Stockholms Universitetsbibliotek

30001 010268224
Högskolas

Juridiska Bibliotek

Utlämingsbiblioteket

Historia

Bearbetningar


7


wer





I

HANS JÄRTA.
STOCKHOLMS HÖGSKOLAS

Juridiska Bibliotek

VALDA SKRIFTER

AF

HANS JÄRTA

UTGIFNA

AF

H. FORSSELL.

FÖRSTA DELEN.

STOCKHOLM, 1882.

P. A. NORSTEDT & SÖNERS F ÖRL A G.
STOCKHOLM, 1882.

KONGL. BOKTRYCKERIET, P. A. NORSTEDT & SONER.
LEFNADSTECKNING.

HANs JARTA (Hjerta), född d. il Febr. 1774 på öfverste-
bostället Näsgårds kungsgård i Husby socken i Dalarne,
var son af generalmajoren och chefen för Dalregementet
friherre Carl Hjerta till Lagmansholm i Vestergotland. Han
härstammade från en af dessa den svenska lågadelns uråldriga
ätter, hvilkas anor genealogerna ledt tillbaka till den
skandinaviska sagotiden, och hvilkas säkert kände stam-
fäder, långt före det svenska riddarhusets upprättande
försedde med sköld och hjelm, inom sina landskap fullgjorde
rikets tjenst både i krig och i fred. Friherrevärdigheten
tillföll först 1771 Hans Hjertas fader och dennes broder,
begge förtjente regementschefer. Slägten, hvars stundom
ganska betydande stamgods lågo i Vestergötland, var städse
utmärkt i krigsyrket, och i spetsen för Vestgöta ryttare
hafva omkring tjugu af namnet, deribland den bekante
Pehr Hjerta, skurit sina lagrar. Men Hans Hjerta hade äfven
på mödernet fått framstående egenskaper i arf. Han var
född af faderns hustru i andra giftet Maria Charlotta
Plomgren, dotter af den bekante Stockholmsköpmannen
och partiledaren i borgareståndet, kommerserådet Thomas
Plomgren, hvilken af samtida ansågs såsom ett af hatt-
partiets »genier», jemförlig endast med Anders Joh. v.
Höpken och Olof Håkansson.

Af Plomgrens betydande förmögenhet hann emeller-
tid intet fram till dottersonen, och utom anor och snille-
gåfvor hade föräldrarne föga att gifva åt honom, den yngste

Färta, Skrifter. Lefnadst. I
II

LEFNADSTECKNING.

af elfva syskon. Till och med medlen till hans uppfostran
bestredos af en förmögnare slägting. Den fortskyndades
ock raskt. Vid tretton års ålder afgick han från Falu
skola till akademien, och under fyra år fortsattes här
studierna, hufvudsakligen omfattande latin, historia och
politisk rätt, samt afslutades 1791 med kansliexamen. Re-
dan under dessa läroår gjorde han sig bemärkt genom
egenskaper, hvilka sedermera utmärkte skriftställaren och
embetsmannen, och såsom ett af akademiens unga snil-
len var han utsedd till deltagare i en disputationsakt inför
Gustaf III.

Vid 17 års ålder anlände Hjerta till hufvudstaden,
tvekade någon tid i valet mellan militärtjensten, åt hvilken
han redan såsom barn blifvit invigd genom en fänriks-
fullmakt, handelsyrket, som lofvade en rikligare utkomst,
och den civila banan, åt hvilken studierna varit riktade,
men valde den sistnämnda, vann med utmärkelse inträde i
utrikesexpeditionen af konungens kansli och blef redan
den 8 Sept. 1792 anstäld som andre sekreterare i kabi-
nettet för utrikes brefvexlingen. Dess chef var då riks-
kansleren Fr. Sparre, hvars snillegåfvor och karakter vis-
serligen icke voro egnade att ingifva en öfverlägsen yngling
stor vördnad för förmän. Kämpande med umbäranden,
ofta med verklig nöd, framlefde Hjerta nu några år af nära
lönlös embetsmannaverksamhet, men gjorde härunder sitt
inträde i den vittra krets, hvars hufvudman var Kellgren,
och blef inlåten i dennes närmaste umgänge. Det är af
honom man eger skildringen af Kellgrens sista stunder.
Den unge ädlingen var lefnadslustig och sprittande qvick,
fronderade mot höga vederbörande, skref ryktbara epi-
gram öfver sin förman och dryckesvisor, hvilkas sjelfsvåld
lekte med revolutionens skräckbilder1); han egde kunskaper

1) Att Hans Hjerta skrifvit en visa, som under öfverskrift Sansculotterna
förekommer i flera vissamlingar och lär hafva sjungits i glada lag på
1790-talet, uppgifver Skogman i sitt minnestal, äfvensom att detta ung-
domsstycke vunnit mästaren Kellgrens bifall. Dermed må förhålla sig
huru som helst, för vår tids smak är visan mera grotesk än egentligen
rolig, och ehuru hon rör sig i jakobinsk fraseologi, äro hennes pointer
UNGDOMSÅREN. III

och vetgirighet, som många äldre embetsmän hvarken
egde eller tyckte sig behöfva, och förrådde emellanåt
grundsatser, som med en underordnad tjenstemans ställ-
ning den tiden icke lätteligen kunde förenas. Lärjunge af
upplysningsfilosoferna, Kellgrens beundrare och Höijers
vän, var han ock medbroder i juntan, när understundom
besök aflades vid Upsala akademi. Så fick han rykte om
sig som en farlig ung man af jakobinska tänkesätt, och detta
rykte har gått till efterverlden, försatt med åtskilliga mer
eller mindre ogrundade hörsagor1); man underlät i senare
uppenbarligen mera frivola än politiska. En anteckning derom, delvis
skrifven med exc. L. v. Engeströms hand, finnes ock uti ett Engeströmska
samlingen å kongl. biblioteket tillhörigt exemplar af »Franska monarkien»,
å hvilket kamrer K. F. Werner benäget fäst utgifvarens uppmärksamhet.
Antecknaren säger, sedan han upplyst att Baron Hans Hjerta var verser-
nas författare: »all ungdom så i kansliet som vid gardesregementena lärde
-dem utan till och sungo dem. Hjerta sade, att de voro författade af då-
varande statssekreteraren Zibeth. Preussiske ministern förargade sig hö-
geligen och beklagade sig för ryske ambassadören, hvilken mycket lefde
med baron Zibeth. Han lät genast skicka efter honom och förebrådde
honom hans verser. Zibeth, alldeles oskyldig till den saken och van att
svärja okristligt, utgöt tusentals förbannelser öfver författaren.» Dylika
pojkstreck berättades flere om »Hjerta i kansliet» och beteckna kanske
bäst arten af hans jakobinism. Lusten att ställa till gyckel följde honom
genom lifvet, så länge krafterna ännu voro obrutna, och framträdde inom
umgängeskretsen i Falu landshöfdingeresidens lika liflig som fordom

i kansliet och revisionen.

1) Som ett exempel på dylika sägners uppkomst och fortplantning
må nämnas, att i Schinkels Minnen d. 3. s. 289 not 2 — och sedan af
andra författare — berättats, att »Hans Hjerta hvarje natt lade sig med en
jakobinermössa, ehuru då ännu tjenstgörande i konungens kabinett»,
till stöd hvarför citeras Biogr. lexikon art. Sparre sid. 481, i hvilken
af signaturen —n författade artikel åter endast läses följande: »då Fredrik
Sparre var rikskansler, lade sig snillen bland verkets unge tjenstemän
hvar afton med röda nattmössor, jakobinismens ordenstecken». — Ännu
mindre hemul eger den först i senare tid framkomna uppgiften, att Hjerta
skulle vara författaren af den bekanta sången »Fyllom våra glas och
latom oss skrattas. Visan förekommer i olika varianter uti flera af de
samtida vissamlingar, som ännu finnas i behåll från denna tid, alla, så
vidt jag kunnat finna, utan trovärdig uppgift om författaren; hon synes
hafva varit bland dem, som efter lägenhet tillökades med nya verser,
hänsyftande på tidsförhållandena, och det är ovisst om tiden för hennes
spridning är början eller slutet af 1790-talet. Den i några varianter
förekommande strofen »Nyss vi sett en älskling af nationens etc. kan syfta
på Thorild, som landsförvistes 1793, men kan ock afse Dupuy, som
efter 1799 års uppträde på Monbijou fick aflägsna sig ur landet. Såsom
redan Ljunggren (Sv. vitterhetens häfder d. III s. 5) antydt, har numera
aflidne hofrättsrådet F. Järta i bref till just.-rådet Södergren förklarat sig
anse uppgiften om faderns författarskap till nämnda visa sakna all grund,
IV

LEFNADSTECKNING.

tid ej heller att tillspetsa motsatsen mellan ynglingens »fri-
hetsdyrkan» och »ultra-liberala» tänkesätt och den mognade
mannens strängt konservativa läror. I hvarje fall synes
en dylik jemförelse tämligen obefogad, helst der den gäl-
ler en nittonårig ynglings politiska fantasier; men förhål-
landet är för öfrigt, att man om arten och graden af den
unge Hjertas jakobinism icke har sig särdeles mycket med
visshet bekant. Jakobiner kallades i slutet af förra år-
hundradet om hvarandra Leopold och Enbom, Rosenstein
och Silfverstolpe, Kellgren och Thorild, Adlerbeth och
Adlersparre; jakobin nämndes en hvar, som i någon mån
yrkade förnuftets rätt i forskning, folkets och representa-
tionens rätt i samfundslifvet, lagens rått gentemot godtycke
och våld, och de mest olika skiftningar af vetenskaplig
eller politisk öfvertygelse sammanfattades under denna be-
nämning, hvilken ännu mindre än den senare termen
»liberal» angaf någon bestämdt utpräglad verldsåsigt, ja.
ofta nog användes som beteckning af hvarje åsigt, som
skilde sig från det vanliga. »Min herre», säger Hjerta i
en liten tidskriftsartikel »om jäf mot domare» af 1798: »ett
enda litet förbehåll: anse mig ej för jakobin, derför att
jag i ett mål tänker olika med eder».

Så mycket är visst, att som nittonårig yngling Hans
Hjerta var gripen af den hänförelse för franska revolu-
tionens grundsatser och för befästandet af dess verk, som
delades af många svenske män med mognare erfarenhet,
med djupare bildning och med fastare samhällsställning
än han, af hofmän och embetsmän, af tänkare och skal-
der, och som var en oafvislig följd af enväldets tryck

och till dess något bevis för motsatsen kan anföras, torde ock detta om-
döme böra gälla, så mycket hellre som den patetiska visan ej är diktad
i Hans Hjertas tonart. På samma sätt är den obestyrkta uppgiften, att
Hjerta författat det visserligen mycket roliga stycket » Bön af riksens
ständer vid 1800 ars riksdag». endast bevis derpå, att han som epigram-
matiker hade ett stadgadt rykte. — Äfven för en annan revolutionsvisa
» Frihets- och dryckessång hos forntidens greken har Hjerta en tid fått gälla
som författare, sedan den under hans namn intogs i Wallmarks Antho-
logi II del. sid. 239, men författaren var Pehr Enbom, som redan 1796
infört den samma i sina >Skaldestycken».
UNGDOMSÅREN.

lika mycket som af upplysningstidehvarfvets åskådnings-
sätt. För honom var vid denna tid girondisternas sak
liktydig med civilisationens, och i franska republikens be-
stånd såg han ett vilkor för mensklighetens väl. Ännu
så sent som i Juni 17931) helsar han med glädje utsigterna
för republikens seger öfver kontrarevolutionen, men ut-
talar också förhoppningar om provinsstädernas framgång
i striden mot konventet, och i revolutionsspråkets musti-
gaste fraser sin förväntan af Marats och pöbelväldets fall.
Jakobin i fransk bemärkelse var han således icke ens
då, och huruvida den Reuterholmska styrelsens eländig-
het hade gjort honom till republikan i den mening, att
han önskade i Sverige utbyta konungen mot en pre-
sident eller en välfärdskomité, må lemnas osagdt, då det
ju är en nog vanlig företeelse, att man kan vara åtskilliga
grader mera radikal för främmande länders räkning än för
sitt eget land.

Så mycket är också visst, att det efter 1793 föl-
jande tidskiftet, uti hvilket franska revolutionen genom-
lopp alla skedena af en förtärande samhällssjukdom,
icke fann Hjerta bland dem, som af dess förvillelser och
brott kastades från en hänförd beundran öfver till en
lika ytterlig afsky för allt hvad med dess frihetsläror
egde samband. Det kräfdes själsstyrka för att under denna
tid hålla upprätt sin tro på den borgerliga frihetens väl-
signelser, och det fordrades äfven en säkrare grund för
det politiska idealet än Rousseaus Contrat social, för att
det icke vid beröringen med en så afskräckande verklig-
het skulle falla tillsamman. Af Hjertas hela skaplynne
kan man med visshet sluta, att han mer än de fleste känt
vämjelse och afsky för det slags frihet, som det franska
skräckväldet hade att bjuda, och att redan nu det i fol-
kets namn öfvade förtryck måste hafva öppnat hans ögon

1) Sina tankar och önskningar härutinnan uttalar han i några bref
till Benj. Höijer under våren och sommaren 1793, hvilka nu förvaras i
Eriksbergs arkiv och hvarur i Crusenstolpes »Karakteristiker» 1851 äro
meddelade några utdrag, som dock mest röra inhemska förhållanden.
VI LEFNADSTECKNING.

för halten af många lärosatser, hvilka ynglingen en gång
såg i ett helt annat ljus. Men det var just under denna
tid, som han vände sin håg och sina studier åt lagfaren-
heten, och förmodligen har han redan i detta skede af
sitt lif kommit att förvärfva den kärlek för urgammal
svensk rätt och frihet, som sedermera följde honom genom
lifvet, och hvilken framför allt utmärker lagstiftaren af
1809. På denna grundval var det clock möjligt att förena
borgerlig frihet med borgerlig ordning, ett problem som
småningom blef allt mera olösligt för dem, hvilka bygt på
den franska naturrättens läror. Så torde ock den lekfulle
ironikern af 1799 och den politiske oppositionsmannen af
år 1800 begge hafva varit -vida mera befryndade med
statsmannen af 1809 än med den ungdomligt hänförde
» republikanen» af 1793.

Det är helt visst icke någon ursinnig jakobin, som
talar genom den satir, hvilken Hjerta i slutet af år 1799
utgaf under titel »Några tankar om sättet att upprätta
och befästa den urgamla franska monarkien»: i det fina
skämt som här leker med skuggrädslan och fördomarna
gifves det ej mycket, som ens den »ultra-konservative»
Hans Järta af 1839 skulle hafva behöft återtaga. Titeln
är i sjelfva verket något vilseledande; den hade, för att
angifva det väsentliga innehållet, bort lyda: »om sättet att
återinföra de forna styrelsegrundsatserna i Frankrike», ty
ehuru ett och annat ordas om konungamakten, gäller
ironien dock hufvudsakligen hela den »ancien régime», för
hvilken bourboner och emigranter voro målsmän. Skrif-
tens vida största del utgöres af ekonomiska projekt i skrå-
mästares, prohibitisters och lyxfienders stil, hvilka författaren
ännu så sent som år 1816 sjelf åberopade såsom lyckade
profetior; en annan del innehåller ett roligt gyckel med
embetsmannabildningen, den gamla militarismen och den
franska justitieförfattningen, hvilket landshöfding Järta
icke skulle hafva ratat; och till och med de ironiska
utfallen emot svenska akademien kunde den nitiske akade-
misten från 1820-talet åtminstone enskildt hafva under-
UNGDOMSÅREN. VII

skrifvit. Inom den svenska litteraturen står denna skrift
nästan oupphunnen i sitt slag: ironien är mästerlig, allvaret
alltigenom bibehållet, öfverdriften af sjelfva öfverdriften
så lätt och behändigt inpassad, att det spefulla löjet nästan
omärkligt skymtar fram under den beställsamme ifrarens
hänförelse. Det påstås, att många till en början icke rätt
visste hvad de skulle tro, om här förelåg allvar eller skämt,
om författaren verkligen var en något vurmig reaktionär
i gubben Per Thams väg eller en obarmhertig gyckel-
makare. Men bokens ovanliga afsättning bevisade, att
allmänheten förstod driften och skrattade åt karikaturerna.
Adlerbeth säger, att man i de föreslagna medlen för Frank-
rikes räddning kände igen just de anstalter, som, på senaste
tid i Sverige vidtagna, mest öfverklagades. Sant är ock,
att trycktvånget af 1798, yppighetsförbudet af 1794 och
åtskilliga företeelser uti det svenska rättegångsväsendet
tydligt nog persiflerades i motsvarande stycken af flyg-
skriften, men dermed var clock dess betydelse icke ut-
tömd. Denna var vida mera universel, för så vidt författa-
ren med trohet uppfattat och ironiskt återgifvit tänke-
sätt och tankegång hos den fraktion inom de europeiska
samhällena, som just vid 'denna tid var eller trodde sig
vara nära att återvinna väldet öfver verldsutvecklingen
och måhända för någon tid kunnat beherska opinionen.
Till skriftens karakter hör väsentligen, att den framträdde
i ett ögonblick, då säkerligen en mycket stor del af all-
mänheten delade de deri uttalade förhoppningar, en annan
del var fyld af mörka aningar om reaktionens annalkande.
Det var i midten af Oktober arbetet kom i allmänhetens
händer1), och under hela den föregående månaden hade

1) Den i brochurens P. S. åsyftade nyss inlupna »besynnerliga tid-
ning» förekommer i Stockholmsposten för den 4 och i Stockholms Post-
tidningar för den 3 Oktober med orden »I Konstantinopel har den obehag-
liga underrättelsen inlupit, att Kiosse Mustahpa Pascha blifvit i grund
slagen vid Abukir». Nyss förut hade i samma tidningar stått att läsa,
hurusom fransosernas öde i Egypten var afgjordt, att Bonaparte begifvit
sig på flykten med qvarlefvorna af sin armé och blifvit två gånger bles-
serad. — Brochurens utgifningsdag kunde väl synas hafva varit något
VIII LEFNADSTCKNING.

de svenska avisorna — som alltid lågo minst 14 dagar efter
sin tid — haft att förtälja om de händelser på krigsteatern.
hvilka tycktes innebära fullständig seger för de allierade,
upplösning af Frankrikes härar och samhällsbyggnad.
Bonaparte var borttappad i Syrien, österrikare och ryssar
under Suvarov segrare i Italien, engelsmännen i Holland:
ännu under senare hälften af Oktober kommo endast spar-
samt underrättelser om fransmännens nya framgångar,
först den 28 Oktober visste Stockholms posttidningar
att med visshet berätta om Massenas seger vid Zürich,
och den 9 November omtalas, att Bonaparte kommit till
Frejus. Under dessa dagar af hopp och fruktan togo sig
de i Hjertas skrift uttalade satser och framstälda förslag
helt annorlunda allvarligt ut, än när man nu läser dem
i fullt medvetande om deras orimlighet; på samma gång
det måtte hafva funnits många, som togo dem för fullt
senare än ofvan angifvits, enär den, såsom tillgänglig i Utters och Silf-
verstolpes boklådor, annonseras af Stockholmsposten först den 26 och af
Posttidningen den 31 Oktober. Men det var den 31 Oktober som Kongl.
Maj:t med hänsyn till åtskilliga i den utkomna skriften fälda »otjenliga
uttryck om utländska makter» befalde riksdrotset att förekalla boktrycka-
ren, tillhålla honom att uppgifva författaren, varna dem begge att icke
genom dylik ovarsamhet missbruka tryckfriheten, samt förbjuda försälj-
ning af mera än första upplagan och, derest en annan upplaga vore fär-
dig, den samma konfiskera. I slutet af Oktober hade väl således skriften
redan någon tid varit i allmänhetens händer, såsom ock framgår utur ett af
hr justitierådet Södergren benäget meddeladt utdrag ur expeditionssekre-
teraren Hochschilds anteckningar lydande: » 1799 31 Oktober: Redan
14 dagar har man sålt ett arbete kalladt »tankar om franska monarkiens
upprätthållande», ganska försmädligt mot dem som tro möjligheten att
upprätta franska monarkien samt försmädligt mot Sveriges nuvarande
styrelse. Ryske ambassadören talade endast med hofkansleren derom
utan att beklaga sig, och följden blef arbetets förbud och exemplarens
konfiskation, sedan man sålt 1700 och 130 endast voro qvar. Riksdrotset
föranstaltade sjelf om detta hos boktryckaren, Silfverstolpe, hvilken ej
namngaf någon auktor». Redan den 21 Oktober säger ock Hjerta i bref
att skriften var »tämligen allmänt köpt», men att ännu ej hörts något
af den höga bitterheten. »Jag vill vara incognito till dess det absolut blif-
vit nödigt att deklarera sig, och då är jag beredd på ett tappert försvar.
Förmodligen behöfs det icke, ty de äro för rädda för att göra mera än
konfiskera, om de våga det». Författaren förblef anonym, ehuru han nog
utgissades af kännare. Långt senare har Järta, såsom Skogman (i sitt
minnestal Sv. akad. handl. d. 24 sid. 1 54) omtalar, i ett bref af 1816
påmint om denna sin ungdomsskrift och deri just framhållit hvad som
också är det mest väsentliga af brochurens innehåll, skämtet med det
gamla systemets ekonomiska grundsatser.
UNGDOMSÅREN.	IX

allvar, lär skämtet, der det skymtade fram, hafva känts
så mycket mera bitande. .

När Hjerta skref denna flygskrift, var han icke längre
tjensteman i kabinettet för utrikes brefvexlingen. Denna
bana passade icke för hans starka sjelfständighetskänsla,
och åtskilliga missräkningar i afseende å befordran bidrogo
att stadga hans beslut att lemna den samma. Redan på
sommaren 1794 skrifver han och berättar för ministern
i London L. v. Engeström om sitt missnöje med den god-
tyckliga behandlingen af kabinettets tjenstemän. En ung
grefve Gyllenborg, nära förbunden med Hjerta, hade fått af-
sked eller suspension för någon försummelse, som icke
lär hafva bestått i annat än bristande uppvaktning på riks-
kanslerens visitdagar. »Mitt första beslut», säger han, »var
att taga afsked. Med den ekonomi, som jag fått en lyck-
lig vana att sätta i mina affärer, trodde jag mig kunna
lefva utan en tjenst, hvilken, då den med ett träget och
plågsamt arbete förenar den största osäkerhet, hvarpå
Gyllenborgs exempel nu var talande, blefve odräglig».
Kamraterna afstyrkte emellertid detta beslut, och Hjerta
uppträdde i stället på deras vägnar som Gyllenborgs
försvarare, såsom af brefvet synes, ej utan framgång.
Redan i detta bref af en tjuguårig yngling framträder
Hjertas oböjlighet i fråga om den personliga öfvertygel-
sens sjelfständighet, hvilken sedermera gång efter annan för-
anledde hans ombyten af lefnadsbana. »Jag har alltid»,
säger han, »med abstraktion af enskildt tänkesätt sökt att
göra min tjenst så godt jag kunnat. Jag skall aldrig gå
ifrån denna princip, ty skulle jag någon gång olyckligtvis
finna mig i det cas att ej kunna offra mina tänkesätt åt
tjensten, så afsäger jag mig då genast den samma. Med
det lilla arf mig tillhör, med de utvägar min industri kan
uttänka och mina bröders hjelpsamhet skall jag nog kunna
fylla mina behof.» — I Oktober 1795 finner man af ett
bref till den samme, att Hjerta nyss varit i fråga till am-
bassadsekreteraresysslan i Wien och sjelf sökt samma plats
i Köpenhamn, men allt förgäfves. »I alla fall har jag
X

LEFNADSTECKNING.

tagit mitt parti att hvarken begära eller mottaga denna
eller någon annan post i diplomatiska carrièren, utan ärnar
jag ändra métier och studera lagfarenheten, hvarigenom
man är mera independent af händelserna». Slutligen be-
rättar han i bref' af .den 18 Sept. 1796 om brytningen i
kabinettet på följande sätt:

»Sitt öde ingen dödlig vet. För två år sedan drömde jag
ej om att bli jurist. Försynen har dock så fogat, att jag i
denna stund redan följt med på en tingstour och skrifvit »in
fidem» under en skyhög lunta protokoller. — Två år härefter
torde jag hafva ökat mina avanturer med den att vara vigd
till det heliga presteståndet.

Rätta orsaken till min flyttning ur kabinettet vet jag ej.
Den arrangerades lätt, ty jag önskade att slippa derifrån och
vederbörande umburo mig lika gerna. En vacker dag propo-
nerades mig att gå som kommissionssekreter till Berlin, att
tjena under baron Schultz. Jag hade till andra behagligare
placer sett yngre kamrater föredragas framför mig, jag var
naturligtvis missnöjd deröfver och tilltrodde mig dessutom icke
ega sådana särdeles egenskaper, som kunde öfverensstämma
med förmannens; refuserade således att emottaga detta me-
squina anbud; — och då man härpå sade mig, att jag borde
gå dit H. K. H. befalte eller ändra carrière, utbad jag mig att
få välja det senare, hvilket efter någon deliberation, om jag
skulle få behålla min lön, bifölls, som Titulus redan vet.1) —
Ehuru detta parti togs utan särdeles öfverläggning och då jag
styrdes till en hufvudsaklig del af mitt missnöje, har jag dock
icke skäl att ångra det. Jag är nu i en carrière, der jag ej
är ett mål för conjuncturens capricer; der bjudes en mindre
brillante, men mera säker lycka, och om jag deri ej får se
och veta mycket roande, så slipper jag ock att se och veta
allt det ohyggliga, som diplomater i alla tider och i synnerhet

1)	Anmärkningsvärdt är, att hvarken här eller i de öfriga brefven till
Engeström, som dock noga redogöra för den Armfeltska processens gång,
namnes något om Hjertas vägran att befordra en ordres rörande öpp-
nande af fröken Rudenskölds bref, hvilken vägran efter Skogmans och
Staafs utsago skulle hafva gifvit närmaste anledningen till hans skiljande
ur kabinettet. — I hvarje fall kan tjenstombytet, som egde rum i Mars
1796, icke hafva varit vålladt af en dylik vägran, hvilken måste hafva
egt rum i slutet af 1793, och som, ifall berättelsen är riktig, troligen stått

i något samband med den för »Sekreteraren frih. II. Hjerta» den 17
Dec. 1793 af hertig Carl utgifna fullmakt att öppna brefpackor till post-
direktör Bredgaard, hvilken aftrycktes i Crusenstolpes »1720, 1772, 1809»
sid. 272.
UNGDOMSÅREN. XI

i närvarande nödgas utforska och approfondera. —' Enfin, jag
filosoferar mig så godt jag kan till förnöjsamhet vid mitt
»allthenstund» och »förthenskull».

Den nya befattning Hjerta nu mottagit var en proto-
kollssekreteraresyssla i justitierevisions-expeditionen. Om
han verkligen först vid denna tid begynte sina studier i
lagfarenhet, matte de hafva bedrifvits med stor ifver och
framgång, ty han vann inom kort erkännande och för-
troende af en så framstående jurist som Calonius, hvilken
lärde känna honom som protokollsförande i högsta dom-
stolen. Såsom af nyss anförda bref framgår, utvecklade
han genom tingsresor i Dalarne sina juridiska insigter,
och var under någon tid adjungerad i Svea hofrätt.
Under dessa år har han äfven efter all sannolikhet lagt
grunden till den fördomsfria och klara uppfattning af eko-
nomiska och finansiella frågor, som är ett utmärkande
drag i hans praktiska verksamhet så väl som i hans för-
fattarskap; de hufvudlösa åtgärder, som under åren 1796—
1800 vidtogos i riksgäldsförvaltningen, de vådliga försöken
att genom en ytterligt restriktiv ekonomisk lagstiftning af-
hjelpa finansiella svårigheter och det allmänt gängse miss-
förstånd af de enklaste hushållningslagar, som okunnighet
och intressen födde och underhöllo, voro lika många retel-
ser till ett allvarligt öfvertänkande af dessa frågor; och
Hjerta fann utan tvifvel, likasom Adlersparre, Schultzen-
heim m. fl. af de med honom liktänkande »jakobinske»
oppositionsmännen, i Adam Smiths och hans lärjungars
skrifter ledtråden utur den invecklade labyrinten af tidens
ekonomiska misstag och fördomar. Den sunda och nyktra
uppfattningen af dessa ämnen bibehöll han sedermera hela
sitt lif igenom, och hans senare skarpa uttalanden emot
Adam Smiths grundsatser afsågo helt andra sidor af den
store ekonomistens lärosystem. ■

Flygskriften »Några tankar etc.» var antagligen hvarken
den första eller enda af Hjertas ungdomsskrifter, men den
är den enda som han under en senare tid af sitt lif har
erkänt eller ansett det löna mödan att omtala. Det möter
XII

LEFNADSTECKNING.

derför någon svårighet att med bestämdhet angifva de
öfriga; och de, som med större eller mindre visshet upp-
gifvits som alster af hans penna, äro i sjelfva verket af
mindre framstående betydenhet. Hans minnestecknare
hafva omnämnt ett försök i finansläran utgifvet redan 1792,
således i Hjertas i8:de år; men man sväfvar i okunnighet
om, hvilkendera af tvenne nära liknämnda brochurer skall
hafva äran af detta författarskap’). Kändt är, genom
utsago af redaktören2), att Hjerta lemnat bidrag till den
skandinaviska tidskriften Nordia, och enligt vittnesbörd från
Hjertas eget exemplar af denna tidskrift3), lär hans bi-
drag till den samma hafva bestått uti en artikel kallad
»Förslag till förbättringar i logican efter tidens behof».
Stilen är den ironiska, men ironien är för stark för att
vara egentligen rolig. — Enligt en uppgift af liknande art4)
skall Hjerta äfven hafva varit författare till betydande

1)	Det är Skogman, som först upplyser, att »näst före Gefle riksdag
en välment författare utgifvit en flygskrift i finanserna, hvari han yrkade
att penningar af guld eller silfver vore af ringare värde än sedelmynt»,
och att »Hjerta skrifvit en skämtsam vederläggning deraf, hvilken han
visat för sin slägting general Pechlin, som gillade och lät trycka den
samma. Detta sitt första politiska försök sade han sig sedermera aldrig
hafva sett och således ej veta, hvilken grad af dålighet det kunde ega».
Det finnes åtminstone två motskrifter mot den nämnde finanslärarens
artikel, den ena kallad »Svar på en okänd författares högmåls-fråga an-
gående en ny myntförfattning och ett nytt riksmynt. Stockholm, hos And.
Zetterberg 1792» den andra »Svar på högmålsfrågan angående en ny mynt-
författning», Sthlm. A. Zetterberg 1792.» Hvilkendera skulle ega Hjerta
till författare, är ej upplyst och kan ej skönjas af skrifterna sjelfva.

2) Ljunggren Sv. vitterh. häfder. Del. II sid. 559.

3) Enligt uppgift meddelad af justitierådet Södergren.

4) Biblioteksamanuensen C. Eichhorn har meddelat, att uti ett exem-
plar af Läsning i ett och annat, hvilket han sett vid en inventering af
H. Järtas efterlemnade boksamling, skulle med signaturen H. H. varit
försedda följande artiklar:

I första häftet: Resor till lands och vatten af Scaramuz.

Lefve gåsfriheten.

En förnäm herres uppfostran beskrifven af honom sjelf.
Om uppfinningen af schackspelet.

I andra häftet: Förslag att föreviga stora män på källarskyltar.

Välmenta tankar om möjligheten att bringa vårt kära
fädernesland till välstånd och flor genom en betydlig
export af svenske språkmästare, guvernanter och skrifter
till Otaheiti.

I tredje häftet: Hvilka äro de sannskyldige jakobinerna?

Oförgripliga tankar i hvarjehanda ämnen.
• UNGDOMSÅREN. XIII

delar af den i Stockholm år 1799, genom Silfverstolpe, ut-
gifna tidskriften »Läsning i ett och annat», och deribland
förekomma åtminstone tvenne smärre stycken: »Välmenta
tankar om möjligheten att bringa vårt fädernesland till
välstånd och flor genom en betydlig export af svenske
språkmästare, guvernanter och skrifter till Otaheiti»; samt
»Hvilka äro de sannskyldige jakobinerna?», som, utan att
dock förete någon ovanlig förtjenst, bära prägel af Hjertas
stil och förråda hans tankegång. — Slutligen har efter all
sannolikhet Hjerta varit en af medarbetarne i Adlerspar-
res berömda »Läsning i blandade ämnen» och författare
till några af dess artiklar i ekonomiska och juridiska ämnen.
Enligt tämligen säkert vitsord1) har han sålunda skrifvit
den uti n:r 16—17 (1798) intagna »Undersökning, huruvida
de i 13 kap. 1 § rättegångsbalken faststälda jäf emot do-
mare äfven gälla emot exekutorer» samt »biografien öfver
William Blackstone» (n:r 18, 1798) — begge af föga märk-
värdighet2).

Hjerta hade nyss fylt tjugusex år, då 1800 års riksdag
samlades i Norrköping och han för första gången tog säte

1) Enligt benäget meddelande af justitierådet Södergren skall om
Hjertas författarskap till dessa artiklar anteckning vara gjord i ett exem-
plar af »Läsning i blandade ämnen» med en hand, som ansetts vara Gjör-
wells, och lär uppgiften vara bekräftad genom en promemoria af en
nära vän till Hjertas familj om hvad han, vid genomseende af Hjertas
bibliotek, funnit antecknadt i dennes eget exemplar af tidskriften. Denna
promemoria lär icke hafva innehållit något, som bestyrker hans författar-
skap till åtskilliga andra artiklar i denna tidskrift, hvilka eljest förmodats
vara af hans hand.

2) Efter inre kriterier att döma, kan Hjerta möjligen hafva skrifvit
den i sitt slag förträffliga satiren »Allvarsam men välgrundad kritik
öfver den afhandling om börs, cours, agio, riksgäldskontorshandel, m. m.,
som varit införd i n:r 32 af skriften Läsning i blandade ämnen». (L. i
bl. ä. n:r 33—35, 1800.) Uppsatsen är hållen i fullkomligt samma ton
som den nära samtidiga pamfletten »Några tankar om sättet att upprätta
etc. franska monarkien» och man skulle vara frestad att i den samma se
just den vid slutet af nämnda skrift utlofvade behandlingen af frågorna
om myntväsendet »eller rättare sedelverket»; tidskriftshäftet utkom i Mars
månad 1800.
XIV

LEFNADSTECKNING.

på riddarhuset som fullmäktig för annan slägt. Att den
unge embetsmannen genast insattes, främst i sin klass,
uti lagutskottet1), bevisar, att han redan egde anseende så-
som jurist eller såsom framstående ledamot af den fruk-
tade oppositionen. Han tillhörde det parti, som i Georg
Adlersparre, D. Schultzenheim och Nils Silfversköld hade
sina ledare och som af motståndarne kallades för jako-
binerna eller »berget»; särskildt ansågs »unge Hans Hjerta»
af lugne och betänksamme embetsmän såsom en ärelysten
sälle, hvilken spelade högt om sin framtid, af rätt nitiske
hofmän som en elak menniska, den der man kunde tro
om allt ondt.2) Om man dömer så väl honom som partiet
efter deras yrkanden och åtgärder vid riksdagen, hafva
de dock gjort bra litet för att förtjena sådana tillmälen.
De gamle »patrioterna» från Gustaf III:s dagar, hvilka
numera mestadels slöto sig till det kungliga enväldets
parti och särdeles lättvindigt offrade riksdagens rätt-
mätigaste anspråk, hade åtskilliga gånger fört ett vida häf-
tigare tal än dessa »jakobiner», och ingalunda gingo 1800
års oppositionsmän i sina yrkanden längre än oppositionen
af 1786 eller 1789. Hvad de begärde kan sammanfattas
i orden: publicitet, d. v. s. riksdagens rätt att sjelf få
taga kännedom om allt det, som skulle blifva föremål för
dess beslut om sina egna verk, — och bevillningsrätt, d. v. s.
riksdagens rätt att endast för bestämd tid åtaga sig be-
villning. Sådant var och kallades jakobinism år 1800.

En framstående del i dessa yrkanden har Hans Hjerta

1) Han afsade sig redan den 1 April detta uppdrag på grund af
några »enskilda omständigheter», som icke tilläto honom förbinda sig att
vid riksdagen qvarblifva. I öfverläggningen om den Kgl. propositionen
rörande ändring af lagens stadgande, att »köp bryter legostämma» del-
tog han sedermera med ett varmt förord för den föreslagna reformen.
Han räknade den då rådande ovissheten om arrendeaftals bestånd »till
den kedja af tvång på den fattige arbetaren, hvaraf skrå-ordningen och
tjenstehjons-stadgan äro de yttersta länkarna».

2) »Hjerta är ilsken och elak, i alla saker håller han af att gräla,
han är qvick med elakaste hjerta, och är ingen ogerning, hvaraf han ej
är capable» — skrifver till v. Engeström, efter riksdagens slut, en af de rid-
darhusledamöter, som till belöning för godt förhållande nyss undfått
grefvetiteln.
NORRKÖPINGS RIKSDAG ÅR 1800.

XV

tagit genom sitt memorial om uppdagande af bankens och
riksgäldskontorets verkliga ställning, genom sitt förslag
till instruktion för bevillningsutskottet, och genom sin lif-
liga protest mot de maktspråk, som gång efter annan un-
dertryckte yrkandena på riksdagens rätt. Äfven för den,
som nu genomläser protokollen, framstå hans memorial och
muntliga yttranden — vid sidan af Adlersparres — såsom
de kraftigaste och bäst genomtänkta; man kan lätt förstå
att de, uppburna af en personlighet hvilken af sam-
tida skildras såsom hänförande genom eldig vältalighet,
måste hafva gjort ett betydande intryck på riddarhusets
ledamöter. Särskildt gäller detta hans deltagande i öfver-
läggningen om offentliggörandet af bankens och riksgälds-
kontorets ställning, hvarom i första hand major Holst väckt
ett förslag, hvilket af Hjerta på det lifligaste under-
stöddes. »Ingen lärer kunna bestrida», säger han här,
»att ett folk, som åtagit sig garantien af en i jemförelse
med dess förmögenhet ganska betydlig gäld, och som till
dess betalande årligen utgifver en dryg bevillning, ju eger
rättighet att veta, huruvida denna gäld förminskas eller
icke, samt granska, huruvida bevillningen användes på ett
sätt som befrämjar det ändamål, för hvilket den blifvit
gifven. Hade det svenska folket fått utöfva denna rättig-
het i anseende till förvaltningen af riksgäldskontoret, så
hade utan tvifvel, när denna förvaltning varit god, ett all-
mänt förtroende underhjelpt de anstalter, som till riks-
gäldens afbördande vidtagits. Jag kan ej föreställa mig
något enda giltigt skäl, hvarför riksgäldskontorets styrelse
och tillstånd skulle för allmänheten hemliga hållas. Icke
stärkes derigenom detta kontors kredit, utan tvärt om för-
svagas den, så vida det endast derigenom kan blifva möj-
ligt för den egennyttige att öfverdrifva det misstroende
till kontorets förbindelser, som vanan vid finansoredor,
uppkomna i skygd af hemlighetsprinciper, hos nationen
alstrat. Icke kan vår svaghet derigenom för utländingen
döljas, då beloppet af den garanterade gälden icke är
någon hemlighet och det vanvärde, hvari riksgäldskonto-
XVI

LEFNADSTECKNING.

rets löpande skuldsedlar allt mer råkat, gifver anledning
till den förmodan, att någon betydlig afbetalning å skul-
den icke egt rum.»

Men det fans ett skäl för hemligheten af riksgälds-
kontorets ställning, som gick utöfver dessa ekonomiska
betraktelser, och förde tvisten med ens in på det konstitu-
tionela området. Riksgäldskontoret, sade man, har fått
sin instruktion af 1789 och 1792 års hemliga utskott med
konungens sanktion; ett hemligt utskott är nu ock ned-
satt; 47 § regeringsformen stadgar, att i hemliga utskottet
skola handläggas de ärenden, som K. M. anser böra hem-
liga hållas: — alltså höra ärenden rörande riksgäldskonto-
ret under hemliga utskottet, och det skulle strida mot re-
geringsformen att dem i riksens ständers plena behandla.
Härom utspann sig en strid, hvilken rörde sjelfva grund-
vilkoren för riksens ständers då så knappt tillmätta pröf-
ningsrätt, och Hjertas svar på denna motståndarnes bevis-
ning är väl förtjent att här anföras. Efter att först hafva
erinrat om den obestridda rätt ständerna egde öfver ban-
ken, fortsätter han i fråga om riksgäldskontoret:

»Riksens ständer hafva vid 1789 och 1792 årens riksda-
gar åtagit sig garantien af den skuld, hvari riket genom det
sist öfverståndna kriget råkat, och till förvaltning af de medel,
som de till denna skuldens betalning beviljat, inrättat ett riks-
gäldskontor, bestående af ledamöter, som de sjelfva dertill ut-
valt och förordnat. Riksens ständer hafva genom revisorer,
som de äfven vid hvarje riksdag sjelfva nämnt, låtit öfverse
och granska förvaltningen af detta verk. Riksens ständers
ombud hafva der ensamma haft rättigheten att besluta. Be-
visa icke dessa fakta tydligen, att riksgäldskontoret, liksom
banken, står under riksens ständers egen vård; och följer det
icke åter häraf, att riksens ständer allena ega att förordna om
styrelsen af detta kontor samt att fordra redo derför af sina
ombud på det sätt, som dem tjenligast synes? Det hemliga
utskott, som Kongl. Maj:t af riksens ständer äskat, skall, enligt
47 § af regeringsformen, med Kongl. Maj:t öfverlägga om de
ärenden, som honom synas hemliga hållas böra. Dessa orden
gifva tydligen till känna, att endast de mål, som Kongl. Maj:t
vill riksens ständer proponera, men tillika anser vara af den
beskaffenheten, att de icke tåla en offentlig öfverläggning i
Juridiska Bibliotek

NORRKÖPINGS RIKSDAG ÅR 1800.	XVII

ståndens plena, höra enligt sin natur till det hemliga utskottet.
Det lärer således icke i något fall vara möjligt att genom en
frågas väckande i plenum kränka den Kongl. Maj:ts höga
rättighet, som nyssnämda § förvarar, då det icke är möjligt
att känna de hemliga ärenden, hvarom Kongl. Maj:t kan vara
sinnad att med utskottet rådslå. Vågade jag tillåta mig några
gissningar om Kongl. Maj:ts höga afsigter, skulle jag tro, att
Kongl. Maj:t ville vid detta riksmöte inhemta ledamöternas i
det hemliga utskottets tankar om de bästa sätten att upphjelpa
rikets finanser, hvilka, oaktadt all den ordning och sparsam-
het som i styrelsen af statsverket blifvit med så lycklig ver-
kan använda, råkat i oreda och förfall genom åtskilliga miss-
gynnande tillfälligheter och kanhända äfven genom misstag i
förvaltningen af riksgäldsverket. Men icke bör jag förmoda,
att Kongl. Maj:t, som så fullständigt och med en så okonstlad
förtrolighet underrättat riksens ständer om sin regering, skulle
vilja göra riksgäldskontorets — detta riksens ständers eget
verks. — nuvarande tillstånd, och orsakerna dertill, till ett ämne
endast för det hemliga utskottets öfverläggningar. Icke bör
jag förmoda, att en konung, hvilken med lika sorgfällighet
vårdar sina undersåtars rättigheter, som han fordrar aktning
för sina, skulle vilja betaga riksens ständer den, efter min
öfvertygelse, dem tillkommande makten att i plena afgöra, huru-
vida förvaltningen af de medel, som de beviljat till afbördande
af den skuld de garanterat, samt om denna gälds belopp och
natur, skola vara hemliga eller uppenbara. Jag kan således
icke tro, att den fråga, som herr majoren Holst derom väckt,
står i någon kollision med dem, hvaröfver Kongl. Maj:t vill
rådfråga hemliga utskottet och följaktligen icke heller är stri-
dande emot 47 § i regeringsformen. Det är saht, att riks-
gäldskontorets förvaltning ifrån 1789 till 1792 granskades af
det hemliga utskottet vid riksdagen i Gefle. Men då man
påminner sig, att detta kontor, enligt 2 § i 1789 års riksdags-
beslut, till en del besörjt de nödiga utgifterna till krigets ut-
förande, och att Kongl. Maj:t 1792 icke ansåg nyttigt att
lemna riksens ständers plena någon detaljerad underrättelse
om dessa utgifters beskaffenhet, lärer man snart finna, att detta
prejudikat icke mera eger någon kraft, när de synnerliga om-
ständigheter länge sedan upphört, hvilka föranledde dertill.
Prejudikat kunna dessutom icke anses för grundlagar. I så-
dant fall skulle de flesta ämnen för riksens ständers rådpläg-
ningar med uteslutande rätt tillhöra det hemliga utskottet. Det
skulle då till exempel icke vara riksens ständer tillåtet att i
plena rådslå om bevillningar och deras fördelning, eller för-

Järla, Skrifter. Lefnadst.
XVIII	LEFNADSTECKNING.

visa frågor derom till ett särskildt utskott, emedan det hem-
liga utskottet vid 1792 års riksdag äfven uppgaf förslaget till
den afgift i speciemynt, som då af riksens ständer faststäldes.
Det skulle då vara det hemliga utskottets ensak att föreslå
lagar, emedan det vid samma riksdag hos Kongl. Maj:t anhöll,
att ett lika straff måtte fastställas för efterapning af riksgälds-
kontorets kreditsedlar som för efterapning af bankens. Dessa
äro de hufvudsakliga skäl, hvilka jag hoppas måtte blifva noga
öfvervägda, i händelse någon fråga om de af herr majoren
Holst och mig yttrade meningars laglighet skulle hos höglofliga
ridderskapet och adeln uppkomma. Att riksens ständer ega
en oinskränkt rättighet att förordna om styrelsen af de pen-
ningeverk, som stå under deras garanti och vård, synes mig
vara enligt med det enklaste förnufts fordringar; och att grund-
lagen icke kan vara i strid med dessa, anser jag mig lika be-
rättigad och skyldig att tänka. Denna tanke kan visserligen
icke vara vådlig under en konungs styrelse, som dagligen bevisar
sin öfvertygelse vara, att en stats bestånd beror af ett sorgfälligt
iakttagande af hvars och ens i lagen grundade rättigheter.

Landtmarskalken visste emellertid bättre hvad »konun-
gen ville», och på honom verkade icke kraften af de skäl
Hjerta och hans vänner hemtade af riksdagens rätt öfver
sitt eget verk. Om ock Hjertas hänsynsfulla yttranden om
K. M:ts sorgfälliga iakttagande af riksdagens rättigheter
i sig sjelfva voro allvarsamt menade, skulle hofpartiet och
konungen snart sörja för, att de fingo hela karakteren af
en persiflage. Landtmarskalken afklippte alla yrkanden
på riksdagens rätt att känna sitt eget verks ställning med
den kategoriska förklaringen, att han ansåg 47 § regerings-
formen förhindra all proposition om uppdagande af riks-
gäldskontorets förhållanden.

»Jag protesterar!», ropade Hans Hjerta.

»Protesterar friherre Hjerta mot mig eller emot saken?»
frågade landtmarskalken.

»Jag protesterar mot hvarje inskränkning af riksens
ständers rätt att öfverlägga och besluta om riksgäldskon-
toret i plena» — i hvilken protest flere riddarhusledamöter
hördes intämma.

Men buller och protester hjelpte naturligtvis icke.
Landtmarskalken var obeveklig. — Det var nu Georg Adler-
NORRKÖPINGS RIKSDAG ÅR 1800.

XIX

sparre afsade sig sin plats i hemliga utskottet, med förkla-
ring,att han icke ville vara ledamot af ett utskott, som genom
maktspråk fått sig påtrugad en decisionsrätt öfver rikets stän-
ders verk, hvilken lagligen tillkomme riksens ständer sjelfva.

Denna strid under riddarhusets plena den 20—24 Mars
var den första sammandrabbningen mellan partierna. Sedan
landtmarskalken genom propositionsvägran afvisat yrkan-
dena på riksdagens rättigheter öfver sitt eget verk, lade
konungen härtill tyngden af sin, genom hofkansleren, riddar-
huset delgifna förklaring, att landtmarskalken rätteligen
förfarit. Ett löfte, att K. M:t efter öfverläggning i hemliga
utskottet ville »meddela rikets ständer all den kännedom
rörande riksgäldskontoret, som med ärendenas natur kan
vara öfverensstämmande och som K. M:t för sitt folks
bästa och sannskyldiga väl i nåder nyttig pröfvar», var
den enda ersättning riksdagen fick för den rättighet öfver
sitt eget verk, hvilken det »jakobinska» partiet velat
häfda och som landtmarskalken ansett sig berättigad att
förneka. Men det är eget att se, huru ytterst undergifvet
jakobinerna fogade sig efter den kungliga ukasen. Till och
med Hans Hjerta, som före hofkanslerens ankomst anmält
sig att tala, yttrade nu: »sedan K. M:ts för en stund sedan
ankomna skrifvelse blifvit för ridderskapet och adeln upp-
läst, har jag ingen ting att anföra.»

För andra gången och på samma sätt blef oppositions-
partiet kufvadt den 23 Maj. Silfversköld och Seton hade före-
slagit, att adeln måtte afsäga sig privilegiet att besittasäterier.
Landtmarskalken affärdade saken med förklaring, att en
sådan fråga ej kunde till ventilation upptagas, enär den vore
stridande mot 27 § i adliga privilegierna och mot K. M:ts
höga rätt att utfärda privilegium på att besitta säterier.
Härvid uppkom bland ridderskapet och adeln »en märkelig
oro», och Hans Hjerta hörde till dem, som mot landt-
marskalken sökte häfda riddarhusets sjelfständighet. Men
de tystades af klubban. Under nytt åberopande af K. M:ts
rättigheter förvägrade landtmarskalken ordet åt dem som
anmälde sig att tala.
XX

LEFNADSTECKNING.

Den jakobinism, som framträdde i detta försök, lika-
som i partiets kort förut gjorda, likaså af Hjerta lifligt
understödda förslag att medgifva bondeståndet deltagande
i bankens förvaltning, var må hända icke så utan ett poli-
tiskt syfte — att vinna bondeståndet för oppositionen;
och troligen var det ock just derför, som försöket blef så
skoningslöst tillbakavisadt af den kunglige förtroendeman-
nen. Men bitterheten mellan partierna växte i jembredd
med föraktet för en landtmarskalk som — i öfrigt så rent
oduglig för ordförandevärfvet, att han en gång föreslog
votering öfver frågan, huruvida begärd votering skulle an-
ställas — vid vigtigare tillfällen, utan egen vilja, gick Tolls
ärenden. Hos en ung man af Hjertas skaplynne vände
sig nog detta förakt äfven emot det riddarhus, som sålunda
lät sig nedtystas, mot en majoritet, som med sitt bifall
understödde denne landtmarskalk.

Kom så öfverläggningen om realisationsplanen i de be-
kanta sessionerna den 26 och 29 Maj. För det parti, som
Hjerta tillhörde, var det ej hufvudsaken att få regeringens
af hemliga utskottet tillstyrkta realisationsplan ogillad, ehuru
flera af de ledande männen, deribland Hjerta, föredrogo
andra utvägar. Spörsmålet var för dem och för motpartiet
väsentligen konstitutionelt och gälde riksdagens bevillnings-
rätt. Det var samma strid, som utkämpades 1789: konun-
gen ville hafva bevillning för obestämd tid eller till nästa
riksdag, för att vara af all riksdag oberoende; 1800 års
jakobiner ville, såsom 1789 års patrioter, hafva den nya be-
villningen fästad vid vissa år. Uppgiften var derför att
skilja frågan om bevillningen och dess fortvaro från den
stora frågan om realisationsplanens antagande, — något
som i sig sjelft onekligen var ganska svårt. Vid upprät-
tande af propositionerna till den slutliga voteringen var
Hans Hjerta den, som med största bestämdhet yrkade på
detta särskiljandet af frågan om realisationsplanen och
frågan om den bevillning, hvilken erfordrades till betalning
af den in- och utländska gälden ; så formulerad kunde en
fördelning af betänkandets innehåll möjligen låta sig för-
NORRKÖPINGS RIKSDAG ÅR 1800. XXI

svara. Men Hjerta och hans vänner möttes gång på gång
af landtmarskalkens tvetydiga, men envist vidhållna, för-
klaring, att propositionen omfattade »summor och allt».

Under den allmänna oro, som härvid uppstod, vände
sig en af det moderata partiets förnämste män, Carl de
Geer till landtmarskalken med det yrkandet, att »ridder-
skapet och adeln måtte ega sin rätt öppen att öfverlägga
och afgöra om allt hvad i utskottets utlåtande angick be-
villningen och tiden för den samma, och förbehöll sig på
det kraftigaste, att om ja vunne, ingenting skulle anses
vara afgjordt hvarken om tid eller något som rörde bevill-
ningen». Härtill gaf nu landtmarskalken det bekanta sva-
ret, att »det förstods af sig sjelft».

Sedan A. Adlersparre derefter begärt en högtidlig
försäkran af landtmarskalken, att denna De Geers reserva-
tion angående bevillningen, »i fall ja vinner, vore gällande»,
och framstält denna försäkran som ett vilkor för proposi-
tionens antagande, gaf landtmarskalken å nyo samma svar
»det förstås af sig sjelft», — och voteringen begynte i lugn
och ro. Ja vann. Landtmarskalken kungjorde, att betän-
kandet var »enligt propositionen i hela sin vidd» bifallet.

Vid denna kungörelse af beslutet hade den 26 Maj
ingen af riddarhusets ledamöter något att anmärka, men två
dagars eftertanke framkallade misstro och invändningar.
Det var alldeles naturligt, att de riddarhusledamöter, som
uppstälde förbehållet och framtrugade landtmarskalkens för-
säkran, förestält sig, att den innebar en verklig begräns-
ning af den proposition, som godkändes. Men de hade
försummat att taga fasta på detta förbehåll genom att få det
samma infördt i sjelfva propositionen, och af denna omstän-
dighet begagnade sig hofpartiet med fintlighet och djerfhet.

Det är bekant, huru behändigt landtmarskalken, då d.
29 Mars protokollet justerades, på Tolls tillskyndelse, be-
tog sina ord just den verkan, de vid omröstningen antogos
innebära. Ja-propositionen hade onekligen varit affattad
såsom ett fullständigt bifall till utskottets förslag »med
summor och allt», och det utom denna proposition med-
XXIÎ

LEFNADSTECKNING.

gifna förbehållet af ridderskapets och adelns rätt att särskildt
afgöra om bevillningen uttolkade landtmarskalken såsom ut-
tryck blott af sin »enskilda öfvertygelse». Beslutet skulle så-
ledes genom deputation till medstånden expedieras - icke i
enlighet med protokollet, som omnämde förbehållet, utan —
i enlighet med ja-propositionen, som uteslöt förbehållet. Man
kan icke förtänka dem, som voterat under intrycket af landt-
marskalkens första förklaring, att de vid sådan frågans utgång
ansågo sig bedragna, att de häruti sågo en plan att för-
hindra all vidare öfverläggning om bevillningen, och att
tålamodet brast de unge. Det gälde ett ögonblick, om
riddarhuset skulle förvandlas till ett slagfält; men sakt-
modige mäns föreställningar verkade, och den deputation,
som skulle underrätta medstånden om det sålunda upp-
fattade beslutet, fick ändtligen oantastad afgå. Den be-
segrade minoriteten gaf då på ett annat sätt luft åt sin
förtrytelse. Nils Silfversköld förklarade den olagliga de-
putationens afgång innebära en kränkning af riksdags-
mannarätten, hvilken han derför afsade sig för denna
gång. David Schultzenheim den yngre uppmanade ridder-
skapet och adeln att efter denna olaglighet lemna rid-
darhuset och afsade sig adelskapet. Den tredje i ord-
ningen var Hans Hjerta, som efter ett långvarigt oväsen
fick ordet och yttrade:

, »Jag känner ingen annan grund för ett protokollsutdrag än
protokollet. Det nu upplästa protokollsutdraget är icke enligt
med det justerade protokollet, utan alldeles stridande deremot.
Jag protesterar således på det högtidligaste mot det samma.
Man säger mig, att en deputation redan afgått till de andra
stånden. Om så är, förklarar jag, att jag från detta ögonblick
upphör att vara ledamot af ridderskapet och adeln.»

Fem ledamöter af ridderskapet och adeln afgåfvo
liknande förklaringar, och tre afsade sig deltagande i öfver-
läggningarna Vid denna riksdag.

Så hade en opposition, hvars styrka uppenbarligen
var ganska betydande 1), låtit sig af en slug och hänsynslös

1) Vid voteringen öfver realisationsplanen voro, trots alla hofpartiets
ansträngningar, nej-rösterna i tredje klassen 81 mot 80, i andra och första
klasserna 81 mot 144.
NORRKÖPINGS RIKSDAG ÅR 1800.

XXIII

motståndare förledas att spränga sig sjelf, ty efter ledarnes
utträde upphörde partiets sammanhållning, och under de
följande veckorna var dess motstånd så betydelselöst, att
man utan fara kunde tillåta diskussion och votering till
och med öfver den bevillningsfråga, som gaf upphof till
oroligheterna den 29 Maj. Riddarhuset gaf då, likasom
de öfriga stånden, »bevillning intill nästa riksdag» och
beseglade dermed sin egen och Sveriges dom.

Det parti, som Hjerta tillhörde, hade förtjent ett
bättre öde, ty intet enda stycke af dess program innehöll
annat än hvad som efter tidens lägenhet var oundgängligt
för häfdande af riksdagens rätt. Utgången visade, huru rätt
de haft, som velat binda enväldets handlingsfrihet, och
huru gränslöst lättsinnigt den lojala riddarhusmajoriteten
handlade, då den bortkastade den enda skranka som ännu
fans mot konungens vilja. Det var icke Hjertas och
hans vänners fel, att konung Gustaf den IV Adolf kunde
utan hejd leda Sverige till förderf, men det blef deras
uppgift att rädda/vårt land, när nio år derefter segrarne af
år 1800 icke visste, hvad man skulle göra. Men deras svag-
het var just, att de i ett ögonblick läto sig öfverväldigas
af den våldförda rättskänslans förtrytelse. Hvad som hos
flere af de sålunda protesterande riddarhusledamöterna var
en öfvergående yttring af hetsigt mod, var emellertid hos
Hjerta utan tvifvel grundadt i mognad öfvertygelse. I hans
s. k. jakobinism ingick som den väsentligaste beståndsdelen
oviljan mot privilegier, och för den svenska aristokratiens
svagheter hade han redan vid denna tid ett skarpt öga;
det behöfdes icke mera än ett tillfälle sådant som detta,
då han ansåg riddarhuset hafva förverkat hvarje anspråk
på politisk sjelfständighet och aktning, för att han skulle
med glädje afstå från dess privilegier. Här låg tillika ytt-
ringen af ett karaktersdrag, som följde honom genom lifvet
och mera än en gång bröt hans bana. Med den lifligaste
rättskänsla och manlig sjelfständighet förenande ett lätt-
retligt sinne, hade han svårt att mäkla med sin öfvertygelse,
och hvarhelst denna kom i strid med öfvermäktig kraft,
XXIV

LEFNADSTECKNING.

der löste han gång efter annan svårigheterna genom att
draga sig tillbaka.

Så hade friherre Hjerta uppgifvit sin ställning såsom
representant och sina ärfda sociala företrädesrättigheter,
hvilka han sedermera aldrig ville återtaga. Genom justitie-
kanslersembetet officielt tillspord, huruvida afsägelsen af
den 29 Maj endast afsett riksdagsmannaskapet eller tillika
adelsskapet, afgaf han — ännu under namnet Hjerta —
den 12 Juni den underdåniga förklaring, att han vid nämnda
tillfälle »trodde sig hafva nog tydligt tillkännagifvit, att
han afsagt sig alla rättigheter och förmåner, hvilka enligt
lagarna endast tillkomma medlemmar af adelsståndet och
inbegripas under ordet adelskap». Den 12 derpå följande
Augusti aflät konungen till kanslikollegium en skrifvelse,
hvaruti, efter anförande af friherre Hjertas sålunda afgifna
förklaring, förmäldes att »Vi till fredande af ridderskapets
och adelns värdighet låtit vid denna afsägelse bero; hvar-
jemte Vi vid öfvervägande af detta hans förhållande anse
verkan af Vår för för detta friherre Hans Hjerta utfärdade
nådiga fullmakt på protokollssekreterarebeställningen kom-
ma att förfalla». Det härmed i onåd gifna afskcdet kan
efter behag tolkas som en bestraffning för obehörigt för-
hållande, eller som en spetsfundig tolkning af en gifven
fullmakt; den innehåller något af begge delarna, och visser-
ligen ligger det ett slags tillrättavisning af dylik tolkning
uti den annons, som den afsatte embetsmannen en månad
derefter lät i tidningarna införa, så lydande:

Härigenom tillkännagifves, att till följd af min inför hög-
lofliga ridderskapet och adeln den 29 sistl. Maj gjorda af-
sägelse af mitt adelskap, hvarvid Kongl. M:t numera låtit bero,
har jag, i stället för det adliga namn jag förut burit, antagit
namnet Järta. Af förekomna anledningar anser jag äfven nödigt
förklara, att som jag efter denna namnförändring är den samma
person jag dessförinnan varit, så komma derigenom icke de
enskilda af handlingar, hvari jag förut ingått, att till sin kraft
och verkan upphöra.

Hans för detta Hjerta,

för detta protokollssekreterare i Kongl.

justitierevisionsexpeditionen.
HANS JÄRTA» SOM POLITISK SAKFÖRARE. XXV

Den kungliga onåden hade emellertid äfven andra
grunder än misshaget öfver den numera »ofrälse parvenu-
ens» förhållande vid riksdagen. Han hade sårat ömtåliga
känslor genom sitt uppträdande såsom sakförare för en-
skilda vänner vid Upsala akademi uti den beryktade s. k.
musikprocessen, hvilken utfördes samtidigt med striderna
vid riksdagen, och han hade ännu mera förbrutit sig ge-
nom att låna sitt juridiska biträde åt de inför Göta hofrätt
tilltalade ledamöter af ridderskapet och adeln, hvilka an-
sågos hafva fält förgripliga utlåtelser mot landtmarskalken,
en process som tog sin början i slutet af Juli 1) och der
- protokollssekreteraren baron Hjerta» genast anmälde sig
såsom ombud för öfverstelöjtnanten Gripenwaldt. I för-
trytelse öfver en hofrättens resolution på hans invändning
mot domstolens behörighet, afsade han sig genast detta
ombudsmannaskap, men inträdde kort derefter som biträde
åt ryttmästarne A. Adlersparre och D. Schultz, hvilkas
talan han förde till rättegångens slut. Hela denna senare
process är en lek med de svenska rättegångsformerna, der
de anklagades sakförare gentemot en kitslig och nog obe-
fogad anklagelse tager skadan igen genom anlitande af
allt det krångel, som vid en domstol kan åstadkommas.
En invändning mot hofrättens behörighet afklipptes helt
tvärt genom hänvisning å K. M:ts befallning till just
denna domstol att med målet taga befattning; men jäf
mot de domare, som varit tillstädes på riddarhuset d. 26
Maj, åberopande af samma domstolsledamöter som vittnen,
jäf mot domstolsledamöter som enskildt fält hotande ut-
låtelser mot parterna, samt invändningar, anmärkningar
och påståenden af allehanda slag uppehöllo dock skrift-
vexlingens fortgång ända till Maj månad 1801, då slut-
ligen de anklagade fäldes till lindriga böter. Järta, som
efter rättegångens slut hedrades med en i Berlin slagen

1) Handlingarna i de bägge anförda processerna äro särskildt tryckta,
likasom äfven i tvenne andra af Järta utförda enskilda tvistemål. Järtas
skrifter i de samma innehålla dock föga som kan vara af intresse för
andra än fackmän.
XXVI LEFNADSTECKNING.

medalj med inskrift »ob defensos cives», vann hos många
anseende som oförskräckt försvarare af en rättvis sak;
hos andra stadgades hans rykte såsom oförbätterlig »ja-
kobin».

Det härefter följande tidskiftet af Hans Järtas lif var
för hans enskilda förhållanden gynsamt nog. Han åtnjöt
såsom affärsombud och sakförare ett stort förtroende,
bland andra af Falu bergslag, och blef 1805 anstäld som
sekreterare i Stockholms stads brandförsäkringsverk; un-
der denna ganska lönande verksamhet, som skänkte honom
en jemförelsevis oberoende ekonomisk ställning, hade han
dock tillräcklig tid att egna åt fortsättning af grundliga
studier. Han ingick 1801 äktenskap med Charlotta Lewis,
dotter af bruksegaren Th. Lewis och U. B. Gahn, och efter
hennes död 1806 med Fredrika Christina Hochschild, dotter
af den framstående magistratssekreteraren i Stockholm F.
Hochschild. Någon egentlig skriftställareverksamhet synes
han under dessa år ej hafva utöfvat, och något politiskt lif
gafs ej att deltaga uti. Järta hörde till dem hos hvilka, under
enväldets fortgående sjelfupplösning, revolutionstankarna
mognade,och af de unge patrioterna betraktades den snillrike
advokaten i förstone som en sjelfskrifven ledare. Han besatt
visserligen icke den hänsynslösa handlingskraft, som for-
drades för att utföra sjelfva statsomhvälfningen, men han
var bland dess tillskyndare den, som må hända djupast
kände och allvarligast bevakade de stora intressen, hvilka
vid en sådan brytning stodo på spel. Det var, som om
för hans själ ständigt stått det varnande minnet af de
lössläppta folklidelsernas blodiga lek med det samhälls-
ideal som var hans ungdoms första kärlek, och hans främsta
fordran var derför — garanti för samhällsordningens upprätt-
hållande. Unge officerare, som endast sågo till ögon-
blickets våda, knotade högljudt öfver den försigtighet
hvarmed han afböjde sådana förtidiga utbrott, som troligen
kommit att föra allenast till anarki och inbördes krig; men
efterverlden skall helt visst erkänna, att han derutinnan
handlade med statsmannens klokhet. Berättelsen om Järtas
JÄRTA OCH 1809 ÅRS STATSHVÄLFNING.

XXVII

deltagande i revolutionens händelser, sådan den af honom
sjelf (1823) blifvit uppsatt, har af en minnestecknare 1), som
varit i tillfälle att derom taga närmare kännedom, blifvit
återgifven sålunda:

»Järta erhöll i November 1808 del af obestämda re-
volutionsförslag, dem han fann omogna och afstyrkte. När
general Adlercreutz i Januari 1809 kom från Finland till
Stockholm, sökte de unga officerare, som tillhörde det
revolutionära partiet, att vinna honom till sin chef. Han
yrkade af sådan anledning att genom samtal med någon
om önskningarna underrättad, mognare man få veta hvad
man efter en revolution ville och kunde göra. Till ett
sådant samtal kallades Järta, och Adlercreutz förklarade
dervid, att han insåge fäderneslandets ytterst vådliga be-
lägenhet och nödvändigheten af någon förändring, men
att han ville, innan han fattade sitt beslut, veta huruvida
en ny regering, mäktig att utföra försvaret emot fienden
samt bibehålla ordning och lugn inom landet, kunde or-
ganiseras och vinna nationens förtroende; och ehuru Järta
förut knappt var personligen känd af honom, yttrade han
sitt fulla förtroende till hvad Järta i detta afseende kunde
försäkra.

Järta svarade, att han väl blifvit införd i ett vådligt
förtroende af några unga mäns önskningar, men icke egde
kunskap om någon ännu uppgjord plan för en ny saker-
nas ordning och ej heller, i sin inskränkta verkningskrets,
kunde uppgöra någon sådan, hvarför han endast hoppades,
att statens högre embetsmän, lika med alla andra med-
borgare öfvertygade om omöjligheten, att det närvarande
kunde bestå, skulle omsider nödgas träda fram och rädda
fäderneslandet, samt att någon af de närmare armé-
corpserna då äfven måtte röra sig; men att intill dess
ansage Järta förslaget att arrestera konungen, hvilket syn-
tes utgöra det enda målet för de unga officerarnes ifver,
icke kunna tjena till annat än att påskynda samhällets

1)	L. De Geer: Minnesteckning öfver Hans Järta. Föredragen på
K. vetensk.-akad:s högtidsdag d. 31 Mars 1874, S- 16—19.
XXVIII

LEFNADSTECKNING.

upplösning. Gillande detta tänkesätt afsade sig Adlercreutz
allt deltagande i ett sådant företag.

Emellertid förföljdes Järta med vidare förtroenden om
obetänkta förslag, dem han afvände, i det han sökte öfver-
tyga de unga revolutionärerna om omöjligheten att uträtta
något, som en enda dag skulle ega bestånd, derest icke
en armécorps, anförd af någon aktad chef, satte sig i rö-
relse mot Stockholm och sålunda började eller under-
stödde revolutionen. Samtidigt sökte han bibringa några
af statens främsta embetsmän sin öfvertygelse, att endast
de, genom något snart allvarligt steg, såsom ett gemen-
samt nedläggande af sina embeten, i likhet med hvad
1768 egde rum, kunde hejda konungens dårskap och, om
hans fall blefve oundvikligt, derigenom tillvinna sig det
anseende hos nationen, att styrelsen måtte kunna upprätt-
hållas, intill dess rikets ständer hunne samlas.

Vid ett sammanträde af några bland revolutionspar-
tiets hufvudmän, den 6 Februari, bragtes förslag om konun-
gens arresterande å nyo å bane, men på Järtas föreställ-
ningar lofvades omsider, att saken ej skulle utföras, innan
man hade säkrare understöd för en sådan revolution och
vore öfver ens om det derefter blifvande regeringsskicket ;
men den 8 på morgonen erhöll Järta underrättelse, att
man beslutit, i hemlighet för Järta, samma dag sätta planen
i verket och bemäktiga sig konungens person, då han
efter slutad konselj skulle på väg till Haga passera ett
värdshus vid Norrtullsgatan. Järta begaf sig då till den
af de sammansvurne, hos hvilken de samlades, och låt-
sade göra endast ett tillfälligt besök, som han fördröjde,
ehuru han fann de få, som redan voro anlända, af den
objudne gästen synnerligen besvärade. Flera kommo, men
insläpptes genom en annan dörr i ett inre rum, dit alla
småningom begåfvo sig, lemnande Järta ensam. Han
trängde sig likväl in midt i kretsen och började tala med
bestämd ton, sägande: att han hade anledning tro de när-
varande vara samlade för att utföra ett företag, som länge
varit i fråga. De flesta ibland dem, som visste, att han
JÄRTA OCH 1809 ÅRS STATSHVÄLFNING.

XXIX

haft kunskap om saken, torde äfven tro, att han beredt
det, som fordrades för att fullfölja rikets frälsning; han
ansåg sig derför till sin heders försvar böra förklara, att,
såvidt han hade sig bekant, var ingenting beredt och att
han derför afstyrkt det steg, som man nu ville brådstörta,
samt att han alldeles icke visste, om någon regering eller
hvilken vore tillämnad. Han förklarade sig derför afträda
med det beslut att dela de sammansvurnes öde, om före-
taget misslyckades, men att, om det hade framgång, vara
den förste som uppträdde emot dem. 1)

De flesta, okunniga om hvad som föregått, syntes
förvånade, och utan att, såsom Järta hade väntat, stänga
honom utgången, läto de honom hinna till dörren, förr än
de i vänliga ordalag begärde, att han ville stanna. Sedan
Järta vidare berättat, att ett gifvet löfte blifvit sviket, och
det under samtalen upplysts bland annat, att man ännu
kl. ii icke hade i ordning den täcksläde, uti hvilken
konungen kl. 2 skulle afföras till Vaxholm, blef omröst-
ning anstäld, dervid flertalet, till anstiftarnes stora harm,
beslöt att öfvergifva hela planen.

Många hafva lagt Järta till last, att han genom att
hindra revolutionens verkställande den 8 Februari ensam
föranledde behofvet af vestra arméns tåg till Stockholm
och att revolutionen kom för sent att rädda Finland åt
Sverige. En lugn granskare torde clock finna föga sanno-
likt, att så lyckliga följder skulle vunnits genom det till-
ämnade företaget. Mindre osannolik synes den farhåga
hafva varit, som Järta hyste och äfven uttalade, att ett
konungamord lätt kunnat blifva slutet, om man bemäk-
tigat sig konungens person, utan att hafva förut träffat
några anordningar om hans vidare förvarande. Minst af
allt torde Järtas handlingssätt kunna, såsom man dock
försökt, stämplas såsom fegt. En feg hade visserligen icke
gått objuden och ensam att hota en skock sammansvurne
som just stodo färdiga att gripa sin konung.

1) Om beskaffenheten af dessa hotelser afviker Järtas berättelse i
någon mån från grefve Magnus Björnstjernas anteckningar.
XXX

LEFNADSTECKNING.

Så snart Järta erhöll underrättelsen om vestra arméns
uppbrott, satte han sig åter i förbindelse med de samman-
svurne och yrkade nu, sedan det inbördes kriget sålunda
var tändt, att man borde försäkra sig om konungens
person, dertill han ock uppmanade Adlercreutz. Då denne
ännu tvekade, afsändes på Järtas råd en kurir till vestra
arméns befälhafvare med uppmaning att påskynda tåget
emot Stockholm, äfvensom Järta ombesörjde, att ett doft
rykte om arméns antåg blef spridt, så att man i hufvud-
staden måtte känna den allmänna vådan.

Äfven flera af regeringens förnämsta män blefvo under-
rättade om uppresningen, men funno sig icke föranlåtna
att derom upplysa konungen, och då han från annat håll
slutligen erhöll angifvelse om företaget samt i följd deraf
utfärdade befallning att arrestera en mängd af de för del-
aktighet i sammansvärjningen misstänkte, som befunno sig
i Stockholm, så räddades dessa af Järta från den öfver-
hängande faran. Han begaf sig nemligen till en af de
högsta embetsmännen och sade honom, att, derest arreste-
ringen verkstäldes, skulle Järta uppträda såsom advokat
för en af sammansvärjningens hufvudmän och anklaga
regeringens egna ledamöter för en medbrottslighet, som
skulle kosta dem hufvudet, nemligen att hafva afvetat men
för konungen dolt vestra arméns uppbrott. Detta verkade,
och konungen blef under en eller annan förevändning
midt i natten öfvertalad att återkalla sin befallning.

Sjelfva revolutionsdagen, den 13 Mars, besökte Järta
tidigt på morgonen Adlercreutz, som han då fann i begrepp
att börja utförandet, under hvilket Järta stod på slottets
yttre borggård blott såsom en uppmärksam åskådare.»

Järtas förnämsta andel i 1809 års statshvälfning var
dock sjelfva den nya författningens utarbetande. Redan
före riksdagens sammanträde var han inkallad i den komité,
som skulle upprätta förslag till ny regeringsform att före-
läggas ständerna; likaså var han en af de utvalde, som
JÄRTA OCH 1809 ARS REGERINGSFORM.

XXXI

deltogo i den hos hertigen d. 2 Maj' samlade konferens,
der afsättningen af Gustaf Adolf och hans ätt uppsattes
främst på riksdagens program. Sedan derefter riksdagen
sjelf tagit konstitutionsfrågan om hand blef han, då
han enständigt vägrade att återtaga sin plats på riddar-
huset, kallad till konstitutionsutskottets biträde såom dess
sekreterare. Såsom sådan uppsatte han den promemoria,
efter hvilken författningen diskuterades, och skref, som be-
kant, på en enda natt det klassiskt vordna politiska akt-
stycke, som inleder utskottets förslag till ny regerings-
form. Med kännedom om hans ömtålighet i allt, som rörde
öfvertygelsens sjelfständighet, kan man ock vara viss, att
han icke ens som sekreterare skulle hafva satt sitt namn
under detta förslag, om det ej motsvarat hans egen upp-
fattning af samhällets kraf1). Det jemvigtssystem af tvenne
hvar inom sitt område begränsade och så vidt möjligt
sjelfständiga statsmakter, som utmärker 1809 års författ-
ning, var redan vid denna tid hans politiska ideal. Det
fins för visso ingen anledning antaga, att han underkänt
vigten af de riksdagens rättigheter, som nedskrefvos iden
nya grundlagen: det var för dem han hade med utmärkelse

1) Beskow säger i sina Lefnadsminnen sid. 106, att bland »nyska-
pelser» i författningen som »Järta ej gillade» voro justitieombudsmanska-
pet och opinionsnämden. I afseende å den förra skulle Järta i samtal
med Beskow omkring 1830 hafva förklarat, att den var en eftergift åt
Mannerheim, som önskade den som“ett slags moderator mellan konung och
folk. — Men då Järta år 1821 blef föremål för åtal anstäldt af justitie-
ombudsmannen, då ännu samme hans vän Mannerheim, som först mottog
detta ständernas förtroende, skref han i sin försvarsskrift till hofrätten bl.
a. följande: »Friherre Mannerheim torde erinra sig, hvem det var som
inom det första konstitutionsutskottet först framstälde den idé att ibland
konstitutionela kontroller gifva nationen en ombudsman, hvilken i stora
fall kunde framträda och endast i sådana, att föra hennes talan». »Med
hågkomst häraf samt med något minne af det motstånd som denna idé
mötte och af de vilkor, hvarmed den antogs, skall friherre Mannerheim
kan hända anse mig icke vara alldeles obefogad att yttra mig i detta ämne»
— hvarefter han ingick i en konstitutionel utredning af skilnaden mellan
justitieombudsmannens och justitiekanslerens befogenhet, hvilken ännu
är af stort värde. — Ordställningen synes här snarare antyda, att Järta
angifver sig sjelf som upphofsman till idéen och på den grund berättigad
att yttra sig om justitieombudsmannaembetets uppgift. Om meningen
varit, att Mannerheim framkastat idéen och Järta kritiserat den, skulle
orden väl fallit annorlunda.
XXXII

LEFNADSTECKNING.

kämpat vid 1800 års riksdag; under sin statsmannaverksam-
het har han med synnerlig omsorg iakttagit de samma, och
det fins till och med exempel, att han tillstyrkt rättelse af
sådana riksdagens förfoganden, hvarigenom den synts af-
hända sig en grundlagsenlig rätt. 1) Han räknades också
alltid som en af de förnämste männen inom det parti,
hvars hufvudföremål just var författningens skyddande mot
de mera dolda, men ej föraktliga ansträngningar, som
gjordes att i en eller annan form återföra säkerhetsakten
och inskränka riksdagens beskattningsmakt. I detta stycke
var Järta orubbligt hängifven sitt eget verk.

Men såsom verkmästare vid den lyckligt utförda stats-
hvälfningen, kände Järta utan tvifvel djupt det ansvar, som
dermed följde, och vakade derför med yttersta uppmärk-
samhet öfver allt, som kunde störa denna så konstfärdigt
hopkomna jemvigt. Det låg också i sakens natur, att den
som i en af lidelser upprörd tid sjelf kallades till stats-
rodret och der med egna ögon såg styrelsens vådliga be-
lägenhet, kände dess behof af enhet och kraft, skulle
varda en nitisk målsman för dess rätt och se farorna föi-
framtiden hufvudsakligen i försöken att åt riksdagen till-
erkänna nya rättigheter. Dylika anspråk framträdde redan
1809 ganska oförtäckt, och Järta skydde aldrig att öppet
mot dem uppträda, och, i hvad på honom berodde, häfda
konungamaktens sjelfständighet inom det åt den samma
tillmätta område. Ju mera ett nytt slägte ville omflytta
tyngdpunkterna inom samhällsförfattningen, desto kraf-

1) I underd. skrifvelse af den 20 Febr. 1810 anmälde riksens ständer
hos K. M. sin önskan, att landttullarna måtte upphäfvas, jemte uppgift om
sätten, huru staten skulle vinna ersättning för derigenom mistande inkom-
ster. K. M. svarade derå, på Järtas föredragning den 7 Mars, att 60 § af
R. F. »räknar landt-tullafgifterna till den bevillning, som riksens ständer
ega alt allena bestämma och att det således af riksens ständer beror att
bibehålla eller afskaffa denna afgift, hvarför K. M. utan att utfärda den för-
fattning ständerna endas: som underdånig önskan anmält, öfverlemnar åt
riksens ständer att fatta ett afgörande beslut och sjelfva om landttullarnes
upphörande förordna». Med »djup vördnad för K. M:ts i detta afseende ut-
märkta nådiga ömhet om sina undersåtars väl jemte dess höga rättvisa och
granlagenhet om grundlagens orubbliga aktning» tog riksdagen denna rät-
telse ad notam.
JÄRTA OCH 1809 ÅRS REGERINGSFORM.

XXXIII

tigare blef sedermera hans fasta grepp i den år 1809 be-
svurna grundlagens anda och bokstaf, desto lifligare ut-
talade han sina farhågor för ett återfall i den utveckling,
som störtade 1720 års författning. Så var han såsom
grundlagens väktare ståndaktig under nära fyratio år: i det
politiska lifvet inträngde ett åskådningssätt, som för 1809
års grundlagstiftare var främmande, men han blef sitt sy-
stem trogen, ofta nog mera trogen än regeringen sjelf,
hvilken icke alltid kunde på samma sätt, som den enskilde
mannen, bedöma omständigheternas kraf. Huru vidt skild
han redan år 1809 var från den tillämpning af det kon-
stitutionela systemet, som i senare tid gjorde sig allt mera
gällande, det visar hans försök 1) att vid öfverläggningarna
om den nya riksdagsordningen motverka införandet af en
riksdagens revision af statsverkets räkenskaper, en institu-
tion, hvilken syntes honom antingen blifva alldeles öfver-
flödig ellerock leda till ett ständernas ingrepp i styrelsen
som strede mot regeringsformens hela anda. Statsrevi-
sionens betydelse såsom en afledare för en eljest alltid
frätande misstänksamhet skänkte han eget nog ingen upp-
märksamhet; och ehuru de vid 1809 års riksdag så giftiga
beskyllningarna mot den föregående styrelsens embetsmän
borde hafva gifvit en föreställning om vådan af allt hem-
lighetsmakeri inom administrationen, såg han i yrkandena
på den offentliga granskningen endast ett anspråk på riks-
dagens deltagande i förvaltningen, med deraf följande ofog

1)	Enligt fullt trovärdig uppgift är Hjerta författaren af det memorial
som vid riksdagsordningens föredragning i borgarståndet, den i Sept., upp-
lästes af rådmannen Korsberger. »Den speciella granskningen af statsmed-
lens användning», heter det här, »skulle medföra en pröfning af regeringens
mått och steg, hvilken snart öfverginge till en sådan anarkisk öfverförvalt-
ning, hvaraf våra riksdagshäfder för oss och våra efterkommande förvara en
varnande erfarenhet»... Hänvisande till »det värdiga och endast till stora
bruk riktade användande af riksdagens beskattningsmakt och af ansvarig-
heten för statsrådets ledamöter, hvarigenom det engelska folket bevarat
sin frihet utan att nedlåta, sig till föremålen för en bokhållares uppmärk-
samhet, och utan att genom en onyttig granskning af regeringens verkstäl-
lighetsåtgärder försvaga kraften och hindra verksamheten af dessa», fortfar
han: »Det torde vara förlåtligt att icke vilja fordra för det svenska folket
en vidsträcktare frihet än det engelska njuter genom en statsförfattning,
på hvars bepröfvade grunder vår nya är till väsentliga delar uppförd».

Färta, Skrifter. Lefnadst. 3
XXXIV

LEFNADSTECKNING.

af de enskilda intressenas tillgodoseende genom ständernas
allmakt.	:

Redan under den riksdag, som antog den nya rege-
ringsformen, fick ock Järta tillfälle nog att iakttaga så väl
betänkliga försök till ingrepp på regeringsmaktens område
som yttringar af misshällighet inom representationen sjelf,
hvilka hotade både frihet och säkerhet. Under de
stora tvistefrågorna om ståndsprivilegierna, om räfsten med
enväldets verktyg, om nationalförsvaret och finanserna
arbetade i tysthet partisöndringar af vådligare art, dyna-
stiska och konstitutionela, och den regering, som här sökte
att stäfja riksdagens lidelser, var utan tvifvel i sin goda
rätt att, äfven då den uppträdde med en viss faderlig
myndighet, betrakta sig såsom den nya frihetens bästa
stöd.

Järta, som omedelbart efter regeringsformens anta-
gande, den 12 Juni, utnämndes till statssekreterare, och
- som var en af den nya ministèrens kraftfullaste män, har
kommit att fästa sitt namn vid två af de uttalanden från
konungen, genom hvilka regeringen mest öppet ingrep i
riksdagsärendenas gång, och tonen i dessa begge skrif-
velser är för honom karakteristisk. Den ena afser ytter-
ligare förlängning af riksdagstiden efter den ii November,
och talar till rikets samtliga ständer om hvad deras frid
tillhörer med en märkelig frimodighet.

»Kongl. Maj:t, heter det bl. a., känner de svårigheter, som
mött riksens ständer vid utredande af de mångfaldiga ämnen,
hvartill de sträckt sin omtanke. Men med samma uppriktig-
het, hvarmed Kongl. Maj:t yttrar detta, nödgas Kongl. Maj:t
äfven erinra riksens ständer om den tidsförlust, hvaruti de sy-
nas hafva blifvit förda genom en för vidsträckt omfattning af
styrelsens egentliga föremål, genom tillfälliga omsorger för en-
skilda medborgares angelägenheter, och genom inbördes stri-
digheter, som söndrat tänkesätten och hotat att försvaga den
gemensamma fosterlandskänslan.»

Förebråelsen och förmaningen voro helt visst icke utan
sin goda grund i dessa dagar, då stånden uppvaktades med
»memorial» af både riksdagsmän och icke-riksdagsmän om
JÄRTA SOM STATSSEKRETERARE.

XXXV

alla möjliga enskilda angelägenheter, då gång efter annan
talmännen. måste vägra proposition på förslag, hvilkas
pröfning gick utom riksdagens grundlagsenliga rätt, och
då efter bondeståndets häftiga uppträdande i privilegii-
frågan adel och bönder i statsutskottet som bäst höllo på
att sammansvärja sig mot biskopslönerna. — Skrifvelsen
erinrar derefter, att ständerna ännu icke aflemnat svar på
flera kongl. propositioner, att ännu intet betänkande af
statsutskottet afgifvits öfver statsverkets tillstånd och be-
hof, så att bevillningssumman kunnat bestämmas och för-
delas. Och slutligen sedan, dock under förutsättning att
riksdagen på en månad kunde afsluta sina göromål, konun-
gen lofvat att ännu icke utöfva sin rättighet att riksdagen
af bryta, heter det:

»För den oförmodade händelse, att riksens ständer icke
skulle skynda att gå K. M:ts önskningar till mötes, och Kongl.
M:t nödgades finna det icke leda till Dess åsyftade ändamål,
utan endast till en onyttig kostnad för Dess undersåtar, att låta
rikets nu församlade ständer med deras befattning fortfara,
öfverlemnar K. M:t till dem sjelfve att följderna häraf förese
och betänka. Den nuvarande bevillningen, hvilken då komme
att bibehållas, kunde väl för statens vanliga behof, som ound-
gängligen dermed måste fyllas, till äfventyrs blifva tillräcklig;
men riksens ständer skulle genom sin overksamhet hafva stält
sin egen bank utan de tillgångar till betalning för dess staten
gifna förskott, hvilka till dess upprätthållande äro högst nödiga;
de skulle hafva lemnat sina medborgare, som på god tro gjort
leveranser och försträckningar till krigsbehofven, utan ersätt-
ning; de skulle hafva förstört deras riksgäldsverks kredit och
betagit dess fordringsegare deras räntor och af betalningar» . . .
o. s. v.

Det fans inom riksstånden ingen som höjde sin röst
emot en dylik föreställning1): hos ridderskapet och adeln
beslöts genast att hos K. M:t genom landtmarskalken
frambära dess underdåniga tacksamhet för den nådiga

1) Wetterstedts bref till Adlersparre af den 13 Nov. visar dock, att det
oppositionella partiet mottagit skrifvelsen med förbittring, och att man
tillernat ett anfall mot den samma inom stånden, hvilket dock icke blef
af. Se: »Adlersparre Handl, ur Sveriges äldre, nyare och nyaste historia».
Del. VII sid. 26.
XXXVI

LEFNADSTECKNING.

skrifvelsen om riksdagens förlängande; preste- och borgare-
stånden fattade lika beslut, och bondeståndet uppdrog åt
sin talman att »betyga K. M:t ståndets tacksamhet för
det prof af ömhet om landets väl och konstitutionens
helgd, högst berörda nådiga skrifvelse utmärker». I de
sistnämnda ståndet hördes emellertid några yttranden, som
öfver skrifvelsens egentliga anledning och syfte gifver en
oförmodad förklaring: flere bönder yttrade, att de visst
icke ville stanna qvar längre, att riksdagen kostade för
mycket och att K. M:t kunde regera utan nya bevillnin-
gar. De blefvo emellertid nedtystade, och svaret blef så
underdånigt som ofvan är anfördt. — Det hade onekligen
varit ännu bättre vitsord om ståndens beredvillighet att
gå dessa önskningar till mötes, om göromålen inom den
förutsatta tiden fullbordats; men icke förr än 41/2 månader
derefter kunde anmälan hos könungen göras om riks-
dagens afslutande, och konungen var under tiden visser-
ligen icke angelägen att sätta sin hotelse i verket.

Ännu kraftfullare är en. annan K. M:ts skrifvelse af
samma dag, aflåten till hedervärda bondeståndet. I ståndet
hade den 4 November föredragits K. M:ts proposition om
»särskilda kraftiga anstalter till rikets försvar och framtida
säkerhet», detta första utkast till en svensk värnpligtslag,
som Platen från konstitutionsutskottet flyttade öfver till
rådsbordet, och som nu, sedan riksstånden enhälligt undan-
skjutit den enskilde motionärens förslag, skulle med stöd
af regeringens autoritet genomdrifvas.

Vid detta tillfälle inträffade ett af de märkligaste
uppträden, som de ofrälse ståndens annaler haft att upp-
visa. Enligt protokollet förlopp saken sålunda.

Efter propositionens föredragning uppstod några ögon-
blicks allmän tystnad, hvarefter en danneman hördes för-
klara, att han, med afseende på detj allmänna missnöje
förra landtvärnsutskrifningen i landet förorsakat, och i anse-
ende till den allmänna ovilja hans hemmavarande hyste
UPPTRÄDE I BONDESTÅNDET DEN 4 NOVEMBER 1809. XXXVII
för allt slags dermed likhet egande inrättning, för sin del
icke vågade propositionen bifalla: och genast »instämde
under mycken oro nästan hela ståndet i samma nekande
yttrande, hvarunder af ståndets ledamöter, hvilka större
delen på en gång talade, särskilda orsaker till afslaget
anfördes. »

Talmannen hemstälde nu, att ärendet med hänsyn
till dess vigt måtte till nästa sammankomst blifva hvilande,
men detta besvarades »med ett starkt flere gånger upprepadt
nej». Ståndet förklarade »nästan mangrant, att ingen vidare
öfverläggning behöfves, att ståndets tanke vore alldeles
orygglig att ej under något vilkor åtaga sig en national-
armering». Särskilda ledamöters kraftuttryck gillas en-
stämmigt medelst ständigt förnyadt utrop: »Nej, vi åtaga
oss ingen armering!»

Stojet afbröts för ett ögonblick, då med vanlig hög-
tidlighet anmäldes och infördes grefve Jak. de la Gardie med
en deputation från riddarhuset, för att underrätta att ridder-
skapet och adeln infordrat statsrådsprotokollen till samma K.
M:ts proposition, — och under stillheten efter denna ceremoni
sökte sekreteraren att med åberopande af den nyligen
antagna regeringsformens §§ 56, 81, 87 och 89 föreställa
ståndet, att det enda som nu kunde vid ärendet företagas
vore remiss till utskott, hvarefter ståndet ju i hvarje fall
egde att sin pröfningsrätt utöfva. Han öfverröstas af flera
ståndsledamöter, som yrka, att remiss af konungens proposi-
tioner ej vore föreskrifven i ett fall sådant som det nu
föreliggande, der hvarken lag- eller konstitutionsutskottet
kunde mottaga ärendet.

Talmannen hemstälde å nyo, om icke ståndet af skyl-
dig vördnad för K. M:t funne lämpligt låta frågan hvila,
till dess man fått inhemta de öfriga riksståndens tankar
derom, till hvilket utskott propositionen borde hänvisas,
»men under häftigt upprepade afslag härtill fortfor ståndet
att yrka målets afgörande nu genast». Enstaka ledamöter
höras nu yrka på målets hvilande, och särskildt begär
Wessing, att talmannen åtminstone måtte få inför K. M:t
XXXVIII LEFNADSTECKNING. '

anmäla ståndets tankar, innan dess beslut kommunicerades
medstånden; men dessa moderata förslag väcka fortsatt
»stark oro af de flesta ledamöterna inom ståndet». Ett
annat af talmannen understödt förslag, att ståndet måtte
afböja all öfverläggning om propositionen allenast af det
skäl, att statsrådsprotokollet ej medföljt propositionen, för-
kastas lika orubbligt, och »ståndet förklarade högtidligen,
att frågan nu skulle afgöras». Ännu en gång begär Wes-
sing frågan på bordet; — nytt sorl och starka rop, att
han måtte taga yrkandet tillbaka, »hvaraf han till tystnad
förmåddes».

Sekreteraren, som fann att ståndet icke kunde bringas
från sin föresats att afslå propositionen, försökte nu att
vädja till känslan för det passande, och hemstälde, att, om
ståndet vidhölle sin grundlagstridiga afsigt att genast afslå
den Kongl. propositionen, förklarandet härom åtminstone
icke måtte kungöras och medstånden delgifvas, förrän or-
dentlig expedition blifvit uppsatt och konungen vederbör-
ligen, genom talmannen, delgifven. Icke ens härtill ville
ståndet, oaktadt talmannens och sekreterarens ifriga före-
ställningar, lyssna, utan förklarade flertalet bestämdt och
under flerfaldigt upprepade nej sitt afslag härtill samt att
deputation borde genast till medstånden afgå.

Sekreteraren delgaf nu ståndet, att han ansåge sig
skyldig att om hvad sålunda förelupit underrätta konungen,
och bortgick. Protokollet antyder icke, att under hela
uppträdet någon proposition af talmannen framstälts, vare
sig om afslag eller om deputation, men väl att under se-
kreterarens frånvaro »protokollsföranden på ståndets an-
modan författade en anteckning till rättelse för deputa-
tionen». Sedan sekreteraren efter sin återkomst från ko-
nungen från denne framfört en försäkran om hans omtanke
för rikets välfärd, försökte så väl han som talmannen ännu
en gång att afstyra ståndets förehafvande. Förgäfves.
En deputation af 16 ledamöter, företrädd af Anders Jansson
Hyckert, afgick till medstånden med underrättelse, att
bondeståndet afslagit den K. propositionen i hvad den
STRAFFBREFVET TILL BONDESTÅNDET.

XXXIX

afsåg frågan om nationalarmering och i öfrigt hänvisat
den samma till statsutskottet.

Om grundlagsvidrigheten af ett dylikt omedelbart
beslut kunde man vid denna tidpunkt — då 44 § riksdags-
ordningen ännu ej var grundlag — hafva olika meningar;
men oväsendet, trotset, oformligheten af talmannens öfver-
röstande voro otvifvelaktigt i och för sig egnade att in-
gifva bekymmer, så mycket hellre som bondeståndet äfven
i öfriga frågor visade stor benägenhet att sönderbryta
riksdagen, och som man väl icke utan skäl under denna
bångstyrighet anade bearbetningar af motståndarne till den
nya ordningen. Inom regeringen beslöt man sig för en
kraftåtgärd och sökte att vända saken till en disciplin-
fråga, der konungen uppträdde som grundlagens väktare.
Det torde väl böra antagas, att man härvid icke blott
afsåg den formella rättelsen för formens skull — i hvilket
fall den högtidliga skrifvelsen mera varit en polisåtgärd
än en politisk handling —, utan äfven hoppades att vinna
något i sak. Med den af grundlagen föreskrifna behand-
lingen kunde ju dock i nödfall ernås ett riksdagens beslut
genom trenne stånd, — hvilken sakens utgång åter bön-
derna just fruktade och trodde sig med sin vägran af
remiss omöjliggöra1). Vid detta tillfälle inträdde Järta så-
som föredragande i ett mål, som väl egentligen tillhört
hofkansleren2), och ur hans penna flöt en Kongl. Maj:ts

1) Wetterstedt säger dock i bref till Adlersparre af den 13 Nov.
1809, attstraffbrefvet till bondeståndet endast härledde sig från nödvändig-
heten att, af känsla för grundlagens helgd, återföra vilseförda sinnen
inom de former, som med statsförfattningens bestånd ej få öfverträdas,
och att fråga ej var om hufvudsaken, hvilken vid detta riksmöte säker-
ligen ej kunde gå igenom. Om så var, blef regeringens nederlag så
mycket större.

2) Statsrådsprotokollet d. 9 Nov., som antagligen förts af hof-
kanslersexpeditionens tjenstemän, finnes ej i den bristfälliga samling hof-
kanslersprotokoll, som i riksarkivet förvaras, och det kan derför ej sy-
nas, hvarför Järta föredragit och kontrasignerat de båda kungliga skrif-
velserna, af hvilka åtminstone den senare omöjligen kunde ega samband
med hans funktion såsom statssekreterare. Det är möjligt, att detta
berodde på sjukdomsförfall för Wetterstedt, såsom förhållandet var vid
ett föregående tillfälle den 5 Nov. (se ridd. o. ad. protokoll 1809 Nov.
sid. 4.28.) Men redan den n Nov. var Wetterstedt den, som aflemnade
den af en annan kontrasignerade skrifvelsen. Antagligen var Järta vid
LX

LEFNADSTECKNING.

nådiga skrifvelse af den 9 November till bondeståndets
talman, hvilken innehåller ett och annat i stilen af konung
Gustafs tal till de vrångsinte dalkarlar. Skrifvelsen lyder:

»Vår ynnest och nådiga benägenhet med eder, bonde-
ståndets talman! Med en liflig smärta hafva Vi genomläst det
protokoll, som förvarar minnet af bondeståndets förhållande
den 4 uti innevarande månad, sedan Vår nådiga proposition
om vidtagande af kraftiga anstalter till rikets försvar och fram-
tida säkerhet blifvit ståndet meddelad.. Af detta stånd, som
Vi med en synnerlig nåd omfattat, och hvars angelägenheter
Vi med en faderlig sorgfällighet sökt främja, hade Vi icke för-
väntat oss ett oordentligt förkastande af en nådig proposition,
som vi till riksens ständer afgifvit, utan någon enskild afsigt,
endast för att fullgöra den pligt, hvilken vårt konungsliga kall
oss ålade. Då Vi, med kännedom af rikets inre tillgångar och
yttre förhållanden, funno oss böra föreslå riksens ständer att
besluta det enda medel, som ännu återstår till försvar af rikets
framtida sjelfständighet, och af hvarje svensk mans frihet och
säkerhet, det medel som beredt Sveriges ära och styrka i
framfarna tidehvarf och ännu i lagar och privilegier är stad-
gadt, föresågo Vi likväl de betänkligheter emot dess antagande,
som under öfverläggningarna derom kunde framställas, men
hvilka Vi förmodade, att en lugn och fördomsfri pröfning skulle
undanrödja. Vi voro alltid öfvertygade, att riksens ständer skulle
med underdånig erkänsla emottaga detta vedermäle af vårt nit
för ett älskadt fädernesland och af vår omsorg att bevara dess
sjelfbestånd äfven för tider, som Vi sannolikt icke komme att
upplefva; att hvarje riksstånd skulle bevisa oss denna erkänsla
genom en aktningsfull granskning af de moget öfverlagda skäl,
på hvilka vår proposition är grundad; och att, ehvad den
samma bifölles eller icke, skulle clock riksens ständers be-
slut deröfver blifva fattadt på ett sätt, som vore värdigt
dem och de tappra folk de föreställa. Men med yttersta
förundran hafve Vi af bondeståndets ofvannämnda protokoll
inhemtat, att en del af detta stånds ledamöter, i stället
att upptaga vår i fråga varande nådiga proposition med
den vördnad, de oss skyldige varit, med den tillgifvenhet,
som Vi af dem egt rätt att vänta, hafva genast efter upp-
läsningen deraf, med otillbörlig ifver och med rop och oro-
denna tid, såsom han senare så ofta framträdde, ifrig att påyrka kraftig
tillrättavisning af hvad han ansåg strida mot grundlagen, och möjligen
har han, just såsom upphofsman till förslaget att bestraffa bondeståndet,
fått åtaga sig utförandet.
STRAFFBREFVET TILL BONDESTÅNDET.	XLI

liga uppträden hindrat den lagliga förberedelsen till en ordent-
lig öfverläggning.

Med den benägenhet att öfverse misstag och förvillelser,
som vår mildhet hos oss danat och vår ålder stadgat, skulle
Vi dock lemna detta förhållande obemärkt, om ej lagens helgd,
samtliga riksens ständers makt, och hvarje enskild riksdags-
mans rätt och frihet syntes oss derigenom vara kränkta. Vi
uppfylle en svår men ovilkorlig pligt, då Vi nu nödgas anbe-
falla eder att föreställa bondeståndet olagligheten af hvad vid
ofvanberörda tillfälle der förelupit.

Protokollet upplyser, att I jemte flere af ståndets leda-
möter och sekreteraren yrkat, att den genom vår nådiga
proposition väckta frågan om en nationalbeväring, skulle
blifva hvilande till nästa plenum; men ehuru en af ålder stad-
gad och af riksens ständer alltid med noggrannhet iakttagen
ordning bjuder, att ett sådant yrkande ej må vägras, gjordes
deruppå icke något afseende, utan fordrades med starka rop,
ibland annat, att riksdagsmannen Johan Magnus Wessings påstås
ende om berörda betänketid genast borde återtagas, en fordran,
som i dubbelt afseende betog honom den rätt och den frihet,
han som ledamot af ståndet ovilkorligen och ostörd bort åtnjuta.

Vidare intygar protokollet, att sekreteraren erinrat stån-
det om regeringsformens föreskrift i 56 §, att allmänna frå-
gor, som i riksens ständers plena väckas, ej må till omedel-
barligt afgörande der upptagas, utan skola öfverlemnas till be-
hörigt utskott, som eger att dem bereda och sig deröfver yttra.
Oaktadt denna allmänna föreskrift, upprepad i andra §§ af
regeringsformen, der fråga är om konungens proposition, hafva
bondeståndets ropande ledamöter förklarat, att något utlåtande
öfver den föreslagna nationalbeväringen af ett utskott vore
öfverflödigt, enär ståndets tanke och oryggligt fattade beslut
derigenom icke kunde förändras. Dessa ledamöter hafva så-
lunda förhindrat iakttagandet af en i grundlagen bestämd ord-
ning, beredande för samtliga riksens ständer rättigheten att
genom deputerade samråda öfver förekommande ämnen, innan
dessa till afgörande i de särskilda riksstånden upptagas, och
genom hvilken ordning allena något sammanhang kan fästas
emellan de fyra stånds viljor, som fordras till ett riksens stän-
ders beslut.

Protokollet vittnar ytterligare, att något ordentligt be-
slut icke af bondeståndet blifvit fattadt, utan att dess för-
menta allmänna tanke blifvit yttrad genom rop och oredigt tal
af flere ledamöter på en gång. Ingen öfverläggning har egt
rum, under hvilken ståndets saktmodiga och laglydiga leda-
XLII

LEFNADSTECKNING.

möter fått tillfälle att sina meningar anföra, och ingen hufvud-
saklig proposition finnes vara gjord af Eder, som allena egt
rätt att någon sådan göra. Ståndets orolige ledamöter hafva
sökt stadga det vådliga efterdömet af ett beslutningssätt, söm
i framfarna tider icke sällan blifvit nyttjadt, och som i fall det
icke nu af en lagälskande konung kraftigt återhölles, i fram-
tiden kunde nyttjas af den styrande makten, för att kränka
riksens ständers frihet.

Vi hoppas, att bondeståndets ledamöter sjelfve inse
angelägenheten att rätta de felaktigheter, som Vi funnit
oss böra anmärka, och att ståndet i laglig ordning och
i öfverensstämmelse med de tre öfriga riksståndens beslut öf-
verlemnar vår nådiga proposition, angående en allmän national-
beväring, till en förberedande pröfning af något samtliga riksens
ständers utskott, hvarefter först ståndet eger makt att den
samma bifalla eller afslå. Vi hafve icke i något fall sökt med
vår makt verka på riksens ständers beslut, då de i en laglig
form blifvit fattade, och Vi lemna riksens ständer samma fri-
het att lagligen afgöra frågan om nationalbeväringen, som de
i alla andra mål under detta riksmöte, mera än vid något af
de föregående, åtnjutit. Men Vi äro pligtige försvara den af
oss antagna och inför riksens ständer besvurna grundlagens
helgd, att skydda riksens ständers på iakttagandet af en lag-
lig ordning beroende makt, och att bibehålla enskilda riks-
dagsmäns frihet, att i lugn öfverlägga om förekommande frå-
gor, för hvilkas afgörande de blifva Gud och menniskor, samtid
och efterverld ansvarige. Vi befalle eder Gud allsmäktig nåde-
ligen».

Obestridligt är denna skrifvelse af en hög vältalighet,
och den skulle hafva bevarat sin plats som ett betydande
aktstycke i våra riksdagshäfder, om omständigheterna med-
gifvit regeringen att med kraft fullfölja sina afsigter eller
att åtminstone vidhålla och genomdrifva sin fordran å
propositionens behandling af utskott och grundlagsenliga
besvarande. Såsom saken nu förlopp, fick man föga mera
än vältaligheten i behåll. I bondeståndet aflemnades den
II Nov. den kungliga skrifvelsen, förseglad, af hofkansleren,
som förklarade sig »hafva befallning att afträda, innan den
upplästes, för att derigenom gifva ett nytt, och som han
hoppades verkande, vedermäle af Kongl. Maj:ts aktning
för regeringsformens helgd, af dess omsorg att främja
STRAFFBREFVET TILL BONDESTÅNDET.

XLIII

laglig ordning inom detta rike». Men dylika vedermälen
af grannlagenhet var ståndet icke denna dag sinnadt att låta
på sig verka. Vid sekreterarens föreställning, att nu kunde
ståndet finna, huru äfven Kongl. Maj:t ansett dess förfa-
rande olagligt, och på hans upppmaning att genast skrida
till remiss af propositionen, svarade Anders Sandsten, att
han visst icke kunde finna något grundlagsvidrigt hafva
den 4 Nov. forelupit, men att det deremot vore alldeles
stridande mot ståndets värdighet att återtaga ett redan
fattadt och medstånden kungjordt beslut, — i hvilken för-
klaring 104 af ståndets ledamöter genast instämde och det
skriftligen. Härvid uppkom ganska häftigt sorl, och pro-
tokollet vittnar, att under den följande öfverläggningen den
upphetsade majoriteten med ett stötande öfvermod be-
handlade de få moderate ledamöterna. När Wessing på-
pekade olagligheten af det förra beslutet, ropade några
dannemän, att »ehvad beslutet vore lagligt eller ej, vore
det emellertid fattadt och kunde således ej vara ändring
underkastadt», och talmannens förklaring, att »det s. k.
beslutet ej vore något beslut, då han det samma aldrig
proponerat» bemöttes så, att tålamodet slutligen brast den
lugne och beskedlige Lars Olsson. Han förklarade, att om
föreställningar ej förmådde återföra sinnena till sans, ville
han nedlägga sitt embete. Intet hjelpte. Mats Person begär
nu, att saken må få hvila, men mötes af nästan hela stån-
det med ett starkt nej; — begär åter, att »talmannen och
sekreteraren måtte få anhålla hos konungen, att ståndet
antingen mangrant eller genom en deputation»... men af-
brytes åter af nej och sorl, — till dess att ändtligen en
af tidens många parlamentariska ceremonier, en deputation
från riddarhuset, kom förhandlingen att afstanna, och ärendet
sålunda faktiskt fick hvila. >

Så gick det till denna gång, och ofta, i 1809 års bonde-
stånd, och det måtte snart nog hafva blifvit tydligt för
regeringen, att det politiska experiment man pröfvat var
allt för vådligt. Sedan preste- och borgarestånden remitterat
ärendet till ekonomi-utskottet, men ridderskapet och adeln,
XLIV LEFNADSTECKNING.

der oppositionen var ganska stark ehuru dold i finare for-
mer, genom en af regeringens parti bestridd men med 49
rösters öfvervigt beslutad remiss till konstitutionsutskottet,
visat, att föga utsigt fans till enighet ens mellan de tre
andra stånden, gaf regeringen efter. Saken uppgjordes på
ett sätt, som alltigenom företedde en den mest egendom-
liga motsats mellan form och sak, och bondeståndet köpte
med några underdåniga fraser och en afbön den fullstän-
digaste seger icke blott öfver den kongl. propositionen
utan äfven öfver skrifvelsen af den 9 November.

Den 22 November förebragtes på flera ledamöters be-
gäran frågan ånyo i ändamål att förena ståndet om en un-
derdånig ansökning, att »K. M:t, utan vidare afseende på
hvad rörande ärendets behandling hos ståndet förekom-
mit, täcktes återtaga sin framställning om en nationalar-
mering». Förslaget var af beskaffenhet att genast vinna
bifall, och ingen invändning gjordes heller mot sekre-
terarens erinran, att »denna anhållan borde framställas i
ordalag, som tydligen utmärkte den undersåtliga vördnad
och tillgifvenhet ståndet alltid för dess milde konung hyser».
Skyndsamt uppsattes och justerades det tal, hvarmed tal-
mannen och en stor deputation följande dag uppvaktade
konungen, och hvari ståndet i de mest underdåniga orda-
lag erkände sig hafva blifvit »af den nådiga skrifvelsen
öfvertygadt, hurusom vid öfverläggningen den 4 November
det förhastande egt rum, att i stället för att den kongl.
propositionen bort enligt regeringsformen till något utskott
remitteras, ståndet till hufvudsakligt afgörande detta vigtiga
ärende genast företagit»... »Men, allernådigste konung!
om den farhåga, ståndet hyser för en allmän konskription
och en nationalbeväring, vid detta tillfälle åstadkommit en
ifver, som under minnet af nyss framfarna missöden fört
dem till uraktlåtande af den i grundlagen stadgade ord-
ning för ärendets handterande; då värdes, milde konung,
uti detta ståndets erkännande af en åsidosatt form hemta
nådig anledning till ett mildt öfverseende». Så var före-
bråelsen afväpnad, och man hade lofvat att aldrig göra så
UPPTRÄDE PÅ RIDDARHUSET D. I DEC. 1809.

XLV

mera. Men på det icke den sålunda erkända grundlagens
obeqvämlighet måtte varda allt för tung, och de ånger-
fulles lydnad för mycket ansträngas, framstäldes derefter
ståndets anhållan, att »konungen af nåd och ömhet för
dess allmoge måtte icke vidare fullfölja sin begäran om
en nationalarmering».

Denna bön vardt af konungen genast bifallen, enär
»bondeståndet nu genom Eder högtidligen för mig erkänt
dess misstag och medelst åkallande af min ömhet för Sve-
riges allmoge anhåller, att jag ej vidare måtte yrka på
ifrågavarande proposition, och enär genom detta edert
beslut frågan härom åter inträdt i grundlagsenlig form,
öfverensstämmande med min och grundlagens värdighet».

Det var vid denna tid ingen fara för att en dylik
motgång skulle betyda ett parlamentariskt nederlag föl-
regeringen. Den följdes för öfrigt rätt snart af ett föl-
regeringen gynsamt efterspel, hvilket verkligen egde ett
slags parlamentarisk karakter, och hvari Järta äfven lär
hafva varit en ehuru anonym deltagare.

I det plenum, den i Dec., då K. M:ts beslut, att låta
frågan om en nationalarmering förfalla, blef riddarhuset del-
gifvet, betygade regeringens motståndare högljudt sin skade-
glädje öfver det verkstälda återtåget i striden med bonde-
ståndet, och sökte att göra det än bittrare genom förslag
om en »stark tacksägelsedeputation till K. M». Förslags-
ställaren, den bekante öfverstelöjtnant Gripenwaldt, hade
uti sitt memorial härom ingått uti åtskilliga reflexioner
öfver statsrådets förhållande i denna sak, i det han ut-
tryckligen tillskref dem allena »konskriptionens framställ-
ning»... »De hafva likasom åsyftat att trotsa folkfattig-
domen efter ett folkförödande krig; de hafva med sällsynt
men beräknad enighet, liknelsevis att tala med en magisk
trollkraft i sina rådslag, troligen sökt mildra eller icke,
framdraga det rätta tillståndet i landet; misstroendet, så-
som en vanlig slutföljd, skall troligen, fruktar jag, blifva
den skänk de äfven af nationens största flertal skola skörda».
XLVI

LEFNADSTECKNING.

Detta anfall, hvilket, sammanbundet med förslaget om
en tacksägelsedeputation till K. M:t, var ett tydligt försök
till ett parlamentariskt misstroendevotum mot ministèren,
och som troligen i väsentlig mån afsåg Järta och Platen;
kunde den numera ofrälse statssekreteraren icke personligen
besvara; men efter utsago af honom nära stående samtida:)
har han tre dagar derefter genom en af sina vänner på
riddarhuset afgifvit sitt genmäle å tillvitelserna, och i samma
plenum erhöll han ock all den upprättelse som kunde
önskas.

Oppositionen hade sjelf gifvit sin sak förlorad i det
plenum d. 4 Dec., då Gripenwaldts tacksägelseförslag
skulle afgöras, och motionären ville förekomma nederlaget
genom ett anbud att taga förslaget tillbaka. Men så lätt
släpptes han icke. Som ofta, när partifrågor vid denna
riksdag förekommo, inleddes förhandlingen af Mannerheim
— med en anhållan om tryckning af Gripenwaldts memorial.
Derefter upplästes till protokollet mer eller mindre väl-
taliga eller hetsiga memorial af Fabian Wrede, Johan
Puke, Carl Löwenhjelm, Johan Mannerstam, Carl Ridder-
stolpe, af Wingård, Rudolf Cederström — och af dem
alla var säkerligen det sist nämda det utmärktaste ej
blott såsom försvar för regeringens förslag och statsrådets
tillstyrkan utan äfven som politisk harangue. Man igen-
känner verkligen i hela anförandet Järtas uttryck och
tankar, och inom ridderskapet och adeln kände man frih.
Rolf Cederström tillräckligt för att veta, att slik vältalighet
icke var hans egen.2)

»Jag döljer icke min fasta öfvertygelse», heter det i början
af detta anförande, »att mitt fädernesland icke kan bibehålla
sin sjelfständighet, mina medborgare icke sin frihet, kommande

Beskow: Lefnadsminnen. Sid. 109. Anförandet är verkligen så
alltigenom prägladt af Järtas framställningssätt och åsigter, att utgifvaren
ansett sig, med det stöd som Beskows uttalande må gifva, kunna anföra
några utdrag derom i en teckning af Järta såsom statsman.

2) Den spetsige C. F. Stael von Holstein började också sin replik
med de orden: »Denna debatt var mig oväntad; jag har således ej kunnat
fatta mina tankar på papperet, ej heller haft tillfälle anlita någon annan
skickligare än jag sjelf att biträda mig med författandet deraf»...
RUDOLF CEDERSTRÖMS MEMORIAL.

XLVII

slägten icke svenska namnets ära, utan genom det medel af
en allmän nationens beväpning, hvartill konungen äskat lagligt
bifall af riksens ständer. Denna öfvertygelse är grundad på
kännedomen af Sveriges oförmögenhet att till sitt försvar un-
derhålla en talrik stående armé, på erfarenheten af den för-
ändring som militärsystemet i Europas stater undergått, sedan
den mäktigaste af dem upplifvat den forntidens grundsats, att
hvar medborgare är skyldig att personligen försvara sitt fädernes-
land; på vissheten att ingen kraftfull nationalanda kan beredas
och ingen varaktig frihet grundas hos ett folk, som sorglöst
öfverlemnar försvaret af sin ära och sin frihet åt lejda armar;
på förutseendet, att det i stånd och klasser söndrade svenska
folket icke kan förenas till ett gemensamt fosterland, förr än
nationalförsvaret förvandlas från ett efter eganderättens mång-
faldiga förhållanden ojämt fördelad beskattningsbörda till en
allmän medborgerlig pligt, gällande lika för den höge som för
den låge, för den fattige som för den rike. Jag hoppades, att
under lugna öfverläggningar, värdiga ett upplyst och tappert
folks ombud, dessa och många flera skäl skulle föra dem till
ett allmänt bifall af K. M:ts nådiga proposition. Jag gjorde
mig säker, att åtminstone ingen medlem af Sveriges ridders-
mannastånd kunde glömma, att skyldigheten till personlig krigs-
tjenst utgjort det ursprungliga vilkoret för detta stånds till-
varelse.

Men mitt hopps fullbordan är fördröjd genom det stånds
(bondeståndets) förhållande, som skulle i framtiden vinna den
största fördelen af en nationalarmering.

Inom Sveriges riddersmannastånd nödgas jag med åbe-
ropande af hederns lagar bemöta hårda beskyllningar mot de
redlige män, som vågat deltaga med sin konung i den tanken,
att Sveriges sjelfbestånd, frihet och ära borde af hvar svensk
medborgare försvaras. Jag blyges att säga det, — det är
inom dessa murar, under De la Gardiers, Torstensöners, Hornars,
Banérers, Stenbockars sköldar, som jag nödgas yrka vördnad
för den konung, rättvisa mot de embetsmän, hvilka ännu ur
djupet af svenska folkets förnedring sökt höja det till aktning
bland Europas nationer.»

Från denna ståtliga inledning, som kraftigt och kort
angaf de skäl, hvilka i en senare tid plägat bjudas för
värnpligtens införande i vårt land, fortgick talaren till be-
mötandet af Gripenwaldts anfall mot konungens rådgif-
vare, och i synnerhet då han vid några punkter deraf syntes
utmanande vända sig mot de kände ledarne af det gusta-
XLVIII

LEFNADSTECKNING.

vianska och reaktionära partiet, ådrog han sig riddar-
husets synnerliga uppmärksamhet. Gripenwaldt hade
yttrat farhåga för nationens beväpnande, emedan »deras
tänkesätt ej synas förenade om nyttan af alla händelser,
politiska förhållanden, antagna styrelsegrunder och re-
presentationen af folket». Härtill genmälde talaren:

»Jag har svårt att döma om andras farhågor, men för
egen del tror jag mig böra förklara, att jag icke kan finna
det vara vådligt för en regering att anförtro vapen åt ett folk,
så laglydigt, så sedigt och så spridt öfver ett vidsträckt land
som det svenska. Det är möjligt, att allas sinnen, efter den
timade statshvälfningen icke äro förenade om nyttan af alla
händelser. Det är möjligt, att en eller annan ärelysten person
(här skola, efter en berättares utsago, allas ögon hafva hän-
vändts på J. De la Gardie), en eller annan till brädden af
sin undergång förd vinglare (här såg man på Ruuth) skulle
finna, att en annan sakernas ordning än den närvarande
vore nyttigare, om icke för samhället, så för honom. Men
mängden af svenska folket låter sannerligen icke hänföra sig
af sådana anförare, att nyttja erhållna vapen till störande af
det allmänna lugnet... Tror man att den afsatte konungen
eger något mäktigt anhang bland ett folk, som han förtryckt,
hvars egendom, hvars blod, hvars sjelfständighet, hvars ära,
hvars lagar han uppoffrat åt sin egensinniga personlighet?
Tror man, att mängden af det svenska folket skulle önska en
aristokratisk förmyndareregering i ett barns namn»?...

I denna stil fortgick memorialet, som enligt protokollet
mottogs af ridderskapet och adeln med ett »ganska starkt
bifall». Den närmast följande talaren, Carl Löwenhjelm
svarade tydligen mot en mera upphetsad sinnesstämning,
då han, icke inskränkande sig till enkelt ogillande af Gripen-
waldts förslag, i slutet af sitt patetiska anförande begärde
proposition på ett »högtidligt ogillande af herr Gripen-
waldts mot statsrådet fälda olagliga och sårande tillmälen».
Atskilliga talare instämde i samma yrkande, och det var
förgäfves, att de moderate eller oppositionen sökte rädda
motionären genom åberopande, att han återtagit sitt för-
slag eller genom begäran om hela diskussionens uttagande
ur protokollet. Majoritetens ledare, Mannerheim och Jakob
Cederström motsatte sig hvarje dylikt förmedlingsförslag,
STATSREGLERINGEN 1809--IO.

XLIX

och på landtmarskalkens slutliga hemställan om ogillande
af de mot statsrådet fälda uttrycken svarades »ett starkt
ja, hvaribland hördes några nej». Grefve Jakob De la
Gardie tillkännagaf till protokollet, att han ropat nej, och
vidgick sålunda, att regeringens stora seger var hans
nederlag.

Den nye statssekreteraren för finanserna hade äfven i
öfrigt allt skäl att vara tillfredsstäld med sin ställning till
riksdagen. Om man undantager det tämligen sväfvande
förslaget, att till jernhandteringens bistånd underlätta belå-
ningen i riksbanken af jerneffekter — hvilket under åbero-
pande af bankens säkerhet i hufvudsak förkastades —, blefvo
samtliga de af honom kontrasignerade kungliga propositio-
ner af stånden bifallna. Ät tackjernsbergslagerna begärdes
ett låneunderstöd, som beviljades; för spanmålsundsättning
till Vesterbotten anslogos skyndsamt erforderliga medel;
det var äfven på Järtas föredragning K. M., med anledning
af ett riksdagens beslut om kanalanläggningen, föreslog
upprättande af Göta-kanal-diskont, till det nya kanalbola-
gets uppmuntran, och ständerna medgåfvo villigt nog den
redan så hårdt anlitade bankens biträde till detta för rikets
finanser så ödesdigra företag. Lika beredvilligt mötte stän-
derna de kraf på statsverket, som den förstörda finans-
ställningen nödvändiggjorde, och statssekreterarens uppgift
var härutinnan så mycket lättare, som det icke å någon-
dera sidan synes hafva ingått i den konstitutionela upp-
fattningen, att konungens rådgifvare borde utarbeta finans-
planen eller föreslå utvägar till behofvens fyllande.

Jemlikt den nya regeringsformens föreskrift fram-
lade K. M:t på Järtas föredragning redan d. 5 Juli en öf-
versigt af statsverkets tillstånd och behof, utvisande en
skilnad mellan statsverkets inkomster och utgifter af 574,736
rdr. I denna till statsutskottet aflemnade statsverksproposi-
tion, åtföljd af vederbörande embetsverks utlåtanden, till-
kännagafs, att K. M:t med största tillfredsställelse skulle
anse de indragningar och besparingar statsutskottet kunde

Järtas skrifter. Lefnadst. 4
L

LEFNADSTECKNING.

finna nodiga och verkställbara, men erinrades tillika, att
för oundgängliga förbättringar af flottans utrustning och
materiel, för gevärs anskaffande och arméens nödtorftiga
utredning erfordrades minst en million rdr. För öfrigt
nämndes icke ett ord om de medel och utvägar, som för
dessa utgifters och bristers betäckande kunde vara att
vidtaga, hvilket allt således öfverlemnades till statsutskot-
tets och riksdagens godtfinnande och uppfinningsförmåga.
Samma, med den nya regeringsformens ordalydelse fullt
öfverensstämmande, passivitet med hänsyn till reglerings-
och beskattningsplanen framträdde äfven i den proposition
af d. 23 Aug., hvarigenom K. M. till riksdagen öfverant-
vardade bränvinslagstiftningen, hvarutinnan endast en lindrig
antydan gafs om önskvärdheten af tillåtelse till bränvins-
bränning, men intet yttrades om beskattningen. För öfrigt
inskränkte sig finanssekreterarens uppgift hela riksdagen
igenom till anmälande af de inträffande behof, som kräfde
medgifvande och anslag af riksdagen. Den 26 Juli erin-
rades ständerna genom nåd. proposition derom, att, alldeles
oberoende af statsbristen för 1810, statskassan fortfarande
vore i behof af det förskott å 250,000 rdr i veckan från
riksbanken, hvarmed alltsedan statshvälfningen alla utgifter
varit bestridda, och att intet annat hypotek för detta för-
skott kunde lemnas än en förskrifning på kronans domäner.
Förskottet beviljades, men panten förklarades obehöflig,
då tullintraderna redan voro förskrifna. Några veckor der-
efter underrättades ständerna af K. M:t, att statsverket
icke heller kunde undvara den hälft af tullintraderna, som
blifvit till hypotek åt riksbanken förskrifven, och i anseende
till behofvet blef genast denna statskontorets tillgång fri-
gifven. Sedan någon tid derefter särskilda mindre anslags-
behof för riksdagen anmälts, synas regeringen och stats-
kreteraren för finansärenden icke hafva varit i någon mån
af de egentliga finansfrågorna besvärade.

Riksdagens statsutskott lärer emellertid hafva haft
någon känsla deraf, att en dylik sträng arbetsfördelning
mellan statsmakterna icke vore så alldeles naturlig, ty det
FINANSPLANEN 1809 — IO.

LI

framkom redan vid början af sitt stora och maktpåliggande
värf, d. 14 Augusti, med det förslaget, att ständerna skulle
hos K. M:t anhålla, att han täcktes befalla »vederbörande
embetsmän att inkomma med sitt förslag till den finans-
plan, de ansåge tjenligast och bäst svarande mot ändamålet
att fylla behofven, utan att beröfva undersåtarne det nöd-
vändiga eller hindra näringarnas uppkomst.» Men stän-
derna delade icke en sådan uppfattning. På riddarhuset,
der diskussionen i frågan fördes något på sidan om ämnet,
bifölls väl utskottets framställning, likaså hos presteståndet;
men borgareståndet fann en dylik vädjan till konungen
innefatta ett för framtiden möjligen vådligt afsteg från
regeringsformens tydliga föreskrift »att det tillkomme stän-
derna och dessas statsutskott att för statsverkets behof
utse möjliga och nödiga tillgångar», och sedan bondestån-
det häruti förenat sig, var frågan förfallen. Denna stränga
tolkning af grundlagens föreskrifter, som i statsskickets
första skede beröfvade konungens finansielle rådgifvare all
egentlig inverkan på statsregleringen i dess helhet, var
emellertid mer än eljest förklarlig i en tidpunkt, då finans-
planen väsentligen bestod i uppgörelser med riksbanken
och riksgäldskontoret, tvenne verk, hvilkas sjelfständighet
riksdagen numera ängsligt bevakade.

Det märkvärdiga kapitel af vår finanshistoria, som om-
fattar 1809—10 årens stats-, banko- och riksgäldsreglering
hör i följd häraf i sjelfva verket föga till Hans Järtas
historia. I uppgörandet af den finansplan, som kom att
befästa statsverkets nära samband med banken och sålunda
gaf uppslaget till den öfverdrifna sedelutgifning, hvilken
20 år senare framtvang realisationen, har han visserligen
icke deltagit. Dock synes han icke hafva varit främmande
for det åskådningssätt, som grundlade denna tingens ord-
ning. Att han icke hörde till dem, som framför allt annat
fruktade vådorna af bankens anlitande och det dåvarande
kreditsystemets utveckling, visar det å hans föredragning
framlagda förslaget till bankens deltagande i Göta-kanal-
diskont och det af honom utfärdade reglemente för samma
LII

LEFNADSTECKNING.

diskont. Järta har sannolikt i kanalförslaget redan vid
denna tid sett en stor politisk angelägenhet, vid hvars
genomförande man icke finge räkna så noga med tillgån-
garna eller med de finansiela grundsatserna.1)

Äfven i ett annat hänseende har Järta åtminstone in-
direkt kommit att inverka på riksdagens finansreglering
— ehuru det ej är fullt klart, huruvida han dervid handlat
efter en bestämd plan. Många år senare uppträdde han som
en principiel motståndare till det system af fonderade stats-
lån, 2) hvars antagande år 1809 troligen kunnat gifva stadga
åt våra finanser och förekomma bankens senare obestånd;
huruvida han år 1809 hyllade samma åsigter är icke be-
kant, men det vill dock synas, som om det berott på
något annat och mera än några smärre formfrågor, att
verkställigheten af riksdagens i detta syfte fattade beslut
så länge fördröjdes. Med denna ganska märkliga sak, för
hvilken Järta af ovänner undfick förebråelser, förhöll sig i
korthet sålunda.

Den i ekonomiskt hänseende vigtigaste och mest in
tressanta företeelsen vid 1809 års riksdag var den strid

1) Man igenkänner i detta för 1809 års finansiela förhållanden
minst sagdt djerfva förslag samma heroiska uppfattning af kanalens nöd-
vändighet och »oberäkneliga» nytta, som många år senare (1821 och 1822)
Järta uttalar i bref till Platen, der han säger om kanalen; »Lyckligtvis
står den som en orubblig pelare till ett monument, att ännu finnes in-
dividuel svensk härdighet, kraft och känsla för annat än bankosedelns
värde», och en annan gång med en återblick på 1810 års beslut: »Hvil-
ket nationelt verk befästade så i Europas ögon den nya sakernas ord-
ning, och hvilket bevis på en uppväckt allmän nationalanda var mera
framlysande än den öfver beräkningen dubbelt stora aktieteckningen?
Hade man väl, detta förutan, låtit det lilla Sverige på allvar handla
sjelfständigt under det allmänna våldssystemet? Och hvilken vördnads-
bjudande storhet framstälde icke då svenska nationen, när den efter att
hafva förlorat nästan allt annat af Ehrensvärd än hans namn, lemnade
Platen tillfälle att gifva sitt åt kommande generationer, förmäldt med
ett storverk af ojemförligt vidsträcktare åsyftning och midt i riket bättre
bevaradt än Sveaborg». (Exc. Grefve B. B. v. Platens brefsaml. i kongl.
biblioteket, der åtskilliga bref af Järta finnas bevarade.)

