



Innehåll,

ï. Ôfversigt Af Philosophiens När-
varande Tillstånd,

Af S, Grubbe. SkL

II.	Gustaf Adolph i Tyskland, Epi-
ska Fragmenter.

Af F. M. Franzcn;

in. Om Penningen, Af * (Insandt).

IV.	Undersökning huruvida en dömd
förbrytare bör aga rättighet,
att välja emellan det af re-
genten under form af benåd-
ning bestämda straf' och det
ådömda, Af J. H. Vogt.

V.	Bref ifrån Rom.

Af P. D. A. Atterbom.

1.

65.

119.

149<

173.
4 rad. 7 står VåldsamfaH) läs våldsammare

35 “	22 st. caussalitets fSr hällande, 1. caussallteis-fSthål^

lande

5g - 23 st. grund ; nÄmligen tinget i sig sjelf, så m. m»

1.	grund, nämligen tinget i sig sjelf; så m. m. '

44 - 26	st.	ofta ; att m. m.	1. ofta,	att m	rn.

—	-	st.	voro, 1. vore

io5 vers. 5	st.	i luften så vål	som på	fåltet;	1.	i andarnas

verld som i denna

li5 vers. 5 och 4 läses sa;

Mån har Sverge som Spartä : de gå med en ny Leonidas
Glads till offerdSd fSr det eviga fåderneslandet»
ÖFVERSIGT-

AF

phîlosophiens närvarande tillstånd.

P

aro fyra decemùcr förflutna, sedan Kant ge«
nom sin Kritik a£ det rena förnuftet väckle den phi-
losophiska forskningsandan till ett nytt lif, och der-
igeuoni föranledde alla de djupa speculatiya under-
sökningar, med hvilka alltifrån denna tid sa manga
i synnerhet af Tysklands störste Tänkare sysselsatt
■sig. Ehuru delade meningarne ock ma vara röran-
de dessa forskningars egentliga värde, och den vinst
Vetenskaperna eller Samhället af dem dragit; sa ma-
ste det dock utan tvifvel allmänt medgifvas, att
de böra, räknas ibland de märkvärdigaste af det när-
varande, pä märkvärdigheter sa rika, tidehvarfvets
litterära phenomener, i hänseende så väl till den
sjelfständighet, den dristighet och den ansträngning
af förnuftets hela kraft, hvilken i dem på ett omiss-
känneligt sätt röjer sig, som till det stora inflytande
(man må nu anse detta för välgörande eller skadligt),
hvilket de haft pa nästan alla bildningens delar.
Man har ej kunnat undgå, att inse eller åtminstone
misstänka, huru mycket denna så kallade nyar®
Philosoph! medverkat, att bereda den brytning i det
allmänna tänkesättet ? hvilken under de sedna^t för-

IIL	i
flutna åren ägt rum, samt att föranleda de nya asig-
ter, hvilka man sökt göra gällande, ej blott inom
Vetenskapernas, utan afven inom Religionens och
Konstens områden; och efter de olika sätt, påhvil-
ka man bedömt sjelfva dessa nyheter, har Philoso-
phien, såsom deras förnämsta källa, blifvit ett före-
mål ömsom för de högsta laford och de svåraste
anklagelser.

Det är anmärkningsvärdt, att denna vetenskap-
liga revolution tilldragit sig under samma tid, söm
en ej mindre viglig politisk, och fortgått vid sidan
ar denna sistnämnda. Under det ett af Europas
största och mäktigaste folk reste sig i massa, för att
Störta en föråldrad Samhällsbyggnad och på dess rui-
ner uppföra en ny, börjades hos ett annat det ej
mindre djerfvä försöket, att på en ny väg tränga
tillbaka till de yttersta grunderna för allt menskligt
vetande, och på dem bygga ett öbmkullstötligt och i
alla sina delar sammanhängande System, af hvilket
hvarje särskild Vetenskap blott skulle utgöra en me-
ra speciell tillämpning. Båda dessa hvälfuingar haf-
va varit yttringar af ett och samma tidehvarfs revo-
lutionära anda: i båda har ock denna yttrat sig med
lika oemotståndlig magt, ehuru den visserligen för
öfrigt i dem yttrat sig på olika sätt, och antagit en
annan charakter inom tankens område, än den röjt
i den politiska verlden. Det låg i sakens pptur, att
5

den politiska revolutionen tidigast och förnämligast
borde utbryta hos ett folk, hvars verksamhet alltid
varit hufvudsakligen riglad pa det yttre, och i ett
Rike, hvilket ibland det nyare Europas Stater så
länge intagit ett af de första rummen : den veten-
skapliga åter hos ett folk, hvilket, genom sin de'ning
i mänga små Staler och den deraf följande bristen
af en nationlig enhet, under de sista seklerna mer
och mer nedsunkit i politisk vanmagt, men i stället
rigtat nästan hela sin verksamhet pä det inre, och
blifvit den vetenskapliga grundlighetens och den dju-
pare forskningens hufvudsäte. I båda dessa hvälf-
ningar var frågan, icke om partiella och långsamt
fortgående reformer, utan om en i ett ögonblick upp-
stående, fullkomligt ny skapelse. Båda togo under
sin utveckling snart en helt annan vändning, äh de
första upphofsmännerne åsyftat eller förmodat. Båda
föranledde länge, i stället för allt det utlofvade go-
da, blott split, förvirring och anarchi: och under
det man i det ena landet lättsinnigt experimenterade
med en mängd af hastigt ombytta Statsförfattningar,
sag man i det andra, oakiadt hvarje ny Reformators
försäkran, att han nu ändtoligen lyckats att finna
den sanna, ovederläggliga och for alla tider gällande
Philosophien, en ej mindre hastig omvexling afphi-
losophiska Systemer.

Visserligen skulle det vara ganska orättvist, att
utsträcka denna jämförelse alltför långt; i synnerhet
om man denned åsyftade att väcka fruktail eller a*
vilja mot den nyare Philosophien, såsom farlig för
Religionen och Samhällsordningen. Utan tvifvel är
det enligt sakens natur en ganska stor skillnad
mellan en politisk revolution, hvilken satt i rörelse
hela massan af ett lifligt och lättsinnigt Folk, och en
vetenskaplig, hvars våldsamma skakningar stadnat
inom kretsen af det lärda, eller åtminstone af det
(i ordets vidsträcktare bemärkelse) bildade Publicum,
om den ock medelbart, genom sina allägsnare, men
just dcrföie mera stilla och blott småningom märk-
bara verkningar , haft ett icke obetydligt inflytande
äfven på den större Folkmassans tänkesätt.

tid då likväl i båda fallen varit fråga om en revo-
lution, bör det ej mycket väcka vår förundran, om
den gäsning i sinnena och det svärmeri, som åtföljt
båda dessa hvälfningar, i dem båda frambragt phe-
no mener, hvilka till en viss grad liknat hvarandra.
Också måste väl hvarje opartisk och tänkande erkän-
na, att man i den skrytsamma ton, med hvilken så
många Kantianer, Fichtianer och Scheliwgiaiier ut-
basunat det nya philosophiska Evangelium deras Mä-
stare skänkt verlden, i deras blinda Sectanda, deras
ytterliga paradoxi, och deras ofta pöbelaktiga pole-
mik mot sina motståndare, återfinner grunddragen
af ett slags litterär. Jacobinism och Sansculottism,
hvilken icke utan allt skäl ka» betraktas säsoia en
pendant üll den politiska?
J

Om ingendera af de nämnda båda revolutiönerna
ännu, kan .sägas vara bragt till ett fullkomligt slut!;
så synes man likväl äga någon anledning att Loppas,
att åtminstone deras våldsammare utbrott numera
äro öfverständna. Efter trettio års skakningar har
den politiska verlden återkommit till ett i någon mån
lugnare tillstånd , så att frågan numera mindr®. ar
om en total och ögonblicklig omskapning, än om en
vis och varsam förbättring af Statsförfattning^rne,
Afven inom Speculationens område fortsattes kriget
mellan de kämpande partierna numera åtminstone
med något mindre häftighet , än det förut blifvit
fördt. Vi hoppas ej bedraga oss, då vi antage, att
detta icke har sin grund endast i de tvistandes trött-
het och ett aftagande interesse för philosonhiska
forskningar, utan till någon del äfven deruti, att
man mera allmant börjat inse nödvändigheten af a* t
i dessa forskningar förfara med lugnt alfvar obh klar
besinning. För hvar och en åter, som i denna sin-,
nesståmning deltager i tidens philosophiska under-
sökningar, måste det vara af största vigt, att genom
en grundlig prÖfning af de Systemer, mellan hviika
Tänkarnes bifall ännu är deladt, göra sig, så vidt
möjligt är, reda för Vetenskapens hela närvarande
tillstånd. Visserligen är det först efterverlden, som kan
falla ett fullständigt och i alla afseenden tillfreds^
Mållande omdöme om vår tids Philcsonhi. Ämm är
den sa kallade nyaste Philosophions utveckling icke
slutad : den utgör ännu icke ett fulläildadt Helt ; och
vi befinne oss dessutom ännu icke pa tillräckligt af-
itänd ifrån den, för att kunna fullkomligt öfverse
den i alla dess delar och med full noggranhet be-
stämma dessas förhållande till .hvarandra. Imellertid
får likväl detta icke afskräcka oss ifrån bemödandet,
att, sa vidt det låter sig göra, äfven ifrån vår ståndpunkt
söka yinna en. sådan, om ock mindre fullkomlig, öfveisigt
af vår egen tids philosophiska forskningar ; och i sjelfva
verket är det val endast genom samtidens ofullkomli-
gare prö ning a dem , som efterveildens säkrare
omdöme kan förberedas. Vi behöfve ej säga mer,
för att rättfärdiga åtminstone sjelfva afsigten med
närvarande försök, hvilket är ämnadt att gifva, icke
en fullständig öfversigt och pröfning af Philosophiens
närvarande tillstånd, men likväl ett, måhända ick^
alldeles öfverflödigt, bidrag till en sådan,

Men innan vi ingå i denna framställning af Phi-
losophions närvarande tillstand, torde det icke vaia
öfverflödigt, att yttra några ord med afseende på
den tvist, hvilken äfven inom vart land under de
sednast förflutna åren blifvit förd rörande den så
kallade nyaste Philosophien, Nästan i alla tider
har Philosophien haft det sällsamma ödet, att
under det den af en del blifvit upphöjd, såsom
den första och vigtigaste af alla Vetenskaper, af an-
dra ål er antingen föraktas, såsom ett tomt och o-^
fruktbart grubblande öfver ämnen, hvilka ligga utom


7

grånsorna för all mensklig kunskap, eller hatas ocli
fruktas, såsom farlig för Religionen och Samhället.
Afven om den nyaste Philosophien höie vi dagligen
dessa motsatta omdömen fällas. Vi kunne ej här
uppehålla oss med någon undersökning rörande grun-
den till denna antagonism; men en temmeligen na-
turlig följd af densamma är det, att en afhandling,
sådan som den närvarande, lätt kan komma att af
båda partierna beskyllas för en alltför stor modera-
tism. Må man tillåta Författaren , att i detta hän-
seende med få ord afgifva sin enkla förklaring. Det
ar ej hans afsigt eller hans bemödande, att gå hvad
man kallar en medelväg mellan de motsatta sätten
att bedömma den nyaste Philosophien, utan blott,
att gå den redliga forskningens raka och jämna väg,
så vidt det är honom möjligt, att finna den. Om
denna väg likväl skulle komma att blifva en medel-
väg, så vore felet (i fall det andteligen skall vara
ett fel), ej hans, utan blott deras, som åt ömse sidor
afvikit ifrån den. Lugn och måtta i omdömen är
föröfrigt i hans tanka ej detsamma, som köld och
likgilltighet för sanningen. De som redan förut anse
det för fullkomligen afgjordt, antingen att den nyare
Philosophien, såsom en sammangyttring af idel o-
rimligheter, ej förtjenar någon vidare profiling, eller
ock att den, såsom utgörande höjden af all mensklig
vishet, ej behöfver någon sådan profiling, torde båda
göra rättast uti, att lemna närvarando al handling
8

alldeles olåst. Uttryckëligen förklarar oék FörfaU
taren, att det ej är hans afsigt, att genom den-
samma leda hela det läsande. Publicum till nå-
gon,. vare sig fördelaktig eller ofördelaktig, opinion
om den nyare Philosophien, emedan det för hela
den del af detta Publicum, som ej sysselsatt sig med nå-
got egentligt studium af Philosophien, alldeles icke gifves
någqn möjlighet, att om densamma erhålla en öfyer-
tygelse. som. blir något annat, än blott en. blind på
auc måtet grundad fördom för eller emot något, som
man ej förstår, hvaraf onekligen följer, att det för
demia del af Allmänheten är det enda ratta, alt af-
hålla sig ifrån alla omdömen öfver dessa ämnen.
Blott åt dem, hviika af sann inre kallelse göra Phi-
losophien till föremål för ett verkligt och alfvarligt
studium, men ännu ej hunnit göra sig fullkomlig re-

da för syftningen och innehållet af vår
sopliiska forskningar, egnar Författaren
handling, i det hopp, att den i någon
kunna lätta deras bemödande, att lära
och bed Ömma dessa forskningar.

tids philo-
denna af-
mån torde
rätt känna

For att vinna ett redigt begrepp om Philoso-
phiens närvarande tillstånd, är det oundgängligen
nödvändigt, att man först och främst göi' sig bekant
med de philosophiska forskningarnes hela föregående
utveckling, och i synnerhet med deras utveckling
under de sednast förflutna decennierna, eller ifrån
den Kantiska Kriticismens uppkomst och uihréfhmde^
Bhuru vàïïl’igt det är, ait man betraktar de mänga;
särskildi a philosophiska Sys temerna blott såsom en
mängd af tillfälliga osammanhängande eller mot 11 var-
andra stridande meningar; röjer det sig likväl gan-
ska lätt vid ett grundligare studiuik af Philosoph iens
Historia, att alla tiders Speculation utgör ett stort
Helt af oafbrutet fortsatta och mot ett yttersta mål
framskridande forskningar, en kedja, i hvilken hyar-
je länk slår i sammanhang med. alla de öfriga. Det
närvarande tidehvarfvets Philösophi har blifvit för-
beredd genom alla de föregåendes : det är genom
alla föregående tiders forskningar, som Specnla-
tionen blifvit förd till den ståndpunet, pä hvilken
den i det närvarande ögonblicket befinn gr sig: det
är derföre endast under det vilkor, att man äger eu
noggrann och fullständig kännedom af alla dessa fö-
regående tiders Philosophi, som man kan fullkom-
ligt förstå och rätt bedömma vara dagars philosophi-
ska Systemer, så vida dertill fordras, att man skall
känna dem genetiskt, eller att man skall känna alla
de anledningar, af hvilka de uppkommit, och deri-
genom kunna för sig förklara deras ursprung. Alen
i synnerhet förutsattes för möjligheten af en sådan
genetisk kännedom af Philosophions närvarande till—
stånd, alt man gjort sig tillräckligen bekant med
den närmast föregående tidens philosophiska Syste-
mer, emedan det naturligtvis ar genom dessa, som
Philosophiens närvarande tillstånd närmast blifvit
JO

förberedt. Huru omöjligt skull® det icke till exem-
pel vara, att rätt förstå och bedömma Schellings Sy-
stem, om man ej förut känner det Kantiska och
det Fichteska, genom hvilka det förstnämnda blifvit
föranledt? En stor del af de oriktiga omdömen, hvil-
ka ofta blifvit fällde om detta eller andra af den när-
varande tidens Systemer, hafva just haft sin grund
i bristen af en sådan kännedom om deras samman-
hang med den föregående tidens Speculation.

I anledning häraf borde vi kanhända, för att
yätt utreda Philosophiens närvarande tillstånd, börja
jned en fullständig exposition af den nyare Philoso-
phiens hela föregående utveckling, åtminstone allt
ifrån den Kantiska Kriticismens uppkomst. Men
då detta skulle leda till en vidlyftighet, genom hvil-
ken vi alldeles skulle öfverskrida gränsorna för en
af handling, ämnad att införas i en Tidskrift, måste
vi åtnöja oss med, att rörande de i den föregående
tidens Speculation liggande anledningar, genom hvil-
ka Philosophiens närvarande tillstånd blifvit förbe-
yedt, endast nämna det mest oumbärliga. Om den
Kantiska Kriticismen torde vi £å förutsätta, att den-
na afhandlings Läsare förut äga någon kännedom,
då man af denna Lära har, utom sjelfva de Kanti-
ska skrifterna, så många andra till en del åtminsto-
ne brukbara framställningar, och det derföre vore
tämmeligen öfverflödigt, att öka deras antal med en
1 L

ny. Dercmot torde det ej vara lika öfverflodigt, att
vi uppehälle oss något vid de philosophiska asigter,
hvilka af Kriticismen närmast föranleddes, och i syn-
nerhet vid Fichtes Vetenskapslära.

För att rätt fatta syftningen af den Kantiska
Kriticismen, och för att förstå de anledningar, hvil-
ka den innehöll till de sedermera uppkomna Syste-
merna, måste man erinra sig, att det egenteligen var
tvenne hufvudfrågor, pa hvilka Kant i sitt försök
att åstadkomma en reform af Philosophien fästade
sin uppmärksamhet, och hvilka han genom sin Kri-
tik af det rena förnuftet sökte besvara. På ena sidan
fann han sig nemligen genom allt det otillfredsstäl-
lande i den föregående tidens Dogmatism uppfordrad
till en undersökning rörande sjelfva möjligheten eller
omöjligheten af eu Metaphysik i ordets hittills vanli-
ga bemärkelse, det vill säga, af en "Vetensxap, hvil—
ken borde innehålla en demonstrerad och apodiktiskt
viss kunskap om tingens sanna och yttersta väsen-
de, och i synnerhet om de öfversinnliga ämnen,
hvilka i moraliskt och religiöst hänseende äro för
menniskan af det högsta interesse, nemligen Guds
exsistens, viljans frihet och själens odödlighet. Pa
den andra åter föranleddes han genom den tvist,
som bKfvit fördr mellan Empirismen och Rationa-
lismen angaende ursprunget af all mensklig kun-
skap , samt i synnerhet genom Humes Scepticism,


hviKcn tycktes sluta denna tvist med upphafvandet
af all kunskaps objectivitet, till att fatta frågan om
all kunskaps möjlighet, ursprung och objectiva rea-
litet ur en högre synpunct, än den någonsin fornt
blifvit fattad, och att söka besvara den i hela dess
vidd. Pä bada dessa problemer gjorde Kant lika
mycket afseende, Och det var detta dubbla ändamål,
som bestämde hela rigtningen af hans philosophiska
forskningar. Det ar nemligen klart, att han, för att
besvara de båda nämnda frågorna, icke hade någon
annan utväg, än att företaga sig en grundelig, veten-
skaplig undersökning om den menskliga kunskapsför-
mågan i alla dess yttringar och modifikationer. Frå-
gan om objectiviteten, eller om ursprunget och gill-
tigheten af all den kunskap, som utgör vår egente-
ligen så kallade erfarenhet, ledde nödvändigt till en
undersökning om sinnlighetens och förståndets väsen-
de och lagar, emedan det är genom dessa förmö-
genheters yttring, som vi erhåile all vår erfarenhet.
Frågan åter om möjligheten och gilltigheten af en
kunskap om det öfversinnliga ledde lika nödvändigt
till en undersökning om förnuftet, betraktadt såsom
förmåga ar ideer, emedan alla våra föreställningar
om det öfversinnliga utgöras af ideer, efter den be-
märkelse, hvaruti Kant tog detta ord. Vi vilje ej
dermed säga, att Kant helt och hållet afsöndrat de
nämnda frågorna från hvarandra: detta va^ i anseen-
de till aeras nära sammanhang med hvarandra hvar—
ken möjligt eller tjenligt; ingendera af dem kunde
fullstândîgt besvaras på annat sätt, an genom en
granskning af hela kunskapsförmågan. Imellertid
följer det af sakens natur, att det i synnerhet är i
de delar af Kants Kritik, hvilka innehålla Kritiken
af sinnligheten och förståndet (det 5ill säga, i den
transscendentella Æsthetiken och i den transscenden-
tella Logikens förra del, eller Analytiken), som hans
förklaring af objectivité ten måste sökas, då det der-
einot hufvudsakligen var uti Kritiken af förnuftet
i inskränkt bemärkelse (det vill säga: i den transscen-
dentella Dialektiken), som han sysselsatte sig med
frågan om möjligheten eller omöjligheten af en kun-
skap om det öfversinnliga.

Kants Kritik af det rena förnuftet låter
jämföra sig med Lockes Försök om det mensk-
liga förståndet i det hänseendet, alt uti båda
dessa arbeten är fråga om en fullständig undersök-
ning om kunskapsförmågan i alla dess yttringar,
samt att denna undersökning af båda dessa Tänkare
betraktas såsom utgörande den egenteliga grundlägg-
ningen till all Philosophi. Men den Kautiska under-
sökningen om kunskapsförmågan åtskiljer sig ifrån
den Lockiska derigenom, att den är djupare och
grundligare, och derföre leder till helt andra resul-
tater. Locke börjar med att söka bevisa, att det ej
gifves några medfödda begrepp, och sålede^ ej nå-
gon kunskap a priori, och hans uppgift är aft vi-
sa^ huru all men^Ui^ kunskap beslår, dels i det
14

yttre och inre sinnets enkla föreställningar, dels i
de så kallade sammansatta, hvilka äro bildade af
de förstnämnda, och huru således alla föreställnin-
gar ytterst leda sitt ursprung af den sinnliga varse-
blifningen. Kant åter utgår ifrån att bevisa, att det
gifves kunskap a priori (ehuru denna ej består i
medfödda begrepp), emedan det gifves i vårt medve-
tande föreställningar, hvilka äro absolut allmänna
och nödvändiga, och således ^j kunna leda sitt ur-
sprung af den sinnliga varseblilhingen, då de före-
ställningar, hvilka äro hemtade af denna, aldrig
kunna blifva mer än colnparatift allmänna, och al-
drig kunna få apodiktisk utan blott assertorisk viss-
het. Såsom exempel på sådana absolut allmänna
och nödvändiga föreställningar anför Kant de ma-
thematiska begreppen och axiomerna, de allmänna
begrepp och Jagar, hvilka vi i all erfarenhet använ-
de, och hvilka egenteligen gifva denna sin objectivi-
tet (t. ex. caussaliletslagen), och andteligen de ur
förnuftet outplånliga ideerna om det öfversinnliga,
som ligger utom gränsorna af all erfarenhet. Dä
nu dessa allmänna och nödvändiga föreställningar
icke kunna leda sitt ursprung af den sinnliga varse-
blifningen, och således måste vara a priori , eller
hafva sin grund i sjelfva Intelligensens väsende; så
blef det, i anledning häraf, hufvudföremålet för
Kants kritik, att utreda möjligheten och gilltigheten
15

af all sådan kunskap a priori; och han egnade på
ett så uteslutande sätt sin uppmärksamhet åt denna
frågas besvarande, att han nästan glömde, eller åt-
minstone blott i förbigående besvarade den andra
till en fullständig undersökning om den menskliga
kunskapsförmågan hörande Irågan , nemligen om
möjligheten och ursprunget af det empiriska i våra
kunskaper, det vill säga, af sensationerna; Denna
ofullständigliet eller ensidighet låter, imellertid lätt
förklara sig deraf, att den förnämsta svårigheten vid
båda de hufvudproblemer, hvilkas upplösning Kant
åsyftade, nemligen det om objective telens förklaring,
och det om möjligheten af en kunskap om det öf-
versinnliga, just bestod deruti^ att i båda förutsät-
tas vissa föreställningar a prion, hvilkas möjlighet
det syntes svårt att förklara, sedan det genom Locke
och hans efterföljare blifvit bevisadt, att det ej gif-
ves nagra medfödda begrepp. Kant sysselsatte sig
derföre nästan endast med att förklara det rena el-
ler det som är a priori i den menskliga kunskaps-
förmågan, hvaremot han i afseende på det empiri-
ska eller sensationerna åtminstone uttryckte sig så,
som ville han bibehålla det populära och i den Locki-
ska Empirismen upptagna föreställningssättet, att seni
sationerna leda sitt ursprung af de yttre tingens in-
verkan på oss.

På hvad sätt nu Kant genom sin Kritik besva*
.	♦,< i ■	x / -'y	' rr ..

1G

rade den nämnda liufvudfrägan oln mÖjligheteii af
en kunskap a priori (eller, efler Kants uttryck, om
möjligheten af synthetiska omdömen a priori), och
huru han genom besvarandet af denna fråga sökte
pa ena sidan utreda objectiviteten, och pa den an-
dra bevisa omöjligheten af ali egentlig theoretisk
kunskap om det öfversinnliga, (h varom, enligt
denna lära, ondast en praktisk eller moralisk tro
blir qvar), måste vi, såsom redan är namndt, för
att mid vika en alltför stor vidlyftighet, här förutsät-
ta sasom bekant. Deremot torde vi, för att med få
ord angifva, huru Fichte àf Kriticismen föranleddes
till sin djerfvare Idealism, böra kasta en blick på
de närmast föregående försöken, att dels interpre-
tera och förbättra, dels vederlägga den Kaotiska
läran.

Det salt, hvarpå Kriticismen af dess flesta an-
hängare fattades, bestämdes liufvudsakligen genom
dén nyss nämnda ofullstäiidigheien af den Kao-
tiska undersökningen, eller derigénom att Kant
nästan endast reflecterade på möjligheten och ur-
sprunget af det rena i menniskans kunskaper,
Och deremot blott i förbigående omtalade det genom
sensationerna gifna empiriska, utan att ingå i någon
vidare lörklaring detaf. Kant hade egentelisen be-
modal sig alt upptäcka och angifva alla de rena eller
allmänna och nödvändiga föreställningar, hvilka till-
höra hvarje särskild modification af, den menskliga
kuukäp;förxnigan? nemïigen simil ghetons. former.
i7

förståndets kategorier öcli förnuftets ideen flan ha-a
de sökt Utreda, i h vilken mening dessa föreställningar^
ulan att utgöra hvad man i den äldre Rationalismen
hade kallat medfödda begrepp^ likväl kunde tänkas
hafva sin grund i sjellva intèlligenîsens väsende ,
iiemligen såsom uttryckande de allmänna och nöd-
vändiga lagarné för dëss verksamhet, af hvilka lagar
intelligeritsén måste erhalhi ett mër èllër mindre klart
medvetande getiom dëras aüvändnirig i erfareilheten
eller lifvët, och hvilket medvetande ändteligeii må-
ste åtföljas äf förestälihiiigeh oin deras allmänhet ocli
nödvändighet, emedan intelligehtseii vid dessä lagars
användning kännér sig ej i iiågöt fäll kuiinä handla
ännorlimda, än på detta bestaindä sätt. Man käri
väl éj säga, att Kant på ett fullkomligen tydligt satt
titredt möjligheten äf dessä rena föfeställningår: han
kunde ej genetiskt förklara dem^ eller visa, livårföre
kunskapsförmågan just måste i sin yltring följa
dessa och inga andra lagar: livad liaii kallar for en
deduction af t; ex. sinnlighetens former eller kate-
gorierna utgör ej eii genetisk förkläririg af deras
möjlighet, utaii blott éri bevisning af deras verklig-
het och af deras oumbärlighet såsom vilkor för en
fegentlig erfarenhet. Han beviste ined étt ord blott,
ätt kunskapsförmågan är bUndeii vid dessä och in-
ga andrå lagar, ocli att det äf medvetandet af des-«
sa lagarj och föreställningen om dem in absträeto,
iom utgör hvad vi kalle kunskap a priori; men

Svea HL	ÿ
18

*

han kunde ej ur intelligentseiis väsende förklara ur-
sprunget af dessa lagar. Han stadnade vid en factisk

kunskap om dem, och hans kritik
nuftet bl ef således icke en genetisk
den menskliga kunskapsförmågan,
nalytisk exposition af densamma,
icke förringa värdet af denne store

af det rena för-
construction af
utan blott en a-
Detta kan likväl
Tänkares bemö-

danden. Ty antingen man anser det för möjligt el-
ler ej, att gifva en egentligt genetisk deduction af
den menskliga kunskapsförmågans allmänna och nöd-
vändiga bestämningar; sä var likväl vid Philosophions
dåvarande tillstånd en analytisk exposition af dem
onekligen det, som närmast fordrades för denna Ve-
tenskaps regeneration: och denna undersökning an-
ställdes af Kant med en grad af grundlighet och
skarpsinnighet, tillräcklig, för att fullkomligt veder-
lägga Empirismen, häfva Humes på denna grundade
Scepticism, och bevisa verkligheten af vissa i kun-
skapsförmågans väsende grundade rena föreställnin-
gar, utan att med den äldre Rationalismen göra des-
sa till medfödda begrepp. Om imellertid detta oak-
tadt den Kantiska Kriticismen under dess anhängares
händer snart öfvergick uti en ny form af Dogma-
tism ; så låg det förnämsta skälet dertill i Kants fel-
aktiga satt att betrakta det empiriska i våra kun-
. skaper, och de missförstånd, hvilka deraf föran-
leddes. Kant bibehöll, såsom vi redan nämnt, i af-
seende på det empiriska genom sensation gifna, det
manliga populära uttrycket, att sensationerna utgöra


det satt, hvaÿpà vi käune oss af de yttre tingen af-
ficierade. Han lemnade, såsom det synes, icke någon
tillräcklig uppmärksamhet åt alla de svårigheter,
hvilka åtfölja föreställningen om en utifrån skeende
inverkan på en intelligents; svårigheter, hvilka lik-
väl Des Carles, Malebranche, Leibnitz och Berke-
ley med en temmelig klarhet framställt, och hviika
de, efter sina olika åsigter af hela Philosophien, på
liera särskiidta sätt sökt uådgå, än genom det Car-
tesianska systema assistentiæ och occasionalismen, än
genom den Leibnitziska läran om en förutbestämd
harmoni mellan monaderna, än genom Berkeleys
dogmatiska Idealism. Visserligen kunde denna svå-
righet icke för Kant visa sig under alldeles samma
form, som för de nyssnämnde Philosopherna. Ut-
gående ifrån den Cartesianska Dualismen, hade des-
sa fastat sig vid omöjligheten att begripa, Luru ett
materiellt ting skulle kunna inverka på ett immate-
riellt väsende. Denna fråga försvann väl hos Kant,
då han livarken kunde anse det yttre så kallade
tinget i sig sjelf ( under förutsättning att ett sådant
gifves) för ett i rummet varande materiellt ting, el-
ler betrakta intelligentsen såsom en immateriell sub-
ztants i den sedan Des Cartes tid vanligen antagna
betydelsen af detta ord. Men sjelfva fråganb hvaraf
sensationerna leda sitt ursprung, och huruvida de
uppkomma af ilitelligentsens egna väsende , eller af
en utifrån skeende inverkan pä densamma^ återstod
likväl äfven hos Kant, och kunde ej lemnas obe-

'7

«
20

svarad, så vida lian ville fullständigt utreda möjlig-
heten och ursprunget af all mensklig kunskap. På
denna fråga åter gaf Kant blott ett ganska tvetydigt
och ofullkomligt svar. Sensationerna, säger han,
uttrycka det sätt, hvarpå vi känne oss afficierade:
de äro oss gifna, de emottagas af oss passift, och
sinnligheten, såsom den förmåga, genom hvilken vi
emottaga dem, är just derföre en Receptivitet, i mot-
sats mot förståndet såsom Spontaneitet. Efter bok-
stafven tagna, måste dessa uttryck synas innebära
den tankan, att sensationerna leda sitt ursprung af
en utifrån skeende inverkan på inlelligentsen. Alen
detta utom intelligents en, hvad kan det vara efter
hela sammanhanget af den Kantiska läran? Då på
ena sidan föreställningar ne om rum och tid, äfven-
som begreppen om substantialitet, caussalitet o. s. v.,
endast leda sitt Ursprung af intelligentsens väsende,
och endast genom en i sjelfva kunskapsförmågan
grundad nödvändighet blifva gällande om föremålen
förvår erfarenhet, hvilka just derföre, sådane de
af oss uppfattas, blifva blott phenomener eller ting
för oss, men icke ting i och för sig sig sjelfva: och
då på andra sidan sensationerna, såsom sjelfva ut-
tryckande något blott subjectift, nemligen det bestäm-
da, individuella sätt, Ilvarpå jag känner mig afncie-
rad, icke kunna betraktas såsom egenskaper eller be-
stämningar af ett ting i och för sig sjelf (om de ock
skulle leda sitt ursprung af ett sådant); så återstå
egentligen inga bestämningar, hvilka vi kunna tilläg-
21

ga detta utom intelligentsen varande, af hvars in-
verkan pä intelligentsen sensationerna skulle härledas.
Detta af Kant så kallade ting i sig sjelf uttrycker
således blott något mot intelligentsen motsatt, utom
den varande, som skall vara grunden till våra sen-
sationer , men om hvilket vi för ofrigt alldeles intet
vele, och hvilket vi ej kunne bestämma genom nå-
got af de prædicater, hvilka gälla om de i erfaren-
heten gifna objecterna, eller tingen såsom phenome-
ner. Kant talar om detta ting i sig sjelf på ett sa
obestämdt och tvetydigt sätt, att man lätt finner, att
han ej sjelf gjort sig fullkomlig reda för sin åsigt
af detta ämne. Om han på de flesta ställen, der
han vidrör denna puncl, uttrycker sig, som om han
antoge ett sådant yttre ting i sig sjelf, hvaraf sensa-
tionerna uppkomma, så gifves det likväl andra stäl-
len, der han betraktar detta ting i sig sjelf såsom
något blott problematiskt, om hvars verklighet eller’
icke-verklighet ingenting kan afgöras, eller der han
yttrar sig, att det transscendentella object, som ligger
till grand för phenomenerna, och utgör det som är
i sig sjelf, är något, hvarom det är ovisst, huruvida
det blott är till inom oss eller utom oss o. s. v. Re-
dan vid den tid, då Kriticismen nyss börjat vinna
en mera allmän uppmärksamhet, röjde Jacobi «)

a) Uti en liten vid hans, år 1787 utgifna, skrift: David Hume
Hier d. Glauben od. Idealismus und Realismus bifoged uppsattas
uber den. transcendentalcn Idealismus,,
22

med mycken skarpsinnighet denna tvetydighet i den
Kantiska läran om tinget i sig sjelf, och beviste ge-
nom Kants egna uttryck, att man pä ena sidan icke
kan inkomma i Kriticismen utan att antaga ett så-
dant ting i och för sig sjelf, men på den andra ej
heiler qvarblifva vid den ulan att åler förkasta deL
Detta är ock det verkliga förhållandet. Vid början
af sin undersökning förutsätter Kant, eller tyckes
åtminstone iorutsaHa, ett ting i sig sjelf såsom grun-
den till sensationerna: under fortgången af hans un-
dersökni g förlorar detsamma alla de bestämningar,
som tillhöra «tt reell, existerande object, och blir
någonting oförestäliba» t och problematiskt ; men ulan
att någonsin hestamdt upphafvas. Härvid förtjenar
det äfven att anmäikas, alt det i «ynnerhel är i den
första upplagan af sin Kritik af det rena för-
nuftet, som Kant oftare betraktar tinget i sig sjelf
såsom något prob’.ematiskt. Redan i sina Prolego-
mena zu einer jed. häuft. Metaphysik talar hau pä
ett mera afgörande sått om dess verklighet, hvilket
äfven ar i någon mån händelsen i de sednate upp-
lagorna af hans Kritik. En anledning härtill torde
man böra söka, dels i Kants bemödande att undgå
den beskyllning man tidigt gjorde hans lära, att den
nemligen ledde till en Idealism, hvilken uppbäfde
all yttre lea'itet, dels i den omärkliga inflytelse,
hvilken hans anhängares sätt alt fatta Kriticismen
småningom torde hafva vunnit på hans egna före-
ställningssätt, och genom hvilken han i sina sista år
af Kantianernas exempel sjelf, såsom man träffande
sagt, någon gång förleddes att blifva en Kantian.
Mängden af Kants anhängare antogo nemJigen utan
betänkande verkligheten af det yttre ting i sig sjelf,
hvilket Kant blott uppställt såsom problematiskt.
Efter deras interpretation af Kriticismen var det in-
tet tvifvelsmål underkastadt, att sensationerna leda
sitt ursprung af ett utom intelligents en varande och
på densamma inverkande ting i sig sjelf. Genom
denna inverkan uppkom då sjelfva materien af vår
erfarenhet, eller det empiriska dernti: det rena åter
deruti, eller det allmänna och nödvändiga, som ger
sensationerna sitt sammanhang, och livarigenom
först en verklig erfarenhet af dem bildas, hade sin
grund i intelligentsens egna väsende eller i sinnlighe-
tens och förståndets former. Genom detta sätt att
förstå Kriticismen uppkom ett slags ny Dualism, i
stället för den fornt vanliga Cartesianska. Sjelfva
motsättningen af subjectet och objectet, såsom tven-
ne från hvarandra alldeles åtskilda och af hvarandra o-
beroende realiteter, bibehölls och lades likasom förut
till grund för hela Philosophien. Men då man hittills
sökt dessa båda motsatta och af hvarandra oberoen-
de realiteter uti subjectet och objectet, sådana de
genom sjelfva den inre och yttre erfarenheten äro
gifna, och derföre tillagt dem, såsom absoluta ting,
alla de bestämningar, med hvilka de i erfarenheten
lörekomma ; så måste man deremot nu betrakta
s4

i

pubjectet odi objectet, sådana de i erfarenheten fö-
rekomma, blott såsom phenomener, och söka deras
sanna väsende, subjectet och objecîet i sig sjelfva, i
nåjot som ligger, for aft sa saga, bakom denna er-
farenhet, och utgör dess yttersta grund. Pa ena si-
dan var objectet, betraktadt såsom föremål för den
y'tre erfarenheten , bio!t ett phenomen, emedan det
blott var en sammansättning af våra subjectiva sen-
sationer, förenade i sjelfva deras uppfattande med
sinnlighetens former, och sa nmanbundne till en en-
het i piedvptapdpt genom förståndets kategorier;
men bakom dettß object såsom phepomen låg objec-
tet i sig sjelf, det trapsscendentella objectet, hvil-
ket utgjorde sepsationernas yttersta grund, och må-
ste tänkas såsom något utom intelhgentsen varande
pea den emotsatt, men för öfrigt till sipa egenska-
per och bestämningar var något för oss helt cch
hållet obekant. På d n andra sidan var ä ven sub-
jectet, betraktadt såsom föremål lör den inre erfa-
renheten , blott ett phenomen, emedan alla dess ge-
nom det inre sinnet gifna bestänpiiqgar uppfattas
såsom varande i tiden, oçh således (då tiden blott
ar det inre sinnets form) icke kunpa för oss fram-
ställa intclligentsens väsende såsom ting i och för
sig sjelf; men bakom denna inre erfarenhet och dess
phenomeper måste likväl gier ligga något i och för
sig sjelf varande, inielligentsen i sig sjelf, hvilken
utgör den yttersta grunden, till alla medvetandets i
yår inre erfarenhet förekommande bestämningar.
Objectet i sig sjelf på ena sidan, och subjectet i sig
sjelf på den andra, blefvo således tvenne motsatta,
hvilka stodo i det förhållande till hvarandra, att ob-
jectet skulle innehålla grunden till subjectets sensa-
tioner, men hvilka för öfrigt till sin beskaffenhet voro
oss helt och hållet obekanta. Endast a F det enas,
nemligen subjectets, väsende röjer sig så till sägan-
de en skymt, i theoretiskt hänseende, genom det i
det empiriska medvetandet gifna rena sjelfmedvetan-
det (apperceptionens ursprungliga synthetiska enhet,
efler Kants terminologi), samt i praktiskt, genom
medvetandet af den moraliska lagen eller af viljans
avtonomi. Detta var den enda punct, i afseende på
hvilken menniskan kan sägas känna åtminstone nå-
got om döt, som ligger bakom all erfarenhet. Men
genom det rena sjelfmedvetandet vet jag, enligt den-
na åsigt, om intelligentsen i och för sig sjelf blott,
att den är, men icke hvad den är, och genom
medvetandet af den moraliska lagen ledes jag blott
att antaga intelligentsens absoluta sjellbestänming el-
ler friheten, såsom ett postulat, som förutsattes för
den moraliska lagens möjlighet, såsom dess grund,
utan att likväl kunna förklara eller till sin möjlig-
het begripa sjelfva denna frihet. Andteligen leder
detta medvetande af den moraliska lagen älven till
tvenne andra praktiska postulater, genom hvilka vi
antage Guds existent« och själens odödlighet, såsom
vilkor för menniskans i oändlighet framskridande
förädling, och för dess hopp om en mot denna för-
aß

