■ Kungl, " * • ' Bibliotek STOCKHOLM A. L. Tidskr. Sv. TID S K R IF T TÖK vetenskap och konst.: K O N G L. [Wé±enskär ejerde HAFTET.' UPSALA Palmblad och C, 182 L t ï. Tibet. Innehåll. A£ W. F. Palmblad. ïl. Bidrag till Moesogothislca Literaturens Historia. Af J. H. Schröder. IH. Öfversigt af Philosophiens närvaran- de tillstånd. (Fortsättning) Af S. Grubbe. SV. Förberedelser till en Ästhetik. Af Aïterbom. '' "»»■» "■ ——----------------— TIBETS T^en resande, som ifrån Bengalens lyckliga slätter uppstiger ät norden, kommer först till en stor, sumpig, skogbeväxt, af tigrar, elefanter och buffeloxar samt en ohygglig skara amphibier bebodd öcken, der det indiska växllifvets försvinn:’.«de kraft ar så utomor- dentligt sammanträngd, att ångorna af den mångartade ve- getationen göra luften högst osund och liksom berusan- de. Detta gröna bälte utbreder sig ända från Assjam till Gauges och Jumna 1), Inen till Indus stracker det sig icke. Rotväxter, buskar och alla slags vattenväxter finna här den mest tjenliga jordmån: en. förväxtAu- geah Gaus, uppskjuter 5o fot högt. Dessa möras alstras af de rännilar, som nedrinna från de nordliga snöber- srnå, med svarta liuf- vuden och fötler, och isynnerhet utmärkta genom sin bre- da feltsvans , som kan väga ända till 20 skålpd. Deras ull är den finaste i verlden ; den förarbetas dels hem- ma i landet dels i Kaschmir till sbawlar. Skinnet är all- mogens vanliga klädnad: de ofödda lammen leinna dej. finaste, och dessa skinn aro en vara, som i Asien dyrt betalas. Fåret är den enda animaliskä näring, som ar tillåj ten, ehuru de säljande aldrig underlåta att förmana kö- pariie, att icke skada djuret: slagtärne bo afsides och änses ärelösa. Men sedan djuret en gång ar dödadt, gör man sig ingen betänklighet af att äta dess kött* lielst, när årstiden så tillåter, fortares det rått: ty van- ligen hänges faret j sedan skinnet år afdraget och inelfvorna uttagna, upprätt i fria luften, tills köttet stelnat och all saft af blasten och kölden är borttorr- kad: derefter håller det sig hela året och är älven för en europeisk gom icke osmakligt. Här nyttjas äfven Fåret såsom lästdragare : det bar 12 till 20 marker.—; Öyrbar ar dernåst den Tibetanska Geten, som lemnar det hår t hvaraf Kaschmirerne väfva sina i österlandet 8) Pennant, s. 353^ Svea 18 och Europa så sökta shawlar, finare än silke. Man nyttjar dertill äfven farullen: men v ä fn a derna d era f er- hålla icke samma finhet. Den här förekommande get- arten är mindre än desmärsta engelska lam, vackrare än Angora-getterna, och har raka horn. Ofver den sydli- ga fjällkedjan vandrar hvarken delta djur, ej heller Mo- skusdjuret ; af menniskor flyttadt från hemlandet bort- tvinade denna kostbara get och dog g). — Sin hufvud- sakliga föda hämtar Tibetanarn af Kornas mjölk, af deras ost och förträifliga smör. I detta L.nds fattiga Fau- na intager äfven den så kalla le Grymtande Oxen (^Bos grunniens) ett maikvärdigt run. Den liknar tem- ligen en europeisk oxe, men har på ryggen en puckel och långa nästan släpande hår. Dess egentliga värde beslår dock i en yfvig, sidenartad, stundom sex fot lång svans med långa, glänsande, silfverfärgade hår. Dessa svansar uppköpas begärligt i hela Asien , för alt användas såsom fanor, prydnader på hjelmar, hästar och elephant-öron. Man ser sådana svansar redan på bild- huggerierna i Persepolis; äfven Aelianus omtalar denna buffel-art under namn af Poephagus. 1 dess mage träf- far man Bezoar-slenar, hvilka i Indien nyttjas såsom läkemedel 1) — I snöbergen ströfva jemväl vildhästar, med langa öron, kött. Tibetanarn en tunn svans och ett vä'smakande kallai’ dem Gurkah, och man för- g) Turner. i) Aelian, de Anim. XVI, c si. pennant, Hist. Quadruped, I, ,37. View of Hindoost, II, 354, k gag *9 modar att det är samma djur,som den mongholiska Hast- åsnan (Dschiggetai, Equus hemionus\ Om Butanernes starka, till bergklättring fullkomligt skapade häst-race, T ang un, hafva vi redan nämt. Desse falar äro äfven sä eldiga som kraftfulla , och blifva genom mödor och svårigheter endast så mycket mer raska. — Eri vigtig handelsvara lemnar Moskus-djuret ÇMoschus moschi- ferus), som uppehåller sig på de högsta bergen. Det gifves deraf flera arter, af hvilka några likna rådjuret och en närmar sig till svinet. Mellan nafvein och köns- delarna bar detta djur en säck, stor som ett hönsägg, hvaruli man finner deil bekanta, stärkt liiktaride Sub- stancen: till hvilken nytta för djuret sjelft, ar äiimi 0- bekaut. Man får äfven Bisam från asiatiska Ryssland men Tibets är ojemförligt mera kraftig — Från så Väl nordens som tropik-ländei*näs rofdjur är Tibet lyck- ligt forskonadt 2). Ömnigt träffas foröTigt harar, hjor- tar, rådjur och annat villebråd, men de ofredäs icke t man vet också att här finnas Zobel och Mård, äfven- som i Butan några Ap-arter; Tibet förser äfven Indien med präktiga falkar 5) ; här gifves också ett slags jagt- hundar, hvilka Marco Polo säger skola vara så stora soni en åsna ; men för öfrlgt är landets naturhistöriä så godt som alldeles obekant. 2) Dock säger kîagi Chaljfa inöfsatsen : Hæc fegiö . . . topia fera, rum rapaciuni præcellit. Gihan Numa ( i. e. Speculum mundi) ex turcico in latinum versa, a Matth, Norberg, Lond. , Goth« 1818. I. 243. Förf, lefde under Muhaifimad IV< 5) Pennant, anf. st, 356* 20 Innan vi öfvergå till menniskan ocli dess ska* pelser, återkomma vi ännu engang till landets physi- kaliska beskaffenhet , sedan vi förut omtalat de olika be- nämningrr, hvarunder det i tal och skrift förekommer. Det inhemsk namnet är^o^, Bud o: Budha-land i motsats mot Dok-pu, låg-landet, såsom invånarn© kalla Butan 4), eller egentligen, då Tibetanarne ej kän- na ljudet b. Pu, Put, äfven Puekoaschim, hvilket be- tyder: det nordliga snölandet 5); också Potyid 6). Af Mongholerne nämnes det Tibet (uttalas TibbeQ, Teby- deti’, ofta äfven Barontala (till höger hand liggande); äfven Tangut. Af Chinesarne Tu-Jan och Si-tsang 7), af den arabiske Geographen Edrisi (o. år 1160) skrifves det Tobbat', af Abu Fasel Tibbut, af Marco Polo Tendusch och Tebeth, af Rubruquis Thiabet', af Witsen Tibet, af Tieffenthaler Tibbet, af Rennell Thibet 8). 4) Stewart, Account of the kingdom of Tibet, i Pint. Transact. II. ^65. 5) Turner. 6) W. Jones, As. Res. III. to. 7) De Guignes, Hist, des Huns, 8) En öfversigt af de i Europa utkomne skrifter öfver Tibet, med- delas i Lindners N. Länder- och Völkerkunde, X1L s. 389-92. samt s. 547. och i Eichhorn, de tre; sista Arhundr, Histor. Strengnäs, 1816, IV. SaS. Jag har deraf med nöje erfarit, att intet hithörande hufvudverk felats mig. Ritter, som dock haft tillgång till Göttingska Akademiens Bibliothek, har endast kunnat begagna Eyring’s kor- ta utdrag af Georgi’s A phabet. Tibet, i Gatterer’s Histor. Biblio- thek Th. V. Vf. VH Sieüya detta sällsynta verk âges af Up- sala Üniv«r«ii»ts Bibliothek. 21 Sedan man öfverstigit Rimo^-ked^n, och genom- Vandrat dalarna vid Paridrong och Tankia, Iräffar man, efter 10 geogr- mil, en ny alpsträckning. Landur t och vidare norrut en tredje ganska hög, dLambala^ sona stryker mellan sjön Palte eller Dsjamdro samt San-pu (öfra Buramputer). Alla dessa fjäll a ro i s. ganska bran- ta , men i n. vida mindre. Öfver sistnämde fjäll, det högsta i Tibet enligt Georgi, går vägen till Lhassa, och frän dess högsta spets upptäcker man i norden ännu en fjerde bergkedja, Tangra, vid hvars sydliga fot vägen gar till China. Frân Lhassa till Peking räknar man fy- ra månaders väg, men Täschu-Lhama 9), som ar 1779 besökte chinesiske kejsaren, behöfde dertill 6; da han kom till ”den stora staden Kumbu G umbar a i Kalmuc- kernes land”—för oss alldeles obekant, liksom hela den- na ofantliga landsträcka — föll sa djup snö att karavanen måste ligga fyra månader stilla 1). Från Lhassa till Siling (sannolikt samma ort Chartorna samt Chineser- ne kalla Sining 2) är ett afstånd af 5 månaders väg. Denna stad (56° 09 20' br.; ng’ 55 o ) har från äldre tider varit en hufvudnederlagsort mellan China och Tibet, och derifrån går årligen en stor karavan till Kiachta pa 9) Turner skiifver Tes ho o. Dö tlesla Tyskar, som velat återgifva det ursprungliga ljudet, stafva T i s c h u. Jag vet icke af hvilken grund- Bog’es orlhographi är Taysho; Georgi’s Trasci. Allt- så tyckes första vocalen i detta namn mera nalkas ä än i. t) Oi.er denna lösa är en Journal , dock ty värr alltför innehålls- fattig och författad af en indisk Gosein (Pilgrim), som deltog x resan, införd såsom bihang efter Turners Resa. 2' Erdkunde v. Ritter, s. 565. Vid denna stad upptager Chattun- gol (Hoangho) lloden Selin. 22 ryska gränsen 5). Oni^ såsom troligt 4), denna ort ar den samma som den, hvilken i höglandet heter Dobo- Selin-Chotton, sa går härigenom Mongholernes väg Från öcknen, genom staden Kuku-Chotton , förbi sjön Ku- ku-nor, vidare genoin Dobo-Selin-Chotton, derHoangho öfverfardas, 5o dagsresor åt vester till den stora pago- den Dsonoi-ke i Tibet 5). Den landsträcka, som lig- ger mellan Lhassa i s. och sjön Koko-nor i n., heter Kiang. Efter 8 dagars färd kommer man till orten och provipeen Dam 6); och 2 dagsresor längre åt norr till Nakcihukha, Tibetanarnes yttersta gränsfästnipg, ehu- ru deras land stpäcker sig ännu längre. Derifrån trällås vidare inga hus: endast tält. Invånarne lefva af mjölk: bland deras hjordar be(a Jask, stora vildoxar. På 4o:de dagen far man öfver dep stora floden Bicihu (Japtse-, kiang) på skepp gjorda af hudar; efter en månad hin- ner man till Zoloma, och derifrån efter 5 dagsresor till Kokonor, vid nordliga gränsen af dep tibetanska provincen Kiang 7). — Mellan rikets båda hufvudslädep räknas 12 dagsleder eller 24o engejska ppl. Tibet indelades fordom i stora och lilla Tibet; denna indelning har af senare Geographer blifvit för- kastad, men torde åter blifva antagen, såsom i landet ej alldeles okänd. Mellertid ipärke vi följande hufvud- 3) Klaproth, Asiat, Magazip, 1802 T, 47, 4) Ritter anf. st. 5) Paltas, N. nordische ßeitr. I. 2o3, 6) Turper, 7) Georgi, anf. st. delar: i. Butan (26° 45,-270 55' br. 8J, hvars obe* roende Radsja, som tillika är en öfverLhama, har sitt säte i Tassi-sudon, samt 2. Hög-Tibet irån 270 55' br. till öckuen Kobi. I v. och ö sträcker det sig från In- dus ända till Chinas gränsfjällar. En landsträcka så- ledes af 5oo geogr. mils längd, i hvLk n vi blott kän- na vägarna från seder till de båda hufvudsläderna. \ äl uppräknar Georgi åtskilliga provincer och distrikter, men då dessa, utan tillägg af vidare uppgifter, för oss blott äro obekanta storheter, vore det föga nyttigt att här upptaga dem. Med möda veta vi att Tibet be- står af tvenne Lhama-dömen, men dessas förhållande sinsemellan förekommer mig ganska gatlikt g). Den e- ne StorLhaman har sitt säte i Tåschu-Lumbu, (290 20' br.; 89° 7' ö. om Gr. enligt Turner) en stad med 5 till 4oo hus, utom tempel och mausoleer; den andras huf- vudsäte är Lhassa (på mongoliska Ba^ran-to^la, 3o° 3o' br.); en stad, som på stora handelsvägen till China från ål- der blifvit ansedd som Lhama-religionens medelpunkt. Den ar vida betydligare, välbyggd, hvimlande af pilgrimer, chinesiske och kaschmiriske köpmän och handtver- kare. Här ligger en besättning af 1000 Chinesare. Sta- den säges hafva 6 eng. mil i omkrets. Ligger på en slätt och är omgifven med en bred mur. Husen, mest af trä, äio icke små. Midt i staden höjer sig det stora templet Dscha-Schi^umini, med tusen afgudatjenare 1), I detta fall vore gudstjensten i Täschu-Lumbu vida 8) Enligt Turners charla. 9) Se nedanlbret 1) Georgi» praktfullare, ty i denne Lhamas pslaLs bo 0,700 G i long's (fiuell ng enligt Pallas’ skrifsäu) som endast sysselsatta ^ig med den dagliga tempel-tjensten 2). Sju eng. mil utom Lhassa nara Bm amputer ligger DalaiLhamans kloster och egentliga boning: Putala (Budhas berg). Det innehåller pianthga byggnader af slen och tegel inom många borggårdar, 4 våningar högt, med höga porti-e ker, corridorer och teriussei’. Rummen (man uppgift ver antalet till 10,000) äro i chinesisk smak, präktigt malade, förgylda och lackerade, Slundom uppehåller sig äfven Stor-Lhaman i klostren Sera och Brepurij som också äro belägna i granskapet af Lhassa, Pâ andra sidan om Kambala-bergen ligger sjön Palle eller Dsjambdro, i5o eng. mil i opikrets, men stör- sta rymden upptages al en ö, så stor att vattnet epdast har en bredd af 5 till 8 mil tvertöfver. På denna ö ai ett kloster, sate foi PhaiTiïssa lurçepano^ en qviv™ lig Lhamas ”stora återfödda” anda. Utom ofvamiämde båda andeliga Öfverhufvudeninne^ håller Tibet dessutom flera för oss obekanta riken och för- stendömen, äfvensom flera nomadiska slammar. En af dem, Dukba, i södra delen, nyttjar Grymt-oxep, så- som Lappiåndarn sin ren: dess kött och mjölk är hans föda, af dess långa hår bereder han sina kläder och på dess rygg lägger han sitt tält, då han flyttap från dep ena orten till den andra 5), Oss återstår ännu, ty det mellersta Tibet, v4 om a) Turner, 5} Tarier, 25 Täscliu Lumbu ända till Ganges källor, ar oss fullkom- ligt obekant, grundteckningen af delta höglands vestligare del, eller den landsträcka som lore' ominer under namnet Lilla Tibet eller Baltistan (d. ä. bergland 4). För att derom förvärfva oss sa mycken kunskap som några sprid- da, ännu högst ofullständiga underrättelser tillåta, föl- ja vi de första resandes*) spår, hvilka besökt denna af- jägsna verldstrakt, i det vi tänka oss resande från den undersköna alp-dalen Kaschmir uppåt norden. Fyra dagsresor tillryggalägga vi på samma väg, hvilken de karavaner årligen färdas, som från Tibet tiil Kaschmirs vafstolar hämta den fina shawUulien, innan vi ankomma till snöberget Kantel, detsamma som Chineserne kalla Kantaisse. Häröfver går den smala, slingrande stigen genom trånga pass, förbi branta afgrunder, fjällfloder, cas- kader , of ver bryggor af trädrötter, som sväfva ölvep svarta brådstupor. Träd och buskar ser man ej; gräs och vexter sällan, blott kala stemosen, stora snöfält, på hvilka man i brist på boningar och härbergen ofta må- ste tillbringa natten, i Irots af stormarnas stelnande brusning, Näringsmedel finner man föga, annat än mjö- let af en kornart (Sallu), har och der i hyddorna. I början äro invånarne Muhamedaner, derefter Lhama- tjenare. Sedan man efter 4 till 5 dagsfärder öfverhun- iiit dessa svårigheter, kominer man till staden Dras 4) Namnets härledning var Elphinstone och Ritter (s, 6o4) obekant^ jag liar hämtat min uppgift från Gatterer , s, 352, Missionärerne Desideri och Freyre, hvilfeas rese-antecfeningar ä- ro införde i bettres édifiant, Rec, XV. yô C {Draus, aa0 5a' br.; 76° 48' ö. om Gr.), der tvenne gre- nar af Indus förena sig. Dit iliân Kaschmir räknas egentligen 8 dagsresor 6). Ämnar man sig nu till Stora Tibet, sä fidlföljer man, längs Öfra Indus, sin kosa at öster, ända till Deh eller Ladak, 5o till 4o (enl. Desi- deri samt Turner, men enligt Raper blott 13) dagsre- sor frän Kaschmir. Derifrân vidare 15 små dagsresor till Gertokh och 2.5 till Kodak y den senare belägen vid den östligaste grenen af Indus, hvilkeu nian fordom an- såg för Ganges. Förstnamde stad ar en vigtig stapel- ort mellan Kaschmir och Lhassa för Indiens och Per- siens frukter, bomull, socker, koraller, kaurics, per- lor, the och porcellaine samt höglandets gullstoft, silf- ver, jern, apothekar-varor, borax, små hästar (Tan- guns), ull och ylletyger samt pelsverk. Från Kodak till Ladak föres ullen på lastdragande får; från Gertokh till Ladak går vägen öfver ett slättland; dess beherr- skare, hvars hufvudsäte är Ledak, ar en sjelfstandig förste och kallar sig Radsja (ty äfven de muhamedan- ska förstarne hafva bibehållit denna indiska titel 6) öf- ver Khurd-Tibet (Lilla 'Ijbetj; äfven heter hans rike Tibet-i-Zerdaulji. och Dauro. Han jemte hans under- satafe skola vara beslagtade med Kaschmirerne. Från dennes hulvudstad har man, öfver snö och isfält, än- nu tre månaders väg till Lhassa: men våra Jesuiter behöfde dertill hela sju. 5) Enligt Elphinstone, nen våra missionärer tillbragte på denna väg en längre tid. De reste mest till fots. f») Elphinstone. „ a: . 27 Ligger deremot den resandes mal ej osterat, utan nordligt, sa gar farvägen från samma punkt (Ledak), längs Shauyul-^, Siuds nordligaste bi-flod, begynnande vid 58a och flytande från n.v. Vid dess kalla har han upphunnit en bergskedja, som val ej tyckes äga någon betydlig absolut upphöjning, men dock skiljer de vatten- drag som i s. flyta åt Indus och dem, som i n. falla åt Jerkem Dess namn är K.hundaua 7) : man behöi- ver endast en dag för att öfverstiga den. Nu inkom- mer man i en lörstes område, hvars hufvudstad heler Jarkund, 15 dagars väg från Ledak; foi dom (1665, da Bernier var i Kaschmir), boode han i he^itey (Kas- ghar 8), 10 dagsresor sydligare 9). Detta Kacheguer lig- ger 44 dagsresor från Kaschmir, genom CrOuitscJie , 4 dagsresor från Kaschmir; Escherdou, hufvudsladen i ■7 ) Elphinstone, Han säger ochså , att den heter Mus tag, ett i Tatariet vanligt namn, såsom appellativum för snöberg. Jag har valt det i texten stående namnet, för att detta berg aldrig mat- te förblandas med det nordligare, stora Mustag. Ritter kallar den oftast Pa mer kedjans men så heter egentligen den vest- liga sträckningen. 3) Ritter, s. 6o3, är böjd att anse detta Berniers Kacheguerför det af Elphinstone upptäckta Kaschkaur ; men först namnes detta af den brittriske Gesandten såsom ett land, ej såsom en stad, se- dan kan detta sydligare Kaschkaur svårligen ligga 44 dagsresor (mo geogr. mil, enligt Ritters egen uträkning) från Kaschmir. Afståndet derifrån till det egentliga Kasghar (det vi tro här bö- ra .förstås) utgör vid pass 5 grader, hvilket, vägens krökningar in beräknade, tyckes öfverensstämma med namde uppgitt. 9) Bör heta; nordligare, i fall mip i föregående not gjorda gissning är grundad. r mir 2m. 28 I S- Ya, häpnad; Yä, gås 2). Tibetanskan saknar de 9) Minne beslägtadt med den indiska Schiva, dödsguden? 1) Georgi, s. 631. a) Kircher, China ilhutr. p. 13. Svea IV. c 54 för oss så väsentliga ljuden b, d, f, g, q, x, z, (i chinesi* skan fela b, d, r, x, z): detta oaktadt äger den dock 5o consonanter, bestående i en mängd näs-strup- och gom-ljud^ som äro svåra att härma och annu svårare att med europeiska bokstäfver uttrycka Deremot fin- nas endast 4 egentliga vocaler, som skrifvas nedanom raden. Det tibetanska uttalet är hårdare an det chine- siska, åtminstone tål det första språket flera, ofta hår- da consonanter vid ordets början, såsom: Rnam, ande; Uta, tecken ; rtsaf kärl; Rpa, rofla. Tibetauarnekun- na rigtigt uttala namnet Kristho 5), men Chine same måste säga JLil^situsu 4J. A i meddela här, såsom i nå- gon del upplysande den syntaktiska construktionen, bör- jan af Herrans bön 5; : Vår Fader L'rnTen som i sitter! Nghe-nam khji Jap Nani-khei longb tu sgiubhchi; Edert Jianm alla af helgadt Khje-kh:i Tren tham tschieh ne sangh-kje-bare varde! Edert rike snart komme! ghjur; Khje-khji Jul kham dsehjom bhare-schio; Eder vilie liksom 'himlen i, afvenså Khje-khji Thu-do tschi-tar Nam-kha la, te-thar verlden i skedd varde l Dagliga Dschik-then tu tze-bhare ghiur; Gnin-re-schin 5) Caasiano Beligatti da Macéra ta , Alphabet. Tangutanum, Ro- mæ, 1773. Se inledn. till det der införda Pater Nosier* 4) Bayer, Mus. Sinicum, I. 15. 5) Cassiano, anf. skr, Georgü Alphab. Tib. sid. 643. hvars formel blott i få ord skiljer sig från den förstnämdö Pafems, Adelung. Mithridates, ï. 7J. o5 Vårt bröd i dag oss åt gtfvet nghe-nam-klij! Pah-leb to-rin nghe-nam la nangh- varde gör och! Vare tzo-hha iangh, Det ofvanstaende torde vara tillräckligt att vislj att Tibetanskan hör till den monosyllabiska språks tam- men, — de ofullkomligaste bland språken — och att den, åtminstone i sin construktion röjer en omisskänlig likhet men Chinesiskan. Denna likhet tyckes älven sträcka sig til] enskilda ord: vi heter på tibet. nglie^-nam^^ på chin, ngho-^men^ namn på begge språken ming Aflägse är dock denna likhet, ty flera likljudande ord har jag i de båda språkens Pater noster icke kunnat upptäcka J men man måste dervid anmärka> att denna bön, i sig sjelE löga tjenlig Lill språkprof, blifvit i bå- da språken på ett från det europeiska ordaförståndet af- vikande sätt tolkade, så att få punkter till sammanlikning "erbjuda sig Så mycket synes dock vara klart, att den berömde W. Jones misstog sig, då han ansåg Sanskrit för Tibetanskans grundspråk, och trodde att dess monosyl- labiska charakter sedeimera tillkommit genom Chine-“ siska literaturens inflytelse 8}. Det är möjligt att i Ti- 6) Se ofvananförda Pater noster» 7) Mithridat. s. 59, 68. 8) Although it was anciently Sanscrit, and polysyllabick, it seems at present, from the influence of Chinese manners, to consist of monosyllables, to form which, with some regard to gramma- tical derivation, it has become necessary to suppress in common xliscourse many lettres, which we see in their books ; and thus we arc enable to trace in their writing a number of Sanaark 56 betanskanfinnes sanskrit-(eller rättare Bali-) ord, men dessa hafva väl, med den religiösa culten och veten- skaperna, vandrat från söderlandet uppåt bergen. Fie- re af Tibets lärde hafva också skrifvit böcker på san- skrit. Deremot är Skriften af ett afgjordt indiskt ur- sprung och liknar verkligen det äldsta sanskrit g). San- nolikt har den inkommit med en prest-coloni från Bena- res, hvarifrån, enligt Hinduernes egna uppgifter, all visdom utgått, först österut till China och Japan; sedan till Europa 1). Åfven i sjelfva Tibet försäkrade Täschu- Lhama, och med honom öfverensstämde landets Öfrige lärde, att deras religion kommit från denna heliga stad 2). libetanskan har tvenne hufvud-alphabet, ett mystiskt {magicum 3) med 12 charakterer, hvilket är mycket i bruk, och ett, som åter delar sig i tvenne classer: 1. det större, Uschén (hufvudskrift, capitales}, som blott nyttjas till andliga och juridiska skrifter och kommer närmast det äldsta sanskrit; samt 2. det mindre, Um in {noti capitales), hvarpâ bref och andra uppsatser i det vanliga lifvet skrifvas. Begge afvika ungefär så mycket från hvarandra, som våra vanliga smärre bokstäfver från Words and phrases, which, undistinguishable. in their spoken dialect, ars quite Asiat. Res. III. 10. 9) Man behötver endast jemföra de tibetanska, af Georgi afritade bokstäfverna med de gamla indiska charakterer, hvilka Wilkins och Goldingham meddelat i Asiat. Res. Vol. I. och V. 1) Ritter, I. 677, 2) Georgi och Turner. 5) Georgi, Alph, Tibet, prsef. p. XII. de stora romerska Uncialerna. Detta alphabet är egent- ligen. liksom Devanagari (sanskrit), en bokstafs-skrift, men genom de många abbreviaturerna får det utseende af alt vara syllabiskt. Både Indiens och Tibets alphabe- ter, äfvensom Stranghélo, det sedan uppkomna Pschuto (det ny-syriska), det kufiska och Neskhy-alphabetet (det gamla och nya arabiska) vill man härleda från det urgamla oiguriska4). Liksom Europeerne, skrifva Tibetanarne från vens^er till höger. Deras penna är ett uddhvasst, klufvet indiskt rör, som doppas i chinesiskt tusch. Papperet består af tunna och smala remsor, som beredas af ro- ten på en liten buske. Boktryckeri-konsten har från urminnes tider har varit känd: den består i att inskära bokslälver i träd, liksom i China. Aftryckningen sker på båda sidor. Vissa heliga ord, som förekomma, co- loreras med gull, silfver eller färgor. Bladen läg- gas sedan mellan ett par jemna bräden, som tjena till permar. Om denna nations skicklighet, så väl i de mecha- niska, som sköna konsterna, sakna vi ännu tillräckliga underrättelser. Tibetanarn tyckes täfla med Japanarn och Chinesen i tålamod, alt genom uppfordring af mat- jord och vatten göra sina kala höjder fruktbara. — De 4) Dock anser W- Jones de«sa Oijjhurer, såsom en indisk stam. As. Research. 111. n. Ett gammalt cultnrfolk. Redan år 64o e Chr. bleFvo tempel (åt Fo?) i deras land uppbyggde och år 981 stodo der, midt i Tatari*t, 5o tempel med tempel - hibliothek« Visdelou i Herbei. Bibi, orient. Supptem. p, löy. Elphinstone 6) UÛ racket är HUiers» 58 talrika hjordarna vittna om boskapsskötselns goda till« stånd. — Smederne tillverka sa val prydnader som go- da vapen, såsom sablar, dolkar och pilspetsar. — I si- na tyghus förvara de jern-kanoner, som påstås vara 5oo år gamla: Tavej-nier sjelf (-f- 1689) såg en bössa i Lhassa, som han ansåg vara mer an 200 år gammal,—» I bergshandtering gifver detta folk kanhända icke vika för något asiatiskt folkslag. — Om deras yllevafnader utmärka sig för lenhet, så är dock delta till en stor del ullens förtjenst. — Dessa tyger gå ända till Afghani- stan 5), Till någon del kan den inhemska idogheten bedömmas genom följande handels-tafla. Tibets handel är verkligen betydande, Härigenom går den enda vägen uppifrån Bengalen till China och Mongholiet. Det är det mellersta Asiens Höga Port 6). TI ill China sandas gullstolf, muskus, lamskinn, ylle- tyger? samt diamanter, perlor, utter-skinn, hämtade från Bengalen; derifrån erhållas tillbaka the, flera slags pelsverk, siden, allas jemte gull- och siden- brokad, tobak , torrkad frukt, sjlfver, qvicksilfver, zinnober, musik-mstrumenter, samt åtskilligt chinesiskt manufak- tur-kram. — Till Nepal utgå bergsalt, tinkal och bo- rax, samt muskus, i utbyte mot myntade silfverpengar, grplt ylletyg, ris, koppar, samt bengaliska och engelska varor, hvilka merendels taga vägen öiver Nepal, och hßsta i ädelstenar, koraller och snäckor, nejlikor (som $9 nyttjas i de vällaktande tempel-ljusen), indigo, tobak, läder, utterskinn . kläden , samt ringare manu faktur-va- ror, såsom snusdosor, knifvar, saxar, glasögon o. s. v. En del af dessa varor införas äfven af B ut an ar ne ? som i stället afhämta gull, landets smala ylletyger, salt samt chinesiskt thé. Till Kaschmir utgöres den för- nämsta utförsvaran af fint gethår, för hvilket man er- håller shawlar, harts, torrkade aprikoser, russin, korin- ther, mandlar, dadlar och saffran. Från Kunbauk komma hästar, dromedarer och bulgariskt läder. Till Kabul utgå ylletyger, muskus och rhabarber, och till- baka komma hästar och mulåsnor. Med As s jam un- derhålles ingen förbindelse. Täschu-Lumbu utbyter med Lhassa si'fver-klumpar mot gullstoft och gudar, som i sistnämde stad förfärdigas bättre än annorstädes 7). Sa vidt jag kunnat dömma af jemförelsen mellan kopparstick öfver de trenne nationernas boningar,’ är Tibetanarnes byggnadskonst sammansatt af den indiska och chinesiska, på ett satt, alt genom denna förening uppstått ett slags national egendomlighet. Den är väl icke så stor och gigantisk som den äldre indiska, men vida höjd Öfver Chinesernes bräckliga nätthet. Af de senare har man antagit de långt fram skjutande taken , som vid tak- foten äro uppåt böjda. Dock ser nun äfven ofta platta tak. De flesta husen halka två eller flera våningar och äro upphöjde från marken. 1 Butan stå husen på höga 7) 1 urner. - Gatterer, Univeisailiislurie, Götting. 1764, II» 1. 4i2f 40 pelare. Inga beqvämligheter 8) felas, utom fönster och trappor. I stallet för de senare betjenar man sig af ste- gar; dagen insläppes genom hal, utifrån öfverbygsda med skottluckor, hvilka tillstängas åt den sidan vädret ligger pä. Templen bestämest af tre vaningaï*; de myc- ket förnäme bo fyra eller fem våningar högt i torn, som uppresa sig öfver den öfriga byggnaden. Skön ar anblicken af en tibetansk stad, helst dä solen bestrå- lar dess förgylda tom och coupoler. De sköna konsterna sta här under Religionens befäl. Således synes musiken vara den, om hvilken detta folk mest beflitar sig, emedan den tjenar till att upphöja andaktens fester. Tibetanarne äga, liksom deras gran- nar i söder och öster, en mängd högskallande instru- menter , hvilkas toner, ehuru hvar och en för sig sträf och obehaglig 9), dock i förening med två till trehun- drade karl- och goss-rösler måste frambringa en under- bart stor och högtidlig verkan. Det är sannolikt, att de i denna konst maste öfverträffa alla Asiens nationer. Ett af dessa instrumenter utgöres af benpipan af ett mennisko-ben, försedd med en blåsbälg och ett kop- par-munstycke. Dess ljud är skärande men behagligt, S) Tnrnei btef förvanad, att i donna ödsliga verldstrakt träfla alla de lifvets behof, den bildning, finhet och lux, hvarvid Brilterne sjel've vant sig. 9) Åtminstone efter Turners känsla. 4i Man har också klockor, hvaruti kläppen består af en sandpåse i)» Tibeianarnes år äro man-år: tideräkningen bestäm- mes , liksom i flera orientens länder, efter en cyclus af 12 år. Vissa dagar äro i kafendern utmärkta såsom o- lyckliga, då man ingenting företager sig. Den första, femtonde och sisfa dagen i hvarje månad firas, såsom högtidsdagar, med särskilda ceremonier 2). Dessutom hafva de tre årsfester; den första och högtidligaste vid första nytändningeh i April, den andra i Juni, den si- sta i December. På landets språk äro många och vidlöftiga böcker skrifna: men om deras innehåll är endast så mycket be- kant, att de flesta angå religionen. Det är således o- möjligt att bedömma, på hvad punkt detta folks vet- skapliga odling står. De lägre ståndens lefnadssätt och deras förhållande till den presterliga orden är oss jemväl nästan allde- les obekant, emedan alla resande, slagne af undran öfver de många nya och förvånande föremål, som i culten och inom det cleriska ståndet mötte deras ögon, alldeles försummat att derpå fästa sin uppmärk- samhet. Vi anföra här några allmännare bruk och seder. 1) Voy. du Profess. Pallas. Nouv. Edit. rev. ot enrichie p. Lamarck et Langlès. Paris Fan n. Ti, 253. 2) Åtminstone hos Kahnuckerne. Pallas, Voy. II. 200, 234. 4a Det ar retail nämdt, att Tibetanarnes föda nastari endast är hämtad från växt-riket. The nyttjas alla tim- mar om dagen: i T bet iblandas smör och fint mjöl; i Bùtan rostadt ris. Man känner äfven bran vin, som, omdislilleradt, är ganska starkt. Intet besök, ej engång ett bref emottages, utan attva- ra åtföljdt al ett skärp, som beslår af ett tunn!, med fran- sar besatt tyg, af battre eller sämre beskaffenhet: fär- gen är dock antingen hvit eller karmosin-röd. Ett hvitt sidenskärp gifves af den ringare åt den han vill bevisa sin vördnad: denne later deremot en betjent hänga ett röd t skaip kring den förres skulhor. Bland de många bruk, hvilka Lhamaismen har ge- mensamma med Christendomen, i synnerhet den kathol- skaj är älven dopet, som sker i mjölk och vatfen, hvar- vid barnet äfven erhåller sitt namn. Men äktenskaps- förbindelsen betraktas ej såsom en religiös handling: den alslutås utan presterlig välsignelse. Månggifte är har bland det lägre folket öfligt, likväl på det sättet att det är hustrun, som delar sig mellan flera männer. Den äldsta brödren i en slägt väljer sig en hustru, hvilken sedermera af samtliga bröderne begagnas. Så såg Tur- ner lem bröder, som endast ägde en hustru. En gan- ska sedesam hustru, gift med sex Täsclm Lhamas bror- söner, klagade för larbrodren, att de två vngsta ej till den gemensamma makan hemburo den gärd af kärlek och ömhet, som pligt och religion föreskrefvo 5). Det äldsta barnet tillhör den äldsta brödren, och så efter ordningen. Polyandrien— en osed, som dessa stammar ursäkta med brislen på flickor — är dock icke ensamt öflig i Tibet: detta bruk är charakterisliskt för flera an- dra folkslag i HögAsien; likasom pä Cellon 4). Begrafningssättet är i Tibet trefaldigt. OfverLha- marnas lik inneslutas i colossala afgudastoder: de öfrige förnäma Lhamarnes brännas, liksom bruket är i Indien, på sandeitrad. De fleste döda föres till höga berg eller inom innestängda, men obetäckta platser, hvarest köttet nppätes af hundar och roffåglar. — Sådan var äfven Forn- i^arsernes sed. Endast det sämre folkets lik störtas i af- grunder eller i vallen. Kalmuckerne hafva sex begraf^ ningssätl: endast Förstarne, de förnämste presterne och de, hvilka fört eu utmärkt helig vandel, brännas efter dö- den: askan sändes till Tibet, cononiseras der och för- varas efter återkomsten som helgedomar 5), Det sämre folket är osnyggt, i synnerhet det i Bu- tan. Löss och annan ohyra vågar man ej döda. Al- drig tvättar man sig, med undantag af munnen, dock icke i afsigt att skölja den, utan på det att de själar och andar, som man kunnat nedsvälja med maten, här 3) Bogle, Phil. Transact s, 477, 4) Asiat. Res. VI 15, Hos Hunnerne fanns redan spår dcraf, Dô Guignes I, 5) Pallas Voy, II, 244. måtle finna elt rent element. Kring halsen hänga dosor, som innehålla guda-afbildningar och radband. På brö- stet eller om halsen bär man jemväl bomulls- eller si- denlappar, helgade genom Lhamarnes spott eller ande- drägt. Eller också äro de leeknade med några slags fi- gurer. På Kalmuckiska heta dessa amuleter bu 6). Men en dikt lär er den berättelsen vara, som äfven af Georgi uppiepas, att ÖfverLhamarnes träck af deras tillbedjare bäres formad i kulor och öfverdragen med guld eller njuskus, ätvensom att deras urin intages såsom ett kraf- tigt läkemedel i sjukdomar 7). — För öfrigt är cast-in- delningen här okänd. Alan känner endast indelningen i Andlige och Laici. Iibets statsförhallande hvilar helt och hållet på re- ligionen : denna slat är en theokrati, utförd med en or- ganisk sjelfenlighet, som knapt någorslädes i historien haft en förebild. Den högste Lhama betraktas som en på jorden boende gud, såsom en ständigt fortfarande det högsta Väsendets incarnation (då dessa incarnationer i Indien redan för lång tid sedan anses slutade), såsom ett obefläckadt, allestädes närvarande, allvetande helgon, såsom en medlare mellan himlen och jorden, och då han, ehuru helst försänkt i religiösa pligter, nödgas vända sin uppmärksamhet pa det verdsliga, är hans yppersta njut- 6) Pallas, Voy. II. 228. 7} mycket är dock visst, att f Rimbochay Larri Sobroo Novangnamghi Lam^ Gassatoo. Båda sekternes andliga klädedragt är en sid rock af gult tyg: och en kagelformig mössa med ett par flikar, som betäcka öronen : bland Gyllukpa-sekten är den äfven gul, men för Schammar-sekten röd. Till dess att rätta sammanhanget blifver bekant, vagar författaren af denna uppsats följande gissningar, för att sinsemellan förlika dessa synbara motsägelser, hvilka, honom vetterligen, af ingen hittills blifvit märk- te, än mindre förklarade. Den öfverLhama, hvilken Svea IK. 5) Samma namn som Georei p. 141, 3a3 efter italiensk» uttalet skrifver Rinbece och tillägger Täschu Lhama. 5o Mongholerne kalla Bogdo Lhama och som fordom va- rit Tibets enda Öfverhufvud, är val ändock Lhaman i Lhassa. Från honom skilde sig den gula sekten, hvil- ken med chinesiskt biträde upphöjde Taschu Lhama till sin Pafve och insatte honom i det kloster-slott (Dhaschi Lumpå, TaschuLumbu}, so n fordom kunde hafva varit en af Dalai Lhamas bostäder. Den senare, för svag att emolstå öfvermakten, torde väl sedan— ej ännu för 100 år tillbaka, sannolikt efter Georgi’s afresa — måst vika, erkänna chinesisk öfverliöghet och anta- ga dess färg. Sannolikt drog sig först då den orthodo- xa (röda) sekten åt Butan. Deraf förklarar sig den större tillgifvenhet, hvilken den chinesiske kejsaren sy- nes hysa för den vestligare Lhaman, såsom sin skyddsvän. Lhama-religionen bekännes af alla mongholiska folkslag från Wolga ända till östra oceanen. Hvar och en folkstam håller sig till en af dessa sekter. 