
Vetenskapsakademiens
Bibliotek

STOCKHOLM

A. L.

Tidskr.





H ' P . . '	: . £ .



*
■
;	'■	. .	■ ■ . ; ■ • . .	.	■

.	■ ■	'

■ ;	"

?	>, ■ns5:«.--
O M

SVENSKA JORDENS BILDNING. *)

Det synes varä otvifvelaktigt att jordytan, under en
lång tidrymd efterhand fått sin utbildning, och att
derunder olika slenlager satt sig under olika skiften, tills
andtligen hela naturen för beständigt med menniskans
tillkomst antagit det skick, som den ännu äger. Att
undersöka lemningarna efter all den tid, som föregått
menniskans tillvarelse, och deraf göra sîg ett begrepp om
naturens tillstånd under olika perioder, synes vara geo-
logiens egentliga föremål och skall afven blifva denna
afbandlings, så vida det angår fäderneslandet. Genom
jordbildningens historia synes man kunna få begrepp om
det, alstrings-lynne, söm naturen från början visat i hvarje
land och som den visst ännu till någon grad bibehåller;
och uti de olika stenlagernas olika beståndsdelar igenfin-
ner man den allmännaste grunden lör ländernas olika
materiella fruktbarhet eller skicklighet att nära den nu
lefvande organiska naturen. Tillika maste kânnedoïhen

*) Sedan Förläggarné tillkaiinagitvit sut fbresâtts att omtrycka nar»
Varande afhandling , har Författaren dervid gjort några nödvän-
diga förbättringar , men uraktlåtit alla andungar, som icke på ett
afgjordt sätt leda till ett rättare begrepp om saken. Han har äf-
ven af tidens korthet varit nödsakad till ett sådant förhållande.

Svea T.

1


2

af de olika berglàgerna gifva en allmän öfversigt af de
särskildta förråder af nyltiga och till förädling tjenliga
ämnen, som ligga gömde i bergens inre delar. Af del-
ta allt skola väl landets naturliga förmåner ursprungli-
gen bero och statsläran hämta sina första förhoppningar
om landets möjliga tilltagande i styrka.

Efter dessa allmänna anmärkningar om jordkänne-
domens föremål, syftning och möjliga gagn, synes en
historisk ö'versigt af dess fortskridande hos oss höra
tjena att förbereda närvarande afhandling. De äldsta
naturforskare tyckas hafva ansett allt både i och på
jorden såsom tillkommet i skapelsen, och dermed var
hela geologien afhandlad. Sedermera blef man uppmärk-
sam på några stenlager, som för de organiska lemnin-
gars skull, hvilka de innehålla, befunnos vara afen yn-
gre bildning, och dessa ansågos då härröra från synda-
floden. Under denna tid lefde hos ossen Svedenbo rg,
Ro berg m. fl. som åtminstone icke alldeles voro skil-
da från den tanken. Uppmärksamheten fästade sig först
i synnerhet vid de uråldriga bergen, såsom hos oss de
enda genom sin metallhalt för bergsmannen märkvärdi-
ga, och angående dessa äro i synnerhet Ti las's och
Cronsledts skrifter ganska upplysande. Alla de öf-
riga bergen, eller de så kallade syndaflods-lemningarna,
arisågös !ähge för en mera vild, tillfällig blandning, h^ar-
öfver män icke väntade sig något särdeles vetenskap-
ligt ljus. Omsider blef man uppmärksam derpå att des-




5

sa yngre bildningar icke voro så oordentliga, som man
förmodat, och flere lärde såsom en Bergman, Her-
melin, Gyllenhaal undersökte dem med sådan fram-
gång , alt deras skrifter ännu böra vara oss vid handen.
Slutligen har , medelst utomlands anställda Undersöknin*
gar, ett stort ljus büfvit spridt öfver dessa saker genom
de talrika fynd af större djur, som man upptäckt i de
lösare bergen och som till otvifvelaklig visshet bevisa,
att jorden undergått många stora förändringar, innan
hon fått sin nu varande organiska verld. Man har der-
igenom funnit sig berättigad, att äfven i enlighet med
mångfaldiga anvisningar i naturen antaga tvenile petrifi-
katbihiande formationer, hvaraf den ena, i anseende till
sitt nära samband med de mest uråldriga bergen , fått
namn af Öfvergångs-formation, den andra med en in-
skränktare bemärkelse fått heta Flötz-formation. Vid
nogare undersökningar finner man att nästan alla de
svenska, med förstenade organiska lemningar försedda
bergen, höra till den förra, och att således dessa träda
ansenligt tillbaka uti jordklotets äldsta historia. Sedan
de nyaste utländska geologer hos aflagsnare nationer med
förtrytsamhet kiagat, att de ej fått underrättelse om de
förmodade större utdöda djur m. m. som tros böra fin-
nas hos oss, får man slutligen försäkra dem, att allt så-
dant saknas *), och att Sverige i många delar visar sitt

*) De spfir till sådant, som blifvit fundne hos öss > äro sa få och
strödda samt utan tydligt sammanhang med underliggande jord-
egna lynne i jordbildningar, hvilket här efter förmågan
skall utvecklas.

Detta vetenskapens närvarande tillstånd, har gifvit
anledning till denna afhandlings olika innehåll och syft-
ning, mot de äldre hos oss i samma ämne utkomna.
Sedan uppmärksamheten blifvit allt mer och mer ledd
från den aldraäldsta, mest obegripliga formationen, till
de yngsta bildningarna, om hvilka de mest oförmoda-
de upptäckter utomlands blifvit gjorda, så söker närva-
rande afhandling i synnerhet att nogare bestämma
skiljaktigheterna dem emellan och uppgifva hvad som
af de sanmia finnes hos oss. Då man finner så stora
olikheter i de yngre bildningarna i Sverige, mot i till-
gränsande Länder, så kan man ej mera neka att ele-»
menternas beskaffenhet, under den sednaste præadamiti-
ska perioden, varit ansenligt olika i olika länder. För-
fattaren har ej kunnat underlåta alt söka göra sig ett
fullständigare begrepp om denna olika beskaffenhet, för
att blott bevisa möjligheten deraf, ehuru han mer än
någon annan är öfvertygad om osäkerheten af sådana
föreställningar. Detta har gifvit anledning till den ord-
ning som föredragningssättet fått i denna afhandling, der
man velat förutskicka de allmänna osäkrare åsigterna,
för att sedan oafbrutet få lemna mera trogna och utför-
liga beskrifningar. Författaren har med sorgfällighet

bildningar, att de ännu med skäl torde kunna anses för tillfälli-
ga eller af en händelse tillkomna.
sökt att begagna förr utkomna skrifter, och Önskar att
läsaren vid genomläsandet, liksom han vid författandet,
må hafva till hands Herr Baron Hermelins förträffli-
ga petrographiska Chartor *) med öfriga LandChartor,
och Herr Hisingers Mineral-geographi med sin pro-
iiltabell, der de nu brukliga benämningar lätt kunna in-
löras i stället för de gamla. Oaktadt detta begagnande
har intet blifvit upptaget, som ej i naturen kunnat ge-
nom egen erfarenhet bestyrkas, dels medelst de för-
träffliga i K. Vetensk. Societetens i Upsala förvar
varande Gyllenhaalska Samlingarna, dels genom nya re-
sor, dem K. V. Societcten ädelmodigt påkostat, sedan
Författaren förut sett en betydlig del af Södra Europa.
Från början har denna afhandling varit ämnad att utgö-
i'a inledningen till en speciellare beskrifning om Sven-
ska petrificaterna, hvilken blifvit införd i K. Vet. Socie-
tens Akter Vol. VIII. p. 1-116 och g5 - 296, och hvilken
i afseende pä här förekommande petrificat-benämnin-
gar får åberopas, sedan närvarande afhandling nu me-
ra blifvit skild derifrån, i anseende till dess tilltagande
vidd och särskilda syftning.

*J Utgifne under titel; SpecialChartor och Ritningar till Bcskrif-
ning Sfver Sverige, utgifne af Frih. S, G, Hermelin. FSrfta Af^
delningen, Stockholm 1806 , innehållandoi 16 tabeller.
6

x. Afdelningen.

Allmånnct uppgifter och åsigter af jordytans bild-,
ning pä jordklotet i det hela.

"Vid geologiska undersökningar är det de särskilda
berglagrens relativa ålder till hvarandra, som först a~
drager sig uppmärksamheten och äfven så till sägande
grundar all vidare kännedom. Denna olika aldei be-
dömmes ursprungligen af berglagrens läge öfver hvar-
andra, så vida det är otvifvelaktigt, att ett underliggam-
de lager blifvit förr bildadt än ett ölverliggande, da näm-
ligen allt ännu synes qvarliggande i sitt ursprungliga lä-
ge. Om alla berglager vore på ett mechaniskt saft or-
dentligt lagda öfver hvarandra, såsom man i början
verkligen föreställde sig, sa vore ingen ting lättare än
att, blott i stöd af läget öfver hvarandra, bestämma ål-
dern; men man finner snart att det icke sa förhaller
sig, utan att fast mer de, enligt alla andra ådgter, äld-
sta bergen ofta upphöja sina spitsar som högst i atmo-
spheren, lemnande de yngre lagren plats på sina sidor.
I sådant fall blir det mera läget utom, än öfver hvar-
andra, som bevisar den ringare åldern, så vida man
ännu icke någorstädes kan se, hvilketdera lagret dukar
Under det andra. Ofta deremot händer att berglagren
icke ligga hvarken öfver eller ulom (bredvid) hvarandra,
Utan äro vjda skilda åt. Man måste då bedömma de-
fas relativa ålder efter erfarenheter, som man hämtat
om bergartens beskaffenhet efter olika ålder, der läget
7

säger hvilkendera som är yngst , och efter andra kun-
skaper. Det är, enligt dessa grunder, ingen tvifvel
att de äldsta bergen hafva en massa, som är högst or-
dentligt sammanfogad af 2 eller 5 olika slags chrystal-
ler, till naturen mest kiselartade, då deremot bergar-
ten, ju yngre den är, dess mera antager en jordlik upp-
slammad form, till innehållet mestadels kalkartad. Den
allmännast kringspridda och med de bildande urkrafter-
na i närmaste samband stående metallen, Jernet, har i
äldsta bergen en oxydulerad, svart, attraktorisk elier
åtminstone retraktorisk beskaffenhet ; hvarefter den i
medelålders-bergen blifvit röd, oxyderad och slutligen
i de yngsta bergen gul, förvandlad till en mer eller min-
dre saltaktig Ochra. De seduare jernets fargor förena
sig i synnerhet med den i de yngre bergen rådande
kalkstenen och göra den först röd, sedan gul. Slutligen
hjelper också organiska lemningars närvaro och beskaf-
fenhet mycket, att urskilja berglagrens olika ålder; ty
det är tydligt att de lager äro äldst, som hafva inga
sådana lemningar; att de i ålder komma dernäst, som
hafva de, från den nu lefvande naturen mest afvikande
lemningar efter organiska kroppar, i oskiljaktig förening
med stenarten ; och ändtligen att de lager äro yngst, som
framvisa lemningar efter organiska kroppar, föga eller
intet skilda från de ännu lefvande, och i mindre sam-
band med den inneslutande stenen. I allmänhet, ju o-
begripligare en stenart är till sitt bildningssätt eller upp-
komst, dess äldre är den; ju lättare dess uppkomst lå-
8

ter inse sig och ju mera den öfverensstämmer med det,
som’ännu under våra ögon bildar sig eller kan eftergö-
ras, desto yngre är den.

Till följe af sådana principers användande vid ber-
gens undersökning, trodde man sig först böra urskilja
tvenne hufvudformationer; den uråldriga eller primiti-
va, och den secundära ellei’ Flötz-formationen. Seder-
mera har man funnit sig föranlåten, att äfven antaga
en öfvergångs-formation.som står midt emellan båda och
är liksom en blandning af bådas bergarter. Förutan
dessa tre egentliga stenformationer, har man hos oss
nästan blott att betrakta de af stenkastningar beslående
lösa jordlagren, som äfvenledes äro högst märkvärdiga.
Nu några betraktelser' öfver hvar och en af dessa sär-
skildt.

Uråldriga Formationen är for det mesta samman-
satt af flera slags chrystaller^ så ordentligt skiftevis sam-
manfogade, att man icke nog kan beundra dem. Ju mera
man betraktar' en granitartad häll med sina alternerande
qvartz-fältspath- och glimmer-korn, dess svårare tyc-
kes all förklaring af dess bildning blifva. Dertill tyc-
kas nödvändigt hafva fordrats krafter, som nu mera
alldeles upphört att verka, åtminstone till den grad att
något dylikt kan uppstå. Vi skole försöka att af betrak-
tehei' öfver granitens beskaffenhet, utbredning m. m.
leda oss till något begrepp om de omständigheter hvar-
9

under den bildats. Graniten är den pa jordklotet mest
utbredda stenart, som förekommer från pol till pol u-
tan någon sådan olikhet, som på minsta sätt kan häile-
das från olika latitud och dylikt. Den utgör det inre
af jordklotet, icke allenast så långt menniskan kunnat
nedtränga, utan äfven till det mångfaldigt större djupet,
hvarifrån vulkanerna uppkasta stenar och smält berg-
art. Den uppreser sig på jordytan till de förfärligaste
pyramidformiga spitsar eller de skarpaste eggar, hvilka
stundom inuti visa tecken till smätning eller att en hög
grad af värma utströmmat genom dem. Allt detta vi-
sar, att de omöjligen kunnat danas under ett sådant jor-
dens tillslånd som det närvarande. Det är ieke tänk-
bart att de klippor, som nu uppsticka genom polartrak-
ternas beständiga is , kunnat danas under en så låg tem-
peratur, som den hvaraf de nu omgifvas; och om de,
med alla andra berg, blifvit bildade under ett så högt
stående haf, sem dertill fordrats, så tyckes att några
höga ismassor efter det samma borde vara qvar bortåt
polerna, hvilket ej lärer vara händelsen. Icke eller
tyckas de förfärliga ojemnheter, som de uråldriga bergen
bilda, kunnat danas under en flytande omgifning, hvil-
ken nödvändigt bordt hindra en lika bildning på så oli-
ka djup, och så vidare. Det tyckes last mera rimligt,
att jorden då varit omgifven eller betäckt blott af en
tjock dunstkrets, att jordytans värma åtminstone öfver-»
stigit kokande vattens, att denna värma blifvit under-
hållen inifrån eller utströmmat i förening med magueti-
IO

ska kraften, och det längst samt starkast genom de punk-
ter som upprest sig till höga berg. Att magnetiska kraf-
ten varit verksam vid urbergens bildning synes antag-
ligt deraf, att dessa berg, åtminstone bortåt polerna,
hafva hufvudsakligen en sträckning från norr till söder.
På detta sätt kan man rimligast tänka sig de olika gra-
nitkornens successiva nedsättning, som alldeles icke sa
kunnat ske ur ett liquidum, efter allt hvad vi hittills
hafva oss bekant. Att man beständigt saknar alla or-
ganiska lemningar i sådan stenart, tyckes äfven göra san-
nolikt att den bildats i så hög temperatur, att intet dy-
likt af det skälet kunnat uppstå, och under brist af ett
för dem så oumbärligt element som flytande vatten är.
De inifrån kommande krafterna synas hafva verkat starkt
och jemnt, utan minsta störing af yttre elementer,
och derigenom åstadkommit granitens förundrans vårda
likformighet i stora massor, hvilken innerst befinnes
vara störst. De stora centralbergen hafva mot medel-
punkten alltid den likformigaste sammansättningen af
nämnde korn, utan hvarken sprickor (gångar) eller la-

ger.

Dei’emol ju mer man aflägsnai’ sig Iran dessa bei-

gens medelpunkt, dess mera tilltaga gångar och äfven
lager uppfyllda med kalk, jernmalm o. d., hvangenom
etF närmande till följande formation röjes. Kanske här-

röra dessa sprickor a£ den större fuktighet, hvari ber-
gen då bildats, hvilkens bortdunstning sedermera gifvit
apledning till massans krympning.

Ôfvergåwgs-formationen ( eller Fransosernes I er-
11

rains de transition) är, så väl till sitt läge som sam-
mansättning, en mellanlänk mellan den stora uråldriga,
och den stora egentligast secundära eller Flötz-formatio-
nen. De krafter och omständigheter, som gjorde att
stenkornen i uråldriga formationen rangerades så alter-
nerande, synas under denna hafva minskats, åtminsto-
ne tidtals till den grad att ett flytande ämne analogt
med vatten kunnat stadna på jordytan, ur hvilket par-
tiklarna, i s'ället för att sälta sig skiftevis, nu mera
sjunkit hvar efler annan i mån som de svårare kunde
hada sig upplösta, på sätt som vi ännu se det ske ur
blandade liquida. Således hafva kiselkornen i denna
formation, först fallit till botten och bildat sandstens-
lager; derefter hafva de mera leraktiga partiklarna, som
svara mot granitens glimmer, sjunkit ned till lerschiffer;
sedan har ett med granitens fallspath något analogt
kalklager fullt med petrificater bildat sig. Då dessa or-
dentligt horizontella, under vatten tydligt bildade lager
varit färdiga, har naturen ofta å nyo velat återgå till
sin urbildning och lagt ofvanpå kalken åter ett lerlager,
stundom äfven Trapp, som ibland ansenligt närmar
sig till uråldriga bergarters beskaffenhet, till och med
nog liknar granitlager. Således tyckes under denna forma-
tion blott ett afbrott, eller på vissa ställen blott en
minskning i urkraftens verksamhet till en viss tid ägt
rum, under hvilken minskning värman så mycket afta-
git och solens ljus samt respirabel luft sannolikt för
12

första gången fått så mycket tillträde till jorden, att or-
ganiska ting , försedda med ögon och respiralions-organer,
kunnat uppstå. Delta tillträde af yltre verkande kraf-
ter har likväl ännu icke varit nog starkt, för att göra
betydlig rubbning i stenmassans nedsättning, utan den
synes ännu något lydt urkraftens ehuru försvagade in-
flytelse, och i följe deraf nedsatt sig directe ofvanpå och
i samma sträckning med det uråldriga berget. Antingen
synes det uråldriga berget hafva jemnat sig ofvanpå, lör
att emottaga öfvergångslagren, eller också på sidan haf-
va lemnat rum för dem. Till characteren af den kalk-
sten, som utgör hufvudsaken i denna formation, hörer
oftast en rödkritelik färg och ett något splittrigt brott.

Flötz-formationen kallades secundär , i jemförelse
med den uråldriga primitiva formationen, så länge öf-
vergångs-formationen var obekant eller föga antaglig;
men då nu mera öfvergångs-formationen tillräckligt con-
staterai sig och blifvit alltmer och mer utvidgad i geo-
logernas begrepp, samt således intagit sitt egna rum i
räkningen, synes denna benämning mmdre passande.
Till undvikande af alla förvillelser af numerativa namn
synes man kunna bibehålla den gamla benämningen Flötz-
formation, blott man icke dermed, såsom ofta skett, pä
ett alltför bestämdt sätt förenar begreppet om flolagng-
het, hvilket ingalunda vore rigtigt, alldenstund Öfver-
gångs-formationen ofta, särdeles hos oss, ar nästan or-
dentligare flolägrig än denna och i sådant fall kan kal-
15

las öfvergangs-flolägrig. Ordet Flötz bemärker fast merä
i Tyska geologernas begrepp något, som på det mest
afgjorda satt är bildadt i ett flytande element eller ge-
nom sammanflötzning, och som i sin bildning bär mar-
ke efter ett liquid! rörelser och andra undergångna för-
ändringar. För att ännu tydligare utmärka denna for-
mationen från den föregående, tillägges ofta ordet vilda
Flötz-formafionen, som enligt Tyska språkbruket vill
säga den oordentliga eller den under våldsamma rörel-
ser bildade. Nyare iranska Geologei’ kalla den med en
ännu mer passande benämning: Terrains de sediment.
Man finner att denna formation alldeles icke står i
något nödvändigt sammanhang med den uråldriga, icke
har hvarken sträckning eller lagerförhållanden öfver-
ensstämmande med den ; utan tvertom ligger ganska till-
fälligt nedlagd längre ifrån den uråldriga, ofta mera
bortåt nu varande hafskuster eller stora strömmar. I an-
seende till sammansättningen består den, icke så ordent-
ligt som öfvergångs-formationen, nederst af ett sandstens-
lager, derpå lerschiffer, sedan kalk o. s. v. utan dess la-
ger ligga ännu mera oordentligt, och merendels finnes
blott ett af de nämnde slags lager på hvart ställe när-
varande. Dess sandsten är merendels lösare; kalk-
stenen alldeles jordlik i brottet och ofta lerblandad el-
ler förvandlad i mergelsten, så att den vid påandning
starkt luktar af 1er, till färgen mer eller mindre lik-
nande jernochra. Der denna formation är som mest
utbildad , finnes i dess le^chifierlager aftryck efter fiskar
a4

och växter, oftast till oförrnodadt stort djilp under nu
varande hafsyta, hvilka alldeles saknas i den förra, och
bevisa att den blilvit bildad sedan organiska varelserna
hunnit vidare i sin utveckling. Der denna formation
i sin större fullkomlighet år betäckt med en icke petii-
fikatförande bergart, är den niera ßasaltartad eller eil
leraktig massa, som under upptorkuing merendels spruc-
kit till sexkäntiga pelare och inuti äger blott gled ströd-
da chryslaller. Hela beskaffenheten af denna formation
tyckes visa, att blott något af den bergsbildande kra -
ten varit qvar, men icke sa mycket att den ensam be-
stämt läge och ordning. Fastmera tyckas dessa sedna-
re blifvit rubbade af yttre tillkomna krafter , hvilka san-
nolikt harledt sig frän den da redan betydliga inflytel-
sen , som solen ägt pâ atmospheren, hvarigenom stormar
och rörelse i det ömgifvande vattnet uppkommit. Att
denna formation blifvit mindre generell utspridd öfvetf
hela jorden och mindre likformig pa olika delar deraf >
tyckes stå väl i öfverensstämmelse med det redan an-
förda.

Med den sistnämnda periodens slut liar väl all bild-
ning af rigtigt stenhårda, i massa sammanhängande berg
upphört, men jordytan ännu vårit långt ifran att äga
den nu varande beskaffenheten. Man finner Uti vissa
länder från den derpå följande perioden en bildning,
som, till skillnad från rigtigt stenhård formation, kail
kallas tuffbildning, bestående af en mängd kalkluff, sug-
15

kalk, gips m. m. hopgyttrade till berg, som irtnehålla
lemningar af sådana stora fyrfotade landdjur och ut-
märkt fullkomliga träd, hvilka alldeles icke kunnat lef-
va under inflytelsen af de årstiders omskiften, som nu
finnas i samma länder. Dessa bevisa att ännu måste,
på en stor del af jordklotet, en beständigt mild tempe-
ratur ägt rum, som tyckes halva till största delen va-
rit oberoende af solens inflytelse och harled t sig från
en inifrån kommande lifgifvande kraft. Att denna lik-
väl längst kunnat bibehålla sig bortåt æquatorn, der den
sedan blifvit understödd af en beständig solvärma , tyc-
kes antagligt, och att naturen således der kunnat utan
afbrott framskrida i bildning af allt fullkomligare och
fullkomligare varelser, tills menniskan, naturens krona,
uppstått. Men ehuru menniskans organiska bildning
först skett i varmare klimater, kan likväl den intellek-
tuella hafva ernått sin högd, sedan den under sednare
perioder blifvit förflyttad till kallare länder. Bort emot
polerna tyckes den lifgifvande urkraften i somliga län-
der förr, i somliga sednare, men kanske allestädes ti-
digare än under æquatorn, hafva alldeles upphört att
verka, hvarigenom en köld uppstått, som förqväft den
redan der bildade lefvande organisationen. Slutligen då
solen blifvit mera ensamt rådande öfver jordens lif och
fått fritt tillträde till dess yta, sedan de af urkraften i
luften uppsända dunster hunnit allestädes någorlunda
nedsjunka, då först tyckes nu varande ordning af oli-
ka klimater och årstider uppkommit öfver hela jordklo-
16

tet. Men detta uppkommande tyckes hafva varit atföljdt
af den största katastroph, som någonsin öfvergått jordytan,
och i densamma tyckas de stora ryggar af lösa stenar
och jord, som nu betacka de flesta länder, blifvit upp-
kastade, och hvilka man, till skillnad från de förra sten-
hårda berglagren, utmärker med namn af lösa lager
eller lösa berg, uppkastadt land, Montagnes de trans-
port, Couches meubles.

Vi hafva i det föregående ofta talt om urkraftens
och solens ömsesidiga inflytelse på jordytans bildning;
försökom nu att gifva en concentrerad förklaring deraf
och tillika utveckla ett begrepp om vulkanerna, som
tyckas stå i nära samband med särskildta länders olik-
heter och i synnerhet de skillnader, som observeras mel-
lan vår nord och tillstötande länder. Alt en urkraft
och solens inflytelse pa jorden varit de tvenne hufvud-
agentia , som åstadkommit eller åtminstone styrt de för-
ändringar jörden undergått; att den förra småningom
aftagit och i samma mån lemnat den sednare större in-
flytelse, tills den slutligen fått alldeles öfverhanden, tyc-
kes vara otvifvelaktigt. Så länge urkraften var ensamt
rådande kunde inga olikheter mellan årstider och klima-
ter äga rum, utan hela jordklotet var lika och bestän-
digt uppvärmdt af en inifrån kommande värma, som
sannolikt för lång tid varit så stor, att blott en dunst-
formig omgifvelse kunnat finnas, hvilken deremot vaiit
så mycket tätare. Denna urkrafts värma, som i början
tyckes hafva utgått lika från alla punkter af jordytan;
synes sedan hafva concentrerai sig till vissa fläckar, der
urkraftens fortfarande verksamhet då upphöjt stora berg.
Derunder har sannolikt efterhand ett flytande ämne,
analogt med vatten, samlat sig på den lägre ytan och
bildat haf, hvilka bland annat mer och mer bidragit att
göra större delen af jordytan ogenomtränglig för urkraf-
tens värma. I samma mån har den allt mer och mer
concentrerai sig till vissa och färre punkter, ur hvilka
den slutligen, då den i anseende till sin aftagande styr-
ka ej mer hindrade jordytans tilltagande hårdhet, måst
skafla sig utgång genom bestämda öppningar. Stundom
äro dessa öppningar i de högsta bergsspetsarna, stun-
dom hafva dessa blifvit ogenomträngliga derföre, så att
kraften måst utbryta på sidan, och der uppkasta nya
berg såsom Vesuvius. Dessa öppningar, eller så kalla-
de vulkaner, tyckas visst vara sista qvarlefvan, af en in-
i'rân kommande kraft. De äro de största bevis, som
finnas, att jorden ännu inuti äger värma, hvilken i en
vid omkrets omkring dem ger sig tillkänna genom var-
ma källor, som näst vulkanerna utan tvifvel äro de
mest långväga budbärare från det inre af jorden. På
ännu större afstånd från vulkanerna, der icke engång
heta källor utkomma ur jorden , der måste all urkrafts
värma vara som mest aflägsen från jordytan, och der
har den äfven sannolikt först upphört att verka anda
ut till densamma. En större aflagsenhet från æqua-
Svea I.	2
torn, som hindrat solen alt. i tid ersatta den artagande
urkraftens verkan, och ett större afslånd från vulkani-
ska trakter, der urkraftens verkan utan solens under-
stöd längst kunnat bibehålla sig , tyckas vara de tvenne
omständigheter som vållat vissa länders brist på yngre
bildningar, hvaruti den geologiska olikheten mellan oli-
ka lander mest beslår. Uti dessa tvenne omständighe-
ter tycka vi oss åtminstone igenfinna orsaken till Sveri-

ges olikhet med nästgränsande länder, hvilken hädan-
efter skall utgöra vårt hufvudämne och till hvars upp-
lysande vi förutskickat föregående allmänna åsigter, på
det vi hädanefter destomera må kunna hålla oss vid
hulvudämnet och upplysa det, utan att behöfva göra
vidlyftiga afbrott med långt ifrån hämtade förklaringar.

Om Sveriges jordbildniug i jemforelse med tillgrån-
sande landers, eller om Sveriges geologiska beskaf-
fenhet i allmänhet.

V id en jemförande beskrifning om Sveriges geologiska
beskaffenhet, kan intet land bällre skicka sig till sam-
manlikning än det, som är gent emot oss på andra si-
dan om Östersjön, eller som ugör norra sluttningen af
Europas stora continent. De stora berg, som egentli-
gast af alla få namn af Alper, och både genom sin
höjd och belägenhet utgöra Europas medelpunkt, utmär-
19

ka sig ganska mycket genom sina dristigt uppresta spet-
sar, hvilka med mer eller mindre sammanhang sträcka
sig från1 Montblanc genom Sveitz och Tyrolen, samt
efter något afbrott åter uppträda under namn af Kar-
pather. Sjelfva kärnan af denna bergskedja är i högsta
grad af uråldrig beskaffenhet, visande en granit i mas-
sa bildad till de mest pyramidformiga bergspetsar, utan
minsta tecken till gångar eller lager som afskilja berg-
massan. Denna uråldriga eggen af alperna är allestä-
des så smal eller så tunn, att man på en dag med lätt-
het kan passera öfver densamma, och allestädes försedd
med så branta sidor, a!t derigenom deras i och för sig
sjelf stora höjd blir dubbelt ansenligare. På deras mot
norden vända sida ligga kalkstensberg, som ofta upp-
sticka spetsar i höjd föga eftergifvande de uråldriga
Centralspetsarna och som ofta i sina lager äga petrifica-
ter* Dessa ofantliga kalkklippor, hvilkas stenart utmär-
kes med namn af Alp-kalksten, anses mest höra till
Flötz-formationen; ehuru man funnit dem i anseende
till sträckning och läge, samt äfven i anseende till
sin beröring med granitarlade lager, komma nä-
ra till Öfvergångs - formationen, till hvilken äfven
utseendet nog han förer dem. Sådana ofantliga kalk-
berg äro Salev, Entlibuchgrath^ Pilatus, HochSen-
tis stigande till 7700 fots höjd öfver hafvet, belägna i
Sveitz, de mesta Österrikiska Alperna, och slutligen
Fatra, Chocs och die Leiten vid Karpateina. De utgöra
allestädes liksom en förmur för den stora, uråldriga Cen-
2&

tralkcdjan, och, der denna är
sig att uppfylla öppningen,

händelsen i Österrike.

afbruten, bemöda de
hvilket i synnerhet ar

lankedju vidtaga sydligare Flöt:

f örst längre utom denna mel—

sådana om Jura

Randsberg m. 11 , utmärkta med oeahinerad smäekkaik,
hvilken sedan ofta förblifver rådande genom VViutem-
beig allt nedåt Hannover, hvarefter nära hafsstrander-
na följer calciuerad Skalkalk och kritlager. Blott
här och der uppsticker på det lägre af Tyskland, ge-
nom de rådande Flötz-lagren, någon mindre bergstopp,
såsom Hartz, hvilken val härrör från uråldriga grunden,
men nu mera är så genomdragen af malmförande gån-
gar, att den nog skiljer sig från Central-Alperna.
Ofvanpå de nästan allestädes rådande Flölz-Iagren ligga
lösa jord-lager, som också mest beslå af kalk, mer el-
ler mindre förvandlad i mergel och ofta sam mai .sin trad

till tuff, som föga skiljer sig från den

Flötz-klippan. Så förhåller

underliggande

sig landet tills Östersjöns

sand i Brandenburg öfverläckcr alltsammans.

Sverige är af mycket olika beskaffenhet mot den nu
anförda. Det tyckes vara med länder som med menniskor,
*tt ehuru alla äga en viss gemensam prägel, så röjer
dock hvart och ett sin egen individuella art, som tillhört
det fian dess första uppkomst; och få länder tyckas
hafva denna individuella art sa väl uttryckt som Sveri-
ge. Skandinaviska bergsryggens höjd är så mycket rin-
gare än Europas nyss omtalda södra Alpers, som 7 är

SK


2 1

mindre än 14: men bredden och ulslrackningcn i alla
liorizontal-dimensioner är visst tre gånger större, så
atl kubika innehållet af vår fjällrygg öfver hafsylan
vida Öfverlräflar egeniliga Alpernas. Tillika är vår fjäll-
rygg mycket mindre sönderdelad i skarpa eggar och dju-
pa dalar, då man nämligen undantager yttersta hafs-
sidan i Norrige. Då Sveitzer-Alperna alldeles icke äga
några uråldriga sidotillägg, så befinnes deremot vid vår
fjällrygg på Svenska sidan, under större delen af dess
längd, den ena granit-bergskedjan utom den andra, som
genomstryka landet och sedan utplalta sig till en granit-
grund, hvars hällar nästan allestädes i hela landet visa
sig i ylan. Större delen af Sverige har för liten höjd
öfver hafvet för att egentligen hota ett bergigt land, och
likväl uppsticka granithällarna allestädes i jordytan, till
nästan lika stor vidd som hela landets. Genom allt detta
blir granitens synliga vidd, eller utbredning och yta, mång-
faldigt större i Sverige, än i något annat bekant land af
Europa. Med denna stora horizontal-utbredning följer
ett särdeles Gneisartadt lagérförhållande. Då i Tyskland
de få malm förande uråldriga bergstoppar, som på län-
gre afstånd från Alperna uppstå genom jordytan, äro
genonadragne af mest vertikalt stående gångar, sa hafvä
de i Sverige , allestädes från fjällryggen till hafskanten
uppstående, mestadels flata Gneis-hallarna med sig pa-
rallela lager af den rikaste jernmahn, aldrig afvikande
från den svarta uråldriga beskaffenheten. Sådana jeru-
lager ligga till och med på det mest oförmodade satt

O	OO	A


22

uiidei jemna slättlandet, sasom vid Dannemora, Häs—
selkulla o. fl. st. Af denna horizontal-utbredning i vidd
härrör .Sveriges rikedom på malm, och lättheten att kom-

ma åt den utan en kostnad , som

Ti^ika må anmärkas,

öfverstiger vinsten*

att Sveriges förråd afmalmärså

alldeles concentreradt till denna formation, att icke nå-
got betydligt deraf finnes i de yngre formationerna, så-
som i andra Europeiska länder. Den stora horizontal-

utbredningen af Sveriges urgamla ber;

bildande urkraften verkat jemnt, att den

’g synes visa, att den

dan häftighet utstörtat ur vissa punkter,
ra gifvit sig tid att söka vidden. Deraf

icke med så-
utan fast me-
tyckes hafva

kommit, alt föga sprickor ocn gangar jgeuom nartrg
skakning uppkommit, utan att naturen kurmat utbreda

genom häftig

sig till jemna, på vissa ställen deponerade lager, och
der pä engång nedlägga hela sitt förråd af metall.’



Svenska Öf^ergängs-bergens beskaffenhet förberedes
och bestämmes ganska tydligen af den nu anmärkta ur-
bergets bildning. Hos oss finnas inga sådana ofantliga f
af sa kallad alp-kalksten jemte stora alpryggen uppresta
spetsar, som i Södra Europa. Den urgamla granit-bild-
ningen fortfar nedåt landet, så att blott på tyenne stäl-
len, midt emot de största sjöarne, en långsam närnming
till öfvergångs-bildning i dessas bassiner finnes. I Jemt-
land nämligen blir grunden allt mer lerschifferaktig, tills
den kan ernottaga öfvergångs-kalkstens lager. Ofvanför
Dalarna deremot, bildar sig först en sorls uråldrig Quarlz-



—,



—WgWM




2$

sandten eller Grauvacka, sedan en något yngre sandsten ,
som väl ernår en ansenlig höjd och således tyckes vara
i stället för Alp-kalkstenen, men som icke eller får någon
kalk förr än nedom den stora bassinen Siljan. Seder-
mera blir Öfvergångs-formationen alldeles inskränkt tdl
de största jemna grundytor i bottnen af våra största in-
sjöar, eller från fjällen längre aflägsna haf. Det är högst
märkvärdigt att se, huru beslämdt hvar och en af våra sto-
rainsjöar har sin Öfvergångs-formation, der naturen, ef-
ter den hos oss antagna normen, lått ett sökt tillfälle

B

att, pä ett för denna formationen i andra länder maka-
löst satt, utbreda sig i vida, regelbundna lager* Kan-
svara vara flolägriga, berg vid Venern, o. fl.



ske
sl.,

i anseende till den ordning de intaga i lormationer-

nas kedja

, något när mot kalkalpcrna i Sveitz. Om

sä är, kan inan ej nog

förundra sig öiver deras olik-

het i dimensioner; Då Pilatus, HochSentis, m. fl. uti
Sveitz, halva en kalkmassa af 6000 till 7000 lots tjock-
lek mot knappt 1 mils vidd, sä hafva vara Veslgötha
berg ett kalklager af blott 207 fots tjocklek mot Here
mils vidd, och Gottland ännu mera. Detta ar utan
tvifvel ett ofantligt olika förhållande af bildningskraftens
rigtning i de båda länderna. Härmed följer uti Sveitz
en benägenhet att lägga de olika stenarterna, livar-
af en fullständig formation består, icke ofvanpå
hvarandra, ulan fastmer utom hvarandra, då deremot
hos oss i de flesta Öfvergängs-bildningarna märkes en
förundransvärd regelbundenhet i lagrens läge öfver


24



hvarandra. Så val i anseende till den stora utvidgnin-
gen, som aflägsenheten från högsta fjällryggen och till-
komsten under ett ännu existerande ehuru minskadt vat-
ten, hvilket allt så mycket skiljer våra Öfvergångs-berg
från de mesta utländska, ville utländska Geologer län-
ge icke erkänna dem för Öfvergångs-berg, utan sökte
föra dem till Flötz-formationen. Att detta var orätt
inhämtas af deras läge, stenart och petrifikateimas be-
skaffenheL Från läget kan man icke härleda något be-
vis förr, än vi framdeles lå förutskicka en beskrifning
om hvar öfvergångs-trakt särskildt. Hvad stenartens be-
skaffenhet vidkommer, så är kalkstenen så splittrig och
för det mesta rödkritfärgad, att man ej kan tvifla om
dess äldre bildning än den jordaktiga, smutsgula, lerblari-
dade Flötz-kalkstenen. Petrifikalerna åter, i våra Öf-
vergångs-berg, bestyrka på en gång deras ålder, den
stillhet hvaruti de bildats och den egna lifgifvande kraft,
som då varit rådande i dem, jemförelsevis med Södra
Europas berg af samma formation. Våra Öfvergångs-
petrifikater bestå mest i Entomostrakiter och Orthoce-
raliter, hvilka båda, mera än några andra petrifikater,

aflägsna sig från den nu lefvande naturen,
deras höga ålder nog bevises. Båda hafva

i) varigenom
de en gan-

ska utbredd tunn bildning, som tillräckligt visar i huru
stor stillhet de måste hafva lefvat. Man kan i detta af-
seende icke nog beundra så väl de ofta fots långa Ento-
mostrakiterna, som de cylindriska, olta famns långa och
smala örthoceratiterna, hvilka ligga alldeles oskadda el-
23

1er obrutna i kalkstenen» Dä vi vidare erinra att en
stor del af Entomostrakiterna redan ägde ögon , och til-
lika fäs!a var uppmärksamhet på den ofantligt stora mäng-
den af både dem och Orthoceratilerna, så kunna vi
ej nog förundra oss öfver den kralliga organisation,
hvarmed naturen hos oss strax uppträdde mera än
i sydligare Europa. Uti den nämnda Sveitzerska kalkste-
nen finner man intet sådant, utan i dess ställe Am-
moniter , hvilka genom den starka sammanrull-
ning de äga, tyckas, i öfverensstämmelse med allt
annat, visa alt de lefvat i ett vida oroligare element, der
de icke heller på långt när så mycket kunnat sprida och
föröka sig. Under det man närmar sig till norden fin-
ner man Orthoceratiter först på Hartz-berget, men
ännu så små och fa, att de mångfaldigt sta eller de noi-
diska*). Åimu en omständighet förtjenar att anmärkas
om Svenska Öfvergångs-petrifikaterna, nämligen den,
att de mer än några andra tillhört en viss stenart och
icke funnits utom den. Alla vara blinda Entomostia-
kiter finnas endast i den orsten, som är blandad med
alunskiffer, och det, hvad de minsta vidkommer, så tätt

♦) Här menas med Orthoceratiter endast sådana tydligen mangrum-
miga Snäckor, som i norden äro så väl kända under detta namn.
Deremot de corall-lika petrifikaterna, som så kallas t. e. i
de Lapeyrouse’s Disfertatiuncula de novis qullusdam orthoceratitum et
ostracitum speciebus ; Erlanget 1781 fol. och som tillhöra sydliga-
re Flötz-trakter , måste vi erkänna oss icke nog hafva undersökt,
lör att kunna antaga dem för congeneriska med våra.


26

att de tyckas uppstått som en liufvud-béståiidsdel deruli.
De med ögon försedda Entomostrakiterna, och ännu me-
ra Orlhoceratiterna, tillhöra såbestämdt kalkstenslagret,
att blott små lemningar efter dem finnas i det uppom-
varande skiffer-lagret. Denna egenskap, att väsendtligt
tillhöra stenarten, bevisar ytterligare dessa pelrifikaters
stora ålder. Äfvenledes finner man dem vara mycket
mera afsöndrade från yngre petrifikater, än uti andra
länder; man ser icke, hvarken från Entomostrakiterna
eller från Orlhoceratiterna, den jemna successiva öfver-
gång till annu lefvande varelser, som från Ammoniter-
na, genom Nautiliterna, till de ännu lefvande Nautili i
sydligare länder. Med denna utmärkt rika ölvergångs-
bildning tyckes ockå naturen i norden för det mesta slu-
tat den præadamitiska generationen. Sedan vi i det fö-
regående beundrat nordens rikedom i bildning, få vi i
de efterföljande formationerna förundra oss ölver dess
fattigdom oeh slutligen brist på all generation.

Flotz-for motionen saknas mestadels , på ett förun-
dransvärdt satt, i största delen af Sverige. Man finner
hos oss nästan intet spår efter sådana, med enrummiga
spiralsnäckor uppfyllda kalkberg, eller efter äldre och
större, med aftryck efter skogsväxter i synnerhet orm-
bunkar försedda kolflölzer, eller efter lerskiffer-lager
med intryck af fiskar, eller efter sådana flölzberg, som
på topparna äro belagda med Basalt, hvilket allt till så-
dan mängd finnes i inre delarna af Tyskland. Hos oss
27

har man inuti landet knappt någon Flötz-bildnmg, ulan
nästan allt hvad vi af sådan art äga är inskränkt till
sydligaste uddens stränder eller nedlagdt omkring Skå-
nes yttersta kant, samt är der den yngre, till hafs-
stränder äfven i andra länder inskränkta bildning, som
består af calcinerade lager af skalkalk och krita med
något stenkol, hvilka lagers beskaftenhet nedanför när-
mare skall bestämmas.

Den tredje och sista præadamitiska organiska bild-
ning, som i Tyskland och tillgränsande länder uppstått,
sedan alla fasta bergen voro fulländade, saknas, tillika
med dess tuff- och sugkalks- samt gips-lager, pa ett än-
nu mera förundransvärdt sätt, på hela Skandinaviska
halfön. Af alla de fossila skeletter efter fyrfotade djur
och tecken till begrafna skogar, som i Tyskland och
Frankrike uppgräfvas ur de hopgyttrade och uppslam-
made jordlagren, har man hos oss ej upptäckt något
tydligt tecken. De få fiskknotor, som hos oss mo
fundna, äro i jemförelse alltför obetydliga och kanske
för det mesta tillfälligtvis i sednare perioder tillkomna 5
och de skeletter af idisslande djur, som finnas i Skånes
torfmossar, tillhöra en ännu nyare period. Man kan
ej nog förundra sig deröfver, alt största delen af Sve-
rige "således under två stora formationer mestadels bh. 1 vit
utan all lifsyttring, utan alt lemna tecken det någon för-
ändring på dess yta tilldragit sig; så att af alla de bild-
ningar, som på Karstens Tabeller 2:a Upplagan från
början af sidan 81 till och mod 81, anföras, linnes hos
28

oss endast litet af den ofvan på sidan 85 upptagna strand-
bildningen af skal-kalk, krita och sandsten med li-
tet stenkol och Flötz Trappsandsten ( alt icke näm-
na klappur eller det sa kallade Gerhlle, som strax
skall anföras). I allmänhet har hos oss nästan ingen
Organisation, som lefvat på torra landet, ägt rum före
den ännu bestående, utan mestadels allt det gamla ut-
dödda, som vi hafva, har lefvat i vatten. — Men vid
den tid, da den sista af dessa formationer utomlands för-
stördes eller nedbäddades i de lösa jordlagren, finna vi
i norden pa engang tecken till de största rörelser, hvil-
ka hufvudsakligast kommit fran Sverige och mest rasat
pa dess yta. Ofvanpa de jordlager, som i Tvskland
begrafvit de sist omnämde stora djuren och träden, lig-
ga stora stenblock, hvilka således ditkommit efter för-
störelsen. Då man efterforskar hvarifrån de kommit
så befinnnas de vara från Sverige. Man finner ingen
sadan hällart i det tillgränsande Tyskland, och dessutom
tilltaga de både i storlek och mängd ju mera man när-
mar sig Östersjöns stränder, der man tillika finner ste-
nar af Ofvergångs-formationen, som alldeles otvifvelak-
tigt kommit från Sverige. När man vidare kommit öf-
ver till Sverige, så finner man samma slags urstens-block
icke allenast kastade öfver Skånes yngre bildningar, u-
tan också beläckande nästan hela Sveriges yta. I de
slätare, särdeles de medlersta Sveriges Provincer , iaktta-
gas vissa stora sten- och sandåsar, sträckande sig från
norr till söder, hvilkas stenarter också kommit norr i-

11


29

från, t. e. de vid Upsala frän Dalarna. Att allt detta
blifvit kringkastadt i en enda kalastroph tyckes vara tyd!igt
af den likformighet, som råder i allt, utan inblandade
lager af finare jord, som annars skolat sätla sig i
stillare perioder; och att denna kalastroph tilldragit sig
nyss förr än landet fick sin nu varande organiska be-
täckning, synes bevisligt derigenom. att lika litet något deraf
finnes deruti begrafvet, som af den sista præadamili-
ska Tyska organisationen, hvilken den föröfrigt i 'lysk-
land betäcker. Först sedan Svenska jordytan, genom
denna kalastroph, fått sin nu varande beskaffenhet, sy-
nas de hafs-snäcklager, som finnas vid Uddevalla, blif-
vit nedlagda och äfven de mindre hafslemningarne vid
Upsala, m. fl. st. hafva satt sig. En organisation har
slutligen tillkommit, vittnande om dylik stillhet i elemen-
terna, som den under Öfvergångs-formationens tillkomst.
Skandinaviska jorden synes nu åter utveckla sina varel-
ser med ordentligare lugn, än sydligare tillgränsande
länder, oaktadt de större afbrott som årstiderna göra;
hvarjemte den visar en mildhet och product!vitet, stör-
re än något annat lika nordligt land , hvilken tyckes öf-
verensstämma med dess aldraaldsta natur. Ännu, lik-
som under öfvergångs-perioden, är landet benäget att
frambringa en stor mängd individer af samma slag, åt-
minstone af växtriket, ehuru otjenlig dess gråstens-yta
tyckes vara, i jemförelse med den både mångfaldigt
lösare och materiell mera närande kalkhaltiga tyska jord-
ytan. De många nyare lager' af flötz-kalk, tull, sug-


5o

kalk nu m;, hvaraf Tysklands grund består, gilva åt
dess jordyta en mergelartad beskaffenhet, och genom de
många organiska ting de förut framalstrat, och hvilkas
lemningar de innehålla, en förberedelse alt nära orga-
nisationen, samt derjemle en löshet, som bestämmer
dess större fruktbarhet. Tyska jorden är i allmänhet så
lös, alt inga landsvägar derpå kunna bestå ulan lagd
stengrund , hvarföre också namnet landsväg förbytes i
de hos oss lika okända som opassande benämningarna
stendam eller Chaussé. Med denna löshet och mergel-
artade natur följer tillika en smutsighet och en lämplig-
het för åkerbruk, hvars make ingenstädes finnes i Sve-
rige. I jemförelse med allt detta har Sverige icke alle-
nast för det mesta sin bara granitgrund, utan också sin



lösa

betäckning beslående af gråsten, eller i fördelakti-

gare fall, deremellan af mera obemängd sand och lera,
hvilket allt gör dess yta renlig, hård, tjenlig mera för
en vild, flerårig vegetation, än för ett omväxlande åker-
bruk. Delta allt bestämmer mera än klimatet dess min-
dre duglighet för odling; men ger också, under detjem-
na klimatets medverkan , åt invånarne en charakters-
sladga, som något ersätter deras ringa mängd. Att nå-
gra enskilda trakter till någon grad härutinnan af-
vikafrån allmänna förhållandet, skall nedanför anföras.

Sedan vi funnit alla dessa egenheter i Sveriges bild-
nmg, jemforelsevis med närmaste länder, eftertähkom äf-
ven huru de kunnat uppstå. Att våra uråldriga berg äro
bildade mindre i höjd, men mycket mera i vidd än Al-
perna, tyckes hafva kommit af en mindre häftigt ver-
kande , mindre till vissa punkter coiicentrerad urkraft,
Det ser ut som hade denna urkraft, genom sin mindre
häftighet, lemnat stenmassan mera tillfälle att hårdna,
hvarefter en utgång på annat ställe, eller utvidgning,
blifvit nödvändig. Då vi i vart grannskap icke finne
minsta tecken till vulkaner , icke heller till heta källor
eller ens till vatten af större chemisk balt, såsom de i
Tyskland så bekanta medicinal-källorna, så synes man
kunna antaga att jorden här förr kallnat, men mera små-
ningom och i stillhet, hvarigenom den sist qvarblifna
urkraften fått mera tillfälle att samla sig i vissa större
vatten och der nedlägga de stora, högst ordentliga Of-
vergångs-formationerna, som vi ej nog kunne beundra.
Efter denna tid tyckes Svenska jorden förlorat all bild-
ningsförmåga, under det att urkraften omkring Alperna
tyckes börjat samla sig allt mer och mer, och söka sin
utgång genom vissa punkter, hvilka derigenom blifvit
vulkaner. Från dessas grannskap och från den jordvär-
ma, som stått i samband med dem, tyckes man kunna
härleda den i Tyskland fortfarande bildningen ; och da
man ser att vulkanerna omkring Alperna förr varit flera
än nu, så är det väfsannolikt att de der kunnat sprida en
värma i atmospheren, som icke tillåtit några oblidare
årstider, och att således djur och växter der kunnat lef-
va den tiden, hvilka nu endast finnas i Indierna, der
ännu inga så betydligt olika årstider fått insteg. Att de
52

nyare bildningarna mot norden fordrat understöd al
Vulkanernas inflytelse, bestyrkes deraf? att Grönland
och Island med sina vulkaner hafva långt nyare bild-
ningar än Sverige. Sannolikt har Sverige, under det
Tyskland af ofvannämde orsaker njöt en beständig som-
mar, fått vidkännas en oalbruten vinter och blifvit allt
mer och mer belagdt med snö af de starka meteorer,
som vulkanerna på större afslånd låtit falla. Det synes

som

hade vulkanerna, eller den i samma trakter utgå-

ende jordvärman, ännu bildat omkring hela jorden en
atmospher af den tjocklek, alt solen icke kmmat rätt
verka pä jorden, och att derigenom i synnerhet de nord-
liga lander, hvilka ej stodo under vulkaniska trakternas
directäre inflytelse, blifvit dubbelt vanlottade. Alt der-
efter en stor revolution tilldragit sig pa jordytan , i syn-
nerhet mot norden, är otvifvelaktigt; och att denna upp-
ställ. deraf, alt solen da fält kraft nog alt veska upp-
komsten af nu varande olika årstider och kliiualer, fin-
ne vi troligast. Det är väl sarmolikt atl jord-atmosphe-
rens förändrade beskaffenhet hufvudsakligast dertill gifvit
anledning, och att en mängd vulkaner slocknat, samt att
jordvärman omkring dem aflagit,m. m., till den grad, ,
att luftkrclsen blifvit mera genomlränglig för solens
värma än förut. Då nu härigenom en helt ny ordning
skulle uppstå på jorden kunde ej annat inträffa, än att
de starkaste rörelser på dess yta skulle uppkömma,
hvilka synas hafva drabbat Skandinavien mer än något
annat Europeiskt land. Vår nord kunde då ej mera
OJ
blifva så vanlottad, som i näst föregående perioder, ti-
tan det ser ut som hade då solen på en gång smält de
massor af snö och is, hvilka förut till stor mängd sy-
nas hafva samlats på dess vidlyftigt utbredda yta, och
deriffenom förorsakat en flod, som sträckt sin verkan
så vida utom dess grätisor som vi finna de omtalte
stenblocken. I likhet med det som ännu hvarje vår
händer, blir det troligt, att solen först verkat på fasta
landet och mest längre in pä detsamma; alt derigenom
snö-smältningens vatten först utbredt sig fran de inre
delarna af landet, och således betäckt det utom varan-
de landet med stenblock, samt äfven kastat dem pa det
ännu med is belagda hafvet, hvarpa de sedan, da haf-
vet från söder först blifvit öppet, med isen flutit söder
åt och slutligen blifvit nedlagda på I ysklands slättei.
På detta sätt tyckes Sverige hafva blifvit, hvad det
nu är, så utmärkt genom sin starkt utbredda urbergs-
grund, sina få,menjemna och vida öfvergångs-planer,
sin brist på nyare pelrifikat- och fossilbildningar, samt
slutligen sin myckenhet af gråstenskastningar och steril
sand, som betäcker större delen af dess yta.

0. A F DELNINGEN.

Sveriges sårskildta delar i geologiskt af seende nai-
mare betraktade och jemforde med livar andra*

Sveriges uråldriga bergs-grund och derpå förekomman-
de ojemnheter äro i allmänhet mycket mindre olika 1

Svea I.	0


	

särskilda provinser, än man föreställer sig. Det som
mest utmärker sig, är fjällryggen, hvilken man lämpli-
gast kän föreställa sig som ett från Svenska sidan sig
höjande plan, hvilket mot norrska hafvet afhrytes och
bildar en sönderbruten, upphöjd kant. Der detta plan
börjar sönderbrytas, eller der dess kant ar som högst
och ännu sammanhängande, har den i Lappmarken van-
ligen blott 2000 fots höjd *). På denna höjd uppstå of-
ta mera från hvarandra afskilda bergshufvuden, som
äfvenledes i Lappmarken stundom hinna 6700 fots höjd
öfver hafvet. Den upphöjda kantens strykning är. som
man så tydligt ser , i NNO och SSV. Denna kant kan
icke egentligen dela sig, ej heller kunna på det derifrån
åt Sverige lutande planet några egentliga fjällryggens gre-
nar uppstå. Snarare skulle man kunna igenkänna nå-

+ ) Förf, har här, liksom
sträcka sin betraktelse

allestädes i denna afhandling, undvikit att
till Norrige, af skäl att detta Naboland

är i geologiskt afseende så pass afvikande f>an Sverige, att det
synes fordra sin egen afhandling, och här må hända skulte min-
dre upplysa än förvilla. Sedan den egentliga Svenska eller
Lappska fjällryggen vid Dalarna förlorat sig i den stora Sand-
slens-bildningen, uppstiger den egentligen Norrska fjällryggen
mycket mera åt vester, och har der en sådan lagernas eller kan-
ternas strykning i motsatt rigtning från VNV till OSO, att detla
synes hänvisa till någon likhet med Engelska och Skottska för-
hållanden. Tillika få lagren en mera stående rigtning, som gör

att deras ifyllningar få mera utseende af verkliga gångar.

Bar-

med följer några andra olikheter, som synas böra mera särskildt
ful följas än straxt öfverföras till de svenska förhållanderna.


gra mindre kanter, som gå paraKelt med stora fjällryg-
gen, med ungefär samma lutning och sträckning. En
sådan synes gå emellan Lappmarkerna och Vesterbot-
ten samt längre söder ut mellan Jemtland och Medel-
pad med Ångermanland. På sednarc stället är den som
högst, ungefär 700 fot öfver hafvet. Det stora afståndet
mellan fjällryggen och den nedre landtryggen blir der
uppfylld af den ansenliga Storsjön med sitt öfvergangs-
lager. Ännu längre söderut vid Siljan tyckes en dylik
bildning äga ungefär samma belägenhets förhållanden.
Sedermera gå åtskilliga bergkedjor genom landet i un-
gelär samma sträckning som fjällryggen, af hvilka de
i vestra delen vid Dalsland äro ansenligast, af också vid
pass 700 fots höjd. Dessa bergskedjor synas åter för-
ena sig i Småland, och göra det samma till Götharikes
egentligaste bergsprovins, der de emellan Taberg och
Ekesjö hinna vidpass 600 fots höjd. Föröfrigt linnes
bredvid och emellan dessa betydligare bergssträckningar-
ne allestädes uppslående granitgrund, bildande smärre
bergskullar och klippor till sådan mängd , att ingen spe-
cial-charta kan upptaga dem alla. Uti denna granifgrund
är sjön Vettern den synnerligaste fördjupning, såsom
ägande alldeles grundbergets allmänna sträckning. De
öfriga större sjöarna afvika icke ellei’ mycket derifrån.
Bredvid dem utmärka sig öfvergångs formationerna såsom
den enda betäckning på grundberget, så att ingen gra-
nit der framstår. — Sveriges uråldriga grund är för det
mesta Gneus, som med sina lager bildar det lutande
56

plan och de af detsamma snedt uppslående kanter, som
blifvit omtalta. I denna Gneus, särdeles der densam-
ma tillika med landet är som mest utplattad , nämligen
emellan Dannemora, Utö och Philipstad, ligga Sveriges
så märkvärdiga Jernmalmlager. — Med dessa malmla-
ger följa ofta betydligare massor af uråldrig kalk, hvil-
ka stundom utbreda sig till sådan vidd , alt de få ge-
ologisk märkvärdighet och verka förmånligt pa växtlig-
heten, samt således i flere afieenden liksom hänvisa pa
nyare bildningar, hvilkas hufvudbeståndsdel kalken blir.
Uti medlersta Sverige är må bända den urkalksbildning,
som utgör Sala i Vestmanland, den märkvärdigaste, så-
som uppfyllande en bassin af mer än en mils vidd. Att
en urkalkås i Nora bergslag är nog mägtig för att. ver-
ka på Vegetationen, har Herr Hisinger anmärkt. Den
urkal k sanläggning vid Brå viken utmed Kolmorden , hvar-
af Kolmords Marmorn utgör den bekantaste beståndsde-
len, är också stor nog alt hafva samma fördelaktiga in-
flytelse och betäckas af Gottlands grässlag. Dessa och dy-
lika bilningar mildra något den enformiga uråldriga
svenska granit-grunden , men hvad deras storlek i det
hela vidkommer, så är den val icke större an att de
blott kunna, äfven i detta afseende , anses för en tilläm-
ning till den blifvande ojemförligt större öfvergångs-
formationen.

