hvars
och ens sträfvande att på sin bestämda plats, eller uti
sitt Yrke, uppfylla sin pligt och verka för det hög-
sta Stats-ändamålets uppnående, hvilket åter utgör
den äkta Stånds-äran, som ej är något annat, än
sjelfva sedligheten och den medborgerliga andan, be-
traktad med afseende på ett visst Yrke, och sådan
den inom dess spher kan och bör yttra sig. Det är
af denna Samhällsföreningens moraliska lifskraft, samt
af dess renhet och energi, i alla de phenomener, ge-
nom hvilka den röjer sig, som Statens bestånd och
styrka hufvudsakligen beror. Då denna kraft försva-
gas och aftynar, blir Staten, ehuru mäktig den för
den ytlige betraktarens blick må synas genom om-
fång, folkmängd och materiell rikedom, likväl i sjelf-
va verket, och till sitt inre väsende, sjuklig och
svag. Om den åter hos något Folk helt och hållet
utslocknade, skulle väl Staten det oaktadt, så vida ej
särskilda omständigheter påskynda dess sönderfallande,
ännu möjligtvis någon tid kunna bibehålla den yttre
formen och utseendet af ett sammanhängande Helt,
en organiserad kropp, men slutligen skulle denna dö-
da Statskropp utan tvifvel, i fall ej den Hfgifvande an-
dan på något sätt kunde återväckas till en förnyad
verksamhet, förlora äfven denna form, och helt och
hållet upplösa sig i en rå, oorganisk massa.

Men vi hafve i det föregående, då frågan var om
Sy

Familjen, anmärkt, all det elbiska momentet i alla
de till Familjen hörande förhållanden, i följd af det
nödvändiga sammanhanget mellan det moraliska och
religiösa, ger dessa förhållanden äfven en 1’eligiös
Charakter. Delia måste af alldeles samma skäl äfven
gälla om Slaten, och den här ifrågavarande mora-
liska åsigten af den borgerliga Samhällsföreningen,
i afseende så väl på dess högsta ändamål, som på de
band, genom hvilka den sammanhålles, måste derfö-
re äfven komma att utgöra en religiös åsigt af den-
samma. Detta uttryck kan visserligen lätt missför-
stås : man kan dervid möjligtvis tänka, antingen pa
en theokralisk Statsförfattning, sådan som de Orien-
taliska, eller åtminstone på det politiska bruk, hvil-
ket Grekerne, och ännu mer Romaine, gjorde af Re-
ligionen, eller ändteligen på det nyare Europeiska be-
greppet om Konungamaktens Gudomliga ursprung, i
den mening, hvaruti delta uttryck vanligtvis blifvit
taget, och om Hierarchien såsom ett förment stöd för
densamma. Men i intetdera af dessa föreställnings-
sätt förekommer den religiösa åsigten af Stalen i sin
renhet: den visar sig här blott såsom vanställd genom
en, än gröfre, än åler finare Superstition. För alt
undvika allt sådant missförstånd fordras, att man fat-
tar sjelfva Religionens väsende i dess fulla renhet,
ulan all förfalska detsamma genom Mysticism eller
Superstition. Så snarl man åter i sjelfva verket gjort
sig reda för det sanna och egentliga väsendet af all
88

Religion, måste man ulan svårighet inse, att vi, då
vi tale om en religiös åsigt af Staten, dermed ej kun-
ne mena något annat, än en med den rena moraliska
oskiljaktigt förenad religiös åsigt af sjelfva den ande-
liga vexelverkan mellan förnuftiga och fria varelser,
och den framskridande utveckling af alla menskliga
krafter, hvilken vi betrakte såsom Samhällsföreningens
högsta ändamål. Hvad vi har kalle den religiösa åsig-
ten af Staten, är med andra ord detsamma, som den
religiösa åsigt af Historien, enligt hvilken vi i den
se framställningen af en under Försynens ledning fort-
gående Menniskoslägtets uppfostran. Så snart vi
nämligen höje oss till den rena religiösa Ideen om
ett Gudomligt Väsende, såsom det sedligt Godas hög-
sta Urbild och Källa, och om en Försyn, såsom up-
penbarande sig genom en Gudomlig, moralisk Verlds-
regering; så kunne vi ej undgå att tänka oss hela fort-
gången af Menniskoslägtets, alla Nationer och Tide-
hvarf omfattande, odling såsom den successiva reali-
sationen af en högre, Gudomlig verldsplan, genom
hvars utveckling Menniskoslägtet på en gång uppnår
sin jordiska bestämmelse, och uppfostras för en högre
verld. I sammanhang dermed måste vi åter antaga,
att den osynliga Makt, som vårdar och leder hela ut-
vecklingen af Menniskoslägtets öden, äfven åt hvarje
särskildt Folk, såsom en del af detta slora Hela, an-
visat en bestämd plats i denna utveckling, hvarigenom
detta Folks hela historiska Jif kommer att utgöra dess
8g

under Försynens ledning fortgående uppfostran, livi!-
ken sjelf utgör en väsendtlig del af hela Slägtets. Och
pa samma sätt måste vi vidare antaga, att samma
högre Makt åt hvarje särskild medlem af detta Folk an-
visat en bestämd plats i utvecklingen af dess öden,
hvarigenom det förhållande af omedelbar eller medel-
bar vexelverkan, i hvilket han står till alla andra in-
divider af samma Folk, på en gång kommer att ut-
göra hans egen under Försynens ledning fortgående
uppfostran, och hans bidrag till hela Folkets uppfo-
stran. Alt ifrån denna, dels genom hvarje individs
natur-anlag, dels genom hans yttre förhållanden be-
stämda plats i Samhället med hela sin personliga
kraft gripa in i fortgången af sitt Folks, och derige-
nom medelbart äfven af hela Slägtels odling, och att
således, såsom ett redskap i Försynens hand, på det
sätt, som genom hvars och ens individualitet och yttre
läge är bestämdt, efter förmåga medverka till den all-
männa verldsplanens framskridande realisation, är det,
som hvar och en måste erkänna för sitt lifs högsta
uppgift. I följd af de menskliga anlagens stora olik-
het, och de särskilda individernas af yttre omständig-
heter beroende olika ställning i Samhället, kan den
enes verksamhet visserligen härtill bidraga ojemför-
ligt mera än den andres; men allas verksamhet kan
och bör likväl ytterst syfta till samma mål. Jordbru-
karen eller Slöjd-idkarcn, hvars hela arbete närmast
är rigladt på fyllandet af lifvets sinnliga behof, eller
'' r1

raliska band af
hvilket Statens
samhet för en
med hvarandra





på förökandet af Statens materiella rikedom och väl-
stånd , kan, då dess Yrke betraktas från en högre
ståndpunkt, och ses i sitt rätta sammanhang med men-
niskans hela bestämmelse, lika riktigt, (ehuru i min-
dre grad, och blott på ett medelbart sätt) sägas med-
verka till sitt Folks odling och förädling, och deri-
genom till den allmänna verldsplanens successiva ut-
förande, som Vetenskapsidkaren, hvilken omedelbart
arbetar på Mensklighetens inlellectuella uppfostran,
eller Lagstiftaren och Hjelten, hvilkas verksamhet för
Arhundraden bestämmer en Nations eller en hel Verlds-
dels öden. -— Derigenom åter, alt den moraliska å-
sigten af den borgerliga Samhällsföreningens högsta
bestämmelse på detta sätt visar sig för oss såsom til-
lika utgörande en religiös åsigt deraf, måste ock det,
som vi i det närmast föregående kallat Statens mora-
liska lifskraft, för oss antaga Charakteren af en på
en gång moralisk och religiös kraft. Hela
den borgerliga Samhällsföreningen får, betraktad från
denna ståndpunkt, för oss en religiös helgd och san-
ction: den blir en G udomlig Anstalt till ett visst Folks
och alla dess medlemmars, och derigenom medelbart
till hela Slaglels, uppfostran och förädling. Det mo-

kärlek, valvilja och förtroende, genom
medlemmar i sin gemensamma verk-
gemensam odling känna sig förenade
och med sin Regering, och hvilket

utgör, såsom nyss blitvit nämndt, den sanna medbor-
9i

sanction

sprung

gerliga andan, visar sig här för oss såsom tillika ut-
görande ett religiöst band, en religiös vördnad för
Staten såsom en Försynens Anstalt: Fosterlandskärle-
ken lår sin högsta betydelse först derigenom, att Sta-
ten och hela dess historiska lif tänkes i sitt rätta sam-
manhang med den Gudomliga Verldsregeringen, hvil-
ken sjelf ej är annat, än den fortgående manifestatio-
nen af en oändlig, allt omfattande Kärlek. Huru li-
tet detta begrepp om den borgerliga Samhällsförenin-
gens religiösa charakler, samt det äfven deraf följande
begreppet om Regeringsmaktens religiösa helgd och

, eller om Regeringsmaktens Gudomliga ur-
i den enda rätta mening, livilken det-

ta uttryck på denna ståndpunkt för oss erhåller, stri-
der emot del ratt förstådda begreppet om Jivarje Na-
tions och hvarje Statsborgares frihet och sjellständig-
het, samt huru litet det utan grof misstydning skulle
kunna åberopas till försvar’ för något slags andelig el-
ler verldslig Despotism, måste ulan Lvifvel lätt inses
al hvar och en, som hittills med någon uppmärksam-
het följt oss, och skall dessutom genom hela fortgån-
gen af vår undersökning blifva ännu tydligare.

Föi’ alt vinna ett klart begrepp härom, fordras
i synnerhet, att man gör sig full reda för det för-
hållande, hvaruti den moraliska och religiösa åsigten
af Staten slår till den i det föregående nämnda juri-
diska åsigten af densamma. Vi kunne väl ännu icke
för alla
en gang
ait hvar
mot allt

92

fullständigt besvara frågan om detta förhållande i hän-
seende till alla de speciella punkter, hvilka den uti
sig innefattar; men vi kunne likväl redan här åtmin-
stone i allmänhet besvara den. Det egentligt po-
sitiva iden borgerliga Samhällsföreningen, eller det,
som utgör dess inre väsende, kunne vi visserligen,
i följd af allt det här anförda, ej söka i något annat,
än den vexelverkan mellan alla ett Folks medlemmar,
genom hvilken de ömsesidigt bereda hvarandras od-
ling och förädling, och dermed tillika hvarandras san-
na välfärd. Men för möjligheten af delta deras ge-
mensamma lif erfordras, såsom dess oundgängliga
negativa vilkor, att Samhällsföreningen skall an-
taga den yttre formen af en stadgad Rätlsförfatt-
ning. Genom sin charaktei' af förnuftig och fri va-
relse eger nämligen hvar och en af Samhällets med-
lemmar fullgilltigt anspråk alt af hvar och en annan

behandlas såsom sjelfständig Person, hvilket
lika grundade anspråk icke kan för alla på
tillfredsställas på annat salt, än derigenom,
och en af dem dels är till sin person fredad

yttre våld, dels ock, enligt en rättvis utstakning, er-
håller en bestämd spher för sin yttre fria verksamhet,
inom hvilken han är skyddad mot alla andras intrång.
Också är det i sjelfva verket blott så vida denna för-
nuftets fordran i afseende på hvar och en af Samhäl-
lets medlemmar är uppfylld, som det för hvar och
en af dem blir möjligt, att, genom den fullkomliga
g3

utvecklingen af alla sina’individuella anlag, sjelfverk-
samt och med hela sin personliga kraft gripa in i det
stora Hela af den allmänna odlingens framskridande.
En Rättsförfattning, som förvissar hvar och en af
Samhällets medlemmar om personlig säkerhet, och
enligt rättvisans heliga Lag åt hvar och en af dem ut-
stakar och betryggar en bestämd spher för hans fria
verksamhet i den yttre verlden, blir således, ehuru
den icke sjelf utgör Samhällslöreningens högsta ända-
mål, likväl oumbärlig för det högsta ändamålets upp-
nående. Derigenom kommer den moraliska och reli-
giösa åsigten af Staten i ett nödvändigt sammanhang
med den rätt förstådda juridiska åsigten af densamma.
Det är för hela Statsläran af den största vigt, att man
fullkomligen fattar detta sammanhang. På ena sidan
är det af stor vigt, att man erkänner det såsom Sta-
tens högsta bestämmelse, att vara en amma för ut-
vecklingen af alla Menskligbetens ädlare krafter, och
att man ej gör den blott till en yttre Tvångs- och Sä-
kerhets-anstalt, hvarigenom allt det högre och ädlare
hos menniskan, allt det, som ger lifvet ett sannt väl-
de, skulle komma att ligga utom Staten, eller kom-
ma att tillhöra, ej det offentliga , utan endast det en-
skilda lifvet. Men på den andra sidan hör det hka
nödvändigt till det rätta begreppet om Staten, att den
skall ega formen af en Rättsförfattning, hvilken skyd-
dar alla dess medlemmars personliga säkerhet och
sjelfständighet, samt förvissar hvar och en af dem om
9'4

sa



en bestämd spher för dess yttre fria verksamhet. Om
man icke redigt inser delta, så faller man i en förvil-
lelse, hvilken utgör motsatsen mot den förra, den
nämligen, att göra Staten blott till ett slags upp-
fostringsanstalt för omyndiga barn. Om den förra af

dessa förvillelser i vara dagar varit den vanligaste,

måste det likväl äfven medgifvas, att de, som sökt
molarbeta och utrota den, ej alltid förmått fullkomli-
gen undvika den sednare.

För att fullända vår granskning af hvad vi här
kallat den ensidigt juridiska åsigten af Staten, vilje vi
äirnu tillägga den anmärkningen, att denna åsigt blif-
vit framställd i synnerhet under tvenne olika hufvud-
modificationer, grundade på tvenne olika föreställnings-
sätt om hela det menskliga lifvet och dess bestämmel-
se. Den har nämligen än (såsom i synnerhet hos
Encyclopedisterna) blifvit grundad på en sensualistisk
åsigt af det menskliga lifvet, än åter (såsom i synner-
het hos Kant och Fichte) blifvit utbildad vid si-
dan af en högre och renare Sedelära. livad det
förra beträllar, sà blef det har ifrågavarande begrep«
pet om Staten en nödvändig följd af den lära, hvil-
ken, med förnekande af allt det högre och ädlare hos
menniskan, gjorde egennyttan till dess enda egentliga
grunddrift, och enligt hvilken således menniskan fick
samma yttersta bestämmelse som djuren, blott med
tillägg af det ganska tvetydiga företrädet, att i straf-
95

vandet efter det angenäma ledas, icke af en blind,
men sakei' instinct, ntan af el t reflecterande och öf-
verläggande, men ofla irrande förstånd. Enligt den-
na lära, hvilken ännu i våra dagar tyckes ega många
anhängare, ehuru man ej numera lika ofla och lika
öppet, som för ett halft sekel sedan, hör den förkun-
nas såsom den äkta upplysningen och visheten, kan
man naturligtvis ej i Staten se något annat, än en stor
Police-anstalt, ämnad alt skydda dess medlemmar
mot hvarandra och mot allt yttre våld, på det att
hvar och en af dem må kunna, inom den utstakade
gränsen for hans fria verksamhet, i ostörd ro sörja
endast för sitt eget val; och det är då afven ganska
conseqvent, att man, under förutsättning af en i sjelf-
va den menskliga naturen grundad, allmän egoism
hos Statens medlemmar, tänker sig densamma såsom
sammanhållen blott genom juridiska band. Vi kunne
väl icke här ingå i någon djupare undersökning om
den vetenskapliga halten af hela denna sensualistiska
åsigt af den menskliga naturen, och ådagalägga, att
den i theoretiskt hänseende, eller såsom philosophiskt
System betraktad, är lika tom och ytlig, som den i
praktiskt hänseende är förnedrande och förderlhg 2).



2)	Detta oaktadt erkänne vi likväl gerna, att äfven denna
Encyclopedistiska lära, likasom heta den Lockiska Em-
pirismen i alla dess utgreningar, i betydlig mån med-
verkat till den intellectuella eulturens tillväxt och ut-
bredande, sa väl genom utrotandet af många villor och
fördomar, som genom de bidrag, hvilka den lenmade


96

I

Imellertid tro vi oss ock för vårt närvarande ändamål
icke behöfva någon annan vederläggning af don, an
den, hvilken, redan före all vetenskaplig granskning,
är gifven i menniskans innersta känsla, i den inre
röst, som mer eller mindre mäktigt talar hos hvar
och en, hos hvilken den ej blifvit qväfd genom mora-
liskt förderf, och som bjuder honom att för sitt lif er-
känna en högre bestämmelse. Men for att förekom-
ma ett eljest möjligt missförstånd, torde vi i samman-
hang härmed böra uttryckligen anmärka, att det här
angifna begreppet om den borgerliga Samhällsförenin-
gens yttersta ändamål alldeles icke utesluter ett tillbör-
ligt afseende på Samhällsmedlemmarnes enskilda sinn-
liga välstånd, och på allt, som tjenar till dess befräm-
jande och förökande, utan tvertom med nödvändighet
innefattar äfven delta. På ena sidan måste nämligen
ett Folks stigande odling nödvändigt komma alt bi-
draga äfven till dess medlemmars mer och mer till-
tagande yltre välstånd, genom det inflytande den in-
tellecluella culturen alltid eger på utvidgandet af den
menskliga frihetens välde öfver Naturen, och dermed
på hela det industriella lifvets tillväxt och fullkom-
nande, och på den andra visar sig beredandet och
främjandet af delta välstånd såsom ett ibland medlen





till ett ökadt förråd af erfarenlietskiw dskaper. Den kan
i detta hänseende visserligen sägas hafva utgjort ett vig-
tigt och oumbärligt moment i den progressiva utvecklin-
gen al hela den nyare tidens bildning.



IWF?
97

och vilkoren för sjelfva den högre odlingens fram-
skridande. Så länge menniskorna, nedtryckte af de
sinnliga behofvens tyngd, nödgas använda hela sin
kraft på deras nödlorftiga fyllande, skulle man för-
galves bemöda sig att väcka dem till en högre och
ädlare verksamhet. Det physiska lifvet herrskar än-
nu ensamt, och qväfver det andeliga. All högre od-
ling förutsätter derföre, såsom ett vllkor för dess
möjlighet, att man, utöfver den verksamhet, hvilken
oundgängligen erfordras till de tidigast framträdande
lägre behofvens tillfredsställande, ännu skall ega ett
Öfverskott af kraft, att använda för ädlare behof : den
förutsätter, att man, fri från de qväljande bekymren
lör det physiska lifvels uppehållande, skall kunna
med lugn lyfta sin blick från den närande Jorden,
vid hvilken menniskan, såsom sinnligt väsende, är
fästad, till den högre region, som är den förnuftiga,
med Gudomligheten beslagtade Andens Fädernesland.
Detta gäller om hvarje Folk lika väl, som om hvarje
individ deraf. Derföre, ehuru det blott är i den full-
komliga utvecklingen af alla ett Folks högre, andeli-
ga krafter, eller i dess högsta möjliga moraliska, reli-
giösa, intellectuella och esthetiska bildning, som vi
kunne sätta den borgerliga Samhällsföreningens ytter-
sta ändamål, blir likväl den fullkomligaste möjliga ut-
vecklingen äfven af Nationens lägre, physiska krafter,
samt af hela dess materiella och industriella verksam-

Spea X.	I. 7.


9»

>■



het, genom hvilken dess sinnliga och ekonomiska väl-
slånd beredes, ett vilkor för denna dess högre odling,
och får derigenom för Staten ett obestridligt och stort
värde. Men om det är vigtigt, att man inser och er-
känner detta, så ar det likväl ännu vigtigare, att man
ej må göra medlet till ändamål, och subordinera det

högre under det lägre.

Detta äter är livad som sker,

i lall man gör Folkets sinnliga välstånd till det hög-
sta ändamålet för dess tillvarelse och dess Samhälls-
lif. Denna materialistiska tendens, hvilken onekligen
i nyare tider varit ganska vanlig, har i alla de Stater,
i hvilka den blifvit radande, haft en förderflig infly-
telse: den har i dem alla verkat mer eller mindre
till försvagande af deras högre moraliska ooh religiö-
sa lifskraft, och derigenom, oaktadt den genom ut-
vidgningen af alla Industriens delar beredda tillväxten

a£ Staternas materiella
na inre, af andeliga
styrka.

i

rikedom, mindskat deras san~
krafters verksamhet beroende

Men om man ock

i hela sin åsigt af lifvet ar fri

från denna materialistiska tendens, om man ock på
fullt allvar medgifver, att hvarje Folks högsta möjli-
ga odling och förädling utgör det yttersta ändamålet
för all mensklig sammanlefnad; kan man likväl till
äfventyrs tro, att Staten, såsom sådan, icke på ett
positivt och omedelbart, utan endast på el t negativt
och medelbart sätt, bör göra afseende på denna högre


99

odling. Staten, kan man säga, har egentligen och
omedelbart endast att sysselsätta sig med det, som
genom yttre tvång kan åstadkommas, med införandet
och bibehållandet af ett yttre rättstillstånd , och det
ar endast på ett indirect och medelbart «alt, som
det tillhör den, att verka för sjelfva odlingens befräm-
jande, nämligen i det hänseende, alt ett stadgadt rälts-
tillstånd nödvändigt måste ega en välgörande inflytel-
se på Folkets framskridande bildning; likasom Staten
afven bör göra ett negativt afseende pä cnlturen,
och i synnerhet på Statsborgarnes moraliska och reli-
giösa förädling, i den mening, att den aldrig bör för
rättstillståndets bibehållande vidtaga några sådana åt-
gärder, eller betjena sig af några sådana medel, som
motverka Samhällsmedlemmarnes sedliga och religiö-
sa bildning. Detta är, i få ord uttryckt, det sätt,
hvarpå Statens förhållande till den högre odlingen be-
stämmes, i synnerhet i den Kantiska och den äldre
FichteskaåsigtenafNaturrätlen. Häråf uppkommer hvad
vi kallat den andra hufvudmodificationen af den ensidigt
juridiska Statsläran. Man skulle visst icke utan orätt-
visa kunna betrakta Kants och Fichtes lära såsom
beslägtad med den nyssnämnda sensualistiska åsigten
af det menskliga lifvet och dess bestämmelse: hela de-
ras praktiska Philosoph! står tvertom i den skarpaste
motsats mot denna falska, Encyclopedistiska upplysning.
Men äfven desse Tänkare betraktade likväl, enligt
hvad redan blifvit nämndt, Staten endast ur en juri-


disk synpunkt, och gjorde den till en blott yttre Sä-
kerhets-anstalt. De satte den väl i ett visst samman-
hang med Mensklighetens framskridande odling och
förädling; men de yrkade likväl, att det endast är pä
ett indirect och medelbart sätt, som Staten kan och
bör befrämja delta framskridande, nämligen genom
undanrödjande af de hinder, hvilka Naturtillståndets
osäkerhet skulle lägga deremot. Ju närmare åter
Mensklighelen hinner intill den förädling, som utgör
dess yttersta mål, dess mindre oumbärlig blir en så-
dan Tvångs- och Säkerhets-anstalt. Staten åsyftar så-
ledes att småningom göra sig sjelf mer och mer öf-
verflödig, och dess yttersta mål skulle vara, att slut-
ligen alldeles upphäfva sig sjelf, ehuru det blott är
genom ett oändligt annalkande, som den kan närma
sig intill detta sitt yttersta, i verkligheten oupphinne-
liga mål. Vårt omdöme rörande delta föreställnings-
sätt är i korthet det följande. Om det på ena sidan
måste medgifvas, att det yttre rättstillståndet utgör
ett nödvändigt vilkor för odlingens framskridande,
men det på den andra är lika obestridligt, att möjlig-
heten af ett stadgadt rättstillstånd i högst väsendtlig
mån beror af Samhällsmedlemmarnes upplysning, fo-
sterlandskärlek och dygd, af deras inlellectuella, mo-
raliska och religiösa bildning; så visa sig derigenom
dessa tvenne, den inre odlingen och det yttre rätts-
tillståndet, såsom ömsesidigt beroende af hvarandra,
och således såsom stående i det närmaste samman-
101

hang ined hvarandra. De höra följaktligen i verklig-
heten nödvändigt tillsammans, och utgöra i sin för-
ening hela Samhällslifvet, så att nämligen sjelfva od-
lingen utgör Samhällslifvets inre väsende, hvaremot
rättstillståndet hör till dess yttre nödvändiga form.
Om nu dessa tvenne, det inre och det yttre af Sam-
hället, nödvändigt höra tillsammans: om intetdera aF
dera kan, åtminstone i någon högre grad af fullkom-
lighet, finnas utan det andra 5 sa är det utan tvifvel
orätt, att våldsamt lösrycka den ena af dessa Samhälls-
lifvets beståndsdelar’ ifrån den andra, samt att, i följd
af denna skarpa afsöndring, betrakta det yttre af Sam-
hällsföreningen , eller den blotta Rättsförfattningen,
såsom något särskild t bestående, och utmärka endast
delta från det inre afsöndrade yttre med namnet Stat.
Visserligen kan man genom en abstraction i begrep-
pet åtskilja det inre från det yltre, det ethiska i Sta-
ten från det juridiska; men man måste likväl dervid
alltid erinra sig, att dessa båda böra i verkligheten
vara oupplösligt förenade, att de måste anses såsom
tvenne lika nödvändiga beståndsdelar af ett och sam-
ma Hela, till hvars bestånd båda erfordras, och alt
det just är detta båda uti sig innefattande Hela, som
utgör den fullständigt betraktade borgerliga Samhälls-
föreningen. Då man tänker sig Staten endast såsom en
Rättsförfattning, så bevisar detta alltid, att man, äf-
ven om man i allmänhet erkänner ett samband mel-
lan det inre och det yttre af Samhällslifvet, likväl icke






102



cgei en tillräckligt Iiflig och klar föreställning om det-
ta samband. Derföre leder ock delta föreställnings-
sätt, så vida det med full conseqvens fasthålles, i dess
tillämpning till det mera speciella af Statsläran, ound-
vikligen till sadana följder, i hvilka misskännandet
af detta samband mer eller mindre tydligt röjer sig.
Det leder nödvändigt till ett bemödande alt göra det
yttre., om ej helt och hallet, åtminstone i del när-
maste, oberoende af det inre, och således till den i
det föregående redan nämnda förvillelsen, alt tro
rättstillståndet kunna bibehållas nästan endast genom
Statens yttre mechanism, och ulan särdeles behof af
högre, moraliska krafters verksamhet. Åfvenså blir
det en naturlig följd af detta det yttres lösryckande
från det inre, att man kommer till clt i flera hänseen-
den oriktigt begrepp om Regeringens väsende, samt
om dess förhallande till Folket. Så vida man nämli-
gen enligt denna åsigt betraktar det yttre rättstillstån-
dets bibehållande såsom det enda egentliga föremålet
för Regeringens omedelbara omvårdnad; så måsle
man påstå, alt befrämjandet af Folkels högre odling,
icke för dess egen skull, ulan endast så vida, som
det kan anses sasom ett medel lör rättstillståndets

cæl1 varaktighet, bör vinna Regeringens upp-
märksamhet. Det kan till exempel efter denna åsigt
pa fullt allvar sättas i fråga, huruvida det bör räknas
lör elt af Regeringens åligganden, alt genom offentli-
ga Undervisningsverk, genom uppsigt ölver Religions-
io5

värden o. s. v., sörja för Folkets bildning; och om
man älven tillägger Regeringen denna förbindelse, så
måste man likväl yrka, att alla Regeringens åtgärder
i detta hänseende måste bestämmas endast af dess
omtanka för det yttre instill ståndets bibehållande.
Att detta åter utgör ett för lågt och inskränkt begrepp
om Regeringsmaktens väsende och bestämmelse, är
lätt bevisadt. Ty om man erkänner, att ett Folks
odling och den fullkomliga utvecklingen af dess kraf-
ter utgör det högsta ändamålet för hela dess Samhälls-
lif, och man tillika medgifver, hvad icke utan orim-
lighet skulle kunna bestridas, att denna odling i sjelf-
va verket kan genom offentliga åtgärder antingen be-
främjas eller motverkas; så måste man väl äfven inse,
att den högsta, offentliga ledningen af Folkets gemen-
samma angelägenheter framför allt annat bör åsyfta
uppnåendet af detta Samhällslifvels högsta mål: det
kan derföre ej vara det rätta, att Regeringen, hvilken
har i sin hand denna ledning af Folkets gemensamma
angelägenheter, behandlar detta högsta endast såsom
ett medel för något lägre, för det yttre rättstillståndet,
då förhållandet mellan dessa tvenne enligt förnuftets
fordran just bör vara det motsatta. I detta hänseen-
de innebär den här ifrågavarande åsigten af Staten
en verklig uppnedvändning af det rätta förhållandet
mellan det inre och yttre i Samhället, betraktade så-
som föremål för Regeringens omvårdnad. Ändteli-
gen leder ock detta föreställningssätt, sä vida det med
io4

full conseqvens utbildas och tillämpas, oundvikligen
till det förut omnämnda kalla, kärlekslösa och blott
juridiska förhållandet mellan Regering och Folk. För
att öfvertyga sig härom, behöfver man blott lifligt
föreställa sig en Slat, helt och hållet inrättad och
styrd enligt denna politiska lära, sådan till exempel,
som den Fichteska, med dess endast för det yttre
rättstillståndet verkande Regering på den ena sidan,
och ett densamma misstänksamt bevakande Ephorat
pa den andra, oupphörligt svälvande mellan de mot-
satta farorna , antingen af Regeringsmaktens till
Despotism ledande missbruk, eller af detta förfärliga
Stats—interdict, hvars afkunnande, om det en enda
gång försöktes , skulle störta hela Samhället i fullkom-
lig Anarchi. Om det harda och karlekslosa i denna
ensidigt juridiska åsigt af Slaten hos åtskilliga andra
Fänkare, hvilka likväl egentligen och i det väsendt-
liga hylla samma lära, icke framträder lika öppet och
bestämdt, som hos Fichte; så kommer detta blott
deraf, att de icke med samma conseqvens fasthålla
den allmänna principen i den speciella utbildningen af
sin politiska Theori. I sjelfva verket har väl ock
den endast juridiska åsigten af den borgerliga Sam-
hällsföreningen aldrig i någon Stat blifvit i hela sin
stränga conseqvens tillämpad på allt det speciella af
Statsförfattningen och Statsförvaltningen. Den har i
sin verkliga praktiska användning inom Staterna all-
tid blifvit, åtminstone i någon mån, mildrad genom
io5

den outplånliga känslan af det rätta och nalurenliga,
och en af denna känsla föranledd välgörande inconse-
qvens, så väl hos Regeringarne, som hos Folken,
ehuru den det oaktadt visserligen egt tillräcklig makt,
för att ofta på hela Statslifvet yttra ett mer eller
mindre skadligt inflytande.

I följd af allt det hittills anförda, kan Staten, då
dess Idé fattas i sin fulla betydelse, med rätta sägas
utgöra inbegreppet af alla ett Folks gemensamma an-
gelägenheter, en förbindelse, åsyftande det fullkomli-
gaste möjliga uppfyllandet af alla dess högre och
lägre behof, omfattande hela utvecklingen af alla dess
andeliga och physiska krafter, och sammanhållen på
en gång genom juridiska, samt genom moraliska och
religiösa band. Den utgör och omfattar till sitt vä-
sende hela den fortgående utvecklingen af ett Folks
gemensamma lif; men den får tillika den yttre for-
men af en Rättsförfattning, emedan bibehållandet af
ett yttre rättstillstånd utgör det oundgängliga vilkoret
för möjligheten af delta gemensamma lif. Af detta
sätt att fatta Statens Idé blir det vidare en följd, att
det icke gifves hos någon af Samhällets medlemmar
någon kraft eller verksamhet, som kan sägas egentli-
gen ligga utom Stalen, och ej med densamma stå i
något sammanhang. Om man i nyare tider ganska
ofta betraktat Veteuskapsidkarne, Konstnärerne o. s. v.
såsom Kosmopoliler, lösryckte ifrån Staten i afseen-






loG

de på sjelfva deras högre, andeliga verksamhet, och
sammanhängande med den blott i afseende på de yttre,
materiella vilkoren för deras existens: eller om man
i allmänhet tänkt sig hvarje menniska i dess enskilda
och husliga lif såsom ställd utom Staten och utan nå-
got närmare samband med den; så kommer detta
blott deraf, att det i det föregående granskade begrep-
pet om Staten, såsom blott en yltre Säkerhets-an-
stalt, varit i nyare tider så vanligt. Så snart man hö-
jer sig till Ideen om Staten i dess hela betydelse, så
inser man derigenom äfven, alt den i Samhället lef-
vande menniskan är Statsborgare i hvarje yttring af
sitt lif och sin verksamhet, i sitt husliga lif lika väl,
som i det offentliga, i sin vetenskapliga eller artisti-
ska verksamhet lika väl, som i den egentliga Embels-
inanna-verksamheten o. s. v. Hvarje yttring och an-
vändning af hans krafter har ett mer eller mindre
märkbart, närmare eller allägsnare, inflytande på Sta-
ten , och tjenar i sin mån alt befrämja eller motarbe-
ta uppnåendet af Samhällsföreningens högsta ändamål.
Hvarje Samhällsmedlem tillhör Slaten i hela sitt lif
och med hela sin individuella kraft. Derföre fordre
vi ock med rälta af hvarje product af hans verksam-
het, till exempel af hvarje vetenskapligt arbete, eller
hvarje konstverk, att det skall ega en viss nationell
halt och prägel, genom hvilken det visar sig såsom
närmast sammanhängande med ett visst Folks bildning,
och närmast åsyftande att ytterligare föröka och full-



w - I ■>
1O^

komna denna 5). Delta hindrar likval alldeles icke,
alt det ju tillika kan ega en universell charakler och
betydelse, genom hvilken det, oaktadt det närmare
förhållande, hvaruti det står till en viss Nations bild-
ning, äfven kan sträcka sin inflytelse till andra Folk,
och gripa in i det stora Hela af den allmänna mensk-
liga odlingens framskridande. Plato och Sophocles
visa sig onekligen i sina productioner såsom Helle-
ner: deras arbeten bära onekligen stämpeln af den
Grekiska Nationaliteten, (om ock denna hos Plato
är i någon mån blandad med O rien talismen): de
tillhöra tydligen en viss period af det Grekiska natio-
nella lilvets utveckling; men denna deras nationella
charakter har likväl alldeles icke hindrat dem att ut-
öfva en ganska vigtig inflytelse pä andra Nationers
och Tidehvarfs bildning. — Man skulle imellerlid helt
och hållet missförstå oss, om man i anledning al det-
ta vårt begrepp, rörande del sammanhang, i hvilket
hvarje Samhällsmedlem i hela sitt lif slår med Sta-
ten, ville tillägga Staten en rättighet till någon sådan
speciell uppsigt öfver Slalsborgarens enskilda lif, cl-

3)	Naturligtvis kan likväl denna nationella charakler icke
lika starkt framträda i alla stags productioner. Den rö-
jer sig t. ex. långt niera inom Konstens och Poesiens
område, samt i dein af den vetenskapliga bildningens
prodneter, som röra ämnen, hörande till den ideella verl-
den och dess phenoniener, än i sådana arbeten, som
innehålla naturvetenskapliga forskningar o. s.. v. Men
äfven i dessa sistnämnda saknas den doÄ icke alldeles.
io8

Si





■





1er öfver användningen af hans krafter, som icke la-
ter fullkomligt förena sig med hans charakter afsjelf-
standig, förnuftig varelse. Vi hafve redan i det fö-
regående nämnt, att Forntidens Tänkare och Lagstif-
tare i sina politiska Theorier och Sladganden icke all-
tid förmådde undvika detta fel, samt att de i sin
åsigt af individens förhållande till Staten ofta för li-
tet respeeterade den personliga, subjectiva friheten.
Men om man blott med full klarhet fattar den bor-
gerliga Samhällsföreningens här angifna väsende, lö-
per man ej fara att falla uti denna förvillelse. Det
hör nämligen med nödvändighet till sjelfva begreppet
om alla Samhällsmedlemmarnes högsta möjliga odling
och förädling, att hvar och en af dem skall i hela
sitt lif och i all sin verksamhet både sjelf handla och
af Staten behandlas såsom sjelfständig, förnuftig va-
relse. Det är endast med bibehållande af denna sin
charakter, som hvar och en af dem kan genom den
fria utvecklingen af sina krafter höja sig till sann od-
ling, och uppnå sitt lifs högsta bestämmelse. Slaten
skulle således missförstå och motverka sitt eget hög-
sta ändamål, om den i något fall genom sina Stad-
ganden förnärmade eller upphälde sina medlemmars
personliga sjelfsländighet; om den till exempel genom
tanketvång hämmade eller försvårade den inlellectuel-
la bildningens framskridande; om den genom sam-
velstvång lade hinder i vägen för det religiösa lifvets
fria utveckling; om den genom ovisa prohibitiva
log

Stadganden inom hvart och elt särskildt Yrke lem-
nade för litet utrymme åt den fria enskilda verksam-
heten , hvilken oundgängligen fordras för Industriens
tillväxt och förkofran; eller ändteligen om den, ge-
nom alltför långt sträckta föreskrifter rörande Familj-
lifvet och de till detsamma hörande förhållanden,
gjorde något ingrep i hvarje Statsborgares husrätt
o. s. v. Det hör följaktligen till Statens rätt fattade
Idé, att det enskilda lifvet, likasom det på ena sidan
ej må i något hänseende lösrycka sig ifrån det of-
fentliga och göra sig deraf oberoende, äfvenså på den
andra ej heller må kufvas och tyranniskt beherrskas
af detsamma. I den rätt organiserade Staten måste en
fullkomlig, frivillig harmoni ega rum mel-
lan hvarje Samhällsmedlems enskilda och Statens
allmänna lif: hvar och en af Samhällets medlem-
mar måste der kunna pa en gang lefva för det He-
la och för sig sjelf i ordets rätta och högre mening, det
vill säga, på en gång för sin egen och för alla andras
odling och förädling; och det waste blott vara sasom
sjelfständig, förnuftig varelse, samt utan uppoffring
af sin personlighet, som han deltager i det Helas lif,
lyder Statens lagar, och bär sin andel af dess bördor.
Hvarje individ bör i Staten kunna med ftdl frihet föl-
ja sin rätt förstådda inre kallelse, och utbilda sin in-
dividualitet till dess högsta fullkomlighet. Alla indi-
viduella krafter och talenter böra här finna det rätta
och naturliga utrymmet för sin verksamhet. Staten
bör med lika karlek omfatta dem alla, med lika opar-
tisk vård skydda och befrämja allas utveckling, och
förstå alt låta dem alla, just genom denna deras fria
utveckling, sammanverka till uppnåendet af Samhälls-
föreningens bögsla ändamål. Den bör förstå att för
sitt ändamål använda Vetenskaps-idkarens och Konst-
näiens verksamhet lika väl, som Jordbrukarens och
Slöjdidkarens, ulan alt inskränka någondera af dem
inom sadana gränsor, som hämma eller försvåra den
fria, naturenliga yttringen af hela hans individuella
kraft. Om, hvilket gerna må medgifvas, denna for-
dran knappast i någon Slat blifvit i hela sin vidd
fullkomligen uppfylld: så kan delta likväl ej hindra, alt
den ju med nödvändighet är gifven genom s jell va Statens
Idé, och att den ju alltid måste löresväfva förnuftet,
såsom uttryckande del högsta mål, till hvilket hvarje
Slat, om den ock aldrig i verkligheten fullkomligt upp-
når detsamma, dock åtminstone bör oupphörligen
sträfva att mer och mer närma sig. Rätt förstådd,
innebär denna fordran af en fullkomlig harmoni mel-
lan det effentliga och det enskilda lifvet den bögsla
regeln för alla inom Slaten förekommande anordnin-
gar , och för pröfningen af deras förnuftsenlighet el-
ler förnuftsstridighet.

Om vi nu i anledning af allt det, som här blif—
vit nämndt rörande Statens Idé, kalle Staten en or-
ganisation, en organisk förening al alla de till ett

visst Folk hörande individer; sa

valje vi detta uttryck
Ill

alldeles icke derföre, att det engång råkat blifva på
modet, ulan derföre, att det genom en ganska träffan-
de bild antyder den borgerliga Samhällsföreningens
väsende. Staten är i sjelfva verket inom den ideella
verldens område detsamma, som organisationen är i
Naturen, Dess hela väsende kan uttryckas derigenom,
att den är en organisation, hvilken har till sina be-
ståndsdelar, icke materiella ämnen, utan förnuftiga
och fria varelser, Den har Charakteren af en organi-
sation först och främst i det hänseende, att alla dess
till ett Helt förenade delar, alla de till den hörande
individer, förhålla sig ömsesidigt till hvarandra såsom
ändamål och medel på en gång. Genom deras för-
ening uppkommer nämligen ett gemensamt lif, en ge-
mensam verksamhet, i hvilken hvarje individ deltager
med hela sin personliga kraft, under det att han tilli-
ka åtnjuter frukterna af alla andras kraftyttringar.
Han bibehåller derföre alltid i denna förening den
charakter, hvilken väsendtligen tillhör honom såsom
förnuftig och fri varelse, att vara syftemål i och
för sig sjelf, eller att aldrig vara endast ett medel
för andra: han ar medel för alla andra blott sa vida
och i samma mening, hvaruli alla andra äfven äro
medel för honom. Det är just en sådan lefvande, all-
tid fortvarande vexelverkan mellan delarne af ett Helt,
i hvilken de på detta sätt ömsesidigt förhålla sig till
hvarandra såsom ändamål och medel på en gång, som
utgör det första väsendlliga kännetecknet af en orga-


		

112





nisation. Häraf blir det en följd, att alla delar af ett
organiseradt väsende stå i ett inre sammanhang med
hvarandra, och ömsesidigt bero af hvarandra, så att
ingendera af dem skulle kunna vara hvad den är, om
den ej befunne sig i denna bestämda förbindelse med
alla de öfriga. Alldeles detsamma gäller om alla med-
lemmarne af en Stat, genom deras ömsesidiga inver-
kan på hvarandra. Endast såsom medlem af denna
bestämda Stat kan hvar och en af dem vara hvad han
ar; ty det är endast genom hela det nationella lifvets
fortvarande inflytelse, som hvars och ens individuali-
tet eihaller sin bestämda utbildning. Genom denna
deras ömsesidiga inverkan på hvarandra blifva alla en
Stals medlemmar, likasom alla en organiserad kropps
delar, förenade till ett Helt i ordets strängare be-
märkelse: de komma i ett helt annat, ett långt när-
mare och innerligare förhållande till hvarandra, än
delarne af ett oorganiskt aggregat, hvilka till sin exi-
stens och sin beskaffenhet ej bero af hvarandra, och
derföre när som helst kunna genom en yttre kraft i-
från hvarandra afsöndras, utan att derigenom undergå
någon väsendtlig förändring. Vidare är Stalen en
organisation i det hänseende, att det uti den gifves på
en gång en inre, lefvande anda, en organiseran-
de princip, hvilken sammanhåller delarne, och i dem
alla ingjuter ett gemensamt lif, och en bestämd yttre
form, en organisk structur, hvilken, så vida den,
ulan att störas af främmande orsakers inflytelse, får
■I

11J

jugnt och naturenligt utbilda sig, alltid blir ett troget
yttre uttryck af sjclfya den inre lifskraften, det inre
lifvets framträdande i en yttre, synlig gestalt. Den
inre organiserande principen i Staten är nämligen
hvad vi i det föregående kallat Statens moraliska ock
religiösa lifskrafl: Statens organiska struetur åter ut-
göres af allt det, som hör till det yttre förhållandet
mellan dess delar, det vill säga,; allt det, som ge-
nom egentlig yttre lag kan bestämmas och regleras.
Denna Statens form blir, sä vida dety utbildning o-
behindradt får fortgå och fullkomna aig, intet annat
än ett yttre uttryck af det inre nationella lifvet: den
blir ett resultat af sjelfva den moraliska och religiösa
lifskraftens verksamhet. Det inre och det yttre, an-
dan och formen, stå derigenom i en verklig Samhälls-
organism i fullkomlig öfvorensstämmelse med hvaran-
dra: det är den lefvande andan, som åt sig bildar sin
form. Derföre är på ena sidan den döda formen, så
vida den, utan att vara organiskt bildad af den inre
andan, blifvit frambragt blott genom en yttre, mecha-
nisk konstfärdighet, utan allt varde; men på den an-
dra sidan måste likväl, då det är i formen, som an
dan skall lefva och verka, formens mer eller mindre
lyckliga, af yttre omständigheter mer eller mindre
gynnade eller störda utbildning komma att ega ett
vigtig t inflytande på den inre andans lättade eller för-
svårade verksamhet.



Spea X.

« ; i I. 8.
114

Så vida äter Staten i den här angifna meningen
utgör en sammanfattning af alla dess medlemmars in-
dividuella krafter, förenade till ett organiskt Helt un-
der en gemensam ledning och styrelse: så gifves det
egentligen tvenne hufvudpunkter, på hvilka man, vid
fragan om Statens rätta och förnuftsenliga organisa-
tion, måste fästa sin uppmärksamhet. Först och
främst måste man nämligen göra sig reda lör sjelfva
de hos ett Folk förekommande särskilda krafterna och
deras yttringar, med afseende på deras väsende och
charakter, deras naturliga utveckling, och deras för-
hållande till Staten ; och derefter måste man vidare
reflectera på den gemensamma ledning af Nationens
gemensamma angelägenheter, genom hvilken alla de
individuella kraflyttringarne blifva förenade till ett
sammanhängande, organiskt Helt, och utan hvilken
de ej skulle tillsammans bilda en Stat. Med andra
ord: då Staten utgör en totalitet, och således en
mangfald af delar, sammanbundne till en enhet,
har man, vid frågan om Statens organisation, att re-
flectera, så väl på sjelfva mångfalden af dess delar,
som på deras enhet och sammanbindning. Den förra
af dessa undersökningar måste, så vida man, för att
erhålla en allmän öfversigt af de inom Staten före-
kommande och i Statens organiska lif ingripande
kraflyttringarne, icke kan undgå att efter deias likar-
tighet eller olikartighet sammanfatta dem uti vissa
klasser, komma att blifva en undersökning om alla
ni?

de särskilda inom Staten förekommande arter af
verksamhet, eller om allt hvad vi kunne kalla Sam-
hällsmedlemmarnes särskilda Yrken, i detta ords
mest vidsträckta bemärkelse, hvarvid man bar att be-
trakta hvart och ett af dem i dess rena väsende eller
dess Idé. Men sedan man härigenom lärt känna sjelf-
va de nödvändiga elementer, af hvilka Samhalls-orga-
nismen beslår, blir vidare frågan om dessa elemen-
ters sammanbindning till ett organiskt Helt, om det,
som ger Staten dess enhet, eller om hela ledningen af
Folkets gemensamma angelägenheter. Detta blir då
föremålet för den sednare undersökningen, hvilken
således blir en undersökning om allt det, som kan
hänföras till Statens Regering, i detta ords mest
omfattande bemärkelse, i hvilken vi deruti sammanfatte
allt hvad man vanligtvis kallar Lagstiftande, Verkstäl-
lande och Domare-makt, med alla de till dem höran-
de särskilda functioner, dessa må nu lör öfrigt vara
delade mellan flera Myndigheter, eller förenade hos
en enda. Med båda dessa undersökningar måste vi
då afven här sysselsätta oss, ehuru det inskränkta
utrymmet visserligen endast tillåter oss att rörande
hvartdera af dessa ämnen anföra, hvad vi tro vara det
vigtigaste och mest väsendtliga. Men innan vi öfver-
gå till dessa mera speciella undersökningar, måste vi
först fästa vår uppmärksamhet på några ännu icke af
oss vidrörda frågor, hvilkas besvarande med skäl kant
116

sägas höra till
na väsende.

Den första
liffen hafve att

def fulla utredandet af Statens allmän-

af dessa frågor är den : huru vi rätte-
tänka oss upphofvet af allt borger-



ligt Samhälle; en fråga, hvilken för oss måste ega ett
högt interesse, så väl i och för sig sjelf, som i hän-
seende till det sammanhang, hvaruti den står med ti-
dens särskilda politiska Theorier. Den har nämligen,
enligt hvad redan i det föregående blifvit namndt,ef-
ter de tvenne af oss charakteriserade olika åsigterna
af Statens väsende, blifvit på tvenne olika sätt besva-
rad, emedan den ena läran betraktat Staten helt och
hållet såsom ett verk af den menskliga Friheten,,
hvaremot den andra gjort den till ett alster af Nöd-
vändigheten. Enligt den förra måste Staten länkas
såsom grundad på ett med frihet ingånget Samhälls-
fördrag, genom hvilket en mängd af menniskor för-
enat sig till ett borgerligt Samfund, för att ifrån det
ursprungliga Naturtillståndets osäkerhet komma
till ett stadgadt rättstillståndî enligt den sednare åter
är Staten, utan något sådant fördrag, med nödvän-
dighet gifven och uppkommen gen o m sjelfva men-
ni sk ans natur; det har derföre aldrig gifvils något
före all Stat liggande Naturtillstånd, tänkt såsom
ett tillstånd af fullkomlig rättslöshet och obundenhet;
så snart menskliga varelser funnos på Jorden, fanns




117

ock nödvändigt ett rättsförhållande dem emellan, och
dermed äfven en, om ock i början till sin inrättning
ganska enkel och ofullkomligt utbildad, Stat. Vi kom-
me således här till granskningen af det i nyare tider
så vanliga, men likväl äfven under så många olika
modificationer framställda, begreppet om ett Samhälls-
fördrag såsom Statens grund: vi måste undersöka, hu-
ruvida delta begrepp eger någon gilltighet eller ej.

För detta ändamål torde vi först och främst bora
anmärka , alt det gifves tvenne olika synpunkter, ur
hvilka frågan om Statens ursprung kan och bör be-
traktas. Den kan nämligen betraktas, antingen ur en
historisk, eller ur en philosophisk synpunkt.
I det förra fallet frågar man, huru någon viss Stat,
eller ock de aldraäldsta Stater, i sjelfva verket
uppkommit, och man söker att besvara denna
fråga genom egentligt historisk forskning, så långt den-
na förmår gå tillbaka, eller åtminstone, der den af
brist på säkra underrättelser måste stadna, genom san-
nolika slutsatser , dragne af Folkens äldsta historiskt
kända öden, samt deras äldsta traditioner och minnen.
I det sednare fallet åter frågar man, huru Staten, be-
traktad i sin Idé, såsom en förening af förnuftiga
och fria varelser, rätteligen och enligt förnuftets for-
dran bör tänkas uppkomma; det vill saga, man frå-
gar efter sjelfva förnuftsgrunden för all borgerlig
Samhällsförening, utan att göra något afscendc på hu-
118

mvida alla Stater, eller ens någon Stat, i sj elf va ver-
ket på detta förnuftsenliga och rättsenliga sätt uppkom-1
mit. Det är klart, alt den allmänna frågan om Sta-
tens ursprung, med afseende på dessa tvenne olika
synpunkter, ur hvilka den kan betraktas, delar sig uti
tvenne frågor, hvilka, oaktadt det sammanhang de
^visserligen med hvarandra ega, likväl äfven äro från
hvarandra åtskilda, och genom tvenne särskilda under-
sökningar måste besvaras. Imellertid hafva de dock
icke alltid blifvit redigt åtskilda från hvarandra, och
de förvillelser, i hvilka många af dem, soin sysselsatt
sig med detta ämne, fallit, hafva till en betydlig del
blifvit föranledda deraf, att man mer eller mindre
sammanblandat dessa frågor. För att här undvika den-
na sammanblandning, vilje vi börja med att betrakta
frågan om Statens ursprung endast ur den synpunkt,
hvilken vi kallat den philosophiska, men derefter, till
ytterligare upplysning och till bekräftelse af vår åsigt,
äfven kasta en blick tillbaka på Staternas verkliga, hi-
storiska uppkomst.

Vid första påseende tyckas val de tvenne

nyss-

nämnda meningarna rörande den borgerliga Samhälls-
föreningens ursprung bilda en så skarp motsats mot
hvarandra, alt alldeles ingen förening af dem är möj-
hg. Man torde derföre vänta och fordra, alt vi sko-
le ovilkorligen förklara oss för den ena af dem, och

emot den andra. Imellertid är det likväl vår öfver-.
119

tygelse, alt ingendera af dem är helt och hållet för-
kastlig, men ock att ingendera (då vi betrakte dem,
sådana de vanligtvis blifvit fattade och framställde),
kan frikallas ifrån all förvillelse och all ensidighet.
,Vi tro, att båda innehålla något sannt, mer eller
mindre förvirradt genom något inblandadt falskt,
samt alt, i fall man, med fullkomligt upphäfvande af
det sednare uti dem, endast bibehåller och i dess fulla
renhet framställer det förra, båda åsigterna, tagne i
den betydelse, hvilken de härigenom för oss erhålla,
låta förena sig med hvarandra; och vi låte ej afskråc-
ka oss från att hysa och yttra denna tanka genom de
oupphörligen förnyade declamationer, genom hvilka
vår tids ilrige skrikare söka inbilla sig sjelfva och an-
dra, att all moderation, allt bemödande att undvika
tvenne motsatta ensidigbeter, och att med lika rättvi-
sa bedömma tvenne skiljaktiga meningar, aldrig är
något annat än halfhet och svaghet, eller ljumhet och
likgilllighet för sanningen.

Vi erkänne det således öppet för vår öfvertygel-
se, att den borgerliga Samhällsföreningen på ena sidan
ganska rikligt kan sägas vara med nödvändighet
fordrad af förnuftet och grundad på menmskans na-
tur, men alt den likväl det oaktadt kan i elt annat
hänseende lika rikligt betraktas såsom en product af
den menskliga friheten, eller såsom grundad på
en frivillig förbindelse mellan Samhällets medlem-


Ml ■■

120

mar, och således pä ett fördrag. Alt det ena, rätt
lorsladt, i sjelfva verket icke strider emot det andra,
derom kan man till en början öfvertyga sig redan ge-
nom det, som i det föregående blifvit nämndt, rö-
rande den förbindelse, genom hvilken den första och
enklaste af all mensklig Samhällsförening uppkommer,
nämligen den äktenskapliga. Det är på ena sidan o-
bestndhgt, att denna förbindelse är af förnuftet for-
drad såsom nödvändig för uppnåendet af menni-
skans bestämmelse, samt att den är grundad på den
menskliga naturen, på en till menniskans väsende
horande, så väl till dess andeliga, som till dess phy-
siska beståndsdel, mäktigt verkande och outplånlig
drift. Men måste man ej det oaktadt erkänna, att den
äktenskapliga föreningen enligt förnuftets fordran all-
tid bör utgöra en å båda Makarnes sida frivilligt
mgången förbindelse, eller att den i hvarje särskildt
iall bör grunda sig på en ö f verens k o m m els e ,
hvilken, sasom sådan, är en yttring af den menskliga' fri-
heten? Skulle nu ej förhållandet, om ock med vis-

sa mer eller mindre betydliga olikheter,
väsendtbga detsamma, äfven med den boi

, vara i cl et
rgerh’ga Sam-

näils (ören ingen
dersöka.

? Delta är hvad vi här hafve att un-

Om del. maste medgifvas

borgedißt Samhälle

att det endast är i ett

genom den oalbrutna amlcli^a

växelverkan mellan lönmfüga och Ina varelsei , som
121

här eger rum, och under skydd af en Rätts för fatt-
ning, utan hvilken deras fortvarande sammanlefhad
vore omöjlig, som menniskorna kunna vinna den full-
komliga utveckling af sina krafter och den högre od-
ling, till hvilken de äro ämnade ; sa maste det utan
tvifvel äfven erkännas lör en nödvändig förnuftets
fordran, att menniskorna skola lefva i en sådan Sam-
hällsförening. Hvar och en, som hunnit till fullt
medvetande af sig sjelf och sin högre natur, och der-
med till ett redigt begrepp om sitt lifs egenteliga be-
stämmelse, eller om sin förbindelse, alt med hela siti
individuella kraft medverka till den allmänna mensk-
liga odlingens framskridande och fullkomnande, måste
följakteligen erkänna det för sin pligt, att vara
medlem af en Stat. Ur detta skäl måste vi således
först och främst förkasta den temmeligen vanliga,
med en lägre, sensualistisk åsigt af det menskliga lif-
vet sammanhängande, framställning af läran om ett
Samhällsfördrag, enligt hvilken man tänkt sig den
borgerliga Samhällsföreningen såsom grundad, icke
egentligen på en högre, moralisk förnuftsfordran, utan
blott på hvars och ens beräkning af sin egen person-
liga fördel. Enligt detta föreställningssätt har man
icke betraktat det såsom hvars och ens pligt att lef-
va i ett borgerligt Samhälle: det är endast af klok-
het, nämligen för att genom ett stadgadt rättstillstånd
vinna trygghet för sin person och sin egendom, som
man blir medlem af en Stat; hvaraf löljer, alt den.




122

som till äfventyrs tilltrodde sig, alt sjelf mot alla
anfall försvara sin person och den del af den yttre
verlden, hvilken han förklarat för sin verksamhels-

spher eller sin egendom, alldeles icke skulle vara för-
bunden att ingå i någon borgerlig Samhällsförening.
I motsats häremot måste vi, efter ett högre begrepp
om den förnuftiga och fria varelsens sedliga bestäm-
melse, tillägga hvarje menniska en moralisk för-
bindelse att, så vidt ej yttre, af dess frihet obe-
roende omständigheter göra det omöjligt, lefva i det
slags förening med andra, som utgör ett nödvändigt
.vilkor för uppnåendet af deras gemensamma högsta
odling; och om (hvilket visserligen ej kan bestridas)
hvar och en af Samhällets medlemmar äfven kan sä-
gas lefva i Staten, för att vinna skydd till sin per-
son och sin egendom; så måste vi likväl yrka, att
sjelfva detta skydd inför förnuftets domstol eger sitt
egentliga värde blott deraf, att hvar och en oundgäng-
ligen behöfver en sådan bestämd och mot alla andras
intrång fredad spher för yttre frihet, så vida han
skall med hela sin kraft och med ostörd verksamhet
kunna lefva för det, som utgör hela Samhällsförenin-
gens yttersta ändamål.

Men om det i denna mening måste erkännas lör
en nödvändig förnuftets fordran, att menniskorna bö-
ra lefva i en borgerlig Samhällsförening; så kunne
vi ock vidare lätt öfvertyga oss derom, att den höga,
ordnande Vishet, som leder Mensklighetcns hela fram“



ran
125

skridande pä dess bana, icke öfverlemnat något för
Menniskosläglets odling så vigtigt, som de borgerliga
samliällsbandens knytande, åt den blinda slumpen, det
af ingenting bundna, tillfälliga godtycket. Likasom den,
ej blott för Menniskoslägtets fortvarande bestånd, u-
tan äfven för dess högre, sedliga utbildning, så vigtiga
och oumbärliga äktenskapliga förbindelsen, och hela den
derpå grundade Familjlefnaden, blifvit beredd genom
vissa i menniskans nalur nedlagda, mäktigt verkande
drifter ; äfvenså har ock Försynen beredt den för
Menniskoslägtets odling och förädling ej mindre nöd-
vändiga borgerliga Samhällsföreningen genom sjelfva
menniskans natur och de till den hörande outplånliga
drifter, eller genom vissa i menniskans väsende gifna
behof, hvilka låta känna sig med en tillräcklig grad
af styrka, för att föranleda ett oupphörligt bemödan-
de till deras tillfredsställande. Att det i sjelfva ver-
ket gifves ett sådant, i den menskliga naturen grun-
dadt och för alla menniskor gemensamt behof af en
Samhällsförening, och en hos dem alla mer eller min-
dre mäktigt verkande Samhällighetsdrift, hvilken ut-
gör yttringen af detta behof, älven före all egentlig
reflexion öfver detsamma; detta är något, som röjer
sig alltför klart, för att rimligen kunna bestridas. Den-
na Samhällighetsdrift yttrar sig, enligt en allmän er-
farenhet, i en hög grad af liflighet, äfven hos de råa-
ste Folk (och hos dem vanligtvis på ett instinktlikt
sätt): den röjer sig hos de så kallade vilda Folken ge-
124

nom det staika^ nastan oupplosliga band, hvarmed
hvaije individ af dem känner sig förenad med den
Folkstam, till livilken han genom födseln hör. Den
vinner här en ökad kraft genom det physiska band,
som läster hela Folkstammen vid en viss trakt af Jor-
den, och hvilket i synnei'het röjer sin hela styrka i
den tärande, ofta dödande, hemsjuka, hvaraf hyarje
till ett sadant Folk hörande individ vanligtvis angri-
pes, da han slites ifran sitt Folk och sitt, om ock af
Naturen högst styfmoderligt behandlade, Land. Hos
mera bildade Folk röjer sig denna Samhällighetsdrift,
förenad med klarare medvetande och reflexion, i alla
yttringar af fosterlandskärlek och Samfundsanda, i
all känsla för Födelsebygd och Fäderneminnen. Of-
ta kan väl denna känsla försvagas genom en blott yt-
lig, icke på en sann inre odling grundad civilisation,
samt dess oundvikliga följder, lättsinnighet, egoism
och sedeförderf ; men helt och hållet utrotas kan den
likväl aldrig. Äfven hos den, hos hvilken den, så
länge han vistas inom sitt Fäderneslands gränsor, tyc-
kes nästan vara utslocknad, aterväckes den vanligtvis
mer eller mindre lifligt, åtminstone då han vistas ut-
om detsamma. Skild ifrån Fosterjorden och Irån den
Nation, i hvars sköte han blifvit lödd och njutit sin
upplostran, och med hvilken han följakteligen genom
hela sin bildning, genom alla sin barndoms och ung-
doms minnen är förenad, börjar han vanligtvis åter
125

Männa hela styrkan af de tusende, osynliga band, med
hvilka hans hjerta är fästadt vid den: den röjer sig,
om ej i annat, åtminstone i den rörelse och den glä-
dje, af hvilken han intages, då han i ett främmande
Land råkar en, om ock personligen honom obekant,
landsman, och eiter en lång mellantid för första gån-
gen åler hör ljuden af det fosterländska språket. Den-
na känsla, hvilken med hvarandra förenar medlem-
marne af ett Folk , är för detta Folk detsamma, soni
slägtbandet inom Familjen: den är det utvidgade, ett
helt Folk omfattande slägtbandet, knutet och sam-
manhållet, icke blott genom en gemensam härkomst,
utan äfven , eller ännu mer, genom en gemensam vi-
stelseort, gemensamma behof och sysselsättningar, och
en gemensam bildning. Med afseende här^a kan man
med Aristoteles ganska riktigt säga, att allt bor-
gerligt Samfund grundar sig på menniskans Samhäl-
lighet, genom hvilken hon är en för Samhälle ämnad
varelse (^oX/rzxov ^ov'), så vida man blott fattar begrep-
pet om denna till menniskans väsende hörande Sam-
hällighet, eller om dess genom drift och känsla gifna
behof af Samhällsförening, i hela dess betydelse. Det-
ta behof måste nämligen betraktas såsom tvåfaldigt:
det innefattar dels menniskornas lägre behof af hvar-
andras Ömsesidiga biträde för anskaffandet af allt det.
som hör till det physiska lifvets förnödenheter och
beqvämligheler, eller, hvilket är detsamma, för bere-
dandet och stadgandet af detta den menskliga frihetens






mer och mer fullkomliga herravälde öfver den yttre
Naturen , hvilket utgör ett af vilkoren för uppnåen-
det af menniskans bestämmelse; dels ock deras hög-
re och ädlare behof af den oafbrutna andeliga vexel-
verkan, hvilken ej blott är källan till en mängd af fi-
nare, öfver de blott sinnliga upphöjda, njutningar,
till allt hvad vi kalle sammanlelnadens och omgängets
nöjen, ulan ock oundgängligen erfordras för den full-
komliga utvecklingen af menniskornas krafter, och
dermed för deras högsta möjliga odling och förädling.
Det är i anledning häraf klart, att den Samhällighets-
drift, genom hvilken delta dubbla behof i medvetan-
det yttrar sig, måste närmast och starkast med hvar-
andra förena de individer, hvilka dels bebo samma
trakt af Jorden, hvarigenom de i sin yttre, sinn-
liga verksamhet komma i oupphörlig beröring med
hvarandra, och således få, om vi så må uttrycka oss,’
ett gemensamt krig mot den yttre Naturen att med
förenade ansträngningar utföra, för att fängsla dess
krafter i den menskliga idoghetens tjenst, och dels äf-
ven i afseende på sin andeliga vexelverkan, äro sam-
manbundne genom en viss gemensamhet i föreställ-
ningssätt, bildning och seder, hvars egna, bestämda
charakter förnämligast uttrycker sig i ett för dem ge-
mensamt Språk. Likasom Vistelse-ortens ge-
mensamhet, med allt hvad deraf följer, såsom ge-
mensamma inflytelser af den omgifvande Naturen,’
gemensamma Näringsfång och Yrken, gemensamt






127

Lefnadssätt o. s. v., är det, somiphysiskt hänseen-
de hufvudsakligen bestämmer hvarje Folks cliarakter,
och ger det dess nationella enhet5 afvenså är Språ-
ket, såsom det trogna yttre uttrycket af den intelle-
ctuella verksamheten och hela den deraf beroende na-
tionella Bildningen, i andeligt hänseende det star-
kaste föreningsbandet mellan ett Folks medlemmar.
Derföre är det egentligen de individer, hvilka bebo
samma trakt af Jorden och tala samma Språk, som
genom den här ifrågavarande Samhällighets-driften
sältas i den närmare, genom en 1 öljd af generationer
fortvarande förbindelse med hvarandra, medelst hvil-
ken de tillsammans bilda ett Folk, hvilket, sa snart
det eger en mer eller mindre fullkomlig Rättsförlatt-
ning, och en Regering, eller en gemensam ledning af
sina gemensamma angelägenheter, utgör ett borgerligt
Samhälle, en Stat, denna må nu vara mer eller min-
dre utbildad, och således mer eller mindre lullkom-
ligt svara emot Statens Idé.

Så vida det nu är genoîn denna i menniskans na-
tur gifna Samhällighetsdrift, eller genom det dubbla,
lägre och högre, behof, hvars yttring den är, som en
mängd af Familjer, hvilka annars, om ock ursprung-
ligen härstammande af ett enda mennisko-par, till äf-
ventyrs snart skulle sprid t sig åt alla sidor, samman-
hållas i den fortvarande förbindelse med hvarandra, i
hvilken de bilda, först en Stam, och vidare ett Folk
12^





!

såsom ett Helt af flera Stammar, och denna förening
genom behofvet al cn gemensam ledning för gemen-
samma angelägenheter, samt af en, om ock i början
ofullkomlig, Rättsförfattning till skyddande af hvarje
medlems person och egendom, snart måste antaga for-
men af ett mer eller mindre utbildadt borgerligt Sam-
hälle; så har det i delta hänseende sin fulla riktig-
het , att det borgerliga Samhället grundar sig på men-
niskans natur, samt att det måste betraktas såsom en
Gudomlig Inrättning, cn Försynens Anstalt, äm-
nad att bereda de menskliga krafternas och den mensk-
liga odlingens framskridande utveckling. Men detta
hindrar likväl ej, att ju den borgerliga Samhällsföre-
ningen , så vida den skall ega en rättsenlig och med
förnuftets fordran öfverensstämmande charakter, äf-
ven måste , i afseende på hvar och en af dess med-
lemmar (blott med de få undantag, hvilka straxt ne-
danföre skola omnämnas), tänkas grunda sig på en
frivilligt ingången förbindelse, och således på ett
fördrag. Denna fordran är en nödvändig följd der-
af, att hvar och en af Samhällets medlemmar måste
betraktas och behanalas såsom en förnuftig och fri
varelse. Såsom sådan måste han först och främst, i
afseende på hvar och en af de i hans inre förekom-
mande drifter, och således äfven i afseende på den
här ifrågavarande Samhällighetsdriften, tänkas mäktig
af ett fritt val, genom hvilket han sjelf bestämmer sig
att efter egen öfverlägguing uppfylla dess kraf eller ej;

■g
lag

Svea X.

L 9.

och vidare måste han, i följd af sin sjelfständi-
ga personlighet, erkännas vara lullt berättigad, att
oberoende af allt yttre, från andra menniskor härledt
tvång, med frihet taga sitt beslut i afseende på allt,
som icke innebär något intrång i någon annans rättig-
heter. I båda dessa hänseenden måste det således en-
ligt förnuftets fordran länkas bero af hvars och ens
fria val, huruvida han vill lefva i en Samhällsför-
ening med anclra eller ej. Visserligen är det, enligt
hvad redan blifvit anmärkt, hvarje menniskas pligt,
att lefva i en sådan Samhällsförening, da det blott är
såsom medlem af en sådan, som han kan, genom oal-
bruten verksamhet för sin egen och alla andras od-
ling, uppfylla hela sin af förnuftet uppgifna menskli-
ga bestämmelse. Men betraktad på detta sätt, såsom
en allmän mensklig pligt, och såsom gällande för hvar
och en, som ej ar utan sitt eget vållande urståndsatt
att uppfylla den, är denna förbindelse icke juridisk,
utan endast ethisk: det måste derföre öfverlemnas
åt hvars och ens frihet, alt uppfylla denna pligt eller
ej. Man tillägger väl vanligtvis i Naturrätten den e-
na menniskan äfven en rättighet att tvinga den an-
dra till att ingå i en borgerlig Samhällsförening, e-
medan det endast är så vida mun ingår i en sådan,
som man på det enda möjliga sättet förvissar hvar
och en annan derom, att man vill lemna honom o-
störd inom hans bestämda spher af yl tre frihet. Men
•1ÛO

dervid måste noga märkas, alt denna tvångsrätlighet
blott är vil ko rl ig: den gäller endast i afseende på
den, som vill lefva tillsammans med andra menni-
skor, eller n nd er d et vil k or, alt lian med dem
kommer i beröring; men den lem nar det deremot
helt och hållet oafgjordt, huruvida sjelfva denna be-
röring skall ega rum eller ej. Jag kan ej, utan alt öf-
verskrida gränsen lör min rättighet i förhållande till
en annan, af honom fordra mera, än att han antin-
gen må blifva medlem af ett borgerligt Samhälle,
lör alt derigenom lemna mig erforderlig säkerhet mot



hans eljest möjliga inträng mom min sph

er af yllre

frihet,

eller ock aflagsna sig sa långt ifrån mig, att

ingen rättsstrid oss emellan kan uppkomma. Sjelfva
valet åler mellan dessa tvenne alternativer måsle öf-
verlemnas åt honom sjelf: ingen annan eger rättiehet
alt föreskrifva honom, vid hvilketdera han skall stad-
na. Den som föredrager det sednare framför det för-
ra kan visserligen sägas handla emot sin pligt; men
han gör likväl ej derigenom något intrång i någon
annans rättigheter: han kan derföre ej genom något
y lire rätlsenligt tvång afhållas derifrån, och han är
lör detta sitt val endast ansvarig inför sitt eget sam-
vetes domstol. Så vida nu detta med lika mycket
skäl galler om hvar och en af de medlemmar, af hvil-
ka elt borgerligt Samhälle består, så är klart, alt det-
ta Samhälle, sasom utgörande en förening af indivi-
der, af hvilka hvar och en egt full frihet att draga
loi

sîg ifrån ail sammanlefnad med de öfriga, nödvändigt
måste betraktas såsom innebärande en frivilligt in-
gången förbindelse mellan dess medlemmar, eller,
hvilket är detsamma, en, vare sig uttrycklig eller
stillatigande, öfverens ko mmelse dem emel-
lan, genom hvilken de, under de vilkor, hvilka äro
bestämda genom Samhällets väsende, samtycka att
lefva i denna förening med hvarandra. Detta gäller
då först och främst om hvarje Stat i hänseende till
sjelfva dess ursprung; men det gäller vidare äfven af
samma skäl i hänseende till hela dess fortvarande
bestånd. Statens hela fortvarande måste betraktas så-
som innebärande en fortvarande frivillig öf-
ver ens ko m m el se mellan dess medlemmar. Detta
röjer sig tydligast derigenom, att äfven den, som är
född inom ett redan förut bildadt borgerligt Samhälle,
eger en naturlig och obestridlig rättighet att, efter e-
get fritt val, antingen förblifva inom detta Samhälle,
såsom en medlem deraf, eller ock lemna det och be-
gifva sig till en annan trakt af Jorden, der han kom-
mer alt lefva utom denna Stats område, och ulan all
beröring med den. Det är Statens pligt, alt tillerkän-
na hvar och en af sina medlemmar denna ursprung-
liga rättighet, och att således betrakta hvar och en
af dem såsom med Staten förenad genom en frivil-
lig förbindelse. Om det åter gifves någon, hvilken
Naturen sjelf beröfvat utöfningen af denna rättighet;
om det gi(ves någon, för hvilken det genom sjuklig-


102





het eller någon annan orsak är i sjeHva verket omöj-
ligt, att öfvergifva den Slat, inom hvilken lian är
född ; så är detta ett undantag , i afseende på hvilket
han måste med resignation underkasta sig en Försy«
nens skickelse: han kan icke derföre anklaga Staten,
så vida denna ej lägger något hinder i vägen för den
fulla ulöfningen af hans frihet 4). I vissa fall är väl
äfven Staten berättigad, att afhålla en af dess med-
lemmar från alt i en viss tidepunkt öfvergifva
densamma, hn Soldat, som, efter att hafva under
fredstiden galt i Statens tjenst och af den njutit sitt
underhall, vid första utbrottet af ett krig ville emi-
grera, skulle visserligen kunna rättsenligt afhållas der-
ifran, i fall nämligen Staten trodde sig för sitt försvar



4)	. Vi vete väl, att åtskilliga skarpsinnige Tänkare, t. ex.
Hume (sc dess Essays and Treatises, Essay XII:
of the original Contract) lägga stor vigt på den-
na omständighet, alt det för en del al en Stals medlem-
mar är omöjligt, eller nästan omöjligt, alt öfvergifva dess
område, och åberopa detta såsom ett skäl emot begreppet
om ett fritt Samhällsfördrag. Men antalet af dem, för
hvilka det i egentlig mening är omöjligt alt emigrera,
är åtminstone alltid ganska inskränkt, i jemförelse med
hela den ölriga massan af Nationen. Dessa få undantag
kunna da icke hindra oss, att betrakta åtminstone hela
den öfiiga, ojemförligt större delen af en Slats medlem—
mar, såsom genom frivillig förbindelse med den före-
nade. 11vad för öfrigt sjelfva dessa undantag behälfar,
sa kan efter sakens natur intet mera ske till bevarande
af deras rätt, än att de, i likhet med alla andra Stats-
borgare, fa deltaga i bestämmandet af Statens Författning,
samt i dess constilutionella styrelse, och alt deras röster
härvid beräknas likasom de öfrigas.


155

kunna draga någon fördel af hans biträde. Men rälls-
grunden härtill ligger tydligen i hans förut frivil-
ligt åtagna förbindelse till krigstjenst, en förbindelse,
hvars uppfyllande han ville undandraga sig just i det
ögonblick, då det af Staten påkallades. Om man åter
undantager delta och andra dylika fall, då Staten ge-
nom en särskild rättsgrund erhåller ett sär-
skildt anspråk på någons fortvarande tjenst, måste
del ulan tvifvel medgifvas, att den ej ar berättigad
alt genom yttre tvång qvarbålla någon, som skulle
vilja öfvergifva densamma. Men del är vidare klart,
all hvar och en, som icke genom något yltre tvång
qvarhålles inom en Stats område, och för hvilken Na-
turen ej heller gjort det omöjligt att öfvergifva det-
samma, måste, i fall han likväl fortfar alt vara med-
lem af denna Stat, sägas vara det genom sitt fria be-
slut. Han har följ ak tel i gen, genom sjelfva sitt vistan-
de och qvarblifvande inom denna Slat, frivilligt
med densamma ingått en, om ock blott stillatigande,
likväl ej derföre mindre verklig, öfverenskom-
roelse, medelst hvilken han, mot vilkor af det be-
skydd och de fördelar, hvilka Staten lemnar sina med-
lemmar, förbundit sig alt moi Slalen uppfylla alla en
Medborgares pligter. 1 följd häraf innebär den bor-
gerliga Samhällsföreningen, både i sitt ursprung och
i sitt hela fortvarande, i afseendc på alla dess med-
lemmar (blott med undanlag af dem , för hvilka det
ar physiskl omöjligt alt öfvergifva dess område) en


154

■ï





L

frivilligt ingången öfverenskommelse, oclï
det är endast genom en sådan öfverenskommelse, som
hvar och en af dem är en medlem af Staten. Såle-
des kan ock Staten, både i sin uppkomst och i hela
sitt fortvarande bestånd, ganska rikligt betraktas såsom
en product af alla dess medlemmars gemensamma
vilja: den innebär en förening af alla deras fria vil-
jor för ett gemensamt ändamål: och den skulle, om
denna de fria, enskilda viljornas förening till en ge-
mensam vilja upphörde, eller om hvar och en af Sta-
tens medlemmar ville betjena sig af sin rättighet alt
ölvergifva densamma, genast upplösa sig. I denna
mening tro vi således begreppet om ett Samhällsför-
drag såsom Statens grund fullkomligen kunna försva-
ras. Huruvida, och i hvilken mening, man utan för-
villelse kan häraf vidare härleda en rättighet för Sam-
hällets medlemmar att genom gemensamt beslut be-
stämma Statens Författning och Styrelse, och huruvida
således äfven denna kan sägas grunda sig på Samhälls-
medlemmarnes gemensamma vilja, få vi i det
följande tillfälle att undersöka. Imellertid tro vi, äf-
ven utan afseende härpå, begreppet om ett Samhälls-
fördrag i den betydelse, hvilken det redan här för oss
erhållit, vara ganska vigtigf, emedan det bestämd! till-
kännagifver, att Staten alltid måste betraktas, icke
såsom en samling af slafvar, hoptvungne mot sin vil-
ja under en oinskränkt Beherrskare, utan såsom en
förbindelse af förnuftiga och fria varelser, förenade


135

genom deras frivilliga bifall till .deras gemensamma
odling och förädling. Men visserligen har detta be-
grepp ganska olta blifvit fattadt och framställdt pa ett
i flera hänseenden oriktigt sätt 5). Det är lör vart
närvarande ändamål nödigt, alt vi angifve de förnäm-
sta af dessa oriktigheler, för alt derigenom i någon
mån bidraga till ett fullkomligare utredande och be-
svarande af en för hela Samhällsläran ganska vigtig
fråga.

Det här ifrågavarande begreppet har först och
främst blifvit förvirradt och förfalskadt derigenom,1
att man, enligt hvad redan blifvit nämndt, sällan till-
räckligen refleeterat på förnuftets nödvändiga for-
dran af en borgerlig Samhällslörening, samt pa den
mot denna förnuftets fordran svarande, i menmskans
natur gifna Samhällighelsdriften, och de mäktigt very
kande andeliga och physiska behof, genom hvilka
menuiskorna ledas till en forlvarande sammanletnad.
Man har sällan gjort sig full reda för del nödvändi-

5)	. Om man närmare granskai’ de skäl, i stöd af hvilka
många nyare Rättslärare och politiske Skriftställare, t. ex.
Hume i dess Essays and J realises^ Hegel i dess G i undl»
d. Philos, d. Rechts, An. Möller i dess Elemente der
Staalshmst, Köppen i dess Politik nach Platonischen
Grundsätzen m. fl. mer eller mindre bestämdt förkastat
läran om ett Samhällsfördrag såsom Statens grund; så
skall man finna, alt alla dessa skäl äro sådana, som en-
dast gälla emot den vanliga, mindre riktiga framställnin-
gen af begreppet om detta fördrag, men icke emot he-
la begreppet i och för sig sjclf, eller i den betydelse, i
hvilken vi här tage det.
136

ga sammanhang, hvaruli den borgerliga Samhällsför-
eningen stai ined menmskans sedliga bestämmelse
och med hela den menskliga naturen: man har sällan
insett, att den är lika mycket grundad i menniskans
väsende, och af detsamma lika naturligt uppkommer,
som den äktenskapliga förbindelsen mellan Makar,
och det af denna föranledda Familjlifvet. Derigenom
har Samhällsfördraget i de flesta framställningar af
delta begrepp fått utseende af en mera tillfällig och
godtycklig öfverenskommelse, då det likväl rätteligen
icke i någon annan mening kan anses såsom tillfälligt
och godtyckligt, än i den, i hvilken äfven den äkten-
skapliga förbindelsen är det, nämligen i det hänseen-
de, alt ehuru naturlig denna förening är för menni-
skan, och ehuru mäktigt hvarje mensklig varelse, så
väl genom de i dess väsende gifna drifterna och be-
hofven, som genom förnuftet och den moraliska kän-
slan uppfordras alt lelva i en förbindelse, hvilken är
för uppnåendet af menniskans hela bestämmelse så
vigtig och nödvändig, det likväl är lör honom möj-
ligt alt undandraga sig densamma, älvensom han ic-
ke genom något y lire rätlsenligt tvång kan derifrån
hindras, åtminstone så vida han aflägsnar sig nog långt
ifian alla andra, lör att ej mer med dem komma i
någon rättsstrid. Med detta vanliga begrepp om Sam-
hallslördragets tillfällighet sammanhänger äfven det
föreställningssätt, enligt hvilket så många Rättslätare
antagit, att menniskorna först en längre eller kortare


■■

io?

tid lefde i det sa kallade Naturtillståndets obundna fri-
het, till dess de, föranledde af de olägenheter, hvilka
åtföljde detta tillstånd, på en gång beslöto alt förena
sig till ett borgerligt Samhälle. Man har ofta och
med skäl anmärkt det oriktiga i detta föreställnings-
sätt. Men det hör alldeles icke väsendlligen till be-
greppet om ett Samhällsfördrag. Kfter vart sätt att
fatta delta begrepp, kunne vi ganska väl antaga, att
Slaten småningom och likasom af sig sjelf uppväxt ur
den första Familjförbindelsen, utan att det före dess
uppkomst gifvits någon tid, da menniskorna lefde i
elt tillstånd af lullkomlig rättslöshet. Att den borger-
liga Samhällsföreningen ej derigenom förlorar Charak-
teren af en frivillig förbindelse mellan dess med-
lemmar, och således af ett fördrag, skall, enligt
hvad vi hoppas, i det följande blifva bragt till full
tydlighet.

Med den här nämnda förvillelsen i afseende på be-
greppet om Samhällsfördraget har vidare ännu en an-
nan vanligtvis varit förenad hos dem, som antagit och
sökt utreda detta begrepp, den nämligen, alt man, i
anledning af en oriktig åsigt af den borgerliga Sam-
hällsföreningens yttersta ändarnål, icke rätt angilvit
Samhällsfördragets hela innnehåll och betydelse.
Då man betraktat Staten endast såsom en Anstalt till
införande och stadgande af ett yitre rättstillstånd, sa
har man i enlighet dermed tänkt sig det Samhällslör-
drag, på hvilkel Slaten grundar sig, såsom ej innehål-


158

lande eller åsyftande något mer, än hvad som hör till
begreppet om ett sådant yltre rättstillstånd. Med af-
seende härpå ha de, som redigast framställt det på det-
ta sätt fattade begreppet om Samhällsfördraget, (t. ex.
Fichte 6), betraktat detsamma såsom beslående af
trenne nödvändiga och oupplösligt förenade momen-
ter, nämligen: 1:0 ett Egendomsfördrag 7), ge-
nom livil kel hvar och en al Samhällets medlemmar
tillerkänner hvar och en af de öfriga en bestämd
kreis af rätligheter, eller en bestämd spher för yttre
frihet, inom hvilken han förbinder sig att icke göra
nagot inträng; 2:0 ett S k y d d sf ö rdrag, genom hvil-
ket alla den blifvande Statens medlemmar ömsesidigt
g ara nie ra hvarandra den oslörda besittningen af den-

6)	. Jemf. hans Grundlage des Naturrechts 2:r Ht. I:r
Abschn: vom Staatsbürgervertrage. Med Fichte öf-
verensstämmer i denna punkt, likasom i

vâr förtjente Boethius. Se dess Lårobok
ten, i:a Uppl. S. ia4 med följ.

7)	. Det af Fjciite nyttjade och af Boethius

manga andra,
i Naturråt-

bibehållna ut-

trycket Eg e n dom s-I ör dr a g kan dock endast under
det vilkor sägas motsvara hela innehållet af detta första
till Samhällsfördraget hörande moment, att man uti be-
greppet af Egendom här sammanfattar, icke blott all rät-
tighet öfver vissa yttre ting, eller all rättighet till en viss
yttre verksamhet, utan äfven det, som för möjlighe-
ten af all yttre verksamhet förutsattes, min makt öfver
min egen person. Taget i sin fullständiga betydelse
innebär det här ifragavaraJide momentet af Samhällsför-
draget en öfverenskommelse mellan alla Samhällets med-
lemmar, att respectera sa vräl hvarandras p er so n cr, som
hvarandras egentligen sä kallade egendom.
na âl hvar och en utstakade krets af rättigheter, eller,
hvilket ar detsamma, ömsesidigt förbinda sig alt med
förenade krafter bi slå h varan dra, för alt skydda
hvars och ens rättigheter mot hvarje försök, som af
någon inom eller utom Stalen kunde göras till deras
kränkande; och 5:o elt borgerligt F openings-
fördrag, medelst hvilket Samhällets medlemmar, for
att, så vidt möjligt ar, förvissa sig om så väl Egen-
doms-som Skydds-fördragets verkliga iakttagande, gora
detsamma på det enda möjliga sättet till ett pactum
re i ni tum, nämligen genom upprättandet af en
Skydd smak t, eller en Regering, hvilken, såsom en
organ för den allmänna viljan, har alt upprätthålla
rättstillståndet, och till detta ändamåls uppnående må-
ste sältas i stånd att använda alla erforderliga medel,
för att afvärja hvarje möjligt lörsök till rättstillståndets
rubbande. — Vi medgifve nu fullkomligen, att så vi-
da Staten alltid måste tänkas såsom en Rältsförlatlnmg,
så måste ock det Samhällsfördrag, genom hvilket en
sådan Rättsförfaltning skall uppkomma och fortvara,
alltid innefatta dessa trenne momenler. Men da den
blotta Rällsförfatlningen icke ulgör Samhällsförenin-
gens hela inre väsende, utan endast hör till dess nöd-
vändiga form: då det yltre rättstillståndets bibehållan-
de icke ulgör Samhällsföreningens yttersta ändamål,
ulan endast ett oundgängligt vilkor lör uppnåendet af
dess högsta ändamål; så måste Sambällslördragel, lör
all fallas fullständigt och till hela sin betydelse, utom
1

i4o















de här nämnda momenlerna, hvilka alla handla endast
om den egentliga Rättsförlattningen, ännu tänkas inne-
hålla något mera och högre. Så vida den borgerliga
Samhällsföreningen, enligt hvad i det föregående blif-
vit bevisadt, ytterst åsyftar att, med bibehållande af
den åt hvar och en af dess medlemmar utstakade spher
lör yttre frihet, hvilken genom Rältsförfattningen
skyddas, medelst deras forlvarande sammanlcfnad och
vexelverkan, bereda den fullkomligaste möjliga ut-
veckling af allas krafter, och dermed deras högsta
möjliga odling, samt såsom en omedelbar följd deraf,
deras gemensamma sällhet; så måste ock den frivil-
liga förbindelse mellan Statens medlemmar, hvilken
utgör Samhällsfördraget, tänkas uti sig innehålla allt
det, som nödvändigt erfordras till detta ändamåls upp-
nående. Den innebär således ej blott upprättandet af
en Skyddsmakt till det yttre rättstillståndets bibehål-
lande, utan den innebär tillika, alt Regeringen eller
hela ledningen af Folkets gemensamma angelägenheter
skall inrättas på det sätt, att den må kunna vidtaga
alla de åtgärder' och anordningar, hvilka, utan förnär-
mande al någon Samhällsmedlems rättigheter, eller af
dess individuella sjelfsländighet såsom förnuftig och fri
varelse, äro tjenligast alt befrämja alla Samhällsmed-
lemmarnes högsta möjliga odling och förädling. Hvad
detta egentligen vill säga, och hvad deraf följer, kun-
ne vi först längre fram, genom vår särskilda under-
sökning om Regeringsmakten samt dess väsendlliga




141

functioner och dess förnuftsenliga organisation, söka
att bringa till full tydlighet, fmellertid är på förhand
klart, att vi måste tillägga detta sistnämnda moment
till de förut anförda, för att lära känna Samhällsföi-
dragets hela af förnuftet fordrade innehåll, sådant
detsamma nämligen visar sig för oss, då vi blott be-
trakte det i allmänhet, eller med afseende på det
deruti, som måste tänkas såsom för alla Stater
gemensamt, men deremot abslrahera ifrån alla de
mera speciella bestämningar, hvilka detta Samhälls-
fördrag måste erhålla hos hvarje särskildt Folk, och
genom hvilka det blir, ej mer ett Samhällsfördrag i
allmänhet, utan ett bestämdt Samhällsfördrag, hvilket
utstakar en viss Stats bestämda Författning. Hvad
åter dessa speciella bestämningar beträflar, så mse vi
lätt, att de alltid måste bero af de särskilda förhallan-
den, hvilka hos hvarje särskildt Folk ega rum: de ut-
göra de speciella tillämpningar af det här angifna all-
männa begreppet om ett Samhällsfördrag, hvilka, un-
der dessa särskilda förhållanden, hos detta särskilda
Folk, visa sig såsom nödvändiga eller, ändamålsenliga.
Häraf följer visserligen, att det, som vi här kalle det
speciella, hos ett visst Folk gällande Samhällsfördra-
get, eller med andra ord, utstakandet af dess särskil-
da Statsförfattning, aldrig bör anses såsom något helt
och hållet godtyckligt och tillfälligt. Det måste nämli-
gen alltid vara bestämdt, på ena sidan genom sjelfva
Samhällsföreningens väsende och Ide, och det derige-
14s

klarhet,

en För-
antingen

nom gifna allmäilnä begreppet om ett Samhällsför-
drag, och på den andra genom alla de local a och
nationella förhållanden, hvilka hos detta Folk ega
rum; och den, som fullkomllgen kände dessa båda
momenter, hvilka här böra lika mycket tagas i beräk-
ning, skulle i anledning deraf i hvarje gifvet fall kun-
na med sträng nödvändighet bestämma den Författning,
hvilken för ett visst Folk, i en viss tidpunkt,
är den enda rätta och förnuftenliga. Men detta kan
likväl icke hindra, att ju äfven denna en Stats be-
stämda Författning enligt förnuftets fordran bör be-
traktas såsom grundad på frivillig öfverenskommelse,
så vida ingen af Samhällets medlemmar kan, ulan
kränkande af hans rättighet, genom yttre tvång nöd-
gas att lefva i en Slat, hvars Författning han ej gil-
lar, och så vida ingen, hvarken utom eller inom den-

na Stat, eger rättighet alt påtvinga Nationen
fattning, åt hvilken densamma ej lemnar sitt
uttryckliga eller stillatigande bifall.

För att bringa detta sistnämnda till full

är det nödigt, att vi fäste vår nppmäiksamhet på än-
nu en tredje punkt, i afseende på hvilken begreppet
om ett Samhällsfördrag i åtskilliga framställningar der-
af synes oss vara oriktigt fattad t, eller åtminstone orik-
tigt uttryckt. Man har nämligen ofta framställt detta
begrepp på det sätt, som om Samhällsfördraget nöd-
vändigt måste tänkas såsom en formlig och ut-
145

trycklig 0fverenskommel.se, medelst hvilken en
mängd af menniskor, hvilka förut lefde utom all
Samhällsförbindelse, i det obundna, rättslösa Natur-
tillståndet, förenat sig till en Stat, för hvilken de upp-
gjort en viss Författning, och upprättat en Regering.
Visserligen har man medgifvit, att det icke varit ge-
nom en sådan uttrycklig öfverenskommelse, som de
äldsta Stater i sjelfva verket blifvit stiftade; men man
har likväl tyckts yrka, att de enligt förnuftets fordran
åtminstone borde hafva blifvit stiftade genom en sa-
dan, samt att det endast är så vida en Slats författ-
ning grundar sig på en sådan formlig och ut-
trycklig öfverenskommelse, som den kan anses så-
som införd och stadgad pa ett rältsenligt sätt. 1 afse-
ende på denna punkt äro vi af en helt annan tanka.
Gerna medgifve vi, att en borgerlig Samhällsförening,
samt hela dess bestämda Författning, bör grunda sig
på uttrycklig öfverenskommelse i alla de lall, i hvil-
ka detta efter sakens natur är möjligt, och låter
förena sig med afseendet pa Samhällets
högsta ändamål. Men härtill erfordras oundgäng-
ligen, att Samhällets medlemmar skola redan ega, om
ej fullkomligen, åtminstone i någon mån, utredda
och utvecklade rättsbegrepp, hvartill åler förutsattes
en viss grad af intellectuell bildning, hvilken i sjelfva
verket aldrig kan vinnas annorlunda, än inom ett re-
dan sliftadt Samhälle, och förmedelst den utveckling
af den intellectuella kraften, till hvilken detta ger tdl-
144

i[ I ; . J

bC bö



fälle och anledning. Der åter denna intellcctuella cul-
tur och dessa utvecklade rättsbegrepp ännu saknas,
(hvilket just måste hafva varit händelsen vid det
första ursprunget af en borgerlig Samhällsförening),
dei latei ett formligt och uttryckligt fördrag,
genom hvilket Folket skulle öfverenskomma om an-
tagandet af en viss Statsförfattning, icke ens tänka si
sasom möjligt. Om da icke dessmindre en borgerli
Samhällsförening redan här af förnuftet fordras, såsom
oundgängligen nödvändig, för att bereda en framskri-
dande odling, och dermed äfven för att bereda sjelf-
va de mera utvecklade rättsbegrepp, genom hvilka ett
uttryckligt Statsfördrag blir möjligt; så kan denna för-
nuftets fordran icke blifva uppfylld på annat sätt, än
derigenom, att en Stat här bildar sig, ulan något ut-
tryckligt fördrag: och då den det oaktadt äfven i det-
ta fall maste tankas innebara en fri vill ig förbindelse
sa vida ingen af dess medlemmar genom yltre tvång
hindras ifrån att öfvergifva den; så måste Samhällsför-
diaget i detta fnll blott ega Charakteren af en stilla-
tigande öfver ens komm el se, medelst h vilken
Samhällets medlemmar länkas hafva lemnat sitt bifall
åt Samhällsinrättningen derigenom, att de fortfara alt
lefva under den. Tmellerlid, och ehuru vigligt delta
begrepp om en stillatigande öfverenskommelse i vår
tanka är, medgifve vi likväl äfven, alt detsamma
möjligtvis kan missförslås eller missbrukas derigenom,
att man aberopar en stillatigande öfverenskommelse,
145

afven der ingen sådan rätteligen kan komma i fråga»
För att förekomma allt sådant missförstånd, vilje vi
särskildt anmärka, att rättsgilltigheten och förnuftsen-
lighelen af en hos ett ännu obildadt Folk utan uttryck-
lig öfverenskommelse införd Sam hällsinrättning beror
af trenne hufvudsakliga omständigheter» Den beror
nämligen först och främst deraf, alt denna Samhälls-
inrättning icke blifvit införd genom yttre tvång,
och således i motsats mot Nationens tydligt yttrade
önskan; vidare deraf, att det lemnas öppet åt hvar och
en af Samhällels medlemmar, att eller eget behag,
antingen qvarstadna inom detsamma, under vilkor af
lydnad för dess Lagar, eller ock öfvergifva detsamma;
och ändteligen deraf, att Samhällsförfattningen i sjelf-
va verket är under dessa omständigheter och
för detta Folk god och ändamålsenlig, det vill sä-
ga, att den i sjelfva verket är tjenlig att bereda Fol-
kets framskridande odling och förädling. I afseende
på de tvenne förstnämnda vilkoren är det genast klart,
att man, der de icke blifvit iakttagna, icke utan o-
rimlighet skulle kunna tala om ett stillatigande bifall.
Hvad åter det tredje beträffar, så kan ett Folk aldrig
tänkas hafva frivilligt samtyckt till en Författning,
som i sjelfva verket strider emot det högsta ändamå-
let för all borgerlig Samhällsförening. Så vida åter
dessa trenne vilkor äro uppfyllda, så är Författningen,
ehuru icke grundad på uttrycklig öfverenskommelse,
Spea X.	I. 10.
146

likväl inlörd i full öfverensstämmelse med förnnhets
och rättvisans fordringar; och det stillatigande bifall,
hvilket röjer sig genom dess fortvarande bestånd, är i
sådant fall inför förnuftets domstol lika gilltigt, som
om det vore formligen och uttryckligen gifvet.

I afseende på den här ifrågavarande punkten til-
lägge vi ännu några anmärkningar, genom hvilka vi
tillika komme att vidröra den historiska frågan
om Staternas verkliga ursprung. — Då man, vid sin
reflexion öfver en Stat, söker göra sig reda för dess
första uppkomst, kunna egentligen blott tvenne fall
tänkas såsom möjliga. Antingen hafva nämligen de in-
divider, hvilka utgöra denna Slats lörste medlemmar,
1'edan förut varit medlemmar af en annan Slat,
från hvilken de numera genom någon orsak blifvit
afsöndrade, eller ock hafva de icke lörut varit med-
lemmar af något borgerligt Samhälle. Båda dessa
möjliga fall hafva ock i verkligheten egt rum. Det
förra kan inträffa, och har inträffat, på åtskilliga sätt,
till exempel då (såsom händelsen så ofta var i Forn-
tiden, vid Folkvandringar, eller vid nya Coloniers an-
läggning), någon del af en äldre Stats invånare genom
Öfverbcfolkning, eller genom någon Statshvälfning,
eller genom hvilken annan orsak som helst, blifvit
föranledd att öfvergifva sitt fordna hem, för att på
en främmande ort söka sig ett nytt; eller ock då ett
Folk, hvilket förut utgjort en del af en större Stat,
liy-

diet lydt under dess valde, gjort sig oberoende af denj
och stiftat en ny , sjelfständig Stal, såsom händelsen
varit i våra dagar vid de Nord- och Syd-Amerikan—
ska Coloniernas lösslitande från England och Spanien,
eller tidigare, vid den Schweilziska och den Nederländ-
ska Statens uppkomst o. s. v. Det sednare har dere-
mot egt rum, om ej vid något annat tillfälle, åtmin-
stone vid det al dra första ursprunget af en borgerlig Sam-
hällsförening, vidden första Statens uppkomst. Des-
sa tvenne fall äro nu väsendtligen åtskilda: begreppet
om ett Samhällsfördrag såsom Statens grund kan ej
vid båda ega alldeles samma användning, och detta
fördrag kan ej vid båda förekomma under alldeles
samma form. Man måste derföre, för att göra sig full
reda för delta begrepps möjliga användbarhet, särskildt
betrakta hvartdera af dessa fall.

Ilvad först och främst det förra af dem beträffar,
så kunne vi, då en ny Stat stiftas af individer, hviU
ka redan förut varit medlemmar af ett äldre borger-
ligt Samhälle, utan tvifvel med skäl antaga, att dessa
individer måste genom sitt föregående Samhällslif haf-
ya uppnått en viss högre eller lägre grad af odling,
och således hunnit förvärfva vissa mer eller mindre
rediga rättsbegrepp, efter hvilka de äro i stånd att sig
emellan öfverenskomma om sin nya Samhällsförening.
Då vi i detta fall måste tänka oss den nya Statens
medlemmar såsom varande i full besittning af den
148

rätlighet, hvilken tillkommer hvarje förnuftig och fri
varel.se, att efter den egna öfverläggningens och pröf-
ningens ledning söka uppnå sin högsta menskliga be-
stämmelse, så måste vi ock betrakta den nya Staten
såsom stiftad genom en formlig öfverenskommelse
mellan dess medlemmar. Här får således begreppet
om ett formligt och uttryckligt Samhällsför-
drag sin fulla gilltighet och användning. Hvad åter
den på detta salt uppkommande Statens Författning
beträffar, så gäller visserligen äfven här, hvad redan
lörut blifvit i allmänhet anmärkt, nämligen att besläm-
mandet af Statens Författning icke bör anses såsom
något godtyckligt och likgilltigt, så alt man Ur den
störa mängden af möjliga Constitntioner skulle kunna
utan skada välja hvilken som helst. Tvertom måste
i detta, likasom i alla andra fall, af alla möjliga För-
fattningar blott en enda vara för denna bestämda Stat,
i denna bestämda tidpunkt, den rätta och förnuftenli-
ga, och denna måste vara med nödvändighet gifven
genom den borgerliga Samhällsföreningens Idé, tilläm-
pad till de särskilda locala och nationella förhållanden
hvilka hos detta Folk i denna tidepunkt ega rum.
Men om det i hvarje särskildt fall blott kan gifvas
en enda Constitution, som för denna Stat är den rätta,
så blir frågan : huru skall denna Constitution bl if va
funnen och införd? Då ingen utom Staten kan
vara berät!igad att blanda sig i dess angelägenheter,
maste det utan tvifvel tillhöra den nya Statens med-


14g



lemmar, att sjelfve finna och antaga densamma; och dä
hvar ocli en af dem eger full rättighet att framställa sin
tanka härom till sina Medborgares profiling, men in-
gen af dem kan vara berättigad att genom yttre
tvång göra sin öfvertygelse gällande; så är det endast
genom Samhällsmedlemmarnes frivilliga ö 1 ver-
en s k o mm el se, som Författningen kan blifva på ett
rällsenligt sätt bestämd. Detta innebär dock alldeles
icke, alt hela Folket i massa skali utarbeta den nya
Statens Constitution, hvilket vid den bildningsgrad,
vid hvilken den större delen af hvarje Folk i alla ti-
der befunnit sig, skulle vara lika omöjligt, som än-
damålsstridigt. Hos hvarje Folk gifves del, sa väl
genom sjelfva de menskliga anlagens ursprungliga olik-
het, som genom deras, af uppfostran och yttre om-
ständigheter beroende, mer eller mindre fullkomliga
utveckling, vissa individer, hvilka genom själskraft
och bildning äro upphöjde öfver den öfriga Folkmas-
san. Alt dessas andeliga öfverlägsenhet i alla Folkets
gemensamma öfverläggningar gör sig gällande ; alt de
således äfven vinna en viss betydligare inflytelse vid
sjelfva bestämmandet af Statens Författning; och alt
ledningen af Nationens angelägenheter kommer alt på
ett eller annat sätl, omedelbart eller medelbart, huf-
vudsakligen tillfalla dem, är lika naturligt, som för
Folkets väl önskansvärdt. Qch äfven ibland dessa den
nationella upplysningens och bildningens egentliga
Representanter framträder vanligtvis en eller annan





I









ß

'Z


■ jab

i5o



kraftfullare, af Naturen rikare begåfvad Man, någon
Franklin , någon Washington eller Bolivar,
som bland dem åter vinner en öfvervagande inflytel-
se. Men detta beröfvar likväl alldeles icke begreppet
om ett fritt Samhällsfördrag sin fulla gilltigliet och
användning, så vida det icke är genom våld, genom
usurpation , utan endast genom hela Folkets åt
en stor medborgerlig förtjenst egnade, fria hyllning,
^om hvarje sådan Man vinner sitt högre anseende,
och sa vida han således på bestämmandet af Statens
Författning och på dess hela styrelse icke utöfvar nå-
got annat inflytande, än det han eger med Nationens
otvunget lemnade samtycke. Denna dygdernas och ta-
lenlernas Aristokrati later fullkomligen förena sig med
hvarje Samhällsmedlems rättighet att omedelbart eller
medelbart deltaga i Statens constitutionella styrelse.
,0m blott hvarje Medborgare alltid bibehåller full fri-
het att till allmän ompröfning yttra sin mening röran-
de Nationens gemensamma angelägenheter; så är det
endast genom den verkliga eller åtminstone skenbara
styrkan af sina skäl, som någon af dem kan göra sin
tanka till den rådande. Statens Författning, om ock
utarbetad och föreslagen blott af några få, eller (så-
som stundom i Forntidens Republiker) af en enda
Medborgare, kan likväl i det här ifrågavarande fallet
blott blilva anlagen genom hela Folkets, eller dess för
detta ändamal fritt valda Representanters gemensam-








151

ma beslut. Här grundar den sig således på en f o rm-
lig och uttrycklig öfverenskommelse.

Men om detta gäller i det fall, då en mängd af

individer, hvilka förut tillhört en annan Stat genom
någon orsak lösryckas frän denna sin förra fonbmdel-
se, och förena sig till ett nytt borgerligt Samhalle; sa
blir vidare frågan, huruvida begreppet om ett Sam-
hällsfördrag eger någon gilltighet eller ej i det andra
möjliga fallet, det nämligen, då en Stat bildas af in-
divider, hvilka förut icke varit medlemmar af någon
sådan. Då delta fall naturligtvis egde rum vid det al-
draförsta, i den aflägsna forntidens mörker dolda, ur-



sprunget af en borgerlig Samhällsförening

sä komme

vi härigenom till fragan om

huru man rätteligen har

att tänka sig delta första ursprung

af ett borgerligt

Samhälle. Det inskränkta utrymmet nödgar oss imel-
lertid alt i afseende på denna punkt blott anföra så
mycket, som för vårt närvarande ändamål oundgäng-
ligen erfordras , utan alt här ingå i några utförligare
undersökningar rörande detta ämne.

Ur detta skäl kunne vi dä först och främst här
icke företaga oss någon granskning af de särskilda
meningar, mellan hvilka sa väl Philosopherne, som
de historiske Forskarne delat sig, rörande frågan
om Mcnniskoslägtels ursprungliga tillstånd, och om
den punkt, från hvilken all mensklig odling tagit sm
152





början. Men utan att ingå i denna undersökning, tro
vi oss åtminstone kunna taga det för afgjordt, att så
snart det fanns ett i tvenne kön deladt Slägte af
menskliga varelser, så fanns dermed också, genom de
drifter, hvilka sammanhänga med Slägtets fortplant-
ning, en foitvarande, ehuru, i detta dess första upp-
hof, mindre pa uttrycklig öfverenskommelse, än på
ömsesidig fortvarande kärlek och ömsesidigt behof af
biträde grundad, äktenskaplig förbindelse, och således
ett Familjlif, sasom den första form af mensklig Sam-
hällsförening. Det föreställningssätt, enligt hvilket
vissa Tänkare (t. ex. Rousseau 8) antagit, att men-
niskorna i början lefde utan all egentlig och fortva-
rande Farniljförbindelse, synes så helt och hållet stri-
da emot den menskliga naturen, att det utan mycket
betänkande kan förkastas. Också skulle väl menni-
skorna, om de ifrån början befunnit sig i ett sådant
tillstand af djurisk råhet, eller rättare sagdt, i ett än-
nu lägre och ofullkomligare tillstånd, an alla de djur,
hvilka lefva i ett slags Familjförbindelse, ajdrig der,
ifian kunnat lyfta sig till en högre grad af odling







Men om vi maste tänka oss mennisko

liga tillstand, sasom ett Familjlif,

mas ursprung-

så var dermed ock

ifrån början, genom Mannens naturliga öfverlägsen-
het i själs- och kropps-kraft, samt Qvinnans och Bar-
nens behof af hans omvårdnad och beskydd, den hus,
8) Uh dess Discours sur l’origine et les fonde-
meiis de l’inégalité parmi les hommes,


155

faderliga styrelsen af Familjen gifven. Man kan ock
utan svårighet föreställa sig, att afkomlingarne, äfven
sedan de hunnit till manlig ålder, och sjelfve bildat
nya Familjer, ej blott fortforo att genom slägtban-
det vara förenade med hvarandra, ulan äfven genom
den fortvarande barnsliga vördnaden, och den natur-
liga aktningen för ålderdomens större erfarenhet och
vishet, kände sig förbundne med sin gemensamme
Stamfader, hvilken derigenom öfver dem bibehöll en
viss makt, åtminstone i det hänseende, att han blef
den naturlige skiljedomaren vid de tvister, hvilka
under en fortsatt sammanlefnad dem emellan kunde
uppkomma. Vi hafve redan i det föregående anmärkt,
alt de Orientaliska Staterna ännu i sin närvarande För-
fattning röja omisskänneliga spår af sitt ursprung från
en sådan, af Familjlifvet och det husfaderliga väldet
uppkommen, men småningom utvidgad och flera Fa-
miljer omfattande, patriarchalisk styrelse. På detta
sätt kunne vi således med skäl antaga, att det första,
patriarchaliskt styrda Samhället småningom, och utan
uttrycklig öfverenskommelse, uppväxte ur Familjen;
det uppkom af de till menniskans natur hörande drif-
terna, af den äktenskapliga kärleken slägtbandet och
den barnsliga vördnaden. Men på den andra sidan
måste det likväl äfven erkännas, alt så vida hvar och
en af det lilla Samfundets till manlig ålder komna
medlemmai' egde rättighet att skilja sig ifrån detsam-
ma, en rättighet, hvilken han åtminstone kunde göra





À
154



gällande genom att utvandra till en annan ortj så
måste hans qvarblifvande inom detsamma alltid be-
traktas såsom frivilligt, och således såsom innebä-
Tande en tyst öfverenskommelse, genom hvilken han
frivilligt underkastat sig den patriarchaliska styrelsen,
mot vilkor af det beskydd och det biträde denna var
i stånd att lemna honom. I denna mening återfinnes
äfven i denna första, af den menskliga naturen och
dess outplånliga drifter föranledda Samhällsförening,
ett stillatigande, men ej derföre mindre verk-
ligt, Samhällsfördrag, genom hvilket dess medlem-
mar voro förenade med hvarandra och med det ge-
mensamma Öfverhufvudet. Det förstås för öfrigt af
sig sjelf, att denna patriarchaliska makt, såsom icke
grundad på något uttryckligt fördrag, ej heller kunde
yara till sin vidd med noggrannhet bestämd, eller i sin
utöfning bunden vid vissa stadgade former: den var
ursprungligen obestämd, och begränsades endast af
den naturliga känslan af rättvisa och billighet hos den
styrande, samt de styrdas lika outplånliga känsla af
sina naturliga rättigheter.