1 trots af Ryssarnes förbud, afsända äfven de under deras välde lydande khaner ambassader till StorLhaman i Tibet, för att hämta aflats-bref och välsignelse, och till sådana sändskaper insamlas ofta collecter öfver hela landet 6). Dessa pilgrimer medföra stora skatter i rent gull och silfver, och isynnerhet af sitt lands produkter. Hela timmar stå de väntande på den saliga åsynen af den Store Lhama; och då han värdigas, ofta endast från en altan, visa sig, nedfalla de på jorden, lyfta och sänka 6) Pallas, Nachr. tib, mongol, Völkerschaften. 5ï îiâtideriia nîo gânger upp och ned mot bröstet. Meii Lhaman helsar pâ ingen , visar aldrig den ena störré aktning än den andra, blottar ej sitt hufvud, står ej upp för någon, utan åtnöjer sig blott att välsignande lägga sin hand pä sina tillbedjares hjessa. Då den högste Lhama, eft r dessas talesätt, flyttar i en gosses kropp, tillförordnas en Regent, som vica- rierar så val i andliga som verldsliga styrelsen. Denne Regent, Tip a, bibehåller gerna den verldsliga makten, äfven sedan hans gudomlige herre blifvit fullväxt. Öfver-munskänken, Sadik, är äfven en betydande person, som både är skattmästare och tillika minister för ut- och inrikes ärender, Vanligen utnämner ôfvèr- Lhaman sjelf sin efterträdare: i annat fall väljeshan af de andlige. I sådan händelse kringsändas kunskapare för att utspana det barn, af hvars kropp den utvandrade Gu- da-anden tagit besittning, Dertill gifvas tecken, hvilkas kännedom de andlige allena ha sig förbehållen. Den tibetanske påfvens inkomster bestå dels i do- mäner, dels i ordentliga öch exf^ao^dinäta afgiftei’à De, hvilka hans undersåtare erlägga, äro ganska obetyd- liga: Ungefär en gulden för hvart hlifvud; denna skatt betalas antingen i gnll och silfver eller i pélsverk. Så myc- ket mer betydande äro de skänker-, som de rättrogne förstarne öfverlernna till Hans Helighet 7). 7) Man kan dömma till dessa extraordinära inkomsters värde åf den skänk, som ar 1779 en mongholisk förste gj«rde Täschu Lha- 52 I Tibet finnas kloster, både för man- och qvinno- könet. Munkarne hafva tillåtelse att besöka nunneklo- stren, men hvar och en måste innan qvällen återvända. Dessa kloster hafva alla sin jord och sina räntor, hvar- af deras invånare lefva. Antalet af andlige är otroligt stort, dels i följd af religionens drift, dels genom ut- sigten alt på den vägen endast hinna till samhällets yppersta värdigheter, dels genom det stadgandet, att bland fyra söner i ett hus en måste antaga ordensdrag- ten. Invigningen sker vid 8 till 10 ar, då novitien he- ter Tupp a; vid 15 blir han Tohpa; vid 21 eller 25 G il on g. I mån af hans skicklighet och lycka kan han först derefter bli Lhama eller kyrko-föreståndare. Icke blott alla sinliga njutningar, utan älven hvad man på den öfriga jorden anser som den högsta njut- ning, äktenskapets behag och den glädje man fbröfrigt hämtar af ett verksamt och fruktbärande lif, föraktas af det högsta ståndet i Tibet såsom förnedrande. För de varelser, som lyft sig Öfver de lägre menniskoclasserna. gifves, enligt deras åsigter, ingen värdigare sysselsätt- ning, än att med sång och klang prisa gudarues nåd, eller i salig åskådning sträfva att utgrunda deras väsen- de, eller knäböjande läsa de heliga trosböckerna, eller, fingrande radbanden, oupphörligt upprepa de mystiska ma vid hans resa till China. Den bestod af 3oo hästar, 70 mul- Ssnor, 100 kameler, 1000 brokad-stycken samt, myntadt och o- myntadt ailfrer till »tt värde af i4.ooo p:d sterling. 65 orden: um^mauni pami um. Stundom aro dessa kraft- ord tecknade på ett papper som svafvar omkring en cy- linder, lik de instrumenter som våra barn göra och sätta på kakelugnen, då det ormlika papperet drifves om- kring af hettan; när nu Tibetanarn skakar denna bön- machin, så anses det lika kraftigt, som han sjelf utta- lade ofvannämde heliga ord 8). Andra öka dessa for- tjenster genom vallfarter till Ganges efter dess heliga vatten, andra åter företaga långväga vandringar till Ta- granaut, öfver fjällen till Hindostan, hvars heta qval- miga luft ofta är dödande för desse nordliga bergsboer, eller till andra vidt aflägsna orter. Den ståt och rikedom, som herrskar i Lhama-tem- plen, öfvei'gär all föreställning, och hela denna afguda- tjenst begås med en ifver och en prakt, som förvånat alla Europeer. Tre gånger om dagen rusa, snarare än gå, under högskallande musik, ett halft tusental Gi- longs q) från palatset i Täschu Lumbu till det inom dess område belägna tempel — och man föreställe sig en sammanstämmande chor af 5 till 4oo röster, förstärkte af gigantiska instrumenter, koppar-trummor, dubbel- pukor, sex fots långa trompeter, flöjter och cymbaler, jemte en myckenhet andra, som ej kunna nämnas med europeiska namn. Men denna musik är icke ett vildt skrål, utan ett harmoniskt system, soin är upptecknadt 8) Detta skändliga gäckeri omtalas äfven af Pallas, \ey. IL 358, såsom brukligt hos Kalmuekerue. 9) fumer. /erlägsen den i spe- 54 i noter och läres efter reglor i). Täschu ^hamas der söng för Turner en af landets visor, hvilken hon sjelf beledsagade med en guitarr och hennes gemål med sin flöjt, och han tillstår sig aldrig hafva hört en skö- nare aria, Till sitt inre väsende öfverensstämmer Ihama-reli- gionen i flera punkter med den Brahminska, eller kanske snarare med den äldre Budhistiska, af hvars rot den ar uppsprungen ; dock har den på ett högst egendomligt satt sjelf-utbildat sig. I båda är läran om gudarnes kött- blifvande väsentliga dogmer. Samma orter äro för anhängarne af begge dessa religioner heliga. Men det felas den indiska gudadyrkan, sä öfv kulatifl hänseende sannolikt är, gn medelpunkt geh en presterlig organisation, Afven med chrisfendomen, särdeles den katholska, har, sasom vi redan förut mer än engång haft tillfälle att anmärka, Ihama-dyrkan öfverraskande likheter, så val i afseende pa sjelfva dogmerna som förnämligast i hänseende till eulten och formen. Så känner man här en enda treenig Gud, en himmel med englar, ett helve- te füllt af djeflar och dem emellan en skärseld; man nyt-s tjar här dop, messa med bröd och vin, bikt, vigvatten, v'gda ljus, den sista smörjelsen, korset; man finner här kloster, anachoreter, apostoliska missioner, preslerligt ?) Detta sker içjpe mer i Indien och Persien , än mindre i Tuikiet, 55 eoelibat, för att icke omtala fastor, gisslingay och an^ dra späkningar, processioner, radband (af ambra eller koraller), hvilka denna religion har gemensamt med an- dra hedniska sekter; man beder för de döda, och de lef- vande erhålla aflatsbref bekräftade med den tibetanske Pâfvens signet i röd färg, och dessa bref hämtas fjerran ifrån nordligaste HögAsien; Lhamarne bära en art apo- stolisk klädning, långa ullrockar och på hufvudet en mössa, som ej är alldeles olik den christliga biskoppsmös- san ; de raka hela hufvudet och bära intet skägg; det gifves äfven ett slags lekmän, som kläda sig i prester- lig drägt, hvilken äfven flera förstår i Tibet, China och Tatariet utbedja sig tillstånd att få bära. Hela cleresiet bildar en organiskt sluten hierarchi och i spetsen för hela det till Stat utvuxna kyrkosystemet står slutligen en ofelbar, helig Guds Ståthållare på jorden. Till gagn för de främmande folkslagen utom Tibet äro de heliga böckerna öfversalta på mongholiska och kanske andra högasiatiska språk, men gudstjensten sker öfverallt på tibetanska. Någre af dessa böcker äro äfven astrologiska och medicinska, i fall man så vill kalla skrifter som innehålla idel besvärjelser, ty med sådana botas alla sjukdomar; den mest ansedda boken heter Bodimer, in- nehållande Gudarues historia; en annan Dorshé~Dshod~ bo, Dshodbo’s mysterium, i) Cleresiet (på kalmuc'iska Khubrak') underhåller med de båda andliga hofven en 1) l’allas, II. Voy. 217. ’’Man träffar sädana böcker vanligtvis I10« hvarje prest, och det i stort antal.” 56 tät förbindelse genom pilgrimer och beskickningar. Hos de ultra-alpinska horderna företrädes Dalai-Lhama af en Patuaich och flera biskoppar (^orclschi). ■ Deras drägt ar gul eller röd 2): således hafver denna schisma utbredt sig af ven till HögAsien: genom sitt röda skärp (orkimd- schi,--^et mot Brahmin-snöret ?) skilja de sig ft an det lägre presterskapet’- Guellong’s—^ som ga kläd- de alldeles likt menigheten, utom det att hufvudet är helrakadt och att deras mössa saknar tols. Alla de Andlige iakttaga coelibalet (åtminstone i mellersta A- sien). Pä hvart tältlag af i5o till 200 tält räknas en Guellong: hvar och en håller en skola för dem, som ämna inga i andliga standet, och som till den ändan un- dervisas i tibetanska språket och Ihama-dyrkan. Ibland dessa tältlag ser man alltid ett hvitt präktigt ziradt filt- tält. detta är Bourldian^Ouergve„ Gudarnes samlings- sal. Der ligga belätena i lådor: framför, på ett bord sta kopparbägare och en lampa. I ett annat kärl vid eldstaden häller presten till offer förstlingen af hvad han dricker. I samma tält ligga äfven Guellong’«. Då de båda Jesuiterne Desideri och Freyre år 1715 från Kaschmir reste upp till veslra Tibet, blefvo deaf Lhamarne i Lada< emottagne såsom bröder, emedan de ansago de christne missionärerne såsom Lhamarfrån att aflagset land. För dem sjelfve syntes åtskillnaden i de yttre bruken ganska ringa 5). Ej mindre förvånade a) Ders, s. aaö. 3) Lettres édif. Rec. XV4 200. blefvo de missionärer, som frän Indien anlände till Lhassa, och kunde ej annorlunda förklara sig samma uppenbara öf- verensstämmelse i culten mellan tvenne till andan vid t af- skilda religioner, än att de ansago Lhamaismen för en förskämd christendom, och Georgi bortslösar större delen af sitt annars sä lärorika verk, för att bevisa att lha- maismen blott är en urartad manichæism. Andre äro öfvertygade att antingen Apostlarne sjelfve, eller mis- sionärer från den Nestorianska församlingen här utsatt de första frön till den rena religionen 4). Visserligen må ej nekas att vesterlandet i sin män mera än man nu för tiden är böjd att antaga, verkat tillbaka på Ori- enten , liksom â andra sidan österlandet pa Europa; men det vore, enligt min tanka, ovärdigt det högsta Väsen- det att tänka, att dess idée, i ali sin skönhet uppen- barad i christendomens eviga sanning, skulle vara så fördold för allt menniskoshme, Guds egen spegel, att den af de visaste och ädlaste i alla åldrar och bland alla folkslag, icke, om än i gåtor och mörkt tal, skulle blifvit fattad af mensklig eftersinning, eller, om än dun- kelt, anad af känslan. Denna hufyudidee engang gifven, är det måhända mindre förvånande att träffa dessa yt- re likheter mellan den romerskt-katbolska cbristendo- men och den lhamaiska afgudadyrkan, af hvilka större delen, äfven utan inbördes meddelande, möjligtvis torde 4) AF denna tanka var äfven Gatterer, UniversalGesch. II. i.s. 4ro. Äfvenså Eichhorn, De tre sista Århundr. Hist. Strengnäs 1816. IV. Sag, 58 full- kalla ljus, kunna förklaras såsom oskiljaktiga villkor for en ändadt utbildad, theokratisk hierarchi. Tibetanarne tillbedja en enda Gud, som de Kon, eller Konschioa (schioa betyder lag, bok, ljusets ursprung och omlang). Gud är treenig, hvar- je treenighet bestar af 5 treenigheter eller ordningar: i. Sangh-ije (den helige Guden), Dsjo (Lagen) och Äe- dun (alla heligas samling eller kyrka) 2. Dsjam- jang, Dsihana Torscheh, Solens Gud, en förfärlig bild, lik Schiva med ett tredje öga , omgifven af ormar och lågor 5), samt Tsjenresi hvilka bo i palatset Rivo-Trung- Zim. 5. Tsjering, Dsjuring^ Fuse 6). Dessa tre per- soner i gudomen äro med hvarandra consubstantiella och utgöra: tres et un urn in essentia 7). Ett rent och genomskinligt ch rys t all vatten utgör Guds egentliga väsen, Enligt Pallas, som ständigt följt mongholiska uppgifter, äro Personerna i Tibetanska gudatrefaldighelen följande; FscJmkclsctLct-miini, Lhama-religionens stiftare^ som nu logerai i eriden ; Mcudciri eller Flarminscie, som varit honom behjelplig till denna gudsdyrkans utspridande bland menniskorna och som skall, efter honom, beherr- 5) Se afbildn. hos Georgi, Alph. Tib. p, 281, samt Majers mythoi. Lexic I, pl. 10. 6) Hackmann (Nachricht, von Tibet), Majer (mytholog. Lexicon j8o3-o4). Aöt (Gesch. d. Philosophie), Görres (Asiat. Mythen- geschichte), Kanne (Pantheon) stafva dessa namn, såsom de före- komma hos Georgi. Hår äro do så skrjfna, som de efter sven- ska eller tyska uttalet skulle ljuda, 7) Georgi, S. XXVHI. och 372. 5g sta verlden, samt Di^garra, som varit radande un- der de förflutna verldsâîdrarna. Turner åter kallar Ii- betanarnes hufvud-idol, hvilken han i alla tempel sag çolossalt afbildad, för Mahamuni. {Maha, pa sanskrit, ”stor”). Skiljaktigheten i dessa uppgifter, hvilken dock väl mest beslår i namnens olikhet på olika stallen , vi- sar, huru oredig vår kunskap om Tibetanarnes mylho- logi är, ända till dess vi genom noggranna olversatt- pingar af deras heliga urkunder, sältas i stand att an- ställa pålitligare undersökningar och sammanhkmngar. Vi meddela dock hvad vi äga, lör att vi.sa hufvudcna- pakteren af dessa mystiska legendei Dsjo, (Lag-guden) , den andra personen i den Iha- maiska treenigheten, sedan han i andeverlden genomvan- drat tusen kroppar, beslöt att i den synliga verlden Inllbor- da sin sista vandring, för alt omvända menniskornaoch re- na deras själar. Iveridens femte tidehvarf flög hans ande i den undersköna Lhamoghjupruls, konung Sezan’s nygif- ta gemåls, lif, som derafblef genomskinligt. Barnet fram- kom ur hennes högra sida och blek kalladt Xaha, (spanskt uttal för Schaka, eller Sjaka, eller efter det nordasia- tiska hårdare uttalet: Dschadkscha). Jorden darrade sex gånger, och ur dess gömmor uppvälde femhundra- de skatter, luften blänkte i undrans-sken, himmelen nedsände ljumma regn som sköljde gudabarnet pch Iran Kadern kommo Laher med rökelse och skänker. Guda- .^nens menskliga fader förde den nyfödde till staden 6o Serschjasgy (Kasi eller Benares), för att efter fader- nes Bruk, inviga honom at guden Lharù. Men han behöfde ingen undervisning : allt var honom redan be- kant. ’'Har du än någon obekant vetenskap, så låt mig höra”, sade den gudomlige Pilten till sin läromä- stare i språkens första grunder. Denne föreläde honom femhundrade olika alphabet; men han kände dem alla och undervisade dessutom sin lärare i många alldeles o- bekanta tungomål. Vid mognare år gifte han sig med två gemåler: Trazinmo och Sazoma. Mot sin faders vilja afskar han sitt bår, pådrog en andelig klädning och begaf sig till öcknen. Der egnande sig åt heliga å- skadningar, bildade han lärjungar och öfvervann Demo— nerne ÇT/iii), Antligen framträdde han, utgaf lagar och förde otaliga folkslag på salighetens väg. Efter dessa och många andra underverk afled propheten i en ålder af 80 år, hvarvid jorden bälvade och naturen öfverdrogs med mörker. Något skriftligt efterlemnade han icke, men hans lärjungar hafva i 5o8 böcker upptecknat mästarens gerningar och lärdomar 8). Tibetanarne utsätta hans offentliga framträdande i Indien, vid år gåg f. Chr. hvilket ungefär 9) träffar in med den Japanska Xacag dödsår g5o. f. Chr. Ofverensstämmande med denna gudasaga är den le- gend, som Pallas 1), ur mongholiska prest-sagor, anför. 8) Georgi, s. 53, 54. g) Enligt Kæmpfer, Beschreib, v. Japan. 1) Nachricht, üb. die Mongol. Völkerschaften. It. 78, 8 som denna skräckbild vann öfver Tschötschitschälba, var så fullkomlig, att den arga fien- den gaf sig fången och blef äf den högste guden insatt till Érlik-khan, eller domare öfver de afledna själarna 5)« a) Pallas, anf. st, s. 8g. 3) Pallas, über mongol. Völkersch. II. g5. Afritad pa 5:te Tab; till Voy. du Prof. Pallas; äfven i Majers myth» Lex, I. Tab. 18. 68 S Helvetet är beläget Deröfver leder (liksom danernes plågorum) en emellan himmelen och jorden^ till fornParsernes och Muhame- jernbrygga och de orättfärdige B t som ej förmå vandra öfver den smala spången? nedfalla i ett haf af urin och excrementer. Den underjordiska verlden består af 18 boningar, enhvar lämpad efter sär- skilda brott: den grufligaste är bestämd för man- och djur-dråpare.: ty äfven den minsta insekt vägar man ej döda Straffen, af en högst olika beskaffenhet, vara loo millioner år. Midtuti dessa plågornas regioner står Erlik-Khans palats, hvaruli man oupphörligt hör ljudet af ofantliga pukor. Till honom komma jemväl de from- mas själar: men de sättas på en gullthron och upplyf- tas mot skyarna till Burkhanerne. Men har den afledne begått både onda och goda gerningar, öppnar Domaren boken Bealtan-toali f der alla de lefvandes handlingar äro inskrilna, och afväger pä en våg bådaderas tyngd. Några själar sändas tillbaka till vår verld, och det är af dem som man fått veta, huru det tillgår i det andra lifvet. Sådana äro åtminstone Kalmuckernes föreställ- ningar i dessa ämnen 4). Föröfrigt tyckas Lhama-dyrkarne hafva en nästan lika så vidlöftig och mångfaldig mythologi, som Hindu- erne. Det behöfdes flera folianter, för att beskrifva deras gudars antal och handlingar. De flesta föreställas sittan- de med i kors lagda ben: många, isynnerhet de ohygglig 4) Pallas > Voy. II* 217 . sS. 69 ga ser man dock stående ; deras prydnader ha tycke af de indiska. Kalmuckernes beläten äro dels af 1er dels gjutna af koppar, ihåliga, förgylla, af ett vackert arbete. Dessutom hafva de gudabilder, ofta rätt val tecknade på chinesiskt papper 5)» Om Tibetanarnes kosmogoniska föreställningar fin-« ner man hos Georgi 6) följande uppgifter. Före den syn-J liga verlden gafs det otaliga andra, som frän evighet voro oskapade. Men alla .skola förgas, utom den vest- liga : guden Hopamehs hufvud. I dessa verldar lefde Själarne samt Laherne, de himmelske Andarne. 1 den rymd, som nu omsluter den synliga verlden, voro sex- ton boningar för de kroppsliga Laherne; öfver dem fy- ra andra riken för de okroppsliga. I aderton andia bö de fördömde ÇG-nielpct\ som i 8 ptagas af köld, i 8 med eld ; i de tvenne återstående finnas alla plågor. Före de synliga tingens upphof var ett tomt rum. ôdet (agente Fato} uppblåste en häftig vind; moln sammanskockades ; vattnet nedföll ur luften och blef sa det stora Hafvet. En ny storm upphof sig i vattnet; och genom dess häftiga rörcise bildade sig ett gullskum. som, nedsjunkande, biet hafvets botten. En tredje storm väcktes ; atomernas fem grundkrafier (Sa, som hade jordens natur: Ser, guldets; Schelf christaliens. .PemA, en röd stens — Jachen? — ; Bcdrhurües, en grön 5) Pallas, Voy. II. 209- iS. 6) Alphab. Tibet, pagg. 229, 1S1 m. fl. J : 'P i ■' 70 stens), Af dessa atomers förening bildades de fyra v-erlds» delarna, öarna, samt berget Righiel Lunbo, vid hvars södra ända sfär underträdet Zampah (ind. Dsjamun), hvars frukter njutas af de Laher, som bo pä berget. Hela jordens skapnad är rund, omgifven af sallhafvet och ytterst af eir gräsligt stoi’ jerpmur, Elem en terna arofem: Träd ÇSching^j Eld (d/e), Jord {Sa^, Jem (Tsja) och Vatten (7V«) 7)? Då verlden sålunda var skapad, nedstego från de sexton öfverjordiska rikena Laher, som antogo jordi- ska kroppar. Deras-eget ljus lyste, i stället för de än-? nu o.sKapade stjernorna. I otaliga årtusenden lefde så de lycksalige; pieu dp åto jordisk spis, och deras sken blef mörker. Da uppstego ur hafvets grund solen och stjernorna, pch återställde ljuset på jorden, Solen, af spherisk gestalt, består af eldfärgad chri- stall, och är 5i mil i diameter. Der så och skörda La- Jierne, Der lefya de så länge, till dess de måste dp, d. y. s. vandra i andra kroppar. Solens strålar äro åter- sken af Laliernes glanssom aterstud^ar från dess phristajl-skifva, Månan består af rent christah-yatten. och är fulla femti mil i diameter. Båda dessa bloss dra- gas af hästar på eu vagn, som har skapnad af en båt, Kusken är odet sjelft, Åfvpn de öfriga stjernorna haf- va jnlpt eget ljus, utan återkasta blott Lahernes. Alen förut på jorden blefyo de fallna Lahernes kroppar, re- 7) Georgi, s. 186, 87. Pallas, Voy. II. 201-09. 7i dan fläckade af mörker, snart dödens rof, och deras själar af Ödet fördrifna till andra planeter, der de må- ste genomvandra åtskilliga kroppar. Afkomlingar lem- nade de ej; ty de hade intet kön, Och sa gick den för- sta verldsäldern till ända, I den andra kom en oräknelig mängd Laher ned pä jorden och kläddes i menniskors och djurs kroppar. Endast två af dem hade särskildt kön och blefvo men- niskoslägtets stamföräldrar. I början skedde fortplant- ningen endast genom blickar; lång tid derefter genom ljuft leende ; så genom händernas vidrörande; sedan ge- nom kyssar; derpå genom omfamningar, och slutligen genom kroppslig beblandelse. Detta fortplantningssätt lärde de af guden Tsjenresi och gudinnan Kadroma, hvilka af den högsta Guden IJsjam-Jctng öfvertaltes att, i åp-skapnad och under namn af Prasrinpo och PrasrirnnQi nedstiga på jorden. De aflade sex barn, tre af mankön och tre af qvinnkön, och af dem blef Ti- bet befolkadt med menniskor. Genom de orena La-» herne hade djuren ett lika ursprung. Jorden var i början ganska fruktbar och frambrag- te allt utan menniskornas åtgärd. Menniskorna—-de vo- ro alla Khubilganer (på nyttfödde menniskor) och lefde 80,000 år — lifnärde sig af frukter, (Kalmuckerne säga 8) att den osynliga nåden var deras enda föda 8) Fallas, Voy. II, 204» •— och «amlade endast hvad de for dagen behöfde. Men en girig kom, och grep för sig dubbelt mer än hvad han på ©n dag behöfde.. Snart insamlade man förråder för hela året: hvar/oçh en roffade till sig hvad han kun-^ de åtkomma, och då uppkommo tvister om mitt och ditt. (Eyligt Kalmuckiska traditionen åto menniskorna af dçn honingssöta frukten S chime h och förlorade $in helighet). Äntligen valdes, på en vis nians förslag, i den sydliga delen af verlden en konung. Med hans, person upphörde det andra tidehvarfvet, då menniskor- na, såsom nämdt är, uppnådde en ålder af 8o,ooq På den tiden kände man dock 5 eröfrare: Guldets* Silfrets, Kopparns och Jernets Konungar, Dep femtes namn har gått förlpradt, Det tredje tidehvarfvet styrdes af konungar af sam« ma slägt. Menniskans ålder var 4o,ooo år. — I det fjer^- de var hennes lifstid gapska kort; ty hon lefde blott 20,000 gr. —t Men i det feipte, def npvarande, är io.p. år gränsen för menniskans timliga förhoppningar. Unf der denna verldsålder uppenbarade sig Dschakschimmuni. •—Själavandringen varar 5o8o år i tre verldsåldrar genom fem verldar bebodde af Daher, half-gudar,, menniakor, missfoster ocli djur, —- När femte verldsåldern slutar, sänker menniskans ålder sig till tio år och dess storlek till dvärg-skapnad. Hästen blir ej större an en hare. Sedan kommer en period då dödspilar regna och jor«' ©f\©i svämmas af blod; derefter begynner en full“# 7^ fcomligt ode epoch; omsider nedstiger den siste Burkha* nen Maidarin, dâ verlden âter föryngras. Tibets första konung, Gnia-tritz-theri-gC) var den förkroppsligade guden Tsjenresi, som på treenighetens råd vandrade i en indisk drottnings ofödda foster. Dahan vid äldre år såg menniskornas ondska, sprang han mot en mur och remnadp i ejfva stycken. Hastigt sänkte gig guden Hopameh ned från högsta himlen och förband delarna så konstigt, att hvar och en del fick ett eget hufvud. Det Öfversta, också kalladt Hopameh, styrer de öfriga hufvuna, som alla äro af olika färgor, pyra- jnidaliskt uppstaplade i fyra rader: två af hans armar ligga sammanknäpta på bröstet; i de öfriga sex håller han, till yenster, Pema-blomman, hage och pilar, samt ett koppar-fat med vatten j och i händerna på högra si- dan ett radband, ett hjul och en ring $). Till Burkhanernes boning i öfversta fästet leder en gyllene väg: der slyra de tre Herr lige; en silfverväg går åter till den ort, der Abida dväljes, försunken i e- yig, stilla contemplation; en koppatvåg till de oo väl- görande Luftandarnes hemvist: strålande snöhvita vä- sen, som lefva millioner år; och slutligen forer en kop- parväg till underjorden, Erlik Khans rike, hvilken bo- ende i ett stort palats, omgiivet af de aderton plågo- ruminen, håller i sin hand boken om de fördömdes gerningar. g) Se affeildq. till p, lyS-yS hos Geo:gi? s^mt i nivth* Lex, I. pl, jo. Angående Tibets historia finner man blott en torf- tig krönika hos Georgi, som dessutom nästan endast sysselsätter sig med Lhassa-statens öden. Något tillför- litligt och minnesvärdigt om detta land träfiade ej heller DeGuignes i chinesiska årböcker, utom det att dess ko- nungar tid efter annan sändt skänker till kejserliga hof- vet. Sä mycket mer väntade man, att de engelske Am- bassadörerne Bogle och Turner skulle i detta fall till- fredsställa Europeernes kunskapsbegar. Verkligen lånte Turner ur det allmänna bibliotheket i Täschu-lumbo en sammandragen historia öfver detta land: ”men hans bristande kännedom af Tibetanskan och hans korta vi- stande i landet tillät honom ej begagna detta verk.” Dock felades honom icke tolkar, landets embetsmän un- dervisade honom till och med i språket, och hans vi- stande vid TaschuLhamas hof varade fulla tre må- nader. Dock är det orätt att anklaga en man, hvil- ken man redan för så mycket har att tacka, för en un- derlåtenhet , den man dock måste högeligen beklaga, Äfven Tibetanarnes fornsagor ihågkomma en all- män öfversvämning, hvarom vissa orters physikali- ska beskaffenhet isynnerhet i nejden vid Tsan-pu ännu bär spår i) Denna öfversvämning har, efter Georgi’s beräkning 2), infallit 2190 år före Chr. Gya, en af Gudarne, uttorrkade landet, ledde vattnet åt Bengalen pch gaf lagar åt de få återstående innevånare 3>. Georgi’s 3) Turner, 2) Alphab. Tib. p. 23?, 5) Turner krönika nämner blott Prasrinpo och Prasrinmo såsom Tibetanarnes stamföräldrar, hvilka han låter lefva 85o |r efter denna flod eller i54p f. Chr, Afbildningen af denna stammoder är icke behaglig: en svartbrun, hårig kropp med skägg och framstående vildsvinsbetar, platt ap-näsa, rinnande ögon, gult hår och djurklor: hennes ställning vällustig, hennes mine ryslig, botande, och på hnfvudet bär hpn fem dödskallar, i stället för mössa 4). Tibets första konung ofvannämde Griia-trit^-then^- go, var fi 190-1102 f. Chr.) född i Indien. Derifrån bort-* förd som barn, blef han af herdarne i Jarlon igenkänd och utropad som konung. Ilan införde i Tibet åkerbruk, konster, lagar och andra för samhällshfvet nödiga stadgar,»— Tre och tjuge konungar från honom, ända till Christi födelse, aro icke ens namngifne. Enligt chinesiska urkunder 5) skola Tu-fans (Ti- bets) Tsan-pu ( Konungar) härstamma från horden Sien- pi i Tatariet och den förste regenten hetat Lyn^tsan- so-long-tsqn, som år 689 e. Chr. upprättade ett rike i detta land. De chinesiska årböckerna innehålla härefter en fulls.tändig, efter deras uttal vanstäld namnlista på Tibets förstår; men det märkliga, spm om dem berät- tas , består epdast i följande Från sistnämda tid var Tibet styrdt af mäktiga förstår, som ofta gjorde infall 4) Jfr. Hakmann i Pallas N. Nord- Beyt-r. 5) Enögt De Guignes, Hist. d. Huns. 76 i China och Indien, anda till dess styrelsen efter ar 84a genom inre oroHgheter kom pa obestånd ; en af de föl- jande konungarne säg sig är 1102 tvungen att göra sig till Lhama, oeh ändtligen förklarade sig hela landet skattskyldigt under China, ii25. Omkring år 1200 er- öfradés Tibet af den Kotschotiska Kalmuck-stammen vid Koko-Nor (af Chineserne kallade Si-fan och Tur- fan 6), samma hord, eller en dermed beslagtad, som år 1624 blandade sig i landets inre angelägenheter. Ku- blai Khan deke det i 8 provincer, bland hvilka U-sse- isang, hvaruti Lhassa ligger, blef den förnämsta, och åt en af Lhamarne gaf han Konunga-titel, Är 1575 er- höllo 8 Lhamar samma titel, men dock så att den i nyssnämde landskap skulle vara den förnämste och he- ta Dal a i Lhama. Så blef Tsong-ke-pa den förste af denna värdighet, år 1426, och genom honom blef Gu- la Mössan den herrskande sekten, Hans efterföljare var den förste, som antog en Ti-pa (riksföreståndare). Efter år ito5 eröfrades Tibet af Eluthernes Kontaisch, men sedan Chineserne kufvat denna stam, återkom Ti- bet under sina förra skyddsherrar, — Vi återvände nu till den inhemska krönikan. Tsong-tseng-schainbo ('f 90 e. Chr. ) förläde resi- denset från Jarlon till den ort, der Lhassa sedan blef uppbygd. På berget Putala restes konunga-gården, fäst- ningar, torn, och andra ståtliga byggnader. Under 6) Da Halde, Descript, de la Chine, IV. 84, 116. 77 hans tid ble£ Dschaka-religionen först kand i China 7). Han var förmäld med en konungadotter frän Nepal, som med sig förde en Dschakas gullstod. Hans andra gemål från China medbragte en annan, der Dsçhaka var af- bildad som en tolfärig gosse. Den förra drottningen uppreste ett tempel, som, sedermera kringbygdt, gaf upphof till staden Lhassa. Afgudaläran vann ännu mer styrka genom Samtan-Putra, hvilken uppfann det nu brukliga alphabetet och med sig hemförde en mängd af Indernes heliga skrifter, hvilka på landets språk uttolkades.— Hans sjelte efterträdare, Tri-srong* teu-sen, var en mera ifrig D^chaka—dyikaie, än som behagade Landets Store, hvilka derföre lato nedgräf- va de heliga böckerna, förstöra gudens bildstod och för- vandla det stora templet till ett kött-torg. Då en mängd plågor, en följd af denna ogndaktighct, öfversvämmade landet, inkallade konungen, på chinesiske Kejsarens råd, den skriftlärde Potisato (Budha-sato) från Hindostan, som åter gal det rådet att från samma land efterskrifva den store Lhaman Urchien. Genom sin trolldom försonar denne de onde Andarne, och, efte-r hans förordnande, anläggas tempel och kloster. Munkar sändas till Indien och hemföra, väl underviste i Brahminernes språk, 108 mythiska skrifter, som alla blefvo öfversatta. Från 7) Georgi skrifver; Eo regnant« in Indias & in Sinam inveSa est religio Sciakæ. Denne Schaka (Fo eller Budha) lefde 1026 f. Chr. (DeGuignes I. 11. 225.); ar 65 e. Chr. kom hans lära till China (Ders. s. 26). P2 ett annat ställe yttrar ofvamumde Pater att Chinesenie kallade Christus für Fe. 78 China kôïil en aniian Lhäma och stiftade en conteölplativ orden» — Mans, soil bief âf sin égen mor afdagatagen med förgift, 5öi. — Dennes sönsom Tarma, var* en fri- tänkare, som uppbtände flera heliga böcker, förstörde afgudähusen samt bildstoderna, och bief derför störtad frän thronen ; mellertid da hans bror, gyttnände de and-^ lige, stötte sig med landets mäktige, kommer Tarmä äter till styrelsen; nien mördas af en pil.'— Efter hans död, uppslå långvariga tvister om arfloljdeii, hvarunder tiket delas, men förenas äntligen under Könre, som lät inkalla indiske Vise, for att förbättra religionen. Lik- väl, då desse blott trakta efter gtild och jordiska lustar, dör konungen af sorg. Under hans son, Lliate, kom- mer omsider den förträfflige Lhaman Atischja och upp- hjelper religionen. Efter Lliates död, 456, nya orolig- heter; Tibet nedsjunker i råhet och barbari. Slutligen låter chinesiske kejsaren, på begäran af en mängd Ti- betanske flyktingar, med härsmakt underlägga sig lan- det, 7904 Kenungalängden blir här afhruten. Omsider Valjes Kang-lca-gninbo till OfverLhama i klostret Seschja (Sekia); denne gör åtskilliga underverk, hvilka sa intaga kejsarn i China, att h;m till honom skickar ett gyllene signet och fullmakt på konungsliga värdigheten. Fa detta sätt bief kongligä och öfverste-presterliga värdigheten hos en enda person för första gången förenad (1 loo). Kort der- efter inkräktades Tibet af Dsjingiskhaii* ÂnnU innan han 79 hade eröfrat landet utvalde han Stora Lhama till öfverste' Prest för sitt stora rike 8), hvarigenom denna lära vidt ut- bredde sig öfver HÖgAsien, SistnämdeLhama insatte sin son till Lhama i klostret Brikun^ fyra dagsresor frân Lhassa, men rakade sjelf med honom i strid, som af chinesiske kejsarn sa skiljdes , att ÖfverLhaman i Seschja fick på sin del denna stad jemte några andra närliggande, tillika med det högsta väldets insignier; men det öfriga Tibet delades melian tre herrar, llvaribland en var Lhaman i Brikun, efter ar 1200. Då desse andelige Öfverherrar snart sinsemellan blefvo oense, uppträder i landskapet Tsang en man af gamla konungastammen, hvilken för- jagar båda dessa förstår, tager sitt residens i staden Schi- gatshe i granskapet af Täschu Lumbo, och tillsätter en vice-konung i Lhassa, Under honom lefde den för- träfflige Lhaman Tson-ka-pâ, född i Amdoa, som i sig hade guden Dsjam-Jangs ande. Han (•]- i5j2) stiftade klostren i Kaden, Erepung och Sera, och begynte an- lägga klostret TaschuLumho 9), ”hvars Lhama i sin ort aktas högre än Lhaman i Lhassa.” Vid denna tid dör en ryktbar Lhama. och födes på nytt, tio månader derefter. Sedan han gifvit sig till- känna såsom densamme, och da guden Tsjenresi i ho- nom tagit sitt hemvist, erkändes han sasom Öfverste Lhama i hela Tibet. Till namnet blott, ty först i sina 8) v. Klaprnths Reise, I. 162. 