Ôfver^ângs-formationen, h vars väsentligaste del
hos oss är det med Qrthoceratiter och Entomostrakiter
’^7

späckade kalkslens-lagrel, visar sig annars i olika trak-
ter af Sverige myckel olika till läge oeli lagrens mång-
fald. Man tyckes kunna indela de olika trakterna efter
läget i löljande 4 afdelningar: i) de som med granit
eller någon annan uråldrig bergart slå i närmaste lor-
håilaude, såsom Dalarnas, och förmodligen äfyen Jemt-
lands; 2) de som isolerade upphöja sig på nagon^slatt
och visa ut åt afbrutna kanter, såsom Gottland , Öland
och Weslergöthland ; 5) sådana som bilda laga slätter
och med kanten tyckas stöta intill högre granitberg, till
hvilken afdelniug höra Östergölhlands, Nerikes och kan-
ske Roslagens flotrakter; och 4) som lägga sig bredvid
graniten och tillika ordna sina lager mera utom än på
hvarandra, såsom Skåne. Enligt denna indelning hafva vi i
förra upplagan uppräknat ölvergångs-trakterna , men inre
naiuren öfverensstämmer icke så alldeles dermed, att
man icke nu tror sig böra antaga en annan, som meia
öfverenskommer både med pfriga beskaffenheten och lä-
gel. Vi hafva nämnt att dessa bildningar skett i bas-
siner, som tillhöra våra största sjöar. Det är märkvär-
digt alt se huru hvar och en af de största sjöarna har
sin egen öfvergångs-bildning, som ligger vid endera si-
dan af dem, merendels den östra eller den som vänder
sig från stora fjällryggen. De som ligga närmast fjäll-
ryggen äro som minst utbildade och mest omvexlan-
de eller ägande samband med bergarter, som åtminsto-
ne likna uråldriga; så är det med Jemtlands vid Stor-
sjön och Dalarnes vid Siljan. Kanske att man ocitsa får
38

xäkna hit Gestriklands Storsjö“trakt. Sedan kommer
Nerikes vid Hjelmarn, kanske Uplands vid Mälarn, Ö-
slergöthlands vid Vettern och Vestergöthlands vid Ve-
nern. Slutligen har man Östersjöns öfvergangsbildnin-
gar i Öland och Gollland .samt närmare Stora Oceanen
i Skane. I denna ordning skola öfvergångstrakterna
nedanför beskrifvas, sedan nu först något litet blifvit
nämndtom de olika lagren. Bland alla desärskildta öfver-
gångs trakterna år Vestergöthland den enda, som har al-
la, till en complett öfvergångs-formation hörande, oli-
ka lagren ordentligt lagda pa hvarandra, nemligen i)
Sandsten utan tydliga petrifikater ; 2) Alun sch i fler
med inblandade orstens-hvarf fulla af blinda Enlomostra-
kiter ; o) Kalksten med Orthoceratiter och Entom-
ostrakiter försedda med ögon; 4) Lers c biffer (utan
orstens-lager) ägande mest ritningar efter små Ortho—
ceraliter eller sä kallade Graptolither, hvarföre den
lämpeligen kallas Graptolilh-sehiffer, till skillnad från
den under kalkstenen liggande lerschiflern, i synnerhet
då den sednare ej utgör rigtig Alunschiffer; 5) Trapp,
som alltid är utan petrificater, stundom visande nåson
sädighet i friskt brott, men föga tydliga chrystaller.
Näst efter Ves t göth a-bergen komma, i anseende till lag-
yens talrikhet, de Skånska; derefter Ölands, Nerikes
och Östergötlands, hvilka trenne sistnämnda hafva blott
de tre nedre lagren; sedan Gollland, som har endast
sandsten och kalk, samt slutligen Jemtlands och Dalar-
jaes, som äro än ofullständigare.
5g

!. JbmtlaNDS vid dess Storsjö varande Öfvergångs-
trakt bar i synnerhet det gemensamt med Dalarues vid
Siljan, att den tyckes förberedas frän fjällryggen, ehuru
genom andra bergarter än Dalarnes. Jemtlands fjällrygg
beslår mera än någon annan ensamt af glimmersclnffer,
som ofta blir lalkartad, särdeles vresig, bildande de
underliga öppningar eller så kallade portar, som har aro
sä märkliga. Uti de större ådalarna laggei sig ic m
densamma en uråldrig lerschiffer, som stundom blandas
med svart urkalkstenslager, hvilka kunna anses som en
förberedelse till Öfvergångslagren. Nedom denna ur-
lerschiffer vidtager utmed Storsjöns vestra sida en lerschi
1er, som tyckes vara af öfvergångsnatur ofta liknande a-
lunschiffer, men, så vida man utrönt, saknar alla petn-
fikater. Derefter kommer slutligen den tydliga Ofver-
gångskalkstenen vid östra och södra sidan om Storsjon,
börjande med Frösön och sedan sträckande sig till Ovi-
ken, Berg , Gärde i Brunflo, Skärhällsforsen i Ragun-
da elf och upp mot Hammardal. Vid denna dess yttre
gräns lägger den sig emot den Gneus, som utgör land-
ryggen mellan Jemtland och Medelpad, utan att med
densamma stå i något betydligt bildningssamband. Denna

kalksten är också den fattigaste på petrifica

öfvergångs

ter som finnes i Sverige, vanligen

försedd endast med

rara Echinosphæriler och Anomier ; sällan vid Oflerdab
som är utom den anförde kretsen , med små comller.
Dess sammansättning är också fastare 5 färgen meiendels
grå; läget ganska olika.
4o

2* Dalarnes Petrincat förande öfvergångs bildning
nordost om Siljan , förberedes i deruppom varande trakter
pä ett hos oss annorstädes i ke till den grad sedt
sätt. Invid stora fjällryggen, midt för Röras vid sjön
F eragen, •anlägger sig en sandslens-lormation, som der-
ifran sträcker sig söderåt sä långt, att den till vidd, och
ännn mei’a till höjd, mångfaldigt öfvertraifar adt dylikt 1
norden. Från nämnde ställe till Transtrand utgör den en
sträcka af nära 20 svenska mil, med en odelad
basis af merendels 2Öoo fots höjd, och kullar, hvilka
hinna 44oo fot öfver hafvet, så att den, i anseende till
yttre utseendet, bildar en fortsättning af fjällryggen. Fran
denna höga sandstens-ås ulgi enar sig olvergångs-forma-
tionen åt två sidor, nämligen genom Norrige nedåt
Christianiafjorden och genom Dalarne nedåt Siljan. Det
ar högst märkvärdigt att bada erna de tullkomligt petriHcat-
förande lager icke förr än på yttre ändan, då de hinna de
nämnda stora längre ned i landet belägna, vattensamlin-
garne, liksom hade de icke kunnat bildas annars än un-
der deras vattenyta. Hvad Norrska grenen vidkommer,
så hörer den icke egentligen inom de för denna afhand-
ling utstakade gränser. Det återstår då att blott omta-
la den Dalska. På sidan om den nämnda höga sand-
stensryggen utbreder sig en lägre sandstens-grimd, än-
da nedåt Siljans vestra stand, på hvilken grund lägga
sig porphyr-lager af åtskillig magtighet i ungelär hori-
4i

zontelt läge, utan att man på något ställe denbland
märker riktig granit. Nedanför denna trakt, pä norra si-
dan om Siljan, råkar man sedan den riktigt utbildade
Öfvergångs-formationen, hvari på ett högst ovanligt och
oväntadt sätt orthoceratit-kalk blandar sig med granit, i
merendels näsi an vertikalt slående lager. Denna bild-
ning skall nu blifva föremålet för eu närmare beskrif-
ning. Petrifikat-bergen på norra sidan om sjön Siljan
utgöra nästan en half cirkelbåge, hvars yttre gräns bil-
das ungefärligen af Lerdalselfven och Gärsesjon, ostra
stranden af Oresjön, Skatungesjön och den delen af O-
re elf, som derilrån löper i Orsasjön, och Orsasjon
sjelf. Den bågformiga, upphöjda figuren kan, vid nar-
mare betraktande, sägas bestå af två skånklar ; den O-
stra har sin största bredd mellan Öja by och
utgörande nära en och en half mil, och afsmalnar derdran
allt beständigt uppåt Ore ; den vestra delen ulgores af
en mera enkel bergsrygg, som i landet är känd under
namn af Digerberget, och sträcker sig frånNoret upp-
åt Skatunge-sjön med en bredd, som sällan lärer hinna
en half mil. Emellan dessa båda norr ut sig forenande
bergshöjder och Siljan, eller i den trakten som uppta-
ger lekan, Icksjön, Dragsjön och Smefougsjön, finnes
efter utseende icke annat än uppslammadt land, som
närmare åt Siljan är sandaktigt och längre inåt myrlän-
digt, så att Siljan, vid dessa petrifikat-bergs tillkomst,
tyckes hafva gått till deras inre sida. Narmast utom-
kring denna petrifikatbergs-trakt finnes också på alla
4 a

i

sidor lågt uppslammadt land, så att den vid sin upp-
komst tyckes hafva utgjort enbågformig ö uti Siljan, hvil-
ken ö endast vid Lerdal kommit nära intill den uråldri-
ga, från Leksands-trakten kommande högre bergsslräck-
ningen. Denna bågformiga ö består, för det mesta, af
nästan vertikalt på kant stående kalkstens-lamellcr, al-
ternerande med lika så ställd granit eller annan chry-
slallinisk bergart, allt sträckande sig ungefärligen i norr
och söder, likasom den bågformiga figurens Låda ben. Al-
la stenslagens uppstående kanter bilda ungefär lika höga
rvggar , som hinna i5o till 200 fots höjd öfver Siljan.
Det ar högst märkeligt , huru denna trakten, med sina
små kullar och eggar, bildar ett slags ojemnt lågland i
jemförelse med de på längre alstånd , isymieihet a sö-
dra sidan om Siljan, varande uråldriga bergen, hvilka
äga mångfaldigt större höjd och mycket mera ojemn
storlek. Redan yl tre utseendet lofvar således en helt
olika daning, icke allenast mot de sistnämnda bergen,
utan äfven något mot alla andra i Sverige. Då man
närmare undersöker denna petrifikat-trakten, kan man
ej nog förundra sig öfver de täta omvexlingarna mellan
Orthoceralit-kalken och de chrystalliniska bergarterna,
hvarvid likväl de sednare till massa blifva vida mera rå-
dande, då man måske undantager sjelfva Osmunds-ber-
get. Den chrystalliniska bergarten och dess sammanstö-
tande med kalken, är icke i alla trakter lika. I vestra
delen, som stöter intill porphyr-trakten, finnes dels por-
phyr dels grönsten stötande alldeles intill kalkstenen, t. ex.

—
43

vid Abei’ga och Skalunge byn. Den södra ändan af ö-
stra grenen, från Tckån till bortåt Rättviks kyrka, har
ganska mycken granit, med få och tunna kalklager emel-
lan, utan förenande stenart, så att den tyekes liksom
närma sig till naturen af de på andra sidan om Siljan
motsvarande uråldriga bergen. Vid Rättviks kyrka vi-
sar sig elt kalkstens lager med inblandade sandkorn u-
tan petrifikater. Denna blandning är märkvärdig äfven
derföre, att den endast förekommer i trakter, som icke
hafva någon lerschifler emellan sandstenslagret och kalk-
lagret. Längre norr åt, vid Boda Capell, upptages ett sand-
stens-Lujcr mellan kalken och graniten. 1 Osmunds-
berget tillkommer dertillett lerschiffer-lager med Grap-
tolither (således af den arten, som i Vestgöthabergen
ligger öfver kalkstenen), så att der åtminstone 5 slags
lager, ehuru af högst olika mägtighet, äro på engång
närvarande. Detta berg utgör också, i all? afseenden,
den mest utbildade peirifikat-formalionen af hela trak-
ten, utmärkt med sina mera åt horizontal-läge sig när-
mande lager, och med sin större höjd af ända till
5^5 fot öfver Siljan. Dess på petrifikater utmärkt rika
kulle har mot nordvest en afbrulen sida, af nästan Gott-
lands-likt utseende. Också finnes i Osmundsbergets
öfversta lager, utom vanliga Entomostrakiter, en så-
dan mängd Anomiter, Mytiliter, Turbimter och Madre-
pora slellaris, med flere korallartade ting, att dylikt ej
förekommer annorstädes än på Gottland. Dessutom
har trakten den egna Entomostrakites laticauda. Man
44

måste således beundra dervarande rika organiska bild-
ning , sä mycket mera som den är mindre aflägsnad
från riktiga chrystalliniska , kiselartade bergarter , än nå-
gon annan i Sverige. Hela denna petrifikat traktens
kalksten utmärker sig från de mesta andra Svenska trak-
ters, och närmar sig till Gottlands, med sina allestädes
förekommande Enkrinit-stumpar , hvilka, då kalkstenen
tillika blir röd till färgen , utgöra något alldeles charak-
terislikt för denna orten. Orthoceratiter och den van-
ligaste sorten Entomostrakiter äro här lika allmänna som
på Kinnekulle, nämligen vid rödaktiga aflossningar. An-
nars finnas ställen der kalkstenen blir utmärkt hvit och
fri från petrifikater, och någon gång får den till och med en
utmärkt inblandning af blyglants, som ännu mer visar
dess åldriga bildning. Ehuru Dalarnas kalkmassa, i an-
seende till den yta som visar sig i dagen, är kanske den
minsta i hela riket , så måste man framför alla andra
anse den märkvärdig, för sin omväxling från äldsta,
nästan petrifikat-fria lager, blandade med bara granit,
till de aldra petrifikat-rikasle. Att icke minsta tecken
till Alunschiffer och dermed blandad Orsten finnes, är
verkligen en stor märkvärdighet; så fattig är trakten i
allmänhet på lera, som så öfverflödar vid Jemllands fjäll-
rygg. Det synes som hade Jemtland borttagit leran och
lemnat sandstens-bildniugcn åt Dalarne.

5.	G ESTRIKLANDS Storsjö kan väl icke till sin vattenyta
■45

jemforas med de anförda och efterföljande största sjöar-
ne, men det omkring den varande, öfver densamma loga
upphöjda och ganska jemna landet liksom mångdub-
blar dess storlek. Sa vida man der sett fast klyft
bestar den af sandsten, i synnerhet söder och vester om
sjön. Särdeles vacker i jemna lager sig sönderdelande
finnes den pa Granön ; och vi kunna icke annat än an-
se den höra till Öfvergångs-bildmngen, narmast
liknande Dalfjällens sandsten, men inga lager af petn-
fikatföiande stenarter hafva hunnit sälta sig derpa. Det
är ingen tvifvel att det är denna Sandslen, som ge-
nom vattenflöden blifvit i sådan ymnighet kastad öfver
Gcfle-traklen och äfven kommit ned i Roslagsskären,
hvarföre den i Upland mest blifvit känd som byggnads-
material under namn af Roslagssandsten.

4. Nerikes Öfvergangs-flo, vester om Hjelmarn,
bildar väl en låg slätt mellan höga uråldriga bergssträck-
ningar ; men denna slätt upptager midtpå sin yta liksom
en ö af uråldriga, mindre höga hällar, sträckande sig Iran
Rista i Mellösa socken till Sanna och Hesselkulla grufvor.
Således återstår för den egentliga flolägriga grunden en
krokig, nästan hästskolik yta, hvars norra gren likväl
är både kort och i alla afseenden mindre betydlig, samt
utan petrifikat-lager. De öfriga vestra och södra gre-
narna lägga sig ganska bestämdt intill de vestra och sö-
dra, temligen höga, uråldriga bergskedjorna, hvilka
omsluta Nerikes slätt. Båda dessa hufvudgrenar af flo-
46

trakten skilja sig betydligt till stenarteils natur, sä näm-
ligen att den södra framter mera kalk , den vestra mera
alunschiller. På den södra grenen är kalkslens-lagret
blottadt till ansenlig vidd vid Hällebråten , Säby o. fl*
si. inom Kumla socken, och har afven blifvit sedt i
Askers och Lännas socknar, allestädes innehållande den
vanliga Orlhoceralilen och Enlomostrakiten. Hurüvida
och pä hvad sått detta kalkslens-lagret förenar sig med
den utmärkt schilferhaltiga vestra flotrakten kan ej un-
dersökas , i anseende till betäckaude sandlager. Den
vestra flo-traklen upphöjer, utmed vestra uråldriga ber-
gen, en backsträckning, som löper från SSV till NNO
emellan norra ändan af sjön 'Pysslingen och Qvistbro ,
och som hufvudsakligen beslår af ett ganska mägtigt ahm-
schiffer-lager. Ofvanpå detta lager ligger väl el t några
fots tjockt kalksteushvarf, men som är så illahiklaude
och vittrande under luftens tillträde , i likhet med Alun-
schiffern, och sa alldeles fritt från orthoceratiter, o. d.,
att man blir föranlalen att anse det såsom hörande till
alunschdlerlagret och icke utgörande något eget sjelf“
ständigt kalklager. Ehuru Alunschilferlagret är så mäg-
tigt till tjockleken och så vidsträckt, alt en dylik till-
gäng pa alunmalm icke finnes nagorstådes i Sverige ulom
i Vestergöthland , så innehåller det dock icke annat än
de vanligaste små blinda Entomostrakiterna, h vårföre Ne-
nke i det hela blir mera fattigt på särskilda petrifika-
ter, än någon annan flo-lrakt. Sjelfva schilfern är ut-
mäikt brännbar oeh upplager älven, liksom i Vester-
göthland, radian sina lager, jemle den vanliga urstenen,





branubai lerart, soin man först oratt
sedan «ifvit namn al kolm. Den

underliggande sandstenen är i synnerhet synlig pä ime

eller östra sidan
än längre öster
allt i trakten af

5. Upland

om Schifferäsen vid Svinbro, älvensom
ut vid Snaflundabro och Hjclmarsberg:
S vari ån.

framvisar, från Norrlelje ända till Up-

sala, en mäng lösa kalkstenar, hvilkas fasta lager ännu
ar obekant. Den största mängden deraf finnes vid Nod-
sta i Frötuna socken , der den befinnes särdeles rik pa
Orthoceratiter, Li niier, Helicites obvallatus och Ento-
mostracites expansus. Det är ännu ovisst om denna
kalksten är bildad inom Mälarns vattenregion, som sy-
nes vara troligast.

6.	ÖSTERGÖTIILANDS Öfvergångs flotrakl, vid Vet-
terns östra sida, har sin tydligaste vestra och norra gräns
från norra ändan af Omberg längs eiter Vetterns strand
till Råsnäset, och derifran efter Motala-stiöm till ho—
xens vestra ända. Pa denna linea äro Here stoia kalx —
brott upptagna, nämligen : Vesterlösa sa nära bredvid
Ombergs norra ända, att uråldriga berget uppskjuter
utmed detsamma; Råsnäset, Husbyfjöl, KongsNorrby,
Ljung och Berg vid Roxen. De första af dessa kalk-
brott siå, med sin öfra yta , blott en eller annan famn
öfver Vetterns nu varande vattenyta; de sednare der-


48



emot, i synnerhet Berg, få ett något mera npphöjdt lä-
ge , särdeles i jemförelse med det sig sänkande vallen-
draget. Man känner alldeles icke granden hvarpå de
4 förstnämnda hvila ; endast vid Berg har man hunnit
genombryta kalklagret och funnit derunder en sort A-
lunschiffer, med Orsten och de vanligaste små blinda
Entomostrakiterna , ehuru efter utseende icke nog mäg-
tig för att underhålla ett Alunbruk. Kalkstenen är i de
mesta brotten grå och fattig på petrifikater, så alt man
endast finner den vanligaste Orthoceratiten och Entomo-
strakiten i ringa mängd; blott .Ljungs kalkbrott har i det
hela rödsten, mera uppfylld af petrifikater och deribland
älven Lituiter. Vid Väfversunda , nedom Ombergs ö-
stra sida, uppskjuter ett braudschiffer-lager, med inblan-
dad orsten och de vanligaste blinda Entomostrakiterna;
men huruvida delta åt sidorna går under kalkstenslagret
vid Vesterlösa, är mig obekant. Inom den kroklinea,
som de nu anförde brotten bilda , eller längre åt öster
och söder, är landet, så öfvertäckt af lösa jordhvarf, att
ingenstädes fast brott blifvit blottadt. Man vet således
icke visst, huru lårgt flo-lagren sträcka sig inåt slätt-
landet. Man ser blott alt granithällar icke möta uppom
jordytan förr, an straxt söderom Takeru och vid Oje—
bro , bortåt hvilka släden sannolikt flolagren äfven sträc-
ka sig *). förutan denna petrifikat-föraude flo-trakt

*) Liiligt flera uppgifter skall val kalksten finnas flerestades inuti
landet ocli äfven söder om Omberg och TSkern ; rnen pä sS mSn-
4g

finnes sändstens-bildnihgar vid östra sidan af Vettern
och äfven midt uti den , af gailska tvetydig ålder. I
Nykyrke socken utanför gårdarna Näs * Lämmuna och
Halis i sjelfva sjökanten aro kullar äf sandsten, af hvil-
ka goda qvarnstenar brytas. Dessa kullar fortsättas tyd-
ligen i Erkerna j Fjukholmarna m. fl. till och med Vi*
singsö. De äro alla under Vetterns nuvarande vatten-
yta förenta genom den bas} som kallas Getryggen och
går midtigenom helä läügden af Vettern. Denna di-
tectionens öfverensstämmände med uråldriga grlindber-
get tillika med den fästa texturen tyckes ge tillkänna
öfvergångs-natur ; men detta oaktadt antager den motsö^-
dei’ på Visingsö och vid Gränna en sådan löshet och ett
sådant förhållande till sjöns nu varande beskaffenhet,
ätt man är frestad anse den som en långt yngre till-
hårdning. På Rökneöarna och Ombergs så kallade röd-
gafvel ar den tydligt en öfvergång från sjelfva Grani-
ten. Jag vet icke om man således i och vid Vettern

ga af dessa ställen, som jag haft tillfälle undersöka, är det ej
antiat än lösa jordsfenar, ehuru siundom till den mängd att kalk-
ägnar äro anlagda för deras skull. I allmänhet synes Östgölha-
lagret lidit mycken våldsamhet, hvaipå i synnerhet de annor-
istädes icke förekommande , uppvräkta åsarna af schiffer och orsten
leinna bevis» Éh sådan utmärkt lös sChifferbacke finnes vidVall-
törp i Apputina socken, hvilkens schiffer är så rostad eller för-
tlttrad, att helä backen sef ut som slammhögarna efter ett alun-
yerk. På en dylik backe vid Ullevi fann Bromell den , i Acf
tlpsah 172^» p, 53o, omtalte Entomolithen.

S^ea It	4
5o

får antaga en bildning, som fortgalt genom fiere bild-
nings-perioder], och som å ena sidan genom sitt sam-
manhang med vanliga granitberget visar sig vara äl-
dre än ofvannämnde Östgötha öfvergångskalk, men å
andra sidan och andra ställen antager ett sådant förhål-
lande till Vetterns ännu varande beskaffenhet, att den
synes yngre än alla våra flötzer,

7.	Vestergöthlanbs Öfvergångs-trakt öster om
Venern är på ett ovanligt sätt delad i here från hvarandra
skiljda berg , så att pelrißkat-lagrens vidd alldeles ick^
blir stor; men detta ersättes genom lagrens tjocklek och
mångfald, samt ordentlighet till den grad, att dessa berg
npphäfva sig till kronan och medelpunkten för alla svenska
petrifikat-berg. Den stora Vestgötha-slälten, som är ut-
sträckt mellan Venern, Tiveden, öfre dt len af Tida-ån och
början af Götha-elf, visar allestädes små granit-knallar i
sin yta, hvilka på hela denna vidd öfverallt iakttaga ert
jemnhöjd, så att de i vestra trakten ingenstädes särdeles
uppstiga ölver Venerns nu varande vattenyta, men mot
öster något mera höja sig. Mot hvart och ett af de
flolägriga bergen jemnar sig granit-ytan ännu mer, så
att dessa kunna sägas ligga på en alldeles slät pall (pla-
teau), alldeles afsöndrade från uråldriga bergets ojemn-
heter. Denna omständighet tyckes ovillkorligen hafva
fordrats för bildningen af så höga, ordentliga, horizon-
tela lager. Då man betraktar detta och tillika iakttager,
att på de emellan flolägriga bergen allestädes blottad©
51

grahît-knallàr ? àl'drïg ßnnes inihsta èislsitlande ßö-steris-^
ört, så kan män Väl ej förmoda, att dessa nu. åtskiijda
bergen någonsin utgjort ett enda b^rg, èhürü likä deras
lager äro både till höjd öch beskaffenhet. Icke nog der-
med àtt granit-knallafne jêmnà sig utmed Éo-lägrigä
bergen, utan de blifva’ äfveh, särdeles vid den öslrä
Störa flolrakten, belagdå med étt eget slags granit, sont
i stallet för glimmer upptager grönjord *) ( ö-runerde) i
sin sammansättning , och tillika får en så stark jPaltspaths-^
viltring, att den för sin alkaliska halts skull fräser med
syror, samt blir mültnändö mot ytan. Deiina stehart
ar allråvackrast vid Lugnås, öch lömnar de bekantå
qvàrnstenarnà. Dérofvanpå, vid en höjd af Vid pass
3i/ sv. föt öfver hafsytan , i den stora Östra trakten,
börja egentliga fio-lägrén med elt Sanästens-hvarf af 7'9
bv. fots tjocklek, hvilkét ämlu icke äger hågfä tydliga
ispåf eftér orgåniska varelser. Öfver detsahimå ligger
Aliens ch)'ffer "lagret, söm nederst ager egentligaste och
fönästé Alun-målmen 5 mot Öfre ytan oftast blott brand»
öchiflef mellanlågA med betydliga lager af ÖrsLen **)

Öenha Grönjord finnes äfven uti ålunschiÉer-lagféts ersten o’èh
hagon gang äfven i kalk-lâgrbtj soin är något rätt eget för,' fleii-®
na trakten.

Det föttjönär arirnårkat att, étnö8aii denna O^ten befihriés
tjenligast till kalkbränning, så får hela lagret bland allmogen
hamn af Limhäll eller Limstensklefven, då deremöt kalk-lag-
bet, i anseende till sin mindre duglighet till kalkbränning än
henhugguing, kallas täljslens
5 s

och Orstens-bollar, hvaruti i synnerhet de för Alunschif-
fer-lagret charakteriserande blinda Entonjostrakiterna lig-
ga. Alltsammans bildar ett hufvudlager af ungefär sam»
ma tjocklek som det föregående, nämligen 80 svenska
fot. Delta betackes återigen af det stora Icalk-lagret,
som ar det mägtigaste af alla, utgörande ensamt 207 sv.
fots tjocklek. Hela denna massan utgöres väl af kalk-
sten , utan mellanlag af någon annan stenart 5 men den-
na kalk skiljer sig på olika djup, så väl i anseende till
färgen , som petrifikaternas beskaffenhet. Nederst är den
mera hvit, half-chrystallinisk, innehållande nästan blott
Echinosphærites Pomum; derefter mera grå och fläckig,
försedd med den vanligaste stora Entomostrakiten och
färre Orthoceratiter ; slutligen öfverst och till största de-
len rödfärgad, samt öfverflödande af de största Ortho-
ceratiterna. Deruppå följa nu detvenne., i svenska öf-
vergångsbergen ingenstädes annars till sadan fullkom-
lighet förekommande lagren. Näst kalken har man åter-
igen ett stort Ler schiff er-lag er , som också till mägtig-
het kommer kalk-lagret närmast, sasom ägande 125 sv.
fots tjocklek ; men till stenartens utseende varierar det
mera än något annat, och består icke allestädes , såsom
namnet ger anledning att vänta, af klyfbar sten, utan ä-
ger ofta emellanåt solidare lager. Nederst kommer det
till färg och beskaffenhet så nära öfverens med det un-
dre Lersehiffer-lagrets brandschiffer, och blir afven
stundom bituminöst, så att man, för att kunna skilja
dess stenart ? verkligen behöfver gifva akt på aftryck
53

efter de små Orthoceratiter, som blifvit kallade Grap-
tolitlier, och kan deraf gifva den namnet Graptolith-
schiffer. Derofvanpå har detta lager, oftast en flintelik,
nästan lefverfärgad stenart, som bildar stundom fots-
tjocka hällar, hvilka inuti sig äga kulor af Echinosphæ-
rites Aürantium ; och slutligen följer öfverst en sand-
stenslik, hvitaktig sten , som ofta utgör ett qvarters
tjocka odelbara flisor, omvexlande med en utmärkt ljus
eller gulaktig schiffersten. Oaktadt detta mycket olika
utseende är alltsammans verkligen af leraktig *) natur ’
och det^mera utan inblandning än i det undre schifler-
lagret, så att man finner en icke otydlig öfvergang till
följande lager. Trapp-la^ret, som utgör öfversta kro-
nan af Vestgötha-bergen, har 106 sv. fots tjocklek, och
liksom föregående lager stark lerhalt, men som så vida
antagit chrystallinisk natur att hela massan genom vit-
tring, under meteorernas fria åverkan, sönderfaller till
nier eller mindre grofva sandkorn och deifoke bland

*) Här brukas allestädes gamla mineralogiska benämningar och ut-
tryck , slsom de der närmast öfverensstämma med allmänna
språkbruket , hvarifrån man i geologiska och geographiska skrif-
ter icke synes kunna betydligt afvika. Med leraktig menas således
det, tom nära Öfverensstämmer medl hvad allmänheten kalla^
lera och visst icke består af öfvervägande chemist ren lerjord.

**) Detta-vittrings-sätt skiljer Trappen, så väl å ena sidan från den
äldre Gr'ùnstein, hvîlken består al större så inemellan hvarandra
fogade chrystalier, att massan genom vittring spricker blott i
större bilar, som å andra sidan från den yngre basalten y hvaruti


allmoge» icke utan all anledning kallas sandsten.

med tyckçs följa hela lagrets benägenhet att dela sig i
motsatt rigtning, mot de föregåendes, genom perpendi-i
cuivra språckor , som sönderdela, massa» i fyrkantiga
stående pelare. Med den något chrystaHmiska texturen
har också alla spar efter lefv^ndo varçlser försvunnit
derur , och dermed följder öfven en, mindre skicklighet
»tt nära närvarande organisation, som vi straxt nedaim
för bättre fa. utmärka. D,å vi uu vilja öfvergå till
betraktande af bergens utsträcknings få vi först anföra,
att denna nästan ensamt bestämmps af kalk-lagret oclr
trapp-lagret, ufom hvilka. de näst under hvardera lig-
gande lagren aldrig betydligt framstå.. Man har alU.
tid att iakttaga kalk-slätten och trapp-slätten, på,
hvilka man så mycket mera fäster uppmärksamhe-
ten, som. de till sin inflytelse på nu lefv.ande organisa^
tion, äro af nästan motsatta egenskaper. Den förra ut-.
märker sig genom, sin fruktbarhet, härrörande af dem
fösa mergel, som uppkommit af lera från lerschiffér-lag-
ret , blandad, med kalk-lagrets söndersmulade yta, Deni
sednare deremot, är besynnerlig gsnom sin ofruktbar^,
het och otjenlighet att nära annat än barrskog, hvilkefe
komjner .af dess blott till en ganska mager och skarp,
sand sönderfallande chrystalliniska massa,. — Allt, det
som nu blifvit anfördt gäller i synnerhet om den stora,
^estgötha flclägriga bergstrakten, som är utsträckt till

en jamn hufvudmassa finnes / som upptaget	çhryst^ller^
pch alldeles. içXe vittrpr sender.




nästan 5 mils längd från början af Lidån bortåt Tid-
åns utlopp i Venern. Hela denna bergstrakt står på en
gemensam sandstensgrund , och sönderdelas derpå, me-
delst smala dalar eller inskärningar , i ô särskilda kalk-
stensplateaner eller pallar, som hvardera bära 2 ell. ö alskil-
da trapp-kullar. 1) Den egentligaste Falbygden, som har
Falköping till medelpunkt, äger af alla den vidsträckta-
ste blottade kalkstens-slätten , Storfalan kallad , hvilken
i ursprunglig fruktbarhet, sa vida jord finnes pa dess
yta, torde öfverträffa all annan jord i riket. Vid hvar
sin motsatta sida af denna slätten stå de verkligen högst
utmärkta bergskullarna Mösseberg och Alleberg , hvilka
blifva märkvärdiga, äfven för de blottade sidor af den
hvita sandstenslika lerschiffern, som de a hvar sin inre
mot Falköping vända sida ymnigt framvisa, nämligen
Mösseberg uti de så kallade Belstorps katarakter, och Al-
leberg på den så kallade Allebergs anda. 2) Öster om den-
na egentliga Falbygden finnes en dylik lika lång kalk-
plateau, som är olik med den föregående derigenom,
att mellersta delen betäckes af det af trapp bestående
stora Fåredalsberget och derigenom berölvas största de-
len af sin fruktbarhet. 5) Ihllings-trdkten äger väl den
längsta kalk-flo i hela Vestergöthland, men denna är
ofverhöljd till tre fjerdedelar af sin utsträckning al det
ojemförligt vidsträcktaste trapp-lager i hela Sverige,
hvilket egentligen får namn af Billingen, och lika myc-
ket utmärker sig genom sin vildhet, som egentliga Fal-
bygden genom sin odling. Snedt för ändan af Billingen
ligger den lilla höjden Lugnås, som egentligen år
blott början till ett dylikt flolägrigt berg, hvaraf blott
de tva nedersta lagerna a£ sandsten och litet alunschif-«
fer blifvit färdiga. Kanske har orsaken dertill varit,
att naturen här för mycket sysselsatt sig med bildnin-*
gen af den till ^varnsten förvandlade underliggande
graniten.

Vester om den stora flolägriga trakten finnas tven^
ne berg , nämligen Kinnekulle och tvillingsfostren HaL
le- och Hunneherg , hvilka nog skilja sig från nu an-*
förda allmänna beskaffenhet, för att förljena särskjldt om-*
talas. J^innekulle ligger till sjn grund betydligt lägre
ån de förra bergen, såsom icke ståendi? på någon, öf«
ver Venerns nu varande yta, betydligt upphöjd granit«
bas, utan dess sandstens*-hvarf börjar nära Venerns vat«
tubryn och äger sedan, tillika med a]unschiffer-lagret,
ungefär samma tjocklek som i de förra bergen. Kalk-*
stens-lagret är sedan blott 254 fot tjockt. Dessa tr^
lagren bilda på alla sidor om berget så tydliga afsatU
ningar , att de här mer än på något annat ställe bli
märkbara. Öfre sidan af kalkstens-lagret är också till
större delen mera blottad t från dam jord, än på något
annat ställe i Vestergöthland, och framvisar för förska«
ren de största Orthoceratiter och Entomostrakiter, som
ännu blifvit funna ; men bortåt norra ändan betäckes
det med tjocka jordlager, ur hvilka Högkullen upphäf«
ver sig, med sin föga vida trapp-kr ans, till 482 sv. fot
iifver stora kalks lens-planen, ulan alt man, för jordbe-
täcknings skull, kan urskilja huru mycket af denna der-
slädes ansenliga höjd tillhör hvardera af de öfre lagren.
Man har endast så mycket sett af den svarta Grapto-
lith-schiffern och den flintelika stenarten , att man kän-
ner lerschiffer-lagrets närvaro. Således uppstår ett flo-
Jägrigt berg af 780 fots tjocklek, som är det högsta Sve-
rige i den delen kan uppvisa. — Halle- och Hunneberg,
belägna på ett märkvärdigt sätt vid Göthaelfs utlopp, be-
slå nästan blott af svarta stenarter. Sandstens-hvarfvet
är till upphöjning och tjocklek ungefärligen lika som i
Kinnekulle. Derofvanpå följer ett 54 fot tjockt alun-
schilfer-lager med orsten, och sedan ett ungefär lika
mägtigt lerschiffer-lager, utan tecken till mellan varande
kalksten. På denna underbädd „hvilar det tjockaste
trapp-lager , som Sverige äger, utgörande i Hälleberg
3.66 fot och i Hunneberg 138 fot*). Dessa bergens he-
la höjd blir emellan 55o och So/ fot.

Petrifikaterna i Vestgöthabergen äro bland annat

Dessa uppgifter om lagrens mägtighet äro tagna ur Gyhenhals
manuscripter i Kpngl. Vet, Societetens Bibliothek» På famma
högtförtjente och icke nog saknade mans mätningar, anställda å
nordvestra sidan af Mosseberg fprbi Ugglums Kyrka nedåt Horn-
borga-sjöns vatten, grundar sig det, som ofvanför blifvjt uppgift
vit om lagrens tjocklek i den stora Falbygdstrakten, Att detta
allt icke öfverensstämmer med förhållandet mellan lagernas mäg-
tighet å Herr Hisingers ofta åberopade profil-tabell / behöfver| el
försvaras , då dorstädes i allmänhet föga afseende på sådant sy-
märkvärdiga derföre , att de i vissa lager hinna en an-
norstädes osedd fullkomlighet, i andra äter intaga ett o-
vanligt läge. Alimschiffer-lagret, som i Vestergölhland
är ojemförljgt mer vidsträckt och allestädes fullkomliga-
re utbildadt, än i någon annan Svensk flotrakt, så att
det gifvit anledning till 5 alunverk , då de andra trak-
terna icke hafva i hvardera, eller blott 5 tillsammans
äger i sin botten tvenne arter stora, behornade, blinda
Eptomostrakiter, hvartill man ingenstädes annars sett
minsta tecken. Äfven de små blinda Entomostrakiterna
aro der allmännare än på andra ställen ; men föröfrigt
finner man icke eller der andra petriiikater i Alunschif-
fer-Jagret, än blott en liten Anomites lenticularis. Det sto-
ra kalkstens-lagret har, förutan de stora Orthoceratiter-
na och den vanligaste Entomoslrakiten samt Echinosph.
Pomum, nästan inga petriiikater. Man saknar der-
uti till sin förundran alla korallartade petrifikater
och alla Anomier, hvilka man sedan deremot helt oför-
modad! återfinner uti den, näst under Trapplagret lig-
gande , sandstenslika ler-schiffern , vid en höjd af 800
fot öfver hafvet. Detta är näst Osmundsberg det högsta
ställe, sorn tydliga hals-petrifikaler hos oss intaga, och
det är visst märkvärdigt att de i hvarje berg hafva sökt
det öfversta lagret, så vidt ske kunnat, liksom hade
det omgifvande liquidum till slut fått den mesta likhe-
ten med nu varande hafs beskaffenhet. Derjemle har
man i detta lager Here ovanliga Entomoslrakiter , jemte
de allestädes i samma lager förekommande Graptolithcrna.
8.	Öland skickar sig väl att börja hafvets öfver-^
gångstrakter , sås am beläget närmast fasta landet och
de nyss anförde Gölhalands-trakterna, kanske äf^
ven såsom i flera afseenden en öfvergång från dem till
Goltland» Det är mycket i ögonen fallande att ingea
granit uppstår bredvid detsamma, alt det helt och hal-»
let består af ett öfvergångskalklager, som utan afbrott
och utan rigtig afdelning sträcker sig nästan så långt
som landet. Det är mycket synnerligt huru nära den-
na ö ager Vetterns storlek, sträckning och form nästan
som hade den hilf vit tagen ur Vetterns bassin. En så-
dan liknelse kan synas öfverdrifven, men när det är
fråga om allmännare krafters sträckningar o,ch öfver*
ensstämmande bildningsförmåga är det af stor betyden-
het. Delta hörer likväl mera till det generella än att
detaljerade beskaffenheten af landet sarskildt deraf skul-
le synnerligen upplysas. Del är ganska tydligt alt Ö-
lands kalklager höjer sig mot vester eller närmaste fa-®
sta Jand, och der underbäddas af ett lerschilFer-lager.
Detta är starkast der landet, som del oss synes., kom-
mer närmast intill fasta landets tydligen uppstående
grundberg vid gränsen mellan Småland och Blekingen.
Der ligger ©tt mägtigt Alunsohifierlager, som synes, med-
dela södra delens kalklager en Vestgötha beskaffenhet nä-
stan som Stor-Falan i Vestergöthland, men må hända
för hafvets skull, af ännu högre drilna egenskaper, sa
att deriaenom den makalösa Ölands södra Alfvar upp-
kommer. Åt norden förlorar sig Ahmschlflvrlagret och
6o

landet närmar sig i samma man äfvensom i anseende
till belägenheten åt Gottland. Mera härom år anfbrdt i
Konsl. Vetensk. Academiens Handl, 1821.

Q

g. Gottland , den vidsträcktaste petrifikatförande
trakt i Sverige , nästan så vid som alla de andra tillsam-
manstagna, alldeles svarande mot sin stora bassin Öster-
sjön, till form och sträckning nästan att sammanlikna med
Venern. Det är i högsta grad isoleradt på alla si-
dor , så att ingen granitklippa är sedd pä mindre
än 8 mils afstånd derifrån ; men att det icke dess
mindre hvilar på en mycket utplattad, under hafs-
ytan varande granit-grund utan ojemnheler , tyckes af
den ringa djuphet, som hafvet på alla sidor derinvid ä-
ger, vara säkert. I öfverensstämmelse härmed utbre-
der sjelfva landet sitt kalk-stratum alldeles hoiåzontelt?
till ungefärligen lika höjd allestädes, (da man blott un-
dantager ett försök, som naturen midt på landets längd
synes hafva gjort, alt liksom fördubbla kalk-stratum i
den så kallade Thorsborgen ), af vid pass 200 fots höjd.
Hvad slags underlager denna stora kalkbädd har, är lör
det mesta obekant: man har blott på några ställen, vid
landets södra ända, kunnat blotta elt underliggande kalk-
haltigt sandstens-stratum, i hvars förening med kalk-
lagret Hr H i s i n g e r funnit en mycket egen Mytilit.
Ingenstädes på Gottland är något tecken till lerschiffer
funnet, hvarken af öfre eller undre slaget. Kalklagret
är i det hela ganska tält, ljusgrålt till färgen och fal-
61

pâ pdrifikaler; men vid de undra aflössningarna fin-
nes en stor mängd af den rommsten, som utbildar sig
till en sort Phacit och ensamt tillhör Gottland. Â de
ofic lossningsytorna förekommer allestädes en sadan
mängd ovanligt stora Enkriniter, Anomiter, Milleporer
m. m. samt pa Öfversta ytan en mängd stora Koraller,
Turbiniter o. fl* som man ensamt kan vänta sig i det
största, uti egentliga hafvet mest bildade lagret, bland
alla våra petrifikat-berg. Att bland allt delta mycket
för Gottland eget förekommer, tillhör speciella pétrifia
kat-beskrifningen att visa»

10.	Skånska öfvergångstrakten äger en kalkflo , som
är särdeles jemn och af låg belägenhet, med kalkstenen
på ett annorstädes hos oss osedt sätt, kolhaltig eller
svart till färgen , och de öfriga öfvergångslagerna på
ett så ovanligt sätt belägna, att denna öfvergångstrakt
blir till beskaffenheten mycket skild från alla föregåen-
de. Skåne genomstrykesi en direction af VNV och OSO
af tvenne bestämdt granitartade, uråldriga bergskedjor.
Den Norra af dem, merendels Norra åsen kallad, bör-
jar midt för Christianstad och sträcker sig söder om
Vanneherg och Ignaberga, med 200 till öoo fots höjd,
i en sådan direction , att den tyckes soka förening med.
Hallands ås eller också mW Kullabergen. Den Sö-
dra har sin medelpunkt i det vid pass 3oo fot höga Ro-
meleklint, och tyckes derifrån sträcka sig åt båda sidor
i den ofvan anförda rigtnittgen. Inom eller söder om
6a

den Norra åsen upphafver sig en icke iniiidrë hog ås i
som mot Östersjön är utmärkt betäckt med sand ocll
derstädes inuti> tj e. vid Försakar söder om Degebergä
by > befinnes besta af en så grofkornig sandsten, att
den kanske rättare bor anses för röd granit, i synnerv
het som den icke alltid har brist på glimmer oth fält*
spath. Deiinä stenart bildar utän tVifvel hiifvudsakli»
gen Linderödsåsen och kanske afven deil sä kallade
Söderås, belägen söder öm Ronnèâm Från denna uts
märkta, höga stenas utgår en sandstensgrund , som sträCa
ker sig unden hela slätten allt bort till Romeleklint ocli
de derifrati utgående granitkullarna å enä sidan j samt
till Östersjön i trakten af Cimbrishahln å en annan si3
da. Denna sandstensgrund uppsticker på låglandet el-
ler slätten ofta små knallar genom de betackände sten-
arterna > hvilka knallar då alltid hafva en mera tät i»
sig eller Qvatzlik textur $ och ofta Visa snedt stående la-
ger. Den malmfyndighet, sotii i denna sandsten
märkes vid Gislöf im fi st., tyckes bestyrka dess åh
driga natiir närmande sig till granitens. På dehna Sänd3
stensgrund ligga de till sin natur mera tydligen flostens3
artade lagren# som här äro alunschifler, kalk, grapto-
lith-schiffer och trapp, öch det^ som det tyckes, nästari
alla directe pa sandstenen utan ätt Underbädda föf
hvarandra, i) Alun schiffer finnes , så vida bekant är^
i hela Skåne ingenstädes mer ån vid Ändrarum bredvid
den högsta sandstensakliga asen 5 men der är deri, tillersalt*
ning för den bristande utbredningen , så sammanhopa^
65

i ett tjockt lager, att dylikt ej finnes i hela Sverige.
Andrarums alunschiffer tyckes intaga liksom en djnp
grop i sandstensgrunden, ty på alla sidor deromkring
uppstår sandstenen, och likväl har man genombrutit
schifferlagret till 4oo fots djup , utan alt finna bottnen af
detsamma. På djupet tyckes alunschilfern vära mera
kiseljordshaltig; mot ytan ar den mera godartad, eller
lättare alt begagna till altins vinnande, än någon alman
i Sverige, dock utan så mycken jordfetmaatt den blir
brännbar i samma grad soni vanlig alunscbiffer. Mot
öfre ytan har den några utmärkt tjocka orstensläger, som
framvisa spår på en i orstenen ovanligt stör blind En-
tomostrakit, men som ännu ej funnits nog tydlig, for
att kunna till sin ärt nogare bestämmäs. Ingen ännan
kalksten finnes någorstades ofvanpå eller bredvid alun-
schifferlagret, än den nu nämnda orstenen. För Öfrigt
äro Hepatit- och Anthrakonit-bollärna i detta lager en
beståndsdel, som ingenstädes annars i Sverige förekom-
mer. Utom de vanligaste blinda små Entoniostrakiter-
na , som har äro Ovanligt ymnigt inblandade i sjelfvä
alunmalmen , har man endast der funnit fullkomlige c-
xemplar al Entomöstracites spinulosus. — 2) Kalkstens^
lagret utbreder sig till ansenlig vidd Öfver nästan hela
den ofvan utmärkta slätten, allt ifrån Fogelsång vid Lund,
förbi Bjerröds ladugård till Kronevall, Tåstarp, Lista-
rum och Tomarp , emellan hvilka fyra sistnämnda stal-
len det hinner största bredden, och förmodligen älven
mägtigheten. Man har nämligen derstädes , under sö-
64

kände efter stenkol, genomslagit det till många hundra*
de fots djup , ulan att hinna dess botten, hvaraf nian
tyckes kunna slula, att det icke har någon alunschifler*
bädd under sig , utan hvilar i en fördjupning i sand ’
stensgrunden. Oaktadt den stora tjockleken haller lagret
sig ganska jemnt ofvanpâ * i eu allestädes ungefärligen
lika höjd af 5o fot öfver hafsytan, Utan att någorstädes
visa blottade kanter, än mindre några betydliga höjden
Således kommer det till laget alldeles öfverens med
Stergöthiands och Nerikes kalklager. Det har ällestådes
på slätten, särdeles på djupet, en utmärkt svart färg äf
kolhalt och visar derstädes blott sparsamma, måttligt
stora Orthoceratiter och Entomostrakiter. Endast vid
Bjerröds ladugård , der lagret är mera upphöjdt, har det
tillika derigenom fått en blekare grå larg och en betyd-
ligare halt af Enkrinit-stumpar och andra korallartade
ting, samt Anomiter, hvilka vi förut sett söka ytan el-
ler det hÖgstä af hvarje trakt; men ingenstädes visär
kalkstenen någon röd färg. Så vida man annu blottat
denna Skånska kalkstenen hafva dess lager allestädes
fullkomligt vågrätt läge, hvilken omständighet är af be-1
tydenhet vid frågan om föreningen med de följande la^
gerna. — 5) Svart lerschiffer åtföljer alltid kalkstens-
lagret på hela Skånska slätten och ligger, om icke alD
tid tydligen uppå det sammas blottade mindre Upphöjnin-^
gar , åtminstone bredvid dem i fördjupningar, dei' vat*
tendragen framgå. Man finner på några ställen i dennä
achiffer större Orthoceratiter och allestädes små Grapto*
fîthér, AhôniiTes Peelen, eil liten My lilus små Ën^
irniit-bilâr o. s. v>? hvilket allt, jenité läget och bri-
stande orsteus inblandning, visar alt det är en till öfte
sidan af kalksténs-lagret hörande graptolilhschiffer och.
alldeles ingen al mi sch i iler. T)esS lamellér ligga val för
'del mésta vågräft liksom kalkstens-lagret , men binda
sig dock icke alltid sa noga vid detta läge. Ingenstä-
des gör denna schiller i och for sig sjelf betydligå upp'
höjningar pä slätten.— 4) Trapp bildår några små,
men till sin sträckning och tvära upphöjning ganska
märkliga kullar på slätten, Pvilkä tydligen utgöka 'sista
länken af Skånska öfvérgångs-bildningeii. Måh ser eii
fad sådana kullar sträcka sig tvärs öfver den bredaste
kalkslénsslälien "från SSV till NNO, (således pata!^
leit méd sto^a Svenska fjällryggen), hämligen fråll
Sollerup till Tunbyholm. Straxt Öster cm Bollerups
by framstryker denna kedja på jemna slätten så ordent-
Pgt rangerad , som vore det en militäfisk förskänshings-
Jinea, så mycket mera utmärkt älven på långt håll>
som kullarnas toppar äro , på den annars skoglösa slät—
ten, besatta med barrträd , hvilka alltid på ett så be-'
stämd t sätt ålföljå trapp-grund. Sjelfva trappstråtnni
är icke mer än några famnår tjockt, underbäddadt af
en ljus lerschilfer , icke så olik den, som i Vestgötha-
bergen ligger näst under trappen. Denna schiffer bli^
längre ned mörkare och timnare, tills den af fähets
damjord öfvertäckes ? sedan den Blott några fähmar va-
66

rit nppliöjd deröfver. Den visar icke oivan fältets yta
några Graptolilher, men skulle dock pâ djupet kunna
äga dem. Trappkullarne vester om Tunby upphöja sig
på samma sätt och till samma höjd som de föregående,
men visa icke ofvan jord någon uuderbäddning af Jer-
schiffer, utan blott en schiffrig trapp. Egentligen är
det, som^man ser ofvan jord, så väl vid Bollerup som
Tunby, blott kanten eller hörnet af ett mot vester sig
upphöjande lager, hvilket nedsänker sin plausida åt ö-
ster med vid pass 4o graders lutning från vågräta li-
men. Dennaj starka lutning', som allestädes är lika,
synes visa att lagret ej kan ligga på den allestädes ho-
rizontella kalken, utan sannolikt sänker det sig nedige-
nom kalklagret och hvilar directe på sandstensgrunden,
hvilken*ofta, t. ex. vid Vasahom, uppsticker ryggar,
§om hafva en dylik lutning.

