







TIDSKRIFT

» Ö R

VETENSKAP OCH KONST.

FÖRSTA HÂFTEÏi

UP SALA

Zeipel och Palmblad.

18 18.

Innehåll.

Anmälan.



i.	Om Svenska Jordens Bildning.

Af G. Wahlenberg. Sid. i.

lï. Anmärliningar of ver Gamla iN or diska Sån-
gen.	Af J. C. F. Hæffner. 78

in. Feodalism och Republicanism. Ett Bidrag
till Samhällsförfattningens Historia.

Af E. G. Geijer.

IV.	Om Sk andi nav ernes Fordna Upptåckts-
Resor till A ord-Amerika.

Af J. H. Schröder. 197

V.	Tillåggntngar vid Afhandlingen om Sven-
ska Jordens Bildning.

Af G. Wahrenberg. 227
Delta hïtie åtföljes af eu Gravur,, föreställande Amor och
Psyche efter Sergel. En i afseemle derpå författad afliandling
shah : nästa häfte meddelas.
A n måla n.

-Näi'varande tidskrifts titel uppger dess fore»
lïiàl: — och dä ett företal alltid blott är en vid-
lyftigare titel, eller en utläggning öfver titeln,
sa återstår för Utgifvarne endast, att i denna
anmälan lämna en sådan utläggning, så kort som
möjligt; ty slutligen måste ändå boken tala för
sig sjclf. Således —• vår skrift är en Tidskrift,
eller utkommer i en följd af häften, för hvil-
kas utgifvande vi likväl ej förbinda oss till vissa
tider, utan skola i allmänhet dessa häften följa
på hvarandra så fort som omständigheterna
medgifva, —- Hvar och en tidskrift förutsätter
nödvändigt en Litteratur, liksom all handel
och vandel förutsätter production ; ty tidskrif-
ten, den må räkna sin odödlighet efter dagens
eller månadens ellei’ årets skiften, har egentli-
gen att göra med spridandet af den litterära
productionen, omsättningen af Ideernas capital.
Vi förutsatte således djerft, att i Sverige ett
sådant finnes, hvilket vi, efter vår förmåga, vil-
je bidraga att bringa i omlopp. — Hvilken som
helst, ej alldeles obekant med menskliga verksam-
lr h ns lagar, vet, att detta omlopp ökar pro-
ductionen, hvartill likväl först och främst hö-
rer, att den, som vill befordra det, sjelf äger
en productif fond ; man skulle eljest drifva han-
del utan capital. Vi skola således bemöda oss

om att sjelfve äga Ideer, hvarförutan man för-
gäfves sökor att ge dem pp och verksamhet hos
andra. Egna uppsatser och afhandlingai’ skola
upptaga största rummet af var skrift ; dock ute-
sluta vi ej helt och hållet Ofversättningar, dä
de svara mot vår afsigt, ej heller Recensioner,
nemliafcn öfver arbeten af vigt : ty den medel-
måttiga litteraturen är sjelf blott en recension
af sig sjelf i oändlighet. — Glädjefullt skulte det
vära för oss , att äfven kunna meddela prof på
Poetiska Compositioner af större omfattning. Vi
yttra det åtminstone såsom en önskan. b,lom-
morna för dagen finna lätt utan oss sin plats. —
Dä hvarje menskligt företag, genom förmågan,
förr eller senare sätter gräns för sig sjelf, ha
vi ej bekymrat oss om att ängsligt noga utstaka
området för vårt; så mycket mindre, som, i
en litteratur, hvilken, genom brist på arbetare, än-
nu föga känner eller medgifver arbetets för-
delning, naturen af vårt företag fordrar en
viss obestämd vidd för sig. Vårt fält är Veten-
skap och Konst i allmänhet5 men förnämli-
gast, sa vida de gripa in i det stora praetiska el-
ler nationella lifvet; hvarföre allt, som bidrar till
kännedomen a f, eller till lifvandet af'känslan för
Fäderneslandet, skall företrädesvis bli vårt syf-
temål. Desföre ha vi äfven vågat sätta på vår
ringa skrift ett namn lör alla våra medborgare
heligt. Uttyder det någon som förmätenhet, så
svare vi, att vi ärft namnet Svenskar, och att
vi i kärleken för Fosterlandet och bemödandet
att efter vart matt det gagna, vilje mäta oss
med hvem som hälst. — Slutligen tillägge vi,
att vi med tacksamhet eraottaga tjenliga bidrag
till denna Tidskrift, hvilka kunna adresseras pâ
Upsala till Red ac tioiien af Tidskrilten
Svea.

Upsala i December i8r8.
ö ui

SVENSKA JORDENS BÎLDNtNÔ.

Det synes varä ötvifvelaktigt att jordytan under eii
läng tiderymd efterhand fått sin utbildning, och att
derunder olika stenlagef satt sig under olika skiften,
tills ändtligen hela nattiren för beständigt medmen-
biskans tillkomst antagit det skick, som den äünu
îiger. Att undersöka lemningårrla efter all den tid^
som föregått inenniskans tillvarelse; och deräf göra
sig ett begrepp om naturens tillstånd under olikå
perioder, synes vara geologiens egentliga föremål och
skall älven blifva denna afhandlings, så vida det an-
går fäderneslandet. Genom jördbildningens historia
synes man kunna få begrepp om det alstrings-lynnë;
som naturen från början visat, i hvarje land och
«om den visst ännu till någon grad bibehåller; och
uti de olika stenlagernaå olika beståndsdelar igenfin-
ner man den allmännaste grundeh för ländernas oli-
ka materiella fruktbarhet eller skicklighet att nära
den nu lefvande organiska natureni Tillika måste'
kännedomen af de olika berglagerna gifvä en all-
män öfversigt af de särskildta förråder af nyttigä
och till förädling tjenligä ämnen, som. ligga gömde
i bergens inre delar. Af detta allt skola väl landets
ilaturliga förmåner ursprungligen bero och statsläran

Svea L

>4
2

hämta sina första förhoppningar om landets möjliga
tilltagande i styrka.

Efter dessa allmänna anmärkningar om jord-
kännedomens föremål, syftning och möjliga gagn,
synes en historisk öfversigt af dess fortskridande hos
oss böra tjena att förbereda närvarande afliandling.
De äldstä naturforskare tyckas hafva ansett allt både
i och på jordeii såsom tillkommet i skapelsen, och
dermed var hela geologien afhandlad. Sedermera
blef man Uppmärksam pä någrä stenlager, som för
de organiska lemningars skull5 hvilkä de innehålla,
befunnos vara af en yngre bildning, och dessa an-
sågos då härröra från syndafloden. Under denna
tid lefde hos oss en Sved enborg, Ro b er g m.
fl. som åtminstone icke alldeles voro skilda från
den tanken. Uppmärksamheten fastade sig först i
synnerhet vid de uråldriga bergen, såsom hos oss
de enda genom sin metallhalt för bergsmannen märk-
värdiga ÿ öch angående dessa äro i synnerhet Ti-
las’s öch Cronstedts skrifter ganska upplysande.
Alla de öfrigä bergen, eller de så kallade syndaflods
lemningarnä, ansågos länge för en mera vild, tillfäl-
lig blandning, hvaröfver man icke väntade sig något
särdeles vetenskapligt ljus. Omsider blef man upp-
märksam derpå att dessa yngre bildningar icke vo-
ro så oordentliga, som man förmodat, oeh flere lär-
de såsom en Bergman, Hermelin, Gyllenhal
undersökte dem med sådan framgång, att deras
skrifter ännu böra vara oss vid handen. Slutligen
har, medelst utomlands anstälda undersökningar, ett.
stort ljus blifvit spridt öfver dessa saker genom de
talrika fynd af större djur, Som man upptäckt i de
lösare bergen och som till otvifvelaktig visshet be-
visa, att jorden undergått mänga stora förändringar,
innan den fått sin nu varande organiska verld. Man
har derigenom funnit sig berättigad, att äfven i en-
lighet med mångfaldiga anvisningar i naturen anta-
ga tvenrte petrifikatbildande formationer, hvaräf den
ena, i anseende till sitt nära samband med de mest
uråldriga bergen, fått namn af Ofvergångs-forinätioli,
den andra med én inskränktare bemärkelse fått heta
Flötz-formatioü. Vid nogare undersökningar finner
man att nästan allrt de svenska, med förstenade orga-
niska lemningar försedda bergeli, höra till den förra,
och att således dessa trada ansenligt tillbaka uti jord-
klotets äldsta historia. Sedan de nyaste utländska
geologer hos atlägsnare nationer med förtrytsamhet
klagat, att de ej fått underrättelse om de förmoda-
de större utdöda djur m. m. som tros böra finnas
hos oss, får man slutligen försäkra dem att allt så-
dant saknäs, och att Sverige i många delar visar sitt
egna lynne i jordbildningar, hvilket här efter förmå-
gan skall utvecklas.

Detta vetenskapens närvarande tillstånd, har gifvit
anledning till denna afhaudlings olika innehåll och
syftning, mot de äldre hos oss i samma ämne utkomna.
Sedan uppmärksamheten blifvit allt mer och mer ledd
från den aldra äldsta, mest obegripliga formationen,
till de yngsta bildningarna, om hvilka de mest oför-
modade upptäckter utomlands blifvit gjorda, «å söker
närvarande afhalidling i synnerhet att nogare bestäm-
ma skiljaktigheterna dem emellan och ûppgifva hvad
4

som af de samma finnes hos oss. Då man finner så
stora olikheter i de yngre bildningarna i Sverige,
mot i tillgränsande Lander, sa kan man ej mera
neka att elementernas beskaffenhet, under den sed-
naste præadamitiska perioden, varit ansenligt olika
i olika länder. Författaren har ej kunnat underlåta
att söka göra sig ett fullständigare begrepp om den-
na olika beskaffenhet, för att blott bevisa möjlighe-
ten deraf, ehpru han mer än någon annan är öfver-
tygad om osäkerheten af sådana föreställningar. Det-
ta har gifvit anledning till den ordning som före-
dragningssättet fått i denna afhandling, der man ve-
lat förutskicka de-allmänna osäkrare åsigterna, för
att sedan oafbrutet få lemna mera trogna och utför-
liga beskrifningar. Författaren har med sorgfallig-
het sökt att begagna förr utkomna skrifter, och ön-
skar att läsaren vid genomläsandet, liksom han vid
författandet, må hafva till hands Herr Baron Her-
melins förträffliga petrographiska Chartor *) med
öfriga LandChartor, och Herr Hi sin g ers Miue-
ral-geographi med sin profiltabell, der de nu bruk-
liga benämningar lätt kunna införas i stället för de
gamla. Oaktadt detta begagnande har intet blifvit
upptagit, som ej i naturen kunnat genom egen er-
farenhet bestyrkas, dels medelst de förträffliga i K.
Vetensk. Societetcns i Upsala förvar varande Gyl-
lenhalska Samlingarna, dels genom nya resor, dem
K. V. Societeteu ädelmodigt påkostat, sedan För-

♦) ütgifne under titel: SpecialChartor och Ritningar till Beskrif-
ning Sfver Sverige utgifne af Frih, S. G. Hermelin. FSrsta Af-
delningen, Stockholm i^oC i innehållande 16 tabeller.
fattaren £6rut sett en betydlig del af Södra Europa.
Frän början har denna afhandling varit ämnad att
utgöra inledningen, till en speciellare beskrifning om
Svenska petrifikaterna, hvilken kommer att införas
i Kongl. Vet. Societetens Akter och hvilken i af-
seende pa här förekommande petrifikat-benämningar
får åberopas, sedan närvarande afhandling nu,mera
blir skild derifrän, i anseende till dess tilltaganda
vidd och särskildta syftning.

i.	Afdelningen.

[Allmänna uppgifter och asigter af jordytans bild-
ning på jordklotet i det hela.

"Vid geologiska undersökningar är det de särskildta
berglagrens relativa ålder till hvarandra, som först
ådrager sig uppmärksamheten och äfven så till sä-
gande grundar all vidare kännedom. Denna olika
ålder bedömmes ursprungligen af berglagrens läge
öfver hvarandra, så vida det är otvifvelaktigt, att
ett underliggande lager blifvit förr bildadt än ett
öfverllggande, då nämligen ailt ännu synes qvar-
liggande i sitt ursprungliga läge. Om alla bergla-
ger vore på ett mechaniskt satt ordentligt lagda öf-
ver hvarandra, såsom man i början verkligen före-
ställde sig, så vore ingen ting lättare än att, blott
i stöd af läget öfver hvarandra, bestämma ål-
dern; men man finner snart att det icke så förhål-
ler sig, utan att fast mer de, enligt alla andra åsig-
ter, äldsta bergen ofta upphöja sina spitsar som
högst i atmospheren, lemnande de yngre lagren plats
på sina sidor. I sådant fall blir det mera läget uU
om, än öfver hvarandra, som bevisar den ringare
åldern, sâ vida man ännu icke någorstädes kan se,
hvilketdera lagret dukar under det andra. Ofta der^
emot händer att berglagren icke ligga hvarken öfver
eller utom (bredvid) hvaran'dra, utan äro vida skil-,
da åt. Man måste då bedömma deras relativa âldei’
efter erfarenheter, som man hämtat om bergartens
beskaffenhet, efter olika ålder, der läget säger hvil-
kendera som ar yngst, och efter andra kunskaper.
Det är, enligt dessa grunder, ingen tvifvel att de
äldsta bergen halva en massa, som är högst ordent-
ligt sammanfogad af 2 eller 5 olika slags çhrys! aller,
till naturen kiselartade, då deremot bergarten, ju
yngre den är, dess mera antager en jordlik upp-
slammad form, till innehållet mestadels kajkartad.
Den allmännast kringspridda och med de bildande ur-
krafterna i närmaste samband stående metallen, Jer^
net, har i äldsta bergen en oxydulerad, svart, attrakto»
risk efter åtminstone retraktorisk beskaffenhet; hyar^
efter den i medelålders-bergen blifvit röd, oxyde-
rad och slutligen i de yngsta bergen gul, förvandlad
till en mer efter mindre .saltaktig Ochra. De sed-
nare jernets färgor förena sig i synnerhet med den
i de yngre, bergen rådande kalkstenen och göra den
först röd, sedan gul. Slutligen hjelper också orga-
niska lemningars närvaro och beskaffenhet mycket,
att urskilja, berglagrens olika ålder; ty det är tyd-
ligt att de lager äro äldst, som hafya inga sådana
lemningar; att de i ålder komma dernäst, som haf-
va de, från den nu lefvande naturen mest afvikande
lemningar efter organiska kroppar, i oskiljaktig för-
7

ening med stenarten, och ändtligeii att de lager äro
yngst, som framvisa lemningar efter organiska krop-
par, föga eller intet skilda från de ännu lefvande,
och i mindre samband med den inneslutande ste-
nen. I allmänhet, ju obegripligare en stenart är
till sitt bildningssätt eller uppkomst, dess äldre är
den; ju lättare dess uppkomst låter inse sig och ju
mera den öfverensstämmer med det, som ännu un-
der våra ögon bildar sig eller kan eftergöras, desto
yngre är den,

Till följe af sådana principers användande vid
bergens undersökning, trodde man sig först böra ur-
skilja tvenne hufvudformationer : den uråldriga el-
ler primitiva, och den secundära eller Flötz-formatio-
nen. Sedermera har man funnit sig föranlåten, att
äfven antaga en öfvergångs-formation, som star midt
emellan båda och är liksom en blandning af badas
bergarter. Förutan dessa tre egentliga stenforma-
tioner, har man att betrakta de af stenkastningar
bestående lösa jordlagren, som äfvenledes äro högst
märkvärdiga. Nu några betraktelser öfver hvar och
en af dessa särskildt,

Uråldriga Formationen är sammansatt af flera
slags chrystaller, så ordentligt skiflevis sammanfo-
gade , att man ej nog kan beundra dem. ' Ju mera
man betraktar en granitartad häll med sina alterne-
rande qvartz-fältspath- och glimmer-kprn, dess svara-
re tyckes all förklaring af dess bildning blifva. Der-
till tyckas nödvändigt hafva fordrats krafter, som
nu mera alldeles upphört att verka, åtminstone till
s

âen grad att något dylikt kan uppstå. Vi skole för-
söka att af betraktelser öfvcr granitens beskaffenhet,
utbredning ni. m. leda oss till något begrepp orn
de omständigheter hvarunder den bildats. Graniten
är den på jordklotet mest utbredda stenart, som fö-
rekommer från pol till pol utan någon sådan olik-
het, som på minsta sätt kan härledas från olika la-
titud och dylikt. Den utgör det inre af jordklotet,
içke allenast så långt menniska.n kunnat nedtränga,
Utan äfyen till det mångfaldigt större djupet, hvar-
ifrån vulkanerna uppkasta stenar och smält bergart.
Den uppreser sig på jordytan till de förfärligaste
pyramidformiga spitsar eller de skarpaste eggar,
hvilka stundom inuti visa, tecken till smältning el-
ler att en hög grad af värma utströmmat genom
dem. Allt detta visar att de omöjligen kunnat da-
nas under ett sådant jordens tillstånd som det när-
varande. Det är icke tänkbart att de klippor, som
nu uppsticka genom polartrakternas beständiga is,
kunnat danas under en så låg temperatur, som den
hvaraf de nu omgifvas ; och om de, med alla andra
berg, blifvit bildade under ett så högt stående haf,
som dertill fordrats, så tyckes att några höga is-
massor efter det samma borde, vara qvar bortåt po-
lerna, hvilket ej lärer vara händelsen. Icke eller
tyckas de förfärliga ojcmnheler, som uråldriga ber-
gen bilda, kunnat danas under en flytande omgif-
ning, hyilken nödvändigt bordt hindra en lika bild-
ning på så olika djup, och så vidare. Det tyckes
fast mera rimligt, att jorden då varit omgifven el-
ler betäckt blott af en tjock dunstkrets, att jord-
ytans värma åtminstone öfverstigit kokande vattens,
9

att denna värma blifvit underhållen inifrån eller
utströmmat i förening med magnetiska kraften, och
det längst samt starkast genom de punkter som upp-
rest sig till höga berg. Att magnetiska kraften va-
rit verksam vid urbergens bildning synes antagligi,
deraf, att dessa bergen, åtminstone bortåt polerna,
hafva en sträckning från norr till söder. Pä detta
sätt kan man rimligast tänka sig de olika granitkor-
nens successiva nedsättning, som alldeles icke så
kunnat ske ur ett liquidum, efter allt hvad vi hit-
tills hafva oss bekant. Att man beständigt saknar
alla Organiska lemningar i sådan stenar t, tyckes äl-
ven göra sannolikt att den bildats i så hög tempe-
ratur, att intet dylikt af det skälet kunnat uppstå,
och under brist af ett für dem sa oumbärligt ele-
ment som flytande vatten är. De inifrån komman-
de krafterna synas hafva verkat starkt och jemnt,
utan minsta störning af yttre elementer, och der-
igenom åstadkommit granitens förundransvärda lik-
formighet i stora massor, hvilken innerst befinnes
vara störst. De stora centralbergen hafva mot me-
delpunkten alltid den likformigaste sammansättnin-
gen al nämnde korn, utan hvarken sprickor (gån-
gar) eller lager. Deremot ju mera man aflägsnar
sig Irån dessa bergens medelpunkt, dess mera tillta-
ga gångar och älven lager uppfyllda med kalk,
jernmalm o. d., hvarigenom ett närmande till föl-
jande formation röjes. Kanske härröra dessa spric-
kor af den större fuktighet, hvari bergen då bildats,
hvilkens bortdunslning sedermera gifvit anledning
till massans krympning.
Ofvergângs-formationen (eller Fransosernes
Terrains de transition) är, sâ väl till sitt läge
som sammansättning, en mellanlänk, mellan den
stora uråldriga', och den stora egentligast secun*
dära eller Flötz-formationen. De krafter och om-
ständigheter, som gjorde att stenkornen i urål-
driga formationen rangerades sa alternerande, sy-
nas under denna hafva minskats, ålnunstone tid-
tals till den grad, att ett flytande ämne analogt med
vatten kunnat stadna pä jordytan, ur hvilket par-
tiklarna, i stället föi1 att sätta sig skiftevis, nu
mera sjunkit hvar efter annan i man som de svåra-
re kunde hälla sig upplösta, pä sätt som vi ännu
se det ske ur blandade liquida. Således hafva kisel-
kornen i denna formation, först fallit till botten och
bildat sandstenslager ; derefter hafva de mera lerhaltiga
partiklarna, som svara mot granitens glimmer, sjun-
kit ned till lerschiffer ; sedan har ett med granitens
fältspath något analogt kalklager fullt med petrifika-
ter bildat sig. Dä dessa ordentligt horizontella, un-
der vatten tydligen bildade lager varit färdiga, har
naturen ofta a ny o velat atei’ga till sin urbildning
och lagt ofvanpå kalken åter ett lerlager, stundom
äfven Trapp och äfven någon gång ett nytt granit-
lager. Således tyckes under denna formation blott
ett afbrott, eller på vissa ställen blott en minsk-
ning i urkraftens verksamhet till en viss tid ägt rum,
under hvilken minskning värman så mycket aftagit
och solens ljus samt respirabel luft sannolikt för för-
sta gången fått så mycket tillträde tifl jordytan, att
organiska ting, försedda med ögon och respirations-
organer, kunnat uppstå. Detta tillträde af yttre ver-
:

?





11

kande krafter har likväl ännu icke varit nog starkt,
för att göra betydlig rubbning i stenmassans ned-
sättning, utan den synes ännu lydt urkraftens ehu- •
ru försvagade inflytelse, och i följe deraf nedsatt sig
directe ofvanpâ. och i samma sträckning med det ur-
åldriga berget. Antingen synes det uråldriga ber-
get hafva jemnat sig ofvanpâ, för att emottaga öf-
vergångslagren, eller också pä sidan hafva lemnat
rum för dem. Till Charakteren af den kalksten,
som utgör hufvudsaken i denna formation, hörer
oftast en rödkritelik färg och ett något splittrigt brott.

Flotz^formatIonen kallades secundär, i jemfö-
relse med den uråldriga primitiva formationen, sä
länge öfvergängs-formationen var obekant eller fö-
ga antaglig; men då nu mera öfvergångs-formatio-
nen tillräckligt constaterai sig och blifvit allt mer
och,mer utvidgad i geologernas begrepp, samt så-
ledes intagit sitt egna rum i räkningen, hafva några
gifvit Flötz - formationen namn af tertiär. Till und-
vikande af alla förvillelser af numerativa namn, sy-
nes man kunna bibehålla den gamla benämningen
Flölz-formation, blott man icke dermed, såsom ofta
skett, pä ett uteslutande sätt förenar begreppet om
flolägrighet, hvilket ingalunda vore riktigt, allden-
stund Öfvergångs-formationen ofta, särdeles hos oss,
är nästan ordentligare flolägrig än denna och i så-
dant fall kan kallas öfvergångs - flolägrig. Ordet
Flötz bemärker fast mera i Tyska geologernas- be-
grepp något, som på det mest afgjorda sätt är bil—
dadt i ett flytande element eller genom samman-
flötzning, och som i sin bildning bär märke efter
12

ett liquidi rörelser och andra undergångna förän-
dringar. För att ännu tydligare utmärka denna for-
mationen frän den föregående, tillägges ofta ordet
vilda Flötz-formationen, som enligt Tyska språk-
bruket vill säga den oordentliga eller den under
våldsamma rörelser bildade. Nyare franska Geolo-
ger kalla den med en ännu mer passande benäm-
ning: Terrains de sediment. Man finner att denna
formationen alldeles icke står i något nödvändigt
sammanhang med den uråldriga, icke har hvarken
sträckning eller lagerförhallanden öfverensstäminau-
de med den; utan tvertom ligger ganska tillfälligt
nedlagd längre ifrån den uråldriga, ofta mera bort-
åt nu varande hafskuster eller stora strömmar. I
anseende till sammansättningen bestar den, icke så
ordentligt som öfvergångs-formationen nederst af ett
sandstenslager, derpå lerschiffer, sedan kalk o. s. v.
utan dess lager ligga oordentligt, och merendels fin-
nes blott ett af de nämnde slags lager på hvart stäl-
le närvarande. Dess sandsten är merendels mycket
lös; kalkstenen alldeles jordlik i brottet och ofta ler-
blandad eller förvandlad i mergelsten, så att den
vid paandning starkt luktar af lera, till färgen mer
eller mindre liknande jernochra. Der denna for-
mation är som mest utbildad finnes i dess lerschif-
ferlager aftryck efter fiskar och växter, oflast till
ofÖrmodadt stort djup under nu varande hafsyta, hvil-
ka alldeles saknas i den förra, och bevisa att den
blifvit bildad sedan organiska varelserna hunnit vi-
dare i sin utveckling. Der denna formation i sin
större fullkomlighet är betäckt med en icke petri-
fikatförande bergart,' är det icke annat än B a-
salt eller eu leraktig massa, som under upptorkning
spruckit till sexkantiga- pelare och inuti ager blott
glest strödda chrystaller. Hela beskaffenheten af den-
na formation tyckes visa, att blott något af den
bergsbildande krähen varit qvar, men icke så myc-
ket att den ensam bestämt läge och ordning. Fast
mera tyckas dessa sednare blifvit rubbade af yttre
tillkomna krafter, hvilka sannolikt härledt sig.från
den då redan betydliga infly telsen, som solen ägt på
atmospheren, hvarigenom stormar och rörelse i det
omgifvande vattnet uppkommit. Att denna forma-
tion blifvit mindre generelt utspridd öfver hela jor-
den och mindre likformig på olika delar deraf, tyckes
stå väl i öfverensstämmelse med det redan, anförda.

Med den sistnämnda periodens slut bar väl all
bildning af riktigt stenhårda, i massa sammanhän-
gande berg upphört, men jordytan ännu varit lån^t
ifrån att äga den nu varande beskaffenheten. Man
finner uti vissa länder från den derpå följande pe-
rioden en bildning, som, till skillnad från riktig
stenhård formation, kan kallas tuffbildning, bestå-
ende af en mängd kalktuff, sugkalk, gips m. m.
hopgyttrade til berg, som innehålla lemningar af de
största fyrfotade landdjur och af utmärkt fullkom-
liga träd, hvilka alldeles icke kunnat lefva under
inflytelsen af de årstiders omskiften, som nu finnas
i samma länder. Dessa bevisa att ännu måste, på
en stor del af jordklotet, en beständig mild tempe-
ratur ägt rum, som tyckes hafva till största delen
varit oberoende af solens inflytelse och härledt sig
från en inifrån kommande lifgifvande kraft. Att
14

denna lifgifvande kraft likväl längst kunnat bibehål-
la sig bortåt æquatorn, der den blifvit understödd
afen beständig solvärma, tyckes antagligt, och att
naturen således der kunnat utan albrott li amskrida
i bildning af allt fullkomligare och fullkomligare va-
rdser, tills menniskan, naturens krona, uppstått.
Men ehuru menuiskarts organiska utbildning först
skett i varmare klinlater, kan likväl den intellektu-
ella hafva ernått sin högd, sedan den under sednare
perioder blifvit förflyttad till kallare länder. Bort-
emot polerna tyckes den lifgifvande Urkraften i som-
liga länder förr, i somliga sednare, meri kanske
allestädes tidigare än under æquatorîï, hafva allde-
les upphört att verka, hvarigenom en köld uppstått,
som förqväft den redan der bildade lefvande Orga-
nisationen. Slutligen då solen blifvit sä till sågande
ensamt rådande öfver jordens lif och fått fritt till—
träde till dess yta, sedan de af urkraften i luften
uppsända dunster hunnit allestädes någorlunda ned-
sjunka, då först tyckes nu varande ordning af olika
kliniater och årstider uppkomihit öfver hela jord-
klotet. Men detta uppkommande tyckes hafva varit
åtföljdt af den största katastroph, soin någonsin öfver-
gått jordytan, och i densamma tyckas de stora ryg-
gar af lösa stenar och jord, som Ou betacka de fle-
sta länder, blifvit uppkastade, och hvilka man, till
skillnad från de-förra stenhårda berglagren . Utmär-
ker med namn af lösa lager eller lösa berg, uppka-
stadt land, Montagnes de transport,Couches meubles.

Vi hafva i det föregående ofta talt om urkraft-
tens och solens ömsesidiga inflytelse på jordytan»
15

bildning; försök om nu att gifva en concentrerad för-
klaring deraf och tillika utveckla ett begrepp om
vulkanerna, som tyckas sta i nära samband med
särskildta länders olikheter och i synnerhet de skill-
nader j som observeras mellan Var nord och när-
mast tillstötande länder. Att en urkraft och solens
*	inflytelse pä jorden varit de tvenne hufvudagentia,
som åstadkoinmit eller åtminstone styrt de förän-
dringar jorden Undergått; att den förra smånin-
gom aftagit och i samma mail lemnat den sednare
större inflytelse, tills den slutligen fått alldeles öf-
Verhanden, tyckes varä otvifvelaktigt. Så länge ur-
kraften var ensamt radande kunde inga olikheter
mellan årstider och klimater äga rum, utan hela
jordklotet var lika -och beständigt uppvärmdt af en
inifrån kommande varma, som sannolikt varit så
stor, att blott en dunstformig omgifvelse kunnat
finnas, hvilken deremot varit sä mycket tätare. Den-
na urkrafts värma, som i början tyckes hafva utgått
lika från alla punkter af jordytan, synes sedan haf-
va concentrerat sig till vissa fläckar, der urkraftens
fortfarande verksamhet då upphöjt stora berg. Der-
Under har sannolikt efterhand ett flytande ämne,
analogt med vatten, samlat sig på den lägre ytan
:	och bildat haf, hvilka bland annat mer och mer bi-

'	dragit att göra större delen af jordytan ogenomträn-

gelig för urkraftens värma. I samma man har den
allt mer och mer concentrerat sig till vissa och fär-
re punkter, ur hvilka den slutligen, då den i an-
seende till sin aftagande styrka ej mer hindrade
jordytans tilltagande hårdhet, måst skaffa sig utgång
genom bestämda öppningar. Stundom äro dessa öpp-
16

iinlgàr i de högsta bergsspetsarna, stundom hafva
dessa büfvit ogenomträngliga derföre, sa att kräftert
mast Utbryta pä sidan, och der uppkasta nya berg sä-
soni Vesuvius. Dessa öppningar eller sä kallade vul-
kaner tyckas visst vara sista qvarlefvan, af en inil'rân
kommande kraft. De ärö de största bevis, som fin-
nas , att jorden ännu inuti äger värma, hvilken i
en vid omkrets omkring dem ger sig tillkänna ge-
nom varma källor, hvilka näst vulkanerna utan tvif-»
vel äro Ge mest långväga budbärare frän det inre af
jorden. Pä ärtnu större afständ frän vulkanerna, der
icke en gäng heta källor Utkomma ur jorden, der
måste all urkrafts värma vara Som mest aflägseii
frän jordytan, och der har den äfven sannolikt först
upphört att verka ända ut till den samma. En stör-
re aflägseuhet frân æqvatorn, som hindrat soleil att
i tid ersätta den aftagande urkraftens verkan, ocli
ett större afstand frän vulkaniska trakter, der ur-
kraftens verkan utan solens understöd längst kunnat
bibehålla sig, tyckas vara de tvenne omständigheter'
som vållat vissa länders brist pä yngre bildningar,
hvaruti den geologiska olikheten mellan olika länder
mest består. Uti dessa tvenne omständigheter tyd^
ka vi oss åtminstone igenfinna orsaken till Sveriges
olikhet med nästgränsande länder, hvilken hädanef-
ter skall utgöra var t hufvudämne och till hvars upp-
lysande vi förutskickat föregående allmänna åsigtery
pä det vi hädanefter desto mera ma kunna hälla oss
vid hufvudämnet, och upplysa det utan att behöf-
va göra vidlyftiga afbrott med längt ifrån hämtade»
förklaringar.
1-	pWMIII

2.	À F b E L N I N G E N<

ÖiH Si’e/'iges jordbild'n'ng i jemfôreise med tilt-
gränsande länders i eller om Sveriges geolbglsjcd
beskafjenhel i allmäidiett

ÄT. <	■ ■ .v -

V id en jemförände beskj-ifning onl Sveriges gëolo-
giskä beskaffenhet ÿ kan intet land bättre skicka siv
till sammanlikriing an det, som är gént emot oss
pä andra sidan om Östersjön, eller som utgör norra
sluttningen af Europas stora continent. De storä
berg, som egentligast af alla fä nämn af Alpet, och
både genom siii höjd och belägenhet utgöra Euro-
pas medelpünkt,■ utmärka sig ganska mycket genom
Sina dristigt uppresta spitsär, hvilkä med mer eller
inindre sammanhang sträcka sig frän Montblanc
genom Sveitz och Tyroleil, säiilt efter något äfbrott
Äter uppträda under namn af Karpathet; Sjelfva
kärnan af denna bergskedja är i högsta gräd äf ur-
åldrig beskaffenhet, visande eri granit i massä bil-
dad till dé mest pyramidformigä bergspitsar, Ulart
minsta tecken till gängar éHer läger,- som afskiljä
bergmassan. Denna uråldriga eggen af alperna är
allestädes sâ snîal élle'r sä tunn , att män pä ert dag
med lätthet kan pässerä ÖlVer densänima, och alle-
städes försedd med sa branta sidor, att derigenorrt
deras i och för sig sjelf stora hogd blir dubbelt an-
senligare. Pa deras mot norden vanda sida ligga
kalkstensberg, soni ofta uppsticka spitsär i högd fö-
ga eftergifvande de uråldriga Ccntralspitsarna och
soni oftä i sina lager äga pétrifikater. Dessa ofant-
liga kalkklippor , hvilkas stenart utmärkes med namri

Svea L	-	2
18

af Alp-kalksten, ansâgos länge köra till Flötz-
formationen; men uu mera liar man funnit dem,
i anseende till sträckning och läge, samt älven i an-
seende till siw omskiftning med granitartade lager,
nödvändigt höra till Ôfvergângs-formationen, till
hvilken älven liela utseendet hänfördr dem. Såda-
na ofantliga Ofvergângs-kalkberg äro Salev, Ent-
libuchgrat, Pilatus, HoöhSentis stigande till 7700
fots höjd öfver hafvet, belägna i Sveitz, de mesta
Österrikiska Alperna, och slutligen Fatrå, Chocs och
die Leiten vid Karpathernå. De utgöra allestädes
en förmuv för den stora, uråldriga Centralkedjan, ocb,
der denna är afbruten, bemöda de sig att uppfylla
öppningen, hvilket i synnerhet är händelsen i Öster-
rike. Först längre utom denna cfvergâügskedja vid-
taga verkliga Flötz-berg sådana som Jura, Rands-
berg m. fl., utmärkta med ocalcinerad snäck-kalk,
hvilken sedan förblir rådande genom AViirtemberg
allt nedåt Hannover, hvarefter nära hafsstränderna
följer calcinerad. Aluschelkalk och kritlager. Blott
här och der uppsticker pä det lägre af Tyskland,
genom de rådande Flötz-lagren, någon mindre bergs-
topp, såsom Hartz, hvilken väl härrör från urål-
driga grunden, men nu mera är så genomdragen af
malmförande gångar, att den nog skiljer sig från
Central-Alperna. Ofvanpå de nästan allestädes rådan-
de Flötz-lagren ligga lösa jord-lager, som också,
mest bestå af kalk, mer eller mindre förvandlad i
mergel och ofta sammansintrad till tuff, som föga
skiljer sig från den underliggande FlÖtz-klippan. Så
förhåller sig landet tills Östersjöns sand i Branden-
burg öfvertäcker alltsammans.


Sverige ar äf mycket olika beskaffenhet möt det
hü anförda. Det tyckes vära med länder som med
menniskoiS alt ehuru alla äga en viss gemensam prä-
gel, röjer dock hvärt och ett sin egen individu-
ella art, som. tillhört det från dess första uppkomst;
och få länder tyckas hafva dénna individuella art så
val uttryckt som Sveriges Skandinaviska bergsryg-
gens höjd är så mycket ringare än Europas nyss om-s
talta södra Alpers, som. 8 är mindré än 1.4; men
bredden och utsträckningen i alla horizontal-dimen-
sioner är visst tre gånger större j så att kubika in-
nehållet af vår fjällrygg' öfver h.afsytan vida öfver-
träffar egentliga Alpernas; Tillikä är var fjällrygg
mycket mindre, sönderdelad i skärpa eggar och dju-
pa dalar, då man nämligen undantager yttersta hals-*
sidan. Då Sveitzör-Mpërna alldeles icke utskicka
några uråldriga sidogrenar, så afger deremot vår
fjällrygg pä Svenska sidan, under större delen al"
sin längd, den eiia sido-bergskedjah efter den an-
dra, som genotnstfykä landet och sedan utplatta sig
till en granitgrund, hvars hällar nästan allestädes i
helä landet visa sig i ytah. Större delen af Sverige
har för liten högd öfver hafvet för att egentligen he-
ta ett betgigt land, öch likväl uppsticka granithällar-
na allestädes i jordytan, till nästan lika stor vidd
Som hela landets. Genom allt detta blir granitens
vidd, eller utbredning och ytä, mångfaldigt större
i Sverige, än i något annät bekant land af Europa.
Med denna stora hprizontàl-ùtbredning följer ett sär-
deles Gneisartadt lagerförhållande. Då i Tysk-
land de få malmförande Uråldriga bergstoppar, som
på längre afstånd från Alperna uppstå genom jord-
20

ytan, äro genomdragne a F blott vertikalt slående
gängar, sa hafva de l Sverige allestädes Frän fjäll-
ryggen till hafskanteii uppstående, mestadels flata
Gneis-hällarna, horizontal-lager af den rikaste jern-^
malm, aldrig afvikailde frän den svarta uråldriga
beskaffenhefem Sådana jernlager ligga till och med
på det mest oförmodade sätt under jennia slättlan-
det, såsom vid Dannemora, Hässelkulla o. fl. sL
Af denna horizontal-utbredning i vidd härrör Sveri-
ges rikedom pa malm och lättheten alt komma åt
den, ùtàn en köstiiad'soni öIverstiger vinsten. Til-
lika må anmärkas, att Sveriges förråd af malm är
så alldeles concenireradt till denna formation, att
icke något betydligt deraf finnes i de yngre forma-
tionerna, såsom i andra Europeiska länder. Den sto-
ra horizontal-utbredningen af Sveriges urgamla berg,
visar att den bildande urkraften verkat jemnt, alt
den icke med sådan häftighet utstortat ur vissa punk-
ter, utan fast mera gifvit sig tid att söka vidden.
Deraf tyckes hafva kommit, att inga sprickor och
gångar genom häftig skakning uppkommit, utan alt
naturen, kunnat utbreda sig till jemna, på vissa stäl-
len deponerade lager, och der på en gång nedläg-
ga hela sitt förråd af nietall.

Svenska Ôfv.ergângs-bergens beskaffenhet förbe-
redes och bestämmes ganska tydligen af den nu an-
märkta urbergets bildning. Ilos oss finnas inga så-
dana ofantliga, af sa kallad Alp-kalksten jemte sto-
ra alpryggen uppresta spitsar, som i Södra Euro-
pa. Den halfturgamla sandstens-bildningen och pud-
dingstenen, som finnes i Dalfjällen och Norrige, är
91

blott ett litet tecken till sådant, åtminstone hvad
läget vidkommer. Man kan säga att fjällryggen,
frän Dovrefjäll i södra Corrige ända till Dalfjällen,
uraktlåtit att afskicka sidokedjor, och derigenom gif-
vit tillfälle för en Ôfvergângs-bildning att lägga sig
bredvid densamma, men hvilken dock till kalkbild-
ning blifvit ganska svag och mest utmärkt genom chry-
stalliniska bergarter. På Dalfjällen har denna for-
mation så litet kunnat bibehålla sig eller fortfara i
utbildning, alt den blott hunnit nedlägga sandstens-
■ lager. Vid det öfriga af Svenska fjällryggen tyckes,
i anseende till de ofta utgående sido-kedjor, ingen
plats för sådan bildning hafva varit öfrig, och ut-
omdess benägenheten till horizontalbildning tidigt i
den grad infunnit sig, att naturen ej funnit sig vid
sadan belägenhet. Den har i stället, på ett högst
märkvärdigt sätt, för Öfvergångs-formationen sökt
de största jemna grundytor i bottnen af' våra största
insjöar, eller från fjällen längre aflägsna haf. Det
är högst märkvärdigt huru bestämdt hvar och en
af våra stora insjöar bar sin Öfvergangs-fonpatiop,
der naturen, efter den hos oss antagna normen,
fatt ett sökt tillfälle, att på ett för denna formatio-
nen i andra länder makalöst sätt, utbreda sig i vi-
da, regelbundna lager. Otvifvelaktigt svara våra flo-
lägriga berg vid Venorn, o. fl. st., i anseende till
den ordning de intaga i formationernas kedja, i det
närmaste mot kalkalperna i jSveitz. Då detta är
gifvet, kan man ej nog förundra sig öfver deras olik-
het i dimensioner. Då Pilatus, HochSentis, m. fl.
uti Sveitz, hafva en kalkmassa af 6000 fots tjocklek
mot knappt 1 mils vidd ,så hafva våra Vestgötha berg
22

ett kalklager af blott 207 fots tjocklek mot flere mils
vidd, och Goltland ännu mera. Detta är utan tvit-r
vel ett ofantligt olika förhållande af bildningskraf-
tens rigtniug i de häda länderi)a. Härmed följer
uti Sveitz en benägenhet att lägga (te olika sten ar-
terna, hVaraf en fullständig Öfvergängs-formation.
beslår, ipke ofvanpå hvarandra utan fast mer utom
hvapandra, da deremot hos oss i de flesta Ofver^
gijugs-bildningarna märkes eji förundransvärd re^
gelbundenhet i lagrenas läge öfver hvafapdra. Sa
väl i ans.eende till den stora utvidgningen , som af-,
lägsenheten frän högsta fjällryggen och tillkomsten
Undpr ett ännu existerande vatten, hvilket allt sa
mycket skiljer våra Ôfvergângs-berg frän de mesta
utländska, ville utländska Geologer länge icke er-,
känna dem för Ôfvergângs-berg, utan sökte föra dem
till Flötz-formalionen. Att detta var orätt inhämtas
af deras läge, stenart och petrifikaterna^ be^kafleim
het. Frän läget kan man . icke härleda något bevis,
förr, än vi framdeles få förutskicka en beskrifnmg
om hvar öfvergängs-trakt särskildt. Hvad stenar-,
tens beskaffenhet vidkommer, så är kalkstenen sa
splittrig och för det mesta rödkri(färgad, att man ej
kan tvifla om dess äldre bildning än den jordaktiga,
smutsgula, lerblapdade Flötz-kalkstenen. Petrifika?,
terna åter, i våra Ôfvergângs-bçrg, bestyrka pa en
gång dei’as ålder, den stillhet hvaruti de bildals och
den utmärkta lifgifvande kraft, som då varit rådande
i dem, mer än i Södra Europas berg af samma for-
mation. Vara öfvergängs-petrifikater bestå mest' i
Entomostrakiter ocl| Orthoceratiter, hvilka båda,
mera än några andra petrifikater, allägsna sig från
den nu lefvande naturen, hvarigenom’ deras höga
ålder nog bevises. Båda hafva de en ganska ut-
bredd tunn bildning, som tillräckligt visar i huru
stor stillhet de måste hafva lefvat. Man kan i det-
ta afseende icke nog beundra sa väl de ofta fots
länga Entomostrakiterna, som de cylindriska, ofta
famns langa och smala orthoceratiterna, hvilka lig-
ga alldeles oskadda eller obrutna i kalkstenen. Da
vi vidare erinra alt en stor del af Entomostrakiter-
na redan ägde ögon, och tillika fästa var uppmärk-
samhet pä den ofantligt, stora mängden af både dem
och Orthoceratiterna, så kunna vi ej nog förundra
oss öfver den kraftiga organisation, hvarmed natu-
ren hos oss stråxt uppträdde, mera än i sydligare
Europa. Uti Sveitzerska ölvergangs-kalkstenen fin-
ner man intet sådant, utan i dess ställe Ammoniter,
och Phaciter, hvilka genom den starka sammanrull-
ning de äga, tyckas, i öfverenssläinmelse med allt
annat, visa att de lefvat i ett vida oroligare element,
der de icke heller på långt när sa mycket kumiat
sprida och föröka sig. Under det man närmar sig
till norden finner man Orthoceratiter först pâ Hartz-
berget, men ännu sa små och få att de mångfaldigt
stå efter de nordiska. Annu en omständighet för-
tjenar att anmärkas om Svenska Ofvergängs-petrifi-
katerna, nämligen den alt de mer än några andra
tillhört en viss stenart och icke funnits utom den.
Alla våra blinda Entomostrakiter finnas endast i
den ersten, som är blandad med alunschiffer, och
det, hvad de minsta vidkommer, så tätt att de tyc-
kas uppstått som en hufvud-beslåndsdel deruti. De
■med ögon försedda Entomostrakiterna, och ännu me-
$4

ra Ortiioceraliterna, tillhöra sa bestämdt kalkstens,
lagrpt^ att blott små lemningar efter dem fiiinas i
det uppomvarande schiffer-lagret. Denna egenskap,
att väsendtilgt tillhöra stenarten, bevisar ytterligare
dessa petrilikaters stora ålder. Alyenledes finner
man dem vara mycket mera, afsöndrade frän yngre
petrifikater, än uti andra länder ; man ser icke, hvar,
ken frän Entomostrakiterna eller från Orthocerati,
terna, den jemna successiva öfvprgäng till ännu lef-
vande varelser, spm frän Amwoniterna, genom Nau,
tiliterna, till de ännu Jefvande Nautili i sydligare län,
der. Med dpnna utmärkt rika öfyergångs - bijd,
ning tyckes också naturen i norden för det mesta
slutat den præadamitiska generationen. Sedan vi i det
föregående beundrat nordens rikedom i bildning, fa
vi i de efterföljande formationerna förundra oss öf,
ver dess fattigdom eller brist pä all generation.

