KungL Vetenskapsakademiens Bibliotek STOCKHOLM A. L. Tidskr. Sv. S V E A. TIDSKRIFT rön VETENSKAP OCH KONST, >3!33^?SS!WÄ**’ • - •1 - - Zk. o i? g t.'X Jetens k ap§) FEMTE HÄFTET,1 UPSALA Palmblad & Ç, 1822. In neh a l i Ï. Den Blinde vid Bommen. Af F. M. FRANzés. Sid. II. Dmné och Hans Ketenskap. Ett Bi- drag till B'åder ne slandets V etenshaps- Historia. AC G. Wahlenberg. III. De Europeisha Folkslagens Håfder "före Herodot os. Af W^. F. Palmblad. i nssææsesæüos DEN BLINDE VID BOMMEN. V^ar det af sanningen sjejf ett besök i himmelsk för- klaring *) Eller en sminkad larf, hit sänd af svärmande vantro, Eller af hycklande svek? Vid de frågorna, Brahe i lagret Tankfull teg, och ilade ut den flydda i spåren. Fåfängt skulle likväl han sporrat sin hingst, om den andras Luftiga flygt ej mötts af en bom. Väl ville den hvite Svinga sig öfver, men stod, då han kände deii tyglande handen. Nu är den himmelska här igen! skrek gossen vid bommen, Blickande upp med beundran och fröjd 5 men utan att öppnä Sprang han sin Herre till mötes, hvars steg af händer- na styrda, Matte ur hyddan sin väg. Ej öfver hans ögon var någon Molnfläck synlig, ocli själen i dem än talte till andra, Sjelf beröfvad likväl allt ljus, förutan sitt eget. Fram till den ridande förd, begynte den blinde sålunda: Fremling ! jag hörde din röst, då du foi-. Vid des* himmelska välljud *) Se Svea, S Häftet «. ao4-sa6, ii5-u8. 2 'S-a Ville jag tro, som de andra, ditt hem pä jorden ej finnas.1 Dock en dylik klang af naturlig musik, af en inre Själsharmbni, en gäng förut jag hörde i Böhmen. Likheten slog mitt öra pa stunden. Förlåt. Ar det landet Icke ditt Fädernesland ? Jo, svarte den unge, om något Fädernesland mer fins för dem, som föddes i Böhmen« Känner du Grefve von Stein ? fortfor den blinde. Hans maka Slår för min syn då du talar. Min syn! hvad säger I Ja, en syn härinne för mig Allt hvad jag fordom sett. Lånar af dem en skepnad. jag arme ? framställer i taflor Hvad jag nu ej mera kan skönja, Din bild jag mig målar af hennes. År du ej deras son — eller, vågar jag säga det, dotter? Far jag vill, »å förlåt en blind, som dominer med örat Endast, och famlar sig fram med gissningar. Ofta, hvad andra Icke med ögonen märkt, det märker den lyssnande väktarn Ilar vid min kind, nu mer än förr mig trogen och vaksam, Sen jag förlorat de seendes tjenst. Ja, ofta i tysthet. Obemärkt biand mängden af folk, som stannar vid bommen , Fångar jag upp i ett ord en historié, eller ett anslag. O cri Öi & steil ïïsrljcius Här i rop for en späinsu Utan sin skuld, som förut, då i världen han nämnde© och syntes» Glad i min Faders namn, jag helsar dig, sade den unga Hoppande ned ai sin hast, och tryckte den gamle i handen, Me jag väntal, att här se dig, om hvilken vid hofven Tafiades foir, då läkare, skald, stjernkunmg och skrift- lärd , Äfven den hemliga vishetens dyrk du troddes ha funnit. Undan det stormiga haf, der män än It stjernornä lyftes, Än i eh afgrund sanks, jag gläds, att i hamnen mig d olja, Sade den gamle. Han lefver då än min i glädjen och. sôrgën Pröfvade ungdomsvän, Gref Stein» Ack’ svarte den andra Bleknande • endast i dag, ej i morgon vi lefve i Böhmen, Bar jag val sjelf mitt hufvud annu ? Har ingen af Kejsarns Bödlar i munkdrägl burit det bort ? Så frågar der mången. Väl har jag hört om en ny förföljelse, sade den gamle 5 Hock har jag tryggat mig öfver min vän, då han faran tillförne löjekligen undgått: först nar’ rlhum^ hans frände, ur fönstret 4 Kastade ut tyrannic med dess tvä valfödda ministrar; Sedan dä Fredrik föll och de, som under hans solsken, Kort som det var , kring honom sig trängt, bortblåstes af stormen. Undangömd pä sitt gods, dä han ej deltagit i statens Skakningar, njöt ju din'Far beskydd för sjelfva sin kyrka, Ånskönt alla, der ej vigvatten, rökelse, vaxljus. Allt det päfviska spelverk fanns, tillslötos för alltid. Hör hans öde , men sätt dig förut. Hon ledde den blinde Under en alm. De satte sig ned ; och medan de talte Qvittrade då och då en vinterfågel i toppen Kär för den gamle, hos hvilken ännu, då de ofrige flydde, Han allen bief qvar i den mörka och kyliga tiden. Allt sen Hjelten, sade hon, steg på stranden af Tyskland , Ar en förvandling skedd hos min Far i sinne och lynne. Stilla, försigtig och vek i de är, då kraften och modet Brusa hos andra, han nu i de svagare, såsom en yngling Brinnande störtat sig fram, att dö för den heliga saken. Redan i fängelse förd, hvad annat af Ferdinands grymhet Kan han förvänta, än döden? För tre sina söner han beder, Icke för sig om nåd. De fängslades jemte den gamle, Sedan de yttrat som han, det hopp, att vid handen af Gustaf, Böhmen skulle igen upprätta sin thron och sitt allar, Hvila pâ egen grund, och blomstra i ljuset frän himmeln, Detta likväl, blott såsom ett steg till egentliga målet, Tänker han sig. Han tror, det antichristiska väldet Nära sitt fall; Han tror den nordiske hjelten från himlen Sänd som ett medel dertill. Du vet — Ja, hela hans drömbild Känner jag, sade den gamle. Han väntar, ett ljusets och fridens Rike på jorden, der Gud, som menniska låter ånyo Se sig, dock ej som förut, i en ringa och lidande skepnad. Utan i all den makt och härlighet menulskosonen Genom sin seger förvar ft på jorden såsom i himlen. Hvad i en skuggbild blott, och den befläckad och bruten, Skymtade fram, då Gud ett folk till sitt eget bestämde, (Hvilket likväl ej blott af den eviga kärlekens huldhet, Utan af menskliga slagtets förderf är en stående spegel ;) Hvad af Moses efter den syn han hade på berget, Blott i ett utkast tecknades groft; hvad Profeterna sedan Skönare sågo på moln ined glödande färgor sig måla: Detta han tror en dag, och det snart, fullkomnas på jorden Genom en verldsmonarki af Messias, som kommer ånyo, Icke till verldens dom och förstöring, såsom vi andra Vänta hans ankomst, utan förut att i tiden regera. Ja i det hoppet han lefver och dör, tog åter den unga, Hela hans själ är full deraf» Som en växande låga Tär den ock kroppen. En dag, da jag kom till honom i häktet, Nästan boende der, jag såg i hans ögon och kinder Eeberns brand, och kände dess slag i den darrande handem Sedan han sport mig om allt det nya jag visste om kriget, Fästes hans blick pä cn bild af Gustaf och smälte i tårar» Ja, utbrast han förvirrad i uppsyn: ”Hjelten är riktigt Målad, men icke hans häst. Hvit måste den vara for honom Ty han banar ju väg för den Höge, som kommer med ljusets Hvitt berustade kämpar. Du ser den dagen , min Dotterd Himmelen öppnar sin port, och dess här nedstiger på jorden. Ej blott sköldar och spjut, och harnesk glänsa af silfver, Utan ock hästarna skina, som snö. För det skenet allena Flyr all mörksens makt, da Han kommer> och hämna* rens vinpress ITrampande går , att sin thron intaga, som Konungars Konung, Han som var död och är lefvande. Si. en krona af alla eridens kronor tillsammans han bar, oçh hans man- tel är purprad Genom hans blod; ty hvit är eljest hans skrud, som de andras. Bor ej hans härold bära hans färg ? Ett hvitt regemente Vet jag alt Konungen har, en utvald tropp. — Theodora, Hör! du är ensam fri : mine hurtige söner i bojor Sucka med mig. Tag dft den yngstes klädnad och vapen, 7 Sätt dig på springaren opp, den hv?e Araben, jag äger; Far till hjelten med den. Pa den skall han hålla sitt seger- intåg här. Dâ gån J ur hus och fängelser alla. Honom till mötes. Bort med bål och bilor från torgen. Strön ut blommor och löf. Hör! höri det, ringer i tornen. Kyrkorna öppnas igen, som de svarte kring Kejsarn så länge Stängt för er arma. O ! gån dit in och lofven den Högste. Nu af David en psalm, om glädjen att träda i Herrans Heliga gårdar och hus, ifrån hans läppar sig utgöt. Under den sömn, som följde hans yrsel, behaglig och stilla Trodde jag honom ha glömt sitt bud. Dock, sedan han vaknat Sansad och lugn, han böd mig utanför fängelsets fönster Visa miff stigen till hast. Ibland mina bröder på landet Öfvad förut i ridderlig lek, jag kände mig lifvas Både af dotterlig pligt cchaf glädjen, att Gustaf få skåda. Redan hade vi sagt Farväl, då han efter mig ropte: ”Icke han sjelf likväl är den rätte, som kommer på hvithäst Säg honom det, mitt barn, elmr ”Sanfardig och Trofast” Åro hans namn också, ty med rätt han strider och döm* mer ; Så är han värdig att gå med sitt svärd för den him- melske hjelten, IIvilken sitt namn bär skrifvet på pannan, ett namn öfver allt namn Ordet, så heter* han, ordet i Gud och Gud uti ordeVl Midi i hans villa, hvad stråle af ljus ! utropte den gamle. Ordet i Gud från evighet var ; för de trogna i tiden Gud uti ordet är. Vansinnige lara oss visa. Medan de talade så på den höjd, som den blinde bebodde, Spordes i nejden omkring, att Engeln, som synts pä den hvite, Visat sig åter. Från gård till gård, sig samlade flockvis Qvinnor och man och ropade: se! han besöker den blinde. Häpen att höra det ropet och seden kommande skaran, Sprang Theodora till häst och ärnade fly , då i tygeln Grep för henne en hand och en röst befallte att stanna. Brahes hand det var och hans röst, som nu saktaresade; Dödlig är du som vi; förklara dig, säg hvad betyder Allt det bländverk här, med hvilkel du hopen bedårar. Icke bedårar dem jag , ej mer än en bild af Maria Hopen, som tillber den. De bedraga sig sjelfva med vantro, Svarte hon stolt och from på en gång, af de sårande orden Bragt ifrån sin förvirring. Bedrar jag mig icke, (Hon fortfor) Âr du ibland de främsta, som omge Svenskarnes Konung. Väl! så ber jag, att du bar fram till honom milt budskap. Lit mellertid af din vink den trängande skaran för- skingras. Stigande af, hon tog den glänsande fålen vid belslet Ledde den fram, rned de ord: Se haren bild afdethöoa. Rena och brinnande mod, som egnar en kämpe för ljuset. Böhmen har sändt den hit åt hjelten, som hamnar dess frihet. Ej kan Gustaf i nöd ohulpet lemna det landet, Der en Idnss stod fram, föi’ Luther, en sanningens Härold , Der mot verldstyranniet sig främst uppreste ett manligt, Ädelt och trofast folk. Betryckt af den största bland sorger, Sorgen att se i en rättvis strid sig plötsligt förlora, Ej blott sin egen sak, men mensklighetens och himlens, Har det likväl sitt mod ej fällt. Det bereder sig hemligt Under sitt blodiga ok , att på nytt för sin tro och sin frihet Gripa till vapen, så snart blott Svenskarna nalkas dess gränsor. Bringa du ädle dess bön till din Konung, jemte den H vite ; Bäre han dit i triumph den af himlen bestrålade häm- narn ! Hästen är värd, att bära en Konung, svarade Brahej Dock ej pa gafvan blott man ser, men på gifvaren äfven. Innan jag tar den emot, bekänn: Âr du skickad af Waldstein ! Yngling! du hör till den flock af de ädlaste ätter i Böhmen, 10 Hvilka han drar i sin tjenst och fäster omkring sig x tjusning Genom sitt hofs, sitt namns, sin persons förblindande storhet, Genom de kongliga skänker han ger, och de större han lofvar. .Väl kan det språk, du för, ej talas hos Försten af Friedland. Dig det lärde en Prest i hans sold; och du lanar dig dcrtill ? Du, med en sådan själ i din uppsyn! Vore den sann blott ! Riddare ! svarte hon lugn. I landets, icke i eget]' Namn, har en dess van sändt gäfvan, och nämner sig icke. Icke at sig begär han något. Kanhända han redan Hunnit dit, der intet behöfs , hvad jorden förlänar; Dit förtrycket ej når, ej heller det hämnande svärdet. Under den suck, hon drog, dess barm sig häfde i vågor, Märkta af Brahe, hvars ögon från dem åt anletet höjda Mätte dess hela gestalt med förvåning och tjusande upptäckt. Rodnande djupt för hans blickar, som snön för deij sti- gande solens, Sade hon. Möt mig i Böhmen en dag, och låt m:g i striden il Följa dig der. Dä pröfve du sjelf, om jag sålt mig ât Waldstein, Filer lärt mig att hyckla ett språk, som mitt hjerU föi'iiekare Icke till vapnens bragd naturen synes dig ämnat, Svarade Brahe, som na förstod den hemliga dragning, Hvilken han genast känt till den underbarligen sköna. Såsom en fridçns Engel en dag du mig möte i Böhmen; Riddare ! ropte den blinde, du sagt ett ord, som betyder Msr än du tror. Der kriget begynts, der slutas det äfven. Verldens frihet, och fred i Prag eröfras af Svensken. Minnens en dag, da det sker, att det sade den blinde vid bommen. Àr du en Siare? sporde med half bespottelse y Riddarn; Half, ty den gamles gestalt och uppsyn väckte hans vördnad. Siare ! svarte han ; ja, fast blind, jag ser hvad i tiden Alla ej se. Jag sei af det land, ,3t hvilket i stormen Stretar det skakade skepp, en hägring; ser det i molnen Speg.a sig ren. J illtörne en blick åt en fjermare framtid Säime jag ut i ett blad *), för christenheten mot Islams *) Miles Antî-Turcîcns. Om i denna, eller de andra Herlîci" skrjf. -w, ar något slags väide, känner jag ej, så vida jag aldrig last 12 Blodiga måue , och blef försmådd! Sä drog jag mig undan, ^öjd att trösta mig sjelf med min utsigt, eller min insigt, Vägar jagsäga; ty.icke med svartkonst söker jag kunskap, Utan med tro pâ en plan i det hela af menniskoverlden Under betraktelser öfver den ked, som binder dess delar. Dock ej bit hör talet derom. Jag ville dig säga Också jag ett ord åt din Konung, rörande, Waldstein, Om hvårs ränker du nämt. En dag med hans Förstlig^ helsning Kom till mig hans förtrogne Sesina och sporde i tysthet, Hvad min forskning förnam om hans framtid. Fordom vid hofven Hade jag vist i de nyss uppfunna, med häpen för- våning , Såsom ett trollverk, skådade glas , stjernhimmelens under. Âfven en narrs horoskop, jag bekänner det, ställde jag stundom, Gycklande. Så ibland stjernlydare blef jag beryktad. DerfÖre kom , med ett oçd, Sesina och ville för F riedland Veta, hvad stjernorna sagt om hans storhet. Skapa- rens storhet, Svarte jag, viste de mig, ej dödligas, medan jag kunde An med min blick uppfånga en skymt af de hvälfvande verldar. Den han sökte, likväl fann Hertigen sedan i Seni. dem. Jag har ISnt hans person emtdan den fans i Pommern vid den tiden, ©ch behandlat den för m’tt ändamål med poetisk frihet. 15 Denne, som sett förut hans Hertigdöme deruppe , Nu af Jupiter ser det förbytt till ett Konungarike. Jupiter är den Gud, som Friedland aktar och tillber. Under dess strålande hägn han ser den Böhmiska kronan Glindra i skyn, beredd att sänka sig ned på hans hufvhd. Gustafs lyckliga svärd för sin afsigt hoppas han vinna, Väntande blott, att se i ett stort afgörande fältslag Segren för honom bestämd * för att resa sin fana i Böhmen, Bjuder han Gustaf sin hand, som denne ej torde förakta; Ty den man, som en här för Kejsarn skapte af intet, Möjligen kan också mot Kejsaren skapa en annan. Må han tjena våf sak, inen ej vanta att Sven- skarne tjena Häris förrädiska hämd och förmätet stämplande högmod, Svarade Brahe. Jag ser, tog åter den blinde till orden, Brahe är värd sitt blod, och värd att hans minne med Gustafs Träder ibland odödliga fram. Alexander den store, Hvarföre kallas han så ännu? För sin plan, att iveriden Sprida det grekiska ljus. Mer stor i den christna hi- storien Gustaf skall sta, och der hans Ephestion delar hans ära. Gubbe ! det hörs ännu, att du vistats vid hof i diu ungdom, Yttrad© Brahe, men sag : hur känner du mig ? För mitt öra Sade han, är da bekant, altsedan ditt ljudande makt- språk Har vid skogen, hvarur ett tjog Croater dig anföll, Tvang dem att fälla gevär för dig och de t venue dig följde. Skada alt icke du ser, som du hör? tog Ridda^ ren åter. Bättre än rösterna här vid bommen, skulle naturen Kring din boning, så rik på skönt omvexlande taflor, Sysselsätta din själ, som icke kan hvila. Ett öga ^ger jag dock, inföll den blinde. Min snälle Rudolphi ü År da tillstads? Ja, Herre, jag slår på kullen och kikaV, Ropade gossen — Nå val I hvad ser da pä jorden och himlen ? Kyrkan i öster förklaras i glans. Ur alla dess fönster Skiner det såsom af guld. —- jag förstår: då är solen vid dammen* Går hon ej klarögd ner? Jag väntar nu ändring i luften# Sommarljtimt är det an; men tror da det fryser i morgon ? Frågade Brahe. Vi hoppas att vintern, såsom en gämmal Vän till oss Nordbor, kommer igen och bygger oas 15 Ôfver morasen här, att vi snart i Demin få Savelli Tacka för god t q vart er. Brohyn^aren kommer i morsron^ Svarte den blinde. — Jag s'-r pa vägen en ridande främling, Ropade geg en. Hans dragt är besynnerlig, ôfver sitt hufvud Bar han en snöhvit bunt, soin gömmer hans hâr i sin rundel. Hvad en Turk! hvcm leder mîg fram? Med ifver den blinde Reste sig fattad af Brahe, som sade: Var stilla så länge, Turken är fjerran ännu. Rätt skarpt är det Öga du lånar. Sattom oss alla kring ahnen här står. Se äfven i vintern Skön med sin hederskrona, som du, hon oss bjuder ett säte. Sen skall jag föra dig fram; jag är sjelf nyfiken att höra. Huru med Porters fall, som du spät Europa, det lider. Under Gazi, som nu regerar och Solimans segrari Fruktsamma gör i fred, är jag rädd, att den icke vil1 falla. Sa, jag fruktar den står pyramiderna lik, och betraktar Hundrade rikens fall omkring sig. Constantinopel Blef åt det eviga Rom en make. Emellan de båda 16 O förstörliga fästen för envåldsmakten och vantron, Kämpe sig här och der ett folk till sanning och frihet. Talar du, skrek den blinde, som hedning, eller som christen? Âfven en hedning vill se ett mål, for hvilket sitt omlopp Jorden gör ocli hvaråt, ehur den sig kröker och slingrar , Verldens gäng till slut dock leds af handen der ofvam Hedningen ser det dock ej. En christen ser det i ordets Segrande makt, det ordets, hvari ar det eviga lifvet; Ty Gud sjelf är deri. Det ordet, sorn verldarnà alla Ropte ur intet fram, är det samma, som vandrar pä jorden , Lånande mål af tusende folk, och frälsande ropar: Syndare! Si Guds lam, som verldenes synd borttager! Död, hvar är din udd ? och helvete, hvar är din seger? Ân en seger likväl dess Konung tyckte sig vinna När han, sig lik, ur sjelfva den stam, som burit den helga Herrans telning, ur Abrahams rot frambragie det mäktigt Genom sanning och lögn hänförande sinliga Islam, Dock, som det skrifvet står: Guds Kyrka är bygd på en klippa, Der hon af ingen port till mörksens rike kan ryggas. Osmans välde sa väl som Mahomets eget skall falla, Skulle ej Ismaels gren bortrensas, då bruten är Isaks, Den oäkta så väl, som den äkta, att kronan må ensana bbbhhhh Lefva och breda sig ut till skygd för alla på jorden ? Christenhet , var värd ditt namn ! Sjelf menniska Vorden Gud dig det namnet gaf. Så bief du den sanna, den högsta Mensklighr.t. Ej söndrad ifrån det menskliga slagtet, Sluter du in i din fostrande famn, hvad af qvinna blott föddes ; Bar det ock nattens färg och suckar i träldomens boja. Äfven det barn som Fadren försköt, som modrm för- gäter. Du i den Fadrens hamn tar upp ; som är fader för alla. Christenhet! du har kämpat med Gud, så vorden det rätta Isiael, kämpat en skräckfull natt och vunnit. Välsignad Ser du i anletet Gud och känner dig frälst. Och du skulle , Du med solen öfver dig upphöjd, bäfva för mörkrets Flyende makt och ej se, hur månen bleknad för- svinner ? Ratt är det taladt och tänkt ! med ett handslag ho- nom de orden Sade en man, som under hans tal till de andra i tysthet Satt sig och hört. Det var en Johannes; icke den unge Blomstrande, hvilkens bild är en Engels, som fällt sina vingar, Stigen i stoftet ned, att höra den eviga Sonen; Spea V. o 28 Utan den gamle, som lefd© ännu af hans vittnen allena Ôîrig och öfver lians hjord utbredde välsignande händer. Åro ej röst och hand Bothvidis ? sporde den blinde. Var välkommen, att här förklara en fråga d;g värdig! Säg. Herr Biskop, väntar du ej Evangelii fullhet? Lova ej ök ti derna den? Fullbordar ej Herren sitt löfte? G r han ett halfgjordt verk? Skall icke den Evige Fadren Bland allt folk i hans Son tillbedjas i anda och sanning, Innan en ny omskapelse sker af sjelfva det jordklot, Der på en fornverlds grus vi bo, som föddes af Adam ? Tusende år, var Biskoppens svar, J veten det alle, Âro en dag för Gud. För medniskan sjelf är dess lefnads Âttiâriga lopp en dag, då hon skådar tillbaka. Herren skall ej, då hans stund är inne, fördröja sitt lofie. ✓ Vågar en Yngling ett ord i det höga och heliga ämnet, Sade en röst, hvars melodiska ljud i den åldriges hjerta Rörde de s mildaste sträng, och hvars bhck pa den un- ga , som talte , Vandes med välbehag. Hvad tror du, xördige Fader? Skali Gudsrike, somna blott andligen käns af de trpgna; Ej framslråla till slut åskådligt för alla på jorden. >9 Så att dess sanning och nåd sta klara, som solen och månen Öfver verlden, och friden, som nu i helgade hjertan, • Stigen ur skyn, fördold sig uppenbarar på jorden, Såsom en alla dess Folk och Förstår fö enande Engel? Ber du icke derom , då du ber om seger för Gustaf? År ej striden han för ett steg till del heliga målet? Biskoppen, öfver hvars drag i allvar smalte det vänligt Leende lugnet, svarade så. Då jag utan att forska Eiter den Eviges råd, (lians vägar äro ej våra) Ber lör mitt Fädernesland och min Konungs vapen och rå ’slag, Bei’ jag den bön, hvari en Christen lefver beständigt. Att Gudsrike må komma. Jag ber derjemte den andra, Hvilken ej skiljs derifran: alt på jorden, såsom i himlen, Herrans vilja må ske. Jag tror att det eviga riket. Fast det af verlden ej ar, och nu i hjertat allenast Fattas af oss, likväl är mer än en andelig tankbild. Verkligt det är som skapelsen sjelf, mer verkligt än verlden ; Ty då denne förgås framstår det i hela sin klarhet. Äfveii det hoppet jag delar med dig, att det redan på jorden Skall förklara sig mer och mer i sallare tider, Genom begrepp, som ljusna, och dygder, som höjas och renas. 20 Icke vid Jordan blott är i heliga skrifter förvaradt Verldens hopp om en tid af ljus, rättvisa och endrägt, Sade den blinde. Det spridt sig med Folken från öster till vester. Skalderna målat dess gyllene bild, och de vise be- grundat. Huru Astrea igen ma lockas åt jorden tillbaka. Ingen förstod det likväl, och förgäfves frän tempel och lundar Offrens försonande rök uppsteg i fyrtio sekler, Tills från himmelen kom det ratta försonande offret. Nu fick åldrarnas lopp en betydelse. Anden från himlen Blåste de strödda förvirrade blad i talande ordning. Verldens krönika blef ett lefvande Epos, som ändlöstj Dock till enhet bestämdt af det eviga målet för tidens Farande flod, med den fortskrider, och speglar ej endast Strändernas menniskoverk, men himmelen ; speglar dess stjernor Mellan dess moln , och på dessa den lugn förkunnande bågen. Si! den hågen är oss ett vittne, att himlen och jorden Stå i ett evigt förbund, som begges Herre besvurit. Derföre skola vi tro på en återkommande guldtid. Må den ock dröja ännu årtusenden: Menniskoslägtet Går i sin ungdomsyra ännu. Må floden än högre Stiga omkring den ark, der menskligheten förvarar 21 Allt hvad hon dyrbart har; må dufvan sitt funna olivblad Endast visa och fly! Till slut, der hon stannat, skall arken Stanna också, och der hon sitt bo uppbygger pä berget Byggs af en sailare verld ett tempel åt friden och ljuset. Pock det ar redan byggdt, fast doldt för dödliga ögon. Hören en tanke härvid. Af en Siare kan den ju vågas. Bäi jag namnet deraf, sa vill jag ock låtsa det vara. Gudar och menskor i strid om hvarann fornskalderne sågo. Så i verldsepopén jag ser odödliga strida Jemte de dödliga5 ser med den kraft, den anda de. yttrat Medan de lefde, Athens och Roms , ej mindre än Asiens Hjeltar och vise ännu fortverka i menniskolifvet. Se. hvad kunde i Sparta Lykurgs, i Latien Numas pagar förmatt som ord, om ej anden, af hvilken de föddes, Öfver dem vakat, om icke de sjejfve, ehuru fördolde, Svafvat ibland sitt folk ännu och öfver dess hjeltar? Mt*i dä Lykurg steg ner, att Spartas frihet bemanna: Skulle val Solon förgätit Athen ? och de tretti tyranner Utan förtrytelse sett? och sett Thrasybulos i hjartat, Utan att lifva hans mod med sin flägt ? Ej kunde Carthagos 22 Undergång med köld af Hannibals ande betraktas. Nej, när Marius salt på dess grus, han stod der och haul'-g Öfver det eviga Rom, som sjelf slet sönder sitt sköte. Stolt des emot uppsteg Alexanders skugga pä Pharos, Blickade Öfver sin stad, och frän Herculis stöder ät Ophirs Gyldene kust besåg , hur hon spridde i vex’ande strömmar, Rundt om den verld han besegrat, med handelns skat- ter tillika Vetenskapernas ljus. Men när Omar till lågorna dömde Allt bvad der samladt var af Grekisk vishet och skönhet, Flydde han sorgsen och vred till Persepolis, flydde åt Ganges, .Trädde der in i ett tempel , hvars prägt uthuggen i berget Från en förgången verld stod öfrig och talte i bilder. Få äugt sporde hans blick, hvad de underbara betydde Tills eu ande ifrån den verlden, en af dess visa Lyfte en förlåt der. Då stod for hans ögon den höga Heliga fcrnid fram i all sin sällsamma storhet, Skådande huru dess fall beredt den sedoare verldens Daning och fior, och dess ande i den osynlig sig flyttat 5. Skådande hi ru vid allt som i stoftet förvandlas al tiden ïntet förloradt går, af hvad ljuset och himlen sig egna. Kände han svalna sin harm, att se förstöras sitt sköna .Grekiska verk. Dock förstod han ej än, hvad byggnad Försynen M*# 1 Ôfver det rest, till skyggd för en högre och sannare bildning. Väl i sin egen stad han bemärkt det gudomliga ordet Dit från det tempel spridt, han i Salem vördande skonat, Spridt derifrån omkring all verlden genom hans segrars Skönaste frukt, det språk han lärt de kufvade folken. Häpen hade han sett i Cæsars ofantliga rike En ny makt, med begrepp blott segrande, växa det jemiik. Dock dess himmelska grund och betydelse kunde for honom Ej Aristoteles sjelf förklara, ehuru sin egen Vishet väfd i dess lära han fann; bestört att ej mera Kunna begripa sig sjelf, och brydd af den spira åt honom Gafs i en mörknande tid. I den långa bedrofliga natten, ( Stjernlös var hon dock ej ), begynte Olympens och Plädens Glödande spetsar igen förkunna den kommande dagen. Plato, som länge förut åt Jordans heliga palmer Vändt sin förvånade blick, sett Logos på jorden och tillbed t, Väntande glad den stund, då han skulle på stranden af Arno' Träda med Maro och Tullips fram, och gjuta sin apdi Öfver de der en ny uppblomstring af men niskos nillet Bådande knoppar. Dock mer än dessas stigande fägring Honom förnöjde det ljus, Evangelii renade fackla 24 Spridde i Kyrka och Stat. Förut till hälften en christen, Bief han det nu fullkomligt. Han såg, hvad han grubb- lande anat, Dagsklart, fattas af barn i lefvande sanning och kärlek. Mellan Moses och Luther han stod och såg sig tillbaka Ofver fem årtusendens rymd, och ordet till verldens -Väldiga gåta han fann som de i det eviga Ordet. Ja, det förklarar allt. Så behöfs ej annan för- klaring , Inföll Biskoppen. Endast vi tro, att Ordet ibland oss Lefver och verkar, att Christus är sjelf i sin lära till- städes , Rör det oss ej, om Plato och Cicero äro i månen Eller i Sirius. Blott i de verk, de eltei' sig lemnat, Lefva de än för oss» -* ■ ■ ; » ä Det är. saiinlx s^ lefver ock Moses Blott i sin lag för oss» Dock neder till Christus på berget Steg han i synlig gestalt och syntes äfven för Petrus, Sade den blinde» Och när af Josias lagen var funnen, I emplet bief renadt igen, och allt det församlade Folket t Hörde förbundets bok, den länge förgätna ånyo Läsas för sig och svor den på nytt som vid Sinai fordom : Månne omkring dem då ej sväfvade anden af Moses ? 25 Månne Elias ej såg åt Jorden, medan Johannes Gick med hans anda och kraft att väg för Herran bereda ? Skulle ej alla Profeterna sett med stigande väntan Efter den store som kom ? Och tills han kommer ånyo Skulle de ej bakom de toll Apostlarnas stolar Ställa sig än, att se Evangelii strider och segrar ? Bort med frågor som blott missbrukas kunna, ej lösas, Svarte den andre. Min van l så uppstod helgonens dyrkan. Lemnom det helgade falt och följom endast Na- turen , Sade den blinde igen. Se vattnet ur källan i floden Rinner till hafs, och dan uppstiger i moln, och tillbaka Gjuter sig ner i regn, ger lif åt säden och blomstren, Suger sig ner i djupet och blir en kalla ånyo. Tänkom oss himmel och jord likså i andlig förening, Genom en rörelse upp och ned, som Jacob det drömde. Hela det synliga spel af krig, statshvälfningar, thronfall, Sanningens kamp mot villan och frihetsandans mot envåld , År kanhända en skuggbild blott af de strider, der ofvan Eller innanföre utaf odödliga föras. s' % 1 Gör oss till dockor Vore ett gyc^Iande Vore den store throner oclj skuggor hvars liand här skakar riken ? Hvad I den väldiga Tar du Försynen bort ur historien ? Gör du af verldens styrelse blott ett menniskoverk ? tog .Biskoppen äter. Har jag da mist med min syn ock förståndet ? svarte den blinde. Ser jag ej soien mer, sa känner jag dock af dess strålar Värmen ännu och vet, att dem förutan naturen Dödde med allt hvad hon bar. Likså i den andliga verlden Allt lörsvunne i natt och död, om den eviga solen', Gud, ej lifvade allt. Men se vi icke i månen, Ictkildo sig endast Löst ur det jordiska stoft, da förbannelsen drabbad» jorden. ! [ ’i rilÙ r *) ïçàiacal-ljus«. : 191 46 L a B Så i döden utur den kropp, som grafven behåller, Skiljes en inre gestalt af ether, som följer med själen. Sedan löftet om nad upplyftat ur stoltet de arma Angraudes hopp, det gick förut att dem vänta i höjden. Såsom m vattnet } nvaral i begynnelsen jorden be— täck tes, Land uppreste sig, ö vid ö, och började grönska; Så ur det luftiga haf uppflöt det räddade Eden, Dock från jorden ej skildt. Som en gloria följer det henne. O! hur lyckligt, att ej alldeles han miste sin första> Harliga biomma, att äti sa Fins för det vingade hopp, Der af friden du möts, du nära till henne en tillflygt som lyfter den tröttnande dygden. trogne, som kämpat och vmmit 1 Hvila dig der, till dess du far på det eviga hafvet. Så en Rabbin i en lund vid Cilia rastar från Donaus Brusande färd , och väntar att se, vid morgonens tandning , På Euainon sin väg till det heliga landet, han söker. Hvilar du der min Far i lugn, och likväl mig så nära , Ropte härvid Theodora; och själen i Ögonen framstod Blickande upp till en sky, som ännu på den nattliga himmeln Glänste af aftonens glöd. Mellertid fullföljde den blinde : SkÖn Skön, ty Bildar du > 4g är din hvila, du själ! som arbetat i tro och i kärlek; du verkar ännu. Ilvad du bär frambragte med möda, der med ett ord, en önskan. Naturen dig Såsom Släder lyder, hon vore din hand. Än mer, din tanke, din känsla hon sjelfmant fram för din syn i le vande taflor» .Der för att dana ett träd , en blomma, behöfver ej ljuset Sngå. sig in i jordiska rör. Regnbagen sa hastigt Byggs ej från jorden till skyn, som kring dig du skapar de parker , Der du vandrar i frid och gläds åt saliga minnen. Mins du en strid af din dygd : strax hvälfs om ditt hufvud en skuggrik Krona af lager och palm, hvaraf här nere den yttre Grofva beklädnaden blott är den tappres och vises be- löning. Mins du e't offer, som. bars af din karlek; genast a£ lunden Wir en eolsha' pa : 1 ljuft försmältande toner Yttra de spelande ’öf din fröjd, din belönande kärlek; Se ' der lyssnar din vän, o känn det. svaret, hon sänder Talande mer än ett bref af en älskande, känn det i doften 48 Uran de blommor, sota kring dess fot frambringa sig sjelfva Genom de suckar Ilon drar, och tolka dess himmelska känslor. SL apa de sjelfva sitt Éden omknog sig, yttrade î’ôds det Hvar de ulur det inre hos befinna sig än. Neel till jördeil det följer Brahe ; dem, så måste det gifxas, B att anmärkt! svarte den blinde ; med dem, oCh ehuru ej skådadt. Käns det likväl af den sjal, de med himmel.sk kärlek besöka. Dock ehvad elyseer hvar ande sig skapar, beständigt Skiflande, står den krets, dit Eden lyftes från jorden, Dock bestämd som den ring, vi se omgifva Saturnus. Skymtande matt för oss, den från Venus tydligen skönj es; Manens åbor se den an bättre. Vi resa till månen Nu på ett ögonblick. Få den sidan han vänder åt jorden Stige vi ned ehur märkvärdig den andra bör vara. Kanske våga vi dit en annan gång, och bevandre Hela dess krets med dess nattliga djup. Nu vilje vi endast Uppåt se derifråm Det är nedan, och således vinter, Åfvensom natt ; ty der är dagen sommar tillika. Solen är borta. Men se hvad uppgår öfver dess himmel ? Jcle som solen så klart, dock mångfaldtstorre det lyser! Tèllus det är, Mer än månen Inom ett dygn* hur präktig, men ack! hur flyktig och Vansklig L föränderlig. Ny och full, oeh i nedan Nu mer : hvar timme den skuggade t a dan Ï if i Visar en ny aspekt. Dock ringen, de saligas boning, Bj förändrar sin glans* Den är egen, ej lånad af solen. Se, bur de skåda dess prakt, de beundrarehvilfca en måneäs Tvcho har samlat omkring sig! Hur t juste de stå vid lians fjerrglas L Öar och lunder de tro sig se i det skiltande skenet. Lyser dess förgård så, utropa de, o huru härligt Måste det vara derinne! Hvad .Englar , hvad Gudar Bo der, se, i de slott af silfver, af guld, af demaoter* Alperna peka de åt, och Andernas snöiga öcknar* Fjellen sjelf, men främst Himalaya’s syn dem fartjnser« Visste de huru vår jord ar full af synder och sorger L n i | ir H : I ' *■ Sannare blick i Eden de ha, ej endast åt måneö,. Utan åt solen och alla planeter. Ej kunna vi drömma . Huru sig der för ue saligas syn stjernhimmelen visar* Hvad en tindrande punkt här syns på det nattliga, fästet, Der som en upptäckt verld framstralar med under .p<£ under. IB Svea V. ; |jj ■ k. ■mi'' 5o > Så vid hafvets bryn en prick, knapt märklig för ögat, Vecklar sig ut tiil ct rikt, af menniskor hvimlande fartyg, Som frän Indien bär i triumph, hvad skönast och ädlast Alstras af söderns sol, pivelcr och kryddor och silken, Kokos och Pisangträd, Gazeller och Zehrer och fåglar, Rika på färger och ljud, förut ej sedda i hamnen. Äfven på jorden en ny skärskådning in i naturen Tjusar den frälste. Han ser, favad förgäfves spana i stoftet Ville de visa. Han ser i lefvande sanning och klarhet Allt stå fram som det är och verkar, och högre och högre Bildar sig ut. Han ser, att blomman, ej blott en för- gänglig Bild af det menskliga lif, sjelf lefver, och fostrar åt fjäriln Inom sin knopp en själ; att fjäriln, ej blott en lör dagen Flygande blomma, sitt lif vid den luftiga leken förädlar, Samlande känslor, dem snart Philomela, — ej qvinna, men fjäril jVar hon förut — i rörande sång utgjuter i lunden ; < Åfven i Edens lund, ty näktergalen ur döden Svingar i färgrik glans sig upp , en paradisfågel Icke till namnet blott, som den stumma på jorden så namda. Bland odödliga sitter han der i den himmelska palmen, Lyss till de saligas säng, och en hymnton. efter den strömmar. Ôfver naturens ked sig höjer blött menniskans frihet. Nu den frälsade rätt förstår de orden af Skaparn: Låt oss göra en bild af oss. Han känner sin anda, Såsom en ilagt ur den Eviges bröst. Han ser i sitt hjertas Renade källa en bild af Gud. En högre förklaring Väntar han dock ännu, och ifrån den jordiska trappan Vänder sin lågande blick åt en himmelsk stege der Eng’ar Höja sig öfver hvarann till Gud. Vid dess fot han kän- ner sig salig- Skådande, än hit ner på vår verlds solvisande skugga. Huru det lider till doms , än upp på det eviga stjernur. Under hans tal Bothvidi i tyst tillbedjande andakt Höjde sig öfver den krets, der sången sväfvar och dikten. .Härligt att se! utbrast han, när stjernornas Herre dem ropar, Huru de komma i ordning och svara : Här äro vi alla ; Lysande alla med fröjd för hans skull, hvilken dem skapaé. Begge de unga Fordom hade hans härvid på den blinde beklagan- de sägo. blick till de längst undflyende stjernmoln Letat sig fram. Nu gick i den stående natten för honom Ingen stjerna mer opp. Dock än ur hans ögon en stråle Blänkte åt skyn, lik pilen som når den flygande örnen, Lysande andra, fast ej honom, sjelf.. Så. nära till himlen Har jag alldrig mig känt, som i qväll, utropade Brahe Blickande än åt stjernorna, än åt. de ögon, som höjda Eller sänkta, hans själ hänförde i himmelska känslor. Sirius, uppgår, ropte härvid Rudolphi på kullen, Klar som en liten sol ! Eti sol^ den störste af solar, Är han, mitt barn ! Se der, fortfor han vänd till d© andra Ett af de slutliga mål, dit en ny uppstigande bana Andarna för; hur stort, hur härligt är redan det första, Denna vår sol! dil Eden med alla dess sälla förflyger, Under det jorden förbränns och dess verk. Hvad sy- ner der öppnas ! Hvilken förklaring ! hvad vexling af iröjd ! då plane- terna alla Sända de frälsade dit. Dock höjer sig efter aoner. Äfven ur solarna än, hvad der sin bana han uppfyllt. Stiger till solars sol, och ur den — hvar stannar du tanke ? Bort i en andlös rymd du rycks. Ur hvirfvel i hvirfvel Far du förlorad. Men hör I dig ropar den Store, en I t Il I allverld Styrande Anden till sig. Se midt i tusen Vintergator system vid system sig ning, Står hans eviga thron. De högste och en krets, der i hvälfver i ord- renaste andar s Nalkas dess fot, tillbedja, och allt i den Ende betrakta. Allt hvad han skapat, de s? i hans öga sig spegla för- klarad t. Allt hvad han bjuder de se, som ett kärlekens leende, svafva Öfver hans läppar. Förgätande sig i hans anletes skad- n ing, Följa de jemte hans blick och hans ord, kring himlar och jordar , Salige genom det ljus och den frid, han öfver dem sprider , Salige genom den fröjd , lian känner att saliga göra; Ty som de se med hans öga, sä känna de ock med hans hj erta. 9 w Tystnande ville han sett sig omkring, hvad de hö- randes upsyn K 54 Sade härvid, men drog en suck , da honom hans blindhet Stängde ifrån den fröjd , att spegla sin tankes och känslas Träffande sanning och kraft i andras ögon och hjertan. Dock i tystnaden sjelf omkring sig han njöt en be- löning, Tills af Rudolphi den bröts. Det. föll till stjerna, jorden en Ropte han. Se nu föll Ingen dem hittar likväl Så är det ock med de der en annan, en fjerde. här nere, sade den tredje, en blinde. andar, som hit nedstiga från Eden. Brahe sig yttrade nu: Jag tror hvad skalderne dikta Medan jag hör dem, så hör jag min dröm, så länge jag drömmer. Nu är jag vaken och spor : är den tänkbar, denna ge- Mellan Hjelpe Någon menskap den verld der vi blott med ögon, och öron och lemmar oss fort, pçh der, dit ingen kan taga af dessa enda med sig ? Så Som din kropps Qch din tänkbar, svarte den blinde själs gemenskap. Sedan d^ frågor ' 1. 