Innan vi gå vidare till de yngre formationerna, som
i Skåne komma näst intill cle nu beskrifna, så ka-
stom en öfverblick på alla nu omtalla öfvergångstrak-
tei«ia. Att de alla höra till samma formation är otvif-
velaktigt af deras orthoceratiter, entomostrakiter, läge
emot uråldriga berget, o. s. v. Den i förra seklet rå-
dande tankan’, att dessa trakter vore blott mera mecha-
niska depositioner af ett hela jordklotet öfvertäckando
haf, kan väl icke bestå vid en nogare kännedom af lä-
ge och beskaffenhet. Om så vore, skulle de val icke
intaga så böstämda och ojngräosade ställen, emellan
hvilka intet spar till dylikt finnes ; icke eller tyckas de då
liafva kunnat lä så olika beskaffenhet och olika upphöj-
ning. Man ser tydligen att hvart och ett af våra stör-
re vatten har, inom sina gamla stränder , en petrifikat-
trakt, som både i storlek och upphöjning temligen sva-
rar mot hvart och ett af desse vattens ännu varande
reciproka vidd och upphöjning. Östersjön har de ojem-
förligt största lagerna, Gotlland och Öland, med 100 till
200 fots höjd öfver dess nu varande yta. Venern
visar den dernäst största trakten, uppvuxen från hjer-
tat af södra Sveriges granitgrund, med de mårilaldiga-
ste lagerna, till 600 fot öfver Venerns nu varande yta.
Siljans trakt har åter, i anseende till sina färre lager
för det mesta blott 200 fots upphöjning öfver nu va-
rande vattenytan. De öfriga petrifikat-trakterna, näm-
ligen Vetterns, Hjelmarns och Skånes, öfverensstämma
ännu närmare med hvardera vattnets höjd, oaktadt den-
samma är som mest olika. Af allt detta blir det väl
mer än blott troligt , att på den tid, då hvardera af
dessa vatten erhöll sin petrifikat-trakt, var det verkli-
gen skildt från de öfriga och från hafvet. Att de från
nu varande hafvet mest skilda petrifikat-lagerna, såsom
Dalarnes, äga nästan lika många hafs-förstehingar som
Gottland, och således måste hafva bildats i nästan lika
salt vatten, bevisar intet mot det anförda. Det är gan-
ska möjligt att allt vatten, i större vattensamlingarju-
tan aflopp på jorden , under den tiden, genom någon
okänd geologisk process fick sälla, och att sedeimera
68

denna sallbildning eller resultatet deraf längst bibehållit
sig i hafvet, såsom varande den största af alla vatten-
samlingar och kommande närmast jordens inre massa,
sedan den i mindre, xnera upphöjda vattensamlingar’
icke allenast upphört att finnas, utan också till minsta
spar blifvit bortsköljd *). De salllager, som i Södra
Europa ofta finnas i höga instängda bergsdalar, tyckas
göra d.etla än mera troligt. Föröfrigt då man hvad
korallhalten i olika berg vidkommer, erinrar att Öland ,
som ännu är beläget uti salt vatten, saknat alla koral-
ler , så kommer man på helt andra tankar om orsaken
till denna olikhet, än mer eller mindresalt vatten. Man
ser tydligen att öfvergångstrakter, som icke äga något
mera petrifikat-förapidp lager än kalken, concentrerai
sin petrifikat-bildande förmåga till densamma och såle-
des gjort den rikast; då deremot de trakter, som äga

♦) Likväl torde den salta som finnes i jorden vid nedre delen a£
Venern, särdeles utmed Lidaån (jemf. Vet. Acad. Ek. Annaler
iSoS. Aug. sid. ii.) kunna sannolikast anses som en lemning ef-
ter Venerns fordna sälta eller ett tecken al den kraft som fram-
bragt den. Det tyckes naturligt att den största af våra sjöar langst
kunnat bibehålla sådant. Belägenheten af dessa salta ställen sy-
nes visa, att saltet icke kan komma nr öfvergångsforniations-
lagren , och att således här icke är att tänka på någon likhet
med sydligare Europas saltförande formation beslående af den
mörka sandstenen med öfverliggande alpenkalksten.. Detta torde
också visa huru litet man kan hoppas att dessa svaga salt-anled-
ningar i Vestergöthland kunna leda till någon sådan saltfångst
5om de utländska satinerna och aldraminst som saltgrufvoina.
69

många olika lager, måst liksom dela sin förmåga till
dem alla och lägga i öfre lerschilferlagret, hvad som
annars kommit i kalklagret, såsom man ser i Vestergöth-
land och till en del äfven i Skåne. Det tyckes som ha-
de en lefvande, både för stenmassan och pelrilikaterna
gemensam, bildningskraft styrt hela processen på ett
sätt, hvilket nu mera ej visar sig för våra ögon och
som då upphäft nästan allt sådant beroende af yttre om-
ständigheter, som nu mera äga rum i den oorganiska
naturen. De trakter, som blott hafva kalklager förete
en kalk, som är mera fri från lerhalt, så att den all-
mänt kan nyttjas till kalkbränning, såsom på Gottland
och i Dalarne. En förmodad orsak till Dalska pe-
trifikat-traktens fattigdom på lera är redan upp-
gifven. livad Gottland vidkommer, tyckes belägenhe-
ten långt ut i hafvet kunnat verka det samma. Det är
åtminstone visst, att de lerhaltiga lagren sedan tilltaga
allt mer och mer inåt landet, tills de i Vestergöthland
hinna sin största mägtighet. Nast efter dessa petrifikat-
trakters belägenhet vid och uti de största vattnen, tyc-
kes deras utsträckning förljena uppmärksamhet. Man
kan icke se Olands raka utsträckning från NNO till
SSV parallel! med granitkusten , utan att bli uppmärk-
sam derpå. Gottland har samma sträckning , särdeles
hvad hufvud-åsarna vidkommer. Vid östra sidan stå de
högsta punkterna, Thorsborg och Hoburgen, i denna
rigtning, och vid vestra sidan finner man Carlsöarna,
Wisby-Lraktcn, Högaklint m. fl. på samma sätt. Hos
70

Vestgöthabergen är Billingens sträckning bestämdt den-
samma, och de andra kullarna närma sig ansenligt der-
intill. Siljans petrificat-trakt hafva vi funnit bestå af
tvänne grenar, hvaraf den vestra bildar Digerberget,
och den östra är liksom sammansatt af flere ryggar; allt
med den uppgifna hufvudsträckningen i NNO och SSV.
Med den stora alunschilferbädden i Nerike förhåller det
sig på samma satt, och äfvenså med trappkullarna i
sydöstra Skåne. Då man nu eftersinnar att denna petrifi-
kflt-bergens sträckning är alldeles parallel med stora
svenska fjällryggens, och med medellinien af södra Sve-
rige särskiidt, så följer väl otvunget deraf, att samma
krafter deltagit i bådas bildande. Atankan ledes härvid
på den magnetiska kraften7 som ofta, äfven i sednare
århundraden , haft samma rigtning , och mot polen me-
ra utströmmar ur jorden än närmare æquatorn. Det
förefaller mig som hade de största vattensamlingarna va-
rit liksom utlednings-punkter för magnetiska kraften , i
förening med petrifikat-bildande förmågan, och att det-
ta utströmmande i synnerhet concentrerat sig till vissa,
under dessa vattenmassor belägna ytor på grund berget,
der petrifikat-bergens bildning blifvit liksom en fortsätt-
ning af uråldriga bergets. De mindre skiljaktigheterna
mellan våra särskildta öfvergångsbergs natur torde kun-
a härledas från deras olika läge. Att Dalarnes petri-
•f kat-berg vid Siljan, äro af alla de mest blottade på
dt brännbart, och till sitt läge mest liknande grani-
en, tyckes komina al deras större afstånd från storå
hafvet och granskap med »tora ^ällryggen. VestgÖtha-
bergen kunna anses, såsotn nyss anfördes, h af va fatt
sin öfverstigande höjd af sin belägenhet pa Södra Sve-
i’iges medellinea. Den öfvervägande kolhalt och deraf
härrörande svarta färg, som utmärker Skånska öfver-
gångskalken,liksom den Norrska vester om Christiania,
tyckes hafva uppkommit af granskapet med stora Oce-
anen, som i England och Frankrike tyckes nedlagt så-
dan stor mängd af dylikt ämne. I synnerhet tyckes
läget vid sund hafva bidragit dcrtill , hvarom mera ne-
danföre i anledning af Kol-lagret vid Öresund.

Slutligen måste några anmärkningar bifogas om den
högre grad och olika art af odling samt nytta, som öf-
vergångstrakterna medföra], i jemförelse med den öfri-
ga uråldriga grunden. Det har förut i allmänhet blif-'
vit anmärkt,’att ju yngre en bergsformation är , dess
lösare är den att sönderdela, dess tjenligare att förvand-
las if fruktbar damjord, och dess mera passande att
snart'frambringa organiska ting, ochderigenom dugligare
till vexelbruk och jordfrukters odling, med hvilket allt
följer en hög grad af smutsigt utseende. Så fruktbart
och smutsigt land, som större delen af Tyskland
är (t ex. vid Göttingen, der all jorden af detta skäl
är så lös att inga landsvägar kunna bestå , ulan under-
lag af sten) hafva vi alldeles icke, i brist på FlÖtzfor-
mation af nog utbredning. Vi sakna således i detta af-
»eende den ena ytterligheten, och få nöja oss med att
jemföra den mellanlänk vi äga uti ôïveygàngsbeï’^ett;
med den andra ytterligheten, eller den magra , renliga
urbergstrakternas art. Våra ufvergängs-bergstrakler r
som utgöra nästan våra enda slätter af störra vidd , ut-
märka sig tillräckligen genom en särdeles smutsig, lös
jordmån, skogsbrist, godt åkerbruk och derföre små
dåliga korsverkshus med halmtak, mindre lifliga och ren-
liga invånare. Man igenkänner på demia beskrjfhmg
lätt Skånska slätten, Falbygden i Vestergöthlaml, slät-
ten mellan Vettern och Roxen i Östergöthland o. s, v»
Ingen kan resa från Skåne uppåt Småland, utan att mär-
ka den stora oliklielen mellan båda provinserna ; och
om man sedan kommer ned på den nämnde Öslgötha-
slätten, tyckes man åter halva hunnit åtminslone ett
halft Skåne. Då vi se de stora fördelarna till landod-
ling , som öfvergångs-trakterna äga, i jemförelsc med
de uråldriga, måste vi väl beklaga alt de förra icke in-
taga större yta af riket, hvarigenom det med samma
klimat skulle hafva blifvit ansenligt folkrikare. Men å
andra sidan tröstas vi i de magra, renliga , för skogs-
och gräsväxt tjenligare urbergs-trakterna af invånarnes
charakter och själsodling, som något ersätter deras rin-
ga antal och gör Sverige till det, som det alltid visat
sig vara. — Vid frågan om den öfriga nyttan af ölver-
gångs-trakterna , komma väl Alunbruken i främsta
rummet, hvilka ensamt tillhöra dem. Sedermera
kan väl brandschilfern ihogkommas såsom tjenlig tih
kalkbränning m. m. j men någon annan stor nytta d^
af, till eldning i mera slutna rum, torde knappt' va‘M
att vänta, i anseende till det odrägliga, svafvcllika oset.
Ännu otjenligare är den sa kallade kolm , hvilken väl
till utseende liknar vissa sorter stenkol, men i sjelfva
verket blott till texturen skiljer sig från don andra brand-
Schiffern; och alt dessa trakter icke äga rigtiga stenkol
är beklagligen allt för säkert.

Verkliga Flötz-formationen ar hos oss icke såsom
utomlands, sammanhängande med öfvergångs-formationen
och stödjande sig derpå, utan den är för detmesla liksom,
tillkommen från hafvet och nästan blott nedlagd vid ri-
kets sodersta udde , Skåne. Det är sista eller 4:de län-
ken af den utomlands så mägtiga Flötz-formationen *) ,
som omsider till någon liten del hunnit Sverige. Vi

*) FörF. har här liksom i hela aFhandlingen hufvudsakligast följt
Wernerfka benämningarna och åsigterna : ’ icke blott derföre att
dessa först och bäst blifvit honom bekanta , utan äfven emedan
han tror, att dessa grunda sig på beskaffenheten i ett land, som
mer än något annat liknar Sverige. Norra 'lyskland har nämli-
gen nästan samma fallenhet för utbredning i vidd med motsvaran..
de ringa höjd, och deraf kommer det väl hufvudsakliger,, att
Werner så noga följer lagerförhållandet öfver hvartannat och der-
efter indelar Formationerna. Ju mera man kommer till bergiga-
re länder, dess otydligare blir denna bestämda superposition och
dess mera ordna sig bildningarna utom och bredvid hvarandia.
Härutj tyckes de nyaste Geologers afvikar.de från Werner mest
grunda sig, Således då Werner med antagande af. full horizon-
talitet ansåg t. ex, flere olika Stenkolsföranda bildningar åtskilj-
da ganom andra bildningars lagerj, så närma sig de nyaste der-
urskilja deraf hos oss tvanne flockar : den ena] Kritak-
tig , den andra Sandstenslik , båda , som det tyckes, föga
skilj da till ålder.

emot till en perpendicular genomskärning och antaga en hufvud-
Stenkolsbildning, som väl egentligast tillhör äldsta Flötzperioden,
men som får bihang ända ned uti Kritbildningen. Nästan på samma
sätt förhåller det sig, med Saltförande Bildningen, att icke näm-
na om Porphyrer och Trapper, som hafva en ännu större olik-
het i ålder. Werners indelning blef endast efter åldern, de nya-
res mera efter den mest charakteriserande beståndsdelen. Att
Werners indelning föröfrigt] i detaljen är bekant, särdeles af
Karstens tabeller, kan antagas; deremot torde det blifva mycket
upplysande, att mera detaljera^detnyare systemet'enligtt. ex. Cony*
leares Memoir illustrative of a general geological Map etc. uti
jlnnals of Philosophy iSaS Januar och följande, som kan anses
såsom den nyaste allmänna öfversigt, hvilken man äger. Sedan
denne Författare först sammanslagit Primitiva och Ofvergångs-
formationen samt afhandlat dem ganska kort, kommer han til
de öfriga formationerna, som icke så egentligen indelas i Flötz
(eller secundârï och tertiär, utan Flötzformationen sönderdelas
i en hel följd af olika formationer, af hvilka 4 synas kunna an-
tagas såsom betydande leder utij Werners Flötzformation, alla in-
neslutna så väl under som öfver af Sandsten och mera chrystal-
liniska stenarter. Uti Flötzformationens sönderdelande hos Co-
nybeare, ser man då ett stort bevis, att, ehuru man söker ge-
nerella förhållanden, som borde gälla för alla länder , sa kommer
man^dock ansenligt att berooaf det lands beskaffenhet, som man
i synnerhet haft för ögonen, hvilken anmärkning tvingar sig
på oss, då vi här se så mycket som hos oss saknas , men der-
emot finna det, som hos oss är märkvärdigast, nämligen Ofver-
gångsformationen, vara nästan Öfvergånget. Conybeare har sål«-
i)	Kr itaktig a lagerna finnas inom Öster-
sjöns område och utmärka sig med en mestadels hvit
kalk, som uti sig merendels har antingen sand eller flint-
bollar och hyser antingen Belem nites fusilormis

des efter den mest gamla formationen , som äfven innesluter Öf-
vergångbilningen och utgör N;o i följande. — KolfSrande Serien,
som består af den äldre röda sandstenen ofta inneslutande porphy-
rer, men alltid mägtiga lager af egentliga svarta Stenkol, tjenh-
ga till Coaks, med en mängd aftryck efter Ormbunkar och andra
Monocotyledoniska växter, men blott litet ofvanpå liggande kalk-
sten af egen art. Allt detta innefattade Werner under sin äl-
dre Sandsten. Utaf denna bildning, som äfven, till skillnad ban
nyare icke hit hörande stenkolslager, ofta kalias den stora
Stenkolsformationen, hafva vi väl intet närmare an vid
Hartz, utan vår stenkolsflötz kommer sannolikt ända ned till
Kritbildningen, hvarom mera på sitt ställe. — 3) Saltforande bildnin-
gen bestående, jemta Bergsalt i gipslager, af den nyare röda sand-
stenen med altryck efter Dicotyledoniska land växter eller också
acotyledoniska vattenväxter liksom i de efterföljande bildnin-
garna, och ofvanpå alltsammans den så mägtiga Alpenkaikstenen
(under hvilken allt hos Werner ordnades tillika med Stensalt
och äldre Gips), Till allt sådant aga vi hos oss alldeles intet
tecken närmare än vid Haile i Tyskland, ty Liineburger-saltet
är en sednare repetition tillhörande Kritbildningen.-- 4) Den mest
SndcbfSrande Kalkstenen, som tyckes utgöra centern af Werners
stora Flötzformation , och derföre icke har Sandstenen sa mycket
under sig som icke mera ofvanpå sig liggande med namn af
Quadersandsten. Här hafva vi intet, som kan jemföras med Ju-
rakalk eller den kalksten som betäcker större delen af Frank-
rike ; icke heller något af Engelsrnännernas Lias (Gryphit-
kalksten) eller Oolits (E n cr i n i t ka Ik), så utmärkt af sin
•eller Ammonites f ron d os us eller Echiniter,
stundom afven Hajtäuder (G l o s s o p e tr æ) och således
ej Kan vaia särdeles gammal. Dessa lagerna utgöra åter
tre underdelningar :

O

Talkhalt, som är egen för England; intet af Tyska så kallada
Muschelkalkstenen, som utmäi kes af Ammonites gy r o -
bus, stora coniska Belemniter, Pentacriniter m. m. ( hvers
till oss närmast kommande länk är Riidersdorfer-kalkberg öster
om Berlin); utan allt hvad vi äga af det med förvandt kalkbildning
hörer förmodligen till följande tvänne bildningar, »-b). GrSnsand
som likväl hos oss är så forent med följande, att ingen skillnad
kan göras, --6). Kritformationen , som af Engelsmännen företrä-
desvis kallas kalk (chalk), och det, som det tyckes, emedan
kalken i densamma är som renast och hvitast, sedan jernhalten
liksom utgått i den så kallade gröna sanden ellei- uti llintbollar-
na. Denna kalken är utmärkt med Ammonites fron dosus «
Echini, Belemnites fusiform is , till och med Glossopetræ (Ha j-
tänder); men tyckes icke äga Encriniter. Af densamma äga vi
ett godt lager vid Malmö, och vi kunna icke tvilla att Gröna
Sanden vid Svenstorp tillika med Skal -kalken inom Christian-
stad ar alldeles af samma bildning, ehuru icke så mäglig att
gips och salthalt deruti förekommer, såsom vid Lüneburg. Vi-
dare fa vi troligen, såsom den förändring af Grona sanden ,hvil-
ken kallas Jernsand, sätta här bredvid och kanske der ofvanpå
den Kolförande Sandstenen vid Öresund, samt slutligen
den V ä x t a f t r y o k-ä g a n d e Sandstenen vid Höör med
sin trapp. Det är anmärkningsvärdt att sedan sandstenen i de
äldsta Flötsbildningarna så beslämdt legat under kalkstenen, så
bür förhållandet i de yngsta tvärtom, och slutligen synes på den
Öfverliggande Sandstenen till och med komma trapp. Detta för-
förmadde Werner att kalla sådant för F lotz t rappsandsten
77

A.	Svalkallen élkr som den, efter sin nigst utmär-
kande beståndsdel A n o m i a c r a n i o 1 a ri s, kunde kaI-
las Cranioletriekalken i hordösta delen af Skaue emel-
lan Småländska bergen, Norra Åsen och Östersjön, eller
emellan Ifö- och Fin ja-sjöar utgöres för det mesta af
mdödda tvåskaliga Snäckor förenta genom cartilåginös
cardo, med finare korn af coraller o. d. som allt är cal-

såsom något characleristikt, dä annars aldrig sandsten och tiapp
komma att ligga bredvid hvartannat. Denna Trapp synes liksom
besegla hela Flötzformationen, sedan den sednare med sina mag-*
tiga lager hunnit öfvertacka 1 5:delar af Frankrike , Tyskland och
England. •-7). Tertia ra Bildningen (sä kallad sedan allt
det föregående , N. 2-6, fått namn af seCundärt eller Flötzforma-
tion) med de första lemningar efter Elephanter, Noshör-
ningar och mänga andra nu utdödda fyrfotade laudtdjnr, är än-
nu mer främmande för oss an någon af de föregående. Den
hvjlar alltid på krita. — 8). Ofverliggande vulcanitka lagtr, som
i länder med en sammanhängande ung bildning aro så allmän-
na, synes icke tillhöra oss, så framt man icke till dem vill räk-
na alla trapper, hvilkadock så tydligen hos oss ärolill bildninge^
analoga med Grönsten och äfven ilornb1ändeschiffer* Allä
dessa sistnämnde bergarter från fjällens högsta toppar ända ned
till Skånes lågland hafva så tydligen fallenhet för att ligga ofvan-
pa .liksom ett skumm öfver det öfriga, att nagra naturforskare
icke utan skäl kallat åtminstone de nyare slagen för luftklippor
(Luftfelsen). Att döma af utseendet hos oss tyckes det också rim-
ligare att de skulle vara åfsatta från eller ur luften, än att
de skulle vara uppskutna ur det inre af jorden såsom en vulca*
nisk massg och på detta sätt kommit ofvanpå.
78

cineradt eller kritaktigt till färgen, hvaruti B delimi-
ter i mängd , men Ammonites frondosus spar-
samt. Man har deraf flere blottade brott, ungefärligen
i en linea frän Öster till Vester, hvilka något skilja
sig i 5 olika trakter, a) Den östligaste trakten omkring
Ifö är den minst undersökta, men den mest utmärkta
med sitt ymniga förråd af de fabulösa Brattenborgs-
penningarna (Anomia craniolaris, Linn.) hvilka nu
mera mest ligga lösa. Man har likväl också funnit dem
fastsittande i stycken af en ganska fast, tät och allde-
les icke vittrande kalksten, hvars lager ännu är mig o-
bekant. Så vida man ännu vet, ligger Ifö kalklager
föga upphöjdt öfver hafvet, utan att stödja sig mot ur-
åldrig klyft. — b) Vid Bahls berg ligger ett kalkla-
ger , som tilldragit sig mycken uppmärksamhet och bör
nogare beskrifvas. Sjellva Bahlsberget är uråldrigt, be-
stående helt och hållet af rigtig granitmassa, som mot
söder utskjuter en lägre stenudde till midten af Råbbe-
lölssjöns vestrasida, nedemot gården Näs eller midt
emot den på andra sidan om sjön belägna Österlöfs Kyr-
ka. Det anses för det högsta berg i orten och näst
Rommeleklint för det högsta i Skåne, hvilket icke
saknar ail rigtighet, då dess af få besökta oc,h från all
matjord blottade granittopp verkligen stiger mer än 200
fot öfver närmaste sjö. Pa sidan af detta berg mot syd—
v est , i tätaste skogen , visas lemning efter en uti damm-
jorden uppkastad graf, som blifvit kallad Fläske-
grafven, denöreatt den under Snapphane-tiden tjent
79

till sofvelvarors undangömmande. Ännu längre åt ve-
ster, der skogen upphör alt vaxa i anseende till den
förut pa Bahlsbergets sida varande goda matjordens upp-
hörande , finnes en liten Jäld, som skiljer egentliga
Bahlsbergets växtliga sida från en ulom varande steril
sandbacke, öfverströdd med stora, rundade granitblock.
Denne sandbacke kommer med sin yttre sida helt nära
intill Råby gård i Filkesta socken , och tyckes med sin
högsta kulle icke hinna mer än 70 fot öfver Råbbelöfs-
sjön. I den nämnde lilla dalden och bortåt sandbackens
sida finnes öppningen till de namnkunniga underjordi-
ska gångarna, hvilka derifrän sträcka sig mot vester in-
under sandbacken och af allmogen anses för att vara
utfrälta af det vatten, som ses rinna i öppningen och
åter i fortsatt rigtning nedgå i jorden. Det ser ut som
hade vattnet, sedan det ofvanför samlat sig på Bahls-
bergets ogenomträngliga granithäll, flutit nedåt och
genomfrätt det ofvanpå hallen liggande kalklagret, samt
således åstadkommit de beundrade underjordiska gångar-
na, hvilkas hvalf på ett ställe blifvit så svagt att del bru-
stit , och derigenom bildat den omtalle däklen och öpp-
ningen deri. Fördetta vattnets skull,son ömsom vidmagt-
håller öpningen, ömsom låter den tillfalla, bäringen kalk-
sten kunnat brytas i de naturliga gångarna , utan man har
straxt söder om den naturliga öppningen gjort en graf och
derifrån indriivit en stoll uti det vester om varande kalk-
lagret, hvilken stoll går ansenligt djupt under sandbacken
och kanske sjelf RÄe har 5o till 4o fots höjd öfver Råbbe-
löfssjSn *)> Sjelfva kaiklagret,	beståenfie häsfåii
blött af MussleskaL, ar sa hårdt, att man till kalkste-
nens vinnande måste språnga möd kriU, så mycket me-
ra som det icke har några allossningar; men då stencil
får ligga i luften vittrar deii på ytan och faller småniii”
gom sönder, under algifvande af en ammoiliakalisk. el-
ler kanske mera phosphorisk lukt. Snäckskalen uti den-
na stenen aro icke allenast ymnigare, utan också slörrö
ån i dé andra lagerna, mest bestående af Oslräciteä läbiä-
tus och diluvianus , Terebraluliter, Anomites costålus $
Belemnites fusiform, m* m. — c). Ig n a berga- kal k la-,
ger ligger på roten afdengranitås, som med vid pass inö.
fots höjd sträcker sig från Skepparslöf till Finjasjöm
Sjelfva kalklagret är något upphöjdt öfver den norr cm

Dö gamla beskrifrungarnä på flet märkvärdiga ËahlôbergslagreÈ
hafva derom förr meddelat mig ett så origtigt begrepp, att jag
efter Undersökning på stället, (rott mig böra genom en omständ.
ligare beskrifnihg gifva ändra fett bättre. Man niå icke tro att
sjelfva Bahlsberget är af kalk; dét har blött ett kalkläger på
sin fot mot vester» Afveri på den arinäré så förträffliga Chartari
öfver Skåne af Gebgraplliska Infattningen , står fett Eahkberg teck-A
iradt vid Bahlsbyn , hvilket alldeles icke finnes, Bahlsbtrg oeli
Dahlsby ligga icke bredvid hvarandra, utan på hvar sin sida önt
Råbbelöfssjön. Kalkgrafven , Fläskegtafven och de underjordi-
ska gångarna äro icke detsanima, utan älla val skillda från hvar-
andra. — Foröfrigt må tilläggas, att vid Carlshamn i Blekingert
finnes ett nästan dylikt lager enligt Nilsson i Physiogr. •Sällsk^
Årsberätt. 1820. s. 11., hviiken märkvärdiga skrift bUfvit flerestä-
des begagnad till denna äfhandlings förbättrande*
varande dalens botten, och bildar ett slätt fält af obe-
stämd vidd , men som i utsträckning visst mycket ölver-
träffar Bahlsbergslagret. Det egentligaste Ignabei’ga kalk-
brott , som tyckes intaga medelpunkten af hela lagret
vid pass en åttondedels mil sydost om kyrkan, visar den
vackraste kalk i bela orten , bestående af hvita korn ,
för del mesta af senapsfröns storlek, så litet förena-
de att massan faller sönder för fingrarna. Af denna
korn^yttring bildas hvarf, i hvilkas aflossningar alle-
städes ligga glest strödda så kallade Crania ignaber-
gensia, (som annorstädes icke äro funna, och aldrig
öfvergå i Brattenburgensia ) tillika ined Terebratuli-,
1er, Ostracites auricularis, Anomites spathulatus, Be-*
lemnitei^, taggar och vårtor af Echinites Cidaris, små bi-
tar af Milleporer m. m. men sällan Haj tänder. Den närmast
derinlill varande öppningen ar Tykarps kalkgrulva eller
stoll, som drifves i en nästan lika lös, kornig kalk ,
men som är nästan utan alla skal, och dessutom har uti
sig små runda körtlar (som Hasselnötter) eller afnötta
bitar af kiselarlad natur, hvilka kanske hafva någon a-
nalogi med kritlagernas flint-bollar. Litet längre bort
vid Ved hygget har varit ett kalkbrott, som gifvit gra
och mycket sandblandad kalk, utan andra petrificater
än små släta Oslrakiter, sådana vi nedanför finna i me-
ra kritaktiga lager.— Då alla dessa kalklagren (a-c) i godhet
så snart aftaga mot sidorna och föröfrigt äro af så oli-
ka beskaflenhet, har man ej skal alt, tvärt emot allt

Svea 1.	6
ntseende, nödvändigt vilja anse dem alla for samman-
hängande. Fastmera synas de vara afaöndrade bäddar
nedlagda temligen tillfälligtvis och utan förberedelse
genom någon öFvergångsstenart , på den uråldriga gra-
nitgrunden; och förmodligen hafva de i ålder och na-
tur mera likhet med följande lager än man vid första
påseendet förmodar.

B.	Grönsandslealk kan man kalla de lager af sandig
kritartad kalk, som finnas inom djupaste bugten å Skå-
nes södra sida vid gränsen mellan båda länen, utmed
det vattendrag, som rinner lörbi Svenstorp och Kö-
ping. Att dessa lagren äro i nära förvandtskap med de
föregående , synes redan deraf, att vid Ifö ofta stenar
förekomma, hvaruti grön sand eller gröna quartzkorn
ganska besynnerligt aro inblandade i den hvila kalken ?
liksom hade all jernhalten gått ur kalken in i quaitz-
kornen och färgat dem buteljgröna, nästan som vore det
glassmulor. Deremot vid Svenstorp och Köpinge allt
bortåt Glämminge är hela lagret blott mera sandlikt
och således än mera ölverensstämmande med den en-
gelska så kallade G r ö n a sanden. Det fortjenar kan-
ske anmärkas att dessa lager ligga inom den ännu som
mest sandiga kusten af Skane eller inom Sandhammai,
hvaraf torde kunna slutas till dess ringa ålder, så vida
manigenfinneren vanlig likhet emellan det föregående och
närvarande i alstrmgslymie. Såsom mera sandig och
sandlik är den också fattigare på petrificater, hvilka
mest äro små ostraciter, sällan B el em ni ter och
85

ànnu mera sällaii Ammonites fron do sus af en
hos oss annorstädäs ösedd storlek, några små Hajtän-
der (G 1 o s s o p e t r te) som äro ett så stort bevis på
ung hafsbildning. Det ser ut som skulle den hvila mot
Öfvergångslagren vid Tåstarp och hafva förorsakat en
bassin , hvaruti tufflagret vid Benesta sedan satt sig»

C.	Kritlagret på sy dv est ra sidan om Skåne vid
Malmö står tydligen i anseende till bildningen i sam-
manhang med Danska Kritöarne Saltholm, Amager m»
fl., emellan hvilka Flintrännan framstryker, så kallad
för den mängd flintbollar som finnes deri. Det Skån-
ska lagret synes också vid Tullstorp i Sallerups socken
och är der än mera kritaktigL Vid Limhamn söder
om MalmÖ beslår kalklagret till största delen af rätt
fas'a kalkstensflisor, mellan hvilka ligger alldeles pul-
verulent krita späckad med flintbollar. Alltsammans
innehåller i synnerhet Echini t er. Att flintbollarna
svara emol sandkornen uti Svenstorps kritsand, hvilka här
liksom flutit tillsammans, synes vara otvifvelaktigt;
men huru naturen kunnat så lätt åstadkomma en sådan
förändring , i synnerhet uli en så ung formation, tyc-
kes föga begripligt. Detta lager höjer sig icke många
famnar öfver haLytan, men äger dock ingen större
höjd bredvid , utan tyckes liksom bildat en låg ö ut-
om Segefloden. Detta synes hänvisa till följande Sten-
kolsförande bildning, som utgjort liksom ett näs uti haf-
vet. Således tyckes i allmänhet de vestra trakterna
8 å

med sitt isolerade läge mycket skilja sig frän de östra\
hviika ju längre i öoter dess mer stödja sig mot urål-
drig klyft.

2)	Sandst ensbil^lniti^arn e uti nordvestra Skå-
ne öfverensstämma så mycket sinsemellan medelst sina
inneslutna trädkål, att vi väl icke kunna annat an
sätta dem bredvid hvarandra „ ehuru de föröfrigt till
innehåll, sandstenens hårdhet och läge äro temligen
skiljdai Uti en af dem äro Hajtänder fundna tillika
med andra hafslemningar, hviika lyckas vara tillräckliga
för att visa dessa lagers stora likhet i ålder med krit-
bildningen, fastän den rena kiseln och jernhalten aflägsna
alla kalkartade organiskahing. Dessa bildningar äro tvanne.

A.	Sterikolsforande Sandstenen vid Öresund är
ganska märkvärdig såsom den enda svenska kolflötz,
och föröfrigt det största af alla Flötzlager i Sverige.
Den sträcker sig åtminstone 5 mil i längden längselter
Öresund, är norr ut smalast liksom för alt undvika
Kullen och Svedberg, men söderut tyckes den intaga
hela landets bredd emellan sundet och Vegeholms åra
samt Hausbacken. Således synes den bilda en landlun-
ga, som icke tydligen stödjer sig mot närmaste äldre
berg, så att någon bildningslikhet mellan dem kan an-
tagas. Härigenom blir det alldeles otroligt, att den kan
hafva någon öfverensstämmelse med den utländska stora
Stenkolsformationen ; och hela beskaffenheten bekräftar
S5

ali den är af mycket yngre daning. Sandstenen är me-
reudeis sä lös alt den kan sönderguidas (således icke
duglig till qvårnstenar), mycket tunnskifvig, gråaktig
till färgen. Vid norra ändan af lagret ulmed liafvet
nära Höganäs har man funnit bäsla Stenkolet. Detta
ger sig der, när man fran sidorna nalkas lagret, först
tillkänna med sa kallad stenkols-svarla, hvilken samlad
till betydlig mängd tillsammans med leran får namn af
svarthall, som ännu är en i elden sprakande och odug-
lig brandschifter. Uti densamma uppkomma under till-
tagande gocmet lina glänsande ränder af kol, «som göra
den till så kallad dis eller brukbar Brandschiffer (som
likväl icke nör jemföras med den i Öfyergångsberg^ja
förekommande). 1 man som kolränderna sedan tillta-
ga, bli stenkolen ansedda som bättre, ända tills alltsam-
mans spricker pa tvären och sprickorna öfverdragas
med en hvit hinna af alun, då de hunnit en godhet
som icke här Öfverstiges. De brinna väl, men gifva
ingen så kallad Coak. Af allt detta synes som hörde
de till så kallade Beck-kol, som oftast förekomma i
Flötztrapp-berg och hvilka väl icke tydligen äro af o-
medelbart vegetabiliskt ursprung, men dock till sin rin-
ga ålder komma nära öfverens med de så kallade Brun-
kolen, som äro liksom brun-multnadt trad. Det är
åtminstone visst, att vid andra ändan af stenkolsförande
fältet längst inåt landet vid Bosarp förekomma alldeles
rigtiga Brunkol, som af äldre svenska Mineraloger icke
olämpligen kallades Mumla vegetabilis, och äio af dico-
86

tyledonisk textur, ined en sådan farg som till största de-
len synes vara af jernoxid. Således kommer denna kol-
flötz bland de yngsta bildningarna, kanske litet yngre an
kritan. Vid dess södersta ände nära Saxtorp förekom-
mer också sandstenen ordentligt blandad med kalkstens-
lager och vid Barsebäck än mer kritaktig. Allt synes oss
visa att denna sandstenen står i lika nära förhållande
med Kritlagret vid Malmö, som Svenstorps gröna sand
med Christians tads skal-lager. Men denna vestra san-
den är icke af grön beskaffenhet, utan har blifvit för-
vandlad till det, som egentligen kallas Jernsand ut-
märkt med brun jernoxid, hvilken vid Bosarp till så-
dan mängd ingår i vissa lager, att de skulle kunna nyt-
tjas för jerntillverkning, och tyckes än mera bidragit att
jaga alla snäckor derur. Den eldfasta leran synes slå i
samband härmed. Uti hela stenkolssandstenen förekom-
ma ofta trädkolsbitar, hvilka till organisation äro allde-
les lika med de nämnde Brunkolen,? alltid Dicotyledo-
niska. Man har der aldrig funnit tecken till ormbunkar
/

eller andra Monocotyledoniska växter , utan tvärt om af
ofullkomliga hafsväxter ooh andra vattnets alster, såsom
Hajtänder och fiskar.

B.	Höörs eller Ringsjöns Sandstensbildning, som
för qvarnstenai's huggning så länge varit bekant, men
som först i sednare åren genom upptäckten af växtaf-
tryck i fasta lagret fått en större geologisk betyden-

*) Jemför Nilssons Afhandlingar i Vet. Acad, Handl. 1819-1821.
8?

het, är verkligen af fieriydig beskaffenhet. Man sync«
föranlåten att anse den såspm den yngsta af' alla Sven-
ska Flötzbildningar, af skäl att den innabåller växt-af-
tryck, som tydligen tillhöra torra landet, (da deremot de
förut afhandlade lagren ©ndast innehalla sadant som lefvat
i hafvet eller ett hafslikt vatten, för det mesta djuriska
alster, och blott i den sista hafsväxter). De träd kolsbitar,
som den innehåller, tyckas tydligen vara af samma be-
skaffenhet , som de, hvilka förekomma i Öresunds sten-
kolsförande sandsten, hvaraf åtminstone torde kunna
slutas till en ungefärligen lika ålder. Men å en annan
sida är Höörska sandstenens hårdhet så stor, att den anty-
der något annat, och dess bildning i en upphöjd sjö-
bassin m. m. så fränjmande för de sednast afhandlade
hafsbildningarne, att vi erinras osm andra sjöbildningar.
Emellan qvarnstenshällen vid Höör och den som finnes
i Vettern, t. ex. på Näsudden *), synes vara en betydlig
likhet, som bekräftas deraf alt sandstenen i Vettern bil-

*) Det förtjenar måhäMda anföras, att öster om Skagern uppont
Skagarsholm finnes eii sandstensbi Idnmg, som närmast synes lik-
na den vid Vettern, men sa öfveiliöijd al lösa jordlager, att
man blott på ett ställe skall halva sett fasta lagret. Stenkastnin-
gar deraf sträcka sig allt nppom Finnerödja , och hela landet ut-
med Skagerns östra sida har en sådan låghet och jämnhet, som
plägar härröra af flolägrig grund. Emedlertid har denna bild-
ning icke ofvanför blifvit nämnd, af orsak att man så htet kän-
ner dess beskaffenhet. Den kan otvifvelaktigt räknas till Vcnerns
forntida vattenbassin, och torda sätta densamma1 i ny öfverens-
stämmelse med Vetterns.
dar en lång kedja af öar och ryggar , i hvilkas rigtaing
också Höörska sandstenen utskjuter i Ringsjön. Vidare
år näryaroa af Flötztrapp vid Höör af mycken bety-
denhet. Man har väl icke funnit den tydligen liggande
pa sjelfva sandslenslagret, men, så vida man kunnat ut-
röna, sa alldeles på eller vid dess gräns, alt den t ve-
kes dithöra i likhet med Öfvergångsirappen till sina
schifter-lager och kalk, bredvid hvilka den ligger. Det
ser ut som hade naturen i den upphöjda Höörs-bassi-
nen fått en ny kraft att sammansmälta . och att således
först sandstenen bhfvit hårdare och sedan trappen laggt.
sig såsom kronan eller slutslenenpå hela Flötzbildningen.
Detta allt bestämmer mig att anse sandstenen som ofver-
ensslammande med Werners F 1 ö t z t r a p p s a n d s t en,
som t. ex. i D’ Aub u i s s o n s geognosic, tyska sammandra-
get s. 297., kallas Q u arz i g e rs an d s t e u, af orsak at{
kornen äro lika så sammansmälta till en quartzïik mas-
sa. Att den icke kan höra till Werners Quader-
sandsten, synes kunna slutas af den fullkomliga sakna-
den af all underliggande Musselkalkslen. Den stora
halten al brun jernoxid, äfven i dennas liksom i Bosaips
sandstenens aflossningar, tycke« aflägsna alla snäckpetri-
ficaler. Annars lärer den väl i anseende till sina vaxl-
lemningar komma närmast intill Qvadersandstenen.
Alan finner trädkolsbitar i de mesta qvarnstensbrotten
vid Höör, ehuru just icke i särdeles mängd. De hö-
ra tydligen till ett dieotyledoniskt trädslag, som agi be-
iydhg storlek och saimolikl nog ölverensstam! med det
89

hvaraf BosarpS Brunkol kommit. Uti elt euda alen»
broil har man funnit mer och mindre platanlika blad-
aftryck^ som troligen tillhört samma trad såsom växan-
de vid stranden af här dåvarande vattenbassin. Bred-
vid och ibland dessa blad-aflryck finnas andra intryck-
ningar, som hafva penna Ihn utgående veck eller nerver,
och som oftast oregelbundet dela sig mer och mindre
djupt efter dessa nervers riglning uti pennformiga fli-
kar (Vet. Acad. Handl. 1820. t. 4. 5. f. 1—5.). Dessa
kunna knappt vara Filices , utan tyckas mig mest likna
en stor Fucus, (icke så alldeles olik Fucus esculentus,
som afven med åldern sönderrifves i pennformiga flikar)
till hvilken de rorformiga aftrycken kunde vara* stam-
men , tyjederna kunna hafva varit prolificalioner, som
dylika Fuci ofta göra utan att egentligen vara led-
fulla *). Allt detta har åtminstone mycket utseende af

♦) Sedan nu enligt Lunds ArslerSttelse i8a5. sid. 71. olvifvelakli-
ga Fuci blifvit funna i Höganäs stenkolsgrufva , blir detta ännu
mer antagligt. Om några af dessa synas vara tropiska, så äro
de mest af det flytande slaget, som mer än andra kunna till-
hört olika haf. Förofrigt igenfinnes Anomia craniolaris ännu som
bäst i Ostindien. Dessa alla hafsalster synas derföre samman-
binda de Skånska Flötzbildningarna och göra dem till de yngsta
af de hafsleinningar, som i norden äga utdödda organiska varel-
ser. Huruvida växterna i sandstensbildningen kunnat ge ämne
för allt stenkolet, anser jag för nästan lika onödigt att afgöra,
som huruvida djuriska ting gifvit ursprung till all kalken. Nog
af att båda bildningarne så mycket närma sig till nu lefvard»
naturen, att sådana frågor rimligare kunna väckas angående dem.
9°

att hafva växt i vatten, trpligen bredvid eller nedom
den stränd, som haft de ofvannamnde platanlika träden.
Pa detta sätt far man begrepp om eu fornverldens ve-
getation på detta slälle, hvilken väl varit sydligare än
den nu varande, men alldeles icke att sammanlikna
med utländska större stenkolslagers, utan förmodligen
blott att anse som ett litet tecken till detsamma, som
finnes i utländska Qvadersandstensbildningar. Uti hela
Höörska sandstensfältet finnes intet minsta tecken till
stenkol eller ens stenkolssvärta , som ensamt så mycket
aflägsnar från Öresunds yngsta stenkolsförande lager.
Kanske får man gissa att allt sådant uppgått i den mör-
ka Trappen. Icke heller liar man sett några sådana växt-
lemningar,!som ensamt åtfölja större och äldre stenkols-
lager utom riket, och som mest äro Monocotyledoniska
cryptogamer, i synnerhet tydliga Filices med sina fjäl-
än andra äldre bildningar. Vid sådana stenafirycks jämförande
med ännu lefvande växter märkes, att alla ribbor, Sdror och
nerver genom försteningen, i synnerhet om den skett i sand , så
att intet af växtämnet blifvit qvar, befinnas fierfaldigt tjockare
än i lefvande tillståndet. Derföre torde det, som har förekom,
mer såsom grofva ribbor, varit blott cellulosans rader. Den om-
ständigheten att ingen af dessa ribbor., då bladet delar sig i fli-
kar, blir större och gör skäl för mellanribba, tyckes visa, att
dessa aftryck icke kunna vara af ormbunkar, utan att snarare
alltsammans är blott mindre betydliga förändringar efter storlek
och ålder. Man ser att Fucus esculentus är i sitt yngre tillstånd
liten och odelad, men sedan blir ju större och äldre dessmera
sönderdelad och äfven annars prolificerande.
91

liga stammar (Lepidodendabn Sternb.). Alt intet sådant
linnes hvarken vid Höör eller annorstädes i riket synes
vara tämligen säkert. — Den ofvannämnde Flötztrap-
pen är sedd vid Sandstensfäliets nordöstra sida *). Der
utgör den i synnerhet en i tmärkt kulle kallad Aune-
klef, (redan betecknad på Hermelins petrographiska
Charta öl’ver Skåne), hvilken har allt utseende af att va-
ra liksom anväxt på fältet, ungefärligen såsom de äl-
dre trappbildningarne ; och alldeles icke att vara utgu-
ten lik en flytande massa öfver detsamma, såsom Ba-
salt, och än mindre såsom lava. Den är väl mera sönder-
sprucken än öfveffgångstrapp, men alldeles icke basall.likt
delad. Den äger mera sällan uti sig mandlar al Zeolith,
nästan som Färöernas Flötztrapp *♦).

*) Om den också skulle förekomma något utom sandstensfället el-
ler litet skild derifrån, så anser jag den dock i afseende på
bildningen kunna höra dertill, af skäl att den dock| icke finnes
i andra trakter af olika bildning. Att här antaga trappen för att
tillhöra gångar i urberget, hvilka man icke sett, tycker jag va.
ra mera vågadt. I allmänhet har jag velat stödja det, som angår
yngre bildningarna, på analogi med det som otvifvelaktigt iakttages
angående de äldre bildningarna ilandet, häldre än att söka likhet
med vulkaniska trakter , som för o»s äro så främmande. Man
må icke anse detta som en följd af Neptuniska idéer, ty jag tycker
att. de Wernerskafanorduingarna mera grunda sig på iagttagelser i
naturen än på förklarande theori. Snarare torde Vulkanisterne
kunna beskyllas för .att, till följeaf antagen mening, hafva påstått
åtskilligt , som man icke så noga sett i naturen.

Det är, i sammanhang härmed och med det som ofvaulör
g 2

Om vi nu ôfverâe hela vår Flötzformation , så fin-
ne vi, ait den är ungefär sä mycket mindre än Öfver-
gångsformationen som den är yngre, eller alt hos oss
formationerna blifva dess mindre ju yngre, tilis de all-
deles fela. Alla vara fläckar af Flötzformation blifva
tillsammanstagna, efter allt utseende knappt stora som
halfva Öiand, således af vida mindre betydenhet mot
Oi vergångsformationen, som kanske intager tillsam-
mans något mer än dubbelt så stor yta som Gottland *)•
Ilvad som ännu mer mmskar vår Flötzformations vär-
de i afseend© på fruktbarheten , är att långt mer an

liàtundea om bildnings analogien mellan trapp ocli grönsten,
ske anmärkningsvärdt, att vara båda trapprikasto landsorter Skå”
ne och Vestergöthland , ligga å hvar sin sida om den giönsten«-
rikaste provinsen Småland. Denna giönsten är så mycket märk-
värdigare som den liksom tagit till sig jernhalten från granitar-
tade berget, och derfere är i stånd att ännu förse så många Små-
ländska sjöar och mossar med en jernoxid, nog ymnig att er-
sälta bristen på jernmalmslager i grundberget» Den ofta mycket
rostande trappen motsäger icke all analogie härmed.

*) Äti dessa alla äro högst ungefärliga storleks värderingar, som ick®
kunna skärpas till nogare beräkningar i qvadratmii, inser man lätt»
Vid fsågan om verkans vidsträekthet på vegetationen måste lik-
väl afräKning ske för den yta, som betäckes af steriliserande Trappa
som uti Vestergöthland utgör nära en fjerdedel af alltsammans.
Också förminskas fruklbai heten på Ofvergångsformationen oftare
an ' på andra bildningar af brist på jordbetäckning, såsom på
lands allvar och äfven något på Vestergölhlands Stor-Fala och
öfriga näätaii blottade y lör. Men «en annan sida bör man visst
hälften ulgöres af sandsten, som kanske minskar frukt-
barheten i stället för alt öka den. Det synes tydligt
alt graniten, genom sin glimmer och vittrande fältspat,
kan lemna mera fruktbar jord an den nästan blott af
kisel bestående sandstenen, och i allmänhet synes sand
blifva ju yngre dess ofruktbarare. Detta bestyrkes af
Helsingborgs och Höörs trakterna. Kanske förbättras
Helsingborgs trakten ännu af Kolämnets ymniga närva-
ro ; men att Höörs rena sandsten är ganska litet gynnande
för vegetationen, del säger allmänna erfarenheten. Således
återstår, såsom befordrande fruktbarheten, blolt kaikbild-
ningarne vid Christianstad och Malmö. Att dessa gc. a
ganska väl skäl för sig, fallei' strax i ögonen, oen dera
verkan tyckes visst icke inskränkt till den obetydliga,
vidd, som af dem är blottad för Geologen. De utgöra
blott tvänne medelpunkter, hvarifrån Malmö traktens
och Christianstads traktens fruktbarhet synes utgå , en
fruktbarhet hvars like Sverige föröfrigt icke äger och
som kommer nästan upp emot hvilket lands i Europa som
hälst. Skada blott att fläckarna äro så små och liksom
blott hänvisande till andra länders större trakter af lika god
och afven till en del bältre beskaffenhet. Man erinre

icke inskränka den goda verkan till blott den ytan , som har
kalkgrund, utan antaga att den betydligen sprider sig deromicring.
Afven har kalkgrunden lemnat stenkastningar, som su-dnat pä
andra ställen och förbättrat dem, såsom vid Upsala, ehuru så-
dant är sällsynt och i det hela inskränkt.
g4

sig London , Paris och Bordeaux, som till i5 Sv. mils af-
stånd äro omgifna af oafhrutna lika unga och yngre bild-
ningar.

Dessa anförda fläckar i Skåne äro också de yng-
sta betydliga bergsbildningar i Sverige. Vi hafva förut
i sammanhang med allmänhare åsigter nämnt att alla
tertiär-bildningar, bestående af mera tuffaktig gips, kalk
o. d. i synnerhet utmärkt med deruti varande lemhm-
gar efter större uldödda fyrfotade landdjur m. m., all-
ddes saknas hos oss. Ilär böra vi på sitt ställe vidare
erinra derom och fästa* någon mera förklarande Upp-
märksamhet dervid. Att ingen gipsbildning finnes hos oss
ar tämligen säkert. Deremot kan man val icke neka all
tillvarelse af tuffkalk; men den är af alldeles obetydlig
mägtighet, och på några ställen kanske af mindre sär-
skild bildning. Sålunda kan t. ex. den hvita margeltuff,
som finnes vid Hvilletsbäcken å yttre sidan af Omberg,
kanske snarast anses för kalkhalten af den mera inter-
mediära bildning, som nedanför utgör de så kallade
Mullskräerna. I alla fall är sådant blott strimmor af
både stor sällsynthet och obetydlig mägtighet.

Skånska bränntorfsmossarna synas förtjena en sär-
skild uppmärksamhet, såsom stående i största samman-
hang med denna provinsens nyare bildningar och kan-
ske i ålder täflande med de lösa jordlagerna. Att så-
dana alldeles icke förekomma högre upp i Sverige, ri-
tan blott tillhöra Skåne och i synnerhet dess södra del,
gör dem verkligen märkvärdiga. Vi förmoda att Oja-
eller Ystads lorfmossa, som kanske är den rikaste på
brännbart ämne i hela landet, kunde sta i något sam-
manhang med den svarta Öfvergångskalkstenen. Eller
kanske är det ri^ti^are att härleda bådas svarta färg
O C'	o
från stora hafvet, som längre åt nord vest uttömt sådant
i stenkoisbildning.

I allmänhet tyckes alla unga bildningar hafva inom
Östersjöns bassin tilltagit mot söder och mot Oceanens
granskap« Således finne vi Krilbildningarna och dylikt
i dess södra och vestra del, men i motsatt rigtning snart
upphörande» Båda sidorna af Östersjön, så väl den ty-
ska som den svenska, synas i sådana afseënden vara nog
lika. De fastare lager, som finnas vid Östersjön i norra
Tyskland, äro alldeles samma depoler ur denna stora
forntidens bassin, som de yngsta Flötzbildningningarna
hos oss. Först då, man kommer långt in i Tyskland,
särdeles till Hannover, möter man de stora stenkols-
ocli saltlÖrande bildningarna , hvilka liksom kom-
ma från Alperna. Man tyckes således å ömse sidor
om Östersjön väl kunna skilja emellan det, som kommer
från eller står i sammanhang med ömse sidors stora
uråldriga bergskedjor, och det, som tillhör Östersjöns bas-
sin. Hvardera urbergens natur fortfara att afprägla sig
på sitt egna sätt, tills i de yngsta Flölzbildningarna haf-
vet lorenar båda länderna. D< t synes märkligt, att de
stora uldödda landdjurens ben åtfölja den södra bildnin-
gen ända till Rüdersdorf vid Berlin, men bland^ öster-
sjö-depoterne tyckas de icke Unnas, aldraminst på non a
sidan. Detta kunde slå i sammanhang med den ännu
gällande regeln, att de slcksta djuren blott tillhöra de stör-
sta continenter. Att likväl södra kusten af Östersjön kun-
nat fa åtskilligt nedslammadt till sig genom Tysklands
stora floder, synes antagligt, ehuru dessa förr mer än nu
torde halva vändt sig directe åt stora Oceanen, och så-
ledes undvikit att störa östersjö-bildningen. Oaktadt
all denna nu nämnde Östersjöbildningens egenhet, så
tyckes den haft större näring mot södra continenten än
den kunnat finna hos oss. De ansenliga Kritbergen på
Rügen, hvilka till 5oo fot äro upphöjda öfver Öster-
sjöns vattenyta ( och derfore som ett annat bergigt
Sveitz besökas af Norraste Tysklands bättre verld), jäm-
förda med Möens och Stevensklints mindre betydliga höj-
der och slutligen ännu mera med våra oansenliga lager,
af samma natur men med blott några få famnars upphöj-
ning, synas visa detta. Försteningarna äro alldeles svarande
mot lagernas olika mägtighet, så att af den mängd Gry-
phiter, Penniter m. m. äfvensom Encrinit- och Pentra-
crinit-stumpar, som finnas i Rügens Kritberg, intet i våra
små kritlager hittills blifvit upptäckt. Dessa sednare
synas kunna anses som endast små utskott eller förflytt-
ningar från de förra.

De lösa jordlagerna synas långt efter, sedan
all bergsbildning upphört, hafva blifvit kastade öfver he-
la Sverige genom den stora katastroph, hvarom redan
uti allmänna inledningen är taladt, Dtt är tydligt, att
97

dessa jordläger måsle hufvudsakligast bestå af större
och mindre delar a£ den granitartade bergart, som utgör
nästan hela grunden för i synnerhet norra Sverige, och
att den således mest ar kiselartad* Att den verkligen
kommit med ett stort vattenflöde från landets högre de-
lar eller i allmänhet norr ifrån, ses ganska tydligt;
men alt också is bidragit att lyfta och bara de stora
blocken, slutes ganska visst bland annat af deras ofta
bibehållna hvassa kanter, hvilka äro särdeles märkvär-
diga ofvanpå Gottlands och Ölands kalkplaner, som
icke heller blifvil förskonade för betäckning af den sön-
derdelade graniten, hvaraf denna katastrophs vidsträckt-
het och mägtighet så mycket faller i ögonen, Således
bar hela landet sin så allmänt och för jordbrukaren för-
hatligt kända gråsten. Endast dalslätter och sandfält
visa en annan yta, hvilka ulan Ivifvel bildats af det
slamm, som lagt sig öfver den äfven derstades varande
förut nedlagda gråslensgrnnden. Detta förhållande tyc-
kes vaia så allmänt öfver hela Sverige, att man för
Öfrigt, hvad de lösa jordlagerna vidkommer, icke har
att anmärka mer än en eller annan märkvärdighet för
särskilda trakter. Det besynnerligaste ar visst de sto-
ra ryggar af grus och sten, soin på Målarns och Hjel-
marns slätter’ stryka från norr till söder så oafbrulet,
alt de fortfara tvärt igenom sjellva dessa stora sjöars
vattenbassiner. Den mängd af porphyrbitar, som finnas
åtminstone i de östligaste af dessa, såsom i Upsala-åsen.

Suea Z.

7
bevisa att det vatten, som nedlagt dem, kommit fråri
Dalarna; och då man betraktar Dalelfvens ursprungliga
rigtnirig blir det icke osannolikt, att densamma hufvud-
sakligen kunnat åstadkomma allesammans i den storä
ilödning, som vi se hafva öfvergåtl Sverige och hvar-
om ofvanför är taladt. Sjelfva Käglan och Tiveden
lyckas hufvudsakligen vara sådana uppkastningar. Al-
la dessa åsar och hedar i medlersta Sverige äro dock
icke så ofruktbara, att icke åtminstone skog kan växa
på dem. En sådan olycklig märkvärdighet tillhör en-
samt södra Sverige, och bör visst icke med stillatigan-
se förbigås. Några för sin stenighets skull alldeles
skoglösa trakter fmnas i Vestergöthland och Vesträ delen
af Småland, t. ex. nordvest om Mösseberg. Ännu me-
ra underlig tyckes den stora, för sands skull skoglöså trak-
ten af sydvestra Småland vara, hvilken utmed Lagäåns
medlersta del sträcker sig allt från Dörårp till Trahe-
ryd. En dylik, men mera stenig, skoglös trakt före-
kommer i Nordvestra Skåne omkring Rya, Orkelljunga
m. m.

Sedan allt detta erhållit sin ungefär nuvarande
bildning, fick landet sin närvarande organiska verld,
sa väl af växt- som djur-riket/ och sin befolkning.
Att bada delarna lörut felades ar ingen tvifvel, då
inga lemningar efter någondera finnas, hvarken i fastä
bergen eller i lösa jordlagerna. Efter den tiden tyckas
skalbergen vid Uddevalla tillkommit, i hvilka ben af
99

vertebral-djur Verkligen förekomma, äfvensom de små
hafslemtiingarhå vid Upsala och flerestädes. Så vida
bekant är, finnas ingenstädes på jorden lemningar efter
annu lefvande varelser, bland dem af utdöda, som äro
begrafne i bergen och de större lösa jordlagerna. Äf-
ven de t. ex. Vid Guadeloupe uti löst liggande kalk-
stens-gyttringar funna mennisko-benrangel, likasom de
i Tyskland vid Köstritz (hörande till Saale-flodens salt-
förande region) uti Gipsklyfter sednast upptäckta an-
thropolither tillhöra säkert en nyare tid, som visst icke
är oförmögen af all slags stenbildning i smått, men
helt säkert af den bergsbildning i stort, hvilken utgör
Geologiens föremål och bestämmer dess gräns.

Upsala d. 5i Decemb. 1825.

G. Wah LE N B BR G.
ANMÄRKNINGAR

ÖFVFR

GAMLA NORDISKA SÄNGEN.

Jjti inledningen till första delen af de Svenska folk-
visorna, ulgifna af Geijer och Afzelius, liar jag lå-
tit yttra: 1) att de gamla nordiska visorna hade eil
egen scala, skild sä väl från Kyrkotonernas, som de
moderna ton- arternas, — samt 2) att denna scala vo-
re gemensam för den Skandinaviska, Tyska, Engel-
ska och Skotska folksången. Jag vill nu genom nå-
gra anmärkningar upplysa och berigtiga dessa yttran-
den. Den gamla Nordiska scalan är: d, e, f, g, a,
b, c, d, upp- och nedåt: — så vidt den nämli-
gen på claveret kan uttryckas; ty äkta sångare och
sångerskor bland allmogen, på hvilkas öron den mo-
derna musiken ej haft någon inflytelse, taga i den-
na scala, efter livad man kunnat iakttaga, tonerna
b och c högre än vi. Huru de öfriga tonerna sväf-
va, kan jag ej ännu med säkerhet saga. Man bor-
de, för att fullkomligt bestämma scalan, hafva hört
och jämfört folksången i de flesta af rikets Provin-
cer. Undersökningen vore intressant. Men till att
anställa den är jag för fattig, och hvem vill väl be-
stå kostnaden?

Jag förutser en invändning. Man skall säga;
denna så kallade egna Nordiska scala är ju ej an-
101

nät än en transposition at Kyrkoscalan i a, eller, så-
som den vanligtvis kallas, den Æoliska tonen? Genom
hvad jag anmärkt om tonernas svafning i den Nor-
diska scalan, är redan detta inkast i sjelfva verket
vëderlagdt. Jag anmärker dock vidare : att man i de
äkta, gamla folksångerna aldrig skall finna en enda
ö 1 verskridande eller förminskande löljd, t.
ex. f, gis, - h, f, — c, gis o. s. v. — svårligen
ett 6 toners sprang. Kan allt det samma sägas om
Kyrkösealan i a? och äro dessa skilnader blott til-
fälliga? — Hela gången af modulationen visar dess-
utom en olikhet, som bättre låter sig kännas än be-
skrifvas. Slutfalleil hafva många egenheter, hvilkas
alla föiändringar jag ej ens ännu, efter så lång tids
sysselsättning med den Nordiska folksången, tilltror
mig att tmpgrfva. För vara Dur- och Moll- öron la-
ta många af dessa besynnerligt. Ej så för allmogen,
som vid dem är van och ännu för den moderna
musiken mest förblifvit främmande. Vill man i de
gamla visorna införa några af dessa förmenta förbät-
tringar i melodien, som ett modernt öra skulle for-
dra , svaras ofta af den sjungande : Herrn vill att vi
skola sjunga på nya' viset. Jag bar sjelf fått detta
svar, så i Tyskland, som i Sverige.