ädling svarande lycksalighet. Härigenom öppnas för
del praktiska förnuftet utsigten till en intelligibel
vorld, högre än den sinnliga, och af hvilken den
sinnhga eller erfarenhetens verld blott utgör ett phe-
nomen. Men också är det endast för det praktiska
förnuftet, men ej för det theoretiska, som denna ut-
sigt öpnar sig. Tron pä Frihet, Gud oeh Odödlig-
het grundar sig endast på ett praktiskt eller mora-
liskt iornultsbehof, men ej på theoretisk insigt. Den
uppkommer blott för den handlande menniskan, så-
som ett för sjelfva lifvet oumbärligt föreställnings-
sätt, utan hvilket man ej skulle med lugn kunna
handla enligt den moraliska lagens föreskrift. Det
theoretiska förnuftet kan deremot hvarken försvara
Cilei bestiida realiteten af de genom denna tro gifna
ideer: de äro för detsamma något helt och hållet
problematiskt. I theoretiskt hänseende, eller då frå-
ga är om egentlig kunskap, ar menniskan helt och
hållet slängd inom den sinnliga verldens gränsor,
eller inom gränsorna af en möjlig erfarenhet: dess
kunskap är blott en kunskap om den yttre och inre
erfarenhetens föremål såsom phenomener, men ej
såsom ting i och för sig sjelfva: endast i praktiskt
hänseende, genom en lör det praktiska förnuftet
nödvändig tro, antage vi Frihet, Gud och Odödlig-
het, och gifve genom denna tro en viss bestämdhet,
ett verkligt innehall, a.t den för det theoretiska för-
nuftet tomma och obestämda idecn om det öfversinn—
liga och det som är till i och för sig sjelf.
Det här anförda uttrycker med fä ord liufvud-
charakteren af den reflexionspunct, på hvilken Kants
anhängare i sin speculation befunno sig: det var
denna asigt, som under namn af Kantisk eller Kri-
tisk Philosoph!, oaktadt det häftigaste motstånd af
den föregående tidens Dogmatister och Popular-phi-
losopher, inom fâ år blef den herrskande Philoso-
phien, af hvilken dess beundrare lofcade sig de lyck-
ligaste följder för Vetenskaperna och menskligheten,
och hvilken i sjelfva verket snart började yttra ett
vigtigt, om ock ej i alla af*eenden välgörande, in-
flytande på tidehvarfvels hela bildning. Af alla Kan-
tianer var Reinhold kanhända den, som mest bidrog
till Kriticismens allmännare utbredande : och det var
i synnerhet genom hans sätt att fatta den , som den
nyssnämnda Dualismen, och den öpna förutsättnin-
gen af ett yttre ting i sig sjelf såsom grunden till
sensationerna, infördes och stadgades. Men samme
Reinhold, som, i sin första enthusiasm för Kriticis-
men, uti denna lära såg den så länge förgäfves sök-
ta sanna och allmänt g i 111 i ga Philosophien, hvil-
ken snart äfven skulle biifva den för alla tider all-
mänt gällande, och genom hvilken en oomkull-
stötlig grundval nu ändteligen vore lagd för menni-
skans öfvertygelse i alla de för förnuftet vigtigaste
ämnen, var sjelf den , som gal första anledningen
till de nya tvister, genom hvilka den af honom sa
lifligt önskade och så dristigt proclamerade eviga
freden inoxn Philosophiens område snart åter stördes.
28



Genom sitt Försök till en ny Theori om föreställ-
ningsförmågan och sin så kallade Elementarphiloso-
phi vai neml/gen Reinhold den förste, som väckte
fråga om alt gå ännu längre tillbaka an Kant hade
gjort, för att finna en enda allmän grundsatts , ur
hvilken Kriticismens hela lära skulle låta härleda sig;
och han föranledde derigenom alla de försök, hvilka
sedermera blifvit gjorde, att uppstiga till en högre
ståudpunct för speculatiouen än den Kantiska. Un-
der sitt ifriga bemödande att häfva de missförstånd
och de derpå grundade invändningar, genom hvilka
Kriticismens fullkomliga seger fördröjdes, trodde
Reinhold sig finna, att det egenteliga skälet, hvarföre
den ej allmänt mattades och erkändes såsom oemot—
sägligt viss, vore det, att Kant icke angifvit någon
första princip, på hvilken hela hans lära hvilade ,
och deriore ej heller kunnat framställa den under
formen af ett på en sådan princip grundadt strängt
vetenskapligt System. Kant hade nämligen först och
fiämst särsxildt betraktat det theoretiska och det
praktiska förnuftet, utan att angifva någon gemen-
sam princip, som låg till grund för dem båda. Af-

vensâ hade han i Kritiken af det rena förnuftet

sar-

an-

skddt betraktat sinnligheten och forståndet, och
glint deras särskilda former, utan att uppsöka något
för dein gemensamt, hvaraf båda blott äro särskilda

moddicationer. Detta gemensamma, som ligger till
grund för alla medvetandets phenomener och för al-

■	i.' o
29

la yttringar af intelligentsens verksamhet, måste i
Reinholds tanka utgöra den högsta allmänna princip,
på hvilken hela Philosophiens System borde grun-
das: och då Kant alltid blott förutsatt den, utan att
bestämdt angifva den, så företog Reinhold sig, att
afhjelpa denna brist i den Kantiska framställningen
af Kriticismen, och att derigenom bringa den till den
hittills saknade formen af ett strängt vetenskapligt
System. Det sökta gemensamma åter för alla uti
intelligentsen förekommande phenomener fann Rein-
hold i det genom medvetandet gifna begreppet om
föreställning i allmänhet. Genom reflexion öfver
detta begrepp och analys af dess innehåll sökte han
uppställa en Theori af föreställningsförmågan i all-
mänhet, hvilken Theori skulle utgöra den allmänna
grundläggningen till all Philosophi, eller hvad Rein-
hold kallade en Elementarphilosophi. Ur begreppet
om föreställning i allmänhet, såsom ett ursprungligt i
allt medvetande gifvet factum, sökte han härleda den
allmänna, i allt medvetande gifna och intet tvifvels-
mål underkastade grundsalts , på hvilken Theorien
af föreställningsförmågan och dermed hela Philoso-
phien« System skulle byggas. Denna satts, hvilken
han kallade medvetandets satts, blef då den följande:
Uti allt medvetande åtskiljer man nödvändigt sjelfva
föreställningen på ena sidan ifrån det föreställande
lubjeçtet och på den andra ifrån det föreställda ob-
jectet, till hvilka båda föreställningen hänföres
(nemligen såsom titgörande subjectels föreställning
om objectet). Genom analys af det i dennä satts
Uttryckta grundbegreppet om en föreställning i all-
mänhet sökte han nu att derur härleda de allmänna
lagarne och vilkoren för alla föreställningsförmå-
gans yttringar, och denned att finna de allmän-
na gemensamma principer, hvilka måste läggas
till grund för de särskilda undersökningarne om så
väl kuusKapsförmagan i. alla dess modificationer, soni
det praetiska förnuftet och de till detsamma hörande
phenomener. Derigenom trodde Reinhold sig hafva
gifvit framställningen af den Kritiska Philosophien
den vetenskapliga fulländning, hvilken den hittills
saknat, och gjort den till ett på en enda otvlfvelak-
tig gi undsatts bygdt, och i alla sina delai' samman-
hängande System, hvilket nu ej mer kunde undgå,
att snart af alla fördomsfrie och grundlige tänkare
antagas,

Imellertid fann Reinhold sig genast bedragen i
sin väntan. Kantianerne ville till större delen ej er-
känna värdet al detta försök att gifva den Kriti-
ska Philosophien en allmän grundläggning, hvilken
den i deias tanke redan ägde 5 och Kriticismens mot-
ståndare fingo genom en närmare granskning af den-
na nya Theori af föreställningsförmågan nya vapen
i händerna. Med mycken skicklighet användes dessa
i synnerhet af Schulze (under det lanLä ntmulet af
/Enesidemus), genom hvars grundliga kritik det o-
tillfredsställande i Reinholds arbete ganska klart åda-
galades. Utgående frän en Scepticism, hvilken, en-
ligt hans tanka, icke vore vederlaggd genom Kriti-
cismen, beviste Ænesidemus, att don af Reinhold
uppställda medvetandets salts, för att förstås och
antagas i den betydelse, i hvilken Reinhold hade ta-
git den, förutsätter vissa vilkor och bestämningar,
hvilka icke redan innehållas i det begrepp , hvilket
genom denna salts skulle uttryckas, och hvilka der-
före sjelfva fordra någon högre grund , ur hvilken
de måste härledas. Deraf följde, att denna satts ej
ägde den omedelbara och obestridliga visshet, hvil-
ken Reinhold tillaggt den, och att den således ej kun-
de såsom första grundsatts nyttjas till princip för
ett oomkullstötligt philosophiskl System. Derigenom
var således ock sjelfva den på denna princip grun-
dade Theorien af föreställningsförmågan öfverända-
kaslad. Men de invändningar, hvilka gällde emot
denna, gällde ej derföre emot sjelfva Kriticis-
men: emot denna sistnämnda anförde Æneside-
mus inga till dess vederläggande tillräckliga grun-
der. Im eller Lid sedan frågan en gång genom Rein-
hold blifvit väckt om att gå längre tillbaka, an
Kant hade gjort, för att finna en allmän grundsatts,
på hvilken Philosophions hela System skulle byggas,
och Ænesidemus bevist, att detta likväl ej kund»
lyckas pâ det sätt, som Reinhold försökt; så var
derigenom åtminstone en anledning gifven för efter-
följande Tänkare, att på en annan vag söka uppnå
det mål, hvilket Reinhold icke kunnat hinna.

En ny uppfordran härtill tycktes ligga uti eri
annan Scepticism, hvilken snart efter den nyssnäm-
da uppställdes af Maim on. Denne skarpsinnige Tän-
kare sökte nemligen bevisa , att Kriticismen sjelf le-
der till en fulländad Scepticism, uti hvilken all Phi-
losoph! slutligen måste stadna. Han sökte visa, att
en ren Transscendentalphilosophi, sådan som den
Kantiska, icke får förutsätta eller postulera något
empiriskt, och att det för densamma i sjelfva ver-
ket ej kan finnas någon annan objectif realitet, än
den, som är gifven rent a priori, det vill saga, ge-
nom sinnlighetens former och förståndets kategorier^
Genom dessa ater tillsammantagne ilppkomnia , då
man abstraherar ifrån det empiriska eller sensatio-
nerna, endast de mathemätiska^begreppein Den
mathematiska kunskapen blir derföre, enligt Maimon,
den enda sanna; hvaremot erfarenhetens objectiva
realitet, hvilken Kant i synnerhet velat rädda, efter
denna åsigt går förlorad emedan erfarenheten förut-
sätter något empiriskt, hvars möjlighet och verklig-
het aldrig kan på ett tillfredsställande sätt uU
redas«
5S

Maimons Scepticism bidrog ganska mycket till
alt blotta de svårigheter, hvilka aliöljde Kants och i
symïerbet Kantianeriies begrepp om det sa kallade
tinget i och för sig sjelf, och bief derigenom en af
de förnämsta anledningarne så väl till Becks inier-
pretätion af Krilicismen , som till Fichtes Voten-
skapslara. Beck leddes genom dessa svårigheter till
att förkasta begreppet om delta ting i sig sjelf såsom
sensationernas orsak, men utan att kunna gifVä hå-
goii annan mera tillfredsställande förklaring af sen-
satioliernas ursprung och möjlighet. Härigenom,
likasom genom sitt begrepp om det så kallade ur-
sprunghga föreställandet, livärs standpunet är deii
enda, ifrån hvilken Krilicismen rätf kan fattas, samt
gOnom den tankan , alt förståndet sjelf medelst qvan«
titetsbegreppen frambringar föreställningartie om rum-
met och tiden, närmar sig Beck temmeligen mycket
intill Fichtes åsigt af den transscendentélla Idealis-
men. Ibland de egen teliga förberedelserné till domna
sistnamda kan väl Becks interpretation af Kritieis-
men icke raknas, emedan den skrift, i hvilkeii deU
innehålles, ej utkom förr, an da Fichf.es Veton-
Skapslära redan varutgifven; men på det Fichteska
Systemets fortgående Utbildning torde den likväl haft
något inflytande.

Det var, enligt Fichtes bestäjmla förklaring,

3

Spea III.
närmäst genom Ænesldemus och Maimon , som lian
leddes till don öfver^gelsen, att Philosophien ännu,
hvarken genom sjehva den Kantiska framställningen
af Kriticismen, eller genom Reinholds Elementar-
philosophi, vore höjd till rangen af en evident Ve-
tenskap. Men genom dessa närmast föregående
forskningar bestämdes tillika don väg, hvilken Fich-
te trodde sig böra gå, för att bringa den transscen-
dentella Idealismen till en sådan fullkomlig veten-
skaplig visshet och évidents. Ôfverlygad , att Kants
lära till sin anda och sitt väsende utgjorde den äkta
och sanna Philosophien, fann han, i likhet med
Reinhold, dess framställning ofullkomlig isynnerhet
i det hänseendet, att den hos Kant ej utgjorde ett
pa en enda grundsatts upplördt och i alla sina delar
sammanhängande System. Men genom Ænesidemus,
Maimons skrifter och Jacobis ofvannämda afhandling
leddes han tillika, att helt och hållet förkasta Kan-
tianernas lära om sensationernas ursprung af ett ting
i sig sjelf, en lära, hvilken Fichte förklarade för
stridande mot Kriticismens anda och Kants verkliga
mening; och det var i synnerhet härigenom, som
hans bemödande att utbilda den transscendentella Ide-
alismen till ett strängt vetenskapligt System erhöll
en helt annan rigtning, än den, hvilken Reinhold,
följt i sin Elementarphilosophi. 1 sjelfva verket vär-
det ej heller mycket svårt för Fichte att visa, huru
incqnseqv enl Kriticismeii blef genom sensationernas
Iiärleciande af ett sådant ting i sig sjelf. Såöom sen,^
sationernas orsak måste detta ting i sig sjelf «stå i ett
causs.alitetsa.förhällande till intelligentsen. Men efter
Kriticismens lara var delta omöjligt? ty enligt den.
Kantiska deductioneu af caussalitetsbegreppet, har
detta, likasom de öfriga rena 1Ö rst and sbegrepp en ,
sin grund endast i sjelfva intelligenIsens väsende, och
utgör blott ett uttryck af förståndets synthetiska
handling, genom hvilken det mångfaldiga i åskåd-
ningen gifna sammanbindes till enhet i medvetandet;
hvaraf åter följer, att detta begrepp icke äger nå-
gon verklig realitet annorlunda., an i dess använd-
ning på de genom åskådningen gjfna phenomenema»
Samma siutsatts kunde ock dragas deraf, att en tids-
bestämning, nemligen den bestämda ordningen af
ett efterföljande phenomeils följd på élt föregående»
utgör caussalitetsbegreppefs schema, och sâ’edes
vilkoret för dess användning; hvaraf följer, att detta
begrepp saknar all användbarhet på det sa kallade
tinget i och för sig sjelf, då detta lika litet lar sat-
tas i tiden som i rummet. Men om inan ür dessa
skäl icke får tänka sig ett caussahlelS föihallandé
mellan tinget i sig sjelf och ihtelligeutseh, och Man
således ej kan af någon det förras inverkan på den
sednare förklara sensationernas Ursprung ; så upp-
hafvea derigenom den enda grund, af hvilken man.
skulle kunna föranledas att antaga ett sådant ting i
sig sjelf, och man tycks således redan i följd häraf
berättigad, att förkasta det såsom en chimer. För
öfrigt om ock caussalitetsbegreppet ägde användbar-
het pä delta ting i sig sjclf, huru vill man väl be-
gripa iiägon dess inverkan pâ en intelligents, det vill
säga, pa ett väsende, i hvilket ingenting är till, som
ej tillika är till för detsamma, eller för dess med-
vetande och dess reflexion ofver sig sjelf? Vi kmi-
ne efter caussalitetslagen göra oss begrepp om, hu-
ru genom ett tings inverkan pa ett annat, en förän-
dring, en ny bestämning i det sednare kan uppkom-
ma. Men om detta sednare väsende skall vara en
intelligents, sä måste det ej blott lida en förändring,
utan denna förändring skall tillika, för att sa säga,
inkomma i dess medvetande, öfverga i en föreställ-
ning: och kunne vi väl göra oss något Verkligt be-
giepp om en sadan öfvergang ? Dessutom, huru tomt
pa allt innehall är ej det ifrågavarande begreppet
om ett ting i sig sjelf ? Ingen enda af de bestämnin-
gar, hvilka vi tillägga de i erfarenheten gifna objec-
terna, kunna gälla om tinget i sig sjelf. Ty alla
dessa bestämningar äro hemtade, antingen af sensa-
tionerna, hvilka utgöra något blott subjectift (det in-
dividuella sätt, hvarpå jag känner mig afficierad),
eller af sinnlighetens former och de rena förstands-
begreppen, hvilka åter aro grundade blott i sjelfva
intelligentsens allmänna och nödvändiga väsende, och
således, oaktadt deras allmänna och nödvändiga gill-
tighet i afseende på alla objecter såsom phenomener,
^7

likväl icke kunna användas pa tinget i sig sjelf, så-
dant det skulle vara q var, dä jag. ur mitt begrepp
om objectet, afsöndrar alla de bestämningar, hvilka
det erhåller genom min kunskapsförmågas beskaf-
fenhet. Hvad blir da delta ting i sig sjelf? Blott
den tomma tanken om ett object, något mot intel-
ligentsen motsatt, sådanL detsamma blir qvar, då jag
alldeles abstraherar ifrån alla de bestämningar, hvil-
ka tillhöra de i erfarenheten gifna verkliga objecter-
na. På detta sätt fatladt, öfvergick det Kantiska
tinget i sig sjelf hos Fichte uti hans sa kallade icke-
jag , ett begrepp, hyilket vi längre fram närmare
vilje granska. Här må det vara nog, alt till en
början anmärka, all åtminstone Kantianernas vanli-
ga begrepp om ett ting i och för sig sjelf ur alla de
här anförda skalen af Fichte förkastades såsom
grundlöst och stridande mot Krilieismens sanna anda
och väsende.

Redan härigenom vai' för Fichte en anledning
aifven, att fatta och framställa den transscendentella
Idealismen på ett annat sätt, än det, som hittills
varit del vanliga. Då han förkastade Kantianernas
ting i sig sjelf, så upphäfdes derigenom det slags
Dualism, i hvilken de stadnat, och intelligentsen,
till sitt yttersta väsende betraktad, blef det enda,
som ägde en absolut realitet. Allt som förekommer,
så väl i den yttre , som inre erfarenheten, maste då
hafva sin grund i detta intelligentsens yttersta väsende
53

Med andra ord: dâ man ej mer antog ett ting i
sig sjelf, sa upphörde all fråga om någon annan
yttre realitet) an en realitet för mig och min
föreställning, och frågan om all kunskaps möj-
lighet och objectiva realitet blef ej annat, än
frågan om ursprunget och möjligheten af alla de
i mestalhnngar, al hvilka mitt begrepp om en yltre
veiifi är bildadt, hvilken fråga åter endast kan be-
svaras derigenom, alt man lyckas, att ur intelligent-
sens yttersta väsende härleda dessa föreställningar,
såsom deemed stående i ett nödvändigt sammanhang.
In g nom H k l iclnes speculation en mera a-gjordt
idealistisk charakter än Kants. Dess Imfvudproblem
biet, att endast ur iiilelligentsens egna väsende för-
klara och härleda hela sammanfattningen af de före-
ställningar, hvilka i vårt medvetande förekomma,
och hvilka tillsanimantagne utgöra hela vår yttre och
inre erfarenhet. Da nu alla i medvetandet föveköm-
rnande föresiädmngar af oss uppfattas, antingen så-
som sadana, som finnas der oberoende af tvång el-
ler nödvändighet, så att det ej beror af vår viljas
fria val, huruvida vi skole äga dem eller ej (hvil-
ket till exempel är händelsen med våra föreställnin-
gar om yttre objecter), eller ock såsom sådana, som
åro produeter af var frihet och således beroende af
denna (hvilket är -händelsen med phantasiens fria
fictioner och viljans ändamålsbegrepp) : och det i af-
seende på dessa sednare slags föreställningar, just
derföre, alt de skola vara produeter af vår frihet,
icke kan blifva någon fråga om, att förklara dem af
någon utom min fria verksamhet liggande grund;
så måste det egenteligen vara do föreställningar, som
höra till den förra classen , hvilka fordra en sådan
förklaring. Närmare bestämdt blir således Philoso-
phiens hufvudproblem, att ur Intelligentsens ytter-
sta väsende härleda och förklara hela Systemet af
de i vårt medvetande förekommande föreställningar,
hvilka åtföljas af känslan af tvång eller nödvändig-
het. Det var på detta sätt, som Fichte fattade Phi-
losophiens uppgift, och deraf bestämdes åter det sätt,
hvarpå han måste förfara, för att finna dess upp-
lösning.

Om vi jämförc den härigenom uppkommande
Fichteska åsigten af Philosophien med Kants eller
åtminstone Kantianernas; så finna vi mellan dessa
båda sätt att fatta den transscendcntella Idealismen
•först och främst den skillnaden, att då Kanlianerne
ur Intelligentsens väsende härled t endast de i med-
vetandet förekommande rena, d. ä. allmänna och
nödvändiga föreställningarne, men för det empiriska
eller sensationerna antagit en utom Intelligcntsen
li^^andc grund ; nemligen tinget i sig sjelt, sa ulgwk
de«nwt Fichte ifrån den förutsättningen, att allt
det som i medvetandet förekommer, så väl det an-
pirlska, som det rena, måste hafva sin grund i In-
Udligentsens egna väsende. Skillnaden mellan det
rena och det empiriska i medvetandet kunde da ej
4©

mer bero cleraf, att tlet förra hade sin grund i sjelf-
va Intelligentsen , det sednare i något utom den ; utan
den måste nu sältas blott deruti, att det förra ut-
gjorde ett uttryck af de allmänna och nödvändiga be-
stämningar, hvilka höra till Intelligentsens väsende
i allmänhet, och derföre måste vara för alla indivi-
duella Subjecter gemensamma, och för dem alla äga
apodiktisk visshet, da deremot det sednare utgjorde
det enskildta och individuella, hvarigenom hvarje
särskildt medvetande är pa det sätt närmare be-
ptämdt, att det ej utgör ett medvetande i allmänhet,
utan ett individuellt medvetande, och i aheeude
hvarpå således ett individuellt medvetande åtskiljer sig
iiian li y ai t och ett annat. Det rena i Intelligentsen
utgör dä blott den nödvändiga formen af en Intelli-
gents i allmänhet: del. empiriska åter är den indivi-
duella beslgmd.'et, hvarigenom denna form af en In-
telligents i allmänhet blir ett bestämdt subject. Men
härafvar pck klart, att bada dessa medvetandets be-
ståndsdelar i hvarje verkligt medvetande, som alllid
är etf individuellt, ursprungligen måste vara före-
nade. Ehuru de således genom Philosophens f ia
abstraction kunna åtskiljas ifrån hvarandra, och äf-
ven måste på detta sätt åtskiljas, för att till sin be-
skaffenhet utredas; få de likväl icke tänkas i sjelfva
sitt ursprung afsöndrade från hvarandra. De måste
tväi tom uppkomma pà en gang och af samma grund,
nemligen Intelligentsens yttersta väsende, hvars all-
4i

manna form utfrycker sig genom det rena, da der-
emot dess speciella bestämdhet, hvarigenom den blir
ett individuellt subject, uttrycker sig genom det
empiriska. Härigenom upphäfdes det ibland Kantia-
nerna vanliga föreställningssättet, enligt hvilket en-
dast det rena ursprungligen finnes i Intelligentsen,
såsom dess form, och det först är genom erfaren-
heten (d.ä. egentligen genom en inverkan af ett yt-
tre ting i sig sjelf), som denna form fylles och lar
ett innehåll; ett föreställningssätt, hvilket Fichte
förklarade för orimligt, och genom hvilket, i hans
tanka, Kriticismen, emot Kants verkliga mening,
ifrån en egentlig transscendentell Idealism förvandla-
des till en osammanhängande och vidunderlig bland-
ning af Idealism och Dogmatism.

Men då på detta sätt, enligt Fichte, allt, som i
medvetandet förekommer, måste hafva sin grund i
sjelfva Intelligentsens väsende, så uppkom vidare
för honom den frågan, huruvida ej alla medvetan-
dets nödvändiga bestämningar skulle kunna ur detta
Intelligentsens väsende genetiskt härledas och förkla-
ras : genom hans sätt att besvara denna fråga åtskil-
jer sig åter hans åsigt af den transscendentella Idea-
lismen ifrån den Kantiska. Kant hade, såsom redan
är nämndt, väl bevist, att allt det rena i medvetan-
det måste hafva sin grund i sjelfva Intelligentsens
väsende; men han hade ej kunnat visa, huru det
deraf uppkommer. Han hade blott bevist, att det
gifves i vårt luedvelande vissa allmänna och nöd-
vändiga för est a Ilningar, hvilka utgöra uttryck af In-
tclligentsens egna nödvändiga handlingssätt, ochhvil-
ka äro vilkor för erfarenhetens möjlighet; men han
hade ej förklarat dem genetiskt, eller till sitt ur-
sprung ur en högsta princip, och han hade, såsom
det synes, ansett en sådan förklaring för omöjlig.
Eri följd deraf var den brist pa fullkomlig systema-
tisk enhet, hvilken redan Reinhold hade förebrått
Kants framställning af Kriticismen. Fichte, som
med Reinhold delade den tankan, att Philosophien
borde utgöra ett på en enda omedelbart, viss grund-
salts uppfördt, strängt vetenskapligt System, kunde
da ej undgå, alt söka till ett sådant System utbilda
den transscendentclla Idealismen. Detta ater kunde,
då alla medvetandets bestämningar, hvilka tillsam-
mantagne utgöra Philosophiens hela föremål, skulle
vara g; undade i sjelfva IntelligenIsens väsende, icke
ske på annat sätt, än att man ur något, som ut-
gjorde det absolut första i Intelligentsen och likasom
eien allmänna grundvalen för allt medvetande, gene-
tiskt härledde alla det verkliga medvetandets bestäm-
ningar. Härvid var likväl genast klart, att man ge-
nom en sådan härledning ur en allmän princip al-
drig kan uppnå sjelfva det. individuella, just emedan
detta ar individuellt eller fullständigt bestämdi. Oak-
tadt således älven det individuella och helt och hål-
let subjectiva i det empiriska medvetandet, enligt
Fichtes åsigjt, i sjelfva verket måste hafva sin grund
45

i det, som utgör Intelligentsens yttersta väsende; vore
det likväl ett fruktlöst bemödande, att derur söka
härleda och förklara det till sjelfva sin speciella be-
skaffenhet. Endast det allmänna och nödvändiga
kan medgifva en sådan förklaring ur en allmän
princip. Derigenom inskränktes problemet så vida,
att frågan endast blef om, att ur det absolut första
i Intelligents en, såsom högsta princip, genetiskt här-
leda och förklara alla medvetandets allmänna och
nödvändiga bestämningar. Genom denna härledning
skulle visserligen äfven det individuella i medvetan-
det, i allmänhet betraktadt, ehuru ej till sin spe-
ciedla beskaffenhet, vara förklaradt, nemligen så, att
det derigenom väl vore förklaradt, hvarföre i hvar-
je medvetande måste finnas något individuellt i ur-
sprunglig förening med det allmänna, men ej hvar-
före detta individuella i detta bestämda medve-
tande bar d e n n a b es tä in d a beskaffenhet, hvilket
sistnämnda vore det till sin natur oförklarliga, det
som blott empiriskt, genom känsla, och således
faetiskt kan uppfattas, men aldrig kan genom ve-
tenskaplig construction förklaras,

Huruvida det nu är möjligt eller ej, att ur en
högsta princip, såsom det första i Intelligentsen, ge-
netiskt härleda och förklara alla medvetandets all-
männa och nödvändiga bestämningar, detta måste,
enligt hvad Fichte sjelf medgifver, visserligen anses
för oafgjordt och problematiskt, så länge denna för-


klaring ej är verkställd. Det måste korama an pä
ett försök, hvilket, i fall det verkligen lyckas, sjelf
utgör ett tillräckligt bevis pä möjligheten af det som.
forsökfes. Men till att åtminstone göra detta försök,
var, i Fichtes tanka, en tillräcklig anledning gifven
genom det ofalländade i den Kantiska framställnin-
gen af Kriticismen. Kant sjelf hade på några stäl-
len kallat sin Kritik af det rena förnuftet för en
blott Propædevtik , och åtskillt den ifrån sjelfva Phi-
losophiens System. Då han likväl aldrig sedermera
uppställt detta System ; så tycktes det vara i sin
ordning, att detta skedde genom en efterföljande
Tänkare, som för detta ändamål hade att begagna
sig af alla de materialier, hvilka Kant samlat, ehuru
han ej lyckats att af dem uppföra sjelfva byggnaden.
Att Kant med det, som han kallade Transscenden-
tal-Philosophiens System, menade något annat, an
hvad Fichte i sin Velenskapslära uppställde: och
att hau ansåg en genetisk härledning af alla medve-
tandets allmänna och nödvändiga bestämningar ur en
enda högsta princip för omöjlig; derom kan väl
numera så mycket mindre något tvifvelsmål äga
rum, som Kant sjelf slutligen, i motsatts mot Fich-
tes Velenskapslära, bestämdt förklarade sig öfver
denna punct. Men Fichte var likväl af en annan
tanka, och upprepade ofta; att hans lära voro full-
komligt öfverensstämmande med den rätt förstådda
Kantiska, samt alt den blott utgjorde en mera veken-
45

skaplig och systematisk framställning af densamma.
På denna omständighet behöfve vi emellertid har ej
lägga någon vigt : vi hafve här blott att lästa var
uppmärksamhet på sjelfva det sätt, hvarpå Fichte
bemödade sig, alt till ett strängt vetenskapligt Sy-
stem utbilda den transscendenlella Idealismen.

Det rena, d. ä. allmänna och nödvändiga, uti
Intelligentsén utgjorde, redan enligt Kant, blott ett
uttryck af Intelligentsens allmänna och nödvändiga
handlingssätt (t. ex. af dess nödvändiga sätt att dels
uppfatta sensationerna, dels sammanbinda dem till
en enhet i medvetandet). Endast härigenom blefvo
hos Kant de rena föreställningarne något annat, än
hvad den äldre Rationalismen kallat medfödda be-
grepp. I följd häraf måste då den ifrågavande ge-
netiska härledningen af alla medvetandets allmänna
och nödvändiga bestämningar komma att beslå der-
uti, att man ur intelligentsens yttersta väsende här-
leder dess allmänna och nödvändiga handlingssätt,
d. å. alla yttringarne af dess nödvändiga verksamhet,
i allmänhet eller till sin allmänna form betraktade.
Redan härigenom förutsattes, att Intelligentsen till
sitt sanna väsende måste vara, icke något stillaståen-
de, ett slags ting eller substrat, i hvilket medvetan-
det och dess bestämningar inhærera, utan en lefvan-
de, sig sjelf åskådande verksamhet. Redan Kant
hade förkastat det i den nyare Dogmatismen ifrån
Des Cartes tid antagna begreppet om själen såsom
46

immateriell substants, hvarmed man just menade ett
sådant substrat för medvetandet och dess phenome-
ner. Men Fichte måste, från sin ståndpunet, på ett
ännu mera afgörande sätt förkasta detta begrepp, och
tänka sig Intelligentsen endast såsom en ursprunglig,
lefvande verksamhet, hvilken i följd af sitt väsende
måste yttra sig på vissa bestämda sätt, genom hvil-
ka hela det verkliga medvetandet med alla dess be-
stämningar uppkommer. Frågan blef således blott
om, att ur denna ursprungliga verksamhet härleda
alla dess nödvändiga yttringar: och det var detta,
som måste utgöra Philosophiens föremål.

HS

'	'

För att nu häruti lyckas, mäste Fichte först
och främst .söka göra sig reda för sjelfva den ur-
sprungliga verksamhet, hvilken skulle utgöra det ab-
solut första i Intelligentsen, och denned äfven prin-
cipen för hela Philosophien, såsom en genetisk de-
duction af Intelligentsens nödvändiga bestämningar.
Äfven härtill var anledningen gifven af Kant. Ehu-
ru det nemligen var ett af Kriticismens förnämsta
resultater, att det empiriska medvetandet, hvars al-
la bestämningar uppfattas genom det inre sinnet, och
således, såsom varande i tiden, icke lär oss känna
Intelligentsen i sig sjelf och till sitt sanna väsende ,
utan endast såsom phenomen; så angaf likväl Kant
sjelf, enligt hvad redan är nämndt, tvenne inom det
verkliga medvetandet liggande puneter, i hvilka In-
teljigentsens sanna väsende i någon mån för oss up-
47

penbarar sig. I sin theoretiska Philosophi, eller i
undersökningen om kunskapsförmågan, uppställde
nem i igen Kant apperceptionens ursprungliga syntheti-
ska enhet, eller del rena sjelimedvetandet, såsom det,
som ligger till grund for hela del. empiriska medve-
tandet, och i alla dess phenomener förutsattes, men
hvilket just derföre sjelf ej är empiriskt, och ej gif-
vet blott genom det inre sinnet; och i sm praktiska
Philosoph! fann han pä samma satt viljans avtonomi,
såsom det, som förulsättes för den. moraliska lagens
möjlighet, och hvarpå denna grundar sig, och hvil-
ket da mäste ulgöra Intelligentsens sanna väsende i
praktiskt hänseende. Men dessa tvenne begrepp fö-
rekomma hos Kant såsom afsöndrade och utan nagot
sammanhang med hvarandra, hvilket har sin grund
deruti, att han blott särskildt i särskilda skrifter under-
sökte kunskapsförmågan och del praktiska förnuftet,
men ej i en enda sammanhängande undersökning be-
traktade hela Intelligentsens väsende och alla yttrin-
garne af dess verksamhet. Det var nemligeu i syn-
nerhet ur detta skäl som han i sin Kritik af det re-
na förnuftet, der ingen fråga blef om viljans autono-
mi , endast kunde gifva ett ofullständigt begrepp om
sjelfmedvetandet, såsom utgörande det allmänna : jag
tänker, hvilket i allt medvetande ålerkommer såsom
ett och samma, och genom hvilket alla det empiriska
medvetandets bestämningar förenas, såsom hörande
tillsamman till ett och samma medvetande, men ge-
nom hvilket jag, enligt Kant, ej kan sägas få någon
48

egentlig kunskap om Intelligentsen i och för sig sjelf,
emedan detta rena sjelfmedvetande blott säger mig,
att jag är, men ej h vad jag är. Ur samma skäl
kunde Kant pä andra sidan i Kritiken a F det prakti-
ska förnuftet, der ingen fråga blef om det rena sjelf-
medvetandet, endast gifva ett ofullständigt begrepp
om viljans avtonomi eller friheten såsom absolut
sjelfbestämning, hvilken blef för honom ett postulat,
som måste förutsattas såsom grund till den moraliska
lagen , och hvars verklighet således var lika otvifvel-
aktig som den moraliska lagens, men hvars möjlighet
deremot ej kunde utredas ; hvarigenom viljans avto-
nomi fick utseende af något obegripligt och oförklar-
ligt, något som blott är föremål för en nödvändig
tro, men ej för egentlig insigt; äfvensom dess sam-
manhang med Intelligentsens theoretiska väsende för-
blef alldeles outredt. Fichte åter, som på en gång
betraktade hela Intelligentsen både i theoretiskt och
praktiskt hänseende, leddes derigenom, att på en
gång reflectera på båda de nämnda begreppen, nem-
ligen om det rena sjelfmedvetandet och om viljans
avtonomi, och att således betrakta båda blott såsom
tvenne yttringar af en och samma absoluta verksam-
het, hvilken ursprungligen innehöll dem båda före-
nade , och just i denna deras ursprungliga förening
utgjorde Intelligentsens yttersta väsende, eller det som
låg till grund för alla både kunskapsförmågans och
viljans yttringar. Det var nemligen, i hans tanka,
49

först och främst klart, att det rena sjelfmedvetandet
och viljans avtonomi hade det gemensamt, att bada
utgjorde yttringen af en ursprunglig, absolut verk-
samhot. Det rena sjelfmedvetandet utgör en act af
absolut sjelfåskadning, viljans avtonomi åter en act
af absolut sjelfbestämhing. Intelligentsen yttrar sig
således i det ena fallet, såsom en ursprunglig, sig
sjelf åskådande verksamhet, idet andra, såsom en
ursprunglig, sig sjelf b esta mm an de verksamhet. Men
vid en fortsatt reflexion röjer det sig lätt, att dessa
båda, sjelfåskadning och sjelf bestäm ning, i sjelfva
verket alltid måste vara förenade, och aldrig kunna
finnas fullkomligt afsöndrade fran hvårandräi Det
rena sjelfmedvetandet utgör en act a£ sj ell åskådning ;
inen att denna sjelfåskådning är förenad med en
sjelfbestämning, upptäcke vi lätt hvarje gång vi med
frihet (genom fri reflexion) tänka begreppet Jag,
eller verkställa den handling, söm utgör sjelfmedve-
tandets act. Vi finne nämligen då , att sjelfmedve-
tandet endast uppkommer genom en act af absolut
sjelfverksamhet eller sjelfbestämning, genomhvilken
jag bestämmer mig att reflectera öfver mitt Jag el-
ler min egen verksamhet. Avtonomien åter är en
act af absolut sjelfbestämning; men att denna sjelf-
bestämning nödvändigt är förenad med en sjelfåskåd-
iiing eller sjelfmedvetändej röjer «ig genast, då man
iSvea IIÎ.
5®

erinrar sig, alt jag, föi' att kunna sägas bestämmÄ
mig sjelf, måste hafva medvetande af mig sjelf
(nämligen såsom på en gång den bestämmande och
den som bestämmes). Således yttrar sig Intelligent^-
sen i sjelfva verket både i det rena sjelfmed ve lan-
det och i viljans avtonomi, såsom en pâ en gång
sig sjelf åskådande och sig sjelf bestämmande verk-
j samhet. Denna ursprungliga förening af sjelfåskåd-
ning och sjelfbestämning utgör då det gemensamma
för båda de yttringar, i hvilka, enligtKant, Intelligent-
sens sanna väsende, dels i theoretiskt, dels i praktiskt
hänseende, uppenbarar sig. Det kan då väl ej vara något
tvifvelstnål underkastadt, att det just ar i detta gemen-
samma, sorti vi halve att söka Intelligentsehs ytter-
sta väsende, då vi betrakte den i allmänhet, d. a.
hvarken blott i theoretiskt eller blött i praktiskt hän-
seende; hvaraf åter för Fichte följde, att alla Intel-
ligentsens särskilda funCtioner endast kunna utgöra
särskilda modificationer af denna ursprungliga, sig
sjelf åskådande och sig sjelf bestämmande verk-
samhet.