9) Georgi strifver: Trasci-Iun-tô. sîsta år erhöll han väldet öfver alla klostren i landet (1426), och blef ansedd såsom hela rikets andliga öf- verhufvnd 1426, ty ännu regerade den föröfrigt ej namn- gifne konungen i landskapet Tsang. Kiel^a-iedun- sc7ijàïn*tsjo (så hette denne Lhama) dog år 146’2; regene- terad under namn af So-nam^lcielva-sclijam-tsjo, gjorde han en resa till Mongholerne och sjön Kokonor inom stora muren, för att utbreda och befästa Dschaka-reli- gionen* Dog 1042* Î sin andra åtetfödelse, under nam-^ net Kiel-va-nga-vdrig-to^säng-sciijam-tsjo vär han herre öfver klostret Kaden, Erepung och Seta, samt fyrtitusen munkar. Kailad af denne herrsklystne män, inkom Konungen i Kokonor, fördref Ofver-konungen i Schigatshe från thronen, och tilldelade sin skyddsför-* Vandt högsta andliga och verldsliga myndigheten, sjelf för-* behållande sig titeln af khan eller kejsare (omkr. år 1624)0 Den nya regentens anseende var så stort, att kejsarn af China genom ett högtidligt sändebud böd honom till sig, och öfverhopade honom efter hans ankomst med skän- ker. ÖfverLhamans död (1669) hölls i tolf år hemlig af den dåvarande ståthållaren i Lhassa: äntligen yppar denne hans frånfäile och sammankallar till döds-festeu 108,000 andlige. Under den nya Lhaman> Lo-isang-rin-tsjen^scirig* tSchjam-lian-tsjo f upphäfde sig med biträde af Dson- gärerne (Elutherne), som forhärja landet, en lekmari Tsing-kir-khang till konung öfver Tibet oeh beherr^ 81 âkade landet efter Lhamans död (1706) en kort tid. Då anlände till de betryckte i Lhassa ett bref, buret af dufvor och skrifvet af den aflidne Lhaman sjelf, hvari han lofvar alt med första flytta i en annan kropp. Opinionens kraft verkade sa mäktigt, att inkräktarn sjelf måste erkänna den pånyttfodde, som förläde sitt klosterhof till berget Putala. Under honom kommo de första kapuciner-munkar till Lhassa 1707. Samma år utsprider sig det ryktet att Lhaman Lo- sang-khel-sang-lchjan-tsjo antagit ny kropp i staden Li- tang 45 dagsresor från Lhassa i öster. Hans egentliga fader troddes vara en ur klostret Brepung fördrifven munk. Förföljd af konung Tsîng- kir-khang flyr fa- dren med sin son till det nordliga berglandet Kokonor, eller Amdoa, som är deladt mellan 02 Förstår. Tsin- kir-khang vänder sig deremot till Kejsarn i China, som i godo söker bilägga saken. Af dessa oroligheter be- gagnar’ sig Dsongarernes Khuntaidschi, Zagan Araptan, för att med tvenne krigshärar intränga i landet; med list eröfrar denne Lhassa och Putala 1717, sedan konungen på flykten omkommit, inspärrar ÖfverLhaman Nga- vang i ett kloster ocli tager sjelf Tibet i besittning. Genom dessa och många andra rysliga våldsbragder gjorde sig desse Vildar så förhatlige, att sjelfva deras förre anhängare anropade Chinas bistånd. Dsongarerne Svea IP, 6 82 blefvo fördrefne ur Lhassa år 1720. Den unge Lhamaii hämtades ur klostret och förklarades under namn af Lo-sang^el-iang-lani-tsjo ( hvilket han erhållit al hög- ste Lhaman i Täschu Lumbo) för DalaiLhama men den verldsliga styrelsen uppdrogs åt en ståthållare. Missnöjet öfver denna söndring stiftade ett uppror, hvar- uti den senare blef mördad ^7- Kejsarn sände da fyrtitusen man, hvilka utkräfde en blodig hämd: Lha- mau och hans son blefvo tillfångatagne, och in- spärrades på en chinesisk gränsfästning. Landet erhal- ler en ny viceLhama och en viceKonung 1728. Ef- ter den för es död utverkar viceKonungen tillstånd för den fångne Lhaman att återkomma; den verldsliga of- Vermakten ärfves af den tillförordnade Konungens yngre son, som ihjälsluckit sån egen bror. Hofvet i Peking låter på lika sätt afdagataga mördarn. Då utbrister ett upplopp, hvaruti beladen chinesiskabevakningen 1 Lhas- sa, på fyra man när, blef nedergjord. Kejsaren, derom kunnig, straffade de upproriske, men vidtog den utvä- gen, att, efter folkets önskan, förena den verldsliga och presterliga värdigheten. Denna regerings förändring tilldrog sig, medan ÖfverLhaman Lo-sang-lel-sang-lciam-tsjo ännu var i lifvet, år 1752; och med detta år upphora, så vidt mig är bekant, alla underrättelser från denna delen af Tibet. Senare äro de uppgifter man erhållit om Lhama- dömeti vester. Någon omedelbar handelsgemeiiskap mel- län Tibet och Bengalen hade aldrig före år 1774 ägt rum : endast en karavan nedkom årligen från Butan till Rungpore i Indien, som medförde hästar, valnötter och oranger samt groft ylletyg, för att i stället afhämta salt, bomull och andra bengaliska varor. Den mesta handeln gick dock öfver Nepal. Men då Rädsjahn i Butan för- drifvit försten ur Kus Beihar, som var Brittiska Com- pagniets skyddsförvandt, men i stället ej allenast blef äterslagen, utan äfven till fienden förlorade fästningarne Chicacotta och Buxaduar 1), vände han sig till Taschu Lhama, som då var regent i Tibet såsom den unge Dalai Lhamas förmyndare; från honom ankom., till Ge- neral Gouvenören Hastings, en skrifvelse hvars innehåll synes oss nog vigligt och charakteristiskt, att här finna ett rum 2)» ’’Tillståndet i detta land fortfar att vara blomstrande : jäg ar dag och natt sysselsatt ätt bedja för eder välfärd och eder lycksalighet. Sedan jäg genom resande från ert land fått kunskap om edert anseende och höga beröm, så sväller mit hjerta, likt vårblomman, af för- nöjelse, munterhet och glädje. Prisad vare Gud! att eder lyckas stjerna är i uppstigande. Prisad vare Gud ! att sallhet och frid omgifva mig och mitt hus. Det är i) Se ofTanföre, sid. 2. 2) Detta bref finnes aftryckt i Stewarts Account of the kingdom of Tibet i Philos. Transact. 1777; på Svenska öfversatt och in« fördt i Gjörwells Alim. Resebeskrifvare; äfvensoni i Kleukers öfr. âf W. Jones afhandb saist slutligen i Turners Resa* 84 icke min sak att oroa och förfölja: det tillhör tvertom var orden, att hellre beröfva oss sömnens nödvändiga vederqvickelse, än att skada någon enda menniska. Men J, har jag förnummit, öiverlraffen oss vida i rättvisa och menniskokärlek. Måtten J derföre pryda rättvisans och maktens säte, på det menniskornas barn, i skug- gan af eder blomma, måtte åtnjuta fridens och ömnig- hetens välsignelse. Jag är, med er tillåtelse, Radsjah och Lhama öfver detta land och herrskar öfver en myckenhet undersåla- re ; såsom eder utan tvifvel redan är bekant genom re- sande från dessa orter. Jag har åtskilliga gånger hört, att J råkat uti fiendskap med Deh Terria; hvartiil, sä- ger man, Deh’s eget elaka uppförande, hans plundrin- gar och andra våldsgerningar invid edra gränsor varit vållande. Såsom han ärafen vild och okunnig stam, så har han redan förut gjort sig saker till dylika förbry- telser, hvartiil hans girighet honom förledt. Det är derför icke osannolikt, att han nu förnyat dessa illbrag- der, och att de plundringar oeh det härjande han före- tagit sig på Bengalens och Bahars landamären, förmått Eder att mot honom utsända eder hämnande härsmakt. Mellertid är nu hans anhang slaget, månge af hans folk aro nedergjorde, och han har funnit sitt välförtjenta straff. Det är klart som solen, att eder härsmakt har segrat, och att J, om J haden velat, inom tvenne dagar i grund skulle kunnat förderfra honom5 ty han hade ingen makt att göra eder motstånd. Men Jag åtager mig nu att vara hans medlare och föreställa Eder, att bemälte Deh Terria beror af Dalai Lhama, som oinskränkt herrskar i detta land, ehuru under hans minderårighet landets styrelse är mig upp- dragen 5). Vidare fientligheter från er sida mot Deh Terrias land skulle mot eder uppreta så väl Lhama som hans undersåtare. Af aktning för vår religion och plägseder, beder jag Eder derröre, att afsta Iran alla förföljelser; hvilket jag skulle anse som ett bevis af e- der höga gunst och vänskap för mig. Jag har förehal- lit Deh sitt otillbörliga uppförande och förmanat ho- nom, att vända igen från sina ovanor och i allt gifva Eder efter. Jag är förvissad, att han skall hörsamma mitt råd: således ar det nödvändigt att J bemöten ho- nom med nåd och medlidande. 5) Denna bekännelse aF Täschu Lhama sjelf är märkvärdig. Men huru, å andra sidan, dermed sammanlikna denna Lhamas stora makt, anseende, chinesiske Kejsarens vördnad för hans helighet, Dalai Lhamas närvaro vid hans efterträdares hyllning och flera andra omständigheter, som tyckas bevisa att 1 äschus anseendo ej är mycket mindre än Dalai Lhamas eget. Kejsaren skrifver bland annat: att han betraktade TäschuLhama som det första och heligaste väsen på jorden bland dem som helga sin tid till den AUsmäktmes tjenst: den enda önskan han ännu hade öfrig, vo- re att se honom och upptagas bland hans lärjungar. Jag är nu, sä- ger han på ett annat ställe, snart 70 sr gammal, och den enda vällust jag kunde åtnjuta, innan jag lemnar detta lif, vore att se Dig och med den gudomlige Täschu Lham* utöfr» gemen- samma andaktsöfningar. 86 Hvad mig beträffar, är Jag allenast Fakir 4), pch det ar min ordens vana, att med radbandet i handen bedja for menniskornas vä färd och isynnerhet för de- ras, som bebo delta land. Sa beder jag eder nu med obetäckt hufvud^ att hädanefter afsta från alla fientlig- heter mpt Deh. Det vore onödigt, att förlänga detta bref, då dess öfverlemnare, en Gosein (Pilgrim), om- ständligare kan berätta eder allt, och det är att hoppas, att J yillfaren. min begäran. I värt land är den Allsmaktiges dyrkan (len all- männa trosbekännelsen. Vi arma varelser äro eder i ingenting jemlikej men emedan jag dock har något till handsj sänder jag eder det såsom en åminnelse, och hoppas att J skolen hålla det till godo.’^ Conseljen i Kalkutta antog enhälligt Stora Lhamas bemedling och afslöt fred med Radsjah'n. Man om- fattade med förnöjelse detta tillfälle, att genom en be- skickning utvidga Europas kunskap om detta ohesökta land, och tillika Englands handel, hvarvid man äfven hade i sigte att på denna väg komina i gemenskap med China. Bogle, som ansågs mest skicklig till denna mis- sion ( 1774), fann i den regerande Tä dm Lhaman en man, i hvars charakter han efter sju mängders un^ 4) Originalet är på Persiska. 87 gauge, ej engång ”fann en skugga af mensklig svaghet” ; hans styrelse var utmärkt af den största mildhet, hans umgänge af finhet, behag och den mest sedliga renhet. ”Allt inom dessa lyckliga portar andades frid, lugn och höghet”. Sorgfälligt underrättade han sig om Europas konster, handel och krigsmakt, samt lät bland annat gif- va sig en kort på Hindostanska författad statistik öfver Europa, som Lhaman gaf befallning att pa Tibetanska öfversätta. Vid afskedet erhöll Bogie en ansenlig pen- ningesumma, hvarföre han vid stranden af Ganges skul- le lata bygga ett tempel och ett boningshus för Lhasas religionsförvandter i Bengalen, hvilket äfven verkställdes. * Är 1779 afreste samme Lhama, på kejsar Kienlongs förnyade bjudningar, till China, för att fira hans sjut- tionde födelse-dag. Man har af samme Gosein, hvil- ken i Lhamas bref omtalas, en vidlöftig beskrifning om den vördnad och de ärebetygelser, hvarmed han af chinesiska hofvet blef mottagen. Lhaman begagnade sig af denna utmärkta ynnest för att anhålla om tven- ne saker: att hans verldslige ÖTverherre skulle täckas draga tillbaka sin bevakning frân Lhassa, samt Lilläta hans nya europeiske vänner träda i förbindelse med det stora riket. Kejsar Kienlong fann dessa önskningar högst mått- liga; men innan han ännu hunnit kungöra sin vilja, ai- led den dyrkade Täschu Lhama af kopporna i Peking i;8o, och verkställigheten uteblef. För att mellertid underhålla dessa vänskapliga förbindelser och ännu när- mare knyta vänskapsbandet mellan Bengaliska Gouvernö- ren och den pa nytt födde Lhama, afsändes aret i785 Lieutenant Turner^ som med lika öppenhet och förtro- lighet blef emottagen. Den unge Lhaman, född i Lhas- sa, var da aderton månader gammal; landet styrdes af hans förmyndare. Vid gesandtes företräde satt den un- ge Lhaman pâ en musnud — en thron af dynor, fyra fot fråu golfvet — omgifven af sina föräldrar och em- betsmän. Hans åtbörder och väsende förrådde en med höghet blandad nedlåtenhet, och ehuru han ej ännu kunde tala, tycktes han dock nästan förstå allt hvad som sades. Hans anletsdrag voro adla, lifliga och ut- trycksfulla; han* ögon svarta, färgen brunaktig, kin- derna röda, ögonen svarta och föröfrigt försäkrar sig den resande aldrig hafva sett ett skönare barn. Lha- mans fader gaf Gesandte« del af sina fordna lefnads- händelser i Lhassa, hvarest han af Chinesarne blifvit förföljd, emedan han var dem alla ölverlägsen i båg- skjutning. Efter Turners återkomst fortsattes dessa vänskap- liga underhandlingar genom den redan förut nämde Gosein, hvara namn var Purungir. Under hans vistan* î Trbet inföll den unge Täschu Lhamas invigning, >784. Def är märkvärdigt att så väl ambassadörer frän »9 hofvet i Peking, som Dalai Lhama sjelf, viceKonungen i Lhassa, den dervaran.de chinesiske krigs-befälhafvaren med en del af sina troppar, magislrats-personer från Lhassa, äfvensom föreståndarne för alla Tibetanska klo- ster till denna fest infunno sig i staden Täschu Lum- bo. Täschu Lhama och Dalai Lhama anförde sjelfve gudstjensten, och först efter fyrtio dagars högtidlighet begaf sig den senare pa återvägen. Da Purungir åter- reste till Bengalen, var vägen redan banad för en or- dentlig handels-förbindelse mellan Tibet och detta land, och köpmän hade till och med derifrån upprest med in- diska varor. I detta skick förblefvo sakerna tills år 1792. Då inlopp den underrättelsen, att en vild folkstam, som bebodde gränsbergen mellan Tibet, Butan, Bengalen och Nepal, inryckt i detta förstnämde land. Täschu Lhama med sina Gilong’s flydde öfver Buramputerj men dä hufvudstaden snart blef ett rof för den roflystne fi- enden. drog han sig långsamt till Lhassa. Kepsar Kien- long lät, vid första underrättelsen om detta djerfva an- fall, en stark här genast inrycka. Belastade med den roffade tempelskatten hade redan inkräktarne dragit sig tillbaka inom sina berg; dock här, vid passet Koti, sto- do de den chinesisk-mongholiske härföraren tid mötes; stridde modigt, men blefvo slagne. De besegrade be- gärde nu brittisk bemedling: en engelsk gesandt var dä i Nepal, den förste af denna nation, som beträdt detta go land. Engelsmännen hade icke allenast vägrat att kraf- tigt understödja Lhamas sak, utan hade äfven^ atmin.-- stone trodde sa Chinesarne, hemligen understödt Ne- palesarne. Chinesiske härförarn gaf, med villkor af en ärlig skatt, fred ât de förödmjukade, men lät med mi- litäriska poster besätta hela bergskedjan längs södra Ti- bet. Det lilla Radsjah-dömet Sokkum eller Segvin för- klarades skyddspligtigt under kejsardömet, i afsigt att befria detta mellan Nepal och Butan belägna förstendö- me från Nepal-förstens vidare anfall. Gerna ville Chi- nesarne äfven draga en dylik skyddskedja ända öfver fjällen mellan Bengalen och Butan, men Daeb Radsjah tillät inga troppar genomtåga sitt land : emellertid upp- hörde efter denna hvälfning all omedelbar gemen- skap mellan Bengalen och Tibet, och de misstänksamme väktarne tillåta till och med icke Indiens pilgrimer be- träda Lhama-rikenas för dem heliga område. W. .F. Palmblad. BIDRAG TILL MOESOGOTHISKA UTERATURENS HISTORIA. fleste af denna Tidskrifts läsare Iiafva tvifyelsu- tan genom Tidningarne sig bekant den icke längese- dan gjorda upptäckten utaf hittills saknade stycken af TJI p hi las’ bekanta Moesogothiska BibelO fversåttning. Vi hafva derföre trott, alt några närmare underrättelser., om en för hela den Germaniska språks lammens foin- literatur sa viglig upptäckt skulle, isynnerhet i Ihres fädernesland, icke vara ovälkomne. Da den lärde Angelo Ma i o — som ibland nuti- dens Editorer innebar kanske främsta rummet — uti det pa handskrifter så rika Ambrosianska Bibliotheket i Mi- lano år 1817 var sysselsatt med, alt granska tvenue sa kallade Codices rescript! af Plautus och Cor- nelius Front o, fann han undpr den yngre Latinsica texten hittills gömda Moesogothiska eller Ulphilanska Fragmenter af Es dr a och IN ehemia. Eilvau al den- na oförmodade upptäckts vigt fortsatte han med ospard möda sina efterforskningar, hvilka ock belönades med upptäckten af ännu tyenns Codices rescript! af ganska 9s hög ålder, som innehöllo fragmenter af Pauli Epist- lartillde Philipper, till Titus och till Philemon. Plan fortsatte an vidare sina efterspaningar, och var af- ven sa lycklig att träffa några fragmenter af Matthæi Evangelium, hvilka äro så mycket vigtigare, som just dessa till en del fattas i den uti Upsala Akademies Bi- bliothek nu förvarade Codex Argenteus, hvilken först Fr. Junius i), dernäst 81 ie r n h j elm 2) och Er. Benzelins den yngre 3) och sist Ihre 4) — hvil- ken Ang. Maio med rätta kallar ”Summus Ulphi- lanæ literaturæ magister” — af trycket utgifvit Dessa Fragmenter, hvilkas upptäckt vi nu omtalat, hafva i Milano, för t venue år sedan, blifvit den lärda verlden meddelade, under följande titel: Ulphilæ partium ineditarum in Ambrosianis Palim- psestis ab Angelo Maio repertarum Specimen con- junctis curis ejusdem Maii et Caroli Octavii Cas till ionaei editura. — Mediolani, Regiis typis, 1819. xxiv och 56 sidd. in Qvarto, med tvenne Ta- beller. 1) Dordrecht 1665. Qu. med Junii tillegnan till RiksCanzleren Gref- ve Magnus Ga hr. D el a Ga r d ie. 2) Stockholm 1671. Qu. den första bok, hrars utgifning besörjdes af det då nyss inrättade Antiquitets Collegium i Upsala. 5} Oxford lybo. Qu. Utgifningen besörjd atEdw. Lyc» 4'' Ulphilas illustratus, Upsala 1752-55. Qu. med flere hithöran- de philologiska afhandlingar tillsammans tryckte och utgifue af A, F. Büsching. Berlin 1773. Qu. 9^ Då vi haft tillfälle att genomgå det formodeligen enda exemplar, som af detta märkvärdiga arbete ännu i vårt land linnes, vilje vi meddela en öfversigt af de deribefintliga Fragmenter, och i den ordning de i Ang, Maio’s Specimen äro införde: Gamla Testamentet: Esdra. Cap. 11. vers. 28-42. Nehemia. V : 15 - 18. VI: 1 -3. Nya Testamentet: Matthæus, XXV: 38-46. XXVI: 65-75. XXVII ; 1. Pauli Ep. till Philipf. II: 22 - 5o. III: 1-16. till Titus. I: 1-16. II: 1. till Philemon: 11-25. Sådant är innehållet af dessa Fragmenter, bland hvilka Esdra och N ehe mi a äro mest anmärknings- värde, såsom de der ådagalägga tillvarelsen af en Moe- sogothisk öfversättning af Gamla Testamentet, hvar- om våra Språkforskare hittills icke haft någon aning. De berättiga äfven till den förmodan, som af flere äldre skriftställares vittnesbörd vinner styrka 5),att Italiens Bok- 5) Ihre, i företalet till Fragmenta versionis Ulphilan». Ups, 1765. Büsching. 1, c, sid, 98, skatter hysa arinu flera lemningar af denna ö fver sätt- ning. Länge voro de lärde af den tanken, att de fyrä Evangelierna, efter Codex argenteus, var det enda man hade qvar af Ulpliilas^ Gothiska BibelÖfversättning, —- aom omtalas af christna Kyrkans äldre Historieskrifva- re Sozomenns, Ph j lostorgius, m. fl. att ej näm- na Göthernes egna häfdatecknare Isidorus Hispa- lensis, Jemandes, o. a; — till dess, vid medlet af förra århundradet, upptäckten af Pauli Epistlar till de Romare gjorde bland de lärde så stort uppseende. Eu af Ihres lärjungar — J. Apelblad d. v. Philos. Ad- junct vid Upsala Akademi — fann under sina lärda re- sor i Tyskland, år 1766 i Maj månad, uti Biblio- t!:eket i WolHenbiittel, ibland andra dyrbara handskrifter en Codex r es c r i p t u s af I s i d o r u s H i s p a 1 e ii s is med derunder gömda Moesogothiska charakterer 6)« Vägledd af denna upptäckt började Archidiaconus F. A. Knittel derefteratt närmare undersöka nyssnämda Co- dex, och frukten af hans dera nedlagda möda blef det bekanta Fragmentet af Pauli Epistel till de Romare Cap. il-rå. 7) hvaraf Ihre sedermera å nyo utgaf en granskad upplaga 8). 6) Se härom E. af Sotbergs Bref till Gjörwell, infördt 1 Svenska Mercur. Febr. lySg. sid. 123. jfr. Apelblads Resa. o. s. va 7) Knittels första underrättelse om detta lynd infördes i Nova A- eta Eruditor. Lips. 1753. sid 66g. 8) Först 1762 utgaf Knittel sin upplaga i Wolflenbiittel, utan utsatt årtal, Qv. (se Gjörwell, Sv. Mercur. Apr. 1765. sid, 276)» och genast var Ihre redan färdig med sin upplaga, som utkont i Upsala 1763. Qv,Om Zahn’s upplaga nedanföre. 95 Genom de i Milano uppdagade fragmenter liar den Moesogothiska öfversättningen af Nya Testamentet, isyn- nerhet livad Epistlarne beträffar, vunnit en oskattbar tillökning genom Epist. till de Philipper, tih I itus och Philemon. Icke mindre vigtiga äro fragmenter- na ai Matthæus. Som bekant är, befinnes denna Ev- angelist i Codex. Argenteus pa långt när icke fullstän- dig. Den börjar nemligen först med lernte Capitlet 9) och gar till det tolfte, b varefter en lacun vidtager, som sträcker sig ända inpå 26:te Capitlet till 70-.de versen. Det 27-.de Capitlet, som har är det sista, är ueremot fullständigt. Således äro 25:te och 26:te Capitlen till en del supplerade genom dessa fragmenter, som dessutom bevisa tillvarelsen af Here Codices; en omständigbet som Ihre redan förut förmodat. Han grundade denna för mödan på de åtskilliga variantes lectiones, som Unnas i bräddarne af Codex Argenteus 1), och hvilkas till- komst endast genom en forntida collationering af sär- skildta Codices historiskt kan förklaras. Häraf ledd® denne store språkforskare sig vidare till bestämman- det af dessa så kallade moesogothiska språkmonumen- ters ålder och hembygd, den han fann hos Götherna i Italien vid slutet af femte seklet. Hans egna ord derom äro: ”Illa variantium Lectionum congeries, manifesto indicio est, varia variis temporibus in vul- 9) Detta Capitel börjar mîdtuti i5:de versen med de orden: . . { ”A kana lukarnastathan, ja h liugeithallaim th ai ni in t h a ni ma r a z n a ** -• • d. â, ., utan a ljusastskan, ©ch ly-» ser (lagar) allom them i thet rummet (äro).-, a) Ulphilas lUustratuj, i Företalet. gus édita fuisse -Tnterpretationis Gothîcæ exenipla— lia, aliaque ex aliis exscripta: indicatque simul, sive temporis injuria, sive per locorum intercapedinem, ipsius prototypi copiam ad manus non fuisse, alias enim ut Notariorum errores emendatæ fuissent, non ut dubiæ Lectiones annotatæ. Utrumque, temporis inquam locique Jonginquitas, epochæ dynastiæ Go- thicæ pulcre convenit. Accedit splendor Codicis hujus (Argentei), qui firmatam imperii formulam et luculentos ecclesiæ reditus arguit: fuit enim baud dubie templo cuidam cathedrali destinatus, non vero globi Gothorum hamaxobiorum, aut circumcursitantium mi- litum usui paratus. Cura quoque in annotandis, quas nominavimus variantibus Lectionibus, adjungendisque Canonibus Eusebianis prodit studium criseos Sacræ, quale inter castra Gothorum locum vix invenerat, sed cui non J um penitus intermortua Italiæ eruditio occa- sionem præbere potuit 2). — Subductis itaque omnibus ealculis, illud versionis Ulphilanæ , quod no- mine codicis argentei appellare solemus, in Italia, sub dynastia Ostrogothica esse exaratuni intrépide alürmo 5). Denna Ihres eats har Ang, Maio i Inledningen till sitt Specimen vidare bekräftat. De lärdes strider om vår bekanta Codex Ar gen teus och dess här- komst kunna nu mera anses vara afgjorde. Alt den- a) Nova Acta Societ, Scient. Upsal. T. IV, p. 29. 5) De lingua Cod, Argent, Büsching 1, ç, p. 368, 97 samma icke kan vara Ulphilas’ egen handskrift, som hä- gra beundrare förmenat, har redan Ihre medgifvit 5)» Men äfven med detta medgifvande, förbjifver den i mer an ett afseende det äldsta öch märkvärdigaste monn- ment af moesogothiska Literaturen. Dess pragtfulla skick tyckes vittna, att den tillhört någon af Göthetnas Konungar eller någon af de förnämsta eller rikast do- terade Kyrkoi' inom det Gothiska väldets område, t. ex. Cathedral-Kyrkan i Ravenna, o. s. v. f oga ar det vi kanna om Literaturens tillstånd hos detta eröfrande folk. Tiden för deras öfvergång till Christendomen och de- ras kortvariga valde ger ej mycket att hoppas. Men då de ägt Bibeln på sitt språk, är all anledning att förmoda, det de äfven ägt de för Kyrkans bruk nödiga Mis-saler, Breviarier, Homilier, o. s. v. på samma språk redigerade. Denna förmodan vinner äf- ven styrka sf gamla författares vittnesbörd. Så omtalar redan på låoohalet en Spansk skriftställare’, åberopad af Lye i företalet till Benzelii Edition af Ulphilas 4), att i Turin funnits ett Gothiskt Breviarium med Ulphi- lanska charakterer. Vägledde af denna uppgift hafva Benzelius och Ihre derom hos Italiens Lärde förgäf- ves gjort flere förfrågningar. Äfven den bekante Sparf- venfeldt, som på svenska regeringens bekostnad utskic- kades att uppsöka Gothiska monunaenter, hade under 5) Ulphilas Illustratus 1. c, 4) Præfat. Editons p. xxxvu. Ed, Oxen. >7. sina vidsträckta resor i Spanien och Italien anställt ifriga efterforskningar 5), men utan framgång. Vår tid har varit lyckligare. Ur Ambrosianska Bibliotheket i Milano har Ang. Maio ytterligare framdragit tvenne för moesogothiska literaturen i detta hänseende vigtiga frag- menter, dem han vid slutet af sitt Specimen bifogat. Det ena med öfverskrift: ex Ho milia quad am Frag- mentum (sid. 25) är helt kort och upptager blott en sida, det andra i ordningen, C alen dar ii Gothic! fragmentum (sid. 26-5o), tillkännagifver sig genast, genom sin beskaffenhet, i fordna tider halva till- hört ett Gothiskt Mis sale, efter medeltidens bruk in- rättadt 6). Genom de MilanskaFragmenterna har Juni i Glos- sarium Gothicum— bifogadt dess edition af Codex argent feus— erhållit en icke obetydlig tillökning af nya ord och talesätt, h vilka A. Maio till slut bilogat, undertitel; No- varum Diction um Glossarium (sid.5i-55). Hvad den omständigheten beträffar, som en tid utgjorde före- målet för de lärdes väntan, att omsider finna ett Go- 5) Författaren af denna uppsats har om dnssa Resor inhämtat un- derrätteher af S p a r f v o n f e 1 <1 t s egenhändiga Brei och officiella skrifvelser till Kon. Carl XI. och dess Premier Minister R. R. Grefve Bengt Oxenstierna, förvarade bland Benzelianska ManusCript-Samiingen i Linköpings Gymnasii Bibliothek. Mera härom framdeles, S) Det Gothiska Misaale, S p a r f v e n fe 1 d t under sina resor i Spanien säger aig i Toledo harva kommit på spåren, har med rSrt föresätta ämne icke någon närmare gemenskap* 99 fhiskt Glossarium från medeltiden, så tyckes först och främst af det tidelivaffvets skick ej något sådant vara ait vänta, och dessutom tyckas anledningarne därtill, ef- ter allt utseende, hafvö sin enda gr lid i obestämda upp- gifter hos en och annan äldre skriftslalnre. Så gjorde sig Er. Benzèlius myckèa möda, att genom sin lids bäst bevandrade Archæologer, Abbé Bignon och Montfaucon fä reda pâ Ansileubi Episcopi Go«. thorum Glossarium, som omtalas på ett ställe i M a u s a c c i Edition af V a 1. Har pocra tiouis Le x i~ c on 7) och hvaraf Benzelius för sin upplaga af ülphi- las gjorde sig så stora förhoppningar-. Men då denna efterlängtade skatt sedermera fanns i Benedictinerna» Bibliothek i Paris, befanns den allenast vara ett Latinskt Glossarium, skrifvet med Longo hardis k a bokstafver och nf föga värde 8). För den Moesögcthiska Literaturen synes dock än- nu återstå en hittills föga begagnad väg i ill vinnande af liya skördar. Om en gång, hvartill utsigterna icke sy- nas vara alltför långt borta, en friaye tillgäng öppnas till Italiens rika Kyrko- och Kloster-Archiver, så torde för Gothiska väldets historia och isynnerhet dess kyr- koförfattning flerfaldiga upplysningar stå att erhålla af medeltidens diplomer. Dylika acier uppsattes, med få undanlag, på Latin, hvarföre de Cothiske klerkerne, 7) Leiden 1683, Qn. Dissert, Grit, #id, ägd. 8) Ben^eliska Brgfsaml. i Linköpings Gytrirt. Bibliothek. lOO som ej alltid voro detta språk magtige, merendels bru- kade i dessa afhandlingar sitt eget språk, med Ulphilan- ska charakterer. T venue sådana monumenter från medlet af sjette seklet åro tillförene kände. Det ena, ett salubref, utfärdadt af tvenne Diaconi Gudilubus (Gottlieb?) och Alamund, först af G or i in förd t i dess Inscriptiones antiquæg), derefter af Lye i företalet till Benzelii Ulphilas och af Ihre sedermera fullstän- digt förklaradt i). Det andra äfven ett salubref af år 55 J, utfärdadt af Klerkerne vid St. Anastasiæ Kyrka 2) i Ravenna (universus Clerus sanctæ Basilicæ gothorum), först utgifvet af Sabbatini i vetusto Calendario Na- poletano 3) , sedermera af S u h m i 4:de Delen af dess Danska Historia infördt, tillika med Langebeks förkla- ring, som först fick sin fulländning al Ihres mästar- hand, i en egen deröfver af honom uppsatt afhandling, i Upsala Vetenskaps-Societets acter 4). Ett tredje hit- 9) Tom. IT. Florent. 1734. ï) De lingua Cod. Argent. Büsching 1. c. p. 267. Ihre kallar det aureum sane, et auro pretiosius monunientnni. 2) Deras gothiska namn förtjena att anlÖras, såsom Suniefrid, Opta- rit, Guderit, Hviliarit, Teudila, Sindila, Igila, Costila, Gudili- vus o. fl. som kalla sig Clerici legis Gothorum. 3) Tom. V. Napoli 1745. Qu. p. io4. 4) Monumentum veteris linguae ostrogothicæ Neapoli haud pridean repertum, notisque Criticis illustratum, Nova Acta« Vpa. 1783, Tom. III...- Hvad Zahn utgifvit under titel: Versuch einer Er- läuterung der Gothischen Sprachüberreste in Neapel und Arez- ao. Braunschweig i8o4. G. är ej annat än eit »Stryck af Ihres nyss anförda afhandling. IO1 tills obekant monument, få vi nu tillägga. Det finne« i ett Archiv i Arezzo, och ar af Gaetano Marini in« fordt i dess stora diplomatiska verk för Italiens histo- ria under medeltiden 5), ett arbele som i mer än ett hänseende är af stort interesse för den moesogothiska literaturen. Det är ett salubref utfärdadt i Ravenna år 541 af Minnulus, Clericus Legis Gothorum 6). I detta vigtiga verk äro äfven de båda föregående Diplomerna upptagna 7) och, hvad Latinska texten beträffar, på elt och annat ställe bättre läste och förklarade. Hvad åter de moesogothiska underskrifterna betiädar, hafva de blifvit lemnade ovidrörde, och synes den lärde Utgif- varen alldeles hafva varit i okunnighet om Ihres åtgär- der der vid. Denna brist är dock fullkomligen ersatt genom bifogade Fa c similia, hvilka äro af så myc- ket större interesse, som de meddela ett åskådligt be- grepp om den moesogothiska Tachygraphien, hvarom vi hittills saknat en fullständig underrättelse. Samma år Marin i i Rom utgaf denna Collectionf utkom i Tyskland en prägtig upplaga af Ulphilas 8), 5) I Papiri Diplomatie! raccolti ed illustrât! dall* abate Gaetano IVlarinî, primo custode della Bibl. Vatican. Rom. j8o5. Fol. 6) Upptaget bland Instrumenti di Vendite N:o 117 sid. 178. Jfr. förklaringen i Utgifv- Annotazioni sid. 554, 7) Under N:o 118 och 11g. 8) Denna i tvenne delar utgifna Upplaga har följande titel; U l- filas Gothische B i be lü b e r s e tz u u g die älteste Germa- nische Urkunde nach Ihre’ns Text, mit einer grammatisch.wört- lichen Lateinischen Uebersetznng, samt einer Sprachlehre und ei- lOQ efter Ihres egen handskrift, hvilken utgifvarcn J. Ca Zahn händelsevis öf^erkommit g) och 25 år efter I li- res död, med all typographisk noggrannhet till trycket befordrat. Den Moesogotbiska texlen är med vackra Antiqua-typer affryol t efter Ihre, jemte en verbal interlinear Öfversåthnng på Latin. I anledning af hvad Zahn i sin Beschreibung der silbernen Handschrift in Ups al i) b rättar om det betänkli- ga tillstånd, hvaruti denna dyrbara forntids qvarlefva nu for tiden skulle befinna sig, anse vi oss I öra med- dela våra läsare några underrättelser om rätta förhål- landet. Hen Zahn’s ord aro; Wie der Codex Argenteus jetzt beschaffen seyn mag, kann mau sich ungefähr denken, wenn man in Lüdeke ns Schwedischem Gelehrsamkeits Aichiw, Th. 2. Leipzig 1784, S. i5. gelesen hat. Die .Worte, we’che ein unpartheiischer Zeuge, Lüdeke nem Glossar von Fr. C. Fulda— und den Text, nach Ih- re ns genauer Abschrift der silbernen Handschrift in Upsal, sorg- feltig beriehiigt, auch mit Ihr e»n s Lateinischer Uehersetzung neben dem Texte -- heiausgegeben von Joh. Christ. Zahn» Weissenfels igo5 i stör Quarto. TilJegnad H. M. Konungen af Sverige.-- Dat Kong!» Bibliotheket i Stockholm och de* Akademiska i Upsala äga deraf Velinexemplar» Ihre hade und^r senare åren af sin Jéfnad utskickat sin egen Handskrift till den bekanie Doct. Büsching i Berlin, som äm- nade deraf bosörja utgifningen. Ihres död 1780 lärer hafva gjort verkställandet deraf om intet, och Handskriften kora seder- mera i andra händer. 3) Zahn, Inlcdn. sid. 3g, io3 selbst, allda von ihm schreibt, sind zu merkwürdig und wichtig als dass ich sie hier unterdrücken könnte. ”Er wird bald nichts weiter, als ein Zeugniss Jes- sen, was er gewesen ist, und der allgemeinen Vergäng- lichkeit oder Verweslichkeit seyn. Die durch die Ty* pen oder Griffel ungleich gewordenen und doch immer zusammengedruckten, dabei durch so viele Hande ge- gangenen Blätter, sind in der Mitte mehr als die Hälfte so aufgebrauclit, dass nur der Rand und einige Theile übrig sind. Ganze Linien, oft ganze Seiten fehlen. Ich betastete sie, um die Schreib- oder Druckart zu unter- suchen, mit grösster Behutsamkeit5 erschrack abei , ab der Umfang der Stelle, wo mein Finger war, sich in Staub anflöste, und aus einander flog, so wie man von den alten Leichnamen sagt, dass sie sich bej dem Anrühren plötzlich in einen Staubhaufen verwandeln. Also nach den letzten Bemühungen des Ihre scheint nichts mehr zu erwarten zu seyn. Auch der Wunsch, es möchte der ganze Codex in Kupfer gestochen wer- den, ist nunmehr, wenn ei' auch erfüllet würde, fast zu spät. Bey aller möglichen Treue würden kaum 2 Drittel, und das öfters nur aus Muthmassungen ü- brig bleiben.” Vidare anför Hr Zahn utur Küttners Reisen durch Deutschland, Dänemark, Schweden und Norwe- gen 1797-1799» Th. 2. Leipz« 1801. S. 080. omnämnd® 2) Se Inledn, sid. 12, Io4 Codex Argenteus : ”er sey nicht zum besten gehalten , hin und wieder zerrissen; und auf manchen Seiten so sehr gefingert und gemisshandelt, dass die Buchstaben von ganzen Zeilen unleserlich^ und zum Theil ver- wischt sind.” Hvad Hr Küttners vittnesbörd beträffar, skulle vi snart vara färdige att tvifla om denna Resande någonsin sett vår Codex argenteus, åtminstone har han ät den égnat en nog flygtig uppmärksamhet, dä han i sin Resa s. 58? säger, alt den är skrifven på Papper, dâ alla veta, att det är purpurfäigadt Pergament. Lüdekes vittnesbörd är dock märkvärdigare. Med största aktning för denna af Svenska Litera- turen högt förtjente mans minne måste vi betyga, att han med en aldeles öfverdrifyen farhåga beskådat denna aldriga Codex. Denna farhåga skulle han säkert hafva uttryckt i mindre häpna ordalag, om han dragit sig till minnes, att sä långt tillbaka i tiden de biblio- graphiska underrättelserna sträcka sig om denna dyrba- ra boks öden, har den befunnits i aldeles samma skick, hvaruti den ännu lör allas ögon befinner sig den dag, som i dag är. Till sina 187 blad har den icke synbarligen lidit den minsta skada ifrån år 1669, då den först kom i Lpsala Akademi-Bibliotheks ägo, ge- nom RiksCanzlereu Grcfve Magnus Gabriel Dela- Gardies donation, genom hvilkon Herres frikpstighet den äfven erhållit ett pi agtfullt Band af massift silfver 2) 3) Me»! följande In krJt : tJ i p h i ! à s redîvivus et patrîæ restir iuttisèuia M. G, DelaGjudie R $, Canceiiaiii anno 1669, jo5 ©ch dessutom till desto bättre säkerhet ett med rödt summet fodrudt valnötskrin, i hvdket deima, Oodex fin- nes liggande pä ett särskildi bord, i samma rum, derBi- bliothekets Manuscripter förvaras. De många lacuner och söndriga blad denna Codex har, härröra till en del tvifvelsutan från den så kallade Scriptura Encaustica, pa det sätt, att de heta typer- na, hvarmed bokstäfverna a de silfvei'belagda Peigaments— bladen blifvit inbrände, på flere ställen kommit att bränna hål i sjelfva pergamentet, hvarom man lät- tast med egna ögon kan öivertyga sig. Vi känna väl, att denna Ihres hypothes funnit många motsägelser i synnerhet af de lärda Benedictinerne 5); men att densam- ma ännu är o vederlagd. ja att den har alla skäl för sig, deruti tro vi, att alla de, som genom autopsi kunna dömma härom, än i dag skola instämma. För- hållandet är dessutom ej underligare, än att man nöd- gas erkänna ett slags Boktryckarkonst före medlet af femtonde seklet. I alla fall har Codex Argenteus haft alla sina lacuner och söndriga blad langt tillförene , innan den kom i Svenska händer. Redan på 1000 talet, medan den ännu förvarades i Werdens KlosterBibliothek i Westphalen, finnas härom underrättelser, som icke ger- na kunna jäfvas. Den bekante Archæologen Janus S) Nouveau Traité de Dip’oTnatique. Paris 1761. Tom. IV. Qv.jemior fhres Fragmenta Versionis Ulphilanae, P.