Jag har haft tillfälle att jämföra en stor mängd
dessa melodier* Jag har i synnerhet fästat mig
102

vid dem, söm, derigenom att de i modulationer af-
veko från våra vanliga tonarter, uttryckte en origi-
nell charakter. Resultatet af denna jämförelse har
varit, att deras grundscala ar den, som jag här upp-
gifvit. jag medger att man i minsta delen vanligt-
vis träffar den fullkomligt ren och ulan främmande
och sednare tillsatser. Dessa tillsatser äro ofta af en
sådan beskaffenhet, att jag ej alltid kunnat återställa
sangen till hvad jag ansett dess ursprungliga renhet
fordra. Det har ej alltid varit möjligt att afgöra,
om afvikelserna skolat sättas på en okunnig uppteck-
nares eller sångares räkning, och jag befinner mig
sjelf för nära hufvudstaden, för att ofta ha tillfälle
att höra den akta sången ur folkets mun. Jag är öf*
vertygad att, om detta tillfälle gåfves, skulle de me-
sta af dessa störande afvikelser i melodierna af sig
sjelfva försvinna, och visa sig såsom främmande till-
satser.

En djupare gripande anomali måste jag dock
nämna. Det finnes för de gamla visorna ännu en
scala, som jag i början höll för den rätta nordiska.
Den är sålunda sammansatt: d, e, f, g, a, b, a.
h, c, d, deremot nedåt alltid, d, c, h, a, g, f, e,
d. Det vill säga, att om en melodi ej går öfver 6
toner tages alltid lilla Sexten, men går melodien öf-
ver 6 toner tages alltid stora Sexten. Inledningsto-
ner inblandas öfverallt, såsom i tonen a, t. ex. a, gis,a;
men faller melodien t. ex. e, d, c,h, a, g,sa tage« all-
tid bestämdt g, aldrig gis, och det till och med i de
minsta figurer, såsom;

i i i i
4 8 t- X

a, gis> a, g,

om nämligen perioden slutar. Dissonanser Förekom-
ma aldrig, om ej såsom genomgående: och man
skall härvid ej låta förvilla sig af sångarens fÖrslags-
noter, hvilka göras med den största livasshet. Mån-
ga anse dessa orätt för stam-noter.

Denna nu nämnda Scalas egenheter återfinner
man verkligen i de flesla gamla nordiska visor. Jag
har likväl kommit ifrån den tankan, att anse den
för den ursprunglige. Den är dertill för mycket
sammansatt, hvarföre jag vill kalla den förden sam-
mansatta Scalan. När och huru denna upp-
kommit af den förra enklare, vill jag ej åtaga mig
att säkert bestämma. Jag tror dock att den uppkom-
mit under Medeltiden genom Presterna.

Ju längre man kommer från hufvudstaden och
in i landet, ju renare är i allmänhet folksången. — Man
kan säga att Choralsångens renhet efter dess egna
scalor tilltager i samma förhållande. Allmogen sjun-
ger ofta sina Choraler förundransvärdt rigtigt, i
synnerhet der intet orgelverk finnes. Det ar meren-
dels organisterna, som misshandla dessa Chorales ,
hvilka dock äro det största, som den Tyska musiken
har atia uppvisa; ty Luthers Choral ar vida skild i-
irån Latinska Sangen.-- Sjeifva visorna sjungas alltid
enslämmigt. Jag känner intet enda undantag frän
denna regel. Rin g 1 e k a r är o de enda jag hört sjun-
gas fleistommigc af allmogen, Deremot sjungas vi-
sorna ej sällan med accompagnement af en fiol (eller
nyckelharpa), men med en annan stämning än den van-
}iga. Den Accompagneraude rattar sig deri efter sån-
garen, att tonerna b och c i scalau blifva högre äu
t vår vanliga. Näst Fiol och Nyckelharpa är ° Vall-
hornet det enda instrument, som jag vet varit i
bruk bland Svenska Allmogen. Det brukas äfven
att accompagnera, och har högst 9 toner, ej andra
an de, som tillhöra den omnämnda scalan; b och h
tagas med half betäckning på det hål, som tillhör
denna ton. Andra Vallhorn aro utan hål och bru-
kas till rop och signaler. — Efter hvad här anfÖidt är
om sättet att föredraga folkvisor, kunde det ej fal-
la mig m, att sätta dem fler tämraigt D eller någon
del af dem, t. ex det så kallade omqvädet, i chor
hvartill detta väl aldrig varit ämnadtä Deremot til-

En fyrs|âminîgt satt n elocTi firmes lîkvà'l af mig under N:o 7
i för.sta delen af Foikvmni?. Jag behandlade den sä for ro
skull, emedan den pu delta sätt liknade, en gammal, hvad man
kallar, Rundgesa?ig, och emedan sjeifva melodien, enligt
min ö.\ertygelse, ej är af de ratta och äkta, och behöfver å'n-
ïim , efter fiere undersökningar, rättelser, innan den med sä-
kerhet kan bustämmss.
jâla de gamla visorna, både genom sin natur och
ett redan gällande bruk, instrumental-accompag-
nement, och jag har gifvit ett sådant, i den. tanka
att ett accompagnement, rätt behandladt, skulle kraf-
tigare utveckla den originella Charakteren af sången.
Derlill fordras åter att strängt hålla sig vid den grund-
sats, altingen ton må i accompagnement förekom-
ma; som ej hör till sångens egna, naturliga scala; —
samma grundsats, som gäller om den harmoniska
behandlingen af Kyrko-tonerna. — Jag har i de nyli-
gen utkomna bägge häften af folkvisorna följt denna
grundsats vid alla de melodier, hvilkas ålder och äkt-
het synas mig satta utom tvifvel. Någon gång har
jag för jämförelsens skull lemnat både en modcnai
och en antik behandling af samma melodi. De ren
moderna melodierna har jag naturligtvis ej gjort mig
samvete af, att handtera såsom sådana; men de fle-
sta dock med hänseende till deras charakter t. ex.
Ack hör du liten Karin! —I den första delen
skall man i allmänhet i dessa afseenden, finna miff
mindre consequent. Det kommer deraf att jag, e-
huru gammal, lärt något sedan det skrefs.

Den häx’ uppgifna scalan anser jag ligga till grund
ej blott för den Svenska, utan äfven för hela den
Skandinaviska folksången, som således i sina gamla
lemningar enligt denna bör behandlas. Att det sam-
nia äfren skulle gälla om den Engelska och Skolt-
ska,ärelt yttrande, som jag vid närmare betänkan-»
de hällre vill återtaga än bevisa. Deremot leda mig
flera spår på den tankan, att denna slägtskap äger rum
emellan den Skandinaviska och gamla,. Tyska folk-»
sången,

Jag ar fodd i Thüringen, hölls tidigt till mu-
sik, spelte från 9 års ålder orgorna till den Kyrko-
musik, som om söndagarne uppfördes af Schojgossai>
Handtverkare och Bönder, hvarvid Scholmastaren gjor-
de Capellmästare-tjenst. Om hösten var fogeljag-
ten ett af mina käraste tidsfördrif. Jag uppehöll
mig då i skogen flere dagar, stundom 2 mil från
mitt hem , ibland kolare. Någre af dessa voro mi-
na bästa vänner; de kunde många Sagor och en o-
talig mängd så kallade Snapperlieder— så benäm-
nas folkvisor i min hemort. — Att sitta hos dem i de-
ras hyttor och höra på äfventyr om förtrollade Prin-
sar och Prinsessor, under det den nattliga vinden su-
sade i de uråldriga träden — trakten var mellan
Oberschönau och Sturtz hau sen — gaf mig
ett nöje, som jag ännu påminner mig med en väl-
lustig rysning. I synnerhet kommer jag ihog en dia-
logiserad Saga om en Prinsessa, som förvandlades i
en fogel och fängslades i bur. Detta tillstånd skul-
le vara till dess hennes älskare, hvilken naturligtvis
var en Prins, skulle under hvad skepnad som helst
åtnjuta hennes högsta gunst. En medlidsam Troll-
quiiina förvandlar älskaren i en Domherre, pa det han
malle kunna uppsöka den sköna. De älskande träffas
eftei' många äfventyr, vilkoret uppfylles, förtrollningen
upphör och i detla ögnablick instämma bägge ömsesi-'
digt i en kort sång, hvars melodi outplånligt fästat sig
i mitt minne, ehuru jag alldeles förgätit orden« Melo-
dien var sådan den här finnes anförd :

’«g

Vid de takter, som äro betecknade med Forte,
instämde hela menigheten med skri. Begge dessa me-
lodier äro i samma scala, som den jag angifvit ligga till
grund för den Nordiska folksången.

Att den Lappska sången, ehuru till Charakteren
helt olika, dock — enligt allt hvad jag af den känner —
rör sig innom samma grund-tonart, som den nationella
Svenska, är äfven en underrättelse, som ej skall sakna
intresse. På lySodälet kommo några Lappar med Re-
nar till Stockholm. De befattade sig med att spå, hade
trummor, pipor, och ett slags fiol, samt älven ett in-
strument, som liknade Trumpet marin, Dessa Lappar


110

besökte mig under sitt vistande i siaden ofta, nastan hvar
eftermiddag!, trakterades med KaHe, Bränvin och To~
bak, hvaremot de regalerade mig med spådom och mu-
sik efter deras sätt. Fingo de intet eller for litet till
bästa så bekom jag straffsånger. En af dem talade väl
Svenska. De voro tvenne nians- och trenne qvinsper-
soner. All deras sång föreföll mig som improvisation,
hvilken de beledsagade med olika åtbörder. Deras melo-
di var mer declamation, än långsam, an hastig; an de-
clamerade en alldeles ensam än alla tillsammans. Stun-
dom gränsade denna mimiska declamation till det mest
sublima. Den declamerande tycktes rasa, hans tal flög
som ljungelden. I synnerhet var detta fallet, då han
föll i en spådom om det tillkommande. Introductionen,
som alltid rattade sig efter ämnet, var vid dessa tillfäl-
len högst imponerande. En enda sjöng långsamt med
accompagnement af deras instrumenter> men stundom
biel sången flerstämmig. — Efter mycket besvär och upp^-
repadt åhörande fann jag, att den harmoniska följden
af deras modulationer var ungefär sådan, som följande
bilaga utvisar t

112


Har liar jag afveri börjät med éri öf deras intrader.
Vid det sista Förlissimo ùpphârdë dé alla med
höjda armar ett skri. Åtskilliga takter förlängdes till
4 och 8 takters tid; Tveiine särskildta final-Cadcn-
Ser kunde jag beslämdt urskilja. Dessa stå upptagna
vid slülët. Dock tyckte jag mig märka att de nyttjade
den sistä i en högtidligare mening. Föröfrigt gälde om
deras sang, hvad jag redan anmärkt om den nationella
Svenska. Man hörde aldrig någon ö f ve r s k r i d a n d e
eller förminskande följd. — Ånnu en egenhet var
att modulationen från d till f aldrig förekom. — Ca-

Svea 1	8.
pellmästaren Nauman var den liden i Stockholm och
hörde dessa Lappar flera gånger. Sedan vi åhört dem
och jag upptecknat egenheterna i deras modulation, sa-
de han en gång med ifver: Sonderbar ! •— Rohe Na-
tionen, die Iceinen Regriff von Musik haben, beschämen
Musiker von Profession. Om jag ej haft för mycken
aktning för Nauman, skulle jag svarat med Reichardts
ord (Musik, Kunst-Magazin I. B. s. 6) Halbes Studium
der Kunst entfernt von der Natur. Nur ganzes Studium
bringt erst nieder der Natur nahe. Men här må dessa
ord stå på sitt ställe.

Man kan för öfrigt ej nog förundra sig öfver
den stora okunnighet, som öfverallt röjer sig hos
dem, hvilka skrifvit öfver den Nordiska Nalional-
musiken. — Så finner man uli Deutsche Monats-
schrift, 2: ter Band, Berlin, 1792, en afhandling
Ueber die National-musik einiger Nordischen Kol-
ker, hvarest det sid. 126 sage»: Der Schwede hat ganz
und gar keine National-Musik, sein Loos ist ander
nachzuahmen. Der Dane hat einige voi treff Uche Me-
lodien , man muss aber nicht vergessen, dass die
meisten ursprünglich Isländisch sind. I detta allt har
Fö f. som signerat sig D. M. fullkomligen orätt,
ty att Svenskarne hafva en både alldeles egen och för-
träfflig National-Musi k, är redan tillräckligt bevis. Dan-
skarnas deremot anser jag vara ursprungligen Svensk,
och hvad Isländska Musiken angår, har jag icke haft till-
fälle alt om densamma inhämta någon kännedom; dock
tVör Jag, alt den äfven till sitt ursprung ar Svensk uller
Norr.sk, emedan, som man vet, Svenskar och Norr-*
tüän i g:de Seklet först befolkat denna ö.

Samma okunnighet

Nordens national-musik

odi skefhet i omdöinmet ont
finnes i C F. D Schubart's 1-

deen zu einer Ästhetik det Tonkünst, W ien iBo6. s. 24ö,
hvarest, dâ Förf, omtalar Sveriges och Danmarks Musik,
han yttrar sig: Diese beiden Königreiche haben nie E-
poche in der l'onkunsl gemacht : der DesciuHåcli anderer.
Nationen hat sie in der jMusit geleitet Samt da hall säf-
skildt talar öm Sveriges, sä fÖrhäml säger : Schweden hat
indess doch einen Ndtionalgesang} doch dieser Nation
naJgesang ist so unbedetitend, dissentrt so Sehr mit dein
Stimmeisen der Natui\ dåss es den Leser langweilen,
wurde, wenn ich ihm mir ein einziges Schwedisches
Beyspiel vorlegte. Denna okunnighet hos utland-
ningeil oni vår' national-musik torde dock kunna
förlåtas; men att vi sjelfva till den grad förakta våra
gamla, och herrliga Nordiska sånger, alt vi icke engång
bemöda oss att lära känna deras originella skönhet och
natilr, utan hällre med största begärligäet lära oss, att
eftergnola Franskä Vaudevilles, Airs, Chansons och
mera dylikt, det kan aldrig förlåtas! Ej under då,
om utländningen påslår, att vår musik blott består i
efterhärinningl

Mæ^fner.
FEODALISM OCH REPUBLICANISM*

ETT BIDRAG

TILL SAMHÄLLSFÖKIATTNlNeENS HISTOîtîA«

J)et är betraktelsen af tidernas olikhet, som gor Sys-
selsättningen med Historien på en gång angenäm för
tänkaren och den blott nyfikne; och vi vilje på inlet vis
nedsätta det nöje, som deraf kan hämtas. Likväl må-
ste den, som i Historien söker någon ting mer_än ny«
hetens behag, med denna betraktelse af tidernas olikhet,
nödvändigt förbinda en annan, neml. betraktelsen af ti-;
dernas likjhet. I sjelfva verket kan det ena ej vara
titan det andra* Ty allt iakttagande af olikhet förutsät-
ter först och främst^ att föremålen i något afseende sko-
la vara lika, eljest kunde de ej ens med hvarandra jem-
föras. Frågar man hvar denna likhet],j detta enahanda
och oföränderliga, hvarigenom all olikhet och förändring
först urskiljes och mätes, i Historien är till finnandes ,
så kan det ej vara annorstädes, än i de Eviga Ideerna
*ör allt menskligt samhälle; hvilka hvar och en tid, e-
huru på sitt sätt, uttrycker. Att öfverallt utforska och
besinna dessa ideer —■ och de skönjas, mer eller min-
dre klart;, öfverallt; ja ur de mest förderfvade tider kan
man för Samhällsordningen hämta ex absurdo de, för-
träffligaste bevis, då det Onda i allmänhet blott är det
omvända eller tippned\ända Goda att, säger jag, söka
ia ' aga d ss;- ideer, är att midt i förgängligheten
betrakta det Eviga ; hvilket utan tvifvel ar menskliga sin-
nets värdigaste sysselsättning. Man behöfde således ej
särskildt anbefalla den åt vår tid. Emellertid finnes det
dock ett skäl, som för det närvarande slägtet gör en
sådan betraktelse särdeles vigtig. Genom ovanligheten,
af de öden, som detta slägte undergått, är det neml.
allt för mycket benäget för att anse sig satt utom all
jemlörelse med de föregående. Och sant är äfven, att
så mycket af de bestående samhällsinrättningarna ge-
nom våra dagars hvälfningar blifvit förstördt, alt föga
annat återstår att bygga på, än de eviga grunderna för
allt menskligt samhälle. Men så mycket vigtigare äro
just dessa; och att denna vigt erkännes, visar sig äfven
i det lifliga deltagande, hvarmed constitutionella frågor
nu af nästan alla Europeiska Folk omfattas. Såsom det-
ta intéressé, nu mer än förr, utgår från ett verkligt be-,
hol, alt ge sig en författning, eller åtminstone frân-
grunden befästa och föibättra den som finnes, så har
det äfven mer än förr tagit en practisk riktning. Man
tyckes ha ledsnat att bygga slott i luften, upphört att i
pappers-conslilutioner söka den underbara talisman, som
skulle försäkra allmänna välfärden. Man vill bygga den-
na välfärd på menskliga sakernas natur, och den. grund
erfarenheten lägger. Allt detta skall nödvändigt, ej blott
öfverbufvud ge Historien, som innehåller denna folk-
slagens erfarenhet, ulan i synnerhet hvad vi kallat det
eviga och sig lika i Historien, större betydelse. Tydet-
ta aenar« är hvad som förblifvdr ^vändbart pä hyar
lift

och en tld, den ma förefalla sig s-elf, och af ven vara
så afvikande från allmänna regeln som helst.

Vi ha föresatt oss, alt äfven i Medeltidens samhälls-
författning eftersöka, om ej några af dessa eviga sam-
hällsideer, oss till lärdom, finnas; och vi ha med be-
tänkande valt denna tid , emedan det svårligen ar någon
annan, till hvilken den nyare och nyaste tiden trott sig
stå i så afgjord motsatts. Vi länka således ej heller att
låta afskräcka oss genom den farhoga, hvars yttrande
nu på en tid blifvit mångas fältskri, att neml. medelti-
dens hela barbari är för dörren, och af ett annat visst
parti, som loftalar öfver detta barbari, med det första
kommer att införas. Vi ämne livarken loltala eller for-
tala. Men den öfvertygelsen kunne vi genast yttra: Me-
deltiden är en högst lärorik tid, och väl vard att man
derom vet mera, än alt straxt bortom Luther och Ame-
ricas upptäckt ligger det stora barbariet; ungefär som
man säger, att straxt bortom Europa ligger Sibérien.

Man har slridt, om det borgerliga samhället är ge-
nom Konsten, eller af Naturen. — Alt båda me-
ningarna funnit talrika och skickeliga försvarare, utan
att någondera partiet kunnat vederlägga det andra, tyc-
kes väl visa, att här gäller hvad sagtmodige män i hvar-
jehanda tvister så gerna föra pa tungan, att neml. beg-
ge parterna ha rätt. Härmed är likväl ej mycket vun-
nit, då delta de sagtmodigas medgifvande , så vida der-
på ingen förlikning följt, al de ifrigare med skäl kan om-
ng

vandas till det påståendet, att begge parterna ha orätt :
och genom begge dessa motsatta domar kastas sjelfva
frågan blott i en allt större förvirring. FÖr att, efter
vår förmåga, söka bidraga till utredandet af denna för-
virring, vilje vi först göra för oss klart, hvadpåhvar-
dera sidan menas Vi säga då, att de hvilka påstå, att
samhället ar genom konsten, äro de samma, som grun-
da samhället på F ö r d rag (samhällsfördraget, contrat
social); då deremot de andra, hvilka förmena det vara
af naturen , med det samma ej blott påstå, att det al-
drig genom fördrag i sjelfva verket uppkommit , ulan
älven, theoreliskt, ej ur något fördjag kan förklaras. För
de förra är samhället ett Frihetens verk, genom öf-
verenskoramelse ; för de senare är samhället någon ting
ursprungligen genom Nödvändighet gifvet, och som
långt ifrån att på fördrag kunna grundas, tvertom sjelf
ligger allt fördrag till grund, och är dess första vilkor.

Hvar och en ser , alt skilnaden emellan dessa beg-
ge åsigter är hufvudsaklig, ja alt de äro hvarannan e-
motsatte -------- Men det hela är ju blolt en scholstrid,
hvars spitsfundigheter på det allmänna lefvernet val al-
drig halt eller kunnat få något inflytande ? — torde mer
än en läsare säga. —Liksom ej scholslriderna af alder
och i senare tider allt mera, sa vida de neml. blifvit
förda angående menu iskans vigtigasle angelägenheter,
äfvenhaft det vigligastc inflytande! Scholan (jag menar
uppfostran genom vetenskap och konst i allmänhet) har
älven alltid varit Mensklighctens schola, den öfnings-
plats, der alla de frågor, som sedermei^ utgångna i det
Stora, practiska lilvet, oftast haft allt för stora verlrnin^
gar, först blifvit väckta, behandlade och till hela sin
vigt erkända. Phijosophiens Historia, är i synnerhet i
detta afseende en profetislç Historia, Hvad sedermera
händer i verlden har alltid i den händt förr. Ingen för-
ändring i den senare har varit utan det märkligaste in-
Hytande på den förra. Man kan säga, att de största
revolutipner först tiniat innom ett enda hufvud. Ej
få om detta hufvud vore sjelfva den verkande orsaken

denna ligger i sådana £^11 alltid uppöfyer all enskild
förmåga och förtjenst — utan emedan just i delta, tidens
eller framtidens anda kraftigast verkar och först sägey
sitt-eget namn. Ett sådant hufvud föder en tanka, — el-
ler rättare ger blott ordet åt hvad många redan dun-s
kelt anande tänkt, oçh hvarigenom de på en gång tän-
ka det klarare — tankan öfvergår till ett allmänt tän-
kesätt, och bringar med detsarnma ej blott tusende huf-
vnden, utan äfven tusende armar och ben i rörelse;
utan att ofta i tidens framfart de förra, (eller hufvu-
dena) veta mei' än de senare (eller ai ilarna ocl| benen)
bvarifrån den tanka kommer, som sätter dem så i verk-
samhet. Ty merendels befinner sig Tidehvarfvet sjelft,
i fråga om sitt tänkesätts anor — ehuru vetenskapernas
eller scholans profetiska Historia lägger dessa anor tyd-
ligt nog för dagen — i en oskuldsfull okunnighet. Det
tror att man ej annorlunda kan tänka med rikliga sin-
nen och förmögenheter. Dess förvärfvade tänke-
sätt förefaller det såsom naturligt, ja såsom det enda
131

pßturUgas hvarfare m^n också hör ett sådant alhrjänt
tMnkesält, ett i allmänna lefvernet ulvext system af o-.
pinioner, sjelf företrädesvis i tusende munnar hälsa sig
med namnet: sundt förnuft (sens commun), Ehuru
del l3:de seklet egenteligent bragle detta namn, med
alla dess anspråk, rätt i omlopp, så bedrar man sig
dock, om man tror att ej hvarje lidehvarf haft sitt. Den
som känner Historien vet, att hon är rikt sorterad
med sunda förnufter eller olika slag af sens çommun,
gom alla ungefär’ haft i grunden lika lordringar; och
äfven alltid som mest ropat pa sin sundhet och ofelbar-»
het, då de hållit på aH rymma platsen för ett nytt.

Hvad nu vår fråga eller frågan om borgerliga sam-,
pallets grund och väsende angår, så är den, ehuru ur
scholan utgången, så litet nu mera innom den inneslu-
ten, att tvertom i delta ögnablick ingen fråga mer sys-
selsätter alla hufvuden, och att äfven den, som i var
framställning ej vill känna igen den och förklarar den
för ett onyttigt gräl, kanske mer äti en gang med all
häftighet disputerat om den samma, åtminstone i någon
af de mångfaldiga skepnader hvarunder den kan före^
komma. — Hyad delar i denna tid mest tänkesätten? Ar
det ej öfverallt frågan om det Gamla och Nya? Om det
förgångnas rätt, som^vill göra sig gällande , o.ch det när-,
varandes fordringar, som ej låta al visa sig ? —. Och hvem
bar ej j dessa frågor tagit parti ? Hyem är, i det odlade
Europa, den lycklige, hvilken liden ej lagt besvarandet
af sådana frågor nära ?
122

Jag säger alt striden om allt delta, i fall man neml.
för sjelfva ämnet vill göra sig reda, är till sin grund
den samma , som den vi nyss framställt, och rör vid sam-
hällets innersta rot. — Så långt är man verkligen kom-
men , att de djupaste frågor blifvit frågorna for dagen.

Striden är, sade vi, i grunden den samma. Ty
hvad är detta i Nationernas namn så ofta hörda ropet
på För fat tn i n g, annat än ett uttryck af den menin-
gen, att samhället i sig sjelft är ett fördrag, och att
således en ny eller förbättrad samhällsordning endast
på ett uttryckligt sådant kan och bör grundas ? Äter om
å andra sidan finnas många och mägtiga, som neka eller
undvika en sådan fordran , och uteslutande försvara de
gamla samhällsim ältningarna, röjer ej detta den öfver-
tygelsen, att samhällsordningen bör vara satt uppölver
ej blott hvarje enskild mans, utan älven hvarje enskildt
slägtes godtycke?

Märkligt är, och ger anledning alt förmoda ett eget
förhållande, att hvardera af dessa stridiga meningar, ensi-
digt och för sig tagen , practiskt löper ut i den andra
eller slutar med att leda till sin egen motsats. Så ha
samhällsfördragets försvarare visserligen orätt ansett si
uteslutande för frihetens apostlar och, — troende si
sitta ensamma vid källan af alla I i b e r al a ideer — bränn-
märkt sina motståndare, såsom servila anhängare af
all slags despotism. Alt de så kallade fäberalas theori,
ensidigt eller i blinda anhängares tanka liberalast tagen,


gent leder till despotismen, och de så kallade Servilas
deremot, likaledes i sin ensidighet praetiskt kan fora
till frihetens högsta sjelfsväld, är tvertom en sals, som
väl låter sig försvaras och som erfarenheten bestyrkt.
Benge partiernas namn ha derföre lika liten mening, som
vanligen partinamn ha; och den, som blott efter dessa
benämningar vill bedömma saken , befunne sig visserligen
i en rätt stor villfarelse. De Liberala taga neml.^ val
friheten in i sjelfva principen, men redan här så nä-
ra beslägtad med godtycket och tillfälligheten, att de i
resultatet måste kalla in nöd v änd igh e t en i sin raaste
gestalt såsom våld och pbysisk öfvermagt, och få oak-
tadt alla frihetssatser, till sin egen förundran, sitt sam-
hälle ej utan styrkans rätt färdigt. De Servila begyn-
na åter med en nödvändighet engång för alla gifveu;
men just denna stränghet, ja hårdhet i principen gör alt
de, i den praeliska användningen af den samma, masle
beständigt gâ mi 1 d r ande till väga. För alt öfverhuf-
vud kunna tillämpa den, måste de i tillämpningen be-
ständigt ge med sig. Men ju strängare sjelfva grund-
satsen är. ju mer är allt medgifvande förkmppadt med
sjelfsvåldels fara.

Europas Historia har redan hunnit ge exempel på
båda dessa utgångar.

Man såg i våra dagar ell bell folk uppslå med pro-
test mot. den gällande samhällsordningen, och dengenom
124

föranleda en Pvevolution, hvars verkningar, såsom dg
klarsyntare genast förutsade, snart gjorde sin rund kring
Europa, Betraktar man naturen af denna protest, så
faller det i ögonen att de enskilda öfvei'klagade missbru-»
ken, som voro dess närmaste anledning, ingalunda voro
dess egenteliga föremål. Huru obetydliga förefalla ej
för ett senare slägte, olyckslärdt genom oerhörda upp-
offringar, de financiella förlägenheter, som kastade
Frankrike in i Revolutionens hvirfvelj — Hvad Historien
långt för delta undervisat om, att man nemligen bör
noga skilja emellan anledningarna och orsakerna
till Revolutioner hvad de gamla ordspråken innebära
att en droppa gör öfversvämning, der måttet är fullt,
att en gnista gör en stor brand, der bränbara ämnen •
myckenhet äro samlade, dessa hvardags-sanningar hav
ingen tid, så grundligt som vår, genom egen erfarenhet
fått omlära. — Allt som Revolutionen kommer till med*
vetande; (ty ingen sådan vet i början rätt hvad han vill,
han lär det — ) blef det tydligare, att det ej var fråga
om enskilda förändringar, utan om en så vidt gripande
stor och vigtig, att den rörde det innersta af samhällets
väsende. Ty om jag säger , altman egenteligen proteste-
rade mot det förflutna och ville uppbäfva all gemen-
skap dermed, sa måste detta yttrande tagas på engång
i sin vidsträcktaste och strängaste mening. Det var ej
blott den närmast förflutna tiden, som protesten gälde;
det var förtidens inflytande på det närvarande i allmän-«
het, förfädrens rätt att i något afseende besluta och


hftmlla for efterkommande, som man angrep 'och för-
nekade. Förändringar af det gämla hade man förr ofta
Seti. — Hvilken Historia lemnär ej derpå exempel?
och hur vore hon sjelf dessförutari tankbar ? —Dock ha-
de den förstörelse, sorti met eller mindre fråh förän-
dringar är oskiljaktig, vanligtvis blifvit ansedd snarare för
ett nödvändigt öndt än såsom i sig sjelf önskänsvardt;
och vid inträdet i ett nytt tillstånd häde mall åtminsto-
ne genom erkännande af någon ting oföränderligt och
helgadt, sparat sig den lefvande gemenskapen med det fö-
regående, hvilken bevarar continuiteten i sämballets lif
och medvetande. Här blef deremot förstörelsen anda-
må! ; ty det galde att såsom grundsats genömdrifva sam-
tidens fullkomliga oberoende af all förtid: ett högmod
som fann sin näring i tidens egen öfvertygelse om sin
öjemförliga fullkomlighet. Revolutionens Charakter, och
hvad som utmärker honom för alla andra af samma
namn , ligger deri, att den i strängaste mening vill för-
klara samhället endast för ett contract emellan de sam-
tidiga /och försökte att ge verlden exempel af ett sådant
contracts verkliga afslutande. Representerar ini hvarje
slägte nödvändigt ej blott sig, utan äfven de föregående
och fordrar att representeras af de efterkommande; om-
fattar samhället ej endast dem, som lefva med, utan
afven dem, som lefva efter hvarandra; gifves det, för
att så säga, äfven ett samhälle på längden, och ej en-
dast i bredden; så skulle, för att bli vid liknelsen, för-
»öket att afskaffa den ena af samhällets naturliga di-
lût>

mensïoner, genom sakens natur > nödvändigt inisslyckast
Också tog denna verldshvalfning den utgång, Bur^
k es profetiska blick redan slraxt i början (ensam)
Förutsåg, nemligen genom en hela Europa hotande mi-
li tärisk despotism, farligast och lörrädligast utölvad i
de så kallade liberala ideernas namn, tills ändleligen
denna täckemantel ej ens fanns nödvändig, och det re-
na våldet, ulan slöja , framställde sig att tillbedjas af en
i stoftet kufvad verld i).

Om allt detta visat osS Utgången äf försöket alt, så
vidt ske kan, uppgöra hela samhallsförbindelsen liksonl
genom ett vanligt Contract emellan de enskilda, hvaraf
följeratt den äfven, strängt tagen, endast kunde vara
en öfvergäe* de förbindelse ^mellan de samtidiga, (ty
hvarje nytt slägte kunde- natutbgtvis blott föibindas ge-3
nom ett nytt contract.) Och att väldet således nödvän-
digt snart skulle bli den enda regerande magten i ett
tillstånd, som till sjelfva sin grund var öhjelpligen om-
bytligt; så har deremot Historien äfven förvarat oss
exempel af den motsatta principens öfvervalde, som
gör samhället till en ursprunglig, naturlig förbindelse}
hvars förhållanden äro engång för alla gifna. — Detta
tillämpar sig först och främst sjelf på det enklaste sam-
fundet, på Familjen eller Hushållet. Förhållanden så-
dana som mellan makar, mellan föräldrar och barn ,
och det dermed nära beslägtade mellan husbonde och
tjenare (så vida den förre öfver sitt husfolk alltid måste
127

aga en till sitt väsende faderlig magt) äro af alla de,
som naturen sjelf mest bestämt, och minst lemnat åt
menskligt godtycke att kunna förändra, Öfverallt så-
ledes , hvarest familjen blifvit förebild för staten, igen-
linne vi älven den nämnda principens valde. Detta
visar sig derigenom, att sådana stater, så litet som möj-
ligt, erkänna någon förvärfvad rätt och således, så
mycket som möjligt, göra all rätt till en af naturen sj«lf
gifven, det vill saga, tillmedfödd Detta skulle dock
nödvändigt leda till en helt annan följd, än den jemn-
likhet nyare Theorier velat draga ur läran om de med-
födda, för alla gemensamma rättigheter. Det första sam-
hället eller familjen känner ej denna jenmlikhel utan
innebär tvertoiu en ursprunglig olikhet 2) Denna
samma olikhet, öfverford på det borgerliga samhället
och der uttryckt i vida större mått, blefgenom det för
sådana (efter familjens mönster danade) stater naturliga
begreppet om rättigheters meddelande genom födseln,
eller deras ärftlighet, engång för alla bestämd och innom
vissa skrankor fästad. — Deraf de ärfieliga standen,
deraf denna fördelning i strängt söndrade caster, som i
Asien synes lika gammal med civilsationen sjelf ; inrättnin-
gar, hvilka så onaturliga de än förefalla oss, dock ha en
ganska naturlig grund, och ej äro,annat än ett strängt ord-
nande af hela staten efter familj- eller slägtförhållanden.

Den republikanska principen , — och dermed me-
nar jag den, som grundar samhället på fördrag mellan
i 28

likar — har val hos Eiiropeerna (odi detta ütgör deSSää
egenteliga kännemärke) af aider haft för mycken öfver-
vigt, alt vi hos dem sktille fiima likä fullständiga exem-
pel på älltj hvad som är denna princips raka motsats;
Likväl erbjiider afven Éufopås Historia ëtt sadänt ex-
fenipel, iiemi. af ën égëh Euröpeisk ärt; Döt är dët mer
ömtalta an kändä Ffe öd ä 1-S y s te m et, hvars källa märi
redan finner i den Gerinäniskä folkstämüiehs äldsta för®
fattning.

Man urskiljde hos detta folkslag äf ålder trenne klås-s
Ser: A d el, Fria ödh Ofria 3)j ehurtt man på ingenderå
kan tillämpa öämiiet stånd i detta ords senare behlär®
kelse afen genom egna rättigheter bestämdt utmärkt med-
borgareklass. Ty val utmärktes de friä genom bestäni-
da och afven strängt arfteligä rättigheter fråil deöfriä;
Men stånd kart i egentlig bemärkelse blott tilläiripaä på
en indelning äf samhället, hvärigeiiom tillika flefé Ständ
gifväs. Ett stånd ar annu intet, stånd; Men dë fria?
Omfattande dem sotn i alla förhållanden svarade för sig
sjelfva, eller voro män för si g^ och derföre äfven i
nationella ängelägenheter hade röst Och inflytande, tit®
gjorde éj en af särskilda rättigheter utmärkt del äf fol-
ket; utan tverlom helä det egentliga folket, till hvil®
ket de ofria åter, såsom under allt stådd, éj kunde räk-
nas. En Adel (Nobiles, Principes) nämner rédän 7a®
citus hos Germanerna^ likväl# såsom det synes, utan an-
dra företrädéäråttigheter än ätt folket ibland deti ^aldé
129

sina konungar 4). Första adel var således Konung a—
slag t, eller inskränkt till de regerande ätterna; ehuru
dessas genom käfd helgade anseende ej gaf någon högre
magt förrän genom uppdrag af ver keli g regering å fol-
kets sida. Höfdinge - eller Konunga-n am n var emed-
lerlid ej inskränkt till verkeligt regerande personer, ehh-
ru den ej gals åt andra än dem, hvilkäs börd dertill be-
rälligade 5). I Norden ansågos Konungaätterna här-
stamma Iran Gudarna, hvilkas prester äfven konungarna
voro. De synas såsom sådana i äldsta tider hos oss ha bu-
rit sjelfva de Gudars namn, hvilkas Gudstjenst de föreslodo
Ö) ; genom hvilken förblandning de regerande ätternas
slägtledning så mycket snarare förlorade sig i det Öf-
vermenskliga Konungaslägt var således äfven Guda-
slägt och en adel, som låg i blodet.

Jemle denna adel bestod folket fritt: ty sjelfva de
regerandes magi var, såsom sådan, högst inskränkt.
Till konungadömé hörde treggehanda : Högsta prester-
slap, högsta domsrätt, och anförarskap i krig. Det na-
tionella presterskapet ulöf\ades vid de stora offerfester-
na , som tillika voro nalional-församlingar. Den pre-
sterliga värdigheten var konungens både helgd och fara,
det förra genom den högre aktning, som gemenskapen
ined Gudarne gaf; det senare, emedan folket, gjorde ho
nom ansvarig lör dessas nåd och välgärningar, t. ex.
för god arsvext, och , om en sådan länge uteblef, stun-
dom fordrade hans lif till försonings-offer. '1'venne ko-
nungar af Ynglinga alten hade i Sverige detta öde. För
^ea 1	n
öfrigt synes det. konungen endast î kraft af sin värdig-
het kunnat straffa 7)* Straffrätt tillhörde honom ej så-
som domare, emedan ingen domare, i fråga om fria
männer, egenteligen ägde den* All rätt mellan dessa
var Frid, en ömsesidig öfverenskommelse om säkerhet
till personer och egendom: Och brott emot denna frid
försontes genom skade-ersättning och böter, enligt ett
af likar asämdt varde. Domen innebar förlikning, ej
straff, det vill säga, kunde ej gå å lif eller lem ; ly Öl-
ver dessa erkände den frie ingen herre, oeh kunde så-
ledes ej heller till lif eller lem lagfigen dömmas, utan
att först ha förverkat sin egenskap al fri man, eller,
som var det samma, sin ära 8). Var således al! dom
emellan fria förlikning — (och den var det så mycket
säkrare, som det stod parterna fritt, om ej domen för-
likte dem, att i ärlig fejd afgöra sin strid) — sa var
oj b.eller konungs dom något annat. Konungen var den
högste forlikaren, och dömde äfven den frie, ej utan
hans likar; ty all dom skedde med folket, elier, som
är detsamma, med nämnd. — I krig var konungen
anförare, dock följde honom ej folket ovillkorligen i
något annat an det sjelf varit med om a!t besluta, elb 1
fienden i landet gjorde nödvändigt 9). Allt annat krig
var ej nationalkrig, Utan fejd, som det ock stod konun-
gen fritt att utföra med sina mau, d. a. de som vo-
ro honom med särskildt troskap förpliktade (fideles) eller
for tillfället förbundo sig med honom 10). Ty ingen
fri, om äfven under konung, var konungens man, u-
tån sin egen. För alt teta det Förra fordrades en sär-
skild förbindelse.

Denna förbindelse berodde åter på en för furstarna
personlig lörefrådesralt, vigtigare för deras inågt, än de,
sasöm vi sett, högst inskränkta rättigheter regeringen
gaf: rätten näml. att i sitt följe och sin tjenst upptaga
fria män-, utan att för de senare delta beroende var för-
nedrande ii) eller förknippadt med frihetens förlust el-
jer minskning. hvilket eljest i allmänna meningen åt-
följde all afhängighet af en annaik Ty fri helte endast
den, som i allo var sin egen, eller, såsom dé gamle
Sig uttryckte: en man för sig. Allmänna tankesättet
både för konungaljenst gjort ett undantag, dock urspnmg-
iigén endast så vida d'enna Ijenst var krigstjeust]; eme-
dan kriget var uteslnlandé de fries handlverk, liksom
afven könungarnes ärofullaste sysselsättning. De kri-
gare, som voro en konung med särskild pligt förbund-

l!gjorde håns Hof, — det Följe (Comilatus) som
Facilus, sa lifligt Och så noga öfverensstämmande med.
det gamla Nordens minnen, hos Germanerna skildrar»
Delta Germaniska Kon unga föl je var adelns andra och
Ï1 eodahsmens första källa i Furopa, och förtjenar att
närmare betraktas till sin ursprungliga beskaffenhet. —
Det grundade sig på eu personlig förpligtelse rnellan
föonungeu och oön som inträdde i hans lölje, hvaiagenom
den inträdande bief konungens man, på samma sätt
som i allmänhet tjenaren var husbondens, dock här
med den skillnad att konungatjenst, dä den var krigisk,
ej skadade friheten, och att äran gjorde bandet mellan
konung och följeslagare heligare 12). H varje konunga följe
var ett en sk il dt mer eller mindre talrikt krigar för-
bund under konungen såsom änfötare 15). Krigare var
äfven hvarje fri man och folket sjellt ett krigsförbund
__ det samma som Nationalarmeen, hvarföre det äfven
hos oss kallades i fordna dagar Bondehären, Lands-
hären 14), och var till hela sin indelning i Hundraden
och Fylken militariskt. Skillnaden emellan den nationelle
krigaren och krigaren i konungaföljet var, att den se-
nare var krigare till profession, och hette älven dertöre
hos oss Kämpe, tills detta namn sedermera förvandla-
des i Hirdman, Hofman eller Följeman. Konungaföljet
var företrädesvis krigsstånd : 15). Detta krigsslaud var
rörligare än landshären, och kriget det mest konungsli-
ga göromål; deraf — da konungarna i afseende på den
nationella hären voro beroende af folkets goda vilja,
inbördes täflan dem emellan, hvem som skulle omkring
sig äga de namnkunnigaste kämpar, det talrikaste och
tappraste krigarfölje, hvilket af sin anförare berodde?
och ej kände annan sysselsättning än härnad 16). Ej
heller var denna täflan inskränkt till de verkligen rege-
rande; den var föremål för hvarje konungaätllings äre-
girighet. Utan rike blef han Härkonung. Till ko-
nungsliga börden hörde om ej land dock följe nödvändigt,
och det senare var medlet att förvärfva det förra. — Ej
jnindre yttrade sig denna samma täflan emellan kämpar-
ne sjelfva, att i följet äga det högre rummet 17); och
i allmänhet hos alla fria yngligar, alt i ett namnkunnigt
konungafölje bli upptagne. Konungagunst och förvarf-
vad ära å en sädan plats gaf adel eller Thignarnamn.
— Denne krigare-adel var en tjenst-och hofadel och
gaf länge ej, och först med Konungamagtens utvidgande,
några företrädesrättigheter i afseende pä folket. Ingen
af de förmåner, som åtföljde densamma , voro heller
ärftlige eller ens beständige hos personen. Ty denne
kunde uppsäga sin tjenst 18), och ålerträdde med det-
samma inom den fria menigheten, eller odal-allmogen )
i fall han ej slöt sig till ett nytt följe. Förmåner fäsla-
de vid tjensten voro Krigsbefäl och Lan. Det
förra utöfvade Hofmannen inom sjelfva följet, i fall
han der ägde en högre grad, troligen ock uti nationella
krig öfver den fria menigheten, (hvilken dock älven
hade egna nationella hölvidsmän). Hvad de senare el-
^er länen beträffar, sä måste man för att finna dessas
annolika första beskaffenhet, betänka hvad konungarna
S	7	o

Ursprungligen ägde alt ge af. Först. Iran fiender, byte;
hvilkét således var en källa till konungaynes frikoslighet
19): sedan från egne, ej skatt (ty ingen ordentlig så-
dan häftade af ålder på odaljord eller fri egendom), utan
frivilliga sammanskott i naturalier 20). Det kallades
i norden Veitsla. Följet deltog i konungens veitslå,
eller var hos honom eller på hans vägnar hos folket
gäst, och Tacitus säger uttryckeligen, alt detta var dess
enda lön 21). Då det ursprungliga bruket var sådant
förundrar det oss ej mer, att i den gamla Norrska
nungaspegeln 22) finua en egen del af konungens följe“,
män kallade Gäster: ett namn som egentligen tillkom
hela bofvpt, hvilket åt Konungens bröd. Veitsla eller
fritt underhåll var således första län uo), i detta sista
ords äldsta bemärkelse af gåfva, förläuing i allmänhet 24)».

Senare har den vanliga* inskränklm’e bemärkelsen
uppkommit, i hvilken län är nyttjande rä!t emot tjcnst *
det egentliga med elt barbariskt namn så kallade F e o-
d u m eller Feudum, hvilket dock origligt inskränkes,
till land eller fast egendom ; ty all slags föryttcrlig
rätt kunde såsom Feodum g;fvas och tagas. Sudeligen ma
anmärkas, att land i lan gifvet Irån början måst ulga m
konungarnes enskilda, egendom, de kongliga domäneina^
der sådana funnos 2.5); och att allt Hn, så vida det
från Veitsla eller underhållet skiljes, var å gifvarens si-
da till sin natur frivilligt , frikostighet ej pligt: hyarfore.
man älven på latin uttryckte det med b e ne f i c i u m. Hn-
yu denna krigar-adel och de vid den fästade förmam i ,
krigsbefäl och län, från personlig blef ärftehg länsadel *
är det första momentet i feodalis mens historia. Huru,
denna adel* sedan den fatt förhällandet öl vei Sig eller
till konungen bestämdt, enligt aamma grundsats ordnade
folket under sig i mångfaldiga grader af ävfleligt be-,
roende, hvarigenom den gamla national-friheten gick
förlorad, är det andra. Endast hos fa nationer af Ger-,
manisk stani gick feodalismen ej ens fullt igenom för-,
sta momentet: — t. ex i Skandinavien (utom Danmark)
kum det ej till länens ärftelighet, mindre Lill Hfegen-
skap hoa lolket, som förblef närmare sin gamla frihet
hos oss, liksom hos Alpernes Svenskar, Sveitzäme 26)
■— Hos de flesta andra ve^te feodalismen ut, näml. hos
alla dem, hvilka utvandrande, eröfrande i de fordna
Romerska provinserna stiftade nya välden : men i syn-
nerhet skedde denna feodalismens utbildning hos och
genom Frank erna, dc störste land vinnare af dem
alla. Redan sjelfva eröfringen sknlle nödvändigt mest
föröka del professionella krigsståndets eller konungaföljels
magt, då konungarna i anseende till hela massan af de
iordua Romerska undersåtarne pä engang inträdde i
alla kejsarnes rättigheter, och således hade oandligen
mer att ge al, hvilket närmast kom deras egna män
eller följet till godo. Väl flelte den frie Germanen
n:ed sin konung, •— till hvilken han älven efter eröf-
ringen länge förblef i samma oalhängiga förhållande som
fön’ — och tog sin lott i land och egendom; dock var
konungens naturligtvis störst, i och för sig sjelf, och
emedan han sannolikt tog pä engang för sig och sitt föl-
je, och sluteligen, emedan all enskild kejserlig egen-
dom (de fordna res privalæ Principis) i provinsen till”
iöll honom. Snart vexte derföre genom förläningar
Följets magt 27) sa mycket mer hos Frankerna, som
likets ständiga delningar mellan konungasönerna födde
ständiga krig, hvilka dessa med sina egna hofmän mest
ni förde, och derigenom sattes i nödvändighet, att genem
allt större förmåner fasta dem vid sina personer, och
156

nöra dem allt talrikare. Så utvidgades länsystemet; så
O	O
blefvo förläningarna Först bekräftade åt imiehafvareB pa
lifslid ; derpå ärfteliga, så steg småningom följets väl-
befästade anseende så högt, att dess hufvudniän Ma-
jores Domus Regiæ, Jarlarne - mer hade att säga äu
konungarna sjelfva, och sluteligen trädde i deras plats,
älven till namnet, sedan de redan länge ägt magten»
Det var första Dynasti-förändringen i Frankernas rike.
En läns-adel var redan ur det gamla kommgalöljet bil-
dad, hvilken dock till en början bedrogs i sitt hopp, i
^all den det hyst, att, genom sin hulvudmans upphöjelse
på thronen, sjelf vinna. De fordna Jarlarna, nu ko-
nungar, kraltfulla, såsom vanligen usurpatorer, hade
dessutom lärt af sina förra herrars öde. De uppkallade
derföre de ännu talrika fria till motvigt mot adeln,
förbundo dermed de förra närmare med sitt intresse
och sysselsatte för öfrigt både folk och adel med ständi-
ga krig. Det var Carl den stores politik — i det hela
en eröfrings-polilik, som inrättar sig för tillfället —■
hvarför ock hans statsinrättning — den bild af gamla
nationalförfattningen, som han i många mål, dock mest
i militariskt afseende, genom ateruppkallandet af lands-
hären eller folket såsom nationalhär syntes ånyo
upplifva — förföll, försvann da hans egen blick och hand
ej mera vakade deröfver. På feodalsystemets utbildning
har han, om ock mot sin afsigt, kraftigt verkat; — först,
genom vidden af sina eröfringar, som efter honom skulle
mångdubbla och invickla länsförhallandena; sedan, och
hufvudsakligast, genmii iipplifvandet al Kejsarvardighe-
icn, hvarigenom feodalismen, som beständigt blott har
att göra med en annorstädes ifrån härledd, anförtrodd,
förlänad inagt, andteligen fick en högsta helgad punkt,
hvarifrån den med sitt emanationssystem kunde utgå.
Sjelfva den vigt Carl sökte återgifva folket blef för det-
samma förderflig, och öppnade öfverallt nya vägar till
systemets utbredande nedåt. Landsbären utarmades ge-
nom de ständiga krigen, och råkade allt mer i beroende
af sina egna, förr sjelfvalda, nu af kejsaren utnämda
Officerare, hvilka under hans svaga efterföljare snart vis-
ste att göra sina tjenster ärfteliga, och de förra gemen-
samma sammanskotten i krigstider, till sin egen föiman
beständiga 28). Men med skatters införande var den
gamla odalfriheten borta, och snart behöfdes ej ens lol-
kets utan endast länsadelns samtycke till deras utgörande.
De följande oupphörliga stridigheterna, delningarna
emellan Carolingiska furstarna sjelfva, skulle nödvändigt
höja dennas magi och oalhängighet, under det den all-
männa osäkerheten, förökad genom Norrmans, Ungra-
res och Saraceners samtidiga anfall — härjningsström-
mar, som från norr, öster och söder nära mötte hvar-
andra i hjertat af Europa — gaf allt mer massan af
folket och de återstående fria i närmaste beskyddares ,
det vill säga, i närmaste mägtiga vasalls hand. Den
förmögnare — då den dyrare ryttaretjensten, hvilken
företrädesvis var hoftjenst, efterhand utträngde det
gamla nationalinfanteriet — trädde in i hans krigiska
158

följ®. Den fattige betalte honom sitt försvar, men för-
lorade ock med vapnen den fries rätt och ära, hvilkeii
de betecknade, och sönk allt djupare i ofrihet. Sa var
redan, då Carulingiska stammen upphörde att regera,
så långt Frankiskt välde och inflytande sig sträckt, det
är, öfver största delen af det Germaniska eller Germa-
niserade Europa, hela samhällsordningen, mer eller min-
dre, dock öfverallt till sina grunddrag, afgjordt feoda-
listisk.

Vi ha framställt dessa allmännaste drag af feoda-
Jismens historia endast för att sätta systemets princip
i klar dag, och sammanfatta i delta afseende här resul-
taterna. J. Historiskt visar sig principen först i det gam-
la Germaniska konunga-följet. Redan häraf följer, alt
all feodal-föi bindelse utgick ur ett familjeförhållande
och att delta grund-förhållande bestämdt var förhållan-
det emellan husfader och husfolk ; ty konungens män
hörde till hans hus och buro deraf namnet 29). Den
feodalistiska terminologien påminner under alla systemets
perioder om denna första betydelse 5o). II.Enda skillna-
den var, alt husfadren här var konung och hans hus-
håll krigiskt 5i), och denna skillnad förklarar också
huru, under gynnande omständigheter, hela samhällsför-
fattningen kunde bildas enligt mönstret afen eljest till sin
natur privat lörbindelse. HL Krigar-profession räddade
egenskapen af fri man ål den, som uppgifvit sin person-
Jiga sjelfslaiulighct i en konungs tjenst, plier gjorde âU
juinsLone att denna afhängighet ej ansågs vauhederlig»
ehuru hounannen enligt regeln trädde ur de frias lag.
Utvidgad Içonungamagt adlade denna samma afhängig-
hel, All adel är således ur konungens hus Sa),
Första adel komuigaslägt, andra adel kommga-umgän--
gelse. Den ena ursprungligen hörds-, den andra tjenst-a-r
del, men som med tjeusternas eller befäle's, samt lä-
nens ärftlighet sjelf bjef ärftelig. JU. Ju mer denna häri-»
genom kpm i ett oberoende förhallande td! konungarna >
ja mer gjorde den sju rät! gäibmdp , att sjelf hålla hot
med län och tjenster, som småningom giugo i arf lik-,
som de kongliga. Tidernas osäkerhet gynnade detta
adelns bemödande att göra de fria af sig beroende. Så
bildade sig vasaller under vasaller i flera grader oçh med
mångfaldigt olika art af beroende, tills hela .samhället ut-
gjordes af feqdalförbindelser. V Om dessa i allmänhet
vilje vi blott tillägga: all hoftjenst, högre eller lägre *
Ur hvilken länslörhållaudet från börjaii härieude sig oo),,
var tdl sm natur krig^tjeusl oçh förbiet det (med per-
sonligt undantag lör de audenga, soin dook ej heller all-
tid iakttogs). Feodalsystcmet omiattadg således egenle-
}igen allt det soin förblef under vapen , och som behöll
sin krigiska ära; det ölriga folket alKladdes vapen och
frihet, blef ofrälst. Vidare: från k o u u n g e n utgick
ajl feodalförbindelse, sam från si,u källa, så att, or-
dentligtvis, älven vasallen endast såsom konungens va-
sall kunde sjelf ha vasaller öl)»
140

Vill man nu i en sats uttrycka hela denna författ-
nings princip, sä är ilen följande: All rätt och
in a g t i samhället kommer uppifrån — utgår
från en högre, såsom gåfva och förläning —
hvilken princip härslammar rakt ur sjelfva familjen och
uttrycker dess ursprungliga författning under en husfa-
ders välde. Ej mindre påminner sjelfva det sätt, hvar-
på denna princip gjorde sig gällande, om samma ur-
sprung, nämligen genom den rådande benägenheten att
göra all, ehuru till sjelfva åtkomsten förlänad rätt,
dock till besittningen ärftelig;— hvilken benägenhet
för rättigheters ärflelighet vi redan anfört såsom ut-
märkande kännetecken på de samhällsförfattningar, i
hvilka familje-elementel är det herrskande. Vi ha såle-
des löst vår uppgift, som var att visa det feodalsysle-
met är en sådan författning: en sanning ingalunda ny,
men hittills, så vidt jag vet, hvarken tillräckligt be-
stämd, eller sedd i hela sitt sammanhang med statens
theori i allmäidiet. Till denna theori hör dock princi-
pen så hufvudsakligen, att den öl ver hela jorden i sam-
hällets bildning varit medverkande. Feodal författningen
är derpå blott ett enskildi Europeiskt exempel.