Men om det enligt det här anförda är sannolikt,
att den forsla början till en borgerlig Samhällsföre-
ning mellan menniskor måste tänkas blott såsom en
utvidgad Familj under en patriarchalisk styrelse; så
måste man likväl lätt inse, alt det blotta slägtbandet
och den barnsliga vördnaden för en gemensam Stam-






Î55

fader icke ensamt kunde vafa tillräckligt, alt for
alltid, eller genom en läng följd af generationer,
sammanhålla denna förening. I den mån den forsla
Familjen småningom ökade sig till en Folkstam, för-
svagades nödvändigt slägtbandet: det kunde ej mer li-
ka nära oeh innerligt med hvarandra förena alla
medlemmarne af en sådan, i en stor mängd af famil-
jer delad Folkstam, som medlemmarne af en enda, till
ett och samma hushåll hörande Familj. Vid den ge-
mensamme Stamladrens död tyckes ock den första pa-
triarchaliska styrelsen hafva bort af sig sjelf upphöia,
då hans afkomlingar nu. stodo jemte hvarandra sasom
lika många Husfäder, af hvilka hvar och en var Sty-
resman för sin särskilda Familj, utan att nagondera
af dem hade naturligt och gilltigt anspråk pa nagot
välde öfver de öfriga. Det tyckes således, som det
första patriarchaliskt styrda Samfundet borde vid
Stamfadrens död hafva upplöst sig i en mängd af sär-
skilda, af hvarandra oberoende Familjer, hvilka icke
mer genom någon gemensam styrelse voro med hvar-
andra förenade. Också är det allmänt bekant, att åt-
skilliga vilda Folkstammar ännu i våra dagar befinna
sig ungefär på denna låga punkt af Samhällslifvcts
utveckling. Då vi nu likväl vete, att det allt ifrån de
äldsta tider, om hvilka vi ege någon historisk känne-
dom, hos alla i någon mån odlade Folk gifvits mer
eller mindre utbildade Staterj sa maste vi utan tvif-
vel deraf draga den naturliga slutsatsen, alt det hos
156

alla dessa Folk måste hafva gifvits något, som äfven
efter den förste Stamfadrens död, och sedan slägt-
bandet genom Folkstammens successiva förökning
hunnit försvagas, hindrade det äldsta, palriarchaliskt
styrda Samfundets söndersplittring i en mängd af helt
och hållet dberoende Familjer, något, som ej blott bi-
behöll den första Samhällsföreningen, utan äfven gaf
den en mera bestämd form. Fråge vi åter, hvad det
var, som hos dessa Folk gaf den första Samhällsför-
eningen varaktighet och consistens, och beredde dess
vidare utbildning; så kunne vi ej finna delta i något
annat, än behofvet af en gemensam ledning för ge-
mensamma angelägenheter, samt den af naturen gif-
na öfvei lågsenhet i själskraft, genom hvilken vissa in-
divider kände sig uppfordrade och skicklige att göra
sig till den öfriga Folkmassans Styresmän. Utan tvif-
vel egde hvarje genom gemensam härkomst och vi-
stelse-ort förenad Folkstam vissa gemensamma angelä-
genheter, hvilka med förenade krafter måste be-
sörjas : en sådan var i synnerhet dess försvar emot
främmande Folkstammar, sedan flera sådana hunnit
uppkomma, och råkat i strid med hvarandra. Vid
utförandet af dessa gemensamma angelägenheter be-
höfdes en gemensam ledning af de förenade krafter-
na, och denna tillföll naturligen, äfven utan formligt
val, den största tapperheten och klokheten. Det här-
igenom i krig lörvärfvade anseendet bibehöll sig små-
ningom och genom vanans makt äfven i fredstid, om

o ’’ss® si
157

ock den krigiske Anförarens makt i fredstid i början
var ganska inskränkt. Härmed var da den första, ur
Familjförhållandet uppväxta, patriarchaliska makten
öfverflyttad på denne Folkets Ledare och Anförare.
Men härtill kom ännu något annat, som aldramest
bidrog att på en gång befästa och utvidga den på
detta sätt uppkomna Regeringsmakten, det nämligen,
att denna makt blef förenad med det presterliga
anseendet och väldet. Rörande frågan om det första
ursprunget af all Religion har det, såsom bekant är,
i äldre och nyare tider gifvits lika många och lika
stridiga meningar, som rörande den allmännare frå-
gan om ursprunget af all mensklig odling. Den för-
ra frågan står ock tydligen i ett ganska nära sam-
manhang med den sednare, emedan det är obestrid-
ligt, att Religionen utgjorde det frö, ur hvilket all
mensklig odling aldrafbrst utvecklade sig, eller att —
såsom i synnerhet hela den Orientaliska bildningens
charakter påtagligen röjer — det ifrån början var i
Religionen, som all odling lag förenad, och det blott
var ur denna, som bildningens särskilda elementer
under reflexionens framskridande småningom afsön-
drade sig. Här kunne vi väl icke inga i nagon när-
mare undersökning rörande denna fråga om ursprun-
get af all Religion, och om Charakteren af de äldsta
religiösa föreställningar. Alen huru helst man ma för-
söka alt besvara denna fraga, kan det åtminstone ta-
gas för afgjordt, att Religionen, hvilken i alla tider,
under Staternas fortgående utbildning, haft ett så vig-
tigt inflytande på hela Samhällstillståndet, äfven vid
de borgerliga Samfundens första ursprung i hög grad
medverkade att fastare knyta Samhällsbanden. De in-
divider, hvilka i intellectuell kraft och cultur höjde
sig öfver den större Folkmassan, blefvo naturligen
dennas ledare och lärare i afseende på de religiösa
föreställningarnes bevarande och utbredande. Häraf
följer dock icke, att man nödvändigt måste, i enlighet
med den i nyare tider så vanliga åsigten, tanka sig
alla dessa äldsta vårdare och förkunnare af religiösa
Ideer endast såsom sluga, herrsklystna bedragare, som
beljent sig af den råare Folkmassans benägenhet, för
Superstition , för att böja den under oket af en jern-
hård Despotism. Ehuru mycket denna herrsklystnad
må i de flesta af Forntidens Stater röja sig i Prester-
nas förhållande till Folket, torde dock äfven ett ädla-
re sträfvande att humanisera och uppfostra den obil-
dade Folkmassan stundom hafva förekommit hos de
äldsta Religionslärarne, hvilka tillika voro de äldsta
Lagstiftare, Vetenskapsidkare och Skalder, med ett
ord, innchafvare och vårdare af hela den äldsta tidens
bildning. I båda fallen ledde imellertid det presterli-
ga anseendet nödvändigt till en större ellei' mindre
makt öfver Folket, och denna makt blef utan allt
tvilvcl det förnämsta medlet äfven för den borgerli-
ga Samhälls-inrättningens stadgande och befästande.
De Lagar, hvilka förkunnades af en Gudomlighetens
förtrogne och i dess namn, samt nnder hotelse af en
Gudomlig hämnd öfver deras öfverträdare, erhöllo
derigenom en långt högre helgd och auctorilet, än de
kunnat vinna, om de blifvit framställde blott såsom
en mensklig Lagstiftares bud. Häraf den theokraliska
Charakter, hvilken mer eller mindre tydligt röjer sig
i alla Forntidens äldsta Stater. Mer eller mindre ; ty
visserligen finne vi i detta hänseende mellan särskilda
Stater ganska betydliga åtskillnader. I dem alla bi-
drog väl det presterliga anseendet att öka och befästa
Regenternes makt5 men i särskilda Länder och hos
särskilda Folk blef likväl denna makt ganska olika. I
Orienten, der den indolens , hvilken klimatet löder,
beredde sinnena till slafveri; der vidare det husfader-
liga väldet genom Polygamiens uppkomst tidigt urar-
tade till on huslig Despotism, hvilken banade vägen
för den politiska; och der tillika en lifligare och dju-
pare religiös känsla i sin ytterliga förfalskning gjorde
Superstitionen mera mäktigt verkande och kufvande;
öfvergick ur alla dessa förenade skäl Regeringsmak-
ten i en theokratisk Despotism, hvilken i synnerhet
fick sin fulla utbildning och stadga genom Cast-indel-
ningen, då Religionens vård, och dermed tillika Na-
tionens hela bildning, för evärdeliga tider blef den
herrskande Prest-castens ärftliga egendom, och ett
ofelbart medel till förevigandet af dess välde öfver
Folket. Det var i synnerhet hos Hinduerna och de
gamla Egyptierna, som denna theokratiska Forfait-;
i6o

ning erhöll sin strängaste och mest cönseqventa ut-
bildning. Men afven hos de Stammar, hvilka, genom
utvandringar ifrån Asien, småningom befolkade Eu-
ropa, finne vi ifrån början mer eller mindre tydliga
spår af en dylik theokratisk Styrelse. En sådan pre-
sterlig Regering fanns, enligt hvad man icke utan
sannolikhet förmodat, hos Grekerna under det Pelas-
giska Tidehvärfvet, till dess att Krigare-casten lyc-
kades att öfverväldiga Prest- casten, hvarigenom Gre-
kernas heroiska Tidehvärf bereddes : hos Etruskerne
fanns på samma sätt en presterlig Aristokrati: äfven-
så tyckas de Romerske Patricierne ursprungligen haf-
va utgjort en regerande Prest-cast, ehuru hos denna
de politiska functionerna snart fingo öfvervigten ötver
de presterliga, med hvilka de likväl forlforo att va-
ra förenade t hos Celterna voro Druiderne en sådan
herrskande Prest-orden ; och hos Germanerne och
Skandinaverne var Regenten eller Drotten tillika den
offentliga Gudstjenstens högste Föreståndare, hvarvid
dock afven har den regerandes politiska värdighet små-
ningom fick öfvervigten Öfver den presterliga; en för-
ändring, hvilken, såsom man med skäl tyckes hafva
antagit, hos de Skandinaviska Folken stod i samman-
hang med Drotlnamnets utbytande mot Konunga-tit-
teln. Imellertid, och oaktadt denna det presterliga
väldets inflytelse äfven hos de Europeiska Folken fin-
ne vi likväl hos dem i alla tider, eller åtminstone så
långt vi genom historisk forskning kunne gå tillbaka,
161

en högre grad af frihet, än hos de Orientaliska. De
synas aldrig hafva varit i samma grad, som de Ori-
entaliska, kufvade af sina religiösa eller superstitiösa
föreställningar. Ehuru de så kallade Cyclopiska mu-
rarna på Peloponnesus och i Italien torde vara min-
nesmärken från en tid, då Prest-casten här, likasom
i Orienten vid uppförandet af dessa undransvarda In-
diska och Egyptiska monumenter, hvilka annu efter
Årtusenden stå qvar, och med sitt hemlighetsfulla bild-
språk tala till efterverlden om ett försvunnet Slägte,
förmådde för sina ändamål använda en stor Folkmas-«
sas förenade krafter, tyckes man likväl redan deraf/
f tt detta Prestvälde under tidernas lopp kunde Öfver-
ändakastas och utträngas af en friare Författning, bö-
ra sluta, att det äfven ifrån början ej varit lika hårdt
och oinskränkt, som i Orienten. Och om äfven hos
de Europeiska Folk, hos hvilka det ej fanns en egent-
lig Prest-cast, såsom hos de Skandinaviska, Regenten
tillika var den högste Presten , så blef han likväl här
ej, såsom i Orienten, en oinskränkt herrskande De-
spot: Folket sjelf bibehöll här alltid en lillig känsla
af sin sjelfständighet. Hos Skandinaverna och Ger-
manerna var hvarje Husfader en Man för sig, och
Staten ett fritt förbund af sådane sjelfstandiga Män,
förenade under en gemensam Chef, hvilken, ehuru
han var Folkets Anförare i krig och Vårdare af den
offentliga Gudstjensten, likväl för öfrigt ej hade nå-

Svea X.	I. Ii.
1 62

Af det
sta Stater,
va verket

got alt befalla öfver andra, än dem, som frivilligt gått
i hans tjenst, och derigenom blifvit medlemmar af
hans militäriska hushåll. Äfven hos Grekerna tyc-
kes, om ej i de äldsta tiderna , eller under den Pe-
lasgiska perioden, likväl sedermera, under det i de
Homeriska Sångerna skildrade heroiska Tidehvarfvet,
ett i nagon man liknande förhållande hafva egt rum
mellan Regenterna och Folket i de små Stater, i hvil-
ka Grekland, likasom Europas öfriga Dander, var
deladt.

här anförda följer visserligen, att de ald-
hvarken kunnat blifva stiftade, eller isjell-
blifvit stiftade, genom formliga och ut-

tryckliga Samhällsfördrag, då vi vid dessa Staters för-
sta ursprung ännu icke hos Folken kunne antaga nå-
gra så vida utveöklade rättsbegrepp, som härtill skul-
le erfordrats. Men detta oaktadt är likväl klart, att
äfven dessa äldsta Staters uppkomst endast så vida
kan sägas hafva varit rättsenlig och öfverensstäm-
mande med förnuftets fordran, som den innebar ett
åtminstone stillatigande fördrag, eller så vida den
Regeringsmakt, hvilken tillföll den tappraste eller vi-
saste, bekräftades genom Folkets tysta samtycke, och
det derjemte var öppet lemnadt för hvar och en, som
ej gillade den, att öfvergifva detta Samhälle, och ned-
sätta sig på en annan ort. Då vi med afseende här-
på betrakte de äldsta Staternas verkliga, historiska
ursprung, kunne vi visserligen icke vid dem alla med
165

lika mycket skal tala om ett sådant stillatigande for-
drag. Minst kunne vi saga, att ett sådant egt rum.
hos de Folk, livilka genom en djupt inträngande och
i hög grad kufvande Superstition tidigt förlorade all
känsla af sjelfständighet, och kommo i fullkomligt be-
roende af en i Gudomlighetens namn oinskränkt herr-
skande Prest-cast. Om dessa i ett tryckande och för-
nedrande själsslafveri sänkta Folk kan man icke rim-
ligen påstå, att de genom en tyst, frivillig öfverens-
kommelse underkastat sig Prest-castens herravälde;
och ännu mindre kan man säga, att det varit genom,
en sådan tyst öfverenskommelse, som deras under
detta slafveri födda och uppfödda efterkommande î
Årtusenden fortfarit att lefva i samma blinda undergif*.
Venhet under sina beherrskare. Den andeliga Despo-
tismen har hos dem qväft all känsla af frihet: i sitt
fortfarande omyndighetstillsland bära de sitt ok, min-
dre såsom förnuftiga och fria varelser, än såsom täm-
da djur. Mer eller mindre gäller detta om de flesta
Orientaliska Folk. Deremot återfinne vi i de fordna
Europeiska Staterna merendels vissa spår af ett åt-
minstone stillatigande Samhällsfördrag, emedan de Eu-
ropeiska Folken, enligt hvad redan blifvit nämnd t,
aldrig tyckas hafva varit i samma grad, som de Ori-
entaliska, kufvade af Superstitionens makt, och der-
löre aldrig i samma grad förlorat känslan och med-
vetandet af sina naturliga rättigheter.

*	x

Vi hafve med den grad af utförlighet, som vi här
kunnat tillåta oss, sökt utreda, huru den borgerliga Sam-




164



hällsföreningen på en gång kan sägas vara med en viss
nödvändighet grundad i menniskaris natur, och likväl
tillika betraktas såsom en på fördrag grundad frivil-
lig förbindelse mellan dess medlemmar. Vi hafve
sökt visa, huru i detta hänseende om Statens ursprung
gäller detsamma, som i det föregående blifvit nämndt
om Familjens. Sedan vi åter i afseende på denna
punkt så klart, som det varit oss möjligt, framställt
den åsigt, hvilken synes oss den rätta, tro vi oss ic-
ke böra ytterligare förlänga denna undersökning ge-
nom en särskild Vederläggning af andra häremot stri-
dande meningar. Denna vederläggning är i sjelfva
verket redan, om ock blott på ett indirect sätt, gifven
genom utvecklingen af vår egen åsigt, och behöfver
derföre icke särskildt utföräsi

Genom hela sammanhanget af denna undersökning
tro vi oss äfven redan hafva besvarat de i våra dagar
så mycket omtvistade frågorna om Folkets Sou ve*,
raine te t och Regeringsmaktens uppkomst genom
en delegation. Imellértid torde det likväl vara nö-
digt, att vi för större tydlighets skull, ännu en gång
i få ord upprepa detta svar. Efter vår öfvertygelse
gäller om denna tvist detsamma, som om de flesta an-
dra, nämligen att den mesta förvirringen och de stör-

sta svårigheterna uppkommit genom det oupphörliga

bruket af vissa uttryck och könsttermer, hvilka

vant sig att nyttja, utan att tillräckligen skarpt
stämma de begrepp, mot hvilka de skola svara.

man
he-

Har
165

lyckes nämligen den mesta oredan halva blifvit för-
anledd genom sjelfva uttrycken Folk-sou v era i ne-
jet och delegation; och tvist^, torde derföre
lättast kunna biläggas, om man, med undvikande af
dessa föga tjenliga uttryck, framställer frågan under
den form, hvilken utan tvifvel är den enklaste, och
minst synes vara missförstånd underkastad, den näm-
ligen, huruvida Folket i en Stat är berätligadt eller ej
att sjelf bestämma så väl den Författning, efter hvilken
Staten skall styras, som den eller de Personer, af hvil-
ka den skall styras. Då vi nu tills vidare blott betrak-
te Staten i dess första uppkomst, och således än-
nu abstrahera ifrån undersökningen om rättigheten
att i en redan bildad Stat förändra den en gang
gällande Författningen ; så kan vart svar pa den
sa fattade frågan, i följd af allt det hittills anför-
da, icke blifva något annat än det följande. Utan
tvifvel är det i hyarje särskildt fall, eller vid hyarje
särskild Stats uppkomst, förnuftets fordran, att denna
Slat må erhålla den Författning, hvilken, med afseen-
de på alla locala och nationella förhållanden, är för
densamma den bästa och tjenfigaste, det vill med an-
dra ord säga den, hvilken är den mest gynnande för
Nationens sanna odling oçh förädling, samt att Re-
geringens förvaltning må tillfalla den eller de indivi-
der, hvilka genom charakter, nalursgåfvor och bild-
ning äro framför de ölriga bäst qvalificcrade att på ett
med Samhällets högsta ändamål öfverensstämmande
sätt värda de offentliga angelägenheterna. Frage vi
166

nu, huru denna förnuftets fordran säkrast skall hilf-,
va uppfylld, så måste man väl på ena sidan lätt fin*’!
na, att detta, sä länge Folkets flesta medlemmar be-
finna sig på en lägre punkt af odling, icke kan ske på
annat sätt, än derigenom, att de ädlare och mera bil-
dade hos detta Folk ega och utöfva en öfvervägande
inflytelse. Genom tilldelandet af högre natursgåfvor
har Försynen gjfvit dem en n a t ur lig kallelse att
blifva den större, obildade Folkmassans ledare, och
det är för dem en medborgerlig pligt att följa
denna kallelse. Det är blott uti dessa ett Folks ut*
märktare medlemmar, som dess medvetande af sig
sjelf, af sina behof, sina krafter, och sin hela bestäm-
da Nationalitet, med full klarhet framträder; och det
är endast sa vida Statsförfattningen grundar sig på
detta klara medvetande, som den blir för detta Folk
god och tjenlig. Men lika obestridligt, som detta är,
lika afgjordt är det ock , att hvar och en af en Na-
tions medlemmar är genom sjelfva sin charakter af
löinuftig och fri varelse både berättigad och uppfor-
drad att, i mån af sin skicklighet dertill, deltaga i
bestämmandet af Statens Författning och Styrelse.
Deraf åter följer, att den nyssnämnda öfvervägande
inflytelse, hvilken bör tillhöra den relativt högsta själs-
kraften och bildningen, måste, för att icke för-
närma någon Samhällsmedlems rättigheter, alltid grun-
da sig, icke pa yttre tvång, utan blott på det sannas
och godas naturliga makt öiver öfvertygelsen, och på
167

den frivilliga gärd af vördnad, som skänkes åt ut-
märkta egenskaper. Den måste, med andra ord, all-
tid vara vunnen med Folkets frivilliga bifall. Men
delta bifall kan åter yttras, antingen på ett uttryck-
ligt, eller blott på ett stillatigande sätt. Uttryckli-
gen kan och bör detsamma yttras hos ett Folk, hvil-
ket genom sin uppnådda bildningsgrad är i någon mån
skickligt, att sjelf, eller genom fritt valda represen-
tanter, öfverlägga om sin Författning och sin Styrel-
se. Der åter detta icke är händelsen, kan man icke
vänta eller fordra något mera, än Folkets stillati-
gande samtycke till den mer eller mindre fullkom-
liga organisation, hvilken Staten genom de jemförel-
sevis mera bildades åtgärd erhåller. Visserligen kom-
ma desse att i sådant fall utöfva en, om man så vill
kalla det, sjelftagen makt öfver den större Folk-
massan. Men detta är här för Folkets egen välfärd,
för möjligheten af dess Samhällslif j och för dess der-
af beroende odling, oundgängligen nödvändigt-, det är
således för detta Folk icke en olycka, utan en lycka,
så vida blott denna sjelftagna makt blifvit förvärfvad
och utöfvas på ett ädelt och värdigt sätt. Härtill åter
fordras dels, att denna makt, enligt hvad redan är
nämndt, icke grundar sig på yttre tvång, ulan på
mängdens naturliga och frivilliga vördnad för stora
egenskaper och förtjenSter, och dels, att den utöfvas
med oafbruten syftning till befrämjandet af Folkets
odling och förädling} eller att uti don alltid röjer sig
168

ett strälvando, icke alt qvarhålla Nationen i ett eviyS
deligt omyndighetstiHstând, utan tvertom att uppfo-
stra den till sjelfständighet och fullmyndighet. Det-
ta utgör efter vår öfvertygelse det enda möjliga sattet
att förena de tvenne momenter, hvilka härvid böra
tagas i beräkning, och på hvilka båda lika mycket af-
seende måste göras, på ena sidan nämligen hvarje
Folks rättighet, att på bestämmandet af sin Författ-
ning och Styrelse ega all den inflytelse, som dess bild-
ningsgrad i sjelfva verket medgifver, och på den andra
den större Folkmassans vanliga behof af de mera bildades
ledning, för att genom denna höjas till den odlingr
hvilken den ännu saknar, och hvilken den blott i en
redan stillad och fortvarande borgerlig Samhähslöre«
ning småningom kan vinna.

Ifrån frågan om sjelfva ursprunget af allt bor-
gerligt Samhälle måste vi nu öfvergå till en annan
härmed nära sammanhängande fråga, den nämligen,
om det rätta och förnuftenliga sättet för förändrin-
gars åstadkommande uti en Stats en gång på hvad
sätt som helst införda Författning och Styrelse. Vi
hafve i det föregående undersökt, huruvida och i hvil-
ken mening det är ett Folks naturliga rättighet, att
vid en Stats första uppkomst bestämma dess Styrelse-
form samt den eller de Personer, af hvilka den skall
styras; nu måste vi undersöka, huruvida ett Folk e-
,6g

ger rättighet eller ej, att utbyta Statens en gång gifna
Författning mot en annan, då det finner en sådan
förändring nödig eller nyttig. Det är klart, alt för
oss, som lefve i Stater, hvilka redan i Århundraden
egt bestånd, är denna fråga af mera omedelbar prak-
tisk vigt, än den om det borgerliga Samhällets första
ursprung; ty ehuru visserligen, älven i våra dagar,
åtskilliga helt och hållet nya Stater blifvit bildade af
f^olk, hvilka lösryckt sig från någon äldre Samhälls-
förbindelse, så har likväl vid de flesta af den närva-
rande tidens politiska reformations-* eller revolutions-
försök, åtminstone inom vår Verldsdel, frågan varit,
icke om ett sådant bildande af helt och hållet nya Sta-
te i’ , utan blott om en mer eller mindre vigtig förän-
dring, eller ock om en total omskapning, af redan
beslående Samhällens Styrelseformer. Frågan om del
första ursprunget af all borgerlig Samhällsförening är
utan tvifvel i vetenskapligt hänseende vigtig både för
Philosophen och för den historiske Forskaren; men i
praktiskt hänseende interesserar den oss hufvudsaklj-
gen derigenom, att det resultat, till hvilket den leder,
nödvändigt måste få ett visst inflytande äfven på un-
dersökningen om en Nations rättighet alt förändra
sin en gång gifna Författning eller Styrelse. Också
har det redan i det föregående blifvit anmärkt, all den
na sistnämnda fråga i tidens tvenne förnämsta polili-
ska Theorier, just i anledning af de skiljaktiga menin-
garnc rörande Statens ursprung, blifvit på tvenne gan-
170

ska olika sail besvarad. De som tänkt sig den borger-
liga Samhällsföreningen helt och hållet såsom elt verk
a£ den menskliga friheten, eller såsom grundad pä
ett med frihet ingånget Samhällsfördrag, hafva i an-
ledning deraf påstått, att hvarje Folk, likasom det ur-
sprungligen egde rättighet att gifva sig den Författning,
hvilken det fann för sig tjenligast, äfvenså är berätli-
gadt att när som helst utbyta otjenliga eller skadliga
politiska Institutioner mot nya, som fullkomligare sva-
ra emot ett mera upplyst Tidehvarfs fordringar. 9.)
De åter, hvilka betraktat Staten såsom med nödvändig-
het uppkommen af den menskliga naturen, och för-
kastat begreppet om ett fritt Samhällsfördrag, hafva i
anledning deraf yrkat, att hvarje Stats Författning,
såsom icke godtyckligen, utan med en viss nödvändig-
het, uppkommen och succesivt utbildad, icke heller
må godtyckligen, och i synnerhet icke på ett våldsamt
sätt, eller annorlunda, än med den redan beslående
Regeringens bifall och under dess egen ledning, för-

n) En del af denna åsigts fÖrfäktare gå dock ännu längre.
Sä yrkar t ex. Rousseau att Folket, .vid hvar-
je af dess periodiska sammankomster, bor sarskildt ol-
verlägga rörande de tvenne uttryckligen framställda fra-
sorna: huruvida Statens närvarande Styrelseform ma yt-
terligare bibehållas eller ej, samt huruvida Statens styrel-
se må fortfara att vara överlemnad åt dem, hvjlka for
det närvarande hafva den i sina händei. Han anser et
såsom högst vigtigt, alt dessa tvenne frågor aldrig ma
kunna förbigås. Du Contrat Social L. 3 u 1 j
i;*

ändras eller omskapas.' Den förra af dessa meningar
har legat till grand för tidens mer eller mindre våld-
samma Slatshvälfmngar : den sednare liar sökt mot-
verka denna revolutionära tendens; den har ifrat emot
alla lättsinniga omskapningar, fordrat aktning för det
förflutnas rätt och för helgden af all bestående ordning,
samt yrkat den historiska continuitetens iakttagande,
såsom ett oeltergifligt vilkor för alla politiska re-
former.

Efter vår öfvertygelse gäller om dessa tvenne
meningar ungefär detsamma, som om de båda olika å-
sigterna af Statens ursprung: ehuru den sednare af
dem i vår tanka är närmare intill sanningen än den
förra, tro vi likväl, att ingendera är helt och hållet
och i alla hänseenden falsk, men ock att ingendera är
fullkomligt fri från all öfverdrift och all ensidighet.
Och likasom vi i det föregående, vid frågan om Sta-
tens grund och upphof, funnit, att den borgerliga
Samhällsföreningen måste betraktas på en gång såsom
grundad på den menskliga naturen, och såsom inne-
bärande en frivillig förbindelse mellan dess medlem-
mar; äfvenså torde, i afseende på den här ifrågava-
rande punkten, en närmare undersökning leda oss
till det resultat, att erkännandet af en Nations rättig-
het att i vissa fall och under vissa vilkor förändra sin
en gång gifna Författning och Styrelse, så vida man
blott gör sig ett redigt begrepp om denna rättighet, och
172

tallar den utan allt missförstånd i hänseende till dess
betydelse och dess gränsor, låter fullkomligen förena
sig med förnuftets rätt förstådda fordran af en alltid
bibehållen continuitet i den successiva utbildningen af
ett Folks, Statsförfattning och hela Samhällstillstånd.
Utrymmet tillåter oss imellertid icke att här afhandla
detta vigtiga ämne med all den utförlighet, som det
visserligen skulle förtjena: vi nödgas inskränka oss.
till en kort framställning af det mest hufvud-
sakliga.

För detta ändamål måste vi nu, fästa en närmarp.
uppmärksamhet på den andra af de tvenne hufvudsat-
ser, hvika vi vid börjaq af vår närvarande undersök-
ning om Statens väsende i allmänhet nämnde, men af
hvilka vi hittills endast, eller åtminstone förnämligast,
sökt utveckla och utreda den ena till hela dess inne»
håll och betydelse, 1 det som hittills blifvit anfördt
om den borgerliga Samhällsföreningen halve vi före-
ställt oss den egentligen såsom en förening af coexi-
stera n de individer eller Familjer, det vill säga med
andra ord, vi halve betraktat den blott i ett enda moment
af dess existens. Men derigenom hafve vi ännu icke
fullständigt angifvit Statens väsende: betraktad i
hela sin Idé, innebär den ej endast en sådan förening
af vissa c o ex is te r a nd e individer eller Familjer,
utan afven en förening af på h varan dra följan-
de generationer: dess lif utgöres ej blott af elf
enda tidsmoment, utan det fortvarar och utvecklar sig
successivt, under en lång följd af Sekler. Vi halve kal-
lat Staten en organisk förening af förnuftiga och
fria varelser, och vi hafve anmärkt, att den, i likhet
med hvar och en annan organisation, eger pâ en gång
en inre lifskraft och en mot dennä svarande yttre or-
ganisk struct ur. Men till hvarje organisations väsende
hör det älven, att dess lifskraft yttrar sig såsom en
under en längre eller kortare tid for t var ande
verksamhet, en fortvarande grund till vissa pa hvar-
andra följande phenomener, och att således dess lif
utvecklar sig genom en följd af tidsmomenter, mellan
hvilka ett nödvändigt sammanhang och en coritinuitet
eger rum. Äfven denna charakter af en organisation
återfinne vi uti Staten: den visar sig afven i detta
hänseende såsom en (organisation inom den i-
deella verldens område. Det är på denna
punkt vi nu måste reflectera, för att dermed fullända
våi' allmänna undersökning om Statens väsende.

Ätt Staten i sin Idé måste tänkas såsom en i Ar-
hundraden eller Årtusenden fortvarande, en mängd af
generationer Omfattande förbindelse, ar, i allmänhet
taget, alltför klart, för att rimligen kunna bestridas:
också har det väl aldrig blifvit egentligen bestridt, e-
huru man på långt när icke alltid insett eller erinrat
sig allt hvad denna sats innebär, eller allt hvad af
den följer. Likasom den på den äktenskapliga för-
bindelsen grundade Familjen är ämnad att fortvara
Under de förenade Makarnes hela lif; äfvcnså är deii
förening, genom hvilken alla de till ett Folk hörande
individer tillsammans utgöra en Slat, ämnad att fort-«
vara lika länge, som sjelfva Folket. Statens högsta
ändamål, alla dess medlemmars odling och förädling,
återkommer i afseende på hvarje ny generation, så-
som den egentliga uppgiften för hela dess lif: den för-
ening, genom hvilken delta ändamål skall uppnås,
måste derföre ock enligt förnuftets fordran fortvarä
genom alla de generationer, hvilka tillsammans utgöra
hela utvecklingen af ett Folks historiska lif. På ena
sidan stå alla de medlemmar af ett Folk, hvilka till-
sammans bilda en generation af detsamma, till hvar-
andra i det förhållande af andelig vexelverkan, genom
hvilket de äro i stånd att ömsesidigt bereda och be-
främja hvarandras odling ; inen på den andra stå ock
alla de på hvarandra följande generationerna af dettå
Folk i ett nödvändigt sammanhang med hvarandra
derigenom, att hvarje föregående öfverlemnar hela
sin bildning och resultaterna af hela sin verk-
samhet åt den närmast efterföljande, hvilken å-
ter på samma sätt arbetar för en ny. I följd deraf
utgör Staten en organisk förening på en gång mellan
alla de till en och samma generation hörande indivi-
derna af ett Folk, och tillika mellan alla de på hvar-
andra följande generationerna af detsamma. Deraf
uppkommer den redan i det föregående nämnda för-
nuftets fordran, att i hvarje Stat, och vid alla de re-
former, hvilka man uti den vidtager till Samhälls-
ij5

tillståndets fullkomnande, ett förenadi afseende bor
göras på det närvarandes rätt och på dess samman-
hang med det förflutna och det tillkommande, eller
på ett orubbadt bibehållande af contfnuiteten i det
nationella lifvets fortgående utveckling. Vi hafve väl
redan förut i allmänhet angifvit de tvenne motsatta,
men i sin ytterlighet lika förderfliga, ensidigheter, mot
hvilka denna förnuftets fordran är riglad. Men det
torde likväl vara nödigt, att vi, för att, så vidt
möjligt är, förekomma allt missförstånd, härom än-
nu tillägge några anmärkningar.

Så vida hvarje generation af ett Folk utgör en
förening af förnuftiga och fria varelser, hvilkas högsla
pligt det ar att genom sin ömsesidiga inflytelse på
hvarandra bereda hvarandras högsta möjliga odling och
\ förädling; så kan det ej vara något tvifvelsmäl under-
kastadt, att den ju eger en förbindelse, och således
äfven en rättighet, att för sig vidtaga alla de anord-
ningar, hvilka, utan förnärmande af någons verkliga
rätt, äro de tjenligaste för uppnåendet af detta Sam-
hällsföreningens högsta ändamål. Häraf följer tydligen,
att en Nation, i fall dess närvarande Författning, i
stället för att befrämja, motverkar och förhindrar det-
ta ändamåls uppnående, är både berättigad och för-
bunden, att, så vidt möjligt är, genom visa och väl-
betänkta reformer söka erhålla fullkomligare politiska
Institutioner. Den är berättigad och förbunden här-
till, ej blott för den närvarande generationens egen
skull, utan äfven för alla de cftcrföljandes, emedan
hvarje efterföljande generation måste emoUaga sin bild-
ning af den närmast föregående, i följd hvaraf en
Författning, som lägger hinder i vägen för den
närvarande generationens odling, äfven måste motver-
ka och försvåra alla de efterföljandes. Således kan
den närvarande generationen af ett Folk aldrig vara
förbunden att bibehålla de från en föregående tid här-
stammande politiska Institutionerna endast der före,
att de hafva ålderdomens äuetoritet för sig: den kan
aldrig vara förbunden att bibehålla dem orubbade och
oförändrade > äfven sedan de förlorat hela sin fordna
betydelse och sin fordna ändamålsenlighet, eller då de
blott stå qvar såsom döda former, Ur hvilka den lef-
vande andan längesedan flyktat. Förgäfves skulle
man, såsom skäl till en sådan förbindelse, åberopa
den aktning, hvilken den närvarande generationen är
skyldig de föregående, eller den rättsgilltighet, hvil-
ken de af ett föregående Slägte stadgade inrättningar
ega äfven för det efterföljande. Ty om beredandet
af alla dess medlemmars framskridande odling och för-
ädling är hvarje Folks och hvarje generations hög-
sta och ovilkorliga pligt; så är ock dess rät-
tighet att vidtaga de åtgärder, som härtill ound-
gängligen erfordras, en helig och ofÖryttrelig
rättighet, hvilken den närvarande generationen icke
ens är berättigad att afhanda sig sjelf, och hvilken
ill

derföre en föregående generation anmi mindre kan
vara berättigad alt bortskänka för alla de efterföljande.
ÄCven om detta skedde genom ett formligt och uttryck-
ligt fördrag, sa skulle likväl delta fördrag, likasom
hvar och en annan öfverenskommelse, hvilkeii inne-
bär bortgifvandet af en o f öry ttrelig rättighet, va-
ra i både moraliskt och juridiskt hänseende en nullitet.
Derföre kunne vi ock för ingen del erkänna det såsom
elt gilltigt skäl emot all förändring af en Stats en gång
stadgade Författning, att denna förändring skulle
medföra ett rubbande af de fördelar eller privilegier,
hvilka under en föregående tid kommit att tillfalla nå-
gon särskild klass af Samhällets medlemmar, och hvil-
ka den vant sig att betrakta såsom utgörande en del
af sin rättmätiga egendom. Fndast så vida kunna så-
dana åt en viss klass förbehållna privilegier rätteligen
fordra att respecteras, som de äro förenliga med af-
seendet på Samhällets högsta ändamål. Då detta ater
icke ar händelsen, då de i sjelfva verket lägga hinder
i vägen för hela Nationens stigande odling, och såle-
des innebära ett verkligt våldförande af dess oförytt-
religa rättigheter; så är denna utan tvifvel berättigad
alt upphäfva dem, åtminstone mot en billig och lämp-
lig ersättning åt deras innehafvare; och desse skulle i
detta fall icke utan orimlighet kunna sätta sig emot
deras afskalfande på grand af sin, vare sig genom ut-
trycklig ölverenskommelse, eller blott genom gammal

Si>ea X.	I. 12.


178

häfd vunna, och hittills orubbade, besittning af dem;
Eller hvem skulle väl till exempel, äfven om man
kunde föreställa sig, att en sådan inrättning, som den
Hinduiska Cast-indelningen, blifvit för några Årtusen-
den sedan införd genom en formlig öfverenskommel-
se mellan alla Nationens dåvarande medlemmar, ur
detta skäl vilja påstå, att ingen efterföljande genera-
tion af detta Folk skulle vara berättigad alt upphäfva
denna fornufIsstridiga, för de lägre Folkklasserna tryc-
kande, och för deras odling i så hög grad hinderliga
iprättning?

Men om man således med fullt skäl kan och bör
tillerkänna hvarje generation al ett Folk rättigheten
att i sin politiska Författning vidtaga alla sådana för-
ändringar, som påkallas af Tidehvarfvets rätt för-
stådda behof, eller som erfordras för befrämjandet
af denna och alla efterföljande generationers högsta
möjliga odling; så måste likväl hvar och en, som med

allvar och grundlighet tänkt öfver detta ämne,
gifva, att inga andra förändringar a£ ett Folks
fattning i sjelfva verket leda till detta ändamåls
nående, och således kunna gälla för verkliga

med-
För-

upp-
för-

bättringar, än de, hvilka företagas med tillbör-
lig t afse ende på det förflu tna, eller som äro
iillräckligen förberedda genom hela utvecklingen af
Nationens föregående lif. Härpå, och endast härpå,
grundar sig i vår tanka förnuftets fordran af den hi-

	


stoi’iska continuitetens orubbade bibehållande vid po-
litiska reformer. Detta åter är något, som icke alltid
med full klarhet blifvit insedt af dem, hvilka i våra
dagar ifrat emot den revolutionära omskapningslusten.
Man bar ofta talat om det förflutnas ratt, och om det
närvarande Slägtets förbindelse mot den föregående
tiden, nästan på ett sådant sätt, som om man velat
yrka, att den närvarande generationen ovilkorligen,
och utan all hufvudsaklig förändring, bör bibehålla
alla från denna äldre tid härstammande politiska In-
stitutioner. Häruti kunne vi för ingen del instämma:
vi yrke tvertom i följd af det redan anförda, att
hvarje generation af ett Folk är både berättigad och
förbunden att sträfva efter ett mer och mer förbätt-
rad t Samhällstillstånd. Men just af denna dess rättig-
het och förbindelse följer i vår tanka äfven dess för-
bindelse att i sina politiska reformer göra afseende på
det förflutna och dess förhållande till det närvarande.
Just derföre, att den närvarande generationen af ett
Folk är förbunden alt sörja för sin egen och alla efter-
följande generationers högsta möjliga odling och för-
ädling, är den ock förbunden att alltid bibehålla sig i
ett oafbrutet sammanhang med den föregående tiden.
Den närvarande tidens bildning och Samhällsförfatt-
ning är nämligen alltid förberedd genom hela den fö-
regåendes : den utgör alltid resultatet af hela den före-
gående tidens utveckling. Detta gäller om hvarje sär-
skildt Folks bildning och författning lika väl, som
»

i8o

■1

om hela Menhjskoslägtéts. Men hvad som på delta
sätt hos ett Folk successivt bildat sig under och genom
sjelfva fortgången af dess historiska lif, är just derige-
nom ock så sammanväxt med Folkets hela existens, att
det icke utan Samhällsorganismens förstöring, eller
åtminstone icke utan dess skada, kan på en gang
och våldsamt upphäfvas. Det måste derföre ej
npphäfvas förr, än då det hunnit blifva i sjelfva ver-
ket. föråldradt, då det genom tidernas förändrade skick
förlorat sin fördna betydelse och det värde eller den
brukbarhet det fordom kunnat ega, samt då dess uppT
häfvande genom bildningens successiva framskridande
blifvit tillräckligen förberedt, i hvilken händelse det,
om det ej faller likasom af sig sjelf, och utan någon
särskild för dess hpphäfvande vidtagen åtgärd, åtmin-
stone merendels låter upphäfva sig ulan någon våld-
sammare skakning. Under den fortgående utvecklin-
gen af ett Folks historiska lif förändra sig småningom,
genom reflexionens vid första påseende långsamma och
för den ytlige betraktaren måhända omärkliga, men
likväl oafbrutet fortvarande och i längden oemotstånd-
ligt mäktiga verksamhet, Nationens föreställningssätt,
meningar och seder , äfvensom dess yttre tillstånd och
förhållanden genom förändrade omständigheter små-
ningom undergå ej mindre betydliga förändringar.
Nationens politiska Författning, hvilken blifvit bildad
genom inflytelsen af detta dess föreställningssätt, dess
charakter och' seder samt dess yttre förhållanden.
i Si

kan och bör då undergå motsvai ande forändiingår. Gam-
la, inskränktare Samhällsformer böra småningom bort-
iälla, i den mån Nationen i sjelfva verket växt ifrån
dem, och i deras ställe nya uppkomma, svarande emot
en ny lids bildning. Men också är det endast så vida
de på detta sätt uppkomma, som politiska förändringar
blifya verkliga reformer: det är endast sa vida de äro
på delta sätt tillräckligen förberedda, dels genom sjelf-
va odlingens fortgång, och dels genom förändrade ytt-
re förhållanden, som de leda till en verklig förbätt-
ring af Samhällstillståndet. Alla brådslörlade, förha-
stade, oförberedda förändringar, alla våldsamma om-
störtningar, hvilka afbryta sammanhanget och conti-
nuiteten i det nationella levels utveckling, om de ock
blifvit i god afsigt företagna, och om de äfven för den,
hvars blick blott förmår uppfatta det närvarande lids»
momentets flyktiga phctiomener, synas böra åt Natio-
nen bereda en snart stundande gyllene ålder, visa sig
likväl för den, som fullkomligare öfverser Statens he-
la genom Seklerna fortgående lif, såsom icke befräm-
jande, ulan motverkande det högsta Samhällsändamå-
lets uppnående. Deraf följer, alt man, för all rätt
bedömma värdet af en viss politisk Institution, el-
ler af någon tillämpad förändring i ett Folks För-
fattning, aldrig bör betrakta densamma blott i dess
allmänna, abslracta begrepp, ulan alltid ined särskildt
nfseende på dess förhållande till delta bestämda Folk,
dt,ss bildningsgrad, charaktcr och seder, äfvensom dess
182



hela af yttre omständigheter beroende tillstånd. Der-
före är det ock i strängaste mening sannt, att det, som
till sin bokstaf och sin yttre form utgör en och sam-
ma Statsförfattning, en och samma politiska Institution,
kan till sin anda och sitt inre väsende under olika
omständigheter och förhållanden ega ganska olika be-
tydelse; alt det hos ett Folk, hos hvilket del blifvit
tillräckligen förberedt genom dess föregående histori-
ska lif, kan vara ganska tjenligt och ändamålsenligt,
men hos ett annat, med hvars bildning och tillstånd
det icke slår i ett sådant sammanhang, vara alldeles
otjenligt; äfvensom att det hos ett och samma Folk
kan vid en viss tidepunkt vara tjenligt, vid en annan
åter otjenligt. Med andra ord: hela den successiva ut-
vecklingen af en Nations bildning och af dess histori-
ska lif utgör dess politiska uppfostran. Dess
Författning bör i hvarje lid smoment utgöra det rena
resultatet af denna dess politiska uppfostran: den bör
genom dennas oafbrutna fortgång, och i fullkomlig
motsvarighet deremot, under tidernas lopp utbildas
och fullkomnas, och det är endast sä vida hvarje för-
ändring af densamma blifvit på detta sätt beredd ge-
nom Folkets fortgående politiska uppfostran, som den
utgör en verklig reform, ett verkligt steg till något
högre och bättre.

I följd af det här anförda är det da pä ena sidan
för hvarje Folks sanna välfärd af stor vigt, alt aldrig
185

någon generation af detsamma ma betrakta sig sasöm
isolerad, såsom lösryckt från sitt sammanhang med
alla de föregående, samt att den således aldrig må på
en gång omstörta allt det gamla, och likasom Staten
först i det närvarande ögonblicket skulle taga sin bör-
jan, gifva sig en helt och hållet ny Författning, hvil-
ken saknar all historisk basis, och ej blifvit förbe-
redd genom Nationens föregående politiska uppfo-^
stran ; men på den andra sidan är det ock af ej min-
dre vigt, att man öppet erkänner hvarje generations
rättighet att vidtaga de förändringar och relormer,
för hvilka Nationen i sjelfva verket är mogen, eller
hvilka genom odlingens framskridande och förändra-'
de yttre förhållanden blifvit tillräckligen förberedda.'
Ganska vigtig är den nyssnämnda fordran af en oaf-
bruten continuitet i det nationella lifvets fortgående
utveckling; men det är ock lika vigtigt att denna for-
dran ej genom missförstånd må ölverdrifvas. Sa langt
kan man möjligtvis drifva den, alt man, under åbe-
ropande af densamma, motverkar och hindrar alla
förbättringar af en Nations Samhällstillstånd, och så-
ledes, i stället för att bereda en mer och mer full-
komlig utveckling af Statens politiska lif, lör en längre
eller kortare tid qväfver all frisk och kraftfull yttring
af detsamma. En sådan Statens förstening genom en
gång uppkomna Samhällsformers förevigande se vi,'
såsom redan i det föregående blifvit nämndt, i dess
största ytterlighet, i de Orientaliska Despolierna; och
184



*



i synnerhet uti den Hinduisk^ Cast-indelningen, ge-
nom hvilken detta Folk i Årtusenden blifvit qvarhal-
let vid en och samma, i Menus, Lagar stadgade För-,
fattning, sa vidt denna ej utifrån, genom, främman-
de Eröfrares inflytelse, blifvit rubbad. Men äfven i
åtskilliga Europeiska Statei' finne vi, ehuru visserligen
icke i samma grad, en sådan förstening, t. ex. i Spa-
nien, der det gamla Begerings-systemet, med. dess, i.
synnerhet under Philip 1I:s Regering utbildade ®ha-
jakter af en mörk och dyster, på en gång andelig och
yerldslig Despotism, alltifrån denna tid hämmat ul-.
vecklingen af Nationens rika natur-anlag, och der en
fanatisk Obscurantism ännu i det nittonde Seklet sträf-
var att qvarhalla Folket på samma punkt al odling,
på hvilken det stod i det femtonde och sextonde;
hvaraf det äfven blifvit en naturlig följd, alt det jäs-
ningsämne, som genom inflytelserna af en, främman--
de bildning småningom, och oaktadt all deremot an-
vänd vaksamhet, blifvit inkastadt i Statskroppen, hit-
tills ej kunnat tjena till annat, än att åstadkomma
dessa olyckliga, convulsiva skakningar, hvilka i delta
Land ännu på långt när icke tyckas vara slutade. Äl-
ven i åtskilliga andra Europeiska Länder se vi såda-
na föråldrade, pelrificerade Samhällsformer ännu qvar-
stå såsom ruiner från en förfluten tid, under det att
ett talrikt parti hardnackadt kämpar för deras bibe-
hållande, i motsats mot en stigande odlings fordrin-
gar. Men det skulle endast vara genom en ganska


185

^rof misstyd ning, som man kunde åberopa den of-
vannämnda fordran af ett orubbad t sammanhang med
det förflutna till försvar för detta bemödande att upp-
rätthålla det murknade och förmultnade. Den rätt
förstådda historiska conlinuiteien iakttages lika litet ge-
nom ett fullkomligt stillastående, som genom bråd-
störtade, lättsinniga omskapningar. Det hör till dess
väsende, alt i utvecklingen af ett Folks politiska lif
skall röja sig ett lugnt, men likväl verkligt och oal-
brutet framskridande, Den innebär och lordrar,
alt sjelfva odlingens utveckling skall lemnas fri, samt
alt den politiska Författningen skall följa dess fram-
steg, och genom dess inflytelse successivt ombildas
och förbättras. Likasom det för hvarje organiserad
Naturproduct gifves ett continuellt framskridande för-
medelst sjelfva den inre lifskraftens fortvarande verk-
samhet, genom hvilken det organiserade väsendet ut-
vecklar sig ur sitt första frö, och småningom tillvä-
xer, till dess det hunnit till den fulla utbildningen af
sin organiska struclur; ålyenså gifves det för Slaten,
såsom en organisation inom den ideella verldens om-
råde, en dylik conlinuell utbildning genom den oaf-
brutna verksamheten af dess inre lifskralt, Men här-
vid måste man likväl, för att ej missförstå denna jem-
förelse, alltid erinra sig, att Staten utgör en organisa-
tion, hvars beståndsdelar äro, icke materiella ämnen,
utan förnuftiga och fria varelser; alt således hvad vi
här kallat dess lifskraft måste yllra sig och verka, ic-


186





ke pâ etL Llindl och medvetslöst sätt, såsom i en Na-!
turproduet, utan i och för sjelfva Samhällsmedlem-
marnes medvetande, eller genom deras framskridan-
de odling, samt att det följaktligen måste vara genom
sjelfva den fortgående utvecklingen af Statsborgarnes
inlellectuella och moraliska kraft, som Sarnhälls-or-:
ganismens utbildning och fullkomnande måste here-1
das, och genom deras fria, af reflexionen ledda verk*-
samhet, som alla politiska förbättringar måste åstad-
kommas. Den sanna politiska visheten beslår såle-
des, i afseende på den här ifrågavarande punkten, uti
alt rätt förmå bedömma och iakttaga det nyssnämn-
da lugna, oafbrutna framskridandet, samt att rätt åt-
skilja det, på ena sidan ifrån det fullkomliga stilla-
ståendet, och på den andra ifrån allt brådstörladt
revolutionärt språng. Men visserligen ar det lättare,
att i allmänhet uppställa denna fordran, än att i hvar-
je speciellt fall utan allt misstag tillämpa och uppfyl-
la den. Utan tvifvel fordras det i hvarje särskildt
fall en ganska djup och noggrann kännedom af ett
Folks charakler och bildningsgrad samt af dess hela
genom yttre omständigheter bestämda tillstånd, för
att med full säkerhet kunna afgöra, för hvilka politi-
ska förändringar delta Folk i en viss tidepunkt i sjelf-
va verket är moget eller ej. Den minsta missräkning
blir här i sina följder förderflig: den gör den tilläm-
nade förbättringen till en verklig och väsendtlig för-
sämring af Nationens tillslånd.
187

Om åter della medgifves, så föranledes deraf vi-
dare den, i synnerhet med afseende på vår tids Stals-
hvälfningar, ganska vigtiga frågan, huruvida, enligt
livad den ena af de i det föregående omnämnda Stats-
vetenskapliga Theorierna yrkar, alla politiska refor-
mer, för att ega full raltsgilllighet, nödvändigt måste
ske med den redan förut bestående Regeringens o-
tvungna samtycke och under dess egen ledning, el-
ler huruvida ett Folk, enligt hvad den andra å-
sigtens förfäktare påslå, är berättigadt att, äfven da
Regeringen icke vidtager nagra åtgärder för det-
ta ändamål, eller till och med da den söker
hindra alla sådana, på egen hand gifva sig en ny
eller förbättrad Statsförfattning, hvilken det nödgar
Regeringen att antaga. — Vårt svar pa denna fråga
är i få ord det följande. Så vida det är ett Folks
rättighet, att i hvarje tidepunkt ega eller erhålla den
Författning, hvilken i sjelfva verket är för detsamma
den bästa, eller den tjenligaste för det högsta Sam-
hällsändamålets uppnående, och för hvilken detta Folk
genom sin uppnådda bildningsgrad hunnit blifva mo-
get; så är det ock utan tvifvel en helig pligt för Re-
geringen, att på allt möjligt sätt befrämja det lugna
och varsamma införandet af denna Författning, samt
att bereda dess ytterligare successiva fullkomnande, i
mån af Nationens stigande odling. Regeringen, af
hvilken man alllid bör kunna fordra och vänta, att
den skall vara i besittning af den högsta bildning,


I iWf Ii—

188





som inom Statens område finnes, och hvilken derjem-.
te från sin upphöjda ståndpunkt bör bättre än någon
annan kunna öfverskåda det Hela, och således bättre
än någon annan bedömma det närvarande Samhälls-
tillståndets brister, oçh de förbättringar, hvilka det
möjligtvis kan vinna, är derigenom ock framför alla
andra uppfordrad och förbunden att, med vis beräk-
ning af omständigheterna, söka åstadkomma alla såda-
na sanna förbättringar. Om den underlåter delta, så
uppfyller den icke sitt högsta åliggande: ännu min-
dre uppfyller den således detta, om den, i stället för
att befrämja, motarbetar och förhindray alla förbätt-
ringar af Statens politiska Författning. Äfven en oin-
skränkt Regering, hvilken visserligen stundom kan vara
oumbärlig, näm|. hos ett Folk, som genom sin bildnings-
grad ännu icke är moget för en constitutionell styrel-
se, kan blott så vida sägas värdigt begagna sig af sin
makt, som den betjenar sig af den, för att smånin-
gom uppfostra Folket till den grad af odling, hvilken
erfordras för det rätta ocfi sansade åtnjutandet af en
lagbunden frihet. Mep om vi således erkänne hvarje
Nations rättighet alt småningom vinna en mer och
mer fullkomlig politisk Författning, samt Regeringens
förbindelse att, så mycket möjligt är, befrämja detta
dess successiva fullkomnande; så anse vi del likväl äfven
lör en ej mindre viglig sanning, alt, åtminstone i all-
mänhet taget, och med några ytterst sällsynta undan-
tag, en politisk förändring, för att i sjelfva verket
18g

blifva lycklig och välgörande, måste inforas med Ré«^
geringerTs och Folkets gemensamma bifall, och i löljd
af deras gemensamt vunna öfvertygelse om det rätta.
Då detta icke är händelsen, dä Folket försöker att på
egen hand, och emot sin Regerings vilja, gifva sig eil
Författning, leder delta försök vanligtvis antingen till
ett borgerligt krig med alla dess rysligheter, eller åt-
minstone till en lortvarande disharmoni mellan Rege-
ring och Folk. Man kan ej med någon sannolikhet hoppas,
att Regeringen skall med uppriktig tillgilvenhet omfatta en
Constitution, hvilken mot dess öfvertygelse och önskan
blifvit införd. Den kommer utan tvifvel ätt betrakta
den nya Författningen med de genom den stadgade in-
skränkningar af Regeringsmakten, såsom ett blott ge-
nom yttre tvång pålagdt ok, hvilket den vid första
lägliga tillfälle ämnar afskudda sig. Folket åler, som
ej kan vara, eller länge förblifva, i okuhmghet om
denna Regeringens sinnesslämning, ledes deraf att med
misstroende bevaka alla dess steg, och att, om möjligt
är, ännu ytterligare inskränka dess makt, for att be-
röfva den alla tillfällen till FörfaRningens omstörtan-
de. Regering och Folk komma härigenom i det för-
hållande af ömsesidigt misstroende, eller till och med
ömsesidig fiendskap, hvars förderfhga inflytelse på he-
la Statslifvet vi redan i det föregående sökt bevisa.
Det var till en hufvudsaklig del ur detta skäl, som
den Franska Revolutionen misslyckades; och detsam-
ma gäller äfven om de sedermera i Spanien, Neapel
o. s. v. vågade Revolutionsförsökan. Visserligen voro
igo

dessa försök obelänkta och omogna älven i det hän-
seende, att man genom dem införde en Constitution,'
hvilken redan i och för sig sjelf var behäftad med sto-
ra och väsendtliga fel, och dessutom stod i skarp
motsats mot Nationens föregående historiska lif, samt
mot alla derigenom uppkomna förhållanden. Men det-
ta var dock icke det enda skälet till den olyckliga ut-
gången, utan ett annat ej mindre vigtigt låg deruti,
alt förändringen skedde mot Regeringens vilja, samt
att denna derföre blott nödtvungen och med låtsadt
bifall antog densamma, hvarföre den ock med nöje
betjente sig af främmande Makters erbudna biträde,
för att snart öfverändakasta den, och återinföra
sakernas gamla skick. Detsamma har man all-
tid att befara i alla de fall , då en Nation, el-
ler ett inom dess sköte uppväxande parti, tvin-
gar sin Regering att antaga en Constitution. Då
det i sådana fall utan tvifvel alltid kommer att gifyas
ett mer eller mindre talrikt parti, som antingen af
verklig öfvertygelse, eller af egennytta och för de för-
delars skull, öfver hvilka Regeringen kan disponera
är på Regeringens sida; så uppkommer härigenom nöd-
vändigt en factionsstrid, hvilken, om den ej utbryter
i öppet krig, åtminstone hindrar allt det goda den nya
Författningen eljest möjligtvis skulle kunnat åstadkom-
ma. Dessutom vittnar ock alla tiders erfarenhet, att
en Revolution, en gång börjad, vanligtvis snart blir
sina första upphofsmän öfvermäktig, och tager en
igi

mol deras möjligtvis goda och redliga afsigt stridande
rigtning. De vilda krafterna, en gång uppkallade ur
sin hvila, och lössläppte till obunden verksamhet,
låta sig ej mer hejdas eller styras af det lugna förnuf-
tet, den mogna, pröfvande visheten: den uppretade
Folkmassan, om ock ifrån början blott drifven af kän-
slan af sitt verkliga lidande och förtryck, stadnar dock
ej länge med sina anspråk inom de gränsor, hvilka utsta-
kas af rättvisan och klokheten: missledd af herrsklyslna
och egennyttiga uppviglare, omstörtar den i sin blinda yra
det goda med det onda, och slutar merendels med att
af sina egna gunstlingar lata böja sig under ett nytt
ok, hårdare än det förra. Med ett ord: en våldsam
Statshvälfning, som på en gång öfverändakastar all
förut bestående, om ock ofullkomlig, Samhallsoidning,
blir i de flesta fall en källa till oberäkneliga olyckor :
den åstadkommer vanligtvis ett långt större ondt, än
det den skulle bota. Derföre, ehuru behöflig en po-
litisk reform hos ett Folk ock må vara, och ehuru
mycket den må vara af tidens anda påkallad , är det
likväl, åtminstone i de flesta fall, for Nationen långt
bättre, alt den ännu någon tid uppskjutes, än alt den
åstadkommes på ett våldsamt sätt och emot den för-
ut varande Regeringens vilja. För en Nation, som
hittills t. ex. stått under en oinskränkt Monarchs sty-
relse, är det, i allmänhet taget, en mindre olycka
att ännu någon tid sakna en representativ Författning,
192

äh att genom det våldsamma införandet afen så-
dan kastas i borgerliga oroligheter. Den som genom
högre natursgåfvor är kallad att vinna och utöfva nå-
got politiskt inflytande, svarar endast då värdigt emot
denna sin kallelsej och bereder endast då silt Folks
sanna välfärd, då hån, i stället för att störta det i
Revolutionernas hvirfvel, använder hela sin kraft på
att genom tankens lugna, men oafbrutna arbete, hos
Nationen mer och mer allmänt utbreda rediga rätts-
begrepp och en sann upplysning. Det låter nämligen icke
gerna tänka sig, att denna upplysning ej i sådant fall små-
ningom skall sprida sig äfven till Regeringen, att den-
na ej småningom skall börja lyssna till sanningens och
rättvisans röst, och att ej derigenom den tidepunkt
slutligen skall komma, då Regering och Folk, höjde
genom en framskridande odling till en gemensam öf-
vertygelse om det rätta, och lifvade af en gemensam
medborgerlig anda, skola förena sig om uppgörandet
och införandet af en mot Nationens ratt förstådda be-
hof svarande Författning. Visserligen förutsattes lik-
väl för möjligheten af en sådan genom eri stigande
upplysning småningom beredd politisk reföriri hos ett
Folk, att det hos detsamma skall gifvas en möjlighet
för sanningen att göra sig hörd: det förutsattes, alt den
lugna, men sjelfständiga vetenskapliga forskningen skall
der kunna åtrhinstone ined någori grad äf frihet Ut-
veckla sig, och att dess resultater småningom skola
kunna sprida sig ifrån Vetenskapsidkarne till Samhäl-
lets ofrîga medlemmar. Der den andeliga och verlds-
liga Despotismen hunnit sa befäsla sitt välde, och
tillika hunnit till den grad af slughet och con-
seQvens, att den förmår planmässigt molaibeta all
fri forskning och alla upplysningens framsteg, der
kan , åtminstone för en tid , en sådan lugn och välgö-
rande politisk reform icke rimligen väntas. Imeller-
tid kan dock äfven den hardaste och conseqveulasle
Despotism icke för alltid hämma den iiitellcctuella
culturens framskridande, åtminstone hos ett Folk, i
hvars sköte fröet till en högre och progressiv odling
finnes nedlagdt genom en ren och ädel Religion, så-
dan som Christendomen. Lik plantans vegetations-
kraft, hvilken småningom genombryter den hårda
klippan, besegrar tankens slilla forllefvande verksam-
het småningom afven det starkaste yttre motstånd,
och vinner, i mån af sin egen tilltagande energi, en
allt större inflytelse på det allmänna tänkesättet.
Dessutom , om ock Despotismen eller Hierarchien i
ett land för någon tid förmår hämma den egentligt
inhemska forskningens framskridande, kan den likväl,
äfven då den som ifrigast bemödar sig att i intelle-
ctuellt hänseende kring landet uppresa en oöfverstig-
lig Chinesisk mur, aldrig i längden lyckas att ute-
stänga alla inflytelser af en främmande bildning. Små-
ningom intränger denna i trots af alla hinder, och be-
reder mer och mer sinnena för en förändring: den
väcker småningom, älven hos det mest förslafvade
Folk, en känsla af dess menskliga och borgerliga
Svea X.	I. lå.
ig4

rättigheter, och en alltmer högljudd fordran af ert
förbättrad Samhällsförfattning. Imellertid är det vis-
serligen sannt, att, der upplysningen icke vin-
nes på det enda ratta och naturliga sättet, genom
den sjelfstandiga forskningens lugna och af intet yttre
tvång hamtnade framskridande, utan i stället måste i
hemlighet utifrån erhållas, och njutas förstulet, såsom
en förbuden frukt, der kan man ock mera önska än
hoppas, att den politiska reformen skall tillväga-
bringas utan någon våldsam hvalfning. Det vanliga-
ste i ett sådant fall är Visserligen, att de, i trots af
allt tanketvång och alla police-åtgärder, småningom
inkomna liberala Ideerna väcka en jäsning i sin-
nena och en opposition mot Regeringen, hvilken blir
dess häftigare och bittrare, ju mer den af motståndet
retas, och hvilken, da en på detta satt vunnen upp-
lysning vanligtvis tillika blir half och omogen, så myc-
ket lättare utbryter i en allt omstörtande Revolution
med alla dess förfärliga följder. Vår tids erfarenhet
har till fullo bevisat, huru lätt Despotismen och lan-
ketvånget leder till våldsamma omhvalfningar. Det
ar i detta afseende märkvärdigt, att nästan alla vår
tids politiska revolutioner inträffat i Katholska Länder,
der forskningens fria utveckling varit hämmad, och
' der det endast varit under den andeliga och verldsli-
ga Styrelsens oupphörliga motstånd, som den, förnäm-
ligast i de Protestantiska Länderna fostrade intelle-
ctuella bildningen kunnat intränga. Redan detta bör
igö

vara tillräckligt att öfverlyga hvarje vis och ädel Re-
gering, att den för Nationens sanna välfärd och för
sitt eget rätt förstådda interesse bör låta forskningen
Utan yttre hinder fortgå i dess egen naturliga utveck-
ling. Der den får fortgå lugnt och obehindradt, der
bereder den otvifvelaktigt småningom, genom förnuf-
tets inre kraft och sanningens naturliga qfverlägsen-
het öfver förvillelsen, en sann upplysning, hvilken le-
der till verkliga förbättringar af Nationens politiska
tillstånd: endast der den hämmas af makten, och med
våld måste bryta sig igenom dess motstånd, antager
den ep revolutionär tendens och en character af skarp
och bitter opposition mot den hittills bestående ord-
ningen: endast i detta fall är det, som den, i stället
för lugna, successiva reformer, åstadkommer vald-
samma skakningar och omgtörtningar^

Vi hafve yrkat, att, i allmänhet taget, hvarje för-
ändring af ett Folks politiska Författning bör grunda
sig på Regeringens och Folkets gemensamma, frivil-
liga beslut. Vi erkänne således utan tvekan, att vi
af våldsamma Revolutioner i allmänhet icke hoppas
mycket fpr frihetens sak och Samhällstillståndets för-
bättring. Men detta oaktad t medgifve vi likväl äfven,
att det gifves vissa, ehuru högst sällsynta, tillfällen,
dä den politiska visheten sjelf ej blott tillåter, ulan
äfven fordrar ett undantag från den allmänna regeln,
och då en förtryckt Nation eger rättighet och förbin-
196

delse, att, om ock i motsats mot den hil tills beståen-
de Regeringen, eller med dess fullkomliga störtande,
gifva sig en bättre Författning och Styrelse. Detta
inträffar i det fall, då antingen ett gränslöst och vild-
sint tyranni beröfvar Statsborgarne all den säkerhet
till personer och egendom, hvilken utgör det ound-
gängliga, negativia vilkoret för det högre Samhällsän-
damålets uppnående, eller då ett förvändt Regerings-
system, hvars förändring icke på annat sätt kan å-
stadkommas, ögonskenligen hotar att bereda Statens un-
dergång, eller åtminstone, i allt hvad af dess åtgärd beror,
sträfvar att göraNationens högre odling och förädling helt
och hållet omöjlig. I sådana olyckliga fall vore det blott
fegheten och liknöjdheten för Fäderneslandets sak,
som kunde bjuda, alt Nationen heldre skall tåligt bä-
ra sitt ok, än genom en modig och kraftfull ansträng-
ning afskudda det. Äfven den störste fiende af poli-
tiska Revolutioner måste, så vida han gjort sig full
reda för den borgerliga Samhällsföreningens väsende
och ändamål, medgifva, att ingen Nation bör låta be-
röfva sig all utsigt till delta ändamåls uppnående. U-
tan tvifvel gifves det tillfällen, då en Nation är be-
rättigad att uppstå såsom en Man, och sjelf göra si-
na rättigheter gällande. Det gifves tillfällen, då ett
längre tålamod vore ett öfvergifvande af allt det helin
gaste, som ett Folk eger att försvara.

Wemi dei Gedrückte nirgends Recht kann finden,
5V enn unerträglich wird die Last — greift er
197

Hinauf gehörten Muthes in den Himmel,

Und holt herunter «eine ew’gen Rechte,

Die droben hangen unveräusserlich

Und unzerbrechlich wie der Himmel selbst.

(Sciullbr, Wilhelm Teil).

Den stora frågan är således blott den, når verkli-
gen denna olyckliga nödvändighet af en våldsam Re-
volution för ett Folk är förhanden, och när den ic-
ke är det. Frågan är vid hvarje sådan Revolution,
huruvida den i sjelfva verket var pakallad af en öf—
ver hufvudet hängande nöd, som ej på något annat
sätt kunde afhjelpas, eller huruvida den var ett los 1er
af en lättsinnig och obetänksam omskapningslust. En
Revolution måste anses såsom ett högst farligt, nä-
stan förtvifladt botemedel, till hvilket man aldrig må
gripa förr, än då intet aimat återstår, för att bevara
en Nations heligaste och dyrbaraste rattighetei. Sadan
var till exempel Englands belägenhet 1688, och Sve-
riges 1809. Imellertid bör man dock äfven vid be-
dömmandet af en mängd af andra äldre och nyare
Revolutionsförsök, om hvilka icke detsamma gäller,
icke domina rättvisans och billighetens fordran. Om
det på ena sidan är obestridligt, alt äfven en ganska
hård Styrelse, redan derigenoin, alt den ar ordnad
och stadgad, merendels är ett mindre ondt, än en al-
la gamla förhållanden rubbande, all bestående ord-
ning omstörtande Revolution ; sa maste man likväl
på d^n andra sidan äfven erkänna, att det blinda ut-
igs

brottet af ett förtryckt Folks förtviflan icke bör be-
dömmas på samma sätt och efter samma reglor, som
en lörutbetänkt, på förståndets lugna öfverläggning
grundad handling. Under vissa omständigheter är en
pohbsk katastroph nästan lika oundviklig, SOm en
storm eller en jordbäfning i Naturen. Det vore för
Rycket fordradt af ett Folk, hvars flesta medlemmar
aro foga bildade, och mera ledas af känslor och pas-
sioner, ån af det kalla, reflecterande förståndet, att
det skulle kunna förutse alla farorna af en Revolu-
tion, och med fullkomlig noggrannhet mot hvarandra
vaga bordan af sitt närvarande lidande, och tyngden
af de nya olyckor, med hvilka en politisk omhvälf-
ning hotar detsamma. Då ett länge plågadt och miss-
handladt Folk reser sig för att afskudda sitt ok, kan
och bör man visserligen ej gilla de utsväfningar, åt
hvilka det i sin blinda yra öfverlemnar sig; men den
förnämsta skulden faller likväl på sjelfva det förtryck,
som vållat denna resning. Det är åtminstone för-
nämligast på detta, som ansvaret faller, för allt det
onda, hvilket en sådan Revolution i sin fortgående
utveckling vanligtvis åstadkommer,

Det är, enligt hvad vi i det föregående sökt be-
visa, hulvudsakligen genom odlingens lugna och jem-
na framskridande, som en Nations politiska Författ-
ning småningom bör utbildas till allt högre fullkom-
hghet. Imellertid vete och erkänne vi likväl äfven,
’99

att den en gång införda, battre eller sämre Statsför-
lattningen mäktigt återverkar på odlingen, och eger
på dess befrämjande eller hämmande ett ganska vig-
tigt inflytande. Utan tvifvel är den ena Statsförfatt-
ningen mera gynnande an den andra för culturehs till-
växt och utbredande, samt för beredandet af en sann
medborgerlig anda. I synnerhet maste detta inträffa i
samma mån en politisk Författning hinner genom sin
ålder stadgas, eller da den egt ett oafbrutet bestand
genom fleta på hvarandra följande generationer. Sjelf-
va den en gång införda och fortvarande Författnin-
gen blir ett af de hufvudsakligaste och verksammaste
medlen för ett Folks ytterligare politiska uppfostran,
och den blir det naturligtvis i synnerhet för en gene-
ration, som sjelf blifvit född och uppväxt under den-
na Författning. Hvem skulle väl kunna neka, att
den Engelska Constitutionen alltsedan dess införande
haft och ännu har ett högst vigtigt inflytande på det-
ta Folks hela charakter och på utbildningen af den
lifligare och kraftfullare Samfundsanda, genom hvil—
ken detsamma utmärker sig framför de Öfriga Euro-
peiska Nationerna ? Derlöre var det ock en stor för-
tjenst af Montesquieu, att han med så mycken
skarpsinnighet sökte Utreda de särskilda Statsförfatt-
ningames olika Verkan och inflytelse på Nationernas
charakter. Men förhållandet mellan ett Folks charak-
ter och dess politiska Författning bör likväl rätteligen
icke betraktas endast ur denna synpunkt: det bör til-
200

lika befraktas ur den andra ej mindre vigtiga: man
bör nämligen äfven göra lika mycket afseende pä det
inflytande Folkets odling och charaktcr eger på dess
Statsförfattning, och på dennas successiva utbildning,
Folkscharakteren och odlingen på ena sidan, och Stats-
författningen med hela Lagstiftningen och Statsför-
valtningen på den andra, bafva på hvaraiidra ett öm-
sesidigt inflytande: det tillhör den sanna politiska
visheten alt fullkomligt fatta detta deras ömsesidiga
inflytande.

Det är för öfrigt i synnerhet vid frågan om Sam-
hallslifvets successiva utveckling och om den hi-
storiska continu i tetens iakttagande vid politiska refor-
mer, som den äkta religiösa åsigten af Staten rö-
jer sin ratta betydelse, och eger sin förnämsta an-
vändning. Efter denna åsigt måste vi nämligen, en-
ligt hvad redan förut blifvit yttradt, i en Slats hela
historiska lif se den under Försynens ledning och be-
skydd genom en följd af generationer fortgående ut-
vecklingen af Folkets uppfostran till stigande odling
och förädling. Man skulle imellertid helt och hållet
missförstå denna åsigt, om man af den ville draga
den slutsatsen, att Samhällstillståndets successiva för-
bättring är oberoende af den menskliga friheten, och
att den enskildes bemödande ej har något inflytande
derpå, hvaraf man möjligtvis vidare kunde sluta, att
individen, utan att bekymra sig om det stora Hela,
blott bör sörja iöi* sig sjelf och sina egna fördelar.
âoi

Detta slags politiska Fatalism skulle innebära en lika
grof och farlig förvillelse, som den, hvilken i det
enskilda lifvet stundom förekommer hos råare perso-
ner, hvilka, i följd af det missförstådda begreppet om
Försynens styrande öfvermakt, tro sig frikallade från
egen öfverläggning och eget bemödande för sm val-
fard. Om det gifves en högre Nödvändighet, en plan-
mässig Styrelse, hvilken leder så väl det hela af
verldshändelserna, eller hela Menmskoslagtets uppto-
stran, som ock gången af hvarje särskildt Folks fram-
skridande odling och Samhällsförfattning ; sa ar det
likväl hufvudsakligen just af individerna och deras
verksamhet, som denna högre Styrelse betjenar sig,
för alt uppnå sina ändamål. Det är hufvudsakligen
just genom det i individerna, och i synnerhet i do
bättre och ädlare af dem, verkande, allmänna förnuf-
tet, samt genom dess makt alt göra sig gällande, som
den högre ledningen utför sin plan. Individen må-
ste således betrakta sig sjelf såsom ett redskap i den
högre, osynliga Styrelsens hand: den måste betrakta
hela sin individuella kraft såsom ämnad att anvandas
i denna högre Makts tjenst; och den måste just der-
igenom känna sig uppfordrad till en oafbruten, red-
lig och kraftfull verksamhet för det Godas och Ädlas
befrämjande. Men också måste tron på denna högt a
ledning lära honom lugn, sansning och målta i den-
na verksamhet. Han måsle af den lära, alt ej med
en stormande, öfverilad beslällsamhet omstöi la det
SpM X.	I-
202

bestående, for alt på (Jess ruiner uppföra något nytt,
hvartill ännu ingen förberedelse finnes gjord. Han
måste af den lära, att inom den ideella verldens om-
)åde imitera den stilla, oafbrutna verksamhet, hvil-
ken Öfverallt röjer sig i den yttre Naturen, i den fort-
gående utvecklingen af dess outtömliga lif. Och han
måste ändteligen af den lära, att äfven vid det ondas
skenbara eller ögonblickliga seger icke förtvifla om
Mänskligheten, utan hoppas, alt äfven detta onda kan
i Försynens hand blifva ett medel lör det Godas slut-
liga seger.

Vi hafve hittills sysselsatt oss med att i allmän-
het angifva Statens väsende och Idé, enligt den åsigt
deraf, hvilken vi anse för den rättar Deremot åter-
slå ännu för oss de tvenne i det föregående nämnda
speciella undersökningarne, den nämligen om de sär-
skilda , inom Staten förekommande och i Statslifvet
ingripande arter af verksamhet, h vil ka utgöra
Samhällsorganismens nödvändiga elementer, och den
om dessa elementers organiska enhet och samman-
bindning, eller om Regeringsmakten i alla dess
väsendlliga functioner. Det är på dessa tvenne äm-
nen, som vi i det följande komme alt fästa vår upp-
märksamhel.	(Fortsätln. i e. a. H.)

S. Grubbe.
20a

om rätta förståndet och rätta
ANVÄNDANDET af 106 och 107 5.

i SVERIGES REGERINGSFORM.

l^onungens Radgifvare kunna skada nationen pa tven—
ne olika sätt; antingen genom rad och medverkan till
uppenbar öfverträdelse af Rikets lagar, eller genom
råd till förderfliga, ehuru icke lagkränkande, styrelse-
å> gärder.

I rådgifningen deltaga StatsSecreterarne ; men äf-
ven, derulöfver, åligger det dem, att bereda och fö-
redraga målen till Konungens afgörande, samt att ut-
färda Dess höga beslut. De kunna i denna verksam-
mare befattning skada riket och enskilda medborgare,
antingen genom väld vid ärendenas föredragning, eller
genom ett svikligt expedierande af Konungens beslut,
eller genom försumlighet att fullgöra sina flerfaldiga
embetspligter, eller, ändtligen, genom oskicklighet
dertill.

Uti en constitutionelt ordnad monarki, hvarest
Konungens person är helig och hans gerningar mot
allt åtal fredade, måste, till folkets säkerhet och stats-
författningens bestånd, Konungens Rådgifvare vara
ansvarige för sina råd och handlingar. Då vår Re-
geringsforms Stiftare «kulle bestämma denna ansvarig-
het, funno de nödigt, alt, i sin föreställning af fram-
soi

tida möjligheter, skilja juridiskt bevisliga och straff-
bara lagbrott, hvilka Konungens Radgifvare kunde
begå, från blotta, dem till last lagda, felaktighe-
ter, skadliga for Samhället, men icke kränkande dess
lagar och följakteligeu i rätts-hänseende ostraffliga.
Om de förra handlar 106 J., om de senare 107 5« i
Il eger i n gs fo r m e n.

Makten att göra dessa vigtiga f. 5« gällande till-
kommer i främsta rummet Riksens Ständers vid hvar-
je riksdag valda Constitutions-Utskott, som granskar
StatsRådets protocoll, och som pröfvar de af andra
Utskott eller af enskilda Riksdagsmän frambragte an-
märkningar mot Konungens Rådgifvare, hvilka an-
märkningar, innan denna pröfning föregått, endast i
föreskrifna allmänna ordalag kunna gifvas icke Stån-
den tillkänna, men icke af dem till någon öfverlägg-
ning upptagas. ”Finner Utskottet af StatsRådets pro-
tocoll,” — så lyder 106 5, — ”att någon StatsMini-
ster, SlatsRåd, HofCanzleren, StatsSecreterare eller
annan Ledamot af StatsRådet, eller den Embetsman,
som i commandomål Konungen råd gilvit, u p p en b är-
lig en handlat mot denna regeringsforms tydliga fö-
reskrift. eller tillstyrkt någon öfverträdelse deraf
eller af andra rikets gällande lagar, eller underlåtit
att göra föreställningar mot sådana Öfverträdelser el-
ler dem vållat och befrämjat genom uppsåtligt för-
döljande af någpn upplysning, då äger Constitutions-
3p5

Utskottet att ställa en sådan under tilltal af Justitia
Ombudsmannen inför RiksRätt? Demo; 5. åter sä-
ger : ”Skulle Constitutions-Utskottet anmärka, att Stats-
Rådets Ledamöter samfällt eller en eller Here af dem
uti deras rådslag om allmänna mått och steg
icke iakttagit rikets sannskyldiga nytta, eller
att någon StatsSecreterare icke med oväld, nit, skick-
lighet och drift sitt förtroende-embete utöfvat, äge
då Utskottet alt sådant tillkäunagifva för Riksens Stän-
der, hvilka, om de finna rikets väl det kräfva,
kunna hos Konungen anmäla deras önskan, alt han
ville ur StatsRådet eller ifrån embetet skilja den el-
ler dem, mot hvilka anmärkning blifvit gjord. Frå-
gor uti detta ämne kunna i Riksens Ständers Plena
väckas och af andra Riksens Ständers Utskott än Con-
slitulions-Utskottet andragas *) ; men icke af Riksens
Ständer afgöras förr, än sistnämnde Utskott derafver
blifvit hörd t. Under Riksens Ständers öfver-
läggningar derom skola icke Konungens be-
slut uti mål, som röra enskilda personers el-
ler corporatio ners rättigheter och angelä-
genheter kunna ens nämnas, ännu mindre

*) Enligt 29 5" Riksdagsordningen böra dervid följande
ordalag och inga andra nyttjas: ”det är anledning till
anmärkning mot StatsRådet, eller den och den Ledi-
moten eller Föredraganden, hvarom remis, begares til
Constitutions-Utskottet, inför hvilket anledningarne upp-
sifvas skola.”.
2o6

någon Riksens Ständers pröfning under-
fl täl las.”

De afsigler, som ledde Regeringsformens Stifta-
re och hvilka det hela af denna grundlag uppenbarar,
framlysa afven i de nu anförda §. — En revolu-
tion var utlörd ; inen en revolution som upprätthöll
Staten och Thronen mot verkningarna af en egensin-
nig Konungs oförstånd; men utförd med samma mo-
deration, hvilken, utan exempel ibland andra folk än
det Svenska, hade trettiosju år dertillförene utmärkt
en annan *), lika nödvändig för att upprätthålla Sta-
ten och Thronen mot National-representationens öf-
vervåld. Hvad ville det eniga Constitutions-Utskott,
som föreslog våra nu gällande grundlagar? Hvad ville
de, ännu då och sålänge det handlade om rikets fräls-
ning lika eniga, Ständer, som antogo dessa lapar?
De ville, varnade af en dubbel erfarenhet, bevara na-
tionen mot skiftande förtryck af de begge högsta sam-
hällsmakterna, hvilka innom en mansålder hade, hvar-
dera i sin ensidiga rigtning och hvardera till förhat-
lig ytterlighet, framgått, lika oåterhållna och lika för-
ödande. De ville befästa monarkien derigenom, att
de återgåfvo natiönalförtroendels styrka, både mot^
aristocraters inkräktningsförsök och mot demagogers
vilda anfall, åt den Konungamakt, af hvilken allena
Svensken tål att styras, samt af hvilken han varit

*) 1772 års revolution.
207

styrd , så ofta han kännt sig lycklig och gjort sig ak-
tad. De ville åt Konungens person försäkra ulöfniu-
gen af denna makt, men tillika emot ränker och
förvillelser skydda hans sinne*). Derföre ville de om-
gifva honom med ett ansvarigt Rad, med ett Râd som
behöfde förena hos sig hans och folkets förtroende;
men icke med ett Rad, som kunde trycka lians namn-
stämpel under sina egenmäktiga beslut; icke med ett
Råd, hvilket endast vore någon öfverlägsen factions
ombud, och som, vid den ena riksdagen tillsatt af
denna faction, kunde, vid den näslföljande, af en an-
nan då mäktigare afsättas.

Ansvarigt skulle Konungens StalsRåd vara, men,
i juridisk mening, ansvarigt endast för up pen bar li-
ga öfverträdelser af lagarnas tydliga bud, eller lör
medverkan till sådana öfverträdelser genom upps ät-
ligt fördöljande af någon upplysning. Dess Leda-
möter borde således aldrig kunna anklagas för för-
menta , utan blott för olvilvelaktiga förbrytelser, be-
gångna med fullt uppsåt (dolus) och ej af ovarsam-
het (culpa). Det borde icke kunna hända, att Rik-
sens Ständers Constilutions-Utskott, vida upphöjd t öf-

*) Regerings! orm ens 4 5' lyder så : ”Konungen äger att
allena styra Riket pä det satt denna Regeringsform !o-
reskrifver; inhämte dock, i de fall här nedanföi’ stad-
gas, underrättelser och rad af ett StatsRad, hvartill Ko-
nungen kallar och utnämner kunnige, erfarne, redlige
och allmänt aktade infödde Svenske frälse- eller olral-
se-män af den rena Evangeliska läran.1
2öS

ver en police-kammares Ijestämmelse, någonsin blott-
ställde för missaktning sin frihetsvårdande myndig-
het, genom en sä osäkert grundad anklagelse mot nå-
gon af Konungens Radgifvare, att RiksRätten må-
ste, utan all tvekan, enhälligt frikänna honom. Eh-
dasUråd och medverkan till öfverträdelser af Rege-
ringsformen och af andra rikets gällande Lagar skulle
Constitutions-Utsko'Jet äga att beifra; således icke råd
till afvikelser från någon af. dessa otaliga ekonomiska
författningar, till hvilkas stiftande upphäfvande och
förändring Konungen och Riksens Ständer’ icke sam-
manverka,och som derföre ej kunna, i sträng bemär-
kelse, kallas Lagar *).

Men Konungens StatsRåd skulle icke allenast va-
ra bundet Lill den legala ansvarighet, som Regerings-
formens 106 stadgar. Det borde äfven, efter den-
na grundlags anda, förena hos sig Konungens
och folkets förtroende och således vara mera än
ostraffligt, d. v. s. vara föi’ vilja och förmaga akt-
nings v är dt.

Under den såkallade frihetstiden, ifrån 1719 till
1772, var Konungen omgifven af ett Råd , hvilket, del-
tagande med honom i besluten och ej sällan honom
öfv er röstande, icke behöfde hans förtroende, men be-

' Jfv erträ delser af de ekonomiska författningarna omta-
las icke heller uti den särskilda Ansvanghets-lagen för
Konungens Rädgifvare.
509

jodele helt och hållet af Riks™’ Ständers. En sådan
uti riksstyrelsen ingripande aristocratisk Räds-co^o-
ration ville 1809 års Constitutions-Utskott och Slan-
der icke upplifva. De bildade derföre ett StatsRad..
hvars Ledamöter Konungens fria förtroende allena
kunde kalla och bibehålla, men hvars handhngssalt
nationens representanter hade att granska, med rät-
tighet, om de funne rikets väl det fordra, att Ull
Konungen framställa en underdånig önskan, att
ville afskeda dem ibland sina Rådgifvare, hvdka an-
sågeshafva, genom skadliga ehuru ej lagslndrga rad,
genom försummelser eller oskicklighet, for.orat fol-
kets förtroende. Då likväl också Konungen hade, 1
detta såsom i andra fall, alt bedöma hvad Rikets va
kunde fordra, och det på hans pröfmng deraf s ml
på hans godllinnande ankomme, att bifalla eller or
kasta en sådan önskan, så skulle den icke äga någon
juridisk kraft, utan blott en moralisk, bestämd af < e
framställda skälens och de verkands afsigternas mo-
raliska halt

För att bevara denna kraft ohesmrttad af låg e-
gennytta och oförryckt af tillfälliga hänförelser, Stad-
gade regeringsformens stiftare uti 107 §, alt Kiksens
Ständers ifrågavarande önskningsrätt endast da kunme
ulöfvas, ifall StatsRådets Ledamöter uti sina radslag
om allmänna mått och steg icke iakttagit rikets
sannskyldiga nytta, eller om någon SlaUSecre-
210

terare icke med oväld, nit, »kicklighet och drift och
fortroende -embete utölvat *). Under öfverläggnin-
garna derom finge ej Konungens beslut, — och följ-
akteligen icke heller de dem beredande rådslagen, —
uti mal, som rörde enskilda personers eller
corporationers rättigheter och angelägen-
heter, ens nämnas ännu mindre någon R.ik-
sens Ständers pröfning underställas. Såda-
na speciella mål, dem de små sinnena vanligen om-
fatta med den varmaste ifver, och vid hvilkas bedö-
mande de oädlaste passionerna verka mäktigast, bor-
de icke komma i betraktande, då fråga vore om ett
steg af så allmän och ofta så oberäknelig verkan, som
det, att hos Konungen, i Folkets namn, begära dess

*) Konungens Rädgifvare i Commandomål namnes endast i
106, men icke uti 107 5. Detta härrör säkerligen icke
från någon ouppmärksamhet vid redactionen af Rege-
ringsformen; utan lian dess Stiftares åsigt af en sådan
Rådgifvares befattning, och af Riksens Ständers gransk-
ningsförmåga. De funno, att den Embetsnian, som i
Konungens namn har att befalla öfver den väpnade
styrkan, måste vara underkastad legal ansvarighet, ifall
han dervid våldsamt kränkte Lagarna eller tillstyrkte
deras kränkning. Men de tilltrodde icke Riksens Stän-
der och deras Constitutions-Utskott den militäriska skick-
lighet, som skulle fordras för att bedomma gagneli^hé-
ten eller skadligheten af denna Embetsmans råd, gifna
Konungen såsom högste belälhåfvare öfver rikets krigs-
makt till lands och sjöss. — Med Regeringsformen Öf-
verensstämmer icke Ansvarighets-lagen uti 6 $, hvarest
Konungens Rädgifvare i commando-mäl namnes ibland
dem, mot hvilka Riksens Ständers önskningsrätt må an-
vändas. Men Ansvarighets-lagen är ej Grundlag. '
211

Rådgifvares entledigande. Hela Rikets väl, men icke
något enskildt interesse, elïvâd tillfäHig vigt derå la-
des, kunde rättfärdiga en sådan begäran. Den rena
patriotismen allena borde alltsa leda Riksens Ständer
vid utöfningén af en makt, så vådlig som denna, om
den missbrukades, och sä lätt ätt missbruka, om ej
en kraftfull moralisk känsla återhölle ärelystnadens,
tadelsjukans, hämndens, afuhdens, eller den oroliga
lättfärdighetens frestelser dertill.

Efter att nu halva utredt hväd Regeringsformens
106 och 107 §. i enlighet med denna grundlags
allmänna syftning, väsendlligen bestämma, vilja vi
något närmare undersöka, huru Constitutions-Utskot-
tet må i formelt afseende förhålla sig, då det finner
samma §. §• böra göras gällande.

Delia Utskott allena hat, enligt 106	, makt att
inför RiksRätten låta tilltala Ledamöter af Konungens
StatsRåd eller Konungens Rådgifvare i commando-
mål. När Utskottet besluter en sådan anklagelse, må-
ste det specificera den angifna brottsligheten och
följakteligen utmärka det särskilda mål, vid be-
handlingen hvaraf densamma ägt rum. Men 1 detta
fall, der Conslitulions-Utskottets beslut icke beror på
någon pröfning eller sanction af Riksens Ständers ple-
na , kan det således icke föranleda innom dem några
debatter öfvér det specificerade målet, och uttrycker
icke heller hvad man anser Riksens Ständers beslut
skola uttrycka, nämligen nationens röst» Utskottets
Ledamöter handla härutinnan blott såsom angifvare,
sjelfve underkastade , om angifvelsen finnes obehörig,
det ogillande af rättsinnige medborgare, som miss-
bruk af all angifvaremakt, den må utöfvas af hvilken
som helst, förtjenar, och som alltid förr eller sednare
utfaller. Deras omdöme, när det vore orättvist, be-
tydde i verkligheten allsintet, salänge RiksRättens Le-
damöter bevarade domarekallets sjelfständighet och
nationen sin urgamla rättskänsla.

Af allmännare betydlighet, än Constitutions-Ul-
skottes legala anklagelser, äro dess pa 107 5* grunda-
de anmärkningar mot StatsRådels Ledamöter. Med
dessa framträder Utskottet inför Riksens Ständer, så-
som deras föredragande och rådgifvande Minister. Fö-
redragningens form är härvid af stor vigt.

Innom Conslitutions-Utskottet kunna, vid läsnin-
gen af StatsRådels protocoll, många anmärkningar
uppkomma. De äro naturligen fästade vid speciella
mål; men , såsom vi redan visat, kunna sådana mål
icke bringas under Riksens Ständers pröfning. Deraf
följer, efter vårt begrepp, att de speciella an-
märkningarna, som innom Utskottet göras, icke
må andragas hos Riksens Ständer, utan endast tjena
att grundlägga Utskottets generella omdöme öf-
ver regeringssystemet i del hela, eller öfver on viss
215

gren deraf, eller öfver en och annan Rådgifvares fler-
faldigt ådagalagda sätt att råda och verka. Utfölle
detta omdöme så, alt Constitutions-Ltskotlet ansage
Konungens Rådgifvare icke hafva iakttagit Rikets
sannskyldiga nytta uti sina rådslag om allmanna matt
och steg, eller någon StalsSecfeterare hafva, i det he-
la illa förvaltat sitt Embete, då borde ock Utskot-
tets anmälan derom inför Riksens Ständer vara så ge-
neraliserad, att den icke gåfve anledning till småak-
tigt gräl öfver specialiteter, dem vår nu gällande Re-
geringsform, i rak motsats af 1720 års, sökt undan-
draga Riksens Ständers öfverläggningar, egnade en-
dast åt rikets stora angelägenheter *).

Méd ett diktadt exempel må vi förtydliga vår me-
ning. Vid granskningen af StatsRådets protocoll har
Constitutions-Utskottet anmärkt, att samtelige Siats-
Rådets Ledamöter eller visse ibland dem tillstyrkt fle-
ra allmänna mått och steg, syftande att utomordent-
ligt inskränka eller utvidga handelsfriheten. Utskot-

Denna för Statsförfattningens bestånd vigtiga omsorg up-
penbarar sig »fren i 90 af Regeringsformen sa ly-
dande: ”Under Riksens Standers och deras Utskotts ot-
verläggningar och pröfniug ma icke uti något annat fall
eller på nagot annat sätt, än denna Grundlag bokstaf-
ligen föreskrifver, komma frågor om Embets- och Ijen-
stemäns till- och afsättande-, Regerings- och doma-
remakternas beslut, resolutioner ochi ut-
slao; enskilda medborgares och corporationers förhål-
landen, eller verkställigheten af någon lag, författning
eller inrättning.”
21i

tet, tDlgifvet det liberala eller det prohibitiva systemet,
ansei StatsRådets motsatta asigter och handlingssätt
icke vara förenliga med rikets sannskyldiga nytta.
Derom kan då Utskottet göra en anmälan hos Rik-
sens Ständer *) ; men icke nämna den eller den spe-
ciella iesolutionen, såsom efter Utskottets öfverty—
gelse skadlig, utan endast motivera sin framställning
på utfärdade allmänna författningar eller på en följd
af allmänt kända åtgärder, röjande styrelse-maximer,
dem Utskottet fördömmer.

Man må härvid alltid ihogkomma, att användandet
af 107 5 i Regeringsformen är en politisk handling,
icke en juridisk; alt dervid ar fråga om Rikets sann-
skyldiga nytta, icke om enskild rätt. En rättskränk-
ning, som skall alalas, måste bevisas med omsländ-
Jig noggrannhet. Styrelsefel åter kännas i sina verk-
ningar. Att sannt framställa dessa sednare är att år-
dagalägga de förra.

Skulle den ifrågavarande 107 $. i Regeringsformen
så tillämpas, att speciella regeringsbeslut framdroges
till Riksens Ständers granskning, hvar funnes då det
hinder för Riksens Ständers inkräktningar på Styrel-
sens område , den Konungamaktens sjelfständighet, den
säkerhet för enskilda medborgare mot skiftande factio-

*) Emellan kunna och böra skilja vi. Frågan är här
blott om livad Utskottet i laglig form ka 11 göra.
215

tiers fürtryck, hvartill 1809 ârs Regeringsform «yft-ar?
Man läse denna grundlag, icke styckevis utan i dess
stadgandens sammanhang, jemte det betänkande af
Constitutions-Utskottet, som åtföljde förslaget till den-
«amma, och man skall finna, huru, ännu med det lif—
ligare minnet af Konungamaktens missbruk, och än-
nu under den naturliga allmänna sinnesjäsningen i för-
sta stunden af en återvunnen frihet, de visare ibland
nationens ombud sökte att skydda den monarkiska
principen mot dessa ingrepp, först af det aristokra-
tiska och sedan af det anarkiska sjelfsvåldet, hvilka
gjorde Riksstyrelsen under jyÖo och lybodalen, intill
1772 års slatshvälfning, så vacklande, sa småaktig,
derjämte så våldsam> och i följd af allt detta, så för-
aktad och förhatlig.

Men, torde man säga, hvartill tjenar, med nu
yrkade inskränkningar, Riksens Ständers ifrågavaian-
de makt, att begära en ministére-lörändring? När må
den göras gällande? Jo, i stora fall, da hela rege-
ringssystemet, eller någon hufvudgren deraf, eller en
och annan Rådgifvares öfliga förhallande vore värdt
ett sådant klander, som kunde anstå National-repre-
senlationen och icke blott nagra olustiga individer
innom fronderande sällskapskretsar. Regeringsformens
stiftare, skyldige att förese framtida möjligheter, tänk-
te sig den, att en Konung, sjelf mindre skicklig i
styrelsekonsten, kunde ofverlemna sitt valde at Rad-
si 6

gifvare, somj i det hela, följde skadliga regeringsma-
ximer, ellér saknade drift och förmåga att bibehålla
regeringsärendena i en jemn och stadig gang, bör
sådana fall, hvilka borde förmodas sällan inträffa, vil-
le de förbehålla Riksens Ständer en petitions-rätt, sva-
rande mot den, som i England utöfvas af folkhopar,
samlade på källare och värdshus. De ville i Sverige
gifva ädelhet och måtta åt en frihets-act, som någon
gång kunde behöfvas för att förekomma mera vådliga
rörelser af ett allmänt missnöje. Men Regeringsfor-
mens bokstaf och anda vittna, att de icke ville gynna ett
lättsinnigt bruk af den yttersta controllen mot en skad-
lig styrelse, och icke låta denna controll i otid så ut-
nötas och så göras föraktad, att densamma, om rätt
nöd den framdeles påkallade, skulle då vara utan
kraft.
217

BÔC K ER, .

UTKOMNE FRÄN D. 15 JULI TILL D. 10 SEPT. 1826.

Jag skall al<lrig ljuga. Konûsk Roman, lillegnad Uno von Trasenberg
och Ottar Trailing. Imitation efter Tyskan. Stinn. Wennlund,
1826. g5 sidd. 8:0.	28 sk.

Predikningar ocli Andeliga Tal af Pehr Ek en da bl, K-gl. HofPred.
Prost och Kyrkoherde. 4:de Haft. Upsala, Bruzelius, 1826. 156
sidd. 8:0.	1 Rd.

Om saltet, att af hopstampad jord bygga luts af Friji. C. af Wel-
ters t ed t. Aflryckt ur Journalen. Sthm. Eckstein, 1826.	2 4
sidd. 8:0.	4 sk.

Kort öfversigt af Chemiens Historia ifian de iildsta tider. Tal hållet
vid Praesidii nedläggande i Kgl. Vet. Acad. d. 5 Apr. 1826 af C.
D’Ohsson Envoyé' m. m. Sthm. Norstedt & Söner, 1826. 4a
sidd. 8:0.	12 sk.

Shakespeare kär. Komedie i en Akt af Alex. Du val. Öfversått-
ning. Sthm. Wennlund, 1826.	32 sidd. 8:0 med en planche i
stentryck. 20 sk.

Lärobok uti Räkne-konsten, lämpad efter Vexelundervisnings-methoden,
af C. O. Fine m a n, Ph. Mag. • och Lärare vid Allmänna Barna-
Scholan inom Stockholms Broar. i:a Del. Sthm. Haeggström,
1826.	234 sidd. 8:0.

Årsberättelse om Vetenskapernas framsteg, afgifne af Kgl. Vet. Acad.
Em betsman d. 5 1 Mars t 826. Sthm. Norstedt & Söner, 1826.
3i8 — 94—115 —160 sidd. 8:0. 3 Rd.

Historia om Greklands närvarande Frihetskrig. Jemte en framställning
al Grekernas Religion, Seder och Nätional-lynne af Ed v. B lainiè-
res. Öfvei'sätln. Stinn. Carlsson, 1826. 578 sidd. 8.0. 2 Rd.

S:t Ronans Brunn af Forfait, till Wawerley, Quentin Durward
m. fl. uti tre Delar. 3:e delen. Öfversätm. Sihm. Elm^n pch
Granberg, 1826. 262 sidd. 8:0.	1 Rd. 16 sk.

Utkast till betraktelser öfver vissa stycken af Catechesen, författade af
H. Sch artan, Contracts - Prost. Utgifna efter hans död. 1 Häf-
tet, som hörer till de séparé årens Commuwion-förhör i Lunds Dom-

Äpea X.	I. 15 j.
2l8

kyrla, jemte »tt bihan^ af énfaldige åhörares anteckningar. Lund,'
Berling, *826. a3a eidd. 8:0. x Rd.

Kyrko - Lagfarenhet utur Linköpings DomCapitcls Circulaîrer och Em-
bets-Bref samt Stifts-Tidningar, från de förras tryckning 1729 O€^
Tidningarnes inrättning 1782 till d. 1 Maji 1806. Utdragen af
J. Schenmark, Th. Doctor. 2:a uppl. Linköping, Petre, 182G.
224 sidd. 4:o. i ex. 3 Rd. 52 sk.

Bcrgslotten Athlin och Dunbaync eller Blodskuldens Hämnare. En
Bergskottisk Historia ur medeltiden. Fri öfversättn. från 2:a upplagan
af Engelska Originalet. Sthm. Nestius, 1826. 14g sidd. 8:0 4o sk.

Om den falska Theologien och den sanna tron. En Röst ur Försam-
lingen af Henrik Steffens. Öfvers. af J. O. Lagberg. Med.
Doctor. Slhm. Marquard, 1826. 282 sidd. 8:0,	1 Rd. 16 sk.

Leonel Lencoln eller Bostons Belägring af Amerikanaren Cooper.
Första Delen. Sthm. Marquard, 1826. 200 sidd. 8:0.	1 Rd.

Mathilda v. Asscburg. Folksaga af Fredrika Lohmann. Öfvers.
Sthm. Marquard, 1826. 112 sidd. 8:0.	02 sk.

Journal för Manufacturer och Hushållning, 2:a årgången. Första Häf-
tet. Sthm. Scheutz, 1826. 8:0. Prenum. på 12 häften 4 Rd.

Redwood.	Nord*-Amerikansk Roman af Cooper. 4:de Del. Slhm.

Scheutz, 1826. 154 sidd. 8:0. 4o sk.

Om det fullkomliga goda. En Uppbyggelse-Skrift tillförene känd un-
der namn af den Tyska Theologien. Med 2:11e Företal, det ena
af Doctor Martin Luther, det andra af Doctor Joh. Arndt. Ofver--
sättn. af Joh. Henr. Thoma n der. Sthm. Rumsledt, 1826. 107
sidd. 8:0.	2 4 sk.

Konsten att måla och att ulan föregående kännedom af ritning kopiera
de största Mästares arbeten, inhämtad på tre timmar. Öfvers. från
Fransyskan. Sthm. Wennlund, 1826. 60 sidd. 8:0.	16 sk.

Något om Cavallerie-Elementar-kunskaperne och Vapnets deraf beroen-
de kraft. Sthm. Nordström, 1826. 42 sidd. 8:0.	82 sk.

I anledning af II. K. II. Hertigens af Skåne Carl Ludvig Ecgexs fö-
delse. Tal uppläst vid Rectors - ombytet å Stockholms Qymnasii
Lärosal den 13 Junii 1826 af Josef Wallin, Eloqu. Lector.
Slhm. Nestius, 1826. 12 sidd. 4:o. 8 sk.
219

Änacharsis den yngres Resa i Grekland i medlet af 4:de Seklet före
vär tideiakning. Af Abbe Barthelemy. Till Ungdomens tjenst
i sammandrag utg. af J. H. Me y nier. Ofvers. från 4: de upplagan.
Sednare Del. Med en Charta och Register, Sthm. Nordström,
1826. 413 sidd. 8:0. 2 Rd. 16 sk.

Walter Scotts Romaner. Ofvers. g:de Haft. En Saga om Mont-
rose. 2:a DeL Mariefred, Colliu & C. 1826. 182 sidd. 8:0. 52 sk.

Speciel Therapi, eller Af handling om sättet att behandla Menniskokrop-
pens sjukdomar af Dr Aug. Gotti. Richter, Professor m. m. Of-
versatt af J. G. Collin. 2:a Del. Hetsiga Sjukdomar. Senare Af-
delningen. Mariefred, Collin & C. 1826. 552 sidd. 8:0. 2 Rd. 2 4 sk.

Tal hållet i Slotts-Capellet, Högtidsdagen d. 28 April 1826 af Or-
de n s—B i s k o p en. Sthm. Hörberg, 1826. 14 sidd. 8:0.	4 sk.

Historisk Tafla öfver Europas Statshvälfningar från Vest-Romerska kej-
saredömets undergång till närVarande tid. Af M. Kock, efter
Förf:s död med förbättringar och tillökningar utgifven af Schoell,
Öfvers. 2:a Del. Sthm. Ordens - Boktryck. 182 G, 548 sidd. 8:0,
2 Rd. 4 o sk.

Terpsichore. Vittra och Vetenskapliga Försök, utgifne af Otto Tu-
lindberg. i:a Häft. Helsingfors, Semelius, 1826. 80 sidd.
8:0.	2 4 sk.

feerillo, den store Röfvarc-Anföraren. En sann berättelse efter de se-
naste tilldragelser i Italien af August Leibrock, Förf, till Aranzo
ni. fl. arbeten. Ofvers. i:a och 2:a Del. med ett Kppst. Linkö-
ping, Petre, 182G. 246 sidd. 8:0.	1 Rd. 12 sk.

Historiska Skrifter af A. H. L. Heeren. Öfvers. Strcngnäs, Ek-
marck, 1826. 276 sidd. 8:0.	1 Rd. 4o sk.

Rapport de la Commission d’Enquête. Sthm. Carlsson, 1826. 14o
sidd. 8:0.	32 sk.

Manfred af Lord Byron. ÖfVersättning af Joh. Henr. ThomanderJ
Upsala, Palmblad & C. 1826. 8 5 sidd. 8:0. 32 sk.

Tal till firande af H. K. H. Sveriges och Norrigcs Arffurstes, Herti-
gens af Skåne, Prins Carl Ludvig Eigens födelse, hållet å Wc-
sherås högre Lärdoms-Scholas vägnar d. 5 Junii 1826 af Engel-
brecht Go th er. W esteras, Björkbom, 1826. 27 sidd. 8:0. 12 sk.

Schwedische Volksharfe, mit einer Beilage Nonänaliedern uud Melo-
220

dien, von ! L. Stu dach.-' Sthm. Rumstedt, 1826. XX[1/ 239
sidd. 12:0	2 Rd.

Anteckningar om det som tilldragit sig i Sverige ifrån år 1645 ull
år 164g 5 samlade nr Franska Ambassadörens i Sverige, P. C n a-
nuts Brefvexling. Tillika med Drottn. Christinas eg-enhändiga An-
märkningar vid Herr Chanuts uppgifter; funna i ett exemplar af
hans Mémoires de ce ^ul s est passé en Suède m. m. Sthm.
Eckstein, 1826. IV, 441 sidd. 12:0.	1 Rd. 12 sk.

Berättelse, afgifven till H. M. Kejsar Nicolaus af den Cominilte, som
blifvit förordnad att undersöka förhållandet med de i St. Petersburg
och Ryssland upptäckta förrädiska stämplingar. Öfvers. 1 samman-
drag. Sthm, Eckstein, 1826. 48 sidd. 8:0.	12 sk.

Molnen. Lustspel af Aristophanes. Öfvers. af Th o mand er.
Sthm. Scheutz, 1826. 134 sidd. 8:0. 32 sk.

Edward af Författarinnan till Ourika. Efter 2:a Original-upplagan öf-
versatt af II. M. C. Sthm. Marquard, 1826. 156 sidd. 8:0. 4o sk.
Förslag till Allmän Civil-lag. Sthm. Scheutz, 1826. VIII, 3oi sidd.
Derlill Motiver. Sthm. Hörberg, 342 sidd. 4:o. Protocöll 87 sidd.
Bihang N:o 1, 15 sidd. N:o 2, 6 sidd. N:o 3, 167 sidd. 4 Rd.

Handbok i den physiska och politiska, äldre och nyare Geographien.
I förening med flera Geographiens Vänner utgifven af Vilh. Fredr.
Palmblad. Första Delens Förra Band. Inledning till Asien.
Hög-Asien; af Utgifvaren. Upsala, Palmblad & C., 1826. XVI,
300 sidd. 8:0.	1 Rd. 32 sk.

Lärobok i den physiska och politiska, äldre och nyare Geographien.
I tvenne Courser. Första Conrsen af Christian Sten ha mm ar.
Andra Conrsen af W. F. Palmblad. Upsala, Palmblad & C.,
1826. 1 Gg och 464 sidd. 12:0,	1 Rd. 28 sk.

r.	T ■ ■	-	. t

BOKS
A. N IL

/	9 v G L?\
FRAMSTÄLLNING

AF	\Ac^< y'-i

DE NORD-AMEIUCANSKA FÖRENTA
STATERNAS TILLSTÅND.

(Fortsättning frän g:de Häftet, N:o 2. Sid. 96.)

Ånmårkningar och Betragte^ser *)•

Det finnes egenteligen icke flera än 2:ne slags sam-
hällsförfatlningar, envälde och m an g v ä 1 d e : alla

*) Innan dessa konimit under tryckning, halve vi äfven
läst Resa genom FörentaStaterna i No rd-Ame-
rica, åren 1818, 1819 och 1820, af Miss Wrigth,
förra delen; Stockholm 1826. Men Författarinnan har
det, äfven bland våra vittra fruntiininer icke exempel-
lösa, felet, att berömma allt hvad som blifvit föremål
för hennes penna, och att således berätta hvad hon hört
eller Sett, under Cn oupphörlig hänryckning. Vi hafve
derföre desto mindre kunnat fästa oss vid hennes yttran-
den öfver statsförfattningen, som dithörande ämnen äro
nog aflägsna från en qvinnas omdömesförmåga, och
som de betragtelser, hon öfver dem gjort., synts oss allt-
för allmänna och vidtsväfvande, för att bevisa någon sak-
kännedom. Annorlunda lörhåller det sig med det hus-
liga lifvet, seder, bruk och händelser, der författarinnans
uppgifter, efter afdrag af förtjusningens slöja, icke skola
af oss åsidosättas.

S^ea X II.	I*
2

andra äro modificationer af dessa. Men bägge äro en-
sidigheter, och gä derfore lätteligen öfver till den mot-
satta ytterligheten, intill dess bägge motsatserna förli-
kas. Deras bemedling hav man trott sig finna lyck-
ligen verkliggjord, genom statsmagtens grundlagliga del-
ning mellan en regent och flera folks-ombud i
de sä kallade eo ns t i tu t i o n e 1 la monarkierna,
eller det 5:dje slaget af samhällsförfattningar.

Ifrån denna statsform, som förnämligast utbildat
sig i Förenta Staternas moderland, Stora Britannien,
hafva de afvikit, och vidtagit en af ensidigheterna,
mångväldet, federatik, och i möjligaste måtto in-
rältadt efter det ideal af samhäile, som statslärarne
framställde på den tid, förbundet knöts. En sådan
statsförfattning är ej ny, eller derföre anmärknings-
värd; och ännu har Europa en sådan qvarlefva att
uppvisa i Schweitz. Men huruvida de samhällsl heo-
rier, som ligga till grund för de Förenta Staternas in-
rättning, äro rigtiga, .och värda efterföljd, förtjenar
desto mera att betraglas, som mången, ehuru han sett
den Franska, på samma grundsatser byggda, republi-
ken våldsamt framfara, och hastigt gå öfverända, dock
verkeligen tyckes tro Förenta Staterna vara ett mön-
ster af samfund, hvarefter andra folk borde rätta sig,
när och hvar de kunde. Våra tvifvelsmal, om denna
L fullkomlighet, hafva blifvit bekräftade genom det stu-
dium, vi gjort af ifrågavarande Staters tillstånd. Med
samma fullständighet, som vi sökt framställa deras lör-
fattning, och i «amma ordning, skole vi äfven anföra
våra anmärkningar öfver de fel och brister, författningen
antingen föranleder, eller icke förmår afvärja. En dy-
lik tafla skulle blifva mörk älven öfver sådana författ-
ningar, som vi hålla för bättre än Förenta Staternas.
Men denna omständighet undanrödjer ej de facia, som.
vi anse bevisande, att ifrågavarande statei's samfunds-
skick hvarken är sä lyckliggörande, som inan förmo-
dar, eller någonsin kan, med sin ensidighet, blifva det.
Lika orätt, som vi tro det vara, att anse Förenta Sta-
terna hafva hunnit höjden af samhällsbildning, lika
orätt skulle det vara, att anse dem för nybörjare, ehuru
unga de äro. Deras medlemmar, fastän nybyggare i
den verldsdel, de bebo, halva dock medfört den Eu-
♦
ropeiska odlingen dit, och äro i åtnjutande af hennes
fördelar, liksom de Grekiska colonierna i Asien fordom
voro af sina stamfäders. De nya Americanarne kunna
derföre, utan obillighet, och desto häldre, jemnföras med
Européerna älven på den mörka sidan, som de Fören-
ta Staterna sjelfva, och deras loftalare, städse göra dy-
lika jemnförelser på den ljusa; och det merändels
ulan afseende på svårigheten för de Europeiska sam-
funden, att befria sig från gamla, med deras kroppar
införlifvade lyten, eller på fördelen för de utvandrade,
att hafva kunnat förkasta det onda, och lättare behålla
endast det goda af fädernas inrättningar. Vi vilje dock
icke påstå, att det kommit an på Förenta Staternas
lagstiftare, att upprätta något annat än mångvålden.
4

för den samling af flera slags folk, som ständigt ut-*
gjort deras medlemmar. Men att dessa democratier
bléfvo just sådana, och icke annorlunda, det berodde
utan tvifvel af de ledande medborgarnes samhallsåsig-
ter. Ehuru flera upplysta Americanare redan insett
och afhöljt åtskilliga brister i deras statsförfattning,
äro dock rättelserna numera ganska svåra att åstad-
komma ; ty de skulle, afven der, ske på de magtägan-
des bekostnad; och dessa äro, så lange de på något
sätt kunna försvara sin myndighet, ej mera beredvil-
liga der än annorstädes, att afstå henne, eller ens att
begagna henne bättre imedlertid. På många af deras
menliga samhällslörhållanden hafva således American-
ska författare sjelfve fästat vår uppmärksamhet, Enar
vi instämme med dem, eller med resande, som varit
på stället och sett sakerna på närmare håll, skole vi
alltid anföra deras yttranden, och, så långt det sig,
utan för stor vidlyftighet, göra låter, ordagrant.

F. kallar Förenta Staternas styrelse (II. 585) le
gouvernement des idées abstraites, och anför exem-
pel på deras phil osophiska statsförvaltning, till
hvilka vi längre fram skole komma. Anledningen till
dessa yttranden är, att statsförfattningarne blifvit i Ame-
rica uppgjorda, medför mycket afseende på blotta rätts-
begrepp, och för litet på folkets belägenhet, hyfsning
och förmåga att gifva lif åt lagens bokstaf. Tron, på
möjligheten att lyckas med statsförfattningar a priori,
5

gick redan i början af Förenta Staterna« grundläggning
så långt, att män, hos en till samhällsbyggmästare för
skicklig ansedd Europeisk philosoph, beställde sig en
författning för de nuvarande Carolina-Staterna, liksom
man pä förhand lålei* göra sig ritning och beskrifning
till ett hus, som skall uppföras. Då nämligen Carl II
i England, åt några Brftter år 1660, förlänt det ifrå-
gavarande området, med fri magt for dem, att inrätta
styrelsen efter behag, lato de den bekante Locke upp-
sätta lagar för colonieri. Han gjorde det så, att det
hela skulle bilda ett slags oligarchie af godsäga-
re, livilka dels skulle vara lagstiftare i Parlamentet,
dels domare och högste ämbetsmän i alla styrelsens
grenar *). Men verkligheten tog igen sin rätt. För-
fattningen befanns snart vara alldeles oduglig, och måste
förkastas. Imedler.lid hade hon föranledt så mycket
oroliga uppträden bland nybyggarne, att Engelska re-
geringen från ägarne återtog sina patenter 1720, och
delade landet i 2:ne af Ijennes ämbetsman förvaltade
Ståthållarskap, eller Norra och Södra Carolina (H. 85i),
Då Penn, år 1682, gaf åt Pennsylvania en Regerings-
form, enligt hvilken Provincial-Rådet skulle beslå af
70 och Assembly af 200 män, funnos ej i landet så
många, som visste hvad en regering var (A. 118).
Inflytelsen på de nuvarande författningarne af Tho-
mas Paynes skrift, Common sense, hafva vi redan (IX.
2. s. 9.) anmärkt. En hvar skall, vid anställd jemn-

*) Collection des Constitutions, Paris 1820, T. 5. pag.
förelse, finna huru noga och tilltagande de öfverens-,
stämma med Encyclopedj-sternas samhällsläror, och
huru Franska slatshvälfningen verkat på dem, som un-
der hennes lopp tillkommit. Så t. ex. constituerar
Vermonts författning af 179$, efter Frankrikes före-
bild, blott ett lagstiftande Hus, då alla de andra af För-
enta staterna hafva två, i enlighet med Engelska parla-
mentet.

Olikheten, mellan de Europeiska enväldes- och
de Amerikanska mångväldes-förfaltningarne, i dera»
upp h of, föranleder äfven motsvarande olikhet i de-
ras form. Då de förra, utgående från häfden, taga
samhället och dess beståndsdelar, öfverhet och under-
såtare, för redan gifna, samt derföre endast nega-
tift förbjuda hvad som icke må göras någondera
till förfång; så gå förlattningarne uti America, hvar-
est allt sådant först skall, genom skriftligt contract
skapas, positift till väga och påbjuda huru samhäl-
let skall fogas ihop, hvad rättigheter och skyldighe-
ter hvarje medborgare skall äga, huruledes befallan-
de och lydande derigenom skola uppkomma, o. s. v.
Då de Europeiska enväldes-författningarne, pa grund
af deras p rac t i s ka utveckling i mon af folkens fram-
steg , ofta stått betydligt, åtminstone något, efter
dessas utbildning: så halva grundlagarne i America,
såsom nog mycket a priori uppgjorda och utförda,
varit före folken i utbildning, ehvad denna för öfrigt
7

må anses för sann eller falsk. En följd af detta för-
hållande är, att om man fäslade sig endast vid b o k-
stafven: så skulle man tro de Europeiska sa'mfunden
vara bristfälligare, och de Amerikanska fullkomligare
än de i sanning äro. Men ser man till verkligheten,
så befinnas de förra ofta vara bättre, och de sedaare
sämre, än deras författningar antyda. Då man uti de
förra gifver mera än man lofvar (t. ex. en hög grad
af medborgerlig frihet och säkerhet i envåldsriket
Danmark, hvars Konge-Lov, §. 17, förbjuder Konun«
gen, att åtaga sig några förpligtelser mot sina under-
såtare) : så håller man i America mindre, samt till
och med uppenbart öfverträder (t. ex. genom träldo-
mens erkännande i frihetens och jemnlikhetens land)
de grundsatser, med hvilka man prunkar, liknande
deruti de theoretici, efter hvilkas läror man rät-
tat sig *).