Flötz-formationen saknas mestadels, på ett för,
undransyärdt sätt, i nästan hela Syerige. Man fin,
ner hos oss intet spär efter sådana, med enrummi,
ga spiralsnäckor uppfyllda kalkberg, eller efter äl-
dre och större, med aftryck efter skogsväxter i
synnerhet ormbunkar försedda kolflötzer, eller ef,
ter lersçhiffer-lagêr ined intryck af fiskar, eller ef-
ter sådana flötzberg, som pä topparna ärp belagda
med Basalt, hyilket allt till sådan mängd finnes i
inre delarna af Tyskland. Hos oss finnes inuti
landet alldeles ingen Flÿtz,bildning, utpn allt hvad
vi af sådan art äga är inskränkt till sydligaste ud,
dens stränder eller npdlagdt omkring Skånes yttersta
kant, samt är der den yngre, till hafsstränder äf,
V

25

ven i andra länder inskränkta bildning, som bfestår
af calcinerade lager af muschelkalk och krita med
något stenkol, hvilka lagers beskaffenhet nedanför
närmare skall bestämmas,

Den tredje och sista præadamitiska organiska
bildning, som i Tyskland och tillgränsande länder
nppstått, sedan alla fasta bergen voro fulländade,
saknas, tillika med dess tuff- och sugkalks- samt
gips-lager, på ett ännu mera förundransvärdt sätt,
på hela Skandinaviska halfön. Af alla de fossila
skeletter efter fyrfotade djur och tecken till begrafna
skogar, som i Tyskland och Frankrike uppgräfyas
ur de hopgyttrade och uppslammade jordlagren, har
man hos oss ej upptäckt något tecken. De fa fisk^
knotor, som hos oss äro fundna, äro i jemförelse
alltför obetydliga och kanske för det mesta tillfäl-
ligtvis i sednare perioder tillkomna ; och de skeletter
af idisslande djur, äom finnas i Skånes torfmossar,
tillhöra en ännu nyare period. Man kan ej nog för-
undra sig deröfver, alt Sverige således under två
stora formationer till största delen förblifvit utan
all hf yttring, utan att lemna tecken det någon
förändring på dess yta tilldragit sig; så att af alla
de bildningar, som på Kar stens Tabeller, 2:a Upp-
lagan från början af sidan 81 till och med 84, anfö-
ras, finnes hos oss endast litet af den ofvanpå si-
dan 83 upptagna strandbildningen af Muschel-kalk,
krita och sandsten med litet stenkol (att icke näm-
na klappur eller det så kallade Geriille, som strax
skall anföras). Ï allmänhet har hos oss ingen or-
ganisation, som lefvat på torra landet, agt rum fö-
20

re den ännu bestående, utan allt det gamla utdöd-
da, som vi hafva, liar lefvat i vatten. — Men vid
den tid, dä den sista af dessa formationer förstördes
eller nedbäddades i de lösa jordlagren, finna vi på
en gäng tecken till de största rörelser, hvilka huf-
vndsakligast kommit från Sverige och mest rasat på
dess yta. Ofvanpâ de jordlager , som i Tyskland
begrafvit de sist-omnämde stora djuren och träden,
ligga stora stenblock, hvilka således ditkommit efter
förstörelsen. Då man efter for skar hvar ifrån de kom-
mit, så befinnas de vara från Sverige. Man finner
ingen sådan hällart i det tillgränsande Tyskland,
och dessutom tilltaga de både i storlek och mängd
ju mera man närmar sig Östersjöns stränder, der
mah tillika finner stenar af Öfvergångs-formationen,
som alldeles otvifvelaktigt kommit från Sverige. När
man vidare kommer öfver till Sverige, så finner man
samma slags uvstens-block icke allenast kastade öfver
Skånes yngre bildningar, utan också beläckande he-
la Sveriges yta. I de slätare, särdeles de medlersta
Sveriges Provincer, iakttagas vissa stora sten- och
sandåsar, sträckande sig från n,orr till söder, hvilkas
■ stenarter ..också kommit norr ifrån. t. ex. de vid
Upsala från Dalarna. Att allt detta blifvit kring-
kastadt i en enda katastroph tyckes tydligt af den
likformighet, -som råder i allt, utan inblandade la-
ger af finare jord, som annars skolat sätta sig i
stillare perioder; och att denna katastroph tilldra-
git sig nyss förr än landet fick sin nu varande or-
ganiska betäckning, synes bevisligt deraf att lika li-
tet något deraf finnes begrafvit deruli,som af den si-
sta præadamitiska Tyska organisationen, hväken den
foröfrigt i Tyskland beläcker. Först sedan Svenska
jordytan, genom denna katastronh, fått sin nuva-
rande beskaffenhet, .synas de hafs-snäeklager, som
finnas vid Uddevalla, blifvit ne'dkagda och äfven de
inindre hafslemningarne vid Upsala, m. fl. st., haf-
va satt sig. En organisation har slutligen tillkom-
mit vittnande om dylik stillhet i elementcrna, soin
den under Ofvergångs-formafionenS tillkomst. Skan-
dinaviska jorden synes nu äter utveckla sina varel-
ser Ined ordentligare lugn, än sydligare tillgränsande
länder, ôaktadt de större afbrott som årstiderna gö-
ra; livarjemle den visar en mildhet och produktivi-
tet, störré än något amïat lika nordligt land,hvilken
tyckes' öfverensstämma med dess aldråäldsta nattir.
Annu. liksom under ölvergångs-perioden , är landet
. benäget att frambringa en stor mängd individer af
samma slag, åtminstone af växtriket, ehuru otjen-
lig dess gråstens-yta tyckes vara, i jemförelse med
den både mångfaldigt lösare och materielt mera nä-
rande kalkhaltiga tyska jordytan. De många nyare
lager af flötz-kalk, tuff, sugkalk m. m., hvaraf Tysk-
lands grund beslår, gifva åt dess jordyta en mer-
gelartad beskaffenhet, och genom de mänga organi-
ska ting de föriit framalstradt, och hvilkas lemnin-
gar de innehålla, en förberedelse att nära organisa-
tionpn, samt derjemte en loshet, sombesfammei dess
större fruktbarhet. Tyska jorden är i allmänhet så
lös, alt inga landsvägar derpå kunna bestå utan lagd
gtengrimd, hvarföre också namnet landsväg förby-
tes i de hos oss lika okända som opassande benäm-
ningftrna stendain eller Chaussee, sled denna löshet
pph niergelartadc natur följer tillika en smutsighet
28

ocli en lämplighet for åkerbruk, hvars make ingen™
städes finnes i Sverige. I jemförelse med allt det-
ta har Sverige icke allenast för det mesta sin bara
granitgrund, ulan också sin lösa betäckning, beståen-
de af gråsten, eller, i fördelaktigare fall, deremellan
af mera obemängd sand och lera, hvilket allt gör
dess yta renlig, härd, tjenlig mera för en vild, perenn
vegetation, än för ett omväxlande åkerbruk. Detta
allt bestämmer mera än klimatet dess mindre dug-
lighet för odling; men ger också, under det jemna
klimatets medverkan, åt invânarne en charakters-
stadga, som något ersätter deras ringa mängd. Att
några enskildta trakter till någon grad härutinnan
afvika från allmänna förhållandet, skall nedanför an-
märkas,

Sedan vi funnit alla dessa egenheter i Sveriges
bildning, jemförejseyis med närmaste länder, efter™
sökom äfven huru de kunnat uppstå. Att våra ur-
åldriga berg äro bildade mindre i höjd, men myc-
ket mera i vidd än Alperna, tyckes hafva kommit
af en mindre häftigt verkande, mindre till vissa
punkter concentrerad urkraft. Det ser ut. som hade
denna urkraft, genom sin mindre häftighet, lenmat
stenmassan mera tillfälle att hårdna, Iivarefter en
utgång på annat ställe, eller utvidgning, blifvit nöd-
vändig. Da vi i vart granskap icke finna minsta
tecken till vulkaner, icke heller till heta källor el-
ler ens till vatten af större chemisk halt, såsom de i
Tyskland så bekanta medicinal-källorna, så synes
man kunna antaga att jorden här förr kallnat, men
mera småningom och i stillhet, hvarigenom den sist
2Ç)

qvarblifna urkraften fått merä tillfälle att samla sig
i vissa större vatten och det nedlägga de stora,högst
ordentliga Ofvergångs-formationerna s som vi ej nog
kunna beundra. Efter deniia tid tyckes Svenska jor-
den förlorat all bildningsförmaga, under det att ur-
krafteii omkring Alperna tyckes börjat convergera allt
mer och mer, och söka sin utgång genom vissa punk-
ter, hvilka derigenom blifvit till vulkaner. Från
dessas granskap och från den jordvärma, som stått
i samband med dem, tyckes man kunna härleda den
i Tyskland fortfarande bildningen; och dä man ser
att vulkanerna vid Alperna förr varit flera än nu,
så är det väl sannolikt att de der kunnat sprida en
värma i atmospheren, som icke tillåtit några obli-
dare årstider, och att således djur och växter der
kunnat lefva den tiden, hvilka ml endast finnas i
Indierna, der ännu inga olika årstider fått insteg.
Att de nyare bildningarna mot norden fordrat un-
derstöd af Vulkanernas inflytelse, bestyrkes deraf,
att Grönland och Island med sina vulkaner hafva
långt nyare bildningar än Sverige. Sannolikt har
Sverige, under det Tyskland af ofvannamde orsa-
ker njöt en beständig sommar, fått vidkännas en
oafbruten vinter och blifvit allt mer och mer be-
lagdt med snö af de starka meteorer , som vulkaner-
na på större afstånd låtit falla. Det synes som ha-
de vulkanerna, eller den i samiha trakter utgåend»
jordvärman, änmt bildat omkring hela jorden en at-
mospher af den tjocklek, att solen än icke kunnat
rätt verka på jorden, och att derigenom i synnerhet
de nordliga länder, hvilka ej stodo under vulkani-
eka trakternas direktare inflytelse, blifvit dubbelt van-
lottade. Att derefter en stor revolution tilldragit sig
pä jordytan, i synnerhet mot norden, är otvifve.lak^
tigt; och att denna uppstått deraf, att solen da fatt
kraft nog att verka uppkomsten af nu varande olika
årstider och klimater, finna vi troligast. Det är
väl sannolikt att jord-atmospherens förändrade be-
skaffenhet hufvudsakhgast dertill gifvit anledning,
och att en mängd vulkaner slocknat, samt att jord-
värman omkriiig dem aftagit, m. m. till den grad,
att luftkretsen blifvit mera genomträngelig for .solens
värma än förut. Dä nu härigenom en helt ny ord-
ning skulle uppstå pa jorden, kunde ej annat in-
träffa än att de. starkasté rörelser pa dess yta skulle
,uppkomma , hvilka synas halva drabbat Skandina-
vien, mer än något annat Europeiskt land. Vâr nord
kunde dä ej mera blifva sä vanlottad, som i näst fö-
regående perioder, utan det ser ut som hade dä so-
len pâ en gäng smält de massor af snö och is, hvil-
kå förut till stor mängd synas hafva samlats pä dess
vidlyftigt utbredda yta, och derigenom förorsakat en
flod, som sträckt sin verkan såvida utom dess grän-
sor som vi fiiina de omtalte stenblocken. Ï likhet
ined det, som ännu hvarje vår händer, blir det tro-
ligt, att solen först verkat på fasta landet och mest
längre in pä detsamma; att derigenom snö-smältnin-
gens vatten först utbredt sig från de inre delarna
af landet, och således betäckt det utom varande lan-
det med stenblock, samt âfÿen kastat dem på det
ännu méd is belagda hafvet, hvarpå de sedan, da
hafvet från söder först blifvit öppet, flutit söder åt
och slutligen blifvit nedlagda på Tysklands slätter.
På detta sätt tyckes Sverige hafva blifvit, hvad det
nu är, sâ utmärkt genom sin starkt utbredda urbergs-
grund, sina få, men jemna och vida öfvergangs-
planer, sin brist pa nyare petrifikat- och fossil-
bildningar, samt slutligen sin myckenhet af gråstens-
kastningar och steril sand, som betäcker större de-
len af dess yta.

3.	A F D E L y I N G E N.

Sveriges sårsliUdta delar i geologiskt afseende när-
mare betraktade och jemförde med hvarandra.

q

Oyeriges uråldriga bergs-grund och de derpa före-
kommande ojemnhcter äro i allmänhet mycket min-
dre olika i särskildla provincer, an man föreställer
sig. Det enda, som rätt utmärker sig, är fjällryg-
gen, hvilken man lämpligast kan föreställa sig som
ett starkt lutande plan, sinaningöm fran Svenska si-
dan höjande sig tills det mot norrska bafvet afbrytes
och bildar en sönderbruten, upphöjd kant. Der det-
ta plan börjar att sönderbrytas, eller der dess kant
är som högst och ännu sammanhängande, har det i
Lappmarken vanligen blott 2000 fots högd, i Södra
Norrige stundom 55oo fots upphöjning. På denna
högd uppstå ofta mera från hvarandra afskilda bergs-
hufvuden, som i Lappmarken stundom hinna å/oo
fots högd, i Södra Norrige till det högsta 7600 fot.
Vidare bortåt Svenska sidan stå allestädes mindre
höga bergshufvuden, som stundom bilda rader eller
bergskedjor, hvilka endast mindre egentligt kunna
kallas fjällryggens grenar, Egentligast att tala fin-
nes väl ingen mera bergsrygg i Sverige än stora
3ä

fjällryggen ; allt det öfriga ar att anse som sarskildtä
bergshufvuden, hvilka ibland stâ sa mycket i rad,
att de bilda mindre ordentliga kedjor, oftare närma
sig i grupper, offast sänka sig fill mindre betydliga
bergknallar pa den ojemna granitgrUndeni Allt det-
ta sker med sä tätt repeterad omväxling, att man
fåfängt bemödar sig att ge en generel beskrifning
deröfver. Knappt finnes någon sä speciel province-
Charta, att den skulle kunna upptaga de större af
våra oräkneliga granit-kullar. Den vidsträcktaste
grupp af granithufvuden i Sverige är förmodligen
den, som frän Jenltland och Härjeådälen sträcker
sig ned till Éottenhafvets strand i Medelpad, oftast
med en höjd af 700 fot. En annan utmärkt stor
grupp står pä södra sidan om sjön Siljan i Dalarna,,
och kan måhända sägas derifrân sträcka sig genom
norra Vermland^ utmed Norrska gränsen till norra
delen af Dalsland, äfvenledes af vid pass 700 fols
höjd öfver hafvet* Derefter förtjenar maske att
nämnas den Småländska bérggruppen mellan Taberg
Och Ekesjö, som kanske hinner 600 fots höjd. För-
öfrigt kan såsom mindre bergskedjor anmärkas den
emellan Dalarne och Vestmanland; den emellan Ne-
rike och Vermland; den som gar på norra sidan om
Motala ström, från Vetterns norra del till Östersjön
ni- 11., hvilka knapt hinna öfver 5oo eller 4oo fots
höjd. Större delen af landet har blott lägre granit-
stockar i en oändlig omväxling till läge och vidd,
men allestädes till den grad närvarande att de, obe-
räknad t någon i det hela mindre betydlig igenfylld
sjöbotten, blott saknas på de stora öfvergångs-plateau-
erna, hvilka i det hela äro dé enda, som till större
vidd jemna landet.- De för Sverige så utmärkta jern-:

1
toalms-lagren, tillhöra mest dessa sistnämnda lagra
granit-hällarna och förekomma mest i landets största
bredd från Dannemora och Utö till Philipstads Bergs-
lag, sa att de pä ett märkvärdigt sätt åtfölja ur-
bergets största utplattning i vidd. *)

Öfvergångs-J^or/nntlonen, hvars väsentligaste
del hos oss ar det med Orlhoceratiter och Entom-
ostralîiter späckade kalkstens-lagret, visar sig annars
i olika trakter af Sverige mycket olika till läge och
lagrens mångfald. Man tyckes bäst kunna indela de
olika trakterna efter läget i följande 4 Mdelningar:
i) de som alternera med granit eller någon annan
chrystallinisk bergart, sasom Dalarnas, och förmod-
ligen afven Jemtlands ; 2) de som isolerade upphöja
sig på någon slätt och visa utatafbrulna kanter, sa-
»om Gottland, Öland och Westergöthland j o) sadana

Svea 1.

Af slit detta finner man att förfatfarefi icke àlJéhast ogillâf
den föreställningen, som skulle Sverige likna ett pä sidan lig-
gande benrangel, med sina från ryggraden utgående refben, ut-
an afven förkastar allt begrepp om bestämda bergsryggar, ut-
om fjällryggen, i synnerhet då man tänker sig dessa ryggar
såsom afskiljandö vattendragen. Ï det hela ärö Svenska ber-
gen så oregelmässigt grupperade , ätt man gör bäst att ick»
upptaga dem på generella Charter vidare, än som skett på de nya
Hermelinska, afGeographiske Inrättningen fortsatta Char-
lorna, der de få, somblifvit utsatta, också äro lätt lämpeli-
gen chatterade. Heremot förekomma nagra andra Charter med'
åina många osh starkt bestämda bergsryggar såsom en verklig
vanstäld bild al Sverige , hvilken utvisar många gränsor nieilän
dalar och vattendrag som i naturen äro omärkliga. I allmän-
Jaet finnes väl ingen naturligare indelning af Sverige än dw
jpjn de gwnla landskapen uppstbä«
34

som bilda laga slätter och med kanten tyckas stöta
intill högre granitberg., till hvilken afdelning höra
Östergöthlands, Nerikes och kanske Roslagens flo-
trakter; och 4) som lägga sig bredvid graniten och
tillika ordna sina lager mera utom än pâ hvaran-
dra, sasom Skane. Enligt denna indelning skola
ölvergängs-trakterna nedanföre beskrifvas, sedan nu
lörst nagot litet bhfvit nämndt om de olika lagren,
liland alla särskildta öfvergängs-trakterna ärVester-
göthlands den enda, som har alla, till en complett
öfveigängs-foimation hörande, olika lagren ordent-
ligt lagda pa hvarandra, nemligen i) Sandsten
utan tydliga petrifikater; 2) Alunschiffer med
inblandade orstens-hvai-f fulla af'blinda Entomostra-
kiter;o) Kalksten med Orthoceratiter och Entom-
ostrakiter försedda med ögon ; 4) L er s ch iff e r (u!an
orstens-lager) ägande mest ritningar efter små Ortho-
ceratiter eller sa kallade Graptolither, hvarföre den
lämpeligen kallas Graptolith-schiffer, till skillnad frâû
den under kalkstenen liggande lerschiffern, isymier—
het da den sednare ej utgör riktig Alunschiffer;
5) Trapp, som alltid är utan petrificater, stundom
visande någon sådighet i friskt brott, men aldrig tydli-
ga clnystaller. Näst efter Vestgötha-bergen komma,
i^ anseende till lagrens talrikhet, de Skånska; derefter
Olands, Nerikes och Östergöthlands, hvilka trenne
sistnämnda halva blott de Ire nedre lagren; sedan
Gottland, som har endast sandsten och kalk, samt
slutligen Dalarnas, nästan blott af kalksten bestående
öfvergåugs-lager.

Dalarne, och derofvanför varande trakter, före-
55

te de största ovanliglieter i anseende till öfvergån^s-
formationen. På sidan af stora fjällryggen, midt
för Rörås, anlägger sig en sandstens-formatiou, som
derifrån sträcker sig söderåt så långt, att den till
vidd, och ännu mera till höjd, mångfaldigt öfverträf-
far allt dylikt i nordeiié Från Helags-fjället till
Tränättatid Utgör deli en sträcka af åtminstone 20
Svenska mil, lUed eil odelad basis af merendels a5oo
fots högd och kullar, livilkä hinna 4ooo fot öfver
hafvet, så att den, i anseende till yttre utseendet,
bildar eil gren af fjällryggen, Från denna höga
SandsfeiiS-as utgrenar sig Ofvergångs-förmåtiönen åt
två eller tre sidor, némligen genom Norrige nedåt
ClnisLianiatjörden, genom Dalarne nedåt Siljan och
kanske äfven genom Jemtland åt Storsjön. Det är
högst märkvärdigt att alla ernå de fullkomligt pe-
trifikatförande lager icke förr än på yttré alidan,
då de hinna de nämnde stora, lägre ned i landet be-
lägna, vattensamlingarne, liksom hade de icke kun-
nat bildas annars äil under deras Vattenyta. Hvad
Norrska grenen vidkommer, så hörer den icke egent-
ligen inom de för denna afhaiidlmg utstakade gräp-
sbr; och huruvida den storä saildslells-formätioneil
riktigt sammänhänger med deri vid Storsjön i Jemt-
land varande OfvergåiigS-flolägrisa trakten, känner
man äfven så litet som den sednares bestämda be-
skaffenhet, Det åtetstår då att blott omtala den
Dalska. På sidan onl den nämnde höga sandstens-
ryggen utbreder sig en lägre sandstens-grund, ända,
nedåt Siljans vesträ strand, på livilken grund lägga
sig porphyr-lager af åtskillig mägtigliet i ungefär
hori^ontelt läge, utan att mail på något ställe deri-
36

bland marker riktig granit. Nedanför denna trakt,’
pa norra sidan om Siljan, råkar man sedan den
mest utbildade Ôfvergângs-formationen, hvari pä ett
högst ovanligt och oväntadt sätt orthoceratit-kalk
blandar sig med granit, i merendels nästan vertikalt
stående lager. Denna bildning skall nu blifva före-
målet för en närmare beskrifning. Petrifikat-bergen
pä norra sidan om sjön Siljan utgöra nästan en half
cirkelbâge, h vars yttre gräns bildas ungefärligen af
Lerdalselfven och Gärsesjön, östra stranden af Oresjön,
Skalungesjön och den delen af Ore elf, som deri-
från löper i Orsasjön, och Orsasjön sjelf. Den båg-
formiga, upphöjda figuren kan, vid närmare betrak-
tande, sägas bestå af tvä ^käuklar; den Östra har
sin största bredd mellan Öja by och Lerdal, utgö-
rande nära en och'en half mil, och afsmalnar deri-
frän allt beständigt uppåt Ore; den vestra delen ut-
göres af en mera enkel bergsrygg, som i landet är
känd under namn af Digerberget, och sträcker sig
frän Noret uppåt Skatunge-sjön med en bredd, som
sällan lärer hinna en half mil. Emellan dessa bada
norr ut sig förenande bergshöjder och Siljan, eller
i den trakten som upptager Ickän, Icksjön, Drag-
sjön och Smefougsjön, finnes icke annat än upp-
slammadt land, som närmare.ät Siljan är sandak-
tigt och längre inåt myrländigt, så alt Siljan, vid
dessa petrifikat-bergs tillkomst, tyckes halva gått till
deras inre sida. Närmast utomkring denna petrifikat-
bergs-trakt finnes också på alla sidor lågt uppslam-
mädt land, så att den vid sin uppkomst tyckes hal-
va utgjort en bågformig ö liti Siljan, hvilken ö en-
dast vid Lerdal kommit nära intill den uråldriga,
från Leksands-trakten kommande högre bergssträck-
ningen. Denna bägformiga ö bestar, för det mesta,
af nästan vertikalt pä kant stående kalkstens-lamel-
ler, alternerande med lika sa ställd granit eller an-
, nan chrystallinisk bergart, allt sträckande sig unge-
färligen i norr och söder, likasom den bågformiga
o figurens båda ben. Alla stenslagens uppstående kan-
ter bilda ungefär lika höga ryggar, som hinna i5o
till 200 fots högd öfver Siljan. Det är högst mär-
keligt, huru denna trakten, med sina små kullar och
eggar, bildar ett slags ojemnt lågland i jemfÖrelse
med de pa längre afstånd, i synnerhet å södra si-
dan om Siljan, varande uråldriga bergen, hvilka
äga mångfaldigt större högd och mycket mera o-
jemn storlek. Redan yttre utseendet lofvar således
en helt olika daning, icke allenast mot de sistnämn-
da bergen, utan äfven mot alla andra i Sverige. Då
man närmare undersöker denna petrifikat-trakten,
kan man ej nog förundra sig öfver de täta omväx-
lingarna mellan Orthoceratit-kalken och de chrystal-
liniska bergarterna, hvarvid likväl de sednare till
massa blifva vida mera rådande, då man måske un-
dantager sjelfva Osmunds-berget. Den chrystallini-
ska bergarten och dess sammanstötande med kalken,
är icke i alla trakter lika. I vestra delen, som stö-
ter intill porphyr-trakten, finnes dels porphyr dels
grönsten stötande alldeles intill kalkstenen, t. ex. vid
Aberga och Skatunge byn. Den södra ändan af
östra grenen, från Ickån till bortåt Rättviks kyrka,
har ganska mycken granit, med få och tunna kalk-
lager emellan, utan någon förenande stenart, så att
den tyckes liksom närma sig till natujjen af de mot-
58

^Varande uråldriga bergen. Vid Rättviks kyrka vi-
sar sig ett kalks tens-lager med inblandade sandkorn
utan petrifikater. Denna blandning är märkvärdig
äfven derföre, att den endast förekommer i trakter,
som icke hafva någon lerschiffer emellan sandstens-
lagret och kalk-lagret. Längre norr ät, vid Boda
Capell, upptages ett sandStens-lager emellan kalken
och graniten. I Osmunds-berget tillkommer dertill
ett lerschifier-lager med Graptolither (således af den
arten, som i Vestgöthabergen ligger öfver kalkste-
nen), sa att der åtminstone 5 slags lager, ehuru af
högst olika mägtighet, äro pâ en gång närvarande.
Detta berg ntgör också, i alla afseenden, den mest
utbildade petrifikat-formationen af hela trakten, ut-
märkt med sina mera åt horizontal-läge sig när-
mande lager, och med sin något större högd af kan-
ske 5oo fot öfver Siljan. Dess på petrifikater ut-
m ark t rika kulle har mot norr, samt öster och vester,
a.brutna sidor, hvdket ger den ett temligep isole-
ladt, nästan Gottlands-likt utseende. Också linnes
i Osnmnds-bergets öfversta lager, utom vanliga En-
tomostrakrter, eu sådan mängd Anomiter, Mytilitér,
Tmbiniter och Madrepora stellaris, med ffere korall-
m tade ting, alt dylikt ej förekommer annorstädes
an på Gottland. Dessutom har del de egna Entomo-
stracites Crassicauda och lalicauda. Man måste så-
ledes beundra dervarande mer än annorstädes rika
eiganiska bildning, så mycket mera som den är
Aindre aflägsnad från riktiga chrystalliniska, kisel-
artade bergarter, än någon annan i Sverige. Hela
denna petrißkat-traktens kalksten utmärker sig från
de mesta andra Svenska trakters, och närmar sig
till Gottlands, med sina allestädes förekommande En-
krinit-stumpar, hvilka, dä kalkstenen tillika blir röd
till färgen, utgör något alldeles charakteristikt för
denna orten. Ortlioceratiter och den vanligaste sor-
ten» Entomostrakiter äro här lika allmänna som pa
Kinnekulle, nemligen vid rödaktiga åflossningar. An-
nars finnas ställen der kalkstenen blir utmärkt hvit
och fri frän petrifikater (verkligen liknande Sveitzi-
ska Alp-kalkstenen) och någon gäng far den till och
med en utmärkt inblandning af blyglants, som ännu
mer visar dess åldriga bildning. Ehuru Dalarnas
kalkmassa, i anseende till den yta som visar sig i
dagen, är kanske den minsta i hela riket, så måste
man framför alla andra anse den märkvärdig, för sin
omväxling från äldsta, nästan petrifikat-fria lager,
blandade med bara granit, till de alldra petrifikat-
rikaste. Att icke minsta tecken till Alunschiffer och
dermed blandad Orsten finnes, är verkligen en stoi
märkvärdighet; det tyckes som hade all leran i stäl-
let blifvit använd till den ofvapför varande porphyr-
bildningen.

Gottland öfverensstämnier, i anseende till petri-
fikalernas art och kalkstenens beskaflenhet, sa myc-
ket med Osmunds-berget, att man icke kan finna
olämpligt att afhandla det näst derefter, än mindre
tvifla, att de i ålder komma nära öfverens, ehuru
vidden och belägenheten äro högst olika. Bland al-
la Sveriges petrifikat-trakter är Gottland så ojem-
förligt den största, att det intager nästan så stor yta
på jorden, som alla de andra tillsammans. Detta
tyckes stå i ett tydligt sanjmanhang med den mång-
io

flubbelt större vidden a£ den vattenbassin, hvaruti
det bildats, nemligen Östersjön. Det är i högsta
grad isoleradt pâ alla sidor, sa att ingen granilklip-,
pa är sedd pä mindre än 8 mils älstånd derilrån;,
men att det icke dess mindre hvilar pâ en mycket
utplattad, under halsytan varande grani,t^grund utan
ojemnheter, tyckes af den ringa djuphet, som haf-.
vet pâ alla sidor derinvid äger, vara säkert, I öf-
verensstämmelse härmed utbreder sjelfva landet sitt
kaik-stratum alldeles horizon tel t., till ungefärligen li-
ka högd allestädes, dä man blott undantager ett för-<
sök, som naturen midt pâ landets längd synes haf-
va gjort, att liksom fördubbla kalk-stralum i den sä
kallade Thorsborgen, af vid pass 200 fots högd,
Hyad slags underlager denna stora kalkbädd har, är
for det mesta obekant; man har blott pä ett ställe,
vid landets södra ända, kunnat blotta ett underlig-
gande kalkhaltigt sandstens-stratum, i hvars före-,
ning med*kalk-lagret Hr Hisinger funnit en dy-
lik Mytilit med den, som förekommer pâ Osmunds-
berget. Delta allt ökar i hög grad likheten mel-
lan dessa frän hvarandra så afskilda trakter. Ingen-
städes pâ Gottland är något tecken till lerschifier
funnet, hvarken af öfie eller undre slaget. Kalk-
lagret är i det hela ganska tätt, ljusgrätt till färgen
och fattigt pâ petrifikater ; men vid de undra afloss-
ningarna finnes en stor mängd af den rommsten, som
utbildar sig till en sort Phacit och ensamt tillhör
Gottland. A de öfre lossningsytorna förekommer
allestädes en sådan mängd ovanligt stora Enkrimter,
Anomiter, Millepofer m. m. samt pâ öfversta ytan
,en mängd stora Koraller, Turbipiter o. fl. som map
4i

✓	...
ensamt kan vänta sig i det största, uti egentliga haf-
vet mest bildade lagret, bland alla vara petrifikat-
berg. Att bland allt, detta mycket för Gottland e-
get förekommer, tillhör speciella petrifikaUbeskrif-
»ingen att visa.

Oland, öfverensstämmer med Gottland mera i
anseende till läget, än till inre beskaffenheten. Det
står likaså isoleradt upphöjdt pa släta hafsbottnen,
utan att någon uppstående granit finnes bredvid
detsamma. Dess kalk-lager sträcker sig utan afbrott
pa ett ojemförligt sätt i längden, med bibehållan-
de af sä fullkomligt sammanhang att det ingenstädes
är afdeladt, icke en gäng i någon liten ö. Härmed
förenar det fullkomlig jenmhet och, åtminstone hvad
södra delen vidkommer, den största nakenhet från
jordbetäckning, hvarigenom dess så kallade allvar
uppkommer, hvilken är oskicklig att underhålla skog.
Det kalk-lagret, af högst i4o fots tjocklek, som ut-
gör hela ön, betäcker så grunden att man blott vid
vestra sidan, pä några få ställen, funnit underliggan-
de sten-art blottad, och der sett den vara af följan-
de beskaffenhet. Vid Aleklinta finnes nederst en
sandsten, som är mycket tät och fri från kalkhall,
och, så vida man genom gräfning hunnit undersö-
ka den samma, föga mäglig i lager. Derofvanpå
ligger en brandschifier med inblandade Orstens-lager
utan petrifikater. På några andra ställen söder åt
har man älven funnit detta schiffer-lagret blottad t,
men allestädes lika ofullkomligt utbildadt, tills man
hinner Södra Möckleby, der det på en enda i haf-
yçt utskjutande udde får sådan mägtighet, att det
4s

förvandlas till riktig Alunschiffer, med de vanligaste
smâ blinda Entomostrakiterna i sina Ors lens-lager,
och smâ Anomites lenticularis. Det stora kalk-lagret
är för det mesta rödt till färgen och temligen fullt
med Orthoceratiter och den vanligaste Entomostra-
cites expansus, men föröfrigt så beröfvadt alla hafs-
petrifikater, till och med den vanliga Enkriniten,
att man ej nog kan förundra sig ölver sådan fattig-
dom, så nära intill det på sådana naturalster rika
Gottland.

T^estergotlilcmds petrifikat-trakt är på ett ovan-
ligt sätt delad i flera från hvarandra skiljda berg,
så alt petrifikat-lagrens vidd alldeles icke blir stor;
men detta ersättes genom lagrens tjocklek och mång-
fald, samt ordentlighet till den grad, att dessa berg
npphäfva sig till kronan för alla svenska petrifikat-
berg. Den stora Vestgötha-slätten, som är utsträckt
mellan Venern , Tiveden, öfre delen af Tida-ån och
början af Götha-elf, visar allestädes små granit-
knallar i sm yta, hvilka på hela denna vidd allestä-
des iakttaga en jemn högd, så att de i vestra trak-
ten ingenstädes särdeles uppstiga öfver Venerns nu
varande vattenyta, men mot öster något mera höja
sig. Mot hvart och ett af de flolägriga bergen jem-
nar sig granit-ytan ännu mer, så att dessa kunna
sägas, ligga på en alldeles slät pall (plateau), allde-
les afsöndrade från uråldriga bergets ojemnheter.
Denna omständighet tyckes ovilkorligen hafva for-
drats för bildningen af så höga, ordentliga, horizon-
tella lager. Då man betraktar detta och tillika iakt-
tager , att på de mellan flolägriga bergen allestädes
blottade granit-knallar, aldrig finnes minsta fastsit-
tande’ flo-stenart, sa kan man väl ej förmoda, alt
dessa nu âtskîljda bergen någonsin utgjort ett enda
berg, ehuru lika deras lager äro både till högd och
beskaffenhet. Icke nog dermed att granit-knallarna
jemna sig utmed flo*-lägriga bergen, utan de blifva
äfven, särdeles vid den östra stora flotrakten, .belag-
da med ett eget slags granit, som i stället för glim-
iner upptager grönjord *) (Grünerde) i sin sam-
mansättning, och tillika får en sa stark Fällspaths-
vittring, att den för sin alkaliska halts skull fräser
med syror, samt blir multnande mot ytan. Denna
stenart är allravackrast vid Lugnas, och lemnar de
bekanta qvarnstenarna. Derofvanpä, vid en högd
af vid pass 527 sv. fot öfver hafsytan, i den stora
östra trakten, börja egentliga flo-lagren med ett
Sandstens-lwarf af 79 sv, fots tjocklek , hvilket än-
nu icke äger några tydliga spår efter organiska va-
relser. Öfver detsamma ligger Æunscliiff'er-lagret,
som nederst äger egentligaste och renaste Alun-mal-
men; mot öfre ytan, oftast blott brandschiffer, mel-
lanlagd med betydliga lager af Orsten **) och Or-
stens-bollar, hvaruti i synnerhet de för Alunschifler-
lagret charakteriserande blinda Entomostrakiterna lig-
ga. Alltsammans bildar ett hufvudlager af ungefär

*) Denna Grönjord finnes äfven uti alunschiffer-lagrets orsten
och någon gång äfven i kalk-lagret, som är något ratt eget
för denna trakten.

Det förtjenar anmärkas att, emedan denna orsten befinnea
tjenligast till kalkbränning, så får hela lagret bland allmogen
namn af Limhäll eller Limstensklefven, då deremot kalk-lag-
ret , i anseende till sin mindre duglighet till kalkbränning, än
stenhuggning, kallas täljsten.
samma tjocklek som det föregående, nemligen 80 sv.
fot. Detta betäckes återigen af det stora kalk-lagret,
som är detinägtigaste af alla, utgörande ensamt 207
sv. fots tjocklek. Hela denna massan utgöres väl af
kalksten, utan mellanlag af någon annan stenart; men.
denna kalk skiljer sig pä olika djup, sä väl i anseen-
de till färgen, som petrifikaternas beskaffenhet. Ne-
derst är den mera hvit, lialf-chrystallinisk, innehål-
lande nästan blott Echinosphæi’ites Pomum; derefter
mera-gra och fläckig, försedd med den vanligaste sto-
ra Entomostrakiten och färre Orthocerati!er ; slutli-
gen öfverst och till största delen rödfärgad, samt öf-
vei flödande^ af stora Ofthoceratiter. Deruppä följa
nu de tvenne, i svenska öfvergångsbergen ingenstä-
des annars, till sädan fullkomlighet förekommande
lagren. Näst kalken har man återigen ett stort Ler-
schiff'er-lager, som också till mägtighet kommer
kalk-lagret närmast, såsom ägande 125 sv. fots tjock-
lek; men till stenartens utseende varierar det mera
än något annat, och beslår icke allestädes, såsom
namnet ger anledning att vänta, af klyfbar steil,
utan äger ofta emellanåt solidare lager. Nederst
kommer det till färg och beskaffenhet så nära, öf-
verens med det undre Lerschifferlagrets brandschif-
fer, och blir äfven stundom bituminöst, så att man,
för att kunna skilja dess stenart, verkligen behöfver |
gifva akt på aftryck efter de små Orthoceratiter,
som bhfvit kallade Graptolither, och kan deraf gif-
va den namnet Graptolith-schiffer. Derofvanpå har
detta lager oftast en flintelik, nästan lefverfärgad sten—
art, som bildar stundom fots-tjocka hällar, hvilka
inuti sig äga kulor af Echinosphærites Aurantium;
45

och slutligen följer öfverst en sandstenslik, hvitdk"
tig sten, som ofta utgör i q varters tjocka odelbarå
flisor, ömvexlande med en utmärkt ljus eller gul-
aktig schiffersten. Oaktadt detta mycket olika ut-
seende är alltsammans verkligen af leraktig *) na-
tur, och det mera utan inblandning än i det undre
schifferlagret, sä att man finner en icke olämplig öf-
Vergång till följande lager. Trapp-lagret, som utgör
öfversta kronan af Vestgötha-bergen, har 106 sv.
fots tjocklek, och liksom föregående lager stark léc-
hait, men som så vida antagit chrystallinisk natur
att hela massan genom vittring, under meteorernas
fria åverkan, sönderfaller till mer eller mindre grof-
va sandkorn **) och derföre bland allmogen icke ut-
an allt skäl kallas sandsten. Härmed tyckes följa
hela lagrets benägenhet att dela sig i motsatt rikt-
ning, mot de föregåendes, genom perpendikulära spric-
kor, som. sönderdela massan i fyrkantiga, stående
pelare. Med den chrystalliniska texturen har också
alla spår efter lefvande varelser försvunnit derur A

*} Här brakås allestädes gamla mineralogiska benämningar och
uttryck, såsom de der närmast öfverensstämma med allmänna
språkbruket,hvarifrån man i geologiska o.h geograpliiska skrifter
icke synes kunna betydligt afvika. Med leraktig menas såle-
des det, som nära öfverensstämmer med hvad allmänheten kal-
lar lera och visst iske består af öfvervägande chemisk ren
lerjerd.

**) Detta vittrings-sätt skiljer Trappen, så väl 3 ena sidan från
den äldre Griimtein, hvilken består af större så inemellan
hvarandra fogade chrystaller, att massan genom vittring sprie-
ker blott i större bitar, som å andra sidan från den yngre Ba-
zalten, hvaruti en jemn hufvudmassa finnes, som upptager
strödda cbrystallsr; och alldeles ick» vittrar sönder.
46

och dermecl följer äfven en oskicklighet alt närå
närvarande organisation, som vi straxt nedanför
bättre fä utmärka. — Dä vi nu vilja öfvergå till be-
traktande af bergens utsträckning fa vi först anföra
att denna nästan ensamt bestämmes af kalk^lagret
och trapp-lagret, utom hvilka de nast under hvar-
dera liggande lagren aldrig betydligt sträcka sig.
Man har alltid att iakttaga kalk-slätten och trapp-
slätten, pä hvilka man så mycket niera fäster upp-
märksamheten, som de till sin inflytelse pä nu lef-
vande organisation äro af nästall motsätta egenska-
per. Den förra utmärker sig genom sin fruktbar-
het, härrörande af den lösa mergel, söm uppkom-
mit aflera frän lerschifier-lagret, bländad med kalk-
lagrets söndersmulade yta. Den sednare deremot, är
besynnerlig genom sin ofruktbarhet och otjenlighet
att nära annat än bamkog, hvilket kommer af dess
blott till en ganska mager och skarp sand sönderfal-
lande chrysfalliniska massa. —Allt det som nu blifvit
anfördt gäller i synnerhet om den stora Véstgötha flo-
lägriga bergstrakten, som är utsträckt till nästan 5
mils längd frän början af Lidån bortåt Tidans ut-
lopp i Venern. Hela denna .bergstrakt stâr pâ en
gemensam sändstensgrund, och sönderdelas derpa,
medelst smala dalar eller inskärningar^ i 5 särskildta
kalkstens-plateauer eller pallar , som hvardera bära
2 eller 5 särskildta trapp-kullar. i) Den egentliga-
ste Falbygden, som har Falköping till medelpunkt,
äger af alla den vidsträcktaste blottade kalkstens-
slätten, Storfalan kallad, hvilken i ursprunglig frukt-
barhet torde öfverträffa all annän jord i riket. Vid
hvar sin motsatta sida af denna slätten stå de verk-
ligen högst utmärkta bergskullarna Mösseberg och
Alleberg, hvilka blifva märkvärdiga , äfven för de
blottade sidor af den hvita sandstenslika lerschiffern,
som de â hvar sin inre mot Falköping vända sida
ymnigt framvisa, nemligen Mösseberg uti de sä kal-
lade Betstorps katarakter, och Alleberg pä den sa
kallade Allebergs ända. 2) Öster om denna egentli-
ga Falbygden linnes en dylik lika läng kalk-plaleaa,
som mest skiljer sig från den föregående derigenom,
att m.edlersta delen betäckes af det stora Fåredals-
berget och derigenom beröfvas största delen af sin
märkvärdighet. 5) BiUings-trdkten äger väl den
längsta kalk-flo i hela. Vestergöthland, men denna
betäckes, till tre fjerdedelar af sin utsträckning , af
det ojemförligt vidsträcktaste trapp-lager i hela Sve-
rige, hvilket egentligen får namn af ‘ Billingen och
lika myckel utmärker sig genom sin vildhet, som
egentliga Falbygden genom sin odling.' Snedt för
andan af Billingen ligger deri lilla högden Lugnas,
som egentligen är blott början till ett dylikt lloläg-
rigt berg, hvaraf blott de tvä nedersta lagerna af
sandsten och litet alunschiffer blifvit färdiga. Kan-
ske har orsaken dertill varit, att naturen för myc-
ket sysselsatt sig med bildningen af den till qvarn-
slen förvandlade underliggande graniten.

Vester om den stora flolägriga trakten finnas
tvenne berg, nemligen Kinnekulle, och tvillings-
fostren Halle- och Hunneberg, hvilka nog skilja
sig frän nu anförda allmänna beskaffenhet, för att
förtjena särskilt omtalas, ^.inneiulte ligger till sin
grund betydligt lägre än de förra bergen, såsom
48

icke stående pa någon, öfver Venems nil väré.nde
yta, bptydligt upphöjd granit-bas, utan dess sandstens-
hvärl börjar nära Venerns vattubryn och äger Se-
dan, tillika ined alunschiffer-lagret, Ungefär samma
tjocklek som i de förra bergen. Kalkstens-lagret är
sedan blott 154 fot tjockt. Dessa tre lagren bilda pä
alla sidor oni berget sä tydliga afsaltningär, att de
här mer än på något annat ställe bli märkbara. Of-
re sidan af kalksteus-lagret $r ‘också till större 'de-
len nierä blottadt fran damjordj än på något annat
ställe i Vestergöthland, och framvisar för forskaren
de största Orthoceratiter och Éiitomostrakiter, Som
ännu blifvlt Imma; men bortåt norra ändan betäc-
kes det med tjocka jordlager, ur hvilka Högkulleri
uppbäfver sig, med sin föga vida trapp-krans, till
482 sy. fot öfver stora kalkstens-planen, utan att
Inan, för jordbetäcknings skull, kan urskilja huru
mycket af denna derstädes ansenliga högd tillhör
hvardera af de öfre lagren. Man har endast så
mycket sett af den svarta Graptolith-schilfern och
den flintelika stenarten, att man känner letschifler-
lagrets närvaro. Således uppstår ett flolägrigt berg
af 780 lots tjocklek, som är det mesta Sverige i
den delen kan uppvisa. Halle- och Hunneberg i
belägna pa ett märkvärdigt sätt vid Götha dlfs ut-
lopp, bestå nästan blott af svarta stenarter. Sand-
steus-hvarlvet ät till upphöjning och tjocklek unge-
färligen lika som i Kinnekulle. Derofvanpå följer
ett 51 fot tjockt alunschiffer-lager med ersten, och
sedan ett ungefar lika mägtigt lerschiffer-lager, utan
tecken till mellanvarande kalksten. På denna under-
bädd hvilar det tjockaste trapp-lager, som Sverige
4g

äger, utgörande i Halleberg 166 fot och i Hunne-
berg 128 fot *). Dessa bergens hela höjd blir emel-
lan 55o och 307 fot*

Petrifikäterna i Vestgöthabergen äro bland an-
nat märkvärdigä derföre, att de i vissa lager hinna
en annorstädes osedd fullkomlighet, i andra äter in-
taga ett ovanligt läge. Alunschiffer-lagret, som i Vës-
tergöthland är ojemförligt mer vidsträckt och alle-
städes fullkomligare utbildadt, än i någon annaii svensk
flotrakt, sa att det gifvit anledning till 5 aluiiverk,
dâ de andra träkteriiä icke häfvä 1 hvardera, eller
blott 5 tillsammans, äger i sin botten tvenne arter
stora, bellornäde, blinda Entomostrakiter, hvartill
män ingenstädes annars sett mihsta tecken. Afven de
små blinda Entomöst.räkiterna äro der allmännare än
på andra ställen; men föröfrigt finner män icke el-
ler der andra petrifikater i Alunschifferlägret ; äti blott
en liten Anomiles lenticularis. Det stora kalkstens-
lagret här, for utan de stora Örthoöerätitebria och den
vänligaste Entomoslrakiten samt Edtiincisphi Pomum,
nästan alldeles ingä petrifikater. Mari saknar deruti
Syea Ij	4

♦) Dessa uppgifter öni lagrens mïgtîghet äro tagna ur Gyltenhals
manuscripter i Kongl. Vet. Societetens Bibliothek. På sam-
ma högtloftjente och icke nog saknade mans mätningar, aristäl—
äa å nordvestra sidan af Mösseberg förbi Ugglums Kyrka ned-
åt Hornborga sjöns vatten, grundar sig det, som ofvanför blif-
vit uppgifvit om lagrens tjocklek i den stora Falbygdstrakteri.
Att detta allt icke öfverénsstämmer med förhållandet mellan
lagernas mägtighet å Herr Hisingers ofta åberopade profil-ta-
bell , behöfver ej försvaras, då derstades i ållmanhet föga afse-
flnda på sådant syilés ägt rum.
i

öo

till sin förundran alla korallartade petrifikaler och
alla Anomier, hvilka man sedan deremot helt oför-
mod^dt återfinner uti den, näst under Trapplagret
liggande, sandstenslika ler-schiffern, vid en höjd
af 800 fot öfver hafvet. Detta är utan jemförelse
det högsta ställe, som tydliga hafs-petrifikater hos
oss intaga, och det är visst märkvärdigt att de i hvar-
je berg hafva sökt det öfversta lagret, så vidt ske
kunnat, liksom hade det omgifvande liquidum till
slut fått den inesta likheten med nu [varande hafs
beskaffenhet. Derjemte har man i detta lager flere
ovanliga Entomostrakiter, jemte de allestädes i sam-
ma lager förekommande Graptolitherna.

Ostergöthlands öfvergångs-flotrakt utgör, en-
ligt vår uti inledningen, angifna ordning, den första
af dem, som icke upphöja sig till något anseende
öfver landet och som derföre länge förblefvo så o-
bekanta, att Linné ännu, i Öländska resan s. Såg,
kunde tvifla om dennas tillvarelse. Den sträcker sin
nordvestra gräns, från norra ändan af Omberg längs
efter Vetterns strand, till Råsnäset och derifrån ef-
ter Motala ström, till Roxens veslra ända. På den-
na linea äro flere stora kalkbrott upptagna, nämli-
gen: Vesterlösa så nära bredvid Ombergs norra än-
da, att uråldriga berget uppskjuter utmed detsam-
jna; Råsnäset, Kongs Norrby, Ljung och Berg vid
Roxen. De första af dessa kalkbrott stå med sin öf-
re yta, blott en eller annan famn öfver Vetterns nu
varande vattenyta; de sednare deremot, i synnerhet
Berg, få ett något mera upphöjdt läge, särdeles i
jemförelse med det sig sänkande vattendraget. Man
känner alldeles icke grunden livarpå de 4 förstnämn-
da hvila; endast vid Berg har man hunnit genom-
bryta kalklagret och funnit derunder en sort Alun-
schiffer, med Orsten och de vanligaste små blinda
Entomostrakiterna, ehuru efter utseende icke nos
inägtig for att underhålla ett Alunbruk. Kalkstenen
är i de mesta brotten grå och fattig på petrifikater,
så att man endast finner den vanligaste orthocerati-
ten och Entomostrakiten i ringa mängd 5 blott Ljungs
kalkbrott har i det hela rödsten, mera uppfyld af
petrifikater och deribland äfven Lituiter. Vid Väf-
Versunda, nedom Ombergs östra sida, uppskjuter- ett
brandschiffer-lager, med inblandad orsten och de van-
ligaste blinda Entomostrakiterna; men huruvida det-
ta åt sidorna går under kalkstenslagret vid Vester-
lösa, är mig obekant. Inom den kroklinea, som de
nu anförde brotten bilda, eller lafigre åt öster och
söder, är landet så öfvertäckt af lösa jordhvärf, att
ingenstädes fast brott blifvit blottadt. Man vet så-
ledes icke visst, hurtt långt flo-lagren sträcka sig
inåt slätt-landet. Man ser blott att granithällar icke
möta uppom jordytan förr, än straxt söder om Tå-
kern och vid Öjebro, bortåt hvilka ställen sannolikt
flolagren äfven sträcka sig *). Förutan denna petri-

") Enligt flera uppgifter finnea väl kalksten flerestädes inuti lan-
det och äfven söder om Omberg och Tåkern; men på sä män-
ga af dessa ställen, som jag haft tillfälle undersöka, är det ej annat
än lösa jordstenar, ehuru stundom till don mängd, att kalkugn«
ar äro anlagda för deras skull. 1 allmänhet synes Östgötha-
lagret lidit mycken våldsamhet, hvarpå i synnerhet de annor-
ctädes icke förehonunande, uppvräkt» åsarna af schiffer och or.
5 2

fikat-förande flo-trakt,finnes en tunn beklädning af
sandsten utanpå det uråldriga Ombergs yttre sida,
och afven en smal kant utom de uråldriga bergen
bortåt Grenna ; men allt delta synes mig vara af en
ganska ung tuffaktig natur och i alla fall till vidden
obetydligt. Förmodligen är den sandsten, som man
sett vid Roxen och flerestädes i Ostergölhland, af
samma unga bildning, och icke af det slaget som lig-
ger under alunschiffern.

Nerikes öfvergangs-flo, vester om Hjelmarn,
bildar väl en låg slätt mellan höga uråldriga bergs-
sträckningar; men denna slätt upptager midtpå sin
yta liksom en ö af uråldriga, mindre höga hällar,
sträckande sig från Rista i Mal lösa socken till San-
na och Hesselkulla grulvor. Således återstår för den
egentligen flolägriga grunden en krokig, nästan häst-
skolik yta, hvars norra gren likväl är både kort och
i alla afseenden mindre betydlig, samt utan petrifi-
kat-lager. De öfriga vestra och södra grenarna läg-
ga sig ganska bestämdt intill de vestra och södra, tem-
ligen höga, uråldriga bergskedjorna., hvilka omsluta
Nerikes slätt. Båda dessa hufvudgrenar af Bo-trak-
ten skilja sig betydligt till stenatteiis natur, så näm-
ligen att den södra framter mera kalk, den vestra
mera alunschiffer. På den södra greneiï är kalk-

sten lemna bevis. En sSdan utmärkt lös schifFerbacke finnes
vid Valltorp i Appunna socken, hvilkens schiffer är så rostad
eller förvittrad, att hela backen ser ut som slammhögarnå efter
ett alunverk. På en dylik backe vid Ullevi fann Bromell den,
i Act. Upsal. 1729. p. 530, omtalte Entomolithen.-
Mens-lagret blottadt till ansenlig vidd vid Hällebrå-
ten , Säby, o. fl. st. inom Kumla socken, och har
älven blifvit sedt i Askers och Lännäs socknar, alle-
städes innehållande den vanliga Orlhoceratiteil och
Entomostrakiten. Huruvida och på hvad sätt detta
kalkstens-lagret förenar sig med den utmärkt schif-
lerhaltiga vestra flotrakten kan ej undersökas, i an-
seende till betäckande sandlager- Den vestra flo-
trakten upphöjer, utmed vestra uråldriga bergen, en
backsträckning, som löper från SSV till NNO
emellan norra ändan af sjön Tysslingen och Quist-
bro, och som hufvudsakligen består af ett ganska
mägtigt alunschiffer-lager. Ofvanpå detta lager lig-
ger väl ett några fots tjockt kalkstenshvarf, men som
är så illaluktande och vittrande under luftens tillträ-
de, i likhet med Aluuschiffern, och så alldeles fritt,
från orthoceratitér o. d., att man blir föranlåten att an-
se det såsom hörande till alunschiflerlagret och icke
utgörande något eget sjelfständigt kalklager. Ehuru
Alunschiflerlagret är så mägtigt till tjockleken och
så vidsträckt, att en dylik tillgång på alunmalm icke
finnes någorstädes i Sverige utom i Vestergöthland,
så innehåller det dock icke annat än de vanligaste
små blinda Entomostrakiterna, hvarföre Nerike i det
hela blir mera fattigt på särskildta petrifikater, än
någon annan flo-trakt. Sjelfva schilfern är utmärkt
brännbar och upptager äfven, liksom i Vestergöth-
land. en icke schilfrig, brännbar lerart, som man först
orätt ansåg för stenkol, sedan för kolm, mellan sina
lager jemte den vanliga orstenen.

Upland framvisar, från Norrlelje ända till Up-
54

gala, en mängd lösa kalkstenar, hvilkas fasta lager
ännu är obekant. Den största mängden deraf finnes
vid Nodsta i Fröluna socken, der den befinnes sär-
deles rik pä Orthoceratiter, Lituiter, Helicites obval-
latus och Entomostracites expansus. Det är ännu
ovisst om denna kalksten är bildad inom Mälarns
vattenregion, eller i hafvet utom Roslagsskären, till-
sammans med den derifrån kommande sandstenen.