Äfven denna princip bar hall sm katastrof, som
historiskt ligger för oss i — Korstagen, £' ör alt visa den-
na verdshäudelses sammanhang med feodalismen, må
här blott följande anföras. Del låg i sakens natur att
systemets princip: All rätt och magt utgår från en hög-
re — af Kyrkan upptagen skulle hela: från den Hög-
str, och, då den Högste är osynlig, — från dess syu-
liga representant på jorden, soin kallade sig Christi
Ståthållare, Hierarkien är lielt och hållet vext på feo-
dalistisk grund, och gal' blott systemet sträng conse-
cpiens. Derlöre, da palven, hvars sjeltva namn (Papa,
fader i innebar en lamiljemagt öfver Christenheten, and-
teligen öppet uttalade den grundsatsen: Ali verdslig
magi är län al' Kyrkan, lågo dessa anspråk redan så i
alla sinnen lörberedda, all för ingen annan än allmänna
tänkesättets magi Kejsarne i striden dukade under. De
mest utomordentliga bevis på detta tänkesätts herravälde
äro just samtidiga med epoken för andeliga och verds-
liga magiens inrestrider — Korstågen af millioner före-
tagna i Kyrkans namn och lör dess intresse. Äfven i
denna sin sista fulländade gestalt af Hierarki förnekade
ej systemet sin krigiska charakter. Denna lick, blolt en
ny rigtuiug. l ör hvarje korståg, som salle en hel verlds-
dels kraft i rörelse, var Paix en præsumlif anförare,
hvarje deltagare, anda till konungen, kyrkans soldat.
Och hvilka följder lågo ej, efter feodalistiska begrepp,
i delta' förhåll mde? — Vi ha sett, alt feodal förbi lidelser-
na egenteligen voro mililäriska. Kyrkans förebild och
behof fullbordade nu Krigsståndets bildning genom en
inom sig sluten orden, med pligter till den andeliga
magiens försvar. Det var Ridder skåpet — en egen-
telig profession eller skrå med grader af lärlingar och
mästare, (armigeri et milites), för dem som uteslutande
helgade sig åt krigslefnaden, hvilken nu i striden mot
i 4 ‘2

Irons Hendei’ falt eit heligt föreraal 55). Ï detta rithUr-
s^ap — feodaliömens högsta blomma — uppkom enför-
tjéiistadel inoln adeln, äfven märklig dérföre, att den
senare nu först ifrån läns-eller tjenst-adel bief slägt-
adel i sträng mening, och således behöfde för förtjenstcn
ett egel tecken. Slägtädel hade nämligen väl äfven läns-
adeln varit, så vida länen blifvit ärfleliga, men den var
dock till sin natur tjénstadel, soni mëd länets möjliga förlust
gick förlorad. Med fàmiljënamns och vapens
uppkomst i ert lid, da länsmännen dessutom gjoit sig
näslaii oberoende af sina Herrar, biel adeln först i v ei-
kel och till nämiiet bördsädel. Och all denim förändring
föi’st ihträffade under Korstågen; som, sammanblandan-
de krigare af alla nationer, gjcirde sådanä kännetecken
nödvändiga, är bekant 36). Deemed var adeln färdig
såsom ärlteligl stånd — leodalismeas egentliga frukt
•— älven i det atseende, att irakien i nvarje vext löser
sig af frän sin stam, och innehåller fröet till nya bild-
nimgar. Förändringen hade det vigligaste inflytande på
hela samhällets skick; ty just med denna frukts mognad
upphörde åfven feodalsystemet att. vara samhallets c n d à
system; nämligen på följande satt; Det faller i ögonen
— hvad vi allthitlills uppskjutit att anmärka — alt ko-
nungarna med feödalsystemets utbildning uppgifvit Och
förlorat det gamla nationella konungadömet för ett läns-
herrskap, som hade sin egenteliga grund i en priva^.
förbindelse. De kunde anse detta såsom ett medel till
utvidgande af sin magt; sä länge den gamla fölkfrihe3
ten stod dem i vägen, De kunde ; då denna fötsvun nit
i 45

öch reodalrörbindeiscr utgjorde hela samhället, äfveri
sedan tjenarne begynte blifva herrar, dock i det hän-
seendet vara nöjda med sin plats, att den i systemet var
den högsta, att utom det ingen fanns, och således ej
heller någon anledning till jämnfoielse. Men med det-
samma .som den fordna länsadeln knäppte ihop och till—
slöt sig som slägtadel, samt bleE en egen cast, framställ-
de den sig nödvändigt ej mer aom det held, utan såsom
en del, ett stand i samhället, och konungen, om haii
fortior i sitt lörra förhållande, var ej mera folkschef
utan chef för en adel, som dessutom af honoth gjort
sig så godt som oafhangig. Ville han ej bli blott den
förste privatmannen i sitt rike, så måste han söka åter-
ställa det gamla konungaskapet. Dét kunde åter ej ske
Utan genom biträde af folkel, och, då delta nu beslamdt
Var söndradt från adelsståndet, geriom Uppkallande af
folket såsom motstånd. Och så hegynte tredje $’ån-
dels intresse bli konunga intresse. Dertill kom att hela
fëodalsystemet genom hierarkiens mellankomst lidit till
sin princip en omsättning på annan hand, som oundvik-
ligen skulle skilja systemets intresse från furstarnas.

Så visar korstågspedodeil en allmän brytning i sam-
hällsförfattningen , feodalsystemets fullkomliga utbild-
ning, men också uppkomsten af ett motsystem > hvilket*
sedan den deraf föranledda gäsningen i medeltidens sista
sekler var förbi, fös st tjente konungarna till souveraini-
tetens införande (enligt den gamla herrskarerégeln di-
vide et imp era!), tills detta motsystem i våra dagar
144

sjelf fick öfverhanden, och vågade försöket att rent ut-
kasla det i stalen qvarblifna feodalistiska elementet,
hvarvid.konunga-magten följde med. Det skedde genom
Franska Revolutionen, hvars princip vi val theo-
retiskt antydt, sasom den der uteslu ande grundade sam-
hället på fördrag, men ännu- ej historiskt utvicklat. L-
medlertid, tills detta sker, kunne vi, på revolutionens eget
högljudda intyg taga för afgjordl, alt den var feodalis-
men rakt motsatt. K o r s t å g s e p o k e n och R e v o 1 u 11-
onen äro således de bägge ytterligheterna i Europeiska
författningens Distoria, och sasom sådana, i afseende pa
sjelfva samhällsordningens ime väsende, hiiorikast af alla.
Ty ytterlighele»na måsto man känna lör all fuma midten.

Men innan vi ga vidare i den historiska beti<iktel—
sen, vore här stället att visa, hur feodalsystemet för-
håller sig till begreppen om fördrag. Den nämnda
motsatsen visar sig ock derulimian, all leodalisme n, om
den ock byggde fördrag, dock till sin natur innefaUade
en förbindelse, som aldrig genom fördrag kunde full-
ständigt uttryckas. Detta följer redan deraf alt den ta-
git en ursprunglig förbindelse, näml. familje-löi bindelsen
till mönster. Men de ursprungliga lörbindelser urskilja sig
derigenom från andra, att de äro helt och hållet p ers o n-
figa, äfven i anseende till silt innehåll och föremål,
så att de ej blott förbinda till vissa bestämda verksam-
hets-yttringar, ulan omfatta parternas hela personlig-
het i alla möjliga förhållanden. Derför äro de älven,
liksom allt ursprungligt, aldrig fullkomligt genom ord be-
stämbara. — Ellei' hvem kan bestämma och uppräkna
145

alla de pligler, soin ömsesidigt förbinda makar, fÖraU
drar och barn? Om ej sa, att alla äro hvarandra skyl-»
diga allt, namk ej den eller den bestämda pliglen*
ulan personlig trohet (trohet mot personen) i sin
högsta omfattning* I följe deraf är det också, ej blott
af en vördnad, hvilken ligger i alla folkslags seder, utan af
ren nödvändighet , af brist på att kunna bestämma, som
de borgerliga lagarna sky att tränga in i det innersta af
familjelifvet, och som husrätten öfver hela jorden har
sin egen helgade krets, —Men ursprungliga förbindelser
aro ej blott de af naturen sjelf gifna, såsom bandet
emellan föräldrar och barn, samt slägtbanden i allmän-
het. Andra i samma mening kunna äfven genom före-
drag ålägas, men ulmärkås dock alltid derigenom , att de
ej i begrepp någonsin fullständigt slå att sönderdelas,
hvarföre fördraget sjelf mer belecknar än med ord for-
mar utlrycka dem. Af sådan natur är äktenskapet
- i allmänhet, i förhallande af likhet mellan menniskor5
vänskapen, hvilken folkens seder äfven ofta visa osS
under formen af fördrag Sy) , *— i förhållande åter af
olikhet, t j en ste h j o n et s förbindelse till sitt h u s^
bondfolk. Alla urskiljas beslämdt derigenom, alt do
innebära förbindelse af personlig trohet i allmänhet; ty
äfven tjenarens pligt, att i allt stå på sin herres bästa,
räcker ingen lag till att bestämma. I feodal förbindelsen
förente sig de begge sistnämnda förhållanden — för-
hållandet emellan herre och tjenare —- förhållandet
emellan krigare och anförare, en vänskaps-förbindelse

Area /
146

af krigskamratskap, som i stort påminner om det gam-
la nordiska fosterbrödralaget 58). I intetdera afseendet
kunde dess ömsesidiga pligter lagligen fullständigt fast-
ställas. Derföre är det charakteristiskt att de forma-
ner, som från anföraren kommo dess följemän till godo,
ej ursprungligen betecknades med namn af skyldighet
såsom lön och betalning, utan såsom v älg er ning (be-
neficium), och att dessas pligter mot honom i hela sitt
omfång endast kunde uttryckas under det allmänna nam-
net, af hvad äran fordrade. Ännu menas med arans
fordringar egenteligen pligter, till hvilkas uppfyllande
ingen lag kan tvinga 59); hvarföre, då ur det krigiska
konungaföljet adeln uppstod, denna blef dess synnerliga
tillhörighet. Ätt åter denna ära hade sin grund i en
personlig alltomfattande trohet visas deraf, att tro och
ära tillsammans utmärka i språket samma dygd, och
att hvarje konungens trotjenare och tro man med det-
samma har trädt inom den adeliga ärans område, eller
har en af lagen erkänd, ej blott juridisk utan moralisk
ära 4o). — Så har Montesquieu rätt, då han gor
äran till monarkiens verkande princip, neml. savida
han dermed menar den feodalistiska monarkien, hvars
hufvuclelement adeln är. Nogare taladt ar hon uti mo-
narkien företrädesvis adelns princip. Men så ser man
äfven det frö till upplösning, som feodalsystemet bar
inom sig sielf; - huru alla försök att inom detsamma
genom lag bestämma skyldigheter aldrig skulle fullkom-
ligt lyckas, emedan, fastän med beneficiernas förvand-
ling i län, med dessas ärftelighet och adelns frånvaro
från hofvet länspliglerna måste undergå en nogare bt-
stämning, så att en egen länsrätt deraf uppstod, —lik-
väl den ömsesidiga förbindelsen mellan vasall och läns-
herre till sin uppkomst och natur var obegränsad och
omfattade begges hela personlighet; — huru den förres
hela beroende, om han var mägtig, snart skulle nästan
blott bestå i att underkasta sig de symboliska ceremo-
nier, som vid läns gifvande eller bekräftande voro öf-
veliga; — huru hela systemet lätteligen kunde förlora sig
i en fullkomlig laglöshet, och att denna ej blott skulle
vara en förmånsrätt för den mägtige, utan äfven i sin
mån kunna sträcka sig till den ringaste, då personlig
trohet var grundvalen för hela samhällsbyggnaden»
Så skulle denna samma författning —så vida despotisk,
som den bildade sig efter familjens mönster, och i sjelf-
va verket för borgerlig frihet, var främmande — dock
just derigenom upplösas, att den Lmmade den natur-
liga friheten, att göra hvad man vill och kan, ett
allt för stort utrymme 41'*, och således sjelfsvåldet >
med alla detsamma åtföljande oordningar, bli dess na-
turliga utgång: hvilken utgång i medeltidens historia
ligger för ögonen.

Vi ha redan talt om ett mot-system, i synner-
het under korslågs-periodén uppkommet, hvarigenom
feodalismen ej mera blef i samhället det enda, eller åt-
minstone det afgjordt öfvervägande. Det återstår oss att
historhkt charakteriseia detta andra system, om hvilket
man redan i följe af motsatsen kan föreställa sig, att
det skulle ställa en på fördrag grundad borgerlig frihet
emot feodalismen, som endast kände en (till sin natur
obestämd) personlig förbindelse och afhängighet» Sä ar
det afven* Dock måste man med detta systems anor gå
lika långt tillbaka, som mied det förras, nämligen till
den Germaniska Urförfattningen, i hvilken det engång
intog ett utmärkt rum, innan med de Germaniska er-
öfringarna det kungliga krigsstandet fick öivervigten
och derur hela feodalbyggnaden småningom uppstod. —
Väl var denna äldsta Germaniska författning en stam-
cch slägtförfattning, så att dessa naturliga hand högt
vördades, ja att den egenteliga nationalföreningen på
sådana först grundades, allt efter som slägterna vexte
och delade sig i stammar, och stammarna förenade sig till
folk. Första tecken till en egenfelig nationalförening
voro trenne : gemensam g u d s t j e n s t, k r i g s ! j e n s t
och dom, efter förebild af familjen, förenad i en dyr-
kan och ett fösvar , under en hnsrätt. Dock skulle hos
ett krigiskt och frihetsälskande folk familjevåldets mön-
ster endast i första afseendet kunna noga följas. Fa-
miljen innebär näml. en ursprunglig olikhet, genom
det välde naturlig och gudomlig rätt lagt i husfadrens
hand. Denna olikhet uttrycktes i national föreningen ge-
nom de företräden, som tillerkändes den ofta omtaldta
kungsadeln, hvars medlemmar genom Heroerna ledande
sin ätt från Gudarna, derigenom hade medfö da anspråk
att föreställa dessa, och genom föreståndarskapet för de
gemensamma offren ännu alltid påminde folket, att det
utgjorde en storfamilj; så mycket mer, som en national-
Gud merendels blott är folket sjelft personifierad t, ocli
derföre så ofta bar dess e^et namn* Första konunga-
döme eller regering var otvifvelaktigt presters kap 4'2);
ehuru denna period är i de Tyska nationernas historia
så godt som utplånad, hvarföre ock den Skandinaviska,
fast ej till tiden dock till Charakteren är äldre, -hvilket
också kommer deraf att den, ej ur främmande källor
hämtad, är upprunnen på egen grund. I Skandinavien
känne a i det första valde såsom prestvälde, för hvilket
till och med konunganamnet synes varit främmande.
De första Odinska herrskare, hvilkas familjetillhörighet
den till nationella offrens underhåll anslagna egendom,
eller Upsala öde, och det dermed förknippade natio-
nella presterskapet var, buro namnet Drott. Men
Drott hette ej blott Gudomen sjelf och prosten, som
den föreställde, utan Drott hette älven husfadren i all-
mänhet såsom egendomshefre ; Drott nämnes ock sjelf—
va hoffolket, och dessuïom hela folket (sasom en
slägl) 45). Allt påminner således här om ett på gu-
domlig myndighet grundadt, d. v. s. presterligt familje-
välde 44),

Att ej redan häraf, utan feodalismens omgång,
bief en egentelig hierarki, sådan som man, ur samma
statens början, finner hafva flerstädes uppstått i Orien-
ten , der till låg väl en orsak i sjelfva den gamla nor-
diska religionen , som hade för få positiva föreskrifter alt
dermed kunna binda menniskors sinnen, och dessutom, hk
folkets egen charakler, var helt och hållet krigisk. Så kom
i5o

det sig, alt hos de styrande krigaren antingen utträngde
presten, hvilket redan i Taciti lid synes skett bos de
Tyska Germanerna 45), eller, om begge dessa egenska-
per förenades, att dock den krigiska bief den öfvervä-
gande; hvilket hos oss synes inträffat med detsamma
som Drottnämnet bortbyttes mot konungatiteln 46).
Sjelfva denna titel härleder sig, enligt den sannolikaste
tydningen, frän folkets gamla krigiska indelning i hun-
dradetal (hundari, härad) och har, frän en anförare lör
ett visst antal, kommit att bemärka anförare i allmän-
het 4/). Det förundrar oss således ej mera , alt i äld-
sta tider hos oss höra omtalas sä mänga konungar, ifrån
Öfverkonungen, eller såsom han äfven i denna egenskap
kallades Envåldskonungen i Upsala, till Häradskomm-
garna, uppkomna genom rikets oupphörliga delande, allt
efter som konungaätterna grenade sig 5o). Men del
faller ock i ögonen, att denna krigiska värdighet, ej
skulle medföra samma faderliga myndighet, som allt
presterskap har så lätt| att tillegna sig. Krigskamrat-
skap ar, oaktad Subordinationen, ett förhållande al lik-
hetj; och familjevåldet kunde ej mer bli mönster. Ty
väl har husfadren naturligen rätt att till anfall eller
försvar af sitt husfolk fordra lydnad. Men också af sin
grannes? Icke utan frivilligt samtycke. Detta utsträckte3
äfven till konungen. Folket följde honom endast i det
krig, som det sjelf med honom beslutat, i fall ej sjelf-
^örsvaret gjorde kriget oundvikligt. Ville han eljest
kriga för égen lust, sa måtte han som en annan göra
det med eget husfolk, och deri låg grunden till hans
krigiska hushålls, hofvets, eller konunga följets utvidg-
ning. Ännu mer skulle den presterliga värdighetens af-
läggande för den krigiska verka på konungens förhål-
lande till folket, såsom domare. Ty blott som prest
ägde han straffrätt; som krigare endast i krig, i fred
blott öfver sitt husfolk, men öfver den fria husfadren
ingen. De särskilda hushållen, inom hvilka hvarje hus-
fader var den naturliga domaren, stodo till hvarandra
i ett fullkomligt förhållande af likhet. Men all dom
mellan likar blef förlikning, och villkoren, hvarun-
der förolämpningar måtte försonas och bötas, eller för-
likningslaxan - ty om straff till lif eller lem kunde ej
mellan fria bli fråga 49) - faststäldes med gemensam
öfverenskommelse af husfäderna sjellva, och vai Lag.
En sådan lag förutsatte och innebar uppsåtet af en öm-
sesidig, af gemensamma krafter försäkrad Frid, och
denna frid var det forsla på uttryckligt fördrag mellan
likar grundade samhälle. Frågar man efter det enklaste
exemplet på ett sådant, sa är det Hä rade t (HundaiiQ,
Delta kanna vi redan såsom ett genom krigskamratskap
och troligen afven genom slagtskap åo) gifvet förbund;
men det var eller biel , genom utvidgande m det gemen-
samma försvaret Iran krigs-till fredstid, älven ett ci-
vilt förbund. Ännu bibehåller det i många alseenden
denna charakter, ehuru en mera utbildad styrelse föga
gynnat den och försummat att göra den till allt hvad
den kunde bli, mer älskande andra indelningar af fol-
kel, som påminna om ämbetsmannamyndighet, än
15a

denna ursprungliga, som helt och hållet hvilar på den
gamla folkfrihetens grund. —Ännu, säger jag, bibehål-
ler häradet i många mål Charakteren af ett eget samhälle
genom gemensamma hjelpsamhetspligfer (t. ex. till väg
och bro) — på flera ställen genom gemensam egendom
(Häradsallmänning) och öfverallt genom en gemensam
häradets rätt. Märkligast är i detia hänseendet häradets
i svensk lag väl kända andel af böter (i dråp - och såra-
mål). Ty böter voro försoning. Hvarföre skulle nu
för bruten fred ej endast den förolämpade och hans
anhörige utan äfven häradet försonas, om ej det ansett
sig förolämpadt i hvarje dess medlems förolämpning,
om det ej således verkligen varit en borgerlig förening?
Men denna häradets andel i sakören är ej blott hos oss
sa gammal, som de första rättsbegreppen i allmänhet;
den finnes redan tillkännamfven, såsom en Germanisk
sed, hos Tacitus 5i). Ett lika tydligt bevis på hära-
dels ursprungliga egenskap af eu egen republik innebär
det gamla nordiska stadgande, att en fredsbrytare först
b'ef fridlös endast inom häradet, och ej vidare 02)
Svarade han ej för häradstinget, då först måtte han sökas
vid Landstinget, och blefj fridlös öfver hela Lag-
sagan. Ty liksom de frie husfädernas förbund var
häradet, så var Lagsagan ett dylikt förbund af hära-
derna sjelfva, och riket åter elt förbund mellan land-
skaperna; så att den egenteliga nationalföreningen utgjor-
des af dessa tre föreningar tillsammans. Men hvar och
e|i af de förstnämnde var redan en nationalförening i
155

mindre mått, och dennas kännemärken, gemensam dom,
krigs- och gudstjenst, inträffa på dem alla. Alla hade
de for dessa offentliga ärenders afgörande allmänna sam-
mankomster af folket, hvilkas gemensamma namn var
1 ing (Häradsting, Landsting, Allshärjarting); och för
alla dessa föreningar från häradet till riket stodo perso-
nel , af folket sjelf valda i spetsen. Man påminner sig alt
afven konungadömet, ehuru ärfteligt innom ätten, dock var
i afseende på personen valbart, och alt, om äfven äldste
son gemenligen följde fadern på thronen , folket likväl
till formen altid öfvade sin valrätt. Nu var väl i början,
sasom vi sett, allt nationell förmanskap, konungaskap, och
vi finna Häradskonungar och Fylkes- eller Landskapsko-
nungar såsom föreståndare för de mindre förbunden, lik-
som Öfverkonungen för det hela. Het förblef, såsom
bekant, ej så. Öfverkonungarna sökte utrota de smär-
re5 men detla tjente sa litet til utvidgande af deras
magt, att tvertom de mindre förbunden gafvo sig sjelf-
valda höfvidsmän i småkonungarnas ställe, och att hela
samhällsförfattningen, — under Brottarna presterlig,
under konungarna krigisk, — nu begynte sjelfständi-
gare utvickla det egenteliga civila eller medborgerliga
elementet, och bli republikansk. I enlighet dermed
var det äfven, att dessa nya höfvidsmän ej logo sitt
namn af något genom börden gifvit företräde, såsom
konungarna, utan af lagen, såsom uttryck af den all-
männa viljan, hvars organer de blott skulle vara. De
kallades Lagmän, och voro ej konungens utan folkets
154

[if ■'



ämbetsmän, af och ur hvilket de valdes 55), hvars ta-
lan de inför konungen på nationalförsamlingen förde,
och i hvars namn de gåfvo rösterna vid konungavalen.
Liksom lagmannen trädt i fylkeskonungens, så trädde i
häradskonungens ställe Häradshöfdingen, äfvenle
des ursprungligen af sjelfva folket vald. Den senare förde
ordet på häradstinget, den förre på landstinget, och he-
la förhållandet visar, att, om äfven deras befattning var
mer egenteligt juridisk, de likväl i allmänhet haft föista
ordet i de offenteliga angelägenheter, som på en sådan
folkets sammankomst kunde förekomma, och således
varit de smärre förbundens Chefer 54\ Befalla kunde
de ej utan med folket, likså litet som döma. Deras
lefvande lagbok var alla fria männers minne, deras he-
ja magt folkets samtycke och beslut. Allt detta använ-
des äfven på konungamagten. Konungen en gång vald
hyllades ej förr än han uttryckligen bekräftat förbundens
lagar, och man ansåg sig hos oss à båda sidor sa litet
säker innan detta skett, att ömsesidig gisslan gafs 55).
En gång hyllad och i regementet regerade han ej utan,
mindre mot, utan i all mening med folket gemensamt,
hvars på nationalförsamlingarna med honom öfverens-
komna beslut voro gränsorna för hans magt 56), och
utom dessa gränsor ägde hvarje fri, att med honom
handla som man emot man, eller stod ej vidare till ho-
nom i något lagligt underdånighetsförhållande 5/). Det
är klart, altman blolt behöfver i denna samhällsförfatt-
ning utplåna konunganamnet, för att igenkänna den så-
som rent republikansk, och såsom sådan visar den sig
155



afven i det från Skandinavien coloniserade Island, der
Lagmannen var högsta värdigheten.

Vi ha i denna utvickling i synnerhet haft afseende
på norden och vårt eget fädernesland, emedan endast i
de äldsta Skandinaviska minnena de momenter af natio-
nallörfattningens utbildning, som vi här anmärkt, halva,
om än dunkelt, dock så att man kan följa dem, bibe-
hållit sig. Säkert synes vara att i tiden , som näst fö-
regick christendomens införande i Sverige, författningens



, och derifrân

republikanska anda mest har utbildat sig,
ölvergätt i de först sedermera uppskrifna
garna, och säkert älven, hos de Tyska
blott några sekler förut, och innan med

de Romerska provincerna det kungliga

nationella la-
Germanerna,
eröfringen af
krigsslåndets

öfvervigt öfver de fria pä engang grundlädes, och
äfven, med antagande af en ny religion, en ny sakernas
ordning bereddes. Dermed ha vi också förklarat vårt
uttryck, att i fråga om den Germaniska författningens
ursprungliga gestalt, nordens historia är, fast ej till li-
den, dock till Charakteren äldre. Allt hvad vi tidigast
vete om de öfriga Germaniska nationers författning,
genom Romarne före eröfringsperioden, efter den ge-
nom folkslagens lagar, instämmer på det nogaste med
hvad vi bäst och senast käime af den gamla nordiska.
Öfverensstämmelsen mellan dessa folkslags äldsta skriina
lagar 58) och de Skandinaviska, ej blott till hela andan,
utan till de mest enskilda fall, till iormler och uttryck»
äfven i den barbariserade latin, hvarpå största delen af
de föira kommit till vår kunskap, är förundransvärd.




156

Indelningen eller hundrade var allmän (Härad, i de bar-
barolatinska lagarna C en t en a —hos AngelSaxerna II an-
dre de) eller, der sjellva delta namn ej igenfinnes 5g),
en annan (Markgenossenschaften) till sin natur deremot
svarande. Häraderna voro äter förbundna i större för-
eningar af samma art. En sadan kallas Judiciaria
(lagsaga som hos oss) i de Longobardiska lagarna; —
hos andra hette häraderna Pag i (Gauen). Bada dessa
föreningar hade sina sammankomster för allmänna ä-
renders afgörande med gemensam ölverenskommelse, si-
na Ting och sina föreståndare, hvilka, liksom förenin-
garna sjeTva, både till sitt namn och sin ursprungligen
helt och hållet populära, från konungen ej utgående
myndighet, påminna om de nordiska. Mot haradshöldm-
gen svarar Centenarius, mot lagmannen Grafio (der
Graf— hos Longobarderna hette han ock Judex) 6o),
Dock dessa afdelningar bland folket med deras förestån-
dare må ha varit flere eller färre, mer eller mindre
hvarannan underordnade. Oss intresserar här blott det
allmänna, hos alla Germaner gemensamma af denna in-
xältning, och det ligger i följande. I. Indelningen var
öfverallt på engång militarisk och civil. 11. Hvarje
större eller mindre afdelning var öfverallt ett förbund
emellan de fria husfäderna om gemensam frid, och för-
likning i fall af denna frids störande, hvilken förlik-
nings vilkor utgjorde samhällets lag 6i). 111. All magt
inom ett sådant förbund — och sjellva nationalförenin-
gen var blott ett sådant i större mått— utgick från med-
lemmarna sjclfva genom val och uppdrag, samt var till
sin natur helt ocli hållet en förlikningsmagt, in-
nefattande föröfrigt, utoru i kriget, öfvcr de frie hvar-
ken rätt att befalla eller straffa.

Sådana voro grunddragen ■— ännu i folkslagens gam-
la Jagar oaktadt alla senare tillsatser igenkänliga — af
den Germaniska författningen, eller nogare taladt, af det
fria ståndets, de fria krigarnes och jordägarnes (Odal-
böndernes) författning. Besinnar man dess princip, så
ar den följande : A11 m a g t o c h rätt u t. g å r n e d i f r å n,
genom uppdrag af folket — från hvilken sals den-
na andra är oskiljaktig: samhället är en på ut-
t r y c k 1 i g t f ö r d r a g m e 11 a n I i k a r s 1 u t e n f ö r e n i n g.
Men detta är i samhället hvad vi kalle den republi-
kanska principen, hvilken således, likaväl som den
motsatta feod ali stiska, har sin grund i den äldsta
samhällsinrättningen. Vi ha sett att denna senarellutgick
ur ett familje-forhållande. Allmännast taget hade såle-
des den leodalisiiska principen — omfattande förbindel-
ser, hvilka intet fördrag hvarken kunde fullständigt ut-
trycka eller begrunda, och hvilkas hatur är att låta all
magt och rätt utgå från en högre — den hade, säger
jag, sitt område inom familjen, den republikanska åter
i de af hvarannan oafhängiga familjernas fö bindelser
med hvaraudra, — den ena i ett ursprungligt förhållande
af olikhet, den andra i ett ursprungligt förhållande
af likhet. Men familjeprincipen som S ta ts-piincip är
egenteligen feudalism, och som sådan finne vi den? jämte
den republikanska, erkänd genom följande grundsats,
158

att nämligen hvarje man skulle endera stå i Härad
eller Pligt (in hundredo aul plegio) 62). I förra fallet
ägde han sin egen af häradsförbundet försäkrade frid ;
i senare fallet sin skyddsmans, b vilken svarade för honom.
— I brist af någondera hade han ej gifvit samhället sä-
kerhet. Stadgandet skulle nödvändigt vara allmänt i en
författning, hvars hela väsende låg i en för fiid gifven
borgen. Grundsatsen kunde äfven så uttryckas: Hvar
och en skall antingen stå under Landsrätt eller
Gårdsrätt (hofrätl) 64). Annu galler det i lagen, alt
hvar och en skall antingen vara silt eget försvar eller
ha en annans. Här framställa sig för oss tvenne sy-
stemer inom samhället, hvilkas föreningspunkt konun-
gen var; ty kommgadoniel, såsom både ärfteligt. och
valbart, var älven på en gång både feodaliskt och repu-
blikanskt. Vi ha således att vanta, det bägge systemer-
na, som längre ned till sin natur uteslöto hvarannan,
så att t. ex. ej någon på samma gång kunde vara sin
e^en man och en annans, ju högre man kommer upp
och i konungens granskap skulle mera förlikas. Så är
det äfven. Ty att vara i konungens pligt var att före-
trädesvis vara i fri pligt (in plegio liberali) eller beröf-
vade ej egenskapen af fri man; och detta användt på
konungens krigiska hushåll eller följe, en lör alla ger-
maniska samhällen gemensam inrättning, ur hvilken se-
dan hela feodalsystemet utvicklade sig. sätter konun-
gens män frän början högst i detta system. De voro,
friheten oskadad, en herre med personlig pligt och tro-
het förbundne; och då det var en företrädesrätt lör
kungsadeln, att äfven adla afhängigheten, och ur denna
iSg

ädlare afhängighet sedermera adel äfven uppstod, så ser
man att feodalprincipen var i samhället egenteligen a-
delns, liksom den republikanska det fria ståndets princip.
Likväl, ehuru detta senare stånds lag eller Landsrätten
i allmänhet ej ansåg dem, som hörde till konungens
hus, med samma öga som andra under Imsrält stående
personer, så att t. ex. i nordisk lag dråp på en konun-
gens man böttes eller förliktes lika högt, som på en fri,
utom särskild bot för konungens heder (Tukkabot) , hvil-
ken i sådana fall tillkom 64), så bibehöll dock hos oss Bon-
delagen vissa stadgar, hvaraf synes, att den ej mera fullt
erkänt en konungens man, såsom hörande till de frias
förbund. Så stadgar Vestgöthalagen, att ingen tjenste-
man må nämndeman vara, utan, tillägger han, det sker
både nied bondens och haradshöfdingens vilja 65). Men
att vara nämndeman var blott ettutöfvande af den hvarje
fri man tillkommande rätt, att kunna väljas till domare el-
ler förlikningsman 66). Att lagen enligt regeln uteslöt
tjenstemamien (konungens eller hvilken annans som
häldst) från detta utöfvande af en för alla fria gemen-
sam rättighet, ar ett bevis att dessa ej mer ansågo ho-
norn för sin like. Han var deri ej deras like, alt han
hörde under en annan lag eller hoflagen, hvilken både
till område och anda var från landsrätten skiljaktig —
till område; ty den omfattade egenteligen blott de per-
soner, som hörde till konungens hof — till anda; ty lik-
som landslagen var bygd på förlikning, så hoflagen
på straff: den ene af likar åsämd, den andre af en
herre stadgad 67). En sådan stränghet ligger dessutom
i6o

i krigslagars natur, och hoflagen. var tillika förstä
krigslag. Denna ej blott skiljaktiga, utan helt och
hållet motsatta charakter, jemte den omständigheten att
hoflagen var högsta magien närmast, förklarar ock, hvar-
före den i tidens fortgång och med konungaväldets till-
vext, jämte folkets lag upptagen i ett regerings-system,
likväl alltid nödvändigt måste förhålla sig till denna se-
nare såsom undantag eller såsom privilegium; ett
privilegium, som, genom fritagande irån den allmänna
lagens förbindelser och bördor, åt sidan af folket, i följ-
den, som å andra sidan, eller i afseende på fursten, var
privilegiets ursprungliga princip 68).

Striden emellan de bägge systemerna, i det gamla
tillståndet, då samhälksbanden i allmänhet voro så löst
tillknutna, föga märkbar, afgjordes på engång genom den
öfvervigt, som de Germaniska eröfringarna gaf åt det
kungliga krigsståndet, hvaraf sedermera naturligen följde,
att feodalismen hos dessa folkslag allt mer blef i sam-
hället öfvervägande, och slutligen dess herrskande system.
Men liksom vore det nödvändigt att motsatserna skulle
framkalla hvarandra, och säkrast, då endera hunnit sin
ytterlighet, så var detta ej förr skedt, än den republikanska
principen åter blef lefvande och, ehuru under en annan
form, tog i samhället sin plats; hvarefter ocksåden egente-
liga striden med feodalismen begynte. Det skedde genom,
städernas uppkomst^ som också gör korslågsperioden
så märkvärdig. Man vet, att städer voro for Germa-
nerna ej blott från början främmande, utan afven för-
161

hatligä 69); och àf den dunkelhet, hvari staderna efter5
eröfringen öfverallt förföllo och i sekler forblefvo , sy®
lies bästj att denna motvilja länge varat. Man kan och
maste iraga : hvariiran kom denna stadsrepublikanisnl
hos folkslag j som ej kant annat an landtlig frihet och
bland hvilka mängden redan länge förlorat älven denna?
Érkandt ar att denna nya frihetsanda kom frail söderm
Der, i Italien > låter man gemenligen vid en viss tidpunkt
städernas fria författning på engång liksom ür gruset
uppstå 70). Förändringen j undransvärd redan i sig sjelf,
blir del ännu mer, då man nogare betraktar de former,
Under hvilka denna frihetsanda yttrade sig. Man igen-
känner nämligen öfverallt deil gamla Romerska Mu-
nicipal förfa t tn i 11 ge ii, ej blott till sitt väsende^
nämligen en egen inre förvaltning Under sjelfvalda äm-
betsmän , ulan till sin hela inrättning nled Folk, Senat
och Magistrater 71). Genom tradition kunde ej dessa
former ha intill denna tid fortplantat sig, i fall man,
såsom vanligen, aiitar allt hvad som gör en sådan tra-
dition omöjlig, nämligen en fullkomlig förstörelse af
städernas författning i de Romerska provincerna vid
fcrÖlringem AhnU mindre kan man tillskrifva en åter-
väckt bekantskap med gamla litteraturen ett så stort
inflytande, då dess epok faller sehare och allt dessutom
Visar, att förhållandet i detia alseende ar det motsatta,
Och att de gamla samhällsformernas hya lif just var den
lefvande grund, ur hvilken kärleken till de gamlas od®
ling föddes och fick en stor verksamhet i Europa. AU

Svea I	ii
Hefvè forklaraJt; om man kunde antaga, alt den Romef^
ska municipalförfattningen i städerna, i sjelfva verket
aldrig fullkomligt hade upphört, för att efter ett afbrott
af flera århundraden åler framkomma, utan i sina grund-
drag bibehållen fortvarat, tills särskilda orsaker i i2:te
seklet gaf den nytt lif. Men att detta ej är en grund-
lös förutsättning utan en historisk sanning, hafva nyare
skarpsinniga och grundeliga forskningar till fullo utvi-
sat 72). Då Gother, Burgunder, Franker, Longobarder
grundade på Romarerikets ruiner nya stater, tänker man
sig dervid gemenligen en fullkomlig förstöring af allt
det gamla. — Orätt. — Visserligen var förstörelsen stor.
Olalige Romare blefvo dödade, förjagade eller gjorde till
slafvar. Men två saker af högsta vigt kan och måste
man likväl anlaga. I. Den gamla nationen blef i allmän-
het af dessa folkslag ingalunda utrotad. Angelsaxernas
erÖfring af Britanien är det enda undantaget. Dessa
förde ett egenteligt förstöringskrig mot de gamla invå-
narne. Och orsaken till detta undantag är äfven klar.
De voro ännu hedningar. De öfrige Germaner deremot,
somi Romerska provincer grundade välden, voro redan
Christne, liksom de folk, hvilka af dem underkufvades.
Att den latinska beståndsdelen i de genom blandningen
uppkomna Romaniska språken blef den öfvervägande,
bevisar också ostridigt, att öfverallt eljest, äfven eftei
eröfringen, Romarne utgjorde den talrikare delen af be-
folkningen. fl. De gjordes ej heller, sasom nation be-
traktade, till slafvar, ehuru många enskilda såsom krigs-
fångar detta öde må ha träffat. De behöllo sasom sin


êciï ègêïi^om, som efler deliiingen med det eröfrÄilde
£o&et bief dem öfrig» De behöllo sin lag och i många
mal sin författning. — Allt detta låter sig historiskt be-
visas. Hvad Romarnes egendom först beträffar, så föl-
jer dét sagda redan af den delnings natur, som Germa-
nerna företego i ds eröfrade länderna. De delte nämli-
gen ej blott landet mellan sig, så att vid denna delning
Romaine sjelfva såsom slafvar följde med, utan de delte
land och egendom m ed Romarne. Detta var den allmänna
grundsatsen; hvars användning likväl, så val i mått som
sätt, hos olika folkslag var olika. Burgunder och Vest-
gölher togo två tredjedelar i allt odladtland med Romar-
ïre, Som‘således behöllo den öfriga delen, hvilken i lagarna
förekommer under samma namn (Sors, Lott) som Ger-
ïnànernas. Både Germanen och Romaren, med hvilken
han !delte egendom, kallades i detta förhållande hvaran-
dras gäster (hospites) och den Burgundiska lagen stadgar»
att om en German ville sälja sin lott, skulle hans Ro-
merska värd ha förköpet. Ostgöther och efter dem Don-
-gobat'der togo i Italien en tredjedel med Romarne, dock
på olika sätt. Östgötherna ordentligt och allmänne-
ligen, så ait de äfven af den Romerska egendom, som ej
gått till enskildt verkelig delning, likväl utkräfde tre-
djedelen i inkomsten, hvilken i detta fallgick till konun-
gens skattkammare; Longobarderna deremot mer oor-
dentligt och på ett enfaldigare sätt, så att hvarje German
fick en eller flere Romare sig som värdar anvistei, af h vilkas
egendom han tog tredjedelen i all frukt yS). Bland Fran-
kerna finner mai) ingen delning omtald: deremot hos
164

dem, så väl som hos de nämnda folkslagen ett annät
fullgiltigt bevis, att medborgerliga rättigheter efter ei-
öfringen blifvit de fordna Romerska undersåtarne till-
erkända. De bibehöllo nämligen sin lag, den Romer-
ska 74). Det är bekant, att enligt gamla Germaniska be-
grepp all lag var personlig, fästad vid slägt och föd-
sel, ej vid territorialgränsor, så att i samma land och
under samma konung, t. ex. i det Frankiska riket, Fran-
ken, Burgundiern, Göthen o. s. v. lefde tillsammans
hvar och en efter sin nationella medfödda lag 70). I
ömsesidiga stridigheter följdes den grundsatsen, att den
anklagades börd i civila, klagarens åter i crimmella mal
bestämde lagen, hvarefter skulle dömas. Allt detta ut-
sträcktes älven till Romarna. Man lemnade dem deras
lag, så mycket mer som Clericiet öfverallt lefde eller
Romersk lag, och denna redan derigenom ibland de
öfriga lagarna fått borgarerätt och i allmänhet ett stort
inflytande. Detta medgifvande af den Romerska lagens
giltighet för de fordna Romerska undersåtarne innehöU
ett högtidligt erkännande af dessa medborgerliga rättig-
heter i och för sig sjelf, öch särdeles efter Germaniska
begrepp. Ty enligt dessa var lag, såsom en personlig
tillhörighet, ett af de frias utmärkande kännetecken-
Endast trälen var ej fodd till någon lag, utan följde
öfverallt. sin herres. Romarne, ehuru föröfiigt i fleiå
mål ej likstälda med sina germaniska besegrare, t. ex. 1
skattskyldighet, i ett större beroende af konung och äm-
betsmän, i en (af de Germaniska lagarna) mindre aktad
personlig säkerhet, i hvilket alt Romaren skilde siö
från den herrskande Gei'inanen, hade dock i delta af-
seende en erkänd medborgarerätt. Med detta lagens bi-
behållande var äfven den gamla Romerska författningens
fortfarande, åtminstone till en viss grad, nödvändigt
förknippad, nämligen i enskilda lägre förhållanden; ty
all högre styrelse skulle nödvändigt med det herrskan-
de folket förändras. Af förändringar skedde dock i
allmänhet efter första förstörelsen blott de aldra nödvän-
digaste, så mycket mer, som eröfrarnes egen enfald och
okunnighet gjorde dem benägna, att hos de nya under-
såtarne lemna sakerna deras vanliga gång. Föga bekan-
ta med en utbildad borgerlig ordnings former förstodo
de ej heller planmässigt använda dem till förtryck, hvil-
ket förträffligt låter sig göras. En enkel styrelses kost-
nader kunde också ej vara stora. Och utan tvifvel
ligger i dessa omständigheter orsaken, hvarföre de Ro-
merska undersåtarne, oaktadt alla enskilda våldsamheter,
som de hade af sina nya beherrskare att lida, dock i
det hela afgjordt föredrogo Germanernas välde, fram-
för det förderfvade, despotiska Romarhofvets. — Äfven
på landet har således ostridigt Romersk författning, Ro-
merska lägre ämbetsmän och Romersk rättegång länge
efter eröfringen bibehållit sig. På landsbygden skulle
också denna författning nödvändigt först förändras och
upphöra, likväl så, att denna förändring höll jemnå
steg med ombildningen af Germanernas egen gamla na-
honalförfattning. Här, på landsbygden, voro Germanet
och Romare mest med hvarandra blandade. Af begges
förening uppstod småningom ett nytt folk, på hvilket
de förra nationella skillnaderna i författning ©eh lagas-
ej mer kunde passa. Systemet af de personliga lagarna
upphörde och Feodalsyslemet uppstod i stallet, snart
<rrnfattande alla samhällsförhållanden, och i sig uppta»
gande på olika ställen mer eller mindre af båd© Germa-
nisk och Romersk ratt» Särskilda omständigheter skulle
redan på förhand kunna tala för den tauxan, att allt
detta ej lika gälde om städerna. Ursprungligen för Ger-
manerna främmande, borde de ha bibehållit en mer o-
blandad Romersk befolkning och med detsamma Romer-
ska inrättningar. NXen alt den Romerska författningen
i städerna verkeligen fortfarit, hnfvudsakligen sadan den
fanns vid Romerska rikets, upplösning, har v* Savig-
jry satt utom tvifvek

Från Republikens tider var denna städernas för-
fattning i Italien republikansk, och den souveraina mag-
ten utöfvades såsom i Rom af folket, hvilket i sina för-
samlingar gjorde lagar och valde ämbetsmän^ Redan £
början af kejsaretiden förlorade borgerskapet för det me-
sta denna magt; författningen blef aristokratisk och folk-
församlingens rättigheter öfvergingo pa Senaten, hvilken
inom sig valde JMagistratspersonema, som tillika med
Rådet förde den inre styrelsen ; hvarföre äfven uttryc-
ket Municipes, som ursprungligen betecknade alla
horgrarna och deras rätt, hädanefter företrädesvis läm-
pades på R.ådet. På detta sätt valde Magistratspersoner
med egen jurisdiction, var egenteligen det utmärkande
hos de Italienska Romerska städerna. I provincerna var,
utom i de städer som hade jus ital i c um, förhållandet
skiljagtigt, så att man val finner ett Råd, en Curia eller
Ordo Decurionum, som med sin hufvudman (principa-,
lis) hade den inre styrelsen i staderna ; deremot ej Ma-
gistrater med egen jurisdiction. Denna utöfvades af de
Romerska Slåthållarne eller deras Legaler. Senare fin-
go provincialstäderna en ersättning för de felande Ma-
gistraterna i de, af hela borgerskapet valda, så kallado
Defensorerna (Defensores civitales) som från Justiniani
tid ägde Magistratsrättigheter, så att Borgerskap, Råd,
sjelfvalda Magistrater med en egen, mer och mindre
utsträckt jurisdiction, i allmänhet äro beståndsdelarna
af den Romerska municipal-författningen. Men just
dessa samma beståndsdelar, i synnerhet den hufvudsak-
liga, en Curia med egen jurisdiction, återfinnes i städer-
na, ja på sina ställen (såsom t. ex. i södra Frankrike)
efter eröfringen med större friheter än förut så väl i
Gallien under Frankers och Vestgöthers, som i Italien
under Longobärdernas välde, och kunna, om ock ofta
blott i dunkla spår, af Historiens blick följas genom alla
århundraden, ända tills särskilda orsaker vid en viss tid-
punkt i Italien gåfvo städerna nytt lif 76). Innan vi gå
till denna tidpunkts betraktande, vilje vi blott tillägga
ett par anmärkningar. Germanerna, ehuru för alla stä-
dernas inrättningar från början främmande och länge
blifvande del, lemnade dem, såsom nyss blifvit påsladt,
efter eröfringen i allmänhet oförstörda. Dessa inrätt-
ningar skulle likväl på något sätt passas in i den nya
styrelse, hvarunder de nu hörde. Hur skedde detta?
Hvad rum kunde dem i en Germanisk författning lemna«?
SVaret är lätt. Den Germaniska nationairörfattningena
princip var frihet under sjeifvald öfverhet. Men just
densamma var äfven principen i municipalförfattningen,
Pä denna gemensamma grund kunde begge med hvaran-
dra bestå, både landtlig frihet och stadsfrihet, och ha
med hvarandra länge bestått, Likheten i principen för-
de med sig likhet i former, (om äfven också för land
och stad olika lagar gällde), och detta är i synnerhet
märkbart i judiçielt afseende. Enligt Germanisk Rätt
skedde ingen dom utan med nämnd, hvilken nämnd
ursprungligen i domstolen föreställde folket eller de fria
männernas församling. Ty att kunna vara domare eller
god man i tvisters slitande, var en hvarje fri man till-
hörande rätt, Liksom lagen var folkets egen, fälldes äf-
ven domen vid tinget med folkets biträde. Med mera
invecklade samhällsförhållanden och ökade rättegångar,
blef den frie mannens närvaro vid tinget ifrån en heder
en börda, från hvilken man sökte undandraga sig. Ifrån
och med Carl den Stores tider blefvo derföre ett visst
antal frie män af domare och folk gemensamt valda till
bisittare i rätten. De kallas Scabini (Schöffen, Echevins)
Qch svarade fullkomligt mot vår nämnd, Men ungefär
samma förhållande visar sig i municipalförfattningen’
Äfven der hade borgerskapet uppdragit utöfningen af
den sig gemensamt tillhörande domsrätten åt ett visst an-
tal män, nämligen Rådet, jemte Domaren eller Magistrats-»
personen, Och dessa städernas rådmän svarade så nära
j siij befattning emot folkets nämndemän, att de ej säL
î6g

Jan i medeltidens handlingar förekomma under de se-
nares namn, liksom municipalförfattningen i allmänhet
ofta döljer sig under Germaniska benämningar. Sa hör
man t. ex. talas om Romerska Scabini i städerna, hvar-
med ostridigt ej menas annat än municipalförlättningens
rådmän (Decuriones, Curiales), hvilka äfven ofta helt
enkelt kallas gode män (Boni homines, Prud’hommes).
Enligt Germaniska samhällsformer stod Häradshöfdingen
(Tunginus, Schuldais, Centenarius) med inskränktare
domsrätt under Grefven (Grafio, Comes), den högsta
localöfverheten. Men en dylik inskränkt domsrätt hade
äfven städernas magistrater. Bägge behöfde således blott
ställas under Grefven, såsom gemensam öfverhet för
Romare och Germaner. I den gamla Germaniska natio-
nallörfattningen kunde således städerna gerna äga ett
rum, ehuru Germanen sjelf för stadslefnaden hade ett
misshag på hvilkel endast tiden skulle segra, — Deremot
var feodalsystemet till hela sin natur den på borgerlig
frihet grundade municipalförfattningen rakt emotsatt; och
i detta system — det måste vi erkänna, — kunde stä-
dernas "frihet ej finna plats ulan såsom en främmande,
obehörig och följakteligen undertryckt del. Det kan der-
före antagas som ett historiskt axiom, att ju strängare,
allmännare detta system i ett land herrskat, ju mer har
der af städernas författning blifvit förstördt, och tvertom,
ju mindre välde feodalismen vunnit, ju. battre ha muni-
cipalinrältningarna bibehållit sig. Det förra gäller om
norra Frankrike, ehuru ej utan undantag, och äfven om
södra Italien, sedan Norrmännen der införde feodalsysle-
met i hela dess stränghet. Det sednare åter om södra
Frankrike och norra Italien, i hvilket sistnämnde land
äfven städernas nya flor skulle börja.

Tidpunkten för denna städernas nya magt i Italien
infaller egenteligen med tolfte århundradet, och förän-
dringen vai' både af yttre och inre orsaker föranledda
Till de förra räkna vi Korstågen, genom det ökade lif
dessa gåfvo åt handeln. Närmast bereddes dess förde-
lar åt de Italienska städerna, bland hvilka Venedig, äf-
ven under medeltidens dunklare århundraden, bibehållit
en fri författning, och idkat en ej obetydlig handel på
Constantinopel t en handel, som genom korsfärderna,
den gemenskap de öppnade med östern, — i synnerhet
efter Constantinopels eröfring af korsfarare med Veneti-
ansk hjelp, — fick på en gång en vida större utsträck-
ning och vigt, och samlade alla Levantens skatter i des-
sa modiga, kloka republicaners händer. Med dem lafla-
de Genua och Pisa, sins emellan rivaler. Den rike
borgaren begynte känna sin vigt inför kejsare och fur-
star. Medvetandet af magt lödde sjelfständighets anda,
denna spridde sig, och inom kort se vi städerna i Nor-
ra Italien — under lycklig kamp med en mägtig feodal-
adel, som för det mesta måste beqväma sig att flytta in-
om de nya murar, åt hvilka en lågande frihetskänsla
gaf en oöfvervinnelig säkerhet mot yttre anfall, —- fram-
stå som små republiker, i hvilka de gamla municipal-
formerna nu fingo ny kraft 02h större betydelse. Dy-
lika orsaker verkade mer och mindre öfverallt hos alla
<71

3e nationer, som i korstågen deltogo. Dessa ofantligs
tillrustningar i en enfaldig tid^ arm pa finaaciella hjel-
pemedel, födde på engång ett oerhördt peningebehof i
Europa. Detta var det egenteligen, som gaf handeln
nytt lif^ ty endast handeln skapar penningar, eller, som
är det samma, gör förmögenhet disponibel. Af detta
penningebehof begagnade sig öfverallt städerna, emedan,1
afven innan en större handel kunde betydligen rikta dem,
de dock i allmänhet voro bebodde af en förvarfvande
klass, som lättare än andra hade sin förmögenhet i con-
tanter. De köpte sig fria från feodal-afhängigheten , för-
värfvade derigenorn personlig frihet, och säkerhet för
godtyckliga utlagor, men framför allt rätten att inom
sig välja domare och magistratspei'soner, hvilken rättig-
het nu som fordom blef det utmärkande kännetecknet
på ett borgerskap (communia, commune) 77). Sådan
var hufvudsakligen communernas uppkomst både i Frank-
rike, der konungarna sjelfva inom kronoländerna i be-
viljande af friheter föregingo med exempel, i Tyskland,
der de andeliga i synnerhet visade sig som städernas be-
skyddare, och äfven i England, der den utomordentliga,
oinskränkta magt, som den Norrmanniska eröfringen
gaf kronan, verkade den besynnerligheten, att adel och
borgerskap tidigt använde sina krafter gemensamt till
säkerhet mot konungamagten: en omständighet, som
jemte Englands insulära läge till en stor del förklarar
det egna af dess constitution. I ölrigt behöfver ej an-
märkas, att de af städerna forvärfvade rättigheter både
till mått och sätt på olika ställen kunna ha varit betyd-
172
i

ligen olika. Utom området för korstågens inflytande lig^
ger t. ex. Spanien. Här hade andra omständigheter re-
dan förut verkat delsamma, och konungarnas behof af
folkets trohet i den häftiga inre striden med Morerna ti-:
digt gifvit ständerna, och ibland dem särdeles borger-
skapet, större magt och inflytande än annorstädes.