De fel och motsägelser, i Förenta Staternas författ-
ning, hvarifrån de öfriga väsendtligen härröra, synas
oss kunna hänföras till 5:ne hufvudsakliga : 1:0 Upp-

*) ’’Les nouveaux partisans des idées philosophiques, qui
s’accréditoient de jour en jour, débitoient de si no-
bles maximes, pensoient, discouroient si bien, qu’ils
n’étoient pas forcés de bien agir. - - - L’amour delà
vertu et de l’humanité dispensoient d’avoir des moeurs;
----------et Diderot (né 1713, mort 1784) aspiroit à la
gloire de Platon, mais ne rongissoit pas d’imiter Pétrone.”
Mémoires de M:me Campan, Paris 1823, 5:e édit. T«
1- pagg. 26, 27.
8

giften af ett för lågt ändamål för samhället;
a:o Bristen på sta tsreligion j och 5:o De fle-
stas a 11 rådighet«

Då Förenta Staternas grundlagar, såsom sam-
hällets ändamål, omtala försäkrandet af medbor-
gares personliga frihet och egendom, befrämjandet af
allmänt välstånd och lycka: säga de likväl icke h var-
till de förra skola begagnas, eller hvari denna lycka
beslår, ulan lemna en hvar, under förbehåll att han,
i samma afseenden, icke ofredar någon annan, full-
komligt fri, att bruka sina krafter och tillgångar, hu-
ru honom godt synes. En bestämd åsyflning med de-
ras beskydd, måste dock samhället hafva; och hvil-
ken? Icke kan det vara blott tillfredsställandet af de
kroppsliga behof och njutningar, hvilka den för-
nuftiga människan har samfäldt med de oskäliga dju-
ren, ty fördenskuld har något samhälle hvarken varit
behöfligt eller uppkommit, såsom djurens fortfarande
lif i naturtillståndet bevisar. Samhällets ändamål må-
ste följagteligen beträffa något andeligt eller mo-
raliskt, för hvilket egendom, välstånd och personlig
frihet endast äro medel, och hvilket förer till en hög-
re sällhet än den sinnliga njutningens, eller till den an-
de liga fullkomningens. Det andeliga, som genom
samhället skall fullkomnas, kan icke vara något annat
än detsamma, som höjer menniskan öfver djuren, hen-
nes förnuft, kunskapsförmåga och fria vilja,
9

hvilka ej skulle kunna utvecklas och löi ädlas, om hon
vore allena, eller utan samfund med andra förnut--
tiga varelser. Förenta Staternas författningar neka
val icke, att samhället är en sådan högre bildningsan-
stalt, eller att det har ett sådant högre ändamål; men
de erkänna det icke heller, och visa icke någon väg
ditåt; utan stadna vid blotta förberedelserna
till dess sökande, obekymrade om hvilket det är,
och huru det skall ernås. Ma likväl någondera de-
lens bestämmande någonsin af ett samhälle lemnas
derhän?

Är det icke möjligt, att vinna samhällets ändamål,
utan genom medlem marnes samverkan: så måste
de vara öfverens icke allenast om hvad som bör
göras eller underlåtas, utan äfven om sättet att be-
främja det förra, och att förekomma det senare, med
ett ord, vara öfverens om hvad som bör anses för
godt eller ondt, rätt eller orätt i ändamål och
handlingar. Begreppen derom, och öfverensstämmel-
sen deri, har väl Skaparen sjelf nedlagt i människans
tysta medvetande, förmedelst det gemensamma för-
nuftet, hvarigenom samhälls-föreningen först blifvit
möjlig och föranledd. Men om tillämpningen af des-
sa grundbegrepp berodde endast på deras olika ägan-
de, eller godtyckliga förklaring, af h var je enskildt med-
borgare: så skulle samhällets gemensamma bemödan-
den förlamas af söndringar och vankelmod, samt än»
IO

damàlets ernående, om icke förfelas, emedan det rät-
ta dock sluteligen måste segra, likväl oberäkneligen
fördröjas imedlertid. Derföre, och emedan människor
böra gä till väga, icke blott förnuftigt, utan det för-
nuftigaste de förstå: så bör den fullkomligaste
uppfattning, samhället förmår göra af ifrågavarande
grundbegrepp, offenteligen yttras, bestämmas
och erkännas, till gemensamt rättesnöre för samhäl-
lets verksamhet. Denna bekännelse innefattar, i afse-
ende på medborgarnes andeliga angelägenheter, sta-
tens religion, hvilken af den rådande kyrkan
särskildt vårdas och utvecklas; samt, i afseendepå de-
ras kroppsliga förnödenheter, statens närings-
grundsatser, hvilka af dithörande myndigheter utföras.
Efter grundsatserna för samhällets for tgång, måst®
naturligtvis dess sky dds-anstalter lämpas; och då
den andeliga utvecklingen är dess egenteliga ändamål:
så måste statsreligionen vara det högsta offenteli-
ga rättesnöret icke allenast för samhällets positiva
företag, utan afven för dess (negativa) lagar, icke
blott i andeligt, utan ock i verldsligt afseende.
Samhället, eller föreningen af flera menniskor till en
stats-kropp, är icke, mera än hvarje människa för
sig, en varelse i allmänhet; utan måste vara en be-
stämd person, med egen själ, vissa dithörande
egenskaper, samt derefter bestämda meningar och
vilja, hvarefter den rättar sig. Denna själ i stats-
kroppen, eller det vissa mått al moralitet, som
11

ett samhälle äger, och som, uttryckt i dess trosbe-
kännelse, lorenar dess medlemmar till samhällighet i
tanke- och handlings-sätt, är hvad som gör ett sam-
hälle till en bestämd persona moralis, och
hvarförutan ett folk skulle sakna en viss och egen
samhälls-anda.

Om samhället således skall hafva vissa grundsat-
ser, när skola de bestämmas? Förnuftets, kunska-
pernas och dygdens utveckling äro icke ett samhälles
eller ett tidehvarfs sak, utan hela mänsklighetens, så
länge hon finnes. Det vore ju möjligt och sannolikt,
att ett samhälle misstoge sig om den rätta trosbekän-
nelsen, och fortginge på en origtig väg? Vore det
då icke bättre, att ej på förhand hafva bestämt sig
för någon, såsom de Förenta Staterna? Nej j det la-
ter sig icke göra. Ännu mindre än en enskild person
hvilken råder sig sjell, såsom samhället städse göi,
kan för sin ringa del, till framtiden, da han blifver
visare, uppskjuta fattandet och efterföljandet af någon
viss mening om de handlingar, som för ögonblicket ei-
fordras, eller kan, utan fara att komma i strid med
sig sjelf, förändra sin mening från den ena hand-
lingen till den andra, förr än egen eller andras erfa-
renhet ådagalagt hans misstag , och föranledt honom
till rättelse; ännu mindre kan samhället, som handlar i
stort, förhålla sig annorlunda. Uti intet ögonblick af
sin tillvarelse, kan det förnuftigtvis vara ulan bestäm-
12

da och stadiga meningar, eller grundsatser ior
sitt förhållande i andeligt eller verldsligt afseendë. Det
ar icke blott beskaffenheten, utan äfven fastheten af
en persons tänkesätt, som utgöra hans caractère,
och bestämma hans värde. Så är det äfven med (per-
sona moralis) samhället: det må ej heller någonsin
vara utan caractère, eller sätta den deruti, alt icke
hafva någon bestämd, eller fast, mening och vilja,
såsom Förenta Staterna.

Är samhällets bestämda trosbekännelse det högsta
offentliga rättesnöret för dess handlingssätt och
lagstiftning: så böra ock alla de, som vilja deltaga i
statens allmänna värf, vare sig lagstiftande, dömande
eller verkställande förrättningar, eller som skola, i
afseende på dem, hafva en bestämd mening, och
göra henne gällande, bekänna sig till Statens
religion. Andra trosförvandter kunna, såsom med-
borgare, blott fördragas: så länge deras yttranden och
handlingar icke väcka förargelse, eller icke äro förgrip-
liga mot samhällets troslära, eller oförenliga med dess
deraf följande lagar. Det är märkvärdigt, att jemnfö-
ra enväldets och mångväldets motsatta ytterligheter, i
afseende på religionen. Då de oinskränkta envälde-
na i Asien, och äfven i Europa, samvetsgrant hållit sig
vid fädernas tro, och (antagande hennes ofelbarhet,
liksom ingen vidare utveckling och fullkomning med
tiden vore möjlig, eller något mera för kommande
tagten att uträtta, an elt noggrant iagttagande af de
framfarnas läror,) påbjudit deras trosbekännelse så-
som den enda rätta, och fiendtligt behandlat alla
deremot protesterande : så hafva de obegränsade
mångvaldena i America protesterat mot hvaije
religion,såsom rådande, och, genom Förenings-giond-
lagen, förbjudit att någonsin antaga en sådan till
rättesnöre, liksom vore ingen, eller kunde ingen blif-
va, välgrundad och rigtig. Somliga staters nyare
grundlagar hafva ännu närmare uttryckt Encyclopedi-
sternas sats: ”att man i andeliga saker bör afskudda
sig all främmande myndighets ok; sa att hvarje män-
niska blott har sitt eget förnuft öfver sig;” liksom
skulle de hädangångna slägtenas religions-läror vara
utan ändamål och utan vigt för de efterkommande,
samt odlingen i detta afseende kunna börja och sluta
med hvarje person för sig. Efter en sådan tanka,
är det slutenligt handladt af somliga föräldrar, i
Förenta Staterna, hvilka icke meddela någon re-
ligionslära åt sina barn, på det de må kunna, efter
godtfinnande, välja sig en, när de kommit till för-
ståndsålder (Bj. 145). Men hvarföre göra icke föräld-
rarne likaså med all annan undervisning? eller un-
derlåta de icke hela uppfostran? Om de drefve
consequencen nog långt, för att sa göra, hvad skull»
väl barnen veta? huru skickliga skulle de väl, vid den
upphunna myndighets-åldern, blifva till detta val, el
1er till andra företag? De framfarna slägtenas själs-
14

odling, liksom deras mechaniska arbeten måste följ-
agteligen läggas till grund för samtidens förelag oeh
för efterkommandes bildning, om icke det hela
skall vackla och ga baklänges, i stallet för att stadga
sig, och göra framsteg. De som befara att, i fall de
gamla rättesnörena icke vore rigtiga, genom deras
meddelande, afleda någon ifrån, att bättre af sig sjelf
finna det rättaste, glömma att intet slags odling
är en människas, eller ett tidehvarfs sak; och att
en hvar, som ifrån intet vill omedelbart sliga till det
högsta, i sin förmätenhet försöker det omöjliga.

H vad skall väl, i ett samhälle, anses för mora-
liskt godt eller ondt, rätt eller orätt, om det ej afen
statsreligion bestämmes? Huru skall hvarje medbor-
gare, utan medelst den gemensamma kyrkan, få veta
det, och således kunna bemöda sig för det förra och
mot det sednare? — Svarar man, att han skall i stäl-
let läsa lagarne: så invändes, att om dessa någonsin
kunde blifva nog fullständiga, för alt förbjuda allt
hvad man icke må göra: så kunna de dock omöjligen
blifva det nog, för att påbjuda allt hvad som bör
göras; att de vigtigaste handlingar och uppoffringar,
som pryda och hedra människor, de innerligaste och
ljufvaste förhållanden, som dem imellan uppkomma,
aro de, der ej af yttre lag kunna föreskrifvas, utan
endast af egen drift och god vilja härröra. Skola al-
la dessa, alla ord och gerningar, som såra eller för-
15

krossa, utan att lagen kan hindra det, vara, i brist
på «lats-religion, utan offentligt rättesnöre i ett sam-
hälle? Invänder man, att för deni gälla den allmän-
na moralens bud: så frågas, h vilken bland de
särskildta moralisterna är det, hvars système samhäl-
let godkänner, och medborgaren skall följa? — Det
säger icke någon af Förenta Staternas författningar,
ehuru somliga förbjuda immoraliska handlingar. Fran-
ska Republiken gick i det fallet rigtigare till väga. Se-
dan man der afskaffat statsreligionen, och ansett sig,
med förbigående af christendomens yppersta bud, att
älska Gud öfver all ting, kunna i samhällslifvet åsido-
sätta allt afseende på det högre tillkommande*), så
införde man i sjelfva grundlagen af i/gä, till rätte-
snöre för frihetens användande, det negativa budet,
man gillade såsom statsmoral, näml: Gör ingen an-
nan hvad d u icke vill at^ han skall göra dig
igen; hvartill uti 1795 års grundlag lades det positiva:
Gör andra beständigt det goda, som du sjelf
af dem önskar erhålla**). Men under det dessa
sedoläror stodo i spetsen för grundlagarne, utöfvades
våld och tyranni så oerhördt, att tiden kallades för-
skräcklighelens. Och, äfven under hvad styrelse som
häldst, synas dessa satser vara lör allmänna, för att
blifva tillräckliga. Kan väl efter dem afgöras, huru-

*) Öfver ingången till begrafningsplatserna skrefs: la mort
est un sommeil éternel.

**) Samma satser infördes älven sedermera i Nederländer-
nas Grundlag af d. aS Apr. 1798, $. 6.
16

Vida månggifte, i händelse samtelige contrahenlefna
dertill äro villiga, eller sjelfmordj ifall ingen annan
förlorar derpå, är moraliskt tillålligt? Säger man,
att dylika frågor måste afgöras efter det högsta rätte-
snöret för all mänsklig handling, det allmänna för-
nuftet: så frågas hvar det finnes, till efterrättelse
uttryckt? eller hvem som äger att vara dess
tolk*)? Om flere göra anspråk derpå> till h vil k en-
dera s utsago skall man hålla sig? Om en hvar får
sina anhängare, h vil ka hafva rätt? H vil k a äro

Man vet, att det var just under värsta révolutionsrase-^
riet i Frankrike, som de till den afskaffade stalsreligio-
nenhörande kyrkorna egnades ät förnuftets dyrkan.
Huruvida hen förljenade namnet, må den fest intyga,
hvilken firades till förnuftets ära den 10 Nov. i/gä-
Under musik tågade folket till kyrkan Notre Dame.
Främst framskred förnuftets gudinna, buren af den yran-
de pöbeln på en prägtig stol. Hon föreställdes af en
synnerligt vacker sköka, klädd sinnebildligt, och således
att hennes naturskönhet skulle falla i ögonen. Frän
hennes skuldror sväfvade en blå mantel: på hennes huf-
vud prålade den röda frihets-mössan, och armen slödde
hon på en pik. Omkring henne stormade folkmassan
och svängde de röda mössorna, under utropet: Lefve
Republiken. I kyrkan tändes rökelse för qvinnans fot-
ter, och en hymn till naturen blef afsjungen. Derpå gick
tåget till Na tion al-Con ventet. Qvinnan sattes midt emot
Presidenten, och haranguerades af honom. Efter talets
slut, emottog hon, af honom och Convents-Secre terar ne,
broderkyssen, under högljudt och vildt jubelskri bland
folkhopen; hvaruppå Conventet en corps uppbröt till
Förnuftets tempel (Notre Dame), för att der sjunga fri-
hetens lofsång. Moniteuren för den 13 Nov.
och Tidskrift. Uriel för Jaimarii i8a5, sid. 5.
nog förnuftiga, upplysta och ärliga, för att blifva
skiljesmän? och hvem skall göra afsöndringen mel-
lan de derlill behöriga eller obehöriga? Alt hjelpa sig
från besvarandet af dessa frågor, genom förklaringen att
ingen derulinnan må aga vitsord tramlör en annan, är
detsamma, som alt erkänna alla lörnuftets delågaie,
b vilka deraf hafva nog mycket, lör att icke räknas
till de vanvettiga, vara lika behöriga till dessa hög-
måls afgörande. Men derigenom kommer bestämman-
det af godt eller ondl, rätt ellei’ orätt, alt, i hvarje
händelse, bero på utfallet af de flesta röstägarnes
stämmors och som hvarken nagot allmänt, eller
stadigt, tankesätt kan påräknas, der inga gemen-
samma grundsatser bekännas, eller läras: så är med
detsamma godtyckets och tilllällighetens välde, eller
rätllöshetens tillstånd infördt. Hvad som var
rätt, när opåstodo det emot 2, blifver orält, om plu-
ral itelen omvändes, o. s. v.

Det ytterliga förtroendet till rigtigheten och
öfverensstämmelsen i hvars och ens omdöme, leder
således till samma slutföljd, som det ytterliga tviflet
på rigtigheten, både af andras och egen öfvertygelse,
eller till ingen bestämd mening i det hela. Att,
genom en hvars öfverlemnande åt sin egen handled-
ning, vilja förekomma stridigheter mellan olika menin-
gar« anhängare, är just sättet att föranleda söndringar

Svea X. il.

2
18

och villfarelser. Också lärer man uti intet samhälle
kunna uppvisa en sådan mängd af secter, som uli
Förenta Staterna, eller någorslädes bland Christi be-
kännare, så olika och irriga uttydningar af hans ord,
som der*). Förbudet, att antaga någon till allmänt
rättesnöre, är ett fåfängt försök, att uppskjuta företrä-
dets bestämmande längre, än likgiltigheten för all be-
kännelse varar. Händelser i samhället skola bestän-
digt inträffa, som fordra hänföring till de högsta
grundsatserna, och som icke kunna lemnas oafgjord?.
Sådant är förhållandet med Quäkarnes vägran, till
följe af sina trosläror, att göra krigsljenst; och redan
anföras exempel på, att de fördenskuld blifvit af an-
dra trosförvandter bestraffade med fängelse, den för-
kunnade religionsfriheten oagladt. Hvar kan man i
häfderna uppvisa ett folk utan gemensam trosbe-
kännelse? Allestädes framträder hon såsom det e-
genleliga fÖreningsbandel mellan förnuftiga varelser,
och hon måste vara det, emedan hon innebär uttryc-
ket af deras verkeliga förnuftighet, och af det en-
da outtömligt gemensamma dem imellan, deras

*) Efter statsreligionens afskaffande under Franska revo-
lutionen, kunde icke sjellva skräckregeringen alldeles
återhålla secterismens framträdande, (se Nation. Con-
vent. sammankomst d. 15 Junii 1794.) ehuru Robes-
pierre redan förut (7 Maji) låtit National-Conventet er-
känna det Högsta väsendet, och införa dess dyr-
kan i stället för blotta förnuftets. Moniteur, för den
8 Maji 1794.
*9

odling. Ett påtagligare bevis, att så är, torde ej
kunna gifvas, än det, att religionen förknippat män-
niskor till ett folk, icke blott förr än de förvärfvat
fasta områden, utan ock sedan de förlorat både dem,
en större samvaro sig imellan, och nästan äfven sitt
språk, såsom Judarne. Utom religionen, hvilket sam-
fundsband skulle hålla, efter sådana förluster? Ehvar
det fattas, måste förderf och söndring inträda från
begynnelsen, och B. vitsordar (422-42.5) att så förhål«
1er sig, särdeles i de nya stater, hvilkas bebyggare
hopakommit från flera särskildta folk, utan någon
gemensam åsyftning i afseende på religieusa,
moraliska eller samhälliga inrättningar. Sådan var
icke händelsen med de colonier, som grundat de äldre
staterna. Åtskilliga af dem leda sitt ursprung från
den uteslutande ditvandringen af vissa christna religi-
ons-secter (B. 386, 4o5); och religionen är således
uppbof äfven till detta statsförbund, fastän det nume-
ra i sin sjellklokhet icke vill kännas vid henne.

Någon anmärker måhända, att förhållandet icke
ar bättre med en conslilutionell monarki uti Europa,
Nederländerna (Grundlag, af den 24 Aug. 1815, Cap.
6.) och att de Europeiska enväldes-författningarne öf-
verhufvud icke omtala samhällets ändamål, ens så
mycket som Förenta Staternas grundlagar. Det förra
är sannt, och en qvarlemning af Nederländernas in-
dragning i Franska statshvälfnmgen ; men den ena o-
20

rigtigheten godtgör icke den andra. Hvad 'amhallets
ändamål beträffar: så omförmäles det val ieke positift
i de Europeiska, såsom i de Amerikanska författnin-
garne; men det egenleliga, eller andeliga, erkännes
dock medelbart genom stadgandet af någon bestämd
statsreligion, åtmindstone af den christna i allmänhet.
Äfven Nederländernas grundlag erkänner samhällets
högre åsyftning dymedelst, att han medgifver statens
skyldighet att sörja för de andeligas underhåll; o» h å-
lägger Konungen vaka deröfver, alt de af stals-cassan
åt de sä»skilda bekännelserna anslagna summor ic! e
blifva annorlunda an till deras bestämmelse använda,
(§•§■	Men ehurudan bokstafven må vara i
Förenta Staternas, eller i Nederländernas förlättnin-
gar: så går man i verkligheten icke gerna så långt i
ytterlighet, som felagliga theorier skulle föranleda,
förr än man återvänder. Om man ock i Nederländer-
na skulle, liksom i Förenta Staterna, intaga Judar
bland ämbetsmännen: så torde man likväl troligen
draga i betänkande att inlåta dem, Mahomets . B ah-
mas eller Buddhas bekännare, bland lagst i Ba» ne. el-
ler att låta stat n, lör deras räkning, upprätta Syna-
gogor, Moskéer, Pagoder, och dithÖrande skolor m.
m., hvilket naturligtvis äfven borde höra till saken,
när man icke ogillar någon lära, eller undanlager nå-
gon från anslag af staten.

Ett samhälle, som tillerkänner hvarje icke van-
vettig medborgare jemulik myndighet i andeliga mål,
bör ej, utan motsägelse, kunna göra annorlunda i
verldsliga. Sådan är väl äfven regeln; men som
de sednare, i Förenta Staterna, utgöra egenleliga fö-
remålet för samfundets omvårdnad: såhär man, i af-
seende derå, gått till väga med hvarjehanda försig-
tighetsmått och inskränkningar. Då qvinnor och
barn hafva i religionsväg lika mycket att säga, som
husfäderna *): så äga de förra numera ingen rösträt-
tighet i verldsliga angelägenheter. Derutinnan äro så-
lt des de flesta röstlösa. När till dem läggas förbry-
tare, mängden af Negrer, på somliga ställen fattig-
hjon, och de som icke hafva en viss förmögenhet: så
blifver antalet af dem, som intet hafva något ömedel-
bart inflytande på statssaker, ännu större. Det under
Franska statshvälfningen så kallade souveraina
folket, ifrån hvilket all magt och myndighet utgår
i Förenta Staterna, ulgöres der foljagteligen af de
flesta bland minoriteten. Men ehvad man ta-
ger de flesta utan åtskillnad, eller de flesta, som
hafva en viss förmögenhet: så äro de, som hafva in-
gen eller ringa förmögenhet, alltid talrikare, än de som
hafva någon eller större. Om nu det allmänna bä-
sta är det, som gagnar de flesta, och desse, på grund
af allas jemnlikhet i afgöringsrätt, alltid hafva lagen
på sin sida: så är det ingen ting, som hindrar de

*) Det är icke särdeles ovanligt, att fader, moder och
barn, i samma hns, följa hrar sin lära (B. 4o6).
22

fattigare att lagligen plundra de rikare, hvilketdeock
pläga göra, när de fä magien i sina händer*). Men
da samma förfarande, på samma skäl, kan förnyas
med hvarje blifvande innehafvare af förmögenheten:
sa är hon hos ingen säker, välståndet aldrig betryg-
gadt och samhällets ändamål förfeladt. Sätter man
detta högre, och anser det hufvudsakligen bestå i med—
borgarnes andeliga rikedom: så måste, om han skall
kunna i möjligaste matto ernås och förkofras, den.
högsta bland dem befinteliga kunskap att urskilja
godt och ondt, rätt och orätt, den bästa vilja och
den största förmåga alt göra det förra och för-
hindra det sednare, vid alla tillfällen leda samhällets
angelägenheter. Men de fleste äro ej någonsin, el-
ler någorslädes, de kunnigaste, dygdigaste och
skickligaste; ej heller kan, med någon säkerhet, på-

*) Man erhindre sig, under Franska revolutionen, icke
blott tillgripandet af Kyrkans och A deins gods, för sta-
tens räkning, och förmögnare -handlandes, eller de så
kallade accapareurernas våldsamma plundring, utan för-
nämligast communal-godsens delning mellan fattigare med-
borgare, brödprisets bestämmande till ett lagom förhål-
lande mot arbets-lönerna, under förbehåll att de rika
skulle betala det möjliga öfverskottet, maximi-pris på
spannemål, och de fattigares understöd på allmän be-
kostnad, tvångslån af de rika eller dem, som ägde Öf-
ver 10,000 livres inkomst; häktade gäldenärers lössläp-
pande af National-Conventet m. m. Se dess beslut i
sammankomsterna d. 9, 18 Mars, 5, 12 April, 2, 3,
20 Maji, samt 9, 22 Junii 1793. Åtgärder, liknande
den sistnämnda, hafva redan förefallit i Förenta Stater-
na, såsom längre fram upplyses.
sa

rakiias alt de fleste af en viss förmögenhet så äro. En
atatsförfatlnwg, hvarest de fleste, ulan andra åtskill-
nader äro allrådande, är således förvänd, med min-
dre desse hafva förmåga att urskilja hvilka som äro
de kunnigaste, dygdigaste och skickligaste medborgare,
samt vilja, att sätta dem i spetsen för allmänna
ärenders ledning och afgörande. Men denna förmåga
och vilja förutsätta hos den pröfvande stora hopen en
upplysning i förstånd och en ädelhet i afsigtei,
som han först genom samhälls-inrättningen och med
tiden kan vinna, men ingalunda genast, eller sam-
tidigt och lika med de utmärklasle, äger; ty i sam-
ma mon, som mängden af medborgare höjer sig i
bägge afseenden , göra de utmärklasle det alven. fill
dem komma således de fleste att alltid sta i samma
underlägsna förhållande, och deras välde, öfver de
förra, att städse blifva lika förvändt, samt derföre
äfven i sjelfva sin grund ovaragtigL Också säger B.
(mö) att de lagstiftare, som efter det radande syste-
met väljas i America, ”icke äro de, genom egen-
skaper, lärdom, förmögenhet, ärlighet och caraclère
bäst skickade till att ulöfva ett så högt och vigtigt kall.”
Både denne författare (146) och E. (384) omtala hän-
delser, då de ämnen, som i Förenta Staterna anses
för vigtigast, blifvit, af den parliska och okunniga
mängden, afgjorda tvärtemot de upplystares mogna
och vältaliga Föreställningar. Felet ligger deri, att
man utgår från en jemnlikhet i medborgares rättig-
heter, b vilken icke motsvaras af samma jemulikliet i
deras egenskaper, och alt man fÖrutsäder, hos
hvaije medlem af den stora hopen, elt oberoende af
andras myndighet, och en förmåga alt handla endast
efter eget ompröfvande, hvilken de fleste sakna. Da
nu samhället icke erkänner några grundsatser för gil-
tiga: så varder mängden blottställd för inflytandet af
hvilken som bäst förstår tillocka sig hennes förtroen-
de: och då de qualitativa åtskillnaderna mellan
medborgare blifvit åsidosatta, återstår, lör att komma
till elt slut, endast det quanti ta t i va förhållandet
mellan medlemmarne af den massa, som erkännes för
allrådande. Men på sådant vis, finnes ingen gräns för
de flestas godtycke, vankelmod och egenkärlek. Sät-
ter någon rigtigheten af mängdens beslut i fråga: så
är det intet, som hindrar henne, att förklara dem för
det högsta förnuft, och att förguda sig sjell, hvilket
hon ej heller plägar underlåta. När folkväldet var
upprättadt i Förenta Staterna, förklarade Congressen,
efter 3;ne dagars öfverläggning, och genom de flesta
rösterna, folket i dessa stater, för alt vara det mest
upplysta på joiden (B. 461, E. 102). Under folk-
väldet i Frankrike egnades en af hufvudstadens sköna-
ste kyrkor fSite Geneviève) till pantheon åt folkets
ledare och gunstlingar; en bland dessa (Chaumette)
förklarade alt le peuple sera notre Dieu', il ne doit
pas y en avoir d'autre $ och folkets ombud beslöto, att
2 5

åt detsamma, följagteligeu äfven åt sig sjelfva, upp-
resa eu colossal bildstod *).

Föräldrar, som endast sörjde för sina barns kropps-
liga behof, men. för öfrigt lemnade dem fria alt göra
hvad de behagade, vårdade dem icke bättre än som
plägar ske med boskapsafvel. Ett samhälle, som icke
sträcker sin åsyftning högre än till medlemma.nes
välstånd, ar icke bättre, fastän det är större, än nå-
got annat näringsbolag. Del är blott till lör bolags-
männens, och icke de för dess, eller den andeliga full-
komningens, sknld. Ett brott mot ett sådant samhälle bör
icke vara straffbarare, än öfverträdelsen af andra ho-
lags-reglor. Särskildta medlemmais afgång, eller det
helas upplösning, bör kunna ske, när egennyttan sa
föranleder, och skäl for någon delägare, att våga sitt
lif för det helas bestånd, kan ic e inses. Förenta Sta-
ternas ändamål är väl icke aldeles så lågt, emedan
det äfven omfattar upprätthållandet af medborgarnes
frihet. Men som staterna icke hafva några bestämda
grundsatser för hennes användande, utan erkänna för
rätt allt hvad de flesta röstägande besluta: så kunna
Staterna lät tel igen komma alt, för dessas egennytta,
förneka sin enda högre lyftning; hvilket ock skett,
genom träldomens lagliga gillande. Ett samhälle,
som icke bekänner sig till någon tro, kan ej hafva nå-
gra trosförvandter, eller någon förbindelse, att såsom

*) Moniteuren lör den 11 Junii; 9 och ^November i/gÖ.
christenlieten fordom gjorde, försvara medlemmarne
af sin bildning mot hedningar och musulman, eller
alt, såsom Sverige och Danmark skydda sina prote-
stantiska bröder mot catholikerna, o. s. v. ty den ena
bekännelsen agtas icke bättre eller sämre än den an-
dra. Enär således strid och sjelfTörsakelse för menin-
gar, eller den högtidligaste hyllning, förnuftiga varel-
ser kunna gifva åt moraliteten, äro öfver samhällets
synkrets, hvilka andra strider återstå för detsamma
än de, som äfven utföras af djuren, om kroppsliga
förnödenheter och njutningar? Vi vilja dock icke tro,
att något samhälle sänker sig aldeles så lågt, emedan,
såsom vi redan anmärkt, man ej plägar i verkligheten
fullständigt utföra felagtiga theorier. Likväl, då intet
af samhället erkännes i sig sjelft rätt och heligt, obe-
roende af mängdens tillfälliga mening för eller emot:
så är inträdet obehindradt för det ihåliga sophisteri,
och den gudlösa fräckhet, som, under dylika förhål-
landen, visade sig i Franska statshvälfningen. Huru-
vida några sporr derlill röjas i Förenta Staterna, må
läsaren af det följande bedömma.

För ett af de största fel i Förenta Staternas författ-
ning, hvilka härröra från grundsatsen af mängdens
allrådighet, anse vi umbär lig heten af regerin-
gens samtycke till folkets beslut, ehurudana
de må vara, eller dess rätt alt, genom sina lagstif-
tande ombud, tvinga regeringen antaga och baud-


hafva äfven sådane författningar, som hon ogillar.
För att afvarja vådan af sjelfsvåld och osladighet, om
folket, samt af förtryck och ensidighet om regeringen
allena stiftade lagarne, samt af osäkerheten i bagge
fallen, har man i constitutionella monarkier delat
lagstiftningen mellan regering och folk, så att ingen-
dera skulle nödgas handla mot sin öfvertygelse och
blifva ett blindt redskap för den andra contrahentens
godtycke. Lika nödvändigt, som man ansett folkets
fria bifall vara till regeringens lagförslag, lika oum-
bärligt måste hennes fria samtycke vara till dem, fol-
ket gör. Fordrades det ej, så vore magtens delning
endast skenbar, och ändamålet förfeladt. Om regen-
ten, genom sin afsägelse, räddade sig, såsom en annan
ämbetsman, personligen från vanäran och förebråel-
sen, att hafva medverkat till en neslig eller skadlig åt-
gärd : så vore samhället ändock icke bevaradt deri-
från; ty ingenstädes skulle man sakna efterträdare
beredvilliga att, för de med regentskapet förknippade
förmoner, gå in på hvilka beslut, som häldst, aldra-
minst der, de redan af de flesta bland folkets lagstif-
tande ombud blifvit fattade. Förenta Staternas grund-
lagar omtala visserligen nödvändigheten af statsmag-
fens delning; men hafva icke verkställt den vidare,'
än att domstols- och verkställighets-åtgärderna i all-*
mänhet utföras af andra personer än lagstif-
tandet, och att detta vissa dagar kan uppehållas af
regeringens vägrade bifall. Men att anse sådant för
28

tillräckligt, ar en villfarelse. Det lilla dröjsmålet be-
tyder intet, när folkets ombud ändock slutligen kunna
framtvinga sin mening; och det är den allrådande
lagstiftaren likgiltigt hvem som tillämpar och verk-
ställer hans beslut, blott det sker. Således, ehvar lag»
stiflningen är odelad imellan regent och folk, der är
enväldet hos den, som ensam beslutar, utförandet må
vax*a fördeladl pä hvilka personer som bäldst, såframt
de äro skyldige att lyda, hvarifrån Förenta Staternas
grundlagar icke heller belria detn.

Folkets rätt i Förenta Staterna, alt, genom sina
lagstiftande ombud, kunna lagfora och döma sin
regent, vare sig President eller Gouverneur, härflyter
från förutsättningen, alt regen ten endast är den all-
rådande mängdens ovillkorlige tjenare, hvilken hennes
ombud kunna gifva hvad föreskrifter de behaga, och
ställa till laga ansvar för sättet att fullgöra sitt upp-
drag. För att utreda delta vigliga ämne, hvaruli
Förenta Staternas författningar skilja sig från de con-
slitulionella monarkierna, bör det betraglas Irån bå’
da sidor.

I nyssnämnde monarkier, är regentens befattning
trefaldig: 1:0 deltagande i lagstiftningen ; 2:0 verkstäl-
lighet af gällande lagars föreskrift; och 5:o uppfyllan-
de af deras brister, genom lörfaltningars eller åtgär-
deis vidtagande lör lilllallct, antingen der föreskrifter
saknas eller icke kunnat gifvas, eller der bemedliug
inSste göras mellan kigens stränghet och bevekande
omständigheter.

1 den 5 dje befattningen, så val som i den i:a, är
regenten lagstiftare. Lika litet, som någon sådan af
folkets ombud, kan regenten, under utöfningen af sitt
lagstifnings-kall, vara underkastad andra rättesnören,
an de antagna grundsatserna för vården af samhällets
andeliga och verldsliga angelägenheter, samt för öfrigt
förnuftets, upplysningens och den goda viljans for-
dringar öfverhufvud. Men då ingendera» fullkomning
ar en mans eller ett tidehvaifs böfva: sa kan af in-
gen regent, mera än af andia lagstiftare, fordras ofel-
barhet från de misslag, som vidlada den öfriga
mänskligheten. Då hennes framsteg äro alla samhäl-
lens och tiders sak: så böra lagstiftare, hvar och när
som häldst, beräkna icke blott deras samfunds sär-
skildta förmåga och omständigheter allena, ulan veilds-
handelserna i allmänhet, icke blott den närvarande ti-
dens, utan äfven kommande slägtens hasta. Ville man
då ställa lagstiftare till rätta för deras åtgärder, så-
som så< ane: så borde det ske efter en af alla lidehvaif
gilven fullmagt och al dem alla godkänd lag, hvilket
är omöjligt. Om likväl något tidehvarf, eller något
samhälle trodde sig behörigt, att döma sina lagstifare;
men sedermera ansåge de derlill befullmägtigade dom-
rarne lör att hafva varit orättvisa: så borde ju älven
de hafva domare öfver sig, och så vidare utan ända,
intill dess man sluteligen nödgades lata de sista om-
buden vara ansvarslösa inför mänsklig lag.
Att dertill göra regenter, är intet företräde framför
andra lagstiftare, och icke mindre rigtigt än för dessa.
För sättet, huru de uppfylla sitt kall, finnes sluteligen
ingen annan borgen, än deras förstånd och skicklighet,
dygd och heder. När dessa egenskaper fattas, så in-
träffa slatshvälfningar eller andra olyckor, utan att nå-
gra controller kunna det förekomma. De stadganden,
hvilka pläga betragtas såsom blotta försigtighetsmått i
hänseende till regenten, hans klander fri het och
thronens ärftlighet, hvaiigenom hans välvilja lör
samhället bör, i möjligaste måtto, lifvas och för-
blifva orubbad, äro ingalunda tillfälliga, En följd
af regentens ansvarslöshet är hans klanderfrihet, mot-
svarad af den, som alla grundlagar, på samma skäl,
pläga tillerkänna folkets lagstiftande ombud ♦). Elaka
afsigter har man dessutom icke rätt att tillvita en re-
gent mera än någon annan. Thronens ärftlighet grun-
dar sig på jemnlikheten i lagstiftande magtens delning
mellan regent och folk. Då det sednare, så länge del-
ningen varar, aldrig upphör att verka, genom sina
ombud: så måste ett lika oafbrutet fortfarande äf-
ven aga rum hos den andre delägaren, eller regerin-
gen, om jemnvigten mellan bägge skall vara tillräck-
ligen försäkrad. Medelst förmågan, att eljest, vid
hvarje regents frånfälle, kunna genom val-capilula-

*) Se i våra grundlagar, Ç. ïio Reg.Form, och 5o.
77 och 78 Riksd. Ordn.
tioner med efterträdaren, inskränka regeringsmagten;
frestas folket äfven att göra del öfverdrifvet *). Nå-
gon säkrare borgen mot denna våda, än thronens ärft-
lighet synes icke vara till finnandes. För en ärftelig
regents personliga duglighet till sitt kall, kan man
ej sörja annorlunda än för andra människors, och i
flera afseenden måhända knapt så väl; men i det hela
åtmindstone lika bra, om icke bättre, än för de flesta
konungaväljares skicklighet och oväldighet till denna
förrättning. I alla fall måste man, emot faran för
brist på duglighet hos en ärftelig regent, taga i be-
räkning icke blott valets vådlighet, utan äfven andra
omständigheter, som det här blefve för vidlyftigt, och
måhända öfverflödigt, att genomgå.

Endast i egenskap af lagarnes verkställare, skulle
således regenten , i en constitulionell monarki, kunna
sägas vara någons tjenare. Men emedan han icke kan
bindas af några andra lagar, än dem, som funnos vid
hans otvungna emottagande af regeringen, och dem
han derigenom godkänt, eller af dem, som han seder-
mera frivilligt gillat och vidtagit: så ar det hans eget
fel, om han är någon annans än förnuftets, upplys-
ningens och den goda viljans tjenare, eller mänsklig-
hetens i hennes ädlaste bemärkelse, d. ä. den högsta
lott någon, men som också hvarje människa kan

*) Förhållandet i det fordna Tyska Kejsaredömet, Konun-
gariket Pohlen, och andra Valriken.
öch bör. enlîgt sin ställning i verklen, efterslrafva
Til! afböjande af lagliga föreskrifters öfverträ-
delse eller n ragt låtande, hvarigenom ansvarighet
skulle drabba den eljest ansvarslöse regenten, barman,
i constitu’ionella monarkier, från honom, till do-
mare och andra ansvariga ämbetsmän, alsöndrat la-
games tillämpning och verkställigheten deraf; samt,
enär denna varit nog magtpåliggande, för att böia af
regenten sjelf anbefallas, stadgat, all befallningen ej
blefve giltig, utan fri och offentlig medverkan af vissa
derlill behöriga, och derföre lagligen ansvariga, äm-
belsmäm Något sätt, till att förekomma en regents
underlåtenhet af sådane bland dessa högsta verkstäl-
lighets - åtgärder, som ej ligga inom kretsen af hans
benådningsräll, hvilken ock derföre plägar i grundla-
garne vara närmare bestämd eller begränsad, torde
svårligen stå att finna, emedan den goda viljan hvar-
ken kan hos någon ultvingas, eller alldeles umbäras.

I Förenta Staterna, hvarest regenten blott har en
skenbar eller ingen andel i lagstiftningen, inskränker
sig hans befattning endast till de 2:ne sednare slagen,
af en constitutionel monarks uppdrag, eller verkstäl-
lighets- och bemedlings-förrättningar. Bägge delaine
äro mycket inskränkta, och de sednare kunna äfven

*) I denna mening är det utan tvifvel, som Pafven, äfven
dä han i alla afseenden var hela christen be tens beherr-
skare, kallade sig Guds tj enar es tienare, servus
servorum Dei.
vara det, i anseende till lagstiftarnes täta sammankom-
ster, och möjligheten, att vid dem vidtaga de lagför-
ändringar, omständigheterna kralva. Men i alla de
fall, der det likväl åt regenten måste öfverlemnas att
handla efter bästa förstånd, gör saknaden af en herr-
skande religion, eller ett gemensamt antaget moraliskt
rättesnöre, alt regenten, lika väl som folkets lagstif-
tande ombud, kan efter godtycke förklara förnuftigt,
god t och rätt, eller motsatsen, hvad han behagar. Fol-
ket behöfver således, genom hans anklaglighet och af-
sättlighet, ett yttre band på honom, till att förhindra
det hans möjliga nycker, eller hans förnuft, icke skola
motverka folkets egen godtycklighet. Men derigenom
göres han ock, så vidt möjligt, till dess trälag t ige
tjenare, och skall naturligtvis derigenom retas att af-
skudda sig oket, hvaraf åter ett nytt skal, till farho-
ga och försigtighetsmått, uppkommer. Den korta
tid, som en regent i Förenta Staterna sitter vid
styrelsen, skall äfven fresta honom, att skyndsamt
begagna möjligen inträdande tillfällen till varagti-
gare fördelars förskaffande åt sig och de sina *);
hvilket också genom hvarjehanda inskränkningar i

*) Endast 7 år, eftei’ Förenings-grundlagens antagande, för-
sökte en afgången Vice-President (Burr) att söndra för-
bundet, och göra sig till herre öfver vestra delen, upp-
rätta en beväpnad magt vid Mississippi, samt utsträcka
eröfringen ända till Mexico. Venturinis Krönika 8 H.
s. 379.

S^ea X. ii.	3.
34

vanställande magten, t. ex. i rättigheten till ämbetens
besättande, till krigsmagtens commenderande, m. m.
måste motverkas. Folkets rättighet, att lagligen tilltala
och afsätta sin regent, är äfven en erforderlig borgen
för verkställighets-åtgärdernas rigtiga iagttagande, e-
medan högsta ansvaret derföre icke är lagdt på före-
dragande och rådgifvande ämbetsmän, utan på honom
sjelf, såsom folkets förste tjenare. Styrelsen ligger i
Förenta Staterna hufvudsakligen hos folkets lagstiftan-
de ombud, de enda, som kunna handla Iritt och straff-
löst. Likväl, då våra grundlagar (Reg.Form. $. no)
fordra tillåtelse af 4 pluralité t inom ett Stånd, för
att en medlem deraf må kunna tilltalas för sina ger-
ningar och yttranden, såsom Riksdagsman: behöfves
i Förenta Staterna icke mera än f pluralitet, för att
utesluta honom ur lagstiftningen. FÖr hvarje sär-
skildt ledamot, af folkets ombud der uti, är således
sjelfständigheten i America, så vidt hon beror på sä-
kerheten mot de flestas godtycklighet, inskränktare än
hos oss. Amerikanska statsförfattningarne hafva dock
så vida erkänt grundsatsen af Presidenters och Gou-
verneurers strafflöshet, att för deras, så väl som an-
dra ämbetsmäns, statsbrott endast blifvit utsatt den
negativa bestraffningen att afsättas, och förhindras vi-
dare erhålla något förtroendes-uppdrag.

I allmänhet har man inom Förenta Staterna velat
hos domstolarne söka och bilda ett värn mot de
flesta lagstiftarnes godtyckliga utöfning al sitt
envälde; och af sådan åsyftning påstås äfven Hög-
sta Rätternas förordnande, i New-York och Illinois,
till Revisions -Collegier, qfver de till Gouvern,eurerna
inkommande lagstiftnings-förslag, vara. (B. 185—189).
Öfverliufvud har det dock varit utan någon bestämd
eller stadgad framgång; hvilken om han ägde rum,
endast skulle öfverflytta den obegränsade magten i
domrarnes händer. B. omtalar (187) att domstolarne
i Georgia vågade 1815 förklara för grundlagsstridig
en lagstiftnings-act, hvarigenom användandet af lag-
liga medel till fordringars återfående blifvit förbjudet.
Men ehuru ägande rättens beskydd, i Förenta Stater-
nas författningar, utmärkes såsom ett af samhällets
ändamål, beslöt likväl Underhuset den 29 Nov. s. å.
att för denna förklaring gilva domstolarne en tillrätta-
visning.

Ingenstädes hafva grundlagarne uttryckligare stad-
gat medborgares frihet och ingenstädes hvarest
lifegenskapen icke är arbetarens allmänna vilkor (och
den lifegne synes dock vara öfver jemnförelse med
slafven) lärer finnas så många trälar, som i de A-
mericanska fri-staterna, det nya Kejsaredömet Brasilien
måhända undantaget. Uti intet afseende, torde de 3:ne
af oss anmärkta hufvudfelen i Förenta Staternas för-
fattning vara uti en så olycklig samverkan, eller en
så stor skillnad mellan ord och verklighet äga rum,
som i hänseende till sl af var ne. Nästan alla Staterna
ärö ännu mer, eller mindre, ägare af sådane, och hälf-
56

ten har från io,ooo, till 4oo,ooo. Grefskapet Liber-
ty i Georgia hade, vid folkräkningen 1820, endast
1,6/5 fria innebyggare, men deremot S.oSy slafvar (H.
g55)*); och Jefferson, (Presidenten) som skref sjelfslän-
dighets-förklaringen, hvaruti friheten upptages så-
som en af människans o förytterliga rättigheter, var
både då och framgent ägare af hundradetals slafvar
(E. 4o5). Det påstås (E. 25g) att för närvarande må i
hans fädernestat Virginia ingen slaf frigifvas, utan att
ägaren skickar honom öfver gränsen, eller genom en sär-
skildt act erhåller tillstånd till befriandet ; samt att fria
Negrers inträde i Tennessee och Kentucky är förbjudet,
under det att införseln af slafvar är tillåten. Men
det är icke nog, att man söker bibehålla slafveriet
der och för dem, det redan gälfer, utan man låter det
gå vidare i flera hänseenden. Congressen har tillå-
tit det i den nyaste staten Missouri, ehuru luftstrecket
der icke är så varmt, att det vanliga försvaret för slaf-
veriet, omöjligheten för hvita att bearbeta jorden,
kunnat anföras (K. 287, 288). Icke blott der, utan äf-
ven i Territoriet Arkansas, har slafveriet, med den
Europeiska befolkningen inuti landet, öfvergålt på
vestra stranden af Mississippi. På den östra, uti Illi-
nois, skola lagstiftarne nyligen hafva beslutit föran-
leda sammankallandet af en Convention, för att ur

*) Journ. för Hand. Slöjd och Konst, 1826, N:o 41, upp-
gifver, efter en Americansk Tidning, detta missförhål-
lande vara ännu större.
^7

grundlagen borttaga förbudet mot slafvars ägande och
bruk; eller såsom man med mera välljudande ord yt-
trade: ”för att få en ny, rent republikansk grund-
lag, hvilken åt Illinois folk försäkrade den fredliga be-
sittningen af all slags egendom*) (E. 261,262) Ef-
ter de sammansvärjningar och uppresningar, som bland
slafvarne ägt rum, t. ex. 1802, 1812, samt de våldsam-
heter, de föröfvat och hvarmed de ännu hota (E. 270),
lefva deras ägare i beständig frugtan för nya företag af
dylik beskaffenhet (B. 149, 5go), och anse sig endast sä-
kra, så vida slafvarne hållas i okunnighet (E. 5o6). I
de södra staterna, tillätes dem sällan att begagna nå-
gon religions - undervisning (B. ögij; förmodeligen
mest af farhoga, att de med detsamma skola lära sig
läsa, eller äfven pkrifva. Uttryckliga förbud, att un-
dervisa dem i någondera delen, finnas derföre på som-
liga ställen, t. ex. Savannah i Georgia (O. 186). I
Virginia är en allmän författning utfärdad, hvarige-
nom det förbjudes slafvarne, att begagna sig af Sön-
dags-skolorna, o. s, v. (E. 264). Lagen stadgar
intet om ägtenskap mellan slalvar. Följagteligen
beror dess upprättande och skydd på deras ägare.
Men om dessa sjellve hafva lust till slafvinnorna, så
är deras motstånd förgäfves; och vanligen falla de,
vid ganska unga år, offer för sin husbondes, hans sö-

*) Läsaren torde påminna sig var anmärkning sid. 26 om
tecken till sophisteri.
58

ners eller fogdes begär» I Maryland och Virginia
uppfödas slafvar, säsom boskaps-afvel, för att sedan
säljas, på de södra och vestra handelsplatserna, dit de
föras i drifter, kedjade tillsammans och nästan nakna.
(E. 277. B. 425, 426). En del af slafhandels-agenter-
nas förrättningar skall bestå i vackra mulatt-flickors
anskaffande och försändning till New-Orleans, för alt
blifva skökor*) (E. 276). Således, under det Förenta
Staterna förklara den utrikes slafhandeln med Africa
böra anses såsom sjöröfveri, tillåta de honom in-
rikes mellan sig (E. 275). Det pastas till och med,
att Georgias lagstiftare stadgat, att om något skepp,
vid deras domstolar, prisdömes för Africansk slaf-
handel, skola de om bord varande Negrerna icke fri-
gifvas, såsom man bordt förmoda, utan oflenteligen
försäljas för stats-cassans räkning, samt att sadant,
vid åtskilliga tillfällen ägt rum (E. 265). Men det är
icke svarta människor allena, hvilkas personliga frihet
är förytterlig i Förenta Staterna. Bade lagen och bru-
ket tillåta (Svea VII. n. s. 214. IX. 11. s. 11.) om än
såsom undantag, dock likväl äfven den redan fria
människan, att sälja sig sjelf, och att säljas af
andra.

I stället för jemnlikhet i de rättigheter, der
hon allena är möjlig, och i Europa öfverhufvud verk-
lig, nämligen i de oförytterliga, utsträckes någon

*) Man erhindre sig vår anmärkning s. 26 om sporr till
sudlös fräckhet.

O
gång, i bokstafven af Förenta Staternas grundlagar]
(Mississippis, hvarest 02,000 slafvar) jemnlikhetenmel~
lan fria människor, till rättigheter utan åtskillnad,
eller till alla, d. ä. så långt, att hon i verkligheten
blefve omöjlig. En sådan jemnlikhet skulleupphäf-
ya skillnaden i rättigheter mellan man och hustru,
föräldrar och barn, öfverhet och undersåtare, samt
med detsamma upplösa allt samhälle; ty emedan de-
ras pligter äro olika, måste äfven deras motsvarande
rättigheter så vara. Grundlagen i Kentucky (hvarest
126,000 slafvar) synes, angående de frias jemnlikhet, in-
nebära samma öfverdrifna stadgande, som i Mississippi,
fastän ej uttryckt i så klara ord. Ehuru lofvande dessa
ock allestädes må vara, så hafva vi likväl sett, att
medborgares lagliga rättigheter i många afseenden
äro olika, efter deras förmögenhet och färg.
Allmänna tänkesättet gör denna olikhet ännu större.’
Imellan Förenta Staternas hvita innebyggare fin-
nes nästan ingen annan åtskillnad, än imellan fattiga
och rika (F. 11. 584). Man gör i allmänhet litet af-
seende på förtjensten i fattigdom, och första frågan,
angående en främling, rörer hans förmögenhet, för att
bemöla honom derefter. Namn och värdigheter verka
deruti föga förändring. En rik slyngel (goujat) är
mera ansedd, än cn hog ämbetsman ; förmögenheten ar
den allmänna måttstock, hvarefter människor värdet
ras, och guldets inflytande molväges ej af något an-
nat verkligt eller inbilladt. (Bj. 155, i54, 164) I an-
4 o

seende till de fria Negrerna är bristen på jeinn-
likhct slörst (Svea VII. II. s. 222-224). I Syd’-Caro-
lina har man, förmodeligen till förekommande af fria
Negrers ökande, stadgat, att om någon sådan vore
förrådsvagtare, kock eller sjöman, på de i statens ham-
nar anländande fartyg, skulle han, ehuru han intet
brott löröfvat, häktas, och om husbonden icke åter-
fordrade honom, före sin afsegling, varda såld till slaf.
(E. 290 *). På somliga ställen berättas det vara dem
förment, att blifva jordägare. 1 New-York, hvarest
det är dem tillåtét, må de dock ej, utan att hafva en
icke så obetydlig fastighet, deltaga i val, då dei’emot
hvita få göra det, utan att äga en slyfver (E, 290).
Samme författare påstår äfven (289), aft i Virginia
upplagas ej af domslolarne vittnesmål emot en hvit,
af en fri Neger, äfven om denne är född fri. Isjelf-
va New-York, hvarest de fria Negrerna hafva de stör-
sta lagliga rättigheter, är dock allmänna tänkesättet så
vidrigt emot dem, att flera exempel anföras, det hvita
hvarken vilja umgås, äla eller resa med dem, icke ens
med deras blandade och hvita afkomma i flera led.
(E. 280-287). En ung man, som i Fredricsburg (Vir-
ginia) ville upprätta en skola föi’ hvita barn, berättas
hafva misslyckats, för det han börjat med en sådan
lör fria Negrer (E. 514). Till och med i New-York

A) Någon förmildring i detta stadgande, till form on för En-
gelska fartyg, skall nyligen vara beviljad. List. d. Bör-
senh. för 1826, N:o 4,237.
41

göras dem olagliga svårigheter, alt få de ringaste sjelf-
ständiga näringsfång, och de, som möjligen erhållit
sådane, rädas att betjena sina svarta medbröder, för
att ej förlora sina hvita kunder. Än värre är det i de
egenteligen slafbrukande staterna (VII. ii. s. 225, E.
292, 284). De hvitas föragt och afsky förfölja Ne-
grerna äfven efter döden, så att de jordas antingen pa
särskildta begrafnings - platser, eller på afskilda stäl-
len, inom den gemensamma kyrkogården (E. 2g4).
Negrernas råhet och förderf (B. 5gi) rättfärdiga vis-
serligen till en del det bemötande, de röna af den
hvita befolkningen. Men henne kan deremot rättvis-
ligen förebrås, att det är hon, som förnedrar dem,
och hindrar deras förädling (E. 265), under det hon
skryter af sin mänsklighet och oväldighet.

I America hvarest en så talrik class af människor,
som slafvarne, enligt lagen, födes till ärftelig träl-
dom och fattigdom, (B. 152) under det alt lagen till-
delar andra, med födseln, ärftelig frihet och förmö-
genhet, är det förgälves, att ej i bokstafven vilja er-
känna ärfteliga privilegier. Ingen egendom,
vare sig personlig eller materiell kan finnas, ulan till
följe af dess lagliga tillegnande åt någon viss,
med andras lagliga uteslutande derifrån, el-
ler förmedelst ett privilegium *). Ehvar ärfte-

*) Ordet af privus, betydande hvarje, sin, egen, â
ena sidan, samt beröfvad, â den andra, betecknar
42

liga rättigheter eller skyldigheter äga rum, der fin-
nas äfven ärfteliga privilegier, och i America just a£
det fördömliga slaget eller sådane, som beröfva en
sjelf och tillegna en annan det oförytterliga, eller
rådigheten öfver ens personliga frihet. De American-
ska författningar, som förklara att styrelsen icke är
stiftad till för mon för någon viss class af människor,
borde hafva tillagt: ej heller till förfång för någon
sådan. Men det är livad man glömmer, der de fleste
äro allrådande. Blott mängden vinner sina ändamål:
så bryr man sig icke om de fåtaliga res eller en-
skild ta personers skada. Origtigheten deraf, skulle
de Americanska lagstiftarne förmodeligen erkänna,
om förhållandet i hela stater, eller förbundet, vore
sådant, som. i Grefskapet Liberty, att Negrerna vore
talrikare än den hvita befolkningen och om de, på
grund af sin flerhet, ville behandla henne, lika som
hon gjort med dem.

Då samhället icke upprätthåller och vårdar nå-
gon religion: så händer det lätteligen, att mången
medborgare blifver utan all sådan (liksom Underhu-
set i Virginia blef utan bön, (Svea IX, II. s, 56) af o-
visshet i valet, eller a£ obenägenhet (New-Hampshire
Svea IX. ii. s. 76) eller oförmåga att bidraga till själa-
i sin rot, något, som då det gifver rättigheter ât en,
utestänger andra från att antasta, eller ålägger dem
skyldigheten att agla, dessa, t. ex, någons ägande rätt
till sin person, till ting, näringsfång, m. m.
sörjarens underhåll. Hvad var, och är det ännu, som
i Europa höjt den lifegne öfver slafven, som at den
förre, oagtadt all hans fattigdom, förskaffat ägtenska-
pets hugnad, samt religionens undervisning och tröst,
pm icke den af staten vårdade kyrkan? då slafven i
America deremot öfverhufvud lemnas utan undervis-
ning, och obehindrad såsom djuret, att para sig med
hvilken som haldst bland det andra könet af hans
slägte. Men det är icke slafvarne allena, som befinna
sig i religionslöst tillstånd. B. uppgifver (ogi, 4o8)
att 1812 voro 5 millioner, och 1818 fullt y af hela
Förbundets befolkning, (således, utom Indianerna,
5,200,000 människor) samt ett proporlionaliter ännu
större antal i de vestra och södra länderna, utan all
religions-ordning och gudstjenst (all religious ordinan-
ces and worship). Rättigheten för åhörare, alt sjelfve
bestämma sina presters lön, gör att den kan nedtvin-
gas alltför lågt, ända till 60 och 5o Dollars årligen
för en Kyrkoherde. Derigenom sakna dugligare män
uppmuntran att egna sig åt andeliga förrättningar, (B.
294) och de blifva illa, eller alldeles icke vardade. I
den gamla staten Georgia (34o,ooo innebyggare) skola
år 1817 endast funnits 10 ständiga prester, (H.
920), och gudstjensten blef till största delen be-
sörjd af kringvandrande prester, liksom i Alabama
(147,000 innebyggare) hvarest man ser få egenteliga
kyrkor, utan gudstjenst hålles i doms-salar, enskildta
hus, eller under bar himmel, (H. gåS). Då man så
44-

illa aflönar de få prester, soin finnas, är det natur-
ligt, att man ännu mindre är betänkt på medel till
bildandet af flera och nya lärare. Derföre, och e-
medan statens anslag till undervisningen hvarken om-
fatta religionen, eller hon vanligen läres i de allmän-
na Skolorna: så hafva de bekännare, som äga tros-
lor vand ter i Europa, tid efter annan måst hos dem
söka bidrag, till religions-lärares bildande, på sätt
Mr. Kurtfc beskickning hit intygar, äfven hvad Lu-
therska församlingarne angår. Sedan studium af re-
ligionens bud blifvit lemnadt derhän, har det
varit consequent, att åt medborgare recommendera
den verldsliga lagens kännedom (Svea IX. n. s.
jg). Hvem erhindrar sig icke motsvarande hänvis-
ningar äfven i Europa?

I Förenta Staterna, hvarest ingen troslära af sam-
hället gemensamt hålles för rigtig eller helig, är lik-
giltigheten för all religion ganska stor (B. 4o5-
4o8) äfven der gudstjenst äger rum. En gang likväl,
då sjelfva Vice-Presidenten velat söndra statsförbun-
det, och då man, i Drätsel-Secreteraren Gallalins rä-
kenskaper, år 1810, anmärkte en brist af 15 millioner
Dollars, har man dock funnit sig föranlåten taga sin
tillflygt till religionen, och anbefalla presterna af
alla sector, alt hos sina åhörare befordra lugn och till—
gilvenhet lör det fria och lyckliga fäderneslandet*).

*) Venturinis Krönika 16 H. s. 5/o.
45

Om icke den ifrågavarande likgiltigheten vore så stor,
utan folket med värma af hörde och trodde sina pre-
stera föreställningar: så skulle religions-friheten ej bä-
ra sig så länge, utan den ena seeten komma i strid
med den andra, eller i uppror mot öfverheten. Den
omtalade Juden, som blef High Sheriff i New-York,
har föranledt anmärkningsvärda händelser i dessa af-
seenden. Då Gula febern, sedan Juden fått nämnde
ämbete, härjade i staden, utgaf en Presbyteriansk
prest en predikan, kallad ”Pestilentian, ett straff för
allmänna (public) synder,” hvaruti, bland ordsakerna,
som vållade ortens hemsökande med denna farsot, äl-
ven anfördes Judens utväljande till öfverhets-person.
(E. 175) Der sådant kan sägas af presten, der kan
det äfven tros af församlingen ; emedan de pläga mot-
svara hvarannan, särdeles der presten väljes och un-
derhålles af åhörarne, hvilket är händelsen i Förenta
Staterna. Och om en sådan församling bevisade sin
tro med sina gerningar, och sökte undanrödja den för-
menta olycksbringaren, hvad skulle, för samhälls-ord-
ningen, påföljden blifva af friheten att lära och tro
hvad man behagar? — ty de högsta myndigheterna
skonas lika litet som de ringare. E. berättar (172) att
enär, under hans vistande i Washington, en Unitarisk
prest predikat för Congressen, uppträdde följande vec-
kan en Episcopalisk, i sin egen kyrka, och förkun-
nade Guds hämnd öfver nationen, för det hon tillät
sin lagstiftandç församling förderfvas af Unitariska
46

läror. Föi'enämnde Jude, Mardoch. Man. Noach, har
åler i sin ordning begagnat religions-friheten i Förenta
Staterna, för att, i Jeliövahs namn, uppmana alla sina
trosförvandter, att, inom förbundets område, upprätta
ett theocratiskt Judavalde, under hans verldsliga spira.
Väl skola Öfver-Rabbinerna i Paris och London haf-
va protesterat deremot, och troligen lära få efterkom-
ma kallelsen. Men om företaget kunde lyckas, och
utföras fredligt, borde icke Förenta Staternas regering,
lemna det obehindrad fortgång, emedan det vore en
ulöfning af religions-friheten utan någon annans förnär-
mande? Att de likväl icke skulle så göra, är desto-
mera troligt, som flera af deras starkt republikanska
tidningar förmälas hafva stött sig på blotta stilen i
Herr Noachs proclamation *). Hvar är då gränsen,
inom hvilken religions-friheten och den deraf följande
söndringen icke äro vådliga för samhällets lugn?

Den regellöshet, samt deraf härrörande brist på
samhällets omvårdnad, hvilka äga rum i hänseende till
religions-undervisningen, röja äfven i den öfriga,
eller så kallade allmänna, sina skadliga verkningar.
Ehuru många offentliga och enskildta stiftelser eller
föräringar, som äro gjorda för uppfostrings-verken,
saknas dock sammanhang och fullständighet deruti, ej
mindre än löner af det allmänna, dermed förknippad

*) Se om allt detta allmänna Tidningarne för November
och December iSaö, och särskildt Journalen, Nirisaöi,
204, och 282.
rättighet, att tillsätta lärare, och vaka öfver deras upp-
fyllande af sina skyldigheter. I stallet besorjes under-
visningen ofta, på enskildt entreprenade, af de minst-
bjudande, hos hvilka (B. 022) grundeliga kunskaper
fattas; och ännu finnes, i hela Förbundet, icke något
egenteligt Universitet motsvarande hvad man dermed
förstår i Europa. Washington var likväl, alltifrån
befrielse-stridens början, betänkt på upprättandet af
ett sådant; och lemnade, vid sin död, 20,000 Dollars
för detta ändamål, med en anmaning till sina lands-
män alt äfven gifva frivilliga bidrag, hvilken hittills
förblifvit onppfylld (B. 5Gg, 070. H. 158. K. 268*).
Staten Virginia håller på att, efter en plan af Presi-
denten Jefferson, upprätta ett Universitet i Charlottes-
ville, hvilket skall öppnas 1828, (H. 717) och hvar-
vid åtskilliga Professorer från England skola redan
hafva blifvit anställda.

Den vidsträckta friheten, uti de eljest så högt
värderade när in gar nes bedrifvande, torde ej kunna
förklaras såsom en följd af de rådande theorierna al-
lena. Ett vigtigare skäl synes vara, att näringarne
ännu hufvudsakligen utgöras af råämnes-alstring och
varubyte, hvartill mindre kunskaper och consequence,
både hos idkaren och styrelsen, erfordras, än till varu-

*) Vid Congressens Öppnande d. 5 Dec. 1826, recommen-
derade Presidenten Adams national-universitetets
upprättande, erhindrande att ehuru gagnelig anläggnin-
gen af vägar och canaler vore, hade själsodlingen ock-
så nytta. Liste d. Börsenh. för 1826, N:o 4,192.
48

förädlingen , hvars framgång beror på mera omtanka
och färdighet hos den förre, att begagna naturens
krafter, samt på större eftertänka och ihärdighet hos
den sednare, att rigtigt lämpa rätts- och klokhets-
grunder till unga näringars fostrande. Så länge För-
eningens ofantliga område erbjuder oröjda fält af bör-
dig jordmon, att taga i besittning af dem som sakna
näringsfång: så behöfva hvarken regering eller under-
såtare särdeles anstränga sitt näringsvett, och så länge
skola förmodeligen de beqväma frihets - satserna för-
blifva rådande, åtminstone för den inre näringsdrif-
ten. F. påstår imedlertid (I. åöy), att Förenta Sta-
ternas philos ophiska styrelse redan då skadat han-
deln, genom bemödandet att åt densamma försäkra en
viss abstract frihet, hvilken det alllid skall blifva
omöjligt för människor att åtnjuta. Men på de sed-
nare åren, hafva Förenta Staterna sökt att mer och
mer göra sig oberoemje af Englands varu-förädling,
och följagteligen att uppdrifva sin egen, genom för-
fattningar och afgifter, hämmande Englands medtaflan.
Imedlertid synes bristen på stadga och regel, ej min-
dre för näringarnes och kostfärdighetens utveckling,
än för själsodlingens, hafva förvållat de vinglande före-
tag och de vacklande framsteg, hvilka i fråga om nä-
ringarne särskildt skola omförmälas. Menigheternas
rättighet, ieke blott att sjelfva tillsätta, ulan snart nog
åter omvälja de ämbetsmän, som hafva med närin-
garne att göra, beröfvar dessa sjelfstandighet i äm-
4 p
betsföringen,' och gör dem alltför bgrQoude af ge3
meqe man.

De författningar, hvilka skolat förvissa hela stats^
förbundet om ett stadgadt och gemensamt klin-
gande mynt, äro, såsom vi sett; dels ofullständi-
ga, dels hafva de blifvit undergräfda af friheten att
upprätta privat-banker, hvilka täflat med hvarannan, att
utgifva sedlar, afven på skiljemynt. Som dessa en-
dast inlösas på de ställen, hvarest de blifvit utgifna:
sä förloras pä dem, efter afståndet; iq till 4o pro-
cent, och ännu mera, när, såsom ofta händer, Ban-
ker upphöra att betala (O* 155). Om sjelfsvåldet och
oredorna i detta afseende,’ samt den osäkerhet och
skada för allmänna rörelsen, som förvållas af ofull-
ständiga eller felagtiga concours-Iagar, och andra för-
fattningar rörande den enskildta crediten, (Bj. löa) få
vi tala, i den särskild ta artikeln om Näringarne.

Den fria människans säkerhet, till person och
egendom, är, med de undantag, vi redan anmärkt,
öfverhufvud mera betryggad mot regeringens, men
mindre mot mängdens, tilltag, i Förenta Staterna än
i Europa. Skillnaden mellan ord och verklighet är
afven i detta afseende betydlig. Emedan domare
allmännast tillsättas genom lagstiftarnes val, så
verka partigrunder alltför mycket derpå för ögon-
blicket; och de väljande rädas ej för den skammen,1
Svea X. ii.	4
5o

att de valdas oskicklighet med tiden blottas; ty då
döljer sig en hvar af valmännen bland mängden af de
öfriga, under sin slutna sedel, eller är han redan skild
från sitt lagstiftare-kall, och ur vägen att räckas af
den allmänna förtrytelsen. Äfven der ett mindre an-
tal personer, sasom the Council of appointment i New-
York, gör utnämningarne, hafva de ibland varit så
nesliga, att alla partier instämt i deras klandrande.
Men då någon undersökning om ordsaken blifvit gjord,
hafva Rådsherrarne skyllt på Gouverneuren och han
på dem, utan att man kunnat utröna hos hvilken fe-
let varit. (B. 170, 171, 178). Lägre domares god-
tyckliga afsättlighet på lagsliftarnes begäran, är
måhända ett nödigt correctiv på det felagtiga sättet för
deras utnämnande. Eljest vore den icke af behofvet
påkallad, emedan rättelse i underdomstolars beslut, och
straff å deras ämbetsfel, kan vid öfverrätt erhållas. Men
denna godtyckliga afsättlighet, och det beroende, som af
en snart upphörande tjenstetid eller oviss lön härrörer,
beröfva deremot domrarne det sjelfständiga oberoende,
som hvarje folk plägar vara sorgfälligt att at dem bevara.
Det är icke svårt, säger B. (l85) att under parti-hettan
fa y eller af Husen, att begära entledigandet af
domare, hvilkas hufvudsakliga förbrytelse torde bestå
deri, att icke höra till det rådande partiet. Det ar
älven naturligt, att domare, hvilkas återväljande be-
ror på partiets behag, måste rätta sig efter dess
hugskott (B, 188), så vida de vilja varda bibehållna.
51

Äfven om domrarne, såsom vid den (s. 55) an-
förda händelsen i Georgia, äro nog ädla för att sätta
sig deremot, är det dock, på sätt samma händelse in-
tygar, förgäfves.

På Jagskipningen yttrar religions-söndringen
äfven det menliga inflytande, att då lifssaker förekom-
ma, vilja Quäkarne, som anse dödsstraff oförenliga
med sina grundsatser, icke vara Juryman. Ibland har
man undseende dermed ; men understundom hlifva
de också pliktfällda £ör deras vägran, att i sin
ordning deltaga i detta åliggande (E. 210). Oan-
sedt de stadganden, Förenings-grundlagen innehål-
ler, om giltigheten i den ena staten, af den andras
domstols - förhandlingar, och om undkomna brotts-
lingars återlemnande dit, hvarifrån de flytt: skall det-
ta samband i 1 agskipningen förhålla sig i verk-
ligheten annorlunda, eller äfven tvärtom. En dom,
fälld i en annan stat, anses i somliga icke hafva mera
giltighet, än om han vore fälld i ett främmande land,
utom Förbundet, såsom i Frankrike eller England. I
andra stater, anses en sådan dom fullt gällande, och
i somliga för ett mellanting, eller något mera gällan-
de än en aldeles främmande, och något mindre an
en inhemsk. Brott, begångna i en stat, bestraffas
icke i en annan. Om man stjäl eller mördar i New-
York, och far öfver gränsfloden till New-Jersey : så
kan det hända, att man undslipper all bestraffning,
32

emedan den Sednare statens lagar icke befatta sig med
brott, begångna i den förra, och emedan denne icke
har någon domsrätt inom den andres område. Stad-
gandet om brottslingars utlemnande är af så liten på-
följd, att man vanligen brukar resa öfver gränsen från
den ena staten till den andra, för att duellera. Nar
det är gjordt, återvänder den öfverlelvande till den
stat, han lemnat, just för att öfverträda lagen, och
skrattar åt all fråga om straff. Således foro, inom
loppet af något mera än ett år, både General Hamil-
ton och hans äldste son, öfver Hudsons-Iloden, och
dödades på NeW-Jerseys strand, utan att deras öfver-
lefvande motståndare någonsin blifvit dragna till lag-
ligt ansvar lör det de således beröfvat nationen tvänne
af hennes skönaste prydnader och säkraste slöd (B,
191-194). Förrymda slafvars utlemnande till ägaren,
enligt Förenings-grundlagen, synes vara bättre iagtta-
get. Likväl skall Ohio hafva gjort svårigheter, om
icke vägrat, att efterkomma detta stadgande, och deri-
genom föranledt oenighet med Kentucky (B. 197). O-
likheten i lagarne säges icke af- utan tilltaga (E. 587).

Om en stat öfverträder någon fördrag, nå-
gon Congress-act, eller någon af Förenings-grundla-
gens föreskrifter, är det intet lagligt medel deremot,
emedan de särskildta staterna icke kunna laglöras vid
Föreningens gemensamma domstolar. Oagtadt de här
förut anförda grundlags-stadgarne, om deras doms-
rätt, skulle föranleda till en annan mening, påstår
55

dock B. (286) alt det icke finnes något lagà sätt, att
förmå en slat betala sina verkliga skulder, vare sig till
egna, eller de andra staternas medborgare, eller till
en främmande magis undersätare. Domslolarne hafva
icke större myndighet, än staterna lemnat, och dessa
hafva icke medgifvit deras eget lagförande. En for-
dringsägare, vare sig hos Föreningen, eller någon sär-
skildt stat, har derföre ingen annan utväg alt erhålla
betalning, än genom anhållan, hos lagsliflarne, om
ett penninge-anslag af lika belopp, som hans fordran.
Alt så tillgår, bekräftas af den i 1822 års Kalender s. 202,
o. f. upptagna förteckning öfver Congress-acter. Eella
är åter ett ganska vanskeligt liquidations-sätt, såsom
många frän sjelfva befrielsekriget härrörande fordrin-
gars öde bevisat (B. 286). I det fria America, sätter
sig således det souveraina folket mera öfver lagen, i
detta afseende, än de souveraina regenterna i det mo-
narkiska Europa pläga göra. Ty ehuru svårt det må
vara, alt hos dem utbekomma fordringar: äger man
dock merändels att tvista med Kronan inför rätta, och
få sina anspråk pröfvade efter lag. Denna brist på
laglig säkerhet om fordringars återfående af det all-
männa, vållade, under sista kriget med England (1812-
j8i5) alt Föreningen, oagtadt hon, i bonification och
ränta, gaf omkring 20 procent, ej kunde få låna så
mycket penningar, som hon behöfde. Innan 2:ne
krigsår lupit till ända, var hon så medel- och credit-lös,
att man hade förberedt congress-acter, till hennes be-
54

myndigande att uppbringa penningar, genom requisi-
tioner och tvångslån, da fredens återvändande af böj-
de dessa dödshugg från d«en republikanska friheten.
(B. 21,6).

Åklagarem a g tens undandragande fi ån regerin-
gen, och utöfvande af lagstiftarne, måste naturligtvis
vara, särdeles förlamande för den förra, och gifva åt
partierna, bland de sednare, ett alltför omedelbart in-
flytande på ämbetsmännen, vare sig till osäkerhet för
dem, som tillhöra ett underlägset, eller till strafflös-
het för dem, som tillhora ett rådande parti.

En följd deraf, att folket anses böra innehafva ma-
jestats-rättigheterna, är att man i somliga slater aide-
les, och i andra för vissa brott, betagit regeringen,
och förbehållit lagstiftarne, rättigheten alt gifva
nåd. Undantaget, af de högsta ämbetsmännens stats-
förbrytelser, från regeringens benådnings-rätt, hålla
vi dock icke för en öfverdrilven inskränkning i hen-
nes magt. Enär deras bestraffning endast utgör ye-
derbörandes afsättande från ämbetet: så skulle benåd-
nings-rätten äfven i detta afseende medföra en full-
komlig strafflöshet för alla de ämbetsmän, som re-
genten hade sina skäl att icke lemna i sticket. Ehvad
benådnings-rätten i Förenta Staterna utöfvas af re-
geringen eller lagstiftningarne: så begagnas den nog
mycket. B. säger (iyÖ), alt den obetänksamma lätt-
het, hvarmed de grofvaste brottslingar ofta benådas i
55

åtskilliga stater, är alltför bekant för att behöfva com-
menteras, och alltför skadlig för samfundet, för att
kunna med stillatigande förbigås. Sedan förbrylarne
någon kort tid suttit i fängelse, släppas de lösa att
öka antalet af illgerningsmän (B. 436). Öfverflöcfcinde
nådgifning plägar vara ett allmänt kännetecken på
svaga styrelser, dels för brist på samma upphöjda och
eftertryckliga vilja som hos lagstiftaren, dels för be-
bo f, eller begär att under förevändning af mildhet
söka folkgunst. Men i Förenta Staterna synes detta
förhållande dessutom härröra från den allmänna för-
dragsamheten, och den obestämdhet i begreppen om
rätt och orätt, b vilken bristen på stats-religion och
tillvaron af de många secterna förvålla.

På författningarhe, angående skyldigheten att gö-
ra krigs-1 jenst, liksom i alla hänseenden, der de
högsta samfunds-pligter komma i fråga, visar bristen
på en, herrskande kyrka sina skadliga följder. Då
man, på grund af den obegränsade religions-friheten,
låter Quäkarne slippa att personligen inträda i krigs-
m a gt en, mot ersättning i någon liten afgift: sä vilja de,
pä samma skäl, vara fria äfven från denna; och häl-
dre än att godvilligt betala, underkasta de sig utpant-
ning (E. 209). De darrande Quäkarne hafva, de sed-
nare åren, låtit förr fängsla sig, än de, genom afgif-
tens erläggande, velat afvika irån sina trosläror i detta
alseende (E. 229). Undantaget för Quäkarne kan gå
56

än, så länge de äro få; men om de blefve talrikast ï
ett samhälle, skulle dess öfriga medborgare likväl vara
skyldiga, att allena våga lifvet för Quäkarnes pennin-
gar, eller af undseende för deras grundsatser? Eller,
om alla medborgare utgjordes af dem, hvilket de bö-
ra eftersträfva, i fall de anse sin bekännelse rigtig,
skulle de då, sasom man verkeligen har exempel på
(A. iSo-iSa) lata fienden, utan motvärn, plundra och
mörda sig: så blefve staten underkufvad, af hvilka anr
dra trosbekännare, som behagade. Enär sådana un-
dantag kunna tillåtas, under någon förevändning, är
det icke särdeles ur viset, att tillåta dem, utan nå-
gon, sasom i Tennessee. Om alla medborgare der
kunde, och ville, betala för att slippa krigstjenst: sä
skulle det gå, likasom i ett Quäkare-samfund, med
xfon skillnad likväl, alt Tennesseenserna icke af reli-
gionen förhindrades att hvar för sig slå igerr, när de
blefve personligen antastade. Kunde icke alla betala,
sa borde de fattigare ensamt försvara de rikare. Men
som de förra alltid aro flera än de sednare, och äf-
ven pläga vara handfastare: så vore det frugtansvärdt,-
att de, i känslan af en sådan obillighet, och af den
•mindre faran, men större förmon, häldre sloges med
sina rikare landsmän om penningen, än vågade lilvet
mot fienden, eller ock hulpe honom alt plundra dem.
Ï1 öljden af allas frihet för annan krigstjenst, an den,
som hårrörer fran deltagandet i milicen, eller i onöd-
gad yarfning, var, under sista kriget med England,
$1

ckn, att Föreningen; efter ett par års förlopp, blef u-
tan krigsfolk, emedan ingen ville frivilligt ingå i krigs-
hären: så att man var nära besluta införandet af det
Franska utskrifningssältet, då freden mellankom (B.
216). De talrika lagstiftarnes befattning med landt-
och sjömagiens organisation och förvaltning synes ock
vara nog vidsträckt, för att, oagtadt hennes Europei-
ska inrättning, gifva henne ei'forderlig enhet och
kraft. Då krigsmagten särskildt kommer att afhand-
las, skole vi med exempel visa, att den democratiska
sjelfrådighet och den vinningslystnad, man i allmänhet
förebrår Förenta Staternas innebyggare, framträda
äfven hos deras utmärktaste officerare vid den ståen-
de arméen och flottan. Hurudan krigslydnaden och
andan skall vara bland miliçen, hvars officerare mer-
andels utnämnas af sitt eget manskap, eller sina sub-
alterner, ur mycket olikartade yrken, kan man lätt
föreställa sig ; äfvensom huru liten styrka Förbundet
skall hafva af sådane trupper, hvilka äro berättigade,'
att gå hem, efter 5:ne månaders tjenstgöring, och hvil-
ka Gouverneurerna dessutom på flera ställen, anting
gen icke få commendera sjelfve, utan lagstiftarnes
tillstånd, eller icke längre, än desse medgifva.
Vid Congressens öppnande, den 5 Dec. 1825, yt-
trade Presidenten, att lagar väl funnes, angående in-
rättningen, utrustningen och equiperingen af en lik-
formig milice i hela Föreningen j men alt de dock
58

vore utan sammanhang, ulan enhetens kraft, och u-
tom till namnet, föga öfverensstämmande; hvadau för-
bättringar skulle föreslås *).

Den borgen, lagarne skulle gifva medborgaren,
för säkerhet om sin egendom, kan i verkligheten, u-
tan något synbart brott mot bokstafven, tillintetgöras,
genom beskattningen och hennes fördelning.
Uti intet afseende, är Congressens magt så vidsträckt
öfver helå Förbundet, som i detta, och, för att blifva
Congress-medlem, behöfves ej ägandet af någon för-
mögenhet. För det allmänna bästas skuld, hvilket
alltid är förevändningen, (le salut public, under
Franska slatshvälfningen) kunna således de fattigare,
genom flesta rösterna, lagligen beröfva de fåtali-
gare rika sin egendom. F. säger derom (II. 584,
585): ”de fattigare, fastän icke så många, som i Eu-
ropa, utgöra likväl största delen; och röstägandets all-
mannelighet uppsätter dem till herrar öfver styrelsen.
De rika äro naturligtvis föremål för de fattigas afund,
framför allt när inga andra skäl till företräde gifva åt
delta stöd och agtning. I ett sådant tillstånd måste
styrelsens åtgärder vara menliga för de rika, (t. ex. i
Georgia, föregående s. 55). Också ser man, alt hvarje
person, som blifver rik, i och med delsamma öfver-
går till oppositionen, samt tvärtom den som ruinerar
sig. I England är förhållandet omvändt. De rika

*) Beilage zur Allg. Zeitung, 1826, N:o 27.
5 g

ställa sig der, pâ regeringens sida, med h vilken de
känna sig vara i säkerhet, hväremot de uti America
nödgas söka skydd hos oppositionen» Det behöfves
blott litet mera fattigdom hos mängden, och hon skall
plundra de förmögnare, genom lagstiftnings-åtgärder,
sädan©, som'en inkomst-taxa, godtyckligt fördelad,
genom en folk-comité, införandet af étt tvunget pap-
pers-mynt”, SCc. Hvilken likhet har icke allt detta
med förhållandet i de Europeiska länder, hvarest styrel-
sens grundsatser, i fråga om penninge-väsendet, icke
heller höra till de betryggande? och hvilket beklagligt
sammanhang, af enskildt obestånd med ultralibeiala
stat s-maximer, rÖjes icke alltifran Thomas Paynes och
Presidenten Jeffersons *), intill deras, som när mai e
visa sig lör oss? —

Det är ett allmänt fel i Förenta Staterna, att gif-
va för ringa af lön in g. Hvarken dömande, eller

*) Allmänna Tidningarne lör förra hälften af 1826, inne-
hålla talrika underrättelser huruledes denne nian, som upp-
satt Förenta Staternas sjelfständighets-förklaring och Sta-
ten Virginias grundlag, som 5 år varit Föreningens Stats-
Secreterare och 8 år hennes Regent, råkat i sådan fattig-
dom, att han vid 78 års ålder sett sig tvungen begära
tillstånd af Virginias lagstiftande församling, att få bort-
spela sina besittningar på lotteri, för att kunna betala
sina skulder och hafva nog mycket öfver, till attlifnära sig
på gamla dagar 5 huruledes sådant med stor pluralitet blil-
vit tillåtet, och insamlingar för Jefferson dessutom Öpp-
nade. AiJgem. Zeit. N;o 83, 109, Journalen Nds 83,
92, m. fl.
6o

verkställande ämbetsmän, sjö- eller landt-officerare
hafva nog lön, för att deraf kunna lefva på ett vär-
digt sätt, uti samhällen af den rikedom och magt, som
de Förenta Staterna. Thomas Payne, som, i the Rights
of men, (II. D. s.119, 121) sökt bevisa att intet folk
borde gifva sin regent mera än 10,000 P:d St. i årligt
underhåll, o.s.v. har älven sin del i detta politiska miss-
tag. Då domare i New-York lagligen nödgas, till följe
af deras ålder, taga afsked, äro inga pensioner för dem
anslagna, hvarföre, i händelse de icke kunnat förvärf-
va egna medel till uppehälle, de måste återvända till
att blifva sakförare, eller dylikt (E. 45o, 451). Äf-
ven der sådane omständigheter icke förekomma, upp-
gifvas händelser (B. 5o2) då ämbetsmän likväl blifvit
hungrade ut (starved out) ur tjensten eller tvungna
att förvärfva bröd, genom enskilda näringsfång. Gou-
verneurer och domare i somliga stater äro derigenom
föranlåtna att tillika idka andra yrken, såsom att hålla
värdshus, sälja spik, handla med mjöl, och mycket
annat sådant, lika väl passande ihop med statslärans
och lagfarenhetens studium (B. 5oi) *). Följden der-
af är, alt ämbetena icke nog eftersträfvas af män med
stora egenskaper, utan falla i händerna på mindre
dugliga personer; och att de skickligare derigenom fre-.

Man erlnndre sig huru våra ämbetsmän, för samma
ordsaks skuld, pläga vava enskildta Commissionaire!’;
och huru de nu börja att idka näringar, till och med
sådana, öfver hvilkas bedrilvande, i enlighet med för-
fattoingarne, de sjelfve ä ämbetets vägnar, skola vaka.
stas att foragta, skaka och oroa styrelsen, i stället lör
att stärka, gagna och gifva henne anseende. (B. 132-
154). Ombytligheten af personer, äfven i de högsta
ämbetenas beklädande, är så stor, att af alla Gouver-
neurerna 1818, fanns icke en enda, som var det 10
år förut. Af den verkställande magiens högsta med-
lemmar, i Föreningen, hörde ingen dit pa den tiden.
Presidenten Monroe var då Minister utomlands, och
Stats-Secreteraren (nu Presidenten) Adams, var med-
lem af Congressens Öfverhns. Af Gouverneurerna
sutto då 2:ne i dess Underhus. (B. 5o5).

Enligt Förenings-grundlagens första stadgande J
skulle, vid valet till President, den, som i röst-
antal hade andra rummet, blifva Vice-President.
Men som Öfverste Burr år 1801 så nära utträngt Jef-
ferson från Presidentskapet: så förordnades, tillföre-
kommande af collisioner (och vi förmode äfven agg)
mellan President och Vice-President, särskildt
skulle valjas till hvardera ämbetet. Men deremot skall
Vice-Presidentskapet sedermera hafva tillfallit endast
utlefvade, eller obetydliga män. (B. 160). Ehuru grund-
lagens mening varit, att Congressen icke skulle verka
på Presidents-valen, utan dessa omedelbart göras af
folket: så har dock Jefferson, enligt Bristeds påståen-
de, infört ett annat sedermera städse begagnadt sätt
(c a u c u s) att tillintetgöra denna författning. Det rå-
dande partiets medlemmar, i Congressens båda Hus,
församlas i Washington, och afgöra, sig imellan,
; 62

hvilka, vid nästa val, böra blifva President och Vice-
President. Derefter afsändas circulaire!' till hvarjestat,
med utsättande af de candidaters namn, som recom-
menderas, och på hvilka, såsom en gifven sak, seder-
mera röstas af vederbörande valmän. Det underlägsna
partiet gör förmodeligen likaså i de stater, der det
äger, eller hoppas ernå, öfvervigten. Efter valet 1816
väcktes i Congressen fråga om rättelse i valstadgarne.
Den afslogs; men under öfverläggnmgarne derom före-
föllo yttranden , som gåfvo tillkänna, att staterna och
partigängarne, vid dylika tillfällen, sluta bort sina rö-
ster, mot andra önskade fördelar, eller ämbeten. (B.
165). Efter Presidentsvalet 1825, har man gjort lika
svåra beskyllningar, hvarom mera framdeles; och, i
den nästföljande Congressen 1825-1826, yrkat ändring
i valstadgarne derhän, att både President och Vice-
President måtte väljas, utan mellankomst af någotdera
Congressens hus *).

Ytterlighet, af democratiskt begär att dela magten,
synes det vara, att, då Gouverneurerna äro person-
ligen ansvariga för sina styrelse-åtgärder, likväl icke
tillåta dem vidtaga några, eller vissa mindre vigtiga,
utan samtycke dertill, efter de flesta rösterna, af dem
omgifvande Rådsherrar. Följden är, om de göra
illa, intet eller alltför ringa ansvar, emedan det är

*) Tidn. le Constitutionnel för 1826, N:o 33g och Allgcm.
Zeitung för 1826, N:o 32.
65

deladt pa för många, eller, om de vilja göra godt,
långsamhet, lamhet, och hrist på tystlåtenhet. (B. 168-
172). Detta fel vidlåder, såsom redan sagdt är (IX. 11.
s. 72) icke de nyaste författningarne. Då röstägandets
allmännelighet i dem är öfvervägande, hvad lagstiftan-
de magten beträlfar: så gifva de deremot, åt den verk-
ställande för sig, mera enhet och kraft än de äldre
grundlagarne.

Ett gemensamt fel i staternas författningar är de
alltför allmänna och täta valen af lagstiftare.
Den sista utsträckningen deraf, iNew-York, har ytter-
ligare bekräftat denna erfarenhet (E. 382). Mycken
tid, som bättre kunnat användas, förspilles hvarje år,
öfver hela Förbundet, på val-intriguerna mellan de
särskildta partiernas candidater och folket. Valen ver-
ka menligt på bägges moralitet, hvilken dock mera än
annorstädes är nödig i ett samhälle, der de flesta rö-
sterna utgöra den högsta lag (B. 117, 289). Lagstif-
tarne, så framt de vilja af folkgunsten bibehållas vid
de ofta förnyade valen, våga icke sjelfständigt yttra
sin mening, om den strider mot commiltenternas (E.
585, 584, 5g4). Dessutom äro folkgunstens ebb och
flod så föränderliga, att det är ett kändt factum i mån-
ga district af Förbundet, att lagstiftare, som följt me-
ningarne, fördomarne och hugskotten, för dagen, än-
dock icke blifvit återvalde, ehurudana deras egenska-
64

skaper för öfrigt må hafva varit. Valens framgång
beror i allmänhet på skickligheten, hos de verksam-
maste partigängarne, att cabalera. .Också äro de be-
drägerier, som vid hvarje val-drabbning förölvas, o-
taliga och skamlösa (B. 118-120). Att ïnutors bega-
gnande skall försökas, är naturligt. E. tror (094) att
ett, i mon af dess ålder mera bestickligt samhälle, än
Förenta Staterna, svårligen funnits ; och anförer, utom
andra exempel (582), att en Congress-medlem berättat,
det han kunde muta hälften af sina valmän med brän-
vin. Det uttryckliga förbudet, (IX. II. s. 4o) i som-
liga grundlagar mot sådan bestickning, bevisar ock,
att hon äger rum; och det är ej underligt, i fall, så^
som B. påstår (44o) en stor del lastfulla fattighjon äro
röstägande, vid valen till ämbetsmän och lagstiftare,
både i staterna och på Congressen. Den täta omvex-
lingen af lagstiftare gör deras åsigter alltför inskränkta
till locala och föi' handen varande omständigheter; e-
medan de hvarken få tid att inhemta, eller rådrum att
begagna, kunskaper om samhällets vidsträcktare för-
hållanden, förr än deras lagstiftnings-kall åter upp-
hört (B. 117). I sjelfva Congressens Underhus, voro
1818, af 184 medlemmar, endast 12 eller 15, som va-
rit det tio år förut, och af dem endast 6, som oaf-
brutet suttit qvar. I Ôfverhuset, hvarest en längre
varagtighet för medlemmarne är påräknad, funnos af
4o endast 8, som suttit der tio år förut (B. 5o5). För-
budet för ämbetsmän, att deltaga i lagstifningcn, gör
65

afven att deras kännedom af allmänna ärender icke
kan omedelbart, och i det ögonblick den erfordras,
komma Husen till godo, och att regeringen der be-
hölver lata försvara sina åtgärder, eller meningar, ge-
nom ombud och indirecla medel (E. 59.$. B. 151, 132),
Som hon alltid beror af lagstiftarne, synnerligen i
Underhuset, for penningars erhållande : så kan hon icke
våga någon vigtig åtgärd, förr än hon känt dem på
pulsen, och då do äro fåkunniga och vacklande, må-
ste hennes företag äfven lida af dessa brister (B. 119),
1 allmänhet anses de stater blifva bäst styrda, hvarest
det fordras mest för att få deltaga i valen; och livar-
est de valdas befattning varar längst; samt tvärtom,
i motsatt förhållande (B. 126. E. 58o). Således ser man
i stater, (t. ex. Pennsylvania), hvarest valrättigheten
är mycket allmän, antalet af petitioner och före-
ställningar, hos Lagstiftningen, vara ganska stort;
hvilket äfven vittnar emot påståendet, att Engelska
Parlamentet skulle mindre blifva besväradt med så-
dane, om det fullständigare representerade det Engel-
ska folket (E. 585). Underhuset i Pennsylvania sys-
selsatte sig 2:ne dagar med frågan om tryckningen
af en lappris-skrift, och ådrog, för sitt eget underhåll,
staten en mångdubbelt större kostnad å ena sidan, än
som troligen kunde besparas å den andra (E. 586).
Det säges väl äfven, att de Americanska lagstiftarne
aro benägna, att länge utdraga sina sammankomster,

Spea Ä. ii.	5-
66

lör att erhålla desto mera dag-traclamenten (E. SSy).
Men i de flesta stater synas dessa vara nog ringa, för
att inleda Representanterna uti en sådan frestelse, med
mindre de väljas bland det fattigare folket.

Förenta Staternas lagstiftare skola ej iagtlaga nog
väldighet i utöfningen af sitt kall; Ulan derunder
gå så långt i sjelfsvåld, att inan ser dem, ej mindre i
Congressens Underhus, än i Slaternas lagstiftningar,
lägga upp benen på skrifpulpeten framför sig. Men
ifrån detta oskick skall Congressens Öfverhus göra
ett utmärkt undantag (E. 5/, 472)*

Att fordra ett vi^St större antal medlemmars när-
varo, för att blifva beslutföra i lagstiftnings - åt-
gärder, är en god inrättning, som borde införas, der
hon icke finnes*). De stränga mått och steg, man an-
befallt, för ätt förinå CoUgtessens ledamöter ätt infin-
na sig, synas imedlertid vitsorda, ätt lagstiflarne der
icke äro mera nitiska an annorstädes, i uppfyllandet
af sitt kall. Ordningen mellan de talande tyc-
kes, ej mindre än protocolls-föringen, förtjeha efter-
följd der hon ej iagttages**). Möjligheten, att kunna,
utan något längre mellanskof, till betänketid, företaga
alla de till ett lagforslägs gillande erforderliga

*) Hos oss kunna, sedan Plenum är börjadt, 5 eller 10
närvarande ledamöter, af 5o eller 5oo, med samma gil-
tighet afgöra de yigtigaste frågor, som hela det större
antalet.

**) Ingendera delen är, såsom man vet, sådan hos oss.
5 : n e läsningar, utsätter lagstiftarne alltför mycket
för ögonblickets öfverilningj emedan man sällan miss-
tror sin egen klokhet, eller sitt lugn. Således säger B»
(146, lé?) att upptagandet, begrundandet, alla 5 läs-
ningarne, och antagandet af Acten om Embargon, 1807-
1809, som hade en så genomgripande verkan på lan-
dets näringar, och nedsatte Tull-inkomsterna från 25,
till 10 millioner Dollars (S. 254 Tab. 1), genomdrefvos
i Congressens Öfverhus, med en missgernings skynd-
samhet, inom 4 timmars tid. När några djuptänktare
statsmän, som föresågo de vigtiga påföljderna af detta
beslut, bado det rådande partiet om uppskof, intill
dess de hunnit inhemta säkrare upplysningar, svara-
des, att Americanska Senaten ej behöfde några sådana,
och att dess samfäldta vishet vore tillräcklig att be-
främja Förbundets bästa.

National - fåfänga, och öfverdrifven mening
om landets, folkets, lagarnes, offentliga inrättningars
och företags förträfflighet i alla afseenden, är ett all-
mänt fel i Förenta Staterna, hvilkas innebyggare på-
stås deruti öfvergå de egenkäraste folk i Europa (E.
120-125, 409, 476-480, B. 421, 46o). Detta fel vid-
låder i allmänhet alla nybörjare, som lyckas, och alla
förmögna okunniga. Men i America förvållas det
sarskildt, genom det smicker, hvilket städse egnas den
maglägande; och som det är folket, så täfla lagstiftare,
regenter, alla slags offentliga talare, skriftställare och
68

tidningar, hvar på sitt sätt, att vinna dess gunst*),
och berömma dess stora egenskaper (E. 4o25 E. 255,
421, 46o). Till en del har det äfven skett, för att
gifva folket förtröstan på sin egen kraft i farans stund.
(B. 255). Då de Europeiska folken, såsom vuxna el-
ler äldre personer, liÖgfärdas öfver hvad de är o,
eller halva varit: så yfvas Americanarne, liksom
barnen, särdeles ofver livad de skola bli f v a, och
lemna, i afseende dera, inbillnings-kraften fritt lopp.
(Bj. 158, 167). Vi hafve ej läst någon Americansk
statistiker, som icke sysselsatt sig dermed; och vi tro
oss, hos Mßlish, som nu ej är till hands, halva sett
ordentliga tabeller öfver Förbundets bli f van de folk-
mängd. öfver dess upplysning, kan en motsvarande
beräkning svårligen komma i fråga, sedan Congressen,
redan under Washingtons presidentskap, förklarat,
ehuru med en ringa röstflerhet, att Americanska folket
vore det mest upplysta på jorden. Detsamma sa-
de Presidenten Monroe äfven åt folket i Kennebunk
(Maine), under en resa genom Förbundet. (E. 102, B.
461). Då sista kriget med England bröt ut, och man

*) Då nuvarande Stats-Secretcraren Clay ville blifva Tale-
man i Congressens Underhus, berättas han hafva kommit,
några dagar före valet, till Washington, aldeles ensam,
utan betjent, till häst, med sin kappsäck på hästryggen.
Förut hade hans vänner, for att lära känna folkets tänke-
sätt, utspridt att han vore sjuk, till och med död. Det
r epublicanska intåget var hans egen uppfinning, och han blef
vald. Courier des pays bas, införd i Dagl. Alleh. för d. 16
Jan. 1826.
$9

frågade General Moreau, om icke Americanska offi-
cerarne sökte, alt draga nytta af lians krigs-erfarenhet
och omdöme, svarade han: det finnes icke en Fån-
drick i Americanska arméen, som icke anser sig vara
en mycket större tacticus än General Moreau. (B. 46o,
461). Den brukliga slutkonsten bland folket, i detta
afseende, uttryckes på följande sätt: Engelsmännen
slå Fransoserna både till sjöss och lands; och Ameri-
canarne slå Engelsmännen (B. 255, 236, 248). De
som Öfverträffa de mägtigasle folk i verlden, måtte
sjelfva vara de mest upphöjda. Araericanarne äro ock
så otåliga öfver hvarje yttrande, hvarigenom deras
inrättningar, eller tillhörigheter, af främlingar förringas
eller klandras, som vore det högförräderi mot det
souveraina folket (E. 119, 4;/, 4/8, 497); och om nå-
gra af deras egna landsmän, som halva sett andra län-
der, skulle vilja nedstämma de höga tankarne: så äl-
veut y ra de alt fördömas såsom opatriotiska (E. 4;6).
Ämbetsmännen skola vara mindre ömtåliga på denna
punkt (E. 85, 86): förmodeligen derföre, att de mest
få befinna författningens brister, äro vana vid klan-
der, och icke bortskämda af smicker, såsom folket.
Man finner väl en och annan bland detsamma, som
är missnöjd med sakernas skick; men ofta äro det
främlingar, som missräknat sig i deras förmodan, att
trifvas bättre i America, än i hemlandet(E. 123,124). Det
påstås väl också (E. 4;7, 497) alt, ehuru gästfria och
förekommande Americanarne aro mot resande främ-
'JO

lingar, visa de sig dock missundsamiua ocli afvoga mot
deni, som bosätta och förkofra sig derstädes. Men
om detta förhållande, som lätteligen kan härröra från
misstroende och ovilja mot den mängd af äfventyrare,
hvaiaf landet öfversvämmas, skulle äga rum i sednare
tider: så måtte det tillförene icke hafva varit hän-
delsen , sasom förhållandet med de äldre och åt-»
skilliga högre ämbetsmän utvisar. Enligt 1820 års
Kalender, voro förenta Staternas Ministrar i Frank-
rike och Ryssland lödda, den förre i Genève, och
den sednare i Skottland. Några Surveyor-Generals,
åtskilliga Chief clerks och många ringare ämbetsmän,
i alla styrelsens grenar, voro bördiga från Stora Brit-
tannien, Frankrike, Holland, Tyskland, Schweitz och
Italien. Mindst syntes ulländningar bland domare och
officerare ; likväl vav befälhafvaren för Marine-corp-»
sen Irländare.

En egen motsats, mellan envälden och mångvalden,
synes här vara stället att anmärka. Då man i de för-
ra, för att, fran de lägre folkclasserna, komma till
magt, måste anstränga sina krafter och egenskaper till
likhet, om icke till öfverträffand e, af de högrefolk-
classernes bildning och förmögenheter, hvarigenom odlin-
gen städse stiger och utvidgas: så måste, i mångväl-
deua, de redan bildade folkclasserna, om de skola
knnna bibehålla magien öfver den okunniga mängden,
sänka sig till dess höfva, smickra dess egenkärlek
71

och fåfänga, hvarigenom odlingens gång, så vidt möj-
ligt, hämmas och ned sätt es. Om än smickret an-
vändes lika mycket i enväldena, så pläga de högic
classer na vara skickligare i dess-begagnande, än med-
kmmame af de lägre, hvjlka således ej kunna deri-
genom företrädesvis, utan genom verklig duglighet,
göra sin lycka. Rå odlingen hay smickret, såsom me-
del att förvärfva magt, följagteligen ett mindre skad-
ligt inflytande i enväldena» än i folk väldena, hvaiest
de låga slå den läge souverainen närmast, och af ho-
nom bäst begripas. Dessa omständigheter, och behof-
vet lör mängden i ett folkvälde, att dock äga nagia
kunskaper, om hon skall kunna ulölva sin magt, sy-
nas vara ordsaken till lärdomens sällsynthet, och en
viss elementar-bildnings allmännelighet, bland I1 örenla
Staternas medborgarej hvarom mera på sitt ställe.

Americanarne berömma sig särdeles af att vara
fördomsfria. Men ibland dem, såsom annorstädes,
gifver man ingen bestämning af hvad med fördom
förstås, om icke att det är sådane meningar hos an-
dra, hvilka man sjelf ogillar. Americanarnes fördoms-
frihet befinnes, vid närmare undersökning, egenteligen
bestå deruti, att de ej, såsom Européerna i göra skill-
nad på medborgare och deras rättigheter, i anledning
af deras religieusa eller politiska tänkesätt. Men
deremot göra Americanarne det, efter manmskois
färg och förmögenhet. (E, 298, 299) Hvilketae-


7.2

ra är förnuftiga varelser mera värdigt? Om a£-
seende på börden skall räknas bland fördomar, så ä-
ro Americanarne fast mera skyldiga dertill än Euro-
péerna, ehuru i motsatt förhållande; ty då man i Eu-
ropa, åt somliga medborgare (Adeln), tilldelar vissa
samhällsförmoner, i följe af deras goda och ärofulla
härkomst: sä beröfvar man i America långt flera
(ISegrerna) icke blott jemnlika borgerliga, utan äfven
mänskliga rättigheter, på grund af deras låga och för-
agtade fäder och förfäder.

Goda talare äro mycket värderade, och lata ic-
ke sällan höra sig i de lagstiftande Husen. (K. 286,
207, B. 166, oor, E. 545). Men de största egenskaper-
na framträda förnämligast på oppositionens sida, e-
medan det är den mest lysande (F. 11. 584), och e-
medan ämbetsmännens uteslutande, från lagstiftarnes
antal i America, hindrar de förra att visa eller ut-
veckla sina lörniögenheter i omedelbar strid med op-
positionen (B. 151, 152, 297), samt nödgar dem, att
öfverlemna denna kamp åt sina ringare anhängare, un-
der det de sjelfve sköta de ämbeten, de kunnat tillvin-
na sig. Det Americanska sattet att hålla tal, skall va-
la simpelt och klart, men vidlyftigt och kringfararide;
åskådligt och bevisande, men ofta sväfvande mellan
högtrafvande ordsvulst och låg hvardaglighet, samt så-
ledes saknande kraft och känslans höghet: det är
tjenligare till att öfvertyga en motståndare, än att


7^

väcka en likgiltig. E. anser talens entonighet, lång-
samhet och brist på lif härröra icke blott från Ame-
ricanarnes allmänna köld i sitt uppförande, utan älven
deraf att åhörarne hvarken yttra bifall eller ogillande,
så att talaren hvarken uppmuntras af det lörra, eller
frugtar för det sednare. Brist pa grammaticaliska
kunskaper, och vårdslöshet om iagttagandet af dilhö-
rande reglor, skola äfven bidraga att försvaga talens
tydlighet och eftertryck. (E. 358—548. F. II. 385).
Föredömen och analogier, från Engelska parlamentet, å-
beropas beständigt i Förenta Staternas lagstiftningar.
(B. 58o).

Öfver Ilufvudstads-områdets otjenlig-
het anföras många klagomål; och knappast har någon
Congress-församling ägt rum, utan att man väckt frå-
ga om regeringens förflyttning till ett ijeuligare ställe.
Hufvudstaden, säger man, (B. 15g—148) ligger lör
nära kusten, och är, såsom erfarenheten visat, för
mycket blottställd för iiendtliga anfall. Han är lör li-
ten och har för ringa rörelse, för att att lemna Con-
gressens ledamöter de bokliga eller practiska upplys-
ningar, de behöfva. Hvarken boklådor, statsmän, el-
ler betydliga närings-idkare finnas der, såsom i New-
York och Philadelphia, hvarest styrelsen förut hade
sitt säte (C. 1820. 124); och det inflytande på lagstif-
tarnes åtgärder, som stora städers folkmängd utöf-
var, och hvarigenom ensidiga eller obetänkta lörfatt-


ningar hejdas eller förekommas, saknas aldeles i Was«
hington. ’’Congressens medlemmar sammantrâlïa der,
från Förbundets särskildta delar, med måttliga gåfvor
af naturen, och föga grundeligkännedom af Stals-för-.
bundets förhållanden till andra samfund. I en hast
antaga de der lagförslag, hvilkas åsyftning och vigt de
ické känna, och hvilkas sannolika påföljder de ibland
ej en gång kunna gissa. (B, *46). Efter att på detta
sätt hafva uppfyllt sina åligganden, återvända de till
sina qvarter, lyckönskande hvarannan till deras skarp-
sinnighet och visdom i rådplägningar, utan fruglan
lör åtlöje eller förebråelse af någon mänsklig varelse
bland den tunnsådda och obildade befolkningen i Was-
hington”. Då denna stad icke kan stiga betydligt ge-
nom välbelägenhet för handel, eller andra näringar,
då både lagstiftare och ämbetsmän äro för få, och
för ringa aflönta, för att, genom deras lefnad, åstad-
komma någon rörelse af vigt; så är hoppet, om huf-
vudstadens stigande med tiden, ganska ringa, hvilket
tomternas och husens fallna värde afven bevisar.
Ordsaken, hvarföre man likväl, efter sista krigets för-
störelser af de allmänna byggnaderna i Washington, bi-
behållit det till hufvudstad, påstås vara dels nationens
heder, dels svårigheten att förena sig omen annan ort.
Men det sanna skälet skall hafva varit, alt på Congres-
sen bibehålla ett öfvervägande inflytande ål staten Vir-
ginia, inom hvilkens förra område Washington ligger,
och hvilken, genom sina intressen, lillhörer det stals«


75

parti, som då herrskade. Medelst sina tillställningar ut-
öfvar denna stat ett betydligt inflytande icke allenast
på valen af Congress-ledamöter fran de andra stater-
na, utan äfven af Presidenter. Utom de båda Adams
från Massachusetts, hafva alla Förenings-Presidenter
varit Virginianer (B. 161). Äfven vid den häftiga val-
striden 1825 , mellan den yngre Adams och Jackson,
kundo Virginias representanter icke förmas att rösta
på någon annan än en landsman, Drätsel-Secreteraren
Crawford, och fingo 3:ne andra Stater med sig *).

Förenta Staternas förbundsförhållande ar,
hvad Congressens sammansättning beträffar, väl be-
räknadt. Dä ledamöternas antal i Underhuset rattar
sig efter Staternas folkmängd, men i Öfverhuset der-
emot ar lika för hvarje Stat; så är, å ena sidan, af-
unden hos de större på de smärres jemnlikhet, och,
hos de sednare åter, frugtan för de förras öfvermagt,
i möjligaste måtto förekomna. Men, uti staternas o-
Jika naturförmoner och befolkning, ligga skal till
deras söndring, hvilka ej af de band, som kraftigast
sammanhålla andra folk, nämligen gemensam slägt-
och trosfÖrvandtskap, med nog styrka motverkas.
De norra staterna, som hafva mindre bördig jord,
men goda fiskerier, samt förträffliga hamnar, och hvars
innebyggare, liksom deras stamfäder, de idoga, hand-
lande och allvarsamma Engelsmännen, äro begifna pä

*) Lisle d, Börs. Halle, för 1825, JN:o 3g32.
Sladsmanna-näring, sjöfart, dristiga och vidsträckta
handelsföretag, vilja gerna underhålla gemenskapen
med utrikes orter, skydda och gifva sig anseende,
genom en kraftig gemensam styrelse, krigshär och
flotta. För att göra deras bestånd och kraft oberoen-
de af yttre händelser, och måhända äfven för att lin-
dra handeln från tull, vilja de införa bestämda, af
främmande krig och förhållanden oföränderliga, grund-
skatter. De södra staterna deremot, som äga löga
hamnar, samt ringa manufacturer, och hvilkas inne-
byggare, mera blandade med lättsinniga Fransmän, och
overksamma Spaniorer, sorglöst lefva af det gifvande
jordbruk, deras slafvar förrätta, äro likgiltiga för den
utrikes handeln, och vilja ej veta af de dermed före-
nade kostnader till underhåll af flotta, landlmagt, sän-
debud m. m. anse styrelsens kraft snarare för en vå-
da, än en säkerhet, och vilja ej stadga henne, genom be-
viljandet af grundskatter, som skulle falla deras jord-
bruk till last. Deras parti förstarkes, ju längre ju
mer, af de, v es t er om Alleghany-bergen på sluttnin-
garne åt Mississippi belägna, genom utvandringar från
de gamla städse tillväxande, nya stater, hvarest intres-
set för landlbruk och inrikes rörelse, på denna
stora flod och dess utgreningar^ jemväl äro öfvervä-
gande (Bj. 170). Således blifva nordboarne, hvilka
hufvudsakligen förläglade och förvärfvade friheten, af
söderboarne ansedda lör Aristo crater, och kallas
F e d er a 1 i s t e r j h varemot söderboarne, ehuru mycket
slafbrukare de äro, vilja anses för Americas Demo-
crater, och benämnas älven R cp u b I i can e r. De
förra äro Americas Torys, de sednare dess Whigs,
hvilket de ibland älven kalla h varan nan*). (E. 412,
B. 255 — 255, 426. F. 1. 55g, 34o. K. 4g2). De för-
ra hafva sin stamort i Massachusetts, och de sednare
i Virginia (Bj. 68, 71, 91) från hvilka bägge stater
alla Presidenterna, samt Franklin (MassachJ, också
kommit.