Sliänsla öfvergängstrakten äger väl en kalkflo,
som till sin utbredda, jemna och laga belägenhet tyc-
kes öfverensstämma med de näst föregående trakter-
nas, men kalkstenen är, på ett annorstädes hos oss
osedt sätt, kolhaltig eller svart till färgen, och de öf-
riga öfvergangslagerna på ett så ovanligt sätt beläg-
na, att denna öfvergångstrakt blir till beskaffenheten
mycket skild fran alla föregående. Skåne genomstry-
kes i en direktion af VNV och OS O af tvenne
bestämdt granitartade, uråldriga bergskedjor. 'Den
Norra af dem, merendels Norra åsen kallad, börjar
midt för Christianstad och sträcker sig söder om Van-
neberg och Ignaberga, iÄed 200 till 5oo fots högd,
i en sadan direktion, att den tyckes söka förening
med Hallands as eller också med Kullabergen, Den
Södra har sin medelpunkt i det vid pass 3oo fot höga
Romeleklint, och tyckes derifrån sträcka sig åt bå-
da sidoi i den ofvan anförda riktningen. Inom eller
söder om den Norra asen upphäfver sig en icke min-
dre högas, som mot Östersjön är utmärkt hetäckt
med sand och derstädes inuti, t. ex. vid Försakar
söder om Degeberga by, befinnes bestå af en så grof-
55

■körnig sandsten, att den blifvit ansedd för röd gra-
nit, och äfven verkligen blott genom brist pä glim-
mer och fältspath skiljes derifrän. Denna stenart
bildar ulan tvifvel hufvudsakligen Linderödsasen och
kanske äfven den sa kallade Söderås, belägen söder
om Rönnean. Frän denna utmärkta, höga sandstensäs
utgår en sandstensgrund, som sträcker sig under’ hela
slätten alt borttill Romeleklint och de derifrän utgående
granitkullarna å ena sidan, samt till Östersjön i trakten af
Cimbrishamn â en annan sida. Denna sandstens-
grund uppsticker på låglandet eller slätten ofta sma
knallar genom de betäckande stenarterna, hvilka knal-
lar då alltid hafva en mera tät, isig eller quartzlik
textur, och ofta visa snedt slående lager. Sjelfva
Stenshufvud tyckes vara en upphöjning af sandstens-
grunden, hvilken antagit en mera kornig textur, a-
nalog med höga Sandstensasen. Den malmfyndig-
het, som i denna sandsten bemärkes vid Gislök m.
fl. st., tyckes bestyrka dess åldriga natur, närman-
de sig till granitens. På denna sandstensgrund ligga
de till sin natur mera tydligen flostens-artade la-
gren, som här äro aluns chiffer, kalk, graptolith-
schiffer och trapp, och det, som det tyckes , nästan
alla direkte på sandstenen, utan att underbädda löi
hvarandra, i) Alunschijfer finnes, sa vida bekant
är, i hela Skåne ingenstädes mer än vid Andrarum
bredvid den högsta sandstensasen; men der är den,
till ersättning för den bristande utbredningen, så sam-
maiihopad i ett tjockt lager, att dylikt ej finnes i he-
la Sverige. Andrarums alunschiffer tyckes intaga
liksom en djup grop i sandsten sgrunden, ty pa alla
5b

pidor deromkring uppstår sandstenen, och likväl har
man genombrutit schifferlagret till 4oo fots djup, ut-
an att finna bottnen af detsamma. Pä djupet tyckes
alunschiffern vara mera kiseljordshaltig; mot ytan är
den mera godartad, eller lättare att begagna till a-
luns vinnande, än någon annan i Sverige , dock utap
sa mycken jordfetma, att den blir brännbar i sam-
ma grad som vanlig glunschiffer, Mot öfre ytan har
den några utmärkt tjocka orstenslager, som framvisa
spår på en i orstenen ovanligt stor blind Entomo-
strakit, men som ännu ej funnits nog tydlig, för att
kunna till sin art nogare bestämmas. Ingen annan
kalksten finnes någorstädes ofvanpå eller bredvid a-
lunschifferlagret, än den nu nämnda orstenep, Fpr-
öfrigt äro Hepatit- och Anthrakonit-bollarna i detta
lager en beståndsdel, som ingenstädes annars i Sve-
rige förekommer. Utom de vanligaste blinda små
Entompstrakiterna, som här äro ovanligt ymnigt in-
blandade i sjelfva alunmalmen, har man endast der
funnit fullkomliga exemplar af Entomostracites spi-
nulosus. — 2) Kalistens-lagret utbreder sig till an-
senlig vidd öfver nästan hela den ofvan utmärkta
slätten, allt från Fogelsång vid Lund, förbi Bjerröds
ladugård, till Kronevall, Tåstarp, Listgrpm och Tom-
marp, emellan hvilka fyra sistnämnda ställen det hin-
ner största bredden; och förmodligen älven mägtig-
heten. Man har nämligen derstädps, under sökande
efter stenkol, genomslagit det till många hundrade
fots djup, utan att hinpa dess botten, hvaraf. man
tyckes kunna sluta, att den icke har nå: on a-
lunschiffer-bädd under sig, utan hvilar i en fördjup-
' 57

üing i sandstens-grunden. Oaktadt den stora tjockleken
häller lagret sig ganska jemnt ofvanpa, i en allestädes
ungefärligen lika höjd af 5o fot öfver hafsytan, utan att
någonslädes visa blottade kanter, än mindre några be-
tydliga höjder. Således kommer det till läget allde-
les öfverens med Östergöthlands och Nerikes kalkla-
ger. Det har allestädes pä slätten, särdeles pä dju-
pet, en utmärkt svart färg af kolhalt och visar der-,
städes blott sparsamma, måttligt stora Orthocerati-
ter och Entomostrakiter. Endast vid Bjerröds ladu-
gård, der lagret är mera upphöjdt, har det tillika
derigenom fått en blekare grå färg och en betydliga-
re halt af Enkrinit-stumpar pch andra korallartade
ting, samt Anomiter, hvilka vi förut sett söka ytan
eller det högsta af hvarje trakt; men ingenstädes vi-
sar kalkstenen någon rpd färg. Så vida man änmi
blottat denna Skånska kalkstepen hafva dess lager al-
lestädes fullkomligt vågrätt läge, hvilken omständig-
het är af betydenhet vid frågan om föreningen med
de följande lagerna. — 5) Svart lerschiffer åtföljer
altid kalkstenslagret på hela Skånska slätten och lig-
ger, om icke alltid tydligen uppå det sammas blot-
tade mindre upphöjningar, åtminstone bredvid dem
i fördjupningar, der vattendragen framgå. Man fin-
ner på några ställen i denna schiffer större Orthoce-
ratiter och allestädes små Graptolither, Anomites
Pecten, en liten Mytilus, små Enkrinit-bitar o. s. v.
hvilket allt, jemle läget och bristande erstens inbland-
ning, visar att det är en till öfre sidan af kalkstens-
lagret hörande graptolithsehifier och alldeles ingen
alunschiffer. Dess lameller ligga väl för det mesta
58

vågrätt liksom kalkstenslagret, men binda sig Jock
icke alltid sa noga vid detta läge. Ingenstädes gör
denna schiffer i och för sig sjelf betydliga upphöj-
ningar pä slätten. — 4) Trapp bildar några små,
men till sin sträckning och tvära upphöjning ganska

märkliga kullar pä slätten, hvilka tydligen utgöra si-
sta länken af Skånska öfvergängs-bildningen. Man
ser en rad sådana kullar sträcka sig tvärs öfver den
bredaste kalkstensslätten frän SSV till NNO, (såle-

des parallell med stora Skandinaviska fjällryggen),
nämligen frän Bollerup till Tunbyholm. Straxt ö-
ster om Bollerups by framstryker denna kedja på jem-
na slätten så ordentligt rangerad, som vore det en

militärisk fÖrskansningslinea, så mycket mera ut-

märkt äfven på långt håll, som kullarnas toppar ä- ■

ro, på den annars skoglösa slätten, besatta med barr-

träd, hvilka alltid på så hestämdt sätt åtfölja trapp-
grund. Sjelfva trappstratum är icke mer än några
famnar tjockt, underbäddadt af en ljus lerschifter,
icke så olik den, som i Vestgöthabergen ligger näst

under trappen. Denna schiffer blir längre ned mör-
kare och tunnare, tills den af fältets damjord öfver-
täckes, sedan den blott några famnar varit upphöjd
deröfver. Den visar icke ofvan fältets yta några

Graptolither, men skulle dock på djupet kunna äga
dem. Trappkullarna vester om Tunby upphöja sig
på samma sätt och till samma höjd som de föregåen-
de, men visa icke ofvan jord någon underbäddning af
lersclnffer, utan blott en schiffrig trapp. Egentli-
gen'är det, som man ser ofvan jord, så väl vid Bol-
lerup som Tunby, blott kanten eller hörnet af ett
59

\

mot vester sig upphöjande lager, hvilket nedsänker
sin plansida åt öster med vid pass 4o graders lutning
fi-ân vågräta linien. Denna starka lutning, som al-
lestädes är lika, synes visa att lagret ej kan ligga på
den allestädes horizontella kalken, utan sannolikt sän-
ker det sig nedigenon? kalklagret och hvilar direkte
på sandstensgrunden, hvilken ofta, t. ex. vid Vasa-
holm, uppsticker ryggar, som hafva en dylik lut-
ning. *)

Innan vi gå vidare till de yngre formationerna,
som i Skåne komma så nära intill de nu beskrifna,
så kastom en öfverblick på alla nu dlntalta öfver-
gångstrakterna. Att de alla höra till samma forma-
tion är otvifvelaktigt af deras orthoceratiter, ento-
mostrakiter, läge emot uråldriga berget, o. s. v. Den
i förra seklet rådande tankan, att dessa trakter vore
blott mera mechaniska depositioner af ett hela jord-
klotet öfvertäckande haf, kan väl icke bestå vid en
nogare kännedom af läge och beskaffenhet. Om så
vore, skulle de val icke intaga så bestämda och om-
gränsade ställen, emellan hvilka intet spår till dylikt
finnes; icke eller* tyckas de då hafva kunnat fa så

*) Enligt hela den nu anförda kännedomen afSkSijes öfvergHngs-
trakt, blir den af Hr Hisinger gifna profil för östra Skåne, ic-
ke allenast ofullständig, utan också alldeles oriktig, Jag ha-
de tänkt gifva en ny profil-ritning deraf, liksom af den äfveii-
ledes mindre riktigt å oftanämnde tabell tecknade trakten vid
Siljan; men omöjligheten att meddela dem sådana som sig bordt,
Jiar afskräckt mig; och föröfrigt torde en uppmärksam läsare,
med tillhjelp af de nu mera tillgängliga förträffliga Chartorna
Öfver Skåne, kunna dessförutan göra sig begrepp om hela läget,
6o

olika beskaffenhet och olika upphöjning. Man fin-
ner att hvart och ett af vära större vatten har, inom
sina gamla stränder, en petrifikat-trakt, som både
i storlek och upphöjning temligen svarar mot hvart
och ett af dessa vattens ännu varande reciproka vidd
och upphöjning. Östersjön har de ojemförligt stör-
sta lagerna, Gottland och Öland, med 100-200 fots
höjd öfver dess nu varande yta. Venern visar den
dernäst största trakten, uppvuxen frän h jer tat af Sö-
dra Sveriges gfanitgrui)d , med de mängfaldigaste la-
gerna, till 600 fot öfver Venerns nu varande yta.
Siljans trakt har åter, i anseende till sina färre la-
ger,, blott 200 fots upphöjning öfver nu varande vat-
tenytan. De öfriga petrifikat-lrakterna, nämligen Vet-
terns, Hjelniarns och Skånes, öfverensstämma ännu
närmare med hvardera vattnets höjd, oaktadt den sam-
ma är som mest olika. Af allt detta blir det väl
mer än blott troligt, att på den tid, dä hvardera af
dessa vatten erhöll sin petrifikat-trakt, var det verk-
ligen skildt frän de öfriga och frän hafvet. Att de
frän nu varande hafvet mest skilda petrifikat-lager-
na, såsom Dalarnes, äga nästan lika många hafs-för-
steningar som Gottland, och således måste hafvabil-
dats i nästan lika salt vatten, bevisar intet emot det
anförda, Det är ganska möjligt att allt vatten, i stör-
re vattensamlingar pä jorden, under den tiden, ge-
nom någon okänd geologisk process fick sälta, och
alt sedermera denna saltbildning eller resultatet deraf
längst bibehållit sig i hafvet, såsom varande den stör-
sta af alla vattensamlingar och kommande närmast
jordens inre massa, sedan den i mindre, mera upp-
6i

höjda vattensamlingar, icke allenast upphört att fin-
nas, utan också till minsta spår blifvit bortsköljd.
De saltlager, som i Södra Europa ofta finnas i hö-
ga instängda bergsdalar, tyckas göra delta an mera
troligt. Föröfrigt dä man livad korallhalten i olika
berg vidkommer, erinrar att Öland, som ännu är
beläget uti salt vatten, saknat alla koraller, sa kom-
mer män på helt andra tankar om orsaken till denna
olikhet, än mer eller mindre salt vatten. Man ser
tydligen att öfvergångstrakter, som icke äga något
mera petrifikat-förande lager än kalken, concentrerai
sin petrifikai>bildande förmåga till densammä och så-
ledes gjort den rikast; då deremot de trakter, som
äga mångä olika lager, måst liksom dela sin förmå-
ga till dem alla och lägga i öfre lerschifferlagret,
hvad som annars kommit i kalklagret, såsom man
ser i Vestergöthland och till en del äfven i Skåne.
Det tyckes som hade en lefvande, både för sten-
massan och petrifikaterna gemensam, bildningskraft
styrt hela processen på ett sätt, hvilket nu ej mera
visar sig för våra ögon och som då upphäft nästan
allt sådant beroende af yttre omständigheter, som
nu mera äger run) i den oorganiska naturen. De
trakter, som blott hafva kalkläger förete en kalk,
som är mera fri från lei halt, så att den allmänt kan
nyttjas till kalkbränning, såsom på Gottland och i
Dalarne. En förmodad orsak till Dalska petrifikat-
traktens fattigdom på lera är redan uppgifven. Hvad
Gottland vidkommer, tyckes belägenheten långt ut i
hafvet kunnat verka detsamma. Det är åtminstone visst,
att de lerhaltiga lagren sedan tilltaga allt mer och mer
62

inåt landet, tills de i Vestergötliland hinna sin sie-
sta mägtighet. Näst efter dessa petrifikat-trakter's
belägenhet vid och uti de största vattnen, tyckes de-
las utsträckning förtjena uppmärksamhet. Man kan
icke se Olands raka utsträckning frän NNO till
SSV parallell med granitkusten, ulan att bli Uppmärk-
sam derpå. Gottland har samma sträckning, särde-
les hvad hufvud-äsarna vidkommet. Vid östra sidan
stå de högsta punkterna, Thorsbotg och Hoburgen,
i denna rigtning, och vid vestra sidan finner man
Carlsöarna, Wisby trakten, Högaklintm. fl. pä sam-
ma sätt. Hos Vestgöthabergen är Billingens sträck-
ning bestämdt densamma, och de andra kullarna när-
ma sig ansenligt derintill. Siljans petrifikat-trakt haf-
va vi. funnit bestå af tvanne grenar, hvaraf den ve-
stra bildar Digerberget, och den Östra ar liksom sam-
mansatt af Here ryggar: allt med den uppgifva huf-
vndsträckningen i NNO och SSV. Med den stora
alunschifferbädden i Nerike förhåller det sig pa sam-
ma sätt, och äfvensa med trappkullarna i sydöstra
Skåne. Dä man nu eftersinnar att denna petrifikat-
bergens sträckning är alldeles parallel med stora
Skandinaviska fjällryggens, frän Lindesnås ända till
NordCap, och med meddellinien af södra Sverige
särskildt, såsom en något särskild del af Skandina-
viska halfön, så följer väl otvunget deraf, att sam-
ma krafter deltagit i bådas bildande. Atankan le-
des härvid på den magnetiska kraften, som ofta,
äfven i sednare århundraden, haft samma rigtning,
och mot polen mera utströmmar ur jorden än när-
mare æquatorn. Det förefaller mig som hade dç
65

ai-örsta vattensamlingarna varit liksom ntlednings-
punkter för magnetiska kraften, i förening med petri-
fikat-bildande förmågan, och att detta utströmmande i
synnerhet concentrerai sig till vissa, under dessa vatten-
massor belägna ytor pä grundberget, der petrifikatber-
gens bildning blifvit liksom en fortsättning af uråldriga
bergets. De mindre skiljaktigheterna mellan våra sär-
skildta öfvergångsbergs natur torde kunna härledas frän
deras olika läge. Att Dalarnes petrifikat-berg vid Sil-
jan äro af alla de mest blottade pä allt brännbart,
och till sitt läge mest liknande graniten, tyckes kom-
ma af deras större afstând frän stora hafvet och gran-
skap med stora fjällryggen. Vestgöthabergen kun-
na anses, såsom nyss anfördes, hafva fått sin öf-
vervägande höjd af sin belägenhet på Södra Sveri-
ges meddellinea. Den öfvervägande kolhalt och der-
af härrörande svarta färg, som utmärker Skånska
öfvergångskalken, liksom den Norrska vester om
Christiania, tyckes hafva uppkommit af granskapet
med stora Oceanen, som i England och Frankrike
tyckes nedlagt sådan stor mängd af dylikt ämne. I
synnerhet tyckes läget vid sund hafva bidragit der-
.till, hvarom mera nedanföre i anledning af Kol-la-
gret vid Öresund.

Slutligen måste några anmärkningar bifogas om
den högre grad och olika art af odling samt nytta ;
som öfvergångstrakterna medföra, i jemförelse med
den öfriga uråldriga grunden. Det har förut i all-
mänhet blifvit anmärkt, att ju yngre en bergsforma-
tion är, dess lösare är den att sönderdela, desstjen-
64

ligare att förvandlas i fruktbar damjord, och dess
mera passande att snart frambringa organiska ting,
och derigenom dugligare till vexelbruk och jordfruk-
ters odling, med hvilket allt följer en hög grad af
smutsigt utseende. Så fruktbara och smutsiga trak-
ter, som en stor del af Tyskland ager (t. ex. vid Göt-
tingen, der all jorden af detta skäl är så lös att in-
ga landsvägar kunna bestå, utan underlag af sten)
hafva vi alldeles icke, i brist på Flötzformation af
nog utbredning. Vi sakna således i detta afseende'
den ena ytterligheten, och få nöja oss med att jem-
föra den mellanlänk vi äga uti öfvergångsbergen, ined
den andra, ytterligheten, eller den magra, renliga
urbergstrakternas art. Vara öfvergåugs-bergstrakter,
som utgöra nästan våra enda slätter af större vidd,
utmärka sig tillräckligen genom en särdeles smutsig,
lös jordmån, skogsbrist, godt. åkerbruk och derfore
små, dåliga korsverkshus med halmtak och trögare,
smutsigare invånare. Man igenkänner på denna be-
skrifning lätt Skånska slätten, Falbygden i Vester-
göthland, slätten mellan Vettern och Roxen i Ôstér-
göthland o. s. v. Ingen kan resa från Skåne uppåt
Småland, utan att märka den stora olikheten mellan
båda provincerna ; och öm man sedan kommer ned
på den nämnde Östgöthä-slätten, tyckes man åter
hafva hunnit åtminstone ett halft Skåne. Då vi se
de stora fördelarna till landodling, som öfvergångs-
trakterna äga, i jemförelse med de uråldriga, måste
vi väl beklaga att de förra icke intaga större yta af
riket, hvarigenom det med samma klimat skulle haf-
va blifvit ansenligt folkrikare. Men å andra sidan
65

tröstas vi i de magra, renligä, för skogs- och gräs-
växt tjeniigare urbergs-trakterna af iiivånarnes bättre
charakter och .själsodling, som något ersätter deras
ringa antal och gör Sverige till det, som det alltid visat
sig vara« —- Vid frågan om den öfriga nyttan af öfver-
gångstrakterna, komma väl Alunbru ken i främsta rum-
met, hvilka ensamt tillhöra dem. Sedermera kan väl
brandschifiern inagkommas såsom tjenlig till kalkbrän-
ning m. m. ; men någon annan stor nytta deraf, till eld-
ning i mera slutna ruin, torde knapt vara att vänta, i
anseende, till det odrägliga, svafvellika oset. Ännu o-
tjeniigare är den så kallade kolm. hvil k en väl till ut-
seende liknar vissa sorter stenkol, men i sjellva ver-
ket blott till texturen skiljer sig från den andra brands
schilfern ; och att dessa trakter icke äga riktiga sten-
kol ar beklägligen allt för säkert«

ycrlclig Flotz-foi’mation af den charakter y spin
ofvanför blifvit uppgifven, finnes, såsom älven re-
dan nämnd t är> endast vid Skånes stränder, sam! ut-
gör älven der endast några små strödda, fläckar af
sådan calcinerad art, som tillhör halsstränder och
bildar slutet af flötz-formalionen. Man urskiljer tren-
ne former deraf, nemligen Muschelkalks len, Krita oeb
Stenkolsflötz«

i) Mùsclieîialisien i nordöstfä delen af Skåne,
Inellan Småländska bergen, norra åsen och Östersjön
eller eihellan Ifö- och Finja^sjöär. Den tyckes bland.
Skånska flötzlagerna böra sattas främst, afvert Ull föl-
je af sina myckna utdöda skalkräk, hvaribläiid Be-

Svea L
66

lemniterna och Ammoiiiteriia i synnerhet äro märk-
värdiga, säsoip ingenstädes annars hos oss förekom-
mande , ehuru allmänna de ock äro i all Tysk flötz-
kalksten. Föröfrigt äger denna kalk blott tväskaliga
musslor med cartilaginös cardo, hvilken omständig-
het hänförer den till Tyska Mussle-kalken, ehuru
den â andra sidan skiljer sig frän al* bekant kalksten,
i synnerhet med sina Anomiæ craniolares af Here
förändringar. Man har derafflere blottade brott^ un-
gefärligen i en linea från Oster till Vester, hvilka.
något skilja sig i 5 olika trakter, a) Den Östligaste
trakten omkring Ifö är den minst undersökta , men
den mest utmärkta med sitt ymniga förråd af de
fabulösa Brattenborgs-penningania (Anomia craniola-
ris, Linn.), hvilka nu mera mest ligga lösa. Man
har likväl också funnit dem fastsittande i stycken af
en ganska fast, tät och alldeles icke vittrande kalk-
sten , hvars lager ännu är mig obekant, Så vida man
ännu vet ligger Ifö kalklager föga upphöjdt öfver haf-
vet, utan att stödja sig mot, uråldrig - klyft. —
b) Vid Bahls b er g ligger ett kalklager, som tilldragit
sig mycken uppmärksamhet öch bör nogare beskrif-
vas. Sjelfva Bahlsberget är uråldrigt, bestående helt
och hållet af riktig granitmassa, som mot söder, ut-
skjuter en lägre stenudde till midten af Råbbelöfssjöns
vestra sida, nedemot gården Näs eller midt emot den
på andra sidan om sjön belägna Österlöfs kyrka. Det
anses för det högsta berg i orten och näst Rommele-
klint föi’ det högsta i Skåne, hvilket icke saknar all
riktighet, då. dess af få besökta och från all matjord
blottade granittopp verkligen stiger mer än 200 fot
67

ofver närmaste sjö. Pâ sidan af delta berg mot syd-
vest, i tätaste skogen, visas leraning efter en uti damm-
jorden uppkastad graf, som blifvit kallad Fläsk e-g r a i
Ven,derföre att den under Sriappbäne-tiden tjent till
Sofvelvarors undangömmande. Anna längre ät vester j
der skogen upphör att växa i anseende till den för-
ut pä Bahlsbérgets sida varande goda matjordens upphö-
rande, linnes en literi dald^ söm skiljer egentHgä Bahls-
bergets växtliga sida frän ert utom varande steril
sandbacke, öfverströdd med stora, rundade granit-
block. Deamä sandbacke' kommer med sin yttre si-
da helt nära intill Råby gärd i Filkesta socken, och
tyckes med sin högsta kulle icke hinna mer än 70
fot öfver Räbbelöfs sjön. I den nämnde lilla dälderi
och bortåt sandbackens sida finnes öppningen till (Se
namnkunriiga underjordiska gångarna , hvilka derifrån
Sträcka sis mot vester inimder sandbacken och äf all-

O

mogeii anses för att vara utfrätta af det vatten, som
ses utrinna i öppningen och åter i fortsatt riktning
nedgå i jorden. 'Det ser ut som hade vattnet, Sedan
det ofvanför samlat sig på Bahlsbergets ogehomfrängl-
liga granit häll, flutit nedåt och genomfrätt det ofvari-
pa hällen liggande kalklagret samt således åstadkönl-
mit de beundrade underjordiska gångarriä, hvilkas
hvalf på ett ställe blifvit så svagt .att det brustit, och
derigenom bildat den omtälte dälderi och öppningen
deri. För detta vattnets skull, som ömsoin vidmagt-
håller öppnirigen, ömsom låter den tillfalla, har in-
gen kalksteri kunnat brytas i de naturliga gångarriä
utan man har straxt söder orii den naturliga öppnin-
gen gjort en graf öch derifrån indrifvit en stoll uti
G8

det vester om varande kalklagret., hvilken stoll går
ansenligt djupt under sandbacken och kanske sjelf ic-
ke liar 5o till 4o fots höjd öfver Rabbelöfssjön. *)
Sjelfva kalklägret., ehuru bestående nästan blott af
Mussleskal, ar så härd t, att man till kalkstenens vin-
nande måste spränga ined krut, så mycket inerasom
det icke har några aflossningar; men då stenen får
ligga, i luften vittrar den på ytan och faller småning-
om sönder, under afgifvande af en ammoniakalisk,
eller kanske mera phosphorisk lukt. Snäckskalen uti
denna stenen äro icke allenast ymnigare, utan ock-
så större än i de andra lagerna, mest' bestående af
Ostracites labiatus och diluvianus, Terebratuliler, A-
nomites costatus, Belemniler m. m. — c). Tgna-
b erga-kalklager ligger på roten af den granitås,
som med vid pass i5o fots höjd .sträcker sig från
Skepparslöf till Finjasjön. Sjelfva kalklagret är nå-
got upphöjdt öfver den norr oui varande dalens bot-
ten, och bildar ett slätt fält af obestämd vidd, men
som i utsträckning visst mycket öfverträlfar Bahls-
bergslagret. Det egentligaste Ignaberga kalkbrott,

*} De gamla beskrifningarna pa det märkvärdiga Bahlbergslagret
hafva derom förr meddelat mig ett sä oriktigt begrepp, att jag,
efter undersökning pä stället, trott mig bora genom en om-
ständligare beskrifning gifva andra ett bättre. Man må icke tro
att sjelfva Bahlsberget är af kalk ; det har blott ett kalklager
pä sin fot mot vester. Afven på den annars så förträffliga
Chartan öfver Skåne, af Geographiska Inrättningen, står ett Eahls-
berg tecknadt vid Bahlsbyn , hvilket alldeles icke finnes. Bahls-
berg och Bahhby ligga icke bredvid h varan dra , utan på hvar
sin sida om Rabbelöfssjön. Kalkgrafven , Fläskegrafven och de-
nn der jordiska gångarna äro icke detsamma , ut an alla väl skilj-
da från hvarandra.
som tyckes intaga medelpunkten af hela lagret, vid
pass en attondedels mil sydost om kyrkan, visar den
vackraste kalk i hela orten, bestående af hvita korn,
for det mesta af senapsfröns storlek, sa litet förena-
de att massan faller sönder för fingrarna. Af denna
korngyttring bildas hvarf, i hvilkas aflossningar alle-
städes ligga glest strödda så kallade Crania ignaber-,
gensia, (som annorstädes icke äro funna, och aldrig
öfvergå i Brattenburgcnsia) tillika .med Terebratuli-
ter, Ostracites aurieularis, Anomites spathulatus,
Belemniter, taggar och vårtor af Eehinites Cidaris,
små bitar af Millepprer m. m. Den närmast derintill
varande öppningen är Tykarps kalkgrufva eller stoll,
som drifves i en nästan lika lös, kornig kalk, men
som är nästan utan alia skal och dessutom har uti
sig små runda körtlar, (som Hasselnötter) eller afnöt-
ta bitär af kiselartad natur, hvilka kanske hafva nå-
gon analogi med kritlagernas flint-bollar. Litet län-
gre bort vid Ved hygget har varit ett kalkbrott,
.som gifvit grå och mycket sandblandad kalk, utan an-
dra petrifikater än små släta Ostrakiter, sådana vi
nedanför finna i mera kritaktiga lager. Dâ alla des-
sa kalklagrena i godhet sä snart aftaga mot sidorna
och. föröfrigt äro af så olika beskaffenhet , har man
väl ej skäl att, tvärt emot allt utseende, nödvändigt
vilja anse dem alla för sammanhängande. Fastme-
ra synas de vara åfsöndrade bäddar, nedlagda tem-
ligen tillfälligtvis och utan förberedelse genom nå-
gon öfvergangs-stenart, pä den uraldriga granitgrun-
den; och förmodligen hafva de i ålder och natur me-
ra likhet med följande läger, än inan vid första på-
seendet förmodar.
7°

s) De lösare kritaktiga lagerna, soin ligga
Vid Skånes sydligaste strand eller utom de uråldriga
Jiöjder, hvilka mot söder begränsa den redan beskrif^
na, af svarta sten arter bestående pfvergangstrakten,
ärq ännu mera från livarandra afsöndrade och till
vidd obetydligare än de nyss anförda kalkstenslager^
na. De synas bäst kunna anföras efter deras belä^-
genhet från öster till vester, och sannolikt skall man
efter läget snarast finna nagen likhet, så väl med
de redan beskrifna östra lagerna, som med den ne-
danför följande apstraPlötzen. A) VidSvenstorps
qvarn (mölla), i gränsen mellan Ilerresta och ln-r
gelsta härader, finnes en mycketsandhaltig kalkstens-
bädd, som blifvit genomskuren der landsvägen gar
öfver vattendraget. Den beslår af omväxlande sten-
hårda, mest kalkhaltiga lager och sandlika, mest af
kisejsand bestående floar, hvilka båda innehålla sam-
ma bugtade cylindrar och analoga små Ostreæ samt
andra organiska former, med dem som finnas i häst-
följande kritlager. Man k;,n verkligen säga, att den-
na sandaktiga kalk å ena sidan närmar sig till den
ofvannämnde Vedhyggestenen, och å andra sidan
skulle den alldeles likna kritlager, om blott dess sand-
haltvore sammansmält till fliutbollar. B) Kritlagret
vid Limhamn, söder om Malmö, innehåller till
största delen rätt fasta kalkstensflisor, som icke äro
olika de fastare floarna vid Syenstorp; men mellan
dessa flisor ligger alldeles pulverulent krita, späckad
med flintbollar och Echiniter, alldeles liknande Mö-
ens och Rügens kritlager. Genom hvilken operation
naturen sä lätt kunnat förvandla sandig kalk till flint-
I1

bollar och krita är alldeles obegripligt. Man känner icke
Limhamns lagrets utsträckning, men efter allt utseen-
de kan det icke gâ vida med bibehållande af samma na-
tur. Det höjer sig icke mänga alnar öfver hafsytan och
röjer sig således alldeles icke under den allt betäckande
dammjorden, hvarutinnan det mycket skiljer sig frän de.
nyssnämnda utländska kritbergen. För det närvarande
uppbrytes kalkstenen vid Limhamn utur några gropar,
grafna i en åker here stenkast frän kalkugnen och
hafsstranden. Man finner der, jemte Echinites scu-
tatus och de nämnde bugtade cylindrarne , några ko-
niska former, som tyckas äga analogi med Gösarps
tutformiga bildningar uti mergel. Huruvida och pä
hvad sätt denna krithaltiga bildningen sammanstöter
med den nu följande, kolförande sandstenen, är väl
obekant, men det synes ej otroligt, att sedan den
omkring Skånes stränder strödda Flötzbildningen från
nordöstra sidan, der den består nästan blott af kalk,
under fortskridningen åt söder upptagit allt mer och
mer sand i sin blandning, får den på vestra sidan allde-
les öfvervägande sandhalt och tillika, i stället för
kalken, lera och stenkol emellan sina lager. Det är
åtminstone visst alt alla dessa Flötzer till bildnings^
lid så öfverensstämma, att de alldeles med rätta bbl-
vit satta bredvid hvarandra på Karstens åberopade
Tabeller.

5) Stenkolsfårande. Sandstmslagret vid Öresund
är ganska märkvärdigt, icke allenast, såsom hos oss
det enda i sitt slag, ulan äfven lör den stora nyt-
ta som man deraf lofvat. sig. Ehuru i sig sjelft till


vidden föga betydligt, är det dock ojemförligt det
största af alla Flötzlager i Sverige. Sjelfva sandstens^
lagret har en temligen ansenlig sträckning utmed stran^
den, men kolfyndigheten inskränker sig inom en dryg
svensk mils bredd på alla sidor om Öresund, da näm^
ligen sjelfva sundet antages för ! mil långt frän Hel-
singborg till Viken (hvarigenom hela den kolfyndi-
ga trakten blir inalles 5 mil i längden). Denna lik-
formiga utsträckning omkring sundet tyckes hafva
sammanhang med kolets tillkomst, och det sa mycket
mera som den ofvanbeskrifna skånska svarta kalkste-
nen har ett något analogt läge i ett forntidens sund,
af hvilket allt blir troligt att hafsvattnet, under dess
rörelse genom dessa tränga öppningar, fält särdeles
tillfälle att nedsätta ämne för kolbildningen. Denna
kolförande sandstenen är mycket mera tunnskifvig
och lös än den ofvan omtalla Öfvergångs-sandstenen,
Och dessutom mycket lätt derifrän skild gejiom sin
benägenhet att emellan sina Dger upptaga åtskilliga
lösare jord- och stenarler, i synnerhet lera och mer-
gel. samt 'slutligen stenkol, hvilka sednare på långt
hall gifva sig tillkänna genom en egen sa kallad sten-
kolssvärta emellan sandstensskifvoma; och allt det-
ta med en obeständighet i lagerförhållanden, som
äfven hänvisar på dess ui;ga , mera tillfälliga ursprung,
Der stenkolssvärtan samlat sig till, betydlig mängd
bildar den först tillsammans med leran så kallad
svarthall, som är en, i anseende till sprakande och
andra i elden visade oarter, till eldning oduglig sort
brandschilfer, uti hvilken sedermera, under tilltagan-
de godhet, uppkomma fina, glänsande ränder af kol,
som göra don till så kallad flis eller brukhar brand-
Schiffer. Dessa bâda .schiffersorter äro dock af helt
annan natur, än den uti öfvergångsbergen befintliga
Brandschiffern. Då dessa kolränder utgöra vid pass
hälften mot den icke glänsande svärtan får massan
namn af dåliga stenkol ; • men da kolränderna bli så
rådande att alltsammans kan spricka på tvären och
der öfverdraga .sig med en hvit hinna, heter det go-
da stenkol. De icke glänsande sv ärtränderna för*
blifva dock merendels, äfven i de goda kolen, syn-
liga och bestämma massan att hufvudsakligast dela
sig på längden, hvilket gör att denna kölsort förtje-
nar nanm af schiflerkol och tillika får en mager,
mindre stark beskaffenhet. De mesta stenkol, som
1 Skåne blifvit upptagna vid Vallåkra, Bosarp m. 11.
,st., hafva varit så magra, att de i eld icke gifvit tec-
ken till pösning, slaggning och sammanlödning, så-
ledes nästan odugliga till jerns smidning. Ehuru se-
dermera vid Höganäs kolen tilltagit i fetma och styr-
ka, så halva de dock alldrig at allmänheten blilvit
lika värderade ined de i handel vanliga och egent-
ligen i sin sort sämre Engelska stenkolen, förmodli-
gen derföre att de icke beständigt visat samma go-
da egenskaper *), Ibland finnes sa väl i sandstenen,

Man känner sä li tet på elt vettenskapH-t. sätt orsaken till sten-
kolssorternas olika egenskaper, att inan måste antaga allmän-
hetens uttryck vid deras pmialapde. Sådana schiflerkol, som
de svenska äro , kallas väl magra i synnerhet för deras förhål-
lande i eld; men de visa äfven utan på mera glasglans än
felaktigt utseende, I allmänhet belinnaa de stenkol magrast,
ßqm, i likhet med dessa svenska, förekomma i de yngsta bild-
ningar i sammanhang med kalk och i synnerhet kritlager. Der-
(saiot hafva de kol visat sig vara fetast och bäst, som ligga i
t. ex. vid Ryd, som i svarthallen, vid Bosarp, små
fläckar af fibröst kolämne (fasriger anthrazit:
Karsten), som af allmänheten orätt anses för verkliga
trädkol. Annars hafva i Bosårps grufva stammar,
som det tyckes, af verkligen förkoladt träd blif-
vit funna, hvilka i, elden bläddra och kröka sig på
ett eget sätt, samt efterlemna en hvit aska. Dessa
stammar synas härröra af drifved, som med hafvét
kommit frän andra länder. emedan intet mera tec-
ken hvarken till grenar eller blad funnits. Hela den
kolförande sandstensflôtzçn är, pä ett besynnerligt
sätt, i saknad af alla slags lemningar efter på stället
lefvande organiska ting, hvilket skall vara händelsen
med alla dylika unga, stenkolsförande bildningar. Man

de äldsta flötzlegerna, nära intill störreuråldriga berg och emel-
lan stora lerschifferlager, helst af mycken jernhalt, hvilka be-
klagligen visst icke finnes hos oss. Uti sådana äldre stora koD
Jlötzer visa sig en mängd aftryck efter landväxter i den om-
gifvande Schiffern- Sjelfva kollagret är icke omgifvit af dylika
svärtor som lios oss , an mindre finnes sådant inuti kolen; ut-
ån hela kolmassan är mera likformig allt igenom , liksom ge-
nomdragen af en fetma och visande en fetaktig glatis på hela
tvärbrottet, hvarmed dess feta, pösande och vidlådande, samt
starkt och länge hettande förmåga i eld tyckes stå i samman-
hang. Det ser ut som ägdo en mera jemn och fullkomlig för-
ening mellan kolämnet och bitumen rum i de äldre, så kalla-
de fela kolen; då deremot i de yngre magra kolen icke alle-
nast en dol af kolämnet låge utanpå som svärta , utan äfven
det Öfriga släpte sitt bitumen för snart ifrån »ig i elden. Med
kolens jemnare godhet i de äldre utiändsl», kolförande flöt-
zerna följer också ein större beständighet i sjelfva kollagrets
tjocklek och sträckning, hvilket allt gör att de kunna arbetas
med fördel, da de yngre icke en gång bära kostnaden.
7 5

har endast vid Rya, nil sandstens-aflossningarna, fun-
nit svarta mer eller mindre breda, stundom greni-
ga streck, någon gäng sönderbrutna i rutor liknan-
de fjällen pâ en fisk, som alltförväl kunna vara blot-
ta figurationer.

De lösa jprdlagpnUa i Sverige bestå hufvud-
jsakligen af större och mindre granitstycken, som all-
mänt äro kända under namn af gråsten och som al-
lestädes äro så kastade öfver landet, att icke en gång de
af öfvergångskalk bestående, långt ut i Östersjön be-
lägna öarna, äro fria från denna betäckning. Endast
dalslätter och sandfält visa eu annan yta, hvilka ut-
an tvifvel bildats af det slamra, som lagt sig öfve»
den äfven derstädes varande gråstensgrunden. Detta
förhållande tyckes vara så allmänt öfver hela Sveri-
ge , att man föröfrigt hya'd de lösa jordlagerna vid-
kommer, icke har att anmärka mer än en eller an-
nan märkvärdighet för sarskildta trakter. Det be-
synnerligaste är visst de stora ryggar af grus och sten,
som på Mälarns och Hjelmarns sjättei’ stryka från
norr till söder så oaf brutet, att de fortfara tvärs i ge-
nom sjelfva dessa stora sjöars vattenbassin. Den
mängd af porphyrbitar, som finnas åtminstone i de
Östligaste af dessa, såsom i Upsala-åsen, bevisa att
det vatten, som nedlagt dem, kommit från Dalarna;
och då man betraktar Dalelfvens ursprungliga rikt-
ning blir det icke osannolikt, att densamma hufvud-
sakligen kunnat åstadkomma allesammans i den sto-
ra flödning, som vi se hafva öfvergålt Sverige och
hvarom ofvanför är taladt. Sjelfva Käglan och Tive-
den tyckas liufvndsakligen vara sådana uppkastnin«


gar. Alla dessa åsar ocli hedar i medlersta Sverige
äro dock icke sä ofruktbara, att icke åtminstone skog
kan växa pä dem. En sådan olycklig märkvärdig-
het tillhör ensamt södra Sverige, och bor visst icke
med stillatigande förbigås. Några för sin stenighets
sk till alldeles skog lösa trakter finnas i Vestergöthland
och Vestra delen äf Småland, t. ex. nordvest om
Mösscberg. Att dessa, liksom nästan alla andra Sven-
ska trakter, fått sin gråstensbetäckhinglångväga norr
ifrån, synes vara bevisligt bland annat af den sten,
som ligger på norra sidan af Kinnekulle och hvar-
om talas i V. A. II. 1767. s. 29. Ånnu mera un-
derlig tyckes den stora, för sands skull skoglösa trak-
ten af sydvestra Småland vara, hvilken utmed La-
gaåns medlersta del sträcker sig allt från Dörarp
Lill Traheryd. En dylik, men mera stenig, skoglös
trakt förekommer i Nordvestra Skåne omkring Rya,
örkelljunga m. m. Att detla allt härrör från den
stora katastrophen, som bildat Svenska jordlagerna,
är ingen tvifvcl.

Sedan allt detta erhållit sin ungefär nu varande
utbildning fick landet sin närvarande organiska vei id,
såväl af växt-som djur-riket, och sin befolkning. Att
båda delarna förut felades, är ingen tvifvel, då inga
lemningar efter någondera finnas, hvarken i fasta
bergen eller i lösa jordlagerna. Elter den tiden tyc-
kas skalbei'gen vid Uddevalla tillkommit, i hvilka
ben af vertebral-djur verkligen förekomma, äfven-
som de små hafslemningarna vid Upsala och flere-
städes. Så vida bekant är finnas ingenstädes på jor-
77

den lemningar efter nu lefvande varelser, bland de
utdöda, som äro begrafne i bergen och de större lö-
sa jordlagerna. AlVen de nyligen vid Guadeloupe
uti löst liggande kalkstensgyttringar funna mennisko-
benrangel tillhöra säkert en nyare lid, som visst icke
är oförmögen af all slags stenbildning i smått, men
helt säkert af den bergsbildning i stort, hvilken ut-
gör Geologiens föremål och bestämmer dess gräns.

G. Wahlenberg.
ANMÄRKNINGAR

ÖF VEK

GAMLA NORDISKA SÂNGËN,

Lj ti inledningen till första delen af de Svenska fölk--
visorna, utgifna af Geijer och Afzelius, har jag lå-
tit yttra: i) att de gamla nordiska visorna hade eil
egen scala, skild så väl från Kyrkotonernas, söm de
moderna ton-arternas, — samt 2) att denna scala vo-
re gemensam för den Skandinaviska, Tyska, Engel-
ska och Skotska folksången. Jag vill nu genom nå-
gra anmärkningar upplysa och beriktiga dessa yttran-
den. Den gamla Nordiska scalau ar: d, e, f, g, a,
b, c, d, upp- och nedåt: — så vidt den nemli-
gen på claveret kan uttryckas; ty äkta sångare och
sångerskor bland allmogen, på hvilkas öron den mo-
derna musiken ej haft någon inflytelse, taga i den-
na scala, efter livad man kimnat iakttaga, tonerna
b och. c högre än vi. Huru de ölriga tonerna svaf—
va, kan jag ej-ännu med säkerhet säga. Man bor-,
de, för att fullkomligt bestämma scalan, halva hört
och jemfört folksången i de flesta af rikets Provin-
cer. Undersökningen vore intressant. Men till af t
anställa den är jag för fattig, och livem vill väl be-
stå kostnaden?

Jag förutser en invändning. Man skall säga:
demia sa kallade egna Nordiska scala äi' ju ej an-
nat än en transposition al Kyrkoscalan i a , eller så-
som den vanligtvis kallas denÆoliska tonen? Genom
hvad jag anmärkt om tonernas sväfning i den Nor-
79

diska scalan, är redan detta inkast i sjelfva verket
Vederlagdt. Jag anmärker dock vidare: att inan i de
akta, gamla folksångerna aldrig skall finna en enda
ö£verskridande eller förminskande följd, t.
ex. f, gis, — h, f, — c, gis o. s. v. — svårligen
ett 6 toners spräng. Kan allt det samma sagas om
Kyrkoscalan i a ? och äro dessa skilnader blott till-
fälliga? — Hela gängen af modidationen visar dess-
utom en olikhet, som bättre låter sig kännas än be-
skrifvas. Slutfallen hafva många egenheter, hvilkas
alla förändringar jag ej ens ännu, efter så lång tids
sysselsättning med den Nordiska folksången, tilltror
mig alt uppgifva. För våra Dur- och Moll-öron lå-
ta många jif dessa besynnerligt. Ej så för allmogen,
som vid dem är van och ännu for den moderna
musiken mest förblifvit främmande. Vill man i de
gamla visorna införa några af dessa förmenta förbät-
tringar i melodien, som ett modernt öra skulle for-
dra, svaras ofta af den sjungande: Herrn vill att vi
skola sjunga på nya viset. Jag har sjelf fått dettä
svar, så i Tyskland som i Sverige«

Jag har haft tillfälle att jemföra en stor mängd
af dessa melodier. Jag har i synnerhet, fästat mig
vid dem, som, derigenom att de i modulationer af-
veko från våra vanliga tonarter, uttryckte en origi-
nell Charakter. Resultatet af denna jemförelse bar
varit, att deras grundscala är den, som jag här upp-
gifvit. Jag medger att man i minsta delen vanligt-
vis träffar den fullkomligt ren och utan främmande
och sednare tillsatser. Dessa tillsatser äro ofta af en
sâdaii beskaffenhet, att jag ej alllid kunnat åferstälid
sången till hvad jag ansett dess ursprungliga renhet
fordra. Det har ej alitid varit möjligt att afgöra,
om afvikelserna skolat sättas pâ en okunnig uppteck-
nares eller sångares räkning, och jag beiinner mig
sjelf för nära hufvudstaden, för att ofta ha tillfälle
att höra den äkta sangen ur folkets mun. Jag är öf-
vertygad att om detta tillfälle gafves, skulle de me-
sta af dessa störande afvikelser i melodierna af: sig
sjelfva försvinna,, och visa sig såsom främmande tilD
satser^

En djupare gripande anomali måste jag dock
nämna. Det finnes för de gamla visorna äimu en
scäla, söm jag i början höll för den ratta nordiska^
Den är sålunda sammansatt : d, c, f, gj a, b, a,
h, c, d, derenlot nedåt alltid, d, c, h, a, g, lye,
d. Dek vill säga att om'en melodi ej går ölver 6
toner tages alltid lilla Sexten, men gar melodien öl-
ver 6 toner tages alltid stora Sexten. Inledningsto-
ner inblandas öfverallt, såsom i tonen a, t. ex. a, gis, a ;
tnen faller melodien t. ex. e, d, c, h, a, g , sa tages all-
tid bestämdt g, aldrig gis, och det till och med ide
minsta figurer, såsom:

I T X T
4 R S 4

a, gi.s, a, g,
öm neniligèn perioden slutar. Dissonanser förekom-
ma aldrig, om ej såsom genomgående: och mall
skall härvid ej låta förvilla sig af sångarens förslags-
ïioter, hvilka göras med den största hvasshet. Mail-
ga anse dessa orätt för stam-noter.
èi

Deiiiia nu nämnda Scalas egenheter återfinner
ihan verkligen i de flesta gamla nordiska visor. Jag
har likväl kommit ifrån den tankan, att anse dert
för den ursprungliga. Den af dertill för mycket
sammansatt, hvilken jag derföre Vill kalla den sam-
inansatta Scalari. JSTär och hùfü denna upp-
kommit af den förrä enklare, vill jag ej âtarà mig
att säkert bestämma. Jäg tror dock att den uppkom-
ihit under Medeltiden genom Presternä.