2) I en uti Svenska litteraturföreningens tidning 1833 n:r 37—41
införd, med H. J. signerad, recension af M. Björnstjernas genom C. A.
Agardh öfversatta skrift om den »Engelska statsskulden». Järta ingår
der i ett försvar för besluten att betäcka statsutgifterna med bankolån
och angifver riktigt de omständigheter, som bidrogo att senare förvärra
bankens ställning; han upprepar ock emot förslaget till en fonderad stats-
skuld samma skäl, som 1810 anfördes af bergsrådet Rothoff (från Falun).
FÖRSLAGEN ATT UPPTAGA STÅENDE LÅN.

LUI

som utkämpades mellan två motsatta system för regleringen
af de genom kriget förstörda finanserna. Statsutskottet
intog genast från början, i ett betänkande af d. 14 Augusti,
sin ställning i frågan med ett förslag om upptagande af
inrikes lån i tvenne olika former, dels med 10 års amor-
tering och .5 % ränta, dels i perpetuella räntor å 7 %.
Idéen var Schulzenheims, hvilken redan vid 1800 års riks-
dag framkastat den samma; den var äfven varmt förordad
af den gamle Liljencrantz, som kände vådorna af det för-
föriska sedelutgifningssystemet och förstod, huru de skulle
förekommas. De hufvudsakliga skälen för detta förslag voro,
att då statsbehofven omöjligen kunde med ens fyllas genom
beskattning, man af två onda ting måste välja det minst
vådliga; att lånesystemet väl vore för framtiden betungande
men tillika betryggande för den finansiella ställningen, då
deremot den hittills använda utvägen, att betäcka utgifterna
genom utgifvande af räntefria banksedlar, lätteligen kunde
medföra vidtgående rubbningar i allmänna rörelsen och icke
utöfver en viss gräns kunde fortsättas. Hos ridderskapet
och adeln syntes denna sunda och välbetänkta finanspolitik
möta rätt mycket erkännande och vann, efter en återremiss,
dess bifall utan votering.

Men inom bondeståndet gjorde sig en annan upp-
fattning gällande: man räknade här genast ut, att 7 %
räntor på 4 mill, skulle inom 14 år utgöra 4 millioner och
kapitalet ändock vara oguldet, och sedan frågade man:
hvarför låta enskilde kapitalister få en så stor vinst, då
»banken» kan få den samma? hvarför betala 7 % ränta åt
enskilde, då banken kan lemna samma summa för 2 %
ränta och 5 % kapitalaf betalning, och riket varda qvitt sin
gäld? hvarför betala hög ränta, då man mot låg eller ingen
ränta kan erhålla bankosedlar? Hvarför i allmänhet låna
och »sätta staten i skuld», då man kan betala utgifterna
med något som icke alls ser ut som lån: med sedlar, som
allmänheten tager för mynt? Hvarför låna och »draga
kapital från näringarna», då man kan hjelpa sig med ban-
LIV

LEFNADSTECKNING.

kens sedelutgifning, hvilken efter hvar mans egen erfaren-
het sätter nytt lif i alla näringar?

Sammanställningen af dessa satser var för bondestån-
det så förförisk, att statsutskottets förslag först afslogs
och, då det några veckor senare återkom, bordlades till
behandling i samband med statsregleringen. Samma upp-
skof vidtogo de begge andra ofrälse stånden. Stats- och
bankoutskotten trodde sig visserligen böra på det allvar-
ligaste försäkra, att det för banken var högst betänkligt,
ja vådligt att på detta sätt öka vår sedelstock, att den
tvärt om borde förminskas, men det hörde till sekretessens
förbannelse, att dylikt ej kunde sägas annorledes än i all-
männa fraser, och att riksdagen tolkade dessa efter beqväm-
lighet och tycke. Man gjorde sig derför ej brådtom; hösten
förlopp, och året 1810 ingick utan reglering af de sväf-
vande skulderna. Under tiden måste banken faktiskt fort-
fara att utsläppa sedlar till statsutgifternas bestridande,
och när slutligen statsregleringsplanen förekom, måste stats-
utskottet i sitt förslag inskränka inrikes lånen till ett slags
supplementaråtgärd. Efter åtskilliga svårigheter enades ändt-
ligen inemot slutet af riksdagen stånden deruti, att om de
inrikes lånen skulle på försök utfärdas kungörelse, och att till-
fälle till anteckning för dessa lån skulle vara öppet sex
veckor efter kungörelsen; men för den händelse derigenom
ej åsyftadt lånebelopp blefve fyldt, fick banken hålla till
godo med att ensam bära bördan af statsverkets för-
nöjande, — allt emot löftet om framtida amortering genom
de successivt ingående ganska betydande bevillningarna.

Besluten härom fattades i slutet afFebruari och delgåf-
vos både riksgäldskontoret, hvilket erhöll förständigande
att uppgöra förslag till obligationer, annuitetsregister och
qvittensböcker, och K. M:t, hos hvilken riksdagen anhöll om
kungörelses utfärdande rörande dessa lån. I riksgäldskon-
toret var allt färdigt under Mars månad; men då ingen kun-
görelse från K. M:t utfärdades, togo sig riksgäldsfullmäk-
tige friheten att tillkalla statssekreteraren för finansären-
den såsom konungens ombud för att erhålla upplysning
JÄRTA OCH LÅNEFÖRSLAGEN 1810.

LV

i detta mål. Järta infann sig hos fullmäktige d. 19 April
och utlofvade, att riksdagens båda skrifvelser — den
ena var riksdagsbeslutet — i detta ärende skulle under
följande vecka föredragas. Maj och Juni gingo förbi, Juli
månad kom, och ännu afhördes ingen kungörelse från
Kongl. Maj:t. Då tillkallade riksgäldsfullmäktige å nyo
statssekreteraren. Nu fingo de det svar, att sedan ärendet
för K. M:t föredragits och kungörelsen bifallits — detta
hade skett redan den 9 Maj —, hade statssekreteraren
vid derpå följande »projektering» af denna kungörelse
stött på formella betänkligheter emot åtskilliga af riks-
dagssskrifvelsens bestämmelser, hvilka afsågo dels att
tiden för låneanteckningen vore för de olika lånen olika
bestämd, dels att der saknades stadgande om rättig-
heten för långifvares målsmän och rättsinnehafvare att
utfärda transport på fordringsbeviset. Statssekreteraren
uttryckte derför som sin åsigt, att kungörelsen om de
båda lånen, » fall den nu borde utfärdas», borde redigeras
»med mera afseende på riksens ständers ändamål och på
möjligheten att verkställa deras föreskrifter, än på skrif-
velsens ordalag» — hvarom allt han dock först ville vara
med riksgäldskontoret ense.1)

Så långt hade saken kommit den 23 Juli, och då
hade man redan begynt afresa till urtima riksmötet i Öre-
bro. Fullmäktige, som förut visat sig särdeles angelägna om
slut i detta ärende, lade nu statssekreterarens skrifvelse
på bordet, och jag har ej kunnat finna, att den seder-
mera af dem behandlats eller besvarats. Men vid riks-
dagen upptogs frågan genom en statsutskottets skrifvelse
af d. 21 September, hvari, med förslag om en mindre
jemkning i det förra beslutet, hemstäldes, att riksdagen
ville hos K. M:t anhålla, att den begärda kungörelsen
måtte »med görligaste första» utfärdas. Då inträffade, att
vid betänkandets föredragning bergsrådet Rothoff i
borgarståndet afgaf ett vidlyftigt och väl affattadt memo-

1) Protokollen hos riksgäldsfullmäktige Mars-Juli 1810.
LVI

LEFNADSTECKNING.

rial, hvaruti, under anförande af alla de skäl som kunde
mot stående lån anföras, yrkades — det förra riks-
dagsbeslutets upphäfvande. Och se, häruti förenade sig
utan gensägelse alla stånden, hvarigenom hela denna
vigtiga del af 1809 års finansplan förföll, hela krigskost-
naden och statsbristen kastades uteslutande på banken;
och dermed befästades för den närmaste framtiden det
missbruk af banksedelutgifningen, som sedan skulle drifvas
till en så olycksbringande utveckling.

På tal om Järtas förhållande till riksdagen må äfven
i korthet omnämnas en af de mera uppseendeväckande
händelserna under hans statssekreteraretid, hans uppträ-
dande mot den bekante riksdagsmannen Per Persson Oxel-
berg. Denne, som var ombud för Karlskoga bergslag,
hade under 1809 — 10 års lagtima riksdag gjort sig känd
som en särdeles djerf och fritalig representant, fruktsam
på förslag till afhjelpande af rikets nöd, ifrig att bekämpa
alla privilegier — under uttryckligt förbehåll för bergs-
lagsprivilegiernas helgd —, sträng i tadlet af embets-
mannaväldet och derigenom ganska inflytelserik inom
ståndet, ehuru visserligen icke i allo målsman för stånds-
brödernas tänkesätt och stundom utsatt för deras starka
misshag. Den betydliga skilnad i stil och tankegång,
som. skönjes mellan olika af honom framlemnade me-
morial, ådagalägger tydligt nog, att en del af dem voro
af någon skrifkunnig vän författade, och dessas beskaf-
fenhet och syfte gifva godt stöd åt det allmänna ryktet,
att vännen var C. A. Grevesmöhlen. Denne synes hafva
begagnat Oxelberg både för att i vissa frågor till rege-
ringens tjenst spränga bondeståndet och för att befordra
egna politiska åsigter eller enskilda hämndplaner. Så var
Oxelberg hufvudmannen inom bondeståndet för anfallen
mot enväldets högre embetsmän, i synnerhet emot S.
af Ugglas, hvars ofärd Grevesmöhlen aldrig tröttnade
OXELBERGSKA MÂLET 1810.

LVII

att planlägga. På hösten 1809 föranledde Oxelberg ge-
nom grundlagsvidriga yrkanden härutinnan särdeles obe-
hagliga uppträden inom ståndet och framkallade både en
bestraffande skrifvelse från K. M:t och en propositions-
vägran från talmannen. Vid 1810 års urtima riksdag för-
nyade Oxelberg, ehuru i annan form, sitt anfall mot
Ugglas, då han i ett memorial af d. 30 Augusti rörande
magasinsinrättningen, hvars ordförande Ugglas var, bland
annat yttrade, att denna inrättnings »direktion hittills
varit ett merkantiliskt kollegium, hvars medlemmar, i
liaison med den öfriga handelssocieteten, handlat med
statens pengar som ett förlag och strukit vinsten i egna
fickor på både statens och näringarnas bekostnad och
dessutom af den förra dragit de största löner på köpet».

Detta angrepp mot offentliga embetsmän tog Järta
särdeles hett, och i konselj på Örebro slott d. 10 Sept,
begynte han sin föredragning med en anmälan af detta
i bondeståndet upplästa och derefter till trycket befor-
drade memorial, till hvilken anmälan han sade sigvara föran-
låten ej blott såsom föredragande af de mål och ärenden
som röra magasinsinrättningen, utan äfven »som embets-
man och medborgare, hvilken vore skyldig att anmärka
sådant, som syntes honom kränka rikets grundlagar».
Efter att hafva betecknat memorialet såsom »innefattande
ett lagstridigt klander af direktionens åtgärder jämte
äreröriga beskyllningar mot dess ledamöter, hvilka, från-
varande från riksdagen ej egde tillfälle att till sin heders
försvar åkalla K. M:ts rättvisa» fortsatte han sålunda:

»Då regeringsformen uti 90 § stadgar, att under riksens
ständers eller deras utskotts öfverläggningar och pröfning icke
må, uti något annat fall eller på annat sätt, än denna grund-
lag bokstafligen föreskrifver, komma frågor om regerings- och
domaremakternas beslut, eller om verkställigheten af någon
lag, författning eller inrättning, och då samma lag på intet
ställe hvarken bokstafligen eller efter en, med dess ande för-
enlig, tolkning medgifver någon riksdagsman att under sitt
stånds öfverläggning bringa, eller något stånd att upptaga ett
sådant klander å verkställigheten af en allmän inrättning, som
LVIII

LEFNADSTECKNING.

det Oxelberg emot spanmåls-direktionen sig tillåtit, så bör jag
förmoda, att det hedervärda bondeståndet icke emottagit Oxel-
bergs memorial, sedan dess innehåll blifvit kändt. I sådant
fall lärer detta ibland allmänheten utspridda memorial icke
kunna anses annorlunda än som en enskild skrift, hvarför
Oxelberg såsom författare, utan skydd af sin riksdagsmanna-
rätt, må lagligen ansvara.

Skulle åter, emot min förmodan, det hedervärda bonde-
ståndet hafva emottagit oftanämnda memorial, så vågar jag
underdänigst hemställa, om icke Eders Kongl. Maj:t, efter in-
hemtad upplysning derom, täcktes i nåder vidtaga de mått och
steg, som Eders Kongl. Maj:t till bevarande af grundlagarnas
helgd kan finna nödiga och lämpliga.

Ehvad Oxelbergs angifvelse emot spanmåls-direktionens
ledamöter blifvit af bondeståndet till pröfning upptagen eller
icke, bör, efter min öfvertygelse, den samma jämte hans öfriga
oförsynta yttranden till laglig åtgärd vid laglig domstol befor-
dras. Förmår Oxelberg bevisa hvad han anfört, att spanmåls-
direktionens medlemmar handlat med statens penningar såsom
ett förlag och strukit vinsten i egna fickor på både statens
och näringarnas bekostnad, och dessutom af den förra dragit
de största löner på köpet, så är det af yttersta vigt för statens
rätt och allmänna magasins-inrättningens framtida bestånd, att
ett sådant missbruk upptäckes och bestraffas. Förmår han
det icke, så är det för lagarnas verksamhet, för styrelsens
aktning och för hvarje embetsmans tillfredsställelse lika ange-
läget, att på hans grofva ohemula beskyllning följer äreskän-
darens lagliga straff. Om i följd af regeringsformens no §
det fordras, innan Oxelberg vid laglig domstol må tilltalas för
sin angifvelse och sålunda till bevisning deraf anmanas, att
bondeståndet det medgifver, så är jag förvissad, att detta,
hedervärda stånd, dertill af Eders Kongl. Maj:t uppfordradt,
enhälligt fattar ett sådant beslut, äfvenså nödigt för ståndets
eget anseende som för rättvisans bestånd.

Det är icke af enskild tillgifvenhet till allmänna magasins-
direktionens ledamöter, som jag funnit mig böra i underdånig-
het tillstyrka ett lagligt behandlande af Oxelbergs angifvelse
emot dem. Det är statsförfattningens upprätthållande, det är
lagarnas helgd, det är hvarje embetsmans rätt till heder och
medborgerligt anseende, som jag trott mig böra i underdånig-
het yrka. Visserligen beror det icke af en enskild man, sådan
som Oxelberg, att genom obevista beskyllningar, lika grofva i
uttryck som i mening, missleda en upplyst och rättsinnig all-
mänhets omdöme öfver en redlig embetsmans handlingar. Men
OXELBERGSKA MÅLET l8l0.

LIX

om sådana beskyllningar kunna emot grundlagarnas tydliga
förbud obehindradt i rikets lagstiftande församling framställas
af nationens ombud; om äreskändaren skyddas under lagstif-
tarens helgd; om lagskipningen är vanmäktig att emot folk-
representantens smädelser skydda embetsmannen och den en-
skilde medborgaren; så har regeringssättet redan urartat ifrån
frihet till sjelfsvåld, och måste förr eller senare af en kraftig
arm återföras till envälde;- så skola embetsmän med heders-
känsla och fosterlandsnit icke längre uppoffra sitt lugn och
sin förmåga till ett laglöst samhälles tjenst; så skall de all-
männa ärendenas vård slutligen endast kunna öfverlemnas åt
personer, hvilka icke hafva någon heder att förlora, icke någon
själskraft att fruktlöst använda till lagarnas och samhällsord-
ningens försvar.

För min del vågar jag underdånigst förklara, att om,
emot min förmodan, riksdagsmannen Oxelbergs, på ett lag-
stridigt sätt anförda, beskyllningar emot de flere Eders Kongl.
Maj:ts embetsmän, som blifvit kallade till ledamöter af all-
männa magasins-direktionen, icke lagligen blefve beifrade, nöd-
gades jag anse mig icke längre kunna utöfva den embetsbe-
fattning, som Eders Kongl. Maj:t nådigst behagat mig anförtro
och jag med uppoffring af enskilda fördelar emottagit, under
ett ömsesidigt förutsättande af rikets konstitutionella och bor-
gerliga lagars helgd.»

K. M:t biföll denna hemställan och aflät, under Järtas
kontrasignation, en skrifvelse till bondeståndet, hvaruti K.
M:t dels äskade, att i kraft af R. F. 90 § bondeståndet, sedan
innehållet af berörda memorial blifvit kändt, icke måtte
det samma mottaga, eller, om det redan blifvit emottaget,
icke i någon öfverläggning derom ingå, — dels förklarade
sig finna, att Oxelbergs angifvelse mot direktionen »borde
till lagligt beifrande och domstol hänvisas, der det vore
Oxelberg obetaget att sin angifvelse i bevis leda». Men
»innan vidare åtgärd i målet företoges, ville K. M:t lemna
bondeståndet tillfälle att enligt 110 § R. F. medgifva, att
Oxelberg må lagligen tilltalas äfven derför, att han i
bondeståndets plenum först uppläst det ifrågavarande
memorialet, hvilket han sedermera låtit trycka och så
medelst utom kretsen af rikets ständers uppmärksamhet
och omdöme utspridt sin beskyllning och sina öfriga
oförsynta yttranden».
LX

LEFNADSTECKNING.

Detta yttrande och denna åtgärd äro för Järta karak-
teristiska nog. Man igenkänner deri den synnerliga öm-
tålighet för hvarje öfvergrepp af riksdagen på förvaltnin-
gens område, som var ett af hufvuddragen i hans politiska
åskådningssätt, och som sedermera mången gång kom
honom att af R. F:s 90 § göra en nog vidsträckt tillämp-
ning. Man märker förkärleken för kraftyttringar, som.
gingo utom de alldagliga formerna för allmänna ären-
dens behandling. Slutligen framträder äfven hotet att
afgå från embetet, denna gång tydligen riktadt mot
riksdagen, sedermera mer än en gång afjärta upprepadt
och verkstäldt i olika embetsbefattningar. Det är egen-
domligt, att denne principielle motståndare till allt hvad
ministerstyrelse och parlamentarism heter, är den svenske
statsman, som först och mest användt en af det hatade
systemets vigtigaste principer.

Den ovanliga företeelsen af ett kungligt initiativ till
den obestridligen äreröriga smädelsens beifrande var det
märkligaste i detta mål; åtskilliga uttryck i skrifvelsen
kunde dessutom gifva fog till den anmärkningen, att
K. M:t syntes nog litet hafva gjort tilltalet mot Oxelberg
beroende af det medgifvande, hvilket han icke »begärde»
utan endast »gaf bondeståndet tillfälle» att lemna. Men
om häruti låg en viss brist på hänsyn för ståndets hand-
lingsfrihet, 1) måtte ståndet sjelft icke hafva varit nog
finkänsligt att upptäcka den samma, ty utan anmärkning
och utan någon i protokollet synlig diskussion öfver

1)	Det kungliga brefvet framkallade till Oxelbergs försvar en skrift
benämnd: »Oväldiga tankar angående herr statssekreteraren Järtas åtgärd i
frågan om riksdagsmannen Oxelbergs memorial» etc. hvilken är så skick-
ligt och elakt skrifven, att man väl kan tro det allmänna rykte, som
uppgaf Grevesmöhlen som författaren. Der framhölls bl. a. den ofvan
anförda anmärkningen, men härpå svarades — troligen afjärta sjelf — i
en motskrift »Undersökning om oväldigheten af de s. k* oväldiga tan-
kar etc.», att formen för statssekreterarens och K. M:ts framställning
var ren artighet mot ståndet, då man ej kunde skickligen förutsätta
annat, än att ståndet skulle vara af samma tankar med konungen i ett
mål, der hans framställning var grundad på lagens klara bokstaf. En
ny motskrift »Anmärkningar mot undersökning etc» upptog dessa och
öfriga punkter med lika skärpa. Skriftvexlingen väckte stor uppmärk-
samhet.
OXELBERGSKA MÅLET l8l0.

LXI

sjelfva frågan, beviljades det äskade medgifvandet. Oxel-
bergs medhållare synas hafva varit särdeles modfälde,
då de icke en gång kunde genomdrifva en votering. 1)
Oxelberg fann också efter någon besinning för godt att
söka afvärja slaget genom bedyranden, att han sjelficke
förstått hvad han skrifvit och att han med »direktions-
ledamöternas egna fickor» hvari de stoppat vinsten,
icke menat deras »egna» fickor, utan inrättningens kapital-
fond. Men bondeståndet lyssnade icke härtill, utan medgaf
»enhälligt» hans lagförande efter riksdagens slut. Oxel-
berg blef, efter åtal genom justitiekanslerens försorg, i
alla tre instanserna dömd till ganska hårdt straff.

1)	Protokollet visar, att då den Kongl. skrifvelsen den 12 September
i ståndet föredrogs, begärde Oxelberg ordet och anhöll att få uppläsa ett
memorial, hvilket beviljades, sedan dock flere af ståndets mest framstående
ledamöter betygat, att de varit utan kännedom om Oxelbergs oskickliga
förfarande, och Per Persson yrkat, att saken genast skulle afgöras, då »ståndet
länge nog hört Oxelbergs ovett». Detta hans första memorial var bittert och
der åberopades främst riksdagsmannens oafytterliga rätt att »anmäla fel hos
embetsmän». Frågan bordlades. I påföljande plenum d. 13 September in-
lemnade Oxelberg, under anhållan att få taga sitt förra memorial tillbaka,
ett nytt, som, hållet i en helt annan ton, hufvudsakligen afsåg att visa,
huru de anförda uttrycken icke varit så illa menade. »Jag förklarar hög-
tidligen». säger han slutligen, »att jag känner en verklig oro öfver den olyckan
att hafva blifvit så illa förstådd. Till enfaldigheten af mitt stånd torde
alla dessa yttranden få hänföras». Der förekommer ock den i texten åbe-
ropade förklaringen af de äreröriga uttrycken. — Ståndet synes emellertid
hafva varit föga gynsamt stämdt emot Oxelberg, och flera ledamöter yttrade,
att om memorialförfattaren var så oskyldig, som han menade, borde ståndet
icke hindra, att han fick sin oskuld uppdagad vid laglig domstol. Det
enda yrkande, som möjligen kunde hafva afsett Oxelbergs fördel, var Hyc-
kerts, att beslutet borde fattas först efter votering, till utrönande, huruvida
enligt R. F. ilo å fem sjettedelar af ståndet deri instämde. Sex leda-
möter förenade sig med Hyckert häruti. Men då propositionen på medgif-
vande af Oxelbergs »lagförande efter riksdagens slut», blef »enhälligt besvarad
med ja», anmärkte sekreteraren, att ståndets beslut, hvarmed äfven de
sex som yrkat votering förklarat sig nöjde, »således vore att anse som fat-
tadt af sex sjettedelar eller hela ståndet», hvilket bejakades. Vid juste-
ringen återväcktes frågan, om votering bort ega rum, då Hyckert ytterligare
anmärkte, att han icke vore oense med ståndet om dess beslut, men en-
dast om den lagliga formen för dess fattande, och Oxelberg anhöll att få
hos konstitutionsutskottet väcka fråga om rätta förståndet af 110 g. På
hans enskilda memorial derom synes dock utskottet ej hafva afgifvit
något svar.
LXII

LEFNADSTECKNING.

»Bland mina glada minnen» skrifver Järta 15 år efter
denna tid1) »är det af den första handels- och finans-
expeditionen. Den utgjorde en famille, som hos sin chef
såg blott den goda viljan och ursäktade svagheterna. En
man, med den förmåga som Skogman, hade kunnat blifva
besvärlig för en statssekreterare, så oerfaren som jag då
var. Men han understödde mig redligen och gjorde mig
ofta uppmärksam på förseelser, som jag begick vid före-
dragning och eljest... Han var min gesäll och såsom
det ofta händer, dugligare än mästaren. Nu då jag afsagt
mig burskapet, erkänner jag, utan tillgjord blygsamhet,
honom för en mycket skickligare mästare än jag var eller
kunde blifva. Måtte samma esprit, som mera i denna ex-
pedition än i andra bibehållit sig, allt mera upplifvas.»
»Famillen» som erhåller af sitt forna öfverhufvud dessa
vitsord, bestod utom protokollssekreteraren Skogman, som
1824 blef expeditionens chef, af Valerius, hvilken Järta
genast vid sitt tillträde begärde till förste expeditionssekre-
terare, af Beckmark såsom andre expeditionssekreterare, af
ännu en protokollssekreterare, en registrator, två kanslister
och fyra kopister.

Men den nya expeditionen var ännu mot slutet af
1810 icke fullständigt »formerad», och den var sämre af-
lönad än de flesta embetsverk äfven i denna tid af ytter-
ligt knappa lönevilkor. Den ene expeditionssekreteraren,
Valerius, uppbar i expeditionen ingen lön, den andre, Beck-
mark, en kopistlön, 66 rdr b:co samt 100 rdr b:co på in-
dragningsstat ; de två protokollssekreterarne och registra-
torn 333 rdr b:co, de två kanslisterna 100 rdr b:co
och en kopist 66 rdr b:co — de två återstående ingen
lön. Statssekreteraren sjelf åtnjöt 1600 rdr b:co jemte
ett mindre arvode såsom ombud i tullarrende-societeten2)

1)	Till Beskow d. 27 Mars 1827.

2)	Bankoriksdalerns medelkurs på Hamburgerbanko var 1810 70 sk.
och 1811 112 sk. i st. för 48 sk., så att en lön af 100 rdr b:co motsva-
rade 1810 omkr. 260 kr, 1811 omkr. 170 kronor i vårt mynt. Lönevil-
koren för finansexpeditionens tjenstemän inhemtas dels af konceptstaterna

i statskontoret dels af statsrådsprotokollet d. 19 Dec. 1810.
HANDELS- OCH FINANSEXPEDITIONEN 1809---IO. LXIII

Lönerna förbättrades under senare hälften af 1810 med
331/3 proc., men för de dyra lefnadskostnaderna i Stock
holm voro de ändock, vid bankosedelns jemt fallande
värde, ytterligt otillräckliga, och af sålunda aflönade tjenste-
män kunde chefen knappt utkräfva allt det arbete, som
för en nyorganiserad expedition var af nöden. Arbetet var
visst ej ringa: åtminstone 1811 var antalet af de till expedi-
tionen inkomna mål ungefär lika stort som i finansdeparte-
mentet på 1880-talet. Härtill kom, att uti det nydanade
statsskickets första kritiska skede, och under de heta riks-
dagsstriderna, konungens rådgifvare måste — på helt annat
sätt än den förra envåldskonungens tjenstemän — egna sitt in-
tresse åt stora politiska frågor, hvilka helt naturligt drogo tan-
kar och tid från löpande ärenden1). Knappt hade lagtima riks-
dagen hemförlofvats och dess talrika skrifvelser föredragits
till afgörande eller remiss2), så kommo omtankar och bekym-

1) Här ofvan äro anförda ett par exempel, huru Järta offentligen
framträdde som föredragande i politiska ärenden, som ej kunde hänföras
till handels- och finansexpeditionen. I grundlagsfrågor, såsom t. ex. den
om den nya riksdagsordningen, inhemtades ock hans tankar. Huru han
deltog äfven i fackfrågor hörande till helt andra expeditioner än hans
egen, framgår deraf, att han t. ex. skrifvit konungens diktamen den II
Jan. 1810 i fråga om den af riksdagen beslutade lagförändring, hvar-
igenom äktenskap mellan syskonbarn skulle varda tillåtna. Det med
Järtas hand skrifna exemplaret finnes å k. biblioteket.

2) Uti de stridsskrifter som utkommo med anledning af Oxelbergska
målet framkastades mot Järta ganska skarpa beskyllningar för långsam-
het i ärendenas handläggning. Oxelberg sjelf ingaf d. 22 Sept. 1810 till
K. M:t en, kort derpå till trycket befordrad, ansökan om utbekommande
af magasinsinrättningens räkenskaper och inpassade deri åtskilliga utfall
mot Järta, om hvilken det heter, att han »af hela riksdagsbeslutet nästan
ingenting expedierat», att »alla mål ännu ligga ovidrörda» 0. s. v. Osann-
färdigheten af denna beskyllning ådagalägges lätt af statsrådsprotokoll
och diarier, som visa, att just riksdagens skrifvelser omedelbart föredra-
gits till afgörande eller vederbörlig remiss. Undantag göra blott den
ofvannämnda om de perpetuella lånen samt en uti riksdagsbeslutet in-
taget begäran om tullsatsernas allmänna utgörande i vexlar eller i sedlar
efter månadskurs, hvilken hvarken 1810 eller under de följande åren
synes hafva ledt till någon åtgärd. Det var också, såsom af stridskriften
»Oväldiga tankar» etc. samt af åtskilliga utfall i »Askådaren» framgår,
just dessa begge mål som Grevesmöhlen afsåg med sina påminnelser,
jemte frågan 'om anslag till protok.-sekr. Borgs institut för döfstumma
och blinda, hvilken Järta remitterade till statsberedningen och som seder-
mera vid 1810 års riksdag förföll. Det var i öfrigt ingalunda de stora frå-
gorna som fingo vänta på Järtas handläggning, och ehuru man med skäl kan
säga, att expeditionen af mindre löpande ärenden var under året 1810 något
försenad, så låter sig detta förhållande af omständigheterna väl förklaras.
LXIV

LEFNADSTECKNING.

mer för nytt tronföljareval, för oroligheterna i Stockholm,
för urtima riksdag i Örebro. Järta följde konungen till
detta märkliga riksmöte och deltog utan tvifvel lifligt i
dess maktpåliggande ärenden, pä samma gång han hade
att öfvervaka de kinkiga handelsförhållandena i Göteborg.
Och knappt var ny tronföljare vald, förr än frågorna om
krig eller fred, om rikets existens och handelsförbindelser-
nas betryggande påkallade finans-statssekreterarens upp-
märksamhet i så hög grad, att det icke kan väcka någon
förundran, att smärre frågor om pensionsansökningar, ne-
derlagsrätt och tullbehandling under dessa månader fått
vidkännas något uppskof.

Af Järtas administrativa verksamhet under den korta
tid han förvaltade statssekreterareembetet framstå sär-
skildt hans bemödanden för upprätthållandet af Sveriges
handelsförbindelser med England under en tid, då om-
ständigheterna tvungo regeringen att spärra sina hamnar
för dess fartyg och varor. Kontinentalsystemets anta-
gande var ett vilkor för freden med Ryssland af den 17
Sept. 1809, och detta fredsvilkor skärptes ytterligare ge-
nom freden i Paris d. 6Jan. 1810. Sverige var då beroende
af kejsar Napoleons vilja, och ständigt utsatt för hans
misstänksamma uppmärksamhet, hade regeringen intet
annat val än att underkasta sig de från Paris utgångna
befallningarne ; — men å andra sidan hade det utblottade
Sveriges kuster och hela den svenska handeln allt att
befara af den fruktansvärda flotta, som under amiral
Saumarez i Maj månad 1810 infann sig i våra farvatten.
Det gälde då att, på samma gång man afväpnade kej-
sarens vrede genom officiella förklaringar och befallnin-
gar, under hand tillfredsställa engelsmännen genom ett
utförande af befallningarna, som var hardt nära det samma
som deras gäckande. Den svåra uppgiftens lösning till-
kom landshöfdingen i Göteborg grefve A. v. Rosen, men
för sina åtgärder fick han, enligt af K. M:t utfärdad in-
struktion, hänvisning att hemta närmare föreskrifter af
statssekreteraren för handels- och finansärenden, på hvars
JÄRTA UPPRÄTTHÅLLER FÖRBINDELSEN MED ENGLAND. LXV
personliga ansvar det sålunda ankom att befordra de
kungliga befallningarna till kraftlöshet. Ansvaret var
icke så alldeles ringa i en tid, då kejsar Napoleon öfver-
allt höll vaksamma agenter för tillsynen öfver kontinental-
systemets upprätthållande, och då hans barska befall-
ningar om olydiga tjenstemäns bestraffning icke kunde
åsidosättas. Järta betraktade också sjelf detta extra-
ordinära embetsåliggande som ett af sina bästa minnen,
och när man i en senare tid klagade öfver en, genom
Göteborgs 1810 anordnade transitohandel, högt uppdrifven
varuinförsel, hänvisade han med en viss stolthet så väl
på de rika tullinkomster, hvilka denna handel i en nödstäld
belägenhet tillförde riket, som på den verkligen bety-
dande politiska fördelen af Englands bibehållna vänskap. 1)

Kom så Napoleons kategoriska fordran å en krigs-
förklaring af Sverige mot England. Under den bekym-
mersamma öfverläggningen härom d. 15 Nov. 1810 var
Järta den ende af rådgifvarne, som bestämdt afstyrkte
lydnad för denna befallning2). Han fogade sig emeller-
tid i det beslut, som fattades,och åtnöjde sig med att genom
användning af sin särskilda embetsmyndighet och på
eget ansvar motverka beslutets menliga följder för den
svenska handeln. Vid den snart derefter framträdande
frågan om medels anskaffande för kustförsvarets ord-
nande tog han åter på sitt ansvar att, med användning
af en tvetydig rättighet, dertill anordna öfverskotten af
1809 års tullmedel. Sålunda undveks att ånyo samman-

1)	Dessa förhållanden vidröras i det uti denna samling intagna em-
betsutlåtanden af d. 24 Okt. 1816 om medel till hämmande af en skadlig
yppighet. och behandlas äfven senare af Järta uti en i Upsala Correspon-
denten d. 24 och 31 Dec. 1834 intagen artikel »Moraliska betraktelser»,
hvilken, med en intressant framställning af dessa förhållanden, på det
lifligaste framhöll grefve Rosens förtjenster af deras lyckliga ordnande. Huru
det svåra uppdraget utfördes särskildt i det ögonblick, då svenska rege-
ringen slutligen tvangs att d. 17 Nov. 1810 rentaf förklara England krig,
beskrifver Järta der med stor utförlighet.

2) Konc.-protokollet till det vigtiga statsrådssammanträdet d. 15 Nov.
1810 finnes förvaradt i de Kullbergska papperen i kongl. biblioteket, med
samtliga de närvarandes egenhändigt skrifna yttranden. — Huru nära
kronprinsens åsigt öfverensstämde med Järtas, framgår afhans i Schinkels
Minnen del. 5 sid. 27 anförda yttrande före öfverläggningens början.

Färta, Skrifter. Lefnadst. 5
LXVI

LEFNADSTECKNING.

kalla den nyss hemförlofvade riksdagen, och 1812 års
konstitutionsutskott lät i sina protokoll inflyta ett gillande
omdöme öfver dettajärtas förfarande, hvilket ansågs åda-
galägga »en utmärkt sorgfällighet att sammanställa rikets
ständers rätt med brydsamma omständigheters kraf».1)

Enligt uppgift af Skogman, skulle den vändning, som
regeringens politik tog genom krigsförklaringen mot Eng-
land, hafva stadgat Järtas beslut att lemna statssekreterare-
embetet. Hans mening var dock väsentligen den samma
som kronprinsens, och äfven om han icke var i tillfälle
att känna de underhandlingar, som under hösten 1810
och vintern 1811 förberedde Carl Johans närmande till
Ryssland, kunde han så mycket mindre hafva någon anled-
ning antaga, att det aftvungna steget innebar en verklig an-
slutning till Napoleons system, som den hemliga förbindel-
sen med England under hans egna ögon fortfarande på-
gick. Grunden för hans utträde ur regeringen har an-
tagligen varit af helt annan art. Redan i Juli månad
1810 hade derom varit fråga2), obekant af hvilken anled-
ning; och det är ju möjligt, att med den nye tronföljaren,
hvilken Järta dock egnade stor personlig hängifvenhet,
något nytt skäl tillkommit som bragt beslutet till mog-
nad 3). Det är dock i sjelfva verket ganska troligt, att

1)	Statsrådsprotokollet d. 22 Febr. 1811 och konstitutionsutskottets
protokoll d. 6, 9 och 11 Maj 1812 äro af d:r Grenander meddelade i
Naumanns Tidskrift för lagskipning m. m. 1880.

2) Härom vittnar ett bref af Järta till Engeström vid denna tid,
hvaraf framgår, att något häftigt uppträde egt rum dem emellan, som
haft till följd Järtas afskedsansökan, hvilken dock togs tillbaka. Beskow
omtalar i sina Lefnadsminnen sid. 104 — dock utan att uppgifva tid-
punkten —, att fråga varit om att anställa Grevesmöhlen i kansliet,
hvarför Järta inlemnat sin afskedsansökan, som han endast på öfvertal-
ning af Wetterstedt återtagit. Då berättelsen ställes i samband med ett
yttrande af Järta, att han ville, om denna skandal inträffade, afgå för att
säga sanningen åt de »verkliga räfvarne» i konseljen, ser det nästan ut,
som om, denna afskedsansökan varit just den, som åsyftas i brefvet till
Engeström i Juli 1810.

3) Skogman angifver någon meningsskiljaktighet mellan Järta och
kronprinsen rörande operationer för vexelkursens styrande. Ett bref af
Järta till Engeström af den 8 Juni 1811 (anfördt af Tegnér i »Minnen
och anteckningar af L. v. Engeström» 2:a delen p. 185), utvisar tydligt,
att Järta var missnöjd med vissa, ej nämnda, personers växande infly-
telse hos kronprinsen, och att han var stark i dessa antipatier. Men vid
JÄRTA SOM PRIVATMAN 1811 —12.

LXVII

Järtas afgång väsentligen bestämdes af den i sträng me-
n'ng grundlagsstridiga åtgärden att förordna kronprinsen
till regent under konungens sjukdom, ty i dylika frågor
var han rigorist.

Från den 18 Mars 1811 till slutet af 1812 lefde Järta
som privatman i särdeles blygsamma vilkor. Han bosatte
sig i Falun, lifnärde sig »med möda», såsom det »passar
för en f. d. finans-statssekreterare i Sverige», och afböjde
gång efter annan anbud om anställning i statens tjenst.
Vid ett tillfälle, då han hade att besvara en dylik på-
stötning, skref han till den forne medbrodern i stats-
värfven G. af Wetterstedt ett bref, hvilket har sitt sär-
skilda intresse såsom intyg om Järtas tidiga anslutning
till 1812 års system och till unionspolitiken, och derför
förtjenar att här anföras. Det skrefs d. 12 April 1812
kort efter undertecknandet af det hemliga fördraget med
Ryssland, hvarom han således synes hafva genom Wet-
terstedt fått någon underrättelse, och lyder1):

»Det raska beslut, som vår regering nu synes hafva vid-
tagit i afseende på våra yttre förhållanden, gillar jag, under
förutsättning att det icke kunnat fördröjas åtminstone till dess
striden mellan Frankrike och Ryssland begynt. Måtte man
blott vara fullt säker derom, att den usle Alexander icke i
sista stunden negocierar hellre än slåss. Och i fall han slåss,
måtte han icke sätta sitt rikes och hela Europas öde på
en enda batalj, så svår att vinna med ryska generaler mot
de franske. Hvem kunde för några år sedan föreställa sig,
att Ryssland skulle blifva förmuren för vår stat och ännu mera
hela mensklighetens förmur mot ett gräsligare barbari än van-
dalernas, den okonstlade råhetens? Efter min föreställning om
Napoleons nuvarande belägenhet är han förlorad, om någon
rysk Cunctator-Wellington kan uppehålla hans oformliga, af
heterogena massor sammansatta, armé uti länder, som icke
länge kunna lemna näring att utsuga. Man prisar hans finan-
sers goda tillstånd ur det hufvudskälet, att han icke behöft
detta brefs original är fogad en odaterad P. M., som ådagalägger, att
skiljaktigheten mellan Järta och kronprinsen redan vid denna tid afsåg
grundsatserna för handelspolitiken.

1) Förvaras å kongl. biblioteket.
LXVIII

LEFNADSTECKNING.

söka tillflykt till något kredit-system, men just detta anser jag
som ett frö till hans undergång. Af alla tillgångar äro plun-
dringar — hvartill jag räknar öfverdrifna beskattningar — de
vådligaste, emedan de uttömma den produktiva kraften. Nu-
mera är det för sent för Napoleon att söka kreditens utvägar;
de finnas föga, och blotta försöket att anlita dem, så naturligt
för alla andra krigare, skulle yppa hans vanmakt, utan att nå-
gon vågade förtro honom den ringaste frivilliga hjelp. Der-
emot betyder för England alls intet dess skuldmassa, så länge en
växande eller bibehållen industri oupphörligen understöder den.

Emellertid är vår belägenhet högst kritisk. Blifva Rys-
sarne slagna och tvungna till fred, så anser jag deras med-
verkan till vår förstöring vara ett af de första vilkoren derför.
Napoleon, som icke älskat vår kronprins, har numera ett stort
intresse att tillintetgöra honom såsom den enda militäriska
man ibland hans motståndare och tillika den förste affällingen
bland hans generaler. — Inom oss är det bonapartiska partiet
talrikt och kanhända hemligen ledt af farliga agenter, som lätt
öfvergå till Gustaf-Adolfianska eller rättare prins Gustafs. Detta
sista är ännu icke overksamt och kan i en framtid blifva mäk-
tigt, i synnerhet, om regeringen sjelf skulle relevera och sam-
manföra dem genom en synbar uppmärksamhet derpå. Det
stora föremålet för allas bemödande bör vara att underhålla
prinsens popularitet icke genom en öfverspänd entusiasm, som
snart återfaller, utan genom ett förståndigt beprisande af hans
goda vilja och af hans kraft, och ett oupphörligt framställande af
vårt behof af en sådan beskyddare. Men härtill fordras ock, att
regeringsärendena taga en stadig gång och att prinsen så myc-
ket möjligt är genom resor gör sig känd i provinserna. För
riksdagen är jag i stor fruktan. Nog bringas lätt ständernas
pluralitet till hvad beslut regeringen önskar, men äro dessa
opopulära, så ökas derigenom uti nationen den gäsning, som
förändringen af politiskt system redan börjat. Och skulle prin-
sen någon gång gifva fart åt sitt humeur, som med dessa
grälmakare snart kan hända, så uppkommer emot honom per-
sonligen en ovilja, lika öfverdrifven som den första föreställ-
ningen af hans öfvermenskliga fullkomligheter. Jag önskar der-
för, att man måtte med mycken varsamhet behandla denna riks-
dag och ej ställa regeringen samt allraminst prinsen för myc-
ket en avant för de förmenta angelägenheter, man vill genom-
drifva. Jag säger förmenta, ty efter min öfvertygelse hade man
kunnat hjelpa sig med den nyss antagna bevillningens resultat
och med konskriptionen, sådan den blifvit besluten, till lugnare
tider, eller åtminstone till dess behofven kunde säkrare än nu
JÄRTA LANDSHÖFDING I ST. KOPPARBERGS LÄN. LXIX

calculeras. Bränvinet är ett ömtåligt ämne för vår nation, och
öfverflödet af dess bruk härrör från moraliska orsaker, hvilka
icke undanröjas genom påbuden inskränkning af dess till-
verkning. Väl vore, om konstitutionsfrågorna finge hvila, un-
dantagandes de nödiga jemkningarna af tryckfrihets-förord-
ningen, hvarmed jag dock hoppas, att sjelfva tryckfriheten icke
uppoffras.

Jag tänker oupphörligt på föreningen med Norge såsom
det enda säkra medlet att vinna en af kontinental-makterna
oberoende existens. Kunde den verkställas nu, medan Na-
poleon är sysselsatt med Ryssland, så hade vi nyttjat tiden
väl, och sedan, med någon penningehjelp af England, skulle
vi sannolikt försvara oss, äfven om ryssarne blefve tvungna
att emot oss utföra Napoleons dekreter. Men företaget är
svårt och danska styrelsen för mycket varskodd deremot. De
norskar som varit här i vinter, mestadels handlande bönder,
hafva yttrat mycken benägenhet till föreningen. Men af dessa
gränsinvånares tänkesätt, äfven om man anser dem såsom fullt
uppriktiga, kan man ej sluta till folkets i det inre af landet.
Norskarne äro i allmänhet otilltagsne, och med sådana i ett
föga tätt befolkadt land går en insurrektion ej lätt. En in-
kräktning utan understöd af rörelsen inom sjelfva landet, blir
äfven svår. — — — — — — — — — — — — — —

Några månader efter denna brefvexling, uti hvilken
Järta afböjde anbudet af någon embetsbefattning i Stock-
holm, blef landshöfdingeembetet i Stora Kopparbergs län
ledigt, och här erbjöd sig för Järta en verksamhet, som
i allo var förenlig med hans önskningar; d. 19 Nov. 1812
inträdde han å nyo i statens tjenst och flyttade snart från
sin anspråkslösa privatbostad i Falun till länsresidenset.

Föreningen med Norge, hvilken för Järta, likasom
för Adlersparre, Platen och de öfriga männen af 1809,
var den svenska politikens främsta uppgift, kom icke
långt härefter till verklighet såsom en mognad frukt af
Carl Johans snillrika och fosterländska politik under
den stora brytningsperioden 1812—14. I egenskap af
styresman öfver ett af gränslandskapen mot Norge fick
LXX

LEFNADSTECKNING.

Järta sjelf åtskilligt att bestyra dels 1813 med ordnandet
af den beväring, som från Dalarne sändes till krigsskåde-
platsen, dels efter freden med ledningen af den span-
målsundsättning, som från Sverige lemnades till den nöd-
stälda befolkningen i Trondhjems amt. Lifligt deltog
han i de vexlande förhoppningar och farhågor, som
väcktes af fredsslutet och den derpå följande striden
i Norge;1) och när prins Christian hade utfärdat sitt
öppna bref till det norska folket, kontrasigneradt af v.
Holten, grep landshöfdingen i Falun till pennan och be-
svarade — dock anonymt — i en ljungande filippik
de beskyllningar, som deri voro riktade mot kronprinsen af
Sverige. 2)

Likasom Adlercreutz, Lagerbring, Wetterstedt, Wir-
sén, och för öfrigt nästan hela det svenska statsrådet,
likasom svenskarne i allmänhet vid denna tid, var Järta
genomträngd af den öfvertygelsen, att föreningen med
Norge icke borde grundas på en sådan skilsmessa i alla
stats- och samfundslifvets vigtigaste funktioner, som norr-
männen yrkade och som Carl Johan var sinnad att med-
gifva. Grunderna för denna sin politiska öfvertygelse
har han, som alltid mästerligt i form, framstält uti en
promemoria aflemnad till en dåvarande ledamot af kon-
seljen; man kan föreställa sig, att de i ej ringa mån bi-
dragit att stärka det motstånd, som kronprinsen inom den
svenska rådskammaren mötte vid föreningsverkets be-
fästande på de grunder han ansåg nödvändiga. Sedan
Järta här utvecklat de skäl, på hvilka han ansåg Norge
efter upprorets utbrott lagligen kunna införlifvas med

1) För tiden från d. 10 Febr, till den 26 Maj 1814 finnas i den Enge-
strömska samlingen å Kungl. biblioteket flera rapporter från Järta om
förhållandena i Norge, grundade på uppgifter från den svenska kronobetje-
ningen vid gränsen. Dessa äro dock icke af beskaffenhet att här behöfva
aftryckas. — Järtas brefvexling under 1814 med stiftsamtmannen i Trond-
hjem grev Trampe trycktes redan s. å. »på K. M:ts befallning».

2) Sändebref till herr von Holten af en Svensk. Stockholm, 1814. F.
Cederborg. — Järtas författarskap vitsordas af Skogman och igenkännes lätt
nog i flera af uttrycken. Skriften har dock icke ansetts nog betydande att
böra intagas i denna samling.
JÄRTAS TANKAR OM FÖRENINGEN MED NORGE. LXXI

Sverige, fortsätter han i fråga om hvad den politiska
klokheten kunde bjuda på följande sätt1):

»Jag har visat, att utan hinder af någon laglig akt Norge
kan införlifvas med Sverige. Bjuder då klokheten, att detta
sker? Ock i sådant fall — huru må det ske? Genom hvilka
medel, under hvad form, må föreningen sålunda verkställas?

Här, liksom vid de flesta stora politiska tillfällen, stå
det närvarande tidehvarfvets fordringar i strid med de kom-
mandes. Norges första eröfrande — och dermed förstår jag
icke blotta inkräktningen af land, utan äfven beherskandet af
sinnena — ginge säkerligen lättare, om Kongl. Maj:t genast
medgåfve norska folket en särskild statsförfattning. Men det
är fruktansvärdt, att den ofullkomliga förening, den blotta fede-
ration emellan Sverige och Norge, som härigenom bildades,
icke i framtiden kunde ega bestånd. Den komme att inne-
bära allt för många frön till sin upplösning. Och en sådan
upplösning, hvartill tiorska och kanhända äfven svenska fak-
tioner ofelbart begagnade någon för Sverige kritisk tidpunkt,
skulle först beredas genom stridigheter emellan begge rikena,
och sedan fullbordas genom oroligheter inom dem, vådliga
för begges yttre och inre frihet.

Det är i naturens ordning, att svagt förenade stater skola
förr eller senare antingen söndras eller sammansmälta till lik-
artade massor, begränsade endast af landens och folkslagens
ursprungliga former. Särskilda omständigheter och en alldeles
egen lokal hafva länge bibehållit den schweiziska statsfedera-
tionen, men den är omsider nära sin förvandling. Den tyskas
första sammansättning är redan upplöst och de nya, icke natur-
enligt bestämda, statsmassorna måste åter upplösas och om-
formas. Den nordamerikanska är, oaktadt sin ungdom, redan
så kraftlös, att den icke kunde bestå, om den vore omgifven
af organiserade stater, — att den, sin afskildhet från sådana
oaktadt, lärer innan kort söndra sig sjelf. Stor-Britanniska sta-
tens formation har i våra dagar blifvit fulländad genom Irlands
verkliga förening med de ett sekel förut förenade England och
Skottland. Alla nuvarande riken i Europa hafva likaledes, efter
många och långvariga strider, tillkommit genom sammansmält-
ning af aggregerade statsmolekyler.

Norges införlifvande med Sverige synes mig vara så myc-
ket nödvändigare, som begge dessa riken i en framtid möjligen
kunde bestå såsom sjelfständiga stater, under egna af hvaran-
dra oberoende styrelser. En svag förening af dem vore häri-

') Utdraget meddeladt efter en afskrift tillhörig justitierådet Södergren.
LXXII

LEFNADSTECKNING.

genom ännu svagare. Norge och Sverige äro skilda genom
en naturlig gräns, deras folk genom många olika förhållanden.
— Förutsättom, att under en mild och liberal styrelse Norges
åkerbruk, handel och näringar utvidgas; att det i följd
häraf ökade norska folkets odling tilltager; att detta af fjäll
och haf försvarade folk vinner, genom vanan vid frihet, en
sann och stadgad karakterskraft. Om då Sveriges och Norges
konstitutionella, moraliska och ekonomiska förhållanden icke
tidigt sammanflätas, hvad kan väl, efter något sekel eller kan-
hända förut, hindra norska folket att åter börja den kamp för sin
sjelfständighet, som det nu försökt och, oaktadt så många och
så stora svårigheter, öfver all förväntan länge underhållit. Det
befunne sig icke då, såsom nu, i armod och nöd; det skaka-
des icke blott af en tillfällig upprorsfeber, utan lifvades af en
jemn och sund frihetskänsla; dess företag leddes troligen af
dugliga, bepröfvade anförare, icke af äfventyrare utan förstånd,
utan mod och utan erfarenhet. Hvilken utgång af striden må
man under sådana förutsatta omständigheter vänta? — Och
kanhända styrdes Sverige icke då af en hjelte, som förmådde
sammanhålla och visste använda dess krafter, understöddes
icke af mäktiga bundsförvanter, men slets inom sig af faktio-
ner, eller hade att försvara sig mot främmande fiender, hvilkas
uppenbara angrepp eller hemliga ränker befrämjade Norges affall.

Sveriges och Norges folk, af ett gemensamt ursprung, ega
till följd deraf betydliga likheter i språk och lynnen samt äfven
i det hela och åldriga af lagsystem och styrelseordning. Men
de äro ganska skiljaktiga i seder och tänkesätt, lagdetaljer,
nyare styrelseformer, folkklassers sammansättning och betyden-
het, idoghetsföremål, verksamhetsriktning m. m. Dessa skilj-
aktigheter, som jag icke hinner vidare utreda, skola, om de
bibehållas och med kraften af en statshvälfning ytterligare ut-
vecklas, mäktigt verka till begge folkens söndring, just der-
för att de i motsatta direktioner utgrena sig från en gemen-
sam stam af hufvudförhållanden. Det torde vara lättare att
under samma styrelse förbinda tvenne sjelfständiga folk af sär-
skilda ursprung och af alldeles skiljaktiga arter, än tvenne när-
slägtade, men likväl så olika, som det svenska och norska.
Med folkslag förhåller det sig oftast som med sekter i religio-
nen och vetenskapen: de hata hvarandra i den mån de nalkas.

I anledning af en väsentlig skiljaktighet emellan svenska
och norska folken vill jag här framställa några allmänna an-
märkningar.

Hvarje stat, åtminstone af en viss vidd, styres under
omedelbart eller medelbarligt inflytande af någon aristokrati.
JÄRTAS TANKAR OM FÖRENINGEN MED NORGE. LXXIII

Dennas art och beskaffenhet bestämmes af statens särskilda öden
och läge. Det är lika omöjligt, att köpmansaristokratien kan
blifva den mäktiga i Österrike, som den ridderliga i England.

Den ännu icke fulländade revolutionsstriden i Europa är
egentligen en kamp mellan aristokratier. Den adliga i Frank-
rike, äfvensom i de flesta andra södra europeiska stater, huf-
vudsakligen förenad med den presterliga, var af mångfaldiga
orsaker i grund förderfvad. Den måste falla, och då ingen
Richelieu fans, som på dess fall kunde med konungamaktens
styrka uppresa en embetsmanna-hierarki, sökte le Tiers Etat
att intaga den fallandes ställe. Men denna folkklass var sam-
mansatt af så skiljaktiga beståndsdelar, söndrad af så många
olika intressen, att den, isolerad från tronen och i strid med
de förra maktegande korporationerna, icke kunde, i en verk-
sam egenskap, blifva nog mäktig att sammanhålla staten. Efter
ett fruktlöst försök att under en republikansk statsform höja
blotta talangerna till välde, inbröt anarkien eller pöbelaristo-
kratien. Den förde till en militär regering, hvars hufvudman,
med ett beräknadt eller fanatiskt hat till handeln, sökte bilda
en ny ridderlig aristokrati af sina till stor del oridderliga va-
penbröder. Dessa råa, roflystna, oädla krigare kunde dock
omöjligen utgöra en hederscorps, hvilken äran skulle samman-
binda, hvilken i en monarkisk ordning skulle genom sitt an-
seende verka ömsom på regenten och ömsom på folket. Na-
poleons system föll med honom. Slumpens nya vulkaniska sam-
mangyttring af dettas och af alla de föregåendes fragmenter
synes icke länge kunna bestå, och följakteligen icke heller
den tron, som blifvit på en sådan grund i hast uppstaplad.

Sannolikt kommer franska revolutionsstriden att ännu en
längre tid fortfara. Den har hittills icke sträckt sig till nor-
den, men synes nu taga en riktning äfven dit.

I Sverige äro de särskilda aristokratiska ämnena så lyck-
ligen blandade och deras krafter så bestämda till ömsesidig
motvigt, att för denna stat, i dess nuvarande skick, någon re-
volution icke bör vara att befara. Men dess förhållanden,
äfven i detta afseende, förändras betydligen genom föreningen
med Norge.

Sveriges nästan oafbrutna krig under Gustaf Adolfs, Kri-
stinas och Carl X:s regeringar upphöjde åter den af Gustaf I
och Carl IX nedsatta adelsaristokratien. Den blef allrådande
under Carl XI:s minderårighet. För att frälsa staten måste
denne store konung bryta adelns välde. Detta lyckades honom
derigenom, att han bildade en embetsmannamyndighet, som
utgick från en oinskränkt konungamakt, och deruti hade sitt
LXXIV	LEFNADSTECKNING.

stöd och sin föreningspunkt. Men denna konungamakt var
ej hejdad. Carl XII:s långvariga, staten utarmande och under
de sista 9 åren olyckliga krig, samt ännu mera hans bortovaro
från fäderneslandet, upplifvade adelsaristokratien, hvilken, då
konungen föll utan att lemna efter sig manliga arfvingar, sökte
åter tillvälla sig statens styrelse. Men Carl XI hade gifvit de
tre ofrälse stånden af Sveriges representation en betydenhet,
ett samband och en riktning, som nu motverkade och evigt
skall motverka adelns försök till ursurpation. Då uppkommo
nya former af aristokrati, partier, hvilka stredo med hvarandra
under de täta riksdagarna. Gustaf III bröt dem, och när
sedermera adeln, i förening med arméen, ville begagna den
förlägenhet, hvaruti han försatt sig genom ett olagligt och illa
beredt krig, frälste han sig och staten genom det alltid verk-
samma medlet af konungamaktens utvidgande. Denna makt,
och det deraf beroende embetsmannaväldet, öfverspändes ända
till förtryck under Gustaf Adolfs regering. Hans okloka och
olyckliga krig störtade honom. En ny sakernas ordning upp-
kom, uti hvilken, med bibehållande af statens grundformer,
särskilda myndigheter och inflytelser bevakas och återhållas af
hvarandra. Under denna kontroll är embetsmannaaristokratien
— af alla ofelbart den lindrigaste och mest naturenliga — nu
rådande i Sverige.

I följd af omständigheter, hvilka det blefve för vidlyftigt
att här utveckla, synas de europeiska staterna hädanefter hafva
mest att befara af penningeväldet. Denna art af aristokrati, om
den icke såsom i England af andra väldigheter begränsas, är
onekligen den mest förtryckande och den som snarast och
ohjelpligen störtar ett folk. Samfundsanda, själslyftning, seder
och karaktersstyrka försvinna från den nation, hos hvilken pen-
ningen allena råder, hvars hela åtrå och verksamhet äro rik-
tade på förvärfvandet deraf. Den makt och inflytande, som
förmögenhet, i synnerhet den rörliga, gifver, bör inskränkas till
en negativ betydenhet. Den må återhålla annan aristokrati,
men icke sjelf såsom sådan få verka. — Ännu är penninge-
väldet i Sverige sålunda begränsadt. Adeln, militären, den
civila embetsmannacorpsen, det lärda ståndet, ofrälse stånds-
personer, allmogen såsom riksstånd utgöra alla särskilda kor-
porationer, hvar med sin sjelfständighetsanda, uti hvilken ingå
antingen ett visst förakt för sjelfva handelsståndet, eller en
afundsam förtrytelse öfver dess rikedom och skrytsamma lyx.

I Norge deremot lärer köpmansståndet vara det högst
gällande och ansedda. Der finnes, med undantag af grefven
af Jarlsberg, ingen inhemsk adel. Embetsmannaväldet der
JÄRTAS TANKAR OM FÖRENINGEN MED NORGE. LXXV

måste, oaktadt danska konungamaktens oinskränkthet, i senare
tider hafva varit föga kraftfullt och sammanhängande. Norska
militären, som under sekler icke förvärfvat någon krigsära,
har varit ringa aktad. Odalbönderna, Norges possessionater,
spridda öfver ett vidsträckt, till en stor del ofruktbart och
obebodt land, hafva saknat bildning, förening och derigenom
korporationsstyrka.

Norska köpmansaristokratien är vådlig icke blott för sven-
ska styrelsemakten i Norge, utan äfven, genom tidehvarfvets
allmänna tendens, för Sveriges nuvarande samhällsordning.
Den skulle, såsom mera utbildad än den svenska, tjena denna till
föresyn, och begge förena sig först att nedsätta en i allmänhet
fattig adels och illa lönade embetsmäns anseende, samt vidare
att inkräkta dessas inflytelseområden. Detta synes mig endast
kunna förekommas genom Norges införlifvande med Sverige.
Då finge norska folket känna samhällsvärden, som icke beräk-
nades efter förmögenhets uppskattning; nya föremål framstälde
sig för skickliga norrmäns verksamhet och ärelystnad; och de
mångfaldiga personliga förhållanden, hvilka härigenom sam-
manflätade begge nationerna, skulle säkrast befästa rikenas
förening.

Att tidigt motverka norska köpmannaaristokratiens öfver-
väldigande tillväxt, är så mycket angelägnare, som Norges och
Sveriges förening eller blotta förbund säkerligen komme att
betydligen utvidga Skandinaviska halföns handel, hvilken icke
bör återhållas derför, att köpmannaståndets statsmakt må in-
skränkas.

Eidsvoldska konstitutionen röjer på flera ställen köpmanna-
inflytelse. Den derigenom bildade nationalrepresentationen åsyftar
ett obegränsadt förmögenhetsvälde. Den beror allenast af folk-
val och, utom vid tillfällen af fanatism, bestämmas dessa förnäm-
ligast af de genom egendom mäktigare bland det väljande folket.
Köpstädernas i Norge representanter skola utgöra 1/3 af hela
riket. Det bör ej blifva svårt för den enda verksamma aristo-
kratien i landet att ibland de öfriga 2/3 inbringa så många af
sina anhängare, som fordras till penningeintressets säkra öfver-
vigt på stortinget.

Den ifrågavarande norska representationen är enkel och
derigenom mäktig. Utan motvigt af någon ärftlig eller eljest
sjelfskrifven representerande corps, som bevakar statens åldriga
former och varaktiga intressen, uttrycker den blott tillfällets
ensidiga och oafmätta fordringar. Den skall nödvändigt, om
dess makt hinner stadga sig, blifva vådlig för tronen och sta-
ten. Den utgör ett engelskt underhus utan öfverhus, en ame-
LXXVI

LEFNADSTECKNING.

rikansk representantförsamling utan senat; ty ingen verklig
kontroll ligger uti den endast förbländande anstalten, att de
på en gång och efter samma grunder valda representanterna
sjelfva dela sig i tvenne kamrar.

Ehuru Eidsvoldska konstitutionen i flera delar, synnerligen
dem som angå styrande makten, har en bokstaflig likhet med
den svenska, äro de i sina grunder och syftningar väsentligen
skiljaktiga. Den förra har en synbar riktning till anarkisk
aristokrati, sådan som svenska ständernas under den så kallade
frihetstiden; den senare befästar konungamakten, då den be-
stämmer gränserna för dess och nationalrepresentationens öm-
sesidiga verkningsförmåga. Svenska ständerna kunna icke, så-
som norska stortinget, befatta sig med enskilda regeringsärenden
(se t. ex. Eidsv. grundl. § 75 lit. h). De kunna icke, såsom
detta, framtruga en lag utan konungens sanktion, eller, ännu
mera, kungöra en sådan i sitt namn, (§ 79) en form, hvilken
vid hvad tillfälle som helst, och icke blott vid det i lagen för-
utsatta, kan missbrukas af ett revolutionärt storting. De ega
icke, såsom detta, domsrätt öfver statsrådsledamöter (§ 87),
hvilken domsrätt öppnar ett vielt fält åt politisk förföljelse, och
hvars utöfning, genom det motstånd den uppfordrar af makt-
egande embetsmän, så lätt kan Ieda till statens upplösning;
o. s. v.

Min öfvertygelse, hvilken jag nu icke har tillfälle att styrka
med anförande af flera skäl, är den, att Norge bör, så vidt
möjligt är, förenas, innerligen förenas, med Sverige. — Jag
frågar dem som känna vår tids händelser: I hvilken belägen-
het vore väl Sverige nu, om de ifrån Danmark eröfrade pro-
vinserna Skåne, Halland och Blekinge hade 1809 och 1810
haft en egen statsförfattning, om vissa skånska herrar då fått
tala och verka på en särskild sjelfständig riksdag för nämda
provinser? Och desse äro likväl icke genom fjell skilda från
Sverige. Upprors-faktioner der kunna icke befästa sig inom
oupphörliga defileer, sådana som de norska.» — — —---------------

Den synpunkt, ur hvilken Carl Johan betraktade den
vigtiga frågan om unionens vilkor, var visserligen i ej
ringa mån bestämd af yttre politiska förhållanden, hvilka
hans rådgifvare och hans förre statssekreterare ej kunde
till fullo känna eller uppskatta; i hvarje fall var hans be-
slut obestridligen det som mest egnade sig att för det
dåvarande åstadkomma en fredlig samvaro mellan de
begge folken. De medel Järta sjelf ansåg erforderliga
JÄRTAS TANKAR OM FÖRENINGEN MED NORGE. LXXVII
för »införlifningens» verkställande voro åtminstone icke
sådana, att de för den närmaste tiden kunde bereda en lugn
utveckling. En annan fråga, hvilken troligen ännu ingen
vågar afgöra, är den, huruvida den svenske statsmannens
profetia om beståndet af två likstälda staters förening
skall varda en sanning eller icke; men betecknande nog
är det misstag, hvartill Järta gjort sig skyldig i fråga om
den politiska betydelsen af det norska »penningeväldet».
Hans eljest så lifliga inbillningskraft hade icke förmåga
att lyfta sig till förutseendet af den norska allmogens
framtida betydelse inom storthinget, eller deraf att den
största faran för unionen kunde hota från detta håll.
Med sin erfarenhet af det dåvarande svenska bonde-
ståndets betydelse kunde han ej uppskatta verkan af
samfäld rösträtts tillämpning i ett bondesamhälle; med sin
föreställning om den »högre bildningens» oafvisliga rätt, såg
han ingen annan våda hota dess berättigade inflytande
än bourgeoisiens välde, och anade knapt, att en politisk
makt kunde komma till utveckling, som frigjorde sig,
från begge. Intet under; ännu femtio år senare bestämde
ett liknande föreställningssätt i väsentlig mån Sveriges
politiska omgestaltning.

Emellertid har Järta ständigt behållit denna sin miss-
tro mot föreningen sådan den verkstäldes 1814; ännu
så sent som 1827 skrifver han till grefve v. Platen: »Jag
väntar äfven i en aflägsen framtid föga godt af Sveriges
och Norges förening. Vår hufvudsakliga vinst deraf
skulle vara att hafva ryggen fri; men det hade vi säkrast,
om Norge vore ett öde land. Må det gerna blifva det,
om norskarne hafva lust att sönderslita hvarandra; men
må de ej medverka att sönderslita oss. — Att sända
svenska trupper för att kufva insurrektionsandan i Norge,
om den vore så farlig, att detta kunde behöfvas, skulle
jag anse mindre rådligt. Ett spanskt krig kunde upp-
komma i bergen, och svenska lugnet sattes på spel för
hvarje motgång som svenska vapen kunde lida». Men
vän af stora och effektfulla åtgärder, förordar Järta i detta
LXXVIII

LEFNADSTECKNING.

bref, likasom i samtidiga bref till Beskow, en norsk ab-
dikation. »Jag skulle anse det for Sverige nyttigast, att
konungen med alla yttre tecken af mogen besinning
och i de fogligaste termer förklarade, att han nedlade
norska spiran och öfverlemnade åt statsrådet att sam-
mankalla ett storting, som finge besluta om Norges fram-
tida öde. I Sverige blefve detta steg säkerligen popu-
lärt. Norskarne åter skulle komma i det yttersta bry-
deri.» 1)

Knapt hade segervinnaren vändt tillbaka från striden
för Europas frihet, och Norges förening med Sverige
blifvit en verklighet, förr än de inre förhållandena i vårt
land begynte antaga ett hotande utseende. De senaste
krigens förluster och kostnad hade alltifrån 1809 nöd-
torfteligen blifvit betäckta genom de finansiella operatio-
ner, som, för tillfället beqvämligast, i sjelfva verket voro
mest egnade att grundlägga ekonomiska missförhållanden.
Man döfvade den utmattade nationens oro med banksedel-
opiat, och följden var, att smärtorna oupphörligen kommo
tillbaka och att för hvar gång dosen måste förnyas och
förstoras. Till råga på olyckorna kom åren 1812—13
en missväxt, som djupt nedsatte en stor del af landets
produktiva kraft, och i den ekonomiska kris som nu utbröt
kändes lidandet i alla samhällslager. Det var alldeles
naturligt, att inom ett samfund, kors och tvärs genom-
skuret af ekonomiska privilegier och dåradt af ett grund-
falskt kreditsystem, från alla håll skulle riktas tadel mot
regeringsmakten och ropas på hjelp genom nya lagstift-
nings- och regeringsåtgärder. Så skedde vid 1815 års
märkeliga riksmöte, der oppositionen gjorde sig stor ge-
nom fältropet, att »något måste göras» till lindrande af
»förlägenheten i den allmänna rörelsen»; med den finan-

1) Bref till B. v. Platen d. 20 Nov. 1827 i K. bibliotekets samling.
1815 ÅRS RIKSDAG. LXXIX

siella allmakt, som tillkommer Sveriges riksdag,genomdref
den ock en finanspolitik, som i de vigtigaste delarna
trädde i kraft regeringen oåtspord. Att man härvid mycket
ofta kom i den förunderligaste motsägelse med sig sjelf
och sina egna förutsättningar, räknades icke så noga: huf-
vudsaken var att så vidt möjligt tillgodose litet hvar af
de många enskilda intressen, som behöfde och oblygt
fordrade hjelp. Stora godsegare, som hade säd att sälja,
funno intet mera riksvigtigt, än att staten anordnade
millioner till spanmålsuppköp 1) -— allenast i syfte att
hålla upp sädespriset. Andra, som spekulerat i köp och

1	Järta såg detta »ofog» med bekymmer, med förargelse, och stundom
kom öfver honom det »jakobinska» lynnet från 1799. Med anledning af
de yrkanden, som vid riksdagen framstäldes om spanmålsprisets upprätt-
hållande genom spanmålsuppköp för statens räkning, och som verkligen
ledde till anslag af ett stort kreditiv för allmänna magasinsinrättningen,
skref han under år 1815, troligen på våren, en liten uppsats »Om span-
målspris och spanmålshandeln», hvaruti han på ett förträffligt sätt gran-
skade samtliga de under riksdagen framstälda särdeles våldsamma förslag
till jordbrukets upphjelpande. Här som annorstädes ådagalägger han
särskildt sin noggranna kännedom af engelska förhållanden och engelsk
lagstiftning. Särskild uppmärksamhet egnas naturligtvis åt det välvisa
förslaget att ställa allmänna magasinsinrättningen under styrelse af stän-
dernas deputerade, der Järta åter möter den hufvudfiende, han såsom kon-
stitutionens väktare aldrig underlät att angripa. Under erinran, att riksens
ständers ombud i riksgäldskontoret fordom befattade sig med kaffehandel,
till föga fromma för handeln och för finanserna, hänvisar han framför allt
på gällande grundlagars hela anda som ett hinder mot dylik utvidgning af
ständernas befogenhet och slutar sin uppsats med orden: »Det förundrar
mig, att man, då rikets allmänna säkerhet hufvudsakligen beror på dess
försvarsverk, icke vill bringa äfven detta under styrelse af riksens ständers
ombud, och att man hädanefter ej vill ställa dem i spetsen för den armé,
som H. K. H. kronprinsen hittills behagat anföra». — Skriften blef med-
delad några af författarens vänner, antagligen inom statsrådet, och offent-
liggjordes ej förr än 1823, »sedan ifvern för de meningar, som 1815 utro-
pades och för de förslag, som man då sökte och till en del förmådde att
genomdrifva, hunnit svalna, och då författaren kunde vänta en lugn pröf-
ning af de tankar han yttrat». Sitt författarskap till den samma vidgick
Järta sjelf i »Bihang till tidskriften Odalmannen», p. 75—76. Så mycket
hade också ifvern lagt sig, att 1823 års riksdag fullständigt gaf Järta rätt,
och icke allenast — under förklaring att statens uppoffringar för spanmåls-
handeln beredt jordbruket föga eller ingen båtnad, och dess handelsopera-
tioner äfven verkat menligt på den enskilda rörelsen — borttog det från
1815 beviljade kreditivet för allmänna magasinsinrättningen, utan äfven
begärde inrättningens upphäfvande och ersättande med spanmålslager i
orterna, samt anslog ett kreditiv för understöd vid missväxt. — Nämda Järtas
skrift har, såsom afhandlande ett för vår tid mindre betydelsefullt ämne,
ej blifvit i denna samling upptagen.
LXXX

LEFNADSTECKNING.

försäljning af fast egendom, sågo den enda räddningen ur
den »allmänna rörelsens förlägenhet» uti frikostiga banko-
lån på fastigheter. Under det att man ropade öfver pen-
ningvärdets kastningar och förbannade vexelkurs, agio
och agiotörer, gjorde man allt för att genom nya pap-
persemissioner få det onda obotligt. Manufakturintres-
sena och handtverken slöto sig å sin sida fast till-
samman att förfäkta skydds- och förbuds-systemets full-
ändning och lurendräjeriets utrotande såsom det mest
landsförrädiska af alla brott. — Sammanfattningen af
dessa skilda yrkanden till ett ekonomiskt system ledde
helt naturligt till återupplifvandet af det gamla korståget
mot yppighet och öfverflöd, emot beroendet af utlan-
det, emot handel och börsspekulation i gemen. Tillföljd
af den naturliga valfrändskapen mellan alla ekonomiska
konstgrepp kom man från samma utgångspunkter äfven
fram till de vanliga förslagen om vexelkursens styrande.
Det var hufvudsakligen det bekanta särskilda utskottet
som, under sin nitiske ordförande prosten Schwerin, upp-
gjorde detta program, hvilket i väsentliga delar af riksens
ständer antogs, dels genom beslut rörande bankens och
riksgäldskontorets verksamhet, diskonterna och tulltaxan,
dels genom önskningsmåls framställande hos K. M:t, — allt
i uppenbar strid mot de finansiella grundsatser, som. ännu
herskade i konungens råd.

Sålunda hade riksdagen, då den på hösten åtskildes,
utom sina sjelfständiga förfoganden rörande banko- och
riksgäldsverken, i testamente till regeringen efterlemnat
en hel mängd af underdåniga skrifvelser, alla skurna ur sam-
ma stycke; och frågan var nu, hvilken ställning regeringen
skulle till dem intaga.

Det var under dessa förhållanden, och sedan stats-
sekreteraren för handels- och finansärendena grefve A. G.
Mörner strax efter riksdagens slut blifvit nämd till stats-
råd, som regeringen uppsökte och öfvertalade Järta att åter-
taga sin forna plats vid konungens rådsbord — såsom
föredragande i finansärenden. Wirsén begaf sig i Augusti
JÄRTAS ÅTERINTRÄDE I KONSELJEN 1815. LXXX1

månad till Dalarne och gjorde med Järta en rundresa i
länet ända till 20 mil norr om Falun. »Jag har tillbragt
dessa 14 dagar», skrifver Wirsén till Wetterstedt den 2
Sept 1815, »i Stundeliga samtal med en af de kraftigaste
män vi ega qvar . . . Äfven hos honom börjar hoppet blifva
vacklande, ehuru modet aldrig sviker. Natt och dag hafva
vi återkommit på samma ämne, och samfäldt hafva vi
erkänt den pligten att gagna och upprätthålla fädernes-
landet så länge och så vidt man kan vara hyttig. Jag
har sett Järta lycklig i sitt hem och tillbedd i sin provins;
jag har erfarit, att han högt skattar sin belägenhet, men
jag missräknade mig dock aldrig på honom. Han lemnar
allt detta, åtminstone på någon tid, om H. K. H. anser
honom kunna vara nyttigare i Stockholm och skänker
honom sitt förtroende... Järtas helsa är ganska vacklande,
och vore det fråga om något mindre än fäderneslandet,
skulle jag anse mig hafva handlat samvetslöst, som gjort
mig till verktyg att rycka honom ur sin lyckliga ställning...
Nu vore det ganska lyckligt för affärerna, om H. K. H.
kronprinsens vilja i denna del ju förr dess hellre blefve
känd. Jag har naturligtvis icke gått längre än jag bort,
nämligen att jag som enskild man talt till min vän.
H. K. H. är således ej i det ringaste häraf bunden, och
hans vilja är vår lag. Han har omsorgen för det hela
och ansvaret derför; han allena må döma, hvad nyttigt
är, och vare långt från mig all tanke att utöfver hans af-
sigter blanda mig deruti», — Detta förbehåll för kronprin-
sens afgörande beslut, karakteristiskt som det är för ställ-
ningen, måtte dock endast hafva afsett de närmare vilkor
som Järta uppstälde, ty att anbudet i det hela var officielt
och skedde med kronprinsens begifvande, framgår af Jär-
tas egna uppgifter vid samma tid.

Sjelf beskrifver Järta underhandlingen och de för upp-
dragets mottagande betingade vilkoren, i bref till en leda-
mot af konseljen 1), sålunda:

1)	Brefvet, som d. 2 Sept. 1815 skrefs till G. af Wetterstedt, är be-
näget meddeladt af grefve Nils Gyldenstolpe.

Järta, Skrifter. Lefnadst.	6
LXXXII

LEFNADSTECKNING.

Min bäste vän!

Jag har haft besök af vår van baron Wirsen. Det har
varit mig särdeles angenämt i alla andra afseenden, än det som
utgjort det egentliga föremålet derför. Med autorisation af
Kongl. Maj:t och af H. K. H. kronprinsen samt med bi-
fall af statsrådets ledamöter har han proponerat mig att tills-
vidare emottaga föredragningen af handfels- och finansärendena.
Efter många öfverläggningar härom med honom och ännu flera
med mig sjelf, har jag slutligen lofvat att, om det vidare for-
dras, åtaga mig denna befattning för en tid af 6 à 7 måna-
der eller intill nästa vår; dock under vilkor, som jag anhåller
att äfven för dig få uppgifva och om hvilkas antagande baron
Wirsén trott sig kunna försäkra mig.

Jag begär således — och detta är ett väsentligt för-
behåll — att sist i Maj månad nästa år få lemna den ifråga-
varande särskilda befattningen samt då återtaga utöfningen af
min landshöfdingetjenst, hvarvid jag är fästad af många en-
skilda konvenanser och ännu mera af de heligaste förbindelser
till denna landsorts invånare.

Jag hoppas, att om, före den sålunda bestämda tidens för-
lopp, jag skulle finnas eller finna mig otjenlig för det nya värf
mig uppdrages, jag då genast skiljes eller får sjelf skilja mig
derifrån; — att i sådant fall något missnöje med statssekre-
teraren icke må häfta vid landshöfdingen, och att jag i denna
senare egenskap må, om jag förtjenar dët, bibehålla det för-
troende jag nu smickrar mig att ega.

Ofvertygad, att i allmänhet någon uppoffring af mina tänke-
sätt och grundsatser icke fordras, begär jag att, äfven om mina
omdömen öfver riksens ständers förslag till förbättring af rikets
ekonomiska tillstånd icke gillas, eller också finnas vara så rakt
och vidt utsträckta, att kanhända vissa klokhets-konsiderationer
ej medgifva deras antagande i deras hela vidd, jag likväl för
en kommande tid må i statsrådets protokoll förvara dem, un-
der det att jag med tillbörlig foglighet emottager deremot
skeende anmärkningar, samt troget expedierar beslut, som rätta
eller modifiera mina underdåniga tillstyrkanden.

Jag fordrar slutligen, att styrelsen af mitt län under min
frånvaro icke må öfverlemnas åt någon främmande person
såsom vice landshöfding, hvilket skulle förorsaka missnöje hos
mina härvarande skicklige och pålitlige medarbetare, och i
många afseenden kunde rubba den plan för denna provincial-
styrelse, som nu följes och jag ernar vidare utveckla och full-
följa. Då det icke heller skulle konvenera min närmaste man,
landssekreteraren lagman Noréus, att blifva förordnad till vice
KRISEN 1815.

LXXXIII

landshöfding, begär jag alltså, att det så kallade landshöfdinge-
embetet må på vanligt sätt, under en förtrolig brefvexling med
mig om länets vigtigaste angelägenheter, utöfva länsstyrelsen
så länge jag är frånvarande. — — — — — — — —---------------------

Under dessa vilkor må jag då, för en tid, låta mig dispo-
neras till en befattning, som alltid varit svår och obehaglig,
och som blir det ännu mera i närvarande stund, då den äfven
är främmande för mig. Jag tror uppriktigt sagdt mig numera
alldeles icke duga dertill: icke heller väntar jag mig deruti
någon framgång. Jag är ingen Hercules, och här fordras att
mocka undan de orena och illa digererade lemningarna efter
rikets sist församlade höglofliga tjurar och kalfvar.

Jag ber dig, innan något definitift beslut tages, noga öf-
verväga, om det vore rådligt att nu i ministèren använda mig,
som mera än någon annan är i opposition mot de tänkesätt,
hvilka vid den sista riksdagen blifvit framstälda såsom natio-
nens allmänna? Jag är ej i denna stund en populär person,
och blir det åtminstone icke efter min första föredragning.
Har regeringen nog styrka att höra, om ej medgifva, att allt,
hvad ständerna i anledning af det beprisade särskilda utskot-
tets betänkande föreslagit, är idel galenskap? — En välgerning
mot mig vore det att frälsa mig från pligten att såsom före-
dragande säga detta och mycket mera. Jag lider redan vid
föreställningen af allt obehagligt, som uti den ifrågavarande
befattningen skulle möta mig. Nödvändigheten att derigenom
söndra min familj, hvaraf de äldsta gossarne måste qvarblifva
här, är ej heller angenäm. Men hvad du vill, skall på den
bestämda tiden ske. Jag är skyldig det åt dig, åt Wirsén och
åt vår aflidne vän Adlercreutz,1) hvars död gifvit mig despera-
tionens styrka. »År du rädd?» sade han mig, då jag under
mitt sista vistande i Stockholm svarade honom, att jag icke
kunde emottaga en plats i ministèren. Jag vill, om jag måste
ad interim fylla en sådan ledig plats, visa, att jag åtminstone ej är
rädd, fastän ett sådant bröstvärn som Adlercreutz fallit. Också
vore detta den enda nytta jag skulle kunna göra.

Som man häraf ser, var det alldeles icke för att åter-
inträda i affärerna, som Järta åtog sig denna embetsutöf-
ning; det vär en uppoffring man af honom begärt, för
att om möjligt med stödet af hans snille och insigter
hjelpa regeringen fram uti den svåra förlägenhet, som

1) Adlercreutz var föremål för Järtas synnerliga aktning och till-
gifvenhet. » Denne svenske Karl» kallar han honom i ett något tidigare bref.
LXXXIV

LEFNADSTECKNIN G.

riksdagens beslut hade framkallat. Tiden för sin före-
stående afgång hade han ock på förhand noga faststält. Det
gälde att under de näst följande månaderna utröna, huru-
vida det ekonomiska system, som hittills, väsentligen
under Wirséns insigtsfulla ledning, bestämt regeringens
politik, skulle afgå med seger, eller om det vid riksdagen
herskande, rent reaktionära landt-partiets åsigter skulle
göra sig gällande äfven inför konungen. Den bestäm-
mande viljans — kronprinsens —- beslut var säkerligen
ännu icke fattadt: han hade alltsedan midten af Augusti
befunnit sig i Norge och hemkom ej till Stockholm förr
än i början af November. Järta var den till en sista
drabbning inkallade reserven, och, såsom af hans skrif-
velse synes, felades det honom åtminstone icke lust och
mod att strida. .

Men det visade sig snart, att hans tjenst icke skulle
komma att tagas i anspråk för kampen mot riksdagens
finansiella system. Regeringen och särskildt finanssekrete-
raren fick under årets sista månader vigtigare ärenden
att handlägga än riksdagsskrifvelserna; — och när man
nådde fram till dessas föredragning, var det redan klart,
att kronprinsens system icke var öfverensstämmande med
det, som Järta och Wirsén omfattade.

Redan i November kändes den första skakningen af
den våldsamma kris, som naturligt framgick ur de under
fem års tid oupphörligen stegrade offentliga och enskilda
kredit-missbruken; förstörelsen begynte i Stockholm med
flera skamliga konkurser inom en mängd vinglande
bankirhus, hvilkas passiva uppgingo till omkr. 9 millioner,
och den hotade snart att sträcka sina verkningar till han-
delskårerna i Malmö och Göteborg samt till de af riks-
dagen omhuldade enskilda diskonterna. — De förra kunde
och borde icke hjelpas, men de senares bestånd ansågs
allmänneligen för en riksvårdande angelägenhet, och
Järta, som visserligen icke hade kännedom om vidden
af de missbruk, hvartill diskontstyrelserna gjort sig skyl-
diga, tvekade ej att tillstyrka K. M:t kraftiga åtgärder
UNDERSTÖD ÅT DISKONTERNA. LXXXV

till deras bistånd. Den 15 Nov. 1815 höll han, i den då
nyssanlände kronprinsens närvaro, sin första föredragning-
som t. f. statssekreterare, och de åtgärder han tillstyrkte
vittnade åtminstone om en djerfhet och beslutsamhet, som
i pröfvande och vanskliga omständigheter icke ryggade
tillbaka för ett särdeles drygt ansvar.

Det upplystes, att vid Malmö och Göteborgs diskon-
ters kontor i Stockholm hade d. 14 och 15 Nov. varit
företedda en utomordentlig mängd af diskonternas ut-
gifna »reverser till sedelhafvaren» ; att dessa reverser, som
voro stälda på en månads uppsägning, väl icke ännu
voro till betalning förfallna, men att diskonterna förut an-
tagit bruket att inlösa dylika reverser vid anfordran,
hvarför ett uppskof med deras infriande nu vore det
samma som att öka det allmänna misstroendet. Den om-
ständigheten, att insättningarna på Göta-kanaldiskonts
räkning nu voro vida ymnigare än förr, bevisade, att an-
loppet på de begge andra diskonterna icke vore vålladt
af något tillfälligt allmänt penningebehof, utan allenast
af ett uppkommet misstroende till Malmö och Göteborgs
diskonter. Detta misstroende åter ansåg statssekreteraren
»bero på några utbredda falska rykten om stora bank-
rutter af icke mindre än femton handlande i Malmö,
hvaribland äfven direktören för dervarande diskont,
samt af ett eller annat betydligt handelshus i Göteborg»;
och lemnade statssekreteraren derhän »huruvida och för
hvilka aflägsnare syften dylika rykten blifvit satta i om-
lopp, med närmaste syftemål att bringa diskonterna på
fall samt derigenom åstadkomma en mera allmän oreda,
än den bankrutterna härstädes förorsakat, och vända upp-
märksamheten från dem på mera vidsträckta anledningar
till enskildt lidande».

Då nu statssekreteraren, från denna sin föreställning
om grundlösheten af det allmänna misstroendet till diskon-
terna, skulle leda sig öfver till nödvändigheten att bi-
springa dem i deras tillfälliga förlägenhet, är det särde-
les anmärkningsvärdt, att redan vid denna tid gjorde
LXXXVI

LEFNADSTECKNING.

sig gällande samma skäl, som mer än en gång sedermera
foranledt bistånd åt enskilda banker. »Af diskonternas
fall skulle följa en vådlig oreda inom de flere landsorter,
der, under en öfverklagad penningebrist, deras reverser
och assignationer fylla till en betydlig del det allmänna
behofvet af rörelsemedel, så att en mängd af K. M:ts
trogna undersåtar skulle blifva känbart lidande genom
det vanvärde, hvaruti berörda penningerepresentanter,
dem de på god tro emottagit, då oundvikligen fölle».

Men aldrig har nödigt bistånd för den »allmänna
rörelsens» upprätthållande lemnats mera raskt och med
djerfvare åsidosättande af ängsliga betänkligheter. Nå-
gon utredning af diskonternas affärsställning kunde icke
åstadkommas. Till Göteborgs diskont utanordnades dock
genast 200,000 och till Malmö diskont 400,000 riksdaler
af »stora sjötullsmedlen», allt mot qvitto af diskonternas
ombud och mot säkerhet, för Göteborgs diskont af di-
rektionens och särskildt grosshandl. Björnbergs reverser,
men för Malmö diskont allenast af de med »stora sjö-
tullsmedlen» inlösta reverser eller sedlar, intill dess direk-
tionens särskilda reverser kunde hinna inkomma. Sex
dagar derefter befans dock, att hjelpen icke varit tillräck-
ligt för att häfva misstroendet, och statskontoret undfick
nu af K. M:t ny befallning att af »under händer hafvande
statsmedel» utbetala 100,000 rdr till Göteborgs och 200,000
rdr till Malmö diskonts ombud — mot samma qvitto och re-
verser som förra gången. Slutligen anmäldes tre dagar der-
efter i konseljen, att för Malmö diskont vore, så vida ej
den redan lemnade hjelpen skulle vara bortkastad, ytter-
ligare bistånd af nöden, och statskontoret fick å nyo be-
fallning att af »om händer hafvande medel» till den samma
utbetala ico,ooo rdr.

Det är bekant, huru diskonterna i Göteborg och
Malmö efter detta frikostiga bistånd ännu omkring två
år uppehöllo sin vanskliga tillvaro, men att åtminstone
den senares styrelse mycket illa begagnade sin förunnade
nådetid. Sina förbindelser till statsverket fullgjorde de
KRONPRINSENS EKONOMISKA ÅSIGTER. LXXXVII
emellertid begge till fullo, och statssekreteraren för finan-
serna hade sålunda icke att förebrå sig någon statens
förlust. Icke heller blef hans tillstyrkan af statsmedels
utanordnande för sagda ändamål af vederbörande myn-
dighet ogillad: — tvärt om, han erhöll af konstitutions-
utskottet i fullaste mått godkännande af sitt handlings-
sätt. Dess varma loftal') öfver regeringens förhållande vid
detta tillfälle var tydligen föranledt af åtskilliga vidriga
omdömen, som bland allmänheten och i pressen försports
öfver de 1815 —17 vidtagna åtgärderna,2) och det rönte
icke någon motsägelse i stånden, hvilka tvärt om syntes
lifligt öfvertygade om den lemnade hjelpens nödvändighet
och nytta.

1)	Utskottet yttrade: »Härvid förekomma i främsta rummet de under
loppet af tvenne år och sist den 27 Sept. 1817 vidtagna anstalter för
Malmö diskontverks understödjande och räddning — anstalter, på hvil-
kas tillstyrkande herr Carl Hertzenhjelm grundat en från kongl. ridder-
skapet och adeln till utskottet remitterad anmärkning mot statsrådet,
samt föredraganden af handels- och försvarsärenden.....................

»Rådslagen om dessa mått och steg har utskottet funnit styrda och
utmärkta af en tidig och fortfarande omsorg att afböja de oredor och
åtminstone mildra de kriser, som väckt nationens lifliga bekymmer och på-
skyndat dess representanters sammankomst. Mot betänkligheten och
vådan af ett enskildt diskrediteradt penningeverks bispringande med lån
ur statskassan, af diskontdirektörernas bibehållande vid förvaltningen och
äfven af de sista fruktlösa försöken att aflägsna verkets fall, framställer
sig å andra sidan den trängande nödvändigheten att, om än med någon
uppoffring, förebygga större olägenheter och förluster, den omisskänneliga
afsigten att i det längsta bevara en med diskonternas kredit nära förknip-
pad säkerhet och ordning i rikets penningeväsen, det lemnade efterdö-
met af de privata diskontinrättningarnas undsättning genom riksens
ständers omedelbara beslut, den uti 63 2 regeringsformen konungen med-
gifna rättighet att för angelägna ändamål begagna det mindre kreditivet,
den synbara varsamheten vid lånebiträdenas meddelande, i följd hvaraf
också de till staten återguldits, samt ändtligen det stränga lagliga för-
farandet mot diskontverkets direktörer från samma stund, då dessas öfver-
trädelser af lag och reglemente bevisligen upptäcktes och till fullo be-
kräftades».

Det var dock efter detta loford öfver regeringens förhållande, som
utskottet fann skäligt att underställa rikets ständer, om de icke ville ingå
till K. M:t med den vigtiga anhållan »att vid framdeles skeende organisa-
tion af enskilda penningverk de grundsatser och det system måtte följas,
hvarigenom konungens rådgifvare befriades från det svåra val att nödgas
tillstyrka dylika verks öfverlemnande åt ödet och tillfälligheten, eller ock
deras upprätthållande med lånebiträde af allmänna medel»

2)	Det af herr Hertzenhjelm på riddarhuset inlemnade anmärknings-
memorial mot statssekreteraren för handels- och finansärendena var dock
icke riktadt mot Järta utan mot föredraganden för året 1817.
LXXXVIII

LEFNADSTECKNING.

De åtgärder, som i November 1815 vidtogos for att
upprätthålla rikets kreditväsen, voro emellertid långtifrån
tillräckliga att motsvara H. K. H. kronprinsens anspråk
på en kraftfull regerings verksamhet. För honom tedde
sig den allt mera stegrade vexelkursen som den vig-
tigaste yttringen af samhällets sjukdom, och enär han,
med föreställningar hemtade från kontinenten, betraktade
vexlingarna i bankosedelns värde som en barometer
. på det förtroende man satte till regeringen, blef det för
honom en politisk fråga att förekomma dessa vexlingar.
Beherskad af denna idé, trodde han sig genom börs-
operationer, som kostade hans egen kassa stora summor,
böra bekämpa den inbillade fienden; och sålunda stäld
i en daglig och personlig kamp med vexelagiotörer, kom
han snart att betrakta desse såsom upphofsmän till vexel-
kursens stegring, hvilkas brottsliga förehafvanden rege-
ringsmakten borde kraftigt tillrättavisa. »Det är riktigt
synd om honom härutinnan», skrifver Järta i bref till en
förtrogen. »Han lider kroppsligen af bekymmer för kurs-
noteringen och depenserar sina penningar och sitt lugn
för några rader i Dagbladet, som jag försäkrat honom,
att ingen i landsorten läser. . . Hans tankar i detta
ämne kunna af intet raisonnement och ingen erfarenhet
ändras. Han pinar sig och andra med bekymmer i detta
ämne och slutar med att göra sig skada i mer än ett
afseende genom sin envishet härutinnan. Men han tror
sig vara klok financier och beklagar, att vi andra ej äro
det. I en af sina varma moments har han sagt, att Sverige
hade kanhända flere bättre generaler än han, men att
som financier stode han på en punkt vida upphöjd öfver
alla svenskar»’) — Öfver detta ämne hade Järta redan
i December och Januari flera samtal med kronprinsen,
och mot slutet af December klagar han i bref till rektor
Forslind, att »här står intet till att uträtta», på ett sätt

1)	I Schinkels minnen del. 9 s. 284 hänföres detta yttrande, efter
Trolle-Wachtmeisters anteckningar, till konseljen den 2 Febr. 1816. Järta
skrifver derom som en hörsaga redan d. 27 Januari 1816.
KONSELJ OM VEXELKURSEN 2 FEBR. 1816. LXXXIX

som visar, att meningsskiljaktigheterna omfattade det
hela af regeringens finanspolitik.

Till fullständigt utbrott kommo meningsstriderna uti
en extra konselj d. 2 Februari 1816, då kronprinsen trädde
in i samlingsrummet och, med hela elden af sin vältalig-
het, inför konungen angrep statsrådets ledamöter för deras
obenägenhet att ingå i hans planer till vexelkursens sty-
rande. — Han slutade med den förklaring, att ehuru han
insåg sig oförmögen att gagna med sina åsigter, han
dock trodde sig pligtig att genom detta yttrande till stats-
rådets protokoll söka inför efterverlden försvara sin
heder’).

»Blek som ett lik och stapplande på målet af harm», säger
tecknaren af detta uppträde, »tog nu Järta till ordet och
yttrade: »Jag har också en heder att försvara och som
jag ej räknar för en obetydlig sak», hvarpå följde en
förträfflig afhandling om kursen, dess orsaker och förhål-
landen, samt bevis, framstälda med lika mycken grundlig-
het som klarhet, att alla de åtgärder, som redan blifvit
vidtagna (af kronprinsen enskildt) för dess styrande, vore
likvisst ledande till intet annat än att förstöra penningar
och kompromettera regeringen. Sjelf ansåg han det enda
medlet vara att genom ett sparsamt lefnadssätt rätta kon-
sumtion efter produktion och slutade med att bedja kron-
prinsen till protokollet uppgifva, om han hade några mera
verksamma mått och steg att föreslå. — Järtas eld, hvar-

1)	Konseljen var dock naturligtvis icke af officiel natur. Istatsråds-
protokollen finnes derom intet. Det här anförda är hemtadt från de
anteckningar, troligen af Trolle-Wachtmeister, hvilka citeras i Schinkels
Minnen, del. 9, s. 285- 86. — Kronprinsens afsigter, som i med-
delanden från denna tid endast i allmänhet omtalas, kan man emellertid
lära närmare känna af det diktamen han den 30 April 1817 afgaf till
statsrådsprotokollet i fråga om medel till den skadliga yppighetens häm-
mande Han talar der om sitt till statsrådet i förlidne December månad
ingifna memorial, hvaruti yrkats, att alla vexlar, dragna till högre kurs
än 100 sk., måtte beläggas med utgående tull, hvaraf säljaren och köpa-
ren borde betala hälften hvar, och att denna tull skulle utgöra 1 sk. svenskt
pr rdr Hamburgerbanko för hvar sk. som öfversteg kursen af 100 sk.,
äfvensom att alla trassenters och remittenters namn måtte blifva i all-
männa tidningarna kungjorda, — allt till hämmande af »de brottsliga pla-
nerna att nedsätta vårt mynts värde».
XC

LEFNADSTECKNING.

igenom han bedömdes såsom den der förgått sig. hade
verkat. Kronprinsen antog en annan ton, öfvergick till
andra föremål, der han trodde sig med mera framgång
kunna beklaga sig, adresserande sig i allt till konungen.
Wirsén biträdde härvid Järta med kraft och värme. När
kronprinsen yttrade sig om embetsmännens intriger, som
vållade ärendenas långsamhet, föll Järta honom i talet,
förklarande, att ärendena gå den gång lagarna föreskrifvit.
Prinsen yttrade, att man ej arbetade. »E. K. H. har orätt»,
utropade Järta, »vi arbeta så, att vi förstöra krafter och
helsa». — Slutet blef, att samtliga statsrådets ledamöter
förenade sig med Järta och Wirsén, och att allt tal om
kursens styrande tillsvidare förföll.

Om detta märkliga uppträde skrifver Järta sjelf till
en vän d. 25 Februari:

»Jag har mått mer än vanligt illa; till någon del är detta
en följd af en högst obehaglig konselj om kursen, hvaruti jag
måste tappert strida, likväl i led med hela statsrådet, som de-
klarerade sig enhälligt, och de flesta dess ledamöter med ovan-
lig energi, emot artificiella kurssättningsmedel. Segern blef på
vår sida, men det är i många afseenden smärtande att nödgas
tillkämpa sig en sådan. Det fordras i sanning arbete med sig
sjelf att, efter dylika scener (denna upplöste sig likväl i Ijuf-
lighet) och med en så förstörd helsa som min, hålla ut med
den trägna befattning jag åtagit mig. Nu äro mina fysiska
krafter så uttömda, att jag icke utan ett verkligt lidande kan
sitta några timmar vid skrifbordet, och att jag hostar i propor-
tion af arbetet den föregående dagen eller natten».

Och några dagar senare, den 15 Febr, heter det:

»Jag befinner mig i följd af diskussionen om kursen i be-
synnerliga förhållanden: i rak opposition mot kronprinsens
idéer, men enig med hela statsrådet inclusive Skjöldebrand.
Emellertid har jag allvarligen, dock med tillbörlig moderation,
hemstält till statsrådsledamöterna olämpligheten af denna slit-
ning mellan den, som bör befalla, och den, som närmast skall
verkställa, samt angelägenheten att sätta till statssekreterare för
finansärendena någon man med andra principer än mina. Ännu
förmärkes intet resultat af denna framställning».

Resultatet kom dock snart nog, till utseendet af en
främmande anledning: Wirséns förflyttning från krigs-
JÄRTA AFGÅR UR KONSELJEN 1816. XCI

expeditionen till statskontoret. Det är af andra rätt
trovärdiga intyg bekant, att denna icke frivilliga flyttning
hufvudsakligen ansågs bero på intriger af missnöjda
officerare vid garnisonsregementena och på sidoinflytan-
den hos kronprinsen. Äfven Järta delade denna mening,
såsom framgår af hans enskilda bref. 1) Att kronprinsen
sjelf pådrifvit denna ministerförändring, finner man af
hans bref till Wetterstedt2) redan på hösten 1815, der det
talas om Wirséns oumbärlighet för finansverkets utredan-
de i statskontoret, — likasom om de forna tiderna ännu
varit qvar, då på denna chefsplats Lagerheim var den verk-
lige finansministern. Det är ju möjligt att till kronprin-
sens önskan bidragit någon hänsyn till militära önsknin-
gar, men när man ser till förhållandena och till de när-
mast följande händelserna, framgår det dock alldeles
tydligt, att afsigten var att flytta en rådgifvare, som
inom konseljen kraftigt häfdade sina mot kronprinsens
stridande ekonomiska grundsatser, till en finansiel verk-
ningskrets, der dessa grundsatser i sjelfva verket icke
längre hade något inflytande på finansernas ledning. Wir-
séns aflägsnande betydde helt enkelt ett ombyte af po-

1)	Redan d. ii Dec. skrifver Järta till Forslind: »Wirsén vill man,
oss emellan, gerna få att mottaga presidentskapet i statskontoret, emedan
man vill skilja honom från krigs-statssekretariatet; men han vill ej och
saken afgöres icke. Skulle han, mot hvilken ibland andra hela häst-
gardistcorpsen kabalerar, aflägsnas från sin nuvarande befattning, anser
jag ett hufvudvilkor för min nuvarande befattning vara brutet, och då
återtager jag genast utöfningen af min landshöfdingetjenst. Orsaken till
de sista trakasserierna med Wirsén är den, att han vid en projekterad
lönereglering icke kunnat uppfylla hästgardets pretentioner, ehuru han
för detta regemente föreslagit högre tillökning än för något annat. Unge
herrarne säga öfverljudt, att hans motsträfvighet i detta fall kommer att
kosta honom tjensten. Emellertid står han som en klippa i det stor-
mande hafvet. Gud nåde oss för detta och mycket, mycket mera! Jag
är ledsen, men tillika så kall, att jag ej känner igen mig sjelf».

Efter brytningen skrifver han den II Mars: »Dessa händelser göra
här något uppseende. Äfven militärerna i allmänhet förklara sig ledsna,
att man skilt Wirsén från krigsärendena. Det är anledning tro, att ge-
neraladjutanten för armén gen. Björnstjerna icke medverkat dertill, men
att om någon intrig understödt egna höga tankar, den härledde sig
från öfverståthållaren gr. Mörner och statsrådet, gen.adjutanten för flot-
torna, baron Cederström. De äro åtminstone de som nu ifrigast för-
svara den».

2)	Schinkels Minnen del. 9 sid. 279.
XCII

LEFNADSTECKNING.

litiskt system, en seger för 1815 års riksdagsmajoritet,
hvars grundsatser nu väsentligen kommo till heders. Ty
det är alldeles klart, att kronprinsen från sin utgångs-
punkt, kursens artificiella fällande, slutligen kommit till
fullständigt gillande af riksdagens system. Så uppfattade
ock Järta ställningen.

»Den ofta yttrade önskan», säger han1), »att baron Wirsén
skulle lemna krigsdepartementet för att mottaga styrelsen öfver
statskontoret, har åter blifvit framstäld på ett sådant sätt, att
Wirsén måste anse den som en befallning, efter hvilken han
icke kan förblifva krigs-statssekreterare. — Af denna ministèr
förändring anser jag för mig följa, att jag genast bör upphöra
att i egenskap af statssekreterare tillhöra en administration,
hvarifrån den man skiljes, med hvilken jag är närmast förenad
och som förmått mig att taga en del deruti. Jag har i öfrigt
flera enskilda skäl att just nu afbryta en förvaltning, för hvilken
man vill lägga till grund andra principer än mina. Således
har jag i dag i ett sammanträde med flere af statsrådets leda-
möter bestämdt förklarat, att när Wirsén skiljes från krigs-
sekreteriatet, slutar jag min tjenstgöring som finanssekreterare,
för att återtaga den som landshöfding. Man har sökt med
flera förmenta skäl och konsiderationer öfvertala mig att åt-
minstone något modifiera detta beslut, men jag åter har stått
fast dervid. Ännu har jag icke härom haft något samtal med
kronprinsen, hvilket torde förestå mig, men hvaraf resultatet
måste blifva det samma som af det i dag förelupna med några
af statsrådets ledamöter».

Han tillägger slutligen:

»Wirsén och jag hafva befunnit oss i en svår belägenhet.
Våra beslut äro fattade efter mogen öfverläggning och äro
grundade på omständigheter, som göra dem strictissime riktiga.
Emellertid gör vår bortgång från de tvenne vigtigaste departe-
menten en éclat, som ej kan undvikas, men som vårt framtida
förhållande skall, i hvad på oss beror, mildra. Han är ordent-
ligt disgracierad, ehvad färg man vill gifva åt flyttningen till
en annan befattning. Mig blir man ock nöjd att vara qvitt.
Men det allmänna lider utan det ringaste vårt förvållande.
Ställningen af sakerna är besynnerlig».

6) Bref till Forslind af d. 6 Mars 1816.
JÄRTA ÅTERTAGER SIN LANDSHÖFDINGETJENST. XCIII

Detta skrefs den 6 Mars; sju dagar derefter erhöll
Järta på egen begäran tillstånd att återtaga sin lands-
höfdingebeställning.

Sina fiendtliga afsigter mot 1815 års särskilda utskott
och dess ordförande, prosten Schwerin, hade Järta så-
lunda icke fått tillfälle att fullborda. Den enda riksdags-
skrifvelse han kom att till afslag föredraga, var den som
rörde utgifvandet genom riksdagens försorg af en stats-
ekonomisk journal. Här hade Schwerins ifver förledt
honom att framtvinga ett riksdagens beslut, så stridande
mot politisk takt och klokhet, att segern var för hans
motståndare i regeringen särdeles lätt. Järtas roliga an-
förande till statsrådsprotokollet i denna fråga, som nu i
samlingen af hans skrifter intages, ledde också till afslag
å riksdagens framställning.

I fråga om tulltaxans förändring hade Järta så-
som tillförordnad ledamot af den nedsatta tullkomitén
afgifvit sitt yttrande redan några dagar innan han af-
trädde från statssekreterarembetet1); det uttryckte hvad
den tiden kunde kallas »moderata frihandelsåsigter»
och åsyftade jämkning i flera af riksdagens beslut. Men
efterträdaren blef — sedan kanslirådet Fredenstam några

1) I öfriga på Järtas egen föredragning beroende frågor har han
under denna sin statssekreteraretid icke till statsrådsprotokollet afgifvit
något längre anförande, om man undantager ett yttrande om den då
projekterade löneregleringen för civile embetsmän. Men i en finans-
konselj upptogs i slutet af Dec. 181 5 frågan om den under hela året
fortsatta smädeskriftvexlingen mellan Grewesmöhlen och Boye, och der-
vid afgaf Järta ett yttrande, som ansetts förtjena en plats i samlingen
af hans skrifter, då det utmärker sig för en fulländad framställning jämte
en grundlig behandling af ämnet. Rörande sjelfva det der behandlade
ärendet må anmärkas, att K. M. beslöt att högsta domstolen skulle an-
befallas utlåta sig i fråga om en förklaring af allmänna lagens stadgande
om smädeskrifter, men att något protokollsutdrag i detta ärende, så vidt
af nu bevarade handlingar kan skönjas, icke lär hafva blifvit till högsta
domstolen öfverlemnadt. Måhända fans frågan kunna hvila, sedan, till
följd af K. M:ts nyss förutgående befallning till hofrätten, dom i den
mellan Boye och Grewesmöhlen pågående process så snabbt blifvit af-
kunnad och så kraftigt bidragit till skandalens nedtystande.
XCIV

LEFNADSTECKNING.

månader förestått tjensten — kommerserådet Carl Klint-
berg, och i honom hade kronprinsen funnit en föredra-
gande, hvilken så mycket lättare kunde utföra det
nya ekonomiska systemet, som han i egenskap af det
särskilda utskottets sekreterare lärt sig att skrifva och
expediera så, som prosten Schwerin tänkte och föreslog.
Riksdagens beslut i tullfrågorna godkändes nu, med en-
dast några mindre väsentliga förändringar; tullafgifterna
faststäldes att utgå i vexlar å hamburgerbanko ; »vexel-
biträde» meddelades åt Stockholms och Göteborgs han-
delskårer; en vexelstadga utkom, som uttryckte kronprin-
sens och riksdagsmajoritetens syften; långa vexlar i
svenskt mynt å utrikes ort dragna på Sverige förklarades
utan vexelrätt; förbud mot utförsel och nedsmältning af
kopparskiljemynt utfärdades, och åtskilliga riksdagens
framställningar i mindre mål blefvo utan betänklighet
bifallna.

Af denna patriotiska ifver skulle nu kronan sättas på
verket genom kraftiga åtgärder för hämmandet af den
yppighet, i hvilken riksdagen funnit upphofvet till alla
landets ekonomiska lidanden, och hvari kronprinsen såg
grunden till vexelkursens stegring. Regeringen lät ge-
nom ett cirkulär af d. 14 Aug. delgifva samtliga rikets
landshöfdingar riksdagens skrifvelse i detta ämne med
förständigande för dem att hvar inom sitt län samman-
kalla en komité af femton upplyste och kunnige män af
alla stånd, hvilka skulle »yttra sin mening öfver de mått
och steg som böra vidtagas till öfverflödets hämmande,
så att fäderneslandets utrikes handel hädanefter ej må
lända det till skada». Då Järta mottog detta cirkulär,
satte han sig genast ned och besvarade det med en un-
derdånig kritik, — så som hans vana var, när K. M:t syntes
honom vara af okloka rådslag ledd. Här var det väd-
jandet till de länsvis sammankallade komitéerna, som stötte
hans konstitutionella finkänslighet. En undersökning, huru
fäderneslandets utrikes handel hädanefter må blifva för
, JÄRTAS UTLÅTANDE OM YPPIGHETSFÖRBUD. XCV
det samma oskadlig, kunde ju lätt framkalla en gransk-
ning af de ekonomiska författningar, som hittills varit
vidtagna, men » till en sådan granskning ega dessa nya
samfund icke den ringaste konstitutionella befogenhet».
Järta utbad sig derför en närmare »begränsning» af de
komiterades befogenhet, men fick d. 4 Sept, ett snäft be-
sked, att »cirkuläret nog tydligt utmärkte, att ändamålet
för komiténs öfverläggningar vore att yttra sig om de
mått och steg, som borde vidtagas för öfverflödets häm-
mande».

I likhet med öfriga landshöfdingar sammankallade
nu Järta femton af Dalarnes »kunnige och upplyste män
af alla stånd» för att yttra sin mening öfver de mått
och steg som för det uppgifna ändamålet borde vidtagas,
och redogjorde derefter i skrifvelse af d. 24 Okt. för
dessas mening rörande Dalarnes lokala förhållanden. Den
sammanfattades kort och godt sålunda: att något skad-
ligt öfverflöd i den mening den kungliga cirkulärskrifvel-
sen afsett icke under senare tid utvecklat sig i denna
landsända; att hvarje nytt behof, som en allmännare så
kallad yppighet hade alstrat derstädes, framkallat en ny
idoghetsgren; och att landsändans tillstånd och behof
icke påkallade någon författning egnad att inskränka det
derstädes gängse bruket af en eller annan utländsk vara.

Men som en bilaga till detta officiella yttrande medfölj-
de ett särskildt underdånigt utlåtande, uttryckande lands-
höfdingens individuella mening i den riksvigtiga frågan,
»betraktad ur de allmänna synpunkter, som inom komitén
icke lämpligen kunde upptagas.» Med skäl har man kallat
detta utlåtande en af Järtas yppersta skrifter: det är
genom bevisningens fullständighet och klarhet, genom
synpunkternas vidd, genom tankens ädla lyftning ett
mönster af statsskrifter och förtjenar att kallas ett af de
klassiska styckena i vår politiskt-ekonomiska literatur.
Ännu i dag kan det med odeladt nöje läsas af en hvar,
som eger något intresse för ekonomiska frågor, och detta
XCVI

LEFNADSTECKNING.

ehuru så mycket, af hvad som då behöfde bevisas, nu
ingått i det allmänna föreställningssättet och förvandlats
till axiom, hvilkas giltighet af högst få sättes i fråga. I
den tidpunkt, då det författades, voro de deri bekämpade
fördomar och villfarelser nog mäktiga att besticka icke
blott den okunniga hopens utan äfven betänksamme och
erfarne lagstiftares och embetsmäns tänkesätt.

Det var icke blott riksdagsmajoriteten, som i ett an-
fall af ängslan öfver en mängd enskildes ekonomiska be-
tryck hade låtit sig förleda att för oinlösliga sedlars
vanvärde söka bot uti handelsförbud och öfverflödsför-
ordningar; detta ekonomiska system hade äfven vunnit
nästan odeladt bifall genom den öfver hela landet organise-
rade opinionsyttring, som cirkuläret af d. 14 Augusti 1816
hade framkallat. De åsigter, som prosten Schwerin i riks-
dagen och H. K. H. kronprinsen i konseljen så nitiskt
förfäktat, hade nu fått ett stöd af samtliga länskomitéer
utom en och af samtliga landshöfdingar utom en. Järta,
med St. Kopparbergs läns lyxkomité, stod der ensam
mot dem alla. Och för större delen af dessa komitéer
och landshöfdingar var 1794 års öfverflödsförordning- på
långt när icke nog: de fordrade fullständigare förbud af
allt som till öfverflöd i kläder, möbler, husgeråd, mat
och dryck kunde hänföras, hårdare straff mot öfverträ-
delserna, allmännare förbud mot varors införsel och den
yttersta stränghet mot det landsförderfliga lurendräjeriet.

I samlingen af dessa af patriotiskt nit genomandade
betänkanden framträda såsom ytterligheterna: kommerse-
kollegii vidlyftigt motiverade och fullständiga förslag till
en ny och förbättrad upplaga af 1794 års öfverflödsför-
ordning och den med Järtas egen hand nedskrifna lika
vidlyftiga vederläggningen af hela systemet. Det senare
är af alla utlåtanden det mest begagnade, hvarom exem-
plarets yttre skick nogsamt bär vittnesbörd. Dess inne-
håll anförtroddes endast åt några få högre embetsmän
af konungens närmaste omgifning: — det blef der läst,
beundradt, begrundadt, — och gjorde sin verkan, mera
JÄRTAS SEGER I FRÅGA OM YPPIGHETSFÖRBUDET. XCVII
tyst men troligen säkrare, än i denna tidpunkt någon all-
män diskussion skulle hafva förmått. Sjelfva yttrandets
form var också afsedd att förekomma hvarje otidigt
offentliggörande, och till allmänheten trängde endast
dunkla rykten om något högst märkvärdigt utlåtande af
den genialiske landshöfdingen i Falun, hvilket höga ve-
derbörande icke vågade låta komma till offentligheten.
Noga förvaradt i finansdepartementet, har det endast
genom afskrifter varit för en eller annan enskild samlare
bekant, och blef först efter Järtas död till några delar
tryckt. Det lägges nu för första gången fullständigt föl-
allmänhetens ögon.1)

Järtas utlåtande kunde icke fullkomligt förhindra ge-
nomförandet af det förbudssystem, som riksdagen år 1815
invigt: påtryckningen från ofvan och från nedan var föi-
stark för att kunna motstås af de med Järta liktänkande
ledamöterna i konungens råd, och importförbud för åt-
skilliga öfverflödsvaror samt förbud mot försäljning af
kaffe på värdshus bragtes som offer åt den uppeggade
opinionen. Men i hufvudsaken vann Järta dock seger.
Sjelfve sekreteraren i 1815 års särskilda utskott, hans
efterträdare i statssekreterareembetet, drog sig för an-
svaret att i det nittonde seklet upplifva 1790-talets öf-
verdrifter2), och när riksdagens skrifvelse om medlen att
förekomma en skadlig yppighet slutligen, efter många
omsvep, den 30 April 1817 till afgörande företogs, gil-

1) Handlingarna i det stora målet visa, huru allmänt 1794 års
förordning mot yppighet och öfverflöd ansågs vara Sveriges enda rädd-
ningsmedel. Af länskomitéerna är det endast några i de nordligaste
länen, söm anse sig böra sanningsenligt vitsorda, att någon yppighet
icke inom orten förmärkes; hela det öfriga Sverige instämmer i klagan
öfver den gränslösa lyxen och begär förbud deremot. Endast på några
få ställen höjde sig enstaka röster till gensaga mot det enformiga ropet:
så C. F. af Wingård och L. Sivertson i Göteborgs- och Bohus-län, en
prost Wallenstén i Linköpings län, en major W. Rappe i Kronobergs
län. Bland landshöfdingarne är Liljencrantz i Vesterås den ende, som
vågar bestrida, att vexelkursens höjning berodde af yppigheten och genom
yppighetsförbud kunde hämmas. Men ingenstädes förekommer en gen-
sägelse, som i någon mån kunde med Järtas afhandling jemföras.

2) Så mycket anmärkningsvärdare, som Klintberg såsom kommerse-
råd nyss förut deltagit i kommerse-kollegii varma förord för upplifvande
af 1794 års yppighetsförordning.

Tärtas skrifter. Lefnadst. 7
XCVIII

LEFNADSTECKNING.

lades af konungen deras mening, som funno det bäst att
låta bero vid en kunglig varning mot allt öfverflöd och
en uppmaning till rikets inbyggare att genom frivilliga
föreningar söka motverka det samma.1)

1)	Detta ärendes behandling inför K. M:t är ganska märkelig och
förtjenar att, såsom hittills alldeles okänd, i korthet tecknas efter stats-
rådsprotokollen. Kronprinsen, hvars nitälskan för vexelkursens upprätt-
hållande hade i Dec. 1816 blifvit provisoriskt tillfredsstäld genom beslu-
tet att lemna »vexelbiträde» åt svenska handlande på Stockholms och
Göteborgs börser, kunde på längd ej dermed åtnöjas, utan upptog i en
finanskonselj den 22 Mars 1817 frågan om ännu kraftigare åtgärder,
syftande till en varaktigare förbättring af vexelkursen, hvilka efter hans
då yttrade åsigt endast kunde bestå uti förbud mot införsel af vissa ut-
ländska varor och uti en författning mot yppighet och öfverflöd. Ärendet
uppsköts till den 31 Mars, då statssekreteraren Klintberg fann sig, med
hänsyn dertill, att salla betänkligheter mot enskilda uppoffringar måste
vika för det allmännas kraf» föranlåten tillstyrka införselförbud för de
på handelsvågen tyngande öfverflödsartiklarna: vin alla slag (utom kom-
munionvin), porter, arrak och bomullsväfnader. Samtliga statsrådets leda-
möter (utom frih. Cederström) uttalade sig mer eller mindre betänksamt
rörande än den ena än den andra af dessa artiklar, och flere af dem
nedlade en reservation som uttryckte, att de endast af hänsyn till H. K.
H. kronprinsens öfvertygelse om åtgärdens nödvändighet för kursens
styrande kunde låta något af sina betänkligheter vika. K. M:t fattade
emellertid, på H. K. H. kronprinsens yrkande, sitt beslut i öfverens-
stämmelse med föredragandens tillstyrkan. I samband härmed begärde
statssekreteraren, att frågan om en författning mot yppighet måtte få
anstå, till dess någon erfarenhet vunnits om verkan af de sålunda vid-
tagna åtgärderna; och det ärendet fick sålunda för denna gång hvila.

Men kronprinsen var med denna provisoriska åtgärd icke länge
tillfredsstäld, och redan den 30 April måste ärendet på hans anhållan
å nyo företagas i konselj. Föredraganden gick nu ett steg längre än
vid föregående tillfälle och tillstyrkte, för ytterligare lättande af han-
delsvågen, ett allmänt förbud mot förtäring af kaffe från den 1 Oktober
samt förbud mot all införsel af denna vara, men anhöll derjemte om
tillstånd att ytterligare uppskjuta frågan om en författning mot yppig-
het; anseende han, att »emellertid en uppmaning borde af K. Maj:t
utfärdas till rikets innebyggare att genom frivilliga föreningar i denna
del gå K. M:ts önskningar till mötes». Statsrådet Mörner yttrade der-
emot, i ett väl affattadt och med Järtas utlåtande nära öfverensstämmande
anförande, sina betänkligheter vid det af statssekreteraren tillstyrkta kaffe-
förbud, och med honom instämde statsrådets samtliga ledamöter (utom
frih. R. Cederström), förordande allenast ett förbud mot kaffeförsäljning
på allmänna ställen, äfvensom utfärdande af den kungliga »varningen»
mot öfverflöd. Nu tog H. K. H. kronprinsen till ordet och afgaf till
protokollet ett anförande, hvari han, under många loford öfver föredra-
gandens »skarpblick, djup, klarhet i omdömet och nit för fäderneslandets
väl», dock förklarade hans nu framlagda förslag vara allt för litet afpassadt
efter tidens kraf. Kronprinsen tillstyrkte också förbud mot införsel af
kaffe, men framhöll att den fara, mot hvilken man borde värja sig, vore
en »inre sammansvärjning (agiotörernas) emot allmän och enskild förmö-
genhet till försämrande af vårt pappersmynt, och tillika en yttre sam-
LANDSHÖFDING JÄRTAS STÄLLNING TILL REGERINGEN. XCIX
.

Den förändring, som 1816 inträdde i regeringens sy-
stem, utöfvade på Järta ett intryck, som i förening med
andra omständigheter redan vid denna tid kom honom
att allvarligt tänka på utträde ur statens tjenst. Härom
skrifver han till en vän, rektor Forslind, i April 1816:

»Sjelf känner jag svåra förebud till absolut oduglighet. Detta
har jag sagt mina vänner i administrationen och med dem
allvarligen diskuterat frågan, om jag icke borde retirera mig i
det mest enskilda lif. — Jag hade härigenom åtminstone en
möjlighet att, om också med uppoffring af någon kapitalsumma,
gifva uppfostran åt mina barn, för hvilka jag nu icke lefver,
under det jag förstör mina återstående krafter för allmänna
chimärer . . . Min lifstid är också ganska oviss, i synnerhet
om jag, som det nu synes, skall också i min landshöfdinge-
befattning känna nästan dagliga bekymmer och grämelser öfver
de allmänna ärendenas gång . . . Allt detta gör mig mycket
böjd att i tid göra min reträtt; men mina vänner vilja ej med-
gifva det, utan väcka projekter om vissa bi-arrangementer, som
jag af många skäl icke kan antaga och som syfta omärkligen
på att få mig disponibel i Stockholm.»

Man ser, att det känsliga sinnet var obehagligt be-
rördt af tvånget att såsom embetsman tjena en regering,
hvars lagstiftnings- och förvaltningsgrundsatser stodo i så
skärande motsats till hans egna, och denna motvilja
skulle — såsom han förutsade — varda än mera stegrad
genom regeringens förfoganden i åtskilliga frågor, som
omedelbart berörde hans egen ställning såsom lands-
höfding.

Sålunda blef t. ex. genom kungl. resolution den 14
Aug. 1816 en af hans framställningar afvisad på ett sätt,
mansvärjning af statens fiender». Han förordade derför bifall till sina
härofvan (sid. 89. n.) anförda förslag rörande tull på vexlar, tillstyrkte sam-
mankallande af riksdag till nästkommande Juli månad för att påkalla
ständernas kraftiga åtgärder mot vexelagiotörer, lurendräjare och impor-
törer af lyxvaror, och föreslog slutligen, såsom en utväg att återgifva
myntet dess värde, att stadga jernexporttullens erläggande antingen
i silfver eller i jern, samt tiondejernets utgörande in natura, hvarigenom
»statsverket alltid skulle få metaller till sin disposition, hvilka kunde
användas till att verka på opinionen antingen genom insättning i ban-
ken eller genom utskeppning för vexeltrassering». Denna gång fick dock
hvarken statssekreteraren eller H. K. H. kronprinsen sin vilja fram.
K. M:t beslöt i öfverensstämmelse med de flesta statsrådsledamöternas
mening och uppsköt beslutet öfver kronprinsens memorial.
C

LEVNADSTECKNING.

som antagligen djupt sårade grundlagsförfattaren af 1809.
Riksens ständer hade år 1815 hos K. M:t anhållit, att lä-
nens inbyggare måtte sammankallas för att bestämma
en årlig afgift, att utgå af hvarje mantalsskrifven person,
för upprätthållande af anstalter till den veneriska smit-
tans hämmande, och konungens befallningshafvande i St.
Kopparbergs län erhöll, såsom de andre, befallning att
för det ändamålet sammankalla länets inbyggare. Härtill
svarade Järta, i skrifvelse till K. M:t af d. 26 Sept. 1815,
med att, under åberopande af sin »ömhet om grundlagens
obrottsliga helgd», allvarligen föreställa K. M:t, huru
detta riksdagens beslut komme i strid med 57 § R. F.
hvars stadgande, att »svenska folkets rätt att sig beskatta
utöfvas genom riksens ständer allena vid allmän riksdag»
just afsåge att förhindra beskattning genom provinsial-
möten. »A den ena sidan beror svenska folkets frihet
på helgden af dess beskattningsrätt och på dennas utöf-
vande i den form, som grundlagarna derför ovilkorligen
föreskrifva. À den andra är det för rikets integritet och
lugn samt för dess styrelses enhet och kraft af yttersta
vigt, att den riktning af en missledd välvilja tidigt mot-
verkas, efter hvilken till en början vissa ekonomiska an-
gelägenheter, och sedan möjligtvis vidsträcktare politiska
befattningar skulle anförtros åt öfverläggande och beslu-
tande provinsialsamfund, utan konstitutionelt bestämd or-
ganisation och utan lagligen begränsad verkningsförmåga».
Härtill komme, fortsatte Järta, att hvarken uti lag eller
i stadgad vana funnes »någon säker grund att afgöra,
huru och i hvad ordning länens invånare skulle sam-
mankallas för att öfverlägga och bestämma om en afgift,
hvilken skulle i likhet med kronoutskylderna ovilkorligen
erläggas af hvarje mantalsskrifven person, äfven om han
icke dertill särskildt förbundit sig». Järta föreslog derför.
att riksdagens beslut måtte få antagas innebära en af rik-
sens ständer åtagen bevillning af högst 3 skill. b:co pr
mantalsskrifven person, och att länets innebyggare således
endast skulle sammankallas för att öfverlägga om de an-
LANDSHÖFDING JÄRTAS STÄLLNING TILL REGERINGEN. CI
ordningar, hvilka för det med beskattningen afsedda ända-
målet kunde erfordras, hvarefter skatten måtte få genom
konungens befallningshafvande utdebiteras på de mantals-
skrifne till det belopp inom detta maximum, som kunde
finnas erforderligt. Slutligen begärde han, för den händelse
denna åsigt af ämnet ej godkändes, närmare föreskrifter
om både sättet och formen för länsinbyggarnes samman-
kallande till ett beskattningsmöte.

K. M:t svarade härtill, utan något afseende ens på
denna sistnämda begäran, allenast, att landshöfdingen egde
»i likhet med hvad riksdagens beslut innehåller, så skynd-
samt ske kan, höra länets invånare».

Ännu svårare var den motgång, som träffade Dalarnes
höfding i ett ärende af mera ekonomisk natur, också fram-
gånget ur 1815 års riksdagsarbete. Sedan, uti en af en-
skilda motionärer väckt fråga om förbud mot utgifvande
af enskilda assignationer, två stånd stannat mot två, hvar-
igenom frågan förfallit, hade bondeståndet enskildt ingått
till K. M:t med klagomål öfver det missbruk med enskilda
assignationers användning såsom mynt, som i synnerhet i
Stora Kopparbergs län bedrefves, och anhållit, att nådiga
förordningarna af 24 Mars 1790 och 2 Aug. 1792 måtte
på dessa assignationer allvarligen tillämpas. I sitt utlå-
tande öfver nämnda riksdagens skrifvelse upptog Järta dessa
bondeståndets påståenden rörande förhållanden i Koppar-
bergs län till en som vanligt skarp och bitande vederlägg-
ning, betecknande de samma såsom icke blott osannfärdiga
utan äfven förnärmande för länsstyrelsen, och beklagade, att
mot ett riksstånd ej gafs någon rekonventionstalan med
afseende å dylika äreröriga och falska tillvitelser. Men
han gick ännu längre. Under uttrycklig anhållan, att ut-
låtandet måtte biläggas statsrådsprotokollet’), för att brin-
gas till konstitutionsutskottets kännedom, — »hvilket sålunda
komme i tillfälle att ljusligen inse, huruvida bondeståndet
haft rätt att hos K. M:t såsom ett af administrationen be-

1)	Det är ock verkligen bilagdt statsrådsprotollet af den 27 Mars
1817.
CII

LEFNADSTECKNING.

främjadt oskick angifva ifrågavarande assignationer» —,
ingick han uti en allvarlig föreläsning för bondeståndet
öfver grundlagens rätta förstånd, öfver det mot R. F. 90
§ stridande sätt, hvarpå ståndet tillåtit sig att till öfver-
läggning och beslut upptaga frågor om administrationens
åtgärder, och öfver orättmättigheten deraf, att ett stånd
enskildt uppvaktade K. M:t med skrifvelse i ett ämne, som
redan var af riksdagen på annat sätt afgjordt. Upptuk-
telsen syftade i sjelfva verket äfven å K. M:t, som
upptagit den, efter Järtas framställning, grundlagsvidriga
skrifvelsen till behandling. Slutligen ingick konungens be-
fallningshafvande i Kopparbergs län i ett vidlyftigt försvar
för de enskilda assignationerna såsom ett både oskadligt
och för rörelsen i bergslagen nödvändigt bytesmedel, —
hvilket ersatte bristen på förlag, — förordade ifrigt deras
bibehållande och uppgaf medel och utvägar för denna
rörelses betryggande, hvilka i sjelfva verket skulle hafva
förvandlat brukskontoren till ett slags enskilda sedelutgif-
vande banker. Dessa föreställningar upprepades på det
bevekligaste i ett nytt memorial, som ingafs till K. M:t
den 31 Nov. 1816. K. M:t beslöt dock, i rak strid med
dessa yrkanden, förklaringen af den 27 Mars 1817, som
uttryckligen tillämpade 1792 års förbud mot enskilda tryckta
anvisningar äfven å graverade sådana och utsatte en tid
af sex månader för indragning af de redan utelöpande
assignationerna. Denna förklaring måste för Järta hafva
varit så mycket mera sårande, som den icke blott afvisade
hans grundlagstolkning, utan äfven gaf honom orätt i ett
mål, der han ansåg sig föra hela länets talan och utan
tvifvel äfven hade mäktiga länsintressen på sin sida.