Blandade om hvarannan i samtelige staterna , bi-
behålla dock bägge partierna samma hufvuddrag. Fe-
der al i s t er n a, som hafva öfvervigt i personli-
ga egenskaper, odling och förmögenhet, vil-
ja taga magien ur mängdens händer, betrygga ägande-
rätten och sitt eget välde , genom hennes befästande
hos de förmögna. De önska lugn inom förbundet,
och söka vända folkets oroliga verksamhet utåt, vare
sig genom handel eller eröfringar. Till detta parti
höra alla stora egendomshafvare, capitalister, hand-
lande, delägare i Banker och statspapper, alla de
som föredraga samhällslefnadens lugn för en stormig
frihet, samt sluteligcn de, som äro ämbetsmän eller å-
stunda blifva det, utan att vilja vara underkastade
mängdens granskning och myndighet. De som till-
höra detta parti, taga ständigt Englands inrättningar

*) Dagl. Alleh. för 1826, N:o 26G.
78

till förebild, och tadla gcrna sina egna, som ej der*
med stämma öfverens. Démocrate r na hafvasin ö f-
vervigt i mängden. De åstunda tala val och om-
byten af lagstiftare och ämbetsmän, lör att få h var sin
andel af magten; de fördöma oupphörligt de utmär-
kelser, som de sjelfve söka; smickra . och uppreta
mängden, för att styra i hennes namn och lefva på
hennes bekostnad (Bj. 155—iö/)*

Frågan, om slafveriets bibehållande, eller af-
skaffande, har, alltifran Förbunds — författningens
stadgande, föranledt häftiga strider i Congressen, syn-
nerligen då förhållandet dermed skolat bestämmas för
de nya stater, som, tid efter annan, blifvit i Förbun-
det upptagna. Religionen, hyfsningen och den person-
liga arbetsamhelen, hos de nordöstra staternas inne-
^y8Saref göra, att de både vilja och kunna vara af
med slafvarne. Tvärtom förhåller det sig i de sydö-
stra och södra staterna, hvarest moraliteten, äfven
hos de fria, genom slafveriet förderfvas (B. 588, 425);
hvarest jordägarne, vana från ungdomen att se slal-
varne förrätta alla arbeten, nästan blygas att sjelfve
göra något (E. 252, 255),.-och högfärdas öfver alt icke
behöfva det, samt finna både beqvämligt och fördel-
agtigt, att, oagtadt denna maklighet, få på Congres-
sen , för sina trålars antal, räkna sig röster till godo,
mot de fria s jelfarbetande medborgarnei norden.
Vid Missouris upptagande bland staterna 1820, förny-
ädes denna strid dem imellan. De slafägande sågo
gerna att deras antal ökades, äfven derföre att slaf-
varnes pris, der man vinnlägger sig om deras afvel,
sliger genom nya afsältnings-orter. Häftigheten blef
så stor, att frugtan, for dessa staters söndring från de
ofriga, åler förspotdes. (K. 285, 286, 288.) Striden
slutades för den gången så, att slafveriet blef bibe-
hållet söder om 56 latitudsgraden; men norr om den-
samma skola, enligt Ks. Uppgift (287) hvarken i den-
na, eller andra hädanefter tillkommande stater, några
slafvar få finnas. Der ligga dock Maryland, Virginia,
en del af Nord-Carölina samt Tennessee, som redan
äro slafägande, och ingenting hindrar dem, och de
öfriga dylika, att, om de en annan gång få öfver-
vigten i Congressen, göra om beslutet. Att man, i
händelse den vinnes, icke lärer anse samma beslut
för något väsendteligt hinder, visa de redan (sid. 07 )
omtalade förberedelserna till slafveriets införande uti
Illinois, som ligger till och med norr om 5/ graden.
I Georgia har man varit så missnöjd med Förenin-
gens anspråk, att blanda sig i de södra staternas inre
angelägenheter, och der upphäfva slafveriet: att Gou-
verneuren, vid statens national-församling, 1824-1825,
väckte fråga om dess afsöndring från Förbundet. För-
slaget tillstyrktes af ett Underhusets Utskott, samt
borde, om så erfordrades, verkställas med vapen i
hand; men det förbigicks med stillatigande af de öf-
8o

riga lugiistiflarne, och förföll således*). Då det norra
partiet förebrår det södra slafvarncs bibehållande
och misshandling, samt gifver dess anhängare ök-
namnet Buckskins, eller skirtnare, förebrå söderbo-
arno åter det förra dess Qvakare, som livarken vilja
göra krigsljenst, eller uppfylla åtskilliga andra Ingens
fordringar, samt gifva sina motståndare öknamnet
Yankees, eller mesar**) (F. I. 55g, 54o. II. 546)
Märkvärdigt är, att uppl ö sning af fristaternas
lörening blifvit salt i fråga för traldomens bibe-
hållande. En ännu mera påfallande skickelse vore
det, om sådant ginge i fullbordan. Redan gifver S:t
Domingo, åt alla slafvar, föresynen af ett sjelfslän-
digt Negersamfund. Om slafvarne i de södra stater-
na sjelfmant gjorde uppror, eller en fiende Lill För-
bundet uppviglade dem derlill, och understödde dem
deri: så borde de norra, eller icke slafägande stater-
na, vara de andra bebjelpliga, att kufva Negrerna.
Men huru skulle ett sådant krig förlikas med de nor-
ra staternas tankesätt? med hvad kraft, skulle det ut-
föras, och huru länge innan det blefve dem alldeles

*) Post- och Inrikes-Tidn. för 1826, N:s 180, 186. Ar-
gus JII, för samma är. N:o 67.

**) Yankees härledes från Cankkees eller Cherokees, en
undanträngd Indiansk folkstam. Yankees är ocksä det ök-
namn, hvarmed Engelsmännen beteckna Förenta Staternas
innebyggare i allmänhet. Miss Wrigth härleder (s. 133)
ordet frän Indianernes brytning af English till Yenglees,
Yangles. Yankles, och Yankees.
Si

förhatligt? Genom ingen ordsak synes osämja, fejd
och skillsmessa mellan staterna kunna lättare förvål-
las än genom denna. (E. SyS-Syy, Bj. 15g, 170). Då
Iråga, om Föreningens deltagande i Panama-Congres-
sen, förekom på Congressen i Washington 1825-1826,
föranleddes åter en stark spänning, emedan de slaf-
ägande Staterna befarade, att vid Panama-Congressen
framställningar skulle göras om slafveriels afskaffande,
hvilketden Columbiska republiken redan beslutit. Öfver-
husets Comité afstyrkte deltagandet; men det gick dock
sluteligen igenom*). Enär in te t uttryckligt stadgande
förbjuder en stat, att i händelse af missnöje med
förbundet, afsÖndra sig derifrån: så borde det ej hel-
ler kunna någon vägras, ulan att motsäga rigtigheten
af de frihetssatser, som inom detsamma i allmänhet äro
gällande. Men då Föreningens afgångne Vice-Presi-
dent, Burr, 1806 försökte att derifrån afsöndra de ve-
stra länderna, erfor man, att andra grundsatser äro
i verkligheten rådande.

Sedan colonierna, under befrielse-kriget varit de-
lade i 2:ne partier, hvaraf det ena var benäget för
förlikning med England, men det andra för samban-
dets afskärande, genom Frankrikes biträde, har man,
oagtadt de förändringar, partiernas syften sedermera

*) Allgem. Zeit, för 1826, N:o 82. g4, 106, 126. Journa-
len N:o 92.

Svea X. n.

6
82

undergått , likväl städse velat förbinda begreppen
England och förtrycket, Frankrike och friheten*. Fe-
deralistema, som af slägt- och handels-förbindelser
aro böjda för godt förstånd med England, kallas, i
afseende på yttre förhållanden, det Engelska, och
deras motståndare, Democraterna, af omvända ordsa-
ker, det Franska partiet (F. I. 35g - 542). Hurule*-
des skiljagtigheten , icke blott i folkets religions-
meningar, utan äfven i dess härkomst, ingår i det-
ta groll, synes af följande händelse, som Bristed an-
förer (Sgå). Om vintern 1814-15 förkastade lagstif-
tarne i Louisiana, med en ofantlig röstflerhet, ett lag-
förslag, åsyftande alt sabbathen måtte bättre iagttagas,
sodomiteri bestraffas, kyrkogårdarnes vanställande fö-
rekommas, theatrar och varubodar stängas om Sön-
dagarne o. s. v. Förslagets hufvudsaklige motstånda-
re förklarade i den lagstiftande församlingen, att en
sådan förföljande ofördragsamhet väl kunde
anstå New-Englands puritaner, som härstamma-
de från det gamla Englands öfvertrogna svarmare,
(bigoted fanatics) och som vore stora läsare af Bibeln,
samt följagteligen okunniga, fördomsfulla, kallblodiga,
falska och grymma; men aldrig kunde den inpreglas
hos de mera upplysta, liberala och philosophiska,
från Fransmän härstammande innebyggarne i Loiir
isiana”*).

*) Vi erhindre om vår förra anmärkning s. 26, angående
tecken till sophisteri och gudlös fräckhet.
85

Î allmänhet betraglad, har p a r t i - s t r i d e n, un-
der sin ursprungliga form, småningom upphört,
eller blifvit bilagd. Democraterna hafva mer och
mer erkänt behofvet att stärka arméen oçh flottan.
Fed eralisterna åter hafva samtyckt till inskränkningar
i den utrikes handelns frihet, och åro nu i sitt stam-
håll, de norra staterna, detsamma för de södra och
för sig sjelfva, som England förut var för dem alla,
nämligen deras fabrikörer och sjöfarande. Ehvad namn
partierna ån ma gifva hvarannan j sa föres numera
ingen annan väsendtelig strid, än den mellan de slafå-
gande och de öfriga, mellan de sydliga och de
nordliga staterna, benämningas hvilka äfven af par-
tierna börja upptagas.

Fi’esidenterna hafva ömsom tillhört det ena,
Ömsom det andra partiet. Washington (1789-1797)
den Utmärklaste af dem alla, var, ehuru tappert han
bekrigat Englands valde, likväl federalist; men
lyckades att, under sin styrelse, bibehålla enigheten så
inom landet, som med andra magter (B. 214). Hans
efterträdare, John Adams (1797-1801) började sitt
Presidentskap med federalistiska tänkesätt; men vack-
lade, och blef emot slutet af sin svaga styrelse de-
samma obenägen. Då Jefferson (1801 - 1809) med
en ringa röstflerhet utvaldes, fick det democratiska
partiet öfverhandem Andra grundsatser följdes, än
under Washingtons styrelse (B. 581); hans fordne bi-
84

trädare, och federalistemas dåvarande hufvudman,
General Hamill on, (från New-York) ihjälsköts i8o4,
i duell, af den på samma gång med Jefierson utvalde
Vice-Presidenten Burr. Under brytningarne mellan
de I ranska och Engelska interessena, blef partihettan
sa stark, att Congressen måste ajourneras, år 1806.
Democratiska partiets Öfvervigt steg till sin höjd, då
den våldsamma embargo-acten, mot handeln med de
krigförande magterna, Frankrike och England, samt
deras bundsförvandter, eller hufvudsakligen Britanni-
en, bief, på förslag af Jeffersons mag, vidtagen år
1807. Den mildrades väl 1809, då Jeffersons Presi-
dentskap upphörde;men hans efterträdare, Madison,
(1809-1817) gick för öfrigt aldeles i hans fotsporr,
och i Congressen 1810, funnos blott 7 federalistiska
ledamöter i öfver- samt 47 i Underhuset. Under
loppet af 1811 steg åter förbittringen mellan partierna,
och ett hus, hvaruti federalister befunno sig, stor-
mades af den democratiska pöbeln , så att dessa en-
dast genom öfverhelens mellankomst räddades från en
neslig död. 1812 utbrast kriget mot England, och va-
rade tills denna magt besegrat sina Europeiska fien-
der*). Imedlertid sammanträdde, 1814, ombud från
några stater i New-England, till en Convention i
Hartford, hvarest åtskilliga förändringar i Förenings-

*) Se, i afseende pl dessa historiska uppgifter i allmän-
het, ig:de århundr. Krönika af Bredow och Venturini.
85

grundlagen föreslogos, uttryckande det underlägsna
federalistiska partiets missnöje med den rådande
styrelsen. Men de blefvo, af det herrskande mot-
partiet, med hetta förkastade (B. 202, 200).
Alltifrån början af franska statshvälfningen och till
freden med England 1815, bemötte de motsatta
partiens anhängare hvarannan med en sådan person-
lig bitterhet, att icke blott freden inom Congressen,
utan äfven det sällskapliga umgänget deraf stördes
(B. sSo, 252). F. berättar (T. 90) att det en gång
skall hafva händt, det en ledamot äf Congressen na-
turaliserad Irländare,) spottade en annan i ansigtet.
Man hindrade väl ett omedelbart handgemäng dem i-
mellan; men följande dagen anföll den förolämpade
sin vedersakare. Man slogs med knytnäfvaime, och
vältrade sig på golfvet 1 Congressens sal, infor lag—
stiftarnes åsyn; likväl i ett ögonblick da talcmannen
icke innehade sin stol. Monroe (1817— 1825) an-
sågs äfven vara democrat; men vinnläde sig med så-
dan framgång om partihettans afkylande, att man, mot
slutet af hans fredliga styrelse, ansåg henne nästan
förkolnad (B. 207, 251, F. II. 541, E. 412) i jemnfö-
relse med föregående tider. Likväl skall det ännu, i
detta den religiösa fördragsamhetens land, hända
att Congressledamöter duellera (med räffiade studsare
på 6 stegs afstånd) och döda hvarannan,lör olikhet i p o-
lit is k a tänkesätt (K. 78). Deras yttranden om h varandra
äro ej mindre häftiga, och deras ifver säges vara sä
86

blind, att t. ex, Federalister försvarat Engelska för-
fattningar , hvilka Engelsmän sjelfve medgifva ej
längre vara lämpliga till tidens skick (E. éog — 412)»
Då ändteligen åter en man af deras parti, John
(Quincy Adams, i början af 1825, valdes till Presi-
dent, derigenora att Taleraanneni Congressens Under-
hus, Clay, (från Kentucky) med sina anhängare gick
öfver pa hans sida, uppblossade partihettan å nyo, e-
huru Adams i allmänhet ansågs hafva öfvergifvit Fe—
deralisterna. ! Democraterna, som röstade på General
Jackson (Iran Syd-Carolina), utgöto sin harm i smä-
delser mot Clay, af den tygellösa beskaffenhet, att
man i andra länder svårligen skall kunna göra sig ett
begrepp derom* att han såg sig nödsakad sjelf söka
skydd deremot hos Underhuset, och till dess pröfning
ölverlemna ett utkommet ärerörigt bref, hvaruti be-
skyllningar för mutande och andra olofliga steg inne-
höllos«). Under den påföljande Congressen 1825-1826,
tillät sig en Senator, Randolph, från Virginia, att
flera gånger i Öfverhuset skymfa Clay med oqvädins-
ord (t, ex. falskspelare, svartfot, m. fl.) utan att tale-
mannen fastade sig vid detta oskick. När Clay om-
sider skrifteligen uppmanade Randolph, att förklara
sig, och denne vägrade, följde en duell dem imellan.
den 8 April, hvarvid dock ingendera kom till skada.**)

*) Se vidare härom Liste der Börsenhalle for 1825,
3954.
*.*) Allgeni. Zeitung för 1826, N:o 144, och List, deç
Börsenh., N:o 4,291.
87

Jackson har, i förtreten öfver sin motgång, eller ;
såsom han sjelf säger, för att icke öfvervara de lo-
restående rådslagen öfver vallagens förändring, hvan
han kunde synas partisk, afsagt sig att vara medlem
i Congressens Öfverhus*). Hans lyckligare medläfla-
re, Adams, som först varit Professor, och sedan Mi-
nister vid hofven i Berlin, Petlersburg och London,
samt underhandlare vid fredsslutet i Gent rStä, var
omsider, liksom hans 5me närmaste företrädare, Stats-
Secreterare (B. 255, Sag). Märkeligt är, att de 2me
äldste hittills lefvande Presidenterne, Adams oeli
Jefferson, som gemensamt uppsatte sjelfstand.ghets-
förklaringen, af den 4 Julii 1776, och sedan vant hu -
vudmän för hvar sitt parti, bägge afledo pa Sotdearsda-
gen efter samma förklaring, 1826**).

De som, uti Förenta Staterna, höra till ett rå-
dande parti, bry sig icke stort om, att iagttaga
det annorstädes merändels vårdade yttre anseendet al
agtning för lagen, och af oväldighet i offentliga åt-
«ärder. Under det alt den nyssnämnde General Jack-
an var lagförd för arkebuserandet af Engelsman,
som vederbörliga domstolar i Förenta Staterna frikant fran
dödsstraff, såg K. honom, ledigt och med sjelfsa er-
bet uppträda, åtföljd af sin stab, på Presidentskan
Monroes cour, samt emoltagas af Presidenten och

Tidningen le Conslilutfonnel för 1825 Ao 3^
**) Liste der Bbrsenh. for 1826, IX.o 4b/ ,

Tidningar.
88

alla ämbetsmän så, att man kunde finna, det Jackson
hade föga att frugta (K. 62). Har någon af folkets
hjeltar deremot icke kunnat undgå rättvisans kraf: så
synes regeringen nästan behöfva allmänhetens sanc-
tion till domens verkställighet. Således, då Presiden-
ten 1825 stadfäste Krigsrättens i Washington dom öf-
ver Commodore Porter, hvarom vi under krigsvä-
sendet skoletala, lat denne, förmodeligen icke 00m-
bedd, gifva, till afböjande af alla skiljagtiga
omdomen, tillkänna i allmänna tidningarne, att ho-
nom, förhörd och dömd af sina likar, efter hans öf-
vertygelse, vederfarits rätt*). När man, för några år
sedan, ville införa slafveriet uti Illinois, och omröst-
ningen, angående en Convention för sådant ändamål,
hvartill erfordrades f plurality, slog felt på 1 röst*
beslöt man, (förmodel, med enkel röstflerhet) att ogil-
la en af de nekande ledamöternas val, hvilket förut
af ett Utskott blifvit pröfvadt och godkändt. Den ute-
slutnes protesterande var fåfängt ; en annan inträdde
i stället, omröstningen förnyades och lyckades. Allt
detta skedde, strax efter det en ledamots utestängande
ur de Deputerades kammare i Frankrike blifvit i A-
mericanska tidningarne omtaladt såsom ett bevis hu-
ru litet Fransmännen förstod© sig på frihetens grund-
satser (E. 261, 262). Sedan democraterna, som lå-
go under vid Presidentsvalet 1825, återrepat krafter,

*) Liste d. Börsenhalle för 1826, N:o 4og4.
»9

såsom det synes, till den påföljande Congressen 1825
- 1826, blefvo de Congress-tjenStemän, som tillhörde
Presidentens parti, afskedade*), ehuru han sjelf sitter
vid styrelsen.

Dagblad en äro ett af de medel, hvaraf regeringen
och partierna särdeles betjena sig, till utförandet af
sina strider (B. 167), och F. påstår, (II. 584) att icke
så mycket förderf, som förvillelse (déception), äger rum
hos folket. Genom Tidningarne sätter man sinnena i
rörelse, för eller emot vissa allmänna grundsatser, med
hvilka man förbinder de åtgärder, som äro i fråga,
och yttrar sig, utan afseende på omständigheterna, u-
tan förbehållsamhet, och utan klokhet. Tidnings-ut-
gifvarne stegra således folkets naturliga öfverdrift, och
draga det vid näsan. Det gifver imedlertid föreskrifter
åt sina representanter, och dessa åt regeringen: så att
ett stort inflytande på allmänna ärender utöfvas af
dagbladen, för det mesta utgifna af Européer, som icke
hafva något annat intresse än sina inkomster, och per-
sonliga fåfänga. Ar 1810 utgåfvos, inom Förbundet, icke
mindre än 158 republicanska, 15/ federalistiska,
och 4g neutrala Tidningar (H. 141, 142); löaS ut-
gjorde hela antalet 538. Numera skola de uppgå till
64o; *♦) men deras närvarande fördelning mellan par-

*)	Liste d. Börsenhalle för 1826, N:o 4,200. Allgemein.

Zeitung. N:o 32.

**	) Dagl. Alleh. för 1821. No 169, åberopande the Sun.


tierna är oss obekant. Oansedt denna mängd a£ ag-
tare pä allmänna åtgärder, fästades ganska liten upp-*
märksamhet på den förtryckande lagen (föreg. s. 4oJ
i Syd Carolina, mot de fria Negrerna. Förtrytelsens
stämma hördes knapt, och sjelfva den berömda North--
American Review väcktes ej deraf (E. 295, Sgö). Var
det måhända för att icke blotta fäderneslandets blygd ?
— Eljest pläga dagbladen icke vara så nogräknade der-
med, eller så grannlaga i sina yttranden. Således skall
en democratisk tidning, the Columbian Observer i
Philadelphia, efter sista Presidents valet, hafva sagt,
att Presidentskapet tillfölle den mestbjudande i Congres-,
sens Underhus, hafva kallat Presidenten inkräktare (u-;
surper) och Talemannen Clay förrädare (traitor) *).’
Men otidigheten mot ögonblickets innehafvare af mag-i
ten inskränker sig ej till dagblad och tal allena. Un-
der staterna Georgias och Kentuckys missnöje med nå-
got förbundsstyrelsens förfarande, skall den sistnämn-i
des regering, i ett budskap till lagstiftarne , med kla-
gomål öfver de rättigheter, Förenings-myndigheterna
tillvällat sig, nyligen hafva yttrat: ”att vädja till des-
sa i Washington; vore detsamma, som alt frivilligt
underkasta sig en skymf; ty tyrannerna derstä-
des dömma i sin egen sak.’’ **)

*) Dagi. Alleh, för iSaS; N:o 266.

**) Journalen för 1826, No 25.
91

Hvilket politiskt parti, som an ma vara radande^
så är det Juristerna, eller Advocaterna, som styra
landet. Deras yrke är ännu, om icke den enda;
dock förnämsta, vägen att vinna anseende och magt,'
för män af stora egenskaper, Ämbetmäns ombytlig-:
het, den deraf följande osäkerheten om qvarblifvande,’
än mera om vigtiga befordringar i statens civila förr
valtning, gör, att ingen kan ensamt, eller fran ungdo-
men, egna sig åt ämbetsmanna-banan. Kyrkans tjenar
re äro icke ens antagna eller aflönta af samhället, och
deras inflytande på statsangelägenheter ofta förhindradt
genom sjelfva grundlagarne. Krigsmagten har ännu
icke fått nog hållning och storlek, för att kunna upp-
taga någon betydlig del af Americas snillen. Förbu-
det för ämbetsmän att vara lagstiftare, gör äfven alt
Advocater, som i alla fall äro bildade för allmänna
förrättningar och lefva deraf, blifva bägge delarne i
i mängd, och bekläda nästan alla höga beställningar
både in- och utrikes. Utom General Washington, haf-
vaallaFöreningsPresidenter, och utom Franklin, alla de
skickligaste Americanska diplomater, varit Jurister. De
äga således mera inflytande och utöfva större magt, än nå-
gon annan class af medborgare i Förenta Staterna (B.
agÖ, 294), men meddela äfven åt styrelsen deras egen
slingrighet. (Bj. 70.)

Då statsmagten ligger hos de flestas ombud, men des^
sa icke alltid finnas församlade, samt när de så äro,'
rösternas utfall likväl är omvexlande, osäkert, och
92

till sitt upphof, frän den ene eller andre lagstiftaren;
obekant: så vet man aldrig hos h vem styrelsen rätte-
ligen är, och träffar aldrig bland personer, mera än
bland grundsatser, någon fast och stadig punkt, hvay-
omkring den rörliga massan hvälfver. Evinnerlig rast-
löshet och begär efter ombyte genomgå hela sam-
hällsbyggnaden, ifrån det enskildta till det allmänna.
Samme man, som börjar sin bana med att vara prest,
blifver dernäst måhända lagkarl, så landtbrukare och
egendomshandlare, intager under tiden ett rum i
Congressen, och slutar sina dagar, såsom köpman el-
ler penningemäklare (B. 516, 517).’ Så har t. ex. Ge-
neral Jackson genomgått alla grader af civil- och mi-
litaire-ståndet. Han har varit domare, General, Gou-
verneur och Senator, det ena efter det andra. *) Fol-
ket ombyter oupphörligt företag, åsigter och systemer,
liksom bostäder (Svea VII. 11. s. 215). Talrika familjer,
som länge varit bosatta i de äldre staterna New-York,
Connecticut och Massachusetts, utvandra åt Ohio, Ala-
bama, Illinois och Mississippi. Regenter, lagstiftare,
domare och förvaltande ämbetsmän ombytas, såsom
vi redan sett, till och med på år och halfår, efter folk-
väldets större eller mindre öfvervigt (B. 517). Sjelfva
Förenings-styrelsens personal försvinner, såsom flytt-
foglarne, under den vackra årstiden, då Presidenten

*) Courrier des Pays-bas, införd i Dagi. Alleh. $pr d. 16

Jan. 1826.
93

och Förvaltnings-cheferna vanligen resa ut på sina, i-
bland långt från hufvudstaden belägna landtgods och
icke återkomma förr, än vid sommarens slut (Bj. 70).
VTashingtons biträde och stöd, Drätsel-Secreteraren Ha-
milton, skall väl,då Förenings-grundlagen stiftades, haf-
va önskat att åt medlemmarne i Congressens Ofverhus
gifva en längre varagtighet, och åt Förbunds-regeringen
större magt och inflytande på de särskildta staterna.
Men, ehuru Washington gillade dessa förslag, ville
han dock icke äfventyra, att recommendera dem hos
Conventionen. De förföllo således (B. 2o5, 215), och
Förbunds-regeringen saknar styrka, både att ögonblick-
ligen motväga de särskildta staternas sjelfrådighet (Bj.
68) och i längden bibehålla ett stadgadt välde öfver
det hela af förbundets ofantliga område (B. 207,
257). Styrelsen i hvarje särskildt stat är väl, på grund
af lika författning, lika vanmägtig; men den har åt-
mindstone eget område, egen folkmängd och egna kraf-
ter för utförandet af sina beslut, hvilketallt Förenings-
styrelsen saknar: ty hennes särskildta, eller hufvud-
stadens lilla, territorium är knappt märkbart i jemn-
förelse med de flesta staternas, och de öfriga territo-
rierna äro för långt aflägsna, och för mycket vilda,
att gifva henne någon styrka mot de mellanliggnde
staterna. Deras sjelfrådighet, som förbunds-styrelsen
icke har magt att ofvervinna, upplöser hennes kraf-
ter , och betager Förenta Staternas stora samhälle det
eftertryck i sina åtgärder, som ett mindre och bättre
s4

inrättadt kan äga (Bj. 253). Under sista kriget med Eng^
land, hände det mera än en gång, att de särskildta
staterna satte sig emot den gemensamma styrelsens åt-
gärder (B. 220), och hvarken Connecticut eller Mas-i
sachusetts ville lemna sin milice till gransornas för-
svar *). Ännu otillräckligare, än emot inre orolighe-
ter, är den samfaldta krigsmagten emot yttre fiender,
i anseende till de vidsträckta gränsor och kuster, hon
skall bevaka. Den gemensamma cassan är alltför snart
medtagen och alltför ovisst ersatt, för att gifva någon
särdeles styrka at det hela (B. 217). Under sista kri-
get blef forbunds-styrelsen så upplöst, att hon, flyg-
tande fran hufvudstaden, undan fiendens lågor, var o-
förmögen bade att skicka recruter till sina utödda (ske-
leton) härar, och att skafia penningar i sina uttömda
cassor (B. 256). Nyligen under freden, berättas en ex-
pedition, som var utskickad, för att taga kännedom
af vissa landsändar, vester om Missisippi, hafva, e-
huru hennes arbete blott var halfgjordt, blifvit åter-
kallad, emedan penningar till dess fortsättning fatta-
des (E. 594). Med ett ord, materiell ej mindre än
intellectuell kärna saknas i Förentas Staterna förbund,
eller kärnan ar tom, sasom i ett ror5 och för styrel-
sens hufvudmän återstår, så framt de vilja bibehålla
sig sjelfva, ingen annan utväg, än att kasta sig i ar-

Vejiturinis Krönika, 20 Hält, s. 3y6,
g5

i.»f -

marne pä det rådande partiet (B. 18). ”Förenta Sta-
terna, säger F. (I. 542 , 545) kunna väl blifva rika;
men icke mägtiga. De äro, genom den samfäldta
styrelsen, icke förenade, utan bundna ihop, så-
som 2:ne spann, satta det ena fram och det andra
bakom samma vagn. Kusken befinner sig midt imellan,
ulan tömmar, utan piska, och utan att kunna annat
än raisonera med hästarne. Han höjer ej sin stäm-
ma, utan att de bägge spannen börja draga i motsatta
rigtningar, emedan intetdera vill gå baklänges. In
hänföres vagnen af det ena, än af det andra; och det
är tydligt, att han på detta sätt icke kan komma
långt.” Både in- och utländska författare instämma
deri, att anse Förenta Staternas styrelse, lör svag,
och nästan intet mot folket, som är allt. (B. no,
206, 217, 256, m. fl. F. II. 541-545 , Bj. 70, E. ögo,
574.) Men då gemene man i Förenta Staterna bade
förklarat sig för, och är, rådande *): så har det fallit

,*) Således måste; t. ex. under stridigheterna med England
1806, regeringen rätta sig efter det beslut, som en klubb,
af detta parti, hade fattat, Venturinis Krönika 8 Häft
s. 3/8.

*) Den största staden i Förbundet, New-York, hålles af E.
(a5) för att äfven vara den, som är mest underkastad
pöbelns välde. Då Mairen derstädes en gång nekade en
behörig fri Neger, att blifva Åkare, upgaf denne ämbets-
man såsom skäl till sin vägran, att pöbeln sannolikt sko-
lat skymfeligen antasta (pelt) honom på gatan, när det
blifvit bekant, att han meddelat en sådan tillåtelse;
samt att han derigenom skulle hafva satt både sin egen och
sökandens säkerhet i fara (E. 291 , 292).
96

B. in (228) att sätta i fråga: hvilka som vore denne
souverains undersåtare? antingen han vore sådane för-
utan ? eller om de utgjordes af Negerslafvarne ? som allena
äro uteslutna fran någon röst i allmänna angelägenheter.
Hvilken tänker härvid icke på de gamlas republiker
och trälar? Oagtadt förbundsstyrelsens svaghet, hafva
flera försök varit a bane, att göra henne ännu kraft-
lösare. Ett af de märkeligaste deribland var den för-
utnämnde Hartford-Conventionens förslag, att Presi-
denten skulle väljas blott för ett år , att hans aflöning
skulle förminskas, hans rättighet till ämbetsmäns ut-
nämnande och afsättande öfverföras på Senaten m. m.
Vid den sista Congressen synes partiet mot det, som
utgjorde Ilarlford-Convenlionen, hafva drifvit igenom,
att ingen President må kunna bibehållas längre än 8
år, eller sedermera återväljas *).

Mängdens välde och styrelsens svaghet sticka äf-
ven fram i hvarjehanda förhallanden, stridande mot
de plägseder, som annorstädes iagttagas, för att ut-
måika de styrandes höghet, eller den yttre aglning
och uppmärksamhet, andra böra visa dem. Således be-

*) Liste der Börsenhalle för 1826, N:o 4,293. ”Der Senat
zu Washington hat, in seiner Sitzung vom 3:ten April,
mit 32 gegen 7 Stimmen, die Resolution (förmode-
hgen Underhusets) genehmigt, dass Keiner, der zwey-
mahl President dei' Vereinigten Staaten gewesen, zum
dritten Mahle solle wählbar seyn können*’. Samma nn-
denättelse är införd i Post- och Inrikes Tidningen för
1826, N:o 126.
97

rättar K. (45) att, då han Bad Secreteraren (Mini-
stern) för Sjö-ärenderna skaffa sig företräde hos Pre-
sidenten, svarades, att det genast kunde erhållas. Då
K. anmärkte, att han ej vore klädd i uniform, skrat-
tade denne Minister, försäkrande att man der i lan-
det icke vore så nogräknad, och följde genast K. till Hr
Monroe. En betjent i livrée visade dem upför trappan
och anmälte dem. Presidenten sjelf, kläddi en slät, brun
rock, kom emot de inträdande, och bad dem sitta,
fram vid elden, der tvänne andra personer sutto för-
ut, och talade med Presidenten i en tämligt förtrolig
ton. Den ene var klädd i öfverrock, och upförde sig
nog hemmastadt. Åtskilliga prof på andra hogt up-
satta mans höflighet i de Förenta Staterna, anföras
äfven af andra resebeskrifvare (E. 151 , 154, 155,
46g). På courerna, eller der så kallade levéer (afton-
sällskaper), hos Presidentskan, hvarest Utländska Mi-
nistrar, Consuler, Officerare, ämbetsmän och resande
voro anständigt klädda, dels i Uniformer dels i släta
kläder, samt Indianska höfdingar i deras nationaldräg-
ter, bemärkte K. äfven andra personer, illa och vårds-
löst utstyrda, hvilka just tycktes åtrå, att visa sig i
en mindre städad och för tillfället passande drägt.
Några farmers, eller andra karlar, sågos der uti fläc-
kade kläder, med okammad t hår och oborstade stöflor,
sådane de inträdt från gatan (K* 47, 4g.)

Svea X. ii.

7
g8

Sedan vi omtalat bristerna i Förenta Staternas
författning, och de ordsaker, som föranleda förbun-
dets vanmagt och möjeligen dess upplösning: skole
vi afven anföra de skal, vi tro oss finna till deras
styrka och bestånd, hvilka åfven äro ganska vig-
tiga. Antalet af de människor, som förnämligast sö-
ka att pläga och fortplanta sin kroppsliga varelse är
allestädes störst. Dessa, och Öfvei’ hulvud sådane,
som i Europa sakna utkomst, finna inom Förenta
Staternas vidsträckta omfång, lättare än annorstädes,
utväg att berga och bosätta sig, icke blott förmedelst
den jord, som är öfrig att taga i besittning, utan
ock genom den stora frihet, statsförfattningen lemnar
till alla slags företag. Misslyckas en naringsväg, så
stå alla andra öppna. Inga prof på konstfärdighet be-
hofver man aflägga: endast man förmår sjelf skaffa
sig uppehälle, eller föranleda någon annan begagna
och betala ens arbete, så är det nog. Inga andeliga
kunskaper är man skyldig att ådagalägga. Blott man
icke förgriper sig på någon annans person, eller egen-
göm: så må man veta huru mycket eller litet, samt
tro och mena hvad, som häldst. Den personliga skyl-
digheten, att försvara samhället, är ringare än på an-
dra ställen, och skatterna likaså; hvilka, bestående
förnämligast i tull, dessutom falla hufvudsakligen på för-
brukarne af utländska varor, eller de förmögnare.
Utan större fordringar, gifver statsförfattningen lik-
väl, åt hvarje medlem af den stora hopen, ett större per-
99

sonligt inflytande och anseende, än i andra länder, samt
en åtkomst att deltaga i samhällets styrelse, ja äfven
att sjelf utöfva den, hvilken -annorstädes saknas. I
stället för alt vara den ringaste, är denna class af
medborgare personligen jemnlik med andra, och, ge--
nom sitt antal, mägtigare. De täta valen af stats-
magtens utöfvare, de mutor och öfriga bemödanden,
som dervid användas af de utmärktaste män i samhäl-
let, för att vinna hopens gunst, och blifva hans tje-
nare, erhindra honom oupphörligt om sitt välde, äg-
ga hans egennytta och kittla hans fåfänga. Önskar
någon blifva ämbetsman, så är det vanligtvis inga
fordringar af vissa kunskaper, som ligga i vägen; u-
tan allt kan erhållas genom de flestas obundna för-
troende. Faller valet på ovärdiga personer, så räcker
deras ämbetstid icke länge åt gången; eller kunna de
före dess slut afsättas af samma röster, som tillsatte
dem. De i sin väntan bedragna få derigenom tillfäl-
le att hämnas ocb eftertryckligt visa sin myndighet,
med det samma ny lägenhet gifves åt en hvar att in-
sätta någon annan gunstling, eller att sjelf blifva
vald. Mängden kan icke annat än älska och vilja upp-
rätthålla en sådan författning. Blifver någon likväl
missnöjd med sin omgifning, eller finner han sina fö-
retag alltför blottställda för en obegränsad medtäflan:
så kan han utan svårighet, och utan att ändock aide-«
les skilja sig från sina landsmän, draga sig undan
med de sina och sin förmögenhet, till en annan stat,1
lOO

hvarest föga kostande och ymnogt gifvande jord än-
nu återstår att taga i besittning. Man fortfar att vara
landtbrukare, eller man blifver det, för att inom sina
råmärken hafva en bestämd näringskrets, der man ar sä-
ker för intrång af andra. De flesta af Förenta Staternas
innebyggare äro landtbrukare, och länge skola de så
förblifva. Öfvervigten af detta, physisk styrka och
sedlig renhet befrämjande, yrke skall, i alla de stater
af förbundet, hvarest bägge delarne icke motverkas af
slafveriet, städse ingjuta nya och ökade krafter. Mång-
väldet, ehuru slappt i fråga om förenad och eftertryck-
lig handling, gifver desto mera kraft och lif åt hvar-
je särskild medlem af statskroppen; samt derigenom
en seghet åt det hela, hvilken nästan är oöfvervinnerlig.
Då de Europeiska enväldena, liksom de ädlare djuren,
äro slagna, när hufvudet eller hjertat är genomborradt,
så lefva deremot de Förenta Staterna, liksom de huf-
vud- och hjertlösa polyperna, i alla kanter, som icke
äro krossade. Fastän hufvudstaden under sista kriget
var af fienden förhärjad, regeringen undflydd och nä-
stan upplöst, slogs man med framgång vid Förbundets
yttersta landsändar, Plattsburgh, på gränsen af Cana-
da, och New-Orleans vid utloppet af Mississippi (B.
256). Länge ännu skola ock yttre anfall försvagas, el-
ler tillintetgöras, såsom i Ryssland, medelst blotta af-
slånden, dem fiendtliga härar hade att genomtåga, om
än ingen krigsmagt gjorde dem betydligt motstånd.
F. säger (I. 545, 544): ”Förenta Staternas folk kan o-


101

slraffadt vara svagt och lyckligt; och skall, ehvad det
må göra, så förblifva, ålmindstone under ett århun-
drade härefter. Hvarje nytt slågte, som födes i Ame-
rica, inträder i lifvet icke for annat än alt njuta det,
att växa, förökas och åldras i fred, säkerhet och öf-
verflöd; samt för att sluta, endast på naturens kallelse, en
(physiskt?) lycklig lefnad, utan högre sällhet eller smärta,
utan uppoffringar och utan ryktbarhet (gloire).’!

Men, sedan all jord är tagen i besittning, och en
stigande folkmängd börjar, såsom i Europa, trängas
om bröd och personliga rättigheter till dess förvärl-
vande: då skola, såsom Americanska författare sjelf-
ve befara (B. aöo), de inre samhällsbanden frestas, och
förhållandet till andra magter naturligtvis få ett annat
skick. Ju fortare den inhemska folkvandringen går,
ju mera statsförbundet med detsamma tilltager i om-
råde och utveckling, desto förr kommer det till den-
na våda, likasom ynglingen, jemte sin fullvuxenhet,
nalkas tidepunkten lör lidelsernas utbrott. Folkmäng-
den i de vestra staterna skall snart öfversliga den i de
östra, samt deras ombud och intressen få stadig öfver
hand i Congressen (B. 235). Då, och måhända förr
än den Europeiska befolkningen sträckt sina odlingar
öfver de Klippiga bergen på sluttningarne åt slilla haf-
vets kuster, torde den af Burr för tidigt försökta bryt-
ning förestå, och Mississippi-dalens samfund afsÖndra
sig från staterna vid Atlantiska hafvets strand, lika-
102

som dessa förut afsöndrat sig frän det gamla moder-
landet Britannien.

Det är tillfredsställande alt se huru de Syd-Ame-
ricanska folkvaldena, som bildat sig sednare an deNord-
Amencanska Förenta staterna, undvikit flera dervarande
ytterhgheter af mångväldet, erkänt ett andeligt än-
damål för samhället, gjort mera afseende på medbor-
gares personliga egenskaper och duglighet, samt
sokt gifva åt det hela mera enhet och stadga. Re-
publiken Venezuela började väl, i sin författning
af 1811, att vara sammansatt af flera nästan sjelfstän-
diga pi o vin c er, såsom de Förenta staterna. Men
de voro mycket närmare förknippade, dels genom
en samfaldt stats-religion, dels genom förbu-
det for hvarje province, att verkställa någon lag, förr
an den bhfvit underkastad Förenings - Congressens
granskning och befunnits icke vara i strid med
dess författningar. Enär sedermera Venezuela och
Nya Grenada år 1821 förenade sig, under namn af Re-
publiken Columbia, om en gemensam grundlag: så,
ehuru han börjades i Guds namn, blefvo dock alla
stadgarom religionen utelemnade. Men det inbördes o-
beroende, som provincerna förut ägt, uphäfdes, och
hela området indelades i departemenler, provincer, can-
tonei och socknar, förvaltade af den gemensamma re-
geringens ämbetsmän, och representerade i Con-
gi essen, efter folkmängden. För att få deltaga i
io3

valmännens tillsättande, fordras (efter en viss tidepunkt)
att kunna läsa oeh skrifva, vara myndig eller gift, ä-
gare af en viss förmögenhet, eller i stället att utöfva
ett ämbete, eller näringsyrke med eget hus eller
verkstad, oberoende af andra dylika; så] att innehaf-
varen ej kan anses för’ daglönare eller tjenstehjon.
För att blifva valman, fordras 25 års ålder och större
förmögenhet. Den sednare kan ersättas endast genom
innehafvandet af ett mera inkomstbringande ämbete,
eller af en pr ofes sio n uti någon vettenskap, eller af
någon academisk grad. Valmännen'bibehålla sm
befattning i 4 år. Ledamöterna af Underhuset skola,
utom valmännens egenskaper, hafva en betydligare för-
mögenhet , och ledamöterna af Öfverhuset, en dubbelt
större, samt vara 5o år gamla. Hos bägge kan dock
förmögenheten ersättas genom profession i någon nyt-
tig vetlenskap.’. Underhusets ledamöter bibehålla sin
befattning i 4 och Öfverhusets i 8 år. Regeringen har
endast uppskofs-veto mot Congressens beslut; men ett
lagförslag, som af ettdera Huset blifvit förkastadt,kan
ej&å nyo upptagas förr än vid nästa Congress. Till do-
mare i Högsta Rätten uppsättes af Presidenten för-
s|ag på 5 ? och lemnas till Underhuset, som deraf u-
tesluter 1, hvarefter Öfverhuset utnämner en af de
ame återstående. För att blifva medlem af Högsta
Rätten, måste man vara advocat(lagfaren), och hafva sam-
ma egenskaper, som en valman. Underdomare föreslås
af Högsta Rätten och utnämnas af regeringen. Sam-
io4

telige bibehålla sina ämbeten, så länge deras uppföras
de icke gifver tillräckligt skäl att beröfva dem dessa.
Regeri n gen är uppdragen åt en President, hvilken må-
ste hafva samma egenskaper, som en ledamot af Öfver-
huset. De vanliga valmännen utse äfven Presidenten,
som väljes for 4 år i sönder, och blott i 8 år eiter
hvarannan må bibehållas. Han utnämner ämbetsmän
och olhcerare, efter alt?först hafva rådfrågat Öfverhu-
set och erhållit dess samtycke. Han kan gifva nåd ;
men älven sjell anklagas af Underhuset inför det Öfre.
Förändringar i grundlagen kunna föreslås , när f
af medlemmarne i bägge Husen äro öfverens derom.
Men de få ej å nyo tagas i öfvervägande förr, än hälf-
ten af de medlemmar, som gjort förslaget, blifvit er-
satta af andra. En lag är utfärdad, till följe hvaraf
slafveriet, efter 4o år, ej mera skall finnas in-
om Republikens område*). General Paëz försök, att
söndra Republiken, erhindrar ej mindre om otjenligheten
af alltför vidsträckta områden, än om Burrs förelag i
Förenta Staterna. Lika förtidigt, som detta, synes
äfven den Columbiske härförarens vara,

De Syd-Americanska Förenta Provincer-
nas (LaPlata, Buenos Ayres) författning af 1819, synes
oss ännu bättre. De hafva stat s-religion i behåll och
utgöra, liksom Columbia, en sammangjuten, (ickefédé-
ratif) statskropp ; men fästa ännu mera afseende på p er-
sonli^a egenskaper, och Ofverhusets medlemmar

) Molliens Resa i Columbien 1822, 1823, s. 127,
representera, till en del, efter stånd. För alt blifva
medlem af Underhuset, måste man vara 26 år, äga
en viss förmögenhet, eller idka någon nyttig konst,
profession eller yrke. Befattningen varar i 4 år. Öf-
verhusets medlemmar bestå af lika manga Province-
Senatorer, som det finnes provincer, af 5:ne militaire-
Senalorer af högre officers grader, af en Biskop och
5:ne prester, af en Senator för hvarje Universitet, och
af den Directeur (regent), som sist suttit vid styrel-
sen. För att blifva medlem af Öfverhuset, fordras
5o års ålder, en större förmögenhet, eller ett yrke,
som sätter innehafvaren i stånd att med heder tjena
samhället. Befattningen varar i 12 år, utom för den
förreDirecteuren,hvilken utträder, när hans efterföljare
i styrelsen afgår derifrån, och uti sin ordning inträ-
dei' i Öfverhuset. Province-Senatorerna utnämnas af e-
lectorer, dem municipaliteterna tillsätta så, att hvart-
dera för sig utväljer en godsägare, af en viss förmö-
genhet, och en Domcapitels-medlem. Dessa electorer
sammanträda och välja pa 5:ne civila personer,
hvaraf en skall vara utom provincen. Den, som fått
flesta rösterna, räknadt efter provincerna, blifver Se-
nator. Mililaire-Senatorerna tillsättas af Directeuren
(regenten), och de presterliga väljas af Presterskapet
och Läroverks-rectorerna, om dessa äro prester. De
välja äfven på 3 candidate!', hvarafen utom det stift,
hvartill de väljande sjelfve höra. Förhållandet med
regentens veto, och lagförslags uppskjutande, i hän-
delse af olika meningar mellan Husen, är lika som i
io6

Columbia. Domare i Högsfa Rätten får ingen blif-
va som icke är studerad man, som icke tjent Sta-
ten i 8 ar, och har 4o års ålder. De utnämnas, efter
Ofverhusets råd och samtycke, af Stats-Direcleuren,
och förblifva vid sina ämbeten, så länge deras upp-
förande är oklanderligt. Ledamöterna sjelfve välja
sin ordförande, för 5 år i sönder, och tillsätta domsto-
lens betjening. Regeringen utöfvas af en Stats-
Directeur, som skall vara 55 år gammal, men för
hvilken ägandet af någon viss förmögenhet ieke er-
fordras. Han valjes af båda Husen i förening, genom
enkel röstflerhet, för 5 år i sönder, och kan blott en
gång återväljas. Han utnämner allena Generaler, A-
miraler, och Sändebud, till- och afsätter sina mini-
strar, samt besätter alla icke undantagna ämbeten.
Han utnämner Biskoppar, bland 5:ne af ofverhuset
föreslagna candidater, och han gör sjelf förslag till
alla ringare ecclesiastika beställningar. Han gifver nåd,
med vissa inskränkningar, och har i allmänhet mera
magt än Presidenten i Columbia, men kan anklagas
och dömas, såsom denne. Till förändringar i
grundlagen erfordras, att | af de närvarande medlem-
marne i Huset understödja motionen, och att hon, ef-
ter öfverläggning, till sin behörighet godkännes af f.
Derefter skall hon meddelas regeringen, som har i
månads tid till dess granskning. Är regeringen af mot-
satt mening, eller vägrar hon sluteligen sin sanction:
så erfordras | röstflerhet i Husen, för att förändrin-
gen ändock skall äga rum.
Ehuru öfvergången, till företrädes inrymmande
åt personliga eg en s k a p er, redan börjar i dessa
bägge författningar, är dock ännu förmögenhete n der,
såsom i Förenta Staterna det förnämsta villkoret
lör deltagande i statsvårdande angelägenheter. Genom
delta nödvärn påräknar man beskydd för odlingens
första vilkor, ägande-rättens helgd, och hoppas äfven
att finna bildning hos dem, som icke sakna medel der-
till, samt att dessa skola, af egna tillgångar, fylla bri-
sten i den aflöning, samhället beslår. Erfarenheten,
i Förenta Staterna har visat, tillika med nyttan af
dessa inskränkningar i den stora hopens välde, älven
deras otillräcklighet; ty de egenskaper^ hvarigenom
medborgare i ett samhälle egenteligen kunna nalkas
dess mål, dygd, upplysning och färdigheter, äro alla
personliga. Skola de vid alla tillfällen utöfva det
största möjliga inflytande på ett samhälles angelägen-
heter: så måste medborgares inflytande på dess lag-
stiftning och statsförvaltning rätta sig efter deras fö-
reträden i visad ära och tro, i bepröfvade
kunskaper och ådagalagd färdighet. Meii
om dessa företräden skola vara med sakkännedom
och oväldigt någon tillerkända: sa bör det hah a skedt,
icke af den stora mängden, som är okunnig och om-
bytlig, eller blott för representationens och tillfallets
skuld, då parti-åsigter och hvarjehanda åsyftningar
kunna verka på beslutet; utan af bestandande, sakkun-
niga corporationer, som städse lefva och verka för
io8

hederns, kunskapernas eller färdigheternas upprätthållan-
de och förkofran, och som meddela vederbörande sina
vitsord i och för sjelfva saken, utan afseende på
tillfället när de skola begagnas. En sådan stats-
författning, utgående från grundsatser af stånd, är
den Svenska, och hon höfves ett fattigt folk, som,
endast genom sina regenters och medborgares per-
sonliga duglighet, och moraliska kraft, kunnat
försvara och utmärka sig. Med ehuru många brister
vår författning i utförandet må vara behäftad, är hon såle-
des likväl rigtig i sin grund. Utom det att vara sin e-
gen, genom besutenhet på landet, eller motsvarande
näringsdrift i städerna, eller ämbete bland Presterna,
fordras, för inträde bland Sveriges lagstiftare, blott
personliga egenskaper. Förmögenheten gifver lika
så litet någon företrädesrätt, som hon uteslutes. En-
dast den sjel far betande Bonden, eller Bergsman-
nen (icke Stånds-personen eller Bruks-patronen) på
landet, den konst- eller han d el s-förfar n e Bor-
garen (icke hus- eller penninge-ägaren) i städerna,
samt på bägge ställen den lärde Presten, och den
äldste af hvarje ätt bland hederns eller Adelsståndet,
hafva, lika om de äro fattiga eller förmögna, säte och
stämma på våra Riksdagar. Om än hvarje stånd lår
vidkännas medlemmar, som göra undanlag från grund-
satserna för dess sammansättning: så betages ej des-
sa der igenom sin riglighet*).

♦) Utan Adelns, eller i ståndets frånvaro, Riddarhus-Di-
log

I vår statsförvaltning är det äfven, ehuru många
undantag hvarjehanda bevekelsegrunder må hafva
gjordt, likväl regeln, att icke förmögenhet eller an-
dra företräden, än personlig skicklighet och för-
tjenst, skola gifva förmonsrätt till erhållande af riket«
ämbeten och tjenster.

rectionens bifall, far ingen ny Adelsman introduceras ;
ehuru detta bifall, af lätt begripliga ordsaker, sällan
blifvit nekadt. For beståndet och dugligheten af en
Corporation är det lika vigtigt, att fran sig kunna afhal-
la ovärdiga medlemmar, som för kroppens friskhet och
och styrka, att bevara den för rotande eller orenande

ämnen.

(Fortsättning e. a. g.)
1 IO

ANEKDOTER

U R

SVERIGES FINÀNCIELLA OCH EKÔNoMlSKA HISTORIA;

(Fortsättning frân yide Häftets i:sta Nunnner. Sid. 134.)

edanstaendê jainforrlse-Tabell, upprättad i Öfverens-
stämmelse med Riks^Hpfvudböckerne för 1646, 1655,

1)	Orsaken till det långa dröjsriialet med denna fortsätt-
ning liar varit författarens anställande i tjenstebefatt-
ning pa utländsk ort, hvarigenom anskaffandet af nödige
handlingar ur Archiven blifvit för honom föreiiadt med
både svårighet och tidsutdrägt. Han anser sig emellertid
skyldig att har ratta ett af honom begånget misstag,
och att lemna några upplysningar till den not, Redac-
tionen sid. 131-133 infört.

Vid uppställningen af de financiella resultaterne utaf
Statsförvaltningen under Dr. Christinas Förmyndares sty-
iclse, sid. 123—124, har, utom tryckfelen, ett misstag till
ziffran insmugit sig, härledande sig derifrån att vid öf-
verlöringen, i 1631 års Riks*.Hufvudboks capitalräkning
till 1632, af Kronans balancerade Skulder och Fordrin-
gar, ingen skillnad finnes utmärkt emellan de poster,
som voro i godt eller dåligt mynt. Vid nogare gransk-
ning af hyarje post för sig finner man, att de före
cursens stigande upptagna summor, antingen de voro
ställde i Riksdaler eller Daler, uppförts efter alparicurs,
men att de sedermera i R:d upptagna reducerats til D:r
efter de ohka cursor, som ägde rum då de upptogos.
Enligt 1633 års myntvalvation skulle all förut gjord gäld
betalas efter curs, den t. o. m. 1628 ingångna à 6| m.
perR:d, den för 1629 à 10 m. och den for de senare
åren a 14 m. Brist på fullständiga handlingar och sak-
nad af 1633 ars Riks-Hufvudbok, upptagande reductio-
111

1662 och 1669, lemnar ledning åt omdömet, så väl
öfver Statsverkets ställning vid K. CarlX:s uppstigan-
nen af statsskulderne och fordringarne efter nya mynt-
regleringen, gör det omöjligt alt pä ziffran bestämma,
med huru stort dalertal i godt mynt den af K. Gustaf A-
dolf elterlemnade skuld kom att gravera Statsverket; men
en ungefärlig beräkning kan man dock göra, som ej
betydligt bör aflägsna sig från rätta förhållandet, nämligen
om man antager, att, af den vid Konungens död qvai-
lemuade skuld, hela beloppet af 1628 års gäld kom att
gravera efter 6^ m. per R:d, den lör 162g à 10 in. och
den för de följande åren efter 14 m., samt antager
samma grund för Valvationen af fordringarne. Då blir
förhållandet följande. Statsverkets skuld utgjorde d. 1
Januari 1629 — 4,771,807 D. — i63o — 7,322,262
1). och 1632 — 6,og4,i58 I)., samt dess fordringar d.
1 Januari 1629 — 1,916,010 D., — i63o — 2,465,110
D. och 1632 — 4,o84,3g3 D. Efter ofvauantagna re-
duetionsgrunder blir således skulden den 1 Januari 1632
4,972,109 D. och fordringarne s. d. — 2,792,061 D. à
1X D. per R:d Sp. Om man, vid jämförelsen emellan
Statsverkets ställning vid början af åren 1632 och
1646, från skulden afdrager balancerade fordringarne,
och tillägger hela köpeskillingen för de under förmyn-
dareregeringen försålda köpegods, så uppkommer det
resultat, att Stats-verkets capitalförniögenhet minskats
undei’ dessa 14 krigsår med 425,354 1)., eller, om man
icke vill afdraga de erediterade fordringarne, med
618,290 D. (efter 128 sk. curs per R:d Sp. —921,4o4
R:d B:co), i sanning under sådana tider ett förhållande,
som gör vederbörande ära.

1	afseende på den i Redactionens not införda anek-
dot ur ett B. Baaz’ bref till Pfaltzgrefven Johan Casi-
mir, vill författaren endast nämna, att de deri omnäm-
da hårda utlåtelser, dem Axel Oxenstjerna skulle tillåtit
sig mot Rikets Bondestånd, hvarken motsvara hans i
protokoller och handlingar förvarade tänke- och hand-
lingssätt, ej eller igenfinnas i 1644 års Råds-
Protokoller, dem författaren på det nogaste genom-
gått. Framl. Cansli-Rådet Schönberg har i bref till framk
112

de pa thronen och under den derpå följande Förmyn-
dare-Regeringen, som öfver beloppet af från Kro-
nan på hvarjehanda sätt abalienerade gods och rän-
tor, samt deras förhållande till det hela af Stats-In-
komsterne.

Inkomst  Ordinarie Räntan i Sverige, Finland och de i Roskildska fre- den vunna Provin- cer 2)	  Fjerdeparts - Räntan, dersammastädes . . .	1646	1653	1662	1669
	Dal.S:mt|	Dal. S.mt| Dal.S :mt| Dal. S:mt		
	2268053	2448366	244o5gg  99762	2882173  go653

Transport 2268053 j 244836 6 |254o36i [2972826}

Professor Lidén (infördt i Handlingar om Riksda-
gen 1682, se pag. XXXV) visat med hvilken forsigtig-
het man bör upptaga sådane anekdoter om denne store
man, hvilka synas kasta skugga pä dess upphöjda tän-
kesätt, i synnerhet när de komma från honom icke be-
nägna personer. Han bevisar nämligen der c hr o no-
logiska omöjligheten af ett, pä Hof Canslern
Tungeis vitsord, allmänt antaget yttrande, som A. Oxen-
stierna skulle halva tillåtit sig, i anledning af de 3 Stån-
dens ryktbara adress till Drottningen i65o. Och att
Benkt Baaz, såsom nära förbunden med Johan Casimir,
icke kunde räknas bland Axel Oxenstiernas vänner, fin-
ner hvar och en lätt af det förhållande, som efter Gu-
staf Adolfs död ägde rum mellan Plaltzgrefven och Riks-
Cansleren, ett förhållande, som dock icke hindrade den
förres Son, att, som Konung, i den gamla Cansleren se
endast den store Statsmannen och Medborgaren, icke
den enskilde motståndaren af hans hus.

ä) Under Ordinarie-Räntan äro här inbegripna hela Jord-
boks- och Man tals-Räntan, samt Lagmans- och Härads-
115

J 1646 J 1653 I 1662 J 166g I

I Dal. S:mt| Dal. S:mt| Dal. S:mt J Dal. S:mt [

Transport.	2268053 4106186	2448366  4o45538	254o36i  465i6o5	2972826  3o58g35
Summa	6674339	64g38o4	7191966	6831761
Afgår diverse afkort- ningar 5)		549196	633112	SgSSgS	780102
Rest	6125143	5860692	6593571	6o5i15g
Afkortning for done- rade, forlånte, köp- ta och förpantade Gods och Råntor.  Ärfteligen donerade gods utan conditioner	6g4oo	iy4245	98389	106146
Transport:	6g4oo	1/4245	98389	io6i46

böfdinge-Räntome, uppförde efter ' Krono-värdi. Det
efter markegång o. s. v. uppkomna öfverskott föi Kronans
behållna (d. v. s. hvarken afkortade eller anord-
nade) andel, är Statsverket till godo beräknad under
namn af vinst, och här inbegripen under titeln: alla
andra Statsverkets inkomster. Skillnaden *c-
mellan partiel- och slut-summbr härleder sig derifrån,
att de uteslutna ören och penningar vid summeringar
blifvit sammanräknade. För 1662 äro icke liai de i
Roskildska freden vunna provincers intrader inberäkna-
de, hvarken bland ordinärie- eller ^erdeparts-räntome,
emedan i detta års Capital-rakning inkomsterne Iran des-
sa provincer finnas i massa och utan specification upp-
förda.

3)	Under titeln afkortning äro här afdragna alla bland
Statsverkets inkomster i årens Capitalräkningar verk«
liga nonvalörer, med undantag af de, som uppta-
gas bland de efteråt specificerade donations- med Here

räntof.

Spea X II.

8;
1'14

	1646 1	1653	1662	1669 1
[Dal. S:mt| Dal. S:nit]Dal. S:mt|Dal. S:mt|				
1 ransport D.o med conditioner D.o under Bergfrälse  25358a — 876469 —  900282 — 853go8.  FÖrläning i lifstid. . . D:o i behaglig tid. . . Frälse i lifs- och be- hagliga tider	 Friheter och Förlä- ningar af donationer- nes fjerdepartsränta.  O;o d:o af Capitels- Godsen i Lund. . . .  Capitulations- Godsen i Ingermanland. . . .  84o4g — 63o4i — i335g3 — g822g.  Köpta Gods och Rän- tor			6g4oo 183815  365  46o56  33353  463g  i335o6  12108	1/4245 700311  1912  4o83o 11321  10888  26go55  15665	98389 799906  1906  41334  253o3  28468  12422  26064  312610  86380  3612	106146 /45414 234/  4/004 12348  30967  79°9  3o/o5i  g5o68
Förpantade Hemman och Räntor	 Grefvarnes förunnade andel af Accis och Bakugn-spenningar. .				
Summa:	483o66	122/843	1432866,	135425/

Om man afdrager demfa ytterligare afkortning från
den förut uppgifna återstoden af Stats-Inkomsterne, så
uppkommer en behållning för 1646 af 6,642,077 D., för
1653 af 4,652,849 D., för 1662 af 5,160,706 D.; och
115

för 1669 af 4,697,402 D.; men om man ytterligare af-
drager de dessa år lör främmande subsidier och för
köpe- och pante-gods influtne medel 4), så blifver be-
hållningen a£ Rikets inkomster för 1646, 4,599,485 D.,
för 1655, 5.794,591 D., för 1662 5,010,556 D. och lör
1669 4,665,245 D. 5). Man ser haraf, huru under Dr.
Christinas egen regering antalet af bortgifne eller eljest
från kronan abalienerade räntor nära tredubblades,
och således behållna Stats-inkomsten i kännbar mån
minskades, att detta belopp, sannolikt något ökadt un-
der K. Carl X:s regering, nedsattes emellan 1662 och
1668, ehuru i mindre betydlig mån än 1655 års Re-
duetions-stadga bord t låta förmoda.

Ehuru 1662 endast en ringa återstod af den 1660
bifallna bevillning utgick, och 1669 ingen bevillning

4)	1646 inflöto Franska Subsidier 720,000 D. och Köpe-
godsmedel 323,5g2 D., tillsammans i,o43,5g2 Ï).; 1653
Köpegodsmedel 648,271 D. och Pantegods-dito 189,986
D., tillsammans 838,258 D.; 1662 Franska Subsidier
i5o,ooo D. och Köpegodsmedel 16g D., tillsammans
i5o,i6g D.-, samt 1669 Köpegodsmedel 5,298 D. och
Pantegods-dito 26,861 D., tillsammans 32,15g D.

5)	Häribland äro inbegripna extraordinarie Bevillningar för
Sverige och Finland, nämligen för 1646 (Krigsår) A-
delns contribution 69,796 D., Städernes d:o 55,537 D.,
Råghjelpen go,4i2 D. och Riksdalershjelpen 43,841 D.,
tillsammans 24g,586 D. ; för 1653 (Fredsår) Adelns con-
tribution 163,564 D. och Städernes d:o 1,100 D.; till-
sammans 164,664 D. ; och för 1662 Städernes contribu-
tion i6,g58 D. och Råghjelpen 19,288 D., tillsammans
36,246 D. Hela den numera så kallade Mantalsrantan,
116

elier extraordinär beskattning tillflöt Statsverket, med
undantag a£ några smärre summor från Lif-, Est- och
Ingermanland, samt 1655 års reduction ganska lamt
bedrefs, så utvisa dock dessa årens räkenskaper, alt
1662 Rikets skuld förminskades med 1,019,160 Dal.
och dess balancerade fordringar öktes med 72,372 Dal.
samt 1669 den förra öktes endast med 8418 D. och
den sednare deremot med 128,701 D. Fordringstillök-
ningen bestod likväl till större delen af aldrig realisib-
la balancer.

Denna vackra tafla af Statsverkets dåvarande ställ-
ning försvinner dock helt och hållet, då man betänker,
att det var belastadt med en till större delen till
betalning förfallen skuld af mer än 12 millioner
Dal. S:mt, deribland mer än 5 millioner innestående
löner, utom Militie-Kontorets sedermera till Here
millioner uppgilna skuld och efteråt formerade an-
språk, alt man således var nödsakad att lefva för da-
gen, att betala en efterhängsen eller gynnad for-
dringsägare med medel anslagna till något vigtigt be-
lief, och derigenom föranleda brist och balancer på de
nödigaste ställen samt missnöje hos hvar och en for-
dringsägare, somj med lika anspråk, ej erhöll lika rätt-
vis behandling. I allmänhet rådde i hela detta tide-

äfvensom den sa kallade Lilla (Landt) Tullen, hade re-
dan långt förut upphört att anses som en extraordinär
Bevillning.
hvarf den fullkomligaste okunnighet i den vetenskap,
som, under namn af Slatscreditslära, äger till före-
mål, att utfinna medel, hvarigenom man på de lin-
drigaste villkor i nödens och farans ögonblick kan skaf-
fa Staterne de tillgångar, hvilka öfverstiga Nationer-
nes förmåga att i beskattningsväg på engång utgöra 6),
I England t. ex. se vi Carl II våldsamt bemägtiga sig
de i Kongl. Myntet deponerade penningar, för att er-
hålla en summa mindre än yy af de Statslån, som
1815 i samma Rike utan svårighet upptogos. I Frank-
rike se vi, under samma tid, en oafbruten följd al i
behofvets stund på de mest tryckande villkor
afslutade lån och lefverancer, efterföljda restilulioncr,
ådömda af så kallade Chambres de Justice 7),

6)	Man har ofta förebrått denna vetenskap eller konst att,
genom de tillgångar den erbjuder Regeringar, onödiga
eller umbärliga bchol skapas och ett föideillligt slöseii
i hela Statsförvaltningen införes. Men om än dessa be-
skyllningar ej sakna all anledning, är det väl missbru-
ken som bestämma en saks värde? hvilken skulle då ej
blifva förderllig? Troligen hade Europas utseende nu
varit annorlunda, om ej de fria Nationerne, i de till-
gångar redlighet och credit lemnade, ägt medel att mot-
stå de massor, despotismen motsatte dem, och genom
de medel, som just hos de fria folken försäkra stats-
erediten, nämligen statsformerncs offentlighet samt gyn-
nad och stigande upplysning, böra äfven farliga miss-
bruk al denna farliga gåfva kunna förekommas.

7)	En med domstolsform försedd Liqvidations-commission,
som sista gången var upprättad under minderårigheten
efter Ludvik XlV:s död.
118

förföljelser o. s. v. I Sverige, der en i ännu större
grad herrskande capitalbrist ökade tyngden af de vill-
kor, som man vid låne- och lefverans-afhandlingar
måste underkasta sig 8), der man, lika så litet som i
andra länder, hade lärt sig ställa lånen på aflägsna
betalningsterminer eller göra dem ouppsägbara, der
sökte man en tillgång mot fordringsanspråk, hvars
tillfredsställande öfversteg möjligheten, i General-Re-
solutioner, som efteråt bestämde lefvereringspriser,
räntefot och betalningsvillkor, i godtycklig behandling,
och slutligen, efter 1680, i upprättandet af enLiqvi-
dations-Commission, som började med att inställa
all ränte- och capital-betalning, till dess fordringarnes
rigtighet vore granskad, en granskning som / i pa-
renthes sagdt, ännu ej är fulländad.

Ehuru betydlig skuld den store Carl Gustafs krig
elterlemnade, så hade dock sannolikt hans sons för-
myndare kunnat öfverlemna regeringen åt deras
konungslige myndling med ett regleradt statsverk,
och den sednare reductionen, med alla dess för så
många enskilda familjer olycksdigra följder, kunnat
undvikas, om de, genom en rättvis och billig behand-

8)	Gustaf Adolf sökte dock tillgångar genom län i capital-
rikare länder, visserligen för ett fattigt land bästa med-
let, att göra en svår krigskostnad så litet tung som möj-
ligt för landets näringar; men detta, så väl som flere
andra efterdömen, denne store Konung och hans Mini-
strar cfterlcmnade, följdes icke sedan.
1’9

ling af stätens creditorer, satt skuldväsendet på en
ordnad fot; genom en noggrann verkställighet af 1655
års Reduction, måhända modifierad efter billighet och
rättvisa 9), samt genom en sträng hushållning beredt
de dertiH nödige medel; genom en värdig, kraftfull och
från små intriger fri styrelse satt sig i tillstånd, att
för den möjliga bristen kunna anmoda 10) Ständer-

9)	Hvad man egentligen kan förebrå 1655 års Reduclions-
Stadga är tillskapandet af titlarne Omistlige Gods
och Förbudne Orter, då visserligen ingen vara er-
hålles af Kronan för bättre pris, än då den af enskild
industri frambringas, och isynnerhet vid reduction af
Jernbruk och dylika inrättningar orättvisa mot bcsilt-
ningshafvaren ägde ruin, då jorden vanligen ägde min-
sta värdet, de af privata ägaren anlagde inrättningar
och gjorde förbättringar det största (såsom enligt offi-
ciella handlingar förhållandet var med de Louis de Geer
upplåtne Kronobruk och derunder lydande gods). Der-
emot om man ålagt, såsom före 1644, alla donerade
och förlänte hemman utgörandet af fulla landtågsgärden
och öfriga mantalsräntan lika med Skatte och Krono,
och det öfriga frälset halfva gärden, med undantag en-
dast af de köpegods, der denna hälft varit under köpe-
skillingen inberäknad, så hade man på billigare grunder
erhållit full ersättning.

10)	I den af Rikslörmyndarne till Konung Carl XI, då H.
M. sjelf emottog styrelsen, aflemnade Berättelse , om de-
ras förvaltning unllcr minderårigheten , förekommer,
”Alt i alla dessa åren man ingen Contribution
afRiksensStänder funnit rådligt att anmoda,
vidare än den för är in gen till Skepps flott ans
reparation, som år 16 64 beviljades och 2:11 e
Krigshj elp er.” Troligen hade farhågan för påminnel-
se om reduetionens verkställighet, i händelse al anmäldt
penningebehof, någon del i denna or adlig hel.
120

ne om en lindrig men oafbruten bevillning, och att
af 1 rovincerne erhålla anslag, någorlunda motsvaran-
de dem , det egentliga Riket fick för den gemensam-
ma Staten erlägga n); genom stränghet mot egna och
vänners anspråk på belöningar och nådebetygelser
gifvit sig rätt och kraft att vara stränga mot andras;
genom afböjande af den lika så onyttiga som föga äro-
fulla Bremiska utrustningen afböjt ökade statsbördor;
och slutligen, genom undvikande af en vacklande och
lättsinnig politik, icke inledt Konungen i början af dess
sjelfmyndighet i ett onyttigt krig, med dess åtföljaq-

j l) De rika provincer, som da på andra sidan hafyet till—
fiorde Syerige, bidi’ogo ringa till statsbehofven (med
undantag likväl af Ingermanland, der stora Domäner
tillhörde Kronan, ehuru till större delen förpantade el-
ler försålde), Således t. ex. 1669, ett år då ingen ex-
traordinär bevillning af Ständerne var anslagen, påföres
Riks-Staten för Sverige med Finland och Skånska Pro—
vincerne öfver 5,332,ooq D., under det för Lifland och
Estland , mberäknadt den indrägtiga tuljen i Riga och en
särskild Bevillning af Adeln, knappast 4o2,ooo D.
uppfördes. Om man beviljat dessa provincer, på samma
sätt som Skåne, säte och stämma på Svenska riksda^ar-
ne och fullkomligt införlifvat dem med Sverige, så hade
de icke endast njutit Svenska rättigheter (nästan alla de-
ras adliga familjer voro på vårt Riddarhus introducerade)
och Svenskt skydd, utan äfven varit underkastade Sven-
ska phgter, samt måhända många olyckliga söndringar
forekommits (som man vet, anförde Patkull och Lifländ-
ska Landtråden till skäl för deras motstånd mot reduc-
tionen, att den var beviljad af Sveriges Ständer och ef-
ter Sveriges Lag, men ej af deras egen landtdag efter de-
ras lagar). Med Tyska Provincerne tillät ej Tyska Riks-
forbundet en dylik sammansmältning.
121

dc olyckor, kostnad och behof af nya tillgångar.
K. Carl XI:s Förmyndare voro samllige män af i fler-
faldiga afseenden lysande egenskaper, samt obestridligt
patriotiska tänkesätt. De voro i sanning icke skyldige
till alla de förbrytelser och felsteg, för hvilka de af
sednare Commissioner sa strängt dömdes, och ej eller
förtjente af alla de oblida omdömen, som vissa den
tidens tryckta handlingar egna dem; men ehuru inom
dem och Rådet funnos män sådane som en Gustaf
Bonde, en Sten Bjelke, för alla tider mönster af ord-
ning och sparsamhet i Statshushållningen, en Matthias
Björnklou, en Benkt Oxenstjerna, lika värdiga efter-
dömen af en klok yttre politik, så fanns olyckligtvis
bland dem ej, såsom bland föregående förmyndare-
regering, någon, hvars erkända öfverlägsna egenska-
per kunde tysta alla enskilda små passioner, åsigter
och intressen, samt gifva styrelsen enhet och kraft,
med ett ord, der saknades en Axel Oxenstierna.

För att visa, att mitt påstående om möjligheten
för Förmyndare-Regeringen, att, genom en rättvis
och billig behandling sälta skuldväsendet på en ordnad
fot, ej är en tom sophism, har jag upprättat nedan-
stående kalkyl, visserligen — hvad sjelfva sakens na-
tur gör oundvikligt — endast ungefärlig; men dock me-
ra under än öfver förmågans gränsor.

Till 1662 års Capital-räkning är Rikets skuld öf-
verförd med 5,552,468 D., resterande löner, 6,572,799
122

Dal. resterande gäld, och 349,4og D. ålskillige räntors
öfverlefvereringar, tillsammans 10,274,678 Dal. S:mt.
Lägger man härtill hela beloppet af den i Extractet
Lit. G. till Kongl. Rådet Grefve Gyllenborgs Berät-
telse om Rikets medellösa tillstånd 12) upptag-
na tillökning för eredilorers tillkomne pretentioner
med 6,oo5,g5i D., och antager 689,571 D. såsom af-
betalta åren 1660 och 1661, så bekommer man ett
maximum af Rikets gäld vid Konung Carl X:s död
17 millioner D. s. m., troligen öfver verkliga beloppet.
Ehuru en stor del sa kallade pretentions-fordringar
visserligen voro af den egenskap, att de, med fullkom-
ligt iagtlagande af ingangna förbindelser, kunnat dels
afslås, dels betydligen nedsättas, och dessa, så väl
som lönings-fordringarne, icke i kraft af förskrifning
ägde rätt till någon ränta, och flere afdrag mot laga
kronogravationer kunde äga rum, så vill jag dock
anse hela ofvannämnde skuld af 17 millioner, utan
några afdrag , såsom graverande och räntebärande.
Om Regeringen nu funderat den egentligen reste-
rande gälden circa 7 millioner D. efter den tidens
högre räntfot, à 8 pc. och med bibehållande lör
pantagarne af deras rätt att göra sig betalda af sina
pantgods, samt den återstående skulden circa 10milli-
oner a 6 p:c, sa hade under en ordentlig ränleliqvid

12)	Se Lönboms Handlingar till K. Carl XI:tes Historia
io;de Samlingen s. g.
12J

och successif afbelalning, statscredilorerne erhållit en
mot tidens bruk ovanligt rättvis och fördelagtig be-
handling, som ej annat kunnat än i hög grad stärka
statscrediten. Nämnde funderade ränta hade erfor-
drat 1,160,000 D. När derifrån afdrages i 1662 års
Stats-Utgifter uppförda pantegodsräntor 86,58o D. och
Intresseposter 200,699	återstå 873,920 D. att
uppfylla. Dertill hade varit att tillgå 1662 års upp-
förda öfverskott 15) 572,711 D., tillökt Fjerdeparts-
ränta 14) 121,094 D., tillökta Mantalsräntan förnya och
gamla Frälset förslagsvis 597,200 D. , tillsammans
1,091,055 D., lemnande ett öf verskott af 210,656 D. att,
jämte inkomsten af reducibla gods i Lif- och Estland
och Tyska Provincerne i5), ökade tillskott af dessa

13)	Nämligen olvannämnde till minskning i Rikets gäld
delta är verkligen använda 1,019160 D., med aidrag
af 296,449 D., (påförda under lilel Rikets Gevärs-
Intrader, som ehuru alla Sr smärre poster under den-
na titel förekomma, dock för att ej påräkna för
mycket, afdragas såsom ovanlig tillgång) äfvensom af
i5o,ooo D. Franska Subsidier.

14)	Nämligen i af de här äfvan s. 11 3 lör aret uppförda
alkortningar för donerade och förlänta räntor, med ai-
drag af den upptagna fjerdepartsräntan och eller
37,612 D. af de före 1635 bortgilna räntor, hvaribland
äro likväl inberäknade de, som kunnat sedermera hem-
falla till Kronan, och de som douerais emellan 1632 och
1635. Som man vet, voro i 1655 års Reductions-stad-
ga de fôr K. Gustaf Adolfs död donerade gods frikallade
Iran reduction.

15)	Bestämda uppgifter på dåvarande mantal al gamla och
nya frälset äger icke författaren; men till ledning kan
provincer, och inflytande kronofordringar, o. s. v.
använda till Riksskuldens successiva inlösen, på hvil-
kct sätt man, under iagttagande af sträng hushållning
med ordinarie anslagen, lättligen, utan att trycka fol-
ket, kunnat emellan 1660 och 1670 afbetala 6 à / mil-
lioner pa Statsverkets skuld,och ändå till extraordinära
understöd för skeppsfloltan och fästningarne använ-
da de bevillningar, hvarom man kunnat anmoda Stän-
derne, och de subsidier omständigheterne tillåtit att
utverka af våra allierade, utan att inleda oss i politi-
ska tvistigheter. Att älven detta sista var möjligt, vi-
sar Achenska Trippel-alliancen 16).

Som man vet, var Dr. Christinas Hof lysande och
kostsamt. Sista året af hennes Regering i653 utgingo

tjena, att 1653, dä Adelns contribution betaltes med 4
D. per mantal, utgick den med 163,564 D., som visar
ett hemmantal al nära 42,000 Mantal. Derifrån afgingo
de, som sedan 1655 reducerats eller skulle reducerats,
men Skanska Fralset tillkommer. Om man antager anta-
let af nya eller genom Krono-donationer o. s. v. till-
komna frälset till 20,000 och det gamla jämte före
1644 försålda köpegods till i5,ooo mantal, så blir efter
16^ D. för de förra och 3j-^ D. for de sednare belop-
pet af don föreslagna nya räntan 3g7,25o, troligen un-
der hvad den hade kommit att utgöra. Räntorne af de
i Lif- och Estland samt Tyska Provincerne donerade
och reducibla gods äro icke härunder inbegripna, då de
ej finnas i afkortningslislorne i Riks-Hulvudböckernes
Capitalberäkningar upptagna.

16)	Vid Sveriges biträde till Trippel-Alliancen 1668, erhöl-
lo vi subsidier af Spanien, utan att dock inga någon
förbindelse, som kunnat inleda oss i krig.
125

till H, Maj:ts Handpenningar 187,800 D. och för Hof-
vet, efter afdrag af 41,015 D., för det derunder upp-
förda Lif-Gardiet, 822,34o D., tillsammans 5io,i4o
(à if D. per Rd. Specie ooh 128 skill. Curs = 903,560
Rd. Sv. B:co). Dessutom hade utgått för H. M. En-
ke-Drottningen 75,025 D. (efter samma curs 155,578
Rd. B:co), för H.K. H. Arflörsten Carl Gustaf 225,866
D. (efter d:o curs 597,984 Rd. B:co), ochförH.F.Nåde
Prins Adolf Johan 56,000 D. (64,000 Rd. B:co, tillsam-
mans för Kongl. Huset 845,o3i D. (= 1,498,722 Rd.
B:co), och anmärkes dessutom, att en mängd Kongs-
gårdar. Ladugårdar, Stallängar o. s. v. voro Hofvet
anslagna, dels utan all beräkning, dels endast efter å-
satt ränta efter kronovardi. Nedanstående specifica-
tion öfver Drottningens Hof-utgifter torde icke sakna
intresse, nämligen: H. F. N. Prins Adolf Johan för
Riks-Marskalks-Embetet 5,208 D.; Riks-Hofmästaren
Grefve Gabriel Oxenstjerna 1,166 D.; Öfverste Kam-
marherren Grefve Jacob De la Gardie 4,000 D.; Hof-
Marskalken Wilhelm Taube 5,855 D.; Öfver-Kammar-
herrarne Grefvarne Dohna, Tott, Baner och Oxen-
stierna, de förre hvardera 5,000 D., de sednare i,5oo
D.; 1 Kammarherre à 2,000 D., 9 D:o à i,5oo D., 2
D:o à 780 D.; Öfverskänken Christopher Schlippen-
bach 1,000 D. ; K. Maj:ts Underskänker 2,700 D.; D:o
Försnidare 2,700 D. ; D:o Hof-Junkare 7,600 D.; D:o
Kammartjenare och Lifknecktar 4,952 D.; D:o Kam-
mar- och Stallpager med deras Guvernörer och Pre-
ceptorer 25,723 D. ; D:o Valets de pied och Lakejer
1 26

16,581 Dal.; Dilo Fruntimmer med dess Betjenter
18,099 D. ; D:o Doctores Medicinæ, Barberare och
Apothekare 6,5oo D. ; D.o Hof-Predikanter 4,975 D.;
Hof-Intendenten Johan Lejoncrona med sina underhaf-
vande 5,100 D; Hof-, Cansli- och Kammar-Betjente
5,4io D.; Bibliolhekarierne Gabriel Naudé och Isac
Aossius 17) 60'00 D. ; Hofqvartermästaren och Furi-
ren i,i5o D. ; Hofvaklmästaren och Enspännaren 45o
D. ; Tyske Musicanterne och Instrnmentisterne 12,220
D.; Franska Musikanterne och Violisterne 1^25 D.; I-
talienska Musikanterne 10,545 D.; Trumpetarne med
Pukslagarne 10,556 D. 18); Exercitie- och Språkmä-
stare 6,125 D. ; K. Maj:ts Husgerådskammar-Betjente
5,ioo D. ; D.o Klädeskammar-Betjente 2,oao D. ; D.o
Silfverkammar-Beljente i,o85 D..; D:o Källarbetjente
1,890 D.; D:o Köksbetjente 5,4/5 D.; D:o Skafferibe-
tjente 2,211 D.; D.o Hofbageribetjente 64i D.; Embets-
män 19) och Handtverkare under Hofstaten 6,910 D.;

17)	Denne sednare, eljest i lärda verlden sa kände, utlän-
ning betonte Drottningens frikostighet och utmärkta nä-
debetygelser, genom att på det oförskämdaste vis först
preja henne vid böckers inköp och sedan plundra hen-
nes bibliothek vid afresan från Sverige.

18)	Hela Hof-Capellet kostade sålede» 34,996 D. (à 128
skill, curs 62,216 Rd. B.co) hvilket lärer vara mer än
för det närvarande för de Kongl. Theatrarne utgår, så
väl af Statsmedel som af den Kongl. Familjens Handkas-
sor , lärandes det dock åligga Theater-Styrelsen att der-
jämte alloua det Kongl. Capellet.

19)	Med Embetsman förslås här Handtverkare.
Slottsdragarne gii D ; Paulune- samt Kammar- och
Dörrvaktare med Fyrbåtaren (Calefactoren) 2,117 D
Lejonet samt Lejonvaktaren Simon Francius 5o D. j
Inspectoren Anders Torstenson 1,000 D.; Ordinarie
och Extraordinarie Hoffortäringen 68,676 D ; Riks-
och Hof-Stall-Staten 5i,i4o D. j Hof-Jägeribetjente
24/ D. ; Då man beräknar att 1 Daler Silfvermynt
var då lika med | Rd. Silfver (efter 128 sk. cars 1 Rd.
57f sk. B:co) och afser den tidens låga varupriser och
ringare lefnadsbehof, så finner man att Hof-Embets-
männerne och Betjeningen i allmänhet voro väl, till
och med rikligen aflönte. Endast för Lejonet och dess
vaktare tyckes underhållet hafva varit något knappt
tilltaget, så vida icke dineerne voro uppförda på
Hoftörtäringen.

(Fortsättning e. a. g.)

Bernh. Rosenblad.
128

H i t t e r a t u r:

Grunddragen af Philosophiens Historia;
FRÂN DE ÄLDSTE TILL NÄRVARANDE TIDER,
AF L. Hammarsköld. Första Afdelnin-
gen : Gamla Tidens Philosophi. Sthm. C. G.
Holm. 1825. XIIo. 4o6 sidd. — Andra Afdel-
ningen: Medeltidens Philosophi. Sthm. C. G.
Holm. 1825. 353 sidd. — Tredje Afdelningen;
Nyare Tidens Philosophi. Förra Bandet. Sthm.
C. M. Carlson. 1826. 441 sidd. 8:0.

Den ifver, det redliga och outtröttliga nit, hvarmed Hr
H. under sin redan mångåriga författarebana sökt dels väc-
ka, dels förhöja svenska läsares kärlek så för litteratur i
allmänhet, som för ästhetisk och philosophisk forskning i
synnerhet, kräfver ovillkorligen hvarje rättvist omdömes
erkänsla och aktning. Visserligen har sättet, hvarpå detta
adla bemödande yttrat sig, icke alltid varit så gagneligt, så
lyckligt, som sjelfva bemödandet varit lofvärdt. De
flerfaldiga tillvitelser man gjort honom, kunna sammanföras
under trenne hufvudsakliga beskyllningar: brist på nogsam
granskning af egna arbeten; brist på fördomsfrihet och bil-
lighet vid granskningen af andras; slutligen, brist på vård
om språk och skrifart. Det är icke här tillfälle, att ingå i
undersökning om dessa förebråelsers allmänna grund eller
ogrund. Mycket har blifvit utan skäl, mycket med skäl
klandradt vid hans tillälventyrs nog många och mångartade
skrifter : oegennyttig sanningskärlek, utmärkt lärdom och
driftig arbetsamhet äro likväl de egenskaper, som svårligen
af n a g o n kunna honom bestridas. Och onekligen äro dessa
129

egenskaper ännu icke sä hvardagliga, sä allmänt synbara
inom Skandinaviens författare-samlund, att de icke så väl
inom, som utom detta samfund skulle göra sin ägare heder.

Hvad förevarahde ämne angår, påminna vi med nöje
våra läsare om samme Föri:s ”Historiska Anteckningar rö-
rande fortgången och utvecklingen af det Philosophiska Stu-
dium i Sverigeen bok, åt hvilken vi utan tvekan gilva
första rummet bland H:r H:s arbeten. Den Förenar, med
förtjensterne af helt och hållet sjelfstandig undersökning och
en sakrikhet, som för Lvarje bildad fosterlandsvän bor vara
dyrbar, äfven den förtjenst, att bland dem alla Vara den
bäst skri fn a. — Men Författaren, hvars vidsträckta stu-
dier omfattat Philosophions allmänna Historia, har äfven
af dessa forskningsmödor velat lemna oss en frukt; och
skulle än dennas värde, i sitt slag , mindre högt uppskat-
tas än den förutnämndas i sitt, så är likväl, i ett företag
sådant som detta, jemväl det ringare värdet ett värde för
den, som vet att fordringarnas storlek växer med sjelfva
slagets.

I en, såsom Förord, bifogad skrifvélse till Lectörn och.
Prosten Stenhammar (s. i-vn), berättar Förf; de närihastfe
bevekelsegrunder, som stadgat hans beslut att meddela sina
landsmän en Philosophiens Historia. Yttrandet (s. n) att
dessa Grunddrag äro ”det första på svenska utarbetade Utkast”
till en sådan, betyder väl att de ärö det första svenska ori-
ginal-försök i denna kunskapsart. Ty att nian äger på sven-
ska språket S ochers bekanta sammandrag, har Förf, sjelf
(s. 16) omnämnt. — En mot ändamålet svärande framställ-
ning af Speculationens, eller den till vetenskap sig Utveck-
lande Philosophiens successiva utbildning, må tvifvelsutan
räknas bland vår Litteraturs vigtigaste behob Men så sälU

Sç>ea X, in	g;
i5o

spita förmögenheter fordras libs den, som skall dömmas
detta jättevärf någorlunda vuxen, att ett försök till dess
utförande icke bör äfventyras, utan den mest omisskännliga
inre kallelse och den mest stoiska sjelfpröfning. Det Ho-
i atianska nonum prematur in, annuin användes kanske
aldiig lämpligare, äu pa ett företag inom denna rymd,
der äfven de snillrikaste philosopher, de skarpsinnigaste
tänkare, oaktadt sitt geni, oaktadt sin långa erfarenhet i
speculativa ämnens behandling, icke sällan råkat missleda
både sig och andra. Och det är ej åt Dilettantens lättsinne»
som man inom detta område offrar.

Efter en Inledning , som framställer Förf:s åsigt af Phi-
losophiens begrepp, method, arter, och antyder "beskaffen-
heten af en från detta begrepp utgående Philosophiens Hi-
storia, innehåller Första Afdelningen, i aderton capitel,
följande historiska skildringar: I. De äldre Folkslagens my-
stiskt religiösa Philosophemer. H. Grekiska Philosophiens
upphof. — Den Joniska, physikaliska Scholan. 111. Den Ilali-
ska, mathematiska Scholan. Pythagoras och hans efterföl-
jare. IV. Eleatiska scholan, och det ur den härledda första
Atom-systemet. V. Några tiU ingen viss schola hänförlige Syn-
kretistiske Tänkare. VI. Sophisterne. VII. Sokrates och hans
ensidiga Efterföljare. VIII. Platon. IX. Aristoteles. X. Pyrr-
hon och limon. XI. Sistnämnde fyra Tänkares efterföljare:
Akademiker, Peripatetiker, Skeptiker. XII. Epikuros ocli
hans Anhangare. XIII. Zenon och Stoikerne. XIV. Philoso-
phien i Rom, behandlad af Latinare. XV. Philosophien i
Rom, behandlad af Greker utaf flera olika Secter. XVI
Christendomen i sitt upphof. XVII. Yngre Orientaliska Phi-
losophemer. XVIII. Neo-platonismen. - Andra Afdelningen
1 alla capitel, följande : I. Kyrkofädernes Philosoph!. II. Phi-
losophien i Ost-Romerska riket. III Philosophien bland A-
raber och Judar. IV. Philosophien i Vesterländerna. Scho-


131

lastiken i sitt upphof. V. Scholastiken i tillväxt. VI. Schola-
stiken i sitt blomstrande skick. VII. Scholastiken i sitt afta-
gande och förfall. VIII. Scholastikens Undergräfvare: i. Neo-
Aristoteliker. 2. Moderne Neo-Platoniker. 3. Neo-Kabbali-
ster. 4. Neo-Hermetister. 5. Humanistiske l ankare.— Ire^
dje delningens Förra Band, i sju capitel, följande : L
Theosopherne. II. Sjelfständiga försök till PLeformationer af
Philosophien. III. Des Cartes j hans Anhängare och Motstån-
dare. IV. Från Cartesianismen direct utgående nya System-
stiftare (Spinoza m. Il-)* V. Locke och hans närmaste Anhän-
gare. VI. Leibnitz. VIL Någre med Locke och Leibnitz sam-
tidige Sjelftänkare. — Om denna afdelnings sednare band
gifver Förf, tillkänna, att det ”ofördröjligen skall läggas
under pressen”; att det skall ”börja med Wolf, för att se-
dermera fullända verket med teckningen af våra tiders spe-
culativa bemödanden och en öfversigt af den höjd Philoso-
phien , under sin långa historiska bana, upphunnit. —

Enhvar inser, att en recension i egentlig form Öfver
ett verk af detta innehåll och omfång, skulle sjelf, för att
någorlunda uppfylla sin bestämmelse, växa till en Philoso-
phiens Historia in nuce, och långt öfverskrida alla i en
tidskrift nödvändiga gränsor. Rec. Önskar således, att man
hellre må taga hans uppsats för en blott anmälan, ehuru be-
ledsagad af några strödda kritiska anmärkningar. Vår öf-
vertygelse i allmänhet om Hr H:s verk kan inom få ord
sammanfattas. Det stämplas öfverallt af ett värdigt begrepp
om alla vetenskapers vetenskap och drottning; det andas, allt-
igenom , en varm kärlek för all snillrik forskning, en tack-
sam vördnad för dess ypperste hjeltar; det vittnar om stor
beläsenhet och flit; det röjer en sjelfständig gång i ämnenas
uppställning och fördelning; det meddelar i de partier, dem
Förf, påtagligen utfört enligt eget studium af sjelfva urkUn-
152

Smia (säsom t. ex. capitlet om Neo-platonismen), ätsküliga
nya uppgifter, åtskilliga genom sin fria, sin upphöjda syn-
punkt interessanta betraktelser; det har, i de öfriga, begag-
nat de bästa för Förf, tillgängliga hjelpredor, och särdeles
den i egenskap af samlare grundlige Tennemann ; det för-
tjenar, i följd af allt detta, och dessutom såsom det för-
sta *) svenska original-arbete i sitt slag, att af alla Philo-
i Sophiens vänner kännas och läsas. Men med dessa ljusa si-
dor förenar det ock flerahanda mörka. Förf:s flit har här,
liksom annorstädes, varit mera sorgfällig hvad samlandet,
än hvad utarbetandet angår; Tennemann, en jätte i lärdom
och arbetsförmåga, menen dvärg i urskillning och omdöme,
har blifvit nog mycket tillitad; ett till sjelfva källorna trän-
gande studium synes oss understundom ha blifvit försummadt
äfven der, hvarest det utan synnerlig svårighet kunnat verk-
ställas; utmarkta philosophers läror ha ibland affardats gan-
ska knapphändigt, när deremot obetydliga namn och skrif-
ter länge qvarhållit Förf:s uppmärksamhet; systemernas cha-
rakteristiker sakna ej sällan den dialektiska blick, reda och
skärpa, som i dessa ämnen ar så oumbärlig; de rent historiska
uppgifterna äga icke alltid den stränga pålitlighet, som de lätt
genom noggrannare skärskådnlng, kunde vunnit; och skrif-
sättet är i den mån vårdslösadt, att det verkligen må kallas
barbariskt. — Att detta omdöme, hvars utförliga stadfästel-
se rummet icke tillåter, ändock ej må alltförmycket — sa i
godt som ondt — bära utseende af maktspråk, vill Rec.
nu tillägga några särskilda påminnelser.

Nämligen första offentliggjorda. Prof. Grûbbës Fö-
relasmngar of ver Philosophiens Historia blefve, om de
meddelades at en större allmänhet, en dyrbar skänk åt
venges litteratur, som genom dem erhölle ett cl as-
sis k t arbete.
.O. - If '

■■

135

I sjeKva Inledningen, som är ämnad att öppna in-
g&ngen till det Hela och bestämma den ståndpunkt från
hvilken det vill ses, möter oss mycket, som är obestämdt,
sväfvande och förvirrande. Den är tvifvelsutan ett af delta
arbetes minst lyckade partier. — Fullkomligt ense äro vi
med Förf:s begrepp om syste mer och systemernas suc-
cession. I de förra ser han de evolutioner eller former,
genom hvilka den philosopherande forskningen mer och mer
närmar sig till det egentligaste systematiska uttryck af en ab-
solut Enhets- och Allhets-princip ; i den sednare åter ser
han deras progressiva kedja, sammanlänkad af öfvergån-
gar från systemer, der det metaphysiska elementet öf-
verväger, till systemer, der det logiska elementet har
öfvervigt, samt tvärtom tillbaka igen — men i ständigt ut-
vidgade dimensioner, Det i all speculation substantiella
är de förras (ensidigt) herrskande anda ; det i all speculation
formella är (lika ensidigt) de sednares. Förf, borde haf-
va nämnt, att det är just sjelfva öfvergångs-momenterna,
som betecknas dels af nya försök till egentliga i den t itet s-
systemer, dels af kritiska och skeptiska undersökningar å
ena sidan, samt sy nkr etistiska motverkningar å den
andra. — Äfven sammanstämma vi med Förf, deruti, att
”teckningen af dessa fortskridande öfvergångar är det, som
Philosophiens Historia har att lemna. Hvadan den också är
den egentUga och enda sanna Propädevtik för Philosophien.
Ty då den — — är lika mycket Konst som Vetenskap, kan
den, lika litet som Poesien, någonsin läras. Allt hvad
man i afseende på den kan göra, är att väcka och jemnt
nära Sinnet för Philosoph», eller egga till philosopherande;
på samma sätt, som allt hvad för bildningen till Poesi kan
åstadkommas, är att lifva Diktningsförmågan till verksamhet.
Och alltså, liksom Poesien Historia är den enda sanna och
fruktbringande Poetik, kan också ingen annan verklig Phi-
134

losophik sökas, än den som gilves i Philosophieiis Hi-
storia” (s. 13).

Icke lika belåten är Rec. med den i i. gifnä be-
stämningen af det phitosophiska forskandets och vetandets
hufvudarter. Redan den i första perioden befintliga defi-
nitionen på Philosophi (”en , i systematisk ordningsföljd,
^eikställd forskning efter den yttersta sanningsgrunden för
allt Vetande”) synes oss icke tillräcklig ; åtminstone icke
så fullständig, att den innehåller prämisserne till det ”allt-
så”, hvarmedelst Philosophien, i följande perioden, förkla-
ras vara ”hka mycket Konst som Vetenskap’’ (s. i). Mel-
lertid ar sjelfva denna utsaga ganska riglig; Rec. ville dock
mna tillagdt, hvad Fr. Schlegel,på något ställe yttrat, att
Philosophien, för att vara allt hvad hon bör vara, nöd-
vändigt är ännu ett tredje tillika: nämligen icke blott en
Vetenskap, icke blott en Konst, utan jemväl - och fram-
for allt annat -- en Dygd. Vid den efterföljande art-indel-
nmgen vilja vi blott erinra, att den anledning, hvafföre
Ästhetiken görs till en underafdelning af den praktiska
Philosophien, förekommer oss ganska obestämd. Denna
anledning är, enligt Författarn, att Ästhetiken, liksom E-
tlnken, ”tjenar att régulera mitt handlingssätt och leda mig
under frambringandet af föremål för vetandet” (s. 2). Vi
lemna derhän, huruvida ens Ethikens egenskap af praktisk
philosophi är i dessa ord fullgiltigt uttryckt (ty jemväl det
rena, abstracta Tänkandets acter äro handlingar, och fram-
bringa föremal för kunskap); äfvenså, huruvida Ästhetiken
såsom lära betraktad, kan utöfva på skön konst och
konstnars-fardighet en så stor inflytelse, som Förf, synes
tillegna den. Deremot hemställa vi till Förfs bepröfning
om icke Ästhetiken snarare bör anses för en till theoretisk
och praktisk philosophi uti lika förhållanden ställd m el 1 an-
art, hvilken medelst sin organ — den ästhetiska å-
sltådnineen — i Skönhetens region objectiverar Philosophi-
IX. organ, den JeUeetuella. Men Philoso-
phien» äskadnings-art har, enligt Rec:» tänkesätt, en mojhg-
het af vida hiigre objectivering: denna tillhör Godhetens
region och är den verlds-äskidning, som Roc. i ätskdhga
skrifter kallat den spirituella (d. ä. den rentaf andl-
oa), emedan den omedelbart har Andarnes ), eller de
personligt verkande Inlelligensernes historia till föremal.
Det betraktelse-sätt, som i lefvande, i harmoniskt begrepp
uppfattar detta sublima epos , är af alla det högsta; således
det, hvarigenom Förnuftvetenskapen bade fullandar sig
och erkänner sig vara fulländad. Den fulländade Fomuf -
vetenskapen är icke, såsom Schelling fordom lärde Konsl-
Philosophi; icke heller, hvad han (och andra) sedermera
lärt, Samhälls-philosophi: den är Relig.ons-philoso-
phi - d. v. s. en sig sjelf förstående Tro pa alla e-
viga Fömuft-Ideers inneburna och uppenbarade verklighet.
Att denna verklighet, säsom ämne för vär kunskap ecb for
alla öfriga yttringar af vär frihet, är oss af det Högsta Vä-
sendet gifven i tre allmänna uppenbarelse-grader, Natu-
rens, Menniskans och Gud-Menniskans (Christi);
att den med frihet forskande tankan har sina vigligaste fo-
remål i den naturliga uppenbarelsen utom sig, den
menskliga inom sig och den gudomliga öfver sig: det
ha vi pä andra ställen sökt utveckla. Man kunde afven,
om man sä vill, kalla den första ") den physiska (rent

»1 De, som vid detta ords anblick genast iorestalla sig na-
' not mystiskt, — i den hos dem gängse betyde sen.
Zf detta uttryck,- synas ha glömt, att Menmskan ar
en 	 Ande; och denna glömska ar en smula undei-
lig, om den också, hos dem, sannolikt har sina natur-
liga skäl.

**) Dess Charakter är nämt physisk, antingen det forsk-
136

theoretiska), den andra den moraliska (rent praktiska) '
den tredje den historiska (praktiskt-theoretiska). Huf-
vildsaken är att inan inser, det de tvenne förra erhälla vä-
sendtlighet, betydelse och sammanhang endast genom denna
tredje. Långt ifrän att återkalla en enda bokstaf af det, som
vi derom tillförne sagt, ämna vi fastmer använda vär hela
efnads bemödande, att göra denna åsigt, med alla dess til,
lampningar, i möjligaste mätto tydlig och allmän.

Det tyckes, om vi fä sluta dertill frän flerfaldiga utlätel-
ser i förevarande verk, älven vara Förf:s mening, alt all
plnlosophi, den må behandla hvilka ämnen som helst och
heta huru som helst, är ett väsenlöst skal, såframt den
icke i en grundlig religions-philosophi äger sitt innersta, sin
egenthga kärna. Detta förhållande loekar oss sä mycket
mer, att oiver §. a. omständligare yttra oss. - Det Ab-
aoluta säges der vara «(fad, tänkt i ailt re,la> omanift_
slerade urvasende.» Sä halva onekligen mänga Schellingia,
nei lait ;a (åtminstone skenbart) äfven Schelling sielf i
w». af hans äldre skrilter. Men dialektiskt rigtig är icke
denna definition; ooh ISU kan	. sanlma^]a me(J
§. 3 som besknfver don intellectuelle åskådningen såsom ett
tillstånd, der den forskande anden försätter sig inom m-vä-
sendets nrvetande, leda till upprepning af de gamla be-
sy mngania om denna läras pantheism och anspråk pä öf
-nu-skfiga insigten. Mycket )lar TiMerMgen

otver alla den empiriska och den logiska reflexio-
nens relahviteler upphöjdt Absohaum, hvilket upplåter sig
fm kunskap och grundlägger all kunskaps möjlighet, deri!

uppfattas, utgår frän en sen-
l” de	V 5^r"nkt’ det “ ^ibSdaM-

heoi etiska interesset, såsom sådint dm.,
inom denna rymd har plverviot.
15?

i-'

genom, att det upplåter sig for sig sjelft, eller i oändlighet
sätter sin enhet såsom en sig sjelf motsatt (och således af
sig sjelf förnimmbar) enhet af subjectiva och objectiva
förmer. Man har tillika hört, att det sätter sjeliva denna
motsats såsomen absolut existerande i den mån, som
den uttrycker enhetens egen absoluthet. Insigten och det
fixerade medvetandet af detta — i allt — absolut Ena och
absolut Motsatta, samt af alla varelsers och tings realitets-
proportioner, såsom beroende på den större eller mindre
andelen af absolut väsendtlighet (z: sanning), är hvad man
velat beteckna under namnet än af intellectuel! åskåd-
ning, än af absolut åskådning, än af spéculatif
reflexion. Men icke dessmindre tyckes ännu vara för
mången förborgadt, att det såkallade Absoluta, i denna
form — eller så vida, som det betraktas blott i egenskap
af dialektisk princip för ett systematiskt philosopherande, —
är egentligen ingenting annat än Fö r mtjt etda detta
tankes i sitt omedelbara och oförmedlade väsende. Ty i detta
sitt väsende, grunden till all de förnuftiga subjeeternes reflexion
och till all för den möjlig sanning, är Förnuftet blott och
bart det rena, sig förnimmande (d. ä. kännande, län-,
kaude, viljande) Vara-, eller allt fifs gemensamma förmå-
ga, att fatta sig såsom enhet och motsats af ett Inres oçh
ett Yttres vexelverkningar. Detta förnimmande af sin till-
varelse , hvilket äfven under de ofullkomligaste skepnader
uttrycker sig i någon mån, sker klarast ochlifligast i for-
men af Sjelfmedvetenhet. Förnuftet betraktar sig derföre
der, med rätta, vara in sensit eminenti Förnuft-, oçh eme-
dan det endast i denna form inser och bekräftar sin e-
viga ursprunglighet, har det velat, att allmänna språkbruket
icke skall hedra någon inskränktare lifs-form med Förnuftets
benämning. Philosophien, såsnart hon upptäckt, att i För-
nuftet sjelft den till princip sökta, rena enheten af princi^
158

pia essende et cogncscendi *) finnes, Ssyftar seder-
mera att uppdaga, huru nämnda identitet är det (sinnligt
°C?	O^aniska lif> som objectiverar sig i all den

mangfaldighet af gestalter, hvilken uppkommer genom prin-
cipens substantiella enhet och formella tväfald. Den sedna-
re ar lika oändligt formell (formlifvad och formskiftande),
som den forra är oändligt substantiell (formlifvande och
formgifvande). Af denna mänglaldighets utbildning till All-
het, till Universum, hvilket, såsom sådant, är den reellt
systematiska Enheten, blir således Philosophien en spe-
gel-betraktelse (speculatio'), en ideell motbild. Hon
bhr det vetenskapliga begrepp och begrepps-sammanhang,
hyaruti Förnuftet, begripande sig sjelft, begriper sig vara
själen och sanningen af Universum. Hon ser i phänomener-
na endast det, hvarigenom de (hvart och ett i sin grad,
eller po tens) uttrycka förnuft och förnuftets absoluta verk-
lighet. Hon ser i principium essendi Förnuftets ex-
pansiva kraft, i principium cognoscendi dess contrac-
tiva. Ju mäktigare denna sista kraft yttrar sin concen-
trerande, sm inåt stråfvande och utåt afsöndrande egenskap,
ju strängare begränsade (eller särskilda) individualiteter
framträda, desto gränslösare är den andel af förnimmelse,
af verldssjäl, som i deras omkrets utgör den lifvande me-
delpunkten; i samma mån, som denna är innerlig och djup,
i samma mån innesluter omkretsen ett rymligare eller trån-
gare mått af Universum. Den högsta lefvande Synthesen af
gränslöshet och begränsning är, hvad man kallar Person-
lighet. Här är Förnuftet ett f ö r n u f t i g t S j e 1 f, och ic-
ke, liksom i den lägre Naturen, en blott förberedelse
till detta sjelf-lif, eller en fragmentarisk liknelse deraf.
Här framti ädei allt lifs egentligaste ägare och repräsentanl,

) En identitet, från hvilken, just under denna expression,
ledan Eiigenas philosophiska forskning utgick.
15g

Anden; «om äger ingen annan gräns än sitt medvetande,
sitt handlande i tanke och gerning. Denna gräns är så beT
skaffad, att han mäktar utvidga dess område i oändlighet.
Den fullkomligaste Anden är Andarnes gemensamme Fader,
Frälsare och Helgare : Gud. För att kunna vara ett
sj elf med vetande, måste äfven han s medvetande vara be-
gränsadl; ty det vore annars rigtadt blott utåt och ej inåt,
d. v. s. icke något sjelfmedvetande. Men det är öfver alla
andra Andars sjelfmedvetanden omätligt upphöjdt, derigenom,
att det är absolute ursprungligt, att det är den enda
sj elf begränsning som är fullt sjelfsländig och frivillig, och
att det i denna omfattar alla öfriga medvetanden och deras
verlds sphärer, såsom samt och synnerligen alstrade i och
med den första sjelfbegränsningens ändlösa fortsättning.
I följd af denna, der det Oändliga i hvart ögonblick gör
sig Ändligt (men just derigenom tillika i hvart ögonblick å-
tertager sin oändlighet), äro de hvart på sitt vis, liksom de-
ras omgifningar, af b ild er af de i Guds förnuft tänkta och
ordnade urbilderna. Nu är onekligen det Absoluta,
tänkt såsom Förnuft in abstracto och såsom Förnuftets
productiva identitets-lag, schemat af den eviga Handling,
hvarigenom möjligheten till Allt (i Philosophien beteck-
nad med termen I ndiff er e n s) uppstiger till verklighe-
ten af Allt (i Philosophien betecknad med termerne I-
dentitet och T otali t et), ur djupet af det ”Intet”,
hvaraf Gud skapat och skapar verlden. Också har detta
heliga Intet, — hvilket man ej får föreställa sig såsom ett
intet i privatif mening, utan såsom ett Vara som ännu ej
blifvit Tillvara, — en analogi uti det på engång intelligen-
ta och likväl medvetslösa lif, som i medvetandet oupphör-
ligt särskiljer sig till begrepp, för att uppenbara sig i con-
creta tankar och gerningar. Men detta schema, detta all-
männa Verlds-Förnuft, är, så länge det blott såsom sådant
uppfattas af reflexionen, ännu ett blott substantiellt, d. ä.
i4o

opersonligt väsende. Man må visserligen säga, att Gn-
domen deruti upplåter en ingång för tankan till sin hem-
lighet (framför hvars djup hon dock snart hisnande stannar);
men icke må man fästa begreppet eller namnet af Gud vid
delta opersonliga, denna abstraction, då Gud är Gud just
genom den egenskap, att han är •— den absoluta Personlig-
heten. \ill man pasta, att det ”omanifesterade urväsende”,
hvarom Förf, talar — och hvarmed han tvifvelsutan menar
det primitiva Esse, som (för reflexionen) föregår all Exi-
stens — är åtminstone in potentia Gud, emedan det är
urväsendet till Allt (och således äfven fill Honom) : så kan
likväl också, af samma skäl, med lika rigtighet påstås, att
nämnda urväsende är in potentia Verlden; och vore
Gud all Isa icke något högre, än ett blott ursprungligt Esse,
antingen man kallar det Urväsende eller Urvetande, så äg-
de speculationen ingen möjlighet, att särskilja Honom i-
från hans Skapelse. Förf, har sjelf i 5- 6, skildrat Pan-
theismens lära såsom uppkommande af en dylik föreställning.
Visserligen har Gud, bland sina öfriga egenskaper, äfven
den, alt vara silt och alltings ursprung; men såsom aetu
Gud, eller Gud i egentlig mening, är han icke ett Det,
utan en Han; han är Person, Hjerta, Kärlek, Vishet. Den
ofta omtalade, för reflexionen oåtkomliga varelse-gr un den,
hvars dunkla innehåll föregår all inom reflexion uppfattlig
tillvarelse, är, hos Gud, endast den källa till lif, till dua-
litet, hvarmedelst han evigt sätter Verlden och Andarne så-
som på engång sin personlighets motsats, och såsom tillika
med denna personlighet förenade till en enda gudomlig
verlds-organism. De, som anse denna åsigt nästan för en
hädisk, och invända deremot Bibelns ord: ”Gud är Ljus,
och intet Mörker är i honom ’, torde nu finna, huru myc-
ket de misstagit sig. Då Schelling, i likhet med flera äldre
Tänkare, lämpat begreppet af ett dunkelt upphoftill
all existens äfven på Guds egen, har det icke varit hans
mening j att detta upphof är dunkelt i ocli for sig sjelft j
utan blott för oss, i följd af omöjligheten att tänka det un-
der några egentliga pradicater.

Huru den gudomligt inrättade verlds-organismen fullän-
dar sig i sina högsta lifs-yttringar, det visar Historiens pbi-
losophi och Religionens. Historien och Religionen ådaga-
lägga Guds alltomfattande och (i fbrmenskligad egenskap)
till menniskorna nedstigande kärlek. Genom denna äro den
lieliga Frihet, som utgör Statens lif, och den heliga
Nödvändighet, som utgör Kyrkans lif, evigt med hvar-
ann förenade, eller (rättare sagdt) evigt oatskiljeliga från
hvarandra. — Det är oss icke obekant, att Kärleks-begrep-
pets tillämpning på Religion, Äktenskap, Stat, Konst,
kort sagdt, på alla det moraliska lifvets förhållanden, blifvit
kallad ett sveden borgskt radoteri. Sa svedenborgskt
radoterar mellertid icke blott Svedenborg, icke blott en
mängd af nyare och äldre (ja, till och med hedniska) tideis
författare utan framförallt en bok, som heter ”Nya festa-
mentef’, — alltigenom, ifrån den ena pärmen till den andra.
Vi trösta oss med så hederligt sällskap, och fortfara sanno-
likt i detta slags svärmeri, liksom i alla våra öfrigaj om
livilka, längre fram, ett och annat ord torde bifogas.

Äfven i 3. som handlar om möjligheten alt vetenskap-
ligt fatta det Absoluta, och således om den intelie c tue 1-
la åskådningen, hade större dialektisk noggrannhet och
reda varit önsklig. ”Varandet’’ säges här vara det, som i
det Absolutas manifestation är ’’existens”, och ”Vetandet”
deremot det, som är ”grund till existensen”. Rätta förhål-;
landet är likväl ett alldeles motsatt: till ^rsistere gifves
ingen annan grund än Esse, och all Existens är ett lif,
som i någon mån förnimmer, erfar, bejakar, och alltså — i
någon mån —• vet sitt V ara. Också skulle vi gern» sett.
142

att den intelléctudla åskådningen hade fått én enklare, en
xnera menskiig beskrifning. Denna åskådnings-art är —
helt simpelt —♦ det (NB) speculativa Förståndets insigt
af Förnuftets egenskap, att vara alla väsendens enhet, verk-
lighet och samband, antingen de visa sig under subjectiva
eller objectiva, oändliga eller ändliga, andliga eller kropps-
liga kännetecken. Det ur b ild lig a i denna enhet är de*
åt Menniskoföi/nuftet, af Guds förnuft, meddelade Verk-
liga; det, hvarigenom båda dessa förnuft stå med hvarann
i gemenskap; det, som Menniskoförnuftet, såsnart det vet
hvad det vill och vill hvad det vet, bemödar sig att i hela
den sig tillhöriga sinneverlden afprägla. Det personliga
i Menniskans förnuft är, liksom i Guds, icke blotta Tankan;
utan egentligen — Viljan och Kärleken, eller det, som
hos Menniskan verkar — i Sinnet, i Hjertat, i Samve-
tet. Man torde nu begripa hvad vi mena, när vi påstå
att ”sinnets rening” är det första, det oundgängliga villkoret
för sann speculation.

Rigtigt skildras i 5. 4. Identitets-läran såsom ”det syJ
stem, som går ut på, att i hela sitt väsende antaga naturen
af Copulan” (det identiska bandet i dupliciteten af Tanke
och Utsträckning, af Subject och Object, af Ande och Ma-
teria o. s. v.,). Men hvad Förf, derefter yttrar om ph i lo-
sop hisk construction och dess åtskillnad från all an-
nan ait att deducera och demonstrera, är alltför fåordigt, i
förhållande till ämnets synnerliga vigt. Ingen kommer till
klar föreställning om Philosophiens väsende, som icke får
detta ämne för sig tillfyllest utredt. Kanske har Förf, tänkt,
att i tredje afdelningens sista band, när han hinner till
Höi jer och Hegel, sätta saken i fullare ljus, genom sin
framställning af deras förtjenster om dess utveckling *).