Ju längre inan kommer från hufvudstadéri Öch
;	;	....	n

m i landet, ju renare är i allmänhet folksången; — Män
kan säga att Cliofalsäxigehs renhet efter dess e g n ä
Scalor tilltager i samma förhållande. Allmogen sjun-
ger ofta sina Choralér förundransvärat riktigt, i
Synnerhet der intet Orgelverk finnes. Det är meren-
dels organisterna, som misshandla dessa Choralerj
hvilka dock äro det största, som den Tyska inusikeri
haf ätt uppvisa; ty Luthörs Choral ar vida skild i-
fran Lätmskd Sången. — Sjelfva visorna sjungas alltid
enstämmigt. Jäg känner intet enda undanlag fråd
denna regel. Ringlekär äro de enda jag hört Sjun-
gas flefstämmigt af allmogéh. Deremot sjüngäs vi-
äofnä ej sällän med accompagnement af en fiol (eliéf
liÿckelbârpâ), men med eii annan stänmirig, än den vän-
ligä. Deii Accompagnerande rättar sig deri efter sån-
garen, att tonerna b och c i scalan blifvä högre äd
i vår vanliga. Näst Fiol bch Nyckelharpa är Vall-
hornet det enda instruhientj sotn jag vet vant i
bfuk bland Svenska Allmogen. Det brukas äfveii

Svea I.	**
Ha

ait accompagnera, och har högst g toner, ej andra
än de, som tillhöra den omnämnda scalan; b och 4
tagas med half betäckning pä det hal, som tillhör
denna ton. Andra Vallhorn äro utan hål och. bru-*
kas till rop och signaler. — Efter hvad här anfördt är
om sättet att föredraga folkvisor, kunde det ej fal-
la mig in, att satta dem flerstämmigt *) eller någon
del af dem. t. ex. det så kallade om q va de t, ichor,
hvartill detta val aldrig varit ämnadt. Deremöt til-
låta de gamla visorna, både genom sin natur och
ett redan gällande bruk, instrumental-accompag-
nemuit, och jag har gifvit ett sådant, i den talikå
att ett accompagnement, rätt behänd lad t, skulle kraf-
tigare utveckla den originella Charakteren af sången.
Dertill fordras åter att strängt hålla sig vid den grund-
sats , att ingen ton må i accompagnement förekom-
ma, som ej hör till sångens egna, naturliga scala; —
samma grundsats, som galler om den harmoniska
behandlingen af Kyrko-tonerna. — Jag har i de nyli-
gen utkomna bägge häften af folkvisorna följt denna
grundsats vid alla de melodier, hvilkas ålder och äkt-
het synas mig satta utom tvifvel. Någon gång har
jag för jemförelsens skull lemnat både en modern
och en antik behandling af samma melodi. De rent

fyrstämmigt eatt melodi finnog likväl af mig under Nio y
i första delen al Folkrisorna. Jag behandlade den så för ro
akull, emedan den på detta sätt liknade en gammal, hvad man
kallar, Rundgesang, och emedan sjelfva melodien, enligt
mm öfvertygelse, ej är af de rätta och äkta, och behöfrer än-
nu, efter flera undersökningar, lättelaer, innan den med sä-
Kerltak km bestäiamas.
85

füodernä melodierna har jag naturligtvis ej gjort mig
samvete af, att handtera såsom sådana; men de fle-
sta dock med hänseende till deras chärakter t. ex.
Ack hör du liten Karin! —I den första delen
skall man i allmänhet, i dessa afseendeii, finna mig
miiid^e consequent. Det kommer déraf att jags e-
huiu gammal, lärt något sedan det skrefs»

Den har uppgifna scaVm anser jag ligga till grund
ej blott för den Svenska, u!dn äfven för hela den
Skandinaviska folksången, som således i sina gamla
lemningar enligt donna bör behandlas; Att det sam-
ma äfven skulle gälla om den Engdska och Skot-
ska, är ett yttrande, som jag vid närmare betänkan-
de hellre vill återtaga än bevisa. Ddremot leda mig
flera spar pa den Iankan, att denna slägtskap äger rum
emellan den Skandinaviska och gamla Tyska folk-
sången.

x

Jag ar (odd i Thüringen, hölls tidigt till niti-
sik, spelte Iran 9 ars ålder orgorna till Jen Kyrko-
musik, Som om söndagarne uppfördes af S holgossai\
ÉTandl verkare och Bönder, hvarvid Scholmästaren gjor-
de CapeUmästal'e-ijenst. Om Hösteir vår fbgeljäg-
ten ett af mina käraste tidsfördrifi Jag uppehöll
mig da i skogen flore dagar, stundom 2 mil från
mitt, hem, ibland kolare. Någrp af dessa, voro mi-
na bästa vänner: de kunde många Sägor öch en o-
falig mängd så kallade Sriäpperlieder — såbenähi-
iiäs folkvisor i min hemo: t. — Att sitta hos dem i dë-
ràs hyttor och höra på äfventyr om förtrollade Prin-
84

Mit och Prinsessor under det den nattliga vinden sU*
sade i de uråldriga träden — trakten var mellan
Oberschönau och S tur tz ha usen — gaf tnig
ett nöje, som jäg ännu påminner mig med en väl-
lustig rysning. I synnerhet kommer jag ihog en dia-
logiserad Saga bra eti Prinsessa, som förvandlades i
en fogel ock fängslades i bur. Delta tillstånd skul-
le vara till dess hennes älskare, hvilken naturligtvis
var en Prins, skulle under hvad skepnad som helst
åtnjuta hennes högsta gunst. En mbdlidsam Troll-
quinna förvandlar älskaren i en Domherre, på det häri
mätte kunna uppsöka deri Sköha. De älskande träf-
fas efter mänga äfveiityr, vilkoret uppfylles , förtroll-
ningen upphör och i detta Ögriablick instämma bäg-
ge ömsesidigt i en kort säng, hvars melodi outplånligt
fästat sig i mitt minne, ehurn jag alldeles förgätit
orden. Melodien var sådan som den här finnes anförd:
S3

Jag påminner mig äfven melodien till en' dans
frän Thüringen. Jag hörde den der ofta hland fol-
ket vid deras bröllopp, dä man efter gamrnal plägsed
dansade kronan af bruden. Jag bifogar den äfven:


Vid de takter som äro betecknade med Forte
Instämde hela menigheten med skri. Begge dessa me
lodier äro i samma scala, som den jag angifvit lig
ga till grund för den Nordiska folksången,
87

Alt den Lappska sangen, ehuru till Charakteren
helt olika, dock— enligt allt hvad jag af den känner —
rör sig innora. samma grund-tonart, som den natio-
nella Svenska, ar äfven en underrättelse, som ej skall
sakna intresse. Pä i/Sotalet kommo några Lappar
med Renar till Stockholm. De befattade sig med att
spä, hade trummor, pipor, och ett slags fiol, samt äfven
ett instrument, som liknade Trumpet marin. Des-
sa Lappar besökte mig under sitt vistande i staden of-
ta., nästan hvar eftermiddag, trakterades med KLalle,
Bränvin och Tobak, hvaremot de regalerade mig
med spådom och musik efter deras sätt. Fingo de
intet eller för litet till bästa, sa bekom jag straffsånger.
En af dem talade väl Svenska. De voro t venue mans-
och trenne qvinspersoner. All deras säng lör< loll mig
som improvisa tion, hvilken de beledsagade medolikaat-
börder. Deras melodi var mer declamation, än lång-
sam, än hastig; än deelamerade en alldeles ensam, än al-
la tillsammans. Stundom gränsade denna mimiska de-
clamatiqu till det mest, sublima. Den declamèrande
tycktes rasa, hans tal flög som ljungelden. I syn-»
nerhet var detta fallet, då han föll i en spådom om
det tillkommande. Introductionen, som alltid ratta-
de sig efter ämnet, var vid dessa tillfällen högst im-
ponerande. En enda sjöng långsamt med accom-
pagnement af deras instrumenter, men stundom blef
sången flerstämmig. — Efter mycket besvär och upp-
repadt åhörande fann jag, att den harmoniska följ-
den af deras modulationer var ungefär sadan, som
följande bilaga utvisar:


9°

Modulation

TTTFT

Haf har jag äfven börjat med en af deràs intrader.

Vid det

sista Fortissimo npphäfde de alla med

höjda armar ett skri.

4 och

8 takters

tid.

Åtskilliga takter förlängdes till

Tvenne särskildta final-Caden-

ser

Ha

kunde jag bestämdt urskilja. Dessa sta upplag-
vid slutet. Dock tyckte jag mig märka att de


nyttjade den sista i en högtidligare mening. FÖr öf-
rigt gälde om deras sang, livad jag redan anmärkt om
den nationella Svenska. Man hörde aldrig någon öf-
verskridande eller förminskande Följd.—Annu
en egenhet var att modulationen från d till f alldrig
förekom. — Capellmäståren Nauman var den ti-
den i Stockholm och hörde dessa Lappar flera gån-
ger. Sedan vi åhört dem och jag upptecknat egenheterna
i deras modulation, sade han en gäng med ifver: Son-
derbar!— Rohe Rationen die keinen Begriff von Mu-
sik haben, beschämen Musiker von Profession. Om
jag ej haft för mycken aktning for Nauman skulle
jag svarat med Reichardt’s ord (fflusik. Kunst-M.a^
gazin i. B. s. 6) Halbes Studium der Kunst entfernt
von der Matur. Hur ganzes Studium bringt erst
wieder der Matur nahe. Men här må dessa old stå
på sitt ställe.

Man kan för öfrigt ej nog förundra sig öfver
den stora okunnighet, som öfverallt röjer sig hos
dem, hvilka skrifvit öfver den Nordiska National-
musiken. — Så finner man uti Deutsche Monats-
schrift, 2:ter Band. Berlin, 1792. en afhandling:
(Jeber die M ational-musik einiger M or dischen V ot-
her , hvarest det sid. 126 säges: Der Schwede hat ganz
und gar keine Mational-Musik, sein Doos ist andern
nachzudhmen, Der Däne hat einige vortreffiehe Me-
lodien, man muss aber nicht vergessen, dass die
meisten ursprünglich Isländisch sind. I detla alit har
Förf,, som signerat sig D. M., fullkoroligen orätt,
ty att Svenskarne hafva en både alldeles egen och för-
träfflig National-Musik, är redan tillräckligt bevist; Dan-
skarnas dergmot anser jag vara ursprungligen Svensk,
92

<ch hvacj Isländska Musiken angår, har jag icke haft till«
fälle att om densamma inhämta någon kännedom ; docl^
tror jag, att den äfven till sitt ursprung är Svensk eller
Norsk, emedan, som man vet, Svenskar och Norr-
män i cpde Seklet först befolkat denna ö.

Samma okunnighet och skefbet i omdömmet om
Nordens national-musik finnes i C. F. D. Schubart’s I-
deen zueinef Ästhetik der Tonkunst, Wien 1806. s. sio,
hvarest, då Förf, omtalar Sveriges och Danmarks Musik,
han yttrar sig; Diese bey den Königreiche haben nie
poche in der Tonkunst gemacht: dej; Geschmack anderer
Nationen hat sie in der Musik geleitet^ samt då han ser-
skilt talar opa Sveyiges, så förnämt säger: Schweden hat
indess doch einen Nationalgesang', doch dieser Natio-
nalgesang ist so unbedeutend, dissonirt so sehr mit dem
Stimmeisen der Natur, dass es den Leser langweilen
■würde, wenn ich ihm nur ein einziges Schwedisches
Beyspiel vorlegte. — Denna okunnighet hos utländ^
ningen om vår national-musik torde dock kunna
förlåtas; men att vi sjelfva till den grad förakta
våra gamla och herrliga Nordisk^ sånger, att vi
icke engång bemöda oss att lära känna deras ori-
ginella skönhet och natur, utan hällre med största
begärlighet lära oss, att eftergnola Franska Vaudevilles,
Airs , Chansons och mera dylikt, det kan aldrig förlåd
tas! — Ej under då, om utländningenpåslår, att vår
rnusik blott består i efterhärmning !

ÏÏÆFFNMR,'
frEODALISM OCH REPUBLICANISM.

ETT BIDRAG

ÏILL SAMHÄLLSFÖRFATTNINGENS HISTORIA.

Det ar betraktelsen af tidernas olikhet, .soni gör
sysselsättningen med Historien pâ en gäng angenäm
för tänkaren och den blott nyfikne; och vi vilje på
intet vis nedsätta det nöje, som deraf kan hämtas.
Likväl måste den, som i Historien söker någon ting
mer än nyhetens behag, med dennä betraktelse af
tidernas olikhetj nödvändigt förLinda enatmati, neml.
betraktelsen af tidernas likhet. I sjelfva verket kan
det ena ej vara utan dèt andrå. Ty allt iakttagan-
de af olikhet förutsätter först och främst, att föremå-
len i något afseende skola varä likå, eljest kunde de
ej ens med hvarandrå jemföras. Frågar man hvar
denna likhet, detta enahanda och oföränderliga,
liVarigenom all olikhet och förändring först urskiljes
Sch mätes, i Historien är till finnandes, så kan det
ej våra annorstädes, än i de Eviga Ideerna för allt
menskligt samhälle; hvilkå hvar och en tid, ehuru
på sitt sätt, uttrycker. Att öfverallt utforska och
besinna dessa ideer > och de skönjas, mer eller
mindre klart, öfverallt; ja ur de mest förderfvade
tider kan man för Samhällsordningen hämta ex ab-
surdo de förträffligaste bevis, då det Onda i allmän-
het blott är det omvända eller uppnedvända Goda
— att säger jag söka och iakttaga dessa ideer, är att
midt i förgängligheten betrakta det Eviga; hvilket
Utan tvifvel är menskliga sinnets värdigaste syssel-
sättning. Man behöfde således ej serskildt anbefalla
y 4

den ât vâr tid. Émellel'tid finnes del dock ett
skäl, som för det närvarande slägtet gör en sådan
betraktelse scrdeles vigtig. Genom ovanligheten af tie
öden, som detta slägte undergått, är det neml. allt
för mycket benäget för att anse sig satt utom all jem-
förelse med de föregående. Och sant är älven, att
så mycket af de bestående samhällsinrättningarnä ge-
nom våra dagars livälfmngar blifvit förstördt, att lö-
ga annat återstår att bygga pa, än de eviga grun-
derna för allt menskligt samhälle. Alen så mycket
vigtigare äro just dessa ; och att denna vigt erkännes
visar sig älven i det Ulliga deltagande, hvarmed con-
stitutionella frågor nu af nästan alla Europeiska Folk
omfattas, Såsom detta interesscj nu mer än förr,
utgår från ett verkligt behof, att ge sig en författ-
ning, eller åtminstone från grunden befästa och för-
bättra den som finnes, så har det äfven mer än förr
tagit en praetisk riktning. Man tyckes ha ledsnat
att bygga slott i luften, upphört alt i pappers-consti-
tutioner söka den underbara talisman, som skulle
försäkra allmänna välfärden. Man vill bygga denna
välfärd pä menskliga sakernas natur, och den grund
erfarenheten lägger. Allt detta skall nödvändigt, ej
blott öfvejhufvud ge Historien', som innehåller den-
na folkslagens erfarenhet, utan i synnerhet hvad vi
kallat det eviga och sig lika i Historien, större be-
tydelse. Ty detta senare är livad som förhlifver an-
vändbart på hvar o^h en tid, den må förefalla sig
sjelf, och äfven vara så af vikande från allmänna
regeln som helst.

Vi ha föresatt oss, att äfven i Medeltidens sam-”
hälisföi’fattning eftersöka, om ej några af dessa evw
ga samhällsldeer,. oss till lärdom, fimias ; och vi ha
med betankaride valt denna tid, emedan det svårli-
gen är någon änüan, till hvilken den nyare och nya-
ste tiden trott sig stâ i sa afgjord motsats. Vi tän-
ka således ej, heller att lata afskräcka oss genom den
farhoga, hvars yttrande nu pâ en tid biifvit mängas
iältskri, att neml. inedeltideils hela barbari är för dör-
jen, och af ett annat visst, parti, som lofttnar ofvet
detta barbari, med det första kominer att inforas.
Vi ämne hvarken loftala eller jortala. Men den öf-
vertygelsen kunne vi genast yttra: Medeltiden ar en
hög t lärorik tid, och val värd att man derom vet
lnera,änatt straxt bortom Im th er och Americas upp-
täckt ligger d t stora barbariet; ungefär som man
säger, alt strax bortom Europa ligger Sibérien.

Man har stridt, om det borgerliga samhället är
genom Konst en, eller af N a tu ren. — Att båda me-
ningarna funnit talrika och sk ickeliga försvarare, utan
att någondera partiet kunnat Vederlägga det andra,
tyckes väl visa, att här gäller hvad sagtmodige mail
i hvarjehanda tvister sä gerna föra på tungan, att
neml. begge'parterna ha rätt. Härmed är likväl ej
mycket vunnit, da detta de sagtmodigas medgifvan-
de, så vida derpå ingen förlikning följt, af de ifri-
gare med skal kan omvändas til det påståendet, att
begge parterna ha orätt: och genom begge dessa mot-
satta domai’ kastas sjelfva frågan blott i en allt större
förvirring. För att, efter vår förmåga, söka bidraga
till utredandet af denna förvirring, vilje vi först gö-
ra för oss klart, hvad på hvardera sidan menas. Vi
säga då; att de hvilka påslå7 att samhället är genom
kölisten, äro de samma, soni grunda Samhället på
Fördrag (samhällsfördraget, contrat social); dä dere-
mot de andra, hvilkä förmena det vara af naturen,
med det samma ej blott pasta, att det aldrig genom
fördrag i sjelfva verket Uppkommit, utan äfven,
theoretiskt, ej ur något fördrag kan förklaras. För
dc förra är samhället ett F r i b 6 te n s verk, genom öf-
verenskömtaelse| för de senare ar Samhället nâgoü
ting ursprungligen genom Nödvändighet gifvet, oth
som långt ifrån ätt på fördrag kunna grundas, tvert-
om sjelf ligger allt fördrag till grUnd; och är dess
första vilkor.

Hvaf och éh ser, att skilnåden etnellan dessä
begge åsigter är hufvudsaklig, ja att. de äro hvärannäli
emotsattfe.------- Mön det helä är ju blott en schölstrid ^
hvars spilsfUndiglieter pä det alllnanha lefvernet väl
aldrig haft eller kunna fa något inflytande? — tor-
de nier än en läsare säga. — Liksom ej scholstrider-
ila af ålder och i senare tider allt hierä, så vida de
nemi. blifvit förda angående menhiskans vigtigastë
angelägenheter, äfven haft det vigtigaste inflytande!
Scholaii (jag menar uppfostran geiiOm vetenskap öch
konst i allmänhet) har äfven alltid värit Menskliglie-
tens schola, den öfningsplats, der alla de frågor, som
sedermera utgångna i det stora, practiskä lifvet, of-
tast haft allt for stora verkningar, först blifvit väck-
ta, behandlade och till hela sin vigt erkända^ Phi-
losophiens Historia är i synnerhet i detta afseende
en profetisk Historia. Hväd sedermera händer i verl-
den bar alltid i den händt fön\ Ingen förändring i
den senare har varit utan det märkligaste inflytande
på den förra. Man kan säga, att de största tevo-
97

lutioner först iimat iniiom ett enda hufvud. Ej så-
som detta hufviid vore sjelfva den verkande orsaken
-— denna ligger i sådana lall’ altid uppöfver all en-
skild förmåga och fortjenst — nian emedan just i
detta^ tidens eller framtidens anda kraftigast verkar
och först säger sitt eget narmt. Ett sådant hufvud
föder en tanka, — eller rättare ger blott ordet ät hvad
mänga redan dunkelt anande tänkt, och hvarigenom
de pâ en gäng’tänka det klarare -- tankan öfver-
gär till ett allmänt tänkesätt, och bringar med det-
samma ej blott tusende hnfvuden, utan äfven tusen-
de armar och ben i rörelse: Utan att ofta i tidens
framfart de förra, (eller hùfvm'ena^ veta mer ände
senare (eller armarna och benen) hvarifrän den tan-
ka kommer-, som sätter dem så i verksamhet. Ty
merendels befinner sig TidelivarA et sjelf, i fråga om
sitt tänkesätts anor — ehuru vetenskapernas eller
scholans profetiska Historia, lägger dessa an<A- tydligt
nog för dagen — i en oskuldsfull okunnighet; Det
tror att man ej annorlunda kan tänka med riktigä
sinnen och förmögenhetér. Dess f ö r v ä r f v a d e I än-
kesätt förefaller det såsom naturligt, ja såsom, det
enda naturliga; hvarföre man också hör ett sådant
allmänt tänkesätt, ett i allmänna icfvernetutvext sy-
stem äf opinioner , sjelf företrädesvis i tusende mun-
nar hälsa sig med namnet : s u n d t f ö rnu ft (sens com-
mun). Ehuru det i8;de seklet egenleligen bragte det-
ta namn, med alla dess anspråk, rätt i omlopp, så
bedrar man sig dock, öm man tror att ej hyarje ti-
dehyarf haft sitt. Den som känner Historieri vet,
att hon är rikt sorterad med sunda förnufter eller
olika slag af sens commun, som alla ungefär haft i

Svea E


9»

grunden lika fordringar, och äfven alltid som mest
i’opat pä sin sundhet och ofelbarhet, då de hållit pä
att rymma platsen för ett nytt.

llväd 'nu vår fråga eller frågan om borgerligå
samhällets grund och väsende angår, så är den, ehu-
ru ur scholan utgången, så litet nu mera itmom den
innesluten, att tvertom i detta cgnablick ingen frå-
ga mer sysselsätter alla hufvttden, och att äfven den,
som i vår framställning ej vill känna igen den och
förklarar den för ett onyttigt gräl, kanske mer än en
gång med all häftighet disputerat om den samma,
åtminstone i någon af de mångfaldiga skepnader hvar-
under den kan förekomma. — Hvad delar i denna lid
mest I änkesätten? Är dét ej öfverallt frågan om det G a m-
la och det Nya? Om det förgångnas rätt, som vill gö-
ra sig gällande, och det närvarandes fordringar, som
ej låta àfvisà sig? — Och hvem har ej i dessa frå-
gor tagit parti? Hvem är, i det odlade Europa, den
lycklige, hvilken tiden ej lagt besvarandet af sådana
■frågor nära?

Jag säger att striden om allt detta, i fall mari
nernl. for sjelfva ämnet vill göra sig reda, är till sin
grund den samma, som den vi nyss framställt, och
rör vid samhällets innersta rot. — Så långt är man
verkligen kommen , att de djupaste frågor blifvit frå-
gorna för dagen. — —

Striden är, sade vi, i grunden den samma. Ty
hvad är detta i Nationernas namn så ofta hörda ro-
pet på Författning, annat än ett uttryck af den
tnemngen? att samhället i sig sjelft är ett fördrag,
99

och att således en ny eller förbättrad 'samhällsord-
ning endast på ett uttryckligt sådant kan och bör
grundas? Ater om å andra sidan finnas många och
mägtigaj som neka eller undvika en sådan for-
dran , och uteslutande försvara de gamla sam-
hallsinrättningarna, röjer ej detta den öfvertygelsen,
ått samhällsordniiigen bör våra satt uppöfver ej blott
hvarje enskild mans, utan afvenhvarjeenskildt släg-
tes gödtycke? Dessa-senare, i fall de har i allmän-
het ville médgé tillämpningen af begreppet fördrag,
skulle säkert genast så bestämma samhällsfördraget,
att det vore ett fördrag mellan de gångna slägter och
det närvarande, hvilket således ej af det senare kun-
de ensidigt upphäfvas *). De skulle, med ett ord, strax
göra fördraget till en ursprunglig förbindelse, som
hvarje ny generation är skyldig att erkänna.

Märkligt är, och ger anledning att förmoda ett
eget förhållande, att hvardera af dessa stridiga me-
ningar, ensidigt och för sig tagen, practiskt löper
ut i den andra eller slutar med att leda till sin egen
motsats. Så ha samhällsfördragets försvarare visser-
ligen orätt ansett sig uteslutande för frihetens apost-
lar och, — troende sig sitta ensamma vid källan af alla
liberala ideer — brännrnerkt sina motståndare, så-
som servila anhängare af all slags despotism. Att
de så kallade Liberalas theori, ensidigt eller i blin-
da anhängares tanka liberalast tagen, gent leder till
despotismen s och de så kallade Servilas deremot,

♦) Att nSgonting saut äfveti tigger i denna asigt kan seS deraf,
att i alla nationella acier Konungar eller Folk förbinda sig ej
blott för egen, utan äfren för efterkommandes räkning,
iOQ

likaledes i sin ensidighet, practiskt kan fora till
hetens högsta sjelfsvâid, ar tvertom en sats, som val
later sig försvaras och som erfarenheten bestyrkt.
Begge partiernas namn ha derföre lika liten mening,
som vanligen partiramn ha; och den, -som blott ef-
ter dessa benämningar vill bedömma saken, befunne
sig visserligen i en rätt stor villfarelse. De Libera-
la taga neml. val friheten in i sjeifva principen,
men redan här sä nära beslägtäd med godtycket och
tillfälligheten, att de i resultatet måste kalla in nöd-
vändigheten i sin råaste gestalt såsom våld och
pbysisk öfvermagt, och få oaktadt alla frihetssatser,
till sin egen förundran, sitt samhälle bj utan styrkans
rätt färdigt. De Servila begynna äter med en nöd-
vändighet engang för alla gifven; men just denna
stränghet, ja hårdhet i principen gör att de, i deii
practiska användningen af den samma, måste bestän-
digt ga mildrande till vaga. För att öfverhufvud
kunna tillämpa den, måste de i tillämpningen bestän-
digt ge med sig. Men ju strängare sjelfva grundsat-
sen är, ju mer är allt medgifvände förknippadtmed
sjelfsväldets fara.

Europas Historia har redan hunnit ge exempel
på Låda dessa utgångar.

Man såg i våra dagar ett helt folk uppstå med
protest mot den gällande samhällsordningen, och
derigenom föranleda en Revolution, hvars verknin-
gar, .såsom de klarsyntare genast förutsade, snart
gjorde sin rund kring Europa. Betraktar mari natu-
ren af denna protest, så faller det i ögonen, att de
enskilda öfverklagade missbruken, som voro dess när-
maste anledning, ingalunda voro dess egenteliga fö-
remal. Huru obetydliga förefalla ej f r elt sctiare
slägte, olyckslärdt genom oerhörda uppoffringar, de
fmanciella förlägenheter, som kastade Frankiike in i
Revolutionens hvirfvel! — Hvad Historien långt for
detta undervisat om, att man nemligen Le r noga
skilja emellan a n 1 ed n i n g a r n a oeh o r s e k e r n a
till Revolutioner — hvad de gamla ordspråken inne-
bära, att en droppa gör öfversvämning, der maltet
är fufit, att en gnista gör en stor brand, der biän-
bara ämnen i myckenhet äro samlade, desssa hvar-
dågs sanningar har ingen tid, sä grundligt som var,
genom egen erfarenhet lätt omlära. — Allt som Re-
volutionen kom mer till medvetande; (ly ingen så-
dan vet i början rätt hvad han vill: han lär det—)
blef det. tydligare, att det ej var fråga om enskilda
förändringar, utan om en så vidt gripande, stor och
vigt ig, att den rörde det innersta af samhällets väsen-
de. Ty om jag säger, att man egenteligen proteste-
rade mot dit förflutna och ville upphäfva all gem n-
skap denned, så måste detta yttrande tagas på eii-
gång i sin vidsträcktaste och strängaste mening. Det
var ej blott den närmast förflutna tiden, sem p*. c-
testen gäl de ; det var förtidens inflylandje på det nå:-
varande i allmänhet, förfädrens rätt att i något ; f-
seende besluta och handla för efterkommande, som
man angrep och förnekade. Föränd: ingår af det
gamla hade man förr ofta sett. — Hv.lken Historia
lenmar ej derpå exempel? och hur vore hon sjelf
dessförutan länkbar? — Dock hade den förstörelse,
som mer eller mindre från förändringar ar osklljak-
102

tig, vanligtvis blifvit ansedd snarare för ett nöd vändigt
ondt, än såsom i sig sjelf önskansvärd, och vid in-
trädet i ett nytt tillstånd hade man åtminstone, genom
erkännande af någon ting oföränderligt och helgadt,
sparat sig den lefvande gemenskapen med det före-
gående , hvilken bevarar continuiteten i samhällets lif
och medvetande. Här biel deremot förstörelsen än-
damål; ty det gälde att såsom grundsats genomdrif-
va samtidens fullkomliga oberoende af all förtid *\
ett högmod, som fann sin näring i tideps egen öf-
vertygelse om sin ojemförliga fullkomlighet. Revo-
lutionens charakter, och hvad som utmerker honom
foi- alla andra af samma namn, ligger deri, att den
i strängaste mening vill förklara samhället endast för
ett contract emellan de samtidiga, och försökte att ge
verlden exempel af ett sådant contracts verkliga af-
slutande. Representerar nu hvarje slägte nödvändigt
ej blott sig, utan äfven de föregående, och fordrar *
att representeras af de efterkommande; omfattar sam-
hället ej endast dem, som lefva med, utan äfven
dem, som lefva efter hvarandra; gifves det, för att
sa säga, älven ett samhälle pä längden, och ej en-
dast i bredden; så skulle, för att bli vid liknelsen,
försöket att afskaffa den ena af samhällets naturliga
dimensioner, genom sakens natur, nödvändigt miss-
lyckas. Om det enskildas försök att upphäfva det
allmänna i samhället är uppror, så var Revolutio-
nen ett sådant i större mening, än man förut vetat
af. Det var en generations uppror mot alla de au-

•) Att denna uppgift är riktig torde äfven för den mindre «pp-
merksamma bli klart, om han pSminner sig att tidehvarfvetÄ
protest var egentligast riktad mot all är ft el i g ratt.
io3

^ra, ett enskildt slägtes försök, att, trädande ur den
allmänna k djan, utgöra ett helt för sig och efter
godtycke bestämma det hela — det var, i annan
mening, upprepandet af det Archimediska utropet:
”Gif mig en plats ulotn verlden och jag skall röra
den”, Att i den moraliska, ej mer än i denphy-
siska, en sådan plats gifves, har väl erfarenheten till—
y^çkçligt lärt. Emellertid var det genom denna rikt-
ning, som Revolutionen fick den himmelsstormande,
gigantiska charakter, hvars framträdande i Historien
allt ifrån det första fallet, liksom genom en egen,
ut'âldrm afgrunds-sympathi, mer än något annat fäng-
slat och förryckt menniskprs sinnen --en charakter,
som sluteligen sammanträngande alla sina krafter in-
nom en enda inan, Revolutionens man par ex-
cellence, gjorde honom i allmänna Länkesätiet stor,
genom det behof af häpnad, som mängdep älskar att
fa tillfridsställa. Genom honom tog denna verlds-
livälfning den utgång, Burke’s profetiska blick re-
dan strax i början (ensam) förutsäg, nemligen genom
en hela Europa hotande militärisk despotism, farli-
gast pch förrädligast utöfvad i de så kallade libera-
la ideeruas namn, tills ändteligen denna täckemantel
ej ens faims nödvändig, och det rena våldet, utan slö-
ja , framstälde sig att. tillbedjas af en i stoltet kufvad
verld ij.

Om allt detta visat oss utgången af försöket att,
så vidt ske kan, uppgöra hela samhällsförbindelsen
liksom genom ett vanligt contract emellan de en-
skilda, hvaraf följer alt den äfven, strängt tagen, en-
dast kunde vara en öfvergående förbindelse emellan
104

de samtidiga, (ty livarje nytt slagte kunde naturligt«
vis blott .förbindas genom ett nylt contract) och att
väldet således nödvändigt snart skulle bli den enda
regerande magten i ett tillstånd, som till sjelfva sin
grund var ohjdpligen ombytligt; sä har déremot
Historien älven förvarat oss exempel af den motsat-
ta principens öfvervalde, som gör samhället till en
ursprunglig, naturlig förbindelse, hvars förhållanden
äro engång för alla gifna. - Detta tillämpar sig först
och främst sjelf på det enklaste samfundet, på Fa-
miljen eller Hushållet. Förhållanden sådana som
mellan makar, mellan föräldrar och barn, och det
dermed nära beslägtade mellan husbonde och tjena-
re (så vida den förre öfver sitt husfolk alltid måste
äga en till sitt väsende faderlig magt,) äro af alla de
som naturen sjelf mest bestämt, och minst lemnat
åt menskligt godtycke alt kunna förändra. Öfverallt
således, hrarest familjen blifvit förebild för staten,
igenfinne vi äfven den nämnda principens valde. Det-
ta visai* sig derigenom, att sådana stater, så litet som
möjligt, erkänna någon förvärfvad rätt och såle-
des, så mycket som möjligt göra all rätt till en af
naturen sjelf gifven, det vill säga, till medfödd.
Detta skulle dook nödvändigt leda till en helt annan
följd, än den jemnlikhet nyare Theorier velat dra-
ga ur läran om de medfödda, för alla gemensamma
rättigheter. Det första samhället eller familjen kän-
ner ej denna jemnlikhet, ulan innebär tvertom en
ursprunglig^ olikhet 2). Denna samma olikhet,
öfverford på det borgerliga samhället och der ut-
tryckt 1 vida större mått, blef genom det för såda-
iia (efter familjens mönster danade) stater naturliga
inö

begreppet om rättigheters meddelande genom födseln,
eller deras ärftlighet engang för alla bestämd och innom
vissa skrankor fästad. — Deraf de ärfteliga stånden,
deraf denna fördelning i strängt söndrade caster, som i
Asien synes lika gammal med civilisation sjelf; inrättuin-
gar, hvilka så onaturliga de än förefalla oss, dock ha en
ganska naturlig grund, och ej äro annat än ett strängt
ordnande af hela staten efter familj- eller slägtför-
hållanden.

Den republikanska principen, — och dermed
menar jag den, som grundar samhället på fördrag
mellan likar — har väl hos Européerna och detta
utgör dessas egentliga kännemärkej af ålder haft för
mycken öfvérvigt, att vi hos dem skulle finna lika
fullständiga exempel på allt, hvad som är denna prin-
cips raka motsats. Likväl erbjuder äfven Europas
Historia ett sådant exempel, neml. af egen Euro-
peisk art. Det äi' det mer omtalta än kända E e o-
dal-Systemet, hvars källa man redan finner i den
Germaniska folkstammens äldsta författning, hvilken
hos alla nationer af denna stam var ursprungligen
Jika- 5).

Man urskiljde bos dessa folkslag af ålder trenne
klasser: Adel, Fria och Ofria 4). Till denna
• indelning finnes redan spor i de första historiska un-
derrättelserna. V äl fia Hat latecknare befunnit sig i
förlägenhet, att bestämdt uppgifva skillnaden emellan
de begge första af dessa klasser i åldre tider; hvar-
före äfven fiere på denna grund nekat tillvarelsen af
en adel, såsom ett ursprungligen serskildt stånd. Ty
menas med denna adel blott det anseende personli-

i	'


io6

ga förtjenster ger, och att detta naturligen kastar siu
glans äfven pä efterkommande ç>çh ger dem i all-
männa meningen en upphöjdare plats, sa var adel
ej ett serskildt stånd, utan det, bäsla i hvad för
stånd som helst. Frågaii blir således: funnos hos vä-
ja iörfädei’ och de öfrige, med dem beslågtade folk,
af den stora Germaniska stammen, bestämda företrä-
des rättigheter af ålder fastade vid börd? Härvid
förekommer först, att sjelfva de frias rättigheter vo-
ro strängt ärfteliga, och att de frie således i ansen-
de till de öfriga utgjorde en verklig adel. Men de
ofrie gälla ej i räkningen, dä frågan är om natio-
nen i egentelig mening. Hela den fries rätt gjorde
honom först till en Man, det vill säga till en så-
dan, som i alla förhållanden svarar för sig sjelf, och
således i nationen utgör en stämma, hvilket pä in-
tet sätt tillkom den ofrie. Men var den frie först
i nationell mening en man, sä blir frågan: fanns det
någon genom börd bestämd företrädesrätt, som gjor-
de ägaren till bättre man, och med det samma
afgjordt upphöjde honom öfver den blott frie? —Det
finnes blott en enda sådan företrädesrätt vitsordad
af de gamla minnes-märkena, och den tillhörde de
regerande sl äg t erna, som således voro de enda
egentligen ädla. Regering var äter hos dessa folk-
slag öfveralit ärftlig, ej nödvändigt frän far tilf äld-
sta son -- ehuru merendels — utan i det hela in-
nom familjen; hvilket â folkets sida således ej ute-
slöt ett val. Första adel var konungaslägt, förste
adelsmän idel konungar eller sådane, som i kraft af
sin börd kunde bli det 5). Hvarvid ej kan invän-
das, att man gör det till Stånd, som är öfver allt
icy

stånd, ocli som i alla fall, i anseende till det ringa,
antalet, ej skulle kunna göra anspråk pä namnet. Ty
antalet behöfde ej vara ringa, da, enligt gammal nor-
disk sed, hvarje konunga-ättling, kommen till va-
penför ålder, opåtalt antog konunganamn utan an-
nat rike, än öfver de tappra, som följde honom pa
krigiska äfventyr. Att det samma ägde rum hos de
gamla Tyskarne röjer redan Tacitus 6J). Huru talri-
ka dessa konungaätter voro i det gamla norden är af
Historien tillräckligen bekant ; och öfverhufvud rege-
rades alla Germaniska folk af en mängd serskilda
stamfurstar (fylkes Konungar), ofta under ett ge-
mensamt öfverhufvud, som da stod i spetsen för ett
helt folkförbund och var öfver-Konung. Ett sådant
förbund var det gamla Sviarike under Upsala-ko-
nung. För öfrigt var hvarje regent älven naturli-
gen förman för sin slägt ; men all denna konunga-
slägt tillsammans, så yida en verklig regerande
cast, att hvarje dess medlem hade medfödda an-
språk på anförarskap och konungadöme, och folket
äfven alldrig, i fall ej genom revolution, med sitt val
gick utom casten,

Detta är, om ej den vanliga, dock, som mig
synes, den enda sanna åsigten af första adel, sasom
ett ärfteligt stånd hos oss och våra stamförvandter.
Man kunde således blott ännu fråga, då denna adel
var sträng börds-adel, huru den blifvit det? Äfven
derpå svara de gamla minnena. Konunga-ätterna
troddes härstämma från Gudarna, hvilkas borna pre-
ster konungarne äfven voro. Ja de buro sasom sa-
d^na, i äldsta tiderna, sjelfve de Gudars namn, hvil-
io8

kas gudstjenst de förcstodo 7"); hvarigenom konun-
ga-genealogierna sä mycket snarare Förlorade sig i
det öfvermenskliga. Konungaslägt var således äfven
Gudaslägt, ech en adel, som låg i blodet. Deraf
den gamla nordiska adelns utomordentliga omsorg
för slägtregistrcn: en omsorg som ensamt skapat Is-
ländska Litteraturen, och derigenom gjort bebyggar-
ne af denna ö — för det mesta ISorsk kommga-a—
del, som, då mängväldet i Norrige upphörde, hel-
dre utflyttade än att lyda en enda, och på Island
stiftade en egen högst merkvärdig republik — till
bevarare af hela Nordens äldsta minnen.

Jemte denna adel bestod folket fritt; ty sjelfva
de regcrandes magt var, såsom sådan , högst inskränkt.
Till konungadöme hörde treggehanda: Högsta pre-
sterskap, högsta domsrätt, och anförarskap i krig.
Det nationella preslerskapet utökades vid de stora
offerfesterna, som tillika voro national-församlingar.
Den presterliga värdigheten var konungens både helgd
och fara: del förra genom den högre aktning, som
gemenskapen med Gudarne gaf; det senare, eme-
dan folket gjorde honom ansvarig för dessas nåd
och välgärningar, t. ex. för god årsvext, och, om en
sådan länge uteblef, ofta fordrade hans lif till förso-
mngs-offer. Föröfrigt var det endast i kraft af sin
presterliga värdighet, som Konungen kunde straffa 8),
-- egenteligen för helgerån, eller sådana gärningar
at uppenbart förakt för Gudarna, som gjorde gär-
ningsmannen till Vargr i veum, och för hvilka all-
manna tänkesättet dessutom sjelfmant krafde hämd.
Straffrätt tillhörde honom ej såsom domare; emedan
log

ingen domare, i fråga om fria männer, egenteligen äg-
de den. AU rätt mellan dessa var Frid, en ömse-
sidig öfverenskommelse om säkerhet till personer och
egendom; och brott çmot denna frid försontes genoin
skade-ersattning och böter, enligt, ett af likar åsämdt
värde. Domen innebar förlikning, ej straff, det vill
saga, kunde ej gâ â lif eller lem; ty öfter dessa er-
kände den frie ingen herre, och kunde således ej
heller till lif eller lem lagligen dömmas, utan att
först ha förverkat sin egenskap af fri man, eller,
som vai’ det samma, sin ära 9). Var således all
dom emellan fria förlikning — (och den var det så
mycket säkrare, som det stod parterna fritt, om ej
domen förlikte dem, att i ärlig fejd afgöra sin strid)—
— sä var ej heller konungs dom något annat. Ko-
nungen var den högste förlikaren, och dömde äfven
den frie, ej utan hans likar; ty all dom skedde
med folket, eller, som är detsamma, med nämn d. —
I krig var konungen anförare, dock följde honom
ej folket ovillkorligen i något annat än det sjelfva-
fit med ont att besluta, eller fienden i landet gjorde
nödvändigt 10). Allt annat krig var ej nationalkrig,
utan fejd, som det ock stod konungen fritt att ut-
föra med sina män, d. ä. de som Voro honom med
serskildt troskap förpliktade (fideles) eller för tillfäl-
let förbundo sig med honom 11). Ty ingen fri, o n
äfven under konung, var kommge is man, utan sin
egen. For att heta det ferra fordrades en serskild
förbindelse.

Denna förbindelse berodde ater pa en för fur-*
Étarna personlig företrädesrätt, vigtigare för - deras
IIO

magt, än de, såsom vi sett, högst inskränkta rät tig-
heter regeringen gaf : rätten neml. att i sitt följe och
sin tjenst upptaga fria män, ulan att för de senare
delta beroende var förnedrande 12) eller förknippade
med frihetens förlust eller minskning, hvilket eljest v
i allmänna meningen åtföljde all afhängighet afen
annan, fy fri hette endast deli, soin i allo var sin
egen, eller, såsom de gamle sig uttryckte: eri inan
för sig. Allmänna tänkesättet hade för konunga-
tjenst gjort ett undantag, dock ursprungligen endast
så vida denna tjenst var krigstjenst; emedan kriget
var uteslutande de fries handtverk, liksom afveil
konurigarnes ärofullaste sysselsättning. De krigare,
som vorö en konung med serskild plikt forbundnä,
utgjorde harts Hof, — det Följe (Comitatus) som
[acitus, sa lifligt och sa noga öfverénsstämmande
med det gamla Nordens minnen, hos Germanerna
skildrar. Detta Germaniska Konungäfölje var adelns
andra och Feodalismens första källa i Édropä, och
förtjenar att närmare betraktas till sin ursprungliga
beskaffenhet. Det grundade sig på en personlig
förpligtelse emellan Konungen och den som inträdde
i hans följe, hvangenom den inträdande blef konun-
gens man, på samma sätt som i allmänhet tjenaren
var husbondens, dock härmed den skillnad, att ko-
nungatjenst, då den var krigisk, ej skadade friheten,
och att äran gjorde bandet mellan konung och föl-
jeslagare heligare 15). Hvarje konungäfölje var ett
enskildt mer eller mindre talrikt krigar för b und
under konungen såsom anförare 14). Krigare var
äfven hvarje fri man och folket sjelft ett krigsför-
bund — det samma som Nationalarmeen, hvarföre
Ill

det äfven hos oss kallades i fordna dagar Bonde-
hären, Landshären 15), och var till hela sin in-
delning i Hundraden och Fylken militariskt. Skill-
naden emellan den nationelle krigaren och krigareil
i konungäfoljet var, att den senare var krigare till
profession, och hette äfveri derföre hos oss Kämpe,
tills detta namn sedermera förvandlades i Hirdman,
Hofman eller Följeman. Koriungaföljet var företrä-
desvis krigsstand 16). Detta krigsständ var rörliga-
re an landshär n, öch kriget det mest konungsliga
göromal; deraf — dä könurigamä i afseehde pä den
nationella hären vöro beroende af folkets goda vil-
ja, — inbördes täflan dem emellan, hveni som skul-
le omkring sig äga de riamnküniiigâste kämpar det
talrikaste och tappraste krigärlblje, Ii vilket af sin an-
förare berodde, och ej kände ähnan sysselsättning än
härnad 17). Ej heller vär dehhå läflån inskränkt till
de verkligen regerande; den var föremål för hVarje
kohnhgaättlings äregirighet. Utäh rike blef han Här-
konung. Till konungsliga borden hörde om ej
land dock följe nödvändigt, och det senare var med-
Jet att förvärfva del förrå. — Ej mindre yltrade sig
denna samma täflan emëllàü kämpariie sjelfva, att i
följet aga det högre rummet 18), öch i allmänhet
hos alla fria ynglingar, alt i ett namnkunnigt ko-
nungafölje bli upptagne. Konungagunst och förvärf-
vad ära ä en sådan plats gaf adel eller Thignar-
namn. — Denne krigar-adel var en tjenst- och hof-
adel och gaf länge ej, och först med Konungamag-
tens utvidgande, några företrädesrättigheter i afseen-
de pä folket. Ingen af de förmåner, som åtföljde
den samma, voro heller ärftelige eller ens beständi-
ga hos personen. Ty denne kunde uppsäga sin tjenst 19),
112

och äterträdde nied detsämma innom den fria Hie-
nigheten, eller o dal-allm ogen, i fall han ej slöt sig
till ett nytt följe. Förmåner fastade vidtjeiisten vo-
ro Krigsbefäl och Län. Det förra titöfvadeHof-
mannen innom sjelfva följet, i fåll han der ägde en
högre grad, troligen ock uti nationella krig öfver
den fria menigheten, (hvilken dock älVcii hade eg-
na nationella höfvidsmänb Hvad de senare eller lä-
nen beträflar, sa maste man för att finna dessas san-
nolika första beskaffenhet, betänka hvad ursprungli-
gen konungarna ägde att ge af. Först frän fien-
der, byte, hvilket således var en källa till konun-
garnes frikostighet 20): sedan frän egne, ej skatt,
(ty ingen ordentlig sådan jiäftade af ålder på odaD
jord eller fri egendom) utan frivilliga sammanskott
i naturalier 21); Det kallades i norden Veitslä
Som betyder gästabud. Följet deltog i konungens
Veitsla eller var hos honom, eller på hans vägnar
hos folket gäst, och Tacittis säger uttryckcligen, att
detta var dess enda lön 22). Då det ursprungliga
bruket var sadant förundrar det oss ej mer, att iden
gamla Norska Konungaspegeln a3) finna en egen del
af konungens följemän kallade (fäster: ett namn
som egentligen tillkom hela hofvet, hvilket åt Ko-
nungens bröd. Veitsla eller fritt underhåll var så-
ledes första län 24). i detta sista ords äldsta bemär-
kelse af gåfva, förläning i allmänhet 25). Senare
har den vanliga, inskränktare bemärkelsen uppkom--
mit, i hvilken län är nyttjande rätt emot tjénst, det
egentliga med ett barbariskt namn så kallade Feo-
dum eller Feudum, hvilket dock oriktigt inskrän-
kes till land eller fast egendom; ty all slags forytter-
lig rätt kunde som Feodum gifvas och tagas. Slute-
ligen ma anmerkas, ait land i län gifvit frän början
måst utgå af konungarnas enskilda egendom, de
kongliga domänerna, der sådana funnos 26); och
alt alt län, så vida det fÿân Veitsla eller un-
derhållet skiljes, var â giivarens sida till sin na-
tur frivilligt, frikostighet ej plikt; llvarlore man äf-
ven på latin'uttryckte det med b en efi C i u m. Hu-
ru denna krigar-adel och de vid den fastade farmå-
ner, krigsbefäl och län, frän personlig blef arfteiig läns-
adel är det första momentet i feodalismens historia.
Huru denna adel, sedanden lått förhållandet öfver
sig, eller till konungen bestämdt, enligt samma
grundsats ordnade folket under sig i månglalldiga
grader af ärfteligt beroende , hvarigenom den gamla
uational-friheten gick förlorad, är det. andra. Endast
hos få nationer af Germanisk stam gick feodalismen
ej ens fullt igenom första momentet:—t. ex. i Skan-
dinavien ■ (utom . Danmark) kom det ej till länefls ärfte-
lighet, miudrfe till lifegenskap hos folket, som för-
blef närmare sin gamla frihet hos oss, liksom hos
Alpernas Svenskar, Sveitzarne 27). — Hos de fle-
sta andra vexte feodalismen ut, neml. hos alla dem,
11 vilka utvandrande, eröfrande i de fordna Romerska
proyinserna stiftade nya välden ; men i synnerhet sked-
de denna feodalismens utbildning hos och genom
Frank erna, de störste landvinnare af dem alla. Re-
dan sjelfva eröfringen skulle nödvändigt mest förö-
ka det professionella krigsståndets eller konungaföl-
jets magt, då konungarna i anseende till hela mas-
san af de fordna Romerska undersåtärne på engång

«Svea I.

8


inträdde i al’a kejsarnes rättigheter och således ha-»
de ‘oändligen mer att ge af, hvilket närmast kom de-
ras egna män eller följet 'till godo. Väl delte den
frie Germanen ined sin konung, — till hvilken han
äfven efter eröf) ingen länge lorl lef i samma oafhän-
giga förhållande, som förr — och log sin lott iland och
egendom; dock var konungens naturligtvis störst, i
och för sig sjelf, och emedan han sannolikt tog på
engång för sig och sitt följe, och sluteligen, emedan
all enskild kejserlig egendom (de fordna res privatæ
Principis) i provinsen tillföll honom. Snart vexte
derfore genom förläningar Följers magt 28), så myc-
ket mer hos Frånkerna, som rikets ständiga delningar
mellan konungasönerna födde ständiga krig, hvilka -des-
sa med sina egna hof-män mest utförde, och derigenom
sattes i n ulvänd ghet. att genom alit större fcrmâner fa-
sta dem vid sina personer, o F göra dem allt talrikare. Så
utvidgades länsvstemet, så bleVo fö Hän in,garna först
bekräftade ät inuehafvaren på lifstid, derpå ärfteliga,
sa sfeg s»;äningom följets väthefästade anseendeså högt,
al! dess hufvudmän — Majores Domus Regiæ, Jaflar-
ne —mer hade att säga an konungarna sjt lfva och slu-
teligen trädde i deras plats, äfven till namnet, sedan
de redan länge ägt magten. Det var första Dyna-
sti-förändringen i Frånkernas rike. En läns-adel var*
redan ur det gamla kommgaföljct bildad, hvilkeh dock
till en början bedrogs i sitt hopp, i fall den det hyst,
att, genom sin hufvudmans unphöjelse på thronen,
sjelf vinna. De fordna Jarlarna, nu konungar, kraft-
fulla, såsom vanligen usurpatorer, hade dessutom
lärt af sina förra herrars öde. De uppkallade der-
före de ännu talrika fria till motvigt mot adeln.
forbundo dernied de förra närmare med silt intresse
och sysselsatte för öfrigl. både folk och adel med
ständiga krig. Det var Carl den stores politik — Î
det hela en eröfrings-poliiik, som inrättar sig för till-
fallet — hvarför ock hans statsinrättning___den bild af
gamla nalionallörfal;ningen, som han i många mål,
dock mest i militariskt afseende, . genom återuppkal-
landet al landshären eller folket såsom nationalarmee,
syntes ånyo upplifva — förföl!, försvann, då hans e-
gen blick och band ej mera vakade deröfrer. På
feodalsystemets utbildning har han, om ock mot
sm afsigt, kraftigt verkat: — först genom vidden af sina
eröfringar, som efter honom skulle mångdubbla och
mvickla läiuTörhålLmdena; sedan, och hufvudsakligast,
genom tippit’. van det af Kejsarvärdigheten, hvarigenom
feodailsmen, som beständigt blott har att göra med
en annorstädes "ifrån härledd, anförtrodd, förlänad
magt, ändteligen fick en högsta helgad punkt, hvarifran
den med .sitt emanationssystem kunde utfå. Sjelfva
den vigt Carl sökte återgifva folket blef för detsam-
ma förderflig, och öpnade öfverallt nya vägar till sy-
stemets utbredande nedåt. Landshären utarmades
genom de ständiga krigen, och råkade allt mer i
beroende af sina egna, förr sjelfvalda, nu af kej-
saren utnämda Officerare, hvilka under hans sva-
ga efterföjare snart visste all. göra sina tjenster ärfte- '
liga, och de förra gemensamma sammanskotten, i
krigstider, till sin egen förmån beständiga 29).
Alen med skatters införande var den gamla odalfriheten
borta, och snart behöfdes ej ens folkets utan endast
länsadelns samtycke till deras utgörande. De föl-
jande oupphörliga stridigheterna, delningarna emellan
Carolingiska furstarna sjelfva skulle nödvändigt höja
116

dennas magt och oafhängigdetunder det den allmänna
osäkerheten, förökad genom Norrmans, Ungrares och
Saraceners samtidiga anfall — härjuingsströmmar,
som frän norr, öster och söder nära mötte livarandra
i hjerlat af Europa — gaf allt mer massan af folket
och de återstående fria i närmaste beskyddares, det
vill saga, i närmaste mögliga vasalls hand. Ben förmög-
nare___dä dendyrareryttaretjensten, hvilken företrädes;
vis var ' ohjensf, efterhand utträngde det gämla natio-
nalinfanleriet —trädde in i håns krigiska följe. Den
fattige betalte honom sitt försVar, men förlorade ock
med vapnen den fries rätt och ära , hvilken de be-
teckm de, och sönk alt djupare i ofrihet. Sä var re-
dan, dä Carolingiska stammen upphörde att regei ä, sa
långt Frankiskt välde och inflytande sig sträckt, det är,
elver största delen af det Germaniska eller Germa-
nlserade Europa, hela smnhäilso:dningen, mer eller
mindre, dock öfverallt till sina grunddrag, afgjördt
feodalisti.sk»

Vi ha framställt dessa allmännaste drag af feo-
daEsmeiis historia enda-1 för att sätta systemets prin-
cip i klar dag, och sammanfatta i della afseendehär
lesnl alerna. I. Historiskt visar sig principen först i det
gamla Germaniska konunga-följel. Redan häral föl-
jer. alt ; 11 feodal-fprbindelse utgick ur elt familje-
förhållande; och att detta gruud-förhällande bestämdt
var förhållandet emellan husfader och husfalk, ty ko-
nungens män hörde till hans hus och buro deraf
namnet 5o). Den feodalistiska terminologien påmin-
ner under alla systemets perioder om denna första
betydelse 51). II. Enda skilnaden var, atthusfadren
här var konung och hans hushåll krigiskt 52),
ii?

och denna skillnad förklarar också huru, under gyn-
nande omständigheter, hela Samhällsförfattningen
künde bildas enligt mönstret af en eljest till sin na-
tur privat förbindelse. III. Krigar-profession rädda-
de egenskapen af fri man ät den, som nppgifvit sin
personliga sjelfständighet i en konungs tjenst, eller
gjorde åtminstone alt denna afhängighc-t ej ansågs van-
hederlig, ehuru hofinannen enligt regeln trädde ur
de frias lag: utvidgad konungainagt adlade denna sam-
ma afhäugighet. Alladel är således ur konungens
hus 55). Första adelkonungaslägt, andra adel konun-
ga-umgangelse. Den ena ursprungligen börds- den
andra tjenst-adel, «en som med tjensternas eller be-
fälets,. samt länens ärftligiiet sjelf blef ärltelig. IV.
.Turner denna härigenom kom i ett oberoende förhål-
lande till konungarna, ju mer gjorde den sin rält gäl-
lande, att sjelf hålla hof med län och tjensler, som
småningom gin g o i aif lit som de kemgliga. lider-
nas osäkerhet gynnad? detta adelns bemödande att gö-
ra. de frie af sig afhängige. Sä bildade sig vasaller
under vasaller i flera grader och med mânfa’.d.gt oli-
ka art af beroende, tills hela samhället utgjordes at
feodalförbindelser. V. Om dessa i allmänhet vi! e
viblott tillägga: all holtjenst, högre eller l"gre, ur
hvilken länsförhällandet från början härledde sig 54) ,
var till sin natur krigsljenst och föibb-f det (med per-
sonligt undantag för de andeliga, som dock ej heller altid
iakttogs). Feodalsystemet ^omfattade således egenm-
ligen alltdetsom förblef under vapen, och som behöll
sin krigiska ära; det öfriga folket afkläudes lapen
och frihet, blef ofrälst. Vidare: frän konungen ut-
gick all ieodahorbindelse, som frän sin källa, *â alt,
118
ordeulligtvis, ätven vasallen endast såsom konungens
vasall, kunde sjelf ha vasaller 55).