55 Väcker af sådan art, så lägger jag harpan ifrån mig, Rynker min panna, och söker ett par glasögon ur ladan, Blind som jag är. Men sag, hvad annat äro så många, Hvilka med solglas ställa sig fram, der solen ej skiner? Hör mellertid mitt svar. Till Gud , den högsta af * andar, Ställer vår tanke sin flygt ifrån den trappa på jorden Der vi de öfverste slå, och lanar at honom ett menskügt Öga o h hjerta. Men sätt, att hau oss lånte sin egen Känsla och blick: hur skulle vi då förnimma och känna? Eller tror du att Gud ej ser, ej hor, eller känner? Han som ögat har gjort och öiat, och handen och hj ernan ! Men lik godt: Då han skapte dera, ville Lan blott,’ och de vordo. Ja, hvad han tänker, det sker. Ett nytt system af planeter Föds i hans hufvud, ej förr, än det hvälfver sin bana i rymden. Nu hvad hans allmakt gör öfver allt, det gör i en in- skränkt Krets hvar ande ; det gör var själ i sm kropp. Hvad hon 'änker Blir i sekunden ett ord, blir ålbörd, rörelse, handling. Såsom na urens Herre är lydd af stormen och blixten, Så af sin tunga, sin hand, sin fot den dödlige lydes. 56 Boek de tröttna till Känner sig anden, slut, och fängslad af dem han befallte till dess hans bojor brytas af döden. Länge förut likväl man dör, blott genom sin tanke. Ty h vad är döden ? Säg ! En söndring , förlossning , förklaring. Annen sig söndrar ur stoftet, oeh lös ur sinnenas boja Ljfter sig upp i ljuset. Nå väl ' det gör ju den vise Dagligen. Hvarje hans tanke är död, är en söndring ur stoftet ; Ty det han tänker, är ej det han ser, och griper med häijdren. Hvarje beslut ar död, är förlossning ur sinnenas boja; Ty han bestäms ej af dem ; han försakar och lider och umbär. Hvarje hans gerning ar död, är förklaring, lyftning i ljuset; Ty oen är ^ford i Gud, som är ljuset, gjord i hans kärlek. K?m un en aude, S4 länge han än är bunden vid stoftet, l änka sig ppp till skyn : hyi skulle han icke, befriad, Kunna ur skyn ang tänka hit nei' ? Släpp fågeln ur buren: J lyger han ej omkring den krets af lunder och skyar Dem han i fenstret besåg förut? Ja, kommer den tamo Icke till fenstret, till buren igen? Sa fladdrar ock fjäriln Kring den häck , han bebott som larf, och kysser dess blommor. Huru det sker min vän, att anden stiger ur Eden ÎNeder och upp igen ; och huru han skadar och nalkas Allt, som drar ännu ät jorden hans älskande hjerta, Vill jag förklara, så snart för mig förklaras, hur själen Har kan fara ur ögat, och se omkring sig i verlden. Visar man mig en väg i det skalade ögat för ljuset, Genom dess vatten och glas; så ser jag, hur strålarna komma In till kammarens dörr, der hon möter de främmande gäster, Jcke hur ut med dessa hon gar, och besöker dem hemma. Här behöfs, för att se, ty värr ! det bräckliga synglas ; Här behöfs, för att höra, den lur, som lyssnar vid kinden, Ja för att tänka behöfs det sin stämning förlorande spelverk. Om de behöfvas der borta annu, sa skola de finnas Mer fullkomliga der. Om Engeln som skickas till jorden Skönjer sin väg, hvi skulle den ej af de salige skönjas t Ja med en örnblick se de vår verld, den vi skönjc som myror. Har jag ej fallt glasögonen ren ? Dess bättre för Skalden. Nöje han sig med den syn, som öppnas för honom vid harpan, Medan hon stämmer sig sjelf, osynligen rörd, till hans sånger. ’ Skalden förunnas att se hvad grubblaren söker för- gafves. Säg då till slut ännu, hvad du ser om de andar, dem Eden Icke emottar, frågade Brahe. Den blinde, betänksam Teg en stund, och suckade djupt, i dtt han begynte: Nyss då de lemnat sin kropp de vanka omkring pâ de ställen, DeiT de verkat och njutit sitt lif. Det förgängliga endast Fäster dem än, som förut, med samma begär och be- kymmer. Efter ett skuggverk gripa de hemskt och känna dess tomhet. Tärde af saknad och harm och ledsnad, fly de omsider Undan de dem anklagande ställen, och än i en öcken Ropa vid bergets fot; Fall öfver oss, skyl oss för evigt ! Ån i grafvarnas nalt sig lägra, som rufvande ugglor. Sist för att söka den ro, de of van på jorden ej fmna Slîga de ner till den afgrundsbrädd, som innerst i jorden Öppnar sig mörk, ihålig och tom. Der stå de med ångest Ropande efter den frid, dem flyr; och höra ur djupet Endast sin egen röst, af sin egen klagan ett genljud. Dock i förtviflan de störta sig ner, och plågas än mera. Ty som kropparna der, i det samma de dragas at jordens Medelpunkt, och den kärna , som midt i lymden magnetisk Svänger sig underhart, af den starkare massan, som of van Hvälfver sig , ryckas tillbaka igen : så känna sig afven Andarna der i en strid emellan sin längtan, att nederst Hvila, der allt är dödt, och siu svindlande skräck, då de falla. Hos dem sjelfva jemväl är en kramp, som ömsom tillsamman Drar dem omkring sitt jag, det tränga, som vant r tiden Medelpunkten för allt, hvad de tänkt och vetat och verkat, ömsom dem stöter ifrån det med skräck och fasa och afsky. 6o Äfven det enda de älskat , är nu dem förhatligt, — de sjelfva. Upp ur d 4 rysliga djup de skynda sig äter, och hallre Sitta som spöken, hvar på sin graf, tills verlden ånyo Lockar dem ut att verka ännu, ehuru blott skuggor, Genom de lefvandes kraft, hvad ondt de sjelfva ej mäkta. Darande dem med bedrägliga sken och vådliga tankspel Dâra de ock sig sjelfva, och tro sig vara och göra Ån hvad de varit och gjort. Så hör man en sjuk i sin yrsel Sluta ett köp, och fara på jagt, och segla och bygga. Tag dig till vara för dem, du Yngling, på flygande fålen. Hint ar du sjelf och ren, som din springare, aktar ej klippor, Aktar ej vatten och eld i din flygt. Dess mer på ditt hjerta Luras af andar, som liknade dig, men föllo bedröfligt. Vet, då du steg till häst, bakom dig en skugga sig satte, Följde dig hit. Dock gif dig tillfreds. Den anden dig följer År af de goda, min vän. J sen honom icke, J andre. Drömmare ! ropte härvid Bo th vidi med glödande kinder, Blanda ej diktens spel i det verkliga menniskospelet ■M 6i Villa ej andra med dig, om du sjelf med ditt gyckel Yngling l jag ser Sanningen, sådan Håll dig vid ordet dig dårar. din själ omfatta med tro och med kärlek hon kom från himmeln, och lefver i ordet blott, och dess kraft på förståndet och hjertat. J I r r SI 1 Tank på Apostelens varnande ord. Ej hvar och en Skolen J tro ande förrän J pröfvat, om Gud är med honom. il i ' Ty det vandrar en mängd af falska Profeter i Frukta dock ej , ver! den. hvad andar sig helst omkiing dig ma lägra ; Med Guds, ande bos dig du blåser dem alla ifrån dig. Biskop ! jag vördar ditt nit, sa svarte med saktmod ; Dock kanhända du spart din bestraffning, hunnit Tala till slut. Den anden jag mente, var det höga. den blinde skulle jag Huss, var Rena och heliga mod för sanningen, hvilket ho® honom Stajkare brann än hans bål,, och höjde sig öfver dess lågor. 62 Blotta hans namn i lians bygd uppeldar själar, som denna, Liksom Luther din själ, då du läser hans skrifter bemannar. Ratt har den blinde det sett, Högvördige sade den unga. Huss i mitt hjerta jag bär. Jag vördar den harlige mannen Såsom ej blott en martyr för den tro, jag bekänner ,med honom , Utan den förste, som stod en morgonstjerna i natten, Strålande upp, och hvars blod der spridde en dagande rodnad. Dock det ej rätt var det ord, att hans skugga sig satte bakom mig. Före mig såg jag hans bild i skyn, då jag lemnade Böhmen. Brahe ! förgät ej det landet och bed din Konung det minnas. Brahe med Biskoppen gick och sade: om röster i hjertat Talte han. Nu i mitt hjerta jag hör en sådan för Böhmen. Biskoppen såg på honom bestört, och sade : Du skämtar» 65 Svärmeriet är likväl en pest, som brytande plots- Fram ligt ur tidens förderf angriper så starka, som svaga. Brahe med klappande hand på hans axel svarte den gamle: Gif dig tillfreds. Ej mer än Konungen tågar till Böhmen Efter mitt råd, om han sjelf i sin vishet ej finner det radligt, Ärnar jag utan förstånd och skal ta råd af en skugga, hvilken jag icke ens ser. Om än Per Brahe och Wasa Talte till mig ur skyn, om de stego hit synliga neder, Lydde jag ej deras bud, förrän jag det pröfvat och gillat. Tiden skall visa det. Klart är det nu för min tanke, att krigets Visa beräkning , så val som menskligheten och hedern Kalla oss Böhmen till hjelp, så snart blott Tilly är slagen, Eller vår i'ygg är befäst 5 och att der i nejden af Kejsarns 64 Bafvande thron ewot ©ss flyger freden med segren. Stegra dig då, du hvite ! men nu var stilla, min gosse. Sade och salte sig upp på den stolle och vände åt lägret. F, M.. Franzon, ANMÄRKNING, Den Theokratiska åsigt^ som ligger till grünet för det^ ta stycke, och för hela det poem, hvartill det hör, och hvars åsyftning det antyder, hoppas jag af ingen skall missförstås genom förblandning af Theokrati med Hier- arki. Det är jüst striden mellan den Påfviska Hier- arkien och den Evangeliska Theokratien, som utgör poe- mets amne; och dess poesi skulle bestå deri, att framställa denna strid, icke blott i Historiens synliga verld , utan i den osynliga, som Philosophen *) éj mindre än Theologen kan, och nästari bör, tänka sig stå med den förra i ett nära, ehuru för oss fördoldtj och endast genom dikten och konsten 3 utan vidske- pelse, föreställbart sammanhangs På detta Satt har jag tyckt, att afven den sidan af milt ämne^ som ar den mest prosaiska , men likväl ej fåt- Undangömmas hemligen den politiska, kunde upplyftas till en högtö Verld och derifrån lå én poetisk färg» Oviss3 bra jag någonsin kan, ellèr ens bör, med iså mveken uppoffring af tid som dertill fordras, full- anda^detta redan i ungdomen påtänkta, men först i eri aftagande ålder begynta, och beständigt genom inre och yttre Hinder aÈbrutna företag ; önskade jag att lemna åtminstone ett ungefärligt begrepp öm idén der- till, såsom en episk idé, i allmänhet betraktad. Långt ifrån den förmätenhet, att tro mig sjelf, om jag än fullbordade mitt arbete, kunna upplösa det så mycket *j Univeråus hîc munâus una cîvîtas côinmuhis Deorum hoiiiinuin existimandà. Cic, de Le§ibus L. I. c. 7. Svea V. 66 omtvistade problemet om ett modernt epos , som skul- le motsvara det antika: föreställer jäg mig likväl, att det på detta sätt skulle kunna upplösas. Här är ic- ke fråga om företrädet af Romantiska poem er , som utgöra den nyare — snart älven den Svenska — Skal- dekonstens ära; icke heller om det större eller mindre värdet af de rent historiska, hvilkas poesi ligger i sti- len, i behandlingen, i de särskilta dikter, hvarmed de verkliga händelserna prydas och förskönas. Ulan här ar fråra om möjligheten af ett poem, der historien och poesien skulle så sammansmälta, alt man under dess läsning kunde på allvar tro sig se för sina ögon det, som man vid läsningen af Verldshistorien blott tänker , nemligen : Striden i himmelen är; och skulle ej ljuset i him- mein Segra? och segrar det der, så segrar det äfven på jorden. Att till en epopée af delta slag aranet måste ta- gas, icke ur fabelverlden, utan ur den sanna historiens område, och helst ur en sådan del deraf, som ingri- per i det allmänna verldsloppet, är en nödvändig följd af sjelfva begreppet derom. Tidens aflägsenhet, som i eu Romantisk dikt medför^ så stora förmåner, synes mig i detta slags epopee så litet nödvändig, att jag tror det frihetskrig, som nu föres af Grekerna, ifall de uppnå sitt mål, utgöra ett förträffligt ämne der- till. såsom på engång klassiskt och christligt. Man föreställe sig Mahomet sjelf tvungen alt lemna sitt Ha- rem — i månen, för att försvara det hotade Islam, och hela skaran af Grekelands fordna hjeltar och visa förundrad , att på Olympen , Parnassen och an- dra klassiska ställen, mötas med christliga helgon i ^trid för samma sak. Nu, om icke förr, skulle väl Sökrates och Plato underrätta sig om Christus och hans lära *). ♦) Märkvärdig är den aning, som Sokrates hos Plato yttrar om ^7 hiéen HU en sadari epik bör knnna bedüilimas $ oberoende af den dom, som nu eller framdeles drab-^ bar närvarande i mer än elt afseënde ofnllkomnade toi sok att ii Iföra deri. ffärnied vill jag dock för mgen del af böja eller mildra granskningen af det sednare . som redan nu låter sig göiåu Naturligtvis kan öm dess plan och composition ännu intet omdömme fällas. Endast om graden ocli ärten af författarens .galva alt utföra vissa detalier, torde något begrepp kunna hämtas. dels af de i Stockh. Posten införda fragmenter, dels af några ställen i de tren- ne stycken , som i denna tidskrilt äro intagna. f’ör~ öudgt, da jag med dessa sednare haft den särskiita äfsigten att antyda den öfvånnämdå idéen, hai* jag i dem båda, jag bekänner det, infört åtskilligt, sont jag eljest skulle alldeles förbigått eller till ett änilat städe uppskjutit. Så blef i det förra stycket traktaten i Beerwaid intagril, ehuru den hvarken enligt han- delsernas verkliga gång, eller poeillets plan, dithör- de. Jag Emil dock eiferåt, alt jag genom denna om- flyttning siiararé niolverkät än be främjat äfveii det tillfälliga ändamålet. Tjenligåre dertill sktille Riks- dagen i Regensburg varit, och det deremot svarande mölet af Philip med de öfrige hierarkiska och des- potiska Andarnahvärtill ett utkast finnes i St. P* 1817 , och hvaraf endast en liten bit är införd i Svea , (Hl. s. 88)4 De liörä ock i sjelfva verket till första sån- gen 5 iiien voro då ämiu icke färdiga, såvida förf, vid fcä icömrrtände Larare 5 söm sjelf ett mönster af visliet ööh rätt- skafffenhet, skùite föra menniskorna till Gud, i det han skingrade dimman ifrån deras Ögon, såsom Paltas hos Homerus gör med Dio- medes, så att han ser Gudarne vid Troja, hvarvid Alcibiades yttrar den önskan àtt se den dagen då han kommer, och hoppas att den iCkfe är långt borta. Se Alcib. See. möt slutet. Afven på ett annas ställfc (De Rep. L. 2.) förekommer en målning af en fullkomlig man, som slår fast i sin dvgd , ehuru han gisslas, bindes och slutligen upp" häiiges på en skampåle. det af- Exposi- till det om bari utarbetningen af särskilta delar icke alltid följer det he- las ordning. s Det är således blott studier och esquisser som ex- poneras , torde någon såga härvid. Ja, svarar, jag j det plär ju vara ett af ändamålen vid en exposition? att Mälaren sjelf skall lära der . id. Det är nalui ligt , att om maa skall uppoffra sig ti’l elt lifstidsarhete, man vill gÖra sig något hopp om dess hamgang. Jag kåtmer alliför väl de i regeln j och erkänner äfven dess rik- tighet, att en Poet och Konstnär förnämligast bör fråga sin egen genius. Dock bör han förut vara viss, alt han i sjelfva verket har en genius att fråga , och en genius , pâ hvilken han i det ämnet, eller i den grenen af koiislen, kan med trygghet förläla sig. Derföré kan det icke vara onyttigt , aü lyssna afven till en röst utom si(r sjelf ; och det fins en röst , som i seendet ^äger mycket , också när den tiger, tionen af dessa fragmenter kan då t;ena dels ändamålet, att bestämma författarens beslut. skall fullfolia det hela eller icke ; dels att låta dem, såsom särskilta stycken försöka sin lycka i ve; Iden , liksom det skett med fl ra porträtter och figurer, är- nade till en stor tafla , ifrån hviiken Målaren dött, innan han ens hunnit uppställa ramen och duken. LINNE OCH HANS VETENSKAP. !^TT BIDRAG TILL FÄDERNESLANDETS VETENSKAPS - HÏSTORJA» jVtt ryktbarhet och mînne måste härleda sig Från ger- liingar, var meningen af deji utomordentliga mans val- språk , hvilken ulgör föremålet för närvarande skrift« Det är dock ofta icke så mycket geriiingarnas storhet, §om deras varaktighet, hvarigenom ett långvarigt min- ne beredes. Vi hafva sett alten stor staternas omhvälf- ning väl förvånar en hel samtid. men när förändring gen icke bibehåller sig, så träder alltsammans med förundransvärd hastighet tillbaka till forntiden, och qvar- står snart blott som ett ämne för historie-forskareri. Ett varaktigare minne efterlemna de Statsmän, hvilka ska- pa en bestående och välgörande sakernas ordning, som fortfar alt påminna om deras geruingar. Det är dock i allmänhet ofta både Haltens och Statsmannens lott att mera efterlemna geriiingarnas verkan, lätt förblandad med efterkommandes åtgärder, än gerningarna sjelfva. Författare deremot nedlägga sjelfva sina germngar i si- na skrifter, för att alltid oförändrade fortgå till äednå* Famam extendere facth, 70 Sfe efterverld oeh genom de medel, soni nu äro be^ kanta och i en framtid snarare måste ökas än minskas . vinna en utspridning, som gör dem outplånligare än några minnesvärdar. Då dessa skrifter an vidare äga Ott låste i naturen, eller en förening med det, som af allt, hvad menniskan i alja länder har för ögonen, ar dot vaialçtigaste ; sa kan väl intet finnas, som för en mans minne är mera underhållande. Vi vefa att Linné, mer än någon annan , har dessa mångdubbla försäkri^ gar om sitt minnes varaktighet; att hans skrifter ärQ de gerningar, som alltid framläggas bredvid den sig ständigt förnyande naturen; att h varje blomma , hvarje naturalster är en Linnés minnesvård öfver hela verl- den, sa långt någon vetenskap om naturen eller de a!L männa benämningarne af dess alster hunnit sUicka sig. Vi finna häruti en förklaring af den förunderliga sanningen, att al allt svenskt är Linnés namn det sista, som för vandraren förlorar sig i de aflägsnaste verldens rymder. Vi kunna således vapa utan allt bekymmer öfvei varaktigheten af Linnés minne och spara alla bemödan- den att öka det; men vi hafva, detta oaktadt, nog skäl att sysselsätta oss med dess betrak!ande ur en fo- sterländsk synpunkt. Linné är det mest updransvärda phænomen öfver Sveriges horizont; det tillhör oss så- som naturforskare att söka förklara detsamma. Dri- stigheten blir således vår pligt ; men tillika ursagten för våra bemödandens otillräcklighet, o Den stora tafia, som historien uppvecklar ofver folkslagens fortgång till odling, framvisar många all- männa förhållanden, som hos dem alia synas ntraffa; men derjemte också särskilda drag hos hvarje folk, hvilka ytterst halva sin grund i landets egna lifvande natur. Att vapnens ara i allmänhet först ap roiksiagen blifvit förvärfvad och sedan vetenskapernas och kon- sternas, är en allmän erfarenhet^ som Sveriges hälder på ett utmärkt sätt bekräfta. Under den tid, då fader- neslandet genom sina hjeltar och statsmän så mycket bidrog till bildande af den upplysta verldens skick, var det onekligen personliga egenskaper, som gal denna vigt åt ett folk, så ringa till antal som fattigt på na- turskatter. Sedan deras uppfinningar i krigskonsten hun- nit sprida sig till talrikare nationer , och fäderneslandet derigenom blifvit tvunget att nedstiga från den större höjd det intagit, gjorde sig snart personliga företräden desto mer gällande på vetenskapernas bana. Mau sag naturens vetenskap genom Linné framträda ur fäder- neslandets sköte, och antagas af hela den vetenskapliga verlden. Detta allt synes lem na ojäfaktiga bevis på sven- ska naturens förmåga, att frambringa store män. Kunde vi således strax i förhand genom Historien finna en amedmng att bestämma hvilken slags storhet den i synnerhet loi- mår alstra, så vore väl detta den mest passande beredelse till vårt ämne. Men i brist ai sadan förnja- ga våga vi blott anmärka, alt ett särdeles anseende j varaktig åminnelse tyckes halva bestämt våra stoia Inans handlingar > ocli historien visar att det icke skett utan framgång. Betrakle vi först vår store Reforma- tions Konung, som egentligast uppsteg ur fäderneslan- dets sköte, Jmru htet förvånas vi af stora fältslag och bländande bedufler för ett sii stort ändamål, som ett helt folks npphöjelae och bildning för sekler. Den An- dre Gustaf åstadkom genom medel, så måttliga alt de nu väcka vår förundran, en half vcrldsdels trosfrihet. Skulle vi da icke jemle dessa herrliga exempel få an« föra Linné, som från en okänd vrå af norden uppstega för att utbreda sitt rykte öfver hela verlden och för- säkrade dess varaktighet för århundraden. Sedan den- na, som vi hoppas, icke ogrundade likhet gillat syftningen af vår skrift, fäste vi oss med dubbelt in- tresse vid Linné, under förhoppning, att naturen ge- nom den större inflytelse, som den måste äga på ut- vecklingen af verldens största naturkännare, må tillika visa oss, huru den utbildar u.a’iouws character i alk jnanheL Linné halsas för Botanikens Förste, och den* na titel kan synas den ärofullaste; men hans vetenskap kallas äfven for den Linnæiska Botaniken, och delta, rätt fattadt, innebär ännu mera. Han var icke blott en Förste eller den förste i en gammal vetenskap, utan vetenskapen blef hans omskapade, man kan nä- stan säga nyskapade, verk. Han åstadkom icke en så- dan afdeknng i vetenskapens hls'oria, som vanligen 7^ kallas epok, utan han delar vetenskapens historia i tvätt- ne hufvuddelar, af hvilka den som föregick honom ar en obetydlighet^ sa väl i anseende till ljus redighet som föremålens mängd, i jemförelse med den som ef- terföljde. Detta allt kan icke upplysas utan genom väx- ternas natur och vetenskapens detrat följande beskaßen— het, hvilket således först måste blifva föremål för vår uppmärksamhet, Växterna aro af naturliga varelser de, som mer än de öfriga på engång äga sjelfständigt tydligt lif och til- lika i högsta grad bero' af yttre inflytanden. Deras mest sjelfverkande lif ar så till sägande inskränkt till deras inre mindre ansenliga delar ; da deremot genom yttre väckande krafter den yppigaste utveckling åt ytan för- anledes. Det inre sjelfverkande lifvet visår sig i syn- nerhet uti fröbildandet, såsom mest oberoende; det yt- tre deremot utvecklas som blomma, hvilken mera be- ror af yttre omständigheter. Man kan säga att inre kraft och yttre omständigheter verka ömsom, så att derigenom en beständig kretsgång uppslår, från det för vmterbcvaring och jorden bestamda fröet, tid den af sommaren ut vecklad© och for sommaren bestämda blom- man, hvarifrån växterna åter sammandraga sig till ett inskränkt frö. Ehuru något dylikt anmärkes hos allt jefvande organiskt, och tyckes vara ett villkor rör dess återuppfriskning, så finnes det ingenstädes så mycket som hos växterna. Dessa å ena sidan, blomstra t*U den grad att de ofta hel och hållna derfore med skäl fä namn af blomstei’; â andra sidan återigen utmärka sig flera sa mycket i sitt fröbärande tillstånd, att de före- trädesvis få namn af frukter. Dessa tvänne vaxternas tillstånd, som äro äfvenså mycket till tid som beskaf- fenhet hvarandra motsatta, och så tillsägande en af bild af nästan hvarje saks yttre och inre sida, giiva också de enda grunder för dei'as indelande pa ett systematiskt sätt: antingen skall man blifva vid blomman eller vid frukten, Man kan gifva den äldsta systematiska författare i Botaniken, Cæsalpinus, det loford, att han gan- ska riktigt insåg, att frukten enligt alla förnuftsslut bor- de vara det väsentligaste, och derföre grundade sitt sy- stem derpå ; men han insåg dock icke rätt hvilken del af frukten var väsentligast, och ännu mindre pröfvade han, huruvida det väsentligaste derlörc också är det brukbaraste. Efter honom blefvo de fleste Botanister länge vid frukten, men ansågo sig tillika beholva taga andra delar till hjelp ; och således uppstodo andra —= Raji , Boerhaaves m. fl. — anordningar. Tillika började man att rätt halva alseepde pa det mest vä- sentliga oçh innersta af frukten, nemligen fröfostrets (embryonis , seminis, eller, som det då oftast kallades, corculi ) beskaffenhet, enligt hvilkel man igenkände, att några växter i olikhet mot mängden hade ett hjert- blad; men man fästade så litet någon hnfvudsaklig 7^ uppmärksamhe1- derpå, att man ännu satte dessa midë ibland de två-hjerlbladiga. Genom dessa och andra o- lika afseenden, på engång iakt tagne, uppstod något, som så litet liknade ett system, att andre författare deraf funno sig föranlåtna att alldeles öfvergjfva frukten, och söka grunden lör vaxternas indelning endast i blom- mån. Således erhöll man de egentliga blomnings-system merna, af Rivinus och Tourne fort. Men äfveri dessa grundade sig endast, på blommans mest i ögonen fallande delar och alldelps içke på de väseht’igaste • ge- nom hvilka växtnaturen uttömmer sin utå! ti amande kraft. Det var Linné förbehållet, att upptäcka dessa delar och gifva dem den märkvärdighet, så väl i phy- ßiskt som systematiskt afseende, som med rätta tillhör dem. Han kungjorde på engång växternas kön och ett derpå grundadt system ; det bästa , och egentligen det enda riktiga, som ännu finnes, såsom ätödt på en enda princip. Rmedlertid var han sjelf icke blindl in- tagen föi' delta system; utan han insåg att det väl stöd- de sig på de delar, hvarmed växterna mest visa sig, men att dessa delar också i förhållande tijl växternas hela lif icke äro de mest väsentliga. Han var afven. den, som tillika mest lemnade uppmärksamheten åt det väsentligaste, och, uti de af honom lemnade fragmen- ter till en naturlig method, först från hvarandra af- skiljde etlhjertbladiga, tvåhjertbladiga och hjertbladslösa växter. Huruvida han härulimian stödde sig på egna iakttagelser eller på enskilda underrättelser från Bern* ;6 hard Jussieu, är svårt att säga; men det är visstJ att grunddragen för denna method sedan alit mer och mer utbildades af Jussieuerna, så att den slutligen blif» vit den enda, som taflar mt-d det Liunæiska sexual- systemet i). Huruvida den gör det med rätta, då den, sådan den af dem blifvit lemnad, icke tager grunden af en enda princip , utan strax måste öfverhoppa till en nästan motsatt, nemligen blomkronan : det yilje vi Jemna ulan vidare afseende, sedan vi antyd t denna, i ett system stora felaktighet. Har viije vi blott betrakta, huruvida hjertbladens antal är en nog fast princip för ett fullkomligen säkert system, och tillika ingå i granska nmg af grunderna för båda systemerna. Vi hafva anlydt huru mycket växterna bero af årstiderna, huru solen ar den lifgifvande kraft, som inera verkar pa dem än på andra naturväsenden, huru den tydligaste följden häraf är blomning, huru derige-» nom blomstringen blir öfverträffande hos dem, och för det mesta verkligen det märkvärdigaste tillståndet i de- ras lif. Delta allt åstadkommes väl af en kraft utom dem, som icke kan bhfva utan olikheter, men som det- ta oaktadt verkar mycket allmänt ock således icke gör så stora afvikelser från ett normal-förhallande, som hvarje annan inflytande omständighet. — Växternas an- dra hufvudtillstånd, fröbildningen, beror väl i allmän- het mera af egen inre lifskraft ; men denna är sa svag «lier så vek att yttre omständigheter lätt rubba dess jemna fortgång. Den beliöPver en stödjepuhkt för sîia verksamhet och hela växtens näring; och denna om- ständighet ar af den största inflytelse. Man lår såle- des se att det, som efter ulseende ar det väsentligaste ? ofta komm er i beroende af de alldramest tillfälliga yt- tre omständigheter. Växternas stödjepunkt är i basta möjliga fall jorden; denna måste också al solen Upp- värmas. hvarigenom Solen har blir en mera medelbart lifgifvande orsak. Men då växterna växa j valten elh r på andra vaxter, så kunna de icke lika inycket upp^ Värmas af henne, hvaraf Minder att vattenväxter och parasitiska växter få mycket mindre ntbil- dadt f ö än blomma, alt fröet alltid hos dem förbbf- ver ofullkomligt, mera liknande en blott knopp eller växtöga 2). Dehna och dylika ganska tilirålnga om- ständigheter förstöra det mest vasemllgås regelmässige het, och gör frösystemet helt oförmodadt ganska mängå undantag Underlastadt. Vidare gor det nalurlig&n sva- ga inre lifvet hos växterna, att fröföstrét (hvilket för systematisk bestämmelse måste undersökas såsom varan-, de i sitt ursprungliga läge inom fröet och icke sedan det grott, hvarigenom det förlorat inycket af sin ur- sprunglighet, mera närmande sig tid örtslandets beskaffen- het) ofiast blir så litet, så omärkligt, alt det icke ut- gör mer än en tusendedel af blommans storlek. Såle- des , ju mer man undersöker saken, dess moi a fim ei man fröfostret nedstiga i mörkret och liksom vilja gi m- ma sig för våra Ögon i den jord, hvilken det tillhör | r X dä dei emot blomïnan ? allt mer ocli mer framtrâdèï mot ljuset* som framkallat den, och framställer sig för den mera leivande verldens njutning, och betraktande* Afven i de fad, da fröfostret ar som bäst utbildadt, visar det alltför ringa mångfald i bildning, for att ge ämne f ;r ett system. Del bander dermed, soin vanligen med det mest väsentliga, det innersta, att det är alltför enkelt för att kunna tjelia till ett mångfaldigt bruk. Man kan af fröfostret knappt få mer än tre numerativa bestämningar ; och dess skapnad , läge im m., är alltför manga öivergangar och otydligheter underkastadt. Hu- ru mycket tråder det icke åfven i detta afseende tillba- ka i jemiörelse med blomman, som. deremot genom so- len latt en desto mer mångfaldig utbildning , och soin i hela naturen är det mest utsväfvande i antal och for- mel , sa att man af dess väsentligaste delar, nämligen könsdelarna, stamina och pistiller, kan utan svårighet få 24 klasser, beroende blott af antal och förhållande i längd och läge i allt bestämningar i högsta grad mätbara. I ill dessä nti anförda yttre omständigheter, söm hafva så stor inllylelse på utbildandet af vissa delar hos våxternå, komma amm andra , såsom snatt saget oänd- ligt olika klimat, mycket särskilda näringsämnen, stora natur-revolutioner, som utödt måhauda hela vaktfamiU jer j hvilkét allt har ännu större inflytelse på växternas utgrening i naturliga klasser och ordningar. Växterna, såsom bundna vid jordytan, hafva af dessa omständig- heter blifvit tvungna att under sin utbildning till genera 79 och species, än utgrena sig, an liksom äter sammandraga sig, än söka förening mellan de olika grenarna på så mångfaldigt sätt, att växtriket ojemförligt mer an några andra naturalier fått, i anseende till nalurli-a förvandt- skapen, en sammanflätning, som, om den äfven kunde klart inses, skulle blifva alltför svår att i det hela öf- verse och rätt framställa. Ett fullkomligt naturligt sy- stem, om det ock kunde upprättas, skulle, således lör den stora sammanflätningen skull, blifva nästan onyttigt, åt- minstone -Ör vanliga nienskliga förmögenheter och al- dramest för nybegynnaren, som i synnerhet behofver method. Naturens mest sammanväxta irrgång låter ic- ke utan våld utveckla sig till elt naturligt system , lätt- fattligt för menniskan; man blifver der föranlåten att blolf antyda vissa nalurli a regioner eller väderstreck, livilket Linné gjort uti sina Naturliga Ordningar, och för Öfrigt efter förmåga genom den öppna de minst o- naturliga konstvägar, för alt från dem få tillfälle att u- tan förvillelse granska hvarje del. Detta sednare har Linné gjort uti sitt Sexualsystem; och Verlden torde beständigt blifva tvungen att^ af anförde skäl, med erkänsla följa det samma. Sedan man således skärskådat omöjligheten att få ett riktigt naturligt system i växtriket, och fördelarna eller rättare nödvändigheten af det Linnæiska Se- xualsystemet, af det förnämsta blomningssystemet i blomsternas rike, så betraktom närmare dess beskaf- 8g t fenhet Det tillhör endast växterna och deras blomning; att så utbilda eller nästan leka med åtskilligt antal och förhållande i en enda del, att detigenom sexualsyste- met kunnat uppslå; det finnes ingenstädes änilars i na- turen något, som dernied kan förliknas. Delta tillfälle, att upprätta ett helt system af en enda del, begagnade Linné med förundransvärd skicklighet. Salëdes bilda- des sexualsystemet , så enkelt i sin början 7 så fort- gående till mångfaldighet. Från det ringaste antal öcll det mest fria förhållande fortgår nlän deruti så smånin- gom till det talrikare och mera sammanbundna, samt slutligen till det oordentligare^ Detta naturens och kon- stens förenade mästerverk öfverstiger till den grad allt, hvad man kan vänta sig i ilatureri, atl vi icke böra Undra oni det förr, och till en del ännii, af några ai « ses för mera öfverdrifvet konstmässigt eller snart sagdt konstladt, än det verkligen äi\ Förvånande är såledös beskaffenheten af detta sy- stem och förundrans vax d är älven nyttan derafi Alt inan derigenom befrias från nödvändigheten alt antaga ett mera naturligt system, då intet sådant brukbart kan upptäckas, är redan en högst oväntad> en sa lil! sägande negativ, men icke dess mindre verklig och ledbai nyt- ta déraf. Man kan under dess brukande med mera fri- het söka efter det naturliga , man at! de mångfaldiga förändringar, som män beständigt i det naturliga nöd» sakas alt göra, åstadkomma förvillelse, då man alltid &ar stöd af delta ordningssystem. Man finner således » att ingenstädes ett oniningssy.stem kommit så väl till pass för ualmens kännande som här. Botanislerne hade, länge före dess uppkomst, stor möda att urskilja och i ordning haßa etl halft eiler helt tusental växter, då man nu tämligen kan ordna 4o tusende arter. Ingen- Slädes visar sig det moderna snillet förmånligare fram- för de gamle- Greker och Romare . ännu våra monsler i bildande konst, vältalighet och philosophi, huru var i.cke deras kunskap om växterna nästan eit intet emot vår^? Det är ömkligt al! denna oerhörda skillnad först och främst består i Linnés sexualsy stem och sedan är åstadkommen deraf. Sexualsystemet ger val de allmänna;te anordinn- gar i växlriket, men med 24 klasser och några få . hög.