Det var nu denna ursprungliga verksamhet,
hvilken Fichte gjorde till principen för sin transscen-
dentella Idealism, och ur hvilken han sökte deduce-
ra alla det verkliga medvetandets allmänna och nöd-
vandiga bestämningar. Fichte kallade denna ur-
sprungliga verksamhet det rena Jag, emedan den
utgör det rena sjelfmedvetandets handling, genom
hvilken begreppet Jag, betraktadt i allmänhet, och
således med abstraction Iran hvarje säiskildt Sub-
jects individualitet, uppkommer. Det vajt honom
lätt att visa, att det renä sjelfmedvetandet, sådant
det återstår för min reflexion, da jag abstraherar
ifrån alla medvetandets särskilda och vexlan.de be-
stämnmgar, just utgör det allmanna ellei gemen-
samma i allt medvetande, så att mitt verkliga full-
ständiga medvetande i hvarje ögonblick blott utgöres
af det rena sjelfmedvetandet, i förening med en sär-
skild bestämning af detta allmänna medvetande. Det
rena sjelfmedyetandet blir således det, som i allt
medvetande återkommer såsom ett och samma, och
således det, som för möjligheten af allt verkligt
medvetande förutsädes. Âfvensâ utgör detta rena
sjelfmedvetande, just derföre, att det i allt verkligt
medvetande, och således äfven ? all kunskap förut-
sattes, det enda omedelbart vissa, eller den enda
kunskap, som sjelf icke förutsätter någon annan;
det måste således våra deruti, som man har att sö-
ka den högsta principen för all kunskap.

Èicîite, äfvensom Schelling (i sina äldre skrifter),
gjorde sig mycken möda, för att fullständigt utreda
begreppet om detta rena Jag, hvarpa hela den trans-
scendentella Idealismens System skulls byggas. Vi
kunne här Wott med fâ ord angifva det väsendlligU
af deras tankegång.

Det rena sjelfmedvetandet är det medvetande af
«litt Jag i allmänhet, hvilket nttryckes genom sat-
sen: Jag är, eller Jag är Jag. Då delta rena
sjelfmedvetande icke blotti hvarje ögonblick af mitt
medvetande återkommer såsom ett och samma, utan
äfven måste med samma nödvändighet förekomma
hos hvart och ett annat Subject (så vida jag förut-
sätter, att flera sådana finnäs); så är det Jag, hvar-
om detta sjelfmedvetande handlar, icke mitt indivi-
duella , empiriska Jag, utan ett Jag i allmänhet, den
allmänna nödvändiga formen af ett Jag, hvilken hos
hvarje väsende, som kan säga: Jag är, eller hos
hvarje Intelligents, i hvarje ögonblick finnes, och lig-4
ger till grund för hela dess medvetande.

Detta rena Jag är till sitt väsende en ursprung-
lig, absolut verksamhet, men en verksamhet, utan
något substrat, hvartill densamma skulle höra såsom
dess accidens. Fichte förkastade, såsom redan är
nämndt, på ett ännu mera bestämdt sätt än Kant,
begreppet om en immateriell substants, betrak-
tad i dogmatistisk mening, såsom substrat for
medvetandet. Visserligen utgör hvad vi kalle vårt
Jag medvetandets identiska Subject, hvilket i alla ö-
55

gonblick af lifvet af oss tankes såsom ett och samma,
och i denna mening svarar mot begreppet om en
Substants. Men sjelfva detta Jag är mig blott gifvet
«renom sjelfmedvetandets handling, och ut-
gör just producten af denna handling, nämligen det
begrepp, som uppkommer genom sjelfmedvetandets
act. Deraf äter drog Fichte den slutsatsen, att detta
Jag ej är till på annat sätt, än genom sjelfmedvetan-
dets act, och att det således ej är mig gifvet såsom
något, som skulle vara till före sjelfmedvetandet,
ett ting eller substrat, till hvilket sjelfmedvetandet
skulle höra såsom dess egenskap eller bestämning.
Det rena Jag är således till sitt väsende en verk-
samhet ulan allt Substrat.

Men denna verksamhet skall vidare vara ett
sjelfmedvetande. Det vill säga: den maste vara en
i sig sjelf tillbakagående, öfver sig sjelf reflecteran-
de verksamhet. — I hvarje act af reflexion (då det-
ta ord tages i dess vidsträcktaste bemärkelse) före-
kommer ett ideellt eller subjectift, som utgör sjelf-
va reflecterandets handling , och ett reellt eller ob-
jectift, som utgör det, hvarpa denna handling är
rigtad, eller dess object. Så länge jag reflecterar på
något annat än mitt eget Jag, sä är min ideella, le-
flecterande verksamhet åtskild ifrån det object,
Jiyarpå den är rigtad, eller den är da rigtad utat,
pâ något ifrån densamma åtskildt. Deremot i sjelf-^
medvetandets act, eller i den act af reflexion, genom
hvilken jag tänker mitt Jag , betraktar jag min ideel-
la reflect erande verksamhet ickc såsom åtskild ifrån
i dst, hvarpå jag refleeterar. Denna act är, med an-
dra ord, den act, genom hvilken den ideella, reflec-
terande verksamheten refleeterar på sig sjelf, gör sig
sjelf till sitt object, eller går tillbaka i sig sjelf.
Begreppet Jag uttrycker intet annat än detta fnllr
komliga sammanfallande af det tänkande och det
som tankes, eller en identitet af Subject och Object.
Med ordet Jag uttrycker jag intet annat än det, som
ar object för sig sjelf, d. a. det som på en gång är
Subject och Object. Och sjelfmedvetandets hand-
ling, genom hvilken begreppet Jag uppkommer, kan
då ej utgöra något annat, än en ideell (askadande,
refleeterande) verksamhet, hvilken går tillbaka i sig
sjelf, eller gör sig sjelf till sitt object. En sådan i
»ig sjelf tillbakagående, sig sjelf åskådande verksam-
het måste således, i Fichtes tanka, vara det, som
utgör Intelligentsens yttersta väsende, det, hvarur
alla medvetandets bestämningar, enligt den trans-
scendentella Idealismens åsigt, böra harledas och
förklaras»

Hvad åter sjelFva den kunskapsart beträffar,
hvilken det rena sjelfmedvetandet innehåller ? så är
55

redan nämndt, att det rena sjelfmedvetandet har for
Qss en omedelbar visshet, och utgör den absolut
första kunskap, hvilken af all annan kunskap förut-
sätter. Men det rena sjeh med vetande t är en min
handling; den kunskap det innehåller, är således
mitt medvetande om en min handling. För att
åter lära känna denna handling, måste jag verk-
ställa den: jag verkställer den,	h varje gång
jag tänker begreppet Jag, och begreppet Jag
har en verklig betydelse endast för den, som verk-
ställer denna handling. Men i och med detsamma,
som jag verkställer denna handling, måste jag tillika
veta af den, så vida den skall vara något lör mig,
och utgöra ett medvetande. Det vill saga: sjelfmed-
yetandet måste vara en function, i hvdkcn jag på
en gång handlar oçh åskådar mitt handlande; det
yar denna den ideella eller intelligenta verksamhe-
tens sjelläskådning, som Fichte kallade mtellectuell
åskådning. Det är bekant, att Fichtes och i syn-
nerhet Schellings motståndare vanligen fattat detta
uttryck så, som om dermed skulle förstas någonting
dunkelt och obegripligt, ett slags särskddt, hogr«
sinne, som blott funnes, åtminstone i högre grad,
hos några få privilegierade varelser, och genom
hvilket dessa skulle sättas i stånd att åskåda det Ab-
soluta o. s. v.; och man har, i anledning af delta
begrepp derom, förklarat deijna föregilha mföHeclu-
ella åskådning för ingenting annat, än yttrmgen af
5^

en tygellöst svärmande phantasi. Det må tills vida-
re lemnas derhän, huruvida det sätt, hvarpå Schel-
ling i sina sednare skrifier talat om den intel-
lectuelh åskådningen, kunnat gifva någon mer el-
ler mindre grundad anledning till en sådan tydning.
Har ålncje vi oss med att anmärka, att detta
uttry k åtminstone hos Fichte, har en ganska enkel
och naturlig betydelse. Det betyder nämligen hos
honom blott Initelligentsens omedelbara medvetande
af sin egen verksamhet, sådant detsamma innehalles
i hvarje act af sjehmedvetande, och utan hvilket
intet sjelfmedvetande vore möjligt. Fichte kallar det-
ta medvetande åskådning, exnedan det har ett ome-
delbart förhållande till det, som derigenom uppfat-
tas ; intellectuell .kallar han denna åskådning till
skillnad från den sinnliga, hvilken uppfattar blott det i
rummet eller tiden gifna. Afven den, som bestrider
tjenligheten af sjelfva denna benämning, måste dock
utan tvifvel medgifva, att ett sådant omedelbart med-
vetande af Intelligentsens verksamhet förekommer
hos hvarje menniska i hvarje moment af dess lif;
ty det är blott derigenom, som man vet af sig
sjelf såsom subjectet för alla medvetandets modi»
ficationer.

Härvid uppkom nu vidare den frågan : i hvad
förhallande sjelimedvetändets ursprungliga handling.
57

pådan den i det verkliga medvetandet förekommer,
såsom liggande till grund för detsamma, står
till den act af sjelfmedvetande, hvilken, enligt
denna åsigt, skulle utgöra Philosophiens princip,
och med hvilken Philosophien således tager sin bör-
jan. Fichtes svar på denna fråga blef det följande:
Sjelfva den ursprungliga handling, hvaruti det rena
sjelfmedvetandet består, uppkommer ej genom Spe-
culationen, utan finnes i hvarje Intelligents långt
förr, än fråga är om någon Speculation. Men den
förekommer i det vanliga medvetandet likasom af
sig sjelf, och utan att vara förenad med ett klart
begrepp derom. Philosophen deremot måste, för att
uppställa det rena Jag såsom Philosophiens princip,
börja med att förvärfva sig ett klart begrepp om
denna sjelfmedyetandets handling, hvilken utgör det
rena Jag. Detta åter kan blott ske derigenom, att
han rned frihet i sitt inre verkställer denna act ('tan-
ker begreppet Jag), och dervid tillika reflecterar öf-
ver sitt förfarande ; således genom en act af intel-
lectuel! åskådning, liknande den, genom hvilken
sjelfmedvetandet ursprungligen uppkommer, och
hvilken blott utgör ett fritt efterbildande a£
denna ursprungliga. All Philosoph! uppkommer
således, efter denna åsigt, genom en act af fri verk-
samhet. Den sysselsätter sig ej med, att blott ana-
lytisera eller med hvarandra sammanbinda vissa för-
5g

ut gifna begrepp: den mäste sjelf frambringa de be*
grepp, hvilka utgöra dess innehall, och dessa begrepp
aro i sjelfya verket endast till för dep , som genom
fri sjeifverksamhet frambragt dem i och för sitt eget
medvetande. Den intellectuelia åskådningen är så-
ledes i denna mening Philosophiens organ: eller, med
andra ord, Spekulationen förutsätter lör sin möjlig-
het förmågan af absolut sjeifverksamhet i oupplöslig
förening med förmågan af klar inre åskådning. En-
dast den, säger Fichte, som äger denna förmåga,
kan höja sig till Speculation: för alla andra blir den
en sammansättning af toma ord, som för dem sakna
all mening. Den nämnda förmågan åter finnes vis-
serligen i sjelfva anlaget hos alla menniskor, men
den finnes hos dem i ganska olika grad, och i syn-
nerhet mer eller mindre utvecklad : och denna olika
utveckling af den intellectuella sj elf verksamheten
står i det närmaste sammanhang med den olika ut-»
vecklingen af den inre friheten och sjelfständigheten
i praktiskt hänseende, det vill säga, med den mo-
raliska charakterens mer eller mindre fullkomliga
utbildning. Intelligentsens frihet och absoluta sjelf-
verksamhet utgör den transscendehtella Idealismens
princip, dess innersta anda och väsende: detta slags
Speculation uppfordrar den philosopherande till egen
sjelfständig verksamhet, och lär honom derigenom
kanna sin egen inre kraft. Deraf det lefvande, fria,
energiska, som i så hög grad utmärker Fichtes, lU
^9

kasom Schellings, framställningar af denaa Idealism,
och hvilket kanhända var det som mest bidrog till
det enthusiastiska bifall, hvilket deita System, oaK.-
tadt dess ensidighet och alla dess öfriga ofullkomlig-
heter, snart vann ibland dem, med hvilkas intei-
lectuella och moraliska charakter det Öfverensstämde,
likasom till den förbittring , hvilken det väckte hos
personer af en motsatt charakler. Det röjde sig vid
detta Systems uppkomst och utbredande ganska tyd-
ligt , att Philosophien icke är för menniskan nagot
yttre och tillfälligt, en samling af vissa meningar,
hvilka man efter behag kan antaga eller lörkasta,
utan att den är något inre och nödvändigt, en ur
människans innersta väsende uppkommande asigt,
hvilken just derföre hos personer al väsendtligt oli-
ka intellectuell och moralisk character maste bluva
helt olika; och gtt således den så ofta öfyerklagade
striden mellan de särskilda philosophiska Systemerna
egentligen är en strid mellan de olika arterna af
mensklig inlellectuell och moralisk charakter, och
följakteligen en nödvändig följd, om ej af de mensk-
liga anlagens ursprungliga olikhet, åtminstone af
dessas olika utveckling hos särskilda Individer. Här
ar ej stället, att utförligt bevisa denna sats, eller att
angifva de följder, hvilka af densamma kunna drar
gas, for att utreda, i hvilken mening och under hvad
vilkor det verkeligen kan fumas en allmänt gilltjg
Philosophi. I förbigående må blett anmärkas, att
6o

wan, fôr att rått bedömma ett phîlosophiskt System,
har att göra afseende, ej blott på sjelfva de satser
det innehåller, hvilka, såsom sådana, blott utgöra
det yttre deraf, utan ä ven och förnämligast pä dess
inre and s, ii.mken utgör des? väsende, och genom
hvilken det ock hufvudsakligen är, som detsamma
verkar på sin tids hela bildning och alla dess delar. Man
kan i två ord träffande charakterisera Fichtes trans-
scendcntella Idealism, om man kallar den för Fri-
hetens eller Avtonomiens System, likasom Spinozas,
i motsats deremot, skulle kunna kallas Nödvändif—

O
hetens eller Fatalismens System. Vi få nedanföre,
då frågan blir om Schelling, tillfälle och anledning,
att närmare betrakta de båda motsatta ensidigheten,
hvilka vi med dessa ord velat antyda.

Enligt hvad nyss nämndes, är det genom ett
fritt frambringande af den act, som utgör det rena
sj el Ime d veta nd et, som, Philosophen erhåller den
princip, pa hvilken den transscendentellaIdealismens
hela System skall byggas 5 och da sjelfmedvetandet
finnes före all Speculation, och således den handling,
i hvilken det består, icke först frambringas genom
phiiosopherandet, utan för dess möjlighet redan för-
utsattes; så måste den act, genom hvilken Philoso-
phen med frihet frambringar detsamma, blott vara
ett fritt efterbildande af en act, hvilken redan förut
6i

är verkställd, nämligen af den ursprungliga act, ge-
nom hvilken Intelligentsen ocli dess hela medvetan-
de är till, och pä hvilken hela det verkliga medve-
tandet grundar sig. Sa vida nu tiden sjelf blott ut-
gör det inre sinnets form, och således blott uppkom-
mer för Intelligentsen genom dess eget nödvändiga
verkningssätt, sä kan den ifrågavande ursprungliga
acten, genom hvilken Intelligentsen är till, i Fichtes
tanka, icke sjelf betraktas såsom varande i tiden.
Den måste derföre tänkas såsom en act, som ligger
utom all tid, och ej innebär någon succession af
tidsmomenter, (hvilken sjelf ytterst måste leda sitt
ursprung just af denna act). Intelligentsen i sig sjelf
är således, enligt Fichte, en ursprunglig, utom all
tid liggande act af rent sjelfmedvetande eller absolut
subjeet-objectivitet. Hela det empiriska i en följd
af tidsmomenter fortgående medvetandet uppkommer
genom denna absoluta act, hvilken just derföre i
detta empiriska medvetande yttrar sig såsom en så-
dan , som i hvarje moment återkommer eller åter-
upprepas, genom det alltid återkommande medve-
tandet: jag är. Deremot maste den genom fuhet
frambragta act, medelst hvilken Philosophen i sin
Speculation efterbildar denna ursprungliga, naturligt-
vis alltid falla i ett visst tidsmoment. Att den det
oaktadt verkligen öfverensstämmer med den ur-
sprungliga , som ligger utom all tid, och af hvilkeu
âen skalî utgora en efterbildinng, derom ofvertygas
man genom det medvetande af handlingssättets ab-
soluta allmänhet och nödvändighet, som åtföljer
frambringandet af denna act. Då jag handlar på det
ifrågavarande sattet, eller tänker begreppet Jag, så
åtföljes mitt medvetande af min handling tillika af
en omedelbar visshet, att detta begrepp aldrig kan.
uppkomma på annat sätt* än genom delta förfarande.
Jag åskådar mitt handlingssätt, icke såsom ett blott
individuellt, utan såsom allmänt och nödvändigt gäl-
lande för hvarje Intelligents, Detta medvetande af
handlingssättets allmänhet och nödvändighet har den
intellectuella åskådningen gemensamt med den rena
sinnliga (mathematiska) åskådningen. Det var ock
derpå, som Fichte grundade den tanken, att den
transcendentella Idealismen, såsom utgörande en
framställning af Intelligentsens allmänna och nöd-
vändiga handlingssätt, ägde samma apodiktiska viss-
het som Mathematiken, och utgjorde i likhet med
denna en Vetenskap, icke genom blotta begrepp,
ulan genom en construction af dessa begrepp, edler
deras framläggande i en ren åskådning, ehuru den-
na i afseende på Philosophien icke vore sinnlig,
utan intellectuell. Att Kant bestridt möjligheten af
en sådan construction i Philosophien, och angifvit
detta såsom den hufvudpunct, hvaruti den philoso-
phiska kunskapsarten åtskild© sig frän den math©-
65

matiska^ hade i Fichtes tanka sin grund hlotl deruti,
att Kant på den lägre ständpunct, på hvilken han
stod i sin framställning af den transscendentella Idea-
lismen, icke hade något klart begrepp om den in-
tellectuella åskådningen, och ej bestämdt tänkte sig
någon annan ren åskådning, än den sinnliga, genom
hvilken Mathematiken uppkommer.

itnellertid, och oaktadt Fichte i allmänhet tank-
te sig Philosophien såsom en sådan ur det rena Jag,
såsom högsta princip, utgående vetenskaplig con-
struction af alla Intelligentsens allmänna och nöd-
vändiga bestämningar; så röjer det sig likväl i hela
hans framställning af den transscendentella Idealis-
men , sådan den inuehålles i hans Vetenskapslära,
att han ej gjort sin egen idée om en sadan philoso-
phisk construction fullkomligt klar för sig sjelf. I
likhet med Reinhold antog han, att Philosophien,
för att blifva ett strängt vetenskapligt System, borde
byggas på en enda omedelbart viss grundsats, af
hvilken alla dess satser skulle hemta sin visshet och
bevisas. I följd häraf betraktade han ock Phlloso-
phiens Systém, mindre såsom en efter en regel
fortgående construction ur en ursprunglig handling,
än såsom en kedja af satser, härledde ur en ome-
delbart vks giundsats, det vill saga, han betraktade




64

det egentligen ur en Logisk synpunct. Deraf åter
bestämdes det sätt, hvarpå han i sin så kallade Ve-
tenskapslära framställde sin transscendentella Idea-
lism.

Forts, i e. a. H.

S. Grubbe,

!

:

i

K

:

i

;


GUSTAF ADOLPH Ï TYSKLAND.

EPISKA FRAGMENTER^

ïo

Sjung den heliga strid, som för folkens cch sali-
ningens frihet

Fördes af Manhems Konung, dä sänd, i ljuset.s
ånyo

Mörknande tid, han bröt på Tysklands hlbdiga
skuldror,

Sjelf till ett offer bestämd, det Romerska oket af
Habsburg.

Sjunga hur han trodde på Gud, och segrade an, då
han dödde.

Så uppmanade mig en röst i det tempel vid
Mälarn >

Der hvad Sverige har stort, omsvafvar i talande
minnen

Svea ÏIL
66

Dess odödliga Konungars grift. Ännu, hvad det
varit
Känner dess folk hos sig, blott länder beröfvadt, ej
äran.

Ja, du Store! hvars namn ännu välsignas af
verlden,
Strålande öfver ditt land: det folk, som du förde till
segren
Ån^ då det nalkas ditt stoft, och fanornas himmel
deröfver,
Känner hos sig en kraft, som står förtryckets och
mörkrets
Magier emot, och när det behöfs, kan rädda en
verldsdel.

Ufve den känslan min sång, att ynglingen lyssne
och säge:

Också jag ar Svensk, och ville för fäderneslandet,
Ville för menskligheten och Gud gå döden till
mötes.

Sag, osynlige du, som mig väckt, eho du må
vara,

Stjernhjelm, eller en annan, som än, från himmel-
ska harpor,

Aktar hit ner pa fädernes språk, och lifvar dess
samljud :

Säg, hvad andar i strid omgåfvo den kämpande
Hjelten ;

Icke' som spöken, dem vantron ser ur djupet af

natten
Vinka, och suckande fly vid ljudet af morgonens
härold ,

Utan i dagens värf, i handlingar, hvilka de fordom
Sjelfve beredt, deltagande än; de Olympiske Gudar
Likt, och de andrå, som upp ur hafvet och skuggor-
nas rike

Reste sig, stridande hvar för sitt folk, sin gynnade
älskling,

Eller en helig sak, ett mal, odödliga värdigt.

Hundrade gängen igen kora aret,' da segren i
Augsburg

Vanns af den renade tron, kom dagen, som segren
beredde,

Sorgfull, under en ny förföljelses blodiga tecken;
Dock med ett tröstfullt hopp af en skönt uppgående
stjerna.

Ty den dagen det var, som Gustaf Adolph i Tyskland.

Landsteg, böjde sitt knä, och helgande svärdet med
bönen

Lemnade lugn i den Eviges hand sitt öde och
verldens,

Följd med en blick ur skyn af Vasa och Frankri-
kes Henrik.

Dock ej Frankrikes blott, Europas var han i döden.

Begge ifrån sin himmelska höjds oändliga utsigt,
Älskande, sågo ännu på sitt fädernesland, och den
verldsdel,

Der en ny omskapande tid dem glädt och bekymrat
68

5’Han skall göra det, Han min själs odödliga
tanke

Bringar i stående verk, utropade Henrik med glädje»
Först skall hans hamnande svärd förkrossa det blo-
diga önibo’t,

Habsburgs hus, som sekel frän sekel plägande
folken,

SÖkt förmörka den verld, det ville förslafva och
fjettra.

Sedan reser han upp det fredens tempel, jag ärnat,
Der upplysningens heliga eld bevaras everldligt,
Medan ett stort förbund Europas fria Nationer,
Vägda emot hvarann, de starka ett stöd för de
svaga,

Tryggar for verldstyrannit. Af himmelen sand i
mitt ställe,

Han uppfyller det hopp, som ännu i döden mig
följde,

HvarfÖrutan jag ej i sjelfva den eviga glädjen
Kände mig säll, dä jag sage dit ner pa våldet och
vantron.

Ja, det stundar en skönare tid, som endast förbidar
Slutet af striden ännu em< Lian ljuset och mörkret.
Kom! till det värdiga mål förenom min son med
din sonson.”

”Hvi har Frankrike spillt för sig, och för verl-
den kanhända,

Svarad© Va$a, det ljus, som tillböds afven dess Kyrka,
$9

Kent, som det strömmar från himmelen ner, ur nen
eviga källan,

Utan de färgade sken af Pafviska bilder i fönstien?
Sedan ej Frans, som jag och Elisabeth, aktade
tidens

Mägtiga brytning, och grep den lyckliga stunden i
flykten,

Blef det för sent för dig. Din son, vid Romerska
kyrkan

Bunden, hur kan, hur vill han gå mot henne i
striden?

”Dock, gaf Henrik till svar, med en suck, (han
mindes sitt affall)

Dock, har Gustaf ej dragit sitt svärd mot Romerska
kyrkan,

Utan mot Romerskt våld. Hans strid är ej för det
nya,

Mer än det gamla, i satser och former, utan för
frihet

Både i Kyrka och Stat, att allt det goda på jorden,
Allt det ljusa från skyn, må fritt uppblomstra i
b egge.

Richelieu, som tycks allt mer uppfatta min tanke,
Finner, hur Frankrikes magt,uppmanas af tiden, att
kraftigt

Gripa deri, och förent med den ädle och starke fran
Norden

Vinna igen, hvad min död för mänskligheten förspillde.'


”Fattar en själ, som hans, din statskonst? fnta
gade Vasa.

För det stora deri har han sinne, men knappt för
det ädla.

Dock hans klokhet blott bör honom forma, att sin
Konung

Fästa vid Sverige, om än dess Hjelte försvunne ur
striden.

Rikt och starkt af sig sjelft är Frankrike, mellan
de trenne

Vidt omfamnande haf, Europas yttersta skyddsvärn.

Men olyckligt, så snart det sjelft vill henne beherrskå.
Frans det kände, som du, och den långa och blo-
diga striden

Förde han, ridderligt stor, för verlden, ej endast
om Mayland.

Derfor böd han ock mig sin hand, med den aning,
att Göthen

Skulle ifrån de stränder, dit Roms legioner ej vågat,
Der en folkförtryckares ok än alldrig är buret,
För Europa ännu engång som en hämnare framstå.
Sjelf på de skummiga klippor i skygd, hur verlden
än stormar,

Endast vid folkens nöd går Svensken ut, och dem
räddar,”

”Kunna då ej, tog Henrik igen, Europas Regenter
En gång skönja det mål, försynen beredt för dess
sällhet.
7 i

Bröder aro dess folk, upprunna ifrån en gemensam,
Adel och kraftfull stam, och blandade Nordens och
Söderns

Barn med hvarann, Latiner ined Galler, Iberer med
Göther.

[Christne och frie, och vexlande midt i de blodiga
fejder

En med den andra sitt ljus, sin konst, sin tanke,
sin anda,

Åro de blott en slägt ; fast nu den främste ibland
dem,

Österländskt obroderlig, vill nertrycka de andra.

Men dem alla de tvä förenade skola befria,
Svensken och Franken. Om Kejsarn i Wien tilltror

•	sig, att Romersk

Vara, ej kalla sig blott: så är Svensken en Göthe,
och Frauken

År en German. Ej blott German, till hälften en
Norrman,

Ptäcke han Svensken sin hand, och folken frukta ej
mera.

Fred och frihet hvar åt sitt land, vi vunno, o Vasa,
Medan vi lefde på jorden. Om nu åt hela den
verldsdel,

Der vårt namn välsignas ännu, vi kunde dem vinna:
O! hur skulle vi blicka dit ner med glädje och
kärlek.

Jorden åt himmelen sjelf sin sällhet strålar tillbaka.’’
n

Talande sk,j ne sänkte sig ned pâ de ljusnande
molnen

Efter en storm i den ängd, Som redan var vunnen

Der af Wollin och Yscdom mött, vid sin vändning
åt ha i vet,

Odern förbyts till en sjö. Derifrån de sågo de första
Visa och lyckliga steg, som befäste de Svenska i
landet.

Utan strid och blod. ”Eröfre han öar. en viking!

Ilar skall han finna-siu gräns:” utropade Contifden
stolte,

Medan vid Gartz han forskansade sig, och pä stran-
den af Pcene.

Dit förväntad ännu stod Gustaf med svällande segel
Redan i Odern, ej störd af den storm, som hotan-
de uppsteg.

Saktad och vänd, vid hans bön, den flög med det
flytande lägret

Fram till Stettin, det mål, som Conti sig trodde för
honom

Stängt med hela sin magt. Sitt vapensäte bestämde
Konungen der, att dän så floden, som landet
beherrska.

Bfogislaus, som salt med sitt silfverhår i sin
livilstol


Vördnadsvärd, fast svag, mer vissnad af sorger än
ålder,

Hörde ett larm, och reste sig upp, och aåg med
bestörtning

Strömmen betackt a£ segel, som fälldes, vapen, som
blänkte,

Båtar, som fylldes ined män, kanoner, som drogos
på stranden.

Snart en gulblå bär stod utanför staden och slottet.

”Bären mig sjelf dit ut till den ädelmodige
Hjelten,”

Hopade Försten, och bars i sin stol till Gustaf, och
sade:

Se mitt grånade hår, mitt darrande hufvud, o
Konung ;

Icke är jag en man att gå i den väldiga striden
Med dig eller emot. Nyss fordrade Conti i Kejsarns

Namn Stettin. Jag afslog honom: skulle jag icke
Afslå dig, en främmande magt? Min Gud och hans
sanning

Trogen i döden, jag dör också min Kejsare trogen,
Fast han brutit sin tro. Emellan oss dömme den

Högste !”

”Var det ej riket, du svor din ed, då du svor

den åt Kejsarn?




if

I

g varade Gustaf; och svor du den ej, som Hertig
Pommern,

Samt Evangelisk Prins, betryggad af freden
Augsburg ?

i

111 i
t b

!

Nu, da den freden är kränkt, då riket lutar, då
banden,

Hvilka dig fäst, upplösas af Ferdinand sjelf, då hans

§ SR;



Gâr, som en fiende öfver ditt land, som förbytts
till en ockeu:

Nu emot ditt folk, och det rike, den Kyrka du
tillhör,

Mot dig sjelf, som Regent och som Christen, bevi-
sa din trohet.

Frukta ej Kejsarn mera än Gud. I strider, som
denna,

Den som icke är med, är emot. Du mins, att de orden

Sades af Honom, som kom en fridens

konung

men

Sanningens, kom att med

en fred.

som

Traffad af Konungens

som

HÖjde an mer, en blick,

f..

ord och hans blick,
den höga gestalten

äfven
strid bereda
ej upphör.”

som syntes ej endast en
Hjeltes

Framför en segrande här, menen högre och ljusa-
re andes.
Teg den gamle, och sönk i betraktelse. Folket ur
staden

Strömmade ut, att se och beundra de tappre frän
Norden.

Redan om Svenskarna flög ett rykte som skulle i
landet,

Härjadt af villdjur nyss, nedstigit en skara från
himlen.

Derför vågade nu sä döttrar, som mödrar till
fönstren.

Äfven a£ höfvets blommor en rad sig viste i slottet.

Konungen såg dit upp ; och klappande Prinsen
pä axeln,

Sade: ”Med dem der uppe, mm vän, forsvaras ej
staden

Mot Dalkarlarna här, och Finnarna.” *) — ”Dock ar
det icke

Desse, var Prinsens svar, som göra dig stark, och
bestämma

Na mitt beslut, o Konung. Jag såg på din fana de
ordens

Gyllene skrift: År Gud med oss, ho ar da e-
mot oss?

Liksom en stråle ur skyn upplyste mitt tvekande
sinne.

*) Egna ord af Gustaf Adolph.
Tag, o Konung, Stettin och allt mitt land i din
om vård.

Gif mitt folk, livad ej jag, olycklige, k annat det
gifva,

Fred i sin kyrka och fred i sitt hus. Barnlös, har
jag suckat

Dagligen upp till Gud, att mitt Pommern icke må
falla

Under ett Pâfviskt ok af en Kejserlig Prins eller
Höfding,

Såsom för Magdeburg och Meklenburg det var
ärnadt.

Herren har hört min bön. Jag skådar i hoppet en
arfving,

Under hvars spira mitt land uppblomstrar i ljus
och i frihet.

Snart skall jag gå till den eviga frid. Belöne dig,
ädle !

Freden på jorden en dag med alla dess gyllene
frukter !

Fred är det mål, för hvilket jag lefver, ehuru
i harnesk

Hela min lefnadstid, utlät sig Gustaf, och vänligt

Tryckte den åldriges hand. Jag trädde i vapen som
yngling

Blott för freden, och vann dess oliv tredubbel i
Norden.

Nu i Tyskland söker jag den, att trygga för folken
77

Ej Hott land och bo, men en väg till ljuset der
ofvan.

Upp från jorden han lyfte sin blick, som möttes
af Bourbons

Strålande blick ur skyn. Ej kunde hans dödliga
ögon

Skönja det himmelska par, der satt. Men den luf-
tiga thronen,

Ensam öfrig ännu af den lugnade aftonens skyar,
Fäste hans syn. Han betraktade rörd dess lörblin-
dande skönhet,

Ej dess egen likväl; ty de färger, den lånat af
solen,

Bleknade bort i den glans, de två odödlige spridde.

Ofvcr dem båda, i ändlös höjd, till naturens och
ljusets

Eviga ursprung, steg hans suck vid den präktiga
synen.

Men på honom sin blick med en fröjd, som englar
ej känna ,

Ty blott mensklig den var, och lik val ej timlig, ej
jordisk,

Dröjde hans himmelska vän. Sa blickar i puipiade
insjön

Hesper ur morgonens sky pä sin bilo ; och skalden
ur lunden

Skådande hänryckt, upp till den ena, och ned till
den andra
78

Finner så himmel, som jord, i det speglande vattnet
förskönas.

Sjelf i sin sång han önskade så dem spegla tillsammans.

Äfven Vasa förnöjd i sin sonson icke blolt
Manhems

Älskade Konung såg, men tidens korade Hjelte.

Dock med en skuggande bild, lik fogelns öfver ett
snöfält,

Flög ett bekymmer öfver bans själ, då han tänkte
på vådor,

Möjliga genom hans mod och sjelfva hans lycka,
för Sverige.

Matte han ej, utbrast han, dig o Henrik, i anda,

Dig i mål och bemödanden lik, dig afven i öde
Likna en dag! Ännu en dolk kan helgas af
vantron.

Dock skall himlen ej mer tillåta en seger af mörkret.

Den osynliga hand, som förut så ofta, då döden
Öfver hans hufvud sig sänkt, det bevarat, skall än
det bevara,

Tills han det mål beredt, hvartill hans vapen
bestämdes.

Genom ett krossande slag skall han visa för folken,
att brytas

Kan likväl den förtryckande magt, som öfver dem
uppstått
79

Såsom en verldsstorm, hvilken dem synts orygglig
som ödet.

Sedan lian lärt dera tro på sin egen kraft och
försynen,

Må han falla, om Gud sä beskärt, och sin strid för
hans sanning

Genom sitt blod besegla, och mig ät sljernorna
följa ’

Ja, utslockne min ätt, blott Sverige består i sin
frihet !

Hel! dig Vasa, ej blir det ordet, den tanken dig
olönt :

Ropte ur höjden en röst, den mägtige rösten var
Luthers.

Så utplånas din skuld för det split, du med fader-
1m blindhet

Vällde inom ditt hus, till ditt verks hardt nära förstöring.

Högre i ljus och i kraft du stiger igenom det offret.
Medan vi vänte den dag, då domaren kommer, och
jorden

Under hans fot förgås, och han öppnar sitt eviga
rike.

Der försvinna de verk och de namn, som vi lem-
nat i tiden,

Der blott tron, som i döden oss följt, skall gälla
för evigt,

Tron, och den kärlek, han fann hos oss, da, fordold
i en menskas
8o

Lidande skepnad, han sjelf, Guds Son, oss motte pa
jorden;

Men i den timliga verld, vi ännu ås kade från
höjden,

Skall vid din sonsons död du se förhöjas din ära;

Ty ditt rikes ära är din; och Sverige skall stiga
Högre ännu på hans blodiga stoft, igenom hans
andas

Lefvande kraft i hans här och det råd, af ädla,
han danat.

Så fulländas ditt verk, så äfven mitt skall bevaras.

Undransvärda försyn! det rena gudomliga ordet
Bragfes till Norden att dan, då det åter mörknat i
Tyskland

Ralla en hamnare fram, som bereder dess seger
ånyo.

Här fullkomnas de ord af profeten. Ett stort
Ij us skiner

Klarliga öfver det folk, som bor i mörka-
ste landet.

Luther sin flygt nedsänkte, och stod, lik morgo-
nens härold,
öfver det älskade land, der först Evangelii klarhet
Rörde hans själ. Det mod, hvarmed tillförne å
Sachsen

Förstarne stridt för sanningens ord och samvetetå

frihet
Ville han tända igen, och begnf sig till slottet i
Dresden.

Âfven de öfrige två sitt mål fullföljde i tysthet.

Såsom en sljerna, med tyst inflytelse, blickar i
dalen

Ned på en snöhvit knopp, som stjernlik möter dess
anblick :

Så i sin sonsons själ en deg, då han hem till sitt
rike

Sände en faderlig suck, instrålade Vasa sin tanke.

Fri, då han ensam var, och stark igenom sin frihet
Kände sig Gustaf, och undvek Frankrike. Broder-
ligt handslag

Mötte han glad, men skydde en arm, som öfver
hans skuldra

Lagd med ett stolt beskydd, blott tryckte och hin^
drade honom.

Nu ett klagande bref af hans maka, som kommande
sorger

Anade, väckt i hans bröst en Faders och Konungs
O
bekymmer.

Rörd, erinrar han sig den slund, då sin dotter på
armen

Lyftande, så han talte ibland de församlade Ständer:
”Svear! jag skiljs vid er och mitt barn, kanhända
för alltid.

Väl har Herren sin engel mig sändt, som ur hun-
drad® faroA'
III.

6.
82

Käddat mig underbart: dock torde jag falla omsider
För hans sak och verldens och er, och lemna på
jorden

Faderlösa mitt barn och mitt folk. Men derofvan
en Fader

Vänder ej Från dem sin vårdande hand, sitt vakande öga.

Konungar, midt i sin ban, och Konungaätter för-
svinna

Sverige har sett5 dock står det ännu. Om Herren
inig kallar,

Sänder han Er och min Dotter ett stöd, som fyller
mitt ställe.

Matte blott hon, och J, erkänna hans eviga 'huld-
het!” —

Detta farväl, hvarvid hans folk forsmälte i tårar,
Medan den spädas kyss med hans egen tår blef begjuten,
Stod nu fram i hans själ, som kände ånyo den
aning,

Att ej återse han finge sitt land och sin Dotter.
Också nu var hans tröst till Folkens Fader i höjden,
FÖr hvars heliga värf han skilts från sitt älskade
rike.

Dock uppstod i hans sjal den frågan med växande
oro :

Faller du midt i din ban, hvem stöder ditt folk, i ett
andlöst

Krig, emot en mågt, som Kejsarns, lemnadt adena?

Frankrike bjuder dig slöd. Det stod, med Sverige i
vänskap
83

Under din Farfar ren. Han sjelf föreningen yrkar
Han, hvars hjerta är Svenskt ännu i grafven, i himlen.
Så inom sig en svarande röst han trodde sig höra.
Från den stunden bestämd för det länge betänkta
förbundet.

Dock fördröjdes det än en tid, oaktadt hvad Henrik
Ingaf både sin son och Ministern, som styrde hans
rike.

Sonen ej höjde sig upp till hans tanke; Ministern sin
egen

Blandade in deri; och Frankrike svepte sin afsigt
Länge ännu i ett sken, som Påfven ej mindre än
Kejsarn

Bländade-, under det Sverige sin vag gick öppet i
dagen,

Tryggande sig vid sin sak och sitt svärd; och dess
segrande Konung

Aktade mer den ked, han knöt bakom sig af fästen^
Ån de i Regensburg vid dess riksdag slingrade näten,
Ändtligen möttes en dag i det sjöomringade Bcerwald
Sveriges och Frankrikes sändningebud, då hvarderas
skyddshamn

Afven mottes i skyn, i detsamma en skugga i Rådsaln '
SmÖg sig, skygg för en blick af de strålande andar
i höjden.

^Var det ej Hon, den ännu, och till yttersta
dagen
Stämplande själ, som Italien sandt till Frankrikes
ofärd ?

Yttrade Henrik. ’’Ej nöjd, att dess plågoande ha
varit

Medan hon satt pä dess thron, ur grafven ännu
med en tvedragts-

Fackla, hon rest sig der, att sinnena söndra och
tända.

Också hit hon når, och söker det nära förbundet
Hindra igen, som förut engång, då genom de
Franskas

Sårande öfvermod, hon kränkte den Nordiska stolt-
het.

Kom! af vår anda en flägt skall stilla den fåfänga
striden.”

Likt två stjernfall, stego de ned, och trädde i
salen.