Vill man nu i en sats uttrycka hela denna författ-
nings princip, så är den följande: All rätt och
mag t i samhället kommer uppifrån — u t-
går från en högre, såsom gåfva och förlä-
ni ng — hvilkén princip härstammar rakt ur sjelfva
familjen och uttrycker dess ursprungliga fcrfattimig
under en husfaders välde. Ej mindre påminner sjelf-
va det sätt, hvarpå denna princip gjorde sig gällan-
de, om samma ursprung, nemligen genom den rå-
dande benägenheten att göra all, ehuru till sjelfva
åtkomsten f ö r lä n a d rätt, dock till besittningen ärf—
tel ig; — hvilken benägenhet för rättigheters ärfieljg'-
Iiet vi redan anfört såsom utmerkande kännetecken
på de samhällsförfattningar, i hvilka familje-elementet
är det herrskande. Vi ha således löst vår uppgift,
som var att visa det feodalsystemet ar en sådan
författning: en sanning ingalunda ny, men hittills ,
så vida jag vet, hvarken tillräckeligt bestämd, eller
sedd i hela sitt sammanhang med statens theori i
allmänhet. fill denna theori hör dock den funna
principen sa hufvndsakligen, att d. n öfver hela jor-
den i samhällets bildning varit medverkande. Feo-
dalförlattningen är derpå blott ett enskildt Europeiskt
exempel. Och frågar inan hvad i delta exempel är
det -enskildt utmerkande, så ligger svaret i feodal-
systemets afgjordtkr igiska natur, hvilken ur princi-
pen ej nödvändigt följer, ulan var en frukt afserskilda
anlag och, omständigheter. Emedlertid må, med an-
merkande af denna egenhet, det vara oss tillåtet att
i allmänhet beteckna principen med namn af den fe o-
119

dalis tiska. Ty i denna gestalt angår han egente-
ligen oss.

ÄFven denna princip har haft sin katastrof,
som historiskt ligger for oss i — Korstågen, lör
att visa denna verdshänd. Les sammanhang med
feodalismen, må här blott följande anföras. Det
låg i sakens natur alt systemets princip: All rätt
och magt utgår frän en högre, af Kyrkan upp-
tagen skulle heta — frän den Högste, och, dä
den Högste är osynlig, — från dess synliga re-
presentant pä jorden, som kallade sig Christi Ståt-
hållare. Hierarkien är helt och hållet vext på feo-
dalistisk grund, och gaf blott systemet sträng con-
sequens. Derföre, då påfven, hvars sjelfva namn.
(Papa, fader) innebar en familjemagt öiVer Chri-
stenheten, ändteligen öppet uttalade den grundsatsen :
All verdslig magt är län af Kyrkan, lågö dessa anspråk
.redan så i alla sinnen förberedda, ait’för ingen an-
nan än allmänna tänkesättets magt Kcjsarne i striden du-
kade under. Måste de ej? då det mest utomordent-
liga bevis på detta tänkesätts herravälde, just är sam-
tnhgt med epoken för audeliga och verdeliga magiens
inre strider — Korstågen af millioner företagna
i Kyrkans namn och för dess intresse. Afven
i denna sjn sista fulländade gestalt af Hierarki förne-
kade ej systemet sin krigiska charakter. Denna fick
blott en ny riktning. För hvarje korståg, som satte
en hel vevdsdels kraft i rörelse, var Påfven præsum-
tif anförare, hvarje deltagare ända till konungen kyr-
kans soldat. Och hvilkä följder lågo ej, ef'er feodalisti-
aka begrepp, i detta förhållande? — Vi ha sett att feo-
dalförbindelserna egenteligeu voro militäriska. Kyr-
120

kaus förebild och behof fullbordade nu Krigsslândets
bildning genom en inom sig sluten orden, med
plikter till den andeliga magiens försvar. Det var
Ridder skåpet — en egenteiig profession eller skrå
med grader af lärlingar och mästare, (armigeriet mi-
lites, för den som uteslutande heigade sig åt krigslef-
naden, hvilken nu i striden mot trons fiender
lått ett heligt föremål 56j. I detta ridderskap_______
feodalismens högsta blomma — uppkom en förtjenst-
adel inom adeln, äfven merkelig derföre, altden sed-
nare nu först iirån läns - eller tjenst-adel blef slägt-adel
i sträng mening, och således behöfde för förljensten ett
eget tecken. Slägtadel hade nemiigenväl äfven länsadeln
varit, sa vida länen blifvii ärfteligaj men den var dock
till sin natur tjenstadel , som med länets möjliga för-
lustgick förlorad. Med fam i Ij en a mns och vapens
uppkomst i en tid, da länsmännen dessutom gjort sig
nästan oberoende af sina Herrar, blefadeln först i
verket och tillnamnet bördsadel. Och att denna för-
ändihig först inträffade under Korstågen, som, sam-
manblandande krigare af alla nationer gjorde sådana
kännetecken nödvändiga, är bekant 07 . Dermed var
adeln färdig såsom ärfteligt stånd — feodalismens
egenteliga frukt — äfven i det alseendet, att fruk-
ten i hvarje vest löser sig af hån sin stam, och in-
nehafer fröet till nya bildmngar. i ö ändringen ha-
de det vigtigaste inflytande på hela samhällets skick;
ty just med denna frukts mognad upphörde äfven feo-
dalsystemet att vara samhällets enda system; nein-
ligen på följande sätt. Det faller i ögonen — hvad vi
allthitlills uppskjutit att anmerka — att konungarna
med feodalsystemets utbildning uppgifvit och förlorat
det gamla nationella konungadömet för ett länsherr-
121

skap , som hade sin egen tel iga grand i en privat för-
bindelse. De kunde anse detta såsom ett medel till
ut vidgande al sin niagt, sa länge den gamla folkfriheten
stod dem i vägen. De kunde, dä denna försvunnit
och feodalförbindelser utgjorde hela samhället, äf-
ven sedan tjenarne begynte blifva herrar, dock i
det hänseendet vara nöjda med sin plats, alt den i
systemet var den högsta, att ut om det ingen fanns,
och således ej heller någon anledning till jemnförelse.
Men med detsamma som den fordna länsadeln knäp-
téihop och tillslöt sig som slägtadel, samt bief en egen
cast, framställde den sig nödvändigt ej mer som det hela
utan såsom en del, ett stånd i samhället, och konuimen
om han fortfor i sitt förra förhållande, var ej mera
folkschef utan chef för en adel, som dessutom af honom
gjort sig så godt som oalhängig. Ville han ej bliblottden
förste privatmannen i sitt rike, så måste han söka åter-
ställa det gamla konungaskapet. Det kunde äter ej ske
ulan genom biträde af folk et, och da detta nn bestämd t
var söndradt från adelsståndet, genom uppkallande af
folket såsommo ts tand. Oeh så begynte tredje stån-
dets intresse bli kommga-intresse. Dertill kom att
hela feodalsystemet genom hierarkiens mellankomst
lidit till sin princip en omsättning på arman hand,
som oundvikligen skulle skilja systemets intresse
från furstarnas.

Så visar korstågsperioden en allmän brytning i
samhällsförfattningen, feodalsyslemets fullkomliga ut-
bildning, men också uppkomsten af ett motsystem,
hvilket, sedan den deraf föranledda gäsningen i me-
deltidens sista sekler var förbi, först tjente konungar-
na till souvrainitetens införande (enligt den gamla
122

herrskaveregeln divide et im pera!) tills detta motsy-
slem i v ära dagar sjelf fick öivcrhanden, och vågade för-
söket att rent utkasta det i staten quarblilna feodalistiska
elementet; hvarvid konunga-magten följde med. Det
skedde genom Franska R e v o lu t i o n en, hvars prin-
bip vi väl theoretiskt autydt såsom den der uteslu-
tande grundade samhället pä fördrag, men ännu ej
historiskt utvicklat. Emedlertid tills detta sker kmme
vi, pä revolutionens eget högljudda intyg, taga för
afgjordt, att den var feodalismen rakt motsatt, dä
sjelfva delta ord blef liksom en lösen, hvarpå denna
tid igenkände alt hvad den ansåg mest fiendtligt, och
derfö e sökte utplåna, hvad derom paminte, frånjor-
d “n. Korstâgsepokeii oçh Revolutionen äro således
de bägge ytterligheterna i Europeiska för fa tin ingens
Historia, och som sådana, i afseende pä sjelfva sain-
hällsordmugens inre väsende, lärorikast af alla. Ty
ytleHigbclerua måste man känna för att finna midten.

Men innan vi gä vidare i den historiska betraktelsen,
vore bfr stället att visa, hur feodalsystemet förhåller
sig till begreppet om fördrag. Den nämnda moi sat-
sen visar sig ock derutinnan, att feod. I smen, om
den ock byggde lördrag, dock till sin natur iniieiatta-
d ■ <\! lö: bind Ise, som aldrig g«nom fördrag kunde
fullständigt uttryckas. Detta följer redan deraf att
d.-n tagit en ursprunglig förbindelse, neml. familje-
fbi Linde Isen till mönster. Men de ursprungliga för-
1 ndelser urskilja sig derigenom från andra att de äro
helt och hållet personliga, afveu i anseende till
s'il innehåll och föremål. 58) , så att de ej blott för-
binda till vissa bestämda verksamhets-yttringar, utan
omfatla parternas héla personlighet i alla möjliga för-
123

hållanden. Derför äro de afven, liksom alt ursprung-
ligt, aldrig fullkomligt i ord upplösliga och bestäm-
bara. Eller hvem kan bestämma och uppräkna alla
de plikter, som ömsesidigt förbinda makar, för-
äldrar och barn? Om ej sä, att alla äro hvarandra
skyldiga allt, neml. ej den eller den bestämda plikten,
Utan p e r s on li g t r o h e t (höbet mot personenj
i sin högsia omlätfniiig. I följe deraf är det också,
ej blott af en vördnad , hvilken hgger i alla folkslags
Seder, utan af ren nödvändighet, af brist pä all kun-
na bestämma, som de borgerliga lagarna sky att
tränga in idet innersta af famiijeliivet, och som hus-
rätten öfver liela jorden har sin egen helgade krets. —
Men ursprungliga förbindelser äro ej blott de af na-
turen sjelf gifna, såsom bandet emellan föräldrar och
barn, samt slägtbanden i allmänhet. Andra i samma
mening kunna äfven genom föi drag åtagas, men ut-
merkas dock altid derigenom, att de ej i begrepp nå-
gonsin fullständigt slå att sönderdelas, hvarföre för-
draget sjelf mer betecknar än med ord förmår ut-
trycka dem. Af sådan natur är äktenskapet —
i allmänhet, i förhållande af likhet mellan mönniskor,
vänskapen, hvilken folkens seder äfven ofta visa
oss under formen af fördrag 3g), — i förhållande
åter af olikhet, tjenstehjon ets förbindelse till sitt
husbond f o 1 k. Alla urskil jas bestäm dt derigenom, ätt
de innebära förbindelse af personlig trohet i allmän-
het; ty äfven tjenarens plikt, att i allt stå på sin her-
res bästa, räcker ingen lag till att bestämma. I feo-
dalförbindelsen förente sig de begge sistnämnda för-
hållanden — förhållandefemellau herre och tjenare —
förhållandet emellan krigare och anförare, en vän-
I 24

skaps-forbindelse af krigskamratskap, som i stört
påminner om det gamla nordiska fosterbrödi alagel 4o).
I intetdera alseendet kunde dess ömsesidiga plikter
lagtigen lullstän.iigt fastställas. Derlöre är det char-
akmristiskt, att ne förmaner, som frän anföraren kommo
dess löljemän tdl godo, ej ursprun'ligen betecknades
med namn af skyldighet, såsom lön och betalning,
utan såsom väigerning (beneficimn), och att dessas
pLkter mot nonom i hela sitt omfång endast 1 unde
uttryckas under det allmänna namnet, af b vad äran
fordrade. Annu menas med ärans fordringar egen-
teligen plikter, till hvilkas uppfyllande ingen lag kan
tvinga 4j); hvarföre, då ur det krigiska konunga-
följet adeln uppstod, denna blef dess synnerliga till-
hörighet. Att åter denna ära hade sin grund i en
personlig alltomfattande trohet visas deraf, att tro
och ära tillsammans utmerka i språket samma dygd,
och att hvarje konungens trotjenare och tro man med
detsamma har trädt inom den adeliga ärans om-
råde, eller har en af lagen erkänd, ej blott juridisk
utan moralisk, ära åa). — Så har Montesquieu
rätt, då han gör äran till monarkiens verkande prin-
cip, neral. ,såvida han dermed-menar den feodalisti-
ska monarkien, hvars hufvudelement adelnär. No-
gare taladl är hon uti monarkien företrädesvis adelns
princip. Men så ser man älven det frö till upplös-
ning, som feodalsystemet bar innom sig sjelf —
huru alla försök att inom detsamma genom lag be-
stämma skyldigheter aldrig skulle fullkomligt lyckas,
emedan, ehuru med beneficiernas förvandling i län,
ined dessas ärftelighet och adelns frånvaro från
hofvet länsplikternamåste undergå en nogare bestäm-
ning, så att en egen länsrätt deraf uppstad, — likväl
125

d?n ömsesidiga förbindelsen mellan vasall och läns-
herre (ill sin uppkomst och natur vhr obegränsad
och omfattade begges hela personlighet — huru den
förres hel.: beroende, om han varmägtig, snart skul-
le nästan blott beslå i att underkasta sig de symbo- .
liska ceremonier, som vid läns gifvandé eller bekräf-
tande voro ölveliga — huru hela systemet lätteligen
kunde förlora sig i en fullkomlig laglöshet,
och att denna ej blott skulle v:jra en förmånsrätt för
deii mägtise, ulan äfven i sin mån kunna sträcka sig
till den ringaste, då personlig trohet var grund-
valen för hela samhällsbyggnaden. Så skulle den-
na samma författning — så vida despotisk, som. den
bildade sig efter familjens mönster , och i sjelfva ver-
ket för borgerlig frihet var främmande — dock just
derigeiiom upplösas, att den lemnade den naturliga
f f i h e I e u, a : t ger.- hvad man vill och k a n, ett allt för
stort utrymme 45), och således sjelfsväldet, med
alla detsamma ål följande oordnivgar, bli dess na-
turliga utgång: hvilken utgång i medeltidens historia
ligger för ögonen.

Vi ha redan talt om ett mot-system, i syn-
nerhet under kcrsiägs-perioden uppkommit, hvar-
igenom feodalismen ej mera blef i samhället det en-
da, eller åtminstone det afgjordt öfvervägande. Det
återstår oss alt. historiskt charakterisera detta andra
system, om hvilket man redan i följe af motsatsen
kan föreställa sig, att det skulle ställa en på fördrag
grundad borgerlig frihet emot feodalismen, som en-
dast .kände en till sin natur obestämd) personlig för-
bindelse och afliängighet. Så är det äfven. Dock
12©

måste man med detta syslems anor gå lika långt till-
baka, som med det förras nemligen till den Germa-
niska Urförfattningeh, i hvilken det engång intog ett
utmerkt rum, innan med de Germaniska eröfringar-
na det kungliga krigsståndet fick öfvervigten och
derur hela feodalbyggnaden småningom uppstod.________
Väl var denna äldsta Gertnamsl.a författning en stam-
och slägtförfattning, så att dessa naturliga band högt
vördades, ja att den egenteliga nationalföreningen,på
sådana först grundades, allt efter som slägterna vex-
te' och delade sig i stammar, och stammarna förena^
de sig till folk. Första tecken till en egeutelig national-
förening voro trenne: gemensam guds tj en st,
krigs L j enst och dom, efter förebild af familjen, före-
nad i e n dyrkan och ett försvar, under en hnsrätt.
Dock skulle hos ett krigiskt och fnhetsälskande folk fa-
miljevåldets mönster endast i första afseendet kunna no-
ga följas. Familjen innebär neml. en ursprunglig o-
likhet, genom det välde naturlig och gudomlig rätt
lagt i husfadrens hand. Denna olikhet uttrycktes i
nationalföreningen genom de företräden, som tiller-
kändes den ofta omtalta kungsadeln, hvars medlem-
mar genom Heroerna ledande sin ätt från Gudarna,
derigenom hade medfödda anspråk att föreställa des-
sa, och genom föreståndarskapet för de gemensam-
ma offren ännu alltid påminde folket, att det utgjor-
de en stor familj; så mycket mer, som ennalional-
Gud merendels blott är folket sjelft personifieradt,
och derföre så ofta bär dess eget namn. Första ko-
nungadöme eller regering var otvifvelaktigt preste r-
skap 44); ehuru denna period är i de Tyska natio-
nernas historia så godt som utplånad, hvaiTöre ock


Sen Skandinaviska, fast ej till tiden dock till Cha-
rakteren är äld e, hvilket också kommer deraf att
den, ej ur frammande källor hemtad, är upprunnen
på egen grund. I Skandinavien känue vi det för-
sta välde såsom près!välde, för hvilket till och,med
konunganamnet synes V£Ä'il främmande. De första
Odinska herrskare, hvilkas familjetillhörighet deu
till nationella offiens underhåll anslagna egendom,
eller Upsala öde, och det dermed förknippade natio-
nella presterskapet buro namnet Drott. Men
Drott hette ej blott Gudomen sjelf och presten, som
den föreställde, ulan Droit hette äfven husfadren i
allmänhet såsom egend nnsherre; Drott nämnes ock
sjelfva hoffolket, och dessutom hela folket (såsom
en slägt) 45). Allt påminner således här om ett pä
gudomlig myndighet grundadt, d. v. s. presterligt
familjevälde 46). All ej rèdan häraf, utan feodalis-
mens omgång, Mel’ en egeatelig hierarki, sådan som
man, ur samma sia! ns början, finner hafva flerstä-
des uppstått i Orienten, dertill låg väl en orsak i
sjelfva den gamla nordiska religionen , som hade för
få positiva föreskrifter att dermed kunna binda men-
niskors sinnen, och dessutom, lik folkets egen Cha-
rakter, var helt och hållet krigisk. Så kom det sig,
att hos de styrande krigaren antingen utträngde pre-
sten, hvilket redan i Taciti tid synes skett hos de
Tyska Germanerna eller, om begge dessa egen-
skaper förenades, att dock den krigiska blçf den öf-
vervägande; hvilket hos oss synes inträffat med
detsamma, som Drottnamnet bortbyttes mot ko-
nungatiteln 48A Sjelfva denna titel härleder sig,
enligt den sannolikaste tydningen, från folkets
128

gamla krigiska indelning i hundradelal (hundari,
härad) och har, frän anförare för ett visst an-
tal, kommit att bemerka anförare i allmänhet 4g). ’Det
förundrar oss således ej mera, att i äldsta tider hos
oss höra, omtalas sa mauga kommgar, ifrån öfver-
konungen, eller såsom han äfven i denna egenskap
kallades Enväldskonungen i Upsala, till Häradsko-
nungarna, uppkomna genom rikets oupphörliga de-
lande, alt efter som konungaätterna grenade sig 5o).
Men det fallerock i ögonen, alt denna krigiska vär-
dighet, ej skulle medföra samma faderliga myndighet,
.som alt presterskap har sa lätt att tillegna sig. Krigs-
kamratskap är, oaktadt Subordinationen, ett förhållan-
de af likhet; och familjevåldet kunde ej mer bli
mönster. Ty väl har husfadrén naturligen rätt att
till anfall eller försvar af sitt husfolk fordra lydnad.
Men också af sin grannes? Icke utan frivilligt sam-
tycke. Detta utsträcktes älven till konuHgen. f ol-
ket följde honom endast i det krD, som det sjelf
med honom beslutat. i fall ej sjejflörsvaret gjorde
kriget oundvikligt. Ville han eljest kriga för egen
lust, sä mätte han som en annan göra det med e-
get husfolk, och deri lag grunden till hans krigiska
hushalls, hofvets, eller konunga följets utvidgning.
Annu mer skulle den prästerligs värdighetens afläg-
gande för den krigiska verka pä konungens förhållan-
de till folket, såsom domare. Ty blott som prest
ägde han straffrätt; som krigare endast i k ig, i fred blott
öfver sitt husfolk, men öfver den fria husfadrén in-
p-en. De serskilda hushållen, inom hvilka hvarje
busfader var den naturliga domaren, stodo till hvar~
andra i ett fullkomligt förhållande af likhet. Men.
all dom mellan likar blef förlikning, och villko-
129

ren, hvaruiider förolämpningar mâtie försonas och be-
tas, eller förlikningstaxan — ty om straft’ till lif el-
ler lem kunde ej mellan fria bli fråga 5i) — fast-
stäldes med gemensam öfverenskommelse af husfä-
derna sjelfva, och var Lag. En sådan lag förut-
satte och innebar uppsâlet af en ömsesidig, af ge-
mensamma krafter försäkrad Frid, och denna frid var
del första pä uttryckligt fördrag mellan likar grundade
samhälle. Ffagar man efter det enklaste exemplet på ett
sadaut, sa år det Häradet (Hundarit). Detta känna
vi redan såsom ett genom krigskamratskap, och troligen
äfven genom slägtskap 52) gifvit förbund; men det var
eller blef genom utvidgande af det gemensamma försva-
ret Iran krigs- till fredstid, äfven ett civilt fcrbund. Än-
nu bibehåller det i många afseenden denna charakter,
ehuru en mera utbildad styrelse föga gynnat den och för-
summat att göra den till allt hvad den kunde bli, mer äl-
skande andra indelningar af folket, som påminnna om
ämbelsmannamyndighet, än denna ursprungliga, som
helt och hallet, livilar pä den gamla folkfrihetens
grund. —Amin, säger jag, bibehåller häradet i många
mal Charakteren at ett eget samhälle, gencm gemen-
samma hjelpsamhetsplikter t. ex. till väg och bro)—på
flera ställen genom gemensam egendom (Häradsallmän-
uing) och öfverallt genom en gemensam häradets rätt.
Merkligast är i detta hänseendet häradets i svensk lag
väl kända andel af böter (i di åp- och såramål^.
Ty böter voro försoning. Hvarföre skulle nu för
bruten fred ej endast den förolämpade cch hans an-
hörige utan äfven häradet försonas, om ej det ansett
sig förolämpadt i h var je dess medlems förolämpning,

Svea I.	9
i3o

ora det ej således verkligen varit en borgerligTorening ?
Men denna häradets andel i sakören är ej blott hos
oss så gammal, som de första rättsbegreppen i all-
mänhet; den finnes redan tillkännagifven, såsom en
Germanisk sed. hos Tacitus 53). Ett lika tydligt
bevis pä häradets ursprungliga egenskap af en egen
republik innebär det gamla nordiska stadgande,
att en fredsbrytare först blef fridlös endast inom
häradet, och ej vidare 54). Svarade han ej for
häradstinget, då först måtte han sökas vid Lands-
tinget, och blef fridlös öfver hela Lagsagan. --
Ty° liksom de frie husfädernas förbund var hä-
radet, så var lagsagan ett dylikt förbund af hära-
derna sjelfva, och riket åter ett förbund mellan land-
skaperna ; så att den egenteliga nationalföreningen ut-
gjordes af dessa tre föreningar tillsammans. Men
hvar och en af de förstnämnde var redan en natio-
nalförening i mindre mått, och dennas kännemärken,
gemensam dom, krigs- och gudstjenst inträffa på
dem alla. Alla hade de för dessa offentliga ären-
ders afgörande allmänna sammankomster af folket,
hvilkas gemensamma namn var Tin g (Häradsting,
Landsting, Allshärjarting) ; och för alla dessa före-
ningar från häradet till riket stodo personer, af fol-
ket sjelf valda, i spetsen. Man påminner sig alt
äfven konungadömet, ehuru ärfteligt innom ätten,
dock var i afseende på personen valbart, och att,
om äfven äldste son gemenligen följde fader på thro-
nen, folket likväl till formen allid öfvade sin val-
rätt. Nu var väl i början, såsom vi sett, alt nalio-
nelt förmanskap ett konungaskap , och vi finna Hå-
radskonungar och Fylkes- eller Landskapskonungar
lûl

sa.som foreslândare för de mindre förbunden, liksom
Ôfverkonungen för det hela. Det förblef, såsom be-
kant, ej så. Offerkonungarna sökte utrota de smär-
re ; men detta tjente sa litet till utvidgande af deras
inagt, att tvertom de mindre förbunden gäfvo sig
sjelfvalda hölvidsmån i småkonungarnas ställe, och
att hela samhällsförfattningen, — under Drottar-
na presterlig, under konungarna krigisk,__________________________
nu begynte sjelfständigare utvickla; det egenteliga
civila eller medborgerliga elementet, och bli re-
publikansk. I enlighet dermed var det äfven, att
dessa nya höfvidsmän ej togo sitt namn af något
genom börden gifvil företräde, såsom konungarna, u-
tan af lagen, såsom uttryck af den allmänna viljan,
hvars organer de blott skulle vara. De kallades L ag-
m än, och voro ej konungens utan folkets ämbetsmän,
af och ur hvilket de valdes 55), hvars talan de in-
löi konungen pa nationalförsamlingen förde, och i hvars
namn de gafvo rösterna vid konungavalen.. Liksom
lagmannen trädt i fylkeskonungens, sä trädde i hä-
iadskonungens ställe Häradshöfdingen, äfvenledes
ursprungligen^ af sjelfva folket vald. Den senare
löide oi det pä häradstinget, den förre pä landstinget,
och hela förhållandet visar, att, om äfven deras be-
fattning var mer egenteligt juridisk, de likväl i all-
mänhet haft första ordet i de olfenteliga angelägen-
heter, som pä en sådan folkets sammankomst kunde
förekomma, och således varit de smärre förbundens
Chefer 56). Befalla kunde de ej utan med folket,
likså htet som döma. Deras lefvande lagbok var alla fria
märmers minne, deras hela magt folkets samtycke
ech beslut. Allt detta användes äfven på konunga-
13s

magten. Konungen en gång vald hyllades ej fôrr an
hän uttryckligen bekräftat förbundens lagar, och man
ansåg sig hos oss åbada sidor sa litet säker innan det-
ta skett, att ömsesidig gisslan gafs En gäng
hçllad och i regementet regerade han ej utan, min-
dre mot, utan i all mening med folket gemensamt,
hvars pä nationalförsamlingarna med honom öfver-
enskpmna beslut voro gränsorna för hans magt 58),
och utom dessa gränsor ägde hvarje fri, att med ho-
nom handla som man emot man , eller stod ej vidare till
honom i något lagligt underdånighetsförhällande 5g).
Det är klart, att man blott behöfver i denna sam-
hällsförfattning utplåna konunganamnet, för att igen-
känna den såsom rent republikansk , och såsom sådan
visar den sig äfven i det frän Skandinavien coloni-
serade Island, der Lagmannen var högsta värdighe-
ten.

Vi ha i denna utyickling i synnerhet haft afse-
ende på norden och vårt eget fädernesland, emedan
endast i de äldsta Skandinaviska minnena de momen-
ter af nationalföffattningens utbildning, som vi här
anmerkt, ha, om än dunkelt, dock så att man kan
följa dem, bibehållit sig. Säkert synes vara att i ti-
den, som näst föregick christendomens införande i
Sve-ige, författningens republikanska anda mest har
utbildat sig, och derifrån öfvergått i de först seder-
mera uppskrifnanationella lagarna, och säkert äfven,
att detsamma var fallet hos de Tyska Germanerna,
blott några sekler förut, och innan med eröfningen
af de Romerska provincerna det kungliga krigsståndets
öfvervigt öfver de fria på en gång grundlädes, och
äfven, med antagande af en ny religion, en ny saker-
nas ordning bereddes. Dermed ha vi också förklarat
vårt uttryck, att i fråga om den Germaniska författ-
ningens ursprungliga gestalt, nordens historia är, fast
ej till tiden, dock till Charakteren äldre. Allt livad
ii tidigast vete om de öfrige Germaniska na Lionel's
loi fattning, genom Romarne före eröfringsperioden,
eller den genom folkslagens lagar, instämmer på det
nogaste med hvad vi bäst och senast känne af den
gamla nordiska. Öfverensstämmelsan mellan dessa
folkslags äldsta skrifiia lagar 60) och de Skandinavi-
ska, ej blott till hela andan, utan till de mest en-
skilda fall, till formler och uttryck, äfven i den bar-
bariserade latin, hvarpå största delen af de fön a kom-
mit till vår kunskap, är förundransvärd. ludelniu-
gen efter hundrade var allmän (Härad, i de barbaro-
latinska lagarna C en t e na — hos AngelSaxerna H u n-
drede) eller, der sjelfva detta namn ej igenfinnes öi),
en annan (Markgenossenschaften) till sin natur der-
emot svarande. Häraderna voro åter förbundna
i större föreningar af samma art. En sådan kallas
Ju die iaria (lagsaga som hos oss) i de Longobardiska
lagarna; — hos andra hette häraderna Pagi (Gauen).
Bada dessa föreningar hade sina sammankomster for
allmänna ärendets afgörande med gemensam öfver-
enskommelse, sina Ting, och sina föreståndare,hvil-
ka, liksom föreningarna sjelfva, både till sitt namn
och sin ursprungligen helt och hållet populära, från
konungen ej utgående myndighet, påminna om de
nordiska. Mot häradshöfdingen svarar Centenari-
u s, mot lagmannen Grafio (der Graf —hos Longo-
barderna het han ock Judex) 62). Dock dessa af
154

delningar bland folket med deras föreståndare må ha
varit flere eller färre, mer eller mindre livarannan
underordnade. Oss intresserar här blott det allmän-
na, hos alla Germaner gemensamma af denna inrätt-
ning, och det ligger i följande. I. Indelningen var
öfvera’lt pâ en gång militarist och civil. II. Hvarje
större eller mindre afdelning var öfverallt ett förbund
emellan de fria husfäderna om gemensam frid, och
förlikning i fall af denna frids störande, hvilken för-
liknings vilkor utgjorde samhällets lag 63). III. All
magt inom ett sådant förbund — och sjeifva natio-
nallbreningen var blott ett sådant i större mått —
utgick från medlemmarna sjeifva genom val och upp-
drag, samt var till sin natur helt och hållet en för-
liknings magt, innefattande foröfrigt, utom i kri-
get, öfver de frie hvarken rätt att befalla eller straffa.

Sådana voro grunddragen — ännu i folkslagens
gamla lagar oaktadt alla senare tillsatser igenkänliga —
af den Germani ska författningen, eller nogare taladt,
af det fria ståndets, de fria krigarnes och jordägar-
nes ,Odalböndernes'i författning. Besinnar man dess
princip, så är den följande: All magt och rätt
utgår i samhället nedifrån, genom upp-
drag af folket — från hvilken sats denna andra är
oskil jagtig: samhället är en på uttryckligt
fördrag mellan likar sluten förening. Men
detta är i samhället, hvad vi kalleden republikan-
ska principen, hvilken således, likaväl som den
motsatta feodalistiska, har sin grund i den äld-
sta samhällsinrättningen. Vi ha sett att denna se-
nare utgick ur ett familje-förbållande. Allmännast
tagel hade således den feodalistiska principen— omfat-
tande förbindelser, hvika intet fördrag hvarken kunde
fullständigt uttrycka eller begrunda, och hvilkas na-
tur är att lata all magt och rätt utgå frän en hög-
re — den hade, säger jag, sitt område inom famil-
jen , den republikanska äter i de af hvarannan oaf-
hängiga familjernas förbindelser med hvarandra, —
den ena i ett ursprungligt förhållande af olikhet,
den andra i ett ursprungligt förhållande af lik-
het. Men familjeprincipen som S t a t s-princip är
egenteligen feodalism, och som sådan finne vi den,
jemle den republikanska, erkänd genom följande
grundsats, alt nemligen hvarje man skulle endera stå
i Härad eller Pligt (in huudredo aut plegio") 64).
I förra fallet ägde han sin egen af häradsförbundet
försäkrade frid: i senare fallet sin skyddsmans, hvil-
ken svarade för honom. — I brist af någondera hade
han ej gifvit samhället säkerhet. Stadgandet skulle
nödvändigt vara allmänt i en författning, hvars hela
väsende låg i en för frid gifven borgen. Grundsatsen
kunde älven sa utlryckas : Hvar och en skall antingen
stå under Land s r ä 11 eller Gårdsrätt (hofrätt) 6.5).
Annu gäller det i lagen, att hvar och en skall antingen
vara sitt eget försvar eller ha en annans. Här fram-
ställa sig för oss tvänhe systemer inom samhället,
hvilkas föreningspunkt konungen var ; ty konunga-
dömet, såsom både ärfleligt och valbart, var älven
på en gång både feodaliskt och republikanskt. Vi
ha således att vänta, det bägge systemerna, som läng-
re ned till sin natur uteslöto hvarannan, så alt t. ex.
ej någon på samma gång kunde vara sin egen man
och en annans, ju högre man kommer upp och i
konungens granskap skulle mera förlikas. Så är det
156

afven. Ty att vara i konungens phgt var att före-
trädesvis vara i fri pligt (in plegio liberaii) ellerbe-
röfvade ei egenskapen af fri man; och detta användt
pä konungens krigiska hushåll eller följe, en for alla
germaniska samhällen gemensam inrättning, ur hvil-
ken sedan hela feodalsystemet utvicklade sig, sätter
konungens män frän början högst i detta system.
De voro, friheten oskadad, en herre med personlig pligt
och trohet förbundne; och då det var en företrädesrätt
för kungsadeln, att äfven adla afhängighetcn, och
ur denna ädlare afhängighet sedermera adel äfven
uppstod, sa ser man att feodalprincipen var i sam-
hället egenteligen adelns, liksom den republikanska
det fria ståndets princip. Likväl, ehuru detta sena-
re stånds lag eller Landsrätten i allmänhet ej ansåg
dem, som hörde till k onungens h u s, med samma öga
som andra under husrätt stående personer, så att t.
ex. i nordisk lag dråp på en konungens man böttes
eller förliktes lika högt, som på en fri, utom ser-
skild bot för konungens heder (Tukkabot), hvilken
i sadana fall tillkom 66), så bibehöll dock hos oss
Bondelagen vissa stadgar, hvaraf synes, alt den ej
mera fullt erkänt en konungens man, såsom hö-
rande till de frias förbund. Så stadgar Vestgö-
thalagen, att ingen tjensteman må nämndeman vara,
utan, tillägger han, det sker både med bondens och.
häradshöfdingens vilja 67). Men att vara nämn-
deman var blott ett utöfvande af den hvarje fri man
tillkommande rätt, att kunna väljas till domare el-
ler förlikningsman 68). Att lagen enligt regeln ute-
slöt tjenstejnannen (konungens eller hvilken annans
som halst) fran detta utöfvande af en för alla fria
gemensam rättighet, är ett bevis att dessa ej mer an-
sägo honom för sin like. Han var deri ej deras
like, att han hörde under en annan lag eller hof-
lagen, hvilken både till område och anda var frän
landsrätten skiljagtig — till område; ty den om-
fattade egenteligen blott de personer, som hörde
till konungens hof — till anda; ty liksom landslagen
var bygd på förlikning, sähoflagen på straff: den
ene af likar åsämd, den andre afen herre stadgad 69).
En sådan stränghet ligger dessutom i krigslagars na-
tur, ochhofl a gen var tillika första krigs lag. Denna
ej blott skiljagtiga, ulan helt och hållet motsatta cha-
rakter, jemte den omständigheten att hollagen var
högsta magten närmast, förklarar ock, hvarföre (km
i tidens fortgång och med konungaväldets tillvext
jämte folkets lag upptagen i ett regerings-system, lik-
väl alltid nödvändigt måste förhålla sig till denna se-
nare såsom undantag eller såsom p r i v il eg i um ; ett
privilegium, som, genom fritagande från den allmän-
na lagens förbindelser och bördor, åt sidan af folket,
i följden rikligen godtgjordc innehafvaren den sträng-
het, som å andra sidan, eller i afseende på fursten,
var privilegiets ursprungliga princip 70).

Striden emellan de begge systemerna, i det gam-
la tillståndet, då samhällsbanden i allmänhet voro så
löst tillknutna, föga merkbar afgjordes på engång ge-
nom den öfvervigt, som de Germaniska eröfringarna
gaf åt det kungliga krigsståndet, hvaraf sedermera na-
turligen följde att feodalismen hos dessa folkslag allt
mer blef i samhället öfvervägande, och slut eligen dess
herrskande system. Men liksom vore del nödvändigt
138

att motsatserna skulle framkalla hvaiandra, och säk-
rast, dä endera hunnit sin ytterlighet, sä var detta
ej förr skedt, än den republikanska principen äter
blef lelvande och, ehuru under en annan form, tog
i samhället sin plats: hvarefter också den egenteliga
striden med feodalismen begynte. Det skedde genom
städernas uppkomst, som också gör korstågsperio-
den så merk värdig. Man vet, att städer voro för
Germanerna ej blott från början främmande, utan äf-
vey förhatliga 71); och af den dunkelhet, hvari stä-
derna efter eröfringen öfverallt förlöllo och i sek-
ler förblefvo, synes bäst, att denna motvilja län-
ge varat. Man kan och måste fr åga : hvarifrån
kom denna stadsrepublikanism hos folkslag, som ej
känt annat än landtlig frihet och bland hvilka mäng-
dett redan länge förlorat äfven denna? Erkändt är att
denna nya frihetsanda kom från södern. Der, i I-
talien, låter man gemenligen vid en viss tidpunkt
städernas fria förfaUning på engåttg liksom ur
gruset uppslå 72). Förändringen, undransvärd re-
dan i sig sjelf, bliv det ännu mer, då man nogare
betraktar de former, under hvilka denna frihetsanda
yttrade sig. Men igenkänner nemligen öfverallt den
gamla Romerska Mu n icip alf ör fat tn i ngen, ej
blott till sitt väsende, nemligen en egen inre förvaltning
under sjelfvalda ämbetsmän, utan till sitt hela inrättning
med Folk, Senat och Magistrater 73). Genom tradition
kunde ej dessa former ha intill denna tid fortplantat sig,
i fall man, såsom vanligen, antar allt hvad som gör
en sådan tradition omöjlig, nemligen en fullkomlig för-
störelse af städernas författning i de llomerska pro-
▼incema vid eröfringen. Annu mindre kan man till-
skrifva en aterväckt bekantskap med gamla litteraturen;
ett så stort inflytande, då dess epok faller senare och
allt dessutom visar, alt förhållandet i delta afseende
är det motsatta, och att de gamla samhällsformernas
nya lif just var den lefvande grund, ur hvilken kärle-
ken till de gamlas odling föddes och fick en så stor
verksamhet i Europa. Allt blefve förklaradt, om man
kunde antaga att den Romerska municipalförfat-tningen
i städerna, i sjelfva verket aldrig fullkomligt hade
upphört, för att efter ettafbrottaf flera århundraden
åter framkomma, utan i sina grunddrag bibehållen
forlvarat, tills serskilda orsaker i i2:te seklet gaf den
nytt lif. Men att detta ej är en grundlös förutsätt-
ning utan en historisk sanning, halva nyare skarp-
sinniga och grundeliga forskningar till fullo utvisat /ä.J
Da Gother, Burgunder, Franker, Longobarder grun-
dade på Romarerikets ruiner nya stater, tänker man
sig dervid gemenligen en fullkomlig förstöring af allt
det gamla. — Orätt. — Visserligen var förstörelsen
stor. Otaliga Romare blefvo dödade, förjagade eller
gjorde till slafvar. Men två saker af högsta vigt kan
och måste man likväl antaga. 1. Den gamla nationen
blef i allmänhet af dessa folkslag ingalunda utrotad.
Angelsaxernas eröfring af Britlannien är det enda
undantaget. Dessa förde ett egenteligt förstörings-
krig mot de gamla invånarne. Och orsaken till detta
undantag är äfven klar. De voro ännu hedningar.
De öfrige Germaner deremot, som i Romerska pro-
vincer grundade välden, voro redan Chrislna, liksom de
folk, hvilka af dem underkufvades. Att den Latin-
ska beståndsdelen. i de genom blandningen uppkom-
na Romaniska språken, blef den öfvervägande bevi-
i4o

sar också ostridigt, alt öfverallt eljesl, äfven efter er-
öfringen, Romarne utgjorde den talrikare delen af be-
folkningen. IL De gjordes ej heller, såsom nation betrak-
tade , tilfslafvar, ehuru mänga enskilda såsom krigs-
fångar detta öde ma ha träffat. De behöllo såsom
sin den egendom, som efter delningen med det eröfran-
de folket blef dem öfrig. De behöllo sin lag och i
mänga mål sin författning. — Allt detta låter sig hi-
storiskt bevisas. Hvad Romaines egendom först be-
träffar, sä följer det sagda redan af den delnings na-
tur, som Germanerna företogo i de eröfrade länder-
na. De delte nemligeii ej blott landet mellan sig, sa att
vid denna delning Romarne sjelfva såsom slafvar följ-
de med, utan de delte land och egendom med Ro-
marne. Detta var den allmänna grundsatsen, hvars
användning likväl, sa väl i mått som sätt, hos oli-
ka folkslag var olika. Burgunder och Vestgöther
togo två tredjedelar i allt odladt land med Romar-
ne, som således behöllo den öfriga delen, hvil-
ken i lagarna förekommer under samma namn (Sors,
Lott) som Germanernas. Både Germanen och R<t-
maren, med hvilken han delte egendom, kallades i det-
ta förhållande hvarandras gäster (hospites) och den
Burgundiska lagen stadgar, att om en German ville
sälja sin lott, skulle hans Romerska värd ha förköpet.
Östgölher och efter dem Longobarder togo i Italien
en tredjedel med Romarne, dock på olika sätt. — Öst-
götherna ordentligt och allmänneligen, så att de äf-
ven af den Romerska egendom, som ej gått till en-
sklldt verkelig delning, likväl utkräfde tredjedelen i in-
komsten , hvilken i detta fall gick till konungens skatt-
kammare j Longobarderna deremot mera oordentligt,
141

ech pâ ett enfaldigare satt, sa att hvarje German fick en
eller flere Romare sig som värdar anviste, af hvilkas
egendom han tog tredjedelen i all frukt /S). Bland
Frankerna finner man ingen delning omtald : deremot
hos dem, sä väl som hos de nämnda folkslagen ett
annat fullgiltigt bevis, att medborgerliga rättigheter
efter eröfringen blifvit de fordna Romerska under-
sataine tillerkända. De bibehöllo nemligen sin lag, den
Romerska 76). Det är bekant att enligt gamla
Germaniska begrepp all lag var personlig, fästad
vid slägt och födsel, ej vid territorialgränser, sa att
i samma land och under samma konung t. ex. i det
Frankiska riket, Franken, Burguudiern, Göthen o. s.
v. lefde tillsammans hvar och en efter .sin nationella
medfödda lag 77J. I ömsesidiga stridigheter följdes
den grundsatsen, alt don anklagades börd i civila,
klagarens äter i crnninella mål bestämde lagen, hvar-
efter skulle dömas. Allt detta utsträcktes äfven till
Romarna. Man lemnade dem deras lag, sä mycket
mer som Cl e r i c i e t öfverallt lefde efter Romersk lag,
och denna redan derigenom ibland de öfrige lagar-
na lätt horgarerält och i allmänhet ett stort inflytan-
de. Delta medgifvande af den Romerska lagens
giltighet för de fordna Romerska undersatarne inne-
höll ett högtidligt erkännande af dessas medborger-
liga rättigheter, i och för sig sjelf, och serdeles ef-
ter Germaniska begrepp. Ty enligt dessa var lag,
såsom en personlig tillhörighet, ett af de frias ut-
merkande kännetecken. Endast trälen var ej född
till någon lag, utan följde öfverallt sin herres. Ro-
marne, ehuru föröfrigt i flera mål ej likstälda med
sina germaniska besegrare, t. ex. i skattskyldighet,
14a

i ett större beroende af konung och ämbetsmän, i en.
(af de Germaniska lagarna^) mindre aktad personlig
säkerhet, i hvilket allt Romaren skilde sig frän den
herrskande Germanen, hade dock i detta afseende en
erkänd medborgarerätt. Med detta lagens bibehål-
lande var älven den gamla Romerska författningens
fortfarände, åtminstone till en viss grad, nödvändigt
förknippad, nemligen i enskilda lägre förhållanden;
ty all högre styrelse, skulle nödvändigt, med det
herrskande folket förändras. At förändringar skedde
dock i allmänhet efter första förstörelsen blott de al-
dranödvändigaste, sä mycket mer, som eröfrarnes egen
enfald och okunnighet gjorde dem benägna, att hos
de nya undersalarne lemna sakerna deras vanliga
gäng. Föga bekanta med en utbildad borgerlig ord-
nings former lörstodo de ej heller planmässigt använ-
da dem till förtryck (hvilket förträffligt låter sig gö-
ras). En enkel styrelses kostnader kunde också ej
vara stora. Och utan tvifvel ligger i dessa omstän-
digheter orsaken , hvarfore de Romerska uudersålar-
ne, oaktadt alla enskilda våldsamheter, som de hade
af sina nya beherrskare alt lida, dock i det hela af-
gjordt föredrogo Germanernas välde, framföre det
förderfvade, despotiska Romarhofyets. — Älven på
landet har således ostridigt Romersk författning, Ro-
merska lägre ämbetsmän och Romersk rättegång
länge efter eröfringen bibehållit sig. På landsbyg-
den skulle också denna författning nödvändigt först
förändras och upphöra, likväl så, att denna förän-
dring höll jemna steg med ombildningen af Germa-
nernas egen gamla nationalförfattning. Ilär, på lands-
bygden voro Germaner’ och Romare mest med
hvarandra blandade. Af begges förening uppstod små-
143

ningom ett nytt folk, pâ hvilket de förra nationella
skillnaderna i författning och lagar ej mer kunde pas-
sa. Systemet af de personliga lagarna upphörde och
Feodal.systemet uppstod i stället, snart omfattande
alla samhällsförhållanden, och i sig upptagande pä
olika ställen mer eller mindre af hade Germanisk
och Romersk rätt. Sérskilda omständigheter skulle
redan pä förhand kunna tala för den tankan, att allt
detta ej lika gälde om städerna. Ursprungligen för
Germanerna främmande, horde de ha bibehållit en
mer oblandad Romersk, befolkning och med detsam-
ma Romerska inrättningar. Men att den Romerska
författningen i städerna verkeligen fortfarit, hufvud-
sakligen sådan den fanns vid Romerska rikets upp-
lösning, bar v. Sa vigny satt utom tvifvel.