Järta fick emellertid njuta tillfredsställelsen att se
den stora ansatsen till en ny författning mot skadlig yppighet
krympa ihop till en oskadlig »varning», och trots mindre
förargelser i öfrigt, höll han ut ännu sex år i sin embets-
utöfning. Han fortfor att inför K. M:t uttala sin mening
ej blott om länets angelägenheter, utan äfven, der så föll sig,
rörande mera allmänna frågor, med samma frimodiga öp-
JÄRTAS UTLÅTANDEN SOM LANDSHÖFDING. CIII
penhet som under den tid, då regeringen hufvudsakligen
bestod af hans forna kamrater eller yngre vänner. Väl-
taliga och kraftfulla föreställningar i samma stil som de
nyss anförda fick K. M:t mer än en gång mottaga af sin
befallningshafvande i St. Kopparbergs län, så i stora som
i små angelägenheter. Efter grundlig bevisning derom,
att en gifven befallning icke kunde verkställas utan stora
olägenheter, underrättas ofta nog regeringen, att landshöf-
dingen i St. Kopparbergs län på eget ansvar instält full-
görandet af den samma, och begäres antingen rättelse eller
ock fullständigare föreskrifter. Har en tadelvärd befunnen
föreskrift eller åtgärd sitt upphof i riksens ständers önskan
eller beslut, eller gifves det anledning att bemöta vare sig
en enskild riksdagsmans uttalanden eller förment obehöriga
åtgärder af andra embetsmyndigheter, då svänges det kri-
tiska gisslet så mycket skarpare.1)

I allmänhet utmärka sig dessa oftast mycket vidlyf-
tiga utlåtanden, af hvilka flera äro skrifna med Järtas egen
hand, för en framställning, hvilken är mönster för svensk
embetsmannastil. Fullständig och klar i utredningen, skarp
i bevisningen, kraftfull och ren i språkbehandlingen, är

1) Utlåtanden i denna stil, som ännu i dag af forskaren kunna läsas
med intresse, äro t. ex. de

om »Vägarbetet i Stora Kopparbergs län af d. ii Mars 18152;

om »Sedeförderfvet bland Dalallmogen och dess afhjelpande af d. 4
Oktober 1815»;

»Framställning af betänkligheterna vid tidigare mönstring af bevärings-
manskapet den 15 Dec. 1817»;

»I anledning af den erhållna befallningen att uppgifva orsakerna till
dröjsmålet med räkenskapsomsluts insändning d. 22 Jan. 1818 (bilagdt
Statsrådsprot. för d. 20 Febr. 1 8 1 8)».

»Rörande den af riksens ständer gjorda framställning om behofvet af
en författning, hvarefter vissa vattenverk skulle få af jordegare mot lösen
undanrödjas af d. 24 Febr. 1818»

samt »I fråga om rekognitionsskogars försäljning af d. 18 Mars 1822».

De flesta af dessa utlåtanden finnas i riksarkivets samling af
skrifvelser från K. befhde i Kopparbergs län, eller ock bilagda stats-
rådsprotokollen i de mål som de röra. Den sistnämda, om rekognitions-
skogarnas försäljning, har utgifvaren dock sett endast i en justitierådet
Södergren tillhörig afskrift, tagen från konceptet i Falu länsarkiv. Den
här nedan anförda skrifvel.sen till exc. v. Engeström angående understödet
åt de nödlidande i Kopparbergs län förvaras i en volym »Carl XIII» i
Engeströmska samlingen å Kongl. biblioteket.
CIV

LEFNADSTECKNING.

den endast i vissa ömtåligare punkter drifven till någon
hetta. En mera högstämd vältalighet framträder vanligen,
när det gäller att framhålla dalallmogens säregna lynne
och förtjenster, sedvänjor och önskningar, bruksrörelsens
intressen och fordringar, eller förtjenta embetsmäns tillbör-
liga anspråk, och framför allt — höfdinge-embetets heder
och värdighet.

Af Järtas embetsskrifvelser, offentliga tal och enskilda
bref skönjer man öfvernog, hvilket högt värde han satte
på sin ställning såsom »höfding för ett i Sveriges häfder
fräjdadt folk», huru han älskade att med dalamännens
»hundratusen själar» bakom sig kunna tala fritt med konun-
gens rådgifvare, med » Stockholmsjuristerna», med »allmänna
opinionen» och med riksdagsmajoriteten. Det var ej heller
blott som vältalighetsfras han åberopade sin höfdingetitel;
embetets höghet och värdighet låg honom nära om hjertat,
och han var städse redo att skydda det för intrång af obe-
hörige. Främmande myndigheters befattning med länets
angelägenheter afvisades skarpt: vägkomiterade och en
af deras tjenstemän råkade en gång illa ut för sådant för-
sök, och sjelfva justitiekanslersembetet uppvaktades med
en skrifvelse1), som ej otydligt gaf vid handen, att lands-

pröfning i nåder fram-
svarade härå den 17

ledning
ställa r

1)	T. f. justitiekansleren Turdfjell hade, under inverkan af det miss-
nöje med de utelöpande enskilda assignationerna, som gaf sig uttryck i
bondeståndets ofvan anförda underdåniga skrifvelse vid 1815 års riksdag,
i Sept, månad 1816, medan ännu detta ärende berodde på K. M:ts pröf-
ning, gifvit lands- och stadsfiskaler i Dalarne befallning att förskaffa sig
noggranna underrättelser, huruvida enskilda personers assignationer i deras
distrikt vore omlöpande. Järta skref nu d. 5 Okt. 1816 till justitiekan-
slersembetet och begärde officiel afskrift af denna befallning: »då jag, åt
hvilken K. M:t i nåder behagat anförtro styrelsen af detta län och vården
af dess ekonomiska angelägenheter, torde finna mig föranlåten, att i an-
af en sådan tituli åtgärd till K. M;ts höga

lina anmärkningar». T. f. justitiekansleren	.
Okt., att den ifrågavarande åtgärden, som sträckt sig till alla lands-
och stadsfiskaler i Falu, Vesterås, Örebro och Karlstads län, redan vore
hos K. Met i underdånighet anmäld. Nytt bref af Järta d. 24 Okt. med
ny anhållan om afskrift af befallningen, hvilket af t. f. justitiekansleren
d. 31 Okt. besvarades med en vägran att sådan afskrift meddela.

Med anledning häraf inlemnade konungens befallningshafvande i
Kopparbergs län ett nytt utlåtande till K. M:t i frågan om de enskilda
assignationerna, hvilket, dock uttryckligen utan »klagomål» mot justitie-
kansleren, fäster K. M:ts uppmärksamhet på det förhållandet, att justitie-
kansleren, medan detta mål ännu berodde på konungens befallningshaf-
JÄRTAS UTLÅTANDEN SOM LANDSHÖFDING. CV

höfdingen i Dalarne ej lät sig nöja med sådana tilltag, som
att lands- och stadsfiskaler ransakade om förhållanden, hvilka
tillhörde konungens befallningshafvandes omsorg.

Järta skyggade ej ens för att upprätthålla denna höf-
dingero! äfven gentemot de högst uppsatte. Såsom förtro-
endeman ville han ock ensam ega konungens förtroende att
vårda länets angelägenheter, och när det en gång hände,
att kronprinsen tyckte sig böra personligen omhulda dal-
karlarne, bättre än landshöfdingen det förmådde, inlade
Järta deremot den kraftigaste protest. Han hade redan
under 1813 års stora missväxt haft erfarenhet nog af hvad
ett nödår i Dalarne betydde och derunder personligen
ombestyrt de åtgärder för spanmålsreqvisition och utdel-
ning, som ålågo konungens befallningshafvande. När nu
samma olycka år 1816 träffade provinsen, gick han redan
på hösten i författning om anskaffande — genom den
offentliga myndighet som dermed hade befattning, maga-
sinsdirektionen, — af de för undsättning och utdelning
nödiga spanmålsförråd äfvensom af penningar, och ansåg
sig hafva sålunda tillräckligt sörjt för tillgång å medel att
förekomma all verklig nöd. Då erhöll han på våren 1817
från exc. v. Engeström ett bref, hvari denne meddelade,
att konungen och kronprinsen erhållit underrättelse, att
en förfärlig nöd herskade i Dalarne, att befolkningen vore
hänvisad att föda sig af »mäsk», att för presterna i Vester-
dalarne måst föranstaltas en särskild insamling i Vesterås,
och att konungen och kronprinsen häröfver intagits af det
lifligaste bekymmer samt vore betänkta på en utomordent-
lig undsättning.

I sitt svar på denna skrifvelse af d. 16 Mars 1817
redogör Järta på det noggrannaste för den plan, han hit-
tills följt för meddelande af undsättning, och huru det varit
vandes pröfning, tillåtit sig att landshöfdingen oåtspord, och utan att ens
vilja på anmodan honom derom upplysa, genom sina fiskaler verkställa
en särskild utredning, »hvaraf en billig misstro kunde väckas till de un-
derrättelser som landshöfdingen i ämnet redan till K. M:t ingifvit». —
På denna framställning synes Järta icke hafva erhållit något annat svar
än det ofvan nämnda beslutet af d. 27 Mars 1817.
CVI

LEFNADSTECKNING.

nödvändigt att så anordna den samma, att icke enskilda
individer allenast utan den stora massan finge hjelp,
att undsättningen komme de verkligen nödlidande och
icke blott lättjefulle tiggare till del. Han vederläde full-
ständigt de öfverdrifna uppgifterna om en allmän och för-
färande nöd och framförde de allvarligaste föreställningar
emot hvarje försök att förändra den hittills följda planen
för undsättningens meddelande. Deraf skulle inom hela
provinsen födas ett misstroende till styrelsens åtgärder,
som för ordningens upprätthållande vore menligt, och en
anspråksfullhet, som sedermera ej skulle kunna stäfjas. I
all synnerhet afstyrkte han det särskilda understöd, som
konungen och kronprinsen ädelmodigt velat lemna dal-
allmogen genom uppsändande af hårdt bröd och bränvin.
Märklig är hans betraktelse öfver förhållandet mellan
konung och folk:

»Jag erkänner, såsom länets styrelseman, med underdåni-
gaste tacksamhet detta ytterligare vedermäle af kongl. nåd
och vårdnad om dalallmogen; men det är min pligt att tillika
oförstäldt yttra min öfvertygelse, att ett sådant bistånd nu icke
fordras, men möjligen skulle kunna leda till skadliga och våd-
liga följder. Folket i de mest nödstälda socknarna är för öf-
rigt icke vandt vid rent rågbröd, och ingalunda vid bränvin
till daglig och huslig förtäring, minst nu. Det skulle derför
anse en sådan hjelp som ett öfverflöd, hvilket, när det ej i
längden kunde underhållas, komme att allt för skarpt kontra-
stera emot dess framtida föda af nödbröd, till blandning hvar-
uti det eljest anser sig lyckligt att få någon duglig säd, samt
emot dess vanliga hvardagsdryck, vatten. Utdelningen af brän-
vin kunde äfven blifva äfventyrlig för det allmänna lugnet, då
det vore omöjligt att tillse det hvarje individ ibland många
tusende hushållade med det qvantum han erhölle, och ej på
en gång förtärde det.

Jag tillåter mig jemväl den anmärkning, att det synes
mig betänkligt att gifva något understöd i H. M. konungens
och H. K. H. kronprinsens enskilda namn, och att göra åt-
skilnad emellan en sådan undsättning och den som af Kongl.
Maj:ts och kronans förråd anordnas. Dala-allmogen har ej höjt
sig till den politiska lära, hvilken redan kostat Europa nog
blod, att konungen och tronföljaren kunna betraktas i dubbla
egenskaper: af individer och af statens chefer. Denna all-
JÄRTAS ANSPRAK SOM »DALARNES HÖFDING».

CVII

moge anser konungen och riket vara ett, och dess verkliga
fosterlandskänsla uttrycker sig derför alltid i vördnad och kär-
lek för konungen, med hvilken den åter oskiljaktigt förenar
tronföljaren, och i synnerhet den nuvarande kronprinsen, i hvars
ära den finner Sveriges ära sammangjuten, och i hvars kraft
den ser Sveriges, utvecklad. Uti en tid, då man sett berörda
politiska lära ömsom leda till juridiska mord af kongl. perso-
ner såsom individer, och ömsom till ett fanatiskt yrkande af
sådana individers oförgängliga rätt att återvinna förlorade fä-
dernetroner, likasom att återbörda förskingrade fädernegods,
— — i denna tid skulle jag tro det vara nyttigt och angelä-
get, att så beskaffade tänkesätt som dalallmogens sorgfälligt
bevarades och vårdades, samt att med yttersta varsamhet alla
åtgärder undvekes, som kunde försvaga dem. Ibland sådana
fruktar jag den måste räknas, att H. M. konungen och H. K.
H. kronprinsen enskildt gåfve dalallmogen någon hjelp, hvilken,
i jemförelse med undsättningen från kronans förråd, finge
kanhända ett utseende af ringhet. Om det funnes någon, som
icke unnade dalallmogen den tillfredsställelsen att få erkänna
såsom konungens och kronprinsens välgerning all den hjelp,
hvarmed denna allmoge år 1813 blifvit och, som jag hoppas,
nu skall blifva räddad från undergång; om det funnes någon,
som icke unnade mig den lyckan att få, med utdelningen af
denna undsättning i det hela, anses endast utföra ett af H.
M. konungen och H. K. H. kronprinsen mig uppdraget värf,
så skulle en sådan misstydare äfven kunna bibringa allmänhe-
ten de mest oriktiga begrepp om anledningen till och afsigten
med en särskild hjelpsändning till dalallmogen uti konungens
och kronprinsens enskilda namn. Många exempel, äfven inom
denna landsort, bevisa, huru lätt förvillande rykten skapas och
kringspridas bland lidande menigheter. Det vore icke omöj-
ligt, att det tillräknades någon fruktan för dalallmogen, eller
någon plan att begagna dem till utomordentliga företag, om
den undfinge från H. M. konungen eller H. K. H. kronprin-
sen en särskild undsättning, i synnerhet då denna bestode af
redan bakadt bröd och af bränvin.»

Sitt förhållande såsom embetsman till den befolkning,
hvars höfding han i fullaste mått ville vara, har Järta sjelf
i mångfaldiga enskilda och offentliga skrifvelser tecknat
såsom särdeles innerligt och förtroendefullt. Han klagar
understundom öfver illviljare och nedrige smädare inom
länet, men dessa tillhöra »herre»-klassen och göra honom
CVIII

LEFNADSTECKNING.

ingen oro, ty hans starka förtröstan står till allmogen.
Särdeles angelägen var han ock att hålla allmogen vid
makt gentemot det bruksintresse, hvilket då, liksom såg-
verksintresset nu, hotade dess frihet och sjelfständighet;
och vid åtskilliga tillfällen har han genom låneunderstöds
anskaffande bidragit att förekomma dess utarmande. Un-
der de svåra nödåren stod han ock personligen i daglig
och stundlig beröring med denna allmoge, hvars undsätt-
ning med spanmål han sjelf i de minsta detaljer besörjde. An-
förande ett uttryck af 1786 års komiterade till dal-ortens
upphjelpande: »Dalkarlen fördrager intet våld, men tål ej
heller någon efterlåtenhet; han straffas och tiger, när han
känner sig brottslig men förlåter aldrig ett slag som orätt-
visan utdelt», gifver han en gång följande skildring af denna
allmoge och sitt eget förhållande till den samma:

»Min erfarenhet bekräftar fullkomligen hvad dessa komite-
rade i öfrigt anmärkt, att dalallmogen lätteligen ledes af den,
som under en jemn utdelning af rättvisa vet att vinna hans
förtroende. Äfven jag har haft värf att utföra ibland denna
allmoge, som icke varit de lättaste. Äfven jag har dervid mött
några svårigheter, i synnerhet innan jag hunnit göra mitt hand-
lingssätt kändt. Jag har besegrat dem genom sorgfälliga be-
mödanden att öfvertyga det allvarliga folket på den ena sidan
om min oryggliga föresats att vidmakthålla laglig ordning, och
på den andra sidan om min välvilliga tillgifvenhet och aktning
för detta ypperliga folk. Visserligen, om jag för att vinna en
flyktig ära af något litet bekämpadt motstånd, velat skända
dalallmogen, hade jag kunnat oroa Eders Kongl. Maj:t med
förstorade berättelser om smärre oordningar.........Jag har der-
emot endast rättat dessa oordningar, äfven under användandet
af en viss stränghet visat mig vara allmogens vän, och jag
tilltror mig nu att inom lagens gränser kunna leda dem till
hvilket mål som kan ernås af dess förmåga 1).»

Samma förtröstan till sin på befolkningens tillgifven-
het grundade myndighet inom länet uttalar Järta äfven
i skrifvelser från senare tid, såsom då han till Leo-
pold d. 27 Okt. 18232) yttrar: hur man än må bedöma

1)	Underd. utlåtande i fråga om vägarbetet i St. Kopparbergs län
af d. II Mars 1815.

2)	Tryckt i »Handl, ur Brinkmanska arkivet på Trolle-Ljungy».
JÄRTAS STÄLLNING TILL DALALLMOGEN.

CIX

min journal, kan man numera, då mitt namn ingått i dal-
karlens tradition, icke taga ifrån mig deras tillgifvenhet,
för hvilkas väl jag i tio år sträfvat» och till exc. Wetter-
stedt: »Min efterträdare får besvär mera än han före-
ställer sig, men han får äfven ett böjligare folk, än han
väntat sig, om han genast uppfattar dess lynne och lämpar
sig derefter. I stora saker har jag varit den mest enväl-
dige regent, som kanske nu finnes i Europa. Jag har ej
varit mäktig att framkalla den opposition, som jag ofta
önskat för en fullständigare utredning af allmänna öfver-
läggningsämnen». Från sitt län, hvars aktning han satte
så högt öfver all annan ära, erhöll han ock vid skils-
messan ett särskildt vedermäle af tillgifvenhet uti en me-
dalj, som till hans minne präglades, icke i silfver eller guld
utan, till betecknande afgifvarnes kraftfulla enkelhet, i pro-
vinsens egen metall, tackjern. — Att förhållandet mellan
Järta och hans dalamän verkligen varit sådant, som han
sålunda skildrat det, kan man ock taga för gifvet endast
deraf, att Järta eljest visserligen icke skulle hafva från
Dalarne fört med sig den ideala bild af Sveriges allmoge,
som under den senare delen af hans lif ensam ingaf ho-
nom någon förtröstan om framtiden. Hade dalkarlarne
lärt sin höfding, att äfven bönder kunna hafva sin genstör-
tiga mening om allmänna angelägenheter, så skulle otvifvel-
aktigt äfven Sveriges bondestånd inför hans pessimistiska
åskådningssätt hafva framstått, vid sidan af adliga gods-
egare, brukspatroner och publicister, såsom stygga repre-
sentanter af den politiska »materialismen».

Men var Järta dalamännens höfding och målsman inför
regeringen, så kände han sig ock ansvarig för deras upp-
förande och fordrade deras fulla förtroende i sådana styc-
ken, som rörde provinsens heder och anseende. Ett karak-
teristiskt drag af Järtas egen föreställning om hvad han
hos sina dalkarlar betydde, är ett bref, som han vid 1823
års riksdag skref till en af länets representanter i riksdagen.
Anders Danielsson hade nyss hållit sina bekanta helsnings-
tal till stånden, i hvilka han gifvit till känna de hemma-
CX

LEFNADSTECKNING.

varandes stora missnöje med de tunga och odrägliga skat-
terna, — samma tema, hvilket på riddarhuset varierades af
Anckarsvärd. Järta, som nu var privatman, hade nyss af-
slutat sin berättelse om Stora Kopparbergs län, der han
sökt visa, huru lindriga skatterna nu vore i jemförelse
med hvad dalkarlarne i äldre tider burit, och han var af
många skäl högst förgrymmad öfver yttringarna af den
oppositionsanda, som nyss före och i början af denna riks-
dag lät sig förnimma. Han grep derför till pennan och
skref till en af dalkarlarne i bondeståndet följande kost-
liga bref:

Min kära Anders Olsson.

Jag har nyss läst de tal, med hvilka bondeståndets första
deputation till de öfriga riksstånden helsat dem, och jag har
läst dessa tal med en harm, som jag icke ernår dölja. Aldrig
har jag velat tvinga någons öfvertygelse, det vet du och hvar
och en ibland länets riksdagsmän. Jag känner icke ännu om
någon ibland er har annorlunda än genom stillatigande in-
stämt i detta deputationstalarens yttrande: Vi hafva lofvat och
måst lofva våra hemmavarande hufvudmän att åtminstone om-
tala deras betryck, i fall vi ej kunna uträtta något till lindrande
af bördorna, hvarunder de digna. Men jag har sagt dig, att
jag framstält just motsatsen i en underdånig berättelse om
länets tillstånd under de sistförflutna fem åren, hvilken jag
nyligen till Kongl. Maj:t afgifvit. Jag begär ingen tack föi-
allt hvad jag kunnat uträtta till dalallmogens nytta; men jag
låter ej bondeståndet göra mig till ljugare. Således, om icke
länets riksdagsmän af bondeståndet snart högtidligen förklara,
att de ej godkänt och icke godkänna ofvanberörda yttrande i
hela bondeståndets namn, så nödgas jag gifva allmänheten
inom länet kännedom derom; och sedan må dalallmogen af-
göra, hvilkendera ljugit antingen jag, som sagt min konung
att denna allmoges belägenhet nu är bättre än den på lång
tid varit, och att dess skatter äro, i förhållande till varuvärden
och förtjenster, drägligare än någonsin tillförene, eller också
de, som i hela bondeståndets namn och således äfven i dal-
allmogens, påstått sig hafva lofvat och måst lofva sina hufvud-
män att klaga öfver betryck och att föreställa dem såsom
dignande under sina bördor.

I öfrigt vill jag ännu icke yttra mig öfver de flera högst
vigtiga ämnen, som bondeståndets första helsningsdeputation
BREF TILL ANDERS OLSSON 1823.

CXI

nog tidigt anmält såsom redan beslutade föremål för bonde-
ståndets yrkanden på denna riksdag. Men det bör jag, med
min vanliga ärlighet, säga dig, att om man fordrar ett sådant
arméns reducerande, att Sverige antingen skall lemnas utan för-
svar mot Ryssland och andra främmande makter, eller också
att den hufvudsakliga försvarspligten skall hvälfvas ifrån de
förmögnares jord på de fattigas beväringspersonal, så skall
jag ej underlåta att derom kungöra mina tankar så offentligen
och så enkelt, att hvarje dalkarl må ega tillfälle att känna
och fatta dem.

Jag ställer detta bref till dig, min kära Anders Olsson,
emedan du är ombud för det folkrikaste fögderiet och den
största socknen inom länet. Men jag fordrar, att du meddelar
det åt de öfrige allmogens fullmäktige ifrån länet. Jag är nu-
mera blott en enskild man och handlar såsom sådan. Men
innan jag begagnar mig af min rättighet att i tryckta skrifter
underrätta allmänheten i länet om skiljaktigheten emellan bonde-
ståndets och mina yttranden öfver samma fråga, nämligen huru-
vida dalallmogen nu dignar under sina bördor, så vill jag
lemna er tillfälle att bespara mig det obehagliga fullgörandet
af denna pligt mot min konung, mitt fädernesland och mig
sjelf. Falun den 30 Januari 1823.

Hans Järta.

P. S. Till ett enda bevis på de forna och de nuvarande
skatternas olika tyngd vill jag låta dig veta, att kronotionden
år 1658, då länet var vida mindre odladt än nu, öfversteg
med 2,000 tunnor ren säd den nuvarande. Jag önskar att
slippa framdraga sådana skäl för hvad jag anfört. Men förr
än jag låter bondeståndet afmåla mig och andra redliga em-
betsmän såsom försvarare af förtryck på allmogen, så lägger
jag i dagsljuset allt, som kan bevisa, hurudan beskattningen af
ålder varit och ännu efter författningarna borde vara. Det
må stanna på deras ansvar, som tvungit mig härtill, om länets
allmoge derigenom kommer att få sina bördor ökade. Likväl,
som sagdt är, jag önskar att länets fullmäktige genom en med
sanning öfverensstämmande förklaring skilja åtminstone den
provins som jag styrt ifrån andra. Anders Danielsson må be-
visa hvad han kan om skålvestgötars lidande. Jag fordrar
endast, att dalkarlar icke i mål, som röra riket, göra ett med
sådane.

Brefvet afsändes till exc. Wetterstedt för att vidare
befordras, om så funnes lämpligt, men det kom aldrig
CXII

LEFNADSTECKNING.

fram till adressaten. Statsmännen i Stockholm hade en
annan erfarenhet om bönders foglighet än den Järta i Da-
larne förvärfvat.

Till den höfdinge-rol Järta sålunda älskade att upp-
rätthålla hörde också en noggrann omtanke att stå fram
för sina underordnade tjenstemän såsom den i allo ensamt
ansvarige chefen, och att han med ovilja afvisade all
tanke på ansvarets delning, såsom försvagande höfdingens
maktställning. — Denna ridderlighet eller maktfullkomlig-
het kom en gång att ådraga honom allvarsamt obehag.
Man finner af hans enskilda bref, att en af hans närmaste
män genom försumlighet i sådana löpande ärenden, som
icke kunde af landshöfdingen personligen skötas, flera gån-
ger satt honom i förlägenhet, och det var denne som han
skyddade genom att sjelf påtaga sig hela ansvaret för en
försumlighet, hvilken föranledde ett vid denna tid mycket
omhandladt åtal inför Svea hofrätt. Som denna rättegång,
ehuru den rörde en ringa sak, utöfvade ett visst inflytande
på Järtas ställning, torde den böra här något närmare be-
röras. Förhållandet var i korthet följande:

Indrifningen af fem testamentsbevillningar i St. Kop.
parbergs län hade under längre tid, för en af dem ända
från 1808, varit fördröjd, och kommissarier och fullmäktige
i riksgäldskontoret hade under åren 1817—19 fyra gånger
härom begärt upplysning af konungens befallningshafvande
— utan att ens erhålla svar. Ärendet öfverlemnades då af
fullmäktige i riksgäldskontoret till justitieombudsmannen,
som först efter två gånger upprepad begäran om förkla-
ring, erhöll den äskade upplysningen om ärendets skick.
Deruti ingick dock ingen förklaring, hvarför k. befhde så
länge underlåtit att besvara riksgäldskontorets skrifvelser,
och justitieombudsmannen fann sig derför föranlåten att
öfverlemna handlingarna till advokatfiskalen i Svea hofrätt.
Denne åter skyndade att, uti ett visserligen af oformlig-
heter vimlande embetsmemorial, hos hofrätten yrka ansvar
JÄRTA ANKLAGAD INFOR SVEA HOFRÄTT.

CXIII

men icke på konungens befallningshafvande utan på lands-
höfding Järta — för »vårdslöshet i embetsutöfningen». Järta,
som i svaret på denna anklagelse hade rikt tillfälle att ut-
veckla sin advokatoriska öfverlägsenhet, sökte ådagalägga,
att aktionen i det hela och i hvarje dess del var lagstridig:
att åklagaren icke var af justitieombudsmannen genom
bestämda föreskrifter behörigen legitimerad, och att justitie-
ombudsmannen sjelf icke var befogad att i mål af denna
beskaffenhet anställa åtal; att anklagelsen var, i strid
mot justitieombudsmannens föreskrift och målets egen na-
tur, vänd mot landshöfdingen i stället för mot konungens
befallningshafvande; att den utan föregående utredning af
fakta var begynt der den skulle hafva slutat, med ett
ansvarspåstående; att detta påstående, efter åklagarens
eget medgifvande, saknade stöd af någon lagbestämmelse;
samt slutligen att den obehöriga anklagelsen mot obe-
hörig person af obehörig åklagare var anstäld vid obe-
hörig domstol. Atskilliga af dessa påståenden innefattade
visserligen tillräcklig grund för den tilltalade att söka
undandraga sig vidare svaromål i hufvudsak, men Järta
synes hafva framstält de samma mindre till praktiskt
rättegångsbruk, än för att med kraften af deras hopade
mängd moraliskt nedgöra sin motståndare; och han undan-
röjde sjelf det vigtigaste af dem alla genom att »hög-
tidligen» förklara sig ensam personligen ansvarig för
samtliga ifrågavarande försummelser, äfven sådana som,
efter hvad han tydligen angaf, icke kunde ligga honom
sjelf till last. Efter denna förklaring ingick han uti svaro-
mål och förklaring i sjelfva saken. Detta försvar är en
mästares och lyfter sig stundom till verklig vältalighet.
Det advokatoriska konststycket består deruti, att sedan
på goda grunder anmärkningsanledningen i fråga om den
försenade redovisningen reducerats till en obetydlighet,
sedan det visat sig, att det bevillningsbelopp, hvarför redo-
visning fördröjts, aldrig uppgått till mer än omkr. 400
rdr, och att det slutligen öfversända beloppet blifvit större
än riksgäldskontoret sjelft hade beräknat; och sedan Järta

Yärta, Skrifter. Lefnadst. 8
CXIV

LEFNADSTECKNING.

belastat sig sjelf med hela skulden för dröjsmålet, kastar
han denna obetydlighet i den ena vågskålen och tyngden
af den anklagade landshöfdingens hela politiska och admini-
strativa verksamhet i den andra: — en argumentatio ad
verecundiam af slående effekt. Försvarsskriften i dess helhet
har intresse endast för fackmän, men den del deraf, som
innefattar detta vädjande till domarens uppskattning af en
administrativ embetsmans verksamhet i det stora hela, är
så karakteristisk för författaren, för hans svaghet så väl
som för hans styrka, att ett utdrag deraf här kan försvara
sin plats. Han slutar sålunda:

»Det lärer alltså vara obestridligt», fortfar åklagaren, »att
herr landshöfdingen och kommendören Järta har i detta em-
betsärende, hvilket såsom rörande statens inkomster är af
mycken vigt, begått fel och vårdslöshet, och förty gjort sig
till ansvar skyldig; men svårighet möter att för ett slikt em-
betsfel yrka ett bestämdt ansvar, då det i lagarne icke är ut-
satt». — Det obestridliga i denna sak har jag tillfyllest utredt.
För åklagarens ändamål var det tjenligt att lägga en särskild
vigt på det embetsärende, som jag beskyldes att hafva vårds-
löst behandlat. Lämpligt var det ock att anställa åtalet vid
en domstol, under hvars pröfning sådana ärenden icke höra,
och der detta följaktligen, såsom en sällsamhet, kunde väcka
mera uppseende; ännu lämpligare att draga det undan den
domstol, som noga kände tillståndet af det hela, till hvilket
detta ärende hörde blott som en liten — högst liten — del,
undan den domstol, som kunde jemföra den senfärdiga in-
drifningen af fyrahundra med den skyndsammare af en million
riksdaler.

»Statens inkomster» är en term, som i senare tider nytt-
jats för att rättfärdiga mycken otidig ifver. Men när den an-
vändes i detta mål, att försvåra min så kallade vårdslöshet,
när det tyckes vara åklagarens mening, att jag bort synner-
ligen och framför andra embetsärenden vårda det ifrågavarande,
emedan det rörde statens inkomster, så lärer han icke hafva
erinrat sig, att de flesta ärenden, som konungens befallnings-
hafvande å landskontoret har att sköta, äro af samma be-
skaffenhet. Kongl. hofrätten kan icke lika säkert som Kongl.
kammarrätten känna, huru sådana embetsärenden blifvit under
de sista åren flerdubblade, utan att hvarken antalet af lands-
kontorets tjenstemän eller anslaget till skrifvarehjelp äro för-
ökade. Kongl. hofrätten kan ej inse, huru omöjligt det är,
JÄRTA MOT ADVOKATFISKALEN I SVEA HOFRÄTT. CXV

att hvarje betydlig eller ringa angelägenhet lika verksamt ut-
föres, att hvarje enkelt eller inveckladt räkenskapsmål lika
skyndsamt bringas till slutlig utredning, samt huru i följd häraf,
det mindre angelägna . . . någon gång måste eftersättas för att fort-
drifva det angelägnare. Men Kongl. hofrätten skall dock finna,
att, ibland likartade ärenden, det fördröjda icke får en särskild
betydenhet genom dess blotta art att röra statens inkomster,
och att man, för denna enda orsak, icke rättvisligen kan anse
dröjsmålet vara till en särskild högre grad felaktigt. Med
samma skäl skulle man, i fall en häradshöfding tilltalades för
att bland flera tusende rättegångsmål hafva vanvårdat något
enda föga betydligt, kunna i anklagelseskriften ingifven må-
hända till Kongl. kammarrätten säga, att detta mål såsom
rörande statens högsta angelägenhet, en skyndsam och nog-
grann lagskipning, vore af synnerlig vigt. Hvarje embets-
ärende eger ett absolut värde, men det relativa måste, i ett
sådant fall som detta, bestämmas efter det fördröjdas förhål-
lande till de fortskyndande. Vid en med denna åsigt anstäld
granskning af mina och mina medhjelpares embetsåtgärder,
för att under och efter svåra nödår indrifva statens inkomster,
och ännu mera för att bereda deras framtida varaktighet,'
fruktar jag icke, att någon rättsinnig man med vanlig om-
dömesförmåga skall kunna finna orsak att beskylla oss för
vårdslöshet. Men om den nu nog allmänt rådande uppmärk-
samheten på små detaljer skall äfven yttra sig uti aktioner
emot landshöfdingar, anstälda af riksens ständers justitie-om-
budsman, så bör jag redligen tillkännagifva, att en sådan upp-
märksamhet, riktad emot min embetsförvaltning, har ännu att
upptäcka åtskilligt som kunde åtalas, — icke just skäligen, dock
mindre oskäligt än de i detta mål beifrade försummelserna.
Till detta blygsamma förklarande lägger jag den försäkran,
att, i fall herr just.-ombudsmannen ville anmoda mig att leda
sina forskningar efter mina embetsfel, och sådana har jag, af
mensklig ofullkomlighet, utan tvifvel begått, — så skall jag
härutinnan biträda honom med sådan uppriktighet, att en annan
emot mig anstäld aktion icke må, såsom denna, behöfva att
utföras utan fullständig sakkännedom, samt utan iakttagande
af lagliga former, för att genast i sin början slutas ifrån herr
justitie-ombudsmannens sakförares sida med ett erkännande,
att det ansvar, han emot mig yrkar, icke finnes i lagarna utsatt.

Men detta erkännande, ehuru löjligt det i första stunden
visar sig, förtjenar dock att allvarligen betraktas. Det är den
konstitutionelle vårdaren af lagarnas helgd, som beifrar ett för-
ment tjenstefel, begånget af en man, åt hvilken konungen i
CXVI .

LEFNADSTECKNING.

nåder anförtrott ett af de vigtigaste embeten i landet, en man,
hvars forna embetsvärf omfattat nationens allmännare angelä-
genheter, och hvars rykte följaktligen icke kan vara inskränkt
inom hans nuvarande verkningskrets, ehuru vidsträckt och i
många afseenden betydlig denna ock är. Det är inför den
främsta af rikets öfverdomstolar, inför den hofrätt, som i alla
tider egt och förtjent att ega nationens aktning; det är af
denna hofrätts advokatfiskal, förande riksens ständers justitie-
ombudsmans talan, som Dalarnes nuvarande höfding, förre
statssekreteraren Järta anklagas. Han, denne landshöfding,
anklagas sålunda i en tid, då några sig kallande publicister
inom hufvudstaden, sträfvande att uppresa en ny samhällsmakt,
söka att störta eller åtminstone att försvaga den lagliga, den
för samhällsordningens bestånd nödiga, som rikets embetsmän
efter stadgade författningar och instruktioner utöfva, söka i
synnerhet att genom klander af landshöfdingars åtgärder för-
ringa deras anseende. Han anklagas inför Kongl. Svea hof-
rätt i samma stund, då en annan landshöfding, hans enskilda
vän, med hvilken han för tio år sedan delade mödor och faror
i en strid för fäderneslandets sjelfständighet och välfärd, der
de frivilligt gingo framom sina embetspligter och stälde sig
utom bestämda föreskrifters värn, — då landshöfdingen grefve
Rosen, sedan han frälsat riket, nödgas vid samma domstol
försvara sina undersåtliga tänkesätt och sitt medborgerliga
rykte mot angifvelser, diktade eller endast framburna af en
lösker man. Han anklagas allena och personligen för fel i en
embetsförvaltning, der han icke är berättigad att verka allena
och personligen; hvadan en sådan uteslutande anklagelse, om
den icke skall anses partisk, förutsätter, att han felat egen-
mäktigt emot sina ansvarige medhjelpares erinringar och råd.
Och nu, till hvilket lagligt mål hinner man med denna, efter
alla yttre förhållanden betydliga, fiskaliska aktion, förmodligen
den första som mot någon landshöfding i Dalarne varit an-
stäld? Med hvilket slutligt påstående kan man rättfärdiga
den öfver lägre fiskaler upphöjde rättegångs-anstiftarens ifver?
Jo, man nödgas genast erkänna laglösheten af den bestraffning,
som man ändock, för att yrka något, måste under en synbar
villrådighet efter godtycke yrka. Att hjelpa sig ur förlägen-
heten, måste man våga det gäckeri med Kongl. Svea hofrätts
rättvisa, att efter ett sådant erkännande säga: »Det ankommer
på Kongl. hofrätten att efter omständigheterna pröfva och be-
stämma det ansvar, hvartill landshöfdingen Järta i detta mål
gjort sig förfallen». Nej, — denna Konungens högsta nämnd
gör icke den saker, som saklös är; dömer efter Sveriges
JÄRTA MOT ADVOKATFISKALEN I SVEA HOFRÄTT. CXVII

lag och laga stadgar, men ej utöfver eller emot dem; bestäm-
mer icke straff, då lagen ej kräfver eller tillåter det, endast
efter omständigheterna. Mig åligger det ej att vaka öfver
lagskipningen i riket, mig förbinder ingen särskild embetspligt
med Kongl. Svea hofrätt; men jag känner dock och vördar
dess stadiga rättvisa, och jag förklarar, att aldrig någon dom
der fallit sådan, som den man fördristat sig att nu öfver mig
äska.

Sedan åklagaren medgifvit, att det embetsfel, hvarför han
mig beskyllt, icke kan hänföras under någon strafflag, söker
■ han dock visa, att något godtyckligen bestämdt ansvar derpå
bör följa. Han åberopar i detta afseende 23 och 45 §§ i
landshöfdinge-instruktionen af den 4 november 1734. Den
förra, som handlar om kronans inkomster, stadgar, att »lands-
höfdingen blifver hos Kongl. Maj:t och riksens ständer ansva-
rig, om genom dess efterlåtenhet och förvållande något blefve
försummadt till Kongl. Maj:ts och kronans skada och afsaknad.»
Med denna ansvarighet, som efter nu gällande grundlagar icke
vidare eger rum inför riksens ständer, menas tydligen ersätt-
ning för Kongl. Maj:ts och kronans skada. Sådan skada, ut-
tryckligen förutsatt såsom grund för ansvaret, har dock icke
uppkommit genom den senfärdighet, hvarför jag blifvit tilltalad.

Den 45 § åter inskränker, efter ordalydelsen, landshöf-
dingens skyldighet att lemna fordrade underrättelser och för-
klaringar endast till de fall, då de af Kongl. Maj:t äskas, och
förordnar vidare, att »om någon oförmodlig svårighet möter
och hindrar verket, så bör landshöfding gifva sådant Kongl.
Maj:t eller vederbörande kollegier strax till känna; emedan
eljest hvad otjenst och afsaknad Kongl. Maj:t torde taga deraf,
att något bref obesvaradt lemnas eller något ärende neder-
lägges, på landshöfdingens ansvar ankommer.» Äfven här är
en gifven skada satt till vilkor, och dess ersättande utmärkt
såsom gräns för ansvaret. Att åklagaren sökt att ur dessa §§
af landshöfdinge-instruktionen uppresa något ansvar såsom
straff för ett dröjsmål, hvilket gagnat i stället för att skada,
bevisar endast ytterligare hvad allt det öfriga af aktionen öfver-
flödigt ådagalägger. Vilja riksgäldskontorets styrelsemän vända
emot mig någon ersättningstalan för senfärdigheten att indrifva
den ifrågavarande bevillningen af några testamentarier, så må
de genom sin enskilda ombudsman, men icke genom svenska
folkets, i laglig ordning anställa och utföra den. Med denna
tvistefråga, som icke är väckt och säkerligen icke väckes,
hafva riksens ständers justitieombudsman och advokatfiskalen
i kongl. Svea hofrätt alls intet att skaffa.
CXVIII

LEFNADSTECKNING.

Emot landshöfdingar yrkas nu, när anledningar dertill
gifvas, den satsen, att hvarje utöfver lagens bokstaf sträckt
åtgärd att främja lagens afsigter är ett brott. För landshöf-
dingar åter får den regeln icke gälla, att all anklagelse skall
grunda sig på någon lag, under hvars ordalydelse eller åtmin-
stone under hvars, igenom vissa exempel ådagalagda, allmän-
nare mening den åtalade handlingen eller försummelsen kan
med riktig slutkonst hänföras. För några år sedan tilltalade
herr justitieombudsmannen den landshöfding, som med fler
faldiga odödliga förtjenster om fäderneslandet står framom alla
andra i ära, för det förmenta embetsfelet, att han användt i
ett ovanligt fall strängheten af en sällan brukad, men dock
icke upphäfven, men dock i en autentik lagsamling såsom
gällande införd författning. Nu tilltalas jag af justitieombuds-
mannen för det, att jag underlåtit hvad ingen lag mig ålagt;
nu uppletar hans sakförare, för att fälla mig, ordet ansvar uti
tvenne, till det anmärkta förhållandet icke lämpliga, §§ af
landshöfdinge-instruktionen; nu vränges detta ord ifrån bety-
delsen af skadeersättning till den af straff, och nu yrkas emot
mig, i följd af denna uppenbara vrängning, en hård bestraffning,
sedan bemälte sakförare högtidligen erkänt, att en sådan be-
straffning icke kunde bestämmas efter någon lag, utan endast
efter domarens godtyckliga pröfning. I en tid, då svenska
folket icke egde några väktare öfver lagskipningen, vårdade
det sjelf sina rättsbegrepp uti betydningsfulla ordspråk, öfver-
låtna ifrån slägte till slägte. Ett af dessa, upprepadt i de för-
träffliga domare-reglerna, lyder så: »Vilja eller våld är icke
landsrätt». Skulle en tid komma, då denna urgamla svenska
sats glömdes eller fräckt föraktades, så vore icke heller den
tiden långt borta, hvilken skulle ännu en gång besanna den
lika urgamla regeln: »Den sin frihet missbrukar är värd att
mista henne.»

Emot det straff-förslag, som åklagaren uppgifvit, har jag
ingen annan anmärkning att göra, än att jag anser det vara
allt för lindrigt. Det svarar icke emot det föregående påståen-
det, att jag må dömas efter godtycke, i brist af lag. Kunde
ett sådant i principen fullständigt våld vinna framgång, så
borde det icke heller vara halft i tillämpningen. Då hade
man bort påstå förlusten af lif, ära och gods — ty de döda
tala ej för samtiden och skrifva ej för efterverlden —, icke endast
penningeböter, »svarande mot en eller två månaders landshöf-
dingelön». Men genom ett så konseqvent påstående hade
också åklagaren, med någon heder för sitt mod, stält sig
JÄRTA MOT ADVOKATFISKALEN I SVEA HOFRÄTT. CXIX

sjelf, om hans försök misslyckades, under det ansvar som 6o
kap. i § missgernings-balken bestämmer. —---------------------

Upplysningsvis vill jag tillkännagifva, att min landshöf-
dingelön uppgår för året till omkring 4,000 rd:r banko. En
plikt, som svarade mot denna lön för två månader, skulle
alltså utgöra 666 rd:r 32 skill., lika med böterna, efter lag,
för ett tusende tre hundrade trettiotre kindpustar, eller för ett
tusende blånader och blodviten, eller för ett hundrade afslagna
ben, eller för fyratio särskilda upptåg att drifva gäck med
gudstjensten, Guds ord och sakrament, eller för tjugu sär-
skilda såkallade frivilliga sammanskott, som en landshöfding
af sitt läns invånare emottoge, eller ock, enligt tryckfrihets-
förordningen, för sex tryckta smädeskrifter emot riksens stän-
der och derjemte en skrift till lagarnas vanhelgd. Dessa
jemförelser, ehuru märkvärdiga, anföras icke för att bevisa
någon orimlig öfverdrift af det straffbelopp, som åklagaren
emot mig yrkar för ett dröjsmål gränsande till uppsåtlig efter-
låtenhet. Detta belopp, utgörande 151, % af den senfärdigt in-
drifna bevillningssumman, är slumpvis föreslaget utan lag, och
bör således icke med särskilda penningestraff efter lag mätas.
Måhända står det i något jemnare förhållande till böter, hvilka
i en förfluten så kallad frihetstid ålades medborgare genom
domar af riksens ständers kommissioner. Om jag försvarade
mig i detta mål inför en domstol, hvilken dömde utan lag,
så skulle jag uttryckligen fordra, att den bestraffning som åkla-
garen yrkat, och jag i afseende på beloppet medgifvit vara
allt för lindrig, måtte fastställas. Jag skulle då, utan hopp
om rättvisa, anse- mig hafva en ovilkorlig rättighet till sådan
orättvisa, hvarom åklagaren gjort påstående, och som jag hel-
dre valde än någon ringare, hvilken icke lika skarpt tecknade
den laglösa rättegångens art. — — — — — —------------------—

Jag har nu fulländat min bevisning, att den emot mig
anstälda aktionen är i det hela deraf och i hvarje enda del
lagstridig. Den har till föremål små oskadliga och rättade
försummelser, som det icke tillkommit riksens ständers justitie-
ombudsman att åtala. Åtalet är, med synbar ensidighet, vändt
emot mig allena, utfördt af en aktor, som icke visat sig vara
dertill berättigad, samt, utan föregången utredning af facta,
börjadt med ett slutligt påstående. De handlingar, som åkla-
garen åberopat, hafva icke blifvit mig tillstälda förr, än jag
om anklagelseaktens ofullständighet gjort anmälan, och äfven
efter denna anmälan har dock den hufvudsakligaste handlingen,
remissen ifrån riksens ständers justitie-ombudsman, undanhållits
mig. Vid orätt domstol har den icke legitimerade åklagaren
CXX	LEFNADSTECKNING.

gjort denna sak anhängig, och, sedan han vrängt min till herr
justitieombudsmannen afgifna förklaring, samt vrängt de tvenne
enda §§ i landshöfdinge-instruktionen, som han gittat anföra
för att gifva något sken af laglighet åt åtalet, har han ytterst
framStält emot mig ett, efter hans eget erkännande laglöst
påstående om straff åtföljdt af anspråk på obehöriga åtgärder
af Kongl. hofrätten. Sådan är i korthet denna aktion, hvar-
med landshöfdingen i Dalarne blifvit antastad samt Kongl.
Maj:ts och rikets Svea hofrätt onödigt besvärad.

Jag uppskjuter ännu någon tid mitt omdöme öfver de
afsigter, som ledt denna misslyckade anklagelse, så märkeligen
riktad emot min person, och endast emot den. Denna ute-
slutande riktning berättigar mig likväl att yttra till riksens
ständers justitieombudsman några enskilda önskningar».

Det är icke möjligt att en så vidsträckt och så mång-
faldig embetsförvaltning, som i nuvarande tid en landshöf-
dings, och en landshöfdings öfver Stora Kopparbergs län,
kan vara i alla, äfven i de ringaste delar, felfri. Men det är
icke allenast möjligt, utan bör ovilkorligen fordras, att det
hela deraf skall ådagalägga ett verksamt nit för statens all-
männa och länets särskilda angelägenheter, rättrådighet och
välvilja emot enskilda medborgare samt klokhet och kraft att
hålla den lagliga ordningen vid makt. Jag önskar derför, att
herr justitie-ombudsmannen ville vända sin uppmärksamhet på
de större resultaten af min embetsförvaltning. Må han i ko-
nungens statsexpeditioner göra sig kunnig om de underdåniga
berättelser och betänkanden, som jag tid efter annan afgifvit
rörande vigtiga allmänna ärenden; och han skall, som jag
hoppas, finna, att jag frimodigt samt skäligen fullständigt
framstält hvad jag ansett vara nyttigt för riket och nödigt
för den provins, hvilken konungen i nåder anförtrott åt min
vård. Må han i kongl. kammarrätten jemföra landsböckerna
för de sist förflutna åren med dem för hvilken föregående
tid som helst, äfven Carl XI:s; och jag tror, att han skall,
utöfver sin väntan, finna, att statens inkomster blifvit under
mitt och landskontorets inseende af länets redlige uppbörds-
män indrifna, ehuru med dem ofta anbefald foglighet, dock
med all den kraft, som skäligen kunnat dertill användas i en
alltid fattig landsort, hvilken under de senaste 8 åren lidit
tvenne allmänna missväxter och deremellan flera partiella.
Må han i kongl. magasins-direktionen efterfråga mina åtgärder
under flera år, i synnerhet 1813 och 1817, att afvärja utsädes-
brist och hungersnöd uti denna provins, och han skall erfara,
att jag med den yttersta sorgfällighet vårdat denna stora an-
JÄRTA MOT ADVOKATFISKALEN I SVEA HOFRÄTT. CXXI

gelägenhet, att jag genom särskilda anstalter, som förorsakat
mig sjelf en otrolig möda, gjort relatift knappa tillgångar på
undsättningsspannmål tillräckliga för 40- à 50,000 nödlidandes
räddning, och för den framtida odlingen af hela landssträckor,
som derförutan skulle hafva blifvit obesådda och ödelagda;
samt att magasinsverkets ännu utestående fordringar för de
undsättningsqvantiteter, hvilka under min tid blifvit inom detta
län utdelade, utgöra en ringa andel af dessas sammanräknade
värde. Må han i Kongl. Svea hofrätt, i Kongl. kammarkolle-
gium och i andra verk, som ega att pröfva konungens befall-
ningshafvandes åtgärder uti mål emellan enskilda tvistande
parter, göra sig underrättad om min och landshöfdinge-embe-
tets behandling deraf, och han skall finna, att ganska få ibland
de många tusende konungens befallningshafvandes utslag blif-
vit öfverklagade, samt ibland dessa högst sällan något ändradt,
intet enda upphäfdt af alldeles ovedersägliga skäl. Må han
under sina embetsresor ännu en gång besöka Stora Koppar-
bergs län och der förblifva så länge, att han kan hinna taga
en fullständig kännedom af alla hufvudföremål för hans forsk-
ningar. Då skall han blifva förvissad, att detta län, oaktadt
alla vådor som hotat dess bestånd, befinner sig nu i en så
lycklig belägenhet, som dess lokala förhållanden och tidens
allmänna skick medgifva; att dess i allmänhet laglydiga invånare
erkänna sig njuta lugn, trefnad och skydd för sina rättigheter,
samt att en ömsesidig välvilja förenar dem och länsstyrelsen.
Han skall vidare, om han vill göra sig mödan att genomögna
koncepterna till expedierade betänkanden, bref och resolutioner
under något af de sista 8 åren, inse ärendenas ökade mängd
och vigt samt det jemna arbete, som deras behandling for-
drat, så att icke ens söndagarna, då posten hitkommer och
härifrån afgår, varit för mig och för tjenstemännen i lands-
kansliet och landskontoret hvilodagar. Vill han särskildt un-
dersöka, huruvida någon allmännare försumlighet egt rum å
landskontoret, t. ex. år 1817, då de oftanämnda skrifvelserna
ifrån herrar kommissarier i riksgäldskontoret blefvo lemnade
utan svar men derför icke utan åtgärd, så skall jag visa ho-
nom, att ehuru denna afdelning af länsstyrelsen, efter sin för-
sta bestämmelse, har endast eller förnämligast med räkenska-
per att skaffa, uppgår dock dess brefkonceptbok för berörda
år till 2,934 sidor, då en annan äldre för trenne år 1799,
1800 och 1801 innehåller för hvardera ett medeltal af blott
330 sidor; att det, som i 1817 års brefbok finnes skrifvet
med min hand, endast i följd af undsättningsanstalterna inom
länet, upptager omkring 500 sidor; samt att dessa anstalter,
CXXII

LEFNADSTECKNIN G.

som i flera månader dagligen sysselsatte mig, voro och måste
vara så anordnade, att några kappar säd kunde i sänder till-
delas den verkligt nödlidande allmogen, men icke, såsom det
någonstäds skett, tunnor, till hundradetal, utlemnas ur kronans
magasin åt en bruksegare. Skulle ändtligen herr justitieom-
budsmannen vilja utröna, huruvida jag af väld eller mennisko-
fruktan sökt att oskäligen förminska någon bevillningsafgift,
så må han genomläsa ett honom icke obekant beslut af den
sistlidet år samlade pröfningskomitén uti Stora Kopparbergs
län, hvars öfverläggningar jag såsom ordförande egt att leda.»

I förklaringen kan man spåra, att om också den
åtalade försummelsen i väsentlig mån berott på senfärdig-
het hos underlydande, den dock mot slutet torde hafva
stått i något samband med en hos Järta sjelf förefintlig upp-
fattning, att ett verk, som ej var K. M:ts, utan ständernas,
ej egde samma anspråk på uppmärksamhet från konungens
befallningshafvandes sida som kollegierna. På ett annat
ställe i försvarsskriften säger han:

»De obesvarade brefven äro fyra från styrelsen af riks-
gäldskontoret ... Hvad dessa beträffar, har jag redan visat de
inre och yttre svårigheterna att dem besvara med annat än
en fullständig redovisning ... Jag erkänner likväl, att ett och
annat så kalladt svar bort skrifvas, om icke för annat, så för
att undanrödja alla möjliga anledningar att betvifla konungens
befallningshafvandes aktning för herrar kommissarier och herrar
fullmäktige i riksgäldskontoret. Men då nu fråga är om att
förvandla till tvångspligt en höflighetspligt, som visserligen icke
med föresats blifvit försummad, så nödgas jag anmärka, att
konungens befallningshafvande väl är skyldig att lemna riks-
gäldskontoret laglig handräckning, då den äskas, samt be- ’
stämda upplysningar, då de bestämdt begäras och kunna åstad-
kommas, men icke att derförinnan göra herrar fullmäktige eller
kommissariatet i riksgäldskontoret reda för sina åtgärder att
dylika upplysningar vinna. Är han senfärdig att dem anskaffa,
må anmälan derom hos konungens justitiekansler göras.»

Hvad Järta sålunda med stor skicklighet nedsatt till
en knapt nämnvärd bisak i det anhängiggjorda målet, fann
emellertid domstolen utgöra den egentliga hufvudsaken och
dömde derefter. Hofrätten, som i afseende å Järtas invänd-
ning rörande forum, pröfvade sig behörig att upptaga advo-
katfiskalens anmärkning »i hvad den rörde försummelsen att
HOFRÄTTENS DOM DEN 19 NOV. 1821.

CXXIII

besvara riksgäldskontorets förfrågningar», fann invänd-
ningen, att advokatfiskaleii vändt sig mot landshöfdingen
i stället för konungens befallningshafvande, böra förfalla,
derför att Järta sjelf bestridt landssekreterares och landskam-
rerares inblandning i målet, och fälde sitt utslag sålunda:
»då den skyldighet, som enligt instruktionen af d. 4 Nov.
1734 herrar landshöfdingar åligger att med nit och skynd-
samhet gå rikets kollegier och andra embetsmyndigheter
till handa, ofelbart blifvit af herr landshöfdingen åsidosatt,
pröfvar hofrätten i förmåga af 1 kap. 12 § rättegångsbal-
ken, hvaraf advokatfiskalen, som förment något ansvar för
så beskaffad felaktighet icke vara i lag och författningar
bestämdt, icke bort sakna grund till ett lagligt påstående,
rättvist att fälla landshöfding Järta att böta etthundra-
femtio daler silfvermynt med femtio rdr b:co». Järta be-
svärade sig icke öfver utslaget.1)

1) Två år efter denna process fick Järta en liten vedergällning öfvad
mot lagmannen Laurin och mot Svea hofrätt, hvilka gjort sig skyldiga
mot honom till alldeles samma förseelse, hvarför han sjelf lagfördes och
dömdes 1821. Advokatfiskalen Laurin hade år 181 6 fått, i en remiss af
vitesböter från kon. befhde i Falun, mottaga tvenne på landskontoret af
förseelse inlagda enskilda assignationer, och tillät sig att i memorial
härom till hofrätten bl. a. yttra, att det ssyntes honom att landshöfdingen,
som egde att inom länet handhafva lag och författningar, snarare bort»
enligt gällande förordningar af 1766, 1790 och 1792 »befordra assignan-
ten till straff för lagbrott, än i embetsväg hans assignation mottaga och
godkänna.» Ämnet var ömtåligt, ty frågan om assignationerna var, såsom
förut är nämndt, föremål för uppmärksamhet; men Järta hade den åsig-
ten, hvilken ock sedermera visade sig vara riktig, att de nämnda för-
ordningarna icke voro i sin dåvarande lydelse strängt tillämpliga på
ifrågavarande graverade assignationer, och han var ej sinnad att tåla en
dylik lös anmärkning af advokatfiskalen Laurin. Han ingick derför till
Svea hofrätt d. 21 Nov. 1816 med ett skarpt memorial, hvari han utom
annat begärde, att Laurin »måtte tillhållas att antingen offentligen åter-
taga detta sitt kanhända icke nog öfvervägda omdöme, eller också för-
vandla det till en bestämd å embetets vägnar emot landshöfdingen stäld
anmärkning». Härpå liksom på en annan skrifvelse af samma dag gaf
hofrätten intet svar och blef af Järta, redan i hans förklaring, rörande
försummelserna gentemot riksgäldskontoret af den 28 April 1821, erinrad
om denna sin underlåtenhet.

Sedan hofrätten i utslaget af d. 19 Nov. 1821 dömt Järta till böter
derför att han ej besvarat riksgäldskontorets bref, ingick denne genast
med en ny skrifvelse till hofrätten d. 3 Dec. 1821 och yttrade deri, efter
en erinran om sina föregående obesvarade framställningar: »Då herr pre-
sidenten och kongl. hofrätten funnit 1 kap. 12 ? rättegångsbalken vara
lämpligt till min underlåtenhet att besvara en publik autoritets skrifvelse,
CXXIV

LEFNADSTECKNING.

Detta mål blef en cause célèbre derigenom, att tidnin-
gen Argus i September månad 1821 tog sig för att af-
trycka Järtas förklaring med en inledning och en efter-
skrift, hvilka mot honom röjde nog mycken skärpa, och
tydligt angåfvo en väl väpnad motståndare. Det var det i
Järtas förklaring förekommande utfallet mot de »sig kallande
publicisterna» som närmast föranledde denna tidningens kritik.

»Öfverraskande» säger Argus (n:r 69) »har det varit för
oss att första gången ödet förde oss denne man till mötes,
möta honom såsom angifvare, uppträdande mot oss med
angifvelser inför den främsta af rikets öfverdomstolar ... Det

så bör jag ej annat förmoda, än att de ofvannämnda skrifvelserna från
kon. befhde härstädes till kongl. hofrätten icke riktigt framkommit, enär
ännu efter fem års förlopp jag icke fått mottaga svar derå, eller under-
rättelse om det beslut, som kongl. hofrätten i annat fall säkerligen skyn-
dat att fatta, för att gifva mig yrkad upprättelse mot en osannfärdig be-
skyllning... Jag vågar alltså i ödmjukhet anhålla, att om detta enda
förhållande, huruvida dessa skrifvelser riktigt framkommit, snarligen
blifva underrättad, på det jag derefter må kunna vidtaga de lagliga åt-
gärder, som jag kan finna nödiga».

Det var icke behagligt för hofrätten att den 19 s. m. nödgas be-
svara denna skrifvelse med ett erkännande, att de åberopade skrifvelserna
fem år förut blifvit mottagna; den sökte försvara sig dermed, att advo-
katfiskalen, till hvilken skrifvelserna blifvit remitterade, hade »efter an-
mälan hos justitiekansleren och med dess samtycke funnit någon åtgärd
icke behöfvas»; men Järta kunde med fog dervid anmärka, att »det icke
lärer tillkomma hvarken justitiekansleren eller advokatfiskalen i k. Svea
hofrätt att efter deras godtycke hindra den lagliga gången af ärenden,
som på k. hofrättens pröfning bero»; och med en viss triumf kunde han
i påföljande skrifvelse den 4 Febr. 1822 begära det försenade målets
afgörande och förständigande för Laurin att antingen gifva upprättelse
eller lagligen utföra sin talan.

Hofrätten gaf nu ändtligen utslag i detta mål — men ej förr än den
25 Oktober 1822, och utslaget innehöll intet af hvad Järta begärt. Då
klagade Järta hos K. M:t så väl öfver den försumlighet hofrätten visat i
målets behandling, som öfver dess slutliga utslag i målet; och här fick
nu ändtligen Järta så till vida rätt, att högsta domstolen den 28 Jan.
1824 »hvad det öfverklagade uppehållet angår», fann, att det »icke på advo-
katfiskalens åtgärd berott att, på sätt som skett, låta landshöfding Järtas
skrifvelse förblifva utan handläggning och ej förr än efter undfången er-
inran efter en tid af flere år med utlåtande deröfver till hofrätten inkom-
ma; hvarföre ock advokatfiskalens förhållande i denna del ogillas; äfven-
som då det i allmänhet är domstolars skyldighet att tillse, det de hos
dem anhängiga ärenden varda så skyndsamt som ske kan, till lagligt be-
slut förhulpna, hofrätten desto hellre egt att, utan påminnelse derom från
landshöfding Järta, anmana lagman Laurin att sin skyldighet derutinnan
fullgöra, som advokatfiskalen i sin tjenstemannaegenskap jemväl står un-
der hofrättens särskilda inseende». Föröfrigt faststäldes i det väsentliga
hofrättens utslag och målet förföll.
ARGUS UPPTAGER JÄRTAS ANFALL.

CXXV

insinueras oförtäckt, att vi »under namn af publicister sträfva
att uppresa en ny samhällsmakt, söka att störta eller åtmin-
stode att försvaga den lagliga». Vi vilja härvid ej göra mera
än en anmärkning, den att år 1821 i Sverige är ett fruktbart
år på angifvelser. Kanhända har en Nemesis beskärt oss
denna lott, emedan vi för verksamt deltogo i att vederlägga
den som uppträdde i dess början. Anfall, hvilka genom sin
öfverdrift blott tyckas röja en af ilska paralyserad eftertanka,
äro alltid oskadliga, och vi åtminstone känna oss som anfallna
upphöjda deröfver» 0. s. v.

I våra dagar skulle otvifvelaktigt denna lilla utgjutelse
anses som ett skäligen oskadligt »svar på tal»; men år
1821 var man ömtåligare, och Järta, som var det mera än
de fleste, tog skämtet med »angifvelsen» och jemfö-
relsen med gesällen Brygger på fulla allvaret, seende deri
en djup förolämpning mot »Dalarnes höfding». Han grep
till pennan och författade, icke en vanlig tidningsartikel,
utan en underdånig skrifvelse till K. M:t, som åsyftade att
vinna en ovanligt högtidlig offentlighet. Han vände sig
till konungen, sin .herre, väl icke uttryckligen för att be-
gära straff på smädaren Argus, — åtminstone undanbad
han sig, naivt nog användandet af indragningsmaktens
vapen,1) — men för att »försvara sin heder» och för att

1)	I ingressen till skrifvelsen förekommer bl. a. följande reflexion
med anledning af tidningens förebråelser: »Ehuru jag finner mig icke
sakna skäl att i laglig väg beifra denna smädelse, vill jag dock, så vidt
af mig beror, eftergifva min rätt dertill. Om något förakt bestämmer
detta mitt beslut, så är det dock icke ett otillbörligt förakt för den do-
maremakt i tryckfrihetsmål, som en af rikets grundlagar stadgat... Men
jag anser mig sjelf utan biträde af jurymän kunna freda mitt rykte endast
genom en fortsatt utöfning af de tänkesätt, hvilka uppenbarade i all-
männa och enskilda handlingar förvärfvat mig, jag vågar utan förmäten-
het säga det, en någorlunda vidsträckt allmänhets aktning och så stad'
gat den, att dagbladsskrifvares anfall visserligen icke mäkta att den
rubba. Det enda jag kan behöfva, för att styra denna allmänhets harm
öfver de tillmälen emot mig, som det ofvannämnda bladet af Argus
innefattar, är att förklara deras betydelse». Derefter följer den upplys-
ningen, att hänsyftningen på den angifvare, som Argus i årets början
vederlagt, måste gälla färgaregesällen Brygger, med anledning af hvilken
jemförelse Järta slutligen utbrister: »Dock, så länge jag är embetsman,
tillhör vården om min heder icke mig allena. Det ankommer på Eders
K. M:ts nådigste pröfning, huruvida landshöfdingars värdighet kräfver
ett annat beskydd mot smädliga och vrängda framställningar än det af
svenske mäns bevarade svenska tänkesätt, genom hvilket mitt enskilda
rykte sig sjelft betryggar. Likväl torde Eders K. M:t nådigst tillåta mig
CXXV1

LEFNADSTECKNING.

ådagalägga sannfärdigheten och befogenheten af sitt i för
svarsskriften fälda yttrande om» de »sig kallande publi-
cisterna». — Härtill ansåg han sig förpligtad i sin egenskap
af en förtroendeman, som icke borde bibehålla konungens
förtroende, »om ett enda ord i detta offentliga yttrande
vore ogrundadt eller förhastadt». Det blef ett långt synda-
register för Argus och i synnerhet för »Courirerna», hvari-
genom Järta ville ådagalägga, att dessa tidningar verkligen
åsyftade uppresandet af en ny samhällsmakt — den all-
männa opinionen; och hvad den allmänna opinionen bety-
der, det fick K. M:t veta igenom följande beskrifning:

»Det är denna sjelfinvigda makt, nämligen en tillfällig
opinions, som de sig kallande publicisterna sträfva att uppresa.
Den är en samhällsmakt, ty utom samhället har icke opinionen
någon varelse, och kan följaktligen icke uppresas derhän, att
ingen makt skulle finnas öfver henne, icke lagarnas, icke de
gamla sedernas, icke det stadiga vettets. Men jag har skrifvit
ny samhällsmakt och, om man ej anser mig sakna all historisk
kunskap och all lefnadserfarenhet, måste man begripa, att jag
menat nyheten af de höga anspråk på välde, som opinionens
yngsta ministrar yrkat. Det var visserligen denna samma makt,
som dömde Aristides till landsflygt, Sokrates och Kristus till
döden; det var med en af den sjelfinvigda opinionens lust-
barheter, som Henrik den fjerdes bröllop firades; det var
hennes vishet, som ledde trollransakningarna i Sverige; det
var hennes energi, som mördade grefve Fersen. Sjelfva mak-
ten är så gammal som verlden; men nya äro de läror, hvar-
med oförfarne sig kallande publicister, utan att sjelfva hafva
insett eller fyllest betänkt deras vådlighet, sträfvat att i teo-
rin upphöja dessa flygtiga tycken, som man, lånande ordet
ur ett främmande språk, kallat opinionen, öfver de forna
samhällsmakternas helgd, öfver detta enda sanna, enda var-
aktiga, enda allmänna tänkesätt, som yttrar sig uti ett folks
seder men ej i folkledares och folkhopars lösa meningar för
dagen, uti dess gamla bepröfvade lagar icke i några nyhets-
älskande individers förslag att omskapa dem, uti dess häfder
att i detta afseende underdånigst framställa min önskan, att ett vanmäk-
tigt anfall mot mig, härrörande troligen mera af ett obetänksamt öfver-
mod, som vissa allmänna förhållanden bidragit att upplyfta, än af ett ne-
drigt skadebegär, icke må leda till någon sådan påföljd för utgifvarne
af tidningen Argus, som 4 2 8 mom. i den nu gällande tryckfrihetslagen,
till hämmande blott af smädelseandans vådligare utbrott, medgifver».
JÄRTA ANKLAGAR PUBLICISTERNA INFÖR K. M:T. CXXVII

icke i dagblad. Också jag erkänner makten af ett allmänt
tänkesätt, men jag söker ej att uppfatta det i salarna och på
torgen uti hufvudstaden, eller uti de tryckta halfark och de
små böcker som der utkomma. Det redliga och redbara folk,
till hvars styresman Eders Kongl. Maj:t mig i nåder förord-
nat, är för mig en svensk allmänhet. I dess allvarliga lynne,
i dess vördnad för sina ifrån forntiden bevarade inrättningar,
i dess fria aktning för rättsinniga embetsmän, i dess nit att
upprätthålla den ordning inom samhället, som en bättre tids
ancla skapat och Sveriges framfarne store konungar utbildat,
i dess förakt för fjesk och modebegrepp, igenkänner jag ett
stadigt tänkesätt, åt hvilket jag i dag kan gifva min hyllning
utan att i morgon behöfva den återkalla. Och detta tänke-
sätt, om det uppfordrades att yttra sig, skulle sannerligen icke
understödja de sig kallande publicisternas nya opinionsbygg-
nader.»

Derefter följer ytterligare en lång förteckning på de
företeelser, som skulle visa, huru de sig kallande publicisterna,
denna allmänna opinions sjelfvalde ledare, sökte att störta
eller försvaga den lagliga samhällsmakten, huru de för-
dömt nationalrepresentationen, frånkänt dess medlemmar
insigter och goda afsigter, och förklarat dess beslut rätts-
vidriga, huru de oförsynt klandrat K. M:ts höga beslut och
regeringsåtgärder, tadlat rikets grundlagar, angripit dehögre
läroverken samt lärda och vittra samfund, och mot em-
betsmannacorpsen ofta anmärkt, att den bildade en för-
hatlig aristokratisk liga; anklagelsen slutar sålunda:

»Då de påstå, såsom orden i Couriren från Stockholm
n:r 8 lyda, »att det väl tusende sinom tusende gånger är be-
vist, aldrig vederlagdt, men väl öfverhoppadt, att enda sättet
att skydda konungen mot all folkets harm öfver hvad som sker
är att noga skilja honom från regeringens organer, samt att
embetsmannacorpsen kommit att stå i ett föregifvet samkand
med konungen och i en verklig strid mot folket,» då, med stöd
af denna ofta upprepade lära, samma publicister tadlat, jemte
många andra åtgärder af embetsmän, flera konungens domar,
fälda enligt grundlagen af dess högsta domstol; då allt detta
skett i en tidpunkt, när en allmän förändring af rikets inre
styrelse kommit i fråga, och af publicisterna jemväl blifvit
yrkad; - då har jag med fullt skäl sagt, att de söka störta
den makt, som rikets embetsmän, efter nu gällande lagar och
CXXVIII

LEFNADSTECKNING.

instruktioner utöfva. Ty hvarifrån utgår denna makt, om icke
från konungens, och hvad blefve den, i fall det lyckades att i
allmänna tänkesättet, om också icke i verkligheten, skilja ko-
nungen ifrån regeringens organer; i fall folket kunde bringas
att tro sig närmast styrdt af aristokrater, som stå i en verklig
strid emot det samma, men endast i ett föregifvet samband med
konungen? Ännu är det likväl icke slitet detta samband, som
lagar och eder knutit, och ännu kan jag för min del bjuda
de sig kallande publicisterna, om de hafva mod dertill, att på
kyrkovallarna i Mora och Leksand, eller hvilken annan större
församling som helst inom det mig nådigst anförtrodda län, upp-
repa hvad de vågat skrifva i Stockholm. Då skulle de blifva
öfvertygade, att folket, det räddade och med faderlig omsorg
vårdade folket, känner en liflig tacksamhet mot sin konung,
men icke harm öfver det som skett och sker genom hans
embetsmän efter hans vilja och befallningar; att det lagliga
embetsmannaväldet anses ännu, såsom det alltid af menig-
heten ansågs, för en utveckling af Eders Kongl. Maj:ts höga
makt; och att det ingalunda står i någon strid utan i en nära
förening med folkets tänkesätt och med dess skäliga önsk-
ningar. Och då, om jag vore närvarande, skulle de kanhända
vara glade att få sluta sig intill en embetsmans sida, samt
erkänna, att embetsmannaväldet är nödigt för samhällsordningens
bestånd. Jag skulle också då med tillfredsställelse visa dem,
att den man, som nu är beskyld att vara en ilskefull angif-
vare, skiljer, bättre än de, saker från personer, bestrider läror,
som han anser vara vådliga, och anspråk, som han finner
oförsynta, men glömmer ej, äfven om vådans stund vore inne,
att de som förkunnat och yrkat dem äro hans medborgare.

Är det ett fel att älska det gamla Sverige; att icke vilja
medverka till en radikal förstöring af den styrelseordning, som
Carl XI och hans män upprättat; att icke med råd och dåd
befrämja de välmenta, men derföre icke lika säkert välbe-
tänkta förslagen, att, i stället för en drömd aristokrati af em-
betsmän, som i en kedja från den högsta till den lägsta lyda
konungen, bilda en verklig af ministrar, som skola utöfva ko-
nungens makt, och af deras chefs de bureau, embeten hvilka
ej med något svenskt ord kunna betecknas; — är detta ett
fel, då erkänner jag mig vara skyldig dertill och berättigar
publicisterna att mig det tillvita. Men den dag kommer, då
det visar sig, om mitt tänkesätt häröfver är det allmänna eller
icke, och då man finner, om mitt nit för de pröfvade svenska
inrättningarnas bestånd syftat till min enskilda nytta eller till
Eders Kongl. Maj:ts och fäderneslandets.»
JÄRTA MISSNÖJD MED K. M:TS BESLUT.

CXXIX

Efter en så ljungande bestraffning öfverlemnar nu
landshöfding Järta »till K. M:ts nådigaste godtfinnande att
besluta, huruvida denna underdåniga försvarsskrift mot en
skamlös beskyllning må meddelas allmänheten; i hvilket
fall jag underdånigst vågar önska, att den samma må in-
föras uti eller, genom min försorg särskildt tryckt, åtfölja
det officiella dagbladet Post- och Inrikes Tidningar. Af
någon enskild tidningsredaktion vill jag icke låna biträde
att kungöra en vederläggning af smädelser, mot hvilka jag
endast inför Eders K. M:t är skyldig att mig rättfärdiga».

Men K. M:t delade icke landshöfdingens åsigt om an-
fallets smädelighet och försvarets behöflighet. På Danck-
wardts föredragning resolverades d. 27 Okt. 1821, att »K.
M:t, som fann denna landshöfdingens skrift utmärka lands-
höfdingens städse visade medborgerliga tänkesätt, ansåg i
nåder, att de af landshöfdingen uti dess omnämnda för-
klaring till hofrätten framstälda, af tidskriften Argus an-
märkta yttranden i intet afseende fordrat inför K. M:t
något rättfärdigande å landshöfdingens sida, eller kunnat
gifva K. M:t ringaste anledning att minska det höga för-
troende K. M:t för honom städse bibehållit; och då K. M:t
jemväl ansåg denna dess öfvertygelse vara af allmänna
omdömet enhälligt godkänd, fann K. M:t också öfverflödigt
att innehållet af landshöfdingens skrift i sådant afseende
genom tidningarna allmänheten meddela».

Så undgick Järta för den gången en ny tidningspole-
mik, som troligen skulle hafva blifvit bittrare än någon,
som hittills varit förd mot en landshöfding; men konun-
gens beslut, som på förhand blef honom genom exc. v.
Engeström delgifvet, var för den granntyckte och strids-
lystne mannen en missräkning, som kändes djupt.

I denna stämning träffade honom nu äfven underrät-
telsen, att ett af länets förnämsta pastorat — Stora Tuna —
skulle bortgifvas åt en man, som af en eller annan anled-
ning var honom mycket motbjudande. Järta intresserade
sig för denna fråga så mycket mer, som han länge förgäf-
ves lagt sig ut för den om Falu skola förtjente rektor Fors-
Tärta, Skrifter. Lefnadst.	9
cxxx

LEFNADSTECKNING.

linds befordran och nu ändtligen ansåg sig hafva ett säkert
löfte på hans utnämning till Tuna1). Detta hopp gick nu
om intet, och huru bestämmande utgången var för Järtas
beslut att utträda ur tjenst, framgår af följande tvenne
bref till exc. v. Engeström, hvilka här må anföras såsom
för Järta ganska karakteristiska:

Falun den 30 Sept. 1821:

Med lugn undergifvenhet under mitt öde har jag emot-
tagit den underrättelse, som eders excellens behagat meddela
mig om H. M. konungens tvenne beslut, det ena att icke be-
fatta sig med frågan om min skändligen angripna heders upp-
rättelse, och det andra, att, till upprättelse för herr kanslirådet
Malmström, gifva honom Tuna pastorat. Begge dessa konun-
gens höga beslut ålägga mig att fatta det att i underdånighet
återlemna i Hans Majestäts händer det förtroendeembete, som
jag under nio svåra år förvaltat.

Detta mitt beslut är stadgadt, och, med föresigt af hvad nu
inträffat, har jag det samma under någon tid moget betänkt.
Men jag bör utföra det på ett sätt, som icke kan gifva detta
nödvändiga steg utseende af att vara förhastadt, icke uttydas till
någon söndring af mina tänkesätt från den konung, som jag
med nit och redlighet tjenat, och icke väcka någon alltför
skadlig uppmärksamhet inom den landsort, der jag tror mig

1)	Denna befordringsfråga var på sin tid föremål för ganska stor
uppmärksamhet i synnerhet i dess första skede, då Vesterås domkapitel
hade — utan juridiskt hållbara skäl — från förslagsrum uteslutit f. d.
kanslirådet Malmström. På anförda klagomål upphäfde regeringen våren
1821 detta förslag och gaf Malmström, såsom den mest meriterade, första
rummet. Men Järta visste genom bref, att flera konseljledamöter, och

i synnerhet Rosenstein, ansågo Malmström till utnämning »omöjlig». Han
egde ock qvar ett bref från Wetterstedt af d. 3 Febr. 1820, hvari det
hette: »II. M:t har befallt mig underrätta dig, att rektor Forslind ofelbart
skulle komma i dess nådiga åtanka vid tillsättandet af Tuna pastorat».
Men förhållandena hade väsentligen förändrat sig sedan dess, derigenom
att Malmström, en gång uppförd på förslag, lyckades erhålla de flesta
rösterna, då Forslind stod som extra sökande utan vitsord af församlin-
gen. Men i afseende å Malmströms röstetal vid valet hade Järta sina egna
tankar och han ådagalade också, eget nog, sitt intresse i denna fråga
på det sätt, att han d. 13 Sept. 1821 ingick till K. M:t med en anmälan,
att] Malmström låtit i Tuna utdela skrifter innehållande dels skriftvex-
lingen i förslagsfrågan, dels sökandens egna predikningar på de »extra
gudstjenster» han i Sköfde hållit för att fira kronprinsens födelsedag.
Järta anhöll, utan att direkt beskylla utdelaren för röstvärfning, om förkla-
ring af 1739 års förordning; hvilken begäran naturligtvis afslogs hos re-
geringen. Denna särdeles spetsiga och på insinuationer rika skrifvelse
blef genom tidningar spridd och säkerligen mycket kommenterad.
MALMSTRÖMS UTNÄMNING TILL TUNA PASTORAT. CX XX

vara älskad och blifva saknad. Jag dröjer således några vec-
kor kan hända att insända mitt underdåniga afskedsmemorial,
som jag endast vill motivera på min sjuklighet och min deraf
följande oförmåga att förestå ett embete, hvilket jemte allt
annat fordrar kroppsvigueur.

Emellertid har jag funnit mig böra gifva eders excellens
till känna, hvad jag, i följd af H. M:t konungens beslut, orygg-
ligen för mig beslutit, och önskar, att regeringen måtte genast
vara betänkt på en sådan efterträdare åt mig, som har kraft
att styra detta län samt vilja och förstånd att befrämja dess
nytta. Jag anser det vara så mycket angelägnare, att han ome-
delbarligen efter mitt afsked nämnes och sättes i verksamhet,
som åtskilliga anstalter inom orten fordras, för att bereda ut-
säde och föda åt de socknar af länet, hvarest grödan dels af
frost och dels af regn under bergningstiden blifvit skadad,

Min person och min familj betyda ej något i denna po-
litiska brytning. Jag är att anse som en köpman, hvars egen-
dom sjunkit under en storm på hafvet. — Men då det likväl
kan intressera H. M:t konungen att känna, hvarest jag ämnar
som enskild man lefva och huru verka, och då detta säker-
ligen icke är likgiltigt för eders excellens, som alltid täckts
vara min gynnare, tror jag mig böra lemna den upplysning, att jag,
åtminstone till en början, förblifver i denna ort och om möj-
ligt i denna stad, samt att jag vill sysselsätta mig och, efter
min förmåga dertill, söka att gagna det allmänna med litterära
arbeten.

Att jag i en förändrad belägenhet icke förändrar tänke-
sätt samt att jag, ehvad skäl till missnöje jag anser mig ega
och i hvilken nöd jag råkar, aldrig blir frondeur, derom finner
jag öfverflödigt att försäkra eders excellens, som visserligen er-
inrar sig mitt lugna och ytterst varsamma förhållande under
den tid af nära två år, som jag, efter att hafva lemnat stats-
sekreterareembetet, dels i Stockholm och dels här tillbragte.

För det förnyade löfte H. M:t konungen genom eders
excellens täckts gifva, att framdeles hafva rektor Forslind i
nådig åtanka, är jag, såsom hans vän, underdånigst erkänsam.
Jag kan likväl icke i underdånighet reklamera det, då det sy-
nes vara H. M:ts höga afsigt att förflytta rektor Forslind till
något pastorat i ett annat län än det, som ännu är mig i nå-
der anförtrodt och inom hvilket, förrän jag kommer att lemna
det, intet annat regalt pastorat än Tuna blifver att tillsätta.
Jag vet ej, huruvida han sjelf skulle önska att öfvergifva en ort,
der han användt sin bästa ålder att stifta allmänt gagn, och
der han förvärfvat sig aktning och vänskap af hvarje hederlig
CXXXII

LEFNADSTECKNING.

och upplyst man. Men i sådant fall och om också jag ansåge
mig berättigad att begära något af konungens nåd, kan vän-
skapen icke föra mig till den obehörighet att inblanda mitt
underdåniga förord i frågor om befordringar till tjenster utom
det län och det stift, till hvilka min verkningskrets, så länge
jag ännu är embetsman, sig inskränker. Jag är förvissad, att
rektor Forslind blifver nyttigare än någon annan såsom pastor
i Tuna; jag har, mera af allmänna skäl än af enskilda beve-
kelsegrunder, önskat att han måtte blifva dertill i nåder befor-
drad. Jag är deremot lika förvissad, att herr kanslirådet Malm-
ström icke kommer att gagna församlingen och icke heller
regeringen. Min öfvertygelse i det ena och andra afseendet
har jag ärligen framstält, och allvarligheten deraf går jag att be-
kräfta på ett sådant sätt, att ingen må tro mig i denna sak,
hvars vigt jag inser, hafva handlat af enskildt intresse. Tiden
skall utvisa, om jag haft rätt eller icke. Jag har åtminstone
räddat mitt samvete och önskar den eller dem, som besegra
mig, att med samma sinnesfred, som jag mig beredt, kunna
erfara följderna af sin seger. Med vördnad har jag den äran
framhärda.

Sedan exc. Engeström härpå svarat, såsom det vill
synas, med upplysning om skälen till konungens beslut,
genmälde Järta i bref den 7 Okt. 1821:

Jag tackar ödmjukast för eders excellens’ ynnestfulla bref
med dagens post. I anledning deraf täcktes eders excellens
tillåta mig förklara, att det som egentligast gör mitt afsked nöd-
vändigt är kanslirådet Malmströms nomination till Tuna pasto-
rat. Jag misskänner ingalunda H. M:ts ädla afsigt att här-
igenom gifva ytterligare upprättelse åt en man, hvilken äfven
jag anser hafva, utan i formen lagliga skäl, blifvit af konsi-
storium utesluten från förslaget. Med alla upplysta och rätt-
tänkande inom min ort vördar jag konungens höga rättvisa i
beslutet att återställa honom hans förslagsrätt. Men jag delar
också med dem den öfvertygelsen, att om Malmström utnäm-
nes till pastor i Tuna, blefve följderna sådana, att ingen som
inser dem kan annat än med oro befara detta val bland flera
sökande.

Jag medgifver gerna, att en embetsman icke bör begära
afsked, derför att en befordring icke sker efter hans önskan.
Också har jag vid flera tillfällen under nio år saknat framgång
åt mina önskningar att till större regala pastorat erhålla män
med sådana egenskaper som församlingarna i detta län fordra,
utan att jag derför i underdånighet begärt mitt entledigande
JÄRTA BEGÄR AFSKED.

CXXXIII

ifrån länsstyrelsen. Annat är likväl att icke till mitt biträde i
nyttiga anstalter få dugliga pastorer, och annat att få en så-
dan som Malmström i den kanhända svårast styrda försam-
lingen af länet. —Jag är i detta ögonblick af en olidelig tand-
värk, som förenar sig med annat illamående, oförmögen att
beskrifva alla de förhållanden, som göra det omöjligt för mig
att bibehålla mitt embete, när de få personer inom orten, som
hittills förgäfves bemödat sig att förvilla sinnena och motverka
mina välvilliga anstalter samt min influence, få hit, segrande
öfver mig, en man som på det lågaste sätt anlitat dem om
hjelp, och af hvilka de vänta sig hjelp tillbaka. Vid ett annat
tillfälle torde jag få i detalj utreda dessa förhållanden. Nu
anhåller jag blott att eders excellens ville vara öfvertygad, att
icke någon caprice leder mig till det steg, jag oundvikligen
måste taga, när Malmström blir utnämnd pastor i Tuna.

Att rektor Forslind icke erhåller detta pastorat, smärtar,
mig mera för det allmännas skull än för hans egen. Hans
missöde är så mycket mindre ett afskeds skäl, som han då
först skulle känna det bittert, om det verkade på min och min
familjs välfärd. Också innan han sökte Tuna, fordrade han af
mig, att jag, om han ej erhölle det, skulle upptaga denna
hans nya motgång lika lugnt, som han sjelf, van vid sådana,
komme att den upptaga.

Denna Järtas förklaring blef utan allt tvifvel konungen
genom excellensen Engeström delgifven, likasom ett mera
officielt bref till konungen personligen, hvari Järta för ho-
nom frarnstälde skälen för sin önskan i afseende å Tuna
pastorat. Af gammal erfarenhet visste man ock väl, att
Järta i dylika saker menade allvar, och att Malmströms
utnämning således betydde Järtas afsked. Men Malmström
hade ock sina anspråk på en konungs tillmötesgående,
om ock af annan art än Järtas; han hade visserligen emot
sig en ganska allmän »opinion» bland embetsbröder, men
i stället »opinionen» inom flera pressorgan för sig, och till
hans fördel talade obestridligen de objektiva grunderna
för befordran. Konungen nämnde honom i konselj den
13 Mars 18221).

1)	Af statsrådsprotokollet finner man, att föredraganden, den nyss
förordnade statssekreteraren af Kullberg, icke yttrat ett ord, att exc.
Engeström — som fått sina intryck från Järta — gått ända derhän, att
han framför Malmström förordat Forslind såsom en man af obestridt an-
CXXXIV

LEFNADSTECKNING.

Sex dagar efter Malmströms utnämning föredrogs
också inför K. M:t landshöfding Järtas afskedsansökning.
Den angaf tydligt nog ett missnöje, då det deri hette:
»Jag anser mig icke böra besvära Eders K. M:t med nå-
gon framställning af andra skäl till denna min underdåniga
ansökning än det enda, att jag, med en af bekymmer och
grämelse försvagad helsa, icke längre finner mig kunna
fullgöra de mångfaldiga, i senare tider oupphörligt förökade,
embetspligter, som en landshöfding i detta län åligger».

Afskedet beviljades den 19 Mars (det expedierades
under den 26 s. m. samtidigt med Malmströms fullmakt)
under betygande af K. M:ts »synnerligen nådiga välbehag»
med landshöfding Järtas embetsförvaltning; och en pension
af 2000 rdr blef honom tillagd, hvilken sedermera under
de varmaste aktningsbetygelser af riksdagen bekräftades1).
seende, men att exc. Skjöldebrand vidlyftigt och varmt förordat Malmström,
som var obestridligen äldst, lärdast, först på förslaget och hade försam-
lingens röster; hvarefter konungen nämnde honom. Detta skedde den
13 Mars. Järtas afskedsansökan föredrogs och bifölls den 19 Mars.
Ansökningen är, såsom vanligt med dylika handlingar, odaterad, men eget
nog dagtecknad såsom »inkommen den 20 Mars».

Det »allmänna ryktet» vid denna tid uppgaf också Malmströms ut-
nämning som orsak till Järtas afgång. Tegnér skrifver från Skåne till
Hagberg den ii April 1822: Järtas afsked har väckt stor sensation här
nere. Om det är sant hvad man tror, att det skett af missnöje öfver
Tuna-saken, så tycker jag det var att göra för mycket af en sådan sak...
Men å andra sidan var det väl ock obetänksamt af vederbörande att
stöta en man som Järta, som i opinionen väger mer än hela statsrådet,
sjelfva grefve Löwenhjelm inberäknad».

2)	Statsutskottet vid 1823 års riksdag afgaf först den 3 juli ett be-
tänkande, hvari den af K. M:t föreslagna pensionen afstyrktes af de
skäl, att landshöfding Järta ej uppnått pensionsålder och icke styrkt sig
vara af sjukdom hindrad att sitt embete försätta. Men detta betänkande,
som endast bifölls af bondeståndet, återremitterades af de tre andra
stånden, der ett stort antal ledamöter gjorde anmärkningar, samman-
stämmande deruti, att landshöfding Järta »haft en nära del uti införan-
det af nu gällande konstitution samt författat regeringsformen och så-
lunda på det verksammaste sätt bidragit till den statsförfattning, hvaraf
nationen nu hemtar fördelarne, såsom ock sedermera under sina embets-
mannabefattningar ådagalagt utmärkta förtjenster mot fäderneslandet, dem
han med sina kunskaper och ovanliga skicklighet ej lärer underlåta att
vidare öka, ehuru han lemnat embetsmannaståndet, vid hvilket förhållande
han vore berättigad till riksens ständers erkänsla». Med hänsyn till »den
allmänna rösten inom riksstånden» tillstyrkte statsutskottet nu bifall till K.
M:ts framställning om pension åt f. d. landshöfding Järta å 2000 rdr att upp-
föras å indragningsstat intill nästa riksdag, men med förbehåll om dess
indragning, i fall han åter inträdde i rikets tjenst.
JÄRTA ÅNYO PRIVATMAN. CXXXV

För sin verksamhet såsom landshöfding och för länets
allmänna tillstånd har Järta några månader efter sitt afsked
fullständigt redogjort i en »Underdånig berättelse om Stora
Kopparbergs län» som på sin tid väckte stor uppmärk-
samhet och ofta anförts som ett mönster för landshöfdinge-
berättelser. Framställningen är, såsom allt afjärtas hand,
särdeles förtjenstfull, men eger naturligtvis numera ett öf-
vervägande historiskt och lokalt intresse. Den del, som
Järta sjelf mest värderade, var en utredning af skattebör-
dornas tyngd i provinsen Dalarne, hvilken åsyftade att
visa, att de skatter som år 1822 ålågo jorden och dess
brukare »voro måttliga i jemförelse med dem som tåligt,
ehuru med synbar vedermöda, buros under det tidehvarf,
då den svenska kraften och nationalandan ärofullast yttrade
sig.» Framställningen härom var beräknad att vederlägga
de beräkningar Anckarsvärd vid samma tid hade anstalt
öfver jordskatternas tyngd särskildt i provinsen Nerike.
Berättelsen trycktes redan 1823, och erhöll 1826 en ny
upplaga.

För andra gången hade nu Järta, med uppoffring af
en samhällsställning, som var honom kär, och af ekono-
miska förmåner, som icke kunde vara honom likgiltiga,
sökt det privatmannens lugn och oberoende, som tydligen
var för hans retliga skaplynne mest passande. Han ryg-
gade vid beslutets fattande icke tillbaka för de ganska
nedslående utsigter, som måste framställa sig för en em-
betsman utan egen förmögenhet i en tid, då öfvergång
från embetsmannabanan till privat verksamhet erbjöd vida
större svårigheter än nu. Genom den beviljade pensionen,
hvarom han dock vid ett sådant afskedstagande icke kunde
göra sig hopp, bereddes honom en möjlighet att utan allt
för stora bekymmer uppehålla sin familj; och under ytterst
ringa anspråk på lifvets nödtorft fann han sig dermed
nöjd, gång efter annan afvisande anbud om sådan förbätt-
CXXXVI

LEFNADSTECKNING.

ring i de ekonomiska vilkoren, som endast kunde vinnas
genom uppoffring af privatlifvets lugn och sjelfständighet.
Han bosatte sig strax efter afskedstagandet på en liten
egendom kallad Britsarfvet, belägen invid Falun, och i
detta sitt »lilla kastell» begynte han nu att förverkliga
länge hysta planer på ett allvarsamt deltagande i striden
för samhällets lifsintressen.

Den trägna och maktpåliggande embetsmannaverk-
samheten under åren 1809—22 hade icke lemnat Järta
mycken tid öfrig för de lärda studier och vittra syssel-
sättningar, till hvilka hans håg ständigt var dragen. En-
dast i familjekretsen och bland närmaste umgängesvänner
gaf sig emellanåt det skämtsamma lynnet luft i roliga epi-
gram, parodier eller visor, hvilka för det mesta rörde sig
kring det husliga lifvets små fröjder eller besvär.1) Da-
gens literära strider undgingo dock icke hans uppmärk-
samhet, och för ett så satiriskt sinne tedde sig naturligt
nog de öfverdrifter, till hvilka reformifrarne af den »nya
skolan» tidt och ofta gjorde sig skyldige, i en särdeles
löjlig dager. Man finner, huru uppmärksamt han följer
dessa företeelser, deraf att en större del af skämtdikterna
till sönerna eller husets vänner parodiera fosforisters och
göters fraseologi. För offentligheten voro dessa stycken
dock alldeles icke afsedda, och det var icke förr än han
sjelf blef af den nya skolan anfallen, som han ingrep i
den literära fejden.

1) Justitierådet Södergren har efter meddelanden af Järtas vänner och
samtida i Falun tillhopabragt en ganska betydlig samling af charader,
namnsdags- och julklappsverser, fabler, epigram, sonnetter och andra skämt-
dikter författade af landshöfding Järta, större delen under åren 1813 — 23.
Dessa stycken äro dock till det allra mesta sådant tillfällighetskram, som
hade sin betydelse endast för den familje- och umgängeskrets, inom hvilken
de nedskrefvos, och hvars qvicket roar endast dem som förstå hänsyftnin-
garna. Utgifvaren har derför icke ansett sig böra införa i denna samling
mer än ett af dessa poem: »Odlingsregler för min son», som var tryckt i
Stockholmsposten 1821 n:r 4. — Två af Järta 1818 författade sånger till
konungen och kronprinsen, hvilka honom ovetande trycktes i Allmänna
Journalen 1819 n:r 246, har det varit så mycket mindre skäligt att i en ny
upplaga befordra till offentlighet, som Järta sjelf med mycken förtrytelse
förebrådde Wallmark allmängörandet af de samma.
JÄRTA ANFALLEN I MARKALLS SÖMNLÖSA NATTER. CXXXVII

Fosforisterna hade i sjelfva verket icke någon annan
anledning att rikta sin stridslust mot Hans Järta än den,
att han år 1819 hade blifvit invald i svenska akademien,
— så vida icke möjligen man och man emellan kringlupit
något af de epigram, som med rätt eller orätt honom till-
skrefvos. Man anade kanske i honom författaren af den
bekanta parodien

»En nordlig vestanfläkt mot södern östligt svalkas» etc.')
eller ock af den i afskrifter likaledes spridda sonnetten
Ölosten, och måhända hade äfven en eller annan muntlig
sarkasm i samma syftning af den qvicke landshöfdingen i
Falun kommit till deras kännedom. I hvarje fall kunde
Järta känna sig sårad af de i tredje sången af »Markalls
sömnlösa nätter» intagna stroferna om

»Riddaren Hans .... den Jans numera sig skrifver»,
med så mycket större skäl, som de i hvarje rad innehöllo
tillmälen, hvilka föllo alldeles utom vitterhetens område.
Der berördes hans här förut omnämnda tillrättavisning af
riksdagsmannen Oxelberg, med en smädelig häntydan, att

1)	En af Järtas yngre vänner har från koncept skrifvet med Järtas
egen hand afskrifvit denna bekanta parodi, som enligt denna version lyder
sålunda :

»En nordlig vestanfläkt mot södern östligt svalkas

Och blandar hettans köld med värmens kalla fläkt:

Från Auras aftonqvalm aflägsenheten nalkas,

Och mörkrets strålar kläds i aftonrodnans drägt.

En hård förmjukning syns i dessa höga dalar,

Der vattnets torra kraft i stormigt lugn förgår

Och uppåt flytande besvämmar och hugsvalar

I fallet stigande ett än osynligt spår.

På spetsen af det djup, der tyngdens lätthet hvilar

Och fogeln krypande i ständig sänkning höjs,
Kaskaden eldfängdt trög med långsam jemnhet ilar
Från rymden af den luft, som här osynlig röjs.

I kantig cirkelform vid månens heta strålar

Orkanens stilla lugn ur djupet faller ner

Och sommarn höstens vår med vinterns färger målar,

Så lifligt och så dödt, att henne ingen ser.

Huruvida Järta sjelf var författaren härtill, må dock lemnas derhän.
CXXXVIII

LEFNADSTECKNING.

Järta i denna statssak skulle hafva »skyddat råttor som
frätit utur magasinernas gömmor»; der antyddes, att han
fejdat emot fosforisterna ej blott »med i mörkret smy-
gande infall» utan äfven »snytande händigt det ljus, som
spriddes af frihet att trycka», och slutligen vändes mot
den nuvarande akademisten hans antecedentia i följande
slutverser :

»Liten och nätt var hans sköld, tudelad på tvären och öfverst

Märkt med en krönt allongeperuk, derunder den röda

Frihetsmössan med inskrift: »Jag och Fäderneslandet».

Skämtet var, som man finner, mera smädeligt än
qvickt, och kunde hafva retat ett mindre känsligt sinne än
Järtas. »Jag har ej rätt att sjelf yttra mig om dessa rader»,
säger han dock i bref till Tegnér, »men nog tycker jag,
att något qvickare, sannare och ändock lika elakt kunnat
sägas om riddaren Hans. När jag får hela stycket, vill
jag försöka att omarbeta denna bit deraf».

Det dröjde dock icke länge, förr än den sömnlöse
Markall fick mothugg af Järtas hand. Ett af de bittraste
utfallen i Stockholmsposten förskref sig från riddaren Hans,
— dock tryckt honom ovetande och emot hans vilja, —
och i Allmänna Journalen inflöto åtminstone fyra olika
stycken af Järta, riktade mot fosforister och göter, ty han
älskade icke någonderas öfverdrifter. Vid närmare be-
kantskap med det nya diktverk, som uppkallat honom till
svaromål, gaf Järta dock derom följande omdöme till
Wallmark: 1)

»Markalls sömnlösa nätter skattar jag i alla afseenden för
den nya skolans mästerstycke. Det gör också en beräknad
effekt. De som icke kunna försvara moraliteten deraf och

1)	Järtas bref till kanslirådet Wallmark under åren 1819—23 förvaras
nu å Kongl. biblioteket och äro sålunda allmänt tillgängliga; den anonymi-
tet, hvilken Järta i flere af brefven påkallar för sina deri omtalade poemer
och artiklar — och som väl också egentligen gälde samtiden —, är derför
åt den litteraturhistoriska forskningen prisgifven. Utgifvaren af denna sam-
ling har dock icke funnit lämpligt att reproducera flera af dessa straff- och
skämtsånger, hvilka mestadels äro mera elaka än roliga, än den härofvan
nämda »Estetiska stråltoner», tryckt i Allmänna Journalen 1820 n:r 275
och »Den vittra tarfligheten» tryckt i Allmänna Journalen 1821 n:r 276.
JÄRTAS POLEMIK MOT FOSFORISTERNA.

CXXXIX

icke känna, att de bästa verserna äro stulna, prisa dock den
dikteriska talangen och tro den vara upphöjd öfver de platta
rimmarenas förmåga. Mot ovett strider man illa med rent
vett. Det fordrades således, att någon nedsteg på den smut-
siga banan, för att bekämpa skändaren med samma vapen som
hans. Tag har dertill icke nog skicklighet, men likväl har jag
försökt att på hosföljande blad teckna några metriska karrika-
turer.»

Det var det i Allmänna Journalen n:r 252 1820 tryckta
Fragment i den epo-metro-caniniska diktarten eller s. k.
Polysonettiaden som medföljde, en mot Atterbom riktad
persiflage, som på sin tid synes hafva väckt någon upp-
märksamhet. För nutidens läsare lär den vara tämligen
onjutbar och har hela sin betydelse som en pendant till
Markallsnätterna.

I Polysonnettiaden hade Atterbom gripits för hufvudet
såsom Markallsbekämpare. Järta antog honom dock icke
vara författaren. Han säger i ett följande bref:

» Hvarken Atterbom eller Hammarsköld hafva kunnat
redigera detta poem. Dertill fordrades en ny verklig talang, och
det förundrar mig icke, att man tillegnar det ett förut i fosforismen
okändt namn. Men nu då de nya skolpojkarne, förledda af en
vigare sälle, vågat sig utom sina förskansningar, så borde man
ej låta dem vinna någon terräng. Hammarskölds ovett betydde
intet, ty det var för ärligen d. ä. dumt oförskämdt. De Atter-
bomska slungskotten, riktade upp i vädret, förvånade endast några
studenter inom de metafysiska rullorna. Men denne skjuter oss
med salt i benen och sådant fröjdar hela det respektiva svenska
publikum. Således tror jag, att vi nu böra försvara oss icke
direkte, utan genom en mängd oroande ströfverier i fiendens
rygg. I qvickhet och ledighet af rörelserna äro vi, äfven efter
Hammarskölds omdöme, nygöterna öfverlägsne. Då de förut
tråkiga cl—ne vilja göra sig roliga, borde man på allvar roa
sig med dem».

I detta bref öfversändes den i Allmänna Journalen
1820 d. 25 Nov. införda parodien »Estetiska stråltoner, första
stjernsonatens metafysiska allegro», hvilken är den qvic-
kaste eller kanske den enda verkligt roliga af Järtas mot
de nya skolorna riktade skämtdikter.
CXL

LEFNADSTECKNING.

Järta var under detta år full af stridslust mot de nya
»barbarerna» och hänfördes af förtrytelse, då det begynte
talas derom, att nya skolan möjligen kunde stå väl på
högre ort.

»Det är ömkligt», utropar han, »att män med anseende
och talang cajolera den nya skolan. På visst sätt är äfven jag
en neuter, ty jag tror att snillet kan röra sig skönt i nya for-
men, sedan det uppfylt de gamla. Men våra försökares oför-
skämda vanmakt kan jag aldrig förmås att gilla eller ens tåla.
Och icke kan jag med någon popularitets-bindel göras blind
för den skada, som dessa kraftcharlataner stiftat. Den röjer
sig också öfverflödigt äfven i det allmänna lifvet. — På kron-
prinsens omdömesförmåga litar jag, men det har ej gjort godt,
att Atterbom blifvit kallad att vara hans läromästare, om också
bara i tyska språket. Afsigten dermed kan ej undfalla någon,
som känner den rådande politiken. Ännu lefver Gustaf den
tredjes minne hos nationen, och hvad skola de äldre och för-
ståndigare tänka, när de se en sekt cajoleras, som smutsar ned
den store konungen och allt högt och ädelt i hans tidehvarf,
när Atterbom fästes vid kronprinsens person, till hvilken Ham-
marsköld dedicerat sitt pasquille mot Gustaf den tredje, Lehn-
berg, Leopold m. fl. Mitt inträdestal, om det någonsin kom-
mer att hällas, skall ärligen, ehuru icke väl, uttrycka hvad jag
i detta afseende tänker och känner».

Det var också under dessa intryck och i denna stäm-
ning som Järtas minnesteckning öfver Adlerbeth blef under
vintern 1820—21 nedskrifven. 1) Detta inträdestal i svenska
akademien, som dock icke blef uppläst och kändt förr än
1826. är kanske en af de mest högstämda panegyriker
öfver Gustaf den tredje och hans tidehvarf, som någonsin
diktats; det frambesvärjer denne konungs minne, såsom
förebild och inbegrepp af svensk fosterlandskärlek och
kraft, till värn emot de förstörelsens makter, som Järta
tyckte sig se hotande vända emot samhällets högsta lifs-
intressen. »Gustaf den tredje är vår fästning» skref han
1820 till Wallmark, och denna tanke är ända till öfver-
mått utförd i den historiska öfversigt af de sista femtio

1)	I ett bref till Platen af 1827 säger Järta, att talet var färdigskrifvet
i Maj 1821, och brefven till Wallmark, som tala om det samma såsom
varande under utarbetning, skrefvos i Oktober och November 1820.
INTRÄDESTALET I SVENSKA AKADEMIEN.

CXLI

årens utveckling, som talet gaf till bakgrund åt Adlerbeths
bild. »Gustaf den tredje såg vinningslystnadens och det
klyfvande förståndets tidehvarf inträda, och han framstod
för att rädda derifrån det svenska lynnets ädelhet och
förena svenska sinnen».... »Den sanna måttstocken för
all verkande kraft är verkets varaktighet», men varaktig-
heten af Gustaf den tredjes verk bevisas deraf, att medan
i andra länder — i Fredrik den stores, Ludvig den XIV:s
och Josefs — intet fått ega bestånd af hvad dessa store
män stiftat, »verkar ännu ibland oss Gustaf den tredjes
anda, han som sökte att i bestämda former fästa det eviga
vid jorden, snillet vid gagnande mödor; lefver ännu ibland
oss den ridderliga känsla för all skönhet, som Gustaf den
tredje ingöt i nationens hjerta, och yttrar sig ännu bland
menigheterna genom uppoffringar för Sveriges ära oeh
genom en kärleksfull vördnad för hjeltedygder»;... »det
är denna ära som under de sista vådliga skakningarna
uppehållit staten och tronen».

Men om det år 1826 upplästa talet sålunda i rikt
mått uppfyller de löften om det Gustavianska tidskiftets
förhärligande, som synas gifna i brefven till Wallmark
år 1820, förråder det deremot förvånande litet af just den
tankegång, som då beherskade författaren. Det är uppen-
barligen icke fosforister och göter, som 1826 bilda motsätt-
ningen till den lofordade hjeltens tidehvarf och dess sträf-
vanden, det är icke af dessa »barbarer» författaren nu fruk-
tat anfallet på sin »fästning». Nu är det harmen öfver den
»politiska materialismens», den moderna »liberalismens»
läror som uppkallar hans minnen från Gustaf den tredjes
tidehvarf, och i stället för en filippik mot den nya vitter-
hetsskola, som ofredade Leopold och svenska akademien,
finner man utfall mot den politiska skola, som ofredade
Carl Johan och kom med anspråk på ministerstyrelse.
Det torde kunna antagas, att under tidskiftet 1820—26
har detta tal undergått åtskilliga förändringar, beroende på
de tidsförhållanden som gjorde, att Järta i sina forna fien-
der fosforister och göter upptäckte bundsförvandter mot
CXLII LEFNADSTECKNING.

en gemensam motståndare, att han glömde och förlät skilj-
aktigheterna i fråga om poesins väsen för öfverensstäm-
melsen i fråga om samhällsidealet.

Denna förändring i riktningen af Järtas polemiska verk-
samhet hade, såsom vi sett af den officiella men hemlig-
hållna polemiken mot Argus, begynt redan på hösten 1821;
den framträdde offentligt först år 1823, i det ögonblick
då han, efter afskedet från landshöfdingebefattningen, på
allvar tog itu med »den allmänna opinionens» tuktande
och ledning. Skärmytslingen med fosforister och göter
var förbi, och stämningen hade redan blifvit något bli-
dare mot de vittra reformatorerna. Järtas program blef
nu neutralitet och fredsmäkling mellan de kämpande litte-
rära partierna. Hans intressen omfattade så många vigtiga
grenar af samhällets lif, att de rent vittra spörsmålen
lätteligen kommo i andra rummet, och då han nu skulle
verkliggöra de länge hysta önskningarna att verksamt del-
taga i dagens kulturarbete, blef det de sociala och poli-
tiska frågorna som hufvudsakligen påkallade hans upp-
märksamhet.

Redan under åren 1816—18 hade dylika planer
hvälft sig i hans sinne. Då var det väsentligen riks-
dagens rent reaktionära handels- och finanspolitik, som ut-
manade det kritiska och stridsfärdiga lynnet, och försvaret
af »de administrativa principer, hvilka ensamma kunde för-
svara en europeisk nations dyrköpta kultur» föresväfvade
honom då såsom en värdigare uppgift för en mans krafter
än åliggandet att »indrifva kronoutskylder, utdela spanmål
och pliktfälla bränvinssupare». Men innan dessa planer
blifvit en verklighet, hade denna väsentligen ekonomiska
kris gått öfver; och under 1823 års riksdag inträdde i det
politiska lifvet, i de sväfvande samhällsfrågornas behand-
ling, väsentligt nya faktorer. Oppositionen begynte, visser-
ligen med stöd äfven af ekonomiska missnöjen, att blifva
hvad man med en i förstone sväfvande fras kallade
»liberal»; den grep nu efter konstitutionella spörsmål och
fordrade reformer i lagstiftning och förvaltning.
JÄKTA UTGIFVER TIDSKRIFTEN ODALMANNEN. CXLIII

I Järtas ögon var dock denna opposition icke bättre
än den förra, och full af misstro och fruktan gentemot
denna andes yttringar utkastade han programmet för den
nya tidskrift, som skulle »varda i ordets egentliga mening
kritisk, det vill säga undersökande» och afse att »hejda
den fart till despotism i fråga om statens angelägenheter,
hvilken man söker att gifva åt ett i offentlig verksamhet
inträdande slägtes välvilliga ifver». Det var den bekanta
tidskriften Odalmannen, som på hösten 1823 af sin utgif-
vare sålunda förestäldes för den svenska allmänheten, och
med hvars inträde på den politiska arenan Järta bestämdt
angaf sig som en motståndare till de liberala idéer, hvilka
på de flesta samhällslifvets områden nu begynte göra sig
gällande. Sin egen ståndpunkt angaf utgifvaren i föl-
jande ord:

»Till någon, förr eller senare synbar, inverkan uti statslifvet
syftar hufvudsakligen denna tidskrift. Dess utgifvare betraktar
staten icke såsom ett dödt mekaniskt konstverk, utan såsom
en organisk skapelse, lifvad af mensklighetens anda. Skön
konst i allmänhet, och särskildt poesin, hväruti denna anda
friast uppenbarar sig, står således i nära gemenskap med hans
politiska åsigter, och utgör, efter dessa, ett af statens vigtigaste
behof. Han önskade derföre, att poemer af mästare kunde i
följande häften intaga det rum, som några versstycken, för-
fattade af en dilettant, uti detta första blott utvisa. Inom vissa
skaldeslag och till vissa föremål anser han dem icke fordra
att inskränkas. Han är ej en anhängare af de vittra konst-
domare, som i poesien förakta allt annat än formen, men icke
heller af dem, som skatta dess värde endast efter innehållets
nyttiga redbarhet. Till statens fullkomligare utbildning verkar
skalden icke blott genom de stora och sanna idéer, åt hvilka
han gifver en hänförande eller angenämt intagande åskådlighet,
utan förnämligast genom väckelsen af det sinne, som allena
kan fatta statens inre väsende och vårda dess helgd. Det är
detta sinne för det sköna och det ädla, som bildar den i en
aktiv bemärkelse frie mannen, och män, fria af en egen inre
kraft, behöfva menniskosamfunden mera än allt annat. Den
enklaste vårens blomma gifver verksamhet åt denna högre lifs-
kraft, hvilken lyfter menniskan öfver djuren. Trälen, med sina
fattiga begrepp om tingens värden, ser henne ej, eller skattar
CXLIV

LEFNADSTECKNING.

henne ringa. Inom den gärdesgård, som omsluter hans verld,
tillegnar han sig intet mera af naturens rikedom än gräset,
som hans boskap, och säden, som han sjelf trängtar att få
förtära. Ehuru icke utbildadt, yttrade sig skönhetssinnet uti
våra förfäders ädla tänkesätt och ärofulla värf, samt yttrar sig
ännu hos vår allmoge i dess fester. Derifrån utgick ock den
aktning för humaniora, som de gamla uppfostringsanstalterna
utmärka. En nyare tids realism har utträngt mycket af dem,
likasom njutningarna inom krogstugan småningom afvända den
landtliga ungdomens nöjen ifrån majstången. Deremot skryter
man nu med frihetsbegrepp, som, i följd af sin materialistiskt
negativa ensidighet, föra till råhet och derifrån, förr eller senare,
till slafveri. Hvad annat är den konstitutionella friheten, sådan
dess allmänna teori uppgöres af hennes kortsynta loftalare och
ofta af hennes högmodiga .agenter utöfvas, än en stängsel, en
uppstapling af hinder för hvarje mera än mekaniskt bestämd
rörelse af statens organer, jemväl de ädlaste? Samma makt
till motstånd och samma värn för näringsmedel, som de mo-
dernaste statsformerna skola förvara åt folken, eger björnen i
i sina ramar och tjuren i sina horn och vilden i sin stridsyxa.
Sina missnöjen, sina lystnader, sitt hot framryta de med sam-
ma obändiga yttringskraft, hvaruti man nu vill, att den mensk-
liga tankens högsta rätt skall bestå. Kontroller ega visserligen
värde i en statsförfattning. De kunna likväl blott beskydda,
men icke lifva förmågan till frihet, de äro hennes döda för-
svarsvapen, som fordra att användas af en förståndig vilja.
Verksam till något stort och ädelt blifver den skyddade för-
mågan då först, när det skönas känsla dertill uppkallar och
leder henne».

Hvad denna vältaliga teckning af statslifvets bety-
delse, denna motsättning af den döda mekanismen och den
lefvande organismen — i tillämpningen hade att betyda,
derom fick läsaren en något klarare föreställning genom
de tre artiklar, som bilda det första häftets hufvudsakliga
innehåll.

Utom några poemer af högt fosterländskt patos och
ett par smärre idyller förekom här en anmälan af Wallins
vitterhetsarbeten. Der ordades först i korthet om den
nya vitterhet, »hvars idkare antingen nedstego i den
djupa forntiden för att derifrån upphemta de förgångna
kämpars kraft, eller, ensliga och skygga för det verkliga
ODALMANNENS PROGRAM.

CXLV

lifvet, irrade i aningens och trånadens tomma rymder», om
»de unga lärlingar som saknade en mästare och deras an-
fall mot gamla mästare som saknade lärjungar», om »någras
stolta ungdomskraft, som sökte göra sig gällande genom
oblyga kritiska utbrott, dem ifrare å andra sidan härledde
från skadelysten arghet», samt om den gamla skolans misstag
att »såsom något brottsligt bedöma sjelfva det berömliga
sträfvandet till en ny höjd, i stället för att blott beskratta
deras öfverdåd, som utan tillräckligen öfvade krafter ville
med storm den intaga.» Men sedan sålunda rättvis tuk-
tan utdelats åt ömse sidor, föreslår Järta de begge
skolorna, att med ömsesidigt erkännande af begångna fel
förena sina krafter mot en gemensam fiende, »mot det
tidslynne, som med stora steg framgår att härja nationens
kultur och ära, lika afvogt mot all vitterhet och all skön
konst, gammal eller ny, klassisk eller romantisk». — Det
var Argus, Courirerna och deras vänner inom och utom
riksdagen, som härmed åsyftades.

I artikeln Statistik — en samling af paradoxer och
qvickheter, hvars make vår literatur knapt har att upp-
visa — beskrifves närmare detta tidslynne såsom en »äflan
att i samhällslifvet upphöja medel till ändamål och för-
nedra ändamålen till medel», att »främja det fysiska lifvets
yttringar med förakt för den högre menniskoförmågans
utveckling», att »offra för det omedelbart nyttiga alla
statslifvets och nationens högsta intressen». Ät läsaren bjö-
dos derjemte sådana tillämpningar af dessa allmänna satser
på dagens förhållanden, som när med hänsyftning på
Anckarsvärds ryktbara process, författaren ironiskt utbrister:
»Man må nu bäst man vill hålla tal om Sveriges sjelfstän-
dighet och urgamla krigsära; vi kalla dem för utnötta fraser.
Man må svänga framför våra ögon Gustaf den andra Adolfs
och Carl den tolftes slitna segerfanor; vi upplyfta, till be-
vis på vårt jemmerligen utropade betryck, ett par kasse-
rade ryttarebyxor, och svärmeriet faller»!

Slutligen bjöd artikeln »Om allmänna undsättnings-
anstalter» på en not, som begynte: »Faderlighet är en

Färta, Skrifter. Lefnadst. IO
CXLVI

LEFNADSTECKNING.

karakteristisk egenskap, som i de äldsta tiderna och äfven
i de nyare allt sedan Gustaf den I utmärkt Sveriges rege-
ring... Jag önskar, att nya konstitutionella begrepp icke
måtte lösa ett kärlekens band, hvilket i sekler samman-
hållit det svenska samhället, samt förvandla Sveriges ko-
nungar till endast representerande magnater, utan annan
verkningsförmåga än den att välja de fogdar eller rättare,
som skola utöfva deras makt öfver folket». Härefter följde
en i kraftiga ord affattad protest mot den »liberala» sam-
hällslära, som »anser staten vara ett bolag, efter frivilligt
aftal sammansatt endast för att, med bolagsmännens för-
enade kraft, skydda hvarje enskilds så kallade »tvångs
rättigheter».

Odalmannens uppträdande på det publicistiska fältet
var en händelse egnad att väcka den lifligaste uppmärk-
samhet. Järtas namn var äfven för den stora allmänhet,
som under de sista tio åren förlorat honom ur sigte i det
politiska lifvet, förknippadt med minnen sedan 1809, och
från embetsmannakretsarna hade otvifvelaktigt spridt sig
någon dunkel föreställning om hans väldighet i framställ-
ningens konst. Men såsom författare kunde han knapt vara
känd, då hans anonyma ungdomsskrift räknades till biblio-
grafiska rariteter och de bästa af hans utlåtanden lågo
gömda i embetsverken. Så mycket större blef öfver-
raskningen, när man med ens fick syn på denna fullän-
dade mästare i språk och stil, hvilken Leopold helsade
som »ordföranden i den svenska prosan».

Och när nu härtill kom, att de många, som med
ängslan och oro lyssnat till hvarje yttring af politiskt
nyhetsmakeri, funno uti denna hänförande framställning sina
egna farhågor uttolkade, sina egna aningar förvandlade
till full visshet, sina motståndares synder vederbörligen
lagförda och fördömda såsom förbrytelser mot allt det he-
liga på jorden, och när dertill lofvades ett fortsatt krig
mot dessa samhällets onda makter, då sågo nog desse i
den nye journalisten, såsom Leopold uttryckte sig, »den
utlofvade, hvars herradöme är uppå hans skuldror» och
ODALMANNENS MOTTAGANDE AF ALLMÄNHETEN. CXLVII

tänkte med denne, att »den som räddande deltagit i en
statshvälfning, redigerat en konstitution, beklädt en minister-
post och styrt med beröm en provins» skulle mer än nå-
gon annan vara mäktig att lyfta pressens anseende, men
framför allt att nedgöra Argus, Anckarsvärd och Anders
Danielsson. Äfven de, som icke delade utgifvarens åskåd-
ningssätt eller gjorde sig full reda för de ståtliga anate-
mernas politiska syftning, njöto af språkets mäktiga klang
och skrattade åt de blixtrande infallen. Tegnér, skrifver
Beskow, har uttalat loford öfver Odalmannen starkare än
jag vet honom hafva yttrat om någon annan litterär pro-
dukt, och i embetsmannakretsar inom hufvudstaden som
i landsorten var nog bifallet enstämmigt. Inom riksdagens
oppositionsparti och i den liberala pressen utföll naturligt-
vis omdömet helt annorlunda. Riksdagsprotokollen för-
vara mer än ett utfall emot den »servilism» och »hyper-
idealism», som ansägos utmärka Odalmannens politiska
läror, och det talades tämligen oförstäldt om, att Järtas pen-
sion skulle nästa riksdag varda indragen.

Egendomlig var att se den verkan den nya tidskriften
frambragte i det fosforistiska lägret. Den helsades af
Litteraturtidningen med en anmälan, som till väsentlig del
var en polemik emot fredsstiftaren. At tidskriftens syftning
tillerkände recensenten visserligen »bifall af de läsare, som
önska sann upplysning»; men vid undersökningen, huru
detta syfte blifvit upphunnet, öfvergick han snart till en
allvarlig kritik. Poemerna — Järtas egna, och de enda
han offentligen erkänt som sina, — erhöllo ett sötsurt lof-
ord. Recensenten fann väl, att J. kunde »redan ställa sig
vid sidan af de flesta i vårt fädernesland, som blifvit hel-
sade som krönte poeter»; »men fordrar man af skalden en
lyftning som., i lefvande och inviduella bilder uppställer
tiders och personers innersta väsen, så återstå visserligen
några trappsteg, innan hr J. hinner sjelfva bottnen af poesi-
ens djupaste endast för få tillgängliga grufva».

För öfrigt antyddes längre fram i recensionen, att dessa
styckens förtjenst just berodde derpå, att de upptagit den
CXLVIII

LEFNADSTECKNING.

nya skolans anda. Endast »Den drömmande rosen» om-
nämnes med större aktning såsom »ett romantiskt epigram,
i hvilket gracerna ystert leka, men så, att ett djupt allvar
gifver sjelfva leken en högre betydelse1)».

Ät artiklarna »om Statistik» och om »allmänna und-
sättningsanstalter» egnade derefter recensionen stora lof-
ord, dock, som det synes, hufvudsakligen för att erinra
derom, att Sv. Litteraturtidning och dess medarbetare redan
längesedan uttryckt samma åsigter, och att ämnet blifvit
på ett mera vetenskapligt sätt behandladt i tidskriften
Sveas artikel »Om falsk och sann liberalism». Men hufvud-
stommen af anmälan utgöres af ett svar på Järtas uppsats
öfver Wallin och deri förekommande yttranden om gamla
och nya skolan. Recensenten erinrar, att de fredsälskande
tänkesätt Järta uttalat, »nya kanske för den gamla skolan,
längesedan äro gamla för den nya» och af henne först
offentligen blifvit yttrade, men »fruktar, att det sätt
hvarpå de i Odalmannen blifvit framstälda skall af den
nya skolan finnas föga granlaga». Han upptog derefter
med liflig förtrytelse de uttalanden, i hvilka Järta karakteri-
serat de unge, och upprepade slutligen den meritförteck-
ning för den nya skolan, som man kände redan från pole-
miken mot Wallmark, och hvilken skulle ådagalägga,
att allt hvad godt funnes i de senaste årens vitterhet
och hela andliga kultur — egentligen vore en frukt af
denna skolas arbete.

Hvad som i synnerhet framträdde i denna recension
var känslan af sårad värdighet. Fosforisterna, segrare

1) Detta omdöme roade särskildt författaren, som i bref till Beskow
säger :

»Detta lappri är en parodi men utförd med en viss allvarlighet.
Ingen annan idé ledde mig, då jag i hast rimmade ihop detta Nürnber-
gerstycke. Jag ville göra en grannlåt, som skulle se någorlunda ledig
och angenäm ut. Utan att förkasta någon genre eller någon smak, fin-
ner jag i den modernaste ett mystiskt skimmer, som tio eller tjugu år
härefter blir så gammalmodigt som Dalins jeux d’esprit. Den förste, som
red på en sol- eller månstråle, menade något dermed; men vi andra
sitta på sådana conventionella idéhästar lika tanklösa som på andra red-
bara ök...» Ungefär liknande ord förekomma härom i brefvet till Leo-
pold af den 8 Febr. 1824, tr. i Brinkmanska arkivet d. 2 s. 389.
FOSFORISTERNAS MISSNÖJE MED ODALMANNEN. CXLIX
på slagfältet, efter egen mening, och berättigade att dik-
tera fredsvilkor för motståndarne, ville icke höra sig före-
läsas om sina ungdomliga öfverdrifter och satte deremot
upp hvad de med skäl eller oskäl kunde betrakta som
frukten af sin polemiska och poetiska verksamhet. Det
förtröt dem att af en man, den de på det poetiska om-
rådet betraktade såsom dilettant, blifva »behandlade som
skolgossar», såsom Atterbom samtidigt skrifver tili Be-
skow. Känslan af sålunda förolämpad värdighet var
ömsesidig. Den gemensamme vännen Beskow hade i
samma dagar (d. 2 Nov.) erhållit bref från Järta, hvari
denne å sin sida säger om Upsala-recensionen:

»Tonen är en skolmästares. Han slår ej hårdt på den
framräckta handen, men han tror den vara framsträckt för att
tigga skonsam handplagg.... Det lynne, som recensionen i
denna del uppenbarar, bedröfvar mig icke för min skull utan
för det nya slägtets. . . . Jag har ej framstält mig som en stolt
fredsmäklare ; men jag har yttrat min önskan, att de krigande
ville sluta sin onyttiga strid, hvaraf endast deras gemensamma
fiende drager fördel.... Mig, som lefver i det lugna Falun,
angår det icke, att det ena följet måttar en åsnelort (sit venia
verbo) efter Tegnérs Axel 1) och det andra fläckar ner Euphro-
sines 2) nya dolman. Men såsom svensk och far till fyra sven-
ska ynglingar angår det mig, att man från alla sidor förnedrar
det svenska namnet och förvildar eller förfäar det svenska
sinnet. Jag hoppades, att ungdomen snarast skulle bringas till
sans och till besinning af det oädla i sådana upptåg. Men jag
har bedragit mig, Blom och andra till stor fröjd. Då Leopold
gillar mitt bemödande, hvarom ett oväntadt och rätt innerligt
bref ifrån honom vittnar, är det herrarne i Upsala som miss-
tyda det, för att med anledning deraf rusa ut mot alla neu-
trala. De borde likväl mindre än någon envisas med en prin-
cip, som störtade Napoleon, den att ej erkänna någon neu-
tralitet; ty de äro inga Napoleoner.... Hädanefter kommer

1)	Syftar på den bekanta recensionen öfver Axel i Sv. Litteratur-
tidning 1822 n:r IO.

2) Syftar tydligen på den i Stockholmsposten 1823 n:r 238—41
införda recension öfver »Vublina, dramatiskt poem af Euphrosyne.» Järta
kallar denna recension för »oädel», och säger sig hafva tänkt i ett följande
häfte af Odalmannen — utan att vidare beundra hvarken förf, eller detta
hennes arbete - tillrättavisa den samma, men afstått från att vidare befatta
sig med vitterhet.
CL

LEFNADSTECKNING.

jag att vara varsammare. Min välvilja for de unga, som möj-
ligen kunnat blifva dem i flera afseenden nyttig, skall jag ej
vidare utbjuda. Den räckta handen kan jag, när den ej med
ärlig och varm känsla emottages, återdraga, för att presentera
dem något annat föremål för skolmästare-riset.... På recen-
sionen svarar jag icke, så framt ej slutet, som ännu ej synts,
ålägger mig det.»

Men Järtas sinne var icke oförsonligt. Få år derefter
satt han i de ungas lag i Upsala och knöt med Atter-
bom en vänskap, som varade till lifvets slut.

Ett motstycke till Litteraturtidningens recension var
den alltigenom hänförda och berömmande anmälan, som
d. I Nov. blef synlig i Stockholmsposten, och hvars för-
fattare var Beskow. Men allmänhetens uppmärksamhet
fängslades snart af en annan recensent, som några veckor
derefter uppträdde i Allmänna Journalen och mot det
i Odalmannen framträdande åskådningssätt inlade en
gensaga af allvarligare art.