æf, 1. c. loê Gruterus, i sina år 1616 utgifùe Inscriptiones Romanæ, berättar på ett stalle, att en han» vän Mi- chaël Mercator lemnat honom underrättelser om en i Werdens kloster förvarad Codex af de fyra Evange* listerna, pä pergament, med guld- och silfverbokstäfver. Hans beskrifning derpå är : ”Pater ejus (Michaelis) Ar« noldus Mercator ait exstare in Bibliotheca Abbatiæ Wer- dinensis codicem antiquissimum} ante mille plus minus annos in pergameno aureis et argenteis literis perscri- ptum, conlinentem qvaluor Evangelistarum opus, sed quod dolendum est, lacerum, discerptum et nul- lo ordine ignorantia compactons colligatum 4)»” De kor- ta excerpter Gruterus meddelar, har Arnoldus Mer- cator, med dåvarande Abbotens i nämde klosler Henr. Dudems biträde, ur nämda Codex afskrifvit. Om des- sa excerpter säger Gruterus ”pauca ilia quidem, sed plura conimunicare vetabat obscuritas Literarum, jam vetustate evanescentium.” Denna år 1616 tryckta beskrifning öfverensstämmer sa till alla delar med silfver- bokens tillstånd år 1821, att vi anse Zahn’s insinuatio- ner till fyllest vederlagde. Äfvensom, efter att hafva hogkqmmit en Stiernhj el ms, Er. Benzelii, Ihres och Sotbergs å granskningen af denna Codex nedlag- da mödor, de Upsaliensiska Lärde icke med skäl kunna förebrås, att hafva lemnat denna deras yppersta Biblio- theks prydnad utan uppmärksamhet 5), 4) L. c. sid. 146. ÿ) Jfr E. M. Fant, Obss, ie Codict Ulphilana csenobii VerÂiusnsîs. icy Hvad Gr uterus pâ sin tid yttrade om Bokstäf- vernas dunkelhet (obscuritas literaium vetustate evane- icentium) har i följande tider ej hindrat utgifvarne, ifrän Junius till Ihre, att med framgång från början till slut utföra sitt företag Huru Er. B en ze 1 iu s förfarit, be- rättar han i sina egenhändiga anteckningar om sin lefnad: ”Hogen föll mig engäng in att collationera nå- gra blad af Cod. Argenteo med editione Dordrectana, och som jag fann att denna ej var accurat, sa geck jag hela MS. igenom, och supplerade oändeliga manga rum; skulle och tro, att mången, som efterkommer, lärer mena, att jag pä mänga stallen fingerat supplementa, medan han primo intuitu ej ser bokstäfverna pa bladet; men gÖr then flit som jag: haf sadant talamod: tag glas- ögon: vand bladet, att ej för klart solsken faller pa purpurfärgen: jämför loca parallela, sa fmner tu them rätt så väl som jag” 6). Under de nu nämnda Editorers granskande hand har denna berömda Codex ingalunda upplöst sig i stoft, som Zahn och Lüdeke tyckes hafva fruktat, och att detta ej hädanefter mera än hittills skall vara att be- fara, bör den oa'brutna sorgfällighet hvarmed den här yårdas, vara en saker borgen. Att denna ypper- aliisque vet, version. S Bihlior. Gothic» vesligiis. Nova Acta Soc. Scient. Upsal. T, VI. p. Sao, 6) Er. Benzelii anteckning om sitt Lefverneslopp inlemnad till Kgl. Vetensk. Akademien 1745, tryckt framför Benzeliernas Bre£- växling a£ J. H. Lidén. Linköp. 17,91. sid, xx. io8 sta Trophé, bland Sveriges mänga segerminnen frân tre- tioariga krigets tider, matte, i likhet med den i Brittisk Museum förvarade Codex Alexandrinus, sida för sida stickas i koppar, är elt föremål mera för våra önsknin- gar än vårt hopp. Emellertid är ej Zahn den förste, som gjort oss uppmärksamme på denna åtgärd. Redan Er. Benzelius insåg vigten häraf och omgicks med förslager dertill, hvarom de i Linköpings Bibliothek för- vaiade träformer, ganska väl utförde, än i dag bära vitt- ne. Men intill den dag inträliar, att Upsala Bibliotheks egna tillgångar skulle ensamt kunna bära en sådan kost- nad , eller till dess en Svensk Mæcenats frikostighet gör dess verkställande möjligt; till dess torde detta förslag komma att förblifva mom önskningarnes område 7), 7) Författaren hade ämnat att till »lut meddela ett och annat prof af de har i korthet beskrifna Fragmenterna fjSn Milano, men då tryckningen af denna afhandling redan var börjad, feck han se i Stockholms Posten d. 27 Apr. N;o 97, en förträfflig uppsats med titel. Ulphiias, till hvilken han i stället hänvisar sina läsare. J. H. Schröder. ÔFVERSIGT AF PHILOSOPHIENS NÄRVARANDE TILLSTÅND. (Fortsättn. från 5:dje Häftet.) J^et inskränkta utrymmet för denna afhandlmg til- låter oss ej att fullständigt angifva, huru Fichie i sina förnämsta skrifter sökte realisera sin idé om hvad han kallade Vetenskapsläran, det vill säga, den allmänna Grundvetenskap, af hvilken alla speciella Vetenskaper borde hemta sin möjlighet och sin visshet. Vi masle ätnöja oss med att *aga en allmän öfversigt af Veten- skapslarans hufvudmomenter. Då den, enligt hvad redan är anfördt, af Fichte betraktades såsom en kedja af satser, härledde med sträng nödvändighet och i systematisk ordning ur en absolut viss grundsats ; så blef förslå frågan om sjelfva denna absolut vissa grundsats. Denna åter kunde ej blifva någon annan, än den sats, som utgör det ome- delbara uttrycket aE det rena sjelfmedvetandet, det vill saga, satsen: Jag är, eller Jag är Jag. Denna sats utgjorde då för Fichte en enunciation af den ur- sprungliga handling, genom hvilken det rena Jag sät- ter eller constituerar sig sjelf. Men om det rena sjelf- medvetandet utgör det första, som för möjligheten af allt medvetande förutsättes ; så är det vidare lika obe*- «tridligt, att jag i hvarje moment af mitt medvetandes hela utveckling tillika åtskiljer mitt genom detta rena sjelfmedvetande gifna Jag ifrån något annat, som icke I skall vara Jag, eller ifrån ett Objectoch det ar blott i motsats mot detta Object, som jag kallar mitt Jag för medvetandets Subject. Häraf drog Fichte den slutsat* sen, att den ursprungliga handling, genom hvilken det rena Jag sätter eller constituerai’ sig sjelf, måste vara nödvändigt och omedelbart förenad med en annan, ge- nom hvilken det åtskiljer sig ifrån ett Object; och då detta Object, taget i dess ursprungliga och allmännaste betydelse, samt, med abstraction ifrån alla de speciella bestämningar, som tillhöra särskilda i vår erfarenhet förekommande Objecter, icke i sitt begrepp innehåller något annat, än att det icke skall vara Jag, (ett Icke-jag» efter Fichtes terminologi); så blcf den nämnda med det rena sjelfmedvetandets act förenade handlingen , en hand- ling genom hvilken det rena Jag emot sig motsätta eller ifrån sig åtskiljer ett Icke-jag. Att det rena Jag nöd- vändigt emot sig motsätter ett Icke-jag, blef i följd här- af Vetenskapslärans andra grundsats, hvilken> ehuiu till sitt innehåll beroende af den första, likväl till siii form var lika absolut som denna Men då dessa tveiM ne, Jag och Icke-jag, äro mot hvarandra motsatta j och således det ena af dem upphälver det andra; så blir vidare frågan, huru de kunna båda sältas och före- komma i ett och samma medvetande. Detta är, enligt Fichte 7 endast möjligt derigenom, att de sat as såsonl Ill ömsesidigt inskränkande hvarandra : deraf uppkom for honom Vetenskapslärans tredje grundsats, hviiken till sitt innehåll är absolut, men till sin form beror a£ de båda föregående, den nämligen, att Jag och Icke-jag nödvändigt sältas såsom ömsesidigt inskränkande hvar- andra. Dessa trenne grundsatser stodo i det förhållan- de till hvarandra, att den första utgjorde den ursprung- liga satsen eller Thesis, den andra dess motsats eller Antithesis, och den tredje en Synthesis, hviiken ut- tryckte det enda möjliga sätt, hvarpå dessa båda motsat- ta kunna stå tillsamman och förenas i ett och samma identiska medvetande. Alla i Vetenskapsläran förekommande deductioner kunde nu ej utgöra något annat, än en systematisk och full- ständig användning af dessa trenne grundsatser eller e- gentligen af den tredje, hviiken, såsom en synthetisk förening af de tvenne föregående, var ett ultryck af ba- da på engång, i den enda mening, hvaruti båda pä engång kunde vara gällande. Men denna tredje synthe- tiska grundsats låter upplösa sig uti tvenne satser, hvil- ka tillsammantagne utgöra dess hela innebal, nämligen 3. den, att Jag sätter sig sjelf såsom inskränkt genom Icke-jag, och 2. den, att Jag sätter Icke-jag såsom inskränkt genom det deremot motsatta Jag, Den förra af dessa satser blef för Fickte den, som lag till grund för Vetenskapslärans theoretiska del, eller lör deductionen af all föreställning och alla kunskapsför- Il» mågam yttringar, emedan livar och en af dessa är en function, i hvilken en SubjOctets modification (en före- ställning) skall bestämmas af ©tt Object eller Öfverens- siärnma deemed. Den sednare åter blef den , som låg till grund för Vetenskapslärans praktiska del, eller för dediictionen af alla till Intelligentsens praktiska väsende hörande functioner, emedan hvar och en af dessa inne- bär ett Intelligentsens strafvande att förmedelst en act af dess verksamhet bestämma ett Object, eller deruti å- stadkomma en viss forändring. Det blef således den allmänna uppgiften för Vetenskapslärans theoretiska del, att af den nödvändighet, hvarmed det rena Jag finner sig inskränkt a< ett Icke-jag, förklara och härleda möj- ligheten och ursprunget af all kunskap; äfvensom det blef den allmänna uppgiven lör dess praktiska del, att af Intelligentsens nod . ändica strafvande. alt efter sina föreställningar bestämma eller förändra detla Icke-jag , förklara och härleda alla yttringarne af Intelligentsens praktiska väsende. Hvad nu först och främst Vetenskapslärans theore- tiska del beträffar, sä måste Fichte enligt den nyss- nämnda allmänna satsen utgå ifrån begreppet om en oupphörligt fortvarande motsats mellan Jag och Icke-jag, såsom grunden till all föreställning och all kunskap. Men denna motsats mellan Jag och Icke-jag reducerade sig ytterst till en conflict mellan en ursprunglig, i sin princip oinskränkt verksamhet och en yttre impuls el* 1er stot j gëîtôhi hvilkfeh. tlèriSanirila îiiskrânkê^ Öet re« Ha Jag wâste nämligen, enligt hväd redan är nämndt > tänkas sâsom en absolût-, i sig sjelf grundad verksam- het , utan någöt substrat, hvàri den skulle inhærerae Sa länge man Hu absttaherar ifrån dess motsättning mot ett Ickc-jäg, finnes ingenting, hvatigenom denna verksamhet knndé inskränkas: den måste derföre tänkas såsom ursprungligen, eller i sjelfva siii principoin- skränkt, öch deima det rena Jags ursprungliga oändlig^ het utgör i Fichtes tanka clt nödvändigt vilkor for möj- iighelen, så väl af all föreställning, som af all vilja och yttre verksamhet. Så länge det rena lag tankbs pa det- ta satt, tiigör det då blott ett rent oändligt händlande ulall all vidare bestänmingé Fichte betraktade denna renå, oinskränkta vprksamhet under bilden af en ilrån en punet A dragen liilea, eller äf en Ursprung]ig, ex- pansif tehdents; en bild, hvîlken biet af gånskä vigtig betydelse i så val Fithtes soin Schellings framstallnih- går af den transccndêntellà Idealismen. Men den nämn- da absoluta verksamheten Utgör, dä den beträktås i den- na dess ursprungliga oändlighet, eller med abstraction ifrån allt, hväraf den kunde inskränkas, ännu icke ett verkligt medvetande, och genom den ensam Uppkom- mer ej någon föreställning. Ty till ett verkligt med- vetande fordras ej blott en ursprunglig verksamhet, u- tan äfven att denna verksamhet skall gå tillbaka i sig sjelf, och göra sig sjelf till sitt Object, hvilket innç- iSvea IV 8, bar j att den pa nagot salt skall reflecteras, inskränkas eller drifvas tillbaka inåt: och äfvenså lordras till all före- ställning ej blott en föreställande, ideell verksamhet, ulan tillika, att det för denna verksamhet skall gifvas ett Object, hvilket den uppfattar, och hvilket for ilen föreställande verksamheten far utseende af något i- från densamma ätskildt, hvaraf den känner sig afficierad eller pä ett beslämdl säd inskränkt; och sjelfva föreställningen maste da bestå i en hand- ling, medelst hvilken den föreställande verksamheten reflecterar öfver denna inskränkning, d. ä. uppfattar den och sätter den såsom sin inskränkning. I följd häraf var det i Fichtes tanka ett vilkor för möjlighe- ten af all föreställning och allt medvetande, att den ur- sprungliga , absoluta verksamheten måste på något sätt inskränkas ; och da han ej i dess eget väsénde fann nå- gon grund till denna inskränkning, emedan verksamhe- ten i sjelfva sin princip måste tankas såsom oinskränkt, så fick inskränkningen för honom utseende af alt vara gifven utifrån, eller att leda sitt ursprung af en yttre mot det rena Jag motsatt kraft. Så vida nu det rena Jag sjelf, eller den ursprungliga absoluta verksamhe- ten, af Fichte framställdes unddl' b Iden af en ur en punct ulat verkande eller expansif lendents, så måste del yttre inskränkande framställas under bilden af en utifrån kommande impuls eller slöt, hviken verkar i motsatt direction mot den nämnd.i ursprungliga verk- samheten , och genom hvilken densamma ifrån dess för- 115 sta expansiva rigtning reflecteras, eller drifves tillbaka inåt, emot den punct, ur hvilken den tankes leda sitt ursprung. Men da den absoluta verksamhetens tendents utåt, såsom hörande till sjelfva dess väsende, likväl ic- ke kan genom delta dess inskränkande eller tillbakadrif- vande inål i elt och hållet upphäfvas, så måste den un- der dess inskränkande ännu fortfara, och således då yttra sig såsom en reaction emot inskränkningen, eller ett sträfvande att upphafva den. Derigenom uppkom- mer således en oupphörligt förnyad conflict, eller en alltid iortvarar.de action och reaction mellan det rena Jag (den ursprungliga utåt tenderande verksamheten) och den yttre impuls, genom hvilken detsamma in- skränkes 5 och det är af denna conflict, som all förer ställning och alla medvetandets bestämningar måste här- ledas och förklaras. Af det anförda är klart, att det Fichteska så kal- lade Icke-jag ytterst reducerar sig till en blott impuls, genom hvilken det rena Jags ursprungliga verksamhet; inskränkes eller tillbakadrifves inåt. Vetenskapslarans i det föregående nämnda andra grundsats, att nämligen det rena Jag nödvändigt mot sig motsätter ett Icke-jag, far således här den betydelsen, att den öfver sig sjelf reflecterande Intelligentsen måste , för att för sig för- klai’a möjligheten af all föreställning och allt medvetan- de, antaga en yttre motsatt kraftyttring eller en utifrån skeende impuls, såsom grund till den första inskränk- ïi6 hingen af Tntelligentsens egen ursprungliga verksamhet Denna impuls utgör ännu icke ett egentligt Object, u- tan blott den första grunden till Intelligentsens föreställ- ning om ett sådant: alla vara föreställningar om de yt- tre Objecterna och deras bestämningar uppkomma och utbildas, under förutsättning af denna grund, genom den fortvarande conflicten mellan Jag och ïcke-jag, det vill säga, genom conflicten och föreningen af de båda motsatta rigtningarne utaf Intelligentsens pä en gång ge- nom den yttre impulsen inskränkta (inåt tillbakadrifna) och mot inskränkningen reagerande (och således å nyo utåt tenderande) verksamhet. Men da på detta sätt det rena Jags eller den ur- sprungliga verksamhetens första inskränkning, enligt Fichte, måste härledas af en utifrån skeende impuls eller ett Icke-jag^ sä blir frågan, huruvida ej Velen™ skapsläran härigenom förlorar ain charakter af ren Idea- lism. Återkommer ej genom denna motsats af Jag och Icke-jag en Dualismlik den, hvilken Fichte förebråd- de Kantianerne? Och blef ej den yttre impulsen hos Fichte i grunden detsamma, som det yttre tinget i sig sjelf hos Kantianerne ? — Fichtes svar på detta inkast bestod hufvudsakligen i den anmärkningen, att hans Icke-jag icke vore något, som, i likhet med Kantianer- nes ting i sig sjelf, ägde en absolut af Intelligentsen oberoende existent« i den mening, att det skulle vara qvar? om ock Intelligentsen sjelf ej funnes, utan blott il7 något, som den ofver sig sjelf refleeterande Intelligent- sen nödgas tänka eller antaga, såsom grunden till sin sk an k ni och hvilket således blott var till för I n t e 11 i g en t s e n och dess reflexion. Deri genom ai er stadnade Fichte i afseende på sitt begrepp om lo e- ag uti en cirkel. På ena sidan förutsattes nämli- gen 'cke-pg för sjelfva medvetandets möjlighet, såsom grannen till Intelligentsens första inskränkning, hvilket tycks innebära, att det skall i och för sig sjelf vara till u’om Intel!igentsen, och alt Intslligentsen i detta hän- seende beror af detsamma. Men på andra sidan ar det likväl endast den ofver sitt eget medvetande refleete- rande Intelligentsen, som, för att förklara detta med- vetandes möjlighet, nödgas sätta eller antaga detta Icke- jag, hvarigenom det åter förvandlas i något, som blott ar till för I n t e 11 i g e n t s e n , och som i denna me— ning utgör eu product af dess egen tankekraft. Men detta var en cirkel, hvilken Fichte alldeles icke sökte dölja, utan tvärtom öppet erkände, såsom en sådan^ som vore en nödvändig följd af Intelligentsens ändliga natur. ”Detta, säger han i), att den ändliga Intelligent- sen nödvändigt måste sätta något absolut utom sig (ett ting i sig sjelf), och likväl på andra sidan måste erkän- na, att detsamma endast är till för Intelligentsen (så- som ett nödvändigt Noumen), är en cirkel, hvilken hiteiligentsen kan in infinitum utvidga, men utom hvil- Grundl. der ges. Wissenschaft®lehre, a.-teAusg. s.377. 118 ken den aldrig kan komma.” Man finnner emellertid lätt det vacklande och tvetydiga i detta Fichteska före- ställningssätt om Icke-jag och des realitet eller ideali- tet. Också utgjorde just detta den första hufvudpunct, i hvilkeu Schelling i sin framställning af den transcen- dentella Idealismen skilde sig ifrån Fichte. Vi hafve i det föregående nämnt, att Fichte be* traktade det rena Jag såsom en Subject-objectivitet eller såsom en i sig sjelf tillbakagående verksamhet, och att det rena sjelfmedvetandet för honom utgjorde den act* genom hvilken denna verksamhet går tillbaka i sig sjelf eller åskådar sig sjelf. Här kunne vi nu tillägga, att det rena Jag, efter Fichtes åsigt, ursprungligen (d. ä. då jag abstraherar ifrån dess inskränkning genom ett Icke-jag), ännu icke utgör ett sjelfmedvetande, eme- dan det ännu blott innebär begreppet om en ren, oin- skränkt verksamhet utan all vidare bestämning; men att det är genom den med denna verksamhet nödvändigt förenade inskränkningen, som densamma reflecteras , och derigenom blir en i sig sjelt tillbakagaende verk- samhet eller ett sjelfmedvetande. Så vida utgör således den genom Icke-jag gifna inskränkningen ett vilkor äf- ven för det rena sjelfmedvetandets möjlighet. Men i och med detsamma, som den ursprungliga verksamhe- ten genom denna inskränkning driives tillbaka inåt, reagerar den äfven utåt mot ^in inskränkning, och upp- fattar derigenom denna eller sätter den såsom sin in- ll9 skränkning. Och så vida den här finner sig inskränkt, utan att i sig sjelf finna grunden till denna inskränk- ning, måste den sätla denna grund såsom något ifrån sig åtskildt, elt Object, och det är, enligt hvad redan blifvit nämndt, blott i motsats emot detta Object, som det rena Jag sätter sig sjelf såsom medvetandets Subject. Alla de närmare bestämningarne af detta hittills obe- stämda Object måste, enligt Fichte, förklaras genom den fortsatta actionen och reactionen mellan Intelligent- sens ursprungliga verksamhet och dess inskränkning, och denna förklaring innebar da tillika den genetiska deductionen af alla de Intelligentsens vödvändiga hand- lingssätt, hvilka utgöra erfarenhetens allmänna lagar, enligt hvilka Intelligentsens hela föreställningssätt om den objectiva verlden uppkommer och utbildas. Det var då genom denna deduction, som Fichte sökte ur Intelligentsens väsende härleda och förklaia sa väl Sinn- lighetens Former, som Förståndets Kategorier, af hvil- ka Kant blott gifvit en analytisk exposition. Det allmänna resultatet af denna deduction, och dermed äfven af Veteriskapsläraus hela theoienska del, blef det, att den objectiva verlden eller Naturen endast är till för sjelfva ’ntelligentsen och dess reflexionJ nämligen såsom utgörande ett System eller en samman- fattning af alla Intelligentsens nödvändiga inskränknin- gar, hvilka väl ytterst måste härledas af den oförklar- liga impuls, som åstadkommer den första inskvänknm- X2Q gen af Tntdligentseps ursprungliga verksamhet men deremot erhålla alla sina närmare speciella bestämnin- gar genom det satt hvarpå Intelligentsen, enligt refle- xionens allmänna o'ch nödvändiga Iagar, måste uppfat denna sm första inskränkning, och genom den deraf föranledda, kedjan af reflexionens nödvändiga funetio- ner. Naturen blef således, enligt Fichte , ej något i och for sig sjelf existerande, utan blott ett nödvändigt phe- nomen for en Intelligents och dess medvetande, och deduetionen af särskilda tiH Naturen hörande föremål eller krafter kunde i hans System blott bestå deruti, att föreställnmgarne om dem uppvisades såsom nöd- vändigt hörande till ett fullständigt bestä^dl medvetan- de, och saiedes såsom nödvändiga för hvarje ändl.g In- telligents. . Af detta slags deduetioner finner’ ipan några exempel i Inledningen till Fichtes Natunätt. Deje- mot gprde han ej, i likhet med Schelling, anspråk pa a:t gifva en egenllig construction af en anstalt för den yttre frihetens skyddande, slut- ligen k0ma,er t strid med .ilt eget ändamål. _ Den egentel,ga Sedeläran åter grundar sig hos Fichte, lika- som hos Kant, pa begreppet om den rena viljans avto- nomi, eller om den inre Friheten, hvilken i dess mot sats mot Naturdtiften yttrar sig såsom ett XX euer en drift till absolut sjelfständighet för dess egen Skud. Denna drift uttrycker sig för medvetandet ve- nom den moraliska lagen eller det af Kant så kallade kategomka imperativet, hvilket derföre ej innehåller nagot annat, an en fordran af fntelligentsens absolu- ta sjelfständighet, eller af den rena viljans fullkomliga valde öfver NatmMrilten. Ur detta uttryck af den mo- ral^a lagen trodde Fiehte sig lättare och på ett enkla- re satt kunna härleda menniskans särskilda pligter,- än nr en ..anltska formeln, att maximen för en handling ar sedhgt god, då den är tjenlig till en allmän lag för alla fornuiliga Varelser. För öfrio■^ den Fwhteska Sedeläran i allt det väsendthgTmeTdZ Kam,S-a. Grundad, i likhet med den Kantiska, på be- gieppet om eu outplånlig motsats mellan pligt och l,ö- ;c se satter den menniskans fullkomlighet blott uti den mtelbgema prmcpens algjorda välde öfver den simdi. ga, oen erkänner således ej mejUghetenJaf en fulikom- ag .armom i hela menniskans väsende, eller af hvad man kan kalla själens sedliga skönhet D^n v i sinnesförfatlningen är, efter dan "*• r morahska 55 ? asigt, fattad J de« is5 fulla stränghet, egentligen aldrig skön, utan blott sub- lim; hvarför ock Kant 2) ogillade såsom en inconse- qvenls det sätt, livarpa Schiller i sina æsthetiska afhand- lingar sökte utveckla och med den Kantiska läran för- ena begreppet om en sedlig skönhet. Aiven hos Fichte finner man val ett och annat spar till en dylik incon- seqvents ; men i allmänhet framträder begreppet om motsatsen mellan den rena viljan och naturdriften hos honom nästan ännu skarpare an hos Kant. Huru nära denna åsigt är beslägtad med den Stoiska, har Fichte si elf i sina sednare skrifter erkänt. Af Philosophiens speciella delar var det endast Na- turratten och Sedeläran, hvilka Fichte med någon större utförlighet och pa ett strängt vetenskapligt sätt beavbe- tade. Naturphilosophien, äfvensom det Skönas och den sköna Konstens Philosoph!, vidrörde han nästan icke 5). Sin åsigt af Religionen framställde han först uti en kort äfhandling om grunden till var tro pä en Gudomlig 2) Die Religion inne f 11. der G ten z. d. bloss. Vernunft, 2:te Aull., s. 10. 5) I Fichtes framställning af den æsthelîske Konstnärens pligter (System d. Sittenlehre s. 477), samt i hans href: Ue ber Geist und Buchstab in der Philosophie (Philos. Journal 1798 , 7. u. 8. Heft.) förekotnma väl atskilligä rräf- fande och skarpsinniga anmärkningar om det Sköna och den Skö- na könstcii^ nseii de aro ej pS vetenskapligt sätt utförde, och skulle afveii svårligen kunna bringas i full öfverensstämineb» med hans egentliga System, 126 verldsregering 4), och derefter i de popul^-a försvars- skrifter, i hvilka han sökte rättfärdiga sig mot den af denna afhandling föranledda anklagelsen för Atheism. Fichte, likasom Kant, betraktade Religionen endast så- som en praktisk, af menniskans mor ditet beroende tro. Alen Kant hade i sin deduction af denna tro icke grun- dat den blott på ett rent moraliskt behof, utan egentli- gen på förnuftets fordran af en förening och harmoni mellan dygden och en deremot svarande lycksalighet, eller mellan de båda särskilda beståndsdelarne af det fulländade goda, hvilket måste tankas såsom det ytter- sta målet for menniskans sträfvande. Detta förkastades af Fichte i det hänseende, att lian icke ville lata föreställ- ningen om en ifrån sjelfva dygden åtskild, ehuru emot den svarande lycksalighet gälla för en beståndsdel af det fulländade goda, som den dygdige har att eftersträfva. Det yttersta målet för all menniskans verksamhet år, enligt Fichte, endast det, som är gifvet genom sjelfva den moraliska lagen, nämligen en fullkomlig moralitet hos alla förnuftiga Varelser. På möjligheten af det, ^om innehalies uti denna idee om menniskoslägtels be- stämmelse, tror man nödvändigt i och med detsamma, som man sjelf är moraliskt sinnad. Det vill säga med andra ord: med en moraliskt god sinnesförfattning föl- jer nödvändigt tron på en moralisk verldsordning, eller pa en högre nödvändighet, medelst hvilken allt ledes till 4) Införd uti Philos. J Niethammer 1798, ournal herausgeg. v. Fichte u. 1 H e ft, Üet bästa och nödgas att medverka till deri allinanna moraliska verldsplanens utförande. Deniia tro på ©n högre moralisk verldsregering utgör, enligt denna a- sigt, Religionen i sin renhet. Denna lefvände och ver- kande moraliska ordning, säger Fichte, arsjelfGud: nå- gon annan Gud behöfve vi ej och kunne vi ej fat'a. Vi hafve, tillägger han, ingen grund, att gå utom sjelf- va denna moraliska verldsordning, och antaga ett sar- skiidt Väsende såsom dess Orsak. Ett sådant sårskildt Vesende känner ej det ursprungliga allmänna menni- sköförståndet: det är blott en sig sjelf missförstående Philosophi, som diktar ett sådant. Men sjclfva begrep- pet om ett sådant ar utan någon verklig mening, så vida detta väsende skall aga personlighet och medvetan- de; ty vi kunneenligt hvad Fichte påstår, ej tänka oss personlighet och medvetande utan inskränkning och ändlighet* Ehvad omdöme man ock för öfrigt må fälla om de åt- gärder, hvilka i anledning af dessa yttranden af några Re- geringar vidtogos i afseende på Fichtes nyssnämnda skrift, så måste man dock utan tvifvel lätt finna, huru litet tillfredsställande det här angifna begreppet om Gudom- ligheten är för den oförvillade religiösa känslan. Utan tvifvel är det för denna en fordran , hvilken den aldrig kan eftergifva, att Gudomligheten skall vara något mer än en blott moralisk verldsordning: att den måste fat- tas såsom en Substants i ordets högsta bemärkelse, ett 12$ Urväsende, som utgör den yttersta gründen tiH alt fëà^ litet, och denned äfven till den moraliska verldsrege« ilngem och slutligen, att den måste tänkas såsom en moralisk Intelligents, ett högsta Förnuft, af hvars ursprungliga ljus det menskhga Förnuftet blott utgör en svagare stråle. Och den sannå Philosophiert rtiåste o- tvifvelaktigt, i samma mån den lår fullt förslå sig sjelf, komma i öfverensstämmehe med denna Grundidé för al! Religion, öm ej menniskans hela väsende skall vara en motsägelse Derföre var det också i synnerhet ge- nom framställningen af det nyssnämnda begreppet om Gudomligheten, som Fichte tydligast blottade det otiik Iredsstallaude i sin ensidigt idealistiska Speculation. Mer och mer började han afvcn sjelf inse detta, 'och hans Philosoph! fick derigenom småningom en helt annail tendents, än den ifran början haft. Genom bemödan-* det att inför den större Publiken rättfärdiga sig mot be- skyllningen för Atheism leddes han i allmänhet till en benägenhet, att söka popularisera siii Lara. Nästart al- la hans sednare skrifter utgöra sådana mer eller mindre’ populära framställningar, i hvilka man förgäfves söker den stränga vetenskapliga consequents, hvilken han i si- na äldre skrifter efterstrafvade. Men det var icke blott i afseende pa formen och framställningssättet, söm Fichtes Lara, sedan den Uppnått den nyssnämnda vändpunkten för dess utbildning, antog en annan charakter: äfven i afseende på sitt iftnehäll undergick den eh lika bélyd^ lig förändring. Derigerioni, ätt hans uppmärksamhet Ï29 liier började fästas på den religiösa tron och dess för- hållande till Speculationen, nödgades han snart att öfver- Skrida gransorna för sin ensidiga Idealism. Det i sjelf- medVetandet gifna rena Jag, betraktadt såsom ett sub- jectift, eller sådant det i Vetenskapsläran hittades och framställdes, bief ej mer för honom det Högsta och Absoluta, da han., enligt den religiösa trons anvisning, började söka detsamma uti det, soni utgör, för att så säga, den intelligibla verldcns medelpunkt, och den yt- tersta grunden till den moraliska verldsordningen. För- sta följden häraf bief en skarp motsättning och strid mellan den theoretiska i Speculationen gällande åsigten pä ena sidan, och den praktiska för lifvet gällande tron på den andra: en strid, hvilken i syimm’het i Fichtes Skrift: Die Bestimmung des Menschen framträ- der med full tydlighet, men lemnas alldeles oupplöst. Det var troligen i synnerhet genom bemödandet att häf- vä denna strid, som Fichte slutligen leddes till den i- från hans äldre System ganska skiljaktiga åsigt, hvilken man finner i hans sednaste skrifter. Han utgår i des- sä sednare skrifter icke mer ifrån det i sjelfmedvetan- det gifna rena Jag, såsom ren oändlig Verksamhet, u- tan ifrån Ideen om Gudomligheten j såsom utgörande det Absolut Reella, ellér eiter hans uttryck, Das Seyn. I och för sig sjelf betraktadt ar detta Absolut Reella blott Enhet utän all mångfald och olikartighet> och kan éj bestämmas genom någrä vidär© preedicater. Meö det Svea 9* ' i3o ar ej blott till i och för sig sjelf: det måste äfven yttra sig- uppenbara sig: denna dess yttring (hvilken Fichte kallar Das Daseyn) utgör Universum. Denna Urväsen- dets yttring sker efter nödvändiga och oföränderliga la- aar: derigenom uppkommer en fortgående utveckling af dess ursprungliga lif uti en mångfald af särskilda ändli- ga Väsenden. Och då Urväsendets yttring utgör ett medvetande, så uppkommer genom denna fortgående utveckling en sammanfattning af ändliga intelligenta Varelser, ett menniskoslägte. Détti är derfö e det en"'a, som har en sann existents. Naturen defemot u'gör blött en inskränkning, en död och eralnt skenb r existents, hvilken har s n grund de: uti, att Ursäendets 1 i i phe- nomen't utveci.hr sig succesifl, 0J1 att dess manifesta- tion derföre till en del visar sig sårom något ännu icke lefvande. — På dessa principer grundade Fichte en my- stisk Religionslära, hvilken han äfven trodde sig åtei’- finna i Christendomen, eller egentligen i det Johanneiska Evangelium; hvaremot han numera betraktade sin egen äldre framställning af Sedeläran och Naturrätten såsom blott gällande för en lägre ståndpunkt. På detta sätt fick således hans lära i denna dess sednare utbildning en i visst afseende motsatt tendents emot den äldre Veten- skapslärans. Den äldre transcendenteda Idealismen öf- vergick i den nyare framställningen till ett slags mystisk Realism; och Religionen, hvilken efter den äldre åsig- ten blott utgjorde ett bihang eller tillägg till Moralen, blef nu det högsta, hvarur all Moral skulle härledas. i5i I den framställning, hvilken vi har gifvit, af den Fichleska lärans hufvudmomenter, halve vi sökt att, sa vidt möjligt varit, ställa oss pä Fichtes egen ståndpunkt, för att derigenom utreda, såväl detta Systems ursprung ulaf det Kaotiska, som dess utbildning och dess inre sammanhang. Vi kunne ej här ingå i en fullständig ve- tenskaplig granskning af detsamma, då en sådan ensam skulle komma att ntgöra en bok; men redan det anför- da torde vara tillräckligtatt åtminstone i allmänhet berättiga oss till det omdömet, alt detta System, ehuru uppfördt med en beundransvärd skarpsinnighet och dia- lektisk skicklighet, likväl icke kan sägas utgöra, hvad det enligt Uppfinnarens afsigt skulle blifva, en oemot- sågligt viss och så väl i theoretiskt som praktiskt hän- seende lör förnuftet tillfredsställande Philosoph!. Gan- ska märkvärdig ar denna Fichteska Idealism i det af- seende, att den repræsenterar sjelfva culminationspun- cten al 'ien reflexionens rigtning, hvilken i nyare tider blifvit mer och mer rådande, och hvilken bestämt huf- vudcharakteren af hela den egentligen så kallade mo- derna bildningen. I motsats, så väl emot den rena och klara åskådning af Naturen, hvilken låg till grund för den Grekiska och Romerska bildningen, som emot den Öfvervägande religiösa känsla och den lifliga tro på det öfversinnliga, hvilken, väckt och föranledd genom Chri- stendomen, utgjorde hufvudcharakteren af Medeltideni Romantik, upptäcker man lätt uti alla den egentligt mo- derna culturens delar en reflexionens öfvervxgt öfvex; känslan och inbildningskraften, och, hvad tlermed står i det närmaste sammanhang, ett oupphörligt reflexio- nens tillbakagående i sig sjelf, dess rigtning pä det in- re, eller på sjelfva medvetandet och dess bestämningar, l ikasom denna reflexionens rigtning på det inre i den moderna konstbildningen röjt sig genom dess merendels sentimentala charakter, har den ock inom den intelle- ctvæl'a eulturens område röjt sig genom dess mer och mer idealistiska tendeats. I den mån den i sig sjeif till— bikagående jeflexionen kommit till ett lifligare medve- tande af sin e; en kra^t och sjelfverksamhet, har det mer och mer blifvit dess syftning, att constitue!a sig sjeif ti'1 det Högsta och Absoluta. En följd af derna syft- ning var först och främst den vetenskapliga forsknin- gens strafvande till fullkomlig sjellständ gliet, och dess lösryckande ifrån den tro på en yttre aueturitet, af hvilken den förut varit beherrskad och bunden. Men den stadnade ej vid denna punkt: den slet sig snart äf- ven lös från den inre auetoriteten af den i menniskjans eget medvetande gi;na, för reflexionen aldrig fullkom- ligt förklarliga, uppenbarelsen af det Högre och Gu- domliga. På ett ytligt och frivolt satt yttrade sig den- na tendents redan hos Encyclopedisterna, ehuru dege- nom sin blott empiriskt psychologiska reflexion på det inre och sin lära om det empiriska ursprunget af all mensklig kunskap leddes, icke tfll Idealism, utan tvärt- om till Sensualism och Materialism: men på ett grund- ligare och mera vetenskapligt sätt-, samt i förening med 153 ett renare moraliskt 'interesse, så vida nämligen' detta kan finnas skildt ifrån det religiösa, yttrade den sig i den Fichteska transcendentella Idealismen, genom en åsigt, som uttryck digen gjorde den i sig sjelf tillbaka- gåeade reflexionen, fattad i dess högsta och allmännaste uttryck, (det Fichteska rena Jag) till det Absoluta, och derur .