Frän Republikens tider var denna städernas för-
fattning i Italien republikansk, och den souverain»
magten utöfvades såsom i Rom af folket, hvilket i
sina församlingar gjorde lagar och valde ämbetsmän.
Redan i början af kejsaretiden förlorade borgerska-
pet för det mesta denna magt; författningen blef ari-
stokratisk och folkförsamlingens rättigheter öfvergin-
go pa Seuaten, hvilken inom sig valde Magistrats-
personerna, som tillika med Rådet förde den inre
styrelsen; hvarföre äfven uttrycket Munie i p es, som
ursprungligen betecknade alla borgrarna och deras
rätt, hädanefter företrädesvis lämpades pa Rådet. På
detta sätt valde Magistratsperson er, med egen juris-
diction, var egenteligen det utmerkande hos de Italien-
ska Romerska städerna. I provincerna var, utom i
de städer som hade jus italieum, förhållandet skilj-
144

agtigt, sa att man väl finner ett Rad, en Curia el-
ler Ordo Decurionum, som med sin hufvudman
(principalis) har den inre styrelsen i städerna; dere-
mot ej Magistrater med egen jurisdiction. Denna nt-
öfvades af de Romerska släthållarne eller deras Le-
gater. Senare fingo provincialstäderna en ersättning
lör de felande Magistraterna i de, af hela borgerska-
pet valda, sä kallade Defensoretna (Defensores civi-
tales), som frän Justiniani tid ägde Magistratsrältig-
heter, sa att Borgerskap, Råd, sjelfvalda Magistrater
med en egen, mer och mindre ntsträckt jurisdiction,
i allmänhet äro beståndsdelarna af den Romerska muni-
cipal-författningen. Men just, dessa samma bestånds-
delar, isynnerhet den hufvndsakliga, en Cùria med
egen jurisdiction återfinnes i städerna, ja på sina stäl-
len (såsom t. ex. i södra Frankrike) efter eröf-
ringen med större friheter än förut så väl i Galli-
en under Frankers och Veslgöthers, som i Italien
under Longobardernas välde, och kunna, om ock
ofta blott i dunkla spor, af Historiens blick följas
genom alla århundraden, ända tills serskilda orsaker
vid en viss tidpunkt i Italien gåfvo städerna nytt
lif 78). Innan vi gå till denna tidpunkts betraktan-
de, vilje vi blott tillägga ett par anmerkningar. Ger-
manerna , ehuru för alla städernas inrättningar från
början främmande och länge blifvapde det, lemnade
dem, såsom nyss blifvit påstådt, efter eröfringen i
allmänhet oförstörda. Dessa inrättningar skulle lik-
väl pä något sätt passas in i den nya styrelse, hvar-
under de nu hörde. Hur skedde detta? Hvad rum
kunde dem i en Germanisk författning lemnas. Sva-
ret är lätt.' Den Germaniska nationalförfattningens
princip var frihet under sjelfvald öfverhet. Men
145

Jüsi densamma var afvefi principen i municîpalfôr*
iattningen. På denna gemensamma grund kunde beg-
ge med hvürandra beslå,både landtlig frihet och stads-
frihet, och ha med hvarandra länge bestått. Likhe-
ten i principen förde med sig likhet i fojmcrj (om
äfven också för land och stad olika lagar gälde)^ och
detta ar i synnerhet merkbart i judicielt afseende.
Enljgt Gei manisk Itått.skedde mgen dom utan med
nämnd, hvilken nämnd ursprungligen i domstolen
förestälde folket eller de fria malmernas församling.
Ty att kunna vara domare eller god man i tvisters
slitande, var cn hvarje fri man tillhörande rätt. Lik-
som lagen var folkets egen, fäldes äfven domen vid
tinget med folkets biträde. Med mera invicklade
samhällsförhållanden och ökade rättegångar, bief den
frie mannens närvaro vid tinget ifrån en heder en
börda, från hvilken man sökte undandraga sig. Ifrån
och med Carl den Stores tider blefvo derföre ett.
visst antal frie män af domare och folk gemensamt
valda till bisittare i rätten. De kallas Scabini ' Schöf-
fen, Echevins) och svarade fullkomligt mot var nämnd.
Men ungefär samma förhållande 5 isar sig i mtmicipal-
författningen. Äfven der hade borgerskapet upp-
dragit utöfningen af den sig gemensamt tillhörande
domstätten åt ett visst antal man, nemligen Rådet, jem-
te Domaren eller Magistratspersonen. Och dessa städer-
nas rådmän svarade så nära i sin befattning emot
folkets nämndemän, att de ej sällan i medeltidens hand-
lingar förekomma under de senares namn , liksom
municipalförfättningen i allmänhet ofta döljer sig un-
der Germaniska benämningar. Så hör man t. ex.

Svea L

a o
146

talas om Romerska Scabini i städerna, livarmed ostri-
digt ej menas annat än municipalförfattningens rådmän
(Decuriones, Curiales), livilka äfven ofta helt enkelt
kallas gode män fBoni homines, Prud’hommes). En-
ligt Germaniska samhällsformer stod Häradshcfdingen
(Tunginus, Schuldais, Centenarius) med'inskränktare
donisrätt under Grefven (Grafio, Comes), den högsta
localöfverheten. Men ed dylik inskränkt domsrätt ha-
de äfven städernas magistrater. Bägge behöfde så-
ledes blott ställas under Grefven, såsom gemen-
sam öfverhet för Romare och Germaner. I den
gamla Germaniska nationalförfattningen kunde såle-
des städerna gerna äga ett rum, ehuru Germanen
sjelf för stadslefnaden hade ett misshag, på hvilket
endast tiden skulle segra. — Deremot var feo-
dalsystemet till hela sin natur den pa borgeilig in-
het grundade municipalförfattningen rakt emolsatt;
och i delta system — det måste vi erkänna, kunde
städernas frihet ej finna plats utan såsom en främ-
mande, obehörig och följakteligen undertryckt del.
Det kan derföre antagas som ett historiskt axiom,
alt ju strängare, allmännare detta system i ett land
herrskat, ju mer har der af städernas författning bli f-
vit förstördt, och tvertom, ju mindre välde feoda-
lismen vunnit, ju bättre ha municipalinrätlningarna bi-
behållit sig. Det förra gäller om norra Frankrike,
ehuru ej utan undantag, och äfven om södra Italien,
sedan Norrmännen der införde feodalsystemet i
hela dess stränghet. Det senare ater om södra I1 rank-
rike och norra Italien, i hvilket sistnämnde land äf-
ven städernas nya flor skulle börja.

Tidpunkten för denna städernas nya magt i Ita-
147

lien infaller, ehuru förut förbered:!, egenteligen ined
tolfte århundradet, och förändringen var både af y 11-
’ re och inre orsaker föranledd. Till de förra räk-
na vi Korstagen, genom det ökade lif, dessa gäfvo
ät handeln. Närmast bereddes dess fördelar ât de
Italienska staderna, bland hvilka Venedig, äfven un-
der medeltidens dunklare århundraden, bibehållit en
fri författning, och idkat en ej obetydlig handel på
Constanlinopel : en handel, som genom korsfärderna,
den gemenskap de öppnade med östern, — i synner-
het efter Constantinopels eröfring af korsfarare med
Venetiansk hjelp, — fick pâ en gäng en vida .större
utsträckning och vigt, och samlade alla Levantens
skatter i dessa modiga, kloka republicaners hän-
der. Med dem täflade å' samma banor Genua och Pi-
sa, sins emellan rivaler. Den rike borgaren begyn-
te känna sin vigt inför kejsare och furstar. Med-
vetandet af magt födde sjélfsfändighéts-anda, den-
na spridde sig, och inom kort se vi staderna i Nor-
ra Italien— under’ lycklig kamp med en mägtig feodal-
adel, somför det mesta måste bcqvärna sig alt flyt-
ta inom de nya murar, ât hvilka en lågande frihets-
känsla gaf ert oöfvervinnelig säkerhet mot yttre an-
fall, — framstå som små republiker, i hvilka de gam-
la municipalformerna nu fingo ny kraft och oänd-
ligen större betydelse. Dylika orsaker verkade mer
och mindre öfverallt hos alla de nationer, som i
korstågen deltogo. Dessa ofantliga tillrustningar i en
enfaldig tid, arm på fimmciella hjelpemedel, födde på
engång ett oerhördt penningebehof i Europa. Det-
ta var det egentligen, som gaf handeln nytt lif; ty
endast handeln skapar penningar, eller, som är det
148

isamraa , gör förmögenhet disponibel. Af detta pen«
ningebehof begagnade sig öfveralit städerna, emedan,
afven innan en större handel kunde betydligen rik-
ta dem , de dock i allmänhet voro bebodde af en for-
värfvande klass, som lättare än andra hade sin för-
mögenhet i contanter* De köpte sig fria frän feo-
dal-afhäugigheten, förvärfvade derigenom personlig
frihet, och säkerhet för godtyckliga utlagor, men fram-
för allt rätten att inom sig välja domare och ma-
gistratspersoner, hvilken rättighet nu som fordom
blef det utmerkande kännetecknet pä ett borgerskap
(communia, commune) 78). Sådan var hufvudsakligen
communernas uppkomst både i Frankrike, der ko-
nungarna sjelfva inom kronländerna i beviljande af fri-
heter foregingo med exempel, i Tyskland, der de an-
deliga i synnerhet visade sig som städernas beskyd-
dare, och äfven i England, der den utomordentliga,
oinskränkta magt, som den Norrmanniska eröfringen
gaf kronan, verkade den besynnerligheten, att adel
oeh borgerskap tidigt använde sina krafter gemen-
samt till säkerhet mot konUngamagten : en omstän-
dighet, somjemte Englands insulära läge till en stor del
förklarar det egna af dess constitution. I öfrigt behöfver
ej anmerkas, att de af städerna förvärfvade rättigheter
både till mått och sätt på olika ställen kunna ha varit
betydligen olika. Utom Området för korstågens in-
flytande ligger t. ex. Spanien. Här hade andra om-
ständigheter redan förut verkat detsamma, och ko-
nungarnas behof af folkets trohet i den häftiga inre
striden med Morerna tidigt gifvit ständerna, och ibland
dem serdeles borgerskapet, större magt och inflytan-
de än annorstädes.

Se yi äter pâ de inre orsakerna till denna det
14g

tredje ståndets uppkomst, så förena de sig alla i en
enda stor och hufvudsaklig, af oss redan förut an-
t,enna llgger i sjelfva feodalsystemet och dess
iorhallande till samhällsimältningen i allmänhet. Det
var nemligen en inre nödvändighet, att detta system,
engang hunnet till sin höjd och ytterlighet, skulle inom
samhallet framkalla sin egen motsats. Merkligt är, att
det var kyrkan som här förmedlade öfvergån-
■ gen yl haredan anmerkt, hur hon bemägtigade
sig feodalsystemets princip, derpå grundande Hierar-
kiens rättigheter och sjelf intagande högsta platsen i
systemet. Detta skulle likväl ej ahöpa utan häftig
strid, da denna högstaplats redan förut var uppla-
gen al en verldshg magt, nemligen den af Carl den
More upphfvade kejsaremagten, som sedermera stad-
nade hos Tysklands konungar. Korstågsepoken, som
mer än nagon annan ådagalade kyrkans välde öfver
smnena, var derföre tillika epoken för en stor, inre
Europeisk strid, hvilken på samma gång utfäktades-
striden emellan den andeliga och verldshga magien
emellan den påfveliga och kejserliga myndigheten böl-
jad af Hierarkiens egentliga stiftare Gregorius VII emot
kejsar Henrik IV, sedermera i 200 år fortsatt, och
slutad med den Hohenslauffidm hjelfe- och kejsare-ät-
tens af Påfvarna verkade undergång öch förstörelse.
Denna strid, redan derigenom gynnande för en ny sam-
hällsordnings uppkomst att den bröt feodalismen inom
sig sjelf, var ej blott i allmänhet en strid om högsta
platsen, utan tillika i synnerhet en strid om Italien, och
har i detta afseende ej haft mindre merkliga följder.
Sällan har ett namn, blott som sådant och endast ge-
nom de begrepp, som dervid fastades, för Hislod-
i5o

en blifvlt sâ vigtigt, som det Romerska kejsarnam-'
net under medeltiden. Det gaf i allmänna meningen
ett verldsvälde. liknande det Romerska, al dem , hvil-
ka med Imperalorernas titel tro 'des vara dessas
verkliga efterföljare. Sa ansågs Kejsarvärdigheten
innebära en allmän skyddsmagi öfver den christna
verlden, och serskildt anspråk pä öfvervaldet öfver
Rom och Italien. I sig sjelf var den således en opi-
nionsmagt, liksom pafvemagten, ehuru utslaget vi-
sade, att den sistnämnde hade lagt sin grund bättre.
Rmellertid var dock det inflytande allmänna menin-
gen fästat vid kejsarenamnet sa stort, att kejsarne
derigenom blefvQ de enda regenter som, saknande ko-
nungasinnet för egen fördel, försummade att grun-
da en verklig magt, eller också sökte den, der den ej
kunde grundas, pä andra sidan Alperna i Italien.
Der voro de äter för påfvarna farligast, hvarföre
detta land skulle bli egenteliga fältet för striden.
Allt kom i denna strid derpå an, hvilket parti togs
i afseende på de Italienska staderna, som i hela öl-
ra Italien redan förmådde mest. Kejsarne togo sitt
parti ej enligt det konungainlresse, som eljest i stä-
dernas uppkomst sökte eu välkommen motvigt mot
en allt för mägtig läns-adel; de togo det såsom man
kunde vänta af en helt och hållet pä feodaIbegrepp
bygd magt, för hvilken borgerliga rättigheter voro
främmande. De logo parti mot städerna. Detta var
redan ett skäl att pafvarna skulle ta parti för dem.
Italiensk patriotism var ett annat, och ett tredje dju-
pare fanns, som framdeles, då vi betrakta kyrkans
förhåll nde till samhället, skall bli tydligt. Nog af:
Pafvarna i spetsen för de Italienska republikerna bröto
151

kejsaremagteii och blefvo tillika den borgerliga frihe-
tens beskyddare. Förgäfyes hade inom 22 ars tid
(1154 — 1176) den store kejsar Fredrik Barbarossa
fört sju talrika härar efter hvarannan li an Tyskland
till Italien, och väpnat en half million menniskor för
sin sak: förgäfves jemnade han del hjeltemudiga
Majland med jorden, och sådde salt pä den plats der
det statt: förgäfves tog han Rom genom vapen och
brand, och tvang kyrkans öfverhnlvud ad söka en
fristad i Coliséeiis ruiner, att deriiraa okänd flykta
pä landsbygden. Den nya frihetsandan var oemot-
ståndlig. Det var i dessa tider som man vid beläg-
ringen af Crema säg borgrarna ät stadens försvar olf-
ra sina egna barn, hvilka, förut lemnade i de kejserligas
händer såsom gisslan , af dessa nu hade blifvit bundna
utanpå ett rörligt belägringstorn, frän hvilket fienden
i ohygglig säkerhet sökte nalkas och bestiga murar-
na. Man säg fäderna från inuren, med stora stenar
ur kastmachiner, krossa hade torn och barn under
höga jemmerskri, bland hvilka röster hördes ropa:
lycklige de som ännu i späda aldren la dö för fii—
heten och fäderneslandet! Del vari samma tider nar
vid belägringen af Ancona li ismedlen voro förtär-
de, sa att man efter den noggrannaste undersökning
knapt fann sex säckar säd. kuapt ett tiog ägg 1 hela
stade.1 — som en nära ioo;ärig blind Gubbe, fordom
Consul, uppsteg i folkförsamlingen ochlifvade allas mod,
påminnande om sin ungdoms bedrifter. Derpå stridd»
Ancona på en gång mot hungern och fienden. En ung,
skön och förnäm fru, bärande sitt barn på armarna, sag
en soldat fÖrsmägtande neddigna pä marken. I fjorton
dagar, sade hon, har jag uppehållit litvet med att äta
kokta hudar, och jag känner att mjölken begynner fattas
ïnîtt barn« Bock om mitt bröst ännu kan se någön nä-
ring, stig upp, nalkas det med dina läppar, och återtåg
krafter till din fädernestads försvar 80). — Sådana drag
belipfva ej utläggning.; men man känner att det är
de republicanska dygderna, som åter besöka jorden.
Majländarne uppreste sina murar, slogo Fredrik i grund
vid Lignano, och samme Påfve, Alexander III, som ur
sin hufvuJstad iör kejserliga vapen måst flykta, nu huf-
vudman för de Lom bardiska republikernas förbund,
slöt i Venedig med kejsarn en förlikning, der städer-
nas fria författning och alla rättigheter, dock under
kejserligt skyddsherrskap, b’efvo erkända, och höll
derpa ett intåg i Rom, hvilket, (säger Johannes v.
Müller) gamla Çonsuler kunnat afundas honom 81).

Sa medlade kyrkan öfvergången från feodal« ■
valde till borgerlig frihet, och beredde den i samhäl-
let rum. Och delta ej blott i Italien. Af städernas
uppkomst hade den i allmänhet de största förtjenster,
isynnerhet i de länder med ren Germauisk befolk-
n:ng, som ursprungligen för stadsinrättningar främ-
mande, af Romarna i detta afseende ej hade något
arf, del vill säga i det Saxiska Tyskland och i hela det
Skandinaviska Norden» Samma medel, som Carl an-
vändt att tämja Saxarna, nytjades sedan af kejsarne
mot de Slaviska i det nordliga och östra Tyskland
invandrade stammar, nemligen christendom och krig.
Det senare förstörde, men den förra bibehöll oeï»
odlade. Oiverallt anlades på gränsorna fäslen och
biskoppssäien. Kring bägge bosatte sig invånare i
skydd af den anlagda borgen och kallades deraf b o r-
gare. Henrik I (reg. 91g—g56) befallte att dessa
orter mot Ungrares och Slavers härjningståg skulle
155



bmgifvas med murar, att ur de nårgränsande häraj
der hvar nionde man dit kalle inflytta, cch städer-
na i allmänhet vid fiendteligt a-, fdi bli både fônâdsù
hus och säkerhetsplatser för de kringboende 8j\ Pä
dessa förfaitningar tågas i én lid, i hvilkmannu den
gamla "olkspriheten ej var ulplänad, sä fi igo städer-
na derigenom, jemte borgherrens egne män och un-
derhafvande, en mängd frio ’n van ’re, s >m frän bör-
jan, ä ven efter flyttningen, hörde under Landsrätt,
men småningom dorifrå i skil le sig och fingo sin e-
gem Pet är äfven klart att feoda’afhä*’gigheten ej
kunde bli sa strang i städerna, d t den hade att gö—
ta med en massa af memuskor, förenade af gemen-
samt intresse, som pa landet, der den vann nä dö
fita, en efter annan. Redan den gemensamma plik-
ten tdl stadens försvar skulle iiodvandrvt närmare för-
binda mvanarn©, som bodde mom samma murar,
föranleda gemensam ölverläggning och verkställighet*
samt ge borgerskapets stämma vigt i alla stadgauden ,
som rörde den yttre säkerheten, sä alt denna om-
sorg ej länge kunde utedutande til höra borpherren
och dess hofmän. Derpa följde snart egna, likaledes
genom gemensamt aftal stadgade författningar i af-
seende pa inre säkerhet och ordning. I a It detta
visade sig pä eget sätt en princip verksam, som
rakt Härstammade ur den gamla nationalförfattnin-
gen, jag menar den hos alla Genn.miska folk sä mäg-
tiga förbund s-an dan. hvilken såsom sL-ämda nu
egenteligen biet det Germaniska elementet i städernas
författning. I e i sais h ihsurdnmg, som sieif lemna—
de ett ofullkomligt Försvar och fega bekymrade si«
om enskildas angelägenheter, stol det dessa fritt och
var behof, att till gemensamt skydd och för gemen-
154

samt intresse ingå föreningar, brödraskaper. gillen och
för dem gemensamt öfverenskomma om egna region
Ordet skrå utmerker ett sådant gilles eller brödra-
skaps lag, och sakens natur förde med sig att i städerna,
der arbetets fördelning af sig sjelf uppstår, och en
mängd olika yrken uteslutande sysselsätta och före-
na ett visst antal personer, en mängd dylika skrå
skulle uppkomma; sä mycket mer, som sådana för-
eningar äfven ibland de ofrie (såsom från början al-
la handtverkare vöro; tillätos, och just desse djupast
kände behofvet, att åtminstone inom sig smaka den
lycka medborgerlig rätt och umgängelse ge. Den-
na förbundsanda, som på så mångfaldigt sätt visade sig
verksam under medeltiden, i den gamla folkförfattnin-
gen, i feodalföfbindelserna, i ridderskapet, i de andliga
ordnarna, och slutligen i städerna, sökte i detta sista
hänseende sitt förnämsta skydd hos kyrkan, hvilket
redan synes deraf, att hvarje sådant gille och brödra-
skap slod under ett visst helgons försvar. Kyrkan
kunde ock endast ge det skydd, som söktes, åt före-
ningar, hvilkas alla medlemmar sysselsatte sig med
fredligt förvärf. Hon var i en våldsam tid den en-
da magt, som ägde andra vapen än dem våld an-
vänder mot våldet, och är alltid den enda , som kan ge
freden helgd. Derföre har, under outbildade sam-
hällsinrättningar, alla fredliga yrken öfverallt gifvit
sig under religionens skydd. Så äro Asiens han-
delsvägar de samma, som de stora vallfarternas,
och de största marknadsplatserna — Caravanernas
mål —■ de ställen som andakten helgat och fre-
dat» Samma orsaker verkade detsamma under me-
deltiden; och hvilket bättre bevis finnes derpå än
att mässa — en andaktshandling — äfven blifvit
namnet pâ m arknacl?Hvarföre? — om ej gudstjensg
pâ sådana ställen gifvit helgd at den frid, som han-
del och vandel fordra. Ett annat skäl hvarfere fred-
liga näringar följde kyrkan och dess tjenare at, och
i deras granskap förnämligast blomstrade, låg deri,
att af all feodalaHiängighet kyrkans var lindrigast;
ty hon fritog sin egendom och sina underhafvande
från mängden af verldsliga bördor. Så förklaras
hvarföre i norra Tyskland och det Skandinaviska Nor-
den vi i synnerhet se släder uppstå af biskopssäten.

En lifvad handel satte först de derföre välbeläg-
na städer utom behof af detta andeliga skydd, och gaf
dem egna krafter. Detta handelns nya lit vai' i rysk-
land ett århundrade senare än i Italien, och visai’ iörst
i 13:de seclet sina verkningar. I afseende på författ-
ningen yttrade sig dessa i en sjelfständig inre styrel-
se ined municipal former 85), dels bildade eller de
Rhenska städernas exempel, i hvilka sådana ända från
Romare-tiden bibehållit sig (serdeles i Cölln, hvars
författning nu bief en allmän förebild 84), dels lödda
ur sakens egen natur. Ty ärendernas större mängd
o-h vigt skulle redan lägga dessas ledning i händer-
na på ett mindre antal, ett utskott af borgerskapet,
göra Råd och Magistrater nödvändiga, och införa en
collegialisk förvaltning För alla Nordiska städers in-
rättningar tjente åter de Tyska till mönster.

Den samma forbundsanda, som i bildniïigen af
städernas författning visat sig så verksam, yttradé vid
stadsmanna-näringars och handelns tilltagande en än-
nu större magi i föreningar emellan städerna sjelfva. De
kände att för deras rättigheter i en på feodalbegrepp
156

fcygg^ samhällsordning ej fanns någon plats och att
enda borgen för deras besand måtte sökas i egna,
förenta krafter. — Så se vi ej blott i Italien det
mägtiga förbundet af de fria Lombardiska städer-
na i i2rte århundradet uppstå, och trotsa de stör-
sta kejsares välde; vi se från medlet af det nästa
århundradet exemplet foljdt i Tyskland, det stora
Rhen sk a stadsförbundet sluta sig tillsammans mot
furstarnas och adelns våldsamheter, det ännu stÖr-
i’e och varagtigare Hanseatiska inom hundrade
år omfatta sju och sjuttio städer, från Flanderns grän-
sor till Ryssland, och uppblomstra till en magt, som
kunde ge konungar lag, — i England, Frankrike, Spa-
nien öfverallt städerna göra gemensam sak. Han-
deln, förd i större mått med gemensam omtanka
och under gemensamt skydd, cktes på de redan
kända vägar eller sökte sig nya, och steg i allmänhet
i Italien och Tyskland till en höjd och betydlighet,
hvartiU han senare i dessa länder ej åter hunnit. Med
Genua, men i synnerhet med Venedig, hade Augs-
burg, Nürnberg i i4:de och i5:de seklerna en liflig
gemenskap, togo der Levantiska, och Indiska varor,
och spridde dem i det öfriga Tyskland genom Erfurt,
Mayntz och Cölln. I det norra möttes och upptogs
denna handel med söderns alster af den nordiska han-
deln, i 3oo år uteslutande förd af det stora Hanseatiska
förbundet, med nederlagsplatser och utomordentliga fri-
heter i Flandern, England, Norrige, Ryssland, hvari-
från den öfver Novogorod sträckte sig in i Asien. I
de Skandinaviska rikena voro Hanseatiska köpmän
herrar ej blott öfver den yttre, utan äfven öfver den
inre handeln. Såsom medlare mellan de Italienska
städerna i Södern och de Hanseatiska i Norden, och
stapelplatser foi- begges varubyte, framträda de Neder-
ländska städerna Brügge, Gent, Antverpen, Brüssel»
framfor andra utmerkta genom en tidig konstllit, i
ett herrligt land, som hade friare, förmögnare landt-
brukare, än någon annan del af Europa. — Ännu
stodo England och Frankrike efter i fredens konster.
Men Spanien ej, i en tid dä Toledo ensam syssel-
satte loooo menniskor med silkes- och ylleväfna-
der 85J.

Beliofvet af skydd för frihet och idoghet hade
skapat städernas förbund i en tid, då de mästige
hade fögä aktning för begge. De Lombardiska sta-
derna Utkräfde med vapen i hand, och först efter
de blodigaste strider, erkännandet af sina rättigheter.
Äfven i Tyskland skedde detta erkännande först dä
städernas magt hade vunnit den fasthet, att det ej
mer kunde nekas. På samma tid, då fördraget mellan
Lybeck och Hamburg grundläde det Hanseatiska för-
bundet fisdi) och då de Rhenska och Schwabiska stä-
derna stiftade sin förening (is47), hade Kejsar Fre-
drik II förbudit alla förbund mellan städerna, alla
föreningar och brödraskap er emellan borgrarne af hvad
namn de vara måtte, och förklarat alla de utan borg-
herrarnas eller biskopparnas bifall upprättade muni-
cipalcommuner för upphäfna 86). Ju mer, oaktadt
sådana författningar, städernas magt tilltog, ju häf-
tigare skulle spänningen bli emellan dem och den,
herrskande feodalismen, hvilken ej blott genom en-
skilda förhatliga bruk, såsom strandrättens ohygg-
ligheter 87), de tryckande författningarna i afseende
på främlingars personer och egendom, samt omåttli-
ga tullar och afgifter, försvårade all fredlig gemen-
i 58

skap mellan folk oeh länder, utan gjorde den omöj-
lig genom adelns ständiga fejder. Det var mot des-
sa olägenheter som stadsförbunden sammansatte sig,
ej blott i Tyskland och Italien, utan äfven i Spani-
en, der de Castiliska och Arragoniska städerna in-
gingo den under namn af det heliga brödraska-
pet (Santa Hermandad) bekanta föreningen, för att
upprätthålla landsfriden 88J. Serdeles förhatlige
blefvo städerna för adeln derigenom, att de till sig
drogo och befriade dess underhafvande, hvarfore en
ansedd medeltidens författare kallar dem rent af för-
dömda inrättningar 89). Ty liksom i feodalspräket
det hette, att äfven luften gjorde till egen, sä att
främlingen efter en viss tid bl ef den egendomsher-
res tillhörighet, inom hvars område han upphöil sig,
sa hette det deremot i städernas, att luften gör fri;
hvarfore hvar och en, som tog sin tillflykt, inom en
stad, och der en viss tid t. ex. natt och är förblef,
med detsamma trädde ur feodaflafhängighetens band,
och ägde borgerskapets försvar 90). Man ser lätt huru
detta sammanhänger med den gamla Germaniska
grundsatsen, att hvar män skulle äga ett försvar, sitt
eget inom ett förbund, eller en herres. Då efter
den fordna härads frihetens undergång nu först i stä-
derna åter fri a för bu n d, ehuru af annan art funnos,
så kan man utan svårighet föreställa sig, hvilket för-
svar af den förtryckta mängden skulle föredragas,
och hvilken hop af missnöjda från landet borde
trängas till städerna, inom hvars murar friheten vin-
kade. Och denna frihetsrätt skulle i delta afseende
ha så mycket betydligare verkningar, som städerna
utsträckte den till det omkring liggande landet, ge-
i5g

nom antagandet af utborgare (Pfalbürger, kelkbor-
gare 91), hvilka, ehuru utom staden boende, dock la-
des under stadsrätt. Allt detta retade till våld och
gjorde näfrätten mest herrskandö just i de samma
århundraden, dâ geno'm stadernas uppkomst borger-
lig frihet grundades. — Dessa yttre anledningar till
ovilja emellan adel och borgare hänvisa dock blott
pâ en Imfvudsakhg inre skiijaglighet, hvilken ej blott
i dessa tecken, utan i lag oçh sed, i författning, i e-
gendom, i göromal, i nöjen 92), i allt röjde sig och
uppenbarade, att motsatta samhällsprinciper i- dessa
bägge stånd voro verksamma, och med hvarandra i
strid. Af detta fiendtliga förhållande vilje, vi här blott
anmerka en vigtig följd, nemligen att städernas frihet
nödgades, ehuru fredlig till sitt ändamål, dock bli
en beväpnad frihet. Men ingen ting knyter sä
föreningar som ett gemensamt länge fortsatt lifligt
försvar, och ingen ting bidrar så att jemna rättigheter-
na emellan de förbundna. Man finner från början
i städerna häruti Än stor olikhet. Ôfverallt se vi P a-
tricier — slägter, hvilkas medlemmar ensamma hade
full borgarerätt, uteslutande anspråk på Radsvardig-
het och styrelse, och hvilka (såsom i Rom) länge hol-
lo all blandning genom giftermål otillåtlig mellan sig
och del öfi iga borgerskapet, smärre köpmän och handt-
verkare, som ursprungligen ofrie, väl sedermera för-
värfvat friheten dock dermed ej samma rättigheter,
hvilka tillkommo de andra. Desse senare, inom sig
förbundna i serskilda skrå, utgjorde det egentliga fol-
ket (plebs), utom hvars samtycke väl ej nya, hela
samhället förbindande lagar kunde göras, ej skatter
utskrifvas, eller andra serdeles vigtiga allmänna an-
gelägenheler afgöras — till allt sådant fordrades
folkförsamlingarnas bifall -— men som icke dess min»
dre från råd och regemente var uteslutet. Det var
de republikanska krigen, som, jemte en stigande befolk-
ning och välmåga höjde i dessa nya, liksom i de gam-
la republikerna, den mindre väl lottade borga-
res sjelfkänsla, gaf mängden erfarenhet af sin vigt,
och mod att med de patriciska slägterila fordra lik-
het i de rättigheter, som de gemensamt försvarat.
Så hade ej förr de Lonibardiska städerna tillkämpat
sig erkänd frihet, än Plebejerna inskränkte Patricier-
nas rättigheter och demokratiserade författningen allt
mera gS)* Ett århundrade senare erbjuda de Tyska
ett lika skådespel, genom skråens ökade inflytande och
delaktighet i rådet, merendels ej förvärfvad utan in-
re oroligheter och oftast blodiga hvalfningar gå). In-
ga städer hade inom sig upptagit sa mycken adel från
landet, som dc Italienska. De trotsiga Länsherrarna
hade med städernas öfverhandtagande magt för sin
egen säkerhet måst begära, att som borgare bli emot-
tagne. Derföre var äfven i dessa republiker efter den
ärofulla segern öfver kejsaremagien , och sedan derpå
den inre demokratiska gäsningen i författningen begyn-
le, äfven faetionernas kamp häft igast. Med våldsam ha-
stighet gem ms lör ta de dessa samhällen alla tonerna i den
republicanska scalön, hviika aro dé samma så långt en
Historia finnes: —enkla seder och dygdernas aristokrati,
medan den vexande friheten mot yttre våld sig försvarar,
efter segern folkfrihet, likhet i rättigheter, derpåDema-
goger , sluteligen Tyranner. Det kan ej nekas attjemn-
likheten är Republikers blomma; och att med detsamma
den i författningen intr äder, en hel vår af rika krafter
i6i

träder i dàgen och ovillkorligt påminnér öm alllhvnd
blomningens stunder i naturen ha skönt och herrligt.
Deremot följer på blomstringens genast förgängel-
sens, Upplösningens period. De enda medel mot
delta öde äro, — endera att genom en sträng •, på
seder och dygder grundad ^ristokrati tillbakahâllâ en
förtidig utvickling (såsom man förstör blommoriia pä
unga fruktträn, för att hindra dem bära) — det var den
gamla Romerska Senatens politik, som hann ei öfra
verldeil innan författningen bröts; — eller ock. att
genom bördens företrädesrättigheten alldeles utestänga
den republikanska frihetens egen teliga blömma. Män
saknar således denna senare i dylika republiker; Der-
emot få de, i fall ej aristokraterna sjelfve genom
oduglighet förlora sitt spel, en fasthet, seghet och
varaktighet, som trotsar tiden; ty aristokratien är i
allmänhet och utan undantag, det bibehållande,
förvarande elementet i alla republiker. Det bästa
exemplet i detta sista afseende är Venedig, som ej blott
öfverstod Italiens inre republikanska stormar under
medeltiden, utan i nyare Historien bestod mot konun-
garnas magt, och först i dessa sista, alltförstörau-
de tider såg en författning gå under, som hunnit
bli den äldsta i Europa. Varnadt af de partistridig-
heter, som i de öfriga Italienska republiker ur frihe-
tens sköte uppvexte— stridigheter, hvilka tögp en så
mycket grymmare charakter, som hatet emellan kéj-
saremagtens och pafveväldets försvarare (Gibelliner
och Welfer) i dem inblandade sig och dref dem till
den mest omenskliga förbittring,— slöt Venedig sitt
råd och regemente inom ett visst antal slägter fSe-s

Svea L	ii
1Ö2

natura del Consiglio âr 1297), hvilka med ärfteliga
i’egerings-maximer försäkrade samhällets bestånd.

I monarkier der icke, såsom i Italien och Tysk-
land, städerna förvärfvat nog sjelfständighet att med
friheten erfara inom sig dess stormar, yttrade sig
likväl deras demokratiska syftning på annat sätt; dels
under denna på inre oroligheter så rika period , af
konungarne riktad mot feodaladeln, dels af denna
senare mot konungarna, dels åter använd af enskil-
da factions-chefer, hvilka nyttjade det efter politiskt
inflytande begärliga borgerskapet såsom medel för
sina afsigter. Så begagnade sig i England Simon af
Montfort, Grefve af Leicester, (laSo—1205) i syn-
nerhet afLondonske borgrarnes oroliga anda, att nä-
stan till intet göra sin konungs magt. Försöket slog
ut till hans eget förderf; men hvad städernas borger-
skap vunnit genom ett uppror blef dem sedan lagli-
gen bekräftadt, rättigheten alt sända deputerade till
nationalförsamlingen. För samma förmån hade de i
Frankrike att tacka konungarna sjelfva, ifrån Phi-
lipp den Skönes tid. Sedan steg deras inflytande
med dei’as anspråk, och Frankrike såg under de En-
gelska krigen (efter konung Johans fångenskap i356)
borgrarne, bland ständerne mägtigast, ej blott förordna
ett statsråd, sjelfve nämna förvaltare af allmänna in-
komsterna och på en gång afsätta en mängd högre äm-
betsmän, utan äfveniParis, upphetsade af en faction,
com kallade sig folkets vänner, intränga i det kungliga
palatset och döda 2:ne Marskalkar vid sidan af Dauphin,
som, bestänkt af deras blod, sjelf blott blef räddad der-
jgenom, att en af hufvudmännen satte en röd och blå
mössa, ^factionens kännetecken) på hans hufvud g5).
163

Enskilda mägligas ärelystnad styrde äfven här dessa rö-
relser, som paminna om senare uppträden af samma
art och ordspråket att intet nytt sker under solen. I Spa-
nien, der de Castihska Cortez, bland hviika städerna ha-
de ett. betydande rum, offentligen vågade frän en öppen
tdldetta ändamål upprest Theater, nedkasta sin komim s
(Henrik IV:s) bdd, och dermed förklara thronen le-
dig (1465): der de Arragoniska, genom elt stadff.Jadt
privilegium att mot sin egen kommg sluta inbördes
förbund, liksom förvarfvat en laglig upprorsrält,
hvilket privilegium en konung (Peter IV, 154;) på
det salt utplånade, att ban i ständernas församling,
sårande sig sjelf i armen, lät silt eget blod ström-
ma öfver pergamentet: — der Cätalaiierna, fram-
för andra rika och sjelfständiga genom idoghel och
handel, med uppsägande af sin lydnad mo- de Ar-
ragoniska konungarna, varit betänkte på att inrätta
sig en republikansk regering (1462): — i Spa-
nien, säger jag, skilde de mägtiga städerna, före-
nande sig i ett eget förbund (den heliga Juntan), sin
sak ludsomligt från adelns, i de borgerliga orolighe-
iernà under de första, aren af Kejsar Carl V:s rege-
ring, angrepo under djerfva folkledare feodalrättig-
heterna och uppstälde grundsatser, i hviika man tröt
sig höra det i8:de seklets språk 96).

Samma syftning röjdes omisskänneligt öfverallt
bland samhällets lägre klasser. Bevis voio de stora
Bondupproren i nästan alla det vestligä Europas
länder : i Frankrike (1358), i England uiider Richard
II:s regering (1381), i Tyskland på i52O:falet, alla
riktade mot adeln, alla utmerkta af de grymma våld-
samheter, åt hviika en tygellös folkhop så lätt sig
164

ofverlemnar, alla slutande med att befästa det ok^ ।
som de vorö ämnade att brylä; sa ait i allmänhet
vid nyare Historiens början, sedan all det lägre stäri-
dets frihet flyktat inöm städernas hmrar och pä lan-
det lemnat förtrycket qvar, sedan derpa både re-
genternas beskaltningssystemer och feodalrättigheter-
na tyngde pä den arbetande klassen, dennas tillstånd
visserligen ej var battre än förut under medeltiden,
utan snarare tvertom. Bland dessa, Iran folket sjell
utgående, olyckliga revolutionsförsök, äger likväl Hi-
storien tvenne merkvärdiga undantag ätt anföra. Det
ena den Sweitzis k a revolutionen, som i i4:de seklet
undandrog Alpländerna Österrikes hotande envälds-
magt; det andraden Svenska, som bröt CalmarU-
nionen, med det aristokratiska band, hvarafden sam-
manhölls, och tillika gaf Sverige sjelfständighet. Jag
menar den stora rörelse bland Svenska folket, som
begynte med Engelbrekt, höll upp Sturarna, och för-
de Gustaf Vasa pa thronen. I intetdera fallet miss-
känner jag anförarnes odödliga förtjenster; men bå-
da dessa revolutioner voro dock till ursprung, magt
och medel af allmogen verkade. Och att dessa voro de
enda som lyckades, dertill är älven orsaken klar. På
båda ställen, i Sweitz som i Sverige, hade en fri odal-
allmoge bibehållit sig. Alpländernas landtmän gäf-
vo sig, eller rättare, blott bibehöllo en demokratisk
författning, i hvilken man ännu igenkänner det gam-
la Germaniska häradsförbundet Under sjelfvalda öfver-
heter. I enkla, inskränkta förhållanden kunde en så-
dan författning äga varaktighet och vann dessutom
styrka genom förbund med de närgränsande fria stä-
derna, under striden för en gemensam sak. I Sveri-
ge — då allt hvad den Skandinaviska halfön ägt el-
165

krämni äger af städer och borgaremagt är jemförel-*
sevis obetydligt — förmälte sig den gamla folkfrihe-
ten med konungamagten. Vise således här, med sjelf—
stämligheten, det gamla, fordom hos alla Germaner na-
tionella konungadömet Öfyer ett fritt folk återstäldt.
Ingen monarkisk stat i Europa upptog i sig .sä myc-
ken demokrati som den Svenska. Både Gustaf Va-
sa, som grundade, och Carl IX, som försäkra-,
de sakernas nya ordning, voro afven derföre båda
tvä lika mycket lolkledare som konungar; och denna
Charakter har hos Svenska konungar tid efter annan
beständigt äter framträdt. Följden af allt detta, och
då tillika i Sverige en mägtig adel 97) under me-
deltiden bildat sig, var först att Svenska konungadö-
met bief afgjordt krigiskt, och derjemte att sam-
hällsförlattningens bada motsatser i sina ytterligheter,
pch utan det temperament, som ett välgrundadt, be-
tydande och följakteligen för freden intresseradt
borgarestånd skulle kunnat ge, hos oss varit i stän-
digt inre krig och verkat flera constitutions-hvälfnin-
gar, än någon annan monarkis Historia under sam-
ma tid kan uppvisa,

Så röjer sig under medeltiden en allmän strid mel-
lan samhällets elementer, hvilka hvar för sig sträfva-
de, att göra sig sjelfständigt gällande. Resultater-
na af denna gäsning voro, i deras senare bund-
na förhållande, stånden — stater i staten — men
af hvilka hvart och ett föreställei’ cn statsmagt, som en
gang sökt att beherrska hela samhället. Funnes
cj en J lis tona, eller vore den förlorad, så skulle re-
dan betraktelsen af dessa sämhällsbildningars lägen och
166

förhållanden till hvaraniian, sådana de för forskarens
öga ännu framställa sig, till en del kunna återställa
den; liksom Geologen i bergens bildningar, stum-
ma vittnen af forntida revolutioner, läser jordens
Historia. Fullständigt kunna de ej här betrak-
tas, förr an vi i följden af denna afhandling under-
söka kyrkans förhållande till det verldsliga samhället.
Sä mycket är pä förhand klart, att den strid vi nämnt,
och hvars förnämsta yttringar vi nyligen följt, till sin
grund var en strid mellan feodalprincipen i samhäl-
let och den republikanska, I medeltidens sista peri-
od steg slutligen den deraf verkade förvirringen
sä hf,gL rtt den nära hotade med en upplösning af
alla- samfundsband. Men tillika äro ur ingen strid
större krafter framgångna än ur denna. Eller kän-
ner listorien, så långt hennes blick når, något rika-
re tidehvarf i detta afseende, än det som slutar me-
deltiden och börjar nyare Historien, oförgäteligtge-
nom menniskosnillets största upptäckter, å hafven,
himlarna, i djupet och mest inom sig sjelf, i tan-
kans omätliga rike? Dristigt kan man säga, histori-
en har ej ett annat sådant tidehvarf att anföra — vet
ej att nämna dess like. Alla dessa odödeliga upptäck-
ter, all denna snillets kraft och lysande verksamhet,
står åter i pärmaste gemenskap med den stora sam-
hällsstrid vi omtalt, i synnerhet med tredje ståndets
och borgerliga frihetens uppkomst, hvilket för hvar-
je serskildt fall lätt skulle kunna bevisas, om det ej
nu ledde oss för långt ifrån vårt ämne. Striden slu-
tades sedan parterna tillräckligen försvagat h varandra,
med att på begges bekostnad lägga en vida större magt
i konungarnas hand. Med denna utvidgade konun-?
167

gamagt, som pâ en gang gaf de Europeiska stater-
na enhet inom sig och mer sammanhang sins emel-
lan, begynner nyare Historien. Att likväl konunga-
magten, i och för sig sjelf, ej kunde ge den erfor-
derliga enheten, att den mera hade nedtvingat , än med
hvarannan sämjat de i samhället anmerkta motsat-
serna, det har erfarenheten bestyrkt. Vårt före-
mål i det följande skall derföre bli, först: att i
korthet visa, huru, under hvilka omständigheter och
genom hvilka medel konungarna framgingo till sitt
syfte, att ge staten enhet i en endas hand, samt hu-
ru de bägge motsatta samhällsprinciperna till denna
yttre enhet sig förhållit — sedermera : att undersöka,
huruvida en innerlig, verklig förening af motsatser-
na är möjlig, om Historia och Theori angående
denna förening äga några läror att ge, och hvilka
dessa läror äro.

(Fortsättning i nästa Jiäfte.)
z

E. G. Geijer.
5JEVÏS OCH ANMÄRKNINGAR.

«) Frågar inan livad jag i 'Revolutionen afskyr, så
svarar jag utan betänkande : hvad jag afskyr mer
än alla dess ytterligheter, hvad jag afskyr mer än
Terroristernas raseri, — 1y de hoppades dock är-
ligt pä vexten af det frihetsträd , som de i rys-
lig villa ansägo nödigt att med blodströmmar vat-
na — är det hyckleri mçd allt hvad mensklighe-
tén har heligt, som Revolutionen i sin sista peri-
od , i sin utvicklmg och mognad framställde och
nyttjade såsom medel för aRigter, i hvilka yäl
endast den blindaste lattro kan ana, Gud vet
hvilka herrliga planer för verldens frihet och lyc-
ka: — den egna, djupa, innerliga otron på alla des-
sa ideer om mensklig frihet och rätt, med hyil-
ka man ej upphörde att vilja dåra verlden, eme-
dan det en gång hör till menskliga svagheten att
ge dem en helgad, vördnadsvärd bemärkelse : —
med ett ord, denna fulländade moraliska och poli-
tiska atheism, som sorgfälligt drog till sig och kläd-
de sig i allt det läckande oçh aktningsvärda, som.
tidehyarfvet ägde öfrigt, tills äl ven denna klädnad
var förnctt, eller ansågs öfverflödig. Man borde
akta sig för alla återfall i den revolutionära poli-
tiken, äfven derfore att den nu är så utsliten,
att också den mindre klarsynte kan räkna upp dess
hemligheter på fingrarna. Har vår tid något före-
träde, så är det genom den strängaste erfarenhet
af den satsen, att ej blott ärligt varar längst, utan
äfven alt ingenting annat varar. Statskonsten
borde veta att vara ärlig af nödvändighet; ty det
är svårare än någonsin att bedraga folken.
169

a) Ville du inlöra denna regeringsform i ditt hus?-~.
säges Lykurgus ha frågat en Demokratiens fôç-.
fäktare.

5)	För hela folkstammen anser jag namnet Ger-
maner, brukadt i denna mening både afdegamv
la och under medeltiden, lämpligast, emedan det-
ta namn frän början ej var inskränskt till någon
viss nation, utan, efter den sannolikaste tydningen,
har sitt ursprung i en för alla dessa folkslag ge-
mensam national-fprfattning. Germani, Her-
man i, såsom det ock finnes skrifvet (Härmän-
ner) — Arimanni (äremänner) samt Aie man-
ni är det samma, och namn på fria krigare.
Och kunde härledningen af namnet Gpther från
g o d, i gamla bemärkelsen det samma som fr i, rätt-
färdigas, så hade hela stammen sin benämning af
samma egenskap. Fr anker (frie) har samma
betydelse. — Den Germaniska stammen delar sig äter
i två stora Imfvudafdehiingar — den Tyska och
den Skandinaviska, eller, som den mindre e-
genlligt kallas, den N ord iska.

4)	Emellan de båda senare kunna de frigifna sä_
gas utgjort en serskild klass, som dock foga höj-
de sig öfver trälarna. ”Non multum supra ser-
vos.” Tacitus de mor. German. C. 25. De o-
frias tillstånd var olika. Utom de, som genom
skuld förlorat sin frihet (hos oss gäfträlar), och
krigsfångar, synas de till största delen ha varit tor-
pare, åboer, som mot en viss afgift brukade an-
nans jord. Jfr. Tae. loco cit. Att äfven husträlar-
nas vilkor ej voro hårda, des på kan man se exem-
lyo

pel hos S tu ries on. Heimskr. D. I. s. 5g5 edit,
Peringsk.

5)	”Reges ex nobilitate sumunt.” Tacit. 1. c. C. 7..

6)	”Insignis nobilitas aut magna patrum mérita p rin-
c ip i s dignationem etiam adolescentulis adsignant.”
1. c. C. 15. Jemför härmed Sturles on: ”Olof Ha-
raldsson var 12 âr gammal, när han första gån-
gen steg å härskepp. — Gaf (då) hans folk ho-
nom strax konunganamn, såsom sedvänja var att
härkonungar, som i viking foro, om de voro
af konungaslägt, då buro de ock konungs namn.
Sturles. Heimskr. Olof Helges Saga C. 4. I
allmänhet är den nordiska Sagan, emedan i nor-
den stammens ursprungliga författning längst bi-
behöll sig ren, den bästa Commentai’ till Taciti
Germania, hvarföre jag ock alltid brukar den
såsom sådan.

7)	Så Odin (en prest som förde sin Guds namn)
och hans Asar. Derföre var God i gamla språ-
ket namn på både prest och Gud, och femininum
Gydja både på prestinna och Gudinna. Diar,
såsom presterne äfven kallades, äro också Gudar,
(Dii). — Strabo anmérker samma sed hos Geter-
na; och Spanjorerna funno den i nya verlden hos
Mexicanema. Att i de äldsta Grekiska mysteri-
erna, i den Trakiska så kallade Ka b ir-tjensten,
presterna också buro Gudarnes namn (Jfr. S:te
Croix Recherches sur les mystères du Pa-
ganisme, Paris 1784. 8;o) är så mycket merk-


171

ligare, som så många andra spor hänvisa i ur-
åldern på en gemensam (Trakisk) källa för de Ger-
maniska och Grekiska språken, religionerna och
folken.

8)	”Neque animadvertere, nèque vincire, ne verbe-
rare quidem nisi Sacerdotibus permissum.” Ta-
cit. 1. c. C. 7. Att föröfrigt hos Tacitus pre-
sten skiljes från konungen, är emot gammal nor-
disk sed. Presterskapet för nationen, tillhörde
konnngen för familjen , husfadren. Sa äfven hos
de Gamla. ”Majorum erat hæc consvetudö ut rex
etiam esset sacerdos vel ponlifex.” Servius ad
Æneid. III. v. 79, Derföre, da Romaine afskaffa-
de konungamagten, gjorde de enkom en Rex Sa-
crificulus, och uppdrogo åter, vid Republikens fall,
Pontificatus maximus åt Octavius. hvilket, enligt
Mös ers tanka, egentligen gafhonom den helgade
titeln Augustus. Hos Athenienserna het den Ar-
chont, som hade uppsikt öfver Religionen, konung
(BatriXevf).

9)	Denna förverkades genom alla brott'af nedrig be-
skaffenhet, — såsom nidingsverk, hvilka derföre
ej förliktes utan straffades. Men straffet ve-
derfors då alltid den brottslige, utom den fries
rätt, hvilken han förlorat. Det är i följe af den-
na urgamla frälserätt, ifrån folket, (sedan det blif-
vit ofrälst) på de priviligierade stånden öfver-
flyttad, som adelsman och prest fordrade och er-
höllo, att endast af sine likar dömmas, och att ej
kunna dömmas till lifs- eller kroppstraff utan att
förut afklädas sitt stånd eller frälse.
io)	Det var ett krig, underhållet mot folkets vilja,’
som ådrog Olof Skötkonung Uplands Lagman
Thorgnys bekanta strafftal pä Alsbärjar tinget.
Heimskr. I. 484. Folket beslöt, att det skulle
vara fred med Norrige. ”Men vill du, sade Thor-
gny, under vinna d'g de riken, som i Östervåg
Hgga, och dina fränder och föräldrar före dig att
Jiafva, dä viijom vi alle följa di^ dertill.”