$t 6 ordningar inom In ar klass, är man änmi icke långt kommen bland 4o tusende vaxter. De ‘å kal- lade gcnerma och specifika h s’ammelse.ma fadrade de.f före ändock dp slöisia bemödanden. Isynnerhet blef SI äg tern as bestämmande af största vigt, ja den vig- tigaste af alla, emedan slägtnamnet, som ar det väsent- ligaste af alla benämningar, deraf beror. Detta borde således bli i möjligaste grad oföränderligt, oberoende af alla sysiemer i Botaniken, såsom antingen ensidiga eder lörändeiliga. För a't blifva o'öränderliga måste slägtena göras naturliga: del vill säga icke bestämma.'’' efter någon enskild dol, utan efter alla delar tillika. Således visade Linné, som uti sexualsystemet är så Spert V. 6. konslmässig, deremot-uti genera den största naturefter- följd. Han omfattade der det hela af naturen på ett sätt, som bör väcka förundran, då man läser dessa så kallade Genera plantarum, som på engång är o det största bevis på nalur-kännedom och på arbetsamhet. Om sexualsystemets klasser kanna anses för dels ytbga, dels ensidiga, så får man deremot här del mest grun- dade och mångsidiga; om u!i klasserna någon gång det naturligen sammanhörande söndras, sa sammanhåiles det destomer uti slagterna. Man kan säga att Linné, head de sednare angår, visade sitt största sinne för natmens okränkbarhet. Oaktadt det stora bemödande, som han visade uti alt sammanhålla slagterna eller förringa dem till antal, sa sliga de dock enligt Linnæiska an- ordningarna till ungefärligen 2 tusende, och det kan man säga vara nog lör meuskliga minnet. Sedan slägtena således blifvit giioa borde icke al- ternas bestämmande biil va så svart, emedan, enlig* ofvanstaende uppgifter, i allmänhet taget endast 20 ar- ter komma på hvart slägte. Arterna bestämdes derfore af Linné ofta med få ord, sammanställda på ett myc- ket konstmässigt sätt, men hvarunder rena naturen pa det skönaste röjes. Ingenstädes bragtes densamma under så konstmässig yta, som i de så kallade Species plan- t a rum. På de generica och specifica bestämmelserna gruu- 4ade Linné växternas benämning. Hyar vaxt hek 85 således två hamn; bägge lämnade efter sin grund. Det generica blef oberoende af allt, annat, tillräckligen olikt alla andra namn till undvikande af förvexling; men der- jemte lätt att upptaga i begreppet, lätt att bibehålla i minnet och lält för uttalet, samt lättfattligt för örat: med ett ord, pä engång vetenskapligt och tjenligt för elt allmännare bruk. Det specifica deremot blef oftast adjectivt eller beroende af det generica, och äimu mera böjligt, lättfattligt, och i möjligaste man lätt lör min- net. Under allt detta var tillika dess siörsla omsorg-, alt icke ggra4 namnet beroende af föräadef lig grundeij och af detta skäl åsidosatte han ofta att vara vetenskap- lig, på ett sätt som icke alle förstått alt nog ardera och efterfölja. Genom allt detta erhöll vetenskapen en nomenklatur, som ar så allmänt antagen, att den längre än något system utbredt sig, och äfvenhusdem som icke fattat systemet , såsom största delen al Fran- ska Botaniste» ne, funnit föga moislåud, samt i framti- den mera outpiånligen skall b> vara Linnés nahm än nå- got annat. När man härtill lägger Linnés stadgade ter- minologie, så uppstår ett alldeles eget språk, som tillhör honom. Detta är en honom ensamt tillkomman- de förljens! ; eller hvilken annan kan i samma mån sä- gas haiva lart veriden ett nytt språk ? lärt den att både benämna och beskrifva naturen så på sitt sätt? Hvilka företräden fordras icke för alt så segra på hela veten- skapliga verldens öfvertygelse ! Man betanke med hvil- ken svårighet hvarje skriftförändring i allmänna lifveé 84 är förenad, och man huru en naturens enda person språk ! skall anse för en dunkel gâta ? kunnat dana och utsprida hela Uli allt det nu anförda, tillika med en bestämd ordning vid hvarje del, som. utvisades i dess särskilda skrifter, bestod Linnés Reformation af Botani- ska vetenskapen; en reformation, hvars like väl aldrig, någon utfört i en sa fri vetenskap; en föiän- dring nog stor att gifva allt äldre ett löråldradt skick, att göra det nästan obrukbart for den större allmänhe- ten, i jemförelse med det nyare mera användbara. Det var egentligen icke ett återförande till elt gammalt, icke en sådan ombildning af förutvarande grund- ämnen , som ordet reformation efter ordalydelsen van- ligen betecknar, utan en verklig nyskapning , så föga af det gamla kunde orubbadt begagnas och filef alldeles oförändradt. vida intet Vi hafva försökt att gifva något begrepp om d en- na nyskapnings storhet, genom utvecklingen af det föj- ut varande och genom ådagaläggande af dess egen be- skaffenhet. Ett förökadt anseende får den genom sin redan bepröfvade orygglighet, sin oemotståndliga fort- gång och sin oföränderlighet. Den har icke allenast be- stått emot fienders hätskaste anfall, och fortgå* t oaktad t de ^törsta motståndares bemödanden 5), ulan äfven afkastat anhängares förmenta förbättringar såsom tillsatser, hvil- ka icke länge kunnat häfta vid byggnadens glänsande yta. Vi neka ej dessa förljente mäns skarpsinnighet ; men uti förmåga att öfverse det hela och dess använd- barhet, eftergåfvo de ansenligt sin mästare. Denna öfversigt visar först rätteligen byggnadens storhet, och uppenbarar den stora anda, som råder deruti. Vi skola nu försöka ätt gifva något begrepp derom. Bland de många olika afseenden, som blifvit följda vid ett sådant verks upprättande, intager naturen i det hela, ellei’ hela uttrycket, af det inre lilvet, med rätta första platsen. Att Linné mer än någon annan känt naturen på ett så tillsägande naturligt sätt, röjer sig nog uti dess fragmenter till Naturliga Ordningarna, (Or- dines naturales plantarum) , ehuru han tyckes på dem användt mindre möda , af orsak att han der ansåg na- turen för mest ouphinhelig i det hela. Sin mesta styr- ka uti att uppsöka och uttrycka det naturliga visade han vid slägternas bestämmande, hvilka i allmänhet kunna anses för så naturliga, alt ingen förmått bilda dylika. Äfvenlédes äro dess arter för det mesta myc- ket naturliga, lika skiljde från ett allt för stort före- nande som allt för mycket delande. Oaktadt naturlig- helen i allmänhet så mycket möjligt är måste vinna af- seende, så finner mati snart, att det mera sällan än man i allmänhet tror, är möiligt att bringa deh fullkomliga nåtdfligheteh på papperet. Den lefvande naturens t - ■ 86 rnångfaldiga böjlighet later icke alldeles fullkomligt fö-» yeställa sig i skrift och knapt i målning, utan att en ängslig småaktighet uppslår, som snart lörvillar och slutligen misshagar. Således maste naturen alltför ofta, då den biingas pä papperet, till vinnande al öfverens-* stämmelse, redighet och tydlighet, klädas uti en mer plier mindre konstmässig drägt, det vill säga beskrif- vas på ett konstmässigt sätt. Det är således vid o ör- måga att föreställa naturen enkelt som konst använ- des, Att finna hurn långt det rent af naturliga kan fö- yeställas, och hvarest samt i hvad män det sedan må- ste klädas ined konst, utgör här rätta visheten; och denna visheten innehade Linné långt mer än någon an- nan. Den naturen sig mest närmande beskrifuing gaf Linné på slägterna; mera konstiga, (eller, som veten- skapliga termen lyder , artificiella) äro bestämmelserna ai arterna. Uti allt detta ligger likväl hela naturen till grund, updçr dem mer eller mindre konstiga ytan. Sin mesta konst deremot visade Linné uti sexualsystemet, till hvilket endast en mera ensidig naturform är grunden, pet sätt, hvarpå han uppsökt och begagnat denna till upprättande af det skönaste ordningssystem, skall all- tid firma beundran af dem , som hafva sinne för sådant. Likväl dref Linné alldrig konsten högre än behofvet fordrade; tvärtom, der användbarheten yrkade enkel- het var han en stor vän deraf. Vi se detta i synner- het a? namnen på slägterna och arterna, der använd- barhet, och lättfattlighet vann så mycket afseende, att Botaniska nomenklaturen är den vackraste af alla kon- stiga vetenskapers. Jag har sökt antyda atl växterna, mera än nägra andra naturalier, hafva en inre natur och en yttre derifran ofta mycket afvikande sida. Detta ger der, mer än på något annat ställe, anledning dertill att de tvänne olika vetenskapliga behänd lingss ät ten, nemligen det na- turliga och det konstmässiga, blifva mera åtskiljda och mera stridande mot hvarandra än i någon annan ve- tenskap. Också hafva alla Botanister delat sig uti tvän- ne sekter: den enas lösen har varit det naturliga, den andras det artificiella (såsom oumbärligt för att bilda en vetenskap). Merendels har hvar och en blott behand- lat endera sidan ; någre, som sökt att förmedla dem, hafva derigenom åstadkommit något som föga dugt. Vi hafva redan sagt att största visheten ligger uti att se huru långt det naturliga kan efterföljas och när det konstmässiga måste vidtaga; att ämm, sedan en konst- mässig yta måsie påklädas, laga så att naturen ändock ligger till grund och så sent som möjligt öfvergifvcs; och slutligen att, då konst helt och hållet måste infö- ras, denna kommer att stödja sig på den sida af natu- ren, som dertill mest erbjuder sig. I alla dessa afseen- den var Linné egentligen oförliknelig. Han förstod att vara både naturlig och konstmässig, med niåtta och lämplighet efter olika tillfällen , i en oofverträfflig grad. Då annars den ena Botanisten gått långt i utforskande 88 af det naturliga, den andra uti uppställande af det konstmässiga, den tredje uti att söka förmedla båda, så var Linné ensam tillräcklig att både gå längre än nå- gon annan i det naturliga och i det konstmässiga, samt uti förmedlingen af båda. Lian ensam omfattade med lika kraft ytterligheterna ocli det mellan dem liggan- de. Detta förtjenar närmare betraktande till sitt sam- manhang med alla hans omgifningar. Linnés ojemförligt stora skicklighet att behandla det naturliga och det konstmässiga äro således de två motsatta hufvud sidor, som han uti vetenskapen visar. Denna märkvärdiga förening af naturlighet och konstmässighet i eu person, uti höga norden och i allmänhet den omständigheten att der, som naturen an- ses för så fattig, en så ojemforlig naturanordning och framför allt ett så förträffligt blomstringssystem skulle påfinnas, var det en slump eller en naturenlighet? Jag bekänner upprigtigt, att jag älskar att finna det sedna- re och att jag vill söka utveckla det. I naturen önskar man alltid att finna en lag, icke en tillfällighet, och hon tyckes gå denna menskliga väl- mening till mötes. Man vet huru högst torftig de gam- le Grekers, Romares och Arabers kännedom i Bota- niken var, och att den icke ännu är större hos de syd- ligare folkslag, som icke erhållit den från norden. Na- turen är hos dem mera hel, mera enformig och be- gländig, utan att visa sig i de olika skepnader, som den hos oss efter olika årstider antager. Det synes som vore sydligare folkslag beständigt sysselsatta att njuta siu rika natur, eller, dâ de något, ögonblick komma tiii betiaktande, böjda att anse den såsom hel, med en särdeles obenägenhet för all konstmässig söndring. I mån som vetenskaperna nalkades norden , tilltog det konstmäss'igt söndrande i Botaniken, ända tills denna vetenskap i Sverige, genom en skön förening af det. na- turliga och konstmässiga, uppnådde en höjd som sö- dern måste beundra. Detta skedde så snart scholor- na i Fäderneslandet efter Carl XI:s välgörande Re- gering, genom en Spegels o. fl. bemödanden hunnit den godhet, att kunskapsbegäret kunde rått sprida sig till hala rikets ungdom, och framlacka de största naturliga anlagen. - Intet land kring hela jorden har så mild sommar under så hög polhöjd som Sverige. Delta a- stadkommer högst egna, ytterligt stora skiljakligheter mellan de motsatta årstiderna. A ena sidan star här den ojemförliga sommaren , och a andTa sidan en föga mindre egen vinter. Man må prisa sydligare länders sommar för de åtskilliga starka färgor, uti hvilka lju- set bryter sig under de hastiga öfvergångarna från starkt ljus till starkaste mörker ; men äger icke nor- dens sommar någon ting lika utmärkt i sitt slag: det beständiga dagsljuset, det oupphörliga solskenet, för ymnigt och lör helt att brytas i färgor? För att i hög- re måu fatta delta, skall man stå på dessa nordens fjällar och se solen beständigt svänga sig omkring him- lahvalfvet. Der går icke Phoebus att hvila i Thetis 90 sköte, ulan haus ljusa bild dansar i beständiga ringar omkring himla rymden , och gjuter inom sin krelsformi- ga bina ett ljus värdigt dess beständiga hemvist, en klarhet som är verkligen himmelsk. Och den jordiska naturen a sin sida, med hvilken vallust njuter hon ic- ke denna högtid: hon låter den sällan dunklas af ett fuktande moln , alldrig störas af häftiga orkaner och ändra meteorer, som förskräcka södern. Hon uppäg- gas att pä kort tid blomstra och njuta för hela året. Man skall icke såga att naturen der ar kall , ty ingen- städes sprider sig en jemnate sommarvärme af solens beständiga närvaro; icke att hon är utan liflighet, ty ingenstädes går vegetationen fortare och ingenstädes framfödas hastigare en sådan mängd vingade varelser surrande omkring de gyldene, honungsrika pilblom- morna eller betackande vattnens yta ; icke att hon är fattig, ty hvad som felar i arternas mängd ersättes dub- belt genom individernas antal, som gör att ingenstädes hvarje jordfläck så väl öfverläckes af lif som der. Menniskan insuper der en outsäglig njutningslust af det öfverflödande himlaljuset, och närmar sig med största glädje till den moderliga naturen, mera än på något annat städe, lik ett sinligt barn uppvaknadt ur en upp- friskande sömn vid den friskaste moders sköte. Hvad under om härigenom det största sinne för naturen, den största naturkänslighet uppstår hos väl danade varelser; om under sadana omständigheter en Linné uppväxer, O . begär man af naturen, ehuru på visst sätt fattig* 9* en lockande mângfaldlghet i blomstring, så finnes den äfven i högsta norden; ty don hast, hvarmed allt skyn- dar Lill fulländning, har också gjort, att naturen, lör att så snart få alft i blomma, mast påfinna jem örelse- vis flsre blomslrmgssätt än i andra länder 4). Ail’ man- nar således det för blomstring öppnade sinnet till njut»» ning och åskådning. — Den motsatta ar Liden kommer , som i norden breder sitt hvita täckedse öfver den blom« strande naturen, och menniskan står qvar ensam, och debto mer upp'öjd. Denna årstid är icke der ör men- niskan dvalans tid, såsom i sydligare länder, vtan den är ett annat slags lif, Hon får derunder mera samlad och till de inre delarna dinfven kraft; och i man som sinnligheten derjemte förlorar föremål, tilltager för« stånds—kraftem Den friska luften, den klaia, langa vinternatten med sina norrsken oeh tindrapde stjernor uppfriskar sinnet och stämmer det till begrundande. Hvad under då om Linne under en sådan årstid öfver« tänkte de blomstrmgsformer, som han under sommaren med så mycken förtjusning betraktat, (hvaraf sexual- systemet bief en följd), om, under så ytterligt motsatta årstiders beskaffenhet, ömsom den lifhgaste natur oçh Lästa ordning ingick i dess sinne; om han blef å ena sidan lika ytterligt naturlig, och a andra sidan lika yt- terligt konstmässig, som våra årstider, Linné är således sjelf tillika med sin vetenskap ett utmärkt foster af fäderneslandets natur. De 9-’ egenskaper, som af svenska naturen haft sitt npphof, behöfde också af densamma underhållas. Deraf den stora uppfriskelse hau fann i den högst nordiska , ja till och med lappska naturen, och dess vantrefnad i all an- nan ; hans hemsjuka da han saknade den ömsom i hög- sta grad naiuraliserande, känsloväckande sommaren, och den så i ill sägande anderika, höga, förståndsstär- kande nordiska vintern. Han kunde icke länge umbä- ra det dubbla lif, som i Sverge efler årstiderna om- vexlar; ty det ingick hulvudsakligen i hans varelse. Häraf hans, om man så får säga, dubbelhet, som ic- ke hos honom var en underlighet, såsom man så lätt velat tro, utan en verklig naturlighet. Den var hos honom blott drifven till en utomordentlig höjd, såsom hos ett den svenska naturens mest gynnade skötebarn , och derföre så högst märklig. Finnes icke dylikt i mer eller mindre mån hos hela svenska nationen, såsom ver- kan af svenska klimatet? Har man icke tillagt den- samma den godmodigste naturlighet, förenad med stör- sta allvar, ofta gränsande till stolthet, som likväl icke förolämpar någon, men också tror sig äga rättighet att icke blifva förolämpad ? Dessa betraktelser tjena till icke mindre än att borttaga en motsägelse hos Lin- né ; att visa hurù dess motsatta egenskaper kunna vara danade af naturen ; huru de hos Linné aro på engång förenliga med svenska nationens och svenska naturens. Sådana betraktelser om klimatets inflytelse aga för mig ett så stort behag och värde , att jag ön- skade fâ utsträcka dem afven till localen. Âr icke allt som står i förening med fädernejorden och dess olik- heter, kärt för fosterlandsvännen. Linnés lelnadsom- ständigheter tyckas framkalla en sådan betraktelse 5). Hans uppväxande i en enslig skogsbygd synes hal- va gifvit hans sinne lör naturen , och i allmänhet hans sinnliga naturlighet, den högsta utbildning i en ålder, då förståndet ännu icke bemagtigat sig her- ravälde öfver känslan. Deremot vid den alder, da föi- stånd och mod mest utveckla sig, ankom han till deix Svearikes fordna hufvudstad, nu veteiiskapcinas liuf— vudsäte. hvars belägenhet synes i högsta giacl tjenlig att uppväcka båda. Dessa stolta , mera till sin natur- betäckning än sin höjd nästan alpestriska eller fjell-lika backar, som höja sig öfver den fordna Fyrisvall, den fruktbaraste, vidsträcktaste och tillika namnkunnigaste slätt i öfre Sverige, der Od^ns aska gömmes bredvid Gustaf Wasas stoft, gifva de icke en hög utsigt öfver både staten, historien och naturen, som lyfter tanken, lifvar modet och eldar till allt stort och ädelt? Huru egen uppfriskelse har icke den rena svenska luften, som här mer än annorstädes framgår, lifvar och stärker både kropp och sinne ? Hvem bestämmer hvad ver- kan de'ta allt haft på de stora män, som der blifvit bildade ? Jag tycker mig åtminstone se denna infly- telse på Linné, som der först fick sin rätta riktning och mognad. I sanning synes Fäderneslandet icke kun- nat vsdt någon tjenligare plats för att från naturens skote, frän dess skogsbygder, emottaga sina tinga sö^ ner, och väcka deras förmögeniieter till Fädenieslan- landets gagn 5*). De tväniie motsatta egenskaper, som vi nit ansett tillhöra svenska Charakteren, tyckas igenfinnas hos nä- stan alla Fäderneslandets utmärkta man. Men hafvä de for allä varit lyckliga? De kunna det icke i och för sig sjelfva, ty såsom motsatta och högt drifna, lem- na de icke hvarandra handen , utan ett mellanrum upp- står mellan dem , som gör dem för hvarandra onytf- tiga, ja slutligen nästan förstörande ; de begripas icke eller af dem, för hviika de äro mera främmande, u- tan anses for underbgîieter, som böra nedtryckas. Mån- ga af Fäderneslandets olyckor torde kunna upplysas af dessa åsigter. Ju mera ytterligt stora dessa, motsatta e- genskaper hos någon finnas , desto svårare äro de att förmedla; men desto utmärktare storhet uppslår också, då en tillräcklig förmedling eller fömling dem emel- lan äger rum. Det fordras snille lör att till ett helt sammanbinda så motsatta egenskaper; men om delta sker, så uppkommer en alldeles egen storhet. Limit- synes mîg föranleda dessa betraktelser. Hos honom voro den anförda ylterbgt stora naturligheten och lika ytlterliga konstmässigheten på det fullkomligaste satta i samband genom ett tillräckligt omfattande och lifligt snille, söm sväfvade öfver alltsammans. Hans snille ocli omdöme voro i hög grad i stånd att än qvarblifva yid den största uatürlighet, än vid den största konst- 95 inassighet, än verkligen förena dem bada, eller bloît lata den ena öfverskyla den andra, efter som omstän- digheterna fordrade. Detta allt skedde med en omvex-i lings liflighet, som var honom alldeles egen. En stor tänkare har sagt 6), att omdömet icke är annat än inbildningskraften i begreppets tjenst ; och då vi belrakte Linné och hans vetenskap, finne vi den- na sals på ett lysande sätt bekräftad. Någon torde undra att inbiîdningskraflen, som efter allmänna för- domen blott tjenar alt dikta, skall hnna rum i en ve- tenskap, som egentligast, skulle halva biolt med verkliga former att göra ; men åro dessa former icke den lel- vande naturens , så lifligt föränderliga som densamma ? Och huru litet är dessutom vetenskapen fulländad med att blott afmäta förekommande former ? Huru måste icke forskaren, för att förallmänliga formerna eller för alt komma till de allmänna begrepp , som fordras för ett system, beständigt föreställa sig nya och mellanlig- gande, afväga deras betydelse mot hvarandra, och mä- ta deras inflytelse på hvarandra? Genom hvilken kralt skall denna inom förståndet föregående behandling af bilder ske, om icke genom inbildningskraften. sjelfva den förmåga, som har tdl föremal att skapa bilder ? Denna blir således snart sagdt den nödvändigaste för- måsa hos en verkligen stor Botanist, och för vetenska- pen var det af största vigt att Linné ägde den i hög- sta grad. Deraf kom bland annat att ban såg likhet, och förenade der som andra , i saknad af en sådan kraft, endast se olikheter och söndra tills blotta fragmen- ter af natur återstå. Hans lifliga inbildningskraft häm- tade naturens lif och meddelade det åt hans skrifter. En sådan inbildningskraft; som jag nu sökt antyda, tyckes stå i nära samband med sinnlighe- fen. Den hämtar åtminstone deraf en betydlig näring, smidighet och utsträckning ; men icke af dessa stumma och trånga sinnen, som blott se eller erfara de gröfsta bilder, utan af de öppna, lifliga föreställningar , som i dessa former beständigt märka lifsuttryck. Linné hade en sådan liflig sinnlighet, att han så till sägande insög naturens lif genom ögonen ; hvarigenom han sattes med naturen i den närmaste beröring. Det var också kke blott en sinnlighet, som riktar förståndet, ulan smn muntrar och lilvar känslan samt hela organismen. Han var i detta afseende en naturens vahusting ;■ han hade ett innerligt behof af att njuta naturen, en hunger, som behöfde att släckas med densamma; och detta var dess i yngre åren b sâ blef det desto naturligare, desto mera nïlagaucle. Härigenom bief han en, sådan populär lä~ täre^ alt häris like alldrig fannits i naturvetenskapen. Men dessa sista egenskaper^ hvilka i sådan grad? Soin de funnos hos Linné, vanligen anses för Vekhet, gålvo de verkligen en skadlig vekhet Ät det he a? Litj- liés yttre ägde en böjlighet och én ntstrackligbel, som tyckes vara vilkoret för ett lifligt sammanhäng med allt det omgifvande, och således är en högst nödvändig fe- genskap hos en stor naturfors kar® 4 Men af ytans böj- lighet bör man icke sluta till det helas. I medelpunk- ten bodde en sådan fast vilja , som icke allenast för« mådde att stödja eller förena de o.ika egenskaperna, u- tan också vid förefallande behof slärka hvilkon af dem som hälst. Så många olika egenskaper, som vi nu om- taltj och med passion fullföljda olika afsigter, eller rät^ tare naturliga böjelser, gåfvo älldrig åt det hela en Vacklande gång. Hvem har med mera jamna steg ge- nomvandrat en sådail bana som hans, så egen, så vid-* sträckt ? hvem har derimder mera utbredt sig åt alla sidor ocll likväl så litet förlorat sambandet ined medel- linien ? Icke eilgång Under en ålderdom, som fick vid- kännas de största kroppsbräckligheter, ocll af hvilka äf- vert både yttre och inre sinnesförmögenheler till en del undertrycktes, upplöstes det sammanhang, som den fa- sta viljan gaf* Eller hvem kan visa att Linné någonsin skr ef något, som förnekar, eller ens afviker från det hela af dess bemödanden ? Huru mycket företräde har han icke derutinnan framför många de största man i vetenskaperna? Tjenar icke detta till ett stort bevis på den kraft, som på engång sammanhöll så många stridi- ga förmögenheter och gaf styrka åt flera, efter utseen- de , för sig sjelfva vekliga egenskaper. Ännu en om- ständighet tyckes förhöja denna sislnämde kraft, eller öka dess befattning. Linné var ganska hältig till sin- nes; men denna hastighet åstadkom ändock ingen sön- dring «mellan dess många olika egenskaper, än mindre undertryckte någon god böjelse. Den var snarare ett mod, som i lugnäre tider hvilade fredligt i det inner- sta, tillsammans med dess fasta vilja, och endast vid vissa tillfällen ryckte ut till omkretsen för ätt förstärka dess särskilda, från all förskansning blottade, yltre de- lar. Dessa sista egenskaper gåfvo således styrka åt det hela, och gjorde, i förening med alla andra snillets för- mögenheter, Linné till en sådan sjelf herrskare inom sin nyskapade vetenskap, alt en dylik knappt finnes omtalad i vetenskapernas historia. Han gjorde allt lör alt bringa ordning och cfverensstämmelse derùti, och det för mensklighetens skull. Jag tycker mig uti allt detta se Linnés likhet med vår store Reformations Kon- ung, och jag prisar svenska naturen , som ger ämne till sådana jémförelser. Då jag ser Gustaf Wasas och Linnés stoft - inom Fäderneslandets härligaste tempel, utropar jag med tillförsigt om svenskå naturen > hväd Hoinaren sacle om naturen i det hela; ingenting Sr att anse otroligt om henne! *) och verlden skall icke kunna jäfva detta. Eiler hvarest finnas tvän- iie sådana stoft bredvid hvarandra annorstädes ? Dessa stora egenskaper, sqm niest visa sig i Lin- nés vetenskapliga arbeten , bekräftas än vidare genom dess öfriga för alia läsare öppna skrifter, genom dess bild och genom dess öfriga lefverne. Linnés skr i fs ätt uti de arbeten, som gifvit mesta tillfälle till dess utbredande, i synnerhet pä mo- dersmålet, röjer nog författarens egenskaper. Vill man se den höga, ordnande andan, kan man öppna inled- ningen till det verk som kallas Konung Adolf Fredriks Samlingar 8), och man skall finna den värdig att vara skrifven för Majestätet. Vill man lära känna det bildrika, som dess lifliga inbildningskraft ska- pade, så har man ett prof derpå uti ti 11 egn in g en framför Drottning L ovisa Ulrikas M u s e u m 9). Linnés känsla för naturen, vitsordas nog af dess utgif- na Resor inom Fäderneslandet ; hans deltagande hjerta för vänner, af bekanta bref. Man ser allestädes dess öppenhet, till och med o,förtäckthet, till den grad, att den föga öfverensslämmer med en granlagnare smaks fordringar; men sådant egnade den store naturforska- ren. Det tillhörde honom att visa naturen oslöjad» *) äfihil senlipe increditile da ea. 1Ö2 Skickliga konstnärer hâfva lemnat hans bild, och jnan igenkänner i denna höga, framstående panna det glora snillet och höga allvaret. Omkring dess ögon sy- nas anletsdragen liksom förena sig såsom mot en me- delpunkt, hvilket tyckes tillkännagifva den kraft, som genom dem arbetade , och så tillsägande drog till sig naturen, för att samlas under den höga pannan. Hans mun visade alltid vänskapens hjertliga mildhet och sin- nets munterhet. Linnés merendels till ytterlighet drifna egenskaper, som i det hela och i sin förening utgjorde dess storhet, kunde icke undgå att blifva klandrade af dem, som ic- ke insågo det hela, och icke heller från grunden kände delarna. Det tyckes vara snart sagdt oundvikligt i mensk- ligheten, att högt drifna egenskaper få någon dunkel sida, och vid denna förstå nog mörksens vänner att fä- sta sig; äfven andra lemna den ofta uppmärksamhet, för alt derigenom tillfredsställa sin rättskänsla, då d» höra omtalas elt ljus, som de icke kunna se. Det lig- ger kanske i sakens natur, att små menniskor betrakta de största egenskaper på den sämsta sidan, att de till allt se den lägsla eller sämsta möjliga grund, såsom liggande dem närmast, och mest ingående i deras be- grepp och erfarenhet. Vi äga således allt skäl, att ic- ke alltid tro afund och ondska vara orsaken till stora mäns klandrande; vi se fast mera att stora egenskaper genom en nästan ren nödvändighet draga klandret med sïg. Linné hade ocksâ en allt för öppen charakier för att bevara sig mot tadlet; han döljde ingenting, utan snarare nästan lättsinnigt tillät alla sina böjelser att sy- nas till hela sin vidd, med en verkligen rörande för^ tröstan , att intet ondt var att finna deruti. Hvad un- der då om hans sinne för system och ordning stundom ansågs som pedantism, hans åberopande på naturlig- het och aningar derom som sv-'rmeri, lians sinne för former såsom materialism, han känslighet som vekhet, hans ifver att förljena bifall som charlataner!, hans utrop om storhet som skryt, fill allt detta lag hos honom ingen dålighet till grund; ännu mindre urartade det till verkligen skadliga fel. Sjelfva hans egennytta (denna vanligaste af alla låga driffjädrar, hvilken ma^ icke heller uraktlåtit att vilja påbörda honom) , var hos honom mera sparsamhet om eget goda, hvars behöflig- het han genom sin fordna fattigdom så väl kände, än snikenhet efter andras, som han ofta, då han dertiH förvärfvat sig rättighet, vägrade att af tacksamma hän- der emottaga 10). Då jag således med öfvertygelse på- står, att icke allt, som hos Linné och andra stora män anses för fel, verkligen hos dem är det, utan åtmin- stone nästan oundvikliga följder af större dygder, och då jag finner att blott medelmåttan är oklanderlig, nar det hörer till menskliga storhetens vanliga lott att nä- stan alldrig kunna blifva del; så vill jag icke neka, alt vid Linné också häfiade fläckar, som må hända kun- nat vara borta. » Vi känna hans vagsatser (oco. det sy- 101 rifts som hade han äfven sjelf kan! dem Tor sådana, ty de rörde allde’es icke dess veletrkîps hufvudgrnnder, hvilka han väl visste att göra säkra); och huru skulle den, som sa brann af lißigt begär a’t gagna och upp~ lysa, kunna undgå att stundorn gä för långt f iler mi- ste. Vid dessa vågsatser, liksom, vid, de erkända skugg- sidorna af dess stora eggnskaper, fäsl^ie sig några med en obeskrifhg hätskhet; men Ull rninsta båtnad ^ör sig sjelfva. De ville ur solens flackar hämta mörker, för att visa det för vorlden^ men det häftade mest vid dem sjelfva. Den större allmänheten tar sig d ev före tifl \ g- ra, emedan den liksom genom en rnedfç^d am'ng. vçt, att man icke ostraffad betraktar dessa fläckar, att^maii derigenom blott sjeff blir oskicklig alt sedermera be- gagna solens ljus, och således med det erh^lmä mör.kr^ får famla omkring soni en b^ind. De misstydningar, som Linné nog flck erfara,1 mådte hafva öfvertygat honom huru omöjligt d.et är, att med de bäsfa grunder, och deras basta uttolkning i sina skrifter, , blef dess käraste föremå!. Ilans, .känslighet for naturen, och den. goda verkan, som till följe, deraf mänga fina medel gjorde på honom sjelf —». Ii varvid såsom ett prof smultronen kunna anföras 13,) — gaf honom ett stort begrepp, om många svagare, men, finare inhemska medels brukbarhet. Det kap icke eller vara ogrundad! att den inhemska naturen, genom sin. lefvande beröring med invånarne, får någon motvig! mot den måhända ursprungligen större, kraften hoa många utländska medel, hyilken genom långt förandp och förvarande icke kan apiiat än försvagar Genom ^ådäna åsigter får medicinen en populär utsträckning, som gör den tjenligare alt tränga ända till rikets afiägs- naste vinklar, och endast på detla sätt kan den bli i stånd att uppfylla allas behof. Linné arbetade på en sådan mer än någon annan ; då han redan hade gjort Läkarekonstens Lärjungar fill naturvänner, så blefvo. de äfven spart fosterländskt sinnade menniskovänner, En sednare tid har nog insett nödvändigheten häraf, om någon utspridd Läkarevård skall finnas i vårt land» Den synes hafya gillat Linnés åtgärder och uppmun- trat Läkarne att fullfölja derp, då den upphöjt Lin- n æ a till svenska Läkarnes sinnebild 12), en utmärkel- se, som denna växt så väl förtjenar genom sin lifliga påminnelse cm Linné, om sin användning, hvarL gmmn den så till sägande anvisar landets mest behöfliga i cg îSkeâom oéh öm svenska sommarens egerihet, hvars ljusa nätter den fyller med vällukt. Jag har tillbragt mången ljus 'Sommarnatt i den högre nordens härliga furu-skogar, be- undrande dessa raka stammar, hvilka liksom pelare, lyfta ^ina skyhöga topp-r mot hinllén, för att till jorden iiedhamta solens yttersta, nattliga strålan Hviiken ljus- ning att se dessa s'râlkransade toppar nattetiden qVar-^ hålla det mildrade dagsljuset och tillika höra luftens sån- gare, talltrastarna, hvilka följa det nattligå ljuset till dessa tien lefvande naturens högsta tempelspetsar, lör att del ulgj là sina klara, ljudande toner uti ljusets rym- der öfver den undervarande, blott jemförelsevis märk- liga, nattens skymning. Och — för att intet må fat- tas i sinnenas tjusning — hvilken okänd vällukt spri- der sis icke af den omkring dess.a himlapelares fästen, vid jorden rankande Linnæan, såsom en jordens renade rökelse ur skuggan uppstigande mot solens nattliga strålar till högtidens fullkomnande. ' ?essa skogars värdiga inbyg- gare, äro en hög och ren naturs raska, fria söner, som mer än en gång upprest Fäderneslandets lutande thron och som satte Gustaf Wasa derpå. Deras växt är hög och kraf- tig, som den omgifvande naturen; men den ena årsti- dens hårdhet, som gör dei^s lemmars fasthet, gjuter också omsider en stelhet i deras leder, hvilken den mil- dare årstiden döremot söker förtaga, och det framför allt genom nordiska sommarljusets egnaste foster, Lin- næan. Man känner dess läkedomskraft emot den- na krämpa (Rheumatism, af allmogen icke olämpligefi kalfad Torrvärk), och huru den derigenom bidrager alt IIO göra landet bebodt af friska menniskor , allt upp till dd högre bergsryggarne. Det är högst billigt, att Fäder- neslandet med all förvarfvad konst och vetenskap här kominer naturen till hjelp i sina välmenta anvisningar och bemödanden. Måtte Æscu'apii staf, sedan den i svenska läkarens hand ar omlindad af Linnæa, troget biträda henne att fördiifvR landets egna krämpor med landets egna medel, och förena sig med landets natur till dess invånares båtnad. Sedan Linnæa anvist hurtl Verkställbar denna fordran ar^ sâ må hon med skäl kunna utkräfva dess fullkomliga uppfyllelse å Linnés fäderneslandets, mensklighetens och naturens vägnar ! Nyttan af fosterlandets natur, kännedo- men af dess innersta grund, begäret att både sjelf lära kanna den och gora andra bekanta dermed, förmådde Linné till resor inom Fäderneslandet. Dessa satte lik- som kronan på dess patriotiska bemödanden, och äro tillika det största bevis på dess fosterlandskänsla. Det var honom icke nog, att vid landets första Universitet, i hjertat af Riket, undervisa landets söner, utan han ville afven hämta ämnen och gifva eftersyn anda till landets yttersta gräns; han ville från medelpunkten ut* sträcka sig till hvarje del af Fäderneslandets natur. Så- ledes förenade han allt på det möjligast bästa sätt, lär* de kanna naturen, icke blott lösryckt från jorden i Ca- binetter, eller flyttad från sitt ursprungliga ställe in i trädgårdar, utan satte det af naturen, som verkligen ick® 1Ï1 kunde hafvas annorlunda an som lösryckt eller genom cel- ling förbytt, i största möjliga samband med det ännu vilda^ ursprungliga förhållandet. Fäderneslandets lefvande, fria natur, blef den grund, hvarpå hans hela system upp- fördes; och verkien har sett denna grund aga nog stad- ga, att bära en sådan byggnad. Naturforskaren och fosterlandsvännen stödja sig 'örenta vid densamma; aU lestädes vandrar den inhemska forskaren i Linnés fot- spar, insuper dess a da, och tolkar vid hvarje steg för utländningen de alster, som han der finner, mera sä- kra, mera betydande i vetenskapen, än de hasta sam- lingar och de största minnesmärken. Svenska jorden har således genom Linné fått ett klassiskt värde uti Naturhistoriskt afseende, icke olikt det som Romerska konsterna gifvit den Italienska ; men så mycket betydli- gare som den föires fornlemningar hvarje år lefvande förnyas, och således i varaktighet måste öfvertraffa den sednares. Den utländska naturforskaren anser sin kun- skap icke nog säker och sin ära icke rätt grundad förr fin han beträd t denna klassiska jord ; och den svenska ihåghommer nog att dess undersökning är hans medföd- da förmån. Vi hafva sett huru Linné spridde kunskaper till allt, hvad som var under honom i stånd och förmögen- heter, och derifrån återhämtade allt det brukbara han der fann; vi vilja nu se hans förhållande till det som var jemlikt med, ooh öfver honom. Vi möta då först Ïï2 Qfessa veténskaps-sällskap, som foreiiåt sig till inbbr~ des upplysning, och for att sprida ett gemensamt ljus. Hån var i dem lika verksam som i den vanliga läro- stolen, blott pä annat sätt. Fädeinesländets äldsta ve- tenskaps-sällskap, på den ort, hvilken Linné mëst till- hörde, med valspråk: åter sprida det samlade (collecta refondit), emottog dess förstå skrift, liksoni det ock Uudérstödt hans förstå steg. Det skyndade se- dan att tillvinna sig honörn såsom Ledamot och omsi- der såsom sin Sekreterare , det närmaste förtroende , som inom sådana samfund finnes, då i dess hand egent- liga både styrelsen och medlens fÖvvåltning ligger. Han egnade också åt dess Acter sådana afhandliilgår, som der bäst passade, och var genom ed vidlyftig bréfvex- ling dess och tillika sitt eget samband med allt_, söm honom närmast i kunskaper sträfvade till samma mål. Allt det som egentligast angick Fäderneslandets natur och dess användbarhet för efterkommande, lem- nade han deremot halst åt KongL Vetenskaps Akade- mien , som räknar för en ära alt anse honom för en af sina grundläggare och förste Præses. Det var också i denna egenskap, som han kom i närmaste förhållande till de män, hvilka stodo thronen nära. Flan hade således redan hunnit långt uti alt förvandla vetenskapens beskyddare till dess idkare, da han äntligen afven häruti skulle göra sista eller högsta steget — sträcka sin inflytelse ända upp tilj thronen. Konungsliga sinnen funno behag uti en sådan underså- tes lära; de kungliga persönerné sani’ade de^s förenal till sitt enskilda noje uti sina lu f d. t. , der de lyddes af deras största tolkare, och beskri'hin-ar d TÖr ei ut- gafvos med all kunglig prakt. Sådan var det stora snil- lets omskäpnings-förmåga. De minnes na> ken, so n än- nti dérar finnas, äro oss heb "a i mån ^d ibhelt afseende* atven sasom bevis huru al.t kan förenas af nature l. Kastom ännu en blick ti.Ibaka på alla Linnés nü än foi da vetenskapliga f ö r t j e n s t e r, och sa ml om dem, om möjligt, i en synpunkt för att de: med för- ena följderna, som egentligen sätta kromm på hvaf- je dödligs bemödande. Erinrom oss hans nyskapade Vetenskap, deruli allt fick sin beskaffenhet och bestäm- melse äf hans snilles egenskaper, hvilka voro så afpas- sale deiuöre, sa ytterligt stora och likväl så samman- hängande, så myc et utsträckliga åt alla sidor och lik- väl sa foienadë vid en bestämd medelpunkt. Eetänkoni huru han såsom Lärare utbreder sina kunskaper och återhämtar nya inom den största möjliga verknings- krets, allt ifrån minsta koja, eller rättare från fjällar- nas snökant, der alltlif upphörer, anda till thronen, der allt som i Samhället rörer sig samlas såsom i en enda brännpunkt -r- ifrån den vrå af verldeii der han var lastad, till de aflägsnaste verldsdelar; —• och huru hån beständigt fortsätter dessa åtgärder under en mer an Suea V. g, 114 vanligt läng lefnad. Följden af allt detta bief en alU män anda i vetenskapen och för vetenskapen, ett fort- gående i den riktning, som han gaf, hvilket ock slutligen gjorde hans egen bortgång mindre märkbar. De efterkom- mande hafva beständigt fortsatt och utvidgat hans verk och på mångfaldigt sätt bibehållit hans minne. För vetenska- pen och dess stiftare har man sett inrättningar och ä- restoder uppstå i alla länder; hvaribland de på ett vär- digt sätt utmärka sig, som finnas inom den ort, hvil- ken Linné och hans vetenskap mest tillhörde. Uti Sve- riges härligaste tempel ser man dess grafvård, hvarpa en stor svensk konstnär förevigat hans talande och ut- trycksfulla anletsdrag, rest af vänner och lärjungar, hvilka det i synnerhet tillkom ait hedra den en- skilda mannens stoft. Monarkerna och Staten haf- va deremot visat sig veta, hvad som mera tillkom det allmänna. Således upprestes ett tempel åt Lin- nés vetenskap, åt dess lära och anda, hvilket invigdes till sin bestämmelse pä hundrade årsdagen efter Linnés födelse. Huru få menniskor hafva blifvit hedrade på samma sätt, och för huru få läror har man haft sam- ma omsorg 1 Men det är också den lära , som förbinder menniskan med naturen, som inknyter henne fastare i föreningskedjan mellan naturen och dess Upphof. Den tyc- kes i detta afseende nalkas sjelfva Gudaläran, med hvdken den har det gemensamt, att den omedelbart utbreder sina milda verkningar öfver hela men khgheten. G. Wahlenberg. ÜPPLYSANDE TILLÄGG 1. ÀV bemödanden for finnandet ett Natur- net System mest och i frigast bhf/it g'orda och ån- tm göras hos Fransmännen, och alt derföre Linnés Sy- s’em hos dem mmdre än hos någon annan upplyst na- tion blifvit. anlaget, lyckes komma ä ena sidan af ett hos densamma radande sinne for det sa kallade prak- tiska i användningen för lifvets behöf och andrä veten- skaper, som bör följa af det naturliga, hvilken välmen- ta fordran dock i allmänhet blir mindre uppfylld än man väntar, fy växternas beståndsdelar rätta sig min- dre än man hoppas efter naturliga slägtskapen. À an- dra sidan kommer det deraf att sådant hos densamma var till en del grundadt före Linnés tid och således svårligen kan Öfvergifvas. Eniedlerîid hafva de nog fått röna de svårigheter, som dermed åro förknippa- de. Den första tankan, att hjertbladen skalle vara till- räckliga, har måst taga sjelfva den fina anatomien till biträde och correction âf deras afvikelser, likväl icke utan stor oeùighet emellan natiirforskarne. Den gam- la Jussieuïska méthodén har således, ifrån ett egentligt frösygtém förent med blomningsmethod efter blombla* dens antal, blifril hos Decandolle förvandlad till en halft anatomisk anordning (med underdeluingar efter blommans läge) så sa år att fullfölja och ofta så otydlig, Slt ulan måste tviflå om dess bestämdhet i detaljerna. 