‘ökte liai leda alla så väl den yttre som den inre erfarenhetens phenomener. Närmast föranleddes denna å igt, på ena sidan eller i theoretiskt hänseende, af den alltsedan Des Carles’ tid mer och mer lifligt väckta kän- slan af det rena sjelfmedvetandets omedelbara visshet och evidents : vidare af den dermed förenade, och ge- nom Des Cartes, Malebranche, Leibnitz och Berkeley till större tydlighet utvecklade föreställningen om de svårigheter, hvilka åtfölja begreppet om en utifrån ske- ende inverkan på en Intelligents: och äudteligen af den så länge oafgjorda tviäten mellan Empirismen och Ra- tionalismen samt Humes Scepticism, genom hvilken man kom till ett bestämdare begrepp om vilkoren för våra kunskapers objectivitet, och om det otillfredsställande i Empirismens sätt alt förklara ursprunget af de föreställ- ningar, hvilka i medvetandet förekomma såsom absolut allmänna och nödvändiga. På andra sidan, eller i prak- tiskt hänseende, föranleddes denna lära genom det för- medelst reflexionens rigtning på det inre väckta, och under tvisten mellan Determinister och Indeterniinister mer och mer utvecklade medvetandet af Intelligentsens frihet och sjelfverksamhet Redan Kant kom genom sin reflexion öfver Friheten och dess sammanhang med Moraliteten till begreppet om viljans avtonomi. och Fichte, som närmare reflecierade på detta begrepp, och satte det i förbindelse med det rena sjelfmedvetandet, fick derigenbm sitt rena Jag, såsom en absolut sig sjelf conslituerande och i sig sjelf grundad verksamhet. O- nekligt ar det, att Fiohtes på denna princip bygda Sy- stem bidrog att sprida ett nytt ljus, så val öfver sjelf— va medvetandet och dess bestämningar, som öfver be- greppet om Friheten och Intelligentsens deraf beroende praktiska väsende. Men det i och för sig sjelf omöjli- ga försöket, att ur IntelligenIsens eget väsende deducera hela den genom vår yttre erfarenhet gifna objectiva verlden, kunde ej annat än misslyckas: och den mot Naturens rikdom så illa svarande torftigheten af de de- duetioner, genom hvilka Fichte sökte förklara aiming- stone de allmännaste af den objectiva verldens bestäm- ningar, kunde ej länge dölja sig afven för Systemets Anhängare. Hvad åter det praktiska interesset beträf- far, så var det väl just af delta, som den transcendent tella Idealismen hemtade sitt förnämsta stöd, emedan en lära, som gjorde det i sjelfmedvetandet gifna rena Jag till det Högsta och Absoluta, bättre än något föregående System tycktes öfverensstämma med begreppet om vil- jans frihet. Men för alt rädda friheten, uppoffrade den ej blott Naturens realitet, hvilken här nedsönk till elt blott phenomen för Intelligentsens reflexion, utan afven deia äkta religiösa Ideen om en Gudomlighet, i det hän- 155 seende, att denna har förvandlades 1 en blott moralisk verldordning, hvilta. då man ej lh k antaga nagot egent- ligt lefvande, intelligent Urväsende såsom dess grund, knappt blef något annat än elt luftigt phantom utan hållning och consistenis, ett af menniskaus moraliska behof frambragt bland verk, som försvann för den theo- retiska forskningens skarpare blick. Derigenom var så- ledes detta System i tvenne afseenden stridande emot förnuftets nödvändiga fordringar, och deraf låter det lätt förklara sig, att det samma sä snart förlorade sitt ailseende och sina Anhängare. Tidehvarfvets anda hvil- ken vid den tid, dä Fichte framträdde med sm Veten- skapslära, var i hög grad gynnande for ett sadant pa begreppet om Intelligentsens absoluta frihet och sjelfveik- samhet grundadt System , och hvilken just genom detta System bragtes till full klarhet och genomskadlighet for sig sjelf, undergick inom fâ år en ganska vasendthg förändring, genom den till ny och ökad liflighet väck- ta religiösa känslan; och denna förändring röjde sig snart på ett ganska tydligt sätt äfven inom den egentliga phi- l^ophiska forskningens område. Den af Fichte förak- tade Naturen gjordes af hans Efterföljare äter till ett föremål för Speculationcn, och erhöll efter denna nya asiat ett högre slags realitet än Fichté velat tillerkänna den; och den af Fichte’ misskända Ideen om ett Gudom- ligt Väsende började snart åter, bkasöm i äldre tider, betraktas såsom den egentliga gnmdvalen för Phdoso- phkas hela System. Schellings Naturphilosophiska skrif- ter, Schleiermachers Reden über die Religion, samt den genom Bröderna Schlegel, Tieck och Novalis väckta enthusiasmen för den på Christendomen grunda- de Romanliken, kunna har nämnas såsom de litterära phenomener, i hvilka denna förändrade tendents tidigast röjde sig, ehuru den visserligen i dessa dess första yttringar var åtföljd af betydliga förvillelser. Fichte sjelf rönte små- ningom inflytelsen af denna tidehvarfvets förändrade anda, och leddes derrgenom, såsom redan är nämndt, till sina sednare philosophiska åsigter. Men då han i dessa bi- behöll en stor del af sitt äldrp Systems ensidighet, och hans sednare lära derigenom blef ett slags coalition af stridiga elementer, mellan hvilka ingen verklig och full- komlig förening var möjlig; så kunde den ej erhålla någon sann consistent«, utan blef blott att anse såsom ett uttryck af Upphofsmannens iråkade inre disharmo- ni, och dermed äfven såsom ett erkännande af hans äl- dre och egentliga Systems ofullkomlighçt. Det var, som bekant är, af det Fichteska Syste, met, som det Schellingska närmast föranleddes, och det sistnämnda öfverensstämde i början nästan alldeles med et forra, ehuru det under sin fortgående utbildning mer och mer åtskilde sig derifrån. Af alla den sednast för- flutna tidens jhilosophiska Systemer gifves väl intet som bhfvit på så olika sätt bedömdt, som det Schelling- ska: dess Uppfinnare har ömsom blifvit ansedd såsom Fxdehvarfveü största Snille och såsom dess ursinnigast. 107 Phantast. Imellertid torde den, som utan fördom be- traktar den strid, hvilken nu i hela tjugu är bhfvit förd rörande detta System, redan af denna strids längvarig- het finna sig föranledd , att åtminstone i förhand miss- tänka, att intetdera af dessa motsatta omdömen kan va- ra det ratta, och alt intetdera af dem blir det, vid hvil— ket efterverlden, nar så väl Anhängarnes svärmeri som Motständarnes polemiska förbittring hunnit aisvalna, en gäng kommer att stadna. Pä ena sidan är det väl fö- ga sannolikt, att ett System, som ej bestode af annat än idel non^seiis, skulle kunnat vacka ett sa stort och långvarigt uppseende, häldst i ett land, der interesset för grundelig vetenskaplig forskning yttrat eig med en utmärkt grad af liflighet och energi ; men pä den andra förde det ock synas svart att förklara, hvarföre detta System icke på sa läng tid hunnit vinna ett allmänna- re bifall, ifall det verkligen ägde den vetenskapliga fullkomlighet,, som dess Anhängare och Beundrare til— lagt det. Men vi kunne ej här ätiiöja oss med en blott på Systemets yttre öden grundad förmodan rörande dess vetenskapliga halt och värde: vi maste söka alt deiorn vinna en egentlig och säker öfvertygelse , hvilken en- dast kan beredas genom en genetisk och sammanhängan- de utveckling af dess hufvudinnehåll. För att åter i någon mån lyckas alt gifva en så- dan, är det först och främst nödigt, att vi mot Schel- ling iakttaga en rättvisa, hvilken man ar skyldig h var je 138 Tänkare utan undantag, den nämligen, att vid fram-* ställningen af hans lära hufvudsakiigen följa, icke hans förmente Anhängares, utan hans egna skrifter. Mot Schelling ar de! la sa mycket mer en pligt, som han sjelf ofta protesterat emot att hedommas efter sina Harmare och Commer talorer. Om man ock med skal skulle kun- na pasta, att han sjelf genom del sätt, hvarpå han fram- ställt sina ideer, varit mer eller iriindre vållande till många af dessa Anhängares förvillelser; så är man dock icke derföre berättigad, alt utgifva alla dessa förvillel- ser för hans egna satser, och att under namn af Schel- lingsk Philosoph! uppställa något, som i sjelfva verket bloit utgör en caricatur eller en parodi af densamma. Ett ej mindre oundgängligt vilkor för en trogen framställning och en grundelig profiling af Schellings läia äi det, att man gör tillräckligt alseende på dess successiva och fortgående utbildning. Hans äldre åsig- ter åtskilja sig väsendtligen ifrån de nyare, ehuru de sednare blifvit föranledda af de förra, och så vida stå med dem uti ett visst sammanhang. Det är således nödigt att man gör sig full reda så val för åtskillnaden som för sammanhanget mellan de utvecklingsmomenter, hvil- ka den Schellingska läran successift genomgått. Man skulle, för en lättare öfversigts skull, kunna antaga fy- ra sadana momenter af denna Speculations fortgående utbildning. Det första skulle dä utgöras af den åsigt, enligt hviiken Schelling ännu, i likhet med Fichte, be- lag traktade heia Philosophien blott såsom tran scend enteil Idealism, och således bearbetade Naturphilosophien blott såsom en under Transcendental-philosophien subordi- nerad Vetenskap , eller blott såsom en speciell tillämp- ning af densamma: det andra al det forestaliningssdtt, enligt hvilket han betraktade Naturphilosophien och Transcendental-philosopliien sasoin tvenue al hvarandra oberoende Vetenskaper af alldeles lika dignitet : det tre- dje af hans egenteligen så kallade absoluta Identitets-sj - stem, hvilket han framställde såsom den gemensamma grundläggningen för all så väl Naturphilosophi som Trau- sccndental-philosophi: och det fjerde ändteligen af det Slags nya ombildning af detta System, hvilken Schelling under de sednast förflutna åren företagit sig, och af hvil- ken han hitintills i sin afhandling U eher die mensch- Jiche F r e y b e i t och sina öfriga nyaste skrifter blott lenmat Allmänheten några fragmenter, såsom en förbe- redelse till en länge låfvad, men ännu ej utgifven, full- ständigare exposition. Det behöfver väl för öfrigt knappt anmärkas, att då det ena af dessa utvecklings- momenter föranledt det andra, så gifves det också i hvart och ett af de föregående vissa öfvergångspuneter, i hvilka del omedelbart gränsar intill det följande. Enligt hvad redan är namndt, utgick Schelling i sin Speculation ungefär ifrån samma punet som Fichte, och hans äldsta philosophiska skrider, hvilka höra till hvad vi kallat det första utvecklingsmomentet af hans i4o lara, hade till föremål alt närmare utreda, dels den af Fichte augifna högsta principen för den transcendentella Ideal,smen, dels vissa delar af sjelfva del pä denna prmcp bygda Systemet. Redan i dessa skrifter röjer det sig, att Schelling fattade det rena Jag såsom en i egentlig mening absolut och af allt yttre oberoende identitet St det subjeotiva och objectiva, utan att, i likhet med Fichte, äter förvandla del i ett subjectift, eller utan att i dess ursprungliga begrepp inlägga motsättningen mot ett objectilt (en yttre impuls). Redan ifrån början band han sig ock mindre än Fichte vid den enformiga gången a£ den systematiska eller så kallade synthetiska mellioden utan sokle alt med friare blick öfverse det hela af den transcendentella Idealismen, och att betrakta den i dess forhattande till de föregående tidernas märkvärdigare Systemer; hvaremot han kanhända var mindre couse- qvent au Fichte i alseende på särskilda puneter af Sy. s ejneU J Men det var förnämligast genom de Naturphilo- sophiska forskningar, hvilka Schelling ifrån den tran- scendentella Idealismens ståndpimct anställde, som han smamngom föranleddes att mer och mer allägsna si» i. lian Fichte. I sin äldsta Naturphilosophiska skrift 5) betraktade han ännu Naturphilosophien blott såsom en .peciell användning och tillämpning af den transcenden- tella Idealismen. Den theoretiska Philosophien, likasom *) Ideen .inet Philosoph,Na,arj ehgen forklamde rummets fyllande genom repnlsi- va och attracttva krafter mellan alla Materiens delar och sa.edes åtminstone uttryckte sig så, som om han i sm forklarmg redan förutsatte Materiens delar sasom förut gifna, och såsom utgörande de nämn- da krafternas substrat, hvarigenom den dynami- ska as.gten hos honom förvirrades och fördunklades; sa betraktade deremot Schelling på ett mera beslämdt satt sjellva de repulsiva och atlraoliva krafterna såsom det prmnhva, ulan något substrat, hvaruti de inhærc rade, och tänkte sig Materien endast såsom en product af dessa motsatta krafters conflict. — Vid de speciella applicationer, hvilka Schelling, dels i den nämnda skrif- en delsi sknften: Von der Weltseeie, gjorde af det dynamiska begreppet om Naturen, för alt pä det- samma, i förening med de empiriska upptäckterna grunda en vetenskaplig förklaring af Naturens allmänna rganwm och af dess förnämsta phenomena, behöfv» 145 vi här så mycket mindre uppehalla oss , som Schelling sjelf sedermera erkänt ofullkomligheten al detta sitt för- sta försök till en sä kallad spéculatif Physik. Pâ ett fullkomligare sätt sökte han utbilda denna Vetenskap uti sin år 1/99 nlgi^ua Skriit: Erster Ent- wurf eines Systems der Naturphilosophie, samt uti den särski’dt u'gifna Inledningen till denna skrift , äfvensom i det år 1800 utgifna första Bandet af hans Zeitschrift für speculative Physik. Des- sa skrifter, tillika med det vid samma tid utgifna arbe- tet: System des tr a nscendentale n Idealis- mus, kunna tillsammantagne sagas repræsenlera hvad vi kallat det andra utvecklingsmomentet af hans Spe- culation. Hufvudcharakteren af detta utvecklingsmo- ment beslår, såsom redan är nämndi, deruli, att Schel- ling ej numera betraktade Nalurphilosoplnen blett så- som en speciell tillämpning al Transcendcnta’-philoso- phien , utan framställde Naturphilosophien och I ran- sceudentad-philosophien såsom tvenne motsatta och af hvarandra oberoende Vetenskaper, mellan hvilka en viss Parallelism ägde rum i afseende pa de uti dem före- kommande vetenskapliga constructioner. Schelling trod- de sig nämligen finna, att det af Fichte angifna grund- begreppet om en identitet af det subjectiva och objecti- va ägde alldeles samma gilllighet i alseende pa Natu- ren, som i afseende på Intelligentsen, sa att man med lika mycket skäl, som Fichte utgått ifrån begreppet om 144 en subjectif (fri och intelligent) Subject-objectivitét, iivär-3 pa han grundat sin Tränscendental-philosophi, äfveri kunde utga ifran begreppet om en objectif eller med- vetslös Subject-objectivitet, hvarigenom man skulle ei’- Jiälla en från Transcendental-philosophien åtskild och af den oberoende Näturphiiosophn Vi vilje söka att i korthet angifva den tankegång, genom hvilken Schelling leddes till denna ifrån Fichtes lära afvikande åsigt af förhållandet mellan Naturphilosophien och Tiänscen- dental-pliilosophien. Det har i det föregående blifvit fiamndt, aft Fichte, da fragan var att förklara den första inskränkningen af det ) ena Jags i och lör sig sjelf oinskränkta verksamhet, härledde densamma af en yttre impuls, om hvilken hatt likväl tillika, för atf rädda Systemets idealistiska cha- rakter , anmärkte, att den endast sättes eller antages af den öfver sin egen inskränkning teflecterande Intelli- genisen; hvarigenom han stadnade iiti en ciikel, inoni hvilken, enligt hans påstående, hvarje ändlig Intelligents nödvändigt är innesluten. Det är nu just vid dennä punct, som divergentsen mellan Fichtes och Schellings philosophiska Systemer egentligen tager sin början, e- medan Schelling icke erkände denna cirkel, eller, soni är detsamma, icke ansåg det föi* nödvändigt, att antaga en yttre impuls, såsom förklaringsgrund för det renat Jags första inskränkning. Schelling leddes till denna tanke genom en närmare reflexion öfver den dupllcitei toch identitet på engång , sem inneliålles i d< t af Fiofete tippisLälida begreppet om en Subject-objectiviteL Redan Sichle hade anmärkt, att sjelfmedvetandet, såsom en handling, i hvilken en och samma identiska verksamhet är på engång det åskådande oeh det som åskådas, må* ste innebära en oupplÖslig Förening af tvenne motsatta figtningar, hvilka han framsläiit under bilden af en ut- åtgående och en inaLgående handh’ng. Sch-elling bibe- höll detta föreställningssätt, och utbildade det vidare» Sj el fm ed velandet är en sig sjelf åskådande verksamhet: delta begrepp innehåller trenne momenter näml. i. att det skall hiinaä något, som i sjelfmed ve landets act ar det åskådade, reella eller objectiva: 2. att det skal) fin* ïias något, som i denna att är det åskådande, ideell» eller subjcctiva: och 3. att dessa båda, det åskådade och det åskådande, skola i och för sig sjelfva vara eu ftch samma identiska Verksamhet, hvilken blott i sjelf— {medvetandets function ytlrar sig på tvenne sätt, såsom på 'engång ett åsLådadt och e‘tt åskådande. Med an- vändning åf den nyssnämnda bildeil betraktade nü Schel- ling det, som i sjelfmedvetandets act utgör det åskåda- de eller objettiva, såsoln eli ursprunglig uiåtgående fendents: det åskådande åter eller subj. cliva i sjelfmed- Vetändets aet måste då tankas såsom ett den ursprung- liga verksamhetens tillbakagående i sig sjelf, d. ä. såsom en téndents inåt: det förra kallade Schelling den reella hàndlingèii, det seduare den ideella j och sjelfmedye- Svea 10 146 landet utgjorde intet annal an den oupplösliga synthe« tiska föreningen af dessa båda handlingar, såsom ytt- ringar af en och samma ursprungliga verksamhet. Sjelf^ medvetandet uppkommer således derigenom, att den ab- soluta verksamheten, hvilken ursprungligen måste tän- kas såsom rigtad utåt (eller såsom reell handling), tilli- ka reflecteras eller yttrar sig såsom en tendenls inåt, ett tillbakagående i sig sjelf (eller såsom ideell handling), hvarigenom den åskådar den nyssnämnda reella hand* lingen, och åskådar den såsom med sig identisk (d. ä; såsom en yttring af samma absoluta verksamhet). Hit- tills hade Schelling blott redigare utvecklat det, som re- dan låg i det Fichteska begreppet om en Subject-obje- etivitet. Men då nu vidare frågan blef om • grunden , hvarföre den absoluta verksamheten icke endast yttrar sig såsom en ursprunglig tendents utåt, utan tillika så- som gående tillbaka i sig sjelf, eller hvarföre med ten- dentsen utåt nödvändigt äfven en tendents inåt är för- enad (hvarigenom först verksamheten blir en Subject- objectivitet eller ett sjelfrnedvelande), så svarade Schel- ling ej med ïichte, att detta den absoluta verksamhe- tens tillbakagående i sig sjelf måste förklaras och härle- das af en yttre impuls, genom hvilken den reflecteras och drifves tillbaka inåt; utan han påstod, att detta den absoluta verksamhetens tillbakagående i sig sjelf måste tankas såsom grundadt endast i denna verksamhets e- get väsende ; eller att tendentsen inåt är för densam- W Uka nödvändig, som tendentsen utåt, och att det 14? jûst är den oupplösliga och nödvändiga föreningen af båda dessa tendentser^ som utgör den absoluta verk- samhetens väsende. Vi känne nämligen den ifrågava- rande absoluta verksamheten endast genom det rena sjelfmedvetandet. Men i delta sjelfmedvetande är den oss omedelbart gifven, icke blott såsom en ursprunglig verksamhet som åskådas, utan tillika såsom en isigsjelt iillbakagående, sia sielf åskådande verksamhet. Om vi nu äge rättighet, att antaga sjelfva den genom det rena sj el fm ed vetand et gifna verksamheten såsom absolut, el- ler såsom en ursprunglig och endast i sig sjelf grundad verksamhet, så äge vi ock rättighet, att tänka oss den- na absoluta verksamhet såsom ursprungligen och nöd- vändigt ägande den charakter j under hvilken den i sjelf- medvetandet yltrar sig: det vill säga, vi age raltighet, att tänka oss deSs tilibakagående i sig sjelf, såsom hö- rande till sjelfva dess väsende. Vi måste i anledning deraf, för alt göra oss ett fukstäudigt begrepp om den absoluta verksamheten, tanka oss den såsom en sådan, som i sin ursprungliga tendents utåt år oupplösligt och nödvändigt förenad med en tendents inåt, eller med en tendenfs till sjelfåskådning; och man behöfver således icke, för att förklara denna rigtning inåt, antaga nå- gon yttre impuls, genom hvilken den ursprungliga ut- åt tenderande verksamheten reflecteras. Betta är i få ord den tankegång, genom hvilken Schelling föranled- des, alt i afseende på den bär ifrågavarande puncien. afvika ifrån Fichtes föreställningssätt. 148 Sedan Schelling pâ detta sätt antagit, att båda d© motsatta handlingar, den reella och den ideella, hvilka i sjelfmedvelandets function förekomma, hafva sin grund endast i den absoluta verksamhetens eget väsende, må- ste han närmare söka utreda, så xa- den motsats af dem, som den identitet af dessa motsatta, hvilken ge- nom sjelfmedvetandet uttryckes. Hvad det förra beträf- far > sa anmärkte han, att den reella handlingen, eller det som i sjelfmedvelandets act utgör det åskådade. måste tankas såsom sta , eller deJ , som handlingen förutsattes, tade han då under den lig expansif tendents, det i sjelfva begreppet för- utaf den ideella, åskådande Denna reella handling betrak- namnda bilden af en ursprung— hvilken, såsom absolut, måste tänkas såsom i sin princip oändlig. Men nu tillkommer vidare den ideella handlingen, eller den absoluta verk- samhetens tendents till sjelfåskådning, genom hvilken densamma går tillbaka i sig sjelf. Denna ide Ila inåt- gående handling är rigtad på den reella, eller har den till sitt object och åskådar den. Då nu den reella hand- lingen härigenom refleeteras eller inskränkes i sin ten- dents utåt, emedan den absoluta verksamheten skall genom den ideella tendentsen gå tillbaka i sig sjelf; så följer, att den reella i förhållande till den ideella måste visa sig såsom inskränkt handling, och den ide- ella deremot såsom det, hvarigenom den inskränkes. Den reella handlingen, ehuru i sjelfva sin princip o- andlig, inskränkes af den ideella, derigenom att den af låcnStimma- åskådas ! dsn ideella deremot mskiankes ej i denna act. af den reella; ilen bibehåller deiléie clia— rakteren af oinskränkt handling. Men om den reella handlingen, derigenom att den åskådas al den ideella, blir inskränkt eller hämmad ; så vill detta med andra ord säga, att den derigenom förlorar Charakteren af handling, och får utseende af något stillastående eller fixeradt, då deremot den ideella handlingen, som sjelf i denna act ej inskrankes, bibehåller Charakteren af e- gentlig handling« \ i kunne således i allmänhet pa det sätt beskrifva motsatsen och förhållandet mellan det ob- jectiva och det subjectiva i det rena sjelfm ed vetandet, att det objectiva deruli utgör en ursprunglig utat in in- finitum tenderande verksamhet, hvilken genom det sub- jectiva (eller genoin tendent sen till sjelfaskadning) häm- mas i denna tendents utåt, och derigenom förlorar Cha- rakteren af handling, eller far utseende af en stillastå- ende existants, ett objectify hvaremot det subjectiva eller ideella i sjellmedvetandet utgör den med den nyss- nämnda utåt tenderande verksam beten förenade tendent- sen inåt (eller fendentsen till sjellåskådnmg), genom hvil- ken den förra hämmas, men hvilken, såsom sjelf icke inskränkt, bibehåller Charakteren af handling. — Detta sammanhänger, som man lätt finner, med den allmän- nare satsen om förhållandet mellan det objectiva och subjectiva i hvarje act af reflexion, att det objectiva deruti alltid genom sjelfva reileeterandets handling in- ßkränbes och får Charakteren af en fUerad, stillaståeii- 15o de existents ? och aft det just genom denna charakt©r åtskiljer sig ifrån det subjectiva eller ideella såsorn e- gentlig handling; en sats, hvilken redan Fichte hac^e an» tagit, och af hvilken både han och Schelling i hela den transcendentella Idealismens System gjorde en oupphör- lig användning. Af det nämnda begreppet om förhållandet mellan det objectiva och det subjectiva i sjelfmedvetandet drog Schelling vidare äfven den slutsatsen, att den reella handiingen masle tänkas sasom en till sitt väsende posi— til, den ideella äter sasom en till sitt väsende négatif handling. Det vill säga med andra ord: den reella hand- lingen, sasom en ursprunglig ulåt tenderande handling, förutsätter i sjellva sitt begrepp och för sin tänkbar- het ej någon annan, ehuru den visserligen icke äger realitet under annat vilkor, än så vida den af en an- nan inskränkes; hvaremot den ideella, såsom utgöran- de blott en tendents, genom hvilken den förra inskrän- tes och åskådas , måste betraktas såsom en sådan hand- ling, hvars hela väsende består deruti, att den inskrän- ker eu annan, och hvilken således icke ens kan tänka* på annat sätt, än under förutsättning af denna andra, hvilken den inskränker. Det var i synnerhet i Syste- mets Naturphilosophiska del, som denna sats bl ef för Schelling af större vigt, emedan den uttryckte det ur- sprungliga förhållandet mellan en expansif och en at- tractif eller centripetal kraft« 151 Men då, enligt allt det anförda, det objectiva och det subjectiva i sjelfmedvetandet äro hvarandra helt och hållet motsatta, så alt det ena utgör en «‘attende inskränkt eller till ett object förvandlad handhng, det sed- nare åter en inål gående , oinskränt handhng, sa blef vidare frågan, huru dessa båda motsatta r sjelfmedva- tandets function kunna sättas såsom identiska, hvrlkea identitet just är det, som énonceras genom begreppet om ett Jag eller ett Subject-Object. Schellings svar pa denna fråga bief det, alt denna enunciation af de bada motsattas identitet måste utgöra en tredje, med de bada förut nämnda (den reella och ideella handlingen) oupp- lösligt förenad synthetisk function, och att del forst ar genom deÄna tredje function, som det rena sjelfmedve- tandets act fulländas. Så vida åter det objectiva och subjectiva i sjelfmedvetandet skall tankas såsom utgö- rande en motsats af tvenne lendentser eller rigtmngar; så kan denna tredje synthetiska function ej tänkas an- norlunda, än såsom ett oupphörligt sväfvande mel- lan dessa båda rigtningar. Med andra ord : om den ao- soluta verksamheten skall vara ett Jag (pä engäng Oo ject och Subject), så måste den på engång yttra sig så- som reell och ideell handling, eller på engång verka i de båda motsatta rigtningarne, hvilket åter ej låter tan- ka sig på annatt sätt, än att dess hela yttring blott ut- gör ett oupphörligt sväfvande mellan båda rigtningar- no. Det är således just detta sväfvande mel- Un de motsatta rigtningarne, som utgör sjelfva Subject- 152 àibjeetivitetens function eller det rena sjelfmedvetandet act, och de motsa!ta rigtningarne, eller den reella och ideella handlingen, finnas i sjelfva verket ej annorlunda, aa i denna deras synthetiska förening. Detta sväfvan- de mellan motsatta rigtningar hade redan af Fichte blif- yit betraktadt sasom den egenleliga grunden till alla ytt- tingar af den productiva inbiidningskraften, och i all- månhel till all i medvetandet förekommande synthesis af det mångfaldiga. Men vi kunne ej här ingå i fram- ställningen af dessa speciella applicationer af den ifrå- gavarande handlingen: vi måste här blott betrakta den i dess högsta allmänhet, nämligen sådan den förekom- mer i det rena sjelfmedvelandets act. I detta hänseen- de kunne vi tillägga den anmärkningen, att detta sväf- vande mellan de båda motsatta rigtningarne, enligt den Schellmgska åsigten, egentligen utgör en enunciation af en ursprunglig , bakom eller före allt medvetande lig- gande, absolut identitet. Det antyder nämligen, att de bada motsatta (det objectiva och det subjectiva i sjelf- medvetandet) , ehuru de i sjellmedvetandets aet nödvän- digt förekomma såsom motsatta, likväl i och för sig sje va skola vara ett och samma identiska Väsende eller Jag, hyilket måste vilja säga, att de ursprungligen dier på andra sidan om sjelfva den reflexionsact, som utgor sjelfmedvetandet, måste utgöra ett absolut iden- tiskt, men hvilket genom och för denna reflexionsact sönderfaller i motsatsen af ett objectift och subjectify Det var, som vi snart komme att finna, hufvudsakHgcn 155 genom en närmare reflexion pâ denna absoluta identi- tet, som Schelling leddes till silt egenteliga philosophic ska System. Men innan vi kmme öfverga till framställ- ningen af sjelfva detta System, niaste vi först med få ord angifva, huru Schelling, under det han annu befann sig pä den ståndpunct, hvilken tillhör hvad vi kallat det andra utvecklingsmomentet af hans Speculation, för- sökte att pä det här angifna begreppet om den absolu- ta verksamheten eller Subject-objectiviteten giunda en vetenskaplig construction af Naturens och Intelligent- sens allmänna och nödvändiga bestämningar. Enligt Fichtes åsigt måste, såsom redan är nämndt, hela Intelligents ens iöreställningssätt om en yttre verld leda sitt ursprung af Intelligentsens egen veiksamheU Men dâ alla vara föreställningar om yttre objecter upp- fattas såsom oberoende af var frihet, sä att det ej bei or af vårt välbehag, under hvilka bestämningar och egen- skaper vi vilje åskåda dessa objecter ; sa är klart, att den Intelligentsens verksamhet, af hvilken dessa föreställnin- gar skola vara en product, icke kan vara den inom sjelfva vårt medvetande förekommande fria och intelli- genta verksamhetan. Det vill såga: denna verksamhet måste tänkas såsom en sådan med blind nödv ändighet verkande productivité!,, som ligger före och på andra sidan om det verkliga medvetandet, och al hvilken en- dast producterna inom det verkliga medvetandet föie- komma, hvilka just derföre iä utseende af något y the ©ch af Intelligentsen oberoende. Schelling antog och bibehöll detta föreställningssätt under de förändrade mo- dificationer, hvilka blefvo en följd a£ hans förändrade begrepp om det rena Jag. Han trodde sig nämligen fin» na, att ehuru den ursprungliga function af Subject-ob- jecüvitet, om hvilken vi i det föregående talat, utgör det första, som för möjligheten af ett medvetande för» utsättes, sa uppkommer likväl ej ett verkligt medvetan- de genom denna första function ensam, utan blott ge- nom en följd af flera med hvarandra sammanhängande functioner, hvilka af den första föranledas, och hvilka, ehuru i verkligheten förenade, dock måste genom abs- traction ifrån hvarandra åtskiljas, då frågan är att gif- va en egentlig construction af medvetandet och dess be- stämningar. Denna construction, hvilken just utgjorde den transcendentella Idealismens System, måsfe således komma att framställa den fortgående utvecklingen af alla de handlingar, genom hvilka den absoluta verksamheten ifrån dess första medvetslösa yftring höjer sig till fullt «jelfmedvetande, och således till Charakteren af en e- gentlig Intelligents. Det var i denna mening, som Schel- ling framställde den transcendentella L ealismen^ Sy- stem såsom en Sjelfmedvetandets Historia, hvars huf- vudepocher utgjordes af hufvudmomenterna i den abso- luta verksamhetens eller Subject-objectivitetens evolu- tion. Men så vida denna verksamhet i alla de momen- ter af denna utveckling, hvilka ligga före det verkliga medvetandet, måste visa sig såsom ännu medvetslös, och 1B5 det vidare just är genom dessa dess functioner, som In- telligentsens yttre åskådningar uppkomma; så blef det häraf för Schelling en följd, att denna ännu medvetslö- sa yttring af den absoluta verksamheten är alldeles det- samma, som den blinda productivitet, hvilken utgör hvad vi kalle Naturen, och att således Naturen rätteli- gen ej är något annat än den medvetslösa Intelligent- sen, eller Subject-objectiviteten betraktad i de lägre fun- ctioner, i hvilka den ännu ej hunnit till medvetande af sig sjelf. Ifrån denna punct var det lätt för Schelling, att gå ännu ett steg längre i utbildningen af sitt föreställ- ningssätt om förhållandet mellan Naturen och Intelligent- sen. Då Naturen ej utgjorde något annat, an den ännu medvetslösa yttringen af samma absoluta verksamhet, som i Intelligentsen visar sig såsom höjd till medvetan- de af sig sielf, så följde deraf, att Naturen ägde sam- ma realitet som Intelligentsen: det slags företräde, som Fichte tillagt Intelligentsen, eller den ensidighet i hans lära, enligt hvilken Intelligentsen är det enda, som har en sann existents, då Naturen deremot blott är etfc phenomen för Intelligentsens reflexion, upphäfdes hos Schelling derigenom, att Naturen och Intelligentsen blef- vo tvenne lika nödvändiga yttringar af en och samma absoluta verksamhet. Derigenom upphörde ock hans Philosophi att vara endast Transcendental-Philosophi, eller en construction af Intelligentsen och dess bestäm- fiingär, emedan Naturphilosophien nu visade sig så- som en annan lika nödvändig och af den förra obero- ende hufvuddel a£ Philosophiens System. Philosophions allmänna uppgift blef nämligen den, att gifva en veten- skaplig construction af den absoluta verksamhetens hela fortgående evolution. Sa länge den nu i denna constru- ction stadnar vid den del af denna evolution, i hvilken Subject-objectiviteten visar sig såsom ännu blind och medvetslös, utgör den en construction af Naturen, el- ler en Naturphilosophh Deremot da den fortgår till den del af denna evolution,' genom hvilken Subject-ob- jectiviteten höjer sig till en fri och intelligent verksam- het, blir den en construction af Intelligentsen, eller en Transcendental-philosophi. Det var i anledning häraf, som Schelling uti särskilda skrifter bearbetade Natur- philosophien och Transcendental-philosophien såsom tvenne af hvarandra oberoende Vetenskaper, hviika till- sammantagne utgjorde Philosophiens hela System. Det gemensamma grundbegreppet för dessa bada Vetenska- per var begreppet om den absoluta verksamheten såsom en i sig sjelf tillbakagående verksamhet eller en Subject- ©bjeetivitet. Schelling sökte visa, huru detta begrepp återkommer i Naturen lika väl som i Intelligentsen» Tydhgast röjde sig detta, enligt hans tanka, uti con- structionen al sjelfva Materien, som utgör det allmän- na Substratet för alla Natur-phenomener. Schelling trodde sig nämligen finna, att den motsats och förening af eu expansif och en attractif kraft, af hvilken, enligt 157 Sen dynamiska åsigten, all Materia leaer sitt uispmng, ej ar något annat än Subject-objectiviteten i åess lag- sta yttring, i hvilken den expansiva kraften, såsom till sitt väsende positif, svarar emot det, som i Subject— objectivitetens function utgör den reella handlingen? hvaremot den attröetiva kraften, såsom till sitt väsende négatif, svarar emot den till samma function hörande ideella handlingen- Få denna Materiens allmänna con- struction sökte Schelling i sin Naturphilosophi grunda construetionen af de särskilda. Naturkrafterna, likasom han i sin Transcendental-philosophi sökte pä den all- männa constj uctionen af del rena sjenmedvetaudet grun* da constructionen af Intelligentsens särskilda bestäm, ningar. Den ledande ideen åier i hela denna construction af Naturen och Inlelligentsen var den, att den fortgående evolutionen af Subject-objectiviteteus function måste betraktas såsom ett fortgående p o t e n t i e r a n d e af den- samma. Så vida nämligen den absolut^ verksamhetens väsende just beslår deruli, att den är eii i sig sjelf till- bakagående verksamhet, så måste den utan tvifvel i alla sina yttringar bibehålla denna sin grundcharak 1er. Hvarje function, som i hela den absoluta verksamhe- tens evolution förekommer, måste således utgöra en function af Subject-objectivitet, eller innehålla på en gång en motsats och en synlhetisk förening af ett reellt och ett ideellt. Men då alla funclionerna i detta hän- seende aro lika hvarandra, sa kunna de ej åtskilja sig ifrån hvarandra genom något annat, än den med nöd- vändighet bestämda ordning, i livilken de följa på hvar- andra, och den derigenom gifha plats, hvilken hvar och en af dem intager i hela evolutionen. Denna ordning åter kan ej vara bestämd genom något annat, an det, att livai‘je efterföljande function har den närmast före- gående functionen till sitt object, på hvilket den är rigtad. Det vill säga med andra ord, då den ideella principen i hvarje function af Subject-objectivitet är det egentligen activa, att hvarje efterföljande function i he- la utvecklingen egentligen måste uppkomma genom eti ny yttring af den ideella principen, formedelst livilken den gör sjelfva den föregående functionen till sitt object. Och da den ideella principen ej ar något annat, ån den till den absoluta verksamhetens väsende hörande tendentsen till sjelfåskådning, så blcf detta åter det- samma, som att den absoluta verksamheten, förmedelst sin nödvändiga tendants till sjelfåskådning, ifrån hvarje föregående function af Subject-objectivitet drifves till en ny, i livilken sjelfva den föregående functionen blir object för en ny yttring af den ideella handlingen. Det var nu i denna mening, som Schelling med ett uttryck, hvilket redan Fichte hade nyttjat, ehuru han ej deraf gjort en lika bestämd användning, kallade hvarje efter- följande function for en högre potents af den föregåen- de. emedan den uppkom genom en högre och potentie- rad yttring af den ideella principen, eller af den abso-* 159 îùta verksamhetens tendents till sjelfäskådning» Deraf följde dâ, att Universum, såsom utgörande hela den fullständiga evolutionen af den absoluta verksamheten« alla yttringar, måste beslå i ett genom den absoluta verksamhetens tendents till sjelfaskadning föranledt po- tentierande af Subject-objectivitetens function: alt denna evolution, så länge den ännu yttrar sig såsom medvets- lös, utgör Naturen, hvilken då ifrån dess lägsta fun- ction, bildandet af den råa oorganiska materien, fort- går genom en följd af potentierade yttringar af den medvetslösa productiviten anda till den högsta punct •den såsom medvetslös kan uppnå, nämligen den mensk- liga Organismen, i hvilken den närmast gränsax* intill del intelligenta.