.Ögonblicket förut uppstod der Horn med de orden:

»yäl!____hvad betydelsen är af förbundet, som
Ludvik med Sverige

Ingå ärnar, det märka vi straxt, då vi höra hans
första

Helsande ord; som förnärmar dess folk, så väl som
dess Konung.

Fritt, sjelfstäådigt, aldrig ännu af främmande
kufvadt,
85

Främst i ålder ibland Europas Konungariken,
Sverige med segrande svärd står fram, aLt beskydda
dem alla.

Hvad! och dess krönta Regent J vägren att helsa för
Konung ?”

”Herrans smorda är ej livar förste, som griper
en spira

Svarade Joseph, och sankte sin blick och vred på
sitt radband,

Medan än Charnacé sitt svar betänkte förlägen;
”Endast dem, som Gud förordnat, ej dem som en
folkhop

Sätter af och till, har Frankrike Konungar kallat.”,

Ofverheten (var svaret af Horn) är af Gud: det
är sanning.

Finns hon utan ett Folk? är ej detta med lagar och
ordning

Afven skickadt af Gud? Ar dess rätt ej helig, som
Förstens?

Går den icke förut? Ar ej Frankrike äldre, än
Bourbon ?

Skall med hans ätt, en dag, da den slocknar, ock
Frankrike slockna?

Rodnar ej Henriks son, utropte Baner, för sm
faders
86

Skugga (han steg i det samma derin), att skymfa en
Gustaf?

Sverige en Konung har, vet, Munk, ej endast till
namnet.

Säg det åt Richelieu. En sjelfregerande Konung,
Bär han i egen hand sitt svärd, ej mindre, än
spiran.

Ensam kom han hit. Här mött af ingen Förbundsbror,
Snarare hindrad af dem, som han roptes att hämna
och rädda,

Står han dock herrskande här; och segren står vid
hans sida.

Ej för en dödlig magt, för Konungars Konung allena
Lägger hån ner sin thron« majestät, sin Konunga-
höghet.

Begge begåfvo sig re’n åt dörrn. Då drog dem
tillbaka

Charnacé, i det Catharina, som stod, med ett
hånfullt

Segrande löje, fördold vid hans stol, vek undan för
Bourbon.

Dröjande dock sin flykt, hon fällde de trotsiga
orden;

’’Stiger du ned till oss i stoftet, du stjernornas
arfving,

Dem du ej nått likväl ännu, en förste — i luften?

Väll så strid här nere med mig. Jag skugga på

jorden
8?

Verkar ur mörkret mera, än du, upphöjde, ur ljuset.

Bringar du än förbundet i stand : så skall dock ett
hemligt

Afundsfrö deri förlama dess kraft; och då Gustaf
Hinner sin äras höjd, det bryter hans segrande
bana.

Hör! en Konungs gemål, än mer, tre Konungars
moder,

Styrde jag Frankrike längre än du, och det styrs af
min anda

An. Hvad är Ludvik din son ? sin Ministers nickan-
de docka?

Tror du dig ha hos denne ett öra: så vet att det
andra

Lånar han mig. Ty medan han här protestanterna
sföder,

Skall Hugenotternas blod i Frankrike rena, för
Kyrkans

Siralfande ögon, hans skuld. Ja, genom honom jag

• hoppas w

Fägna dig än med en blodröd natt, lik den vid ditt
brölloppJ5

Henrik, som ryste ännu att minnas den gräsliga
na t ten,

Svarade intet. En blick blott sände han genom den
spotskas

Bafvande sjal, som nu ej mer förställa sig kunde,
Ej med lånadt anlete le, som, när hon till honom,
Såsom sin svärson, kom med moderligt öppnade
a’-rnar,

Medan boden ja gatorna rami af hans offrade
v äimer.

Q vald af den härliges blick, försvann hon, och
möttes af Alba

Nära vid Schreckhorns spets. Der slod allena en
vålnad,

Dyster och mörk. De vissnade drag, de slocknade
ögon ,

Duro dock stämpeln än af Spaniens fruktade Philip.

Såsom det blixtrar stumt ur ett moln, som efter en
as k dag

Stannat vid himmelens bryn och ännu i natten
förfärar;

Så han blickade rundt om den verld, han skakat och
blodat.

”Bäfve ännu de fräckt upproriska, kätterska folken:

Philip i Ferdinand lefver igen och Alba i Tilly.

Mven är Medicis an ej död.” Med de orden
begyntes

Mellan de tre, i det en storm omkring dem i öcknen
Ofver Lavinerna hven, ett hemskt blodtörstande
samtal.

Mötet i Beerwald nalkades nu det önskade målet.

Florn och Charnacé, ju mer de kände sig lifvas
Hvar af sitt fäderneslands upphöjdaste, ädlaste ande,
89

Närmade sig dess mer lill hvararm. De mindes den
vänskap,

Sverige med Frankrike knöt, dä den mest fullkomna-
de Fransman

Räckte sin kongliga hand ät den störste af Svenskar
pä thronen;

Skulle de ej förena sig nu till ett mål, dem sa
värdigt?

Leende gick Baner till Patern, och sträckande
fingret

Öfver hans skuldra, emot den säck, Capucinerne
bära,

Yttrade: ’’Var det der, du gömde den Böhmiska
kronan

Undan för Ferdinands son i Regensburg? Det är
Kejsarns

Egen klagan. Sa fann han sig lönt for sitt offer af
Friedland

Tro ej likväl det lyckas, alt dit bortsmyga den
Svenska.”

Rodnande, dock förnöjdt smaeende, svarade
Joseph :

”Stridom ej mer om titlar: ett ljud, ett vader de äro:
Inför Konungars Konung är Dogen lika med Kejsarn.
Nu beror det blott på ett villkor, det första, och
sista.

Romerska Kyrkans helgd yi yrke i alla de länder,
9°

Som erofras af er, om Gud det kätterska svärdet
Låter hinna så.längt, hemsökande äfven de trogna.”

' Ja vidtog Ministern, det kan ej Frankrike
iranga.
det verdshga Rom, ej det andliga, vill det
bekriga ;

Se, det bårar ju er jemval, det betinget vi fordre,
Genom den söndring, del gör de Påfviska Förstår
emelian.

Ligan sjelF, då hon ser, att endast mot Kejsarens
'valdsmagt

Kriget är fordt af de Svenska, men ej mot kyrkor
ooh kloster,

Skall i sitt nit afsvalna och draga sig undan i tysthet.
Lofven de Romerska blott den frid, som J sj elf ve
begären

För de Lutherska nu: så knyte vi händerne genast.
Frankrikes ädle Monark en ära sig gör, att i Gustaf
Helsa en Konungslig bror. Ja, lik sin Fader, den store,
Vill han för verldens lugn härvid uppoffra sin
höghet.

Gustaf råde för sig med sitt svärd; men verke med
Ludvik

Till ett gemensamt mål, Europas räddning i
Tyskland.”

”Vare det sa!” gaf Horn till svar: ”Det fåfänga

ordet
91

Om uppoffrande ligge sä tomt, som det foil, ocli
förffälet.
O

Nog, vår Konung och er, som bröder, helsa
hvarandra.

Helgd för templen, beskydd för allt, så gudomligty
som menskligt,

Hvar helst Gustaf befallande är, jag lofvar för
honom.

Väl mot de Påfviska ropar om hämnd allt landet
omkring oss,

Höljdt i grus och aska och blod af Tilly och
Waldstein,

Ropa de plundrade folk, de landförviste Regenter,

De inkräktade stift, de fräckt vanhelgade altar;
Men upprättelse blott, ej förstöring, är hämnden af
Gustaf.

Lika beskydd med ett ord, må lemnas ät kyrkorna
begge,

Till dess freden en dag emellan dem gränsen be-
stämmer.”

Sagdt och forbandet beslöts. Och Svenskarnabegge,
som hellre

Stridde med vapen än ord, begafvo sig glade Lill
Gustaf.

Redan glänste hans svärd, valsignadt, ej endast i
Pommern,

Utan i Meklenburg och Mark. Torquato di Conti,.

Södeims yppige son, fann plötsligt vissna i Nordens
92

Lüft sm lager, och drog för dess män, som dess
vinter, sig undan.

Tyskland andades åter, och upp ur det blodiga oket
Lyfte sitt hufvud med hopp. Dock Tilly, som nn
var allena

Kejsarns arm, se’n blindt han låtit beröfva sig
Friedland,

Tilly, som rik på år, var rikare än på bedrifter,
Lagrar och ärr, ej profvat ännu den Nordiske
Hjelten.

Men nu trädde han fram, och folken förskräcktes
ånyo.

Innan till Odern hann det bafvande bud om hans
antag,

Kommo till segraren der två män.. Den ena en
andlig,

Syntes igenom det lugn, i hans blick från himlen
var gjutet,

zn mer vördnadsvärd, än genom det vågiga silfret

Kring de jordiska blommor, hans kind, trots vintern
bevarat.

Hos den andra, en borgerlig man, stod borgerlig
frihet

Ädelt fram i hans enkla gestalt, som egnat en
Kampe.

Braun var den andliges namn och Schmidt den an-

dras: de namnen
95

Allt hvad värdigt ar betydde pa fäderne-orten.

Såsom i templet, hvars höjd, hvitt glänsande, par-
ken beherrskar,

(Ljusets tempel det är), en grupp af Sanning och
Frihet

Talande står framför den Gud, som Python
besegrat ;

Så i Konungens tält de stodo för honom, och talte:

”Magdeburg oss sändt. Med hela det suckande
Tyskland

Flyr det till dig. Ej stort är vårt samfund; dock
med de främsta

Står det i nit och i mod; ännu det samma, som
fordom,

När det mot Carls förtryck till slut blef ensamt i
striden.

Ensamt har det ock nu, bland alla, för hvilka du
kämpar,

Vågat, o Konung, för dig, och din heliga sak, sig
förklara;

Derför söks det ock främst af Kejsarns hämnande
gissel.

Sedan i strid på strid vi oss tröttat, segrande
stundom,

Nalkas oss, Tzerklas sjelf, den förskräcklige. Hjelp
oss, du Gode.

Christian lofvade ©ss ditt stö4, då, ett offer för
våldet.
g4

Slött ur sitt stift, och ur riket förvist, han genom
sin ofärd

Rörde oss, mer likväl, som ditt bud, o hämnare,
aktad.”

”Christians brådskande nit er bragt förtidigt i
vapen,

Svarade Gustaf, jag räds, i en olycksstund, för er
vackra,

Rika, berömliga stad, om den ej försvaras af egna
Murar och män. Ännu är min väg ej banad till
Elben.”

’’Mägtig är Han, som dig sandt. Ett gny blott
frälste Samarien” *)

Yttrade Braun. ”Kanhända en dag oss räddar i noden
Endast det ropet om dig: han kommer, hämnaren
nalkas.

Gif oss endast ett ord, som tröstar oss, låter oss
hoppas.”

”Väl! mitt svärd skall göra mig väg, var svaret
af Hjelten.

Söker ej Tilly mig här, så söker jag honom vid
Elben.

Sachsen, hoppas jag, ej, ej Brandenburg mig för-
hindrar.

Magdeburg är det värdt, att om än min bana af
segren

*) a KoW. B. 7: G, 7.
Drogs derifrån, jag böjer den dit. Uthärden så
länge

Striden, bevaken er borg. Se här! jag sänder en
Höfding;

Dn al de mina, att styra ert värn. Dig sänder jag
käcke,
Kådjge Falkenberg; och med dig ett bud, som med
staden

Knyter m;n vänskap. Gån, och trösten på hjelparn
i höjden.”

Magdeburg forbi, gick Tilly med hela sin
härsmagt,

Öfver Elben; och nu på hans möte med hjelten från
Manhem

All Europén fäste sin blick. Det galler ej endast,
Hvem af de väldige två skall se sig af segren och
äran
öivergifven till slut. Den väntade dagen skall
folkens

Frihet, skall verldens lugn och ljus afgöra för
sekler.

Ännu dröjde den dock. Ty begge, så vise sona
tappre,

Trodde ej blott sitt svärd och sitt mod. Det af El-
ben och Uckern,

Warta och Spreen begränsade fält med alla dess

höjder.
96

Skogar och bygder och slott, med dess slingrande
vägar och strömmar

OfVersågo de, likt ett schachspeis rutiga bradé.

Ej på detta de två, som strida, bevaka hvarandras
Sy åen och rörels.er mer, och förut dem beräkna och
möta

Bättre, än de hvart steg af hvarann, hvar vändning
och ställning.

Svenskarnes Konung, innan han fram till drabb-
uinv siff ställde,

Ville sin ked förstärka ännu med Demin och med
Frankfurt.

Grefven af Tzerklas, som snart bemärkte sin fien-
des afsigt,

Hastade sjelf till värn för det sednare, trygg o na
det förra

Genom dess styrka i murar och folk. En kärna af
Contis

Skingrade härsmagt dit ännu var bergad tillsamman.

Taga det dock, och först derrfran den manånde möta.
Hoppades Gustaf, och sjelf beslöt belägringen leda.
Sjelf med sm blick och sitt ord allsiäd&s, söm vin-
den , som ljuse!,

Verkande, flög lian från Schlesiens gräns, der han
ställde för Landsberg

Horn ? hH Mekjenburgs, och plockade städer på
vägen,
97

Såsom en hängande frukt af en ryttare plockas i
flykten.

Hvar han syntes, en mängd af anleten ljusnade
åler

Från den forfaran, som väckts af Osterrikarnes
antåg.

Ty Araben ej mer förskräcks, då en rodnande
molnfläck

Bådar ur ccknens haf af sand den gräsliga vinden.
Under hvars il allt gräs, allt löf, allt lefvanda
vissnar,

An de plågade folk förskräcktes, då Tilly blott
nämndes.

Högar af grus och aska ännu i bygderna viste

Spår af hans förra besök; och de mindes, hur efter
hans boi tgång

Hungern och pesten föröd i, hvad elden och svärdet
förskonat.

Mången landtbo ren i skogen beredde sin boning,
Mången Moder sitt barn omslöt rned b’uvande armar,
Liksom hon redan förföljts af Kroater med blodiga
sablar.

Dock försvann all skräck, hvar helst af Svenskarnes
fanor

Syntes det gulblå kors, som likt regnbågen, då
haglet

Hotar ur molnen de mognande fält, förkunnade
frälsning.

III,
Efter det tecknet sags vid Loitz, med stigande
oro.

Dodo *) var väntad dit, att taga det, innan med
Teuffels

Tropp han förenade sin, vid Demin. De Tyskarne
begge

Kunde ej Konungen, ej hans folk från Svenskarna
skilja.

Nu ett gladare tecken ännu de väntande tjuste:

Hämnarens egen syn. Med Baner och Brahe
allena

Kom han, gömd i den enklaste drägt. Dock kän-
des den store.

Skådande opp frän Hjelten till himmelen öfver hans
hufvud

Ropte dé: ”Gud är med honom. Pä Gud och Gustaf
vi tröste.”

Dodo emellertid, af ett dammoln badad till
staden,

Väckte der larm. Dess värn var endast ett slott,
som förfallit.

Gråtande bar dit upp en flock af blomstrande
tärnor

Stadens bön till dess höfding, att ej med retande
motvärn,

Fruktlöst, endast förderf och förödelse öfver dem
bringa.

von Kniefhauaen.
99

Svag för en skönhets lar var Peralia, ehuT hans
benämndes.

Både med skräck och med spott, Järnf rata ren,
icke förgäfves,

Ty väl hundrade hjelmar han klyft, och hundrade
harnesk,

Sade han sjelf. Ett lejon i har, i stämma och
styrka,

Leddes han dock af ett barn, när icke hans ära det
gällde.

Men ej skönhet nu, ej tårar, bevekte hans
hjerta.

’’Jag, utropte han, jag en Spanior, mig gåfve sä
skamligt

Blott for en hes trompet! Nej, icke för hundra
kan oner,

Innan de dundrat en dag. Nej, Göthen skall se, att
del rinner

Göthiskt blod ock i Spanien ännu. Min stam-"
ma sitt ursprung

Allt från Pelagius drar.” — Ett bud föll honom i talet
Flämtande. Gustaf var sedd i nejden, och kunde,
försvarslös,

Innan han nadde sin mötande här, uppsnappas och
fångas.

Herre! hvad dyrbar fångst!”— Betaltes den an med
ett Grefskap,

Gaf han. till svar, så vore den dock ovärdig

Peralta
100

Hvad I en försvarslös man, en vandrare ! Störa lians
vägfrid!

Konungen vet, att här en Spaniens ädling befallei,
Derför nalkas han trygg. Na väl! ej endast i
trygghet

Fare han fram. Han tage ock, Han, oväpnad,
allena,

Slottet af mig. Ej kan det försvaras; dock icke för
Do do

Veke jag utan strid, ej för Konungen sjelf, om han
komme

Fordrande, hit med magt. Men nu skall han se, att
Peralta

Känner, hvad ädelt är, och förstår, hvad en riddare
canar.

O

Sade, och satte sig stolt till häst, i ridderlig
rustning,

Prydd med en fjädrad hjelm och en sköld, som
glanste mot solen.

Sa, af en väpnare följd, med stadens nycklar i
handen,

Nådde han Konungens spar, och sade för sig vid
hans åsyn:

Rörs ej hela min själ, som skulle jag nalkas ett
helgon ?

Kättare ar han likväl och fördömd. Förlåte mig

Pafven!
loi

Endast hjelten jag ser. Ja, midt i det mörker, som
evigt

Hotar hans blinda förvillade själ, förbarme sig
himlen !

Skiner han klar som en stjerna för mig; och djupt
för den store

Böjde jag mig, om än bland afgrundsandar han
syntes.

Gustaf förundrad, att se hans gestalt, än mera
att höra

Det högtidliga tal, hvarmed han nycklarna frambar.

Smålog vänligt med tack, och böd dem sändas till
Dodo.

Innan han nådde Demin, var en djup förskackeU
se gjuten

Ofver all dess ängd af ett sällsamt tecken på
himlen.

Aftonen, liflig och skön, var undanviken for
nattens

Tystande vink, och hon, den himmelska amman
på jorden,

Öfver dess tröttnade barn utbredde sin söfvande
slöja.

Ingen, ro likväl de fingo på stranden af Peene,
Suckande natten ut, i hemsk åskådning af fältet.
Tydligen sa o de der tvä svärd, som blixtrande
möttes,

Svangda i strid, som skulle en hand osynlig i
höjden

Hvardera fört. Man trodde sig se, hur Gustafs och
1'illys

Vålnader stridde förut i luften den väntade striden.

^Sel utropte en djuptstamd röst. Det stundar en
slagtning,

Blodig och laug; det stundar en dag, för riket och
Kyrkan

Mera, än den vid Prag och den vid Lutter
bedröflig.” —

”Striden i himmelen är, och skulle ej ljuset i
himlen

Segra? Och segrar det der, sa segrar		det äfven på
	jorden,”	
Svarte	ifrån en högd en ung, stämma.	välljudande
Röster	hörde man blott, ej anleten skönjdes i natten,	
Medan	man väntande såg åt skyn på svärdslag.	det ljungande

”Nu, ack! nu år det gjordt, utbrast en klagan i
hopen,

Nordliga svärdet är matt, är sänkt, det södra har
vunnit.”
io5

”Nej, de förbytte sitt rum, skrek m, och fiere med
honom.

Det, som var nordligt förut, siar nu i södern
allena,

Herskande. Se, för dess glans fördölja sig stjernor-
na sjelfva.”

Mänge bestredo det: röst mot röst sig höjde med
ifver.

”Sen J ej segrens följd? Den visar oss hvilken som
segrat,

Sade d>en samme, som lörst sig yttrat, badande
ofärd.

Floden, som mörkröd göt sig omkiing de drabbande
svärden,

Vidgar sig ut till ett haf af blod, och mötes a£
lågor

Från hvart himmelens hörn, som stode omkring oss
i landet

Städer och byar i brand, med torn, som flamma i
höjden.

Sådan är ej de Svenskas triumph. Så nyttjar sin
seger

Endast Tilly. Han kommer ej blott med svärd, me»
med bilor,

Ej med Kejsarens fullmagt blott, men med

sitionens.
lol

Gräslig den tystnad var, som följde de orden.
En dödsdom

Hörs ej med stummare skräck, oväntad, af lyssnande
längen.

Endast barnens grät fty afven barnen ur sömnen

Spruttit med skräck, och hängt sig fast vid de van-
drande mödrar)

Tystnaden bröt, da och då, i den langa bedrölliga
natten.

Morgonen, bådad ren af de ljudande timmar, ej
skildes

An fran de nattliga sken, tills solen sin strålande
panna

Lyfte ur skogen, då straxt försvann det luftiga
bländverk.

Striden i himmelen år j och skulle ej ljuset i
himlen

Segra? och segrar det der, så segrar det äfven på
jorden.”

Orden, som hörts i natten förut, nu vände i
dagen

Allas beundrande blick åt en yngling, som satt på
en mjölkhvit

Springare, skön i gestalt, som i anlete. Öfver hans
panna

Morgonens förstling föll. Dock göt sig en högre
förklaring
io5

Ur hans själ i hans ögon, som mer ni tryckte, än
orden :

”Sen J hur ljuset, det sanna, som vardt vid den
Eviges varde,

Skingrar de falska, förvillande sken af jordiska
ångor!

Ja, det himmelska ljus, från ljusens Fader, skall

seera
vt

Öfver mörksens magt, i luften sa väl som pa
faltet.

Ej på jorden allena är striden, och ej om en
lager

Eller ett land, en thron; den rör det eviga
riket.

Var ej tillförne en strid der ofvan, da Michael
slridde,

Sanningens förste, och all hans här! Den samme,
som vantrons

Valde i Babel och Rom, det Hedniska, gjorde till
intet,

Skall ock det Påfviska nu med det Ny-Caesariska
störta.

Se i himmelen sjelf vill mörksens Förste regera,
Genom förfalskande flärd i det heliga. Dock skall
' han falla

Såsom han fallit förut, blott vi tro på Gud och
hans sanning.”

Sagdt, och den hvite, som ren otålig begynte sig
stegi a
Kände sig fri, och flög med sin. älskade börda åt

	östern,
Snart i dess	bländande glans fördold för de ögon, som följde.

”Var det en Svensk? St. Göran ej målas så Skön
pä sin skymmel,

Strålande uppåt skyn med den däu bestrålade skölden.
Var det en dödlig? Jag tror, han länt den jordiska
hamnen

Blott till en klädnad. Jag tyckte mig se inunder
den hastigt

Skymta en himmelsk skrud af ljusblå, glänsande
ether.

Sjelfva hans häst — så glimmar ej snön der borta
mot solen —

Ville han ej åt skyn? Hvad eld, som brann i hans
ögon,

Medan de hvälfde sig fram, ur det fladdrande silf-
ret af manen!

En af det brinnande spann, som förde Elias åt
himlen,

Trodde jag se, vid hans flykt, i morgonskenet på
kullen.”

Munn från munn det talades sa. Med lugnade
sinnen,

Eolket begaf sig hem. Snart gick e-n sägen, att
107

Michael sjelf nedstigit ur skyn att strida för
Gustaf,

Han, som ypperst nämnd bland himmelska Förstår,
de starka

Hjelta^ i skyn, är nu för Kyrkan den vakande
stridsman,

Han för Israel var, dä det ensamt gömde det
sanna,

Lefvande ord frän Gud, den heliga elden frän
himmeln.

Michael vare då äfven för oss den hemlig-
hetsfulle

Ynglingens namn, till dess vi få det verkliga
känna.

Medan i nejden omkring Demin den nattliga

oron

Stillades sä, förbytte den blott sitt ämne i staden.

Länge i Kejsarns vald och sist förtryckt a£
Savelli,

Måste det plågade folk, en husvill träl i sitt
eget

Plundrade hus, dock leka och le med de hatade
gäster.

Nu i natten en bal sin glans ur den. åldrige
rådsalns

Högt uppradade fönster omkring all staden för-
spridde,
Liksom trotsande skenet i skyn. Den dager, en
vadeld

Sprider vid midnatt, är för en sjuk, som vaknar i
nejden,

Ej mer ryslig att se, än det skimret af tusende
vaxlj us

Var för skadarnes liop pa torget. De sägo med
fasa,

Under den vildt sig förhäfvande fröjd af pukor ocli
gigor,

Ån åt liimmelen upp, och läste der vrede och
straffdom ,

Ån åt det gycklande spel af de dansandes skuggor i
fönstren.

Ömsom med ömkan, ömsom med spott, de talte om
stadens

Döttrar, som midt i sin skräck för de främmande
kände ett nöje

Under de hurtigas svängande arm. Så dansas på
Blocksberg,

Ropade någon, och greps af en vakt, och begrofs
i ett häkte.

Åndtligcn hörde hon upp, den skräckomringade
glädjen.

Balen tystnade, just då i skyn det förfärande
skenet

Slocknade. Folket begaf sig till ro. Men lång var

ej hvilan,
log

Väckt af ett trumlande larm, af ett strid förkunnande
hingstskri,

Lyddes det först med stigande hopp. Det trodde sig
höra

Svenskames härgny, höra det ren på muren, i
staden.

Men det såg der blott de anleten, hvilka det
länge

Sett med plåga och harm, nu mer; än någonsin
spottska.

Teuffel för staden stod och förskansade sig till
belägring,

Väntande Dodo. Savelli det sport och beslöt i ett
utfall,

Innan förstärkningen kom, förvärfva en lysande
lager.

Sin Hertigliga sköld till prydnad vid Kejsarehofvet.

Sjelf anförande, red han fram för de samlade
troppar,

Präktig i rustning. Pansarets guld från fönster till
fönster

Skimrade, under hans tåg från torget till porten i
Öster.

Genom den Vestra han sändt förut en hälft af sm
härsmagt.

Såsom ett eldklot far, och det regnar stenar frän

himmeln,
Î1O

For den, och föll pâ en flock af Svenskar, som bygg-
de ett skansverk.

Desse med yxe och stör Irarnsprungo 5 och såsom i
skogen

Nyss de huggit, och gren vid gren, som knotig och
kraftfull

Sträckte sig ut, och stam vid stam ur sin resliga
ställning

Fällt: så höggo de nu i skaran omkring sig, och
fällde

Mangen arm med sitt svärd och mången man med
sin rustning.

Till dess Teuffel kom med här och vapen i
ordning.

Nu kolonn mot kolonn gick fram, och linie mot
linie

Bredde sig ut; och snart begyntes den molniga
striden,

Än ur kanonernas munn det dundrade, än ur
gevärens

Skrällde det. Arm vid arm till laddning och lägg-
ning och lossning

Höjdes och sänktes. Jemnare ej med handen och
foten

Vafvarens rörelser gå. Ja, hela det mördande
fältslag

Synlßs ett spelverk blott: så höll det sin takt och
sin regel.
Ill

Kulor der surrade, stora och och männer dej?
stulpo,

Käglor likt» Ej restes de mer. Dock andra i
stället

Trädde, och föllo som de. Jemlik var styrkan ock
striden.

Segren vägd© ännu, då, att fienden skåda i
synen

Närmare, Teuffel böd. Så slåss vi af hjertat med
egen

Ärmkraft, sade han, man mot man. Förtjuste, hans
kämpar

Drogo sitt svärd, och ilade fram. Geväret blott
vände

Mången, och, klubbande, slog med dess kolf. Af det
blodiga bollspel

Vardt en fäktning, än mer blodig, och redan var
segren

Svenskarnes. St. Julian, den tappre, ej längre
förmådde

Hindra de sinas flykt, då Savelli dem mötte och
ropte.

Den som för fienden flyr skall lägga sitt hufyud för
bödeln.

Icke det hotet, men skarornas magt, dem hanförde
till bistånd ,

Vände dem om. Nu svag emot den fördubblad^
stvrkan
Kände sig Teuffel, och vek. Det var ej flykt af en
slagen,

Endast en faktandes steg bak ut, för att starka sitt
anfall.

Dodo till mötes han gick, och såg bakom sig, med
svärdet

Mot de förföljande vändt. Ej långt var han kom-
men, då plötsligt

Hela hans har brast ut i ett glädjens och kärlekens
hurra.

Konungen syntes. Nyss anländ, han stod på en
kulle,

Strålande öfver dem ner. I ögonblicket tillbaka

Svängde de sig, och flock på flock, som mötte dem
strö vis,

Slogo de, skulle hvad helst för härsmagt slagit: så
starka

Gjorde dem Hjeltens syn. Det ropet, att Gustaf var
kommen,

For långs vägen och likt det ljud, som sprids vid
ett vargskall

Skyndande fiendens flykt. Savelli, som redan åt
staden

Tågade, stolt i triumph, ej hann deltaga i striden,
Innan den afgjord var, och han sjelf med de flyende
flydde.

£,en ^ick, som tryckte hans
hand och sitt bifall
Gaf med de skämtande ord: ”Förunderligt smidde min
hammar,

Utan sitt stad i dag; hvad skulle de gjort i
förening ?”

Hammar och städ, de namn han gaf åt Teuffel och
Dodo,

Dodo så lugn och fast, som Teuffel ifrig och
trägen.

Sedan vände han sig till Banér och sade: ”Mitt
kastspj ut,

Du, så hastig som stark och träffande. Dig skall jag
sända

Upp till Demin, att dan nedfälla den prunkande
örnen.”

”Konung! sade Banér. Jag hoppas ej endast från
muren,

Fälla den . utan ifrån den thron, der Försten af
Friedland

Satte sig sjell. den förmätne, då här ett säte for
Kejsarns

Välde i Norden, och öfver desd haf, han redan
bestämde.

Ja, i slottssaln öfver hans stol var bildad en Ro-
mersk

Örn på en glob, der Adriens bugt låg under
hans ena

Hvilande fot, och den andra var sträckt åt stranden
af Mälarn.

Svea HT.

8.
114

Si! det var icke forgäfves, lian antog titel af
Romersk

ÖstersjÖ-Amiral, ocli viste, om ej Amiralen,
Dock hans skepp på det haf, vi trott tillhöra oss
Nordmän.

Stralsund lydde dock ej den väldige, medan i
Tyskland

Allt för hans fötter låg, nedtrampadt i blod och i
aska»

Stralsund såg din flagg, o Konung, och log åt hans
åskor.”

”Le, åt hans fåfänga hot vid Balten, kunne vi
Svenskar

Nu, och logo då ren, på vår strand, tog Brahe till
orden.

Vist var clet rådet likväl, ty äfven vist är det
ädla,

Hellre att hasta till hjelp, der det brann, an bida,
på afstånd

Skådande blott tills allt af de växande lågorna
höljdes.

Eljest torde en dag ej Norden mera, än Södern

Lett åt det Romerska språk af en Friedland eller
en annan

Kejserlig droit till lands eller sjöss. Carthago åt
Tiberns
115

Seglare log ej till slut. En «lägt, som griper om
verlden,
Hämma ej berg, ej baf, blott män, som Spartas ocK
Sveriges.”

”Man har Sverige, ej blott, som Spartas fria och'
tappra,
Utan ock Christliga, redo att do för den tro, de
bekänna.”

Ropte ur skogen en rost 5 och tmdan de skyggande
grenar

Svängde den hvite sig fram, och stod med siü
yngling för Gustaf,

”Hell dig hjeltel du strider ej blott för de böljor
och stränder,

Dig naturen förlänt, och din, och Fädernes
mandom

Vunnit, till värn för din härliga Nords uråldriga
frihet,

Ulan för folken och Gud, ty Gud ar sjelf i sin
sanning

Verkande. Mot en Verldsmonarchi du strider, men
äfven

För en, ja, för den, på hvilken vi vänte som
Christne,

Ljusets och fridens rike från verldens morgon
förkunnadt,

Der med sanning och nåd Gud sjelf regerar för
evigt.
116

Ej att det riket med svärd förökas vill, som ej
endast

Dårskap vore, men brott. Dess vapen ar ordet från
himlen:

Genom det allena det segrar, och växer, och
fa mnar

Om all jorden till slut. Guds kraft är deri. och till
mâle t

Stilla och säkert gar, som de krafter, han lagt i

	naturen.
Frihet endast beg	ar Evangelium; endast mot väldet
Manar det upp till	strids, mot väldet, som lånar dess eget
Heliga namn, och	svekfullt vänder det eviga

rikets

Himmelska bilder till skygd för jordisk vinning af
vantron.

Derför bamll du ditt svärd vid din sida, du bjelte;
och derför

Falla dig folken till. För Sanningens skull, för dess
frihet,

Drag välsignad fram: och Hon skall göra dem
fria ,

Hon med sitt ljus; ty fri är den som vandrar i
ljuset.

Konungen, rörd af hans ord, i hans anlete säg,

med förundran,
117

Under en Qvinnas drag af »örande fägring, en
Hjelf es
Högt uppslräfvande mod, en Apostels heliga
allvar,

”Hvadan är du, och hvem?” han sporde med
ord och med ögon.

”Konung! bekom han till svar; En fremling på jor-
den , en flykting

Undan dess villor och brott; jag hoppas det sannas
och godas

Seger likväl, och ville dig se bekrönt, af den
segren,

Innan jag far till mitt Fädernesland der of van i
ljuset.

Der äi’ mitt mål — och ditt. Fullända din heliga
bana:

Frid skall belöna dig, frid i Himlen, om icke på
jorden.

Dödlig är du, men ej den sak. för hvilken du
strider,

Ej den magt, som s!rider med dig!” Vid de orden
den hvite

Häfde sig fram, för att bort om den stigande kullen
försvinna.

Dock på dess högd ännu han stannade, medan åt
Gustaf

Ynglingen vände sig om och ropte: Dig väntar en
krona,
HS

Högre än någon som vanns med svärd. Två kro-
nor af Segren

Visas dig, hvar pä sin vag. O! välj af dö tvenne
den rätta.

F. M. FRANZéN»

Not till sid. r. 8.

En effet Ja France ne donnoit point a^ors ca titre-là (de ma-
jesté) aux Rois électifs , ou présumés tels , comme les Rois de
Pologne, de Suède et de Dannemark. Maurillon Hist, de Gust,
Ad. Lj VII.
ai 9

OM PENNINGEN«

Den åsigt af penningens natnr, som läsaren finner
här nppgifven, står nära i motsats med den the ’ ,
hvilken temligen allmänt anses för den enda ngliga,
ehuru den i ingen enda politisk stat, som nembgen
hvilar Pä grundval af kraft, och gör ansprak pa
sjelfständighet, ännu blifvit consequent följd Delta
bevîsar dock intet emot dess möjliga ngtighet, c
det icke är sä lätt för Styrelserna att ombyta gran
satser vid ledningen af nationernas industriella krat-
ter, och knapt tillåtit att göra det, innan elvers
gängen från elt system till ett annat hunnit sa be-
redas, att enskiltes välfärd och lugnet icke äfventy-
ras. Hvad som först foranledt mig att draga rigtig-
heten af denna sednare i tvifvelsmål, är att jag
tyckt mig märka, att de som uppgöra theorier for
Krafter, verkande inom samhällsbfvet, dervid tiL—
vägagä på enahanda sätt, som när de söka theorier
för en naturkraft- Skillnaden emellan dessa tven-
ne slag af kraf er synes mig vara ganska betyd-
lig. Naturkrafterna aro permanenta och orsaken
till en öfver dem uppgjord theories, mer eller
mindre rigtighet, ligger i vår uppfattnings- oc-h
vår combinations-fÖrmåga. Hypothesen« ngt1«?"
het intygas och dess origtighet uppdagas, ge-
120

ïioiM sammanstalhiing med an dia redan insedda för-
hållanden. Samhällskrafterna ål er äro aldrig enkla,
ej heller i alla tider och på alla .ställen lika verkan-
de. Menniskans insigt först och hennes vilja sedan
utgöra förnämsta elementet i samhälls-krafterna.
Genom äldre samhälls-forhållanden hafva de kräfter,
som vi nu se verksamma inom samhällena, först
blifvit väckta, och med samhälls-förhållanderna haf-
va de förändrat sig. För att kunna, uppgöra theo-
rien för en sådan kraft, att den hädanefter, så fritt
och ohehindradt som möjligt må få yttra sig, må-
ste man se sig tillbaka och genom historien gö-
ra sig bekant med dess upphof, dess utveckling
och dess verkningar. Må jag få anföra ett bevis på
nödvändigheten af sådan försigtighet,

Det gifves föga någon numera, som icke de-
klamerar mot skran och gillen, önskar att de måtte
upphafvas och förundrar sig, att dylika anstalter
kunnat af våra fader vidtagas eller så länge tålas.
Kände man anledningarna till skrånas och gillenas
bildande och den inflytelse, som de haft på utveck-
lingen af staternas krafter och menniskornas bild-
ning; sa torde man lätteligen inse, att hvad som i
samhällenas närvarande skick synes hinderliga band,
i en annan tid utgjorde ett nödvändigt värn. För-
utan den styrka, som slutna skrån och gillen erbjö-
do, hade, å den tid då de först bildades, inga slöjd-
321.

idkande näringar kunnat Uppkomma jemte jordbru-
ket, och staterna och menskligheten hade förmodli-
gen, flera sekler längre, varit i saknad af de förde-
lar, som varit en frukt af slöjdets och jordbrukets
vexelverkan. I Polen hafva inga skrän och gillen
funnits. Också framställde den nu afledne polska staten
bilden af en sjuk och vanvårdad kropp; städer utan
slöjder och constitutioner, fattige bönder, som slaf-
var sinnade och som slafvar behandlade, en öfver-
modig adel och en skugga af cn Konung, alltsam-
mans sammanhållit och lifvadt, sa mycket sådana
elementer kunde lifvas, af mäklande Judar. Att or-
saken till det fordna Polens vanmakt låg i saknaden
af sjelfständiga, slöjdidkande folk-classer, är man
berättigad att anse såsom åtminstone högst sanno-
likt, då man sett att angränsande stater, hvilka ge-
nom sina skrån och gillen erhållit slöjdidkande folk-
classer , också förmått utbilda sig.

Häraf följer väl ingalunda, att i det skick , i
hvilket nu verlden är, slöjder icke skulle kunna
uppkomma jemte jordbruket, förutan medlet af slut-
na skrån och gillen; deraf följer icke heller, att i
länder, der vexelverkningen emellan jordbruk och
slöjd, emellan natur och konst redan kommit igång,
de medel och inrättningar, hvarigenom detta förhål-
lande blifvit beredt, skola bibehållas såsom helge-
domar, änskönt man ser dem utgöra hinder för en
122

än högre utbildning. Men deraf torde synas, huru
lätt man kan misstaga sig, när man vill bedömma
en samhällskraft, såsom vore den en enkel och per-
manent verkande naturkraft.

Följer man samhällskraften i spåren till sin
första daning, så visar den sig såsom produkt af
menniskan oeh naturen- Naturen är dess moder,
menniskan är dess, fader. Då visar sig oçk, att,
för alt inse en sådan krafts väsen och function, det
icke gör tillfyllest, att fästa uppmärksamhet endast
på dess ena eller dess materiella beståndsdel.