Se vi åter på de inre orsakerna till denna det tredje
ståndets uppkomst, så förena de sig alla i en enda stor
och hufvudsaklig, af oss redan förut antydd; och den-
na ligger i sjelfva feodalsystemet och dess förhållande
till samhälhinrättningen i allmänhet. Det var nämligen
en inre nödvändighet, att detta system, engång hunnet
till sin höjd och ytterlighet, skulle inom samhället fram-
kalla sin effen motsats. Märkligt är, att det var k yr-
kan som här förmedlade öfvergången. Vi ha reoan
anmärkt, hur hon bemägtigade sig feodalsystemets prin-
cip, derpå grundande Hierarkiens rättigheter och sjelf
intagande högsta platsen i systemet. Delta skulle lik-
väl ej aflöpa utan häftig strid, då denna högsta plaU re-
dan förut var upptagen af en verldslig magt, nämligen
den af Carl den Store upplifvade kejsaremagten, som
sedermera stadnade hos Tysklands konungar. Korslågs-
epoken, som mer än någon annan ådagalade kyrkans
välde öfver sinnena, var derföre tillika epoken lör en
en stor, inre Europeisk strid, hvilken på samma gång
utfäktades : striden emellan den andeliga och verldsliga
magten, emellan denpåfveliga och kejserliga myndigheten,
börjad af Hierarkiens egenleliga stiftare, Gregorius VH
emot kejsar Henrik IV, sedermera i 200 år fortsatt>
och slutad med den Hohenstauffiska hjelte- och kejsare-
ättens af Påfvarna verkade undergång och förstörelse.
Denna strid, redan derigenom gynnande för en ny sam-
hällsordnings uppkomst att den bröt feodalismen inom
sig sjelf, var ej blott i allmänhet en strid om högsta
platsen, utan tillika i synnerhet en strid om Italien, och
har i detta afseende ej haft mindre märkliga följder.
Sällan har ett namn, blott som sådant och endast ge-
nom de begrepp som dervid fastades, for Historien
blifvit så vigtigt, som det Romerska kejsarnamnet un-
der medeltiden. Det gaf i allmänna meningen ett verlds-
valde, liknande det Romerska, åt dem, hvilka med Im-
peratorernes titel troddes vara dessas verkliga efterföljare.
Så ansågs Kejsarväidigheten innebära en allmän skydds-
magi öfver den christna verlden, och sarskildt anspråk
på öfverväldet öfver Rom och Italien. I sig sjelf var
den således en opinionsmagt, liksom påfvemagten, ehuru
utslaget visade, att den sistnämnde hade lagt sin grund
bättre. Emedlerlid var dock del inflytande allmänna
meningen fästat vid kejsarenamnet så stort, att kejsarne
derigenom blefvo de enda regenter, som, saknande ko-
nungasinnet lör egen fördel, försummade att grunda en
verklig magt, eller också sökte den, der den ej kun-
de grundas, på andra sidan Alperna i Italien. Der vo-
ro de åter för Påfvapia farligast, hvarfÖre detta land
skulle bli egenteliga fältet för striden. Allt kom i den-
Ha strid derpå an, hvilket parti togs i afseende pa de
Italienska städerna, som i hela Öfra Italien redan förmad-
de mest Kejsarne togo sitt parti ej enligt det konung
intresse, som eljest i städernas uppkomst sökte en välkom*
men motvigt mot en alltför xnägtig läns-adel; de togo
det såsom man künde vänta af en helt och hållet på
feodalbegrepp bygd magt, för hvilken borgerliga rättig-
heter voro främmande. De togo parti mot städerna*
Detta var redan ett skal att påfvarna skulle ta parti för
dem. Italiensk patriotism var ett annat, och ett tredje
djupare fanns, som framdeles, då vi betrakta kyrkans
förhållande till samhället, skall bli tydligt. Nog af: Påf-®-
varne i spetsen för de Italienska republikerna bröto kej-
saremagten och blefvo tillika den borgerliga frihetens
beskyddare. FÖrgäfves hade inom 22 års tid (1154 —
1176) den store kejsar Fredrik Barbarossa fört sjn tal-
rika härar efter hvarannan från Tyskland till Italien $
och väpnat en half million menniskor för sin sak: för-
gäfves jemnade han det hjeltemodiga Majland med jor-
den. och sådde salt på den plats der det stått: förgäfveå
tog han Rom genom vapen och brand, och tvang kyr-
kans öfverhutvud att söka en fristad i Coliséens ruiner, alt
derifrån okänd flykta på landsbygden. Den nya frihets*
andan var oemotståndlig. Det var i dessa tider som man
vid belägringen af Crema såg borgrarna åt stadens för-
svar offra sina egna barn, hviika^ förut lemnade i de
kejserligas händer såsom gisslan, af dessa nu hade blif®
vit bundna utanpå ett rörligt belägringstorn > från hvil*
ket fienden i ohygglig säkerhet sökte nalkas och bestiga
murarna. Man såg fäderna från murenmed stora ste-
nar ur kastmachiner, krossa både torn och barn under




i;5

hoga jammerskri, bland hvilka röster hördes ropa: lyck«
lige de, som ännu i späda åldern få dö för friheten och
fäderneslandet! Det var i samma tider, när vid belä-
gringen rE Ancona lifsmedlen voro förtärde, så att man
efter den noggrannaste undersökning knapt fann sex säc-
kar säd, knapt ett tjog ägg i hela staden — som en nära
loo årig blind Gubbe, fordom Consul, uppsteg i folksam-
lingen och hivade allas mod, pammnande om sm ung-
doms bedrifter. Derpå stridde Ancona på en gång mot
hungern och fienden. En ung, skön och förnäm fru»
bärande sitt barn på armarna, såg en soldat försmäg-
tande neddigna på marken, I fjorton dagar, sade hon
har jag uppehållit lifvet med att äta kokta hudar, och
jag känner att mjölken begynner fattas mitt barn. Dock
om mitt bröst ännu kan ge någon näring, stig upp, nal-
kas det med dina läppar, och återtog krafter till din fä-
dernestads försvar 78). — Sådana drag behöfva ej ut-
läggning; men man känner att det är de republicanska
dygderna, som åter besöka jorden. Majländarne upp-
reste sina murar, slogo Fredrik i grund vid Lignano,
och samma Påfve, Alexander 111, som ur sin hufvud-
slad för kejserliga vapen måst flykta, nu hufvudman för
de Lombardiska republikernas förbund, slöt i Venedig
med kejsarn en förlikning, der städernas fria författning
och alla rättigheter, dock under kejserligt skyddsherrskap,
blefvo erkända, och höll derpå ett intåg i Rom , hvilket,
(säger Johannes v. Miiller) gamla Consul er kunnat af»
undas honom 79).
1 76

Så medlade kyrkan ölvergången från feodalvälde till
borgerlig frihet, och beredde den i samhället rum. Och
detta ej blotti Italien. Af städernas uppkomst hade den
i allmänhet de största förtjenster^ i synnerhet i de län-
der med ren Germanisk befolkning» som, ursprungligen
för stadsinrältningar främmande, af Romarna i detta af-
seende ej hade något arf, det vill säga i det Saxiska
Tyskland och i hela det Skandinaviska Norden. Samma
medel, som Carl användt att tämja Saxarna, nyttjades
redan af kejsarne mot de Slaviska i det nordliga och
östra Tyskland invandrade slammar, nämligen christen«
dom och krig. Det senare förstörde, men den förra
bibehöll och odlade. Öfverallt anlades på gränserna fä«
sten och biskoppssäten. Kring bägge bosatte sig invånare
i skydd af den anlagda borgen och kallades detaf bor-
gare. Henrik I (reg. 919-906) befallte, att dessa orter
mot Ungrares och Slavers härjningståg skulle omgifvasf
med murar, att ur de nargränsande härader hvar nion«
de man dit skulle inflytta, och städerna i allmänhet vid
fiendtligt anfall bli både förrådshus och sakerhetsplatseC
för de kringboende 80). Då dessa författningar togos
i en tid, i hvilken ännu den gamla folkfriheten ej var
utplånad, så fingo staderna derigenöm5 jemte borgher-
rens egne man och underhafvande, en mängd frie in«
vanare, som från början, äfven efter flyttningen, hör«
de under Landsrätt, men småningom derifrån skilde sig
och fingo sin egen* Det är äfven klart att feodalafhän«
gigheten ej kunde bli så sträng i städerna, der den hade
att göra med en massa af menniskor, förenade af gemensamt


intresse, som pâ landet, der den vann pâ de friat, en
efter annan. Redan den gemensamma pliglen till stadens
försvar skulle nödvändigt närmare förbinda innevånarne,
som bodde inom samma murar, föranleda gemensam
öfverläggning och verkställighet, samt ge borgerskapets
stämma vigt i alla stadganden, som rörde den yttre sä-
kerheten, så att denna omsorg ej länge kunde uteslutan-
de tillhöra borgherren och dess hofman. Derpå följde
snart egna, likaledes genom gemensamt aftal stadgade
författningar i afseende på inre säkerhet och ordning.
I allt detta visade sig på eget sätt en princip verksam,
söm rakt härstammade ur den gamla naiionalförfatt-
ningen, jag menar den hos alla Germaniska folk så mäg-
tiga f örbu n ds-an d a n, hvilken såsom skråanda nu
egenteligen blef det Germaniska elementet i städernas
förfaltning. I en samhällsordning, som sjelf lemnade ett
ofullkomligt försvar och föga bekymrade sig om enskil-
das angelägenheter, stod det dessa fritt och var behof,
att till gemensamt skydd och för gemensamt intresse
ingå föreningar, brödraskaper, gillen och för dem gemen-
samt öfverenskomma om egna reglor. Ordet skrå ut-
märker ett sådant gilles eller brödraskaps lag, och sakens
natur förde med sig att i städerna, der arbetets fördelning
af sig sjelf uppstår, och en mängd olika yrken uteslutande
sysselsätta och förena ett visst antal personer, en mängd,
dylika skrå skulle uppkomma; så mycket mer, som
sådana föreningar äfven ibland ofrie (såsom från början
alla handtverkare voro) tillätos, och just desse djupast

»Svea 1	12
kände behofvet, att åtminstone inom sig smaka den lyc-
ka medborgerlig rätt och umgängelse ge. Denna för-
bundsanda, som på så mångfaldigt sätt visade sig verk-
sam under medeltiden, i den gamla författningen, i feo-
dalförbindelserna, i ridderskapet, i de andliga ordnarna,
och slutligen i städerna, sökte i detta sista hänseende
sitt förnämsta skydd hos kyrkan, hvilket redan synes
deraf, att hvar je sådant gille och brödraskap stod under
ett visst helgons försvar. Kyrkan kunde ock endast ge
det skydd, som söktes, åt föreningar, hvilkas a^a med-
lemmar sysselsatte sig med fredligt förvärf. Hon var i
en våldsam tid den enda magt, som ägde andra vapen
än dem våld använder mot väldet, och är alltid den
enda, som kan ge freden helg d. Derföre har, under
outbildade samhällsinrättningar, alla fredliga yrken öf-
verallt gifvit sig under religionens skydd. Så äro Asi-
ens handelsvägar de samma, som de stora vallfarternas,
och de största marknadsplatserna — Caravanernas mål
— de stallen som andakten helgat och fredat, Samma
orsaker verkade detsamma under medeltiden; och hvil-
ket bättre bevis finnes derpå än att mässa — en andakts-
handling — äfven blifvit namnet på marknad? IIvårfö-
re? — om ej gudstjenst på sådana ställen gifvit helgd åt en
frid, som handel och vandel fordra. Ett annat skäl, hvar-
före fredliga näringar följde kyrkan ooh dess tjenare åt, och
i deras granskap förnämligast blomstrade, låg deri, att af
all feodalafhängighet kyrkans var lindrigast; ty hon fritog
sin egendom och sina underhafvande från mängden a£
verldsliga bördor. Så förklaras hvarföre i norra Tyskland
179

öch det Skandinaviska Norden vi i synnerhet se städer upp-
stå af biskopssäten»

En lifvad handel satte först de derföre välbelägna
släder utom behof al detta andeliga skydd, och gaf dem
egna krafter. Detta handelns nya lif var i Tyskland ett
arhuudradé senare än i Iialien, och visar först i i3:de
seklet sina verkningar. Î afseende på författningen yt-
trade sig dessa i en sjelfständig inre styrelse med mu-
nicipalformer 81), dels bildade efter de Rhenska stader-
nas exempel > i hvilka sådana ända från Romare-tiden
bibehållit sig (särdeles i Cölln, hvars författning nu blef
en allmän förebild 82), dels födda ur sakens egen natur.
Ty ärendernas större mängd och vigt skulle lägga des-
sas ledning i händerna på ett mindre antal, ett utskott
af borgerskapet, göra Råd och Magistrater nödvändiga,
och införa en collegialisk förvaltning. För alla Nordiska
släders inrättningar tjente åter de Tyska till mönster.

Den samma fÖrbundsåndå, som i bildningen af stä-
dernas författning visai sig så verksam, yttrade vid stads-
inamia-näi ingars och handelns tilllagande en ännu större
mågt i föreningar emellan släderna sjelfva. De kända
alt lör deras rättigheter i en på feodalbegrepp byggd
samhällsordning ej fanns någon plats och att fenda borgen
lör deras bestånd måtte sökas i egna, förenta krafter.
1— Så se vi ej blott i Italien det nlägtiga förbandet af
de fria Lombard iska släderna i is:te århundradet
uppstå, och trotsä de största kejsares välde; vi se från
medlet af del nasla århundradet exemplet följdt i Tysk-
i8o

land, det stora Rh snska stadsförbundet sluta sig tillsam-
mans mot furstarnas och adelns våldsamheter, det ännu
större och varaktigare Hanse at iska inom hundrade år
omfatta sju och sjuttio städer, från Flanderns gränsor
till Ryssland, och uppblomstra till en magt, som kunde
ge konungar lag, —* i England, Franklike, Spanien öf
verallt städerna göra gemensam sak. Handeln, ford i
större mått med gemensam omtanka och under gemen-
samt skydd, öktes på de redan kända vägar eller sökte
sig nya, och steg i allmänhet i Italien och Tyskland till
en höjd och betydlighet, hvartill han senare i dessa län-
der ej åter hunnit. Med Genua, men i synnerhet med
Venedig, hade Augsburg, Nürnberg i i4:de och i5:de
seklerna en liflig gemenskap, togo der Levantiska, och
Indiska varor, och spridde dem i det öfriga Tyskland
genom Erfurt, Mayntz och Cölln. I det norra mottes
och upptogs denna handel med söderns alster af den
nordiska handeln, i 5oo år uteslutande förd af det stora
Hanseatiska förbundet, med nederlagsplatser och utom-
ordentliga friheter i Flandern, England, Nornge, Ryss-
land, hvarifrån den öfver Novogorod sträckte sig in i A-
sien. I de Skandinaviska rikena voro Hanseatika köp-
män herrar ej blott öfver den yttre, utan äfven öfver
den inre handeln. Såsom medlare mellan de Italienska
städerna i Södern och de Hanseatiska i Norden, och
stapelplatser för begges varubyte, framträda de Neder-
ländska städerna Brügge, Gent, Antverpen, Brüssel,
framför andra utmärkta genom en tidig konstflit i ett
herrligt land, som hade friare, förmögnare landbrukare,
i8i

än någon annan del af Europa. — Ännu stodo Eng-
land och Frankrike efter i fredens konster. Men Spa-
nien ej, i en tid då Toledo ensam sysselsatte 1000 men-
niskor med silkes- och ylleväfnader 85).

Behofvet af skydd för frihet och idoghet hade ska-
pat städernas förbund i en tid, då de mägtige hade fö-
ga aktning för begge. De Eombardiska städerna utkräf-
de med vapen i hand, och först efter de blodigaste stri-
der , erkännandet af sina rättigheter. Äfven i Tyskland
skedde detta erkännande först då städernas magt hade
vunnit den fasthet, att det ej mer kunde nekas. Pa
samma tid, då fördraget mellan Lybeck och Hambui'g
grundlade det Hanseatiska förbundet (i24i) och då de
Rhenska och Schwabiska städerna stiftade sin förening
(1247), hade Kejsar Fredrik II förbudit alla förbund
mellan städerna, alla föreningar oeh brödraskaper emel-
lan borgrarne af hvad namn de vara matte, och förkla-
rat alla de utan borgherrarnas eller biskopparnas bifall
upprättade municipalcommuner för upphäfna 84). Ju
mer, oaktadt sådana författningar, städernas magt tilltog,
ju häftigare skulle spänningen bli emellan dem och den
herrskande feodalismen, hvilken ej blott genom enskil-
da förhatliga bruk, såsom strandrättens ohyggligheter
85), de tryckande författningarna i afseende pa främ-
lingars personer och egendom, samt omatlliga tullar och
afgifter, försvårade all fredlig gemenskap emellan folk
och länder, utan gjorde den omöjlig genom adelns stän*
diga fejder. Det var mot dessa olägenheter som stads«
. 182

förbunden sammansatte sig, ej blott i Tyskland och I-
Ulien, utan äfven i Spanien, der de Castiliska ocli Ar-
ragoniska städerna ingingo den under namn af det he-
liga brödraskapet (Santa Hermandad) bekanta för-
aningen, för att upprätthålla landsfriden 86), Särdeles
förhatlige blefvo städerna för adeln derigenom’, att de
till sig drogo och befriade dess underhafvande, hvarför©
en ansedd medeltidens författare kallar dem rent af för-
dömda inrättningar 87). Ty liksom i feodalspråket det
helte, att äfven luften gjorde till egen, så att främlin-
gen efter en viss tid blef den egendomsherres tillhörig-
het, inom hvars område han upphöil sig, så hette det
däremot i städerna, att luflen gör fri; hvarföre hvar
och en, som tog sin tillflykt inom en stad, och der en
viss tid t. ex, natt och år förblef, med detsamma trädde
ur feodalafhängighetens band, och ägde borgerskapets för-
svar 88). Man serlält huru detta sammanhänger med den
gamla Germaniska grundsatsen, att hvar man skulle äga
ett försvar, sitt eget inom ett förbund, eller en herres«
Då efter den fordna härads frihetens undergång nu först
i städerna åter fria förbund, ehuru af annan art fun-
nos, så kan man utan svårighet föreställa sig, hviiket
försvar af den förtryckta mängden skulle föredragas,
och hvilken hop af missnöjda från landet borde trängas
till städerna, inom hvars murar friheten vinkade. Och
denna frihetsrätt skulle i detta afseende ha så mycket
• c/ydiigare verkningar, som städerna utsträckte den till
oel omkringliggande landet, genom antagandet af utbor-
gue (Pfalburger, kelkborgare 89), hvilka, ehuru utom
gtajeii boende, dock lades under stadsrätt. Allt detta
retade till våld och gjorde nafrätten mest herrskande just
i de samma århundraden, då genom städernas uppkomst
borgerlig frihet grundades. — Dessa yttre anledningar
till ovilja emellan adel och borgare hänvisa dock blott
på en hufvudsaklig inre skiljaktighet, hvilken ej blott
i dessa tecken, utan i lag och sed, i författning, i egen-
dom, i göromål, i nöjen 91), i allt röjde sig och up-
penbarade, alt motsatta samhällsprinciper i dessa bägge
stånd voro verksamma, och med hvarandra i strid. Af
detta fiendtliga förhållande vilje vi här blott anmärka en
vigtig följd, nämligen att städernas frihet nödgades, e-
huru fredlig till sitt ändamål, dock bli en beväpnad
frihet. Men ingen ting knyter så föreningar som ett
gemensamt länge fortsatt lifligt försvar, och ingen ting
bidrar så alt jemna rättigheterna emellan de förbundna.
Man finner från början i staderna haruti en stor olikhet.
Öfverallt se vi Patricier — slägter, hvilkas medlemmar
ensamma hade full borgarerätt, uteslutande anspråk pä
Rådsvärdighet och styrelse, och hvilka (såsom i Rom)
länge höilo all blandning genom giftermål olillåtlig mellan
sig och det öfriga borgerskapet, — smärre köpmän och
handtverkare, som, ursprungligen ofrie, väl sedermera
fövvärfvat friheten dock dermed ej samma rättigheter,
hvilka lillkommo de andra. Dessa senare, inom sig för-
bundna i särskilda skrå, utgjorde det egentliga folket
(plebs), utom hvars samtycke väl ej nya, hela samhäl-
let förbindande lagar kunde göras, ej skatter utskrifvas,
eller andra särdeles vigtiga allmänna angelägenheter af-
»öras — till allt sådant fordrades folksamlingarnas bifall
___ raen som icke dess mindre från råd och regemente
var uteslutet. Det var de republikanska krigen, som,
jemte en stigande befolkning och välmåga höjde i dessa
nya, liksom i de gamla republikerna, den mindre väl
lottade borgarens sjelfkänsla, gaf mängden erfarenhet af
sin vigt, och mod att med de patriciska slägtema foidia
likhet i de rättigheter, som de gemensamt försvarat. Sa
hade ej förr de Lombardiska städerna tillkämpat sig er-
känd frihet, än Plebejerna inskränkte Patriciernas rät-
tigheter och demokratiserade författningen allt mera 91)«
Ett århundrade senare erbjuda de Tyska ett lika skå-*
despel, genom skråens ökade inflytande och delaktighet
i rådet, merendels ej förvärfvad utan inre oroligheter
och oftast blodiga hvälfningar 92), Inga städer hade
inom sig upptagit så mycken adel fran landet, som de
Italienska. De trotsiga Länsherrarna hade med släder-
uas ofverhandtagande magi för sin egen säkerhet mast
hegara, att som borgare bli emottagne. Derföre var
âi'ven i dessa republiker efter den ärofulla segern öfver
kejsaremagten, och sedan derpa den inre demokratiska
gäsningen i författningen begynte, äfven factionernas
hamp häftigast. Med, våldsam hastighet genomstörtade
dessa samhällen alla tonerna i den republikanska scalan,
i).vilka äro de samma så långt en Historia finnes: — en-
Kia seder och dygdernas aristokrati, medan den vexande
ïrmetenç mot yttre våld sig försvarar, efter segren folk-
frihet, likhet i rättigheter, derpå Demagoger, sluteligen
Tyranner. Det kan ej nekas att jemnlikheten är Repu-
185

bilkers blomma ; och att med detsamma den i författnin-
gen inträder, en hel vår af rika krafter trader i dagen
och ovillkorligt påminner om allt hvad blomningens stun-
der i naturen ha skönt och herrligt. Deremot följer
på blomstringens genast förgängelsens, upplösningens
period. De enda medel mot detta öde aro, — endera
alt genom en sträng, på seder och dygder grundad ari-
stokrati tillbakahålla en förtidig utvickling (såsom man
förstör blommorna på unga fruktträn, för att hindra
dem bära) — det var den gamla Romerska Senatens po-
litik, som hann eröfra verlden innan författningen bröts;
— eller ock, att genom bördens företrädesrättigheter
alldeles utestänga den republikanska frihetens egentliga
blomma. Man saknar således denna senare i dylika re-
publiker, Deremot få de, i fall ej aristokraterna sjelfve
genom oduglighet förlora sitt spel, en fasthet, seghet och
varaktighet, som trotsar tiden; ty aristokratien är i all-
mänhet och utan undantag, det bibehållande, förvarande
elementet i alla tepubliker. Det bästa exemplet i detta
sista afseende är Venedig, som ej blott öfverstod Itali-
ens inre republikanska stormarfunder medeltiden, utan
i nyare Historien bestod konungarnas magt, och först
i dessa sista, alltförstörande tider såg en författning gå
under, som hunnit bli den äldsta i Europa. Varnadt
af de partistridigheter, som i de öfriga Italienska repu-
bliker ur frihetens sköte uppvexte — stridigheter, hvil-
ka togo en så mycket grymmare charakter, som hatet
emellan kejsaremagtens och påfveväldets försvarare (Gi-
belliner och Welfer) i dem inblandade sig och dref
186

dem till den mest omenskliga förbittring, — slöt Vene-
dig sitt råd och regemente inom ett visst antal slägter
(Senatura del Consiglio år 1297), hvilka med ärfteliga
regerings-maximer försäkrade samhällets bestånd»

I monarkier der icke, sasom 1 Italien och T.yskland
städerna förvärfvat nog sjellständighet att med £1 meten
erfara inom sig dess stormar, yttrade sig likväl deras
demokratiska syftning på annat satt; dels under denna
på inre oroligheter så rika period , af konungarne rig-
tad mot feodaladeln, dels af denna senare mot konun-
garna, dels åter använd af enskilda faclions-chefer1,
hvilka nyttjade det efter politiskt inflytande begärliga
borgerskapet såsom medel for sina afsigter. Så begag-
nade sig i England Simon af Montfort, Gretve af Lei-
cester, (1208 -— 1265) i synnerhet af Londonska borg-
rarnes oroliga anda, att nästan till intet göra sin konungs
magt. Försöket slog ut till hans eget förderf; men hvad
städernas borgerskap vunnit genom ett uppror blef dem
sedan lagligen bekräftadt, rättigheten att sända depute-
rade till nationalförsamlingen. För samma förmån hade
de i Frankrike alt lacka konungarna sjelfva, ifrån Phi-
lipp den Skönes tid. Sedan steg deras inflytande med
deras anspråk, och Frankrike såg under de Engelska
krigen (efter konung Johans fangenskap io56) borgi ai-
ne, bland ständerne mägtigast ej blott förordna ett stats-
råd , sjelfve nämna förvaltare af allmänna inkomsterna
och på en gång afsätta en mängd högre ämbetsmän, u-
tan älven i Paris, upphetsade af en faction, som kalla-
181

de sig folkets vänner, intränga i det kongliga palatset
och döda 2:ne Marskalkar vid sidan af Dauphin, som,
bestänkt af deras blod, sjelf blott blef räddad derigenom,
alt en af hufvudmännen satte en röd och blå mössa
(factionens kännetecken) på hans hufvud gö). Enskilda
mägtigas ärelystnad styrde äfven här dessa rörelser,
som påminna om senare uppträden af samma art och
ordspråket alt intet nytt sker under solen. I Spanien,
der de Castiliska Cortez, bland hvilka städerna hade ett
betydande rum, offentligen vågade från en öppen, till
detta ändamål upprest Theater, nedkasta sin konungs
(Henrik IV:s) bild, och dermed förklara thronen ledig
(1465): der de Arragoniska, genom ett stadfästadt privi-
legium att mot sin egen konung sluta inbördes förbund,
liksom förvärfvat en laglig upprorsrätt, hvilket privile-
gium en konung (Peter IV, 1547) på det sätt utplånade,
att han i städernas församling, sårande sig sjelf i armen,
lät sitt eget blod strömma öfver pergamentet: — der
Catalonerna, framför andra rika och sjelfständiga genom
idoghet och handel, med uppsägande af sin lydnad mot
de Arragoniska konungarna, varit betänkte på att in-
rätta sig en republikansk regering (1462): — i Spanien
säger jag, skilde de mägtiga städerna, förenande sig i
ett eget förbund (den heliga Juntan), sin sak fullkomligt
från adelns, i de borgerliga oroligheterna under de första
aren af Kejsar Carl V :s regering, angrepo under djerfva
folkledare feodalrättigheterna och uppstälde grundsatser,
i hvilka man tror sig höra det i8;de seklets språk g4).
188

Samma syftning röjdes omisskänneligt öfverallt bland
samhällets lägre klasser. Bevis voro de stora B ond-
uppror en i nästan alla det vestliga Europas länder;
i Frankrike (1358), i England under Richard II:s rege-
ring (1381), i Tyskland pâ i52o:talet, alla rigtade mot
adeln, alla utmärkta af de grymma våldsamheter, åt
hvilka en tygellös folkhop så lätt sig öfverlemnar, alla
slutande med att befästa det ok som de voro ämnade
att bryta; så att i allmänhet vid nyar© Historiens bör-
jan, sedan all det lägre ståndets frihet flyktat inom stä-
dernas murar och på landet lemnat förtrycket qvar, se-
dan derpå både regenternas beskattningssystemer och
feodalrätligheterna tyngde på den arbetande klassen,
dennas tillstånd visserligen ej var bättre än förut under
medeltiden, utan snarare tveitom. Bland dessa, från
folket sjelf utgående, olyckliga revolutionsförsök, äger
likväl Historien tvenne märkvärdiga undantag att anföra.
Det ena den Sweitziska revolutionen, sorn i i4;de
seklet undandrog Alpländerna Österrikes botande en-
våldsmagt; det andra den Svenska, som bröt Calmar-
Unionen, med det aristokratiska band, hvaral den sam-
manhölls, och tillika gaf Sverige sjelfständighet. «lag
menar den stora rörelse bland Svenska folket, som be-
gynle med Engelbrekt, höll upp Sturarna, och förde
Gustaf Vasa på thronen. I intetdera fallet misskänner
jag anförarnes odödliga förtjenster; men bada dessa re-
volutioner voro dock till ursprung, magt och medel al
allmogen verkade. Och att dessa voro de enda som lyc-
kades, dertill är älven orsaken klar. På bada ställen,


189

i Sweitz som i Sverige, hade en fri odalallmoge bibe-
hållit sig. Alpländernas landmän gåfvo sig, eller rätta-
re blott bibehöllo en demokratisk författning, hvilken
man ännu igenkannei' i det gamla Germaniska häradsför-
bundet under sjelfvalda öfverheter. I enkla, inskränkta
förhållanden kunde en sådan författning äga varaktighet
och vann dessutom styrka genom förbund med de när-
gränsande fria städerna j under striden för en gemensam
sak. I Sverige — då allt hvad den Skandinaviska half-
en ägt eller ännu äger af städer och borgaremagt ar
jemförelsevis obetydligt — förmalte sig den gamla folk-
friheten med konungamagten. Vi se således har, med
sjelfständigheten# det gamla, fordom hos alla Germa-
ner nationella konungadömet Öfver ett fritt folk åter-
stäldt. Ingen monarkisk stat i Europa upptog i sig så
mycken demokrati som den Svenska* Både Gustaf
Vasa, som grundade, och Carl IX, som försäkrade
sakernas nya ordning, voro äfven derfÖre båda två lika
mycket folkledare som konungar; och denna charakter
har hos Svenska konungar tid efter annan beständigt
åter framträdt* Följden af allt detta, och då tillika 1
Sverige en mägtig adel 90) under medeltiden bildat sig
var först att Svenska konungadömet blef afgjordt kri-
giskt, och derjemte alt samhällsförfattningens båda mot-
satser i sina ytterligheter, och utan det temperament,
som ett välgrundadi, betydande och följakteligen för fre-
den intresseradt borgarestånd skulle kunnat ge, hos oss
varit i ständigt inre krig och verkat flera constitutions-
19°
hvälfningar, an någon annan monarkis Historia under
samma tid kan uppvisa.

Sa röjer sig under medeltiden en allmän strid mel*
lan samhällets elementer, hvilka hvar för sig sträfvade^
att göra sig sjelFständigt gällande. Resullalerna af denna
gäsningvoro, i deras senare bundna förhallande, stan-^
den — stater i staten ~ men af hvilka hvart och ett
föreställer en statsmagt, som en gång sökt att beherrska
hela samhället* Funnes ej en Historia, eller vore den
förlorad, så skulle redan betraktelsen af dessa samhälls-
bildningars lägen och förhallande till hvarannan, sadana
de för forskarens öga ännu framställa sig; till en del
kunna återställa den; liksom Geologen i bergens bild-*
ningar, stumma vittnen af forntida revolutioner, läser
jordens Historia. Fullständigt kunna de ej här betrak-
tas förr än vi i följden af denna alhandling undersöka
kyrkans förhållande till det verldsliga samhället. Så
mycket är på förhand klart, att den strid vi nâmntÿ
cch hvars förnämsta yttringar vi nyligen följt, till sin
grund var en strid mellan feodalprincipen i samhället och
den republikanska. I medeltidens sista period steg slut-
ligen den deraf verkade förvirringen så högt, att, den
nära hotade mëd en upplösning af alla saihfnndsbaiid*
Men tillika äro ur ingen strid större krafter framgångna
an ur denna. Eller känner Historien, så långt hennes
blick når, något rikare tidehvarf i detta afseende, ärt
det som slutar medeltiden och börjar nyare Historien;
oförgängligt genom menniskosnillets största upptäckter,
å hafven, himlarna, i djupet och mest inom sig sjelf,
i tankans omätliga rike? Dristigt kan rnan säga, histo-
rien har ej ett annat sådant tidehvarf att anföra — yet
ej att nämna dess like. Alla dessa odödliga upptäckter,
all denna snillets kraft och lysande verksamhet, står å-
ter i närmaste gemenskap med den stora samhällsstrid
vi omtalt, i synnerhet med tredje ståndets och borger-
liga frihetens uppkomst, hvilket för hvarje särskildt
fall lätt skulle bevisas, om det ej nu ledde oss för långt
ilrån vårt ämne. Striden slutades sedan parterna till—
räckligen försvagat hvarandra, med att på begges be-
kostnad lägga en vida större magt i konungarnas banda
Med denna utvidgade konungamagt, som på en gång gaf
de Europeiska staterna enhet inom sig och mer sam-
manhang sins emellan, begynner nyare Historien. Att
likväl konungamagten, i och för sig sjelf, ej kunde ge
den erforderliga enheten, att den mera hade nedtvingat,
än med hvarannan samjat de i samhället anmärkta mot-
satserna, det har erfarenheten bestyrkt. Vårt föremål
i det följande skall derföre bli, först: att i korthet visa,
huru, under hvilka omständigheter och genom hvilka
medel konungarna framgingo till sitt syfte, att ge sta-
ten enhet i en endas hand, samt huru de bägge mot-
satta samhällsprinciperna till denna yître enhet sig för-
hållit — sedermera: att undersöka, huruvida en inner-
lig, verklig förening af motsatserna ar möjlig, om Hi-
storia och Theori angående denna förening äga några
läror att ge, och hvilka dessa läror åro.
BEVIS OCH ANMÄRKNINGAR.

i)	Frågar man hvad jag i Revolutionen arskyr, så
svarar jag ulan betänkandes hvad jag afskyr mer
an alla dess ytterligheter, hvad jag afskyr mer än
Terroristernas raseri, — ty Here hoppades dock äi-
ligt på vexteil af det frihetsträd, som de i iys-
lig villa ansågo nödigt att med blodströmmar vatt-
na — är det hyckleri med allt hvad mensklighe-
ten har heligt, som Revolutionen i sin sista peri-
od, i sin utvickling och mognad framställde och
nyttjade såsom medel för afsigter, i hvilka väl en-
dast den blindaste lättro kan ana, Gud vet hvdka
härliga planer för verldens frihet och lycka:	den
egna, djupa, innerliga otron pa alla dessa ideer
om mensklig frihet och rätt, med hvilka man ej
upphörde att vilja dara verlden, emedan det en
gång hÖr till menskliga svagheten att ge dem en
helgad, vördnadsvärd bemärkelse: — med ett ord,
denna fulländade moraliska och politiska atheism,
som sorgfälligt drog till sig och klädde sig i allt
det läckande och aktningsvärda, som tidehvarfvet
ägde öfrigt, tills äfven denna klädnad var förnött,
eller ansågs öfverflödig. Man borde akta sig för
alla återfall i den revolutionära politiken, äfven
derföre att den nu är så utsliten, att också den
mindre klarsynte kan räkna upp dess hemligheter
på fingrarna» Har vår tid något företräde, sa är
det genom den strängaste erfarenhet af den satsen,
igî

att ej blott ärligt varar längst, nian äfven att in-
genting annat varar. Statskonsten borde veta att
vara ärlig af nödvändighet; ty det är svårare än
någonsin att bedraga folken»

2)	Ville du införa denna regeringsform i ditt hus —?
sages Lykurgus ha frågat en Demokratiens för-
fäktare»

5)	Emellan de båda senare kunna de frigifna sä-
gas utgjort en särskild klass, som dock föga höjde
sig Öfver trålarna, ”Non multum supra servos.”
Tacitus de mor. German. C. 20. De ofrias
tillstånd var olika. Utom de, som genom skuld
förlorat sin frihet (hos oss gäfträlar), och krigsfån-
gar, synas de till största delen ha varit torpare,
åboer, som mot eh viss afgift brukade annans jord.
Jfr. T a c. loco cit. Att äfven husträlarnes vil-
kor ej voro hårda, derpå kan man se exempel hos
Sturleson. Heimskr. D. I. s. ÖgS edit. Peringsk.

4)	”Reges ex nobilitate.” Tacit. 1. c. C. 7.

5)	Insignis nobilitas aut magna patrum merita prin-
cipis dignationem etiam adolescentulis adsignant,”
1. c. C. 15. JämfÖr härmed Sturleson: ”Olof Ha-
raldsson var 12 år gammal, när han förslå gången
sieg a härskepp. — Gaf (då) hans folk honom
straxt konunganamn, såsom sedvänja var att här-
konungar, som i viking foro, om de voro af
Svea Z	14
konunslägt, då buro de ock konungs namn. Stur-
les. Heimskr. Olof Helges: Saga C. 4. I all-
mänhet är den nordiska Sagan, emedan i norden
slammens ursprungliga förFaUning längst bibehöll
sig ren, den bäsla Commenfar till Tacili Germa-
nia, hvarföre jag ock alltid brukar den såsom sådan.

6)	Så Odin (en prest som förde sin Guds namn)
och hans Asar. Derföre var God i gamla språ-
ket namn på både prest och Gud, och femininum
Gydja både på prestinna och Gudinna. Di ar,
såsom presterna afven kallades, aro också Gudar,
(Dii). — Strabo anmärker samma sed hos Geter-
na; och Spanjorerna funno den i nya verlden hos
Mexicanerna. Att i de äldsta Grekiska mysterier-
na, i den Trakiska så kallade Kabir-tjensten,
presterna också buro Gudärnes nämn (Jfr. S:te
Croix Recherches sur les mystères du Paganisme,
Paris 1784. 8:0) är så mycket märkligare, som så
många andra spor hänvisa i uråldern på en gemen-
sam (Trakisk) källa för de G ermaniska och Gre-
kiska språken, religionerna och folken.

7)	”Neque animadvertere, neque vincire, ne verbe-
rare quidem nisi Sacerdotibus permissum.” 1 a-
ciU 1. c. C. 7. Att föröfrigt hos Tacitus presten
skiljes irån konungen, är emot gammal nordisk sed.
Presterskapet för nationen, tillhörde konungen •
för famil en, husfadren. Så äfven hos de Gamla.
195

”Majorum erat hæc consvetudo ut rex etiam esset
sacerdos vel pontifex.” Servius ad Æneid. III.
v. 7g. Derföre, då Romarne afskaffade konunga-
magten gjörde de en Rex Sacrificulus, och upp-
diogo ater, vid Republikens fall, Pontificatus ma-
ximus åt Octavius, hvilket, enligt Mösers tanka,
egentligen gaf honom den helgade titeln Augustus.
Hos Athenienserna het den Archont, som hade upp-
sigt öfver Religionen, konung

8)	Denna förverkades genom alla brott af nedrig be-
skaffenhet, •— sasom nidingsverk, hvilka derfore ej
förliktes utan straffades. Men straffet vederfors
da alltid den brottslige, utom den fries rätt, hvil-
ken han förlorat. Det är i följe af denna urgamla
fraiserait, ifran folket (sedan det blifvit ofrälst)
pa de priviligierade stånden öfverflyttad, som a-
delsman och prest fordrade och erhöllo, att endast
af sine likar dömmas, och att ej kunna dömmas
till lifs- eller kroppstraff utan att förut afklädas sitt
stånd eller frälse.

9)	Det vai ett krig, underhållet mot folkets vilja, som
ådrog Olof SkÖtkonung Uplands Lagman Thorgnys
bekanta strafftal på Alsharjar tinget. Heimskr. I.
48±» Folket beslöt, att det skulle Vara fred med
Norrige. ”Men vill du, sade Thorgny, undervinna
dig de riken, som i Österväg ligga, och dina frän-
der och föräldrar före dig ått hafva, då viljom vi
alle följa dig dertill,”
jo) ^Ubi qais ex principibus in comitiis se dixit
ducern fore, ut qui sequi velint profiteantur, con-
surgunt ii, qui et causam et hominem probant.’9
Caesar de Bello Gall. Vï. 22.

ïi) ”Nee rubor, inter comités adspici.” Tac. 1. c. C. 15.

12)	”Turpe principi, virtute vinci: turpe comitatui,
virtutem principis non adæquare. Jam vero infa-
me in omnem vitam àc probrosum, superstitem
principi suo ex acie recessisse^ Ilium defendere*
tueri, sua quoque fortia facta gloriæ ejus assignare,
præcipuum sacramentum est. Tac. 1. c. C* i4.

15)	Derfore heter den äldsta nordiska behållna lag föl
ett sådant konungaf öl j e: Vi t h er lagsrätt, af
viderlag, förbund, societas. Jfr. not. 17.

14)	Ocli Riksdag, Als h är j ar ting eller all harens
ting. ”Nihil neque publicæ, neque privatæ rei,
nisi armati agunt.” T a c* 1. c. C. 15.

15)	”Si civitas; in qua orti sunt, longa pace et otio
torpeat — petuilt ultrö eas nationes^ quæ tum bel-
lum aliquod gerunt — magnumque comitatum non
nisi vi belloquè tueare.’* Tac. L c. C. 14.

16)	”Hæc dignilas, has vires niagno semper electorum
jqiyenum globo circumdarij in pace decus, in bello
praesidium. Nec solunl in sua gente cuique, sed a-
pud finitimas quoque civitates id iiomen, ea gloria
; eßt, si numejo ac virtute comitatus emineat. Expe-
tuntur enim legationibus, et muperibus pynantur,


et plerumque fama Bella profligant.” Tac. I. c. C,
15. — Hvem kommer ej här ihåg den nordiska sa-
gans kämpar, och dessa eviga härnader, hvars dunk-
la rykten är det enda, som återstår af så många
det gamla nordens konungaminnen? Falskt är, att
här alltid se nationella krig. Det var oftast priva-
ta expeditioner af konungarna^med deras följen.

17)	”Gradus quin etiam et ipse comitatus habet, ju-
dicio ejus, quem seclantur: magnaque et comitum
æmulatio, quibus primus apud principem suum lo-
cus: et principum, çui plurimi et acerrimi comités,
l'a c. ibid. Graden i följet bestämdes genom ett
högre eller lägre rum på bänken. Jfr. Knut den
Stores Vi th er lags Rätt, Langebek Scriptores
rer. Dan med. aevi T. III. p. löq. Den första
skrifna Hoflag i norden, Kännedomen af hof-la-
garna, eller de för konungaföljet stiftade stadgar,
är i anseende till författningens Historia högst vig-
tig, De blefvo källan till Privilegier, liksom de
frias lag (Bondelagen, Landskapslagarna) till den all-
männa Lagen, Chefen för konungaföljet var, näst ko-
nungen hos oss Jarlen — ursprungligen ingen na-
tional värdighet, ytan en hoftjeyst,

18)	Skulle enligt VithérlagsRätten ske 8 dagar efter Jul,

19)	”Materia munificentiæ per bella et raptus.” T a ç,
1. c. C, 14.

20)	Mos est civitatibus, ultro auctariurn conféfre
prnïcipibus, vel armentorum, vel frugum: quad
igS
pro honore acceptum, etiam necessitatibus sub ve-
nit. Tac. 1. c. 15.

21)	”Epulæ et convictus, quamquam incompti, largi ta-
rnen apparatus pro stipendio cédant.” Tac. 1. c*
C. i4. C on viva Regis har i Saliska Lagen samma
bemärkelse, som konungens gäst hos Skandinaverna.

22)	Jfr. Nyerup, Historisk Statistisk Skildring af
Tillstaandet i Danmark og Norge i ældre og nyere
tider, Kjöbenh. i8o5. 8:0. I. B. s. 180.

23)	Heimskr. T. II. s. 29. heter all den förläning,
som en Jarl ägde, Veitsla.

a4) Man finner äfven i norden Veitsla och Län åtskilda.
Heimsk, I. 579.

25)	Hos oss blef detta förbudet, men synes ej från
början varit otillåtet. Upsala öda them måtte
alldrig sköta eller veta — ”Upsala öde må
(konung) ej gifva eller förläna,” heter det i Vestgo-
thalagen. Så gammal denna föreskrift ock är, så
synes den dock tydligen vara gifven, till förekom-
mande af ett redan erfaret missbruk.

26)	Wer wissen will, woher wir sein,

Von Schwedenland sind wir heran,
heter det i en gammal Schweitzisk folkvisa. JIr.
Dissertât. Acad, De Colonia Svecorum in Helve-
tiam egressa, praes. Neikter, Ups. 1797.

27)	Redan innan Galliens eröfring af Frankerna ; sy-
nes hos dessa konungaföljct ha stigit till ett, hos de
öfriga nationer ovanligt anseende och välde. Saliska
Lagen, hvars första redaction går opp till Chlodvigs
tid, känner re’n ej annan adel an de förnämsta i
konungaföljet —Antrustiones, Leudes (Jfr. C.
F. Eichhorns Deutsche Staats- und Rechts Ge-
schichte, Götting. 1808. 8:0 Th. I. s. 107.) — Se-
nare gick del för dem hos andra Germaniska natio-
ner, att uteslutande tillegna sig denna värdighet,
eller att göra den ursprungligt personliga krigar-
adeln ärftelig. Likväl hän visai' prologen till Saliska
Lagen på en äldre adel (kungsadel). Den bestod af
dessa PROCERES ipsius gentis, qui — (dum
Gens F ran co rum adhuc teneretur barbarie
— ännu ej var omvänd till Christendomen) — a-
pud eandem erant Rectores (Stamfurstar
Konungar). Dessa lät, såsom bekant är, Chlodvig
undanrödja, och lockade förmodligen deras slägtingar
(den gamla adeln) genom bénéficier i sitt följe.

28)	Jfr. Om den Carolingiska författningen och des*
urartande: Mös er Osnabrückische Geschichte. Th.
I. ss. 229-264. ö/o. ff.

29)	Konungens Huskarlar var deras äldsta namn
i norden. Jfr. Vitherlags-Rätten, Norska Konun-
ga-Spegeln och Sturleson. Hirdmän af Hird Fa-
milj, och Hofmän af Elof (egenteligen hus, gård)
betyda detsamma. Alt samma slags namn var
gängse hos, Frankerna kan ses deraf, alt Chelen
for Konungens Följemän (så heta de i det Nor-
200

ske Hirdskrå) kallades Major Domus, da
således följemännen räknades till Domus Regia,
hvårföre de äfven förekomma under namn af F a-
miliares.

5o)	T. ex. Det allmänna namnet Senior på en
Länsherre, i förhållande till sin Länsman (Junior)
återkallar de pligter och den vördnad (den faderli-
ga) åldern inom familjen kräfver. Af detta Se-
nior kommer Sennor, Signore, Seigneur.

51)	Hvarföre i medeltidens handlingar Miles bief
liktydigt med Vasall hos oss Hofman med
Krigsman. Derföre var Vitherlags-Rätten,
den första nordiska H o f 1 a g, äfven de första Krigs-
ar ti k lar (Lex Castrensis). Derföre betyder ännu
i Frankrike La maison du Roi konungens hus-
trupper. Namnet Huskarlar hade i Norden sam-
ma militariska bemärkelse. Jfr Iduna L H. s. 5g.
En allmän Latinsk benämning var Ministeriales
(tjenstemän). JViri ^militäres qui dicuntur mi-
nisteriales, heter det i ett Diplom af Kejsar
Henrik IV. a io/S. Jfr. C, F. Eichhorn 1. c.
Th. 2, s. é/g,

52)	Ur denna på Historien grundade princip för the-
orien om adel, kan också allenast förklaras, hvar-
före adelsmannen ännu alltid anses vara sin konung
personligen förpligtad, mer än andre statsbprgaré,
liksom att adeln är företrädesvis krigsstånd ; eme”
201

dan den härstammar nr det gamla Maison du
Ro i, eller konungens krigiska hushåll. Denna sam-
ma härstamning vitsordas äfven deraf, att adel från
hofämbete ännu alltid är oskiljaktigt, och att äfven
i de länder, der detta stånd mistat eller begifvit sig
fran alla sina öfriga företrädesrättigheter, en o ad-
lig ho fm an likväl alltid blifver en contradictio in
adjecto.

55)	Ingenting har mera förvirrat begreppet om hela
medeltidens författning, än de olika åsigterna af de så
kalladeMinisteriales (ett allmänt namn på Hof-
bet jen in g), då de än förekomma som ofria, och
derigenom så långt skilda från Län smän ner na,
att en sadans gifte äfven med. den förnämsta tjen-
stemans dotter ansags för mesalliance (Remer
Handb. d. Mittl. Gesch. p. 256.); än åter tydeligen
heta och äro både Nobiles och Liberi (Jfr.
Möser Osnabrück. Gesch. Th. 2. p. 119.) — Upp-
lösningen på motsägelsen synes vara, att sedan den
första Länsadeln redan blifvit ärftelig, kommit i
ett mer oberoende förhållande till konungen, samt
ej mei personligt omgaf honom, den ej i början
velat erkänna dem för likar, af hvilka de efterträd-
des i den personliga uppvaktningen vid hofvet,
hvaiibland någon gang äfven Here af verklig ofri
börd torde ha kommit till magt och anseende. E-
medlertid gaf konungens omgängelse och nåd dessa
nya samma värdighet och magt, som den en gång
202

hade gifvit de förra och hvarje ny uppsättning af
Ministeriales slutade med att bli Länsadel. Jag an-
ser således Ministerialitets- och Länförhållandet för
i erunden detsamma, så mycket mer som Histo-
o
rieskrifvarne sjelfve maste erkänna, att det föna
Öfverallt i fortgången öfvergick i det senare. Jfr.
Eichhorn 1. c. Th. II. s. 902. I anledning af
hvad som nämndes om de ofria kan anmärkas, att
Tacitus redan säger det sådana uppstego (genom
konungagunst) både öfver de fria och adeln, hos de
Germaniske folkslag, som regerades (quæ re-
gnantur) 1. c. C. 25. I Longobardiska lagarne vär-
deras konungens träl lika med fri man, hans fri-
gifne lika med adel. Till de nationer, som kände
en större kungamagt, räknar Tacitus Suionerna
(Suionum civilates — in oceano) C. 46. Anlednin-
gen till denna mening om en vidsträcktare konun-
gamagt i det gamla Svearike, än hos de öfrige Ger-
maner, finner jag deri, att hos oss konungarna langst
bibehållit den presterliga myndigheten, då de hos
de öfriga snarare blifvit förbytta till mera egentliga
Chefer för krigsståndet.

54)	Nulli alteri per sacramentum fidelitas promitta-
tur, nisi nobis et unicuique proprio senior!,
ad nostra in utilitatern et sui sen iori s* Caroli
Magni Capit, 2. a. 8o5. apud Baluz. ”Lendirmän
skulu hafva vald til at taka §er men til traustz (in
truste) en kongi sinni til styrks och semdar ined
2o5

Huskarls nafne.” Nord ske Hirdskraa (af K.
Magnus Lagabater circa 1275) Ed. Dolmer, Kjöbenh.
1666. 4:o p. 119.

35)	Riddarvärdigheten var rnaslargraden ; Lärlingarne
kallades hos oss Svenner, Knapar, Väpnare, män
af vapen. Inrättningen påminner om det gamla
krigiska konungaföljet, som. också hade gi’ader.

56)	Jfr. Heeren om korsstågens följder, Strengn»
1816. jS. 162. — Utöfver korstågsperioden går ingen
annan adel än kungsadel (här och der — mest i
och från norden) bevisligt med sina anor.

5/) Som sådan visar den sig i det nordiska foster-
brödralaget, och af ålder i de flesta ordens förbin-
delser. Af dylika fördrags natur, att ej i ord kun-
na fullständigt uttryckas, kommer äfven, att vid de-
ras afslutande företrädesvis symboliska handlin-
gar af alla folkslag användas. — Så i giftermålet.
Så i den gamla nordiska vänskapsförbindelsen. De
contraherande gingo under jord tillsammans, som
det hette, d. v. s. lade samma jordtorfva på sina
hufvuden, till tecken af trohet i döden, och drucko
tillsammans en dryck, hvari droppar flutit af beg-
ges blod. Af samma ursprung äro alla ordens-re-
ceptioner. Den symboliska handlingen vid anträde
af tjenst i huset, var hos oss af ålder handtaget:
och ännu, der gamla seder hållas i ära, önskar* den
nye tjenaren ett handtag af sin Herre ; hvilket hos
soi

de förnämare blifvit förvandladt i hand- och kjor~
telkyssning, eller en nådig nick. Sjelfva det nya
tjenstehjonets första nedsittande till bords, är hos
allmogen ännu symbolisk, liksom hos de gamla att
ha älit och druckit ur samma kärl var symbol af
den helgade v är ds kap s-förbindelsen. — Alla feo-
dalsystemets fördrag voro symboliska, ej blott at
brist på det skriftliga ordet, utan till sjelfva sin na-
tur. En Historia om dem i detta afseende vore
intressant,

58)	Detta krigskamralskap, som emellan Länsherre
och Vasall, Subordinationen oaktadt, införde ett för-
hållande af likhet, vav den enda ingång den re-
publikanska principen, (så djupt rotad i den gamla
Germaniska Frihetskänslan) hade sparat sig i feo-
dalsystemet. Vith er lags rätten, den äldsta sknt-
na nordiska Hoflag, andas helt och hallet denna
likhet, hvarpå ett märkeligt exempel förekommer i
Sven o Aggo nis Historia Legum Caslrensium
Regis Canuti Magni apud Langebek L c. 111. p,
i5o. K. Knut den store bröt först sjelf denna lag,
i det han i vredes mode (i dryckenskap säger Saxo)
nedhögg en af sina Hofmän. Hela hans krigiska
hof grep då till vapen och öfverlade med stränga-
ste alfvar om konungen skulle Straffas till lilvet;
ändtligen beslöts att konungen, nedfallande pa ett
midt i församlingen (huskarlastämman) lagt hyende,
skulle afvagta dommen; hvilken han underkastade
sig, Då uppreste de honom oçh gålvo honom 101’=’
2o5

lâtelse, med vilkor, att tillgift för ett dylikt brott
aldrig mer skulle äga rum, ulan den skyldige an-
tingen straffas till lifvet, eller med nidingsord ut-
stötas. K. Knut betalte sjelfvilligt stora böter i
försoning. — Ur sådana grundsatser blir Vasaller-
nas krigiska trotsighet, oaktadt personlig afhängig-
het, förklarlig*

öq) Att det, som göres utöfver och utom den lagliga
förbindelsen, säges ske ex nobil i officio, visar ock
den nära förbindelse hvari allt språkbruk sätter
ara och ädel.

4o)	Hvarf^re hoS oss han, i afseende på personliga
förolämpningar, står ej blott under allmänna lagen,
utan under Duellsplacatet.

41)	Innan man anför lifegenskapen (hvilken hårdaste
slags afhängighet dock aldrig var allmän, då ofri-
heten hade många grader) såsom bevis häremot,
bör man betänka, huru litet det föll denna tidens
menniskor, mer styrda af sed än lag, in att vilja
byta herre eller hem. Ty all sed är hemsed*
Lifegenskapen är blott den lägsta graden af samma
personliga afhängighet, hvari ock adelsmannen
stod till sin konung, och den lifegne hörde under
adelsmannens husrält, såsom denne under konun-
gens husrätt (flofrätt) — endast faller det obe-
gränsade i alla sådana förbindelser här skarpare
i ögonen, emedan den ej mildrades af den slags lik-
2o6

het, som krigskamratskap med medför. Vi göre
orätt, att vid denne lifegenskap tänka oss allt det
förtryck, som möjligen kan utöfvas. Det kommer
deraf, att vi äro oändligen längre korana i erfaren-
heten att förtryckas och förtrycka. Denna vinnes
ej utan genom borgerliga ordningens och la-
garnas lillhjelp, och finnes fullkomligt endast der,
hvarest en stor summa af administralions-klokhet
byter om princip och blir förtryckets medel; ty
blott med borgerliga ordningens former kommer
man menniskan i godo och ondo nära pa lifvet. Der
dessa former ännu aro i sin naturliga enfald och
outbildade, der måste det starkaste godtycke snart
tröttna, emedan det öfverallt stöter emot andras
godtycke. I Asiens Despotien kan en tyrann väl
verka hastigt förstörande, som ett åskväder, men
han känner ej konsten, att i tusende små canaler
leda förtrycket, såsom ett tärande gift, in i hyddor-
na och hushållen. Endast der en sådan Herrskare
eller hans Satrapen personligen framgå är förödel-
se, h vil ken den i stråten boende fördrar som en na-
turolycka. Den, som håller sig fjerran, är saker.
Hvar man behåller föröfrigt i hög grad sin natur-
liga frihet, emedan ingen förstår att betaga honom
den, hvarföre också Asiaten, i förhållanden man
mellan man, är ofta sjelfständigare, manligare, rent
menskligare än Européen. Blott den despotism är
ej endast förskräcklig, utan äfven afskyvärd och
ohygglig, som brukar alla den borgerliga ordningens
? ■	/. -	.	■ - . -	.. .	.. .■ ■ A

207

medel till sina ändamål. Detta inträlTar isynnerhet,
dâ cröfrande republiker sluteligcn komrna under
Imperatorers styrelse, och hela massan a£ en med
republikansk ful 1 ko m I ig h e t utbildad admi-
nistration blir en machin, som en endas godtycke
sätter i verksamhet. Då först kan det förtryck fin-
nas, som gör hvart enda andedrag tungt — så myc-
ket förhatligare, som i sådana revolutioner de gam-
la frihetsnamnen (eadem Magistratuum vocabula.
Tacit.) och äfven frihetsmaximerna (de-liberala ide-
erna) Lill utseendet lange bibehållas; hvilket gör he-
la författningen till en 1 ef vande lögn. Se Ro-
merska Imperators-Historien och Napoleonismen!

4s) Historien och sakens natur visar, att så förhåller
sig öfver allt, hvarest ordentliga stater uppstått. Att
uppge sin naturliga frihet, dertill kunna ej ensamt
naturtillståndets oordningar förmå menniskorna. Det
fordras till denna största af alla förändringar, som
ingen blott negativ orsak gör tillfyllest att för-
klara, en positiv grund. Men en sådan kan endast
finnas i de religiösa bevekelse-grunderna, enligt det
välde, som det högre systemet i menniskan för-
mår utöfva utöfver det lägre. Religionen förmed-
lar alla det jordiska samhällets olikheter, genom lä-
ran om det himmelska, ursprungliga samhället,
med hvilket menniskan redan här står i förbindelse^
och till hvilket det är hennes bestämmelse, att, skild
från tidens band, återvända. Ju kraftigare ideen
2OS

öm cletta eviga samhälle (Guds rike) af en Religion
framslälles, ju större timliga uppoffringar kan den
af menniskan fordra. Frågar man således hvad som
skiljer n aturtillstånd från stat, så är det enda
af sund Philosoph! och Historia rättfärdigade sva-
ret: en positiv religion. — Så är det theologi“
ska begreppet om cultur, att det är en seger på den
gamla naturen, det råtta.

43)	Sturleson Ynglinga Saga C, 2. och 20. Jfr.
Björn Haldorsons Isl. Lex. och Loccenii
Lexicon juris Sviogothici ad. voc. Drott.

44)	Ibi regnator omnium Deus, cetera subjecta et pa-
rentia. Tac. 1. c. C. 5g.

45)	Tacitus nämner Sacerdos civitatis såsom en
särskild värdighet — 1. c. C. 10.

46)	Sturleson 1. c. C. 20.

4g) Hund, Hun, som äfven läses ochskrifves Chun
betyder 100. Af Chun ar Kunig, Konung, Kung*
Hundrademan (centurio, centenarius). Redan Taci-
tus nämner, tillika med den mililäriska indelningen
efter 100, att en äretitel uppstått af detta tal. Quod
primo numerus fuit, jam nomen et honor
est. C. 6. Jfr. Ihre Lex. S vio G. ad vv. Konung
och Hundrade.

48)	”Sedan sprid,des riket och konungadömet i ältej,
såsom desse grenade sig,” säger Sturleson (1. c.
C. 4o.) då han beskrifver uppkomsten af de många
Underkonungar, som Ingiald Illråda sökte utrota.

4g) Alla kropps- och lifsstraff äro ur curia Domi-
ni (Möser 1. c. I. 22.9 och ursprungligen främman-
de lör de frias lag, så litet beroende af en Her-
res vilja, alt Angelsaxerne till och med ej ville til-
låta sina Biskopar, att af egen myndighet ålägga
fastor, såsom andelig penitens, utan lagligen be-
stämde sådana der de fordrades. — Förträffligt äro
den Germaniska författningens grundsatser utveck-
lade af Möser.

5o)	Non casus et fortuita conglobatio turmam aut
cuneum facit, sed familiæ et propinquitates, T a c.
Germ. C. 7.

5i)	Pars multæ regi, vel civitati, pars ipsi, qui
vindicatur, vel propinquis ejus exsolvitur. Tac.
1. c. C. 12. Konungens andel tillkom honom som
allmänna fredens försvarare, men är troligen yn-
gre än häradets (Jfr. Burman Critisk afhandling
om provinslagarna, i Vilt. Ac. H. D. 6 s. 255).
Enkannerligen var konungen målsman i brott mot
de senare så kallade kungliga frederna, hvilka
voro freder sensu eminenti, såsom hos oss Tings-,
Hem-, Qvinno- och Kyrkofrid. Brott mot dessa
var egentligen, hvad Lagen kallar brutet Edsöre,
och gjorde förbrytaren fridlös i allmänhet eller
öfver hela riket.

-Speu 1	.
2ia

52)	ÖstG. Lsg- Dr. B. 5. FL Jfr. WestG. Lu Ting

M. B. 12. FL

55)	Boncläsun skal Laghmadher vara, thy skulu aller
Bander valdä med Guds miskund. VestG. Lag.
Ting M. B. L FL

54)	De äldsta bibehållna ämbetstiflar hos oss äro
Lagman, Häradshöfding, ända till Tolf-
man, Sexman, Fj erdingsman; af hvilka de
tre senare ha afseende pä sjelfva Häradernas olika
indelning. Alla äro urgamla, och af rent republi-
kanskt ursprung.

55)	Nar konungen red Eriksgata, gafs och togs sådan
gislan vid hvarje Landskaps gräns. Da k. Ragvald
Knaphöfde kom till Westgötha-Landsling ulan den-
na ceremoni, slogo Westgötharna ihjäl honom, ^foie
tha savirdhing (sidvördnad) han gjorde allum West—
göthom?’ Konungalängd vid WestG. L.

56)	Derföre kunde ännu i n:te seclet en utlänning
så döma om den Nordiska författningen, som vore
den, utom i kriget, rent demokratisk. Domi pares
esse gaudent, in proelium euntes omnes obedientiam
præbent Regi. Adamus Bremensis de Situ Da-
niae. — Det har alltid varit Svenske konungars sed,
säger Olof Skötkonung sjclf till folket, efter Lag-
man Thorgnys skarpa tal på tinget — ”alt de låtit
Bönderna rada med sig.” Sturles. Del. I. s. 485»
311

5?) Vi, som äro så goda som du, erkänna dig för
vår Herre och konung med vilkor, att du aktar vå-
ra fri- och rättigheter; i annat fall ingalunda. Så
lydde de gamla Arragoniska ständernas Hyllningsed»
I samma mening hyllades konungar i Norden.