116 Under allt detta strider Richard for en egen ren fro- method, som skall afhjelpa den gamlas brister, men derjemte också saknar dess tydlighet och lättfattlighet. Således har hos dem en högst ska 11ig olikhet i upp- ställningar, från Adanson ända till Richard, uppkommit. Man synes nu, i förut fattad öfverlygelse, att det ma- ste finnas och blifva af oberäknelig nytta, hafva ge- nomvandrat alla vägar, som kunna föra till ett natur- ligt system, så mycket alt man med tämiig säkerhet kan säga, att det icke finnes. Bet naturliga systemet i Botaniken tvckes i betydlig mån vara att sammanhk- na med perpetuum mobile i physiken, quadratura cir- culi i Mathematiken, kanske också de vises sten losophien. Detta ger Linnés system ett nytt värde, som han sjelf kanske icke vågade hoppas, då öfverty- gelsen om omöjligheten att finna ett naturligt, ännu på hans tid icke var så grundad som nu. 2. Några få exempel må till upplysning anföras. Utricularia, som är så lik Pingujcula i alla an- dra afseenden, har, förmodligen al sm vaxtort i vatten, icke allenast icke två hjerlblad, utan den har nästan intet; och skulle således i ett strängt system efter hjert- bladen få nedstiga onaturligt vis ända till Mossorne. Nymph æa, som är till blomning så lik Papavei, äger likväl ganska bestämdt blott ett hjerlblad, och a- natomiska förhållanden synas icke motsäga delta. Zo- stera, Ruppia och Zannichellia? som, enligt växtens hela öfriga beskaffenhet borde hafva ett hjert- blad, äga likväl intet. De parasitiska växterna förlora ofta alldeles hjertbladen: t. ex. C u scuta är verkl’gen. utan hjertblad, ehuru den tydligen ar närmast besläg- tad med de tvahjertbladiga växterna. Ibland Conileræ hafva några ett hjertblad (Taxus), andi’a tva, de mesta flera, 5. Det kunde val ingen större motståndare upp- stå mot Linné än Haller var. Han blef också på visst sätt den ende af betydenhet ; och det är således allt skäl att här något utförligare nämna om honom, istäl- let för alla andra. Detta måste tjena att upplysa både det Linnæiskas beskaffenhet och orsaken till det min- dre fördelaktiga intryck, som det på några gjorde. Haller sökte visst icke att från början nedtrycka Lin- né, ulan han gynnade honom till den grad, att han tillböd honom att blifva sin egen efterträdare. Detta hände likväl så snart efter bådas uppträde på veten- skapliga banan, att de ännu icke tid alla delar kände hvarandras riktning, men under utvecklingen af bådas sätt alt behandla vetenskapen uppstod en skiljaktighet, som icke kunde afhjelpas. Denna tämligen hastiga för- ändring har man funnit sa underlig, att den till en del blifvit härledd från de smärsta tillfälligheter, ovärdiga att vérka på så stora, män. Rättaste förklaringen är väl följande. Haller var Linné öfverlägsen uti allmän lärdom. Med en tillgifvenhet för det gamla, som o.ta i öfverdrifven grad följer af dess nogare kännedom och 6om han garna ville visa, stundom till den gråd att han dermed besvärade *) , sökte han att fortgå på de gam- las bana. Således sïiljde han ofta o niât! ligen både ar- ter och slägler , med bibehållande al deras gamla, ofta mera lärda an brnkbaia namn. Linné deremot hade mera sund och iiilig känsla För naturen , mera ifrigt af- seende på det som i framtiden lofvade att blifva ai största ant^glighçt och brukbarhet, hvilken ilve,r för- ledde honom att, som det tycktes h.allev cch an- dra, rent af skryla, att han t. ex- reducerat ölver tu- sende species till blott varieteter. Båda studerade också en till hetydjig del olika natur , som understödde deras olika syftning, utan att de sjelfva anade det. Haller kände bältre de sydligare, för åtskiljda formers bildan- de mera fallna Helvetiska hergväxlerna ; Linné dere- mot mera den nordrska vegetationen , som mera sam— inandrager och förenar formerna. Häraf uppstod öm- sesidigt missförstånd, som snart alstrade misstydningar underhållna af någon ömtålighet. Det var uti Bnu- m e r a t i o. s t i r p i u m h e 1 v. som Hall er förs t på be- siamdt sätt visade, att han fortsatte de gamles, i syn- ne> het sina Landsmäns, Bauhinernas , förlarande uti att upptaga allt för många växtformer såsom särskilda ar- ter, och i allmänhet göra vetenskapen diffus. Linné a sin sida fana detta ännu mera an det verkligen var, e- medan han icke på långt när kände alla Hallers Hel- vetiska växlerj och således trodde han sig icke kunna *) Se Heeren uti Heynes Lographi sid. 26L i À, US undvika att till försvarande af sitt nästan mosatta for^ faiande, yttra sig häremot pä ett beslämdt sätt, uti for- sla Edition af Flora Svecica, ehuru hans häftiga lyn- ne gjorde detta satt alltför bardt. .Haller sarades häraf pä det högsta, gjorde förevitelser, som till eu del verk- ligen voro ogrundade ; och dâ de bada a ömse sidor fortforo att icke meddela hvarandra några vaxtei' till undanrödjande af missförstånd, och föröfrigt fruktade hvarandras misstydningar , sa hvarken kunde edei vil- le de tillräckligen citera hvarandras skrifter eller hafva nog afseende pä hvarandvas åtgärder. Dä Haller seder- mera utgaf sm method, ansag Finne densamma, icke utan allt skäl, för en onödig mästring af sin , och räk- nade Haller för en af sina anhängare eller efterföljare (Asseclæ) , hvilket denne deremot förklarade säsom ett bevis, huru Linné ville fora alla under sitt Öfvervalde. Således blef Haller af alla dem, som efter Botaniska Reformationen betydligt skrifvit i Botaniken, den en- da, som hvarken antagit Linnés system, nomenklatur, eller terminologi. Hella allt gjorde honom ensamt gam- mal i den nya tiden. Haller ä sin sida igenkände ock- så slutligen ganska rikligt den plats, som han uti Ve- tenskapens Historia skulle komma alt intaga, då han uti sin Bibliotheca Botanica satte sig före Linnés ti- dehvarf, ehuru hän utgaf nästan alla sina skrifter un- der Linnés Lid, eller efter Botaniska Reformationens bör- jan, så som den vanligen och med rätta utsattes. Här- med lycktes Haller erkänna att han af Linné biilvit tillba1 aträngd bakom sin tid, och, défia vaij den seger, som Linné med rätta kunde tillegna sig. Hallers mot- sträfvighet blef utan verkan pä Linnés framgång; men Linnés Reformation gjorde att Hallers skritter i Bota- niken fingo dela de gamles — det vill i Botaniken säga d ras som ykrefvo före Linné —- öde, alt slå såsom förald ade och mi idre b ukade qyarlefvor i Bibliothe- kernu Ur dem har man sedan fått rädda det goda, derigenom att man ikläd t det Lirmæisk. form, och på detta sätt åter gjort det gångbart. Det är således o- nekligt, att Haller uti sitt sträivande mot Linné allt för mycket kom till korta, och beröfvade sig en stor del af den ära i Botaniska Vetenskapen, som lian an- nars kunnat erhålla,. 4. Det ar i synnerhet den dicliniska blom-, ningen, som jemförelsevis mest tillhör den hög- sta noiden. Icke nog att de mesta Amentaceæ och Çoniferæ, som af ren nödvändighet till följe af det helas byggnad, alltid måste vara dicliniska, finnas i nordligi iänder, utan man finner också Salices, som mera än några andra beständigt äro försedda med åt- skiljda kön, egentligast i Lappmarken. Åfvenså växa der utmärkt manga af de beständigt dicliniska Carices, Det var såeUes icke underligt, att Linné, som full- komnade sitt System i högsta norden, .kom att iägga särdeles vigt vid dessa blomningssätt. 5. Linnés Jefnad somst ändigheter äro så ofta och vidlyftigt beskreftia, att vi böre frukta att trötta Läsarens uppmärksamhet med deras anförande ; men detta oaktadt har man skäl alt befara någon otyd* lighet, om de här alldeles icke vidröras, och framför allt om icke de omständigheter, som enligt den här gifna åsigten af saken mest bidrogo till dess vetenskapliga bildning, något närmare utmärkas. Let tyckes vara lefnadsomsländigheterna i yngre aren, som för en sa* dan mans bildning äro af den betydenhet att de vid dess bedömmande alldrig kunna nog betraktas, än min- dre någonsin lemnas ur sigte. Det är således dess lelhads öden intill den tiden, då dess belägenhet såsom Lärare blef afgjord , som man tror sig här böra något betrakta. Linné föddes under ett verkligen lågt tak, uti en aflägsen och ensam skogsbygd, samt på en tid, som straxl efterföljdes af de största olyckor, hvilka Fä- derneslandet under flere århundraden fått vidkännas. En ensligt skön belägenhet i en backig trakt, genom- skuren af många vattendrag och beklädd med liflig björkskog, denna den höga nordens gladaste trädsort, utmärker det lilla Comminister-bostället Råshult bred- vid Stenbrohult i Småland. Hela trakten är föröfrigt en af de upphöjda te, som finnes i detta landskap, och i det hela af ursprungligt nordisk eller nästan norr- ländsk beskaffenhet, utan särdeles intryck af den od- ling , som på slättbygder sa mycket förändrar naturen. Den torftighet, som här tryckte Linnés första ålder, tyc- kes på sitt sätt hafva bidragit alt älven trycka honom 122 » intill denna natur, att förena dess lifliga sinnen med densamma, och således hos honom utveckla den natur- liga sinnlighet, som sa mycket närer inbildningskraften. härigenom den lan bulk a en kalla till de största egen- skaper. Det var således en hufvudsaklig grund till den stora naturforskarens egenskaper, som här lades af na- turen och för naturen; och kanske kan man anse för en lycka, att den så litet stördes af för tidig lärdom eller sådan bildning, som blef meta främmande för dess framlida bestämmelse. De obehagligheter, som han vid scholan fick vidkännas , och som blifvit i visst afseende allt för mycket betraktade, anse vi såsom ett bevis på dess starka inre kallelse och att naturen re- dan uteslutande tillegnat sig honom. Det första uni- versitet, som han besökte, var väl mera egnadt för dess naturliga bildning; men hans kallelse dref honom ännu högre , och han kom således snart till det Lärosäte^ som skulle se honom utbildas och äfven hämta fruk- terna deraf. Den torftighet, som förut förenat honom, mod naturen, skulle vid Upsala Universitet bringa ho- ir om närmare Lill menskligheten, eller så att säga in- tvinga honom i den bana , som tillhörde honom. Han blef här, lika mycket af behof som af en lycklig till— fällighet, sin egen och andras lärare, då han. vid 24 års ålder förordnades alt häda ofientliga föreläsningar. Det var härigenom som hans, andra hulvudsida utbilda- des, som hans naturkännedom bragtes till vetenskap och i system för andras under visning. Bn förteckning på de skrifter, som Linné under sin första lärarelid i Upsala författade, lemnar han sjelf i ett bref, som fin- nes efter Hedins Tal bland Bilagorna sid. 64, der da utgöra icke mindre än 14. Bland dem ar Adonis (eller som den hos St öv er 2, sid. 167 och 316 kal- bas Hortus) Uplandicus, märkvärdig såsom den första uppränning till Sexualsystemet, innehållande da blott 21 Classer, nämligen de hermaphrodita. Sedan h.m således i Upsala lagt grund till sitt Sexualsystem , sin Nomenclatur och allt det, som skullo göra, botani- ska vetenskapens reform , var det icke underligt om han med allt delta ännu blott inom sig mera än någon annan kände sin bestämmelse, och med tillförsigt ville oafbrutet fullfölja den såsom Lärare5 men han fick nu erfara de omständigheter, som vid helordrmgar så ofta inträffa, och som bragte hans dygd i den svåraste prof- iling han någonsin fick vidkännas. Med denna nya er- farenhet måste han vika från Upsala Akademi ; och det- ta var för dess utbildning ingen olycka , då han nu , med sitt System i handen, fick å nyo utgå i den friare naturen för att pröfva dess halt. Detta nordiska na- tursystem bief an vidare fullhordadt efter den mest nordiska naturen, under dess upphofsmans resa till Lapp- ska fjällarna. Det syntes sedan för första gången för den större allmänheten uti Unsala Societets Acier, sa- som fullhordadt genom tillägg al didmiska Classerna, innehållande de mest nordiska blonmmgslormer. De’, kunde derefter ingenting vara önsklig- re ån ali del ock - J24 så fick jemföras med en sydligare nalur. En annan del af naturens kännedom, som icke borde saknas hos en naturforskare i ett land, som sa hufvudsakligen be- slår af berg, fick bidraga till medlen, hvilka än vidare ökades af kärlekens hand; och således anträder Linné sin utländska resa, Holland blef det land der han, mera än på något annat ställe i Europa, dä kunde vinna sdt syftemål, der han fami föremål för sin undersökning från alla verlds« delar, och tillfälle att från trycket utgifva, h vad han i Up- sala utarbetat och sedan alldrig upphört alt vidare full- komna. Hvad som kunde saknas i Holland sökte han j England. Således utfördes denna Reformation i Ba- tamken, som gjort så stort uppseende. Dess betyden- het så till sägande bekräftades af den vidt skådande naturforskaren Boerhave , som vid sin bortgång ur lif- vet gaf Linné ny tillförsigt till framtiden. Denna för- tröstan behöfdes också för att motstå de misstydningar och den täflan, som uppstod, tills Linné vid 56 års ålder blef Lärare i sin Vetenskap vid den Akademi soin sett dennas uppkomst. 5*. Det som här säges om Upsalas belägenhet och verkan deraf torde vara för litet förberedt för de flesta Läsare , och således fordra en närmare förklaring, som svårligen kunnat gifvas i hufvudskriften, sedan den under arbetet mera antagit formen al ett tal än af en al- handling. Den utmärkta sandås, som stryker öfver Upsala- slätten, och på flere ställen afskäres så, att mera afsöndrade 125 backar uppstå, kan bloît genom sm belägenhet på en stor slätt blifva märkvärdig för sin höjd , och gifva den stora utsigt som vi tillagt den. I sådant afseende är al.l storlek och höjd i högsta grad relativ till omgifvel- sen, och de största berg förlora mycket af sitt an- seende och utsigt, då de ompifvas a£ dem som ä o föga mindre. Det utmärkta i Upsalas läge märkes bäst då man hastigt dit utkommer från skogsbygderna; d(n där en slät lands belägenhet så utmärkt, alt få länder torde äga en dylik. Och om en Botanist, som har samlar slättlandsväxter, hvilka icke engang finnas i Skåne, och det tillsammans med halft alpestriska vaxter från högre trakter, mera än andra erfar sådant genom känslan, så är detta väl en följd af den närmare förening med hela naturen, hvaruli han sättes genom sin vetenskap. Det är också detta, som ger honom anledning att tala om verkan af Upsalas belägenhet på de unga man , hvilka har danas. Han stödjes deruti af den erfarenhet, att luften uti skogsbygder är mindre retande, dels genom sin torrhet, dels derigenom alt den är i mindre rörelse, och således låter det vegetativa lifvet med sin saftighet och plastik mera utbilda sig, hvilket bäst behöfves i barnaåldern; då deremot luften på sådana slättlands- backar, som Upsalas, är både torrare och mera i rö- relse, hvarigenom den blir mera retande och tjenlig att satta sensuella lifvet i verksamhet, hvilket kommer bät- tre till pass i ynglingaåren, sedan kroppen förut fått nog stadga sig. Det tyckes vara en sådan omvexling 126 af skogsbygder orb slättland, som har sin charakteri- stiska verkan på invånarne; och alt denna ömsesidiga verkan är väl alpassad i anseende till Upsala och dess bestämmelse som Lärosäte, synes vara ögonskenligt. Man tror sig således icke hafva pådiktat stället ett fö- reträde, utan blott uppsökt en utmärkt egenskap, som naturen gifvit det , och i anledning af dess verkan på en stor man satt inflytelsen deraf i ett klarare ljus. 6. Professor- Geijer i dess bekanta prisskrift om ïnbillningskraftens begagnande vid uppfostran , uti Svenska Akademiens Handlingar från 17969 5:te Delen. 7. Den mest opartiska beskrifnmg om Linnés mo- raliska person finnes hos Stöver 2 delen sid. 98- J06. Denna behöfves , mera an man skulle tro, för att för- klara fordna misstydningar ocli ännu mahända före- kommanue missxörstand, äfven i vetenskapen. Det var verkligen Linnés naturliga och hjertliga nit att gagna, som hade mycken del i vetenskapens bildning. Veten- skapen maste blifva allmänt anlåglig och så till sägande gångbar bland en större allmänhet, äfven om det icke kunde ske utan nägön liten uppoilnng af det naturli- ga; eller om mm så får uttrycka sig , der det naturliga icke var nog lättfattligt, der måste det konstmässiga, som svarar mot delta ändamål, tillgripas, Häraf till 12/ en ster del den omständigheten, att i vetenskapen det naturliga och det konstmässiga hos Linné så mycket pmvexlar och ofta slår så tätt bredvid hvarandra. Det- ta funno många af dess samtida, som icke sågo på än- damålet och nödvändigheten, vara ett stort fel, som Linné, enligt deras misstydning, af äregiriga afsigtet påbördade vetenskapen, såsom en äkta charlatan: och ännu är det detta, som hufvudsakligen skiljer Fransman- nen från det Linnæiskx. De säga nämligen att allt, ända från de högsta classerna allt till de obetydligaste artförändringarna, måste i anordningen vara lika na- turligt. Följden af Linnés anordningar b’ef en veten- skapens popularitet och äfven säkerhet, hvarifrån an- dra genom sin, som de tro, större na tu reft er följd och annnorlunda beskaffade consequents, med allt för stora steg aflägsna sig. 8. Museum Re gis A dol phi Frede ri ci Stockholm 1754. Fol. Inledningen är öfversatt på En- gelska af Doctor Smith ; men i allmänhet böra Linnés svenska skrifter läsas på modersmålet och af en svensk, ty de innehålla alltid egenheter i skrifsättet, till och med ibland provincial ismer. Linnés ifver och nit för saken gjorde att han icke alltid undvek sådant ; me- ningen måste fram på hvad sätt som ske künde. Det är också onekligt alt, liksom allmogen i provinserna äro närmast naturen, sä uttrycker också deras språk 128 stundom naturen alldrabäsL Det blir då intet fel ött stundom, såsom Linné, gripa till denna utväg att Ut- trycka sig sa om natur£ord hvarandra motsägande, emedån isynnerhet i detta land-, genom invandringar från flera olika verldstrakter, och den inhemska ömbildmngen , de ursprungliga fablerna och historiens äldsta minnen blifvit sammanflätade till en enda väfnad, hvilken det ej är lätt att åter utreda så att man kan igenkänna de särskilda trådarna och det hem- land, hvarvid hvar och en är fästad. Vid denna for- skande analys halva någre, dä efter återgången till en djupare forntid de historiska uppgifterne allt mera fördunklas och slutligen upphöra, följt de ovissa spår, i hvilka gudarne vandrat, — således den mythologiska vägen j andra bafva ater valt Språken lid sina ledare, men emedan de flesta forntidens tungomål längesedan äro förgångna och endast några fa namn öltiga, hafva dessa forskare nödgats inträda på den ovissa etymolo- giens fält, der modet växt vid hvarje steg, till dess man äntligen ej mer kant nagra gränsor lör den våg- samma gissningen, så att hypothec er bl i i vit stapplade pa hypotheser, till dess man slutligen fått hela det i förhand bestämda systemet färdigt. Andre hafva ater, i det de uppdagat handelsvarornas fädernesland och följt deras stråt till aflägsna länder, försökt sluta till folkslagens uråldriga gemenskap. Åfven har man icke förglömt, att genom jemförelsen med de särskilda nationernas öfver- ensstämmelse i odling, seder, lynne, komma deras ur- sprungliga slägtskap pa spa em Sällan träffar man hos samme forskare, denna om- fattning i snille och denna beläsenhet, som eiaordras, för att grundligen sysselsätta sig med alla dessa ämnen. ännu mer sällsynt är det att finna någon, för hvilken de österländska källorna äro lika väl bekanta som den så kallade classiska fornåldern. Hos den författare åter, hvars senaste arbete vi här anmäla, förena sig alla dessa företräden. Ingen enda af de vägar, pa hvilka man kan hoppas uppnå den historiska sanningen, har han leninat oförsökt. Se- dan han först genom sin Vergleichende Erdhunde gif- vit den nuvarande geographien en ny gestalt, upphöjt den till vetenskaplig värdighet, och lagt grundvalen för den historiska forskningen, i det att Geographien, en- ligt ett uttryck af någon bland medeltidens Mystici, ar Ilistoriens kropp ; har han i närvarande skrift sökt hän- visa hvarest den rot växer, frän hvilkén de äldsta folkslagens slammar ulskjutit och spridt sina grenar åt alla himmelsstreck. Man har länge anat, allt sedan öf- verensstämmelsen mellan Persiens , Fornlndiens samt de flesta Europas språk på det otvifvelaktigaste sätt blif- vit bestyrkt, alt alla dessa nationer vore telningar af ett och samma Bananas-träd, hvilkas alla stammar skjutit egna rötter på vidt åtskilda ställen och hvilka hvar och en ägde sitt eget sjelfständiga individual-lif, men att de dock alla sammanhängde genom en gemensam natur-typus, att för dem alla dock vore alt söka en moder- stam , som sannolikt sjelf, liksom de närmaste dotter- stammarna, redan längesedan förmultnat, medan de af- lägsnare ännu stå i sin herrligaste blomning, och genorn nya skott, gifva detta underträd den jordiska evighe- tens varaktighet. Men hvar är nu denna moderotams fädernesland ? Låt vara, alt en annan jordmån, en an- nan sol olika utvecklar frukternas smak, men den för- ändrar dock icke deras art och inre beskaffenhet: om 154: så är, huru skall man da förklara den stora skiljaktig-* heten t. ex. mellan Hinduernes och Skandinavernes re- ligion, som synes utgått från en helt och hållet olika naturâskâdning ? Eller är denna skiljaktighet blott sken- bar, och kan den icke finna sin enhet i en ännn äldre lära, af hvilken bl tt, på olika ställen, någia grundljud, ännu förnimbara bland strömmen af senare toner, hun- nit vårt öra? Och äntligen då dessa nationer, h-likas frändskap tungomålet röjer, äro skilda genom omätli- ga landsträckor, huru hafva de kunnat framtränga från södern till den yttersta, kalla, ofruktbara norden? Och om sä skulle vara, hafva de ej på framtåget, sam väl måst hafva skett småningom, qvarlemnat några spåi’ ? Och dessa, hvilka äro de ? hvar finnas de ? bsilka äro de mellanlänkar, som förbinda den omätliga kedjan från Baltiska hafvet och Mälaren ända ned till Ganges, och Çeilon ? Dessa frågor har Ritter i det verk , hvarmed vi här göre läsaren bekant, förelagt sig till besvarande. Han har undersökt de äldsta folkslagens monumeuter > sä väl de som lefva i stenen som i det skriftliga ordet; han har afhört så väl den kritiska häfdatecknarcns, som sago för täljarens och skaldernes vittnesbörd ; ban har sinsemellan jemfört alla dessa olika utsagor, för att ba- na sig väg till ett sannfärdigt utslag. Om än detta ut- slag, innan det kan anses gällande såsom en af Kriti- ken sladfästad lag, torde erfordra en ytterligare högre pröfning« så har dock vår författare genom denna skrift öppnat ett vidsträckt fält för den historiska forkningen, om det också endast vore genom den sällsynta grund- ligheten i hans method, under det att de flesta, som välja ett så rikt amne, åtnöja sig med allmänna satser, i compendie-slil ; eller alt också i en inskränktare bana blott fästa blicken på det enskilda, utan alt bekymra sig om dess sammanhang med det allmänna. Det lärer visserligen förekomma mången, som hade Förf, allt för långt sträckt sitt etymologiska gissningsbegär : det har afven, på åtskilliga ställen, så förefallit mig; men man bör, om man vill fälla ett fullständigt omdöme öfver hela delta bevismngssätt, afskilja den fördom, för hvilken oför* vägne antiquariske äfventyrare gifvit ordledningen till pris, från den nytta, som häraf på en rigtig väg är att häm- ta. Endast ett lättsinnigt och förvillande spel är Ety- mologien , då man med hvarandra sammanblandar alla tungomål, då man ej dervid utgår frän fasta Egar, då derför ej ligger ei| högre enhet till grund, och då man anser endast ordlikhelerna tillräckliga, för att på dem uppföra en egen historisk byggnad. Efter min tan- ka äro de inga hörnstenar för en kritisk forskning; men när allt annat sammanstämmer, så kunna de be- traktas såsom ett fastare sammanbindande, historiskt ce- ment, såsom tillkommande bevis för det redan på an- nan vag bestyrkta. En sådan byggnad slö. lar ändeok icke, om än ett och annat af dessa bindningsmedel så- som oäkta förkastas. Det är en väfnad sammansatt af 156 tusende trådar ; om man än afklipper några, aro dock de återstående tillräckliga att sammanhålla det hela. Frågan blifver alltså om gillligheten af sjelfva hufvud-resultatet, äfven i fall en och annan detalj skulle befinnas mindre bestyrkt. Att genast häröfver stå till- reds med ett omdöme, är blott den halflärdes sak. För min del vågar jag det icke, ehuru jag vid ett eller an- nat ställe uttryckt något tvifvelsmål. Så mycket är åt- minstone otvifvelaktigt, att det resultat, till hvilket Förf, kominer, är i hög grad ovänfadt och förtjenar en så mycket sorgfälligare undersökning, som det till större delen grundar sig på Grekernes egna vittnesbörd. Ock- så har denna skrift i sitt fädernesland väckt så myc- ket uppseende, att innan ännu ett år gått förbi, en ny upplaga blifvit efterfrågad, hvilken äfven snart är alt förvänta. En bok, sådan som denna, torde man säga, hade icke bordt lemnas oss i sammandrag, utan i ordagrann öl versât tning. Detta är också min egen öfvertygelse. Men Ritters arbeten höra icke till den class, hvilken man kallar lättlästa, och hvilken är den enda man vanligtvis läser. För den svenska Allmänheten äro de åtminstone ännu icke njutbara; Ritter framräcker oss inga, frukter redan plockade, redan insyltade, utan han leder oss ut i naturen för att sjelfv® uppsam- la dem; han förev läsaren, icke på den stora karavan- ■ - Ab-' X x . i57 vägen genom vetenskapernas rike, utan på nybanade eller föga besökta , och således oita halft samman- vuxna stigar, som kröka sig åt alla regioner; en van- dring, som är mycket obeqväm men också mycket lä- rorik, i det man på det förra sättet endast lärer kän- na hvad hundrade andra förut sett och tusende andra, som egentligen sjelfva sett intet, efter dem upprepa; i följd hvaraf man kommit derhän, att den äldsta histo- rien, och isynnerhet hela Geographien, blifvit ett dog- matiskt system, som endast hvilar på lädernes tio, hvarvid man älven i det lilla compendiet ej finner rum a!t anmärka, hvad som ar sanning och bvad som blott är hypothes, och hvarvid man kanske nagongång icke sjelf gjort sig möda att undersöka ämnet, men hvarunder det medför sin stora fö del — ic\e lör den redligt kun- skapsälskande läsaren, utan fö'- fbrfa’taren — att om allt tala i en dietatorisk och apodictisk ton. Vid det andra sättet att studera, har man deremot den tillfreds- ställelsen att vela hvad man vet, och vela hvad man icke vet; detta är det enda lifgifvande och fruktbäran- de sättet att efterforska dunkla oen djupt förborgade saker, i det alt läsaren vid hvart steg känner sig upp- manad till egen verksamhet. I fall det åter är tillåtet, att eftergifva for sådana läsares fordringar, som älska resultater men sky egna forskningar, så tror författaren af detta utdrag, att det rum, som det i denna tidskrift upptager, ej skall an- 138 ses såsom onyttigt forspild. Han vågar likväl icke smickra sig, att niirv i ande sammamLag är mindre liårdläst än originalet, men det äger det a de flesta läsare aldrig nog värderade företrädet, att vara unge- fär sju gång©-’ ortai e än Urskriften , som upptager 478 sidor. Oupphörligt, efter man velat vara kort, ställd emellan va’et att antingen uppoffra någon del af innehållet eller stilens, utförligare ledighet, har jag me-, sladels föredragit att egna ett vidlöfligare utrymme åt sjelfva bevisen, ä t at omsorgen att fullständigt sam- manbinda dem. Ue< har varit mitt egentliga bufvudsyfte, att noga följa gången af Förf, undersökningar ; att anföra alla hufvudsakliga grunder, på hvilka de stödja sig, och i samma mån dervid fista läsarens uppmärksamhet, som de synas hafva förekommit Författaren sjelf vigtiga. Min- dre betydande omständigheter och speciala undersök- ningar har jag nödgats antingen alldeles förbigå eller blott flyktigt uppgilva. En sådan epitomerad bearbet- ning har varit forbim 'en med stora svårigheter, då re- dan urskriften sj If är så kort och kärnfull; ehuru ic- ke utan mångårig vana med arbeten af detta slag , har jag dock ofta statmal vidrådig vid valet af hvad jag borde upplaga, och ofta mätt använda våld på mig gjelf, att ej gifea en fulttmadig öfversättning af hela Çapiteb Val har mitt bempdande varit att ingenstä- des lemna någon egentlig lucka i framställningens gång, men da ålskilliga mellanlänkar ej af mig kunnat upp- tagas, så har väl knapt k mmat inträffa annat, an alt detta sammandrag framvisar en mera dristig genetisk utveckling och att resultaten framstå mindre klara el- ler åtminstone mindre öfvertygande, än de visa sig i originalet. Men också liar mitt ögonmärke, såsom till en del redan är tillkännagifvet, icke varit att satta lä- saren på den punkt, att han öfver detta verk må fälla ett afgörande domslut, utan det har åsyftat, att lem- na honom en förberedande kunskap om dessa ämnen och väcka åhågan att göra sig närmare bekant med ett arbete, som ehuru än detta omdöme slutligen må ut- falla , förtjenar så mycken uppmärksamhet. Med ett ord: man kan anse denna bearbetning, såsom en recension, enligt den method som följes a£ Ulgifvarne af Edinburgh Review, härvid Recensen- tens hufvudsyfle mera är att gifva läsaren ett tydligt begrepp om sjelfva skriften i det hela, an att fästa sig vid enskilda ställen; livarvid man icke alldeles uteslu- ter egna anmärkningar, men ulan att dervid fästa nå- gon egentlig vigt; hvarlill utomdess den svenska Epito- matorn måste hafva en lält gissningsbar anledning. Be- hofver jag föröfrigt anmärka, att, då man vill efterlik- na något erkändt förträffligt, man derför icke har den förmätenheten att inbilla sig, att man upphunnit det? ---------------------- INLEDNING. Arsigten med närvarande afhandling är att ådagalägga, det indiska Prest-colonier med den gamla Buddha-cul- ten, hvars ursprung bör sökas i mellersta Asien, från de äldsta tider, åtminstone före Grekernes historiska tid, omeddbart eller medelbart bosatt sig i länderna kring floden Phasis, vid Svarta Hafvet, i' Thracien och många andra det vestra Europas länder, ja i hela Grek- land, samt att dessa invandrade der utöfvat en religiös inflytelse. Denna sals hoppas man kunna bevisa ej b’ott ur Asiatiska urkunder, utan jemväl isynnerhet ur Grekernes och mindre Asiens äldsla historiska fragmen- ter, älvensom ur Herodoti berättelser om Skylherne, i 4:de Bok. af hans Historia. Terrass-länderna mellan Oxus och Jaxartes ( Gi- hon och Sihon) hafva varit plant-skolan och skådeba- nan för de folkhopar, som strömmat till Ostra Europa under tider, om hvilka vi blott äga många sagor, men få facta och monumenter, som bevittna en forntida cul- tur. Här bodde dessa Turanier, mot hvilka Perserne, såsom Ormuzd-tjenare, förde blodiga religions-krig ; delta folk , hvars minne Firdusi i sin herrliga Schah* m'- '1 141 nameh förvarat, — fejder, om hvilka G rekerne äfven icke synas saknat all aning. Man erinre sig de äldsta Medernes tåg emot Kadusierne, enligt Ktesias ; Perser- nes tag emot Massageterne under Cyrus, emot Sky- therne och Budinerne, enligt Herodot. Ej förr, tilläg- ger sistnämde författare, vände Perserne sina vapen e- mot Grekerne, än de förstört Gelono-Budinernes tem- pelhelgedom och coloni-stat, samt vid Oaros (Wolga) upprättat åtta nya stora murar — händelser, hvilka tyckas hafva utgjort de sista uppträdena af detta reli- giösa hämdekrig. Liksom ZendAvesta och Schalmameh fira håg- komsten af den strid, som Ljusets tjenare förde emot Mörkrets Förste, emot afgudatjenarne i Tschin och Turan, så bevara äfven Indiens urgamla stora hjelte- dikter, Mahabharat och Ramajan i) , minnet af en dy- lik, kanske ej mindre skräckfull religions-fejd : Krigar- kastens emot Prestkasten, det vill säga, ehuru det ej uttryckligen namnes , Buddhisterne emot Brahminerne. Segrare blefvo de senare; de bland Buddhisterne, hvil- ka ej föllo för svärd, ulspridde sig till Ceilon, Java, Birman, Butan, Nepal, Baumian. Deraf förklarar sig, huru det ljusdyikande Iran (Persien) längs hela sin nor- ra sida, från Samarkand till Armenien och Phasis, kunde vara omgifvet af idol-tjenande Budier, Budiner, Serer, Tschin, Sarter, Turanier, Skythen, Albanier, Mithrasdyrkare, och andra afgudiska folkslag, hvilkas A-±2 belät-dyrkan var Itdmernè till en styggelse och hvilkä sjelfve de måste anse såsom prisvärdigt att utrota» Så var afven Persernes krig emot Egypten ett ut- rotnings-krig. På arabiska kallas bvarje Idol för Budd^ och kanske ligger samma idé till grund för de båda egyptiska nanmen Phutt Buto* Î Menus Lagar nämnas bland de Orena: Tckin i Saker , Paradras och Pahlavas 2). hvilka namn väl i början ej betecknade olika folkslag,utan särskilda corpora- tioner , partier, sekter, soni skiljde sig från den segrande läran. Man skall längre fram söka göra sannolikt, att de beseglades flykt och bortvändrmg icke ursprungligen skett fian Indien, utan snarare Iran länderna omknnff Indus’ och Oxus’ källor, således från den nejd, der den gamla handelsvägen från China förenade sig med den från Indien och med en annan, som går längs Gihon genom Baktrien, öfver Kaspiska hafvet till Araxes och Phasis, — en vag, som allmänt besöktes under Justi- nianus och hela medeltiden, och hvilken ännu ständigt befares af Banianerne 5). Sålunda bildar d,enna lokali- tet en korsväg för hela mellersta Asien, genoin hviiken afven östra Europa i alla tider, ehuru med längre eller kortare afbrott, stått i en föga bekant för- bindelse med sjelfva hjertat af Asien och dess östligast belägna länder. Vid denna undersökning är det af högsta vigt> att lösa den svara frågan, hvilkehdera i Indien v rit den SI* dre läran, Buddhas eller Brahnnnernes. Såsom grund- drag i Brahmismen anses Polytheismen och indelningen i kaster; såsom innerligt forenadt med Bùdd .u lärans väsende antager man Monotheismen, eller snarare eu från denna urartad låra, Pantheismen, till och med Ma- terialismen, samt, såsom ett charaktéri;tiskt kännemär- ke vid dess införande, att den uttränger kast-inrättnin- gen 4) och drager religionen ned i det combinerande förståndets område. Dock beledsagas icke öfverallt Bud- dhaismen af detta pbänomen : x på Java och Ceilon, i Nepal och mellersta IIögAsien stå här och der Buddha- culten och kast-inrättningm bredvid hvarandra. Det ar så väl i hänsigt till ifrågavarande lära, som till an- dra dogmer högst sannolikt, att Buddhaismen undergått flerfaldiga omskapningar, som torde kunna hänPöras till följande trenne, i. Den äldsta , eller den medelAsiati- ska Läran om en enda Güd , herrskande under en tid som föregår ail historia, en lära om hvilken vi finna blott fragmenter, dels så < m motsats, dels i öfverens- stämmelse dermed, uti Hinduerncs, Persernes, Hebræ- ernes lag- och religions-urkunder : dit hörer t. ex. dog- men om syndafloden 5). 