*) Den förre hämmades i midten af sin bana; den sedna-
Mellertid ar ingenting att invända mot det lilla, som här
derom blifvit sagdt. —• Så mycket mera kan vissejligen in-

re har — i denna hansigt — fulländat »in. Én märk-
värdig slägtskap förenar dessa bägge Tänkare med hvar-
andra. Ehuru den sednare, utom allt tvifvel, äger fö-
reträde i djupsinnighet (skarpsinnighet äga de kan-
ske lika), tyckes likväl den förre ha med .sin logi-
ca transscendentalis åsyftat detsamma, som Hegel med
sin ”speculativa logik”: att gifva Identitets-läran en
strängt vetenskaplig form, genom en substantiell
dialektik, grundad i Lifvets egna potenser (ut-
vecklings- eller sjelflörnimmelse-grader), samt utvecklan-
de sig sjelf i motsvarighet till dem. Det är onekligen
blott genom en sådan, rigtigt tänkt och rigtigt fullbor-
dad, som det kan göras klart, att hvarje potens, i mån
af sin utveckling, å ena sidan sätter uppöfver sig
en realitet, hvars blotta grund-villkor den är, och å an-
dra sidan fasthåller inunder sig, såsom en likaledes
med sig reellt coexisterande, den lägre realitet som är
dess eget grund-villkor. Fästade de, som bedömma I-
dentitels-läran, en skarpare uppmärksamhet vid dess
Potens-theori, så skulle de inse, att hvarje potens inne-
håller en hel särskild lifs-sphär, som visserligen är, i
grundväsendet, absolut Ett med alla (föi' begreppet)
’föregående och efterföljande, men i väsendet är dem
alla absolut Motsatt, såsom en egen, positif och sjelfbe-
stående väsendtlighet. De skulle således förstå, att den-
na lära, långt ifrån att annihilerande hopröra och sam-
mansmälta alla varelser och ting till ett nebulistiskt ett-
och-samma, tvärtom är den enda, som förmår visa,
att hvarje väsendes concreta åtskillnad från alla öfriga
är positive verklig och specifik. — Gud har alla po-
tenserna inunder sig; ty de äro alla, tillsammantagna,
grundvillkoret för hans personliga existens; hvilken
tillika, just derigenom, bekräftar deras gemensamma
coexistens, såsom en, af Sig, i alla grader och momen-
ter verkliggjord. — Meir all dialektiks, all constructions
lullkomlighet beror, innerst, på den själ, hvarmed man
144

vändas mot följande ställe: ”Af de ménskliga Själsförmö*
genheterna liar man egentligen urskiljt Förnuftet, — på La-
tin kalladt Intellectus — såsom förmågan af Åskådning
och Reflexion, från Förståndet, Ratio, såsom förmågan af
Tanke och Begrepp. Men emellan och förenande båda, är
Phantasien eller förmågan af Ideer: den intellectuella åskåd-
ningens organ och således den som i Identitets-Systemet är
verksam, derunder genomträngande och sysselsättande de
båda andra formögenheterna. Ty det af intellectual-åskåd-
ningen uppfattade, återspeglas i Phantasien såsom Ideer,
föremål för Förnuftets åskådning, hvilket, Förnuft, genom
på dessa ideer använd Reflexion , framställer dem upplösta
för Förståndet, som nu åter använder dem såsom Begrepp
om de Objecter, hvilka tillkännagifvit sig medelst intryck
på de yttre sinnena: Förståndets uppfattnings-instrumenter”
(s. 5, 6). Vid denna, i flera hänseenden mindre lyckliga
tirad, må Förf, tillåta oss tre anmärkningar.

Första anmärkningen. Att Förnuftet på Latin kallas In-
tellectus och Förståndet Ratio, låter näppligen af det
hittills bekanta latinska språkbruket försvara sig. Detta
dialektiserar och construerar. Fastän Schelling sjelf en-
dast antyd t, endast i dess allmännaste grunddrag sche-
matiserat den philosophiska constructionens och poten-
sernas theori, så har han likväl fattat detta ämne ur
dess hela synpunkt; en synpunkt, som hos de bägge
andra Philosopherne blifvit i en viss mån åter inskränkt,
genom deras öfvervägande böjelse till abstract formalism.
Lätt skulle denna böjelse, om Hegels lärjungar ärfva och
vidare utsträcka den, kunna tillvägabringa en ny art af
Scholastik, ingalunda mindre tom, mindre pedantisk, än
någon af den gamlas sämsta afarter. En och annan
svensk caricatur i denna väg, har redan visat, hvil-
ken dråplig philosophi ur slika scholastiska taskspeleri-
er låter utspinna sig.
har, tvärtom, gifvit åt nämnda Qi’d en betydelse i alldeles
omvändt förhållande. Man vore frestad att tro, det Förf,
med flit skrufvat om rätta förhållandet, för att dermedelst
göra begripligt för sig sjelf: livarfore Intellectus hos de
utmarktaste äldre philosopher spelar en så stor rôle,
och hvarföre alla de systemer kallas intel lectuella,
som äga ett synthelisktlif, en transscendental eller idealistisk
syftning. Förf, kallar dem så sjelf i §. 5, och skildrar gan-
ska rätt deras allmänna beskaffenhet. Men hvilket — sa
tyckes han frågat sig — kan vara skälet till denna deras
vanliga benämning, om icke Intellectus lar betyda —
Förnuft? Och hvarföre skulle Charakteren af rationalism
tillerkännas de blott analytiska, de logikaliska systemerna,
om icke Ratio far betyda — Förstånd? — Rec. tror, att
grunden härtill kan finnas, utan att behÖfva förvränga or-
dens latinska bemärkelser, Alltsedan Kriticismens tid har
det varit gängse, att under Förnuftet, såsom förmågan af
1 d e e r (öfvérsinnliga realiteter och realitets-föreställningar)
ordna Förståndet såsom en lägre tank-function, som sam-
manfattar det särskilda i sinnliga åskådningar till enhet, så-
lunda producerar Begrepp, och Ömsom med hvarandra för-
likar, ömsom från hvarandra söndrar dessa begrepps motsat-
ser. Man har, kortligen sagdt, förlagt den speculativa re-
flexionen endast på Förnuftets område, och låtit Förståndets
få behålla endast den relativa, den dels empiriskt, dels lo-
giskt ratiocinerande reflexionen för sin räkning. Meller-
tid har man dock medgifvit, att Förnuft är till äfven under
annan skepnad, än den af ett philos ophiskt sjelfmed-
vetande; och man har sjelf nyttjat ordet ”förnuft” ömsom
i den speculativa betydelsen) ömsom i den, der det, såsom
grund för all tanka och handling, är alla förnuftiga varel-
sers gemensamma egenskap. Endast åt det förskjutna För-
ståndet har man ej velat inrymma möjligheten af en dylik
Spea X, ii.	io.
146

?

tvMftldl det har aldrig fått nämnas ellei< tänkas i annan fce-
tydd.se, än dels af blott sens commun, dels blott af ra-
tiocination. Med all vördnad förvissa philosopher, våga vi
likväl försöket j att eröfra tillbaka åt Förståndet dess förlo-
rade rättigheter. Enligt vår öfvertygelse, gifves det likaså
väl ett spéculatif t Förstånd, som ett specidatift Förnuft;
ja, vi gå längre och påstå, att Förståndet, i sitt högre, sitt
spec ulati va begrepp, är just Förnuftets speculativa kraft,
den manligä, den särskiljande och ordnande energien i dess
mot sina eviga Ideer vända besinning. I denna bemär-
kelse har ordet Intelie C tus af de störste äldre philoso-
pher blifvit nyttjadt — och se här orsaken, hvarlbre så
många själfulla systemei' (med rätta) erhållit af detta ord
sin classificerande benämning. De såkalladé rationella
sysfefnerna ($. 5) ha deremot alla tagit sin Ratio på ett
så abstract, så ensidigt logiskt vis,- alt i det nät, hvar-
med de velat långa det rika, herrliga Förnuftet sjelft, endast
en mumie af Förmdf låtit snärja sig. — Hvad Förstån-
det angår, så har dess fordna, dess högre begrepp först
nyligen åter, hos en och annan Tänkare, börjat vakna —
och det just hos dem, som antingen äro i'entaf beskyllda,
eller ock åtminstone ganska misstänkta för — Mysticism.
Det föresväfvade redan Jacobi, ehuru han ej förmådde
utreda och fixera det; merä tydligt framträder det i Schel-
lings och Fr. S chie g els sednåste skrifter. Ehuru skiljakti-
ga dessa sistnämnde äro i åtskilliga punkter—ty huru kunde
en protestantisk och en katholsk philosoph till alla delar öf-
vcrensstämma ? — så är denna punkt likväl en af de hufvud-
sakliga, hvari de tänka lika. Det liar gått med Förståndet,
li som med Tron. I stället att betrakta det förra såsom det
eviga Ordets lefvande tanka, som uttalar sig i allt, och
kraftigast i det personblifna Förnuftet, hat man envisats
att vid ’’Förstånd” föreställa sig blott dess underordnade,
dess inom phänomen-rymden sjelf endast phänomeniska
distinctions- och combinations-förmäga. Och likväl är, in-
om Förnuftets theoretiska område, Förståndet sjelfva den
personliga kraften; liksom, inom Förnuftets praktiska
område, Viljan är just det, hvarigenomFörnuftet får per-
sonlighet. Så ällas man ock, oaktadt redan Luther kal-
lade Tron ett ”zuversichtliches Wissen”, att icke vilja tän-
ka sig Tron i den egenskap, der hon är Vetandets hög-
sta expression, eller der Vetandet känner sig till fullo ge-
nom trängdt af det fritt erkända och i klar insigt omfatta-
de Sanna; utan blott i den egenskap, der hon är Vetan-
dets lägsta expression, der Vetandet ännu är antingen en
dunkel aning, eller en blind auctoritets-hylhiing, eller ett
bland allahanda tänkbarheter väljande £ö r-sann t-h ål-
lande, — vid hvilket nian stannar af det skäl, att man
tycker sig någorstädes böra stanna, för att slippa tänka
förmycket. Man vill, på sin höjd, låta Tron gälla för
Vetandets be g ynn els e-punkt ; men allsieke tillika för
dess fulländnings- eller slut-punkt. Paulus hade, enligt
denna åsigt, icke bort säga: ”Jag vet, på hvem jag tror’;
han hade bort säga: Jag vet icke, pa hvem jag tror,
men jag tror ändå”. Märkvärdigt nog sammanstämma vissa
bland vår tids orthodoxer med vissa bland vår tids philo-
sopher deri, att anse ett slikt föreställningssätt för det en-
da religiösa och c hri stliga. Skillnaden är blott, att
de förre betrakta denna lemmalytta Iro med ömtålig kär-
lek, de sednare åter med tolererande, hallt medlidsamt
förakt*).

*) Ett med framgång verkställd t försök, alt visa den
religiösa Tron i dess friska egenskap af seende, är
afhandlingen ”Förnuft och Uppenbarelse”, af B. J.
Bergqvist (Lund 1826). Vi torde innan kort få till-
fälle, att närmare skärskåda detta verk, som, ehuru ej
alldeles fritt från philosophiska misstag, likväl är ett af
de bast tänkta och bäst skrifna på vårt språk. Det gör
148

AncTra anmärkningen. Förf, hade icke så sorglöst bort
kalla Phantasien ”förmågan af Ideer, den intellectuella
åskådningens organ, och således den som i IdenLitets-Sy-
stemet är verksam, derunder genomträngande och syssel-
sättande de båda andra förmögenheterna” (Förnuftet och
Förståndet). Vidare säger Förf, att Phantasien är , mellan
dessa, det ”förenande” väsendet. Rec. inser ganska väl,
hvad och huru Förf, menar-, men så, som han uttryckt
sig, skall han tvifvelsutan föranleda mångahanda misstyd-
ninear — och vi se oss försälves om efter en skymt till
j O	ö

Förklaring. Förf, menar här med Phantasi åskådnings-
lömiåga i allmänhet, den för begreppet schematiserande
Inbildningskraft, som Schelling i Syst. d. transscend. Idea-
lismus beskrifver. I denna egenskap må Phantasien visser-
ligen sägas vara den förmåga, hvarigenom i allmänhet, och
enkannerligen i philosophisk construction, Förnuft och För-
stånd — d. ii. det i Förnuftet expansiva (allmänliga) och
contracliva (synnerliga) — förenas, eller fastmera uppdagas
i deras ursprungliga och väsendtliga enhet. Och såsom
skådande kraft måste hon onekligen vara själen i ett sy-
stem, som mer än något annat går ut på speculatio, i
ordets bokstafliga bemärkelse. Då Förf, ej gjort sig mödan
att utreda delta, skall hans utlåtelse på det högsta förvåna
alla dem, som vid ”Phantasi” ej fästa något annat begrepp,
än det vanliga af sinnlig uppfattnings- och diktnings-fÖrmå-
ga, särdeles under den särskilda form hon får såsom po-
etisk —- för att ej tala om dem, i hvilkas föreställning
phantasi och phantasteri äro synonymer på ett och
samma obegrepp. — I alla fall kan Phantasien icke med fog

Sveriges theologiska litteratur en utmärkt heder, och
har förökt det antal af berömliga författar-namn, hvil-
kas förteckning upptagei' en så talrik del af lärarne vid
Lunds Universitet.
i4g

kallas ”förmåga af Ideer”; en rang, hvilken tillhör Förnuf-
tet, såsom sådant, allena. Phantasien, i FÖrf:s mening,
kan icke vara något vidare än Förnuftets egenskap att kun-
na skåda dem; en egenskap, som är det lefvande uttryc-
ket, blicken af Förståndets virtualité t.

Tredje anmärkningen. Sista perioden af det anförda
stycket gifver.en så högst oklar framställning af Intellectu-
al-åskådningens, Phantasiens, Förnuftets och Förståndets
verksamheter, att svårligen mången läsare kommer under
fund med Förf:s tankegång. Så, som han sjelf uttryckt den,
skulle man utan möda kunna der ur deducera en temligen
sensuell Empirism; livilket visserligen vore den rakaste mot-
sats af Förf:s verkliga mening. —

Då vi här nämnt den föreställnings-art, som betecknas
med ordet Empirism: vilja vi tillägga följande, for att
fullända vår åsigts allmänna grunddrag. — Den sinnliga
Empirien har urartat endast i följd af brist på den andli-
g a Empiriens uttydande sällskap. All kunskap, som har nå-
got verkligt , något lefvande innehåll, är (enhgt Rec:s tanka)
Erfarenhets-kunskap. Skillnaden i kunskaps-måttets
sanning och värde, grundar sig på skillnaden i sättet att
erfara, hvaraf helt och hållet beror h vad man erfar. Af-
ven den mest a-prioriska förnufts-insigt uppkommer blott
genom erfarenhet, näml. en inre erfarenhet af loriudtets
ursprungliga lif. Det högsta erfarenhets-sättet ar hkval ic-
ke det andliga i allmänhet, utan det p e rso nli g t andliga.
Det är här, hvarest Friheten, all kärleks handlande kraft,
all viljas oförgängliga springfjäder, erfar sig sjelf, sin o-
ändlighet och sin begränsning; bägge gifna i ett med hen-
ne (Friheten) likartadt Väsendes mäktigare, men heliga och
faderliga vilja. Det är här, som Friheten erfar, att hon
blott i den mån sann t utvidgar sin begränsning, soin hon
i5o

af fri böjelse gör sig till denna heliga viljas verktyg, eller
anropar hennes bistånd till bemödandet att dertill förvandla
sig. Ju fullkomligare den menskliga viljans individualitet
blir ett med den gudomliga viljans, desto oinskränktare
blir re ipsâ hennes verksamhet, desto lycksaligare känner
hon sig, och desto skönare blir det sedliga konstverk, till
hvars utbildade gestalt hon förenar alla samhällslifvets for-
mer, Möjligheten, att icke med en stoisk resignation under
ett nattligt Fatum, utan med kärlek, med tillförsigt, med
glädje kunna bemöda sig om sin viljas ett-blifvandc med
den gudomliga viljan, är gifven i och med det menskli-
ga förhållande, hvari Gud sjelf ställt sig till Menniskan,
alltsedan hans eviga Ord i Christus uppenbarade sig lör
verlden. Ideen af	uppfattad i hela dess (ej mindre
fol’ all speculation, än för all moral tillfredsställande) klar-
het, är den central-idee som adlar all; i Christendomens
ljus uppväxande Philosophi, och soin upplyftet’ den öfver
äfven de snillrikaste, de själfullaste hedniska tankeläror*).
Den sannt christliga philosophien är tillika den enda
sann t speculativa. Hon ålager sig icke att bevisa
verkligheten af Guds uppenbarelse i Christo; denna bevisar,
■—• liksom Guds uppenbarelse i Naturen och Guds uppen-
barelse i Sjelfmedvetandet, — sig sjelf genom sin ab-
soluta existens. Men hon åtager sig att visa — med
all tänkbar evidens af philosophisk construction — att den
verklighet, som i alla trenne uppenbarelse-formerna erfa-
res, är i alla trenne all sannings lefvande idee, och
att dess objectiva sjelfb e visni ng, i hela dess har-
moniska betydelse och sammanhang, kan inses af förnuftig
åskådning och förståndigt begrepp.

*) DerfÖre kunna dessa i allmänhet — och isynnerhet de
med Christendomens Philosophi närmast beslägtade, t.
ex. Plalonismen och Plotinismen— endast från denna
ståndpunkt rigtigt betraktas och bedöm mas.
151

Rec. erkänner — i följd häraf — ganska obcslöjadtr
att lian är öfvertygad om den absoluta ocli (således) totala
sanningen af den verlds-äsigt, som förekommer framställd i
Evangelisternes och Apostlarnes skrifter. Rec. säger med flit
”tot al a’’: således ock om sanningen af hvad der läres om
en annan andeverld än den jordiskt menskliga; en ande-
verld, som i Godt är of vanom menmskan, i Ond t ne-
danom menniskan befintlig och verksam. Lika fafangt, som
man försökt att ur det ät sig sjelft lemnade naturliga för-
ståndet bortförklara en sådan andeverlds möjlighet, lika
fåfängt har man försökt att ur Skriften bortförklara dess
verklighet. Att hemligt verkande krafler i Naturen —
af en mer concret beskaffenhet än de vanligtvis så kallade
Naturkrafterne — äro möjliga, derom stämma de fleste
bland alla tiders philosopher*) öfverens; alt de äro troli-
ga, ha många, äfven bland de störsle, antagit. Några ha
gått än längre; så långt, att de fallit i dämonologiska svärme-
rier. Men utan föranledning af sådana krafter skulle de svår-
ligen kunnat uppkomma, de till vidskepelse urartade föie-
ställningar, åt hvilka icke blott urgamla traditioner, utan
ock erfarenheter, dem personer ännu i våra dagar påstått
sig äga, velat gifva en objectif sanning. Att dessa föie-
ställningar äro märkvärdiga icke blott i poetiskt afseende,
utan jemväl i psychologiskt och physikaliskt, lärer icke

*) Äfven Herr af Leopold är i detta fall af deras me-
ninw.	Se hans ”Philosophi om Spökrädslan” (111 D.) s.

361&, och dessutom på flera ställen. Ja, begreppet om
en ”mörkrets herre och förste, fiende till Gud och till
menniskosjälarne” — anser äfven han for ett af de re-
liaions-begrepp, som omotsägligt äro grundade i Skrif-
tens egna utsagor (s. 356). Han visar sedan, att del,
ehuru i sig sjelft ett sannt, blir ett vidskepligt
först då, när det ”utvidgas öfver Skriftens egen korta
lydelse” (s. s.).
15s

fornuftigtvis kunna bestridas. Det vissa är, att läran om
goda och om fallna englar är biblisk, är chrisllig;
äfvensom läran om de inflytelser, hvilka de pä menniskan
utöfva, genom Guds tillstädjelse och till hans afsigters be-
främjande. Och att de förra söka ingång hos menniskan
genom det ädla i hennes natur, de sednare åter genom
det i samma natur o ädla, är lika sannt, som att det be-
ror på menniskans fria vilja, att öppna sig för Rusets
eller för Mörkrets lockningar.

Vid den i 6, 7 och följ, uppställda schematiserin-
gen af den philosophiska forskningens allmänna hufvudarter,
finna vi nästan intet att påminna. Nog krånglig är likväl
denna beskrifning på Realismens charakter.- ”Fäster sig Re-
flexionen, i början af dess verksamhet, vid något reellt el-
ler varande, d. ä. vid väsendet af den i åskådningen upp-
fattade transscendentala kunskapsgrunden, så får den häraf
uppkommande Charakteren af systemerna namn af Rea-
lism. Den utletar ur Väsendets varande, blott och bart
derigenom att det är, betinget (?) för allt blifvande” (s. 7).
— Hvarföre använde icke Förf, hellre denna enkla : Realism
är det sätt att philosophera, som utgår ifrån föreställningen
af ett Vara, ett Esse, eller en ur-realitet, hvarifrån,
såsom den första kunskapsgrunden, tanksystemet utvecklar
sig. Idealismen hade då lätteligen kunnat charakteriseras
såsom den motsatta tankeart, hvarutinnan, i stället för ett
Vara (Esse), ett Veta (Cognoscere), eller en ur-idea-
litet, antages såsom philosopherandets utgångs-punkt. Förf:s
Charakteristik på Idealismen: ”om åskådningen uppfattar
kunskapsgrunden endast såsom Form, under villkoret af
ett bldvande, som just derigenom ger säkerhet om ett vä-
sendthgt varande, så iar den deraf uppkommande Charakte-
ren af systemerna namn af Idealism” (s. 8.) — är visser-
ligen lika tigtig, men icke lika okonstlad och tydlig. —-
Besyhnerligt har det förefallit oss, alt om Intellectualismen läsa
denna panlheistiska beskrifning: ”Antages denna kunskaps-
grundens form endast alt vara ett individualitetslöst, natu-
ren genomträngande Förnuft, en alltomfattande, den allmän-
naste Tanka, sä uppkommer deraf en underavdelning af
Idealismen, som kallas Intellectualism”. Men var da
t. ex. Leibnitz icke Intellectualist? Motsatsen af Pantheism
och Theism gar igenom alla systemer, allt efter det mer
eller mindre concreta sätt, hvarpå Philosopherne föreställt
sig det Högsta af all existens. Sjelfve Epikur os, hvars
system Förf. (LA. s. 213—227) ypperligt skildrat, var ju pä.
sitt (ehuru högst orimliga) vis Theist; dä deretnot t. ex.
Fichtes lära om Gud såsom blott ”moralisk verldsord-
ning” är i sjelfva verket fullkomligt pantheistisk, änskönt
under den skarpaste, den ensidigast idealistiska skepnad.

Ofver de ”metaphysiska eller intelleotuella” systemerna
lemnar Förf, till slut detta allmänna schema (s. 9.);

Realism

Idealism

Materialism, Pantheism.

Intellectualism. Idealism.

Theosophi.

Öfver de ”logikaliska eller rationella” äter delta (s. 11):

Elementära

Atomistik, Empirism*

Methodiska

Dogmatism. Kriticism.

Skepsis.

Förf, ställer Skepsis, såsom de logikaliska systemernas full-
komliga sjelf-tilliutelgörelse, emot Theosophi, såsom de iu-
tellectuellas högsta organiska sjell-fidländnhig. Förslår
man rätt Theosophiens begrepp, d. ä. i dess renhet och
enligt ordets bokstaflighct, sä menar man dermed en af
Gud, åt den Vises vördnadsfulla forskning, gifven kunskap
154

om lifvets gudomliga, menskliga och naturliga sanningar, __________
en med Religionen försonad och förenad Philo-
soph i: och såvida äro vi med Förf, fullkomligt ense. Äf-
ven Rec. har sig bekant den vanfrejd, som af lätt funna
orsaker blifvit fastad vid Theosophiens namn: men det är
endast pöbel, som stannar vid ord och namn ljud; den
bildade delen af hvarje läsande allmänhet tränger in till be-
grepp och sak. Det gifs icke blott en mystisk Theo-
sophi, det gifves jemväl en philosophisk. Den förra
beropar sig pâ en genom särskilda underbara medel
vunnen upplysning; den sednare beropar sig blott på men-
niskoförnuftets vanliga krafter, men sammanträffar, i den
mån som detta förnufts eviga Ideer framträda klart för
dess forskning, med den förra vid samma mål —- nämligen
i de stycken, der denna ej uttrycker endast sitt sub-
jectiva verktygs individualitet. Hvilka likheter
de således annars må kunna ömsesidigt äga, olikheten i be-
grepp om kunskaps-organ och kunskaps-method särskiljer
dem alltid ändå. — I Förf:s beskrifning på Theosophi kan
den utlåtelse, att Andarne (Intelligenserne) der ”antagas så-
som framträdande i beständig opposition med den allsmäkti-
ge Öfver-Anden Gud, af honom kufvas och göras till me-
del för utförande af hans heliga planer” (s. 8, 9), — lätt
så missförstås, att en sådan opposition skulle ligga ovillkor-
ligt i deras anlag eller bestämmelse, samt att föröfrigt
(och just allramest i deras goda handlingar) all frihet, all
sj elf verksamhet frånkännes dem. Så har ock den mysti-
ska Theosophiens yngsta form, Svedenborgs lära, blif-
vit af en och annan bland sjelfva sina anhängare misstydd;
ehuru den, med afdrag af vissa sin ytas besynnerligheter
och vissa nog subjectift-individuella dogmer, är en af de
rikaste på speculatift sannings-i n nehåll *). Men en så-

*) Af det ofvanföre yttrade tyckes ovedersägligen vara å-
dagalagdt, att Rec. hvarken är, eller ens kan vara
dan uttydning af Förf:s ord skulle tvifvelsutàn strida mot
lians verkliga tanka.

”Svedenborgian” : sä framt man med detta namn be-
tecknar (och livad betecknar det väl annars?) sådana
personer*, som blindt tro pä hvarje af Svedenborg skrif-
ven bokstaf, anse hans andesyner för gudomliga uppen-
barelser af lika rang med Christi och Apostlarnes, och
vilja omstöpa christendom, vetenskap, allt, i Sveden-
borgska dogmer, formler och termer. I Rec:s lynne lig-
ger intet skäl, hvarföre han ej skulle förklara sig vara
en dylik anhängare af Svedenborg, i fall han verkligen
vore det: ty den svaghet, som heter menniskofruktan,
känner han aldrig, när pligten bjuder honom säga ut
livad han skattar såsom sanning och rätt. Men att vis-
sa bland Svedenborgs skrifter (t. ex. Sapientia Angelica
de Divino Amore, de Providentia och Deliciae Sapien-
tiae de Amore Conjugialî) innehålla dels Natur-philoso-
phiens, dels Religions-philosophiens substans pä ett
djupare, ymnigare och till en del äfven skönare sätt,
än den hos de fleste Philosopher förekommer, och att
dessa skrifter derfore förtjena, att af philosopher —
studeras: det är visserligen Rec:s öfvertygelse; af den
enkla orsak, att han läst Svedenborg och vet hvad
han säger. Likaså, att många bland hans berättade an-
desyner äga ett stort allegoriskt och poetiskt, stundom
också ironiskt värde. Mera, i sinom tid, om denne
märkvärdige man; som förtjenar ett bättre minne, än
att af såkallade anhängare göras till apostel för en ny art
af platt Deism och Rationalism, under det han från den
motsatta sidan utropas för en af verldcns vansinnigaste
svärmare. Tills vidare läse man det omdöme, som
blifvit fälldt öfver honom i den bekanta skriften: Sam-
lingar i allmän Physik. Kanske får man der ock
något ljus, hvad uttrycket ’’Andelärans Linné” månde
betyda: nämligen, att Svedenborg, ifrån sin synpunkt,
var en lika sinnrik upptäckare och indelare af Andcverl-
dens riken och ordningar, som Linné, ilrån sin syn-
punkt, var af Naturverldens. JNämnda boks författare bar
vågat omtala honom med de största lolord; ja, kallat
156

Vid Förf:s sätt att cliaraktewsera Atomistiken (g. ioj
kan visserligen medgifvas, att Monader äro in t elle c tu-
ella atomer; men NB. blott så vida, som de tänkas på ett
atorpistiskt sätt. Tänkas depå ett dyn ami sk l, så äro
de — liksom redan hos Pythagoras och (fullkomligare) hos
Leibnitz — absoluta enheter, hvardera i sin potens ut-
tryckande den Enhet, som är deras i alla uppenbarade ur-
kraft. I annat lall hade Förf, bort räkna bägge dessa phi-
losopher bland Atomister, Också är hans framställning af
den odödlige Leibnitz’ lära (III. A. vi C. s. 35g___________________3g3)
icke tillfyllest intellectualisliskj ehuru föröfrigt utförd
med mycken flit och kärlek.

Men till den vidd ha vara betraktelser redan vuxit,
att brist på utrymme nödgar oss sluta förr, än vi egentli-
gen ville. — En stor ojemnhet i ämnenas behandling är
ett ni detta verks hufvudfel. Sa t. ex. ser man, i Första
Afdelningen, Pythagoreiska systemet (s. 53 —63) förträfl-
ligt skildrad t, oaktadt dess brist dels på fullständiga, dels
på tillförlitliga urkunder; när deremot Hebräernes och
Sk an di nävern es Vishetsläror (i 5. g och 5. 12 af cap.
om de äldsta Folkslagens*) mythiskt religiösa Philosophe-
mer) fatt en ganska torftig framställning, ehuru visserligen,
i afséende på dem, gen tillgäng icke saknas till ymniga och
ursprungliga källor. Hvad Edda-läran beträffar, så kun-
na vi hänvisa våra läsare till Prof. Geijers ypperliga ut-

honom ”Sveriges Pythagoras’’. Ingen har derföre anta-
stat denne aktningsvärde och allmänt kände författare; om
af det skäl, att han ej heter Att erbom, eller af det,
att han ej är lärare vid Upsala Universitet — lemiiar
Rec. åt sina läsares omprofning.

*) £nl*gt börf:s tro äro Äthioperne det äldsta cultm-
folket (s. 20, 21).
veckling cleraf, i första delen af ’ Svea Rikes Häfdor”. Möj-
ligen har Förf, tänkt, alt Gamla Testamentet år,el 1er
bör vara, tillgängligt föl’ alla, och att han således icke be-
Löfde vid denna heliga bok särdeles uppehålla sig, I det
fallet hade han likväl hellre bort nämna den rental blott i
förbigående, än gifva oss en så trivial rationalistisk expo-
sition (s. 3o—35), som med hans (sanna) snpranaturahsti-
ska åsigt af det Nya Testamentet allsicke står i något e-
gentligt sammanhang. Jesus och Apostlarne ha sa bestämdt
uppställt den synpunkt, ur hvilken Gamla Testamentet bör
betraktas, att Rec. ej förstår huru den kan utaktlåtas af
dem, som erkänna Christus såsom gudomlig Frälsare, Oflk
rare och Messias. Enligt denna synpunkt innehåller Gamla
Testamentet sjelft den i Nya Testamentet uppenbar yord-
na Aterlösningens hemlighet och lära, ehuru mer och min-
dre gömd i prophetiska sinnebilder, hvilka endast för de
Visaste bland Israels söner, genom gudomlig iiigifvelse,
blefvo klara. — På detta vis öfversätter Förf, andra versen
af i Mose-boks i capitel: ”1 begynnelsen var öfverallt
mörker och vatten genomdånade (?) mörkret, men Guds
Ande sväfvade öfver vattnet”. Vidare berättar Förf, att
Gud, på sex dagar, ”fullbordade af vattnet (?) skapelsen
af alla de synliga tingen” (s. 31). S. 32 tillägger han, att
Gud, enligt Mosis lära, ”danat allt, så nar som på den af
den torra jorden skapade menuiskan, utaf vattnet, den för-
sta urmaterien”. Vid allt detta vore åtskilligt att erinra.
Man kunde tro, att Moses, i FÖrf:s föreställning, befunnit
sig på ungefärligen samma ståndpunkt, som Orphikerne och
Thales (s. 42); i hvilket fall han likväl foga skulle förtje-
na berömmet, att hafva i sin skapelse—historia fiamställt
den renaste Supernaturalism”. Till den mosaiska se do-
lär an utsträcker Förf, icke detta loford; ty om henne sa-
ges, att hon är ”en afgjordt eudämonistisk”, Öfver detta
påstående har Förf, likväl lemnat någon förklaring; men att
158

”i hela Pentateuchen träffas intet spär till något begrepp
om ett lif efter detta”, och att Predikare-boken röjer
”tydliga spår af den sednare grekiska speculationens infly-
lelse” (s. 33), har han yttrat såsom axiomatiska sanningar.
— Det heliga och herrliga Gamla Testamentet är nu, i
allmänhet, åsidolagdt och misskändt; äfven af de ileste bland
dem, som nitiskt älska och studera det Nya. En annan
gäng mera om detta vigtiga ämne. Så mycket vill dock
Rec. genast anmärka, att det är icke blott ett ”frö till fö-
reställning om en ond, det goda motsträfvande princip,
som är nedlagdt i början af Pentateuchen” (s. s.) -, föreställ-
ningen om den onda principen är der allaredan yttrad i en
ganska bestämd, ganska fullständig skepnad. — Men hvad
som ännu mer förundrat oss, är att se ”öfversigten af de
läror, dem dels Christendomens höge Stiftare sjelf, dels
hans närmaste bekännare uttalat” (s. 319) så knapp och till
någon del så oklar, som den i sextonde capitlet (s. 318—
33o) förekommer. Just af det skäl, hvarföre Förf. s. 3ig
säger sig ha gifvit dem en plats i Philosophiens Historia,
nämligen deras ”mäktiga inflytande ej mindre på phänome-
nerna inom Tankans sphär än på de yttre, politiska verlds-
händelserna”, — ett inflytande, mäktigare än alla andra
lärors varit, — hade de väl fortjent, att icke bli så svagt
utrustade vid sidan af Platon’s (s. 112—145) och Plo-
tinos’ (s. 351—381). Sjellva grund- och central-idéen,
Guds . menniskoblifning till menniskornas frälsning,
tyckes Förf, icke finna bestämdt utsagd af Christus sjelf; e-
medan han later den , såsom sådan, förekomma i egenskap
af en särskildt Johanneisk lära (s. 322), eller en af dem, i
hvilka ”strålarne af Christi lära bröt sig genom hans för-
sta bekännares förstånds prismata” (s. s.). Ett slikt miss-
kännande är likväl visserligen ej FÖrfis mening. Petri
Epistlar synas ej stå i Förf:s gunst; 3. 322 säger han om
dem, att de ”innehålla föga eller intet eget dogmatiskt”(?),
15g

odi s. 5a4 att de ”egentligen blott fbrefifâifva huru de
christnas förhållande i verlden bör vara”. (Men är ej detta
innehåll betydligt nog?) — Att Jesus Christus föddes i
’’tredje året af Kejsar Augusti regering”, måtte vara ett
tryckfel; ehuru det ej såsom såsom sådant blifvit anmärkt.
Uttrycket ”Guds och Marias Son” är, enligt Rec:s begrepp
och känsla, icke det skickligaste. I öfverensstämmelse med
sin åsigt, som älven är vår, hade Förf, bort säga: ”Guds
Son, född af Maria”. —

Vi ha redan nämnt Förf:s framställning af Platonis-
men: den synes oss, i det hela tagen, ganska lyckad. Nå-
got chaotiskt har väl Guds förhållande till Materien (s. 136)
blifvit måladt; men så är ock denna punkt, såsom bekant
är, den dunklaste i Platons lära. De moraliska, politiska
och ästhetiska sidorne af denna philosophi (s. 138—144) äro
särdeles väl tecknade; kanske dock med förmycken samman-
dragning. Rec. anbefaller dessa blad åt våra unga Stats-re-
formatorer till flitig läsning*). Deremot kommer Aristote-
les’ Ethik (s. 172—175) mera till korta, än den skulle
gjort, om Förf, begagnat den ej mindre sanna, än sköna
Charakteristik, som Jacobi deraf gifvit i sin philosophiska
roman Woldemar. —• Likaså hade Forf. i afseende på den
störste af de gamla physikaliska philosopherne, Heraklei-
tos (s. 4y—62), med fördel kunnat nyttja Schleierma-
chers sammanställning af de Heraklitiska Fragmenterna i
Buttmann’s ”Museum des Alterthums”. — Också hade han

*) De kunna, bland annat, lära af denna bok, att Pytha-
goras och Plato äro den ”Historiska Skolans” egentlige
stiftare, och i sjelfva verket de förste ”Phosphorister-
ne” ; äfvensom att den moderna Liberalismens samhälls-
lära äger en demokritisk och epikureisk upprin-
nelse.
i6o

vid El eat ernes (s. G3—80) hufvudman hort anmärka J
att de i ensidig uppfattning af lifvets Väsende symmetriskt
motsvara Herakleitos: för denne vajr det ett oändligt Blif-
va (en bildande eld i oupphörlig ström); lör dem åter
ett oändligt Vara (en oföränderlig identisk all-substans)*
— Om PherckydeS (s. 43) hade Förf, bort nämna den
märkvärdiga omständighet j att denne Vise, den förste gre-
kiske philosoph som lärde att menniskosjälen är odödlig’,
var läromästare för Pythagoras. Så förtjenar det ock
en större uppmärksamhet, än Förf, dervid fästat, att A.-
naxagoras (s. 83—86), den förste som uttryckligen fram-
ställde läran om en öf v ernatur lig Gud, hade till åhö-
rare den Sokrates, som sedermera så rikt utbildade det
sedliga och sköna i denna lära. Att den af sin förste för-
kunnare uppfattades och framställdes på ett sätt, som ännu
var till hälften physiskt, är lätt bevisligt. Också förkla-
rar sig Sokrates, i Platons Phädon, föga belåten med
Anaxagoras’ dualistiska lärobyggnad. — De, som anse FÖrf.
vara ensidigt intagen för Neo-Platonismen, må läsa sidd.
4oi—4ö3.

Till flerfaldiga strödda påminnelser skulle Andra och
Tredje Aldelningen lemna oss anledningar: men vi hoppas
iå snart se det återstående sista Bandet utkomma, och
torde då erhålla större utrymme för åtskilliga historiska de-
tainers granskning. Vi spara derföre dittills de anmärknin-
gar, till hvilka dessa tvenne sednare afdelningar uppmana
oss. Den andra bearbetar ett fält, som för de fleste lä-
sare är ganska okändt: nämligen den i så inånga afseeliden
märkvärdiga Medeltidens philosophiska bemödanden. Såda-
na snillets och den vetenskapliga forskningens heroer, som
t. ex. Augustinus (s^ 22—35), Erigena (sk 88—g4),
Anselmus (s. g8—107), Abälard (s. 115 —11g), Al-
bertus Magnus (s. 145—156), Thomas ab Aquino
161

(s. 165 — 181), Raymundus de Sabunde (s. 239 — 240),’
Giordano Bruno (s. 281—297), Stj ernhjelm (s.
297—3o3), med fiera, voro ej i någon egenskap de stör-
ste bland Grekernes philosopher underlägsne, om ej (till en
del) i framställningssättets lillighet och skrifartens behag»
Men det, som härnti felades dem, ersatte de genom ett i
Christendomens ljus utbildadt rikare, renare och till målet
rakare syftande innehåll. I Bruno, lika genialisk skald
som tänkare, upplefde den antika Realismens anda ännu en-
gång , men själfullare vorden genom sin beröring med Chri-
stendomen, och klarare uppfattande begreppet af en dyna-
misk evolution; hvarföre hans iden ti tets - lära också
närmar sig mera till vår åsigt af en sådan, än man skulle
dömma eftei' Hr H:s yttrande, att Brunos system låter ”Ab-
solutheten transformera och repräsentera sig medelst en lång
series af numeriska em anationer” (s. 296). Med nå-
gon förundran ha vi likväl läst det påstående, att Alberti
Magni skfifter äro ”utan spår till egentlig originell ocli
sjelfständig anda” (s. 146), ett omdöme, som lika obilligt
fälles om Alexandr i de Ales Summa unipersae Theolo^
giae (s. 143). Likaså inse vi ej, hvarföre den store A hä-
lar ds Charakteristik upptager blott två blad och den ännu
större Ray mundi de Sabunde blott ett, när deremot
ojemförligt obetydligare tänkare flerstädes i detta band er*-
hållit en vida utförligare. — Tredje Afdelningen, nyss ut-
gifven, har Rec. blott hunnit genomögna. Den synes utmär-
ka sig företrädesvis genom sjelfständighet i undersökningar
och resultater.

En större fullkomlighet hade Förf, kunnat skänka åt sin
bok, om han ägt tillgång till Rixners förträffliga verk*),'

*) Handbuch der Geschichte der .Philosophie, von Thaddä
Anselm R ix ne r* Erster Band» Sulzbach 1822. Zwey-
Svea X., II.	11
i6s

‘det bästa hittills i dëtta slag utkomna. Men äfven i det
skick, som den har, ar den ett af svenska litteraturens vig-
tigare och märkligare vetenskaps-alster. Den är i afseen-
de på andan bättre än Buhles ochTennemanns verkj
ehuru den iutförandet är dem underlägsen. Ät ven i de n-
n a omständighet skulle den stå särdeles högt öfver Ten~
nemanns ”Sammandrag,” om Förf, brådskat något mindre med
utgifhingen. Jemför man Hr H:s arbete med Ast’s ”Ge-
schichte der Philosophie,” så tinner man lätt, att Ast har
företräde i snilleblick, och skrifsätt; i grundlig forskning
är deremot den svenske medtällarn nära nog hans jemlike.
A£ vetlgiriga läsare — helst om de tillika äro kunniga och
urskiljande — kan således denna bok visserligen med fördel
nyttjas.

Vi sluta med följande betraktelse. — Förnuftets idee
är, att det skall förnimma sig såsom den rena, den har-
moniska ideal-verld, hvilken, i samma mån som den är en
Guds uppenbarelse, sjelf ordnar och sjelf begriper sig.
Philosophien är Förnuftets vetenskapliga bemödande, att
klart skåda sin egen Idee och att lika klart afspegla den.
Hos Gud äro Kärlek och Vishet förenade alltid och oåt-
skiljeligt: hos Menniskan äro de det ej -, derföre nödgas hon
af ett oförgängligt behof, att låta den förra söka den sed-
nare. Philosopliien (<p<Åo - ao(piu) är detta Kärlekens sökande
efter Vishet-, derföre bibehåller hon ännu i dag det namn,
som Pythagoras och Platon gifvit henne. I hvart och ett
philosopherande Individuum, hvars förnuft, rigtadt på sig
sjelft, förmått upptäcka och igenkänna sin Idee, har För-
nuftet framfödt en sann philosophi, och från sitt verk-
ter u. Dritter Band. Sulzbach 1823. Ett verk, särdeles
ypperligt derigenom, att det låter Philosopherne sjelf—
ve tala, och meddelar, ur mindre kända och tillgängti-
ga skrifter, högst interessanta, urkundliga utdrag.
163

tygs indivichlella ståndpunkt löst problemet med fullkomlig
rigtigliet. Alla på detta vis uppkomna Systemer aro der-
före i hufvudsaken ense med hvarandra. Det, livari de
äro oense, det, som gör det föränderliga i Philosophiens
form och Ständigt framkallar nya skepnader, är den bi-
sak, som bestar i det philosopherande subjectets enskil-
da bildningsgrad. Men älven den dödliga sidan af hvarje
äkta speculatift system, dén sidan som blir för någon tid
af andra dylika sidor undanträngd, är gcnomeldad af en o-
dödlig själ; derföre går hvarje sådant till eftervcrlden så-
som ett konstrikt käril, rågadt af mennisk©snillets ädlaste
skatter. Väl kan man ofta nog, vid besinnandet af den
omständighet, att så mycket Sannt, Skönt och Stort redan
i årtusenden meddelat sig åt jorden, sorgligt nog förvånas af
den (omotslåndliga) insigt, att mennisko-mängden ändock
hvarken är upplystare eller sedligare — än den är *). Men
det Sannas förkunnare, det Skönas bildare, tillhöra lika li-
tet jorden, som Sanningen och Skönheten sjelfva tillhöra
den. Deras flyktiga besök äro ställda blott till do i alla ti-
der temligen få personer, hvilkas böjelse stämmer öfverens
med menniskans ursprungliga pligt, att coelum tueri et ere-
ctos ad sidera tollere quitus **).

*) ’’Vid ljus af tretti seklers store män i

De samma våndor samliällslifvet plåga ;

Vi ha sett Modet, Snillet allting våga;

Hvad vi ej sett — det är Förbättringen.’*

Leopold.

*) Kyrkofadern Lactantius, hvilkcn ock definierat Re-
ligionen såsom ”pinculum pietatisy quo omnes Deo ob^
164

TILLÄGG.

Om vissa Recénsehten tillhöriga låror i Philosophi,
^thetik och Politik,

.Hvad det i vit nu fullbordade recension positiva, det
Rcc. sjelf tillhöriga beträffar; så inser hvarje kunnig läsare

stricti et religati sumus? liar öfver Religionens och
Philosophions inbördes förhållande dessa sinnrika yttran-
den, dem hvarken Hr H. eller ens Rixner (såsom det
tyckes) blilvit varse: ^^aturam hominis hane Deus esse
voluit^ nt duarum rerum cupidus et appetens esset, re-
ligionis et sapientiae. Sed homines ideo fallun-,
tur y quod aut religionem suscipiunt, omissâ sapientidy
aut sapientiae soli student, omissâ religions y quum al-
terum sine altero verum esse non possit. Cadunt ergo
ad multiplices religions s, sed ideo falsas y quia sapien-
tiam rcliquerunt y quae illos docere poterat y deos multos
esse non posse. Aut student sapientiae y sed ideo falsas y
quia religionem summi Dei omiserunty quae eos ad
ver i scientiam p otuit erudire. Sic homines, qui
alterutrum suscipiunt, viam deviam maximeque', errori-
bus plénum sequuntur ÿ quo ni am in hi s du ob us in-
sep ar abiliter connexis et officium hominis
et veritas omnis inclusa estf (Instit. Div. L.
III. c. 11).— Vidare: ”Non potest nec religio a sapien-
tiâ separariy nec sapientia a religione secerni ; quia
idem Deus est, qui et intelligi debet y quod est
sapientiae, et honor ari, quod est r eligionis.
Sed sapientia pr as c edit, religio s e quit ur ; quia
prius est, Deum scirey r consequen s, colere.
Ita in duobus nominibus una vis est y quamvis diver sa
esse videantur. Alterum enim posilum est in sen su y
alterum in a du, Sed tarnen similia sunt duobus rivis


165

utan svårighet, att det är af ett mera the tiskt än kri-
tiskt innehåll. Rec. har deruti ej blott öfverlåtit sig åt sin
enskilda böjelse, att hellre göra något sjelf, än granska hvad
andra gjort. Han har trott sig böra begagna det tillfälle
gom erbjudit sig, att bestämdare, att fullständigare än förr
uppdraga contourerne af ett eget philosophiskt system, som,
fastän uppvuxet på Naturphilosophien« grund, likväl i vä-
sendtliga stycken skiljer sig från de lies te såkallade Natur-
philosophers. Jemför man denna artikel med den till vi-
dare fortsättning ämnade akademiska afhandlingen de genio
et schemate Speculationis reipsâ Philosophicae, med det i
Svensk Litteratur-Tidning införda fragmentet om Katholi-
cism och Ultraism*), och slutligen med den i denna
tidskrift meddelade uppsatsen om Scotus Erigena: så
skall man finna, att nyssnämnda contourer förekomma i alla
trenne, men att de här kanhända blifvit utvecklade med
cn (åtminstone för Vetenskapsmän) mera omisskännlig tyd-
lighet. Mycket, som här kunnat dels blott summariskt,
dels blott i förbigående nämnas, skall i andra afhandlingar
utförligare bekräftas. Så mycket bör mcllertid vara klart
(af det föregående), att Rec:s philosophi har allsintet sam-
manhang med den rellexions-förgudning, det speculaliva hög-

ex uno fonte manantibus, Foni autem sapientiae et re-
ligionis Deus est ; a quo hi duo ripi si aberraverinty
ar escant necesse est] quem qui nesciunt, ne c s api en-
te s esse possunt., nec religiosi. Sic fit ., ut Philosophi,
et qui Deos colunt, similes sint aut filiis abdicates aut
servis jugitims ; quia neque illi patrem quaerunt, neque
hi dominum” etc. (Instit. Div. L. IV. c. 4).

*) Denna, i manuscript, sedan två och ett hallt år full-
bordade uppsats, skall i sinom tid, under cn lämpligare
titel, offentliggöras såsom en mera detaillerad grundrit-
ning af sin författares tanksystem»
166

mod, som rastlöst vrider och vandér sig för att påhitta deri
spetsfundigaste method, att ur det speculerande Jagets lo-
giska form drilla ut, såsom dess product, verkligheten af
eii absolut objectivitet. Vår philosophi grundar sig på ett
’ lika fritt., som vördsamt erkännande deraf, att den absolu-
ta Objectiviteten är just det, som i verldsinrättningens
alla grundformer träder oss till mötes genom sin egen
lefvande existens, och att denna har den egenskap,
att uppenbara icke blott det Eviga, utan jemväl den E-
vige; hvaraf ock följer det erkännande, att sanningen af
denna uppenbarelse bevisar sig sjelf, genom sitt sätt
att meddela sig till ämne för menniskans forskning och
handling. Hon lärer, att det Verkliga är oss gifvet, och
detta i trenne uppenbarelse-regioner: den lägsta (Naturens),
den medlersta (Intelligensens), den högsta (Christi, d. ä. den
gudomliga Personlighetens i och genom Honom), — samt
att det i dem alla faetiskt erfares; det enda sätt, hvar-
medelst ett Evigt, såsom sådant, kan göra sig tillgängligt
för kunskap. Hon lärer, att denna erfarenhet, sådan som
vi fordra den, visserligen är en högre än sinnenas öfverty-
gclse om sina phänomeners realitet, och visserligen en, som
blott af den friaste Förstånds - besinning kan verkställas;
men hon lärer också, att den sanning, som Förstån-
dets forskande besinning uppdagar, är en ofvanifrån
meddelad, i allt hvad som har en absolut, en icke blott
skenbar’ väsendtlighet. Hon lärer, att all äkta philosophi
sätter det Ür-Objectiva icke blott öfver den sinnligt-empiri-
ska, icke blott öfver den logikaliska, utan ock öfver den
speculativa reflexionens egen sphär. Hon lärer, att all så-
dan philosophi tillerkänner sig blott den egenskap, att, så-
som det Sannas rent ideella organ, förnuftigt begripa de
objectiveringar, i hvilka det herrligast framträder: Konst,
Samhälle, Kyrka (det religiösa Samhället, ”helga manna
samfund”); hvaraf följer, att hon i samma mån, som hon
167.

uppfeltaU deni klart och harmoniskt, äfven pro parte vudt
medverkar till fullkomligheten af deras utbildning. — Den
seende Tro, som är Vetenskapens begynnelse, den in-
seende Tro, som är dess fullbordan, är en återtäckt och
fullvuxen platonisk Mnemosyne, som igenkänner det E-
viga och alla dess Väsendtligheter, i allt hvad hon skådar
dels i Naturen, dels i Menniskolilvet, dels i Boken par t
excellence, hvi&en mänga nyare philosophante!' så föga stu-
derat.

Det är visserligen, i vår föregående kritiska uppsats?
icke blott medgifvet, utan äfven visadt, att Philosophien, så
vida hon är ett sig sjelft begripande Förnuft, ar det
ideellt construerade Universum-, liksom detta, å sm sida;
är det reellt construerade Förnuftet, eller det Förnuft, som
i varelserna, tingen och deras förhållanden objectiverar sig.
Den humanaste af alla vetenskaper (ty detta är Philoso-
phien, i sitt anlag och sin bestämmelse) är hka litet ett
scholastiskt hjernspöke, som (enligt Montaigne’s uttryck) en
^poesie sophistiquée— Men det är tillika vår mening, alt Phi-
losophien är något långt mera, än blott system och sy-
stematik. Hon är, å ena sidan, en brinnande, en oskrym-
tad kärlek till Vishet; å andra sidan, en lika nitisk ut-
öfning af den kunskap, hvilken Försynen aldrig nekar åt
dem som redligt söka den. Ingen sannfärdig philosophi
utgår irån något annat interesse, än ett (i första och sista
instansen) religiöst. Den blott logiska enthusiasmens
tid är förbi; och skulle rcke af sj elf ve Hegel kunna åter-
föras, om det vore hans afsigt att återföra den. Sådant är
likväl visst icke detta stora dialektiska snilles uppsåt. Så
berömlig och så nödvändig, som all nitälskan för vetenskap-
lig form bör skattas, så lätt kan den likväl, för långt dnf-
ven, förvandla hela vishetsläran till scholastiskt grilUängeri
och ordkram. Ett kunskapsbegär, som i afseende på d“
168

hufvudsakligaslc föremål tillåter forskarens menskliga per-
sonlighet vara likgiltig öfver sin forsknings resultater, blott
han far dem ordnade i den mest vetenskapliga form, —.
ett sadant kunskapsbegär ma passa i de kunskapsarter, till
hvilkas natur det hör, att det physikaliska interesset

det enda rent theoretiska — i dem öfverväger; i de
ater, som röra menniskan omedelbart, och det just i
®nnes inneista medelpunkt, lemiiar det slika maskstungna,
kaimiosa frukter, hvaraf vi redan blifvit mättade till öfver-
ilod. 1 Philosophien särskildt frambringar det en taskspe-
lar-speculaüon, som aldrig i sina spindelväfvar uppfångar
nun^en. Sanning är något oändligen innerligare och
logic, an den formella sammanstämningen af ett visst antal
begrepp, uppställda i en logisk tankekedja. Blotta interes-
set for denna kedjas sammanhang och conseqvens, kan o-
mojhgen vara det äkta philosophiska. Alla slutledningar
syafya i luften liksom barnens pappersdrakar, om de ej
hanvisa, forst och sist, på något genom sig sjelft Sannt,
och pa något omedelbart medvetande deraf, vidhvil-
ket de kunna fästa sig. När man philosophiskt nitälskar
for sanning, nar man i denna sannings allmänna åskådning
vill urskilja och sammanfatta alla dess särskilda åskådnin-
gar, mtalskar man i grunden för detta Sanna, som är det
inviga sjelft. En aning derom har föranledt allt, livad i
sednare tider blifvit ordadt och skrifvet om ”det Absoluta;”
men hvad Schelling dermed velat beteckna, ha icke särde-
les manga bland hans lärjungar förstått. Rec. vågar tro sig
veta det battre; och förenad med denne ryktbare Tänkare
a veil genom en personlig vänskaps band, har han ägt så
mycket gynsammare tillfälle, att i denna läras egentliga in-
neha 1 och syftning göra sig hemmastadd *). Föremålet för

*) Ingen vettig läaare drager väl ai detta yttrande den
169

den rätta pliilosopbiska sanningskärleken, om det än i sy-
stemets begynnelse-punkt visai' sig såsom något — i dia-
lektisk mening — Obestämdt, som i hvarje ögonblick
föresväfvar subjectets medvetande och ånyo försvinner, är
dock i sin egen existens icke ett blott X, hvilket (lik-
som i mathematisk räkning) blott så vida interesserar, som
det möjligen genom var operation kan göras till något Be-
stämdt. Det är, tvärtom, det lefvande Gudomliga;
hvilket, såsom äfven utom all philosophering närvarande i
menniskans sinne, uppfyller det med Vördnad, med Be-
undran, med Hänryckning, långt innan Speculationen hin-
ner ställa det i spetsen för sin begrepps-phalanx, såsom ab-
solut idee och constructions - princip. En construction, som
uppritar' blott linier och tal, äfven om det sker med py-
thagoreiskt snille, är ännu icke den fullkomligaste möjliga.
Eu personlig själ, hvilken, såsom sådan, också fram-
förallt söker bekantskap med det högsta Personliga, må-
ste genomtränga och genomelda den i alla dess momenter.
Detta sinnelag, som skapar allt skönt, allt varaktigt i en-
skild och offentlig sedlighet, — delta sinnelag, som ger all
samhällsdygd, all konst-förträlllighet, all religions-yttring de-
ras egentliga innehåll, är ock det enda, som gör philoso-
phen till philos o ph, i namnets rena och fullständiga be-
märkelse. Det högsta, hvarom det philosopherande För-
ståndet bör beflita sig, är att icke förlora, utan tvärtom
förkofra den känsla af Undergifvenhet, af Hyllning, af
Andakt, med hvilken det höfves menniskosinnet att lyfta
på Evighetens förlåt*). ”Kärleken,” säger Paulus, ”är FuU-

slutsats, att Rec. dermed gör Schelling ansvarig för alla
sina satser, eller sig sjclf för alla hans.

Å)	'T/uva atf f^KKotgi
170

komliglietens band;” men sa vidsträckt är detta band, att
det omfattar och genomlyser sjellva det Ofullkomliga, som
bor i all mensklig diktan och traktan — såsnart detta blott
vill öfverlåta sig ät den himmelska inflytelsen. Sådan är
Nådens hemlighet; för hvarje Christen tillgänglig. Guds-
fruktan är icke blott Vishetens, utan äfven Vishets-
lärans begynnelse. En gammal ypperlig, och äfven af
Schelling särdeles omtyckt bok ”om det fullkomliga Goda,’’
som Hr Thomander nyligen öfverflyttat pa vårt språk
med sin kända utmärkta skicklighet, undervisar icke blott
om den bästa method att bli god christen, utan ock om
den bästa att bli god philosoph. Man läse den —- och be-
undre, hvad som af allt menskligt är det skönaste, enfal-
dens vishet!

Till denna åsigt, och till alla dess tillämpningar, — så
vi dt nämligen, som de i sjelfva åsigten äga sin grund;
— bekänner sig Undertecknad; och är sinnad, att uppoflra
all sin lilla kraft till deras fullständigare utveckling.

*

Af en sådan åsigt följer t. ex. ovederläggligt, att det
finnes en Tro, som är vetenskaplig; och att denna är
förståndets och hjertats frivilliga Öfverensstämmelse i orubb-
lig visshet om den sanning, hvars lefvande verklighet man
erfar och inser. Af samma åsigt följer vidare, att Philoso-
phien, den verkliga nämligen, ingalunda har ”gjort bank-

' Oaoc yùç Çluvàts }

Toact yxg aiyus
Åfeis vosçus —
sjunger Synesius i sina Hymner.
><W“ If.'

DE ■ i

ayl

i'iitt;” vi ha tvärtom visat} att hon i den man, som hon är
både Vetenskapslära och Vishetslära, har sina affärer ställda
på varaktiga fotter. Visserligen befunne sig annars Underteck-
nad i en särdeles brydsam ställning, då han icke blott såsom
denna vetenskaps älskare, utan ock sasom dess lärare är in-
teresserad för dess bestånd. Men emedan Philosophien är evig,1
öch hennes verksamhet likaså, blir det åtminstone icke han,
som upplefver hennes cession och som förkunnar den ).

Att Hr Ge ii er förkunnat inträffandet af en så olycklig
katastroph, och det i sin bok ”Thonld. Tillika en phi-
losophisk eller ophilosophisk Bekännelse har Rec. sett
åtminstone några dussin gånger upprepadt. Vi ha slagit
upp de ställen i nämnda bok, af hvilka detta missför-
stånd förmodligen hämtat sin anledning ; och hvad finna
vi? Jo: Förf, säger s. n, att den nyare Philosophien,
så vida som den varit ett ”bemödande att pa egen
hand” (d. ä. utan att bekymra sig om gudomligt bitra-
de) ”återställa den förlorade enheten mellan Menniskan
å ena sidan och Natur och Uppenbarelse å den andra,”
liknat den äldre (grekiska) Philosophien ”i utgång;
hvilken är en upplösning eller bankrutt, hvangenom
Förnuftet måste förklara sig insolvent. Ej såsom vo-
re det så i sjelfva verket, eller sa lange det
befinner sig i lefvande förening med sina sto-
ra föremål, hvilken förening röjer sig i Kanslans
friskhet och helsa, hvarur Begreppets sjelfklar-
het uppgår; utan emedan det, en gång satt utom En-
heten (hvilken endast kan vara ömsesidig), aldrig
kan lyckas i sitt bemödande, att blott ur sig sjelf, eller
ensidigt återställa den ; ehuru detta b e m ö da n d e
visserligen är en oundgängligen nödvändig
förberedelse till sjelfva ändamålets vinnan-
de.” (Häraf ser man också, att Förf, icke nekar det
vetenskapligä gagn, som äfyen den ensidiga Specu-
lationens verksamhet innebär.) Vidare, s. 28. e
är Enhetens natur af öms e si di gliet, som för hvar och
en i ofullgången abstraction ännu fangslad
1^2

A£ samma Ssigt följer vidare, att Philosophien, såframt hon
är eller vill blifva e th i sk, slutar med att blifva Theologi •

Philosophi är tillsluten och obegriplig; hvarföre, sedari
dess bemödande att ensidigt (med uppgilvande än af
Intelligensens sjelfverksamhet, än äter af Objecternes
realitet) återställa och fatta den, nödvändigt misslyckats
och blott tjenat att fullkomligare utbilda sjelfva motsat-
sen, enheten in abstracto ej kan bli annat än en sigsjelf
upphafvands contradiction. Och detta är den abs-
tractionens bankrutt, hvarom vi talat. Derm ed
kan dock dess verksamhet ej upphöra: Abs-
tractionen är, i sin rena betydelse, ej annat än
Begreppet sjelft. Men väl upphör dermed det ab s-
tracta tänkesättets välde; och det förr inom sig i—
solerade Begreppet åtrår och finner äter förbindelsen
med sin källa. — Denna källa är Sinnet.” (Härefter
följer Forf:s bekanta, lika själfulla somsannt speculativa
Sinne-theori.) — Ännu sid. ,8g (1, go) påminner han si-
na läsare, att den historia han tecknat om kedjan af en
mängd sig sjelfva upphäfvande philosophiska bemödan-
den, är en historia om ”det abstraeta tänkesättet
i Philosophien.” ■— liar dessutom ingen menniska läst
Förfs ”Tilläggning” (s. io5—122), der han på sexton
sidor utvecklat sitt positiva begrepp om ”huruvida
Philosophien är en Vetenskap för sig?” Han förklarar
der Philosophien vara ”Vetenskapen om Vetandet sjelft,
eller allmän Kunskapslära ; Propädevtik till all verk-
lig kunskap; den vetenskap, hvars ändamfd är att re-
na sjelfva kunskapens organ:” och visar sedermera, hu-
ru det är hon, som objectiverai' sjg ”genom Na t ur lä-
ra, Se do lär a och Gudalära,” samt ”med det sam-
ma alltmera fullständigt blir object för sig sjell.”_ Är
detta, att förkunna Philosophien« — ’bankruti?” _______
Måste man icke pä mängden af läsare använda Frälsa-
rens ord: ”Med seende ögon se de intet, och med hö-
rande öron höra de intet; tv detta folks hjerta är för-
slockadt, och deras öron höra illa, och deras Ögon haf-
va dc igenlyckt; på det de icke skola se med ögonen,
och att <len bekantskap," som lion framför all annan bör
söka, är bekantskapen med menniskoslägtets Herre. Vida-
re, att detta Väsende är alla Ideers Idee, och såsom sådan
ett skapande Ljus — i andlig mening. Vidare, att alla
Ideer, för att kunna existera, låna sitt lif och sin verk-
ningskraft frän denna andliga Sols oändligt utgående slrålai’ *).
Vidare, att all philosophi är vanmäktig, som icke begriper
Bönens egenskaper, och icke förmår helga sig genom ut*
öfning af delta begrepp. Ty möjligheten till personligt um-
gänge med den Högsta Personligheten, öppnar sig endast i
och medelst Bönen; och att denna, rätt verkställd, ingen-
ting annat är, ja ingenting annat kan vara, än ett hjert-
ligt person-fö rhållande mellan Menniskan och Gud, —»
det har först Christus sjelf lärt, och sedermera Christna
Theologien i alla tider**). Vidare, att vår philosophi erkän-
ner uppenbarelsen af Guds Son, liksom af Bibelns allmänna
sanning, på fullt allvar, d. ä. i en rentafbi blisk mening;
således icke i någon blott mythisk, eller allegorisk, eller
poetiskj såsom Ny-Platonikerne antogo sanningen af den
och höra med Öronen, och förståt med hjertat, och om-
vända sig” (Matth. Ev. c. 13)!

*) ”Nascuntur Monades (säger Leibnitz), ut ila loquar,
per continuas Dipiniiatis f ulgur at i on e s, per recepti-
vitalem creaturae limitatas\ cui essentiale est, esse limi~
tata^ (Princip. Philosoph. 5. XLVi). Vidare: »Neepie
male docetur, conservationem dioinam esse continuatam
ereationem, ut radius continuo pr 0 dit a sole' (Cau-
sa Dei asserta contra Vorstium).

**) Man läse härom en af Christendomens äldste Theolo-
ger, Clemens Alexandrinus, som i Stromal. L.
IL på det skönaste vis utvecklat den satsen, att "Bö-
nen är ett ömsesidigt personligt möte mellan Menniskan

och Gud.’’
forn-grekiska gudalärans fabelverld. Vidare i att Geijers bok
”Thorild” m. m. ännu är den bästa philosophiska bok;
som ”öfver Verld, Förnuft och Uppenbarelse blifvit pä
svenska språket skrifven.” (Den har, liksom alla men-
niskoverk, sina brister : men man nämne någon hittills, på
svenska, öfver dessa ämnen utgifven bättre!) Vidare, att
den Heliga Skrift är mera värd ett grundligt studium, än
alla philosophiska böcker samt och synnerligen. Vidare, att
om fordringen af ett sådant, till begynnelse, skulle tyckas
alltför' sträng, man kunde grundligt studera åtminstone Lu-
thers Kateches med Svebilii förklaring; och att detta stu-
dium vore för national-uppfostran, constitutionell utbildning,
med mera dylikt, oändligt mera hatande, än läsningen af
dagens hela Tidnings-litteratur. Det skadade icke, om vissa
Reformatorer kände blott så mycket af Guds Ord, att de
kunde utan skam bestå i ett vanligt husförhör.

Så är det jemväl ett resultat af vårt system, att all
oförfalskad Poesi är en sinnlig Theosophi, — nämligeni
detta ords ursprungliga och alltid af o s s nyttjade bemärkel-
se. Man påminne sig, att vi dermed ha betecknat ”en med
Religionen försonad och förenad Philosophi.” Det är då
klart, att den sanning af Ideer, hvilken i systematisk
tankföljd framställes af en sådan Philosophi, har sin mot-
svarande form af skönhet i de Symboler, genom hvilka
Naturen och Konsten försinnliga dem; såframt det nämli-
gen är sannt, att allt Skönt är en sinnebild af det Go-
da, det Gudomliga. Och hvad annat skulle det Sköna va-
ra? Är ej Skönheten den ait af naturfullkomlighet, i hvil-
ken det Sinnliga väcker genom sin form intrycket af ett
på denna form rigtadt rent och ädelt välbehag? Den
själ, som lelver i denna form och genom den yttrar sig,'
är han ej anletet af något Öfversinnligt, som genom honom
blickar in i sinnlighetens tid och rymd? Är det ej, i en
sådan sinneform, andelifvets obegränsade herrlighet, som
genom skiner den begränsande formen? ett Evigt, som
föi’ åskådningen är på engång oändligen och ändligen närva-
rande i dess synbild? — Den ofria Naturen, i sitt orga-
niska productions-begär, åsyftar att frambringa denna det
Evigas bild för sinnet, - denna symbol; och fram- i
bringar den äfven, så fullkomligt, som den från hennes
ståndpunkt kan frambringas. Fullkomligare, eller såsom en
medveten symbol, frambringas den af den fria Naturen,
d. v. s. Menskligheten; som i den productions-förmåga,
hvilken man kaUar Konst, fortsätter den förras symboliska
bildningslust *). Poesien sarskildt, i egenskap af Skalde-

*) Mennisko-formen, säger Svedenborg förträffligt, är for-
men för alla Kärlekens böjelser: alla andra former äro
i ringare mått, hvad mennisko-formen är i det största;
nämligen också former för sadana böjelser. Äro böjel-
serna sanna, d. ä. hänföra de såsom medel till det Go-
da , så blifva de med skäl älskvärda, och sasom fö-
remål för älskande betraktelse — sköna; hvilket ord
betyder, att de äro uttryckta i ordnad form. Alla
former, som repräsentera sanna böjelser, äro sköna.
Mottagna antingen genom invärtes och utvärtes, eller
blott invärtes sinnen, gifva de föreställning om den
högsta ordnade karleks-formen, den menskliga; från
hvilken de alla, ehuru sins emellan mycket olika, hämta
det, hvari de väsendtligen stämma öfverens. Skönhe-
tens väsende och ändamål är således, att vara den bild,
i hvilken Visheten uppfattas af Kärleken och sjelf upp-
fattar denna tillbaka. ( Sap. ^n^el. de Dip. .Amore, P.
P. särdeles $. 4n.) — Häraf kommer (hvad han på
andra ställen utvecklar), att Qvinnans form, liksom hen-
nes kön, företrädesvis repräsenterar Skönheten; då der-
emot Mannens form, liksom hans kön, företrädesvis re-
präsenferar Sanningen. Qvinnan älskar, hos Mannen,
konst, är den konst-art, som genom medlet af melodiskt
språk framställer det Skönas symbolik. Man begriper hen-
nes framställning, sägei’ man, om framställandet sker så,
som det bör ske; — nämligen om det sker med all den
lättfattlighet, som är i techniskt alseende möjlig. Godt!
men hvad begriper man egentligen annat, än sjellva fram-
ställningssättet? och begriper man ens detta utom den
gräns, inom hvilken det faetiskt yttrat sig? Hvem begriper
det Skönas ursprungliga inre ? och hvem begriper, i någon
enda form af ett individuellt Skönt, grundvillkoret lör
dess verkställbarhet? den skapande nödvändighet, som gaf
den sköna Ideen just denna form och ingen annan? —
Derföre ha vi äfven tillförne sagt (och säga ännu), alt näs
grunden för all Poesi, liksom i allmänhet för all Konst,
betraktas endast i egenskapen af grund, kan den, i den-
na egenskap, icke vara någon annan, än grunden för al!
Existens ; och att den således, såsom i sådan egenskap be-
traktad, nödvändigt är ett hemlighetsfullt, d. ä. mystiskt
väsende. Men vi ha kallat detta väsende ”mystiskt” blott i
den betydelse, att det föregår all känsla, all tanka, all
bildningskräft såsom deras förborgade ur-ämne, hvilket kan
af ingen känsla fullt omfattas och inom intet begrepp
fullständigt uppgå. Vidare ha vi sagt (och säga ännu),
att just det skönaste i lifvet, t. ex. Kärlek, Trohet, Vän-
skap, Andakt, Hjeltemod, Snillets ingifvelser, med mera,
är något väsendtligt af d e n art, att det aldrig af något be-
grepp kan uttömmas och aldrig genom några slutledningar

det Goda egentligert såsom ett sann t, ett uttryck af
Vishet; Mannen älskar, hos Qvinnan, det Goda egentli-
gen såsom ett skönt, ett uttryck af (och för) Kärlek.
Alen bada utgöra tillsammans den hela, lika sköna som
sanna Menniskan.
förklaras: ty det uttrycker den verkligblifna grunden till
det ädlaste, det högsta af Existens. Vidare ha vi sagt
(och säga ännu), att emedan således det Oförklarliga —
hvilket icke derföre hehöfver vara obegripligt i sin form*)
— är just sjelfva hj ertät af allt, hvad Poesien innehåller
och meddelar, så måste det Underbara vara nåsot med
Poesien särdeles nära beslägtadt. Vidare ha vi sagt (och sä-
ga ännu), att då icke blott det Skönas hela apparition är
(till sin grund) ett mirakel, utan då till och med Lifvefs
allmänna förmåga att vara till, ehuru alldagligt den före-
kommer, är en oafbruten fortsättning af underverk: så må-
ste det Underbara, när det såsom ett egentligen sådant
framträder i någon särskild gestalt, sjelfnödvändigt vara
ett af Poesiens mest lockande föremål. Ty den kraft, som
der möter henne, är hennes egen gr and-kraft, men ver-
kande på ett af henne oberoende sätt och i ett ojemförligt
starkare' mått; emedan den kommer dels från ett djup som
är djupare, dels från eu höjd som är högre än hennes.
Vidare ha vi sagt (och säga ännu), att det Underbara äger —
enligt Verldslifvets allmänna schema •— trenne hufvudarter:
det Underbara i Naturen; det Underbara i Andeverl den;
det Underbara i Gudomens personliga S j el f-upp en-
bar el se. Det första är ett dämoniskt: emedan det för-
anledt all mythisk sammanblandning af religiösa och magi-

*) Det synbara i en vacker Poesi är lika litet obegrip-
ligt, som det synbara i en vacker Natur — utom för
dem, hvilkas oförmåga att begripa bevisar ingen-
ting vidare, än deras brist på sinne och brist på bild-
ning. Läste man i allmänhet annat, än i ungdoms-
åren läxor och i den mognare åldern aviso r, så
skulle man ock i allmänhet begripa helt annorlunda
an nu.

Syea X. II.	12.
178

ska föreställningar. Det andra är ett theurgiskt: eme-
dan det föranledt alla bemödanden att genom en ädlare ma-
gik närma till sig det Högsta Väsendet och dess välgörande
inflytelser. Det tredje är allena ett gudomligt: emedan
den Underbarhet, som der visar sig, är det Underbara i sin
rena sanning, sin himmelska glans. Om detta sista gäller i
synnerhet, att det Öfver-naturliga, såsom sådant, hvarken
är eller behöfver vara något O-naturligt ; det är endast lifs-
yttring afen högre Natur*). Vidare yrka vi, att den
Poesi, den Konst är fullkomligast, som bibehåller den me-
sta Charakteren af Naturens sätt att i symboler göra det Hög-
sta åskådligt, och som derföre så litet, som möjligt, sjelf
speculerar öfver betydelsen af symbolerna. Ty det är
icke philosophiska allegorier, — det är lefvande, sinnligt
concreta bilder, som Skalden (och Konstnären i allmänhet)
är kallad att framtrolla. (Allegorien är en hieroglyph,
som betecknar Väsendet; Symbolen är en bild, som
innehåller Väsendet: se der skälet, hvarföre den skalde-
konst, der det allegoriska elementet öfverväger — och allt-
så Lärodikten i allmänhet — sväfvar midt emellan Konst
och Vetenskap, utan att rentaf tillhöra någondera sär-
skildt.) Vidare, alt således Den, som af alla nyare skal-
der fullkomligast realiserat vårt ideal af Poesi, är Goethe:
genom sin lika naiva, som allsidiga uppfattning, sitt stor-
sinniga lugn, sin objectiva framställning, sin enkla, ädla,
ständigt harmoniska styl **). Vidare, att ett ifrigt studium

*) Om det Öfvernaturliga, om Underverken och om Eng-
larne, se vidare Leibnitz i Tentamina Theodicaeae
latme versa a M. D. L. med Öfvers:s Inledning och
Eörf:s ypperliga Dissertatio de conformitate Fidel cum
Ratione.

**) Haraf följer icke, att vi misskänna storheten af en
Schillers, en Novalis’, en Tiecks, en Jean
. .... -V „

179

af det bästa i Greklands och Ptoms litteratur aldrig varit så
ovillkorligen nödvändigt som just i närvarande tid-
punkt, då en allmän yrsel-böjelse behöfver tukt, en allmäil
lättsinnighet tygel, en allmän sanslöshét hejd, en allmäil
form-slapphet begrepp om organisk spänstighet och organisk
begränsning. Vidare, att dels derföre, dels för sjelfvä språ-
kens grammatikaliska och logiska fullkomlighet, Grekiska och
Latin böra läras, läsasinhämtas med all mot ändamålet sva-
rande grundlighet; — och det alltifrån lifvets tidigaste ålder,
i de undervisnings-anstalter, der litterär själsodling i nå-
gon mån åsyftas*). Vidare, att våra ättfäders tun-
gomål, som ännu på Island bibehålies i nästan alldeles oför-
ändradt skick, likaledes borde läras så tidigt och så sorg-
fälligt, att deras saga och sång blefve i sina egna ljud bekanta
för deras söner. Vidäre ha vi yttrat (och yttra ännu), att den
sanna Poesien icke är en lättfärdig nymf, som drifvet gäck
med mennisko-sinnets Ijufvaste känslor, herriigaste tankar,
heligaste önskningar; hon är ett prophetiskt barn, soin
i oskyldig glädtighet ordnar Naturens ofta mörka, ofta för-
virrande teckenskrift till ett mera läsligt alphabet, och se-
dan, med behändig Ilntlighet, rhythmiskt sammanbinder los-
nings-orden för hjertats vigtigaste gåtor. Vidare ha vi ytt-’
rat (och yttra ännu), att all poetisk talent, som con amore
söndersliter sig sjelf och gör svaga läsare ännu charak-
ters-lösare, högmods-förrycktare, olyckligare, kort sagdt, än-
uu sv aga te äii de voro förut, missbrukar Poesiens troll-

ËaulsJ en Walter Scotts5 en Tegnérs hvart i sin
art oförgängligt skapande snille.

*) Hvarmed allsicke nekas, hvarken att den i Sverige öfliga
läro-methoden lör dessa språk kan förbättras, eller att
vårt modersmål borde läras och läsas med helt annan
omsorg, än vanligen sker.
staf och är ett säkert kännetecken —' icke af poetisk hei-
sa, utan af poetisk sjuklig he t. Genialiska kunna sådana
skalder vara, och t. ex. Byron är det i allrahögsta grad ;
classiska äro de icke, och blifva det aldrig. Ingen cl as-
sis k skald har glömt eller hånat den sanning, att målet
lör skönhets-känslans uppodling är just hennes för skö-
ningj hvilken innebär hela den sinnligt andliga mennisko-
varelsens utbildning till möjligaste menskliga förträfflighet.
Detta slag af fullkomlighet är det enda, som är den eviga
Skönhetens äkta aftryck. Det ästhetiskt Sköna, säger
man, är tillför sin egen skull; och har derföre med E-
thik, med Religion allsintet att beställa. Med förlof sagdt,
det sista är en stor osanning. Allting, hvart i sin art, är
visserligen till för sin egen skull; men tillika — och först
och främst — är allting till för Guds skull; och det Skö-
na, det Poetiska, gör härifrån intet undantag. En poesi,
som vill dränka förnuftet, förståndet, hjertat i ett af un-
derjordiska flammor regellöst genomfladdradt mörker, är ic-
ke konst mera; den är en upplösning, en tillintetgö-
relse af Konst; den vill förvandla verldens lefvande orga-
nism till ett lik; den coquetterar genom gift, död och för-
ruttnelse. En sådan poesi må prunka i så präktiga bilder
och verser som helst; den må innehålla de ypperligaste sprid-
da drag af ädlare snille och känsla: till sin herr ska nde
anda är den dock en blandning af själskrankhet, högfärd och
lögn, och kan lika litet bevisa att Chaos är det egent-
ligen Sköna, som att Lifvet i allmänhet är ett tråkigt
gyckelspel ulan betydelse och sammanhang. Den bevisar
blott, genom sitt eget varnande exempel, nödvändigheten
att hysa vördnad för något bättre än sitt Jag, samt nödvän-
uigheten att ratt förstå Religionen och Historien. ”Man har
aldrig,” säger Leopold, ”dömt rätt om Gud och Naturen,
utan efter skönhets-känslan.” Ganska sinnrikt! ty de gla-
daste, de vackraste föreställningarna om bägge, äro tillika
de sannaste. Om den ästhetiska bildnings-graden är, ge-
nom sin beskaffenhet, mera omedelbart humanistisk, och
derföre mera populär, än hvarje annan : hvad skall man da
tänka om Dem, som vilja med våld nödga skönhetskänslan
att om Gud och Naturen — dömma orätt; och som tri-
umfera i mån af de läsares talrikhet, hvilka dc till denna
vansinnighet förvilla? Än mer: livad skall man tänka oni
Dem, som på denna väg söka originalitet, och vilja
byronis era sig genom menniskohat och ovett, emedan deras
klena ljusdank annars för evigt skulle sta förborgad under
skäppan? —• Cynism och Sansculottism äro en usel olja i
den poetiska lampan, när den af ingen bättre näring hin-
dras frän vådan att utslockna.

Så följer äfven af vår pbilosophi, att Samhällets, all
Statens inre grund och väsende är ett sacramentum i delta
ords primitiva och egentliga begrepp af helig förpligtclse,
ed, religiös förbindelse ; att härifrån allt det i samhällets
form och inrättningar Lagliga hämtar sin bindande kraft,
och att denna upplöses i samma mån, som det sanna be-
greppet om Statens inre väsende fördunklas. Likaså, alt
det som gäller om samhället i dess största form, äfven —
och med ännu intensivare styrka — gäller om dess minsta,
dess enklaste, nämligen Äktenskapet och Familj-lifvet; och
att en allmän osedlighet aldrig tydligare blottar brännmär-
ket på sin panna, än när Äktenskapet upphör att anses för
en religiös, en af gudomliga band knuten och sammanhållen
instiftelse*). Vidare, att Statens bestämmelse är att vara

*) Undertecknad kan icke påminna sig, att någonsin ha
kallat hvarken Staten eller Äktenskapet sac ram enter;
och så vidt honom är bekant, förekommer detta ut-
tryck, hvarom så mycket skrikits, blott på ett enda
182

en fosterländsk uppfostrings-skola till den fullkomligaste
mensklighet; ett samfund/ hvars alla medlemmar (styrande
oçh styrda), genom ömsesidigt verksam kärlek, ömsesidigt

stalle i någon af hans Vänners skrifter. Det är i den
således icke af honom författade, men i alla fall för
visst folk sä förhatliga artikeln om D a gblad s-Li 11 e-
ra tur en, som står att läsa i Svensk Litt. Tidn. Årg
1821, och förtjenar att ofta återläsas. Hvad uttrycket^
sjg sjelft beträffar, så är det mellertid, såsom vi ofvan-
löre visat, ett ganska rigtigt; och i hvarje annan tid-
punkt, ån den närvarande med sin babyloniska förbi-
slrmg, hade väl ingen läsare kunnat glömma, att redan
Ha qui nu s Sjögren, i sitt Lexicon Manuale Latino-
huecanum, långt för detta fästat vid det citerade ordet
samma svärmiska begrepp. I hvarje annan tidpunkt ha-
de man förstått, att satsen: Staten är mer än ett Con-
tract, han ar ett Sacrament - omöjligen kunde betyda
att Staten ar ett sacrament i den deriverade sym-
bohskt-sacramentaliska mening, som Döpelsen och Her-
rans Nattvard; utan i den verbala mening, som vi
ofvanfore ntredt, — icke utan en viss blygsel på vissa
lasares vagnar. Sjelfva saken (fastän utan ordet)
har forofrigt helt nyligen, ännu vidare, blifvit oveder-
laggligt och med största klarhet ådagalagd i denna tid-
skrift, genom Hr Grubb es af handling : ”Bidrag till
utredandet af Sambällslärans Grundbegrepp.” I denna in-
nehållsrika skrift förtjenar, bland mycket annat, äfven
Noten på sidd. 6o—63 en särskild uppmärksamhet.
Den visar huru grundligt Hegel, af sin ifrigaste
Svenske anhängare, blifvit studerad. Den visar nämli-
gen, huru Hegel så radiealt skiljer sig från den såkalla-
de Historiska Skolans politiska grundsatser, att alla de
vanligaste och vigtigaste af dessa satser äro äfven —
hans egna. Det hufvudsakliga, hvari han från deras fle-
sta bekannte skiljer sig, är att hans framställningssätt
har en mera spéculatif charakter och en skarpare dia-
Iektisk form, samt (NB ) att han är strängare mo-
parchist, än de.
à 85

verksam trohet, arbeta på uppnåendet af allas gemensam-
ma väl. Vidare, att detta Väl bestar i fri utbildning
af Förståndets och Viljans ädlaste egenskaper. Vidare, alt
denna fria utbildning endast kan ske pä organiskt vis, d. ä.
genom förtrolig samverkan af högre och lägre krafter; hvil-
kas högre och lägre verktyg, särskilda genom olikhet i
Makt, Ständer, o. s. v. äro lika väsendtliga’ och lika akt-
ningsvärda, sä länge de — hvart i sin art — bidraga till
det Helas ändamål. Vidare, att denna Olikhet, som alls-
icke upphäfver alla samhälls-classers jemnlikhet inför La-
gen, föröfrigt (i en välordnad stat) icke är en princip som
söndrar och förstör, utan tvärtom en som bildar och förenar;
dä deremot det abstraeta Jemnlikhets-phantom, som en falsk
såkallad Liberalism vill sätta i stället, upplöser det Hela till
en formlös massa af atomer, sammanhållen blott af gemen-
samheten i dessa moleculers eg en nytta, och icke längre
varaktig, än den allmänna lumpenhetens lex agraria förmår
göra sig gällande*). Vidare, — dä personlighet är
både Naturens och Philosophiens concretaste begrepp, och
lag, såsom blott lag, är deremot bägges abstraetaste, —
så följer äfven af vårt system, att det förra begreppet, så
långt som det i vilja och handling uttrycker den moraliska
idee hvars repräsentant det är, står högt öfyer det sednare
begreppet, så långt som detta uttrycker blott det all-
männa krafvet af moraliska förhållandens nödvändighet. Vi-
dare, att således Konungen, i en constitutioneilt monarcliisk

*) Hvarföre ock den jacobinska Terrorismen, — den full-'
komligt conseqventa utvecklingen af denna ten-
dens, — med skäl fann att det upphöjda i Snille,
i Dygd, i förträffligheten af utmärkta Egenskaper och
Talenter, också var ett aristokratiskt, som borde
jämnas af bödels-yxan. Det värsta var, att man ej kun-
de guillotinera Naturen sjelf.
184

slalsIorfaUning, är såvida, som han i en sådan är Rättvi-
sans högste värdare och alla de iag-enliga samhällsformer-
nes personhga medelpunkt, företrädesvis den personli-
ga gestalten af Statens innersta rättslif. Vidare, att dä han
alltså företrädesvis är sjelfva den in concreto lefvande
Lagen, han (såsom sådan) är ett hjertligare, ett högre till-
gdvcnhets-foremal, an all den lag soin är försinnligad blott
genom bokstäfver och paragrapher, — vore dessa ock skrif-
na pa ett satt, som i skarpsinnighet och fullständigliet ej
kunde olverträffas. Vidare, att ehuru Konungen, i detta
afseende, ar ”ofver» Lagen, han derföre ingalunda är be-
ratbgad att fortrampa eller gäcka de samfunds- och rätts-
bud, som gifva det allmänna objectiva uttrycket af samhäl-
lets rattskansla och rättsvilja; ty i och med detta förtryck,
etta gacken, upphör han, genom sitt eget aflall, att re-
prasentera id,een af constitutionell Monarch. Vidare, att
Medborgsmanna-frihet och Konungavälde, i ett väl inrät-
tadt samhalle, icke annorlunda äro hvarandra motsatta än
en organisk omkrets är motsatt sin medelpunkt. Vidare att
denna medelpunkt är (och bör vara'ï en • i i ’

1	,	u U01 valaJ en dynamisk: det vill
saga en hfvande, concentrerande och stadfästande. Vidare
att det ar möjligt att rent älska och vörda ädla Regenter’
al ven sasom ämbetsman, äfven såsom af deras rättvisa be-
roende bil sm timUga lycka, ja äfven om man trodde sig
af deras omdome misskännas; att till och med välgernin-
gars mottagande icke förbinder tiil slafviska pligter så-
framt man icke med slafviskt sinne mottagit dem- att alltså
Poesiens tillgifvenhet för storsinniga Monarcher är ett'red-
ligt uttryck af Snillets och Sångens fosterländska erkän-
sla , — icke ett af mätta trälar framburet tackoffer för spis
och dryck, eller ett rop af hungriga trälar derefter. Skulle
pågon förneka den morali ska möjligheten deraf, att
man at en stor Man, som sitter på en thron, kan egna en
185

oegennyttig kärlek, en ärlig och af inga jordiska håfvor be-
talbar hyllning: så är denne förnekare, hvem han må va-
ra, antingen en andefattig krympling, lam just på den si-
dan der hjertat sitter, eller ock rentaf en skurk, oförmö-
gen att inom sitt hjertlösa bröst ens ana någon känsla af
ädelhet. — Vidare följer af vår philosophi, att blott den
samhällslära, hvars princip är hämtad från en åsigt som be-
sannats af Historien sjelf, kan dömma med förstånd om
historiska och politiska ämnen. Vidare, att all ensidig Li-
beralism är lika fördömlig som all ensidig Rovalism — och
att cipium ardor prava jubentium är blott ett mångdubbladt
portrait af vultus instantis tyranni. Vidare, att det sam-
hälle är lyckligt, hvilket, liksom Sverige, äger en af mo-
narchiska och republikanska beståndsdelar harmoniskt sam-
mansatt constitution, både theoretiskt rigtig och nationellt
uppvuxen på gammal historisk grund *). Vidare, att denna
monarchiskt-republikanska constitution är för svenska folk-
lynnet mera passande, än någon annan; och (NB) att de för-
bättringar, som den kan tarfva i likhet med alla menniskoverk,
tjenligast ske inifrån, på ett sätt som svarar mot Sveri-
ges individuella beskaffenhet och bchof, — icke mot Eng-
lands, eller Frankrikes, eller JNord-Amerikas, eller hvilket
annat lands i verlden. Vidare, alt denna constitution icke
bchöfver utbytas mot en publicistisk Ochlokrati, för att der-
med göra ett litet antal advokater och skrifvare — de Li-
berales vanliga revolutionshjellar **) — till nöjes. Vidare, att

*) Det lär vara denna öfvertygelse, som säges utgöra det
”öfverdrifvet monarchiska” i Undertecknads Tal öl-
ver H. K. H. Arfprinsen Carl Ludvik Eugen’s födelse; äl-
vensom i den ästhetiska af handling, der de här uppre-
pade satserna om det Mystiska och det Underbara för-
sta gången framställdes.

**) Under Fransyska Revolutionen utgöto de gerna blod,
186

vårt fädernesland, långt ifrån att stå på en lägre grad af
politiskt lif än de republiker, der det demokratiska elementet
hax* öfvervigt, tvärtom stâr pâ en betydligt högre: ty dessa
republiker äro blotta experimenter af en ensidig theori ; i vå-
ra dagar just af den crassa Sens-communs-Xäxa., öfver hvil-
ken vissa bland deras loftalare icke dessmindre påstå sig
vara upphöjda. Vidare, att dessa republiker, i följd häraf,
ganska säkert — förr eller sednare — råka i ett upplös-
nings-tillstånd, hvarur de kunna räddas endast genom utbil-
dandet af de concentriskt organis er ande samhälls-
institutioner , som ännu felas dem. Vidare, att de Nord-
Amerikanska Fristaterna hvarken i constitutionalitet, eller i
moralitet, eller i litteratur kunna tjena oss till mönster att
efterlikna:, ty, oaktadt all dessa staters materiella utsträck-
ning och rörlighet, är likväl — materia ingenting annat
än materia; och (NB) innan den tidpunkt inträffar,
da Ideer, i oi’dets philosophiska mening, bemäktigat sig det-
ta råämne, veta vi ej något enda väsendtligt afseen-
de, hvari det (nästan) blott physiskt lifvade materialet vore
hvarken beundrans- eller alundsvärdt *). Vidare, att den

•*-" ehuru helst andras; vid sednare revolutions-föi’sök
ha de funnit bekvämare, att utgjuta endast bläck till
frihetens försvar.

*) Vi hänvisa läsaren till den i denna tidskrift mförda af-
handlingen : ”Framställning af de Nord-Amerikanska För-
enta Staternas tillstånd;” och särdeles till dess i delta
häfte meddelade, högst interessanta afdelning. Denna
på idel facta och authentiska urkunder grundade skrift,
författad af en man, som icke blott genom förstånd och
kunskaper tillhör fäderneslandets utmärktaste medbor-
gare, utan ock genom offentlig politisk verksamhet gjort
sig känd och hedrad för sann Liberalism, har ___ lik-
som många andra —* hittills icke blifvit vedei'Iagd m^d
187

Heliga Alliancen är en skön, en christna regeringar värdig
— tanke, fastän dess verkställande blifvit i betydlig mån
annat, än skällsord och stympade citater. En sådan är
den charakteristiska, och (såsom vi hört) visst tjugu gån~
gei’ upprepade förvrängning, hvarigenom tidskriften
Svea påstås hafva förklarat, att ”Nord-Amerikanska Sam-
liälls-författningen är en styggelse för alla gudfruktiga
menniskor, men en förträfflighet för alla ogud ak tiga.”
Om några bland våra läsare finnas, som tilläfventyrs
ännu ej tillfyllest gjort sig bekanta med vissa personers
manér att citera, så uppmana vi dem nu att återläsa de
tre första bladen af den i Sveas sjunde häfte (N:o II.)
meddelade Inledningen till nämnda afhandling. De sko-
la då upptäcka, att Förf, börjar sin skrift med en fram-
ställning af alla de orsaker, hvarlöre Nord-Amerikan ska
Fristaterna i så hög grad, fastän från skiljaktiga syn-
punkter, intéressera den Europeiske betraktarn5 och att
denna framställning till större delen består i en refe-
rerande uppräkning af alla de olika hufvudmeningar, i
hvilka Europeernes omdömen öfver ämnet dela sig. I
denna uppräkning förekommer, om Nord-Amerikanska
kyrko-an gelägenheterna , följande ställe (s. 166—
167); ”De gudfruktige och enh ets älskan de anse
bristen på bestämd trosbekännelse, kyrko-
författning och själavård, såsom en styggelse
och våda; de ogudaktiga och seeteriska, såsom
en förträfflighet och säkerhet mot alla före-
bråelser.’’ Hvilken läsare, med det ringaste qvintin
eftertänka, märker icke att här blott berättas, huru saken
”anses’’ af tvenne hvarandra motsatta theologiskt-
dogmatiska partier; af hvilka Indifferentisterne och
Sectisterne utgöra i detta afseende det ena? Har ej
Förf, likaledes, i omedelbart föregående period (’’Euro-
pas coloni-ägande Makter betrakta med farhåga och Co-
lonierna med förtjusning detta samhälle” m. m,) och i
de omedelbart — på tre hela sidor — efterföljande (t.
ex. ”De, som hylla inskränkande grundsatser i stats-
hushållQingen, anse” m. m. ’’Den obegränsade närings-
188

förfuskadt genom småaktiga menniskor, af hvilka regerin-
garna låtit förblända sig (det nyaste beviset derpå är den
egoistiska tvehågsenhet, som låter Grek erne blöda och för-
blöda) : men att detta regent-förbund ändå, äfven sådant
det blifvit verkställd t, har gjort Europa åtskilligt godt, som
frihetens förfäktare, betrakta åter” m. m.) berättat,'
huru andra sins emellan motsatta partier, nämligen po-
litiska, stats -philos oph i ska, o economiska o. s. v.
skilja sig i sättet att bedömma Ultra-Liberalismens ”El-
dorado?” Och synes det något hårdt, att Förf, nyttjat
ordet ogudaktig såsom en med indifferentist sy-
nonym benämning: så kan likväl mycken villrådighet
uppstå, huruvida denna term, på ärlig svenska, må
annorlunda kunna öfversättas. — Förf:s oveldiga syn-
punkt visar sig, i slutet af denna uppräkning, gan-
ska bestämdt sidd. 169 0Ö1 170, der han säger:
”Då de, som möjligen älskat éller ännu åstunda ett stör-
re Envälde än de lagbundna Europeiska monarchierna
medgifvit, städse haft utväg att få sin tillfredsställelse i
Asiens despotier, eller dem liknande samfund i
vår verldsdel: så är det intet mera än en billig jemn-
likhet i förmåner, att de, som önska ett större in-
flytande af Folkväldet än samma lagbundna monarchier
tillstädja, omsider erhållit lika öppen lägenhet att, u-
tan uppror mot egna styrelser, få sitt lystmäte i Ame-
rikas republiker. Vi tillägga, för egen del, att vi
anse det såsom en verklig lycka för de Europeiska fol-
ken, att på bägge sidor om sig, och likväl utom deras
verldsdel, hafva sådana experi men tal-fält att till-
gå ; af tilldragelserna hvarpå, både regeringar och folk,
lärdoms- och närings-idkare, kunna hämta praktisk un-
dervisning i alla grenar af menskliga angelägenheter,
så vidt det låter sig göra, utan att (såsom hittills)
sjelfva verkställa försöken och gälda kostnaden.” —-
Förf, vill visa ”huru del står till på det Nord-Amerikan-
ska experimental-fältet.” Står der bevisligen illa till
med Religion, liksom med mycket annat : hvad rår
Svea derföre ?
18g

Häfdenia engång skola erkänna, när dygnets libellister hun-
nit multna och glömmas *). Vidare, att om vi försvara den
rena stânds-ideen af Adel och den rena stands-
ideen af Presterskap, samt (i öfverensstämmelse med vår

,*) ”Hafve vi ej upplefvat den tid, då nästan alla Europas
makter sluta sig till hvarandra i ett Heligt Förbund
for upprätthållande af Cbristendomens sanna, väsendtli-
ga grundsatser, utan åtskillnad af bekännelser och for-
mer? — En stor tanke, den första, genom natten
brytande strålen af en ädlare, med Religionen åter
i förbund trädande statskonst-, och jag ville väl-
signa, äfven midt ibland de otrognas återhållna löjen,
den höga själ, för hvilken den först uppgick.’’ (Gei-
jers Tal vid Jubelfesten år 1817, s. 23, 24.)— Det är
förmodligen detta ställe, som ådragit Hr Geijer den i
vissa ögon så förfärliga förebråelsen, att ha välsignat
den Heliga Alliancen. Till någon närmare upplys-
ning vilja vi bifoga den anmärkning, der Förf, sjelf (s.
44), i den år 1821 utgifna upplagan af sitt Tal, förkla-
rat sig öfver beskaffenheten af denna välsignelse: ”Så
skref författaren år 1817 om den Heliga Alliancen. Och
med tillfredsställelse påminner han sig än i dag de kän-
slor som ingåfvo honom detta omdöme: med tillfreds-
ställelse, emedan han än i dag är medvetande af det go-
da och rena, som sväfvade för hans blick. På detta
har han användt det vackraste och ädlaste uttryck hvaraf
ett menskligt språk är mäktigt. Han har v älsi gn at. Han
har blott ett ord att tillägga, som i sig sjelft redan är inne-
fattadt i hvad som blifvit sagdt: Att liksom det gifves en
välsignelse, som är den renaste hyllning som af men-
niska åt menniska kan skänkas, så gifves det äfven en
förbannelse, till hvilken himmel och jord och änglar
och menniskor säga amen. Det är förbannelsen öfver
Dem — om några sådana skulle finnas — som djerfvas
tillåta sig den största af alla profanationer: att
nyttja det Heligaste såsom medel för orättvisa än-
damål.”
ago

constitution) anse bägge dessa stånd for väsendtliga element
ter i ett monarchiskt-republikanskt samhälle, — vi derföre
allsicke försvara det sätt, hvarpå en del adelsmän och pre-
ster motsvara de ideer, som af dem skulle repräsenteras 5
hvarvid likväl den erinran kan göras, att om än denna del
vore den talrikare, vi just ej kunna inse att mängden af de
andra ståndens medlemmar öfvergår den i moralisk och poli-
tisk förträfflighet. Vidare, att ingen annan Opinion är fruk-
tansvärd, än Guds, Samvetets, Dygdens, och det i deras
tjenst omotståndligt segrande Snillets. Vidare, att det är
vishet och nit för sann själsodling, icke phlegma och skrå-
anda, som yrka varsamhet och en allsidig, en länge pröf-
vande betänksamhet, innan man företager sig våra läroverks
och undervisnings-methoders omskapning. Denna kunde an-
nars lätt bli endast en omstörtning i stället. Vidare, att
en bildning på cl as sis k grund är ännu i dag för de hö-
gre stånden oeftergifligt nödvändig. Vidare, att om all sann
Uppfostran, all gagnande Undervisning måste vara en icke
blott allmän, utan tillika en särskildt tillämplig, så bör den i
det särskilda förverkliga det allmänna på ett sätt, som står
à något slags förnuftigt sammanhang med den bestämda lef-
nads- och verksamhets-krets, åt hvilken lärjungen egnas el-
ler egnar sig. Vidare, att således för Allmogens intellec-
tuella bildning är tillräckligen gjordt, om dess barn, ntoni
läsa, skrifva och räkna, inhämta en tillbörlig christendoms-
kunskap och en liflig kännedom af de personer, de upp-
träden i fäderneslandets historia, hvilka för menighetens sin-
ne är® mest tillgängliga och lärorika. Vidare, att Svenska
Häfderna borde till detta ändamål, i egenskap af folks-
skrift, af någon skicklig bearbetare sammandragas. Vida-
re, att om en bonde har snille, håg och tid att öfver detta
mått utvidga sin läsning, sådant utan tvifvel är hans obe-
stridliga rätt: men att Staten, som icke egentligen behöfver
igi

lärda bönder, är belåten med blott upplysta; och att
dess önskan i denna hansigt rakt motverkas genom
hvarje anstalt, som ijenar endast att befrämja half upp-
lysning — hvars frukt ofelbart blir hel oduglighet*). Vi-
dare, att budet: ”Frukta Gud och ära Konungen!” lika li-
tet innefattar en servil lära för bönder, som för andra
samhälls - classer, — om de nämligen rätt läst sin Kate-
ches: ty denna säger uttryckligen med Bibelns ord: ”Man
måste mer lyda Gud än Menniskor;” hvaraf klarligen föl-
jer, att om man tänker sig det bedröfliga fall, da en Ko-
nung söker med lock eller hot förmå sin undersate till nå-
got som strider mot samvete och lag, denne just från den
vördnad, hvarmed han fruktar Gud, far mod och kraft
att förhålla sig sjelfständigt. Vidare, att detta är något helt
annat, än att förhålla sig ”fronderande;” ett uttryck, hvars
betydelse bäst upplyses af de fransyska stumpljus, som
nu på en tid blifvit inflyttade i sa manga svenska hornlyk-
tor (Jouy m. fl.). Vidare, att ingen medborgerlig upp-
lysning är tänkbar, som icke framförallt går ut på att
befrämja — humanitet; och att derföre, om i vårt land
några ”Obscuranter” finnas, de tydligen äro just de skriben-
ter, som dagsklart yppa genom sitt skrifsätt, att b es ti a li-
tet är deras samhällsbildnings ändamål — ett allmänt för-
vandlande af mennisko-rike till djur-rike. — Slutligen är
det ock en af våra öfvertygelser, att ord sådana som ”Ul-
traism, Servilism, Jesuitism, Svedenborgianism, Congrega-
tion, Lärd Kast,” med sina dussintals syskon och variatio-
ner, alla lika orimligt användas på de vetenskapliga, reli-
giösa och politiska läror, dem Undertecknad nu i korthet
upprepat. Slika ord, lämpade pa de grundsatser han

*) Vare sig genom otro, eller kannstöperi, eller högfärd,
} eller lättja, eller process-sjuka, eller yppighet, eller

som vanligast äi' genom alla sex tillsammans.
framställt, är o allsintet annat, än antingen larmrop af
galningar, som i yrsel fäkta mot spöken d'em deras egna
hjernor tillskapat, ellei' nödrop af charlataner, som be-
gynna märka att man tittat i deras kort, och derföre vilja
förbrylla allmänheten med gastsyner, med skräcksagor, åt
hvilka de, sins emellan, sjelfve skratta.

Undertecknad har här, emedan dé väsendtligen tillhöra
hans system, sammanfattat en mängd satser, om hvilka han
hört förtäljas, att de skola vara utskrikna såsom villomenin-
gar och vidskepelser,— ja, såsom vanhedrande Upsala
Universitet, och egnade att väcka de föräldrars oro, hvilka
dit skicka sina söner att undervisas. Några andra öfvertygelser,
som lära råkat under samma beskyllning, äro i föregående’
kritik ånyo yttrade och utvecklade.— Läs ar ne i allmän-
het, och de nyssnämnda föräldrarne i synnerhet, må
nu sjelfve döm ma. De må nu sjé If v e algöra, huruvida
han, såsom dessa åsigters bekännare, kan äga det allraminsta
verkliga sammanhang med de ursinniga phantasier, som i
Spanien, Frankrike och annorstädes under namn af Absoluti-
ster, Congregationister o. s. v. kämpa mot andra lika ur-
sinniga , — hvilkas ”Liberalism” i trenne hufvudstycken full-
komligt öfverensstämmer med de förras ”Servilism:” först i
att vara lika stockblind för den till sin natur opartiska
Sanningen; sedan i att nyttja de begrepp, hvilkas helgd
man påstår sig erkänna och förfäkta, till skrymtande täc-
k el ser öfver låga personliga interessen; äntligen i att syfta
till en lika ovärdig och olidlig Despotism, blott med dem
skillnad, att Absolutisternes tendens börjar med det, hvar-
med Liberalis ternes slutar*). Föröfrigt, så länge Sveri-

*) Det egentliga stridsämnet mellan Ultras och Liberale är
sannast uttryckt af Goethe, i dessa fyra rader:
gja äger gin nuvarande regeringsform, och ieke n&got Natio-
nal-Convent eller Välfärds-Utskott förbjuder våra satser vid
lifsstraff, torde det ännu vara tillåtligt att yttra dem ; i fall
man har det obeskrifligt ringa mod, som fordras att trotsa
den pöbel-smälek, för hvilken man dermed ställer sitt ärli-
ga namn och rykte i våda. — Undertecknad har kallat des-
sa läror ’’sig tillhöriga:” icke i den mening, som skulle
han ej dela dem, till större delen åtminstone, med många
personer så inom- som utomlands; utan så till förståendes,
att de i den form, som de af honom blifvit yttrade, äro
hans — och att han för dem, så långt, som de finnas
framställda i denna form, är beredvillig att ansvara såsom
för sina. Han ansvarar alltså ingalunda för hvad andra
författai e, om ock i mången hänsigt med honom likatänkan—
de, yttrat och yttra i dessa (äfvensom i öfriga) ämnen, —
vidare, än det till punkt och pricka stämmer öfver-
ens med det, sam han i dessa (och andra) ämnen yttrat
eller yttrar sjelf. Sådana författare, antingen de kallas
Philosopher, eller Theosopher, eller Statslärare, eller hvad
annat man vill, kunna i ganska mycket af honom gillas och
berömmas — och likafullt i mycket annat äga meningar,
som af honom på intet vis antagas för grundade, — ja,
som af honom anses för endast barocka. Han ansvarar icke
ens för det dunklare och stundom med origtigheter upp-
blandade sätt, hvarpå han i egna, äldre skrifter framställt
åtskilliga satser, — såsnart samma satser här förekomma
yttrade på ett rigtigare och klarare. Äfven de störste för-
fattare ha begått misstag; huru skulle detta öde ej drabba

”Da» Gewes ne wollte hassen

Solche nist’ge ne tie Besen;

Diese dann nicht gelten lassen
Was sonst Besen War gewesen.”
den, som är «i ibland de minsta? Allt, livad i afseende p«
i* begångna misstag kan göras, är att erkänna och ratta dein.
Hvad Upsala Universitet angår, så håller han nog san-
nolikt, att ganska många bland dess medlemmar dela hans
öfvertygelser; men committerad är han af ingen annan prin-
cipal, än Sanningen sjelf, och har, i allt delta, fört endast
dess och sin egen talan. En både löjligare och skamlö-
sare fordran kan icke tänkas, än att cbt helt Universitet
skulle behöfva sammansätta sig till deras försvar. Under-
tecknad har verkligen den lilla förmätenhet, att tro den-
na korta, af honom ensam och på få dagar författade upp-
sats, vara fullt tillräcklig, att för alla förnuftiga läsare
skingra de lögnskyar, med hvilka man gjort sitt yttersta
att omtöckna sanningar af så enkel natur. Om än den
stämma, som dessa sanningar här lånat till sin tolk, icke
skulle i Ögoii blicket hinna till den talrikaste läsar-ska-
rans öron: så känner dock det bröst, hvarifrån hon utgår,
inom sig med visshet och lugn, att hon småningom skall
göra sig hörd; ja, slutligen genljud« öfverallt, der- sven-
ska språket af bildade menniskor talas och läses. Un-
dertecknad ämnar derfore , så i egenskap af akademisk lä-
rare, som af författare, oupphörligt bidraga till sina Vänners
ädla bemödanden', att göra dessa åsigter till hela Nationens
tänkesätt. Hvad hans egen andel i dern vidkommer, så ön-
skar han, att enhvar, som vill lära känna den (åtminstone
för att kunna dömma öfver den^, må göra sig besväret
att läsa hans satser i hans egna verk, och i det sam-
manhang, hvari de derstädes finnas yttrade. För att lätta
mödan, är detta ”Tillägg” egentligen skrifvet. Man fin-
ner här alla hans hufvudsakligaste påståenden, sammanställ-
da till en kort öfversigt. Rent af likgiltigt är honom de
läsares omdöme, hvilkas sanningskärlek icke är starkare, än
farhågan for tre arks genomläsning. Den egentligen ve-
tenskapliga aldelningen af denna artikel är val endast
skrifven för dem, som i någon man äro kännare af phi-
losophi och vane vid philosophiska undersökningar; tilläg-
get deremot synes icke vara svårfattligt, äfven lör en
större Allmänhet. Den som vill, han kan förstå det.