11)	”Ubi quis ex princip i bus in comitiis se dixit
ducem fore, ut qui sequi velint profiteantur, con-
surgunt ii , qui et causam et hominem probant.”
Caesar de Bello Gall. VI. 22.

>2) ”Nec rubor, filter comités adspici.” Tac. 1. c.
C. 15,

13)	”Turpe principi, virtute vinci: turpe comitatui,
virtutem principis non adæquare. Jam vero in-
fame in omnem Kitani ac probrosum, supersti-
tem principi suo ex acie recessisse. Ilium defen-
dere, tperi, sua quoque fortia facta gloriæ ejus
assignare, præcipuum sacramentumest. Tac. 1. c.
C. 14.

14)	Derföre heter den äldsta nordiska behållna lag
för ett sådant k o nungaföl j e : Vi therlags-
rätt, af viderlagj förbund, societas. Jfr. not. 18.

15)	Och Riksdag, Alshär jarting eller all hä-
rens ting. ”Nihil ncque publicæ, neque privalse
rei, nisi armati agunt,” Tac. i. c. C. 13,
iyS

i6)	’’Si civitàs, in qua orti sunt, longa pace et otio
torpeat — pelunt ultro cas nationes, quæ 'tunt
belliim aliquod gerunt — magnunique coinitatunl
hoii ni,si vi belloque tueare.’’ T a c. 1. c. C. 14.

17)	”Hæc dignitas, hæ vires magno semper electo-
rum juvehum globo circumdari; in pace decus,
in bello præsidium. Nec solum in sua gente cui-
que. sed apud Gnitimas qnoquecivitätes id nomen,
tea gloria est, si numéro ac virtute comitatus emi-
neat. Expetuntur enim legationibus, et muneri-
bus ornantur, et ipsa plerumque fama bella pro-
fligant.” Tac. 1. c. C. i5. — Hvem kommer ej
har ihog den nordiska sagans kämpar, och des-
sa eviga harnader, hvars dunkla rykten är det en-
da, som återstår af sä mänga det gamla nordens
konungaminnen? Falskt är, att här alltid se nationel-
la krig. Det var oftast privata expeditioner af
konungarna med deras följen*

18)	”Gradus quin etiam et ipse comitatus habet, ju-
dicio ejus, quem sectantur: magnaque etcomitum
æmulatio, quibhs primus åpud principem smim
locus: et principmn, ciii plurimi et a< errimi co-
mités. Tac. ibid. Graden i följet bëstâindes
genom ett högre eller lägre rum pä bänken. Jfr.
Knut den Stores Vi the r lags Rätt, Lange-
bek Script öres rer. Dah. méd. aevi T. IIL
p. 15g. Den första skrifna Hof lag i norden. Kän-
nedomen af hoflagarna, eller de för konungaföljet
stiftade stadgar, är i anseende till författningens
Historia högst vigtig. De blefvo källan till Privi-
174

legier, liksom de frias lag (Bondelagen, Lanskaps-
lagarna) till den allmänna Lagen. Chefen för
konungaföljet var näst konungen hos oss Jar len__
ursprungligen ingen nationel värdighet, utan en
hoftjenst. ,

19)	Skulle enligt VilherlagsRätten ske 8 dagar ef-
ter Jul.

20)	”Materia munificentiæ per bella et raptus.” T a c.
1.	c. C. 14.

21J Mos est civitatibus, ultro auc tarin m conferre
piincipibus, vel armentoruni, yel frUirum: quod
pro honore acceptum, etiam necessitatibus subve-
nit.” Tac. 1. c. C. i5.

22)	Lpulæ et convictus, quamquam incompti, lar-
gi tamën apparatus pro stipendio cedunt.” Tac.
1.	c. C. 14. Conviva Regis har i Saliska Lagen
samma benierkelse, som konungens gäst hos Skan-
dinaverna.

25)	Jfr. Nyerup: Historisk Statistisk Skildring af
Tillstaandet i Danmark og Norge i ældre og nye-
re tider, Kjöbenh. i8o5. 8:0 I. B. s. 180.

24)	Annu hos Sturleson heter all den förläning, som
en Jarl ägde, Vei t sla. Heimskr. T. II. s. 29.

2.5	) Dock finner man i norden Veitsla och Län åt-
skilda, (Jfr. Heimskr. T. I. s. 697. och Björn
Håldotsons Isländske Lexicon ad voc. Veit-
sla) da skilnaden synes vara den, att Veit-
sla var i allmänhet Län gifvet till underhäll, Län
deremot, i egentligare bemerkelse, en besittning,
för hvars nyttjande en vis s tjenstbestämdes. Man
ser att den sistnämda bcmerkelsen, som blef den
vanligaste, dock i anseende till tiden bör vara den
senare; ty om sådana län kunde fråga först upp-
stå, sedan konungens män ej mera, såsom i äld-
sta tider, alltid vistades omkring hans person,
och tjensten således ej mera förstods af sig sjelfr
utan måsle serskildt bestämmas. Ej osannolik fin-
ner jag derfcre Ih r es mening, att af V e i t s 1 a ,
sjelfva ordet Vasall (Vasallus, Vassus) kommer.
Feudum härleder han från samma rot, nemligen af
gärningsordet ve it a, gifva, förläna, förpläga (så-
som gäst). Andre åter af Fe (fä) penningar, el-
ler här i allmänhet betalning, (Angl. Fee) — och
Od egendom; då Feod, eller med Latinsk än-
delse Feodum, vore rätta skrifar len, och sjelf-
va begreppet om lön och betalning (motsatt be-
neficium) visar alt ordet är jcmförelsevis af nya-
re ursprung.

26)	Hos oss blef detta förbudet, var således från
början ej otillåtet. Upsala öda them måtte
alldrig sköta eller veta — ”Upsala öde ma
(konung) ej gifva eller förläna” heter det i Vest-
gölhalagen. Så gammal denna föreskrift ock är,
så synes den dock tydligen vara gilven, tillföre-
kommande af ett redan erfaret missbruk.

27)	Wer wissen will, woher , wir sein,
Von Schwedenland sind wir heran.
ïyô

Ii eter det i en gammal Sweitzisk folkvisa. J fr. Dis-
sertât* Acad. De Colonia Svecorum in Helvetian!
egressa praes. Neikter Ups. 1797*

28)	Redan innan Galliens eröfring af Frankerna}
synes liosj dessa konungaföljet lia stigit till ett,
hos de öfriga nationer ovanligt anseende och väl-
de. Saliska Lagen, hvars första redaction går opp
till Chlodvigs tid, känner rc’n ej annan adel äii
de förnämsta i konungaföljet -— Antrustio-
hes, Le tides <lfr. C. F. Eichhorns Deut-
sche Staats- und Rechts Geschichte, Götting.

1808. 8:0 Th. ï. s. 107.) — Senare gick det
för dem hos andra Germaniska nationer, att
uteslutande tillegna sig denna värdighet, eller att
göra den ursprungligt personliga krigaradéhi ärfte-
lig. Likväl hänvisar prologen till Saliska Lagen på
en äldre adel (kungsadel). Den bes tod af dessa Pro-
CERES ipsius gentis, qui — (duni Gens
Franco rum. adhùc te nér et ür barbarie
— ännu ej var omvänd till ChristeiidoHienl — a-
pud eandem erant RectoreS, (Stamfurstar,
Konungar). Dessa lät, såsom bekant är, Chlod-
vig undanrödja, och lackade förmodligen deras
islagtiiigai (dsii gamla adeln) genom bénéficier i
sitt följe.

29)	Jfr. Om den Uarolingiska författningen och dess
urartande: Möser Osnabrückische Geschichte
Th. I. ss. 229-264. 575. fl'.

5q) Konungens Huskarlar var deras allmänna nämn
i norden. Jfr. Vitherlags Rätten, Norska konun-
ga Spegeln och Stnrlesonj Hirdman af lîird/
Familj, och Ilöfmän af IJ o f (egente'igen liuSj
gärd) betyda detsamma) Att samma slags namn
var gängse hos Frankerna kan ses deraf, att Che-
fen för Konungens Föl je män (sa heta de idet
Norske Hirdskr a) kallades Major Domus,
dä således följemännen räknades till Dorrius Re-
gia, hvarföre de älven förekomma under namn af
Familiaresi

51)	T. ex. Det allmänna namnet Senior pa eli
Länsherre, i förhållande till sin Länsman (Juni-
or), återkallar de plikter och den vördnad (chai
laderliga) åldern inom familjen kräfver. Af det-
ta Senior kommer Séilnof, Signore , Seigneur.

02) Hvarföre i medeltidens handlingar Miles bief
liktydigt med Va sä 11— hos oss Ho fm än med
Krigsman. Derföre var V i th e r I a g s rätten,
den första Nordiska II o fl a g, äfven dé första
Krigs artiklar (Lex Castrensi.s). Derföre be-
tyder ämni i Frankrike La maison du Roi
konungens bnstrupper. Namnet Hit s k ar lar hade
i Norden samma militariska bemärkelse. Jfr. I-
duna I. H. s. 5g. En allmän Latinsk benäm-
ning var Ministeriales (tjenstemänh Viri mili-
täres qui dicuntur ministeriales heter det i
ett Diplom af Kejsår Henrik IV. a. 1075. Jfr,
C. F. Eichhorn 1. e. Th. 2^ s. 479,

55)	Ur denna enda sanna och på Historien grunda-
de princip för theorien om adel, kan också alle-
nast förklaras, hvarföre adelsmannen ännu all-
Svea L
178

tid anses vara sin konung personligen förpliktad,
mer än andre statsborgare, liksom att adeln är
företrädesvis krigsstand; emedan den härstammar
Ur det gamla Maison du 11 o i, ellei’ konungens
krigiska hushall. Denna samma härstamning vits-
ordas äfven deraf, att adel frän hofämbete ännu
alltid är oskiljaktigt, och att äfven i de länder,
der detta stånd mistat eller begifvit sig frän alla
sina öfriga företrädesrättigheter, en oadli g hof-
man likväl alltid blifver en contradictio in ad-
jectoi

34)	Ingenting haf niera förvirrat begreppet om he-
la medeltidens författning, än de olika åsigterna
af de så kallade Mini s t e ri ales (ett allmänt namn
på H ofb etj ening), då de än förekomma som
ofri a, och dérigenom så långt skilda från Läns-
mänhérna, att én sådans gifte äfven med deri
förnämsta tjenstemans dötter ansågs för mesallian-
ce (Remer Handb. d. Mittl. Gesch. p. 256.); än
åter tydeligen heta öch äro både Nobiles och
Liberi (Jfr. Mö ser Osnabrück. Gesch. Th. 2. p.
119.) — Upplösningen på motsägelsen synes va-
ra, att. sedan den första Länsadehi redan blifvit
ärftelig, kommit, i ett mer oberoende förhållan-
de till konungen, samt ej mei’ personligt omgaf
honom, den ej i början velat erkänna dem för
likar, af hvilka de efterträddes i den personliga
uppvaktningen vid hofvet, hvaribland någon gång
äfven Here af verklig ofri börd torde ha kommit
till magt och anseende. Emedlertid gaf konun-
gens omgängelse och nåd dessa nya samma vär-
dighet och magt, som den en gång hade gifvif
179

de förra, och hvärje ny uppsättning af Ministerin
ales slutade med alt bli Länsadel. Jag anser så-
ledes Ministerialitets- och Länförhällandet för
ursprungligen det samma, sä mycket mer som Hi-
storieskrifvarne sjelfve måste erkänna, att det förra
öl verallt i fortgången öfvergick i det senare. Jfr.
Eichhorn 1. c. II. Th. s. 902. I anledning af
hvad som nämndes öm de ofria kan anmerkas'
alt Tacitus redan säger det sådana uppstego (ge-
nom konungagtmst) både öfver de fria och adeln
hos de Germåniské folkslag, som regerades
(quœ regnantur) 1. c. C. 25 I Longobardiska och
Burgundiska lågarne värderas konungens träl, lika
med fri mail, hans frigifne lika med adel. Till
de nationer, som kände en större kungamagt,
räknar Tacitus Suionerna (Suionuni civitates —
in oceano) C. 46. Anledningen till denna mening
om en vidsträcktaré konungamagt i det gamla Svea-
rike, än hos de ölrige Germaner , Ènnèr jag deri;
att hos oss konungarna längst bibehållit den pre-
sterliga myndigheten, då de hos de öfriga snara-
re blifvit förbytta till mera egentliga Chefer för
krigsslåndet.

Oo; Nulli alteri per sacramentum fidelitas promitta-
tur, nisi nobis et unicuiqiie proprio sehiöri,
ad nosträm utilitatem et sui senioris. Caroli
Magni Capit. 2.ä. 8o5. apüd Baluz. ^Lendirmän
«kulu hafva vald til at taka ser hien till trausta
(in truste) en kongisinni til styrks och semdär
med H u s k a r 1 s na fne.” N o r d sk e H i r cl s k r å a
(af K. Magnus Lägabäter circa Ed. Dolirieh
Kjöbenh. 1666. 4:o p. 119.
i8o

36)	Riddarvärdigheten var mästargräden ; Lärlingar-
ne kallades hos oss Svemier, Knapar, Väpnare,
män af vapen. Inrättningen påminner om det
gamla krigiska konungaföljet, som också hade
grader.

57)	Jfr. Heeren om korsstågens följder. Strengn.
1816. s. 162. — Utöfver korstägsperioden går in-
gen annan adel än kungsadel (här och der — mest
i och frän norden) bevisligt med sina anor.

58)	Föremålet — för att tala i Scholans språk , —
ar i ursprmrgliga förbindelser ej ett abstract um,
utan ett c o nere tum.

5g) Som sådan visar den sig i det nordiska losfer-
brödralaget, och af ålder i de flesta ordens förbin-
delser. Af dylika fördrags natur, att ej i ord kun-
na fullständigt uttryckas, kommer äfven, att vid
deras afslutande företrädesvis symboliska hand-
lingar af alla folkslag användas. — Så i giftermå-
let. Så i den gamla nordiska vänskapsförbindel-
sen. De contraherande gingo under jord tillsam-
mans, som det helte, d. v. s. lade samma jord-
torfva på sina hufvuden, till tecken af trohet i
döden, och drucko tillsammans en dryck, hvari
droppar flutit af begges blod. Af samma ursprung
äro alla ordens-receptioner. Den symboliska
handlingen vid anträde af tjenst i huset, var hos
oss af ålder handtaget: och ännu, der gamla
seder hållas i ära, önskar den nye tjenaren ett
handtag af sin Herre; hvilket hos de förnäma-
re blifvit f örvandladt i hand- och kjortelkyssning,
181

eller en nådig nick. Sjelfva det nya tjenstelijo-
nets första nedsittande till bords, är hos allmogen
ännu symboliskt, liksom hos de gamla att ha ä-
tit och druckit ur samma kärl var symbol af den
helgade värd skåps-förbindelsen. — Alla feodal-
systemets fördrag voro symboliska, ej blott af
brist pä det skriftliga ordet, utan till sjelfva sin
natur. En Historia om dem i detta afseende vo-
re intressant.

4o)	Detia krigskamratskap, som emellan Länsherre
och Vasall, Subordinationen oaktadt, införde ett
förhållande af likhet, var den enda ingång den
republikanska principen, (så djupt rotad i den
gamla Germaniska frihetskänslan) hade sparat sig
i feodalsystemet. Vit h erlags rätten, den äld-
sta skrifna nordiska Hoflag, andas helt och hal-
let denna likhet, hvarpå ett merkeligt exempel
f örekommer iSven o Aggo nis Historia Legum
Castrensium Regis Canuti Magni apud Långe-
b ek 1. c. T. III. p. i5o. K. Knut den store bröt
sjelf först denna lag, i det han i Vredes mode (i
dryckenskap säger Saxo) nedhögg en af sina hof-
män. Hela hans krigiska hof grep dä till vapen
och öfverlade med strängaste alfvar om konun-
gen skulle straffas till Lfvet ; äfldtligen beslöts
att konungen, nedfallande pä ett midt i försam-
lingen huskarlastämman) lagdt hyende , skulle af-
vagta dommen; hvilken han underkastade sig. Dä
uppreste de honom och gâfvo honora förlåtelse,
ined vilkor, att tillgift för di dylikt brott alldrig
rner skulle äga rum, utan den skyldige antingen
straffas till lifvet, eller med ni dings ord utstö-
18a

tas. K. Knut betalte sjelfvilligt stora böter i för-
soning. — Ur sådana grundsatser blir Vasallernas
krigiska trotsighet, oaktadt personlig afhängighet,
f örklarlig.

41)	Att det. som göres utöfver och utom den lag-
liga förbindelsen, säges ske ex n ob ili officio,
visar ock den nära förbindelse hvari allt språkbruk
sätter ära och adel.

4a) Hvarföre hos oss han, i afseende pä person-
liga förolämpningar, står ej blott under allmän-
na lagen, utan under Duellsplacatet.

45} Innan man anför lifegenskapen (hvilken hår-
daste slags afhängighet dock alldrig var allmän,
dä ofriheten hade inånga grader) såsom bevis
häremot, bör man betänka, huru litet det föll
denna tidens menniskor, mer styrda af sed än lag,
in att vilja byta herre eller hem. Ty all sed
är hemsed. Lifegenskapen är blott den lägsta
graden af sajnma personliga afhängighet, hvari
ock adelsmannen stod till sin konung , och den lifeg-
ne hörde under adelsmannens husrätt,,såsom den-
ne under konungens husrätt (Hofrätt) — endast
faller det obegränsade i alla sådana förbindel-
ser här skarpare i ögonen, emedan den ej mildra-
des af den slags likhet, som krigskamratskap med-
för. Vi göre orätt, att vid denne lifegenskap tänka
oss allt det f örtryck, som möjligen kan utöfvas. Det
kommer deraf , att vi äro oändligen längre komna i
erfarenheten, att förtryckas och förtrycka. Den-
na vinnes ej utan genom borgerliga ordnin-
gens och lagarnas lillhjelp, och finnes fullkorn-
183

ligt endast der, livarest en stor summa af ad-
inmistrations-klokhel byter om princip och blir
förtryckets medel; ty blott med borgerliga ord-
ningens former, kommer man menniskan i go-
do och ondo nära pa hfvet. Der dessa former
ännu äro i sin naturliga enfald och outbildade,
der måste det starkaste godtycke snart tröttna,
emedan det öfverallt stöter emot andras godtycke.

1 Asiens Despotier kan en tyrann väl verka ha-
stigt förstörande, som ett askväder, men han kän-
ner ej konsten, att i tusende små canalepleda för-
trycket, såsom ett tärande gift, in i hyddorna
och hushallen. Endast der en sådan Herrskare
eller hans Satraper personligen framgå är förödelse ,
hvilken den i stråten boende fördrar som en na-
turolycka. Den som håller sig fjerran, är säker.
Hvar man behåller föröfrigt i hög grad sjn na-
turliga frihet, emedan ingeu förstår att betaga ho-
nom den, hvarföre också Asiaten, i förhållanden
man mellan man, är ofta sjelfständigare, manligare,
rent menskligare än Européen. Blott den despo-
tism är ej endast förskräcklig, utan äfven afsky-
värd och ohygglig, som brukar alla den borgerli-
ga ordningens medel till sina ändamål. Detta in-
träffar i synnerhet, då eröfrande republiker slute-
ligen komma under Imperatorers styrelse, och he-
la massan af en m ed republikansk f u 1 k o m-
lighet utbildad administration blir en machin, som
en endas godtycke sätter i verksamhet. Då försfc
kan det förtryck finnas, som gör hvart enda an-
dedrag tungt — så mycket förhatligare, som iså-
dana revolutioner de gamla frihetsnamuen (ea*
dem Magistratuum vocabula. Tacit.) och äfven
frihetsmaximerna (de liberala ideerna) till utseen-
det länge bibehållas; hvilket gör hela författnin-
gen till en lefvaiide lögn. Se Romerska Im-
perators Historien och Napoleonismen J

44)	Historien och sjlkens natur visar, aitsâ förhål-
lit sig öfver allt, hvaresl ordentliga stater upp-^
islätt, Att uppge sin naturliga frihet, dertill kun-
11a ej ensamt naturtillståndets oordningar förmå
menniskorna, Det fordras till denna största af al-
la. förändringar, som ingen blott negativ orsak
gör tillfyllest att förklara, en positiv grund. IVIen
en sâ.lan kan endast finnas i de rpligiösa beve-
kelse grunderna, enligt det välde, som det h ö-
gre systemet i menniskan förniår utöfva utöfver
det lägre. Religionen förmedlar alla det jor-
diska samhällets plikheter, genom läran om det
himmelska, ursprungliga samhället, med hvilket
mpnniskan redan här stgr i förbindelse, och till
hvilket det är hennes bestämmelse, alt, skild frän
tidens band, atervända. Ju kraftigare ideen om
detta eviga samhälle (Guds rike) af en Religion
främställes, ju större timliga uppoffringar kan den
gf menniskan fordra. Frågar man således hvad
som skiljer naturtillstånd från stat, sa är
det enda af sund Philosoph! och Historia rättfär-
digade svaret: en positiv religion — Sa är det
theologiska begreppet om eultur, att det är en
seger pä den gamla naturen, det rätta.

45)	Sturleson YHglinga,Saga C. 2. och 20. Jfr.
Björn Haldorsons Isl. Hex. och Locpenii
Lexicon juris Sviogothici ad. voc, Drott.
185

46)	Ubi regnator omnium Deus caetera subjecta et
parentia Tac. 1. c. C. 5g.

4/) Tacitus nämner Sacerdos civitatis såsom
en serskild värdigliet t— 1. c. C, io,

4g) Sturleson 1. c. C. 20.

4g) Hund, Hun, som äfven läses.och skrifves Chun,
betyder 100. AfChun är Kunig, Konung, Kung,
Hundrademan (centurlo, centenarius). Redan Ta-
citus nämner, tillika med den militariska indel-
ningen efter 100, att en äretitel uppstått af detta
tal. Quod primo nu me rus fuit, jam nomen et
et honor est. C. 6. Jfr. Ihre Rex Svioür. ad
vv. Konung och Hundrade.

£0) ”Sedan spriddes riket och konungadömet i ät-
ter, såsom desse grenade sig,” säger Sturleson
(1. c. C. 4o.) då han beskrifver uppkomsten af de
många Underkonungar, sont Ingiald Illiåda sökte
utrota.

51)	Alla kropps och lifsstraff äro ur curia Domi-
ni (Möser 1. c. I. 22) och ursprungligen främ-
niande för de frias lag, så litet beroende af en
Herres vilja, att Augelsaxerna till och med ej
ville tillåta sina Biskopar, att af egen myndighet
ålägga fastor, såsom andelig penitens, ulan lag-
ligen bestämde sådana der de fordrades. — För-
träffligt äro den Germaniska författningens grund”,
satser utviçklade af Möser.

52)	Non casus et fortuita copglobatio turmam aut
186

puneum facit, sed familiæ et propinquitates. Tac.
Germ. C. 7.

53)	Pars multæ régi, vel civitati, pars ipsi, qui
vindicatur, vel propinquis ejus exsolvitur. Tac.
1. c. C. 12. Läser man pâ förra stället et i stäl-
let för vel, sa vore detta det gamla Nordiska tre-
skiftet af böter, mellan konungen, häradet (com-
munitas, ci vitas) och malsäganden. Konungens
andel tillkom honom som allmänna fredens för-
svarare, men är troligen yngre än häradets (Jfr.
Burman Critisk afhandling om provinslagarna,
i Vitt. Ac. H. D. 6. s. 255). Enkannerligen var
konungen målsman i brott mot de senare sa kal-
lade kungliga frederna, hvilka voro freder sen-
su eminenti, såsom hos oss Tings-Hem-Qvinno-
och Kyrkofrid. Brott mot dessa var egentligen, hvad
Lagen kallar brutet Eds öre, och gjorde förbry-
taren fridlös i allmänhet eller öfver hela riket.
Innan dessa freder bestämdt blefvo kungliga, sy-
nes det tillhört, konungen med national försam-
lingen eller pä alshärjartinget, att för hvarje ser-
skildt* öfverklagadt fall förklara Edsöret brutit,
och dermed dömma den brottslige till allmän frid-
löshet, eller det högsta straff för en fri. Sa för-
klarar jag mig äfven Tacitus: Licet apud conci-
lium quoque discrimen capitis intendere. C.
12. Enligt ÔstG. L. Räfst. B. 3. Fl. skall Eds-
öre dömas med konungs nämnd.

54)	ÔstG. Lag. Dr. B. 5. Fl. Jfr. WestG. L. Ting
M. B. 12 Fl.

55)	Bondäsunskal Laghmadher varä, diy skulu aller
Bänder valdä med Guds miskund. WestG. Lag.
Ting M. B. I. Fl.

56)	De äldsta bibehållna ämbetstitlar hos oss äro
Lagman, Häradshöfdin g, ända till Toll-
man, Sexman, FJ erdingsman; af hvïlka de
tre senare ha afseende pä sjelfva Häradernas oli-
ka indelning. Alla äro urgamla, och af rent re-
publikanskt ursprung.

5y) När konungen red Eriksgata gafs och togs så-
dan gislan vid hvarje Landskaps gräns. Då k.
Rågvald Knaphöfde kom till Westgötha-Lands-
ting utan denna ceremoni, slogo Westgötharna
ihjäl honom, ”fore tha savirdhing (sidvördnad) han
gjördi allum Wetsgöthom.” Konungalängd vid
WestG. L.

58)	Derföre kunde ännu i n:te seclet en utlänning
sä döina om' den Nordiska författningen, som vo-
re den, utom i kriget, rent demokratisk. Domi
pares esse gaudent, in proelium euntes omnes
öbedientiam præbent Regi. A damns Brem en sis
de Situ Daniæ. — Det har alltid varit Svenske
konungars sed, säger Olof Skötkonung sjelf till fol-
ket, efter Lagman Thorgnys skarpa tal på tinget —
”att de låtit Bönderna rada med sig.” Sturles.
Del. I. s. 485.

59)	Vi, som äro så goda, som du', erkänna dig för
var Herre och konung med vilkor, att du aktar
våra fri- och rättigheter ; i annat fall ingalunda.
Så lydde de gamla Arragoniska ständernas Hyll-
188

jiingsed. I samma mening hyllades konungar i
Norden.

•6ö) De Wéstgothiska, Saliska, Burgundiska, Ripu~
ariska, Aileinaniska^Bäjerska, Longobardiska, Fri-
siska, Saxiska, Thuringska Lagarna. A. Geor-
gisch Corpus Juris Germanici antiqui. Hal»
1783. 4:0.

61)	Såsom i Westphalen. Möser s Osnabr. Gesch.
I. 245.

62)	Jfr. v. Savigny 1. c. C. 4. Ueber Germanische
Gerichts-Verfassung; och C. F. Eichhorn 1. c.
Th. I. s. 2o5.

65)	Derföre, dä förlikning förutsätter förolämpning,
var all Germani sk Lag hufvudsakligen Criminal-
Lag, — och denna samma Griminal-lag tillika det
enda Jus publicum. — Detta jus utbildades oupp-
hörligt genom praxis, och yar en fortgående, allt
mera Lestäpiå förlikning mellan samhällets med-
Jemmar. Det var domarens plikt, att i hvarje nytt
fall förmedla och utfinna rätten, hvarpå domen fä-
stades vid lagen. Så genereras ännu alltid the
com u on Law i England efter analogien af præ-
judiçater. Endast en sådan analogi och consequents
gör lagväsendet till ett 1 ef v ande väsende. Utan
denna oupphörligt bibehållna continuitet, som gör
lagen till ett nationalmedvetande, och ger den ett
slags personlighet, är den i hvarje fall ett blott
abstraetum, som i tillämpningen lemnar godtycket
fritt spelrum. Just emedan den motsatta principen,
189

hemligen att all dom är bunden vid præjudicatef
och analogi, är i England herrskande, kan det
också der vara grundsats, att hälla sig vid lagens
bokstaf, der denna är gifven. Ty bokstalvens
anda fins förut, och är ingen annan än den con-
tinuerliga consequens i, tillämpningen, som vi nyss
kallat Lagens personlighet och lif. Mig synes att
i dessa olika asigter af Lagen, som ett abstraclum,
och af lagen såsom ett lefvande, sig utbildande
continuum, concretum, Ligger egentliga skiljaktig-
heten emellan de i Tyskland nyligen uppkomna
stridiga Scholor i Juridiken, somtemligenoegent-
ligt kallas den Rationella och den Historiska. — Sön-
dringen är här den samma , som redan röjt sig och
allt vidare kommer alt röja sig i alla vetandets de-
lar, emellan det atomistiska, abstract a , och det
dynamiska lefvande sättet alt se sakerna.

64)	Och detta frän tolfte året enligt angelsaxisk lag.
LI. Henrici I. hos D. Wilkins Leges anglo-
saxonicæ, Lond. 1721. F. p. 241. Jfr. Möser 1.
c. s. 76. Eichhorn 1. c. I. ao4.

65)	I min tanka uppstod all Länsrätt ur Gårds-
eller Hofratt (ex jure Curiæ) ehuru den senare,
egenteligen använd pä ministerialerria, seder-
mera finnes skild från län s-rätten och de mång-
falldiga sätt, hvarpå länsförhållanden ägde rum.

66)	Jfr. Ihre Lex. Sveog. ordet Tukka — Ett af
mig oriktigt förstådt sälle i OstG. Lagen Dr. B.
Fl. 14, har en gång gifvit mig anledning att påstå
(Dissertatio de Mutationibus Imperii in ^i^ciu
ig»

ab exstincta Farn. Lödbrokiana usque ad domi-
nationem Folkuugoruni Ups. 1816 P. II. p. i5)
det först i Birger Jarls tid drap pâ en konungens nian
gäldes hos oss lika högt, som pä en fri man.
Misstaget, uppkommit genoin en förblandning af
Tukkaboten (hvilken af Birgbr Jarl förhöjdes)
ined de egentliga böterna, far jag härmedelst rätta.

67)	WGL. Ting M. B. pä ett annat ställe ger sam-
ma lag Länsmannen ej vitsord emot Bonden, i
fråga om râgângsstridigheter. Egho Bönder By ,
ok annan Ländismän, Skil them a, tha äghu
Bönder vitu ok eigh Lähdismän Bya therrämäl-
li. Jord B. Fl. 9.

68)	Den af våra Jurister efter Stjernhöök antagna
satsen, att nämnden egentligen blottransakade och
domaren dömde, är* utan grund. Nämnd och
domare dömde, som än i dag, tillsammans både
om factum och lagens tillämpning. Och det var
al ålder sa gemensamt i alla G ermaniska natio-
ners Rätt, att det är én egen Historisk uppgift
att kunna förklara, hur i England det äfvikande
bruk uppkommit, att nämnden (Jürÿn) blott dö-
mer om fhctum (Jfr. Sa v i gny lib. cit. Th. I.
s. 216).

69)	Iden ofta åberopade Vi th ef lagsrätt en nam-
nes såsom en merk värdighet, alt den stod i 8
konungars tid i full kraft, innan det första brott mot
den künde med böter försonas; hvilket först hän-
de i K; Nilses dagar (steg på Danska thronen no4),
bniédan den brottslige (som sårat en medbroder)


hade så mägtig slägt, att den svage konungen ej
vågade pä honom använda lagen i hela dess sträng-
het, enligt hvilken förbrytaren med ni dings or il
skulle utstötas, utan tillät böter för brottet; hvil-
ket sedan blef antagen sed. (Langebek 1. c. T.
III. pp. 152, 162.) Från den tiden, klagar Sax o,
förföll ock all krigsdisciplin. För att äga ett
Svenskt, ehuru temligen sent exempel på Hof-
lagens stränghet, jemföre man k. Magni Eriks-
sons Gards-rätt af år i5ig, utgifven af Ha-
dorpli eiter Björköa-Rätten. Den godkänner ej
böter lör något, äfven det minsta brott i konun-
gens gård, allt går på frihet, hud, lem eller lif.
(Ett. undantag, §. ia, kan anmerkas, då man med
våld röfvar af annan — förmodligen af konungar-
nas öfriga undersåtare, som oflä, ërforo Hof-
männens våldsamhet —till mindre än en half marks
värde , hvilket måtte bötas med 4o mark) — En äd-
lare, mer på ära beräknad anda, råder i de gam-
lä Hoflagarnä.

70)	Af konungarnas Gårdsrätt aro äfven Hofrät-
terna i sitt senare skick uppkomna, hvilket ses
ej blott af namnnet, ty Hofrätt och Gårdsrätt är
detsamma, utan äfven deraf, att de ännu alltid
äro en priviligierad domstol för adel. Från Gårds-
rätt blefvo de Läns-rätt och sluteligen, emot sin
princip, en högre instans i allmänna rättegån-
gen, sedan man från dem skiljt den egenteliga
Gårdsrätten, nu Borgrätt. Anomalien i hela in-
rättningen , hvilken egentligen var hos oss en iÄi-
tation etter Tyskland, der Feodalformerna i rät-
t.egångeu utträngt de nationella, visar sig äfven
igà

deri, att ehuru Hofrätten här vid sitt in.stiktaiide väl?
ämnad att döma konungs dom, den likväl innart
kort oförmärkt, och sluteligen erkändt, äter fick en
domstol uppöfver sig, i Rådet, och sedan i ko-
nungens Nämnd och justifie Rådet; Det var ett
genom en tyst nödvändighet utkrafdt återställan-
de af det nationella elementet i den högsta instan-
sen, hvaraf likväl alltid den olägenhet följt,
att Svenska rättegången nu har 4 instantier i stäl-
let för de tre naturliga. Vare detta sagdt utan
allt åsyftadt klander pä Hofrätterna, för hvilka
jag såsom Domstolar serskildt betraktade, och så-
som de största praetiska scholar för Svensk Ju-
risprudens har den högsta vördnad; som de ofta
bättre än andrå förtjena»

71)	Ne pati quidem inter se juiicläs sédes. Taca
1. c. C. 16.

72)	Under Kejsar Ottö L, i io:de seklet, enligt Si-
monde Sismondi Histoire des Republiques
Italiennes du moyen age: Zürich 1807 T* I.

^5) In Civitatum quoque dispositione âc Reipublicæ
conservatione antiquorum adhuc Romanorum imi-
täntur solertiam. Denique libertatem tantope-
re affectant, ut potestatis ihsolentiam fugiendo,
Consulum potius quara imperantiiim regantur ar-
hitrio: Säger ett samtida vittne, Biskop Otto af
Freys in gen, (-f 118.5) om de Lombardiska
i-epublikerna. De gestis J riderici I. Lib, IL
e. 13.

74; Delta den gamla Romerska Municipalförfattnin«
ig5

^ens och ined det samma Romerska Lagens oaf-
brutna fortfarande under medeltiden, hvarigenom
eu hel, förut saknad, länk emellan gamla ocli
nyare vei Idens samhällsskick återställes, är det
vigliga resultatet af v. Savigny’s classiska verk:
Geschichte des Röm. Rechts im Mittel-
alle r.

Se bevisen för allt detta hos v. Savignv. I;
Til. ss. go. 254. 207. 283. 542. IF.

76)	Inter Romanos negotia causarum Romanis legi-
bus præcipiinus terminari. Constit. Chlotarii (om-
kring år 56,o.) Baluz T. 1. p. 7. Ett dylikt stad-
gande förekommer i Prologen till Burgundiska
Lagen, och samma grundsats erkännes i deLon-
gobardiska. Leg. Liutprandi VL 57. Af alla de
på Romersk grund invandrade Germaniska natio-
ner, ha blott West- och Östgöther — mera bilda-
de än de andra — tidigt, ehuru på olika sätt,
försökt att lagligen sammansmälta Germaner och
Romare , hvilket hos de öfriga endast mod tiden
och liksom af sig sjelft skedde. Den store Östgö-
thaKonungen Theödorik gjorde Romersk lag gäl-
lande älven för sina Göther genom en egen der-
till ämnad Lagbok, dét så kallade Edictum Theo-
dorici (vid år 5oo.) Westgötha Konungarna gjor-
de åter i. följden Göthisk rätt gällande, äfven för
sina Romerska undérsåtäre. Dock måste härvid
merkas, att Theodoriks Edict lemnade Göthea
pcli Romare hvanför sig vid sin. egen l»gj tttom.

Svea I;
ig4

i de fall, för hvilka Edictet innehåller uttryckli-
ga föreskrifter, ocli att de Westgöthiska Konun-
garna från början voro sa föga obenägne, att
tillåta sina Romerska undersåtare vid dessas egen
lag, att Alarik (reg. 484 till 507) tvertom för de-
ras räkning föranstaltade ett eget utdrag af Jus
Romanum, det så kallade Breviarium Alariqianujm
Ett sådant förekommer äfven hos Burgunderne:
Lex Roniana Burgundionum vulgo - Papianus.

77)	De inskränkningar, som härvid äro att iakttaga,
se hos v. Sa vig ny 1. c. Th. I. s. 92.

78)	Bevisen se hos v. Sa vigby Th. I. Kap. V.

79)	Heeren, Korstågens följder, s. i85. ff.

80)	Sim 011 de Sismondi Histoire des Républiques
Italiennes du Moyen Age T. II. p. n6, 197.

81)	J. v. Müller Allg. Geschichte Th. II. s. 225.'

82)	C. F. Eichhorn 1. c. Th. II. s. 485. not. a.

85)	Sammanfattningen af en stads jura municipalia,
och tillika det område, inom hvilket de galde, het-
te i Tyskland Weichbild: ett ord om hvars ety-
mologiska härledning Tyska författarne äro oense.
Men det kommer tydligen af det Nordiska: Vik,
som betyder borg. Weichbi 1 ds-Recht är det
samma som Birke-rätt, Borgare-rätt.
84)	Rühs llandb. der Gesell, des Mittelalters, Ber-
lin 1816. 8:o. s. 584. - Cölln hade under Romai-
ne haft Jus lialicûm»

85)	Robertson 1. c; D. ÎI. s.

86J Eichhorn 1. c. Th. IL s. 56o.

87)	Jordägaren öfvade till öch medj pä sina Stal-
len, en dylik confiscations-rätR (liksom vid skepps-
brott,) i fall, vid varars fötslande ölver lians ä-
gor, en vagt! Sönderbröts, Rem er 1. c, s; 279*

88)	Jfi-i Robertson K, Carl V. Jlist. Inledn. D.
I. s. 224. Dj IL s. 245.

89)	Guibert Abbot af Nogent. ”Exsecrabiles illse
communiæ, in quibus contia jas et fas violenler ser-
vi a dominorum jure se subtrahunt.” Du Cäilgö
ad v. Communia.

90)	Heeren 1. c. s. 206. Eichhorn 1. c. Tin It.
s. 6o5. Robertson D. IL s. 2o4. — Denna
här nämnda rätt utgjorde iiästan en stående punkt
i alla de Privilegier, 'SOm städerna af Furstarna
för sig Utverkade, oeli ansågs vara oskiljaktig från
stadsrätt, Likväl gäller om deniia rättighet det
samma som om all stadsrätt att den förr vat ta-
gen an gifven-

91)	Egenieligen tj äldborgare, hvaraf kelk-
borgare blott synes vara ett förderfvadt uttal.
Ty den naturligast sig erbjudande härledningen
aratt ordet kommer af det fornsVenska tjäll-
Sér, rå eller gräns - (Tjälldrustenat, granseste-s
nar, WGöt. L. B. B.) - och alt tjäldborgare såle-
des var den, som bodde inom stadens område el-
ler råmärken (Pfalen - livaraf Pfalbürger), ehuru
ej inom dess murar.

52)	Tomerspelen voro t. ex. Adelns högsta nöje.
Nürnberg förbcd, genom en egen förordning, alt
ingen dess borgare mätte tornera inom eller utom
staden. Man finner Riddare-orden inrättade i
städerna, enkom för alt förlöjliga Ridderskapet.

q5) Si sm ond i 1. c. T. II, s. 245.

g4) Jfr. J. v. Miillers berättelse om revolutionen
i Zürich, som gaf Skråen derstädes öfvervigt i
styrelsen, Schweitz. Geschichte. B. 4. C. 2.

95)	Hume, History of England G XII.

g6_) Mezerai Abrégé Chron, de l’Hist. de France
T. IL p. 119.

97)	Jfr. Robertson 1. c. luledn. och 5 Boken.

98)	Den gamla Svenska Adeln var ej, såsom den
öfriga Europeiska, i afseende på sin uppkomst
till större delen Länsadel, titan mest Kungsadel,
nära befryndad med de regerande slägterna. Der-
af dess stora magt och anseende äfven före alla
privilegier 5 deraf dess högtfarande anda i alla
tider.
O M

SKANDINAVERNES

FORDNA UPPTÄCKTSRESOR

TILL NORDAMERIKA.

Jbland de stora händelser, som, vid det femtonda
seklets slut, i den gamla vcrlden beredde en ny sa-
kernas ordning och till väva dagar, genom verlds-
handelns gång, hnfvudsakligast ledt och bestämt
den europeiska bildningen, i vidsträcktaste mening
tagen, var upptäckten af en ny Verldsdel, hvars
omfång och hvars skatter, genom derpå följande
upptäcktsresor, snart blefvo närmare kände och un-
dersökte. Denna händelse inträffade, sedan nya sta-
ter i det södra och vestra Europa blifvit, på ruiner-
na af gamla murkna välden, bildade af de frisk»
folkstammar, som från Norden utvandrat. Under
sitt nya luftstreck bevarade dessa länge den brin-
nande, okufvade lust efter äfventyr och den oro-
liga anda, som öfver haf och land vill se sig om i
verlden, hyilket var Nordmanna-lifvets karakter,
livars yttringar i mångfaldiga directioner utgöra
.morgonen af den nya Historiens dag, som vid den-
na tidpunkt uppgick öfver Europa. En man från
denna tid och i denna anda var Christopher Co-
lumbus, som vågade framåt besegla vestra Verlds-
hafvet, för att för Europeerne öppna vägen till A-
merika.

Om, före Columbi ’ upptäcktsresa, denna nya
Verldsdel varit bekant för den gamla verldens folk,
liar i senare lider varit föremål för flerts lärdes rui.-
198

dersökningar. Man har i Venedig, ibland de än-,
nn icke nog bekanta skatterna uti St. Marci Biblio-,
th ek, trällat t venue Charter jif'Andrea Bianco år
1436, hväruppä, längst bort i Atlantiska haftet,
pä höjden af Gibraltars sund, en större ö Autillia
och norr om denna, ungefär pä höjden af Cap Fi-
nisterre, en mindre ö, Isola de la Man Satanaxia
är tecknad. Häröfver har Vi n c e n z i o F o r m a 1 e o ni
■t	sulla Nautica antica de’ Veneziani, Ve-
nedig	8:0 1) anställt sina undersökningar;
i följd hvaraf han, trpligen hänförd af namnens
likhet, förmenar att med Autillia nagon af An-
tillerna utmärkes och att således de gamle längst
tillbaka verkeligen haft kunskap om Amerika, eller
åtminstone känt den grupp af öar, som ligga fram-
för midten af Amerikas stora continent och under
namn af Antillerna sedermera bliftit bekanta; meii
att denna dunkla kunskap småningom alldeles for-,
lorat sig i mörker, till dess Columbus för efterkom-
inande äter öppnade vägen till ett förjoradt land,
och tillägger Formaleoni den betraktelsen: ”Non è
percio minore la gloria di Colombo, ehe seppe ri-,
trovare una terra perduta, e aprirsi il passagio all’
pppostp emisfero,”

Dâ man närmare betraktar den Charta Andr,
Bianco eftcrlemnat och som utgör sjelfva grunden för
genare tiders undersökningar i detta ämne, blifver
Formaleoni s afhandling icke nog tillfredsställan-

1)	I denna Skrift finnes vid slutet en särskild afhandling: Illustra-
zione di due carte anticlie delU Biblioleca di 8. Marco, ehe
dimonstrano l’isole Antille prima della scoperta di Cristoforo
Colombo ) - som har åberopas.
199

de. Detta har ock gifvit anledning till nyare un-
dersökningar i Franska National-Institutet, i hvars
Mémoires för 1806 N. B nach e meddelat Recher-
ches sur Pile Antillia et sur l’époque de la décou-
verte de l’Amérique 2J. Hans märkvärdiga un-
dersökningar i delta ämne halva ledt honom till
det mer antagliga resultat, att ön Antillia och
Is o 1 a de la Man Satan axio, hvilka pä Andr.
Biancos charta förekomma, rimligare böra sökas i
den Archipelag, som bildas af Azoriska öarne. Ge-
nom granskning af äldre författares underrättelser
och en ännu äldre charta af Fr. Picigano i Vene-
dig af år 1567, som funnits i Hertigens af Parma
Cabinet, söker han visa att Antillia troligast är
Saint-Michel och Isola de la Man Satanaxio, hvar-
om For male o ni ingenting visst vägat bestämma,
är Pico bland Azorerna, bekant för sin Vulcan och
deraf i forntiden kallad Mont de Satan, pä samma
sätt, och af lika skäl, som Teneriffa ibland Cana-
rieöarna, pâ de äldsta chartor, kallas Isola del In^
, fern o 5).

Såsom en följd af sina undersökningar, tiller-
känner B uache Columbus hela äran af Ameri-
kas upptäckt, emot For male on is hypothes. ”11
résulte — yttrar han sig vid slutet af sin afhand-
ling - de ces diverses considérations, que l’île An-
tillia n’étoit point une des îles de l’Amérique, et

a) Mémoires de L’Institut des Sciences, Lettres et Arts. Tome
VI. Paris 1806. Mémoires de la Classe des Sciences Mathc,
matiques et Physiques. Sid. 1-29.

5)	Under detta namn förekommer Teneriffa på ofvan anförda
chsrta af Picigano.
SOO

^u’ainsi l’Amérique n’étoit point connue avant 1^
premier voyage de Christophe Colomb. C’est à ce
navigateur seul qu’ appartient toute la gloire de la
découverte du Nouvcau-AIonde.” 5)

Sedan vi saledes, for att Ieda oss. till vârt forc-
satta ämne, framställt resultateme af tvenne beröm-
da Litteratörers forskningar, vilja vi visa, att dessa
undersökningar åro långt ifrån att vara till fullo
slutade och ämnet så afgjordt, som Bnache i sin
Mémoire synes förmoda. Hvarje invcckladt ämne
vinner pa att grans ;as från flera sidor, och detta
gäller atven här. För det södra Europas lärde tor-
de det i början förefalla nog främmande, att vår»
Nordiska urkunder i detta ämne kunna ännu lemna
några närmare upplysningar. Men del förhåller sig
ända sa. Ehuru den lärde rF orfæus, för mer än
ett sekel sedan, sammanskref sin Vinlandia ochGröu-
landia Antiqua, synas, dock våra Nordiska urkun-
der för det södra Europas lärde vara föga kände,
hvilket har gifvit oss anledning, att öLer detta ämne
uppsätta några underrättelser, såsom en fortsättning
af Buache’s undersökningar. För dem, som. förut
gjort sig bekante med de herrliga Sagokretsar, hvil-
ka troget förtälja de fordna Skandinavers kämpalif
och vikingalust, är denna korta historiska framställ-
ning om Skamlinavernes fordna upptäcktsresor till
NordAmerika för ingen del främmande.

De dunkla minnen, som qmsväfva vår Histo-
rias böljan, tala redan om upptäcktsresor till fört
obesökta land. Fundin Noregur ät i sig sjelf,
4' Méitroires, sid. 28.
201

fast i mindre scala i anseende till närheten, ej an-,
nat än en sådan berättelse om ett uttåg från Sveri-,
ge till Noriges södra landsändar. Tidigt våga-
de den upga Vikingen, att försöka sina krafter på
sjelfva verldshafvet. Redan vid medlet af g:de Sek-
let var Island för Nordboerna bekant, och för den
eviga snö, som Öfver molnen gömde dess bergspit-r
»ar, gåfvo upptäckarne denna ö namn af Snä-
land. Cardar Svafarson, en Svensk, kringseg-
|ade sedan ön och kallade den efter sitt namn Gar-
darsholm. Efter honom följdb Norrmannen Floke,
Bom gaf henne sitt ännu bestående namn Island.
Genom en politisk omhvälfning i Norige^fick den-
na ö kort derefter en coloni från Norden. Det sto-
ra företag, att bringa Norige under en endas välde,
försökte och utförde Kohung Harald Harfager med
lyckligare framgång, än hans ättefader Ingiald (111-
rada) i Sverige. Undan Allherrskarens tvangsmakt
utflyttade blomman af Noriges ädlaste, med sin fri-
het och sina minnen, till Island. En Ingolf var de-
ras anförare och blef Coloniens stiftare. Detta skedde
vid år 874. Här vidtaga redan Isländarnes skriftli-
ga urkunder, och man kan derifrån sedan med full
visshet följa Skandinaveimes sjöresor. Hundrade år
efter Islands colonisering upptäcktes Grönland 5),
Det var en Norrman, Eric Raude hette han,
som seglade från Island vid ar 981 och träffade nord-
ligt fett hytt land, soin då för tiden hade så mildt
klimat, att upptäckaren, för fältens yppiga grönska,
kallade det Grönland. Vid återkomsten till Island
var det således för Eric Rande icke svårt , att öfv«-

S} Jfr, vidare Laudnama Sag. Torfæi ürönlandia.
302

tala Isïandame, att taga det nya, heri'liga landet i
besittning och. der anlägga ett nybygge. Företaget
vann genast bifall, så att Eric Rande, ungefär fyra
år efter sin upptäckt, vid år g85, på en flotta af
25 skepp öfverförde de första nybyggare till Grön-
lands östra kust. Här hafva vi stamhållet-'för Skan-
dinavernes upptäcktsresor längre bort, hvarom Are
Frode, Sturlcson, Laudnama och Eyrbyggia Sa-
gan m. fl. förtälja. Efter den anvisning dessa ur-
kunder lemna, skola vi i korthet försöka att histo-i
riskt utveckla vårt föresatta ämne,

Vid n:te Seklets börjap, ungefär samma tid
den herrhge Olof Tryggvason uppträdde i
Norige och der kämpade för Christendomen, vidta-
ga de första underrättelser om dessa upptäcktsfärder.
Såsom Island och äfyen Grönland, på visst sätt,
voro från Norige ursprungligen coloniserade, ville
Noriges Konungar tidigt anse dem för lydländer un-
der Norige, hvilket dock sent nog och ändå aldrig
rätt fullkomligt ville lyckas. Emedlertid lät Olof
'Iryggvason deraf icke hindra sig i sitt fromma
nit, utan sände tidigt Missionärer, för att i dessa af-
lägse länder utbreda Christna Läran. I anledning
häraf kommer Sturleson, i Olof Tryggvasons
Saga, uti en episod 6) att omtala Skandinavernesfrån
dessa orter företagna upptäcktsresor. Det varnemli-
gen en Björn Herjulfson, född på Island, frände

6)	Nordl.KonungaSagorne, Peringskiölds Ed. Cap. 102-m,
Schönings Ed. Cap, io5 &c,
2o5

till förenämde Ingolf, Coloriions stiftare, ooh ont
bonom förtäljer Sagan , att lian var den skickligaste
inan 7). Lfter vikinga sed hade han tidigt börjat sina
härfårder och ägde eget skepp. Han hade någon
tid vistats i Norige, och derunder hade dess fader
Heijinf Bardarson i Brie Randes följe, som vi om—
talat, lemnat Island och bosatt sig pa Grönland, vid
Osterbygdens yttersta udde, som efter honom fick
sitt ännu bestående namn Herjulfsnäs. När som-
maren kom, seglade Björn Herjulfson till Island;
inen när h;m anlände till sin faders gamla bonings-
ßtad, fick han der underrättelse, att fadern hade om
varen begifvit sig till Grönland. Han och hans
kamrater voro ej sena i sitt beslut, att segla efter till
Grönland, ehuru denna färd för dem var aldeles främ-
mande , och tillägger Sturleson, att de sjelfva tyck-
te den vara nog vagsam, efter ingen af dem ha-
de förut seglat i Grönlands haf. De lemnade Island
pch eiter tre dagar, dâ de ej mera hade land i sigte,
ändrade sig vinden till stark Nordan, med töcken och
storm, sa att de i flera dagar ej viste hvarät deras
färd var rigtad. Änteligen dâ de en dag fingo klart
yäder och stormen lagt sig, så att.de åter kunde
sticka upp seglen, fjngo de mot slutet af dagen
land i sigte > hvilket de ansågo ej kunna vara Grön-
land, hvara de, såsom Sturleson berättar, hade det
kännetecken, att der voro höga snöberg. De segla-
de närmare och sägo ett land utan berg, med skog
beväxt och här och der små höjder. Som de ej vå-
gade landstiga, lemnade de det å babords srda 8) och

Sturleson: var hinn efnelegasti madur.