Det må här lemnas oafgjordt, i hvad mån Järta hade
fog att företrädesvis emot sin samtid af 1823 rikta de
förebråelser för politisk materialism, som äro utgångs-
punkten för den i Odalmannens första häfte intagna
artikeln »Om statistik». För den, som fått vänja sig
vid de mera drastiska yttringarna af den modernaste
»realismen», förefalla utan tvifvel Argus’ föreläsningar
skäligen oskyldiga, och man förstår ej rätt, huru ens
Anckarsvärds eller Longbergs uttalanden kunde anses
förtjenta af en så skarp tuktan. Men som en persiflage
öfver det tänkesätt, hvilket i samhällslifvet endast ser
en gyttring af intressen och i staten ett verktyg för indi-
videns tillfälliga välbefinnande, har dock denna artikel
ett för alla tider beståndande värde och skall säkerligen
1883 kunna läsas med samma nöje som för sextio år
sedan. — Man får blott ihågkomma, att till arten af detta
författarskap med en viss nödvändighet hör, att det roar
génom paradoxer, att det väcker eftertanken stundom
endast genom att reta till motsägelser, att det rör sig
ODALMANNENS ARTIKEL »OM STATISTIK».

CLT

lekande mellan ytterligheter och ofta lemnar åt läsaren
sjelf att träffa det rätta, som gifver en grundad öfver-
tygelse i behåll. Att det för tillfället var statistiken, som
fick uppbära de bitande huggen af Järtas sarkasmer mot
tidsandan, hade utan tvifvel sin förklaring närmast deri,
att oppositionsmännen för dagen, för hvilkas verkliga
syften han icke hyste någon aktning, tagit sig för att
begagna statistiska beräkningar af skattebördorna som
vapen emot regeringen, och att Järta, som under det
föregående året sjelf varit sysselsatt med de påbjudna
statistiska beräkningarna till landshöfdingeberättelsen,
haft godt tillfälle att iakttaga, dels huru otillförlitliga
primäruppgifterna för de- flesta af dessa beräkningar ännu
voro, dels huru lätt dessa uppgifter kunde misstydas
och missbrukas till rent af orimliga slutsatser. Den
rätta titeln på Järtas uppsats hade varit »Om miss-
bruket af statistiska beräkningar», och derom har han ock
onekligen på ett mästerligt sätt utsagt några för alla tider
giltiga och nyttiga sanningar. Svagast är hans framställ-
ning, der det gäller att bestämma statistikens verkliga värde
och betydelse, och utan tvifvel missförstår han det sta-
titiska »medeltalets» så väl vetenskapliga som praktiska
värde. — Just i denna kärnpunkt fick han ock genast en
recension i bref från Leopold, med svaret hållet i samma
tonart som anfallet. »En kritik kunde tilläfventyrs göras»,
säger Leopold. »Det är sant, att statistikerna addera till-
hopa enheter af mycket skiljaktigt slag och värde. Men
om det gifves hufvuden, hvaraf ett enda stundom går upp
mot tjugu, femtio, hundrade, så gifves deremot äfven
halfva, fjerdedels och sextondels hufvuden (t. ex. vår vän
Lorenzos och vissa riksdagstalares) hvilka dertill utgöra
största antalet; så att med ett l’un portant l’autre, det van-
liga beräkningssättet väl torde låta försvara sig.» I denna
troligen endast för sarkasmen mot Hammarsköld nedskrifna
anmärkning ligger i sjelfva verket sanningen om statistiken
som medeltalsvetenskap. — Wallmarks recension i Allmänna
Journalen är åter i denna del skäligen matt och innehåller
CLII

LEFNADSTECKNING.

föga annat än ett beklagande af ett snilles »öfverdrifter»
och »karikaturer» och några mer eller mindre svaga utfall
emot idealismen i den historiska uppfattningen. Järtas
svar på denna del af hans recension hör till det qvickaste
som i svensk polemik förekommit, och i hans deraf föran-
ledda utflykter på det historiska området, beträffande de
tre konungarne Gustaf Adolf, Carl den tolfte och Gustaf
den tredje, ligger i sjelfva verket ett program för historisk
uppfattning, som sedermera med större eller mindre fram-
gång utförts af åtskilliga svenska historieskrifvare och
minnestecknare.

Långt betydelsefullare var emellertid den del af All-
männa Journalens recension, som den 19 November under
rubrik »Postcriptum till anmärkningarna i anledning af den
i Odalmannen införda artikel om Statistik», inleddes med
några reflexioner, hvilkas udd väl ej alldeles undgick Järta,
men som i sin rätta betydelse först långt efter Järtas död
kommit att framstå i sitt rätta ljus. Bland de förebilder,
som recensenten förevitade Järta att hafva följt, förekom
nämligen: — »Sir Robert Filmer, som hade påstått att
menniskorna ej voro födda fria, att de följaktligen icke
kunde hafva frihet att välja hvarken regering eller rege-
ringssätt». Derefter fortsätter recensenten:

»Som Sir Roberts skrift utkom några år, sedan England
gifvit sig en ny dynasti, satte harmen öfver denna lära pen-
nan i handen på den store filosofen Locke, såsom synes af hans
yttrande i företalet: »dessa blad, hoppias jag, skola vara till-
räckliga att på obestridliga förnuftsgrunder uppresa vår när-
varande konungs och store återställares tron, en tron som bygd
på folkets val, dsn lagligaste af alla tronåtkomster, gör hans
rättigheter fullkomligare och oförnekligare än någon furstes i
kristenheten.........Konungen och nationen hafva så grund-
ligen vederlagt sir Roberts hypotes, att jag förmodar, det ingen
hädanefter skall understå sig att uppträda mot vår gemensam-
ma säkerhet eller att advocera för träldomen, eller ega den
svagheten att låta sig förvillas af motsägelsen i en populär
stil, väl turnerade perioder och en välljudande engelska».

Hänsyftningen var för tydlig att missförstås; ankla-
gelsen för legitimistiska tänkesätt var för en af 1809 års
CARL JOHAN LÅTER RECENSERA ODALMANNEN. CLIII
män föga känbar och Järta afvisade den i sitt svar med
ett förtrytsamt hånlöje. Men han hade må hända annor-
lunda spetsat sin replik till detta utfall, om han känt den
märkvärdiga scen i konung Carl Johans kabinett, hvarom
Wallmark i sin sjelf biografi långt efteråt berättade och
som visar, att konungen sjelf varit upphofvet till hela recen-
sionen. Berättelsen lyder som följer:

Än skrattande än knotande hade Carl Johan hört Wall-
mark uppläsa de roliga huggen åt alla sidor uti artikeln
om Statistik, men vid nästföljande artikel om »Undsättnings-
anstalter» och dess utfall mot »samhällsfördraget» och mot
läran om samhällsmaktens utgående från folket, utbrast
han: »Est-il possible? Lui, libéral de vieille date, un des
auteurs de notre pacte social, parler ainsi et dans un pays
qui dans moins de cent ans a six fois fait usage de ses
droits! Comment, heurter ainsi de front une vérité recon-
nue depuis les siècles les plus reculées. Chosroes le grand,
monarque persan, recommandait à son fils Hormisdas de
se rappeler que les 'rois existent par et pour les peuples
et non les peuples par et pour les rois. Si à l’extinction
ou à la déthronisation d’une dynastie regnante, le droit
d’en élire une autre retourne au peuple, ce droit doit
être inhérent à lui, parce que ce qui retombe ou retourne
à quelqu’un doit naturellement lui avoir appartenu aupara-
vant. C’est clair cela!» — Derefter tilläde konungen: »Il
faut faire une réfutation des attaques de Mr Järta et je
vous en prie». — Trots sina undflykter blef Wallmark
tvungen att åtaga sig det vådliga uppdraget att draga i
härnad mot den i dylika strider fruktade Järta, och »an-
märkningarna» med sitt postscriptum infördes i Allmänna
Journalen.

Det behöfves verkligen denna förklaring för att rätt
förstå, huru i synnerhet den sistnämnda afdelningen af recen-
sionen kunnat tillkomma. Carl Johan lefde just under
året 1823 i en ständig oro för den nyvaknande legitimitets-
politiken, och då hans egen dynasti ju helt och hållet
hvilade på en grundval, som de europeiske legitimitets-
CLIV

LEFNAUSTECKNING.

ifrarne förkastade, var han ytterligt ömtålig för allt som
kunde sätta dess rättmätighet i fråga. Den rätta teo-
retiska bestämningen af samhällets väsen och ändamål
intresserade naturligtvis honom såsom nyvald konung
mycket mindre än den teoretiska grundvalen för dynastiens
tillvaro, och der han misstänkte något bristfälligt i detta
hänseende, der var teorien i hans ögon snart dömd.

Den på kunglig befallning författade recensionens huf-
vudsyfte är också tydligen att skarpt utmåla alla veder-
styggligheterna af den lära, som härleder konungens makt
ur något annat än »delegation af folket», vare sig ur styrkan
eller ur Guds förordnande eller ur arfsrätten, — för hvilket
ändamål icke försmåddes berättelsen om konungen af
Cochinkina, som »sedan han blifvit förklarad för monark
allenast af Gudi, begagnade sina undersåtares ansigten till
spottlåda». Och legitimitets-spörsmålet släpper sedermera
recensenten icke ett ögonblick. Ty sedan han med mycken
lärdom kommit fram till sin hufvudsats, att »statsfördraget»,
folkets fria »delegation» är den enda förnuftiga grunden
för samhället och för regeringsmaktens tillvaro, är han icke
mindre ängslig att ur samma synpunkt upptaga och veder-
lägga den farliga invändningen, att »om fördraget mellan
konung och folk kan frivilligt knytas, kan det ock lika
frivilligt upplösas». Han mödar sig nu lika flitigt för be-
viset, att fördragsteorien »helgar en monarks rättighet lika
väl, han må innehafva tronen af val eller af födsel»; att
»fördraget afslutas omedelbart med monarken och medel-
bart med hans familj», och att »ingen fara deraf uppstår
för tronens ärftlighet i framtiden». Sålunda fortgår recen-
senten, skiftesvis fördömande legitimitets-lärorna och revo-
lutions-teorierna, förklarande fördragsteorien, åberopande
bibeln och historien, för att visa, huru folken taga sig
konungar, och anförande skaldens ord:

»Le premier qui fut roi fut un soldat heureux»
som ett uttryck af den allmänna erfarenheten, att »dynastier
grundas af stora härförare». Det hela bestämmes af den
grundtanken, att Odalmannens satser hade åsyftat rätts-
JÄRTAS KRITIK AF »SAMHÄLLSFÖRDRAGET».	CLV

förhållandet mellan regent och folk, — hvilket for hvar och
en, som uppmärksamt genomläser skriften, visar sig vara
ett fullkomligt misstag.

Järtas utfall i Odalmannen mot fördrags-teorien och
uppfattningen af stat och samhälle som ett bolag, hade
i verkligheten intet syfte å de konstitutionella spörsmålen,
än mindre å de dynastiska. Det afsåg, i det sammanhang
hvari det förekom, helt enkelt frågan om statsmaktens
gränser och uppgift och innebar en gensaga mot den läran,
att staten uteslutande är en rättsanstalt, hvarur med sträng
logik skulle härledas det resultatet, »att staten må vägra
sin omvårdnad åt en hvar som icke påkallar dess försvar
mot menniskovåld». »Nej», fortsätter Järta, »staten är något
högre än ett försäkringsbolag, som endast efter betingade
föreningsstadgar lemnar för vissa rättigheter värn emot
yttre våld, något ädlare än ett förlagskontor, som för-
sträcker för att vinna... Biet och myran kunria ej såsom
menniskan utbilda sina slägten till högre fullkomlighet...
Men de söka dock icke att isolera sig, såsom rofdjuren;
de känna hvad de ej begripa, de känna och lyda en oemot-
ståndlig dragningskraft till samhällighet och Ömsesidigt bi-
stånd. Och då vågar den rättslärande menniskovislingen
att anse sitt ädlare slägtes naturnödvändiga förening i sam-
hällen vara tillkommen medelst afhandlingar, hvilka, om
de frivilligt kunde knytas, skulle äfven lika frivilligt kunna
upplösas. Då bestämmer han lika godtyckligt denna före-
nings ändamål och inskränker den till de högsta vilkoren
för samfundslifvet. Då tillägger han en enda generation
rättighet att bryta den utvecklingskedja för hvarje folk,
hvars första ädla länkar uppstiga ur dess sagor».

I våra dagar skulle den allmänna samhällsåsigt, som
tydligen uttryckte sig i denna och flera andra af Järtas
skrifter, kännetecknas som »katedersocialism» eller hvad
man må kalla den nyaste formen af protest mot de ensidiga
»manchester»-lärorna. Men med legitimitetsteorierna egde
de icke det ringaste samband. I den digra motskrift som
Järta i form af »Bihang till Odalmannen» utgaf mot anmär-
CLVI

LEFNADSTECKNING.

karen, hade han ock lätt att uppvisa detta förhållande.
Men då han nu angripits för sitt utfall mot samhällsför-
dragets teori, inlät han sig tillika i ett fullständigt försvar
för sin lösligt utkastade sats, och vände mot sin mot-
ståndare en verkligen mördande granskning af hans mot-
satta åsigt. Järta erkände sig sakna den filosofiska under-
byggnad, som erfordrades för en så fullständig analys af
denna lära, som tillika kunde gifva en positiv förklaring
af samhällets väsen; men knappast har på svenskt språk
någon fullständigare och mera slående kritik af »samhälls-
föredragets» teori blifvit framstäld, än den Järta nedskrefi
det sista kapitlet af denna afhandling. Det är, utan filo-
sofiska termer och abstrakta deduktioner, det sunda för-
ståndets egen vederläggning af just den lära, som framför
andra gjort anspråk på att vara ett uttryck af »common
sense».

Full af mod och stridslust hade Järta begynt sitt
litterära företag, och i känslan af att vara en fri man,
oberoende af regeringen så väl som af den »allmänna
opinionen», hoppades han, visserligen med bättre grunder
än efter honom någon svensk journalist, att kunna be-
herska åtminstone en del af denna opinion och småningom
kring sig förena Sveriges bästa litterära krafter. Men
han hade bedragit sig på sitt eget lynnes spänstighet
och motståndskraft. Knapt utkommen på den efterläng-
tade journalistiska arenan, ryggar han tillbaka icke så
mycket för de första slängarna som för sjelfva publiciteten,
och intages icke af fruktan, men af en afsmak för strids-
platsen, stridssättet och »sällskapet», som tvärt öfvergår
till förakt för den »publicistiska ligan». Härtill kom, att
han missräknat sig på medarbetarne : den ende, som
räckte honom ett kraftigt handtag, var Franzén, af hvars
dikt »Mötet vid Alvastra» de tre första sångerna inflöto
i tidskriftens andra häfte. Beskow lemnade ett mindre
bidrag, som aldrig hann införas. Men Tegnér var och
JÄRTA UPPHÖR MED ODALMANNEN. CLVII

förblef borta, och det harmade Järta, som räknat på hans
medverkan. Redan den 23 Nov. 1823, således ej två
månader efter utgifvandet af Odalmannens första häfte
skrifver Järta till Beskow:

»Mig. som ej älskar att omtalas hvarken till godo eller
ondo, plågar det visserligen att dag ifrån dag stå till åskåd-
ning på publicitetens kåk... Men jag måste hålla ut med den
sottise jag börjat, intill dess jag med heder kan gå tillbaka.
Efter stunden dertill längtar jag, mest likväl af skäl, som ännu
blott jag känner, men som mera än alla kritiker och allt ovett
göra mig olustig. Jag skall en annan gång yppa dem».

På Beskows fråga gaf han härom i nästa bref föl-
jande besked, som är af ett visst intresse, äfven såsom
bekräftande hvad man förut känner om några äldre tid-
skriftsplaner inom kretsen af Järtas vänner.

»Hvad jag nämnde om en man, som hittills ej visat interêt
för mitt företag, hade afseende på Tegnér. Dock, jag bör ej
ännu efter hans vanliga nonchalance bedöma hans afsigt. Re-
dan år 1816, då jag vistades i Stockholm och Tegnér ditkom,
yrkade han, att man borde sammansätta sig och utgifva en
journal. Jag kunde då ej lofva säkert något bidrag dertill,
men förklarade mig, så vidt jag medhunne, vilja skrifva ett
eller annat stycke. Leopold i början ifrig för idén blef, som
Tegnér trodde, dragen derifrån af Wallmark. Man kom i syn-
nerhet icke rätt väl öfverens om syftningen, som Tegnér, gub-
ben Adlerbeth och jag m. fl. yrkade böra blifva neutral i det
egentligen literära. Slutet blef, att hvar och en en gång skulle
skrifva något och insända till Wiborg, hvilken skulle blifva ut-
gifvaren. Tegnér reste med föresats att ensam, om andra ej
ville göra något, sätta saken i gång. Men ingen bit kom ifrån
honom och ingen från någon annan. Fem år derefter, när
ett tryckeri här blef inrättadt, skref jag till Tegnér, att nu kunde
anstalten utföras under min direktion, ehuru jag, då ännu i
tjenst, ej hade ledighet att deruti deltaga. Intet svar. — När
jag fått afsked, beslöt jag att utan rådplägning med någon,
som en enfant perdu, börja det så länge omtalade företaget
och åtminstone visa möjligheten deraf. Då Tegnér var här i
somras, bodde han på ett landställe hos sin svågers morbror
bergshauptman Pihl. Morgonen efter sin ankomst besökte han
mig på mitt landställe. Han sökte då öfvertala mig att flytta
till Stockholm och gjorde mig en proposition att blifva sekre-
terare i svenska akademien, som borde få en verksammare
CLV1II

LEFNADSTECKNING.

existens m. m. Jag framstälde mina skäl att ej öfvergifva mitt
lilla kastell och förklarade mig alldeles icke duga till den i
fråga varande befattningen; äfvensom jag yttrade mina tvifvels-
mål om nyttan af den plan han uppgjort för att göra akade-
mien verksam. Nu voro redan de tvenne första arken af
Odalmannen tryckta. Jag lemnade honom dem, han stoppade
dem i fickan; vi samtalade om andra ämnen, foro derefter till-
sammans att äta middag hos Pihl. Under det vi voro der,
hade han ej lägligt att genomögna dessa ark, utan sade mig
blott, att han af rubrikerna funnit, att jag skrifvit ett par all-
varsamma poemer, hvartill han, med en ärlighet som jag hög-
aktar, sade sig icke anse mig fallen. Hela eftermiddagen talade
vi för öfrigt om hvarjehanda och äfven något litet om jour-
nalen, hvartill han lösligen lofvade att lemna något stycke.
Jag for hem tidigt och han återvände med sin svåger morgo-
nen derpå. Sedermera har jag ej hört af honom, ehuru jag
väntade, att han, sedan han läst min anmälan och deraf sett
journalens syftning, skulle skrifva mig någon rad derom. —
Som sagdt, detta stillatigande kan härröra från lättja, men
emellertid har äfven jag, som ej vill tigga biträde till ett före-
tag af mera intresse för andra än för mig, icke skrifvit till
honom eller ens sändt honom något exemplar af häftet».

Järta var sårad af denna Tegnérs »indifferentism»
som han fann för mycket »professorlig» och stridande mot
den hoflighet man kunde fordra äfven af snillen. Tegnér
å sin sida skref till de mäklande vännerna Beskow och
Franzén, att han aldrig lofvat något till journalen, icke
ens blifvit ombedd om bidrag och ej ville insända bidrag
ouppfordrad, hvarjemte tydligt framsticker, att han ogil-
lade Odalmannens hela program, hvari äfven han såg
en syftning till den reaktionära politik, som han vid
denna tid lifligt afskydde.

Så kom det sig, att Odalmannen blef blott ett vac-
kert styckverk i vår litteratur. Det andra häftet var
färdigt i Juni 1824 och innehöll utom Franzéns poem en
artikel om Nordamerikanska staternas materiella tillväxt
samt en uppsats om Adam Smiths ekonomiska system,
begge af Järta sjelf, den sistnämnda med ett löfte om
fortsättning, som visade, att ett tredje häfte ingick i pla-
nen. I detta häfte hade Järta ock ämnat meddela ett
JÄRTA FLYTTAR TILL UPSALA 1825.

CLIX

satiriskt stycke om »potatisodlingen»; men redan i Sep-
tember förmäler han sig vara mest böjd för att af-
bryta det hela, och dervid blef det. Svaret till Wall-
marks journal utkom vid denna tid, och dermed sade
Järta sin offentliga publicistiska verksamhet farväl. Ännu
i Februari 1825 talar han i bref om möjligheten af ett
tredje häftes utgifvande, men nu hade, utom de upp-
repade anfallen i tidningarna, kommit äfven till Järtas
öron det ryktet, att »klandret mot Odalmannens ultraism
genljudade äfven från de kungliga rummens murar», —
och medvetandet af att vara så missförstådd äfven på
detta håll förtog lusten att vidare fortsätta kampen.

Vännerna i Stockholm hade flere gånger gjort försök
att draga Järta från hans enslighet i Falun till det rör-
liga lifvet i Stockholm, men han motstod alla anbud så
väl af sekreterareplatsen i sv. akademien som af andra
embetsbefattningar, motvillig att lemna sitt lugn, oviss
om möjligheten att uppehålla sig i ett samhälle med dy-
rare lefnadskostnad och skygg för den Stockholmspublik,
hvilken som bäst ropade ve öfver hans litterära företag.
Slutligen bestämde honom dock omsorgen om tre söners
uppfostran för en flyttning — men till Upsala, och på
hösten 1825 uppslog han sina bopålar i lärdomsstaden,
der han sedermera nästan oafbrutet tillbragte tolf år, eg-
nade åt forskning och skriftställareverksamhet.

Det var naturligt, att Järta i Upsala skulle intaga en
betydande och inflytelserik ställning. Till behaget af
den snillrike mannens umgängessätt sällade sig vörd-
naden för den höge embetsmannens under långvarig
statstjenst förvärfvade insigter och erfarenhet, och det
intresse han påtagligen ådagalade för universitetets ange-
lägenheter var så mycket mera värdt att taga vara uppå,
som det flera än. en gång lär hafva visat sig, att det
samma kunde på vederbörligt ställe något uträtta. Af
Järtas enskilda brefvexling finner man ock, att han med
CLX LEFNADSTECKNING.

oaflåtlig uppmärksamhet följde alla företeelserna inom
universitetslifvet, att han gjorde sig väl förtrogen med
professorernas föreläsningar och vetenskapliga sysselsätt-
ningar, med de yngre lärarnes och studenternas nationslif
och studier, att han med lifligt intresse omfattade hvarje
lofvande ung förmåga och deltog i de frågor om befor-
dringar, docentkallelser och examina, som pläga tilldraga
sig den akademiska verldens uppmärksamhet. Hans när-
maste umgängesvänner voro Geijer, hvilken han långt
före sin flyttning till Upsala följt med det lifligaste er-
kännande, och snart äfven Atterbom, hvars forna synder
såsom vitter oppositionsman lätt förglömdes för hans af-
gjorda motvilja mot den i hufvudstaden uppväxande
liberalismen.

Ett afbrott i detta akademiska lif var deltagandet
uti den stora läroverkskomiténs arbeten under året 1828.
Det var icke utan goda skäl regeringen till detta arbete
kallade Järta: man kände der väl, huru varmt han intresse-
rade sig för alla frågor rörande undervisningsväsendet.
Han hade under åren 1815—16 hjelpt Rosenstein med
utarbetande af planer för läroverkens organisation och
yttrade vid den tiden, att om någon offentlig verksam-
het numera skulle fresta hans ärelystnad vore det stats-
sekreterareportföljen för ecklesiastikärenden. Då han nu
tillsammans med Geijer inträdde i den stora komité, der
Agardh och Berzelius voro målsmän för naturvetenska-
pernas, den unge A. Fryxell för svenska språkets och
Hartmansdorff och Lefrén för den »medborgerliga bild-
ningens» fordringar på undervisningen, fann han dock
mycket snart framför sig en majoritet, med hvars uppfatt-
ning af de allmänna läroverkens ändamål och verknings-
sätt han icke kunde förlika sig. Han hörde till den mi-
noritet, som bestred lärdoms- och apologist-skolornas
förening till ett läroverk med tvenne linier och för öfrigt
motsatte sig vexelundervisningens och klassläsningens
införande, men han afgaf för sin mening en särskild vid-
JÄRTA DELTAGARE I TIDNINGSPOLEMIK 1834---44. CLXI

lyftig motivering, som icke hann blifva färdig till den tid
då betänkandet aflemnades till K. M:t, och derför —
likasom Geijers — särskildt trycktes. Denna skrift »Om
Sveriges läroverk» kan ännu i dag läsas med nöje. Det
rika och kärnfulla språket och den varma hänförelsen
för den »lärda bildning», i hvars upprätthållande Järta
såg vilkoret för nationens andliga lif, förläna åt framställ-
ningen ett behag, som torde öfva verkan äfven på dem,
hvilka i allo ogilla författarens meningar. För närvarande
eger den i vissa delar allenast en historisk betydelse;
den åsigt, inför hvilken »offentliga folkskolor» voro ett
olycksbådande tecken till nationens förfall, torde nu icke
räkna många anhängare, och utgångspunkten för Järtas
hela uppfattning af undervisningsfrågorna, eller det starka
betonandet af embetsmannabildningen såsom den offentliga
skolans egentliga mål, har för vår tid blifvit något för kärf.

Under de följande åren framträder Järta föga eller
intet offentligen i diskussionen af politiska eller sociala
frågor. Främmande för den samma har han dock icke
varit. I förening med Beskow förde han med de liberala
tidningarna och den liberala riksdagsoppositionen ett guerilla-
krig, som på sin tid väckte en viss uppmärksamhet och
mycken nyfikenhet. Upsala Korrespondenten och Svenska
Biet 1) införde under åren 1834—1844 ett icke ringa antal

1)	Äfven till de i Upsala utgifna literära tidskrifterna har Järta un-
der sin vistelse vid universitetet, enligt tillförlitlig uppgift, lemnat några
bidrag, hvilka här må omnämnas. De voro:

I tidskriften Svea, 1825 h. 7. Recension af hemliga handlingar hö-
rande till Sveriges historia efter
Gustaf III:s anträde till regeringen.

»	»	» > h. 8. Om vårt fäderneslands lagstiftning i
anledning af det nya lagförslaget.

»	»	» 1826 11. 10. Om rätta förståndet och rätta an-
vändandet af 106 och 107 28 i Sve-
riges regeringsform.

»	» Frey 1846 n:r 2. Recension af afhandling om den sven-
ska krigsmaktens och krigskonstens
tillstånd under konung Gustaf II
Adolfs regering af H. Hamilton.

Af dessa har dock endast den i tredje rummet nämnda ansetts för-
tjena en plats i förevarande samling.

Färta, Skrifter. Lefnadst.

II
CLXII

LEFNADSTECK NING.

artiklar af hans hand, och Aftonbladet ondgjordes många
gånger öfver den näsvisa »opposition», som från sådana obe-
tydliga provins- eller småstadsblad reste sig mot Stock-
holmspressen. Större delen af dessa artiklar äro dock icke
af något framstående värde. Järta egde ej längre det friska
lynne, som fordom gaf hans skämt dess behag, och qvick-
heten syntes mattad af en viss hopplös bitterhet. Hans allt
mera mörka lifsåskådning betingades utan tvifvel väsent-
ligt af en tillstötande lefver- och gallsjukdom, som från
året 1835 ytterligare nedsatte en längesedan bruten helsa
Men härtill kom, att den fullständiga afsöndringen från
det verksamma politiska lifvet försvagade lusten och äfven
förmågan att uppfatta det väsentliga och urskilja det be-
rättigade i sådana reformsträfvanden, som samhällets ut-
veckling nödvändigt måste medföra. Sluten inom en trång
krets af vänner och inom sina egna minnens verld, kunde
Järta numera icke komma ett steg utöfver den ståndpunkt
han år 1809 intagit, och slutligen öfvergick hans sedan
länge strängt konservativa tänkesätt till en nästan sjuklig
motvilja mot hvarje rubbning af det bestående. Geijers
försök att kärleksfullt tillmötesgå ett yngre slägtes åskåd-
ningssätt kunde han icke förstå, och detta den forne me-
ningsfrändens »affall» synes, af den enskilda brefvexlingen
att döma, hafva varit ett af de smärtsammaste slag som
träffat hans känsliga sinne.

De historiska studierna voro under dessa år Järtas
egentliga lifsintresse; ryggande tillbaka för en utveck-
ling, med hvilken han icke kunde försona sig, sökte han
och fann i forntidens minnen sin hugnad. Han har också
under dessa år fullbordat tvenne historiska mästerverk,
den af Vitterhets-, historie- och antiqvitets-akademien 1832
med stora priset belönade af handlingen om »Svenska lag-
farenhetens utbildning från Gustaf den I:s tillträde till rege-
ringen intill slutet af sjuttonde århundradet» och inträdestalet
år 1836 i samma akademi om »Svenska kyrkans yttre skick
efter reformationen», hvilka gjort honom berättigad till ett
rum bland Sveriges mest framstående häfdaforskare.
JÄRTAS AKADEMISKA TAL. CLXIII

Äfven Vetenskapsakademien har Järta riktat med
två värdefulla tal af historiskt intresse, det ena hållet på
akademiens sekularfest d. 31 Mars 1839, med en öfver-
sigt af akademiens historia, det andra uppläst i akademien
den 9 Okt. 1839, — i stället för presidie-tal, som Järta vai-
förhindrad att hålla, — med en afhandling om konung
Carl den tolfte och hans tidehvarf. I detta senare fram-
lades åtskilliga för den tiden alldeles nya, ur arkiven hem-
tade, upplysningar om de sträfvanden för vetenskap, vit-
terhet och konst, som framträda under Carl XII:s tid,
och om det intresse såväl för vetenskaplig forskning som
för civil administration, hvilket allt emellanåt framlyste hos
konungen sjelf, bildande en bjert och skenbart oförklarlig
motsats till hans så uteslutande krigiska lynne och verk-
samhet.')

Järta, hvars utmärkta anseende som embetsman,
politisk skriftställare och enskild person gaf honom stoi-
betydelse för en konservativ regering, och som, trots sin
kärfva sjelfständighet, hos den gamle konungen åtnjöt
utmärkt ynnest, fick äfven efter 1825 mer än en gång
mottaga anbud att åter inträda i statens tjenst. Man
erbjöd honom för andra gången år 1829 presidentplatsen
i statskontoret efter Adelsvärd. Han afböjde äfven denna
gång förtroendet, och hans svar förtjenar att här anfö-
ras. Han skrifver till Wetterstedt:

Först anhåller jag, att eders excellens täcktes för H. M.
konungen förklara min underdånigaste erkänsla för dess nådiga
afsigt att anförtro mig det ledigt blifvande presidentskapet i
statskontoret. Jag skulle känna mig lycklig, om jag vågade, för

1)	Det väsentliga af detta tals innehåll uppsnappades af Atterbom
och offentliggjordes i Läsning för bildning och nöje, och har sedermera
ingått uti den framställning Beskow gifvit af Carl XII:s personlighet och
tidehvarf. Det har derför synts öfverflödigt att i samlingen af Järtas
skrifter intaga det samma, så mycket hellre som författaren sjelf förbe-
hållit sig, att manuskriptet ej finge offentliggöras, förr än det blifvit för-
sedt med nödig apparat af upplysande bilagor och hänvisningar, hvilka
tyvärr icke kommo att fullständigt utarbetas.
CLXIV

LEFNADSTECKNING.

att ådagalägga min uppriktiga tacksamhet, emottaga detta mig
nu åter erbjudna embete; men flerfaldiga skäl, som jag denna
gång icke hinner med någon fullständighet utveckla, tvinga mig
att undanbedja mig en befattning, i hvilken jag redan för några
år sedan, under mindre brydsamma förhållanden än de nuva-
rande, ansåg mig icke kunna blifva efter min önskan nyttig.

Jag lemnar å sido alla ekonomiska beräkningar, ehuru de
förmodligen skulle utvisa, att jag svårligen kunde lefva anstän-
digt af presidentslönen, men nödgades för att etablera mig i '
Stockholm uppoffra en större del af det lilla kapital, som jag
kunnat rädda åt min hustru af hvad hon i vårt bo infört.
Denna omständighet är visserligen betänklig; men andra äro
det vida mera. Dessa kunna likväl icke för H. M. anmälas,
men till eders excellens må jag i korthet framställa dem.

Efter min tanke bör en embetsman, i sådana förhållanden
till styrelsen som presidenten i statskontoret, gilla de åsigter
af föremålen för hans befattning som styrelsen antagit. Detta
— jag bekänner det för eders excellens utan förbehållsamhet
— är nu icke förhållandet med mig, i det mesta och vigtiga-
ste som rörer den inre förvaltningen och de nya planerna för
den samma.

Införd i någon offentlig verksamhet blefve jag en oppo-
sitionsman mot den yngre delen af statsrådet och synnerligen
mot tvenne ibland statssekreterarne, nämligen herrar Skogman
och Danckwardt, med hvilkas af H. K. H. kronprinsen samt
några ibland herrar statsråd godkända idéer mina ej öfver-
ensstämma. Jag önskar, att dessa senare måtte vara oriktiga;
men då jag sjelf icke är öfvertygad derom och då jag ej kan
handla mot min öfvertygelse, tror jag mig böra undvika alla
sådana förhållanden, hvilka skulle tvinga mig att motverka af-
sigter, som äro styrelsens. Min opposition, särdeles ifrån den
ifrågavarande platsen, blefve utan tvifvel vanmäktig. Intet godt
uträttades dermed, men jag blefve en ny oredans verkmästare.
Jag känner för vål eders excellens’ tänkesätt, för att icke göra
mig försäkrad, att eders excellens, efter denna min uppriktiga
bekännelse, finner mig handla rättast, då jag afhåller mig från
de allmänna ärendena under ett deras skick, som jag ej gillar.

I öfrigt är presidentskapet i statskontoret ett embete, hvil-
ket mången bättre än jag kan förvalta. I visst afseende torde
dock nu, då verket är så väl organiseradt, endast fordras en
representerande man, och en sådan är icke jag. Skall åter
dess innehafvare verka utom sin egentliga krets, så får han,
såsom jag förut sagt, kunna verka i full öfverensstämmelse med
regeringens afsigter.
JÄRTA CHEF FÖR RIKSARKIVET.

CLXV

Jag öfverlemnar åt eders excellens’ godhet att gifva mitt
svar sådan vändning och färg, att det ej må misshaga H. M.
Måhända kunde anföras äfven ganska sanningsenligt, att, då
statskontoret numera är ett embetsverk, som förnämligast har
att verkställa riksens ständers anordningar och att emottaga
anmärkningar af deras revisorer, jag icke skulle finna denna
befattning nog tillfredsställande, för att åt den uppoffra mitt
lugn och måhända min familjs väl.»

Af Järtas enskilda brefvexling kan man se, att det,
utom annat, framför allt var bank- och lånefrågorna, som
skilde Järta från den personlige vännen Skogman. Järta
var, likasom Carl Johan, högst obenägen för en »realisation»
på de vilkor, som faststäldes 1830, och han var framför allt
berömligen konservativ i fråga om statens indragande i
lånetransaktioner vare sig för egen eller för näringsidkares
räkning, hvarför han ock senare ansåg regeringen hafva
svikit sina pligter mot fäderneslandet, då den inledde sta-
ten i garanti för hypotekslånen.

Den som så strängt vidhöll en ståndpunkt, hvilken
med regeringens politiska ställning var oförenlig, kunde
naturligtvis ännu mindre beqväma sig att mottaga den
nära samtidiga uppmaningen att inträda i statsrådet, och
år 1839, då ett liknande förslag lär hafva framstälts, voro
Järtas själs- och kroppskrafter redan allt för försvagade
för att tillåta något deltagande i de svåra styrelsevärfven.

Men de historiska studier, som under privatlifvets
lugn blifvit Järtas käraste sysselsättning, lockade honom
mäktigt till källan för all svensk häfdaforskning, riks-
arkivet. Han mottog derför 1837 med glädje anbudet att
öfvertaga styrelsen af denna i senare tid alldeles för-
summade afdelning af K. M:ts kansli. Då hans huf-
vudsyfte härvid var att erhålla en verksamhet, som stod
i närmaste samband med de egna studiernas riktning,
då dessutom utnämning till tjenst och lön på stat ej
kunde ifrågakomma, så länge han åtnjöt en riksarkivarie-
lönen öfverstigande pension, som vid tillträde af annan
tjenst skulle gå förlorad, ordnades saken så, att Järta
förordnades att under hofkanslerens öfverinseende tillsvidare
CLXVI

LEFNADSTECKNING.

handhafva den speciela styrelsen af riksarkivet; den å
stat anslagna riksarkivarie-lönen — som besparades, då
tjensten stod obesatt, — stäldes till hans disposition för
att, efter af K. M:t godkända grunder, användas dels till
befordrande af arbetets drift inom riksarkivet, dels till be-
redande åt detta embetsverk, äfven för framtiden, af till-
gång på kunnige och skicklige tjenstemän. I ett förträff-
ligt utlåtande till K. M:t af den 20 Okt. 1837 gaf han nu
ett kort utkast till det svenska riksarkivets historia, fram-
höll dess betydelse såsom bildningsanstalt för statens em-
betsmän och för svenska häfdaforskare och uppgjorde den
plan för dess nya organisation och verksamhet, som fram-
gent väsentligen blifvit följd. Det blef icke Järta beskärdt
att under sin embetstid se denna plan förverkligad genom
en fast, på beviljad stat grundad organisation, ej heller att
få förflytta riksarkivets skatter till en för deras förvarande
fullt lämplig lokal. Men han samlade kring sig en stab af
yngre nitiske tjenstemän, hvilka nödtorftligen godtgjordes
med nyss nämnda lönetillgångar, och med deras biträde
lyckades det honom att under en tid af sju år uträtta
storverk för arkivets ordnande och för dyrbara hand-
lingars räddande undan förmultning i de fuktiga hvalf
under slottet, der de af brist på bättre utrymme hittills
förvarats. De stora samlingarna af Acta historica, af Råd-
slag och af Tractater, Ministerbref och handlingar rörande
Sveriges förhållande till utländska makter, tillsammans ut-
görande omkring 5,000 volumer, blefvo sålunda hopletade,
upptagna ur hvalfven, och nödtorftligen registrerade; en
synnerligen vigtig urkundsserie, Rådsprotokollen under 17:de
århundradet, bragtes i dagen och ordnades; utur de oord-
nade massorna af handlingar i slottshvalfvens gömmor ut-
plockades Collectanea topographica, literaria och genealogica,
Städers acta, svenske och utländske mäns bref, riksdags-
handlingar från 1500- och 1600-taIen, handlingar rorande
ridderskapet ock adeln m. m.; vidlyftiga undersökningar
anstäldes för allmänt ordnande af äldre och yngre rätte-
gångshandlingar, och riksarkivets tjenstemän satte sig i
HANS JÄRTA DÖD D. 6 APRIL 1847. CLXVII
förbindelse med de för vår inre historia så vigtiga stånds-
arkiven. En ej ringa del af de betydande arbeten i svensk
häfdaforskning, som under de sist förflutna trettio åren sett
dagen i vårt land, hafva grundats på just de urkunder,
hvilka under Järtas ledning af riksarkivet bragtes till det
ordnade skick, hvarförutan forskningen knapt är möjlig.
Järta sjelf deltog, så länge han kunde vara tillstädes i
Stockholm, flitigt i dessa lärda mödor och tillhopabragte
för egen del en betydande samling af handlingar till vår
laghistoria, hvaraf han sjelf endast hann offentliggöra några
spridda fragment 1), men som fullständigt tillgodogjorts i
J. A. Posses »Bidrag till svenska lagstiftningens historia».

Järta, som hade den sorgen att öfverlefva icke blott
sin maka utan äfven tvenne lofvande söner, återvände redan
1840 från Stockholm till Upsala, men bibehöll ledningen
af riksarkivet 2), endast i afvaktan på lämplig efterträdare,
ända till år 1844. Han var nu sjuttio år, och den alltid
svaga helsan var under de återstående dagarna af hans lefnad
fullständigt bruten; men ännu från sin sista sjuksäng följde
han med intresse så väl dagens politiska företeelser som
den vetenskapliga forskningen, hvari han efter måttet af
sina krafter deltog. Minnestalet öfver grefve Gustaf Cron-
hjelm författades under kamp med den annalkande döden,
och, kort efter fullbordandet af denna minnesgärd åt verk-
mästaren vid 1734 års lagarbete, slutades hans lefnad den 6
April 1847.

Järta var en af dessa kraftigt utpräglade personlig-
heter, som tilltvinga sig deltagande och beundran äfven af
sina motståndare. En efterverld bedömer med lugnare
sinne de politiska tvistefrågor, i hvilka han tog så liflig
och framstående del, och står ej under inverkan af den
tjuskraft hans i allo öfverlägsna väsen utöfvade på hän-
gifne beundrare; men i hans verksamhet som statsman

1) Dels i uppsatsen »Om lagförbättring under sjuttonde' århundra-
det» i tidskriften Frey 1841, dels i Minnestalet öfver Gustaf Cronhjelm.

2) Denna tid sköttes de löpande ärendena, under ständig skrift-
vexling med Järta, af riksantiqvarien B. E. Hildebrand.
CLXVIII

LEFNADSTECKNING.

och embetsman och i de bästa af hans efterlemnade skrif-
ter skall den finna anledning nog att, oafsedt alla menings-
skiljaktigheter i politiska och sociala frågor, ära Hans Färta
som en af vårt fäderneslands på en gång manligaste och
renaste politiska karakterer, som en af dess yppersta skrift-
ställare.
NAGRA TANKAR

OM

SÄTTET ATT UPPRÄTTA OCH BEFÄSTA

DEN URGAMLA FRANSKA MONARKIEN.
7.
Ty

Ai

41
T.

Ti










E-After den fröjdefulla framgång, hvarmed försynen
1221 behagat välsigna de ryska vapnen i Italien, kan
HcsAxcaB ingen, utan att förråda en lika ursinnig som straff-
värd benägenhet för den republikanska oredan, längre tvifla
om den oformliga och endast på missgerningar och vill-
farelser grundade franska republikens fall. Han är kommen
den tid, då Europas äldsta tron, störtad af gudlösheten och
fräckheten, skall åter uppresas med religionens, dygdens,
vördnadens och lydnadens förenade krafter. Den out-
tröttlige hjelten, fältmarskalken grefve Suvarov Rim-
niskoij, står till äfventyrs, då jag skrifver detta, inom
murarna af Paris. Han har heligt lofvat att insätta Frank-
rikes konung uti sina ärfda rättigheter, och han lofvar
ej förgäfves. Jag tror det således icke vara för tidigt
att nu kungöra mina tankar om sättet, huru den urgamla
franska monarkien åter bör upprättas och befästas. De
äro frukter af en oafbruten uppmärksamhet på orsakerna
och utvecklingen af den grymma revolution, som i lo år
sönderslitit Frankrike, beredt de ädlaste fransmäns olyckor
och störtat en tron, lika vördnadsvärd för sin ålder som
för de dygder, hvilka besutto och omgåfvo den.

Jag förutsätter, att fältmarskalken grefve Suvarov
redan vidtagit det första och angelägnaste steget till
monarkiens uppkomst, — det att forstora den republikan-
ska regeringen. Jag förutsätter således, att alla fästningar
äro intagna och med pålitliga garnisoner försedda, direk-
4

FRANSKA MONARKIENS UPPRÄTTANDE.

toriets och konseljernas ledamöter affärdade, alla klubbar
tillslutna, alla illasinnade häktade, alla köpare af kronans
och adelns gods derifrån drifna o. s. v. Alla dessa för-
beredande anstalter ligga utom min plan.

När nu allt republikanskt blifvit undanröjdt och fråga
uppkommer om sättet, huru det monarkiska skall säkrast
inrättas och befästas, måste man först och främst fästa
sin uppmärksamhet på allmänna tänkesätten och uppfinna
medel att till nytta för den goda saken rikta dem.

Jag behöfver icke upprepa hvad så många statskloka
skrifvit om opinionens makt till regeringssättets be-
fästande eller försvagande. Ett bedröfligt bevis deruppå
har den franska revolutionen oss lemnat. Med sina af-
skyvärda skrifter om frihet och menniskans så kallade
rättigheter hade filosoferna beredt den hvälfning i tänke-
sätten, hvaraf statsförfattningens omkullkastande blef en
nödvändig följd. Nu gäller det att söka dels hindra dylika
skrifters vidare utbredande och dels befrämja författandet
och läsningen af andra utaf en motsatt tendens.

Att hindra skadliga skrifters utbredande har länge
varit ett föremål för visa regeringars sorgfällighet och
nit för allmänt väl. Men medlen dertill äro olika. På
vissa ställen har man genom en noggrann offentlig censur,
på andra genom en hemlig uppsigt öfver pressàrna, på
andra åter genom en boktryckarne ålagd ansvarighet
sökt komma till ändamålet. Alltid har dock listen för-
stått att eludera författningarna. Min tanke har derför
ifrån längre tider tillbaka varit, att boktryckerier, dessa
farliga anstalter, borde icke lemnas i enskildas händer.
Den första författning jag skulle önska, att Frankrikes
monark utfärdade, vore den: att boktryckerier vore regala
verk, som icke af någon enskild person finge innehafvas och
drifvas. De skulle således gå för kronans räkning och
förestås af särdeles pålitliga embetsmän, hvilka det vid
högsta ansvar ålåg att tillse, det de icke missbrukades.

Nu äro emellertid filosofernas skrifter till en för-
skräckande mängd utlöpande och i bokhandeln instuckna.
FRANSKA MONARKIENS UPPRÄTTANDE.

5

De böra indragas, huru svårt det ock må vara att verk-
ställa det. Till den ändan kunde husvisitationer hos
bokhandlare anställas, offentligt bruk af dylika skrifter
vid strängt ansvar förbjudas, premier utlofvas för den
som godvilligt aflemnade eller uppbrände dem, och den
yngling förklaras ovärdig att bekläda något embete i
riket,- som hädanefter beträddes i umgänge med filoso-
fiska satser.

För att åter befrämja författandet och läsningen af
nyttiga böcker, är det nödigt att välsinnade författare i
ett tillräckligt antal blifva öfvertygade om sin pligt att
motarbeta den allting förstörande filosofiska upplysnin-
gen, att de, lifvade af denna öfvertygelse, skrifva oupp-
hörligen, och att allmänheten sättes i vana att läsa dem.
Den franska nationen är, som man vet, böjd för moder.
Af modesjuka har den så allmänt läst och beundrat
Voltaire, Rousseau, Diderot etc. Bringom dygdiga författa-
res arbeten i lika rop, görom läsningen deraf till en säll-
skapspligt, och den goda saken är befästad.

För styrelsen af de allmänna tänkesätten borde en
särskild konselj inrättas samt en statssekreterare med
en byrå för opinionen förordnas. Från denna byrå skulle
boktryckerierna efterses och kontrolleras, ämnen till för-
fattare utdelas, planer till de filosofiska begreppens un-
dergräfvande uppgöras, underrättelser om tänkesätten i
rikets särskilda provinser månadligen infordras o. s. v.
Kort sagdt, den skulle vara medelpunkten för all verk-
samhet på opinionen. Med denna byrå skulle polis- och
finansdepartementerna hafva en nära förening och agera
gemensamt. Sysslorna dervid borde vara såsom en be-
löning förbehållna sådana författare, som ådagalagt nå-
gon särdeles skicklighet att leda tänkesätten och en god
vilja att göra det till fördel för den goda saken.

Författare måste med ett gemensamt band samman-
hållas och ledas till det goda ändamålet. Spridda för-
falla de antingen till overksamhet eller afvika på villo-
stigar. Ännu farligare är det, om de få tillfälle att utan
6

FRANSKA MONARKIENS UPPRÄTTANDE.

uppsigt sammanrota sig. Allt detta insåg kardinal Riche-
lieu, en minister, som, ehvad man ock må säga om hans
karakter, dock alltid kommer att bibehålla ett utmärkt
rum ibland stora statsmän. Han fann både, hur mycket
inflytande hans tids snillen kunde hafva på nationens
tänkesätt och seder, och huru mycket de voro böjda
att deraf göra ett egensinnigt och skadligt bruk. Tio
eller tolf ibland dem hade redan börjat en hemlig sam-
mansättning. De råkades hos en af sina vänner, hvilken
de utvalt till sin sekreterare. Der öfverlade de om sina
arbeten och meddelade hvarandra sina idéer. En annan
man än Richelieu hade åtnöjt sig med att förstöra denna
visserligen farliga litterära klubb, men han såg längre
och uttänkte en plan att vända den samma sig och ko-
nungamakten till nytta. Han förmådde ledamöterna deraf
att sammanträda offentligen och under hans beskydd,
Detta nya samfund, kalladt Franska akademien, väckte
genast farhåga hos parlamentet, som då motarbetade
Richelieu och sökte inskränka konungamakten. Också
ville parlamentet ej medgifva det någon befattning med
annat än ord. Man kan ej neka, att akademien gjort
mycket godt. Om filosoferna genom något kunnat hål-
las tillbaka, om qvicka snillen genom något kunnat brin-
gas ifrån satiren till oden och epitren, så var det genom
hoppet om en plats i akademien, och, sedan de vunnit
den, genom behofvet af sina medbröders bifall. En par-
venu, satt vid sidan af en kardinal, en duc et pair, en
premierminister, borde naturligtvis vara för mycket smick-
rad af denna akademiska jemnlikhet för att icke något
sakta sitt skrik om den politiska. Sjelfve d’Alembert
måste tillstå, att akademien var ett band, nog mäktigt
att hålla en författare inom de skrankor, hvaröfver han
annars i sitt öfverdåd kunde vara frestad att klifva 1.

1	Celui qui se marie, dit Bacon, donne des otages à la fortune;
l’homme de lettres, qui tient ou qui aspire à l’Académie, donne des otages
à la décence. Cette chaîne, d’autant plus puissante qu’elle est volontaire, le
retiendra sans effort dans les bornes qu’il serail peut-être tenté de franchir.
FRANSKA MONARKIENS UPPRÄTTANDE. 7

Nu borde denna inrättning — hvars gagnelighet äfven
bevisas deraf, att den blifvit under revolutionen förstörd —
äter upplifvas och sättas i all möjlig verksamhet. Då
akademien står under regeringens omedelbara uppsigt
och eger ibland sina ledamöter ett behörigt antal af
gens de qualité, kan det ej vara farligt, utan tvärt om gan-
ska nyttigt, att lemna den en oinskränkt domsrätt uti
litterära mål, låta den utdela allt litterärt anseende och
alla belöningar samt göra det till hvarje rättsinnad un-
dersätes pligt att högakta dess ledamöter, icke blott
såsom verkliga snillen utan tillika som de första i na-
tionen, vörda deras arbeten såsom mästerstycken och
antaga deras omdömen såsom säkra och ofelbara.

Före revolutionen hände det, att många egensinniga
författare, som, att tala opartiskt, ej saknade snille,
ehuru illa de använde det, föraktade den akademiska
äran. Ja, sjelfva akademiens ledamöter sökte stundom
att göra sitt anseende oberoende af dess. Orsaken der-
till låg i de felaktiga anstalterna vid boktryckerierna.
Af lättheten att få sina arbeten tryckta och kringspridda
i en nation, der nästan hvar man företog sig att döma om
författares förtjenster, blef det en naturlig följd, att ett
revolutionärt parti i litteraturen skulle uppkomma, hvil-
ket endast ville fånga hopens gunst. Genom den inrätt-
ning med tryckerierna jag föreslagit förekommes detta
onda. Huru ville nu en Rousseau, en Piron, en Helvetius,
en Mably, en Raynal gå sin egen väg till äran, då det
ej vore möjligt för dem att utan vederbörligt tillstånd
göra sig kända som författare. Huru ville en Voltaire,
denne afskyvärde, fräcke bespottare af allt hvad heligt
och högt och ädelt och vördnadsvärdt var, huru ville
han nu, säger jag, upplyfta sig högmodigt på populacens

L’écrivain isolé et qui veut toujours l’être est une espèce de célibataire,
qui, ayant moins à ménager, est par-là plus sujet ou plus exposé aux écarts.
L’autorité, il est vrai, peut l’obliger à être sur ses gardes; mais n’est-il
pas 'plus doux et plus sûr d’y intéresser l’amour-propre? (D'Alembert, pré-
face de l’histoire des membres de l’Académie française.)
8

FRANSKA MONARKIENS UPPRATTANDE.

bifall för att tillvita akademien, att hon klipper vingarna
af snillet?

Jag har sagt, att akademien borde stå under regerin-
gens omedelbara uppsigt. Till den ändan är nödigt,
att statssekreteraren för opinionen och ett visst antal
andra betydande män alltid äro ledamöter deraf. Litte-
ratörer böra aldrig släppas på egen hand. Det är en
regel, som det varit önskligt att man före revolutionen
känt och iakttagit.

I valet af de täflingsämnen, som akademien årligen
uppgifver, måste den yttersta försigtighet användas. Man
bör ej uppmuntra vältalare att författa äreminnen öfver
sådana män, som utmärkt sig genom några revolutionära
egenskaper. Det är sant, att en oanständig prisskrift,
ehvad förtjenst den ock i öfrigt kunde ega, nödvändigt
blefve förkastad, och således ej komme att skada; men det
är äfveh vigtigt, att allmänhetens uppmärksamhet ej en
gäng genom en blott annons vändes på tilltagsna och
oroliga karakterer och att unga snillen ej uppmuntras att
studera dem. Af samma skäl bör akademien ej tillåta
någon täflan i satiren.

Det är ej blott öfver sina prisskrifter, som akade-
mien må ega den högsta domsrätten. Hon bör äfven
utan appell bedöma alla andra arbeten, hvaröfver byrån för
opinionen kan finna nödigt att inhemta hennes yttrande,
innan den gifver tillstånd att trycka dem. Akademiens
domar böra i begge fallen, vid svårt ansvar, lemnas
oqvalda. Då hvarje undersåte af någon upplysning om
monarkiens intressen ofelbart inser den mångfaldiga nyt-
tan af akademien, lärer man ej anses fordra för mycket,
när man begär af honom, att han skall hålla denna kor-
poration i ära och städse ådagalägga sin vördnad för
alla dess ledamöter eller, hvilket är det samma, vara
verksam att i allmänna öfvertygelsen rotfästa akademi-
ens anseende.

Men ännu en omständighet att iakttaga, hvarförutan
hela frukten af boktryckeriernas förbättrade inrättning
FRANSKA MONARKIENS UPPRÄTTANDE.

9

kommer att gå förlorad: den nämligen att förekomma
skrifters inpraktiserande ifrån Tyskland och Holland.
Sådant måste ske genom en noga bevakning vid grän-
serna, och stränga lagar mot detta slags lurendrejeri,
det farligaste af allt. 10 eller 15 års galérstraff för den.
som beträdes med försök att införa någon på franska
skrifven bok af hvad innehåll som helst, skulle väl göra
önskad verkan. Ehuru käcka herrar upplysare ock låtsa
vara, mista de dock en hel hop af sitt mod, då de åläg-
gas att gifva ut sina arbeten i Marseille och Toulon.

Näst efter allmänna tänkesätten bör man fästa sin
uppmärksamhet på finanserna och söka bringa dem i
ordning. Dervid förete sig en mängd svårigheter, hvilka
endast med tålamod och ihärdighet kunna öfvervinnas.
Man måste i denna mer än i andra delar af styrelsen
oafbrutet och med styrka följa en väl uttänkt och stad-
gad plan.

Det är naturligt, att inrättningen af detta monarkiska
regeringssätt kommer att kosta ansenligt. Allt hvad der-
till hörer har under revolutionen blifvit förstördt. Den
kungliga familjen har ej mera några logeabla rum, intet
husgeråd, intet stall o. s. v. En mängd af konungens lust-
slott äro uppbrända eller nedrifna. Den vördnadsvärda
franska adeln, som, af kärlek till sin Gud, sin konung och
sin ära, öfvergifvit sitt fädernesland och sina egendomar,
samt underkastat sig en långvarig landsflykt med ty åtföl-
jande allehanda faror, armod, nöd —ja till och med smälek,
denna trogna adel, säger jag, för det närvarande blottad
på allt, bör väl understödjas, så att den med anständighet
kan återvända till Frankrike, hjelpas att uppbygga sina slott
och bruka sina gods samt sättas i tillstånd att med heder
visa sig vid hofvet och i publiken. De ännu lefvande
af forna embetsmän och pensionärer, som nu i så många
år saknat sina lagliga inkomster, skola väl njuta någon
ersättning derför, ehuru det icke torde vara möjligt,
åtminstone på en gång, att betala dem sina fordringar
fullt ut. Hela armén måste å nyo uppsättas och med
IO

FRANSKA MONARKIENS UPPRÄTTANDE.

uniformer förses. Allt detta, jemte mycket mera, tillsam-
manlagdt med de ordentliga årliga utgifterna, bestiger
sig till en kostnadssumma, hvilken den af revolutionen
så utsugna franska nationen näppeligen kan på flera år
erlägga. Man har väl någon tillgång uti den egendom,
som kommer att till kronan konfiskeras, men deficit blir
dock ofantligt. Det förstås likväl, att den skuld, som
republikens styresmän ådragit nationen, icke till större
del honoreras, än så vida den grundar sig på tvångslån,
och fordringarna innehafvas af sådana personer, som be-
visligen icke lånat godvilligt. Alla öfriga nationens kre-
ditorer få skylla sig sjelfva, att den orättmätiga regerings
förbindelser, hvaruppå de sig förlitat, försvinna med re-
geringen sjelf.

Som franska folkets missnöje öfver sina pålagor var
första orsaken till revolutionen, så ehuru detta folk se-
dermera, under det vida känbarare förtrycket af den anar-
kiska styrelsen, vant sig vid tyngre bördor, vore det
likväl icke rådligt att omedelbarligen öka utskylderna
utöfver hvad de voro vid början af oroligheterna. Allt
det, som till förmerandet af kronans inkomster skall gö-
ras, måste ske genom väl anlagda omvägar. Ekonomi-
sterna, hvilka äfven arbetade på monarkiens fall, ehuru
i en annan väg än de mera prononcerade encyklopedi-
sterna, sökte utbreda teorien om en enda skatt i den
hemliga afsigt att derigenom blotta för gemene mans ögon
hela beskattningens belopp. Då de bestridde nyttan af
hvad de kallade indirekta utskylder, låtsade de ej se,
att just dessa voro nödiga för att dölja det vigtigaste
af alla arcana imperii, det nämligen, huru stor börda
nationen hade att draga. Lyckligtvis föll aldrig regerin-
gen helt och hållet i deras nät. Turgots administration
var så kort, att han med all sin brådska att genomdrifva
sina planer likväl icke hann omstöpa Frankrike efter
sin sekts skadliga idéer. För dem måste man också nu
med all uppmärksamhet vakta sig. La gabelle bör fram-
för allt bibehållas, oaktadt allt hvad man skrikit om dess
FRANSKA MONARKIENS UPPRÄTTANDE.

II

otjenlighet. Necker har på ett segrande sätt försvarat
den 1. En eller annan indirekt afgift skulle utan tvifvel
kunna fastställas, utan att allmänheten synnerligen märkte
det. då man visste begagna sig af gynnande konjunk-
turer. När t. ex. någon nödvändighetsvara vore ovanligt
dyr och folket följaktligen, med mer eller mindre skäl,
ansåg sig prejadt af dem, som handlade dermed, vore
ögonblicket inne att belägga denna handel med någon
utomordentlig kontribution. Hopen skulle, långt ifrån att
misstänka, det denna kontribution kunde återfalla på
honom, endast se sina prejare ihågkomna och vara
oändligen nöjd deråt.

Hvad man ej genom utskylder kan uträtta, måste
ske genom goda ekonomiska anstalter. Dessa kunna
indelas uti tvenne hufvudklasser, hvaraf den ena åsyftar
inskränkning af behof och den andra utvidgning af till-
gångar. Man kan ej tillägga någondera ett absolut före-
träde för den andra; detta beror af de så mångfal-
digt omvexlande omständigheterna, Det är onekligt, att
äfvensom en man, hvilken jemte en mer än medelmåttig
skicklighet och arbetsförmåga, har förstånd, tilltagsenhet,
drift, förlag eller kredit, nödvändigt skall vinna mera
genom ett väl beräknadt företag att producera, än ge-
nom den mest envisa föresats att blott och bart spara,
så skall också ett rike, med tillräckliga tillfällen till indu-
stri, finna sig bättre af ett ekonomiskt system, hvilket
går ut på produktion, än af ett, som består af intet an-
nat än besparingsplaner och tarflighets-lexor. Men på
samma sätt, som vissa enskilda menniskor, hvilka befinna
sig i svåra belägenheter, icke kunna hjelpa sig derutur
annorlunda än genom indragningar, emedan de hvarken

1	Percevoir tous les impôts à la production est un projet chimérique
quand ces impôts sont aussi immenses qu’ils le sont en France. — — Ces
droits (les droits sur les consommations) sont un genre d’impôt qu’on paye
sans contrainte, souvent même on ignore qu’on les paye, tant le tribut se
confond, dans l’opinion avec le prix de la denrée. (Necker Compte rendu
P- 85.)
12

FRANSKA MONARKIENS UPPRÄTTANDE. ■

hafva nog duglighet eller nog kredit för att ingå i någon
riktande rörelse, så gifves det ock stater, hvilka äro så
vanmäktiga, att de ej kunna vidtaga några utvägar till
sina näringars utvidgande och naturliga förmåners gag-
nande, innan de förut genom sparsamhet bragt sina för-
störda finanser i en viss ordning.

Uti denna belägenhet är för det närvarande Frankrike.
Revolutionen har uttömt alla dess tillgångar, och innan
den monarkiska regeringen kan räkna på ett allmänt
förtroende, måste den först sä stadgas, att några tvifvels-
mål om dess eviga bestånd icke ens hos dess mest blinda
motståndare kunna ega rum. Under tiden böra goda
besparingsanstalter vidtagas och med ståndaktighet ut-
föras. — Den yppighet, hvilken jemte så mycket annat
ondt under revolutionen inritat sig hos nationen, måste
hämmas. Man vet, att i Paris brukas nästan inga andra
tyger än engelska. Nu, ehuru det kunde synas strida
emot Englands intresse, om införseln af dessa manufak-
turvaror i Frankrike förbjödes, och det till äfventyrs
skulle anses besynnerligt, om England förlorade något
genom den goda sakens framgång, hvilken kostat det
så enorma summor, dock som det i en sådan sakernas ställ-
ning som den närvarande icke kan blifva fråga om en-
skilda intressen, när de i någon måtto strida emot det
allmänna, har man visserligen icke att befara, det engel-
ska regeringen skall taga ett steg illa, som leder till be-
fästande af Frankrikes tron. Denna regering är för ni-
tisk att befordra detta stora och för hela menskligheten
Vigtiga ändamål, för att vilja sätta i jemförelse dermed
några af sina manufakturisters och handlandes ensidiga
intressen. Således böra alla utländska kläden och tyger,
af hvad namn och beskaffenhet som helst, de engelska
icke undantagna, vid strängt ansvar till införsel och nytt-
jande i Frankrike förbjudas. Deraf äro tvenne välgörande
följder ofelbart att vänta. Först minskas yppigheten och
ökas den allmänna välmågan, och sedermera blifva Frank-
rikes fabriker och manufakturier, hvilka revolutionen nä-
FRANSKA MONARKIENS UPPRÄTTANDE.

13

stan alldeles förstört, åter upphjelpta, så vida allmänheten
icke längre kan tillfredsställa sin förderfliga böjelse för
utländska varor, utan måste nolens volens hålla sig till
de inhemska.

Härvid möter dock en betänklig omständighet. Fa-
brikerna äro i högsta lägervall, när förbudet tager sin
början, och de böra dock genast kunna lemna så mycket
varor, som fordras för hela nationens behof. Att afhjelpa
denna svårighet vill jag föreslå en utväg, som väl icke
bör förkastas blott derför att den är ny. De kläder,
som de franska fruntimren nu bruka, äro ofantligen vida
och öfverskrida oändligen det qvantum tyg, som till en
mensklig kropps betäckande erfordras. Sådant är ju ett
skadligt öfverflöd, som kan förbjudas. Fastställes då en
drägt, hvartill hälften eller två tredjedelar mindre tyg
blott åtgår, så kan man följaktligen af en klädning efter
det öfverflödiga få två eller tre af det lagliga modet,
och då behöfver man icke så genast anlita fabrikerna.
Dessa få tid på sig att tillverka, och småningom kommer
allt i sin ordentliga gång. Vinsten af en sådan klädes-
ordning måste blifva otroligt stor. Om vi antaga, att
fullväxta qvinspersoners antal i Frankrike bestiger sig
till io millioner, och öfver hufvud beräkna, att hvar
qvinna årligen förbrukar 3 klädningar, hvardera af 25
specie-livres värde, så kostar qvinnornas klädnad ensam
hvart år 750 millioner livres en espèces. När nu denna
kostnad förminskas blott till hälften, så uppstår deraf en
årlig nationalvinst af 375 millioner livres eller 3750 tun-
nor guld. Med hänsigt till en sådan vinst har man väl
skäl att stifta lagar för modet. Dessutom, hvad fördel-
aktig verkan på sederna skulle icke en sådan författning
medföra, som till hälften minskade anledningarna till
oenighet äkta folk emellan? De flesta äktenskaps olyckor
härleda sig ju ifrån hustrurnas öfverflödiga klädnad och
männernas knot deröfver!

Man har i alla land skrifvit emot bruket af puder
och bevist, hvad stora summor det årligen medtager.
14

FRANSKA MONARKIENS UPPRÄTTANDE.

Det skulle kanske icke vara hvarken rätt anständigt eller
rätt försigtigt att alldeles förbjuda det. Puder har i alla
tider tjent till en distinktiv prydnad för de bättre folk-
klasserna, hvilken det vore så mycket mindre rådligt att
nu upphäfva, som opudrade hår varit bland de afsky-
värda kännemärkena på den blodtörstiga jakobinska fak-
tionens mest ursinniga anhängare och tjensteandar. Frank-
rikes adel skulle visserligen ej gerna antaga en Chabots,
en Carriers, en Vadiers och dylika bofvars coëffure.
Dessutom vore ett opudradt hof en nyhet, och nyheter
i denna väg äro vådliga. Emellertid, för att kunna åstad-
komma en besparing i denna artikel, vill jag föreslå, att
till puder icke måtte få användas mjölet af de sädesslag,
som till folkets uppehälle förnämligast tjena. Således
kunde det förordnas, att puder icke finge tillverkas och
nyttjas af annat än bohvete och hafre. Jag är viss der-
på, att af de flera millioner, som före revolutionen åt-
gått till franska hufvudens prydande med hvetemjöl,
skulle minst hälften genom en sådan författning besparas.

Menniskohår utgör i åtskilliga stater en betydande
importartikel. I Tyskland, der bruket af peruker är
mycket allmänt, konsumeras af berörda rudimateria vida
utöfver den inhemska tillgången. Månne ej en national-
vinst för Frankrike kunde grundas på detta Tysklands
behof? Och skulle ej, vid en tillkommande allians mel-
lan hofven i Versailles och Wien, det kunna, i likhet
med Englands monopoliska handel med Portugal, förbe-
hållas Frankrike att ensamt fournera de österrikiska sta-
terna med hår. I den händelsen borde hvarje egendoms-
herre hafva rättighet att klippa det af sina underhafvande
till ett visst faststäldt afstånd af i eller 1 qvarter ifrån
hufvudet. Äfven önskade jag, att alla arbetshästar stubb-
svansades. Tagel är en begärlig vara, hvilken såsom
exportartikel skulle hafva en fördelaktig verkan på
Frankrikes handelsvåg. — Om genom någon anstalt bru-
ket af skinnkalotter i Frankrike kunde uttränga det af
peruker, skulle icke allenast hårexporten blifva betydli-
FRANSKA MONARKIENS UPPRÄTTANDE.

15

gare, utan ock boskapsskötseln derigenom vinna upp-
muntran. Dock i brist af tillräckliga lokala underrättelser
vågar jag ej föreslå någon författning i detta ämne.
Svårligen lärer åtminstone någon total förändring i pe-
rukväsendet kunna anställas utan att stöta de i många
hänseenden nyttiga och aktningsvärda, ehuru i detta fall
något löjliga fördomar, hvilka göra peruker af en viss
vidd och form till osvikliga tecken af vishet och gravitet
samt följaktligen till nödvändiga vilkor för den allmänna
aktning och det förtroende, hvarförutan vigtiga sysslor
och i synnerhet domareembetet 1 med gagn och vär-
dighet kunna utöfvas. Det går ej an att upphäfva va-
nor och bruk af detta slag, ty de stå i en oupplöslig
förening med hela samhällsinrättningen och tjena till
dess försvar såsom utanverk. Borttag den fördom, hvarpå
en corps’ anseende beror, kläd peruken af parlaments-
ledamoten, uniformen af soldaten, och hvad tror ni er
kunna uträtta med blotta personliga anseenden, med det
värde, som domaren eger i eget hår eller soldaten uti
bondrock?

En god anstalt är nyttig på mångahanda sätt. Af
tryckeriernas regaliserande följer äfven en vigtig ekono-
misk förmån. När en gång monarkien varder stadgad,
är det ej med skrifvande, som man behöfver försvara
och bevisa dess intressen. I alla fall fordras det alltid
vidlyftigare deduktioner i elaka saker än i goda. Så-
ledes måste den årliga konsumtionen af papper icke alle-
nast strax blifva ansenligt mindre än förut, då så många
skriblerer skämde bort otaliga ris deraf med sina välsig-
nade frihetssaucer, utan ock småningom aftaga i samma
mån, som behofvet af nyttiga böcker och skrifter upphör
genom monarkiens befästande. Derjemte varda en mängd
händer, som det skadliga författare-handtverket .syssel-
satt, återstälda åt nyttiga slöjder.

Den enkelhet i lagstiftningen, som karakteriserat ett
fullkomligt monarkiskt regeringssätt, kommer ock att

Man vet, att franska parlamenternas ledamöter bära stora peruker.
l6 FRANSKA MONARKIENS UPPRÄTTANDE.

medföra en pappersbesparing, hvaraf vinsten, om den
kunde med noggrannhet uträknas, skulle förvåna oss. En
pålitlig författare har uppgifvit, att antalet af de lagar,
som de tvenne national-assembléerna och konventet till
slutet af 1795 utfärdat, skall stiga till 80,0001. Antager
man nu, att öfver hufvud hvar lag varit af 11/2 tryckt
arks vidd, och att 5000 exemplar deraf blifvit sända till
hvarje af de 90 departementerna i sjelfva Frankrike, de
13 uti kolonierna och 7 arméer; så hafva, under första
hälften af revolutionen, blott till lagar åtgått 13 4,400,000
ris papper, hvilket efter ett medelpris af 6 livres per ris
utgör en summa af 806,400,000 livres eller 2 milliarder,
419 millioner tunnor guld. Låt nu vara att denna räk-
ning ock vore något för högt tilltagen: den bevisar lik-
väl ögonskenligt, huru dyrt det är att styras efter (föl-
omständliga) lagar, och till hvad förderf lyx i lagstiftning
kan leda. Den gyllne tarfligheten (aurea mediocritas} är
härutinnan, som i allt annat, högt beprislig.

I anseende till den uti Frankrike rådande okunnig-
heten uti främmande språk och om andra nationers litte-
ratur, lära utländska böcker icke särdeles nedtynga han-
delsvågen. Om dock med tiden man började mera all-
mänt läsa engelska, tyska och italienska, borde, utom en
noggrann censur af dylika böckers innehåll, man äfven
vara betänkt uppå medel att förekomma den national-
förlust, som importen deraf skulle medföra. Jag har
ofta hos oss med harm sett folk köpa ideligen utländ-
ska böcker, till ett vida större antal än de någonsin
hinna läsa, och låta på detta sätt stora summor onödigt-
vis gå ur landet, under det att inhemska bokfabriker
tråna af brist på afsättning. Skulle ej en sådan skad-
1'8 yppighet kunna antingen omedelbarligen förbjudas
eller genom en klok beskattning hämmas? Skulle man
ej kunna fastställa en allmän bokbevilling, i likhet med
bevillingen på fönsterlufter, eller ock bestämma, efter
bokförbrukares stånd och behof, antalet af de böcker, de

1 De l’Etat réel de la France à la fin de l’année 1795. vol 2. p. 3.
STOCKHOLMS HÖGSKOLAS
JURIDISKA BIsLAOTEK

FRANSKA MONARKIENS UPPRÄTTANDE.	17

kunde tillåtas att fritt ega, och antingen förklara öfver-
skottet konfiskabelt, eller ock belägga hvarje öfverflöds-
volym, på samma sätt som hvar öfverflödig lakej, med
en ansenlig afgift? »Det gifves», säger en vis författare
»ett relatift öfverflöd, hvars skadlighet för en stat, lika-
som för en enskild, bestämmes genom större eller mindre
tillgångar» 1. I ett land, der man ej vant sig vid utsväf-
ningar i lärdom, och hvarest tillfällena dertill äro få, är
man relatift öfverflödig, när man vill lära det, som fordras
att veta för att vara lärd och upplyst annorstädes. Hvar-
för kläda själen, om jag så får säga, i en vid talar af
sammet, då hon med anständighet kan visa sig i en
vanlig vadmalströja. I allt måste tid och omständigheter
iakttagas. — Nu, för att återkomma till vår supposition,
att bruket af utländska böcker började taga öfverhand
i Frankrike, vore efter min tanke bäst att fastställa, det
hvar person, som till läsning af sådana böcker kunde
anses berättigad, finge, efter en noggrann tariff, ega ett
visst antal deraf, bestämdt efter hans stånd och behof;
men att hvarje utländsk bok, som han beträddes att der-
utöfver innehafva, skulle, såsom en skadlig öfverflöds-
artikel, ofelbarligen konfiskeras och han plikta tiodubbelt
dess värde. Jag vill ej uppgifva ett detaljeradt förslag i
denna del, ty det fordrar mer kännedom af de särskilda
omständigheter, hvilka skola bestämma det relativa öfver-
flödets gräns, än jag eger. Så mycket kan jag dock säga,
att alldenstund embetsmän i allmänhet icke tarfva någon
kännedom af andra än de i deras land brukliga lagar,
seder och begrepp, och det icke heller nyttigt vore, att
de, för att tillfredsställa en fåfänglig nyfikenhet, använde
någon del af sin dyrbara tid på studier, hvilka möjligen
kunde alstra åtskilliga för Frankrike ofördelaktiga jem-
förelser samt djerfva afvikelser ifrån åldriga vanor, de

1 Stockholms Posten n:r 106 den II Maj 1799. De i detta blad
införda reflektioner äro grundade på fasta principer och författade med så
mycken ädel värma, att de måste verka öfvertygelse. Närvarande afhand-
ling utgår ifrån enahanda grundsatser som de.

Särta, Skrifter. I.	2
18 FRANSKA MONARKIENS UPPRÄTTANDE.

der i helgd hållas böra, hvartill äfven kommer, att erfa-
renheten nogsamt visat, huru slika kunskaper uppblåsa
egensinnigheten och göra den embetsman, dem besitter,
för embetsman dem förutan svår och förhatlig; för den
skull böra, meo voto, embetsman icke räknas ibland de
till utländska böckers egande berättigade klasser, utan
så beskaffade böcker i embetsmanna vård och gömmo
såsom ett absolut öfverflöd anses och konfiskeras. — Att
dessa anstalter skola bidraga att göra inhemska författare
regeringen tillgifna, lärer jag ej behöfva anmärka. De
blifva derigenom befriade ifrån en förhatlig täflan
med främmande författare och kunna således få jemn
afsättning på sina arbeten, ehuru litet värde dessa också,
i jemförelse med de utländska, kunna ega.

Att uppräkna alla de sätt, hvarpå indragningar och
besparingar kunna ske, skulle blifva ett evinnerligt be-
svär, om det ock möjligen läte sig göra. Som jag ej
åtagit mig att författa något fullständigt system för den
monarkiska regeringen i Frankrike, utan blott att fram-
ställa några strödda tankar angående detta vigtiga ämne,
lemnar jag alla återstående besparingsanstalter till fram-
deles utredande, för att nu äfven kasta något ljus på den
andra ekonomiska hufvudvägen eller produktionen. När
en gång de föreslagna eller andra indragningar satt Frank-
rike i det välstånd, att en allmän industri kan ega rum,
uppkomma ganska vigtiga frågor om sätten, huru den
bör upphjelpas och riktas. Då får man se intressen strida
mot intressen, meningar mot meningar. Allt hänförer
sig då till den frågan, hvilken näring bör anses för Frank-
rikes grundnäring och såsom sådan framför alla andra
befrämjas och uppmuntras.

En mängd exekonomister skola tala för jordbruket,
såsom den angelägnaste af alla näringar. Med skenfagra
skäl skola de söka visa, att denna näring är modern till
alla andra, att dessas tillstånd beror af hennes, att följ-
aktligen det är deras gemensamma intresse, att hon be-
främjas och hålles i aktning. Om de icke säga, att andra
FRANSKA MONARKIENS UPPRÄTTANDE. 19
näringar böra såsom alldeles ofruktbara förstöras, om de
tvärt om högljudt medgifva, att de gagna jordbruket, om
de till och med låtsa yrka, att detta icke mera än dess
rivaler bör ensidigt understödjas; så förställa de sig
blott för att med desto större framgång kunna verka.
Deras hemliga afsigt är att bringa alla manufakturer och
fabriker, samt i följd deraf all handel, på fall. — Och
hvilken ser icke, huru denna afsigt är sammanbunden
med en ännu hemligare plan, att omstörta religionen och
regeringssättet.

Att tillerkänna jordbruket det högsta värdet ibland
näringarna i en stat vore ju det samma som att påstå,
det bondlurkar utgjorde den nyttigaste klassen af under-
såtar. Var det icke just denna princip, som lades till
grund för revolutionen? — Den bör således utan vidare
granskning förkastas.

De, hvilka försvara fabrikers och manufakturers före-
trädesrätt till regeringens omvårdnad och allmän upp-
muntran, stödja sig åter på grundliga skäl. Hvad vore
jordbruket, säga de, utan biträde af slöjder och konster?
Plogen, harfven, yxan, lian, icke växa de på marken.
Låt vara att fabrikerna afstannade, om arbetarne svulte
ihjäl, hvad annat bevisar det, än att jordbruket också
kan vara af en viss nytta? Deremot, huru vill denna
vårt slägtes barndomsnäring mäta sitt värde med värdet
af de mångfaldiga konster, som vittna om menskliga
snillets odling? Hvad betyder ett väl plöjdt åkerfält
emot en hautelisse-väfstol, en Sèvres-porslinsugn? Och
om jordbruket äfven vore mera lönande än dessa kost-
bara inrättningar, så behöfde det ju i samma mån mindre
uppmuntran. Icke begär bonden allmänna understöd för
att kunna beså sin åker; men huru många fabriker mäkta
bestå derförutan? Den nationalvinst., de förskaffa, skulle
således upphöra i samma stund den förderfliga grund-
sats blefve rådande, att idogheten må hafva sitt fria
lopp, och att regeringen ej bör genom konstlade anstal-
ter vända den samma ifrån fördelaktiga näringar på så-
20

FRANSKA MONARKIENS UPPRÄTTANDE.

dana, som ej bära sig sjelfva. Det är tvärt om just derför,
att dessa näringar icke burit sig, som de blifvit och bort
blifva underhjelpta. I annat fall hade de aldrig uppkom-
mit eller ock genast blifvit nedlagda, ty få menniskor
äro så patriotiskt sinnade, att de vilja befordra någon
nationalvinst med sin enskilda skada.

Detta resonnemang gillar jag alldeles. Mig tyckes
derför, att alla regeringar böra låta jordbruksnäringen
hjelpa sig sjelf; ty hvarken behöfver den understöd,
eller vore det nyttigt, att den blefve allt för riktande,
emedan välmåga hos den jordbrukande klassen, såsom
den lägsta i staten, näppeligen kan förenas med sam-
hällsordning och allmänt lugn. När såg man någonsin
en förmögen bonde, som ej var sjelfrådig och stolt? och
så snart bonden får något, blifver han lat. Derför visar
ock erfarenheten, att de, som lärt känna hans lynne,
bjuda icke till att egga hans idoghet genom hoppet om
välmåga, utan tvärt om genom besvär och bördor. Om
man i vissa riken i Europa afskaffat träldomen med hvad
dertill hörer, har det icke skett af annat än en mennisko-
kärlek, hvilken till äfventyrs icke varit synnerligen väl
beräknad. Det låter hårdt och strider emot den i vårt
sentimentala tidehvarf äfven ibland bättre folk rådande
tonen, att vilja åter införa träldomen, der den blifvit
upphäfven. Men som det allmänna bästa måste alltid
gå främst, och alla enskilda konsiderationer försvinna, då
det kommer an på att befrämja det, så håller jag före,
att den lag, hvarigenom den allt för gode högstsalige
konung Ludvig XVI år 1779 frigaf de under kronans
dominial-gods lydande bönder, bör återkallas, såsom le-
dande till skadliga efterdömen och jemförelser. Det är
nog tydligt, att dessa bönder uppretat sina medbröder,
som lydde under adelns gods, att sjelfva med våld taga
sig den frihet konungen skänkt sina; och derifrån kunna
de flesta våldsamheter härledas, hvilka i början af revolu-
tionen nödgade egendomsherrarne att flykta. Det är
ock klart, att någon rubbning uti den urgamla inrätt-
FRANSKA MONARKIENS UPPRÄTTANDE.

21

ningen af adelns gods, i anseende till de dervid fästade
slafvar, icke kan ega rum utan att kränka den egande
rätt, godsherren genom arf, köp och andra laga fång
har öfver detta folket.

Fabriker och manufakturer deremot hafva hjelp af
nöden och kunna med skäl understödjas, emedan de
egentligen utgöra en nations rikedom och heder, gifva
en mängd arbetare födan och befordra mäktigast en
fördelaktig handelsvågens ställning. Den vise Colbert,
som ekonomisterna förgäfves sökt nedsätta under bond-
patronen Sully, insåg detta och beredde Frankrike, genom
sina författningar till slöjdernas uppkomst, ett anseende
af rikedom, som det förut icke egde och aldrig vunnit,
om samma omvårdnad och frikostighet blifvit slösad på
jordbruksnäringen. Hans system bör ej öfvergifvas, utan
med drift fullföljas och om möjligt är förbättras. Frank-
rikes forna fabriker, hvilka genom en naturlig verkan
af den förstörande revolutionen på de sista IO åren för-
fallit, under det att deras fiende åkerbruket, efter alla
resandes intyganden, orimligt tilltagit, böra åter upp-
hjelpas, och all möjlig kostnad dertill användas. Till
nya inrättningars anläggande gifvas ock ymniga tillfällen
i detta af naturen så gynnade land. Bergverken äro der
icke drifna till all den höjd, hvartill de kunna hinna. Med
tillräckliga understöd kunna icke allenast åtskilliga nya
jern- och stålverk sättas i gång, utan ock ädla metaller
frambringas. Hvad nationalvinst vore det icke att ur
onyttiga berg utpressa guld och silfver, om ock hvarje
lod deraf kostade i tillverkning dubbelt eller tredubbelt
mera än dess vanliga värde? Det är en blindhet hos
vissa statskloka små skribenter att icke se nationalvin-
sten framlysa bakom de största förluster. Har man ej
ögat jemnt fästadt på detta mål, så kan man ej inse gagne-
ligheten af de flesta anstalter, som stora statsmän vid-
tagit och dagligen vidtaga till sina nationers riktande.
Då måste man infalla i en politisk skepticism, lika våd-
22 FRANSKA MONARKIENS UPPRÄTTANDE.

lig för samhällsinrättningarnas bestånd som den filosofiska
för religionens.

Nu kunna understöd gifvas på flerahanda sätt. Minst
tjenliga äro de, som i penningar utgå ifrån kronans kas-
sor, ty de blifva känbarare, falla mera i ögonen och
gifva den gynnade näringens belackare bättre tillfällen
till lömska insimulationer än andra. Dessa olägenheter
åtfölja deremot icke öfverlåtelser af kronans egendomar
och räntor samt de förmåner, hvilka grunda sig på andra
näringars tvång. Icke kostar det kronan stort att till
en gagnelig närings upphjelpande öfverlemna den samma
ett af sina domäner, en af sina skogar, några tusen af
sina dagsverken o. s. v. eller pålägga angränsande jord-
brukare det onus att icke få sälja sina produkter till
någon annan än denna närings idkare. Icke heller gifves
det många af dess fiender, som orka uträkna värdet af
dessa förmåner. Om ock någon deribland skulle vilja
bevisa, att dessa domäner och skogar kunna med större
vinst både för kronan och enskilda försäljas åt hvarje
mestbjudande, med frihet för honom att använda dem
på hvad sätt han sjelf funne förmånligast; att kronan
kunnat af de arbetsskyldiga bönderna få en vida större
summa i lösen för sina dagsverken än hela vinsten af
den dermed understödda näringen; och att den skada,
som af ett orättvist tvång på jordbruket följde, vore en
verklig förlust, den alla drömda nationalvinster icke mäk-
tade ersätta; om, säger jag, någon ekonomistisk sofist
skulle vilja företaga sig att leda allt detta i bevis, så
skola likväl icke många följa honom i hans kalkyler. De
flesta menniskor hata räknekonsten, och af detta hat vet
den vise att begagna sig.

Det är ej svårt att på Frankrikes särskilda näringar
tillämpa hvad jag här i allmänhet anfört. Alla bergverk,
särdeles de ädla, böra ega en uteslutande rätt icke alle-
nast till kronans betydliga skogar utan ock till afkast-
ningen af enskilda jordegares. Kronans domäner böra
anslås dels till mulbärsplantager, såsom nödvändiga för
FRANSKA MONARKIENS UPPRÄTTANDE.

23

silkesafveln, och dels till schäferier. Hela landet bör
indelas i bergs- och fabrikslag, inom hvilka jordens pro-
dukter efter faststälda taxor skola försäljas.1 Deraf
följer att den frihet i spanmålshandeln, hvarom ekono-
misterna så mycket skrifvit och skrikit, icke kan ega
rum. Jordbruket bör i allt anses för hvad det verkligen
är, en skattskyldig vasall under de lysande och följakt-
ligen mest gagneliga näringarna.

Alla handtverk och fabriker böra förblifva i skrån,
bestämda efter Colberts reglementer. Man har väl med
åtskilliga ekonomiska skäl sökt bevisa skadligheten af
denna inrättning; men då man besinnar dess ålder och
sammanhang med andra vördnadsvärda anstalter af ena-
handa natur, finner man, att den ej så lättsinnigt bör
angripas. Det är genom skråinrättningen som den föi-
alla monarkiers bestånd så nödiga känslan af subordina-
tion utbredes till de lägre klasserna af en nation. I hvart
skrå finner jag den kedja af Pouvoirs intermédiaires sub-
ordonnès et dépendants., som enligt Montesquieu utgör det
monarkiska regeringssättets väsende. 2 Att upphäfva dem
vore således att bryta denna kedja, och med det samma i
principen förstöra hela monarkien. Dessutom gör det till
fyllest, för att förkasta förslagen om skråtvångets undan-
rödjande, att Turgot sökt verkställa dem; ty en så skad-
lig nqvateurs åtgärder bör hvarje rättskaffens minister
utan pröfning fördöma.

Revolutionen har äfven, som man vet, i grund för-
stört Frankrikes handel. Dess återupphjelpande blifver
en af de välgerningar, hvilka skola befästa det monar-

1 Utan att afbryta kedjan af mitt resonnemang, kan jag ej inlåta
mig i någon bevisning om rättmätigheten af denna anstalt. Jag måste der-
för hänvisa dem af mina läsare, som tvifla derom, till de icke längesedan
utkomna: En skattebondes strödda reflektioner öfver landtbruk och bergshand-
tering m. m. sid. 19. Dessa reflektioner, hvilkas förf, med en ädel oegen-
nytta försvarat allahanda slags tvång på den näring, han sjelf skall idka,
hafva blifvit berömda för grundlighet och ett behagligt skrifsätt uti Vexiö
Stifts Tidningar. Mera behöfver jag ej säga för att rättfärdiga min citation.

2 De l’Esprit des Lois. Livre 2. chap. 4.
24	FRANSKA MONARKIENS UPPRÄTTANDE.

kiska regeringssättet. Jag har redan anmärkt, huru de
författningar till sparsamhet och gagneliga näringars upp-
muntrande, jäg föreslagit, böra hafva en god verkan på
handelsvågen. Förmodligen behöfver jag ej nämna, att
det icke gifves någon säkrare måttstock för ett folks
välmåga och makt än denna våg,1 eller bevisa, att en
gynnande lutning deraf är det mål, dit alla ekonomiska
anstalter böra syfta. För att åstadkomma denna fördel-
aktiga lutning måste man dels befrämja exporten af ri-
kets produkter och dels (hvilket vida angelägnare är)
förekomma importen af allt hvad man kan tillverka
hemma. Må man icke låta förvilla sig af deras sofis-
mer, som påstå det vara förmånligare att köpa af utlän-
1 dingen vissa varor, hvilka man ej utan större kostnad
kan sjelf frambringa, och deremot använda sitt arbete
på produktionen af sådana, som man med vinst kan
sälja. Visserligen är detta en klok hushållning för en
liten familj, men uti en stat står det fast, att man aldrig
utan nationalfôrlust köper något utifrån, eller med national-
förlust tillverkar något inom landet. För dem som icke
antaga detta axiom skrifver jag icke. De må hålla sig
till sin gudomlige Smith 2 bäst de vilja. Jag hoppas, att
Europas regeringar ej skola taga mera kunskap om deras
paradoxer än jag.

Ingenting undergräfver så ett folks välstånd, ingen-
ting störtar det så hastigt i armodets afgrund som det
riksförderfliga lurendräjeriet. Till dess hämmande kunna
aldrig nog kraftiga utvägar vidtagas. »Lurendräjaren»,

1 Man märke, att jag gör detta till den säkraste, men icke till den
enda måttstocken för nationers makt och välstånd. Min afsigt är icke att
neka, det ju en jemnt tilltagande folkmängd, en allmän vällefnad och mun-
terhet, en varm tillgifvenhet till sitt land och sin regering o. s. v. äfven
bevisa något i detta afseende, ehuru icke så pålitligt som handelsvågen.
Dock ve det land, der man hade sina ögon mera fästade på folkets till-
växt och trefnad än på förhållandet emellan dess exporter och importer!

2) Författaren till An inquiry into the nature and causes of the wealth
of nations, en bok full af förderfliga satser, hvaraf några blifvit den sven-
ska allmänheten påtrugade af en öfvers. i Läsning i blandade ämnen.
FRANSKA MONARKIENS UPPRÄTTANDE.

25

säger den energiske författaren af den förr åberopade
afhandlingen i Stockholms-Posten, »uttränger och qväfver
oförsynt den inhemska industrien; han gör sig till ett
verktyg för det öfverflöd, som nedertrycker handelsvågen,
utarmar landet, försämrar sederna, befordrar vinglerier
och bedrägerier af alla slag.» Ja, jag kan ej tänka på
dessa blodsugare utan att känna mina ådror brinna af
harm. Straffen, straffen, regenter, dessa menniskosläg-
tets missfoster! Jag förlåter mördaren, jag förlåter mord-
brännaren, jag förlåter myntförfalskaren; — men luren-
dräjaren, men detta vilddjur i menniskoskapnad, som
går omkring, lik en smilande leopard, för att inpraktisera
allt hvad utländskt han finna kan, — jag skulle förlåta
honom? Nej, förr skall denna tunga fastna vid min gom.
förr skall denna hand förkolna, än jag skall upphöra att
högljudt förbanna honom, att med en penna af eld ned-
kalla hämndens åska på hans hjessa! »Jag vet», må jag
utropa med den nyssnämnde författaren, »att mitt tänke-
sätt och mina uttryck skola synas öfverdrifna; men den
rätta kärleken till konung och fädernesland var ännu
aldrig kall.»

Förlåten mig, gunstige läsare, detta utbrott af min
känsla. Jag hatar äfven så mycket som ni vårt vanliga
deklamatoriska bevisningssätt, jag tror äfven så fast som
ni, att en god sak icke behöfver konvulsiviska förfäk-
tare; men hvilken af eder kunde någonsin utan hetta
skrifva om en statsplåga af sådan egenskap som luren-
dräjeriet? Jag skulle vara lugnare, om jag blott insåge
något medel, af hvad beskaffenhet som helst, att alldeles
förqväfva detta onda. Men hvart jag vänder mina ögon
ser jag de helsosammaste lagar i detta afseende öfver-
trädda. Jag vågar således icke sjelf föreslå någon för-
fattning till förekommande af lurendräjerier i franska
monarkien. Mitt tillstyrkande är endast, att man gör sig
noga underrättad om alla andra nationers äldre och ny-
are lagar rörande detta ämne och ur dem utdrager samt
till ett helt sammansätter de strängaste stadganden.
26 FRANSKA MONARKIENS UPPRÄTTANDE.

Jag vänder mig nu till ett annat föremål af mycken
vigt, nämligen krigsväsendet. Förut har jag anmärkt, att
en hel monarkisk armé måste genast uppsättas. Det är
klart, att de trupper, som slagits för republiken, icke
kunna nyttjas till monarkiens försvar, ty af hela franska
nationen har ingen klass varit den oformliga friheten så
uppriktigt och ifrigt tillgifven som arméerna, och med
franske soldaten förhåller det sig ej på samma sätt som
med den tyske, hvilken efter ordspråket tjenar sju fur-
star med en rock. — Det torde blifva möjligt att få be-
hålla någon del af den segrande ryska hären, åtminstone
så länge intill dess man med mera säkerhet kan anförtro
landets och den allmänna ordningens försvar åt infödda
fransmän.

Revolutionen, som satt allt annat i en förvänd ord-
ning, har ock förderfvat den franska krigskonsten. Detta
anförande strider, jag medgifver det, emot den yttre sanno-
likheten, äfvensom emot den allmänna meningen. Det
låter dock ganska tydligen bevisa sig. Hvilken är den
första grunden till all krigskonst? Disciplin, svarar man.
Nå väl, huru kan disciplin ega rum i en trupp, der an-
språken på jemnlikhet yrkas af alla, der soldaten äter
vid öfvergeneralens 1 bord, der officerare och gemena
kalla hvarandra du både utom och i tjensten, der sjelfva
generalen ej skulle våga att prygla trumslagaren o. s. v.?
Också har det väl aldrig i verlden, efter trovärdiga re-
sandes utsagor, någonsin gifvits en så illa exercerad
soldat som den franske republikanske. Man skall ej
kunna se något eländigare än ett gevär-af exeqveradt af
en sådan trupp, något som så vittnar om den oordning,

1 Man erinre sig, att Buonaparte i lifstiden (att han omkommit, är sä-
kert, men hvar, huru och när, vet ingen) alltid åt med sina soldater. —
Med öfvergeneral menar jag general en chef. Som denna öfversättning länge
varit nyttjad i vårt officiella allmänna blad, Posttidningarna, utgifvet af kongl.
svenska akademien, så bör jag ej frukta att blifva missförstådd. Jag är ej
af det folket, som gör Buonaparte till en öfvergeneral i den bemärkelsen,
att han öfverträffat alla samtida generaler.
FRANSKA MONARKIENS UPPRÄTTANDE.

27

hvilken enligt sakens natur nödvändigt måste råda i en
sammanrafsad fri- eller frihets-corps, utan befäl som
duger. Hugkomsten af de anarkiska missbruken måste
i denna del med synnerlig sorgfällighet utplånas, en
sträng subordination fastställas och det mäktiga verk-
tyget till soldatens bildande återfå sin gamla fart. Genom
en flitig exercis i handgrepp, hvilka kusken Hoche, advo-
katen Moreau och dylika generaler funnit klokast att
låtsa förakta, bör den franska nationen åter vänjas vid
en ordentlig taktik. För att dana en rättskaffens mili-
tärisk esprit böra Suvarovs kosacker, om de någon tid
få qvarblifva, instickas uti de nya franska monarkiska
regementena. Man kan ej anförtro de kungliga rekry-
ternas uppfostran i bättre händer än dessa aktnings-
värda hjeltars, hvilka så ädelmodigt upprättat religionens,
tronernas och mensklighetens fallna sak.

Ifrån begäret till nyheter i ett mål öfvergår man
lätt till missnöje med det gamla i andra. Granskningen
af ett åldrigt bruk i krigskonsten leder snart till oför-
vägna undersökningar i politiska och religiösa ämnen.
Det är icke otroligt, att om Buonaparte aldrig kommit
att grubbla på ändringar i artilleriet, hade han icke
heller fallit på de förderfliga tankarna att demokratisera
Italien och civilisera Egypten. Den forna franska rege-
ringen handlade således oklokt, då den dels genom mili-
täriska undervisningsanstalter och dels understundom
genom kunniga officerares befordrande sökte i arméen
utbreda kunskaper i krigskonsten. Nyttan deraf, ehuru
visserligen ganska stor, svarade dock på långt när icke
emot skadan. Nyhetsandan är den farligaste fiende föi-
en åldrig stat, och vida bättre är att vara svag emot alla
andra än blotta sig för denna. Dessutom, hvad kan
vara vådligare än att i en armé hafva många generals-
ämnen. I händelse af en ny revolution (föreställom oss
för ett ögonblick möjligheten deraf) hjelper det då icke,
att generaler och öfverstar emigrera, ty arméen blifver
ej derför obrukbar. I deras ställen uppstiga subalterner,
28

FRANSKA MONARKIENS UPPRÄTTANDE.

en kapten Pichegru, en löjtnant Buonaparte, till befälet,
egande dertill om icke en fullkomlig, dock en hjelplig
skicklighet. Uppå dessa skäl tillstyrker jag, att kraftiga
anstalter till den militäriska upplysningens hämmande
må vidtagas, infanteri- och kavalleri-officerares kunska-
per inskränkas till innehållet af ett exercis-reglemente,
artilleriet, detta rika ämne för novateurers bemödanden,
återföras till sitt åldriga skick, och, som en följd af allt
detta, de militäriska befordringarna ske utan afseende
på kunskaper endast efter den säkra måttstocken, tur
och anciennetet.

En tysk författare har nyligen velat draga den slut-
satsen af de republikanska arméernas segrar under de
förra kampagnerna, att krigskonsten vore något mera än
en konst att röra maskiner, samt att soldatens tänkesätt
och känslor äfven borde dervid komma i någon beräk-
ning. Detta är utan tvifvel till någon del riktigt och
gäller i synnerhet i ett sådant tidehvarf, som det närva-
rande. Dock, som det kunde vara äfventyrligt att låta
den beväpnade makten ankomma på ett så ostadigt och
lätt exalteradt folks tänkesätt som det franska, bör den
nye soldaten ej vänjas att hemta stöd för sin pligt att
lyda af något resonnemang om rättmätigheten af den
sak han är antagen att försvara. Det vore bättre att
hafva en något lam armé än en resonnerande. Genom
vederbörande kompanichefers urskiljning och försigtighet
vid värfningarna samt goda anstalter till bibehållande af
de värfvades forna seder och lefnadssätt lärer en våd-
lig moralisk bildning af truppen kunna förekommas.
Blott soldaten gör sin skyldighet, må man ej pedantisera
om hans motiver. Man har sett arméer slåss af fruktan
för prygel lika bra som af kärlek till konung och fä-
dernesland.

Efter den mängd olyckliga bataljer, som republikens
flottor lemnat, är den franska sjömakten platt förstörd.
Till dess upprättande fordras både mycken tid och stora
kostnader. Jag känner för väl min okunnighet i detta
FRANSKA MONARKIENS UPPRÄTTANDE.

29

ämne för att våga föreslå något deruti. Den enda tanken
har dock runnit mig i sinnet, om icke det vore nyttigt
att genast göra många befordringar i marinen, helst till
de högre graderna, för att såmedelst dels gifva utländska
makter ett högt begrepp om flottornas tillstånd, dels
bibehålla de redliga sjöofficerare vid deras ädla tänkesätt,
som i början af revolutionen så mangrant emigrerade,
samt dels vinna tiden och skaffa sig amiraler och chefer
i beredskap till de skepp, som framdeles varda byggda.
Det är alltid godt att hafva något undangjordt. I öfrigt
är jag viss deruppå, att den skicklige minister,1 som
allt sedan konung Ludvig XVIII:s anträde till regeringen
förestått franska monarkiens sjöväsende, så väl under
högstbemälte herres vistande i Westfalen som nu seder-
mera i Mitau, lärer icke underlåta att äfven i Frankrike
fortsätta sina nitiska bemödanden att bringa dess sjö-
makt i sitt forna anseende och flor.

Ifrån anstalterna till gränsernas och det inre lugnets
försvar ledes jag ganska naturligen på inrättningarna
till enskilda undersåtars betryggande vid sina tillbör-
liga rättigheter. Huru angeläget rättvisans kloka hand-
hafvande är, lärer jag ej behöfva ådagalägga. Man
tillåte mig blott att framkasta några strödda anmärknin-
gar rörande detta vigtiga ämne.

Så snart man vill härleda rättvisan ifrån eller grunda
henne på något annat än gammal häfd, löper man fara
att, äfven emot sin föresats, falla in i de republikanska
villfarelserna och antaga filosofernas förderfliga lära om
naturliga rättigheter, oberoende af vilkor och tillfällig-
heter. Det är derför i lagskipningen af högsta vigt,
att åldriga vördade vanor varda heligt iakttagna, emedan
nyhetskrämeriet är härutinnan nästan skadligare än i
andra mål. Till den ändan är nödigt, att alla domare
äro lifvade af forntidens anda och upplysta af dess ljus;
hvartill åter fordras, att domstolarna och rättegången

1 Markis de Castries, utnämnd till sjöminister i Hamn i Westfalen
de första dagarna af konungens regering.
30 FRANSKA MONARKIENS UPPRÄTTANDE.

behålla sin urgamla form, lagtolkningen förädlas af ett
åldrigt, allvarsamt, vidlyftigt språk, domare-sysslorna gå
i arf och de urgamla gallo-frankiska begreppen om rätt
hållas så väl af menigheten som af dess styresmän i en
helig vördnad.

För att rätt inse vigten af dessa omständigheter
föreställom oss en stat, der de föraktades. Visserligen
låter det vackert att jemka förfädrens brukligheter efter
våra begrepp och behof, anse sjelfva rättvisan heligare
än de tusenåriga formaliteterna omkring henne, göra
hennes språk smakfullt och begripligt äfven utom det
juridiska skrået, öppna detta skrå för skicklighet och
kunskaper genom domaresysslornas förvandlande ifrån
oduglighetens arf till förtjenstens aflinge och underkasta
de gamla meningarna om rätt förnuftets pröfning. Men
hvilken är så blind, att han icke ser, till hvad outsägligt
förderf allt detta skulle leda? I en statsförfattning, der
allt är sammanlänkadt, der den ena delen hvilar på den
andra, medför den minsta rubbning det helas upplösning
och fall. Då man sjelf lär hopen att ogilla en gammal
vana, huru kan man sedan fordra, att han skall vörda
och iakttaga de öfriga? Då man sjelf sätter förnuftet
öfver gamla prejudikater, hvad aktning vill man sedan
gifva sina egna domar? Huru vill man åtskilja domarens
språk ifrån ett vanligt sällskapsjoller, då man betager
det förra sin mystiska högtidlighet, sin snäcklika rund-
ning, sitt sträfva vördnadsbjudande dån? Huru bibehålla
domare-anseendet, då man vänder allmänhetens oför-
vägna blickar på domares kunskaper och förtjenster?
Jag ryser vid åtanken af all den oordning och villervalla,
som skulle rasa i det samhälles sköte, hvarest lagens
band så lossades, hvarest vördnaden för domstolar och
embetsmän så spildes. Nej, bevare himmelen alla riken
på jorden ifrån förbättringar af detta slag!

Man vet, att Frankrike före revolutionen icke egde
någon skrifven lagbok, utan att domstolarna förnämligast
följde den så kallade droit coutumier, hvilken var olika
FRANSKA MONARKIENS UPPRÄTTANDE.

31

för olika provinser. Deraf hände, att lagfarenheten blef
en statshemlighet, hvari hopen ej fick deltaga. Att
desto bättre bevara den nyttjades i lagskipandet ett sär-
skildt för profaner obegripligt språk, hvilket icke utan
mycken möda kunde läras. Detta allt medförde den
ostridiga nyttan, att allmänheten icke kunde granska lag-
ligheten af domstolarnas åtgärder, hvaraf åter omedel-
barligen- och nödvändigt följde, att hon högaktade och
vördade lika alla domare. Man behöfver ej mycken er-
farenhet af alla de vederstyggligheter, som publiciteten
alstrar, för att inse nödvändigheten deraf, att embets-
mäns göromål äro fredade för hopens blickar. Nog
mista goda embetsmän derigenom något af det anseende
de förtjena och annars skulle vinna; nog vore det för-
månligt för en regering, i händelse dess embetsmän i
allmänhet vore vördnadsvärda, att nationen finge genom
en fri granskning förvissa sig derom och känna sin säll-
het; 1 men också, när denna supposition ej eger rum,
hvad kan vara farligare än en slik frihet? Och som vi
äro syndiga menniskor alla, är det rådligast att icke för
mycket lita på deras fullkomlighet, som ödet utsett att
vara embetsmän. Bättre är att föröka några förmåner
än att genom ett öfverdådigt förlitande på slumpens
ynnest utsätta sig för de grufligaste olyckor. — Jag till-
styrker således, att den gamla franska justitieförfattningen
måtte återkomma i full verksamhet, samt att följaktligen

1 Att detta inträffar i vårt kära fädernesland, lärer jag icke behöfva
nämna. Hos oss eger hvarje man rättighet att lägga domstolarnas proto-
koller för allmänhetens ögon, och deraf erfara vi dagligen de helsosam-
maste verkningar. Men hvarför? ty vi äro dömda af redliga och kunniga
män, hvilka ej hafva något att befara af den revision, som regeringen så-
lunda tillerkänt allmänheten. — Men, föreställom oss, att vid våra dom-
stolar lagen vrängdes till våldsverkares försvar, att rättvisan utträngdes af
intriger, att domare i allmänhet vore okunniga och dumma, — vore det då
klokt att låta hela nationen ex actis öfvertyga sig derom? Som jag nu
skrifver om Frankrike och icke om Sverige, och jag ej vågar räkna på en
sådan embetsmanna-corps der som här, så föreslår jag, hvad jag finner i all-
mänhet och ovilkorligen säkrast.
32

FRANSKA MONARKIENS UPPRÄTTANDE.

alla förslag att simplifiera rättegången, att bringa de sär-
skilda begreppen om rätt i ett kort, allmänt gällande och
för hvar man fattligt system, att göra lagspråket begrip-
ligt och att gifva domstolarnas åtgärder all möjlig publi-
citet, måtte såsom ledande till de gräsligaste följder och
utan tvifvel framstälda af jakobiner, monarkiens och
samhällsordningens fiender, Marats och Robespierres hem-
liga anhängare, att, säger jag, dessa afskyvärda förslag
måtte förkastas och, der de ske skriftligen, af bödels-
knekten offentligen brännas.

Alla domaresysslor ansågos fordom i Frankrike som
fasta egendomar, hvilka genom arf, köp, skifte och gåfva
kunde förvärfvas. Detta var öfvermåttan nyttigt och
bör bibehållas. Man vet, att de ting, man under full
eganderätt besitter, alltid varda bättre vårdade än de,
som man blott brukar och nyttjar. Skulle det ej på lika
sätt förhålla sig med sysslor och embeten? När de an-
ses tillhöra staten och disponeras till dess nytta af rege-
ringen, så hafva ju innehafvarne icke samma intresse
att förbättra dem, som då de äro deras enskilda egen-
dom, hvarmed de kunna förfara efter godtycke. — Dess-
utom hvad kan vara tjenligare och mera enligt med
grundsatserna för det monarkiska regeringssättet, än att
sysslor gå i arf? Trots allt hvad filosoferna skrika emot
börden, är det dock afgjordt, att själens egenskaper
propageras lika som anletsdragen. Det är lika omöjligt,
att sonen af en general kan vara en oskicklig officer,
som att borgarsonen kan vara ett generalsämne. Och
äfvenså förhåller det sig i allmänhet med civila embets-
mäns yrken, ehuru det händt, att uti dem, såsom mindre
svåra än de militäriska och derför äfven mindre hedrade,
parvenyer någon gång hunnit skäligen långt. Skulle ej
sonsonen af en d’Aguesseau alltid vara skickligare jurist
än en bonddräng, utan något juridiskt att brås på? Den,
som nekar detta, kan neka allt, och mot honom gifvas
inga andra skäl än årorna eller Bastiljen.
FRANSKA MONARKIENS UPPRÄTTANDE.

33

Men jag nämnde Bastiljen, detta första målet för den
revolutionära omstörtningen. Den måste genast åter upp-
byggas. Ingen angelägenhet är så tryckande som denna.
Af alla brott äro statsbrott de vådligaste; men som de
erfordra mera skicklighet än andra, och deras upphofsmän
derför merendels äro folk af ovanliga talanger, så händer
det nästan alltid, att de äro så intrasslade och dolda, att
någon juridisk visshet om deras verklighet icke eger rum.
Än äro de gömda bakom en lyckligt affekterad nitälskan
för det regeringssätt de undergräfva, än äro de insvepta i
sjelfva sanningens mantel, och än gå de med sjelfva dyg-
dens allvarsamma steg. Sådana brott kunna ej förekom-
mas annorlunda än genom lettres de cachet och ba-
stiljer, och så vida man vill ändamålet, måste man ock
vilja medlen. Den gamla inrättningen af Bastiljen var så
förträfflig, att den bör i alla delar noga följas.

Hvarken kan jag, ej heller skulle det anstå mig att
uppgifva några allmänna regler för utöfningen af den be-
nådningsrätt, som konungen tillkommer. Men jag kan
icke afhålla mig ifrån att vidröra en särskild fråga, hvarom
monarkiens vänner äro söndrade: den nämligen, om någon
amnesti nu kan ega rum, och i den händelsen huru långt
den må sträcka sig? Visserligen har revolutionen haft
mycket förbländande, visserligen har den smickrat den
kortsynte med många lysande utsigter, och man torde så-
ledes få antaga, att ibland dess anhängare icke alla varit
drifna af elakhet och kannibaliska lustar, utan att till och
med de gifvits, som i sin blindhet trott sig försvara mensk-
lighetens sak, då de stridt för den franska republiken.
Att låta samma öde dessa vederfaras, som det hvilket med
rätta skall träffa en uppsåtlig republikan, skulle synas, om
icke alldeles orättvist,- dock hårdt och barbariskt och —
jag fruktar det — göra ett obehagligt uppseende så väl
inom Frankrike som i den öfriga kristenheten. Således
röstar jag för amnestien, dock med måtta; ty skulle på
en så gruflig revolution som den franska några rätt exem-
plariska bestraffningar icke följa, så vore det gjordt med

Yärta, Skrifter. I. 3
34

FRANSKA MONARKIENS UPPRÄTTANDE.

menskligheten. Konungen i Neapel har, som mig synes,
gått den rätta medelvägen emellan en allt för grym blod-
törstighet och en feg blödsinnighet, då han, efter att
hafva återvunnit sin tron, lät afrätta endast 800 af sina
upproriska undersåtar.1 Om man antager, att antalet af
de revolutionära fransmännen förhåller sig till antalet af
neapolitanska och parthenopeiska republikanerna som 20
till 1, så skulle efter samma mildhets grund, som blifvit
följd i Neapel, endast 16,000 fransoser behöfva afrättas,
hvilket visserligen icke vore mycket, då man betänker,
att den ende våldsverkaren Robespierre, utan allsköns rätt
dertill, låtit nästan hälften så mycket oskyldigt och ädelt
franskt blod rinna.

Mycket mera kunde vara att säga i anseende till rätt-
visans handhafvande i Frankrike, men hvad jag anfört
torde finnas tillräckligt för att bestämma grunderna, hvar-
efter det öfriga i detaljen må inrättas.

Om medlen att åter upprätta den katolska religionen
i berörda land har jag skrifvit åtskilligt, men som detta
ämne är teologiskt och jag ej ännu hunnit underkasta
mina tankar derom högvördiga vederbörandes censur, så
kan jag nu icke kungöra något deraf. Om jag, som jag
hoppas, vinner nödigt tillstånd att trycka dessa tankar,
skola de oförtöfvadt i ett bihang till denna skrift varda
allmänheten meddelade.

Frankrikes förhållande till utrikes makter återstår för
mig nu att betrakta. Detta land behöfver fred, till dess,
det kan återvinna nog styrka för att åter spela en ly-
sande rol på den europeiska skådeplatsen. Konung Ludvig
XVIII lär således söka att bibehålla de mäktiga furstars
vänskap, hvilkas uppoffringar han har att tacka för sin
återvunna krona. Deribland intager kejsar Paul ostridigt
ett hedersrum. Hvad kan vara oegennyttigare, hvad ädel-
modigare än hans deltagande i kriget mot republikerna!
Han hade visserligen ingenting att befara för sitt land af

Hamburger Correspondent uppgifver detta antal.
FRANSKA MONARKIENS UPPRÄTTANDE. 35

dessa aflägsna missfoster af stat, hvilkas snara invärtes
upplösning alla rättsinnade statsmän förespådde. Han be-
höfde ej, under sin visa och allvarsamma styrelse, befara,
det upprorsandan skulle utbreda sig till hans lyckliga och
lydaktiga folk. Men han såg en åldrig tron störtad af
våldet och ursinnigheten, han såg en välgörande religion
utträngd af gudlösheten och lasterna, han såg millioner
menniskor på branten af den revolutionära vulkanen, och
hans ädla hjerta frågade ej den korttänkta, lågt sluga poli-
tiken om råd, utan beslöt sjelf, efter de lifliga rörelser
som kärleken till Gud och nästan väckte. Full af den
dygdiges harm och af den starkes hopp, utsände den store
kejsaren till mensklighetens räddning dessa tappra ryssar
och kosacker, hvilka, ledda af den störste fältherre, verlden
någonsin sett, utförde det vigtigaste värf, som någonsin
legat menniskovännen om hjertat. Efter allt detta vore
det visserligen icke underligt, om konungen af Frankrike
ansåge den ryske kejsaren såsom sin trognaste bundsför-
vandt och handterade hans ambassadör med en särskild
aktning. I anseende till ländernas aflägsenhet lärer högst-
bemälte konung icke heller kunna på annat sätt än detta
bevisa sin erkänsla emot sin och mensklighetens frälsare.

Konungen af England samt hans verksamma ministère
ega ock de mest giltiga anspråk på franske konungens
aktning och tillgifvenhet. Hvilket ädelmod att med åsido-
sättande af den afund, som ifrån längre tid tillbaka rådt
emellan Frankrike och England, vidtaga de kraftigaste an-
stalter för att rädda sin rival ifrån en otvifvelaktig under-
gång och höja henne till den sällhet och makt, som mo-
narkiska stater endast kunna egal Att vinna denna oegen-
nyttiga afsigt hafva Englands styresmän haft alla kost-
nader osparda, sjelf gjort förfärliga rustnader, betalt andra
makters samt med penningar understödt tronens försva-
rare och konungens vänner inom och utom Frankrike.
Det gamla agget emellan begge rikena bör således nu vara
förqväfdt. Jag har redan på Englands hittills visade nit
att upphjelpa Frankrike till välstånd och flor grundat den
36 FRANSKA MONARKIENS UPPRÄTTANDE.

förmodan, att ett förbud emot engelska manufakturvarors
införsel och nyttjande i Frankrike icke skulle tagas illa.
Likvisst, pä det England ej alldeles måtte sakna belöning
och ersättning för sina oräkneliga uppoffringar, är jag af
den tanken, att alla franska exporter böra föras till detta
land, och det så nödvändigt och ovilkorligen, att alla
franska laddningar, som ej destineras dit, må af engelska
kapare såsom goda priser uppbringas. En sådan koncession
vore visserligen den engelska ministèren behaglig, ty den
innefattade ett högtidligt erkännande af Englands anspråk
på en uteslutande rättighet till all sjöhandel i verlden; och
som engelsmännen äro ett ädelmodigt folk, som ej miss-
bjuder sina grannar, hvarför ej så gerna sälja dem sina
varor som någon annan? Jag är viss derpå, att när Eng-
lands ministère fått sin önskan i denna del uppfyld, skall
den sedermera ej upphöra att, lika sorgfälligt som hittills,
befrämja Frankrikes intressen.

Emot den romerske kejsaren eger konungen af Frank-
rike de största förbindelser. Om denne furste också en
gång syntes öfvergifva den goda saken, för hvilken han
så länge och så ädelmodigt stridt, om han, misskännande
sina undersåtars tänkesätt och önskningar, ansett dem mera
längta efter en äfven snöplig fred än efter de mest ly-
sande segrar, så har han dock snart på ärans bana åter-
vändt till folkens och furstarnes gemensamma mål, lifgifvit
sina underhafvandes slocknande nit och tillfredsstält sina
. härars brinnande begär efter äran af franska tronens åter-
upprättande. Det är af dessa tillkrigade härar, som de
ryska blifvit understödda. Det är dem, som den store
Suvarov ansett värdiga att stå under sitt befäl, att i bredd
med de oöfvervinnerliga ryssar och kosacker genomtåga
Italien och Frankrike. Hvarmed må väl Ludvig XVIII
vedergälla ett sådant bistånd? Dertill gifves nu ett ypper-
ligt tillfälle. De schweiziska kantonerna, dessa af den
stora nationens arméer och agenter demokratiserade och
rapinatiserade fria stater, äro det österrikiska husets till-
hörigheter. söndrade derifrån för fem sekler sedan genom
FRANSKA MONARKIENS UPPRÄTTANDE.

37

ett uppror af enahanda ursprung och beskaffenhet som
den franska revolutionen. Alla rättänkande invånare af
dessa kantoner inse nu brottsligheten af sina förfäders
vågsamma företag och begära ingenting hellre, än att
kejsaren ville yrka sina anspråk på deras trohet. Som det
nu vore äfven så orättvist som för den allmänna ordningen
vådligt att antaga, det någon häfd kunde göra uppror gil-
tiga och deras verkningar beståndande, så finner jag intet
hinder för kejsaren att med Frankrikes biträde sätta sig
i besittning af dessa sina ärfda länder. Det ankomme
sedan på en särskild öfverenskommelse emellan begge mak-
terna, om någon del deraf kunde till Frankrike öfverlåtas.

Om det var af vigt för konung Ludvig XVIII, att en
rebell af Buonapartes tilltagsenhet och — nekom det icke
— mer än vanliga skicklighet underkufvades, så har högst-
bemälte herre en icke ringa orsak att älska den turkiska
ministèren, genom hvars kraftiga anstalter bemälte upp-
rorsstiftare blifvit störtad i sitt oförvägna revolutionära
lopp. Den höga ottomaniska Porten har af ålder varit
franska monarkiens vän och bundsförvandt, och denna
allians lärer ock hädanefter ega bestånd, helst det icke
synes vara att befara, det den samma kunde blifva ofören-
lig med den ännu kraftigare vänskapen med ryske kejsaren.

Åtskilliga andra furstar i Europa ega ock en helig
rätt till franske monarkens aktning och tillgifvenhet; men
som det skulle blifva för vidlyftigt att särskildt uppehålla
sig vid hvarderas förtjenster af den goda saken, lemnar
jag åt läsaren sjelf att efter egen kännedom af tidens
händelser noga bestämma värdet af deras företag och be-
mödanden.

Icke van att inför allmänheten klandra regenters be-
slut, äfven då jag inom mig ogillar dem, vill jag icke
nämna ett ord om de furstar, som antingen befrämjat
republikanernas förehafvanden eller varit kalla åskådare
deraf. Omständigheter, som jag ej känner, hafva möjligt-
vis kunnat tvinga dem till ett sådant uppförande.
38 FRANSKA MONARKIENS UPPRÄTTANDE.

Sådana äro mina oförgripliga tankar om det som bör
göras för att stadga det monarkiska regeringssättet i Frank-
rike m. m. En granskare skall i denna skrift sakna mycket
af den omständlighet, ordning och sakkännedom, som han
finner i andra, författade af lärdare och djupsinnigare tän-
kare; men jag hoppas likväl, att den, dessa förträffligheter
förutan, skall hafva god verkan på allmänhetens tänke-
sätt, så vida den onekligen vittnar om min välmening och
uppmuntrar hvarje rättsinnad läsare till nit för den goda
saken. Jag begär blott att gagna, icke att lysa; och hvad
helst kittsliga kritiker eller gallsjuka och nyhetsälskande
recensenter behaga, i sin demagogiska ton, döma om mitt
arbete, bryr jag mig ej om deras ilskna anfall, hvilka de
mest vördiga män icke undgått, utan underkastar mig en-
dast deras dom, de der ådagalagt sig hysa sådana tänke-
sätt, som berättiga dem att fälla utslag i saker af vigt för
Gud, konungarne och folken. Ett bifallsord uti det blad,
som lärt oss att i våra barns ledare igenkänna hemliga
jakobiner, som meddelat vår allmänhet den aktningsvärda,
men af jakobiners smädelser förföljde Schirachs märkvär-
diga uppenbarelser, som undfägnat oss alla rättänkande
med den lifligaste målning på det republikanskt franska
sedeförderfvet, ett enda bifallsord i detta numera uppbygg-
liga blad, säger jag, skulle smickra mig oändligen mera än
det grannaste beröm i en skrift, der den teologiska cen-
suren och hållskjutsen blifvit angripna, men deremot tryck-
friheten, den nya och nyare och nyaste filosofien, nya
allegoriska byggnadssätt och allt annat nytt (utom nya
sekter) försvarade, eller i en journal, der en hop ynglingar
utan stadga och moget vett, men deremot med all ung-
domens oförskämdhet och näsvishet, häcklat och begrinat
gamla hedersmäns arbeten, dem de knappt varit värda att
läsa, gjort uppenbarligen gäck af omvända fritänkare, af
en Ahasverus Fritschen, af en brukspatron S—n och af
andra heliga män, klandrat domstolars och konsistoriers
och kongl. teaterdirektioners beslut, men deremot prisat
filosofer och neologer! Detta frimodiga yttrande skall
FRANSKA MONARKIENS UPPRÄTTANDE. 39
ådraga mig kritiker af alla slag; men som sagdt är, mig
bekymrar icke, mig reta ej en gång några jakobinska val-
pars gläfs eller så kallade recensioner.

Den förebråelsen har jag att göra mig, att jag förbi-
gått åtskilliga vigtiga ämnen, hvaribland jag endast vill
nämna myntväsendet, eller rättare sedelverket. Orsaken
dertill är, att jag ej hunnit förskaffa mig tillräckliga upp-
lysningar angående Laws system, hvilket dock utan tvifvel
vore det tjenligaste att nu vidtaga. Detta system hade
till äfventyrs icke mer än ett fel, hvarigenom det ock föll,
det nämligen att man icke nog sorgfälligt sökt förebygga
den agiotage, hvartill illasinnade menniskor alltid miss-
bruka välsignelsen på representativa penningar; ty hade
Laws sedlar blott bibehållit sin kredit, så hade hans finans-
operation varit den fullkomligaste i hela verlden. Men
derom mera en annan gång.

Postskriptum.

Just då detta arbete var färdigt att utgifvas, inlopp
den besynnerliga tidning ifrån Konstantinopel, att Buona-
parte skall vid Abukir slagit Kiosse Mustapha Pascha samt
dödat 6000 turkar. — Som jag sid. 26 förkunnat, att Buona-
parte säkerligen omkommit, anserjag mig skyldig förklara,
att berörda tidning är alldeles falsk samt förmodligen upp-
spunnen af någon bland dem, som anse Buonaparte odödlig.
1

wedh.

Ii






KONSTITUTIONSUTSKOTTETS

MEMORIAL

MED ÖFVERLEMNANDE AF

FÖRSLAG

TILL

REGERINGSFORM

DEN 2 JUNI 1809.
1

me

i
ill

nd




VÖRDSAMT MEMORIAL.

Det utskott, som riksens höglofl. ständer förordnat
att utarbeta förslag till en ny grundlag för Svea rikes
styrelse, får nu ett sådant till riksens ständers pröfning
öfverlemna.

Utskottet hade önskat att på ett arbete af så stor
vigt, så vidsträckt omfattning och så ytterlig grannlagen-
het som detta hafva haft att använda en för fullkom-
nandet deraf erforderlig tid. Det hade önskat att till nå-
gon fullständighet hafva kunnat samla upplysta medbor-
gares tankar om grunderna för Sveriges tillkommande
statsförfattning, innan det bort derom stadga sina egna.
Men fäderneslandets vådor hafva ej medgifvit denna ord-
ning. Utskottet har lifligt känt och klart insett, att en
lagligen bestämd och derigenom befästad styrelsemakt
utgjorde nu vårt samhälles vigtigaste angelägenhet, och
att endast ett snart och enigt fastställande af denna makt
kunde bevara rikets sjelfständighet och inre lugn, begge
hotade af en fiende, hvilken icke alltid emot svenska
folket vände krigets vapen allena. Utskottet har deiföi
hastat till sitt mål. Dess förslag till en ny regeringsform
har inom tvenne veckors förlopp blifvit uppgjoidt och
utarbetadt. Om likväl, efter utskottets förhoppning, lik-
sens höglofl. ständer finna detta förslag vara grundadt pa
en lugn och noggrann beräkning af de särskilda stats-
44

MOTIVER TILL 1 809 ÅRS REGERINGSFORM.

krafternas naturliga verksamhet och riktning; om de finna
deruti bestämd en sådan dessa krafters inbördes inskränk-
ning, som hindrar någondera att öfvergå ifrån kraft till
våld, stadgade sådana värn för folkets samfälda och hvarje
enskild medborgares rättigheter, som listen icke må finna
sig lockad att undergräfva eller makten retad att störta;
om de finna denna- statsförfattning ömsesidigt förutsätta
och bereda styrkan af ett allmänt tankesätt, bilda och
stöda detta tankesätt, för att sjelf deraf utbildas och stö-
das; om de finna den samma ytterst syfta till en sådan
nationens allmänna medborgerliga daning, som skall in-
stämma i det urgamla, aldrig utplånade och outplånliga
svenska individuella lynnet af manlig stolthet utan öfver-
mod, af frihetskänsla utan yra, af sanningsnit utan svär-
meri, af redbar verksamhet utan skryt och ifver; om
riksens ständer derjemte finna, att utskottet icke uppoffrat
kommande slägters frihet, säkerhet och odling åt sam-
hällets närvarande behof af en kraftfull styrande makt,
eller åt den allmänna och enskilda öfvertygelsen om den
furstes dygder, som först skall denna makt af ett tack-
samt folk emottaga; så skola utskottets ledamöter, erkän-
nande villigt den ofullkomlighet, som må upptäckas i deras
så skyndsamt fullbordade arbete, likväl anse det hela
deraf ega något värde och sig hafva uppfylt, hvad riksens
ständer med skäl kunnat af dem vänta.

Utskottet har sökt att bilda en styrande makt, verk-
sam inom bestämda former, med enhet i beslut och full
kraft i medlen att dem utföra; en lagstiftande makt, vis-
ligt trög till verkning, men fast och stark till motstånd;
en domaremakt, sjelfständig under lagarna, men ej sjelf-
herskande öfver dem. Det har vidare sökt att rikta dessa
makter till inbördes bevakning, till inbördes återhåll, utan
att dem sammanblanda, utan att lemna den återhållande
något af den återhållnas verkningsförmåga. På dessa huf-
vudgrunder af statskrafternas särskilda bestämmelser och
ömsesidiga motvigt skall den statsförfattning hvila, som
utskottet föreslagit.
MOTIVER TILL 1809 ÅRS REGERINGSFORM.

45

Men det är icke blott af formers noggrant beräknade
sammansättning, icke blott af konstitutionella makters sorg-
fälligt vägda förhållanden, som en statsförfattnings värde
och i följd deraf dess framtida bestånd bero. Öm i
dessa särskilda former icke verkar en allmän kraft, äro
de och förblifva intet mera än tomma former, som ett
yttre våld förr eller senare skall bryta. Om dessa emot
hvarannan stälda konstitutionella makter icke samman-
hållas, icke hvar för sig ledas och då styrkas af ett all-
mänt tankesätt, så skall, under deras strider, statsförfatt-
ningen förr eller senare upplösas. Sveriges forna lagstiftare
synas icke hafva nog beräknat verksamheten af detta all-
männa tankesätt. I stället att till skydd emot en blind
och orättvis styrelse bereda den mäktigt återhållande
kraften af en yttrad nationalvilja, hafva de i förväg lagt
förhatliga fjättrar på all styrelse, äfven den rättvisa och
upplysta. Dessa fjättrar, hindrande den jemna verksam-
heten af en makt, som ovilkorligen måste verka, hafva
nödvändigt blifvit brutna. Styrelsen, derefter icke länge
bunden af lagar, som ingen medborgerlig anda lifvade och
stärkte, har, under några ögonblick af en uppväckt folk-
ifver, ryckt till sig enväldet och sist, under en allmän
nationens dvala, fört detta välde till ytterligheten af egen-
sinniga beslut och af nyckfulla maktspråk. Då höjde sig
till fäderneslandets räddning den hvilande svenska indivi-
duella kraften; men förr kunde den icke höja sig, än sedan
en allmän nöd och allmänt insedda faror skapat ett all-
mänt tankesätt, som nu yrkade högt och samfält en länge
förut hemligen och enskildt önskad styrelseförändring. Det
är sålunda åt styrkan af detta vårt tillfälliga tankesätt,
som våra efterkommande blifva skyldiga den friare stats-
författning riksens ständer nu skola fastställa; det är åt
den jemna visheten, den stadgade kraften af deras tanke-
sätt, danadt och förvaradt af denna statsförfattning, som
utskottet funnit att vården och fullkomnandet af den samma
förnämligast borde öfverlemnas. Denna tanke ligger till
grund för utskottets hela arbete. Utskottet föreslår ej
46	MOTIVER TILL 1809 ÅRS REGERINGSFORM.

stora och lysande förändringar i vår statsförfattnings
åldriga grundformer. Det har trott, att sådana former
icke böra lättsinnigt omskapas, allraminst i de första stun-
derna af en återvunnen frihet, under en då oundviklig
söndring af tankesätt. Det har trott, hvad exemplet af
Europas friaste stat äfven bevisar, att för en nations all-
männa rätt och medborgares personliga frihet och säker-
het finnes intet stadigare värn än dessa former, omgifna
af seklers helgd och befästade af en allmän nationalkraft,
som i dem verkar. Denna kraft uppkommer af friheten
att tänka och yttra sig öfver nationens stora angelägen-
heter, att se dessa framstälda till hvarje medborgares
kännedom och omdöme, att veta lagarna vara hållna i
aktning och att med visshet kunna vänta nationalrepre-
sentationens återkommande verksamhet. Utskottet är ock
derom öfvertygadt, att en sann medborgerlig anda icke
länge skall saknas hos ett utsprungligen fritt och manligt
folk, som njuter en under grundlagens helgd skyddad
tryckfrihet, hvars regeringsärenden offentligen behandlas
och granskas, hvars allmänna och individuella rättigheter
iakttagas af en utaf nationalrepresentationen förordnad
väktare öfver lagarnas efterlefnad af domare och embets-
män, och hvars fullmäktige, rikets ständer, äro i sjelfva
grundlagen kallade att å bestämda tider ovilkorligen sam-
mankomna. För att likväl ännu säkrare stadga ett allmänt
upplyst tankesätt, verkande omedelbarligen till moget
öfverlagda förbättringar af våra lagar och hushållnings-
anstalter, hafva några af utskottets ledamöter tillstyrkt en
riksens ständers lag- och hushållsberedning, hvars tillärnade
inrättning och ändamål de handlingar fullständigt utreda,
som åtfölja utskottets protokoll. Utskottets flesta leda-
möter hafva deremot yttrat betänkligheter att i förslaget
till regeringsformen intaga denna beredning, men beslutit
att öfverlemna frågan derom till riksens ständers eget
afgörande.