2. Den mellersta Perioden begynner för oss med de första historiska underrättel- ser Öfver indiska culten genom Alexander den stores följeslagare, då redan Samanæer och Brachmaner i det- ta land med hvårandra stå i motsats, liksom Budier och Magier, enligt hväd Herodot eiAr, i Baktriska lan-. 144 det. Under denna tid öfvergår den renare culten till idol-dyrkan, medan Brahramisk och Zoroastrisk vis- het i dess granskap uppblomstrar. 5. Den yngsta Bud- dha-laran infaller i första arhundraderna omkring och efter Christi födelse, i det Manichäers, Arrianers och grekiska Philosophiska Sekters satser dermed sam- manvuxo och bildade en ny drägt omkring den gamla läran. Âfven de, som erkänna Buddhaismen för yngre än Brahmismen, måste dock medgifva, att den förra re- dan före Alexander var förhanden, emedan, sasom redan är anfördt, S a m a n æ e r n e Strabo 1. XV.) 1 estämdt åtskiljas från Brachmaner- ne ) 6), liksom, i Persien under Dejoces, nämnas Budjerne sasom herrskan.de bredvid Ma gier ne Arrianus förnam äfven sagan om en B u dyas. såsom en efterföljare af Dionysos i In- dien, hvilken derifrån vidare fortsatte sitt vandrings- tåg; utan tvifvel har sagan dermed ej velat beteckna annat an en Prest lärd fran det gamla hemmet, hvai — ifrån den äldre trons anhängare undanträngdes, till ve- ster, der dessa grundläggare af en ny cultur emot logos med jubel och triumph. 1 hemlandet sjelft öfvergingo dock många dogmer af Buddhaismen, hvilke af lolks- tron voro allt för djupt hyllade, för att kunna utrotas, i den Brahminiska Prest-läran ; sa vördas ännu i In- dien Buddha, under sitt eget namn ? såsom det Närva- 145 landes gud , öéli såsom Wisch mis. ni onde incarnation«, Déni a uppenlai eîse för^gitves haka tilldragit sig redan för femtusen yerldsår sedan ; men före honom känner man likväl en ännu äldre Buddha. Såsom ett Vestasiatiskt vittne om Buddha-lärans tillvarelse rédail 1200 år före Christus, framträder San- chnniathon , som nämner den första Andefläk- ten 7) för KcXWå 8), och Urnatten för B (d. a. Bnddh) 9). Men nu är Natten, Chaos, från nvilket allt skapådt framträder, grundideen för Buddhas lära orii Gud och Skapelsen. I SydAsien är åter Mahabharat det äldsta vitt- net 10) cm Buddhas gudomliga härkomst, i det att Pa- ru, stambjelten för den äldsta indiska heroiska dynasti, Purus eller Månbarnen , uppträder såsom son af Bud- dha. Så väl i Brahminernes som i Bud Ihäisternes ka- lender, heter fjerde dagen i veckan efter honom 4 lik- som i europeiska Norden Odens-da^ (Onsdag), på en- gelska Wcdnes-day d. ä. JVodans dag. Romarne kal- lade densamma Dies Mercurii^ och märkvärdigt är alt i indiska Astrologien är samma Gud beherrskare öfver planeten Mercurius 11 ). Denne Gud är äfveh Skylhernes GoithoSyr *), Herod. IV. ÖgN den hyperboreiské Apollo, en- Vanligen läses doek Svea V. 146 ligt Herodots egen förklaring; han äi konung öfvér ön Ceilon. -= Hjel- ten i Måhabhärata är äter Wischuu , incarne- rad under namnet Krischna> som bistår Pandu- eriie emot den onde Diirsjohn af huset Korö, hvil- ken sålt sig i besittning af Pàudüernes arfriké. Heeren, Ideéii Ï. ii. -34o E Polier $ Mythoi, des Indous I. ogå. 2) Cap. 10. §. 45, 44. Het bekanta stället ly- der sålunda: ”Följande stammar bland Kshatrijas (krigaV-casten) hafva, genom försummelsen af heli- ga bruk och derigenom att de ej sågo några Brah- ininer, bland menniskorna nedsjunkit till de läg- äta blând de fyra clåsserna : till Paundracås, O- tiras öcli Dräviras^ Cambojas, Havanas och Sa~ i as : Paraclas Pahlavas^ Chinas, Ciratasy Dera- das och ChasasP Alla Panditer, hvilka Wt Jö- ïïes frågade öfver namnet Chinas -, förklarade det énstämmigt för att utmärka Chineser. Deraf an- såg sig denna berömds Forskare berättigad (As. Re- search. ÎL 568) , att anse Chinesernö för en för- kastad Hindù-stam-. I Yavanas vill han föröfrigt igenkänna Grekerne (Jönierne) , i Sacas Sacerne^ såmt i Pahlavas Persernes attfäder, då i Firdüsi kämparne utmärkas med äreuamnet Pehlvaner d. ä. hjéltar. 3) Hindueriie äro genom en gammal lag foi> budne, att> vid förlüsten af cast-fördelarne, be- segla håfvetj det orena, eller öfverskrida floden In- dus. Men Baniaherne (köpmännen) liafva éj låtit binda sig äf denna religiösa föreskrift, jag vet ic- ke om i följd af något lindan tag i lagen eller genönt en sjelftagen rättighet. Dé äro kringspridde kring hela det sydliga och mellersta Asien; ja Pennant (View of HindostaU I.) erfor genom Pallas, att de till och med hafva factorier i Astrachan* 4) Detta antagande är ett misstag. Cast-inrätt- hingen är grundad så väl i Brahminernw som Buddhaisternes religionslära. De senare antaga af- ven fyra classer: i. Förstarne , afkomlingar af Mahasamata^ 2. Brahminerne, afkoinlingarne aF Manussa Biamma, dem del är tillåtet alt ingå äk- tenskap; 3. Salbe, de Rike, afkomlingarne af de menniskor, hvilka före Manussa Biamma gifte sig och 4. Sue hive, till hvilka räknas alla öfriga menniskor, såsom köpmän, konstnärer, handtver- kare m. fl. Francis Buchanan (rätta namnet är Hamilton) Ou the Religion and Liteia’. of the Bur- mas, As. Res. VL öfversalt i Si aBd. af Sprengel- Ehrmanns Bibl. d. Reisebeschreib, s. 124. 5) Dâ Förf, öfverallt utgår från den synpunk- ten , att en rena ©, monolheist;sk iära i äldsta 10m— iiden varit bekam! af de mest höfsade bland A- siens Nationer, så har det förhånat mig, ait han hvarken här eller annorstädes åberopar boken Da- bistan (om hviiken se Hermes, Stockholm 1821. J. go). Der uppträder den Stora Buddha, Maha^ bad, såsom hela menniskosläglets gudomlige lag- stiftare och såsom den der indelat memnskorna i caster, af hvilka både Pers'“!* och Hinduer sagas härstamma. — Af denna Mchabad eller Mahabad uppstod pafsi-namnet Mobed. hvarmed pres’erne utmärktes. Det persiska Bad och det tyska Beten äro samma ord, beslägtadt med But och Buda, hvarföre också i persiskan substantivet buden d. ä. vara efemligen innehåller begreppet af ett religiöst tillstånd. Så äfven i, Uiphilas Beda och B t dan. (v. Hrmmer, W ien. Jalitb. d. Lit. 1820. II. 9 not. 3.) 1 Parsernes Religions istoria kan man, enligt v. Hammer (When. Jahrbücher 1820. II. 210, samt i samma tidskrift 181g. s 527) urskilja följande e- pocher: 1. Den aidsta eldstjensten, i hviiken dock elden (den ur jorden upplågande naphfha-fl minan) icke tillbads, utan blott betecknade K. i b la eller Altaret till hvilket den bedjande vände sig (enligt Schahnameh). Denna läras instiklelse tiileguas här 149 Huschenk (Enoch ? Ruda?). Dess bekannare het* Ie Mehabader (ej Mahabader) , deraf senare: Mo- beder, d. ä. De stora tillbedjarne eiler Budadyr- karne. Denna läras uppliof synes böra sökas i Baetrien 2. Dsjemsched grumlade denna abraha- mitiska läras renhet, i del. atl lian denned före- nade tillbed jandet af Solen {Mithras pers. Mehr) samt Morgon- och Aftonstjernan (Anaïtis, Ana- hid). Frau den liden lagade pâ bergen eldarna Mehr och Gu-chasp (Auahid) , till hvUka sedan un- der hans ®ftei trädare kom Bîixt-elden { Bersin d. a. Perseus-elden). — Horn den äldsta Patt i u eh ’Gsl a gudsdyrkan varit en ren, symbolisk ualurdyik n, men sedan urarlat och bl ivit uppblandad med lo- cala m mniskodikler, har Fr. Schlegel senast visat i sin Rec. öfver Rhodes skrift: lieber den Anfang d. Geschichte. Wien. Jalnb. Iojq. öfyejsatt i Sv. Lit. Tidn. 1821. N:o 28. 0. f. 6) Su'Yiana härledes af sanskrit-ordet Saman, som betyder höflighel , artighet. Pauli. Mus. Borgh. p. 18 Denna titel föres ännu af Buddhas prester. — Att det grekiska skrifsättet Brachmanej' juayoi. kommer originale t näi mare än det nu brukliga Brahmi ner. underrättas vi af Aug. W. Schlegel, Ind. Bibliothek. Boun, 1820. Bd. I. Häft. 2. sid. 85, y) ««z — i originalet hos Eusebius, Rister återgifver det med: der erste A- ihem; Creuzer, Symbolik II. 15, med: der erste geistige Hauch, o o 8) Bochart förklarar med hrox or/s Dei. Creuzer jemför det med ZendAvestas Enohe ve- rihe eller Honover. 9) Hos Gentil finner man Gudeuï namn staf- vadt : Baoùth. io'' Detta är ett förhastadt yttrande aF var ans nars sä belaste Författare. Buddha omtalas redan i Veda, Indiens äldsta skrifter, Bqehanan, tysk& Öfvers. sid, 123. Ii) Pä Burmanernes språk heter Onsdagens ^oud-dha-hu» Deras sju dagar i veckan hafva sitt nainn efter Planeterna. Detta folk saknar ej heller kännedom om ett solår af 365 dagar hvilket be- gynner d. 18 April. Buchanan, sid. 12, 12) Buddha heter äfven Godama, Gotama. 15) Dä identiteten af Buddha och den Gudom, som af forntidens äldsta Nationer under mer eller mindre afvikande namn bliCvit dyrkad, är en hy- pothes, till hvilken Förf, ständigt återkommer, tror jag mig göra läsaren en tjenst, om jag här Jemnar en så vidt möjligt fullständig öfversigt så väl af de inhemska sagor och legender, hvilka man äger om denna religionsstiftare, sqm af de gissningar hvilka om honom blifvit gjorda. Enligt dessa sagor var Buddha en son af Chan- dra, Månens Gud ; denne åter en sonssons sonson af Surien eller Solen, som sjelf var en sonson af Dh da (fader) Brahma 1). Andra 2) gifva honom Maja till moder; enligt andra hade han h^rken fader eller moder 3). Det är förimdransvärdt, att Brahminerne, som, hata och afsky Buddhislerne sasom kättare, dock vörda deras Gud såsom Wischnus nionde avalår ellev incarnation. Han var Hipduernes lagstiftare och lärare, som undervisade dem i sex vetenskaper, i astronomien och astro- logien, i morälen, de religiösa ceremonierna, lä- karkunskapen, verldsliga lagen och kunskapen om 1) Bagavedan», g;de Bok. 5) Couplet, Monarch. Sinic. Tab Chrongl. Cycl. XXVIII. p. io- Calcuttisçjie Abhandl. I. Sts- Majer, mythoi. Lex, I, g 15. 151 handlingarna i). Man söker förklara denna mot- sägelse sålunda, att Brahminerne, sedan de förja- gat Buddhisterne, dock icke helt och hållet kunde utrota alla de läror, som den gamla folktron hel- gade, utan derföre måste välja den utvägen, att upptaga hland sina gudasagor den gud, hvars an- hängare de fördrcfvo, men hvars dyrkan de ej helt och hållet ur folkets hjertan kunde utrota 2). Andre, i följd af den gamla vanan, då historiska svårigheter och chronologiska motsägelser möta, antaga tvenne B u d d h a, en äldre helt och hållet jnylhisk , samt en yngre, som skidle hafva upp- trädt såsom Brahmaismens reformator. På en silfverplåt funnen i en grotta, nära Is- lamabad, berättas i en inskrift på Maga-språket, att Buddhas fader hetat Chandi Lah Radshja, eller egentligen Buddha Avatar , hvilken fran Själarnas region ingick i Mahamaja^s lif, som genast blef skinande såsom en ' chrislall. JqanlÖre såg man Buddha skön som elt blomster, knäböjande med sammanknäppta händer. Född efter 10 manader, 10 dagar, blef gossen kallad Sakya. Fullvuxen förklarades han för Buddha Avatar, sedan han Iran himlen erhållit fem heliga skrifter, Karik, hvilka sedermera blefvo kallade ^Inguli Md!.a , af andre åter Vachanarn. ”.Den som läser ooh tror dessa böcker, erhåller evinnerlig frälsning” 5). I Mahabharat 4) föreställes Buddha såsom en slags fortsättning af Krischnas incarnation, up- penbarad i templet Dsjaggernaut på kusten Odaissa (Orissa). Den afledne guden hade låtit innesluta sig i ett träd, som flöt till denna strand. Ko- nungen i detta rike bar stammen i templet och den himmelske Architekten Biskerma nedsteg för att 5) Darstell. d. Brahmin, indisch. Götterlehre, sid. 146. 3) Detta är bland andra Ritters mening. Se nedanlQrCv 3) Asiatic Research- II. 583. Polier, Mythoi, des Indous IL 162. ï52 uthugga gu das t oden. Men en af Konungens gäster; Otålig alt tillbedja den nya gudomen , uppbröt tem- peldörrarna, innan arbetet var fulländadt. da en- dast ett ben och en arm voro färdiga. Denna in- carnation är en af Wischuus svagaste, men bland alla den längsta. Den ar svag derigenom, att ■yVischnu, .såsom Buddha, endast medförde en grad af det gudomliga väsendet (essence divine), då der- emot den jnde incarnationen innehöll sju grader och den 8:de, Krischna, hade sexton, eller var så fullständig alt W isch nu ej kunde åtskiljas från Krischna, den jordiska uppenbarelsen. Buddhas incarnation är åter i hänseende till tiden den läng- sta, i det alt den begynte 200 år efter Krischnas död och skall fortfara 1 10,000 år, af hvilka åooo nu äro forledne. Krischna deremot lefde endast igå. För tionde gången skall W^ischnu ikläda sig mensklig gestalt, då efter de 10,000 årens förlopp ondskan blifver så stor , att lagen ej mera åtlydes, Sudras fatla regeringstömmarna och de gudfrukti- ga förföljas. Då skall Wischnu göra slut på Kal- juc, den nuvarande 4:de verldsåldern odi åter- ställa Sut-juc’s, den första gyllene ålderns, oskuld pch renhet. Enligt Bbagayat 5) var ändamålet med Bud- dhas menniskoblifvande, att såsom en Saniassi el- ler botgörare förbättra de blods-offer , som af Ve- da föreskri fv as* Dock äro sagorna och meningarna om Buddha, äfven i Indien , högst mångfaldiga och delade. På ett annat ställe 6) träffa vi hos Folier, som dock här icke nämner sina källor, en ganska märkvär- dig legend, i det Buddha framslälles i en viss tve- tydig dager, såsom ett väsende, som, ehuru af gu- domlig bord, dock i någon mån tillhör Diwerne, de Onde Andarne. Då D^ioterne (gudarne) erhöl- lo i Brisput sin andlige läromästare, fordrade äK 5) Polier II. 167. S) Sid, ao5, 448. j.55 ven Diwerne för sig en dylik och Brahma skicka- de till dem Sucker, sin sonson, Etter någon tid hade Tara, Brisputs gemål, med Månen aflat Bhud , hvilken dock Brisput ansåg för sin egen son och undervisade i de heliga skrifterna, sa alt gos- sen redan vid tolf år fullständigt kände Bidia, den. himmelska lagen. Men dä Diwernes lag äfven för de Rena Andarne är nyttig att känna, lör alt kun- na hämma de förres stämplingar, ville den för- mente fadern, att hans son äfven deruti skulle un- dervisas. Bhud sändes således tdl Sucker, semi tillänmade honom sin dotter Daijani till gemål, densamma som blef bortrölvad at Jujat,^ Yadous och Koro’s fader. Men oaktadt detta mågskap i underjorden, ansåg© dock Diwerne för farligt, att en himmelsk Ande äfven skulle undervisas i deras vetenskaper. Således, då Sucker ej vill aterskicka Bhud, afhugga de den senares hufvud. Men Suc- ker förstod konsten att genom besvärjningar kalla döda till lifvet. Förgäfves döda de Bhud på nytt, förgäfves ne gräfva de honom , förgäfves hugga de honom i tusen bitar 5 beständigt, kallad af Suckers ord tillbaka till lifvet, slår han åter oförmodadt lef- vande bland dem. Då vaga Diwerne det sista för- söket. De döda Bhud, bränna honom till aska, destillera deraf en dryck, som de låta sin mästare utdricka. Innan kort saknar denne och än mer hans dotter den unge Bhud: kallsinnigt märkande, att de onde Andarne åler dödat den älskade guda- sonen, börjar han samma besvärjning, soin så många gånger förut återkallat ynglingen till lifvet. Men nu känner Sucker en högst plågsam rörelse inom sin kropp: han forslar, att han uppslukat guden. Men rädda honom kundo han icke utan förlusten $f sitt eget lit: äntligen finner han den utvägen alt först taga Bhuds löfte, att, sedan han sprungit ur Suckers kropp, använda samma besvärj- ning, genom hvilken Bhud skulle befrias från sitt fängelse, och så tdl lifvet återställa sin mästare, med 154 fivars kropps-elcimenter den inslukade guden vav blandad. Detta skedde, Sedan begge sålunda blif* vit lefvande. begifver sig Bhud åter till Deiotas, som med förnöjelse emottaga den i de båda verl- darnas vetenskaper väl undervisade ynglingen. Men Tschanderma, Månen, då han förnam, i hvilken ara hans son blei hållen, yppade hemligheten af hans börd: detta förtröt högligen Brisput, som all- deles icke ville tro sin maka om en sådan otro- het. En högtidlig guda-dag hölls; inför sjelfva ITrimurti kunde hon dock icke neka sanningen, Bhud hade dock förut genom sin stora vishet sjelf utforskat sin förborgade härkomst: samma vis- k6*;, förböd honom äfven , att förena sig med Daijani, af det skäl, att han, såsom icke Brah- ej k’1“’!© göra anspråk på en sa stor ära. Derföre biet han ock förbannad af denna skönhet, b vilket hade den verkan, att Bhud ej spelar i my- thoiogien den role som. dessa första ät ven tyr sy- nas lofva; Mehrlok, hans rike, är den minsta af alla Surg (himmelska regioner), och dagen Gaian (Onsdagen), hvilken är invigd åt honom, anses så- som en olycksdag, på hvilken man i Indien in- genting, utom hvad som kan höra till klädnaden, vågar företaga sig. Åfyen hos oss, anses Onsdagen af folktron såsom en ohelig dag, på hyilka inga bröllopp, begrafningar eller i allmänhet andra vig- tigare förrättningar företagas. Såsom en bland menniskor nedstigen Gud tänker man sig Buddha, under bilden af en i djnp åskådning försunken Vis, hvilken dag och natt är sysselsatt, att med till jorden nedsänkta ögon tillbedja den högste Guden. När han så sutit 26,45o år, utan att hafva gjort något under eller bekymrat sig om verldsliga ting, så är hans tid, och med denna tilT lika den fjerde och sista verldsåldern , i hvilken vi. pu lefva, tiiländagången 4). Såsom sådan afbiU 4) Baldœns, Beschreib, d, Ostind. Küsten, S, 65o, 155 d^S! han äfven, sittande på en thron med korsvis lagda fotter, en lotos-blomma i hvardera handen, på hufvudet en krona, öfver axlarna Brahmin-snö- ret,hvilket dock äfven tillkommer krigar-casten 5). Hans färg säges hafva varit emellan den hvita och rödletta, hvilket tyckes bevisa pn nordlig här- komst 6). Ofta ser man dock denne gud lörestäld med krusigi har 7), liksom Negrernes, 1 egenskap af en himmelens invånare, anses han åter såsom en personification af planeten Mercurius , såsom den-f na planets Genius , samt föreställes liksom de öf-! riga Planeternas Andar, såsom en tigande, efter-. e 1 11 » i a vi f j p v 1 Q Vare sig, att Buddha, den högste guden, liksom Brahm, blifvit ansedd alltför helig, för alt gifva anledning till åtskilliga dikter, eller att vår kunskap om Hinduernes heliga urkunder endast dertill är orsaken: — nog, om den indiske Buddha plier Godama veta vi för ölrigt icke mycket. Der- emot bar inan många under att anföra pm ho- nom, såsom F o och den Japanske Bud. Sa för-, tälja Japanerne att han förlefvat 4g ar ogörligt sit- tande i ett åskådande tillstånd, under hvilket han utgrundat himmelens och jordens hemligheter, Jlans fader, berätta chinesiska legender, var ko- nung i Schung-tyen-scho (Kaschmir ?) ; hans afielse skedde genom inträngandet af en ljusstråle genom modrens iif; han föddes till verlden genom mo- drens högra sida ; då förmörkades himmelens gtjernpr oçh nio drakar nedstego från himmelen. Vid sitt ig-.de år öfvergaf han verlden, hustrur och barn och flydde tjil en Öcken, för att endast lefva i andliga betraktelser; i sitt 5o:de kände han sig fyld af gudomen och förkunnade sina uppenba- relser för 80,000 lärjungar : i sitt 7g:de alied hap 5) Majer, Myth. Lex. I, Tag 8, . 6) ’’Between white and ruddy.” Asiat. Research, II. 52, 7) ’’With curled hair’, As, Res. I. 427. 156 «rch hans aska delaJes melîan menskor, andar och sjödrakar 8) Deremot har le;end n så mycket mer att förlä! a om ha s broder eller frände De- wahdei (enligt Tibelana nes , Kalmuckernes och Siamernes r Hgion). hvilken leide i en ständig o- sämja m d sin himmelske broder. Sedan den hat- fulle, afundsj1 ke Dewah 'et förorsakat Sommoua- khodom (så namnes Buddha hos Siam rne) all möjlig föi tret och mot honom till och med retat alla djur, så krönie han sina onda anslag dermed , att lian slilla le en religion, som tillvann sig många folkslags och konungars bifall, och sålunda, genom en delad tro, skiljde menniskorna i tvenn® olika hopar g). Denna religion, som Dewahdet in- förde, uppgifves vara den, hvars anhängare i Ti- bet kallas Ulan Malachaitae (Rödmössor), och hvars öfverherde Boddo Lama säges vara. Dock endast till klädnaden, icke till sin lära åtskilja sig denna sektens presler från Scharra Malachaitae (GulMössorna), hvilka i Dalai Lama vörda sin öf- versté prest i) Men det förhållande, i hvilket dessa båda Lhamaiske Påfvar slå till hvarandra, ar ännu ganska dunkelt och outredt. Så mycket är emellertid bekant, att Buddha- ismen är den längst utspridda religion i verlden. Från Hindostan, der man här och der i b rgstrak- terne träffar några vilda slammar, som bibehållit den gamla tron, är den utbredd öfver Ceilon, he- la den östra indiska halfön, Tibet, China, det östliga MedelAsien ända till Japan och Ishafvet. «Tag har äfven funnit, alt Buddha dyrkas också på Liu-kiu-öarna, i det att Gud heter på detta språk: B usa 2). Ôfverallt tillbedes samma Gud, S) Majer, Myfhol. Lex. nrf. Buds och Fo- y) Tachard, Voy, au roy. de Siam t. 3<:4. Majer I. 455. j) Fallas Nachr. iib. d. niong. Völkerschaft. Sid. 4o8, 09. 2) Hall, Entdeckungsreise nach d. Westküste von Korea u. der pressen Lutschu-Insel. Weimar 1819. sid, 256» i57 ehuvu under mer e'ler mhidre afviknnde namn: dock hvarhelst man frågar efter lians fädernesland, häuvi^es man till ett annat land. Man har genom den Burmaniska kosmogra- phirn . som synes hänvisa på ett land söder om Himalaya, trott sig berättigad att antaga Norra In- dien såsom Buddhas fädernesland : någre Brahmi- ner , dem Hamilton frågade, nämde Bahar i). En- ligt chinesiska urkunder skall han vara född i Kaschmir: födelseåret 1027 1. Chr. 2). Da Kejsar Akber hade eröfrat denna sköna dal , förelädes ho- nom en inhemsk krönika, hvaruti han laste5), att eu viss Kuschup, sedan Kaschmirdalen blifvil fri från en stor ööversvämning, lörtBrabminer (kanske dock icke Brahminske presler nian en af de Brachmaniska folk- stammar, hviika enligt Plinius. Hist. Nal. VL 17, fordom lefde förspridde öfver Indien) 4). in i landet ; att långt derefler ett allmänt folkslmg bkf hållet^ dä en man af erkänd dygd utvaldes till konung, hvar- efter Kaschmir alltid haft en monanhisk styrelse. Ända till år 1342 , då den förste muhamedanska Konungen liar steg på thronen, räknar denna hi- storia 15g inhemska Förstår. Anlagas nu endast 10 år för hvarje regering (visserligen en alllför låg be- räkning), så skulle Owngmid , den första konun- gen, som tros varit samtidig med Kischen,.hafva Jefvat 248 år f. Ehr. 5). Om icke ön Ceil on verkligen varit Buddhas egentliga fädernesland, så har den dock, sedan hans dyrkan utrotades på fasta landet , varit en asyl för hans presler och tillbedja) e, or h är ännu ett hufvudsäte lör denna religion, som härifrån synes hafva spridt sig till östra Indien. Här visar man ännu Gudens heliga fotspår, här träffas ännu mån- s) Bnchanan, sid. 101. 2) De Guignes, Histoire des Huns I. 11. 26. 3) Ayeen Acberi II. 178. 4) Buchanan, s. 4. 5) Dsrs, s, 5. 158 ga andra spår af en uråldrig dyrkan, hvilka ät Ritter sjelf framdeles anföras. Rahanerne, d. ä. Burmanernés Prester, med» gifva sjelfva, att de erhållit sin religion från öil Zehn ellei* Ceilon ; derifrån skall den hafvå kom- mit öfver Arrakari till Ava och sedan vidare fört- plantat sig åt Sina i). Har, hos Birmaner och Pe- guaner> ilämnes Guden G-audama (Godama Gö- tarnas)på sanskrit en köhferde, vaccärüm pa- stor 2)j men ocksåi metaphorisk inenirig^ en ko- nung. I Siam anropas han under namnet Sommo- na-khodoM. Detta namn larei' betyda Månguden } åtminstone skall Somma betyda måne 5) och K-hodorn sannolikt ett Bali- eller sanskrit-ord, är väl identiskt med det persiskå Khoda eller vårt Gud. — Den högste Guden nämnes i Kotschin- chinà That-dalna , lùn-nhuk } Thika-Maùni- phut, But, i hvilket namn vi åter igenkänna sam« ma gudom: men cùlten skall här betydligt afvi- ka från den Burmaniska, älven deruti, att Kot- schinchinesernes prester utgrfva sig för siare, mä- gér och trollkarlar, då deremot i alla öfrigå länder af denna halfö^ der folket ar lika begärligt på så- dana vidskepelser soni i det egentliga Hindustan, dessa önskningar tillfredsställas af invandrade Brah- hiiner 4), I China är, såsom bekant, Fobis ellër Fo’s lara folkets religion. Denne Fo ar åter densam- me som Buddha, ehuru denna alledning förekoni^ mer Buchanan 5) så tvungen, att han ej tror deri i) Symes Reise nach Àvà. Sid. àii. 216. Sonnerais Reise nach Ostind. II. 38, 3g. 2) Paullin. Mus. Borg. p. 7- H. Dock förklarades ordet af eft Pundit, att betyda vis, Buchanan, s. iSÿ, så att ßufldhä och Gaudania. då vofe alldeles identiska till bemärkelsen. 3) Sonnarat, Reise n. Ostind. I. ihy. Paolino Reise n. Ostin- dien. s. 348. Majer Mythoi. Lex. I. 48ä. 4) Paullin. dars. p. 89 enligt Boirets Beskrifn. af Kolschinchi^ häjgBuchanän, sid. 143. 5) Sid. 13g. förtjena det ringaste afseende. Men detta är blott en öfverflödig scepticism. Hvarken Tibetanare e!** 1er Chineser kunna, uttala ljudet de förre saga tlerför Pu , Pot ; de senare Fo : i Tungusien heter guden Boa i). I Japaii nämnas de främmande Gud. r- ne både Buds^ som tyckes värä det. ursprunoligå indiska nainnet, och äfvea Fotoke bvilken be- nämning tyckes vara lånad från China 2). Det vanliga namnet för Tibetanarnes högste Gud äü annars Dschakdscha-muni , som blott ar ef t hår- dare uttal af SchcBja, hnlket, såsom vi sett, är Gudens andra namn, betydande enligt Paulli- nus 5): den sluge; enligt andre 4) skall namnet Sakyä betyda antingen makt, eller vegetabilisk spis (vegetable food}. I China inkom Fos lära 65 år e. Chr. från Indien 5) : dock först 5oo år der- elter blefvo de heliga böckerna öfversatte och san- skriten förgäten 6). Andre uppgifva dock, att China först år 5)9 brifvil omvandt till Buddhas ira genom Dharma, tredje sonen af en indisk konung, som i 28:de led härstammade från Schaka 7). För ofrigt hafva väl Chineserne samma Gudar som Brahminerne, men hvarken desse eller Rahanerne vilja erkänna deras JBonzer för rättmätiga pre- ster 8). Några och sextio år e. Chr, fördes K. i o, eller Schaka-dyrkarnes heliga bok, på en hvit häst jemväl till Japan: templet, som de nyomvändö bygde, heter ännu Fakubasi, hvita Hästenå tempel. Samme Dharma, hvilken i China var Fo- i) Langles anni. til! Voyage du Prof. Pallas II. äoo* Kämpfer, Beschreib, v. Japan I. atjö1 5) Mus. Borg, p 80. 4) W. Jones, As. Res, II. 8. 5) De Guignes Hist, d Huns. j. n. 26. Du Halde DesCript- de la, Chine lit. 53. Faria y Sausa hos Buchanan s. 142» Gosier, Allgem- Beschreib, v. China II, 2i5. 6) Mailla, Réch. sur Ies charact. Chinois i Chou-king p. 3964 7) Kämpfer Ainoen. exot, p, 6o8. 8) Buchanan, 34 i6o religionens apostel, skall äfven har hafva upptradt och gjort vägen bredare för Budso, d. äe afgu- darnes väg. Legenden förtäljer att Bads eller Scha- ka var -född i Kejsar Soowo’s 26:te regerings-är, eller år 1027 f. Chr. i Makatta Kokf, ett laiidskap i riket Tencikf, d. ä. himmelslandet, hvarmed san- nolikt bör förstås Cellon, eburuväl gemene man i Japan sa kallar Siarn 1). De östliga mongoliska, eller half-mongoliska folkslagens mythiska legender' visa oss således till- baka till Indien, såsom Buddhas egentliga fäder- nesland. Oss återstår blott det tviflet, omöjligt att upplösa, om ej denne religions upprinnelse ar att söka ännu högre ernot norden , då enligt Cyrillus och Clemens Alex., Samanæer äfven bodde i Bactrien. B u dd h a betyder Vis; det är part. præt. pas- siv. af Bitdh , vakna, besinna sig 2). 1 anledning af denna geheriska betydelse hafva någre trott sig berättigade att tviöa om namnet Buddha uteslu- tande tillhört någon viss historisk person. Enligt. Pater Georgi irai’ det funnits tvenne Buddha, af hvilka den ena tillhör mythen , den andra histo-* rien. Sjelf har han bemödat sig att fastställa hans lefnadstid år f. Chr. Enligt Tibetanska urkunder till 9^9 Enligt Chinesiska skrifter’, anförda af Couplet, skall Foe, en son al Maje (Maja) lefvat io36. Enligt 4 andre chinesiske författare, enligt DeGuignes 1027. Enligt W. Jones 3) efter ett medeltal af Couplets , De Guignes , Georgis och Bailly’s beräkningar ioi4. i) Kämpfer, Geschichte u. Beschr. v. Japan, s. 201 - 2o4. u) Aug. W. Schlegel, Indisch« Bibliothek, Bonn 1820. Ban tåg till des- sa nejder föröfrigl är så fabelaktigt, att afven Böchart ansåg denne Herodots sals såsom en villfarelse, yrkan- de att man hellre borde anse dem för Casföker, af- komlingar af Philistæerne {Casluclii conhaoie Colchi). — De grunder, som Herodotos sje^ anför för att be- styrka derna mening, slödja sig för t på Kolchenes E- gypternes och andra nabo-nationers utsago; sedan på det förstnämda folkslagets bruk att låta omskära sig, hvilket, sade han^ de blott hade gemensamt med Egyp- •) Pindar, Pyth. IV. Syß, ed Heyne, 164 ter och Ethioper. Men ej till sjelfva djupet af det inre Asien sträckte sig Herodots kunskap ; annars hade han vetat, att omskärelsen, såsom en religiös föreskrift, äf- ven var antagen af de arabiske Homeriterne, äfvensom af Hebräern© innan de ankommo till Egypten, således i det inre Hög-Asien. — Vidare hade Kolcherne ”svart (mörk) hy och krusigt hår” hvilket likväl, enligt Herodots eget medgifvande, de hade gemensamt med andra folkslag, ehuruväl de der- igenom synnerligt ufmärkie sig fran de öfriga thraci- ska stammarna vid Pontus, hvilka, en'igt Aristoteles, hade slätt och rakt hår. Förmodligen hade Kolcherne ett krusigt, men derför icke egentligen Negrernes ull- hår (Äo'raroy i ett uttryck, hvarmed samme häf- dctecknare på ett annat ställe åtskiljer de libyske E- thioperne från de östliga d. v. s. de indiske, hvilka, enligt Arrianus, väl hade svart hud och svart hår, men deras näsa var ej så platt som Ethiopernes, ej heller deras hår så ull-likt. — Det vigtigaste bland Herodots bevis, är dock likheten i språk och lefnadssält mellan Egypter och Kolcher. Men detta anföres utan närma- re förklaring; då denne Författare på ett annat ställe skillrar de Kolchiska hjelptropparnas rustningar, hvilka tjente i Xerxes’ här, visa de sig högst olika de egyp- tiska krigsmännens. Deremot tror sig Bochart berätti- gad, vid jemförelsen mellan dessa båda nationers språk och seder, att förklara de Kolchiska namnen såsom be- alägtade med arameiska tungomål, fastän han föröfrigt Qnför flera drag, hvilka skulle mycket tala för Kolchiska culturens slägtskap med Niliandels, om man med säker- het kunde antaga att detta kunde gälla äfven om de äld- sta Kolcherne. — Kolchernç och Egypterne, fortfar Hero- dotos, voro de ende, som på enahanda sätt bearbetade linet Enligt Xenophon och S.rabo, var den Kolchi-e ska linneväfven utmärkt fin, men detta voro aldrig E- gyplens lä riter, såsom Hassekpiist fann vid undersök- ningen af Mumie-bindlarna Deremot ar troligt, att de på den tiden prisade fi ia egyptiska tygerna ej voro af lin, utan af träd-lin ««-à /và« ; xylina^ liksom i Josua 2: 46), d. ä. bomull i). Så mycket är åtminsto- ne säkert, att lärftsväfnad redan från äldsta sider va- rit bekant så väl hos Inder, som äfven hos Thracer, Skyther och Germaner. Således synes intet af de be- vis Herodotos anför, för att ådagalägg; fColchernes egyp- tiska härkomst, vara bindande, då å andra sidan så mänga andra utvisa motsatsen^ eller denna slams ur- sprung från Nordindien 2), 1) Heeren har på flera ställen i sina Ideen ii- ber die Politik u. s. w. påmint, att Herodotos med X/yov ej blott förstår lin , utan äfven ofta bomull. 2) Bland de djerfva satser, hvilka läsaren i följden af denna afhandling skall finna, är denn^ första icke den minsta, som förnekar Kolchernes egyptiska härkomst, tvertemot Herodotos’ uttryckli- sa utsago, då annars så många föredömen i äldre och nyare tider utvisat, att nastan alla ajvi- kelser från denne beundransvärdt noggranne och 166 trogne forskares uppgifter ledt till förvillelse. Der^ vid har det ändock föiundrai mig, att Rit er ej anmärkt en om tändighet, som synes kunna låna en vigtig ursäkt för hans afvikelse Iran historiens Fader. Mån har nemhgen länge varit förvånad ynellan likheten af Egypternes och Hinduernes re- ligion och sa mänga andra drag i deras cultus, konstverk och borgerliga lif; genom Heerens un- der-ökningar öfver den undetbara Staten Meroe, blifyer det oss till och med tydligt, pa hvilken väg denna skyldskap ma hafva uppkommit. Om nu Kolcherne verkligen voro Inder, så är det na- turligt, att de måste hafva likhet, med Egypterne (åtminstone med de högre casterna bland dem), och då Herodot icke kände Inderne, men så myc- ket bättre Nildalens inbyggare, så borde man min- dre derför tadla honoip, att han förblandat den frandskap och likhet, som måste finnas mellan tvenne syskon, med den som äger rum mellan barn och föräldrar. Cap. 2. Grunderna för denna mening hvila på en analogi af speciella geographiska förhållanden, local— namn och mythologi, — grunder, af hvilka en och en för sig löga gäller, men hvilka tillsammanstagna bilda en tråd, som fästar dessa pontiska colonier vid en stam- moder djupt in i Asien. Först låna vi vår uppmärk- samhet åt de folkslag, som i denna landsängd, mellan Tanais och Phasis, af Skylax uppräknas: Sauromater, Mäeter, Sinder, Kerketer, Achäer, Heniocher, Kora- xier, Koriker eller, efter en annan läsart, Koliker, Melanchläner, Geloner, sist Kolcher med den sto- ra köpstaden Dioskurias. Redan dessa namn göra oss 167 uppmärksamma pâ en bogst märkvärdig parallelism med några indiska. Sä helfe Cap Komorin foi dom Ka^ZJoj a7f; eller enligt Salmasius: Ceil n Eusthatius förklarar deüa f r ab be’yda Véneris insula, ty Kolias betyder Aphrodi'e, ocb sa bette denna gu- dinna äfven i Attika KwXwc v ^K^oo^rt), af en ort Kolias, hvarest fans ett tempel samt ett orakel; ett annat stod helt nära Pbaleros i samma landskap. On Cyprus, der denna gudinnas tjenst var urgammal, bette fordom Colinia^ gudinnan der KoXcur«. Ett af hennes många binamn var , i Indien äfven Maia kallad, hvilket redan Hesychius visste: ”M«/, ’bJoT';’' i Nepal Ma^ ha-Mai, magna Mater),— och att detta Ma~ var grund- ordet i namnet på sjön (i. e. n Magus, Gigantes, Butt (hos de gom- k Araberne : ett afgudabeläte) öfvergått från en ur- sprungligen god, till en ond bemärkelse. Med Raksclivso betecknas på sanskrit i allmänhet blott en. jätte, en Titan. Att dessa Tilaner från den uräldsta Buddha-tiden isynnerhet varit tillgifne sol-ljensten, der- om vittna en mängd monumenter, som till en del äro äldre, men som åtminstone hafva ingenting gemensamt med den yngre Brrhmin-läran. Till de mest namnkun- niga bland dessa minnesvårdar rakna vi de båda kolos-*- serna i Baumijan, ett säte för en urgammal hedna-tjenst i Baktriska landet. Den ena heter Hurkh-But (hvilket egentligen betyder den röda Buddha eller Afguden, men hvarvid Suvkh tyckes påminna om Solens namn Sur i ett nu förgätet språk); den andra bildstoden he- ter Chingh-But, som förklaras: den gräa Afguden, men hvarvid m^n afven kan t^n a pa Tsdiin (Genius, Gigant, Demon) i,). Liksom Memnon, sjelf en son af Aurora, vända dessa kolosser sitt ansigte mot Solen. I sjelfva namnet Koloss, torde man älven kunna igen- känna det andra namnet på Solen, Kor eller Kolt också voro de äldste endast helgade åt Zeus (rä Deva), åt Herakles och isynnerhet åt Helios. Att denna Gud, under olika namn, dyrkades i hela VestAsien, är all- mänt erkandt; alt han älven tillbads på Taprobane, delta bestyrkes af hvad redan år anförot, och dessutom afDiodoros’ bestämda vitlnesbikd: A å««, to gßXQV ffecvr«, nal "iD.icv, nd ««yr« rå hvilket sålunda skulle kunna Öfversättas : ”de dyrkade den En- da Verldsguden och vidare Helios (Koros Buddha) såsom haus Avatar, samt de Öfriga himmelska Väsenden”, ______________ en tolkning, till ursäkt för hvilken en inhemsk legend talai. Att de gamle Rakchusern s Gud var den forn- Indiske Buddha, derom vittna templen (som till och med heta Rcivuri-Mcu'rci'. Rakchusernes Förste, som kämpade emot Rama, hette Ravuna) i fjäll-landet Omer- kuntuk, der Ner-B udda-floden har sitt upphof; derom vittna åtskilliga urgamla tempel-grottor i andra delar af af Dekan, der Wischnu föreställes knäböjande för Bud- dha, och hvilka således äro äldre än Brahmin—religio- nens införande i dessa verldstrakter. j) Det är högst anmärkmngsvärdt, att denna afgudatjenst i Baumijan kunnat bibehålla sig så i nejden af Balkh, hufvudsatet for den rena Elds- dyrkan. (Goethe Westöstl. Divan, sid. 26'9). Längs Persiens nordöstliga gräns, icke genom riket sjelft, gick således den stora stråkvägen till och ifrån In- dien, pa hvilken söderlandets religion och köp- mannava or vandrade genom medel-Asien till d® ytteista punkter af denna verldsdel (v. Hammer, Gesell, d. schön, Redekünste Persiens, s. 15). CAp 5. Ceilon var åtminstone i Plinii tid en sta- pelort för verldshandelii, en medelpunkt för Chinas, Indiens och Arabiens dyrbaraste varor, hvilka Romai- ne så begärligt sökte (”totius luxuriæ nostræ cumulus”). .