Skulle någon Vetenskapsman finna sig uppmanad
att genom inkast, genom tvifvelsmål ollentligen hedra dessa
grundsatser med sin uppmärksamhet: sä vore detta lör Un-
dertecknad sä mycket angenämare, som det gäfve honom
nya anledningar, att i nya försök klarare utveckla och kraf-
tigare stadfästa dem. Dessa anledningar ämnar han likväl
icke begagna i polemisk form. Allraminst ämnar han ned-
låta sig till något enda slag af polemisk skriftvexling med
Dem, som i egoism, i oäidighet, i religionsförakt, i char-
lataneri like forntidens Sophister och Sykophanter, skilja
sig från desse blott genom kännemärket af en lika stylistisk
som doctrinär brutalitet. Hvilken utväg nu sådana må
välja, i afseende på denna för deras afsigter något obeqyä-
ma uppsats: så erkänner han lika litet deras domsrätt, och
lika litet det forum, hvarpâ de upprest sitt tribunal. Dyli-
ka Lögnens incarnationer må, en tid bortåt, af enfaldigt
folk *), bli trodda på deras ord, i kraft af beskyllningarnas

*) Huru långt slik enfaldighet kan gå, såg man icke länge-
sedan i allmänna tidningarna, der en skänk till Greker-
nc stod anmäld med följande motto: ”för Jesuitism,
Servilism, Phosphorism, Gothomani och Upsala Akade-
mi, bevara oss milde Herre Gud!’’ — Sannolikt trodde
denne man, att han skref någonting mycket klokt, —
kanske till och med qvickt. Hvad verlden måtte se ut
i vissa menniskors hufvuden ! — Gåfvan till Grekerne
var likväl, oaktadt detta utbrott af liberal enthusiasm,
ganska måttlig. Den belopp sig, om vi rätt minnas, till
två riksdaler.
igö

oerhörda fräckhet; äfven den okunniga, den minnes- och
hesinningslösa massa, på hvars bifall *) de räkna, skall en-
gång inse hela tomheten, hela mörkret af deras ljugande
Intet, och på hvarje sådan storskrytare lämpa Skriftens
ord: ”Endast när han talar Lögnen, talar han af sitt
eget; ty Sanningen är icke i honom.” Dittills må de än-
nu fortfara, att med sina pasquinader ohelga Frihetens tem-
pel, och på dess altar uppresa ett beläte af sitt dyrkade
Sjelf^ med alla dess svindlande passioner och nycker. Dit-
tills må de, under förnekande af den eviga sanning att ”Re-
ligio n e n är Samhällenas grundval och bindande kraft,” mer och
mer ohölj dt — såsom det tyckes — predika ett oinskränkt Folk-
välde, lika omöjligt att i Sverige verkställa, som vådligt och fri-
hetsmördande om det kunde verkställas. (Det skulle antin-
gen slutas på samma vis, som den såkallade ”Frihets-tiden’’
från 1719 till 1772; eller ock på ett ännu långt olyckliga-
re.) Dittills må personer, dem Sveriges Universiteter sett
såsom lärjungar i sina salar (ehuru visserligen utan all an-
nan undran än förundran), genast efter sin dimission från
dessa läroinrättnmgar inbilla sig vara mogna till Konungars
varnare, till Staters reformatorer, samt med smädelser öf-
yerhölja Universiteterna och dem, som tro att Ungdomen
der äger annat att beställa, än mästra constitutioner och
controllera ämbetsmän. Dittills må skriblerer tro sig sitta
på Litteraturens thron, hvilka framalstrat ingenting an-
nat än ilskna flygblad, der hvarje skymt till tanke är lå-
nad ur utländska dagpapper, och den egna uppfinningen

♦) Eller den såkallade ’’allmänna opinion”, öfver hvilken
den kunglige Shakspeare, i nästan alla sina snille-
verk, gjort sig så odödligt lustig; det slags opinion, som
i Jerusalem, få dagar sedan den infört Frälsaren i triumf)
befallte Pilatus korsfasta Christus och i hans ställe fri-
gifva Barabbas.
’97

inskränker «ig blott till tom negation af andras tankar,
l&ngsläpigt framskräflad i en pöbelton, som viti göra sig för-
näm genom ideliga fransyska glo*sor. Dittills mâ de ko-
ra sina lömska utfalls föremål ömsom bland fäderneslan-
dets yppersta snillen, ömsom bland fÖifattare, mindie än
dessa iförtjenst, men åtminstone berättigade till alla öfiiga
medborgares skydd mot nedriga, mot obevisliga tillvitelser.
Dittills mâ de i sitt yrke förtrösta derpå, att de auctorer,
som de med oupphörliga förvrängningar angripa, sky
vämjelsen och tidsförlusten af en strid mot dem', att de
läsare äro få, som granska rigtigheten af tusentals ömsom
stympade, ömsom diktade*) anföranden, och de lä-

*) T ex. När och hvar ha vi framställt ”Fouqué” såsom
värt högsta ”mönster för äkta och genuin poesi? ’ Hvar
finnas de ”dussin ställen”, der han blifvit ”förgudad så-
som urbild och prototyp för all kommande tidens konst-
odling?” •— När och hvar ha vi nekat, att Nord-Ame-
rikas vitterhet (ännu blott en härmande fortsättning af
den Engelska) kan framdeles slå en egen rot, och ut-
bilda sig, liksom hela detta samhälle, till något
fullkomligare? — När och hvar ha vi påstått, att
’’republiker äro atheistiska styggelser”, äfvensom ”Philo-
sophien?” — När och hvar, att ”förnuft och förstånd
äro fönnögenheter, hvilkas bruk blott leder till egoism
och ogudaktighet?” — När och hvar, att ”Forskaren må-
ste söka sanningen ej med fri reflexion?” — När och
hvar, att ”endast tron och bönen ge sanning och verk-
lig kunskap?” — När och hvar, att ”tron och bönen ge
personell umgänge med — andarne?” — När och
hvar, att ”Mysticism” (i den vanliga bemäj kelsen) ”och
Andeskåderi äro den högsta visheten, målet för all bild-
ning och alla studier?” — När och hvar, alt ”Förnuf-
tet är i praktiskt hänseende lika innehållslöst och odug-
ligt som i theoretiskt, lika oförmöget att grunda verklig
Vetenskap som verkligt Rättstillstånd?” — När och hvar,
att ”Svenska Allmänheten hitintills på det constitutionella
lifvets bana blott gått framåt i förvillelser?” — När och
sare än förre, som i afseende på d« anklagade skrifterna
knnna folja G agli anis uppmaning, ”att icke blott läsa
det svarta, utan äfven det hvita af raderne’’*). Dittills må
de offentligen — såsom ryktet förtäljer — lära ”onyttan af
all säkallad Stats-religion”, samt förmoda ’’Kommissariats-
karlen Ouvrard’s” uppgifter kunna lemna ”erfarenhets-vitts-
ord för den sats, att Constitution och Corruption äro syno-
nyniei* (troligen hkväl blott i constitulionella — Monarchier?)
Dittills må de kalla Sanningen Tysk, när de för ögonblic-
ket icke veta något annat öknamn alt gifva henne: lik-
som skulle hennes innehåll, såsom sådant, bero af hennes
Mienskliga verktygs nationlighef, eller liksom Tyskar vo-
re de enda, som yttra och försvara henne. Dittills må
de hota att vederlägga skrifter, sådana som t. ex. ”om Feo-
dahsm och Republicanism”, — ”Nytt Ett och Annat”, —
hvar, att ”constitulionella garantier äro ett ondt”, i jem-
iorelse mot ”blind lydnad?” — När och hvar ha vi
^forvexlat det Sköna med det Mystiska”, samt gjort
”det Dämoniska och Theurgiska” till enda ”fältet för
Poesi och Skön Konst?’’ etc. etc. etc. etc. etc. etc. Ett
litet artigt tolf-tal af rena osanningar; det må,
tills vidare, mystiskt” symbolisera hela den öfriga legionen.
. ) Se de förträffliga, och (i sin grundtanke) jemväl för
vai tid användbara ”Dialogues sur le Commerce
des Blés, par l’Abbé Gagliani. T. IL L. n. ”Com-
ment diable ! A ous qui êtes de la secte de Diderot et de
la mienne i ne lisez vous pas le blanc des ouvrages?
A la bonne heure que ceux qui ne lisent que le noir
de l écriture n ayant rien vu de décisif dans mon livre.
Mais vous ! Usez le blanc ; lisez ce que je n’ai pas écrit,
et ce qui y est pourtant!’ — I anledning häraf tor-
de blifva uppdagadt, att äfven Abbé Gagliani, ja hela
den Diderotska seden, voro Krypto-Svedenborgiarter.
fy hvad här bl il vi t kalladt le blanc des ouvrages och
le noir de récriture, är ju dagsklart Syedenborgs sensus
spirituahs och sensus httcralis.
i 99

falsk och sann Liberalism”, - -fhorild”, -
till Odalmannen”, «ned flera; «tan att deras grofva half-
Mat^iali'sm, som understundom utpyntar sina slarfvor mc
några Höijerska konstord, gör nier än detta till hole-
semas verkställning. Dittills mH de, i oafbruten sjelf-
motsägelse, på sitt manér polemisera mot författare, som
likväl, enligt deras dagliga försäkran, af mgen menniska
hvarken tros eller en> läsas; dittills må de under triumf-
skri dölja sin ångest, att dessa författare ändock slutligen
kunna segra, äfven på massan. Hvad den sista om-
ständigheten angår, så finns det mellertid, lyckligtvis, afven
en annan Allmänhet; en allmanhet, hvars omdomevi hogl
värdera: upplyst nog, för att skatta redliga bemödanden
i Sanningens tjenst, och talrik nog, för att uppmuntra oss
med vissheten om läsare. Det är för denna allmanhet
som de olvannämnda af handlingarna skrifvits; det ar ti 1
denna, som äfven skriften ”Bidrag till utredandet af
Samhällslärans Grundbegrepp” har vändt sig; cn skrift,
«enom sin oöfverträffliga tydlighet särdeles egnad att
reda samtidens politiska stridsfrågor, och just derföre
icke ens namngifven af Dem, hvilka äro förlorade i
samma stund, som utredningen blir allmänt fattlig. Se-
dan några år, ha de börjat skönja det för dem mångfaldigt
besvärliga, som verkas genom inflytelsen af ett sj elf stän-
digt Universitet; de kunna lita på, att de skola få kanna
det0 ständigt mera och mera. Den borgerliga lagens åskvig-
gar må hvila: åt slika väsenden vore den aran för stor, att
falla för en med ljungelden väpnad arm; den båga, som de
hädiskt rigla mot Ideernas rymd, i vansinnig dröm att vara
giganter, skall omsider brista af sin egen spänning, och den
aPrund af förakt, som de för andra velat öppna, skall slu-
ka0 dem sjelfva utan barmhertighet Undertecknad vet icke ,:
huru långt de skola sträcka sig, dopsa outtröttliga bemö*
200

danden atl brutali.era .venska nationen; icke W,,
»nart allt folk .kall äcklas vid den styggelses dryck som

“""8ka“k“r sä lerntet kringbjudf. Han vet’blott
au en sädan yttersta dom” ofelbart skall ölvergä dem- och

ans kränkning, oiver svinska folksinnets förpestnine ce-
X ZT ZZbeta ,itte^

»oral bebåda tvilvelsutan domedagens annalkning. Han vet
«“’f^ät“1' C‘t ’Cke k““11	i™, icke

ranter, r d ‘at°rerS "PP^’gar, icke yrande Igno-
veMi'	8O'n inf6r Cn “PP^1 tam,id- “ »-

H	1 afgora medborgerligt och auctorligt värde.

" h 1’	»ä länge euHnr

och cnltuHnstona funnits, har straffat all 1 i 11 e r ä r G r e ve s-
mohhamsm antingen med evig glömska, eher med e-
”«71 Bar1 TT °“Sider ti,taOi’P“S PS de”’ som
falla i Balaams vdlfarelse för löns skull”, och alt deänt-
igen aima ut, de drömmare, som försmäda det, der de
vWfråJT Ap0Steln Judas Par längesedan liknat dem

gg-v gor, som sm egen skam ulskumma; vid regnlösa
skyar som kringdrifvas af vädret och blåsa, bort; vid
skallota, ofruktsamma trän, redan tvä resor döde och snart
T ,1	"PP7'kle‘)- Lika K*t, aom hittills någon end,

författare af smile och heder antagit sig deras sak och
arbetat . deras sallskap, lika litet ska]J sä<Jant	M_

ZZ' Tr”’ hVarS nam" de 6ä °fta ‘ ««‘ako föra
pä tunoan, skall stortå dem under sin vagn- och dess bild
rullande öfver deris hnAr. i , „ ,	°	aess

ue orver deias hufvuden, skall krossa dem i det stoft,
som var deras själars element och deras sinnens enda näring.
känntD^1Sr°1'’-de“,lJ''derteCknad 1 denna affandling ett
kannt såsom ha UIlder sedaars esomoftast’bl.(L

TkriTSen 110,1 Jud»a förekommer i
iU»	16, 19.
201

vit stämplade med det gemensamma ifamnet Phospho-
rism. Det är bekant, att han, i sällskap med sin vän
Palmblad, under bägges första ungdoms-ålder utgaf tid-
skriften Phosphores: sâ kallad, icke derföre, som hade
den trott sig sjelf vara Sanningens och Skönhetens mor-
gonstjerna; utan derfore, att den redan med sjelfva nam-
net ville beteckna sin åt denna stjerna egnade hyllning,
och sin önskan att i Sverige lifligare sprida dess ljus. Un-
dertecknad påminner sig med glädje denna ynglingstid af
aningar och vågspel, ehuru chaotiska de förra och äfven-
tyrliga de sednare voro-, hvad han behållit qvar, är samma
grund - öfvertygelse i konst och vetenskap, samma kärlek,
samma mod och samma hopp. I mån af den skärptare blick,
hvarmed han nu ser sin ungdoms ledstjerna tindra på en
mera dagad himmel *), kan ingenting vara honom kärare
än det, att det namn, som lånats från henne, nu icke gäller
blott den särskilda form, hvari vissa tänkesätt först af of-
vannämnda tidskrift framställdes. Och då man förmodligen
medgifver, att Undertecknad sjelf är phosphorist, så väl
i den vidsträcktare, som inskränktare betydelsen;
och då härtill kommer, att de grundsatser^ som i denna ar-
tikel ånyo upprepats, verkligen, till större delen (fastän i
omognare skick), redan i tidskriften Phosphores förekomma;
så tyckes nu omsider vara lätt att hjelpa en del af allmän-
heten ur det mörker, hvari den så länge tvekat om hvad
titeln ”Phosphorist” egentligen betecknar. Om vi således
här, till sist, uppställa den frågan:

Hvad är en Phosphorist?

så blir svaret (i följd af allt det föregående) korteligen detta:

\

*) ”K«;	ß t ß oti o t t çov rov K^oXnnKöv Xo/ov, (û

7roit~Tf wçoai^orrts, u>sj	(pnlvovri in
iaif ev	xa/ (?■ tu v ô g oi ttvuTtfoft iv rua

KMgSlxii	Petri Epist. II. c. i.
202

Eil man, som har till valspråk : Aon uetustatem, non no-
vitatem, non consvetudinem admirari et eequi, sed
unam — libiubi juerit — per itatem] en man, som för-
svarar Constitutionen af år 1809; som älskar vår Konung
och hans Son; som bekämpar den absurda lära, enligt hvil-
ken Medborgsmanna-frihet och Konungavälde böra vara
fiendtligt hvarandra motsatta; som tror på sanningen af
Christi uppenbarelse; som anser Religionen för Samhällslif-
vels grund och kärna: som yrkar, att det jordiska sam-
hället bör i Kärlek, i Vishet, i Skönhet, i Godhet vara
det tillkommande himmelska samhällets förberedelse; som
utbildar en med Religionen försonad Philosoph!; som åter-
väcker sinnet för Poesi och Historia; som ändteligen, på
denna grundval, vill medverka till byggnaden af en Littera-
tur, värdig vår Nations namn och anlag, värdig de stora,
boitgangna män, dem hon sett lefva för samma ändamål.

D. 1 Dec. 1826,
200

BILAGOR.

Eller allt det föregående, torde det roa en och aiman lä-
sare, att se några prof, huru liberalt man brukar citera
”Upsala Litteratur-Tidning.” — Det vidtberyktade sa cra-
ment-stället, som tillika innehåller vårt föregifna påståen-
de att ”de constitutionella garantierna äro ett On dl”, låter
— i sin ursprungliga och ostympade text —. således (Sv.
Litt. Tidn. Årg. 1821, N:o 46, s. 733):

”De Liberale antaga såsom ett afgjordt axiom, att Sam-
hället är ett contract emellan den Styrande och de Styrde.
Ett contract är Samhälls-inrättningen, också efter vår
tanka; men den är något vida mer: den är en reli-
giös act, ett sacrament*). Ty hvarpå skulle ett Sam-
hälle stödja sig, om ej på denna basis? Sedan Religio-
nen, hos nationerna, i våra sista tider, förlorat en del af
sin bindande kraft, har man velat införa i stället en artifi-
ciell theori, der allt beror på ett controll-system. Äfven
Rec. tror, att denna motvigt, efter tidens närvarande
skick, är nödvändig (ehuru den egentligen är att be-
trakta såsom ett af nöden påkalladt ondt); men att der-
vid måste iakttagas en viss måtta, der visserligen gränsorna
äro svåra att bestämma, men hvarvid det dock är lätt att
inse, att ytterligheten ej är det mest önskvärda.
Ty utan en sådan måtta, hvar skall da denna Controll
upphöra?”------Läsarn tillfrågas nu, om Författarn, i de
med parenthes-tecken utmärkta orden, har sagt någonting
annat, än att artificiella theorier och controll-systemer äro
”al nöden påkallade” surrogater, som allsicke behöfdes, om

. *) ’’Staten är en ytterst på god tro- hvilande förening;
den erkänner, och har alltid erkannt det genom fordran
af Trohcts-ed.” (Geijer, Talet v. Jubelf. år 1817;
nolen 8 i den 1821 ulgifna upplagan).
2o4

religion, god tro, eamvete Qch heder allmänt lifvade alia
5.* nhällets medlemmar, eâ väl de högsta, som de lägsta?
Och öfver en sä simpel tanke har man gjort sä mycket
buller!

Samme författare, då han i det följande skildrar Ideen
af Konung, yttrar sig s. ySi:

”Konungen” (näml. så långt, som han uttrycker Konungs-
idealet) ”är ett med Lagen, ja, han är mer än Lagen;
icke så, att han” (för egen räkning) ”deröfver är upphöjd ;
utan derigenom, att han” (så långt, som han utgör ett
med sitt ideal) ”är Guds lefvande röst på jorden, d. ä. Kär-
lekens tolk; och Kärleken är mer än Lagen, i det att
den är både lagen sjelf och något ännu högre.—
Såsom Konung” (d. v. s. uti Ideen) ”måste han anses så-
som helig, ofelbar; (NB) hvarvid man dock noga må-
ste afskilja hans” (enskilda) ”personlighet, i hän-
sigt till hvilken Konungen ej mera är upphöjd
öfver fel, än hvarje annan menniska.”------------------Det
är detta ställe, som blifvit förvrnngdt till de beskyllningar,
att vi upphöja Konungamakten på Lagens bekostnad,
och att vi tillerkänna den förra ”ofelbarhet.” Likväl in-
ser man ganska lätt, hvad och huru Förf, menat, när man
läser hans yttrande i dess sammanhang, öfver förhål-
landet mellan Konungen och Lagen ha vi redan, i det före-
gående , tillräckligt förklarat oss ; och det af Förf, något oe-
gentligt använda ordet ”ofelbar” kan endast vid en högst
fl Y g ög genomläsning åstadkomma missförstånd. Utom
detta tvetydiga ord, finner Undertecknad ej det minsta att
klandra vid förbe framställning. Angående uttrycket ”Guds
lefvande röst på jorden”, så kan det visserligen lämpas på
h var j e förträfflig menniska; tänker man sig likväl en Mo-
narch, lik t. ex. den store (och jemväl af Förf, anförd».)
Gustaf Adolf, så medger man villigt, att ofvannämnda
uttryck bor företrädesvis nyttjas om en sådan.
2o5

Sedan Undertecknad nu, såsom han förmodar, nöjak-
tigt upplyst, huru åtskilliga andra Författare blifvit citerades
återstår, att lemna ett par prof bitar af de hundrade dylika
citationer, som gjorts från hans egna skrifter. Man har
äfven om honom sagt (ibland mycket annat), att han pn-
sar Despotismen såsom Stats - ideal, och att han yrkar
en fullkomlig likhet i vördnad för Gud och Konun-
gen. Dessa beskyllningar stödja sig hufvudsakligen på tre
stympade anföranden; af hvilka två äro tagna ur ett stycke,
som lyder på detta vis i sitt sammanhang (Sv. Litt. Tidn.
Arg. 1820, N:o 51, s. 811, 812).

”Det Skönas sjelf-bildningsdrift är friast och herrligast
uppenbarad genom de andar, som (enhgt Platons uttryck)
brinna af begär att ”afla det Odödliga.” . . . Dess hand-
lingssätt är Konst i allmänhet, den högsta sammanfattnin-
gen af menskliga alstrings-förmågans Kunna. Af Konsten,
tänkt i detta sitt allt-famnande omfång, skulle omsider det
fullständigt organiserade Samhället, den fullän-
dade Staten, blifva det skönaste, det herrligaste konst-
verket: emedan en sådan Stat, i den personliga mångfal-
den af sin lifvande Frihet och den gudomliga enhe-
ten af sin styrande Kärlek, tvifvelsutan framställde den
mest sublima sinnebild af Verlds-alltets harmoniska samman-
sättning. En sådan Stat blefve ock ganska säkert en Mo-
narch i — med Ständer; och liksom Gud i den positiva
Religionen, så vore ock Konungen i det positiva Samhället”
(näml. i ett fullständigt organiseradt) ”den gemensamma
Kärlekens individuella Medelpunkt.” — — Underteck-
nad finner, ännu i dag, intet att ändra vid detta ställe.
Hvar och en inser, att här talas om idealet af Samhalle,
idealet af Konung, och (NB) idealet af ”Monarchi med
Ständer”: hvar och en förstår, att Samhällets ideal blott sa
vida uttryckes af det nationliga Samhället, sqm detta i sig
200

innefattar en oåtskiljelighet al Frihet och Karlek, hvilka i
denna förening äro jemnlikt mäktiga; hvar och en be-
griper, att Konungen, i ett sådant samhälle, blott då
kan sägas — oaktadt sin egen inskränkta mensklighet ____________
re präsenter a Guds plats, när han i sina handlingar ä-
sjftar i n g en l i n g, a mia t, än den gemensamma Fri-
hetens och Karlekens allmänna och särskilda
befrämjande. Konungens bestämmelse är att vara Sam-
hällets central-person, och att, i denna egenskap, uttrycka
den högsta concreta kraften af Frihetens och Kärlekens för-
eningsband,

Den tredje citaten är (om möjligt) än märkligare. Un-
dertecknad har — säges det — ”yrkat den lära, att ibland
de Germaniska Folkens, och således äfven Svenska Nationens
företräden älven är ett värdigt sinne lör en sann t gu-
domlig och fullständigt monarchisk Nödvändig-
h e t. - Ja, han har sa; men pä efterföljande vis (Sv. Litt.
Tidn. Arg. 1820, N:o 4g, s. 78):

”Med det värdiga begär efter en sann t mensklig
och fullständigt borgerlig Frihet, som de” (nämk
”Göthcrnes och Germanernes afkomlingar”) ”äga gemensamt
med alla äkta europeiska stammar, förena de ett lika vär-
digt sinne för en sannt gudomlig ocb fullständigt monar-
chisk Nödvändighet; ett sinne för det Ursprungliga, Varak-
tiga, Oförgängliga i Natur, Myth, Poesi och Historia, __________
om hvilket lynne man (åtminstone ännu) icke kan säga, att
det i samma mått är de syd-europeiska, de latiniserade na-
tionernas tillhörighet” — (Detta sinne är näml. icke det
samma, som slaf-sinne).

Så citeras vi, och medelst sådana citater veder-
läggas vi — af Dem, som bevisa Folkväldets förträfflig-
het genom Nord-Amerikas, och Nord-Amerikas förträfflighet
genom dess — handels-bolags, canalers och spinn-machiners ! ! !
207

Hvad skulle den ädle Washington, den talenllulle Ir-
ving sjelfvo säga om dylika försvarare, dylika bevisgrun-
der? ‘ Hvad skulle' Lord Byron, — en lord äfven i sin-
neshöghet, och jemväl af oss ansedd för en bland Europas
snillrikaste skalder, — yttra om den lyckan, att af slika
lofprisare upphöjas?

Undertecknads sätt att vara ”servil’ torde ytterligare
uppdagas af följande stycke, taget ur samma af handling
(Sv. Litt. Tidn. Årg. 1821, .N:o 3, s. 4/):

”Tyskarnes national-theater är blott ideellt verklig;
en reellt verklig är endast länkbar såsom blomman af ett
folksinne, som i full medborgerlig frihet och en-
het, ât alla rigtningar, ohämniadt uppenbarar och igenkän-
ner sig. Med en smula tålamod, huru mycket bör man
ej hos oss kunna hoppas af ett nu i alla stand och men-
nisko-classer mäktigt upplågande nit för både personligt och
borgerligt Sj elf bestånd, en fri Statsförfattning och en hög-
sirmad, frihets-älskande Styrelse! Lyckligtvis arbeta dessa
trenne herrliga krafter, i den skönaste samdrägt (?), på alt
bilda oss till en Nation, der en klart och lugnt brin-
nande Frihet s - kärlek, utvecklad till det Helas
sjelfkänsla, strömmar lik ett allt upplifvande, allt sam-
manbindande organiskt fluidum genom alla Statens nerver.”
_______Allt, hvad härvid behöfver tilläggas, är uttryckt i
det efter ordet ”samdrägt” inskjutna frågtecknet: men ve
Dem, som göra detta frågtecken oundvikligt!

A T T E R b o M.
2o8

ô F VE R S I G T

AF SVENSKA LITTERATUBEN FRÂN OCH MED APRIL
TILL OCH MED DECEMBER MÅNADER iSaS.

Philosophi och Pddagogih i).

*1) Benj. C. H. Höijers Samlade Skrifter. Del.i—2.
(H. VHI. N. 1. s. 127).

öfyer detta vigtiga verk, hvaraf tredje Delen nyligen
utkommit, ämna vi, i något af de följande bälten, meddela en
utförligt charakteriserande granskning *).

2)	Grunddragen af Philosophions Historia, af L.
Hammarsköld. Afdeln. 1 — a. — (Rec. i Svea
X. II, sid. 128 o. f.).

5) Redovisning och Berättelser, aflemnade vid all-
männa Ars-Sammankomsten i Sällskapet för Ve-
xel - Undervisningens befrämjande den 25 Maji
1825. (VIII. i. 123).

Denna redovisning lemnar öfvertygande bevis om Säll-
skapets nit och verksamhet för Vexel-Undervisningens spridan-
de inom fäderneslandet.

*4) Tal, hållet i Sällskapet för Vexel-Undervisnin-
gens befrämjande inom läderneslandet ; ar xSaS
den 25 Maj, af J. P. Lefrén. (VIII. 1. 123).

*5) Tal, hållet på Wexiö Gymnasium den 17 Juni
1825, af Esaias Tegnér. (VIII. 1. 129).

1)	För rummets besparing har man upptagit endast det vä-
sentligaste af böckernas titlar, och lemnat anvisning på
det ställe, der dessa äro fullständigt anförda i de Bok-
förteckningar, som bifogas i hvarje Nummer af denna
Tidskrift.

*) Läsaren torde påminna sig, att tecknet * utmärker de
skrifter, hvilka framdeles till särskild granskning skola
upptagas.
2°9

Organisk Natural-Historici.

Innan vi inlåts oss i en närmare granskning a£ de Botaniska
och Zoologiska arbeten, som under loppet af år 1826 i Sve-
rige utkommit, anse vi oss böra nämna att dessa, så väl ge-
nom sin mängd, som genom sant vetenskapligt värde, otvif-
velaktigt intaga ett af de första rummen bland årets Öfriga
litterära producter. Delta tro vi ej vara för mycket sagdt,
då de särskilda afhandlingarne uppgå till ett antal af 25 *), och
bland dessa finnas, flera andra utmärkta arbeten oberäknade,
grundritningen till tvenne märkvärdige växt-systemer (Fries’s
Systema Orbis Vegetabilis och Agardh’s Classes Plantarum). Det
ar Hrr Agardh, Dalman, Fallen, Fries, Ljung, Nilsson, Chr.
Stenhammar, Wahlenberg och Wikström, således Sveriges ut-
märktaste Naturforskare, vi hafva att tacka för dessa arbeten,
och redan detta är en säker borgen för deras stora värde. Ej
blott fäderneslandets, utan äfven främmande länders Natur-
alster, hafva utgjort ämnet för dessa af handlingar. Bland väx-
terna hafva så väl de Cryptogama, som de Phanerogama, blif-
vit bearbetade. Af Zoologiens delar ar det isynnerhet Ento-
mologien, som under detta år varit favoritämne, och denna
del hai’ ock i sanning erhållit förtjenslfulla bidrag. Älven de
organismer, som tillhört en förgången verld, halva vunnit sä-
krare bestämning. De arbeten, som prydas med plancher, be-
vittna teckningskonstens pch gravurens framsteg.

Hvart och ett arbetes särskilda innehåll och egna värde
torde af den omständligare teckning, till hvilken vi nu öfver-
gå, lättast inhemtas.

a. Zoologi.

1)	Svensk Zoologi utgifven af Kongl. Vetenskaps-
Academien. Andra bandet, Tolfte häftet, (viit.
Ii. 155).

Med särdeles nöje yttrade vi oss i ett föregående num-
mer öfver den vackra skänk Sveriges Flora mottagit i de
sednast utgifna häftena af Svensk Botanik, samt öfver den
årliga gärd af dylik art hon numera, genom Kongl. Vet.
Academiens försorg, har att påräknaj med lika tillfredstäl-

*j Inberäknade de af handlingar, som ingå i Physiogr. Sällsk. Arsber.
och vid slutet af denna öfversigt omnämnas.

i4î

Svea X, ii.
2 fö

leise se vî ett länge borlglömdt offer, genom «anima Sam*
funds berömvärda nit, i förnyad glans åter frambäras pâ
Faunas altare. Det är tolfte häftet af Svensk Zoologi vi ga
att anmäla. De djurarter, som deruti innefattas äro: Gräf-
iingen (Meles 2axus'), Steglitsan (Fr in gilla carduelis], Slä-
ta Tomtormen (Coluber lœvis^ r Grå Knorrhanen ( Trigla.
Gurnardus'), Kanliga Nepan(Nepa cinerea) och Klock dju-
ret (Vorticella Convallaria). — Beskrifningarne, författade
af Prof. Dalman, visa huru äfven vetenskapliga ämnen, u-
tan förlust af deras grundlighet, kunna framställas i en ledig
och behaglig stil. Bland figurerna äro Gräflingens, Släta
Tomtormens och Nepans tecknade af Prof. Dalman, Steglit—
sans och Knorrhanens af Ryttm. Palmstruch, alla graverade
af Ruckman. I allmänhet äro de ganska vackra. Minst träf-
fande är otvifvelaktigt den, som föreställer Knorrhanen.
Fiskens största tjocklek inträffar nemligen icke vid hufvudet,
utan närmare midten m. m. Deremot är figuren på. Nepan,
der så väl Insectens anatomi, som hela dess successiva ut-
veckling förträffligt framställes, ett verkligt mästerstycke. Gan-
ska välkommen är äfven afhandlingen och figuren öfver Klock-
djuret, både i och för sig sjelf, och derigenom att den väcker
forskningsbegäret för den hos oss så föga kända mikrosko-
piska verlden. Den nätta passande form Förf, gifvit denna
lilla afbandling skall säkert i hög grad bidraga härtill.

2)	Prodromus Monographiæ Castniæ, Generis Lepi-
dopterorum, auctore J. W. Dalman. Cum tab. æ-
nea color, (ix, 1. 145.)

Denna Monograph! är en utförligare bearbetning af en i
Kongl. Vet. Acad:s Handl, för åi’ 1824 införd afhandling,
under titel: Försök att närmare bestämma slästet Castnia
0

Fabr., samt de detsamma tillhörande arter ; af J. Tk. Dal-
man. Skillnaden mellan den äldre och nyare afhandlingen
består egentligen deri, att i den förra beskrifvas endast de fyra
nya arterne Castnia Actor, Atymnius, Maris och Mygdon,
ïiviika i Kongl. Vet. Acad:s Museum förvaras; i densednare
åter, så väl dessa, som de förut bekanta, tillsammans 17 spe-
cies. Förf, förmodar ännu många okända arter finnas i deta
2 11

t«i sLigtes iiemiaii'der, inelkrsla och södra America. Sjc’l
boende i en från dessa nejder allt för aflägsen trakt, är hans
tifsigt att genom närvarande försök fästa andra närmare va->
fände Entomölogefs uppmärksamhet på detta märkvärdiga fjä-
filsiägte. Castnia är ett af de fä säkert bestämda genera
bland fjärilames sa svårbestämbara ordning. Både med af-
seende härpå, och emedan genom detta slägte det tydligaste före-
ningsband bildas mellah Papilionerna, hvarmed dess arter
fordom sammanställdes, och Sphinges, förtjenar det all upp-
märksamhet. Att CaStnia bör skiljas frän Dagfjärilarne, sy--
nes både af ocellernas närvaroj vingarnes retinaculum, de-
ras läge i hvilande ställning och viiignervernas fördelning*
Sedan Förf, förutskickat dessa och flera upplysande anmärk-
ningar, lemnar han en utförlig släglcharacter, träffande och,
så vidt möjligt varit fullständiga, artbeskrifningar, samt åt-
skilliga intressanta observationer vid de särskilda arterna.
Som typus för slägtet framställes C. Lious. Denna är ock
det enda species, hvars metamorpbos till någon del tyckes
Vara känd. Den bifogade planchen föreställer C. .Actor,
'Maris, Mygdon och Eualthe nar. ß, alla förträffligt afbildade*
Slägtets, samt de nya arternas, characterer åro följande:

^Castnia. Antennœ clava distincta, acuminata, apice te-
mn, flexo, floccoso. Palpi tri-articulati, appressi, dimidia
fronte vix longiores; obtusiusculi. Alœ incumbehtés, am-
plæ, margilie integerrimo; inferiores areola brevissima (Re-
tinaculo inunitæ). Caput parvüm, ocsllis distinctis. Abdo-
men majusculum, conicum”.

i'C. Actor : alis superioribuâ fuSCo-blivàceis mabulis ob-
scurioribus fasciaque obliqua sordide alba ; inferioribus ni-
gris, punctis intramarginalibus cærulescentibus ’.

”G. Atpnnius: alis supra nigris fascia alba obliqua, su-
periorum angusta inferiorum posterius dilatata, mafgfue im-
maculatis; antennarum apice corporeque subtus albidis”.

’’f. Maris s corpore nigro, maculis pectoris abdomineque
rubris; alis concoloribus nigris, superiüribus fascia, inferio-
ribus macula disci subpahnata albis”.

”G Mygdon: corpore fusco-griseo ; alis fuscis, superi-
oribus fasciis obscurioribus et pallidioribus indete minatis; in-
ferioribus fasc'iis duabus intramarginalibus e maculis lutew’h
5)	Monographia Muscidum Sveciæ. (Dissertatio au-
ctore) C. F. Fallen P. vin et ix. (vm. I. 131.)

Alt sedan Lhiné utgaf sin Fauna Svecica har i Sverige
ingen allmän Entomologist handbok utkommit, oaktadt år-
ligen en betydlig mängd nya Insectarter här blifvit funna.
Dock halva Here Fäderneslandets Entomologer börjat af hand-
la särskilda Insectordningar. Prof. Fallén har redan under
längre tid, i Academiska Dissertationer och i Kongl. Vet.
Acad:s Handlingar, lemnat Monographie!' öfver åtskilliga Dip-
trernas familier, och bland andra äfven börjat en sådan öf-
ver Muscides till hvilka han räknar genera Tac]iinay Mu-
sca och Lispa. Med de 2:ne delar (vin och ix), som vi
nu anmäla, slutas denna monographi. Antalet af de arter,
som under nämnda famille beskrifvas, är ej mindre än 212,
således 109 mer än hela Linnés genus Musca, hvilket dock
utom de nuvarande Muscides, innefattade arter af mångfall-
diga andra slägten. Flera älven lör sednare tider nya spe-
cies beskrifvas, och arbetet, som i allmänhet visar noggran-
het och utförlighet, skall otvilvelagtigt blifva en lika nyttig,
som efterlängtad, hjelpreda vid Svenska Flugornas studium.

4)	I Kongl. Vet. Acad:s Handlingar för år 1825
äro införda följande hithörande afhandlingar :

a)	Anmärkningar om Ichneumoniderna i allmänhet,
jemte beskrifning och teckning af Pimpla atrata,
af J. W. Dalman. Sidd. 188—197.

Enligt hvad titeln utvisar, lemnas här åtskilliga anmärk-
ningar om Ichneumonidernas lefnadssätt i allmänhet, och i syn-
nerhet angående deras märkvärdiga instinct, att medelst långa rör
inbringa sina ägg i andra Inseeters lefvande larver, bvilka ge-
nom de tillväxande parasiterne småningom förtäras. Ägg-
iäggningsrören äro inneslutne i en 2:valvlig slida, och hinna
hos Pimpla atrata till ej mindre än 4-^ tums längd. Dju-
ret blir således i stånd att uppnå äfven de djupt uti trädens
stammar förborgade larvérne. Genom nyssnämnda Ichneu-
monidernas instinct omkomma tusendelals för skogar och fält
skadliga inseeter, och man inser häraf lätt det betydliga gagn
denna Insectfamille medför. Slutligen lemnar Förf, en ut-
513

förlig beskrifning och en vacker teckning af den Nordame-
rikanska Pimplti atrata^ som bland alla Hymendptrer agcr
den största utsträckning, nemligen 6 tum 2 lin. Paris, mått.
Dess character är: ’’P: nigro-fusca, capite antennis pcdibus-
que Ilavis, femoribus fuscis; alis fusco-purpnreis ; oviducto
corpore tripfô longiore”.

b)	Nya Inseeter, ulur egen samling, beskrifne; af
Sven Ingemar Ljung. (Fortsättn. från K. V.

A. Handl, för år 1825) Sidd. 144—54g.

De Inseeter Förf, uti denna årgång beskrifver, och hvilkas
charaeterer vi här meddela, äro :

”Papilio {Argynnis) Lycorias: alis supra nigris maeulis
fulvis, subtus fulvis anterioribus macula fasciaque nigris,
posterioribus maeulis argenteis punctoque nigro in area di-
sci. Habitat ad urbem Vestroviciam”. Liknar närmast A. Se-
lene.

”Papilio {Argynnis) Plinthus-, alis anticis testaceis, an-
nulis costalibus fuscis, posticis supra fuscis apice testaceo-
radiatis, subtus flavescentibus, puncto centrali atro radiis-
que argenteis, medio longiore”. Funnen vid Skärsjö i Små-
land. Liknar äfven närmast A. Selene.

”Bombyx cordata : alis incumbentibus, anticis rubro-fer-
rugineis maeulis punctisque argenteis., posticis brunneis inï-
inaculatis, margine pallido” samt

”Cossus cribrarius: niveus, alis punch's numerosis trans-
versalibus, per fascias dispositis, nigris, thorace immaculate,
albido”. Båda från Indien.

En tämmeligen god planche, föreställande dessa 4 In-
««etarter, åtföljer afhandlingen.

c)	Om några Svenska arter af Coccus: samt de inuti
dem förekommande Parasit-Inseeter; af J, W.
Dalman. Sidd. 55o — 574.

Ur denna högst intressanta afhandhng, bvilken med rätta
kan framställas såsom ett mönster för Entomologisk forsk-
ning, kunna vi icke underlåta att i korthet meddela det
liulvudsakligaste. — Några arter ai Coccus-slägtet hafva redan
214

i de aflagsnaste tider blifvit upmärksaniniade för de dyrbara
färgämnen honorna innehålla, t. ex. Coccus cadi (Cochenillen)
m? fl. Detta oaktadt har först i sednare tider, och hitintills
egentligen blott om de Franska arterna, genom Réaumurs be-
mödanden en fullständigare kännedom vunnits. Närvarande
afhandling utgör således ett vigtigt bidrag, icke allenast till dö
Svenskas historia, utan äfven till slägtets i allmänhet.

Det är isynnerhet honorna af dessa paradoxa djur, som
ådraga sig uppmärksamhet. I deras utbildade tillstånd äga de
så liten likhet med andra inseeter, att man snarare skulle an-
se dem för galläpplen, eller tillfälliga vegetabiliska utväxter,
emedan de synas som små runda eller aflånga knölar, orör-
ligt lastade pä grenarna af träd och buskar. Man upptäcker
hos dem hvarken antenner, fotter, eller ens kroppens
segmenter. Aflossar man dem, synas under den skallika be-
täckningen en mängd små ägg ellei' ungar. Ju flera ägg ho.-
nan lagt, dess mera aftager naturligtvis hennes egen tjocklek,
derigenom att kroppens undra sida höjes mot ryggen. När
«lutligen hennes äggförråd är uttömdt, och ungarne börjat ut-
bildas, dör hon, och bukskinnet fasttorkar alldeles vid ryggen,
så att hon qvarstår, som en starkt buktig sköld, till skydd för
sin talrika alföda. Ungarne utkrypa snart genom en öppning
vid bakre delen af moderskalet, och äro lika lifliga, som mo-
dernvar orörlig. De fästa sig sedan vid blad, och antaga ut-
seende af en tunn aflång lamell. Sådane tillbringa de som-
maren, och ombyta under tiden hud flera gånger. Då bladfall-
ningen inträffar, förflytta de sig till trädens grenar, der do
öfvervintra. Vid vårens ankomst tillväxa de hastigt, och en
del fönvandla sig i ett slags verkliga puppor, ur hyilka de
ofta mikroskopiskt små hanarne framkläckas. En annan del
åter undergå ingen förvandling, fästa sig orörligt vid grenar,
tilltaga i tjocklek, och blifva slutligen utbildade honor. Under
dessas upsvällning bortskymmas småningom fotter och anten-
ner, och kroppens leder utplånas. Hanarne, af hvilka man hit-
intills känner endast högst få arter, likna fullkomligt andra
inseeter. De hafva en smärt kropp med tydliga antenner och
fotter, tvenne vingar, och tvenne fina borst i stjerten. De ut-
krypa ur puppan på det från inseeter i allmänhet afvikande
sätt, att stjerten först utkommer, och då inseeten allt jemt pas-
serar baklänges ut, visa sig sist vingarne, sittande tillbakaböjda
215

ofver hufvudet. Framkomna nro dessa hanar ganska lifliga^
men så. små, att deras oformliga och orörliga makar, mot
dem nastan synas som små kullar, på hvilka de, flera på en
gång, kunna kringvandra; och likväl är det i delta honornas
utvuxna tillstånd parningen sker. Sedan Forf. på detta satt
tecknat dessa inseeters historia i allmänhet, besknfver han 6
nya arter, hvilka lian kallar: Coccus cryptogamus, purpur atus,
Hordeolum, gibber, Cyprœola och Hemicryphus. De många
intressanta observationer, som vid hvarje art anföras, nodgas
vi här förbigå. Vi vilje blott nämna det märkvärdiga förhål-
lande, som i afseende på parningen hos C. cryptogamus ager
rum. Honorna ligga nemligen gömda under ett eget slags hin-
aktiga betäckningar, ej olika trädbarkens färg, på hvilken des-
sa hylsor äro fastade. Hanarne uppsöka hylsorna, genomborra
betäckningen med stjerten, och fira, som Förf, uttrycker sig,
med de inuti liggande honorna sitt biläger, under det brud-
täcket åtskiljer makarne. Detta har gifvit anledning till artens,
sa väl valda, benämning. Tvenne mästerliga plancher, före-
ställande de beskrifna arternas hela utveckling, åtfölja denna
vackra afhandling. Slutligen lemnar Förf, några anmarkningar
öfver de parasit-inseeter, som uppehålla sig inom Coccus-ar-
terna. Dessa tillhöra i allmänhet slägtet Encyrtus af Ptero-
malinemas famille. Den art, hvars lefnadssätt Förf, haft till-
fälle närmare observera, räknas dock till ett annat Pteromalin-
slägte, Entedon. Den uppehöll sig isynnerhet i G Hordeolum,
och kläcktes samtidigt med dennes egna ungar. Entedon-ho-
norna uppsökte straxt efter parningen de späda Coccus-ungarne,
merendels på det förvånande sätt, att de fattade posto vid det
förr omnämnda hålet på Coccus-moderns skal, genom hvrlket
ungarne skulle utgå, och så snart dessa visade sig, sköto de
dem under sig, qvarhöllo dem med fotterna, och inslucko äg-
gen i deras kroppar. Af det försåtliga sätt, på hvilket dessa
djur bemägtiga sig sin affödas framtida fostrare, har Förf,
kallat arlen Insidiator.

d)	Om Inseeter inneslutne i Copal; jemte beskrifmng
pä några deribland förekommande nya slägten och
arter; af J. W. Dalman. Sidd. 676 — 41 o.

Att Inseeter förekomma i Bernsten har redaiï länge va-
216

nt kändt, men denna kunskap har fält ettökadt intresse
sedan man börjat anse dessa Inseeter, såsom lemningar af en
fornverld. En fullkomlig öfverensstämmelse råder ock emellan1
dem och andra yngre formationers naturalster, så väl derut-
innan, att de till större delen tillhöra ännu existerande släg-
ten, ehuru de till arterna tyckas vara afvikande, som att de-
ras samslagtingar nu igenfinnas i vida sydligare länder, änder
de sjellva träffas. Att Bernstenen varit ett hartz, utflutet ur
något trädslag, tyckes nu äfven vara afgjordt, men om detta
trad tillhört en förgången verld, eller om det ännu i andra
trakter af jorden vegeterar, är obestämdt. För att vinna nå-
gon upplysning härutinnan, och om de i Bernstenen befintliga
Insecterne någonstädes ännu skulle lefva, torde en af de sä-
kraste utv^arne vara, att jämföra dem med de Insectspecies,
hvilka traffas i åtskilliga hartzer, som i andra verldsdelar ut-
f yta ur flere tradslag (Rhus Capallinum, Elœocarpus copal-
li-Jera m. fl.), och med ett gemensamt namn kallas (Jopal. Des-
sa aro de åsigter i anledning af hvilka Förf, till närvarande
afhandhng företagit en undersökning om Copal-Insecterne.
Han har börjat med dem, emedan de, både genom sin större
allmanhet, och den tydlighet hvarmed de kunna observeras
aro vida lättare att utreda, än Bernstens-Insectcrne sjelfva,
hvilkas fullkomliga bestämmande fordrar mycken öfning. Då
Férfis afsigt äfven varit att väcka andra Entomologers lust
i or detta amne, meddelar han en underrättelse om sättet, på
hvilket man bör gå till väga vid dessa forskningar.-I Copalen
har man träffat Inseeter af alla ordningar, dock äro Fjärilar
sällsyntast, och skogsmseeter, såsom Bostrichi, Myror, Ter-
miteroch Diptrer, ymnigast. De resultater, hvilka vid un-
dersökningen visat sig, äro hufvudsakligen : i) att en full-
komlig analogi råder mellan Copal-lnsecterne och dem, som
aro inneshitne i Bernstenen; 2) flera förut obekanta gene-
ra och species, samt 3) åtskilliga bidrag till Insect-Geographi-
en; såsom att arter, hvilka man trott endast vara Europæiska,
al ven finnas utom denna verldsdel, alt äfven i de varmare län-
derna icke allenast större, utan äfven talrika små Inseeter, fö-
rekomma, fastän de af Samlarne blifvit öfversedda, och slutli-
gen att sydligare trakters parasit-inseeter mindre afvika från de-
las Jägtingar i norden, än samma nejders Insectei' i allmänhet.

fyra nya genera med sina arter beskrifvas i detla arbete,
217

neniligen: Palmon bellator\ clavellatus och capitellatus, Prio-
nopus acanthomerus, Articerus armatus^ och Chalinura lon-
gipes-, äfvenså följande nya arter af förr kända slägten: Bi-
pidius megalophus och pyrrholophits, Paùsus cruciatus, Ce-
rambyx dichropterus, Tillus nigripçs, Blatta p er sp ici Ilata,
Bicania equestris, Asiraca albipuncta. Charidea Metis och
Chelifer eucarpus. De intressantaste af dessa äro på en bi-
fogad planche ganska väl afbildade.

e)	Om de mångrummiga Snäckor, som förekomma i
Krilformationen i Sverige; af S. Nilsson. Sidd.
32g -r 343.

Denna afhåndling börjar med en intressant theori om de
mångrummiga Snäckornas bildning. Förf, visar här att alla
utdöda mångrummiga Snäckor, i likhet med de ännu lefvan-
de, måste hafva varit bebodda af Cephalopoda eller Sepie-
artade djur. Några sådana sakna väl snäckskal, men^ hos de
flesta är det mångrummigt och, antingen alldeles, eller till stör-
sta delen, omslutet af djurets säckformiga mantel. Hos Nau-
tilus Pompilius har man anmärkt en från djurets bakre del
utgående tendinos sträng, hvilken hos de utbildade exempla-
ren synes genomlöpa siphonen. I likhet härmed förklarar
Förf. Orthoceratiternes uppkomst på följande sätt. En liten
Snäcka, i form af ett fingerborr, upptagei' i sig bakre delen af
en Cephalopods kropp, som deri noga passar, och med ett
tendinöst band är fästad i innersta caviteten. Denna lilla
Snäcka omgifves af Cephalopodens membranösa och säckfor-
miga mantel, af hvars väggar dess kalkartade ämne och dess
gluten afsatt sig. Då nu djuret småningom växer, måste nöd-
vändigt, efter en tid, platsen för bakre delen af kroppen blif-
va för trång. Det flyttar sig derföre längre ut ifrån Snäckans
botten, och lemnar således ett tomt rum bakom sig. Sedan
det åter en tid haft sitt läge på samma nya ställe, bildar sig,
genom utsvettning från bakre kroppsdelens hinnor, en ny
botten, och i denna qvarblifvei' ett hål till genomgång for den
tendinösa strängen, hvilken förlänges och ständigt behåller
sitt fäste i Snäckans innersta cavitet. Då nu äfven strängens
yta, i likhet med djurets membraner, afsilar kalkhalligt slem,
uppstår deraf en mellan septa sammanhängande siphon. Snäc-
513

kan sjelf tilltager äfven I längd oéh bredd genom utsilningerf
frän manteln och kroppens sidodelar. Sedan kroppen en tid
hvilat pä den sistnämnda bottnen måste, af samma skäl soni
förut, djuret nödgas flytta sig längre ut. Då denna flyttning
efter hand flere gånger repeteras, och för hvarje gång en ny
botten bildas, antager Snäckan slutligen den form, som de ut-
vuxna Orthoceratiterne äga. Efter samma asigter förklarar
Forf. äfven uppkomsten af Belemniter, Nautiker, Spiruler^ Len^t
ticuliter, m. fl.

Att Cephalopoder verkligen bebott dessa forntidens Snäc-*
kor sluter Förf, bland annat deraf, att man på alla de stäl-
len, der Belemniter blifvit träffade, äfven funnit petrificat-
former, som tyckas vara käkarne af deras fordna innevånare.'
De nu lefvande Caphalopoderna hafva nemligen starka näbbar
af en dylik bildning. För hvarje Belemnit-art hafva också des-
sa käkar befunnits olika.

Efter dessa allmänna betraktelser, beskrifver Förf, så väl
till genera, som species, de petrificater, som blifvit observerade i
Svenska Kritformationen, och bland hvilka flera äro förut o-
kända.

De funna arterna äro : Ammonites Stobœi, Lenticulites
Comptoni och Cristella, Scaphites (en eller två arter, men för
otydliga att kunna bestämmas), Baculites Faujesii, Belemni~
tes mucronatus och mamillatus, Nodosaria sulcata, och lœoi-
pfata, samt Plamdaria elliptica och angusta. De flesta bland
dessa förekomma i Gröna Sanden vid Köpinge.

f)	Brattensburgspenningen (Anomia craniolaris Lin.)
och dess samslägtingar i Zoologiskt och Geologiskt
afseende undersökte; af S. Nilsson. Sidd. 524
— 028. (Forts, frän K. W. A. Handl, för år 1824.)

Innehåller characteren för slägtet Crania Retz., äfvensom
characterer och beskrifningar på dess 4 arter C. personatå
Lam., Nummulus Lam., tuberculata Nilss. och striata Lam.
med sin var. ß., bland hvilka endast den förstnämnda ännu
träffas lefvande vid Ostindiens kuster. De öfriga äro alla funna i
kritformationen i Skåne. Characteren för den nya arten C.
tuberculata är: Cr: testa regular!, valva utraque tuberculjs
granulata; inferiore basi adfixa, intus granulata; superiore con-
vexa mucrone cxcentrico. Alla arterne äro tydligt afritade«
319

b. Botanik'.*

i)	Systema Orbis Vegetabilis. Primas lineas novas
constructionis periclitatur E. Fries. P, I. PlanUo
Homonemeæ, (ix. i. iSg).

Då denna del endast utgör början af ett vidlyftigare ar-
bete, hvars natur ovillkorligt fordrar att det soin fulländadt
bedomes, ingå vi nu så mycket mindre i en omständligare öf-
versigt deraf, som dess vidtomfattande plan, och den origi-
nella och genialiska åsigt af naturen der Iramställes, berättiga
det till en utförligare exposition, än vi for närvarande kunne
åstadkomma. Vi vilje här endast i korthet anföra planen af
sjellva Systemet. Dock böre vi förut erinra, att detta arbete
icke är en handbok, hvarefter nybegynnaren af naturens stu-
dium lär att genom examination bestämma den ena eller andra
arten; utan ett, i sjelfva växtlifvet grundadt, med utmärkt
consequens och skarpsinnighet utfördt växtsystem, intressan-
tast för den, som redan inhemtat kännedomen af ett betyd-
ligare antal växtformer, och med vetenskapligare öga jämför
naturens mångfalldiga alster.

Sedan Förf, framställt sin åsigt af natur, de i densamma *
verkande krafter, natur-föremålens hufvud-classer och de sär-
skilda vägarne för systemers construction, öfvergår han till
sitt egentliga ämne, växterna. För att lemna den trognaste
bild af det system hvarefter Förf, ordnar dessa, anfÖre vi dess
confurer sådane, han sjelf tecknat dem.

”5- 19-

Duplex est vitæ (exinde et vegetabilium) finis: et indivi-
dui et speciei conservatio ; illam dicimus nutritionem, hane ge-
nerationem. Duplex hinc organorum systema, nutritionis et
multiplicationis. Sed organa nutritionis 1. a matre parafa {ger-
minationis), 1. a planta ipsa explicata {vegetationis] ; ita et or-
gana multiplicationis 1. plantæ priva {Florescentiœ), 1. cum no-
vo individuo continua {Fructifieationis). Quattuor hinc vege-
tabilium functiones primariæ: germinatio, vegetatio, floreseen-
tia et fructific^tio, quæ systematis fundamenta.”

”5. 20.

Secundum organorum duo systemata et quattuor nt»
functiones primarias disponuntur


220

Ve GETA B IMA.







A) Organa flutrilionis

a) sub germinationc.

1)	Cotyledonea cotyledones
proferentia.

2)	Nemea filum protruden-
tia.

b) sub vegetatione.

1)	Vascularia vasis et cel-
lulis instructa.

2)	Cellular la cellulis et vix
vasis instructa.

B) Organa mnltiplicationis

c) sub anthesi.

1)	Phanerogama sexualia I.
floribus distinctis instructa.

2)	Cryptogama esexualia flo-
ribus destituta.

d) sub fructificatione.

1)	Spermidea seminifera.

2)	Sporidea sporifera?

Här äro Cotyledonea, Vascularia, Phanerogama och Sper-
midea synonyma; äfvenså Nemea, Cellularia, Cryptogama och
Sporidea.

Eadem ratione subdividuntur vegetabilia Cotyledonea
•eenndum









A) Organa nutritionis

a) sub germinationc.

1)	Dicotyledonea cotyledone
explicate, duplici.

2)	Monocotyledonea cotyle-
done incluse, simplici.

b) sub vegetatione.

1)	Exogenea true co in am-
bitu j uniori.

2)	Endogenea trunco in cen-
tre juniori et molliori.

B) Organa multiplicationis

c) sub anthesi.

1)	(Androdynama ?)

2)	(Gymnodynama ?)

d) sub fructificatione»

1)	Seminifera Agardh. A-
phorism.

2)	Granifera Agardh 1. c.”

Synonyma äro: Dicotyledonea, Exogenea, Androdynama
och Seminifera; äfvenså Monocotyledonea, Endogenea, Gymno-
dynama och Granifera.

”5. 22.

V«

A) Organa nutritionis

egetabilia Nemea disponuntur secundum

a) sub germinationc.

1) Ileteronemea fila germi-
iiantia in corpus hetero-
gen cum copulantur.

B) Organa mulliplicationis
c) sub anthesi.

1 ) Cryptandra sexus differen-
tiæ analogen.

v HiT
221

2)	Homonemea fila germi-
nantia aut libera aut in
corpus homogeneum con-
fluunt.

b) sub vegetatione.

1)	Diplogenea cellulis régu-
la rib us conjunctis instructa.

2)	Haplogenea cellulis ano-
malis. siibfilamentosis.

2)	Anandra Link, sexus dif-
ferentia nulla.

d) sub fructificatione.

i)	? Sporifera Ag.

2)	? Sporidiifera Ag-”

Synonyma äro Heteronemea, Diplogenea, Cryptandra och
Sporifera; äfvenså Homonemea, Haplogenea, Anandra och
Sporidiifera.	..

Plantæ Homonemeæ, hvilka, som titeln utvisar, aro äm-
net för denna del, cliaracteriseras i följd häraf sålunda:

25.

Plantæ Homonemeæ sunt vegetabilia acotyledonea, cel-
lularia, flore et sexu destituta; sporidiis germinantibus in fi-
lum, cum ipsa stirpe homogeneum, elongatis.”

”5. 26.

vegetabilis functiones sequent!

[doMONEMEÆ :

B) Ex organis multiplicationis

c)	sub anthesi.

1)	Omnibus organis simul ex-
plicatis {Fungi}.

2)	Organis fructificationis in-
definite explicatis {Algœ}.

d)	sub fructificatione.

1)	Receptaculo inlructum ab-
eunte {Fungi}. •

2)	Fructu in receptaculum ab-
eunte {Algœ}.”

växternas allmänna uppställ-

Secundum quattuor vitæ
modo in duas Classes abeunt

A) Ex organ!s nulritionis

a)	sub germinatione.

1)	Velati {Fungi}.

2)	Nudi {Alga;}.

b)	sub vegetatione.

1	) Nutritionem e matrice per
basin insorbentes {Fungi}.

2	) Nutritionem undique a cin-
gente medio absorbentes
(^œ).

Sedan Förf, således visat

ning, fullföljer han vid genomgåendet af Plantæ Honwnemece
mera’ i détaillé samma ideer. Att här icke kunnat lemnas
rum åt det mest speciella, t. e. specific« ch^acterer etc., är
tydligt af hela arbetets syftning.
â2â

s)	Aphorismi Botanici (anctore) C. A. Agardh, P.
xiv et xv. (vin. i. 151).

Redan âr 1817 började Prof. Agardh i Disputât!ons-form
«tgnya dessa Aphoristner.' Som älven detta arbete på långt
liar ännu icke ar slutadt, gifva vi deraf blott en kort exposi-
tion. Sedan några allmännare satser blifvit forutsända, följer
Botanikens indelning. ”Botanica vel Theoretiea est, quæ con-
Btituitur 1) Theoria, 2) Photographia, 3) Physiologia plan-
taium, 4) Historia vegetatioms j vel Practica, quæ constitui-
tur 1) Botanica Oeconomica, 2) B. medica atqne 3) Horticul-
tura. Härefter al handlar Förf. Theoriens första aldelning
.Terminologien pa ett ordentligare och bestämdare sätt, än vi
vete någon annan förut halva gjort. Derpå följer Theoriens
sednare afdelning Taxonomien, som innefattar 1) Bisposilio
methodica, 2) Denominatio och Adumbratio plantarum. Dis-
positio^sönderfaller i Formœ normales, Systema och Chara-
cter, af hvilka framställningen af systemet är börjad. Så lårigt
har detta intressanta arbete hitintills fortgått.

5	) Classes Plantarum (auclore) C. A. Agardh. P. i.
(cum tabula Classium). (vm. 1. 151).

. Denna Academiska af handling står med föregående så vi-
da i sammanhang, som den i korthet iulländadt framställer det
naturliga växt-system Förf, i Aphorismerna börjat uppställa.
Sjellva Clavis Classium är följande :

”1 Acotyledoneæ	. Classes 1 — 3.

Il Psevdocotyledoneas............................. 4	__

III	Cryptocotyledoneæ ......	-  g   j 2.
IV	Phanerocotyledoneæ incompletæ .	—	i3  
Y	complete, hypog., monopet.	17.
		 polypet. 18 — 22.

'11	’ ....................discigyn., monop.--------23.

.........................polypet. 24 — 26.

.................................perigynæ	. . 27 — 33”

Under dessa 33 Classer uppföras 202 särskilda ordningar,
bland hvilka Mimoseœ, hörande till Classen LegUminosœ, inta-
^.a ^ei?. platsen. Likasom menniskan, säger FÖrf., i
sig föiädlad innefattar de öfriga djurens olika egenskaper, sä
förena äfyen Leguminosæ nästan allt, hvad hela växt-riket hai;
skont, fullkomligt och gagneligt. For alt visa vKxt-orclnin-
games slägtskap medföljer en charta, der växt-riket fÖrestäl-«
les utvecklande sig från ett gemensamt centrum (Algæ). Häi;-
ifrån uppkomma fyra åt motsatta håll utgående serier, hvaruti
växterna småningom närma sig en fullkomligare utbildning.
(De fyra serierna äro på chartan belagde med olika färgor). In-
om hvarje af dessa sammanställas ordningarne i classer, hvilka
ciro med linier omskrifne, och ligga sasom särskilda ö-grupper
i hafvet. Från gräns-linierna utskjuta uddar, när slägtskaper
;atom classerna skola betecknas.

4)	Stirpes Agri Femsionensis (auctore) E, M. Fries,
(vin. i. 151).

Allmänna växters uteblilvande i en trakt är visserligen
för växt-geographien lika upplysande, som sällsyntas förekom-
mande’, det förra visar nemligen hela traktens differenta chara-
eter, då det sednare blott betecknar ett specielt ställes egna
bildning. Det vestliga Småland utmärker sig bland Sveriges
södra landskap genom en sådan förlust af många annars van-
liga växter, och då Femsjö Socken, belägen i sydvestliga hör-
net af Jönköpings län i grannskapet af Kronobergs och Hal-
lands, ej olämpligt kan framställas som typus för vestliga Små-
lands vegetation, tror Förf, på ofvan anförda grunder, att
denna Flora Femsionensis skall blifva ett icke onyttigt bidrag
lör Flora Svecica. Denna öfvertygelse hysa äfven vi, och det
i så mycket högre grad, som sällan någon special-Flora blif-
vit uppställd af en så utmärkt och med sin trakt förtrogen
författare. — Denna gärd, hemburen af Prof. Fries åt dess fö-
delsebygd, äger dessutom för Floras vänner det egna värde,
att innehålla de blommor, som först till naturens studium hän-
förde denne Forskares sinne, hos hvilken Vetenskapen och
Fäderneslandet stå i så stora förbindelser.

I inledningen anmärker Förf, den betydliga olikhet, som
råder mellan vestra och östra Småland, i följd af deras lutning
mot särskilda haf, så väl i hänseende till vattendragens rigt-
ning, i det förra åt Vesterhafvet, i det sednare åt Östersjön,
som ock i afseende på vegetationen. Både af den trakts all-
männa character, som utgör närmaste föremålet för arbetet,
och af densammas olikhet med omgifvande nejder, leihnas en
fullständig teckning.
224

Såsom en fullkomlig skogsbygd, nästan alldeles beröfvad
kalk och lera, och uppfylld af merendels klara vatten, saknar
denna trakt i allmänhet de flesta egentliga äng- och ruderal-
växter, större delen af dem som tillhöra åkrar och lundar,
och slutligen dem som fordra kalk, lera eller gytjiga vatten.
Ymnigast äro Erica vulgaris och Scirpus cœspitosus. —
Efter dessa allmänna anmärkningar följer Catalogen öfver väx-
terna, hvilken öfverallt upplyses af intressanta noter, hvari-
bland må nämnas den öfver Hieracierna. Phanerogamernas
antal går ej till mer än 4oo. Ganska rara växter, som häri-
blaftd förekomma äro: Scirpus fluitans, Imperatoria Ostru-
thium, Epipogium aphyllum m. fl. — En ny art Gymnosto-
mum beskrifves under namn af G. Ahnfeltii. Dess character
är: ”G: simplex; foliis erecto-patentibus lineari-lanceolatis
laxe reticulatis, nervo valido excurrente, margine incrassato
remote serrulate, capsula pyriformi, operculo depresse con-
vexo.” Liknar närmast G. fasciculare Hook. —- Slutet af
Fungi är ännu ej utkommet.

5)	Schedulæ criticæ de Lichenibus Svecanis (auctore)
E. M. Fries P. nr. Lundæ 1825, Litt. Berling*
pagg. 17—24. 4:o, och Schedulæ crilicæ de Licheni-
bus exsiccatis Sveciæ lasciculos v et vi curavit
C hr. Stenh ammar. Lincopiæ, Petre, 1826
pagg. 1—14. 4:o.

Hvar och en, som sysselsatt sig med Lichenologien, har
säkert funnit huru svårt det ofta är att efter de beskrifningar
vi äga, äfven med figurers tillhjelp, säkert kunna bestämma
vissa Laf-arter. En intrasslad synonymi bidrager härtill betyd-
ligt. Äfvenså den omständighet, att samma art, under olika
utvecklings-tillstånd, stundom blifvit beskrifven som differenta
species. En critik öfver dessa växter, äfvensom ett lättare
sätt att inhemta deras kännedom, hafva således länge varit
efterlängtade. Det är båda dessa Önskningar som, hvad de
svenska Lichenerna beträffar, i ofvannämnda arbeten upp-
fyllas. Prof. Fries började redan år 1824 i disputationer ut-
gifva Schedulæ criticæ de Lichenibus Svecanis, hvaraf då de
2:ne första partiklarne utkommo; den 3:dje följde år 1825.
Till denna text bifogades 4 fasciklar exsiccater af de deruti




325

innefattade Eichener. Lector Stenhamniar, som förenat sig
med Prof. Fries i detta berömvärda företag, har sedan efter
samma plan lemnat de 2:ne följande lasciklarne, under titel
Schedulœ criticœ de Lichenibus exsiccatis Speciœ. I dessa hit-
intills utkomna delar äro 180 species anförda. Att icke, vid
ett arbete a£ sådan art som det närvarande, en egentlig sy-
stematisk behandling kunnat iakttagas, är tydligt, då exemplar
af de i ordningen följande arterna, ofta* när de behöfdes,
säkert ej varit möjlige att anskaffa. Emellertid hafva Förff.
vanligen sammanställt närslägtadé species. Flera nya, eller åt-
minstone i Sverige obekanta ärter, äro här upptagna, och dessa,
tillika med de mindre utredda, fullständigt beskrifna; de
öfriga äro, till undvikande af onödig vidlyftighet, kortare vid-
rörda. Genom detta arbete skall Lichenernas studium visser-
ligen vinna ett allmännare intresse, och deras kännedom på
säkraste sätt meddelas. Vi beklage blott att i följd af svårigheten,
att erhålla ett större antal goda fructificerande specimina,
endast få exemplar af arbetet kunna åstadkommas, och att det
derföre ej kan i bokhandel inlemnas.

6)	I Kong!, Vet. Acad:s tiaridlingar för år 1825.

a)	Öfversigt af ön Sanct Barthelemi’s Flora ; af J. E.

Wikströin. Sidd. 4n — 455.

Denna lilla afhandling innehåller en på H:rr Fahlbergs,'
Euphraséns Och Forsströms anteckningar och samlingar grundad
catalog öfver ofvannämnde ös växter, äfvensom observatio-
ner och beskrifningar på de mindre välbekanta eller okända
bland dessa. De nya örter, som här beskrifvas äro: Justicia
racemulosa Wikstr., Ruppia didyma Herb. Swartz, Cissus e~
marginella Herb. Sw. Achyranthes linearifolia Herb. Sw.,
Cassia obeordata Herb. Sw., Cassia Swartzii Hikstr., Guilan-
dina ciliata Herb. Berg, och Iresine angustifolia Eiiphrasén.

Hela antalet af de på S:t Barthelemi funna örter uppgår
ej till mer än 3oi, hvaribland nedanstående ordningar, i den
följd de anföras, innehålla flesta arterna: Maluaceœ, Grami-
neœ, Composilœ, Lomentaceœ, Rubiaceœ, Euphorbiaceœ,
Capparideæ, ^pocyneœ, Leguminosœ, Cyperaceœ, Verbe-
' Svea X. n.	15.
220

nacsT. etc. Sida är här det artrikaste slägtet, dernäst Pani-
cum, Cyperus, Cassia och Capparis. Af Cryptogame! äro
endast 18 species kända.

b)	Nya eller mindre kända arter af Ormbunkar (FHi-
ces), beskrifna af J. E. Wikström. Sidd. 454
— 444.

FÖrf. börjar med att visa den nästan otroliga tillväxt Orm-
bunkarnes famille under sednaste bada decennierna vunnit.
Ar 1806 upptog Swartz i sin Synopsis Filictim 38 slagten med
710 arter, redan 1810 anförde Willdenow i Species Planta-
rum 53 slägten och ii3i arter, och för det närvarande kän-
ner man omkring i5oo species. Af dessa förekomma ungefär
660 arter i den gamla verlden (det minsta antalet i Europa),
samt omkring 84o i den nya.

De heta zonerna äro isynnerhet rika pä dessa växter. De
nya arter som i denna afhandling beskrifvas äro: Polypodium
guadalupense, Aspidium eminens, Aspidium frondosum, A-
spidium adultum, Aspidium flexuosum, och Acrostichum pilo~
siusculum. Flera mindre välbekanta arter äro älven närmare
beskrifna. Arbetet slutas med en uppsats på nya växtställen
för åtskilliga Ormbunkar.

7) Svensk Botanik utgifven af Kongl. Vet. Acad. i Stock-
holm. Nionde bandet, haft. 106, 107 och 108, sam-
manfattadt af G. W^ a hl enberg, (med 18 co-
lorerade plancher.) (vil. I. 162.)

Med dessa häften slutas Svenska Botanikens g:de band.'
Hela arbetet innehåller nu 648 plancher, och dä stundom sam-
ma planche framställer flera arter, stiga de hitintills afbilda-
des antal till nära 700, blahd hvilka cryptogamerna endast ut-
göra ett mindre antal. Man kan således antaga att ungefär
hälften af Svenska phanerogamerne redan äro utgifna. De väx-
ter som utgöra dessa häften äro : Plantago media, och lan-
ceolata, Angelica Archangelica, Ornithogalum luteum, Euphorbia
exigua, Ranunculus Lingua, Anemone uernalis, Lepidium
latifolium, Geranium molle, Or obus uernus, Hypericum mon-
tanum, Apargia autumnalis och hispida, Hieracium alpinum,
Carex glare&sa, Salix myrtilloides, Splaohnum rubrum och
22^

Lichen parietinus. De figurer, på hvilka tecknarens namn är
utsatt, äro af Herr L. Læstadii hand. Om sa väl teckningar-
ne, som texten, gäller fullkomligt det omdöme vi redan i ett
föregående nummer öfver de näst förut meddelade häftena y tratt,
dock kunne vi med fägnad tillkännagifva att figurerna här ä-
ro nästan ännu vackrare. De enda önskningar, som härvid
varit oss öfriga, äro, att vid Plantago media, dei’ utrymmet
tillåtit det, äfven roten aftecknats; att Angelica Archangelica
framställts, antingen fullkomligt blommande eller med utbilda-
de frön, så vida ej båda delarna kunnat på samma figur vi-
sas, ej nyss öfverblommad-, samt att äfven frukten af Anemo-
ne -pernalis bifogats.

O or ganish jNaiural-Hisiori a.

Mineralogie;

T K. Vet. Acad. Handl, för år 1825.

a)	Undersökning af Pyropeii från Meronitz; af H. G.
Trolle Wachtmeister. Sidd. 216 — 223, samt
Tillagg till föregående Afhandling af Ja c. Ber-
zelius. Sidd. 224 — 226.

Sedan Förf, i ett föregående Band af Vet. Acäd:s Handlin-
gar på ett sätt, som ej lemnar rum för något tvifvelsmål, å-
dagalagt, att Granatens sammansättning öfvetensstämmer med
formeln 2 R Si + R3 Si2; men Klaproths analys af Pyroperi
ej dermed kunde förlikas, så var en ny undersökning af detta
till Granaterne räknade Fossil aï behofvet påkallad, och han
med Förfis vanliga omsigt och noggranhet blifvit utförd. Resul-
tatet, som, äfven utom den betydliga, af Klaproth öRerseo-
da, och såsom brun oxid i Mineralet ingredierande Chromhal-
ten, betydligt afviker från det, som den sistnämnde Chemi-
sten erhållit, öfverensstämmer endast med det villkor med Gra-
natens allmänna formel, att den bruna Chromåoxiden anses i-
somorph med kalkjordeh och de till samma klass hörande Ba-
ser med 2 atomer Syre, hvilket åter, då Chromoxiden ansetts
hålla 4 at. Syrej strider mot det begrepp man hittds gjort
sig om isomorpha kroppars sammansättning. I tillägget visar
228

Berzelius; att Chronisyran wed lika sS stor sannolikhet kan
anses innehålla 3, spm man hittils ansett den innehålla 6 a-
tomer Syre och att Chxomens oxidationer i förra fallet blifva
□ Chr -4-3 0 — Oxiduln, Chr 2 O - Oxiden samt Chr -|-
.3 0= Syran ; men som oxiduln är isomorph med Jernoxiden
ett, så måste i detta fäll denne sistnämde, och således äfven
oxiduln, hålla 2 atomer Jem, i hvilket fall åter Jernoxiduln
(2 Fe2 O) skulle, enligt de begrepp man gjort sig om or-
sakerna till isomorphismen, ej kunna vara isomorph med
Chromoxiden (Chr -f- 2 O). Frågan om Pyropens chemiska
constitution kan således ännu icke anses vara med full tillför-
litlighet afgjord.

b)	Ündersökriing af en Serpentin-art frän GullsjÖj af
C. G. Mosan der. Sidd. 227—231*

Denns af d. ä. Brögniart om sommaren 1824 upptäckte
Serpentinart finner Fökf. sammansatt efter formeln MAq* 4.
2 MS2 j men då han tillägger, att denna sammansättning är
olik de förut undersökte Serpentin-arternes måste Re c. hänvi-
xa honom till Afh. i Chemie, Phÿsik och Miner, mindre 263,
där Almroth icke allenast fått aldeles samma formel för den
så kalläde Pikroliten, utah äfven visat att Hisingers analys
också gre densamma för Serpentin från Skyttgrufvan. __
Iorf:s anmärkning, att Natron-Carbonätet ej kan användas till
Talkjordens utfällning, emedan præcipitatet är en förening mel-
lan begge Carbonaterne, som tül en viss grad är löslig i vat-
ten, och iivarur Alkalit icke kan genom tvättning bortskaffas,
är ej utan intresse för den practiska Chemisten.

Geologi,

I K. Vet. Acad. HandLfÖrår 1825.

a)	Underrättelse om Lagêr af Petrificat-förande kalk-
sten på Humlenäs i Calmare Län m, 111.5 af W.
Hi sing er. Sidd. 180—187.

Upptäckten af ett sådant Lager i det inre af Östra Små-
land skulle vara mycket interessant för Sveriges geologi, men
märkvärdigheten minskas först genom det uppgifn* Lagrets
229

ringa vidd af blott | mil och sedan genom dess löga maghg-
het, samt efter utseende sönderstyckning. Det blir således
fråga om slutligeft något annat än lösa jordstenar ellei' ge-
sclneben återstår, hvilkas stupning är i olika väderstreck i o-
lika bergknallar. ÄJvensä föränderlig visar sig strykningen
inom korta afstämf likväl tyckes den allmännast följa äs-
ryggens direction, ungefärligen i 1\. N. V. och 8. S. O.,—
som utgör det starkaste och nästan enda skäl, att här verk-
ligen finnes en egen liten öj ver gångsplätt (sid. 183). Men
är det icke antagligt att äfven geschieben lättast fått en sträck-
ning, som är mer eller mindre parallel med hufvudbergens
direction, hvilken bestämt vattendragens rigtning? Detta, til-
lika med brist på tecken till förmedlande bergarter, nemligen
»andsten på närmaste granithällar, lerskiffer bland eller under
kalkstenen, synes äfven tala derföre att det är blott geschie-
ben, i synnerhet soni kalkstenen är rik på petnficater, som
pläga fordra någon sådan underbäddning, for att i mängd bil-
das. I följe häraf torde den icke kunna jemföras med Dalar-
nas och Jemtlands bildningar, hvilka dessutom tillhöra stora
bassiner. Om således här skulle vara sådan starkt utbildad
petrificat-kalksten i ett så litet och ringa förberedt fast lager,
så vore det något alldeles eget för Småland, hvilket man ännu
icke synes hafva nog skäl att antaga. Tvärtom synas dessa
stenar äfven till petrilicaternas art vara af alldeles samma slag,
som geschiebena vid t. ex. Nodsta i Roslagen. Uppgiften om
en petrificatförande kalksten vid Arset i Fröderyds Socken be-
visar ännu intet, så länge man alldeles icke vet något hvarken
om dess beskaffenhet eller läge.

Att deremot sandstens-lager finnas på Runö och vid
Strömsrum är något som mycket mera öfverensstämmer med
det, som man förut känner angående öfvergångs-bildningens
allmänna tendens uti Sverige, utan att man deraf för närhe-
tens skull får något skäl att sannolikare anse ofvannämde pe-
trieficat-kalksten för att på sitt ställe tillhöra fast klyft.

b)	Underrättelse om en Lignitbildniug i den sydöstra
trakten af Skåne; af Nilssqn. Sidd. 445 — 454.

De sandberg, som bilda sydöstra udden af Skåne och
som vid Kåseberga fiskeläger äro högst çllcr åtminstone märk-
200

îigast, äga pK sîg hvilande granitblock, hvîlka bevisa deras
stora ålder eller att de aro aldre än den stora katastroph, som
föregick den nu varande organiska bildningens, äfvensom san-
nolikt menniskans, tillkomst. Det är uti dessa Sandberg, som
de hgmt-lager finnas, hvilka äro föremål för denna uppsats
och som aro så lika med kolflötserna vid Höganäs, att deras
geologiska identitet väl icke kan bctviflas. Dessa lignit-laaer
aro afven till bildning samtida med kritformationen i Skåne
emedan uti den sednare äfven finnas kolsmulor af samma art’
Således har Fort, här funnit en länk, som ovedersägligen synes
förena dessa Skanska bildningar. Det tyckes äfven nu mera
otvifvelaktigt, att de förut så kallade fossila landtväxter
som Forf. (i Vet. Ac. Handl. 1824. s. 143) beskrifvit såsom tili
finnandes tillsammans med hafs-musslor, snäckor m. m. i den
Skanska grönsandskalken, höra hit. Hvad Hr Brogniart (i
Végétaux fossiles p. 77) skrifver om Les lignites de Vite d’Aix
pres la Rochelle, dans lequels---bois dicotyledons, des
Fucotdes ou Fucus fossiles-------feuilles à plusieurs nervu-
res paralleles - - synes väl passa pâ nu ifrågavarande fall,
liai ai således troligast en sötvattens och' saltvatten s vegeta-
tion, som under förstörelsen blifvit sammanblandad.

c)	Om Inseeter inneslutne i Copal etc.

d)	Om de mångrummiga Snäckor, som förekomma i
Kritformationen i Sverige etc.

e)	Brattenshurgspenningen etc.

;	tiU större delen äro af Zoologiskt
innehall, återfinnas de under denna Vetenskap sidd. 215—118.

Chemi.

1)	Samling af de mest interessanta bland senare årens
upptäckter i Chemien, Physiken, Geologieh, Na-
tuialhistorien och Medicinen, jemte strödda an-
teckningar uti vetenskapliga ämnen. Första Häf-
tet. (vni. i. 125).

«	enkel! 611 sainmanflictning af merendels orda-
giant afsknfne stycken ur ^Samlingar i Allmän Physik, men i
synnerhet ur let. Acad. Årsberättelser, hvartill Red. af eget
förråd någon gång fogat korta inledningar och noter. Så vidt
Red, inskränker sig till blott sådane ämnen, som i allmänna
lefvernet hafva en mera bestämd användbarhet, vill Rec. ej
fränkänna detta förelag all nyt^a; det torde möjligefi bidraga
att sprida Vetenskapernes resultater till den större allmänhe-
ten, som icke befattar sig med läsningen af de volumineusa
Årsberättelserna. Hvad nytta deremot Red. väntar sig att å-
stadkomma med sådane artiklar, som t. ex. den om det Ato-
mistiska Systemet i Chemien, kan Rec. ej begripa. Dylika
ämnen tillhöra Vetenskapsjdkaren, som ensam förmår att lätt
fatta och bedömma dem, oçh denne läser ej Red;s magra
compilationer. Ett och annat misstag, som Rec. vid genom-
läsningen upptäckt, har öfvertygat honom, alt Red. ej vaiit
sitt företa" vuxen. Pag. i8 berättas, att Daniell och Faraday
funnit den så kallade Lampsyran vara en egen organisk syra.
Hade Red. följt med vetenskapen eller till och med blott med
uppmärksamhet läst litet längre i Arsberältelscme, än det
slycke han afskrifvit, så hade han vetat, hvad äfven i föl-
jande Årsberättelsen pag- 91 star att läsa, att man nemligen
sedan funnit, att denna syra ej är annat än en af ett organiskt
ämne förklädd Ättiksyra. — Likaså tyckes Red. pag. 53 tro,
att den af Frih. Aug. Ankarsvärd använde Kolningsmethoden i
ugn är identisk med de utomlands brukade sätten att kola i
ugnar. Detta är en villfarelse. Frih. Ankarsvärd förrättar
Kolningen med glödhet Qväfgas och far Kol af all veden i
Vgnen; kolningen i ugnar utomlands är deremot i så måtto
identjsk med kolningen i milor, alt en del af veden i ugnen
får förbrinna, och att den ö fri ga delen af veden förvandla«
till kol af den härigenom genererade hetta. Vid de egentliga
Träd-ättike labrikerne, som t. ex. vid Marly, är processen en
torv distillation i ordets strängaste bemärkelse, men kol-pro-
duction är der blott en biafsigt.

2)	I Kongl. Vet. Acad. Handliogar för år 1825.

a)	Tillägg till Af handlingen om Ca risbads Vatten, i
K. VeU Acad. Handl, för år 1822, jemle under-
sökning af några andra Mineral-vatten från Ellen-
bogener-kretson i Böhmen, af Jac. Berzelius,
sidd. 119—144.

Denna af handling sluter sig, såsom en fortsättning, til!
202

Forks of van citerade mästerliga undersökning af Carlsbader^
vattnen. De vatten, hvilkas analys nu beskrifves, äro från
Franzensbrunn och Salzquelle i Franzensbad vid Eger samt
Iran Ferdinandsquelle och Kreutzbrunn i Marienbad tillhörigt
Stiftet fepel. 1 qualitatwt hänseende skilja sig dessa vatten
från Carlsbader-vattnen endast genom en nära fullkomlig från-
varo af Fluor-Calcium samt från de öfriga af Förf, analysera-
de Böhmiske vattnen, genom en total brist af Kali-Salter.
Utom dess fanns spår af Jod-Natrium i vattnet från Ferdi-
nandsquelle i Marienbad, hvilken kropp förgäfves blifvit af
Förf, sökt uti de andra af honom undersökte Böhmiske Mine-
ral- vattnen.

Vid undersökningen af Carlsbads vatten söktes Lithion for-
gäfves enligt Gmelins method, d. v. s. att i den fullkomligt
neutrala saltlösningen uppkom genom ett Fosforsyradt salts
tillkomst ingen olöslig förening. Sedermera fann likväl Förf,
att detta härrörde deraf, att losforsyrad Ammoniak blifvit
använd, hvilken under solutions afrökning till torrhet afgif-
vit Ammoniak, så att Lithion-Phosphate! bief surt och deri-
genom lösligt uti det till de öfrige Salternes återupplösning
använda vattnet. Förf, uppgifver i anledning häraf en för-
bättring af den Gmelinska methoden, grundande sig derpå, att
Fosforsyradt Natron-Lithion nalkas mycket närmare full o-
löslighet i vatten än det enkla Lithion-Phosphatet, Förf, före-
skrifver derfore, att blanda den neutrala saltlösningen med
Fosforsyradt och Kolsyradt Natron i stort öfverskott, alröka
till torrhet och åter upplösa i vatten, då Fosforsyradt Natron.
Lithion blir olöst, och kan tvättas med kallt vatten, väl icke
utan förlust, men dock ulan någon betydelig. Dess Lithion-
halt beräknad såsom kolsyradt Salt, utgör precis af Saltets
yigt, och formeln för dess sammansättning är Na P L P,

b)	Bidrag till en närmare kännedom af Molybdæii;
af Jac. Berzelius, sidd. 145—179.

Förf, sysselsätter sig i denna af handling egenteligen med
bestäminandet af antalet af Molybdæns oxidationer samt de-
ras egenskaper och förhållande till andra kroppar. I anled-
ning] af Bucholz’s försök antog man vanligen 5 oxidationer
hos denna Metall, nemligen ep grå suboxid, en brun oxid och
255

3:ne syror. Enligt Förf:s här utlörligt beskrifhe försök redu-
cerar sig detta antal till 5, neml. en Oxidul, en Oxid och en
Syra, i hvilka tvenne sista syrequantiteterne förhålls sig som
2: 3’, och således hos den första sannolikt är 1. De begge
första, ehuru blott såsom hydrater löslige i syror, äro egen te-
liga Saltbaser; den tredje, Syran, förhåller sig både som syra
mot Baserne och såsom Basis mot de starkare syrorna, och
Förf, beskrifver många äfven af de sednare salterne eller
Dubbelsyrorna. Den så kallade blå Molybdænsyrligheten är ej.
annat än tväfaldt MolybdænsyradMolybdænoxid (Mo + 4Mo),
och Förf, visar, att det äfven gifves en dylik grön förening,
som sannolikt är neutral Molybdænsyrad Molybdæn-oxid
(Mo 2 Mo). För öfrigt hänvisar Bec. till sjelfva af hand-
lingen, i afseende på den mängd af intressanta detaljer, som
den innehåller.

c)	Om SvaFvelsalter af Jac, Berzelius, sidd. 232-025.

Denna i vetenskapens theori djupt ingripande afhand-
linn förtjenar att af hvarje Chemist med uppmärksamhet stu-
deras. Rec. för hvilken tidskriftens utrymme gör korthet till
en hufvudsaklig pligt, skall derföre endast redogöra för de
förändringar, som i följd af Förf:s på erfarenheten grundade
genialiska speculationer uppkomma uti de hittills rådande
theoretiska åsigterne: i afseende på det nästan förvånande för-
rådet af intressanta detaljer hänvisar Rec. till sjelfva afhand-
lingen.

Det har länge varit bekant, att Syret genom sin förening
med bränbara kroppar förvandlar dessa antingen till Syror el-
ler Baser, hvilketdera beror hufvudsakligast af den bränbara
kroppens egna electro - chemiska natur. Nu visar Förf, att
Svafvel, Tellur och Selen förhålla sig i detta hänseende som
Syret, d. v. s. att likasom Syret förvandlar de bränbara krop-
parne till Syre-Syror eller Syre-Baser, så förbytas de af Svaf-
let till Svafvel-Syror eller Svafvel-Baser, af Tellurn till Tel-
lur-Syror eller Tellur-Baser och af Selen till Selen-Syror och
Selen-Baser; att vidare, lika som Syre-syrorne genom sin för-
enin® med Syre -baserne (El. positiva syrsatta Metaller) gifva
upphof åt de så kallade Syre-Salterne, så uppkomma genom
Svafvel - Syrornes förening med Svafvel-Baserne (El. positiva
$54

Svafvel-metaller) hvad Förf, kallar SvafveU salter, af Tellur-
Syrorne och Tellur-Baserne (El. positiva Tellur-metallernc)
Tellur-saltei' o. s. v.; och att änteligen Vätesyrorne, efter
högsta sannolikhet, ej kunna förenas med Syre-Baserne, u-
tan att i stället uppkommer, under bildning af vatten, en
förening mellan Syrans och Basens radicaler, hvilket slag af
föreningar, utgörande de mot Vätesyrorne svarande Salter,
Förf, kallar Haloid-salter. I följd af allt detta indelar Förf,
de El. negativa enkla kropparne i 3:ne classei' nemlig^n :

1:0 Sallbildare (Corpora halogenia) hvilka neutralisera de
EI. pos. metallerne till sailer (och med Väte bilda Syror);
Chlor, Brome, Jod och Fluor.

2:0 Syre- ock Bas-bildare (Corpora amphigenia) som ej
neutralisera metallerne, utan förvandla dem till Syror eller
baser; Sy?e, Svafvel, Tellur och Selen, samt

3:o Sådane, som saknande begge dessa egenskaper, af
andra dassens kroppar förvandlas till Syror: Qväfve, Väte,
Fosfor, Bor, Kol, Kisel och de EL negativa Metallerne.

Derefter uppställer Förf, en fullständig Nomenclatur för
dessa nya föreningar, mot hvilken visserligen ett och annat
kunde vara att anmärka, men hvilken dock måste antagas till
dess man finner något bättre att sätta i stället. Haloidsalter-
nes namn bildas af begge bestandsdelarnes med ändeisen ur
eller id pä Saltbildarnes, allt som föreningen svarar mot ett
oxidul-salt eller ett oxid-salt: således heter det Jernchlorur i
stället för Saltsyrad Jern-oxidul och Jernchlorid för Saltsyrad
Jern-oxid. Föreningar, som hålla mindre eller mera af Salt-
bildarn, utmärkas genom tillsats af orden sub el. super, t. ex.'
subcklorur, supercklorid. Haloidsalternes föreningar med me-
tallens Syre-basis el, ined Saltbildarens Vätesyra, kallas basiska
eller sura Haloidsalter, t. ex. basisk Jernchlorid, sur Guld
dilorid o. s. v. Håller oxiden 2, 3 el. Here gångor så myc-
ket radikal som sjelfva Haloidsaltet, så utmärkes detta med
räkneorden tuä^aldl basisk tre fald t basisk o. s. v.

Hvad vidare angår nomenclaturen för de öfriga salterna,-
hvilka af Förf, med ett gemensamt namn kallas Ampliid-salter,
så gör denna sig sjelf, blott man funnit en passande nomen-
clatur för Syrorna o,ch Baserna. För Syre-syrorna är den redan
gifven och allmänt anlagen. Likaså äfven för Syre-baserne. Do
öfriga syrornas bildar Förf, tm i sträng enlighet med Syre-Syrornas*
a55

Således, likasom kroppames af tredje klassen föreningar med
Syret kallas Syror, Syra, så benämner Förf, samma kroppars
föreningar med Svafpel Suajlor, Spafla, med Tellur Tel-
luror, 'lellura och med Selen Selenor, Selena. Och likasom en
lägre oxidation af en brännbar kropp heter Syrlighet, sa kallas
nu en lägre Soafpelbindningsgrad deraf Spaflighet, och vi-
dare lellurighet, Selenighet. Således säger Förf. t. ex. ^4r~
seuiksvafla, Arseniksvaflighet, Underarsenikspaflighet, Fdte-
Tellura, Väte-Selena (Tellur- och Selen-bunden Vätgas, hvil-
ka således, likasom äfven den Svafvelbundna Vätgasen, ej
mera få räknas till Vätesyrorne). —• Saltbasernes namn bildas
i allmänhet genom en förening af begge beståndsdelarnes t. ex.
Spajiel-Baryum, 'rellur-kalium, Selen-Bly ; men om samma
El. positiva metall gör 2:ne baser med samma basbildare, så
åtskiljas de genom ordningen, i hvilken beståndsdelarnes namn
följa på hvarandra t. ex. Spafpel-Jern (Fe S2) och Jern~Spaf-
pel (Fe S3). — Af Syrornas och Basernas bildas änteligen
Salternas namn på samma sätt, som vid Syre-salternas be-
nämning ölligt ar. Man säger således Vätespafladt Spafpel-
kalium, Arsenikspafligt, Underarseniksoafligt Spafpel- Na-
trium o, s. v. Salternas olika mättningstillstand utmärkes med
räkneorden tpäfaldt, trejaldt &c., eller till till i &c. allt
som syran håller 2 eller 3 &c. gånger eller &c. så myc-
ket af basbildaren som i det neutrala saltet. 1 latinska no-
menclaturen antar Förf, Sulfidum (Svafvelsyra), Telluridum
(Tellursyra), Selenidum (Selensyra) i enlighet med Aeidum,
samt vidare Sulfidum arsenicicum, — arsenicosum, — hypar-
senicosum för Arsenikspafia, Arsenikspajlighet ooh Under-
arsenikspafiighel &c. livad salterne angår, så säger Förf.
Sutfar senias, 'lellurarsenias, Selenar senias (Arseniksvallade,
Arseniktellurade, Arsenikselenade salter), liksom om man, i
stället för Arsenias (Arseniksyrade salter) sade Oxyarsenias.
I allt öfrigt äro benämningssätten helt och hållit de vanliga.

Härefter öfvergår Förf, till en ganska detaljerad beskrifning
al de så kallade Spafpelsalterne. I den del af af handlingen,
som finnes tryckt i denna årgång af V. Ac. Handl, beskrifvas
de Vdiespaftade, Kolspafiade, Arsenikspaflade, Arsenikspaf-
liga, Underarsenihspafliga, Molybdœnspafiade och Öfpermo-
lybdœnspafiade saiterna. Kännedomen om dem måste af sjelf-
va af handlingen inhämtas. Rcc. vill endast tillägga, att det,
2û6

att sluta al dessa Förfs undersökningar, ej synes vara en nöd-
vändig följd, att en El. negativ bränbar kropp skall hafva
lika många Svafvelsyroi' söm han har syresyror ; ty kolet har
blott en Svafvelsyra, men a:ne Syre-syror, Arseniken 3 Svaf-
velsyror och 2 Syre syror samt Molybdæn tvenne Svafvelsyror,
men blott en syre-syra. Likaså anmärker Rec. alt begge Mo-
lybdænsvaflorne (Mo S’ och Mo S4) samt pâ vist sätt älven
Arsenik-svaflan (As 8s) äro af Förf, upptäckte nya föreningar,
som nu af honom beskrifvas,

d)	Undersökning af så kallad Jernsinter (hammarslagg);
af C. G. Mosander. sidd. 2o4—210.

Ar en rättelse utaf Jemsinterns analys af Berliner, som
fann den vara en ny Jern-oxid, hvars Syre skulle vara till
oxidulns = 7:6 eller efter den vanligare åsigten, en ny oxi-
dum ferroso-ferricum af 2 at. oxidul och en at. oxid (Fe2 Ëe).
Förf, visar att Sintern består af 2:ne särskilda lager; att det
yttre ej har en constant sammansättning, utan att halten af
oxid aftar från yttre ytan inåt; att det sannolikt var hufvud-
sakligen detta lager, s^m af Berthier analyserades; samt att
deremot inre lagret har en öfverallt lika composition, och ut-
göres af en ny Jernoxid-oxidul, der oxidens syre är till oxi-
dulns = 1: 2 (sålédes Fe3 Fe).

e)	Om högre Svafvelbindningsgrader af Kobolt; af J.
Setterberg, sidd. 2ii-^2i5.

Genom Kobolt-oxidens blandning med 3 gr. sin vigt svaf-
vcl och upphettning till en temperatur, som ej gick till glödg-
ning, erhölls en svart Svafvel-kobolt, hvilken Förf:s analys
ådagalägger vara Co S4 och således sannolikt proportionell
mot syran. Förut försöktes att producera en svafvel-kobolt
genom superoxidens upphettning uti torr Svafvelbunden vät-
gas: försöket lyckades, men då den erhållna Svafvel-metallen
behandlades med dil. Saltsyra, upplöstes en del under ut-
veckling af svafvelbunden vätgas, och ett kolsvart pulver (Co
S4) återstod. Förf:s icke klart uttryckta mening synes vara,
att resultatet af Superoxidens upphettning i Svafvelbunden
Vätgas är en blandning af Co Ss och Co 84 : Rec. för sin
del kan ej skilja sig frän den tanken, att den verkligen är
Co S3, hvilken, i följd af Saltsyrans prædisponerande aifinitet
till oxiden och den högsta svafvel-koboltens olöslighet, vid till-
komsten af Syran sönderdelas i Co S2, som vidare decom-
poneras, och i Co S4, som oförändrad afskiljes.

Tech no lo g i och Ekonomi,

1)* Jerncontoirets Annaler 1824* Åttonde Argang, (vm.

i.	129.)

Dessa Handlingars första till och med yrde årgång äro
recenserade i Svea vin. 1. sid. 134 j en fortsättning af denna
artikel skall framdeles meddelas.

2)	Gaslysningens egenskaper, företräden och bered-
ningssätt m. m. med 3:ne plancher; af A. Gere-
lius. (vni. n. 154).

Denna lilla tillfällighets-sknft, föranledd aT det för ett är
sedan af det i England inrättade Foreign GasCompany gjorda
anbudet att upplysa Stockholm med Gas, är elt, sä yidt Rec
utan tillgång till originalet kan domma, ej utan skicklighet
siordt utdrag utuf Accums 1819 utgifne Description of the
process of manufacturing coalgas &c., med några från andra
källor hämtade tillägg. Man saknar väl således har 1 allmän-
het underrättelse om de framsteg, som gaslysningen gjort se-
dan 181 q C men det oagtadt är Rec. öfvertygad, att den, som
af denna lilla skrift ej väntar mera än den ar amnad att gifva,
d. v. s. en kort och generell upplysning om beskaffenheten af
gasberedningen och gaslysningen, ej skall lagga den otillfnds-
%tälld ifrån sig. Väl skulle det vara för Rec. en latt sak att
uppleta åtskilliga anledningar till anmärkningar: så t ex. på-
stås det nag. 67 att Kilkenny-kolen ej halla bitumen (Hr Ac-
X ha/dock al dem lått frän >272 till «16 cub lot gas
per chaldron: hvarilrân har dä den kommit?); pag. 46 att de
i den icke rena kolgasen befintehga Svafvelb. Vatgasen och
jgolsvran svärta och ansätta hvit målning och metaller (men
oenom den renade gasens förbränning genereras ju också en
»tor mängd Kolsyra: hvarföre har då ej denna samma var-
238

kan?); pag. 63 far man lära känna en Kolsyrlig Ammoniak
o. s. v.; men dessa och flera dylika misstag, ehuru önskeligt
det varit att de ej funnits, röra mera smärre detaljer än sjelf-
va hufvudsaken och minska ej i väsentelig mon skriftens
brukbarhet. Den del af noterna, som röra chemiska ämnen,
äro för det mästa ordagrannt afskrifne ur Berzelii Chemie
i:a Delen.

Af de snyggt graverade plancherne föreställer den första
gas-apparaten vid Myntet i London, den andra ett i Encyclop.
Britt, projeeteradt mindre gasverk; och den tredje teckningar af
4 de brukligaste sä kallade gas-lamporne ellei’ sätten att innom
hus anbringa gas-lysningen.

3)	Berättelse, uppläst uti K. Landtbruks-Akad. offentk
Sammankomst, d. 28 Jan. jSaS, 24, 25, af Akade-
miens Direct., Grefve A. G. Mörn er. (vm. 1.
100.)

Da dessa Berättelser sjelfve aro Recensioner af hvad
inom fjandet, uti Landtekonomiskt och industrielt hänseende
genom Regeringens och enskildes gemensamma bemödanden
Under anförda är, sig tilldragit, synes en recension af dem
vara minore nödvändig. Att se dessa bemödanden pâ en taß-
la årligen tecknade, utan annan försköning än den de facti-
ska uppgifterna sjelfve förmå åstadkomma, måste för Medbor-
garen i mer än ett hänseende vara interessant.

4)	Strödda Anmärkningar rörande Skånska Åkerbru-
ket med särdele» hänsigt till slättbygden, af J. Ra-
bén. (vin. 1. i5o.)

Denna afhandling skall vara uppläst i det nyuppfifvaT
de Fysiografiska Sällskapet d. 21 Maj iSaÖ, och på n^ras
begarau särskildt till trycket befordrad.

Förf, upplyser de rakt motsatta satserna ”jorden be-
liöfyei hvila : dess hvila är öfverflödig” med de erfarenhets—
bevis Skanska Åkerbruket lemnar, i synnerhet dess vexelbruk.'
Att ett aibete i Lund blifvit tryckt på gotll papper och med
vackra siilar, såsom det nu anmälda, lärer vara en sällsynthet
och bör ej obemäldt lemnas.
209

5)	Landtbruks-Lexîcon. (vill. 2. 158.)

Rec. har haft tillfälle att många böcker, som kalla sig
Lexica och Lexidia, men ännu aldrig någon så tunn som
denna: med skäl kan här anmärkas, att om Fischerstroms E-
konomiska Dictionair under arbetet blef för storväxt, så har
denna för mycket knutit sig i växten, för att, utan altför
mycket anspråk, få namn af Lexicon. 90 artiklar i alfabe-
tisk ordning uppfattas af denna Lexicaliska byting. Dess än-
damål är att uppgifva ”huru mycket arbete af åtskilliga slag
kan utgöras af ett dagsverke och hvareftei* beting kan utan
förlust, hvarken for den betalande eller arbetande, öfverens-
kommas, nämligen uti Upland.”

6)	Försök till Bokhalleri för Landtbrukare af J, C.

K ( uy lenstj erna), (vlir. 2. 155.)

Förf:s Namnchiffer är icke obekant för hvar och en,
som haft tillfälle att läsa de många goda och begrundansvär-
da artiklar, som i ”Läsning för Östgötha Landtmän” finnas och
hafva J. C. K. till författare.

Hr Thaers LandtbruksBokhålleri, hvars grunder Hr
Professor Carling uti en förberedande lärorik Inledning ut-
redt, äro på Tyska viset mer i stort tilltagit och kanske för
sin vidlöftighet, i början åtminstone, derföre hos oss afskräc-
kande. En application af dessa grunder, gjord af Svensk,
speciel och insedd erfarenhet, måste för hvar och en vara
upplysande, som icke af ”maklighet ellor fåfängans lättsinnig-
hel” låter i sin hushållning den ena dagen komma som den
andra gått: och är sådana Hushållares antal hos oss ringa?

7)	Nyaste Husskatt för Stad och Land. (vill. 2. 156.)

Ett Nytt schene raritets Magazin med gamla, till det
mästa förlegade varor, hvilkas kännedom, ”icke är att betala
med penningar;” påstår åtminstone den Tyska Magazinsförval-
tareja i Företalet.

Den erfarne Husvännen, (vnr. 1. 125.)

I jemförelse med föregående arbete har detta, i Rec:3
ögon, ett betydligeu stort företräde, som det likväl ensamt
hämtar från sin korthet. Sedan köparen fått lära sig göra
a4o

Rose Aromatique, Crambambuli, eau de Manheim, Karmin,
Florentinerlack, Gerat en creme, ett skönhetsmedel, som
påstås här, de Engelska Dameme nyttja, undervisas han att
eftergöra ”det philosophiska Silfverträdet” och att ”i hast för-
färdiga ett besynnerligt träd af Bly och Tenn;’’ ett i sanning
besynnerligt träd! Mången skulle likväl med Rec. vara färdig
att betala 20 sk. för all denna härlighet, om endast det sid.
35 uppgifna medlet mot Liktornar vore souveraint. ’’Man
prässar saften af Portulake, väter ofta Liktornarne dermed,
och låter den blöta kluten ligga på dem, så gå de bort utan
minsta besvärlighet.”

9)	Om Kreaturs Gödning, sattet ätt i England och
Irland insalta smör och kött, samt om Methoden alt
röka nötkött i Hamburg. BelÖnt Prisskrift af C hr.
Martfeld, (vif. 2. 510.)

Ett arbete som hedrar Författaren, Ofversättaren och
Förläggaren gemensamt.

Den sorgfällighet hvarmed anförda hushållsgöromål
utomlands skotas, torde likväl hos oss komma att förvåna så
väl köpare som säljare, ehuru bådas interessen derigenom lika
befordras.

10)	Hönsgarden, eller Sättet alt Uppföda och sköta Fjä-
derfä. (vu. 2. 112.)

Att äfven denna del af enskilta Hushållningen kan, i
granskap af någon stor stad, lemna betydlig inkomst, är utan
all tvifvel. Förf:s afsigt är, att i denna afhaildling visa huru
en sådan hushållning ”efter rigtig method” bör inrättas. Här
afhandlas således dessa kreaturs skötsel, foda, kläckning, göd-
ning, sjukdomar m. m. med utförlighet och synbar sakkän-
nedom.

11)	Tabellarisk Framställning af Hästens Tänder m. m.

Af M. v. Er del y i. (vin. 2. t56.)

Uti de flesta af våra Hästböckei' finnas, som bekant
är, dylika tabeller; men dels äro de i en alltför liten scala
tecknade och således otillfredsställande, dels med så ringa gra-
241

phisk skicklighet utförda, att de äfvcil derföre. måste blifva
opålitliga. Stentryckstabellen är med sorgfällighet utförd ; tän-
derna uli nära naturlig storlek, tecknade på svart grund, vi-
sa sig med sina särskilta alskärningar lärorikt föi* betraktaren
och jemföraren.

12)	Om Taktäckning på Landsbygden in. m. af C. IL
Ankar svär d. (v jl j i. 511.)

Denna Afhandling kan på visst sätt anses sorh elt Sup-
plement till deh uiider Nio 3 nyss anmälda Berättelsen ; emedan
de Statsekonöniiska betraktelserna directe angå KgL Landtbruks-
Akademien, och recensera åtminstone dess experimental-ålig-
ganden.

Rec. har ännu icke liäft tillfälle se dessa lertäkskifvör,
annii mindre huru de uthärda våra klimatiska ytterligheter/
nieti är icke ohugad att antaga deras duglighet, af den erfa-
renhet Rec. inhämtat genom försök, nyligen gjorda i Upland,
alt genom 1er, sand och mossa till en massa vederbörligen
bearbetadt och hopstampadt, samt å tmmt halmbelagda tak
n oggrann t utbredt och tillpackadt vinna samma ändamål»
Skulle denna taktäckning komma att äga åtminstone samma
beslândj som det med lertakskifvor, så drager Rec. icke i be-
tåiikande att anse det vara mindre kostsamt, och hvad ptyd-
Lgheten vidkommer lidit jemförligt med det Forf. uppgifver»
Ett comparatift resultat kan lörst efter några år i denna Iråga
med pålitlighet vinnas.

Aid slutet af sitt lilla arbete anar och bekänner Förf.,
att ’det skall säkerligen synas mången alltför löjligt, och man
skall icke mycket försvara att ej så ar, att ifrån en inledning
om Halmtak komma till en sådan slutsats,’’ att Regehtvärdet
Uppskattas efter de minnen, som Regenter efterlemna och ^att
en konungs erkändt valgörande afsigter icke böra förfelas ge-
nom underordnade myndigheters osäkerhet vid verkställighe-
ten.” Slutsatsens sanning, såsom grundsats > kan af ingen be-
stridas: huru den kan blifva slutsats ëfter en inledning om
Halmtak, bevisar, i Rec:s tanka, en författares dialektiska
skicklighet att från små och obetydliga premisser komma till
stora och stundom förvånande reflexioner, t. ex; från Halmtak
till ”lysande och granna Militär-Uniformer, Code Napoleon och
de Alpiska vaganläggningarne.”

Svea X, ii.	16
242

Astronomi y Physik o ch M at hem at il:.

i)	Elementar-Cours i Mathematiken af E. Harfve-
feldt. Del. i—4 med 16 planch, (vir. n. 5n.)

Fäderneslandets litteratur har, sâ vidt det är Rec. bekant,
hittills saknat en bok, som pä ett enda ställe innehåller ve-
tenskapen i den omfattning som härstädes , ehuru de »ärskil-
da delarne förut till största delen äro afhandlade. Då man
således hittils måst tillfridsställas genom utländska arbeten, var
det ett kraf att erhålla en handbok, som motsvarade närva-
rande tids behof och vetenskapens nuvarande tillstånd. En
sådan bok borde vara af den beskaflenhet, att den dels ic-
ke afskräcker genom sin vidlyftighet, i hvilkét fall den vis-
serligen af de flesta blefve obegagnad ; dels icke är för myc-
ket afstympad och sammanträngd, då den, begagnad, icke kan
medföra den fullständigheb eller den klarhet, som vid veten-
skapens studerande är nödvändig. Bunden genom det inom
fäderneslandet öfverklagade bokhandelstvånget, synes Förf- haf-
va förfallit till det senare. Om Fäderneslandets ungdom häri-
genom gjort någon betydlig vinst, är ej så lätt att afgöra. Rec.
tror likväl, att, då allmänheten äger på modersmålet en så
brukbar handbok som denna, boken med begärlighet använ-
des , hvarigenom ock, i synnerhet i vissa delar, en nödvändig
fasthet och grundlighet kommer att saknas. Vare detta dock
ej sagdt för att förringa bokens värde. Deri är icke något, som
Rec. skulle önskat uteslutet; men väl äro flera partier, som
han önskat antingen fullständigare utvecklade, eller ock helt
och hållet tillaggde. Den fullständigaste afdelningen är Plana
och Spheriska Trigonometrien ; den kanske minst utvecklade är
Equations-Theorien, hvilken här nästan tyckes inskränka sig
till Problemet för numeriska equationer. Rec. hade här ön-
skat något mer varit nämndt om Litteral-equationers upplösning,
samt den allmänna idé vidrörd, hvilken här ligger till grund
för de kända upplösningarne ; hvarigenom ock blifvit nödvän-
digt att alhandla Symmetriska functioner af en gifven equa-
tions rötter ; hvarigenom ock ett klarare begrepp kunnat in-
hämtas om equationers formerande, hvilkas rötters utseende
är gifvet. Vid Högre Geometrien hade varit ändamålsenliga-
re, att fortgå helt och hållet analytiskt, i synnerhet när man
945.

utgått ifrån equationer emellan trenne obestämda såsom gif«
ven; till hvilket ändamål isynnerhet tjenat en theori om Co-
ordinataxlarnes equationer i afseende på de förut antagna:
då man ock sättes mindre i beroende af geometrisk construc-
tion , än då man antager såsom gifna de vinklar, hvilka for-
meras emellan begge Systemernas Coordinater. Sammanhan-
get emellan Differential-Räkning och Theorien om deriverade
Functioner, äfvensom theorien om de arbitraira Independen-
ter, hvilka ingå uti primitiva equationer till framställda difle-
rentialequationer, torde kanske äfven behöft en närmare ut-
veckling. Detta är sådant, som behöft en närmare granskning,
på det att denna lärobok skulle fullkomligt ersätta begagnan-
det af läroböcker på främmande språk. Så länge detta icke
blifvit upplyldt, kan Rec. icke undgå att tro det begagnan-
det af denna lärobok ensam icke annat än ofullkomligt upp-
fyller ett åsyftadt ändamål.

2)	Praktisk Geometri för Lancasterskolor af G e r e 1 i u s.
(vii. II. 511.)

Vid anmälandet af detta arbete anser Rec. den fråga
böra framställas, huruvida det är möjligt, att genom den så
kallade växelundervisnings-methoden meddela en lefvande kun-
skap i en så abstrakt vetenskap som Geometrien ? Det är
klart, att den Geometriska kunskap, som härvid åsyftas, är
uteslutande praktisk, d. v. s. en öfriing uti Problemer, vid
hvilkas upplösning dels Mechanisk färdighet, dels Geometrisk
construction erfordras. Det förra innehåller nästan blotta
postulater ; i sednare fallet är det väl icke tänkbart att kun-
skapen kan i allmänna lifvet äga något värde eller använd-
ning, om den icke på något sätt sammanbindes med theore-
tisk kunskap; utan den senare blefve den förra blott en tom
form utan innehåll. Detta samband är i anförda skrift be-
redt genom definitioner eller beskrifningar af de figurer och
constructioner, som erfordras. Dock dessa definitioner kan
Rec. icke undgå att finna till en del origtiga och otjenliga:
Utom det att sådana ej äro tillräckliga att förklara de opera-
tioner, som vid ett ifrågavarande Problem böra företagas.
1 valet af Problemer röjer sig dels fattigdom, dels rikedom,
begge af förvänd egenskap; fattigdom deri, att flere ganska
244

yiytliga, ick« svårare, Ppoblemer saknas ; rikedom deri, att ett
belt och hållet samma Problem sönderdelas i flere. Hvilken
ar L ex. skillnaden emellan följande 3:ne problemer som sär-
skildt anföras: 1) att dela en triangel i tvenne lika delar, så
att största sidan pä samma gäng blifver midituskuren, 2) så att
den minsta sidan blifver midtituskoren, 3) så att sidan, som
till storlek är mellan de båda öfriga, blifver midtituskuren? —
I det anförda utkastet till Proportionslära saknas helt och
hållet den fullkomligt praktiska grundsats, att emellan 2:n«
gifna storheter finna ett fullkomligt, eller, då detta ej låter
sig göra, ett approximeradt förhållande o. s. v. Rec. anser
tillräckligt vara anfördt, för att ådagalägga, det denna bok
alldeles icke kan uppfylla sitt ändamål. — Så grolva tryckfel,
som ”att af 3:ne gifna lineer göra en likbent triangel”, borde
hafva kunnat undvikas.

5)	I K. Wet. Acad:s Handl, för år 182 5:

a)	Berältelse öfver försök till bestämmande af Se-
cundpendelns längd och vatnets tyngd; af Jöns
Svanberg. Sidd. 1 — 116.

Detta arbete äger den dubbla syftningen, att nämligeis
så väl en gång för alla till olöränderlighet fixera alla förut ar-
biträrt antagna enheter, uti vårt existerande système ai mått,
mål och vigt; som ock att genom Svenskt bidrag medverka till
antingen ett noggrannare bestämmande, eller åtminstone till veri-
ficerande af förut antagna elementer i de Physico-Mathema-
tiska vetenskaperna.

Hvad det förstnämnda af dessa ändamål, eller fixerandet
af enheterna till ett gifvet système af mått, mål och vigt,
angår, så kan detta aldrig med vederbörlig säkerhet åstadkom-
mas , utan genom dessas jemförande med sjelfva de allmänna
verlds-phenoménerna, hvilka, åtminstone föi* årtusenden, in-
gen märkbar förändring undergå, sådane som yttre dimensio-
nerna af den planet vi bebo, tiden af dess rotations fullbor-
dande omkring sin axel, och måttet på dess gravitations eflect
under en bestämd latitude. Sålunda utgår det fransyska me-
triska systemet, hvilket (om allt härvid vore till skapande â
s45

nyo, och man i alla afseenden ägde fullkomlig frihet, att al-
lenast bestämmas ur vetenskapliga considerationer), ostridigt
framibralla andra äger det mest afgjorda företräde, ifrån det,
såsom kändt antagna, afståndet mellan Equator och Polen,
och kan emot detsamma allenast den anmärkning göras, att
»jelfva det grund-phénomène, ifrån hvilket det utgår, hvar-
ken är, eller någonsin kan blifva omedelbarligen observeradt,
utan således alltid måste concluderas, visserligen till följe af
en öfver alla tvifvelsmål i det närmaste uphöjd théorie, men
icke desto mindre théorie, som icke kan undgå att ännu in-
nehålla något hypothétiskt, och som, äfven detta oberäknadt,
måste aflicieras af den ännu saknade fullkomliga bestämdhet i
dertill hörande uppgifter för ungefärligen 3o år sedan. Vare
dock härmed huru det vill, och ehvad förbättring än en fram-
tid må kunna åstadkomma i härvid ingående elementer, så
kan i alla fall deraf aldrig uppstå någon sådan correction, att
inflytelsen deraf kunde blifva märkbar, äfven i de på Veten-
skaplig noggranhet strängast yrkande undersökningar. Emed-
lertid, och för att icke allenast förekomma alla härVid till
befarande inkast ifrån detta håll, utan äfven för att bereda
möjligheten af en lättare renovation utaf den decreterade riks-
likaren lör längde-måttet, hvilken måhända i en framtid nå-
gon gång kundo vara förkommen, eller ock på grundade an-
ledningar blifva misstänkt för att hafva undergått någon våld-
sam behandling, ansågo äfven de franska lärde för nödvän-
digt, att på samma gång anställa jemförelse mellan sin mètre
och enkla secund-pendelns längd, observerad under Pariser
Observatorii latitude, hvarigenom alltså dubbel verification er-
hölles. Begge dessa principer lemna, för fixerandet af enhe-
ten till alla längdemått, osvikliga grundvaler, och saknar miss-
tanken , om något till befarande till eller aftagande i Jordens
gravitations attraction, all anledning af äfven blott rimlighet.
Emedan, om man ville antaga, att denna undergått en förän-
dring af allenast en ioooooo:del till ökande eller minskande
af hvad den var för 2000 år sedan, skulle deraf uppkomma en
betydligen ökad eller minskad secular-rörelse förmånen, hvarå
likväl observationer, som sträcka sig icke mindre än 2546 år
tillbaka, ingen annan secular-equation angifva, än den som af
allmänna gravitations-theorien härledes, Samma oföränderbg-
hct bibehåller äfven Jordens rotations hastighet omkring sin
a46

axel, och skulle observationerna med oveder&agelig visshet
gifva sådant tillkänna, om man antoge att dygnet undergått en
förändring af allenast yodels secund sedan Hipparchi tid,
det vill säga, på ungefärligen ig5o år.	?

Ur dessa considerationer hafva andra Nationers lärde ic-
ke ansett dubbel verification nödig; och, då Engelska Parla-
mentet år 1817 anbefalde en skeende controllering af alla na-
tionens standard mått, antogs derfore enkla secundpendelns
längd under Londons pol-höjd, till ursprunglig enhet lör alla
bhfvande jemlörelser. Samma fråga om reglerande af mått,
mål och vigt, som förevarit i frankrike och England, har
äfven från längre tider hos oss blifvit ansedd för att röra en
af Nationens vigtigare eçonomiska angelägenheter, öch förord-
nades, redan under Konung Gustaf III:djes regering, en comp-
tée för uppgörande af underdånigt förslag dertill, hvilket äfven
1789 till inhämtande af Collegiernas befänkande remitterades.
Emedlertid hade hela denna handling kommit i den fullkom-
ligaste förgätenhet, tills 1809 års Riksdag fråga derom å nyo
väcktes af Rikets Ständer, hviRa framfor allt yrkade på en-
het i princip , och oföränderligbet af riks-likare. Må man ic-
ke förväxla någondera af dessa verkliga angelägenheter med
frågan om den eller den indelnings-principen, eller med frå-
gan om absoluta storleken af de ursprungliga enheterna. I san-
ning skulle man, i alseende på dessa sednare, allt för väl
kunna hafva stadnat vid Nationens gamla bruk och vanor,
utan att derfore Vetenskapernas åtgärd i afseende på de förra
vant mindre påkallad, och är det således endast ifrån synpunkt
af dem, som man bör anse Kongl. Maj;ts till dess Vetenskaps
Academie i nåder afgifna befallning, hvarföre äfven uti den-
na berättelse icke ett enda ord förekommer, som antyder an-
tingen den nya, eller den gamla indelnings-principen.