* alt Subject- objectivité ten deremot ifran denna punct uppstiger till dess högre yttring såsom fri och intelligent, i hvilken den utgör Intelligentsen, och i hvilken den åter genom en ny följd af potentser fort- går till den högsta punct, till hvilken dexx kan komma, eller den, der den absoluta verksamhetens tendants till sjelfåskådning uppnåi' sin högsta tillfredsställelse, hvil- ken punct Schelling trodde sig finna uti den fullkomliga förening af en medvetslös och en intelligent verksam- het, som röjer sig uti hvad vi kalle Geni, och den full- komliga harmoni i vart hela väsende, som charakleiise— rar den æsthetiska åskådningen. Med detta begrepp om den absoluta verksamhetens evolution «åsem an följ^ potentser förenade Schelling Jannu ett annat föreställningssätt, af livilket half i sin construction af Naturen oc!i Intelligentsen gjorde en ej mindre vigtig användning, nämligen det, enligt livilket han betraktade motsatsen af det reella och ideella sa* som grunden till en genom hela Universum fortgående polaritet. Vid ett närmare betraktande af den po* laritet, hvilken pa sa mångfaldigt satt återkommer i Naturen, t. ex. i Magnetismens phenomener, i de mot- satta electriciteterna o. s. v., trodde Schelling sig finna, att denna polaritet i alla dessa phenomener blott utgjor- de speciella uttryck af Subject-objectivitetens function, sä att den positiva polen i hvarje polaritet uttryckte eli relatif Öfvervigt af det objectiva, den negativa polen åler en relatif öfvervigt af det subjectiva i Subject-ob« jectivitetens function. Enligt denna åsigt betraktade han da hela Universum såsom en polaritet, hvars motsatta poler Naturen och Intelligentsen utgjorde, likasom han efter det andra föreställningssättet betraktade Naturen och intelligentsen såsom hufvudpotentser af Subject-ob- jectivitetens function. På detta sätt betjente sig Schel- ling i sina construclioner ömsom af polaritets- och af potent sbegreppet, såsom båda lika gällande, och lika nöd- vändigt grundade i det al'manna begreppet om den ab« soluta verksamheten såsom Subject-objectivitet. b.-.',. Det här anförda torde vara tillräckligt, för alt i all- mänhet antyda Charakteren af den åsigt, hvilken utgjor- de hvad vi kajlat den Schçllingska Speculationeu# au- 161 <ära utvecklingsmoment. Att i detalj genomgå den con~ struction af så väl Naturen som Intelligentsen, livilken Schelling ifrån denna slåndpunct försökte att gifva , vo- re ej möjligt utan en större vidlyflighet, än vi här kun- ne tillåta oss. Ingen , som i sjelfva verket förmår föl- ja Schelling i hela utvecklingen af dessa constructioner, lärer kunna undgå att erkänna det genialiska och snill- rika uti dem. Men en annan fråga är det, huruvida de, i hänseende till det anspråk de göra pä egeiltllg ve- tenskaplig visshet och grundlighet, uthärda en stränga- re profiling. Vi viljé i det följande soka att, så vielt det här kan ske, besvara denna fråga. Alen da deil hittills angifna åsigten, enligt Schellings egen uttryck- liga förklaring, ännu icke utgjorde sjelfva hans philö- sophiska System, utan blott en nödvändig förberedelse till detsamma; så torde det vara i sin ordning, att vi uppskjute granskningen af denna Läräs vetenskapliga värde, till dess vi i expositionen af densamma hunnit till det, som Schelling sjelf erkänt för sitt egenlligå System. (Fortsattn. i. e. a. H.) S. Grubby ^vea 1^ FÖRBEREDELSER TILL BN ÄSTHETIK. I. VITTERHET och POESI. begynna en aF andling i vitterhet med nagot fbi^ ord om Vitterhetens gagn, värde, eller huru man vill benämna hennes utmärkta rätt till hvarje väldanad mensklig varelses aktning, skulle väl pa den europeiska samhällsbildningens närvarande ståndpunkt synas förrå- da en ganska öfverflödig omsorg. Mindre tycks man ändock vara ense i bestämmandet af det hufvudsakliga begrepp » som gör att Vitterheten är ett af de vigtiga- ste ämnen icke blott för menniskans allmänna, utan ock för statsborgarens enskilda uppmärksamhet. Likväl an- tyder sig detta hufvudsakliga begrepp ganska påtagligt redan a den etymologiska beskaffenheten af sakens åt- skilliga namn, hvilka ju alla påminna om någonting som i förhållande till öfriga slag af mensklig själsod- ling är företrädesvis vettigt, humant, skönt och liberalt. De kunskapsarter, studier och föremål, som Vitterbeten omfattar, äro sadana som anga men- niskan rental såsom men ni ska, det vill säga såda- na, hvilkas verkningskrets utvecklar en omedelbar ge- pwnskap med »jelfva hjertet, lynnet, persenliglielm «£ 165 Mietimskans sedliga väsende. Naturens första och ytter- sta åtrå, anledningen till hela mångfalden af hennes al- stringar, är frambringandet af den högsta möjliga Indi- vidualitet. I lifvade och lifvande skapelser uppstigande från atomen till menniskan, njuter hon omsider den glädjen att i detta sitt älsklingsbarn se verkställningen af sin moderliga åstundan. År nu således Menniskan> såsom den sista och fullkomligaste af hennes organiska daningar j alla naturkrafters ädlaste innehåll ocli full- bordade synliga sammanfattning, sä måste det vidare inom, sjelfva den uppnådda högsta Individualiteten fin- nas något som är det egentligast individuella* inom sjelfva menskligheten något som är det innerli- gast menskligaj och detta måste vara hela menni- skoslagtets yppersta gemensamma egenskap« Én sådan ar förmågan af ett personligt förhållande till den uxbildande personligheten* eller Ined andra ordj förmågan af eviga åskådningar och eviga handlin- gar* Sanning, Skonhet, Dygd; förmågan af tro* kär- lek och hopp. Men hvad som i allmänhet är för hela slagtet det yppersta gemensamma, måste ock vara det på ett bestamdt och särskildt sätt för hvärje dess med- lem , och alltså i vidsträcktaste mått för dessa storå in- dividuationer af Mensklighet* dem man kallar Folk * Nationer* Samhällen. Om derföre hvar och en men- niska, som ej försummar sitt andliga väsendes utbild- ning, bör anse för dess dyrbaraste beståndsdel allt hvad gom tjenar att n^ra, rena och förkofra hennes anlag till förtroligt umgänge med det Oförvanskliga, så gäller i utvidgad scala för nationerna , för staterna samma lag , att ingenting i afseende på odlingen af deras känsla, deras förstånd, deras folksinne är så väsentligen nöd- vändigt, som en rigtig ledning af de intellectuella lifs- ytiringar, hvilka till omedelbara föremål hafva— Men- niskan ocli Gud. Sådana äro : Språket , såsom det kun- görande ordet för gudomlig och mensklig vishet; Phi- losophien, såsom den forskande själens kärleksfulla sö- kande efter den sanning som är dess fädernearf ; Hi- storien, som visar huru icke blott den enskdda betrak- telsen. utan ock oändliga sammanverkningar af sam- hällskrafter bemöda sig att uppfatta och förverkliga den- na sanning, eller att påskynda Guds rikes jordiska till- komst; Religionen, som förklarar oss gåtan hvarföre menniskonaturens herrligaste förmögenbeter ej kunna på jorden fullkomligt utvecklas, och tillika förstår hem- ligheten att förlika oss med detta öde ; äntligen Kon- sten , som i sköna, för känslan och förståndet lika ve- derqvickande spegelbilder sammantränger strålarne af niensklighetens diktan och traktan, samt derigenom , skapande såsom en befriad Natur i underbar för- ening af den godtyckligaste lek och det strängaste all- var, symboliskt framställer det af goda menniskor klart, af onda oklart anade syftemålet för alla böjelser, be- mödanden och handlingar, nemligen menniskolifvets ur- sprungliga, förlorade och återvinnbara sällhet. Att des- sa ämnen på det närmaste vis äga sammanhang med 165 hvar och en verklig nationlighets innersta kärna, ja en- dast ur henne framgå till varelse^ ar en sats som ögon- skenligt följer af deras förhållande till menniskoslägtet i allmänhet. Ty kan väl det egentligt Nationliga i ett folks andliga odling vara något annat, än folkets i eget minne bevarade, i eget begrepp uppfattade, i egen konstskönhet försinnligade mått af andel i den själsbildning, som uppenbarar det rent mensk- liga, det omedelbaraste af Slägtets kraft och snille? Eller tror man att det Nationliga, som ju är något i största omfång individuellt, lika tydligt, lika be- stämdt yttrar sig i de grenar af vetenskap och färdig- het, hvilka på ett och samma sätt kunna tillhöra hvar- enda nation i verlden, dels emedan uppgifterna för deras undersökningar och frukterne af deras upptäckter bero på p hy sis k a phänomener, dels emedan deras oeco- nomiska gagnelighet, befrämjandet af närings-indu- strien och verldshandeln, öfverallt kan vara lika popu- lär och lika hemmastadd? Vi äro långt ifrån, att ge- nom denna fråga vilja nedsätta dessa kunskapsarters o- förnekliga värde : de äga så många rättmätiga anspråk på nitisk bearbetning, att de ingenting förlora vid upp- offrandet af ett, som de i sjellva verket aldrig hyst. Vi hafva blott velat angifva skälet, hvårföre benämningen litteratur, i allmänt språkbruk, vanligtvis inskränke* till området af hvad vårt modersmål kallar vitterhet; elt ord, hvarmed det betecknar (eller åtminstone vill beteckna) elt organiskt Helt af snillealster, der natio- 166 Tialmedvetandet benyttjar sitt offentliga organ, sitt sprät* För att i rena och sköna språkframställningar göra sin individualitet för sig sjelf begriplig. Men detta uppsåt vinnes blott genom Philosophien, Historien, Poesien, som Konstens själ och alla fria konsters drottning, Re* Jigipnen, som är Philosophiens, Historiens och Poesiens gemensamma rot och blomma. I samma man alltså, som den inhemska tankans och känslans uttryck, det jnhemska språket, förmår bemäktiga sig dessa äm- jien med sanning, rikedom, klarhet och fägring, i sam* ma mån upptagas de inom Vitterheteus omkrets. Man* gen torde föreställa sig denna omkrets mindre rymlig, och förundra sig att vi till belles lettres vilja förvand* Ja en gudomlig uppenbarelse, såsom Religionen, eller en sträng vetenskap, såsom Philosophien. Men den förra, utom det att hon beredvilligt kläder sig i hvarje ädel menniskodrägt, tillhör Vitterhelen egentligen blott i egenskap af en himmelsk inflytelse ; hon är den lif- gifyande Ve§ta, utan hvars eldskänk inga offer kunde tändas till Sanningens och Skönhetens ära. Philosq* yhien åter gifver den theori, som grundlägger oçh om- fattar alla theoner, samt framförallt Språkets (den hö- gre Philologien), Historiens och Poesiens; genom den- pa sin natur sammanbinder hon vitterheten med den öfriga vetenskaps-yerlden, och meddelar, så ofta hon behagar, summan af sin vishetslära i en vältalighet, som gränsar till skaldekonst, eller fastmera, liksom ej sällan hos Plato, Jacobi och Schelling, näppligen från skaldekonst kan särskiljas. Ja, om äfven Philosophien, i sitt bemödande att klart uppfatta det system , som ett gudomligt Förstånd inom tiden och rummet framställt till vårt betraktande, masle, för att njuta helsa och lycka, framspira ur något nationalt, något hos folket, egendomligt och lefvande behof, så finna vi det osvik- liga profvet derpå i beskaffenheten af hennes ästhetiska form, eller af hennes åtkomlighet för det inhemska språ- kets tolkande insigt och kärlek. Detta till upplysning om Vitterhetens allmänna begrepp. Men det allmänna begreppet är ej ett anatomiskt benrangel, utan en or- ganism? 1 denna sin lilliga verklighet är det en histo- risk utveckling och sammanfattning af idel särskilda (concreta) vitterheter. Det gifs ingensläds någon vitterhet in abstracto, som är för alla nationer till punkt och pricka lika naturlig, lika tillämplig och lagstiftande. Likväl känna alla sannt nationala vitlerheter att de äro i nära skyldskap med hvarandra, oçh de bilda, tillsam- mans, alla en enda verlds-vitterhet. Hvarigenom? Ge- nom det gemensamma i de eviga ideer, som ligga till grund för ali vitter språkframstädning , vare sig af philosophisk art, historisk eller ock rentaf religiös. Och då hvarje nations förnuft endast genom de yt- tringsmedel, som dessa ideer Öppna för ett stort och varaktigt samhällslif, begriper sina medfödda krafter, sitt läge, sin bestämmelse, sia forntid , sitt ideal och si- na förhoppningar; så kan häraf tillfyllest inses, huru «lyckliga de folkslag äro, hos hvilka en egen, frisk och 168 b’omstrande vitterhets väsentliga hu rvuclsf y eken an!in-< geti sa godt som alldeles tryta , eller ock angripits af fÖrruttiielse redan i sin börjande daning. Hvaruti består således Vitterhetens egentliga för- hållande till Samhället? Deiuli, att hon är det mensk- 1 igaste af allt mens k li g t^ och just derigenom det nationalaste. Löjlig, för denna synpunkt, \isar sig den strid, som i Sverige ännu ej lyklat, om det är en förtjenst i vitterhet, att vara national. Det är hen- nes natur att vara det, antingen man vill eller ej; hon är det omedelbara tungomål, spm sjelfnödvändigt och oundvikligt röjer huru den talande nationen är invärtes beskaffad. Allt kommer här an på detta huru, eller pa tvafaldigheten al Godt och Dålifft ; så lärme det se- nare icke är utroladt eller åtminstone öfverväldigadt, sa länge är det, tyvärr! icke mindre nalionalogenskap , an det förra. Är den sinnesstämning, som herrskar hos de ordförande, hos litteratörerna , slapp, tanklös, trång- hjertad, tom på ädel ingifvelse och bildningskralt, jordkrypande, sprakfattig, lättsinnigt härmningslysten: så är den vitterhet, som utgör den synliga thermome- tern på allt detta elände, visserligen ändock national ehuru på ett högst vanhedrande sätt; ty man kan ej neka, att den troget angifver graden af nationens and- liga temperatur. Lyckas det åter för en motsatt sin- nesstä nning, att i nationens lynne upptäcka en grund- ton, som bevisar att det ursprungligen varit ett annat i6g och möjligtvis i sin rot är det ännu ; utvecklar sig det ett vaknadt medvetande af herrligare, fastän länge bort- domnade förmögenheler, ett uppstigande till föryngradt lif af böjelser, af krafter, som fordom grundat beröm- liga , lyckliga, afundsvärda tidehvarf: da se vi denna ungdomliga och sköna nationalkänsla småningom bilda sig uttryck i en lika ungdomlig, en lika skön vitter- het; och denna är tvifvelsutan så vida nationalare än den förra, som läror och exempel kunna adagaläg- ga, alt snillet med sin slagruta träffat uråldrigt inhem- ska metallgångar. I en sådan mening uppställa rättvist åtskilliga nyare svenska författare begreppet af en na- tional, en fosterländsk vitterhet såsom le- dande princip för deras med broderlig tällan samman- verkande idrotter. De vilja, att Sveriges litteratur skall rent och fullständigt afspegla just det, som hos Sveri- ges folk är svenskt, nemligen dess medfödda, ur- sprungliga, naturliga, ensamt varaktiga sätt att känna , tänka, handla, njuta och lida. De tro, att älven det svenska folksinnet äger och bör äga en egen sca- la för de toner, genom hvilka Mensklighetens odödliga melodier, i välljud och i missljud, oallålligl upprepa sig i själarnas och skapelsens musik- Fullbordad är sålunda, åtminstone i grunddragen, teckningen af Vitterhetens begrepp och ändamål. Begge sammanträffa i en egenskap , hvilken vi funnit vara ett så beskaffadt organiskt Helt af andliga lifsyttringar , att ©O national mensklighet, eller hvad man kallar nation ? 170 genom dennâ ideella organism utvecklar sig såsom In- dividuum för sin sjelfmedvetenhet. Men samhället ä- ger lika litet, som den enskilda menniskan, något o- tn ed el bart andligt yltringsmedel, utom Språket: alltså är det endast detta medel , som gör den andliga utvecklingen organiskt sinnlig och förnimmbar. Endast genom Språket blir vitterheten vitterhet, och måttet af en vitterhets fullkomlighet uttrycker sig i fullkomlig- hetsmåttet af det språk, som gifver henne gestalt för vår uppfattning. Men hvad är måttet af ett språks fullkomlighet, såsnart denna betraktas under synpunk- ten af ett oändligt begrepp som förkroppsligar sig i ett Vr sig sjelf bildad t material? Är det ej måttet af dess skönhet? Ty skönt är för oss hvarje phänomen, der phantasiens åskådning ser i sjelfva phänomenet den sinnliga närvaron af en oändlig tanke, och således för- nimmer ett väsende, som genomtränger sjelfva den för- gängliga afbilden med evigheten af sin egen urbildiig- het. All verkligt lefvande vitterhet kräfver derföre, såsom en tillhörighet utan hviken hon skulle sakna va- relse, den för alla hennes arter gemensamma formen af ett skönt språk, Utan det bestämda kännetecknet af denna form, kan ej med skäl något i språkets signa- tur för ögat, eller i Skrift framträdande snilleverk an- ses för ett vittert. Det kan visserligen annars utmär- ka sig genom ovanligt värde, i kunskap, forskning, uppbygglighet: men det stämplas då af den angifna for- mens frånvaro till ett blott vetenskapligt, blott skarp- lyi jinnigt och grundligt; kort sagdt, till ett lär dt. Skönt kalla vi språket i man af dess genomskinlighet för tan- ken. dess böjlighet för känslan, dess rikedom for bdd- »ingskraften, dess ljufhet och styrka i rhythmiskt väl- ljud. Men då intet språk hvarken äger eller kan aga dessa vackra dygder i större mâ'«t, an den, som talar det, sjelf är sinnrik, hjertlig, eldig och kraftfull, så förekomma stundligen i hvar och en litteratur verk af ringa eller allsintet snille, dem blotta bemödandet ef- ter skönhet i språkbehandling gör skyldiga till ansvar under Vitterhetens lagsaga; på samma sätt, som inom Lärdomens eller den blotta stränga vetenskaplighetens område ofta händer, att arbeten, som vil> erkännas för grundliga lärdomsalster, dock endast genom ett flard- fullt sken af kunskap, eller ett matt bemödande deref- ter berättigas att på sitt vis gälla såsom invånare i ett rike, der föröfrigt deras bräcklighet unnar dem blott dagflugans lif, De uppträda likväl éj sällan med en taskspelande skicklighet, som kan åtminstone ögonblick- ligt förvilla; och af detta sakernas förhållande uppstår en oundviklig nödvändighet, att med en granskande sön- dringsprocess, ämnad att vara ett ljust och philoso- phiskt omdömes lagskipning, noggrannt profvande skil- ja det sanna från det falska, det äkta från det oäkta, ej mindre inom Vitterhetens rymd än Lärdomens. Kri- tiken, som fått namnet af sitt värf är denna söndringsprocess, i hvilken, enligt des* urbegrepp , the- orien af Vetenskap och Konst blir tillämpad, såsom re- flexion, pâ âet som i båda är faklLkt eller hisloriskf; Också har Kritiken, sa i den vittra verlden , som i den lärda, onekligen verkat mycken nytta, ehuru nesligt och löjligt hon ofta nödgas lemna sig till rön åt fuska- res händer. Visst gifves det på hela jorden ingenting fräckare, ingenting föraktligare, äu en recensent som är okunnig och dum. En sådan slutar ock vanligtvis med att bli vresig, skadelysten, folkilsk: ty han öfver- lefver ogerna den inbillning, att hans pöbelvett kunde vara det afgörande lodet i den eviga Rättvisans våg- skål. Kritiken i och för sig sjelf är likväl oskyldig till slika missbruk. Hou är, man säge deremot hvad man vill, det praktiskt conslituiiouella, ja demokratiska ele- mentet i all lifligt andlig nationalbild ning. Derföre be- ror, mera än mången sig öfver recensenter förnämt be- klagande auktor förmodar, gången och rigtningen af en nations vitterhet på de personer, som der utöfva gransk- ningens rätt. Det ingår såsom icke obetydlig bestånds- del i nationens öde, om dessa personer förena philoso- phiskt och poetiskt sinne med vidsträckta empiriska in- sigter, eller blott likt bockar vilja rusta om i trägårdar, dem de hvarken planterat eller förstå alt plantera. Men ar än skönhet i språk en gemensam form for Vitterhetens arter, så kan den likväl ej vara det för dem alla på lika vis. Red?m blotta begreppet, af art säger oss detta, och verkligheten lemnar derpå sitt full- ständiga intyg. Alia slags arter af lif och varelse, äf- 17$ ven de inbördes väsentligast beslägtade, åtskilja sig från hvarandra vid framträdandet ur det grundväsende, som ar dem gemensamt, genom olikheter, hvilka ytterst härleda sig ur ett mer eller mindre i andel af grundväsendets lefvande fallhet. Så älven Vitterhe- tens arter: det gifs emellan dem ett mer och ett min- dre, som jemväl här, liksom annorstäds, förorsakar aH individualisering i former; och detta består i arter- nas mer eller mindre innerliga delaktighet af den ge- mensamma drift och förmåga, som genom dem alla vill i spegeln af en skön nationlighet upplatta och ateistia-. la bilden af en skön mensklighet. Nu kan derföre Irå- gas : hvilken af Vitterhetens arter är den innerligast menskliga, samt i följe deraf den innerligast nationala? Eller, kanske sorgläiligare uttryckt, i hvilken ,af sina arter visar sig Vitterheten sjelf innerligast mensklig och innerligast national? Månne ej i den, med hvilken hennes allmänna form, det sköna (eller åtminstone till skönhet syftande) språket, står i ett ännu ovillkorli- gare, förtroligare, oupplösligare samband, än med nå- gon af alla de öfriga? den, hvars kraft till lif och å- skgdlig bildsamhet rentaf är ingen annan., än Språkets egen sig fullständigt uppenbarande organiska för- måga? En sådan är Poesien: på engång centralsjäl i all Vitterhet och sjelf, såsom företrädesvis af Språket kallad dess talande konst, den yppersta af de Ina konster, genom hvilka snillets verksamhet att bilda det Sköna meddelar oss sin vanliga tjusning. Vi gå att vi-« sa, först, huru Poesien i sin vidsträcktare betydelse ar den skapande makt, utan hvars åtgärd ingen Vitter- het vore möjlig, emedan all skonhet, oeh således äfven Språkets, blir möjlig endast genom henne; sedan, huru hon i sin inskränktare, vanligare, såsom Språkets e- gen konst, Skaldernes rhythmiska vältalighet, Skal- dekonst, nödvändigt måste vara bland Vitterhetens arter den mest andliga och mest sinnliga, den mest lif- uppfyllda och mest lifgifvande. Det skall ådagaläggas, att s'râlarna från Skönhetens eviga sol ej kunna upp- samlas i någon renare och klarare brännpunkt, än i ta- lets rhythm i k, genom hvilken, då den såsom form är både Vitterhetens och Konstens tillhörighet, den förras område upptages inom den senares och den se- nares inom den förras. Redan i sitt alldagliga, till o- bundenhet skenbart gränsande tungomål, Prosan, kan Språket hänrycka oss med en liflig förening af sanning och skönhet, genom periodernas sinnligt sinnrika rör- lighet, friskhet, kraft, behagligt fördelade ton vigter, och melodiskt i hvarandra smältande sammanklang: huru mycket omotståndligare måste det sköna talet låta kän- na sina meddelandens förtrollning, när det i sin fullän- dade rhythmiska skepnad, Versen, upphöjer sig till egentligt form-ämne för Skaldens konstverk! Utan tvif- vel har det allmänna språkbruket sin fullgiltiga orsak, hvarföre dess dom bekrönt Skaldekonsten med den af- 175 undsvärda äran, att i motsats till de öfriga konsterna^, de blott bildande och den blott ljudande, la tillegna sig ensam, såsom på samma gång bildan- de med sina ljud och ljudande med sinabil- der, Poesiens majesiälbga nämn. Delta namn, som annars hade uteslutande s' olat b.behallas till beteckning af alla sköna konst rs i dem alla verkande urkonst, be- tyder ursprimg’ig n b i 1 d n i ngsk ou s t i allmänhet och så väl tronbadourerne, för hvilka skalde- konsten vär deil lycksaliga *) konsten att uppf nna, Som de nordiskt-romantiska sångarne, för hvdka hon vav diktens konst och sagans, påminna med des- sa benämningar om det gamla grekiska namnets egentli- ga mening. Î sjelfva verket är det ock en naturlig sak, att öfverallt, hvarest ett folk, eller en nyborjande and- lig folksutveckling kommit till bestämd känsla och er- farenhet af de behof, som Ehrensvärd gudomligt kallar de glada, en och samma väsentliga synpunkt ligger till grund för sättet att betrakta både dessa behof och de menniskor^ hvilka odeladt offra sig at deras till- fredsställelse. Tviflade vi föröfrigt derpå, så skulle blotta etymologiska jemförelsen mellan det provençalska ordet tr ob ad o res {t rov ett or i af trovetre f finna, pa- finna, utfinna) och det grekiska (af gö- ra, skapa, bilda) vara tillräcklig, att bringa oss på an- dra tankar. Ja, poelerue — och vi kunna här låta den- ♦) La gaya Ciençia. 176 na menniskoklass inbegripa konstnärerne i allmänhet —= äro i egentligaste bemärkelse uppfinnare, ideala producenter; anser man ej denna deras bestämmel- se tillbörligt statsgagnelig, så blir man likväl snart var- se, att de icke lefva på jorden för någon annan. Innan Poesien kan betraktas i egenskap af Skalde- konst, är det alltså vår skyldighet att betrakta hen- ne i den ursprungliga egenskapen af Bildningskonst. Se- dan vi undersökt hvad hon är såsom sådan , skola vi förmodligen upptäcka skalet, hvarlöre hon ej i någon annart af sina konst-skepnader så fullkomligt, som i Skaldekonsten, kan förvandla sig från sitt allmänna grundväsende till individuellt förverkligad Poesi. Den enklaste benämning för Poesien såsom grund- väsende till sig sjelf, är tvifvelsutan ordet Konst, som innefattar det rena urbegreppet af den verksam- het, hvars handlingssätt är den högsfa sinnliga yttrin- gen af en andlig bildningsförmågas Kunna. På den- na ståndpunkt, der Poesiens begrepp ännu allsicke skil- jer sig ifrån Konstens, är detta, såsom en öfver sinn- ligheten sväfvande och dess ämne efter sina lagar or- ganiserande andlig formprincip, i sina daningar ej bun- det vid andra hänsigter. andra ändamål, än sin egen frihets nödvändiga drift att meddela eller uppenbara sig. Meddelandet sker i handlingar, genom hvilka hon smyc- kar medlet för sin uppenbarelse, det Sinnliga, med i 77 prëgeln af sin odödlighets återsken. Poesien år således i sin ursprungliga varelse en absolut konst, och allt^ hvad hon såsom sådan bildar, mottager af henne, sjelf- nödvändigt, en stämpel af hennes egen absolut lefvan- de och lifvande verklighet. Hennes verk framställa der- före i bild den urnatur, i hvars djup en oändlig en- het af Tänka och Vara ar allt lifs och alla bilders evigt alstrande grund. De framställa det Absoluta i bild, och således det Sköna: ty det i bild åskådligt blifna Absoluta är Skönhet. Innehållet af denna defini- tion skall i det följande närmare bestämmas. Men den verksamhet , som skapar det Sköna , fort- sätter i detta Sköna sjelft genom en oafbruten ke- dja af verkningar sin skapande förmåga ; hon är näm- ligen absolut, och ager således inga andra gransor, än dem hon sjelf behagar gifva sig och dem hon oupphör- ligt, af lust att bilda sig nya, Öfverstiger. Manser häraf redan, hvilket fel de ästhetiska författare begå $ som hålla Skönheten antingen för en blott fixerad be- skaffenhet i en sak, ett factum, ellei' ock för en blott empiriskt subjectif handling, yttrad i ett psychologiskt förhållande mellan vissa känslor och föreställningar» Skönheten är hvarken objecters eller subjecters uteslu- tande tillhörighet: hon är alltid och allestädes lika myc- ket ett jag och ett icke-jag, tanke och sak, evigt fri fi- ction och evigt nödvändigt factum. Hon är uttrycket af en genom det Andliga och det Sinnliga lika strömman- Sved IV• 12. de och i sinnligt andliga gestalt-formningar sig kungö- rande själskraft, som genom henne afbildar och mång- faldigar sig sjelf med oförgänglig b^dningsdriit. Vill man, med kunskap härom , likväl i begreppet skilja det Sköna såsom handling ifrån det Sköna såsom pro- duct, så gifs det för den sköna handlingen intet an- nat namn an Konst eller Poesi, och för den sköna pro- ducten intet annat namn än Skönhet. Poesien är då det Skonas sj el fbi Idni n g s d r i ft, eller det Sköna i verksamhet; Skönheten åter Poesiens inom vissa for- mer tillfredsställda åtrå, eller Poesien i hvila. Poetiskt kallar man derföre, i allmännare me- ning, hvart och ett föremål, der det Skönas drift att bilda sig sjelft inöter vårt förnimmande, antingen så- som utvecklad i fullkomligheten af föremålets form, eller åtminstone såsom den själ, af hvilken föremålets egendomliga beskaffenhet synes föranledd och lifyad. I senare fallet utmärker detta biord, vid första påseen- det, visserligen mindre det Skona sjelft, än anlaget der- till; ett anlag, hvars åsyftning, ehuru djupt inneburen på alla varelsegrader af Natur och Mensklighet, likväl friast och herrligast uppenbarar sig genom de andar, som enligt Platos uttryck brinna af begär att a fl a det Odödliga, och som derföre på jorden uppträda så- som skönhetsbildaije, Konst n ä r e r, eldade af den he- liga vansinnighet, den han i sin Phadros förklarar för Musernas yppersta och mest oumbärliga gåfva. Men 179 äfven blotla anlaget till skönhet är sjelft elt Skönt, fastän i outveckladt malt.* ty det är ju skönhetens fö- delse och gryning. I förra fallet åter, nemiigen när det Sköna förekommer såsom tn i all möjlig fullkom- lighet utbildad organism , aro beteckningarna Poetiskt och Skönt rentaf blott olika namn på en och samma föreställning. Ty livad vore väl Skönheten, såsom ep, i bild åskådlig bli (ven absolut verklighet, om ej den e~> gens ap, genom hvilken föremålen aro till gestalter fullständigt fonnade, ursprungliga väsentligheter, som i dessa gestalter, spegla sig med välbehag? De ursprung- liga väsentligheterna kalla vi, med forntidens philoso- pher, och obekymrade om ordets fransyska hvardags- missbruk. Ideer, Guds eviga och evigt skapande tan- kar, själarnas och tingens himmelska urbilder, i hvilka ingen motsats finnes mellan möjlighet och verklighet „ och ingen verklighet som ej är en verld af sanning och sällhet. Skönheten är sjelf en af dessa Ideer, och den, som gor dem alla på ett sådant sätt sinnligt åskådliga, att de i åskådningen igenkännas såsom inom sjelfva sinnligheten och den kroppliga begränsningen omedel- bart närvarande med hela sin urkraft. Allt det Sinnli- ga, som faller inom denna Idees verkningskrets, upp- höjes derigenom till något, som är i hvarje punkt ge- nomträngdt och liksom mättadt af en ideal förträfflig- het. Att erfarandet af dess gemenskap måste för alla ädlare menniskor vara den lifliga te af all fröjd, den mest vederkvickande af all njutning, följer af det banej i8o som förknippar menniskoslagtet vid dess gudomliga upp- hof. Menniskans lifstid ilar till sitt mal midi emellan en tvafaldig rymd, Ideernas och Phanomenernas: de förra aro de senares uregenskaper och oföränderligt fullkomliga mönster; sjelf är hon båda dessa rymders invånare; dock härslammar endast från den högre det ljus, som genom hennes ögonblickar upp till sin källa, Derifrån härstammar ock det ljufva behof, som är det innersta och hög.sla hos alla lyckligt födda, med rik och adel känsloegendom begåfvade andar,, behofvet atl äl- ska och beundra; och endast der söker det sin tillfredsställelse, i hemlig, men säker medvetenhet om alt ej bedragas på sin ömma förhoppning. Men kärlek och beundran äro ej tvenne motsatta sjålsverksamheter; en och samma handling innefattar så den ena, som den andra; der kärlekens känsla är värdig sin börd, kan hon lika litet beundra något annat än hvad hon älskar, som älska något annat än hvad hon beun- drar. Ty lycksaligt betages hon endast af det, som är Mäktigt och Fullkomligt: och allt, som ligger utom kretsen af älskvärda och beundransvärda föremål, om det ock ej rentaf tillhör det Onda och det Fula , visar henne dock öfverallt antingen en skrytande el- ler en jollrande Vanmakt; antingen en tom skenbild af Styrka, som vacker ett ödsligt intryck af förvåning, ja ovilja, eller en ej mindre torn skenbild af Täckhet, som väcker ett lika ödsligt intryck af fruktlös medöm- kan» Endast det Mäktiga är ädelt; endast det Full- komliga god t. Fullkomligt är det lif, som i sin varel- seart äger allt hvad det kan aga af kraft och daning. Den, som föreställer sig Godheten såsom svaghet har ingen skymt af begrepp om hennes väsende. Hon är icke blott den högsta mildhet, utan ock den högsta makt; och det förra just derföre, att hon är det sena- re. Hon tänker gudomligt, emedan hennes insigt är hennes natur; hon erfar gudomligt, emedan hennes vil- ja är kärlek; hon handlar gudomligt, emedan hennes frihet är sin egen sälla nödvändighet. Hon är vis, e- medan hon vet allt hvad hon behöfver; hon är skön, emedan hon skiner Öfver sina verk utan utan uppe- håll. Derfore är hon andeverldens hjerta, och Gud, det Godas stamstafvelse och stamvarelse, bor i delta hjer- ta såsom dess Ett och dess Allt. Från denna tändande medelpunkt sprida sig åt alla sidor oräkneliga strålar till det vid materien bundna lifvets dunkla yta, och pa hvarje ändpunkt, der det lyckas dem att förvandla hen- ne till en fläckfri synbarhet af sitt ljus, uppstå dessa fullkomligare skepnader af Natur och men.klighet, ■ hvilka hans verkande kraft är i utmärktare mån, än i alla de öfriga, väsende och fyllnad, mått och före- bild. Sådana gestalter behaga, röra, upplyfta, hän- rycka derigenom , att de lika underbart, som omot- ståndligt, leda den betraktande uppmärksamheten från deras enskilda former till den urform, som i do enskilda formerna är den eftergjutna modellen af ett gudomligt Förstånd. Formernas sinnligt fullbor- dade öfverensstainmelse till uttryckandet af denna ur- form, ar den åsyn eller förnimmelse, som blifvit stäm- plad med Skönhetens namn. Denna gör alltså det full- komliga för förståndet och det fullkomliga för hjertat jemval till elt f u 11 k o m 1 i g t för sin- net, nemligen för det sinne som är all sinnlighets blom- strande själ, det poetiska sinnet eller sinnet för det Sköna; och en åskådning uppkommer, hvars e- genskap är khuhet , lugn och salighet, emedan det i grunden är en act af det högsta Sannas och det högsta Godas o -ndlif.a förening, som der uppuitlas af det med känslan oinskränkt sammansmälta begreppet, och upp- fattas i en mellan dessa Idlvägabragt ouplöslig endragt. Ty denna åskådnings innehåll ar så beskafladt, att det till bevis för sin verklighet försmår all förmedling af sönderdelande reflexion, af logisk slutledning, och med sin blotta anblick, sitt möte, ger den fulla ölvertygel- Sen om sin eviga tillvaro. Må vi ännu några ögonblick skärskåda den hand- ling, genom hvilken sinnet förnimmer det Sköna såsom Skönt, eller i hvilken det Sköna meddelar sig. Vi haf- va kallat den Åskådning; emedan ett mera passande ord ej finnes att beteckna den omedelbara ömsesidighet mellan subject och object, i hvilken begge, det förra såsom föreställande och det senare såsom föreställdt, sjelfnödvändigt och ovillkorligt omsluta, fatta, genom- tränga hvarandra, till följd af en grundenhet, som är £ör begge gemensamt väsentlig och af begge gemensamt bringas till utveckling. Beskrefve vi likväl ej närmaré arten af denna