De mig bekanta författare om penningens na»
tur, hafva, så vida jag förmatt fatta dem rätt, i
penningen sett ett stycke guld eller silfver, föisedt
med prägel, och theorien lör dess verkan uppa sam-
hällenas välslånd har blifvit den samma, som för
allt annat som formas och ntbjudes till salu. De
hafva sett penningen, sådan som han visar sig, när
man i bruket af mem i Aans mech mska kraft ser
hufvudsakliga bidraget tdl samhäl enas utbildning.
Jag har fästat min uppmärksamhet pa den i pen-
ningen liggande kraften alt förmedelst samhälls-in-
rättningens utbildande, förädla och lyfta mennis^o-
iiaturen» Det är således det element, som pennin-
gen har af sin*fader, hvars utveckling mitt öga lör-
nämligast följt.
12$

En lagstiftning för ledningen af den kraft,
.om ligger i penningen, vågar jag så mycket min-
dre uppgÄra, som jag ej anser for omojligt, alt
icke, vid ett forändradt samhällenas skick, den lun-
ction, som vi nu se penningen utöfva, skulle kunna
modificeras. Penningens metalliska element synes
mig oafbrutit förlora af sin vigtîghet, såsom be-
ståndsdel af penningen, samt ersättas genom en va-
xande vigtighet af det element, som äger sin till-
varelse i kraft af menniskans vilja och dess växan-
de naturs växande behof,

Jag framlägger dessa mina åsigter utan ringaste
anspråk på hvad man brukar kalla värde, men un-
der det hopp och den innerliga önskan, att de mät-
te kunna föranleda till ett något allvarligare studium,
af statskroppens physiologi. Väl intygar erfarenhe-
ten, att man, ehuru okunnig om menu iskokroppens
organism, ändå kån åstadkomma alla de functioner,
hvilka af en menn i skokropp vanligen äskas. Men
det torde förhålla sig annorlunda med samhällsor-
ganismen. Den som der ser något mera än ett spel
af mechaniska krafter, kan ej utan rörelse se, huru
mycket godt, som uteblir eller åtminstone försenas,
i följd af okunnigheten om samhällskrafternas inre
yMsen.
124

.hinan metallpenningar kommo i bruk, godtgjor-
<les tjenst eller vara med tjenst eller vara. Jord,
lemnad i förläning för tjenstskyldlghet, var ej annat
ån ett utbyte af vara mot tjenst, ty det var grund-
låntan, eller behållningen, sedan brukningskostnaden
bhfvit godtgjord, som jordägaren förlänte åt sirf tje-
nare. När utbyte af tjenster eller varor ej kunde
aga rum, betaltes tjensten eller varan med boskap,
som företrädde den nu brukliga metaUpenningenJ
ställe.

Jordägare eller jordbrukare, länsman ät jord-
ägare , var då för tiden allena i tillfälle att kun-
na förkofra sig, det vill säga att kunna gö-
ra besparingar, derigenom arbeta undan för kom-
mande tiders behof och betrygga sin framtid. Jor-
den, jemte det att den gaf hvad till föda, bekläd-
nad och boning behöfdes, var den tillika hans pen-
ningegrufva och hans bank. Räckte varorna ej till
och behofde han penningar, så fann han dem i den
afvel som gården lemnade; hade han på sina byten
fatt boskap, så erbjöd jorden honom medel att till
fy Ilande af framtida behof uppbevara sina besparingar.

Alla andra, som icke ägde eller brukade jord,
Iran svennen till och med konstnären, voro stäng-
de från möjligheten att förkofra sig, att arbeta un-
dan kommande liders behof, och åt sig bereda en
sjelfständig tillvarelse, ty dem felades utväg att upp-
125

bevara sina besparingar. Val kunde man då, såsom
än i dag sker, få sin ärfda el'er Cörvärfda ko eller
tacka, emotlagen såsom iillags-fa af någon, sjelf
ännu mindre för sig kommen jordbrukare: men man
inser lätt, att delta medel alt la sina besparingar
uppbevarade och fruktbärande, ej kunde särdeles
allmänt begagnas. Alla icke-jordbrukande nödgades
derföre göra sig af jordägaren beroende, såsom nu
för tiden den embetssökande är beroende af Styrel-
sen. Af jordägarens hand erhöllo de spis och klä-
der, samt vård under lifvets orklösa tid. Svennen
deremot hjelpte honom vid sitt åkerbruk ceh i sina
liärnader, slöjdidkaren förfärdigade hans redskap och
hans vapen, och skalden förherrligade hans gästabud.

Den förändring i liquidations-sattet af ömsesi-
diga tjensler, som genom metall-penningens införan-
de bereddes, bestod deri, att den tjenande eller säl-
jande, i stallet för förläning, i stället för spis och
kläder, med ett ord i stallet för förmåner, tjensler
eller varor, hvilka endast till vissa bruk kunde be-
gagnas, eller hvilka, såsom icke flyttbara eller icke
varaktiga, inom en viss ort och inom viss tid må-
ste användas, fick sin tjenst eller sin vat a godtgjord
med ett ämne, eller en vara, — om man så skulle
vilja kalla metallpenningen,— hvilken först och främst
genom sin delbarhet var lika lämpligt betalnmgs-md-
del för ringa som för stora tjensler, och hvilken dn-
jemle, såsom användbar hvar som helst och när som


helst, kunde ainaadas sa väl på främmande ort
som hemma, och kunde efter behag, antingen ge-
nast användas eller besparas till kommande behof.

I den tjenandes eller den saljandes hand vaf
denna metallpenning en anvisning på sådan annan
arbetskraft eller vara, som han antingen genast el-
ler framdeles kunde finna sig i behof af. De till-
förne af jordägaren beroende folk-classerna lossa-
des härigenom från den torfva, som fostrat dem,
och fingo på en egen bana, löpande parallelt med
jordbrukets, uppträda såsom sjelfständiga vaxter, samt
utbreda sig bäst de förmådde. Lika med jordbru-
karen kunde nu ock hvem. som helst förkofia sigj
genom möjligheten att kunna uppbevara sina bespa-
ringar arbeta undan för kommande tider, och se
sig i stånd att göra sina barn delagtige utaf den
frukt af sina mödor, som han sjelf ej velat eller
ej hunnit använda till njutning.

Eli utsigt Öppnades nu på den förmodade lyck-
liga belägenhet, då man så undanarbetat framtidens
förmodade behof, alt man, frikallad sjelf från moda
och arbete, skulle kunna med sina besparingar be-
tala de tjenster, som man af andra hehöfde emotta-
ga. Förkofrings-begärets och hesparingshagens för-
sta mål är befrielse från arbete eller bekymmerslös
njutning. Det hörer till menniskans små motgångara
127

att lion, utvecklande sin egen synförmåga endast i
den mån som hela det menskliga lifvet utvecklar sig,
stundom nödgas flytta sina mål något längre bort an
hon i början ämnade.

Hittils har detta hopp slagit felt, ehurU mycket
man än bemödat sig att se det uppfyldt. Man bar
aldrig kunnat bringa det derhän, att samma qtianli-
tet metallpenningar alltid representerat samma quan-
titet arbetskraft eller vara. Missförhållandet emel-
lan penningen och arbets-kraften har, i det hela ta-
get, städse gått i samma rigtning, och penningens
förmåga att bestämma det quautitativa i arbetskraf-
ten, har oafbrutit förminskats. Jag skall bjuda till att
förklara detta phenomen.

Den metallpenning, som den första arbetaren
eller slöjdeidkaren erhöll för sin gjorda tjenst eller
sin sålda vara, Var ju, jemte det att den kunde an-
ses såsom ett bevis på verkstäldt arbete, en anvis-
ning på sådan annan tjenst eller vara, som han kun-
de åstunda och med den förvärfvade penningen
kunde godtgoras ? De penningar, som han ej ge-
nast behöfde använda utan kunde bespara till kom-
mande tiders behof, Upphörde naturligtvis icke al fe
Vara anvisningar på arbetskraft eller Vara, ehuru
de for en tid förblefvo obegagnade uti häns hand.
Metallpenningens företräde framför andra bel aln mgs-
medel, bestod ju i dess användbarhet, icke blött
livar som helst, utan äfven när som helst? Arbe-
tarens besparda anvisning betecknade ju äfvenledes
hans behållning på redan gjoi dt arbete , utgjorde en.
tillgång till fyllande af hans framtida behof och var
således också hans för framtida behof undangjorda
arbete. Penningen, gången i arf från fadren på so-
nen, betecknade fadrens behållning på gjordt arbete,
hans lör framtida behof undangjorda arbete, i hän-
delse han lefvat längre, och är i sonens hand en an-
visning på arbetskraft som fadren ej velat eller hun-
nit sig till godo använda. Hvarje penning, gången
ur den tjenandes eller den säljandes hand, som e-
mottagit den såsom bevis på sitt verkstälda arbete,
fortfar, i hvilkens hand den än må komma, att vara
en anvisning på arbetskraft att inlösas at enhvar
som har arbetskraft att aflåta, såsnart han åter sät tes
i rörelse. De penningar, som alla en nations indi-
vider bespart på sina arbeten, utgöra tillsammans
summan af nationens contanta behållning på dess i
förflutna tider gjorde arbete, utgöra, sammanlagdt
med fruktgifvande anläggningar, summan af natio-
nens till fyllande af framtida behof undangjorda arbe-
te , och summan af de anvisningar på arbetskraft,
som nationen har att använda, dels till näringarnas
lifvaiide inom sig, dels i sina förhållanden med an-
dra nationer, hvilkas arbetskraft hon sysselsätter och
hvilkas varor hon köper, och hvad vore då summan
af alla i omlopp varande metallpenningar, annat an
summan af de bortgångna generationernas behåll*
129

hingaf på förrättade arbeten, circulerande såsom an-
visningar pa den lefvande och pä kommande gêne-
rationers arbetskraft och productioner ?

Metallpenningen är således, sa snart han nyttjas
såsom penning, en anvisning på arbetskraft. Pennin-
gen står i Ranima förhållande till arbetskraften, som
vexeln eller assignationen står till penningen. Vexeln
förutsätter tillgång på disponibel valuta. Metallpen-
hingeiis tillvarelse förutsätter forr gjordt arbete och
behållning på detta arbete«

Men inmin jag går längre i utvecklingen äf min
åsigt torde jag få yttra mig öfver tvcnue, temligen
allmänt gängse, men förmodligen nog mycket på tids-
och löcalförhållanden grundade, samt på god tro an-
tagna meningar om penningens natur.

Penningen, sägér man, är en vara. Att han-
delns genius vill, att penningen må anses såsom va-
rande blott en vara, får icke förefalla oss undetliat
Från handelns ståndpunkt betraktad, har menniskäu
sjelf stundom synts såsom en vara blott, Och hon be-
handlas såsom Vara ännu, der ett öblidt öde tvingar
henne att beqväma sig dertilh Handelns geriiüs har
icke sällan varit likaså menlig för de högre begrep-
pen , när han varit Mercurius åt administrativa mag-
ten, som Mercurius sjelf alltid var olyksbådaride för
jordens barn, när honom ombetroddes t att bereda hög*

IIL
ré naturers nedstigande i en lägre attnospher. Det
ar icke utan af igt som han bär sina vingar pä föt-
terne. Hans bestämmelse sträcker sig icke längre än
till utrönande och beredande af dagens behof, dagens
vinst och dagens mal. Penningen kan i visst afseende
heta en vara^ Vara är ock tanden, sedan hon blif—
vit bruten ur mumien, och håret sedan det blifvit klipt
från hufvudskålen. Nödigt torde det likväl vara, att
statsmannen förut ger sig möda att lära känna pen-
ningens function inom statskroppen, innan han lånar
örat åt den äf handelns genius framSlalda sats, att pen-
ningen är blott eri vara*

Öch hvilka äro de functioner, sonl metallpennin-
gen redan utöfvat? Han har lossat den på Jordägarens
grund uppskjutna arbetskraften, slöjden och den hÖg*-
re konsten, och gjort dessa krafter fria och sjelfstän-
diga. Hart har bredvid Jordbruket uppstält en ny
skapelse, ett nytt system af sjelfberoende krafter, och
genom bådas vexelverkan har först egentlig statsbild-
ning och högre mensklig bildning blifvit möjlig. Han
har tändt förkofringshågen, manat till arbete för kom-
mande tider, rigtat blicken framåt, och bakom de mål
som man först förmådde upptäcka, synas redan an-
dra mål, stående högre och högre, som också en gång
torde förklara den underbara dragningskraft, hvilken
genom myntmetallerna blifvit satt i verksamhet. Ifrån
att vara en torfvas foster, uttryckande i rena och ädla,
men vemodiga ljud sin trängtan och sina aningar, har
151

han öpnat alla menniskans sinnen för skönhet, under
alla af henne uppfattliga former och hennes toner äro
nu lofsângens. I följd af melallpenningens upptagan-
de i bruk, och räknande pä dess tillvarelse hafva sty-
relserna omändrat allä medborgarens förhållanden till
staten. Metallpenningen ar nu den mattstock, hvar-
ined statens behof och dess medlemmars förmåga att
fylla deni mates : försvaret mot andra staters öfver-
våld* förr griilidadt på sérskilta folkklassers forplig-
telser, på personligt möd och personliga färdigheter,
betor nu hufvudsäkligéii af tillgången på metall-
penhingar. Hurü an metallpenningen må kunna
synas från olika ståndpunkter, såsom Vata inom
handelns krets, såsom ett material till husgej åd och
prydnader i guldarbetarens verkstad, såsöm ett sede-
föiderfvande medel i den utsVafvande rikä ynglin-
gens hand* såsom ett förstöringsmedel i inkräk-
tarens -- inom statskroppen har det circulerande metälU
myntet blodets function. Såsom i djuriska kroppen
beståndsdelarna till viscerernäs fabricater tillföras denl
förmedelst blodet, så åligger det penningeti inom stats-
kroppen att tillföra verkstäderna beståndsdelarna till
deras productiöner. Production är ett villkor för
statskroppens lif; penningens tillvarelse och dess om-
lopp är ett villkor för möjligheten äf production.

Låt den sats få gälla att metallpenningen är blott
en vara, och frukten af fädernas ansträngningar* för-
sakelser och besparingar* deras för kommande tiders
kraf undangjorda arbete, skall också såsom vara gå i
utbyte mot umbårliga tillverkningar från främmande
länder, der man några sekler tidigare börjat förkofrä
sig och förarbeta kommande tiders förhållanden och
skick, och der derföre varorna kunna tillverkas bät-
tre samt till lindrigare pris, än yngre Nationer kun-
na åstadkomma; låt den på en högre ståndpunkt stå-
ende statsmedlemmen, troende på vishet ur en Mer-
curii mutin, fordra såsom en naturlig rättighet att få
köpa varan der den kostar minst och såsom ett mo-
nopölistiskt anspråk alvisa dens bön, som begär att
tillfälle till arbete och forljenst på ärligt satt måtte
framför utlänningen unnas lionom, som i sin. mon
hjelper till att bära statens börda och dela vådan af
striden för fosterlandets försVar — och den skapelse,
som genom metallpemiingcns införande blifvit tillvä-*
gabragt, skall sjunka tillbaka i den sumpiga jord
hvärutur den uppstigit*

Inom staten må penningen anses såsom vara,
hvilken, såsom gifven i utbyte mot natur- och konst-
producter, kan sagas blifva såld af den ena och köpt
af den andra. Endast inom staten den så kallade
varan, penningen fins, kan staten såsom stat all-
tid fa sina mål uppnådda, ehuru styrelsen dock vis-
serligen icke får med likgiltighet åskåda penninge-cir-
culationens ojemna gång, då det icke står i enskiltas
eller serskilta näringars förmåga att undanrödja hin*
dren. Förhölle de serskilta staterna sig till den «â
kallade handelsverlden, såsom en stats provincer för-
hålla sig till staten, så kunde man vara inskränknin-
garne förutan. Men ännu är förhållandet staterna e-
mellan ett krigstillstånd under sjelfva freden. Hvarje
enskild stals hufvudföremål måtte vara att utveckla
dp inom densamma liggande i rön till kraft, åtmin-
stone i samma mon som andra stater utveckla sina in-
re krafter, att den, när striden åter börjar, må kun-
na försvara sin sjelfständighet. Fridlyst kan ännu
blott fa vara hvad som hörer till de högre begrep-
pens verld, vetenskap och skön konst, emedan detta
är slägtets gemensamma tillhörighet. Allt sadant
hvars frukt är tillväxt i välstånd och kraft, ingår i
beräkningen af stridskrafterne. Under de tider d|
krigen voro utbrott af enskilta personers passioner,
var det i sin ordning att handeln och idogheten soh-
le komma bakom den demarcationslinia, som folkrätt
ten uppdragit; men om hädanefter krigen enär de fö-
ras skulle blifva nationella krig, som de blifva om
constitutionella former öfver allt inforas, sa kunna in-
ga verldsborgerliga rättigheter mer få gälla,

Somlige anse guldet och silfret i den första for—
värfvarens hand såsom ett fynd, en skänk af slumpen.
Denna åsigt är förvillande. Metallernas uppbrytande,
deras renande och beredande till myntmaterial for-
drar likasåväl tid och arbete, som det med rötter ge-
154

nomflätade karret innan eiet kan fâ en åkers bördig-
het. Ämnet till penningen köpes med arbete likasom
allt annat ämne. Det enda, som i afseende pä mynt-
metallerne kan anses såsom en af slumpen beredd för-
mon, består deri att metallerne på det ena stället kun-
na erhållas med mindre arbetskostnad än på det an-
dra; men denna förmon räcker icke länge. I det
skick hvari verldshandeln varit under de senast för-
flutna trenne sekler, har det kunnat Vara likgiltigt
hvilken eller hvilka nationer huf vudsakligast med mynt-
metallernas uppsökande sysselsatt sig. Förvandlade till
penningar hafva de i dagen bsagta metallerna ingått
i den allmänna circulationen, och derigenom blifvit åt-
komliga för alla. Skulle de hittils begagnade tillgån-
gar afsina, så blifva säkerligen de grufvpr å nyobe-
arbetade som man öfvergifvit, för , det att bryt-
ningskostnaden var större än pa andfa ställen. El-
Ipr ock kommer man att uppsöka nya tillgångar,
och skall ofelbart finna dem, om myntmetallerne skul-
le hädanefter befinnas lika oumbärlige för mensklig ut-
bildning, som de varit det hittills. Det torde dock ic-
ke vara omöjligt, att genom andra krafter stödja den
af myntmetallerna utöfvade kraft, i händelse oessa
metaller icke skulle tillväxa i den mon som behofvet
Ulaf dem, eller idoghßtslifvet, pch producterna till-
taga. En allmän retrogradation inom samhälls- och
idoghets-lifvet, såsom följd af en krafts afstadnade
yprksamhet, låter nu mera icke tänka sig. Om för-
155

hållanden här och der uppstå, som bebåda en sådan
ödslig syn, sa äro de en frukt af striden emellan iüé^
erna och handlingarna ; de äro öivergående och sko-
ja hädanefter som hittills, förr eller senare, på ett
eller annat sätt g fva vika för den uppåt sträfvande
kraften. Sedan en krafts yttringar allmänt upphört
att vara oförstådda phenomener, och ingen ting mer
ar att vinna på mängdens okunnighet, upphör ock
det hufvudsakligaste hindret för antagandet af ett så-
dant handlingssätt, som en klar gsigt af kraftens be-
stämmelse och function pakallar. Annu åi pennin-
gens väsen och de yttre förhållanden, som fordras att
den såsom kraft må kunna åstadkomma den största
möjliga verkan, för litet allmänt insedd, föi att. till
sjelfvillig försakelse mana dem, som äga fördel deraf
att de se klart der andra famla i möiker» Afen en
gång instundar ock den tid, da man bekvämar sig tnl
enahanda rättvisa mot den arbetande, som man redan
låtit vederfaras tänkaren,

Att en nations penningar beteckna dess behållning
uppå i förra tider gjordt arbete, att dessa pennin-
gar beteckna en del, eller den rörliga delen af dess för
kommande tiders behof undangjorda arbete, torde jem-
väl den af mina läsare medgifva, som finner sig
benägen att anse phenomenet af penningens fallande
och arbetskraftens stigande pris, såsom verkan af sam-
ma slags tillfälliga orsaker^ som vålla att än en, än
156

en annan varas pris stiger eller faller, nemligen af
tillförseln eller af förhållandet emellan de till sala
utbjudna yarornes quantitet och behofvet af dem.
Detta medgiLande torde sa mycket lättare erhållas t
Som, hy ad jag Littils sagt, snarare vittnar mot än för
den sats, att till dut stigande missförhållandet emellan
penningens och arbetskraftens relativa pris det fins en
nödvändig i alla tider och pâ alla orter lika verkande or-
sak. När det arbete, som de bortgångna generationerna
undangjort för kommande tiders behof, är en tillgäng
for de nya generationerna, sa synes visserligen en så-
dan förarbetning böra kunna bereda ett fallande i pro.
ductionernas och således äfven i arbetskraftens pris.

Sådant vore ock ofelbart förhållandet om bespa,
rmgarne, eller penningarne som beteckna dem, eller
anvisningarne på arbetskraft och product , som dessa
penningar blifva sa snart de sättas i rörelse, fumios
i ett inskränkt antal personers händer, om massan af
fplkel ännu brukade byta tj ens t mottjenst, eller vara
mot vara, om bidragen till statens upprätthållande och
fe försvar fen mpd arbetskraft Ofh v^or bestridden

Sådant var ock förhållandet i det nordligare Eu-
ropa under den tid , då Indiens produeter kommo öf-
ver medelhafvet och Italien samt Hanseförbundet var
i isitt flor, Städerne, som voro nederlagsplatser för
dessa varutransporter, voro bottenlöst penningerika
mon landet omkring dem och land$läderne? som lefva
af den inre rörelsen, förblefvo, det förra lika oupp-
pdladt och de senare lika fattige som förut. Metall’
penningens omloppsbana omslöt icke dem» Pennin-
gen var mera ett föremal för deras lystna nyfiken-
het, än för deras behof. Behof, för Jordbrukaren
och för de lägre folkklasserne, blef penningen icke
förr än styrelserna, ledsna vid att mot höga räntor
nödgas utur de handlandes händer taga de pennin-r
gar som krigen fordrade, ålade sina undersätare att
skaffa penningar. Att penningen var ett medel till be-
redande af besparingar för kommande tiders behof,
kan ej inses förr än vexelverkningen emellan Jord-
bruk Och slöjd är organiserad. Den som ägde pen-
ningen kunde hålla dess pris så högt, och värdera
den i utbyte erbjudna varan så högt som han ville.
En gyllene period för handeln!

Enahanda förhållande ser man för närvarande i
Norra America. Dess handelsidkande klasser äga på
ena sidan om sig horder af halfmenniskor, hvilkas ar-
betskraft till uppsökande af dels vegetabiliska, dels
animaliska' produeter, alstrade utaf naturen utan nå-
gon mennisko-åtgärd, de kunna begagna mot en rin-
ga penning eller varor af föga värde, och a den an-
dra sidan en talrik nation — Chinesarne -- hvilken,
i Räknad af den frihet som sinnet för skönhet och
iiögre njutningar fordrar för att kunna utbilda sig,
barnsligen roar sig med att söka förenial för sina sma
158

tycken. Visserligen kommer livad man liittils kallat
verldshandel, förmodligen för det att han för sina
idkare varit sa indrägtig, att öfverga frän Europa till
Norra America, men icke derföre att våra statsfor-
mer föråldrats och vi genom öfverförfining åter när-
ma oss till barbari, utan af det enkla skälet att Eu-
ropas grosshandlande nationer sakna den rika tillgång
på halfmenniskor, okunnige om lifvets och om tin-
gens värden, som de hade förr. En handel sådan den
kan vara under det att hälften af Jordytan ligger i
linda, och hälften af menniskorna aro barn till för-
ståndet, kan val inga sådana förhållanden framställa,
af hvilka man skulle kmma sluta till handelns skep-
nad , när engång menniskoslägtet mera allmänt ut-
bildat sig : och mindre betänksamt tyckes det vara, att
från en så beskaffad handels erfarenheter vilja abstra-
hera theorien för ledningen af ett folks industriella
kraft.

Lika med Hansaförbunds periodens, och nästan
en yttring af dess anda, var förhållandet häri Sve-
rige under de tider, då Banken utgjort medelperso-
nen emellan de för utländsk räkning arbetande folk-
klasser och deras utländska afnämare eller dessas in-
hemska ombud, och Bankens attester på penningar,
varierande i sina värden efter den yttre handelns gång,
utgjorde värdemätaren på folkets gjorda besparingar
och deras fruktbärande egendom. Enahanda är ante*
îigen förhållandet öfveralt, der under perioder af fi-
nanciell oreda förkofrings atgärderne blifva osaki a
hazardspel. D e vinna mest som hafva mest att vaga.
Capitalerna samlas i få personers händer och verka
icke dä mera på arbetskraftens, varans och räntebä-
rande fastigheters pris efter förhållandet till pennin-
garnas eller penningetecknens quantitet, utan eiter för-
hållandet emellan penningebehöfvande och penninge-
ägande personer. Förhållandet med ett ord är mono-
poliskt, och tiden som föder dylika förhållanden eller
gtaten inom hvilken de finnas är sjuk.

Men annorlunda ar förhållandet inom en frisk
Statskropp, hvars alla viscerer obehindradt förrätta
sina functipner, der hvarje individuell handling synes
vara en åtgärd till realisering af statens klart och rent
uppfattade idé, der styrelsen, med ömhet helands
såren och bristerne efter en förfluten tid, med kraf-
tig arm värjande kommande generationers rätt mot den
Jefvande generationens egoism, synes, omgifven a£
sin gudomliga gloria, utöfva sitt försönings- och sitt
jnedlarekall.

Må det vara mig tillåtet att än en gång förelägga
läsarens blick de kännetecken till bedömande af pen-
ningens natur, som den anstälda undersökningen lå-
tit oss finna, och må han sedan sjelf pröfva om slut-
satsen kan bli annan, än jag funnit den vara.
14ö

Meîallpenmngen, gifven för cn åtnjuten tjenst;
är, när jag ser endast pä dess function, en anvisning
pä tjenst af någon annan. Den fordna boskapspen-
ningen, jemte det att den var värde-tecken pä tjenst
och vara i allmänhet, var den tillika ett födo-och
beklädnadsämne, om hufvudföremälet för allt arbete,
spis och kläder, söktes. Med melallpenningen kan in-
tet slags behof fyllas; han måste nödvändigt först
utbytas mot behofvets föremål; han är således en an-
visning , och endast såsom anvisning på behofvens
föremål får han betraktas, om man vill göra sig ett
sant begrepp om penningens väsen. Den under det
förrättade arbetet förtärda spis, de slitna kläderna
ech mödan godtgöras genom metallpenningen, endast
så vida arbetaren kan för densamma erhålla hvad
till underhållande af hans arbetsförmåga erfordras,
och derutöfver får i behåll lön för mödan. Lönen
betecknar den del af arbetet, som bespares för kom^
mande tiders behof.

Hvarje från staternas upphof utgifven metall-
penning fortfar att vara anvisning, så snart han ar
satt i omlopp. Penningens metalliska beståndsdel,
hämtad med arbete och möda ur jordens gömma, har,
sedan den kommit i dagen — om jag så får uttry««
ka mig — erhållit en tillsats af ett annat element,
härflytande från den på idoghetens bana stående men-
niskans vilja, och i kraft af en sådan allmän vilja har
141

Bietallpenningeu blifvit qualificerad till representant
af livarje, dagens behof öfverskjulande, arbete, som
bespares för kommande tiders behof.

Dessa anvisningar aro ställde pä arbetskraften,
den lefvande och de kommande generationernas. Skall
arbetskraften honorera dessa anvisningar efter deras
innehafvares obetingad® påståenden ? Och kan hon
det?

Man torde svära: den lefvande generationens arf
består icke blott i penningar; penningarne beteckna
blott att besparingar blifvit gjorda , och äro arf alle-
nast i dens hand som' verkligen arft dem. Det vig-
tigaste ärfvet efter våra fader, hvaraf hela den lef-
vande generationen är delagtig, består i den frukt a£
fädernas mödor som ännu lefvér efter dem Hvärje
förvärfvad ny insigt i naturens produclionsprocess
och i följe deräf, med säkrare hopp om framgång,
glfven rigtning åt döss verkande krafter; hvarjé nytt
uppfunnet redskap, som leder till besparing af tid och
kraft, frukter af det genom penningens införande väck-
ta förkofringsbegärst, är, jemfördt med hvad förra ti-
der förmådde åstadkomma och jemfördt med hvad
dem förutan skulle kunna åstadkommas, ett förarbete
till behofvens fyllande. Genom detta förarbete har
det blifvit en möjlighet för den lefvande generationen,
att åstadkomma sina produetioner med besparing af
tid och kraft, en möjlighet således äfven att åstadkom-
ma en större production och att med an starkare steg
gå till förkofran. När arbetet kostar mindre tid och
kraft än förr, så måste det väl ock kunna säljas
till lägre pris eller åtminstone icke behöfva oafbrutet
fördyras. Dessutom tillväxer ju arbetskraften i sam-
ma mon som folkstocken ökas,

4M

Visserligen är hvärje ökad insigt och hvarje for-*
bättring i mechaniska kraften ett arf efter våra fäder
och ett förarbete för våra arbeten. Jag tillägger att
hvarje undanröjdt hinder för naturens moderliga verk-
samhet, hvarje utdikadt kärr, hvarje förstördt frost-<
naste är icke mindre en välgärning af våra fäder, till
Jatlnad i våra mödor och till befordrande af våra mål.
Men månne väl i våra sjuka stater arbetskraften till—
växer i den mon, som summan af anvisningarne på
arbetskraften tillväxer. Visserligen icke. Man jem-
före folkstockens olika progression i förhållande till
de olika hindren för densamma. Och om än arbets-
kraftens tillväxt stode i ett beständigt lika förhållan-
de till anvisningarnas, så ar ju ieke honoferändet af
fädernas anvisningar den enda skyldighet, som blif-
vit den lefvande generationens arbetskraft ålagd. Den
måste icke allenast skaffa staten sina behof för dagen;
den maste äfven betala räntorna för de af staten gjor-
da lan, hvilka egentligen äro trässeringar på kom-
anande tider, och här i Sverige måste arbetskraften
till och med förskjuta bevillningen för dem som upp-
hört att arbeta och nu lefva af sina eller sina läders
besparingar. Derjemte måste ihogkommas, att i sam-
ma mon som idoghétslifvet utvecklar sig, som närin-
garne grena sig och goromålen åtskiljas , som men-
niskorna mer och mer tvingas att vid sina arbeten,
söka hvarandras biträde, som penningarnp hastigare
circulera —- hvilket allt anses sasom tecken tdl ett
friskt lif — så upptrader ock sjelfva arbetaren , hvil-
ken innehafvaten af den ärfda anvisningen sa gerna
ville anse såsom debitor endast åt sig, oftare och
allmännare, ehuru blott för dagen, såsom creditor
till arbetskraftens allmänna massa; ty det är ju icke
med spis och kläder, utan med anvisningar på spis och
kläder, som hans arbete betalas- Stode det i statens
magt att med besparingar från förra tider bestrida de
förskjutande kostnader, som statens bestånd för framti-
den stundom påkallar; kunde man förmå arbetaren,
att afsäga sig allt anspråk på egen förkofran, på eget
undanarbete förkommande tiders behof, då torde för
de gamla creditorérne förhållandet blifva lörmonligar®.

Men får väl hvad som utgör fördel för en del
af denlefvande generationen ställas i bredd med mensk-
lighetens, eller den i metallpenningen liggande kraft,
att mana till arbete för kommande tider, förlamas till
gagn för dem, hvilka, sedan de hunnit målet, vilja
att allt sträfvande framåt skall upphöra? Vida lyck-
Ï44

ligare var arbetskraftens och slöjdens .belägenhet, dåden
ännu var fastvaxt vid jordägarens torfva (glebæ ad^
scriptus). När jordägaren åt, fick ock han äta sig mätü '
î\u betalas arbetaren med anvisningar på spis och
kläder, och klagar han att anvisningarne ej räcka till
föi behofvet sa kallar man honom demokrat.

Nai anvisningar ej kunna honoreras af den, uppå
hvilken de äro ställde, och ersättning af derasutstak
lare ej kan erhållas, måste creditor och debitor accor-
dera; den förra måste sänka sin fordran i förhållande
till den senates förmåga att förnöja honomå IläV

Deri jäsning, sont i näivåfanda ögonblick synès råda i en del
af ds Europeiska stater, som deltagit i striden mot Franskä
statens fordna chef, och den somlige förklara såsom en följd
af det demokratiska elementets sträfvande att utur statsörga*
msmen boittränga det aristokratiska , synes inig vara én ver«
kan af den rikedomarnas despotism, om hvilken
Edmund Burke i slutet af sina reflexioner öfver franska rsvo-'
lutionen yttrar sig, att dess bestridande utgjort målet för hans
och alla goda medborgares bemödande. De rika fordra att
förhållandet emellan penningen och arbetskraften skall åter
bli sådant, sorti det var före kriget; Arbetskraften, som ha^
kiigets kostnader att ersätta, anser detta omöjligt och obilligt
och fordrar constitutioner, i hopp att rättvisa skall komma i
godtyckets ställe. Burke kunde förklara phenoraenet ofch be-
Xiätnner saken med sitt rätta namn. Tysklands tänkare, som
alldrig lefvat i medborgerliga förhållanden och alldrig sett
do högre klasserna på närmare håll, syna« tro striden vara en
strid om theorier.
145

vill det säga : att penningens innehafvare måste åtnöja
sig med en mindre quantitet arbetskraft, an pennin-
gen betecknat i dens hand, som i förflutna tider
emottagit den såsom bevis på sitt verkställda arbete.

Jemväl vid detta slag af concurs existerar en prio-
ritet fordringsägarne emellan, men prioriteten bestäm-
mes ieke har, såsom vid penninge-anvisningar på pant,
af anvisningens ålder, utan af förkofringen s
ålder, eller af anvisningarnas quantitet, som gör de-
ras innehafvare mer eller mindre beroende af behof-
vet att realisera dem.

Den creditor, som behöfver dageligen realisera
sin dageligen förvärfvade anvisning, beviljar debitorn
de förmonligaste villkoren. Han prutar föga. Cre-
ditor i dag, men debitor sjelf i går och debitor åter
i morgon, har han en, af egen erfarenhet presterad,
måttstock på förhållandet emellan penning och arbets-
kraft, emellan fordring och förmågan att gällda den,
sådant som den innevarande tiden bestämt detsam-
ma, då deremot den creditor eller innehafvare af an-
visningar, hvilken sjelf icke mer arbetar utan lefver
af sina besparingar, vid realiseringen af sina, ur en
förfluten tid medförda, ärfda eller förvärfvade anvis-
ningar, fordrar att den förflutna tidens måttstock ännu
skall gälla. Säker att, sedan de mindre creditorerne
Iräflåt sina accorder, debitorn skall söka honom, då
Sv sa UL	10,
14@

han vet honom vara tvungen af statens, af det allmän-
na lefnadssättets och de egna varornas fordringar att
förse sig med penningar, förelägger han honom, svå-
rare villkor och afstar ej sin anvisning för lika quan-
titet arbetskraft hvarmed de creditorer åtnöjt sig, hvil-
ka voro i behof att realisera för dagen.

Så tillgår det vid all torg- och marknadshan-
del, eller det hvardagliga lifvets handel, som jag skul-
le vilja kalla hemhandeln, i motsats till den sä kalla-
de verldshandeln, ännu af monopolisk natur, dels der-
före att endast fä kunna deruti deltaga, dels derföre
att han, sådan han hittils varit, är grundad på olik-
het i odlingsgrader, så hvad jordens yta som hvad
dess innevånare beträffar.

Vid hemhandeln faller penningens pris, när de
verkligen arbetande uppgöra sina liquider, och faller
i samma mon som omsättningen är lihig; penningens
pris stiger nar creditorerne för dagen, återvändande
till sina verkstäder, lemna rum åt de creditorer, hvil-
ka icke i behof för dagen kunna spéculera på debi-
torns behof, eller se sig i tillfälle att på andra stäl-
len, der det allmänna förhållandet emellan penningen
och arbetskraften genom local- och tidsorsaker är mo-
dificeradt, realisera sina anvisningar mot förmonligare
villkor.

Vid hemhandeln eller under idoghetslifvets hvar-?
dagliga oeh naturliga förhållande, vore det således af ,
förhållandet emellan antalet af dem , som realisera an-
visningar på arbetskraft, till antalet af dem som utbju-
da arbetskraft och product, som penningens relativa
pris bestämmes. Den bestämmande kraften ligger ic-
ke i de materiella tingens relativa förhållande, utan
i inenniskans behof af de functioner inom idoghets-*
lifvet, som hon anvist åt dessa materiella ting. Men-
niskan egnar det att rätta missförhållandet hos dessa
materiella ting^ om hon skulle finna sig lida deraf,
ej att låta sitt framskridande bero utaf dem. Hennes
behof utaf dem, och hennes deraf föranledde begär
till dera, aro ej sjelEskapade och spontanea utan en
product af andra verkande samhällskrafter. Allt vitt-
nar att perioden för samhällskrafternas tillväxt eller
formation ännu icke ar fulländad. Så länge kan och
kommer ej heller den lag att till kraft och verkan för-
minskas, som progressift sänker penningens pris i
förhållande till arbetskraftens, såsom varande ett vill-
kor för de förras tillväxt, i thy att derigenom idog-
hetslifvets krets vidgas , menniskonaturen och alla men-
niskans skapelser fullkomnas.

Den egentliga orsaken till penningens progressif*,
fallande pris i förhållande till arbetskraften, synes så-J
ledes ligga i metallpenningens delbarhet och utspfidd-
het, i samma den metaUpenningens egenskap, som
1^8

qualificerat den till ett befruktande medel af al-
la de frön till kraft, ehvar de finnas, som förut laga
outvecklade icke mindre djupt i det innersta af men-
jjiskonaturen, än penningens metalliska beståndsdel låg
djupt i jordens gömma.

Det återstår att tillse huruvida, efter denna åsigt
af penningens natur, de flere phenomener som förekom-
ma inom idoghetslifvet kunna nöjagtigare förklaras y
an som hittills skett. En sådan undersökning torde i
149

UNDERSÖKNING

HUKUVIDA EN DÖMD FÖRBRYTARE BÖR ÂGA

RÄTTIGHET ATT VÅLJA EMELLAN DET AF

REGENTEN UNDER FORM AF BENÅDNING-
BESTÄMDA STRAFF OCII DET ÄdÖMDA.

Enligt 25. §. i Sveriges Regerings-Form af den 6
Juni 1809, och 20 §. i Norriges Grundlag af den 4
November 1814, äger en förbrytare rätt att välja om
han vill emottaga den benådning Konungen erbjuder,
eller underkasta sig det adömda straffet. En ledamot
al det första, lagtima Storthinget år igi6, föreslog att
det, genom ett tillägg till Norriges Grundlag, matte
stadgas, att den gifna tillåtelsen att välja emellan Ko-
nungens nåd och ett ådömdt straff, skulle för framti-
den upphöra; så att den brottslige skulle vara för-
pligtad, att emot sin vilja undergå det straff, som Ko-
nungen kunde fiima lör godt, att salta 1 stallet för
det ådömda. Förslaget understöddes af en Comité
(Utskott) af Storthinget, och allm mgjordes genom tryc-
ket, för att komma till afgörande vid nästa lagtima
Storthing år 1818. Imedlertid skref författaren deri här
öfversatla alhandlingen och införde densamma i Jurf-
disk Repertorium, en tidskrift, den han i Chri-
Wiania utgifver, i förening med Canzli-Radet Mor-
genstjerne, Professor Lange och Högste Rätts Advo-
oaten Hiehn. Öfversättaren har, efter allai med för-
fattaren, utelepmat sådana ställen, som äga ett till
stadganderna i Norska Grundlagen, såsom positiv lag,
inskränkt hänseende, eller sådana, hvarest författaren
genomgår de af SlorthingsComitén till styrka för det
inkomna förslaget anförda grunder, aldenstund Comi-
ten hufvudsakligen hade gilvit hänvisning till eu af-
handling öfver delta ämne af EtatsRadet Örsted i Kö-
penhamn. 1818 års Storthing antog ej förslaget, och
Grundlagens 20. §. förblef oförändrad. - De för-
handlingar, som dervid ägde rum, ävo för historien
ett föremål af ringa betydenhet; men i alla tider blif-
ver det af vigt, att undersöka rättsförhållandet i Sta-

terna, emellan den benadande Regenten och den sak-

fällde förbryt

aren.

Positiva Lagar -- criminella sa val som civila —
äro alltid ofullkomliga, så att det som i ett nfvet
fall efter beskrifven lag är rätt, ofta efter den
verkliga rättvisans grundsatser är orätt. Om det der-
före 1 privata förhållanden inträffar att den, som har
att fordra, efter beskrifven lag är berättigad till mer
än honom verkeligen borde tillkomma, så lärer man
otvifvelaktigt finna, att stridigheten vanligen häfves
genom ett eftergifvande å Rätlsägarens sida, hvilket
grundar sig dels pa klokhet, dels på erkännande af det
■teikligea ratta. Men gillar man detta erkännande så-
151

som bevekelsegrund, så måste man nödvändigt
det i det yttre lika verksamt i de criminella fall, der
Staten är Rättsägare, som i pri våta förhållanden, och
detta kan ej ernås annorlunda än genom ett öfver-
låtande åt Staten, att, efter omständigheterna, efter*
gifva det ådömda straffet, antingen helt och hållet,
eller till en del.