Hufvuddétaljen af alla härtill hörande experimenter bief
Professorerna Svanberg och Cronstranduppdragen, och vittna,
så väl sjelfva försöken, som Experimentatorernas yttersta upp-
märksamhet på alla förekommande omständigheter, om slut-
resultaternas tillförlitelighet inom de gränsor af precision,
som ämnets vigt fordrar och tidehvarfvets mechaniska hjelp-
redor Lill en förundransvärd grad medgifva. Allenast må i
afseende på den afgifna berättelsen derom anmärkas, att ön-
skeligt varit, det författaren mindre velat hushålla med an-
gifvande af théoretiska grunderna, till så väl sjelfva försö-
kens anställande, som dessas slutliga beräknande till erhållan-
de af bestämda resultater. Till älventyrs hade afhandlingen der-
igenom blifvit triplerad till antal af sidor, men den hade då
riktat Fäderneslandets må hända något för fattiga litteratur
med en på engång både théoretisk och practisk uppsats, som
derjemte kunnat tjena till fullständig förebild för andra, som
äfven kunde komma att beträda samma bana-, och bör icke
oanmärkt lämnas, huru i allmänhet oändligen mera lärorikt
det är, att aprofondera sina idéaler uti ett concret objects än
att blott studera dem i abstracta formler. Emedlertid skall
helt säkert hvar och en, som med verkligt allvar nitälskar
icke allenast för vetenskapers trefnad i allmänhet, utan äfven
for deras trefnad på Svensk jord, med innerlig fagnad och
sann patriotisk känsla erfara, huru, genom en Svensk Ko-
nungs ädelmodiga frikostighet, åter tvenne vigtiga element er
i de menskliga kunskaperna på det mest tillfredsställande sätt
blifvit controllerade. Endast igenom en fullständig kunskap
nämligen om pendeln erhålla vi absolut mått på tyngds-ki af-
ten, förutan hvilken intet steg ide Mechaniska Vetenskaperna
kan göras. Endast igenom den begynnes och fullkomnas vår
kunskap om denna kraft» olika intensitet på olika ställen på
jorden, till den grad att sjelfva förhållandet af dess yttre di-
mensioner med icke mindre säkerhet derifrån härledes, än

1
ifrån omed elbarare grad-mätningar. Sålunda erhålles -------------
002.5
att vara Jordens applatissement /till följe af 20 de sednaste pen-
del-försök, som på åtskilliga trakter af Jorden blifvit verkställ-
da, och enkla secund-pendelns längd uttryckt i function af la-
tituden

dec.tum	t-

53 . S/Sbo 4" 0 • i/Sgä sin. V
millimètres	mm

— 990.8655	5.3132 sin. X2

Inches	t.

— 3g. 01115 -f- 0.20918 sin. X2
hyarvid må anmärkas, att Stockholmska observationen ifrån of
248

vananförde formel aberrerar med

i

af en decimaltum.

U25o

Huru nära föröfrigt denna formel representerar phenomener-.
na afJorden, tagen i sitt hela, hvarvid alla local-inilytelser
nödvändigt forsvinna, kan inhämtas af det résultat den «if-
verför uppvägandet af Månens massa, hvilken nämligen blifver
gg , 2 af jordens massa, (eller precist detsamma som De-
lambre erhållit af Lupar-equationen i sol-taflome, och Dela^
place af observationerna på ebb och flod), då constanten för
dess equatorial-parallaxe antages att vara — 67' o", Så ut-
gör hvarje djup vetenskap ett organiskt helt; och böra dessa
resultater väcka så mycket lifligare fägnad , som vi numera
icke aro nödsakade att apse dem, såsom en blott nadeoåfva af
utländske lärdes verksamhet. Allenast kunde man Önlka en
storre massa af svenska observationer, och att således analog
an vidare måtte repeteras på åtskilliga punkter af vår Scan-
dinaviska halfö, Måtte Katerska pendeln icke nödsakas erlära
det hårda ödet att för bristande understöd allenast stadna på
Stockholms Observatorium, för att der slutligen nedröstas.

b)	Stjernoccullalioner och Solförmörkolser, observera-
de af O. Ankarsvärd, Sidd. a 17—~i 18.

Om denna Alhandling kan icke sägas annat än att den
ännu saknar den redaction, som egentligen bör bestämma dess
vetenskapliga halt. Emellertid bör vetenskapen alltid erkänna
sin förbindelse för älvep blotta meddelandet af en observation,
c) Tredje Bidraget till Geographiska Longituds-bestäln-
ningar» al G. Bohr. Sidd, 3Q1-—2o5.

Häruti leinnas en fullständig uppgift lör corrigerande
af sa väl Nyköpings och Moskwas longitnder, som Måntaflor-
nas fel, och vittnar ytterligare om den förtjenstfuHe författa^
rens vetenskapliga nit.

Krigsvettensk ap.

i)	Kongl. Krigs Vetenskaps Akademiens Hand-
lingar. Ar 1825. (vin, 2. 157.)

Denna Argång innehåller :. 1:0 Si^ar på Kgl.KrigsAL-(i-
demîenu fråga'. ”Ilvilka utvägar äro med afseende på vårt
2 49

lands local och tillgångar da lämpligaste att vidtaga^ for att
med Arméns rörlighet i fält förena inskränktare magazins-upp-
lag än hittills vanligt varit; a£ hvilka slags persedlar böra så-
dana upplag egentligen göras ; och i hvad män kan det nu gäl-
lande nnderhålls-sättet i fält förenklas, med bibehållande af
en for soldaten tillräcklig föda?” JBelönt prisskrijt af J. P.
Billberg. Förf, har tydligt utredt olägenheterna af närva-
rande provianteringssätt, samt npj)gifvit de fördelar man af
ett nytt bör söka att vinna. Dessa kunna, enl. Förf:s åsigt,
hufvudsakligen ernås derigenom, att hvar Corps sättes i till-
fälle, att, äfven utan tillitande af fältmagasinen, sjelf om-
besörja sin proviantering. Soldaten skall derigenom erhålla
en mera sund löda, emedan han i det görligaste får sam-
ma slags föda i fält som på roten; forslingstungan blir min-
dre; Corpsernas sjelfständiga rörlighet större ; Magazinerna me-
ra transportabla; besparing vinnes; samma provianteringssätt
är älven under tåg genom landet användbart; och befälets re-
dovisningsskyldighet minskas genom dess införande. Allt detta
är i detalj utveckladt, och af handlingen vittnar om redighet i
uppfattning och framställning. Förf.s varning att ej for ha-
stigt införa förändringen, utan blott småningom och efter vun-
nen erfarenhet, vittnar om ett agtningsväi’dt nit för sak, mer
än om begär att genomdrifva egna meningar. 2:o llelönt
Spar på .Akademiens prisämne, angaende Ankartåg af Jern^
af J. E. Zetterlund. Bidrager att utveckla ett ämne,hvars
interesse sedermera mycket tillväxt och föranledt nya fullstän-
digare upplysningar. 3:o Spar pH Akademiens fråga', röran-
de pirke för Artilleri Materialens behof. Kort och populärt
utredande af ämnet. 4:o Något hörande till Colonn-stcillnin-
gens historia- Öfversättning. Ilade utan synnerlig skada kun-
nat vara borta. I början af denna artikel underrättas man, att
”Epaminondas vann bataljen vid Leuktra mot Thebanerne.”
o:o Om Campement i Hyttqr, af N. V. Broek. Utförlig af-
handling på Norrska Språket, intygande en noga kännedom
af ämnet. 6:o Utdrag af Förpaltningens af Kgl. Krigs-Ue~
tenskapsAkademien Àt's-Berättelse. Tämligen magert. 7:0
Taktiska Fördelningens Ars - Berättelse, af Frih. N. A. Djur-
klo. Innefattar i synnerhet en utförlig och billig recension
al^del nya Exercis-Reglementet lör Regemcntcrne till fot.
Stilen i denna artikel har en alldeles egen charakter af för-
2JO

troligliet, nästan i tonen af en conversation, h vilket, ehuru
trefligt, likväl i en Akadeniies Handlingar förekommer o-
förväntadt. Så mycket mera bildad och konstrik är deremot
stilen i 8:o, 'lal hållet i Kgl. Kr. V. Ak. d. 12 Nov. 1824
af Frili. G. F. Wirsén. Detta Tal utgör älven en slags års-
berättelse, emedan det upptager en stor mängd af senare ti-
dens förbättringai- i Krigsväsendet, med en hos Civil ämbets-
man alldeles oförmodad sakkännedom. De här förekommande
betraktelser öfver den nyaste tiden, krigsmagtens förhållande
till Staten, behofvet af krigarens sysselsättning under friden,
m. m. äro ganska interessanta och väl värda att behjertas. In-
nehållet är föröfrigt rikt och omväxlande.

Stilen i åtskilliga artiklar och correcturet äro icke så vår-
dade, som man skulle vänta sig i Vetenskap shandlingar, utgifiia
under en Akademies Auspicier.

*2) Föreläsningar öfver Artilleriet af J. Is a nd er. Del.

1-2. (ix. 1.	)

Philologi.

1)	Hebraisk Ordbok för Skolor och Gymnasier. För-
fattaren, Dosenten i Ösferl. Spr. vid Lunds Aka-
demi Hampus Kristoffer Tullberg. (vm.
ii. 155.)

Under den ännu rådande bristen på ett inhemskt och för
billigt pris tillgängligt Hebreiskt Lexikon, är denna Ordbok
en behöflig och tjenlig hjelpreda för Begynnare, ehuru den,
såsom blott ordbok, icke kan innefatta exempel och utförda
citationer, hvilka i ett Lexikon öfver de gamla språken äro
mera oundgängliga, än i något af de moderna språken. Förf,
har hufvudsakligen följt Gesenius, men stundom i bemärkel-
sernas ordning afvikit från honom, emedan han ansett ”Gese-
irii förfarande i delta fall föga consequent, enär Gesenius un-
derstundom sätter den ursprungliga bemärkelsen i sista rum-
met, dels då den blott sällan förekommer, dels äfven annars
af obekant orsak.” Oftast härrörer dock denna afvikelse der-
ifrån, att Förf, tror, att verberna böra och kunna återföras till
25'1

nâgra fi urstammai', i följe hvaraf han antagit andra grund-
bemärkelser än Gesenius, samt att han på denna hypothe»
bygger sina bemärkelse-följder, ehuru han sjelf uppgifver des-
sa urstammar blott såsom ”etymologiska gissningar,” hvilka
endast efter moget pröfvande böra antagas eller förkastas.
Flere af dessa äro emedlertid mer än blotta gissningar och
förtjenande all uppmärksamhet, men ofta äro de mycket för
långt drifna. Så t. ex. antager Förf, att kaf är den enstafvi-
ga urformen för slå, men äfven för rena, i följe
hvaraf ursprungligen måste betyda slå, slå bort, seder-
mera: slå bort smuts, d. ä. rena, hvilket blir en alltför
långväga och nästan orimlig bemärkelse-ledning. Härvid bör
dessutom anmärkas, att Förf, vid bestämmandet af dessa ur-
former icke blott låter gom-bokstäfverna 5 och p vara identi-
ska med hvarandra, utan äfven antager strup-bokstafven h
sasom identisk med de nyssnämnde gom-bokstäfverna, hvilket
utan tvifvel är alldeles orätt. Emedlertid är Förf, ’i denna
bokstafs-identifiering så ytterst consequent, att han äfven vill
utmönstra ur svenskan de i främmande ord förekommande
bokstäfverna c, z och ps, hvarföre han skrifver: Dozenten,
reziprok, Sefanias, Satinerna.

2)	Corpus Auctorum Romanorum. — T. Livii Fa-
ta vi ni quæ supersunt Opera. Ex recensione Er-
nesli cura vit Joh. Tranér. —« Tomus IV. Histo-
riar. Lib. XLVI — CXL. (rätteligen Historiar, Lib.
XLI—XLV. Epiipmæ Lib, XLVI—CXL.) (vin.
ii. löy.)

’Ex recensione Ernçsti” är en mindre noggrann be-
stämning; ty Ernesti (välförståendes icke den vidtberömde
Johan August, utan dennes brorson August Wilhelm)
lemnade i sin upplaga blott ett oförändradt aftryck af Dra-
kenborchs text. — Med den här anmälda Tornen är Li-
vius af slutad. Måtte icke med detsamma hela den vackra
samlingen af Latinska Classic! vara afslutad, hvilken i valet
af goda texter, möjligaste felfrihet, och typographisk skön-
het täflar med de bättre utländska. Den har nu växt till elf-
va tomer, innehållande Tacitus, Cæsar, Cornelius Nepos, Li-
3 5 2

vins, Lucre lias fullständigt, saint af Cicero af handlingen de
Oratore. Till fortsättandet af detta berömliga och fortjenst-
fulla företag tillönskas all uppmuntran af Classiska studierna«
älskare.

5)	Epitome Historiæ Sacræ in usum Tironum linguæ
latinæ; auctore C. F. Lhomond. (vm. 2. 154.)

Genom en ren och lätt stil är denna bok onekligen an-
vändbar för de första öfningarne i latinet. Men huruvida det
just sä ”klokt hushållas med Ungdomens tid,” om man —
enligt Utgifvarens afsigt — söker att tillämpa boken på en
gång till sakstudium och språkstudium, kan högeligen betviflas.
Skall Bibliska Historien bibringas under explication och ana-
lys af glosor, liksom i smyg, så blir den åsyftade realkunskapen
hvarken Biblisk eller Historisk. Med bättre uppmärksamhet,
oaibrutnare sammanhang och större tidsbesparing inhämtas
båda dessa läroämnen, om åt hvardera egnas en särskild
omsorg.

4)	Grekisk Sehol - Grammatik af Ph. Buttmann;
Öfv. af J. Faxe. (vill. i. 129.)

Genom denna, i Tyskland högt agtade, Läroboks öf-
verflyttning på vårt språk, har vår undervisnings-litteratur er-
hållit en vigtig tillökning. Men fastän den heter Schol-
Grammatik, må man dock ej föreställa sig, att den är pas-
sande vid första elementar-undervisningen. Den är till detta
ändamål alltför vidlöftig, och dessutom är dess form icke der-
före beräknad. Ty orimligt vore det t. e., att begynna ett
språks studium med läran oin dess dialekter, innan man ännu
ens lärt känna bokstäfverna, långt mindre något annat af språ-
ket, till hvilket dialekterna såsom afvikelser höra. Men för
undervisningen vid Gymnasierne, der så mycket al Gramma-
tikan bör förutsättas såsom kändt, att lärjungen kan börja
fordra en mera detaljerad utveckling af dess lärostycken, är
den ganska tjenlig, äfyensom till grundläggning vid akademi-
ska undervisningen. Ölversättningen är nog lätt gjord, och
correcturet, för att vara i en lärobok, alltför värdslösadt. —
Här må anmärkas, att vi redan förut på Svenska äga ett i Abo
1822 utkommet fFörsök till Grekisk Språklära för Scholor,
255

af J. J. Tengström/’ luifvudaakligen ett utdrag ur Buttmanisa
Grammatik, hvilket genom sin ringare vidd och inrättning,
egentligen är beräknadt lör elementar-undervisningen,

5)	Handbok i Grekiska Antiquitelerna, Af A. G.

Loen bom. (VIII. 1« 121)

Detta sammandrag är, så vidt Rec. känner, det första
originalarbéte i detta ämne, som utkommit på Svenska. Det
framställer, i 4 hufvudafdelningar, det aldravigtigaste af Gre^
kernas Statsförfattningar^ — hvaraf Athens, i anseende till
källornas rikedom, ensam är med någon utförlighet tecknad —
af deras Krigsuäsejide, Religion och Husliga Lejnad; Det
är natmligt, att man i en så liten bok endast kan vänta sig
de torftigaste och blott registerlikt ordnade underrättelser öt-
ver så rikhaltiga ämnen. Möjligtvis skulle en mera målande
framställning af de vigtigare partierna för en viss gifven tid
hafva lemnat en klarare bild än detta torftiga utkast, som om-
fattar en så vidsträckt och så betydligt olika historisk yta.
Äfven med den plan boken nu har, kan Rec. icke öfver-
tdlt erkänna sig vara ense med Förf, i afseende på utfö-
randet. Men då Förf, i företalet förvarat sig mot sådana an-
märkningar genom följande ord: ’‘Svårigheten och vidden af
de undersökningar, som föranled t Förf:s resultater, fördöljas
helt och hållet (genom arbetets art) och man äger icke heller
den utvägen att genom anförande af sina skäl kunna rätt-
färdiga sig, för det man bland mängden af stridiga uppgilter
bestämt sig för någon viss,” så måste anförandet af sådana
anmärkningar för närvarande alldeles underlåtas. Dock likväl,
efter detta lilla arbete är ämnadt till Scholbok, och en eller
annan bristfällighet således här bör anses mycket betydligare,
än den i en annan bok skulle vara, torde vi, när utrymmet
tillåter, än en gång återkomma till detta ämne. förlis goda
afsigt och flit måste man i alla fall låta all rättvisa vederfa-
ras. Att jemförelser med nutidens motsvarande statsförhållan-
den och inrättningar här och der blifvit antydda, kan ej an-
nat än gillas; men att de nyaste uttryck stundom blifvit bru-
kade om dessa gamla institutioner, kan lätt förvilla, älven om
motsvarigheten tyckes vara fullkomlig. Stilen är stundom allt-
för pretiös för ett sådant registerlikt sammandrag.
254

Historia och G e o g r a ph i.

j) Svea Rikes Häfder af E. G. Geijey i;sta del*
(VIII. I. 122.)

2)	Kort Chronologisk Framställning af Sveriges Hi-
storia. Strengnäs, Ekmarck, 1825. 160 sidd. 8:0.

Andamalet med detta sammandrag nppgifver Förf, i fö-
retalet vara att begagnas i Skolornas högre afdelningar, se-
dan läsningen af en Läsebok i Fosterlandets Häldei' uti de
lägre afdelningarne föregått. Från denna synpunkt sedt,, el-
ler såsom ordnande de förut inhämtade historiska facta, anser
Rec. detta arbete, genom redighet i framställningen, fördel-
aktigt utmärka sig framfor andra böcker af samma slag. Ge-
nom de, vid for lärjungarne förut vanligtvis obekanta ord och
saker, tillagda förklaringar har Förf, undanröjt en ganska
kännbar brist. Öfverflödigt torde likväl vara att nämna re-
genternas gemåler, i synnerhet i de äldsta tiderna. Deruti
har ej heller Förf, varit conseqvent. Så säges Fjolners gemål
hetat Al-Sol, Domars Drotta, Alriks Dagteid, om hvilka Yng-
linga Sagan ej nämner ett ord. Deremot förbigås Erik Seger-
sälls 2:dra och 3:dje, Olof Skotkonungs, Sverker den unges,
Magni Ladulås, m. fl:s gemåler. Orätt säges (s. 3o) Erik XI:s
2:dra gemål varit Helena, ty han var endast engång förmäld
med Catharina, soin öfverlefde honom. Att Jarlar vid hvarje
Regent anföras ända från Erik Segersäll, då de sägas trädt i
medregenternas ställe, är förvillande, då Jarla-embetet troli-
gon ej uppkommit förrän vid slutet af 12 århundradet, ehuru
namnet Jarl är äldre. Birger var den siste, som innehade
denna befattning, så att Magnus Birgerson ej kan kallas Wal-
demars Jarl (S. 32). Vid Sverker d. g. omtalas ej kriget med
Danmark. Upplagan är till try.c k och papper vacker.

5)* Svea Rikes Historia. Af Fr. Rtihs. Del. 5—4.
(vin. i. 122, ni. ii. 155.)

Om detta vigtiga arbete i sin helhet önske vi utrymme
och tillfälle, att en annan gång lemna en utförligare Charak-
teristik.
a55

4)	Nya Handlingar rörande Skandinaviens Historia.
Första och Andra Delen; samt Catalog ölver Ma-
nuscripterna. Pergaments-trycken och andra Ty-
pographiska Rariteter i Grefl. Braheska Biblio-
theket på Skokloster, afJoh.Henr. Schröder,
(vm. I. 127.)

Kongl. Samfundet for utgifvande at Handskrifter till Skan-
dinaviens Historia, som, från år 1816 till 1823, utgifvit en
vigtig följd af Historiska Handlingar i 10 Band, har med år
i8a4 börjat en ny Suite, hvaraf vi här anmäla tvenne
Delar. Den första Delen innehåller förnämligast Franska Mi-
nistern Charles Dantzai's Depecher af år lôyô, efter ett
Mscr. som förvaras i Kongl. Bibliotheket på Drottningholm.
Dantzai var Franska Minister vid Danska Hofvet och rest®
sistnämnde åi' till Sverige, för alt öppna underhandling om
giftennål emellan Prinsessan Elisabeth, Kon. Gustaf l:s Dotter,
och Kon. Henric III af Frankrike. — Andra Delen innehåller
Here äldre handlingar, hvaribland Kon. Magnus II. och Drottn.
Blankas Svenska och Norrska Testamente med ett vackert
lac Simile af Texten och Sigiilerna, isynnerhet förtjenar
uppmärksamhet. Kongl. Samfundet har älven ökat sin rätt
till Svenska häfdeforskares erkänsla genom de i denna Del
för första gången meddelade Sven Elofssons Paralipomena,
hvilka mycket upplysa Historien om de tre första Wasa Re-
genterna, hvilkas mycket nyttjade Secreterare Förf. var. — Af
Catalogen öfver Skoklosters Manuscript-samling, som genom
Kongl. Samfundets berömvärda försorg åtföljer denna Del,
meddelas här tills vidare folianterna, hvilka utgöra 228 N:ror.

5)	Maria Eleonora; af Fr. Riihs. (vill. I. 126.)

I denna Maria Eleonoras Biographi har H:r Rübs rättvist
satt hennes många qvinliga dygder i dagen ; men i allt
fall lärer icke Gustaf II Adolphs träffande omdöme om henne,
genom denna framställning, jäfvas af efterverlden. öfversätt-
ningen är ledig och vacker; upplagan särdeles nitid.

6)	Historia om Romerska Kejsardömets Aftagande och
a56

Fall af E d va r d Gibbon. Öfvers. af C. G. Wa d-
ström och J. F,Hedblad. 8:de Del. (vin. 1.124).

Dä detta arbete förut i allmänhet blifvit cbarakteriseradt
î Sv. Litt. Tidn. (1820 N:o 312), inskränker sig Rec. till anmär-
kandet af de mest förvillande misstag, som i denna Del fö-
rekomma. — S. 44 — 45 läses följande mening: som ännu
varo- (okunnig?) om detta krig. — S. 5o kallas Theodosius II
Theodosii den Stores son {the grandson^. —• S. 54 sages Pla-
cidia och Pulcheria vara systrar (females). — S. 113— 114
star Chrysophiusi stället för C hr y sa p hiu s. — S. 13/ läses:
”Hunnernas Kong upphäfde genast belägringen (ai Orleans),
och återkallade en del al sina troppar, som sköflade en an-^
gränsande stad, der de nyss intågat (and sounded a retreat
to recal the foremost of his troops from the pillage of a ci-
ty, which they had already entered). Den stad Hunnerne sköf-
lade var neml. ej någon i granskapet af Orleans liggande,
utan sjelfva Orleans — S. 13/ berättas Attila hafva radlrågat
Aruspicerna {his priests and haruspices). Oaktadt Jornandes
nyttjar ordet haruspices, torde denna benämning, såsom en-
dast hörande till Romerska Religionen, i en öfversättning
hafva bordt undvikas.-S.141 ”Torismund (Westgöthiske Prinsen)
befann sig;under fiendens förföljande) midtinom Göthiska vagn-
borgen (the Scythian waggons) — S. l ip kallas Valentiniauus
Theodosii ^Sonsod': (grandson, hvilket betyder både Sonson och
JDotterson: det senare menas här)—8. i5o säges, att Leo den
store ”i renlighetens och Kyrkotuktens vördade namn gjorde
sin myndighet gällande’’. Vid jemförelsen med Origin. (Ortho-
dox faith) gissar man att det skall läsas renlärigheten. — S.
155 står hotade, läs '"hatade”. — 8. löy tilltalar en Romare
Valenlmianus sålunda : ”Jag känner ej, Sire, edra skäl” —
När man härtill lägger de nya, vackra orden: ”sammanhöga-
des” 8. 168 och ”bevärdat" (entertained) 8. 189, torde det
anförda vara tillräckligt att ådagalägga beskaffenheten både af
öfversättarn es och Correctorns åtgärder *). De historiska No-

*) Det vore för mycket begardt att i alla Delar undfägnas
med sådana läckra godbitar, som den, hvilken i 6:te Del.
S. 107, uppdukas, der man ej utan nöje och förundran
läser följande stycke: ”de stanuhar som äro tumit såd-;
2^7

torna äro hvarken upptagna under texten, ej heller gifva nå-
gra citationstecken anledning att förmoda, det de vid slutet
al verket blifva meddelade. — Huru mycket arbetet derige-
nom förlorat i värde och brukbarliet, inser hvar och en, som
eger den alldra ringaste aning om hvad historia vill säga.

7)	Teckning af Venelianska Republikens stora Han-
delsvälde m. m. (vm. ii. 154.)

En ganska intressant och väl utarbetad tafla! Rec. har
derunder kärmt den önskan, att Förf, mätte i större scala ut-
föra ett ämne, pä hvilket han nu mera vändt nyfikenheten,
än egentligen tillfredsställt den. Inom ett omfång af knappa
6 ark kan ej historien af ett tusenårigt välde på ett lefvande
sätt utvecklas. Förf, har således endast kunnat gifva resul-
tater, och^ur denna synpunkt förtjenar hans skrift mycket
lolord, så väl genom säkerheten i teckningen som stilens
manliga styrka.

8)	Ludvik XIV:s Tidhvarf af C. D. Voss. Ölvers.1
Del. 1 — 2 (vin. i. 120.)

Såsom Företal meddelar Utgifvaren ett bref till Öfver-
sättaren ”från en i samhället högt uppsatt Man”, med hvars
”vidtfrejdade namn” det ej varit Utg. tillåtet att ’’pryda sin
bok”. Brefvets författare beklagar (S. VII) ”att merändels för-
villade begrepp om storhet och ära härjat, blodat jorden,
förjagat den sällhet som kunnat tillhöra mehniskoslägtet, för-
jagat statskrafterna likasom den enskilta vältrefnaden.” Han
tror, att de låford, hvarmed Häldatecknare och Skalder upp-
höjt ”inkräktningslystnaden, härjningarne och blodtömnin-
garne” förledt ’’män med medfödd inneboende kraft”, att
”vildt följa en pådrifvande inre kraft (S. IX)” ’’ett vildt sträf-
vande efter ära”. I hjeltarnes ’’spår kommer sedan häfdateck-

de emellan Kär leisen {the .Amoor) och yttersta ändan
af halfön Corea, måste, emot sin vilja, förena sig kring
Hunnernas banér. NB. Amoor, såsom det af Engels-
männen skrifves, vanligen Amur, är namnet på en stor,
verldsbekant flod i Nordöstra Asien.

ÄVea X. u.	17.
258

naren och låter dem halva verkat (or Jet hela, för en ùle,
och med detta verkande för en idé rättfärdigar han förstörel-
sen, härjningarne, till och med det egna landets försvagande
och undergång’’ (S. IX). Frän detta slags häfdatecknare ut-
göi, i brefskrifvarens tanka, denne författare ett lysande un-
dantag, hvars arbete är ”ett af de ypperligare Tysklands hi-
storiska litteratur har att uppvisa (S. IV.). Dessutom utmär-
ker han sig framför sina landsmän ”genom en klar och latt~
jattlig tankegång och styl,” hvilken egenskap på det högsta pri-
SaS J ni?tsatts mot ”ett mörkt och inveckladt framställnings-
sätt.” Ofversättningen är alldeles värdig originalet (S. XIV).

Sådant är i korthet innehållet af det lofsägande bref,
som börjar boken. Rec. medger väl, att den äger förtjensten
al en redig och ledig berättelse, men har ej, oaktadt den
uppmärksammaste genomläsning, kunnat blifva öfvertygad
om déss så högt prisade förträfflighet. Det (s u) fällda om-
dömet om Gustaf Adolf: ”att han snart glömde sitt foregifna
första ändamål, och stridde endast för att tillfredsställa sin
herrsklystnad och utföra sina eröfrings-planer,” visar tillräck-
ligt, att författaren ej hör till de häfdatecknare, som hafva
den svagheten att låta utmärkta historiska personer ”ver-
ka för en ide, men det ådagalägger också hans oförmåga att
kunna begripa sådana charakterer som Gustaf Adolfs.______Klar-
het och lättfattlighet torde endast vara af ett underordnadt
värde, i synnerhet när man ej har några stora, djupa ideer
att uttrycka, och såsom sådana kunna väl ej de tidt och ofta
inspäckade pragmatiserande declamationerna anses? Såsom be-
kant är, kunna hvarken Thucydides eller Tacitus kallas lätt-
fattlige, och likväl torde deras historiska ära vara lika obe-
stridlig. Upplagan är vacker och prydd med ganska väl «ra-
verade porträtter ur Forsells skola.

9)	Nittonde Århundradets Krönika. 28 e Häftet. i8i5.
(vin. 2. 154)

Vi åberope, äfven i hänseende till detta häfte, vårt
omdöme öfver hela detta verk, i N:o I. af VIII. Häft. af Svea.
Aret 1815 är ett af de pregnantaste i verldshistorien, och e-
huru Förf:s framställning derom hvarken är utförlig, ej eller
kritisk, skall den dock läsas med deltagande.
io)	Napoleons och Stora Armeens Historia år 1812 af
Ségur. D. 1—3. (Vill. i. 122.)

Detta arbete är alltför bekant för att här behöfva ett
utförligare bedönimaiide. Fä böcker ha gjort en större lycka,
och detta allmänna bifall är redan bevis nog att författaren ej
kan vara utan förtjenst. — Mycket har han visserligen haft
att tacka sitt ämne för. Samtiden återkommer med altid nytt
deltagande till Napoleons makt, lycka, bedrifter och fall.
Ämnet är så stort och ovanligt, att de flyende åren, under
det de aflpgsna oss derifrån, blott synas visa det under nya
synpunkter, utan att uttömma dess rikedom, och ännu är ej
den tid inne, som kan öfverse och bedömma det opartiskt.
Älven den historiska sanningens klaraste dag skall ej beröfva
denna man, hans öden och gerningar det underbara^ som al-
lid oemotståndligt fängslar menniskorna. Men författarens fram-
ställning förenar dermed närvarons liflighet. Han har vändt
sig till ett slägtc, ännu varmt af Napoleons och hans tids min-
nen , med intressen och passioner ännu dervid fästadt. Han
fattar sin Hjelte pä sjelfva höjden af hans lycka, i det sista
otåliga bemödandet att med ett jättelikt slag fullborda verl-
dens underkufvande. Han beskrifver det största, det djerfva-
ste, det olyckligaste af alla fälttåg. Han beskrifver det såsom
deltagande, såsom Fransman. Han firar den Stora Armeens
likbegängelse och ära, och talar till vapenbröder öfver 4ooooo
tappres grafvar. — Hvilket ämne for en man, som kunde och
vågade begagna det, att deraf göra ett stort effekt-styckel
Vår författare har varit mannen dertill, och man kan ej sä-
ga, att han lyckats för litet. — Han har gifvit oss sin tafla
i eldiga, djerfva drag. Den Dramatiska rörligheten, liflighe-
teji och vi våga äfven säga, sanningen af hans composition
gör hans snillegåfvor i synnerhet heder. Napoleon beslutande
kriget mot Ryssland, Napoleon vid öfvergången öfver Nie-
men , Napoleon vid Moskwas brand äro i synnerhet lysande
bevis på denna författarens dramatiska gåfva, som älskar att
låta det inre och yttre refleetera sig i hvartannat, eller att
förstärka målningen af ett själstillstånd genom den correspon-
derande yttre omgifningen, och tverlom. — Detta är en poe-
tisk skicklighet och förmåga, som författaren besitter i hög
200

grad, och som ej lörfelar sin verkan, oaktad t vSi’ tvekan J
om alla de medel han använder for den åsyftade effekten
verkligen ligga inom den nyktra Historiens område och om
hans monologer, dialoger och orationer verkligen sä förefallit,
som de här sta att läsa. Psychologist sanning kan ingen ne-
ka dem. Denna utmärker ej blott charaktersmalningen af
Hjelten; äfven hans förnämsta Generaler — särdeles Davoust,
Murat, Ney — äro högst lifligt charakteriserade, ja till och
med de ofantliga massorna af krigare synas charakterisliskt
röra sig för våra ögon. Intet drag är fprsummadt, som kan
göra målningen åskådligare, under det rapiditeten i stil och
föreställningssätt ej låter Läsarn märka att Auctorn sökt dem.
Men dermed att vi kalla detta arbete ett stort effektstycke r
ha vi ock öfver detsamma uttalat både vårt beröm och vårt
tadel. Denna arbetets syftning blir' i synnerhet nära pinlig i
sista delen, som beskrifver det olyckliga återtåget ur Ryss-
land, i hvilket sanningens förskräcklighet så mycket öfver-
träffar all beskrifning, att hvarje bemödande att rhetorisera
en sådan händelse gör ett högst obehagligt intryck. Författa-
ren har ej haft nog hjerta för olyckans helgd. Det finnes
en annan renare, på en gång frommare och strängare be-
handling af Historien, som försmår att söka effekt, heldst der
verkligheten så högt talar, som med enkelhet, resignation och
upphöjelse öfver det förgängliga beskrifver störa olyckor, och
inger dessa tänkesätt åt betraktaren. Kanhända skall efter-
verlden en gång se en framställning i denna anda af en bland
de mest hastiga och förstörande omvexlingar, som Historien
vet att omtala. —- Den närvarande är ej en sådan. — Svenska
Öfversättningen är ledig, men ej correct, och lider i ännu
högre grad af den brist på precision i uttryck, som äfven of-
ta är originalets fel. Ett eget värde får öfversättningen ge-
nom tillaggda anmärkningar, som upplysa och berigliga fram-
ställningen af förhållandet emellan Napoleon och Sveriges nu
varande Konung.

11)	Memoirer af Franska Generalen och Adjutanten
hos Kejsar Napoleon Grefve Jean Rapp. (vn.
II. 512.)

/ Dessa Memoirer äro, hvarken i anseende till vidden
2Ö1

eller innehållets vigt, bland de förnämsta rörande den näst-
förflutna tiden, som hos oss i öfversättning bliivit ulgifna. De
väcka likväl ett särdeles deltagande ocli förtroende, genom den
bestämda charakter al militärisk frimodighet, och ärlighet som
utmärker dem, och som man kunde vänta af en man, hvilken,
uppväxt under ständiga fälttog ända fran sin spädaie ungdom,
alltid afhöll sig från de intriger, hvari Napoleons närmaste om-
gifning annars ständigt var invecklad.

12)	Anekdoter om Napoleon, af W. H» Ireland,
8:vo. ((vur. i. 122.)

15)	Grundreglor och Tankar af Fången på S;fc HeleJ
na. (vin. 1. 121.)

14)	Nap. Buonaparte, tecknad efter Grefve Las Ca-
ses bok af Escher, (vin. 1. 124.)

15)	Mäträssväldet i Upplysningens Århundrade af D.
H. Stöfver. 8;vo. (vm. i» 124.)

12)	Det torde ej synas obilligt, om man skulle fordra någon
forma» af urskilluing hos den, som förelager sig att samla
och utgifva Anekdoter, hvilka skola tjena till upplysning af
en sådan Mans handlingar och charakter — som Napoleons.
En stor man kan ofta i ett enda uttryck, då det liksom o-
medvetet undfaller honom, träfla sig sjelf mera likt, än det
skulle lyckas en annan, som dock i visst afseende måste af-
teckna honom utifrån. Anekdoter', som innehålla sadane iac-
Simile ur en ovanlig Individues inre skulle vara af vigt för
Historieskrifvaren. Men utgifv. af N.o 13 — en upplysnin-
gens vän — som ansett allt, hvad Napoleon sagt, för högst
förträffligt och charakteriserande, har ur vinklar och vrår so-
pat ihop en hög med Napoleoniska Anekdoter — ämnad till
undervisning. Vi få således ej förundra oss, då vi bredvid
Anekdoter om Luftballongen sid. 28, läsa; ”Orsakerne till
Napoleons fall”;—och ihop med ett enfaldigt svar på frågan:
”Hur det kom till att Napoleon tog Grefve de las Cases med
sig till S:t Helena”? (sid. 38), hitta på några sinnrika re-
flexioner af Napoleon öfver Sjelfmordtroligen det bästa,
som delta sammelsurium innehåller. Älven i konsten all för-


262

se sine Anekdoter med träffande öfverskrifter förråder Utg,
sin talent.	ö'

15)	”Detta Manuscr.”, säger den Engelske Utg. i sitt Fö-
retal, tyckes ha varit en Journal, innefattande en tid af a-
derton månader, utan ordning eller datum, hållen af H.r Las
Cases; sentenser, bomnots och maximer, som han dagligen
samlat under sina samtal med Fången, och dem han anteck-
nat ord för ord allt efter som han hört dem m. m.” Den a-
phoristiska ljusform, hyari man stöpt dessa sentenser, bon-
mots o. s. v. för alt göra dem så mycket mei- frappanta, ___________
tyckes tillräckligen bevisa, att de ej blifvit—som Utg. tror—
antecknade ord för ord sådana Las Cases hört dem från Na-
poleons egen mun. Man vet dessutom med säkerhet, att Na-
poleon väl visste att Las Cases förde en Dagbok öfver honom,
och att han tillochmed tillät sig, att genomse och corrigera,
hyad som der blifvit antecknadt. Emedlertid äga de här upp-
ställda satteerna såvida ett värde, som man af dem i allmän-
het kan inhemta Napoleons åsigter ej blott i Politik och
Krigskonst, utan äfven i Religion och Vetenskap, med ett
ord i de vigtigaste ämnen,

14)	En oväldig och god Recension af Las Cases Memoir
rer, Le Memorial de Sainte Hélène, börjar Förf., ’‘måste
räknas bland de litterära produkter, hvilka tillika innebära en
händelse (?), emedan de verka på folkens sinnesstämning,
och sålunda kunna tillvägabringa vigtiga resultater, Så löj-
ligt Föif. finner det, ’ att se en hel skara för contant anta-
ga, hvad Napoleon i denna Dagbok berättar om sig sjelf och
sina samtida, sa nyttig anser han dessa Memoirers studerande
för den, som med psychologisk urskiltningyäser dem, då han
dels med hvarandra jemför Napoleons uppgifter och påståen-
den, dels håller dem tillsammans med andra bevis samt med
historisk critik urskiljer de berättelser, der intet berättarens
eget intresse kan förfalska dess bevis” etc. Förf, börjar deref-
tei sin granskning, ”hvilken han förnämligast tror böra riktas
pa taenne punkter, nemligen å ena sidan på Berättarens
(Grefve Las Cases) trovärdighet och opartiskhet, och å andra
sidan på^ den Mannens (N. Bonapartes) öppenhjertighet och
sanmngskärlek, hvars tal och yttranden äro deri uppteckna-
de. Resultatet deraf är: ”att Förf, säger sig af Dagboken
265

blifvit öfvértygad, fttl Las Cases är cn aktningsvärd man, sohl
icke engång till sin lijeltes beröm vore i stånd att säga en
positif osanning ; men att han hörer till det slags charakterer,
hvilka snarast al alla blifva enthusiaster isynnerhet för en fal-
len storhet, och derigenom hindras att riktigt observera
och än mer, att riktigt bedömma.” Och att Las Cases i af-
seende på Napoleon verkligen funnit sig i denna exalterade sin-
nesstämning, derom vittnar, säger Förf., hvarje blad i hans
bok. Hvad åter Napoleon sjelf beträffar, är det bekant —■
och Förf, citerar Las Cases egna ord som bevis derpå — ”att
han visste af, att en sadan Dagbok fördes, att han kände
dess innehåll och att han begärt att vissa saker dcri skulle
utstrykas.” Efter denna allmänna granskning af Las Cases Dag-
bok, söker Förf, att ur densamma framleta några af de vig-
tigaste dragen i Napoleons charakter, betraktad som Regent
och Menniska. Interessant är jemförelsen mellan Napoleon och
Condorcet sid. 63, der det heter: ”Condorcet såsom egentli-
gen lärd hade aldrig tillfälle att verkligen praktiskt använda
sin analys, då deremot Buonaparte med sin mathematik tidigt
inkastades i menniskohvirfveln, och sålunda vänjde sig, att
analylisera menniskan och menskliga Samfundet sådana som
de nemligen befinna sig, ej sådana de borde t. ar a? Öfver-
sättningen synes någorlunda' god; tryck och papper desto
sänfre.

15)	Innehåller i dåligt tryck på grablått papper ett Utdrag
ur D. Ii- Stö pers Verk Unser Jahrhundert fi och framstäl-
ler M. Pompadours röler ifrån hennes första inträde vid
Ludvig i5:des Hof. Någonting särdeles nytt träffar man ej
här, och älven den sens moral, som Förf, emellanåt använ-
der , tyckes höra till hvad man kallar gammalt-nytt. Det
torde således vara tillräckligt, att blott anmäla denna skrifts
tillvarelse.

16)	Anteckningar rörande Drottning Marie Antoi-
nettes af Frankrike och Navarra enskilda lefnad,
af Fru Campan. (vin. I. 121.)

Marie Antoinette ankom till Frankrike med ett barns o-
skuld och en lättböjd ungdoms fasta föresatser , att helt och
hållet lefva för det nya fäderneslandet, hvars mor hon var
264

bestämd att bhfva. Till aterskänk för denna hängifvenhet e-
mottog hon olyckligtvis denna nations flärdfulla lättsinnighet,
utan att hkval kunna lära sig det sjelfbeherrskaude och' den
undergifvenhet ior convenieneens och etikettens lagar, som
i fransyska salongerna lägga band äfven på sielfva lasten.
f	obeta”ksamheter, välkomna för det stora parti, som
at politiska skäl hatade henne såsom från Österrike, ökade
dessa fienders antal och begagnades med ilsk skadeglädje att
vacka misstroende, och då smädelsen engång fattat eld, var
det ej mera möjligt att dämpa den låga, som innan kort för-
tärde hennes rykte och brännmärkte hennes namn. Hvarie
hennes minsta handling svärtades af förtalets galla; hvarje yt-
h'ande det oskyldigaste nöje förvrängdes. Sjelfva det oerhör-
da hdandet, hvarunder hennes renade själ återtog sin ärfda
storhet och försonade förvillelserna — ja ej engång hennes
pa schavotten utrunna blod har kunnat aftvå dc falska smä-

e sernas gdt. De öfverlefde henne, det gräsliga i hennes död
tycktes påtvinga henne en deremot svarande brottslighet och
langt efter sedan hennes Kongliga Gemål erfarit elterverldens
mildare dom, har Marie Antoinette saknat sin försvarare.
Am It hgen har M:e Campan, som omgaf henne nästan under
alla skiften, uppfyllt en länge hyst önskan, och i dessa me-
moirer sakt rena hennes minne från förtal och smädelse. Man
ma hkval ej här vänta sig en fullständig Charakteristik öfver
Mane Antoinette eller en lefvande i allt utförd teckning af
hennes själ: inskränkande sig att måla Drottningens enskilda
hi och dessutom kanske allt för mycket bestucken af en ur-
säktlig kärlek, som genom det långa omgänget fastsmider en
tjenarinnas åsigter vid sin herrskarinnas, har Förlatt. mindre
försvarat henne för hvad hon gjort än för hvad hon icke
gjort Åtminstone upptar det senare det betydligaste rum-
met: Drottningens egna gerningar försvinna mest i massan af
de tillagg som skamlösheten, smädelsen och hatet hopdiktat,
fort hnner egentligen hos Drottningen blott ett oursäktligt
iel, det neml. att ha lemnat sitt förtroende åt sin lärare i
fransyska språket, som sedan blef hennes Handsekreter.
Men oaktat denna partiskhet, som har en ursäkt för hvarje
ielsteg, en slöja för hvarje misstag, läser man med nöje en
bok, som utplånar de rykten, som man väl haft svårt att tro,
men som likväl alltid qvarlenmat ovisshetens obehagliga känsla,
. - ■" ■	v,- i

s65

17)	* Lärobok i den physiska och politiska, äldre och
nyare Geographien. Af V. F. Palmblad. Förra
Afdeln. (vill. 1. 125.)

Emedan en ny, öfversedd Upplaga af detta Band är
anmäld, så ämnar Redakt, spara granskningen af denna del,
till dess den i sin nya gestalt framträder, då hon tillika har
tillfälle, att i samma omdöme innefatta den år 1826 utkom-
na segare afdelningen.

18)	Geografi för Begynnare, utgifven af J. C. Wåh-
lin. Tredje Uppl. (vill. 1. i5o.)

Bokens titel och inskränkta sidotal gifva tillkänna, att
man här endast har att vänta de första geographiska grundbe-
greppen, Ehuru Förf, ej helt och hållet sammanstämmer med
Rec. i frågan om de ämnen, hvilka höra till planen för en
sådan lärobok, så vill han dock, för att undgå vidlöftighet, en-
dast betrakta denna lilla bok ur Förbs egen synpunkt. Äf-
ven i detta hänseende träffas ej sällan anledning till anmärk-
ningar, som beträffa dels uppenbara origtigheter, dels oegent-
Ugheter, dels skrif- eller tryckfel. Då denna Geographi är
ämnad för undervisningen, så kunna vi ej undgå, att derpå
fästa lärarens uppmärksamhet. Vi genomgå i sådant hänseen-
de sid. 85—iS/. —- S. 87 nämnas 5 bergspetsar, såsom de
högsta i Schweiz och deribland ”5/ Gotthard ” hvilken dock,
såsom blott 8000 fot hög, ej hörer till de högsta, men ge-
nom sitt pass vunnit en märkvärdighet af ett nästan motsatt
slag. —- S. g5. "Loretto har en kostbar Mariæ bild.’’ — Ej
bilden, utan dess smycken äro kostbara. — S. 96. ^Benevento
har förr hört till Kyrkostaten.” Delta är äfven nu förhållan-
det, efter sakernas återställda ordning i Europa. —- S. 97.
'Tfopani läs ’Trapani. — S. io3. lt'ica läs luiza eller Iviça.—
Ders. '"Formentera är obebodd.’’ Origtigt. Der lefva i5oo
menniskor. — Sid. 167. ”De Turkiska hamnarne kallas af
Europeerne Le vante ri’^ ! ! — S. 112 ”Uralska bergen, som be-
gynna vid Ishafvet och sluta vid Kasp. hafvet och Aralsjön.”
Ural räcker hvarken till Kaspiska hafvet eller till sjön Ural,
Utan slutar redan vid 5o eller minst 60 mil nordligare. "Le
Galiska bergen, hvilka skola vara en gren af Mustag,” — äro
266

för Rec. alldeles obekanta. •— S. s. uppräknas blott sex Ho-
der i Asien, bland hvilka den jenilörelsevis ringa floden Ural
fåll sitt i'i’im. — S. s. ’ Mellersta delen af Asien inneslutes af
mänga och stora berg, soin . . . dela den i trenne stora
landssträckor.” Meningen lär vara, att hela Asien, ej dess
mellersta region delas af dessa bergskedjor i 3:ne landssträc-
kor. — S. 114. Asiat, lurkiet. ”Produkter: guld, sill ver.”
. . Dessa metaller finnas i hela vestra Asien blott i ganska
ringa quantitet och guld brytes der knapt någorstädes. — S.
116. Diabekir läs Diarbekir. — Strax derefter beskrifves
Bethlehem i tio rader, men åt det i så många andra hänseen-
den vigtigare Jerusalem egnas blott en enda. Sådana incon-
sequenser erbjuda sig här i mängd. — S. 118. Bab-al-Man-
dal läs Bab-el Mandeb. — S. s. ”Samum — så het, att den
dödar.” Denna vind dödar ej genom sin hetta, utan genom
de svafvelångor den medför. S. 120. Staden ”MarkaU läs
Jkiaskat. — S. s. Bland Persiens floder namnes endast gräns-
floden Aras, med tillägg: ”är segelbar.’’ Vid ingen annan
flod namnes, huruvida den är segelbar eller ej: nu, då detta,
enligt hvad Rec. kunnat fuma, för första gången ulsättes, är
epitbetet origtigt. Aras är en af Asiens stridaste floder ^Pou~
tem indignatus Ar ax es, Horat.), bred, men föga djup; vid
Mcgri 4, vid Khor blott 3 fot djup (Dupré).— S. 123. ”In-
re Indien (JBak-Indien}” — bådadera högst olyckliga öfver-
sältinngar af Hinter-Indien. — S. s. ”Sheikernes (läs Seikher-
nes ell. Sikhernes} land . . . Nepals land” Nepal är ej
namn på elt folkslag, såsom Sikherne, Utan på ett land. —
S. s. ”Mahratterne lyda under ett gemensamt. Ölverhufvud,
under namn af Peisehua.” Denne afsattes 1818. Förf, följer
ofta föråldrade uppgifter: så uppgifves s. 124 invän, i det
Brittiska Indien till 5o mill., då folkmängden efter senare er-
öfringarne beräknas till 83 mill, directe samt 4o indirecte
undersptare. Likaså uppgifves sid. 125. ”Uergon såsom huf-
vudstad i Ascham.” Denna stad har förfallit och nya hufv.sta-
den heter Jorhaut. 1 Förfis beskrifning af det sakallade Bak-
Indien IräHar man nästan lika många felaktigheter som rader,
t. ex. Ranguhn ”hulv.st. i Birmanernes rike.” Alldeles orig-
tigt. Gamla hufvudstaden heter Ava, den nuvarande Ume-
rapura. — Sid. 126/ ^Schudia Bankok, residencet i Siarn.”
Tvä särskilda städer. — Baos, en föga känd despotisk stat.”
267

Detta land ar blott en provins af Biwnaniska riket, likaså
Cambodsja ât hvilket Förf, gilver ”en egen Regent.” —
ön ^lalacca . . . delad i åtskilliga små Stater, som till en del
lyda under Siarn.” De besittningar, som här menas, halva
redan länge varit i Birmanernes våld. — ”Staden Malacca . .
. . tillhör Holländarne.” Numera Engelsmännen. •— S. 127.
”lolischu Lama läs lischa Lama, hvilket senare namn äl-
van lär vara origtigt (Schmidt, Forschungen. Petersburg 18ai).
Namnet kommer af staden 'läschu Lumbu, som Förf, skrif-
ver 'rissidumber, — S. 128. Fos's läs Fo’s. — ”Chinas folk-
mängd uppges till 66 mill.’’ Vanliga uppgiften är i5o till
200. —^Canton vid mynningen af floden Tichd", Floden he-
ter Pekiang, dess mynning Tigr. — S. i5o. indelas Chinesi-
ska HögAsien i Lilla Bukhariety Mongolernas och Tun-
gusernas landL' Den sista hulvuddelen heter vanligen
Mantschuriet. — S. 132. ”Staden Back läs Falkh. — S. 133.
anföres Novaja Semla bland de Kuriliska öarna. — Dessa
exempel, hämtade blott ur en tredjedel af boken och hvilka
ändock ej äro fullständiga, torde visa, att denna lärobok blott
med mycken varsamhet kan begagnas. Endast beskrifningen
öfver Sverige är någorlunda felfri, men ej fri från inconse-
quenser,

19)	Resa genom Sverige, Norrige, Lappland, Finland
och Ingermanland åren 1817, 1818 och 1820; af F.
W, v, Schubert, Öfversältn« Andra Bandet,
(vn. ii. 515.)

Bland Utländningars för Rec. bekanta Resor inom Fä-
derneslandet, voro hittills Arndts, v. Buchs, Molbechs och
Hausmanns de utmärktaste. Mineralogi ocli Geologi voro
hnfvudfbremålen för Hausmann och v. Buch, fornforskning
och vitterhet for Molbech, som föröfrigt endast besökte den
sydligare hälften af Sverige. Med Arndts kan ifrågavarande
resa närmast jemföras; väl hade äfven vår Förf, under sina
flerårigt förnyade besök i sigte ett enskildt hufvudändamäl,
lieml. de epclesiastiska institutionernas tillstånd i Norden:
men detta hindrade honom ej att uppmärksamt åskåda natnr,
menniskor och statistiska förhållanden. Arndt såg vårt land
i en viss förtrollad glans : Schubert med mera sansad kärlek
s68

och beundras. Han äger ej den förres eld, och poetiska upp-
fattning, men öfverallt talar ett varmt, okonstladt hjerta eller
ett klart forslând. Fa äro de bland oss, som så väl känna
Fäderneslandet, att de ej af denna beskrifning skola lära myc-
ket. Den är rikhaltig och tillika högst pålitlig. Öfverallt,
der Rec. haft tillfälle att Controllern Förf:s uppgifter, har han,
på få uppgifter när, funnit dem rigtiga — alldeles i motsats
med så många andras Resebeskrifvares, särdeles Engelsmäns
och Fransosers skillring af vårt land, i hvilka man finner en
vidunderlig blandning af sanning och dikt.

20)	Lady Morgan« Resa uti Italien. 4:deoch sista De-
len. (vin. i. 123.)

Förf, har inom sitt Fädernesland tillvunnit sig en stor, så
väl politisk som litterär, namnkunnighet; — den förra genom
sina ultra-liberalistiska tänkesätt och sitt krig mot den mot-
satta åsigten, den senare genom sina Romaner och Resor. I
denna 4:de del beskrifver hon i. Kyrkofesterna i Ilom. Fram-
ställningen är, såsom ölverallt hos denna Förf, målande, men
ensidig och öfverdrifven. Den Katholska Kyrkans ceremoni-
er kunde ej behaga en så supra-protestantisk Lady: väl må
det ej förnekas någon, att uttala de intryck, som sådana före-
mål göra på ens eget sinne, men ingen Christen har rätt, att
skillra den andres andakt såsom hycklad, blott theatralisk,
derföre att den yttrar sig i andra, för honom främmande for-
mer. Dock ingenting är hos Protestantiske resande mera van-
lig än detta o-begrepp oin Sydländarns natur, känslo-sätt och
religiösa cult: hos oss talar religionen till hjertat och förnuf-
tet, hos Katholiken till hela menniskan med alla hennes sin-
nen. Att härvid mycken öfverdrift, tomt gyckel och fromt task-
speleri tillika inblandar sig, hvem nekar det? Men förmätet
är, att ensam tro sig vara i besittning af måttstocken for det
högsta, af nyckeln till sjelfva helgedomen. — Föröfrigt gifver
detta ämne Förf, en välkommen anledning, att utmåla sitt lands
episcopala Kyrka såsom papistisk. — 2 Neapel. Skillrad con
amore och med mycken talent. Neapolitanerne stå högt i
Förf:s gunst, hvilken till och med sträcker sig så långt, att
hon också vill bevisa, att de äro ett mycket tappert folk.
— 3, Resan till Venedig Öfvcr Tolentino, Loretto (der Hel.
269

Jungfrun nu återvunnit en del af sina klenodier ellef blifvit
riktad med nya, mycket dyrbara smycken), b errara, 1 adua,
till _ 4. Venedig. Blott tecknad en esquisse, men med sa-
kra lefvande drag, och med så mycket större förnöjelse,
som Förf, här finner nya ämnen till sina Philippiker mot O-
sterrikiska regeringen. — B i h a n g. 1. Om Medicinens idlstand
i Italien, afFörf:s man: allt omdöme deromligger utom Rec:s
förmåga. 2. Om Jordbruket i Lombardiet. Tämligen ytligt. Den
ärlige Young lär ännu i detta ämne vara den bästa källan.-— .
Otdrag ur Diario di Roma. — 4. Vtdrag ur förteckn. påför-
bjudna böcker (i Bom). Hvad de flesta af dessa bocker angar,
måste man medgilva, att, ifall böcker skola förbjudas,
det heliga Collegium haft ganska goda skäl till dessas undan-
gömmande.

31)	Målningar af några Folkslag från de främman-
de Verldsdelarna med Beskrifning af Doct. F. C.

Funke, (vin. 2. 156.),

Här framträda, på 24 taflor i minsta fickformat, repre-
sentanter af särskilda nationer från de mest allägsna verlds-
trakter, enhvari sitt lands klädedrägt och omgifven af sitt lands
natur. Costumerna synas troget iakttagna och utförandet i gra-
vur och illumination nätt och prydligt. I figurernas physio-
gnomier råder deremot icke samma sanning, emedan Mongo-
len, Chinesen m. fl. här uppträder med en fullkomhgen
europeisk ansigtspregel. Detta oaktadt egnar sig denna bok
rätt väl till en roande och undervisande skänk åt barn, sär-
deles till en uppmuntrande bildning för deras framsteg i geogia-
phien.

22)	Gripsholms Slott, (vin. I. 121.)

Efter en tämligen fullständig historisk inledning, innehål-
ler denna nya (i ordningen 3:dje) beskrifning öfver detta gam-
la Slott en uppräkning af här förvarade porträtter och taflor
(äfven de senast tillkomna), jämte historiska upplysningar om
de albildade personerna. Ibland de reflexioner, som sluta
boken, kan följande anföras: ”Sådant är detta slott, sådane
dess öden. Gripsholm visar sig i Historien, för romansknfva-
ren, då ock tiflämpelige spöksagor, och för den besökande,
med minnen af lysande, ja förtrollande tider ; och tyckes hk-
»jo

som inbjuda vandraren att der knäböjd under riddarebaneret
hylla skönheten och behagen.”

25)	Handbok för Passagerare under Resor med Ång-
fartygen på Mälaren, (vm. i. 128).

En liten bok på gråpapper, med hvilt lithographeradt om-
slag. Innehåller åtskilliga underrättelser, dels nödvändiga i af-
seende pä resan, dels tjenande till svar på frågor, hvilka van-
ligen göras al curieusa resande, då de passera något märk vär-
digare slähe. Dessa underrättelser synas också på samma sätt
blifvit hopsamlade, ehuru sedermera något tillökade urTuneld,
Rothlieb och andra böcker. Man må derföre icke undra, om
en eller annan är ofullständig eller föråldrad. Förf., som tyc-
kes insett det, har också, till vidare upplysningars vinnande
gifvit anvisning på en lefvande ymnig källa, näml. Rustmä-
slares, Klockares, m. fl. sakkunniges undervisning. Att det lik-
väl stundom har sina svårigheter, att få ösa ur denna authen-
tiska källa, det har Förf, sjell, sid. 3i, upplyst, med följan-
de ord : Här (i Strengnäs Domkyrka) visas äfven flera märk-
värdiga saker efter Dr. Christina, m. m., om hvilka Klockaren
på stället lemnar upplysning, emot det att hvarje resande
kontant betalar honom förut, hvarom Domkyrko-Syssloman-
nen, med en utmärkt omhugsan och alldeles oförtäckta ord,
underrättade Utgifvaren och dess sällskap, vid ett besök der-
städes denna sommar.” Förf, har icke antydt, om några sär-
deles skäl varit förhand, hvarföre Vederbörande denna gång
gingo ifrån den vanliga förtäckta (hÖfliga) methoden, att be-
gära ersättning för sin vid visandet hafda moda.

24)	Beskrifning öfver Wårdinge Socken, afP. Sahl-
strom. (vin. t. 129).

Denna Sockenbeskrifning, utarbetad af en Landtman u-
tan annan bildning, än den han genom egen eftertänka gifvit
sig sjell, lörtjenar i flera afseenden en hedrande utmärkelse.
De hufvudsakligaslc deri innehållna uppgifter äro följande.
M årdinge Socken ligger i yttersta sydvestra hörnet af Stock-
holms län, Öknebo härad och den del af Södermanland, som
kallas Södertörn, 6A nnl f Stockholm. Dess storlek anta-
ges till omkring 1 quadrat mil.' (På Tab. 1 uppgifvés jord-i
271

vidden till 2a46a geonietr. Tunnland). Innehåller 43-/^ för-
medlade mantal. Folkmängden utgjordes 1824 af 1016 personer,
hvaraf 555 mantalsskrifna. Åkerbruket är hulvudnäring. Me-
delalkastning 5^ kornet. Spannmälsproductionen liar under dc
sednaste åren uppgått till minst 5ooo T:r ärligen, hvaraf i35o
användts till försäljning. Ängsskötseln är olika. Medelafkast-
ningen uppgifves till 2 lass af tunnelandet. IJuderliallne krea-
tur: Hästar i<)5. Oxar 331, Kor 4go , Ungboskap 191, Får
1124. Skogen är betydlig. Afkastningen af näringarne, genom
afsalu eller fortjenst, uppger Förf, till vid pass 16,600 R:dr
B:co, hvaraf 4 à 5oo R:dr pä hvarje bättre helt hemman,
öch 2 à 3oo pä hvarje sämre. Alla Statsbidrag för år 1824,
reducerade till spannmål enl. årets markegång, utgjorde 1215
T.t 12 k:r. Den bifogade chartan är snygg.

Vi 11 er h et.

1)	Frithiofs Saga, af Esaias Tegnér. Andra Upp-
lagan. (vu. 2. 512).

Neka sig nöjet att recensera ett skaldeverk sådant som
detta, är att beröfva sig en af de yppersta njutningar: ty
sällan förekommer någon bok, som man med så godt samvete
och så fullt mätt kan berömma. Vi veta ganska väl, att den
moderna kritiken helst söker och uppehåller sig vid — fläckar,
älven ubi pLurima nilent; hennes högsta triumf består i att
antingen upptäcka sådana, eller (i brist der af) sjelf skapa dem,
och att rigta läsarens förnämsta uppmärksamhet på föremålets
fel, — icke på dess lortjenster. Detta nu förtiden allmänna
recensent-manér, som behandlar älven de utmärktaste förfat-
tare såsom skolgossar (så ofta det icke finner en smilande hyll-
ning åt ett och annat namn vara oundgänglig för att förgyl-
la sin sak), har egentligen till ändamål att ådagalägga, huru
ingenting annat är beundransvärdt, än recensenten sjelf och
hans ogemena skarpsinnighet. Men vi känna ingen kallelse
att härma det; och skulle således allsicke tveka, att i den-
na tidskrift bedömma H:r Tegnérs Frithiofs-Saga med de fle-
sta läsares hänryckta erkänsla: om vi ej längesedan i Svensk
Litteratur-Tidning *), föranledde af de profstycken som I-

*) Se Arg. 1820, N. 4g — 52; och Arg. 1821, N. 3.
ays

duna frambar, sS fullständigt yttrat allt, hvad vi om dessa
romantiska hjeltesånger tänka i theoretiskt, historiskt och kri-
tiskt alseende , att värt omdöme nu skulle blott i omskrilning
upprepa det gamla. Vi kunna ej påminna oss något vä-
sendtligt, som i r e cens i ons-f or m vore att tillägga; utom
det, att Skalden, med sitt fullbordade Hela, på ett lysande
sätt uppfyllt det löfte, som hans sångmö gaf genom Idunas be-
bådningar. Få vi engång tillfälle, att lemna en allmän öfvei’-
sigt af Svenska Vitterhetens historia, skola vi återvända med
ny utförlighet till denna nordiskt ridderliga hjeltedikt, som
lefver, snart sagdt, i hvarje svenskt hjerta och på livarje
svensk tunga.

Denna saga, en af svenska Vitterhetens dyrbaraste skat-
ter, har nu också blifvit gjord till den tyskas egendom.
Vi omnämnde, i nionde häftets första nummer (s. 134),

Schleys förtjenstfulla öfversättning, som då just var under
tryckning. Icke blott denna har sedermera utkommit ; utan kort
derefter j em väl Friherrinnan A m a 1 i a v o n H e 1 w i g s, *) om hvil-
ken vi talade vid samma tillfälle. Hennes landsmän, så lifligt
uppfattande all a slag af sann skaldekonst, ha mottagit den med
förtjusning; och Goethe, kallad af sjelfve Byron **) the
first of existing writers, har dertill bidragit genom rättvisa
loford. Då Goethes yttranden grundat sig på Frih. Helwigs
öfversättning, och då Utlänningars omdöme visserligen öfver-
hufvud kommer att på densamma grunda sig: anse vi oss de-
sto mer förpligtade, att göra Svenska Allmänheten uppmärk-
sam på denna classiska e f t erb ildni ng af ett classiskt

*) ”Die Frilhiofs-Sage von Esaias Tegnér, Bischof von We-
xiö. Aus dem Schwedischen übersetzt von Amalie von
Helwig, geb orner Freiin von Imhoff. Stuttgart 1826.”

**) I dedicationen framför tragedien Sardanapalus. Heia
denna tillegnan till Goethe (åt hvilken han älven dedice-
rade tragedien Werner) lyder så: To the illustrions G o e-
the a stranger presumes to offer the homage of a littet
rary vassal to his liege-lord, the first of existing wri^
ters, who has created the literature of his own coun-
try and illustrated that of Fait ope. The unworthy
production, which the author ventures to inscribe to Him,
is entitled Sardanapalus,
375



original. Vi önska, att Frih. Helwigs arbete mÄ finna mån-
ga läsare i ett land, till hvars ära hon med detta verk så
väsendtligen bidragit. Det bor framförallt intressera Sven-
skar att se, med hvilken trohet och konst den snillrika
Skaldinnan har användt allt, hvad hennes språk äger kraftigt
och skönt, for att göra Europa bekant med denna mästar-
säng af nordisk diktnings-formåga.

* 2) E. J. Stagnelii Samlade Skrifter. Andra De-
len. (vin. ii. 154.)

Denna samling har nyligen, genom den utgifna tredje
Delen, blifvit fullbordad. I likhet med det snilleverk, som
vi nyss omtalat, har äfven detta riktat Sveriges vittra natio-
nal-ära med en ny oförgänglig minnesvård. Nordens skalde-
gåfva yttrar sig här under andra former; men med jemnlik
rikedom i anda, jemnlik makt och sjelfständighet i konst. Ett
utförligt omdöme ölver alla tre delarne skall innan kort med-
delas. Utgående från en djup känsla af högaktning, af kärlek
och saknad, hoppas det, att åtminstone i denna hänsigt ej
bli ett ovärdigt offer åt den store Sångare, som Försynens
vilja så tidigt ifrån oss bortryckte.

5) Julie de St Julien, eller Frihetsbilden. Symboli-
serad Historia af F. M. Franzén, (vilt. 1. 120.)

Hufvudthemat for denna poetiska Berättelse är följan-
de. Ën Svensk yngling, bedragen, liksom sa många andra, af
de skona orden om Allmän Frihet, Menskliga Rättigheter,
Medborgerlig Likhet, m. m., hvarmed man under början af
Fransyska Revolutionen dårade Europa och sig sjelf, ilar till
det nya Förlofvade Landet, för att njuta af det nya Frihetsträdets
prisade frukter. Men snart upptäcker han, att detta träd en-
dast hämtar sina lifssafter från blodströmmar, att dessa så
skimrande, på afstånd så lockande frukter invärtes äro dels i-
håliga, dels maskstungna och förderfvade. Han sjelf kastas i
fängelse och undgår blott genom en slump det öde, som på
den tiden utan skillnad drabbade så väl de nya lärornas fien-
der som deras mest enthusiastiska beundrare. Vår unge lands-

S^ea X il.
274

man var dock lyckligare än så mången annan i samma läge:
lian finner en älskvärd flicka, som följer honom till hans fä-
dernesland och der blir hans brud. — Denna ”symbolisei’ade
Historia” är således sammansatt af tvenne elementer, det ena
politiskt-philosöphiskt, det andra romantiskt; båda hafva med
olika framgång af Skalden blifvit behandlade. Vid framställ-
ningen af en tid, så rik på verldskakande händelser, vidun-
derliga charakterer och sublima dårskaper som denna, skulle
kanhända hvar och en annan skald, som eftersträfvat effect,
med en pensel doppad i blod målat lefvande, men gräsligt
skakande kraftscener: de, som ej aro älskare af detta slag,
höra hålla Förf, räkning för, att han ej ingått på en väg, som
dock låg honom så nära. Men kanhända har han deremotfal-
lit i den motsatta ytterligheten, den, alt istället för en episkt
målande, välja den didaktiskt abstracta framställningenden
unge svärmarens politiska omvändelse sker mer genom örat
och förståndet, än genom ögat och känslan. Visserligen inne-
hållas i de raisonncmenter, som bereda denna förändring,
många vigtiga, aldrig föråldrande sanningar, och dessa sannin-
gar äro också nästan alltid väl sagda: men dessa långa under-
visningar hejda berättelsens gång och äro måhända ingenstä-
des på sitt ställe, der man vill framställa en framskridande
yttre handling; så mycket är i alla fall säkert, alt de här ej
rigtigt sammanstämma med den romantiska Charakteren, som an-
nars är grundtonen för det hela. Lyckligtvis var dock vår
Enthusiasts villfarelse ej djupt rotad; och hvilken yngling mot-
står också sanningen, då den talar med Skönhetens mun? Snart
lossas derföre förblindelsens bindlar, och numera, i styckets
sednare hälft, utvecklar sig det andra elementet, som likväl
redan, ehuru blott episodiskt, ingått i den förra afdelningen.
Här öppnas för oss ett slags Novell — ellei’ kanske rättare en
Idyll, som helt och hållet uppväxt på poetisk grund: trådarna
i denna lilla intrig äro mycket väl, ja konstrikt slingrade och
med lika framgång lösta. Då Franzéns namn står på titelbla-
det, är det nästan öfverflödigt all tillägga, att, då Skalden nu
flyltat in i sin egendomligaste sphär, är allt måladt med le-
dighet, behag, lif och känsla. Vid läsningen af några bland
dessa taflor har Rcc. känht sina ögon fuktas. Slut-scenen är
öfverraskande och har till och med någonting grandiost.


276

4)	Skaldeförsök af Anna Maria Lenngren. Andra
Upplagan, (ix. 1. i4o.)

Denna samling bief recenserad i Svensk Litteratur-
Tidning, Arg. 1820, N. 11 och 13. Vi hänvisa läsarn till
denna recension, och särdeles till de commeiiterande anmärk-
ningar, som bifogades i samma Årgångs Bihang för Septem-
ber månad. Denna skaldinna var stor i sitt slag. Vi funno
slaget vara en (till det mesta) naiv och elegant Conver-
sations-poesi; oöh vi ha ingen anledning, att i någon man för-
ändra detta omdöme.

5)	Vitterhets-Försök af Elof Jedeur. (vm. 1. 126.)

Höra, i allmänhet, till samma skaldeslag, som de
nyssnämnda; men med stor underlägsenhet i förtjenst. Nå-
gra sakna likväl icke qvickhet och smårolighet; särdeles för
de läsare, som känna de personella och provinciella förhål-
landen, hvilka vanligtvis uppeldat Hr JedeurS sånggudinna.

*	6) Noachs Ark^ Första Våningen m. m. (ix. 1. 142.)

Denna genialiska composition, hvaraf nyss utgifvits bå-
de en ny del och den förra i en ny upplaga, förtjenar
en särskild Charakteristik. Dess idee, högst originell, är ej
mindre stor, än egen; med sällsam förtrollning omskif-
ta, i dess utförande, en persiskt glödande lyrik och ett hu-
moristiskt element af äkta nordiskt lynne. Det genomblic-
kai alla qvickhetens glädjespel ined djupsinnigt allvar, med
skaip och verldshi stori sk reflexion. Hvad sjelfva ideen an-
går, skall den sannolikt i hästkommande del fullt (och för de
lleste läsare mera tydligt) utveckla sig.

7)	Dikter af Karl August Nieander» Första Haf-

tet. (VII. 1. 512.)

Af dessa äro utan tvifvel Napoleons Monolog (s.
8), Till Almlöf (s. 13), Bas-reliefer på Lord &By-
rons Urna (s. 17) och deii i sin enkelhet oändligt vackra
”Pilgrims-Sången” Djup a dal (s. 5i) de utmärktaste. — Vi
dela val icke fullkomligt skaldens tänkesätt om Napoleon; och
576

näppligen skall Histonen bekräfta det yttrande, att dennfe hjelte
har vakat dag och natt för menskligheten,

Vidskepelsens och mörkrets spira bräckt” (s. 10):

men om Hr Nicander liar tänkt sig en ädlare Napoleon, än
den historiske, så förringar detta ej styckets poetiska vär-
de; det gör hans dikt blott till ”dikt” i dubbelt afseende.
Basrelieferna på Lord Byrons Urna äro enthusiasmens gärd ät
en Skald, till livars ära ingenting vidare felas, än att han
hade velat uppnå all den storhet, till hvilken han, i sitt
utomordentliga snille, ägde lika sann förmåga som bestäm-
melse. Men han ville det icke; af grunder, dem det ej här
tillhör oss att undersöka. — Hr Nicanders vers är flytande
och harmonisk; hans språk bevittnar, öfverhufvud, ett nu för
tiden ganska sällsynt nit om ädelhet, renhet och svenskhet.
Deremot kunde man önska honom mera stränghet i urvalet
a£ de skaldestycken, som han meddelar ât en större allmänhet.

8)	Nyare Dikter af Vitalis, (vir. n. 512.)

Den märkvärdigaste är Perin och Paradiset (s. 4a),
öfyersatt från en af samtidens ljufvaste skalder, den vidt-
fiejdade Moore. — Denna öfversättning är väl icke alldeles
trogen i hänseende till formen, emedan hon bibehållit blott
en af de versarter i hvilka originalet omskiftar; trognare är
hon i hanseende till andan, ehuru Moore’s lena och smi-
diga diction blifvit utbytt mot en temligen sträf och obändig.
- I allt öfrigt lata de omdömen, som redan öfvei’ Hr Vitalis
blifvit yttrade af Svensk Litteratur-Tidning, lämpa sig på fö-
revarande häfte utan allsköns tillägg.

OO

9)	Freds-förslag imellan Hans Publicistiska Majestät
Argus den Tredje m. m. samt de med Honom kri-
gande Dagblads-Furstar. (vin. 1. 120.)

10)	Argus i Olympen. Komedi med stort spektakel,
(vin. ii. 156.)

tj) Julklappar åt Argus. Första Klappen, (ix. 1. i4o.)
Trenne mot en beryktad Tidnings-Redaction rigtade sa-
tiriska skiiftér. Den första, såsom ett helt betraktad , är
kanske den mest lyckade, emedau den fullkomligast uttrycker
• 'U..	.

277

sin idee. Den är i hög grad qvick; den antagna diplomati-
ska tonen är förträffligt använd och underhållen. — Den an-
dra är ett alstei' af större geni; men den är icke så jenint
utförd, icke så väl fulländad. Dess sednare hälft (med un-
dantag af det misslyckade slutet) står öfver dess förra, i
jemnt uthallen och raskt framåt-skridande komik. Mcllertid
är detta lustspel, oaktadt sina fel, ett af de qvickaste och
gladaste komiska poemer, som värt språk kan uppvisa; rikt
på uppfinning, på träffande Charakteristik, på löjliga situatio-
ner, och stycken af blixtrande lyrisk förtjenst.— Den tre-
dje, också i dramatisk form, har mästerliga scener, och ut-
märker sig genom en särdeles vårdad skrifart; men påstås haf-
va sträckt satiren för långt, och inträngt i vissa personliga för-
hållandens enskilda hemligheter. Huruvida detta påstående ä-
gei’ grund eller ej, kunna vi ej afgöra; såsom varande, i alla
afseenden, personligt obekanta med det slags Subject-Object,
som i dessa skrifter persiffleras. Vi äro till och med alltför
litet kännare af sjelfva den riks-pöbel-tidning, hvarmed det
lär vilja omskapa Skandinavien till ett beläte af

.... this free, this virtuous state,

Which .	.	. was ordain’d by fate,

To show the world, what high perfection springs

From rabble senators and merchant kings*).

*).Se Th. Moores ypperliga skaldebref to Lord Viscount
Forbes, from the city of Washington: ett poem, hvari
han bittert beklagar, att han måste förstöra sin väns gyll-
ne drömmar om Nord-Amerikanska Republikanismens
förträfflighet, sedan lians egna blifvit, efter ankomsten
till Frihetens prisade land, fullkomligt skingrade. Då
denne skald är sjelf en Liberal, — till och med en
ifrig, — och dessutom (med skäl) blifvit högt recommen-
derad af Dagbladet Argus, torde hans vittsord förtjena
en särdeles uppmärksamhet; och enhvar, som ger akt på
”tidens tecken,” utropar gerna med honom :

Oh! freedom, freedom, how I hate thy cant!

Not Eastern bombast , not the savage rant
Of purpled madmen, were they number’d all
From Roman Nero down to Russian Paul,
278

12)	Babels Torn. Söder ut. (vin. 1. 120.)

Svarar icke i värde nwt sin föregångare, ”Babels Torn
norr ut. Rätt munter är likväl alhandlingen om inrättandet
af National-spel på Gustaf Adolphs torg (s. 1 —16). Styc-
ket Hök och Dufva (s. 17) är glädtigt oçh täckt ; sången

G-cken bergs grift (s. 43) hjertlig och rörande.
Vid läsningen af Urmakaren och Gesällerna, eller
lornuret (s. 28), påminnes man ovillkorligt om Schillers
Die Glocke j” men icke till den svenske skaldens fördel.

t 15) Månskensqvällarne, af Assar Lindeblad. (ix,
1. 15g.)

föif. är ej utan anlagd och särdeles aro begynnelser-
na till många bland hans stycken lyckade: men lum saknar
ännu det innehåll och den hållning, som skalden vinner
blott genom grundligt konst-studium och mångsidig lefvan-
de erfarenhet.	ö 0

14)	Hämnd-S värdet. Romantisk Skaldedigt. (vn.ii. 5n.)

En tragisk berättelse i en ren ton och otadlig diction
men som dock, oaktadt sitt pathos, hvarken lyfter inbillnin-
gen eller talar rill bjertat.

15)	Den Oförnöjda eller Fiskaren och Hans Hustru. —
Saga pavers af J. M. S tj e r nstolpe. (vn. 11. 3io.)

En ömsom berättande, ömsom dialogiserad framställning
af en gammal tysk folksaga ; lättskrifven och lättläst. Den
ursprungliga sagans naiva humor — sådan man t. ex. finner
den uti dess platt-tyska förm i Grimms ”Kindermärchen”______
bar väl vid filtreringen genom Hr Sl:s penna antagit den bur-

Could grate upon jny ear so mean, so base,

As the rank jargon of that factious race,

Who, poor of heart and prodigal of words,

Born to be slaves, and struggling to be lords,

But pant for licence , while they spurn control,

And shout for rights, with rapine in their sold!
2?9

ieska parodiens och persifflagens smak; men nian all nagol
anspråk rojes på komisk effect. Sprakel är äkta svenskt och
versbyggnaden ledig. Alltsammans rör sig sa raskt och mun-
tert, att troligen ingen läser till slut denna utförliga paraphras
af ämnet} utan att önska den ett stycke längre.

16)	Blumauers Aeneis. Fri Öfveisältning al J. M.
Stjernstolpe. Andra Upplagan. (Vill. 1. 126.)

Denna välbekanta Carriçatur af Virgilii hjeltedikt har
nu framträdt något mera, corpulent, än då den förra gången
visade sig för svenska allmänheten. De 6 första böckerna af
Aeneiden, hvilka ensamt utgjorde den äldre upplagan, äro
tillökade med de 6 återstående; hvaraf de 5 sista äro frukten
af llr Stjernstolpes egen bearbetning. Ehuru dessa sistnämn-
da lemna mindre rika anledningar till travestie, bar dock llr
S. fintligt begagnat hvad som fanns,. —- och i dem, så vät
som 1 de många förändringar från Originalet, hvilka Öfvcrallt
förekomma, lyckligt träffat Ihrs burleska manér. Ölversätta^
rens skicklighet har dock gjort delta arbete mera till en fri
efterbildning, än till en öfversältning.

Mycken qvickhet, mycket komiskt salt är strödt ölver det-
ta poem, ehuru det mera är Poeten, som gör sig rolig, än
han gör saken. Ty Rec. kan ej annat än känna en viss med-
ömkan, snarare än löje, vid anblicken af mången allvarsam
Virgiliansk person, som helt oskyldigt maste fram och stof-
feras med narrbjellror : — och det hela, i sin betydliga längd,
skulle kanske göra samma intryck, som ett oupphörligt skrat-
tande ansigte, om ej travestien litet emellan föll ur sin låga
röle, för alt göra några kraftigt satiriska sidolmgg ut åt den
öfriga verldem

17)	Tassos Befriade Jerusalem, öfversältning al A.

F. Skjöldebrand. Första Bandet, (viir. 1. 127.)

Detta band innefattar tio sånger af Tassos hjeltedikt.
Ett ännat har sedermera utkommit, som innehåller de öfriga.
Öfvers. har tolkat sitt original i åttaradiga stanzer, utan rim,
men med idel qvinliga siutfall. Att Oxenstjerna öfversat-.
te Milton i rimfria jamber, var ganska rigtigt, då Milton
sjelf diktat sitt verk i sådana: men delta exempel bevisar
aSo

icke hvad öfvers, i «itt Företal (s. IX.) tror det bevisa t-
att Tas so bor klädas i det ”Förlorade Paradisets” versart.
Äfven i detta alseende, -är skillnaden himmelsvid mellan
dessa skalder, som voro olika i allt, utom i snille. Just det
lyriskt-musikaliska elementet är ungefär hälften, om icke mer,
af Tassos poetiska skönhet. — Den vördnadsvärde Öfversät-
tarns arbete kan mellertid begagnas, för läsare som ej känna
Italienskan, såsom en (i det hela) god prosaisk öfversätt-
ning. Poetisk är den icke. Man jemfbre dermed Oxen-
stjernas nyssnämnda, för att se huru en poetisk öfversätt-
ning är beskaffad, i anda, i ton och språkform,

18)	Som ni behagar. Skådespel af W. Shakespeare ;
öfversättn. af Th o mander, (vin, i. 125.)

39)	De muntra Fruarne i Windsor, af Shake-
speare; Öfvers. af Thomander. (viil 1, laå.)

Äfven för den, som blott ytligt gjort sig bekant med
Shakspeare , måtte det vara klart, att det fordras ett verkligt
stort mod att våga öfversätta honom. Det föråldrade språ-
ket, de ovanliga ordställningarne, de mångfaldiga häntydningar-
ne , — gåtor, hvilka de rika commentarierna ofta lemna oupp-
lösta -, uttryckens korthet och sinnrika styrka, tankarnes blixt-
rande snabbhet, träffande sanning och förvånande mång-
fald, dictionens rika färgskiftning och smidighet efter tusen-
de olikartade charakterer — allt detta medför svårigheter som
ständigt yppa sig, men som likväl genom fortsatt studium
kunna öfvervinnas, Men långt vigtigare och svårare är upp-
giften, att med ordens döda massa ötverflytta den lifgifvande
solen, att med åskan ge den qvafva luften, med morgondag-
gen den friska flägten, med ett ord; att återge oförfalskad he-
la den atmosphär, den luftkrets, hvari hvar och en af Shake-
speares skapelser simmar. Oakladt Hr Thomanders stora för-
tjenst, som redan genom dessa prof öfverglänst sina föregån-
gare och lyckligt öfvervunnit otaliga svårigheter, våga vi lik-
väl ej försäkra, att han fullt löst detta högsta problem. Rec.
bekänner' att han isynnerhet uti Som ni behagar, saknar
den underbara luftighet-, det romantiska fjerran, den genom-
gående valdihorns-klang, som i hela detta stycke sammanväf-
wer phautasi och verklighet. I De muntra Fruarne i
281



Windsor Ater, der äfven i Originalet contourema äro med me-
ra bestämdhet uppdragna, är öfversättningen trogen ej blotti
orden, utan ock i andan. Öfversättningens öfriga mångfaldiga
förtjenster göra alla andra anmärkningar öfverllödiga och in-
ge de största förhoppningar, att de i framtiden än mera skola
fullkomnas.

20)	Irländska Melodier och Dikter af ThomasMoore,
och en Saga af Novalis, (vin. I. 126.)

Nästan hälften af denna bok intages af en Charakte-
ristik öfver Moore, författad af Öfversättarn. Den vittnar ic-
ke blott om förtrolig bekantskap med Britternes poetiska lit-
teratur, utan ock i allmänhet om en ästhetisk bildning, som
lifligt och fördomsfritt hyllar det Förträffliga, ehvar och i hvil-
ken skepnad det finnes. — Sjelfva öfversättningarna synas oss
mestadels goda; understundom likväl stela och kärfva.— Svå-
righeten ”att rätt säga hvad som kunnat blifva” af Novalis’
ofullbordade roman Heinrich von Ofterdingen (hvarur
den ypperliga sagan ’’om Prinsessan af Atlantis” är tagen) är
väl icke så stor, som Öfveisättarn påstår. Slutmeningen af
denna roman synes oss, tydligt nog, vara Poesiens förklaring
och fullkomning genom sin nordiska beståndsdels återför-
smältning med sin orientaliska. Denna sista, bemäktigan-
de sig lifvet och naturen, bidrager först i mångfaldiga skep-
nader till Skaldens uppfostran, och fulländar slutligen, i Chri-
stendomens gestalt, sitt verk. Hans älskade Mathilda visar
sig då i den högsta manifestationen af sitt innersta; hon är
der sjelf den ”Edda”, som, uppväckt från sin isbädd, genom-
värmd , befriad, blir igen Poesiens drottning ; och genom
henne blir Heinrich, hennes älskare och gemål, dess öfver
jordens tid och rymd upphöjde konung. Ej blott öfver den-
na verlden utsträcker sig deras välde ; det utvecklar och stad-
faster sig egentligen i den tillkommande (hvilken redan
här verkade såsom förborgad inom den förra, och lockade
skalden till sig genom detta sitt sköna, men förgängliga skugg-
portrait). Poesien var för Novalis den (NB. med Religionen
försonade) magi, som afkastar lifvets materiellaslöja och fram-
kallar den under denna förborgade högre verlden. —
Besynnerligt nog yttrar sig Öfvers. om ”de versifierade par-
282

tiorna0 af Novalis saga; de ”bevittna’’, säger han, ”att Förfat-
taren ej var van alt röra sig i metriska bojor.” Och likväl
är Novalis en af Tysklands melodi Ösas te vers-konstnärer, samt
äfven, såsom sådan, af sina landsmän allmänt ansedd!

21)	Pehrmässefärden eller Daniels Resehändelser. Ko_
misk Original Roman af Frans F i 1 ib er t T örn-
tagg. Andra Delen, (vill. 2. 121.)

Denna Roman har vunnit ett visst slags märkvärdighet, så-
som, så vidt Rec. känner, det andra exemplet på en skrift,
som, sedan den nyaste tryckfrihetens införande, genom Jurys
utslag blifvit förklarad brottslig och indragen. Dess första del
är recenserad i Sv. Litt. Tidn. 1824 N:o 78, oeh Rec. har
i denna del blifvit ihågkommen med egeT Capitel. Hans om-
döme öfver denna andra del förblifver detsamma. Förf, är
här något sparsammare på blasphemier, men j råhet och up-;
penbar gemenhet förblifver han sig fullkomligt lik. I denna
del målar Förf, sin hjeltes akademiska lif i Upsala, som fö-
reställes såsom ett hem för sedelöshet och alla slags utsväf-
ningar, dem Förf, con amore skillrar. Lärare — Studerande —
Borgerskap, beskrifvas såsom utskum af all mensklighet. Lyck-
ligtvis sakna dessa carrikaturer äfven de minsta drag af san-
ning— lyckligtvis är gemenheten, åt hvilken Förf, egnar sin
pensel, (under det att han söker insöfva sitt samvete dermed, att,
då han målar synder, han tillika målar djefvulen bredvid,)
lyckligtvis, säge vi, är gemenheten så, i all sin naturliga nakenhet,
framställd, att den ej väcker lystnad, utan endast vämjelse.
Lyckligtvis äger äfven hela denna bok genom sitt innehåll cj
det minsta lockande, äfven derföre att den saknar all hand-
ling, till och med det vanliga roman-intresset. En enda Cha-
rakter, Procentarens, är, ehuru på ett vidrigt sätt öfverdrifven,
tecknad med något slags originalitet: blott ett enda drag har
Rec. funnit komiskt; nämligen Procentarens påhitt, alt, dä
lian ville minska kostnaden for ett Recept, som blef honom
gifvet, deraf bortklippa öfra hälften.

22)	Gabriela. Af Johanna Schopenhauer. Del, 4
— 6. (vir. ii. 11. 154. o. fl.)
285

25)	Tanten. Af Johanna Schopenhauer. Förra
och Senare Del. (vin. j. 122, 126)

Utan betänkande sätta vi Johanna Schopenhauer ej allenast
längt öfver alla hennes romanskrifvande ländsmänninnor, ulan
älven vid sidan af sjelfva Corinne’s odödliga skaparinna. Ock-
så är Gabriele, utan att vara en imitation, ett slags sidostyc-
ke, eller, i inånga fall åtminstone, ett slags motstycke till
Corinne. Corinne är Geniet i »en skön Q vinn o-gestalt, Ga-
briele är en skön Qvinna ined Geni: den förra är bland sitt
kön ett lysande undantag, ett slags omöjlighet, hvars existens
också, då hon går att fullända sina öden såsom qvinna,
lider skeppsbrott mot nödvändigheten. Gabrieles undergång
är åter icke nödvändig: endast en följd af yttre tillfälligheter.
En vidare jemförelse mellan dessa båda Romaner skulle vara
ganska lärorik, men hvar, i denna öfversigt, dertill finna ut-
rymme? — Tanten håller sig inom en mindre lysande sphär
af lifvet, och sammanhänger ännu närmare med verkligheten.
Den har några svaga partier, men också en herrlig charakter,
Tanten sjelf; dessutom en högst komisk, ett mästerstycke i1
sitt slag. I det hela är denna roman, för att i ett enda ord
innefatta vårt omdöme, en verklig qvinnospegel, unga
flickor att förehålla. — öfversättningen af Gabriele är gjord ef-
ter första upplagan (en ny omarbetad upplaga af originalet
utkom 1826); den är klumpig, och i de första delarna åt-
minstone, rent förfuskad: i denna svenska Gabriela, med
dess tafatta språk och ett anlete af gråpapper, igenkänner man
endast få spår af den äkta ljufva, högst eleganta urbilden.
Upplagan af Tanten är anständig, och öfversättningen gjord
ined sorgfällighet, kanske med alltför ängslig trohet, så alt
dictionen ej öfverallt är fullt ledig och fri irån germanismer:
sådana ställen ära dock så sällsynta , att den i det hela kan
kallas god,

24) Clara von Alben. Af Fru Co t tin. (vir. 2. 5io.)

26)	Mathilda. Af Fru Coltin. Del. (ix. i. i4o.)

24)	Då romanen Amalia Mansfeld bief anmäld i Sv. Litteral.
Tidn. gjorde vi den anmärkningen, att denna författarinna äg-
de en märklig likhet med Rousseau. Upphinner hon ej full-
£84

komligt sin förebild i hänförande vältalighet, sä täflar hon
dock med honom i eld och öfverträffar honom i moralisk ren-
het. Det är passionens slitningar, striden mellan kärlek och
pligt, som Fru Cottin helst, och nästan uteslutande, målar:
ur denna strid gå hennes hjeltar moraliskt segrande, men med
uppoffring af deras jordiska lycka och lif. Likväl äro
för ynglingar och flickor af en eldig inbillningskraft dessa slags
romaner ej så alldeles oskadliga, då kärleken der skillras såsom en
brusande, oemotståndlig orkan, såsom ett alla själskrafter be-
döfvande rus, och der de handlande sällan yttra enei'gi till
annat än till sjelf-uppoffringar. I den förstnämnda Romanen är
sjelfva hufvudhandlingen densamma som i ”La nouvelle Heldise”;
men den är mera monoton än Amalia, och äger ej Mathil-
das lysande stil. Framförallt är detta märkligt i denna öfver-
sättning, som tyckes vara gjord efter någon tysk : i följd der-
af har ock Claire d’Albe erhållit ett tyskt namn och en tysk
titel.

N:o 25 är ett arbete af en vida högre rang. — Dictionen
har i originalet en hänförande ”eloquence” och prakt; här
gifvas taflor (t. ex. den öfver Öcknen , och öfver Eremitens lif),
som höra till de skönaste inbildningskraften någonsin skapat.
Annars har berättelsen mångenstädes förefallit Rec. alltför trög
och stagnerande : den Saraceniske älskaren, ett underverk i
kärlek, uppoffring, sjelfbeherrskning och dygd, är en tom i-
deal-bild, som åtminstone ej är turkisk. Oaktadt det ofta
öfverdrifna, onaturliga, träffar dock Förf, oftare hjertat och
framkallar tårar af alla ej alldeles känslolösa läsare.

26)	Spionen. Af Cowper. 2:a Del. (ix. 1. 14a.)

Bland Nordamerikas nyaste Roman författare hafva Wa-
shington Irwing och Cooper i Europa gjort sig kända
och vunnit bifall. Den förres snille ligger väl ej i uppfin-
ningen, men han äger den afundsvärda förmågan, att af
litet skapa mycket : hans framställningssätt och stil äga en
stor ledighet och behag, den är liksom en lycklig blandning
af Fransmännens och Tyskarnes egendomliga manér. Cooper
åter har synbart bildat sig efter Walter Scott, och delta ej
utan framgång. Hos honom — liksom ofta hos hans mästare —‘
är hufvudintrigen obetydlig oçh endast bisak; hos honom är dock
285

planen ofta högst osannolik (t. ex. i Lotsen, der den bekante
sjöhjelten är högstohistoriskt framställd, — och i Spionen ,
der den store Washington spelar en särdeles besynnerlig rôle):
Los W. Scott hafva dylika personer en vida säkrare historisk
hållning. Coopers beskrifningar äga samma episka bredd och
minutiösa vidlöftighet, men ej samma åskådlighet, lif och in-
re rörlighet. Hans stil är tung och trög. Om, af poesiens
elementer, det allraiimersta eller poesiens poesi — i en viss
mån felas den ”store Obekante”, — så saknas detta hos Cooper
helt och hållet. Med ett ord: vår Amerikan förhåller sig till
den engelske mästaren, som försvarligt manufactur-gods till
äkta Bermingham-arbete. Oaktadt allt detta erkännes gerna,
att Cooper framställt på scenen mången originel, mången ef-
ter lifvet tecknad char ak ter, mången lefvande och underhållan-
de situation (t. ex. den förträflligt skillrade stormen i Lotsen),
och att hans skrifter rätt angenämt låta läsa sig.

27)	Haji Baba från Ispahan. Romantisk skilldring
af Persien. Af James Morrier. Del. 1—5.
(vu. ii. Sio. vin. i. 124, ix. i. i4o.)

Förf, är den samme, som år 1812 utgaf en värderad
Journey through Persia, Armenia and Asia minor in the
years /808 and 180g. Ifrågavarande bok röjer också en stor
säkerhet i tekningen äfven i dess minsta detaljer, en förtro-
lig bekantskap med Persien, hvars natur, seder och lynne
här visserligen åskådligt, men ensidigt skillras. Ty Förf.^
framställer blott den dåliga sidan af denna nation, hvars
sedliga värde, genom en följd af omständigheter, i senare ti-
der allmänt säges hafva betydligt sjunkit, men som, i sådant
hänseende, ej skulle förtjena att gifva ämnen till en ”Ro-
mantisk skillring.” Här visa sig endast vidskepelse, fördomar,
trolöshet, egennytta, bedrägeri, grymhet i alla slags skepnader:
ingen gestalt uppträder, vid hvilken hjertat deltagande faster
sig; alla, från Konungasonen ända ned till Dervischen och tig-
garen, äro lika låga och föraktliga. Ehuru Förf, behandlat sitt
ämne med skämtande munterhet, och ofta icke utan talent,
så lemnar dock denna läsning i det hela en motbjudande,
till och med på längden pinsam känsla. En romantisk
skillring är icke en bok, i hvilken man knapt träftar ett spår
286

a£ poesi och idealisk hållning. Den är äfven ej engång nå-
gon egentligt artistisk produkt, emedan den blott bestar a£
spridda groupper, hvilka, i hänseende till natursanning och fram-
ställning, ej hvar för sig sakna förtjenst, men dock tillsam-
mans ej bilda något egentligt helt. Nästan den enda länk,
som (ehuru svagt) sammanbinder alla dessa framställningar, ar
bufvudpersonen, en äkta Persisk Gilblas: och man märker
icke otydligt, att mönstret af denna roman föresväfvat Moricr.
Men copian äger icke samma lekande behag, icke samma fri-
het i charaktersteckningen- framförallt ej samma, äfven for
den komiska framställningen nödvändiga godhet, som under
det hon beler svagheten eller sjelfva dårskapen, likväl ej
fråndrager den allt menskligt, allt sedligt värde. Huru för-
träffligt har ej Forks landsman, Sterne, kännt och utöfvat den-
na satirens humanitet! — För öfrigt är denna Persiska sede-
målning full af rörliga taflor, händelser och lyckans sällsam-
ma lekar: äfventyr hopa sig på äfventyr, som liksom i en ca-
mera obscura flyga förbi ögat.

27)	Sju Ar. Bidrag till ett Nordiskt Rikes hemliga Hof-
Historia; ur en afliden Diplomats Portfölj: af
L. Kruse, öfvers. Del. I.—IV. (vir. in 3io.
VII. i. 122.)

”Det nordiska Riket” är Sverige. Något historiskt är
ej här till finnandes, likaså litet som något diplomatiskt,
om ej det hemlighetsfulla, att vårt fäderneslands namn på in-
tet ställe nämnes, ehurtt det omisskännligen utmärkes genom
Verldsbekanta händelser, såsom striden mellan Rattar och
Mössor, den efter denna factionsfejd uppträdande Konungens
mord o. s. v. Till och med emot den historiska sannolikheten
felar Förf, på några ställen, och ehuruväl han synbart bemö-
dat sig att afspegla tidslynnet, det svenska lifvet och den sven-
ska nationaliteten, har det dock icke lyckats honom att der-
af uppställa lefvande, åskådliga bilder. Man ser mera stu-
dier, än lefvande pörtraiteh Denna bok står således helt och
hållet inom diktens område, och, då den endast betraktas
ur denna synpunkt, kunna vi i många hänseenden ej neka Förf,
vår beundran. Ganska sällan finner man en mera konstigt
slingrad intrig, som oupphörligt, genom ständigt nya inveck-
lingar, anda till slutet, baller läsaren i en stark spänning. Det
år sannt, att denna väfnad är nog brokigt den bar hämtat
sina flesta trådar frän det underbarås rike, som här uppträ-
der i alla möjliga slags skepnader: aningar, drömmar, mag-
netism, Svedenborgianism, spöken, vålnader, besvärj ni ngar,
signerier, falska och sanna spadoniar störta sig med sådan
fart inpå scenen, att de derifrån nästan hota att uttränga de
lefvande. Ehuru väl det ej må nekas, att Eörf. af dessa ma-
giska apparater goi1 ett alltför slösande brnk, och genom de-
ras täta återkomst försvagar en del af deras verkan, så för-
står han dock, att alltid föra läsarens uppmärksamhet oupp-
hörligt framåt, och ständigt bereda honom nya öfverrasknin-
gar och för hans gissningar tindandölja slutet, som ej lätt kan
förutses.

Hvad vi således här egentligast erkänna , är en rik upp-
finningsförmåga, en sällsynt kons t att af så många olikartade e-
lementer bilda ett sammanhängande helt. Detta slags bild—
ningsförmåga hvilar ej på något egentligt djup hvarken i kän-
sla eller charakters-teckningar, ehuruväl vi å andra sidan med-
gifva, alt åtskilliga af de här uppträdande personerna ej sakna
värma och individuell teckning. —7 Öfvers. förråder sig på
flera ställen såsom efterbild af ett tyskt original. Förf, är
dock Dansk, redan förut bekant genom åtskilliga romantiska
produkter, hvilka äfven i Tyskland tillvunnit honom ett icke
utan aktning beledsagadt namn. Hans för ett par år sedan ut-
gifna Roman, Deodats Födsel, som i underbarhet och
uppfinning till och med öfverträffar denna, är, enligt hans
egen anmärkning, den första egentliga Original-Roman, som
Danska Litteraturen äger.

28)	Don Sebastian, Konung af Portugal. Historisk
Riddare-Roman af Miss Anna Maria Porter,
(vin. 1. 127.)

Den goda Missen — man märker det ej otydligt —'
ville gerna likna sin landsman, W. Scott. Hon har anställt
forskningar i Portugals historia, hon har studerat Rese-be-
skrifningar, hon har ansträngt sitt snille for att uppsamla alla
poetiska elementer, som hörde till hennes ämne; hon har ut-
• tröttat sin uppfinningsgåfva, särdeles för att fylla det mellan^
a88

rnm, under hvilket hennes hjelte försvinner ur den verkliga
Historien. Och emedan det redliga, allvarliga bemödandet
sällan helt och hållet misslyckas, sä har hon verkligen åstad-
kommit en composition, som är temligen läsbar och gör ett
slags intryck; hvilket dock skulle blifvit djupare, om Förf,
visat sig mindre sentimental, mindre åt ytterligheternas båda
motsatta rigtningar Öfverdrifvit charaktererna, och iakttagit
en större måtta vid utdelandet af skuggor och dagrar. En-
dast hufvud-personen är naturligt tecknad och saknar ej del-
tagande: för öfrigt är det i sig sjelft högst gynnande ämnet
endast ytligt behandladt, händelsen mera underlig än roman-
tiskt underbar, och öfvei- det hela hvilar dimman af en trött-
sam, lär g- och charakter slös monotoni.

29)	Kapten S egers tolpes UpptäcktsResor. öfver-
satt(a) från Tungusiskan. Första Delen. (VU.
ii. 515.)

”Denne Kapten har ej haft till ändamål att upptäcka
nya Länder . . .men han har velat upptäcka Menniskornas
Lynnen, Seder och goda gärningar.’’ Beklagligen har dock
Kapten Segerstolpe upptäckt hvarken det ena eller det andra :
hans bok innehåller blott några högst platta små - scandalosa
anekdoter, inknådade i en seg och osmaklig moral-deg.

5o)	Walter Scott. Ett Skämt i två Akter af Dr. B.

Wolff, (vin. ii. 155.)

”Ändamålet med detta Lustspel” — säger Öfvers. —
*’är ingalunda att förringa W. Scotts verkliga förtjenst,” —
ehuru man å andra sidan förmärker, att £ örf. ej är någon
särdeles beundrare af denne vår tids älsklings romaner, —
”men att förlöjliga den allmänt Öfverhand tagande farsoten
bland fruntimren att vilja synas lärde” (egentligen : vittra).
Denna afsigt är inhöljd i en liten artig intrig, och utförd med
munterhet, lynne och verkligen godt skämt — ehuru charak-
tererna, särdeles Språkmästarns, äro något vidrigt Öfverdrifne.
Den roligaste och originellaste är Jean Picquant’s, den Fran-
syske Kockens. Rec. föreställer sig, att detta lustspel från
Scenen skall göra ganska god verkan ; det låter i alla fall med
nöje läsa sig. — Öfversättn. är gjord med skicklighet.
51)	Barberaren i Sevilla eller den fruktlösa Försigtig-
heten. Opera-Komik. Fri Öfversättn. från Ita-
lienskan. Musiken af Rossini, (viii. u. 155.)

Öfvers. har blott i versen laggt den italienska bearbet-
ningen till grund, men i den prosaiska dialogen följt franska
Originalet. Ehuru han ”ej vägar hoppas, att denna bearbet-
ning i litterärt hänseende kan göra några anspråk, såsom blott
ämnad att begagnas af aliörarne, som ej vilja förlora menin-
gen och orden i den musikaliska afdelningen så är likväl
denna pjes en af de fa opera-komiker, som ej blott kunna lå-
ta höra sig, utan äfven lata läsa sig. Öfvers. har vid denna
öfverflyttning och vid sammansmältningen af tvenne originaler
verkligen visat mycken talent: dictionen är ledig och lätt, äf-
ven i den poetiska afdelningen, ehuru musiken här pålaggt
honom tunga bojor.

52)	De Fyra Vännerna förminskade till tre, eller Hi-
storien om en Hund, en Katt och tvenne Barn. Af
M:me de Saint-Maunie. Öfvers. af J.M. Stjern-
stolpe. (viii. ir. 358.)

En icke illa berättadmen till sitt innehåll- tom och
emåbarnshg berättelse. Hundens eller Kattens monograph! af
BulFon eller någon annan skulle utan tvifvel göra de flesta
bain langt stöire nöje, än denna berättelse, som sväfvar på
gränsen mellan saga och naturhistoria, och är ingendera. _
Plancherna äro af Hr Löwstädts lithograph!, i ett slickadt
maner, till utförandet medelmåttiga.

Skon Konst.

1)	Fordna och närvarande Sverige, af U. Thersner.
Haft. XXV, VI. med 4 plancher och 4 blad text i
hvardera. Atl. format (viii. 11. 155; ix. 1. i42.)

Af detta stora verk, som är ämnadt dels till ett Sup-
plement, dels till en förbättrad upplaga af Dahlbergs Sve-
cia Antiqua et Hodierna, falla ofvannämnde två. häften inom
Svea X. ii.
sgo

Sret iSa5. Det häftet; eller N:o I. af Provinsen Up-
land, lemnar vuer af Rosersberg från N. sidan, Lindholmen,
Bogesund och Ostana, med tillhörande historiska npp<nfter
äfvensom H. 26, eller Södermanland N:o I, innehåller
ulsigter af Tullgarn, Erilcsberg, Hofstad och TVilc, med
motsvarande Text. Arbetet är tilltaget i stor scala; Hr Th.
har sjelf berest nämnde landskaper, hvarest han utvalt och på
stallet aftecknat de egendomar eller märkvärdigare ställen
som han 1 något afseende trott fÖrtjena ett rum i sitt verk
Detta oaktadt, synes det likväl såsom hade icke alltid den
vackraste eller utmärktaste utsigt fått den lyckan alt blifva
tecknad, utan snarare, som hade slumpen understundom ledt
valet. En eller annan pkmche är verkligen väl lyckad, både
till teckning och gravur. Men i allmänhet torde man, utan
synnerlig orättvisa, kunna påstå, att verket icke i artistiskt af-
seende motsvarar de framsteg, som konsten äfven hos oss i
sednare tider hunnit göra. Och hvad texten särskildt angår
så ar det lindrigaste omdöme man derom kan fälla det Öatt
den är alltför ytlig och ofullständig.

2)	Magazin för Konst, Nyheter och Moden Andra
Årgången. 12 häften, 96 sidd., text och 48 pl. 8:0.
(vin. n. 153.)

Att charakterisera ett så välkändt, och i de kretsar
for hvilka det egentligen är bestämdt, så omtyckt verk som
detta, vore i sanning ett öfverflödsarbete. Hvar och en vet i
alla fall, att alla tre de på titelbladet nämnda föremålen e-
genthgen utgöra blott ett enda, nyfikenhetens tillfredsställande
for ett ögonblick, samt att äfven konsten här hufvudsakligen
sysselsätter sig endast med dagens händelser och talämnen.
Vi anföre ej detta som ett tadel, emedan det iust är enligt
med skriftens charakter och syfte, som naturligtvis endast går
ut på att framställa konstens eleganta och roande sida, ei den
högre, mera allvarliga. Dock erkänne vi gerna, att älven
goda afbildniugar af vigtigare konstalster, ehuru i ganska li-
ten scala, här förekomma, samt att föröfrigt de flesta plan-
cher vittna om qvickhet, konstfärdighet och smak. Texten
ar 1 allmänhet af underordnadt intresse, dock oftast smånätt
och småqvick.
1)	Årsberättelser om Vetenskapernes framsteg, utgif-
ne af K. Vet. Acad:s Embetsmän d. 51 Maj
1825. (Vin. 1. 124.)

I en tid, då Vetenskaperna, kanhända isynnerhet de som
ligga Naturen närmast, med en nästan otrolig hastighet fortskyn-
da till fullkomning, och då kunskapsintresset blifvit allmännare
utspridt, är det visserligen en för dem, som ej fljelfva äga
tillfälle följa vetenskapernas fortgång, lika välkommen som
nyttig sak, att der af i korthet erhålla en årlig, på ett enda
ställe sammanfattad öfversigt. K. Vet. Akad. började derföre
år 1821 att utgifva dessa Årsberättelser. De ämnen, som i
dem framställas, ärö: Chemi, Mineralogi, Botanik, Zoologi,
Geologi, Asti-onomi och Technologi.— Af hvad värde dessa
arbeten äro, bevittnas bäst derigenom att, åtminstone flera af
dem, blifvit dels på främmande språk öfversatta, dels icke öf-
versatta af ütländningar förskrifna. Sådant är förhållandet
med den Chemiska och den Zoologiska afdelningen, kanhän-
da äfven med flera.

2)	Physiograph iska Sällskapets Årsberättelse aflemnad
af Dess Secreterare den 1 Oct. 1824. (Vin. 1. 126»)

Physiogtaphiska Sällskapet instiftades år 1776: åtmin-
stone började det då utgifva HandUngar hvaräf trenne Styc-
ken samma år utkommo. År 1778 erhöll det Konungens Stad-
fästelse. Sedermera utkommo 1781—84 trenne stycken af
Physiogr. Sällskapets Magazin; hvarefter det Kungliga Säll-
skapet stilla afsomnade. Dess återväckande ur en trettioårig dva-
la är ett berömligt bevis på det vetenskapliga nit, som, sär-
deles sedan sista årtiondet, lifvar Lunds Lärde. Ar 1823
utkom dess första ”Årsberättelse;” den ändra är den som
har anmäles. Den innehåller utdrag af i Sällskapet upplästa
afhandlingar ; flera af dessa expositioner, hvilka alltid göras
af Författarne sjelfve, äro ganska sakrika; på andra nämnas
blott titlarna : alla ^icka önskan , att de måtte fullständigt ut-
gifvas. De af första classen upptagas endast här, men der-
vid kan vår åtgärd föga sträcka sig längre än tjll uppnämu^n-:
292

det af innehållet, då vi ej kunna meddela utdrag ur utdrag.
De äro följande :

I.	Naturhistoriska: a) Några anmärkn. öfvér Gen-
tiana Amarella af Prof. Agardh. — b) Uppställning af de
Svenska Pilarterna af Adjunct, (nu Prof.) Fries.— c) Om
färgförändringen hos Foglarna af Prof. Nilsson. — d) Be-
rättelse öfver Botaniska Excursioner år 18^3 af Prof. Fr i e s.
— e) Afhandling 'of ver Röda Snön ^Protococcus^ af Prof.
Agardh. — f) En ny art af Verbascum {V. bracteatumf^v-
skrifven af Prof. Agardh. — g) Anmärkn. öfver i:ne olika
slag af Torfford af Prof. Fries, -a- h) En ny art Brand
{Æcidium corruscans) beskrifven af Prof. Fries. — i) Bi-
drag till Läran om Algernas métamorphoser och animalitet}
af Prof. Agard li.

11.	Che miska: a) Bidrag till Oxalsyrans historia, af
Prof. Rabbén. Denna syra upptäcktes 17/3 af Scheele. Den
begagnas till limonad, punsch och ingår såsom en hufvudin-
grediens i Rosensteins kylande pulfver, men är ganska gif-
tig. -— b) Om Electro -magnetismens Iheorier, samt c) Om
Atom-vigterna, båda af Observator Hill.

IIL Mathematiska: alla af Observator Hill: a) En
formel, för Cubiska Eqvationers Algebraiska lösning — en-
dast såsom antydd. Då denna formel är mycket mer inveck-
lad än den man i ämnet redan äger, ovh det^ ehuru andra
termen är bortskaffad, tvekar Rec. att tillerkänna den
något företräde. — b) Af handling öm egenskaperne af tven-
ne ren-mathematiska functioner, dem Förf, kallar 7ripoll och
Bipotens. — c) Resultater af en undersökning om Logarith-
miska Integraler. — Dessutom förekomma af samma hand i
den använda Mathematiken följande afhandlingar: a)
Én ny Method att ställa 'Transits-Instrumentets axel hori-
zontel. — b) Ett Bevis af tvenne Optiska satser, som tjena
till grund för ett par nya Reflexions Gonyometrars construc-
tion, hvarå beskrifning med teckning är deponerad på Lunds
Observatorii Bibliothek. — c) En modell till en förbättrad in-
rättning af en finare Statisk balance.

IV.	Ekonomisk: Om Sädesmagaziner m. m , af Prof.
Agardh.

V.	Historiskt-geographi sk a: a) Om Tycho Bra-
fie och tillståndet af hans Astronomiska minnesmärken på ån
29O

Hven, af den förtjenstfulle, alltför tidigt bortgångne Adj. Hy-
land er samt b) Fornlemningar af T. Brahes Stjerneborg och
Uranienborg, aftäckte år 1823, 24, af Biskop Faxe,—båda
högst interessanta, särdeles den senare. Man inhämtar att den-
ne berömde Astronoms Slott, Observatorium med flera cry-
pter , en konstrik vattuledning och ett chemiskt Laboratorium,
varit vidlöftiga och högst kostsamma byggnader. — c) Grund-
dragen af de fordne Svears och Gathers ursprungliga Rätts-
författning, af Prof. Bring. — d) Anmärkn. om dlkoran,
af Adj. Reuterdahl. — e) Om Metallerna i mythologiskt
hänseende, af d e n s a m m e.

Camera listi b. *)

Lärobok i Svenska Kameral Lagfarenheten, Försök
af L. G. Raben i us. Del. 1 — 2. (vni. 11. 155.)

Forks mångåriga erfarenhet såsom Universitets-Lärarc har
öfvertygat honom om saknaden af en tjenlig Lärobok i dess
vetenskap. Kortligen antydes i företalet det förevarande ar-
betets förhållande till våra inhemska Arbeten i Kameral-
Lagfarenheten äfvensom dess visserligen icke få eller lätt öf-
vervinneliga svårigheter.

Den af Innehållets natur föranledda logiska schemali-
sering, hvarutur Förf, öfverskådat sin vetenskap, är följande.
Den Förra Delen, som omfattar det allmänna begreppet af
alla de föremål, i afseende hvarpå, enligt våra Kameral-
Lagar, beskattnings-begreppet är användbart, innehåller, utom
Inledningen, 2:ne Böcker eller Af delningar. Inledningen
(s. 1 — 10) börjar med några allmänna begrepps förklaringar,
såsom af Finance-Lära, Kameralvetenskap och Lagfarenhet,
Krona, Inkomster m. m. samt slutar med angifvandet af Ve-
tenskapens litteratur, äfvensom i sista 12 $. af Arbetets plan.
— Efter denna förberedande Inledning följer omedelbart i 1
Bok. (S. 13— 62 och 13 — 71) framställningen aj All-
männa Kameral väsendet angående ämnen, med 3:ne Capitel:

*) Denna aldelning hade rätteligen» i Svea IX. III. bordt
finna rum vid sidan al Juridiken, men recensionen öfver
den hithörande boken hade då ej ännu inkommit.