Makten att styra tillkommer, efter utskottets förslag,
odelad konungen, men hans beslut kunna icke förhastadt
MOTIVER TILL 1 809 ÅRS REGERINGSFORM. 47
fattas, icke bestämmas efter ensidiga underrättelser och
råd af dolda personer utan ansvarighet. Han måste i alla
mål låta sig upplysas af ett offentligt statsråd, hvars leda-
möter, stälda under ansvarighet icke blott för deras ytt-
rade rådslag utan äfven för deras tystnad, då de bort
råda, måste sjelfva sorgfälligt söka upplysningar för att
bevara sitt lif, sin välfärd och sin heder. På detta sätt
och genom de öfriga medel, som äro föreskrifna i afseende
på ärendenas beredande, bör konungen icke i något fall
kunna missledas, bör allmänna rösten icke kunna hindras
att genom någon organ tränga fram till honom. Den
oafbrutna vanan att höra råd, allvarligen och högtidligt
gifna, skall i en ung monarks sinne dana och i en mogen
konungs stadga aktning för sanning och rätt. Och skulle
ännu en gång ett oblidt öde uppsätta på Sveriges tron
en egenmäktig konung, skall dock den förenade kraften
af hans rådgifvares föreställningar, af nationens fritt yttrade
tankesätt och af vissheten om kommande ständers ovilja
tidigt bryta hans våldsamma lynne. Han skall åtminstone
icke genom konstitutionsvidriga beslut blottställa sin makt
för en föredragande embetsmans vägran af den kontra-
signation, hvarförutan hans befallningar icke blifva gällande.

Konungens statsråd utgör icke en i hans styrelse del-
tagande corps, tillsatt af rikets ständer. Utskottet har trott,
att den styrande makten kunde säkrare bevakas genom
andra medel än detta, som söndrade enheten och kraften
af dess verksamhet, och som hvarje stark regent derför
skulle vara frestad att undanrödja. Statsrådet är samman-
satt af embetsmän, som konungen tillkallar, och hvilkas
råd han hör icke blott af pligt utan äfven af förtroende.
Dessa embetsmän äro dels sådana, som under konungen
närmast lägga hand vid regeringsärendena och följaktligen
dela med honom hedern för det nyttiga som sker, nesan
och hatet för det skadliga; dels ock sådana, som, utan
detta lifligare intresse i styrelsens anseende, bedöma kallt
dess företag. Konungen blifver således på en gång upp-
lyst af och upplyst om sina ministrar.
48

MOTIVER TILL 1 809 ÅRS REGERINGSFORM.

F1 Utskottet har, efter en mogen öfverläggning, funnit,
att konungen borde ega makt att allena göra förbund med
främmande makter, börja krig och sluta fred. Sådan är
vårt fäderneslands närvarande ställning, att det icke, med
egna krafter allena, synes kunna upprätthålla sin sjelf-
ständighet. Denna beror då af de förbund med andra
makter, som en klok styrelse kan vinna, men hvilka aldrig
i den stund de slutas kunna underkastas den offentliga
pröfningen och de långa betänkligheterna af en lagstiftande
eller också blott af en talrik rådgifvande corps. Att konun-
gen ju må emot en fiendes anfall freda och frälsa riket,
derom kan ej något tvifvel uppstå. Skulle då hans rättig-
het att göra krig inskränkas, så blefve denna inskränkning
gällande blott för anfallskrig. Men detta förutsätter möj-
ligheten att bestämma skilnaden emellan ett sådant krig
och det nödtvungna försvarets. Hvari må då denna skil-
nad sökas? Icke i det första krigiska steget, ty en regent,
som ser sitt land hotadt med anfall från en angränsande
makt, och som genom hastiga rustningar och ett dristigt
slag kan förekomma fienden, bör väl icke derför anses
hafva fört sitt land i ett krig, hvars våda han endast af-
böjt. Deremot gifvas visserligen flera anfallssätt än det
enda att med väpnad styrka intränga på en annan stats
område. De flesta krig äro började i kabinetten, innan
de utbryta på fälten, och hvilken kan då afgöra, om den
regent som först, eller den som sist låter sina trupper
marschera, är den angripande, eller såsom begge i sina
manifester bevisa, den sig försvarande? Hvilken kan af-
göra, om den regent, som personligen förolämpar den
andre, eller denne, som med vapen hämnar sig, är den
verklige fredsförstöraren? Och om grundlagarna förbjuda
en konung att göra krig, hvad hindrar den krigslystne
monarken att förmå sina grannar till ett fredsbrott? Genom
öfningsläger,anstälda nära deras gränser, genom tvetydiga un-
derhandlingar, öppnade i samma stund med deras fiender, ge-

1 Det inom klammer inneslutna stycket om konungens rätt att för-
klara krig är skrifvet af vice sekreteraren J. D. Valerius.
MOTIVER TILL 1809 ARS REGERINGSFORM.

49

nom misshandlande af deras sändebud, genom ohöfvisk bref-
vexling, genom återsända ordnar, med få ord, genom oräk-
neliga sätt att väcka misstankar och missnöjen, skall han om-
sider vinna sitt ändamål. Sveriges senaste häfder lemna här-
uppå de mest talande vedermälen. Det ännu fortfarande
olyckliga krig, hvari vår forne konungs sjelfrådiga per-
sonlighet störtat oss, var efter de yttre formerna för ho-
nom ett försvarskrig. Men om också i någon händelse
skilnaden emellan anfalls- och försvarskrig säkert kunde
bestämmas, och om det förra vore en konung förbjudet,
hvilken samhällsmakt kunde derifrån återhålla honom och
skydda statsförfattningen? Ingen annan än armén, som
på gränsen under flygande fana och kan hända i fiendens
åsyn, skulle välja emellan brott emot rikets grundlagar
och brott emot den militäriska lydnaden, skulle, för att
göra valet, alltid under vapen pröfva krigets laglighet.
Man må äfven betänka, att Sverige är omgifvet, icke af
små fredliga republiker, som, aldrig sjelfva angripande,
hade endast i högsta nödfall att uppställa ett nationelt
motvärn, utan af tvenne stater under oinskränkta envålds-
styrelser, samt i följd deraf med hastigt rörliga arméer.
I denna belägenhet är det nödigt för Sveriges sjelfbestånd,
att dess konung må kunna med rustningar möta fiendens,
och, om nöden det fordrar, hellre angripa med fördel än
afvakta ett krossande anfall. Vådligheten af denna makt
försvinner, då de svårigheter beräknas, hvarmed utöfnin-
gen deraf alltid är förbunden. Konungen skall genast
öfver krigsanledningarna höra hela statsrådet och sedan
kalla riksens ständer, innan han lyfter de penningar, hvar-
med kriget till en början kan utföras. Möter hans före-
tag motstånd i statsrådet eller i allmänhetens tankesätt,
så är det sannolikt, att han väl betänker anledningarna
dertill, innan han ådrager sig ännu ett motstånd, och ett
vådligare, af rikets allena beskattande ständer. Af konun-
gens makt att börja krig är den att göra fred en följd.
Angelägenheten deraf är merendels så tryckande, att den bör
ankomma på den styrande maktens enhet och verksamhet.]

Tärta, Skrifter. I. 4
50 MOTIVER TILL 1 809 ÅRS REGERINGSFORM.

Ibland de första vilkoren för en styrelses förmåga
att verka kraftfullt och likstämmigt till sammanbundna
ändamål är makten att kunna tillsätta och afsätta de
embetsmän, som i styrelsens verksamhet förnämligast böra
deltaga. Inom utskottet har den frågan uppstått, huru-
vida landshöfdingar borde ibland sådana embetsmän räk-
nas. Under sina öfverläggningar härom har utskottet icke
kunnat godkänna någon eganderätt till sysslor, hvilka
redan för tjugu år sedan förklarades bero af konungens
förtroende och följaktligen under intet annat vilkor nu
innehafvas. Utskottet har endast beräknat statens rätt
och de mångfaldiga medborgares, på hvilkas trygghet och
välstånd en landshöfdings förhållande kan verka. Vore
denne embetsman icke mera än en verkställare af lagarna
och af konungens uttryckliga befallningar, så skulle ut-
skottet gerna hafva instämt i de aktningsvärda mäns
tankar, som ansett landshöfdingar böra bibehållas vid sina
embeten, intill dess de, för bevisliga lagbrott eller för
bevislig försumlighet att fullgöra konungens bud, kunde
derifrån lagligen dömas eller med skäl suspenderas. Men
en landshöfding verkställer icke blott; han bör bereda
konungens befallningar genom noggranna underrättelser
om tillståndet i hans län, genom nitiskt meddelade upp-
lysningar om medlen att det förbättra. Till denna frivil-
liga verksamhet fordras skicklighet, kunskaper, välvilja och
en sann medborgerlig anda. En landshöfding, som ej
egde dessa egenskaper, kunde ej medverka till en väl-
villig och upplyst regerings afsigter, och länet skulle sakna
välgerningarna af en sådan regering, intill dess döden om-
sider undanröjde hindret derför, regeringens eget verk-
tyg. Utskottets pluralitet, som funnit landets väl ound-
gängligen fordra, att konungen måtte kunna afsätta ifrån
landshöfdingesysslor, har ej befarat sådana missbruk af
denna makt, som i någon mån kunde jemföras med den
möjliga och sannolika nyttan deraf. En landshöfding, som
förvärfvat sig länets tillgifvenhet och aktning, skiljes icke
ifrån sitt embete, utan att regeringen derigenom äfventyrar
MOTIVER TILL 1 809 ÅRS REGERINGSFORM. 5 1
vida mer an lian förlorar; och en konung, som i detta fall,
likasom i alla andra, måste höra sitt statsråd, skulle säker-
ligen vid ett sådant steg få emottaga föreställningar, som
borde leda honom att eftersinna, hvad hans egen ära och
hans regerings anseende fordrade.

Makten att stifta, ändra, upphäfva ock förklara lagar
i deras egentliga bemärkelse tillhör, efter utskottets förslag,
likasom tillförene, riksens ständer gemensamt med konun-
gen. Utskottet, som föreser, att den grundlag riksens stän-
der nu komma att fastställa icke kan blifva fullkomlig, har
velat öppna en möjlighet att förbättra den, när ett mer
än tillfälligt allmänt tankesätt derom hunnit stadgas. Denna
möjlighet borde likväl vara omgifven af försvårande for-
maliteter, nödvändiga för att afhålla icke nog betänkta
försök och att förekomma förhastade beslut. Utskottet
har derför funnit, att inga individuella meningar i ämnen
af denna vigt borde hos riksens ständers plena väckas,
utan endast kunna der framställas, godkända och utveck-
lade af det utskott, som riksens ständer vid hvarje riksdag
skulle förordna att granska grundlagarna och anmärka
statsförfattningens brister. Och på det icke under något
tillstånd af våld eller folkyrsla en statsförändring må kunna
med sken af laglighet genomdrifvas, har utskottet faststält
den grundsats, att hvarje sådan föreslagen förändring icke
förr än å den nästföljande riksdagen skall kunna antagas.

Rikets civil- och kriminallagar samt det gällande rätte-
gångssättet torde i flera mål böra ändras; men frågorna
derom, äfvensom den angående förlikningsdomstolar, hvil-
ken af en höglofl. ridderskapets'och adelns ledamot blifvit
i dess plenum framstäld, synas höra till ett lagutskotts
beredning. Den ekonomiska lagstiftningen är förbehållen
den styrande makten, hvars enhet och hvars upphöjning
öfver små intressen äro nödiga för att bringa hvarje. sär-
skild del af ett sammansatt statshushållningssystem till
öfverensstämmelse med de öfriga delarna och med det
hela. Likväl är det riksens ständer förbehållet att yttra
anmärkningar mot allmänna ekonomiska anstalter samt
52 MOTIVER TILL 1809 ARS REGERINGSFORM.

önskningar om förändringar deruti, på hvilka, då de äro
väl grundade och af allmänna tankesättet understödda, en
regering icke lärer kunna länge uppskjuta att göra afse-
ende. Härvid har dock utskottet noga sökt att förekomma
den lagstiftande maktens insteg i den styrandes verkstäl.
lighetsåtgärder.

Till utskottet hafva blifvit remitterade flera memorial..
som i allmänhet handla om grunderna för vår statsförfatt-
ning, och vissa deribland om förändringar i nationalrepre-
sentationen. Den af åtskilliga ofrälse jordegare och bruks-
idkare väckta frågan om delaktighet i denna representation
har utskottet funnit vara till grunden rättvis och billig:
men då något sätt till verkställigheten deraf ännu icke
blifvit med fullkomlig noggrannhet uppgjordt, och utskottet,
i saknad af nödiga upplysningar i detta ämne, icke kunnat
något sådant i en hast uppgöra, så har utskottet trott sig
endast böra anmäla hufvudfrågan till riksens höglofl. stän-
ders bifall; åberopande sig hvad en ledamot af utskottet i
denna del omständligen till ett nu medföljande protokoll
anfört. Något vidare yttrande öfver ofvannämnda memorial
lärer utskottet nu icke hafva nödigt att afgifva.

Svenska folkets rättighet att genom rikets ständer sig
sjelft beskatta har af utskottet blifvit sorgfälligt iakttagen.
Det är denna sjelfbeskattningsmakt, som upprätthåller och
befäster nationalrepresentationen. Dess vårdande är följ-
aktligen icke blott för nationens välstånd utan äfven för
dess frihet af den yttersta vigt.

Utskottet har funnit, att konungens domsrätt borde
utöfvas af en konungens' högsta domstol, hvaruti ledamö-
terna skulle blifva ständiga embetsmän och, för att vara
sjelfständiga, icke kunna af konungen afsättas. Denna
högsta domaremakt borde dock icke uppresas såsom en
oombytlig korporation till en stat inom staten. Det har
således funnits nödigt, icke allenast att de ledamöter deraf,
som för bevisliga fel kunde tilltalas, skulle efter lag dö-
mas, utan äfven att riksens ständer skulle kunna ifrån
deras embeten till ett visst antal vid hvarje riksdag skilja
MOTIVER TILL 1 809 ÅRS REGERINGSFORM.

53

dem, som genom ålder, sjuklighet eller andra sådana or-
saker blefve oförmögna att sitt höga kall värdigt upp-
fylla eller icke längre bibehölle det allmänna förtroendet.
De formaliteter härvid, som utskottet tillstyrkt, synas böra
utesluta all verkan af enskild stämpling och agg och tillika
förekomma riksens ständers pröfning af särskilda rätte-
gångsärenden. Man må emellertid ihågkomma, att de
högsta domstolens ledamöter, som på detta sätt, igenom
ett icke motiveradt och på inga lagliga bevis grundadt
omdöme af en riksens ständers nämnd, mista sina embe-
ten, böra njuta någon pension, tillräcklig att gifva dem en
anständig utkomst. I annat fall skulle kan hända ingen
skicklig embetsmän vilja öfvergifva en säker syssla för
att emottaga en osäker plats i högsta domstolen, och denna
för hvarje medborgare så vigtiga rätt följaktligen blifva
sammansatt antingen af oskickliga personer eller af så-
dana, som förstode att, utan laggrannhet i valen af me-
del, bereda sin framtida sjelfständighet emot väntade miss-
öden.

En af utskottets ledamöter, öfversten friherre von
Platen, har väckt fråga om en allmän nationalarmering,
hvilken, i anseende till det kraftiga försvar riket i krigs-
tider i allmänhet, samt i synnerhet under dess nuvarande
högst betänkliga belägenhet, deraf ofelbart har att vänta,
synes så mycket mera förtjena riksens höglofl. ständers
synnerliga uppmärksamhet, som förslagets antagande i
fredlig tid torde möta de större svårigheter, hvilka leda
sitt ursprung från grannars misstänksamma politiska sy-
stem.

Utskottet får slutligen i ödmjukhet anmäla, att enligt
85 § i projektet till regeringsformen återstå ännu att ut-
arbetas, utom den tillkommande successionsordningen, en
riksdagsordning och en förordning om en allmän tryck-
frihet. Den förra, eller riksdagsordningen, torde utskottet
i sammanhang med regeringsformen få föreslå Den senare,
hvartill ett förslag, på H. K. H. hertigens af Söderman-
land befallning utarbetadt, lärer vara att förvänta, torde
54 MOTIVER TILL 1 809 ARS REGERINGSFORM.

till utskottets granskning blifva öfverlemnadt. Afvenledes
bör en lag, som bestämmer ledamöternas af statsrådet an-
svarighet, nu stadgas. Stockholm den 2 Juni 1809.

L. A. Mannerheim.

A. G. Silverstolpe.

S. v. STOCKENSTRÖM.

C.	v. Rosenstein.

SVEN WIJKMAN C:S0N.

Daniel EBERSTEIN.

Mats Pehrsson.

Jon Jonsson.

B.	v. Platen.

G. ADLERBETH.

A. F. SKJÖLDEBRAND.

CARL G. Nordin.

J. Reinh. Blom.

J. G. GAIN.

And. Jansson HYCKERT.

Hans Färta.
ANFÖRANDEN

TILL STATSRÅDSPROTOKOLLET

OCH

EMBETSUTLATANDEN.

.



ANFÖRANDEN
TILL STATSRÅDSPROTOKOLLET.

I.

ANGÅENDE SMÄDESKRIFTER.

Den häftiga skriftvexling, som under året 1815 egde rum
mellan revisionssekreteraren frih. Boije och öfverdirektören
Grevesmöhlen, föranledde d. 23 Dec. s. å. särskild öfverlägg-
ning i en konselj, som var sammankallad för afgörande af frå-
gan om den holländska skuldens betalning. H. K. Höghet
kronprinsen yttrade efter detta ärendes behandling, att han icke
ville låta förbigå en statsrådets sammankomst, som nu i anse-
ende till den infallande julhelgen ej så snart skulle förnyas,
utan att fästa Kongl. Maj:ts uppmärksamhet på ett ämne, som
stode i omisskänligt sammanhang med rikets inre lugn och
dess yttre anseende, nämligen: det missbruk, som dagligen
göres af tryckfriheten. Hans Kongl. Höghet hade under loppet
af sin lefnad gifvit för ojäfaktiga prof af dess allvarliga känsla
för friheten och af dess vördnad för liberala grundsatser, att
någonsin äfven den mest misstänksamme skulle kunna frukta
några afvikelser derifrån, genom den öfvertygelse Hans Kongl.
Höghet ansåg sig både af sitt höga kall och af det förtroende
Kongl. Maj:t lemnade honom påkallad att yttra, den nämligen:
att en ytterligare fortsättning af de smädeskrifter, som utkommo
från bokpressarna, förr eller senare skulle leda till störande af
allt förtroende man och man emellan och till minskning både
af det anseende, som bör tillhöra regeringen, och af den all
männa öfvertygelsen om dess vishet och förutseende. Dessa,
af nödvändigheten att sammanhålla samhällsbyggnaden och att
skydda den enskilde medborgaren för ofta upprepade och all-
tid” ärekränkande angripelser, hemtade skäl vinna en ny grad
af styrka och blifva, äfven i politiskt afseende, vigtiga, om
58

ANFÖRANDEN TILL STATSRÅDSPROTOKOLLET.

dertill lägges, att man sökt utsprida, det regeringen med lik-
nöjdhet ansåge dessa slags angripelser och syntes gifva dem
någon helgd genom sin tystnad. Hans Kongl. Höghet under-
stälde derför Kongl. Maj:t, huruvida icke, till förekommande af
ett ondt, som hotar att dagligen vidga sitt område, hofkansleren
vid detta tillfälle borde anbefallas att yttra sin tanke i föreva-
rande ämne.

- På nådig befallning yttrade sig derefter hofkansleren frih.
af Wetterstedt och anförde bland annat följande, som när-
mare visar den väckta frågans anledning och syfte: »Länge
har jag fästat min uppmärksamhet på det skändliga missbruk,
som göres af tryckfriheten i de sedan början, af sistlidne
Maj månad i så rikt mått utkomna stridskrifter. Föranledda
af en enskild litterär tvist mellan revisionssekreteraren frih.
Boije och öfverdirektören C. A. Grevesmöhlen, hafva de
nu urartat till personliga förolämpanden, till den grad, hvarvid
de användas, aldrig förr sporda; till inqvisitoriska undersök-
ningar om enskilda förhållanden; till ett förakt för all anstän-
dighet i stil och ord, som synes återföra vårt tidehvarf och
vår litteratur till vandalismens och näfrättens; till offentlig tillämp-
ning af sådana läror och grundsatser, som, derest de skulle
vinna burskap bland oss, nödvändigt skulle ur samhället bann-
lysa både sedlighet, ordning och lugn.» Efter en längre moti-
vering sammanfattade hofkansleren sitt yttrande sålunda: »Jag
vågar derför i underdånighet föreslå, att Eders Kongl. Maj:t
täcktes anbefalla sin högsta domstol och justitiekansler att upp-
gifva och yttra sig öfver de medel, hvarigenom, vare sig genom en
mera bestämd förklaring af hvad allmänna lagen stadgar angå-
ende smädeskrifter, eller ock genom en verksammare tillämp-
ning af gällande författningar, någon rättelse måtte vinnas emot
närvarande oordning, en bestämd möjlighet beredas för doma-
ren att fälla den fräcke äreskändaren i allmänt tryck och deri-
genom den förorättade se det ögonblick påskyndas, då dess
upprättelse blir lagd i dagen.»

. Sedan derefter statsrådet grefve Mörner utlåtit sig i samma
syfte, anförde tillf, statssekreteraren landshöfding Järta i under-
dånighet, »att han, lika med herr hofkansleren friherre af Wet-
terstedt, insåge vådligheten af de tryckfrihetens missbruk,
hvilka sedan någon tid tillbaka blifvit nog allmänna, och, med
statsrådet grefve Mörner, vore öfvertygad, att dessa missbruk,
så vida de utöfvades genom smädelsers inblandande-i rätte-
gångshandlingar, hvilka sedan stympade trycktes, kunde häm-
mas genom ett noggrant handhafvande af hvad tryckfrihetsför-
ordningen och allmänna lagen i detta afseende stadgade. Men
ANGÅENDE SMÄDESKRIFTER.

59

då äfven genom tryckning af andra skändliga skrifter, än till
domstolarna inlemnade, den allmänna medborgerliga säkerheten
syntes hafva blifvit kränkt; då anledning vore att befara ibland
följderna af ett sådant sjelfsvåld, om det ostraffadt finge fortgå,
jemväl den, att näringsidkande medborgare antingen icke skulle
gifva åt sina nyttiga företag all den utsträckning eller åt sin
idoghet all den drift, hvartill endast vissheten om ett kraftigt
skydd för samhällsordningen kunde dem uppmuntra, eller också
flytta sin förmögenhet och sin flit till länder, der de kunde
vara säkra att lefva och verka i lugn; då uti en större del af
de stridskrifter, som under de sista månaderna här utkommit,
man, för att skymfa samhällsklasser och enskilda personer,
tagit sig anledning antingen af deras lofliga näringsyrken eller
af deras yttrade meningar öfver statsekonomiska ämnen; och
då jemväl en och annan af dessa skrifter grundat smädelser på
falska eller obehöriga uppgifter af allmänna och enskilda kre-
ditförhållanden, så hade tillförordnade statssekreteraren desto
mindre kunnat utan bekymmer betrakta sådana missbruk af
tryckfriheten, som de nära rörde föremålen för den befattning,
Kongl. Maj:t honom i nåder anförtrott.» Tillförordnade stats-
sekreteraren hade derför, med öfvertygelse, att redan gällande
lagar vore tillräckliga att återhålla detta oskick, författat derom
ett utlåtande, hvilket han ärnat, då tillfälle sig dertill erbjöde,
i underdånighet afgifva, och nu med Kongl. Maj:ts nådigste
tillstånd, uppläste, så lydande:

»Tryckfrihetsförordningen, hvilken i 3 § bestämmer,
hvad såsom missbruk af tryckfriheten skall anses, hänförer
dertill i ii mom. af samma § angripelser emot enskild
man, hvilka å ära gå eller för dess borgerliga namn och
rykte förklenliga äro, samt bjuder, att detta brott skall
straffas efter 60 kap. missgerningsbalken och skriften dess-
utom konfiskeras.

Berörda grundlag, gifven att befordra allmän upp-
lysning, men tillika att bevara allmänt lugn, upphäfver så-
ledes icke, utan tvärt om i öfverensstämmelse med 16 § af
regeringsformen bekräftar högtidligen, hvad allmänna lagen
mera specielt stadgar till skydd så väl för en af de men-
niskans ovilkorliga rättigheter, hvilkas försvar och garanti
utgör samhällsinrättningens förnämsta ändamål, som ock
för de borgerliga tvångsrättigheter till heder, hvilka till-
6o

ANFÖRANDEN TILL STATSRÅDSPROTOKOLLET.

komma alla medborgare gemensamt, eller, i följd af sär-
skilda statsförhållanden, vissa klasser och individer deraf.

Allmänna lagen åter bestämmer, uti det i tryckfrihets-
förordningen åberopade 60 kap. missgerningsbalken, flera
fall, då den menskliga och medborgerliga rätten till heder
kan kränkas. Dessa fall äro alla tydligen åtskilda och
innefatta de olika arter af egentliga injurier, som kriminal-
lagstiftningens teori uppgifver.

Det första fallet, en följd af den vidsträckta anklag-
ningsrätt, hvarmed lagstiftaren velat befästa svenska fri-
heten, är detta: att man gifver någon an infor rätten eller
konungens befallningshafvande for den sak, som går å lif
eller ära hans. I detta fall, af ett öppet och till formen
lagligt angrepp, lemnar lagen och måste den lemna angif-
varen rättighet att bevisa sin angifvelse. Brister han
deruti, skall han, då han falskeligen ock af argt uppsåt
gjort angifvelsen — och detta uppsåt måste alltid vid en
sådan grof rättskränkning présumeras —, stå samma straff,
som den angifne bort undergå, om han brottslig varit.

Det andra fallet, förutsättande friheten till enskilda
förtroliga meddelanden af händelser och omdömen, är det.
att någon ljuger å annan lönligen, ock det går å lif eller
ära hans, eller sprider sådant rykte ut om honom, af argt
uppsåt. I detta fall beror brottet derpå, att berättaren
eller bedömaren antingen sjelf jugit, eller af argt uppsåt
utspridt ett å annans lif eller ära gående rykte; och det
offentliga straffet å detta brott är ärans förlust samt der-
jemte spö eller ris, fängelse vid vatten och bröd, eller
landsflykt, som saken och personen är till; hvarförutan den
brottslige skall gifva den förolämpade upprättelse medelst
afbön. Han måste således, i den förra händelsen, om han
talat sant, och i den senare, om han endast af lättsin-
nighet eller godtroket omtalat hvad honom blifvit berät-
tadt, hafva frihet att sådant styrka och derigenom ådaga-
lägga sin oskuld. Men det synes vara klart, att i denna,
som i andra händelser, der fråga är om kränkning af med-
borgares rätt, bevisningsskyldigheten åligger angriparen.
ANGÅENDE SMÄDESKRIFTER.

6i

icke den angripne, att således den, som berättar eller till
ett allmänt rykte utsprider något, som går å en annans lif
eller ära, måste lagligen bevisa sanningen af sina egna
uppgifter derom eller giltigheten af sina anledningar att
tro andras, och att, intill dess han det fullgjort, han må
anses vara besvärad med bindande liknelser att hafva be-
gått ett groft, urbota brott.

Det tredje fallet är det, att någon skrifver eller sprider
ut sådan smädeskrift, som rorer ens eller fleres heder och
åra, goda namn och rykte, eller som, då den ej går å heder
och ära, dock är eljest skymflig eller förklenlig. För att
noggrant bestämma beskaffenheten och omfattningen af
detta fall, sådant lagstiftaren må anses hafva förestält sig
det, måste man först utreda åtskilnaden emellan det samma
och det nästföregående. I detta afseende bör anmärkas:

i:o) att en skriftlig ärekränkning och en muntlig äro till
deras form, ehuru icke till deras egentliga väsende, olika.
Den muntliga smädelsen är en verkan af den umgänges-
frihet, hvarförutan någon förtrolighet emellan menniskor
och någon deras kultur icke ens äro tänkbara. Den utgör
således ett missbruk af denna nödvändiga frihet, hvars all-
männa gagnelighet öfverväger vådligheten af ett eller annat
sådant missbruk. Deremot var, då allmänna lagen stifta-
des, den skriftliga smädelsen icke föranledd af någon med-
gifven eller allmänligen utöfvad rätt att i skrift offentligen
yttra omdömen öfver personer. En laglig censur af skrif-
tens innehåll borde då föregå deras tryckning. Kongl.
förordningen af den lo November 1738, hvilken utkom
kort efter allmänna lagen och således upplyser de förhål-
landen och begrepp, hvarpå den är grundad, stadgade, att,
i fall, äfven i rättegångsskrifter, dem man ville låta trycka,
något skulle finnas, som for otidigt, anstötligt eller förklen-
ligt hållas kunde, sådant borde uteslutas, innan tillstånd till
tryckning gåfves. Stiftaren af allmänna lagen kunde således
desto mindre anse någon tryckt skrift, hvilken innefattade
emot medborgare äreröriga beskyllningar eller förklenliga
omdömen, vara till formen laglig, som denna skrift icke
62

ANFÖRANDEN TILL STATSRÅDSPROTOKOLLET.

annorlunda än genom en olaglig tryckning kunde offentlig-
göras. Hvad åter beträffar handskrifna ärekränkande libel-
ler, så framt de icke i egenskap af ackusationsmedel till
domstolar och embetsmän aflemnas, så kan man icke heller
rimligen tillägga lagstiftaren någon afsigt att till formen
legitimera dem, då ingen samhällsnytta svarar mot den
våda för samhällsordningen, som detta sätt att kungöra
händelser och omdömen lätteligen skulle åstadkomma.

2:0) En annan skilnad emellan muntligt och skriftligt,
emellan, som lagen kallar det förra, lönligt och offentligt
angripande af medborgares heder och ära beror på det
senares större skadlighet. Det vanrykte, som en skriftlig,
särdeles tryckt, smädelse skapar, utbredes vidare, fästes
djupare och varar längre än en muntligen, man ifrån
man, meddelad.

3:0) Den skriftliga smädelsen förutsätter en mera
stadgad föresats att skada än den muntliga. Frambragt
efter en nödvändigt föregående öfverläggning, kan den icke,
som stundom den senare, vara ett uttryck af något i samma
ögonblick fattadt och utfördt hämndbeslut, kan den icke,
efter de allmänna grunderna för det lagliga tillräknandet,
såsom oftast den senare, ursäktas genom oeftertänksamhet
och lättsinnighet.

Dessa förhållanden, som både till form och qvalifika-
tion åtskilja muntliga lögner och skriftliga smädelser, för-
klara lagstiftarens afsigt, då han i särskilda §§ af 60 kapit-
let missgerningsbalken behandlat och således såsom sär-
skilda förestält dessa, verkligen olika arter af samma brott;
då han äfven för den ringare graden af skriftlig smädelse,
den blott skymfande och förklenliga, bestämt ett hårdt
straff, under det att han icke stadgat något deremot svarande
för samma grad af muntliga injurier, och då han icke till
ordet smädeskrift fogat något predikat, hvilket utmärkte,
att lögnaktighet vore en väsentlig egenskap deraf, såsom
af muntlig ärekränkning.

Vid dessa omständigheter anser jag en synnerlig
uppmärksamhet böra fästas. Hela den mästerliga redak-
ANGÅENDE SMÄDESKRIFTER.

63

tionen af allmänna lagen vittnar om den yttersta sorgfäl-
lighet att icke i särskilda §§, särdeles inom samma kapitel,
sprida enahanda lagföremål, och att icke slumpvis tillsätta
eller utelemna förklarande predikat och andra bestämmel-
ser. Om nu lagstiftaren velat under alldeles enahanda
egenskap hafva betraktade muntlig lögn och smädeskrift,
hade han utan tvifvel så mycket hellre sammanfört dem
i ett lagrum, som han för den högre graden af begge —
rent äreröriga — bestämt samma straff. Han hade då, i
stället att skapa en ny § rörande smädeskrift, uttryckt sig
i den föregående, eller 4:de § 60 kap. missgerningsbalken,
sålunda: Ljuger någon å annan medelst tal eller skrift.
Att han det icke gjort, har onekligen härrört, hos en i
redaktionen så noggrann lagstiftare, från någon afsigt, och
denna anser jag vara uppenbar i den enkla benämningen
af smädeskrift. hvarom jag nu går att närmare söka be-
stämma det begrepp jag anser honom dervid hafva fästat,
och hvilket, likasom flera andra lagtermers, han förutsatt
såsom hos lagtolkaren bestämdt af en på allmän naturlig
rätt och svenska lagstiftningens esprit grundad teori.

Jag må likväl förut underdånigst anmärka, att vår
allmänna lag af år 1734, hvilken förvarar den vördnads-
bjudande formen af Sveriges äldre och äldsta lagstiftning,
icke, såsom andra länders, i senare tider antagna, codices,
är klädd i skepelsen af en juridisk lärobok, att den således
icke innefattar några definitioner, utan förutsätter känne-
domen af lagspråket likasom af det i umgänget vanliga,
och att, då den, i en för mängdens begrepp fattlig ordning
och klarhet, framställer de vanligaste händelser, som kunna
gifva anledning till rättegång, samt bestämmer deras följ-
der, den fordrar af sina tjenare och granskare att sam-
manbinda dessa särskilda bestämmelser och utveckla deras
motiver till ett teoretiskt lagsystem, som i tvifvelaktiga
fall, eller vid nya förhållanden, dem lagstiftaren icke kun-
nat förese, må leda omdömet om hans afsigter.

Det första man vid utredandet af en sådan afsigt
måste såsom säkert antaga, är dess absoluta rättmätighet:
64

ANFÖRANDEN TILL STATSRÅDSPROTOKOLLET.

man ma således förutsätta: att lagen åsyftar samhällsord-
ningens bestånd; att den icke kränker, men skyddar de
ovilkorliga menskliga och borgerliga rättigheter, utan hvil-
kas helgd stat och lag icke kunna tänkas; att således
dess blotta tillvarelse innefattar erkännandet af dessa rättig-
heter.

På denna grund, utan att fördjupa mig i den all-
männa juridiska teorien om injurier, tror jag mig kunna
framställa, såsom af svenska lagen förutsatta och antagna,
följande satser:

Att hvar man må anses, såsom menniska och med-
borgare, rättfärdig, intill dess motsatsen, på ett med sam-
hällsordningens bestånd förenligt sätt, bevisas;

Att hvar medborgares tvångsrätt till heder må anses
vara af lagen lika sorgfälligt försvarad, som dess rätt till
lif, frihet och egendom;

Att då, efter Sveriges lag, ingen må egenmäktigt
fråntaga någon den egendom han, äfven obehörigen, be-
sitter, utan dertill bör söka lagens biträde, ingen heller
må kunna egenmäktigt söka beröfva en medborgare dess,
om också förverkade men ännu icke i laglig ordning för-
lorade heder, utan dertill nyttja den af lagen anvisade ut-
vägen af angifvelse och bevisning inför domstol af något
ärerörigt brott, som han begått.

Om dessa satser äro riktiga, om de äro grundade i
naturrätt och i svenska lagens esprit, torde man kunna
antaga, att lagstiftaren, då han ovilkorligen förbudit smäde-
skrift., dermed förstått hvarje sådan skrift, hvarigenom man
egenmäktigt söker beröfva någon hans tvångsrätt till heder,
således hvarje skrift, hvaruti man, utom den tillåtna formen
af laglig angifvelse, beskyller någon för det, som å heder
och ära går.

Antages detta, så eger aldrig någon bevisning af så-
dan, till sjelfva formen olaglig, beskyllning rum, så kan
följaktligen, när någon tilltalas såsom författare eller ut-
spridare af smädeskrift, han aldrig lagligen inlåtas i annan
bevisning än den, att skriften icke rörer den andres heder,
ANGÅENDE SMÄDESKRIFTER.

65

ära, goda namn och rykte — icke i den. att hvad den
samma verkligen rörer dessa föremål för medborgerlig rätt,
är sant, icke heller i den, att smädeskriften blifvit förfat-
tad och utgifven utan uppsåt att skada (så framt författa-
ren är underkastad juridisk tillräkning af sina handlingar),
ty egenmäktigheten af en sådan rättskränkning utesluter,
hos en vetande och viljande, möjligheten af oskyldigt
uppsåt.

Smädeskrifvaren och smädeskriftutspridaren skall straf-
fas. om han angripit ens eller fleres heder och ära, likasom
den grofve muntlige injurianten, med ärans förlust, kropps-
straff eller landsflykt; men om skriften blott är skymflig
och förklenlig, med fängelse eller böter, efter omständig-
heterna, och göra den förolämpade offentlig afbön; hvar-
emot i

fjerde fallet, om någon t vredesmod kallar annan
oqvädinsord, som å heder och ära gå, men dem rättar ock
återkallar, han fälles blott till böter af sex mark, och, i
fall de endast äro olöfviska och föraktliga, till en daler.

Det begrepp, jag fattat om hvad med smädeskrift,
efter lagstiftarens mening, bör förstås, är, om icke uttryck-
ligen bekräftadt, åtminstone icke motsagdt af någon se-
nare mig bekant lag eller författning. Huruvida det stri-
der mot en äldre praxis än den, som nyligen vid en eller
annan underdomstol synes hafva blifvit antagen, har jag
icke haft tillfälle att undersöka; men äfven i det fallet-
vågar jag underdånigst tro, att tillfälliga utslag och rätte-
gångsåtgärder icke må anses för rättsgrunder till en all-
männare lagtolkning.

Emellertid har jag, med den öfvertygelse jag hyser
om vigten af en sådan lagtolkning i närvarande stund,
varit tillfredsstäld att finna min mening derom styrkt af
flera skäl, hvilka jag hemtat så väl ifrån analogien af äldre
och nyare svenska lagar som uti svenska och främmande
rättslärdas skrifter samt upplysta folkslags lagstiftningar.

Ifrån de äldsta tider har svenska folket högt värderat
den individuella hedern. Försvaret deraf, som länge usur-
Tärta, Skrifter. I. 5
66

ANFÖRANDEN TILL STATSRÅDSPROTOKOLLET.

perades af den enskilda sjelf hämnden, blef, när staten bör-
jade att stadga sig, ett af de första föremålen för verk-
samheten af en ännu svag samhällsmakt. Under olika
skiften af nationens frihet eller förtryck har, intill våra
dagar, den personliga rätten till heder alltid varit med
samma sorgfällighet skyddad af lagarna och deras hand-
hafvare. Offentligt kränkande af medborgares goda namn
och rykte hänföres redan i provinslagarna och i de sär-
skilda stadgar, som voro med dem nära samtida, till brott
emot allmänna säkerheten eller, som denna då i ett skönt
uttryck af aktningen derför kallades, — manhelgden. Då
ännu hade man icke upplyftat sig till den politiska vishet,
hvilken ställer i fråga, om icke medborgarens rätt till
heder bör subordineras under förmenta högre statsändamål,
om icke det allmänna rättstillståndet, som likväl utgör sta-
tens bestämmelse och vilkoret för dess bestånd, bör upp-
offras mot det tillstånd af upphöjd kultur, som förväntas
af en otyglad frihet till smädelse. I berörda tider, af en
nu föraktad råhet, vägde man icke rättigheter mot tommare
abstrakta idéer, icke manhelgden mot det vacklande tycket
eller de utsväfvande drömmarna om allmänt väl, Man
trodde sig icke behöfva, genom ett mödosamt motiverande
af lagarna, urskulda dem för det skydd, de lemnade åt
medborgerlig rätt emot omedborgerligt sjelfsvåld, och, om
man saknade klara begrepp om statens pligt att uppfylla
vilkoret för sin tillvarelse, hade man deraf i stället en
sann och lefvande känsla. Man stadgade således allvarliga
straff för i synnerhet offentligen framstälda, äreröriga be-
skyllningar, och långt ifrån att anse dessa straffbestäm-
melser såsom inskränkningar af den borgerliga friheten
eller betrakta dem såsom undantag ifrån regel, trodde man
dem sjelfva vara grunder för denna frihet och ursprung-
liga regler för samhällsordningen. Redan då insåg man,
såsom XXXV flukker manhelghis balken i Sudhermanna-
laghen det uttrycker, att opta koma af ondum ordhum ger-
ninga onda, och för att hindra statens återupplösning ge-
nom sjelf hämndens våld sökte man återhålla de retelser
ANGÅENDE SMÄDESKRIFTER.

67

dertill, som hos ett för äran känsligt folk skulle väckas
af egenmäktiga ärekränkningar, icke frambragta med den
yttre ärligheten af laglig anklagelse och bevisning. Om
man i vissa fall tillät denna bevisning af muntliga be-
skyllningar — andra voro då icke kända — hvilka offentligen
yttrades i folksamlingarna vid ting, kyrkogång och dylika
tillfällen, skedde det ofelbart derför, att sådana tillmälen i
sin natur voro legala angifvelser, att sanningen deraf,
nästan i samma stund de framstäldes, kunde undersökas
och, genom de dä gällande bevisningsmedlen, utredas,
samt att hvarken rättegångens början berodde på lång-
samma formaliteter eller dess slut på advokaturens konst-
grepp. Emellertid utmärka de mera fullkomnade af dessa
lagar, att äreröriga tillvitelsers bevisning icke var ovilkor-
ligen medgifven. Ibland exempel derå må åberopas X
flocken, rättlösabalken, Vestgötalagen, hvarest, sedan flera
arter af oqvädinsord blifvit anförda och straff derför, utan
tillåten bevisning af deras sannfärdighet, bestämdt, slutligen
säges: att alla de syndamål, som dessa oqvädinsord be-
teckna, må man först för presten omtala, men icke af ill-
vilja eller afund förevita någon. Den sedermera antagna
allmänna landslagen stadgade, i XLIII kap. tingmålabalken.
att den, som å tinget förolämpade annan med oqvädins-
ord, hvilka å heder och ära ginge, skulle, äfven om han
dem genast återtoge, böta tre mark, ett straff, som då
räknades ibland de betydliga, men rättade han sig icke,
innan han begåfve sig från tinget, skulle han, efter ordens
beskaffenhet, straffas såsom för falsk angifvelse.

Stadslagen åter, i öfverensstämmelse med Visbyrätten,
förordnade i XXXI kap. rådstufvubalken, lika ovilkorligen,
att den, som kallade annan oqvädinsord af grof ärerörig
beskaffenhet, såsom förvunnen tjuf 0. s. v., skulle, när han
om detta faktum öfvertygades, straffas med böter af tolf
mark, eller, om han ej orkade böta, slå sig för munnen
och sjelf säga, att han ljög, samt slås i stocken och rymma
staden. I dessa fall synes icke någon bevisning af de till-
mälen, som oqvädinsorden innefattade, hafva egt rum,
68

ANFÖRANDEN TILL STATSRÅDSPROTOKOLLET.

hvadan den icke heller nu. efter 60 kap. 6 § missgernings-
balken, är tillåten. Men grofva oqväden voro då, livad
smädeskrift är nu, det egenmäktigt nyttjade medlet att i
en olaglig ordning söka beröfva någon sin heder.

De gamla domarereglerna, som äro bifogade vår nu
gällande allmänna lag ådagalägga från en annan syn-
punkt en lika sorgfällig vård om medborgares goda namn
och rykte. De författades i en tid, då, för att tillfreds-
ställa hämndbegäret eller den af sakörens betydliga värde
retade vinningslystnaden, målsegande och offentliga åkla-
gare ofta genom angifvelse af brott kränkte medborgares
heder. Att mota detta missbruk, säga de: att »domaren
skall icke vara för hastig att döma, att någon mans ära
och goda rykte kränkt varder, och derför göra de ganska
obeskedligt, ja ock stor orätt dertill med, som komma en
god och oberyktad man eller qvinna i uppenbart rop eller
rykte och tvinga honom eller henne att gå lag före, på
det de kunna få sakören dermed, ändock att de ingen
skäl hafva dertill, som de lägga honom eller henne före»;
att domaren åligger att »beskydda en mans ära och goda
rykte och icke förkränka, med mindre saken är så uppen-
bar vorden med skäl och bevis, att ingen beskyddning
hjelpa kan»: att »det är ett förbannadt ting, som Gud
vill högeligen straffa öfver, att man söker få saköre, att
en god mans rykte varder deröfver förkränkt 0. s. v.»

När smädeskrifter började att användas som ett me-
del att störa statens yttre och inre lugn, och kränka med-
borgares heder, utkom till förbud deremot Kongl. plakatet
af den 21 April 1665. Deruti förklarades smädeskrifter
vara »i sig sjelfva förhatliga och utaf en vederstygglig art
och onatur, hvadan de alltid hos hvart och ett dygd-
älskande gemöte en innerlig aversion och leda emot sig
funnit hafva; derför, och i betraktande af den förargelse
och andra eftertänkligheter, som dylika smädefulla skrifter
och papper af sig föda plägade, hade Kongl. Maj:t för
godt funnit alla skymfliga skrifter, utaf hvad art och inven-
tion de vore, det vare sig i form af samtal, visor tryckta
ANGÅENDE SMÄDESKRIFTER.

69

eller skrifna, uti koppar eller eljest utstuckna figurer, all-
varligen att förbjuda och för den skull befalla, att ingen
sig måtte fördrista med slika skrifter sig derefter att be-
fatta eller dem förmedelst någon kommunikation att divul-
gera eller kunbara göra» m. m. Detta Kongl. plakat, utgö-
rande den närmaste källan till allmänna lagens stadgande
i 60 kap. 5 § missgerningsbalken, och jemväl, såsom sådan,
af Nehrman och andra författare i lagfarenheten åberopade,
utvisar tydligen, att blotta formen af smädeskrift, blotta
det offentliga skriftliga smädandet ansågs »i sig sjelft för-
hatligt och af vederstygglig natur», samt derför förbjöds.

Ibland qvalificerade injurier, hvartill smädeskrifter
onekligen böra räknas, är det en art, hvilken särskildt är
förbjuden genom duellsplakaten. Dessa lagar äro motive-
rade på den särskilda våda, hvilken beredes, då en man
skymfar en annan, begge af det stånd, som af ålder ansett
sig berättigadt och pligtigt att individuelt hämnas heders-
kränkningar och med vapen försvara sin ära. Likväl, då
berörda sjelfförsvar är ordnadt genom de af en opinionslag
noggrant bestämda reglerna för dess utöfning, störes deri-
genom icke sjelfva samhällslugnet lika allmänt och våd-
ligt som genom hatets och illviljans oregelbundna utbrott
i smädeskrifter samt hämndens och förtrytelsens deraf upp-
manade lika oregelbundna våld. I alla fall äro skymfliga
ord, talade eller skrifna af en adlig person eller veder-
like till en annan sådan, i sin natur icke annat än smädel-
ser, och det finnes ingen giltig orsak, hvarför lagstiftaren
för brottsligheten af sådana qvalificerade injurier, ehuru de
straffas svårare än vanliga, skulle hafva antagit en särskild
rättsteori. Således, när duellsplakatet af 1682, äfvensom
det, senare än allmänna lagen, år 1738 utkomna, stadgar,
att ibland dem, som derunder begripas, ingen må öfver-
falla den andre med skymfliga och oqvädinsord, »hurudan
orsak han ock dertill må hafva», kan man derifrån, genom
en sund analogi, härleda den allmänna satsen såsom af
lagstiftaren antagen, att qvalificerade injurier eller de egen-
mäktiga ärekränkningar, hvilka, sjelfva synnerligen störande
70 ANFÖRANDEN TILL STATSRÅDSPROTOKOLLET.

samhällsordningen, alstra nya synnerliga vådor för den
samma, icke kunna rättfärdigas genom någon erbjuden
och förebragt bevisning af skäl dertill, som icke i en sådan
olaglig ordning må till pröfning upptagas.

Denna sats är godkänd och med mera eller mindre
bestämdhet uttryckt i flera äldre och nyare skrifter af
svenska rättslärda. Rålamb i sina 1679 utgifna Observa-
tiones juris practices säger, under åberopande af det ofvan
anförda stället i Vestgötalagen, äfven om muntliga smä-
delser, att ehuru ett af en injurierad person begånget fel
»kan vara sant och bevisligt, bör tillvitelsen deraf likväl
icke blifva ostraffad; det tal, som icke skall kunna kallas
försmädligt, bör fuller vara sanningen likmätigt, dock lik-
väl icke af lättfärdighet och afund förebragt; ja, hans
afund och hug den andre att skämma gör vitet, som eljest
i anseende af sjelfva saken kan vara sant, straff och böter
värdigt, och det som uti sig sjelft kan vara skäligt, blifver
ofta för dens intention och ovilja, som det uträttar, räknadt
för ogerning.»

Abrahamsson säger i sina anmärkningar vid XLIII
kap. landslagen, att »om någon kallar annan oqvädinsord
och, då han derför sökes, vill det bevisa, det ursäktar
honom ej ifrån böter, med mindre att det han annan före-
kastat (och derest han, när det såsom här förutsättes
skett inför domaren, då kunde anses för laglig angifvare)
är en sådan missgerning, som angeläget är att göra kunnig
och hvarutinnan hvar och en är målsegande som åkärar,
eller att han sjelf är målsegare och ej tigger sig till måls-
egande rätt det att utföra, ej heller eftergifvit eller för-
tegat sin målsegande rätt deruti».

Nehrman, som i ett särskildt kapitel af dess Juris-
prudentia criminalis afhandlat missfirmande genom skrifter,
och som uppräknar hvad i begreppet af smädeskrift ingår,
nämner deribland icke innehållets lögnaktighet utan endast
dess smädlighet.

Det är bekant, att romerska lagfarenheten ansågs,
vid den tid, vår nu gällande allmänna lag utarbetades och
ANGÅENDE SMÄDESKRIFTER.

71

antogs, såsom en vetenskaplig rättsteori, hvilken Sveriges
likasom andra länders jurister sorgfälligt studerade, och
hvaraf de tillämpade de allmänna grundsatserna till vårt
åldriga lagsystems särskilda förhållanden. Denna teori,
visligen använd, röjer sig äfven i lagens klassifikation af
injurier. Den bör således jemväl kunna tjena att utreda
rätta meningen af dess i fråga varande bestämmelser.

Uti det republikanska tidehvarfvet ansågos i Rom
såsom brottsliga förnämligast blott de smädliga omdömen
om personer, hvilka med afsigt att ådraga dem menig-
hetens hat eller förakt, yttrades offentligen och med hög-
Ijudt sorl uti folksamlingar (convicia) eller utbreddes genom
smädliga verser (convicia famosa). De straffades såsom
brott mot goda seder (adversus bonos mores), och någon
bevisning af deras sanning tilläts ej. Sedermera, under de
häftigare partistriderna, blefvo smädeskrifter (libelli famosi)
mera allmänna. Merendels anonyma, utbredde de hat och
split ibland medborgare och räknades derför till gröfre
injurier. Deras författare och kringspridare straffades, efter
kejsar Konstantins och dess efterträdares samt kejsar Ju-
stiniani lagar, till lifvet, under det att öppna och lagliga
angifvelser af brott med löften om belöningar uppmuntrades.
Uti några af dessa lagar bestämdes uttryckligen, att, äfven
om smädeskriftens författare kunde bevisa de beskyllningar,
han derigenom frambragt, skulle detta icke fria honom
ifrån straffet, och förklarades, att någon sådan bevisning
icke egde rum. emedan den, som ville uppenbara ett brott,
borde frimodigt göra det och icke genom en lömsk och
skyld smädelse draga någon till rätta för sitt uppförande.

Denna undersökning af grunderna för lagens stad-
gande om smädeskrift i 60 kap. 5 § missgerningsbalken
syncs bekräfta den öfvertygelse, jag förut i underdånighet
yttrat om rätta förståndet deraf. En tolkning af detta
lagrum, hvilken lemnade medborgares heder blottstäld för
smädeskrifvares arghet, skulle visserligen icke öfverens-
stämma med den anda, som råder i Sveriges lagstiftning
från de äldsta tider tillbaka, icke med de begrepp, som
72

ANFÖRANDEN TILL STATSRÅDSPROTOKOLLET.

böra förmodas hafva ledt den nya lagens stiftare. Denna
tolkning vore, efter min tanke, sä mycket dristigare som
den, genom förutsättningen af ett i lagen utelemnadt pre-
dikat, sträckte bemärkelsen af ordet smädeskrift utöfver
den, som det eger efter allmänt språkbruk. Och då annor-
städes i samma lag smädelse nämnes, finner man tydligen,
att dermed icke menas en tillvitelse, hvaraf sannfärdigheten
lagligen må i bevis ledas; ty visserligen har lagstiftaren
icke velat tillåta barn, som fälla smädeord mot föräldrar
(14 kap. 3 § missgerningsbalken) att ingå i bevisning af
de beskyllningar sådana ord innefatta, och med sundt för-
nuft kan det icke ens tänkas, att den som smädar Gud
(1 kap. 1 § missgerningsbalken). må juridice ådagalägga
rättmätigheten af sin hädelse. I 5 kap. 2 § missgernings-
balken visar sig i öfrigt ganska tydligt den skilnad, som
lagstiftaren gjort emellan tillvitelse, hvilken må fulltygas,
och en till blotta formen skändlig smädlighet i tal och
skrift; ty under det regeringssätt, som gälde då denna lag
stiftades, ansågs å ena sidan folkets frihet och säkerhet
fordra, att rikets råd kunde lagligen tilltalas för brottsliga
missbruk af sina embeten, men å den andra vördnaden
för dessa embeten kräfva, att deras innehafvare måtte
vara fredade för smädelser och icke kunna invecklas i
smutsiga rättegångar om föregifna anledningar till skän-
dandet. Då rikets ständer på flera ställen i tryckfrihets-
förordningen nyttjat orden: smädliga uttryck, hafva också
de tydligen dermed menat till formen skändliga, icke nöd-
vändigt till väsendet lögnaktiga. Det vore brottsligt att
tillägga rikets ständer den tanken, att smädliga uttryck
emot dem sjelfva och mot höga personer af det regerande
konungahuset skulle kunna till deras sannfärdighet bevisas;
att således rikets ständer och Kongl. prinsar och prinsessor
skulle kunna, i följd af sådana skändelser, dragas för dom-
stol, såsom man nu trott det vara lagligt att dit draga
smädade enskilda medborgare: och att smädliga omdömen
om samtida nationer och stater samt deras öfverhet icke
förr skulle kunna dömas brottsliga, än sedan dessa natio-
ANGÅENDE SMÄDESKRIFTER.

73

ners och staters vanliga rättegångsombud instält sig inom
rikets gränser för att med tillräckliga bevisningsmedel veder-
lägga pasquillanters förebragta skäl att dem ostraffade smäda.

Den förblandning af begreppen om laglig anklagelse
och olagligt offentligt smädande, hvilken skulle leda till
en rättegångsordning, som icke kunde förenas med sam-
hällsordningen. synes icke hafva varit gillad af de svenska
jurister, som blefvo uppfostrade under den tid, då allmänna
lagen stiftades. Bevis derpå förvara handlingarna i tryck-
frihetsmålet rörande skriften Upplysning for svenska folket
om anledningarna till urtima riksdagen 1769. Kongl. Maj:ts
utslag i detta mål af den 30 April 1770, grundadt på ett
rådsbeslut af sådana lagfarna och upplysta män, som riks-
råden v. Stockenström, Beckfriis och Rudensköld m. fl.,
förklarar straffbara de inför allmänheten frambragta be-
skyllningar, mot personer, om lagbrott, hvilka efter angif-
ning böra vid lagliga domstolar beifras, men icke af en
författare, utan eget äfventyr, sjelf myndigt oek listigt nyttjas
till att befläcka deras anseende ock heder, som han icke
finner med sig i tankesätt öfverensstämmande.

Utländska lagar och utländska juristers tankar kunna
väl icke åberopas såsom positiva skäl i frågan om rätta
förståndet af en svensk lag, men då denna lag har till
föremål att skydda en allmän ovilkorlig menniskorättighet,
icke en blott tillfällig rättighet, som grundar sig på svenska
nationens särskilda förhållanden, — så synes det ej vara
alldeles onyttigt att utreda, huru ibland andra upplysta
nationer den samma ansetts böra skyddas.

Den engelska lagstiftningen, af gemensamt ursprung
med den svenska, af samma riktning till bevarande af den
personliga friheten och säkerheten, och under hvarandra
liknande förhållanden af politisk frihet, stadgar, enligt
Blackstone, att det egenmäktiga angripandet af med-
borgares heder genom smädeskrifter är ett brott både mot
den förolämpade och mot samhället: att hvarje smädeskrift
har en riktning att störa den allmänna säkerheten eller
mana andra att störa den: att detta brott är lika, ehvad
74

ANFÖRANDEN TILL STATSRÅDSPROTOKOLLET.

smädeskriftens innehåll är sant eller falskt; och att der-
för, när författaren af en sådan skrift å statens vägnar
anklagas för utgifvandet deraf, honom icke tillåtes att söka
rättfärdiga sig genom bevisning af sannfärdigheten, men
att denna bevisning kan ega rum i den civila aktion om
skadeersättning, som den förolämpade har rättighet att
särskildt anställa. Muntligen frambragta tillmälen äro
deremot föremål för bevisning.

Den nyligen i Frankrike stiftade Code pénal förklarar:
»att den skall anses brottslig till calomnie, som antingen
på allmänna ställen eller i allmänna folksamlingar eller
genom en offentlig och autentik handling, eller uti en
tryckt eller icke tryckt skrift, hvilken blifvit anslagen, ut-
delad eller såld, tillvitat någon enskild person gerningar,
som, i fall de vore verkliga, skulle blottställa honom för
åtal i brottmåls- eller polisväg eller också endast för med-
borgares förakt eller hat; vidare att hvarje beskyllning, till
stöd för hvilken det lagliga beviset icke bifogas, anses
falsk; att följaktligen den, som beskyller annan, icke till-
låtes att till sitt försvar begära, att bevisning deraf må
anställas, och att han icke heller må anföra till sitt ur-
skuldande, att bevisningshandlingarna eller de uppgifna
fakta äro allmänt kända.»

Då denna lag föreslogs till antagande, framstäldes
såsom motiver till berörda stadganden, att under den för-
flutna revolutionstiden smädelsen icke varit nog kraftigt
återhållen, hvadan afunden och hätskheten icke fruktat att
angripa de mest aktningsvärda mäns heder; att man länge
önskat, det lagstiftaren måtte lägga ett band på sådana
missbruk; att antingen vore det faktum, hvarför man
beskylde någon, förbudet af lagen eller icke; att om det
vore förbudet, tillkomme det endast domaren att under-
söka verkligheten deraf och bestämma straffet; att hvarje
god medborgare då borde angifva det inför domstol, men
att, om han i stället derför utspridde det ibland allmän-
heten genom tal eller skrift, vore det tydligt, att han till
detta förhållande fördes mera af illvilja än af nit för all-
ANGÅENDE SMÄDESKRIFTER.

75

mänt väl; att elakheten, hvilken begärligt emottager allt
hvad man erbjuder den såsom löjligt eller förhatligt, för-
vandlar snart föregifvanden till bevis; att smädelsens ut-
spridda gift förorsakar skador, som icke inskränka sig till
den smädade personen, utan bringa förstöring och grämelse
uti hela dess familj: samt att således, i synnerhet hos ett
folk, hvars högsta goda är hedern, smädelsen bör strängt
återhållas.

I ett lagstiftningssystem, utarbetadt af v. Globig
för ryska lagkommissionen, bestämmes såsom en grundsats
vid bedömandet af injurier, att sannfärdigheten af en be-
skyllning icke upphäfver straffbarheten derför, när tillika
formen af dess yttrande är skymflig. Denna sats är an-
tagen af flere andra kriminalister, hvilka i mer eller mindre
mån påstått, att berättandet, genom tal eller skrift, af ett
sant faktum icke i sig sjelft vore brottsligt, men blefve
det, när det verkstäldes i en skändande form eller åtföljdes
af skymfliga uttryck och omdömen: i enlighet hvarmed i
förslaget till en strafflag för Sachsen, af Tittman, förklaras,
att uppgifter af händelser, som göras med afsigt att för-
olämpa någon, äro, oaktadt deras sannfärdighet, straffbara.

Ehuru främmande rättslärda icke i teorien om inju-
rier äro fullkomligen ense, öfverensstämma de dock alla
deruti, att menniskans och medborgarens ovilkorliga eller
tvångsrättigheter till heder begränsa friheten till yttranden
om personers förhållanden.

Sverige skulle ibland stater i Europa stå ensamt i
vanära, om man der lagligen kunde anse smädeskrifvarens
rätt till angrepp vara giltigare än den angripnes rätt till
skydd; om, för att åtminstone länge undandraga sig straff
för den gröfsta beskyllning, man endast behöfde föregifva
sannfärdigheten deraf och hvälfva skyldigheten att bevisa
motsatsen på den, hvars heder man egenmäktigt kränkt;
om, äfven i fall smädeskrifvaren sjelf förpligtades att sina
beskyllningar styrka, honom dervid lemnades rättighet att
genom nya tillmälen oupphörligen förlänga rättegången;
och om på detta sätt den förolämpade, i stället att vinna
76

ANFÖRANDEN TILL STATSRÅDSPROTOKOLLET.

upprättelse, innan ännu smädelsen hunnit förstöra hans
medborgerliga anseende och hans deraf beroende välfärd,
skulle för en större del af sin lifstid invecklas i skändliga
injurieprocesser, dem han endast kunde undgå genom upp-
offringen af en ibland sina heligaste rättigheter.

Sådana skulle de närmaste följderna blifva af en lag-
tolkning, hvilken fordrade bevisning af smädeskrifts lögn-
aktighet. De aflägsnare följderna af ett rättlöshetstillstånd,
som lagarna sjelfva troddes sanktionera, anas lättare än
de förutsägas.

Lyckligtvis gifver icke tryckfrihetsförordningen den
ringaste anledning till en sådan antisocial tolkning af all-
männa lagen, hvars skydd för medborgares rätt till heder
den tvärt om åberopar. Man må icke invända, att berörda
grundlag, då den stadgar, att angripelser mot enskild man,
som å ära gå och för dess borgerliga namn och rykte
förklenliga äro, skola straffas efter 60 kap. missgernings-
balken, derigenom endast hänvisar till straffbeloppet, men
icke till bestämmelserna af brottsligheten. Nämnda lag-
kapitel omtalar flera särskilda straff, ifrån en daler silfver-
mynt till spö eller landsflykt. För att använda till före-
kommande fall det derefter afpassade ibland dessa så olika
straff, måste nödvändigt föregå en pröfning, efter den åbe-
ropade strafflagens grunder, af gerningens beskaffenhet.
Denna pröfning efter allmänna lagen betager tryckfrihets-
förordningen så mycket mindre domaren eller juryn, som
den icke i allmänhet upphäfver andra förut gällande lagar,
stadganden och föreskrifter än dem som omedelbarligen kade
afseende på tryckfriheten och bokhandeln, och allra minst
den särskilda, som tryckfrihetsförordningen uttryckligen
åberopar för att återhålla en rättskränkning, hvilken den
förklarar vara ett missbruk af tryckfriheten och således
ett undantag derifrån.

Men långt ifrån att sålunda förhindra en rätt uttyd-
ning af allmänna lagens stadgande rörande smädeskrift,
gifver tryckfrihetsförordningen det kraftigaste stöd för den
mening jag derom hyser. Den förbjuder angripelser af
ANGÅENDE SMÄDESKRIFTER.

77

enskild mans ära och goda rykte genom tryckta skrifter:
den förbjuder således sjelfva den formella åtgärden att
angripa en rätt, hvilken lagen skyddar och bör skydda,
så länge domaren icke efter laglig pröfning förklarat den
vara förverkad. Tryckfrihetsförordningen såsom en grund-
lag medgifver ej någon uttydning af dess ordalydelse,
och när den samma enkelt nämner angripelse, måste det
lika litet vara tillåtet som rimligt att gifva åt detta tyd-
liga ord en förklaring, hvilken inpassade i lagstiftarens
begrepp derom det af honom utelemnade predikatet orätt-
mätig, — en förklaring som skulle förvandla frågan om en
blott förbuden handling till frågan om den handlandes
rättighet dertill, oaktadt ett sådant lagstiftarens ovilkorliga
förbud.

Af de skäl och på de grunder, jag nu af särskilda
omständigheter funnit mig föranlåten att nog vidlyftigt
utveckla, hemställer jag underdånigst, om icke Eders Kongl.
Maj:t, med den anledning herr hofkansleren i kraft af sitt
embete dertill gifvit, täcktes i nåder med dess högsta
domstol besluta en förklaring af 60 kap. 5 § missgernings-
balken, för att närmare bestämma, hvad efter lagstiftarens
rätta mening med smädeskrift må förstås, hvaraf skulle
följa, huruvida och i hvad ordning innehållet af sådan
skrift må kunna i bevis ledas eller icke?

Om också, emot min förmodan, det kunde anses
lagligt att tillåta en sådan bevisning, må den dock icke
kunna hvälfvas på den angripne utan åligga angriparen,
och således rätta föremålet derför och för undersökningen
vara, icke skriftens lögnaktighet utan dess sanning.
Emellertid, intill dess en sådan bevisning blifvit fullgjord,
lärer författaren af en smädande skrift böra anses vara
mer eller mindre, i mån af den moraliska öfvertygelse han
åstadkommit om sannfärdigheten af de beskyllningar skrif-
ten innehåller, besvärad med anledningar till brottslighet.
Endera, angriparen eller den angripne, skall presupponeras
brottslig. Under ovissheten om bevisningens utgång måste
då den senares passivitet gifva honom en rättighet till be-
78 ANFÖRANDEN TILL STATSRÅDSPROTOKOLLET.

skydd, som den förre genom aktiviteten af sitt anfall
försakat.

Om nu särskilda omständigheter öka vigten af de
anledningar till brottslighet, som besvära angriparen af en
medborgares heder; om han oupphörligen utvecklat ett
vidsträcktare system af smädelse; om han, för att hos den
okunniga hopen gifva anseende af laglig trovärdighet åt
sina beskyllningar, nyttjat olagliga medel att förskaffa sig
förmenta bevis derför; om sjelfva denna oformliga bevis-
ningsutväg ledt honom till nya kränkningar af förut icke
angripna medborgares ära; om han t. ex. i stället att för
domaren åberopa såsom vittnen de personer, hvilka skulle
intyga sannfärdigheten af hans uppgifter, anstält med dem
inför en dertill obehörig embetsman inqvisitoriska förhör,
hvarigenom dessa föregifna vittnen blifvit förvandlade, kan
hända utan att sjelfva veta eller förstå det, till angifvare:
så synes det efter allmän polisordning icke blott tillkomma,
utan åligga den exekutiva makten att försäkra sig om en
sådan angripares person. En gerning är då under de för-
utsatta omständigheterna begången, som ingriper i flera
medborgares rätt till heder. Denna gerning bör anses
brottslig, så länge en blott möjlig, men ej sannolik oskuld
deraf icke blifvit bevist. Personen, som begått denna ger-
ning, har sjelf angifvit sig. Straffet derå är urbota. Då,
under alla dessa här endast supponerade förhållanden,
synes den allmänna säkerheten fordra hvad allmänna lagen
i I kap. 2 § straffbalken icke blott medgifver utan bjuder,
att den, som besväras med bindande liknelser att hafva
begått ett urbota brott, sättes ur tillfälle att undandraga
sig det af lagen derför bestämda straffet.

Om man häremot skulle invända, att ingen må häktas
förr än han är lagligen öfvertygad om grof brottslighet,
eller så länge icke all möjlighet af hans oskuld är för-
svunnen, så måste man äfven fordra, att ingen brottslig
må kunna häktas af annan makt än den dömande och af
denna icke förr, än ransakningen är fulländad. Det gifves
ingen art af brott och ingen kriminalaktion, deruti lagen
ANGÅENDE SMÄDESKRIFTER.

79

icke lemnar den anklagade rättighet att, om han det gitter,
bevisa sin oskuld, så vidt den beror på juridisk pröfning.
Den, i hvars ficka en med inbrott stulen sak igenfinnes,
kan påstå, att den honom ovetande ditkommit. Han har
rättighet att bevisa en sådan ännu möjlig händelse, och
derigenom sin oskuld; men förmodligen skulle ingen exe-
kutor eller domare draga i betänkande att emellertid häkta
honom.

Hvad jag i detta afseende underdånigst anfört grun-
dar sig på den förutsättningen, att det tillkommer styrelsen
och domstolarna att, äfven dertill opåkallade, skydda emot
smädeskrifters verkan, icke egentligen hvarje derigenom
angripen persons individuella rätt, utan den allmänna säker-
heten, lagarnas helgd och samhällsordningens bestånd, hvilka
alltid äro i våda, då medborgares ovilkorliga rättigheter
kränkas, och ännu mera då kränkningar deraf ske med en
allmänligare oförsynthet än lagstiftaren kunnat förutse och
beräkna. Jag kan icke finna, att tryckfrihetsförordningen
uti 5 § II mom. lägger något hinder i vägen för detta
hela statens sjelfförsvar. Der stadgas väl att, om enskilda
personer, en eller fiere, angripas uti af trycket utkomna
skrifter, och det ej sker i och för deras embete, derom må
ej annan än rätt målsegande kära, ej heller må tillförord-
nad publik aktör någonsin sådant i sitt käromål upptaga
ock åklaga. Men det synes mig vara klart, att detta stad-
gande endast har afseende på enskildas upprättelse och
skadeersättning, icke på statens rätt till bestraffning af
urbota brott, samt att tryckfrihetslagens stiftare icke der-
igenom velat rubba den allmänna lagprincipen, att hela
samhällets talan å sådana brott må, oberoende af den för-
olämpades enskilda klagan, utföras af publik aktor, såsom
i detta afseende rätt målsegande. Jag skulle anse mig
fela, om jag icke i min enskilda öfvertygelse, hellre än att
tillägga stiftarne af tryckfrihetsförordningen en emot hela
vårt urgamla lagsystem stridande samt lagens helgd och
statens lugn uppoffrande afsigt, antoge den rimliga meningen
af ofvan berörda stadgande, att sådana angripelser mot
80 ANFÖRANDEN TILL STATSRÅDSPROTOKOLLET.

enskilda personer, som icke äro af urbota egenskap, sådana
i tryckt skrift förekommande skymfliga eller ohöfviska ut-
tryck, som icke innefatta en direkt smädelse, sådana i 3 §
12 mom. af tryckfrihetslagen omtalade lögnaktiga uppgifter
och vrängda framställningar, hvilka, ehuru förolämpande
någon, dock icke innebära gröfre beskyllningar gående å
heder och ära — att, säger jag, dessa ringare förbrytelser,
hvilka efter lag kunna med böter försonas, må af den
derigenom förolämpade enskilda personen allena beifras.
Denna mening styrkes deraf, att i det följande kallas de
ifrågavarande aktionerna, hvaruti publik aktor icke må tala.
enskilda tvister, en benämning, som aldrig mig veterligen
i någon svensk lag gifvits åt gröfré brottmål. Emellertid,
om samhällsmakten icke finge skydda den allmänna säker-
heten, så vidt den genom angripelser mot enskild man i
tryckt skrift jemväl vore kränkt, skulle deraf kunna upp-
komma de orimligaste förhållanden. En person, som vistades
utom riket och som icke kunde bevaka sin rätt, skulle då
vid sin återkomst till fäderneslandet kunna mötas af redan
gamla äreröriga beskyllningar, hvilka, såsom obeifrade, be-
tagit honom under hans bortovaro hela hans medborgerliga
goda namn och rykte. Hvarje i en landsort boende man,
som blefve ett mål för de tryckta smädelserna i hufvud-
staden, skulle antingen lemna sin heder till spillo eller slita
sig från sin familj och sina yrken för att under en kan
hända långvarig rättegång utföra mindre sin än statens
talan om straff på fredsförstöraren. En ringare person, en
enfaldig qvinna, som hvarken hade förmåga att läsa alla i
hufvudstaden utkommande pasquiller eller den att göra
sin rätt gällande, skulle kunna vara angripen till sin
heder utan att veta det, skulle finna sig ett mål för
menniskors afsky, utan att ännu känna, att orsaken dertill
vore en tryckt skrift, hvaruti hon beskyldes för afskyvärda
brott, skulle således se sin timliga välfärd förstörd genom
ett medel, som hon trott endast kunna användas att sprida
religionens läror och öfverhetens bud. Och om sådana
angripelser mot enskilda personer under en växande smä-
ANGÅENDE SMÄDESKRIFTER. 81

delsens djerfhet slutligen uppdrefvos ända till anmaningar
at pöbeln att plundra den smädades hus och bära våld å
dess person — jag önskar, att denna tänkbara händelse
äfven i en framtid måtte finnas endast tänkbar —, om den
sålunda hotade medborgaren ansåge för sig rådligast att
icke öka det tygellösa agget genom en åklagan, hvaraf
äfven den lagliga utgången kunde synas honom oviss; så
skulle, när uppmaningen icke efter dess ordalydelse tyd-
ligen åsyftade myteri eller uppror, samhällsmakten äfven
i detta fall stå förlamad af en grundlags blotta redaktion.

Jag vet, att denna grundlag icke må genom någon
autentik akt förklaras. Men med öfvertygelse, att dess
mindre klara ordalydelse skäligen icke må tydas till orim-
ligheter, tror jag den kunna och böra tillämpas i enlighet
med samma ordalydelse, eller åtminstone utan uppenbar
stridighet deremot, på det sätt att, när en angripelse mot
enskild person medelst tryckt skrift tillika är eller inne-
fattar ett brott mot allmänna säkerheten, detta brott och
endast det åtalas af publik aktor, som följaktligen icke må
i sitt käromål (hvilket de ofvan anförda orden i tryck-
frihetsförordningen medgifva och förutsätta), upptaga eller
åklaga något, som rörer den förolämpade individens en-
skilda rätt, utan endast det ifrån alla personliga förhållan-
den skilda faktum, att en smädeskrift blifvit författad och
utspridd. Och om smädeskrift, uti sin blotta formella
egenskap af egenmäktig offentlig hederskränkning, anses
af allmänna lagen förbjuden, är det för samhällsordningen
likgiltigt, hvilken till brott oförvunnen medborgares rätt
derigenom blifvit kränkt. Den förolämpade individen må
fordra enskild upprättelse, derom kan emellan honom och
smädeskriftsförfattaren uppstå hvad tryckfrihetsförordningen
kallar tvist, uti hvilken samhällsmaktens ombud ej må sig
inblanda.

Genom en annan tillämpning än denna af den ifråga-
varande särskilda föreskriften skulle tryckfrihetsförordnin-
gen sättas i strid med sig sjelf. Den stadgar i 4 § 3 mom.,
att uti alla de fall, som 3 § utstakar (således äfven det,

Färta, Skrifter. I.

6


82 ANFÖRANDEN TILL STATSRÅDSPROTOKOLLET.

1
: .
31835
• H 1:















i II mom. af samma § bestämda, af angripelser mot en-
skild man, som å dess ära gä), ege hofkansleren eller dess
ombud rättighet att, då han det nödigt pröfvar, en skrift
med qvarstad belägga låta, samt vidare uti 5 § 7 mom.,
att, när en skrift efter hofkanslerens förordnande blifvit
med qvarstad belagd, skall magistraten, som detta verkstält,
inom viss tid anmäla det hos justitiekansleren, till hvilken
skriften förut af hofkansleren blifvit aflemnad, och må justitie-
kansleren sedermera, i Stockholm inom åtta dagar och i
landsorterna allra sist inom tre veckor, hafva hänvist målet
till vederbörlig domstol och aktor förordnat. Antingen
måste nu orimligen och emot klar lydelse påstås, att med
alla af de i 3 § anförda fallen af tryckfrihetens missbruk
menas alla utom ett af de vigtigaste, eller också måste
man antaga, att hvad äfven i detta fall rörer allmänna
säkerheten må genom embetsmannaåtgärd beifras. Det
senare är så mycket säkrare öfverensstämmande med lag-
stiftarens mening, som den upplyses af de följande orden
i ofvannämda 4 § 3 mom. så lydande: Men vid alla de
tillfällen, då hofkansleren anser förbrytelser emot denna
lag sig yppa, och så ofta målet ej hör, vare sig såsom
blott ordningsmål, under hans egen pröfning, eller vid
personliga förolämpanden, till den oförrättades enskilda
beifrande, åligge hofkansleren, antingen han funnit qvarstad
ega rum eller endast åtal vid laga domstol, att skriften
ofördröjligen och omedelbart till justitiekanslerens laga
åtgärd öfverlemna. Här säges icke ovilkorligen: så ofta
målet ej bör såsom rörande personligt förolämpande till
den oförrättades enskilda beifrande, utan vilkorligen: vid
sådant personligt förolämpande, och följaktligen måste
dervid, när mera än den förolämpade individens rätt är
kränkt, när hela samhällets fred är störd, brottet i detta
senare afseende kunna af offentlig åklagare åtalas.

Nekas detta, så sättes tryckfrihetslagen äfven i strid
med regeringsformen, hvilken dock är af lagstiftaren för-
klarad böra gälla såsom rikets främsta grundlag, således i
händelse af någon verklig kollision emellan den och de öfriga


ANGÅENDE SMÄDESKRIFTER. " 83

grundlagarna, framför dessa. Efter 16 § i denna främsta
grundlag bör konungen rätt och sanning styrka och be-
fordra, vrångvisa och orätt hindra och förbjuda och ingen
förderfva eller förderfva låta till lif, ära, personlig frihet
och välfärd, utan han lagligen förvunnen och dömd är.
Denna heliga förbindelse skulle Eders Kongl. Maj:t icke
kunna uppfylla, om en efter min öfvertygelse oriktig till-
lämpning af ett blott ordningsstadgande i tryckfrihetslagen
betoge Eders Kongl. Maj:t makten att anbefalla beifrandet
af gröfre ärekränkningar och andra den medborgerliga
säkerheten störande brott, när den verkstäldes medelst
tryckta skrifter.

Det bör i öfrigt anmärkas, att efter lag någon för-
likning icke eger rum i urbota brottmål; att Kongl. brefvet
af den Ii Januari 1740 förklarar, att enskilda personers
rättighet att eftergifva straffet för injurier är inskränkt till
den händelse, då oqvädinsord, i hastighet yttrade, icke
varit förenade med gröfre brott, och att, om tryckfrihets-
förordningen skulle anses göra någon ändring härutinnan,
den ytterligare orimligheten deraf uppkomme, att samma
rätt till en förbrytares bestraffande vore blott enskild, in-
till dess en aktion börjades, men sedermera statens.

Jag vågar således underdånigst tillstyrka, att sedan
Eders Kongl. Maj:ts högsta domstol öfver denna särskilda
fråga blifvit hörd och sitt utlåtande afgifvit, Eders Kongl.
Maj:t täcktes i nåder bestämma, hvad den exekutiva makten
åligger för att till kraftfull verkställighet befordra tryck-
frihetslagens förbud mot angripelser af medborgares heder
och ära, och såmedelst på en gång skydda den allmänna
säkerheten samt befria sjelfva tryckfriheten från en för-
hatlighet, hvilken eljest förr eller senare skulle åter be-
röfva svenska folket denna, under ett lagligt bruk deraf
dyrbara rätt.

Jag finner mig lycklig af den öfvertygelse, att begge
dessa vigtiga ändamål kunna ernås genom en sann tolk-
ning af 60 kap. 5 § missgerningsbalken och genom en
riktig tillämpning i ofvan berörda afseende af tryckfrihets
84 ANFÖRANDEN TILL STATSRÅDSPROTOKOLLET.

förordningen, hvars stadganden till förekommande af rätte-
gängsskrifters stympning och smädelsers inblandande der-
uti endast fordra att handhafvas. Det skulle smärta mig,
om denna min öfvertygelse, pröfvad af mera lagfarna och
upplysta män, kunde finnas oförenlig med lagarnas bud.
Men äfven i detta fall, som jag dock icke befarar, tror jag
det vara af vigt, att domstolars och embetsmäns lagliga
oförmåga att hämma ett inbrytande barbari, må offentligen
erkännas, så att följderna deraf icke må nu eller fram-
deles tillräknas dem. Jag har yrkat samhällsmaktens skydd
endast för medborgarens tvångsrättigheter till heder, och
genom detta ofta upprepade uttryck tror jag mig hafva.
undanröjt den misstydning af mina afsigter, som skulle jag
önska någon olaglig inskränkning af friheten till omdömen
öfver de personliga och embetsmannaegenskaper, hvilkas
värde endast genom ett fritt omdöme kan bestämmas.
Statsmannens vishet, embetsmannens högre skicklighet,
författarens litterära förtjenst, konstnärens talang må i
tryckta skrifter lika öppet förnekas som yrkas. Ett orätt-
vist omdöme i dessa afseenden kan vara immoraliskt, men
icke juridice brottsligt, kan smärta den bedömde men icke
kränka någon hans borgerliga rätt. De män, som snillet
eller ödet tvungit till en vidsträcktare verksamhet i sam-
hället, stå der upphöjda öfver hopen, till föremål för nyckerna
af dess bifall eller tadel. Men de stå ock upphöjda öfver
den tid, i hvilken de verka. Efterkommande slägten äro deras
rätta domare. Varaktigheten af det nyttiga de stiftat, det
sanna de tänkt, det sköna och ädla de skapat, bestämmer
domen. »
II.

OM UTGIFVANDE AF EN STATSEKONOMISK JOURNAL.

Uti konselj öfver handels- och finansärenden, hallen af
H. M. Konungen å Stockholms slott den 10 Jan. 1815, hvarvid,
utom H. K. Höghet kronprinsen, voro tillstädes: excellensen
herr statsministern herr grefve Gyllenborg, statsministern för ut-
rikes ärendena herr grefve von Engeström, statsråden h. e.
herr grefve Rosenblad, h. e. herr friherre Fleming, h. e. herr
friherre Lagerbring, friherre Cederström, grefve Mörner, hof-
kansleren herr frih. af Wetterstedt och t. f. statssekreteraren
landshöfdingen Järta — uppläste tillförordnade statssekreteraren
riksens ständers underdåniga skrifvelse af den 3 sistlidne Augusti
angående utgifvande af en statsekonomisk journal, hvilken
skrifvelse var så lydande:

»I anseende till den nytta, som vore att förvänta af utgif-
vandet af en statsekonomisk journal, ämnad att fästa natio-
nens uppmärksamhet på sådana ämnen, hvartill utgifvaren
skulle utses af de riksens ständers elektorer, hvilka välja komi-
terade till tryckfrihetens vård, hafva riksens ständer beslutit,
att deras önskan i detta afseende hos Eders Kongl. Maj:t till
pröfning och stadfästelse, om möjligt vore, ännu under loppet
af innevarande riksdag i underdånighet anmäla. Riksens stän-
der utbedja sig i underdånighet, att denna journal måtte porto-
fritt kring hela riket få kringsändas och att Eders Kongl.
Maj:t måtte i nåder täckas anbefalla alla högre och lägre em-
betsverk att utan lösen lemna journalens utgifvare utdrag eller
vidimerade afskrifter af de handlingar, dem han tror sig genom
trycket böra meddela nationen, och hvilka icke finnas vara af
86

ANFÖRANDEN TILL STATSRÅDSPROTOKOLLET.

den beskaffenhet, att de enligt grundlagen ej få komma till
allmän kännedom. Riksens ständer hafva derjemte beslutit,.
att utgifvaren af denna journal må erhålla tillstånd att i riksens
ständers bank, intill dess riksens ständer annorlunda förordna,
få årligen emot qvitto uppbära högst 600 rdr, ifall, efter före-
gången pröfning af riksens ständers fullmäktige i banken och
riksgäldskontoret, det skulle befinnas, att kostnaden för jour-
nalens utgifvande och redaktion ej kunnat genom exemplarens
försäljning till fullo bestridas. Detta allt hafva riksens ständer
hos Eders Kongl. Maj:t velat anmäla jemte underdånig önskan,
att i händelse riksdagens snart inträffande slut skulle hindra rik-
sens ständer att anstalta om val af redaktör, Eders Kongl.
Maj:t i nåder måtte täckas genom utnämnande af en dertill
skicklig person befordra det ändamål att sprida statsekono-
miska insigter, som riksens ständer enhälligt åsyftat.»

Sedan statsrådets ledamöter i underdånighet yttrat sina
tankar förnämligast öfver den väckta frågan, huruvida riksens
ständers förslag att låta utgifva en statsekonomisk journal kunde
anses vara med den konstitutionella ordningen öfverensstäm-
mande eller icke, anmälde underdånigst tillförordnade stats-
sekreteraren, att han rörande berörda förslag författat ett betän-
kande, mera med afsigt att fullständigt utveckla skälen för sin
mening öfver ett ämne, hvarpå allmänhetens uppmärksamhet
blifvit fästadt, än att bringa alla dessa skäl under en öfver-
läggning, som hufvudsakligen syntes kunna inskränkas till ofvan-
berörda fråga; och anhöll t. f. statssekreteraren i underdånig-
het, hvilket Kongl. Maj:t jemväl i nåder täcktes bifalla, att få
uppläsa och i protokollet införa, detta betänkande, som hade
följande lydelse:

Lika med riksens ständer inser jag angelägenheten att
söka befrämja statsekonomiska kunskaper hos en nation af
den svenskas politiska tillstånd och enskilda lynne. Men
min öfvertygelse tillåter mig icke att i underdånighet
styrka Eders Kongl. Maj:t till nådigt bifall af det medel,
som riksens ständer föreslagit för att vinna detta vigtiga
ändamål. Då min pligt åter ålägger mig att oförstäldt yttra
denna min öfvertygelse och utreda grunderna derför, hoppas
jag att icke derigenom ådraga mig en sådan framtida miss-
tydning af mina afsigter, som skulle jag vilja för den när-
varande och för kommande generationer undanhålla en
art af kultur, hvaraf jag anser det allmänna behofvet ögon-
OM EN STATSEKONOMISK JOURNALS UTGIFVANDE.

87

skenligast vara ådagalagdt genom åtskilliga vid den sista
riksdagen framstälda uppgifter och yrkade satser rörande
rikets allmänna hushållning.

Det sätt att befordra utgifvandet af en statsekonomisk
journal, hvartiil riksens ständer i underdånighet sökt Eders
Kongl. Maj:ts nådigste bifall, synes mig icke vara förenligt
med grundlagarnas föreskrifter och anda, med tryckfri-
hetens fordringar, med regeringsmaktens värdighet, med rik-
sens ständers anseende eller med allmän nytta. Under
dessa särskilda synpunkter vågar jag underdånigst fram-
ställa mina anmärkningar vid riksens ständers ifrågavarande
förslag. .

1:0.

Grundlagarna utstaka gränser äfven för riksens stän-
ders verkningsförmåga. »Uti riksens ständers plena» —
så stadgar regeringsformen i 89 § — »må frågor väcka som
förändring, förklaring och upphäfvande af lagar och för-
fattningar, som rikets allmänna hushållning röra, om sådana
nya lagars stiftande samt om grunderna för allmänna in-
rättningar af alla slag, hvilka frågor skola till utredning af
allmänna besvärs- och ekonomiutskottet förvisas. Riksens
ständer ege dock icke makt att i dessa mål annat eller
mera besluta än föreställningar och önskningar att hos
konungen anmälas, och hvarå konungen, sedan statsrådet
deröfver blifvit hördt, göre det afseende, han för riket nyt-
tigt finner.» — Detta lagstadgande bestämmer således och
begränsar riksens ständers befattning med alla andra före-
mål för statsekonomien än dem, som omedelbarligen röra
beskattning och allmänna medels förvaltning. Ingen af
grundlagarna tillstädjer riksens ständer att öfverlåta till
enskild man sin rättighet att, med vigten af nationalrepre-
sentationens anseende, framställa nationens önskningar i afse-
ende på ämnen för den allmänna rikshushållningen, hvaraf
samma lagar uppdraga vården och styrelsen åt konungen
allena. Men om det ifrågavarande riksens ständers förslag
rörande utgifvandet af en officiell statsekonomisk journal,
gått eller framdeles ginge i fullbordan, skulle utgifvaren
88

ANFÖRANDEN TILL STATSRÅDSPROTOKOLLET.

af denna tidskrift hafva blifvit utsedd, eller, då det nu
icke hunnit ske, vid en kommande riksdag utses af de rik-
sens ständers elektorer, hvilka välja komiterade till tryck-
frihetens vård; hans befattning skulle således emanera
ifrån riksens ständers myndighet, och denna befattning
åter skulle, enligt ordalydelsen af den underdånigst före-
dragna riksens ständers skrifvelse, bestå ibland annat deruti
att fästa styrelsens uppmärksamhet på nationens önskningar
rörande föremål af allmänt och nationelt intresse. När nu,
enligt den åberopade § i regeringsformen, endast riksens
ständer äro berättigade att dessa nationens önskningar, så-
som sådana, hos Eders Kongl. Maj:t i underdånighet anmäla,
och när riksens ständers beslut att dem anmäla måste
föranledas af motioner, väckta i något riksstånds plenum,
samt beredas genom sådana motioners granskning af riksens
ständers allmänna besvärs- och ekonomiutskott, så lärer
det icke kunna förenas med den konstitutionella ordningen
— hvilken jag anser icke blott helig utan äfven vigtigare
för rikets ekonomiska förkofran än alla dertill omedelbar-
ligen syftande partiella anstalter —, att en af riksens ständer
delegerad statsekonomisk journalutgifvare skulle upphäfvas,
i riksens ständers ställe, till särskildt bemyndigad tolk af
nationens tänkesätt. Och huru skulle denna folkets nya
sakförare väcka styrelsens uppmärksamhet på folkets före-
gifna önskningar? Icke i den för hans hufvudmän, riksens
ständer, föreskrifna formen af underdåniga framställningar,
omedelbarligen afgifna till konungen, utan genom bruket
af en publicitet, som på en gång förde hans talan till tro-
nen och till torgen. Jag antager, hvad dock kan hända
icke alltid inträffade, att han uttryckte verkliga, icke blott
gissade önskningar af nationen, på hvilka styrelsen funne
sig böra göra afseende. Det vore efter min öfvertygelse
ändock icke förenligt med samhällsordningens fordringar,
att dessa önskningar på sådant sätt i nationens namn fram-
stäldes af en dertill befullmäktigad offentlig person, att
kraften af de verkliga skälen till deras antagande förstärk-
tes af det bifallssorl, hvarmed folkhoparna understödde sin
OM EN STATSEKONOMISK JOURNALS UTGIFVANDE.

89

af riksens ständer förordnade tankledares yttranden. För
att betaga styrelsens mest välgörande anstalter anseendet
att vara verkningar af en fri välvilja och af en sjelfständig
vishet, för att påtrycka dem stämpeln af ett moraliskt
tvång, fordrades det icke mera, än att statsekonomi-journal-
utgifvaren af slump eller föresats hastade att yrka hvad
styrelsen redan hade under öfverläggning att besluta, att
journalhäftet utkomme bland allmänheten några dagar förr
än förordningen. Jag misskänner lika mycket vår nuva-
rande konstitutionsanda, om den medgifver en nyhet af
sådana möjliga följder, som tidehvarfvets allmänna lynne,
om det icke, äfven till skydd för nationernas frihet, på-
kallar den yttersta sorgfällighet att förekomma väckelser
till sinnesjäsning, partistrider och folkvälde.

Ännu vidare anserjag mig böra underdånigst anmärka,
att grundlagarna uttryckligen bestämma de befattningar,
för hvilka riksens ständer ega att utse sina ombud emellan
riksdagarna. Riksens ständer kunna sålunda välja styres-
män af sina penningeverk, revisorer af dessas och stats-
verkets förvaltning, justitieombudsmannen och dess supple-
ant samt komiterade till vård af tryckfriheten. Allt hvad
grundlagarna i detta afseende icke tillåta, måste de anses
förbjuda, ty annars skulle, till rubbning af alla konstitutio-
nella förhållanden, riksens ständer kunna insätta särskilda
sina ombud i hvarje förvaltningsgren. Då nu dessa lagar,
hvilka enligt 83 § i regeringsformen skola efter deras
ordalydelse i hvarje särskildt fall tillämpas, icke omtala
någon statsekonomisk journalutgifvare ibland de offentliga
personer, som riksens ständer må välja eller genom sina
elektorer välja låta, följer deraf, efter mitt begrepp, att en
sådan icke kan få någon laglig tillvarelse, innan regerings-
formen, på det sätt och i den ordning 81, 82 och 83 §§
deraf stadga, blifvit i detta afseende utvidgad eller förkla-
rad. Jag behöfver härvid icke tillägga, att äfven det Eders
Kongl. Maj:ts nådiga bifall till den föreslagna statsekono-
miska journalutgifvarens väljande af riksens ständers elek-
torer, hvilket riksens ständer i form af önskningsmål i
go ANFÖRANDEN TILL STATSRÅDSPROTOKOLLET.

underdånighet sökt, icke gåfve laglig giltighet åt en sådan
åtgärd, så länge den ej vore uttryckligen tillåten genom
ett i konstitutionell ordning tillkommit stadgande i rege-
ringsformen. .

Under öfverläggningarna i 1809 års konstitutionsutskott
om det sedermera af riksens ständer oförändradt antagna
förslaget till regeringsform väcktes af en ledamot och un-
derstöddes af flera frågan om en riksens ständers lag- och
hushållsberedning, hvilken, sammansatt af personer, dem
riksens ständer dertill skulle välja, borde emellan riks-
dagarna utarbeta, pröfva och offentliggöra förslag till för-
bättringar af rikets civil- och kriminallagar samt allmänna
hushållningsanstalter. Konstitutionsutskottets pluralitet fann
likväl betänkligt att tillstyrka denna myndighet, förnäm-
ligast af det skäl att den, såsom emanerande från riksens
ständer, skulle derigenom och genom sin verkan på all-
männa opinionen möjligen kunna inskränka den styrelse-
makt, som utskottet ansåg böra odelad och oförkränkt åt
konungen förvaras. Riksens ständer antogo icke heller
detta förslag. Men den ledning af allmänna opinionen,
hvilken de då funno sig icke böra anförtro åt ett under
bestämda former öfverläggande och verkande samfund,
skulle nu, utan något regulativ, uppdragas åt en enda per-
son, vald af riksens ständer till journalutgifvare.

Man skall kan hända emot dessa anmärkningar invända,
att, då hvarje enskild välfräjdad man enligt tryckfrihets-
förordningen har rättighet att utgifva en statsekonomisk,
likasom hvarje annan journal, kunna riksens ständer äfven
utse en enskild man, som denna sin rättighet, med
deras förtroende, utöfvar. Men detta tillagda, genom ett
formligt val yttrade förtroende, förändrar alldeles förhål-
landet. Den enskilde författaren verkar eller bör anses
verka på allmänhetens tänkesätt endast genom styrkan af
sina skäl och genom sin skicklighet att dem framställa.
Den af riksens ständer befullmäktigade journalisten kan
gifva åt sina omdömen vigten af riksens ständers bifall,
åtminstone till deras grunder och riktning.- Det är hvarje
OM EN STATSEKONOMISK JOURNALS UTGIFVANDE. 91
enskild man tillåtet att angifva vissa brott, men inkonstitu-
tionelt skulle det ännu ofelbart anses vara, om man före-
sloge, att riksens ständer till beifrande af dessa brott måtte
förordna särskilda lands- och stadsfiskaler.

2:0.

Den allmänna tankefriheten erkänner icke officiella
meningar, i synnerhet rörande föremål af allmänt och natio-
nelt intresse. Den kan lika mycket kränkas genom åtgär-
der att påtruga den enskilda öfvertygelsen sådana menin-
gar som genom åtgärder att hindra den enskilda öfver-
tygelsen att yttra sig. Svaga regeringar och vacklande
folkpartier hafva ansett sig behöfva, som det kallas, bear-
beta den allmänna opinionen för att deruti vinna ett till-
fälligt stöd för sina tillfälliga intressen. Starka regeringar
och sjelfständiga folkrepresentationer hafva deremot endast
genom sina handlingars riktighet, hållning och kraft ledt
de allmänna tänkesätten i stället att deraf slafviskt ledas.

Jag befarar, att en officiell statsekonomisk journal, den
må vara af styrelsen eller riksens ständer föranstaltad,
skulle motverka den individuella utveckling af tankekraft,
som vår lagliga tryckfrihet åsyftar. Menigheterna antaga
oftast utan pröfning och stundom utan förmåga dertill,
såsom sina egna tankar, den enskilde författares, hvilken
med det oblygaste sjelfförtroende förkunnat sig vara vis
och väl underrättad. En journalist, som vore befullmäk-
tigad att uttrycka den allmänna opinionen, hade just deruti
ett ytterligare medel att kufva denna under sina enskilda
begrepp och afsigter. Af de sjelftänkande individer, som
icke gillade hans läror, skulle ganska få, kan hända ingen,
för att uppenbarligen vederlägga dem, inlåta sig i den
ojemna striden emellan sanningen och myndigheten. Ibland
många bevis på det tankeförtryck, som äfven i vårt land
utöfvats af författare, hvilka sjelfva upphäft sig eller
blifvit upphäfna till tolkar af nationens föregifna tänkesätt,
må jag underdånigst anföra ett enda, hemtadt ifrån redan
aflägsna tider. Den ryktbare Nordencrantz var af riksens
92 ANFÖRANDEN TILL STATSRÅDSPROTOKOLLET.

ständer särskildt uppmuntrad att skrifva öfver de samma
ämnen, hvilka, efter riksens ständers nu ifrågavarande för-
slag, skulle utgöra föremålen för den officiella statsekono-
miska journalen. Han skref digra volymer, uti hvilka ett
mäktigt parti fann all mensklig vishet i politik, finans- och
statsekonomi vara innesluten. Af hans då lika allmänt
beundrade som nu glömda skrifter förvarar historien en-
dast verkningarna. Dessa skrifter bidrogo till en betydlig
del att böja svenska nationen under det tunga oket
af ett parti, hvars sjelfsvåld röjde sig i kränkningar af Eders
Kongl. Maj:ts högstsalige herr faders konungsliga makt
och höghet, hvars oädla och orättvisa agg utbröt i förföl-
jelse mot Sveriges dåvarande största män, mot anläggaren
af Sveaborg och stiftaren af rikets skärgårdsflotta, mot
rådsherrar sådana som grefvarne v. Höpken, Ekeblad, v.
Stockenström, Rudensköld, v. Hermanson m. fl. Och då
detta parti slutligen förklarade dem af nämnda rådsherrar,
som ännu kämpade mot anarkien och råheten, förlustiga
deras embeten och riksens ständers förtroende, ådagalade
det ytterligare graden af sin kultur och urskilning deri-
genom, att det endast hos riksrådet grefve v. Wallvik er-
kände ett vid flera tillfällen utmärkt nit för medborgares
rätt och lagens helgd.

Af riksdagshandlingar och af enskilda riksdagsmän
har jag väl inhemtat, att hufvudsakliga föremålet för den
ifrågavarande statsekonomiska journalen skulle vara det
att gifva offentlighet åt regeringsåtgärderna och åt de
dem beredande underdåniga betänkanden af kollegier och
särskilda embetsmän. Men i riksens ständers underdåniga
skrifvelse rörande detta ämne finnes en sådan egentlig och
begränsad afsigt med den föreslagna statsekonomiska jour-
nalen icke ens uppgifven, mycket mindre bestämd. Efter
de ordalag, riksens ständer nyttjat, skulle denna journal
vara ämnad att fästa nationens uppmärksamhet på föremål
af allmänt och nationelt intresse och styrelsens på natio-
nens önskningar i afseende på sådana ämnen. Den kunde
således omfatta alla de frågor, som vore för svenska med-
OM EN STATSEKONOMISK JOURNALS UTGIFVANDE.

93

borgaren af ett allmänt och nationelt intresse, icke blott
clem, hvartill dess benämning af statsekonomisk syntes
inskränka dess utgifvares verksamhet. Den skulle icke
blott undervisa nationen utan äfven undervisa styrelsen
och således icke endast offentliggöra dennas handlingar.
En skrift, hvilken uttryckte nationens föregifna önskningar
rörande det politiska system, som regeringen måtte följa,
skulle der finna ett rum, med lika rätt af riksens ständers
ofvan anförda ord, som en af handling om den obetydligaste
småsak, hvilken egennyttan och folktonen förvandlat till
en nationell angelägenhet. Om man också ej behöfde be-
fara, att, då journalutgifvaren må hända icke hunne att en-
sam bestrida sitt vidsträckta upplysningskall, någon hans
medhjelpare skulle i det senare afseendet låta ovetande leda
sig af en hemlig inflytelse utaf utländska makters skick-
liga agenter,. vore det åtminstone ej alldeles omöjligt uti
det förra, att någon gång, i en närmare eller aflägsnare
framtid, den nation, på hvars önskningar styrelsens upp-
märksamhet sålunda offentligen kallades, icke just vore den
svenska.

Men äfven om den statsekonomiska journalens omfång
skulle inskränkas först till statsekonomi — ett ord, hvars be-
märkelse likväl är temligen obestämd, — och sedan till
ett blott kungörande af statsekonomiska regerings- och
embetshandlingar, tror jag, att den också härutinnan kunde
blifva af en mera skadlig än nyttig verkan på allmänna
opinionen. Mig synes, att detta slag af publicitet måste,
för att säkert gagna, antingen som i England utsträckas
till den fullständighet, att alla styrelsens åtgärder offentlig-
göras, eller också, der detta ej kan ske i brist af en nog
talrik och på sådana ämnen nog uppmärksam allmänhet,
att offentliggörandet af vigtigare statshandlingar må, åtmin-
stone i vissa fall, bero af den handlandes bifall. Jag vet,
att denna min enskilda öfvertygelse icke —• utom hvad
yttranden till statsrådets protokoll beträffar — fullkomligt
öfverensstämmer med tryckfrihetsförordningens stadganden.
Det är också vida skildt ifrån min afsigt att klandra denna
94 ANFÖRANDEN TILL STATSRÅDSPROTOKOLLET.

grundlag. Men då man velat förvandla en tillåtelse^ som
den gifver åt enskilda personer att genom trycket kungöra
embetsmäns åtgärder, till ett statsåliggande att medelst en
särskild, af allmänna medel understödd, anstalt befordra
en sådan publicitet, må det icke anses obehörigt af mig,
att jag derom, såsom embetsman, underdånigst hemställer
till Eders Kongl. Maj:ts högst upplysta pröfning några an-
märkningar, hvilka jag, såsom medborgare, har en uttryck-
ligen stadgad rättighet att äfven för allmänheten yttra.

Erfarenheten af det tillstånd, som rättegångshandlin-
gars tryckning beredt, tyckes icke göra ett hittills utom-
ordentligt befordrande af andra embetsåtgärders publicitet
önskansvärdt. Deras föremål äro alltid, mera än den egent-
liga lagskipningens, underkastade skiljaktiga omdömen.
Klandret och smädelsen hafva vid deras granskning ännu
vidsträcktare fält än vid besvarandet af ett käromål eller
vid besvärs anförande öfver ett utslag. Om också, åtmin-
stone någon tid, den statsekonomiska journalen skulle vara
stängd för bitterheten af de enskilda intressen, som embets-
mannen eller styrelsen icke befrämjat och icke bort be-
främja, skall dock blotta kungörandet af ett afslag på en
oskälig ansökning kunna gifva anledning till ekonomiska
libeller af samma ton och riktning som de juridiska.

Det är i öfrigt icke genom kännedomen af särskilda
regeringsåtgärder, utan genom känslan af hela regerings-
systemets verkningar, som allmänhetens opinion derom må
bildas. Ryckt ur sammanhanget af en plan, hvilken ofta
icke kan kungöras, stundom icke ens förvaras i skrift, skall
en enkel åtgärd lätteligen blifva misskänd och orätt be-
dömd. Man klandrade icke längesedan anstalter rörande
handeln, hvilka dock voro vilkor för rikets bibehållna
fredstillstånd, oaktadt ett förklaradt krig mot den öfver-
makt, som hotade att bränna våra sjöstäder, spärra våra
hamnar, afbryta gemenskapen emellan våra provinser, upp-
bringa vår utlupna handelsflotta, försätta flere tusende af
våra sjömän i fångenskap, beröfva oss oförsvarade besitt-
ningar, och genom allt detta skaka grunderna för vårt
OM EN STATSEKONOMISK JOURNALS UTGIFVANDE.

95

sjelf bestånd samt å nyo störa vårt knappast återstälda
inre lugn. En af riksens ständer föranstaltad statsekono-
misk journal, hvilken då genast bragt dessa handelsanstal-
ter under allmänhetens offentliga pröfning, hade kan hända
betagit ledamöter af rikets sist församlade ständer tillfället
att i denna egenskap ogilla samma utaf föregående ständer
likväl gillade anstalter, och i anledning deraf yrka behofvet
af en sådan riksjournal.

Publicitet af embetsåtgärder lägger onekligen ett, likväl
svagt band på den oredlige embetsmannens tilltagsenhet,
men den fjättrar alldeles i vissa fall den redliges kraft. En
embetsman, hvars enda afsigt är att ärligen fullgöra sitt
kall, finner sig stundom pligtig att hos sina förmän eller
sin konung anmäla förhållanden, hvilkas kungörande han
skulle anse skadligt, samt yrka menigheters rätt och fördel,
utan att derigenom vilja egga dem sjelfva till anspråk derpå.
Förvissad, att hans nit icke misskännes af Eders Kongl.
Maj:t eller de högre embetsmän, hvilkas upplystare pröf-
ning han underkastar sina meningar, döljer han icke, eller
behöfver dölja någon sanning, som kan gifva dem styrka.
Men då han sålunda samvetsgrant uppfyller den pligt, som
Eders Kongl. Maj:ts eller hans förmäns förtroende honom
ålägger, skyr han anseendet af en folktribun. Hellre än
att genom sina betänkandens offentliggörande icke allenast
blottställa sig för en sådan förhatlig ryktbarhet utan äfven
föranleda en skadlig vrängning af sina framställningar,
förlamar han kraften af sina skäl och låter vissa sanningar
endast framskymta, höljda af försigtighetens slöja. Äfven
detta mitt underdåniga anförande skulle icke skrifvas, om
tryckfrihetsförordningen ej försäkrade mig, att det icke
kunde till trycket befordras; ty vigtigare än att inför Eders
Kongl. Maj:t i underdånighet framställa mina tankar om
det ifrågavarande riksens ständers förslag — tankar, hvilkas
granskning af riksens ständers konstitutionsutskott jag för
öfrigt med lugn afvaktar -- anser jag det vara att icke
ibland en lätt förvillad allmänhet utsprida något, som skulle
kunna misstydas till ett allmänt klander af riksens stän-
96

ANFÖRANDEN TILL STATSRÅDSPROTOKOLLET.

elers åtgärder eller förringa aktningen för deras lagliga
makt.

Emellertid, dä samma anstalt skulle återhålla den red-
lige embetsmannens frimodighet och den oredliges djerfhet,
måste gagneligheten af den samma bero på afgörandet af
den frågan, om statens nuvarande tillstånd fordrar mera
en fjättrad embetsmannaförvaltning än en välvilligt kraft-
full? Jag känner de bemödanden man, icke utan framgång,
användt för att hos högre och lägre klasser af medborgare
utbreda en fanatisk tro på allmänna missbruk af embets-
mannamyndigheten. Om denna tro vore grundad på sanna
förhållanden, hvilket jag anser den ingalunda vara, skulle
den genom sådana missbruks allmänlighet till upplösning
redan bragta staten säkerligen icke kunna sammanhållas
med den svaga kraften af en statsekonomisk journal. Men
om statens verkliga behof är det, att dess embetsmän
handla med mera än oklanderlig maskindrift, handla med
frimodig styrka, så vågar jag tro, att deras nit och verk-
ningsförmåga icke böra beläggas med nya fjättrar. Ibland
sådana skulle hvarje rättskaffens landshöfding visserligen
känna den ganska tung, hvilken oupphörligen hölle honom
under det moraliska tvånget att författa sina underdåniga
betänkanden om det honom nådigst anförtrodda läns till-
stånd och angelägenheter med en så noggrant beräknad
matthet, att de, införda i den statsekonomiska journalen,
hvarken skulle väcka en för staten eller länet skadlig upp-
märksamhet hos läsare, som icke kände det hela af de
förhållanden, hvaraf de framstälde någon tillfällig omstän-
dighet, eller ådraga honom ett vanhedrande bifall af den
så kallade allmänhet, hvilken icke förstår att skilja frimo-
dighet ifrån fräckhet. Uti hvarje af någon folkskock be-
gången liten oordning, som han trodde sig böra hos Eders
Kongl. Maj:t i underdånighet anmäla, skulle då, om han
icke med yttersta varsamhet förslappade teckningen deraf,
hufvudstadens och kan hända landsorternas sluga läsare
finna beredelsen till ett uppror, och i hvarje oförstäldt
yttrande af honom om länets invånares behof af modifikation
OM UTGIFVANDE AF EN STATSEKONOMISK JOURNAL. 97
i någon, för deras lynne och tillstånd icke passade allmän
författning, skulle dessa samma läsare tydligen upptäcka
och beundra frondörens hjeltemod. På detta sätt skulle
den ifrågavarande anstalten att underrätta allmänheten om
förhållanden, som Eders Kongl. Maj:t allena hade nödigt
att känna, betaga Eders Kongl. Maj:ts embetsmän förmå-
gan att derom, åtminstone i behörig ordning och under
laglig ansvarighet, fullständigt underrätta Eders Kongl. Maj:t.

3:0.

Jag har vågat i underdånighet yttra min öfvertygelse,
att berörda anstalt äfven vore oförenlig med regeringens
värdighet. Hvad jag om dess möjliga följder redan un-
derdånigst anfört, torde tillräckligen rättfärdiga denna min
mening. En regering, hvars åtgärder skulle vara under-
kastade granskningen af en till detta värf utaf national-
representationen vald och befullmäktigad journalist, för-
lorade derigenom nödvändigt något af den aktning inom
och utom riket, hvaraf dess verkningskraft hufvudsakligen
beror. Annat är den enskilda öfvertygelsens fria yttrande,
och annat ett officielt yttrande af nationens föregifna
tänkesätt. Dagligen utkomma i England blad emot lika-
som blad för ministèren. Men den frie britten tillåter icke
att något blad, i endera af dessa riktningar, anses officielt.
Han erkänner ingen annan tolk af nationens önskningar
än parlamentet, och detta öfverlåter icke sin rätt härtill
åt journalutgifvare.

Uti riksens ständers begäran att, i händelse riksda-
gens snart inträffande slut skulle hindra riksens ständer
att anstalta om val af den statsekonomiska journalens
redaktör, Eders Kongl. Maj:t täckes dertill utnämna en
skicklig person, igenkännas onekligen deras välvilliga af-
sigter; men kan hända är likväl denna begäran icke heller
fullkomligen öfverensstämmande hvarken med konstitutio-
nel ordning eller med Eders Kongl. Maj:ts höga värdighet,
hvilken ej synes medgifva, att Eders Kongl. Maj:t skulle
Färta, Skrifter. I. 7
98

ANFÖRANDEN TILL STATSRÅDSPROTOKOLLET.

genom ett sådant val nedlåta sig till suppleant åt riksens
ständers elektorer.

Jag borde kunna göra mig förvissad, att mitt nit föl-
bevarandet af grundlagens helgd och af konungamaktens
värdighet icke skulle någonsin oblidt bedömas. Men om
jag äfven i detta fall saknade rättvisa, skulle jag vädja
till de tänkesätt, som massorna af Eders Kongl. Maj:ts
trogna undersåtar hysa. De begära, de fordra att styras
med osöndrad kraft och med upplyst välvilja, icke att
upplysas om detaljerna af den styrelse, hvars beskydd
och hvars välgerningar de känna och erkänna. Det är.
jag medgifver det, icke deras kultur, som den ifrågava-
rande anstalten åsyftar. Men om den skulle verka att
försvaga styrelsens kraft, torde deras behof deraf böra
upptagas i någon beräkning mot journalläsares behof af
kunskaper eller endast af sysselsättande talämnen.

4:0.

Då regeringsformen föreslogs till antagande af rik-
sens ständer, yttrade det dåvarande konstitutionsutskottet
sig hafva haft för afsigt att bilda en lagstiftande makt,
visligt trög till verkning, men fast och stark till motstånd.
På denna grund trodde man då, att riksens ständers makt
och anseende säkrast kunde hvila. Men med den visliga
trögheten till verkning synes icke kunna förenas någon
riksens ständers åtgärd att besörja utgifningen af en stats
ekonomisk journal, äfven under den tid, då riksens stän-
der icke lagligen ega någon verkningsförmåga. Deras
anseende skulle ofelbart lida, om en sådan journal icke
uppfylde allt hvad man deraf hade rättighet att vänta,
ännu mera om den innefattade oriktiga uppgifter och
falska slutsatser eller röjde okunnighet hos redaktören
om de bästa skrifter, hvilka blifvit författade öfver de
ämnen, som han afhandlade. Med öfvertygelse om riksens
ständers grannlagenhet i valet af en sådan redaktör kan
jag likväl icke anse omöjligt, att journalen blefve åtmin-
stone ganska medelmåttig. Den af riksens ständers leda-
OM UTGIFVANDE AF EN STATSEKONOMISK JOURNAL.

90

möter, som föreslagit och ifrigast yrkat denna upplysnings-
anstalt, har sjelf gifvit flera bevis på den literära vådan
att i hast och efter ögonblickets intryck sammanskrifva
statsekonomiska af handlingar, särdeles af kritisk syftning.
Hvarje medborgare, som mera nitälskade för varaktigheten af
riksens ständers anseende än för den flyktiga populariteten
af tillfälliga meningar, hvilka ibland dem vunnit något
bifall, skulle med smärta läsa, i en under riksens ständers
skydd och på deras föranstaltande utkommen journal, så-
dana yttranden, som upphofsmannen till förslaget om denna
journal framstörtat. Och med hvad skäl kunde man vänta,
att journalredaktören skulle vara kunnigare och varsam-
mare än denne i allmänhet så upplyste och välviljande
riksdagsman; att icke äfven han kunde påbörda Adam
Smith orimliga satser, hvilka denne skarpsinnige och lugne
tänkare, i stället att dem yrka, med tydliga ord veder-
lagt, — att icke äfven han kunde oriktigt uppgifva histo-
riska data, — antaga, i grund af ofullständiga sifferberäk-
ningar, vissheten af det så omöjliga som en Sveriges un-
derbalans i handeln för 7 hvarandra följande år, till icke
mindre än 22 millioner riksdaler, eller ungefär beloppet af
hela den cirkulerande bankosedelstocken; — föreslå jern-
bref såsom medel att i rätt skick återställa en hämmad
penningerörelse och en rubbad kredit; — framställa Fin-
land som ett land, hvilket först under de senaste åren
dragit till sig svenska bankosedlar; — och under en förd
klagan deröfver, att varuhandeln i Sveriges egna hamnar
ledt kapitalen från jordbruket och näringarna, yrka att
uppmuntran borde gifvas förnämligast åt den svenska
handeln på aflägsna orter, såsom Levanten och Vestindien,
hvilken fordrar de största kapital och långsammast åter-
bringar dem. Den, som känner de allmännaste grunderna
för statshushållningsläran, den, som läst någon enda af de
godkända skrifter derom, hvilka ibland upplysta nationer
under ett halft sekel utkommit, må opartiskt döma, om
Sveriges ständer skulle hafva heder af en journal, hvilken
af dem auktoriserad, framstälde läror af sådan riktning
lOO ANFÖRANDEN TILL STATSRÅDSPROTOKOLLET.

som den, man nyligast sökt gifva åt svenska nationens
önskningar. Och den, som förmår inse, att de moraliska
krafternas spänning verkar mera till ett folks idoghet och
välstånd än små reglementariska ögonblicksanstalter, må
döma, huruvida den tidpunkt, då svenska folket, upplyftadt
till sin forna ära, återvunnit känslan deraf, är väl vald
för bildandet af ett tänkesätt, som skulle bestämma en
ministèrs värde efter dess dagliga uppmärksamhet på för-
hållandet af mjölkpriset till kaffets, samt mäta statens
styrka efter antalet af dem ibland dess medlemmar, hvilka,
i stället att dricka kaffe, åto välling — ett ord, hvarmed
jag skulle frukta att inför Eders Kongl. Maj:t obehörigen
förlöjliga en allvarlig undersökning, om det icke blifvit
yttradt i det samma riksdagsmemorial, hvaruti ridderskapet
och adeln besvors i den lefvande och i kommande gene-
rationers namn att icke neka bifall åt utgifvandet af den
föreslagna statsekonomiska journalen.

I öfrigt, då riksens ständer hvarken begärt, eller lag-
ligen kunnat begära, att tryckfrihetsförordningens stadgan-
den icke skulle vara lämpliga till den statsekonomiska
journalen, kunde det möjligen, ehuru icke sannolikt, hända,
att redaktören deraf blefve stäld under tilltal för skrifter,
som der influtit. I detta fall skulle ofelbart riksens stän-
ders anseende lida, och högst besynnerligt vore äfven det
förhållande, att efter en gällande grundlag, det ankomme
på hofkansleren att afbryta en anstalt, som nationalrepre-
sentationen beslutit.

5:0.

Att till allmän nytta utbreda kunskaper är en ibland
de yrkade statsangelägenheter, hvarom man i senare tider
icke synes hafva redigt uppfattat begreppen. Fordom an-
såg man grundliga studier vara nödvändiga för de per-
soner i samhället, hvilka gåfvo sig anspråk att verka till
statens gagn eller ära. Man sökte då icke att uttänja
kunskaper i yta, utan sträcka dem ifrån djup till höjd.
I senare tider har upplysningens utbredande blifvit ett af
OM UTGIFVANDE AF EN STATSEKONOMISK JOURNAL. IOI

de vackra talesätt, hvarvid patrioten fästat sina obestämda
önskningar. Men i sjelfva verket synes det icke betyda
annat, än att, med uppoffrande af grundligheten, åstad-
komma en allmännare halfvishet. Ibland medlen dertill
äro journaler, genom hvilka den halfkunnige utan möda
kan gifva sig anseendet af att vara grundligen vis, och
den okunnige, äfven utan möda, lyfta sig till den half-
kunskap, som förvånar i salarna och på torgen.

Jag vågar tro, att svenska nationen icke behöfver denna
art af kultur, hvilken icke heller öfverensstämmer med
dess urgamla lynne. Äfven bland detta redbara folk, för
hvilket charlataneriet fordom var förhatligt, har det börjat
att inrota sig. Ynglingar af god ton tro sig vara födda
mästare i den konst, hvars grunder Axel Oxenstierna an-
såg sig behöfva vid de bästa universiteten inhemta, och
hvars utöfning utgjorde hans hela lefnads studium. Med
kunskaper, lånade ifrån journaler och ströskrifter, anser
man sig vara statsman; och såsom sådan finner man ingen
embetsförvaltning, ingen befattning med allmänna ange-
lägenheter vara öfver sin förmåga.

Under allt detta saknar Sverige hvad äfven Ryssland
eger: vetenskapliga arbeten i statsekonomien, författade
på dess språk, eller, såsom Adam Smiths verk, öfversatta
dertill ifrån andra. Vid svenska universiteten lemnas ingen
offentlig undervisning i denna vetenskap. Att afhjelpa
sådana brister vore att bereda staten skickliga embetsmän
och nationalrepresentationen verkligen upplysta medlem-
mar. Men att på allmän bekostnad besörja utgifvandet
af en statsekonomisk journal skulle, efter min öfvertygelse,
endast utvidga halfkunskapen, befordra dess menliga verk-
ningar och gifva en flygtig sysselsättning åt dem, hvilka
tjena staten endast med tal. En sådan journal må, i brist
af något bättre, vara nyttig såsom ett enskildt företag
att leda allmänhetens uppmärksamhet på statens ange-
lägenheter. Såsom ett riksens ständers verk skulle den.
jag fruktar det, icke tillfredsställa den lefvande genera-
tionens och ännu mindre de kommande fordringar af en
102

ANFÖRANDEN TILL STATSRÅDSPROTOKOLLET.

viss storhet i nationalrepresentationens anstalter och om-
sorger.

På nu anförda skäl anser jag mig icke böra i under-
dårighet styrka Eders Kongl. Maj:t till nådigt bifall af
riksens ständers ifrågavarande förslag, hvilket jag med
desto lifligare obehag nödgats bestrida, som det onekligen
är ett uttryck af de mest välvilliga afsigter. Jag torde i
öfrigt vid ett annat tillfälle få underställa Eders Kongl.
Maj:ts högst upplysta pröfning mina tankar om de medel
och åtgärder jag anser böra och kunna användas och vid-
tagas för att söka underhålla och förhöja svenska natio-
nens kultur.
O

EMBETSUTLATANDEN.

I.

SÄRSKILDT UTLÅTANDE TILL KONGL. MAJ:T

I FRÅGA OM

MEDEL TILL HÄMMANDE AF SKADLIG YPPIGHET.

S. A. K.

Uti nådigt cirkulärbref af den 14 sistlidne augusti
har Eders Kongl. Maj:t täckts anbefalla mig att, sedan
den deruti omnämnda komité afgifvit sitt underdånigste
utlåtande om medlen att hämma ett skadligt öfverflöd,
derom jemväl särskildt yttra min mening.

Till underdånigste åtlydnad af denna Eders Kongl.
Maj:ts nådigste befallning har jag uti ett underdånigt em-
betsbetänkande anfört hvad jag, med afseende på det mig
nådigste anförtrodda läns tillstånd och behof, funnit mig
böra, rörande det ifrågavarande ämnet, yttra. Men då
jag är oviss, huruvida Eders Kongl. Maj:t i nåder velat in-
hemta äfven min individuella mening om samma vigtiga
ämne, betraktadt från allmänna synpunkter, har jag trott
mig böra underdånigst framställa den i följande särskilda
utlåtande, hvilket, såsom utarbetadt under dagliga afbrott
af vanliga och äfven utomordentliga embetsgöromål, blifvit
allt för vidlyftigt utan att ändock vara nog fullständigt.
104

EMBETSUTLÅTANDEN.

Efter de mångfaldiga försök, som i Sverige blifvit
gjorda att hämma en redan under sekler öfverklagad yp-
pighet i nationens lefnadssätt, väcktes å nyo vid den sista
urtima riksdagen frågan om ett så kalladt öfverflödsförbud.
Framställningarna om nödvändigheten deraf voro grun-
dade på de begrepp om rikets ekonomiska tillstånd, som
först yttrades af några ibland riksens ständers, i synnerhet
ridderskapets och adelns, ledamöter, sedermera utvecklades
af ett särskildt riksens ständers utskott, och slutligen an-
togos af deras plena. Med all vördnad för riksens stän-
ders omdöme vågar jag likväl förmoda, att dessa begrepp
varit, om icke till deras grund alldeles oriktiga, åtminstone
till föreställningssättet öfverdrifna. Jag tilltror mig inga-
lunda att noggrant känna de särskilda ekonomiska för-
hållandena inom alla rikets, i dessa, äfvensom i andra af-
seenden, olikartade provinser. Jag anser mig likväl täm-
ligen fullständigt känna tillståndet af den, hvars styrelse
Eders Kongl. Maj:t behagat i nåder anförtro mig, hvar-
jemte jag har haft tillfällen att om invånarnes i andra
län, särdeles allmogens, belägenhet förskaffa mig under-
rättelser, som jag hoppas vara tillförlitliga. Denna känne-
dom och dessa underrättelser bekräfta icke riksens ständers
mening, att en ovanlig förlägenhet i allmänna rörelsen var,
då riksdagen börjades, uti alla orter af riket öfverklagad.

Äfven om en sådan klagan varit allmänneligen yttrad
i landsorterna, torde dock, innan verkligheten af den öf-
verklagade förlägenheten antogs såsom säker, beskaffen-
heten deraf hafva bort undersökas, och bevisen derför
pröfvas med mera noggranhet, än hvarmed det synes
hafva skett. För totalberäkningen af rikets inre tillstånd
anser jag en osvikligare och mera sammanbunden grund
böra läggas än lagsökningsdiarierna vid 6 ibland 21 lands-
kanslier och en berättelse af enskild man. ingifven till Vik-
bolands hushållningsgille i Linköpings län. Att tvenne
gårdar i Kuddby socken af nämnda län någon tid skola
stått öde, bevisar dock icke, efter min slutkonst, att hela
riket varit eller är nära att råka i ödesmål.
OM MEDLEN TILL HÄMMANDET AF YPPIGHET. I05

Om det är ett fel att ej anse fäderneslandet vara så
olyckligt och så vanmäktigt, som man först i några riks-
dagsmemorial och sedan i flera offentliggjorda enskilda
skrifter afmålat det, erkänner jag med glädje mig vara
skyldig till detta fel, hvilket jag ej är nog feg att dölja.
Jag hyser och vågar underdånigst yttra den öfvertygelsen.
att få stater, kan hända ingen, ega nu i förhållande till
deras folkmängd och naturomständigheter den inre kraft
af en spridd välmåga som Sverige. Äfven denna stat har
lidit af den kris, som skakat alla europeiska, men af alla
har den sannolikt lidit minst.

Detta omdöme grundar jag ej på lagsökningsdiarier.
tulljournaler, handelsbalanser och mäklareböcker. Jag
grundar det på moraliska förhållanden, som hvarken ska-
pas af sifferberäkningar eller kunna genom sådana ut-
forskas och bestämmas; på den allmänna trefnad, den
idoghet, den stillhet, den medborgerliga välvilja och den
tillgifvenhet för regeringen, hvarmed mängden af Eders
Kongl. Maj:ts undersåtar ådagalägger, att den känner sig
lycklig. Det är, efter min öfvertygelse, de arbetande folk-
massornas välstånd, som bestämmer ett rikes sanna styrka:
och då deras lynne och anda vittna om ett sådant väl-
stånd, anser jag några bekymmer icke böra väckas af de
klagorop, om också yttrade i allmänhetens namn, hvarmed
enskilda personer af de öfriga samhällsklasserna uttrycka,
stundom sina tillfälliga begrepp, men också stundom endast
sina tillfälliga intressen.