8)	Studiesqu; their letu landit a bakborda.
2o4

efter två dagars segling, fingo de åter landkänning.
Dâ de nalkades stranden, funno de för sig ett släti
land, med träd vida öfverväxt, och som vinden i
detsamma log af, ville besättningen gå i land ; men
den försiglige Björn Heijulfson ansåg det äfven
denna gång för orådligt, ehuru hans kamrater trod-
de sig der behöfva hämta friskt vatten, ved och an-
dra förnödenheter. De fortsatte äter sin kosa, med
sydvest vind (utsynningsbyr) i tre dagar, dâ de å
nyo lingo i sigte nytt land, som var högläudt, med
kala fjäll och urgamla isberg. Såsom, de ansägo
det vära ett föga tjenligt landstigningsställe, segla-
de de endast längsefter land, och funno detsamma
vara en O (E yland). Vinden fortfor och de styr-
de äter ut till hafs. Sedermera blef dock vädret
strängare och häftigare, sa alt de nödgades till stör-
re delen refva segel. Deras färd varade ännu i fy-
ra dagar, innan de fingo känning af Grönlands längst
i Sydost utskjutande udde, det förr omtalta Herjnlfs-
näs, der de änteligen hunno målet af sin resa, ty
händelsen fogade så, alt Björn Herjulfsons fader,
såsom vi nyss nämt, jusl der hade sin nya bostad.

Granskar man alla de omständigheter Sturleson
åt oss bevarat om Björn Herjulfsons äfventyrliga re-
sa, så synes den förmodan nära gränsa till full viss-
het, att de obekanta land, han under denna färd
upptäckt, voro kusterna af NordAmerika. Vin-
dens rigtning är det genast i ögonen fallande skälet
för denna mening. Sturleson berättar nemligcn, all
det var stark Nordan, som dref dera så långt ur
kosan, till fjerran belägna land och det bevis, som
häraf hämtas, ölverensstämmer älven med häidateck^
äö5

Tiarens tiitryckuga uppgift, att vid återresah lerimä-s
des det obekanta kustlandet pä babords sida, således
â venster baud. Och så skulle Amerika ligga för
våra Skandinaver, som nu seglade ät Norr, för att
äter söka sitt förlorade Grönland, det de också lyck-
ligen funno ined sydlig, eller närmare efter Stmieson>
syd vest vind.

Björn lïerjulfson hade under denna färd ickö
kunnat, eller vägat närmare undersöka de länder
han funnit, icke heller förspordes, att lian vidare
bekymrade sig om någon närmare kännedom der-
af. Detta förebråddes honom afven; men han sy-
nes icke hafva velat förnya sin äfventyrliga resa*
utan beslöt att fÖrblifva i ro hos sin gamle fader
och den unga uppblomstrande Colonien pâ Grön-
lands östra bygd. Sedan talar Sagan föga om hans
bedrifter, utan det nämnes endast, att han, efter
faderns död, för en kort tid lemnat Grönland och
begifvit sig till Eric Jarls Hof i Norige. Emèd-
lertid stadnade ej derföre med honom denna Upp-
täckt. Ryktet om hans färd hade blifvit bekant ic-
ke blott pä Grönland och Island, utan äfven i Nori-
ge, och någon annan anvisning behöfde aldrig Skan-
dinaviens unga Vikingar, för att åter uppsöka det
land Björn Herjulfson upptäckt. En modig yngling
bland Grönlands colonister Lei fr Eriks on j 9)
blef detta företags anförare. Kan kade förut gjort
resor till Norige och derunder blifvit af OlofTrygg-
vason förmådd att sjelf antaga Christendomen, och

ff)) Hans fader var samma Erik Rande, vi nyss cn^talat

Goloniens stiftait*
2OÖ

alt sedan till Grönland öfverföra de första Cliristnä
predikanter i). Sagan bär om honom det vittnes-
börd, alt han var en ansenlig, i all ting vis och
hofsam man. I afseende pä sin tilltänkta upptäckts-
resa förenade han med sig 55 modige inäm Af
Björn Herjulfson, hvilken, såsom vi sade, ické nie-
ra var liügad för nya äfventyr, hade hän tillhandlat
sig ett skepp för denna långväga färd. Afresän gick
lyckligt for sig och enligt Sturlesons berättelse, länri
han rigtigt det land först, Björn Herjulfson träfiat
sist. För ortbestättmingen hade det varit af vigt,
att Sturleson här Utsatt, burn mänga dagars segling
åtgick, innan Leifr Erikson och hans följeslagare
hunilo detta land. Emedlertid beskrifves det såsom
Öfver allt bergigt, och utan vegetation. Gräs sägo
de ej. Längst upp i landet voro höga snöbetäckta
berg, hvarifran lägre , kala fjäll Utan albrott sträck-
te sig ända ner till hafsstranden. Landet kallade de
efter sin naturliga beskaffenhet fiol I ul an d och der-
ifran satte de aler Ut till hals. Det land, våra sjö-
farande dernäst fingo i slgte,var mindre afskräckan-
de, dock kastade de ankar, för försigtighets skull,
på liågot afstarid från stranden och foro med jullen
i land* Detta tyckes helt och hållit hafva varit ett
slättland. Stränderna voro låga. Skog fanns vidt
omkring, och så långt de vandrade var hvit sand.
De gåfvo det namn af Märk la nd och begåfvo sig
àtei till hafs med Nordost vmd 2)* I tva dagar fort-
sattes deras segling, innan de åter fingö nytt land

1)	Torfæi GrSnlandta, p. 127.

2)	Sturleson: Landnyrdings vedur, sorti S c hö n 1 n g öfversäti
ter: ferente Buro aquilon«.
207

1 sigte. De hollo till och landstego pâ en Ô, som, ef-
ter Sturlesons uppgift, låg Nordan för landet. Som
vädret var mildt, lockades de att göra några utvan-
dringar in ät landet, hvarunder de märkte dagg
pa gräset, af ovanlig sötma, förmodeligen vanlig ho-
nmgsdagg, som icke litet förundrade våra Nordlän-
däre. De dröjde icke länge på detta ställe, utan be-
gäfvo sig åter till skepps och seglade in i det sund
som efter Sturlesons ord, var emellan denna ö och
en uddej som gick norr ut af fasta landet, och höllo
väster om den. De måste hafva kommit vid den
tid ebben började; ty Sagans berättare säger, att der
var mycket grundt vatten, när sjön föll ut, så att
deras skepp stannade på grund, hvilket ej synes
hafva varit dem ovandt, ty.de låto deraf ej afskräc—
ka sig, utan som de längtade i land, gåfvo de sig ej
tid att bida till floden kom, utan kastade ut bâtent
och rodde till lands, der mynningen af en ström
föll ut i hafvet. Men när floden kom, boxerade de
skeppet genom strömmen och upp i en sjö, för
att der ligga i säkerhet, och flyttade sedan sina med-
förda förråd i land och slogo upp små hyttor att bo
uti. Såsom de beslöto, att dröja der qvar öfver
vintern, förmodligen för årstidens stormars skull,
uppförde de sedermera åt sig ett större hus. Sitt
förnämsta födoämne hämtade de ur de fiskrika ström-
marna. Isynnerhet var god tillgång på lax, och
större än de hitintills sett. En uppgift, som än-
nu inträffar pâ JM orra Amerika och kuststräckan
längs med Atlantiska oceanen, hvilken senare Geo-
grapher kalla det Atlantiska landet. Sturleson an-
raärket vidare, att landets beskaffenhet var ganska
«o 8

herrlig. Dess frukter voro godä och köstligå: luft-
strecket mildt. Gräset pä .marken vissnade föga 4
ty ingen frost kom oni vintern. De sägo, tillägger
liäfdatecknaren, att man der ej skulle Behöfva förse
sig med foder ät boskapen öfver vinterm Mån an-
märkte äfven, att dagarna der voro lika länga eli«r
mera jemna än pä Island eller Grönland 3). Den-
na omständighet o^verensstämmer väl med Stu-r-
lesons uttryck ( j af n dægri), äfvensom med för-
liâllandet, att. jn närmare man kommer æquatorn
blifva dagarna mer och mer lika länga 4). För eii
Grönländare eller l ländarc,var förhållandet olika och
det är således icke underligt, att Ta'ifr Erikson oclt
lians följeslagare anmärkte just detta såsom något
ovanligt. För öfrigt liàfvà de lärde öfver detta stäl-
le gjort vidlyftiga förklaringar. F e r i n gs k i ölds 5)
Lag erb ri n gs 6) och isynnerhet Torfæi 7) tan-
kar häröfvér förtjéna a!t på sina ställen efter-
ses. Vi halve följt Schöning, hvilken i sin Norr-
ska Historia 8), efter den lärde Vidalins uppgift

5)	St uri es on: meira var thar jafn dægri etm å Groenland! ed
Island!.

4)	St url es 0 n tillägger vidare : Sol hafdi tliär eiktar stad oc dag-
mala stad um skammdeigi. Olof Tryggv. Saga C. 105, Efter
Schönings öfversältning : Solen gick upp kl. half till 8 om
morgonen (llagmala stad) och gick ned kl. half till 5 om af-
tonen (Eiktar s t à d ), nar det var kortaste dag (um sk a m m-
deig.i); Således vid vinterSolstSndet.

5)	Heims Kringla. Tom. I, Ola Tryggv. Säga. p. 531. Jfr;
Addenda till Torfæi Vinlandia. Are Frode. Not; Bussaai
p. 120.

6)	Sy. R. Hist. Tom. Î. p. taf.

7)	Vinlandia C. 2. Jfr. Arngrirti Jonæ Grölllandia, C. IX;

8)	Tom, III. p. 419 ■ 22.
2ôg

lippiÿst, att cleii kortaste dageii gick solen upp kl.
halt till 8 ocli ned kl. half Lill 5, och den var alltså
g timmar läng; loljakleligen skulle detta land sökas
ungefär vid 4 i:a bredds-graden 9). Att närmare be-
stämma dess läge, torde vara en omöjlighet. Efter
var tanka, halva fornforskariie deruti eftersträf-
vat en alltför stor noggranhet. Man liar blott haft
ett land i sigte, ehuru Stuideson just omtalar tren-
ne särskilta. När nian jenifÖrer denna författares
beskrifning pa dessa länder med de sannolika tids-
bestämningar vi antagit, måste man ihågkomma,
att de naturligtvis ej kunna slå in pä timnlar och
minuter, dâ i de tiderna inga sådana correcliver pa
tidsmätningen, som vi nu äga, voro kände. A id
utredandet af ett sâ gåmm.alt historiskt factum, som
det ifrågavarande, tror jag att granskningen af de
hithörande uppgifter säkrast instämmer i den slut-
följd, att dessa Skandinavers upptäcktsresor sträckt
sig från 5o:de och säkrast från 4g:de ända ned till
4i:a bredds-graden : således från kustländerna af
Norra Amerika, Terra Labrador framåt Newfound-
land och ner till kusterne af Virginien. Ôfverst
torde dessa sjöfarandes Hellulaikl fa sökas* I gran-
skapet al Newfoundland och Virginien deras Vin-
land, som Leifr Erikson benämde det land, han
sist träffade och der han öfvervintrade. Huruvida
vi under den återtagna berättelsen af dessa Sjöfa-
randes öden kunna af klimatiska förhållanden när-
mare upplysa vårt ämne, lärer i det följande syuäs.
I förhand torde dock få anmärkas och mänga histo-

Svea I.	14

i)) Det skulld således Vara i rtejden af Éostön söm 9 timnlårs
dag inträilar, enligt den bekante Astronomen Bugg#? Uträk-
hing. Sch ö nin g Norg«s R. Hist* T* 1ÎL p. 4ig.
210

fiska vittnesbörd tala derför, att vår jord under-
gått betydliga, ofta de me«t motsatta klimatförän-
dringar. Omständigheterna dervid äro ännu ej ut-
redda. Man må pä hvad sätt som helst förklara
eller undvika att förklara lagarne för detta phæno-
men: för Historikern ligga dock facta för ögonen
och de kunna ej afvisas.

Vinland, såsom vi nämt, var det land, dit
Leifr Erikson och hans följeslagare sist anlände
och der de öfvervintrade, blef af dem ej lemnadt
utan närmare undersökning. Sedan de byggt ett
tjenligt hus för sin vistelse der, delade anföra-
len sina följeslagare i tvä flockar, hvaraf den ena
skulle stanna hemma vid huset, medan den andra
hvarje morgön vandrade ut, för att bespana landet.
Den hemkom alltid om aftonen; hvaraf man kan dömi
ma, att deras undersökningar ej kunde sträcka sig
synnerligen djupt in i landet. Under en sådan ut-
vandring trallades Vindrufvan, en upptäckt för vara
Nordländare sä märkvärdig i), att de i anledning
deraf kallade det nya landet Vinland eller Vin-
land det goda, hvilket namn det också i alla Isländ-
ska urkunder bibehållit. Denna Sturlesons uppgift
har varit mycket satt i tvifvel, och på visst sätt har
samma ära vederfarits den nordiska Historiens lä-
der, som förut händt Herodotus, att manga uppgif-
ter, som tillförene blifvit rent af afvisade sasom fab-
ler, genom senare undersökningar blifvit bekräfta-
de. Likaså hafva resande anmärkt, att Vin af fle-
ra olika slag växer vildt i Norra Amerika; och att

i)	Omständighet erna dervid berättar Sturleson utförligt i O1,
Tryggv. Saga C. 106,




211

detta isyniierliet inträffar pâ Virginien, derfot liäv
redan Schöning i sin Norska Historia anfört fieri
bevis. Försök att odla gamla verldens vinträd hat
väl der ej velat rätt lyckas; meii efter hvad man
hittills känner, pressar mari der vin äf vilda vin-
drufvor och man har aniedriing förmoda,att ett spe-
cies, som är föga skiljaktigt frän Vitis vinifera
Linn» torde genom tjenlig odling kunna förädlas.

Bland det nyä landets produkter omtalar äfven
Sturleson, att Hvetc der växte vildt 2). Att detta
varit Mays (Zea mays Linn.), som växer öfver-^
allt i Amerika, synes vara sä påtagligt, att man ic-
ke behöfver taga sin tillflygt till någon aflägsnare
förklaring, såsom var Svenske resande Kalm,hvil-
ken tror, att detta H> ete icke varit annat än Ely-
iiius arenarius Linn., som växer i ymnighet pä
Norra Amerikas stränder, äfven på Newfoundland och
ser på långt håll ut såsom sädesåkrar 5). Vidare
namnes, att våra Sjöfarande funno ett trädslag, som
de kallade Mos ur, och hvilket måste hafva varit af
större växt, eiter det kunde begagnas till uppbyg-
gande af deras hus. 1 Svenska Språket, likaså väl som
i det Isländska, kallas Betula säxatilis Linn*
annu Masur eller Mö sur. Det trädslag de såle-
des träflade var utan tvifvel af Björksläglet eller nå-
got trädslag, som dermed ägde likhet, och man be-
hölver derfore icke tänka på något species af Ce-

2)	Sturleson: tliar vorn og H’Mti skrar sialfsaner. Öl. Tryggvj
Saga C. 106, Peringskiöld: Agri trilico Spohte crescentes.
Jfr Schöning 1. c. p, 421.

5)	P. Kalms Re,sa till Norra Amerika. Stockh. 1765. Toat, Uj*
s. HG.
212

der eller något annat af de mångfaldiga och herrli-
ga trädslag, som NordAmerikas skogar i ymnighet
äga att framte.

När våren kom , började vara Nordländare att
tänka pä sin återfärd. Af de produkter vi nyss an-
fört, intogo de skeppslast och gafvo sig åter till
sjöss. Deras återresa var gynnad af god vind och
utan att något missöde träffade dem,fingo de Grön-
lands höga snöfjäll i sigte. Det omtalas icke, att de
under återresan seglade intill de andra landen, .soin
de under ditresan träffat, icke engång förbi det klip-
piga Héllulands stränder, som tyckas hafva legat
Grönland närmast. Man ser att Nordens vikingar
icke voro så oöfvade sjömän, att de ständigt behöl-
de följa kusterna åt, utan de vågade äfven besegla
den vida Oceanen. Detta är icke mindre anmärk-
ningsvärdt än den omständigheten, att de, beröfvade
alla de hjelpmedel, senare tiders sjöfarande äga i
sitt våld, kunde med framgång företaga sina sjöfär-
der till fjerran belägna kuster och dervid sällan taga
miste om kosan, som bäst bevises deraf, att, då de
blefvo drifne af storm, kunde de ändå utan mycken
svårighet åter träffa den rätta vägen.

Leifr Erikson vistades sedan hos sim fader på
hans boiiingstad Brattalid vid Eyriksfjörd. Ryktet
om hans upptäckt af nya länder, L a n d a fund i, som
det heter i Isländskan, gick vida Omkring, och det
lockade fiere al Grönlands Colonister, alt deltaga i
dessa upptäcktsfärder.

Thorvaldr Erikson var den, som närmast efte»
'215'

sin broder Leifs Erikson, besökte Vinland- Ilan
samlade trettio följeslagare och fick till denna resa
begagna sin broders skepp. Han ankom lyckligt till
samma Vinland, der han också med sitt följe öfver-
vintrade, — och anmärker Sturleson att deras up-
pehälle bestod mest af fisk. Om våren begynte do
att befara landet. Thorvaldr tog några af sitt följe
med sig i en båt, för att först undersöka kusterna.
De voro fagra och ganska skogrika och Sturleson
tillägger, att sjelfva hafsstranden var öfverallt be-
täckt med hvit sand, som Leifr Erikson på sin resa
äfven såg, och så beskrifvas än idag NordAmeri-
kås kuster. Kring ' stränderna voro många öar och
skär och lågt vatten. Hvarken der eller på en ö
längre bort vester ut, blefvo de varse técken■ till
menniskor eller djur; men på sistnämda ö sågo ds
ett sädeslider 4). Det var det enda menniskoverk de
här sågo, som Sturleson yttrar sig. Andra somma-
ren fortsatte de på lika sätt sina utfarter in åt kring-
liggande fjärdar och skär. Enligt Sturlesons uppgift ?
sträckte sig deras färd förra sommaren åt vesler.
Nu beslöto de derföre, at t befara kustlandet åt Norr
och Oster och utrustade i sådan afsigt sitt fartyg, i
stället for bålen, som de förut nyttjat. Som vi an-
märkt , hade de förut aldrig blifvit Varse någon en-
da af landets infödingar. Derlna sommar hände det,
att de seglade in i en fjärd, som omgafs utaf afväx-
lande skogshögder. De stego i land och ställets läge
förekom dem så herrligt och fördelaktigt, att Thor-
valdr Erikson fattade det beslut, att der framdeles an-
lägga en colßni. Men knapthade de åter gått om bord,

4)	Kornhialm af tre, Ol. Tryggv, S. C, 107.
214

lorr än de blefvo varse tre båtar 5), som styrde e-*
jnot dem. Inföditigarng voro tre i hvar båt. Stur-
leson kallar dem Skrælingar 6), under hvilken
benämning de Folkslag, som kallas Eskimoer,
icke voro obekante för Grönlands Colonister, som
kan ses af Are Frode och flera Isländska Sagor. Des-
sa urkunder lemna om dessa vilda folkstammar den
beskrifning, som äfven instämmer med det vi af se-r
pare resande, K a 1 m, Mack enzi« och genomMissio-
närerpas underrättelser veta om dessa Polarverldens
naenniskor, hvilkäs särskildta stammar och ursprung-
liga läge fordom varit vidsträcktare. De äro små
till växten, stygga till utseendet, bo i hålor, bruka
pilar till vapen och nyttja canoter af skinn 7). I
gtället för att fredligt afbida Skrælingarnes ankomst,
som för deras väl bemannade fartyg i alla fall icke
kunde vara så farlig, beredde sig Thorvaldr Erikson
och hans kamrater till anfall, hvaa-s utgång blef så-?
dap, att vildarne allesammans tifllångatogos, utom
en enda, som med sin båt tog till flykten. Efter
denna öfverständna fara, gingo våra sjöfarande åter
i land, Uttröttade af striden lade de sig att sofva,
men snart väcktes de genom ett förfärligt rop, att
SkKelingarne i otalig mängd nalkades, att förnya

5)	Hudkeipa thria. Torfsus octi S ch ö ni n g : Pellicïæ cymbæ,
skinnbåtar. Peringskiöld ö'versättarilla : Barkbåtar, ex cor-
tice confecta navigiola. Båtar (Cajaker) af skälskinn konstrikt
sammanfogade nyttja Grönländarne och Eskimoerne å'n i dag,
6)	Suhm förmenar, att de så kallades för deras dåliga vapens
skull. Kiöbenh. Vidensk. Selsk. Skriftdr. T. VIII. p. 81,
Torfæus öfversätter: Hominiciones.A1	,

7)	Erik Randes och Tortin Karlsefnes Saga, Müller, Saga,
Bibi. B. I. p, 297,
striden. De begåfvo sig skyndsamt om bord och
satte sig i försvarsständ, för alt äter, om sä behöf-
des, kunna begynna kampen, hvilken äfven aflopp
så, att vildarne snart gäfvo sig hufvudstupa pä flyk-
ten. Af deras pilar hade likväl Tlrorvaldr Erikson
blifvit dödligt särad, hvårföre han bad sina strids-
kamrater, att de, sedan hans lik förut blifvit be-
grafvit pa det ställe, som han åt sig hade ämnat
till boningsplats, skulle genast begifva sig äter
till sina kamrater till första stamhållet. De gjorde
sä och äterkommo till de sina. Våren derefter, se-
dan de intagit last af landets producter, begäfvo de
sig pä återresan till Grönland och anlände lyckligt
till Eyriksfjord, der Leifr Erikson bodde, hvilken
de kunde förtälja ”stora tidningar”, som Sturleson
uttrycker sig.

Sedermera företog Leifr Eriksons tredje broder
Thorstein Erikson en Vinlands-resa, som dock gjor-
des till intet. Han och hans följeslagare blefvo a£
storm drifne till Grönlands vestra bygd, der sjuk-
domar slutligen borttogo största delen af dem och
slutligen honom sjelf. Detta afskräckte dock ej eu
Thorfin Karlsefae (en öfvermåttan rik man, säg r
Sturleson), som nyss kommit från Norige till Grön-
land och der gift sig med nyssnämnde Thorstein
Eriksons Enka, Gudrid 8), att kort derpå åter tän-
ka pä en resa till Vinland, hvilket de Grönländska
nybyggarne alltid tycktes betrakta såsohi ett slags
förlofvadt land, der man, enligt Sturlesons ord, kun-
de vinna både rikedom och namnkunnighet: målet

8)	Landnama B, p. 111,
för Nptdboernas' vikingabégär. Med .sin hustru
samt några oçh 5o personers följe, hvaribland 5
qvinnor, begaf sig Thorlin Karlsefne om bord,
och med honom förenade sig ännu flere, så att
han var vid afresan anförare för tre skepp och hade
inalles i4o personers medfölje 9), Torfæus be-,
skrifter omständligt hans resa. Han hade större
afsigter- för- sin resa, än hans föregångare. Föl-
jet var talrikare och syntes beräknadt för anläggan-
det af en colon!; ty Sturleson nämner uttryckligen,
alt de medförde i denna afsigt boskap af liera slag.
De gjorde äfveu aftal, att sig emellan lika dela lan-
dets goda, Hap anlände med sitt talrika följe lyck-
ligt till Vinland och tog qvarter i det hus. Leifr
Erikson der uppföri. Boskapen, hvilken de förde
med sig, fann här ymnigt bete. För öfrigt erböd
landets öfverflöd på frukter, vindrufvor och den
rikeliga tillgång der var på många slags, fisk, åt
våra sjöfarande tillräckligt uppehälle. Genast kom
dem väl till pass, ett stort fynd af en hvalfisk, som
ebben vräkt på land. De försökte att begagna den
till m^t, men funno den h v arken tjeplig eller väl-
smaklig. I.andels infödingar (Skrælingarne) hvilka
på vintern ej låtit höra af sig, oçh nu syntes vara
fredligare, framkommo på sommaren nära deras bo-
ningstad, dock ej i någon fientlig afsigt, utan för
att anställa varubyte med de nya colonisterna; ty
de medförde en stor mängd skinn ochpelsverk, som
annu i dag utgöra den förnämsta deleii af de-
ras byteshandel. De gåfvo skinn för rödt kläde,
som de brukade alt binda om hufvudet. Allrahelst

Erik Raudes. och Thorfin Karlsefnes Saga, Muller 1. c,
f

217

ville de tillbyta sig vapen; men Thorfin Karlsefne
hade strängt förbudit sitt medfölje att föryttra såda-
na, utan fann i stället pä det rad, att lata föra ut
mjölk till dem, hvarmed vildarne syntes vara väl be-r
lätne, och byteshandeln gick, för sig. Emedlertid
föranledde detta besök Thorfin Karlsefne att tänka
pä nödiga försigtighetsmätt. hvarföre han omgaf sin
t	boningsstad med plankverk, för att vara desto säk-
rare för öfverrumpling. Infödingarne äterkommo
vid vinterns början talrikare än förut och afven den-
na gäng gick byteshandeln fredligt för sig; men se-
dan en af dem blifvit dödad, da han ville bemäk-
tiga sig främlingarnes vapen, blef friden ej långva-
rig och man kom â ömse sidor till en träffning,
hvari Vildarne måste taga flykten. Denna oenig-
het gjorde våra Nordländares längre vistande min-
dre säkert, och föranledde Thorfin Karlsefne, att, ef-
ter en temligen lång vistelse der, tänka på återresan.
Ilan hemförde en rik skeppslast af landets produk-
ter, isynnerhet af PelsVerk och Måsufträ. Erik Rau-
des Saga 1), äfven Grönlendinga Sagan kallad, beskrif-
ver denna resa ännu utförligare i några biomständigheter,
hvilka hos Torfæus förtjena att närmare efterses..
Förstnämnde Saga berättar, att Thorfin Karlsefne ef-
ter tre års förlopp lemnade Vinlands aflägsha kuster
o h att han då tog med sig trenne af de infoddes
barn till Grönland, der de sedan fmgo dop och Chri-
stendom. Efter dessas utsago, styrdes Skvælingar-
nes land, såsom Sagan uttrycker sig, af två Könun-
gar, Avaldem 011 och V aldi vida: det vill väl säga
ett slags Chefer för dessa vandrande horder. Åf-

3)	Ställer 1. c. p. agS. Jfr Torfæus, p. 64,
218

ven visste de, fast otydligt, att berätta om ett hö-
gre upp olvan dem beläget land.

Vid denna tiden, säger Sturleson, började man
tala om dessa Vinlandsresor, såsom ganska lönande.
Dock synas de hittills liksom hafva varit en hemlig-
het inom LeifrEriksons slägt. Hans syster Frey-
disa Eriksdotter beslöt ock att företaga en dy-
lik lärd, i sällskap med tvenhe bröder, Helge och
Finn bo ge, till börden Isländare, hvilka nyss frän
Norige med eget skepp ankommit till Grönland. Till
Vinlandsresan bade begge parterne eget skepp, och
skulle hvardera hafva ett lika antal följeslagare. De
ankommo till Vinland lyckligen. Enligt öfverens-
kommelse skulle man hafva jemt 5o stridbara per-
soner hvardera, utom qvinnor, för att vara lika. Men
Freydisa hade genast öfverträdt delta aftal och i hem-
lighet tagit 5 personer mera med sig: en oredlighet,
som naturligtvis måste grundlägga hat emellan beg-
ge lottägarne pâ en tid, då löftens helgd var stor
och personlig tapperhet gälde mycket. Genast vid
ankomsten visade sig mellan begge partierna miss-
tanke och kallsinnighet, som sedan utbrast i uppen-
bar oenighet och omsider slutades med våldsamma upp-
trä^len. Freydisa, en högst afskyvärd qvinna, öfver-.
talade sin man Thorvaldr, som följt med henne från
Grönland och för öfrigt i Sagan spelar en dålig fi-
gur, att i hemlighet mörda de begge Norrmännen
med deras medfölje och bemäktiga sig deras skepp.
Efter denna grymma gerning, återvände Freydisa och
hennes man, försedde med rika skeppslaster, till
Grönland. Der utspridde hon, att de beg^e Norr-
männen qvarstannat, och hon belönade sitt medföl-
219

jc ganska frikostigt, pâ det att deras tal skulle sam*"
manstämma med hennes. Men ryktet om denna ill—
gerning spridde sig småningom, och väckte öfverallt
afsky och förvåning.

Vid detta sorgliga ställe stannar Sturleson och
tillägger blott, att Thorfin Karlsefne, som någon tid
efter sin Vinlandsfärd vistats pä Grönland, utxusta-
de sitt skepp med tn rik laddning, den han sedan
föryttrade i sin fosterbygd, Nori.e. lian återvände
kort derefter till Island, der han bosatte sig. Han
bief der hällen i stor vördnad och vardt stamfader
för talrika efterkommande, och tillägger Sturleson,
att det var ibland Tforfin Karlsefnes slägt 2), som
sägnerna bäst bibehållit sig om dessa Vinlands—
färder, hvilka han i sin herrliga sagokrets inflätat.
Således har den granskande häfdefprskaren säker
grund för trovärdigheten af de uppgifter, hvilka Nor-
diska Historiens fader åt efterkommande tider för-
varat,

Sedermera tyckes Vildand ej sä ofta blifvit be-
sökt, hvarföre ock dessa Vini andsfärder nu blifva i
Isländska Sagorna mer och mer sällsynta. Väl nam-
nes mot slutet al Olof den heliges regering, på ett
ställe uti Eyrbyggia-Sagan, om en Guiileif Gun-
laugson, att han vid Irlands vestra kuster råkat för
en häftig och långvarig storm, hvnraf han omsider
blifvit drifven till ett aflägse och obekant land,

2)	Flore af denna slägt, såsom Thorlak, Björn, Ingvold
voro Biskopar på Island och sål des buksynte man- Af dem
har Sturleson fått största delen af sina underrättelser. Oh
Tryggv. Saga, C. 111,
220

der han och hans medfölje med plats undgingo, att
af infodingarne blitva dödade. Att detta obekanta
land troligen var samma kuststräcka, som förut varit
för våra Skandinaver bekant, är deraf troligt, att
Sagan nämner, det dessa sjöfarande der träffade en
Isländare, som hos infodingarne stod i stort anseen-
de. Ånnu ett skäl kan hämtas af vindens figtning,
ty Sagan förtäljer här utförligt, att de af stark storm
frän Ost och Nordost blefvo drefne till ett land
långt bort i Sydvest, hvilket icke kunnat vara an-
nat än Amerika. Mera bestämdt talar Landnama
Sagan, da den berättar om Jon Biskops resa till
Vinland, för att på dess aflägse kuster förkunna
Christna läran, hvilken han med martyrdöden der-
städes beseglade. Likaså berättas, att samma from-
ma nit äfven föranlät Grönlands förste egna Biskop
vid namn Erik, att vid år 1121 företaga en dylik
resa 5). Således fortforo ännu ep tid bortåt dessa så
kalladé Vinlandsfarder, ehuru de icke vidare omtalas ;
och tanken på en colonisering frän Grönland, som mer
än en gång sysselsatt de första upptäckarne, var all-
deles afstannad.

Ryktet om detta fjerran belägna lands herr-
lighet hvilade icke inom Grönlands landamären.
Det vandrade, lik en saga, vida omkring i Nor-
den och ingenting hindrar, alt det äfven, fast
dunkelt och oredigt, kunnat fortspridas längre åt
Södern. Tidigt kände Skandinaverne vägen åt Me-
dclhafvet, genom Niorva-Sund (Gibraltars Sundj.

3)	Jfr Arngrim Jonæ Spec. Islàndiæ Hist. s. i48.
221

Enligt Benjamin Tudelen sis 4) var Alexandria
besökt både af Svenskar och Danskar. Emellan
Medelhafs- och Hansestäderna i Norden ägde vid-
sträckta handelsförbindelser tidigt rum. Ryktet om
Skandinavernes upptäcktsresor kunde således lätt
framtränga till de stora Italienska handelsstäderna,
såsom Genua, Venedig o. fl. Efter vår tanka vore
förklaringen då lätt funnen till de Charter An dr.
Bianco och Fr. Picigano efterlémnat, och att
de verkeligen grundat sina uppgifter på en dunkel
sägen, som genom handelsförbindelser till dem hun-
nit från Norden.

Men det är icke blott ur Sagans dunkla väfnad
vi sökt utveckla hvad den ännu har tillförlitligt och
trovärdigt, att säga oss om de fordna Skandinavers
vikinga-lif. Vi äga äfven i detta ämne några rent
historiska vittnesbörd, hvilka förtjena att närmare
granskas. Redan Adamus Bremensis talar om
Vinland, såsom en långt bort i Oceanen belägen ö,
hvarom han af Danskar hört underliga ting berättas.
”Præterea una adhuc — säger han — insula reper-
ta in illo oceano (qui Norvegiam aut etiam Finn-
markiam lambit) quæ dicitur Vinland, eo quod ibi
vites sponte näscantur, nam et fruges non semina-
tas abundare , non fabulosa opinione, sed certa Da-
norum comperimus relatione”. 5) Denna underrät-
telse, så kort den än är, är i sjelfva verket en å-
terklang af Sturleson och vigtig derigenom, att den
styrker ännu mera tillförlitligheten af Sagoskrifvar-
nes utförligare berättelse.

4)	Itinerarium. Ed. C. L'Empereur, Leid, 1653.

5)	Dc Situ Dania C. j4ß. Jir. T or fa us 1. c, p, 66.
Ütoni A da mils Bremensis, finiies en gam-
anal Chorographi öfver Grönland, G reipla kallad,
hvilken omtalar Vinland, och hvars vittnesbörd är
här sa mycket vigtigare, som detsamma, samman-
hållet med Sturlesons vittnesbörd, berigtigar hvad
vi ofvanmre anfört om Vinlands geogräphiska läge.
Verelius har i sina noter till Her varar - Saga be-
varat ett fragment af denna urkund, som han lormodeli-
gen hämtat ur någon Codex, tillhörig det fordnä
Antiquitets Archivum. Sedan Grönlands yttersta strän-
der blifvit beskrifne, heter det i Isländskan: ”Su-
dnr frà er Helluland, |?ad er kallat Skrælingaland*
pa er skamt til Vinlands bins goda, er sumer menu
ætlaadgangi af Africa. Mi'll Vinlands oc Grænlands
er Ginungagap. pad geingur ur hafi ßtn er heitir
Oceantis: |)ad huerfur um a Ilan heim 7).” Häraf
ses, att i söder frän Grönland lag Helluland,
somGreipla äfven kallar Skrælingarnes land, och ut-
märker dermed tydligen de ofantliga landsträckor ut-
med Norra Oceanen, hvilka innehafvas af Eskimoerna.
Detta granskap var, enligt hvad viofvanföre visat, för
Grönlands colönister icke obekant, helst det Skræ-
lingaland, som Greipla omtalar, sträcker sig ändå
ifrån Grönland i säinmärihang med de länder,
som omfatta Baffins- och Hudsons-vikame, i
söder ända ned till Terra Labrador och Newfound-
land. Ån i dag ga Eskimoerne till 5o:de graden,
och alt de fordomdags framträngt ännu flera giader
längre, är med dessa vandrande folkstammars natur,
sä öfverensstämmande, att Vinland, som, enligt
Greipla, var beläget icke långt ifrån Skrælingaland

7)	Herrarar - Saga. Not. Verein, p. 27,
5220

nödyäiidigtbÖr sökas emellan5o:de och 4o:de bredds-gra-
den, hvilkel också inträffar med livad vi ofvanföre oni
Vinlands geographiska läge och klimatiska förhållan-
den anmärkt. Ilvad Greiplä vidare tillägger, —
att emellan Grönland och Vinland är Ginungagap 8',
som går ifrån stora Oceanen, hvi’ken - sâsoin
orden lyda — omhvärfver hela verlden, behöfver
icke någon läng commentarius ; då det genast är
i ögon fällande, att Strat-Davis och Baffins Bay
dermed betecknas. Närmare kan man väl ej i
dessa äldsta tider se Norra Amerikas continent ut-
märkt. Hvad Greipla till slut anför såsom de tiders
förmodan, att Amerika vore med Afrika g) sam-
manhängande, är, ehuru origtigt, likväl icke alldeles
ovigtigt, såsom ett bevis pä den föreställning mani
de äldsta tider gjorde sig om de öfrige verldsdelarnas
sammanhang sins emellan.

För öfrigt, hvad ljus i detta ämne en gång kan vin-
ras af de fâ fragmenter, som af Nord-Amerikas ege '
forntid återstå , är svårt att säga. Allt för märkvär-
diga äro dock, för att här icke nämnas, de fornlem-
ningar af Jordvallar, Jordkäglor eller Gralhögar o.
s. v. som nyare tiders resande derstädes anmärkt.
Redan vår bekante Kalm ville idem igenkänna spår
efter Skandinavernes fordna besök på dessa kuster.
Omständigheterna dervid äro dock, såsom mycket

8)	Detta ord, som i E.ddan ïr sS bêlant, är på detta ställe icke
något Nomen proprium, utan utmärker på detta ställe en Hafs^
vik (vas t ss hiatus).

g) Afrika är i Isländska Sagorna mycket bakant. Allmännast kail-
las det M o r 1 a n d.
annat rörande Amerikas forntid, oaktad t Volneys»
Smith- Bartons och nu senast New-V orkska Ve-
tenskaps-Societetens forskningar ännu bortgömdt i
mörker. Ty att såsom Mallet och Pontoppidan
antaga Eskhnoerna såsom lemningar af de fordna
Skandinaviska Kolonisterna, eller såsom den store
Linguisten 01. Rudbeck den yngre vilja i det
Amerikan-Vifginiska språket finna några likheter med
det gamla Nordiska språket, har icke någon histo-
risk grund för sig. Man vet dessutom af senare
underrättelser, att Eskimoernes språk och kroppsbild-
ning vittna om frändskap af en helt annan art,
nemligen med Tschuder och Samojeder och antyda
således klarligen en gemenskap emellan det Nordöst-
ra Asien och det Nordvestra Amerika.

Huru länge Skandinavernes resor till Nord-Ame-
rika varade, hafva Historieskrifvarne icke an-
märkt. Hos Sturleson gå de icke öfv.er medlet af
det n:te Seklet. I andra urkunder kan man dock
följa dem in i i2:te Seklet. En forntida Scribent,
Ordericus Vitalis omtalar vid slutet af ii:te år-
hundradet Vinland ibland Noriges ultramarinska besitt-
ningar i). Man påminner sigdervid, att Island och
Grönland, efter flere omväxlingar, omsider under-
kastade sig Norriges Konungavälde. Redan förr än
denna politiska förändring inträffade^ hade Koloni-
sternas byteshandel på Nord-Amerikas kuster upp-

Ordertet Vitalis Historias Ecclesiast. L. XIII, hos DuChesnö
Histsriæ Nortmannorum Ssriptores Antigui. faris 16ig.
liort, ly den tyckes ànhàrs hafva körck blifvà merà.
bekant i moderlandet. Orsakerna 111 dess upphöran-
de låter sig förklaras af Eskimoernas tilltagande fi-
entlighet, för h vilken en hand full folk, som bosatt sig
på dèràs kuster, i längden skulle gå under. Sä
säg Thorfin Karlsefne sina afsigter öfver ändå kasta-
de. Ehuru han var manstarkast af alla VinJands-
farare, blef han dock eiter hela tre ars vistelse der,
nödsakad att öfvergifvä hoppet alt på dess kuster
kumia bofasta sig.

Eskimoernes grånskap blef oinsidét afven far-
ligt för sjelfva den Isländska Colonien pa Grönland.
Grönlands Annaler, åberopade i Mull ersSaga-Bib-
liolhek, vela ait. säga, det Eskilnoerne fSkralingarne)
vid år lägg strÖfvtit inpå Colonisternas område, och
der utbredt förödelse. Sånnölikt blefvo Eskimoerne
undailträngdé i söder af andra Indianska folkstam-
mar (Mohawkerne, Delawarerne?) då de efterhand
drogo sig högre upp emot Notdeh och derunder tor-
de några horder hafva kastat sig längre in åt det
östra Grönland, der deras granskap blef en af
orsakerna till Coloniéns undergång. Hos C rant z och
Egede finnes en PåfveBnlla, hvari talas om en fient-
lig flotta, som vid år 1418 anstalt förödelser pä
Grönland. Vid den liden härjade pesten Island och
hann troligen i sin förhärjande fart äfveli till Grön-
land. Icke många decennier derefter- hade Polarisen
med eviga fôrskansnhçar tillsperrat vägen till Grön-
lands östra bygd.

I hvad ordning dessa i det närmaste aattni-
S^ea I.
22ß

dig» orsaker verkat till Grönländska Coloniens
slutliga öde är ovisst. De oroligheter, som vid den-
na tid herrskade i det genom Calmar-Unionen illa
sammanbundna Skandinavien, gjorde att stamlandet
icke tänkte pä, att i tid understödja det aftynande
nybygget. Dä man sedermera började tänka deipa,
hade förslagerna icke någon framgång. Oaktadt fle-
ra förnyade expeditioner, hafva icke de djerfvaste sjö-
farande kunnat genomtränga de fruktansvärdt väl-
diga isvallar, bakom hvilka den fordom så blomstran-
de Grönländska Coloniens sluteliga öde ligger i evig
köld förborgad. Öfvergången från Nord-Europas
gamla till Amerikas nya verldsdel utdog med Colo-
nister. Den hade, såsom så många andre af de
dödliges sträfvanden, för en tid gått till hvila, för
att på en annan tid och hos andra folk med förny-
ad kraft stå upp igen. Men de första upphofsmän-
nens namn skulle säkert för alltid hvilat i glöm-
skans sköte, om ej den Nordiska Hjeltesagan beva-
rat minnet af dera» bragder.

J. H. Schröder.
TILLÂGGNINGAR

vid Afhakdlingen

OJI SVENSKA JORDENS BILDNING.

T-Jnder den tid a£ 9 månader som nämnde afhand-
ling legat tryckt, men onlgifven, hafva mänga upplys-
ningar erhållits genom resande och ett sorgfälligare
benytljande af förut varande hjelpmedel, hvilka upp-
lysningar här böra bifogas såsom tillökande eller
förändrande det som i af handlingen blifvit anfördt.

Den fullständigare kännedom af Skandinaviska
bergeri, söm man i sednare åren erhållit, visar allt
mer och mer att egentliga Norska Fjällryggen, från
Lindesnäs till Dövre, är af helt egen geologisk be-
skaffenhet, såsom bestående hufvuds.akligen af gneiss-
artad granit utan några bifogade öfvergångs-bildnin-
gar; då deremot den Svenska Fjällryggen, som är
utsträckt från Nord-Cap till långt ner i Dalarna,
bestå:- mest af skifferaktiga stenarter hörande till en
yngre bildning och erhåller bredvid sig, så snart nå-
gon större vattenbassin råkas, verkligen petrificat-
förande lager. Den kedja af skogsberg, som åtföljer
Bottenvikens och Botteiihafvets vestra strand, i Norr-
land strax utmed hafvet, i Vesterbotten på flera
mils afstånd derifrån, består af rätt gammal gneiss-
artad granit. Denna tyckes således vara det äldsta
grundfästet för norra Sveriges berg. När man der-
ifrån kommer uppåt fjällryggen, blifva i Lappmar-
226

kerne skifferartade stenslag radande i synnerhet Horn-
blende. I Jemtland, som sednast blifvit sorgfälligt un-
dersökt af Herr Hisingen, skall största delen af fjäll-
ryggen bestå af Talkskiffer, som bildar de underli-
ga vagformiga öppningarna i bergen. Pä sidan om
den samma lägga sig en mängd LerskifFrar, som strax
ga nedåt längs efter vattendragen; hvarefter man
vid vestra sidan om Storsjön möter en svart kalksten
med hvita ränder. Utom denna kalksten vidtager
vid Storsjöns södra och östra del en Grå
öfvergängs-ka 1 k, försedd med Orthoceratiter och
Echinosphaoriter. Denna sträcker sig genom Oviken,
Dockne, Sunne, Brunflo, Frösöen och uppåt Lit
— samt lägger sig allestädes emot den öster ifrån
mötande granitaktiga bergarten. Det är icke bekant
att någon skifFerart, som förer petrificater, finnes
hvarken cfver eller under detta kalkstens-lager. I
alla afseenden liknar det mest Dalarnas Petrificat-la-
ger, men är ännu mer fattigt och outbildadt än detta,
som man också kunde vänta sig hos denna nordliga-
ste af alla våra Öfvergångs-bildningar. Att Enare -
Träsk skulle äga någon dylik bildning invid sig, är
mindre troligt ; utan fast mera tyckes denna sist-
nämnde sjö vara en mera tillfällig vattensamling,
hvilken icke har så stort samband med landets bild-
ning som de sydligare Svenska sjöarna.

På fjällryggen synes de skifferaktiga bergarterna
fortfara genom Härjeådalen, hvarefter den stora Sand-
«tensbildningen i Dalfjällen upphöjer sig, som man
nu enligt Herr Hisingers mätningar vet uppstiga
i Svuckustöt till 41o4 paris, fot öfver hafvet. — Os-
W]
mùndsbérget är enligt samma mätningar 45i Fot of*
ver Oresjön eller närmaste hulvudvattudraget, och
571 öfver Siljan, som är mera aflägsen.

Frän dessa nära fjällryggen belägna trakter af öf-
vergängs-formationen följer man naturligast söderut ef-
ter landets ungefärliga medellinia, och råkar dä först
den högst märkvärdiga Vestgötha Ôfvergângs-trakten
och sedan den Skånska dermed af alla likaste bildningen.
Pa sidorna om dessa ligga Nerikes och Östergöthlands
mindre ansenliga lager; hvarefter bildningarne återigen
höja sig pä ett större afsländ och mera utåt hafvet
i de märkvärdiga öarna Öland och Gottland. Denna
ordning tyckes af naturen sjelf mest anvisas för vå-
ra öfvergängstrakler, och jag önskade nu att den äf-
ven blifvit följd i ofvanstaende afhandling, i stället
för den derstädes efter lagrens synliga höjd öfver
jordytan följda uppställningen.

Kastar man slutligen en allmänt öfverseende
blick pâ vâra Ôfvergângs bildningar, sa finner man
dem betydligt olika med alla utländska. Sä väl uti det
mid t emot oss belägna Tyskland som uti Sweitz och
tillgränsande länder öster ut ligga Ôfvergângsbildnin-
garna pä sidan af de uråldriga bergen och utmärka sig
der ofta med betydlig höjd, men utbreda sig icke till
betydlig vidd och söka icke eller för sin utbredning
några betydliga vattenbassiner. Deremot vâra Ofver-
gangsbildningar hafva aldrig kunnat fästa sig annat
än uti de största sjöarnas vattenbassiner, der de ut-
bredt sig till beundransvärd vidd med ringa höjd.
Detta bildningssätt antyder en sednare bildningstid,
228

dâ allt mera salle sig i utbredda lager under vissa
vattenytor. Således tyckes det som vore alla våra
ôfvergângs-trakter, liksomen, sednare än de tyska,
tillkommen egen del af den stora Öfvergångs-formatio-
nen. Det tyckes som hade först den äldre de-
len, som icke finnes hos oss, satt sig och det i stör-
i'e hast, sä att den ej fått tid att utbreda sig. Derefter
synes den hos oss i sina bassiner sä ordentligt bil-
dade delen hafva lagt sig och det under bättre tillfälle
att utbilda sig så väl till sina lager som till sina in-
neslutna organiska varelser. Således blir det begripliga-
re huru vâra Ofvergängs-berg erhållit den märkvär-
diga suiten af blinda Entomostraciter, hvartill intet tec-
ken finnes utomlands; äfvensa de underligaEchinos
phæriterna, som i andra länder äro alldeles okän-
da , många egna förändringar af Orthoceratiter m. m.

G. Wahlenberg.

RÄTTELSER:

Sid.	102	r. 14	uppif. st, vill lä« ville

S.	122	r. 12	st. ansSg mest 1. ansåg fir	mest

S.	16a	r. i	st, Senatura 1. Serratura

5.	171 not 8 tillägg: Afvcn i Spartanska Repulliktn hir-
de Ofverste-prästerskapet till kungavdrdighéten.

S.	188 not 62 1. v. Savigny Geschichte des Rönii»eh«si

Rechts im Mittelalter. T. I. 8:0 Heidelberg i8i5.

3. iyo not 67 st. Ländcsmän 1. Ldndermän
Ti'd