Likaledes må det anses rätt, att staten substitue-
rar ett straff för ett annat, för att äfven da visa skon-
samhet, när det ådömda straffet är så beskaftadt, att
det, för att kunna verkställas, måste exequeras i he-
la sin vidd. Staten skulle annars icke hafva nagot
medel att mildra förbrytarens belägenhet, när han
t, ex, vore dömd till döden eller förlusten af någon
lem, och omständigheterna icke tilläte en fullkomlig
atrafflöshet, men det icke desto mindre skulle hafva
stått i statens magt, att förminska straffet, om för-
brytaren bifvit dömd till fästningsarbete; — och lik-
väl kan benådningen vara en fordran af verkelig rätt-
visa så väl i det ena, spm i det andra fallet.

Staten bör således kunna benåda.

Eftergifvande af straffet, partiel verk-
ställighet och. substitution af ett straft
för ett annat äro slagen af benådning, och i hän-
seende till hvardera af dessa uppstår den frågan, om
förbrytaren bör äga fritt val, att emottaga benådnin-
gen, eller underkasta sig det ådömda slraflet?
Â den sak fällde förbrytarens sida kan man ej
föreställa sig någon rättsgrundad invändning mot en
benådning, som beslår i fullkomligt eftergifvande, el-
ler underlåtande af straffets verkställighet, ty det är
staten, som, genom den afsagda domen, har förvarf-
vat rättigheten att låta exequera straffet; förbrytaren
är den förpligtade; och om man ville antaga, att
domen beiältigade honom, att yrka straffets verkstäl-
lighet emot Domhafvandens vilja, så skulle man till-
stå, att straffet vore något godt, och att han hade
förvärfvat sig detta genom förbrytelsen.

Vid första anblicken synes, att hvad sålunda
gäller för det totala, äfven måste gälla för det par-
tiella eftergifvandet af straff. Emedlertid döljer sig
lätt, under form af benådning genom partiell verk-
ställighet, en verklig förstoring af straffet. Om för
ett visst brott med ett betydligt kroppsstraff *) före-
nades frihetens förlust, och lagen angåfve såsom
grund härför, att förbrytaren ej borde sakna medel
till sitt uppehälle, så vore kroppsskadan ensam, ef-
ter lagens eget bestämmande, ett större straff, än om
den varit förenad med frihetens förlust. Det borde
då icke kallas benådning om staten lät en förbryta-
re, som vore dömd till förlust af lemmar och frihet,
mista lemmarne, men behålla friheten; ty, egentligen

*) (mutilatio , stympning , Icmlaestelse).
att tala, fullbordade nian straffet på ett hårdare satt,
än domen innehölle. Detta synes vara händelsen så
ofta straffet består af två delar, af hvilka hvardera
särskildt är ettondt, men den ena, då de finnas förena-
de, kan betraktas som ett mildrande supplement, eme-
dan den förminskar bitterheten af den andra.

Men om man an förbigår de tillfällen, då den
partiella verkställigheten ej kan äga rum, emedan den
icke är benådning, så kan det likväl ej nekas , att man,
genom det begynda verkställandets af brytande ofta,
enligt straffets natur, påförer den straffällde ett ondt,
som, fastän det är mindre, likväl är ett annat,
än det ådömda. Andra straff åter äro af den natur,
att den partiella verkställigheten icke har en sådan
verkan. I första fallet är partiel verkställighet väl
i yttre form, men på intet sätt till beskaffenhet skiljd
från substitution af ett straff för ett annat, så att livad
som gäller om den senare, äfven måste gälla om den
förra; i sista fallet deremot kan förbrytaren icke med
större grund göra invändning mot benådning genom
partiel verkställighet, än mot ett fullkomligt eftergif-
vande af straffet. .Tag vill upplysa detta genom ett exem-
pel. Ett penningestraff verkställes partiellt, när man
affordrar förbrytaren en del af böterna; och den om-
ständighet att han betalar mindre kan icke medföra
för honom ett lidande» från hvilket hau, genom den
större utbetalningen, skulle hafva varit befriad. Ar
han deremot pâ lifstid dömd till arbete i en offentlig
anstalt, och efter någon tids arbete sättes pä fri fot,
sa ar hans borgerliga tillvarelse, för den öfriga delen
af lifvet, underkastad verkningarna af att hafva till—
bragt den förbigångna i en offentlig straffanstalt, hvil-
ket onda är olika med det han skulle hafva utstått,
om han oaf brutet efter domen hade qvarblifvit i ar*
bets-ans tallen.

Besvarandet af den upgifna frågan inskränker si^
således till en undersökning, huruvida den bena*
dade förbrytaren är berättigad, att pro-
testera em o t executionen af det substitue*
rade straffet, i stället för det ådömda.

Då vid benådning frågan icke är, att, rigtigare
an som redan skett, utforska till hvilket straff för-
brytaren gjort sig skyldig efter lagens föreskrift, men
att undersöka, om det icke vore ändamåls enligare och
tillfyllestgörande, att ålägga förbrytaren ett annat
straff, än det i lagen bestämda, så kan man icke,
ulan att förneka den naturliga gränsen emellan döm-
mande och executiva åtgärder tvifla, att ju benådning
hörer till de sednare och icke till de förra. Så vidt
jag inser, skulle man, om man ansåge benådnings-
decretet som en dom, motsäga sig sjelf, ty, enligt
begreppet om benådning, innefattar detsamma ett be-
slut att andra det genom slutlig dom faststalda straff
fet $ men en slutlig dom kan icke genom någon ny
dom undergå förändring. Det förhållande, som, i
grund af förbrytelsen, äger rum emellan staten och
förbrytaren, ar ett rättsförhållande, som redan är
bestämdt genom dom, så snart fråga är om benåd-
ning, men om det skall tillerkännas staten rättighet,
att, ensidigt och mot förbrytarens vilja, förändra
straffet sedan dom fallit, så straffas förbrytaren ic-
ke efter lag, ty domen har på förbrytaren tilläm-
pat lagen, icke heller efter dom, ty man handlar e-
mot denna, utan efter godtyckligt beslut. Förhållan-
det emellan staten och förbrytaren uphörer således
att vara ett rättsförhållande. Förbrytaren förklaras
rättslös och en slaf af staten. Väl skulle det kunna
synas som förbrytaren ingen förnuftsenlig orsak kun-
de hafva, att underkasta sig det ådömda större straf-
fet istället för det substituerade mindre, men dåden
executiva Auctoriteten är obefogad att bestämma de ju-
ridiska förpligtelser, dem förbrytelsen medförer, så må
förbrytaren vara berättigad , att anse benådnings-decre-
tet sig ej förbindande, och likasom det i det hela ej
kan åligga honom, att yttra någon mening öfver dess
innehåll, så ligger ej heller något band på honom i
synnerhet, att finna det substituerade straffet verkeli-
gen mindre än det adömda. Denna invändning mot
den executiva magiens behörighet är allmängiltig,
och stödjer sig icke på särskildta staters grundlagar.
I hvarje upplyst samhälle, ehuru despotisk regerings-
formen der an må hafva varit, har man ansett som
i56

missbruk af magien, att handlingarnas juridiska följ-
der biifvit bestämda af den executiva och icke af den
dömande Auctoriteten, eller — hvilket i uttrycket är
olika, men i grunden detsamma — när dö magtä-
gande icke hafva låtit utföra den del af deras åtgär-
der, som går ut pä bestämmandet af handlingarnes
juridiska påföljder, under de för samma åtgärder
egna och mot en godtycklig behandling betryggande
former. Da, enligt det föregående, substitution af ett
straff för ett annat förändrar rättsförhållandet emel-
lan förbrytaren och staten, så är Substitutio-
nen, eiter min öfvertygelse, ett anbud från sta-
ten, hvilketdet står förbrytaren fritt, att
antaga eller förkasta.

Fm namnkunnig Rättslärd — Etats-Rådet Örsted —
har förklarat sig för den motsatta meningen *). Han
medgifver, att förbrytaren väl har rättighet, att éj
straffas härdare än lagarne bjuda, men yttrar derjemte:

a.	att straffets storlek bör bestämmas efter den ob-
jectiva, i menskliga naturen och lagarnes bud
grundade, måttstocken; och

b.	att en förbrytare, i det han gjort sig skyldig till
ett, i följd af denna måttstock, hårdare straff,
har eo ipso älven gjort sig skyldig till det lin-

•) Nytt Juridisk Archiv, N:o 12. Köpenhamn, i8i5.
drigare, sa att det ej kan komma i betraktande,
om lian, efter sitt subjectiva tänkesätt, anser det
första straffet mindre än det sista, ja ätt detta
just är ett motiv, hvarför han heldre bör un-
dersa det sednare än det förra.

Den första af dessa satser behöfver närmare ut-
vecklas, i synnerhet med afseende derpå, att den
skulle vara grundvalen för den följande.

Straffen, som äro bestämda till attafskräcka frän
förbrytelser, måste, likasom förbrytelserna sjelfva,
vara större eller mindre. Dâ de olika straffens af-
skräckande kraft beror på det större eller mindre on-
da, de tillskynda förbrytarne, och då detta icke, som
det moraliska, är ett ondt i sig sjelf, ulan förme-
delst intrycket, som det gör på den straffade, så må-
ste Lagstiftaren bestämma straffens inbördes storlek
så, som de, hvilka vid inträffande tillfällen borde
uthärda straffen, sjelfve skulle bedömma dem. Då,
nu icke alla subjeeter äro lika ömtåliga för kropps-
lig smärta, och olika subjeeter anse samma straff
för större eller mindre, men det, sådant oagtadt, å-
ligger lagstiftaren, att föreskrifva reglor, som äro
gällande för alla, så måste han inrätta sina före-
skrifter efter iakttagande af de allmänna phaeno-
merna i den menskliga naturen. Så vida är den mått-
stock objectiv, som lagstiftareil lägger till grund och
lagarne följakteligen innehålla, och det icke derfö-
15^

re, at6 staten förnekar den sanning, att hvarje sub-
ject, mer eller mindre i sin individuella asigt, ordnar
straffen i ett annat förhållande, icke heller derföre,
att den vill göra dot till pligt för subjectet, att rätta
sina begrepp efter den idé, som är lagd till grund
för den positiva lagen, ty tankar, begrepp och fö-
reställningar aro icke, och kunna icke vara föremål
för yttre tvång. Utom en sådan objectiv måttstock,
måste lagarne helt och hållet försvinna, eller dom-
stolarne träda i lagstiftarens ställe. At domaren
måste det öfverlemnas, att i h var je förekommande fall
bestämma straffet efter förbrytarens subjectiva tän-
kesätt, och, om det icke skulle stå i domarens magt
att med säkerhet bedömma detta, så måste han stöd-
ja sig på de slutledningar och det osäkra omdöme, som
kunna vara frukterna af hans personliga förhållande
till den anklagade, och i alla händelser härmed för-
knippa sin egen subjectiva öfvertygclse om det inbör-
des förhållandet emellan straffen. Den anklagade skul-
le annars, i afseende på straffbestämmandet, vara full-
komligt öfverlemnad åt Under-Domarens godtyckliga
behandling, ty de vanliga remedia suspensiva skulle
icke i denna punkt komma honom till godo, då loca-
la omständigheter nästan alltid skulle hindra Ofver-
Domstolarne från de undersökningar, dem de person-
ligen borde anställa, för att afgöra hvilket straff för-
brytaren borde undergå. Lagstiftarn© erkänna ock-
sfi, att den objectiva måttstocken egentligen blott aç
i5q

den allmännast subjectiva, eller den, som tillhörer
mängden af de subjecter, hvilka slå under lagens
lydnad. Detta visar sig tydligast så ofta lagarne be-
slämma straffarterna efter förbrytarens medborgerli-
ga ställning, förmögenhet eller andra yttre förhållan-
den, och i synnerhet vid valet af straff för de för-
brytelser, hvilka endast kunna begås af sådane, som
höra till ett visst stånd, ty lagstiftarne måste då,
genom inrättandet af den objectiva måttstocken efter
färre «ubjecters praesumtiva åsigtcr, komma till ett
annat resultat, än då de i den mera utvidgade kret-
sen rättta sig efter dst omdöme, hvilket förutsattes
såsom tillhörande mängden af ett större antal subjec-
ter. Det ligger i sakens natur att lagarne, hvari-
genom brotten och straffen efter den objectiva mått-
stocken äro ordnade, fÖrpligta subjecterne, att, då
de begå brott, underkasta sig de i Lagarne stad-
gade straffen, hvaraf följer, alt, då statens straff-
rättighet är grundad på den idé, att straffet skall va-
ra ett motiv, att afhålla sig från brottet, så vill det
subject, som, efter sin individuella asigt af tvänne
straff, anser det straffet för mindre, som efter lagen
är större, och tvärtom det i lagen såsom mindre
bestämda straff för större, heldre begå den större
förbrytelsen än den mindre. När nu straffet för en
förbrytelse, efter förbrytarens subjectiva sätt att
dömma, är större än efter den objectiva måttstocken,
så kunde det väl synas orättvist att använda straffet


j6o

på denne förbrytare; men da han likväl verkeligen
ar hotad med det lagstadgade straffet, sä är vilkoret
för dess användande för handen. Ur samma skal,
som staten i detta fall är berättigad att verkställa det
lagstadgade straffet, måste den vara obefogad, att,
utöfver lagens föreskrift, ålägga den förbrytare, i
hvais ögon det lagstadgade straffet är mindre, än ef-
ter lagstiftarens på den objectiva måttstocken grun-
dade beräkning, et annat straÉ, som väl efter la-
gen är större, men må hända för honom icke är
Större än det lagstadgade, ty det är med detta sista
som förbrytaren är hotad, och man har således
icke med något annat än föreställningen om detta för-
sökt afskräcka honom från förbrytelsen.

Att en förbrytare, i det han gjort sig skyldig till
ett, i följd af den objectiva måttstocken , hårdare straff,
eo ipso äfven gjort sig skyldig till det lindrigare, kan
jag icke inse. Lagen, som har förpligtat honom att
undergå det i densamma bestämda straff, om han be-
går brottet, kan visserligen fordra att föreställnin-
gen om detta straff bör vara liflig hos honom,
men det straff, som lagen icke har förklarat vara en
påföljd af förbrytelsen, det vare sig efter förenämn-
de måttstock större eller mindre, huru skulle fruk-
tan för detta kunna afskräcka från brottet — eller
hvad berättigar staten att fordra , det subjectet skul-
le hafya hyst föreställningen om dess tillämplighet?
ï6i

Ar det lagen, som innehåller hotelsen, och lagen
utsätter det förra straffet och icke det sednare, så är
också Subjectet hotadt ined det förra och icke med det
sednare. Skall ett straff’ åläggas förbrytaren , enär före-
ställningen om det onda af straffet icke varit mägtig
att afhålla honom från förbrytelsen, så måste straf-
fet, som förbrytaren kan forpligtas att undergå, na-
turligtvis vara det lagstadgade , ty det är just föreställ-
ningen om detta, såsom skräckmedel, som man bibragt
subjectet. Frågan är icke här om förbrytaren, som
är ådömd det större straffet, vore förpligtad att un-
derkasta sig det mindre, i fall den positiva la-
gen uttryckligen innehölle, (det den likväl, ef-
ter min öfvertygelse, icke borde), att hvarje straff
innefattar alla de lindrigare straffen, och att valet af
det straff, som skall verkställas, tillkommer Regenten^
ty man påstår då icke, att han eo ipso, eller på grund
af sakens natur, dertill vore pliglig, utan i följd af
en positif befallning, som han borde åtlyda utan af-
seende om den ärphilosophiskt rigtig. Det straff, hvars
verkställighet Regenten förordnar, är då medelbart
stadgadt genom lagen, och invändningen emot den
verkställande magtens behörighet att bestämma straf-
fet, måste vika för lagens uttryckliga bud. Här är
deremot frågan, hvad som är rätt efter sakens natur
och i enviss stat, när den positiva lagen tiger. — Den
omständigheten att Subjectet anser det större straffet rin-
gare än det mindre? är väl ett motiv för Lagstif-
Svea IIL	i a
162

taten att bestamma åt ^elînqüenten det sednare 3
stället för det förra ; men har lagstiftaren, ej förmått
detta, antingen förmedelst en ofullkomlighet i straf-
fena afmätning efter förbrytelserna eller förmedelat
omöjligheten att kunna bestämma det mindre straffet,
emedan subjectels större fruktan för detta är indivi-
duel; så kan man icke deri söka en rättvis grund, att,
mot förbrytarens vilja, förändra del honom ådömda
straffet, ty att staten, eller dess högste representant
skulle kunna föröka lidandet för den brottslige, då
detta, efter lagens formago, är för ringa, är inga-
lunda afsigten med benådningsrätten.

Att lagarne bestämma straff af den beskaffenhet,
ött regenten icke kan samtycka till deras fullbor-
dande, och att deraf härflyter en nödvändighet
för regenten, att, vid inträffande fall, satta andra
straff i de ådömdas ställe, äfven emot den sakfälldes
vilja, kan jag icke medgifva. Att straff gifvas, dem
Regenten icke gillar, kan väl ofta hända , men der-
af följer ej, att regenten skall sätta sig i opposition,
mot lagen innan den är uphafven, ty att lagen gäl-
ler, eller att straffdomen har laga kraft, bör om
straffets tillämplighet Öfvertyga regenten, som der-
före likafullt kan hafva sin personliga mening sig för-
behållen. Ty så vida man betraktar regenten, icke
såsom lagstiftare, utan såsom lagens handhafvare, i
hvilken egenskap han framträder emot förbrytaren,
så förekommer det mig som förbrytaren, den der
165

Vill ttpfylla domen, visar en större undergifvénhet
för lagens vilja, än regenten, som, heldre än att lem-
ha sitt bifall till domens fullbordande, vill påtvinga
honom ett annat straff, an det lagstadgade. I de sta-
ter, der den Lagstiftande, Dömande och Verkstäl-
lande magten äro oinskränkt förenade hos regenten,
kan denne förklara, ätt bestraffningssätlet ogillas af
lagstiftaren sjelf, och ätt det skulle afskaffas, oni det
ej beräknades, att regenten skulle förebygga dess än-
vändande, till och med genom eh befallning ex hlbi-
tti, att ett annat sträff skulle verkställas, öaktadt en
sådan förklaring post factum val icke borde bestäm-
ma förbrytarens öde; men der magten är fördelad och
lägstiitningen icke ligger hos regenten ensam, kan han
liärom icke häfva någon visshet, utan blott till det
högsta hysa förmodarti

Onekligt är, att då förbrytaren skall kalka fritt
val, delta kan leda till en opassande underhandling
emellan regenten och förbrytaren, emedan denne,
om han vet att regenten icke vill låta det adömda
straffet ga i fullbotdan, endast beliöfvér förklara, att
hän föredrager detta framför det substituerade, hvari-
génom regenten sättes i nödvändighet, antingen
att lenina honom fullkomligt ostraffad, eller alt lata
honom slippa med ett såringa straff, som han vid un-
derhandlingen finner för godt ätt bestämma. Emed-
lertid bevisar detta endast, alt rättigheten kän miss-
krtikas, och att detta x»issbruk härledet sig från fel-
aktiga begrepp eller okunnighet hos regenten. Då fc^
brytarens skyldighet att undergå straffet blifvit bestämd
genom dom och ar fullkomligt klar, så kan under-
handling icke äga rum, med mindre regenten, sedan
domen är fälld, antingen förklarat sig oberättigad att
använda det adömda straffet, eller tillkännagifvit, att
han, under intet villkor, vill använda det, och på så-
dant sätt trädt i underhandling med förbrylaren, om
han vill underkasta sig det substitue rade
straffet, eller vara ostraffad? Men — vid er-
bjudandet af ett annat straff, än det ådömda, bör re-
genten alfvarligt besluta, att det ådömda straffet skall
ga i fullbordan, om förbrytaren vägrar att mottaga be-*
nådningen, hvaraf följden blifver, att förbrytaren ej
skall vilja förkasta anbudet, om icke derföre, att han
verkligen heldre vill undergå det ådömda straffet, än
det erbudna, samt att underhandlingen vänder sig om-
kring den rätta punkten, i hvilket fall frågan bör blif-
va, om det ådömda straffet eller det er-
budna skall fullbordas?

Man har betjent sig af ett argument, hämtadt ur
moralen, och anfört, att ingen menniska egenmägtigt
kan råda öfver sitt lif, samt att man skulle tillåta ett
sjelfmord, om förbrytaren , som vore dömd till dö-
den , men af regenten benådad mot undergående af
ett annat straff, hade rättighet, att undanbedja sigbe-
nadningen och yrka domens fullbordan. Genom det-
ta argument, så som det vanligen framställes, har
165

man likväl icke angripit rigtigheten af den sats i all-
mänhet, att förbrytaren bör äga valet, utan endast
sökt bevisa, att förbrytaren icke har rättighet att väl-
ja, när han är dömd till döden. Ett sadant un-
dantag frän regeln kan emedlertid knappast hälla prof.
Man anställer nämnde moraliska betraktelse med in-
skränkt hänseende till dödsstraffen, men i sjelfva ver-
ket är den lika gällande i hvart och ett fall» der ett
straff substitueras för ett annat, emedan den berådan-
de regenten alltid maste förutsätta att förbiytaien,
då han underkastar sig det adömda straffet i stallet
för det erbudna, onyttigt inskränker sin frihet. Ef-
ter moralens lag kan ingen sjelfsvåldigt rada öfver sitt
lif eller sina lemmar, ej heller inskränka hvarken sin
verksamhet, sina förmögenheter, eller sin egendom,
emedan man hvarken bör förspilla den kropps-eller
själs—kraft försynen skänkt. Häiaf kan man likval
icke draga den slutsats att staten borde sanctionera ett
moral-system, hvaruti menskliga handlingar vore ord-
nade efter deras moraliska värde, och lika litet att
regenter, i brist på ett sådant erkändt och antaget
positift system, vore befogade till att tvinga någon
Individ, att underkasta sig deras godtyckliga beslut,
på det Individen, genom ett annat handlingssätt, ej
måste synda emot den moraliska lagen. Lagarne skul-
le likväl erkänna ettsådant värde, om de, för att be-
vara förbry tarne från moraliska felsteg, ölverlemna-
de dem i regenternes våld. Det förmynderskap, som
man anbefaller, skulle, i stallet för att främja dyg-
den, tillintetgöra den moraliska friheten, ty den omyn-
dige skulle rätta sina handlingar, icke efter egen, u-
tan efter andras öfvertygelse. Dygden består likväl
icke i en färdighet att handla efter vissa reglor, om
hvars rigtighet vi hafve andras vittsord, utan i en
upphöjd kraft, att lyda förnuftets stämma i vart
eget bröst. Huru vägar man då med säkerhet för-
dömma den handling af förbrytaren, att han heldre
vill undergå det ådömda straffet, än det erbudna ?
Regenten kanske antager, att det erbudna straffet är
det mindre och att förbrytaren handlar omoraliskt,
i det han underkastar sig det ådömda nar han kunde
undgå detsamma; men förbrytaren kan likafullt för-
klara att samvetet tvingar honom, att gifva det ådöm-
da straffet företräde, och jag inser då icke, hvilken
skulle dömma i denna strid. Vill man påstå,
att förbrytaren endast förklarar della af halsstarrig-
het eller af andra oädla bevekelsegrunder, så förne-
kar man hans moraliska charakter, hvilken man, då
man betog honom valet, ville upprätthålla, och man
uppställer, hvad som aldrig kan beslå inför förnuf-
tets domstol -- ett genom borgerliga lagar
san c ti o ner ad t positift moral-system, hvars
e 11 e r 1 e f n a d genom tvångsmedel skulle å-
s t ad ko mas.

Elals-Rådet Oersted anmärker, att det förbryta-
16/

ren tillerkända valet medförer den vidunderlighet, att
han kan förvärfva rättigheter genom fortsättandet af
elt pabörjadt brott och derigenom att han lägger en
ny förbrytelse til den han redan begatt. Den, som
t. ex. för ett attenteradt brott, hvilket fullbordadt
skulle hafva ådragit missdådaren förlust af ära, lif
och gods, vore dömd till fästningsarbete, skulle icke
beröfvas lifvet, om han än förklarade, att han hel-
dre ville dö, och tillböd sig att i alla fall praestera
hvad som bruste i det hindrade fullbordandet. Vore
deremot brottet fulländadt, och han således blefve
dömd förlustig ära, lif och gods, så behöfde han ej
underkasta sig någon tids arbete, så kort den än vo-
re, utan regenten skulle taga hans lif eller låta ho-
nom gå ostraffad. Det förutsattes nämligen, att den-
ne förbrytare betraktar fästningsarbete som ett stör-
re straff än lifvets förlust, och att han följakteligeu
hade handlat klokt om han fullbordat missgerningen,
emedan han derigenom ådragit sig dödsstraffet, som
han heldre ville undergå, an det redan ådragna straff,
som efter lagen är mindre. Jag måste härvid an-
märka, att det knappast kan antagas som bevis emot
en sals, att den kan föda collisioner, då man derige-
nom égenteligen blott uppfordras till omtanka att
häfva collisionerua, eller, förmedelst de menskliga
krafternas ändlighet, att erkänna sin vanmagt, intill
dess medlen att häfva dem blifvit funna. - Hvad sär-
skildt angår den missgcrning, hyarom här talas, så
tyckes det följa af sakens natur, att det borde bevi-
sas, att brottets fullbordande varit en verkan af ledsnad
vid lifvet, eller af lust, att heldre undergå straffet för det
fulländade än för det altenterade brottet, och om la-
garne icke redan directe el’ei' indirecte inneholle be-
stämmelsen af ett annat Straff med skäl af denna upp-
lysta omständighet, sä borde den inträffade händelsen
dertill gifva en grundad anledning. Att förbrytaren,
sedan han biifvit dömd från lifvet för det fulländade
brottet, icke vill underkasta sig straftet för det atten-
terade, bevisar icke alt han fulländat förbrytelsen
för alt mista lifvet, ulan att han, sedan han
fulländat brottet och förskylit döden, dä heldre
vill undergå det lagstadgade än det af regenlen er-
budna straffet.

Att regenten, under form af nåd, kunde substi-
tuera ett objectift högre straff, än det i lagen bestäm-
da, är väl icke något nytt argument för förbrytarens
valrättighet, bestyrker likväl theorien om doinare-em-
betets oberoende af den verkställande magten, allden-
Stund det beslut, hvarigenom straffet förändrades, icke
Vore att atskilja från en dom, såframt den brottslige
vore fÖrpligtad, att ulan invändning åtlyda det. Det
skulle ock i sanning vara en påtaglig inconsequence,
om lagarne, för att gifva den anklagade en fullkom-
Kg försäkran att behandlas efter lagens innehåll, be-
fallle domstolaxne, att, oberoende af den verkställande
16g

magten afgöra hans straffbarhet, men tillika ofverlem-
nade at denna magt, att, sedan straffet blifvit be-
slämdt, förändra detsamma emot den dömdes vilja.

Väl har jag i det föregående anmärkt, att, om
den borgerliga lagen uttryck eli gen bjöde, att hvar-
je sakfälld förbrytare skulle vara förpligtad att un-
derkasta sig det mindre straff, som regenten fun-
ne för godt att bestämma, sa kunde ingen fråga upp-
stå om beuädningens förkastande; men jag måste
derjemte yltra, att, efter min tanka, lagen icke bor-
de ålägga förbrytaren denna förpligtelse, just emedan
den derigenom lät regenten intaga domaresätet. Om
det beslut, hvarigenom regenten, i stöd af den ho-
nom i lagen gifna myndighet, bestämde det mindre
straff, förbrytaren skulle undergå, icke vore en dom,
så kunde icke heller förbrytaren vara förpligtad , att o-
,villkorligt underkasta sig beslutet, en, förpligtelse den en
sådan lag likväl uppenbart skulle medföra. Invänder
man, att regentens beslut ej förtjenar namn af dom,
och att en dom i detta fall ej är af nöden, då regenten
endast är berättigad att substituera ett straff, som ef-
ter den objectiva måttstocken är mindre an det
ådömda, så kan jag dertill blott svara, att om den-
na slutledning vore rigtig, så borde icke hel-
ler, sedan factum vore upplyst, genom någon dom
det straff bestämmas, till hvilket en anklagad vore
förfallen; ty det borde då vara regenten öfverlåtet
ätt låta afstraffa honom, ehuru det endast vore la*
gens straff, han ägde att exequera. En sanning må-
ste det dock i båda fallen blifva, att förbrytarens för-
phgtelse bör grunda sig pâ en dom, och att denna ej
bör afkunnas af regenten, så vida man i criminella
mål ej vill förneka nödvändigheten af en, af den
executiva magten oberoende, dömande myndighet.

Jag tillstår, att positiva criminella lagar, ulan
att göra regenten till domare, skulle kunna bestäm-
ma, att förbrytaren måste undergå det straff, som regen-
ten ville substituera, om de tillika innehöll e, att
förbrytaren ägde rättighet fordra domarens utslag öf-
ver afgörandet, om det substituerade straffet vore ob-
jectift mindre än det adömda. Emedlertid tviflar jag
mycket på, att detta bestämmande vore syftesenligt
och tillrådligt. Har regenten först resolverat, att ett
visst straff efter lagen är mindre, så är det anstöt-
ligt att domaren genom ett utslag skulle afgöra, om
han tolkat lagen rigtigt. Icke allenast för att be-
stämma hvilket straff lagstiftaren ansett för större
eller mindre, utan afven för att blott utfinna hvil-
ket straff den anklagade efter lagen förskyllt, måste
domaren vid mångfaldiga tillfällen af sakens natur
och särskilda lagstadganden abs-trahera sig de nödiga
reglornaj men huru osäkert är icke resultatet, då
han hämtar grunden för straffets bestämmande i en
analogie, h varom de lagkunnige of la tvista, och då
lyi

han, likaledes efter analogic, skall afgöra, hvil^
ketdera straffet är störst, det ädömda eller det sub-
stituerade. Skall regenten vara berättigad att substi^
tuera ett i landets lagstiftning okändt straff, sä upp-
står en ny osäkerhet deruti att doinaren äter ef-
ter analogie, skall ät ett sådant straff anvisa plats
emellan tvänne af lagen fastställda. Åtminstone
vågar jag derföre påstå, alt älven ett sådant lag-
stadgande, som det här anförda, endast vilkorligt kan
slå tillsamman med den medborgerliga säkerheten.
Criminal-lagen borde nemligen tydligt:
framställa i en följd alla de i lagen utsat-
ta straffen efter deras objectiva storlek, och, så-
snart ett nytt straff infördes, borde lagen straxt be-
stämma dess plats. Denna, strafflängd skuile innefat-
ta straff af den mest olikartade beskaffenhet, till lif,
ära, gods, frihet. Det skulle vara svart, om icke o-
möjligt, att utdraga en sådan längd af redan tillva-
rande lagar, som icke äro byggda pa e tt crimina-
listiskt system, utan styckevis hvila på de för olika
tider hyllade grundsatser. Deremot vågar jag icke ne-
ka att den, må hända, skulle tillfredsställande kunna
gifvas vid utarbetandet af en allmän ny criminal-lag,
hvars författare aldrig kunde förlora det åliggande
ur sigte, att på den befallda längden uppföra straffen,
förbrytaren borde icke genom dom kunna tvingas att
undergå substituerai^, i ian dots lagstiftning o-
17-

kända straff; regenten borde icke heller vara berät-
tigad, att, emot förbrytarens vilja, förändra det on-
da af straffet, sedan verkställigheten af det adömda
eller substituerade straffet vore börjad, emedan straff-
langden hvarefter domaren afgifver sitt utslag, visar
straffens objectiva storlek, utan att beräkna de fall,
då de, genom utbyte mot andra strafflidanden, kun-
de vinna i styrka.

J. H, Vogt. *)

*) Författaren ar Förste Expeditions Secröterare och constitaerad
Referent vid Norrska Regeringens Finance-Handels- och Tull-
Departement, Ledamot aF Comitén f ör Norriges Lagstiftning
och Ridd. af K. N, O. O1 versättningen är gjord frSn Norr—
«kan af P. J. OdmaE.
BREF ifrån ROM*).

(Till Professor E. G. Geijer^.

Roma, cl. 14 Mars 1818.

”Emsig wallet der Pilger! Und wird er den Heiligen finden?
Hören und sehen den Mann, welcher die Wunder gethan ?
Nein, es führte die Zeit ihn hinweg: du findest nur Reste,
Seinen Schädel, ein Paar seiner Gebeine verwahrt.

Pilgrime sind wir Alle, die wir Italien suchen:

Nur ein zerstreutes Gebein ehren wir, gläubig und froh.’*

Goethe.

Den eviga, den verldsbeherrskande staden, med
hvilken ingen annan på jorden kan mäta sig, är
då äntligen åtminstone för några månader mitt hem-»
vistî Och enligt hvad Jupiter Pluvius i dag funnit
för godt att förordna, har jag kommit att fatta
pennan förr än jag ämnade; ty annars är min
tid från morgon till qväll upptagen af att bara s ©.
Jag skulle förgafves bjuda till att hitta entjenligare ingång
till mitt första romerska sändebref, än Goethes ypperliga
epigramm, som i få ord innehåller det mest trätfan-»

♦) Redactionen, som önskat att Hr Atterbom ville låta denna tid-
skrift förvara några minnen af hans Italienska resa, har med
nöje emottagit meddelandet af detta fösnt från Rom hemsän*
da bref.
«fe af allt, hvad hittills blifvit sagdt om Samtidens Ita-
lien och större delen af dem som der spana efter klas-
siska helgedomar. For min del har jag under den-
na hesperiska valfart ej funnit någon läsning, som
djupare inviger i landets och folkets kännedom, än
Goethes veuelianska epigrammer och romerska ele-
gier. Tillsammans med hans få dithörande prosaiska
uppsatser, bilda de ett slags resbeskrifning^ med hvil-
ken, af alla mig bekanta, blott vår odödlige Ehren-
svärds uthärdar jämförelse« *)

Den ii dennes, kl. 5. e. m. höllo vi vårt intås
genom Porta del P o p o 1 o, utf öi' den långa, präk-
tiga, men temligen smala Via Flaminia; dock u-
tan allt triumphatoriskt prål, såvida man ej dit lår
takna gapandet af en hop sysslolösa menniskör. Ut-
ihattade^ som vi voro, af hetta och nattvak, dam-
miga och orakade, sågo vi snarare ut såsom fångua
bärbarer, dem en bakpa vagnen uppstigen påflig
soldat förde genom halfva staden till Doganan ftulî-
liuséQ i triumf. Föröfrigt hade vi ej skäl alt bekla-
gä oss öfver de hjeltar, som beväka Romas porlar.
De voro utmärkt höfliga och medgörliga. Sådan är
ock hela romerska pölicens charakter. Piazza del
Popöl o, det rymliga torget strax imlailför porten#

*) Senare Anmärkning. Då Förf, skref detta, hade han än-
nu ej läst de i fjerde och femte banden af Goethe’s sjelt bis.
graphi ifieddelade brofven hån Italien«
1^5

är ett icke illa passande företal lill hvad man. i
11 om väntar sig. Midt på platsen en blankande spring-
brunn och en ofantlig obelisk af röd granit med hie-
roglyphiska trollfigurer; till venster det vänligt slut-
tande Monte Pincio, der nyanlagda vägär och
gångar leda upp till höjden af Sallustil och LueulK
trägårdar, en höjd som nu åter, i smakfull anord-
ning planterad, blifvit skänkt åt Romatfolkets gemen-
samma noje; äntligen, framtill, utsiglen af trenne an-
senliga, från hvarandra sig solfjäderlikt utgrenande
gator, bland hvilka den mellersta, rakt framåt genom-
skärande den hfligaste delen af Rom, sträcker ut i
ett ogenomskådligt fjerran sin brokiga ström af hvim-
lande rörelse, mellan en oräknelighet af kyrkor och
förstliga palatser! Denna är den fordna Flåminiska,
den i senare tidsåldrar så vidtberyktadé Corso; dess
mynning omfattas, liksom af heliga porfvaktarinnor,
af tvenne vackra, med coupoler och korlnlhi.ka por-
taler likbyggda kyrkor om hvilka man dock torde
få påstå, att deras nyromerska styl är mera täck an
majestätisk. Likväl är det från cn helt annan rigt-
ning, som infarten i denna stad genast öfvcrväldigar
främlingens själ med det fulla charakteristiska intryc-
ket af Roms egentliga herrlighet. Tyvärr är denna
rigtning den rakt motsatta, den sydliga, åt Neapel till,
och således väl icke ofta den, från hviiken nord-eu-

*) S. Maria di Mont» Santo och S. Maria de’ Mira®oH«
I76



1^3B

*

?

t
i

k-





:î-!

;

•I

f

ropei.ska resande första gängen hit anlända. Men jag
skall framdeles beskrifva dig den underbara trakten
omkring Porta S. Giovanni, den trotsande Clau-
diska Vattenledarn , och den gudomliga Laleran-Kyr-
kan, ecclésiarum ur bis et or bis mater et
caput, der jag i gar förmiddag gjorde mitt första
besök. Det är (tills vidare) nog sagdt för milt omdö-
mes giltighet, om j-ag tillägger, att en gata derifrån
leder rätt fram til Coliseum, Forum och C a-
pitolium. Från det hall, som vi kommo , antager
allt, vid första anblicken, en viss oväntad pregel
af modern hufvudstad, och vi förundrade oss, att
i Rom , det gamla Rom, som vi föreslällt oss så
ruinvördigt, högtidligen stumt och pä allt vis ålder-
domligt, se så många nymodiga equipager, nymodiga
boutiquer och nymodiga damer. Men också inskrän-
ker sig detta sken af modern glans nästan blott till
Corso-gatan, och ögat, äfven innan man bestiger de
kullar, som betäckas nästan blott af verldsfrejdade
spillror, skönjer småningom öfvcrallt undantag på un-
dantag. Bland sådana, länder det åtminstone den öf-
vannämda obelisken till beröm, att han icke låter ö-
gat söka efter sig. Vi helsade ödmjukt på den gam-
la stenhårda Hierophanten, som har sett Pharao Se-
sostris och Cäsar Augustus, men ingenting vill berät-
ta oss om all sin vishet. Snart började dock de spas-
serande Romarinnorna locka vår åskådning till den
natur, som lefver;'men i billig förmodan att det
just icke vore vår fägring, som skaffade oss sa mån-
^77

ga nyfikna blickar, tryckte vi oss blygsamt tillbaka i
var vagn så långt vi förmådde, rullades temligen
säfligt genom den rörliga trängseln af svartögda Flo-
mulider, sâgo en skymt af Antonini ärestod på den
vackra piazza Colonna, ett torg der Ungefärliga
hälften af Corso är tillryggalagd, och ankom mo änt-
ligen till Doganan, under mångfalldiga suckar öfver
tullars och tullnärers prosaiska tillvarelse. Lyckligtvis
befanns detta tullhus hafva i fordomtimma varit ett
gudatempel, efter hvars urgestalt ännu elfva refflade
korinthiska marmorpelare qvarstå, afen betydlig höjd,
men inmurade i en modern façad med dörrar och fen-
ster emellan sig. Således fingo vi strax ett ästhetiskt
föremål att förnöja oss med, under det H*s och B**s
betjent höll uppmärksamheten spänd på förfarandet
vid den lindriga Visitationen, och en mängd trasiga
slynglar hopade sig omkring oss, dels tiggande, dels
med höga rop, som sökte öfverskrika hvarandra, lof-
vande att visa oss vägen till ett par dussin alberghi
och lo c ande *) af alldeles oerhörd ypperlighet. Då
postiljonen sade sig sjelf vara i Rom föga hemma-
stadd, letade vi omsider ut ur högen en pojke, som
såg någorlunda ordentlig ut, och tågade af med
denne härold att uppspana en vederqvickande inte-
rims-boning. Men det blef honom ej lätt att hålla ord;
vi voro komna just i den tidpunkt, då Italienare ooh

♦) Värdshuj.