För att utröna Sveriges ännu bibehållna inre styrka,
torde man böra beräkna — icke med döda siffror, utan
med en lefvande tankeförmåga — hvad denna stat under
de sistförflutna tio åren tålt att bära och att uthärda, utan
att deraf nedtryckas eller bringas i någon vanmakt, som
röjer sig i en förlamad produktion. Man må erinra sig,
att dess riktande sillfiske upphört; att dess förnämsta till-
verkning af exportvaror har, i följd af förut i verlden
oerhörda politiska förhållanden, under en tid af åtta eller nio
år drifvits med förlust, eller utan ränta på de dertill använda
106 EMBETSUTLÅTANDEN.

kapital, samt att den samma, oaktadt dess minskade belopp,
likväl till en större del deraficke kunnat afsättas; att nästan
oafbrutet under nio år riket befunnit sig i krig eller krigs-
tillstånd; att af dessa krig trenne särskilda varit verksamma
samt fortfarit i sammanräknade sex år; att det kostsammaste
af dem måst föras förnämligast, och de öfriga till en be-
tydlig del, med rikets egna penningetillgångar; att äfven
det overksamma krigstillståndet mot England föranledt
till dyra rustningar; att i följd af allt detta nationens be-
skattning blifvit inom fyra år ökad med en nominelt mer
än fördubblad bevillning; samt att nyss efter beslutet om
den sista betydliga bevillningsförhöjningen (vid urtima
riksdagen 1812) och näst före utbrottet af det sista kri-
get inträffat en allmän missväxt, som hotade att ödelägga
hela provinser och jemte otillräckligheten af det föregående
årets skörd förorsakade en utomordentlig införskrifning af
då äfven dyr utländsk spanmål. Likväl, oaktadt alla dessa
och ännu flera olyckor eller kostsamma uppoffringar, hvilka
i många afseenden pröfvat rikets, också genom förlusten
af Finland, förminskade krafter, har under hela den ofvan-
omförmälda perioden åkerbruket varit, liksom det ännu
är, i synbar tillväxt; hafva åtskilliga äldre näringar blifvit
utvidgade och nya danade; har handeln tagit en sjelfstän-
digare riktning och en vidsträcktare fart än någonsin till-
förene; samt omsider, sedan hindren för bergverksrörelsen
jemväl upphört, det hela af nationalproduktionen onekligen
blifvit ökadt. Den förhöjda bevillningen har utgått äfven
till betydligen större belopp än det påräknade. Tullinkom-
ster förnämligast härrörande af en konsumtionsbeskattning,
har till en hög summa öfverstigit hvad man, efter medel-
beräkningar för de föregående åren, deraf väntat. Stats-
verkets tillgångar hafva kunnat ansenligen ökas genom
nya anslag, och statsbehofven bättre än förut fyllas. Me-
del hafva blifvit anordnade till nyttiga ekonomiska an-
stalters befrämjande och till löneförhöjningar åt rikets
embets- och tjenstemän. Det stora nationalföretaget Göta
kanalbyggnad har kunnat begynnas och med understöd
OM MEDLEN TILL HÄMMANDET AF YPPIGHET. I07
af allmänna medel fortdrifvas. Staten, som egt förmåga
att efter den svåra missväxten 1812 undsätta de nödlidande
provinserna, har vidare vunnit den att göra betydliga
spanmälsupplag för kommande behof. Rikets försvarsverk
har blifvit befästadt genom större och dyrbarare krigs-
förråd än de förut beredda. Åtskilliga nyttiga allmänna
byggnader och inrättningar äro verkstälda. Och då ban-
ken ansetts icke behöfva den andel af bevillningen, som
efter rikets ständers, vid 1809 års riksdag, faststälda reali-
sationsplan skulle tillkomma den samma, har berörda andel
ändock funnits, utan det skattdragande folkets allt för kän-
bara lidande, kunna utgå, för att användas till lån åt fastig-
hetsegare och odlare.

Med sådana bevarade krafter har Sverige, efter nio-
åriga krig, omsider återvunnit fredslugnet. För sju år
sedan föraktadt, hotadt att styckas emellan sina grannar
och misströstande om sin räddning, står det nu ibland
stater i Europa, ärofullt tryggadt genom sin förening med
ett annat rike, hvilande på sin egen styrka och kännande
den. Men knappt var Sveriges räddning fullbordad och
dess forna stora konungars afsigter utförda, knappt hade
Eders Kongl. Maj:t och H. K. H. Kronprinsen emottagit
af rikets ständer försäkringarna om svenska folkets tack-
samhet derföre, innan de oroades med mörka föreställnin-
gar af ett vådligt rikets inre tillstånd. Om värdet af na-
tionens återstälda frihet, sjelfständighet och ära icke miss-
kändes, om man ej glömde, att dess moraliska kraft blifvit
utvecklad och upphöjd genom Eders Kongl. Maj:ts och
H. K. H. Kronprinsens vishet och hjeltemod, blandade
man likväl den patriotiska känslan för dessa åt svenska
folket förvärfvade allmänna fördelar med en lifligen ut-
tryckt för de tillfälliga svårigheter, som mötte vissa en-
skilda medborgare att få låna penningar och sälja säd.

Uti memorial, som upplästes på riddarhuset och se-
dermera genom trycket skyndsamt meddelades allmän-
heten, yttrades t. ex. af en riddersman: att »rikets inre
hushållning hotade allmänna välfärden med total under-
108 EMBETSUTLÅTANDEN.

gång», att »oaktadt ett yttre lysande förhållande vore det
inre välståndet belagdt med tryckande bojor»; att »moder-
näringens (jordbrukets) undergång vore oundviklig, om
närvarande system längre fortsattes»; att »afsigterna med
allmänna magasinsinrättningen föga blifvit befrämjade dels
genom första fondens otillräcklighet, dels genom styrel-
sens saknade kraft att motstå maktspråkets flera gånger
förnyade fordringar, och dels genom inrättningens öfver-
gång från en riksgagnelig stiftelse till ett slags handels-
kollegium, hvars goda verkningar vore lika främmande
för det åsyftade ändamålet, som för allmänna begreppets
fattning»; att »om skyndsamma hjelpmedel icke vidtoges.
jordbrukaren snart skulle se sin torfva sköflad af vanmak-
ten och dess plog och dragare vara det sista han hade
att erbjuda till betalning af sina mångdubblade krono-
utlagor m. m.»

En annan ledamot af ridderskapet och adeln uppdrog
»en förkortad stamtafla öfver vår handels- och penninge-
oreda,» hvilken ibland annat utvisade »en öfver all måtta
uppdrifven och missbrukad importhandel, som redan inom
några år hunnit allt för långt att utsuga rikets reela till-
gångar, nedtrycka den nyttiga idogheten och skämma
sederna genom ett förderfligt, dagligen mer och mer spridt
och inrotadt behof af främmande dyrbara öfverflödsvaror»,
och hvilken importhandel, synnerligen befrämjad genom
den i Göteborg och Karlshamn öppnade nederlagsfriheten,
vore förenad med »en skadlig vexelhandel, som bragt våra
exportvaror i vanpris, och blifvit en så vigtig gren af
börsspekulationer, att den verkligen tycktes hafva dragit
hågen från idkandet af annan och mindre invecklad handel».
En annan talare uppträdde för att ådagalägga »det felaktiga
icke i författningarna sjelfva utan i deras verkställande»,
hvarifrån till en betydlig del skulle hafva härrört det »lä-
gervall, i hvilket rikets näringar och med dem penninge-
väsendet råkat»; anförande han till bevis på en sådan fel-
aktig verkställighet det faktum, att nederlagsförfattningarna
blifvit, i afseende på rekognitionsafgifterna, verkstälda just
OM MEDLEN TILL HÄMMANDET AF YPPIGHET. 109
efter deras ordalydelse, men hvarigenom, »i stället att den
engelsmännen förunnade nederlagsfrihet kunnat inbringa
ända till millioner i statskassan, hade den kostat statsverket
ansenligt», i anledning hvaraf, och för att befordra en
framtida bättre verkställighet af författningarna, talaren
yrkade, att embetsmäns löner måtte förbättras, så att icke
»vanan att se i samhället ansedda män, som borde tjena
andra medborgare till efterdöme af nit och oegennytta,
hålla sig skadeslöse antingen på statens eller på enskildas
bekostnad, skulle förslöa känslan för medborgerlig dygd
och afskyn för ett egennyttigt förhållande». En annan af
ridderskapets och adelns yngre ledamöter förklarade, att
»den allmänt åklagade penningebristens existens vore en
sanning, så vida man borde göra afseende på en hel nations
röst»; att »rikets olyckliga handelsställning och en ofantlig
handelsunderbalans ensamt verkat rörelsekapitalets förmin-
skande»; att »som jordbrukaren icke förvållat de oredor och
förluster nationen finge vidkännas genom en öfver all
beskrifning öfverdrifven importhandel, härrörande mycket
från en missbrukad vederlagsfrihet, så vore det hårdt, om
jordbrukaren ensam skulle få uppbära alla olägenheterna
af bristande ordning m. m.>

Man klagade således, om icke uti alla landsorter af
riket, åtminstone frän flera bänkar inom riddarhuset, öfver
en hotande förlägenhet i allmänna rörelsen, hvilken man,
med den ifver som de ofvan anförda utdragen af blott några
få memorial nogsamt utvisa, tillräknade än ett och än
ett annat fel i riksstyrelsen. Orsakerna, icke till denna
klagan af några missförnöjda adeliga individer, men till
den öfverklagade allmänna förlägenheten ansågos böra
utrönas och medel till dess afhjelpande, samt till häm-
mande af en skadlig yppighet, föreslås. Riksens ständer
uppdrogo berörda befattning åt ett särskildt utskott, som
de för detta tillfälliga ändamål, efter mer än tvenne må-
naders förlopp af riksdagen, skapade, ehuru de förut kon-
stitutionsenligt remitterat de ingifna memorialen rörande
ofvannämda ämnen till granskning af det allmänna be-
IIO

EMBETSUTLÅTANDEN.

svärs- och ekonomiutskott, hvilket, efter de ovilkorliga
föreskrifterna i 53 och 89 §§ af regeringsformen samt 34
§ i riksdagsordningen, blifvit, »genast sedan riksdagen
öppnats», valdt för att, i anledning af de frågor som uti
ständernas plena kunde väckas, »anmärka brister uti de
allmänna hushållningsanstalterna och förändringar deruti
föreslå». Under förutsättning att en skadlig ledning af
rikets handel förnämligast vållat den nöd, om hvars verk-
lighet och vidd något tvifvelsmål ej medgafs, tillstyrkte
det särskilda utskottet, ibland annat, att Kongl. förord-
ningen af den 1 Januari 1794 rörande yppighet och öfver-
flöd måtte upplifvas, likväl med vissa förändringar af dess
stadganden, hvaribland den betydliga, att införsel och all-
mänt bruk af kaffe icke skulle förbjudas, emedan utskot-
tet ansåge denna forna öfverflödsartikel »numera kunna
räknas nästan för en nödvändighetsvara», och förbud mot
dess nyttjande svårligen skulle kunna med tillbörlig nog-
grannhet handhafvas. Hvad utskottet sålunda tillstyrkte
blef af riksens ständers plena gilladt och såsom deras un-
derdåniga önskan vidare till Eders Kongl. Maj:ts högre
pröfning anmäldt. .

Det tillkommer mig icke att här granska de inom
högbemälta utskott gjorda anmärkningar vid de admini-
strativa åtgärderna i afseende på utrikeshandeln, ehuru de
ligga till grund för utskottets och ännu mera för en och
annan af dess ledamöters yttrade meningar om nödvän-
digheten och medlen att hämma öfverflödet. Jag tillåter
mig likväl i underdånighet den erinran, att första rikt-
ningen af berörda, nu klandrade, åtgärder, vunnit riksens
ständers bifall vid tvenne föregående riksdagar. En fram-
tida pröfning deraf, anstäld med fullständig kännedom af
deras anledningar 1 dåvarande politiska och ekonomiska
förhållanden, och med lugn beräkning af deras alla verk-
ningar, torde gifva ett annat resultat än det allmänna om-
döme deröfver, hvarmed i synnerhet en af särskilda ut-
skottets ledamöter vedergält bekymmer och mödor, som
han sjelf aldrig erfarit. För den ringa del jag haft i be-
OM MEDLEN TILL HÄMMANDET AF YPPIGHET. III
fordrandet af den transitohandel, lavars följder nu beskrif-
vas såsom vållande all möjlig oreda i rikets hushållning,
är jag tillfredsstäld af min egen visshet, att genom denna
handel fäderneslandet blifvit frälsadt från undergång. Den
hade varit oundviklig, om Sveriges sjöstäder blifvit brända
och dess kuster härjade af en till verkliga fiendtligheter
retad öfverlägsen sjömakt: om kustfarten emellan dess,
hvarandras biträden oupphörligt behöfvande, provinser blif-
vit spärrad och all utskeppning af dess produkter samt
inskeppning af dess förnödenheter hämmad: om under-
hållet af ett vidsträckt, men ändock kan hända otillräckligt
kustförsvar bragt rikets penningeverk i ohjelpligt förfall
och belastat Eders Kongl. Maj:ts trogne undersåtar med
bördor, hvilka de, beröfvade tillika sina vanliga närings-
medel, icke mäktat draga; om rikets hela utelöpande han-
delsflotta blifvit uppbringad och flera tusende af dess sjömän
försatta i fångenskap och elände; om den i hufvudstaden
tända och kanske underblåsta upprorslågan fått näring af
sådana allmänna olyckor och enskilda lidanden; om under
dessa förhållanden Sveriges tronföljd icke kunnat bestäm-
mas genom nationens fria val: samt ändtligen om genom
allt detta riket blifvit så utarmadt och sönderslitet, att
Eders Kongl. Maj:t saknat både förmåga till och en hjel-
tes biträde uti det deltagande i striden för de europeiska
kontinentalfolkens frihet och sjelfständighet, hvilket for-
drades för att betrygga Sveriges framtida bestånd och
åstadkomma dess, i trenne sekler önskade men fruktlöst
försökta förening med den andra delen af den skandina-
viska halfön. Officiella handlingar, som någon gång torde
läggas i dagsljuset, vittna om dessa vådor, hvilka endast
kunde afböjas derigenom, att svenska nederlagsorterna
förblefvo, så länge det var möjligt, öppna för Englands,
likväl under främmande flaggor fortsatta handel på konti-
nenten. Mig är det likgiltigt, huru mina underdåniga råd
i afseende på denna handel 7221 bedömas; ty då jag afgaf
dem, mindre med beräkning af rikets ekonomiska än af
dess politiska ställning, och då jag åtog mig en högst


112 EMBETSUTLÅTANDEN.

ansvarsfull verkställighet af Eders Kongl. Maj:ts i enlig-
het dermed fattade, höga beslut, syftade jag ej till något
annat bifall, näst efter det ovärderliga, hvarmed Eders
Kongl. Maj:t täcktes lifva mitt nit, — än mitt eget. Men
det smärtar mig att finna agget öfver denna verkställig-
het och öfver de åtgärder, som sedermera blefvo omedel-
bara följder deraf, vara vändt icke mot mig, utan mot
andra embetsmän, samt deribland sådana, som Eders Kongl.
Maj:t behagat ställa under min ledning; och när deras
förtjenster emot fäderneslandet icke blott misskännas utan
äfven uppenbarligen fördömas, må det vara mig tillåtet
att icke dölja min, som jag vågar tro, rättmätiga dom
deröfver. Efterverlden, i fall den tager någon kännedom
af dessa förhållanden, skall afgöra, hvilka afsigter varit
ädlare, hvilka mödor tyngre och hvilka handlingar mera
styrda af vishet och mod, antingen de medborgares, som
under stormarna arbetade med föresats, att fäderneslandet
skulle räddas, eller deras, som, när det blifvit fördt i ham-
nen, utspridde farhågor att det skulle sjunka.

Huruvida, uti inskränkt ekonomiskt afseende, de nyt-
tiga eller skadliga verkningarna af den ifrågavarande tran-
sitohandeln haft öfvervigten, torde icke för alltid vara be-
stämdt genom de hastiga domslut, som nu öfver detta
invecklade tvisteämne af mängden ibland granskare fälles.
Men då man förnämligast tillräknat nederlagsrörelsen med
kolonial- och manufakturvaror en ovanlig kursstegring och
ett växande öfverflöd, synes man å den ena sidan icke
hafva med tillbörlig noggrannhet beräknat det missför-
hållande emellan rikets exporter och importer, som upp-
kommit genom en utomordentlig införskrifning under åren
1812, 1813 och 1814 af mer än 2 millioner tunnor dyr
utländsk spanmål eller produkter deraf, och å den andra
icke, med uppmärksamhet på det vedermäle holländska
nationen länge gifvit, af möjligheten att förena en vid-
sträcktare transitohandel med en allmän tarflighet, inträngt
till djupet af de moraliska orsaker, som kunnat hos sven-
ska folket verka ett annat förhållande.
OM MEDLEN TILL HÄMMANDET AF YPPIGHET. 113

Alla bemödanden att genom tvångsanstalter hämma
yppighet och öfverflöd i en nations lefnadssätt, lära hädan-
efter blifva lika fruktlösa som hittills. Orsakerna till det
onda, som man vill bota, ligga merendels djupt rotade
och invecklade i hela samhällsorganisationen, i följd hvaraf
de icke kunna undanrödjas utan genom medel, som i denna
organisation lika djupt ingripa. De mångfaldiga drifter af
särskilda menskliga begär, hvilka yttra sig i en praktfull
eller vällustig lefnad, försvagas icke derigenom att några vissa
föremål för deras verksamhet borttagas. Naturen är så rik
och medlen att emellan åtskilda länder och folkslag för-
flytta dess skatter äro så utvidgade, att nya ämnen till
prakt och vällefnad aldrig komma att saknas för någon
nation, som deltager i fördelarna och olägenheterna af
den nuvarande europeiska kulturen.

De många förbud emot särskilda öfverflödssätt, som
under 3 eller 4 sekler i Sverige blifvit utförda, synas till-
räckligen ådagalägga sådana lagars vanmakt att återhålla
sjelfva öfverflödsbegäret. Men de lemna också den trö-
stande erfarenheten, att rikets bestånd hittills icke berott
af deras kraft. De flesta följder af allmänna olyckor eller
af betydliga styrelsefel hafva fordom blifvit tillräknade
nationens yppighet, och anstalter att inskränka denna
hafva blifvit använda mot verkningarna af vida vådligare
orsaker. När under loppet af det femtonde århundradet
Sverige oupphörligen underhöll den kamp emellan natio-
nalkraft och utländskt våld, som Eders Kongl. Maj:ts odöd-
lige stamfader slöt med seger för sjelfständigheten och sam-
hällsordningen; när under denna hårda pröfningstid svenska
folket förtrycktes ömsom af danska tyranner, af romerska
prelater och af inhemska andliga och verldsliga våldsver-
kare, när genom ständiga förändringar af myntets räkne-
värde alla varupris nominelt stegrades, så härledde man
en af detta allt förorsakad nöd och dyrhet ifrån fruntim-
rens bruk af »krumsnidningar och falbalas samt sventje-
narnes af uthuggna kläder», hvilka oseder, »såsom ländande
Gudi till stor vanheder och hela Svea rike till förderf».

Järta, Skrifter. 1.

8
114

EMBETSUTLATANDEN.

strängeligen förbjödos i stadgar af 1489 och 91. Lika-
ledes trodde man under konung Gustaf II Adolfs, drott-
ning Kristinas och följande regeringar, att verkningarna
af de långvariga krigen mot Danmark, Ryssland, Polen,
Österrike och de katolska staterna i Tyskland kunde häf-
vas eller åtminstone betydligen hindras genom förbud mot
en yppighet, hvartill likväl nya medel slösades åt en mängd
enskilda personer, genom de förläningar af kronans gods
och räntor, som dem frikostigt förunnades. Då yrkades
vid riksdagarna tidt och ofta, i synnerhet af presteståndet
samt jemväl af ridderskapet och adeln, att stränga författ-
ningar måtte utfärdas till hämmande af denna yppighet,
bestående dels i öfverflödig ståt och förtäring vid gästa-
bud, och dels i bruket af »vida fransyska byxor, höga
hofmanshattar, stora förargliga skjortkragar, jackor och
tröjor, beprydda med många snören och silfverknappar,
stora och vida kappkragar af sammet» med flera persed-
lar af en onekligen kostsam klädedrägt. Något allmänt
öfverflödsförbud utkom likväl icke, i följd af dessa påstå-
enden derom, förr än 1664. Den regering, hvilken leddes
af Axel Oxenstjernas vishet, hade, såsom det förklarades
i resolutionen på presteståndets besvär 1642, »allt dittills
icke kunnat påfinna sådana medel till öfverflödets afskaf-
fande, som af hvart och ett stånd i synnerhet tillämpas och
sedan i exekutionen med allvar fullföljas måtte». Huru
väl grundad denna betänklighet var, visade sig sedermera,
då 1664 års förbud mot yppighet hos adel och stånds-
personer redan år 1668 måste förnyas och skärpas, eme-
dan berörda helsosamma författning »hos mången icke haft
den verkan och eftertryck, som ty hade till bort, och
nya öfverflödssätt in fraudem legis blifvit upptänkta».

Uti senare tider, när medel skulle påfinnas att uppe-
hålla det ständigt fallande värdet af ett pappersmynt, som
utan återhållsamhet tillverkades för att utan urskiljning
utspridas, togo riksens ständer verkningen för orsak, och
förbjödo vid nästan alla riksdagar den förbrukning af vissa
begärliga öfverflödsvaror, hvilken en genom bankolån på
OM MEDLEN TILL HÄMMANDET AF YPPIGHET. 115
fastigheter slösad penningtillgång hufvudsakligen befordrat.
Att likväl också dessa förbud blefvo kraftlösa, derom
vittna, jemte många andra bevis, ett betänkande af stän-
dernas vexelberedning vid 1761 års riksdag och den då-
varande justiekanslerens, sedermera herr riksrådet grefve
von Stockenströrns embetsberättelse 1769. I den förra af
dessa handlingar, der bankolångifningens inställande till-
styrkes såsom rätta medlet att hindra kursstegringen,
säges: »Förbud mot öfverflödsvaror anses allmänt såsom
det förnämsta medlet till vinnande af detta angelägna än-
damål; men då man besinnar, att med sista förbudet under
den 4 November 1756, som tillika understöddes af förbudet
mot bränvinsbrännande, ej det minsta blef uträttadt till
kursens reducerande, utan han sedan rasat till den ovan-
liga höjd, i hvilken han sig nu befinner, oaktadt man
trott sig derigenom kunna bespara 2 tunnor guld för riket
årligen, så är ju ögonskenligt, att deruti icke ligger grun-
den; och huru kunde man förmoda en sådan verkan af
detta förbud, då de mesta af der uppräknade varor så
lätt kunna lurendräjas, och när förbuden af 1739 och 1741,
hvilkas varor säkert öfverstego detta senare förbudets i
värde till 3- à 4- dubbelt, ej kunde något uträtta. Lägger
man nu härtill alla de förkofringar, som riket vunnit sedan
den tiden, och den dryga kostnad, som är använd till kursens
reducerande, och besinnar, att all deras sammanverkande
kraft icke kunnat bringa kursen till en ständig jemnlikhet,
så lärer tydligen finnas, att denna sjukdom aldrig genom
sådant medel kan botas.» Sedan riksens ständer vid 1765
års riksdag beslutit en brådstört indragning af den ute-
löpande sedelmassan, utan att dervid iakttaga den af of-
vannämnda vexelberedning anförda grundsats: »att till kurs-
stegringens botande fordrades en oändlig varsamhet, så
framt det ej skulle åstadkomma lika äfventyrliga skak-
ningar som sjelfva det onda, om ej värre», så stadgade de
äfven mot införsel och nyttjande af en mängd varor, hvilka
de räknade för öfverflödsartiklar, en ny strafflag, öfver
hvars verkställighet justitiekansleren ålades att hafva ett
116 EMBETSUTLÅTANDEN.

särskildt noggrant inseende. I anledning häraf förmälte
justitiekansleren v. Stockenström till 1769 års ständer, att
öfverflödsförbudet, hvaraf flera öfverträdelser blifvit med
stränghet beifrade, väl hade i afseende på klädedrägten
kunnat bringas till någorlunda allmän efterlefnad, men att
det i andra delar, synnerligen i afseende på införseln och
bruket af kaffe, förmärkts, »efter allmänna sägen och de
mest trovärdiga anledningar, af mången och mångenstädes
öfverträdas samt vara nästan som förgätet», ehuru ett
ytterligare Kongl. påbud deremot 1768 blef utfärdadt.
Justitiekansleren tillade: .»att det vore anmärkningsvärdt,
att de fleste, som kommit för förbrytelsen mot öfverflöds-
förbudet att häfta, varit af ringare stånd, och dertill med
oftast oförmögna att gälda de ådömda böter, så att åt-
skilliga qvinspersoner i synnerhet, som blifvit beträdda
med att hafva någon gång druckit en illa beredd dryck
af kaffe, eller att hafva olofligen burit ett uselt sidenplagg,
en sliten mössa eller tröja eller en grof spets, som i väf-
naden eller ock i tvätten kommit att blifva litet för bred,
måste i brist på böterna sitta i fängelse vid vatten och
bröd uti så många dagar, som närmast gått intill sjelfva
dödsstraffet, detta grofva missgerningsmäns förtjenta öde.»
Emellertid, oansedt förbudet att nyttja utländska manu-
fakturvaror bort förminska behofvet af sådana, hade likväl
efter bemälte justitiekanslers yttrande de lagar, som blif-
vit gifna till hämmande af lurendräjeriet, under denna tid
mer än någonsin saknat efterlefnad.

»Hos honom hade en eftertänklig klagan af åtskilliga
fabriksidkare gemensamt blifvit förd: hurusom det öfver
handen tagande lurendräjeriet hotade att omsider kullkasta
alla grunder till deras näringars trefnad och bestånd; huru
bommar och lås vid tullar ej vore tillräckliga att före-
komma inpraktiseringar; huru lost folk lupo i husen med
förbjudna och lurendräjade varor; huru obehöriga per-
soner utan försyn sålde främmande gods på sina kamrar;
huru kramhandlarne sjelfva uti sina öppna bodar och
magasin, vore försedda med en myckenhet ostämplade
OM MEDLEN TILL HÄMMANDET AF YPPIGHET. II7
väfnader; och huru slutligen genom offentliga upprop för-
såldes allt hvad utan hall- och tullstämpel ditlemnades;
och skulle sådant allaredan haft den bedröfliga följd med
sig, att då sidenfabrikerna vid medlet af år 1762 hade i det
minsta 1200 stolar blott inom Stockholm i full gång, de i
början af 1767 som knappast skulle vara 200; liksom ock
de öfriga väfverierna skulle svårt röna en mer eller mindre
obehaglig ändring uti sina rörelser». Justitiekansleren v.
Stockenström, hvars verksamhet att befordra lagarnas
efterlydnad är allmänt känd, hade ock användt all om-
sorg att bringa lurendräjeribrott till upptäckt och lagligt
beifrande samt utverkat en ytterligare Kongl. författning
af den 18 April 1768 till lurendräjeriets hämmande; men
allt med den ringa framgång, som hans eget vittnesbörd
bekräftar. De förnämsta botemedlen underhöllo och för-
värrade sjukdomen. Förgäfves sökte under berörda tide-
hvarf flera af nationens mest upplysta män att i detta
som i andra afseenden hejda den allmänna sinnesyran.
Förgäfves hade riksrådet grefve v. Höpken uti ett inför
vetenskapsakademien hållet och sedermera tryckt tal om
yppighetens nytta ådagalagt, att ett allmännare så kalladt
öfverflöd hos en hel nation både vittnade om en förökad
idoghet och ytterligare lifvade den; hade hofkansleren v.
Dalin likaledes i ett tal om Sverige i sitt ämne och i sin
nppodling historiskt bevisat, att svenska folkets tid efter
annan utvidgade vällefnad gått i bredd med dess framsteg
i allt slags produktion; hade kammarrådet af Botin i en
1765 tryckt afhandling om yppighet och 'öfverflöd omständ-
ligen och skarpsinnigt utredt fåfängan och skadligheten
af förbud deremot. Sådana mäns tänkesätt och råd gälde
icke i en tid, då rikets styrelse omedelbarligen berodde af
den största eller den mest högljudda medborgarehopens
begrepp och passioner.

Men om föga nytta är att förvänta af öfverflödsför-
bud, kunna de deremot medföra åtskilliga för staten och
nationen skadliga följder. Jag vågar i detta afseende un-
derdånigst framställa följande anmärkningar.
EMBETSUTLÅTANDEN.

118

T:o. Antingen öfverensstämma sådana lagar med de
allmänna sederna — och då behöfvas de icke —. eller strida
de deremot, och då reta de till öfverträdelser af sina
stadganden. Dessa öfverträdelser, hvafvid allmänheten
icke fäster begreppet af vanheder, kunna svårligen upp-
täckas och bevisas. De röja då en lagarnas vanmakt.,
hvarom sjelfsvåldet gerna utvidgar menighetens föreställ-
ningar, och alstra en sidovördnad för regeringens bud.
hvilken lätteligen från de första föremålen öfverflyttas till
andra ännu vigtigare. Att sålunda utsa frön till lagföiakt
och till olydnad mot styrelsen för att skörda en oviss och
ringa ekonomisk nytta, anser jag vara synnerligen våd-
ligt i närvarande tidehvarf, då anlagen till sjelfsvåld och
gäckeri med allt hvad heligt hallas bör hos de flesta
nationer äro så synbara.

2:0. Handhafvandet af öfverflödsförbudet sätter em-
bets- och tjenstemän i ett obehagligt förhållande till me-
nigheten, hvilken omöjligen kan fatta vidden af den
skada för samhället, som hvarje särskild öfverträdelse af
dessa förbud må kunna förorsaka. Antingen skall den
embetsman, som tillsynen öfver en sådan lags efterlefnad
åligger, dervid gå lamt till väga och sålunda bidraga att
göra lagen vanvördad, eller skall han visa en förhatlig
ifver och använda medel, hvilka kränka allmänhetens mo-
raliska begrepp, för att bringa till upptäckt och bestraff-
ning gerningar, som, ehuru förbudna, likväl anses väsent-
ligen menlösa.

3:0. Öfverflödsförbud medföra icke blott den all-
männa demoralisation, som lagarnas vanhelgd hos ett folk
förorsakar, utan leda äfven till mångfaldig enskild osedlig-
het. Den varsamhet, hvarmed öfverträdelser deraf måste
föröfvas, urartar snart till en vana vid brottslig list, hvil-
ken blifver sedermera användbar till verkliga missgernin-
gar. Sådana öfverträdelsers upptäckt förutsätter merendels
hemliga angifvelser, hvartill vinningslystnad eller hätskhet
äro driffjädrarna och hvaraf hämnd och missämja emellan
medborgare blifva långvariga följder. För ringare, otill-
OM MEULEN TILL HÄMMANDET AF YPPIGHET. 119
räckligt lönade tjenstemän ökas frestelserna till korruption
genom de utvägar till handel om lagarnas verksamhet,
som alla prohibitiva ekonomiska författningar, och i synner-
het öfverflödsförbud, öppna. — Om det också vore möjligt
att bibringa en okunnig menighet rediga begrepp om så-
dana författningars ändamål, nämligen att åstadkomma
jemnvigt på rikets handelsvåg emellan exporter och im-
porter och att derigenom fälla en uppstegrad vexelkurs;
om nitet för denna statsekonomiska angelägenhet kunde
utbredas äfven till de lägre samhällsklasserna; och om i
följd deraf hvarje åldrig qvinna, hvilken under ett förbud
mot kaffedrickning, ändock någon gång tilläte sig den,
vore öfvertygad, att hon derigenom skadade staten och
beginge ett väsentligt brott; så fruktar jag, att en ännu
vådligare allmän immoralitet häraf uppkomme. Man skulle
då hänföra stöld och kaffedrickning under samma hufvud-
begrepp, och afskyn för den förra arten af brottslighet
skulle mildras genom dess förblandning med den senare.
Det torde likväl för samhällsordningens bestånd vara nö-
digt att bibehålla i menighetens tänkesätt någon skilnad
emellan tillgreppet af andras egendom och ett förbjudet
användande af sin egen.

4:0. När ett öfverflödsförbud omfattar föremål äfven
för de ringare folkklassernas njutning, skall det svårligen
kunna så handhafvas, att icke dess verksamhet, så vidt
den är möjlig, inskränker mera dessa klassers frihet än de
högres. Deraf skall den fattiges afund till den rike och
den lägres till den högre blifva ytterligare underhållen
och uppdrifven ända till hat. Detta skall blifva bittrare,
ju oftare det händer, att den rikes och den förnämes öfver-
trädelser af förbudet icke varda beifrade, men den ringes
och fattiges hårdt bestraffade. Att sådant fordom händt,
synes af justitiekansleren von Stockenströms ofvan anförda
embetsberättelse, och att det ännu kunde hända, ligger
i naturen af ifrågavarande förbrytelser. En förbjuden dryck
förtäres i löndom eller i slutet sällskap, och fiskalen in-
tränger sig icke med samma lätthet i en våning, som i
I20 EMBETSUTLÅTANDEN.

kojan samt har svårare att der finna angifvare än i de
lägre. Ett klädnadsförbud eluderas af den rike till ny,
ofta förhöjd prakt inom de gränser af ämne, form och
färg, som lagen bestämmer för det tillåtna bruket. En
qvinna deremot, som i brist af annan anständig drägt vå-
gar sig ut i granngården med sin ärfda högtidsklädning,
ehuru till nyttjande förbjuden, träffar en beslagare och
blir olycklig.

5:0. En icke ovanlig verkan af öfverflödsförbud är
den, att njutningsbegäret, hvilket sällan deraf försvagas,
vändes genom ett sådant tvång till skadligare föremål.
Om genom en författning, som kunde bringas till säker
och allmän efterlefnad, bruket af den utländska drycken
kaffe nu afskaffades, fruktar jag, att förbrukning af den
inhemska bränvin blefve i följd deraf desto omåttligare.
Med den vigt, som lägges på bränvinsbränningen, och med
det intresse deruti, som åtskilliga patrioter nu ega, skulle
mången kanske anse ett dubbelt riksgagneligt ändamål
härigenom vinnas. Jag deremot tror, att nationens sedlig-
het bör skattas högre, äfven i statsekonomisk beräkning,
än den jordbrukets förkofran, som grundar sig på ett ut-
vidgadt fylleri.

6:0. Hvar och en, som med fördomsfri uppmärksam-
het betraktat de arbetande klassernas seder och hushåll-
ning, lärer hafva, lika som jag, funnit, att idoghet och en
viss så kallad yppighet hos dem merendels åtföljas. Detta
gäller synnerligast i afseende på klädnad och husgeråd.
Den flitige, nyktre och i sin öfriga förtäring sparsamme
arbetaren visar sig i kyrkan eller eljest vid högtidliga till-
fällen uti en rock af finare kläde än den lättjefulles och
oordentliges. Ibland qvinnokönet kan man. i synnerhet
på landsbygden, der medel till osedlig förtjenst icke äro
allmänna, med tämlig säkerhet urskilja den idoga och
hushållssamma hustrun eller pigan ifrån den odugliga och
vårdslösa, när man jemför deras helgdagsdrägter, så vidt
de bero af något mod. Det är möjligt, att den enas
större eller dyrare halsduk väger någon mån mera på
OM MEDLEN TILL HÄMMANDET AF YPPIGHET.

12 1

handelsvågen än den andras mindre kostbara; men denna
lilla nationalförlust ersättes mångdubbelt både af den högre
produktion, som begäret att lysa med ett grant helgdags-
plagg åstadkommit, och af en renare sedlighet, hvarpå hos
dessa folkklasser å landet klädnadens elegans är ett nå-
gorlunda osvikligt bevis. Äfven uti städerna, der i något
enkelt fall detta bevis kan vara mindre pålitligt, gäller
det dock i allmänhet. De lättjefulla och sedeslösa qvin-
norna i denna stad visa sig ej om söndagarna i snygga
kläder af hvitt eller till kattun tryckt bomullslärft, emot
hvilken så kallade öfverflödsartikel, ehuru för förbruka-
rinnan mera ekonomisk än någon annan väfnad, man nu
så allmänt ifrar. Dessa dåliga qvinnor bära året igenom
samma trasor, emedan de icke producera något utöfver
hvad de till en knapp och oordentlig förtäring oundgäng-
ligen behöfva. — Den idoge handtverkaren, som af sin
årsbesparing användt en del till inköp af någon möbel,
hvilken ökar trefligheten af hans hus, finner en särskild
lön för veckans arbete i nöjet att någon söndagseftermid-
dag samla sina vänner omkring sin prydligt klädda hustrus
kaffebord. En annan åter, som slutar året med större gäld,
än han började det, och som, i stället att utvidga sin
verkstad, måste försälja sina verktyg, förbrukar föga af
utländska varor och bekläder ingen af sina få stolar med
kattun. Men denne måttlige konsument af öfverflöds-
artiklar tillbringar på krogen de dagar och stunder, då
den andre, genom ett flitigt arbete, bidrager att under-
hålla och öka det nationalkapital, hvilket sålunda oupp-
hörligen reproduceras. Med afseende på det allmänna
menniskolynnet, som fordrar någon njutning till uppmuntran
och lön för mödor, och med erfarenhet af en måttlig yp-
pighets verkningar på de arbetande folkklassernas sedlig-
het och flit, vågar jag underdånigst yttra min fruktan,
att öfverflödsförbud, hvilka sträckte sig till föremålen för
deras hittills lofliga nöjen eller menlösa högfärd, skulle, så
vidt de kunde göras gällande, förlama nationalproduktio-
nen, till evärdelig eller åtminstone långvarig skada för
12 2

EMBETSUTLÅTANDEN.

riket, och till en snar verkan på dess handelsvåg, vida
ofördelaktigare än den af de utländska varor, hvilka nu
förbrukas af samhällets närande lemmar.

7:0. Ett förbud emot införsel och bruk af sådana
utländska varor, som numera allmänt nyttjas, t. ex. kaffe
och bomullsväfnader, skulle leda till en betydlig minskning
i de påräknade statsinkomsterna och derigenom till en
snar förhöjning af nationens direkta beskattning. Om det
ändock hände, att, likasom fordom, de förbjudna artik-
larna genom lurendräjeri inkomme, så vore denna beskatt-
ning utan ändamål och blefve derigenom så mycket för-
hatligare. I alla fall skulle den visserligen icke hafva en
god verkan på de större folkmassornas tänkesätt. Det
uppmuntrade lurendräjeriet förorsakade åter i orterna om-
kring kusterna och vid norska gränsen folkets allmännare
demoralisation samt afvände en stor del af allmogen ifrån
jordbruket och de näringar, hvilka bero af dess betjening,
till en högst förderflig egen smyghandel eller till forsling
af andra smyghandlares förbjudna varor. Att en sådan
oloflig rörelse skulle kunna hindras, anser jag, med någon
kännedom af lokala förhållanden, icke lika lätt att verk-
ställa som att säga. Jag kan således ej annat än under-
dånigst afstyrka ett så beskaffadt förbud, som icke ens
riksens ständer önskat, men som skulle öfverändakasta de-
ras stats- och finansreglering.

8:0. De, som yrkat ett öfverflödsförbud, hafva äfven
utmärkt vissa föremål derför, hvarom likväl meningarna
både ibland riksens ständer och enskilda rikshushållare
varit delade. Vid en fullständigare undersökning torde det
finnas, att, ehuru dessa utländska varor omedelbarligen
tynga handelsvågen, är konsumtionen af dem, äfven i detta
enkla afseende, icke skadligare än af många inhemska
produkter.

I allmänhet anser jag, utan beräkning af ämnenas
geografiska ursprung, all förbrukning utöfver produktionen
vara lika förderflig så för en nation som för de individer,
hvaraf den är sammansatt. Men om man endast vill be-
OM MEDLEN TILL HÄMMANDET AF YPPIGHET.

123

trakta en omåttlig konsumtions verkan på handelsvågen,
torde man likväl böra utsträcka sin forskning derom något
vidare, än det vanligen sker. Man skulle då finna, att
förbrukningen af de flesta inhemska varor alstrar behof af
utländska, och att således en inskränkning af den samma
skulle leda till enahanda ändamål, som man åsyftar med
förbudet mot införsel och nyttjande af vissa främmande
länders alster. Vidare skulle man finna, att detta förbud föga
uträttar, om de förbjudna varorna måste ersättas af inhemska.
Vidare skulle man, genom en sådan fullständigare beräk-
ning, upptäcka åtskilliga öfverflödssätt, hvilka, ehuru icke
omedelbarligen använda på utländska produkter, vore för
rikets handelsställning menligare, än man förmodat. Så
länge Sverige behöfver hemta ifrån andra riken säd, kött,
fläsk, smör, ost och många flera nödvändighetsartiklar,
skall en omåttlig förtäring af dem verka lika ofördelaktigt
på handelsvågen som t. ex. kaffedrickning, och det blir
då qvantiteten som bestämmer den ena eller den andra
konsumtionens relativa skadlighet. — För att upplysa
denna sats vågar jag underdånigst framställa några kom-
parativa beräkningar, hvilka jag hoppas att Eders Kongl.
Maj:t täcktes utan misshag anse, ehuru deras föremål äro
låga. Jag antager, att den, hvars frukost nu består af en
kopp kaffe med bröd, skulle, om denna dryck blefve för-
bjuden, i stället derför hvarje morgon förtära en jumfru
bränvin jemte bröd, smör eller ost. Hans årskonsumtion
af kaffe torde kunna beräknas till tio skålpund, som efter
det i inkommande sjötullstaxan bestämda priset derå, af
8 hamburgerbanko pr skålpund, förorsakade en utgift till
utländingen af I riksdaler 32 skilling i nämnda mynt. De
12 kannor bränvin åter, som han hädanefter årligen för-
tärde, skulle med 2 3:dels tunna råg öka införskrifningen
af utländsk säd och efter ett medelpris af 3 riksdaler ham-
burgerbanko pr tunna kosta riket 2 riksdaler samma mynt.
Värdet af socker till kaffedrycken torde beräknas efter
inköpspriset af mascovade, emedan raffineringen deraf lik-
som rågens förbrännande vore en inhemsk industri, och
124

EMBETSUTLÅTANDEN.

då uppginge berörda värde förmodligen icke till det af
smör och ost i det andra fallet. Brödförtäringen suppo-
nerar jag lika i begge. Kaffefrukosten vägde således
mindre på handelsvågen än den af bränvin tillverkade inom
riket. Om denna senare egde ett företräde i nyttig ver-
kan på landets modernäring, vore den förra deremot gag-
neligare för landets invånares sedlighet och helsa. Ännu
ofördelaktigare för den inhemska konsumtionen blifver ut-
slaget af en jemförelse emellan tvenne frukostar, den ena
af en kopp kaffe och den andra af blott ett qvarter mjölk,
bägge med lika qvantitet bröd. För en person, som nu
årligen förtär lo skålpund kaffebönor, uppginge den i
stället derför ökade årskonsumtionen af mjölk till 455/3
kannor. Dessa, förvandlade till en vara, som utgjort ett
särskildt ämne för riksens ständers senaste öfverläggnin-
gar, nämligen sötmjölksost, skulle, efter beräkning af 2
kannor pr skålpund, gifva nära 23 skålpund sådan ost.
Berörda mjölkkonsumtion minskade således den inhemska
tillgången på denna vara, som till deremot svarande be-
lopp då måste hemtas från utländingen; och om värdet
deraf antages till det i inkommande sjötullstaxan beräk-
nade af 6 skilling hamburgerbanko pr skålpund, uppkom-
mer derigenom en nationell utgift af 2 riksdaler 42 skilling
hamburgerbanko för en person, hvars årliga kaffeförtäring
nu kostar riket endast 1 riksdaler 32 skilling i nämnda
myntsort, med tilläggning af det dervid sparsamt nyttjade
sockrets pris för rått och oförädladt. Om man också
skulle finna, att den ifrågavarande mjölkqvantitetens pro-
dukt i ost öfverstege hvad vid en mindre tillverkning van-
ligen kunde åstadkommas, eller att bristen på inhemsk ost
kunde ersättas med utländsk till ringare pris än det upp-
tagna; och om man således ville med en tredjedel reducera
kalkylens utslag, så lärer den ändock utvisa, att någon
nationell vinst icke skulle beredas genom kaffets surroge-
rande med mjölk, eller, efter en riksdagsmans ifriga önskan,
med välling, hvarigenom i öfrigt alla stadsbors förtäring
af en nödvändighetsvara fördyrades till en svår känning
OM MEDLEN TILL HÄMMANDET AF YPPIGHET.

125

för de fattigare ibland dem. Det skulle väl synas, som
blefve svenska boskapsskötseln härmedelst uppmuntrad,
men dennas utvidgning förutsätter en ökad fodertillgång,
hvilken icke vinnes i det samma ögonblick ett kaffeförbud
utfärdas. Följden af ett sådant förbud blefve dä endast den,
att danska undersåtar droge ur riket för ost och smör
åtminstone de samma summor, som nu utbetalas till engel-
ska och nordamerikanska för kaffe. — Ibland de flerfal-
diga öfverflödssätt, hvarpå någon uppmärksamhet icke blif-
vit fästad, emedan deras föremål äro inländska, men som
dock medelbarligen tynga handelsvågen, må jag till ett
exempel underdånigst framställa bruket af lyxhästar.
Hvarje sådan förtär onyttigt en fodertillgång af säd, hö
och halm, hvarmed minst fyra kor kunde underhållas. Om
jag nu antager, att den mjölk, som dessa kor lemnade,
användes till beredande af sötmjölksost och att årliga till-
verkningen deraf efter hvardera blott uppginge till 180
skålpund, så skulle framfödandet af en lyxhäst förorsaka
en minskning i den inhemska produktionen af nämnda vara
bestigande sig till 720 skålpund för året och således, efter
det förut beräknade priset till ett värde af 90 riksdaler
hamburgerbanko, hvilka utgöra en lika nationell förlust,
ehvad de utbetalas till utländingen, om främmande ost
måste importeras, eller eljest kunde indragas, om den in-
hemska tillverkningen af berörda vara uppstege till sådant
belopp, att export deraf egde rum. Den, som underhåller
blott tvenne ekipage-hästar, åstadkommer följaktligen deri-
genom en verkan på handelsvågen svarande emot införseln
af 1,080 skålpund kaffe — ett qvantum, hvilket på landet
sannolikt icke konsumeras årligen emot hvarje par hästar,
hvilka der nyttjas blott till prakt eller beqvämlighet och
nöje af de flesta någorlunda förmögna adliga eller icke
adliga egendomsherrar. Om lyxhästars antal öfver hela riket
skulle uppgå till 10,000 st., så förorsakade detta öfverflöd
allena en nationalförlust af mer än 5 millioner skålpund
kaffebönors värde. Riket skulle vinna öfver 4 millioner
riksdaler hamburgerbanko eller värdet af 24 millioner
12 6 EMBETSUTLÅTANDEN.

skålpund kaffebönor om året, i fall genom en inskränkning
af smörkonsumtionen endast två lod för hvarje smörätande
person, ibland förmodade 2 millioner sådana, om dagen
besparades. Dessa exempel, hvilka kunde förökas genom
mångfaldiga dylika komparativa beräkningar, synas bevisa,
att i nationalekonomiskt hänseende öfverflödssätten äro
tämligen likgiltiga.

Det rätta föremålet för alla bemödanden att anordna
en nations lefnadssätt torde då vara det, att befrämja en
allmän hushållsamhet utan hänsigt till nationaliteten af
konsumtionsämnena, eller med andra ord att bringa kon-
sumtionen under produktionen, eller åtminstone till jemvigt
dermed, samt att gifva den samma en moraliskt nyttig,
eller åtminstone icke förderflig, riktning.

Detta dubbla ändamål kan, efter min öfvertygelse,
icke ernås genom reglementariska författningar utan
endast genom sådana allmänna moraliska anstalter, som
underhålla eller dana ett ädelt och allvarsamt national-
lynne.

Ehuru jag således icke anser ett öfverflödsförbud nu,
mera än förut, då detta förbättringsmedel så ofta blifvit
utan framgång försökt, kunna medföra någon synnerlig
allmän nytta; ehuru jag tvärt om fruktar, att det skulle
leda till många skadliga och äfven vådliga följder, för-
svarar jag dock icke en yppighet, hvars öfverdrift jag
haft tillfälle att se, fastän lyckligtvis icke i denna landsort.
Mina bekymmer deröfver äro desto lifligare, som jag här-
leder det öfverflöd, hvilket jag anser förderfligt, ifrån af-
lägsnare och vida allmännare orsaker än tillgången på
vissa utländska varor, och följaktligen tror det icke kunna
hämmas genom en så isolerad och så på hastig verksamhet
beräknad anstalt som den att söka hindra dessa varors
införsel och bruk. Jag skulle skatta mig lycklig, om jag,
lika med de flesta af dem, som nu yrka en sådan tillfällig
anstalt, hoppades, att den kunde uträtta något väsentligt,
och ansåge detta väsentligen angelägna vara, att återställa
den jemvigt emellan rikets exporter och importer, som
OM MEDLEN TILL HÄMMANDET AF YPPIGHET. 127
man förmodar vara rubbad. Erkännande vigten af detta
föremål för den allmänna uppmärksamheten, fäster jag
likväl min enskilda egentligen vid yppighetens verkningar
pä nationens moralitet, hvarigenom Eders Kongl. Maj:t
äfven funnit den vara och blifva i synnerhet förderflig.

Både i sjelfva arten af den moderna yppigheten och
i sätten, hvarpå den yttrar sig, tror jag mig röja ett ut-
brott af den närvarande tidens anda. I de sekler, då ära
och anseende grundade sig förnämligast på krigsbragder
och statsvärf, var också den svenska praktens karakter
ridderlig. Den hörde mera till det offentliga lifvet än till
det enskilda; den omgaf nationens store män med en glans,
uti hvilken det rena ljuset af deras förtjenster var sam-
mangjutet med det bländande skenet af deras lycka; den
hade till ändamål icke blott den för dagen samlade ho-
pens beundran utan äfven efterveridens; den betraktades
med afund men tillika med vördnad. Nu deremot synes
den rådande yppigheten vara riktad mera till enskild väl-
lust och till ett ständigt skiftande modeprål än till offent-
lig ståt; beteckna veklighet och dårskap mera än stolthet;
härleda sig förnämligast ifrån hastigt och lätt förvärfvade
penningtillgångar; utgöra ett vederlag för ära, men icke
ett vedermäle deraf; inskränka sig till den verkan att för-
våna endast för ögonblicket af dess yttring, samt i följd
af allt detta väcka mera förakt, harm eller åtlöje än af-
und. Man bygger nu icke, såsom fordom, slott på landet,
utan vinstgifvande brännerier och ladugårdar, icke palats i
städerna utan hus att uthyra; man pryder hyrda våningar
med flyttbara granna möbler, icke egna med väggfasta
konststycken; man fäster ej vid stamgodsen några bibliotek
och skryter ej med dyrbara rustkamrar; man förvarar icke
stoftet af döda anförvandter i kostsamma kistor och egnar
sällan åt deras minnen några praktfulla grafvårdar. Efter
sin förmåga och stundom derutöfver anställer man lysande
dinéer, supéer och baler, men håller icke öppet bord för
dem, med hvilka man genom slägtskap, vänskap eller
statsbefattningar är förenad. Man visar sig icke för me-
128 EMBETSUTLÅTANDEN.

nigheten i en ridderlig ståt, omgifven af ett ridderligt
anhang. — Dessa forna yppighetsbruk, i ekonomiskt
afseende kan hända skadligare än de nu öfliga, hafva
försvunnit med de tänkesätt och seder, hvaraf de voro
uttryck. En förment vishet har förlöjligat våra förfäders
flärd, under det att en merkantilisk sinnesdaning satt i dess
ställe en annan, mera lämpad efter den råa penningför-
värfvarens smak och njutningsförmåga. Föremålen för de
forna öfverflödsförbuden finnas också icke mera, ty det
offentliga lif, hvartill de hörde, har försvunnit. I en tid,
då nyrika spekulanters seder tyckas småningom blifva
den gemensamma förebilden för alla medborgareklassers,
behöfver man icke motverka den åtrå af ringare personer
att synas förnäma, hvilken fordom gaf anledning till om-
sorgerna att inskränka bruket af höga hofmanshattar och
andra persedlar af en ridderlig drägt. Då förbjöds en
öfverdrifven ståt vid bröllop och trolofningar; nu gifter
sig omsider slösaren i anständig tysthet med sin från piga
till mamsell befordrade mätress, sedan han förut ådagalagt
sin rikedom eller sin kredit genom prakten af hennes kläd-
nad, ekipage och möbler.

Emot det penningvälde, som hotar Europa med för-
derf, saknar svenska folket nog säkra värn för sin sed-
lighet, sin nationalkraft och sin deraf beroende frihet. Det
eger icke, som den engelska nationen, en bestämd public
spirit och en af ålder stadgad nationalkarakter, gemensam
för de högre medborgarklasserna och för menigheten.
Det håller icke, som den, sina gamla inrättningar i helgd,
utan vill oupphörligen omskapa dem. Dess adel är icke,
som den engelska, sjelfständig genom en oföränderlig be-
sittning af stamgods och icke som den satt i nödvändig-
het att ega kunskaper och att genom allmänna värf för-
svara sitt anseende och sin oafbrutna delaktighet i styrelsen
af' nationens angelägenheter. Dess civila embetsmannakår
är icke lifvad och förenad af någon ståndsanda, och de
flesta medlemmar deraf sakna de yttre stöden för sin vär-
dighet af egen förmögenhet eller skyddande slägtförbin-
OM MEDLEN TILL HÄMMANDET AF YPPIGHET.

129

delser. Under dessa omständigheter måste rikedom få en
öfverlägsen betydenhet och i följd deraf den allmänna
täflan uppkomma att genom yppighet visa sig vara rik.
Om derjemte penningar kunde förtjenas mera genom dri-
stighet i företag än genom kloka beräkningar och en lång-
sam idoghet, eller om, för att upplåna dem, lättare ut-
vägar funnes för den oförsynte äfventyraren och för den
slösaktige dåren än för en blygsam man, hvilken skulle
dem klokt och nyttigt använda, så måste den allmännare
lättsinnighet och det charlataneri, hvilka af sådana förhål-
landen frambragtes, ännu mera befrämja yppighetens till-
växt. Framtiden skall utvisa, huruvida i detta och andra
afseenden de nyligast skapade låneanstalter varit bättre
beräknade än de forna af samma art. För min del tviflar
jag, att de medel som samlas genom en allmän beskatt-
ning af hela nationen för att, utan pröfning af behof och
utan kontroll på användandet, utlånas åt de första fastig-
hetsegande individer, hvilka hinna anskaffa behöriga lån-
handlingar, komma att omedelbarligen befordra mera
produktion än konsumtion, mera en nyttig hushållning än
ett slöseri, hvars följder man obilligt tillräknar de lägre
folkklassernas menlösa, med arbete betalda njutningar.

Att söka göra en nation brådrik och att dertill an-
vända uteslutande omsorger har, så vidt jag känner historien,
aldrig lyckats. Likväl tyckes nu den meningen hafva
blifvit hos svenska patrioter allmännast rådande, att rikets
hastiga ekonomiska förkofran bör vara styrelsens förnäm-
sta syftemål samt att inga andra medel kunna leda dertill,
än de som för ögonblicket framalstra en materiel verkan.
Man synes hafva glömt, att till all produktion fordras ett
förlag också af menniskokraft, och att måttlighet i kon-
sumtion beror af en själsstyrka att rätta begär efter till-
gångar. Ingen epok har likväl under loppet af åtmin-
stone ett sekel varit fördelaktigare än den närvarande för
att stadga svenska nationalkraften och derigenom bereda
åt svenska folket jemväl en tillväxt i välstånd, hvilken
ginge som naturens öfriga alstring, säkert men utan språng.

Järta, Skrifter. I. 9
130

EMBETSUTLÅTANDEN.

Denna kraft hade af olyckor blifvit stärkt och pröfvad,
innan den höjdes genom framgångar, som öfverträffade
allas väntan och hopp. Men i det ögonblick, då denna
lyckliga verkan af Eders Kongl. Maj:ts och H. K. H.
kronprinsens stora bemödanden skulle begagnas och vidare
utvecklas, började man i stället att vända det allmänna
tänkesättet och den väckta patriotismen på blott ekono-
miska föremål. Kärrodling, bränvinsbränning och öfvervigt
i handel blefvo ändamål samt penninglån medel för den
ökade verksamhet man ville gifva åt ett helt folk, hvilket
såsom sådant aldrig förut verkat efter ledning af spekulant-
sinnet. Nationallynnets ännu bevarade och upplifvade ädel-
het skulle sålunda vika för 'en allmän drift att förtjena
penningar, och Sverige vanvårda sin ära af återförvärfvad
frihet och sjelfständighet för att vinna ett tillfälligt an-
seende hos Londons, Amsterdams och Hamburgs köpmän.

Emellertid, om detta tänkesätt finge taga öfverhand
hos svenska nationen — hvilket skulle sannolikt hända,
i fall för mycken vigt lades på dess materielt ekonomiska
förkofran —, så uppkomme deraf helt säkert andra följder,
än man med en kortsynt välmening väntat. Ibland dem
vore en tillväxande yppighet, ty en allmän täflan att för-
värfva rikedomar skall nödvändigt uppväcka ett allmänt
begär att njuta dem hos ett folk, i hvars nuvarande lynne
ingå både lättsinnighet, högfärd och smak för vällefnad.

Det är ingalunda min tanke, att svenska nationens
framsteg i välstånd må hindras, eller medlen dertill, jord-
bruk, bergsbruk, handel och näringar, vanvårdas. Jag tror
endast, att dessa framsteg icke böra genom konstlade an-
stalter fortskyndas, att de böra drifvas och bestämmas af
en allmänt växande nationalkraft, och att penningväldet
icke bör stärkas genom ensidiga omsorger för de omedel-
bart ekonomiska bland nationens vigtigare angelägenhe-
ter. Jag tror, att handelsvinst och behållen inkomst icke
böra vara den enda måttstocken för värdet af medborger-
liga bemödanden, att icke begreppet af ära bör fästas vid
rikedomar och icke skickligheten att förvärfva sådana
OM MEDLEN TILL HÄMMANDET AF YPPIGHET. 131
blifva det högsta målet för nationens bildning. Jag tror,
emot de nu allmännast rådande begreppen, att i beräk-
ningen af religionens värde icke bör ingå kostnaden af
dess tjenares underhåll, att nyttan af beväringsinrättningen
icke bör förringas genom en aritmetisk kalkyl öfver de
dagsverken, som derigenom förloras för jordbruket och
näringarna; att gagneligheten af sådana kraftutvecklande
företag som Göta kanalbyggnad icke bör bestämmas efter
bokslut o. s. v. Jag tror ändtligen, att svenska nationen
har nu mera behof af redbarhet i tänkesätt än i mynt.

Den nationalbildning, som efter min öfvertygelse allena
kan hämma en allmännare, slösaktig och förslappande yp-
pighet, torde genom följande till en del redan verksamma
medel förnämligast kunna befordras:

1:0. En sorgfällig vård om folkets religiositet och sed-
lighet, hvilken närmast beror af presterskapets nit, kultur
och aktning för sitt kall. Oaktadt alla bemödanden af
illviljan eller lättsinnigheten att förringa religionslärarnes
värde, anser jag dock, efter min erfarenhet, det förnäm-
ligast vara att önska, att deras individuella moralitet vore
lika allmänt kraftfull att motverka ett tilltagande sede-
förderf som den ännu är obesmittad deraf. Alla de medel
af högt beskydd, rättvisa befordringar, sträng pröfning af
skicklighet och noggrann uppmärksamhet på uppförande,
hvarmed presterskapets anseende kan bibehållas och för-
höjas, skola öka både dess drift och dess förmåga till en
sådan verksamhet.

2:0. En lika sorgfällig vård om de offentliga upp-
fostringsanstalterna. Hvad de egentliga allmänna läro-
verken beträffar, anser jag underdånigst den gamla for-
men deraf i allt väsentligt böra bibehållas och endast be-
höfva lifvas af den gamla andan. Men härtill fordras, att
dessa läroverk, åtminstone de lägre, betraktas icke blott
som undervisnings- utan tillika och kanske förnämligast
som nationalbildningsanstalter, samt att de vinna ett för-
tjent anseende genom styrelsens hägnande uppmärksamhet
på dem, genom val af skickliga och allvarligen nitfulla lärare,
132 EMBETSUTLÅTANDEN.

och genom dessas förseende med tillräckliga löner, hvarför-
utan dugliga män icke i längden kunna erhållas till så
mödosamma befattningar. Med den kännedom jag eger om
de offentliga skolornas goda tillstånd i flera orter af riket,
gör jag mig en säker förhoppning, att de omsorger Eders
Kongl. Maj:t i nåder behagat egna åt deras fullkomnande,
skola uppmuntra äfven föräldrar af upphöjdt stånd eller
betydlig förmögenhet att för sina barns uppfostran begagna
sig hädanefter, mera allmänt än hittills, af dessa anstalter.
Den vana vid ordning och bestämda mödor, den täflan att
utmärka sig genom flit och sedlighet och den aktning för
förtjenst, som der danas, under det att själsförmögenheterna
gradvis utvecklas och icke genom språng framdrifvas till
*ett tomt prål, — dessa fördelar af den stränga offentliga
uppfostringen framför den vekliga enskilda skola då små-
ningom jemväl uti det högre samfundslifvet uppenbara sig
i flärdfria tänkesätt och allvarsamma seder.

3:0. Vetenskapers och sköna konsters befrämjande,
hvartill, ibland andra medel, torde erfordras uppmuntringar
genom en särskild fond, med hvilken utarbetandet och
utgifningen af lärda verk kunde befordras. Om det icke
gifves något värde, hvilket, såsom vetenskapsidkarens och
konstnärens, står i rak motsats mot penningförvärfvarens,
och om för njutningsbegäret icke finnas mera skilda före-
mål än de, som förnöja den fysiska känslan eller den prakt-
sjuka flärden, och de. som tillfredsställa förnuftet eller lifva
inbillningskraften, så torde också något medel icke vara
mäktigare att förringa värdet af rå yppighet och afvända
begäret derifrån, än det att väcka eller höja hos nationen,
och i synnerhet hos de högre stånden deribland, aktning
och smak för allvarlig litteratur och sköna konster.

4:0. Bevarandet af civila embetsmannacorpsens anseende,
hvartill torde behöfvas något mera än dess egna bemö-
danden att göra sig deraf förtjent. Ehvad den enskilde
smädaren ock må säga, vågar jag dock tro, att mängden
af svenska embetsmän ännu utmärker sig genom heder
och moralitet framför de flesta andra nationers. Men den
OM MEDLEN TILL HÄMMANDET AF YPPIGHET.

133

tryckes af fattigdom och förnedras i ett nog allmänt vordet
tänkesätt, hvilket vägrar statens tjenare anspråk äfven på
rättvisa. Trött att kämpa både mot enskilda bekyrnmer
och mot allmänhetens ovilja, söker derföre mången redlig
och förtjenstfull embetsman det enskilda lugnet. Den
starkare föredrager väl, då intet annat val gifves, den lot-
ten att hatas utan skäl framför den att med rätta för-
aktas och skyr ej det namn af aristokrat, som tillägges
honom i en tid, hvars frihetshjeltar föra ett högt språk i
embetsmäns trånga rum, men ett ödmjukt i ockrares för-
mak. Den svagare, sorgfällig att dölja sig undan bittra
omdömen, arbetar vederbörligen utan att verka. Begge
fördöma det öde, som fört dem i statens tjenst och icke
i enskilda näringsyrken. — Jag medgifver, att denna tafla
kan synas nog mörk, men jag fruktar likväl, att den är
alltför sann. Den är tecknad efter hvad jag sjelf erfarit
och sett och efter de många vedermälen af den närva-
rande tidens anda, som i offentliga handlingar förvaras åt
efterverlden. Emot de bemödanden att förringa embets-
mannacorpsens anseende, hvilka både uppenbarligen och
lönligen anställas, anser jag underdånigst ett särdeles mäk-
tigt och verksamt beskydd fordras, icke för mig sjelf, ty
jag är tillräckligen skyddad af min vana och min föresats
att trotsa smädelsen, hvilken också numera icke tränger
sig inom min verkningskrets; icke heller för andra indi-
vider, ty jag upphäfver mig ej till deras ombud; — men
för samhällsordningen, hvilken ej kan bestå, om menig-
hetens aktning för regeringens organer faller; men för na-
tionens frihet och ära, hvilka ej kunna bevaras, om ett
tilltagande enskildt öfverdåd får förlama dessa organers
kraft; men för det svenska folklynnets redbarhet, hvilken
går förlorad, om hedern att hafva redligen tjenat staten
nedsättes under det anseende, som förvärfvas genom brän-
vinsbränning eller lånas på halft år i sänder ur diskonterna
samt vidare upphöjes genom slöseri och skrål. Den nåd,
hvarmed Eders Kongl. Maj:t alltid täckts hugna dess och
rikets civila embetsmän, utgör visserligen för dem sjelfva
134

EMBETSUTLÅTANDEN.

den upprättelse mot orättvisa omdömen, som de högst
böra skatta. De statens vigtiga angelägenheter, som af
deras anseende och verkningsförmåga bero, skola ock
främjas och betryggas, då Eders Kongl. Maj:t under en
jemn styrelses gång sålunda skyddar nådigt sina höga
befallningars och lagarnas rättmätiga verkställare och sät-
ter dem derigenom i en allmän aktning, så att de ej må
behöfva, för att vinna den, täfla i lysande lefnädssätt med
näringsståndens rikare medlemmar. Genom detta medel
besegrade konung Carl XI det adliga välde, som hotade
att växa öfver det konungsliga. Hans rangordning, för-
löjligad af den moderna visheten, och kan hända icke pas-
sande efter nuvarande seder, innebar dock en af de största
idéer, som någon europeisk regent uppfattat, — den att
befästa samhällsordningen och väcka en allmän täflan till
förtjenster mot staten genom lyftning af embetsmannaäran
öfver det anseende, som börd och rikedomar kunde gifva.
Detta hans verk bibehöll sig också, så länge det lifvades
af hans anda, uppenbarad dels i befordringar, som vittnade
både om hans känsla för statens behof och om hans akt-
ning för det stånd i samhället han skapat, och dels i en
sträng men rättvis tillsyn öfver embetsmännens förhållande.
Det förlorade sin kraft under en tid af så kallad frihet,
då partiifver ofta belönades genom statsembeten, och det
skattades för den högsta medborgerliga förtjenst att vid
riksdagarna tala och votera i öfverensstämmelse med den
rådande hopens begrepp och med dess ledares afsigter.

5:0. Bibehållandet af krigsståndets hederskänsla och
af dess under de senare fälttågen upphöjda anda. Att
detta stånd, genom sina egna grundsatser och seder, af-
skiljer sig ifrån dem, som hafva penningförvärfning till sitt
egentliga föremål, torde, änskönt det nog allmänt klandras,
vara ett af de kraftigaste värn, som svenska nationen ännu
eger mot egennyttans välde och rikedomens öfverdåd.

6:0. Efterdömen af ädla tänkesätt och allvarsamma
seder, gifna af utmärkta män i samhället. Det vore önsk-
ligt, att i samma mån som nyrika äfventyrare och bedra-
OM MEDLEN TILL HÄMMANDET AF YPPIGHET.

135

gare sökte att genom en slösaktig yppighet köpa sig
anseende, de medborgare, som egde anspråk på allmän-
hetens uppmärksamhet och aktning, ville offentligen visa,
att de icke behöfde hemta någon ära från sina kök, sina
källare eller sina stall. Dessas sålunda ådagalagda förakt
för det öfverflöd, hvarmed de förra bemödade sig att ut-
plåna minnet af sin forna obetydlighet eller af sina utvägar
att förvärfva rikedomar, skulle säkerligen vara mera verk-
samt än något förbud mot vissa utländska varors införsel
och bruk, att befordra en allmännare sparsamhet och vända
medborgares täflan till andra föremål än dinéer, supéer,
baler, dyrbara kläder och lysande ekipager.

Genom sådana moraliska medel, och kan hända genom
en förbättrad konkursstadga, anser jag en skadlig yppig-
het kunna i möjligaste måtto hämmas. De medföra likväl
icke den hastiga verkan, som man väntar af ett förbud
mot särskilda öfverflödssätt. Men deras verkan är säker,
då förbudet torde blifva mycket ringare i realiteten än i
beräkningarna.

För öfrigt hyser jag det hopp, ätt ett verkligen skad-
ligt öfverflöd ännu icke är så allmänt och så högt upp-
drifvet, att i följd deraf hela nationens välfärd för det
närvarande ögonblicket står i våda. Efter min underdå-
nigste öfvertygelse är det mera angeläget att använda
säkert verkande medel för att hindra den vidare framfarten
af detta onda än att nu genom palliativer söka återhålla
vissa utbrott deraf.

Ofta under förflutna tider har man ansett den då öf-
verklagade yppigheten vara lika vådlig för nationen, som
den nuvarande föreställes. Offentliga handlingar vittna
om den fruktan, som på 1720-talet af välmenande patrioter
hystes, att svenska folket, sedan det förmått uthärda
konung Carl XII:s långvariga krig, skulle efter återvunnen
fred förlora sitt sjelf bestånd endast genom ett öfverflödigt
bruk af tobak, hvarmedelst, som man då yttrade sig, »hela
rikets välfärd försvunne i rök». Men svenska folket har
dock sedermera i nära ett sekel egt bestånd och jemväl
136 EMBETSUTLÅTANDEN.

i många afseenden förkofrat sig, ehuru det fortfarit att
nyttja tobak; och, hvad säkerligen ännu mera pröfvat
dess krafter, ehuru det under de sistförflutna 75 åren
fört i sammanräknade 20 år sju särskilda krig, hvaraf de
flesta varit olyckliga. Den store Polhem, hvilken var
säkrare i sina mekaniska uträkningar än i politiska, för-
klarade uti ett till riksens ständer år 1727 ingifvet me-
morial, att yppigheten i Sverige då redan »vuxit till den
största fullmognad»; och likväl har man allt sedan klagat
öfver den ytterligare tillväxten deraf. På 1740-talet, efter
det i många hänseenden förderfliga finska kriget, ifrades
likaledes uti åtskilliga tryckta skrifter mot en till högsta
öfverdrift sträckt förbrukning af öfverfödsvaror.

Tobakspipan, tékoppen och styfkjorteln voro då,
såsom en af dessa skrifter utvisar, föremål för patrioters
harm och bäfvan, och uträknades, att »dessa tre från
främmande land, med utrikes handel och umgänge, in-
komna gäster, hvilka voro mera älskade än våra hem-
födda och alldeles i alla hushåll så nödigblifna som kött
och bröd», kostade riket årligen 8 millioner (förmod-
ligen daler k:mt), svarande efter då gängse pris mot vär-
det af 400,000 tunnor råg. Enahanda klagan öfver en
ständigt tilltagande yppighet och enahanda spådomar
om rikets snara undergång, såsom en oundviklig följd
deraf, innefattas i de riksdagshandlingar och partiskrifter,
hvilka _på 1760-talet till ett verkligt och skadligt öfver-
flöd utkommo. Och under allt detta, oaktadt mångfaldiga
olyckor och förstörande allmänna anstalter, gick riket
oupphörligen framåt i varualstring och välmåga, hvarom,
ibland andra bevis, folkmängdens jemna tillväxt vittnade.

Då man 1726 ansåg nödigt att med sifferberäkningar
understödja ett politiskt system, som åsyftade subsidier,
och ett ekonomiskt, som ledde till fabrikernas befor-
drande genom lån, premier och monopolier, samt han-
delsmarinens genom produktplakat, började man att upp-
rätta det bokslut öfver rikets exporter och importer,
hvilket sedermera under namn af handelsbalans årligen
OM MEDLEN TILL HÄMMANDET AF YPPIGHET.

137

blifvit fullföljdt. Ehuru ett sådant bokslut aldrig kan
blifva ens approximatift säkert, enär det beror af blott
supponerade pris på inkomna och utgångna varor, hvilkas
verkliga belopp också kan vara till mer eller mindre be-
tydlig del ovisst, har man likväl, allt intill våra dagar,
ansett dess resultater så tillförlitliga, att de mest onaturliga
och våldsamma författningar och anstalter stundom blifvit
derpå grundade. När man icke annorlunda kunnat räkna
sig till en årlig riksförlust, som man af fördom eller sär-
skilda afsigter antagit, har man efter behag bestämt det
förmodade beloppet och värdet af varor, som genom
lurendräjeri inkommit. I den första handelsbalansen, upp-
gjord för år 1724, hvilken utvisade en undervigt af ex-
porten mot importen till 8,976,814 daler k:mt, utgörande
mer än hälften af de förras till blott 16,920,360 daler
k:mt beräknade totala värde, hade man gissat beloppet
af lurendräjade importartiklar till 11,140,048 daler k:mt,
utgörande 86 % af alla de förtullades förmodade inköps-
pris, som beräknades till 12,938,761 daler k:mt. Ett lika
resultat lärer hafva blifvit i de följande handelsbalan-
serna framstäldt så, att riket skulle årligen hafva ökat
sin handelsförlust med en million riksd:r hamb. b:ko,
hvartill samt äfven vida derutöfver den också i tryckta
skrifter på 1740-talet antogs. Allmänheten trodde blindt
på sådana uppgifter, utan att undersöka om de möjligen
kunde vara riktiga. Detta rike, hvilket sålunda efter
sifferräkningarna skulle på 20 års tid hafva betalt till
utländingen, utöfver sina utskeppade produkter, en
summa af minst 20 millioner riksd:r hamb:r b:ko, utgö-
rande ett flerfaldigt belopp af hela dess rörelsekapital,
gick likväl i verkligheten till välstånd, med de synbart
hastiga framsteg, som utmärkte epoken ifrån konung
Carl XII:s död till 1741 års krig, hvilket äfven företogs
med förhoppningar, som vittnade om öfverdåd, men icke
om någon känsla af vanmakt. Vexelkursen i bankosedlar
höll sig ock länge under det dä beräknade pari, och
utskeppning af det redbara myntet, kopparplåtar, som
138 EMBETSUTLÅTANDEN.

NU

man fann nödig för att lätta den i tabeller pä import-
sidan nedtyngda handelsvågen, måste med premier till
10 % uppmuntras. När nu svenska nationen sålunda
skulle hafva år ifrån år skuldsatt sig hos utländingen.
ansågs likväl det vara nödigt att hindra dess ytterligare
skuldsättning genom ett alltid tilltagande öfverflöd. Kloka
män funno väl, att sjelfva detta fortfarande öfverflöd
tillräckligen bevisade omöjligheten af ett sådant nationens
tillstånd, som räknemästarne förmodat; men siffrorna
blefvo dock gällande. — Att icke misströsta om fädernes-
landets bestånd ansågs också då för föga annat än ett
brott, och såsom kätterska villomeningar fördömdes de
enklaste uttryck af sundt förnuft öfver frågor rörande
rikets handels- och penningeställning. Professor Christer-
nin, som ännu senare, 1761, utgaf sina Föreläsningar öfver
den uppstigna vexelkursen — en skrift som det vore önsk-
ligt, att allmänheten äfven i våra dagar läste —, blef ett
föremål för det bittra partiagget, emedan han vågat ådaga-
lägga, att det höga räknevärde, hvartill alla varor då
uppgått, härrörde från den genom bankolån skedda ovar-
samma utspridningen och tillökningen af det representa-
tiva myntet, att detta uppstegrade räknevärde, hvarefter
varuförhållandena satt sig i jemvigt, icke skadade närin-
garna och i den utrikes handeln vore likgiltigt, men att
en nedsättning deraf genom styrelsens åtgärd skulle
medföra de förderfligaste följder, hvilka äfven, efter hans
förutsättning, inträffade, när 1766 års ständer gjorde gäl-
lande ett mot hans grundsatser stridande system. Han
anmärkte i berörda skrift bland annat, att vexelkursens
ständiga förhöjning, åtminstone före pommerska krigets
början, sannolikt icke kunnat härflyta från en långvarig
undervigt i handeln; att inom de då sistförflutna 20 åren
Sveriges jordbruk blifvit mycket utvidgadt och förbätt-
radt, många nya näringsverk inrättade och de gamla för-
kofrade, den forna utländska förlagsvinsten af bergs-
verken bibehållen inom riket m. m. och att det »dess-
utom vore klart, att om en nation i 20 års (författaren
OM MEDLEN TILL HÄMMANDET AF YPPIGHET.

139

hade i grund af livad då påstods kunnat säga 40 års)
tid blott genom yppighet och vällust hade årligen ökat
sin skuld, vore det icke möjligt, att krediten kunde räcka
och att den årliga inskeppningen och förtäringen skulle
snarare till än aftaga». Hvad denne skarpsinnige tän-
kare sålunda skref för sin tid synes vara lämpligt på de
nu yttrade meningarna om en långvarig undervigt i han-
deln, som dock skulle vara åtföljd af ett oupphörligen
stigande öfverflöd. ’Efter den vid särskilda utskottets
betänkande bifogade tabell n:r i innefattade utdrag af
de uppgjorda handelsbalanserna för 12 år, skulle riket
från och med 1803 till och med 1807 hafva genom en
oafbruten öfvervigt i handeln vunnit 12 1/2 million riks-
daler, men deremot ifrån och med 1807 till och med
1814 genom en lika oafbruten undervigt förlorat nära 22
millioner riksd:r. Som nu vinsten under fem år borde
inflyta i riket, men förlusten under sju år utbetalas, så
hade de 12 1/2 millioner riksdaler först skolat synas i den
inhemska rörelsen, om de verkligen vunnits, och sedan
de 22 millionerna försvinna derutur, om de verkligen för-
lorats. Men intet deraf har händt. Att några utländska
fonder icke under den första af ofvan berörda perioder
inkommit till riket, är tämligen säkert, och ännu säkrare,
att det indragna beloppet deraf icke uppgått till 12 1/2
millioner riksd:r, emedan Sveriges hela rörelsekapital år
1807 eller vid kulminationspunkten af rikets beräknade
ekonomiska förkofran, lära hafva föga öfverstigit en sådan
summa. Lika säkert är det, att icke 22 millioner riksd:r,
ehvad de beräknas i silfver eller sedelvärde, gått ur riket
intill slutet af 1814, ty då skulle hela den utelöpande
bankosedelstocken, hvilken vid 1815 års ingång endast
utgjorde cirka 20,815,500 rdr, nu vara i utländingens
händer öfverflyttad. Orimligheten af de handelsbalansens
resultater, som ofvanberörda tabell upptager, faller ge-
nast i ögonen, då man betraktar den kolumn i samma
tabell, hvaruti vexelkursens medelförhållanden under
hvarje af de uppgifna åren äro antecknade. Man finner
140

EMBETSUTLÅTANDEN.

deraf, att kursen oupphörligen stigit, under det att en
oupphörligen tilltagande handelsvinst, om den varit verk-
lig, hade bort inbringa 121/. million riksd:r i riket; och
i berörda kurs ingick likväl icke något mynt-vanvärde,
ty bankosedlar och silfver gälde under denna period
lika. Under det år, 1807, när den beräknade totala
handelsvinsten uppstigit till sin största höjd, var också
kursen högst stegrad, eller till ett medeltal för året till
53 % sk. på Hamburg. Deremot föll samma kurs till
5312 sk. i medeltal för det följande året 1808, när
dock, efter handelsbalansräkningen, undervigtsperioden
tog sin början och då riket skulle i sin handel hafva
förlorat nära 21/2 million riksdaler. Om nu också detta
kursfall kunde förklaras ifrån indragningen af engelska
subsidiemedel, finnes dock ingen sådan orsak, hvar-
för kursen år 1810, då den antagna handelsförlusten för
samma år och de tvenne föregående uppgick till sam-
manräknade 8 1/2 million riksdaler, likväl stannade vid
785/8 sk., hvaremot den 1811 uppsteg till TIO1/2 sk. i
medeltal för året och ända till 136 sk. för några post-
dagar, ehuru handelsundervigten, som för 1810 var be-
räknad till 4,172,037 rdr, antages för 1811 till den vida
ringare summan af blott 624,645 rdr. Den föll åter 1812
till 87 1/2 sk. allt i medeltal, när likväl handelsförlusten
skulle hafva ökats med 2 1/2 millioner riksdaler. Till
dessa jemförelser emellan kursförhållandena och beräk-
ningarna af handelsbalanserna, sådana de äro stälda bred-
vid hvarandra i särskilda kolummer af samma tabell,
kommer ännu den besynnerliga omständigheten, att ut-
försel af silfver ifrån riket uppgått, enligt de i sjelfva
handelsbalansböckerna intagna specialräkningar, till högre
belopp för de år, då öfvervigt skall egt rum, än för dem,
då undervigt inträffat. Således hade år 1804, när han-
delsvinsten för det året och det föregående antogs till
mer än 5 1/2 millioner riksdaler, utgörande ungefärligen
hälften af rikets dåvarande rörelsekapital, silfver, utöfver
hvad som inkommit, blifvit utsändt till ett belopp af
OM MEDLEN TILL HÄMMANDET AF YPPIGHET. 141
662,607 rdr, hvaremot 1810, när handelsförlusten for 3:ne
år beräknades såsom ofvan nämndt är'till 8 1/2 millioner
riksd:r, öfverskottet af utfördt silfver endast uppgått till
10,988 rdr 43 sk. Dessa få allmänna anmärkningar torde
tillräckligen ådagalägga handelsbalansernas opålitlighet,
hvilken ännu ytterligare skulle kunna bevisas genom en
speciell granskning af berörda riksbokslut, dem jag haft
tillfälle att se blott för några år, men deraf funnit dem
vara upprättade på högst obestämda och sviksamma
grunder. Till bevis derpå må jag underdånigst anföra,
att alla de varor, som blott till nederlag inkommit, synas
hafva blifvit, ofta till högre värden än minutpriser, förda
i räkningens debet, och deremot i kredit endast upp-
tagna de af samma varuqvantiteter, som från nederlagen
utgått, samt dessa, utan tilläggning af den vinst, som för
magasinage, provisioner och arbetslöner m. m. genom
nederlagsrörelsen, blott såsom sådan tillflutit riket, be-
räknade efter de samma pris vid utgåendet som inkom-
måndet. Då således allt qvarliggande nederlagsgods
lärer hafva blifvit nationalkonsumtionen påfördt och vin-
sten af denna rörelse icke beräknats, så skulle efter så-
dana kalkulationsgrunder underbalansen nödvändigt visa
sig betydlig i mån af nederlagsrörelsens vidd. Detta
förhållande, hvarvid särskilda utskottet, utan att kunna
närmare undersöka anledningarna dertill, fästat en syn-
nerlig uppmärksamhet, blef ännu mera missledande deri-
genom, att prisen på vissa nederlags- och importartiklar,
under det de i den verkliga handeln voro utomordentligt
låga, stegrades i kalkylerna. Kaffebönor, hvilka ännu
i 1809 års handelsbalans värderades efter 8 sk. pr 'S,
skattades i 1811 års till dubbelt eller 16 sk., ehuru denna
vara då uti utrikes handeln gälde mindre än tillförene.
Stångjern deremot beräknades för begge åren blott till
7 1/2 rdr pr skS, ehuru det var dyrare 1811 än 1809. Uti
intetdera afseendet finnes myntsorten, hvarpå beräknin-
garna grunda sig, utmärkt, men enligt dem uppvägdes
ett ske exporteradt stångjern af 22 1/2 % kaffebönor in-
142 EMBETSUTLÅTANDEN.

förda blott till nederlag. Det synes, som vore i handels-
balanserna de inkomna varuqvantiteternas värden be-
stämda efter deras supponerade pris å utrikes orter, men
de utskeppades endast efter prisen fritt ombord i svensk
hamn, emedan dessa räkningar särskildt i debet upptaga
frakter betalda for varor inkomna med främmande skepp,
och i kredit frakter förtjenta på, med egna skepp utförda,
varor. I sådant fall har någon handelsvinst icke blifvit be-
räknad för de rikets produkter, hvilka för svenska han-
delns egen räkning blifvit utskeppade. Men äfven efter
denna ofullständiga kalkulationsgrund lärer det hafva varit
oriktigt att för år 1811 upptaga stångjern fritt ombord till
blott 7 1/ rdr per skG, om dermed menats svenska banko-
sedlar, hvilket det ändock allt för höga priset af 16 sk.
för ett % kaffebönor gör troligt. Efter tabellen n:r XI
vid särskilda utskottets betänkande gälde stångjern det
året i köp mellan tillverkare och inhemska upphandlare
per medium 7 rdr 4 sk. för skeppundet på Stockholms
våg, hvarifrån utskeppningen var vida ofördelaktigare och
relatift ringare än ifrån Göteborgs, der priset ock var be-
tydligen högre. Säkerligen skall icke i någon enskild han-
delsbok för 1811 exporteradt stångjern var beräknadt fritt
ombord blott till 7 '/2 rdr eller kaffe å utrikes ort till 16
sk. per %.

I allmänhet är det anmärkningsvärdt, att det rikets
tillstånd under särskilda epoker, som handelsbalanserna ut-
visat, merendels varit motsatsen af det verkliga. I den så
kallade partitiden skulle förut antagna meningar om rikets
ekonomi alltid genom sifferuppställningar bekräftas, och
man tillskapade sålunda en oafbruten undervigt i handeln
för de epoker, då nationens idoghet och välmåga hastigast
tilltog, men deremot en lysande handelsvinst för de år, då
i följd af okloka och våldsamma anstalter att sänka kursen
icke allenast rikets näringar fördes på branten till under-
gång utan äfven hela samhällsbyggnaden hotades med
omstörtning. Den belägenhet, hvaruti Sverige sig befann
år 1768, när ett hastigt kursfall genom dess verkningar
t.

OM MEDLEN TILL HÄMMANDET AF YPPIGHET. 143

på näringarna föranledde till en märkbar styrelseförändring,
är allmänt känd; och likväl gåfvo beräkningarna af rikets
vinst eller förlust genom handeln under detta och det på-
följande året lika förmånliga utslag, som de hade gifvit
ofördelaktiga för den lyckliga perioden ifrån medlet af
1720 till början af 1740-talen. På enahanda sätt, ehuru
visserligen icke af enahanda orsaker, har det nu händt. att
den tafla af rikets ekonomiska tillstånd ifrån 1803 års bör-
jan till 1814 års utgång, som de vid särskilda utskottets
betänkande fogade utdrag af handelsbalanserna framställa,
är lysande för alla åren, utom det sista, af f. d. konung
Gustaf Adolfs regering, men deremot mörk för hela tiden
af Eders Kongl. Maj:ts visa och ärofulla styrelse af det
räddade fäderneslandets angelägenheter. Det är långt
ifrån min afsigt att genom denna anmärkning vilja väcka
någon annan tanke än den, att handelsbalansräkningar,
äfven om de voro uppgjorda efter de möjligen säkraste
grunder, äro sviksamma bevis på det hela af en stats till-
stånd. Om också det medgifves, att Sveriges handel intill
och med 1807 haft en jemnare gång än sedermera, då den
bestämdes af våldsystemerna i Europa, lärer det dock vara
ovedersägligt, att nationen, och dermed menar jag massan
af folket, befinner sig nu lyckligare och kraftfullare än det
år. då de olyckor förnämligast bereddes, hvilka sedermera
träffat riket. Rikshandelsvinsten för nämnda år 1807 skall
väl, efter beräkningarna, hafva uppgått till den betydliga
summan af 2,748,702 rdr; men i verkligheten stegrades
kursen, exporterades silfver och var utskeppningen af
svenska produkter både till belopp och pris lägre än de
föregående åren. Då begynte bergslagsorternas förlägenhet
genom ett hastigt fall i prisen för deras tillverkningar,
under det att spanmålsprisen deremot stego. De vid sär-
skilda utskottets betänkande bilagda tabeller utvisa den
skilnad emellan förhållandena 1805 och 1807, att för det
senare af dessa år exporten af jern var till nära 100,000
sk® och den af koppar till 2,400 sk® ringare än för det förra,
och ändock skulle rikets handelsvinst för 1807 hafva med.





1 A
144 EMBETSUTLÅTANDEN.

43 5,000 rdr öfverstigit den för 1805! — Jag medgifver
villigt, att den ekonomiska administrationen under f. d.
konung Gustaf Adolfs regering var, såsom mindre bero-
ende af hans enskilda lynne, förd med vishet, äfvensom
den länge gynnades af lyckliga omständigheter; men jag
tror tillika, att, oansedt de många hinder som politiska
förhållanden och naturvidrigheter lagt för nationalvälmå-
gans ytterligare tillväxt sedan 1809, har denna likväl ökat
sig utöfver hvad den var 1807, änskönt riket då skulle
hafva samlat en handelsvinst af 12 1/2 millioner, men der-
emot nu vara belastadt med förluster, hopade utan afbrott
under nio års tid till ett belopp, som öfverstiger dess hela
rörelsekapital, enär de redan vid 1814 års utgång beräk-
nades till 22 millioner riksdaler.

En national förlust genom handeln, om den i allmän-
het är möjlig, kan icke ega rum utan på ettdera aftvenne
sätt, antingen att den skilnad emellan importers och ex-
porters värden, hvarigenom den skulle uppkomma, betalas
med penningar till utländingen, eller att denna får en
fordran deraf. Men lika omöjligt som det är, att 22 millio-
ner riksdaler svenska penningar ifrån och med 1808 till
och med 1814 gått ur landet, lika omöjligt är det ock,
att svenska nationen står hos främmande i skuld för en
så ofantlig summa. All den handelsskuld, som man gan-
ska orätt kallar en nations, utgöres af dess köpmäns en-
skilda, och gränsen för deras personliga kredit måste blifva
gränsen för en sådan förmenad nationalskuld. Sveriges
handelscorps, ehvad anseende och förmögenhet den må
ega, kan säkerligen icke, äfven om den vore nog oklok
för att skuldsätta sig till fulla måttet af möjlighet, vinna
kredit hos utländingen för 22 millioner riksdaler, om
också endast uti svenskt bankosedelvärde.

Om det likväl vore tänkbart, att denna handelscorps
redan vid 1814 års slut egt en utländsk skuld till sådant
belopp för varor, som blifvit införda utöfver värdet af de
utskeppade, så skulle konsumenterna af dessa varor an-
tingen hafva betalt samma summa eller stå hos de hand-
OM MEDLEN TILL HÄMMANDET AF YPPIGHET. 145
lande i gäld derför. Intetdera lärer vara möjligt, ty ehuru
en betydlig penningesamling finnes hos vissa grosshand-
lare, har dock säkerligen icke rikets hela rörelsekapital
stannat i deras händer, och för kloka äro de att sjelfva
skuldsätta sig hos utländingen för att till sina landsmän
utborga varor till fulla beloppet af detta kapital. Huru-
helst den för hvarje år med skenbarlig noggrannhet på udda
riksdalertal uträknande handels undervigt betraktas, blifver
den således en orimlighet. När man dock en gång antagit
denna, torde man hafva bort bespara sig den ytterligare,
att anse en nation, hvilken redan för två år sedan slösat
bort hela sitt rörelsekapital, ännu behöfva hindras att ge-
nom en ständigt utvidgad yppighet vidare bortslösa — det
lärer blifva svårt att säga hvad?

Man har väl för att gifva någon sannolikhet åt beräk-
ningarna af en år ifrån år tilltagande och högst betydlig
undervigt i handeln anmärkt, att den blifvit för någon del
ersatt genom de subsidier, som under samma tid till riket
indragits. Men härvid bör ihågkommas, att af dessa sub-
sidier ett större belopp blifvit omedelbarligen användt å
utrikes orter till dervarande arméers underhåll. Återstoden
har förnämligast betalt endast en sådan konsumtion, som
ej omedelbarligen ingått i beräkningarna för handelsbalan-
sen, samt följaktligen icke salderat mera af skilnaden
emellan nationens importer och exporter, än som svarat
emot införskrifna krigsförnödenheter, så vidt dessa eljest
äro i handelsbalanserna beräknade, hvilket jag ej känner.
Genom subsidierna har väl en del af det rörelsekapital,
som eljest skulle hafva gått ur riket till betalning af de
handlandes skulder, i fall sådana varit verkliga, kunnat be-
varas i landet, men den konsumerande delen af nationen
skulle ändock enligt handelsbalanserna hafva vid 1815 års
början varit skyldig 22 millioner riksd:r till de handlande,
som köpt subsidievexlarna, ty berörda öfverskott af kon-
sumtion utöfver produktion måste alltid blifva skuld.
När man nu till den samma lägger den ytterligare, som
för åren 1815 och 1816 förmodligen genom enahanda upp-
Yärla, Skrifter. I. 1O
146 EMBETSUTLÅTANDEN.

ställning af handelsbalansen uppkommer, lärer det finnas,
att de verkligen genom vexlar indragna subsidiemedlen
icke kunnat på långt när förslå att saldera rikets hand-
landes räkningar med utländingen, om dessa uti de en-
skilda böckerna vore sådana, som de blifvit efter supposi-
tioner sammandragna uti rikshandelsbokslutet.

Att nationen skulle häfta för någon betydlig kon-
sumtionsskuld till hvilken det ock vara må, finner jag
ingalunda vara sannolikt. För att vara stor måste en
sådan skuld nödvändigt hafva uppkommit genom den
större folkmassans förtäring och förbrukning af främ-
mande varor utöfver framalstringen af egna. Men då
skulle också denna folkmassa hafva varit och vara oför-
mögen att betala så väl berörda skuld som de allmänna
skatterna. Likväl lära dessa senare och deribland en
förhöjd bevillning hittills hafva öfverallt i riket någor-
lunda ordentligen blifvit utgjorda, äfvensom Kongl. all-
männa magasinsdirektionens underdåniga redogörelse af
den 2 Mars 1815 utvisar, att på den gäld för kronound-
sättningsspanmål, hvaruti hela rikets mest torftiga in-
byggare åren 1812, 1813 och 1814 efter lidna missväxter
blifvit försatta, hade de redan inom 1814 års utgång af-
betalt en summa af 1,173,702 rdr 19 sk. banko — ett
förhållande, hvilket synes vittna om en tilltagande öfver-
vigt af de arbetande folkklassernas produktion öfver
deras vanliga konsumtion i stället för motsatsen, som af
handelsbalansernas förfärliga resultat borde följa.

Ehuru vexelkursens stegring synes tillkännagifva, att
svenska handlandes skulder till utländingen oupphörligen
ökats, anser jag likväl detta förmenta bevis derpå icke
vara alldeles tillförlitligt. Såsom ett rent faktum bör det
väl gälla mera än de siffror, som efter nog ofullständiga
uppgifter och nog lösliga suppositioner blifvit sam-
manstälda till en räkning öfver rikets vinst och förlust
i handeln; men till kursens stegring i ett pappersmynt,
hvars värde bestämmes blott af opinionen, kunna
många tillfälliga omständigheter verka, hvilka ej bero
OM MEDLEN TILL HÄMMANDET AF YPPIGHET. 147
af de skulders belopp, för hvilkas betalning vexlar efter-
frågas.

Sveriges läge och klimat förorsaka, att uti dess han-
del, relatift till vidden deraf, betydligare kapital måste
användas än i andra länders. Dessa äro närmare belägna
till de stora europeiska varustaplarna; deras hamnar äro
hela året igenom öppna; och de inre kommunikationerna
äro der lättare, hvadan varuomsättningarna der också
äro jemnare och skyndsammare än i Sverige. Under de
flera månader af året, då svenska hamnarna äro stängda
af is, måste i stapelstäderna uppläggas de exportabla
effekter, som dit ifrån särskilda landsorter antingen sjö-
ledes sent om hösten eller på vinterföret ankomma.
Likaledes måste de utländska varor, som till inhemska
konsumtionen för ännu flera månader erfordras, samlas
uti berörda städer under den korta skeppningstiden och
der magasineras, intill dess de behöfvas och kunna med
svåra transportmedel kringspridas öfver det vidsträckta
landet. En naturlig följd häraf är, att svenska staplarna
måste alltid vara försedda med stora varulager, till hvilkas
anskaffande fordras betydligare penningeförlag än annor-
städes. Dessa penningeförlag, så vidt de skola användas
å utrikes orter för derifrån hemtade varor, måste antingen
bestå i fordringar af utländingen eller också hos honom
beredas genom enskild kredit. Sällan torde svenska
handelscorpsen hafva egt betydliga fordringar å utländ-
ska platser utöfver sina skulder, och omöjligen kunna
sådana finnas nu, då under de sistförflutna 2 à 3 åren
betalning skolat erläggas, utom för andra importartiklar,
äfven för omkring 1,900,000 tunnor dyr spanmål, mjöl och
gryn samt för 57,000 åmar bränvin, hvilka, enligt tull-
registren blifvit 1812, 1813 och 1814i följd af missväxter
införskrifna och icke kunnat med annat än svenska pro-
dukter gäldas. Det är också ovedersägligt, att importen
af andra varor uppgått till en ovanlig höjd år 1813. då
den europeiska handeln i hast bief fri, och de många i
nyare tider tillkomna grosshandlare täflade om att genast
148 EMBETSUTLÅTANDEN.

begagna sig af en sådan konjunkturs-förändring. Men
sedan en stor del af dessa varor åter blifvit, förmodligen
med vinst, utskeppad, och återstoden fylt konsumtions-
behofvet för en längre tid, föreställer jag mig, att svenska
handlandes skulder till utländingar nu äro minskade mot
hvad de varit, och att de, till hvad belopp de ock må
uppgå, icke i det hela öfverstiga dessa handlandes lager
af varor både till export och till förbrukning inom landet.
Det vore då icke en absolut gäld utan endast ett förlag
på magasinerade varor, hvarför Sveriges handelscorps
häftade hos främmande nationers, och detta förlag skulle,
när handeln lemnades i en fri gång, småningom nedsättas
till sitt vanliga belopp genom utskeppning af svenska pro-
dukter samt genom den minskning i importen af utländska,
hvartill de redan samlade lagren af sådana kunde föran-
leda. I fall denna min föreställning är riktig, finner jag
svenska nationens belägenhet i följd af den öfverklagade
betydliga importen under ett eller annat föregående år —
om jag också skulle antaga, att den enskilda handels-
skulden angår nationen — icke vara äfventyrligare än den
bruksidkares, hvilken med lånade penningar uppköpt kol
och spanmål för tvenne års behof.

Men förmodligen kan Sveriges handel aldrig drifvas
utan det förlag, som den enskilda krediten på utrikes orter
bereder. Alla de tillfälliga omständigheter eller anstalter,
som antingen förstöra denna kredit eller inskränka begag-
nandet deraf, skola således förminska tillgången på de
rörelsemedel, som den svenska handeln kan hända mer än
någon annan fordrar. Den yttersta varsamhet i detta af-
seende synes nu vara desto angelägnare, som en allmän
penningeförlägenhet öfverklagas i flera handlande stater,
särdeles i England, der ett efter freden inträffadt hastigt
kursfall skall hafva bragt åtskilliga näringar i vanmakt samt
beröfvat ett stort antal arbetare tillfällen till sysselsättning
och derigenom medel till uppehälle. Vid ett sådant för-
hållande måste inom dessa stater tillgångarna på penninge-
försträckningar vara knappare än förut, och endast den
OM MEDLEN TILL HÄMMANDET AF YPPIGHET.

149

säkrast stadgade kredit lärer då kunna bereda sådana åt
svenska handlande. Men om de redbaraste ibland dessa
funne sig, af tillfälliga allmänna händelser, afskräckta ifrån
att nyttja sin kredit för att afhjelpa vexelbehofvet; om
hvarje klok handlande, under sådana omständigheter, för
att ej äfventyra något genom mera vidsträckta operatio-
ner, inskränkte sina företag inom den trängsta möjliga krets
af omedelbart varubyte: om vid en härigenom uppkommen
brist på vexlar de, som vore skyldiga till utländingen, icke
kunde fullgöra sina förbindelser; om deraf åter följde ett
allmännare misstroende å främmande platser till svenska
handelscorpsens förut ådagalagda förmåga och redlighet att
betala; och om detta misstroende ytterligare ökades genom
underrättelsen om det inom Sverige allmännast rådande
tänkesätt rörande handeln, — så skulle af allt detta närmast
följa dels, att de få vexlar, som kunde aflåtas, skulle, när
de icke fylde behofven deraf, hvilka ändock kunde på det
hela vara måttliga, uppstegras till öfverdrifna pris genom
nödstälda och om sin kredit sorgfälliga remittenters oro-
liga täflan att åtkomma dem, dels ock att den utväg stäng-
des att genom utländskt förlag befordra införskrifningen af
de äfven oumbärliga konsumtionsartiklar, som svenska na-
tionen måste hemta från andra länder. De aflägsnare verk-
ningarna af ett sådant handelns förlamande blefve: alla
utländska varors samt deribland lefnadsmedels och rudi-
materiers fördyrande, såvidt de eljest kunde anskaffas, en
deraf härrörande förhöjning i tillverkningskostnaden föi-
svenska industriprodukter, oförmögenhet för många hand-
lande att genom förlag befrämja den till export bestämda
varualstringen o. s. v. Ett utomordentligt hämmande
af handelns gång förorsakar nödvändigt en mängd oredor
i alla inre näringsförhållanden, hvilka åter kunna leda till
ännu allmännare och svårare olyckor.

Den kursstegring, hvilken man söker förklara från en
förmodad ständig undervigt i handeln, torde således till
en betydlig del härröra ifrån de inom och utom riket in-
träffade omständigheter, som antingen förringat svenska
150 EMBETSUTLÅTANDEN.

handlandes kredittillgångar på utrikes orter, eller hindrat
dem att deraf till förut vanlig utsträckning sig begagna.
Tillika, då i samma kursstegring ingår ett agio emellan
bankosedlar och det silfvermynt, hvarpå de lyda, synes
en nedsättning i allmänna opinionen af berörda sedelmynts
värde hafva egt rum. Att bankosedelstockens ökade storlek
samt omloppet af diskonternas och några enskilda personers
assignationer skulle hufvudsakligen vara vållande till ett så-
dant det representativa myntets vanvärde, anser jag icke
sannolikt. Ehvad den öfverklagade penningebristen må vara
mer eller mindre allmänt känbar, tyckes den dock utmärka,
att åtminstone något materielt öfverflöd på medel till be-
drifvande af den inre rörelsen icke är för handen. I allmän-
het har man, då man sökt att teoretiskt bestämma vissa
så kallade naturliga förhållanden emellan det omlöpande
rörelsekapitalet och varumängden, glömt att taga i beräk-
ning rörelsens hastigare eller långsammare gång, hvaraf
likväl det omlöpande kapitalets verksamhet hufvudsakligen
beror. — Men mera än storleken af den representativa
penningemassan torde sätten, på hvilka den blifvit utspridd
och ännu utsprides, kunna verka till dess vanvärde. De
penningar, som med arbete förtjenas, värderas också af för-
värfvaren, då deremot de, hvilka erhållas genom ovarsamt
lättade allmänna lånetillgångar, icke ega något pris af möda
och produktion i första innehafvarens hand, och således
ofta utan sparsamhet och omtanke af honom utkastas. Om
nu, under en öfverklagad penningebrist, bankosedlarna
gälla mindre, äfven i den inre rörelsen, än de gälde 1810,
då likväl deras massa var förmodligen lika stor om icke
större än i närvarande stund, så torde deraf den slutsats
böra dragas, att andra orsaker än berörda massas qvan-
titet vållat deras vanpris.

Värdet af hvarje mynt, som ej kan användas i verlds-
handeln och uti den ega ett bestämdt pris, men som likväl
representerar det allmänna verldsmyntet af guld och silf-
ver, beror utaf opinionen både inom och utom det land,
der det egentligen omlöper. Ju vidsträcktare utrymme
OM MEDLEN TILL HÄMMANDET AF YPPIGHET. I5I
lemnas åt denna opinion, desto mera kan och desto men-
ligare plägar den verka. Om någon bankosedel icke blif-
vit utgifven utan såsom vedergällning för arbete eller
arbetets produkt, skulle alla sådana sedlar, änskönt deras
massa också till betalning af krigsmödor och krigsförnö-
denheter blifvit utomordentligen ökad, likväl hafva ett visst
väsentligt värde, och opinionen derom vara begränsad af
hvarje bankosedelinnehafvares omtanke att söka för dessa
bevis på förrättadt arbete eller levererade arbetsprodukter
förskaffa sig dermed eqvivalerande annat arbete eller andra
produkter. Men när deremot i samma förhållande, som opi-
nionen om detta representativa mynt blifvit vacklande, man
genom utvidgade låneanstalter ytterligare utspridt det;
när det samma härigenom till en betydlig del kommit att
beteckna endast den ursprungliga industri att tigga sig tilllån,
och den möda att skrifva sitt namn under reverser; när
dessa lån till ett större belopp tagits med beräkning på
vinst genom ett förmodadt fall af det lånade myntets värde;
när obetänksamma spekulationer af åtskillig art sålunda
blifvit befrämjade och deribland äfven orimliga egendoms-
köp, som uppdrifvit fastighetsprisen; när lånen jemväl öpp-
nat lätta utvägar till slöseri och spel, — så lär det icke
vara underligt, om ett sålunda till en betydlig del utspridt
mynt förlorat den stadga i opinionen, som det eljest, oak-
tadt dess qvantitet, kunnat ega eller vinna. Dess ytterli-
gare fall befordras och påskyndas, ju mera farhågorna
derför utbredas genom vanmäktiga anstalter att det hindra.
Efter mitt begrepp hafva riksens ständers åtgärder vid den
sista riksdagen varit i begge dessa afseenden mindre väl
beräknade. A den ena sidan hafva deras offentligen yttrade
och, som jag tror, mycket öfverdrifna bekymmer öfver
ett vådligt tillstånd af rikets hushållning nödvändigt skadat
krediten för det representativa mynt, som i nationalväl-
mågan har sin egentliga garanti och i allmänna opinionen
derom måttstocken för sitt tillfälliga värde. A den andra
sidan synes det beslut, som riksens ständer, oaktadt en
varnande erfarenhet af forna bankolåns verkningar, vid-
152

EMBETSUTLÅTANDEN.

tagit, att nu åter ur banken utgifva lån på fastigheter, i
trefaldigt afseende vara vådligt; först emedan det på ett
skadligt sätt utsprider bankosedlar, sedermera emedan dessa
bankosedlar dragas genom en dryg beskattning från de
mångfaldiga produktionsgrenarna, för att i färre onaturliga
kanaler åter utflöda med den åtminstone möjliga verkan,
att en slösaktig konsumtion derigenom mera befordras än
en ökad produktion; och ändtligen emedan denna anstalt
rubbat den successiva realisationsplan, på hvilken den ound-
vikliga utgifningen af icke mindre än ii millioner riksdaler
i bankosedlar till betalning af krigskostnaderna är 1809
grundades, samt följaktligen gifvit ett nytt bevis på osäker-
heten af de förbindelser, hvilka riksens ständer åtagit sig
emot innehafvare af deras banks skuldsedlar.

Emellertid då bankosedlarna, utgörande rikets nu gäl-
lande och allmänt gångbara mynt, af ehvad orsak som
helst fallit i ett visst vanvärde emot silfver, och äfven de
inre näringsförhållandena derefter rättat sig, anser jag det
nu vara lika äfventyrligt, som det efter 1766 års riksdag
visade sig förderfligt, att genom andra anstalter, än dem
som blott befordra näringarnas och handelns naturliga
gång och jemna stigande drift, — hvartill negativa medel
torde vara säkrare verkande än positiva, — söka omskapa
ett tillstånd, hvilket, ehuru i det hela icke lyckligt, dock
relatift till en våldsam och brådstörtad förändring deraf,
är önskansvärdt, och önskas att fortfara utaf de idogaste
ibland Eders Kongl. Maj:ts trogna undersåtar. Värdet af
guld och silfver i förhållande till varor har också oupp-
hörligen fallit uti hela verlden och i Sverige kanhända
hastigare än annorstädes, men ingen stat har i följd deraf
gått under, utan tvärt om har, såsom i England, en tillta-
gande dyrhet af varor merendels betecknat en ökad natio-
nalvälmåga. Inom en tidrymd af föga mer än 100 år
har uti Sverige priset på spanmål, beräknadt i silfver riks-
dalermynt, stigit till fyradubbel höjd, och äfven vissa år
derutöfver, eller hvilket är det samma, värdet af silfver mot
spanmål har fallit till fjerdedelen af hvad det var 100 år
OMMEDLEN TILL HÄMMANDET AF YPPIGHET.

153

tillförene. Likväl, oaktadt denna ökade dyrhet på spanmål
och änskönt den jemväl gått framom prisförhöjningen på
andra varor, i synnerhet jern, är allmänheten af sädeskon-
sumenter visserligen icke olyckligare nu, än den var under
konung Carl XII:s krigiska regering. Men åkerbruket ochalla
näringar skulle ofelbart råka i vanmakt och förfall, om det
försöktes och blefve möjligt, som det dock lyckligtvis icke
är, att återställa silfvermyntet till sitt värde vid början af det
sist förflutna seklet, och ännu mera om det samma kunde
upphöjas till sitt förhållande emot varor under konung
Gustaf I:s regering, då, enligt herr kanslirådet Hallenbergs
utredning deraf, en tunna smör gälde 2 rdr 32 sk., en tunna
lax 2 rdr 32 sk., en läst råg och korn 6 rdr 32 sk., en
läst hafre 2 rdr 32 sk., en gill oxe 1 rdr 16 sk., ett karl-
dagsverke 11/4 runstycke o. s. v., allt beräknadt i silfver
efter nu gångbart mynt. Icke längre sedan än år 1777—
1780 var Vesterås läns markegång för en tunna råg i me-
deltal blott 2 rdr 28 sk. 6 rst., svarande efter 120 sk.
kurs mot 6 rdr 22 sk. 3 rst. i nuvarande bankosedlar, och
under det svåra året 1786 gälde efter samma läns marke-
gång rågtunnan ej mera än 3 rdr 42 sk., hvaremot den
1806 och 1807 uppsteg i enahanda mynt eller silfver rdr.
hvarmed bankosedlar då voro lika, till öfver 6 rdr, samt
1808 till 7 rdr 24 sk.

Den allmänna klagan öfver en tilltagande dyrhet är
lika gammal som den öfver ett ständigt tilltagande öfver-
flöd. Alltid har man förestält sig, att mycket borde ega
ett oföränderligt värde i förhållande till varor. Hvarje till-
växt af en representativ penningstock har man ansett
rubba detta förhållande och således, när det af andra orsa-
ker blifvit rubbadt, har man trott det kunna återställas
genom indragning af någon del utaf en sådan en gång i
omlopp satt penningstock. Dervid har man, för omsorgerna
att vinna godt mynt, merendels åsidosatt dem att utvidga
och underhålla nationalproduktionen, hvilken man tvärt om.
såsom på 1760-talet, genom ensidiga finansanstalter häm-
mat. Under allt detta har man icke betänkt, att qvanti-
154 EMBETSUTLÅTANDEN.

teten af de ämnen, guld och silfver, som nyttjas till verlds-
mynt, oupphörligen ökas, och att följaktligen förhållandet
mellan denna qvantitet och alla i handeln omsatta varors
år ifrån år rubbas. Efter de säkraste uppgifter frambrin-
gas årligen ur grufvorna i Amerika och Europa guld och
silfver till ett värde af omkring 45 millioner piaster, under
det att behofven af dessa metaller till mynt minskats genom
användandet af papperspenningar, och likväl tror man, att
guld och silfver utgöra en oföränderlig varumåttstock,
samt anser hvarje, äfven obetydlig tillökning af ett dem
representerande mynt medföra en ofantlig skada blott ge-
nom sin qvantitativa verkan på rörelsekapitalet, hvars till-
räcklighet eller otillräcklighet dock aldrig kan bestämmas,
emedan den ankommer på hastigheten af samma kapitals
rörelse, som åter omvexlar hvarje dag och minut efter en
mängd tillfälliga förhållanden. — Under dessa mekaniska
åsigter af statshushållningen förstöras näringar, förlamas
näringsfliten och uppoffras enigheten emellan medborgare
för döda siffrors sammanstämmelse i debet och kredit af
en grundlös riksräkning. .

Jag har redan underdånigst anfört, att man i forna tider
lika mycket som nu varit bekymrad öfver svenska natio-
nens yppighet. Att den icke varit så vådlig, som man
förestält sig, har erfarenheten visat, men visserligen har
det forna öfverflödet varit i förhållande till nationalväl-
mågan lika långt och sannolikt längre sträckt än det när-
varande, hvilket i allmänhet består mera i en utvidgad
vällefnad än i en slösaktig yppighet.

Uti rikshushållarens konung Gustaf I:s hof, hvarest
lefnadssättet förmodligen icke mycket skilde sig ifrån de
högre adliga familjernas, konsumerades utländska drycker
och specerier till icke obetydliga qvantiteter och af ganska
många slag. Sidentyg, skarlakan och kläde, allt af utländsk
tillverkning, hafva ifrån de äldsta tider varit nyttjade i
Sverige. Kläde, hvaraf åtskilliga slag uppräknas i Visby
stadslag, i en varutaxa af 1450 och i andra gamla hand-
lingar, användes under medeltiden i stället för mynt uti
OM MEDLEN TILL HÄMMANDET AF YPPIGHET. 155

både varuhandel och fastighetsköp, äfvensom till aflöning
åt konungens embetsmän eller dess och adliga herrars
enskilda tjenare och krigsfolk. Konung Gustaf I:s klädes-
kammare försågs årligen med flera tusende alnar engelskt,
nederländskt och tyskt kläde af olika färger, såsom blått,
svart, hvitt, brandgult, lichtgult, rödt, papegojgrönt, dyster-
grönt, liffärgadt, askfärgadt, brunt, lavendelfärgadt, lefver-
färgadt o. s. v. År 1540 funnos i detta kongl. förråd
7,484 alnar engelskt kläde af minst 15 till färgen särskilda
slag, hvaraf hvarje aln kostade ungefärligen värdet af 2
lisp. smör. Deraf utdelades till kläder åt mångfaldiga per-
soner, som vid hofvet och konungens gårdar hade särskilda
tjenstebefattningar, samt äfven åt den ringare betjeningen,
ryttare och båtsmän. Hela utgiften till konung Gustaf I:s
hofstat och enskilda tjenare blott af kläden, utom andra
utländska ylletyg, uppgick för nämnda år till 9,360 alnar,
svarande efter förhållandet emellan denna varuartikel och
andra, samt med beräkning af dessas nuvarande pris, mot
minst 75,000 rdr b:ko. Dessutom nyttjades i detta hof
vid högtidligare tillfällen guld och silfverduk, gylden och
silfveratlas, sammet af flera färger, damast och taft m. m.
En aln damast kostade år 1538 värdet af 3 lisp, smör,
och för 20 alnar’hvitt taft, som drottningen då handlade,
betalades något mer än hvad för 120 st. räntefår i krono-
uppbörden inflöt. Att denna dyra yppighet icke var in-
skränkt inom hofvet allena, derom vittnar, ibland många
andra handlingar, konung Gustafs mandat om köpehandeln
af 1546, hvaruti han yttrade, att »så stort prål och högfärd
uppkommit ibland den menige man, att bonden snart ej
skulle vilja slita annat än engelskt och lejdiskt kläde». I
ordinantien af 1555, hvarefter inländska och utländska
varor skulle säljas, uppräknas en mängd kostbara kram-
varor. såsom sammet af flera slag, damast, taft, guldbor-
der, engelska, brabantska, holländska och tyska kläden,
kammarduk, hollandslärft, m. m. äfvensom rhenskt och
alicantvin samt åtskilliga arter af specerier och utländska
konfityrer. Under konungarne Erik XIV:s och Johan III:s
156 EMBETSUTLÅTANDEN.

regeringar aftog visserligen icke prakten, hvarken vid hof-
vet eller hos de förnäma och rika enskilda personer. —
I plakatet om myntets vanvyrdning och om rätt värdering
på in- och utländska varor af 1565 omtalas, utom kläden,
sammet och sidentyg af flera sorter, fem särskilda slag af
vin. Konung Johan III:s öfverflödsförbud af 1589 utvisar,
att borgarhustrurna då öfvergifvit »den gamla borgeriske
drägt» och brukade i stället »fruedrägt», som bestode i
silkestygskjortlar och kars-jacker, sammetsmössor så ock
kappor, hvaremot den gamla borgardrägten hade varit
»fållkjortlar af godt kläde, en del skarlakan» m. m. » och
allenast silkeströjor af damast, sidenatlas och ringare, men
ej sammet», hvilken drägt, som nu ansågs tarflig och borde
återtagas, likväl vid de ofvananmärkta varuförhållandena
säkerligen kostade mera än mängden af borgarfruar nu
utgifver för sin klädnad. Motiverna till detta förbud an-
gifvas sålunda: att genom det öfverhandentagande öfver-
flödet, »silkestyget, som vore herre och fruedrägt, blefve
dubbelt dyrare, än det tillförene varit», och att »borgarne,
i stället för det de skulle hafva sina penningar i handeln, så
klädde de dem på hustrurna, efter som det konungen före-
kommit, att en del gåfve sina hustrur två eller tre silkes-
kjortlar på en gång, då en adelsman måste låta det blifva
vid ringare, hvilket i synnerhet skedde af tyskar och utlän-
dingar, så väl köpmän och handtverkare som ock andra».
Det ålades den, som öfverträdde förbudet, att hålla en
särskild landsknekt för hvarje silkeskjortel, kappa, sam-
metskrage eller mössa, som dess hustru brukade. — Fem
särskilda slag af vin. sju af mjöd och tolf af utländskt öl
uppräknas såsom belagda med accisafgifter uti en taxa
äfven af 1589. I andra sådana taxor, utgifna 1607 och
1612, under och nyss efter konung Carl IX:s allvarsamma
regering omnämnas 38 särskilda utländska drycker af vin.
mjöd och öl, hvilka följaktligen då voro allmänt brukliga.
Tulltaxorna för den följande tiden utmärka, hvilken mängd
af utländska varuartiklar då plägade till riket inkomma
och fingo införas. Den af 1667 innefattar en uppräkning
OM MEDLEN TILL HÄMMANDET AF YPPIGHET. 157
på flera tryckta sidor blott af gylden- och silfverduk, satin
med gyldenblommor, brocade, blommeradt atlas, sammet,
galoner och otaliga andra utländska väfnader. Genom för-
ordningarna af 1664 och 1668 förbjöds för adliga och icke
adliga personer ibland annat det dittills öfliga bruket »till
eller på kläder af guld och silfverduk, gyldene tobin eller
atlas, guld och silfverlitzer, perlstickadt arbete, glasbräm,
så ock allehanda silkessnören och spetsar, item trådknyt-
ning samt med alla slags sydt, lagdt, knyppladt, dyrt bro-
deradt eller på hvarjehanda manér af tråd och knytning
arbetadt tyg», hvarförutan i allmänhet jemväl förbudet
sträcktes till »excesser uti linnetyg, så hos man som qvin-
folk». Dock tilläts det ridderskapet och adeln att bruka,
utom åtskillig annan prakt, »knappar af massivt guld och
' silfver och på klädningen, ehvad hon vore af kläde, siden
eller ylletyg, nyttja släta band af taft eller atlas», men
så att »ingen finge bäras, på hvilken mera band vore än
till 120 svenska alnar»; och skulle förbudet mot ofvan-
berörda dyrbara tygs bruk endast angå kläder, »men icke
husgeråd eller sadlar och hästetyg, i synnerhet hos adeln».
Konung Carl XI befordrade rikets välstånd genom andra
medel än öfverflödsförbud. Under hans och äfven under
konung Carl XII:s regering saknades icke uti Sverige en-
skild prakt. Den sistnämnde, sjelf ytterst tarflige konung
fann icke nödigt eller nyttigt att genom författningar för-
bjuda vissa öfverflödssätt, men han bestämde medelst för-
ordningen af den 10 Nov. 1716 konsumtionsafgifter föl-
nyttjandet af »varor, som voro mindre nödige till oundgäng-
ligt bruk». Denna förordning medgifver sålunda, emot en
särskild beskattning, afpassad efter öfverflödsartiklarnas
dyrbarhet och konsumenternas stånd, bruket af »gylden
och silfverduk, med guld och silfver brocherade och in-
mängda sidentyg, brokader, sammet, atlaser, tafter, galo-
ner, fransar och broderier af guld och silfver» med mycket
mera, som då utan tvifvel också nyttjades, oaktadt rikets
nöd och nationens verkliga armod. Bland annat stadgades
der, att den, som ej vore begripen under de 36 nummerna
158	EMBETSUTLÅTANDEN.

i rangordningen, skulle, om ban bure dyrare kläder än efter
4 daler s:mt alnen, eller kostbarare hattar än för 6 daler
s:mt, derför betala vissa afgifter. Således ansågs kläde
och hattar intill och med berörda pris icke vara af öfver-
flödig dyrbarhet. Men 4 daler s:mt utgjorde då ungefär-
liga värdet af en tunna råg, och följaktligen räknades det
för sparsamhet att icke bruka dyrare kläden och hattar,
än som kostade de förra 1 tunna råg för alnen och de
senare 11/2 tunna för stycket. Uti en skrift »om den låga
handelsbalansen», utgifven 1744, uppgifves, att till en pryd-
lig fruntimmersklädnad fordrades den tiden 1181/2 alnar
sidentyg, hvaraf allenast styfkjortelen ökade 16 alnar mer
för sin vidd i klädningen. Yppigheten på 1750 och 1760-
talen är ännu hos äldre lefvande män i minne och bevitt-
nas i öfrigt af de många artiklarna i öfverflödsförbuden,
särdeles det af 1766, äfvensom af tullräkningarna. Att
ibland annat konsumtionen af vin då var allmännare och
betydligare än nu, lärer icke kunna bestridas. Det är
sannolikt af många anledningar, att tulluppbörden för det
närvarande bevakas med vida mera noggranhet än då; men
likväl finnas de qvantiteter af vin, som då förtullades,
öfverstiga dem som nu i medeltal för flera år inkommit.
Det skadligaste af alla öfverflödssätt, det af onödig betjening,
var den tiden så högt drifvet, att, när det samma belades
med en särskild bevillning, ansågs en kapten och dess ve-
derlikar kunna, fria från en sådan afgift, hålla tvenne lakejer.

Dessa fä bevis på den forna yppigheten i Sverige
torde vara tillräckliga för att ådagalägga måttligheten af
den nu allmännast öfverklagade. Det är sant, att den
förra var inskränkt inom en trängre krets, ty medan herre-
männen lyste i åtskillig prakt, lär den större delen af
folket hafva lefvat mindre väl än i närvarande tid. Me-
delklassen af medborgare har ock utvidgat sig. Men att
icke blott adelns, utan äfven presters, ofrälse embetsmäns
och borgares lefnadssätt varit i 16:de och 17:de seklet
lika öfverflödigt, om ej öfverflödigare än deras nuvarande,
har man allt skäl att förmoda, ehuru yppighetsarterna då
OM MEDLEN TILL HÄMMANDET AF YPPIGHET. 159

varit helt andra och råare än nu. Under yttrande af sitt
missnöje öfver Lödöse (Göteborgs) dåvarande köpmäns
sorglöshet och oskicklighet i handel — hvaraf motsatsen
förebrås de nuvarande — klagade konung Gustaf I der-
öfver, att om en och annan ibland dem egde någon större
förfarenhet, blef han icke åtlydd, »utan den, som hade
ringaste förståndet, blef högst uppsatt, om han hade bästa
steken, och mäktade lägga upp mesta ölet», en dryck,
hvilken då hemtades ifrån främmande land. Charles d’Ogier,
hvilken 1634 åtföljde franske ambassadören, grefve d’Avaux,
till Sverige, har i sin dagbok beskrifvit en resa till Falun,
hvarunder han allestädes ända till omåttlighet undfägnades
med mat, vin och öl. Det är ganska säkert, att i nuva-
rande tid den likväl bibehållna gästfriheten i denna lands-
ort icke yttrar sig på ett lika öfverflödigt och derjemte
besvärligt sätt. Sedan han och hans följeslagare vid an-
komsten till Hedemora spisat hos borgmästaren »ganska väl
till aftonen», hade de knappt sofvit två eller tre timmar
och »ännu icke hunnit smälta den goda aftonmåltiden»,
innan de vid första dagningen väcktes af samma värd, med
»bägare fylda af spanskt vin, och måste de genast upp-
stiga för att »på sina bara knän» dricka drottningens i
Sverige och konungens i Frankrike med flera skålar, hvar-
efter bordet åter dukades, och de resande måste förtära,
»icke allenast en god maltid, utan ock en ansenlig portion
franskt och rhenskt vin. På detta sätt», fortfar berättaren,
»lefde vi under hela resan, och presterna, när vi gästade
hos dem, voro icke skonsammare än andra». En pastor
nära Salberget hade ock, såsom ett skäl till detta lefnads-
sätt, anfört, »att han innehade sitt feta brödstycke på det
vilkor, att han skulle emottaga och fägna de förbifarande».

Sådan var våra förfäders beprisade tarflighet i en tid,
då krigen utarmade folket till den grad, att stora lands-
sträckor blefvo öde och statens inkomster otillräckliga till
bestridande af de oundgängligaste behofven. Men fastän
krigsfolket icke kunde aflönas, och utskrifna krigsförnöden-
heter ej betalas, och fastän icke en gång medel funnos,
160 EMBETSUTLÅTANDEN.

att annorlunda än genom invisningar pä fogdarne anskaffa
respenningar åt kurirer, som ifrån konungen eller arméernas
befälhafvare affärdades, egde nationen likväl bevarad den
ovärderliga skatten af sitt mod, som icke tillät någon miss-
tröstan om fäderneslandets upprätthållande och frälsning.
Den, som hade förmögenhet dertill, drack, oaktadt den
allmänna nöden, rhenskt och spanskt vin ur stora silfver-
bägare, men han drack sin konungs skål med böjda knän
och upplyftadt hjerta. .

Äfven efter de mest förfärligt öfverdrifna målningarna
af svenska nationens nuvarande ekonomiska tillstånd, är
detta på långt när icke sådant som i förflutna tider. I
verkligheten visa sig alla tecken till allmän välmåga. Om
man anser denna ovilkorligen fordra förråd af silfver och
guld, synas också tillgångarna derpå hos enskilda perso-
ner, jemväl af allmogen, vara, oaktadt den föregifna lång-
variga undervigten i handeln, betydligare nu än tillförene.
De qvantiteter af dessa ädla metaller, som blifvit kontrol-
lerade åren 1813 och 1814, uppgå till högre belopp än
för något ifrån och med 1801 föregående år, och utgjorde
för förstnämnda tvenne år tillsammanstagna 66,8941/2 qvin-
tin guld samt 672,109 lod silfver. Enligt uppgift uti ett
memorial, som till ridderskapet och adeln vid 1765 års riks-
dag af dåvarande hofjunkaren sedermera hofrättsrådet Carl
Estenberg afgafs, hade under då föregående il år endast
blifvit kontrolleradt guld till sammanräknade 35,10123/48
qvintin, hvaremot under året 1813 allena det kontrollerade
beloppet deraf utgjorde 34,252% qvintin. Medeltalet af
kontrolleradt silfver för hvarje af de elfva åren ifrån
1754 till 1765 var 263,883 lod, men för 1813 uppgick det
till 337.386 lod.

Vid jemförelsen af rikets tillstånd under krigsåren och
af det nuvarande efter återstäld fred, samt vid beräkningen
af sannolika framtida förhållanden, torde icke böra glömmas
den vigtiga omständigheten, att armén och den till fälttjenst
använda beväringsstyrkan varit förut undandragen den
inhemska produktionen, men är nu återstäld åt den. —
OM MEDLEN TILL HÄMMANDET AF YPPIGHET.

161

Om det blott antages, att per medium under sex år rikets
arbetsföra folkstock sålunda, till saknad för åkerbruket och
näringarna, varit minskad med 30,000 man, som nu åter
tillkomma dem, så har i det ena fallet arbetsbristen upp-
gått till 54 millioner dagsverken, och i det andra kan en
årlig produktionstillökning, utöfver förhållandena under
krigsåren, nu väntas (efter afdrag för mötestiderna) af 6
till 7 millioner dagsverken värda,, omkring 3 millioner
riksdaler bko.

I följd af allt hvad jag uti detta alltför vidlyftiga, en-
skilda, underdåniga betänkande haft nåden anföra, vågar
jag underdånigst yttra min öfvertygelse, att rikets närva-
rande belägenhet, den jag icke i ekonomiskt afseende anser
vådlig, hvarken påkallar något öfverflödsförbud eller andra
reglementariska författningar och åtgärder. Visserligen
kommer den i flera provinser detta år inträffade miss-
växten att förorsaka en nöd och förlägenhet af helt annan
beskaffenhet än den vid 1815 års riksdag öfverklagade.
Visserligen skall denna tillfälliga olycka verka menligt på
vexelkursen och i följd deraf på den allmänna penning-
ställningen. Men också den torde i möjligaste måtto kunna
lindras, om näringarna och i synnerhet bergshandteringen
få förblifva i en ostörd drift och i allmänhet nationalpro-
duktionen fortfara att gå framåt samt derigenom af sin
egen mäktiga kraft sätta sig i den jemvigt med konsum-
tionen, hvilken ännu aldrig åstadkommits men väl ofta
blifvit förstörd genom prohibitiva författningar och konst-
lade finansanstalter.

Med förtröstan till den dyrbara nåd, hvarmed Eders
Kongl. Maj:t förut täckts göra rättvisa åt mina afsigter,
har jag också nu öppet och frimodigt vågat underdånigst
framställa min individuella mening öfver ett ämne af stor
egen vigt och ännu större genom sitt sammanhang med
ett yrkadt hushållningssystem, som jag utan förbehållsam-
het länge ogillat. Jag öfverlemnar underdånigst denna
mening till Eders Kongl. Maj:ts högst upplysta pröfning.
förvissad att åtminstone riktningen deraf icke lärer miss-
Yärta, Skrifter. I.	II
162

EMBETSUTLÅTANDEN.

haga den konung, hvars säkra blick aldrig förstorade fäder-
neslandets vådor, men hvars lugna mod i verkliga farors
stund alltid afvärjde dem.

Med djupaste undersåtlig vördnad, trohet och nit har
jag den nåden att framhärda,

Stormäktigste Allernådigste Konung,
Eders Kongl. Maj:ts

allerunderdånigste, tropligtigste
tjenare och undersåte .

Hans Järta.

Falun den 24 Oktober 1816.
II.

UNDERDÅNIGT BETÄNKANDE TILL KONGL. MAJ:T

ANGÅENDE

KONGL. RIKSARKIVETS SKICK OCH ANSTALTER TILL DESS
UPPRÄTTHÅLLANDE.

S. A. K.

Sedan Eders Kongl. Maj:t i nåder behagat uppdraga
åt mig att, under herr hofkanslerens uti kansliordningen
och öfriga gällande författningar bestämda öfverinseende,
tills vidare handhafva den speciella styrelsen af Kongl,
riksarkivet, samt, enär jag för denna befattning icke äskade
något arvode, nådigst tillåtit, att den å stat anslagna lönen
för riksarkivarietjensten, hvilken tjenst nu komme att för-
blifva obesatt, finge af mig användas dels till befordrande
af arbetets drift inom riksarkivet, dels till beredande åt
detta embetsverk, äfven för framtiden, af tillgång på kun-
niga och skickliga tjenstemän; så har ock Eders Kongl.
Maj:t anbefalt mig att till Dess höga pröfning och bifall
i underdånighet anmäla de grunder, efter hvilka jag ansåge
berörda lön med afseende på verkets flerfaldiga bestäm-
melse böra disponeras.