58)	De Westgothiska, Saliska. Burgundiska, Ripuari-
ska , Allemaniska, Bajerska , Longobardiska , Frisi-
ska, Saxiska, Thüringska Lagarna. A. Georgisch
Corpus Juris Germanici antiqui. Halæ lySS, 4 o.

5g) Såsom i Westphalen. Mösers Osnabr. Gesch.
I. 243.

6o)	Jfr. v. Sa vigny I. c. C. 4. Ueber Germani-
sche Gerichts-Verfassung; och C. F. Eichhorn
1. c. Th. I. s. 2o3.

61)	Derföre, då förlikning förutsätter förolämpning,
var all Germanisk Lag hufvudsakligen Criminal-
Lag, -- och denna samma Criminal-Lag tillika det
enda Jus publicum. — Detta jus utbildades oupp-
hörligt genom praxis, och var en fortgående, allt
mera bestämd förlikning mellan samhällets med-
lemmar.

62)	Uttydningen af detta ställe i texten är så vida
origtig, som Plegium betyder borgen i allmänhet,
sa väl den man erhöll af ett häradsförbund, som af
skyddsherre, böröfrigt föreskrifvas beggedera i de
gamla Engelska Lagarna. Communis quippé com-
212

modi provida dispensatione statutum est nt a duo-
decimo suæ ælatis anno in hundredo sit vel décima
et plegio liberal! quisquis jure hberi dignus. — Et
omnis Dominus secum tales habeat, qui ei juslicia-
biles sunt, tanquam cos si peccaverint ad rectum ha-
bilurus. LI. Henrici I. Wilkins Leges Anglosax,
Lond. 1721. p. 241.

65)	I min tanka uppstod all Länsrätt ur Gards- eller
Hofrätt (ex jure Curiæ) ehuru den senare, egente-
ligen använd på min i s t erialer na, sedermera
finnes skild från läns-rätten och de mångfaldiga
sätt, hvarpå länsförhallanden ägde mm.

64)	Jfr. Ihre Lex. Sveog. ordet Tukka. — Ett af
mig origtigt förstådt ställe i ÖstG. Lagen Dr. B. FL
14, har en gång gifvit mig anledning att påstå (Djs-
sertatio de Mutationibus Imperii in Suecia ab ex-
slincta Fam. Lodbrokiana usque ad dominationem
Folkungorum. Ups. 1816. P. II. p. 15) det först i
Birger Jarls tid dråp på en konungens man gäldes
hos oss lika högt, som på en fri man. Misstaget,
uppkommet genom en förblandning af Tukkaboten
(hvilken af Birger Jarl förhöjdes) med de egentliga
böterna, får jag härmedelst rätta.

65)	WGL. Ting M. B. på ett annat ställe ger sam-
ma lag Länsmannen ej vitsord emot Bonden, 1 Ira-
ga om Tâgângsslridigheter. Egho Bönder By, ok
annan Länd ismän. Skil them a, tha äghu Bönder


213

vitu ok eigh Läiidismän Bya therrämälli. Jord B.
Fl. 9.

66)	Den af vara Jurister efter Stjernhöök antagna sat-
sen, att nämnden egentligen blott ransakade och
domaren dömde, är utan grund. Nämnd och
domare dömde, som än i dag, tillsammans både om
factnm och lagens tillämpning. Och det var af ai-
der’ så gemensamt i alla Germaniska nationers Rätt,
att det är en egen Historisk uppgift att kunna för-
klara, hur i England det afvikande bruk uppkom-
mit, att nämnden (Juryn) blott dömer ora factum.
Jfr. Sa vi gny lib. cit. Tb, I. s. 216. (Författaren
är nu mera öfvertygad om origtigheten af sin här
yttrade mening, och hoppas att i slutet af detta
eller ett annat häfte af Svea få bifoga en uppsats
af en annan hand^ som upplyser rätta förhållandet.)

6g) I den ofta åberopade Vi t h erl a g s r ätte n nära-
nes såsom en märkvärdighet, att den stod i 8 ko-
nungars tid i full kraft, innan det första brott mot
den kunde med böter försonas; hvilket först hände
i K. Nilses dagar (steg på Danska thronen no4),
emedan den brottslige (som sårat en inedbroder)
hade så mägtig slägt, att den svage konungen ej
vågade på honom använda lagen i hela dess sträng-
het, enligt hvilken förbrytaren med ni dings ord
skulle utstötas, utan tillät böter för brottet; hvil-
ket sedan blef 'antagen sed. (Langebek 1. c. T.
ÎÛ. pp. 152, 16a») Frän den tiden, klagar Saxo,
314

förföll ock all krigsdisciplin. För att äga ett Svenskt
ehuru temligen sent exempel på Hof-lagens sträng-
het, jamföre man k. Magni Erikssons Gårds-rält af
år 1519, utgilven af Hadorph efter Bjorköa-Rätten.

68)	Läs : Ett privilegium, som, genom fritagande från
den allmänna lagens förbindelser och bördor åt sidan
af folket, i följden rikligen godtgjorde den
stränghet, som å andra sidan, eller i afseende på
fursten, var privilegiets ursprungliga princip. — An-
gående den i denna not uti förra upplagan yttrade
mindre rigtiga mening om Svenska Hofrätternas
uppkomst och natur kan jemnföras; W. G. Lagus.
Dissertatio de remediis juris contra sententias in
genere et de submissione sententiæ speciatim. Aboæ
1825. p. 55.

69)	Ne pati quidem inter se junctas sedes. T a c. 1.
c. C. 16.

70)	Under Kejsar Otto L, i io:de seclet, enligt Si-
monde Sismondi Histoire des Républiques Ita-
liennes du moyen age. Zürich 1807 T. L

71)	In Civitatum quoqne dispositione ac Reipublicæ
conservatione anliquorum adhtic Romanorum imi-
tantur solertiam» Denique libertatem tantopero
affectant, ut potestatis insolentiam fugiendo, Consu-
lum potius quam irnperantium regantur arbitrio:
Säger ett samtida vittne, Biskop Otto af Frey-
215



singen n85), om de Lombai'diska republiker-
na. De gestis Friderici I. Lib. II. c. 15,

72)	Delta den gamla Romerska Municipalförfattnin-
gens och med det samma Romerska Lagens oaf-
brutna fortfarande under medeltiden, hvarigenom
en hel, förut saknad, länk emellan gamla och nya-
re verldens samhällsskick återställes, är det vigtiga
resultatet af v. Savigny’s classiska verk: Ge-
schichte des Röm. Rechts im Mittelalter.

75)	Se bevisen för allt detta hos v. Sa vig ny. I, Th.
ss. 90. 254. 25/. 285. 542. ff.

y4) Inter Romanos negotia causarum Romanis legibus
præcipimus terminari. Constit. Chlotarii (omkring
år 56o.) Baluz T. I. p. 7. Ett dylikt stadgande fö-
rekommer i Prologen till Burgundiska Lagen, och
samma grundsats erkännes i de Longobardiska.
Leg. Liutprandi VI. Sy. Af alla de pä Romersk
grund invandrade Germaniska nationer, ha blott
West- och Östgöther — mera bildade än de andra
— tidigt, ehuru på olika satt, försökt att lagligen
sammansmälta Germaner och Romare, hvilket hos
de öfriga endast med tiden och liksom af sig sjelft
skedde. Den store Östgöllia Konungen Theodorik
gjorde Romersk lag gällande äfven för sina Göther
genom en egen dertill ämnad Lagbok, det sa kalla-
de Edictum Theodorici (vid år 5oo.) Westgötha
Konungarna gjorde åter i följden Göthisk rätt gäl-
216

lande, älven för sina Romerska undersatare. Dock
måste härvid märkas, att Theodoriks Edict lemna-
de Göther och Romare hvar för sig vid sin egen
lag, utom i de fall, för hvilka Edictet innehåller
uttryckliga föreskrifter, och att de Weslgöthiska
Konungarna från början voro så föga obenägne,
att tillåta sina Romerska undersåtare vid dessas
egen lag, att Alarik (reg. 484 till So;) tvertom för
deras räkning föranstaltade ett eget utdrag af Jus
Romanum, det så kallade Breviarium Alaricianum.
Ett sådant förekommer äfven hos Burgunderne:
Lex Romana Burgundionum vulgo Papianus.

75)	De inskränkningar, som härvid äro att iakttaga,
se hos v. Sa vigny 1. c. Th. I. s. 92.

76)	Bevisen se hos v. Savigny Th. 1. Cap. V.

77)	Heeren, Korsstågens följder, s. 185. ff.

78)	Sim on de Sis mo nd i Histoire des Républiques
Italiennes du Moyen Age T. II. p. 116, 197.

79)	J. v. Millier Allg. Geschichte Th. II. s. 223.

80)	C. F. Eichhorn 1. c. Th. II. s. 483. not. a.

81)	Sammanfattningen af en stads jura municipalia,
och tillika det område, inom hvilket de gälde, het-
te i Tyskland Weichbild: ett ord om hvars ety-
mologiska härledning Tyska författarne äro oense.
Men det kommer tydligen af det Nordiska: Vik,
som betyder borg. Weichbilds-Recht är det
samma som Birke-rätt, Borgare-rätt.
82)	Ruhs Handb. der Gesch. des Millelallers. Ber-
lin lot6. ö:o. s. 58't. — Cölln hade under Romar-
ne halt Jus Italicum.

85)	Robertson L c. D. IL s. 256.

84)	Eichhorn I. c. Th. II. s. 56o.

85)	Jordägaren öfvade till och ined, på sina ställen,
en dylik confiscations-rätt, (liksom vid skeppsbrott,)
i fall, vid varors forslande öfvcr hans ägor, en vagn
sönderbröts. Remer 1. c. s. 279.

86)	Jfr. Robertson K. Carl V. Hist. Inledm D. I.
s. 224. Ü. II. s. 243.

87)	Gnibert Abbot af Nogent. ”Exsecrabiles illæ
comumniæ, in quibus contra jus et fas violenter
servi a dominorum jure se subtrahunt.” Du Cange
ad v. Communia.

88)	Heeren 1. c. s. 206. Eichhorn 1. c. Th. II.
s. 6o5. Robertson D. II. s. 2o4. — Denna här

nämnda rält utgjorde nästan en slående punkt i alla
de Privilegier, som städerna af Furstarna lör sig
utverkade, och ansågs vara oskiljaktig från stads-
rätt. Likväl galler om denna rättighet det samma
som om all stadsrätt, att den förr var tagen än
gifven.

89)	Tornerspelen voro t.
Nurnberg förbod, genom

ex. Adelns högsta nöje,
en egen förordning, alt
218

ingen dess borgare måtte tornera inom eller utom
staden. Man finner Riddare-orden inrättade i stä-
derna, enkom för att förlöjliga Ridderskapet.

go) Sism on di 1. c. T. II. s. 245.

91)	Jfr. J. v. Müllers berättelse om revolutionen i
Zürich, som gaf Skråen derslädes öfvervigt i sty-
relsen. Schweitz. Geschichte. B. 4. C. 2.

g1’) Hume, History of England. C. XII.

g5) Mezerai Abrégé Chron. de l’Hist. de France
T. II. p. ng.

g4) Jfr. Robertson 1. c. Inledn. och 5 Boken.

g5) Den gamla Svenska Adeln var ej, såsom den of-
riga Europeiska, i afseende på sin uppkomst till
större delen Länsadel, utan mest Kungsadel, nära
befryndad med de regerande släglerna. Deraf dess
stora magi och anseende afven före alla privilegier;
deraf dess högtfarande anda i alla tider.

E. G. Geijer.
O M

SKANDINAVEROS

F O R D N A UPPTÄCKTSRESOR

TILL NORDAMERIKA.

Ïbland de stora händelser, som, vid del femtonde sek-
lets slut, i den gauda vcrlden b-redde eu ny sakernas
ordning och till våra dagar, genom världshandelns gång,
hufvudsakligast ledt och bestämt den europeiska bild-
ningen, i vidsträcktaste mening tagen, var upptäckten
af en ny Verldsdel, hvars omfång och hvars skatter,
genom derpå följande upptäcktsresor, snart blefvo när-
mare kände och undersökte. Denna händelse inträffade,
sedan nya stater i det södra och vestra Europa blifvit,
på ruinerna af gamla murkna välden bildade af de friska
folkstammar, som från Norden utvandrat. Under sitt
nya luftstreck bevarade dessa länge den brinnande, o-
kufvade lust efter äfventyr och den oroliga anda, som
öfver haf och land vill se sig om i verlden. Sådan var
Nordmanna-lifvets charakter, hvars yttringar i mångfal-
diga directioner utgöra morgonen af den nya Historiens
dag, som vid denna tidpunkt uppgick öfver Europa. En
man från denna tid och i denna anda var Christopher
Columbus, som vågade framåt besegla vestra Verlds-
hafvet, för att för Europeerne öppna vägen till Amerika.

Om, före Columbi upptäcktsresa, denna nya Verlds-
del varit bekant för den gamla verldens folk, har i se-
nare tider varit föremål för flere lärdes undersökningar.
Man har i Venedig, ib and de ännu icke nog bekanta
skaltema uti St. Marei Bibliothek, träTat tvenne Char-
tor al Andrea Bianco år 1456, hvaruppå, längst
bort i Atlantiska hafvet, på höjden af Gibraltars sund,
en större ö, Antillia, och norr om denna, ungefär pa höj-
den af Cap Finisterre, en mindre ö, Isola de la Man
Satknaxio, är tecknad. Häröfver har Vin c en zi o For-
maleoni i Saggio sulla Nautica antica de Veneziani,
Venedig 1785, 8:0 1), anställt sina undersökningar: i
följd hvaraf han, troligen hänförd af namnens liknet,
förmenar ' att med Antillia nagon af Antillerna ut-
rnärkes, och att således de gamle längst tillbaka verke-
ligen haft kunskap om Amerika, eller åtminstone känt
den gcupp af öar, som hgga framför midten af Ame-
rikas stora continent och under namn af Antillerna se-
dermera blifvit bekanta ; men att denna dunkla kunskap
småningom alldeles förlorat sig i mörker, till dess Co-
lumbus för efterkommande åter öppnade vägen till ett
förloradt land; och tillägger Formaleoni den betraktelsen:
”Non è percio minore la gloria di Colombo, ehe seppe
ritrovare una terra perdula, e aprirsi il passagio all’
opposto emisfero.”

Då man närmare betraktar den Charta Andr.
Bianco efterlemnat och som utgör sjelfva grunden för
senare tiders undersökningar i detta ämne, blifver For-

1)	I denna Skrift finnes vid slutet en särskild afhandling: Illustra-
zione di due carte anliche della Biblioteca di S. Marco, ehe
dimonstrano l’isole Antille prima della seoperta Cristoforo Co-
lombo, »om här åbempasi
221

in al eon is affiandling icke nog tillfredsställande. Det-
ta har ock gifvit anledning till nyare undersökningar i
Franska National-Institutet, i hvars Mémoires för
18o6 Mr. N. Buache meddelat Récherches sur Pile An-
tillia et sur l’époque de la découverte de l’Amérique 2)’
Hans märkvärdiga undersökningar i detta ämne hafva
ledt honom till det mer antagliga resultat, att ön An-
tillia och Isola de la Man Satanaxio, hvilka pä
Ändr. Biancos charta förekomma, rimligare böra sö-
kas i den Archipelag, som bildas af Azoriska öarna.
Genom granskning af äldre författares underrättelser och
en ännu äldre charta af Fr. P ici ga no i Venedig af
år rad/, som funnits i Hertigens af Parma Cabinet,
söker han visa, att Antillia troligast är Saint-Michel och
Isola de la Man Satanaxio, hvarom For male o ni in-
genting visst vågat bestämma, är Pico bland Azorerna,
bekant för sin Vulcan och deraf i forntiden kallad Mont
de Satan, på samma sätt, och af lika skäl, som Tene-
riffa ibland Canarieöarna, på de äldsta chartor, kallas
Isola del Inferno 5).

Såsom en följd af sina undersökningar, tillerkän-
ner Buache Columbus hela äran af Amerikas upp-
täckt, emot Formaleonis hypothes. '’II résulte —
yttrar han sig vid slutet af sin afhandling - de ces di-

2)	Mémoires de L’Institut des Sciences , Lettres et Arts. Tome
VI. Paris 1806. Mémoires de la Classe des Sciences Mathé-
matiques et Physiques. Sid. 12g.

5)	Under detta namn förekommer Teneriffa på ofvan anförda Char-
ta af Picigano.
222

verses considérations, que Pile Antillia n’étoit point uno
des îles de l’Amérique, et qu’ainsi l’Amérique n’étoit
point connue avant le premier voyage de Christophe
Colomb. C’est à ce navigateur seul qu’ appartient tou-
te la gloire de la découverte du Nouveau-Monde 4)/’

Sedan vi således, for alt leda oss till vårt föresatta
ämne, framställt resultaterne af tvenne berömda Litte-
ratörers forskningar, vilje vi visa, alt dessa undersök-
ningar ännu äro långt ifrån att vara till fullo sluta-
de, och ämnet så alldeles afgjordt, som Buache i
sin Mémoire synes förmoda. Hvarje inveckladt ämne
vinner på att granskas från flere sidor, och detta galler
äfven här. För det södra Europas lärde torde det i
början förefalla nog främmande, alt våra Nordiska ur-
kunder i detta ämne kunna ännu lemna några närmare
upplysningar. Men det förhåller sig ändå så. Ehuru
den lärde T orfæus, för mer än ett sekel sedan, sam-
manskref sin Vinlandia och Grönlandia Antiqua synas
dock våra Nordiska urkunder för det södra Europas lär-
de vara foga kände, hvilket har gifvit oss anledning, att
öfver detfa ämne uppsätta några underrättelser, såsom
en fortsättning af B u ache’s undersökningar. För dem,
som förut gjort sig bekante med de herrliga Sagokretsar,
hvilka troget förtälja de fordna Skandinavers kämpalif
och vikingalust, är denna korta historiska framställning
om Skandinavernes fordna upptäcktsresor till NordA-
merika för ingen del främmande.

4)	Mémoires de L’Institut, l. c. sid.
225



De dunkla minnen, som omsväfva vår Historias
början, tala redan om upptäcktsresor till förr obesökta
laud. F und in No regur är i sig sjelf, fast i min-
dre scala i anseende till närheten , ej annat än en sådan
berättelse om ett uttåg från Sverige till Norriges södra
landsändar. Tidigt vågade den unga Vikingen, att för-
söka sina krafter på sjelfva VerldJiafvet. Redan vid
medlet af gale seklet var Island för Nordboerna be-
kant, och för den eviga snö, som öfver molnen gömde
dess bergspitsar, gåfvo uppläckarne denna ö namn af
Snäland. Gardar Svafarson, en Svensk, kringseglaåe
sedan ön och kallade den efter sitt namn Gardarsholm.
Efter honom följde Norrmannen Floke, som gaf henne
sitt ännu bestående namn Island. Genom en politisk
omhvälfning i Norrige, fick denna ö kort dereiler en
coloni från Norden. Det stora företag, att bringa Norri-
ge under en endas välde, försökte och utförde Konung
Harald Hårfager med lyckligare framgång, än hans ät-
tefader Ingiald (Illråda) i Sverige. Undan All herrskarens
tvångsmagt utflyttade blomman af Norriges ädlaste, med
sin frihet och sina minnen, till Island. En Ingolf var
deras anförare och bief Coloniens stiftare. Detta skedde
vid år 874. Här vidtaga redan Isländarnes skriftliga
urkunder, och man kan derifran sedan med full visshet
följa Skandinavernes sjöresor. Hundrade år efter Islands
colonisering upptäcktes Grönland 5). Det var en
Norrman, Erik Raude hette han, som seglade från

5)	Jfr. vidare Landnama Sag. Torfæi Grönlandia
224

Island vid år g8, och träffade nordligt ett nytt land,
som då för tiden hade så mildt klimat, all upptäckaren,
för fältens yppiga grönska, kallade det Grönland.
Vid återkomsten till Island var det således för Erik
Rande icke svårt, att öfvertala Isländarne, att taga det
nya herrliga landet i besitlning och der anlägga ett ny-
bygge. Företaget vann genast bifall, så att Eric Rande,
ungefär fyra år efler sin uppläckt, vid år $85, på en
flotta af 25 skepp öfvcrförde de första nybyggarne till
Grönlands östra kust. Här hafva vi stamhållet för Skan-
dinavernes upptäcktsresor längre bort, hvarom Are Fro-
de, Sturleson, Landnama och Eyrbyggia Sagan m. fl.
förtälja Efter den anvisning dessa urkunder lemna,
skola vi i korthet försöka att historiskt utveckla vårt
föresatta ämne.

Vid ii:le seklets början, ungefär samma tid den
herrlige Olof Tryggvason uppträdde i Norrige och
der kämpade för Christendomen, vidtaga de första under-
rättelser om dessa upptäcktsfärder. Såsom Island och äf-
ven Grönland, på visst satt, voro från Norrige ursprung-
ligen coloniserade, ville Norriges Konungar tidigt anse
dem för lydländer under Norrige, hviiket dock sent nog
och ändå aldrig rätt fullkomligt ville lyckas. Emedler-
tid lät Olof Tryggvason deraf icke hindra sig i sitt from-
ma nit, utan sände tidigt Missionärer, för att i dessa
aliagse länder utbreda Christna Läran. 1 anledning här-
af kommer Sturleson, i Olof Tryggvasons Saga, uti
2 25

en episod 6) att omtala Skandinavernes frän dessa orter
företagna upptäcktsresor. Det var nemligen en Björn
Herjulfson. född på Island, frände till förenämnde In-
golf, Coloniens stiftare, och om honom förtäljer Sagan,
alt han var en af den tidens skickligaste män 7). Ef-
ter vikinga sed hade han tidigt börjat sina härfärder och
ägde eget skepp. Han hade någon tid vistats i Norrige,
och derunder hade dess fader Herjulf Bardarson i Erik
Randes följe, som vi omtalat, lemnat Island och bosatt
■sig på Grönland, vid Österbygdens yttersta udde, som
eller honom fick sitt annu bestående namn Herjulfsnäs.
När sommaren kom, seglade Björn Herjulfson till Island;
men när han anlände till sin fäders gamla boningsstad,
fick han der underrättelse, att fadren hade om våren
hegifvit sig till Grönland, Björn Herjulfson och dess
kamrater voro ej sena i sitt beslut, all segla efter till
Grönland, ehuru denna färd för dem var aldeles främ-
mande, och tillägger Sturleson, att de sjelfva tyckte den
vara nog vagsam, efter ingen af dem hade förut seglat
i Grönlands haf. De lemnade Island och eller tre da-
gar, då de ej mera hade land i sigte, ändrade sig vin-
den till stark Nordan, med töcken och storm, så att de
1 fiere dagar ej viste hvaråt deras färd var riglad. And-
teligen, då de en dag fingo klart väder och stormen lagt
sig, så alt de åter kunde slicka upp seglen, fingo de
mot slutet af dagen land i sigte, hviiket de ansågo ej
Svea I.	j 5

6)	Nordt, KonungaSagome, Pe ringski öl d-s Ed, Cap. 102-m.
Schönings Ed. Cap, io5 &c.

7)	Sturleson: var hinn efnelegasti madur.
226

kunna vara Grönland, hvarå de, såsom Sturleson be-<
rättar, hade det kännetecken, att der voro höga snö-
berg. De seglade närmare och sägo ett land utan berg,
med skog beväxt och här och der små höjder. Som
de ej vågade landstiga, lemnade de det å babordssida 8),
och efter två dagars segling fingo de åter landkänning.
Då de nalkades stranden, funno de för sig ett slätt
land, med träd vida öfverväxt, och som vinden i det-
samma tog af, ville besättningen gå i land; men den
försigtige Björn Herjulfson ansåg det äfven denna gang
vara orådligt, ehuru hans kamrater trodde sig der be-
höfva hämta friskt vatten, ved och andra förnödenheter.
De fortsatte åter sin segling med sydvest vind (ul-
synningsbyr) ännu i tre dagar, då de å nyo fingo i sig-
te land, som var högländt, med kala fjäll och urgamla
isberg. Såsom de ansågo det vara ett löga ijenbgt land-
stigningsställe, seglade de endast längselter land, och
funno detsamma vara en Ö (E y land). Vinden fortfor
och de styrde åter ut till hafs. Sedermera biel' dock
vädret strängare och häftigare, så att de nödgades till
större delen refva segel. Deras färd varade ännu i fyra
'dagar, innan de fingo känning af Grönlands längst i
Sydost utskjutande udde, det förr omtalta fJerjullsnäs,
der de ändleligen hunno målet af sin resa, ty händelsen
fogade så, alt Björn Herjulfsons fader, såsom vi nyss
nämntj just der hade anlagt sin nya boslad.

8)	Sturieson; their letu landit a bakborda.
Granskar man nu alla de omständigheter Sturleson
åt oss bevarat om Björn Herjnlfsons äfvéntyrliga resa,
sa synes den förmodan nära gränsa till full visshet, att
de obekanta land, han under denna färd upptäckt, voro
kusterna af N o r d Amerika. Vindens rigtuing är det
genast i ögonen fallande skälet för denna mening. Stur-
leson berättar nämligen, att. del var stark Nordan, som
dref dem så langt ur kosan, till fjerrau belägna land;
och del bevis, som haraf hämtas, öfverensstämmer äl-
ven med häfdatecknarens uttryckliga uppgift, att vid
aterresan lemnades det obekanta kustlandet på babords
sida, således å venster hand. Och så skulle Amerika
ligga för våra Skandinaver, som nu seglade åt Norr,
för att ater söka sitt förlorade Grönland, det de också
lyckligen funno med sydlig, eller närmare, efter Stur-
lesons ord, sydvest vind.

Björn Herjulfson hade under denna färd icke kun-
nat, eller vågat närmare undersöka de länder han fun-
nit; icke heller förspordes, att han vidare bekymrade
sig om någon närmare kännedom deraf. Detta före-
bråddes honom äfven ; men han synes icke halva velat
förnya sin äfvenlyrliga resa, utan beslöt att lörblifva i
ro hos sm gamle fader och den unga uppblomstrande
Colonien pa Grönlands östra bygd. Sedan talar Sagan
föga om hans bedrifter, utan det nämnes endast, att
han, eiter fachens död, för en kort tid lemnat Grön-
land och begifvit sig till JEric Jarls Hofi Norrige. E-
medlertid stadnade ej derföre med honom denna upp-
328

täckt. Ryktet om hans färd hade blifvit bekant icke
blott pä Grönland och Island, titan äfven i Könige, och
någon annan anvisning behofde aldrig Skandinaviens
tinga Vikingar, för att äter uppsöka det land Bjorn Her-
julfson upptäckt. En modig yngling bland Grönlands
colonister Leifr Erikson 9), bief detta företags an-
förare. Han hade förut gjort resor till Norrige och der-
under blifvit af Olof Tryggvason förmådd att sjelf an-
taga Christendomen, och alt sedan till Grönland ofver-
föra de första Christna predikanter 1). Sagan bar om
honom det vittnesbörd, alt han var en ansenlig, i all
ting vis och hofsam man. I afseende på sin tilltänkta
upptäcktsresa förenade han med sig 55 modige man.
Af Björn Herjulfson, hvilken, såsom vi sade, icke mera
var hugad för nya äfvenlyr, hade han tillhandlat sig ett
skepp för denna långväga färd.

Afresan frän Grönland gick lyckligt för sig och,
enligt Sturlesons berättelse, fann Leifr Erikson rigtigt det
land först, som Björn Herjulfson träffat sisl. För ortbe-
slämningen hade det varit af vigt, alt Slnrleson har ut-
satt, huru många dagars segling åtgick, innan Leifr E-
rikson och hans följeslagare hnmio detta land. E-
medlertid beskrifves detsamma såsom öfver allt bergigt,
och utan vegetation. Gräs sågo de ej. Längst upp i
landet voro höga snöbetäckta berg, hvarifrån lägre,
kala fjäll utan afbrott sträckte sig ända ner till hafsstran-

g) Hans fader var samma Erik Raude, vi nyss omtalat sSsom Co-
loniens stiftare.

a) Torfipi Gröniandiai p. J37«


22g



den. Landet kallade de eiter sin naturliga beskaffen-
het Hel inland, och derifran satte de åter ut till hafs.
Det land, våra sjöfarande dernäst fingo i sigte, var
mindre afskräckande, dock kastade de ankar, lör för—
sigtigliets skull, pa nagot afstand fran stranden och fo—
ro med jullen 1 land. Detta tyckes helt och hallet hal-
va varit ett slättland. Stränderna voro laga. Skog fanns
vidt omkring, och så långt de vandrade var hvit sand.
De gåfvo det namn af Markland och begåfvo sig åter
till sjöss med Nordost vind 2). I två dagar fortsattes
deras segling, innan de åter fingo nytt land i sigte. De
höllo till och landstego på en Ö, som, efter Sturlesons
uppgift, låg Nordan för landet. Som vädret var mildt,
lockades de att göra några utvandringar in åt landet,
hvarunder de märkte dagg på gräset, af ovanlig sötma,
förmodeligen vanlig honingsdagg, som icke litet förun-
drade våra Nordländare. De dröjde icke länge på detla
ställe, ulan begåfvo sig åter till skepps och seglade in
i det sund, som, efter Sturlesons ord, var mellan denna
ö och en udde, som gick norr ut af fasta landet, och
hollo vester om den. De måste hafva kommit vid den
lid ebben började; ty Sagans berättare säger, att der var
mycket grundt vatten, när sjön föll ut, så att deras
skepp stannade på grund, hvilket ej synes hafva varit
dem ovandt, ty de läto deraf ej afskräcka sig, ulan som
de längtade i land, gåfvo de sig ej tid att bida tills flo-
den kom, utan kastade ut båten och rodde till lands,
der mynningen af en slröm föll ut i hafvet. Men när
floden kom, boxerade de skeppet genom strömmen och

3)	S turl eson: LantJnyrdings vedur, som Schönjng öfversätter ;
ferente Euro a^uilone.


upp i en sjo, för alt der li^ga i sakerliet, och flyttade
sédau sina medförda förråd i land, och slogo upp sma
fyllor att bo uti.

Såsom de besiöto, alt på detta ställe dröja qvar öf-
ver vintern, förmodligen för årstidens stormars skull,
uppförde de sedermera at sig ett större hus. Sitt lör —
nämsla födoämne hämtade de ur de hskrika strömmarna.
1 synnerhet var god tillgång på lax, och större än de
hitintills sett. En uppgift, som ännu inträliar på Nor-
ra Amerika och kuststräckan längs med Atlantiska oce-
anen, hvilken senare Geographer kalla det Atlantiska
landet. Sturleson anmärker vidare, att landets beskaf-
fenhet var ganska herrlig. Dess Irukter voro goda och
kostliga: luftstrecket mildt. Gräset på marken vissnade
föga, ty in[ en frost kom om vintern. De sågo, tilläg-
ger häldalecknaren, att man der ej skulle behölva lörse
sig med foder åt boskapen öfver vintern. Man anmärk-
te äfven, att dagarna der voro lika langa eller mera
jemna än på Island eller Grönland 5). Denna omstän-
dighet öfverensstämmer väl med Sturlesons uttryck (jafn
ö

dægri), äfvensom med förhållandet, alt ju närmare man
kommer æquatorn blifva dagarna mer och mer lika långa
4). För en Grönländare eller Isländare var förhallan-

3)	Sturleson: meira var thar jahi dægri enn â Groenland: ed
Island!.

4)	Sturleson tillägger vidare: Sol hafdi thar e;ktar stad oc dag-
mala stad uni skamdeigi. OlofTryggv. Saga C. io5- ElterSchö-
nings öfveisältning: Solen gick upp kl. hall' till 8 om morgonen
(Da g ma la stad) och gick ned kl. half till 5 om aftonen (B i k
(let olika, och det är således icke underligt, att LeiÉr
Erikson och hans följeslagare anmärkte just detta så-
som något ovanligt. För öfrigt hafva de lärde öfver
detta ställe gjort vidlyftiga förklaringar. Peringskiölds
5), Lager brings 6) och isynnerhet Torfæi 7) tan-
kar häröfver förtjena alt på sina ställen efterses. Vi
hafvç följt Schöning, hvilken i sin Norrska Historia
8), eller den lärde V id al ins uppgift, upplyst, alt den
kortaste dagen gick solen upp kl. half till 8 och ned kl.
half till 5, och den var alltså 9 timmar lång ; följakteligen
skulle delta land sökas ungefär vid 4i:a bredds-graden 9).
Alt närmare bestämma dess läge, torde vara en omöj-
lighet. Efter vår tanka, hafva fornforskarne deruti ef-
lersträfvat en alltför stor noggranhet. Man har blott
halt ett. land i sigle, ehuru Sturleson just omtalar tren-
ne sårskiklla. När man jemlörer denna författares be-
skrifning pa dessa länder med de sannolika tidsbestäm-
ningar vi antagit, måste man ihågkomma, att de natur-
ligtvis ej kunna slå’ in på timmar och minuter, då i de

tar stad), när det var kortaste dag (um s k a m m d e i g i). Så-
ledes vid viuterso 1standet.

5)	Heims Kringla. T. I. OI. Tryggv. Saga. p. 33u Jfr. Addenda
till Torfæi Vinlandia. Are frode. Not. Bussæi p. 120.

G) Sv. R. Hist. Tom. I. p. 424.

7)	Vinlandia C. 2, Jfr. ArngrimJonæ Grönlandia. C. IX,

8)	T. IH. p. 4ig—-22,

9)	Det skulle således vara i nejden af Boston, som 9 timmars dag
inträfFar, enligt den bekante Astronomen Bugges uträkning.
Schöning Norges R, Hist. T. III. p. 419.
202

tiderna inga sådana correctivcr på tidsmätningen, soin
vi nu äga, voro kände Vid utredandet af ett så gam-
malt historiskt factum, som det ifrågavarande, tror jag
att granskningen af de hithörande uppgifter säkrast in-
stämmer i den slutföljd, alt dessa Skandinavers npp-
täcktsresor sträckt, sig från 5o:de och säkrast från 4g:de
ända ned till 4i:a bredds-graden: således från kustlän-
derna af Norra Amerika, Terra Labrador framåt New-
foundland och ner till kusterne af Virginien. Ôfverst
toi de dessa sjöfarandes Helluland få sökas, I granska-
pct af Newfoundland och Virginien deras Vinland,
som Leifr Erikson benämnde det land, ban sist träffade
och der han öfvervintrade. Huruvida vi under den å-
tertagua berättelsen af dessa sjöfarandes öden kunna af
klimatiska förhållanden närmare upplysa vårt ämne, lä-
rer i det följande synas. I förhand torde dock få an-
märkas, och många historiska vittnesbörd tala derför,
att vår jord undergått betydliga, ofta de mest motsatta
klimatförändringar. Omständigheterna dcrvid äro ännu
ej utredda. Man må på hvad sätt som helst förklara
eller undvika att förklara lagarne för detta phænomen:
för Historikern ligga dock facta för ögonen och de
kunna ej af v isas,

Vinland, såsom vi näniiit, det land, dit Leifr
Erikson och hans följeslagare sist anlände och der de
ölvervhitrade, blef af dem ej lemnadt utan närmare un-
dersökning. Sedan de byggt ett tjeidigt hus för sin vi-
stelse der, delade anföraren sina följeslagare i två floc-
253

kar, hvaraf den ena skulle stanna hemma vid huset, me-
dan den andra hvarje morgon vandrade ut, för att be-
spana landet. Denne hemkom alltid om aftonen; hvaraf
man kan dömma, alt deras undersökningar ej kundo
sträcka sig synnerligen djupt in i landet. Under en sä-
dan utvandring träffades Vindrufvau, en upptäckt för
vara Nordiändare så märkvärdig i), att de i anledning
deraf kallade det nya landet Vinland eller Vinland
det goda, hvilket namn det också i alla Isländska ur-
kunder bibehållit. Denna Sturlesons uppgift har varit
mycket satt i tvifvel, och på visst sätt har samma ära
vederfarits den nordiska Historiens fader, som förut
händt Herodotus, att många uppgifter, som tillförene
blifvit rent af afvisade såsom fabler, genom Senare un-
dersökningar blifvit bekräftade. Likaså'hafva resande
anmärkt, alt Vin af flera olika slag växer vildt i Norra
Amerika; och att detta i synnerhet inträffar på Virgi-
nien, derför har redan Schöning i sin Norrska Histo-
ria anfört flera bevis. Försök att odla gamla verldens
vinträd har väl ej der velat lyckas; men efter hvad man
hittills känuer, pressar man der vin af vilda vindruf-
vor, och man har anledning förmoda, att ett species, som
ar föga skiljaktigt från Vitis vi ni fera Linn. , torde
genom tjenlig odling kunna förädlas.

Bland det nya landets produkter omtalar äfven Stur-
leson, att Hvele der växte vildt 2). Att detta varit

1)	Omständigheterna dervid berättar Sturleson utförligt i OI.
Tryggv. Saga C. 106.

3)	Sturleson : thar voru 03 Hveiti akrar sialfsaner. 01. Tryggv. Sa-
Mays (Zea mays Linn.), som växer öfverallt i Ame-
rik.a, synes vaia sa palaghgt, ait, man icke behöfver la-
ga sin Lillflykl till någon allagsnare förklaring, såsom
vår Svenske resande Kalm, hvilken tror, alt della ETve-
le icke varit annat än Ely mus arenarius Linn.,
som växer i ymnighet på Norra Amerikas stränder, äl-
ven på Newfoundland, och ser på långt håll ut såsom
sädesåkrar a). Vidare nämnes, alt våra Sjöfarande fun-
no elt trädslag, som de kallade Mosur, och hvilket
måste ha:va varit af större växt, efter det kunde be-
gagnas till uppbyggande af deras hus. I Svenska Språ-
ket, likaså val som i det Isländska, kallas Betula sa-
xatilis Linn, ännu Masur eller Mosur. Det träd-
slag, de således Iräffide, var ulan tvifvel af Björksläglet
eller något trädslag, som dermed ägde likhet, och man
behöfver derlöre icke länka på något, species af Ceder
eller något annat a.f de mångfaldiga och herrliga träd-
slag, som NordAmerikas skogar i ymnighet äga alt
fram le.

När varen kom, började våra Nordländare att tän-
ka på sin återfärd. Af de produk er vi nyss anfört,
intogo de skeppslast och gåfvo sig åter till sjöss. De-
ras återresa var gynnad af god vind och ulan alt något
missöde trällade dem, fingo de Grönlands höga snöfjäll

ga C. 106, P e r i n g s k. i ö I d Agri tritico sponte crsscentes. Jfr.
Schöning 1. c. p, 4a 1.

3)	P. K a I m s Resa till Norra Amerika, Stocki), 1765. Tom. III,


235

i sigte. Del omtalas icke, att de under återresan segla-
de intill de andra landen, som de under dilresan .träf-
fat, icke engång förbi det klippiga Hellulands stränder,
som lyckas bafva legat Grönland närmast. Man ser, att
Nordens vikingar icke voro så oöfvade sjömän, att de
ständigt behölde följa kusterna åt, ulan de vågade äl-
ven besegla den vida oceanen. Detla är icke mindre an-
märkningsvärdt än den oms äudighelen, att de, beröf-
vade alla de hjelpmedel, senare tiders sjöfarande aga i
sitt våld, kunde med framgång företaga sina sjöfärder
till fjcrrau belägna kuster och dervid sällan taga miste
om kosan, som bäst bevises deraf, att, då de blefvo drif-
ne af storm, kunde de ändå utan mycken svårighet åter
träda den ratta vägen.

Leifr Erikson vistades sedan hos sin fader på hans
boningsstad Brattalid vid Eyriksfjord. Ryktet om hans
uppläckt af nya länder, Landafundi, som det heter
i Isländskan, gick vida omkring, och det lockade Here
af Giönlands Colonister, alt deltaga i dessa upptäckts-
färder.

Thorvaldr Erikson var den, som närmast efter sin
broder Leifr Erikson besökte Vinland. Han samlade
trettio följeslagare och fick till denna resa begagna sin
broders skepp. Han ankom lyckligt (ill samma Vin-
land, der han också med sitt följe öfvervintrade, - och
anmärker Sturleson, alt deras uppehälle bestod mest al
fisk. Om våren begynte de alt befara landet. 1 hor-
2 56

valdr tog några af silt följe med sig i sin bat, for alt
först undersöka kusterna. De voro fagra och ganska
skoarika, och Slurleson tillägger, att sjelfva hafsstranden
var ölverallt betäckL med hvit sand, som Leilr Erikson
på sin resa äfven såg, och så beskrifvas än i dag Nord-
Amerikas kuster. Kring stränderna voro många öar
ach skär och lågt vatten. H v ark en der eller på en q
längre hort vester ut, blefvo de varse tecken till men—
niskor eller djur; men på sistnämnda ö sågo de ett sä-
deslider 4). Det var det enda menniskoverk de här sa-
go, som Sturleson yttrar sig. Andra sommaren fort-
salte de på lika sätt sina utfarter in åt kringliggande
fjärdar och skär. Enligt Sturiesous uppgift, sträckte sig
deras färd förra sommaren åt vester. Nu beslöto de
derföre, att befara kustlandet åt norr och öster, och ut-
rustade i sådan afsigt sitt fartyg, i stället för baten, som
de förut nyttjat. Som vi anmärkt, hade de förut aldrig
blifvit varse någon enda af landets infödingar. Denna
sommar hände det, att de seglade in i en fjärd, som om-
gals utaf afväxlande skogshöjder. De stego i land och
ställets läge förekom dem så herrligt och fördelaktigt,
att Thorvaldr Erikson fattade det beslut, att der fram-
deles anlägga en coloni. Men knapt hade de ater galt
om bord, förr än de blefvo varse tre båtar 5), som styr-

4)	Kornhialm af tre. 01. Tryggv. S. C. 107.

5)	Hudkcipa thria. Torfæus och Schöning: Pelliciæ cymbae,
skinnbåtar. P e ri n gskiö l d öfversätter illa : Barkbåtar, ex cor-
tice confecta navigiola. Båtar (Cajaker) af tkälskinnj konstrikt
sammanfogade nyttja Grönländarn® och Eskimoerne äa i dag«
2Û7

de emot dem. Infödingarne voro Ire i Jivar bât. Stur-
leson kallar dem Skrælingar 6), under hvilken be-
nämning de Folkslag, som kallas Eskimoer, icke voro
obekante lör Grönlands Colonister, som kan ses af Are
Frode och flera Isländska Sagor. Dessa urkunder lem—
na om dessa vilda folkslammar den beskrifning, som äf-
ven instämmer med det vi af senare resande, K alm,
Mackenzie, och genom Missionärernas underrättelser
veta om dessa Polarverldens menniskor, livilkas sär-
skilda stammar och ursprungliga läge fordom varit
vidsträcktare. De äro små till växten, stygga till utse-
endet, bo i hålor, bruka pilar till vapen och nytlja ca-
noter af skinn 7). I stallet för att fredligt afbida Skræ-
lingarnes ankomst, som för deras väl bemannade fartyg
i alla fall icke kunde vara så farlig, beredde sig Thor-
valdr Erikson och hans kamrater till anfall, hvars utgång
blef sådan, att vildarne allesammans tillfångatogos, ut-
om en enda, som med sin båt tog till flykten. Efter
denna öfverslåndna fara, gingo våra sjöfarande åter i
land. Uttröttade af striden lade de sig att sofva, men
snart väcktes de af ett förfärligt rop, att Skrælingarne i
otalig mängd nalkades, att förnya striden. De begåfvo
sig skyndsamt om bord och satte sig i fÖrsvarsstand, föh
att åter, om så behöfdes, kunna begynna kampen, hvil-

G) Su hm förmenar, att de sä kallades för deras dåliga vapens
skull. Kiöbenh. Vidensk. Selsk. Skrifter. T. VIII. p. 81. Tor-
fæus öfversätter : Homuncione».

7)	Eric Raudes och Torfin Karlsefncs Saga. Müller, Saga: Bibi-
B. I. p. 297.


258

ken äfven aflopp sa, att vildarne snart gåfvo sig huf-
vudstupa pa flykten. Af deras pilar hade likväl Thor-
valdr Erikson blifvit dödligt sårad, hvarförehan bad si-
na stridskamrater, alt de, sedan hans lik förut blifvit
begrafvet på del ställe, som han ål sig hade ämnat till
boningsplats, skulle genast begifva sig åler tiil sina kam-
rater till första stamhållet. De gjorde så och återkom-
mo till de sina. Våren derefter, sedan de intagit last
af landets produkter, begåfvo de sig på återresan tiil
Grönland och anlände lyckligt till Eyriksfjord, der Leifr
Erikson bodde, hvilken de kunde förtälja ”stora tidnin-
gar,” som Sturleson uttrycker sig.

Sedermera företog Leilr Eriksons tredje broder
Thorstein Erikson en Vinlands-resa, som dock gjordes
till intet. Han och hans följeslagare hlefvo af storm
drifne till Grönlands veslra bygd, der sjukdomar slutli-
gen borttogo största delen af dem och slutligen honom
sjelf. Detta afskrackte dock ej en Thorfin Karlsefne (en
öfvermåtlan rik man, säger Sturleson), som nyss kom-
mit från Norrige till Grönland och der gift sig med nyss-
nämnde Thorstein Eriksons Enka, Gudrid 8), att kort
derpå åter tänka på en resa till Vinland, hvilket de
Grönländska nybyggarne alltid tycktes betrakta såsom
ett slags förlofvadt land, der man, enligt Sturlesons ord,
kunde vinna både rikedom och namnkunnighet: målet
för iNordboernas vikingabegär. Med sin hustru samt
nagra och 5o personers följe, hvaribland 5 qvinnor, be-

8)	Landnama B, p. ni,
2Û9

gaf sig Thorßn Karlsefne om bord, och med honom för-
enade sig ännu flere, sa att han var vid afresan anförare
för tre skepp och hade inalles i4o personers medfölje g).
Torfæus beskrifver omständligt hans resa. Han ha-
de större afsigter för sin resa, än hans föregångare. Föl-
jet var talrikare och syntes beräknad t lör anläggandet
af en coloni; ty Sturleson nämner uttryckligen, alt de
medförde i denna afsigt boskap af flera slag. De gjorde
älven aftal, att sig emellan lika dela landets goda. Han
anlände med sill talrika följe lyckligt till Vinland och tog
qvarter i det hus Leifr Erikson der uppfört. Boska-
pen, hvilken de förde med sig, fann här ymnigt bele.
lör öfrigt erböd landets öfverflöd pä frukter, vindruf-
vor och den rikeliga tillgäng der var pä mänga slags
fisk, at vara sjöfarande tillräckligt uppehälle. Genast
kom dem väl till pass ett stort fynd af en hvalfik, som
ebben vräkt på land. De försökte att begagna den till
mat, men funno den hvarkeii tjenlig eller välsmaklig.
Landets infödingar (Skrælingarne), hvilka på vintern ej
låtit höra af sig, och nu syntes vara fredligare, fram-
kommo på sommaren nära deras boningslad, dock ej i
någon liendllig afsigt, utan för alt anställa varubyte med
de nya colonisterna ; ty de medförde en slor mängd
skinn och pelsverk, som ännu i dag utgöra den förnäm-
sta delen af deras byteshandel. De gåfvo skinn för
rödt kläde, som de brukade att binda om hufvudet. All-
rahelst ville de lillbyta sig vapen; men d'horlin Karl-
sefne hade strängt förbudil sill medfölje att föryttra så-

9)	Erik Rauiles och Thoifin Karlsefnes Saga, Müller 1. c.


24o

dana, ulan fann i stället pa det råd, att. låla föra ut
mjölk till dem, hvarmed vildarne syntes vara väl belåt-
ne, ccli byteshandeln gick för sig. Emedlertid föran-
ledde detta besök Thorfin Karlsefne att tänka på nödi-
ga försiglighetsmåtl, hvårföre han omgaf sin bonings-
stad med plankverk, för att vara desto säkrare för öf-
verrumpling. InfÖdingarne återkommo vid vinterns bör-
jan talrikare än förut och äfven denna gång gick by-
teshandeln fredligt för sig; men sedan en af dem blifvit
dödad, då han ville bemäkliga sig främlingarnes vapen,
blef friden ej långvarig, oeh man kom å ömse sidor till
en träffning, hvari Vildarne måste taga flykten. Den-
na oenighet gjorde våra Nordländares längre vistande
mindre säkert, och föranledde Ihoifin Karlsefne, alt,
efler en temligen lång vistelse der, länka pa at erresan.
Han hemförde en rik skeppslast af landets produkter,
isynnerhet af Pelsverk och Masurträ. Erik Randes Sa-
ga i), äfven Grönlendinga Sagan kallad,beskrifverdenna
resa ännu utförligare i några biomständigheter, hvilka
hos Torfæus förtjena att närmare efterses. Först-
nämnde Saga berättar, att Thorfin Karlsefne efter tre
års förlopp lemnade Vinlands aflägsna kuster och att
han då tog med sig trenne af de inföddesbarn till Grön-
land, der de sedan fingo dop och Christendom. Efter
dessas utsago, styrdes Skrælingarnes land, såsom Sagan
uttrycker sig, af två Konungar A valdemon och Val-
di vid a: det vill valsäga ett slags Chefer för dessa

i) Müller 1. c. p. 295. Jfr, Torfæus, p. 61.
vandrande horder. Äfven visste de, fast otydligt, att
berätta om ett högre upp ofvan dem beläget land.

Vid denna tiden, säger Sturleson, började man tala
om dessa Vinlandsresor, såsom ganska lönande. Dock
synas de hittills liksom hafva varit en hemlighet inom
Leifr Eriksons slägt. Hans syster Freydisa Eriks-
dotter beslöt ock att företaga en dylik färd, i sällskap
ined tvenne broder, Helge och Finn b oge, till bör-
den Tsländare, hvilka nyss frän Norrige med eget skepp
ankommit till Grönland. Till Vinlandsresan hade beg-
ge parterne eget skepp, och skulle hvardera hafva ett
lika antal följeslagare. De ankommö till Vinland lyck-
ligen. Enligt öfverenskommelse skulle man hafva jemt
3-0 stridbara personer hvardera, utom qvinnor, för att
vara lika. Aïen Freydisa hade genast öfverträdt detta
aftal och i hemlighet tagit 5 personer mera med sig:
en oredlighet som naturligtvis måste grundlägga hat e-
mellan begge lottägarne på en tid, då löftens helgd var
stor och personlig tapperhet gälde mycket. Genast vid
ankomsten visade sig mellan begge partierna misstanke
och kallsinnighet, som sedan utbrast i uppenbar oenig-
het och omsider slutades med våldsamma uppträden»
Freydisa, en högst afskyvärd qvinna, öfvertalade sin
man Thorvaldr, som följt med henne från Grönland
och för öfrigt i Sagan spelar en dålig figur, att i hem-
lighet mörda do begge Norrmännen med deras medfölje
och bemäktiga sig deras skepp. Elter denna grymma

Svea 1	16
242

gerning återvände Freydisa och hennes man, försedde
med rika skeppslaster, till Grönland. Der utspridde
hon, att de begge Norrmännen qvarstannat, och hon be-
lönade sitt medlölje ganska frikostigt, på det att deras
tal skulle sammanstämma med hennes. Men ryktet om
denna illgerning spridde sig småningom, och väckte öf-
verallt afsky och förvåning.

Vid detta sorgliga ställe stannar Sturleson och til-
lägger blott, att Thorfin Karlsefne, som någon tid efter
sin Vinlandsfärd vistats på Grönland, utrustade sitt skepp
med en rik laddning, den han sedan föryttrade i sin
fosterbygd, Norrige. Han återvände kort derefter till
Island, der han bosatte sig. Han biel der hållen i stor
vördnad och vardt stamfader för talrika efterkommande,
och tillägger Sturleson, att det var ibland Thorfin
Karlsefnes slägt 2), som sägnerna bäst bibehållit sig om
dessa Vinlandsfärder, hvilka han i sin herrliga sagokrets
inflätat. Således har den granskande häfdeforskaren sä-
ker grund för trovärdigheten af de uppgifter, hvilka
Nordiska Historiens fader åt efterkommande tider för-
varat.

Sedermera tyckes Vinland ej så ofta blifvit be-
sökt, hvarföre ock dessa Vinlandsfärder nu blifva i Is-

3)	Flere af denna slägt, såsom Thorlak, Bjlörn^ Ingvold
voro Biskopar på Island och således boksynte män. Af dem har
Sturleson fått största delen af sina, underrättelser, 01. Tryggv.
Saga* C. 1x1.


243

ländska Sagorna mer och mer sällsynta. Väl nämnes
mot slutet af Olof den heliges regering, på ett ställe
uti Eyrbyggia-Sagan, om en Gunleif Gunlaugson, att
han vid Irlands vestra kuster råkat ut för en häftig och
långvarig storm, hvaraf han omsider blifvit drifven till
ett aflägse och obekant land, der han och hans med-
följe med plats undgingo, att af infödingarne blifva dö-
dade. Att detta obekanta land troligen var samma kust-
sträcka, som förut varit för våra Skandinaver bekant,
är deraf troligt, att Sagan nämner, det dessa sjöfarande
der träffade en Isländare, som hos infödingarne stod i
stort anseende. Ännu ett skäl kan hämtas af vindens
rigtning, ty Sagan förtäljer här utförligt, alt de af stark
storm från Ost och Nordost blefvo drefne till ett land
långt bort i Sydvest, hvilket icke kunnat vara annat än.
Amerika. Mera bestämdt talar Landnama Sagan, dd
den berättar om Jon Biskops resa till Vinland, för att
uppå dess aflägse kuster förkunna Christna läran, hvilken
han med martyrdöden derstädcs beseglade. Likasa be-
rättas, att samma fromma nit äfven föranlät Grönlands
förste egna Biskop vid namn Ibrik, att vid ar 1121 iö-
retaga en dylik resa 5). Således fortforo ännu en tid
bortåt dessa så kallade Vinlandsfärder, ehuru de icke
vidare omtalas; och tanken på en colonisering från Grön-
land, som mer än en gång sysselsatt de första upptäckar-
ne, var alldeles afstannad.

3)	J£r Amgrim Jonæ Spec. Islandiæ Hist. s. 148.


s44

Ryktet om detta fjerran belägna lands herrlighet
hvilade icke inom Grönlands landamären. Det vandra-
de, lik en Saga, vida omkring i Norden och ingenting
hindrar, att det äfven, fast dunkelt och oredigt, kun-
nat fortspridas längre åt Södern» Tidigt kände Skandi-
naverne vägen åt Medelhafvet, genom Niorva-Sund (Gi-
braltars Sund). Enligt Benjamin Tudelensis4)
var Alexandria besökt både af Svenskar och Danskar.
Emellan Medelhafs- och Hansestäderna i Norden ägde
vidsträckta handelsförbindelser tidigt rum. Ryktet om
Skandinavernes upptäcktsresor ktmde således lätt fram-*
tränga till de stora Italienska handelsstäderna , sasom
Genua, Venedig o. fl. Efter vår tanka vore förklarin-
gen då lätt funnen till de Charter Andr. Bianco och
Fr. Picigano efterlemnat, och att de verkeligen grun-
dat sina uppgifter på en dunkel sägen, som genom han-
delsförbindelser till dem hunnit från Norden.

Men det är icke blott ur Sagans dunkla väfnad vi
sökt utveckla hvad den ännu har tillförlitligt och tro-
värdigt , att säga oss om de fordna Skandinavers vikin-
ga-lif. Vi äga äfven i detta ämne nagra rent historiska
vittnesbörd, hvilka förtjena att närmare granskas. Re-
dan Adamus B rem en sis talar om Vinland, såsom
en långt bort i Oceanen belägen ö, hvarom han af Dan-
skar hört underliga ting berättas. ,,Præterea una adhuc
— säger han — insula reperta in illo oceano fqui Nor-
vegiam aut etram Finnmark ram lambit ) quæ di ci lin
Vinland, eo quod ibi vites spontc nascantur, nam et

4)	Itinerarium Ed. C. L'Empereur. Leid. 1633»
2-iS

fruges non seminatas abundare, non fabulosa opinione^
sed ceria Danorum comperimus relatione“ 5). Denna
underrättelse, sä kort den än är, är i sjelfva verket en
återklang af Sturleson och vigtig derigenom, att den
styrker ännu mera tillförlitligheten af Sagoskrifvarnes
utförligare berättelse.