-Samme författare försäkrar uttryckligen, att denna ö, så väl till sjöss som till lands, stod i förbindelse med ■Serernes folk. För Hinduerne vid Ganges var denna senare väg sannolikt den vanligare: den gick, enligt Atrianus, öfver Barygaza (B rutsch) och Baktria till staden Thina. — En stor fornforskare (Gossellin, Réch. III. 298) har väl förmod ;L, att dessa Plinii Sever, till hvilka det Taprobanesiska folket reste pa andra sidan om Emodus, ej borde förblandas ined de egentliga Se- reine i Skytliien, utan att dermed förstodes en stad Se- ra i nuvarande Meissur; men andra omständigheter tillåta knapt intet tvifvel om, att Plinius så mycket skulle missförstålt den sagesman , från hvilken han hämtat dessa underrättelser. Ett ibland bevisen för en mera förtrolig gemenskap än man vanligen antager mel- lan den Östra och vestra verlden, finna vi i dessa per- lor, ädelstenar och gemmer, på hvilka forntiden satte ett ännu högre värde än vi, och om hvilka Plinius så sinnrikt uttrycker sig, att i dem naturens herrlighet concentrerat sig ("gemmæ, in aret um eoaretata rerum naturæ majestas”); ett bevis, som ej blott stödjer sig på dessa prydnaders uråldriga bruk, utan i synnerhet på de krafter och den verksamhet, som dem tillädes. Denna vetenskap hade man lärt af Magerne, försäkrar Plinius; — på de orter, som sjelfva ur andra handen emo/togo dessa ädelstenar, Babylon, Sardes, Ktesiphon, bör man knapt söka denna kunskap såsom ursprunglig, "utan der gommerna sj IF a hade sitt fädernesland, der var val också denna mystiska vetenskap inhemsk. Oeh 186 della fädernesland var och är intet annat land i gamia verlden än Indien. Förunderligt är att se, huru i före- ställningarna om dessa hemliga krafter, de mest afläg- se folkslags ideer mötas. Ibland de många prof, som Författaren harpa anför, finna vi, i delta utdrag, en- dast rum för ett enda. Hos Grekerne användes rubi- nen i de äldre gudastoderna, afvenså finna vi denna stenart begagnad i Orienten, såsom utmärkande ögonen j de fornindiska gudastoderna; i ormhufvuden, såsom det enda ornamentet på de guld-Iingams man uppgräft bland tempelruinerna på ön Java. På Ceilon heter sam- ma ädelsten, hvilken äfven endast träfi'as i Indien, Ko- rund, af Koros, sol. För Romarne blefvo dessa kost- barheter först i stort bekanta genom Pompeji seger öfver den Pontiska Konungen Mithridates, ibland hvars skatter erÖfraren i synnerhet fann ett omätligt förråd af perlor. Dessa kommo ej blott från det ryktbara perlfisket vid ön Manar i sundet vid Ceilon utan äfven från de nä- stan äfven så namnkunniga peribatikarna vid öarna Bahrein i persiska viken, mestadels genom landet Karamanien, hvars bufvudstad hos Ptolemæus och Stephanus heter Kopopåvif eller Ko^cc^, — en benämning, som, i för- ening med så många andra ort- och flodnamn i denna verldstrakt, leder oss på den tankan, att äfven här en urgammal sol-cultus varit rådande. Med Indien stodo åtminstone dessa kuster från äldsta tider i förbindelse; så hette det om den gamle Konung Erythras, hvars grafvärd Macedonierne i Alexander den stores tid upp- täckte på en ö i persiska viken, sitt han gjort en här- färd till Imlerne. Ifrån dem, från sydost, kom väl cul- turén först till nejderna vid Euphrats utlopp : från haf- vet (persiska viken) uppsteg den Oannes (den Chaldai- ske Budclha) , hvilken enligt Berosus var Babylons för-> ste läromästare. Före Brahminernes välde i Indien må- ste dock detta hafva tilldragit sig; ty de lärde först, att hafvét vöre orent, och förbjödo att öfverträda In- diens gransor. Från erylhräiska hafvet kommu perlör- iia till det pontiska Kolchis, genom Persérnes , Moder- nes, Säspirernes (Sapirernes) länder till Kolcherne, så- som Flerodolos ej otydligtgifver alt förstå (Î. io4. IV. 37). Men denna väg var hemlig : Alexander sjelf lofvåna- des, då han förnam, på hvilken kort tid Sändebud, från Pontus kornmo till honom i Susa (Nearcln Peripl. dd. Hudson p. öå). Forofrigt trodde man sig vid é- fylhräiska häfvel förstå den könsten, att göra snäc- korna perl-fruktsamma, en hemlighet som äfven sages vara bekant och ännu begagnas i China, och kanske äfven i Indien: åtminstone anföres denna konst, såsom öivad i persiska viken, af en Inder, som lefde kort efter Chri- Sti födelse fApollon. Vita III. åg) 2). 1) Man éfinre sig Heerens undersökningar om den uråldriga handelsvägen genom öckneti Kobi till Setschuen vid Chinfesiska gränsem Ännu fin- nes riet stentorn , under lika polhöjd med Byzanz, hvilket redan Ptolemæus omtalar såsom en Imf- vudstalion för handeln , sju månaders väg aflagseu från Serernes hufvudstad. 2) Vår store Linné var öfvertygad att lian afveb förstod samma konst; dock ville han ej kun- V. 188 göra den, ‘‘quia tum unusquisque famulus pro lu«’ bitu causet apud conchas quoi velit inaigiii itas, inde cadat pretium et valor earum, quo ipsi harum possessores partem divitiarum amittant ob meam cu- riositatem*). ’ Bref t. Pennant, View of Hiudost. II. 5. ANDRA A F D Ë L N ï N G E N. Cap. 1. Vi hafva af det föregående inhämtat, att ända från den säki'a historiens begynnelse, åtminstone ett halft årtusende före vår tideräkning och ända langt ini medeltiden, sträckte sig, genom mellersta Asien längs Gihon till Bactra och derifran vidare till al- la verldstrakter, en väg, på hvilken ej blott hand- lande karavaner, utan visserligen äfven vandran- de folk, troppar , colonier och flyktingar färdats. Följa vi denna stråt till dess yttersta vestliga ända, så an- lända vi till sjön Mæetis, ty så kallar Herodot sjeîf detta träsk, icke Mœoüs, såsom nian vanligen skrifver och äfven låtit honom sjelf skrifva emot alla hand- skrifters intyg. För de äldsta underrättelser om des- *) Likvÿl förföll denna betänklighet sedermera. DS det Bief bekant, att Linné var i besinning af en så viet i;; hem ! igliet, blef han instäld inför 1761 års Stander, lör hviika han framvisade flera skålpund äk- ta perlor, dem han sjelf genom musslors impregnation erhållit. Linne yppade då sin konst , mot en utlofvad belöimg al 12 < 00 Daler si'f- vermynt samt tillstånd ätt sielf få utnämna, sin efterträdare. Men då (essä medel ej Utlöllo, så.de Linné hemligheten for halfva summan t Handlanden P. Bagge i Götheborg, som erhöll K.:glt privilegium på perl-produktion. Men denna konst biel aldrig begagnad. Ppp äcKten befinnes ännu i hans sonsons händer, hvilken är beredd att försälj» den- Dessa omständigheter berättas utförligare dels af Linné sjelf, » dess ännu under tryck varande egenhändiga Lelvemesbeskrilning, dels afUtgxfv., Hr Prof. Adam Afzelius, sid. 60, 257 -44. Ha kuster halva vi alt tacka samma den europeiska hi- storiens fader; men culturen var har redan vida äidre än 5oo år f. Chr., ty hela östra kusterna af Pontus och Mæetis voro redan då hetackta af blomstrande h ndels- Släder. Vi lära af nämde författare bland annat att känna folkslaget Budinersåsom ”ett stort och talrikt folk med blåa ögon och ljust hår; deras hufvudort Gelonos var bygd af trä ; tempel häde de och afguda^ bilder, som liknade de helleniske; hvart tredje år li- tade de en högtid till Dionysos’ ära, och voro då i bac* chantiskt raseri» Ty Gelonernö voro fordomdägs Hel- lener; fördrifne ur handelsstäderne bosatte de sig blaiid Budinerne, blefvo derfore af Hellenerne kallade Badi- ner. Men det var origtigt. Gelonerue talte dels ett &kythiskt, dels ett half-helleniskt tungomål» De bru- kade jorden, åto biöd och hade trägårdar, dâ dei'emot Buninerne, auloehthonefne, vandrade omkring saint lef- de af tallkottar Dessa Budiner och 06- loner voro gränsen för Darii förföljelsetåg emot Skythef-- ne, sedan han förut genomtågat de Kunglige Skylher- nes och Sauromaternes land. Vid södia ändan af sjön Mæetis låg deremot hamnen Indik e, ty dit, till hi- derne (« täs’bdå ) begåfvö sig Skytherne på slädar dä under stränga vintrar den Kimmeriska Bosphoren till- frusit.” Öm män i sednare upplagor af Herodotus êf- terser detta ställe (iV. 28 , 86), finrier man namnen ägs och , en läsart, som, emot alla manuskripter ? först föreslogs åf Vossius och sedan blifvit antagen af hyafé Critici; liksom de Gamle skulle varit så oktin- 19° aige, alt de kunnat förblanda Inder vid Ganges me^ Pontiska Inder. Men här lag verkeligen ett India in- terior, såsom Scholiaster och sjelfva Byzantinarne visste* Hesychius skrifver "EhSoi i'^vos kallar äfven K.er- keterne ett indiskt folk o. s. v. Cap. 2. Fom-Hellener , voroval icke^ såsom Herodotos trodde, dessa Geloner; men deras gudstjenst, språk och läfa tillhörde ett vida äldie folk, de Buddhistiska Hinduerne, från hvilka tordehän- da också coloniér ankommit till Grekland. Vi halva redan anmärkt att detta urgamla folks dyrkan varit en naturreligion, för hvilken émanaiionslaran låg till grund. I denna är Jorden ett utflöde af gudomen, som. ska- pande den, incarnerai sig i Avalri’ , äfven kallad Kolias-Aphrodite , den Stora Modern Maha-Maj, Maja). Hos Hesiodos namnes hon Metis, Zeus’ första gemål. Af henne har sjön Maetis sitt namn, ty sjön Mæeüs var, såsom redan Herod it anmärker, Euxinska hafvets moder, —*• en foiklaring, som äfvert af senare förlältare blef följd (Ma «ta a Ma7« sive ob- stetrix Euxini Ponti, Èuslath. ad D.oiiys^, —* a^o t* MaZay « M^ré^a tivxi tu Ev.feÄÄ flavT«, Steph, j M«t^m xkI HçoÇiQv rS riovr« KocrtÇnii^i Xo/oj fz Mer! samma Moder heter med ett annat namn Gåa, Gu- dars och Menniskors moder, alltings moder. Sjelfva sjön Mäetis äger en egen physikalisk märkvärdighet, som ej undföll de Gamle: dy, blandning af friskt ocfl. sött vatten? differenser, som höghgen bidraga, att upp- IS! väcka och befordra det submarina djurlifvet; derföré hvimlar ock insjön af âsk och stora sjödjur. Här ma* steen kosmogonisk naturreligion, hvaruti Dy, Vatten och Sol äro principer, ur hvjlka Gaa, Modren Jorden, framträdde, fatta djupa rötter hos ett folk, som stod naturen närmare, ju mindre skalder och sköndanande konstnärer med en färgrikare , mera manggestaltad. kläd- nad öfverholjt den gamla folktron. Dpck äfven i se* nare tider, ju djupare Greklands Philosopher, Skalder y Konstnärer nedstego till tingens grund, desto mer fram- träder i deras systemer, theogonier, epos, ikonoplastik , det dæmoniska, som ligger till grund för all hedendom ; desto mera visar sig deras symbolik obegränsad, form- lös, oändlig; desto närmare står den också sin gamla a* siatiska rot, och slutligen desto fastare stöder den sig på sjelfva folktron, som äfven här djupare än man länge trott sammanhängde ined den fornaldrjga naturreligionen. Gap. 5. Då de underrättelser, forntiden medde- lat oss om dessa för den äldye historien så vigtiga pon- tiska verld^rakter, äro så sparsamma och knäpt bestå i mera än namn och några få, merendels tillfälliga vinkar, så måste man med så mycket mer skä pta o- gon uppfatta dessa spridda strålar. A ar uppmärksam- het fastades redan vid det betydningsfu'la namnet In- der, boende vid ändan af Mæetis : Sky theme kallade sjelf sjön Te mer in da, Indernes haf, icke Mater Maris, såsom Plinius förklarar detta namn, (y detta var tvertom en Öfversättning af insjöns eget nanin. 19? härifrån sannolikt, knapl från det egentliga Indien, seg- lade Inder för handelns skull ända till Baltiska hafvet? några, som af stormar blifvit drifne till Germaniska kusterna, blefvo af Svevernes konung skänkte till Pro-’ consuln Celer, år efter Roms byggnad ("Indos a re- ge Suevorum dono datos, qui ex India commercii caussa navigantes, tempeslalibus essent in Germauiam ab- repti'\ Flin. Ilist. N. II. 67). Denna uppgift klingar o- trolig: likväl hade Plinius genomrest Tyskland och der- öfver skrifvit ett eget verk. Men dess vidunderlighet försvinner, då man antager, att med Iridia oj bör för- stås det egen!liga Ostindien, utan India Interiör i mellersta Asien, eller, såsom vi nyss gissat , del mäe- tiska Indien: också hade väl dessa sjömän färdats Dnepr uppfor samma väg, som Roxolaner och Nöwgö^ roder färdades , och före dem Bernstenshandiarne vid Eridanus (Herod. III. 115). — Vända vi våra blickar på ny!t till dessa pontiska nejder, så höra vi nämnas frenne floder med namne!. Hypanis : en som flöt i Bug, den andra i Borystbenes vester ifrån, den tredje är nu- varande Kuban * h vilket âtçr är samma namn som Hy- pan, em’ast med starkare aspiration; alla heliga floder, hyilkas for oss obekanta namn visserligen härleder sig fiån någon hejig idee. Med dessa strömmar träfla vi, i del. egentliga Indien, en motsvarande, likbenämd, den allhekanta Hypanis eller Hyphasis. Denna sist- namda har troligtvis också gifvit sitt namn åt de tren- ne sistnämde : således en repetitipn af ett urgammalt 'Wî . -Y \ ig3 indiskt namn anda in i hjerlat af Europa. SjelFva deli veslligaste Hypha s is, Bug) Buges, var en af Slaveine länge dyrkad ström, hvars namn Bog pa ryska, pol- ska och i de flesta slaviska munarter ännu betyder Gud; liksom vi således lära känna fyra särskilda Hy- phas is, så gafs det äfven tre särskilda Phasis, en i Colchis, en i Armenien och den tredje på Taprobane: och just derigenom att de flesta sådana heliga orters namn endast äro appellativa, sa vexla de sa mycket of- tare , dâ de orter eller strömmar, hvilka de beteckna» äro mindre bekanta. JEtt ännu mera belydande namn, som vi på denna kust höra omtalas, är Koro-kand- ame — belägen på hallön eller rättare ön Indike vid sydliga ingången till den Kimmeriska Bosphoren. Väl kallas detta ställe af Strabo en by, men att det fordom- dags varit en betydande ort, tillkännagifves dels deraf, ätt en ansenlig sjö i dess granskap ÇJLorolcutidci^mcEtisy, ifrån denna erhållit sitt namn , som är sammansatt af Ko ro sol, samt Kanda stad. Kunda betyder på forn- indiska stad, på persiska och armeniska Kerta (n och r vexla) ; man erinre sig Sindo-kanda på Taprobane, ^el-kunda i Bandions rike på Malabar, Mara^kanda nu Samarkand. Så heter den stad , hvilken Stephanus Byzantinus kallar Koreskarta , hos Strabo Kyropolis* Slutligen försäkrar Hesychius, alt Kenda på armeniska betyder en stad. Detta kend ingår väl äfven i namnet på Wischnus himmelska boning Beikend, Baikunt, som Mr af ett äldre ursprung än Brahmm-dikten. Men den rjyss omialade heliga solstaden Korokandame var sarj^ nolik t den ort, till hvilketi, såsom redan är omför- mäldt, frän den europeiska sidan Skylherne, dä isen bar, reste cfver det smala, endast 70 stadier breda smi- det,, för att bortbyta sina varor, Gap, 4. Vi nämde sjön De for- sla orden äro redan förklarade : med del tredje menas väl åler Maia, hos Hesiodos och hos Or- pheus Eros, den skapande Principen , således androgy- niska, liksom Wisclmu i A valår? I Sparta hade sam- ma gudom äfven under namnet Äthena en helgedom: der erfor Pausanias? att bon äfven dyrkades hos Kol- cherne. Saimobkt är hon densamma som Dea Phasic ana, hvars helgedom slod vid Phasis’ mynning, en sit- tande bild af Magna Mater; — jemval utan tvifvel den- samma som dyrkades i Korokande samt i den närbe- lägna staden Apaturon , der ett Aphrodites Tempel (Zeus-Avatar) var beläget. Ett annat stod jemväl i sta- den Pliancigora, på samma ö, der den sagan gick, att bär hade Osiris spännt oxarne (tccv^0() i oket och plöjt jorden; deraf hade halfön Taiirike sitt namn. Således fanns här redan åkerbruk från de äldsta Lider; de åker- brukande slammar, hvilka Herodotos uppräknar till o<4i med bland Skylherne äro icke få. Allt bevisar, att evlturen i dessa nejder, hvilka Grekerne för öfrigt skill- ra som barbariska, var både urgammal och mera ädel än man hittiis antagit. Att staden Phanagora, såsom (jrekerne föregäfvo, var grundad aE en coloni frau Mindre Asien, är föga troligt, ehuruväl köpmän eller flyktingar från nämde lialfö har kunnat finna en till- flyktsort; många omständigheter synas tvertom bevittna att stadens anläggning hör till en mera aflägsen forntiu. Också äro Grekemes uppgifter derom högst skiljaktiga och mo Isäga till en del hyarann. Cåp. 5. Nya bevis för den höga cultur, som for- dom herrskat på Svarta hafvets kuster, lemna de monu- meuter, som tid efter annan der blifvjt uppgrafua. Sa fann La Motraye i nejden kring Temruk år 1711 lem- ningar af en gammal stad Esky Cheher, jemte gudabil- der, hvaribland en Ijknade en Jupiter Tonans; en an-r nan hade inskriften: 0E AHATOPO MA+APjAÏ, hvilken således bekräftar vår mening, att Apaturias dyrkan var vidare kringspridd än närmast kring den K.nnmei i— ska Bosphoren. — Märkvärdig är eu annan inscription (18 werst s. om nya Ryska fästningen Phanagori) 1 forn- grekisk Japidar-stil, hvars innehall är följande: ’ Ko- mosarya, Gorgippus’ dotter och Paerisades* Genial, at de mäktiga Gu da rne Anerges och Astara under Paeri- sades, Archonten öfver Bosphoros, äfven iheudosias, och Konungen öfver Sinderne, alle Mäter och andra folk . Denne Paerisades regerade vid Pontus 54g-5ii f. Chr. Astara är Dea Syra, såsom bekant är, och lemnar så- ledes ett nytt intyg på denna Gudinnas vidt utspridda dyrkan. För övrigt torde knapt böra erinras, ad man ej bör anse alla verk för grekiska y som hafva grekiska 1'9-6 inskrifter. — År 1792 uppgräftle man vid Taman, nä- ra det gamla Phanagora, en stor marmorsten med föl- jande inscription pâ gammal Slavonska: ”år 1068 i 6:te îndictionen mätte Försten Grljéb hafvet på isen fran Tmutorokan till Kertsch i4ooo sascher*’; detta utgör 22 nya ryska werst, Ö75 famnar. Sundets rätta bredd är siwerst 100 famnar, hvarmed Strabos uppgift (70 sta- dier) temligen noga öfverensstämmer. Vid denna För- stens Gljebs omsorg att aunäla bredden på detta sund, torde man mindre böra tänka på ett geographiskt, än på ett religiöst vid detta haf fästadt intresse. — Vid Ku- ban-floden träffade Fältmarskalken Suwaroff jordvallar och flera märkvärdiga sculpturer, dom man origtigt höll för grekiska. En pelare af hvit marmor var be- tackt med charakterer af ett alldeles obekant sprak, hvil- ka dock skola liknat bokstäfverna på Mumierna; bred- vid låg ett stort Sphinxhufvud med ett platt negerhuf- vud. Var detta en af Sesostris’ pelare? Väl måste man, oaktadt Iderodpts vittnesbörd, betvifla, om Sesostris, såsom eröfrare, någpnsin kommit till Svarta Halvet, pien om en Heros för en ny cüllus gjort denna färd, detta förtjenar en egen undersökning. Att dylika pelare ( ännu finnas på många ställen i Mindre Asien, Syrien och på Tauriska Hallon, är temligen bekant, och då Herodot icke kände något mera eulliveradt folk än Egyplerpe, nast Grekerne, — ty då, ända till A- lexander, hade Inderne ej något särdeles stort rykte — ocir då han sjelf engång ansåg dessa för Kolchernes stamfäder, sa kunde han så mycket lättare sätta tro till den egyptiska prestsagan om deras hjeltes seger-tåg och de pelare han sades hafva upprättat. Sannolikt vorö sten-sculpturer vid Pontus tidigt inhemska. Skythernes Konung Skyles vid Borysthenes bygd® sig ett präktigt hus, till hviiket rundtomkring af hvit sten stodo Sphin- xer och Gripar — fabeldjur, hvilka så ofta tråflas i Baktrien, Persien och Kaukasiska trakterna. Genom grekiska colonierna blef visserligen icke konsten att i sten hugga sådana fabeldjur först här införd , då den ännu icke engång den tiden var känd i Grekland. För öfrigt har den gamla thraciska eller böotiska Sphinx en helt annan Charakter än den egyptiska; för denna se- nare ligger till grund ideen om en väklarinna för de dödas rike, då den förra deremot är ett europeiskt Un- derdjur, en slags mara, som dödar menniskor. — Slut- ligen återstår att omtala de Grafhögar, som blilvit upp- täckta i nejderna kring Svarta Hafvet, Redan Sträbo omtalar en sådan vid Kimmeriska Bosphoren, som bar namn af Satyros af Tyr? gud ?), och denna tror man ännu vara förhanden i en stor konisk kulle af jord. En dylik grupp blir man varse mellan Tem- ruk och Taman, i hvilka Venetianerne ar i4o8 an- ställde gräfningar ; — vid viken Paman och staden Sie- na (i nejden af den Milesiska staden K^of, Cepi) träf- fades andra; då General Vanderweide genomgräfde den största, fanns på östra sidan, såsom ingång, ett hvalf, fyldt till en mans höjd jned jord, och muradt med kalk af snäck-skal. Murstenarna vora alla huggna i quadrat, fullkomligt regelbundna, sammanfogade utan murbruk; taket utgjordes af det skönaste hvalf, hvitt som marmor. Trenne pelare uppburo ett inre hvälfdt rum; deruti hittade man, utom andra märkvärdighe- ter, som blefvo ett rof för soldaterne, jordvaser (Ter- ra Coltas\ svarta med livila ornamenter, samt ett mas- sift guIlspänne , i formen af en dubbel orm , hällande trefjerdedels skålpund i vigt; ögonen voro af rubiner med tvenne derifrån utgående rader af adla stenar. Så- ledes i den gamla milesiska tiden ett rubinsmycke, då denna sten , hvars fädernesland är Indien , val föga var känd i Europa; guldormar, ett i indiska culturen dæ- moniskt djur, och rubiner, der en prydnad på phal- ler och andra indiska gudastoder! Och att dessa graf- hösar gå längre tillbaka än tiden af Milesernes colonisa- tion yid Svarta Hafvet, ar uppenbart af fleia bevis, deribland äfven sjelfva vaserna med såkallade etruski- ska målningar, dem man äfven ofta ansett för greki- ska. Dylika äro funna ibland annat i de äldsta grift- hvalfven vid Pæstum med spetsiga tak, samt i Grekland på många ställen; på dessa krukor såg man scener ur den äldsta grekiska historien. I sådana högar, traf-r fades äfven ben, brons-fragmenter och krukmakar-ar- beten; deröfver visade sig jordlager med qvarlefvor kol, aska och halfförbrända ben, sönderbrutna red- ^kaper, oxhorn, fiskben, hönsknolor, kopparbläck i 'kapnad af lagerblad, kanske ämnade till prydnader och till och med stundom ganska fina förgyllningar, öm- kring bränningsstället stodo krkäril, svaifvado liksom vara blotnsterkrukori I Aristophanes' iid vai* det ock- så vanligt i Grekland, att arbeta slika lerkaril för de döda. Likväl hafvä dessa väser ornamenter och blom-ter, som ej äro grekiska, utan likna lotos, en ut- ländsk vattenblommä. I Ättika fann Lord Aberdeen i tvenné gamlä grafvar gudabildei* med sammanslutna ben och armarna i kors (sigillaria) , pa samma sätt, som fi- gurer före Dædali tid afbildades, mbri iivilket kanske egentligen mindre hade sin grund i konstens råhet än i begreppet af det lögn och den hvita, söm utgör cha- takteren af de indiska gudä-stödetna ; ordet Saman as er, hvarmed Giekenie betecknade den Buddhistiskä sekten i Indien, betyder också intet annat än sinnes-jemnhet. Sådant är äfven uttrycket och afbildningssättet af de egyptiska gudägestalterria. Barjemte förtjenär anföras j ätt jüst samma Demos (by) i Ättika, hvilken var naran- kurihig för sinä äldsta krukmakar-arbeten (KoX^^oj ^is Suid.) , just var den , hvarest Aphrodite Kolias ha- de sin helgedom : afvensom att den skythiske philöso- phen Anachärsis, samtidig ined Thales, änses såsom uppfinnare af ankaret, blasbälgen samt krukmakarskif— van (» Tfoxsj), ehuruväl denna senare konst re- dan omtalas i Iliad. XVIII. 600; vid detta ställe an- märker Strabo uttryckligen, att Homerus ej hämtat si- na underrättelser om Abier, Galaktophager och 9 (så nämdes en stam af dessa fromma Nordboer) , ür luften, utan ätt norden för honom Vär ganska väl bekant. Ytterligare är att märka , att samma antikä former på de dö^as urnor , hvilka man för deras pryd- lighets skull kallar etruskiska «lier grekiska, icke äro mindre brukliga ibland de tatariska åkerbrukärne på halfön Krim. Sjelfva Grekiska namnet pä vin-urnor« na j man erinre sig att vin-rankan kom från Aöien —? tyckes bevittna ett utländskt ursprung. Ett sådant kä- ril belie ßvris, ßxvis unde dm ice ßjjrlo^ beslägtadt med bouteille och det tyska Butte, fFeinbottig: ord, hvilka väl alla leda sitt ursprung från ett geniuisamt stamord. Griflstället kallade Egypteme Butö (jar^'och Buta hos de nu varande Kopterne äfven ßsro^ hos Romaine Busta^ Oftauamde antika Dodsurnor (Terra Cotta’s) har man föröfrigt träffat i Pålen, nära Danzig, vid preussiska Bernstenskusten, på flera stäl- len i Tyskland, ofta af det prydligaste arbete och lik- nande de etruskiska Vaserna, äfvénspm i Sverige. Allt detta besannar den meningen, att enahanda begrafnings- sed varit öflig hos de äldsta folkslag i Europa : så var afven i den Buddhistiska tiden förhållandet i Indien, hvarest först genom Brahminerne den seden infördes, ätt förvandla de döde till stoft oeh aska," hvarefter de kastades i någon helig ström, i enlighet med läran, att menniskan efter döden återvänder till naturen; då der- emot Buddhisterne, liksom Egypterne och Odins lär- jungar, trodde på en individuel odödlighet, på den af- lednes gästande lies Gudarne, ja på hans fortlefvand® 201 ... attnu bland de lefvande. Deraf omsoVgen alt oförvand* lade, så vielt man kunde, bibehålla de bortgångnes jor- diska qvarlefvor, och i allmänhet att utrusta de aHed- ne hjeltarne med sådana förnödenheter och beqvämlig- heter, som ansågos vara dem till nytta i ett tillkom- mande lif. Bland indiska jordfynd, som tala för den- na sats, räkna vi de urnor, hvilka år 1794 uppgräfdes i nejden af Benares. De lago 18 alnar djupt ned i joi- den, och innehöllo förbrända ben, med några guldbläck, prydnader, perlor och juveler; derjemte en idol af Buddha med en insciipiion, hvaraf inhämtades^ att ett Buddha-tempel här stått för 800 år sedan: således var här en Buddha-tjenare begrafven. Hos Romaine var plägseden att i jorden begrafva sina döda, den äldsta, innan brännåldern der infördes : i Grekland inkom det- ta senare bruk tidigt; med lågan steg Lifssjalen fri och renad upp till himmelen och blott den jordiska lemnin- gen blef såsom aska öfrig till ett älskadt minne. Sedan man åt afledne höfdingar eller älsklingar beredt den tysta dödskammarn, var det en naturlig med dessa föreställningar förknippad omsorg, alt genom ett yttre tecken göra hvilostället kännbart och fredadt hos efterkommande. Till vinnande af denna afsigt, var uppkastandet af jordkullar det lätiaste. Gå vi ater till- baka till Ponten, så undervisas vi af Herodot, att Kim- merier, fordom boende vid Tyres (Dniestr), hedrade si- na Döde med sådana rû^ots (IV. 11). Detta folk hade ej långt foi’e Herodots tid blifvit undauträngdt af Sky- 202 theme , hvilkas hjeltar äfven erhöUo dylika monumen- ter: killiarna uppkastades så stora mail nagoiisin kunde (wj jULsyitTTo^. Da en konung aflidit, herrskade der det sällsamma b uket, ait köra liket balsameradt och öfver- draget med vax, omkring från den ena orten till deh. andra , för att rätt sönderbråka den förstligä kroppen ; så sker annii på ön Cellon^ och det i lika afsigt, ”för att visa deri jordiska herrlighëteiis fafängligheP’. I de Skythiskä grafvariia inlades af\eh ben af tnéimiskor och djur jernte gyllene skålar emedan silfver och malm ej voro hos dem brukliga; åhnu äldre än dessa kummel äro de ända till 100 fot höga griftkul- larna i Troaden^ hvilka bära namn af Achillès, Patrok- los j Ajas ö. s. v. ,£ deribland eii öfver Æsyetes, som Strabo omtalar och från hvilken man njuter en vid- sträckt ûtsigt öfver Trojanska slätten , loppet äf Ska- mander, berget Ida sämt Hellespont en. Denne Æsye- tes var en Troadisk Förste, hvars efterkommande strid- de mot G-rekérne : af lika beskaffenhet var äfven luli ännu synliga hög, på hvilken de Troiske kamparne Samlades till rådslag. Följaktligen var Seden att upp- resa ättehögar äfven har äldre an Trojanska kriget: till pch med hos Grekerne synes delta, begrafhingssätt va- rit det vanliga till Persiska fejden. Derom vittnar den 25 fot höga giafkullen (en raÇiâs, intet Strabo) vid Marathon, alldeies af lika skapnad som de Troadi- ska; den står der ännu, men de pelare (ar^Xa/) fela, Jså hvilka de fallna Athenarnes namn voro ristade ; Vid 2o3 eftergrafuingar bar man dock funnit jorden liksom späc- kad af pilspetsar. Dylika Tumuli synas äfven pa slagt- fältet vid Lçuctra; att hjefarna , som föllo vid Chæro- liea och Thermopylae , blefvo på samma sätt hedrade*, veta vi af Pausanias och Herodotos. Antalet af ätte- högar tilltager ju mer man konm^r ät norden , till de gamle Pelasgernes hemvist, Thessalien och Macédonien: én vid Salonichi håller vid basen 277 steg i omfång 1). I d t inre Ryssland har man funnit kegelformiga graf- kullar vid Waldai-bergen, mellan Twer och Moskwa; söder om Woronetz vid Don, der de gamla Budiner- ne och Gelonerne bodde, i höjd och vidd tilltagande , ju mera man nalkas Azowska sjön. I nejden af den lastning, hvaraf denna sjö fått sitt namn, Azow (det gamla A ia-barg, As-burgitani} , dock något högre upp vid Dons och Donäets förening gifves ingen annan ut- sigt än från dessa ättehögar, i hvilka man, i stallet för skaller, dem man sökte, träffat half brända knotor, trad- och ror aska, fiskben samt ett ormhufvud, ulgö- rande handtaget och ornamentet på ett silfverkäril. En af de stora högarna vid nu varande Taganrog midt öf- ver Azow, har man nyligen genomgräh., dock blef det funna hållet hemligt och har försvunnit. Af det qvar- varande, ganska konstigt quadraliskt murade hyalfvet under jorden, har man blott dragit dm slutsatsen, alt anläggningen vore ’’konstfull och äldre än Alexander den store.” Söder om Tanais och Kuban , vid nordli- Svect V. *3. ga foten af Kaukasus, blifver mängden af sådana graf- var sa tallös, att mången resande deröfver häpnat: pä den fordom så kallade Indike — solön — räknade Clar* ke från en enda höjd 91 grafhögar. — Denna sam- manslämm -lse i anläggningen af DödsMonumenter, ge- mensam bland de äldsta förslag — Thracier, Troja- ner, Kimmerier, de germaniska folkslagen, Kolcber ___ måste väl hafva sin rot i tron och den äldsta reli- giösa lagstiftningen , hvaruti de pligl.er voro foreskrif- na, hvilka en son hade att iakttaga emot sin afledne fa- der. Mycket har den Atheuiska lagstiftningen dervid öfverensstämtnande med den indiska (Bunsen de Jure Hereditario Atheniensium Disqms. Gött. i8i5). De lagar som i afseende på dessa heliga skyldigheter äro föreskritha, de plägseder som vid begrafningar vpro öf- lira, hafva mindre undergått förändringar, än de sed- vänjor , som höra till lifvet sjelft och dess flyktiga upp- träden, 1) Då köpmannen Mayr på sin resa till Con- stantinopel (Reise. 2;te Äufl. St. Galien, s. 78) nalkades Marmaia-spu och Marmaia-Öarna , mark- te han, på slätten så väi som på bergen, en otalig jnängd jordb igai', a' h\ ha manga ej voio min- dre an de sWrsfa hus. Ban håg; de derom Gre- kerne , som gåfvo honom del svaret , att det var brukligt, ad,' hvar som helst TmkiRa hären slog natt-lager, skulle ( incercirne om morgonen till StorViziren f.a 1 .bara m påse jord. Ett sadant bruk är mig alldeles obekant och hela historien otvif- veiaktigt en dikt, kivad kunde d^ssa kullar annat än ättehögar blver forntida kämpar? äo5 TREDJE AFDELNINGEN. Cap. 1. Ilvad Herodotos förtäljer om invånarn© på asiatiska sidan af Aîæctiska sjön, inskränker sig huf- vudsakligast till den uppgiften , att här var Sanroma- ternes hemvist, hvarmed han förenar de midrib ira säg- nerna om Amazonerna* Mera lärorikt år det, hvad vi genom Skymnns Chius erfara om dessa Ve) Idstrakter. Öster om Borysthenes bodde ett sjö blk i'^o^ • dem man vanligen kallade Nomader, Dessa Limnæer voro så fromme, att de ej engång gjorde ett lefvande djur det minsta ondt; alla förde en gemensam hushåll- ning och hade all egendom gemensam — trenne högst betydande drag, som svara emot det äldsta Buddhistic ska väsendet. Af detta högst fromma rwv) slägte sade man att zXnacharsis härstammade. Nå- gre hade bosatt sig i Asien och dessa helte Sacer (Sx«««) ; de ryktbaraste bland stammarna voro Sauro- materne (älven Syr-materne), Gelouerne och Agathyr- serne. Med ofvananförda grunddrag öfverensstämmer äfven den målning, som Homer gör af Abie me, af llvilka landet mellan Borysthenes och Taurike hette A-, bike. Detta samhälle utgjordes mindre af en folkstam, än af en vandrande cast med en viss cullus , ett brö- draskap, eller en slags kringresande mission med egna ©rdensreglor (t, e. Sauromaterne lastade alltid hvar Ijer* 2o6 de dag), hvilka drogo omkring bland Earbarerne, un- gefär så som Herodot beskrifver Budinerne oca Gelo- nerne. Också anföras bland antalet af dem ät ven Sa- kerne, som afkomlmgar af de Rättvisaste (Chærillus). I mediska Asien voro de berömde genom milda fester och orakel, hvilka ej sällan voro helgade åt ArUm-.s. Herodotos säger oss, att Skylherne ai Perserne i ad- mänhet kallades Sacer. Sannolikt var och dr ännu deck detta namn endast ett religiöst appeUativum eller egent- ligen ett öknamn, då Sçtka , Sakia, nna är ^lt af Buddhas namn. Denua gissning vinner en ny siyrka, då man erinrar sig, att P rtherne ledde sin härkomst från Sacernes stam, och att dess konungar senare i Persien och Armenien framträdde såsom Mi- thras- och Schiva-tjenstens nitiske försvarare emot Or- muzd-läran, emot hvilken de stodo i ständig opposi- tion. Med namnet Sacer betecknades alltså ett. för Perserne fientligt folk, som var förbundet genom en gemensam cultus , och som småningom dragit sig ända till Tanais, och under hvilken total-benämning äAen Geloner, Badiner, Sauromater o. a. hörde. Dem men- te väl Herodot med sina »f denna slägt voro väl Gelerne (”quos Græci Cadusios appel- lavere” Plinius), af hvilka Ghilan ännu har sitt namn, genom dem spridde väl sig den sakæiska Dionysos- culten, hvilken Gelonerne hemma firade i sm trädslad. Ett religionskrig var det^ som Darius Hysta-spis, såsom Ormuzd-lärans hufvud, företog emot dessa afgudadyr- Icare vid Oaros ; hade dessa Gelono-Budiner varit af Grekisk börd och lära, sa skulle vä! kuapt de Asiati- ske Grekerne varit sa ifrige att befordra den persiska Konungens fördelar i detta krig. Märkvärdig ar £)io- dors uppgift, att deras grannar och slägtmgar, Scnu o— materne rättare Syr-materne {Syr är den nordiska Guden Tyr, Oitosyr, Gott-Tyr, VocToav^s h. Herodot, Buddha, Odin} egentligen voro Meder: under Sky- thernes krig i Medien ar 6Ö7 f. Chr. skulle denna me— diska coloni först begifvit sig till Tanais. Âr 700 f. Chr. under Dejoces stodo ännu Budierne, såsom en egen cast, bredvid Magerne i Medien. Men då en tid derefler Budinernes religion at Magerne, som under lerseine spelte den mest lysande role, började förföljas, år det troligt, alt desse Budio-M.eder dragit sig undan till de Politiska ängderna. —- Vi fortfara alt ännu samla flera spår, så spridda och græciserade de än förefinnas. Flo- den Tanais helte fordom Acesines (ett indiskt namn), samt Anias,onius, emedan Amazonerna häruli plägade bada : åtei' en erinran om Kolias och Dianas bad. My- then om denne 1anais’ och Amazonens kailek töiiadcr en kyskhet och poenitens, som ej står i något sam- manhang med Grekernes senare tänkesätt. Sällsamt äi def äfven att förnimma om en nordlig Sångare, Aristeas. hos Issedonerne, hvilken kallas Horners läromästare j som diktade tre böcker {’hvaraf Herodot har räd- dat några grundljud: böcker, hvdka foriada pa engaug den högsta ålderdom och tillika en lära, som ej står i 20.8 forbhidelse med något folkslags., om hvars tro Greker- ne då hade någon bestämd kunskap. Herodotos’ un- derrättelser röja, att han i sin historia upptecknat en græciserad myîlios ur den äldsta läran om Odcdlighe- ten och Själavandringen, med hvilken sammanhänger tron på Buddhas., på de ilera Odinernes otaliga mennisko- blifvanden» Denna är äter samma dogm, som igeukan- nes i Zamolxis’ berättelse om hans invandring från Sa- mos till Geterne, i sagan om Epimenides pa Kreta, om Pythagoras den gyllene, om Hyperborseen Aba- ris, om Medea, som med sina trollmedel kokte om Jason till en yngling roy }ift9 iTtoltiatv^ — i de celtiska Druidernes lära om själavan- dringen, utan att man känner pä hvilken vag den dit- kommit, — All uppmärksamhet förtjenar vidafe Hero- dots korta teckning af Agath^rserne. sköna fina kläder gingo de ( xß^mroi )” : förmodligen buro de fi- ua asiatiska väfnader, liksom Moderne: — ”buro. män- ga gullprydnader sannolikt idkade de i det guldrika Siebenbürgen, der de bodde, en slags bergshandtering: åtminstone i senare tider erhölls i deras land mycket stål (Adamanlis copia lapidis, Ammian.) — ”gemensam- ma äktenskap hade de , och såsom bröder i samma hus kände de hvarken hat eller fiendskap” — alltså poly- andri öfvade de, liksom ännu Tibetanarne och flera an- dra folkslag i mellersta HögAsien, ett drag, som är charakteristiskP för den gamla Buddhistiska eulten. Så lära vi äfven i dessa- känna ett sultiveradt folk midt j« i'- - w> . ^:' 209 bland Barbarer 3 vi märka småningom att tillståndet vid Ponten ^nsar sig helt annorlunda, i en ädlare skepnad, i den högre forntiden före Darii och före Skythernes förhärjande infall. Dessa och flera andra hithöran- de underrättelser har man, liksom Valckenaer, an- tingen alldeles betviflat, eller ansett en dylik hög od- ling, oväntad i dessa trakter och vid denna tid, såsom en följd af gemenskapen med Phoenicier och Egypter, folkslag, från hvilka man hitlils varit så benägen, att härleda allt, som ej öfverensstämmer med förut fatta- de begrepp om nationernas äldre tillstånd. Cap. 2. Då Grekerne först erhöllo någon kun-* skap om de Pontiska landskapen, herrskade der För- står, hvilka Grekerne kallade Bosporiske Archonter. Den siste af dem, Paerisades, hade, ej mer mäktig att cmotstå de vilda folkslagens inbrott, frivilligt afträdt sitt land till Mithridates , jemte hvars rike äiven Mæe- te nes tillföll de segrande Romanic. Under denna in- flytelse står allt, hvad vi om denna verldstrakt lära känna genom Strabos geographiska arbete. Enligt ho- nom bodde Mæeterne från Tanais till Kimmeriska Bos- poren: ”de äro åkerbrukare, men några äfven kriga- re och nomader.” De flesle lydde under Dynasterne vid Bosporus: till dem hörde äfven Asburgianerne ( Ao’n^^'yixvoi y Asa-borgare, As-gard) hvilka bodde pa en omkrets af 5oo stadier mellan Phanagoria och Gorgi- phia, och som tagit till fånga Bosporaucrnes kommg 210 Polemo, hv'lken emot dem diagil i fält. Förut hade Asiaiierties Mæofer (Ma»«rw twv varit imdergif— na de Dynasier, hviika voro herrar öfvcr handelssta- den vid 'I anais mynning”. Hvilka dessa varit, sages icke : sannolikt Asborgärne. ”Denna stad, som älven helte Tanais, nppgifves vara den Största bland alla Bar- barernes emporier, näst Panti<. pæum : en gemensam sam — lingsort för sa väl de Asianiska söm .Europeiska Noma- derne, der man bytte slafvar och pelsverk emot tyger,, vm och andra lifvets beqvämlighelerd. v. s. greki- ska varor. Likväl var nejden kring Tanais väl odlad och frambragte sjelf vin, ehuru man om vintern måste bétäcka rankorna med jord, äfvcnsom spannmål, isyn- nerket hvete, som gaf ända till 3o:de kornet; så att Alhemenserne redan lore Alexander den store härifrån under missväxl-år hämtade sitt sädesbehof. I en sena- re tid skattade mvånarue till Konung Mithridates 180,00a medimner spamnål samt 200 silfver-lalenter. De skat- tande voro ibland andre Asianer kring Indike : på ett annat ställe (Lib. XI) omtalar Strabo ännu mera tydligt ett land Asia, hvars läge på lika Sait utmärkes. Här- af synes följa, att det gafs ett Asia propria, hvil- ket: redan Causabonus fann 1). 