Vid fullgörandet af denna Eders Kongl. Maj:ts nådiga
befallning finner jag nödigt att först i underdånighet för-
mäla, huru riksarkivet fordom varit ansedt och i följd
164

EMBETSUTLÅTANDEN.

deraf inrättadt och förvaltadt, samt vidare att framställa
dess nuvarande tillstånd.

I äldre tider förvarades rikets allmänna handlingar hos
konungens kanslerer, hvilka merendels voro biskopar, se-
dermera hos tillfälliga kanslisekreterare. En betydlig del
af dessa handlingar blef tid efter annan under unions-
regeringarna och sist af konung Kristian den andre förd
ur riket, och af de öfriga gingo många förlorade, dels
genom en eldsvåda 1525 och dels genom förskingring,
härrörande från brist på ordnad vård.

Konung Carl den nionde vidtog derefter anstalter att
samla dem, som kunde tillrättaskaffas, och konung Gustaf
Adolf bildade för detta ändamål samt äfven till förvaring
af de handlingar, som framgent tillkomme, ett riksarkiv,
hvilken benämning första gången visar sig uti ett är 1620
gifvet Kongl. förordnande för sekreteraren Peder Månsson
Utter, hvarigenom honom uppdrogs att »hafva riksens
archivum så väl det nya som det gamla under händer och i
förvaring». Med biträde af »fyra goda skrifvare» skulle
han ega att »sköta och akta alla riksens acta och hand-
lingar, att de icke förderfvades eller förkomme; disponera
och sätta dem på beqvämt rum, der de i hast kunde
finnas igen; öfverse och öfverläsa dem samt derutur göra
och gifva rättelse, när så behöfdes; hålla goda registratur
och designationer på alla akter, gamla och nya, så väl på
dem, hvilka redan i arkivet funnos, som på dem, hvilka
årligen dit läggas kunde; årligen vid nyårstiden infordra
af de andra sekreterarne akter, bref och registratur, som
för det föregående året gångna och hållna varit, och hvart
och ett afsätta uti sitt rum; samt, när något behöfde efter
Kongl. Maj:ts befallning upptagas, det utleverera och åter
i tid igenfordra».

Genom denna Kongl. instruktion, hvilken legat till
grund för hvad i alla följande kansliordningar blifvit angå-
ende riksarkivet stadgadt, fick det samma sig genast före-
satt tvenne särskilda syftemål. Det skall nämligen vårda
och ordna, dels de gamla ibland rikets handlingar, källorna
OM RIKSARKIVET.

165

for dess historia under förflutna tider, dels de nya, som
borde årligen dit aflemnas för att, der förvarade, vara till-
gängliga vid stundeligen förekommande behof af upplys-
ningar rörande afgjorda regeringsärenden.

Ibland de särskilda afdelningarna af det Kongl. kan-
sliet, hvar och en under närmaste styrelse och förvaltning
af en konungens sekreterare, intog i begynnelsen riks-
arkivet det främsta rummet. Det var äfvensom hela kansli-
verket stäldt under rikskanslerens öfverinseende, men när
år 1626 honom till biträde förordnades tvenne riksråd, fick
den ene af dessa herrar, Carl Oxenstjerna, sig uppdraget
att såsom särskild styresman förestå riksarkivet, och den
andre, Per Baner, att sköta det »dagliga kansliet». Den
förstnämnde, som uti en då, sannolikt af rikskansleren Axel
Oxenstjerna, uppgjord kansliordning benämndes custos
archivi, skulle »assisteras af sekreteraren», och de »hafva
under sig två goda skrifvare, väl förfarne i latinen och andra
tungomål», samt derjemte två kopister, »hvilka skrefve
rent hvad dem förelades».

Handlingarna uti riksarkivet kunde likväl icke den
tiden hafva utgjort en med de nuvarandes jemförlig massa,
ty enligt den nyss anförda kansliordningen erfordrades
till förvaring af dem endast tvenne hvälfda rum innanför
det, der arbetet skulle förrättas. Också, i följd af denna
beqvämliga lägenhet, kunde det förordnas, att, »när eld-
ning i förvaringsrummen blefve nödig, så att fukt icke
måtte skada brefven, skulle den ske i rikskanslirådets och
sekreterarens egen personliga närvarelse intills att elden
vore slocknad». Denna pligt, ålagd ett riksråd, vittnar
ock om det värde, som rikets arkiv då ansågs ega.

I följd af regeringsformen 1634 blef antalet af riks-
kansliråd ifrån två förökadt till fyra. Den då i öfrigt be-
stämda organisationen af det Kongl. kansliet såsom ett
rikskollegium bekräftades vidare genom regeringsformen
af 1660. I enlighet dermed förordnades uti kansliordningen
af den 22 September 1661, att »den fjerde ibland riks-
kansliråden skulle vara custos archivi och sköta riksens
166 EMBETSUTLÅTANDEN.

archivum, tillseendes, att hvad för uppsigt dervid bordehafvas,
så af honom sjelf så ock sekreteraren, väl och tillbörligen
blefve hållen». För denne »secretarius archivi», hvilken
skulle vara »en bland de äldsta sekreterarne», föreskrefvos
hufvudsakligen samma pligter, som 1620 blifvit i det ofvan-
nämnda förordnandet för Peder Månsson Utter bestämda.
Han skulle hafva sig till biträde tvenne skrifvare och en
kopist, hvarförutan jemte honom var anstäld en antiqvarius,
som egde att beskrifva gamla handlingar i riksarkivet och
dit anskaffa sådana.

Denna senare befattning blef snart derefter 1666 upp-
dragen åt ett särskildt af flera lärda män sammansatt
Collegium Antiquitatis, till hvilket åtskilliga af de äldsta
historiska urkunderna tid efter annan ifrån riksarkivet af-
lemnades. Men under den årliga tillväxten af handlingar
uti riksarkivet ökades der arbetet så, att till bestridande
deraf den ordinarie betjeningen fans otillräcklig.

Enligt en relation, som den utmärkt skicklige och
flitige riksarkivsekreteraren Erik Larsson Runell (seder-
mera adlad Palmsköld) den 23 Juni 1675 _afgaf, voro då
utom honom uti detta embetsverk anstälda en registrator,
en kanslist, en kopist och sex tillförordnade extraordinarie
skrifvare. Hans efterträdare, den ej mindre berömlige
Sven Lejonmarck, begärde likaledes, uti ett memorial af
den 21 Februari 1687, så väl att till hjelp i arbetet inom
riksarkivet få antaga tvenne extraordinarie kanslister, samt
att åt dem måtte anordnas underhåll af några extraordinarie
medel, som ock att honom sjelf till biträde kunde förord-
nas en aktuarie, hvartill han föreslog Elias Palmsköld, sin
företrädares son.

En förändrad organisation af Kongl. kansliet blef utaf
konung Carl XII, under dess vistande i Turkiet, besluten
samt bestämd uti kansliordningen af den 26 Oktober 1713.
Rikskanslersembetet hade förut 1680 blifvit upphäfdt, och
i stället för fyra rikskansliråd var blott en anstäld, kansli-
presidenten till hjelp. Nu fick hofkansleren sig ålagdt att
»hafva särskildt uppseende på kanslikollegii betjente, kansli-
OM RIKSARKIVET.

167

och antiqvitetsarkiverna samt Kongl. Maj:ts bibliotek och
derunder hörande betjente». Inom riksarkivet skedde i
öfrigt ingen förändring. Enligt staten för Kongl. Maj:ts
kansli af 1713 bestod riksarkivets med ordinarie löner för-
sedda tjenstemannapersonal af en sekreterare, en aktuarie,
en registrator, en kanslist och en kopist. Derjemte, sedan
det forna antiqvitetskollegium blifvit 1692 ombildadt,
under benämning af »antiqvitetsarchivum», anslogos å 1713
årsstat löner der åt en sekreterare eller antiqvarius, tvenne
assessorer, en translator i gamla språken, tvenne kanslister
och en ritare.

Kansliordningarna af 1719 och 1720 upphäfde åtskil-
liga af de nyheter, som uti 1713 års blifvit införda. Men
de båda arkiverna, till hvilka den föregående omskapelsen
ej sträckt sig, förblefvo äfven nu oförändrade.

Göromålen inom riksarkivet förökades alltjemt med
tillväxten af de årligen dit inkommande handlingar. De
försvårades ock högst betydligen genom de förluster af
äldre akter, som slottsbranden 1697 samt andra olycks-
händelser förorsakat, och genom den oreda, hvari de ber-
gade, hvilka på flera särskilda ställen måste förvaras, hade
råkat. Riksarkivsekreteraren, kanslirådet v. Stjernman,
som äfven var sysselsatt med att från trycket utgifva åt-
skilliga samlingar af allmänna handlingar samt äldre hi-
storiska verk och egna biografiska arbeten, begärde der-
före 1747, att den dåvarande aktuarien, grefve Johan Gyl-
lenborg, måtte förordnas att jemte honom och med titel
af arkivsekreterare vara behjelplig att bestrida de dagliga
göromål, som tillhörde denna tjenst, hvilket af kanslikolle-
gium i underdånighet tillstyrktes och af Kongl. Maj:t i
nåder bifölls. Med lika framgång förnyade han en sådan
anhållan 1750, sedan grefve Gyllenborg blifvit befordrad
till en lagmanstjenst, och då aktuariebeställningen efter
honom skulle tillsättas.

Denna anstalt var dock icke fyllestgörande att bringa
riksarkivet uti tillbörlig ordning, enär antalet af arbetare
inom verket icke derjemte ökades. Kanslirådet v. Stjern-
168 EMBETSUTLÅTANDEN.

mans bruk af de äldre handlingarna för sina utgifna för-
fattningssamlingar och egna arbeten hade ock vållat ytter-
ligare oreda och må hända förskingring. Derom gjorde
hans efterträdare, den lärde och nitfulle friherre Gustaf
Ribbing, anmälan hos kanslikollegium uti ett memorial af
den 6 Februari 1766, hvaruti han ock förestälde omöjlig-
heten för riksarkivets otillräckliga personal att hålla reda
på alla de oräkneliga handlingarna, spridda på flera ställen.
»Öfver de senare årens rikshandlingar» — skref han —
»d. ä. öfver de angelägnaste och mest efterfrågade, har
arkivbetjeningen allra svårast att lemna de upplysningar,
som åstundas hvar dag. Orsaken dertill ligger intet annor-
städes än i det ringa antalet af betjening vid ett verk,
som stundeligen växer. Antalet af de nuvarande betjente
var kanske riktigt nog afpassadt efter arkivets vidd, då
inrättningen först gjordes; men sedermera har handlin-
garnas myckenhet och i följd deraf efterfrågares mycken-
het ökats tio- och tjugudubbelt, utan att betjeningen ökats
i proportion, hvaraf händer, att man förnöter mesta tiden
att endast gå utur det ena hvalfvet i det andra och leta
upp hvad en hvar begär, och få stunder äro öfriga till förfär-
digande af diarier och register, som äro så nödvändiga att
vägleda uti ett haf af genomsökning.» Han begärde der-
för, att åtminstone på någon behaglig tid betjeningen i
riksarkivet måtte förstärkas. Likväl, utan tvifvel med af-
seende på en anstalt, som snart derefter af riksens ständer
vidtogs, yrkade han då, och ännu vidare, sedan aktuarie-
tjensten blifvit ledig, uti ett memorial af den 28 April
1766, att om inom riksarkivet extraordinarie betjening an-
toges till hjelp åt den på ordinarie stat uppförda, denna
redan anstälda icke måtte derigenom prejudiceras. »Riks-
arkivet, uppfyldt af papper, skulle» — yttrade han —
»snart sakna det lilla det hade qvar af ordning, och rikets
invånare få vidkännas all den osäkerhet och skada, som
ett förstördt arkiv kan åstadkomma, om det blefve anför-
trodt i andra än vana händer; — den förra betjeningen,
hvars belägenhet stänger honom merendels från all befor-
OM RIKSARKIVET.

169

dring vid de öfriga expeditionerna i kollegium, om han
nu skulle äfven stängas ifrån den ringa och sällsynta rö-
relsen, som yppas inom dess eget verk, blefve försatt
i en bedröflig stagnation, blefve decouragerad och håglös,
när den såge allt hopp om befordran vara sig betaget, och
skulle nödgas antingen taga afsked eller göra sin tjenst
med missnöje och efterlåtenhet; och jag bör till min sä-
kerhet ej underlåta att undandraga mig ansvar för den
skada, som rikets tjenst och det allmänna nödvändigt
måste taga, om till någon af dessa beställningar vid när-
varande omständigheter någon utom verket skulle till-
sättas.»

Med anledning af friherre Ribbings första memorial
framstälde kanslikollegium riksarkivets tillstånd och behof
af ökad betjening uti ett till Kongl. Maj:t den 12 Mars
1766 afgifvet och härhos i transsumt bifogadt underdånigt
betänkande, hvilket vidare bief riksens ständers sekreta
utskott meddeladt. Detta maktegande utskott kunde väl
icke bestrida verkligheten af de förhållanden, som kansli-
kollegium i underdånighet anmält; men den till ytterlighet
drifna sparsamhet, som utmärkte det styrande partiet vid
1765 och 1766 årens riksdag, medgaf ej några nya anslag
för den ifrågavarande allmänna angelägenheten. För att
likväl synas göra något afseende derpå beslöt sekreta
utskottet, sedan manufakturkontoret — en stiftelse af det
motsatta partiet — hade vid nyssnämnda riksdag blifvit
upphäfdt, att ibland de personer, som der varit anstälda
och fingo behålla sina löner, skulle så många utses till
riksarkivets bringande i ordning, som till detta arbete
kunde erfordras och finnas skickliga, hvarvid dock genom
ett ‘ särskildt beslut rättvisligen stadgades, att till befor-
dringar inom riksarkivet dess ordinarie betjening borde ega
företräde.

Till någon verkställighet kunde den sålunda vidtagna
lilla hushållningsanstalten icke utföras. Kanslikollegium
infordrade väl uppgift på tjenstemännen vid det indragna
manufakturkontoret; men deraf befans, att några af dem
170 EMBETSUTLÅTANDEN.

innehaft befattningar af den vigt och det yttre anseende,
att subalterna förrättningar icke skäligen kunde dem åläg-
gas, samt att andra åter vore skickliga att föra och granska
räkenskaper, men icke att med erforderlig urskilning och
kunnighet ordna handlingarna i ett riksarkiv.

De berömlige män, som efter friherre Ribbing före-
stått riksarkivet, hafva ock likasom han, under det de nit-
fullt bemödat sig att bringa detta verk i ett tillbörligt
skick, tid efter annan anmält otillräckligheten af den der
anstälda betjeningen. Dock bief en andre kanslisttjenst
vid riksarkivet år 1810 indragen; men då fråga uppstod
om' någon ytterligare förminskning af dess personal, an-
förde uti ett memorial af den 20 Maj 18II den dåva-
rande riksarkivsekreteraren, kanslirådet Carl Adlersparre,
att »handlingarnas betydliga tillökning inom riksarchivum
fordrade en ökad betjening, hvilken det oaktadt nu icke
vore talrikare, än den var för nära 100 år tillbaka». Den
nyssnämnda indragningen blef likväl icke den yttersta, som
riksarkivet skulle hafva att erfara. Ibland de tjenster,
hvilka detta verk år 1810 fick bibehålla, har ännu en fun-
nits öfverflödig af de herrar komiterade, hvilka uppgjort
det förslag till en ny reglering af Eders Kongl. Maj:ts
kansli, som vunnit riksens ständers bifall och Eders Kongl.
Maj:ts höga stadfästelse. Göromålen inom riksarkivet,
hvilka för mer än tvenne sekel sedan, efter Axel Oxen-
stjernas omdöme, ansågos fordra, under daglig tillsyn afen
rådsherre, flitigt arbete af en bland de konungens sekrete-
rare, hvilka sedermera benämndes sekreterare af staten,
samt af fyra honom underordnade tjenstemän, skola alltså
numera, sedan en tvåhundraårig tillväxt ökat massan af
detta arkivs handlingar, kunna enligt ofvannämnde herrar
komiterades förmodan nöjaktigt bestridas af en riksarkivarie
med blott trenne medhjelpare.

Till tvifvel om möjligheten häraf tvingar mig min
närmare kännedom af riksarkivets beskaffenhet samt af de
pligters mångfald och vigt, som dess tjenstemän åligga;
så framt eljest detta verk skall äfven framgent vara något
OM RIKSARKIVET.

171
mera än ett det Kongl. kansliets gemensamma registrators-
kontor. För att emottaga och på hyllor, i fall nödigt
utrymme dertill funnes, uppställa inkommande akter och
efter reqvisitioner utlemna dem samt att inhemta och
till de offentliga bibliotekerna utdela boktryckeriernas
leveranser kunde riksarkivets förminskade personal vara
tillräcklig. Men så inskränkt till endast mekaniska hvar-
dagliga förrättningar har riksarkivets bestämmelse icke
af ålder varit, och den ännu gällande kansliordningen af
den 23 Oktober 1809 har ifrån de föregående bibehållit
föreskrifter, med hvilka en så begränsad åsigt af de
göromål, som åligga detta embetsverk, ej vore förenlig.

Huru helst dessa göromål ock må betraktas, försvåras
de med hvarje år genom bristen på utrymme för de
ständigt växande pappersmassorna samt genom de trånga
och mörka arbetsrummens otjenlighet. För två hundra
år sedan erfordrades till förvaring af riksarkivets hand-
lingar blott tvenne rum, sammanhängande med det, hvar-
uti deras ordnande förrättades. Nu uppfylla de icke
allenast trenne, från hvarandra skilda, vidsträckta hvalf-
lokaler under det Kongl. slottet, hvaraf tvenne äro afdelade
i flera särskilda rum och det tredje, saknande större
gluggar samt följaktligen alldeles mörkt, uti dubbla bott-
nar, utan äfven alla hyllor, som möjligen kunnat inpassas
i de tvenne låga arbetsrummen och uti ett ännu lägre
innanför det ena af dem. Nyligen har väl en flygelbygg-
nad till riksgäldskontorets hus på Riddarholmen blifvit
åt riksarkivet upplåten; men aflägsenheten deraf från de
fåtaliga tjenstemännens arbetsrum hindrar dess använ-
dande till annat än en dépôt af sådana tryckta böcker
och mindre vigtiga gamla handskrifter, som icke fordra
att vara hastigt och lätt tillgängliga. Genom tid efter
annan nödvändiga omflyttningar af äldre handlingar från
det ena förvaringsstället till det andra hafva de med
mycken möda fordom upprättade förteckningarna på dem
och anvisningarna att dem uppsöka blifvit föga bruk-
bara. Stora högar af oordnade bref och statsskrifter,
172

EMBETSUTLÅTANDEN.

för hvilka utrymme icke funnits på de tätt anbragta hyl-
lorna i hvalfven, ligga der på stengolfven, och många
sådana handlingar, äfvensom de närmast murarna upp-
stälda, befinnas till den grad förderfvade af fukt och
mögel, att endast så mycket af dem är läsligt, som for-
dras för att inse värdet af det förlorade. Det största
och i alla afseenden bästa af dessa hvalf är väl af ålder
försedt med kakelugnar, men eldning i dem, för tillsynen
hvarvid ingen särskild tjenstemän nu vore att ständigt
använda, kunde förorsaka en ny slottsbrand och skulle,
derest den icke under åtminstone åtta månader af året
oafbrutet fortsattes, frambringa ånga ur murarna och
sålunda ännu mera öka fuktigheten. Vid detta förhål-
lande kan något dagligt arbete i de osunda och skumma
hvalfven ej åläggas arkivets tjenstemän, om också dessas
antal vore sådant, att en eller annan kunde dermed för
mer än tillfälliga stunder sysselsättas.

När vid täta efterfrågningar af olikartade handlingar,
de skola uppsökas i särskilda hvalf och derefter ej sällan
afskrifvas, blifver för riksarkivets få tjenstemän ingen tid
öfrig att egnas till ordnande af den mängd skrifter, som
ännu ligga i bundtar sammanblandade, ännu mindre till
förvärfvande af en någorlunda fullständig bekantskap med
detta arkivs rika innehåll. Allt mer och mer måste ock
den traditionella kunskapen derom försvinna. Desto
mindre kunna då kansliordningens fordringar i detta af-
seende uppfyllas, som i sammanhang med den reglering,
hvarigenom riksarkivets personal förminskades under
hvad den någonsin varit, göromålen för den samma ökades
genom nya och ansvarsfulla befattningar, hvilka på detta
verk öfverflyttades, dels ifrån statsexpeditionerna, dels
ifrån den indragna kanslibokhållaretjensten.

Att genom arbete i riksarkivet hafva inhemtat kun-
skap om allmänna ärendens behandling, äfven före den
närvarande dagen, om anledningarna till gällande lagar
och författningar, om rikets forna inre och yttre för-
hållanden samt om särskilda af dess institutioners upphof,
OM RIKSARKIVET.

173

syftemål och utbildning, räknades i äldre tider dem till
förtjenst, hvilka eftersträfvade betydligare civila embeten.

Efter Axel Oxenstjerna är bevaradt ett dess yttrande
i rådet 1636 angående rätta sättet att »upptukta och in-
struera ungdomen af adeln till statssaker». Han ansåg det
vara nödigt, att sådana ynglingar, som skulle »civilstaten
betjena», måtte, sedan de »lagt sina fundamenta vid akade-
mien, vidare inlåtas i rikskansliet och der få sig föreskrif-
vet, hvad de skulle läsa in archivo, hvad historier och acta
de skulle göra sig kunnige utaf, samt tillhållas att sjelfva
extrahera och observera, hvad beslut vore gjorda å riks-
dagar, hvad recesser och dylikt blifvit publicerade» o. s. v.
Slutligen sade han: »När de så hafva lärt detta, kunna de
tagas ifrån denna skola och blifva assessorer i hofrätten.
sekreterare i kansliet, kammarråd i kammaren.» Med
denna hans åsigt öfverensstämde icke allenast föreskrif-
terna i 1661, 1713 och 1720 årens kansliordningar angå-
ende antagande af så kallade kanslijunkare, hvilka skulle
genom arbete i arkivet bildas, under kanslikollegii tillsyn,
till duglighet för civila befattningar, utan ock sedermera,
allt intill den nyare tiden, mångfaldiga befordringar af
riksarkivets tjenstemän, jemväl till embeten utom kansliet.
Högst få voro de riksarkivsekreterare, som stannade på
denna plats, ehuru då högre än nu aktad. Medan de
innehade den, adlades en Israel Israëlsson Forthelius (Lager-
felt) och en Sven Akerman (Lejonmarck), samt befordra-
des vidare till vice-presidentsembetet i Abo hofrätt, hvari
från den förstnämnde sändes såsom envoyé extra-ordinarie
till England, och efter hemkomsten utnämndes till vice-
president i kommerskollegium. Så länge kanslikollegium
egde bestånd och ansågs vara en nödig centralanstalt för
att till ett organiskt helt sammanhålla alla det Kongl.
kansliets särskilda afdelningar, var det ock vanligt, att till
verkliga kanslirådsbeställningar, ej blott till namn deraf,
fortgingo, jemte utmärkta äldre expeditionssekreterare eller
framför dem, riksarkivsekreterarne, hvaraf knappt någon
saknade denna belöning för trägna mödor inom ett verk,
174 EMBETSUTLÅTANDEN.

öfver hvilket han sedermera kunde närmast hålla den till-
syn, som kollegium ålåg. Äfven ifrån de lägre ordinarie
tjensterna i riksarkivet vunno skickliga män befordran till
fördelaktigare inom kansliet, hvarifrån de gradvis uppstego
till högre embeten, några till de högsta i staten. Såsom
exempel derpå må jag underdånigst anföra, att riksarkivet
egt bland sina forna kopister, kanslister och registratorer
tvenne sedermera vordne högsta chefer för Eders Kongl.
Maj:ts kansli, friherre von Ehrenheim och grefve von
Engeström, samt äfven statsrådet, en af rikets herrar grefve
Lagerbring. En sådan befordringsordning, främjande rö-
relse inom detta verk, uppmuntrade unga män att der
söka inträde och göra sig för kunnighet och flit bemärkta.
Men denna uppmuntran hafva riksarkivets tjenstemän sak-
nat under de sist förflutna 40 eller 50 åren, då, så vidt
mig är bekant, ingen enda af dem blifvit utom verket be-
fordrad, och inom det fortkomsten varit särdeles trög,
äfven derföre att detta isolerade embetsverk, som utgjort
för dem en sluten bana, dock icke varit stängdt för en
främmande förtjenst, hvilken der successift intagit de
tvenne främsta beställningarna. I följd häraf och af tvenne
tjensters indragning har händt, att i en tid, då statsexpedi-
tionerna uti Eders Kongl. Maj:ts kansli blifvit öfverhopade
af extraordinarier, hafva sådana högst sällan sökt inträde
i riksarkivet, hvarest likväl tillfällen till sysselsättning icke
fattas. Ibland de få, som börjat der tjenstgöra, har blott
en fortfarit dermed ifrån 1833 intill närvarande stund.

De förhållanden, hvilka jag funnit mig pligtig att för
Eders Kongl. Maj:t i ohöljd sanning underdånigst fram-
ställa, synas mig icke berättiga till någon väntan, att riks-
arkivets nuvarande skick må befinnas sådant, som det
kunnat och bort vara, om ett tillräckligt antal af mera
uppmuntrade tjenstemän egt för det erforderliga arbetet
och för de ständigt tillväxande handlingarnas tjenliga för-
varing nog rymliga och beqvämliga lokaler. Jag bör likväl
intyga, att det är vida bättre, än jag förmodat, innan jag
kommit i tillfälle att taga en närmare kännedom deraf.
OM RIKSARKIVET.

175

Men samma kännedom ålägger mig ock att i underdå-
nighet anmäla behöfligheten af snara och verksamma
anstalter, för att åt kommande åldrar rädda och till an-
vändbarhet ordna den rikedom af immateriella dyrbar-
heter, som de framfarna nedlagt i denna de svenska
häfdernas skattkammare, hvilken derjemte förvarar bevis
och garantier för enskilda medborgares rättsanspråk,
samt derigenom måste ega ett högt värde också för de
nyttans beräknare, som föga bekymra sig om vården af
Sveriges ärofulla minnen.

Jemte allt annat, som en ändamålsenlig inrättning af
riksarkivet skulle nu fordra, vore ett ökadt antal af tjenste-
män vid detta embetsverk samt i följd deraf en ökad
summa af löner. Men ehuru måttlig den kunde blifva,
särdeles i förhållande till andra statsutgifter, torde någon
tillgång dertill icke finnas, innan riksens ständer, vid en
kommande riksdag, beviljat den. Om nödvändigheten
deraf skola de, såsom jag bör hoppas, låta sig öfverty-
gas, i fall den blifver dem fullständigt förestäld, och under-
rättelser tillika meddelas dem om forna svenska stats-
anslag för sådana behof som det ifrågavarande, samt
om de kostnader, hvilka i andra konstitutionella stater
användas för att göra offentliga arkivers skatter kända
och fruktbärande.

I det förra afseendet torde den stat för Kongl. kan-
sliet, som år 1713 bestämdes, vara så mycket tjenligare
att ställas i jemförelse med den nuvarande, som' den
förra uppgjordes under en ytterligen svår rikets förlä-
genhet, den senare deremot under lyckliga allmänna
förhållanden. Icke allenast anordnade den förra åt riks-
arkivet flera tjenster än den senare, utan den bibehöll
ock för svenska häfdforskningen det år 1666 grundlagda
antiqvitetsarkivet. Detta upplöstes år 1786, vid stiftelsen
af Kongl. vitterhets-, historie- och antiqvitetsakademien,
som dock icke kunde i alla delar ersätta det indragna
embetsverket, bland hvars åligganden några hade förut
blifvit öfverflyttade på riksarkivet, andra på Kongl. biblio-
176 EMBETSUTLÅTANDEN.

teket. För antiqvitetsarkivet allena var i 1713 ars kansli-
stat beräknad en nära dubbelt talrikare tjenstemannaperso-
nal än riksarkivets nuvarande. De nidska ständerna vid
1765 och 1766 årens riksdagar beslöto väl indragning af
trenne tjenster vid ofta nämnda antiqvitetsarkiv, men upp-
förde dock de bibehållna fyra till lika löner med motsva-
rande inom kansliets öfriga afdelningar. och sålunda sekre-
terarens eller riksantiqvariens till samma belopp som ex-
peditionssekreterares och sekreterarens i riksarkivet; hvar-
emot den förstnämnde tjenstemannen nu icke åtnjuter en
tredjedel af löneanslaget åt hvardera af de sistnämnde.
Oaktadt det Kongl. bibliotekets ansenliga tillväxt, sedan
år 1713, eller under ett och ett fjerdedels århundrade, är
det för göromålens bestridande der nu medgifna antalet
af tjenstemän icke förökadt utöfver hvad då bestäm-
des. Men den då faststälda staten upptog en sekreterare
med lika lön som riksarkivets, en underbibliotekarie med
hälften af nyssnämnda lönebelopp, och en kanslist; hvar-
emot numera, sedan vice-bibliotekarie-tjensten år 1810
indrogs, bibliotekarien biträdes endast af tvenne amanuen-
ser, hvilka vid den sista regleringen af Eders Kongl.
Maj:ts kanslistat blifvit nedsatta under deras förra löne-
grader, den ena till lika lön med kanslister, den andra
med kopister i statsexpeditionerna. Rikshistoriegraf-
beställningen, hvartill under tvenne sekel utmärkta häfd-
forskare och namnkunniga författare i en oafbruten följd
alltid blifvit valda, ansågs, medan ännu en Hallenbergs,
Wildes, Dalins, von Celses och Schönbergs efterträdare
innehade den, vara öfverflödig och dömdes till indragning
vid hans afgång.

Genom dessa besparingsanstalter, som i förhållande
till det hela af statsutgifterna torde med skäl kunna kallas
ringa, och genom upplösningen af kanslikollegium, till
hvars rådsplatser lärdom, förenad med embetsmanna-erfa-
renhet, förde, saknas numera inom Eders Kongl. Maj:ts
kansli nästan alla dessa litterära beställningar, dem män
med grundliga historiska kunskaper i forna tider hade
OM RIKSARKIVET.

177

att eftersträfva, och hvarom täflingarna underhöllo sådana
kunskaper samt lifvade nitet att förvärfva dem. Inom
hufvudstaden, der de ojemförligen rikaste arkiver finnas,
ansågs då häfdforskningen förnämligast böra fästas. Nu-
mera är sannolikt, att den der kommer att aftyna och
slutligen alldeles dö ut, så framt icke medel beviljas till
återställande af de indragna tjenster, hvilka varit egnade
åt vårdare af fäderneslandets minnen. Då lärare i historien
vid universiteterna och gymnasierna sällan kunna vinna
någon ledighet från sina embetsbefattningar, och hvarken
de eller andra, vanligen medellösa, lärdomsidkare hafva
råd att på egen bekostnad länge vistas i hufvudstaden, så
är det icke att vänta, att häfdforskare, som ej äro der
bosatta, skola genomsöka dervarande arkiver. I Stockholm
åter upptagas med få undantag de litterära verksamhe-
terna af lättare och mera lönande sysselsättningar än den
att framleta och granska åldriga handlingar samt ur så-
dana källor mödosamt upphemta och med oveld framställa
historisk sanning, föga gynnad af den större läsande all-
mänhetens smak.

Följderna af de ifrågavarande indragningarna har Eders
Kongl. Maj:t, hvars höga uppmärksamhet de säkerligen
icke undfallit, sökt nådigst afhjelpa medelst anslag på den
knappa statstiteln för extrautgifter, af arvoden åt en och
annan utmärkt historisk författare. Genom denna Eders
Kongl. Maj:ts ädla och visa omsorg har ock den svenska
häfdforskningen hittills kunnat hållas vid lif. Men för dess
fortvarelse och vidare utbildning blifva, efter mitt om-
döme, sådana tillfälliga uppmuntringsmedel icke fyllest-
görande, utan fordras, att der, hvarest de ymnigaste till-
gångarna på historiska handlingar finnas, uppsökandet och
bruket af dem göres till föremål för särskilda stadiga tjen-
ster samt täflingsbanor sålunda öppnas för de män, hvilka
framgent vilja i en bestämd riktning af sin skarpsinnighet
och flit eftersträfva dessa beställningar.

Hos andra europeiska nationer, särdeles hos dem, som
genom sina ombud deltaga i statsutgifternas bestämmande,

Yärta, Skrifter. I. 12
178 EMBETSUTLÅTANDEN.

har i närvarande tid omsorgen att göra offentliga arkivers
skatter fruktbara varit ganska verksam samt främjad genom
rikliga anslag af allmänna medel. Sålunda har engelska
parlamentet beviljat ansenliga summor för utgifningen af
Public Records, hvaraf mera än 70 volumer in folio redan
för tvenne år sedan blifvit skänkta till det härvarande
Kongl. biblioteket och till det akademiska i Upsala. I
Frankrike anslogo de lagstiftande kamrarna, efter en fram-
ställning af den dåvarande ministern för offentliga under-
visningen herr Guizot, 120,000 francs på 18 3 5 års budget
för att uti arkiverna, ej endast i Paris utan äfvén i pro-
vinserna, uppsöka historiska handlingar och göra dem
genom tryck allmänt kända. Denna fortgående anstalt,
hvilken omfattar alla grenar af Frankrikes historia, så väl
den politiska som vetenskapers och konsters, har, under
ledning af tvenne särskilda komitéer, blifvit utförd med
den drift, att nyligen il volumer af sådana handlingar,
redigerade utaf utmärkta litteratörer ibland ett stort antal
af medarbetare, nyligen hitkommit såsom skänk till Kongl.
vitterhets-, historie- och antiqvitetsakademien.

I den berättelse härom till konungen, som ministern
Guizot afgaf den 2 December 1835, anförde han, att då
Frankrikes häfder sålunda framstode i ett rikare ljus, en
ny bana äfven blifvit öppnad för de verksamma och flitiga
män, som vilja egna sig åt ett allvarligt studium af fäder-
neslandets häfder. — ett studium, tillade han, hvilket ej
allenast eger för dess idkare hänförande behag, utan ock
tjenar att upplyfta nationens anda och sedlighet.

De förnämsta historiska arbeten, hvilka nyligast ut-
kommit i Tyskland och Frankrike, ådagalägga deras för-
fattares ifriga forskningar i arkiver. Äfven det svenska
riksarkivet har i sådant afseende blifvit anlitadt underi de
sist förflutna åren af en och annan kunnig och arbet-
sam utländing, men ännu mera, såsom väntas bort, af
svenska häfdatecknare, så vidt de kunnat göra sig dertill
lediga från embetsgöromål, mestadels utom hufvudstaden,
samt mäktat att på egen bekostnad uppehålla sig härstä-
OM RIKSARKIVET.

179

des. Oräkneligt många bland de vigtiga urkunder, som
uti detta arkiv förvaras, äro dock ännu obegagnade, och
äfven de, som finnas i tryckta samlingar* utgifna, fordra
att närmare granskas. Funnes för alla sådana handlingar
af högre värde en lokal, som gjorde dem lätt tillgängliga,
och vore de bragta i en väl anlagd ordning, så skulle de
mana män med snille och skarpsinnighet till nya under-
sökningar, hvilka ofelbart komme dels att rätta hittills
uppfattade föreställningar om händelser och personer, om
utvecklingen af Sveriges statsförfattning, om dess ännu
bestående lagars och inrättningars upphof, utbildning och
betydelse 0. s. v., dels bekräfta, och till fullständig känne-
dom utvidga de anade. Många ännu okända förhållanden
af allmän europeisk betydlighet skulle ock säkerligen för-
höja Sveriges anseende, om dess ministrars berättelser från
främmande riken samt dess hemmavarande statsmäns råd-
slag och betänkanden kunde upphemtas i dagen ur de
skumma hvalf, der de nu ligga höljda af mångårigt dam.

Skall riksarkivet framdeles kunna bättre än nu svara
mot sin bestämmelse, anser jag nödigt, att arbetet der
fördelas på åtminstone tvenne, under en gemensam sty-
resman förenade, departementer, hvaraf det ena borde
hafva att uppsöka, ordna och sorgfälligt vårda vigtigare
historiska handlingar, det andra att vid anfordran betjena
embetsmän och enskilda personer med upplysningar ur de
för sådant ändamål i detta embetsverk samlade handlingar
rörande afgjorda juridiska och administrativa mål samt
att hålla reda på dessa. Ännu flera afdelningar förete
riksarkiverna annorstädes. Det franska, med ett stort palats
till lokal, är fördeladt i ett sekretariat och fem sektioner
under styrelse af en Garde général des Archives du Roy-
aume. Dess rikedom på handlingar, förvarade efter upp-
gift af den nuvarande föreståndaren för la Section histo-
rique, herr Michelet, uti omkring 150,000 cartons, öfver-
stiger säkerligen icke det svenska riksarkivets i något för-
hållande, som svarar mot de särskilda vid hvartdera tjenst-
förrättande personalernas; men huru stor öfvervigten af
180 EMBETSUTLÅTANDEN.

Frankrikes Trésor des Chartes än må i räknetal vara öfver
Sveriges, synes dock denna senare stat, hvars betydligaste
angelägenheter» under mer än 300 år varit föremål för
öfverläggningar och beslut af nationens ombud, och hvars
yttre verksamhet flerfaldigt ingripit i Europas allmänna
förhållanden, icke böra sakna en historisk afdelning inom
det verk, som förvarar dess rikshandlingar.

Då likväl de medel, som skulle fordras för en full-
ständigare organisation af detta riksarkiv än den närva-
rande, ännu icke torde vara att tillgå, vågar jag endast
till Eders Kongl. Maj:ts nådigaste bifall i underdånighet an-
mäla, huru jag tror, att,den samma i någon mån kunde
förberedas genom ett derhän riktadt användande af riks-
arkivarielönen, så länge den speciella styrelsen af riks-
arkivet förblifver mig i nåder anförtrodd, och jag till be-
stridande deraf eger nödig förmåga.

Efter den plan, jag uppgjort för en provisorisk inrätt-
ning af verket, skulle under mitt inseende den nuvarande
aktuarien, herr protokollssekreteraren Forsslund, med bi-
träde af de tvenne ordinarie amanuenserna, ega att be-
sörja om de dagliga göromål, som åligga riksarkivet i
den egentligare egenskapen af embetsverk. Bemälde aktu-
arie har under 30 år varit i riksarkivet ständigt tjenst-
görande, samt, på grund af framlidna riksarkivsekreterarnes
Adlersparres och Sundels vitsord om flit och skicklighet,
redan för 15 år sedan blifvit af Kongl. kanslistyrelsen i
underdånighet uppförd å förslag till den tjenst, han nu
innehafver, men hvartill en sökande utom verket då i nåder
befordrades. Med så långlig erfarenhet af berörda em-
betsgöromål är han, efter mitt omdöme, tjenlig att förestå
den afdelning, hvilken förnämligast borde hafva att dem
bestrida, och då han således, derest min plan vinner Eders
Kongl. Maj:ts nådiga bifall, komme att, i likhet med hvad
under framlidne riksarkivsekreteraren kanslirådet v. Stjern-
mans tid varit de dåvarande aktuarierna uppdraget, förrätta
en del af riksarkivariens åligganden, vågar jag underdånigst
hemställa, om icke Eders Kongl. Maj:t täcktes hugna
OM RIKSARKIVET.

181

honom med nådig fullmakt att vara expeditionssekreterare
i Eders Kongl. Maj:ts kansli, dock utan annan eller be-
stämd löneförhöjning än tills vidare 200 riksdaler banko
årligen af den besparda riksarkivarielönen.

För att bilda under min närmare ledning och med-
verkan en historisk afdelning inom riksarkivet finner jag
nödigt, att en dertill duglig man användes med ett årligt
arvode af 600 riksdaler banko, och för denna befattning
skattar jag mig lycklig att kunna anlita den af Eders
Kongl. Maj:t nyligen i nåder utnämnde riksantiqvarien
magister Hildebrand, hvilken under 5 år oafbrutet tjenst-
gjort i riksarkivet såsom extraordinarie amanuens samt
dervid ådagalagt utmärkt nit, arbetsamhet och skicklighet.

Sedan vid den sista regleringen af tjensterna inom
Eders Kongl. Maj:ts kansli en sådan blifvit uti riksarkivet
indragen, har sekreteraren Ingelman förlorat den kopist-
beställning derstädes med åtföljande lön, hvartill han, efter
att förut i flera år hafva såsom extraordinarie kanslist
der tjenstgort, blifvit förordnad. Till någon ersättning för
denna förlust anser jag honom, hvilken äfven sedermera
fortfarit att biträda vid göromålen i riksarkivet, böra er-
hålla af den besparda riksarkivarielönen 300 riksdaler banko
årligen, emot förbindelse att dagligen förrätta det arbete,
som inom den ena eller andra afdelningen af verket kan
af honom äskas.

Om Eders Kongl. Maj:t täckes i nåder gilla dessa
bestämda dispositioner af riksarkivarielönen, skulle deraf
ännu återstå 700 riksdaler banko, hvilka jag önskade att
emot särskild årlig redovisning få använda till lämpliga
tillfälliga arvoden, dels för verkstälda mödosammare och
svårare arbeten, dels till understöd och uppmuntran åt
dem, hvilka kunde vilja såsom extraordinarier ingå i riks-
arkivet och der genom flit och skicklighet 'gjorde sig till
sådana arvoden förtjenta. Att sålunda kunna bereda detta
verk äfven framtida tillgång på dugliga tjenstemän, som
stadigt egna sig åt det samma, är en önskan, om hvars
uppfyllelse jag ännu icke må alldeles misströsta, ehuru
182

EMBETSUTLÅTANDEN.

jag redan erfarit, att kunniga och arbetsamma unga män
finna betänkligt att inträda på en bana, der utsigterna till
fortkomst äro så föga lofvande som i riksarkivet, så länge
icke, genom en ändamålsenlig inrättning af detta verk, det
nuvarande antalet af beställningar der ökas, åtminstone
till likhet med det, som forna stater bestämma.

Med djupaste vördnad, trohet och nit framhärdar,
Stormäktigste Allernådigste Konung,

Eders Kongl. Maj:ts
underdånigste, tropligtigste
tjenare och undersåte
Hans Järta.

Stockholm den 20 Oktober 1837.
VETENSKAPLIGA AFHANDLINGAR.

FÖRSÖK ATT FRAMSTÄLLA

SVENSKA LAGFARENHETENS UTBILDNING

IFRÅN KONUNG GUSTAF US ANTRÄDE TILL REGERINGEN INTILL
SLUTET AF SJUTTONDE ÅRHUNDRADET.

FÖRSTA AFDELNINGEN, INTILL KONUNG GUSTAF II ADOLFS REGERINGSTID.

Af Kongl. vitterhiets-, historié- och antiqvitetsakademicn
mned stora priset belönt år 1832.

»Transporter dans des siècles reculés toutes
les idées du siècle où l’on vit, c’est des sour-
ces de l’erreur celle qui est la plus féconde.»
Montesquieu, Esprit des lois, L. 30:me, Ch. 14.

Kongl. vitterhets-, historie- och antiqvitetsakademien
har till ämne för täflingar om sitt historiska pris senast
uppgifvit: »En afhandling i Sveriges kyrko-, vetenskaps-
eller konsthistoria, ifrån Gustaf I:s anträde till regeringen,
intill slutet af sjuttonde seklet.» Med anledning häraf öf-
verlemnas till Kongl. akademiens bedömande ett försök
att framställa lagfarenhetens utbildning i Sverige inom första
delen af den tiderymd, som Kongl. akademien bestämt.

De tvenne århundraden, dem min undersökning, sådan
jag hoppas att kunna den vidare fortsätta, har att omfatta,
utgjorde för de flesta europeiska folk en tid af öfvergång
ifrån nationlighetens slutna tillstånd till verldsborgerlig-
hetens vidöppna. Denna öfvergång liknade ynglingens, då
han, bestämd att verka i samhället, der inträder utur fäderne-
huset. Ännu några år tillhör han dem båda. Han deltager
i det allmänna sträfvandet att mångfaldiga sina njutningar,
i86

VETENSKAPLIGA AFHANDLINGAR.

hans förstånd äflas att utvidga sina begrepp och att
ordna dem till vishetsbyggnader. Men ännu, så ofta han
kan göra sig ledig från verldsbestyren. återvänder han
med glädje till det enfaldens och redlighetens hem, der
han uppväxte; ännu vördar han sin faders olärda vett:
ännu klappar hans hjerta vid den fromma moderns bön och
välsignelser. Ett sådant ynglingalif var det svenska fol-
kets ifrån Gustaf I:s regering, då dess frigjorda styrka bör-
jade att ingripa i Europas angelägenheter, intill Carl XII:s
död, som plötsligen afbröt hennes sista öfverdåd. Kraften
var orolig, stundom vild, gerna utsväfvande; men den hej-
dades af ett stadigt sinnelag, som vördade Guds bud
och aktade fädrens lagar. Det allt mer utbildade förstån-
det efterforskade dessa lagars ursprung och framstälde
deras sammanhang, jemförde dem med andra folkslags,
mildrade dem, der det fans skäligt och rådligt, samt till-
ökade, bättrade och förklarade dem efter de behof, som
nya samhällsförhållanden skapat. Men det våldförde ej
deras ålderdomshelgd, bröt ej undan deras grunder. Den
rättsvetenskap, hvilken under loppet af det sjuttonde seklet
uppstod äfven i vårt fädernesland, antog här såsom annor-
städes romersk form och ofta romerskt språk, men för-
blef dock till sitt väsende och i sin tillämpning gammal
svensk rättsförfarenhet.

För att kunna omständligen ådagalägga detta förhål-
lande vore nödigt att noggrant utreda den svenska rätts-
författningens äldsta skick samt dess utveckling intill den
ifrågavarande tiden. Men dertill skulle fordras — hvad
jag saknar — både läglighet och förmåga att författa en
fullständig laghistorisk bok. Då jag endast velat försöka
en afhandling, må jag inskränka mig inom gränserna föl-
en sådan och såsom inledning dertill blott gifva en allmän
öfversigt af den svenska rättens ursprungliga beskaffenhet
samt af de betydligare förändringar, som den samma un-
dergått före konung Gustaf I:s anträde till regeringen.

Alla aflägsnare föremål för den historiska betraktelsen
förete sig i en dunkel obestämdhet: så äfven det svenska
SVENSKA LAGFARENHETENS UTBILDNING. 187

folkets första rättsförhållanden. Rotfästade i dess gemen-
samma medvetande af sina naturnödvändiga samhällsvilkor,
hade de länge utgrenat sig i dess sedvanor, innan de af-
tecknades åt efterkommande slägten på pergament. Ehuru
den tid, då våra förfäder börjat att känna och öfva skrif-
konsten, icke torde kunna med säkerhet bestämmas, synas
dock flera omständigheter bevisa, att det vidsträcktare
bruket af denna konst, äfvensom medlen dertill, sent blif-
vit dem bekanta. I annat fall skulle väl något enda veder-
mäle deraf, äldre än de hittills funna pergamentsbref af
svenska män, hafva varit bevaradt ännu för två hundrade
år sedan, då häfdforskare, öfvernitiska att på forntidslem-
ningar upphöja svears och göters ära, letade med skattgräf-
varens girighet efter sådana gamla skrifter. Runors in-
huggning i sten samt ristning i trä må hafva en längre
eller kortare tid föregått skrifvandet på pergament; men
detta mödosamma och oviga sätt att i språktecken öfver-
lemna några minnesord åt efterverlden har hvarken behöft
användas eller troligen blifvit användt för att vårda en
rättskunskap, som lefde i hvarje sinne och under en stän-
dig offentlig tillämpning deraf öfverflyttades ifrån slägte
till slägte. Också hafva inga af dessa fornsvenska eller
forngötiska lagtaflor af trä, hvilkas tillvarelse man genom
en alltför sinlig och tillika alltför inskränkt uttydning af
ordet balk blifvit förledd att antaga’, någonsin bevisligen

1	Balle betyder enligt Ihre, i dess glossarium, icke blott bjelke utan
äfven gärdesgård samt jemväl skilnadsryggen emellan fårorna i en åker.
Uti Ostersens Glossarium Suridico-Danicum sages vid ordet Balk, att det
har åtskilliga bemärkelser både i lagarna och i allmänt tal; »dog naar
det ret proprie ansees, da betyder det forskiel, skilsmisse eller skillerum
paa nogen deel eller anpart. som bör særlige at være kiendt oc adskildt
fra noget andet, ihvad det oc være kand.» I den gamla norska Gula-
tingslagen kallades det balke-brot, när man nedbröt en gärdesgård intill
eller öfver lo famnars längd. I ett glossarium, som är bifogadt den år
1829 utgifna isländska lagen Grågås, tydes Balker med »Sectio (hodie
sepimentum).» Äfven i engelska språket har ordet Balk den dubbla be-
tydelsen af bjelke och af oplöjd jordrygg emellan åkerfåror; se Johnsons,
Serenii m. fl. lexica. Herrar doktorer Schlyter och Collin, i gloss, till
188 VETENSKAPLIGAAFHANDLINGAR.

varit synliga. Väl blef den utur ett notarialbetyg af 1374
hemtade underrättelsen, att en lagbok för Helsingland dä
förvarades, med jernkedjor bunden (ligatus catenis ferreis),
uti Selångers kyrka, sä förklarad, att denna lag skulle
hafva varit ristad i träskifvor, hvilka fordrat att pä sådant
sätt sammanhållas; men Jacob Wilde och Olof Rabenius
vederlade den gissade förklaringen med en ovedersäglig an-
märkning, att ifrågavarande liber legum (så namnes den
uttryckligen i betyget) blifvit, för att icke borttagas, fästad
vid förvaringsrummet, efter ett dä allmänt bruk, hvarom
många gamla böcker med vidhängande jernkedjor uti de
större biblioteken ännu vittna1.

Äfven sedan skrifkonsten, i egentligare mening fattad,
blifvit införd uti Svea och Götaland, sannolikt af de främmande
kristna lärare,som der omsider kunde qvarstanna, torde de all-
männa rättsvanornas uppteckning icke hafva varit en ange-
lägenhet, hvarmed de få skrif kunnige genast sysselsatte sig.
Utan tvifvel skref man dä, likasom nu och i alla tider,
blott för dem, som kunde läsa. Och hvilka voro der Vis-
serligen icke allmänheten af folket, utan endast några mera
bildade deribland. Med ringa färdighet i konsten skref
man väl dä icke annat, än hvad dessa förnämligast be-
hbfde läsa. Och hvad månde det vara? Förmodligen den
nya religionens hufvudsatser och ritual; men icke de, så-
som jag förut anmärkt, nogsamt bekanta, ännu enkla rätts-
buden, hvilka folket, vandt och förpligtadt att öfvervara
tingen, der inhemtade, och dess vise ännu ej hade nödigt
att ur skrifter sig lära 2.

Vestg.-l., förklara, att Balk betyder egentligen bjelke, men äfven något
sammanhängande, fortsatt, i allmänhet». ,

1 Jac. Wilde: Sveriges beskrifna lagars grund, art och upprinnelse, sid-
52. Ol. Rabenius: De fatis litleratura juridicæ in Suecia, p. 94 0. 95
Af detta vigtiga arbete voro blott 112 sidor in qvarto tryckta 1772 i
Stockholm, då författarens död afbröt det. Någon fortsättning deraf i.
handskrift lärer ej hafva funnits. .

2 » Deras lefvande lagbok var alla fria männers minne», säger prof
Geijer; afhandl. Om feodalismz ock republikanis in, i Svea, ï häft. När rätts
förhållandena blifvit mera utbildade och- flerfaldiga, behöfde lagmännen
SVENSKA LAGFARENHETENS UTBILDNING. 189

Med synnerlig benägenhet att intvinga en äldre tids
förhållanden i en yngre tids begrepp har man tänkt sig
de första i historien framskymtande företeelserna af någon
samhällsordning såsom tillfälliga skapelser af vissa namn-
gifna personer; för sålunda stiftad lag ansett hvarje mer
eller mindre ofullständig uppteckning af den rätt, hvilken
hos ett folk utbildat sig under århundraden tillika med
dess hela lifskraft. Så har man äfven, förvandlande ver-
kan till orsak, velat göra det svenska folkets ursprungliga
rättsorganism till ett alster af de lagar, i hvilka den, efter
att hafva hunnit till en viss utveckling, uppenbarat sig på
ett nytt sätt. Lockes lära om de i staten verkande mak-
ternas öfverenskomna söndring och fördelning har man
lagt till gemensam grund för stridiga gissningar om dessa
lagars tillkomst. Efter olika, af sin egen tids händelser
bestämda, meningar och önskningar har man sammansatt
dermed enliga föreställningar om en noga afvägd svensk
statsförfattning redan under sagoåldern samt afgjort, än
att konungen, än att folkets ombud, lagmännen, än att
hela folket varit i uteslutande besittning af det lagstiftande
väldet, än åter att de haft det sig emellan skiftadt uti
motsatta, skarpt begränsade rättigheter att framställa lag-
förslag och att dem antaga. Man har ej besinnat, att i
deras barndom folken icke voro mäktiga af den klyftighet,
som urskiljer och åt särskilda myndigheter utlottar de
offentliga befattningarna i våra konstitutionella samhällen;
att inom de första förbunden af familjer, likasom ännu
inom dessa, medlemmarnas inbördes förhållanden bestämdes
af den menskliga naturens ovilkorliga drifter samt af omärk-
ligen uppkomna, efter de gemensamma behofven småningom

sjelfva skriftliga anteckningar af tid efter annan antagna grunder för
domsluten, och detta var tvifvelsutan den första anledningen dertill, att
våra lagar blefvo skriftligen författade. I öfrigt må anmärkas, att sedan
skrifkonsten blifvit, om jag så må säga, potentierad till tryckerikonst,
dröjde det dock hos oss ganska länge, innan man använde detta nya
medel att utbreda kännedomen af de gamla lagar, som lefde i national-
medvetandet. Ännu i våra dagar finner man hos Sveriges allmoge en
icke ringa traditionell lagkunskap.
190 VETENSKAPLIGA AFHANDLINGAR.

utvidgade lefnadsvanor, men icke efter ett eller annat
system af rättsregler, som någon enda eller några få eller
alla företagit sig å viss tid att uttänka, granska och fast-
ställa1.

Sedan man affallit ifrån den Rudbeckska trosläran, att
Noaks sonson Magog skall hafva utrustat våra stamfäder
med lagtaflor; sedan man vidare upphört att förlita sig på
sannfärdigheten af den utaf Lundius kungjorda gamla
handskrift, enligt hvilken en frigifven Pythagoras’ träl af
götisk börd, benämnd Zamolxis, skall ur en jordkula, der
han tre år igenom suttit och studerat, hafva framkommit
med Sveriges lag fullfärdig; sedan man äfven börjat att
betvifla Odens skriftliga lagstiftning, sådan Wilde och
Dalin den antagit; så har man allmännast återgått till
Stjernhööks varsamma mening, att Uplandslagmannen Viger;
med tillnamnet Spa eller den vise, samt Vestgötalagman-
nen Lumber varit de förste, som i skrift uppfattat den
dittills endast uti plägseder vårdade och fortlefvande rät-
ten2. Men äfven emot denna mening hafva af Olof Ra-

1 Läsaren behagade anmärka, att här talas om folkens äldsta rätts-
förhållanden. Då dessa vid ett något högre samhällsskick börjat att
blifva mera invecklade, har visserligen enskilda personers, särdeles do-
mares, vishet kunnat verka att ordna och närmare bestämma dem, samt
äfven mer eller mindre förändra de gamla rättliga sedvanorna; men så-
dan åtgärd har icke varit lagstiftning, efter de nyaste begreppen derom,
och de vise, som dermed befattat sig, hafva ej nödvändigt innehaft nå-
gon dem uppdragen myndighet ad hoc i samhället. Dock synes det vara
gifvet, att det fria svenska folkets samtycke erfordrats till betydligare
förklaringar och modifikationer af dess ursprungliga rättsförfattning. Der
historien företer hastiga och totala rättsskapelser ibland folkslag, som
ännu icke uppnått någon filosofisk odling, visa de sig alltid såsom verk-
ningar af krigiska eröfrares underkufvande eller af religionsstiftares hän-
förande välden.

% På ett mindre bestämdt sätt hade, före Stjernhöök, Loccenius
yttrat samma mening i dess Antiquitates Sueo-Gothicœ, kap. 2. Stjernhööks
utveckling deraf läses i hans vidtfräjdade arbete: De jure Sueonum &
Gothorum vetusto, p.8 & 9. — Det bör anmärkas, att han, i likhet med
Ericus Olai, Olaus Petri, Messenius, Verelius m. fl., antagit, att Ingjald
Illrådas regering, under hvilken Viger skall hafva samlat sina så kallade
flockar, inträffat i 9:de och icke, såsom sedermera blifvit beräknadt, i 7:de
SVENSKA LAGFARENHETENS UTBILDNING. I9I
benius blifvit framstälda betänkligheter, hvilka förtjena åt-
minstone att noga och oveldigt pröfvas, innan de, såsom
det nu vanligen sker, förkastas’.

Om också det varit möjligt för Viger och Lumber
att skrifva några rättsböcker eller att i trästycken inskära
hela lagverk, och om tron, att de verkligen skrifvit eller
ristat sådana, vore styrkt med ovedersägligare bevis än
de tvetydiga orden derom, som förekomma uti företalet
till Uplandslagen samt i den vid Vestgötalagen fogade
lagmanslängden, hvilka båda handlingar äro öfver sex
hundra år yngre, än då den förre, och fyra hundra, än
då den senare af nämnda föregifna lagstiftare numera för-
modas hafva lefvat; så hafva väl deras, sedan urminnes
tid förtappade, så kallade lagar icke varit annat än till-
fälliga uppteckningar af rättliga fornseder, må hända ökade
med några ordningsbud, som de kunnat bringa folket att
godkänna. Mera nödiga, äfvensom lättare, blefvo sådana
uppteckningar, sedan skrifkunniga klerker hunnit utbreda
och stadga den kristna läran samt införa i folkets af ålder
öfliga rätt nya tillsatser af den kanoniska. Men säkerligen
dröjde det dock länge, innan fullständigare lagböcker blefvo
författade och af myndigheterna i samhället bekräftade,
århundradet e. Kr. f. Ifrån berörda förmodade lagsamling och till Up-
landslagens fastställelse af konung Birger, 1296, hade, efter hans före-
ställning, blott något öfver 400 år förflutit. — Dr Schlyter har nyligen
upplyst, att den uti företalet till Upl.-l. redan i Buræi upplaga deraf in-
flickade parentesen, att Viger Spa varit utsänd af konung Ingjald, säker-
ligen icke funnits i någon gammal handskrift. Upl.-lagen utgifven af Schly-
ter, företalet s. LXI.

1 Rabenius, i det förut anförda ofulländade arbetet, söker visa, att
skrifven rätt icke funnits i Sverige före Erik den heliges tid eller medlet
af i2:te seklet. Viger anser han hafva endast efterforskat, ordnat och i
muntlig tradition åt Uplandslagmännen bevarat de gamla rättsvanorna.
Under yttrande, att man må åsidosätta det smickrande i nya meningar»,
har Burman, uti dess af Kongl. vitterh.-, hist.- och antiqv.-akademien
belönade och i flere delar lärorika afhandling om Provinslagarnas alder
m. m., ogillat Rabenii sats, dock utan att till nog fullständig pröfning
upptaga de skäl, hvarpå den sig grundar. I öfrigt var Rabenii mening
icke så nyhetsdjerf, som, i förhållande till samtida begrepp, Stjernhööks
hade varit.
192

VETENSKAPLIGA AFHANDLINGAR.

Då påfven Innocentius III i en bulla af år 1206 omtalade
det af konung Sverker honom tillkännagifna bruket i Sve-
rige, att den gällande rätten årligen förkunnades folket,
kallade han denna rätt legem consuetudinis samt ifrade
så väl mot de consuetudines^ efter hvilka ingen skulle kunna
utan sina arfvingars samtycke bortgifva genom testamente
åt kyrkor något af sin egendom, som ock mot den abo-
minatio hujus legis sive consuetudo perversa, som droge de
andlige under verldslig domstol'. För säkert kan det
ingalunda antagas, att de förkunnade rättsbuden varit upp-
fattade i skrift och icke blott uti minnet bevarade; men
äfven i sådant fall synes påfven ej hafva ansett dem ega
kraften af faststäld lag2. Annat än enskild uppteckning

1 Diplomatarium Suecanum, vol. I. N. 131. Konung Sverker, hvilken
synes hafva påkallat denna bulla, hade dock redan sex år förut, år 1200.
uti ett gåfvobref på hemmanet Sundby å Munsön till Gamla Upsala kyrka
tillagt ett allmänt förordnande, så lydande: »Statuimus quoque et perpetua
lege tenendum firmavimus, ut clerici divino cultui mancipati pro crimini-
bus sibi objectis vel delictis, quoque modo commissis, numquam in fu-
turum ad laicale pertrahantur judicium; sed de causis suis episcopis &
prelatis respondeant», hvarjemte han befriade de andlige från all skatt till
konungen af sina gods och gårdar. Ibm. N. 115. Om det då funnits
någon skrifven och bekräftad lag, hvaremot konung Sverkers tillfälliga
förordnande varit stridande, så skulle detta hafva varit antingen ett up-
penbart ingrepp deruti eller ock en af folket gillad förändring deraf.
Det förra, såsom alltför öfverdådigt, har man svårt att utan något bevis för-
moda; det senare åter vore oförenligt med påfvens klagan. Hade också med
consuetudo varit af påfven menad: i skrift upptecknad landssed (jus scrip-
tum more statutum), så innebär dock icke denna bemärkelse af ordet egen-
skapen af skrifven och faststäld lagbok. Jfr Du Cange Gloss, ad Script.
Med. G° inf. Latinitatis, h. v.

2 Det åldriga talesättet beskrefven lag vittnar, att lag ursprungligen
betydt den icke skrifna sedvanliga rätten. Ännu i dag kallas ock denna
uti England Common-Law, i motsats af Statute-Law. Otvifvelaktigt är, att
konsten att skrifva på pergament öfvades tidigare och allmännare af is-
ländare än af svenskar. Men ehuru redan år 928 de af Ulfliot samlade
rättsbud för Island blifvit af folket vid ett allmänt möte gillade, och ehuru
derefter den gällande rätten årligen aflagmännen förkunnades på alltinget,
blef den dock icke i skrift uppfattad förr än år 1118. Härom må läsas
den lärde juris professorns vid Köpenhamns universitet, konferensrådet
J. F. G. Schlegels Commentatio Historica G- Critica, framför den utaf kom-
SVENSKA LAGFARENHETENS UTBILDNING.

193

af rättsliga sedvanor och godkända domslut var sannolikt
icke den Vestgötalag, hvilken i dess äldsta, nu kända skick,
ej kan vara författad tidigare än i början af 13:de århun-
dradet. Uti de tvenne codices deraf, som herrar doktorer
Collin och Schlyter med den sorgfälligaste noggrannhet
utgifvit, tyckas likheterna bevisa, att deras nu obekanta
författare velat i skrift fästa samma öfliga rätt, och skilj-
aktigheterna, att den icke varit såsom bekräftad lag, i nu
gällande mening, stadgad1.

Men om våra förfäder sent erhållit skrifna lagar, hafva
de deremot haft att uti dessa upphemta en renare ger-
manisk rättshäfd än den, som deras sydliga stamför-
vandter intill samma tid kunnat bevara. Danelsen och
fortväxten deraf, sådana de förekomma mig, må jag i
korthet framställa.

Troligen voro alla borgerliga samhällen i sin början
endast tillfälliga förbund af samvistande slägter med ge-
mensamt språk samt likartade seder och lefnadssätt. Krig
och religion, om detta heliga namn må gifvas åt grof vid-
skepelse, voro de första band, som sammanknöto dessa
slägter, hvar för sig styrda af en hufvudman. Utan att
försaka sin sjelfständighet slöto de sig till hvarandra för
att med förenade krafter värja sig mot angränsande folk
eller anfalla dem, och derjemte för att med gemensamma
missionen för det Arnæ-Magnæanska legatet utgifna äldsta isländska lag-
boken Grågås. Jfr 01. Rabenius 1. c. p. 86.

1 Visserligen förekomma i den yngre af dessa codices åtskilliga
väsentliga bestämmelser, som afvika från den äldres, samt ådagalägga
att i vigtiga rättsförhållanden förändringar egt rum, sedan den ena och
intills den andra författades. Men mestadels öfverensstämma de uti bu-
dens innehåll, ehuru icke i uttrycken. Således har väl författaren af den
yngre codex haft den äldre till föresyn, men icke allenast förändrat den
efter senare rättsbestämmelser, t. ex. rörande arf, utan äfven behandlat
dess text med en frihet, som tyckes röja, att denna text icke varit bekräf-
tad och såsom sådan egt helgd. — Att i allmänhet våra äldre landskaps-
lagar uppkommit genom tillfälliga anteckningar af hvad för rätt gält, är
en mening, som äfven Lagerbring yttrat i Svea rikes historia, 3:dje delen,
kap. 4, 2 9. Jfr hvad om tillkomsten af Grågås blifvit anfördt af Schle-
gel, 1. c. ? 23.

Järta, Skrifter. I. 13
194 VETENSKAPLIGA AFHANDLINGAR.

lacions

offer blidka de öfvernaturliga makter, som deras fruktan
dyrkade, samt förvärfva sig dessas bistånd. Äfven ibland
dem verkade de menniskonaturens ädlare drifter, som i
alla samfund utgöra den inre förbindande och bildande
lifskraften; men de verkade egentligast inom den trånga
kretsen af anhöriga. Kärlek till sin slägt var i detta mensk-
lighetens tillstånd hvad sedermera i ett vidare utveckladt
kärleken till hela det förbundna samhället blef1. Den var
synnerligen mäktig just derför, att dess verksamhet var
sammanträngd inom en rymd, der hvarje föremål låg hvarje
hjerta nära.

Kriget gjorde anförare nödiga, religionen prester. Så-
lunda uppkommo välden, hvilka de förbundna slägterna
erkände såsom gemensamma. Oftast voro dessa välden
hos samma personer förenade; härföraren var, såsom sa-
gorna föreställa Oden, derjemte öfversteprest. Hans bud
vördades då såsom gudarnes, och åt hans tillämpning af
dem gaf den aktning, som han genom tapperhet tillvunnit
sig, en ökad helgd. Denna aktning öfverflyttades på hans
ätt2; sjelf dyrkades han ofta efter döden såsom en ibland
de gudomliga öfvermakterna.

Denna enkla teckning af borgerliga samhällens upphof
är enlig med de mångfaldiga underrättelser vi ega om råa
menniskohopars sammandragning till krigiska och religiösa
förbund. Den vinner äfven bekräftelse, hvad våra stam-
fäder eller stamförvandter germanerna beträffar, af Taciti
beskrifning på deras tillstånd vid den tid af deras fram-
gående samfundsbildning, då de väl redan voro undergifna
särskilda myndigheter, som i förbund sammanhöllo släg-

1 Det ursprungliga tillstånd, under hvilket slägter ofta krigade mot
hvarandra, var ej mera ett sådant »bellum omnium in omnes», som Hobbes
antagit, och bevisade ej mera en menniskan medfödd vilddjursaktighet
än det i nyare tider så vanliga krigstillståndet emellan hela samhällen af
förbundna slägter.

2 Så uppkom i norden, efter Geijers sannolika förmodan, den första
bördsadel. Svea, i häftet, andra uppl. s. 129. Jfr K. F. Eichhorns Deutsche
Staats und Rechts Geschichte § 14 och Jac. Grimm Deutsche Rechts Alter-
thämer, s. 269 o. f.
SVENSKA LAGFARENHETENS UTBILDNING.

195

, terna, men dessa likväl i de flesta hänseenden ännu bibe-
höllo sin ursprungliga sjelfrådighet. I spetsen för folken
stodo konungar (reges); för de tillfälliga krigareskarorna
härförare (duces). De förre valdes sannolikt inom någon
af den allmänna vördnaden helgad ätt, de senare upphöj-
des till befäl af aktningen för deras ådagalagda tapperhet1.
Men både i krig och fred var religionens makt den enda,
hvilken kunde öfverväldiga de förbundnes egensinnighet
och tygla deras vildhet2. Sålunda säger Tacitus om krigs-
tillståndet, att det var presterna allena lofligt att näpsa,
fängsla eller tukta, icke såsom till verkställighet af någon
straffdom eller af anförarens beslut, utan såsom vore det
befaldt af den gud, hvilken troddes vara hos de krigande
tillstädes3. I de fredliga församlingarna åter voro presterna
ordnande styresmän, som egde att äska ljud och vidmakt-
hålla lugnet, när konungarne eller höfdingarne hade något
att föreställa de äfven då väpnade menigheterna4.

Enskild eganderätt var ännu vid den tid, då Tacitus
skref, endast ofullständigt införd bland germanerna. Den
jordvidd, som hvarje flock intagit, var ej skiftad5. Tvister

1 Reges ex nobilitate, duces ex virtute sumunt. Nec regibus infinita
aut libera potestas; et duces exemplo potius quam imperio, si prompti,
si conspicui, si ante aciem agant, admiratione præsunt.» Germ. kap. 7.

2 Jfr E. G. Geijers afhandlingar 0m feodalism och republikanism,
Svea, ï haftet, sid. 149 och 207, samt Om den gamla svenska förbunds-
författningen, Iduna, haftet 9, sid. 216 o. f. Jemväl J. Mösers Osnabrückische
Geschichte, Einleitung, 22 28 och 29. Grimm 1. c. s. 751.

3 »Ceterum neque animadvertere, neque vincire, ne verberare qui-
dem nisi sacerdotibus permissum: non quasi in pœnam, nec ducis jussu,
sed velut deo imperante, quem adesse bellantibus credunt». L. c. kap. 7.

4 »Ut turbæ placuit, concidunt armati. Silentium' per sacerdotes,
quibus tum et coercendi jus est, imperatur. Mox rex, vel principes, prout
ætas cuique, prout nobilitas, prout decus bellorum, prout facundia est,
audiuntur, auctoritate suadendi magis, quam jubendi potestate». L c. kap.
II. — Då Möser 1. c. 2 14 not a förbinder de tvenne här ofvan anförda
ställen ur Taciti Germania, gör han ej den skilnad emellan krigs- och
fredstillstånden, som jag ansett böra bemärkas.

5 »Agri pro numero cultorum ab universis per vices occupantur; .. .
Arva per annos mutant.» Tacitus 1. c. kap. 26. — Julius Cæsar, hvilken
omkring 150 år före Tacitus gaf, uti sina kommentarier De bello Gallico,
196 VETENSKAPLIGA AFHANDLINGAR.

rörande fast gods voro således ibland dem, om icke all-
deles okända, åtminstone sällsynta. Tvister om uppfyl-
lande af kontrakter kunde ej ofta uppkomma ibland dessa
folk, som ej invecklat sig i mångfalden af idoghetsförhål-
landen. Den jurisdiktion, som vi kalla den civila, saknade
följaktligen der i allmänhet föremål. Då den någon gång
kunde påkallas, utöfvades den af flockarnas valda höfdingar,
mera såsom medlande skiljesmän än såsom domare i den
bemärkelse, som vi fästa vid detta ord1.

Deremot ibland folk af så oroligt och våldsamt lynne
som dessa germaners och tillika med så liflig känsla hos
hvar och en af sin och sina fränders manhelgd, skulle
kränkningar deraf å den ena sidan ej sällan ega rum och
å den andra alltid väcka ifvern att hämnas. De kände
ännu icke den lära, hvilken åtskiljer rättigheter efter deras
olika ämnen, och ansågo för lika personliga, som de egent-
ligen sådana, äfven rättigheterna till de lösa ting, dem
hvar man för sig hade i sin värjo, och som genom denna
kroppsliga besittning samt genom sin egenskap af medel
för hans kraft, t. ex. vapen, hästar, m. m., voro med hans
några underrättelser om de honom bekanta germanernas dåvarande till-
stånd, säger, lib. VI, kap. 22: »Agriculturæ non student; majorque pars
victus eorum in lacte et caseo et carne consistit: neque quisquam agri
modum certum aut fines proprios habet; sed magistratus ac principes in
annos singulos gentibus cognationibusque hominum, qui una coiërunt,
quantum eis, et quo loco visum est, adtribuunt agri; atque anno post alio
transire cogunt.» I Taciti tid torde öfvergången till enskild jordegande-
rätt hafva hos en större del af de germaniska folken inträffat. Han
omtalar fasta bostäder: »Suam quisque domum spatio circumdat» L. c.
kap. 26. Hvad han med ama per annos mutant menat, hafva tyska häfd-
forskare och agronomer på flerfaldiga sätt sökt förklara. Månne icke det
ännu i norden bibehållna odlingssättet, medelst svedjande samt bränning
af mossar, erbjuder den naturligaste förklaringen? Calonius har antagit
den: Opera omnia, vol. I, p. 188—9.

1 »Eliguntur in conciliis principes, qui jura per pagos vicosque red-
dunt.» Tacitus 1. c. kap. 12. — »In pace nullus est communis magistra-
tus, sed principes regionum atque pagorum inter suos jus dicunt, contro-
versiasque minuunt.» Cæsar 1. c. lib. VI, kap. 23. Sådana principes
voro förmodligen svearnes i sagorna omtalade fylkes- och häradskonungar.
SVENSKA, LAGFARENHETENS UTBILDNING.

197

person liksom förenade1. Sådana gerningar, hvilka i ett
mera stadgadt samhällsskick utgöra föremål för strafflagar
och för den kriminella Jurisdiktionen, voro utan tvifvel icke
sällsporda ibland germanerna.

Det dröjde dock länge, innan hos dem i allmänhet
och äfven särskildt hos de grenar af den stora germaniska
folkstammen, hvilka intagit Skandinavien, en offentlig sam-
hällsmakt kunde växa till den styrka, som förmådde åter-
hålla brott genom bestraffningar, bestämda och verkstälda
af den samma. Förbundsbandet emellan slägterna var knu-
tet för att emotstå och angripa gemensamma fiender. Till
hvarandra förblefvo de i ett förhållande af ömsesidig sjelf-
ständighet, liknande det, som i vår tid eger rum emellan
stater. Hela slägten ansåg sig förolämpad, då en medlem
deraf våldfördes; hela slägten var skyldig att deltaga i
hans hämnd; hela slägten skulle försonas vid ett fredsslut2.

Det första steget att införa en domsrätt, som skulle
tillkomma någon hela samhället styrande makt, var det
att bringa slägterna till ett erkännande af skyldigheten att
låta sig försonas, samt vidare att medla förlikningarna och

1 Denna åsigt torde till någon del förklara den grymhet, som man
anmärkt i våra gamla lagars stadganden om straff för stöld. Att på ett
listigt och fegt sätt beröfva en person något den samme tillhörigt, något
dess situm, ansågs för en missgerning af svårare art än att uppenbart an-
gripa hvad han kunde försvara.

2 »Suscipere tam inimicitias seu patris seu propinqui, quam amicitias
necesse est. Nec implacabiles durant. Luitur enim etiam homicidium
certo armentorum ac pecorum numero, recipitque satisfactionem tota do-
mus: utiliter in publicum, quia periculosiores sunt inimicitiæ juxta liber-
tatem.» Tacitus 1. c. kap. 21. Germanernas sedermera skrifna lagar be-
styrka detta med oräkneliga bevis, hvaribland förekommer i Lex Salica,
tit. LXIII, ett märkeligt. Den, som ville upplösa sitt blodsband (tollere
se de parentela), hade dertill rättighet. Han skulle vid folkmötet (in
mallo) förklara sitt beslut. »Si postea aliquis de parentibus suis aut
moritur aut occiditur, nihil ad eum de ejus hæreditate vel de compositione
pertineat. Si autem ille occiditur aut moritur, compositio aut hæreditas
ejus non ad hæredes ejus, sed ad fiscum pertineat aut cui fiscus dare
voluerit.» Det fans nu en offentlig skyddsmakt bredvid ätternas och de
trängre förbundens af sådana.
198

VETENSKAPLIGA AFHANDL1NGAR.

ändtligen att efter rättskränkningarnas olika arter bestäm-
ma, vid äfventyr af fridlöshet, vissa stadiga mått för bö-
terna, kallade i de äldsta handlingar compositiones". I för-
ening härmed stod det nödvändiga vilkoret för sjelf hämn-
dens ordnande, att oförrätternas verklighet samt de derpå
grundade krafven af försoning skulle styrkas genom be-
visningsmedel, hvilkas giltighet förbundet antagit. Sådant
var dessa strafflagars upphof, hvilka väl sedermera under-
gått många förändringar, men ännu hos oss röja sitt ur-
sprungliga lynne uti bestämmelserna af penningeböter för
de flesta kränkningar af enskildes rättigheter och i dessa
böters fördelning. I den mån, som förbundet mellan släg-
ter utbildade sig till borgerligt samhälle, ansågos vissa
gröfre missgerningar angripa icke blott den våldförde indi-
videns rätt och, om han dräptes, hans närmaste fränders,
utan äfven allas fred, som den offentliga skyddsmakten
hade att vårda. De böter, hvarmed dessa brott skulle
försonas, skiftades då efter svensk lag emellan hela sam-
hällets öfverhufvud, konungen, den eller de omedelbart
förolämpade personerna samt det närmare skyddsförbund
af slägter, hvilket de tillhörde, häradet2 Småningom ut-

1 I de flesta folks urkunder finner man spår till sådana compo-
sitiones eller ersättningar i varuvärden för rättskränkningar. Homerus
antyder på flera ställen detta bruk såsom gällande ibland grekerna; be-
stämdast i Iliaden, i8:de sången, v. 497—502 i Wallenbergs öfversättning.
En af de tolf taflorna i Rom stadgade, enligt Aulus Gellius, lib. XX,
kap. I: »Si membrum rupit, ni cum eo pacit, talio esto.» — I Irland var
samma bruk stadgadt af ålder och före all hittills bekant gemenskap
mellan dess invånare och germanerna; Hume, History of England, vol. 1,
append. 1. — Ibland beduinerna öfvas det allmänneligen ännu i vår tid.
I allmänhet upptäcker häfdforskaren uti sedvanorna hos särskilda folk-
slag på samma ståndpunkt af odling en öfverensstämmelse, hvilken svår-
ligen kan förklaras från deras stamförvandtskap, utan synes böra tillskrif-
vas en allmän naturlag för menniskoslägtets utbildning.

2 Att det var i egenskap af slägtförbund, som häradet hade lott i
böter, styrkes af dess deremot svarande skyldighet att erlägga böterna
för dulgadråp, hvilken skyldighet är ifrån de äldre lagarna bibehållen i
vår nu gällande, kap. 27, missg.-b:n. För delaktighet i erlagda böter var
förbindelsen att deltaga i utgörandet af sådana ursprungligen ett vilkor.
Derom vittna våra äldsta lagars föreskrifter om ättarbot, hvarigenom en
SVENSKA LAGFARENHETENS UTBILDNING.

199

sträcktes denna fördelning äfven till böterna för ringare
förbrytelser mot den allmänna säkerheten, hvilken slägter-
nas hufvudmän ömsesidigt förbundit sig att vidmakthålla.

Endast religionens öfvermakt kunde, såsom jag redan
anmärkt, förmå de obändiga sinnena att underkasta sig en
allmän ordning och iakttaga en allmänt bestämd måtta i
utsökandet af hämnd. Sannolikt gjorde presterna den tron
gällande, att gudarne gynnade en rättmätig sak, när den
utfördes på ett sätt, som förenade tapperheten med sans
och ärlighet. Så förbyttes småningom de orediga, vilda,
ofta försåtliga, ändlösa flockvigen’, hvaruti hufvudkäm-
parnes anhörige och vänner deltogo, uti envigen; och dessa,
ifrån att sjelfva i början vara medel att hämnas, blefvo
äfven småningom medel att bevisa skuld eller oskuld.

Det lärer icke kunna med någon visshet bestämmas,
när ibland de germaniska folken och hos hvilket af dem
bruket af envigen, i egenskap af lagliga bevisningsmedel,
tog sin början2? Men då man finner dem föreskrifna
eller medgifna i lagar af samma ålder som de, hvilka om-
tala andra judicia Dei, hvartill duella såsom en egen art
räknades, så må man förmoda, att de samma, hvilka så
dråpares slägt skulle förlika sig med den dräpnes. När sedermera den
offentliga makten förmådde att hämma krigen mellan ätter, upphörde
småningom fördelningen inom dem af böter.

1	Så kallas i Hagens »Adalsteens Fostres Gulatingslag» de fejder,
der flockar,' af minst fem man i hvardera, gingo att strida mot hvar-
andra.

2	Emedan detta bruk först finnes uttryckligen föreskrifvet i bur-
gundernas lag, som deras konung Gundobald i början af 6:te århundradet
eller slutet af det 5:te anses hafva samlat och bekräftat, har man härledt
det ifrån honom såsom stiftare. Men troligen har i detta fall, såsom i
de flesta andra, man oriktigt tillegnat uppfinningen af en rättssed åt den,
som i skrifven lag låtit uppteckna den samma. Sådan är Cancianis me-
ning i dess Monitum in legem Burgundionum, åberopad och gillad af Fr.
Majer, Geschickte der Ordalien, sid. 150, samt af Karl Aug. Rogge: Ueber
das Gerichtswesen der Germanen, sid. 205. — Enligt Blackstone,Commen-
taries on the Laws' of England, B. 3, c. 22, räknades envig bland då ännu
i England laggilda bevisningssätt, ehuru det kommit ur bruk; det har först
1819 blifvit genom lag afskaffadt.
200

VETENSKAPLIGA AFHANDLINGAR.

väl öfverensstämde med germanernas tappra sinnelag, voro
åtminstone samtidiga med de öfriga under namn af ordalia
kända bevisningssätten. Att dessa voro öfliga bland ger-
manerna långt förr, än de antogo kristna läran, hafva
skarpsinniga och lärda häfdaforskare ansett troligt. Saliska
lagen, samlad ur frankernas plägseder, innan ännu Klod-
vig infört kristendomen ibland dem1, ehuru sannolikt först
genom dess föranstaltande upptecknad, bestämde flerstädes
profvet med sjudande vatten såsom medel att sig urskulda.
Hos grekerna, i deras äldsta tider2, voro, och ännu hos
flera hedniska folkslag i Indien och i Afrika3 äro sådana
förmenta sätt att utröna sanningen brukliga. Den vid-
skepelse, hvilken sålunda yttrat sig hos dessa folk, var
för germanerna i deras råa tillstånd lika naturlig; må hända
ock i samma yttringar fortplantad från de förra till dem
genom stamförvandtskaper och flerfaldiga andra förbindel-
ser. Hvad särskildt angår enviget, såsom ett judicium Dei,
så förmäler Tacitus om en dermed enlig sed hos germa-
nerna1. Enligt ett vid Uplandslagen fogadt fragment af
en föregifven äldre, hvilken under hednaåldern skall hafva
varit gällande, borde ock domen öfver den, som kränkt
en annan mans heder medelst oqvädinsord, ankomma på
utgången af dem ålagd tvekamp5.

1 Prologus Leg. Sal. Jfr Eichhorn. 1. c. 28 32 och 35.

2 I Sofokles »Antigone» erbjuder sig en misstänkt person att be-
visa sin oskuld med att handtera glödhett jern.

3 Majer 1. c. sid. 18. — J. Grimm 1. c. s. 933 0. f.

4 L. c. kap. io. »Est et alia observatio auspiciorum, qua gravium
bellorum eventus explorant. Ejus gentis, cum qua bellum est, captivum,
quoquo modo interceptum, cum electo popularium suorum, patriis quem-
que armis committunt: victoria hujus vel illius pro praejudicio accipitur.»
Hvad i detta fall gälde såsom præjudicium, var troligen i andra redan
då giltigt såsom judicium; nämligen öfver det sanna förhållandet i en
mörk sak.

5 Att envig varit det äldsta utaf svearne antagna lagliga bevis-
ningssättet, påstår Stjernhöök 1. c. p. 74. I anledning af det ofvannämnda
fragmentet säger han likväl, p. 76: »Apud nos antiquissimis temporibus
magis ad contumelias et exprobrationes imbelliæ et ignaviæ duella directa
fuerant, quam ad res dubias explicandas.» Mot åldern af det lagbud, som
SVENSKA LAGFARENHETENS UTBILDNING. 201

Dock var det icke lätt att böja de fria germanerna
äfven under vidskepelsens tvång. Ett med deras lynne
och sedliga begrepp mera enligt bevisningssätt än ordalia
synes hafva föregått dessa och länge hindrat deras all-
männare giltighet. I germanens känsla och språk hade
frihet och ära samma betydelse. Såsom fri man fordrade
han att vara ansedd för ärlig man och alltså att blifva
trodd, då han betygade eller lofvade något. I följd deraf
egde åklagarens blotta ord en giltighet, som, ehuru be-
stridd, uppgick till värdet af hvad vi kalla halfva skäl.
Men den tilltalades nekande ord kräfde ock aktning.
Efter sakens beskaffenhet och förekommande omständig-
heter tilläts det då antingen den förre att fylla sin bevis-
ning eller den senare att nedslå den, medelst vitsord af
ett visst antal ärliga män, som bekräftade sannfärdigheten
af de förhållanden, hvilka den sålunda bevisande parten
uppgifvit, eller gingo i borgen derför. Dessa vitsord äfven-
som parternas utsagor styrktes genom eder1.

Men mannaredligheten, icke mera befästad af seder-
nas enfald, började att svika. Orden förlorade sin forna
trovärdighet, ederna sin helgd, i synnerhet hos de germa-
ner, hvilka kommo i närmare gemenskap med de djupt
uti förderf sjunkna romarne. Öfver dessa bevis upphöjde
detta fragment innefattar, med öfverskrift: »Af thöm gamblu Laghum sum
i hedhnum tima brukhadus um kamp ok envighe», har 01. Rabenius,
1. c. p. 95, anmärkt, att det samma icke kunde hänföras till den hedniska
tiden, då deruti stadgades, att äreskändaren, om han stupade, skulle läg-
gas i »ugildum akri», hvarmed Rabenius, i enlighet med Ihre (Gloss, v.
gild), förstod vigd jord. Hallenberg (Anm. vid Lagerbrings hist., 2 del.
s. 156) har ansett rätta läsarten vara »liggi i ugildum a akri». Denna för-
modan, äfvensom Ihres tolkning af de ifrågavarande orden, har prof.,
dr Schlyter vederlagt i dess Gloss, till Upl.-l. (v. aker); men tillika (i not.
100 till 14 fl. Pingm. B.) upplyst, att utg. af denna lags första upplaga,
1607, utan tvifvel hemtat tillägget om envig ur någon bland de afskrifter
af Ol. Petri sv. krönika, uti hvilka det förekommer.

1 Jfr K. A. Rogge, Ueber das Gerichtswesen der Germanen; K. F.
Eichhorn: Deutsche Staats und Rechts Geschichte, 22 77 och 78. — Bekräf-
telsen af utsagor med eder var ibland germanerna, och särskildt skandi-
naverna, äldre än kristendomen.
202 VETENSKAPLIGA AFHANDLINGAR.

.

man då det lagliga enviget1 samt de förut ej obekanta
men förmodligen mindre allmänt godkända ordalia, åt hvilka
äfven de kristna presterna förstodo att gifva betydelsen
af Guds omedelbara domar. Deras bruk, först, såsom det
synes, mera allmänt antaget af frankerna, utbredde sig
småningom till de öfriga folken af germaniskt ursprung,
samt äfven, ehuru med betydliga inskränkningar, till Skan-
dinaviens inbyggare. — Ibland de flera slagen af judicia
Dei, som hos de andra germaniska nationerna voro öfliga 2,
synes — utom må hända enviget, hvars giltighet hos våra
förfäder, såsom rättegångsmedel, ej är fullt bevislig —
jernbyrden allena hafva blifvit med allmänt erkänd rätts-
kraft vedertagen i Danmark och Sverige. Idet förstnämnda
riket skall, efter Saxos berättelse, detta hafva skett sedan
biskop Poppo med ett sådant underverk bevisat kristna
lärans sanning3. Men af de kända lagarna för Sveriges





1 Konung Gundobalds förut nämnda lag för burgunderna förskrif-
ver envig, såsom juridiskt bevisningsmedel, för att afskaffa de »gudlösa
missbruk» af ederna, som redan då, omkr. år 500 e. Kr. f., föröfvades.
Majer 1. c. sid. 148. — Det godkändes likväl icke i en senare tid af påf-
varne såsom ett judicium Dei. Påfven Alexander III fördömde det vid
mötet i Laterano 1179 samt i en bulla till erkebiskopen i Upsala, hvarom
se Dipl. Suec. T. I., N. 54. Denna bulla torde dock icke kunna anses
bekräfta, att ännu den tiden envig var såsom juridiskt bevisningsmedel
öfligt i Sverige. Efter erhållen underrättelse, att de svenska presterna
drogos . under verldslig dom och »igniti ferri examen», förklarade påfven
sitt ogillande häraf och till stöd derför äfven anförde hvad åtskilliga af
hans företrädare sig yttrat till fördömelse af flerahanda ordalier, såsom otill-
börliga sätt att »tentare Deum». I dessa utdrag af deras allmänna bud
nämnes äfven duellum, jemte judicium ferventis aquæ et candentis ferri,
om hvilket sistnämnda nu egentligen var fråga.

2 De särskilda slagen af ordalia äro af Majer beskrifna 1. c.

3 »Quo evenit, ut Dani, abrogata duellorum consuetudine, pleraque
caussarum judicia eo experimenti genere constatura decernerent; contro-
versiarum examen rectius ad arbitrium divinum quam ad humanam rixam
ablegandum putantes.» Saxo Hist. Reg Dan. lib. X, p. 189. Om tiden,
då Poppo skall hafva utfört sitt underverk att bära glödgadt jern, äro upp-
gifterna stridiga. Sturleson, i Olof Tryggvasons saga, samt andra gamla
författare säga, att händelsen tilldragit sig inför danske konungen Harald
Gormson; Saxo åter inför Haralds son Sven Tveskägg. Men om året är


SVENSKA LAGFARENHETENS UTBILDNING. 203

nuvarande landskap finnes jernbyrd icke påbjuden i någon
annan än den verldsliga Skånelagen, och der blott i några
få fall, samt uti skånska kyrkrätten af erkebiskop Eskil.
I Östgöta- och Helsingelagarna omtalas den såsom afskaffad.
Det torde likväl kunna ställas i fråga, huruvida jernbyrden
någonsin varit i Sverige ett ovilkorligen förordnadt bevis-
ningssätt eller blott ett sådant, som den anklagade hade
rättighet att välja? Bruket deraf, ehuru utaf Birger Jarl
och hans son, konung Magnus, förbjudet och af flera påf-
var i allmänhet fördömdt, fortfor likväl, åtminstone inom
Norrland, intill år 1320, då, efter anmaningar af erkebiskop
Olof, rikets råd å nyo gåfvo befallning, att det skulle upp
höra k

osäkert, är perioden dock gifven, nämligen senare hälften af io:de år-
hundradet, eller nära den tid, då svearnes konung Olof antog kristna
läran. Jfr Kofod Anchers Danske Lou-Historie, i dess Samlede juridiske
Skrifter, del. I, s. 4 o. f. — I England var värjemålet med glödgadt jern
förbehållet »hominem liberum», hvaremot »rusticus» skulle fria sig med
vattenprofvet, enligt Glanvill, åberopad af Blackstone, Commentaries, B.
IV, kap. 27. Förmodligen derför blef endast det förra infördt ibland
de fria skandinaverna. För qvinnor allena finnes sjudande vattenprofvet
(ketiltak) stadgadt i en gammal biarkeyarret samt i en kristen-ret, intagna
i Paus’ Samling af gamle Norske Love, 2 delen. Så ock på Island efter
Grågås, Festa patt. c. 55; jfr Schlegel 1. c. p. 87, samt J. Arnesens Isl.
Rættergang, s. 182—3. — Det ordalium, som i Tyskland kallades Bakr-
reckt (då en för mord misstänkt fördes att vidröra den mördades lik och
ansågs skyldig, om såren blödde), föreskrifves i Visby stadslag B. I., c.
37. Om ett, dock icke lagenligt, bruk deraf, också i Svea rike, vittnar
en berättelse om några domar öfver missdådare inom hertig Carls (se-
dermera k. Carl IX:s) furstendöme, införd i Nya sv. biblioteket, band. 2,
s. 343. Mot qvinnor, misstänkta för trolldom, användes äfven i Sverige,
ännu vid slutet af i6:de och i början af 17:de seklerna, profvet med kallt
vatten, ehuru icke godkändt eller omtaladt i lagarna. Bevis härpå före-
komma i protokollet öfver erkebiskopen Abrah. Andreæ gräsliga visitation
uti Linköpings stift 1596, tryckt i v. Troils Handlingar till uplysning i
svenska kyrko- ock reformationshistorien del. 5, s. 360 samt i Hallenbergs
Gustaf Adolfs kist., del. 3, s. 306, der detta prof ock beskrifves.

1	Stjernhöök 1. c. p. 94. — Hels.-lagen Ä. B. fl. 16. — Ehuru
presterna, som vid ordalierna officierade, hade deraf vinning, insågo dock
åtskilliga påfvar, att ett sådant missbruk af religionen förringade dess
helgd. Flera påfliga förbud deremot, hvaraf ett redan ifrån början af
204

VETENSKAPLIGA AFHANDLINGAR.

Man återvände nu till det forna och ibland de skan-
dinaviska folken endast i vissa fall aflagda bevisningssättet
med sjelfsins ed, bekräftad af mededsmäns eller trovärdiga
sakpröfvares. Till skilnad från bevisningen med ordalia,
som kallades probatio vulgaris, bief denna, såsom af kyrko-
möten och påfvarne föreskrifven, benämnd probatio cano-
nica. Den företer sig under flerfaldigt olika skepnader, ej
blott i olika folks lagar utan äfven i hvarje sådan. Det
väsentliga i denna mångfald var, att föregifna händelsers
sanna förhållanden skulle, då de icke voro uppenbara,
styrkas med flera eller färre ärliga mäns edbekräftade ut-
sagor af sin vetskap eller sin öfvertygelse derom. Så-
lunda måste tron på gudomliga underverk lemna rummet
åt den gamla tron på mannaord. Men ingendera medgaf
någon af det förnuftiga tviflet ledd undersökning, och, så-
som jag längre fram kommer att visa, blef omsider den
senare i sin ovilkorlighet befunnen föga mindre sviksam
än den förra.

En skarpsinnig forskare' har velat i det gamla ger-
maniska rättegångssättet finna endast käromål, svar och
dom, men alls ingen juridisk bevisning. För domslut har
han ansett icke blott enviget och ordalierna utan äfven
vittnens utsagor. Utan att här kunna fördjupa mig i nå-
gon pröfning af denna mening, må jag blott anmärka, att
den synes utgå från ett begrepp om juridisk bevisning,
efter hvilket de flesta ännu gällande sätten deraf också
kunde till domsåtgärder hänföras. En ovedersäglig urkund,
tvenne vittnens sammanstämmande berättelser, ett be-
hörigt läkarebetyg afgöra nu en saks utgång lika ofelbart

7:de århundradet, äro anförda af Majer 1. c. sid. 86—88. — Kardinalen
Vilhelmus Sabinensis förbjöd jernbyrden i Norge 1247; Lagerbring Sv.
rikes historia, del. 2, sid. 488. Detta gaf utan tvifvel anledning eller styrka
åt Birger Jarls beslut. Jfr påfven Alexander III:s ofvan åberopade bulla.

1 K. A. Rogge i den förut anförda skriften, s. 93 0. f. »Betrachtet
man das Gottesurtheil und den Ausspruch der Zeugen als das, was sie
wirklich waren, richterliche Urtheile, so gab es im altgermanischen Pro-
cesse gar keinen Beweis, sondern nur Wort, Antwort und Entscheidung».
SVENSKA LAGFARENHETENS UTBILDNING.

2°5

som jernbyrden eller ederna af vittnen eller medsvärjande
eller nämnden den fordom afgjorde, och lägga på doma-
,rens öfvertygelse lika tvingande band1. Men de benäm-
nas dock bevis och ej domar och må ej heller annorlunda
benämnas, så länge man erkänner det vara domarens
egentliga kall att hänföra hvarje honom förebragt och
efter lagens fordringar styrkt särskildt faktum under det
rätta bland samma lags allmänna bud 2.

Ordnad domaremakt förutsätter ordnadt borgerligt
samhälle. Innan slägtförbunden hunnit att dertill utbilda
sig, skulle hos germanerna, såsom hos alla andra folk i
enahanda tillstånd, bevisning och dom nödvändigt sam-
manblandas i de tillfälliga och hastiga åtgärderna att bi-
lägga stridigheter emellan de förbundna slägterna eller
att bestraffa, rättare hämnas, sådana missgerningar, som
rörde dem alla. Detta senare synes hafva ibland de tyska
germanerna tillkommit menighetsförsamlingarna allena, det
förra både dem och deras höfvidsmän, utan att rättighe-

1 Alla sådana band har den beryktade Jeremias Bentham velat
lossa. I ett digert verk, kalladt Rationale of judicial evidence, har han
yrkat, att det må helt och hållet ankomma på lagskiparens omdöme att
afväga giltigheten af juridiska bevis, emedan de skola hos honom dana
och befästa en bestämd öfvertygelse. På detta sätt skulle domen inne-
bära bevisningen, likasom efter Rogges åsigt af den forngermaniska rätte-
gången bevisningen skall hafva inneburit domen. Prof. Zachariæ, som i
den af honom och Mittermajer utgifna Zeitschrift für Rechtswissenschaft
und Gesetzgebung des Auslandes, 1829, recenserat Benthams ifrågavarande
arbete, har ganska riktigt anmärkt, att hans teori lemnade ingen borgen
mot domaresjelfsvåldet. Före honom har Filangieri yrkat, att en ankla-
gelse väl må bestyrkas genom sådan bevisning, som lagen bestämmer,
men dock icke blifva såsom sann gällande, om den icke tillika öfver-
ensstämmer med domarens moraliska öfvertygelse. Ett suspensivt veto
mot de legala bevisens kraft skulle då tillkomma domaren.

2 Jfr dr C. J. Schlyters anmärkningar, i anledning af striden angå-
ende det forna förhållandet emellan domare och nämnd, uti tidskriften Svea,
i häftet, andra upplagan. Dessa tillfälliga anmärkningar, hvilkas vidare
utveckling utaf den kunnige författaren vore att önska, framställa, efter
mitt omdöme, en lika sann som enkel teckning af vårt gamla rättegångs-
sätt. — De finnas nu intagna med några tillägg uti dr Schlyters nyligen
(1836) utgifna första häfte af Juridiska afhandlingar.
206 VETENSKAPLIGA AFHANDLINGAR.

ten dertill varit i särskilda befattningar fördelad eller för
någondera noga bestämd’. Men efter de underrättelser,
Tacitus erhållit om de nordligare folken af germanisk börd
och särskildt om svearne, var hos dem konungaväldet vi-
dare utsträckt och stadigare befästadt än hos de sydliga2.
Det är då sannolikt, att svearnes konung, hvilken länge
förenade med sin myndighet såsom sådan äfven den af
öfversteprest, tidigt innehaft denna högsta rättsskipning,
som våra första skrifna lagar honom tillerkänna. Der han
icke sjelf eller genom särskilda ombud utöfvade den, var
den uppdragen eller medgifven åt häradens och landska-
pens höfdingar.

All domsrätt innebar ursprungligen de båda, i våra
begrepp skarpt åtskilda, makterna att skipa och att stifta
lag. Innan ett folk fästade i stela lagbud sina rättsbegrepp,
rörde de sig i lefvande sinnen och viljor. Ömsom af me-
nigheterna under ledning af deras styresmän, ömsom af
dessa allena förkunnades de, länge blott i medlande freds-
förslag3, och sedan i mera bestämda domar, hvilka, efter
att hafva afgjort de mål, som dem påkallat, oftast blefvo
förebilder, hvarefter mål af enahanda beskaffenhet fram-
gent afgjordes. Af deras öfverensstämmelse med det all-
männa tänkesättet berodde sådana domars giltighet såsom
lagar4. Det var således lika naturligt, att de fria folken,då de
icke sjelfva fälde dem, ville dem med sitt bifall bekräfta, som

1 Tacitus 1. c. kap. 12.

2 Om Gothones, Rugii, Lemovii, säger Tacitus: »Omnium harum
gentium insigne erga reges obsequium». L. c. kap. 43; om Suiones:
»Unus imperitat, nullis jam exceptionibus, non precario jure parendi; nec
arma ut apud ceteros Germanos in promiscuo, sed clausa sub custode,
et quidem servo, quia subitos hostium incursus prohibet Oceanus. Otiosæ
porro armatorum manus facile lasciviunt. Enimvero neque nobilem, neque
ingenuum, ne libertinum quidem armis præponere regia utilitas est.» Kap. 44.

3 »Amicabilis compositor» kallas fredsmedlaren i den skotska rätts-
boken Regiam Majestatem. Robertsons History of Charles V, introd,
not. 23.

4 Så har Englands Common-Law uppkommit och intill närvarande
tid bibehållit sig i en ständig fortväxt af prejudikater.
SVENSKA LAGFARENHETENS UTBILDNING. 207
att folkhöfdingarne voro angelägna att vinna detta bifall
till dem, som de hade att fälla. Under en sådan samman-
blandning af lagstiftning och lagskipning äfven i våra för-
fäders äldsta författning, änskönt mera monarkiskt ordnad
än de tyska germanernas, lärer det icke kunna utredas,
huru vidt folkets delaktighet i domaremakten, när en sådan
kunnat ur sjelfhämndens oreda uppväxa, sig sträckte samt
huru den utöfvades. Såsom en qvarlefva deraf i de skrifna
lagarna har man ansett tolfmannanämnden, i synnerhet vid
härads- och lagmanstingen. Den utgjorde likväl intill sjut-
tonde århundradet, då dess forna bestämmelse förändrades,
icke en domstolsdel, utan ett, blott i vissa fall erforderligt
och användbart, bevisningsmedel, om eljest någon skilnad
emellan sådana och dom medgifves. Den egde ej, såsom
tyskarnes Schöffen, med hvilka den stundom blifvit för-
liknad, att bestämma det legala domslutet, utan endast
dess faktiska grunder; den pröfvade ej, såsom de, hvad
rätt, utan blott hvad sant vore. Den var sannolikt en ut-
bildning af edgärdsmannabeviset 1; den ersatte, liksom

1	När behofvet af ett säkrare rättstillstånd började att kännas och
erkännas, fann man det vara för samhällets fred vådligt att låta en an-
klagad sjelf och allena välja de edgärdsmän, som skulle bekräfta hans
föregifna oskuld. Honorius III säger härom i en bulla af 1218: »Con-
tigit quod quandoque ad purgationem suam sui similes criminosos addu-
cunt, ut eis debeant in similibus opportuno tempore respondere, multaque
crimina committuntur audacius ab iisdem.» För att utrota denna »pestis
contraria omni juri» förordnade påfven, att, så vidt möjligt vore, affirma-
tiv bevisning måtte framför negativ göras gällande, samt att, der den an-
klagade skulle värja sig, det borde ske genom »bonæ famæ viros.» Dipl.
Suec. T. I, n. 176. — Under sådana förhållanden synes man hafva vid-
tagit den modifikation af edgärdsbevisningen, att de, som, i stället att
endast bekräfta den anklagades ed, skulle ega att värja eller fälla honom,
utnämndes ibland bolfasta män, vare sig af domaren, häradet eller, såsom
det stadgas i Uplandslagen, till halfva antalet af hvardera parten. Små-
ningom blef nämnden ifrån tillfällig ständig. Länge nyttjades den endast
i svårare brottmål och i sådana, der åklagaren framstält trovärdig bevis-
ning för ett uppgifvet faktum, men svaranden ändock nekade dertill. Tyd-
ligast visar sig detta samt skilnaden mellan edgärdsmän och nämnd uti
skånska kirke-rätten. Bruket af nämnd stod i sammanhang med införan-
det af en offentlig straffrätt.
208 VETENSKAPLIGA AFHANDLINGAR.

detta jernbyrden1. Huruvida frågan om verkligheten af
en förnekad gerning skulle hänskjutas till utlåtande af
nämnd, berodde af sakens beskaffenhet och af de före-
bragta skälen. Visserligen härledde sig detta nyare eller
å nyo upptagna bevisningssätt, likasom de öfriga af äldre
och allmännare öflighet, ifrån den ursprungliga mannafri-
heten. Gemensamt med dem inskränkte det visserligen
domarens makt. Men det oaktadt var denna ingalunda så
obetydlig, som den någon gång blifvit oss förestäld2. Det
tillhörde domaren — genom hvilken benämning de gamla
lagarna utmärkte en offentlig med domsrätt försedd man,
och icke en af flera ledamöter sammansatt domstol — att
rättsenligt uppfatta anklagelsens egenskap, att derefter
pröfva krafven af bevisning samt att bestämma ibland de
flerfaldiga medlen dertill det, som borde åläggas eller måtte
tillåtas antingen käranden eller svaranden3. Det tillhörde
honom sannolikt uti de fall, då nämndens omdöme öfver
tillmälets eller genmälets sanning erfordrades, att leda det
genom en framställning af alla i målet förekommande om-
ständigheter4. Det tillhörde honom ändtligen, sedan en

1	Hels.-l. Ä. B. fl. 16 säger uttryckligen, att tolfmannanämnd åter
vidtogs »um thon mal jernbyrda mal varu». Så äfven i Skåne, efter Val-
demars förbud emot jernbyrd. Enligt Östg.-l. Eds. B. fl. 17, hade i
visst fall tretylftar ed blifvit införd, der jernbyrd förut nyttjades. .

2	I synnerhet uti skriften: Elt och annat om korporationer, privilegier,
nämnd i domstolar, etc. etc. Stockholm 1822.

3	Derför medgifver Upl.-l. T.m. B. fl. 10, vad emot domarens
dom »till edha eller vitsorda», hvarmed Hels.-l. T. m. B. fl. ii öfver-
ensstämmer. I Lydekini anteckningar vid Vestg.-l., 75, förklaras, att
»lægger Hæræzhofpinge Pæt till nempdinæ ej agher till nempd legiæ böte
VI marker».

4	Den forna svenska nämnden liknade väsentligen den i England
ännu bibehållna juryn, likväl med den betydliga skilnad, att den senare
pröfvar sanningen i alla mål, der parterna det äska, då den förra blott
hade att derom uti vissa mörka och vigtigare yttra sin öfvertygelse. På
en engelsk jury verkar domaren genom en sådan framställning af sakens
beskaffenhet, som man må förmoda att äfven den svenske domaren egde
att förehålla nämnden. I de flesta fall är juryns verdikt blott en bekräf-
telse af domarens sålunda yttrade mening. — Jag må i sammanhang
härmed anmärka, att ehuru allmän den engelska juryns befattning är, och
SVENSKA LAGFARENHETENS UTBILDNING.

209

beifrad gerning blifvit, vare sig genom den tilltalades
egen bekännelse, åsyna vittnen, edgärdsmän eller nämnd,
lagligen styrkt, att hänföra den samma under en dertill
lämplig rättssats. Om i Göta rike häradshofdingen, i
Svea rike domaren och i båda lagmannen endast hade egt
att afkunna nämndens beslut, så skulle dessa lagskip-
ningens medvetslösa redskap icke kunnat begå någon
orättvisa. Detta antogs dock såsom möjligt uti lagarna,
hvilka medgåfvo vad, ej blott mot nämndens pröfning,
innan den med ed fästades, utan äfven mot häradshöf-
dingens eller lagmannens fälda dom!. Landslagen stad-
gade straff för lagman eller häradshöfding, som toge
»muto for dom sin»2. Också vittna, för en äldre tid, lag-
manslängden vid Vestgötalagen, och för en senare, medan
landslagen gälde, de bekanta domarereglerna,att en vrång-
vis domare icke då saknade förmåga att »göra orätt efter
sitt sinne»3.

Så väl för att kalla en vederdeloman till rättegång
som för att tillbjuda honom och utlofva den ena eller andra
arten af bevisning erfordrades åtskilliga bemedlande åt-
gärder af vittnen och löftesmän. Formaliteterna dervid
voro med yttersta noggrannhet bestämda och borde sorg-
fälligt iakttagas. Ehuru besynnerliga de förekomma oss,
må de dock icke anses hafva den tiden varit utan vigt
ehuru den kan utsträcka sitt utlåtande öfver faktum äfven till omdöme
öfver domarens framställning af rättsfrågan, anses den dock icke afEng-
lands jurister for annat än ett bevisningsmedel. Blackstone hänför den
till trials, ej till judgments, och med trial förstår han »some mode of
probation, which the law of the country has ordained for a criterion of
truth and falsehood.» — När, efter parternas begäran, domstolen hänskju-
ter målet till pröfning af jury, säges det ock i dess writ, att detta sker,
på det att »the truth of the matter may be better known». Blackstone,
B. 3> k. 23.

1	L.L. Tm. B. kap. 37 och 38.

2	Tm. B. kap. 3.

3	Rörande nämndens egenskap må läsas Stjernhöök De jure Sueo-
num, lib. I, kap. 4, Schlyters förut anförda afhandling, samt en af
prof. W. G. Lagus 1823 i Abo utgifven Dissertatio juridica de remediis
juris contra sententias, pars I:a, p. 34, sequ.

farta, Skrifter. I. 14
2 10

VETENSKAPLIGA AFHANDLINGAR.

och nytta. Såsom uttryck af en allmän ordning tjenade
de att tygla det enskilda öfvermodet, att hejda fiendt-
liga parters ifver och att hindra utbrott deraf vid deras
möten. De gåfvo åt rättegången dess enda då antagliga
skepnad af en högtidlig fredsunderhandling, åt anklagel-
sen och försvaret ett bestämdt fält, samt åt stämningen
och edsanbuden en tillförlitlighet, som, innan skrifkonsten
var känd eller blifvit allmän, icke annorlunda än genom
trovärdiga mäns vittnesbörd kunde vinnas. I öfrigt före-
stälde här, äfvensom derefter vid ederna, en parts följe-
slagare det bistånd af ärliga män, som han kunnat hafva
att påräkna, i fall striden skolat med vapen afgöras.
Detta bistånd erhöll troligen icke, så länge mannared-
lighet allmänligen aktades, någon illa beryktad, hvars
kärande eller svarande ord det hade varit vanhederligt
att på det ena eller andra sättet bekräfta.

När ännu rättegångar endast voro sammanträden af
fiendtliga parter inför fredsmedlare, kunde någon bestämd
ordning af domstolsinstanser ej ega rum. Men sedan
en offentlig samhällsmakt börjat att stadga sig, förekomma
i våra lagar och häfder domare med vidsträcktare myn-
dighet och verkningsomfång än de inom häraden all-
männast anlitade och närmast tillgängliga. Vad ifrån de
senare till de förra omtalas eller antydas redan i de lag-
böcker, som författades mot slutet af trettonde århun-
dradet1; sannolikt voro de äfven förut öfliga. Men om
en part sålunda egde rättighet att under behörig högre
domares pröfning draga en lägres dom, var han dock
icke förbunden att, såsom nu, först göra sin sak hos den

1 Vestg.-l. y. codex, K. B. 70, Forn. B. 39; Upl.-l. Tin. B. 10
samt flerstädes. I ett förordnande af Magnus Ladulås, den 29 December
1281, angående skatter m. m. på Öland, stadgas äfven, huru saker skulle
vädjas från skiljesmannen eller domaren inom bygden (prolôcutor) 'till
lagmannen (den högre domaren) på ön, samt ifrån denne till östgötalag-
mannen eller till konungen. Detta förordnande bevisar jemväl, att do-
maren allena dömde till edgång och dervid kunde begå olaglighet. Det
har varit först infördt i Acta litteraria Suec., vol. I., p. 222 och nu seder-
mera i Dipl. Suec. vol. I n. 736.
SVENSKA LAGFARENHETENS UTBILDNING.

21 I

lägre domaren anhängig. Han kunde, förbigående hä-
radstinget, genast vända sig till lagmannen och äfven
till konungen. Den vidare domsrätten innefattade ovilkor-
ligen den inskräntare. Detta var ock enligt med folkets
ursprungligen krigiska författning. Der konungen, eller
den som fått sig anförtrodd dess domaremakt, kunde
och ville den samma utöfva, hvilade lagmannens och hä-
radshöfdingens, likasom ännu öfverstens befäl hvilar, när
det behagar fältmarskalken eller generalen att anföra
hans regemente. Sådana mål, som häradshöfdingen van-
ligen först afdömde, kunde likaledes lagmannen utan vad
upptaga, när de till honom omedelbarligen instämdes;
och detta förhållande, ej blott i de äldre lagarna utan
äfven i konung Kristofers allmänna landslag godkändt,
fortfor ännu länge under det sjuttonde århundradet.

Ifrån denna afhandlings egentliga fält skulle jag allt-
för långt afvika, om jag sökte att mera fullständigt be-
skrifva det rättegångssätt, hvaraf jag nu tecknat några
utmärkande drag och i det följande kommer att fram-
ställa de vigtigare förändringarna. Det hade sin grund
uti behofvet af fred emellan de förbundna slägterna och
åsyftade förnämligast, om icke endast, att förekomma de
gerningar, som vi kalla brott, samt, när de blifvit be-
gångna, att afvända sjelfhämndens våldsamheter. I följd
deraf innefatta ock de äldsta lagarna mestadels bestäm-
melser, och dessa särdeles noggranna, huru brottmål
skulle anses och behandlas.

Med kriminalprocessen stod straffsystemet i nära
öfverensstämmelse. Det var i sin början samt förblef
äfven länge enkelt. Man förfor i svårare mål annor-
lunda med en missdådare, som blifvit å bar gerning gri-
pen, och annorlunda med den, som kommit undan den
omedelbara hämnden'. Den förres brottslighet var otvif-
velaktig; han var ock, såsom en tillfångatagen fiende,
satt ur stånd att genom ett vildt försvar ytterligare skada.

1	Såsom ett ibland många exempel härå kan anföras Östg.-l. Dr.
B. fl. 2 och 3. Jfr Stjernhöök 1. c. pag. 317.
21 2	VETENSKAPLIGA AFHANDLINGAR.





Han öfverlemnades derför åt den enskilda vredens och
den allmänna rättskänslans under sådana förhållanden
icke för samhällsfreden vådliga stränghet. I flera fall
kunde han dödas, i andra stympas och pinas, om måls-
eganden ej ville låta honom lösa sitt lif, sina lemmar
eller sin hud med böter eller träldom. Den senare åter,
ännu oförvunnen, var mäktig, om han hotades med sådan
behandling, att sätta våld mot rätt, och till förekom-
mande deraf kallades han att i trygghet och under
hela menighetens skydd infinna sig vid tinget för att
der antingen lagvärja sig eller erbjuda förlikning. Om
han erkände missgerningen eller fäldes dertill, förklara-
des han fridlös inom häradet eller landskapet, d. v. s.
förlustig förbundets värn, intill dess han försonat sig med
den eller dem, hvilkas hämndrätt sålunda blifvit högtid-
ligen godkänd1. Men utöfningen af denna rätt måste
genom något lagligt medel återhållas, så framt det all-
männa lugnet icke skulle oupphörligen störas af långliga
frändvig. Det ansågs derför nödigt att clrifva den öfver-
dådige våldsverkaren i säkerhet. För detta ändamål var
det vid böter förbjudet alla inom den omkrets, der en
dråpare förverkat sin frid, att hysa honom eller med
honom samvistas efter den tid, då han borde hafva för-
fogat sig till skogs, d. v. s. undan umgänge med men-
niskor, eller ur häradet eller landskapet2. Detta hans
aflägsnande från samfundet var ännu ej att betrakta så-
som ett straff i egentlig mening, utan snarare såsom en
medlande skyddsanstalt, hvarigenom honom bereddes
möjlighet att underhandla med sina fiender, när deras
första harm hunnit svalna3. Sedan förlikning blifvit af-

1	Detta gäller i synnerhet om dråp, det då allmännaste ibland hämnd-
kräfvande brott.

2	Vestg.-l. ä. cod. Mdr. B. fl. I: 3 — y. cod. Dr. B. fl. 4. Östg.-l.
Dr. B. fl. 4.

3	Samma nyttiga verkan medförde den tillfälliga fristad, som i
kyrkor och kloster lemnades brottslingar och deras för den hämndsökande
slägtens våld blottstälda fränder. Denna af religionen helgade sed, som
äfven lagarna (t. ex. Gotl. 1. kap. 13) godkände, må ej fördömas, när
SVENSKA LAGFARENHETENS UTBILDNING.

213

slutad, kungjordes den, åtminstone i vissa fall, offent-
ligen 1.

Den äldre codex af Vestgötalagen, sannolikt för-
fattad i början af trettonde århundradet, röjer en straf-
fande samhällsmakt, hvilken redan då i många fall
styrde den enskilda hämndrätten samt deltog i försonings-
fordringarna. För särskilda slag och arter af brott äro
i denna lag böternas belopp stadgade, samt bestämda
andelar deraf tillerkända, jemte målseganden, äfven kon-
ungen och tingslaget. Vissa missgerningar äro förkla-
rade för nidingsverk och, såsom sådana, för urbota.
Landsflykt får här egenskapen af offentligt straff och
förenas med nidingens förlust af sin lösa egendom samt,
vid landsförräderi, äfven af den fasta2. Allt mer och
mer utvidgade sig denna samhällets öfverhet tillkommande
straffrätt, sedan Birger Jarls fredsbud blifvit genom Alsnö-
stadgan af år 1285 ytterligare bekräftade och brott der-
emot förklarade för kränkningar af den ed, som konun-
gen svurit sina undersåtar. Med den förolämpade man-
nens eller slägtens rättighet till försoning sattes derige-
nom konungens i närmare förbindelse. Edsöresbrotten,
väsentligen de samma som nidingsverken i den äldre Vest-
götalagen, straffades på samma sätt som dessa; men
tillika förbehöll sig konungen och medgafs honom makt,
dock under uttryckligt vilkor af den hämndberättigades,
säkerligen i hvarje fall dyrt köpta, förbön, att återgifva
den biltoglagde missdådaren dess frid och, såsom sin
ensak, derför uppbära böter till det då höga beloppet
af 40 marker. Redan i Ostgöta- och Uplandslagarna fin-
nas dödsstraff, äfven med stegling och bränning i båle,
man betänker det dåvarande' samhällstillståndet och icke grundar på ovil-
korliga förnuftsfordringar sina begrepp om det, som under gifna vilkor
varit för rätt och skäligt ansedt.

1	Vestg.-l. R. B. fl. 3.

2	Vestg.-l. cod. I. Orb. mal. — Det är troligt, att brottslingens
förverkade egendom, hvars fördelning här ej omtalas, äfven då skiftades
i lika lotter emellan målseganden, konungen och häradet, såsom det ut-
tryckligen finnes bestämdt i den yngre codex af samma lag.
214

VETENSKAPLIGA AFHANDLINGAR.

ovilkorligen stadgade för några särdeles grofva missger-
ningar1. För ännu flera äro de uti landslagens högmåla-
balk bestämda.

När den offentliga straffrätten sålunda blifvit erkänd
och konungen delaktig i de betydligare böter, så följde
deraf, att dess tjenstemän kunde beifra brott, i fall
den enskilde målseganden dem icke åtalade eller hem-
ligen låtit sig försonas2. Derigenom befästades öfver-
hetens fredsvårdande välde, utan att den ursprungliga
mannafriheten att kräfva försoning för oförrätter upphäf-
des eller, ehuru ordnad, förringades.

Sedan samhällstillståndet hunnit till en viss utbild-
ning, uppstodo behof af en offentlig makt, hvilken, jemte
det att den mot våldsgerningar skyddade den allmänna
freden, äfven afgjorde, i öfverensstämmelse med folkets
gemensamma rättsbegrepp, plägseder och antagna lagar,
de fogligare tvisterna emellan enskilde om personliga för-
hållanden och om egendom. Det var i synnerhet denna
rättsskipning, hvilken oftast blef lagstiftning. Med tilltal,
bevisning, dom och vad i tvistemål gick man, enligt våra
gamla lagar, mestadels så till väga som i brottmål.

Den civila rätten, sådan dessa lagar den yppa, hade
samma grund och syftning som den kriminella. Här-
ledande sig från den ursprungliga slägtförfattningen, vår-
dade den beståndet deraf inom samfundet af förbundna
hushåll. Hvarje sådant sammanhöll den i möjligaste
måtto genom ett fast och kraftigt, men likväl icke oin-

1 Östg.-l. Edsöres B. fl. 17, 21, 25, 30. Upl.-l. Mannh. B. fl. 15,
31, Vip. B. fl. 25.

2 Östg.-l. Räfsta B. fl. 10. L.L. Tm. B. fl. 17 och 18. — Uti
konung Magnus Erikssons stadga af år 1344 (hos Hadorph vid Bjärköa-
rätten) förordnades, att våldsgerningar, hvarigenom allmogen ofredades,
skulle af målseganden, vid förlust af vidare talan, åkäras, antingen å första
lands-, härads- eller fjerdingsting, eller inom 6 veckor inför konungen eller
dess doms innehafvare, sedan gerningen gjord var. — Efter isländska
lagen Grågås tillkom anklagningsrätten, när målseganden försakade den,
icke blott öfverhetspersonerna (godi), utan äfven hvarje annan ibland
landets inbyggare; Schlegel i den anf. afh. s. 81.
SVENSKA LAGFARENHETENS UTBILDNING,

215

skränkt, välde, tillerkändt husfadern eller, såsom han i
Ostgötaiagen benämnes, gamli karlin. Af varaktigt sjelf-
ständiga slägter, icke af tillfälligt sjelfrådande personer,
bildade den det fria samhället. I följd deraf medgaf den
endast ett vilkorligt och underordnadt värde åt de indi-
viduella menniskorättigheter, som en nyare tids verlds-
borgerliga förhållanden samt deraf bestämda tänkesätt,
seder och lagstiftningar upphöjt till ett ovilkorligt. Krigs-
fångar och de inhemska personer, som af nöd eller till
försoning för brott afyttrat sin anborna frihet, samt ofria
föräldrars afföda blefvo trälar, och såsom sådana hänför-
des de af begreppet, om icke af den ädlare känslan, ibland
husdjuren. Blott i laglig egenskap af ting tillhörde de
hushållet och egde hvarken inom det eller i det för-
bundna samhället någon krafgill rättl. Deremot voro
hustrun och de till mogen ålder komna barnen fria med-
lemmar af familjen, men icke sjelfständiga inom den.
De voro undergifna husfaderns styrelse af det lilla sam-
hället; gemensamt med honom hade de att till dettas
underhåll och förkofran använda sin omtanke och sina

1	Calonius, De prisco in patria Servorum jure. I detta vigtiga arbete
visas likväl (Opera omnia, vol. I, p. 158), till heder för våra förfäder,
att barnen af en fri fader och en ofri moder, eller tvärt om, ej blefvo
trälar, hvilket ock förut var anmärkt af Stjernhöök, 1. c. p. 223, samt
mera fullständigt utredt af Eric Aurivillius i hans Juridica exercitatio
secunda. Institutionum Justiniani cum jure Suecano collationem continens;
Ups. 1687 p. 100 — 103. Den svenska regeln i dessa fall: >gangiu barn
a bætre halvo», var icke allenast raka motsatsen af den tyska >das Kind
folget der ärgern Hand», utan äfven vida mera frihetsgynnande än den
romerska »partus ventrem sequitur». Dock torde den milda regeln icke
ibland svear och göter, mera än ibland deras stamförvandter, hafva varit
också af ålder gällande, utan först blifvit det vid den tid, hvarifrån de
bevarade skrifna lagarna, härutinnan bestämda af kristendomens fordrin-
gar, ådagalägga syftningen att småningom afskaffa all träldom. — I öfrigt
hade trälen, då han gjorde sig förtjent af sin husbondes välvilja eller af
fränders, som ville lösa honom, hopp om frigifvelse och äfven ättledning,
d. v. s. upptagelse i en friboren mans ätt, och således i de förenade
slägternas skyddsförbund. När han blifvit ättledd, egde han »sökia ok
suara firi sik ok i epum standa», Östg.-l. Ä. B. fl. 20.
2 I 6

VETENSKAPLIGA AFHANDLINGAR.

mödor. Han kunde aga dem, men med måtta; skedde
det ofhårdeliga, så att de deraf dogo, var han till böter
förfallen och förlorade giftorätt eller arf efter dem’. Om
under hedendomen föräldramakten sträckt sig till rät-
tighet att utkasta nyfödda barn, hvilka då kunnat af andra
till träldom upptagas2, så har den dock säkerligen aldrig
varit att förlikna med den romerske faderns jus vite et
necis äfven öfver den son, hvilken uppstigit till konsu-
latet3. Tvärt om stadgar redan Östgötalagen det då ovan-
liga straffet att steglas eller till döds stenas för fader
eller moder, som mördade sitt barn, samt i Uplands-
lagen de emot samma straff, då det eftergafs, svarande
böterna af 140 marker för man eller qvinna, som barn
sitt dräpte4. Någon så skändlig emancipation af söner
som den romerska3 omtala ej heller våra lagar. Dessa
hindrade ej en son, som ville gifta sig och blifva egen
bonde, att skilja sig från fädernehuset; men, så länge
han der hade sitt hem, förvärfvade han åt det gemen-
samma boet och, såsom det synes, stod för sin person
under faderns målsmanskap, för sina gerningar, så vida
de ej voro urbota brott, under dess ansvar6. Då, lika-

1 Östg.-l. Edsör. B. fl. 18 och 22. Efter landslagen Sår. B. med
vilja, kap. 19, tvebötade den man, som tillfogade sin hustru sår eller
blånader. — Vestg.-l. äldre cod. Bard. B. fl. 4 samt yngre cod. Fr. B.
fl. 6, utsätta böter för den man, som slår sin hustru i allmänt samqväm
(ölbänk).

2 Calonius, 1. c. pars. 1. § 5.

3 Livius, lib. 2 kap. 41.

4 Östg.-l. Edsör. B. fl. 21. — Upl.-l. Manh. B. fl. 13. — Redan
Tacitus säger om germanernas förhållande till sina barn: >Numerum libe-
rorum finire, aut quemqvam ex agnatis necare flagitium habetur», 1. c. kap. 19.

5 Genom en trefaldig diktad försäljning.

6 Sådant var förhållandet åtminstone i Danmark och Skåne, enligt
Kolderup Rosenvinge: Grundrids af den Danske Lovhistorie, § 93 i andra
uppl. I de egentligen svenska lagarna saknas fullständiga och bestämda
underrättelser om fadersväldets forna omfång; men Stjernhöök, 1. c. pag.
172, samt Carl Lundius, i en dissert.: De jure ■parentum et liberorum, Ups.
1704, föreställa det såsom ett målsmanskap för alla hemmavistande barn
utan afseende på deras ålder, samt äfven för gifta söner under sådant
SVENSKA LAGFARENHETENS UTBILDNING.

217

som ännu, förblef dotter omyndig och föräldraväldet un-
dergifven, intill dess hon trädde i äktenskap; men äfven
då. likasom ännu, egde, efter de svenska lagarna i egent-
ligare mening, enka att sjelf råda sig och att förvalta, ej
blott sitt eget, utan äfven, med närmaste fädernefränders
samråd, sina omyndiga barns gods1.

Huruvida under den hedniska tiden det varit en mer
eller mindre allmän sed ibland skandinaverna att röfva
till sig brudar, må jag ej vilja afgöra. Men ifrån den
första åldern af våra skrifna rättsböcker uttrycka de den
uti ännu gällande lag upprepade satsen, att »mö skall
man af hennes giftoman begära och ej med våld taga
eller hemliga till sig locka». Bön kallas redan i den äldsta
Vestgötalagen frieriet. Dermed egde friaren att vända
sig till flickans fader eller närmaste skyldeman och med
honom om äktenskapsvilkoren aftala. Vid denna under-
handling vexlades ömsesidiga löften: från friarens sida
om vängåfva åt giftomannen och morgongåfva åt bru-
den; från giftomannens om hemföljd, der den bruklig
var2. Då alla öfverenskommelser, som skulle ega rätts-
kraft, borde afslutas med iakttagande af vissa bestämda
formaliteter och genom symboliska handlingar bekräftas
— en fordran, som skrifkonstens allmänlighet i senare
tider gjort öfverflödig —, så kan jag ej anse de ifråga-
varande giftermålsaftalen, ehuru med skänker och gåfvo-
löften bekräftade, utgöra ett tillförlitligt bevis för den nog
allmänt antagna meningen, att i de äldsta tiderna våra
förfäder, när de ej röfvade åt sig hustrur, köpte dem,
såsom de köpte trälar eller ting. Väl benämndes stun-
förhållande. Denna mening vinner styrka af Östg.-l. Vinsorpa B. fl.
8, hvarest ovilkorligen säges: »Nu är bondans son oskipter uipär han:
pa är han egh at meru köpgildär (d. v. s. berättigad att afsluta köp) än
präll hans».

1 Upl.-l. Ä. B. fl. 2. fl. 7: 3; Tm. B. fl. II; Vestm.-l. Ä. B.
fl. 7; Tm. B. fl. 29. Likväl är sannolikt, att om enka gick tillbaka i
faderns bröd, han då återtog sitt målsmansvälde öfver henne.