Utom Adamus Bremensis, finnes en gammal
Chorographi öfver Grönland, Greipla kallad, hvilken
omtalar Vinland, och hvars vittnesbörd är har så myc-
ket vigtigare, som detsamma, sammanhållet med Stur-
lesons vittnesbörd, berigtigar hvad vi ofvanföre anfört
om Vinlands geographiska läge. Verelius har i si-
na noter till Hervarar-Saga bevarat ett fragment af den-
na urkund, som han förmodeligen hämtat ur någon
Codex, tillhörig det fordna Antiquitets Archivum, Se-?
dan Grönlands yttersta stränder blifvit beskrifne, heter
det i Isländskan; „Sudur frå er Helluland, pad er kal-*
lat Skrælingaland. pa er skamt till Vinlands hins goda,
er sumer menn ætla ad gangi af Africa. Milli Vinlands
oc Grænlands er Ginungagap. pat geingur ur hafi pui
er heitir Oceanus : pad huerfur um allan heim 7).“.
Häraf ses, att i Söder från Grönland låg Helluland,
som Greipla äfven kallar Skrælingarnes land, och uU
märker dermed tydligen de ofantliga landsträckor utmed
Norra Oceanen, hvilka innehafvas af Eskimoerna, Det-*
ta granskap var, enligt hvad vi ofvanföre visat, för
Grönlands colonister icke obekant, helst det Skrælinga-

5)	De Sîtu Danîæ C. 146. Jfr To rfæus 1. c. p. 6(5,

7)	Hervarar-Saga, Net. Verdi i. p. 37.
a46

land, som Greipla, omtalar, sträcker sig anda ifrån Grön-
land i sammanhang med deländer, som omfattaBaffins-
och Hudsons-vikarne, i söder ända ned till Terra Labra-
dor och Newfoundland. Ån i dag gå Eskimoerne till 5o:de
graden, och “att de fordomdags framträngt ännu flcre
grader längre, är med dessa vandrande folkstammars
natur så öfverensstämmande, att Vinland , som, enligt
Greipla, var beläget icke långt ifrån Skrælingaland
nödvändigt bör sökas emellan 5o:de och 4o:de bredds-
graden, hvilket också inträffar med livad vi ofvanföre
om Vinlands geographiska läge och klimatiska förhål-
landen anmärkt. Hvad Greipla vidare tillägger, — att
emellan Grönland och Vinland är Ginungagap 8), som
går ifrån stora Oceanen, hvilken - såsom orden lyda —
omhvärfver hela verlden, behöfver icke någon lång com-
mentarius; då det genast är i ögonen fallande, att Strat-
Davis och Baffins Bay dermed betecknas. Närmare kan
man val ej i dessa äldsta tider se Norra Amerikas con-
tinent utmärkt. Hvad Greipla till slut anför såsom de
tiders förmodan, att Amerika vore med Afrika 9) sam-
manhängande, är, ehuru origtigt, likväl icke alldeles o-
vigtigt, såsom ett bevis på den föreställning man i de
äldsta tider gjorde sig om de öfriga verldsdélarnas sam-
manhang sins emellan.

8)	Detta ord, som i Eddan är så bekant, är på detta ställe icke något
Nomen proprium, utan utmärker på detta ställe en Hafsvik
(vastus hiatu s.).

9)	Afrika är i Isländska Sagorna mycket bekant. Allmännast kallas
dot Morl and.


För öfrigt, hvad ljus i detta ämne en gång kan vin-
nas af de få fragmenter, som af Nord-Amerikas egen
forntid återstå, är svårt att säga» Allt för märkvärdiga
äro dock, för att här icke nämnas, de fornlemningar af
Jord vallar, Jordkäglor eller Grafhögar o. s. v. som ny-
are tiders resande derstädes anmärkt. Redan vår be-
kante K alm ville i dem igenkänna spår efter Skandi-
navernes fordna besök på dessa kuster. Omständighe-
terna dervid äro dock, såsom mycket annat rörande A-
merikas forntid, oaktadt Volneys, Smith- Bar-
tons och nu senast Nevv-A orkska Vetenskaps-Societe—
tens forskningar ännu borigömdt i mörker. Ty att så-
som Mallet och Pontoppidan antaga Eskimoerna
såsom lemningar af de fordna Skandinaviska Kolonister-
na eller såsom den store Linguisten Ol. Rudbeck
den yngre vilja i det Amerikan—Virginiska språket fin-
na några likheter med det gamla Nordiska språket, har
icke någon historisk grund för sig. Man vet dessutom
af senare underrättelser, att Eskimoernes sprak och
kroppsbildning vittna om frändskap af en helt annan
art, nämligen med Tschuder och Samojeder och anty-
da således klarligen en gemenskap emellan det Nord-
östra Asien och det Nordvestra Amerika.

Huru länge Skandinayernes resor till Nord-Ame-
rika varade, liafva Historieskrifvarne icke anmärkt.
Hos Stur les on gå de icke öfver medlet af det ii:te
Seklet. I andra urkunder kan man dock följa dem in
248

i i2:te Seklet. En forntida Scribent, Ordericus Vi-
talis omtalar vid slutet af n:te århundradet Vinland
ibland Norriges ultramarinska besittningar i). Man på-
minner sig dervid, att Island och Grönland, efter fiere
omvexlingar, omsider underkastade sig Norriges Konun-
gavälde. Redan förr än denna politiska förändring in-
träffade, hade Kolonisternas byteshandel på Nord-Ame-
rikas kuster upphört, ty den tyckes annars hafva bordt
blifva mera bekant i moderlandet. Orsakerna till dess
upphörande låter sig förklaras, af Eskimoernas tilltagan-
de fientlighet, för hvilken en hand iull folk, som bosatt
sig på deras kuster, i längden skulle gå under. Så såg
Thorfin Karlsefne sina afsigter öfver ända kastade. E-
huru han var manstarkast af alla Vinlandsfarare, blef
han dock efter hela tre års vistelse der, nödsakad att
öfvergifva hoppet att på dess kuster kunna bofasta sig.

Eskimoernes granskap blef omsider äfven farligt
för sjelfva den Isländska Colonien på Grönland. Grön-
lands Annaler, åberopade i Müllers Saga-Bibliothek,
veta att säga, det Eskimoerne (Skrælingarne) vid år
15/9 ströfvat in på Colonisternas område, och der ut-
bredt förödelse. Sannolikt blefvo Eskimoerne undan-
trängde i söder af andra Indianska folkstammar (Mo*
hawkerne, öelawarerne?) då de efterhand drogo sig
högre upp emot Norden och derunder torde några hor-
der hafva kastat sig längre in åt det östra Grönland»

1)	Orderici Vitalis Historic Ecclesiast, L. XIII. Iios Du Chesne’
Historias Narrmannomm Scriptores Anti^ui. Paris 16ig,
der deras granskap bief en af orsakerna till Coioniens
undergång. Hos Crantz och Egede lûmes en Påive-
Bulla, hvari talas om en fientlig Flotta, som vid år
1418 anställt förödelser på Grönland. Vid den tiden
härjade pesten Island och hann troligen i sin fÖrhärjan«-
de fart äfven till Grönland. Icke många decennier der-
efter hade Polarisen med eviga förskansningar tillspärrat
vägen till Grönlands östra bygd.

I hvad ordning dessa i det närmaste samtidiga or-
saker verkat till Grönländska Coloniens slutliga öde är
ovisst. De oroligheter, soni vid denna lid herrskade i
det genom Catmar-Unionen illa sammanbundna Skandi-
navien, gjorde att stamlandet icke tänkte på, att i tid
understödja det aftynande nybygget. Då man sederme-
ra började tanka derpå, hade förslagerna icke någon
framgång. Oakladt liera förnyade expeditioner, hafva
icke de djerfvaste sjöfarande kunnat genomtränga de
fruktansvärdt väldiga isvallar, bakom hvilka den fordom
så blomstrande Grönländska Coloniens sluteliga öde ligger
i evig köld förborgad. Öfvergången från Nord-Europas
gamla till Amerikas nya verldsdel utdog med Colonisterna.
Den hade, såsom så många andra af de dödliges sträf-
vauden, för en tid gått till hvila, för att på en annan
tid och hos andra folk med förnyad kraft stå upp igen.
Men de första upphofsmännens namn skulle säkert för
alltid hvilat i glömskans sköte, om ej den Nordiska Hjel-
tesagan bevarat minnet af deras bragder.

J. H. Sch&oder.
anmärkningar *)

I ANLEDNING AF DEN NYLIGEN FÖRDA STRIDEN AN-
GÅENDE DET FORDNA FÖRHÅLLANDET MELLAN
DOMARK OCH NÄMN D. r

Utdrag af ett bref af d. 17 MaTS iRaÖ.

—“   Svenska Domstolarne, begynner Consist. (Handl,
om den Acad, jurisdiction p. 91) i det äldsta skick de
(hvari de) kommit till vår kännedom, voro samman-
satte af en domare, och nämnd. Då detta såkallade äld-
sta skick utan tvifvel skall vara det, som är framstäldt
• Landskapslagarne, så bevisa dessa lagar ganska tydligt
att Consist, börjat sin historiska deduction med en sats,
som ådagalägger en förvänd åsigt af de gamles beprisa-

Dessa anmärkningar meddelade åt Undertecknad i anledning af
de i Skrifterna angående den Academiska Jurisdictionen yttrade
meningar i ämnet, voro af Författaren ej ämnade till tryckning.
Det är på blott min begäran, som Författaren nu benäget tillåtit så
mycket af dem göras allmännt, som tjenar till rättelse af ett misstag,
som jag sjelf begått i fråga om Domares och Nämnds förhållande till
hvarandra (seFeod. o. Republic, s.aiön. 66) På Författarens åstun-
dan tillägger jag, att lian är långt ifrån att med dessa i hast
uppsatta Anmärkningar, hvilkas ofullkomlighet han inser, tro de
egentliga undersökningarna i ämnet slutade: han anser dem tvert-
om knappt vara började, och förbehåller sig att framdeles, då
han kunde komma i tillfälle, att med den gründlighet, som ve-
derbör, afhandla detta■ ämne i sin vidd, få rätta de misstag han
nu kan hafva begått.
251

de sätt att organisera sina domstolar (p. g5,) Jag upp-
repar här den anmärkning jag haft äran muntligen med-
dela Herr Professorn , att nämnden i sitt ”äldsta skick” *)
alldeles icke var någon ”constitutif afdelning” af dom-
stolen, utan dess tillsättande var ett moment i proces-
sen, hvilket lika sa litet som vittnens hörande, eller
något annat som hör till processen, bör inblandas i
domstolens organisation. Domstolen utgjordes helt en-
kelt i Städerna af Rådet, och på landet af Domaren (i
de Götiska Landskaperna Häradshöfdingen) och Lag-
mannen. Stadsdomstolen, likasom Städernas inrättnin-
gar i allmänhet, bildades naturligtvis efter utländska
mönster» ‘Hvad ater landet beträllar, är det otvifvelak^
tigt, såsom ock Anmärkaren påslår (Ett och Annat om
corporationer, privilegier, nämnd etc. p. 29) att i äldsta
tider hos oss likasom hos våra, stamförvandter, helafoL
ket **) inom ett visst distrikt, undersökte och afdömde

*) Jag tycker mig hafva funnit anledning till den förmodan, att
nämndens första degeneration , hvarigenom den biel permanent,
och således upphörde att vara verklig nämnd, gar längre tillba-
ka , än man skulle hafva trott. Den fortfor likväl länge i sin
gamla bestämmelse , innan den efterhand blef ansedd såsom hö-
rande till domstolen och deltagande i domsrätten. När vi en
gång, såsom nu snart är att förvänta, få våra gamla lagar fram-
dragne i deras rätta skepnad, torde detta ämne ej bli svårt att
utreda,

**) Att under benämningen: folket här kunna innebegripas blott
<Ie i allmänna angelägenheter röstägande familjläder, torde ej
behöfva anmärkas.
25a

förekommande mal. Kännedomen om lagarne var lika«
sa Idet enskilte personers egendom som t. ex. kännedo-
men om läiidthushållningen ännu hos bonderne är det;
sjelfva dessa lagar voro plägscder och rättsbegrepp, fort-
plantade från far till son, och så sammanhängande och
införlifvade med det allmänna medvetandet, att det visst
icke föll någon in, att de skulle vara något, som be-
hofde först läras. Här var den ene jurist så väl som
den andre, och om en eller annan stod i något anseen-
de för utmärkt vishet, är det ej troligt att folkets, för-
modligen egentligen till anförare i krig, valde hufvudman
(fläradshöfdingen) såsom sådan ansågs lagklokast; ehuru
han troligen äfven i dessa saker förde ordet. Men ef-
terhand uppkommo i allmänhet mera invecklade rätts-
förhållanden, äfvensom enskilta nya fall förekommo;
och på dessa nya förhållanden och fall skulle de gällan-
de rättsbegreppen lämpas genom' en jämnt fortgående
utveckling. Ofta hände det ock, att uti dessa från ur-
åldriga tider ärfda rättsbegrepp ett och annat under
förändrade förhallanden blef, såsom Konung Birger
Magnusson säger, sumt äi allungis skälikt, sumt
al lu ngis tunkt til at lita. Det allmänna medve-
tandet kunde nu ej mera i det speciella följa med alla
de härigenom uppkommande utvecklingar och modifica-
tioner af rättssystemet; ehuru de allmänna begreppen
blefvo, som förut, en gemensam egendom. Likasom
det nu på landsbygden här och derfiimas personer, som
äro ett slags nederlagsplatser för gamla sägner, visor,
o. d.? så funnos ock på den tiden här och der perso-
ner j som hade mer förstånd på lag och rätt än mäng-
den. Men det inträffar särdeles med dylik folkslärdom,
alt det inom en slörre omkrets, t. ex. ett landskap, i
synnerhet blir en person som i sin konst vida öfvergår
alla de andra, och derigenom blir för den mindre kun-
nige hopen ett orakel, emot hvilket äfven dc, som i
insigt äro honom närmast, hafva intet att säga. Så må-
ste det afven gå med lagkunskapen. Inom hvart land-
skap måste finnas en man , som för sin lagklokhet stod
i aldrahögsta anseende, och denne biel, såsom äfven
den titel vittnar, hvilken folket gal honom: Lagman,
ansedd såsom lagen sjelf i mensklig skapnad. *) Men då
Lagmannen ej kunde tillfrågas i alla saker, och folket
icke heller kunde lita på sin allmänna lagklokhet, blef
det nödvändigt att de till sina styresman inom härader-
na valde de lagklokaste personer der funnos. At dessa
personer? hvilka, såsom folkets höfdingar förde orde^
vid Tinget, och således äfven uti de der förekomman-
de rättegångsmål, måste de således öfverlemna att säga
lag om hvart mål, d. ä. döma, och således blefvollä-
radshöfdingarne D om are. Likasom nu Häradshöldin-
garne ej hade något alt saga emot Lagmannen, så hade
böndernes mening om lagen intet vitsord emot Doma-
rens utsago; men väl kunde den som tviflade att Do-

*) Att Lagmännen på sådant sätt .uppkommit, synes mig rinihgare
än alt de från första början varit formligen tillförordnade Äm-
betsmän. Intilldess ämnet blifvit nöjakt'gt upplyst, torde det
som har blifvit yttradt, få gälla såsom en vanlig historisk

Roman.
254

mären hade rail, vädja mot honom under Lagmannen,
hvilken ej sades döma, utan lagh skilia. Om ock
det af Anmärkaren (E. p. A. p. 54) citerade ställe af
WML., 20 Fl. ThingB., *) skall så förstås, alt folket
förbehållit sig en profiling af Lagmannens skila, så är
detta visserligen märkvärdigt, men dock ett stadgande
af samma art som det, hvilket förekommer i 25 Cap. 2
§. Ratteg.Bälken af vår nu gällande Lag, om Harads-
höfdings eller Lagmans öfverröstande af den enhälliga
nämnden ; det kan endast ega rum i det mest utmärkta
fall af uppenbar orättvisa, och är då ett uttryck af den
obildade rättskänslans, det allmänna förståndets rätt alt
réclamera sin ursprungliga, af domaren uppenbart miss-
brukade domaremagt. — Nu hade sålunda folket åt vis-
sa personer öfverlemnat sid rätt att döma, d. ä. säga
hvad lag var i hvart mål, och detta hade de gjort der-
före, att, de ej mer tilltrodde sig att döma sjelfve; men
de fria män, son) på detta sätt lemnat i en persons
hand en dem alla tillhörande vigtig rättighet, lemnade
ej åt honom mer än nödvändigt var. Således fick do-
maren väl säga hvad lag var om hvart mål, men huru
det förhöll sig med sjclfva målet, eller såsom man då
för tiden uttryckte sig, hva t th er var sant um, dcö
kunde de inse likaså väl som han, och de ibland dem,
som närmare kände enskilda förhållanden emellan de
tvistande, o. d., vida bättre. Härom fick således doma-

*) Troligen är dock detta, han 7 Fl. 3 $. ThingB. UL. hämtade
slälle corrupt; ehuru det är lika lydande i dö trenne ms c. al
ofvannämnde lag, som ännu finnas*
ren ingen ting afgora. Kom en sak till Tinget, som
var sä uppenbar, att sanna förhållandet visade sig för
allas ögon, fick domaren väl genast pä det gifna factum
tillämpa lagen; men han var dä, i afseende på delta fa-
ctum, blott den församlade menighetens organ, såsom
ordförande, och der var intet rum lemnadt åt hans
profiling, såsom domare. Förekommo åter saker, som
ej voro sä uppenbara, var, efter målens olika beskaf-
fenhet, sättet att utröna sanningen beslämdt genom en
mängd olika former, hvaraf de väsendtligaste voro, att
antingen käranden fick vittna, d. ä. bevisa med vitt-
nen, den tilltalade fick dylia, neka med edgärdsmän,
eller skulle en nämnd af merändels tolf män, till
hvilka båda parterne hade förtroende, undersöka för-
hållandet, och deröfver yttra sig. De mål der först-
nämnde bevisningssätt egde rum, kallades vit nism al,
det andra slaget dulsmal eller vän slus ak er, vän-
slam al, och det tredje nämdamal. Genom dessa
bestämda former för sanningens utrönande blef intet af
det som härtill hörde lemnadt till domarens profiling;
hans befattning var, s-åsom hans namn ock tillkännagif-
ver, endast att döma, hvilket ord då (och det är gan-
ska lätt att bevisa, att förhållandet är det samma ännu,
fastän domarens befattning nu är vidsträcktare) , endast
och allenast betydde: tillämpa lagen på ett gifvet fa-
ctum. Deremot är det, å andra sidan, otvifvelaktigt,
att nämnden, i de fall der den egde rum, enligt hvad
ofvan är anfördt, lika litet dömde, som vittnena eller
edgärdsmännen 3 i de mål der sådana funnos; ty ehuru
afgjord saken än må hafya blifvit genom de sednares
ed, så väl som genom den förres utlåtande, finnes in-
tet exempel derpå, alt någotdera någonsin varit kalladt
en dom, de sjelfve domare^ eller deras handling att
döma. Vill man likväl, tvärtemot språkbruket, med
våld uttänja ordet döma till dessa handlingar, så vin-
ner man dock, genom en sådan sjelftagen myndighet
jämnt ingen ting, då sjelfva saken är nog uppenbar. —>
---------— Hvad nu angår Anmärkarens i form af tvif-
velsmål emot Consistai domslols-historia framställda eg-
na åsigter af ämnet (E. o. A. p. 29 o. f.) torde det,
fastan dessa tvifvelsmål till största delen, såsom nyss
ar anmärkt, tjena mer till bekräftelse än till vederlägg-
ning af den sats Consist, med sin historia velat bevisa, sa
mycket snarare tillålas mig att derofver meddela mitt om-
döme, som FÖrf. af Nytt E. o. A. i detta ämne ej velat yt-
tra sin mening, utan lemnat striden åt våra J u rister
^p. 44}. För desse ^män af professionen” kunde det vis-
serligen synas betänkligt, att vidare yttra sig i en sak,
hvarom deras allmänt antagna mening blifvit, af en af
våra skarpsinnigaste Författare en g’ng för alla på det
beslämdaste satt förklarad vara ritan grund (Svea 1 11»
p. 190); men då jag för min del, oaktadt denna afgörån*
de dom , redan förrådt att jag ar én hårdnackad aii-
hangare af den förkastade meningen, äi' jag nödsakad
att försvara min sak så god t jag karl emot de invänd-
ningar Anmarkaren dergmot framkastat. — Anmärka-
rens första tvifvelsmål angår gränsen emellan domarens
och nämndens befattningar (p. 29). Hvad här säges om
257

rattegångssättet i äldsta tider, öfverensstämmer med dert
åsigt jag i det föregående yttrat, med undantag af den
uppgift om lagens stadgande, hvilken Anm. bei’ättar att
folkets chef skall halva meddelat. Men näx’ Anm. kom-
mer till det andra tidehvarfvet^ då folket ej mer, att
jag så må säga, in pleno dömde, sammanblandar han
alldeles de ganska olika former, som i särskildta länder
uppstodo, så alt nämnd, nefndir menn, thingsmenn,
laugrettsmenn, schöllen, jury, blir alltsammans etU
Då det skulle fordra en särskildt vidlöftig undersökning
att utreda förhållandet med de Danska och Norrska
Næ^mingarne och Thingsmennen, torde jag endast fa
hålla mig vid det välbekanta olika förhållandet emellan
vår nämnd (den gamla nämnden näml., ty den nuva-
rande Häradsnamnden har blott namnet qvar), med
hvilken den Engelska och Franska juryn hufvudsakli-
gen öfverensstämmer, och Tyskarnes Schöffen. I afse-
ende på nämnden åberopar jag mig hvad jag i det före-
gående derom anfört. Emot hvad jag der yttrat, att
nämnden ej var någon del af domstolen (der var ej ens
nagon domstol, utan en domare, och af honom
kunde ej nämnden utgöra någon del) kunde de stallen
synas sta i stiid, som citeras al Anm. p. 55 not. ***^
(Fl. i. §. 4. ThingB. UL. Fl. 6. ThingB WML.) meri
dessa, här alldeles olämpligt anförda si alien angå hvar-
ken nämnden eller några dömande personer, utan stad-
ga endast att ett visst antal bönder hån häradet borde
vara tillstädes vid Tinget, såsom lingvitnen, eller for
att se hvad dervid sig tilldrog och vid uppkommande

Svea I,	.

*/
tvfst derom kunna vilnu (jfr. E. o. A. p. 4i). — Likaså
liten Jikhet Tyskarnes Graf hade med vår Domare, li-
ka liten hade deras Schöffen med vår nämnd, eller
förhållandet emellan der Graf och die Schöffen
med det emellan domaren och nämnden. Domaren ha-
de ensam den egentliga domsrällen,, der Graf åter var
derifrån utesluten; die Schöffen voro just sjelfva
döm&tolen; nämnden åter, likasom Engländarnes jury^
endast för ett särskildt fall valda undersökningsmän. Hvad
Savigny ej kan förklara, näml. Engelska juryns (och på
samma grund den Svenska nämndens) olikhet med den
Tyska domstdsinrättningen, blir ej' derigenom förklar-
ligt, att sjelfva thesen, eller olikheten i det Vväsendtli-
ga stycket^’ bestrides (E. o. A. p. 55 not.) utan derige-
nom att hypothèse» . som först gör denna olikhet oför-
klarlig, visas vara falsk. Saken är den att bade juryn
och nämnden, ej allenast i det väsendtliga stycket, h var-
om Savigny talar, utan ock i alla väsendtliga stycken,
ej, såsom Anm. förmenar, mera, utan vida mindre
än Savigny trott, öfverensslämmer med den Germani-
ska domslolslörfattningen; ty det är just i nämnde hy-
polhes, näml. att ’Mas Geschwornen Gericht der Eng-
länder so natürlich aus dem allgemein Germanischen
Schöffengericht entstanden zu seyn scheint,” som ngurov
tpsv^ss ligger. Två ting kunna knappt mindre likna
hvarandra än die Schöffen och juryn eller nämnden;
del ar då icke underligt att bådas functioner voro oli-
ka; tvärlom vore det förvånande om de icke varit det.
Det är således på anledningarne till uppkomsten af de
till sin innersta grund alldeles ölika domstohförfattnin*
game och processordningarne som uppmärksamheten
mäste fästas; och äfven häruli är, sä vidt jag förstår,
ingen ting oförklarligt. Det lär emedlertid vara säkert,
att hvad Savigny ”med klara ord” säger om Tyskarnes
Schöffen alldeles intet bevisar om vår nämnd. Lika li-
tet bevisar allt hvad Anm. framdragit om tings- och
laugrettsmenn. Anm. bar ganska rätt deri, att man
vinner ljus derigenom, att man jämnför de särskildta
folkslagens äldre lagai? med hvarandra; men att jamn-
föra, är ej att sammanröra^ och det säkraste sattet att
vinna mörker i stallet lör ljus är att försmå en mödo-
sam utveckling af hvart folks rättssatser och inrättnin-
gar för sig, och en först derpå följande jämnfÖrelse,
hvilken består i anmärkandet så väl af olikheter som
likheter, for alt i stället, under den förutsättning att
rättsbegrepp och författningar bos särskildta folkslag nöd-
vändigt måste varit stöpta i samma form / och utvicklat
sig efter ett visst gemensamt formulär, blanda ihop sa—
ker, lika heterogena som olja och vatten, upptäcka lik-
heter der inga finnas, och sedan förimdrä sig öfver för-
menta anomalier, eller med våld förklara bort dem. —
För att nu komma till de Svenska domstolarne lör sig
sjelfva betraktade, anser Anin. Consist, liàfva misstagit
sig på dubbelt sätt, 1:0 deri, att nämndens åtgärd all-
tid skulle hafva föresatt domarens, och iHo deri, att
nämnden blott skulle halva ransakat^ domaren åter
dömt. I den förra punkten har Anin. deli solklara san-
ningen på sin sida; dock är Consist:!!, på ett orimligt aätt
s6o

uttryckta mening, onekligen i hufvudsaken riktig, att
någon, egentlig prüf ning af sjelfva faetum ej tillkom
Domaren; ty de mål som ej undersöktes af nämnd vo-
ro sådane, der antingen sjelfva factum, eller den vid
bestämda former bundna bevisningens fullgörande var
uppenbart, och der domaren ej kunde grunda sin dom
på annat, än hvad hela tingsmenigheten sett och hört.
Då Consist, säger, att domaren ej befattade sig med
medborgares handlingar, och Anm. deremot att han
pr öf va de (?) dessa handlingar (E. o. A. p. 4i, 42,)
är således intetdera af dessa uttryck öfverensstämmande
med förhållandet. I den sednare punkten ater har Anni.r
så vidt jag kan förstå, lika uppenbart orätt. Han upp-
fyller flera sidor med cilater som skola bevisa att nämn-
den dömde, och som blott bevisa, hvad alls ingen tvist
varit underkastadt, utan tvärtom är af Consist, sjelf på
flera ställen uttryckeligen sagdt, att nämnden skulle upp-
gifva resultatet af undersökningen. Skillnaden ar blott
den, att Consist, förer detta yttrande fill ransakningen,
såsom dess resultat ; Anm. åter gör det till en dom.
Då tvisten , så vida , är blott en ordstrid, kan endast
språkbruket afgöra hvem som har rätt; och man finner
då att Anm. ej gittat framdraga något bevis, att nämn-
dens yttrande varit kalladt en dom, ulan brukas detta
ord, såsom jag i det föregående anmärkt, endast om
Domarens utlåtande, hvarigenom han tillämpar lagen.
Samma språkbruk gäller' än i dag. Man säger t. ex.
ieke att någon domes att hafva begått dråp, hvaraf
följden blir att han skall mista lifvet, utan domstolen
anser honom, efter hållen ransakning, ofvertygad om
dråpet, och derföre, med åberopande af lagens rum,
dömer den honom att mista lifvet, o. s. v. — Deremot
brukas ofta om nämndens yttrande ordet vitna (t. ex.
i det E. o. A. p. 43. cit. stallet 26. Cap. 4. 5» BB- EL),
likasom ordet vita brukas både om nämndens förrätt-
ning, och om parternes bevisning; och det har äfven i
andra fall ej sällan synts mig svårt att bestämma antin-
gen fråga är om nämnd eller vituen. Ett exempel der-
på huru äfven Anm. förblandat nämnd med edgärds-
män, får jag i det följande anföra. Också har nämn-
dens yttrande vida större likhet med vitnenas och ed-
gärdsmännens än med domarens; men huru nödvändig
följd domen må hafva blifvit af nämndens, vitnenas el-
ler edgärdsmännens utsago, är det lika orimligt att sä-
ga , såsom Anm. (E. 0. A. p. 46.) att domaren i äldre
tider blott förkunnade den dom som nämnden redan
fällt, som om någon på allvar skulle vilja påstå att do-
maren nu för tiden blott förkunnar den dom som vit-
nena redan fällt, i de fall nämligen der dessas utsagor
äro fullt bindande, eller som svaranden eller den an-
klagade sjelf fällt, då han friat sig med värjemålsed.
Men Anm. vill ej allenast bevisa, att nämndens yttrande
om factum var en dom ; han anför ock ställen som kun-
de synas bevisa att nämnden äfven befattade sig med
målens rubricerande och lagens tillämpning. Domaren
sjelf, säger han, p. 43, stod i vissa fall för sitt ämbete
under nämndens dom. De ställen som här citeras (Fl.
2. 5. 2. ThingB. UL. Fl. 2. §. 5. DrB. ÖGL.) innehål-
sGa

la blott, att nämnder; skulle yltita sig öRer det factum
huruvida domaren vaiit pä tinget eller falt bud, eller
,cke ; att nämnden skulle fälla honom till de för för-
lummelsen stadgade bÖier, är lörmodligen blott en giss-
ning, som i allmännare ordalag kunde sa uttryckas: om
domaren sjeU varpart i något Iviste- eller brottmål,
hvem skulle da utoixa hans ämbete, om ej nämnden ?
JDenna förmodan bestyrkes ej mer af de bär anförda
ställen, än af hvilket annat ställe som helst i alla Land-
skapslagarne„ Till dess säkrare upplysning härom vin-
nes, kan förslagsvis erinras, att. i Upland, Söderman-
land och Westmanland voro i hvart härad två domare,
al hvilka hvardera kunde dömma dåden andre var part.
Dessutom funnos, som bekant är, Lagmän i alla eller
de flesta landskap. P. 44. citeras FL iå pr. EghnaSäh
ÖGL,, der det heter: ,,tha skal Häradznämnd vita hvat
thet är sant om , ok vita hvat hälder Ihet är lagh aller
çlagh/4 Men meningen härmed är ej att nämnden skul-
le vila (undersöka) om ett gifvet factum var olagligt
eller ej , utan om den lÖregifna olagligheten (vid jo rd a-
värn) egt rum eller ej 5 således var frågan blott om
factum. 1 de p. 4b. citerade ställen ur WGL. äfven^
»om i allmänhet i deuna Lag, framställes väl Härads-
höfdingeu och nämnden i ett alldeles eget, ännu ej uL
redt förhållande, men att nämnden dömt, dertill finnes
icke heller här någon anledning, För öfrigt förljenm;
den af Stjernhjeim ulgifna WGL. ej att citeras, ännu
mindre aU man besvärar sig med vägra undersökningar
ab J

*) Det bör dock bar ick» ïemnas oanmärkt, att på det anförda stället
Fl. 6. MandB. utan tvifvel skall läsas : ok h æ r a s s h[ö f t h i n j;

hö|^thji e tjh i n« o o I«’ggi &c«

deri *\ Det som är anfördt samma sida ur Cap. 55.
BB. LL. : „Digge thet lil Häradsnempd , hvat thet ränt
'eller slulit var, eller i andro matte taghit,“ har ej af-
seende på målets rubricerande eller undersökningen om
corpus delicti i d-e der nämnda brott, vitan meningen ät
att nämnden skulla undersöka handlingens objectiva be-
skaffenhet, hvaraf det möjligen för det allmänna begrep-
pet, men ålmintlone för domaren , blefve tydligt om
handlingen var e-tt rån, stöld, &c.; att dere.mot afgöra
om denna af nämnden undersökta .beskaflenhet gjö^de
handlingen till rån , stöld , eller till en ansvarsfri handling,
måste, så vida detta bestämmande kunde bero pa andra äh
sådana juridiska begrepp, som måste förutsättas hos livar och
en för sina gerningar ansvarig meiiniska, tillhöra doma-
ren, hvilken naturligtvis äfven kunde, dei' så nödigt
fanns, i förväg uppgifva de omständigheter, på hvilka
nämnden i synnerhet hade att fästa sin uppmärksam-
het På samma sätt böra otvifvelaktigt alla de ställen
förstås, af hvilka man kunde draga den slutsatsen, att
målens rubricerande tillhörde nämnden, t ex. 25 Cap.
EdzB. LL:' ”Nu ägher Häradsnempd . . . antingia värja
eller falla then sakin gifs först om Edzörit. Väria the han
forEdzörit, vari ther om saklös ; Och maisäghanden lagh-
söke han tha, efter thy brutin äro&c. Här tillhörde det na-
turligtvis Häradshöfdingen, att för nämnden uppgifva de


204

omständigheter, hvarpå det berodde , huruvida edsöre var
brutet, och hvilka de deriöre borde undersöka, t. ex Mhvat
heller han hempndis a annan, eller annar skilnadher
kom thera mellom;” men säkerligen lemnade icke Hä-
radsböfdingen helt enkelt åt nämnden att afgöra huru-
vida edsöre var brutet eller ej. Att nämnden skulle,
enligt det af Anm. p. 45 cit. 24. Cap. EdzB. Cb. svär-
ja de redan fälda edsöres brylarne biltoga, kunde väl
vid första ögonkastet se ut som en dom, men delta
sken försvinner vid närmare påseende. Nu, heler det,
,,fälla the (nämnden) han (som saken gifs) för Edzöril,
Tha skal Häradzhöfdinge a samma tinge, eller näslo ther
efter, alla them uptälja, som i flock och farnöte medh
waro, thagerningen giordis ; Och tha han them alla up-
talt hafver, tha skal Häradsnämpd sväria them alla bil—
iogha, och Häradshöfdingen dome them fridhlösa ofver
alt Rijkit.“ Efter Anm:s asigt skulle i detta slags mål
dömas fyra säi'skildta domar i samma sak. Först skul-
le nämnden ransaka om målet i dess vidd, och döma
om hufvudmannen brutit edsöre; 2:0 skulle Häradshöf-
dingen, i fall det var edsöresbrott, uppräkna de perso-
nei' som varit i flock och farnöte, d. ä. hvilkas delak-
tighet i brottet enligt undersökningen var sådan, att
äfven de, enligt Häradshöfdingens profiling, voro att
anse som edsöresbrylare (hade nämnden haft den på-
stådda rättigheten att rubricera, så hade detla uppläl-
jande af Häradshöfdingen varit en absurditet), och äf-
ven detta uppräknande var en dom, ty påföljden för


265

de uppiäknad« var eo ipso gifven; 5:o skulle nirnndeå
svärja dem alla, d. a hufvudmannen och de medbrotts-
lige , fridlösa, och detta var den tredje domen; och 4:o
skulle Häradshöfdingen dömma dem biltoga öfver allt
Riket. Att delta är orimligt, tyckes vara tydligt. Jag
föreslällcr mig dessa lyra handlingar sålunda: 1:0 ran-
sakade nämnden öfver det angifna brottet, med hufvud-
sakligt alseende på de af Häradshöfdingen uppgifna om-
ständigheter, hvaraf det berodde om målet var edsöres-
brott eller ej, och meddelade, här såsom alltid, resul-
tatet af undersökningen. 2;o Var det härigenom algjordt,
att hnfvudmannen (then som gerningen gjorde, som sa-
ken gifs) brutit ed.^öre, så prölvade Häradshöfdingen,
efter de genom ransakningen upplysta omständigheter,
hvilka af de medbroltslige som brutit edsöre, och des-
sa, jämte hnfvudmannen uppräknade han för nämnden.
5:o Alla desse skulle af nämnden , utan någon dennas
profiling (tha s ka 11 Här ad z n e m p d) svärjas biltoge,
hvilket, då nämnden här hvarken utöfvade sin vanliga
befattning att ransaka (ty ransakningen hade redan skett),
eller det domaren tillkommande göromålet alt döma
(hvilket följer efteråt), ej synes kunna betyda annat,
än att nämnden, som Häradets representant, i dess namn,
svor att alla de uppräknade personerna ej skulle njuta
något skydd inom Häradet, eller med andra ord, att de
skulle blifva biltoga ; och först derefter 4:o dömde Hä-
radshöfdingen , hvilken , som Konungens Ämbetsman, för-
klarade Edsöresbrytarne fridlösa öfyer hela Riket.— Or-
den i 5. Cap. Sar, m. vadha LL.: ?3'gge thet till Hä-


a66

radznempd, hvat thet skal vadha räknas eller eigh, ocli
böte then saki hvart som thet är til, och nempden thet
vägher,^ betyda ej att nämnden ägde attpröfva huru myc-
ket den brottslige skulle böta. utan att den skulle öf-
verväga huruvida det var vada eller ej; och derefter hade
domaren sedan att bestämma böterna. — I hvad me-
ning de p. 45. anförda orden ur n Cap. EdzB. SlL.,
som angå det målseganden medgifna valet, att taga bö-
ter eller lifvet af den fällde brottslingen, äro med cur-
sif stil utmärkte, är obegripligt, då de alldeles icke
höfa hit. — Hvad de p. 46. cit. edsformulären beträf-
far, kunde det onekligen synas som om nämnden i de
der anförde fall äfven bestämt den juridiska påföljden
af det undersökta factum, men att meningen af uttryc-
ken: t hy a ha m eigh , ty är han ey värd er, all-
deles icke är att de skola gälla som en dom, bevises
tydligen just af ett ställe som Anmärkaren här sjell an-
fört, nämligen 5. Fl. ThjB. WGL., ty de tolf män
som der nämnas voro ej någon nämnd, utan en tylft,
som svor tillsammans med anklagaren och hans båda vit-
nen (hvilka sistnämnde sannolikt i tylften voro inberäk-
nade) och till dessas ed är det, som det der anförde
edsformuläret hörde. Att detta var förhållandet blir
ånnu tydligare af ett motsvarande, af Stjernhjelm ute-
lemnadt ställe i DrapB. (Jfr Bring WGL. Fl. 19 DrB.).
Detta formulär skulle således bevisa att anklagaren sjelf,
jämte hans vitnen och edgärdsmän domde. Det saknas
ej likaså kraftiga bevis att äfven den anklagade döm-^
de. Den för stöld misstänkte, som foregaf sig hafvå
567



hittat och lagligen lyst, svor: thy äm iak varder
vu ni tig i ä (läs v n ningi ä) 1 ag h a ...thy ämiak
warder orthiuwä at warä. Fl. 15. ThjB. WGL.
IJan dömde sig således sjelf urtjufva och berättigad till
hittelön. Skulle nu detta, såsom jag förmodar, belin-
nas orimligt, så följer deraf ock, att anförde edsformu-
lär icke heller bevisar att nämnden dömde. Det sy~
nes således kunna tryggt antagas, att vår gamla nämnd,
likasom all annan nämnd, aldrig ägde att mgå 1 någon
pröfning af, eller fälla något yttrande om den i lagen
stadgade påföljden af det undersökta factum, eller, med
andra ord, att den icke egde alt döma, utan alt delta
tillhörde domaren, hvilken, efter allt menskligt utseen-
de af denna befattning hade sin titel j alt det således äi
högst olämpligt att, såsom Anm. p. 46., säger att do-
mares förrättning bestod, i afseende på dömandet, blott
i den formalitet att förkunna den dom , som nämnden
redan fält; alt man vädjade mot verkställigheten af nämn-
dens dom, o. s. v. Låt vara, alt ett eller annat fall
yar sådant, att, sedan nämnden yttrat sig om laclum,
den juridiska påföljden kunde förutsägas af hvem som
hälst, och äfven af nämnden, sa var delta, och mä^le
alltid så blifva, en tillfällighet. Hvar och en som bi-
yistat domstolars öfverläggningar vet, och hvar och en
som något studerat Jagfarenhet kan första, att det pa
långt när icke alltid är factum, som är föremål för tvif-
vcl och olika meningar. Lika ofta, om ej oftare, är
det olika meningar om lagens tillämpning, och man har
sett, äfven i sçdnare tider, flera exempel derpa attperr
268

soner, som för en handling blifvit af en domstol döm-
de att mista lifvet, blifvit i högre instans, för samma,
i afseende pa dess faetiska beskaffenhet intet tvifvelsmal
underkastade handling, frikände frän allt ansvar. Sa o-
lika meningar höras dagligen af kunniga personer med
mångårig öfning i domarevärf, och det oakladt kan man
ha sa abstraeta begrepp, att i äldre tider, då lagarne
till och med hufvudsakligen utbildades genom nya ca-
sus, hvarje förekommande fall skulle hafva framträdt
för domarens (d. ä. nämndens) förstånd alltid i sällskap
med en dertill till alla delar passande lagboks , så att
när nämnden sagt huru det förhöll sig med factum, ha-
de den tillika pekat på den dertill hörande §en, och
domaren var blott en härold, som utropade hvad nämn-
den utpekat. Inser man nu orimligheten häraf, så må-
ste man medgifva alt i många, om ej de flesta fall, det
då som nu fordrades en profiling, en eftertänka huru
lagen rätteligen borde tillämpas, och hvar finnes minsta
spor deraf, att denna profiling tillkom nämnden, eller
är det förnuftigt alt ens förmoda något sådant? I de
fallåter, der den juridiska påföljden af ettutredt factum
var för det allmänna juridiska förståndet val bekant,
och ej kunde blifva annorlunda, kunde väl ens der
nämndens yttrande om factum eo ipso anses som ett
yttrande om lagtillämpningen? Äfven om detta vore rik-
tigt, måste man väl åtminstone inskränka satsen derhän,
att nämnden dömde i de mål, der lagtillämpningen var
intet tvifvelsmål underkastad, men icke i andra. Hvem
bestämde då graden af denna tydlighet, hvilken utgjor-
26’g

de den gräns emellan de olika slags målen, utöfver hvil-
ken nämnden med sitt omdöme ej fick stiga ? f örmodli-
gen nämnden sjelf; eller livar finnes något sporr af en
sådan olikhet? Är det ej i högsta måtlo ologiskt, att
för det, att emellan två saker i visst fall är elt oskilj-
aktigt och tydligt sammanhang af causalitct, samman-
röra båda sakerna och göra dem till en och samma sak ?
Ponera, t. ex. — för att tala i simpla • liknelser — att
någon gör denna slutsats: vid eldsvåda klämtas alllid,
ergo är det den som vallat eldsvådan som klämtar: el-
ler denna: om en läkare pa elt visst oriktigt sätt be-
handlar en viss sjukdom, sa dör otvifvelaktigt den sju-
ke; ergo är det egentligen läkaren som dör, oçh att den
sjuke synes dö, det är blott en formaltet; slutar denna
en hårsmon oriktigare, än den som säger: i vissa fall (el-
ler om det ock vore alltid) var det uppenbart, hvad för
ett lagrum som skulle tillämpas på elt af nämnden un-
dersökt factum ; ergo var det nämnden som tillämpade
denna lag, och domarens åtgärd var blott en formali-
tet? Att vederlägga det som är öfver en viss grad orim-
ligt, är nästan lika svårt som att demonstrera axiomer,
och på enahanda grund. Jag tviflar derföre att Anm.
skulle finna sistnämnde slutsats vederlagd, hvarken ge-
nom mina invändningar eller genom mina liknelser. E-
medlertid må de gälla „in quantum juris‘f, och jag be-
ropar mig på hvad jag redan anfört, älven emot det
påståendet (p. 4g.), att Tryckfrihetsnämnden afgör hela
saken, så vida detta uttryck, som man kan sluta al sam-
manhanget , skall innebära att den älven tillämpar la-
270

gen, fl ä. dömer i saken. Endast några ord tarfva«
ytterligare angående det begrepp om lagtinämpning här
är yttradt, och hvilket torde draga öfver Anm. sjel£
den härda dom han öfver andra velat fälla, att ,,ej ve-
ta hvad lagtillämpning är.“ Föi' min del skulle jag tro
att begreppet om lagtillämpning tämligen bestärndt kan
deduceras på följande sätt: Ilvart och elt lagens stadgan-
de innefattar en hypothes, och en t hes; den förra
är ett supponeradt factum , en viss casus, den sedna-
re är den om detta factum stadgade lagen. Härom
behöfver ej vidlöftigt argumenteras. Då i;sta ^æn i vår
lag säger:’ Vill man hjon a lag bygga &c., så är
hypothesen: Vill—bygga, blott ett supponeradt fac-
tum; den derpå följande thesen : tå skall han 8Cc. är
åter lagen om detta factum. Alt tillämpa är all sälta
en allmän sats i sammanhang med elt enskildt lall. Att
tillämpa lagen är således att sätta lagens allmänna the-
sis i sammanhang med en gifven casus. Men om detta
skall kunna ske, måste först det enskildta fallet vara
hänfördt till (snbsummeradt under) lagens hypolhes. Att
tillämpa lagen är således, fullständigt uttryckt, att för-
klara lagens thesis gällande för ett under lagens hypo-
thesis snbsummeradt enskildt fall; men sjelfva denna
subsumtion är ingen lagtillämpning. Denna distinclioå
fordrar ingen ovanlig skarpsinnighet, och på den-
na klippa har dock Anmärkaren strandat. Således,
om jag säger om någon viss person : nu vill Pål hjo*
uelag bygga : eller till och med; nu vill Pål göra sä, som
det står i början af i Cap. 1 Ç GB., så har Anmärka-
271

ren mycket orätt ait anse detta som en lagtillämpning;
men om jag tillägger: efter nu Pål vill hjonelag bygga,’
sä bör han, enligt 1. Cap. 1. §. GB. begära Greta af
hennes giftoman, då blir det en lagtillämpning. Lika-
så om jag säger: Per har stulit : eller till och med: Per
har gjort det som omtalas i 4o Cap. 1. MGB., sä, ehu-
ru delta foru sälter att jag mäste veta hvad som står i
nämnde lagrum, blir ett sådant yttrande lika litet en
lagtillämpning, som det lika lydande uttrycket : Per har
begått det brottet, hvars namn linnes i Sjögrens Latin-
ska Lexicon, 2:a uppl. p. 207. 1. 14,, skäligen kan kal-
Jas en tillämpning af Sjögrens Lexicon, eller ändtligen:
lika litet som det yttrandet (hvilket jag torde få antaga
för exemplets skull, ehuru orättvist det i sig sjelf vore):
Ett och annat om Corporationer &c. innehåller så lögn-
aktiga uppgifter och vrängda framställningar, eller med
andra ord : denna skrift är brottslig efter 5.	12. mom.
i Tryckfrihetsförordningen *), är någon lagtillämpning:
Quod erat demonstrandum. — Sedan nu förhållandet
med den Svenska nämnden är omtaladt, återstår det att
säga några ord om den Engelska och Franska juryn, med

*) Den omständigheten att ett visst moment i Tryckfrihetsförord-
ningen citeras lör nämnden synes i synnerhet hafva förledtAnn».
till det skefva begrepp om lagtillämpning han förrådt. Det kan
visserligen ej nekas, att hänförandet af ett visst factum till lagens
hypothes förutsätter kännedomen om lagens språk, men det-
ta är dock ej det samma som sjelfva lagen, och att bruka sam-
ma språk som lagen brukar, är derföre icke genast att tillämpa
lagen, ehuru nödvändigt det förra må vara om det sednareskall
kunna ske.
livilka i<’ke heller hafver sig sa lätt“ (E. o. A. p<
xAnni. liar icke gitlat gifva minsla sken af sannolik-
het ât den taiikan, alt någondera af dessa nämnder till-
lämpar lagen, efter det rälta begreppet af lågtillämpning
d. ä. ytlrar sig' om den förekomna handlingens lagliga
påföljd; men valzkunde del synas som målens rubrice-
rande (hvilket, för all använda de nyss lörut brukade
fermer, är det euskilta faHels subsumtion under lagens
hypothes , och således laglillämpningens närmaste
gr ti nd), tillhörde dessa nämnder. Härmed är nu,
hvad förut den Engelska juryn vidkommer, förhållan-
det uppenbarligen följande. Ehuru hvar och en för si-
na gerningar ansvarig person måste i allmänhet anses
kämla huruvida en handling är brottslig eller ej (ly sup-
ponerades icke denna kännedom, vore den juridiska im-
putationen orimlig), räcker detta allmänna juridiska iör-
stånd på långt när icke alltid till att afgöra, huruvida
en in concreto gifven handling har alla de kännetecken,
som utgöra corpus delicti uti ett visst brott, utan här-
till fordras ofta egentlig lagkunskap. Nar nu juryn i
brottmål meddelar resultatet af sin undersökning med
de orden: guilty eller not guilty, så innebära des-
sa ord , att den anklagade är saker eller icke saker till
en handling, hvaruti finnas alla de kännetecken , som ut-
göra corpus delicti uti det af anklagaren uppgifna brot-
tet. Ett sådant yttrande skulle således , fastän det in-
galunda blefve en lagtillämpning, dock i de flesta lall
förutsätta en juridisk kunskap och en profiling. som ej
tillkommer juryn. Derföre tillhör det domaren, att i lör-
2?O

Vag utmärka för hämndeli de omständigheter, wherin
i h e m a i n q u e s l i ö ii and principal issue lies<e
och nämnden éger sedan blott att undersöka, huruvida
dessä omständigheter ega rum uti det förevarande må-
let eller ej. Till yttrandet guilty eller not guilty
behöfvernämnden således icke minsta lagkunskap , fastän
ined dess allmänna utlåtande (g en er al verdict) äfven
målets rubrik är gifven. Till yttermera säkerhet för
juryn, att den ej genom sin bristande lagkunskap må
kommà alt orätt yttra sig om factum , är det juryn til-
låtet att, i de fall der the matter of law är så in-
vecklad, ätt juryn ej tilltror sig att med säkerhet urskil-
ja huruvida de af domaren uppgifna omständigheter till
alla delar inträlla på det förevarande factura, undàndra-
gà sig det allmänna utlåtandet, och endast meddela en
‘special verdict, deruti den bestämmer enskilda om-
ständigheter (the naked facts, all the circum-
stances of the case) som den anser bevista, lem-
nàndé åt domstolen alt bestämma, huruvida handlingen
med dessa omständigheter skall anses t. ex. som „mur-
der, manslaugther, or no crime at all.“ Ena-
handa förhållande är i detta afseeilde med civilmål. Och
dessa stådgauden, som uppenbarligen gå derpå ut, att
nämnden må kunna fälla sitt yttrande om factum utan
behof af en lagkunskap, hvilken i England är svårare
alt förvä>fva än på något annat ställe, skulle bevisa,
alt man ej bör „inbilla sig“ att ej juryn „eger fullkom-
lig rätt att tillämpa lagen och afsluta hela saken“! Jag
Svea I,

18


får här tillägga, att det ej är på frågan huru han vill
bli dömd (be judged), såsom Anm. säger ( p. 63.
not. **) , som den anklagade svarar: by God and my
country, i hvilket talesätt med country menas
nämnden; utan det är på Irågan: huru han vill halva
sin sak undersökt (how wilt thou be tried?), lika-
som juryns handling är en trial, dess yttrande en ver-
dict (vere dictum), ej en jugdment. Att för öfrigt
Blackstone, hvilken Anm. citerar, ej förstått annat än
alt juryn har blott med factum att göra, synes t. ex. af
hans Comment. B. 3. p. 38o. — Hvad sedan angår den
Franska Juryn, så är det uppenbart af den (p 4g not )
cit. art. 53/ i Code d’Instruction Criminelle
(„t e 1 meurtre, tel voF‘ &c.) att frågan till juryo
skall innehålla ett uppräknande af „toutes les cir-
onstances comprises dans le résumé de l’a-
cte d’accusation.“ Juryn behöfver således alldeles
icke, såsom Anm. menar, halva lagen, utan endast an-
klagelse-acten för ögonen. Att meningen ej är att hål-
la lagboken för juryns ögon , visar dess instruction så
tydligt som möjligt är „Ce qu’il est bien essentiel de
ne pas perdre de vue, heter det, samma Code, art. û42.
,,c‘est que toute la délibération du jury porte sur 1 acte
d’accusation ; c’est aux faits qui le constituent et qui en
dépendent, qu’ils doivent uniquement s’attacher; et ds
manquent à leur premier devoir, lorsque, pensant aux
dispositions des lois pénales, ils considèrent les suites
que pourra avoir, par rapport a 1 accusé , la déclaration
qu’ils ont à faire. Heur mission u’a pour objet la
poursuite ni la punition des délits 5 ils ne sont appelés
que pour décider si l’accuse est, ou non , coupable du
crime qu’on lui impute.“ Alt juryns yttrande ej går
derpå ut att rubricera malet, eller bestämma huruvi-
da handlingen a£ lagen anses lör brott, såsom Anm. sä-
ger, ser man äfven tydligt af Art. 56-5 ibid., der det
bestämmes huru den anklagade, som af juryn blifvit
fälld, får iala till sitt försvar; „L’accusé,“ heter det,
,,iii sou conseil ne pourront plus plaider que le fait est
faux“ — (ty „la déclaration du jury ne pourra jamais
être soumise à aucun recours,“ Art. 55o) — „mais seu-
lement qu’il m'est pas défendu ou qualifie de délit par la
loi , ou qu’il ne mérité pas la peine dont le procureur
général a requis l’application“ &c. Enabaqda stadgan-
den finnas i den äldre Code des délits et des pei-
nes art. 572, 431. Så förhåller det sig med den Fran-
ska nämnden. Ja, man kan med Anmarkaren utropa:
„Så måste det ock i alla tider halva varit och evinnei-
ligen förblifva, så länge en nämnd funnits eller kommer
att finnas, och detta af det enkla skäl, — att det lig-
ger i sakens natur .... Förstår man icke doma-
rens och nämndens inbördes förhållande på delta satt,
så förslår man det platt icke“ &cd &c. (pag. 4g, 50).
Och om förhållandet skulle befumas vara annorlunda
med Taxerings Comiléer, så kommer sådant icke, så-
som Anm. försäkrar, deraf, all de äro verkliga nämn-
der, (p. 5o), utan fastmer deraf att de alldeles icke aio
några nämnder. — Min mening om Amnts öfriga tvil-
velsmål är till det mesta af del redan anförda uppen-
276

bar; endast följande anmärkningar torde få tilläggas?
Att Fransmännen af ålder haft jury, vill Anm., emot
Consistai bestridande, bevisa dermed, att „hvad Savig-
ny skrifver om den, Germaniska nämnden (Schöffen)
måste hänföras lika så val till Frankerna, som till de
öfriga Germaniska folken.u Premissen medgifves, men
conclusionen har det felet, att just af denna riktiga pre-
miss följer uppenbarligen motsatsen, eller att Franker-
ne ej hade någon nämnd, så vida ej Anm. skulle kun-
na bevisa,, hvad han ej försökt, alt de hade både Schöf-
fen och nämnd, ty att, såsom i det föregående är an-
märkt, die Schöffen ej voro någon nämnd, ulan en dom-
stol, är ganska tydligt. Den Romerska domstols inrätt-
ningen har alldeles, förbryllat Anmärkaren. Först sä-
ger han (p. 5”) att denna inrättning svarade mot nämn-
den > hos de Nordiska och Germaniska folken, Iml-
ken motsvarighet, efter Anm. satt att betrakta saken ,
bestack sig derutinnan, alt domaremakten låg bos judi-
ces (likasom hos nämnden ) och Prætorn (likasom Do-
maren hos oss) blott styrde processen &c. Till bestyr-
kande häraf framdrager han i noten’ slällen , som uttryck-
ligen innehålla, att judex endast undersökte factum,
och sedan deröfver förkunnade den dom, som Præ-
torn redan i förväg villkorligen för e s k rif vi t, och
hvilken låg i den lagformel (si paret...) som Anm»
sjelf omtalar, uppenbarligen utan att känna dess bety-
delse. På följaude sida får man åter af sjelfva texten
vela, att förhållandet emellan Praetor och judices i Rorn
stämmer öfverens med Consistai beskrifning på skilhia-
277

den emellan Svenska Domarens och nämndens funcb’o-
ner. Detta förhållande skall vara (och är också verk-
ligen) ,,sådant som juristerna vanligen föreställa sig det“,
huru skall nu denna juristernas vanliga föreställning
kunna förklaras då man annars redan „allmänt käii-
ner“ det förmodligen af Anm. först upptäckta, på lö-
regående sidan framställda, rakt motsatta förhållandet?
Förvirringen har sträckt sig ända ned i noten p. 58.,
der man till sin förvåning får läsa, att domaren i våra
landldomstolar, för att få sin „särskildla mening^4 gällan-
de, måste hafva „en man af nämnden med sig.“ Af cn
man såsom Anm. kan ett sådant yttrande ej vara an-
nat än ett förhastande, ty hvar och en vet, att gilltigheten
af domarens mening alldeles icke beror derpå, om han
har en eller flera, eller ingen af nämnden med sig; u-
tan då det är afgjordt att han har hela nämnden emo^
sig, beror gilltigheten af nämndens „särskilta mening44
derpå , om alla i nämnden äro ense. Annorlunda har
troligen icke ens någon nämndeman försökt att tolka 25«
Cap. 2 RätlegB. —. -

C. J. SciILYTER.
Rällclber;

17 läs 295-296.

4	tydligare

5	Flö t z Lrappsaiidsl en

9	Veslergöthlands
Innehåll.

î. O ni S pensla Jordens Bildning,

Af C. Wahlenberg. Sid. i

ïl. ^nniärlningar oj per Gamla Nordisla Sein-

Af J. C. F. Hæffner.

g èri.

1OO.

ill.	Feodalism och Republicanism. Ett Bidrag

till Samhållsförfattningens Historia.

Af E G. Geijer. 116.

IV.	Om Skandinapernes Fordna Upptäckts Re-
sor till Nord-Amerika.

Af J. H. Schröder. 219.

V.	Anmärkningar i anledning af den nyligen
förda striden angetende det fordna f örhållan-
det mellan domare och nämnd.

Af C. J. SCHLYTER. 25o.
Detta häfte åtfoljöä af en gravnr j fÖräsialianciö Attlöl1 öcli
Psyche efter 8 ergeh En i afseende derpå författad afhandlitig
är meddelad i andra häftet*