1 samma lokalitet och i dess granskap träffar man namnen Kauk-Asos, hos Mo- ses jLs—kenas j a4s-ow eller yts-of Asgård, , ett heligt, i dessa trakter rotfäsladt namn, oaktadt om- vexlingen af så många tider, språk och folkslag. Blott Strabo kände det inhemska namnet, då han sjelf här 211 var infödd. Nu förtiden bebos dessa trakter af Tscherk* asset (och deras stamförvandter Ab-aserne}, al Basi- anet samt Osseter— lolkslag, i hvilkas alla namu man i— genkämier grunds afvelsen As. I de äldsta tider inne- hade Tscherkasserne bergen pä hallön Krim ; ehuru nu förvildade, upptäcker man hos dem spar al. en äkhe odling; i deras feudal- och riddar-system , förlattningai , yi“ ken, vapen, pansar, bergshandtering, konster, se- der och dyrkan af heliga ekar. Osseterne kalla sig sjelf- ve Iron 2); ett namn, som man ansett beslägtadt med Iran och Herodofs Arii, just desamme, hvilka enligt samme författares ufsago (VII. 62), sedan Medeas tid, också skola hafva kallat sig Meder. Sjelfve säga da sig förut, hafva bott vid fI atiais. Kanhända äi o de slam— förvand i er med Taciti Oser och Araniscer (Aser och Iranier}, hvilka, tillika med Gotbiner och Bothmer, af honom anföras såsom Germanernes östliga grannar. För att dömma af det lilla man har sig bekant om des- sa Osseters språk, är det ett germaniskt tungomål, hvilket står det persiska närmast ; således en mellan- länk. 1 samma tungomål har man älven lunnit roten, till de många likljudande floder, som halva erhållit sitt namn af ett gemensamt appellali vmn, säsom lanAs^ JDn/zapriis, 79«/zaster, jDzzrzubius (i Niebelungenhed • v. 6116 2/zzzowe), Dort, Düna hos I tolemæus, KvOdan, Y^o-dan. Redan Bayer förmodade, att det på något språk måtte finnas ett gammalt stamord, ;rån hvilket delta grund-nanm kunde häiieda^: äullig-en har det blifvit upptäckt i Ossefernes språk, p* hvilket Dorf betyder flod, vatten. I anledning af sjelfva floden T a- Wais, torde här finnas rum för den anmärkningen,’ att dä senare grekiska Geographer antingen falskt upp- gå.vo denna ströms ursprung, eher också, såsom Stra- bo, häruti erkände sin okunnighet, så visste långt för- ut Heroöotos att den kommer ”från en stor sjö,” — hvilket afven är det rätta förhållandet: sjön heter Ivan- ofskoj Osero, och ligger ej långt från Tula. Således kunde det lyckas Herodot, att forvärfva sig en större kunskap om dessa nejder, an 5oo år efter honom Strabo och andre författare. Efter alla dessa forskningar fram- träder den åsigten, enligt hvilken vi måste föreställa oss hela den stora sträckan, från öfra Oxus ända till A- siens yttersta gränsor mot det sydliga Europa, såsom besatt af stora folkmassor, bestående af otaliga slägter, olika till lefnadssält, men förenade genom en gemen- sam tro; slägter, hvilka sedan de äldsta tider fredligt utbred t sig åt vester, men sedermera efter blodiga reli- gionskrig, såsom en förtryckt kast, genom indiska och persiska reformationer af den gamla culten, blifvit nöd- gade att allt längre åt nordvest söka en tillflykt. Der- igenom ■ kan man förklara sig huru skythiskt barbari och den höfsning, som då redan fanns hos Germaner A Thracer, Meder, Perser, Inder, huru åkerbruk och nomadlefnad, preslförbuud och råhet, uppfinning af konster och grof okunnighet kunna slå så nära bredvid hvarandra på samma lokal, 1) Åfvea Langhorn (Antiqu. Alb. p. 5, 6) sq- ker bevisa, att Strabo på detta ställe hänsyltar till en viss trakt vid Tanais och Mæutis. 2) Er betyder på tatariska en man. Ar, Er, Jr, Or, Ur, är samma ord, roten till Herodota Arier, Schahnamehs E r maner , Zend Avestas Ir- maner, Romanies Germaner', v. Hammer, Wie- ner Jahrbüch. d. Literat. 1820, I. sid. 5g. be- tyder också på Skythiska en man, Herod. IV. no. Ursprunget ur samma grundrot ar väl åfven nam- net Irmin Saxernes Gud (Eccard, Francia orient. I. 864) samt den Cherusciske hjelten Arminius {Herman, Grek. Hermas eller Hermes, Cap. 5. I sagan om Io äro många omständighe- ter , som återföra oss till Orienten och det indiska syd- landet. Hennes förvandling till en ko — detta heliga djur, som ännu dyrkas af Brahminer och Buddhister , som ofta förekommer i de byperboreiska och eleusin- ska mysteriernaunder beskydd al Magna Mater, som ej mindre vördas i Egypten och af Triptolemus, och livars namn på de flesta persiskt-mediska språken är enahanda—; hennes flykt lör Here — kogudinnan — 1)$ hvarföre dikten låtit henne, sittande på en oxe, simma öfver tvenne sund, hvilka af henne fmgo sina uamn, det Joniska vid Adriatiska hafvet och det Kimmeriska i Skythiska landet. Hvilken namnkunnighet måste ej, redan vid Æschyli tid, denne senare To-Bosporos samt andra nordens myther (Kolcher, Fhasis, Kaukasus, Prometheus) hafva ägt, lör att skalden genom sin dikt $å skulle förhen Jiga den gamla sagan ? Väl låta de fle*' 214 sta mythographer den broms förföljda mön komma från Egypten, men, enligt Palæphatos, var hon en Ty risk konungadotter. Ville ej denna fornsägn dermed beteck- na den uräldsta culturens öfvergang frän Asien till Eu- ropa, och det pä tvenne eller rättare trenne vägar, — ty afven det Thraciska sundet heter Bosporos, — öf- ver den Kimmeriska, gränsen emellan tvenne verlds- delar —■ sä att uemligen hennes väg skulle hafva gått frän Thessaliska Grekland till nedra Italien ? Vi be- röra nu en än märkligare och mera utbredd saga, den om syndafloden. Enligt Josephus och Zonaras kal- lades af Armenjerne stället der Noah oflrade, sedan han stigit ur arken, giov — en ännu högt vördad ort i Aram-mini, der Armeniske floden Phasis har sin upprinnelse, och der Xenophon fann den stora staden Gymnias. Att vid de pontiskä och thraciska stränder- na minnet om den stora öfversvämningen varit rätt e- gentligen local, derom vittna de bekanta sagorna om den Pontiskä, Kyaneiska, Deykaleoniska, Ogygiska, Phrygiska floden : derom dyrkan af en Zeus (Arrian. Exped. Alex. hb. I. 5. II. n), at hvilken A- lexander offrade , sedan han gâte off er Istor , den stora strömmen i norden, äfvensom efter den lyckligt öfver- ständna sjöfarten frän Europa till Asia. I Baktrien var samma saga ej mindre känd, ocli det i Nini tid, eller då Abraham^ söner 2000 år f. Chr. drogo från öfra Eu- phrat till landet tCanaan, med berättelsen om samma verldshäiidelse, såsom en följd af menniskornas ondska» 215 Hiifvudstaden i delta baklriska land heter hos Diodo- ros afven Bactria-, men detta kan ej vara Balkl^ ty Balkh linser ej inneslutet inom bergpass, ulan på en glätt; det måste hafva varit Baumijan staden med den stora Buddha-colossen, hvars namn på sanskrit, zend o hpehlvi betyder å del, fruktbar, paradisxsk, Buddhislernes högsäle i mellersta Asien — enligt pei sis a commen’atorer öfver Rustan, hemlandet för Abrahams stamläder — för de äldste persiske heroer. Brahmins ska sagor förtälja, att Salyavrata, den indiska Noah , landade i Kaschmir - enligt de Bnddhisliska, steg han ur skeppet vid öfra Indus på Takt Solimans höjder (ve3ler om mellersta Indus), rika, liksom Ararat, pa olielräd öfverallt i forntiden var minnet aF denna sto- ra naturhändelse inhemsk, och nästan hvart bnd vdlc tillegna sig den äran att vara det räddade slagtets lor- sta vagga. Då Moses berättar, att Gud, a nyo forso- pad, satte regnbågen såsom tecken af förbundet mellan sig och menniskorna på jorden, så säga Buddbislerne , att Buddha till ett minne af sin närvaro på det berg der han stod, under det att den stora floden mbrot, qvar- lemnade ett af tryck af sin fot ÇP rabat, Guds fotbank). Detta Prabat visas ännu på det berg, som Muhamme- daner och Christne igenom en slags samrnanslammelse med den dunkla sagan, enahanda till ideen, men al vi- kande vid benämningen, kalla Adams-pik i), i det de anse detta spår såsom den första menniskäns. Det finnes blott ett, icke tvenne sådana spår, emedan 216 Guden, vid öfversvämningen som skiljde Cellon från fasia landet, med ena foten stod pa on, med den andra på den gentemot liggande stranden, de gamla Kolchernes land, det nuvarande Madura. Bredvid Pra- bat ar en brunn, som renar från synder, i likhet med hvad förut ur grekiske Geographer är berättadt om Kokas, eUtr Solens bad. I Phoenicien , Syrien näm- nas ffna berg med namnet Atabyrion, som står i för- bindelse med Zeus (Pindarus), och med Teich in er- ne. Desse voro ön Rhodos’ forsla bebyggare, ett säll- samt slagte a el-schm —, som af de senare invånar— ne fingo hela Mager, trollkarlar, dæmoner. Desamme v oi o ai ven, eniigt St^abo , de första jernets och kop- parns bearbetare. I förbigående anmärka vi, alt då ön Rhodos säges ha va erhållit sitt namn af ro eu så är väl denna blomma intet annat an den in- diska lotos; föröfrigt namnes denna ö en dotter af Amphitrite, d. ä hafvet, samt af Hellos ; dess äldsla beherrskare voro de sju Heliaderue, af Solens slägte. 1- bland märkvärdigheterna i det Skylhiska landet, var ingenting mera b undransvärdt, säger Herodot (IV: 82), än fot. paict al Heiakies, som visades i en klippa vid floden Tyres, och var två alnar långt.” Hade detta fotspar ej varit heligt, så hade det visst icke gjort nå- got särdeles uppseende: det måste hafva tillhört den thrakiska Herakles-Dionysos, ty om detta minnesmärke sammanhängt med nagon Grekisk fornsagn, hade vi väl häi J som annorstädes, af den älskvärdt ordvise sago- 217 täljaren fått förnimma deu Hithörande historien. TiM^ och med mât et al d< Lta spår öfverensståmmer temligen med Buddhas på det Cehonska berget; det var 5 £ot i tum långt och. 2 och en halt fot bredt. 1) I anledning af denna påminnelse skalle man lätt komma på den tankan, att Heres epithet hos llomerus ^Sc^r, ej, enligt commeMtorernes förklaring och Voss’ öfversättning, betyder hoheitblinlcend 9 utan att det har sin grund i kons religiösa bety- delse hos vissa af de Asiatiska folkslagen och hen- nes symboliska sammanhang med Modren Naturen.' 2) Bergets inhemska sanskrit-namn är Amala Saripadi. Nästan öfverallt^ der Godama dyrkas finnas stenar, på hvilka guden sages trampat, alla betäckta med hieroglyph er. På burmaniska språ- ket hela dessa stenar Kye do bura d. ä. den heli- ga kungafoten. Buchanan, s. 197. I forbigåenda anmärke vi, att då Ritter sid. 534 anför att A- dams-berget af de Araber, hvilkas resebeskrif- ning vi äga från det 9.de seklet, omtala berget under namnet Rahun d. ä. den Helige, så hibehöl- lo de utan tvifvel det inhemska namnet ; ordet är burmamskt : R a h a n s, helige , kallas nemligen, Buddhas prester, såsom förut är anmärkt. 218 FJ E R D E A F D E EN INGEN. Cap. i. I nejden af det sâkallade Herakleïokâ Fot- spåret i Skytliien — fortfar Herodotos att berätta — be- fann sig äfven en colossal koppar-kettil, som höll 600 amphorer och livars sidor voro sex finger Ijocka. Ett sâ ofantligt stort gjulgods af koppar måste här satta oss i förvåning, helst da denna relik sammanhänger med den äldsta religionen , efter hrad nian finner af de gamle Hellenernes tempelskänker, ■— ej mindre an med nordiska folkslagens magiska häxväen, med koppar- hafvet i Jerusalem. I Tm^kestan, vid Ararat, på Soli- man-bergen — stallen der arken (Buddh sterne kalia den Arghci) föregifves hafva stannat, — stå äfven heliga Kraterer, så att detta käril tyckes vara en af de red- skaper, som, jemte olje-qvistarne höra till Buddhas fredsreligion,— kanske höllos på sådana orter offer och utdelades ätliga gåfvor ur dessa kittlar 1). Men vi följa dessa äldsta religiösa spar, hvart helst de leda oss, till den östra indiska halfen, d r man öfverallt träffar sådana Herrans fotspår, på Burmanniska Kye do bara, till vesterlandet, der de kunna räknas till monumenter, som utvisa den urgamla Buddha-Herak- les’ vandringar från Asien till med t Ihafvet och derifrån djupt in i Iberien. I nedra Italien finna vi det gamla Japygia, som stod i urgammal gemenskap med det nordliga Grekland. Det hette äfven Bottiœa, dess in- 219 vanare Bottiœei' och Badier, liksom i Krotona nämnes Biita^klderries slggt. Arisioteles eller författaren till al handlingen om Underbara 1. ing tw») säger oss, att här vid Pandosia (elt fornindiskt namn) visades Grids fotsteg t afven Sardinien hette Ic.h- niLsa d. ä. Folsparens Ô, en grekisk öfversättning af det inhemska namnet, hvilket Pausanias ej kunde erfa- ra. Sitt nuvarande namn hade ön erhållit af en hcd- gedom, invigd at Saf SsefJos' -nur^p, Sardinien ha- de redan från urminnes märkvärdiga architekturer i lornhelleni.sk stil : derihland kamrar med riklig utarbet- ning, hvîlka tillsktefvos lalös, en broder af HeiaUes. Dess äldsta cultur skall hafva bhf\it införd af den re- dan omtalade Aristæus, hvilken i Melapont vördades som Solens Prest^ i Cicykus såsom sångarn af Arimas- peia ; hos Issedoner och Hyperboreer såsom en pro- phet : ’han var en bland de kunnigaste i jordbruket un- der forntiden0; — ^en son af Apollon med Nymphen Kyrene, från BoeotierHes land” — hos Homer det val- bebodda Budeion (Ilias XVL 072) — ^uppfinnarn af olivei? (liksom Buddha i Indien> Herakles hos Gre- kerne), — ”af smörkäi ningenen skythisk konst en- ligt Herodot och Hippokrales, hvadan också smöret, som sent blef Grek erne bekant, bibehöll del germaniska namnet ^3sTv^ovf Butter) ; — sannolikt var han en So- lens (Koros-Buddhas) près t, som flydde ur Boeolien, då hans trosfÖrvandter, Budeierne; derulur blefvo fördrefne. Svea V. 14. 2-0 I den nya bostaden funno de med honom invandrade ledan före sig Libyerne, som vänligt emottogo dem. Af tvang: menai' dock Pausanias“; både de ankommande och de äldre invänarne voro, enligt hans tanka, blott Troglodyter. Till en sådan mening kunde val denne Re- sande komma, då han här sagde i klyftorna huggna ka- takomber, hvilka ännu skådas med ornamenter af fi- skar, ormar och andra symboler, som äro förenade med den Buddbistiska cullen.—• Åfven Sicilien hade en prisad, urgammal Konung, som hette Buta, Aphrodi- tes Gemål; — pa Naxos herrskade den gamle Butes, en son af Boreas, och en annan Butes, bördig från Ky- pris, deltog i den Argonautiska färden. Ett säte för Barbarer — i den nyare meningen af detta ord — voro väl icke före Herodotos dessa herrliga öar och verlds- trakter; minst var det Sardinien, som, prisad för sin lycka och bördighet ku! rrx^o^ot') upphörde att vara beggedera, sedan den bief lagd under Karthagos och Roms välde. Desse öboer hade skickat en Kop- parbildstod till Delphi, och ohöfsadt är ej ett folk- slag, som förstår alt gjuta statuer af malm ; de had© en rik och blomstrande handelsstad , Olbia , på öns nord- liga udde. —• Ännu mera o väntad t är att förnimma upp- giften om en fredlyst handelsväg, som sträckte sig från Italien till Keltika (Gallia), till Kelto-Lygierne och I- bererne. Aristoteles underrättar oss derom i klara och bestämda ord. MDen hette Herakles’ yäg. Då på honom färdades en Hellen eller en infödd, , V. __________________: 321 så stod han under de kringboendes beskydd, så att in- tet ondt vederfors honom. Straff pålades den, i hvars område den resande iörorattades . Ett dylikt stadgan- de förutsätter en måldrig handelsförbindelse, en säkert betryggad karavan-stråt genom det mellcrsla Europa, och ett froml , fredalskande folk, så länge denna väg räckte. ”Ännu, yttrar sig samme författare på ett an- nat ställe , funnos i Italien här och der åtskilliga min- nesmärken Çavfyuoauva) pa de vägar, der Herakles fär- dats fram.” Af Festus erfara vi, att denne Herakles afven hette Sanco, och åt honom offrades vid vägarna, —- sannolikt samme Zeus Apobaterios, at hvilken Ale- xander vid Ilium offrade Enligt Varro var denne Sanco, som äfven förekommer under andra namn, Sabinernes Gud: dess namn betydde Himmel; — En- ligt Creuzers mening, var han identisk med Etrusker- nes Janus. Janus sjelf har en omfattning , som gör ho- nom skiljaktig från alla helleniska gudomligheter. Han ar årets herre, väktaren (Clusius) öfver hvarje port och väg, öfver hafvets, jordens, himmelens inbyggare, folkets fader (^Patricius'), Verldens upprätthållare, (Curia- tins) — liksom Wischnu, Osiris och Sem-Herakles. Han är Solen, Själarnes Ledsagare, Deorum Deus (Macrob. Saturn. I. 9). Han är således den Ende, gam- le, sanne Guden, öfver hvilken först Romarne satte sin Jupiter såsom OfverGud (Cicero, de Nat. Deor. II. 27). Ifrån Egypten kom väl icke denne etruskiske Zeus till Italien; vi veta till hvilket folks idee-krets ett sådant 222 Väsende hör; vi inse härigenom, huru vi har kun- na finna inhemsk tron pä Naturen, Tina, ur hvil- ken allt var födt, pa Geniernes bevingade par (per- sisk forntro), på Larerne, pä själavandringen, redan före Pythagoras, blixtdyrkan 2) , och så mycket annat, som till sitt väsende är germaniskt, icke egyptiskt eller samothrakiskt. 1) Kanhända hade Förf, har äfven bordt på- minna sig den, med en viss religiös känsla för- bundna, vördnad, hvilken Turkarne, ursprungligen ett kaukasiskt folk, visa sina kittlar. Då e!t com- pagni (Orta) soldater förlorat sina kokkittlar, är hela troppen upplöst. Delta är allmänt bekant, men mindre kändt är det, alt enhvar missdådare i Constantinopel är säker, då det lyckas honom alt rädda sig under någon af de Ivenue slora mat- kittlar, som tvenne gånger om dagen, alltid med en viss ceremoni, bäras till de Kejserliga Garderna inom och utom hufvudsladen. Mayrs Reise nach Constantinopel. 2;te Aull. St. Gallen 1820. sid, i5o. 2) Också innerligen införlifvad med den ur- gam'a persiska folktron. Under Kei-Khosréws tid tändes blixtelden af en prophet, som hette Bersin, och som ofta namnes i ZendAvesta och Schah- nameh : An einem Ort Newend genannt. Wo manches hohe Lusthaus steht, Wo Perseus’ Feuer nun im hohem Kreise Aufleuchtet, dass den Weg er weise. Zuerst ward Feuer Mithras, Perseus eingesetzt, Schau was er für Gebrauch hat eingesetzt. Firdusi, öfvers. af v Hammer, Wien. Jahrbücher, 1820, sid 2a Bersin och Perseus äro samma personer. ”Perseo precato , fulmeu veluti globus ignis subito delatum est.” Cedren. I. p. 25. K— Eteo- Initader, efterkommande af en Butu^ Pandions son, de första prester så val på ön Ægina som i Attika, der ett altar var upprest åt Heros Butu ; — Lucurgus Bo- tagus, Botachider i Arkadien; — en Butes såsom Ar- gonaut, räddad af Kypris ur vattnet, stiftare af ett A- phrodite-tempel på Sicilien, i anledning af hvilken ö vi redan namt den gamle herrskaren Buta ; — samt i Thessalien en Herakles Budones och en Minerva Bu- deia^ — en Avatar af Buddha, Mæetis eller Maja. — I Ättika hette hon Polias Athene: hennes helgedom var Eiechtheum, så kalladt af Erechtheus, Ättikas Adam, förestäld med orm fö. ter, Jordens son, den som först lärde menniskorna att plöja, och sjelf var landsvägar- nes beskyddare. Men i Erechtheum stodo trenne altar: ett helga’t åt Poseidon, ett åt Hephaistos, ett åt Butu Paus n. ; Suidas); ”på väggarna voro bild- verk, föreställande det, som stod i gemenskap med Bu- tadernes slagt cast)”. Således stod Butu i lika 229 rang med de båda ÔfverGudarne, och af dess efterkom- mande togos endast Athene Polias’ Prester, och endast desse hade tillstånd, att vid Skirophori-festen bära den hvita Solskärmen tysk. Schir?Ti). Bxåvaia, hette väl ett ”sacrificium splendidum, sumptuosum et per- fectum, quale est. Hécatombe” (Suidas), men att blod- lösa offer fordom äfven här voro brukliga, är deral bevisligt, alt värden om oxarna, enligt den eleusinska Ceres lagar, omsorgen om åkerdjuren var religions- pligt, så att Thaulon, den förste, som ihjälslog en oxo, landsflyktig måste fly till Kreta. Pythagoras upplifva- de denna milda fornåldriga lära, och ännu i Porphyrii tid fanns på ön Delos ett Altar , kalladi ”de Frommes Altar,” införlifvadt med denna cultus, ty ”från början («V åpxv) fortfar Porphyrins, helgades åt Gudarne inga blodiga offer, utan endast, landets frukter och helst förstlingen deraf.” Ett minne af samma cultus voro väl honingskakorna , med hvilka man hvarje ma- nad förplägade den husbeskyddande Ormen i Athenes tempel. I Ättika har äfven Niebuhr (Röm. Gesch. 1.225) velat finna spår af cast-inrättning ; — en konunga-ätt fanns här, liksom i Indien, hvilken förde namnet Pan- duer i). Ännu på många ställen i Grekland möter oss Solens ÇKor) uråldriga namn; Salamis fordom nämd Koronis, — Kreta af Kooris'), Ceretbæi, — Ko- i'ope. med ett orakel, som jemte Ihemis här infördes af Sol-guden, Apollo Koropæus, —■ Korcyra, — Ko^ rinthos, — vidare Korsika, — Korissos vid Ephesus, — Uariska hafvet. Också intygar Plato i Kratylus, 25o att blott Helios frän början blifvit tillbedd i Hellas. Of- ta visar han sig förenad med Neptunia, det fuktiga, såsom en Sol marinus 2); så namnes hans gemål än Mæetis, Thetis och Leucothea, än Athene, Pallas (d. ä. jungfru , då «-«XX«/ betyder juvenisyi — gudom- ligheter, som alla höra till de kyska Dionerna, — än åler Aphrodite, hvilken då, såsom sådan, sammanhän- ger med Altarte och Derketo, foster af en sydligare, vällustigare och orenare inbillning. 1) W. Jones har redan förut väckt uppmärk- samhet på denna öfverensstämmelse. Enligt både den indiska och attiska sagan blef denna slägt för- drifven af en mäktigare slam. Asiat. Bes. I. 426. 2J Botho, likväl en fabelaktig skribent, för- täljer (Chronic. Pict, in Leibnitz. Script. Brunsw. HI. 280), alt Saxerne fordom skola i Harlziska skogen, i Castel Hartesburg nära Goslar, hafva dyrkat en idol, som blifvit förestäld som en gam- mal man, slående med blotta fotter på en fisk och hållande ett hjul och en kruka, full af blommor och frukter. Så afbildades älven i Syrien Se- miramis, den nya verldsperioden, trampande på sin moder, fiskgudinuan Derceto, den af vattnet begrafna verldsåldern : i handen ett önmighelshorn (Creuzer, Symbol. II. 80). Den saxiske Afgudens namn var Crodo (K.or-odin? således ock en Sol marinus ? y, Càp. 2. I sin sköna hymn öfver Delos, gifver Kallimachus, såsom billigt, denna heliga holme första rummet bland prisade öar, men sedan satter han, till mången Commentators (såsom Spanhems) förundran, Korsika i det andra rummet, i det tredje Euboea, i det fjerde Sardinien och sist Kypros ; men för oss är den- na rangordning mindre öfverraskaude, da vi redan ve- ta , att Korsika är Solens ö; att från Euboea var Ari- stæi dotter bördig, och Sardinien känna vi redan så- som de heliga Fotspårens Ô — Ichnusa. — Delos sjelf, der den irrande Latona fann en länge saknad tillflykt och nedkom med ettgudabarn, med hvilket en ny cul- tus och ett nytt menniskoslägle begynte, är samma be- grepp, som under en annan form föreställes genom skeppet Argo — arken —, som, enligt olika folks lo- caliserings-begrepp, fann fäste pa Ararat — på Adams- berget på Ceilon (Prabat), i Dodona-Bodona, i det boeotisk-dodoniska landet vid Kopais-sjön, och änteli- gen på Cypern, der den skummfödda Aphrodite steg ur böljan. Liksom en simmande lotosblomma, liksom arken, sa samm äfven ön Delos omkring hafvet, till dess den, fästad vid hafsbottnen, blef ett landstignings- ställe, en nedstignings-ort Kallim.) för den nya Guden. Uppskjutande frän den Gamle Gudens vatten, belsades den Nye Gu- den först af Solens stråle (Isidor. Origin. XIV); och, liksom i Ararat-sagan om syndafloden, Oljeträdet och Vinrankan nämnas såsom de första heliga växter pa den föryngrade jorden, ,så fann äfven pa denna ö La- tona oljeträdet och palmen eller, enligt en annan sägen, lagern och palmen. Då, enligt en nyare inkläd- 252 »ad (Kallimach. Hymn# in Del.). Hafssnackan sjelf (Concha marina) var den vagga, i hvilken den ur skumm-* häfvet räddade Aphrodite — den skapande, födande güden, — bars till sitt Apobaterion, sä igenkanne vi å- ter den simmande Argo^-arken. Askälon var afven ett annat apobaterion för Here, liksom Delos för Le'o, Dodona för Zeus. Ty Herodolos berättar, alt i den syriska staden Askalon var det äldsta Aphrodite-Urania- tempel , från hvilket de båda templen på Cypern och på Cythere hade sitt ursprung* Men nu erfor Lucia- nus i Hierapolis (Askalon) i), att Deukallon var den, som först grundläde templet i Askalon. Alla dessa landningsorter voro heliga, h^ar på sin ort, och der uppkommo de första oraklen , de namnkunnigaste tem- pelhelgedomar: ett sådant apobaterion var vål också Sk andea fS»« , gamla namnet på hufvudstaden å ön Cythere) likbetydande med nämde grekiskat ord. Allt detta bekräftar, att de urgamla sagorna om ep find och menniskoslägtets frälsning derur ingalunda haft sin grund i en particular, verklig händelse, som på så många or- ter särskildt skulle tilldragit sig, utan är inte mer eller mindre än ett forn-asiatiskt dogma om den stora all- männa syndafloden, som genom prest-sägner och de invandrades berättelser spridt sig öfverallt, och Öfverallt förvandlat sig till locala, inhemska händelser. Att en sådan vattuflod ej kunnat tilldraga sig i de ägeiskt-pon- tiska trakterna, utan strider emot all physikalisk san- nolikhet, är nyligen på ort och ställe skarpsinnigt åda^ 255 gaiagdt (Anclréossy^ Essay sur le Bosphore , Paris 1818. Liv. 1. 58-65). 1) Jag kan ej annorlunda, än genom skriffel, förklara, huru Ritier, den store Geographen, kun- nat förblanda dessa båda städer med hvarandra: Ascalon vid kusten af medelhafvet, nära Egyp- tens gräns, med Hierapolis, som väl hetat Magog, Bambyce, men aldrig Ascalon. I båda städerna till- bads väl samma gudomlighet, men Lucians berät- telse gäller endast om Hierapolis. Cap. 5. I ett drama på sanskrit, kalladt Hari- Vansa förtäljes historien om Deo-KaLjûn ; huru den- ne dæmoniske héros anstiftar ett uppror emot Krischna, samt huru i detta krig folkslag frän snöberget (det in- diska Kaukasus) uppträda, hvilka nämnas Sacas (Sa- cer?), Daradas (Dardani?) , Paradas (Farther?), att förtiga andra, hvilkas namn vi ici e mer igenkänna. I denne Deo-Kal’jun vill nu Wilford, (Asiat. Res. ed. Langlès VI. 510) igenkänna den grekiske Deukalion. Då densamme skillras såsom Guden Krischna’s fiende, tyc- kes han vara en gammal Religionshjelte, sannolikt en Buddhistisk : i de heliga skrifterna och hos deras com- mentatorer bär han aldrig äronamnet Dew, Deo, men hans anhängare och folkstron, heter' det, gjorde honom till Gud, och derför skrifves han Dèva- Cala- Yamana, och kallas i dagligt tal Deo-Cal- Yun. Hans fader var född af Mahadewa, hvilken i denna myth framträder såsom en botgörare, Yegi; sådan är äfven Ceiloneser- nes föreställning om Buddha, en benämning som svarar emot Herodots uttryck: justissi- mi i). Helt hållet tillgifven var denne fromme man guden Wisclmus (Wischnu-Büddhas?) tjenst. Men den- ne hette i mellersta Asien Dsina — i Bagavat läses äf- ven : ^’Buddha, hans son var frän Jina” — och delta Dschina eller Sina var otvifvelaktigt de gamle Herodo- tiske Budiernes hemvist, dit, enligt Menus E.agbok, Sehinas eller Tscliin^ såsom en oren Cast, togo sin till- flykt; — ett folk, som sedan österifrån invandrade i China. Sännt är likväl, att dessä uppgifter ej flyta från fullkomligt rena källor: hvad man af vesterländska för- fattare erfar om dessa förhållanden, hör till en senare tid. De omständligaste underrättelser öfver de, jemte Brahminerne ( i tredje århundradet e. Chr* lefvande, vidt kringspridde Samanæérne erhöll Porphy- rius af ett indiskt Sändebud i Babylon. I andra århun- dradet nämnes af Origines’ Lärare Clemens Alex. Sa- manœer i Bahtrien oi med det mar- keliga tillägget, att ”desse voro de Som följde Buddhas tro, hvilken de för hans förträfflighet skull vmtp) vördade som en gud.” Cyrillus omtalar afven, (omkr. 412J Samanaeei’ i Persisk-Baktriska landet (« ruv ni^aiKwv 'Sx/u-otvudoi'). Manes sages hafva halt Buddha till läromästare 2), d. v. s. en pånyttfödd af Buddhas tro. 1 det hela är Manes’ lära mera en schisma i Brahmis- men än en i Christeudomen. Dessa den äldsta Religio- Upns anhängare och, i senare tid# Brahma-lärans ve* ^5 i^érsäkate uppträda under följande namn : Sajaava%< hös Porphyrins och Clemens Alexandr. ; "Soc^xvis också hos Clemens; Vx^utcvts och Ve^tuvts hös Strabo; hos Herodot ibland Persern« 5); J) s ekar nian er ibland de senare Perserne; B^hoz hos Mederne, enl. Herodot; Eä- JzVoj , hos Sky thème enl. Herodot. Sam är Sa^ mo, Ia mi's, Etrnskernes ÔfverGud, deraf ön Samos» Samo-thracien o. s. V* liksom Asiaternes Samöna Ko- dom eller Buddha. Alla vittnesbörd hänvisa pa det mellersta Asien såsom det äldsta hemvistet för de^sa den första patriarchaliska religionens anhängare» i) Vi hafva redan ofvanFÖre sett, att denna i~’ dée af Buddha ej blott tillhör Ceiioneserne, utaii de flesté andra Buddhå-dyrkare. Men om Deuka- lion är den botgörande Buddha. och Buddha, så- som vi älven sett, templet Dsjeggernåuts gudom, huru deemed förlika förbudet lör alla Jojui’s att inträda i denna helgedom ? Polier Mythologie d, Ind. 11. 164. 2) Enligt Cedrenös skåll dock Manös sjclf va* Ht en Brahmin. Görres Schahnameh, H. 424. 5) Ën djerf sammanställning ! Likväl säger Mirkhond (v. Hammer Wien Jahrbüch. 1820, L 54), att det land, som fordon! kallades Dschcinnàma nu Chàvaresm , vàrit en samlingsplats föv de Vise, männer med svärd och penna; afvensa anmärker lian, att Bokhara, betyder oetenskapernes samlings- plats; en betydelse, som ordet. Bokar också liar hos Ulphilas. Man påminne sig, alt Buddha,» lik^ ««in Odin, vår den visaste af Gudarne» Svea V» 256 Cap. 4. Den Buddha eller äldste Wischnu, ”bred- vid hvilken ingen annan Gud är,” tjentes af Garga, Deo-Kal-Juns fader, i nit och ödmjukhet. Denne sist- namdes tillnamn var PratnaVhésa d. ä. de fem Sinne- nas herre, om hvilken i de buddhistiska böckerna (en- ligt Wiliord, Asiat. Res, VI. 512) i) berättas, alt ör- nen Garuda förtärde honom fängslad vid en klippa. Vore denna uppgift fullkomligt bestyrkt, sa skulle man icke undgå att igenkänna, så väl till namn som idée^ den grekiske Prometheus, som bortstal den heliga elden (kunskapen), men till straff för denna förvetenhet slogs i fjättrar på Kaukasus, detta sagoberömda fjäll, hvar- ifian DeUKahons slägl invandrade till Tihracien och Thessalien (Creuzer, Symbol. IL 5/5 ; L 269), — väl icke han sjelt, utan snarare sagan, hvars beros denne Deukalion bl ef i Thessalien. Här blef han, liksom den sydliga Deukalion-Sisythes gruudläggare af en helge- dom, invigd åt den högsta Gudomen (Here, på tyska Herrin, Urania) i den syriska staden Hierapolis enligt Lukianos, •— liksom den assyriske Noah, nemligen Si- suthros eller Xisuthros, hvilken på Kronos’ befallning i sol-staden Sippara måste nedgräfva fornverldens häf- der och sedan bygga sitt skepp; och slutligen liksom den phrygiske No (N^) i Apamea. Med Deukalion fortplantade sig nu ostridigt till Grekland prestlär^n om den stora floden, och sannolikt äfven med prestvan- dringen den herrskande Slägten, som prisade Deukalion, dpn räddade, såsom sin ättfader; hans son Hellen blef Hellehemes stamfader, och uti Dodona i Thessalien) den nya bostaden, upprättades den första helgedomen , det äldsta oraklet. Prometheus’ gemål hette Axiothea (d. a. Asio-thea) ; af henne har en verldsdel fått sitt namn, liksom Europa af Zeus’ gemål: men en son af desse, Prometheus och AsioOeva, var Deukalion, som korn ifrån det egentliga Asia vid Kaukasus. Vi måste antaga, att denna ätt hörde till de första, gamla In- deine från mellersta Asien, fordom grannar och tros- förvandler med Abraham , och som sjelfve val hörde till Japhets söner, till de Gomer ( från hvil- ka As-kenas (AsaAenen, Askanius, Mindre Asiens inbyggare), Riphat ^'Riphœer -, Hyperboreer), nemligen de i Argohautemes ripseiska dalar «ùXwvaj) vid Ponten, samt Thogar-ma härstammade» 1) Wilford anses såsom en af de störste kän- nare af sanskrit-literatureii ; men alltför begärlig alt Uppsöka combmationer mellan indiska sagor och den vesterlandska mylhologien och historien, kun- de han ej dölja denna åtrå för Brahminerne, som, för att uppfylla hans önskningar, iörlalskade de heliga skrifterne, och införde namn och sagor, som blott föga afveko från vesterlandets. Wilford har sjeif med berömlig upprigtighet erkänt det i något senare Band af Asiatic Researches. Cap. 5. *) Strabo, den misstrogne romerske Gre« •) Då detta Capîtel FÖr oss SkandlnaW- ar det intressantaste, sä meddelas det ej, liksom de ofriga, i sammandrag, utan i fullötändig Öfvemttning. 258 ken, förebiår på ett stålle i) alla äldre författare såsom Herodotos , Klesias och Hellanlkus, all de kastat alla nordiska folkslagen liksom i en och samma gryla och räknat dem till Skyther och Hdloskyther. Han anmär- ker vid samma anledning, att de ännu äldre Au- ctorerne kallat alla de nationer, som bodde nofr om Eu- xinos, Istros och Adria, med elt enda gemensamt namn, för Hyperboreer, Sauroma'er och Arimasper» Om de båda sista är redan ofvanföre bandladt, om A- rima'perne och Hypeiboreerne skall ännu vidare talas ? <’å det skall visa sig, alt hos dem i norden, hvarest åter Arimasperne och Kimmerierne infinna sig med den ramla Koros-Soltjensten och med tillnamnet de Rätt- visaste bland menn iskor, liksom hos Gelono- Pndinerne; alt hos alla dessa folkslag — säga vi, — a-o att söka de vid de barbariska Skylhernes invandring förjagade lémningarna af de gamle Kimmerieme. Äfc h fa den Kimmeriska Ponten äfvensom åt den Kimme- riska Bosporen gaf namde uråldriga folk sitt eget fräj- dade namnj i dessa nejder, der älven Prometheus, den fängslade, hade .Sitt sät» «ravJ«: rå negl Tcav avrov i. e. ibiéjue Prometheum vinctum fabulose tradunt> och, tillägger Strabo, cum nihil ulterius versus ortum solis cognovisseht) 2). Det- ta Kaukasiska sate måste vi anse för ett hvilo lalle , lectus, enligt Plutarchi uttryck) 5), eller ett 1) Strabo, ed Tzschnkke Xb p> 453, 454. 3) De Flumin. ed. Huds. p. n. a) Dene. p-^^' gammalt Konungasäte (Asan) för Boreas eller Korts, eme- dan det mätte hafva varit en urgammal helgedom, invigd åt KorosBuddha, och kanske ett Apabaterion för de från syndafloden pa Kauk—Asos räddade. JMöjngen har dri«! så val fjället sjelft, som det vid dess lötter anda till solstaden Korokandame utsträckta landskapet erhål- lit namnet Asaland, Asia, den heliga Gudens bo- ningsland (liksom i Khor-asan , Sol-land \ Detta namn måste väl då här, för det till Europa vanda Asien, hafva sin äldsta rot. då samma namn icke allenast bäres af Kauk-asus, hvilket således, skulle betyda ett heligt berg, kanske identiskt med Casius Mons och Zeus Qasius 5 utan då äfven de största tuest prisade elfver, som nedrinna från dess toppar , icke förneka detta äld- sta stamord, såsom sitt ursprung. Så nemligen deu mest namnkuimige Ph^usis i söder Phusisciz.f deraf vatten, kanske delsamma som hel i gt val teu^ vidare Tanais i norr , hvilkeu fordom hette Amazonius ^skocX(~i7o A’ Ttpori^ov ^,<1 ~x^Qfios d» ä. Am-azon 1)5 samt slut ligen Ar-axes eller Zi - axes, d. ä. heligt vatten, öfversättning af Kor d. ä. Sol) i öster om det Kaukasiska berget. I y här göia de om— vexlande ljuden x och s intet hinder; man jemföre blott Alexander, Alessandro, Spaniorernes x, östAsiaternes cli i ordet Chines och Mexico; man erinre sig alt Hellenerne också kallade 2) allting af värde , att de med ’A//% 5) betecknade värdet, den höga värdighe^ 1) Plutarch, rte Flum. p. —J Odyssi XX- 3S& ten och det som tillhör den kongliga herrskaren; alt Aff«, As-Z« var sa väl den stora veridsdelens namn, som ett nomen proprium för den gamle irojaniska hjelten 4), samt alt det jemväl tillkom det kosmogoniska ur-ele- mentet, blandningen af torka och fuktighet, samt do fruktbärande Delta-orterna. Likaledes nyttjas det om mgytljan, som qvarlemnas af en helig flod, t, e. Kay* strös hos Homerus 5) (’ Ao-zoj Xe«.«wv); derlöre har den-» na gyttja redan (såsom en symbol af Chaos hos Hesio- dus, af Bxatir hos Koljas , Mæetis, Mar, på tyska Math, svenska mudder, Pelusium, ’IXtk Ilylhyia) , en i helig bemärkelse , i följd af den gamla läran om alltings framträdande ur vattnet: men i synnerhet förekommer detta uttryck om grunda vad öfver ström- mar, såwm vid Donau, vid nedra Istros, ett specielt namn för heliga ström-öfvergängar (Maza-af i. e. 3lKaiosy enligt en blott conjectur läses vadet öfver Dann- hius —- hvarom nedanföre) 2). 