åskådning, så kunde man invända, alt den genom ingen charakteristisk egenhet särskiljer sig från den, som i Philosophien grundar alla veten- skapliga constructioners möjlighet, och der i nyare ti- der blifvit så mycket omtvistad under namn af den in- tellectuella eller den absoluta. Ästhetiken skulle då sakna någon sig ensamt tillhörig princip; och utan en sådan kan hon ej få gälla för ett eget slag af kunskap. Visserligen utgå ock Philosophions och Poe- siens (eller Konstens) åskådningsarter , i sjelfva upphof- vet, från en enda ursprunglig, som i begge ver- kar all förmåga (och i förmågan all drift) att erlara * erkänna, bilda; ty den är förmiftlilvets innersta, enk- laste sj elfer Ihren het af sitt i verldslifvet utbredda och rasllöst utvecklingslystna grundväsende i). Begge lyltä sig öfver den askadnmgsart, i hvilken den urspi ungliga åskådningen yttrar sig hos det största anlalet al menni- skor, den rentaf sinnliga, som i varelserna och tingen ser ingen annan sanning , än den de yttre sinne- na kunna uppfatta, och håller den tillfälliga spindelvaf- ven af slutsatser , dem en under dessa simien slafvande begreppsfärdighet uppgör, för det enda möjliga sunda förnuft eller menniskoförstånd. Det Eviga , genom och i hvilket all visshet existerar, emedan det är den Tän- kandets och Varandets allmänna Enhet, som oupphör- ligt föregår det vanliga medvetandet och liksom grund- i84 lagger alla de i detta medvetandes handlingar förekom- mande särskilda enheter al Tänka och Vara, är natur- ligtvis äfven i detta slags åskådning dess fyllnad och dess reflecterande verksamhets alstrinffsm-und : men det O o är pa denna åskadningsgrad omedvetet och oförstädt af den reflexion hvars möjlighet det alstrar; det gömmer sig för henne under ytan af det Timligas brokigt o- rediga och förvirrade förhållanden ; och söker hon än stundom nyfiken de bakom förläten anade hemligheter, sä hittar hon dock aldrig, i fall hon ej höjer sig öfver sig sjelf, på andra vägar än hypotheser och drömme- rier, som skifta om i milliontal utan att hon kommer ett enda steg närmare till saken. Alt det för denna synpunkt Sköna ej kan vara något annat, än elt lör de yttre sinnena tillfälligtvis Angenämt, således egentligen ett icke Skönt, följer af det föregående tydligen. Der- emot är Philosophiens åskådningsart det inre sin- nets; detta sinne varseblifver genom henne sig och sin verkningsgrund , i egenskap af en reflexion , som icke finner sig söndrad ifrån och på måfå irrande omkring föremålens väsentlighet, ulan är ylenna väsentlighets e- gen själ, yttrande i hvarje tanke-aet en fullständig en-r het af Tanka och Varelse. För och inom denna åskåd- ning blottar sig alltså det Eviga såsom ett Evigt, el- ler såsom alla tings Väsende, Ursprung och Grund. Men då således denna åskådningsart är en rentaf andlig, och såsom sådan med skal blifver kallad in- tellectuell, emedan dess innehåll är tillgängligt en-f dast for tankan , för förståndet (om nembgen tankan kommit till insigt af sin ursprunglighet och förståndet förstår sig sjelft), så kan äfven här det Sköna, som lefver ej mindre i känslan än i begreppet, icke före- komma i den lefvande verkligheten af sin fägring ; u- tan blott såsom en schematism, ett begrepps-uikast till sig sjelf, alltså ännu såsom ett icke Skönt. Derföre vo- re det Skönas njutning visserligen ej åt menniskan be- skärd, om ej midt> emellan de tvenne åskådningsarter, som vi beskrifvit, funnes en förmedlande tredje, der det Eviga , på ett underbart förtroligt sätt, gör sig å- skådligt för en full och liflig sammanverkning af alla förnuftslifvets förmögenheter, så sensuella, som intel- fèctuella. Denna åskådning är ock det inre sinnets, men det inre sinnets genom de yttre sinnena; den är en sinligt andlig, för och inom hviiken det Eviga icke bio:t mångfaldigar sig i tallösa modification ner och leder till betraktande af deras afsigt, betydel- se, ändamål, ulan tillika låter uppfatta sig såsom en alla dessa modificalioner synbart individualiserande form- drift. Genom denna formdrift framställer det sig Î dem alla liksom uti ett Annat, hvilket andra väl icke dessmindre är det Eviga sjelf, men det Eviga så- som uttryckt i sina harmoniska daningslagär, eller så- som varande sitt eviga väsendes eviga Brid. Den c- viga Bilden i sin all mäuh e t. *såsom bildande sig in i en oräknelighet af särskilda bilder, hvilka med olika jnått och olika medel åsyfta all hvar och en på sitt 186 vis verkställa dess liknelse, är det ursprungliga, oförän- derligt symmetriska anletet af Universum, eller hvad Ehrensvärd kallat det Högsta Sköna, det Urs köna. Dess återsken i den åstadkomna sinnliga liknelsen är Ideer- nas omedelbart åskådliga framträdande i den verld, som det inre sinnet genom de yttre sinnena förnim- mer. I det föregående har blifvit visadt, att detta fram- trädande är Skönhet: det Sköna är alltså egentligen till blott i och för den åskådning, som vi gåfvo namnet sinnligt andlig. Denna är således konstnärens, diktarens, konstvännens, .skönhetsälskarens ; den är den asthetiska — och Åsthetikens princip 2). Att det E- viga i sin Bild är detsamma, som en uti en verld af efterbildningar nedstigande verld af 111 bilder, eller Ideer, följer af det evigas nat ur, som är ett fortsättande, ett upprepande af sig sjelf under alla till fullständighe- ten af detta upprepande nödvändiga skepnader, i en o- ändlig tid och en omätlig rymd. Tager man begreppet Natur i de>s vidsträcktare, dess egentligaste mening, såsom utmärkande den ändlösa födelseprocess. genom hvilken de eviga Ideerna vilja uppenbara sig i tidens och rummets phänomener, så har man rätt i alt för- klara Naturen för Konstens moder och arama; emedan Konsten, som går ut på att ur det Sköna frambringa det Skönaste, finner dess element redan gifvet hos de förträffligaste bland dessa synbar lie ter ja hos Naturen sedd i dess helhet, af den orsak att dessa synbarheter och denna helhet visa urbilderna i en kropps- lig beslöjning, som ej förminskar, utan blott för mensk- liga blickar förmildrar deras gudaburna glans. Och fastän det enda verkliga i afbiidsverlden är den själ, som ur afbilderna talar såsom ett medfödl högre arf till den förnimmande själen, sa är det likväl just deras kroppsliga yta, som behagar och som är skön- hetens säte: t.y just denna yla är det Urbildligas ä- skådliga närvaro i albiklningen, det betecknande Yttre till det betydande Inre, det synbara mattet (i e- genskap af gestalt, pbysionomi, harmoni af former, färgor, ljud, ord) till det bortom synbarhetens gräns uppcjvällande egendomliga lilvet. Korlågen, denna yta, vare sig ett verk af Naturens konst eller Menniskans , är det älskvärda, beundransvärda, ja ofta dyrkansvär- da föremal, som hos betraktaren väcker den ljufva käns- la, hvilken i sjelfva grunden är känslan af slägtskap med ett odödligt alltlifvande Väsendes bildnings!iisl. Det var Naturens afsigt, att den skönaste skepnad alltid och öfverallt skulle vara synbarheten af den fullkomligaste själ; men de ”små lagarna”, som enligt Ehreusvärds yttrande ”lagt sig i vägen för de stora”, hindra henne oftast i utförandet af sitt uppsåt. Konsten, Poesien al- lena undanrödjer dessa små lagar, och bemödar sig att göra en verldsåskådnmg herrskande, i hvilken Skön- heten är tingens återställda, ensamt rigtiga, icke mer bedrägliga synpunkt. Demia verldsåskådning är ock e- gentligen den till populär vordna philosophiska. Ty det Eviga är jemväl i den ästhetiska åskådningen, lik- 188 som i den mlellectuella , närvarande såsom Evigt; ehuru det för den ästhetiska visar sig i egenskap af sin eviga Bild. 1 denna omständighet ligger skälet, hvar- före Skönhe!en, eller den eviga bilden af det Eviga, öf- verallt, hvarest hon yttrar sig, ager det skaplynne, att den förnimmande varelsen — i fall naturligtvis dess skönhetssinne är af friskt, akta slag — vid hennes mö- te genast och ovillkorligt betages af hänryckning och erkänner, innan reflexionen hinner analytiskt betänka sig, att det hänryckande föremålet är berättigadt till kärlek och beundran. Poesiens åskådning ar alltså en symbolisk, och det Sköna sjelft öfverallt en Sym- bol: ty det Eviga framställer sig der i en bild för sinnet, det vill säga, i en Sinnebild. Det Sköna, såsom iSymbol, är tillika sin Allegori; ty det ger med hvarje särskild, bestämdt individualiserad symbol tillika en antydning af alla de andra, såfom inbegripna i ett gemensamt mysterium af den i dem alla inifrån skapande urkraften. Klart är vidare, att den sköna sin- nebilden, såsom, en evig, skall i mån af sin sinnbildli- ga fullkomlighet me Idela en art af oförgänglighet äfven at sjelfva det förgängliga i sitt jordiska uppträdande: de ändliga af bilderna, upphöjda genom Skönheten till oändliga sinnebilder, erhålla, ulan att deras egenskap af phanomener upphäfs, en så öfverjordisk verklighet, att själen, vid deras betraktande, ser till al- la delar Ideen sjelf i phänomcuets ställe. Och om man an understundom —- tyvärr icke sällan! •— från stånd- punkten af det alldagliga menniskolifvet finner det Skö- nas lott i dödligheten beklagansvärd, skall man likväl uppiäcka vid närmare besinning, att allt Skönt endast skenbart förgås, att under sjelfva denna skenbara förgängelse hvilar en himmelsk varaktighet, och att od— ret ölverlemnas till sina lågor endast lör att skaffa plat- sen öppen åt en annan, ännu gudahejrdgare fägring. Häri ligger hemligheten af den vällasliga smärta , sora griper vårt allrainnersta vid askadandet af tragiska handlingar och konstverk. Genom Sanningen, Ideernas allt genomflammande och skoningslöst luttrande eld, blir phänomenernas verld förbränd till det Intet, ur hvars aska det högre lifvets, den eviga Vishetens phé- nix uppsvingar sig; genom Skönheten, Ideernas allt genomskimrande och mildt förklarande sken, blir den luttrade synverlden sjelf det nya hemmet för Ljusets befriade gunstling : ty delta sken gör hennes chaoliska ämne, som under Ideernas himlafäste utsträcker sig i väsenlös skumhet, genomskinligt för deras inflytel- se, så att deras eget lysande rike synbart inrymmer och liksom bosättter sig i hennes, likt en solglans åter- strålad ur prismatisk kristall i otaliga färgbilder. En ny tingens ordning uppkommer, der genmskinandet af Ideerna omgifver oss med en idealisk sinnlighet af allt hvad såsom fullkomligt kan tänkas: och .om inté- resse, enligt ordets renare mening, är ett innerligt deltagande i något \äsendes görande och låtande, så måse det Int eress anta, såsom dragningskraft, vara igo en af Skönhetens hufvudegenskaper och församla om- kring henne i concentriska banor alla ädlare andars del- tagande, med en frän hvarje jordisk nytta omotsånd- ligt hänlockande förtrollning. Sammanfattom slutföljderna. Både för philosophen och konstnärn är Skönheten en högre verlds närvaro i det timliga hvardags'ifvets tomma lögn om verklighet. För philosophen är det Skönas Idee en i begreppet känd, i känslan begripen enhet af I fvets grundmotsatser, Vä- sende och Varelse, Oändligt och Ändligt, Själ och Na- turkraft, Ideal och Material, Dikt och Verkställning; uppenbarande sig omedelbart, med sinnlig åskådlighet, i fulländadt organiska former. För konstnärn, för skal- den deremot är Ideen väl i grunden densamma: men han behöBer ej ovillkorligt, för alt lyckas i egenskap af hennes bildäre och tolk, se henne i hela denna me- taphysiska utveckling lör begreppet. Det är nog, att hon liksom i en blixt ingifver sig åt hans inre, el- ler inspirerar honom med sin heliga tjusning. Ar han likväl händelsevis tillika philosoph, så söker han tvifvelsutan att uppfatta sin gudomlighet icke blott i hjertats och inbillningens speglar, utan ock i den med begge kraftigt sammanverkande t ankans. Hvad Skön- heten sjelf i sitt rena väsende angår, så är hon något oändligen Högre än del menskliga verktyg som hon upp- eldar, och hon äger derföre konstnären i sin makt, om än han inbillar sig att beherrska henne. I trots a£ all lians medvetenhet löser den skapande flamma, som fyller lians barm, alltid medvetslöst sin saliga gåta, och ar alltid sjelf okunnig om sitt imder. Hvem skulle lä- ra Skönheten att känna sitt värde , att yfvas öfver sin ära? Tiden? Hon ager med Tiden ingen gemenskap; fastan afspeglad i hans oroligt darrande böljor, märker hon dem ej; lefvande i evighetens njutning, kan hon ej erfara skiften af ögonblick och dagar. Hon är varan- dets skära gestalt, sådan den framsteg ur varelsernas källa; hon är lifvets oskuld — ursprunglig eller åter- ställd. Hon ar det blygsammaste af all ödmjukhet, det menlösaste af all barndom : derföre gjorde Kärleken henne till Skapelsens drottning. Och ännu blickar han i henne sin tröst, nar han frän handling till handling ilar genom den gränslösa rymden; ännu famnar han i henne sin verksamhets glänsande aftryck, den eviga e- manation, der han, af sig sjelf förvandlad till sin Bild , blifvit såsom sådan ett sjelfständigt Annat, ett före- mål för sin huldhet och sin åtrå. Nardt och odödligt genom den från honom bibehållna urkraften , fortsätter detta Andra sin oförgängliga liknelse i en oafbruten mångfald af ringare bilder, som med skiftande större och mindre fullkomlighet alla ar o dels formade dröm- mar, dels ljudande dikter om sitt upphof. Det Sköna ar icke blott bilden af det Eviga, utan af det älskande Eviga. Och hvad är detta? Hvad är Kär- leken? En Vilja, som ej kan vara ensam; ett Jag, som söker ett Du; en Godhet, som outtröttligt anskaffar äm- igs nen för sin omsorg; en Försakelse, som utan gränä uppoffrar sig alt lifva, glädja och förlossa. Sinnet för det i bild åskådligt blifna och blifvan- de Eviga, kortligen, sinnet för det Sköna, har genom sin grekiska benämning skänkt dopnamnet åt den kunskapsart, som sysselsätter sig med forskningar öfver det Skönas och Konstens natur. Man har på- stått, att ordet hos de Gamle nyttjades endast i betydelsen af sinnlig föreställningsförmåga, och att Konstens philosophi således ej borde fortfara att heta Ästhetik, emedan delta namn skulle bokstafligen be- teckna blott en lära om sinnliga föreställningar. Vi fin- na ej skäl att deltaga i detta påstående : tvertom , det kan bevisas, alt åtminstone både Plato och Plotinus med det ifrågavarande ordet velat utmärka det sinne, som i fÖrnufllilvets förnimmande verksamhet bildar den för- medlande öfvergången från det Öfversinnliga till det Sinnliga; en öfvergång, i och med hvilken det senare blifver ett uppfattande material för det förras organiskt formande regel. Åsthetikens vetenskap må väl alltså få behålla silt gamla namn; ja, det var ej den fÖrtjente Wolfianen Baumgartens ringaste förtjenst, att han rå- kade på infallet af dess uppfinning. Bland alla ' försök at öfversälta det, synes oss Konstlära vara den tolk- ning , som närmast lämpar sig till dess lefvande begrepp; ty Ästhetiken är i sanning Konstens lära om sig sjelf för konstnärer och konstvänner. Om andra bekymras hôïï sig likå litet , SQhi hon är någon ùtoïn Poesien eM 1er Konsten befintlig gouvernants-theori, hvars råd konstidkaren skulle àfbidà och vid utöfningen ställa sig till efterrättelse; man finge i sådant fall, tvifvelsutan länge nog se sig om efter framträdandet af ett enda Verkligt konstalster. Det är dock denna löjliga åsigt, som ännu af mängden tiliägges hvar och en, för hvil- ken ästhetik och ästhetisk kritik äro saker af vigt och ©mhugsan; ungefär liksom ville, i en annan af Philo- isophiens afdeluingar, Sedolärarn förfäkta, att ingen sedlig handling, ingen dygd vore verkställbar, förrän håns hjema hunnit uîspinna det spetsfundigaste abstracts moralsystém. Vi lelrma derhän, cm andra ästheti— ska författare gifvit grundade anledningar till den före- bråelse> att de i dogmatiserande formler inbillade sig kunna fånga Geniets fria skaparkraft, att de trodde des- sa formler duga till användbara undervisningar vid kon- stens fria utöfning, ja till föreskrift burn och huru långt konstnären borde följa sina himmelskt lågande ingifvelser. Vår theori är i Ästhetiken, liksom i Phi- losophien, ej eh abstraction, ett i motsatsen mellan Begrepp ock Sak insnärjdt grubbel, utan — hvad de fordne Vises var — en intuition, som har sin vetenskapliga princip inom sig, i sjelfva sitt med sig sjelf identiska ämne. Ästhetiken är således det Skönas 'och Konstens egen philosophi, eller Poesien sjelf såsom Vetenskaps Poesien betraktad såsom refle- Srect xion öfver sitt väsende: ty det är ingen ting annat än just detta väsende, som i Ästhetiken utvecklar sig till medvetande om sitt lynne och oin sammanhanget af sina verkningar. Deriöre inlager Poesien genom denna kunskapsart en plats i Vetandets allmänna system, så- som den af Troubadoutetne anade glättiga veten- skapen, som dock aldrig upphör att vara i högsta bemärkelse allvarsam. Den uppdagar nemligen det Skö- nas evighet och höghet; dess invärtes ttrfrändskap med det Sanha och det Goda; dess icke desto mindre abso- lut oberoende sjelfbeslånd ; Konstens gudomliga frihet; dess fordran att vara och behandlas såsom konst: dess förhållanden till menniskosnillets olika anlag; dess grunder för valen af de medel, genom hvilka den fram- bringar sina magiska sammanverkningar af naturkrafter och andliga inflytelser; den stora samhällsbetydelsen af dessa medel i afseende på Natur, Mensklighet och Fä- dernesland; äntligen det, som vid skärskådandet af Konstens hufvudsakliga skapelsesatt, (eller de såkallade Konsterna) yppar sig vara väsentligt och af orga- nisk sjelfnÖdvändighet i deras techniska lagar — lagar, hvilka äro så långt ifrån att göra intrång på konstnä- rens fria personlighet, att denna tvertom just genom dem blifver fullkomligt gällande och synbar. Ej under således , att hvar och en konstnär af värde, om han än vid framställandet af det Sköna till en betydlig del för- far alldeles instinktlikt, dock utöfvar sin framställande talent i öfverensstämmelse med någon viss bestämd art 196 ätt reflectera öfver den, öfver- sitt inre lif, öfver sina äfsigter, öfver sin verksamhetspunkt i Slägtet och Uni- versum, öfver striden och försoningen mellan idealet Och den sinnliga verkligheten. Denna bestämda, honom egna reflexions-art är hans asthetik, om han än ic- ke kan metaphysiskt demonstrera den och icke uppskrif- va den i paragrapher. I var tid är det nödvändigare än tillförne, att denna reflexion blir så klar, sa utvid- gad, så af och inom sig belastad, som möjligt: ty så- dant är de menskliga tingens närvarande skick, att den rikaste känslo-fyllnad lika mycket är följd af, sotn an- ledning till den vidsträcktaste begrepps-vidd. Detta ti- dehvarf är i alla sina herrskande lifsyttringar ett che- iniskt; öfverallt visar sig dess upplösande syftning — kritik och revolution: dess theliska försök äro blott strödda begynnelser och utkast till ett organiskt, hvilket utan tvifvel blir det nästkommande, fastän vi sartnolikt ej sjelfve få upplefva mer än dess halfdunkla gryning. I en slik sakernas ordning är det af oberäk- nelig vinst för hvarje konstidkare, som från en på må- få och infallsvis arbetande handtverkare vill upphö- ja sig till konstnär, att aga tydlig insigt om sitt be- mödandes ändamål, hinder, verktyg och sammanhang med andra likartade bemödanden. I afseende på detta sammanhang, sonl utbreder sig för ögat genom forntid och samtid, bir insigten en historisk, och Ästheti- ken förvandlar sig till en Konstens Historia. Vi aro Kelt ocli hållet af deras mening, som endast î ëïi med akta ästhetisk anda författad historisk framställning af Konstens utvecklingar sätta det fulla förverkligandet af Åsthetikens begrepp. All sann Ästhetik är en lef- vande förmälning af Konstens philo sop hi och Kon- stens historia«, Detta mål är i våra dagar visserligen lättare att hinna än någonsin, sedan Philosophien blif- vit genomträngd af Historiens anda och Historien åter af Poesiens. Det nöje, som Ästhetiken i sin historiska skepnad bereder åt Konstens älskare, behöfver ej mångordigt utmålas. Konstens historia svafvar ige- nom det allmänna historiska blomsterfältet såsom dess finaste doft, och skärare, än i henne, erfar man ej det elektriska lynnet af det äther-ämne, som flyter och spritter i verldslifvets osynliga nerver. I Sverige är Ästhetikens vetenskapliga utbildning ännu stadd i sin första ungdom. Den föddes med Ëhrensvard; men det nyfödda barnet ärfde genast af sin odödlige fader ett så adelt gry, en så herrlig natur, att vi med skal göra oss de största förhoppningar onl dess mannaålder. Flöijers ästhetiska föreläsningar, som tyvärr ej af sin författare hunno utarbetas och ordnas till tryckning, ägde i förhållande till hans ensidigt ide^ a'istiska ståndpunkt, som icke sällan erinrade om det af Stjernhjelm (hos Cartesius) öfverklagade philo sop?La- ri sine mente, ett så utmärkt värde, att deras under- gång med sin förtidigt aflidne auctor billigt må skattas 197 For en aF vår vilterhets svåraste förluster. Man bör foröfrigt ej undra på, alt Svensken, som i egentligt humanistisk själsodling börjat utveckla sig senare än si- na stamfränder, i Konstens philosophi ännu ej fram- skridit längre än i sjelfva Konsten. Det är icke derfö- re omöjligt, att han i båda delarna engång öfverträffar sina syskon, hvilka då äro brådmognade och tynande, när han står på middagshöjden af sin bana. Dit kom- mer han likväl endast på den väg, som är honom an- tydd af den med hans personlighet oundvikligt förknip- pade omgifningen, kort sagdt, af hans nordiska hem- verld. Denna är i grunden sammansatt af trenne ure- genskaper: en öm och späd aning om phantasiens fulla vår, en stumt inom sig sluten, men Lill våldsamma ut- brott rustad sinnesnatur, och en obeveklig sparsamnet, som vill neka den första att med sitt solblida barndoms- minne tillfyllest genomvärma den andras ödsliga rym- der. Den konstnär, hvars inbillning blott kan musiviskt sammanställa bilder, den skald, hvars känsla blott kan leka, ar för svag att inom och utom sig besegra den åt phlegma och kyla lockande tröghet, i hvilken den hårda Naturmakten yttrar sig. Derföre måste hans va- relse sätta sig i oinskränkt besittning af den tankans, förståndets, viljans jättekraft, hvars anlag är alla verk- ligt starka Nordboar medfödt. Hvad som at Söderns barn skänk es, måste af Nordens eröfras. På Skan- dinaviens halfö, skall Poesiens Oberon fira ett oåtskil- jeligt bröllopp med Philosophiens Titania 5 de kortsyn- U, som rädas att han derigenom skulle försmälta till en hamn, en skugga i bennes armar , föreställa sig ho- nom som en Combabus och henne som en Lampusa 5 saken sjelf, gemmgen skall vederlägga dem och det nästa ”tidens tecken” blir att ingen lyssnar till deras knarriga infall, Vi nämnde, att i Skönhetssjnnet vore en till det Sinnliga från det Ôfversinnljga verkställd öfvergang, af det slag, att det förra danas till en kroppslighet, i hvil- ken det senare, utan att uppoffra något af sitt eviga väsende, uppennarar sig liksom i en träffande, omiss- kännlig liknelse. Frågas nu efter möjligheten af en så- dan öfvergang ; så svaras, att denna möjlighet ligger i beskaffenheten af motsatsen mellan Ô fvers i nn lig t och Sinnligt, h vilken egentligen är motsatsen mel- lan Sinne (i allmänhet) och Sinnen. Är Lif, i hvar och en varelse, verksamheten af den förnimning, som från en viss bestämd varelsegrad . en viss enskild utgångs- och begynnelsepunkt, erfar Universum såsom Ett, och sjelf är, sasom en sådan erfarenhet , på den- na gifna grad och i denna gifna rigtuing från sin punkt en bestämd , särskild uppenbarelse af Enheten i det He- las mangfald : sa är Sinne, i sin ursprungliga bety- delse, lilvets fullständiga så activa, som passiva upp- fattningsförmåga för alla inflytelser af det Ena i det He- ra och alla aterflytelser af det Hela i det Ena. Hvad man kallar Sinnen, ar systemet af detta Sinnes or- ganer, genom livilka det såsom centralsinne verkar och meddelar sig; sjelft genom en osynlig radius evigt utstrålande från det högsta Centralsinnet, sin gu- domliga kalla. Hos menniskan kallar man Sinnet, så- som centralsinne, med rätta det inre sinnet; och detta är den inom oss befintliga lultkretsen för det Öf- versinnliga, hvilket i motsats till de yttre sinnenas om- råde må behålla sitt namn, ehuru det föröfrigt i sjelf- va verket blott är en högre Sinnlighet. Vill man i begreppet söndra från hvarandra de egenskaper, genom hvilka tillsamman lifvet upphöjer sig från blott drift till en individuellt formad handling, eller till en va- relse; så kan man säga, att det första i hvarje varelse är dess kraft (dess dynamiska natur), det andra dess själ, det tredje och yppersta dess ande; kraften är möjligheten af själ, själen är verkligheten af kraft; an- den, som förenar begge och lik ett ljus uppgår ur de- ras förening, är icke blott i krafien själ och i själen kraft, utan tillika den egedomliga principen i varelsens förhållande till sig sjelf och sin omgifning. Den individuella sammanfattningen af en varelses full- ständiga egendomlighet, såsom på engång och osöndradt sammanverkande kraft , själ och ande, eller känsla, böjelse och förstånd, är (i ordets centrala betydelse) dess Sinne; hos menniskan förnuftets energiska all- het. Derföre allstras i Sinnet, individualitetens egent- liga, oförklarligt underbara helgedom, alla dessa sym- pathier och antipathier, genom hvilka individualiteter 200 draga till sîg eller stöta ifrån sig hvarandra: KärleK ocli Hat. Åi' sinnet nog ofördeifvad!, eller nog för» adladt ocb förfinadt, att ined sin kärlek omfatta endast och allenast de föremal hvilka behaga sasom varande i kroppsformer omedelbart åskådliga Ideer, sa är det ? 1 delta förhållande betraktadt, skön h e tssinne, den fullkänsla af Naturens eviga bildniugslagar, som gron- dai allt ästhetiskt ocli artistiskt omdöme. Denna full— känsla, för hvilken ingenting är vidrigare än det i följd af en ond, en förstörande prmeip i sinnevérlden in- komna Stygga eller Fula, det Skönas vanställda mot- bild (hvars upphof och kynne skall framdeles utförligt afhandlas), ar med en på olika odlingsgrader olik be- greppskiarhet den såkallade Smak, som hos konstnä- ren yttrar sig i valet af ämne , i anordnandet och sty- len af dess behandling, hos kännaren åter i hans sätt att älska och granska. Fransoserna hafva utbredt i verlden detta ord sasom den ästhetiska omdömesförmå- gans tjenligaste benämning, och ehuru det onekligen rakt påminner om den gröfsta bland sinnliga njutnin- gar, sa lönar dock ej mödan att kampa om dess lämp- lighet mot en gammal inrotad vana, då begreppet i al- la fall med något namn skulle utmärkas, och det kor- taste namnet alltid är det bästa. Må man alltså fritt det att betecknÄ det fina, läckra, mellan in- stinkt och medvetenhet sväfvande tycket för det Skönas behag och det Styggas obehag, om blott man icke der- Under tanker sig en smak som blifvit förskämd af nå- SOI (ron ensidigt nalionlig kokkonst, utan tvertom en, hvars tunga förmår smaka ut (’et ursprungligt Söta och Bittra , Kraftiga och Vämjeliga i tingen. Ty blott d e n- n a smak är god; frisk; oföränderlig; ar, hvad redan Ehrensvärd kallade den, känslan af Naturens allrahem- ligaste sanningar. Men endast från Konstens egen höjd, der dess väsende herrskar såsom ingifvelse och såsom vetenskap om sin ingifvelse, kan argöras, om de, som tro sig äga Smak , i sjelfva verket äga den eller ej. Vanligtvis äges den i sm renaste, vissaste art at dem, som icke tro sig äga den, t. ex. barn och qvinnor: emedan det är Naturen sjelf, som i dera tycker och dominer. De stå närmast till Dil vets och Skömie- tens ursprung, och på dem strålar varmast morgon- skimret af dess soluppgång. Männer, som tänka med hjertat och känna med hjernan, befinna sig dock un- gefärligen i samma lyckliga belägenhet. De andra falla lätt antingen i den slöaste råhet, eller ock i den besyn- nerliga sjukdomen af ett hårdiiackadl, pockande, oför- dragsamt smakbarbari, som föi’ tid och evig- het förstenat och förstockat sig i liågra själlösa, utantill lärda, men med desto blindare förtröstan be- svurna och förfäktade dogmer. Det bjuder till att brin- ga sin ensidighet i system , och hyser den bittraste fi- endskap till alla de gestalter af skönhet och sanning , som icke passa inom dessa dogmers trånga skansverk. Exemplen äro i våra dagar ej fjerran att hämta. Sma- ken är hos dylika menniskor blott en nyck, en sedva- 202 na, en tradition, vid h vilken de lianga fast af intet an- nat skal, än derföre att de i sin ungdom tillfälligtvis kommo att vänja sig vid just de och de intrycken, de och de läxorna, och ej vid nagra andra. Fransmän- nens vitterhet, som föröfrigt, när den värderas enligt sin natur och jnom sina gränsor, har att framvisa ganska mycket som förtjenar aktning och beröm, skic- kar sig genom det inskränkta i sina åsigter, det hastigt öfverläsbara i sina grundsatser, förträffligt till skydds- borg och palladium för alla dem, som af brist pä sin- ne (nemligen pä hÖg- och djupsinnighet) föga eller in- genting lörsta. Af denna orsak hafva vissa nyare sven- ska författare sökt blotta dessa åsigters, dessa grund- satsers verkliga halft och varde : icke , såsom okunniga eller illvilliga domare påstå, för alt på gruset af den störtade dogmatismen uppresa en annan liknande inva— lid-förskansning, vare sig en uteslutande tysk, göthisk, phosphoristisk, eller huru man behagar kalla den; utan för att inviga det svenska konstnärssnillet, det svenska skaldelynnet i en klar, alltomfattande åskådning af Na- turens och Konstens riken, der sedan en befriad P han ta si må blomstra och skapa efter hjortans lust, väl på det skandinaviska nationalsinnets grund, men med all möjlig uni v er s a li tet af Smak, med all tänkbar personlig yttringsrätt af snille och känslostäm- ning. Ty det Mångfaldiga, och det i mångfalden Sjelf- ständiga, är till den grad Skönhetens och Konstens for- dran, att sjelfva det Stygga i stöd af denna fordran bi-^ 2OÖ drager till åskådligheten af det Helas harmoni, på sitt vis, nemligen genom contrastens egenskap, och ur- säklas af den ifrån sin första vämjelse sansade Smaken, gåsnart det betraktas i sitt aUmänpa verldsförhållande, eller i sjelfnödvändigheten af sitt väsende, der det är ett slags i chaos tillbakasunken fägring. Föröfrigt kan konstsinnet lika litet läras och instuderas, som sjelf- va Konsten; dock har det visserligen ej mindre, än al- la andra menskliga förmögenheter, syftning och kraft att genom en lefvande erfarenhet utvidga, för- kofra, förädla sig. Men huru långt denna erfaren- het kan komma att sträcka sina gränsor , till en verlds- monarki eller till en trägårdstappa, det beror på den såkallade Smakens större eller mindre ursprungsmått och näringsgrnud af phantasi. Ty endast genom denna tager Poesien såsom Konst i allmänhet, eller så- som det Skönas eviga sjelfbildningsdrift, den synliga Naturen i besittning. Der alltså phantasien är närva- rande i sitt minsta mått, ger hon tycke eller smak för det Täcka; i ett större, för det Vackra; i ett ännu större, för det Höga; i sitt allrastörsta, för det i alla former Ursprungliga och Heliga, eller för det Sköna i hela dess gudomliga fullkomlighet. Men hvad är då Phantasien?— Undersökningen af Skönhetens Idee lärde oss, att denna Idee icke blott är den utmärkande egenskap, som vi hos dess verk och afbilder åskåda, utan ock det verksamma, handlande 2o4’ skaplynne, som frambringar den egenskap i hvilken hon låter skåda sig. Skönheten yttrad i sin ver ksam- het funno vi vara Konst, eller Poesi uti högsta bety- delse. Det Sköna är alltså ett fritt väsende, ty det bildar sig sjelf; men det är också ett nödvändigt, ty dess lynne kräfver att det måste bilda sig. För hvar och en af dess bildningar, vid deras aflelse och vid deras anblick, verkar derföre såsom urgrund en organisk handlande enhet af frihet och nödvändighet, hvilken organiska handlingskraft framställer, hvad till- förne blott själens inre Öga såg , i gestaltei' för den sinn- liga åskådningen. Denna synbargörande ^(pavraaix kommer af productiva enhet, som på alla punkter formar och i alla rigtningar fyller omkret- sen af det Skönas rike, är Konstens bi 1 dn ing sför- maga, eller hvad vi kalla P han t a si. Den hav sin ljuskälla, sin upprinnelse, sitt mönster i den eviga Verldssjälen, eller i den handlande makt, genom hvil- ken alla väsenders Väsende gifver åt sin allförmåga en i tid och rymd outtömligt skiftande synbarhet. Verlds- själen är det gudomliga Förståndets imagination, hvarigenom det afspeglar sig för sig sjelft och bildar sig uttryck i en naturverld ; den skapande vishet, der begreppen oupphörligt i och med sin uppkomst tillika äro former, eller hvarje andebild i och med detsamma en naturbild. Ku är väl den jordiska Natur, som när- mast omfattar oss, och i hvars moderliga famn vi alla dagar njuta Gudomens diktning, icke i sin närvarande 2o5 Sntllighet och tålighet det Universum, som är den första Urbilden, det heliga Väsendets omedelbara aU spegling ; dock är hon afven i sin förnedring, som for- anledts af Menniskans fall, ännu ölverallt fattlig af ur- verldens glans, och i följd af denna faltlighet alla sko- na åskådningars bildande mdag och begynnelse. Ägde likväl icke Menniskan inom sig en shale af Verldssja- lens skapande kraft, så skulle dessa åskådningar aldrig kunna utveckla sig till och inlör något annat medve- tande, än gudomens eget: än mindre, liksom i Kon- sten, blifva Menniskans egna, det högsta med frihet och afsigt simibildande fram alstringar. Phantasien ar i menniskosjälen en ve rid ssjäl i sa m m m an d i a g, den högre (i delta jordiska lifvet sig blott ofullstän- digt uppenbarande) Naturens anticipation^ och oen stråle, genom hviiken menniskosjälen kan höja sig till en verksamhet som liknar Verldssjälens , är denne ljus- ande , som företrädesvis bland alla andar bär namnet Genius (Geni), framblixtrande ur den strängaste nöd- vändighet, den dunklaste omedvetenhet med den gla- daste frihet, det klaraste medvetande. Hans varelse, eller Snillet, skillras af Ehrensvärd icke illa, då han beskrifver den såsom ett ”öfversvämmande” af själsegen- skaper till en höjd, som mensklighetens allmänna öde blott sparsamt tillåter. Att Snillet, i hvars olympiska lif Sinnets hela fullhet ligger såsom ett harmoniskt verlds- allt, ar i och med detsamma detta sinnes sjelfkänsla, således den oförfalskade omdömesgrund, som ensam 2o6 bor forslas med ordet Smak, följer af Sinnets egeti i det föregående nogsamt ådagalagda beskaffenhet. De of- ta upprepade klagomålen öfver ett Snille, som skall sak- na Smak, öfver en Pliantasi, som skall Vara otyglad och svärmande, härröra blott från förvirrade före- ställningar om Snillet och Phantasien. Man har vid dessa klagomål antingen förvexlat phantasien med den blotta sinnliga uppfattningen och sammanbindningen af föremålens ut vårtes forhållanden, hvilken är hvad man vanligi vis menar med namnet I n b i 11 n i n gskra f t, och hvilken, såsom sålan , visserligen kan giipas af feber, svindel och hvarjehanda sjukdomsanfäll, af det skäl atf dess helsotfllstånd så ytterst nära beror på den physi- ska organismens; eller ock har man varit förmycket hjernlös och hjertlos , förmycket hopkrympt i vett och känsla , for att ej få skallvosot af ångest och convulsio- ner af markältlik grining , när man sett den verkliga phantasien trada främ i hela dess majestät af gudabu- ren Bi 1 dni n g skr a f t, och på éngång med alla flam- mor och färgor af sin eldsocean, liksom -t. ex. hos Shakspeare och Calderon, brusa in öfver småaklighe- tens alla dammar ocli förhuggningar; eller har man äntligen tagit . tillfälliga techniska brister, hvilka för- S5 mna i samma man som konstnärn bhr herre öfver sina ändamals jordiska medel och verktyg, för brister i hans snille och pliantasi. Det är tvertoni just genom snillet och phantasien, i följd af dessas oaflålligt sig vidgande och riktande begär att med sin högre sinne~ 207 Verld fullständigt eröfra, genomtränga och med sigsjelf- va försmälta den lägre sinneverlden, som de åklagade bristerna kunna imdaiirödjast ty skulle Snillet genom någonting annat, någonting utom sig varande istånd- sattas till denna Seger, så stode ju Snillet i ett afhan- gigt, ett hjelpkräfvande lorhållande till något, som ic- ke vore Snille; ett förhållande, hvilket för livar och en 5 som skarpt genomtänker Snillets begrepp, innebar den mest påtagliga orimlighet. Det år alltså, rentut sagdt, vår öfvertygelse_, att det akta Snillet alltid och allestädes är i sig sjellt älven den säkraste Smak och det ljusaste Förstånd, och alt således genom Snillet den daningslystna Phantasien är Konstens absoluta verk- s a mli e t s p rin c i p, utom hvilken konstnärn allsin- geil annan behöfver eller kan behöfva. Ty den verk- liga Phantasien (och all overklig ar ej phantasi, utan phantasier i) vistas icke blott på tingens yla, ehuru hon i den utpreglar och med nöje igenkänner sin mil- lionfaldigt återspeglade gestalt; hon vislas tillika i tin- gens allrainuersta, der Ofversinnligt och Sinnligt, För- stånd och Känsla, Ande och Natur osöndrade samman- verka såsom en i väsendet af hvarje ting sig individuellt upprepande ursprunglig all-enhet. I detta djup varder henne tydligt, att hvarje natur tin g, utan undantag, är en 1 ef van de varelse, och såsom sådan ger en för de yttre sinnena verklig symbol af den Idee, som utgör det inre sinnets allena sanna, allena oförgängli- ga verklighet. Denna Idee är derföre phantasiens I- 30$ deal med livîlket hen beständigt jemfor de dahiügäif som sinnena meddela henne, och till hvars mönster> Snillets heliga VenusUrania , konstnären blickar upp i nil sin diktan och traktan, men dock mest i den aflan- de hänryckningens, i ing if ve Is ens outsägliga ögon- blick» Haraf är också klart, all Idealet ej, såsom lik- väl mången synes tro , kan bestå i någon abstract bc® greppsfullkomlighet, eller ett obestämdt och formlöst förluftigande al de förhanden varande sinnliga föremålen j genom hvilket dessa skulle förädlas till en skönhet som öfverstege sjelfva Naturens. Idealet är tvertom Naturens egen organiskt bildande urform; väl endast för phantasien tillgänglig , men ock för henne narva® rande i alla verldslifvets gestalter, äfven i de allra- vanligaste, med sin verksamhets evigt friska ungdom.