III.
utlänningar af alla slag strömma hit alt öfvervara Påsk-
helgens lysande högtidligheter, och den som ej in-
dinner sig förr än inemot den heliga veckan, har
svårt att hitta på ett drägligt herberge. Sedan vi för-
gäfves låtit köra oss omkring till ilera värdshus, blel-
Vo vi äntligen mottagna i Gran Vas ci ello, ett skä-
ligen dåligt, som just derföre var mindre fullprop-
padt af främlingar.

Vi bo forÖfrigt i en af Roms angenämaste nejder,
vid den trefîigà s trad a de’ Condotti, som leder
från Corso upp till det sköna, blott några steg från
vår port belägna torget piazza di S p a g n a, hvars
aflånga rymd, nedanom en sluttning af Monte Pin-
cio, fordom var en under Domitianus byggd vatten-
dam för härmade sjödrabbningar. Det har i midten
ännu en båtformig vattenrik springbrunn, en af Ber-
nini’s tallösa källbyggnader och vattenkonster. Går
man förbi den rätt framåt, så stiger man uppföre det
glada tragårdsberget på en hög och bred trappa, hvars
make jag ännu ej sett i ädelt smakfull storhet;
den är af travertin *), iy5 steg, som ömsom dela sig
i tvenne armar, Ömsom ånyo förena sig, så att det
hela liknar en i flera forsar bruten, men förstenad

*) Egentligen tiburtîn: en sfenart, som brytes i trakterne af
Tivoli, och användes till d.e flesta romerska praktbyggnader.
Den är kalk-artad, och gulaktigt hvit ; mjuk, när den upp-
tages och hugges , hårdnar den i fria luften ständigt mer ooh
aa®r, ©ch blir med hvarje tidehvarf mera oförgänglig.
^9

caskad, som från en rymlig öppen plan, der åter en
obelisk framför den ansenliga kyrkan S. Trini tå de’
Monti upphöjer sin hieroglyphiska solvisare, stör-
tar sig nedåt piazza’n och den glimmande springbrun-
nen. Viker jag från obelisken af till Venster, så
kommer jag under lummiga, mörkgröna tradgångar,
förbi den åt fransyska konstnärer inrymda Villa
Medici och dess cypresser, ut pä det allmänna lust-
vandrings-fältet igranskapet af Porta del Popolo, med
en hanryckande utsigt öfver Rom och dess omgifnin-
gar; viker jag åt höger, så Öppnar sig framför mig
strada Felice, den längsta af alla romerska gator,
och ledsagar mig genast in i den trakt af staden, der
1 li o r v a 1 d s e n och de utmärktaste härvarande Tyskar
bosatt sig. Fran Tyskland till Rom ske ärligen tal-
rika utvandringar af konstnärer, larda, skalder och
fruntimmer; männernes antal är sa väldigt, att de
här ordentligen bilda en hel inom sig sammanhän-
gande nation, under fri styrelse af egna lagar, grund-
satser och sedvänjor. På vissa förfrisknings-ställen,
isynnerhet lo can da Borghese*) och caffé Gre-
co, som nu också allmänt heter caffé Tedesco,
rakarman, särdeles om aftnarna, medborgarne af
detta samhälle, hvilket man kunde kalla en artistisk
Burschenschaft, i broderlig församling. På caf-
fe Greco träffade jag i går afton den genialisk© Frie-
*) Ku vinhus, som har fStt sitt gamn af närheten till PalazÉ©

K e r g Jj o g o.
FriedrichRückei’t, som vis tats här i’edan i flera m ä-
nader. Af hans poetiska arbeten känner du förmod-
ligen åtminstone de vidtberömda geharnischt«
Sonette, dem han under namnet Freimund Rei-
mar utgaf; de äro, kanske med undantag af Korner’s
bästa sångstycken, de vackraste poetiska uppmaningar
till seger och död, bland de mänga, som föranleddes af
befrielsekriget mot Frankrike. Ej alltid lik sig i kär-
na och styrka, samt ofta i sin styl förmycket gram-
matiskt och linguistiskt spetsfundig (ett fel, hvars or-
sak väl till någon del torde ligga i de djupa språk-
forskningar, med hvilka han nästan oupphörligt sys-
selsätter sig), njuter han dock rättvist ett stort anse-
ende i sitt fädernesland, och bland den yngsta gene-
rationen af dess skalder fins endast Uhland, som
med sina undersköna Romanzer kan göra honom för-
sta rummet stridigt. Det är möjligt, att han icke blir
i stånd att hålla hvad hans ungdoms framträde lofva-
de; men hur många dödliga kunna uppfylla denna
stränga fordran? Må det nu lyckas honom, eller ej,
att småningom afskudda sig det hårda, det bi-
zarra, det långsträckta, som ej sällan med skäl blif-
vit honom förebrådt, så är han icke dess mindre en
hjelteskald, en skarpsinnig tänkare, och hvad mera är
än allt snille, en man af hjerta och ära. Han var
nyss återkommen från Neapel, och hade i sällskap
med vår Lidman gjort en resa till den romantiska
ön Capri. Gerna vill han också engång bese vår
181

nordiska halfö, och möter du der händelsevis en leF-
vandebild afFolqvard Speleman iNiflunga-dikten,
sa ma du veta att mannen ar Rückert; ty sådan ser
han ut, till punkt och pricka: en fullkomlig jättege-
stalt, forntysk drägt, stora moustacher, mörkt hår som
faller ned på axlarna i långa, talrika lockar, ögon-
brynen bistert sammandragna, ögonen tankfulla, red-
liga, ömsom barnsligt milda, ömsom krigiskt blix-
trande, kortligen, blott jernstråken felas. De rykt-
bara målarne Riepen hausen, bröder och täflare,
med hvilka Tieck gjorde sin Rom-färd, råkas van-
ligtvis i den Borghesiska locandan, der H* och jag,
som redan varit ett par gånger närvarande såsom gäst-
vänner, skola i morgon qväll formligen till medbrö-
der inlörlifvas. Och så äga vi det bästa hopp, att
bland alla dessa målare, skulptörer, architekter och
poeter komina i njutning af ett föryngradt och för-
skönadt studentlif. Föröfrigt räknas här i Rom
äfven Svenskar, Danskar och Norrmän öfver en kam
till gli Tedeschi, och af dessa behandlas man ge-
nast såsom hörde man till dem : sunnan om Alperna
känner man tillfyllest det gemensamma slägtskapsbandet.

Just i dag, på morgonstunden, vandrade jag och
mina reskamrater, anförde af en dansk historiemå-
lare Lund, ett stycke uppåt strada Felice: vi
stannade på piazza Barberini, der Berniniska
delphiner, tritoner och vattenbi hjelpa ett par källor
att vidtomkring sprida ett fint duggregn, togo fyra
steg på én liten gata till höger, klappàde pâ en port,
och se! vi slutade med att hyra hela huset, dit vi
nu, vill Gud, efter få dagar ämna för tre månader
inflytta. Huset är byggdt öfver Gud vet hvilka ruL-
Her, som har och der inpå den gräsbroddande gårds-
tomten framskjuta sma gråa, mångkanfiga stenmas-»
sor, och bakom i något afstånd synas från Quirina-
lens höjd, ofvanför en ofantlig grundmur, dunkcl-
gi öna toppav ur den Helige Faderns lustgård. Låter
ej detta såsom ett paullo majora canamus? Ock-
så här Boccaccio haft samma tyoke som vi, i fall
han verkligen bott någon tid j samma trakt, hvilket
deraf år sannolikt, att hans namn smyckar en grand
strax invid vår nya boning. Ja, lagstiftaren Num a
skall någorstads i denna nejd hafva byggt sitt kung-
liga palats, hvars beskaffenhet förmodligen utanpå
varit lika tarflig som innantill. Nämner jaç nu på kö-
pet, att den fordna Circus Rus t i eus eller Flo-
rae, der de Florealiska spelen firades af landtfolket
från det gamla Latium, blifvit af några ålderdoms-
forskare förlagd på piazza Barberini, så inser
du Hsst, att jag får mina bopålar uppslagna på en
j sjelfva Rom utmärkt klassisk jordmån,

D« önskar säkert, att jag hellre först än sist or-
dar något om vår bildhuggande landsman, den älsk-
vaide Byström, som jag icke förr personligen känt,
Och som hjertligen bedf. mig helsa dig. Jag fann ho-

i ^år, och bokstafligen på sin plats? ne mH-«
185

gen i sin verkstad, med mejseln i handen, omringad
af idel guda- och qvinnobilder. Verkstaden sjelf, be-*
lägen ej långt från Tiberströmmen, tillhör en rykt-
bar förnromersk minnesvärd: det är den styckade och
chaotiska jättebyggnaden af Augusti Mausoleum,
som upplåtit några ljusa och trefliga rum åt den gö-
thiska konstnärens verksamhet. *) Han är en äkta
blond och vermländskt manlig Svensk, enkel, öppen,
lugn, fryntlig och arbetsam. Hans väsende har den-
na yttre det nordiska lynnets makliga jemvigt, som
innan en djupare pröfning förekommer åskådarn lik
ett uttryck af phlegma, men under den kalla ytan
döljer ett desto varmare blod. En man, som By-
ström, kan ej annat än med lif och själ deltaga i
sitt fosterlands öden: också var det från hans läppar,
som jag emoltog den första tidning om Carl
Johans uppstigande på svenska thronen. Föreställ
dig huru långsamt genom gazett-vägen Svenska ny-
heter hitkomma, och hur grufligt min förlåtliga ny-
fikenhet denna gången varit plågad, om jag berättar,
alt jag några timmar före min afresa fran Munchen
fick i Allgemeine Zeitung läsa uppgiften om
Carl XIlLs död, med den beställsamma tillsats, ”att
all communication pa gpänsprna vore späirad och
att man ännu icke kände de vidare följd erne af
denna händelse 5” att jag sedan pa hvart oph ett värds-

*) Senare Anmärkning. Professor Byström köpte samnta
Jr om höaten don vackra Villa Malta pä bi>r&©t Fincio.
184

hus i Norra Italien, der vi gjorde ett litet uppskof
och jag begärde avisor för att komma vidare i Sve-
riges historia, hvarje gång blef undfägnad med upp-
dukandet af beständigt samma tilldragelse; och att änt-
ligen här i Rom det nyaste tidningsbladet, som räck-
tes mig, ord för ord innehöll åter detsamma; så
att denna gazett-artikel alldeles parallell med mig rest
ifrån Munchen till Rom, på en tid af ungefär tre
veckor. Gud beskydde den nya Konungen, den ko-
rade mannen af ett fritt folks val, och upplys så
Väl honom, som folket, till det bästa' Vi talade län-
ge om Sverige med värma, mina öron hade på ett
halft gr ej förnummit ett svenskt ljud, och Byströms
hänryckta tillgifvenhet för vår Hjeltekonung var un-
dersåtens och konstnärens i lågande förening. — An-
norlunda förhåller sig dßij bekante orientalisten och
fornforskaren Åkerblad, som drifver sin ovilja mot
det oskyldiga hemlandet ända till den ytterlighet, att
han gifver sig ut för Dansk och bland utlänningar
«öker hvarje möjlig anledning att skillra Svenskarne
såsom barbarer och dumhufvuden. Denne Åker-

blad bor endast några steg ifrån mig,

går yisst aldrig till honom. Den

men jag

Sverige , bör föraktas
Svensk tillbaka. — Det
art, som i marmorns
den herrskande pregel

som föraktar
och h varje
sa i tankarnas
ar väl ännu

af Sverige
g r a t i ö s a,
behandling,

som utmärker Byströms

arbeten,

DerfÖre är ock den q vin lig a skönhc-
tens område det egentliga för* hans konst: ätt
han förmår vara sublim, vittnar tvifvelsutaii
hans herrliga sofvande Juno, vid hvars bröst
den späda Hercules insuger gudakraft; men han
tycks förmå det endast då, när ämnet fordrar
eller tillåter, att ett qvinligt ideal af storhet
och majestät upplyfter till olympisk betydel-
se det ljufva, det läckra, det runda, det väl-
lustiga, som hos de lyckligt begåfvade af kär-
leksgudinnans kön alltid påminner om ett lån
af hennes gördel. Redan skördar' han i rikt mått
Romarnes aktning och bifall ; högst välför-
tjent, emedan han med utomordentlig skicklig-
het har gjort det vackraste af deras egen pla-
stiska styl och smak till sin egendom. — En
ung grefvre M örn er, lycklig tecknare, bemödar sig
nu ifrigt vid denne mästares hand att harmoniskt
utbilda sina sköna konstnärs-anlag. Tills vidare
kämpa i hans själ Måleriet och Architekturen
om rigtningen af hans hufvudböjelse. Fäder-
neslandet har sannolikt, i hvilketdera fallet, att
påräkna en verklig vinst.

En i allt, utom i snille, med Byström olikartad
natur är Danmarks artistiska ära och stolthet, Thor-
valdsen, en oupphörligt drömmande, tankspridd,
inom sig sluten och djupt melancholisk Phidias-an-
de i en välväxt, men blek och mager gestalt af nå-
gra och fyrtio års ålder. Den höga, vackra? men
186

svârmodiga pannan, de stora blå ögonen, som med
ett slags förvirrad blick tillkännage att hans egentli-
ga uppmärksamhet sällan är fästad vid de föremal
som utvärtes omgifva honom, förråda genast en fan-
tasiens omedelbara son ; och då han ej talar något en-
da språk rigtigt, utan ofta måste sammanblanda fyra
eller fem för att göra sig begriplig, samt tillika har oupp-
hörligt ett par dussin saker på engång sväfvande för sin
föreställning, så bär hans ansigte nästan alltid , i säll-
skap och samtal, ett visst naift uttryck af bryderi och
förlägenhet, som kläder honom rätt väl och förträff-
ligt passar till det lakoniska sail, hvarpå han med-
delar, liksom skurna i sten, sina merändels epigram-
matiskt spetsade tankar. Dessa äro ofla så humori-
stiskt qvicka, att åhörarn deröfver kunde frestas att
skratta i hjäl sig, men utan att man ser infallets lu-
stighet rubba ett enda drag i den talandes allvarsam-
ma , gulbleka anlete. Sådant är det personligt
synbara väsendet af den man, som är på vägen att
stifta ett nytt Skulpturens tidehvarf, och med den
nordiska malmådran i sitt lynne omsider i sjelfva Rom
blifvit Canova’s öfvermäktige medtäflare. Jag tror,
att Tyskarnes och Engelsmännens gemensamma om «
döme derutinnan icke bedrager sig. Italienarne vilja,
i det längsta, skjuta ifran sig den hårda nöten, att
inrymma första rummet bland nyare tiders bildhug-
gare åt någon annan, än Venetianarn; till en del af
nationalfafänga, till en del väl också af en ursprung-
187

lig olikhet i känsla och tyckets daning : alla nodgif-
va de likväl, att efter Canova’s dod är den skandi-
naviske främlingen sjelfskrifven thronföljare till detta
slags kungadöme. Fransoserne sväfva ännu, hetei
det, med sin mening oafgjordt midt emellan. En-
ligt min åsigt ("jm dn ej vredgas att en oinvigd yt-
trar någon), har Canova, dâ han återförde sin konst
till en i utöfningen förglömd åskådning af Antikens
eviga urbilder, och derigenom nödvändigt åter må-
ste komma på spåren af den enkla, ädla och natur-
liga styl, som länge varit drunknad i Berniniskt-fran-
sysk dard, gifvit första väckelsen till den nya hö-
gre flygt, som bildhuggeriets anda i senare lider bör-
jat utveckla; denna ära, som ej kan honom beröf-
vas (ty Ser gell, undangömd i Norden, lefde och
dog utan inflytelse på den allmänna europeiska konst-
bildningen), synes mig redan så betydlig, att man
utan obillighet kan tdlata sig anmärka det armod på
uppfinning och den behagsjuka veklighet, som hålla
honom fjettrad vid gränsen af Italiens närvarande själs-
odling och stänga honom på half va vägen till hans
glänsande mål. Väl har jag ännu ej besökt Canova’s
verkstad, men likvälj i Petri-Kyrkan och annorstä-
des, af hans arbeten sett tjilräckligt många, för att ic-
ke vid ett sådant besök göras vacklande i min Ölver-
tygelse. Thorvaldsen, själfullare och djerfvare, bar
ej låtit sin konst liksom stanna framför det granse-
?nöre? som skiljer den antika, skönhetens ägor
188

det moderna lifvets, eller nöjt sig alt hon pa denna
sidan om snöret inöfvat en och annan sirlig attitude,
behändigt lånad från gudasynerna på den andra; hans
mejsel har huggit snöret i tu, och skulpturen har ta-
git fotfäste på sitt gamla falt, der konstnärn ej vi-
dare betraktar antikernamed en slafvisk vördnad, så-
som hårda Sinai-taflor i hvilka hvarje skåra är gu-
domlig, utan med den obekymrade förtroliga karlek,
som ar känslan af en i eget bröst och egen arm lika
odödligt fortlefvande konstförmåga ; han studerar
ej mer de forntida mönstren, han lefver, tanker
och skapar i deras mästares lynne. Redan öfverträf-
far han dem i b as relief: en märkvärdig omstän-
dighet, som tycks antyda en annalkande förmedling
och försoning mellan Skulpturen och Måleriet, om
hvilka man skulle kunna påstå, med en ur Philoso-
phien hämtad jemförelse, alt den förra vore Plasti-
kens natur, den senare dess ethik. Thorvaldsens
fantasi är poetisk, i ordets högsta bemärkelse, en
abyssus af instinkt och drift, ur hvars dunkelhet den
ena skapelsetanken efter den andra, slag på slag, fram-
blixtrar med friska , harmoniskt sinliga gestalter. Den
berömda frisen i upphöjdt arbete, som föreställer
Alexanders intåg i Babylon, efter återkom^
sten frän hieltens persiska och indiska fälttåg, är ett
helt epos i marmor, af en grekiskt-österländsk verlds-
pregel. Från en öfverflödig beskrifning vill jag för-
	-

189

skona dig ; lätt nog kan du förmoda, till hvilken mång-
fald af skönhet och charakteristisk egendomlighet den
sinnrika konstnarn skulle föranledas af ett sådant äm-
ne, Alexanders hjelteprakt och de med skänker mö-
tande Österlänningarnes hyllningar. I sanning, da
Napoleon underlät att göra den tillänmade Rom-resa,
för hvilken denna fris beställdes att smycka Quirinal-
palatsel vid hans intåg, försummade han med detsam-
ma åsynen af kanske det enda verkligt Sköna, som
ästhetiska lofoffer. någonsin frambragt till hans ära.
Jag lemnar duck derhän, huruvida han borde funnit
sig smickrad, om han märkt de frihetsälskare, som
ro af alla krafter bort öfver Tigris, och om han för-
stått denna sluga vink öfver frivilligheten af Babylo-
niernes glädje. Ett lika herrligt och fulländadt verk,
ehuru i mindre mått, är en basrelief, som behandlar den
scen ur Iliaden, då Agamemnons härolder bortföra
Briseis från den vredgande Achilles. Man kan icke
se sig mätt på denna rika, och dock så enkla sam-
manställning af storhet och smärta, kraft, svaghet och
medlidande; på gudinne-sonen, som vänder sig bort,
skakad i alla nerver af harm och hämdbegär, men
lika skön ändå, på den milda Patroclus, som sakta
skjuter ifrån sig den hulda, darrande Briseis, hvilken
vänder sig och med sorglig försakelse bjuder till valt
foga sig efter nödvändighetens lag; äntligen på hen-
nes begge visa ledsagare, som oaktadt all tillbörlig
igo

härolds-vördighet synbart skynda sig alit hvad de£8r-
må, glade i sina hjertan att med lif och heibregda
lemmar hafva förrättat ett så slemt mimstervärf. I
den gamla verlden är Thorvaldsens natur liksom in-
född. Med öfverraskande sanning och dock utan all
trälaktig efterlikning, har han ej längesedan täflat i
deras eget maner med mästarne af den före Phidias
rådande stylen, om hvilken man först nyligen erhål-
lit fullständigare begrepp, genom desåkallade äg i ne-
tiska konstvei kens upptäckt» Klronprmsen af
Bayern, den ifrigaste och frikostigaste af alla nu lef-
vande förstliga konstälskare, har köpt dem och låtit
hitföra dem från Grekland; han vistas sjelf för det
närvarande i Rom, och äfven konstverken äro ännu
ej till Munchen afhämtade. En bayersk historiemåla-
re Wagney, densamme som öfver dem uppsatt den
beskrifning, hvilken Schelling utgifvit och riktat med
förträffliga tillägg, har dem tills vidare under sin lid-
syn, och samlingen fins i ett hus ej många gator i-
från mig. Emedan åtskilliga voro skadade och lem-
malytta, fick Thorvaldsen det uppdrag att hela dem;
och fördjupade sig under detta göromål, hvilket han
ock fullbordade till alla kännares högsta nöje, så långt
i betraktelsen af deras sällsamma skaplynne, att följ-
den omsider bief en Hoppets gudinna, som sluter sig
till de öfriga lik en mildrad fortsättning. Dessa ål-
driga guda- och krigarbilder ha en märkvärdig stäm-"
pel af sträng religions-mystik, och de, som förfätf-
digat dem, trodde tvifvelsutan att en gud föga hedra-
191



des, om hans bild förtjusade liksom en vacker
meianiskas. Väl tillkännager utarbetningen af alla ge-
stalter en redan grundlig kännedom af menniskokrop-
pen, och det nakna viker ingenstäds, utom i behand-
lingen af hufvud och ansigte, frän lagarne af . en
punktlig natursanning. Men icke blott en viss dyster
böjelse för magerhet, som tydligen är uppsåtlig (lik-
som ock i den äldre Christendomens bildande konst),
utan ännu mer bestämd t ett gemensamt och lika upp-
såtligt half-ägyptiskt syskontycke öfver ögon, mun
och haka, ett straft och gåtaktigt småleende, påmin-
ner om den konstperiod, som följde på de äldsta Her-
merna och Dädali träbilder. Man vet, alt i Hindo-
stan, än i dag, alla heliga beläten måste göras efter
vissa uråldriga, oföränderliga typer, öfver hvilkas
noggrannt iakttagna likformighet presterne hålla vak-
samma händer. Denna likformighet inskränker sig
härnästan blott till physionomi och ansigtsdaning;
föröfrigt är det asiatiska religions-allvarct synbart på
vägen att försona sig med Hellenismens glada kropps-
lighet. Småningom glaltades det alldeles bort ur
Grekernes plastik, i samma mån som de symboliska
begreppens nödtorftiga uttryck, tillräckliga för an-
dakten, måste gifva vika för det asthetiska begäret,
att äfven i myth i ska gestalter se den högsta full-
komlighet af menskliga kroppsformer. Det är sanno-
likt att Phidias i sina höga, underbara tempelbilder
sökte en jemvigt, en harmoni mellan religionens my-
192

sliska och konstens ästhetiska fordringar. En tid kom,
då de sista tillfredsställdes på de förras bekostnad,
och konsten, som nu arbeiade blott att smycka slott
och (hermer åt jordens mäktige, sönk i samma graf
som redan förvarade Religionen till en annalkande
uppståndelse.

Möjligtvis är Canova en fullkomligare marmor-
huggare än Thorvaldsen; denne har dels ett öm-
tåligt bröst, som icke tillåter honom att länge i sen-
der sysselsätta sig med huggning och dricka det mjöl-
fina marmorstoft, hvilket alltid i en sådan verkstad
kringhvirflar, dels ett lynne som i allting mest fäster
sig vid sjelfva tanken, och af sitt rika förråd gerna
retas att så skyndsamt som görligt begifva sig från
gamla tankar till nya. Likväl har han, i senare tider,
bekommit så utmärkt skicklige arbetare i sin tienst,
att hans bildverk äfven i denna hänsigt ingenting skän-
ka medtäflarnes efter. Thorvaldsen har jemväl i
christliga ämnen försökt sig; måhända med mindre
framgång. Den sköna italienska medeltiden har skulp-
törer att framvisa, som på detta fält öfvertraffat ho-
nom. Ingen konstnär bör våga sig på Christendo-
mens heliga häfder och legender, utan att befinna sig
med sin hela håg och sitt hela hjerta på denna lai’as
milda, paradisiska grund. Thorvaldsen ar dertill än-
nu förmycket antik. Deremot skulle du säga, om
du sage hans ryktbara hjeltestcd Jason med det er-
öfrade gyllne skinnet, och hans basrelief Natten,
som innan kort blir lika ryktbar, ätt hans konst har
sammanfattat de båda polörne af den spher, som lig-
ger nedanom den högsta. Jäsöii är det sarina idealet
âf en Hérös, Itign i sin sjélfkänstä, magtig i sin styr-
ka, adel i dbss ntöfning: Naltéh éii oändligt ljuf qvin-
nogèstàltj klädd och bevingad, sbni under en vall-
mokrans, med tvénné soit slùmrànde baril i sin famn,
sjelf klutande sina fagra ögonlock i oBèkahtà drömmar,
sväfvar sakta utåt den stjerniga rymden. Så äro, in-
nan ahdeverldens egentliga mysterium uppgått i sjä-
len, kräft och ånihg de herfligasté skepnader, till
hvilka lifve.t kan svinga sig. De äro Naturens, de
äro Antikens A och O; men omedelbart bortom a*
ningens natt gryr morgonrodnadfen af ett nytt, ett
ljusare sblhvarf. Det är den himmelska kärlek, soni
försonar sina verk med Sig.

”D Asiori clis muöve ’1 Sole e 1’ altre stelle.”

(Dants.)

Den 16 Aîarâ,

V äderleken är nu har sådan, som hos oss i slutet
af Maj eller begynnelsen af Juni. Jag gläder mig dock
åt den instundande b ello Aprile; då blir Anni-*
das trägård — ty denna sei? inan här hvart man vän-

Hl.

15«
ig4

tier sig, på det fordna Roms höjder och rundtom^
kring det nyas murar — till alla sina beståndsdelar
fullständig. Jag liar i dag gjort en oförgätlig morgon-
vandring, under den skäraste himmel, i den lenaste
luft och det blidaste solsken. Liksom i drömmar-
nas landskapslaflor, äro alla färgor starkare och mera
glödande, än man i Norden skådar och tänker dem ;
det gröna mera grönt, det blåa mera blått, det röda
mera rödt; vid solens upp- och nedgång flammar ett
mångdubbelt större fält af himlahvalfvet i skiftande
färgspel; offergången frän ljus till mörker är hastig,
och det senare mägligt som det förra; men det genom-
strålas af stjernorna och månan, hvilka här synas
större, närmare till jorden och se ut såsom voro de
stickade af guld pa Nattens dunkelblå sammetsman-
tel. Tillika göi luftkretsens oändligt genomskinliga
renhet, att den italienska himlen i allmänhet tycks
vara högre än vår, och öppnar en långt vidsträckta-
re synrymd. Jag kom i morse upp på Monte Pin-
cio, innan ännu det slags förberedande morgonrod—
nad, som Italienarne kalla alba och som egentligen
ej fins i Norden, upphört att omgjorda horisonten
med sin hvitrödaktiga tjusglans. Det är liksom en
jungfrulig suck af hänryckning, som gör hyn var-
mare på den slumrande Auroras kinder, innan hon
ännu slagit upp ögonen och kläd t sig i purpurdräg-
ten. Småningom besteg hon sin vagn i hela sin drott-
ningsprakt, mandelblommorna doftade, näktergalarna
började vakna; till höger utbredde den elysiska vil-
la Borghese, mellan höga gångar af lager och bux-
bom, sina parker, vatten, tempel och grönskande
slätter, der under piniernas kronlika skärmar Gua-
rini’s Pastor Fido blef första gången uppförd; till
venster, i något fjerran, pä andra sidan Tibern, upp-
lyftade Monte Mario sin krans af cypresser och
den åldriga villa Madama, i hvars numera förvil-
dade lustgård man berättar, att detsamma ägt rum
med Tasso’s Aminta, i vårtiden, på blomstervallen,
liksom nu, då mandelblomman slog ut och näkterga-
larna söngo *). Framfor mig, en sträcka af vingår-
dar och landthus, bland hvilka den lilla villa Nel-
li, der Raphael i en älskarinnas famn tillbragte en
lycklig sommar; längre bort, den öde Campagna’ns
allvarsamma infattning; på motsatta sidan, det i ung-
domlig morgonglans skimrande Roma! — Jag för-
flyttade mig sedan utom stadsmuren, och mötte nå-
gra sjungande landtmän, som vänligt helsade mig
från sina åsnor, på hvilka de, i maklig ridt^ med
full hals qvädde ritornelli **) öfver grannflickor
och grannhustrur; jag vandrade längs en del af Ti-
bern , och hann äntligen mitt mal, som var att fran

*) Senare Anmärkning. Jag har i denna uppgift följt en
romersk tradition,

**) Ett slags korta, egentligen blott af tre rader bestSende , epu
grammatiska folksånger, vanligtvis af antingen erotiskt eller sa-
tiriskt innehåll*


Monte Mario betrakta den kringliggande nejden. Üpp^
vägen dit är brant och mödosam nog, men ymnigt
belönande genom den omsider uppnådda höjdens mång-
faldigt rymligare utsigt. Man öfverskådar häri-
från, och isynnerhet från en temligen förfallen vil-
la Mellin i, som ligger på spetsen, Rom i hela dess
omfång, den vidsträckta Campagnan med dess spill-
rade forntidssmycken af aquäducter och griftvårdar,
de häftigt strömmande krökningarne af Tibern, soni
fem gånger visar sig för ögat och lika många gån-
ger åter fördöljer sig, den flack der man påslår att
Cincinnatus haft sitt åkerfält, hälfcirkeln af de Sabin-
ska och Albanska bergen som bilda Campagna’ns
östliga grans och med de hvitglänsande staderna på
sina sluttningar, mellan castanier, ekar och oliver>
bjuda ögat en lockande hvilopunkt. Snart återvän-
der det ånyo till den eviga verldsstaden sjelf, som
utgör centern af taflan; man tröttnar ej att se des-
sa kullar, coupcler, torn och palatser, som på den
gula Tiberns begge stränder förvara så många odöd-
liga minnen af hjeltemod och snillets förtjusning? man
erinrar sig Horatii utrop, och det går ännu lika varmt
från åskådarns hjerta:

”Aime Sol, .	♦	*	.	*

•	*	•	4	«	•	.....

/	»	*	possis nihil urbe Roma

Visere majus!”

Vid åteikomiten till min boning fann jag mig
vara i den rätta stämningen, att bese de ypperliga
fresco-målningar, med> hvilka några unga tyska konst-
närer smyckat en liten sal i Preussiska Consnln Bar-
toldi’s hus; de föreställa de vigligaste afdelningar-
na ur Josephs historia. Särdeles behagade mig en af
Cornelius, der den raphaeliskt älskvärde ynglingen
tyder drömmarna för Pharao, som sitter på thronen
i djupa konungsbekymmer, och en annan af Over-
beck, der gossen, i ett skönt syd-asiatiskt landskap,
blir af sina bröder såld at den kommande slafhand-
larn. Den gamla Florentinska skolans fromma natur-
friskhet andas ur dessa bilder, i förening med den
gamla Tyskas osminkade redlighet och oskuld. Men
sådan är den syftning, som herrskar hos de utmärk-
taste härvarande tyska målare; en syftning, som kan
anses för gryningen af ett nytt Måleriets tidehvarf,
likväl endast idet afseendet nytt, att det med sjelf-
ständig uppfattning återvänder till det sköna och vä-
sentliga i ett längesedan förflutet, hvars herrligaste,
men också sista, frukt var den pöfverträfflige Raphael.
Att en åsigt, som genom sin motsats till de flesta sam-
tidas begrepp om konst och dess bestämmelse, nöd-
vändigtvis till en början måste yttra sig med ett 1e-
volutionerande lynne, först hos tyska konstidkaie
skulle tändas och utvecklas, följer af den spekulativ
va, historiska och religiösa rigtriing, som är själen i
Tysklands nationalbildning. Bland Italienarne ha d®
hittills blott vunnit en Maltesare till lärjunge. De
andra, äfvensom Fransoser och Engelsmän, fortfara
198

med mycken beqvämlighet och sjelftillfredsställelse
att mala statuer, coups de theatre, nakna flickor
och gaeliska töckenbilder. Somliga förgrubbla sig pä
Gmdiska atherfargor och A'fengs’iska idealer, andra
iiflas att i eklektiska compositioncr sammandestillera
tre eller fyra mästares ft. ex. Raphaels, Titians och
Correggio’sJ o’ikartade storheter, en talrik mängd re-
peterar oupphörligt Davids fransyska tragedier, nå-
gra tro sig vara i besittning af den pura Naturen,
samt yrka med höga rop pa kraft och naturgeni.
Det sista, nemligen enligt sitt begrepp derom, för-
mena sig Engelsmännen till ett utmärkt matt hafva
upptäckt hds Ihorvaldsen, hvarf öre de ock vardera
honom ungefär ur samma synpunkt, som de upphöja
sin nyaste modeskald. Lord Byron, till ett non plus
ultra bland alla skalder på jorden. Tvifvelsulan äga
Britterne sinne för allt, som pa ett djerft och öfver-
raskande vis är lefvande och ursprungligt : men de
flesta tyckas dock sätta det sköna och det stora blott
i uttrycket af en ovanlig kraftansträngning. Om phi-
losophi, religion och poesi kan hos alla dessa egent-
ligen ej vara fraga , hvarken i principerna, eller i den
känsla som leder* deras utöfning.

Annorlunda .Tyskarne. Jag hade ofta i deras
rädemesland hört omtalas, att 1 Rom, bland yngre
lyska konstnärer, ett slags ny målarskola vore på
vägen att bilda sig; och man tvistade häftigt om för-
nuftigheten ai dess grundsatser; långt häftigare än om
’99

värdet af dess arbeten, emedan man åtminstone hos
sjelfva hufvudmännen ('Cornelius och Overbeck)
gerna medgaf både sällsynt snille och sällsynt grundlighet
i techniska kunskaper. Jag märkte på den ena sidan, så-
som det vanligtvis sker vid dylika tillfällen, innan fram-
blixtrandet af en ny andlig lifsyttring hunnit afgörande
genombryta molnen af gammal häfd och fördöma?,
en ovilja som blindt förkastade och fördömde; på den
andra en beundran, som kanske ofta trodde sig böra
gilla och förfäkta det nya, endast för dess tvetydiga
förljenst alt vara nytt: sällan uppgifter och omdömen,
som grundade sig på en lugn och ovaldig pröfning.
Till och med Goethe har nyligen *) dömt omildt
Öfver en sak, som han icke betraktat genom sina eg-
na ögon, och med magtspråk, egentligen hviland®
på Mengs’iska ungdomsläxor, emot sin vilja bragt en
fullkomligt babylonisk förbistring i den stridsfråga
han ville upplysa. Ett sådant förfarande tjenar all-
tid blott att just framlocka den motsatta ensidighet,
livars tillvarelse man ex hypothesi antager och
bekrigar. De unga konstnärerne och deras vänner skju-
ta skulden till dessa den gamle skaldens mindre lyck-
liga ingifvelser på en viss theoretiserande målare i
Weimar, Meyer, sedan flera tiotal af år Goethes
umgängsvän, en lärd man, men usel målare, och i
sin konsllära, sina granskningar ungefär en de bildan-
de konsternas Bouterwek. Likväl har Goethe sjelf

*) I andra häftet af K uns t und Al t e r thu m in des Rh ein-
u n d M a y n G e g e n d e n.
offenlligen yttrat sig om den ädle Cornelius, i anled-ç
ning af dennes teckningar till Niflungaqvädet, att hans
talent ar underbar, ja att konsten med honom liksom
återvdindt i moderlifvet och blifvit ännu engäng ny-
född. Detta yttrande, rätt förstadt, innehåller nå-
gonting oändligt mycket mer, än Goethe förmodli-
gen dermed trodde sig säga : i stället att yara ett blott
uttryck af bifall ölver en enda utmärkt man, är
det i sjeltva verket den allmänna Charakteristiken af
hela den anda, del bemödande sqm danar den anklag
gade nya skolans riktning och syftemål.

Tänker man sig under namnet en af likhet i grund-
asigter fritt sammanbunden konstnärs-republjk, sa är
çu skola har visserligen förhandep; men egenskapen
af ny ne t kan henne med mindre skal tillerkännas,
da hon egentligen ar sä gammal som Fiesole’s, Ma-
saccios, Frapcia’s,, Perugino’s oçh Raphaels. Hvad
man hos henne finner qerhördt och nytt, b,estär qp-
dast deruti, att hon ätervändt till Naturens och Sköm-
hetens ursprungliga åskådning, sådan som den niåste
lefva hos en konst, hvijken är christjig till sin själ
och romantisk till sitt lynne. Hos Grpkerpe var Skulp-
turen religionens konst, vai' den af de tvenne
plastiska systrarpa, på hvilken högsta kärlek använ-
des och högsta varde sattes; Måleriet var deremot blott
en bisak, lämplig för prydnader af rum och allahan-
fia bestämmelser till enskildas nöje. Det blef också
hos de Gamle aldrig något annat, an ett med torrak-
20|

tiga färgor bclagdt aftecknande af statuer och basre-S
liefs **). Chrislendomens verldsomhvälfning var ej
allena ljusets, utan ock ljusbrytningarnas triumf; de
nya milda gudomligheterna klädde sig helst i den.
skära slöjan af färgornas spel, och Målarkonsten fick
vingar som lyftade henne långt öfver systern. Men
af detta omvända förhållande skulle nödvändigt föl-
ja^ att om Bildhuggeriet — i nödfall, det förstås —
kan hjelpa sig skickligt nog med fantasi utan bjcrta,
med poesi utan religion, nemligen med den poesi,
som ligger i den yltre fullkomligheten af Naturens
organism; så är tvertom allt Måleri, som ej utvecklar
sig ur den innerligaste sammansmältning af begge,
ett alldeles intet, en väsenlöst gycklande brokig ögon-
kittling. Det måste så behandlas, att det på fullt all-
var är, hvad Skulpturen fordom var, en konst för
religionen och för stora minnen. I annat fall blir
dess rot afskuren, dess kärna urhålkad, och man får
hastigt se Raphaels yrke sjunka ned till sin första
ringhet, till ett blott och bart dekorations-handtverk,
ja detta till och med utan den heder, att såsom så-
dant kunna mäta sig i konstvärde med en till sam-
ma förnedring sunken skulptur; ty Bildhuggeriet, stöd-
**) Senare Anmärkning. Man betrakte fördomsfritt det så-
kallade AI d o b r an d in s k a brölloppet, som nu förva-
ras i Vatipanen; man betrakte den talrika samlingen af anti-
ka tailor i Portici'. Förf, torde framdeles i anledning af si-
na besök i Herculanum och Pompeji, återkomma till detta

ämne med större utförlighet,
202

jande sig pâ vissa organiska urbilders nästan mathe-
maiiskt stianga oförvansklighet, bibehåller under sitt
föifall i det längsta qvar ett sken, en majestätlig
SKymt al den ädla, den gudomliga enfald, som yttrar
sig i de eviga grunddragen af Naturens harmoniska
lagbundenhet. — Bibeln, den äldsta Kyrkans Legender,
Folksagor och episkt-historiska urkunder, nemligen
sådana, hvarest häfdernas ledande själ och folksl^
gens lynnen osminkade framträda i deras innersta san*
ning, bilda den krets af ämnen, inom hvilken den
akta Målarns uppfinning och pensel har att välja si-
na föremål. Framförallt måste han med philoso-
phisk skarpsinnighet och poetisk blick — är han af
rätta slaget, så förenar han begge i sin instinkt ___________
förmå intränga till det väsentliga, det charakteristi-
ska, det egendomliga i tingen; denna förmåga kan
upphöja ett portrait — liksom ju förhållandet är
med de gamla italienska och tyska mästarnes krafti-
ga portraiter, — till värdigheten af den eviga sym-
bol, som ofta kanske förvirradt nog uttrycker sig i
personors egen timliga skepnad, och förädla en land-
skapstafla, lastan hon blygsamt ingenting annat begär,
an att med hjertlig känsla framställa en bit af den
närvarande sinliga verlden, till en uppenbarelse från
den högre, hvilken ju icke blott förkunnar sig genom
englar, helgon och hjeltar; utan ock genom stjernor,
blomster, klippor och vattenfall ***).