1) Då man engång vågar sig ut på den gis- sande etymologiens hal, skulle man icke möjligen äfven kunna uppställa den iråga 11, om oj Idaii-ais betydde strömmen? Sturleson (Yngl. Sag. Cap, 1) säger:, ”det löper en å genom Suithiod , som med ratta kallas Tanais;.’’ Hvårföre detta tillägg : med rätta (at rettu) ? As voro likbety- dande ( A/yoz. ®*d', «.ts Hesych. T. L col. 173. LåPtanl.. Div. InslU., J. c. 21). Att Tan{ befydçr vatten , är redan förkiaradt. 2) Innu betyder A^ .på nederländska språkets vatten. Schrieckius Gngim Celt. p. 16. 4) Ihôs II. 857 o. fl. 5) Pers,. Ik Ml« Men ej blott Kaukasi spets, ej blott de derifrån nedstörtande strömmarna, utan äfven det vid dess södra sluttning belägna landskapet , som beboddes af Kol- chier, Iberer, Albaner, var ju elt heligt land och ett under hela den äldsta forntiden firadt hemvist för so- lens slägter. Åfvenså sâgo vi ofvanföre, att slätten Blach- feld vid norra foten at Kaukasus, från Korokandame vid Phasis-Hypanis ända till Tanais, der Asburgianer- ne bodde, nämdes det egentliga Asien i inskränk- tare mening. Således tvifla vi knapt mer på, att här, rundtomkring de Kaukasiska Alpstränderna, var de prometheiske Deukalionidernes bostad, de der, invan- drande från den heliga Axios-strömmen i) till det ma- cedoniska -”välbebodda Budeion,” vestligare åter föiyng_ rade sig i det Thessaliska liksom i det Boeotiska Bu- deion. — Ja, vi tvifle knapt mer på, att afven de- ras ätlfäder och stamförvaiidter af en thraçisk-asiatisk stara, Trojauerne, jemte deras och Priami stamfader Dardanus, Zeus’ mest älskade sona) — ehuru väl se- nare Mythologier låta honom utgå från södra Pelopon- nesus — utflyttat från det heliga Kaukasiska landet. Äfven hos Troerne voro, såsom redan är namdt, Asios och Æsyetes de heliga griftkullarnas äronanm, redan lo- re Trojas förstöring (i en senare lid, dock före Kroe- sus, likaledes hos Lydierne). Dardanus, de troiske Dardaniernes stamfader, var Zeus’ son med Elektra, en Atlantid. Enligt Sibylla och de äldsta fädernes utsa- 242 gor^ hade, vid den Deukalioniska floden, (r™ «arà tov Ag^ «aX/^iw) den en sa me Sj öm ami e n, Atlan tiden, på en timrad floflé; lik den kreliska vatlenhönan eller vildsvin net vid Istros 3), rott öfver från Samolhrake till Tro-* jas fäd oeh der grundat ett nytt slägte. Kunde denna vara en annan än Deukalions följeslagare och trosför^ vandt och med honom samtidig j eller är det tvertom tänkbart, att han, grundläggaren af det äldre och rikare Troja (v <1? ^ 'i skulle vara en yng^ re, peloponnesisk Grek ? Om densamme af den eue b äm- nes broder till den idæiske och kabiriske undergöraren af andre åter en broder till den argonautiske Id* ao!} eller 5) till ännu äldre, sa återkommer dock så ofta hans eget namn, AizoJmoi i Troja, Amk^zo« vid Kaukasus b) enligt Hekatæus , 7) hos Maeoterne enligt Stra-s bo, och enligt Tacitus 8) hos Bosporanerne, ty n och r vexla i detta med Persien besläglade land, JDanctaria hos Anonym. Rav,, i Indien, hvilka enligt Dio-< Uys. Bassaricor. 1. JH. drqgo i fält emot guden Diony- sos 9), liksom Daradas i Kal’juus följe emot Krishna, och äntligen vid Indusslrömmens ursprung på det indiske Kaukasus — likasom namnet på hans asia- tiska stamfÖrvandter från Troernes land — dessa namn, $äg^ vi återkomma från det pontiska till det indiska 51 Lycophr, Cassanär. v. 76. 4) Eustath, a4 Iliad. II. 352» Eerkel Not, ad. Steph. Byz. p. 286, 6) Dens, 7) Strab», XI- ed. Tsch, p. 385. 8) Aniral, XII. I ' p. ab64 Kaukasus sa ofta, och i så mangfalda leder (se nedan- för Asia), att vi icke kunna anse det vestra helleniska landet för denne hjeltes verkliga hem. Han och den deukalioniska slägten ägde väl intet annat hein, an lan- det vid foten af Kaukasus, der fö r de t tredje, man äfven fordom sökt och funnit den skandinaviska Nor- dens Asaland och As-gard (liksom As-l^erta}. Ty liksom Deukalions helleniske söner, en Aeschylus , Sophokles och Euripides i sina chörer med antik her/ighet lol- sjungit den gamle Prometheus vid Kaukasus samt hans lidanden, förevigat Io-Bosporus’ ära och lians efter- kommandes hjeltebragder, likaså tänkte äfven Lyko- phron vid Trojanskan Kassandras sång, som, djupt ska- kad öfver fallet af det konungahus till hvilket hon hör- de, låter sin själ utströmma i prophelior. Med djup- klagan öfver den gamla tvedrägten emellan Asias och Europas folk, slutar sålunda den invigda Prestinnan 1): ”Hvarifråu da denna uråldriga tvist, som ständigt fÖr- nvar sig emellan sönerne af Prometheus’ moder, Asia, och af Sarpedons fostrerska, Europa? Skiljer då icke den Helleniska Ponten bådas område, djup och till- räcklig? Åtskiljes det ej af de symplegadiska klipporna, af det axiniska hafvet och framför allt af Tamus-strom- men, som sjelf med ilande strömfart söndrar den mäe- tiska sjön, den Ijufligt omkringbebodda 5) ?” Vidare han- visande på den framlid, som Alexander den store be- ,3) Dionys. Perieget. v. 1153. 2) Lycophr. Cassandras v. $) vQ *503. redde, djupt kunnig om det framfarna, lyfter nu Dar- dani dotter slöjan från den gamla forntiden, dâ bon tillbaka för oss i de sjufa it h varannan följande hämde- krigen, före det trojanska, emellan Europas och Asias från urminnes beslägtade söner; först påminner honom slriden vid los’ bortrÖfvande 4), huru fasons hamd derpå hemsökte Kolcherneö), huru vidare Theseus och Herakles tågade emot Amazonerna till Thermodon 6), hvarpå Ilos , Trojanarn, svängde den hämnande facklan öfver Thessalien och byggde stenborgar vid Peneus 7) till dess Herakles, emedan Juno vandt sig ifrån Troer- he, härjade deras länderS), från hvilka nu Tmoli in- vånare, Tyrrhenerne, draga ut och vinna Ilalia med härs- maktg), men huru slutligen Helenas bortrÖfvande af Paris störtar det gamla heliga Troja i stoftet. Liksom vidare denna och den långa raden af den Argonautiska färdens sångare ända ifrån den ihraeiske Orpheus, oaf- låtet fästat blicken på det kaukasiska landet vid 'fanais, Phasis, Kolchis, på de gamla bleliadiska ätternas foster- land, på den magiska forntiden, på själavandringen, på en Medeas konster’ och den gyllene skinnet Xfvc-F/ov j) likasom till ersättning derför. ail Sån- garen om Trojas fall och Odysseus1 vidostrål iakttagit en så fullkomlig tystnad om det kaukasiskt-pontiska A_ 4) Lycophron Cassandra v. 1291, Cfr. Herodot. I* i, 5.) v. tSog. ß) v. iSaa. 7) v. i34i. 8) v. 208. 9) v. 1551. 1) Orpheus Argonaut, v» 6,6. 245 sîa~landet, — äfvensa träffar Odins nordiska verld har sin gamla hembygd. Om också, till och med redan i det tuskiska Italia, Tyrrhenernes hafsfärder ej hos detta folk, det gamlä lydiska i Mindre Asien, tilläto minnet af deras gam-« la Kabiriska gudar att utdö, af Aes-mun^ Aes-clepde- ras ättfäder Aesyetes^ deras härkomst frän det heli- ga yl sia (Asia-stad 2) vid Tmolus , en Tribus i Sar- des 5), ett land från hilhyniska Ponten till Lykien) 4), i det att deras gud*r snarare vandrade med dem, Aïs of ÇKïaol 3-soi ino 5), så att romerska folktron än- nu till och med i ylesar (Sueton. Jul. Cæs. c. 97), ett ord i det etrusciska språket, skall hafva igenkänt Dicla- torns apotheos A), så att hos Romarne Guds altar hette Asa 6) , sedan Ara, och att således hos dem hvarkeir ^Lsia deras stammoder 7) var förgäten (äfven Grekeme hade en Athene Asia 8) , en Artemis Asia 9) samt Phasiana Dea\ ej heller Asos var förglömd, densamme som Sarno , deras öfverste Gud — i Kreta fanns också- ett 'Kaia Kiàs ct^ov a^xMiornrov i), Assos, Assoru hette A— pollos städer, Apollonia — ej heller Asios ^Kaios to(pos 2), grundaren af det troiska Palladium, ef- 3) Sîeph. Byzant. ed. Berkel, p. 177. 3) Herodot. IV« 45, 4) Agathem. ed. Hudi. H. ^2. 5) Hesych« v. A. 6) Aulus Gellius, Noct, Att. IV, 3. 7) Scholiast, ad Apoll. Rhod. I, 444. 8) Pausan. g) Gällimach, Hymn, in Dianam. v. 234« 1) Steph. Byaant. p. 181. a) Eustath, Gömm. ad Dionys, Perieget. v. 6^7. 246 ter ïivilkeii, såsom det fdnithraciska folkets heliga la- rare, hela Troernes land skulle halva erhållit silt namn s — om alla des sa hågkomster af el t fordom heligt namn ännu i vester fortlerde bland T^rrhenas’ saner; så kan det så mycket mindre förvåna oss, om också från nor- den blicken var vänd tillbaka emot Tanais i öster, samt om minnet af den gamla Kaukasiska forntiden der blef en stående form, då med Gudarne äfven deras, foster- land flyttade till norden. Derför var och blef Odins säte och hufvudort alltid As-^arcl 5J (As-kerta, As-. Lurgitani, Az-of) i landet som kallades Aÿa^^lA eller Asaheimur 4), vid Tapais (Tanaim olim dictum Ta», naquisl seu Wanaquisl, Sporro Sturleson), — det hvet- Ömniga ( Aa/J« 5), fordom af Sakerne bebodda landet, , om hvilket Isländarn säger: Asa, Asia, hette Förfädernes land, såsom ett Gudahem, ett heligt landÄ af hvilket içke invånarne erhöllo sitt namn, utan lan- det af invånarne, dessp Gudamännerne, Asarne (^Asa^ Asict") solum divinum, Sacra terra, non hi ab Asia no- men, sed regio ab iliis susçepit) 6). As, Asar 7) näm-. de sig det nordiska, bland Odins följe från östern kom- mande Gudaslâgtçt. Namnet på landet, hvmifrän den-* 5) D’Anvill» y0 Pcnzel Diss. de Barangis, Hal. 1771« 4) Eustath# Comment. Iliad, Præfat, 5) Çhoerüus in Xerx, Diabas, apud Boch, Geogr. Sacra, 1692, lyS f. 5o. S; G«dmnndns Andr. Isiandus Not. ad Voluspa Sænmndi Edda ed, a P. Rssenio. Havniæ r665. Ad v. 20 Kickesivs » Thesaur’ Lhigvar. Sepiexitrianal, I, ï 251 folktron lefvande stamslägt, som sjelf stannade qvar hemma, då Odin-Buddha först drog åt nord vest. Af denne Yngwi skola de sueoniska konunga-ätterna här- stamma, och med dem deras förstliga adel, deras folks- råd. Dessa och otaliga andra i det nordiska folkets hi- storia djupt sammanflätade händelser visa oss ständigt åter tillbaka på det gamla Asa-landet, på det prome- theiska och deukalioniska Kaukasus, vid hvars nordliga sluttning en Asarnes gyllene Thron ännu långt in i me- deltiden äfven hos orientaliske auctorer synes hafva bibe- hållit ett skimmer af sin fordna glans {Dominus Tlironi jis-Sarir hos Edrisi, Abulfeda och Ebn Haukal, se Erdkunde v. Ritter IL sid. 841). As si var också ett af Alanernes namn, d. ä. Kaukasiske bergsfolk af germa- nisk börd, ders. sid. 842. Genom ett sådant omfång, som vår närvarande undersökning ifrån den äldsta till den yngre tiden synes hafvä vunnit, äfven i hänsigt till rummet, från indiska hafvet till det kolchiska och mäetiska, och derifrån till den thraciska, adriatiska och baltiska stranden^ blifver det blott möjligt att genom en ännu djupare inträngan- de, jemförande forskning af det enskilda, hämtadt ur de ännu förhanden varande källor och fragmenter, lemna eu fullständigare utveckling af vissa fornåldriga folks- förhållanden i den thessaliska, thraciska, kirnmeriska, germaniska och hyperboreiska norden. En sådan ut- veckling förbehålla vi oss dock att meddela i en 252 kedja af afhandliiigar. Från Kaukasus rundt omkring nordliga kusten af Svarta hafvet ända till det öfra Do- nau-landet återstå ännu att lösa inånga lika vigtiga problemer, hvilka ej kunnat finna rum i detta band. Derigenom honpas vi alt vinna en ständigt klarare bh ett fredligt prestslägte vandrat förut med den äldsta Gudens lära och de äldsta Patriarchernes dyrkan. Med så mycket snille, skarpsinnighet och klarhet har han bemödat sig att öfverällt visa, det hans läsare blott vandra i dessa föregångares fjåt, sä att vi nästan tro oss skönja skuggorna af de stora, frammanför skridande historiska gestalterna. Mett vandrarens blick måste icke alllid vara vand fram- åt: han måste äfven se sig om på sidorna , på det hans väg måtto gå fram genom full klarhet. Deu. trogne ledsagaren döljer ej för den resande de fu^ s54 ror, hvaraf hans väg omgifves, men da han yp- par dem, underrätta han honom afven om de medel, hvarigenom de ma öfvervnmas. Verkehgen har Ritter mestadels öfverallt, med en efterföliansvärd oväld, i det han angi vi sm öfvertyoelse , äfven angifvit de hufvud-grunuer, hvarpa& andra stödt sin mening. Men Hypothesen om Buddhas och Wodans identitet ar nastan axt- omaLkt tamsläW, åtminstone bar han ejI »»vandt minsta bemödande att vederlägga de inkast, som dels redan blifvit uppställda, dels annu ku"na ?PP~ fällas Del är derföre som vi trott oss, atyen fri,' ’ien nmtsatla .sidan, böra skärskåda detla äm- ne, till bvilket vi förut förberedt lasarem 1Samma ämne uisör föremålet för eu särskild, af rmg ta år utgifven akademisk afhandliug De Buddha et Wodan,'pagg. 4:o; men dal smitera a sla^ finna ett mer och mer mskrankt antal lasai , så lära nedanstående uppgifter, i sammandragen öfversätlning hämtade från denna al handling, v serligen vara obekanta för de flesta af bveas la- sare. Chambers och W. Jones voro, om ej dedför- ste, åtminstone bland de forste, som yikade>att W - dan och Buddha voro en och samma peison. Dei till föranleddes de först genom oen 10nJudl^S^^ da likheten i namnen, uels dengenom, att med denne gudens namn betecknades, sa val i de mdi- ska som dé flesta germaniska sprak, den ijerue a- gen i veckan (burman. Bad-dha-hu ihsanskrit. Gn- bar) 2). Denna mening har sedermera af de Zieste Lärde blilvit antagen ; af andre ater lorne- l'id såsom af Buchanan och A. VV Schlegel. Den sistnämdes inkast äro hufvudsakligen följande 0). i) Buchanan, sîd. 12. 2) Pober H. 254. 5) Ind. Biblioih, B:d, I. Heft. 2, s. 262. ”Wodans-dyrkan tyckes icke vara mycket gam- mal bland de tyska Stammarna. Alt hos Tacitus intet spär dertill finnes, om man undantager det han säger, att Germanerne isynnerhet dyrkade Mer- curius, emedan nemligen denna Planet, var helgad at "Wodan. Väl är det afgjordt, att i början at 4:de århundradet några Tyska folkslag, sannolikt alla, tjente Wodan, men om flera, Göther, Vandaler, Burgunder och Franker, — omtalas aldrig bestämdt, till hvilken slags hedendom de före sin omvändel- se bekände sig; om andra, Longobarder, Alleman- ner och Sachser namnes väl Wo’dan, men först i en senare tid. Mellan första och fjerde århundra- det måste således den nya religionen vara införd.” Vi tillåta oss här några anmärkningar. Högst troligt ar , alt Tacitus med Mercurius menat den nordiske Odin; begge voro Visdomens och Välta- lighetens Gud, och liksom den förre var de Dödes ledsagare, så kallades Odin Hauga Drottin d. a. högarnas herre och kallades Heib linde ”den som blind er till Döde” (enligt Suhms tolkning). I In- diculum Paganiarum vid det Diptinensiska Conci- lium i), som hölls år g43 i Thüringen, talas de Sacris Alercwdi vet Jovis, — De feriis quœ fa-* ciunt Jovi vcl Alercurio, b varmed sannolikt förstås Thor och Odin. I slutet af samma århundrade skref Paulus Diaconus : ”Wodan sane, quem ad- ject a lilera Godan (Guodan) dixerunt, ipse est, qui apud Romanos Mercurius dicitur et ab uni ver- sis Germania? gentibus ut Deus adoralur, qui non circa hæctempora, sed longe anterius, necin Ger- mania sed in Græcia fuisse perbihetur.” Alia me- deltidens Scribenter 2) halva sedan antagit som en algjord sak, att Odin och Mercurius varit de sam- me; Saxo var den förste som bestridde det. —■ Schannat. Concil. German. I. 5i, Eccardti Francia oifent. I« 415. Suhm om Odin, s. 55. 2) äuhm, a, 54, Högsi sannolikt ar äfven , att för Taciti berättelss om' Ulixes eller Odysseus i) ligger till grund en dunkel, oredig sägen om Odin, den vandrande Guden; och den tyska orten Asciburgium (As var ett af Odins tillnamn ) hos samme författare är väl icke annat än Asgård nämndt ined ett likbe~ tydande ord. Märkebgt är, att både Mercurii och Buddhas moder hafva samma namn; Maja. För- ötrigt äro, bland de fa obestämda drag, som Ta- citus anför om den Germaniska religionen, de fle- sta ganska passande till den nordiska Odins-dyr- kan, såsom jag omständligare sökt visa i den la- tinska afbaudlmgen de Buddha et fVodariy p* 21-25. Vidare har Schlegel misstagit sig, då han påstår, att det var obekant, till hvilken hedendom Güther och Vandaler bekände sig. Om de senare vittnar Paul Diaconus 2.) att de gingo till WoJan alt begära seger öfver Winilerne, hvilka senare äter anropade Frea. Om de Svenske Göt berne berättas i Heims Kringla, att då Sig- vatur Skald i Olof den heliges tid besökte Wester— Gothland , faun lian dem bäfvande för Odins vre- de. Att samme gudom varit tillbedd af de Tyske G öther ne ar väl icke fullt bevisadt, men ur flera skal sannolikt 3J. Man torde således i det närmaste vara berättigad att antaga såsom gifvet, att en och samma religion varit bekäud öfver he- la det nordliga och, mellersta Europa, och det ic- ke blott eiter det fjerde seklet, utan tidigare, då urkunderna snarare tyckas bekräfta det?senare äu det förra. ”Buddha betyder, en Vis; Wodctn åter, en- ligt Adams af Bremen förklaring Furor (enligt en 1) Möjligen LarTachus genom likheten af O d-ysseus och TTtf» in eller Od-in kunnat förledas till den tanken, att det rig. tiga lumnet blifvit vanstäldt genom ett främmande uttal. 2; Hist, Longob, I, cap, 9, 3) Sulun i om Odin, a. 5^ enda handskrift: annars läses fortior. c"‘hi- ska: JVods, furore correptus; angelsach». rabidus; tysk. M^uthX Hvilket tjenligare namn kunde de gamla Tyskarnes vilda stridslust tillägga sin krigsgud? Men hvad kan vara m^ra afläg- set från hvartannat, än Wodan och Buddha, Ra- seriet och Visheten ?”. Vore än denna etymologi till fullo bestyrkt, hvilken först blifvit försvarad af Skinner i), sä kan dock härvid erinras, att våra fäders Krigsgud egentligen ej var Odin, utan snarare Thor. Väl var Odin, åtminstone enligt senare föreställningar, härskarornas herre, den som gaf segren, men nac- ra i begrepp af den ordnande Visheten, än såsom en vildt stormande mandomskraft : såsom en sådan rabidiiSf furore correptus, såsom en gudomlig Berserk framställes snarare Thor. Han var den starkaste af Gudarne 2); honom anropade G-udar- nesjelfve, då de voro i stor nöd 5); honom sam- manliknade de gamle dels 4) med Jupiter, såsom åskans Gud, dels med Mars 5). Det är samit att Gdiu kallas Audun , förstörare , Fiallgeigudur skräck-injagare, men han heter också Soi dr, vis, FjöHsvidr högvis; från Hlidskjalf, hans säte i As- gård, ser han öfver hela verlden och alla menni- skans gerningar och förstår allt hvad han sett 6); han är den bland Gudarne, som ensamt druckit ur vishetens brunn ; han införde i norden skalde^ 1) Etymol. v. God, Wood, a) Damisag. 19. Saxo, Lib. II, p, 23 etc. 5) Dens. 36 , 55, 4) Adam af Bremen ; Företal till Edda c. 5 ; en JAngekax. Humilie hos Sheringham p. 311. 5) Tacitus, Hist. Lib. IV. c. 64. Florus, Lib. II. c. 4., sS vida den förre ej med Mars förstår Tyr och med Hercules Thor. 6) D^mis. 7. 14. 18» 258 tonst och skrifkonst. Således finner man att flera be- grepp blifvit fästade vid denna gudom, och att en tvilvelaktig ordledning ej kan upphäfva alla forn- tidens enhälliga intyg. Tvertom vill det synas, att ju mer vi återgå till de uraldsta urkunderna, desto mer finna vi Odin framstald såsom Vishe- tens Gud. Men då Odin var den högste Guden, antingen från början sjelf Allfader, eller åtminsto- ne af den senare gröfre hedendomen dermed för- blandad, huru kunde hans kraft och majestät herr- ligare yppa sig än i slagtningen, enligt ett folks fö- reställningar/för hvilket lifvet var ett oupphörligt krig och freden blott ett kort stillestånd ( Af allt detta synes ganska tvifvelaktigt, om Adams af Bre- men förklaring af ordet Wodan är den rigtiga. Erichsen i) och Suhm 2) hafva samlat hundrade olika meningar om upprinnelsen al namnet Odin eller Wodan, hvaribland tvenne förekommit mig mest sannolika. Den ena, Strahlenbergsvill att Wodan skall belyda en härförare, ty så betyda orden TVodan eller JVoidan, Pf^odz och W oclaz på slavoniska, polska och litthauiska. l^en andra meningen, först framstald af Holländaren l en Ka- te, är den, att då Odin på ryska betyder En, lik- som As så väl på slavonska som gammal isländ- ska 5) — under hvilket namn också denne gud^x våra fornsagor stundom förekommer 4), skulle bå- da dessa namn vara alt anse såsom tvenne syno- nymer , helst Odin äfven blifvit uttalad Atirn Att föröfrigt Hdodcin och Odin äro ett och sam- ma namn, och är en skiljaktighet, som hax sin 1) De Nominibus propriis', p. 21-24, 124. 2) Om Odin, sid. 2, 13. 3) Bayer, Comment. Acad. Petropol. V, 34o. Man påmmne sig den Galliske Guden Hesus , Etruriemes namn pa sina gu- dar Æsi. 4) Hervarar Saga , p, ga. Verelius in not. p, 100» grund ”i de skandinaviska mnnnartefnas egenhet att ulelemna det begynnande w i. e. ofin, Wort ord, — detta har Schlegel rigtigt anmärkt, men deruti kunna vi ej bifalla honom, då han på- står, att formen Odin är den yngsla , emedan den förste, hos hvilken den förekommer, ar Saxo, och emedan Adam från Bremen kallar Afguden i Upsala för Wodan. Att Adam, såsom Tysk, ej följde det nordiska uttalet, utan bibehöll (let lör hans landsmän välbekanta namnet Wodan, är lätt att förklara: man finner att^de sydligare lolksla- gen äfven uttalat namnet såsom Othan och O- dan i), hvadan man fika lätt kan pasta, att Saxar- ne förändrat den ursprungliga b rämningen, ge- nom sin våna att lägga ett framfor vissa ord, eller rättare att Odin och Wädan voro särskilda folkslags namn på det högsta Väsendei. om hvilka man icke kan påstå alt det ena var äldre än det andra, så att det synes mig lika löjligt all omtvi- sta hvilketdera af dessa namn är det äldsth, som om man på allvar ville företaga den iråg ii till af* görande, huruvida Gud eller Gott ar det äldsta, ursprungliga namnet. ”Min broder, Fr. v. Schlegel, har uppställt den åsigten, alt Saxarne, utom Guden Wodan, hade dyrkat en inhemsk hjclle Ote eller Odin.” Denna mening stöder sig på den bekanta i Lipti- nensiska synoden, antagna alsvarjelse-foimein, hvil— ken Bonifacius förestaivade de nyomvände: End ec forsaclio allom Diaboles vuercum end vuordum, Tliunaer en- de Vuoden, end Saxn-Ote, ende al- lem them unholdum, the hira geno- tas sint. 2). j) Du Cange Glossar, meet. Lat. v. Othan. S) Eccardi Cateches. Theotisc* p. 7!. éGo Och ja% fortakar alla djefavf verk och ord^ Thor och Wodan, och Saxarnef Ote, och alia on* de Andar, som dro deras följeslagare” A. W. Schlegel anser läsarten Saxn-Ote härröra frän Eckhart, i det att Saxn skulle vara Geniti- vus Plural., men denna hette Saxone. Han läser derföre Sax-mote (Angelsachs. mot, conventus, con- cilium^ pâ svenska möte •, folk-mot populi cousessus). Den äldre Schlegels mening är egentligen den gamla i), pä ett missförstånd af texten grun- dade; men denna text har långt före A. W. Schle- gels förbättring lyckligare, utan förändring af en enda bokstaf blott med omflyttningen af samman- bindnings-tecknet, blifvit uttydd af vår store språk- forskare Ihre. Han läser Sax-note 2) och förkla- rar det med comitatus Saxonicus, Di ar, D rot- tar, hviika efter döden upptogos bland Gudarnes antal. Note betyder följeslagare (socius); note säll- skap, samfmid ; deraf Alleniannernes Ganoz , Ty- skarnes Genoss. Note har nemligen samma bety- delse som mot eller mbte. Helt och hållet måste vi åter bifalla Schlegels mening, då han från den skandinaviska oca Bud- dhistiska religionens inre väsende hämtar grunder- na till vederläggningen af den meningen om Bud- dhas och Odins identitet. ”Snarare, säger han, skulle jag anse den Nordiska religionen såsom en ulgrening af den Brahmaniska polytheismen, än af Buddhas negativa lära. Ty hvad har den vilde krigsguden. Phallus, hvad hafva de blodiga djur- och menuisko-olfien for gemensamt med Buddha^ 1) Suhm, om Odin s. 55. a' Glossar. Sviogoth. v. Note. Ï stället för Thunair endi Jäser lör öfrigt Ihre: Thuns erende, hyilket tolkas med i’lüco^um caltores.” kala (nüchterne) naen oskyldiga lara ? Ett krigiskï folk kunde ej behöfva den. Mfen väl har det skan- dinaviska hästofFret en i ögonen fallande likhet ined det högtidligaste af Brainnaniska otterbruken.” Samma öfvertygelse liar redan Buchanan i) yt- trat: ”det är knapt möjligt, säger denne böriatia- re, att tvenne religioner kunna vara mera skiljak- tiga, än den Odinskä öch Burmamriska.” Verk- ligen, ju mera man • gör sig iörti ogen med dum båda, ju mer måste man erkänna ngtigneteu at den- na mening. Om den ed'hska läran i början blott erkannt en enda Gud , Allfader, så är den dock i sin nuvarande form poiy iheisLisk, och denna loi än- dring synes just halva begynt med den äldste üum, i det att tvenne andra gudar och en ny gudaslagt med honom uppträdde. Buddhisterne ater iaia. ”Godania är den enda sanne guucn 2)< Jäe neka att Gud skapat verlden 5), hvilket blott skett och sker genom döda atomistiska krarter ^r)« -bauu O- dins och Buddhas dyrkare halva trött och tio pa en slags själavandring, sannolikt en lemmng ai cn äldre, högre lära; men de sednare föiestäda sig den sålunda, att sedan ett djur eker fen menniska dött, dör själen jemte kroppen, men att eiter den- na upplösning ur samma grundämnen ett annat väsen, som uppbär Belöningen eller straflel för det förc°äiigna hlvets handlingar, blilvei antingen ett djur, en menniska, eller Ande, till dess det genom en fullkomligare lefnad förvärlvat Nienban (salig— hel) 6). Delta är således ingen egentlig metempsy- chos, utan en materiel nyfödelse. Det är i allmänhet erkändt 6), att våra Fäder ej saknade allt begrepp om själavandringen. En i) Sid. i3g. 2),Sia. i4g. 5) Sid. i5i. 4) Sid. o, ae. 5) Sid. 0 Bartholhi; Antiqu, p. auSi 262 nyare forskare i) har dock nekat det, menande att man af en falskt använd analogi, hämtad frän Celternes tro, dertill slutat. Men huru dä förkla- ra följande ställen i Eddan, så vida man ej allde- les förkastar dem såsom oäktat ”Helgi ok Svava er sagt at væri endrborin” d. ä. det är sagdt, att Helge och Svava blefvo återfödde 2). — ’pat var trua i forneskjo, att menn væri endrbornir. en ßat er nù kallu^ kerlinga villa. Helgi ok S 1^,1 un er kallat at væri endrborin, hèt hana bà Helgi Haddin-gaskadi en hon Kara Halfdanar-dôttir. Sva sem quepit er i Kàruljbpom, ok var hön val- kyrja”; d. ä. det var en tro bland de gamla, alt menniskor blefvo återfödde; men det är kalladt käring-villa. — Helge och Sigrun sägas hafva blif- vit återfödde, och kallades han då Helge Haddin- gaskade, men hon Kara Halfdans-dotter, såsom qvädet är i Karas sånger; ock var hon Val- kyria 5). Våra förfäder och deras Gudar lefde ett kraf- tigt lif på jorden och fortsatte det, under* samma förhållanden, i Vallhall; en lära, som ej hemligt hviskades i några mysterier, utan var en allmänt antagen folkstro. Deraf härledde sig deras förakt för döden, deras ofta lättsinniga spel med lifvet, aom är charakteristiskt för de nordligare folkslam- marna. Under det, att de öfrige Hedningame, med undantag af någre få Vise, hvars hopp led- sagades af aningen till ljusare rymder, dystre, med hemsk försakelse, gingo till mötes ett hem, der de döda Oraedvetande bo, blatt bilder af sjäiade menn’skor — 1) Stuhr, Nord. Altherthüm. p. I2Î. e 2) Sæmund, Edda, Hölga-qvädet, Hat, Skada. Ofvers, af Af- aelius. Stockh. 1818 , s, i4i. 3) Dens» Vöhunga-Quäd. s. 163. 4) Iliad, XI. 47'i, yÄ. dâ Achilleus, enligt sitt folks föreställningar, öp- pet uttrycker sig t Adle Odysseus; nämn ej ett ord lijl tröst för min bortgångl Hellre som dagsverkskarl pä åkern ville jag tjena Hos en behöfvande man , som knappt sjelf njuter sm berg. ning, An att beherrska som drott de förbleknade samtlige Döda 1). undervisades äter, i sjelfva det vilda, Gallien, folket i en lära, som den holsade samti- den med häpnad förnam. , J lären. Druider, att Skuggorna vandra Ej till Erebi tigande hem , ej neder till Plutos Bleka land ; att lemmarna än behenskas af samm* Ande i annan verld : att döden i midten af iifvet Står, om sann är er sång! O folk, som skådas af Polen, Sail ar er villa, ty ej den skräck , som af qval är det största. Kännen J, fruktan för intetblifvelsen. Derför ej mannen Räds att för jernet blotta sitt bröst: ej för tanken på döden Dignar hans själ: hvem sparar ett lif, som ej rymmer fo£ ° evigt ? Buddhisternes Nienban består ater i en full- ständig negation af alla menskhga förhållanden 2), hvarföre äfven den italienska pres ten Vmcenzo Sangermano, för hvilken Buchanan bar att tacka sin kunskap om Burmanernes religion, ofversatter detta ord med förintelse 3). Fo, den chmesi- ske Buddha, lärde att menniskans högsta mal var att göra sig lik gudarne, och att detta sket!de ju mer man närmade sig till stenens natur 4). Rahans (de Burmaniske presterne) jemföra det menskliga 1) Ders. t, 487-90. 2) Sid, 27. 148. 3) Sid. 27. 4) Se min uppsats om Hindutrne» Religion i Sf. Lit Tidn., 1821 N:o 1 o, f. 264 lîfvet med ett sjukdomstillstånd: saligheten med helsan: men liksom vi ej kunna säga hvarüti hel- san består, annat än uti en afsöndring af allt ondt, allt oimlkomligt; hksa kunna vi ej göra oss någon bestämd föreställning om Nienban, de saliges till- stånd. Fem voro de lagbud, som Godama utgaf, i ändamål att alla meimiskor skulle följa dem och derigenom blifva salige, neraligen alt i. icke dö- da ilagot lefvande väsende, hvarken menniska, djur eller det minsta krak. 2. Icke stjäla. 5. Ic- ke med vald bortröfvaen annans hustru eller frilla. 4. Icke ljuga. 5» Icke dricka nvarken vin ellev annan hetsig dryck, eller njuta något, som ger rus. — Alla dessa lärosatser äro motsatsen af det, som också de frommaste af våra fäder nä- stan dagligen ulöfvade, utan att det minsta tro sig fela. ö Vi hafva här med afsigl sammanställt just det hufvudsakligaste i all religion; ännu större skulle afvikelsen blifva öm vi ville uppdraga en paralleli— Serande tafla mellan det yttre ceremoniella i «uds— tjensten, folkets förhallande till presterne, som hos Burmanerne ej förstå sig på de trollkonster och under, som de nordiske ständigt utöfva, lik- som ännu Brabminerhe, äfven midt ibland Bud- dhadyrkare," som ej åro mindre vidskepplige än andra hedningar och derföre till de länder, der Buddhas tro är den herrskande, inkalla Braliminer fran Hindustan. I dessa ladder föra Presterne. i motsats mot de nordiske och germaniske, ett från folket afsöndradt kloster-Iif, i Hindosian finnas bå- da lefoadssätten : der äro Presterne an ministrar hos konungarne. än anacfioretiske helgon i den strängaste stil. I Nordens tempel, i Germaniens skogar omgafvos offertjensten’, presterne och deras handlingar af skräck och Fasa: de Burmaniske Ra- hans aro öfverallt fridens budbärare, och frid, lugn, hvila, den lära do predika. Dock det anförda torde vara nog till bestyr- kande af alt Buddhaisnien och Edda-religionen äro tvenne fullkomligt olika laror. ocli att svailigtn, enligt hvad Ritter velat visa, Buddhistiske Prester kunnat införa sin lära i del nordiiga Europa. Den- ne Forskare, ehm u val han aidrig gjort oss upp- märksainme pâ den stora ät^kd! aden mellan dessa båda religioner , söker dock afvända tillämpningen pä sitt historiska system derigenom, att han all- tid hänvisar oss pâ en aldir på estreligion, en äldre Buddhaism. Men om både den nuvarande Bud- dhaismen och våra Î ders tro äro grenar af sam- ma läia. >å må4e man ändock kunna urskönja nå tot spår ai’ ölvercnsslammeise; de diöerencer, vi ådagalagt, äro doek större än den, man billigt- vis kan i ia på rakningen af olika klimat, olika, lynne hos de lolks’ag, som uppfattat dem, och pä rakningen af alla nfriga tillfälliga omständigheter, som pläga lörändra tingens yta men ej deras vä- sende. Vi beröra nu en annan likhet,, hvilken Ritter trott sig upptäcka emellan ifrågavarande religioner. Han har liksom flere andra fornforskare i) antagit, att vare förfäder hafva under Solen dyrkat Odin, emedan han är densamme som Dellingur, hvilken i Edda kallas Nattens gemål och Dagens läder, och emedan Julen, en högtid, egnad åt den, jor- den sig närmande, Solen, var invigd åt Odin. Vineka ej att detta någongång så må hafva skett, men denna lära är i Edda alldeles icke framstäldj tverlom yppar sig dervid den frågan, hvårföre, om Odin och Solen voro samma gudomligheter, i) Torfæus, Ser. Dynast. Dan. p. n4, Rudbeck Atlant. II. 5. Keister apud Sched. de D. German, p. 777 § 14. Rçn- hielm in Olavi Sag. c. 3g. Erki (Erichsen) de Dornin, propr. p. 41. Biörner. Antiqu. p. 31 not. g. Verelius in Gotrici et Hrolfi Sag. c. 7 , p. 42-46. Falkenstein, Thüring. Chron. I. 151, Suhm cm Odi» 1. i5i. Stjernhjelm, Anti. Cluver. p,i5S. den för.sla dagen i veckan fait sitt eget namn af Solen, liksom den andra af Manen, den tredje ef- ter min tanke af Jorden {Disa, ehuru Suhm på- står, att Tisdagen, dansk. Thirsdag fått sitt namn af Tyr). Dessa trenne dagar hafva i var Kalen- der sitt namn af Planeterne : de trenne följande af de tre högsta gudomligheterna; så att Solen be- tecknat sin egen dag i Kalendern, Odin en annan. Å andra sidan har, såsom vi sett, Ritter öfver- allt bemödat sig att visa, att Buddha vore iden- tisk med Sur, Korus, Solen, ätvensom med Odin. Men här måste vi i läsarens minne återkalla den förut af oss anmärkta hittills öfversedda omstän- digheten, att enligt Hinduiska Genealogien är Bud- dha en son af Tschandra, Månen, och fader till Puru , den förste Radsja af Månens stam i). En- ligt Mahabharat är det han, som störtar Solens ätt, och ifall Panduerne, enligt Fr. Schlegel 2), höra till Månbarnen, så hav den högste Guden incarnerai, sig i Månens slägt, för att förderfva den herrskande Dynastien. Således är Buddha, långt ifrån att vara densamme med Solen, tvert- om den, som synes hafva upphäft den gamba so- lardyrkan, förföljt dess anhängare och sjelf infört en ny religion. Vi neke derföre icke, att denna omhvälfning kunnat tilldraga sig ännu tidigare än Brahma-cultens införande: Brahmaismen kan hafva uppstått såsom en ny sekt ibland Buddhai- sterne, eller genom främlingar vara införd. Den- na har mycket mer i det yltre, än i sitt innersta, gemensamt med Buddhaismen, men den har af- ven flera beröringspunkter med den fordna persi- ska, afvensom den skandinaviska religionen. Den 1) Bagavedam , Bok g. 2) Heber die Weisheit der Indier s' 284. Enligt hans ätt- ledning var Puru stamfader för både Panduer och Koruera Men Pnrti göres der till Buddhas son, och Buddha ffäges va- ra lödd af Chondro eller Månen, synes verkligen 5 fiere dr®g förråda ett nordligä^ re ursprung, åtminstone i jefeförelse med Bud- dhaismcn, olämplig för ett nordligare land, der naturen sjelf oj gynnar en passif hviia/utan tverlom uppfordrar' till strid och verksamhet» Jag har framkastat dessa tvifvelsmål , icke for det jag tilltror mig kunna upplösa den svåra, frågan, utan för alt gifva läsaren anledning till närmare eftersinnande. Dock ma jag erkänna att jag tror, det Wodan och Buddha så vida äro be- slägtade , att detta gemensamma namn på de äld- sta högasiatiska språken, liksom i andra dialekter CrodanGuoten •, pers. ï^odcin, sedan Gott « Gud^ , betecknat det högsta Väsendets nämn. Buddha heter också God~ama. Till samma ordclass hörer äfven, enligt min förut yttrade gissning, Khod (i Sammona-khodom), förmodligen lånadt från Pali-språket, nära beslägtadt med sanskrit således ett hög-asiatiskt språk.? Jag anser det, i anledning af Ritters undersökningar högst sanno- likt, att Hinduernes och våra egna förfäder kun- nat hafva samma religion i HögAsien d. v. s. vara Buddhister, dyrkäre af det enda sanna väsendet.' Men jag har sökt ådagalägga , att Odin och Bud- dha, s^om historiska personer icke äga den min- sta fr’^iskap, och att, i fall båda, såsom troligt synes, ro mer än mythiska personer, så har den omskapning af gamla religionen, hvilken hvar, och en af dem i sitt land företagit, varit så ge- nomgripande, att af den äldsta culten knapt mer an det högsta Väsendets namn biifvit öfrigt. 4) J. G. Vossiua, de Ldölolatria, Lib. I. cap. Sy. W. F. Palmblad 3m X-, RÄTTELSE R* Sid- 3 vers. io står An min: läs Ant min - , 4 - 12 st. allen 1. allena - _ - 17 bör vara comma efter brinnande »- 14-13 st. nu Ändring 1. förändring. — 17 • 8 st. namn, 1. namn — 38 - 11 st. Bishoppens 1- biskopens, Denna rättelse be- höfs allessädes , der detta ord förekommer, hvars etymologj ej mindre än versens scan- sion fordrar ett enkelt p - v. 17 st. hvars 1. hans - 20 - 6 st. lundar 1. lunder - 22. - 16 efter storhet sättes punkt - 23 - 17 st. VÄntande 1. väntade - 27 - 13 st. Din vilja 1. den vilja _ - — 18 st. hindrande 1. hotande - 34 - 4 comma eitér sonson borttages — - - 10 bör vara punkt efter finna - 38 - 3 st. plågornas 1. plågarens _ _ - 10 bör vara comma i stället för punkt efter staden - 5g - i4 st. Ar I. styr _ 4o - 5 bör yara punkt efter baden och comma i stället för punkt efter jag på näste rad - 42 - 17 st. dimma 1. drimma _ 46 - 9 st. han 1. hon _ _ _ 16 st. Euainon 1 Euxinen _ 4g - 4 st. Nu 1. An - - - 11 st. Hvad Englar, 1. hvad saligt ^glar _ 51 - 1 st- efter den strimmar 1. efter d^ ^fö^mmer - 54 - 10 st> jag min drim 1. sä ti ' Pag min drim — - 13 st, der 1. den hV w 63 - 1 st, svAr meriet 1. svArmerit t . 66 rad. 28 efter månen tillägges: och deltaga i den heliga Alliancen - 67 5 st. granskningen 1. den granskning