2g4

det i:a) Om Kameral Tjensteman och Einbets verk med dess
ingress om Tjenstemän i allmänhet (5-	—22)> oc^ tren-
ne underafdelningar A) på Landet, B) I Städerne, C) sär-
skildta uppbördsniän på landet och i städerna, sluteligen §.
36 de högsta KameralAuctoriteterna-, 2 Cap.) om Rättegång i
KameralÄrender. 4i — 56. 3 Cap.) Brott i Kameralärender.
Af Delict. Commun. 17, 65, Del. propria §■ 65 — 71. —

Sedan dessa generella begrepp blifvit förklarade, följer i II:a
Boken Vetenskapens egenteliga theori. För att fästa reflexio-
nen vid undersökningens object, yttrar sig Förf, redan vid ru-
briceringen af denna Boks Innehåll Svenska Jordlägen-
heter i synnerhet på Landet” Rec. skulle önska sig tillfälle
och utrymme att yttra sig öfver denna hufvudpunkt, älven-
som öfver åtskilligt annat uti detaillen, men måste för den-
na gång inskränka sig till att blott uppgifva skriftens Inne-
håll — 1 Cap. Om Lägenheter på landet, Mantal och Jord-
natur $. 72 — 102. Dessa lägenheter' classificeras i A) Uppod-
lade B) Förädlingsverk och C) Ouppodlade ; derefter förklaras
mantalets begrepp och historia samt sluteligen theorien af jord-
natur, vid hvars förtjenstfullhet i reda och noggrann begrepps-
bestämning , Rec. anser sig så mycket mera förbunden att fä-
sta uppmärksamheten, som det just varit vanligt, att i detta
ämne sakna dessa egenskaper. — 2 Cap. Om Skattläggning,
förhöjning och förmedling. io3 — 122. Det har ingått i
Förf:s plan att i förberedelsen för hvarje särskild theori utveckla
ämnets historia : då denna idée utföres på det sätt som i förevaran-
de arbete ,så neniligen, att endast hufvudmomenterna af den histo-
riska utbildningen angifvas , tror Rec. derigenom den bästa ingress
meddelas, emedan, utan alltför stor vidlöftighet, Läsaren det
vill här säga lärjungen ser för sina ögon det speciella begreppets
utveckling i den särskilda form, hvarutinnan det in con-
creto i hans fäderneslands Lagstiftning utbildat sig. Detta va-
re en gång för alla sagdt, för att ådagalägga det, i Rec:s tan-
ka, fÖrtjenstrika uti Förf:s nästan vid hvartenda särskilda
ämne förekommande historiska förberedelser. Uti denna af-
délning, liksom öfverallt genom hela LäiroBoken har hvdrje
§. sin egna rubrik, för att med högst få, ofta med ett enda
ord fästa eftertankan vid dess innehåll; t. ex. $. 119 ”Hvilka
hemman få förmedlas”, 120 ”Procedere” 121 ”Werkan” 122
’’Återgång” o. s. v. För den erfarnare behöfver ej nyttan här-?


295

af antydas. — 3 Cap. Om Inakranhùng i Utfrfning af ägan-
de rätt till fastigheter på Landet §.	— <5o. Hufvudbe-
greppen äro här: 1) Hemmans ödeläggande, 2) inläggande,
3) alhysande, 4) minskande, 5) klyfvande, 6) flyttning af hem-
mans natur, 7) Byten, äfvensom Lagstiftningen lör alla dessa
K. operationer. — 4 Cap. Om Kronogods 151 — 262. Det
har sina mänga svårigheter, att lör mängden af härunder före-
kommande ämnen finna en tjenlig, logiskt uttömmande Classi-
fication. Förhs är följande: i:a Afdeln. Om Kronogods i all-
mänhet, 1) uppkomst ibland andra tituli genom Dana-Arf,
Sakfall, Reductioner, i framställningen af hvilka Förf. $. 167
endast anger det aldra allmännaste och hänvisar lör ölrigt till
den förträffliga Botin, o. s. v. 2) Dispositions- och Förvalt-
nings-rätt 2:a) Aid. Om Kr ono Lägenheter ej till vissa be-
hoj anslagne. 1) Bebyggda A) Efter särskilda Anordningar
uppbäres Kronans inkomst, såsom af K. Lustslott o. s. v.

1660. f. Lagarna rörande Kongs-Gårdars förvaltning, arrenden
o. s. v. — B) Efter de Allmänna BeskattningsLagarna härvid
2 classer: 1) Rent Krono.- 2) Krono Skatte Natur. Rec. vill
ej uttaga några stycken af denna systematiskt sammanträngda
framställning, hvilken älvenså väl som den löljande afdelningen
om de särskildta slagen af Skogar, genom mängden af Stad-
gan den som måst åberopas och anföras, kostat Förf, mer mö-
da än det fäller den o erfarnare i ögonen. II. Obebyggda Lä-
genheter, Grufvor, Skogar med deras särskildta k. arter; Fi-
sken och Watten. — 3:e Afdeln. Krono Lägenheter till vissa
behof anslagne. 1 Class. Boställen — de i politiskt afseende
anslagne Civil- och Landtstats Bost., Militie St. B. med dithö-
rande framställning af Indelningsverket; Rustning, Kneckte- och
Båtsmanshåll: Ecclesiastik St. Boställen. II Class. Hemman till
vissa Inrättningar, i ekonomiskt afseende anordnade : A) för
Politic anstalter, B) för Bergs-Näringens fortkomst, C) Ad
pios usus; och slutligen Bihang om Städernas Jord. Då, efter
hvad kändt är, Botin varit Förhs föregångare i en del af den
föregående afhandlingen, skulle det icke vara utan sitt intres-
se , att i détaillé framställa i hvilka hänseenden både dessa
Förf, afvikaifrån hvarandra, samt för öfrigt hvarderas, på e-
gen väg förvärfvade förtjenster om sin vetenskap, i följd af
deras olika plan och framställningssätt; men Rec. måste till
ett annat tillfälle lenina en sådan fullständigare eritisk undw-
296

sökning. 5 Cap. Om Frälse-Gods §. 262-— 2q6. Afdel-
mngarne äro här följande: 1) Andeligt frälse, 2) Werldsligt
lialso med dess sarskildta Under Afdelningar: Ypperligare Fräl-
se och Allmänt Frälse. Rec. räknar det för en ny tillväxt i
vetenskapen att i framställningen af detta ämne och de fölian-
de finna samma grundhghet i forskningen, och ordnande reda
1 ramstalhungssattet, som 1 det föregående ; egenskaper, hvilka
man, utan att nedsatta Nyströms förtjenster, svårligen i sam-
ma grad kan tillerkänna fortsättningen af Botins förtidigt af-
brutna fortjenstfulla Arbete.	ö

II;a Delen utgöres af en enda Bok, den 3-die om Kro-
nans Inkomster, Räntor och Bespär, Debitering, Uppbörd,
Redogörelse samt Stats-W erbet.

1 Fheonsten skulle anse denna Afdelning för Kameral Ve-
tenskapens praktiska sida : dess jus processuale: den kan dock
liksom allt praktiskt, under allmänna grundsatser reduceras*
och ju mera vigt det på denna reduction måste anses ligga*
desto mer bör man skatta den omtanka och det bemödande’
som 1 denna logiskt ordnande anda och mening arbetar.

1)	Cap. Om Kronans Inkomster, Räntor och Besvär- först
förklaras några termer 297 — 3oi : sedan 1 Afdeln: Det
historiska i amnet 3o2, hvarom fullt gäller hvad Rec. ofvan-
före i aUmänhet yttrat. — 2 Afd. Ordinarie K. I. R. och B.
1) Wissa-, 1 cl. Onera Realia, A. Räntor, JordeBoks, Man-
tals, 5. 311—321; Krono Tionde 322 — 328. Bränvins-
akatt ^. 329. SaltpetterGärd m. fl. 33o - 332. B) Last och
lunga Besvär (Servitutes) 334 i XII titlar 348. 2 Cl. O-
nera personalia afa) Personæ Composite eller b) Personæ Sim-
plices. $. 34g — 355. 3 Cl. Onera cbrematistica 356______36q
af Bergsnäring, af Handelsnäring — Bihang. Prästerskapets
utskylder $. 371, 373. — Städernas ß. 384.

II)	Ovissa Inkom,ster. Regalia fisci A) Rätts Regale
375-382 B) Nyttiga Regaler med sina Under-Afdelningar
3$ ~ 386. 3:dje Afdeln. Extra Ordinarie Kronans Inkom-
ster, Bevillningar ß. 387—3g8. Den nuvarande allmänna Be-
villmngen enligt Bevilln. Förordn. d, 18 Dec. 1823 är i des-
sa §. under sina allmänna titlar med fullständig och dock
sammanträngd korthet rubricerad :

2	Cap. Om Debitering. K) Grunderna för Debiteringen
g. 400 — 43o, 1 JordeBoken med dess särskildta slag: 2)
_____.K



297

KronoTiondeLângd, 3) RustTjenstLängd. 4) MarkegângsTaxa,
5) MantalsLängd, 6) Bevillm’ngsTaxeringsLängd, Berednings-,
Taxerings- och Pröfnings-Committéer, 7) Saköre^Längd, 8)
Taxor, särsk. Författn. B) Sjelfva Debiteringen. $. 431—436.

3:dje Cap. Om Uppbörd §.	— 486, De inånga här-
vid förekommande Författn. reducerar Förf, till löljande ino-
menter: 1) Allmänna Omständigheters) Sjelfva Uppbörden 3)
Afkortningar, Lindring, Uppskof. 4) Lefverering. 5) Restan-
tier.

4:de Cap. om Redovisning $. 48/ — 515. 1 Afd. Räken-
skaperne med deras serskildta slag. 2 Afd. Controllerne 1)
RäkenskapsMethoden, 2) Inventeringar, 3) Revisioner. 5 Cap.
Om Stats Werket 516— 566 Allmänna Omständigheter: 1
Aid. Statsverkets tillgångar och Användbara medel. 2 Afd.
Statsverkets utgifter — Riks-Staten enl. Riksdags-Besl. 1823
$. 10. 3. Afd. StatsMedlens Redovisning, Revisionen. Rikshuf-
vudBoken. — 4 Aid. Om RiksGäldsverket.

Af de 3:ne Läroboken åtföljande Tab. utvisar den i:a
Sv. Hemmanens .Antal och Jordnatur \ den 2:a dPärdet å
Hemmanen enl. 2 et 3 §. 2 mom. B.F., — och den 3:dje de-
ras Allmänna Räntor och Resvär. Dessutom förekommer till
slut ett fullständigt Sakregister, som förökar vigheten vid
Bokens användning.

Då Rec. sålunda måst inskränka sig till att endast i sche-
matisk korthet redovisa uppställningen af de ämnen, som i
denna Lärobok förekomma, har han åt det inskränkta om-
rådet af denna anmälan nödgats göra en verkelig uppoffring
af sin önskan, att i detaillen följa den grundeliga Förf., och
såmedelst i ett klarare ljus framställa så väl arbetets förtjen-
ster, som sina egna i få punkter derifrån afvikande tankar. Han be-
höfver härvid icke tillägga, att den väl förtjenta uppmärksam-
het och det allmänna bifall, hvarmed detta Arbete af Litera-
turens Vänner blilvit mottaget, har af Vetenskapsmannen på-
kallat en utförligare granskning, såsom vedermäle på engång
af aktning för Förf, och al interesse för det maktpåliggande
ämnet. Måhända skall det medgifvas Rec. tillfälle och utrym-
me att uppfylla denna sin önskan och literära pligt, innan Ar-
betet, som redan en längre tid upphört att finnas i bokhan-
deln, och derföre snart nog torde påkalla en ny Upplaga, å
nyo meddelas vår Svenska Lagfarenhets idkare och vänner.
sgS

Slut-erinran.

Äntligen njuter Redactionen ni Svea den tillfredsställel-
sen, att lör läsaren kunna framlägga, fulländad, Öfvcrsigten
ai j 8^5 ars Fosterländska Litteratur. De svårigheter, som
deyvid mött, hafva v;.rit liera och större än någon kan före-
ställa sig, som ej sjell lagt handen vid redactionen af ett sä
vidlöltigt collectif-arbete. Utom de många och väsendtliga,
som här lörbigas, alnöja vi oss att nämna en enda: mängden
af Svenska Litteraturens årligen utkommande produeter är
verkligen större än vi från början förutsågo; att om dem lem-
na nagot egentligt begrepp kortare, än som här i det
hela skett, torde knapt vara möjligt, antingen man väljer den
kritiska eller den analytiska vagen. Denna omständighet har
vallat, att ifragavarande Artikel inkräktat mera än man ön-
skat af det rum, som, enligt denna tidskrifts ursprungliga be-
stämmelse, egentligast tillhör positiva afhandlingar, ehuru vi i
den aldelning, som är införd i detta häfte, set t oss nödsa-
kade att utesluta dels åtskilliga mindre betydande skrifter, dels
fortsättningar af sådana böcker, hvilka förut blifvit granskade.
I följd af det hittills alltid bristande utrymmet, har slutet ai
Öfversigten förär i8a5 först kunnat fa ett rum i detta sista
häfte af Svea för år 1826. Den mindre angenäma följden
deraf har åter varit den, att hela 1826 års litterära produc-
tioner hittills måst lemnats ovidrörda. Men ; då Redactionen
redan sett sig ur stånd, att fullständigt kunna följa gången af
det löpande årets; skulle hon dertill så mycket mindre vara
i stånd under år 1827, då hon tillika ägde den särskilda för-
pligtelsen, att uppsamla den litterära skörden för det föregåen-
de året. Det är af denna anledning, som Redactionen insett
nödvändigheten att åtminstone för den närmaste framtiden in-
skränka planen för denna Artikel. Alla ovigtiga original-verk,
äfvensom alla öfversättningar af blott medelmåttiga utländska
arbeten måste hon förbigå: deremot skall hon hädanefter be-
möda sig, alt, fullständigare och snarare än hittills skett, upp-
taga sådana arbeten, genom hvilka en vetenskap eller konst
gjort ett bestämdt steg framåt. Dock åtager hon sig dervid icke,
såsom ett och annat Dagblad påyrkar, den förbindelsen, att
genast, efler några dagar eller veckor, alltid vara färdig med
omdömen öfver verk, hvilka fordrat en följd af år att skapa
299

och for hvilkas granskning det ofta fordras långvarig öfver-
läggning eller väl mognad begrundning. I afseeude på full-
ständigheten (hvilken i alla fall ändock aldrig fullkom-
ligt kan uppnås), blifver visserligen denna förändring en in-
skränkning; fäster man åter afseende på inre halt och kär-
na, torde den måhända blifva en utvidgning och förbättring.
I hvilken händelse som heldst, har Redactionen redan i sin
första Anmälan om detta företag*), sorn i sitt slag lärer va-
ra det första i fäderneslandet, ej utgifvit det för annat än ett
försök: om hon nu, riktad med tvenne års erfarenhet, finner
nödigt, att i planen vidtaga några modification er, så torde hon
af den billige befrias från förebråelsen lör inconseqvens. Vis-
serligen har hon redan hört och förutser, att hon ännu ofta-
re skall höra sig förevita?, att hon ej uppfyllt allt, hvad man
af henne rimligt- eller orimligt-vis önskat. Detta skrik ut-
går merendels från dem, som sjelfve göra intet och fordra
af dem som gjort mycket, eller (liksom vi) åtminstone så
mycket deras förmåga tillåtit, att de också skola göra allt.
Utan att betydligt störas af detta sorl, vill dock Redactionen,
för att icke gifva ny näring deråt, än mindre nu, än förra
gången, lenjna några bestänjda löften : hon utfäster sig blott att
meddela hvad hon kan och förmår, under önskan, att de,
Gom kunna och förmå mer, ej längre måtte lemna sina pund
fiegrafna,

Upsala den 3o Jan. 1827,

Se Sv. Litt. Tidn. 182L N:o 79.
5oo

UPPLYSNINGAR

vid skrijten : tillägg m. m. *)

S. 166. "”All äkta philosophi tillerkänner sig blott den
egenskap, att, såsom det Sannas rent ideella organ, förnuf-
tigt begripa de objectiveringar, i hvilka det herrligast fram-
träder: Konst, Samhälle, Kyrka.” — Det är väl knappast
möjligt, att någon kan så missförsta detta ställe , som vore vi
sinnade att utesluta Naturen från de föremål, hvilka Philo-
sophien tilltror sig kunna ”förnuftigt begripa.” Likväl, för
att förebygga all möjlighet till slik uttydning, vilja vi påmin-
na, att Naturen, enligt vår åsigt, är sammanfattningen
af alla grund-villkoren för den i egentlig mening
absoluta tillvarelse, hvarigenom det Eviga förmenskligar sig,
och herrligast inom Konsten, Samhället, Kyrkan träder oss till
mötes. För att förnuftigt begripa dessa, är det således en
nödvändig förutsättning, att kunna förnuftigt begripa Naturen.
I följd häraf är en lefvande och sund Physik (näml. i egen-
skap af Natur-pbilosophi) den kropp, som är oumbärlig för
Philosophiens själ, om denna (i sina högre lifs-kretsar, Ä-
sthetiken, Ethiken, Theologien) skall kunna yttra sig sjelt
såsom lefvande och frisk,

S. 180. Att Byron blifvit kallad en ”genialisk skald,
men icke classisk,” torde af en och annan förebrås oss så-
som högst förmätet. Men hvad betecknar ordet classisk,
då det lämpas på någon författare ? Utan tvifvel en sådan, hvars
skrifter förtjena att studeras från tidehvarf till tidehvarf, icke
blott i egenskap af interessanta snillealster, utan enkannerli-
gen i egenskap af monster. Af ingen annan orsak hafva de
utmärktaste bland Greklands och Roms författare bekommit nam-
net ”Auctores Classici” till ständig hederstitel. Frågas nu,
om just de skalder, som verkligen (så vidt på dem kunnat
bero) ”gjort det Dämoniska till Poesiens fält,” böra såsom

*) S. 133 r. 2 nedifr. st. Poesien Historia 1. Poesiens Hi-
storia. S. 13g r. 13 st. verlds sphärer 1. verlds-sphä-
rer, S. 141 r. 18 efter författare sättes colon.


Soi

mönster studeras? — Klart är, att de förtjena studeras i an-
dra afseenden, — nämligen om de varit män af geni. Hvad
Byron särskildt angår, så är äfven Undertecknad en bland de
läsare, som med hänryckning beundra allt det sann t sköna
han frambragt: till och med en bland dem, som medge, att
man (t. ex. i Edinburgh Review) vanligtvis använde på ho-
nom den moraliska recensions - synpunkten med förliten
billighet. I och för sig sjelf kan likväl denna synpunkt ej
annat än bifallas af enhvar, som har begrepp om något än-
nu högre än ingifvelserne afen tygellös poetisk inbildnings-
kraft, understödda af en förvånande talent. Att just den ”dä-
moniska” sphären var den, der Byron gjorde sig egentligen
hemmastadd, kan af ingen opartisk förnekas; och han har ic-
ke genomvandrat den liksom Dante, för att vägleda läsarn
med sig till den höjd, der den ”gudomliga” verlds - kretsen
öppnar sin rena ljusrymd. Skall man bedömma Byrons tank-
system efter de grunddrag, som i hans skrifter uttrycka sig
helst och oftast, så befann det sig ungefär på samma stånd-
punkt, som fordom Tiecks , när denne skref sina ynglings-
romaner ”William Lovell” och ”Abdallah.” Hoffmann är
en med Byron nära beslägtad skald. Han svingade sig i r e-
flexionen högre, än Byron; i productionen är han ic-
ke dessmindre, liksom denne, en snillrik och glänsande re-
präsentant af sin samtids andliga sjuklighet *). Hoffmann ville
likväl, i följd af sin mera philosophiska reflexion, bruka Poe-
siens trollkraft till oskyldigare andebesvärjelser; hans poetiska
iif tillhörde derfÖre mera den sphär, som vi s. 178 antydt
under namnet ”theurgisk.” — En närmare jemförelse af desse
mäns (i allt öfrigt ganska olika) skaldegåfvor hör icke hit.
Hvad vi sagt, är en polemik, hvarken mot Byron eller Hoff-
mann, utan mot tidehvarfvets böjelse, att beundra det blott
qvantitativa i snille och kraft, men anse den med dessa
egenskaper förenade viljan och användningen såsom nå-
got likgiltigt.

*) Det ärsannt, att man bland bägges skrifter träffar undan-
tag, i hvilka de höjt sig öfver tidehvarfvets andliga sjuk-
domstillstånd: men dessa undantag äro så få, att de alls-
icke upphäfva den allmänna charakteristikens rigtighet.


ao2

S.	S à oärligt det ock är, àtt citera endast ordetii
”Staten är ett Sacrament” nr ett ställe, der både detta ord
genom meningen förklaras, och tillika läran att Ståten ändöck
är (NB. i ett underordnadt afseende) ett Fördrag, ett Contract
uttryckligen yrkas : sa är det likväl ännu mera försåtligt, att citera
endast orden : ”Konungen måste anses o f e 1 b a r” ur ett ställe,-
dei’ författarn sjelf påminnt, att han anser ofelbarhets-helgden
tillhöra endast Konungens Majest ätj icke Konungens mensk-
liga individnum och det godtyckliga bruk detta individimm
tilläfventyrs kunde vilja göra af sin makt (hvilken makt ju
då, i och med detsamma, upphör att vara det sanna Maje-
stätets, eller Konunga-Ideens), -—och dei' författarn, genom
det sammanhang hvari han nyttjat orden ’’anses ofelbar”, tyd-
ligen visar att han dervid förfäktat ingenting annat än den
(äfven af vår Regeringsform högtidligt erkända) grundsats
enligt hvilken Konungen bör af Samhället behandlas såsom
vore Han felfri, eller såsom vore Regeringens felsteg al-
drig Hans *). Dessa citatei’ öfverträffas dock vida, i oärlighet
och illvilja, af dem, som blifvit hämtade från Undertecknad
sjelf; t. ex. dem, som fabricerats af de stycken, hvilka han
s. 2o5 och 206 meddelat till prof. Man märke, att den fÖi'sta
af de tillvitelser, hvartill det s. 2OÖ anförda stycket måst bi-
draga, blifvit styliserad på detta vis: ’’Konungen är i förhåK
lande till Samhället detsamma” (! ! !) ”som Gud i den po-
sitiva Religionen”; den derpå följande åter sålunda: ”Den
privilegierade Fe od al-Monar chien . 4 .• utgör Statens
absoluta Ideal, det skönaste, herrligaste konstverket och dert
mest sublima sinnebild af Verlds-alltets harmoniska samman-«
sättning!” Hvem nödgas ej tro, att både det ganska bestäm-«
da uttrycket ”detsamma’’ och det ganska obestämda uttrycket
”privilegierad Feodal-Monarchi”, — uttryck, af hvilka intetde-«
ra förekommer i vår text, — valdes med uppsåt och i den he-
derliga afsigt, att inbiBa allmänheten, det vi ansåge t. ex. den
fordna Fransyska Monarchismen, eller måhända den ännu be-«
stående Spanska, för idealet af Stat och Statsförfattning?
Derföre har man ock, nr den s. 206 anfördå perioden, be-
gagnat endast den sednare hälften af dess första halfva me-
ning ; emedan den föregående hälften annars skulle vederlagt
hela beskyllningen ! ! ! —

Det vore artigt att få veta, liväd an bat begreppet ”Ko-
nungens luviolabilitet” innehåller?
5o3

Då vi nu härmed gjort nog, för att hädanefter slippa
upptaga och utreda dylika tillmålen; då vi tillika förklara på
vårt hedersord, att nästan alla de, af samma händer, ur
våra skrifter utplockade citater äro af samma beskaffenhet:
så vänta vi oss få höra (i förtreten), att vi äro, icke blott
”ljumma Ultras” (ty på uppfinningar af sector och sect-namii
äro Vederbörande outtömliga), utan ock ”venala, influencera-
de, salarierade, köpta, hyrda, corrnmperade handtlan^hre åt
det under en constitutionell larf framsmygande mililärväldet”,
■— med mera sådant. Ty då alla andra utvägar, som tillgri-
pits att göra oss till Upplysningens och Frihetens fiender,
snöpligen slagit felt, —återstår likväl alltid denna; hvars mo-
raliska egenskap vi underställa hvarje ädelsinnad läsares
omdöme.

S. 206. En recensent, i denna nummer af vår tidskrift,
har redan (s. 277) omnämnt Thomas Moores omdöme öfver
den på nära håll sedda ”Nord-Amerikanska” förträffligheten.
Mången torde gernaläsa följande, mera fullständiga utdrag:

>	.	•	.	.	. ”Ev’n now,

While yet upon Columbias *) rising brow

The showy smile of young presumption plays,

Her bloom is poison’d, and her heart decays!

Even now, in dawn of life , her sickly breath

Burns with the taint of empires near their death,

And, like the nymphs of her own withering clime,

She s old in youth, she’s blasted in her prime!

Already lias the child of Gallia’s school,

The fool philosophy that sins by rule,

With all her train of reasoning, damning arts,

Begot by brilliant heads on Worthless hearts,

Like things that quicken after Nilus flood,

The venom’d birth of sunshine and of mud!

Already has she p o u r’d her poison here

O’er every charm that makes existence dear,

*) Då Moore med detta namn betecknade Nord-Amerikanska
Fristaterne, var Bolivars republik Columbia ännu icke till.
5o4

Already blighted, with her blackening trace,

The opening bloom of every social grace,

And all those courtesies, that love to shoot

Round virtue’s stem, the flow’rets of her fruit !

Oh! were these errors but the wanton tide

Of young luxuriance or unchasten’d pride;

The fervid follies and the faults of such

As wrongly feel, because the feel to much:

Then might experience make the fever less,

Nay, graft a virtue on each warm excess :

But no; ’tis heartless, speculative ill,

All youth’s transgression with all age’s chill,

The apathy of wrong, the bosom’s ice,

A slow and cold stagnation into vice!

Long has the love of gold, that meanest rage
And latest folly of man’s sinking age

Which, rarely venturing in the van of life,

While nobler passions wage their heated strife, —
Comes skulking last, with selfishness and fear,

And dies, collecting lumber in the rear !

Long has it palsied every grasping hand

And greedy spirit through this bartering land;

Turn’d life to traffic, set the demon gold
So loose abroad that virtue’s self is sold,

And conscience, truth and honesty are made

To rise and fall, like other wares of trade! *)’’

Skalden fullbordar sin tafla med delta titrop:

”Who can, with patience, for a moment see

The medley mass of pride and misery,'

Of whips and charter’s, manacles and rights,

Of slaving blacks and democratic whites^

And all the piebald polity that reigns

*) Vid detta ställe liar Förf, sjelf citerat från Montesquieu:
^Nous -payons que, dans les pays où Von niest affecté
que de l’esprit de commerce, on trafique de tou-
tes les actions humaines et de toutes les vertus morale s




506

In free c o n f U « i 6 ri o’er Cplunïbiàs pîiiôs ?

To think that man, thou just and gentle God !

Should stand before thee, with a tyrant’s rod

O’er creatures like himself, with souls from thèe^

Yet dare to bo'ast of perfect liberty;

Away, away — I’d rather hold my neck

By doubtful tenure from a sultans beck.

In climes, where liberty has scarce been nam’d y

Nor any right but that of ruling claim’d ,

Than thus to live, where bastard freedom waves

Her fustian flag In mockery over slaves ;

Where (motley laws admitting no degree

Betwixt the vilely slav’d and madly free)

Alike die bondage and thé licence suit,

The brute made ruler and the maß made brüte 1’’

Men detta skaldebref ar icke det enda, hvari Moore fram-
ställer sin åsigt af nämnda Fristater. I ett annat, till Tho-
mas Ilnme, likaledes dateradt från staden Washington, teck-
nar han först en högst komisk och med den i Svea (H. IX. N.
2. s. gS—g5) redan lemnade beskrifningen ftillkomligt öfver-
ensstämmande bild af denna ömkeliga förbunds-stad, och
utropar sedan, vid anblicken af Iloden Potowmac och dess
omgifvande majestätliga natur:

”Oh ! w'aS a ^OThl So bright but born to grâce

Its own half-organiz’d, half-minded race

Of weak barbarians , swarming o'er its breast,
Like vermin, gender’d on the lion’s crest ?

Were none but brutes to call that soil their home,
Where none but demigods should dare to roam?

Or worse, thou mighty world ! oh ! doubly worse,
Did heaven design thy lordly land to nurse
The motley dregs of every distant clime,
Each blast of anarchy and taint of crime
Which Europe shakes from her perturbed sphere,
In full malignity to rankle here?’’

Svea X. II,

20.
5o6
' ■	c <5^

I ett. tradje, «krifvet vid «jön Erie till W. R. Spencer,
tillagger han :

’’All that creation’« varying mass aJiumes

Of grand or lovely, here aspires and blooms;

Mind, mind alone, without whose quickening ray

The world’s a wilderness and man but clay,

Mind, mind alone, in barren, still repose,

Nor blooms, nor rises, nor expands, nor flows !

Take Christians, mohawks , democrats and all

From the rude wig-Warn to the congress-hall,

From man the savage, whether slav’d or free,

To man the civiliz’d, less tame than he !

’Tis one du 11 ch a os , one unfertile strife

Betwixt li al f-p o 1 i s h’d and half-barbarous life;

■Where every ill the ancient world can brew

Is mix’d with every g ross n ess of the new,

Where all corrupts, though little can entice,

And nothing’s known of luxury, but vice!”

Vi hoppas, att dessa skildringar, gjorda i harmen
att finna ett verkligt Nord-Amerika i stället för ett drömdt,
i vreden öfver

”the mob-mania which imbrutes her now,”
och i åminnelsen af skaldens fädernesland,

”where sovereign man can condescend to see

The throne and laws more sovereign still than he,”
äro målade med alltför dystra färgor. Likväl försäkrar han, i
företalet till sina Epistlar och Oder, icke blott att han är för
alltid botad frän sina svärmiska föreställningar om dessa Sta-
ter, utan dessutom, att sanningen kunde ha kräft ett ”ännu
strängare språk.” Hurudant sakens förhållande må vara, så är
dock högst märkligt, att en man, som i sitt politiska tänke-
sätt tillhör de såkallade Liberale, dömt just så öfver Publiciste-
riets normal-samhälle. Det synes vittna lika mycket för hans r e d-
li gliet, som för hans snille. Han borde komma hit till Sve-
i'ige, för att råka en defensor fidei Americanae, som skulle
Soy

lära honom att pä ny räkning beundra ”den sköna bild af mensk-
lig samhällsodling, som Förenta Staterne nu förete i verk-
ligheten”; en bild, mot hvilken de ”Europeiska Staterne”, samt
och synnerligen, påslås vara ”katakomber för politiska mu-
mier”; en bild, som ”med sina fria, ideella statsformer,
är redan en i sina minsta detaljer utförd, fullfårdig^
faetisk och i verkligheten för hand varande vederlägg-
ningaf hela den Historiska Skolans eller Congregationens a_
pokalyptiska samhällslära, uti hvilken Staten föreställes så-
som en religiös act, såsom ett sacrament, hvilket sam-
manhâller en oorganisk massa af corporatio-
ner o ch pri vilegier” (???) — För vår enskilda del
ha vi ej det ringaste skäl , att vara intagna mera
mot Nord-Amerikanska republikerne, än mot hvarje annat
menskligt samhälle. Vi skulle ej anfört ett ord till deras klan-
der, blott man ville tillåta vårt fädernesland, att få utbilda
sitt samhälle, sina inrättningar, sin litteratur o. s. v. på
sitt egna, sjelfständiga vis; blott man ville skona våra öron
från det outtröttliga skrik, att vi måste i Nord-Ainérika erkän-
na det ideal, som all vår diktan och traktan bör ställa sig till
föresyn. Det kan visserligen blifvanågonting bättre af Nord“
Amerika, än det för närvarande är; någonting bättre, än sjelf-
va dess heroiska tidehvarf •— dess frihetskrig mot England
■— bebådade. (Man jemföre detta krig med de i århundraden
förslafvade, i bildning och alla yttre stridsmedel oändligt un-
derlägsne Grekernes, som ännu äga ingen Washington, och
intet Frankrike till bundsförvandt ! ! !) Tills vidare , bevisar
dess nuvarande statsförfattnings bestånd intet annat, än att
de menniskor, som Öfverenskommit om den, ha en ofantlig
land-yta att utbreda sig på ; tills vidare, bevisa desse köpmäns
och jordägares materiella storverk endast det, att de med
klok egennytta begagna sitt lands egenskaper till handel och
hush alls vin st. — Mellertid kan det ej skada, att ett vitt-
nesbörd, som åtminstone icke kommer från ”Congregatio-
5o8

nen”, frambär* till Svenska Folket i en tid, nät man
vill öfvertyga det, att Europa i allmänhet, och Sve-
rige i synnerhet, lika litet af Christendom (hvilken tydligen
leder till ”hedendom och hierarchi”) som af Lagbunden
Monarchism (hvilken tydligen ledei- till ”militär-despotism i
constitutionell drägt”) kan bevaras mot det ”barbari som star
färdigt att inbryta” öfver var verldsdel; utan blott af den
”tillräckliga moraliska kraft, som Amerika äger att
rädda odlingen och äfven frälsa Europa” — samt för-
modligen tillika af det samhälls-skick, hvarigenom, när det
i Sverige vore infördt, en Publicist finge äfven här (just som
”hvart individ” bland Nord-Amerikanska Fristaternes medborga-
re,) ”i stor och ädel mening pä sig tillämpa det bekanta ut-
trycket; Vétat y c'est

Och härmed egnas dessa anmärkningar, liksom hela den
afhandling hvartill de höra, ät Dig, p röf vande Läsare! med
hopp om Din uppmärksamhet :

”If thou canst hate j as, oh ! that soul most hate ,'
Which loves the virtuous and reveres the great j
If thou canst loathe and execrate with me
The * garbage of philosophy,

That nauseous slaver of these frantic times,

With which false liberty dilutes her crimes;

If thou hast got, within thy freeborn breast,

One pulse that beats more proudly than the rest,
With honest scorn for that inglorious soul,

Which creeps and winds beneath a mob’s control,
Which courts the rabble’s smile, the rabble’s nod,
And make, like Egypt, every beast its god!’’

A T T E R B O M.


Underrättelser om privata Mâlniijg&^Samlin-
GAR , SOM FINNAS I SvERIGE.

Forts, fr. g:de Häftet N;o I.

III. Ulmgrensla Samlingen.

Denna samling, grundlagd och sedermera med lika myckA kår?
lek som kännedom ständigt ökad af sin ägare, Expedilions-Secrete-
raren Hr Pär Ulmgren, utmärker sig bland privata samlingar i Stock-
holm, ej blott genom antalet af stycken (den innehåller öfver 100 taf-
lor), utan äfven genom ett omsorgsfullt urval, hvatföre nästan ingen
tafla här träffas, som ej genom någon slags förtjenst försvarar sin plats.
Den är till största delen Uppkommen genom köp från flere äldre goda
icollectioner, t. e. den Tessinska, den De Geerska på Finspång, den
Hasselgrenska (sedermera tillhörig H. E. Grefve Lagerbring), den Plom-
grenska (sedermera Grefve Horns), Major Slithers, Baron Diibens och
förnämligast Prof. Bredas. Många bland dess taflor äro smärre cabi-
nettsstycken, hvai före de också rymmas inom en inskränktare local ;
men här finnas likväl äfven åtskilliga större taflor, och deribland flere
utmärkta af den högsta förträfflighet. Samlingen är ordnad och upp-
ställd med smak och elegans, och deu sällsynta beredvillighet, med
hvilken den öppnas för konstkännaren och konstvännen, samt ägarens
egen upplysta ledning, gör nöjet af dess beskådande dubbelt angenämt
och lärorikt. — Lika så litet, som öfver de förut beskrifna samlin-
garne, ämne vi öfver denna lemna en fullständig förteckning ; utan vi
utvälje endast de stycken, som i ett eller annat afseende synts oss märk-
värdigast , öfvertygade att den, som har kärlek för konsten, ej skall
underlåta, alt genom eget åskådande skaffa sig ea fullständigare kän-
nedom.

Af Italienska Scholorna finnes î denna samling ett rin-
ga antal. Särskildt förtjena utmärkas : Den helige Sebastians Marty-
rium (figuren i naturlig storlek till knän,) ai Guido Reni, måladt
på Väf. Martyren står fastbunden vid ett trä, med händerna öfver huf-,
vudet, redan träffad af trenne pilar. Ungdom, behag och styrka ut*
märka hvarje synlig del af hans kropp. Intet tecken till smärta röjer
sig; ingen förvridning i någon muskel. Ansigtet, med den mot himlen
hdlade blicken, uttrycker en ôfvèrjojdisk förnöjelse och hoppets saliga
Uûsla. Detta ar visserligen skönt; men om det är sannt, derom
töjde man få tvifla. Åtminstone bekänner Ber., att det förefaller ho-
nom nagot onaturligt, att kroppens smärtor genom själens kraft ej blott
skulle kunna beherrskas, utan tillika hvarje synbar yttring af deras phy-
siskt mechaniska verkningar derigenom alldeles kunna undertryckas och
utplånas. På afstånd från hufvudfiguren ser man några af Diocletiani
satelliter till häst. Denna tafla liknar Guidos första mane'r, då han i-
miterade M. A. da Caravaggio. Den är köpt af Prof. Byström i Rom,
och skulle utan allt tvifvel vara den förnämsta i hela denna dyrbara
samling, om det vore alldeles säkert, att hon är en äg ta Guido. I
Rom , i Vaticanen, finnes en dylik, ovedersägligen ägta. Detta hindrar
visst icke att denna också kunde vara det, emedan de stora mästarne
liuderstundom copierade sina egna arbeten. , Men den alltför friska fär-
gen i de ljusare partierne väcker någon tvekan. Dock vill Ber. ej läg-
ga allt för stor vigt på detta inkast. Det är i alla fall en herrlig tafla,
som man med förtjusning ser och återser.

St, Fiancisci död at Ludovico Carracci, målad på förgyld
koppar. Tvänne Englar stödja den döende, med uppmärksamheten fä-
stad pa hans slocknande blick. Den ena håller handen på hans bröst,
liksom föi att känna, om han ännu andas. Med fallna händer och re-
dan tillslutet öga, men med upplyftadt ansigte tycks Helgonet utgjuta
sin sista suck, mot ljusningen af den öfver honom öppnade himlen.
Utom den ädla och stora stil, hvarmçd Carracci behandlat samma äm-
ne äfven i stort, förenar denna lilla Tafla, af endast g tum i högden
och 7 tum i bredden, afven förtjensten af den yttersta finesse i utför-
ningen och en ovanlig klarhet i coloriten, som torde böra tillskrifvas
den förgylda grunden.,

En naken Venös med kärleken pä knäet, i bakgrunden det brin-
nande Troja, malad på trä, af Franc. Penni såsom det tros. Gudin-
nans sköna kropp är blott till en obetydlig del betäckt af ett draperi,
så tunut och genomskinligt att man knappast blir det varse. Mot hen-
nes vekare kroppsformer bildar den på knäet sjelfsvåldigt sittande Kär-
leksgudens mindre, men kraftigare figur en behaglig motsatts. Han har
vingarna upplyftade, och synes till största delen uppehålla sig rned dem,
utan alt med sin tyngd mycket besvära modern, för hvilkeu han skalk-
agtigt tyckes berätta något nytt äfyentyr, som hon med deltagande
åhör. Framför gudinnans tötter ligger en masque. I bakgrunden
synes lågor och rök af den brinnande staden, Aeneas som bär An-
chises på sina axlar, och andra, som rädda sina Penater och sitt hus-
geråd undan förstörelsen. Det gladaste sjelfsvåld röjer sig hos hufvud-
3i i

gruppen i ställningar, miner ocb åtbörder, och tycks antyda en sinn-
lighet, utan omtanka för annat, an det närvarande ögonblickets nöje.
Teckningen, strängt antik, är något mager och conturerna hårda; men
expression och colorit förträflliga. Vissa partier, t. e. gudinnans ena
något framsträckta ben, äro i synnerhet mästerligt målade.

En ung Dame, som gör sin toilette till en masquerad-bal, af
Caravaggio. Redan klädd, fäster hon en svart halfmasque för an—
sigtet, genom hvilken visar sig det vackraste mörka öga, och som til-
lika lemnar den skönaste munn och nederdel af ansigtet ohöljda. Ett
gammalt Fruntimmer med grå halfmasque, hvars skrynklor och tand-
lösa munn starkt contrastera mot den förras behag, håller för Renne
en spegel och i andra handen en hvit fogel. Framför ligger ett musi-
kaliskt instrument. Skuggpartierna i denna tafla ha mycket mörknat;
men teckningen är förträfflig och det hela af stor effect.

Tvärine Landskap, med boskap och åtskilliga landliga figurer, det
ena i stormigt, det andra i lugnt väder, af Locatelli. Det förra
visar den våldsammaste verkan af en orcan i förening med åska. En
herde skyndar hem med sin hjord. Stormen oöjer de starkaste trän, och
förer sjelfva forssen af ett lodrätt fallande vatten ur sin rigtning. Oron
i naturen och de lefvandes ängsliga flykt är förträffligt uttryckt. Det
senare stycket, i allt det förras motsatts, visar solen i sin nedgång en
liign sommarafton, samt en leende natur.

L’Adoration des Mages af gammal mästare, som det tycks
ur Ven et ians k a Scholan, målad på ett slags agat, så att sjelf-
va stenens partier äro begagnade i architecluren ocb några andra
delar af taflan. Detta målningssätt och den förgylda glorian kring
Marias och Frälsarens hufvuden antyda taflans höga ålder. Teckningen
är ädel, coloriten frisk och utförningen nästan en fullkomnad miniatur.

Maria Stuarts afhuggna hufvud på ett förgyldt fat, af Feder. Zuc-
cari. Ett fragment, utskuret ur en större målning, samt i senare ti-
der hopsatt och tillökadt till taflans nuvarande skick. Det tycks utmärka
ögonblicket strax efter executionen : ännu råder någon lifsfärg i det mesta
af ansigtet och en stelnad tår har framträngt i det ena ÿgat. Hela huf-
vudet är förlräflligen modelleradt och bär en charakter af lugn och sa-
lighet, som snart sagdt hänför åskådaren från det rysliga i föremålet.

Tvanne Bi öststycken af Piazzetta. En Albanesisk Kolargubb«
(Carbonaro) och hans Gumma. Taflor, som utmärka sig mindre ge-
nom correction och behag i teckningen, än genom sin friska colorit,
sina breda dagrar och sin ytterst briljanta ljuseffect.

En Madonna ined Barnet, målad på koppar, ©ch ett Cleopatra»
312

hufvud, som tros vara af A nu i b al Car rac ci, men endast utgör eö
fragment ur en större tafla, äro, utom de nu uppräknade, de enda
taflor j Samlingen, çom best.ämdt röja ursprunget från Italienska Scho-
lorna.

Af Tyska Sch o lan.

rina von Bora,

Dr. M. Luther och hans hustru Catha-

utmärkta

väl inå-

tvänne små porti’aiter af Lucas Cranach,
med hans chiffre. Ehuru fula, anses de dock hafva likhetens förtjeust.
Likväl måste Ber. erkänna, att han här' i Luthers ansigte saknar det
fryntliga och jovialiska uttryck, som råder Î andra, af denne hans vän
målade portraiter. — Ett portrait af Er. Rote roda mus
lädt af Hans Holbein, eller kanske en copia efter honom. — Mars
och Venus i kärlig omfamning, öfverraskade af Olympens gudar, liten
tafla af R o 11 en h a me r. Mars bemödar sig förgäfves, att lossa sig ur
Vulcans fängslande nät. Amor skjuter efter Mercurius, som anför guda-
troppen, och är sysselsatt att undandraga sparlakanet från sängen, för
att blotta den nakna gruppen. Väl componeradt och tecknadt, men nil-
got kallt maladt. — En liten allegorisk tafla, föreställande en gosse,
som blåser såpbubblor, omgifven af tidens och förgängelsens emblemer,
föregifves vara af samma mästare, men är tydligen bade raskare teck-
nad, och målad î en mer argentin hållning, än han vanligen brukade.
Tackt Cabmettstycke. — Abraham som skickar Hagar och Ismael ifrån
sig, signerad Ditrici 174o. Artistens namn var egentligen Dietrich,
fast han på sina taflor understundom gifvit det ett italienskt utseende.

Hagar, en mycket vacker figur, aflägsnar sig gråtande. Sonen 1er med
barndomens hela sorglöshet. Sara och Isak tyckas med nöje åskåda
de olyckligas bortgång. Abrahams hufvud och draperier äro förträffliga.
De gröna växter, hvilka öfverkläda stenväggen, samt de i förgrunden
växande, äro i en stor och glad stil. Det hela är fini, men ändå
Varmt maladt. I Parisiska Museum finnes ett motstycke af samma mästa-
re, föreställande Sara då hon för Hagar till sin man. — Af Knuff er
finnes cn med den mest beundransvärda flit utförd tafla, föreställande
en Doctor {Hïedecin à uriiie^ , som med djupsinnig blick betraktar en
rund flaska (liksom på Ger. Dows berömda Femme Hydropique^,
hvilkcn han håller upp i vädret. En ung flicka, hvilken denna under-
sökning gäller, haller ett kläde för ansigtet, samt tyckes på en gång
med fruktande förlägenhet och skälmskhet betrakta den gamle. Oagtadt
den skicklighet, med hvilken hon draperat klädningen, tyckes likväl en
viss corpulens bevisa, att misstaukarne mot henne ej sakna grund. Bak-
om doetörn står en gumma, förmodligen modren, som med spänd tipp -
måikaamhct alvaktar utslaget. Gubbens hufvud är mästerligt, tyger och


515

ofriga bisaker ipSlad« ined en ojämförlig flit, oclt det hela en ganska
god tafla , .ehuru något hård i teckningen, och coloriteu, t. e. i Hic-
kans hulvud, mindre klar. ÄfVen perspectiven i golfvet tyckes något
förfelad. — Af Joh. G. Hackert finnes ett godt landskap, förestäl-
lande solen i sin nedgång bakom en klippa, en sjövik, åtskilliga fiskare
och andra landliga figurer, samt i förgrunden några förfallna Uähus. —
En Fransiskaner-Munk af Raphael Mengs, troligen portrait, är af
mycket värde.

Hàllàndska och Brabantska Scholorna äro, enligt vanliga
förhållandet i svenska samlingar, äfven här de talrikaste. Trenne djur-
stycken af Franz Snyders, köpta från Finspångska samlingen och
förmodligen i landet införda af De Geerska familjen, äro målade i stor
stil och högst dyrbara. Den största, och kanske vackraste, föreställer
ett vildsvin, som sitter med bakdelen mot ett träd och med raseri
försvarar sig mot en mängd anfallande hundar. 1’lere ligga redan blö-
dande, döda eller döende, omkring odjuret, som tuggar fradga och med
eldröda gnistrande ögon ser sig omkring, färdigt att värja sig mot
de många nya fiender, som från flere sidor beständigt framrusa. Alla
dessa hundar äro tecknade i de mångfaldigaste ställningar, med vexlande
olikhet i utseende och en sanning i charaktersuttryck, som gör dem
till verkliga poi traiter. Mer individuell bestämda och lefvande, än de
här genom konstnärens hand framställas, kan man ej se dem i verk-
ligheten. Isynnerhet är en, som klättrar öfver en gärdesgård, alldeles
mästerlig. Scenen är så liflig, att man nästan med bäfvan åskådar den.
Empatementet är kraftigt och djerft. Taflan på väf, 5 fot 7^ tum hög,
1 o f. 4 t. bred. Den andra föreställer en Varg, som fällt ett rå-
djur, anfallen af flere hundar. Vargen, stående på bakbenen, har just
huggit en af hundarna om bakdelen med en häftighet, att tänderna nä-
stan tyckas hafva fastnat. I det samma biter en annan stor hund ho-
nom om ena framfolen, så att den tydligen måste gå förlorad. Rasande
af smärta söker Vargen släppa sitt tag, och kaslar dervid sin första fi-
ende i luften, för att vända sig mot den nya, hvilken gören af de svå-
raste och mest compliceradc ställningar. Mot denna vilda och rasande
liflighet bildar det döda, under vargens bakfötter liggande, förträffligt teck-
nade rådjuret en märklig contrast. På rådjurets horn står målarens
namn utsatt. Den tredje taflnns hufvudfigur ulgöres af en räf, som med
framfötterna fastnat i en räfsax. En hund, som först upptäckt deu
fangna och deilöie anser honom för sitt rof, vill försvara honom mot
flere af sina ankommande kamrater, hvilka under fullt skall och i häf-
tigaste spiang framstörta. hähen sjelf, som i synnerhet är lifligt tcvk-

.•.4.- V. I •
»ad och rnSlad, vänder hufvudet mot sina fiender J men förmSr i sin
vanmägtiga vrede ej mer, än visa dem tänderna. Denna tafla, ehuru
af en något mildare och mindre blodig composition, än de föregående,
är likväl ej mindre förträftlig. Målårens namn står tecknadt på hand-
taget till räfsaxen. De bägge sistnämnda taflorua äro lika stora : 5 fot
g tum höga, 8 f. 1 t. breda. Alla tre dessa djurstycken skulle pryda
hvilket kungligt galleri som hälst. — Af Van Dyks schola, eller troli-
gen af Van Dyk sjelf, finnes ett herrligt portrait af bildhuggaren Frans
Quenoy, half figur i naturlig storlek. Ansigtet är utmärkt vackert och
tänkande, med ett uttryck af djüpt svårmod. Drägten svart, ined hvit
Spetskrage. Konstnären har nyss format ett satyrshufvud af 1er, söm han
ännu håller i handen och betraktar. Denna hand ar mästerligt tecknad
och målad. Afven draperierna äro utmärkt vackra. Hufvudet är må-
ladt i Van Dyks skönaste maner, och med hans oefterhärmliga trans-
parenta colorit, i synnerhet i demiteinterna. Sannolikt har mästaren
målat flere exemplar af detta portrait. Ty ett, hvarefter en gravur blif-
vit gjord, finnes i Holland, och ett annat hos Hr Brukspatron Dybeck
i Stockholm. — Af eller efter samma mästare finnes ett portrait af
spanska ministern Piemeritello, i Camayeu, måladt för gravur, hvilken
också blifvit utförd af Paulus Pontius, — Afven finnes ett litet mycket vac-
kert crucifix, måladt pä guldbotten. Har tillhört Prof. Breda, som upp-
gaf det vara måladt af Van Dyk. — Ett högst förträffligt portrait af
van Dyks medtäflare Frans Hals, hel figur, är måladt al honom sjelf.
Han håller en uppnedvänd konstrikt arbetad pokal i handen, bakom ho-
nom står en tafla på ett staffeli, och på golfvet ligga vapen och flere
slags musikaliska instrumenter kringströdda, hvarmed han synes velat
antyda, att han deltagit i lifvets mångfaldiga nöjen och sysselsättningar.
Den grönagtiga atlasdrägten är målad med en alldeles förvånande san-
ning och skicklighet,’ så att mari nästan tycker sig höra den frasa vid
minsta rörelse. Taflan på trä, 4 fot i tum hög ,3 f. t. bred, är
en af de bästa i samlingen. — En gumma sittande vid ett bord, med
händerna öfver en glödpanna, af Gerard Dow, är ett utmärkt skönt
Cabinettsstycke, ytterst fini, men ändå äf stor effect, och med en su-
perb colorit. Tusende fina skrynklor synas i ansigtet oçh på händerna.
Men oagtadt den synbart höga åldern är elden icke alldeles släckt i ögo-
nen , munnen har ännu mycket behag och godhet, och dragén antyda
ett fordom skönt ansigte. Den med pelsverk fodrade mössan är myc-
ket väl målad. Taflan, på träd, io|- t. hög och	t. bred. — Nå-
got yngre än föregående, med skarpare charaktersuttryck, och kanske
sasom tafla vackrare, men mindre lefvaudé figur, är en gumma af Adrian
515

van Ostade, ett portrait af inSlarens egen mor, enligt den upplysning
en gravur ger. Hon år klädd i svart hufvudbonad och svarta kläder.
Äfven denna talla, målad på trä, 7 t. h. 5| t. hr., är förträfflig. —
Ett htet dyrbart landskapsstycke har signat. Paulus Potter. En bon-
de, framför stallet, spänner sin häst för en kärra. Dessutom synas nå-
gra kor , samt en hund och fyra svin i förgrunden. Kojan, något för-
fallen, med raukor vid muren, är förträffligt målad, och den brunagtiga
varma färgtonen mycket angenäm. Taflan har tillhört Lagerbi ingska
samlingen. — Äfven finnes här, efter samma mästare, ett ypperligt Land-
skap med kreatur; god copia af Sjöholm och Sandberg, efter original
i grefl. Braheska samlingen. — En Eremit, sittande med hopknäpp-
ta händer framför sin koja, bredvid honom på en mossbeväxt klippa
en dödskalle och en bibel, af David Teniers; signerad med hans
vanliga monogramm, D med ett t inuti. Gubbens hufvud och händer
äro särdeles väl målade. En liten god tafla på koppar, g t. h. 6^ t.
br., ur Plomgrenska, sedan grefl. Hornska samlingen. — Ett krogsäll-
skap, maladt pa trä af samme mästare, förefaller något hårdare än hans
ei kända arbeten annars vanligen äro, hvarföre den kanske torde vara
en copia. Samma sujet, eftei- en tafla på väf af densamme, finnes
gravei adt i Galerie du Duc d Orleans. I midlen af taflan ses en gam-
mal man, som, med sluten hand pa bordet, låter en sittande person
gissa udda eller jämt, — Apostelen Jacobus minor, en liten, men val
malad tafla af Lucas van Leyden, b vars arbeten i Sverige annars
äro högst sällsynta, ,— En flicka, redan afklädd och färdig att gå till
sängs, håller ett ljus i handen och tycks se sig om, liksom hon vän-
tade någon; förträfflig målning af Schalken. Ljuseffecten är mäster—
lig, isynnerhet transparenten genom fingrarna. Flickans hufvud skönt
och med ett mycket godt uttryck. —- Likt hans maner är ett annat
Stycke, med ett fruntimmer sittande framför ett ljus med en uppsla-
gen bok; men det är ej sa väl maladt. — Af G. van Herp, en icke
mycket känd mästare, finnes en tafla, föreställande en Advocat, som
ladfragas af en enka. Han pekar pa ett papper, sannolikt något arfs—
document, under det han talar till henne. Taflan är tunnt målad, i
ett stort och varmt manJr , mycket liknande Rubens, i synnerhet i de
alldeles mästerliga hufvudena. Pelsverket på gubbens drägt och hans
hand äro också förträffliga. Prof. Breda, som förut ägde denna ut-
mäikt goda tafla, värderade den ganska högt. Hon är målad på trä,
1 lot jo^ t. hög och 1 f. ö-|- t. bred. — En gammal fiskare, som
stoppar sin pipa, och har framför sig ett stenfat med några ypperligt
målade fiskar, är en god tafla al Brekelenkamp, signerad: Quiiijp
516

B. K. P. i G65• — En flicka, Bom sitter och syr i Cn portvaktnreS
ruin, ;ir en liten täck målning, känd genom en gravur under namn
a( la belle Portière. Signerad P. v. Els t i65o. Mycket klart mS-
lad; och flickans linfvud, utmärkt af oskuld och sorglöshet, särdeles
skönt. Armarne tyckas dercmot nog tunna och magra. — Fältmarsk.
Torstensons portrait j hel figur, malade på koppar af Mierevelt, med
utsatt ärtal i63S. Tygerna äro särdeles väl målade. Men i hufvudct
tyckes det saknas några dagrar, och golfvets perspectiv synes förfelad. —
Ett vinterstycke, signeradt François Paul F er g, framställer en Vue af
en kyrkby nära Amsterdam. På isen roa sig en stor mängd skridsko-
gångare, och några åkande. Figtyerna äro väl tecknade, och ehuru allt
är ytterligt fini, är det ändå ganska raskt måladt. Mycket god tafla
på koppar, 11 t. h. 1 f. 2 t. hr. — Ett bröststycke i turkisk drägt,
hvilket tros vara den namnkunnige Bonneval, är ypperligt måladt i Rem-
brandts stil, af okänd mästare. — Utsigt af Campo Vaccino i Rom på
1600-taJet, sign. J. van Heyden, med figurer som tros vara af V.
d. Veide, är förträffligt målad, i det bästa Holländska landskaps-
maneret. — Af den som blomstermålare och paysagist lika berömde
Jean van Huysum, finnes ett landskap, med vattenfall, två figurer och
några hjortar, ypperligt måladt i en mycket blå teint. På väf, i f.
5 t. h. 1 f. br. —• Äfven af Breughel de Velours finnes ett litet
godt landskap, bvilket sages vara en vue af en canal i Leyden. Taflan,
som enl. bans mane'r är mycket brokig, finnes graverad af Beaumont. —
En god historiemålning af Wilhelm Scbellinks framställer Kon. Carl
ll:e med sin suite, färdig alt vid Schevelingen gå om bord, för att
till England escorteras af Holländska flottan, som synes på långt al-
stånd. En otalig folkskara åskådar tåget. Denna tafla, som i Eng-
land blifvit köpt af Envoyén Frih. Behausen, finnes beskrilven af Des
Camps, Art. Schellinks. Väf, 2 f. i o t. h. 3 f. t. br. — Af
Seb. Franck finnes äfven en god tafla, föreställande Maria Medicis,
som med suite landstiger vid ett gammalt vakttorn på Seinestranden
och emottages med högtidlighet. Alla de personer, som omge Drott-
ningen , äro portrailer. Taflan, köpt efter Hof-Inlend. Masreliez, är
pa väf, och lika stor med föregående. — Ett litet portrait af Kon.
Carl XlLes äldsta syster, i Ehrenstrahls stil, men vida mer fini, tros
vara af Balthasar Donner. — En sittande ung man, i tankfull ställ-
ning, hufvudcl lutadt mot högra handen, och framföre en uppslagen
buk , ai okänd mästare. I Tessinska samlingen, dit denna talla förut
hörde, ansågs den vara af Rembrandt. Den tyckes dock ej allde-
les likna denhes mauci, emedan den klara dagen, som han nästan all-
5] 7

till sökte sätta på uågon viss del af sina taflor, bär alldeles saknas.
Några kännare hänföra den till Murillo, I alla fall är det vissa, att
det är en förträfflig målning, i ett raskt manc{f och något grönaglig ton.
Väf, 3 f. 3-j t. hög, 2 f. io t. hred. — Af Rembrandt, eller ntl-
gou af hans elever, finnes ett portrait af en äldre man (Rembrandt
sjelf?). Färgerna aro likväl tunnare pålagda, än de vanligen finnas på
lians taflor. •— Af I. T. Soulmaker, Bergheins förnämsta elev, fin-
nas tvänne ypperliga landskap med kreatur (på det ena fäkrealur, på
det andra får och getter) och figurer i denne mästares man^r. Krea-
turen äro mästerligt målade, i synnerhet en fläckig ko, som står uti
en flod, hvars vattenmassa hon med stor ifver ökar. På yäf, i f. io—
t. h. 1 f. g t. hr. — En flicka, står i ett öppet fönster med ett åt
fiidan slaget draperi, och häller en död fogel i handen, samt en karl
som läser, af någon flamandsk mästare. Cdmpositioneu är ej olik Ge-
rard Dow. — En amma sittande med ett han» på knäet, bakom en
vagga, framför hvilken modern står. Signerad G. M. har denna tafla
(på Väf) ansetts vara ett original af Gabriel Metzii; men är en gam-
mal copia af mycken förtjenst efter en tafla på trä af van Geel, hvil-
ken finnes graverad i Le Bruns galleri. — Dessutom må nämnas föl-
jande. Ett stort landskap med gäss, på hvilka en gosse betsar en hund,
af G. Camp buys en; tvänne Landskap af van der Nint, det ena
med månsken, det andra med ett åskslag i mörka natten; tvänne Land-
skap med klosterbyggnader af Lucas van Uden; ett litet landskap på
koppar, sign. J. van Kessel, visande flera höns och andra foglar,
mycket klart och fini; ett godt landskap af Barthol. Breenberg, med
Vestas tampel, samt flere byggnader och figurer; ett Landskap af Ant.
Water lo; ett Fruktstycke, med en skuren citron, persikor och druf-
vor i en postlinskorg, några ostron pä ett fat, m. m. af J. D. de
Heem; ett gubbhufvud, liknande Ferd. Bols maner; ett bondsällskap
i Adr. v. Ostades genre, dock mera liknande Rembrandts ton och
maner.

Af Franska scholan, ehuru här mindre rik , finnas dock några
goda taflor. Tvänne Camayeu-målningar, föreställande Kon. Gustaf 11
Adolph och hans gemål till häst, af .Sebast. Bourdon, äro ganska
goda. Förkortningen på den första är i synnerhet väl tecknad. —- Ett
förträffligt Landskap af Karl Du Jardin, med väl målade djur, särde-
les en bagge, några far och en get. — Vue af ArfstålhåUarens palats
vid Amsterdam, sign. P. C. La F argues 1780; Ett Landskap, med
ruiner af ett Göthiskt tempel, en bro öfver vatten och flere figurer,
sign. B. Le Petit; Ett Landskap, sign. J. P. Ougier 1760; äro
318



goda tailor — En tafia pj vaf, a f. L 1 f. 5 t. br. af J. Joure-
net, hvilken berömda mästares arbeten annars i Sverige äro sällsynta,
föreställer Sokrates’ sista samtal med sina lärjungar. Ur Prof. Bredas
samling. — En Herre och ett fruntimmer Î Burgundisk drägt, af Ant.
Watteau. En man, som lyssnar, af okänd mästare. Liknar Lai-
te s s e s maner.

Ai Spansk mästare finnes blott en tafla, näml. Påfvén Inno-*
centii X.s portrait, (sannolikt copia) efter Velasque z, ypperligtmåladt.

Bland tailor af Svenska mästare, må följande anföras: Ett stort
Landskap af Elias Martin, föreställande en vik, omkring hvilken man
ser åtskilliga boskapskreatur, en herde med sin hustru och ett barn,
samt i fonden ett slott. Figurerna äro illa tecknade, men landskapet
af stol effect, och hör säkert till denne mästares bästa arbeten. Tro—
ligen är det maladt Under hans vistande i England, ty under namnet
står: from Stockholm. —- Tvänne smärre taflor, målade på kritgrund
af samme mästare, hafva äfven förtjenst, likasom ock tvänne vuer af
en engelsk hamn, den ena i storm (alldeles i Vernets stil), den andra
med lugnt vatten. — Ett Landskap af Fa hieran tz, med skön ef-
fect och fullt af sann poesîe. Månen speglar sig i vatten, och dess
strålar skimra mellan darrande löf. — En Osteria i Rom der en bon-
de från bergstrakten gör räkning med värdinnan. Sign. A. Laitraeus,
Roma 1820. — Tvänne knästycken af Sandberg, det ena en flicka
från Österåkers socken (Alma i Wanala ; jfr. Underrättelsen om Ilolter-
manska Sami., Svea VIII: 1), det andra en jägare. — Af densam-
me, ett Landskap i flamandsk stil (måladt såsom pendant till Kessels
ofvannämda tafla), föreställande en hästhandlare, som presenterar sina
hästar för ett resande herrskap. — Hit höra också på visst sätt trenne
smärre taflor af Etzdorff, en ung artist, hvars arbeten på sista
konst-exposition så rättvist beundrades. Den största och bästa af dessa
tre föreställer hafvet vid Nordcap, med seglande och roende farkoster.
Den kalla klara luften är i synnerhet förträfflig.

Vid Beskrifningen öfver Holtermanska Samlingen i Svea VIII: 1 ,
sid. 115, böra följande rättelser och tillägg göras : De bägge stora blom-
sterstyckena , som uppgifvas vara af van Iluysum, och van Os, äro tyd-
ligen signerade: J. D. De He em. — Simeon och Jesusbarnet anses,
med stöd af en gravur, vara af Carlo Maratti. — Likaledes bör
göras den rättelse vid Beskrifningen på samlingen vid Boo, Svea IX, 1,
sid. 152, att i stället för Landskapsstycke af Jansens, läses Sällskapsstycke.
UNIVERSITETS-ANNALER.

Upsala.

Befordrad« och utnämnde under loppet af Sr 1826: Till
Juris Patr. & Rom. Professor, efter JustitiaeRådet Doct. Sven '1'hemp-
tander, Juris Patr« & Rom. Adjuncten, Doct. Jac. Edvard Boë-*
thiuS) hvilken i detta embete d. 12 sistl. Dec. installerades; — Theol.
Adjunct och Kyrkoherde i Börje Praebende pastorat, efter framl. Pro-
sten S. Löwenhjelm, E. O. Theol. Professorn Doct. Joh. Thor-
sander ; — Professores Regii : Theol. Adjuncten Mag. Er. Bergström
och Botan. Demonstratorn Doct. Georg TV Ohlenberg, med säte och
Stämma i Facnlteten. — Lide'nsk Amanuens vid Akad. Bibliotheket Philos.
Magistern Carl Joh. Metzen. — Docenter : Mag. And. Er. Knös
i Exegetiken. Mag. Carl Jac. af Nordin i Lärdoms-Historien och
Mag. Pehr Er. Budeheck i Romerska Vältaligheten. — Amanuens vid
Seminarium Huspred. And. Bernh. Lindroth, — samt Akademie Om-
budsman : Notarien vid Cons. Acad., Juris Cand. Mag. Carl Lltdv.
Höjer.

Med döden afgången: Primär. Theol. Professorn, Dompro-
sten, L. N. O., Doct. Joh. JPinhom den 9 sistl. Octob. 80 år gam-
mal. — Han var född d. g Octob. 1746. Bief Student 1768. Phi-
los. Magister 1776. Theol. Candidat och Docens 1778. E. O. Theol.
Adjunct 1779* Theol. Licentiat 1782. E. O. Theol. Professor och
Kyrkoherde i Waksala 1790. Theol. Doctor 1793. Ord. Theol.
Professor 17g5. Riksdagsman 1800. Primär. Theol. Professor och
DomProst i Upsala 1805. Ledamot af Kgl. Nordstjerne Orden 1809.

Från utrikes resor återkom ne: Chern. Adjuucten Mag.
Elof TVallquist och Mathes. Docenten Mag. Fred. Budberg.

Donationer: till Akademiens Stipendii-Fond har Dom-
Prosten Doct. Joh. TVinbom i lifstiden med varm hand dfverlemnat
en summa af 2,200 Rdlr Banco, hvaraf räntan, i 2:ne Stipendier för-
delad, tillfaller Studerande af Uplands och WestGötha Nationer, hvil-
kas Inspector framl. DomProsten i lifstiden varit. — Till Akad. Bi-
bliotheket har HofMarskalken, C. N. O. Johan Jennings och
dess Fru Friherrinna Sophia Eleon. Jennings f. Bosenhane, ge-
nom öppet gåfvobref förärat en del af Friherrl. Rosenhanska Bibliothe-
ket på Torp i Södermanland, förnämligast sådane verk i Historien ,
32.0

Statskunskapen och Witterheten, som i Akademiens Bibliothek tillförene
icke fumas. Bibliothekei \inner genom denna donation en tillökning af
nagot mer än 1,^00 A olumer, enligt den Katalog, som deröfver af vi-
ce Bibliothekarien Schröder blifvit upprättad. Hans Kongh Höghet Kron-
liinsen har, sasom Akademiens Canzler, i afläten skrifvelsc täckts för-
khna HofMaiskalken Jennings och dess Fru Friherrinna sitt, särdeles nå-
diga välbehag.

Rectors-om by te skedde d. 14 sistl. Dec. da Mathes. Pro-
fessorn, L. N. O. Mag. Jöns Svanberg öfverlenmadc Rectoratet till
Astron. Professorn Mag. Joh. Bredman.

niSPUTATIONER

UTG1FNA I LUND VAR-TERMINEN 1826.

Under Aesteth. Professorn och Bibliothekarien t Mag. And,
L i d b e c k.

Aforismer, A. BorgstrSm, 1, ifi ark.

Om det fSrsta FSrsik till en Teori om de Sk8na Konsterna. St. L
A, Hallström. -- St, II. Pehr Sam, Munck af Rosen-
s c h ö l d. — St. III. C. F. Leche, tillsammans f , 3ff ark.

Under furis & Moral. Professorn Mag. Fre dr, C e d e r~
s c h i ö l d :

De veritate sermonis Morali. P. I, E. IPigiuS. -- P. II. C.
Björkman. — P. III. M, N. Ce d erseh i Sid, tills. 3,
lf4 ark.

De furis Civilis in ordinem , quem Sysicmatis dieunt, cogendi ra-
tions. P. IV. C. E. Carlston, I, 3fi ark.

Under Histor. Natur. Professorn , Mag. Carl Fredr.
Fallen*,

Hemiptera Svecica. Contin. I. f. f. Wendels. — C. II. L. Th.

S j ö b c c k. -- C. Hl. F. H. B u n d t. -- C. IW. W• Hansson. —
C. V. F. Horney , tills. 3 , jfg ark S'.o.
Suppiementum Cimitidum Svecia- C. J. Hofverberg, t ifgarkg'.»'

Under Botin, et Oecon. Professorn t L. N. O. Mag. Carl
Ad, A g a rd h :

Aphorismi Botaniei. P.	B. E. Ri I d e b r a n d, I ifjarkgvo.

Stirpes Agri Rotnoviensis. P. I. A. E. Lindblom. 1 ifi ark Svo.

Under Philos. Theor. Professorn , Mag. Ebbe Sam. Bring',

De Veterum Svecorum et Gothorum prœcipuis , quœ rempublicam spe-
ctant, institutis. P. XV III J. P. Lin g. — P. XIX. C G,
Kirner.- P.XX. E. G. T i 11 s t r 5 m. — P.XXI. 0.
G. Ô hr vail. — P. XXII. A- Ma Im s t e d t. tills. 6 ark.

In Politicam illustr. Montesquieu Observationes. P. I. ff- S.
L inn e 11. — P. II. E. ff. Hultma n. — P. III. E. O. G add.
tills. 4 lf4 ark.

Vera Juris Natura hodierni astimatio. P. I. C. E. E c k e r b e r g.—
P. II. J. N. Qui ding. — P. 111. F. Hjort. — P.1V.J.
Falck. — P. V. C. IV. Hultgren, tills. 6 sf4 ark.

Under LL. 00. Professorn, Mag. Bengt Magn. B o l-
m ee r :

Lebidi Moallaka , Arabite et Suethice. P. I. O. J. B i lib erg.—
P. II, F. M. St hr eil. tills, g ark.

Under Theol. Adjuncten, Mag. Bengt Jae. Bergquist:

An Idea Messiai in Apoeryphis Vet. Test, sit obvia? C. M. Hå-
kansson. g lf4 ark Svo.

Under Theol. Adjuncten, Mag. He nr. Reuter da hl:

De fontibus Historix Ecclesiastica Eusebianx. P. 1. G. F. B e r g. —

P. II. C. H. Ros v all. — P. HI. H. O. Sc hin beck. —
P. IV. A. Berg. — P. V. G, J. B i 11 b e r g. tills. 6 if4
ark gvo.

Under LL. 00. Adjuncten, Mag. Âke J. Kahl:

De vestigiis scriptorum Tauleri in scriptis Lutheri. P. I. IV. A.
Noll erot h. — P. II. S. J. Johnsson, tills. 2 gfg ark.

Under E. O Philos. Theor. Adjuncten, Mag. Sven Ryd-
berg:

Certamen Su to num et Gothorum de Rege eligendo. P. I. A. Cron-
holm. P. IL F. G. Levan. —- P• III. L. M o n t e n.
tills. 4 gf4 ark.

Under E. 0. Philos. Pract. Adjuncten, Mag. Lars G.
P alm qui st:

Svea X. ii.	21
022

Dt Norrmannii haliam cccupAntibus. P. 1. C. H. Stahl. — P.H.

J, A- Al i n. -- P. HL P. p. LindstrSm. tills. 4 lf4 àrk.

Under Theol. Docenten, Mag. Gust. Ad. Testrupt

Dt Mysticismo Tauleri cum Symbolisa ecclesix Lutherans Doctri-
na comparato. F. G. v 0 n Sc hart t[. } 1/4 ark ßvo.

Under Theol,, Docenten, Mag. Joh. Pettersson :

De vocum Hebraorum forma Pausali. P. Johansson. 2
ark gvo'.

Under Eloqu. Rom. Docenten, Mag. Mich- Malms t r S mt

Epigrammata Martialis Patrio sermoni vindicata. P. 1. G. Ri s*
b e rg. I ifa ark.

Under Ph. Mag. P. G. Ahnfeit'.

De Libertate Hominis Morali. P. I. C. J. Eutidgârd. — P. II.

A. F. Hallengr en. tills, a 3/4 ark.

Under Ph. Mag. C. J. Sundev all’.

Om Insekternas åverkan på våra Skogar. A. C, B S S s, 1 ifi

ark Svo.
B Ö C K E R;

UTKOMNE IFRÄN D. 10 SEPTEMBER TILL D. 51 DECEMBER
1826.

Register öfver K. Vettenskaps-Academiens Handlingar ilr§n och med
i8i5 till och med iSaS. Sthm, P. A. Norstedt & S. 62 s. 8:0.
16 sk.

Peveril af Fjellet, Roman af Walter Scott, Öfversättn. 4:dö
o. 5:te Del. Mariefred, Collin & C., 18264 4:de Del. 620 s,,
5ito Del. Soy s. 12:0. 1 R. 16 sk.

Rosa till fots genom Ryssland och Siberîska Tartariet från gränsen
äf China ända till Ishafvet och Kamtschatka af Capten Co-i
chrane. Öfversättn. Mariefred, Collin & C., 1826. 24g s. 8:0.
1 R. 12 sk.

Högst nödig Handbok för gifta och ogifta Manspersoner, m. m. af
P. Fr. Neumann. Öfversättn. Andra upplagan. Sthlm. Wenn-
lund, 1826, 48 s. 8:0, 16 sk.

Napoleons Memoirer» Anteckningar till Frankrikes Historia under
Napoleons regering, skrifne på S:t Helena efter Napoleon»
egen dietering, af de Generaler, som delat hans fångenskap,
och utgifne efter manüscripter, öfverallt corrigerade af Napo-
leons egen hand; 5;te Delen, dieterad för General Montholon,
Napoleons Adjutant. Sthm. Nestius, 1826. (Hæggstroms förlag)
445 s. 8:0. 2 R. z4 sk,

Asarne af Ling. 3:dje Afdelningen. Danmark. Sthm, Hörberg, 1826,
5o s. 8:0, 24 sk.

Strödda Predikningar, Öfversättn, Sthm. Marquard, 1826. 178 s.
8:0, 52 sk.

Molnen^ Lustspel af Aristophanes. Öfversättning af S. H. Tlio.
mander. Sthm. Scheutz, 1826, 134 s. 8:0, 31 sk.

Berättelser af Johanna Schopenhauer. Öfversättning, Forsts ’
Delen,* Sthm. K. Ordens Boktryckeriet, 1826. 155 s. 12:0,
28 sk.

A short Introduction to Swedish Grammar adapted for the use of
Englishmen; byGustafrut Brunnmark,M. A. 2;d edi-
tion. Sthm, Deleen, 1826. 143 s. 8:0. 1 R.

Plan och Spherisk Trigonometrie af Legendre, öfversättn. af
E. Harfwefeldt. Sthm. Norstedt & S,, 1826, io5 s. 8:«
med en planche, 16 sk.
5a4

1’åfvsrnes Historia; ifrSn den Heliga Stolens upprättande i Rom,
till närvarande tid. Af A n t. Llorente. Öfversättn. efter
originalet. i;sta Delen (från S;t Peter till Påfvinnan Johanna)
Slhrn. Scheutz, 1826. a43 s. 8:0. 1 R. 16 sk.

Såilskaps-Theatern. Samling af äldre och nyare Theaterstycken till
bruk lör Privat-Theatrar. 2;a B:t, 4:de Häft. (Bacchus och Kär-
leken på Landet. Komedi. Öfversättn,) Sthm, Wennlund, 182G.
45 s. 8:0. 12 sk.

Pyramiderno vid Memphis; en Österländsk Saga af T. H. Frie-
drich. Öfversättn. Sthm. Wennlund, 1826. 26 s. 12:0. 8 sk.

En aldeles ny Gåt-Bok, innehållande i5o sinnrika och roliga gåtor
med svar. Upsala, Bruzelius, 1826. 16 s. 8:0. 4 sk.

Predikningar och Andeliga Tal af Pehr Ekendahl. 5;te H;t. Up-
sala, Bruzelius, 1826. 165 s. 8:0. 1 R.

Tolken eller Svenska och Franska Samtal till gagn för Resande och
undervisning för Ungdom. Sthm. Hörberg, 1826. i5o s. 12:0.
31 sk.

Grunddragen till Philosophions Historia fiån de äldste till närva-
rande tider afL. Hammarsköld. 3:dje Afdeln. Förra B:t.
Sthm. Carlsson, 1826. 441 s. 8:0. 2 R. 16 sk.

Försök till en Lärobok i Theologia Dogmatica af C. J. Eberstein,
Th. D., Biskop. Sthm. Nestius, 1826. 282 s. 8;o. 1 R. 52 sk.

Theaterstycken af K. Gustaf III, 2;ne Delar. Sthm, Deleen, 1826.
i:sta B;det. 34i s. 2tdra Bjdet, 376 s. 8:0. 4 R,

B e n j. C. Höijers Samlade Skrifter. 3;dje Del. Sthm, 1826.
53t s. 8:0. 2 R. 44 sk.

Tingens Sammanhang. Romantisk Berättelse af E. A. T. Hoff-
mann. Öfversättn. Christianstad, Cedergren, 1815. 131 s. I2;o.
jo sk.

Reglor för Statshushållningen. Af J. J. Rousseau. Öfversättn.
Dersammast. 1825. 66 s. 8:0. 16 sk.

Förhöret. En ny Sällskapslek att begagna med tärningar. Dersam-
mast. 1826. 14 s. 8:0. 8 sk.

Fruntimmers-Vännen eller en liten Handbok för det vackra könet.
Öfversättn. Dersammast. iSiö. 71 s. utom innehållet, 12:0
20 sk.

Om Tobaksodling, samt de mogna Tobaksbladernes behandling. Of-
versättn. med tillägg och anmärkn. aF G. IVT. F-m. Ders. Isas'.
3g s. 8:o. 16 sk.

Medel till utrotande af alla skadliga Djur i hus, trädgårdar, på än-
gar och åkrar, nu m. Ders. 1826. 48 s. 8:0. 16 sk.

Bref till ett ungt Fruntimmer, om medlet att finna Sällheten. Of-
versättn. Ders. 1826. 148 s. 8:0. 32 sk.

Kometen. En samling af märkvärdigheter hemtade ur historiska käl-
lor lör läsare af alla stånd, utgifven af J. P. C. Geyer. Öt-
vers. Ders. 1826. aSa s. 8:0. 1 R,

Berättelser ur Svenska Historien. 2îa Del., inneh. Katholska tiden;
till ungdomens tjenst utgifven af And. Fryxell, Sthm, Ne-
stius, 1826, 2j4 s. 8:0 med 2:ne tabeller. 1 R. 16 sk.

Geographiens Historia ifrån de äldsta till nyare tider, efter de till-
förlitligaste uppgifter af Malte Brun. Ofversättn. Förra De-
len. Fahlun, Arborelius & C., 1826. 33o s. S’o. 2 R.

E, J. Stagnelii Samlade Skrifter, utg. af L. Hammarsköld. Sjdje
Delen. Sthm, Hörberg, 1826. 5oo s. 8:0. 2 R. 36 sk.

Arvid Gyllenstierna. Romantisk Berättelse från Carl Xll:s tide-
hvarf af Van der Veide. Ofvers. 2,-a Uppl, Schm, Eckstein,
1826. 3o6 s. 8;o. x R. 32 sk.

Klostret. En Roman af Walter Scott. Ofversättn. 2;a Delen.
Mariefred, Collin & C., 1826. 212 s. i2;o. 32 sk.

Biskopens och Pro-Canc. Doct. Er. Pontoppidans Collegium
pastorale practicum eller Undervisning för dem, som vilja rätt
förstå det heliga Prediko-Embetet. Öfversättn. Jemte bifogade
anmärkn. rörande mest Svenska Kyrkoförfattningen. 3;dje Upp-
lagan. Mariefred, Collin & C., 1826. 483 s. Anmärkningarne 76
s. 4.'o. 3 R.

Svensk Plutarch af J. F. a f L u n d b 1 a d. 2:a Delen. Sthm, K. Or-
dens Boktr., 1826. 144 s. 8:0 med ett Portrait och Facsimile.
2 R.

Berättelse om Napoleons ankomst och vistande om bord på Engel-
ska Linieskeppet Belleyophon, jemte underrättelse om de vig-
tigaste händelser som timade på detta skepp mellan d. a4 Maj
och 8 Aug. 1815 af Kapiten F. L. Maitland. Öfversättn. Med
cn Charta. Sihm, Nestius, 1826. n5 s. 8:0. 1 R.

Underrättelser för Manspersoner, inneh. hvad som är veta om den
33o

Veneriska Smittan, m. m. Af D:r Fr. Rich t or. Öfveisäthi.
Sthm, Marquard, 1826. g3 3. 8;o. ai sk.

.Woodstock eller Royalisten. En berättelse från år i65r af Wal-
ter Scott. Ofversättn. af Ç. R. i;a Delen. Sthm, Scheute,
1826. ^3o s. 8;o. 1 R. 12 sk.

Resa gepom Förenta Staterne i Nord-Amerika åren 1818, 1819 6c
1820 af Miss Wright. Ofversättn. Senare Delen, Sthm,
Scheute, 1826. Sry s. 8:0. 1 R. 02 sk.

Lösings Häradsrätts Utslag af den 28 Juli 1826, angående Kyrkoh.
i Dagsbergs Socken, f. d. Kongl, Hof-Pred. C. M. Ifederströrn,
tilltalad, förvunnen och dömd, att för begånget förfalsknings-
brott, medelst ett fallskeligt fördt Sockenstämmo-Protocoll, m. in.
Nyköping, Winge, 1826. 1 ark 4;o. 4 sk.

Bidrag till utredandet af Samhälls - Lärans Grundbegrepp af S.
Grub be. Första Delen, Upsala, Palmblad & C., 1826. 282 s;
8;o. 1 R, 24 sk,

De säkraste medel att fördnfva Liktornar och Vårtor jemte anvis-
ning huru kalla fötter och fotsvett böra behandlas. Öfversättp.
Sthm, Marquard, 1826. 56 s. 8«o. 12 sk.

Predikan hållen i St. Jacobs Kyrka i Stockholm, 25 Sönd. efter H.
Trefald.-dag d. 29 Oct, 1826, vid invigningen af dess nya Pre-
dikostol, af Församlingens Kyrkoherde, Sthm, Nestius , 1826.
24 s. 8:0. 22 sk.

Christina och hennes Hof, af C. F. van der Veide. Sthm, Hægg-
ström, 1826. 262 s. 8:0. 1 R. 2% sk.

Påfvarnes Historia ifrån den Heliga Stolens upprättande i Rom till
närvarande tid. Af Juan Antonio Llorente. Öfversättn,
2‘a delen, från Benedict III till Bonifacius VIII, Sthm, Scheutz,
1826. 212 s. 8:0.	1 R. 16 sk.

Anlörande till Stadens Kämners-Rätt, ingifvit af Hr Assessoren Sa-
lomonson, såsom tillf. Aktor i Tryckfrihets-målet, röranda
Skriften ‘JemfSrehe mellan det Symboliska Systemet i Religions
L&ran och det rent Bibliska m. m. samt Författarens, Pastor
Ty be eks, derå aflemnade förklaring, Sthm, Marquard, 1826.
$2 S. 8:0. Ï2 sk.

Kowfararnes Berättelser, af Walter Scott; i 4 delar, 3:dje och
4:de delarne, Talismannen. Sihm, Hæggstrôm, 1826, 3tdjo
Delen 202 s, 4;do Delen 260 s. 8{o. 3 R.
02^

Biblisk Historia för Ungdom; Gamla Testamentet, i utdrag efter
grundtexten af O l o f C a r 1 i n g. Sthm, Hæggslrom, 1826.

43g s. 8:0. 2 R. 20 sk.

J A Erne sti Theses Theologiæ Dogmatic®. In usum Tironum
concinnavit O. Nordhammar. Holmiæ, Hörberg, 1826. 44
s. 8:0. 12 sk.

Om det druckna tillståndet och dess inflytande pS menniskokrop..
pen. En philosophisk, medicinsk och chermsk Afh. af Th.
Trotter. Med psycholog, anmärkt!, af J. C. Hoff. Sthm,
Hæggstrôm, 1826. 218 s. i2;o. 1 R.

Förnuft och Uppenbarelse. Afhandling af B. J. Be.rgqvist. Lund
Berling , 1826. 222 s. 8:0. 4o sk.

Om de afledna Själars göromäl. Sthm , Wennlund , 1826.	45 s,
gro, 11 sk.

Propheten Enoch, en apocryphisk Bok, som 1 flera Århundraden an-
setts vara förlorad, men i slutet af sist förflutna Sekel bhfvit
funnen i Abyssinien och nu först översatt f^n ett Ethropiskt
Manuscript i Bodleianska Biblioth. i Oxford. Ofversättn. Sthm,
Elmén & Granberg, 1826. 216 b. 8to. 1 R.

Utdrag af M, Dtn Prof. J, D. Herholdts observationer, öfver ett
ungt fruntimmers Sjukdomstillfälligheter, utur hvars åtskilliga
kroppsdelar tid efter annan uttagits 3y5 synålar, 5 knappnalar
och en hårnål. Ofversättn, Sthm, Elmen & Granberg, 1826.
16 s. 8:0, 4 sk.

Nåden i Christo, föreställd uti Predikningar öfver Ärliga Son- och
Högtidsdagars Evangelier , hållna af S. B e 11 er. Sthm, Nor-
ström, 1826. 2 delar. 674 s. 4;o hält, 3 R* 32 sk.

Predikan jemte tal till Nattvards Ungdomen på Långfredagen 182G.
af L. P. G agn er. Sthm, Grahn, 1826. 2.-a Uppl. tillökt med
Confirmationer och Skriftetal samt Nattvardsböner. 3g s. 8:0,
16 sk.

Nittonde Ärhundradets Krönika 29:de häftet. Örebro, Lindh, 182S.
241 s. 8:0. 32 sk.

Skola Grekerna gå under eller ej? Betraktelser af en opartisk. Sthm,
Wennlund, 1826. 8:0.	4 sk.

Gustaf Adolfs och Ebba Brahes Kärlekshandelser. Sthm, Hörbar
1826. 56 s, 8:0. 12 sk.
Handbok i Fälttjensten för Compagnie- ooh Under-Olficerare af alla


Saß

Vapen, «ammandragen ur Kongl. Maj:tsN§d. Tjenstgörings-Reg-
lementes 4;de del med tillämpningar och tillägg af G. J. Dahl»
ström. Sthm, Delen, 1826. 218 s. 12:0. 1 R. 8. sk.

Samling af Landtmäteri-fÖrfattningar, innehållande sS väl Kongl.
Maj;ts Nåd. Förordningar, Resolutioner, Rescripter, Instru-
ctioner, samt af Kongl. Maj:t fastställde Delnings-grunder och
Skattläggnings-methoder, som ock Kammar-Collegii och Landt-
mäteriets Kungörelser och Circulairer, rörande Landtmäteriet
och Justeringen i Sverige & Finland, ifrån 1763 års början till
1807 års slut. Utgifven af G. E. F, nagrius. Sthm, Rum-
stedt, 182G. 2;a Uppl. Sig s. ut. inneh. 4:o. häft. 4 R. 32 sk.
ÎVÏorgon och Aftonböner. Norrköping, Raams Enka, 1826. 12 s.
12:0. 4 sk.

Upsala Domkyrka med dess märkvärdigheter. Utgifven af Werner
och J. H. Schröder. Med Plancher, ata haltet. 3 R,

Tal i anledning af H. K. H. Arf-Prinsen, Hert. af Skåne, Carl
Ludvig Eugens födelse, hållet på Carolin. Acad, större Lä-
rosal d. 20 Junii 1826. af C. H. Lund blad. Lund, Berling,
»826.	4/ s. 4:o. hält, 12 sk.

Barnabok, H. K. H, KronPrinsen i underd. tillegnad af Samfundet
Pro Fide & Christianisme. 6;te förbättrade Uppl. Sthm, Rum-
stedt, 1826. 107 s. 8:0., ex. 20 sk.

Tal hållet vid General-Lieutenanten G. H. Jägerhorns Jordfästning,
d» J7 Sept. 1826. Sthm, Norstiöm, 1826. 8:0. 16 sk.

Fordua och Närvarande Sverige af Thersner, häft. XXVIII. Up-
land häftet 3 5 R.

Arbeten af J. G. Oxens t je ma, 5:te delen. Efter dess död ut-
gifven; förra Bandet. Sthm, Delen , 1826. 361 s. häft. 2 R.
8 sk.

Valda Skrifter af J a c. Frese. Samlade och ånyo ntgifne af P.
A. Sonden. Sthm, Norström, 1826.	111 s. ut. föret, h.
4o sk.

Lionel Jjincoln eller Bostons Belägring; af Americanarn Cooper,
2;a delen, öfversättn. af H. M. C. Sthm. Marquard, 1826.
ryg s. 8:0 h. 1 R.

Matrikel öfver Ordinär. Tjensteman vid Församlingarna och Läro-
Verken i Sverige och Norge, utg. af J. A. Berggren. GÖthe-
boig, Norberg, 318 s. 8:0. h. 2 R.
^29

Bidrag till K. Gustaf III Historia, innehållande hans tillernade Ex-
pedition mot Frankrike 1792. Hans Underhandlingar i Aachen
och Brefväxling med Marquis de Bouilly, samt den senares Re-
flexioner öfver Konungens Egenskaper, Character och Död,
Sthm, Nestius, 1826, 74 s. a4 sk.

Några nödvändiga SundhetsReglor vid Barns skötsel, eller en säker
method att förekomma Schrophler eller den så kallade Engel-
ska Sjukan , jemte ett genom flerårig erfarenhet bepröfvadt för-
varingsmedel mot koppor, kikhosta, smittsamma febrar samt
mask; till alla Mödrars behjertande, saideles innom hufvudsta-
den. Sthm, Wennlund, 1826. haft, ig s. 8 sk.

Valda Fabler med kopparstick till tidsfördrif för Barn 1 häftet , 4
upplagan , 2 häftet 4 upplagan , 3 häftet 3 upplagan , 4 häftet
3 upplagan, 5 häftet 3 upplagan, 6 häftet 3 upplagan. Sthm,
Rumstedt, 1826. 126 s. h. 1 R. 32 sk.

Utförlig berättelse om ihet namnkunniga Stångebroslag emellan Si-
gismundus och Hertig Carl, hvilket stod vid Linköping i (Jster-
göihland then 26 Sept. 1698 utur Joh. och Arn. Messenii, Loc.
cenii och flere genom trycket utkomna skrifter, samt andre säkra
manuscripter, sammanletad, med bifogade Genealogiska och
Topiska Anmärkningar, 2;a Uppl. efter den 1733 tryckta Be-
rättelse. Linköping, Petré, 1826. 60 s. häft, 16 sk.

Min Lyras första Toner, första häftet. Sthm, Rumstedt, 1826. 8:0
häft. 4o sk.

Betraktelser öfver Israels Barns utkallande och befrielse ur Egypten
älvensom öfver de vigtigaste händelser i afseende på deras van-
dring genom öknen intill deras slutliga bosättning i Landet Ca-
naan. Wennersbof-g, Q>ist, 1815. Ofversättn, 1 häftet g5 s.
2 häftet 133 s. 8:0, 3o sk.

Ett och annat, af C. H. A n c k a r s v ä r d. I anledning af den be-
kanta Skeppshandeln* Sthm, Scheutz, 1826. 131 sidd. 8:0.
36 sk.

Handbok för Fruntimmer i Äldre och Nyare Historien Ofvers,
gtde Del. a dra Uppl. Sthm. Grahn, 1826. 418 sidd. 12:0.

1’rotocoll hållet vid Götha Canal Bolaus Ordinarie Sammankomst i
Linköping d. 17 Aug. 1826. Linköping, Petre, 1826. 92 35
siddi. 4.0» 52 sk-
35o

Den Svenske Fiskaren eller välment underrättelse om det i Sverige
pu för tiden brukliga Fiskeri, jemte Beskrifnipg på härstädes be-
kanta Fiskar och Fiskredskap pf S. T. S. Ny och öfversedd Upp-
laga. Sthm, Wennlund, 1826,	14g s. 8:0 utom Registret,
med 1 Planch. 1 Rdlr 16 sk-

Michel Räf eller Rättegången emellan Djuren. Nöjsam och Sedoläran-
de Däsning för Ungdomen. Ofvers. Sthm, Wennlund, 1826,
g8 sidd. utom innehållet. 12:0!	1 Rdlr.

Tableaux Militaires Alphabétiques, Militairiska Teckningar i Alphabet,
ordning. 1 Rdlr.

Geographie öfver Scandinavien för begynnare; efter en lätt method att
åskådligt lära sig densamma. Med 2:ue färglagda Chartor, hvaraf
2:ne utan namn. Sthm, Dele'en, 1826. 12 sidd. 12:0.	52 sk.

Nya Testamentet med stående stilar. På föranstaltande af Svenska Bi-
bel-Sällskapet. 5:te Upplagan. Sthm, Rumstedt, 1826.	432
sidd. 8:0. Ex. 15 sk.

Christelige Gudaktighetsöfningar, Sthm, Nordström,' 1826.	62 sidd.
8:0.	16 sk.

De små Geograferneeller första undervisningen i Geographiens stu-
dium; med 32 figurer. Sthm. Wennlund, 1826.	35 sidd.8:0
med sv, fig. 16 sk. med ilium, fig, 2 4 sk.

Den nya Verlds-Editionens första Correctur-ark jemte Fan i båten såsom
intelligensblad. (Noachs Ark. Första Våningen — Omdiktad).
Sthm, Hörberg, 1826. go sidd. 8:0. a4 sk.

Noachs Ark, ataVåningep. Sthm, Hörberg, 1826. jg3 sidd. 8:0.
1 Rdlr.

Tal vid Sidenkramhandlaren Hr Jakob Arrhenii begrafning, i Storkyr-
kan d, 27 Npv. 1826, af Församlingens Kyrkoherde. Sthm,
Norstedt & Söner, 1826.	12 sidd. 8:0. Säljes icke.

Marko Botzaris Grafvård. Prolog i 2 akter med Musik ocli Sång.
Uppförd d. 8 Oct. 1826 å stora Rådhus-Salen i Umeå stad, då
ett Sällskaps-Spektakel gafs , till förmån för de olycklige Grekcr-
ne. Sthm, Haeggström, 1826.	;6 sidd. 8:0.	8 sk.

I J. N. Högmässo-Predikningar på alla heigedagar i året af Per K cr-
uel 1, Prost och Kyrkoherde i Hcllestad. Efter Författarens hand-
OOI

skrifter utgiftie af P. Â. Sonden? Schm J Nordström^ 1826,
Förra Delen XIV. 448 sidd. Senare Delen 444 sidd. 8:0, 3
Rdlr 2 4 sk.

Ofversigt af Frankrikes Historia intill närvarande tid af Felix Bodin,
Öfvers. af C, M. B rummer. 2:dra Jiäftet, Sthm, Delcen,
1826.	75 sidd. 8;o.	24 sk,

Underdånig berättelse om Stora Kopparbergs Län. Ånyo upplagd. Fali-
lun, Arborelms & C., 1826,	182 sidd. 8;°.

Çbristelig Sångbok till bruk vid enskdd husandakt, bearbetad och ut-
gifven af P, H, Syre?en. Carlskrona, Flygare, 1826,	802
sidd. 8:0 inbunden 1 Rdlr 32 sk,

Christeliga tillfällighets - verser till varning j väckelse, uppmuntran och
tröst. På begäran till trycket aflemnade af en ömsint Lärare,
Carlskrona, Flygare, 1826. 28 sidd, 12:0.	28 sk.

Försök till Christendomskunskap för småbarn, Sthmj Delen, 1826,
17 sidd. 8:0,	8 sk.

SällskapsTheatern. Samling af äldre och nyare Theaterstycken till Bruk
för Privat-Theateru. 2:dra Bandet. 5:te häftet, Sthin, Wenn-
lund, 1826, 4y sidd. 8:0.	12 sk.

Lfya Spelkort från fyra Verldsdelar, med 36 illuminerade figurer. Sthm.
1 Rdlr j 6 sk,

Thaumatropen eller den magiska Snurran med ig figurer. 44 sk.

Arbeten af Johan Gabriel Oxenstjerna. 5:te Delen. Efter dess
död utgifven. Sednare Bandet. Sthm, Deleen, 1826. 36g —
6o3 sidd. 8:0.	1 Rdlr.

Geographiska Tabeller öfver Konungarikena Sverige och Norrige; jemte
dessa Rikens krigsmagt till Lands och Sjös m. m, af G. A. S.
Sthm, Dele'en, 1826,	2 3 sidd. 16:0,	16 sk.

Läsebok till undervisning och tidsfordrif för så väl yngre som äldre
personer af alla stånd. Af J. A. C. Löhr. Öfvers. Förra De-
len. Upsala, Bruzelius, 1826.	176 sidd. 8:0, j Rdlr 4 sk.
Förklaring hörande till en historisk charta eller figurlig framställning af
Verldshistorien. Öfvers., med rättelser och tillägg. Sthm, Grahn,
1826. ig sidd. 8:0 med charta. 5 Rdlr,
Svenska Theatei-Galleriet. Sthni, Deléen, 1826.	48 sidd. 4:o med
32 plancher. 6 Rdlr-

Korsaren. Skaldestycke af Lord Byron. Fri Öfvers. Sthm, Nestius,'
1826.	84 sidd. 8:0.	32 sk.

Walter Scotts Romaner. Öfvers. 12:te häftet. Klostret, 3:d)e
Delen. Mariefred, Collin & C., 1826. 162 sidd. 12:0. 32 sk.

Don Alonzo eller Spanien, en berättelse ur den -nuvarande tiden afN. A.
de Sal vandy. Öfvers. i:sta Delen. Mariefred, Collin, 1826.
1826.	280 sidd. 8:0.	1 Rdlr 20 sk.

Archiv för Resebeskrifningar. 5:te Bandet. Resa genom Chili, Peru
och Mexico af B a s i 1 Hall. 1 :sta Delen. Mariefred, Collin & C.,
1826.	2g6 sidd. 8:0.	1 Rdlr 16 sk.

Stockholm och dess sköna nejder. Med en i koppar graverad Tafla.
Sthm, Hörberg, 1826. 3o sidd. 8:0.	2 Rdlr 16 sk.

Krigsspelet grundadt på Billows nyare Krigs-Systems Esprit. Sthm,
Dele'en , 1826.	10 sidd. 8.0 med 1 planche. 1 Rdlr 16 sk.

Oden i Svithiod. Tragédie i Fem Akter. Första gången uppförd pi
Kgl. Stora Theatern d. 1 Dec. 1826. Sthm, Wordström, 1826.
XVI., 92 sidd. 8:0.	32 sk.

Archiv för Resebeskrifningar. 2:dra Bandet. Minnesteckningar rörande
en fångenskap bland Indianerne i NordAmerika af J. D. Hunter.
Mariefred, Collin & C., 1826.	320 sidd. 8:0.	1 Rdlr 24 sk.

Den lustige Nölknäpparen eller utvald Samling af 300 nöjsamma gå-
tor till tidsfördrif vid lediga stunder. 2:dra Upplagan. Sthm,
Wennlund, 1826. 4g sidd. 8:0.	16 sk.

Alexander Selkircks sällsamma afventyr på dess resor i främmande
Verldsdelar af Joh. C hr. Ang. Bauer. En till underlättande
al den första Geografiska undervisningen för Ungdom och olärda,
i resebeskrifningens berättande föredragningssätt , författad historisk
Tafla af den bekanta verldens alla utom Europa upptäckte Folk-
slag och Länder. 4:de och sista Delen. Amerika, ined 3 plan-
cher. Sthm, Häggslröm, 1826.	248 sidd. 12:0.	1 Rdlr.

Napoleons Memoirer. Anteckningar till Frankrikes Historia under Na-
poleons Regering, skrifna på St Helena, eiter Napoleons egen di-
ctering af de Generaler som delat hans fångenskap och utgifhe ef-
th’ manuscnpter, ößerallt corrigerade af Napoleons egen hand.
4:<le Delen dicterad för General Montholon, Napoleons Adjutant.
Sthm., Nestius, 1Ü2G.	486 sidd. 8:o, f. p. 5 Hdlr o. p. 2
Rdlr 2 4 sk.

Grpnrmalica Latina pä ett lätt och tydligt sätt, både för begynnare och
niera för sig komne i Latinska språket, af Johan Streling, öf-
versedd och förbättrad af Håkan Sjögren. io:de Uppl. yt-
terligare förbättrad» Örebro, Lindh, 1826.	255 sidd. 8:0.
Ex. 56 sk.

Nittonde Århundradets Krönika. 5o:de häftet. 1817. Örebro, Lindh,
1826.	4 82 sidd. 8:0. 5a sk.

Historia om Romerska Kejsardömets aftagande och fall af Eduard
Gibbon, Esqur. Öfvers. af C. G. Wads t r öm oçb J, F.
Jledblad. g:de Delen. Örebro, Lindh, 1826.	213 sidd.
8:0.	1 RdTr.

Predikningar på alla Högtidsdagar af Doctor J. p. Myn*ter, öfvers.
af J. O. Udden. Förra Bandet. Strengnäs, Ekniarck, 1826.
577 sidd. 8:0.	2 Rdlr 16 sk.

Några öfvertygande bevis att ogifta personers köttsliga beblandelse är en
stor synd. Utur sunda färnuftgt och Guds heliga ord hemta.de
af D:r Sven Baelter, Domprost i Wexiö,	2’.dra Uppl. Streng-
näs, Ekmarck, 1826. 5g sidd. 8:0.	12 sk.

Fordna och närvarande Sverige. Häftet XXIX. Södermanland h. II.
5 Rdlr.

Underrättelse att inhämta kännedom om de förnämsta fixstjernor till
praktiskt bruk på sjön med Tabeller. Sthm, Nestius, 1826. 3o
sidd. 8:0. 2 4 sk.

Robinson Crusoes högst märkvärdiga lefnadsresor och äfventyr; hvaruti
bland annat förekommer huru han bodde i 28 år helt ensam på
en ö i Atlantiska Oceanen , af honom sjelf heskrifne. Öfvers.
2:dra Uppl. Sthm, Wennlund, 1826.	92 sidd. 8:0. 28 sk.

Vues Norvégiennes publiées par V. NT. Car pel an. Cahier I. Sthm,
Deinen, 1826. 4:o.	2 Rdlr.

J. W. v. Goethes Theater. Öfvers. 1 :sta Bandet. Stor Cophta.
Egmont. Mariefred, Collin & C., 114 sidd. 8:0.	1 Rdlr.
354

Walladmor eller Mördaren från Cato-gatan? Walesisk Novell. Imitation
efter Walter Scott. Öfvers. efter Originalets 2:a uppl. i:St*
Delen. Mariefred, Collin & G., 1826. 262 sidd. 8:0. 1 Rdlr.

D*to	2:dra Delen lg4 sidd. 4o sk.

Reflexionen öfter åtskilliga Naturliftets Phenomener. Föreläsningar håll-
na i det Brehmiska Museum af Professor Heineken. Sthm,’
HäggstrÖm, 182G.	189 sidd. 8:0. 4o sk.

Eccleslastlk Tidskrift till läsning för Präster. Utgiften af C. G. RogJ
berg och J. A. Winboin. 3:dje häftet. Upsala, Palmblad &
G«, 1826«	1.28 sicldo 8:0.	1 Rdlr 4? sk*

Mina Tidsfordrif af Carl Christ. Eberstein. Helsingborg, Torell^
1826.	182 sidd. 8:0.	1 Rdlr.

Rättegångshandlingar i målet emellan Fabrikören Carl Antonsson och'
Öfv.Lieuten. och Ridd. Daevel, rörande vägrad handräckning vid
Friherrarne C. G. och F. W. v. Roxendorffs inmanande i bysätt-
ningshäkte. Sthrii, Nestius, 1827.	53 sidd. 4:o. 24 sk.

Lärobok uti Sveriges Historia och Statskunskap , utgiften af O. J. G u-
maelius, Skollärare i Strengnäs. Strengnäs, Ekmarck, 1826.
174 sidd. 8:0. 36 sk.

Napoleons Lefnad af Norvins. Ifrån Fransyskan: Sthm, Neitiu<
1827. 272 sidd. 8:0. 1 Rdlr 16
I n n e h all:

î I O N D E H Â F T E Ï.

N? L

Bidràg till utredandet af Samhälls-lärans
grundbegrepp , af S. Grubb e, (Fortsätta,
från Svea VIII. N:o II.) -	-	- Sid. 1.

Om ratta förståndet och rätta förhållandet
af 106 och 107 5 J. i Sveriges Regerings-
Form.	2o5.

Böcker, utkomne från d. 15 Jul. till d. 10
September 1826,	-	217.'

N? II.

Framställning af de Nord-Americanska För-
enta Staternas Tillstånd. (Fortsätta, från
Svea IX. N:o II.) -	Sid; 1}

Anekdoter ur Sveriges Finänciella och Eko-
nomiska Historia, af Bernh. Rosen-
blad. (Fortsätta, från Svea VII. !N:o I.)	110?

TÅtteraturt Grunddragen af Philosophions	,
Historia, från de äldste till närvarande
tider, af L. Hammarsköld. -	—• 128;

Tillägg om vissa Recensenten tillhöriga läror
i Philosophi, Ästhetik och Politik. -	4— 164.»

, Öfversigt af Svenska Litteraturen från och
med April till och med December 1825. — 208.

Sluterinran. -	-	-	— 298.

Upplysningar vid skriften: Tillägg m. m. 5oo.
Underrättelser om Privata Målnings-Samlin-
gar, som finnas i Sverige. (Forts, från Svea

IX. N:o I.)	5o9#

Universitets-Annaler. -	-	-	-	— 5 ig,
Disputationer utgifna i Lund Vår-Termin 1826.— 520.

Böcker, utkomna från d. 10 Sept, till d. 51

December 1826.	-	— 52$,

Rättelser:

I Svea, VII. Häftet N.o L

Sid. 119	rad. 5	står: på hemmanens läs;	: skattehemmanens
- 121	-	4	— LandtbScker -	landsbScker
- 124	- 8	-	»,615,199	2,6o5,3q9
*	—	11	•	6o5,454	Sgå 634
-	—	- *9	692,959	603,769
• i3o	- 20	- fSrstrdcknlngar -	fSrstrdckningarne

Sid. 34

- 47

- 48

5o

- 5?

-	80

- 83

• 108

I Svea, X. Häftet N:o II.
rad. 4 står ; dr äfven	läs : dr der dfven
sista rad.	ocksd nytta.	— också sin nytta
-	j nedifr. kostfdrdigheten	-	konstfdrdigheten
-	9	-	det sjelfstdndiga oberoende - den sjelfstdndighet
-	7	någon	-	något
-	1 uppifr. lugnstiftarne	-	lagstiftarne
-	13	-	bendmningas	v	bendmningar

-	3	-	grundsatser	•	grundsatsen.

Upsala, Palmblad & C.,
1827.
Nyare Utländska Böcker.

Hitkomn« äro nu de i Svea IX. m. anmälda W orks oj Bord Byron
in one Vol. nu à i O Bdlr, ett af de vackraata arbeten, som blifvit
tryckta i Tyskland — samt Parnasso Italiano, Förra Afdeln. 5
Rdlr 52 sk., för hvilket pris äfven senare afdeln. nästa vår erhalle«.
Liknar samme Förläggares upplaga af Shakespeare, men typerna
äro större och vackrare.

Beudant, Lehrbuch d. Mineralogie. Deutsch, bearb. v. Hartman. 8,Rdlr;
Billerbeck, Handbuch d. alt. Geographie. Hann. 1 Ildlr 32 sk.

Brönnsted, Reisen u. Unters, in Griechenland, nebst Darstell, u. Er-
klärung vieler neuentdeckt. Denkmäler u. einer Uebersicht aller
Unternehmungen dieser Art, von Pausanias bis anf unsere Zeiten.
Mit Kupf. Karten. I:s Buch. 2 1 Rdlr 16 sk. (kommer att inne-
hålla 8 Böcker).

Bronn, System d. urweltlichen Pfla enthiere. 3 Rdlr 32 sk. (En
Fortsättn. af samma Författares S^tem d. urweltlichen Conchylien.
3 Rdlr 2 4 sk.)

JDecandolle, Systema Regni Veget. P. I. 13 Rdlr 16 sk. P. II. g
Rdlr 4o sk.

Heeren, Historische Werke, io i4 Th. (Ideen Th. 1,2) 1g Rdlr
(Delarna 1—9 kosta 3 6 Rdlr).

Justiniani Pandeclarum Libr. IV. Ed. Bucher. 2 Rdlr 8 sk.

Keating, Reise in dem nördl. Theile d. Verein. Staat, v. NordAme-
rica. 2 Rdlr 2 4 sk.

Luden, Gesch. des teutschen Volkes. Bd. 1,2. 13 Rdlr.

Neander, allg. Kirchengeschichte. Th. I. 1,2.	8 Rdlr.

Jean Pauls sämmtliche Werke. Bd. 1 —15.	16 Rdlr. Pa hvitt

ppr 18 Rdlr. (En Livraison forutbetalas alltid).

Tieck, dramaturg. Blätter. 2:s Bd. 3 Rdlr 10 sk.

Jr vins. sämnitl. Werke. Frankf. Sauerländer. 12 sk. hvarje Bd.
o 7

Shakespeare, übersetzt v. Schlegel, ergänzt u. erläut. v. Tieck. Praen.
pris för 9 Band. 8 Rdlr.

Creuzer, Symbolik u. Mythologie. Bd. 1—4.	2:e Aufl. Pris 4 7
Rdlr 2 4 sk. ; erhålles nu för 2 4 Rdlr.

Solgers Nachlass. Leipz. Brockhaus.

Gregorius v. Nazianz. Ein Beitrag zur Kirchen- n. Dogmen-gesch. des
4:n Jahrh. v. C. Ullman. (568 sidd.). (I Götting. Anzeigen
kallad en af de förträffligaste Monographier man äger).

Toiilongeon, Gesch. v, Frankreich seit 1789. Bd. 1 — 5. Förut 20
Rdlr nu 8 Rdlr.

The Zoological Journal; conducted by 7. Bell, J. G- Children, J.
De C. Sowerby and G. B. Sowerby. Till är 1825 hade 6
N:r utkommit å 6 Rdlr 82 sk. tvarder».
By the Rev. 2. i}etimngton^

2 vols. 8vo. ao Rdlr.

A Statistical and Commercial Hi
Spanish America ; contair

Christian Researches in Syria and Palestine.' By the Rev. hF. Jowett
M. A. 8vo. 6 Rdlr 24 sk.

Requisitioner å dessa arbeten emottagas af Undertecknade samt af
Hrr Deleen & C. i Stockhohn.	PCtlmblad & C»

Productions, ManufacturesMines, Customs, &c. &c.
Domingo Juarras. 8vo. 10 Rdlr 32 sk.

Travels in South America during the Years >819-20-2 I; containing an
Account of the Present State of Brazil, Buenos Ajres, and Chile.
By Alex. Caldcleugh, 2 vols.

A Historical and Descriptive Narrative of Twenty Years’ Residence in
South America; containing Travels in Arauco, Chile, Peru and
Columbia. By B. Stevenson. 3 vols. 27 Rdlr 16 sk

Narrative of a Visit to Brazil, Chile, Peru and die Sandwich Islands
during the Years 1821 and 1822 &c. By B. F. Mathison,
8vo. g Rdlr 16 sk.

A Journey into various Parts of Europe; and a Residence in them, du-
ring the Years 1818 — 21, &c.

•ry of the Kingdom of Guatemala, in
important Particulars relative to its

By Don

Subscription'.

Göthe, Sämmtliche Werke, in 4o Biden, Ausgabe Letzter Hand. Der-
af utgifves en upplaga i 12:0, en annan i 8:0. Den. förra kom-
mer att kosta 2 4 Rdlr på tryckppr (vid namnteckningen betalas 3
Rdlr), på velin 36 Rdlr, hvaraf 6 Rdlr betalas vid namntecknin-
gen. — Octav-upplagan kommer att kosta: på tryckppr 64 Rdlr
(vid namnteckningen betalas 8 Rdlr), på Sweitzerpapper 80 Rdlr
(i förhand 20 Rdlr), på velin 1O1 Rdlr 3 2 sk. (i förhand be-
talas 26 Rdlr 16 sk.

Nordisk Tidskrift i särdeleshed for Historie, Literatur og Konst. Ud-
givet af C. Molbech. Subscriptionen galler för 1 Rand eller 4
Häften, som utgifvas qvartalsvis, det första i Jan. 1827. Priset
beräknas till 10 danska sk. arket (nära 7 sk. b:co).

Tidskrift for Nordisk Oldkyndighed, udgivet af det Nordiske Oldskrift-
selskab. Om året utkomma 4 till 6 haften, intet större än 6
ark. Pris: hvart häfte 4 Mark.

Hermod, Tidende af samme Selskab, hvaraf 4 N:r utkomma om året.
Pris: 1 Rdlr 18 sk. sv. b;co.

Fornmanna-Sögur, udgivne i Grundskrift samt Dansk och Latinsk Over-
settelse. Hvart år utkommer ett band : det första inneh. Olof
Tryggwasons Saga, på Isländska (Del. 1, 2. Pr. 5 Rdlr 24 sk.)
samt på Danska (i:a Del. 2 Rdlr 36 sk.)