”*9 Hela den synbga Naturen är ju ett sinnebilds-språk?
Men huru långt, alltifrån Raphaels död, var ej
Målarkonsten afviken från all det Skonas rena sym-
bolik i Natur, Religion och Historia! Hvilket syn-
dafall gjorde den ej redan i Giulio Romano’s prakti ul-
la mythologiska galleri-bilder, hvilkas vällustigt skim-
rande hedendom egentligen blef hela det nyare Måleriets
herrskande böjelse, och hvarvid man, allt ständigt un-
der inbillningen att fortsätta der Raphael slutat, äntligen
kom utföre till den själlösa matthet, till den oreda i än-
damål och medel, som under en skrytsam affectation
af ideal och naturstudium utgör skaplynnet af det sistf Ör-
flutna århundradets målar-bemödanden. Denna cen-
trifugala rigtning, kanske tydligast synbar i det gan-
ska jordiska sätt, hvarpå de högsta andliga ämnen af
de nya mästarne behandlades, var liera gånger på
vägen att alldeles fastna pa grund och drunkna i sin
offen flärd; män af verklig kraft, fastän i begreppen
missledde och inskränkte af en samtid som söndei —
föll i abstraktioner, sinnedruckne naturalister, såsom
Caravaggio och Rubens, eller antikiserande eklektici-

J)en konstnär, soni kan poetisst (prophetiskf.) fatta dot,
han kan ock poetiskt måla. Bekräfta ej Tyskarnes Frie-
drich och Svenskarnes Fahlcrantz med mångfal-
diga exempel denna theori? Jag ville väl engåug se af
den senare Dagens Stunder, behandlade i en cyelua af land-
skapsstycken ; jag är säker att de skulle tillfyllest öfvertyga
hvarje tviflare, till hvilken höjd af symbolisk skönhet äfven
detta slags måleri kan uppsvinga sig.
2o4

ster, såsom Carracci’erne och Mengs; gjorde den åter
liksom flytande och gafvo den en viss fart igen: men
det Onda låg i sakens inre väsende, och sedan det
sistnämnda partiet, som oupphörligt förvexlar Må-
leriets synpunkt med Skulpturens, omsider vunnit se-
ger genom den helgade myndigheten af Winkelmanns
ensidiga skulptur-dyrkan3 skulle nödvändigt slutligen
en tid inträffa, då inan anses för en stor målare, när
man tecknar statuer i theatraliska ställningar, låter
ingen grupp vara naturlig, och colorerar så kallt,
snart sagdt så färglöst som möjligt. Till denna höjd
har Camuccini hunnit, som nu galler för Italiens
yppersta målare, sjelf ett echo af David och det pa-
risiska skönhetssinnets modernaste modestadgar. Det
verkliga Måleriet, nemligen det som gick ut från
Christendomens återlösning af naturens och mensk-
lighetens förlorade fägring, och jemväl vid behand-
lingen af hedniskt-mythiska ämnen förfor med en
djupsinnighet, såsom hade det, varit invigdt i Orphi-
kernes förbund, i eleusinska mysterierna eller i Ny-
platonikernes theosophiska poesi, upphörde med Ra-
phael. Det hade böriat sin bana från en ännu ej
tillräckligt uppdagad österländskt-byzantinsk källa, i
tvenne mäktiga, till sitt upphof ungefär liktidiga, ström-
mar af oförgänglig skönhet, den gamla nederländskt-
tyska och den gamla nord-italienska, eller, i kortare
benämningar, den cöllniska och den fl o ren ti n-
ßka. I anda, syftning och en för vårt slappade släg-
20b

te naslän otrolig arbétsflit, äro bada oändligt nära med
hvarandra beslägtade: dock uppnådde slutligen den
sista en ädlare styl och en Sannare norm i dét hela
af formerna. Hvad som utmärker de vigtigäSte af
de arbeten , som vi äga från de för-Raphaeliska mä-
starnes tiderär lätt att med ögat ulfinria, men o-
ïnôjligt att beskrifva med pennan. Det är, i känslan,
en stilla lågande fromhet och en oförfalskad natur-
lighets oskuld; i uppfinningen och änordningeh, red-
lig och enkel ända till ärchitektonisk sÿmmetri, en
rentaf symbolisk åsigt af ämnet och dess omgifnin-
gar, hvärföre också deras bästa historiska stycken
vanligtvis tillika äro de bästa landskapsstycken , - ja
enligt min tanka har ländskåpsmaleriet förlorat mel’
än sin halfva väsentlighet, sedah det skilde sig från
sitt dåvarande samband med jordens friborne konung
och medelpunkt; — i det individuella hos gestal-
terna, en personlighet, en särskildhet, som ar fat-
tad och framställd med hela sorgfälligheten al Natu-
rens egen outtömligt grundliga sanning; i atbördér^
blickar, anletsdrag en utomordentlig uttrycksfullhet och
bestämdhet, visande å ena sidan det gladaste skåde-
spel af styrka, mod, salighet och förtröstan, älven
under de smärtsammaste lidanden, (liksom af den
tacksammaste hänryckning, då fridspalmen re-
dan är vunnen), å andra sidan ett i sitt iiag
icke mindre majestätligt skadespel af det mot
Ljuset kämpande Mörkrets förfärdiga uppenbar etscr
2o6

genom väldiga brottslingar och dämöniska vai'elsers
mdytandenj i färgsinnet en glödande liflighet och
fiisdhet, som ömsevis, liksom hos JLeönardo da
Vinci, öfver sina varma utgjulelser andas den
italienska helsans fullsaltiga,. brunaktiga färgton,
ömsevis, liksom hos Fra Angelico da Fiesole,
paradisets skära doft och genomskinlighet; änt-
ligen i det hela af compositionen, en ofvan—
eiter kommen välgörande vishet, som ornotstånd—
ligt upplyfter betraktarens sinnen till det högsta Go-
da, med glömska af alla de små kritiker, som stun-
dom kunna göras mot anatomi, perspektif och andra
lyten af dylik art, brister, hvilka deremot ensamt
skärskådas af dem, som i allt annat sätta konstens
väsende, utom i själ och i snille. Det på många
fördelade stjernljus af en hög och värdig konstnärs-
åskådning, som lyste och vägledde, med oupphörligt
stigande klarhet, dessa gamla mästare från Giotto till
Raphael, samlade omsider i denne, liksom i en sol,
alla strålar, och frambragte så dessa underverk af
skönhet, dem vi ljuft förvånade tillbedja i hans Je-
susbarn, hans Madonner, Apostlar och Cäcilior. Den
konstnär, som äger det himmelska, honom faller ock,
sjelfmant, allt det jordiska till. Huru liten blir inä-
starn i clair-obscur, den honingsöta, på naift behag
temligcn Narciss-likt studerande Correggio eller den
djerfve kraftmålarn Tizian med sin brännande, väl-
lustiga carnation, eller den förnäma Guido med sitt
207

aenlimentalt-antika atherväsende, ja den stormige dom-
basunam Michael Angelo sjelf med sin öfvermodiga
teckenkonst, vid sidan af den rena, milda, prunklo-
sa Raphael, hvilken, endast bekymrande sigom sjä-
lens skönhet, som var hans lifs medfödda gudom-
liga idée *), fattat alla sinliga fullkomligheter i
en enda odelbar sammanklang, och vet att måtta dem
alla till en spegelblänk förklaring af den eviga tan-
kens lugna jemvigt! — Måleriets närvarande förfall
är ej olikt det, hvaruti Vitterheten icke längesedan
befann sig, efter Shakspeare, Cervantes och Calde-
ron anda till slutet af nyssförllutna århundrade, in-
nan mästare i skaldekonst, såsom Goethe, Schiller,
Novalis och Tieck, samt mästare i visdom, såsom
Kant, brödefne Schlegel och Schelling hunno uppstå
att göra tiden uppmärksam på den hos mängden rent-
af borttappade idéen af poesi. M®n liksom desse
man, hvar och en på sitt vis, sjelfve lefvat och ver-
kat i en ädlare forntids anda, och endast derigenom
lyckats att spänna till en ny poetisk stamning tide-
hvarfvets strängar, så förslår ock intet studium
af naturens fullkomligheter, intet af någon mä-
stares, ej engång af sjelfve Raphaels, att räd-
da konsten ur dess lägervall, om ej målarne fram-
förallt söka gripa sitt yrke vid dess ursprungliga rot,
och likt Medeltidens konstnärer, ur den outtömliga

*)Den certa idea, hyarom han sjelf talar i ett href till sin
vän Castigiione-
2o8

springbrunnen af religionens lif och den romantiska
diktens, återhämta denna en odödlig ungdoms guld-
flod, hvars dryck öppnar ögonen för en obefläckad
andeverld och tingens inneburna signaturer. Man
förebrår dem, som yttra dessa grundsatser^ ait de
vilja fråuröfvä konstens utöfning all fritt framskridan-
de sjelf.Siäiidighet 5 och spärra deii inom gränsbrne af
ett härmadt forntids-manér. Tvertom : frågan är ej
om att imitera de gamla mäslarnéj allraminst att
af blind och vidskeplig vördnad återupptaga det j sont
hos dem kan vara brist och felsteg. Deremot är vis-
serligen var mening, att man bör lefvaj arbeta
och tro som dé, med samma fromhet, allvar, sjelf-
Uppohiing och oFörkonstlade iiatursmhe ; att man bör j
änskönt icKé till punkt och pricka mbd deras; £ör
våra utvidgade syften icke alltid tillräckliga medeb
begynna der De begynde, nemligen vid det eviga Lju-
set och den eviga Sanningen ; att man bör förvärf- '
va sig det mod, som med glädje vet sig sjelf och
sina atgäidér biott vara förberedelser at kommande
lyckligare efterföljare: och endast på en sådan vägj
som kan med skäl heta ett konstens återvändande i
moderlifvet till en ny födelse, är det att hoppas, att
småningom skall ännu engång utveckla sig ett tidehvarf
af stor och herrlig konstbildning, måhända, i sin full-
bordan, slutande med någon ny Raphael j återbureu
i. en annan englaskepnad.
209

Så ungefärligen tänka, verka och tala de män,
livilka här i Rom äro sina medbröders förelysande
tvillingstjemor, Cornelius och Overbeck; de andra
följa nitiskt denna lära, och det är lika naturligt,
som ursäktligt, att upphöjandet af det Gamla och ned-
sättandet af det Nya annu hos en och annan ej säl-
lan drifs till öfvermått. Cornelius och Overbeck äro
begge katholiker; den förre, en Rhenlandare, född i
denna kyrkas sköte, den senare, en Liibeckare, öf*
vergangen dertill. Omkring dessa båda sluta sig för-
öfrigt, med största fördragsamhet mot hvarandras
theologiska dogmer, såväl protestantiska konstnärer
som katholska, i ett gemensamt ästhetiskt samhälle.
Det gifs likväl bland härvarande protestanter ett par-
ti , som anser för ordentlig religionspligt att ifra mot
detta samfund och mot den hos denna såkallade nya
skola märkbara kärlek för religiösa och katholska
ämnen. Besynnerligt, hvad den misstänkta katholsk-
heten angar, huru man kunnat förglömma den på-
omständighet, att den äldsta christna kyr-
kans trosartiklar, traditioner och legender äro ett arf,
som hon lemnat åt alla de sekter, i hvilka den
christna församlingen delat sig; det är ju icke mot
äldsta kyrkan, utan mot Papismen, som o-katho-
likerne trädt i fiendtligt förhållande. Och huru litet
man i måleriet förmår uträtta, när man med ytliga,
inskränkta åsigter af Chri«teiidox»ens foimhäfder än-
tSpea III.
clock vill pâ dess Tabor bygga asthetiska hyddor, be-
visas, utom af dagliga erfarenheten, kanske mest träf-
fande af det analoga exempel, som Skaldekonsten i
senare tider framställt: jag menar exemplet af tven-
ne glänsande snillen, hvilka, liksom Dante, ville i ett
par verldsomlattande dikter besjunga den eviga kär-
lekens lösning af skapelsens gåta, men under nitet att
ga till det yttersta i protestantisk renhet, åstadkom-
mo verk, som med alla sina stora särskilda skönheter
dock emot Dante’s äro mödosamma lekverk, ja för-
rnodhgen af in«en kunna läsas i en sträcka till slut
utan oerhörd ansträngning .och tröttnad.

Cornelius är en man af ungefär en ålder midt
emellan din och min; till sitt yttre, en kort, men väl
proportionerad och kraftfullt byggd gestalt, med ett an-
lete som utmärks af starka drag, brunlett färgton och
mörka, djupt under ögonbrynen framblixtrande Ö-
gon, har han med den allvarsamma, klara, genomträn-
gande blicken och det på fastheten af sin inre natur
orubbligt hvilande väsendet ett afgjordt philoso-
phiskt tycke, som angenämt påminner om Schel-
ling; blott är Cornelius, såsom en konstnär höfves,
under all utsidans lugna fatlning likväl inombords
mera häftig och volkanisk. Hans hjerta är lika adelt,
som den stränga renheten af hans seder är vördnads-
värd, och hans lynne lika okonst ladt, öppet och red-
211

i soin hans reflexion ar skarp och hans bildning
vetenskapligt grundlig. Varm katholik, gillar han
dock, med lyftning öfver alla ensidigheter, i JLn-
ther det stora, af Gud skickade redskapet, och i Pro-
testantismens uppkomst det nyttiga för mensklighe-
tens lednmg till sjelfständiga forskningar. Ofverty-
gad att dessa, när de företagas med ärligt allvar och
af et verkligt religiöst behof, slutligen pä §tt eller
annat satt skola hemföra de spridda brödraflockarna
till Faderns gemensamma boning, till en församling
der tvisten mellan hjertat och förståndet, mellan fan-
tasien och frihetsbegäret är bilagd, förklarar han
sig högt emot det proselytmakeri, som någre af här-
varande katholska konstnärer i blind välmening drif-
va: han tror, såsom jag, att de för poesien och kon-
sten, ej mindre än för hjertats hugsvalelser, mest
väsendtliga religions-idéer äro - eller åtminstone
kunna vara i bada kyrkorna desamma. Känslans
eld och ett oförvillbart omdömes klarsinnighet stå
hos denne man i en lycklig och sällsynt förening.
Han äger en vidsträckt poetisk beläsenhet; Dante
och Goethe äro hans älsklings-skalder. Jag vet ej,
om du ännu halt tillfälle att se de berömda tecknin-
garna till Goethes Faust, hvilka dock stundom —•
såsom ofta sker — förlorat genom gravörens åtgärd.
Annu mer har detta missöde ägt rum med några af
hans teckningar till Fru v. Helwig’s och Fouqué’s Ta-
schenbuch, jsärdeles i andra årgången; hvaröfver
21^

han ej litet beklagar sig. Fullständigt skulle du lära
känna hans snille, om jag kunde visa dig hans i
kroppsstorlek utförda cartoner till åtskilliga scener ur
Dante, dem han fått uppdrag att al fresco måla
i en Villa i Massimi; glädjande prof, att dock en och
finnan förnäm Italienare ännu förstår att värdera den
äkta romantiska poesien och en bildande konst som
dermed befryndar sig. Nyligen har han målat på
trä en skön den Hel. Familjens flykt till Ägypten.
Nu är han helt och hållet fördjupad i den Grekiska
myth-kretsen. Kronprinsen af Bayern önskar att i ett
Museum, som han later bygga i München under
det något besynnerliga namnet glyptothek, fâ en
vidsträckt bildersal smyckad al fresco af denne
sinnrike mästare, med mythiska skilderier, hvilkas
innehåll skall motsvara och till ett andligt helt sam-
manbinda de plastiska konstverk, dem salen är be-
stämd att förvara. Cornelius tyckte i början ej sär-
deles om, att inlåta sig med grekisk mythologi; men
vid närmare forskning i dess ursprungliga, ännu ori-
entaliskt-religiösa beskaffenhet fann han, att otålighe-
ten af triviala behandlingar hvarigenom denna my-
thologi sjelf omsider blifvit ytterligt trivial, dock ej
alldeles tillspärrat dess djupa malmstreck för fintli^a-
re slagrutor, Han tecknar nu med nöje på det för-
sta utkastet till en krets af den grekiska mylh-lärans
väsentligaste symboliska föreställningar, och hans
215

utkast förråder öfverallt en man, aom är invigd i an-
dan af Åschyli Prometheus. — En liten täck roma*
rinnasom redan i flera år varit hans hustru, men
med sin fina växt och sina blygsamma Madonne-
ögon ännu ser ut som en flicka, sköter hans husliga
omständigheter, samt har åtminstone den fortjensten,
att vara mycket godsinnad och mycket tillgifven sin
make. Blott när han talar om att flytta till Tysk-
land *), mulna hennes blickar af tårar, hon gör sig,
liksom hennes landsmän i allmänhet, de rysligast©
begrepp om den del af Europa som ligger norr om
Alperna, och barnen, hvilka likt modren hittills ej
lärt sig det ringaste af faderns språk, föreställa sig
alt i Norden få se idel vidunder.

Overbeck, en lång, smal och ljuslagd yng-
ling, som i forntysk drägt, med en tankfullt menlös
uppsyn, fladdrande castaniefargade lockar och den
svarta sammets-barretten på hjessan har ett verkligt
tycke af Raphael, är i allt, utom i snille och all-
männa åsigter, en motsats af sin vän Cornelius; man
kan säga, som ock Kronprinsen af Bayern nyligen
gjort i ett skaldestycke till de tyske konstnärernas
ära, att denna är en paulinsk, Overbeck åter’ en jo-
hanneisk natur. Han är son af den Overbeck, hvil-

♦) Senare Anmärkning. Denna flyttning är nn skedd: Cor-
nelius å‘r utnämnd till Direktör fer Konst-Akademien i Düs-
seldorf.
214

ten såsom poet förvärfvat sig ett namn, fastän icke
betydligt, i Tysklands vitterhet; har bekommit en
laid uppfostran, tagit Doctorsgraden med heder,
men af omotständlig böjelse lemnat alla andra planer
och utsigter för att öfverläta sig ät den konst, hvil-
ken han nu med sä mycken ära utöfvar. Född pro-
testant, öfvergick han för några är sedan till kathol-

lâ’ran ; ett sfeg, som blottställt honom för mängas
tadel, och hvilket ännu ej hans fader, såsom det be-
rättas, kunnat förlåta honom. Exemplet är ock vis-
serligen ej att anbefalla till efterföljd : men Overbeck
hör till det slags själar, hvilka Naturen födt till Ka-
tholiker, och som derföre, för sin enskilda del, göra
rätt i att lyda sitt behof. Han är föröfrigt lika tole-
rant som Cornelius, och hans lynne har en mild glät-
tighet, en stilla angenämhet och oskuld, som gör ho-
nom oändligt älskansvärd. I sin personliga lefnad a-
nachoretiskt ren och from, ar han i sin konst öd-
mjuk, anspråkslös, ljuf, men klar och säker på sa-
ken. Som en själfull melodi, med kraftig bröst-stäm-
ma föredragen, omedelbart flödar ur lifvels innersta
rymder, sa fäster hans lugna, andaktsblida, prålfria
veiksamhet pa duken hans rena hjertas afspeglingar,
de himmelska urbilder som i denna skära glans en-
dast äro det barnsliga sinuets egendom. Intet skå-
despel är för mig skönare, än när jag i en manligt
utbildad själ ser bevarad en sannfärdig och medvets-
lös barndom. — Det förstår sig, att han helst väljer
:	.-K	'

	

215

_____

evangeliska ämnen, t. ex. Maria som utkorar den
bästa delen, Christi intåg i Jerusalem o. s. v. Lik-
som Cornelius ur Dante, skall ocksa Overbeck mala
en sal åt Marchese Massimi med scener ur Tasso.
Bland hans undersköna cartoner derlill, kan jag isyn-
nerhet ej betrakta Sophronia och Olindo pa bålet,
utan en innerlig rörelse. Det syns att han bildat dem.
côù a more, och jag kunde ej afhålla mig från att
i mitt inre önska den bredvid mig stående konstnären
en belöning, på hvilken han — fastän vid ett gladare
tillfälle — finge använda den ryktbara, gudomliga
stanzen :

”Et o mîa morte avventurosa à pieno,
O fortunati miei dolci martiri!
8’ i m p e t r e r o, ehe giunto seno à seno

L’anima mi» nslla tua bocca io spiri etc.

Men huru sällan belönas de män, som förbränna sig
sjelfva på det Skönas flammande altaren, af det som
jorden har skönast att erbjuda! Och likväl kanske
med rätt ; ty jorden skulle annars möjligtvis tränga
himlen ur deras föreställningar, da fantasien så ger-
na spinner sig fast vid det jordiska med sina egna
skimrande trådar.

Kortligen : Overbeck och Cornelius visa på ett
hugnande sätt, huru det ännu i dag är görligt, alt
utan affectation lefva och arbeta såsom de gamla mön-
stren; att vid en stor själens enkelhet, ja enfald, ut-
veckla det ljusaste förstånd och den rikaste inbillning ;
216

«amt med den största mångfald och individuella olik-
het i sträfvandet till Konstens mal, dock i den vä-
sentliga kärnan af saken bibehålla orubbad en full-
komlig enhet.

Redan känner jag flere andra utmKlkta konstnä-
rer af samma skola. Det historiskt-poetiska intres-
set lifvar dem alla lika, till och med dem, som ej
mycket befatta sig med det religiösa. Sä har jag
gjort bekantskap med en gammal humoristisk land-
skapsmålare, en Tyrolare vid namn Koch, som kan
Dante och Lied der Nibelungen utantill, samt
declamerar dem ömsevis med stycken ur Abraham
a S. Clara’s löjliga Capuciner-predikningar. Denne
Koch har också tecknat och stpckit fyra snillrika blad
med rysliga uppträden ur Dante’s Inferno, t. e.
tyrannernes straff. Såsom landskapsmålare är han yp-
p<g och glänsande, kanske stundom till öfverdrift, och
sages ofta förderfva sina taflor derigenom, att han all-
dng finner sina compositioner tillräckligt rika eller
sina färgor nog saftiga och glödande; i följd hvaraf
han öfvermalar dem den ena gången efter den andra.
Mellertid har han frambragt några förträffliga styc-
ken, bland hvilka jag isynnerhet älskar ett herrligt
italienskt landskap, der patriarken Jakob tågar hem-
åt med sma skaror af tjenare och hjordar. Han är
jemväl författare, helst satirisk; dock har han aldrig
låtit någon af sina handskrifter spridas genom tryck-
21^

piessen« En af dessa, hvilken, om jag mins rätt,
kallas ”Kochelum eller den Rumfordska soppan’^
har bland den nya skolans vänner skördat mycket
bifall. Den är ett slags Prinz Zerbino i Malarkon.
sten, rigtad mot allt der befintligt philistéeri, och
tilltygar således alla Mälar-Akademier, men enkan-
nerligen den Wien’ska, hvars medlemmar han per-
sonligen känner, med en obarmhertig qvickhet. —
Mer ex professo författare, och (tvertemot sin e-
gen mening) vida märkvärdigare med pennan än med
penseln, är den temligen högt bedagade målarn och
poeten Muller, bland Tyskarne känd under nam-
net Teufels-Müller, emedan han, i trots af sin
beundran för det ideala hos Mengs, helst målar sjelf
idel djeflar och vederstyggliga spöken. Också kan
man ej säga honom en större artighet, än om man
vid betraktandet af hans malningar yttrar med be-
klämd röst : ”Es wird mir ganz geisterhaft
zu Muthe.”

Föröfrxgt är det i Rom, snart sagdt, ingen konst-
näisdygd att vara productif: så omgifven pä alla si-
dor af väckelser och retelser, skulle inbildningskraf-
ten innan kort alldeles öfverväldigas och förgås,
om den ej genom ett artistiskt begagnande af de äm-
nen hon samlar, uppehölle jemvigten mellan sig och
den yttre verlden. I Sverige, der man målar utan
att känna Raphael mex än efter den tvetydiga skug-
218

gan i några kopparstick, der man sjunger om näk-
tergalar och var utan att hafva hört de förra eller
sett den senare, är det förlåtligt, om en mjältsjuk
lättja, oundviklig följeslagarinna af det tröttsamma
kämpandet mot Naturens styfmoderliga njugghet, of-
ta förqväfver de herrligaste anlag för vetenskap och
konst, sä att man hellre hvilar och njuter af främ-
mande länders frambringelser, än sjelf föroker anta-
let af alster, hvilka i förhållande till klimat, folkbrist
och fattigdom egentligen måste betraktas såsom rena
ofverflödsvaror. Här brusar lifvet från alla rigtnin-
gar genom ådrorna med en sjudande eld , man kän-
ner sig böjd att lefva, att älska ? attskrifva, att hug-
ga, att måla.

Den 25 Mars,

Jag har i dag rätt ordentligen i Villa Borghese ve-
derqvickt och uppfriskat mig efter den nyss förflut-
na Påskveckans outsägligt präktiga, men också out-
sägligt larmande högtidligheter. Nästa gång skickar
jag dig förmodligen ett slags tafla deraf, till bevis,
att den katholska gudstjenstens symboliska ståt aldrig
här kan upphöra, så länge detta folk och denna na-
tur ej sjelfva byta om lynne och skepnad. Mycket i
den katholska religionsformen, hvars inre poesi för-
219

ofngL ej sallan alldeles vanställes af ömkliga, faakti-
ga presters mechaniska och pladdrande behandling,
ar tvifvelsutan en blott öfversättnihg, stundom en
travestering af den gamla hednisk-romerska. Då Chri-
stendomen utbildade sig till Statsreligion, har Kyr-
kan ögonskenligen med flit af de fordna mysterier-
nas omklädnad upptagit allt, hvad som på ett gladt
och värdigt sätt kunde föröka det sinliga uttrycket
af hennes egna; dessa voro ju de förras fåfängt sök-
ta förklaring och förädling. Mera härom framdeles.
Bland nordiska resandes och resebeskrifvares vanliga
manier är knapt någon mera förunderlig än den, att
oupphörligt déclamera mot det närvarande Roms vid-
skepelser, men deremot på det mest sentimentala vis
taga i försvar hvarje rest af det antikas, visserligen
i allmänhet långt mera dunkla och skadliga. När
man t. ex. läser i en dagbok, som en viss Fru von
der Recke utgifvit öfver sin italienska resa, huru hon
tycks vid hvarje anblick af någon helgonbild nästan
hafva fallit i convulsioner, och huru åsynen af den
Hel. Januarius, som på en bro vid Neapel upplyfter
sm värjande hand mot Vesuvius, alldeles förden
da frun skämde bort en hel herrlig afton, då det just
hade lyckats henne, såsom hon berättar, att uppsvin-
ga sig med alla sina tankar till den omätlige Verlds-
anden; nar man tillika i samma bok läser ett par si-
dor fyllda med klagan och vemod, att numera inga
Larer, inga Penater finnas, emedan det förträffliga
'220

bruket att tillbedja husgudar försvunnit, sa vet man
i sanning ej, hvad man skall tänka om sammanhan-
get i mänga af vara samtidas hufvuden.

Med hälften mindre möda, än nu, skulle man i
Rom njuta åskådningen af Gudstjenst, Natur, Konst
och Menniskor, om någon möjlighet funnes, att åt-
minstone en och annan stund på dagen vara fredad
från trängsel af Engelsmän. De hvimla i detta Hespe-
rien öfverallt omkring, såsom ett slags dunkelfärgade
gräshoppor från en främmande verldsdel, och man
måste armbåga sig fram emellan dem i alla kyrkor,
alla gallerier, a’la ruiner, trägårdar, värdshus, gator,
vrår och vinklar. Denna olägenhet förargar en så,
att man slutligeh phychologiskt betraktar deras phy-
sionomier, och der med lätthet upptäcker ändamålet
för deras hitkomst, nemligen det att sedan kunna sä-
ga: vi ha också varit i Rom. Trumpna, långdrag-
na, alla hvarandra lika, med surtouter af utomordent-
lig längd i lifvet och skörten, ränna de omkring i
tempel och konstsalar, med Vasi’s Itinerario di
R o m a i handen, betrakta föremålen med yttersta likgil-
tighet, teckna sig till minnes de vindböjtliga ciceroner-
nas anderika tillägg, och ha ofantligt bråttom ; damer-
na, merendels magra och gängliga, i stora skygghat-
tar, mest af halm, violetta spenser, korta hvita kjort-
lar och svarta strumpor, löpa genom gatorna med
annu större snabbhet, ofta tre eller fyra tillsammans
arm i arm, med steg i fullkomligt krigisk marsch-
221

takt. Man läser i dessa resandes ansigten, ehuru vis-
serligen ej endast i deras, att de bese Rom pa dags-
verke och invärtes fröjda sig åt den tid, då besvä-
ret är förbi och de med godt samvete kunna försä-
kra sig och andra, att ingen grushög i hela rom ar-
stad en blifvit otrampad af deras fotter. En sådan per-
son är i stånd att vända sig från en Raphael med ut-
rop af very pretty, till en Carracci som han
finner till punkt och pricka lika pretty, såframt han
ej för dagen är i G od dams-lynnet. Den grönakti-
ga Baroccio , hvars figurer se ut som voro de redan
stadda i första graden af förruttnelse, är hos de fle-
sta särdeles väl anskrifven. Italienarne, med all sin
naiva bekymmerlöshet om andra folkslags grundsatser,
athafvor och seder, beskada dock annu dessa gäster
med någon förundran; och emedan de höra dem oaf-
lälligt ropa på beafstek och potäter, hafva de gifvit
dem deras gunstlingsratters namn, så att bistecco
nu är liktydigt med en engelsman, och patatta med
ett engelskt fruntimmer. Hvad de sista beträffar, så
märker man här ingenting af den hos Al bions dött-
rar vidtbeprisade blonda skönheten. De vackra sitta
troligtvis i ro på sin stolta ö, och låta de andra tå-
ga omkring verlden. I alla fall skulle de här öfver-
glänsas af Roms madonne-lika flickor och junoniska
fruar, bland hvilka ögat ofta möter gestalter, som
visa kanske det högsta kroppsliga mått af qvinlig fä-
223

gring. Sjelfva Fransyskorna, med all sm sprittande
behaglighet, förhalla sig till dessa Cynthior, Corin-
nor och Cornelior, i skönhetens krigsmakt och tak-
tik, endast som lätta skärgårdsbåtar till fullrustade linie-
skepp. Liknelsen är besynnerlig och ej särdeles poe-
tisk, men jag hittar i hast ej en bättre. Likväl går
Thorvaldsen nog långt i ästhetisk kärlek till sitt nya
fädernesland, nar han pastar ingen käring i Rom va-
ra sa stygg, att ej en viss lemning af ideal och pla-
stisk symmetri ännu blickar fram genom hennes
vanskapnad.

Utan att just resa såsom Engelsmän —' jag har
i det föregående naturligtvis blott skillrat det intryck
som massan ger — borde dock äfven våra kära
landsman se sig något mera om i den sydliga verl-
den. Det ar en verklig skam för Sveriges ungdom,
att den nu för tiden så sparsamt söker bildning ge-
nom resor. Ellei’ gifs det väl för den vettgirige i all-
mänhet något beqvämare utrymme, att pröfva och
mångdubbla sina insigter? för konstnarn, för skalden
ett mera praktiskt medel att rikta fantasien , skär-
pa omdömet och breda ut andevingarna i all deras in-
neburna spänning? Hvad resa icke deremot Danskar-
ne, som troligen ej äro rikare än vi! Deras yngre
lärda och snillen svärma nu ar från år omkring i det
sydliga Europa; och dervid bör anmärkas, att nästan
alla njuta understöd dels från deras regering, dels
från någon storsinnad, för vetenskap och konst nit-
225

älskande magnat, ja mestadels på engång från båda
hållen. Så förstår denna lilla stat alt värda och be-
gagna de krafter, som ej bero af den politiska lyc-
kan, och skaffa sig en aktning, som aldrig förvägras
de samhällen, der det skönaste imenmskonaturen er-
kännes såsom en väsentlig beståndsdel i statens eget
inre lif. Helsa i Stockholm vara malande och bdd-
huggande vänner, och säg dem, hum ofta de har
sväfva för mina tankar, och huru ofta jag önskar
dem hit till de tusenfaldigt skiftande taflor, som skon-
het och konst, ehvart man vänder sig, olverallt rul-
la opp för skådarens öga. Visserligen förvirras man,
till en början, och liksom förtrycks i sin andliga fri-
het af denna mängd olikartade föremal, bland hvil-
ka hvart och ett äger sin lockande märkvärdighet;
man sjunker i ett slags mjältsjukt passif hängifven-
hetåt de omgifvande tingen, och sjelfva kroppens helsa
blir angripen genom det oafbrutna öfverströmmandet
af retelser till de högsta själskrafternas sysselsättning.
Ett sådant tillstånd räckte hos Thorvaldsen i flera ar
efter hans hitkomst, under hvilken tid han syntes full-
komligt overksam, tills andtligen hans inre hunnit ut-
bilda en jemvigt mellan sig och omgifningens mäktiga
inflytelser, mellan uppfatlningen och återspeglingen,
eller så till sågandes mellan födoämnen och digestion;
då började han sjelf att bilda oförgängliga organismer,
och ådagalade med sin Jason, att han vore nu blehen
myndig och fri. Vi andra främlingar, som stryka ige-
nom verlden blott för att betrakta det Sköna, utan
224

förmåga och hopp ätt någonsin sjelfve kunna skapa
det, öfverenstämma likväl alla mer eller mindre i
samma erfarenhet. Men den må lykta sig huru som
he1st, det är dock alltid en vinst att hafva sett Raphael
och en natur, som ger kött och blod åt ungdomsbe-
greppen om Homer och Nausicaa, om Scipio och Ci-
cero, om Cleopatra och Armida.

Huru fantastisk visar sig ej här sjélfva hvardag-
ligheten ! och ar det ej detta, som skalden, som
konstnärn begär, då Imns öde nekar honom att finna
sig belåten med en oskyldig enformighets heliga tref-
nad ? Allt är ju här en enda , gränslöst utbredd duk
af omvexlande grupper och färgor: från präktiga
herrar och fruntimmer ur alla land och verldsdelar,
hvimlande hoptals om hvarandra till fots, till häst
och i blänkande vagnai', ända ner till de tiggare som
på söndagsmorgnarna kläda sig i frack och med ka-
valjers-bugningar bjuda de förbigående snus, ifrån
den helgonlikt vackra Påfven i sin skimrande symbo-
liska skrud ända ner till den uslaste Capucin med sitt
långa skägg och sin repomgjordade grofva ylleman-
tel, ifrån Raphaels tapeter i Vaticanen ända till de
trasiga lintygen som torkas på Forum emellan colon-
aerne af den dundrande Jupiters tempelspillror, ifrån
de yppigt blomstrande Junonerna på Corso’s och
Pincio’s promenader ända til! de eumenidiska kärin-
225



garna på den smutsiga piazza Moiitanara, ifran
de oupphörliga festerna med processioner, fyrverke-
rier, musik, skott och glädjerop ända till de putsade
liken , som i full gala klädda bäras på öppna bårar,
liksom på paradsängar, till gra!ven. Och sa behof-
ver man ej , för att lëfva iuom inbillningens rike,
ensamt fördjupä sig i Vaticän-palätsets omätliga la-
byrint af elfvatüsendë rum och salar, bland hvilka
sex och tjugu, (sont i storhet och prakt sannolikt vi-
da öfverträffa allt hvad Romas fordna beherrskare
kunde framvisa i Cäsarernas borg och Nero sjelf i
sitt domus äu re a,) låta dig vandra, inemot tvâtüsen-
de steg långt, ehdast mellan syner ur forntidens guda-
verld ocli ür Raphaels, på golf som ärö belagda med
de dyrbaraste antika mosaiker, under tempelhögä tak
som utsträcka sig öfvér pelare, vaggar och trappgån-
gar, hvilka från alla sidor möta ögat med glim-
mande beklädningar af de utsöktaste marmor- och
stenarter. På alla vandringar här ledsaga dig, i sy-
sterlig täflan, allvaret och sirensången af en natur,
som hvilar på volkanisk grund; hon vill framlocka
det nordiska hjertat ur den djupa énsligheten af dess
bröst, och sänka det i sitt sköte, yttrande, liksom
bruden ifrån Korinthus, till det offer hon om-
famnar :

”Wenn der Funke sprüht,

Wenn die Asche glüht,
Eilen wir den alten Göttern zu.”

Sveci 111»

15.
226

Äntligen kommer qvällen , dunkel, men vällu-
stigt blid 5 en flammande aftonrodnad gjuter sig öfver
tempel, kullar, obelisker och vingårdar, A ve Ma-
ria förkunnas från tornen, la Madré d’Amore
prisas i ömma sånger af hjertan, som njuta ett barn-
sligt lif och med barnslig sjelfsväldighet räkna på en
Moders förlåtelse 5 i aflägsnare trakter hör pian gui-
tarr-slag och hemliga hviskningar ; framför den öppna
döiren af en os t er i a skvalar en trasig improvisator
entoniga romanser lör en talrik åhörarkrets oph svan-
ger högt i luften den larmande tambourinen. Väl
inträder nu, i rummet der man bor, husets fryntli-
ga värdinna med en af messing antikt formad olj-
lampa i handen, ställer den framför sin gäst och till-
onskar honom med sirlig nigning sitt ”felicissima
notte”: men sitter man ej då, såsom nu, vid skrif-
bordet för att språka med frånvarande vänner, så
skyndar man vid denna stund helst ut i det fria un-
der de stjernor som betraktats af Brutus och Taci-
tus, Virgilius och Cäsar, Hildebrand och Sixtus, Tas-
so och Michel Angelo. Den ofantliga platsen fram-
for Petri-Kyrkan ligger i det bländande månskenet
fik en insjö, omarmad af den ovala fyrdubbla colon-
naden, med sina båda springbrunnar pch sin kors-
bekrönta obelisk, som redan långt ifrån pnderrät-
tar vandrarn ; a|t Lejonet af Juda stam har se-


grat *); de sorlande vattenkonster, på hvilka Rom år så
rikt, kasta från torg och trägårdar om hvarandra i höga
språng sina silfrade hagar ; Coliseen, der månen
skådar in genom sällsamma jätteskuggor liksom utr-
for en grufvas himmelhöga väggar, talar tyersöfver
Forums ödsliga mullbärslimd till Capitolium, som
annu af det gamla har namnet och grundmuren qvar;
pä sidan upphöjer Palatinerberget, mellan ran kor och
granater, de murgrönklädda hvalfven af Imperatoren-
nes palats, och cypresserna på Monte Çelio susa
sakta, under det en vignerola trallar sin mest älska-
de kärleksvisa och en hund skäller i den stumma
vmgården som betäcker Livias badrum. Man påmin-
nes om de ord, som nu, då Roma har genomlefvat
en dubbel forntid, med större fog kunde skrifvas
am Ciceros dagar: ”Id quidem infinitum est
in hac urbej quacumque enim ingredi^

) E c c e. C r u c e m. Domini.

F n g i t e.

Partes. Ad versas.

Vin c i t» Leo.

D e. T r i b u. J u d a.

S3 lyder inskriften på denna, den största af alla romerska
wehster; den plats, på hviiken han står, var fordom förföt-
jaien Neros Circus, skpljd af otaliga martyrers blod; Caligula
som flyttade stenen från Ägypten, uppreste honom der, och
Nero helgade honom St Augustus och Tiberius, med en itH
skrift som ej ännu är utplånad,
»ur, .naliqua™ historiam vestigium po.
Ul mus. Bröstet vidgar sig, man länner en flägt
ran det hf, 80m örminnets och hvilans ; själen blic-
ar opp tdl sitt enda hem, och jängtar från det tom-
ma, forakthga Nu Ü11 ett ädlare tidehvarfs andar

ÂTTERBOMd
SERGELL.

EHRENSWARD