— Såsom den absolut praktiska princip, som gör Ideer å- skådliga, kunde man påstå att Phantasien vore ej min- dre Philosophens handliugsvilkor, än Konstnärens och Poetens. Ganska rätt: Men hon är hos philosophen af en concentrisk art, hos de sednare deremot af en excentrisk; det vill säga, hon dväljes hos den för^ re oafbrulet i den eviga Enhetens medelpunkt, och lipphamtar, derifrån kringspanande, inom sin pröfvan-^ de flamma allt det i föremålen väsentliga, för alt art-» tända detta och sig sjelf till det värdigaste offer på hög- altaret i det osynliga Ljusets helgedom; hos de andra ater störtar hon ut at alla håll från medelpunkten till den omkrets med hvilken föremålen möta henne ? och 2°9 trängtar rastlöst efter en njutning, en hvila, som icke föi r infinner sig än hon är så i föremålen öfvergången» att hon endast i det fullkomnande utbildandet af deras lifsämne erfar sin tillvarelse och endast i deras ljuft omarmande kroppslighet det ömma återsvaret på sin karlek. Så röner konstnärn genom den förkroppsliga- de, den i sinneverlden nedstigna Skönheten, som till en del är hans verk, men till en vida större del hans be- herrskande och uppeldande öfvermakt, sin personliga lefnads kallelse och betydelse; men icke utan kamp vin- nex* han oraklets saliga lösning, och han känner, innan det bildliga ordet hunnit födas, sin själ våldsamt skakas liksom Pythias, när det bäfvande templet och det invigda palmträdet med darrande löf anade solgu- dens ankomst. Derföre äro philosopherne egentligen det Evigas pr est er, men konstnärerne och skalderne dess siare, dess propheter; begge äro inspirerade, de förre af Sanningen så^om ljuselement, de senare af Skönheten sasom solbild. Af pbilosophen tankes Skönheten, af konstnärn verkslälles hon; i skapel- ser, af hvilka hvar och en är hon sjelf och hennes phautasi, synbarvordna i sin fulla, oinskränkta verklig- het. Hvarest nu det Skönas danande handlingskraft vi- sar sig såsom fullkomligt sluten inom sin objectiva be- gränsning, der är det Ändliga, det Naturliga, som ut- gör det sköna konstverkets kroppslighet, genom sin ab- solut fullbordade form upphöjdt till ett Oändligt, och således i noggrannaste mening Symbol; hvilket utan Svea IV, 14, 210 Ivifvel ar den sä kallade An tikenden grekiskt- romerska konstens allmänna kännetecken. Hvarest å- ter samma handlingskraft yttrar sig mindre såsom bö- jelse att hel och hallen försänka sig i och dröja inom en fixerad form, men deremot mera framîrâdei’ i egen- skapen af sin inre, sin subjectiva verksamhet, såsom en i oändlighetens medvetande från föremål till före- mål ilande alstringsdrift, der synes konstverket, oaktadt all dess sinnliga fuhkomnirg, förråda en längtan, ett sträfvande efter något annat ännu fullkomligare, hvil- ket efterlängtade andra återigen i sin ordning upprepar samma längtan , emedan denna deras åtrå är i sjellva srunden en åtrå efter hela den omatlighet at Skonhe- © tens väsende, som i Gnd omsluter all tid och all rymd inom ett enda evigt ögonblick. Dessa konstverk hänty- da derföre på hvarandra och innebära hemlighetsfullt hvarandra» betydelser, hvilka gemensamt syfta utåt élt underbart fjerran, som på engång ligger inom och utom dem; det Oändliga synes i dem hafva nedlåtit sig till det Ändliga, såsom en förbarmande kärlek, ned- kallad af trånad och föräldramild mot barnsliga böner. Hvad phantasien ur denna synpunkt bildar, är således icke blott symbol, liksom det förut betraktade med sig sjelft inom sin formgräns tillfyllest belåtna Andliga, utan tillika en sinnlig förklaring öfver sjelfva symbolen, eller åtminstone anvisning till en sådan förklaring. Det Eviga symboliserar sig derföre här så- som Allegori — och denna är den såkallade Ro- 211 man tikens, den cliristligt-europeiska konstens huf- vudsakliga kännemärke. Sä dela sig Konsten och dess verk sam hetsprincip, Phantasien, i följd af deras eget väsende, till en motsats, hvars inre grund-enhet (nem- ligen den productiva af nödvändighet ©ch frihet) yttrar sig itvenne, hvarandra utvartes motsalta hufvudrigtnin- gar af åskådning och skaplynne. Den ena rigtningen älskar mera Nödvändighetens och Naturens, den andra mera Frihetens och Personlighetens uttryck; den ena skådar menskligheten helst i skepnad af Myth och Gu- domen helst i skepnad af Ode; den andra lägger sin mesta vigt på framställningen af det historiska i men- niskan, eller på hennes Charakter, samt vördar i den lefvande verldslagen en Försyn, en faderlig vishet, ett h jer t a. Vi amna i en särskild afdelning noggrannare undersöka, huru dessa rigtningar verkade såsom förena- de i Orientens urgamla poesi, huru de söndrats, huru de förhålla sig till hvarandra i Konstens olika formbild- ningsarter, eller i hvad man kallar Konsterna, och huru andan af den konstperiod, som i våra dagar upp- gryr, åsyftar att åler, men på ett nytt och sjelfslän- digt sätt, försona och upphafva deras månghundraåriga tvedrägh Hvad i ordets vidsträcktare beteckning Poesien ar; hvad hon vill, och genom hvilken princip hon hand- lar : detta har nu blifvit utveckladt så fullständigt, som ändamålet för vår afhandling fordrar. Återstår alltså. 212 att skärskåda livad hon ar och vill i den inskränktare, eller såsom Skaldekonst; der hon använder Språ- ket och dess reglerade melodiska rörelse Rhythmen, grundvillkoret för all skön formbildning som sker i i d följd, till sitt yllringsmedel och derigenom blifver fden väsentligaste beståndsdelen af de språkframställnin- gar, hvilka vi sammanfattat under Vitterhetens namn. Den väsentligaste: ty all språks kön het — och utan denna för allt slags vitterhet gemensamt charak teris tiska form erkänna vi ej någonting för vittert — harleder sig ursprungligen blott från Poesiens inströmmande i språket såsom Skaldekonst. Derföre är ock Skaldekon- sten den konst, som å ena sidan förknippar, såsom ett förmedlande slägtband, de öfriga såkallade sköna kon- sterna vid Vitlerheten; under det hon å den andra, ehuru inskränkt till blotta gestalten af skaldekonst, lik- väl i egenskap af phautasiens andligaste tolk evigt beherrskande omfattar dem, såsom varande den syn- barvordna medelpun k t en af den Urpoesi, som i Sculpturen , Måleriet, Architecturen och Musiken än- nu döljer sjelfva centern, fastän den öfverallt i sina bildande radier är dynamiskt närvarande 5). (Fortsättning i nästa Häfte.) 1) De läsare, som intressera sig mera särskildt för Philosophien såsom sådan, torde vid detta ställe fordra en bestämdare utredning af den åsigt, som är min i afseende på denna vetenskap och dess åskåd- ningsart. Jag vill derföre här lemna en sådan i möjli- gaste korthet, utan andra anspråk än en dilettants. — All verklig philosophi är enligt min tanka, till sin begynnelse, N a t u r- P h il o s op hi : emedan Natu- ren är modren till all verklighet. Alla verkliga philo- sopher äro och hafva alltid varit Natur-Philosopher. Det är Schellings odödliga förtjenst, att han tydligare, än någon bland sina föregångare, ådagalagt nödvändig- heten deraf; hans lära bär derföre rätLvisligen det namn hon fått, och det i namnets alla bemärkelser. Föröf- rigt är Naturphilosophien lika litet fulländad med Schelling, som hon först med honom har begynt. Hon är årtusenden äldre än han: ty hon är så gammal, som det äkta och friska tänkandet, hvars forskningar utgå från iefvande erfarenhet afen enhet, i hvars fria och orubbliga åskådning alla lifvets och varandets motsatser ömsesidigt förklara hvarandra , emedan deras egenskap är att vara de synbara bekräftelserna på den- na enhets lifliga tillvarelse. Detta friska, evigt ungdom- liga tänkande är tillika Naturphilosophiens progres- siva princip, hvars progression till högre och högre 214 klarhet aldrig kan upphöra. All philosophi, som icke är naturphilosophi , tränger aldrig in till den intuition, utan hvilken all abstraction, all logisk verksamhet är ihålig och fruktlös. En sådan philosophi är och förblifver en fånge af si- na egna hjernspöken ; hon efterjagar forgafves än utom, än inom sig det Grund verkliga, hvilket dock i sjelfva sin allmänna uppenbarelse, såsom ett i och genom förnuftet sig iörninimande väsende , i hvar- je ögonblick är (eller åtminstone kan vara) tillgängligt för förnuftets erkännande uppfattning. Förnuftets i n- lör sig sjelft fixerade medvetande af detta förnimmande, är den omtvistade intellectuella åskåd- ningen: egentligen den enklaste, lättaste och renast em- piriska bland alla möjliga reflexionsarter. Dess inne-? håll är ideen af ett absolut, ett i och för alla motsat- ser, alla förhållanden af verldslif och förnuftslif iden- tiskt Grundväsende, hvars natur är en nödvändighet, en drift att oändligt förverkliga sig genom ett sjelfför- nimmande, som måste verkställas på alla i dess möj- lighet hvilande sätt, och som således i evighetens knopp innefattar allt förnuft såsom verld och all verld såsom förnuft. Man har sagt, att denna idee vore en af Naturphilosophien till nödhjelp för sin systematise^ ring uppfunnen abstract begrepps-enhet, i hvilken val aha motsatser vore försvunna, men tillika i och med detsamma allt lif, all verklighet: ty utan motsatser och mangtald är lif icke tänkbart 5 äro dessa åter blott skenbara, så är hela var tillvarelse ett gycklande dröra- Spel __ hvarigenora onekligen enhetens begrepp i sjclf- va verket blefve till ett obegrepp. Det Eviga, tänkt i sin renhet, eller tänkt såsom det öfver allt Relatilt upp- höjda Absoluta, vore då blott en negation af de förhållanden i hvilka varelser existera; och den refle- xionsart, som kallar sig dess åskådning, kunde aldiig, om den förfore conservent, i sitt betraktelsesätt deiaf komina ur mörkret af en tom indifferens till en alUlifvande identitet, till en Uridee som vore verk- ligt absolut, nemligen positif och skapande. Men man har icke besinnat, hvad likväl Naturphilosophien, se- dan hon genom Schelling kom att fästa en sorgfälhgaie uppmärksamhet på sin princip, alltid så uttryckligen förklarat, nemligen att den första Motsatsen (som innebär alla öfriga) är lika ursprunglig som den första Enheten, eller (hvilket vill säga detsamma) att Motsatsen är inom Enheten, ja är Enheten sjelf. Hvad? ropar man: detta är ju en oerhörd logisk con- tradiction ! Visserligen — om Enheten vore en sats, en logisk formel: men den är något helt annat; den ar en kraft, en drift, en natur, eller åtmin- stone en grund för all såsom kraft sig fram^tädande. beskaffenhet. Motsatsen är just den lefvande ytt- ring e n af Enheten såsom Enhet: och i denna lära ligger ingen annan contradiction , än den som ligger i allt slags polaritet och der bevisar för den dagliga erfarenheten, alt ingen identitet (ingen urkraft) är tänk- 216 bar utan under formen afen dualism, som är den actuerade identiteten, eller identiteten såsom ur sin förborgade möjlighet (indifferensen) frambrytande och verksam. Långt ifrån att upphafva antingen En- heten , eller sig sjelf, är Motsatsen den begynnande utgångspunkten, det alstrande och formande lifvet af hennes eviga väsende, och det såkallade Differenta, sedt i sin rot och kärna , är hennes i tid och rum actuellt uppenbarade verldsmångfald. I denna verldsmångfald, eller allhet af ting och varelser, är egentligen ingenting ett blott sken, emedan hvarje ting framställer, så- som sin själ, ett eget mått af den för alla gemensamt identiska urkraften; hvilket mått, betraktadt i sin upp- rinnliga väsentlighet, är tingets uregenskap , eller (med Platos uttryck) dess idee. Men då ideen innehåller en oändlig lifsförmåg ! , som tinget ej fullständigt kan upp- fatta och såsom sin egendom omsluta, emedan det är ett andligt, ett af andra mer och mindre liknande exi- stenser begränsadt phänomen, så står ideen alltid till phanomenet i förhållande af en evig urbild till en o- fullkomlig, förgänglig af bild, och krossar omsider den skora pregeln, den jordiska gestalten, för att i en utvid- gad rymd framträda under den friare, den ädlare skep- naden af någon högre metamorphos. Den frågan , om Naturphilosophien är ett realistiskt, eller ett idealistiskt system, ar alltså lätt besvarad: hon är den afgjorda- ste Realism och den afgjordasle Idealism, på en och samma gång. En annan fråga, som tyckes oroa flera, , .'.F ■ to *• -Z 217 ar den, huru den enda motsats, hvilken vi antaga så- som det eviga Enas eviga lorm, kan innebära och för- anleda en otålighet af motsatser? Svaras, att Motsat- sen ar (enligt det föregående) Erhetens inverkan på sig sjelf, eller Enhetens förnimmande af sin enhet? emedan Enheten, såsom absolut, sig fullkomligt upp- fyllande och tillräcklig, först och främst: måste vara nå- got som existerar för sig sjelf. Detta existe- rande är verkstäiibart endast såsom ett på engång Suh- jectift och Objectift, en enhet af 7’än ka och Vara, hvilken såsom sådan är en oupphörligt producerande verksamhet i tvenne rigtningar, inåt och utåt (con- tractif och expansif), af det skäl, att allt Inre fordrar ett Yttre såsom det vilkor, genom och mot hvilket det iståndsättes att erfara och uttrycka sin innerlighet. I följd af denna dubbla rigtuing sker, att Enheten, till begränsning och bestämning af sin sjelfförnimmelse, till handlingsämne och reactionsgrund, sätter (p on erar, föieställande bildar) 1 och med sig sjelf en annan en- het af Tänka och Vara; denna åter, lik den förra i väsendet, om än icke i det enskilda af formen, fordrar och sätter af samma nödvändighet en tredje: och så fortgår enheternas sättande af hvarandra i oändlighet. Det- ta förhållande, i hvilket den första Enheten, genom den första Motsatsen, oaflåtligt bildar nya enheter af Tänka och Vara, som genom sina motsatser likaledes bilda andra, fortfar ända tills det mått al bilduingskraft orh 218 bildsamhct är uppnådt, der deu första Enheten hunnit blitva för sig sjelf fullständigt lefvande och begidp- lig, såsom en hel Verld genomandad af dess själ och omarmad af dess ljus; hvais himmel nu, i motsats till tingen, till de härledda enheterna, sträcker sig öfver och omkring dem såsom den högsta enheten, i hvilken alla de öfriga hylla sitt strålande ursprung. Förstås likväl, att Enhetens utveckling till All-Enhet är endast for det sinnligt betraktande menniskoögat bunden vid succession i tid och coexistens i rymd : ty i sjelfva i- dcen af identiteten är det eviga Ena tillika i ett och sam- ma ögonblick det eviga Hela ; och dess fram blixt ring ur natten af sin blotta möjlighet, eller ur det rentaf Motsatslösa, Indilferenta, hvilket man fordom beteck- nade med namnet Chaos, är på engång det af blix- ten alstrade ljuset, eller hela den ur möjlighetens mörker framfödda skona verkligheten i en osöndrad och oafbrulen närvaro. Derföre är ock hvarje punkt, som tages på tidens linea, hvarje atom af den i rymden ut- bredda materien, i sin egentliga varelse en närvarande eviglnl. De ofvaimämnda enheterna, som tillsamman utgöra den lefvande verldsmångfalden, skilja sig från hvarandra i tveune hufvudklasser , af hvilka den ena o fullkomligare och liksom blott förberedande, den an- dra åter fullkomligare och liksom fullbordande, af- bildar den första Enheten och hennes önskan. Den förra klassens enheter utmärka sig genom en öf- vervigt af Vara, den senare klassens genom en of- 219 vervigt af Tänka; de förra äro den p hy sis ka Naturens , de senare den intelligentas existen- ser. Tydligtvis är endast hos dessa sista den all- männa enheten af suejectlif och objectlif upphöjd till klar föreställning om sig sjelf såsom en särskild lem af det stora Hela, d. v. s. upphöjd till personlighet; det är således ock endast hos dessa, som den allmänna enhetens sjelfFörnimmelse är — eller åtminstone förmår att bli — tillfyllest utvecklad, tilllyllest lör sin afsigt erfarbar och genomskadlig. DerfÖre tillerkänna vi blott dessa varelser egenskapen al fö r n ul ti gh e t, af själ i den höga bemärkelsen af ett fritt och oafhängigt sjelf- medvetande, da deremot de öfriga möta oss med mer och mindre utbildade gestalter antingen af lifvets upp- stigande till denna varelsegrad, eller af dess nedsti- gande derifrân. I Naturen är nemligen ej blott en uppåt syftande kedja af varelser , ulan ock en nedåt, som synes vara af den gröfre, den liksom oförarbetade ma- terien öiverväldigad och af en carrikaturlikt förstörande princip dragen utföre åt chaos tillbaka. Det är t, ex, blott på denna senare kedja, som apan kan sägas bland djuren stå närmast intill menniskan : ty apan är i lyn- ne och formdaning den bittraste parodi öfver den gröf- re, den ännu oförädlade delen af menniskans sinnlighet. Att det Sköna uppenbarar sig endast på den uppstigan- de kedjan, och det Stygga endast på den nedstigande, inses lätt af den förklaring jag gifvit öfver Skönhetens Idee. Dock linnes icke något väsende i den oss närmast 220 omgifvande Naturen, som kan vanställa sig till ett så styggt, som det med förnuft begåfvade, när delta glöm- mer sin höga plats ibland varelserna; ty just derföre att lifvets uppstigande liar i etl sådant väsende nått sin höjd, har det ock der uppnått det varelsemâ’t, som bär inom sig öfvergångspunkten till nedstigande. Också visar en daglig eilarenbet, att menniskan är stäild på en herr- lig, men svindelgifvande brant, hvarifrån, om hon bör- jar att falla, hon bradstörtar i förstörelse nedom alla öf- riga naturvarelser och stannar ej förr än vid skapelsens nadir. Orsaken är den , att då alla öfriga existenser äro till blott såsom förberedande villkor och medel för upp- nåendet af den absoluta Enhetens fullständiga lif, och då denna Enhet endast i förnuft varelserna fullstän- digt förnimmer sig, alltså endast i dem fullstän- digt lefver, så äro ensamt förnuftvarelserna sjelf- ständiga; den absoluta Enheten är nemligen i hvar och en af dem närvarande såsom omedelbart abso- lut, då hon deremot i de andra är närvarande blott såsom utvecklingskraft af det allmänna natursamman- hangets nödvändighet. Derföre är det för förnuftvarel- serna möjligt, att verka emot henne och att vilja sät- ta sig sjelfva, faslän blott enskilda och af hvarandra be- gränsade enheter, i den allmänna, den alltlifvande och alltformande Enhetens ställe; ett bemödande, som är Stridens och det Ondas upphof. Menniskan är likväl ej den intelligens, den ande, som först föll: lika li- tet, som hon kan vara den enda och högsta förnuft- varelsen. Vill man än, för att beqväma sig efter en rådande fördom, lemna ur sigte den underbara slägt af Natur-andar, hvarom urgamla traditioner och ännu i våra dagar ej sällsynta personliga erfarenheter tala, en slägt af varelser, som synas (om man får domina ei- ter dessa uppgifter) fylla den annars tomma rymden mel- lan Menniskan och den blott djuriska Naturspheren, i egenskap af individuer, som stå på skil jogränsen mel- lan Natursjäl och Förnuftsjäl, samt derföre blott nyck- fullt och liksom humoristiskt begagna den i dera phy- siskt mäktigare Naturen till handlingar, som före- komma menniskan magiska och obegripliga : så behöf- ver man dock ej af idel höflighet betvifla, att rymden of van om menniskan är fylld af högre förnuftvarelser, i hvilka Naturen är uppstigen närmast intill den ur- sprungliga Enheten, och således både p hy sis k t och andligt mäktigare än i menniskan. Dessa väsenden äro Änglarne, om hvilkas tillvarelse den äldsta philoso- phiska speculation talar med samma visshet, som de äldsta urkunder af gudomlig uppenbarelse. Det är na- turligt, att bland de andar, som från begynnelsen sto- dn allranärrnast intill Gud, just derföre högmodsbe- gäret att sjelf blifva Gud skulle finna den största möjligheten att frambryta; det var således ej den svagaste af dem, det var den ypperste, som bief den förste affällingen och den förste förförarn. Menniskan har alltsedan oupphörligt varit blottstäid för hans retel- ser: ty de onda Änglarne, mäktiga ännu i sin förne- 222 dring, uppeldas afen syndens och förstör el sens inspiration, med hvilken desöka antända först Men- iiiskan och sedan (genom henne) Naturen, på det alt alla lifvels krafter skulle utbrista och sammanstämma i ett gemensamt uppror, om deras förehavande kunde någonsin annorlunda än delvis lyckas. På skiljovägen ställdt mellan den uppåt och den nedåt syftande varel- sekedjan, ar menniskoslägtet öppet för tvenne andeverl- dars inflytelser^ och denna ställning upphafver så myc- ket mindre menniskans af samvetet bevittnade morali- ska frihet, som det fullkomligt står i hennes karleks makt, att vända sig åt det ena hållet eller åt det andra« Hon räddas från undergången genom att älskande höja sig till de goda Änglarnes lifslnft, och der dricka dyg- dens och bildningens inspiration; hvilken för- ölrigt, såsom sådan, cj oundgängligt behöfver yttra sig i slora själsgåVor och lysande bedrifter, utan äfven i det ringaste mått af en mensklig dailing kan göra sig gällande såsom liflig tro på det Goda och på ett förso- nande gudomligt bislånd. livad slutligen Guds väsende angår, betraktadt såsom i c k e blott Grund v äsend e, ulan ock såsom Ur va reise och Urförnuft, så bör der- vid besinnas, all den för alla särskilda enheter allmän- na Enheten icke under något annat villkor kan vara denna allmänna , än derigenom att hon icke blott är den första Enheten, ulan ock den sista (A och O), således i och för sig sjclf en särskild liksoni de andra, men (såsom den sista) den högsta af alla slags sär- skilda enheter. En så beskaffad Enhet är i och med detsamma det högsta, det fullkomligaste sjelfmedvetna identiska band af Tänka och Vara, eller af subjectiif och objecllif: således den fullkomligaste Person. Det eviga Ena sammanfattar, i och med fullbordandet af dess alla mamfestationsgrader, sig sjelft i sin ursprung- lighet såsom en sig fullständigt utbildande Allmakt, och livilar öfver denna allmakt såsom dess ordnande. För- stånd ooh Vilja, eller såsom dess eviga Individua- litet. Alltså är det Absoluta, som i det physiska uni- versum framställer sig blott såsom personlighetens sub- strat eller fundament, i det intelligenta universum åter väl såsom personlighet^ men icke såsom en fullt ursprunglig, i Gud på engång Grund väsende och Ur- person. I egenskap af det förra är Gud den eviga Na- turkraften och Verldssjälen; i egenskap af den senare är han den eviga Anden och Visheten, som allfaderligt utvecklar, leder, beherrskar tingens och händelsernas mångfald. Hufvudfelel i all Pantheism består der- uti, att den i Gudomsvasendet ser endast Naturkraft och Verldssjäl. Theismen deremot, till hvilken jag bekänner mig, ser i Gud ett Individuum, som väl har sin grund, sin rot i ett väsende, hvilket såsom grunden till Honom är grunden till Allt, men som med sin makt omsluter hela detta grundväsende., och således nöd- vändigt måste vara en personlig varelse begåfvad med all tänkbar personlig fullkomlighet. Men om en personlig Gud måste det ock,, liksom om personli- 224 ga varelser i allmänhet, gifvas en kunskap, som är grun- dad på omedelbart umgänge och historiskt vittnesbörd. En sådan kunskap är i sin renaste klarhet åt mennisko- slägtet meddelad genom Christendomens urkun- der, som uppenbara Gud i egenskapen af all mensklig samlefiiads, all historias personligt gudomliga medelpunkt. I Christus, som derföre ar det för- kroppsligade e viga Ordet, uppträdde Gud sjelf per- sonligen inom mensklighetens område; och det såsom Medlare mellan Sig och den affallna menniskoverlden. Ty inom den fallna, under synden fångna och derige- nom i strid mot den heliga verldsoi dniugen komna men- niskan låter den öfvermakt, mot hvilken hon uppreser sig, naturligtvis känna sin återverkan såsom en häm- mande, hämnande och straffande, eller uttrycker sin närvaro i den menskliga känslan såsom vrede; fastän det element, som mom syndaren verkar sasom en brän- nande eld, i Gud sjelf är endast en ljusklar, värmande och lifvande låga. Väl gifver samvetet menniskan till- känna åtminstone grunddragen af den gudomliga lag, eiter hvilken hon bör handla: men denna lag förekom- mer henne såsom ett förbarmningslöst ideal, ej mindre oupphinneligt i utöfning, än strängt i bestraffning ; och hvad åferstode då lör de åt sig sjelfva öfvergifna död- lige annat, än (för mängden) att berusa sig i synd, ra- sa och förgås , eller (för de bäste) att snöra in sig i en med stoisk resignation anständigt förklädd förtviflan? Derföre uppenbarade sig i Christus den Gudomslifvets söm rued Makten försonar Rättfardigheteii? Öeiina princip är Godhet, och ar det heligaste af det Heliga, det gudomligaste af det Gudomliga: ty den ar sjelfva det synbarvordna hjertat af Allfadern, eller den oändliga kärlek, hvarmed han hellre nedsänker det- ta hjerta i rymden af den sv^ga mensklighetens lidan- den , än tillåter ait de bräckliga, forförda barnen skull© digna såsom hämndoffer för hans allmakts förtärande brand. Kärlek är Godhetens vilja, och älskade att Uppenbara sig under skepnaden af de Jjufvaste mensk- liga förhållanden: faderlig i den lifgifvande Makten-^ moderlig i den jungfruligt fruktsamma Naturen sonlig a den Gudamenniska, som framträdde såsom dess fullbordare och förlossare. i sin skönaste blom- teia, O vinnan, blef Naturen först tillgänglig for det On- das lockande gift, och genom den qvinliga hälften af sin sjal förleddes Mannen att lyssna till Ormens fagra löften: men just derföre blef i den återställda ur- sprungliga q vinn an, i en fullkomligare Eva^ Na- tui en först renad till sin fordna skönhets himmelska o— skuld, och i Marias person helgad att föda det barn,' h vais lekamlighet omfattade hela den saliggörande ur- kraften af Gudomens fullhet* Dock nog; jag nödsa- kades att skrifva en bok i stället för en anmärkning, öm jag har ville utförligare inlåta mig i framställande af mina tankar om Aterlösarn, hans lefnad, lära, li- dande och förklaring5 qm beskaffenheten af den christ* 226 na Kyrka, som är ensamt sann och i sitt väsende alp männelig; om de närmaste deltagarne i Christi gudom- liga krafter och verkningar, Apostlarne, Helgonen, Märtyrern©, de herrliga Legendernas hjeltar och hjel- tinnor, mot hvilkas dygd och mod ingen annan heroisrii uthärdar att täflande mäta sig. Jag har endast velat föra läsarens uppmärksamhet till den standpunkt, der, enligt min öfvertygelse, Philosophiens verldsåskådning derigenom fulländar sin synkrets, att hon vidgar sig till uppfattning af en högre sannings-uppenbarelse, än den som ett blott theoretiskt forskande kan gifva henne; i öch med detsamma ordnar hon sig un- der denna högre uppenbarelse, och förvandlar sig helt 'och hållet till den Ödmjuka Tro, som kallas Religion och af mången svagsynt ännu anses vara hennes af- gjorda motpart. •— All äkta Theism har sin rot i en .akta Naturalism: och liksom all verklig Phi- losöphi är i sin begynnelse Naturphilösophi, eme- dan hennes utveckling är hemmastadd icke i tomma be- grepps-formler, utan i den fulla, lelvande Naturen, så förmodar jag mig nu också hafva visat, att all verk- lig Philosoph! är i sin utgång — Theosoph i; inan må än öfver detta hamn larma så mycket man be- hagar. 2) Att de trenne skillrade åskådningsarterna, hem- ligén den rentaf sinnliga, den intellectuelfa och den ästhetiska, sammansmälta pä den menskli- ga själsodlingens höjd (hvilken är lika mycket oskuld som vishet) i en enda, den religiösa, synes mig vara i det föregående tydligen ådagalagdl ; likaledes, hu- ru den af Naturphilosophien fordrade åskådningen, re- dan såsom blott sådan, har ett positift innehåll, samt huru den urprincip, som är f örnuftets och Phi- losophions, också i och med detsamma är Lifvets och Verldens, man må nu betrakta den physiska sidan der- af, eller den intelligenta , den ethiska. Några ord om den afsigt, det sinnelag, som leder och lifvar al- la verkligt philosop lierande, torde likväl ej öf- verflödigt kunna tilläggas. — Hvad är det, som i hvar och en art af varelse är sann t ? och i hvad mått kan detta, såsom sådant, komma till vår insigt? Kunskaps- föremålets sanning är ingenting annat, än den ur- egeiiskap hvarigenom det är till, nemligen dess lif; åskådligheten åter, erkannbarheten, begripligligheten deraf sträcker sig så långt, som den lefvande uregen- skapen utvecklar sig i. en förnimmlig a erklighet af kraft och sjal, eller i en varelse. Om Naturen, om An- darne, om Gud kan således ingenting vidare utforskas, ingenting vidare vetas , än hvad de sjelfva genom sin tillvaro uppenbarat och uppenbara. Men detta kan vetas : och öfver begäret alt fullständigt och i strän- gaste möjliga sammanhang utbilda denna erfaren- het s-k un s k ap , stiger ej någon sund Philosophis anspråk. Hvem skulle inse mera skarpt , . än Philoso- pherne , djupet af den vanmakt, vidden af det afstånd. 223 som gör att ingen menskiig vetenskap någonsin formai* eröfra hela omätligheten af det Evigas innehall? Phi- losophien visar ju redan genom sitt blotta namn, att hon är en brinnande kärlek till Sophia, till den himmelska Visheten, men icke vansinnigt inbillar sig vara denna sjelf, hvilken såsom Guds eget heliga För- stånd endast i Aterlösarens gestalt kunde rymmas inom menskliga grånsor. Philosophien lofvar ej, att såsom kunskap och kunskapslära uppfylla liera förbindelser, äu dem, till hvilkas uppfyllande möjlighetsvillkorcu äro gifna i beskaffenheten af hennes organ, det vill säga, i förnuftets väsende och skaplynne. Dçssa villkor öppna visserligen en stor utsigt, men dock för menuiskoögon tillgänglig: nemligen den, att på ett harmoniskt, ett li- ka för det chemiska begreppet, som för den elektriska bildningskraften tillfredsställande sätt urskönja och upp- fatta, ifrån det Minsta till det Största och återigen från det Största till del Minsta, i alla ting och alla andar, i alla former och alla formförvandlingar, signaturen af deima hos Gud allena befintliga Uivi&het, som åt- minstone i deras grunddrag ej försmått att göra sig i- genkännlig för den fromma forskningens längtan och tjusning. I förhållande till öfriga kunskapsarter hav Phi« losophien således den särskilda, sig ensam tillhöriga upp- gift, att förbereda en Verldsvetenskap, som vor© en fullkomligt trogen afspegling af det i all Varelsopå ett eller annat vis mötande Sanna och Eviga. Hon ar ej sjelf denna Verldsvetenskap, men företecknar, Hk^ 2'2 gj 80'm på on från sin dunkla botten framstigande målning, dess gruppering ooh figurernas hufvudsakligaste contou- rer. Utförandet och fyllnaden af de enskilda delarna tillhör de kunskapsslag, h vilka äro ämnade att tillsam- manlagna bilda Kunskapens eller Vetandets allmänna svstem, och af hvilka hVart och ett för sig, i fall dot ratt begriper sin bestämmelse och sin plats i detta sy- stem , sjelft är vçrldsvetenskapen förverkligad under en viss nödvändig form och på en viss nödvändig stånds punkt. Men till dessa rätta begrepp komma de icke u- tan Philosophions hjelp : emedan hon ensam, såsom in Behållande» förnuftets för sig sjelft utvecklade construe çtiou, innehåller möjligheten af vetenskaplig basis och vetenskaplig regel. Philosophiens lösning af sin upp- gift består deruti , att hon för de ölriga kunskapsarter- na utreder deras betydelser och inbördes förhållanden , samt således anvisar dem deras rigtiga ställen och ända- mål i vetenskapernas gemensamma organism, d. ä. i den åsyftade och genom dem sig förverkligande Vmldsveten-" skapen. Derföre gör Philosophien , med växande styr- ka, sig oupphörligt mer och mer gällande såsom den ku ns k ap slära, i hvilken utsigten äf gifven att icke nycker, hugskott och ensidigheler skola evigt lörvirra de menskliga kunskapernas område. Dessa äro de väsentligaste dragen af min philoso- phiska öfvertygehes, eller rättare, af min lefnads och veik- samhets System. Kunniga läsare må dömma ? i hvad 20Ö ynân det kanske nära sammanhänger med något annat redan bekant (fastän föga förstådt), och huruvida det kan sägas vara af detsamma föranledt. I sin närvaran- de gestalt ar det icke dess mindre mitt: hvarlöre jag önskar, att ingen annan än jag sjelf må göras ansvarig för dess ofullkomligheter. At TERB OM, RÂTÏ'ELSJERÎ Ski. 48 not. 4 stâr J^ackmann 1. Hakmann j _ i4i rad. 17 st. dymaniska I. dyntmiika _ 167 - 5 st. folket * l. folket _ xGg - 3 st. fSrmSgenkeler 1. flrmSgtnhetü1 - 170 - 13 st. sjelf I- sjelft - 17g - 21 st. krôppliga 1. kroppsliga. - 185 - 7 st. sjelf 1. ijtlft - 18g - 23 st. gerimskinandet 1« genômskinandtt _ - 28 st. måse 1. måste Nottecknet 5) på sid. 212 borttagas.