2 Vestg.-l. G. B. fl. 2. Östg.-l. G. B. fl. 1, 3, 10. Upl.-l. Ä. B.
fl. I o. s. v.
218

VETENSKAPLIGA AFHANDLINGAR.

dom äktenskapshandlingen brudkaup, men betydelsen af
ordet köp var då icke inskränkt till den enda art af för-
bindande öfverenskommelser, som dermed nu betecknas,
utan omfattade alla eller de flesta sådana, till och med
det ensidiga gåfvoaftalet1. Om germanernas aktning för
sina qvinnor och om dessas hugstorhet lemnar Tacitus
ett vittnesbörd2, hvarmed föreställningen om en faders
makt att sälja sina döttrar eller om hustrurs egenskap
af köpta ting ej kan förenas. Han anmärker vidare, så-
som en motsats af romersk sed och rätt, att ibland ger-
manerna det icke vore bruden, som tillförde mannen
hemgift, utan mannen, som dermed begåfvade bruden.
Den bestode ej i ting, som förnöjde den qvinliga flär-
den, utan i oxar, betslad häst och vapen. Hon åter för-
ärade mannen någon rustning. De skänker till bruden,
hvarmed, uti hennes föräldrars och skyldemäns närvaro,
han fästade sig henne, betraktades icke då mera än nu
trolofnings- och vigselringarna, såsom värdören3 i ett
köp, utan, enligt Taciti uttryckliga förklaring, såsom sym-
boler af de heliga pligter, hvartill äktenskapet förenade
qvinnan med den stridbare mannen4. Det må vara

1 Ihres Glossarium vid ordet köpa. Uti det sammansatta ordet brud-
kaup har likväl äfven Ihre gifvit den inskränkta bemärkelsen af emtio åt
köp. Märkligt är, att uti Grågås, Festa £åttr, kap. 12, gifves benämnin-
gen af brupkaup åt giftermålshandlingen emellan utfattiga personer, dem
äktenskap var förbudet; hvaremot den emellan personer af nödig förmö-
genhet eller af rikedom kallas i det följande kapitlet brullaup.

2 L. c. kap. 8.

3 D. ä. betalning, vare sig medelst varor eller penningar. Schlyter,
Tentamina ad illustr. historiam juris Scandin. Lund 1819, p. 20, not 43,
samt Gloss, till Vestg.-l. h. v.

4 Dotem non uxor marito, sed uxori maritus offert. Intersunt pa-
rentes et propinqui ac munera probant. Munera non ad delicias mulie-
bres quæsita, nec quibus nova nupta comatur, sed boves et frenatum
equum et scutum cum framea gladioque. In hæc munera uxor accipitur,
atque invicem ipsa armorum aliquid viro affert. Hoc maximum vinculum,
hæc arcana sacra, hos conjugales deos arbitrantur. Ne se mulier extra virtu-
tum cogitationes, extraque bellorum casus putet, ipsis matrimonii auspiciis ad-
monetur, venire se laborum periculorumque sociam, idem in pace, idem in proelio
SVENSKA LAGFARENHETENS UTBILDNING.

219

möjligt, att den ifrågavarande seden fått hos de sydliga
germanerna, i följd af deras genom rikedomseröfringar
stegrade girighet, en annan betydelse än den ursprung-
liga; att föräldrar och skylclemän tillegnat sig, såsom
neslig lösen för bruden, de forna äreskänkerna åt henne;
samt att dessa, under benämningarna af meta, mundium,
vittemo, sålunda antagit egenskapen af köpeskilling1.
Men i detta fall, likasom i många andra, böra mer eller
mindre riktiga begrepp om tyska förhållanden icke med
blindt förtroende lämpas till våra nordiska förfäders.
Hos dessa voro friarens skänker till flickans målsman
dels en borgen för aftalets allvarlighet och helgd, dels
en vänskapsgåfva (vingjäf), men icke en varubetalning2.
Med morgongåfva, äfven kallad hindradagsgjäf, skulle,
såsom det i Uplandslagen säges, bonde husfru sina hedra3.
Vill man likväl hänföra giftermålshandlingen under det
nuvarande begreppet af köp, så var det, efter mitt om-
döme, icke brudens fria, om ej sjelfrådiga, person, utan
föreningen med hennes slägt, som fästmannen köpte,
egentligen genom vängåfvan4. En såld qvinna hade
passuram ausuramque. Hoc juncti boves, hoc paratus equus, hoc data arma
dementiant. Germ. kap. 18. — Med detta ofta ofullständigt uppfattade och
derigenom misstydda ställe jemföre man hvad Tacitus i kap. 8 förmäler
om qvinnornas närvaro och tapperhet i striderna. Skänkerna höfdes dem
och gåfvos åt dem, ej åt fäderna och skyldemän, som endast hade att
gilla, ej att, såsom betalning för bruden, tillegna sig de samma.

1 Eichhorn 1. c. 2 54. — I. F. W. Schlegels Afhandling om Mor-
gengavens Oprindelse og Rettigheder, i danska tidskriften Astræa, 2 b. 2 h.
— J. Grimm, Deutsche Rechts Alterthümer, sid. 420 0. f. — Emot dessa
och andra författares mening, att hos de germaniska folken hustrur af
ålder köptes, må läsas Gilbert Stuart, a Viewe of Society in Europe, book
I. ch. I. sect. 3 samt ch. 2. sect. 2. Jfr ock Hallenbergs anm. vid La-
gerbrings hist. del. 2, ss. 272 0. f., hvarest anföras exempel, att vid äk-
tenskapsaftal den tillkommande brudens samtycke erfordrades, hvilket åter
synes bevisa, att hon ej var ett säljbart ting i giftomannens våld.

2 Man jemföre Upl.-l. Ä. B. fl. 1 med Vestg.-l. G. B. fl. 2.

3 Ä. B. fl. 4.

4 Skulle morgongåfvan hafva, såsom Schlegel menar, varit köpe-
skilling, så hade ock brudens hemföljd varit det. Hon skulle då hafva
köpt sig man, såsom han hustru. Men den tidens fria män sålde sig icke.
220 VETENSKAPLIGA AFHANDLINGAR.

väl icke varit sä ansedd som den nordiska adalkonan.
Hon hade väl icke kunnat giftas til hedhers ok husfru-
dömes, til lasa ok nykla, högtidliga ordalag, under hvilka
bruden af dess giftoman öfverlemnades åt brudgummen,
för att inträda uti hans bo till delaktighet i hans lösören
och i allt, hvad de under äktenskapet kunde gemensamt
förvärfva1. En tredjedel deruti, jemte morgongåfvan,
tillerkände henne redan den äldre Vestgötalagen 2, ehuru
sammanfattad i en tid, då ännu icke qvinnokönet egde
någon ovilkorlig rätt till arftägt och derigenom till be-
stämd egendomsbesittning.

Att månggifte ej var allmänligen brukligt ibland
germanerna, intygar Tacitus. Sådant synes ock förhål-
landet hafva varit i Sverige, äfven före kristendomens
införande3. Hela eganderättssystemet, efter våra äldsta
skrifna lagar, utgår från grundsatsen af engifte, och det
är icke sannolikt, att den nya religionens makt kunnat
hastigt skapa ett sådant system, om ett annat förut varit
stadgadt. Att konkubinat varit tåldt, må medgifvas; men

1 Upl.-l. Ä. B. fl. 3. I dr Schlyters edition, utkommen sedan denna
afhandling författades, lyda orden: til heber ok til husfru.

2 A. B. fl. 18. — Finge man, med Gilbert Stuart, antaga, att Ta-
citus med dos menat något från de ömsesidiga giftermålsskänkerna (mu-
nera) särskildt, så kunde hustruns delaktighet i mannens egendom (gifto-
rätt) hafva varit en ibland germanerna uråldrig rättssed. Sannolik före-
kommer mig dock icke denna förklaring af det anförda stället hos Tacitus.

3 Adamus Bremensis berättar väl, att svenskarne, ehuru i allt annat
måttliga, befryndade sig med flera hustrur, och att de sålunda aflade bar-
nen blefvo för äkta och lagliga hållna. Man torde dock skäligen kunna
betvifla allmänligheter af detta förhållande. Var han i tillfälle att derom
inhemta säkra och fullständiga underrättelser? Eller må det ej vara sanno-
likare, att han, liksom i våra dagar mången resande utländing, förestälde
sig, att vissa förnämas seder varit hela nationens. Bland de mäktige var
konkubinatet ej ovanligt, hvilket de nordiska sagorna intyga. Men hvil-
ketdera var regel, hvilket undantag: engifte eller månggifte? Utmärka
väl svenskarnes öfriga samhällsförhållanden en deruti så ingripande skilj-
aktighet från de tyska germanernas, som den vore, att de förre icke skulle,
såsom Tacitus intygar om de senare, hafva varit contenti singulis uxoribus,
exceptis admodum paucis, qui non libidine, sed ob nobilitatem, plurimis nuptiis
ambiuntur (Germ. c. 18)?
SVENSKA LAGFARENHETENS UTBILDNING.

2 2 1

denna förbindelse synes, om icke endast, dock vanligast
hafva egt rum emellan ogift man och qvinna af ringare
vilkor; och aldrig lärer hos oss frillobarn, när det icke
genom föräldrarnes äktenskap sedermera blifvit legiti-
meradt, hafva efter fader lagligen tagit arf, i egentlig
bemärkelse, utan endast underhållsmedel1.

Det yttre band, som sammanhöll hvarje slägt, grun-
den, hvarpå dess sjelfständighet hvilade, var dess odal-
jord, och endast sådan, samt marker som kunde dertill
danas, innefattade länge det nuvarande svenska om-
rådet. Der hade, enligt sagorna, Oden och hans följe-
slagare nedsatt sig efter öfverenskommelse med Gylfe
de äldre inbyggarnes drott, sannolikt af samma ursprung-
som den ankommande kolonien. Denna inkräktade så-
ledes icke med vapen det nya landet och skiftade det
följaktligen icke såsom krigsbyte. Utan tvifvel var största
delen deraf då obefolkad och ödeliggande, och hvarje
husfader intog utan motstånd en besittningsrymd, hvil-
ken sedermera, när folkhopens tillväxt gjorde begräns-
ning af sådana nödvändig, bestämdes till sin vidd. Hans
rättighet dertill var alltså grundad på det egendomsfång,
som rättslärare kallat det ursprungliga.

Den svenske bondens uråldriga frihet är så bekant,
att jag ej behöfver styrka den med något af de oräk-
neliga vittnesbörd derom, som Sveriges häfder innefatta.
Den utgör ock ännu sjelfva lifvet i Sveriges statsförfatt-
ning, hvilken, under alla sina yttre förändringar, alltid

1 I förteckningen på Vestergötlands lagmän berättas att under den
nittonde, Folke, frillobarn gingo från arf. Det säges dock icke uttryck-
ligen från rättighet till fädernearf, och svårligen kunde detta menas. Om
man ock icke vill antaga 01. Rabenii förmodan, att Folke blifvit lagman
vid slutet af trettonde århundradet (De antiquis Vestro-Got. legiferis, p.
86), så är dock säkert, att han ej förr än omkring medlet af samma år-
hundrade kunnat vara det. Men i den äldre codex af Vestg.-lagen,
sannolikt från början af 1200-talet, var uttryckligen (i Ä. B. fl. 8) sagdt,
att frillobarn »takæ mœperni og eig fæperni». Den ifrågavarande berät-
telsen synes då böra så förstås, att Folke afskaffat någon emot gammal
lag och rätt stridande osed att gifva frillobarn dem icke tillkommande arf.
222 VETENSKAPLIGA AFHANDLINGAR.

bibehållit åt det på en gång jordbrukande och jordegande
ståndet, under den betydelsefulla benämningen af rikets
allmoge, dess ursprungliga sjelfständighet, befästad genom
dess rättighet att deltaga i lagstiftningen och beskatt-
ningen. Man for sig kallades af ålder svenske bonden;
och denna ärorika benämning utmärkte hans oförlänta
herravälde inom sitt hus och sin egorymd. Mot det för-
bund af slägter, som han tillhörde, och mot dess öfver-
hufvud hade han dock vissa skyldigheter, som med hans
sjelfrådighet kunde stå tillsammans; förnämligast dessa,
att deltaga i det gemensamma försvaret och att under
konungens färder i landet förpläga honom och hans
män1. Dessa pligter föranledde till skatter, hvilka un-
der namn af ledungs-lama och atter- eller ättagäld äro
första upphofvet till den ordinarie hemmansränta, som
med utvidgadt ändamål nu åligger all den jord, hvilken
icke blifvit derifrån löst genom frivilligt åtagande af andra,
mot den samma i början svarande, personliga tjenste-
skyldigheter och reella besvär.

Men utom den af de fria bönderna med full egande-
rätt innehafda odaljorden, som sedermera utgrenat sig
till skatte- och frälsejord, förekomma i de gamla lagarna
och i urkunder af samma eller högre ålder tvenne andra
arter af grundegendomen, nämligen Upsala ode (rätteli-
gen Od) och allmänningar, hvarifrån de nuvarande kungs-
gårdar och kronohemman anses i allmänhet härleda sig.

Ett torde hända ogenomträngligt mörker höljer ur-
sprungliga tillkomsten och beskaffenheten af den första
ibland dessa egendomsarter. Hvad man derom tror sig

1 Tidigt omtala våra sagor skatter till konungarne. Men att anse
dem såsom vedermälen af någon personlig ofrihet eller såsom någon re-
cognitio dominii för jorden, vore utan tvifvel att lämpa tyska feodalbegrepp
till Sveriges på bondfriheten hvilande författning. Skatterna voro ursprung-
ligen frivilliga gåfvor (skattgiafer kallas de i Yngl.-sagan). Sådana om-
talar ock Tacitus såsom vanliga ibland de fria germanerna. »Mos est
civitatibus ultro ac viritim conferre principibus vel armentorum vel frugum;
quod, pro honore acceptum, etiam necessitatibus subvenit. L. c. kap. 15.
Jfr Grimm 1. c. ss. 246 och 297.
SVENSKA LAGFARENHETENS UTBILDNING.	223

veta, grundar sig på en fornsågen, som isländaren Snorre
Sturleson i början af trettonde århundradet upptecknat.
Den förmäler, att sedan Yngve Frey, såsom på en gång
konung och öfversteprest, flyttat sätet för styrelsen och
de allmänna offerfesterna till Upsala samt der byggt ett
stort afgudahus, hade han lagt dertill alla sina intägter
(allar skyldar sinar), land och lösören'. Denna stiftelse
påstås sedermera hafva blifvit förökad med de lägen-
heter, som Braut-Anund låtit uppodla, äfvensom med de
genom Ingjald Illrådas nidingsverk utrotade småkonun-
garnes öfver hela riket spridda gårdar2, samt vidare
genom dana-arf och förbrutna gods.

Dessa uppgifters tillförlitlighet och de derifrån dragna
slutföljder synas mig vara mänga tvifvelsmål underka-
stade. Att Yngve Frey innehaft någon enskild jord-
egendom och att han anslagit den till gudstjenstens un-
derhåll, är möjligt. Men då denna en ny regentslägts
egendom ej härkom från krigisk eröfring af ett förut
uppodladt och befolkadt land, är det icke sannolikt, att
den kunnat vara betydlig. Att de odlingar, hvarom
Braut-Anund skall hafva föranstaltat, blifvit verkstälda
egentligen för att öka Upsala öde, betraktadt såsom en
sammanfattning af gods, tillhörande konungaväldet, är
blott en gissning, hvartill Sturlesons berättelse derom ej
gifver tillräcklig anledning. Mera naturligt och vida
sannolikare förekommer mig den förmodan, att denne
fredälskande konung uppmuntrade svearne att, i stället
för vikingafärder, använda sina krafter på upprödjande
af de stora marker, som ännu inom riket lågo öde, samt
att de nya hemman, till och med, enligt Sturlesons ut-
sago, stora härad, hvilka derigenom uppkommo, antogo
mestadels samma natur som de äldre med enahanda
ursprung. Om ock konungen för sin egen räkning lät
uppodla och bebygga vissa lägenheter och sålunda skapa
nya »bua sinna», så blefvo väl de hans enskilda egendom,

1 Yngl.-saga, kap. 12.

2 Botin, Om swenska hemman, del. 2. kap. 1 2 4.
224

VETENSKAPLIGA AFHANDLINGAR.

hvaraf Sturleson icke omtalar någon förening med det
förut af honom beskrifna Upsala öde. Att detta icke
dä eller sedermera vunnit någon synnerlig tillväxt genom
så beskaffade företag, synes deraf, att kungsgårdar och
kronohemman ännu äro minst allmänna inom de land-
skap, som senast blifvit af odlare intagna och befolkade.
Den jordegendom, som Ingjald genom sin illbragd kunde
tillvinna sig, blef sannolikt ansedd för hans enskilda, så

framt någon skilnad då ännu gjordes emellan sådan och

Upsala öde', samt öfvergick möjligen i flera händer,

sedan han sjelf gjort slut på sitt lif och sitt välde, och

hans son Olof blifvit tvungen att med det folk, som
ville följa honom, fly till dessa ödemarker, af hvilka de
skapade stora härad, som kallas Vermland2. Detta
landskaps äldre och nyare skick vittnar, att konunga-
sonens fria följeslagare odlade åt sig och icke åt honom,
och bekräftar derigenom min förmodan om Braut-Anunds,
ehuru under andra förhållanden verkstälda, enahanda
bildning af nya härad.

Jag bestrider icke, att ju konungarne kunnat i de
äldsta tiderna innehafva flera eller färre gårdar i sär-
skilda delar af riket, men jag tror, att dessa till det
mesta varit af patrimonial och icke af domanial egenskap3.

Om dana-arf ursprungligen tillkommit konungaväldet,
är det dock icke sannolikt, att detta i de äldsta tiderna

på sådant sätt vunnit mycken egendom. Upsala ödes

tillväxt genom missgerningsmäns förverkade eller i stället

för böter öfverlemnade jord har först kunnat blifva be-
tydlig, sedan en offentlig straffrätt blifvit stadgad och
konungen delaktig i försoningarna för de flesta brott.

1 Den vanliga föreställningen om Yngve Freys öfverlåtelse af sina

landtgods till Upsala tempel förutsätter, att konungen redan då skulle
hafva egt enskild jordegendom.

2	Yngl.-sag. kap. 46.

3	Uti Östg.-l. Egn. Sal. B. fl. 1, säges: >Nu vill Kunungär eghn

sällia; han skal frändum sinum atär bjupa sua han sum bonde.» Om

Upsala ödesgods åter bjuder redan Hels.-l. Kon. B. fl. 11, att de ej må
undan kronan skiftas eller säljas, hvilket sedermera i landslagen bekräftas.
SVENSKA LAGFARENHETENS UTBILDNING.

225

Hade redan ifrån Yngve Freys tid, som ansetts in-
träffa vid Kristi födelse, hopandet af en med konunga-
väldet förenad jordegendom begynt och sedermera, dels
genom vidsträckta odlingar och dels genom våldsamma
tillgrepp, under många århundraden blifvit fortsatt, så
skulle väl ett sådant system att stärka berörda välde
med en ständigt utvidgad landvinning hafva ledt till
helt andra allmänna förhållanden än dem, som förete
sig i de äldsta af våra skrifna lagar. Den oupphörliga
tillväxten af kronogods skulle hafva uppfrätt den enskilda
odaljorden, hvaraf bondefrihetens undergång blifvit en
nödvändig följd. Men i alla landskapslagarna herskar
denna frihet. Väl nämnas i den yngre Vestgötalagen samt
i Helsingelagen vissa gårdar såsom tillhörande Upsala
öde, och Uplandslagen förmäler, att den valde konungen
dertill blef dömbder, d. v. s. att rättighet dertill af det
väljande folket honom tillerkändes. Men de föreställa
det icke såsom något egovälde af synnerlig vidd och
betydenhet. De skatter, som erlades af odaljorden icke
blott för landets försvar utan äfven, sedan ättegälden
blifvit ständig, till konungens hofhållning, uppenbara
måttligheten af Upsala ödes afkastning, när man anta-
ger, att dermed skulle förstås endast grundegendom.
Någon särskild konungen underdånig klass af jordbrukare
och dess förhållande till odalbönderna omnämnes ej hel-
ler i lagarna, hvilka säkerligen icke förbigått ett så vig-
tigt föremål, i fall domänernas mängd och storlek gjort
några bestämmelser i detta afseende nödiga1.

Om, inom detta fält för gissningar, det kunde till-
låtas mig att också våga en sådan, ville jag framställa
den, att Upsala ode icke ifrån begynnelsen bestått af
endast jordegendom utan äfven af rättigheten att upp-
bära någon skatt till gudstjenstens och konungahusets

1 Östg.-l. Dr. B. fl. 14 stadgar väl tukkabot för konungs bryti (för-
valtare) i Upsala bo; men han betraktas här såsom konungens tjensteman
och icke såsom dess jordbesittande vasall.

y är ta, Skrifter. I. 15
226

VETENSKAPLIGA AFHANDLINGAR.

underhåll1. Anledning härtill finner jag så väl i den
nässkatt, som, efter en af Sturleson förvarad fornsägen,
skall för samma ändamål varit Oden gifven, som ock i
de isländska fria nybyggarnes skattskyldighet till sina
gudahus och höfdingar2. Sturleson förmäler äfven om
Yngve Frey, att han, såsom svearnes drott, tog af dem
skattgjafer 3. Må hända bör denna sagotecknares berät-
telse om bildningen af Upsala öde så förstås, att då,
efter sagans mer eller mindre trovärdiga uppgift, Yngve
flyttade konungasätet och offerfesterna till Upsala samt
der byggde templet, förlade han äfven dit intägten af
ofvanberörda, såsom det synes ursprungligen frivilliga,
men genom plägsed bestämda skattgåfvor, som den tiden
endast i varor kunde utgöras, hvarjemte han egnade
deråt sin enskilda jord och lösa egendom. Märkvärdigt
synes mig, att hvad Sturleson kallar allar skyldar sinar
intager ibland förläningens beståndsdelar det främsta
rummet4.

Då man ansett odlingar å allmänningarna hafva bil-
dat kronohemman, har man lagt till grund för denna
mening dels en yrkad filosofisk rättssats, dels en före-

1 Efter denna gissning skulle Upsala öde hafva betydt sammanfatt-
ningen af alla konungaväldets realrättigheter. — I Rimkrönikan förekom-
mer konungs öd i bemärkelsen af fiscus, inbegripande både fast och löst
gods; Ihre Gloss, v. Od.

2 Jfr Geijer Sv. Rikes häfder, i del. s. 513.

3 Att dessa skattgåfvor bestått i samma nässkatt, som Oden bör-
jat att uppbära, antager Lagerbring i sin Diss. de origine tributorum in
Sveo-Gothia, pars. I, Lund 1759, p. 10.

4 Mot Ynglingasagans tillförlitlighet hafva tvifvelsmål, må hända
väl grundade, uppstått. Men hvarje sådan historisk saga uppenbarar be-
grepp, som längre eller kortare tid före anteckningen af henne varit i
folktron gällande. I sådant afseende är det af vigt att rätt förstå hvad
den förste skriftlige berättaren om Upsala öde, i öfverensstämmelse med
en äldre sägen, sådan denna qvarlefvat till hans tid, kunnat mena. Ännu
angelägnare är detta, om full trovärdighet tillerkännes den ifrågavarande
sagan, hvilken länge och allmännast varit lagd till grund för icke endast
rent historiska framställningar utan äfven för beräkningar och anspråk,
ingripande i statsrätten.
SVENSKA LAGFARENHETENS UTBILDNING.

227

gifven historisk urkund. Enligt den förra skall det ur-
sprungliga förvärfningssättet upphöra med borgerliga
samhällens inrättning, och alla ting, som då icke äro
skiftade emellan samhällets medlemmar, sedermera vara
statens. Lemnande denna allmänna sats obestridd, men
ej, i dess obestämda flertydighet, medgifven, vill jag
blott anmärka, att tillämpningen deraf till särskilda fall
beror på begreppet om borgerligt samhälle och på det
tillstånd, vid hvilket, samt den handling, genom hvilken
ett folk må kunna sägas hafva inrättat sig ett sådant.
För säkert kan emellertid antagas, att någon filosofisk
rättslära icke under den tiderymd, hvarom nu fråga är,
bestämt våra förfäders sätt att betrakta och använda
Sveriges ödemarker. Den historiska grunden åter för
konungens och kronans förmenta eganderätt till dessa
är det så kallade Helgeandsholmsbeslutet af 12821. Men
deraf är verkligheten icke allenast obestyrkt utan äfven
högst osannolik. Berörda riksdagsbeslut har aldrig, så-
som sådant, kunnat företes, utan endast innehållet deraf
blifvit framstäldt i en skriftlig berättelse, hvilken först
år 1586 eller 1587 kommit i dagen. Till den vidsträckta
rätt, som der tillerkännes konungen, söker man förgäfves
något spår i de gamla lagarna och i andra tillförlitliga
urkunder2. Uplandslagen är 13 år, konung Kristofers
allmänna landslag 160 år yngre än det föregifna Helge-
andsholmsbeslutet, och i båda, likasom i de flesta öfriga

1 De ifrågavarande orden deruti lyda sålunda: »Vidare bleff Cronan
tillagt all stubbejordh, som utaff skogar och hedar uppfinnas kan, som
ähr lägligit att byggia hemman utaff skall lyda under cronan.» Dipl.
Suec. Vol. I: n. 745. Märkligt är, att i en annan der aftryckt, helt och
hållet olika, afskrift af samma handling saknas alldeles detta förordnande.

2 Man har trott sig finna ett sådant i Östg.-l. Egn. S. B. fl. 1,
hvarest bestämmes, huru konung må sälja allmänning. Men samman-
hanget af detta stadgande med det föregående, om försäljning af kon-
ungens enskilda arfvejord, tyckes bestyrka herrar Collins och Schlyters
förmodan, att med allmänning här bör förstås den skog, som tillhörde
någon konungens gård eller by. I öfrigt utvisar Östg.-l. B. B. fl. 28,
att allmänning betydde byars eller härads gemensamma skogsmark,
hvarå sjelfständiga hemman kunde anläggas.
228

VETENSKAPLIGA AFHANDLINGAR.

lagarna, förekomma rakt emot det samma stridiga stad-
ganden om allmänningarl. Sådana omtalas der, men
icke såsom kronans egendom, utan såsom byars, hä-
rads och landskaps. Större eller mindre bondelag hade
således gemensamt bemäktigat sig dem och utdelade
derå lägenheter åt enskilda odlare. Dessa, när de be-
tingat sig ständig besittningsrätt till sina nydanade hem-
man, förklarades vara bönder, ej landbönder-. De, som
efter öfverenskommelse om viss årlig afgift till häradet
eller landskapet nedsatt sig å dessas oskiftade marker,
egde för sig och sina arfvingar, så vida de uppfylde aftalet,
lagens uttryckliga försäkran att ej blifva vräkta3. Att
enligt landslagen en tredjedel af afraden för lägenheter
å häradsallmänning tillföll konungen4, härrörde troligen
från någon allmän, sannolikt inom Göta rike först med-
gifven och der tidigast gällande bevillning; men hära-
dets egovälde öfver sådan mark är synbart deraf, att
det för sig behöll två tredjedelar af samma afrad. Man
har påstått, att åtminstone större ödeliggande landssträc-
kor sedan 1282 ansetts tillhöra kronan; men efter den
tiden hafva uti rikets norra orter många sådana rymder
blifvit uppodlade och befolkade, och det lärer icke kunna
visas, att åboarne å de hemman, hvilka der så sent upp-
kommit, någonsin varit mindre sjelfständiga bönder än
andra. Begreppet om kronans eganderätt till all öde-
liggande jord utom eller emellan bygdelagen är, så vidt
jag kunnat finna, vida yngre än den tid, hvarifrån man

1	Upl.-1. Vid. B. fl. 20. — L.-1. B.-b. kap. 29 0. 31. Hels.-l. V.
B. fl. 15.	.

2	Vestg.-l. y. cod. Kyrk. B. fl. 7.

3	Upl.-1. 1. c. LL. 1. c.

4	LL. Th. B. fl. 4. Att redan i början af 13:de århundradet kon-
ungen ansågs vara, till en tredjedel, delegare i allmänningar inom Små-
land och Vestergötland, synes af flera kongl. bref i Dipl. Svec. I: n.
139, 216, 217 o. s. v. Samma delaktighet i en allmänning inom Öster-
götland, tillkommande konungen »intuitu coronæ», omtalas i ett förlänings-
bref af konung Magnus Ladulås 1289. Spegel, Skriftl. Bevis till Biskops-
krönikan, s. 123.
SVENSKA LAGFARENHETENS UTBILDNING.

229

sökt härleda dess ursprung och dess giltighet. Jag kom-
mer att vidare undersöka dess upphof och framställa
dess följder. Här har jag endast velat yttra och med
några, ehuru ofullständiga, anmärkningar styrka min för-
modan, att de å allmänningar eller å forna vidsträcktare
ödemarker, före sextonde århundradet och äfven under
början deraf, bildade hemman icke varit betraktade så-
som till grunden kronans, utan såsom odaljord, antingen
af enskilda nybyggare med ursprunglig rätt dertill in-
kräktad, eller dem öfverlåten från områden, som menig-
heter till gemensam egendom sig bemäktigat1.

Men om den svenske bonden ej innehade sin jord
såsom förläning af kronan, var likväl i allmänhet hans
besittning deraficke förenad med full eganderätt. Denna
tillkom hans fortlefvande slägt, såsom hvars timliga repre-
sentant han vårdade och förvaltade den samma under
vilkor, som lagarna sorgfälligt bestämde. De tilläto ho-
nom icke att sälja jord af gammal byrd sina från slägten,
så framt icke hans skyldemän, åt hvilka den då borde
enskildt och offentligen hembjudas, vägrade att den köpa2;
de fordrade ock, mer eller mindre uttryckligen, att för-
säljningen skulle rättfärdigas af bevislig nöd3. Hade
han pantsatt jord, hvilket skulle ske offentligen, och
icke sjelf å utsatt dag, eller inom lagligen bestämd tid
derefter, den återlöste, så inträdde hans bördemän i
utöfningen af denna, utaf honom vanvårdade, rättig-

1 Sedan denna skrift författades och till K. vitt. hist, och antiq.-
akademien insändes, har det vigtiga ämne, som här vidröres, blifvit full-
ständigt utredt af adjunkten i ekon, lagfarenheten vid Upsala universitet,
j. u. licentiaten, herr P. O. Bergfalk uti en akademisk afhandling om
Svenska jordens beskattning (Ups. 1832). Det har varit för mig tillfreds-
ställande att finna mina begrepp om den äldsta och äfven länge gällande
eganderätten till allmänningar bekräftade af denne lärde och skarpsinnige
forskare.

2 Se alla lagarnas jordabalkar. Börd egde äfven rum till jord, som
för böter utmättes. Sud.-l. J. B. fl. 7.

3 Hels.-l. J. B. fl. i och 15; Vestm.-l. f. B. fl. i och 20; Suderm.-l.
J. B. fl. 4; L. L. J. B. kap. 27: 1.
230 VETENSKAPLIGA AFHANDLINGAR.

hetl. Genom skifte kunde han förbyta slägtjord i an-
nan jemngod, som då antog den förras egenskap, men
om köp och skifte voro blandade och det förra öfver-
vägande, gälde bördsrätten till den egendom, hvilken
han sålunda utan skäligt vederlag föryttrat2. Ännu
mindre än genom försäljning kunde genom gåfva jord,
som borde bibehållas åt slägten, skiljas derifrån utan
samtycke af innehafvarens fränder, och sedan det omsi-
der lyckats påfvedömets tjenare att införa bruket af själa-
gåfvor eller testamenten till kyrkor och kloster, medgåfvö
dock icke de i Svea rike gällande landskapslagarna och
sedermera den allmänna landslagen, att mot arfvingars
vilja sålunda bortgifva mera af ärfd eller eljest börd-
fången jord än en tiondedel3. Blott till den jord, som
bonden utom sin börd köpt eller annorledes aflat, hade
han i en senare tid full eganderätt, och följaktligen makt
att, såsom det heter i Sudermannalagen, den giva ok
gjälla ok sälja hvem han ville4. Men så vida han hade
efter ingånget äktenskap förvärfvat sig den samma, var
hustrun deruti, äfvensom i alla boets lösören, delaktig

1	Upl.-l. J. B. fl. 9; Vestm.-l. J. B. fl. 16; Suderm.-1. J. B. fl. 9;
L.L. J. B. kap. 7. — Förpantning af jord var då egentligen vilkorlig för-
säljning, med rättighet att den å bestämd tid återlösa. Enligt Östg.-l.
E. S. B. fl. 16, skulle pant af jord först bjudas fränder, som egde för-
månsrätt att lån derå gifva.

2	Upl.-l. J. B. fl. 8; Vestm.-l. J. B. fl. 7; Sud.-l. J.B. fl. 12.

3	Upl.-l. Kirk. B. fl. 14; Vestm.-l. Kr. B. fl. 13; Sud.-l. Kirk.
B. fl. 12; L.L. Kirk. B. kap. 14. Hels.-l. Kirk. B. fl. 16 bestämde till
16 öre det högsta beloppet af själagåfva utaf ärfdt gods, när arfvingarne
ej till sådant användande deraf samtyckte. — Efter Vestg.-l. yngre codex
Kirk. B. fl. 60, jemförd med J. B. fl. 46, kunde ej något af slägtjorden,
utan blott viss andel af mans eller qvinnas enskilda egendom, bortgifvas.

4	I de äldsta tiderna synes köpejord äfvensom den lösa egendomen
i ett bo hafva tillhört slägtmedlemmarne inom ett hushåll gemensamt.
Att sådant var det allmännare förhållandet efter de danska lagarna, har
blifvit ådagalagdt af Kofod Ancher, Schlegel och Kolderup Rosenvinge.
Se den sistnämndes Grundrids af den danske Retshistorie, ? 118, samt An-
chers Samt, skrifter med Schlegels anm. 2 del. ss. 347 0. f. I de sven-
ska lagarna, i synnerhet de götiska, förekomma flera spår dertill.
SVENSKA LAGFARENHETENS UTBILDNING.

231

för en treding, och när sådan aflingejord vidare öfver-
gick till deras arfvingar, blef den i dessas och deras
efterkommandes besittning slägtjord.

Så öfverensstämmande de särskilda landskapslagarna
äro sig emellan samt med dem den allmänna landslagen
uti omsorgen att bevara åt hvarje slägt dess jord, så
skiljaktiga visa de sig uti bestämmelserna af arfföljden.
Den äldsta af dem, Vestgötalagen i dess först uppteck-
nade skick, ådagalägger den ännu då, strängare än se-
dermera, gällande grundsatsen, att varaktigheten af släg-
ternas sjelfständighet borde försäkras genom sammanhåll-
ning af deras både fasta och lösa egendom under manlig
styrelse. Men den röjer tillika de första stegen af öfver-
gången ifrån denna åldriga grundsats till den nyare
utaf kristendomens anda gynnade afsigten att bereda
åt slägternas timliga medlemmar sjelfrådighet, genom
utgrenad arfsdelning och äfven qvinnokönet medgifven
rätt dertill. I berörda lag begynner en strid emellan de
allmänna och enskilda fordringarna inom slägtlifvet, hvil-
ken med skiftande vinning för de senare fortgår uti de
öfriga landskapslagarna, medlas i konung Kristofers lands-
lag, men upplifvas åter, under de derefter följande år-
hundraden, så väl i rättsläror som i lagstiftning och lag-
skipning. De yttersta motsatser af faststäld och ej en-
dast föreslagen rätt, som denna strid intill våra dagar
företer, äro å ena sidan den ofvannämnda äldre Vest-
götalagen, å den andra Uplandslagen. Den förra med-
gifver arfs skiftande emellan de personer, som den för-
klarar vara samarfva inom gifna skyldskapsled, hvaraf
den bestämmer ordningen; vilkorligen tillägger den äfven
arf åt qvinna, när nämligen inom det dertill berättigade
ledet, som hon tillhörer, ingen af mankön finnes; men
den godkänner icke det mäktiga medlet att splittra arf,
— delning deraf emellan närmare och fjermare led ge-
nom öfverflyttning af en förut afliden persons rätt på
hans afkomlingar. Detta romerska jus repræsentationis
antager Uplandslagen intill femte led af icke blott ned-
232	VETENSKAPLIGA AFHANDLINGAR.

stigande linie utan äfven den första å sidone. Lands-
lagen åter, sådan den af konung Kristofer faststäldes,

inskränker det till bådas andra led. I öfrigt tillerkänner
ovilkorligen Uplandslagen likasom alla andra ifrån
en senare tid än den äldre Vestgötalagen åt syster
samarfvarätt med broder, men endast till hälften af
hans lott.

Testamentsrätten var oförenlig med våra förfäders
begrepp om egovälde, hvilket till den betydligaste för-
mögenheten, jorden, ostridigt var den fortlefvande ättens,
till lös egendom sannolikt af ålder de i hushållet sam-
lefvande medlemmarnas af slägten1. Äfven i detta af-
seende var då slägtsamhället hvad nu det borgerliga
är. Husfadern styrde det och förvaltade dess egendom;
men hans makt att vårda denna och att använda dess
afkastning var icke en ovilkorlig eganderätt, åtminstone
ej till det fasta godset; hans vilja kunde ej verka med
rättskraft bortom gränsen för hans lif. Småningom blefvo
dock de band, som sammanhöllo slägternas egovälden,
mindre stränga. Den vidskepelse, hvartill kristendomen
missbrukades, gaf helgd åt testamenten till kyrkor och
kloster, såsom gåfvor för själars ro efter döden. Men
i början lånades åt dem det yttre skicket af förut rätts-
enliga sätt att öfverlåta egendom, hvadan de, så vidt
de. bestodo i jord, med skötning bekräftades2. Äfven
försökte påfvarne, för att bereda dem laglig giltighet,
att gifva dem ett sken af arfskap. Till detta ändamål
användes den romerska adoptionsrätten i förening med
den romerska lagens bruk af fiktioner, så att Kristus
skulle anses vara af den döende gifvaren till son

1 Tacitus, som gerna anmärker skiljaktigheterna emellan germa-
nernas seder och den romerska rättens, säger: »Hæredes successoresque
sui cuique liberi et nullum testamentum». L. c. kap. 20.

2 Se påfven Innocentius III:s svar af den 16 November 1198 till
erkebiskop Absalon, hvaruti bruket af scotatio, såsom signum non tam
factæ donationis quam traditae possessionis», medgifves. Dipl. Suec. vol.
I, n. 109.
SVENSKA LAGFARENHETENS UTBILDNING.

233

upptagen1. Andra testamenten än fore själ sina god-
kände ej lagarna2; men då de ej heller uttryckligen dem
förbjödo, blefvo de allt mer och mer öfliga genom obe-
gränsad utsträckning af friheten att bortgifva aflingejord
och förvärfvade lösören. ‘

Af slägtens rätt, åtminstone till den jord hvaraf be-
sittningen tillföll en omyndig arfvinge, var det en följd,
att förmyndarevården deröfver och målsmanskapet för
honom eller henne tillkom närmaste af lagen bestämda
skyldemän3. Då ännu gälde icke i detta afseende för-
äldrars testamentariska förordnande.

Någon fullständigt utbildad och noggrant ordnad
kontraktslära framställa icke våra gamla lagar. I spridda
bestämmelser rörande köp, skifte, gåfva, lega, lån, inlag,
bolag, pant och borgen fordra de hos de aftalande per-
sonerna behörighet dertill samt redligt uppsåt och vak-

1	Påfven Alexander III:s bulla af den 6 juli 1161. Der, under
sken att inom skäliga gränser inskränka själagåfvorna, säges: »Sunt aliqui
inter vos, qui exheredatis legitimis filiis, bona sua omnia ecclesiis dere-
linquunt, quod quidem nullo jure permittitur, sed qui habet unum filium,
si vult alterum, faciat Christum, dimidiam ecclesiae relinquendo. Qui
habet duos, faciat tertium Christum.» Men den, som icke hade söner,
kunde alldeles förbigå bröder och systrar och gifva kyrkan hela arfvet.
Denna påfliga arfslag blef å nyo yrkad jemte åtskilliga andra kanoniska
fordringar uti en bulla af påfven Gregorius X den 9 Aug. 1274. Diplom.
Suec. vol. I, n. 41 samt n. 577. Den synes hafvaföranledt till buden
i Vestg.-l. y. cod. K. B. fl. 60 och Östg.-l. K. B. fl. 24, enligt hvilka
»osiukær» man kunde gifva i själagift en hel, men sjuk och döende blott
en half hufvudlott, hvilket ord i Östg.-l. förklaras betydaiden lott, som
hvardera ibland flera arfvingar tager. Den äldre cod. af Vestg.-l. A. B.
fl. 10, förklarar, att »a dözsdaghi ma ikki fra aruœ giuc», så framt arfvin-
garne ej medgåfve det; men tillägger, att »lærpir män» (klerker) sade,
att efter Guds rätt borde arfvingarne ej vägra sitt samtycke.

2	Egenskapen af själagift bibehöllo testamenten, äfven der före-
målen för denna pietet sträcktes, såsom i den af presterskapet bestridda
kyrkb. vid Söderm.-lagen, fl. 12, till »svenum eller frændum eller ok
andrum mannum».

3	Upl.-l. Ä. B. fl. 7; L.-L. G. B. kap. 20. — Stadslagen är ibland
svenska lagar den första, hvarest G. B. kap. i spår förekommer till en
föräldrar medgifven makt att förordna sina barns förmyndare. I Visby
stadslag var denna makt tillerkänd fader. Boken 4, kap. 23.
234

VETENSKAPLIGA AFHANDLINGAR.

sam omsorg att uppfylla åtagna förbindelser. För svek
dervid stadga de böter och för vanvårdnad skadeersätt-
ning. Så länge man ej kände eller allmänligen nyttjade
det beqvämliga sättet att i skrift uppfatta rättsliga öfver-
enskommelser, var det nödigt, att dessas giltighet be-
kräftades i vittnens närvaro genom symboliska handlingar,
af lag och sed bestämda. Sådana voro vid köp hand-
slaget," vid öfverlåtelse af jord umfärd, skötning, o. s. v.
Egendomsrörligheten var ännu trög, och de stadgade
formaliteterna dervid kändes föga besvärliga, emedan
tillfällen och behof att dem iakttaga sällan eller icke alltför
ofta förekommo. De erfordrades icke häller i all eljest före-
skrifven fullständighet, der de kunnat vara hinderliga för
den dagliga handelsrörelsen, såsom vid köp af ringare
förnödenhetsvaror eller å torg och ur krämarebodar 1.

Den, som på orätt sätt förlorat sin egendom, var
befogad att den återfordra, äfven ifrån redlig innehafvare
deraf; denne åter att till hemul framkalla sin fångesman2.

Dom verkstäldes af opartiska män, dem konungens
länsman eller domaren vanligen dertill förordnade, men
i hvilkas förrättning de ej fingo sig inblanda. Den ord-
ning, som dervid borde iakttagas, är i de särskilda lagarna
noggrant föreskrifven, med synbar afsigt att förekomma
våld och sjelfpantning3.

1)	Vestg.-l. ä. cod. p. B. fl. 19; y. cod. samma B. fl. 57; Östg.-l.
V. B. fl. 8. — Vid köp af lösören, som egde ett högre värde och voro
igenkänliga, såsom arbetadt guld och silfver, färdiggjorda vapen, hästar,
hornboskap m. m., fordrades, jemte tvenne vittnen, en vin, d. v. s. en
bolfast man, som i egenskap af mäklare ansvarade för säljarens rätta åt-
komst och var till hemul förpligtad. — I Skotland har en enahanda sed
af ålder varit gällande. Köparen var förbunden att af säljaren taga borgh
of haimhold (borgen för hemul). Om tredje man klandrade den köpta
saken, egde löftesmannen att framställa säljaren eller ansvara för all skada.
Lord Kame’s Historical Laz-Tracts, 4:de edit. s. 102.

2)	Östg.-l. V. B, fl. 7. — Här talas egentligen om köp, hvilket mäk-
laren (vin) skulle i främsta rummet hemula. Upl.-l. Köp. B. fl. 2;L.-L.
Köpm.-B. kap. 5. St.-l. Köpm.-B. kap. 4.

3)	Östg.-l. R. B. fl. 3; Upl.-l. Th. B. fl. 7 och 8; Vestm.-l. Th. B. fl.
23; Hels.-1. Th. B. fl. 9; L.L-. Th. B. fl. 27. — Länsman eller domare
SVENSKA LAGFARENHETENS UTBILDNING.

235

Redan vid den tid, hvarifrån vi ega skrifna lagar,
hade den urgamla svenska och götiska rätten blifvit i
flera delar ombildad efter kristendomens fordringar af
aktning för mensklig personlighet samt efter de beslut
af kyrkomöten och bud af päfvar, hvilkas sammanfatt-
ning fått namn af kanonisk rätt. Denna andliga lagstift-
ning, hvaruti många satser blifvit ifrån den kejserliga
romerska upphemtade, grep allt mer och mer omkring
sig, på en gång befordrad af det presterliga väldets till-
växt och befordrande den. I flera afseenden ,var den
gagnelig. Den bidrog verksamt att stifta en samhälls-
ordning, som nedtryckte de enskilda viljornas egenmäk-
tighet. Den främjade ensidigt kyrkans fördelar, men sä
vidt dessa det medgåfvo, vårdade den ock statens ut-
bildning, i likhet med bennes, till organisk enhet. Den
utgick från en stor afsigt, som dess handhafvare, ehuru
med orena medel, kraftigt utförde, nämligen denna, att
gifva sedligheten giltighet och skydd af yttre rätt.

I andra afseenden var likväl den kanoniska rätten
förderflig. Inom Svea konungars aldrig med främmande
vapen inkräktade rike eröfrade den med messor och
bannlysningar skatter åt det nya romerska verldsväldet,
samt jordvidder åt dess legioner. Den införde i svenska
rätten flera med den samma oförenliga lagbud, som den
likväl länge hade svårt att göra gällande och aldrig mäk-
tade utveckla till fullständig och obotlig skadlighet. Den
skapade åt presterskapet en egen rättegångsordning och
en domsmakt, som undergräfde den åldriga samhälls-
författningen.

Montesquieu anmärkte redan, och Savigny har i se-
nare tider ytterligare bevisat, att de germaner, hvilka
öfversvämmade det romerska riket och såsom segervin-
nare blandade sig med dess invånare, antogo den grund-
fingo ej sjelfva vara vid utmätningen tillstädes eller den samma styra. —
Af ålder och så länge dom ännu ej betydde mera än medlares godkän-
nande af en förorättads eller fordringsegares kraf, var sjelfpantning, kal-
lad 220111, under vissa vilkor loflig. Härom upplyser Östg.-l. R. B. fl. 3: 2.
236

VETENSKAPLIGA AFHANDLINGAR.

sats, att hvar och en skulle lefva och dömas efter de
lag, hvilken var honom personligen egen, och icke efter
någon allmän, öfver ett visst territorium gällande. En
sådan personrätt, såsom motsats af landsrätt, var okänd
för våra förfäder, hvilka icke sammanlefde med någon
besegrad nation, hvars seder och lagstiftning fordrade
att skonas1. Men kanoniska lagen, bildad i ett land,
der det personliga rättssystemet var rådande, hade, i
öfverensstämmelse dermed och till grundläggning för
kyrkans sjelfständighet, tillegnat hennes styresmän makt
att allena döma dess tjenare. Det lyckades efter lång-
varigt motstånd att äfven till Sverige öfverflytta denna
verldsborgerliga domaremakt och med den samma en det
presterliga ståndet tillkommande personrätt. Småningom
utvidgade sig biskoparnes domsvälde, förenadt med till-
fällig lagstiftning, och kyrkobalkarna i våra gamla lagar
utvisa de många fall, uti hvilka det sträckte sig också
till verldsliga personers gerningar och rättsförhållanden.
Sålunda hörde derunder icke blott klerkers fel, förbry-
telser och inbördes stridigheter utan äfven lekmäns äk-
tenskapsmål; tvister emellan dem och kyrkan om tionde
och själagåfvor; brott af dem begångna emot helig per-
son, inom heligt rum, eller under helgad tid; deras
otuktssynder, särdeles inom förbudna led; ocker, falska
eller olagliga eder o. s. v.2. Af böter, till hvilka biskopen
eller dess myndighetsutöfvare dömde, tillkom honom det
hela eller ett visst belopp. I öfrigt var presterskapet i
besittning af ett eget straffmedel, som befästade dess
makt och förökade dess inkomster. Åtskilliga brott
emot verldslig lag skulle, såsom derjemte synder mot den

1 En skilnad emellan olika personers rätt röjer sig uti Vestg.-l. så till
vida, att för dråp och sårande af utländsk man voro böterna ringare
än för enahanda missgerningar mot inländsk. Men utländska män döm-
des ej efter egen särskild lag, utan efter den allmänna, inom Vestergöt-
land antagna.

2 Den andliga domsrättens föremål äro i våra landskapslagar olika
bestämda; alla likväl efter den grundsatsen, att kyrkans styresmän hade
att med yttre tvångsmedel vidmakthålla religionen och sedligheten.
SVENSKA LAGFARENHETENS UTBILDNING. 237
andliga, särskildt försonas. Syndaren sattes för längre
eller kortare tid i bann, d. v. s. uteslöts från kyrkans
gemenskap, och blef ej åter dertill upptagen utan efter
dyrt köpt aflösning, till vinnande hvaraf han i svårare
fall måste till Roms gangal.

Det presterliga väldet vann styrka icke allenast af
prelaternas växande rikedom utan äfven af deras skick-
lighet och derigenom förvärfvade anseende. Klerker
voro länge, om icke de enda innehafvare af färdigheten
att läsa och författa skrifter, åtminstone de deruti mest
öfvade, eller kanske rättare minst oförfarna. , Sedan kar-
dinalen Vilhelmus Sabinensis på mötet i Skeninge år
1248 ålagt alla Sveriges biskopar, vid äfventyr af inter-
dikt, att inom ett år derefter vara försedda med den
samling af dekretaler, hvilken Raymundus de Pennaforte
ordnat och påfven Gregorius IX såsom laggill stadfästat,
så ernådde småningom det högre svenska presterskapet
en då ovanlig rättskunnighet. Såsom den tidens jurister
och skriftlärda antogos utmärkta män inom detta stånd
till konungarnes kanslerer2 och anlitades i öfrigt att
uppsätta allmänna och enskilda rättshandlingar. Tvifvels-
utan hafva ock prester haft en betydlig del i den skrift-
liga uppfattningen af landskapslagarna. Uti företalet till
Uplandslagen nämnes främst ibland de män, som under
lagmannen Birger Perssons (Brahes) inseende den sam-
ma utarbetat, Mæstær Andris Provœst af Upsalum, och
denne prelat underlät väl icke då att göra gällande sin,
ännu i våra dagar fräjdade klerkdom3. Likaledes in-

1	Ibland exempel, se. Östg.-l. Kr. B. fl. 30.

2	J. A. Rehbinder, Beskrifning öfver Svenske Riks-Canzler er m. m.
Den förste kansler, som der anföres, var konung Johan den Unges,
Carl biskop i Linköping, hvilken stupade mot hedningarne i Lifland 1220.

3	Klerkdom betydde i medeltidens språk hvad nu kallas lärdom.
Ihre Gloss, h. v. En ibland de tidigaste befordrare deraf i Sverige vår-
domprosten magister Anders And, sjelf utan tvifvel en ibland sin tids
kunnigaste män. Han skänkte icke allenast åt den dåvarande skolan i
Upsala ett hus, jemte underhållsmedel för studerande, utan äfven i Paris
ett hus att begagnas af svenskar, som vid universitetet derstädes ville
238

VETENSKAPLIGA AFHANDLINGAR.

tygar konung Kristofers stadfästelse af landslagen, att
erkebiskopen Nicolaus Ragvaldi till den samma förnäm-
ligast medverkat1. Konung Magnus Eriksson vågade
ej fastställa den allmänna lag, som uti några omständig-
heter misshagade presterskapet2, och uti dess å Suder-
mannalagen gifna bekräftelse, sådan Hadorph den kun-
gjort, synas de stadganden rörande kyrkograf(?) och
testamenten vara undantagna, om hvilka Landsmænnen
ok Biskoper ok Clerke ej sæmt heller over ens komil3.

I odaljorden var likväl den gamla svenska rätten så
rotfästad, att den icke kunde uppryckas af kyrkans dom-
kraft. Om ock de andlige haft benägenhet att den
helt och hållet omhvälfva, vågade de icke något sådant
försök, sedan de tillräckligen erfarit det motstånd, hvilket
hindrade dem att genomdrifva testamentsfriheten i dess
romerska vidd. De måste nöja sig med att i denna del
och i andra, som omedelbarligen rörde deras angelägen-
heter, få kyrkobalkarna så enliga som möjligt med
påfvarnes fordringar, samt intagna i folkets erkända lagar.
studera. E. M. Fants Diss, de institutione juventutis patriæ ante tempora
R. Gustavi Adolphi, pars. I, Upsala 1782, p. 9 och 11.

1 Denna stadfästelse på latin är till det mesta ordagrant afskrifven
ifrån påfven Gregorius IX:s å den ofvannämnda dekretalsamlingen. Deraf
synes, huru högt klerkerna skattade det kanoniska lagmönstret. — I öfrigt
förmäles, att begynnelseorden i landslagens konungabalk: Sverikis Rijke
ær aff Jiedhna wærld samankomit aff Svea Land och Götha, blifvit dit-
satta på anfordran af erkebiskop Nicolaus för att bekräfta, hvad han vid
mötet i Basel påstått om den höga åldern af sveo-göternas välde. C.
Lundii Collegium. Juridicum. Mscr.

2 De andliges protest emot Magnus Erikssons lag är anförd af
Wilde i dess Hist. Pragm. pag. 420. Deruti yrkas, att presterskapet icke
måtte genom verldslig lag lida intrång i dess kanoniska rätt 0. s. v.

3 Den kongl. fastställelsen af Sudermannalagen, gifven 1327, finnes
aftryckt i Hadorphs företal till Dala-lagen. Lagerbring, som anser den
vara ovilkorlig, ehuru de punkter, hvarom tvist uppstått, der omtalas, an-
märker, att den handling, som Hadorph kungjort, ej kan vara aftryckt
efter något original, emedan Magnus der förer titel af Sveriges, Norges
och Skånes konung, hvilket ej passar till tiden, samt att ordet kyrkograf
måste vara felskrifvet i stället för kyrkogiaf. Sv. R. Hist. 3 delen, sid.
246. — Denna sista anmärknings riktighet har dr Schlyter intygat.
SVENSKA LAGFARENHETENS UTBILDNING.

239

De yngre ibland dessa förete visserligen äfven i de öfriga
balkarna stadganden, som förändrade den åldriga rätts-
häfden. Men de flesta sådana nya lagbud, hvaribland må
i synnerhet nämnas de, som utvidgade den offentliga
straffmakten, som tillegnade qvinnokönet ovilkorlig del-
aktighet i arf, och som afskaffade den tjenande klassens
träldom, voro naturliga alster af ett mera utveckladt sam-
hällsskick och af en kristendomens inre kraft, hvilken
skolat frambringa samma verkningar, om också någon
yttre makt dem icke, hade fortdrifvit.

En annan främmande rätt stod i förbund med den
kanoniska, men kunde icke, som denna, vinna fäste i
svenska folkets allmänna lagar. Det var den så kallade
feodalrätten. Då jag ej må här fördjupa mig i fäder-
neslandets statshistoria, afhåller jag mig ifrån granskning
af särskilda meningar om åldern och beskaffenheten af
de förhållanden, hvilka man ansett bevisa en redan un-
der Ynglingaätten bildad länsförfattning1. Att den sam-
ma, hurudan den ock må hafva varit, likväl aldrig då
mäktat öfverväldiga odalmannarätten, lärer vara oveder-
sägligt. Ibland Sveriges konungar synes Magnus Ladu-
lås hafva varit den förste, hvilken sökt att skapa ett
feodalsystem efter tyskt mönster. Men det fattades ho-
nom grundämnen dertill, nämligen ett underkufvadt folk
att godtyckligen beskatta och ett eröfradt land att så-
som krigsbyte utskifta åt sina tjenstemän. Väl erlade
det svenska folket skatter till rikets försvar och konunga-
husets underhåll, men endast sådana, som det sjelft med
fri vilja bestämt2. De voro icke vedermälen af någon
de skattgifvandes underdånighet, utan tvärt om nödvän-
diga följder af den allmänna bondefriheten, emedan
konungaväldet ej var förenadt med ett så betydligt ego-

1 I sina föreställningar om denna torde man icke hafva urskilt
det nödvändiga i all monarkisk samhällsförfattning från det egna i feo-
dalsystemet.

2 Äfven i landslagen. Kon. B. kap. 4, 2 6, är svenska folkets rätt
att sig sjelft beskatta uttryckligen erkänd och bekräftad.
240

VETENSKAPLIGA AFHANDLINGAR.

välde, att inkomsterna deraf kunde uppfylla styrelse-
behofven1. Väl hade Upsala öde börjat att vinna en
ansenlig tillökning genom rättvist eller våldsamt bruk
af den allt mer och mer utbildade offentliga straffrätten,
hvilken underlade kronan dels förverkade gods, såsom
Folkungarnes, dels för konungens andel i böter de sak-
fäldes oftast tillgripna jord. Dock hade ej konung Mag-
nus Ladulås nog egendom att förläna för att kunna af
egna vasaller uppsätta det rytteri, som han till befästande
af sin makt behöfde eller af begär efter utländska re-
genters ståt sig önskade. Han måste söka att med odal-
bönder förstärka sitt konungafölje och erbjöd således
åt dem deribland, som ville och mäktade åtaga sig va-
pentjenst till häst, samma skattfrihet (ifrån denna tid
kallad frälse), som han tillerkände, eller i besittningen
hvaraf han befästade sina och sin broders, hertig Bengts
män med deras brytjar, landbönder och alla, som å deras
gods voro, äfvensom erkebiskopens och biskoparnes
svenner2. Denna anstalt söndrade Sveriges fria allmoge
i tvenne klasser, hvaraf den, som hade förmögenhet att
utgöra rosstjenst och att derigenom förvärfva sig anse-
ende, snart upphäfde sig öfver den andra, vida talrikare.
Sin ursprungliga sjelfständighet bibehöllo clock båda.
Man for sig i rättighet, om icke alltid i sinnelag, förblef
ibland konungens män den till häst uppsutne odalbon-
den; hans skattefrihet var ej förläning, utan betingadt

1	Om grunden till svenska allmogens skattskyldighet yttrar sig
Olaus Petri i sin krönika, sålunda: »För then skatt, som bonden gör
konungenom, bör han varda hållen vid lag och rätt. Och med samma
skäl, som konungen äskar uppå sin skatt af bondenom, må ock bonden
kräfvia lag och rätt af konungenom.» Script, Rerum. Suecic., tom. I, sect,
post. p. 254.

2	Alsnö stadga af 1285. — Jfr Geijer Om svenska for bun ds författ-
ningen. s. 260 o. f., samt Eberhardts Försök till en pragmatisk historia om frälse-
ståndet i Sverige, 28 7—9. Konung Sverker hade redan uti det förut an-
förda gåfvobrefvet af år 1200 tillagt kyrkogodsen skattefrihet, hvarigenom
det andeliga frälset, som tjenade till yttre förebild för det verldsliga, hade
uppkommit.
SVENSKA LAGFARENHETENS UTBILDNING.

241

vederlag för den kostsammare och besvärligare krigs-
tjenst, som han frivilligt åtagit sig. Man för sig förblef
ock hans forne vederlike, hvilken ej mäktat eller gittat
att i sådan tjenst förvandla sin, genom antagen lag be-
stämda, pligt att skatta till rikets värn och till konunga-
väldets upprätthållande.

Under mer än tvenne århundraden tillväxte så väl
den verldsliga aristokrati, hvilken Magnus Ladulås skapat,
som den andliga, hvars förut vunna fördelar han hade
ytterligare främjat. Allmogens forna försvarare, lag-
männen, voro upptagna i konungens råd och derigenom
till delaktighet uti det aristokratiska väldet, som inre
oroligheter oupphörligen förstärkte. Tyska och danska
konungar sökte att till förmån för sina utländska hof-
män, på hvilkas trohet de mest litade, stadga inom Svea
land den länsförfattning, som en konung af svensk börd
förut hade bemödat sig att ifrån deras fosterländer dit
införa. På mångfaldiga sätt misshandlades Sveriges all-
moge, och dess rätt kränktes genom flera tillfälliga för-
fattningar. Men denna åldriga rätt kunde dock icke
utrotas och odalbondens ärfda medvetande deraf icke
sköflas ifrån honom. Den är ock öfverallt erkänd ännu
uti den år 1442 af konung Kristofer bekräftade allmänna
landslagen. — Tidigt hade det blifvit bönderna förbudet
att, efter ursprunglig germanisk sed, infinna sig vid ting
och sammankomster väpnade. Men vapen samt mod
och kraft att föra dem fattades likväl icke de talrika
bondehärarna under Engelbrekt, Carl Knutsson, Sturarne
och Gustaf Vasa.

Till en betydlig del bestodo konungarnes förläningar
i anvisningar på utskylderna af odaljorden inom vissa
orter. Detta ännu i vår tid bibehållna sätt att aflöna
tjenstemän var då, under bristen på penningar, nöd-
vändigt och, så ordnadt som det nu är, förblifver må
hända länge det tjenligaste för ett land, der allmänna
rörelsen ej är och, i följd af naturförhållanden, ej kan
vara liflig. Då skatterna voro bestämda, inneburo sådana

Yärta, Skrifter. I. 16
242 VETENSKAPLIGA AFHANDLINGAR.

förläningar af deras uppbörd icke ovilkorligen någon för-
tryckande makt af samma egenskap som länsherrens
öfver sina lifegne. Men missbruk deraf egde ofta rum
och kunde svårligen förekommas i en tid, då allsköns
våld upplöste samhället. Förtrycket grundade sig dock
icke i detta fall på ett stadgadt rättssystem, såsom det
feodala. Det var lagstridigt, icke lagenligt.

Genom de kungliga gårdsrätterna stäldes konungarnes
hoffolk och krigsmän, för sina förbrytelser inom borg och
läger, under ett särskildt domsvälde och en särskild straff-
lag, i allmänhet strängare än landslagarna1. I den första
gårdsrätten, af 1319, i fall den verkligen blifvit då2 och
således i konung Magnus Erikssons namn af dess för-
myndare utfärdad, blef det rådsherrarne tillåtet att äfven
inom sina gårdar den samma använda. Detta privilegium,
som de sjelfva skola hafva gifvit sig, bekräftades i ena-
handa huslagar af drottning Margareta och konung Erik
af Pommern samt utsträcktes till »konungens höfvids-
män och embetsmän, ehvar de helst stadde voro». Men
de höga herrarnes makt att sjelfva döma och straffa
sina enskilda tjenare, var icke en i folkets lagar erkänd
och uti dess förhållanden inverkande domsrätt. Deras
landbönder voro icke den samma lagligen underkastade,
ehuru sådana blefvo, i förhållande till jordegaren, utan
åtskilnad af hans stånd, uti landslagen ansedda såsom
ett slags legodrängar3. De egde dock att tillgodonjuta
allmän landsrätt4, åtminstone intill dess aristokratien er-

1 De svarade mot hof- och krigs artiklar i senare tider.

2 Tvifvelsmål om denna ålder af konung Magnus Erikssons gårds-
rätt äro framstälda af Ancher. Se dess Saml. Skrifter, 2 del., s. 555 0. f.

3 Detta visar sig vid jemförelse af Upl.-l. Manh. B. fl. 15: 3 med
LL. Högm. B. kap. 10, samt ytterligare styrkes af stadgandet i LL.
J. B. kap. 23, att om landbo rymde innan bolags-täckio (medan lego-
stämmotiden varade), hade »jordæganden våld honom igenföra med bo-
skapi sinom».

4 Landslagen säger uttryckligen i det nyss åberopade 10 kap. Högm.
B., att landbo, som dräpte sin rätte husbonde och blefve genast gripen,
skulle till tings föras och der till stegel dömas, samt att, om sådan sak
SVENSKA LAGFARENHETENS UTBILDNING.

243

nått, i den samma medgifna privilegier, sin yttersta höjd
under detta tidehvarf. Då, genom Kalmar recess af 1483,
försäkrade konung Hans, att »hvar god man, andlig eller
verldslig, skulle vara konung öfver sin landbo, utan i de
saker, som konungens ensaker vore i lagen». Men utom
det, att allmogen under Sturarne uppreste sig emot det
välde, som denna recess skulle stifta, torde de anförda
orden deruti icke hafva betydt mera, än att jordegaren
hade att uppbära konungens andel i de sakören, hvar-
till hans landbo lagligen fäldes, en förläning, hvilken
icke innebar rättighet för honom att sjelf genom egen-
mäktig dom dertill fälla, d. v. s. icke tillerkände honom
någon länsherre-jurisdiktion 1.

En tredje främmande rätt, som i det svenska sam-
hället blef varaktigare än den kanoniska och feodala, in-
fördes der af tyska köpmän och handtverkare. Den första
kända uppteckningen deraf har namn af Bjärköarätten,
men är ingalunda af sådan ålder, att den, enligt dess
utgifvares, Hadorphs, förmodan, kunnat vara en lag för
staden Birka eller Björkö, hvilken, om den någonsin verk-
ligen funnits, dock otvifvelaktigt varit ödelagd långt förr,
än svenska rättsböcker kunde sammanskrifvas. Benäm-
ningen härleder sig säkerligen från ordet birk, birke, björke,
hvilket både i Sverige och Norge betecknat stad1 eller,
må hända, ursprungligen från biark, som efter Hadorphs
förklaring betydt handel3. Den utmärker således hvad
eljest honom tillvittes och han dertill nekade, egde han att värja sig med
häradsnämnd. Tredjedelen i det gods, som förverkades genom sådant
brott, äfvensom i laga dråpböter, om det skett af våda, tillkom konungen.

1 Jfr Tyge Rothe, Nordens Statsförfattning m. m., 2 del., s. 206 o. f.
Uti de af Erik Sparre 1593 författade Postulata Nobilium yrkades bland
annat, »att adeln, såsom fordom af ålder varit hafver, måtte njuta alla
konungliga saker med deras landbönder; dock att saken först vore på
häradsting skäligen skärskådad och lagligen dömd». Häraf synes, att en
nitisk förfäktare af adelns ifrågavarande privilegium dock ansåg det icke
innebära någon domsrätt.

2 Ihre Gloss, h. v.

3 Hadorphs företal till Biärköarätten. I franska och engelska hand-
lingar på medeltidslatin förekommer barcaniare, barganniare, barqvinare
244

VETENSKAPLIGA AFHANDLINGAR.

i ett senare språk blifvit kalladt stadslag, under hvilken
titel vi äfven ega en fullständigare uppteckning af den
rätt, som, först inom Sveriges betydligare städer och
sedan inom alla, erhållit giltighet.

Tidigt idkades handel mellan Sverige och andra,
äfven derifrån långt aflägsna, länder. De flerestädes i
svensk jord funna arabiska mynt från 9:de och io:de
seklerna hafva med skäl blifvit anförda som vedermälen
deraf1. Men säkerligen bedrefs denna handel icke lika
tidigt af någon särskild samhällsklass inom slutna svenska
städer. Till sådanas bildning förevoro ej då uti Sverige
samma tvingande anledningar som annorstädes. Men
sedan det hanseatiska förbundet vid medlet af 1200-talet
knutit sig för att till en ny verldsmakt ordna handels-
väldet, utbredde sig detta, förnämligast ifrån Lybeck och
Visby, äfven till Sverige. Der bosatte sig tyska köp-
män, åtföljda af tyska handtverkare, och fingo betydliga
förmåner sig beviljade. Ibland de verksammaste medlen
att sammandraga all handel inom städerna voro de täta
och stränga förbuden mot landsköp. På detta sätt upp-
kom ett köpmans- och handtverkaréstånd, hvilket, i lik-
het med det presterliga och det adliga, fordrade att
åtnjuta egen lag och rätt. Dennas verldsborgerliga lynne
får jag, i fortsättningen af min skrift, tillfälle att ådaga-
lägga. Dess tyska ursprung yppar sig i många stads-
lagens bestämmelser, hvaribland jag endast må nämna
dem, som röra sammansättningen af rådstufvudomstolen,
hvars ledamöter voro Schöffen, deltagande i all dom, och
ej, såsom den svenska nämnden, pröfvande blott det sanna
förhållandet i mörka saker.

(sannolikt från bana = navis mercatorum) betydande verb, handla, hvaraf
ännu i franska språket qvarlefver barguigner och i det engelska to bargam.
Du Cange, h. v.

1 Gudm. Adlerbeth, Om Sveriges forna österländska handel, i anled-
ning af arabiska penningar, funna i svensk jord. Vitterh., hist. 0. antiqv.-
akademiens handlingar, 1 del. T- H. Schröder, Catalogus Nummorum
Cufcorum &c. Ups. 1827.
SVENSKA LAGFARENHETENS UTBILDNING.

245

Ibland svenska stadgar från medeltidens tvenne sista
århundraden utvisa de ofta upprepade förbuden mot våld-
gästning samt de föreskrifna anstalterna att den före-
komma, huru folket, under de mäktiges sjelfsvåld och
fejder, misshandlades. Taverner, hvilka påbjödos för
att afhjelpa det ifrågavarande onda, voro då samhälls-
inrättningar af en betydenhet, som man nu, vid be-
traktandet af våra gästgifverier, har svårt att sig före-
ställa. Men landsfreden kunde ej med ett så svagt medel
som dessa inrättningar, skyddas, och fruktlösa blefvo
äfven de föreskrifter, hvilka bestämde det högsta antalet
af följeslagare, hvarmed biskopar, konungens embetsmän,
riddare och svenner fingo rida genom landet1. Det fans
ingen styrande makt nog kraftig att göra lagarna gällande.

Endast i offentliga handlingar uppenbarar sig rätts-
kunnighetens utbildning under denna tid. Den enda mig
bekanta enskilda skrift, som derom kunde lemna någon
upplysning, vore Konunga- och höfdingastyrelsen. Men
denna förträffliga bok innehåller blott allmänna etiska
och politiska betraktelser, råd och förmaningar och kan
ej räknas bland juridiska afhandlingar i egentlig mening2.
Sverige egde likväl, äfven under medeltiden, åtskilliga
män, i synnerhet bland det högre presterskapet, hvilka
genom studier och ej endast genom laganvändning för-
värfvat sig en mer eller mindre vidsträckt rättslärdom.
Redan under det tolfte århundradet studerade nordiska
ynglingar vid högskolan i Paris3, dit påfven Honorius, i

1 LL. kap. 33.

2 0m biskopen i Linköping Nikolaus Hermanni formales i dess
lefvernesbeskrifning, att han skall hafva författat en bok De jure Canonico
et dictis Patrum, kallad Hvitebok. Er. Benzelii Monum. Eccl. Sveo-Goth.,
pag. 112. Men numera saknas all vidare kunskap om detta juridiska
arbete. En kanik i Vexiö, Laurentius Petri, säges ock hafva 1492 hop-
samlat ett Legisterium Suecanum. Stiernman, Tal om de larda vetenskapers
tillstånd i Svea rike under hedendoms- och påfvedomstiden (1758) s. 65.

3 Bland sådana må i synnerhet nämnas Skånelagens kommentator,
erkebiskopen i Lund, Andreas Sunonis, hvilken i Paris blifvit juris doctor
och professor, f 1228. Rhyzelii Episc., del. 2, s. 13. Jfr Saxos dedika-
246

VETENSKAPLIGA AFHANDLINGAR.

början af det trettonde, anmanade Sveriges biskopar och ca-
pitulares att utsända lärjungar, som derigenom skulle danas
till skickliga religionslärare. Väl förbjöd denne påfve sådana
åt kyrkan egnade unga män att befatta sig med verlds-
liga kunskapsämnen, hvaribland han uttryckligen nämnde
»leges et fisicam»1; men, detta oaktadt, och ehuru univer-
sitetet i Paris egentligen var en teologisk skola, gafs dock
der och inhemtades af flere svenskar undervisning, ej blott
i den kanoniska rätten, utan äfven i den civila romerska2.
Af deras hemförda kunskap om sistnämnda rätt visa sig
spår i de svenska lagarna och i andra offentliga handlingar.
Ett af de tidigare och märkligaste är hertig Bengt Birgers-
sons bref af 1282 rörande Folkungarne, hvilka deruti sägas
hafva gjort sig förfallna till straff efter Legem Juliam
Majestatis3.

Då Sten Sture d. ä., i förening med erkebiskopen
Jakob Ulfsson, utverkade påfven Sixtus IV:s tillståndsbref
af den 28 Februari 1476 till inrättande af ett Studium
generale eller universitet i Upsala, i likhet med det i
Bologna, nämndes deruti, bland lofliga undervisningsämnen,
tion af.sitt verk till honom. Att i I2:te seklet förnämare nordiska yng-
lingar bildades i Paris att blifva ej allenast »in argumentis dialecticis
subtiles», utan äfven »boni decretistæ sive legistæ», intygar Arnoldus
Lubecensis, i dess forts, af Helmoldi Chron. Slavorum, 1. 3, c. 5.

1	Honorii bulla af d. 22 November 1219 i Dipl. Suec. t. 1, n. 179.

2	Biskop Brynolf i Skara, + 1317 (Rhyzelius 1. c. s. 171); Nils
Ryting, j. u. doctor, konung Carl Knutssons kansler, + 1478 (Rehbinder,

1. c. s. 16); riksmarsken Carl Ulfsson till Tofta (Sparre), om hvilken

»Nobilissimus æque ac litteratissimus heros» (f 1407) Messenius säger,

att han var »juris svetici artiumque liberalium peritissimus, quarum etiam

Lutetiæ Parisiorum supremam consecutus fuit laurum, ipsam non sibi
dedecori, velut moderni quidam faciunt Nobiles, ast maximo ducens honori».
(Scondia Ill. tom. 3, pag. 41 och tom. 12, pag. 219); Nikolaus Her-
manni, biskop i Linköping, j. u. doctor, 1 1391 (Rhyzelius, 1. c. I del.,

s. 112) och många andra.

3 Sannolikt var det icke efter någon lagligen fäld dom, som de
besegrade Folkungarne dels afrättades, dels beröfvades sin egendom. Men
försöket att rättfärdiga detta förfarande medelst åberopande af den romer-
ska lagen vittnar om bekantskap dermed och om någon mer eller mindre
vidsträckt afsigt att göra denna främmande rätt i Sverige gällande.
SVENSKA LAGFARENHETENS UTBILDNING.

247

ej blott den kanoniska utan äfven den civila rätten. Dock
är det icke bekant, att några juridiska föreläsningar, i följd
häraf, blefvo vid det nya läroverket hållna eller någon rätts-
lärare der anstäld. Men erkedjeknen Ragvald Ingemunds-
son, hvilken varit sänd till Rom att hos påfven andraga
detta vigtiga ärende, var en lagkunnig man; han utarbetade
1481 en latinsk öfversättning af landslagen, hvilken i flera
delar eger mycket värde. Den blef 1614 af Johan Messe-
nius i tryck utgifven, med förändringar och tillägg’.

Till bevarande af svenska rätten, så vidt möjligt var,
i dess renhet tjenade hufvudsakligen det i lagarna bi-
behållna bruket af modersmålet. Folkets frihetskraft var
nog stark för att hindra deruti ett intrång af klerkernas
språk; och detta förhållande må så mycket mera bemärkas
och skattas, som nästan alla enskilda aftalshandlingar vid
samma tid blefvo på latin författade.

Vid början af det sextonde århundradet egde väl
svenska folket mycket af sin urgamla rätt bevaradt i den
allmänna lagens bud; men lagord allena gälde föga mot
andliga och verldsliga, utländska och inhemska förtryckares
våld. Till kamp emot detta framträdde Gustaf Vasa, och
hvarje hans seger deröfver blef en rättstiftning af den
forna arten.

Sällan, eller må hända aldrig, har någon regent ut-
fört så stora verk som Gustaf I med, i allmänhet, så
sparsamt bruk af nya lagar. Han behöfde ej heller att
vid sådana fästa sitt namn för att bereda det åminnelse
hos efterverlden. Pennan förde han bättre än de fleste
af sin tids adliga herrar; men hans flärdfria sinne kände
ingen lystnad att med henne förvärfva ära. Liknande
folkets styresmän i de gamla dagar, ordade han lagbud
och lät dem sedermera, der nödigt var, anspråkslöst upp-

1	Om denna öfversättning af Magnus Erikssons landslag och om
Messenii behandling deraf, se doktor Schlyters företal till Upl.-l. pag. LXX.
248

VETENSKAPLIGA AFHANDLINGAR.

tecknas. Så, utan att för ständerna i Vesterås 1527 fram-
lägga en omskapad kyrkobalk, afskaffade han då den påf-
liga rätten; utan att genast föreskrifva en ny fullständig
ritual införde han småningom och stadgade den rena
evangeliska läran. '

Svårligen hade han ock kunnat under de första åren
af sin regering åstadkomma något vidlyftigare lagverk1.
Sjelf hade han hvarken lust att sysselsätta sig med ett
sådant arbete eller ledighet dertill från angelägnare värf;
och under den brist på skickliga embetsmän, hvaröfver
han ofta klagade, fans det förmodligen ingen, åt hvilken
han ville det anförtro. Var någon duglig dertill, så upp-
togs hans förmåga och flit af ärenden, hvilka ej tålde att
för ett mindre nödigt, om också mera lysande, åsidosättas.

De bättre hufvuden, som Sverige under den före-
gående tiden egde, hade Kristians bödelsyxa afhuggit.
De få sparade hade derför att tacka sin mer eller mindre
uppriktiga tillgifvenhet åt det välde, som Gustaf snart der-
efter störtade, samt voro mot honom och hans afsigter
vidriga. Han måste således till sitt biträde uppsöka nya
män, hvaribland en större del nödvändigt saknade den
skicklighet, som då, nästan med uteslutande rätt, tillhörde
katolska presterskapet.

Från detta hade likväl konung Gustaf tillvunnit sig
en, om Luthers lära underrättad och henne gillande, äldre
man af utmärkt skicklighet, magister Laurentius Andreæ,
hvilken han antog till sin kansler2. Genom hans bemedling

1	Uti de 1524 i Vadstena beslutna artiklar säges väl, att »lagboken
skulle varda förbättrad, som förra var belefvadt»; men hvaruti förbättringen
borde bestå och huru vidt sträcka sig, synes icke. Stiernman, Riksdagars
och mötens beslut, i del., s. 34.

2	Celsius, Gustaf I:s historia, 1 del., pag. 187, säger, att Laur. Andreæ,
då han, före 1523, gjorde bekantskap med Olaus och Laurentius Petri,
var en man till hög alder, och blef nu en sjuttioårs lärjunge under en yng-
lings anförande. Denna åldersberäkning är ej sannolik. Laurentius An-
dreæ dog först 1552 och var väl då icke 100 år gammal. Hans öfver-
sättning af Nya testamentet, som gjordes efter 1523 och utfärdades af
trycket 1526, var ej ett gubbarbete. Derom se Nytt förråd af handlingar
rörande nordiska historien^ s. 112 0. f.
SVENSKA LAGFARENHETENS UTBILDNING.

249

förband sig konungen vidare tvenne unga män, som med
grundliga studier under Luther och Melanchton hade ut-
bildat ypperliga själsgåfvor, bröderna Olaus och Laurentius
Petri. Dessa tre voro under flera år hans kunnigaste råd-
gifvare, synnerligen i allt, som rörde kyrkoreformationen.

Men ehuru denna stora och främsta angelägenhet ut-
gjorde hufvudföremålet för deras verksamhet, betjenade
de konungen äfven i andra regeringsärenden. I förening
med flera svenska män bildade de, efter vårt sätt att tala,
hans första ministère, hvars syftemål tyckes hafva varit
att vårda Sveriges gamla rätt, sedan den blifvit renad från
främmande tillsatser och, sä vidt tidens förhållanden det
medgåfvo, återstäld till lif och kraft i samhället. Seder-
mera sökte, såsom jag längre fram skall visa, tvenne tyskar,
hvilka intalat sig i konungens förtroende, att gifva hans
regering en annan riktning.

Olaus Petri var af ett särdeles kraftfullt, derjemte oroligt
lynne, och, så länge han icke misshagade konungen, skulle
hans fria tänkesätt, om hvilket hans mästerliga krönika
nogsamt vittnar, nödvändigt inverka i styrelsen. Han var
äfven lagkunnig och meddelade utan tvifvel konungen
äkta svenska rättsbegrepp.

Med. skäl anses han hafva författat de förträffliga
domareregler, hvilka under mer än tvenne århundraden
gält och ännu gälla såsom en, väl icke af öfverheten ut-
tryckligen bekräftad, men dock allmänt godkänd under-
visning om domareembetets bestämmelse och om dess
rätta utöfning1. Vore ock ibland dessa regler en och annan

1 I Palmsköldska samlingarna (Juridica, tom. 2) förekommer en så
lydande anteckning: »Domarereglerna förmenar Jonas Billovius vara
sammanskrifna af Olaus Petri Neric., det han säger sig hafva fått under-
rättelse om af en gammal bok.» (Billovius blef 1699 juris adjunkt, der-
efter akad.-sekreterare och slutligen år 1711 phil. mor. professor i Upsala.
t 1712.) —J. G. Hallman, i 01. och Laur. Petri lefverne, s. 107, förmäler
det vara »utaf den olyckeliga mag. Martini Helsingi, konung Erik XIV:s
sekreterares, egenhändiga anmärkning igenfunnit, att mäster Olof har
sammanskrifvit domarereglerna». Detta hafva ock såsom säkert antagit
Nehrman, i sin Processus Civilis, och Calonius, i dissert. De elicienda in
250 VETENSKAPLIGA AFHANDLINGAR.

ännu äldre, öfverensstämma ock vissa af dem med den kano-
niska rättens skäliga bud, så röja de likväl i hela sitt sam-
manhang en upphofsman, hvars sinne kyrkoreformationen
frigjort. Af den rena, bestämda och kraftfulla stilen i dem
torde knappt någon annan än Olaus Petri hafva den tiden
varit mäktig. Häruti likna de hans krönika, hvarest man
äfven träffar samma grundsatser som i dem, stundom
framstälda i samma ordalag1. Att de icke äro yngre än
från hans tidehvarf, är bevisligt. Jag eger dem afskrifna,
ehuru i en annan ordning och icke alldeles fullständigt,
uti en gammal lagbok, hvilken år 1562, enligt en anteck-
ning af den hand, som gjort berörda afskrift, blifvit för-
sedd med sitt ännu bevarade band2.

Med skäl torde således de ifrågavarande domare-
reglerna kunna sägas vara den äldsta läroskrift i svenska
lagfarenheten från det sextonde århundradet. Blott derför
skulle de förtjena uppmärksamhet, men de ega derjemte
i sitt innehåll värdet af sådan äkta vishet, som aldrig för-
åldras, emedan den icke ledt sitt ursprung från någon tids
nyaste flärd. Ännu äro dessa trehundra år gamla domare-
regler fogade vid vår gällande allmänna lag, och ännu
gifva de den unge juristen, hvilken ej försmår deras enkla
råd och kan fatta deras mening, en mera fruktbar bild-
ning än den, som mången tillkonstlad filosofisk rättslära
i det anspråksfulla företalet erbjuder honom.

Vid en flyktig åsigt af den första satsen i domare-
reglerna, »att domaren är en Guds befallningsman», kunde
man förledas att misskänna deras syftning. Jag åtager
mig ej något ovilkorligt försvar af denna sats, men jag
må anmärka, att den samma då innebar en helt annan
betydelse än den, som nu skulle deråt gifvas. Den ut-
tryckte, likasom de derifrån härledda förmaningarna, en
foro crimin. reorum confessione, dock utan att uppgifva, huru de kommit
till visshet derom.

1 Man jemföre 3i:sta domareregeln med Olai Petri krönika, s. 256,
i Script. Rer. Suec., tom. 1, sect. 11.

2 Beskaffenheten af detta styrker fullkomligen anteckningen.
SVENSKA LAGFARENHETENS UTBILDNING.

251

frimodig protest mot de missbruk af både den andliga
och verldsliga domaremakten, som, för att inbringa sak-
ören, länge varit öfvadt1. »Domaren», heter det, »förer
.Gudz befalning til at döma rätt.» Detta skulle, efter våra
begrepp, kunna så tolkas: domaren har att döma rätt efter
sitt samvete, och icke orätt efter någon mensklig befallning.
Men, säges det vidare, »therföre bör honom medh all macht
vinläggja sigh therom, att han veet hvad rätt är. Ty så-
som han icke tjänar till en prädikare, som icke veet livad
i skrifftene står, och hvadh grund och mening ther uthi
är, så tjänar han ock icke til en domare, som icke veet
hvadh lagen inneholder, och hvadh grund och mening
ther uthi är, och huru the brukas skole.» Domaren för-
manas derefter att betänka, att »såsom han är sjelff Gudz
befallningsman, så hörer ock folket, som han döma skal.
Gudi til», att domareembetet är »för then menige mans
bästa insatt och icke för domarens egit bästa», att »lagen
är icke gifvin för saköre skuld, utan för rätt skuld, then
menige man till nytto och gagn, och icke till olagligh
beskattningh, skada och fördärff» o. s. v. Alla dessa
satser uppenbara en sådan protestantisk anda som Olai
Petri och synas tydligen ådagalägga domarereglernas sam-
band med kyrkoreformationen.

Derom vittnar äfven den lära om straffrättens grund
och syftemål samt om juridisk bevisning, som de emot
det då rådande lagskipningssättet framställa. Evangeliska
— om denna benämning må gifvas åt rättsbestämmelser,
hvilka, såsom de lutherskt religiösa, utgå från en ren, ur-
sprunglig källa — voro utan tvifvel reglerna: »att alt straff
bör vara til förbättring och sådant, om möjeligt är, att
thet icke förhindrar honom som straffat varder, til att
bättra sigh»; att »ther åklagaren hafver ingen skäl medh
sigh eller bevijs, eller och lijknelse til sin klagemål, ther

1 Skulle domarereglerna vara af Olaus Petri författade, vid eller
efter den tid, då han föll i konungens onåd, hvilket är nog troligt, så
kunde de hafva inneburit en särskild protest mot den omsorg att inbringa
sakören åt kronan, hvilken visar sig i konungens då vidtagna författningar.
252 VETENSKAPLIGA AFHANDLINGAR.

är svarandens neij så gott som åklagarens ja, ock bör
eij tvingas til lagen»1; att »ther som så blinde saker äro,
ther man icke kan uthleta hvad rätt är, tå skal man giffva
honom lös som beklagat (anklagad) är, ther han än voro
bruzligh, förty thet är fast bettre, att giffva en bruzlig
lös, än pijna och plåga honom, som obruzligh är»; att
»med edh skal man svara och icke klaga, och ingen må
sväria sig penning til»; att »all dom skal befestas med
uppenbara skäl och bevijss, ty domaren skal intet döma
uthan effter skäl och bevijss»; att »effter then bekännelse
som en varder pijnt och plågat til skal ingen dömas»
o. s. v. Dessa föreskrifter ligga till grund för vår nuvarande
rättegångsordning, och den, att edgärdsmän skulle blott
intyga hvad de trodde sant vara (juramentum credulitatis),
upptogs ur domarereglerna efter ett århundrades förlopp
för att då såsom lag göras gällande, intill dess detta be-
visningssätt alldeles upphörde.

Det var likväl icke några nya rättsbegrepp, utan de
gamla svenska, som domarereglerna förkunnade. De läm-
pade dem blott till samhällets dåvarande skick, hvilket
medgaf och fordrade, att den offentliga makten skyddade
mera kraftigt, än den förut kunnat, en utan skäl anklagad.
Dennes rättighet att ställa en värjande bevisning emot
åklagarens angripande var medgifven i nästan hvarje flock
af de gamla lagbalkarna.

Uti en och annan af de få egentliga rättsförfattningar,
som Gustaf I utgifvit, särdeles i de punkter, hvilka konungen
och riksens råd beslutit i Örebro år 15382, igenkänner man
de grundsatser, som domarereglerna utveckla. De sist-
nämnda lägga vigt på beviset med tvenne eller flera vitt-
nen, som bestämdt intyga hvad de sjelfva sett och hört,

1 Lag, så brukadt som här i det forna rättsspråket, betydde det lag-
liga försvarsmedlet egen ed, bekräftad af medsvärjande. Dessa kallades
ock lagmän, i hvilken bemärkelse detta ord flerestädes i domarereglerna
förekommer.

2 Schmedemans s. k. Justitiæverk, s. 7. — Vid denna tid lärer Olaus
Petri ännu hafva egti konungens förtroende.
SVENSKA LAGFARENHETENS UTBILDNING.

253

och anse deremot edgärdsbevisningen, som då alltför all-
männeligen nyttjades, vara blott att använda i värjemål,
när halft skäl emot en anklagad förekomme och han icke
kunde försvara sig med vittnen. I ofvannämnda punkter
säges, i likhet härmed: »Ther man icke kan försvara sig
med skiäl och vitne, då försvare sig med lag och eed»;
(och e contra): »Alt thet man kan drifva med skiäl och
vitne bör icke gåås lag före. All klagemål, som icke
hafva någon skiälig lijknelse, bör icke gillas.»

Biskoparne försökte i det längsta att försvara sin doms-
rätt i mål, som rörde kyrkan och dess tjenare. Då i början
af året 1527 »Herr Peder Jacobi, decanus i Vesterås,» blef
inför rådet, i konungens närvaro, tilltalad för förrädiska
stämplingar, hvartill hans egna erkända bref honom för-
vunno, samt rådet fälde öfver honom dom efter landsens
lagbok, så protesterade biskoparne Petrus i Vesterås och
Magnus i Strengnäs samt capitulares i Upsala mot samma
dom, såsom »emoot de helga kiörkones stadgar företagin»1.
Men kort derefter gjorde den bekanta Vesterås recess slut
på presterskapets kanoniska välde. I följd af den samma
blef »med rådets och klerkeriets samtycke», äfven i
Vesterås, stadgad den ordinantie af 1528, från hvilken alla
senare mera utförliga svenska kyrkolagar leda sin upp-
rinnelse2. Biskoparnes forna andel i böter tillerkändes
konungen, och prester förklarades skyldiga att »söka och
svara på ting och stempno såsom andra dannemän».
Dock i mål, som rörde deras embete samt »för deras
quinfolk» skulle de »svara och böta biskope», men biskopen
göra derför konungen »redo eller gunst». Under samma
vilkor egde biskopen att döma i frågor om äktenskaps
behörighet. Men öfver äktenskapsbrott, frändsämjospield
m. m. skulle ransakas och dömas vid tinget.

1 Ur Palmsköldska saml. är denna protest införd i Stockholms Maga-
zin, 1781, s. 275—8. Den anklagade, som här kallas decanus i Vesterås,
var den förut afsatte biskopen Petrus Sunnanväder. Jfr Celsius, 1. C.
i del., s. 292.

2 Just.-verket, s. I—5.
254

VETENSKAPLIGA AFHANDLINGAR.

Det är bekant, att konung Gustaf I, utan att gynna
den verldsliga aristokratien, dock sökte att tillvinna sig
adeln, hvars fördelar han sammanknöt med kronans vid in-
dragningen af kyrkans gods. Han hade väl äfven år 1526,
innan han började den skarpa, afgörande striden mot klere-
ciet, bekräftat adelns privilegium att af sina landbönder
uppbära sakören i alla mål, der de icke efter lag tillkommo
konungen allena1. Men det följande året, vid riksdagen
i Vesterås, anförde han ibland skälen till sin afsägelse af
regeringen, också det, »att kronan vore försvagad der-
med, att hvar ville vara konung öfver sina egna landtbor».
I anledning häraf svarade köpstadsmän och bergsmän:
»Om konunges saker, som hvar haffver offuer sina land-
boor etc. thet står till Hans Nåde huru ther om vara skal.»
Menige man (bondeståndet) åter yttrade sig deröfver be-
stämdt, att »effter thet att vår K. N. Herre haffuer tungan
och stor omsorgh om menige rijksens och thes inbyggia-
res välfärdh, är rätt och tillbörligit, att H. N. må haffua
oclandratt all then deel, som H. N. tillyder på cronones
vegna, uthan så är, att H. N. uthaff synnerlig gunst teckes
förläne nogon konungzliga sacher på sina landbönder,
står thet i H. N. godha behagh». Adeln och rådet und-
veko att i sina svar vidröra denna ömtåliga fråga, men
medgåfvo, att konungen »tage then saköre, som biskoparna
pläga taga, att fattiga almogen icke skall vara under tu
herskap»; ett skäl, hvilket tycktes innebära ovilkorligt er-
kännande af konungens rätt att ensam uppbära den an-
del i böter, som lagarna honom tillade2.

Fä och ofullständiga äro de mig bekanta handlingar,
hvilka lemna underrättelser om den allmänna lagskipningen
under detta tidehvarf. Jag har likväl kunnat inhemta några

1	Stiernman, Riksdagsbeslut, i del., s. 39. — Det kongl. brefvet här-
om blef »inlöst af Konungens skrifvare för LX mark ortugar och ant-
vardades Herr Thure Jönsson, riksens hofmästare». Om det värde, som
adeln satte på ett sådant privilegium, vittnar berörda då betydliga summa,
svarande mot värdet af 60 pund smör, eller af 12 st. gilla oxar 0. s. v.,
efter markegångstaxan af 1523, hos Stiernman 1. c. s. 19 0. f.

2	Vesterås recess, hos Stiernman, 1. c. s. 56 0. f.
SVENSKA LAGFARENHETENS UTBILDNING.

255

sådana ur en mig numera tillhörig minnesbok, skrifven af
domare, som från 1525 till 1548 hållit lagmanstingen i
Nerike1, Deraf synes bland annat, att Vesterås recess
genast gått i verkställighet. Uti den samma stadgades,
att icke allenast adelns gods, som efter Carl Knutssons
räfst kommit under kyrkor och kloster, utan äfven skatte-
jord, »ehuru länge den hade bortho varit», skulle gå till-
baka; dock så att det, som köpt eller pantsatt blifvit,
skulle lösas igen för mer eller mindre, »effter som thet
längre eller stäckre haffuer bortho varit, och sigh sjelff
eij lost haffuer». I enlighet härmed tillerkänner en dom
af 1528, vid lagmanstinget i Hardemo härad, en Pei-
Bengtsson tvenne öresland jord, som hans farbroder pant-
satt för en mark till Krecklinge kyrka, och det utan lösen,
emedan »jorden haffuer själlff löst sik», d. v. s. emedan
afkomsten af denna jord, under den tid kyrkan innehaft
den samma, ersatt lånet2. I öfrigt utvisar denna dombok,
att rättegångarna den tiden varit ganska få; att de flesta
saker, så civila som kriminella, voro sådana, som lag-
mannen omedelbarligen och utan vad upptog; att mer-
endels edgärdsbevisningen, äfven med trenne tylfter, ålades

1 Denna bok innehåller anteckning af tiden, då lagmansting på
hvarje ställe hållits, nämdemännens namn, parternas namn, deras påståen-
den i korthet anförda, bevisningen och domslutet. Ifrån 1539 är hand-
skriften olik den, ganska svårlästa ehuru lediga, från 1525. — För några
år fattas anteckningar, må hända emedan lagmansting då icke varit
hållna. Denna dombok har blifvit förd i början af den namnkunnige
Lars Siggesson (Sparre), hvilken blef lagman i Nerike 1525 (Stiernmans
Höfd.-minne, s. 163), men ifrån 1539 sannolikt af någon underlagman.

2 Vid samma ting förekommo trenne andra mål af enahanda be-
skaffenhet som detta emot kyrkor, hvilka ålades att till bördemän utan
lösen återlemna pantsatt jord, som »kyrkorna haft fördel af väl länge».
Nämnden ransakade, såsom i Vesterås recess stadgadt var, kärandenas
bördsmannaegenskap. — Dessa domar synas vederlägga den af Botin (Om
Sv. hemman, 2 del., s. 116) antagna mening, att efter Vesterås recess
skattehemman, som indrogos från kyrkor och kloster, blefvo kronans,
»utan att något förbehåll blef gjordt deras förre egares arfvingar eller
bördemän till bästa». Kärandena i de ifrågavarande målen voro otvifvel-
aktigt bönder och icke frälsemän, och hvad i allmänhet blifvit stadgadt
om kyrkojords återgång kom dessa bönder till godo.
256 VETENSKAPLIGA AFHANDLINGAR.

den tilltalade, då han bestred käromålet; att nämnden be-
stod, åtminstone vid hvarje ting, af samma personer för
alla mål; samt att, der gerningen hänsköts till dess ran-
sakning, hvilket ej alltid eller ens oftast hände, bestämde
dock lagmannen domen.

Konungen ansåg ännu sin makt att i brottmål göra
nåd vara inskränkt af målsegandens rätt till hämnd eller
till förlikning’. Ett bevis derpå är bevaradt uti dess bref
till en fattig danneqvinna och hennes söner vid Salberget,
tempore Birgittæ 1530. Bemälda qvinnas son, »Herr Erich
i Eed», hade blifvit ihjälslagen af dess »capellan Herr
Jöns», hvilken var häktad i konungens fängelse. För denne
dråpare hade konungen af barmhertighet »gjort bön och
ord» till den dräptes bröder, Påfvel och Mats, begärande,
att slägten ville benåda honom till lifvet, till redelig och
nådig mansbot, hvarpå de ock gifvit konungen »godt svar,
så mycket som dem varit till att göra». Samma begäran
förnyade nu konungen till modern och den dräptes öfriga
skyldemän, i följande ordalag: »Efter Wij icke annat be-
finna kunne uthan att I göre ther utinnan Gudhi och
Edhar jemkristen en stoor tjenst och välgerning, och är
bettre att han leffver och gör något godt för sig och
honom som framfaren är, Gudh hans själ nådhe; är och

1 Hela slägter, äfven inom de lägre folkklasserna, bibehöllo ännu
vanan att sjelfva hämnas dråp af en anförvandt. En bonde, Jon Faders-
son i Linderås socken, hade i sällskap med en man, hvars hustru blifvit
våldtagen och misshandlad af en »Niels Taskemakere», ihjälskjutit denne,
såsom han påstod, i nödvärn, samt derefter kommit på flykten. Han ville
lagligen försvara detta dråp, äfven dermed, att Nils förut varit fridlös
dömd för stöld; men för att kunna i trygghet söka rätten, utverkade han
sig konungens skyddsbref af den 10 Januari 1538. Deri säges: »Nu gå
fören:de Niels Taskemakeres slecht till och vele feijde förb:de Joen Faders-
son for samme sak skull, så att the icke vile städhje honom till lagh eller
rätta, thet Oss icke synes rätt eller skäl vara.» Konungen tog derför Jon
uti sitt »Kongl. hengnn, vern, friid och forsvar till rette» och förbjöd alla,
synnerligen den dräptes slägtingar, att göra Jon Fadersson härutinnan
hinder och förfång, vid konungens ogunst och det straff som lagen stad-
gade. Detta kongl. bref är infördt i Loenboms Hist. Archivum, 1 stycket,
s. 18 o. f.
SVENSKA LAGFARENHETENS UTBILDNING. 257

så Vår kärlige böön till Edher alla, att I velen för Gudz
skull och Våre bön skull benahde honom liffvet, såsom
desse Edre medharfvinge och skyldemen oss loffvat haffve
förarbete thet beste the kunne. Hvar Vij åther i slijk
barmhertighetz saker och elljest kunna höra Eder böön
igen uti thet Edher är tjenligit och gagneligit, vele Vij
thet gerna göre som en gunstigh Herre, dher utinnan I
intet tvifla skole1.»

Efter det gamla rättegångssättet borde en för brott
tilltalad, som ville lagvärja sig, ställa gode mäns borgen,
att han å tinget skulle infinna sig med sina edgärdsmän2.
Att detta bruk ännu i konung Gustafs tid fortfor, synes
af ett Brita Michelsdotters till Sjögård löftesbref af den
5 April 1557. Hon var Arfved Claessons efterlefverska
och hade råkat »i nöd» (förmodligen blifvit lagligen till-
talad) för ett ondt rykte, att hon skulle hafva »legat med
sin egen tjenare Michel Persson». För att bevisa sin
oskuld inför konungen, som antingen i denna sak, rörande
en förnäm person, ville omedelbarligen utöfva sin doms-
rätt eller anbefalt åtal deraf, lofvade och förpligtade hon
sig att med så många fruar och jomfruar, som kunde
erfordras, göra lag och ed, att hon härutinnan vore
obrottslig. För uppfyllande af denna sin förpligtelse
stälde hon borgen af fyra herrar, Birger Nilsson (Grip),
Gabriel Christiersson (Oxenstjerna), Jöran Holgersson
(Gera) samt Nils Ryning, af hvilka de trenne först-
nämnde voro riksråd. De hade såsom hennes gode
män med handsträckning lofvat konungen, hvad hon ock
nu med sitt öppna bref bekräftade, att om hon rymde,
skulle konungen hafva makt att behålla allt hennes gods,
fast och löst, med undantag af hvad hennes barn till-

1 Afskrifter af detta Kongl. bref förekomma i åtskilliga samlingar af
juridiska handlingar, och finnes det aftryckt i Sv. Mercurius för Oktober
1758, s. 14. Det är äfven anfördt, såsom ett bevis på konung Gustaf I:s
aktning för målseganderätten, uti de af Erik Sparre författade Postulata
Nobilium 1593, mskr. Ett minne af det forna kompositionssystemet be-
varar vår ännu gällande lag uti 26 kap., 3 2 M. B.

2 Östg.-l. Kirk. B. fl. 19 samt R. B. fl. 6 och 7 m. fl.

Yärta, Skrifter. I. 17
258 VETENSKAPLIGA AFHANDLINGAR.

komme. Deremot hade konungen lofvat, att då hon
på utfäst sätt styrkte sin oskuld, hon skulle vara fri för
denna sak1.

Af orsaker, som efterverlden icke fyllest känner,
hade Olaus Petri blifvit konung Gustaf misshaglig. Hans
broder Laurentius, sedan 1531 erkebiskop, hade äfven
fått af konungen emottaga oblida föreställningar2. Det
synes, som hade den förres frisinnighet väckt hos konun-
gen några misstankar om afsigter af en vidsträckt syft-
ning. Vid samma tid som konung Gustafs ogunst mot
sina förra rådgifvare började att visa sig, nämligen åren
1538 och 1539, ankommo till Sverige tvenne tyska män,
som snart blefvo använda i de vigtigaste befattningar.
Den först anlände, hvars rätta namn var Conrad Peutinger,
hade enligt en gammal berättelse vunnit inträde i romer-
ske konungen Ferdinands hof samt dess synnerliga nåd,
i följd hvaraf honom blifvit tillåtet att upptaga namnet
af en utgången italiensk ätt de Pihi. Tvungen att efter
en duell öfvergifva Ferdinands tjenst, men gynnad med
dess förord, begaf denne äfventyrare sig 1538 till Sverige,
der han, kallande sig friherre och juris doktor von Pyhy,
blef med välbehag emottagen af konung Gustaf och
samma år utnämnd till dess öfverstekansler, krigs-, riks-
och sekreteråd3. Den andre, Georg Norman, en lärd

1 Detta löftesbref, hvilket lemnar ett fullständigt begrepp om de
forna rättegångsaftalen, är infördt i Handlingar rörande Skandinaviens
historia, del. 5, s. 25. Att fruar och jomfruar skulle bekräfta värjemåls-
eden, var en ovanlighet, förmodligen medgifven blott i denna särskilda sak.

2 Celsius, 1. c. del. 2, s. 171 0. f. Ett der åberopadt konungens
skarpa bref till erkebiskopen af den 24 April 1539 är tryckt i Celsii
Monum. Pol. Eccles., pag. 32.

3 Rehbinder, 1. c. pag. 38. — Hans uppgifter om v. Pyhys lefnads-
öden före dennes ankomst till Sverige äro hemtade ur en på plattyska
författad berättelse, hvaraf en Öfversättning läses uti Loenboms Upplysn. i
sv. historien, del. 2, s. 29. Denna berättelses trovärdighet bestrides dock af
Warmholtz, Bibl. hist., del. 6, s. 20. Uti Aeta Lit. Suec., vol. 1, pag. 595
—8, förekomma tvenne bref om Conrad Peutinger utaf Luther, båda af
1544, det ena till konung Gustaf I, det andra till konung Kristian III i
Danmark. I dem förmäles, att bemälde äfventyrare icke vore, såsom
SVENSKA LAGFARENHETENS UTBILDNING.

259

pommersk adelsman1, var af Luther och Melanchton före-
slagen till informator för prins Erik, hvartill han ock 1539
antogs; men inom kort blef han tillika nyttjad i flere-
handa styrelsevärf samt upphöjdes 1544 till riksråds-
värdigheten2. Snart efter dessa utländingars ankomst,
nämligen mot slutet af 1539, blefvo, efter en hittills för
tillförlitlig antagen men icke fyllest trovärdig berättelse,
Olaus Petri samt konungens förre kansler, Laurentius
Andreæ, stälda till rätta inför rådet, några biskopar och
de förnämsta af adeln, församlade i Örebro. Deras brott
skulle hafva bestått deruti, att Olaus Petri genom hem-
lig bekännelse erhållit kunskap om det anslag mot konun-
gens lif, som år 1535 förehades af tyska borgare i Stock-
holm, men icke uppenbarat det för konungen, utan endast
för kansleren Laurentius Andreæ, hvilken äfven förtegat
denna underrättelse. De dömdes — så förmäler berät-
telsen — båda till dödsstraff, men konungen eftergaf
det, och Olaus Petri blef tre år derefter åter insatt i
sitt embete såsom kyrkoherde i Stockholms storkyrko-
han föregifvit, en grefve, utan son af en körsnär i Frankfurt am. Main;
att han ej heller någonsin blifvit doktor; samt att han förlupit en hustru
och gift sig med en annan. Luther säger sig förut ofta hafva skrifvit
till konung Gustaf om denne »bube», hvilken »mit lügen und praktiken»
kommit derhän, att han blifvit konungens i Sverige kansler, men för-
modar, att denne »skalk» undanhållit brefven; hvadan han nu begärde
af konung Kristian, att genom dess försorg det ytterligare brefvet till
konung Gustaf måtte komma honom säkert till handa. Deruti framställes
den öfvergifna hustruns nöd och anspråk på understöd af den bedräglige
mannen, och tviflar Luther icke, att »wo K. M. in Schweden den buben
wurde erkennen, Sie wurde ihm wol wissen recht zu thun». — Om hans
ankomst till Sverige, jfr Tegel, Gustaf I:s historia, del. 2, s. 110. Celsius,
1. c. del. 2, s. 166.

1 I en trohetsrevers, som han afgaf, då han till rådsvärdigheten upp-
höjdes, skref han sig »Erbgesessen zu Dubbenitz auf Rügen». Collectanea
de Scriptoribus Suecicis af El. Palmsköld uti riksarkivet.

2 Celsius, 1. c. s. 168 o. f. Jfr Gezelii Biografiskt lexikon, art. Nor-
man. Luther» och Melanchtons bref till konungen, som låtit anmoda
dem att utse en tjenlig man till informator åt prins Erik, läsas i Hand-
lingar rörande Skandinaviens historia, 4 del., s. 38—47. I dessa bref be-
römmes Norman för gudsfruktan, lärdom, förstånd, redlighet m. m.
260

VETENSKAPLIGA AFHANDLINGAR.

församling1. Huru helst förhållandet med denna sak må
hafva varit2, är det säkert, att ifrån denna tid utbröt en
bestämd konungens ovilja mot män, som förut egt hans
förtroende.

Ehuru Norman och v, Pyhy icke liknade hvarandra
i seder och sinnelag, förenade dock dem en gemensam
benägenhet att i Sverige införa nya tyska inrättningar.
Deribland voro regeringskollegier, som åtskilliga af Tysk-
lands furstar nu inom en kort tid hade stiftat3. Under-
rättelserna derom behagade utan tvifvel konung Gustafs
ordningssinne. Få månader efter Normans ankomst be-
fullmäktigade konungen, som då var missnöjd med erke-
biskopen Laurentius Petri och som äfven synes hafva
velat vidare utsträcka reformationen, några personer att
under benämningen af kyrkoråd utgöra ett kollegium,
åt hvilket vården af religionens angelägenheter uppdrogs.
Till styresman för detta kollegium samt till svenska kyr-
kans ordinator och superintendent, under hvars uppsigt
hela presterskapet, äfven biskoparne, stäldes, blef Nor-
man förordnad4. Denne, om jag så må benämna honom,
minister för ecklesiastikärendena, hvars skicklighet och

1 Celsius, 1. c. 2 del., s, 178. Messenii Scondia Illustr., tom V,
Pag. 85-

2 Att Olaus Petri och Laurentius Andreæ nu först, på femte året
sedan mordanslaget blef upptäckt och de dertill skyldiga straffade, stäldes
under tilltal för sin kunskap derom, förekommer besynnerligt. Äfven är
anmärkningsvärdt, att Olaus Petri åter insattes i sitt kyrkoherdeembete
samma år, 1543, då Pyhy i sin ordning föll i konungens onåd, dömdes
sina embeten förlustig och insattes i lifstidsfängelse. Vid riksdagen i
Strengnäs 1547 var Olaus Petri tillstädes och nämnes uti riksdagsbeslutet
ibland de förnämste af presterskapet.

3 Eichhorn, 1. c. ? 549.

4 Celsius, 1. c. 2 del., s. 174. Ett profstycke af den på tyskbruten
svenska författade Kongl. Fullmaktm för M: Georg Norman, att hafva
inspection öfver Bisperne och Presterskapet, dat. Upsala den 8 Dec. 1539,
är ur Palmsköldska saml. infördt i prof. Fants år 1784 utg. disputation
De exsecutione Recessus Arosiensis MDXXVII, uti hvilken afhandling äfven
förmäles, att konungen efter den nya inrättningen af kyrkostyrelsen till-
egnat sig en vidsträcktare makt än förut öfver kyrkans egendom.
SVENSKA LAGFARENHETENS UTBILDNING.

261

derjemte fromma tänkesätt Luther och Melanchton hade
vitsordat, synes ej hafva ådragit sig och sin. ovanliga
befattning något allmänt hat. Men snart yttrade det sig
högljudt mot den tyske kansleren v. Pyhy, hvilken för
att nyttja Erik Sparres ord var en »lättfärdig svärmare»1.
Genom sina nyhetsskapelser och sitt öfvermod uppväckte
han mot konung Gustafs regering många vådliga miss-
nöjen2. Hans inträdesverk blef den vidlyftiga regements-
formen i Vestergotland af den 9 April 15403. Medelst
den samma tillstäldes ett försök, som dock icke länge
egde bestånd, om eljest det för någon tid verkligen ut-
fördes, och som sedermera aldrig blifvit förnyadt, att
i Sveriges särskilda landsorter inrätta kollegialstyrelser
efter tyska förebilder4.

Berörda regementsform, som konungen beslutit och
stadfästat med endrägtigt råd och samtycke af dess der-
till förordnade regimentsråd5, öfverlemnade konungens

1	I skriften Pro Lege, Rege et Grege, mskr. »Homuncio superbissimus»
kallar honom Messenius, Scond. III., tom. 5, pag. 95; ein loser bube be-
nämnes han i ofvan anförda bref från Luther till konung Kristian III i
Danmark af år 1544. Se Act. Lit. Suec., vol. 1, pag. 595 & sequ.

2	Derom vittnar ibland annat konungens bref till häraden om-
kring Upsala af 1540 (Bil. n:r 37 vid grefve N. Bjelkes tal i Vetenskapsakad.
om Det första lyckliga tidehvaf för Sveriges allm. hushållning tender konung
Gustaf I:s regering). Konungen beklagar sig öfver »farligt roop och rychte,
som der och flerestädes uppkommit» och som i synnerhet rörde »den
tyske cantzlern», hvilken kallades »konung eller herre», sades pålägga
förut icke brukliga skatter 0. s. v. Dessa rykten förklarade konungen
vara lögnaktiga, försvarar sin kansler med loford öfver hans skicklighet,
samt framställer sitt behof att hafva en, som kunde biträda honom i de
»mong och åtskillelige ärender och saker på fremmende tungemål», dem
han dittills sjelf måst uträtta. »Derigenom», skrifver konungen (som då
nyss varit sjuk), »haffue Vij så förarbetet och besvägt Oss, att Vij haffue
det nu hoss Oss dageligen i hender röön, och fölger Oss utan tvifl så
länge Vij leffue.»

3	Stiernmans Riksd.-beslut, 1 del., s. 137 —171.

4	Ännu äro i de flesta tyska stater provinsernas styrelse uppdragen
åt regeringskollegier af sådan inrättning som den af v. Pyhy för Vester-
götland bestämda.

5	Så kallades nu de bland rikets råd, dem konungen utvalde till
sina egentliga rådgifvare. De öfrige voro i riket kringspridda och samman-
262

VETENSKAPLIGA AFHANDLINGAR.

makt och myndighet uti Vestergötland, i dess frånvaro,
åt ett kollegialiskt sammansatt så kalladt regementel.
Ledamöterna deraf voro landskapets ståthållare2, en
konungens underkansler, fyra bisittare eller medråd, en
konungens sekreterare samt i vissa fall ridtmästaren för
en till ordningens vidmakthållande umridende rote. Det
tillhörde detta regeringskollegium att utöfva konungens
högsta domsrätt inom provinsen, att hafva vård och till-
syn öfver all kronans uppbörd, dess regalier, länegods,
gårdar m. m., samt ändtligen att skydda och främja en
god ordinantia eller politia.

Likasom den vestgötska landtregeringens hela in-
rättning var den sistnämnda bland dess befattningar en
från Tyskland lånad nyhet. I de äldre lagarna och i
särskilda stadgar .förekomma väl åtskilliga ordningsbud
af enahanda syftning som den ifrågavarande regements-
formens. Men här uppträdde i större vidd och under
det främmande ordet politia för första gången i Sveriges
lagstiftning ett sväfvande rättsbegrepp af framtida gräns-
lös användbarhet. Kort förut hade man ock i Tyskland
börjat att sammanfatta och under benämningen af Policei-
ordnung kungöra tillfälliga lagstadganden, som ansågos
nödiga för att betrygga samhällets lugn och främja dess
väl, men som icke kunde införlifvas i det strängt be-
stämda allmänna rättssystemet3. Dels gåfvo inre orolig-
heter anledning till sådana polisordningar, dels ersatte
dessa, efter kyrkoreformationen och der den kanoniska
lagen förlorat sin giltighet, presterskapets makt att be-
straffa förbrytelser mot sedligheten. Den främmande
kommo ej oftare, än när konungen fann för godt att kalla dem till sam-
fälda öfverläggningar. Se friherre .Sh. Rosenhanes afhandling om Svea
rikes råd (vid rådslängden af C. H. Uggla), s. 29.

1	Benämningen var tysk. Den nyttjades i samma mening af kejsaren
Maximilian, i dess Ordnung des Regiments zu Augsburg 1500. Schmauss,
Corpus Furis publici, s. 46.

2	Dertill utnämndes nu Gustaf Olsson (Stenbock) till Torpa. Stiern-
man, Höfd.-minne, 2 del., s. 231.

3	Eichhorn 1. c. ? 530.
SVENSKA LAGFARENHETENS UTBILDNING.

263

politia, som nu skulle i Vestergötland försökas, var i sin
omfattning ganska vidsträckt, och anstalterna dertill öfver-
skredo må hända behofvet af sådana, äfven inom den
dåvarande gränsorten. Det blef den amridende roten
föreskrifvet att dag och natt vid gränserna och på vägar,
som ståthållaren anvisade ridtmästaren, speja på främ-
mande och inländska handlandes företag. Hvarje köp-
man borde vara försedd med »vägebreff eller pass-bort»
(passeport efter tyskt uttal) från den köpstad, der han
vore bosatt. Ridtmästaren och hans rote skulle vaka
deröfver, att personer, som kunde hafva förräderi eller
»andre farlige prachtiker» mot konungen och riket, icke
inkomme i landet. Om någon derför misstänkt anträffa-
des, borde han genast fängslas. Så hade ock den ridande
polisvakten att förfara med främmande eller inländska
köpmän, samt, enligt en särskild förordning af den 5
Juni 15401, också med hofmän (krigsfolk) och andra,
hvilka afveke från de noga bestämda »menige landsvägar
inom Vestergötland och sökte sig bivägar», äfvensom
med lösa personer, som »ingen husbonde hade eller ville
hafva», samt med tjenare, som »icke hölle sig der de med
tjenst och pligt förbundne vore», utan rede och färdades
i landet och vid gränserna, »uppå sin egen fordeel och
skalkheeter»2. Vidare skulle den »umridende roten» tillse,
att ej mynt eller andra förbudna varor (hvaribland efter
flera föregående förordningar voro oxar)3 fördes ur lan-
det, samt, om det försöktes, ega att gripa förbrytaren
och hans gods, hvilket såsom förverkadt komme att
öfverlemnas till ståthållaren, som deraf borde gifva den

1	Stiernman, Ekonomie och Politie Förf., i del., s. 6o.

2	Emot kringströfvande lösdrifvare, särdeles »Garciones vagos, dictos
Sculuara», hade redan konung Birger år 1303 utfärdat en stadga, efter
hvilken de skulle inom en månad förskaffa sig pass (viatici testimonium)
eller, i brist deraf, straffas med förlust af allt 'hvad de egde, hudstrykning
och öronens afskärande. Hadorph vid Bjärköa-rätten. Jfr L. G. Rabenii
diss. under Fant: Obss. Historiam Ziguenorum illustrantes. Ups. 1791.

3	Om konungens handel dermed, se Hallenberg, Om mynt och varors
värden under konung Gustaf I:s regering, s. 124 o. f.
264

VETENSKAPLIGA AFHANDLINGAR.

umridende roten en »ährlig skänk» och för återstoden
göra räkning i konungens kammare1. I öfrigt ålåg rege-
mentet att vaka öfver handeln, så att främmande varor
icke hölles till för dyrt pris eller förfalskades, att lands-
köp ej öfvades, att rätt mått och vigt nyttjades 0. s. v.
För religionsvården i Vestergötland var förordnadt ett
särskildt råd, bestående af konservator och seniores2.

I afseende på kammarverket innefattar vestgöta-
regementsformen åtskilliga föreskrifter, hvilka dels be-
kräfta, dels utvidga och dels upphäfva äldre lagbud.
Till förekommande af den skattskyldiga jordens för-
minskning stadgades, att intet skifte eller köp emellan
»skattgillet och frälset» finge göras, med mindre konun-
gen hade dervid sina egna dertill förordnade ombud3.
På det »att kronan måtte förmeras» blef det adeln och
andra strängeligen förbudet att utan konungens skrift-
liga tillåtelse taga, köpa, byta, förpanta eller klandra åt
sig någon egendom från kyrkor, kloster, præbenden,
hospital och prestgårdar4. Äfvenledes förbjöds för-
säljning eller förpantning utan konungens samtycke af

1 Äfven ett nu inrättadt kollegium, bestående af fyra ledamöter och
kalladt kammarråd. Granberg, om kammarverket under konung Gustaf
I:s regering, i Vitterh.-, hist.- och antiqv.-akademiens handl., 10 del., s. 24.

2 Fant, De exsecutione Recessus Arosiensis, pag. 7. — Enligt Messenius-
blef ståthållaren Gustaf Olsson utnämnd till conservator religionis i
Vestergötland, med samma välde öfver presterskapet som förut tillkom
biskopen. Scondia illustr., tom V, pag. 86.

3 Genom ett mandat till slottslänen i Finland den 9 Augusti 1539
var redan stadgadt, att vid tvister mellan skatte- och frälsehemman skulle
någon af konungen särskildt förordnad person vara tillstädes. Granberg,
1. c. s. 45. Förbudet mot köp och skifte af kronans skattskyldiga jord
är upprepadt i konungens mandat till menige man i distings marknad
den 3 Febr. 1541. Grefve Bjelkes tal, s. 76.

4 Förbudet att genom klander tillvinna sig sådan egendom var ej
förenligt med allmän lag eller med Vesterås recess. — I en författning af
den 26 Maj 1538 stadgades i öfverenssfämmelse med berörda recess, att
ingen fick »ryckja och rappa» gods och gårdar m. m. från kyrkorna, utan
att hafva vid tinget styrkt sin börd; men det nya vilkoret tillades, att han
sedan skulle derom anmäla sig hos konungen samt söka dess gunst och
nåd att återvinna egendomen. Sahlstedt, Tuna minne, bil. 14.
SVENSKA LAGFARENHETENS UTBILDNING.

265

adelns gods och gårdar, särdeles till köpmän, hvilka
plägade med en hop förderfvade eller oskäligt dyra
varor eller med penningeförsträckningar »vuckra (ockra)
till sig» många sådana. En hjelpskatt för anstalter till
rikets försvar mot dess »vidervertige fiender» skulle utgå
öfver hela riket, sådan konungen den med sitt regements-
råd beslutit och den redan öfver allt Upland »uthroopet
och bevilliget» vore’; till dess uppbärande i Vestergötland
förordnades tvenne konungens trogne män, »Olof Peders-
son på Bjurom och Anders Hansson uppå Stola», som
för detta ärende skulle sitta uti regementet och kallas
»medhjelpare och assessores»; superattendenten (så be-
nämndes äfven Norman), konservatorn och hans adjunkt
skulle så beställa, att presterskapet flitigt förmanade sina
socknemän att villigt utgöra denna skatt, hvarifrån ridder-
skapet och menige adeln icke finge undandraga sina land-
bönder, samt att såmedelst hjelpa »theris rätte uthvalde
regerende arfkonung2» att beskydda riket, deras lif,
hustrur, barn, gods och gårdar o. s. v.

Ät regementet i Vestergötland uppdrogs konungens
högsta domsrätt i brottmål' och i tvister emellan enskilda
personer. Sålunda afskaffades här konungens forna räfst
eller landsting, och i dess ställe upprestes denna nya
domstol, der ståthållaren, underkansleren, de fyra ined-
råden och sekreteraren, skulle tvenne gånger om året
uti staden Skara »för rätta sittja». Sammansättningen af
detta domarekollegium öfverensstämde icke med lands-
lagens fordran, att, när konungen ej kunde sjelf å det
årliga landstinget när vara, skulle i andliga mål biskopen
och tvenne af hans kapitel, i verldsliga lagmannen och
tvenne af riksens råd eller andra friborna män, som

1	Att denna skatt icke rätt allmänt blifvit beviljad i Upland, tyckes
det förut anförda konungens bref till häraden omkring Upsala utvisa.
— Att skatter blifvit öfver lag påbudna, var ett ibland de skäl, hvarmed
Nils Dacke försvarade det af honom anstälda upproret i Småland. Celsius,
1. c. 2 del., s. 232.

2	Efter den nyss hållna herredagen i Örebro antog konungen

denna titel.
2 06

VETENSKAPLIGA AFHANDLINGAR.

biskopen och lagmannen dertill utsåge, hafva makt att
döma konungs dom, med biträde af tolf edsvurna män,
»tillskipadhe i hvarjo laghsaghu, samtychte och valde
och tilnämnde af konunge och landsmannom 1». Rätte-
gångssättet inför regementet var ej heller enligt med
gammal svensk sed. Endast i ringare mål fingo parterna
muntligen kära och svara; men i alla saker af någon vigt
skulle det ske skriftligen2. Blott vissa ord efter be-
stämda formler hade käranden, då han inlemnade sin
skrift, och svaranden, då han begärde del deraf, tillstånd
att uttala. — I öfrigt stadgades, att häradshöfdingar och
domare, äfven lagman, icke finge uti halssaker och ed-
söresmål afsäga dom, utan skulle underställa den rege-
mentet och inhemta dess undervisning; att för detta
ändamål parternas klagomål och svar samt vittnens be-
rättelser vid underrätterna skulle granneligen uppskrifvas
samt till ståthållaren och regementet öfversändas3; att
alla andra mål skulle ransakas och slitas vid härads-
tinget inför häradshöfdingen och nämnden, efter som
sedvana vore i landet och lagen utvisade; att den part,
som med sådan der afsagd dom ej ville åtnöjas, hade

1	LL. Tingm. B., kap. lo jemf. med Kon. B., kap. 35.

2	Följden af detta förordnande, om det haft bestånd och kommit
att utsträckas till alla landsorter, skulle hafva blifvit, att ett advokatskrå
tidigt bildat sig i Sverige såsom i andra riken. Härutinnan, äfvensom i
åtskilligt annat, röjer Vestg. regementsformen efterapning af den tyska
rikskammarrättsordningen af 1507, i hvars 5 art. förbjöds parterna att
muntligen anföra mera än vissa ordformler.

3	Dessa förordnanden voro sannolikt föranledda af kejsar Carl V:s
Peinliche Gerichtsordnung af 1532, hvilken, i öfverensstämmelse med äldre
tyskt rättsbruk, stadgade (flerestädes och slutligen i art. 219), att lägre
domare skulle uti tvifvelaktiga fall söka råd hos öfverrätter eller rättslärda,
innan de dömde till lifs- eller svårare kroppsstraff. — Underställningsmålens
erforderliga beskaffenhet är i Vestg. regementsformen icke skarpt bestämd.
På ett ställe säges, att underdomare skola skjuta under regementet »de
vichtigaste saker och synnerligen alle haalssaker, hvilcke uti Sveriges be-
skrefne lag icke så beskedelige och klarlige medh theris straff och poen
uthtrychte äre, uthan hafve någet tvifvelsmåhl uppå sig»; på ett annat
ställe stadgås detta mera ovilkorligen om »the vichtige halssaaker eller
edzöres brutt».
SVENSKA LA GF ARENHETENS UTBILDNING.

267

att efter lag »appellera» under lagmannen och, om sakerna
vigtiga vore, vidare under det kungliga regementet; att
inga halssaker skulle af annan än konungens person
med dess »egit öpne beseglede remissions- eller vänskapz-
breff tillgifne och benådede blifva»; att ingen fogde måtte
uti »bänkie ting», såsom nog ofta förut skett, för mutor
och egen fördel förlika och nedtysta brottmål, den kongl.
kammaren till men, Gud allsmäktig till förtörnelse och
lagen till injurie; att till förekommande häraf hvarje sak
skulle uti ett register inskrifvas och fogdarne för sådana
sakören göra inför kongl. kammaren en »synnerlig regen-
skap frå perdzel till perdzler»; att alla rättshandlingar och •
allt hvad i regementet rådslaget blefve måtte »synner-
ligen registreret och protocolleret» samt registret en gång
om året till konungens höga regemente uppskickadt
blifva. Alla Vestgöta-regementets domar och beslut skulle
utgå, icke under ståthållarens och hans medråds namn,
utan i konungens, samt undertecknas »ad mandatum
Domini Regis in Concilio» af ståthållaren, underkansleren
och sekreteraren1.

I den svenska laghistorien är regementsformen för
Vestergötland af sådan märklighet, att jag ansett mig
böra framställa det förnämsta af dess innehåll. Den
uppenbarar konung Gustaf I:s afsigt, troligen honom
ingifven af hans tyske kansler, att tillegna sig andra
regenters verkningsmedel och styrelsesätt och att bringa
sin regering under ett sådant skaplynne i närmare





1 Om Vestgöta regementsform har Erik Sparre gifvit det allmänna
yttrande, att »Conrad von Pyhy, hvilken emot rikets lagh och frihet sattes
öfver alla infödda i riket, understod sig att göra en ny landsstadga bredvid
och endeels emot Sveriges beskrefne lagh». Postulata Nobilium. Vid
riksdagen i Norrköping 1604 bief denna landsordning ständerna föreläsen
och funnen i åtskilliga delar nyttig, hvadan de beslöto, att den samma
skulle granskas af de män, som hade att öfverse lagboken, samt »efter
tidens lägenhet rättad och förbättrad, vid lagen varda publicerad och vid-
makthållen». Riksdagsbeslutet, 12 punkten, hos Stiernman, 1. c. 1 del.,
sid. 558. Detta blef dock aldrig verkstäldt.
268

VETENSKAPLIGA AFHANDLINGAR.

förhållande till det allmänna europeiska samhällsskicket’.
Den bief ock i många delar en förebild för efterkom-
mande konungars af enahanda afsigt bestämda förord-
ningar. En framgent på sådana i ständig omvexling
fruktbar gren, nämligen politiens, inympade den i Sve-
riges lagstiftning. Den prålade derjemte med en osvensk
lagstil, hvars öfverflöd på ord af samma betydelse, hem-
tade ur särskilda språk, hvars vidtutsväfvande framställ-
ning af skäl och hvars inkrånglade tyska långtrådighet
man återfinner i åtskilliga offentliga handlingar under
den senare hälften af det sextonde århundradet och i
ännu flera under det sjuttonde. Härutinnan likasom i
sin syftning var von Pyhys och hans medarbetares ifråga-
varande verk en motsats af forna svenska lagar. Deras
enkla vigtiga språk skulle hafva gått förloradt, om icke
under följande sekel några lagfarna män af äkta svenskt
lynne hade det vårdat åt de efterkommande, som an-
vände det med mästerlig skicklighet vid sammansättnin-
gen af vår hittills sista lagbok.

Inom förändringar af den svenska styrelsens former
inskränkte icke de båda främlingarne sin omskapande
verksamhet. Norman ville, säger Erik Sparre2, »att
Sveriges adel skulle annamma sina godz i lähnsvijse,
efter tysk ordning3», ett förslag, som han dock icke kunde
genomdrifva. Men han och ännu mera v. Pyhy synas
hafva om icke bildat, åtminstone utbildat i konungens
sinne sådana föreställningar om hans makt, hvilka ifrån
denna tid röja sig i hans författningar1. Dessa utvisa

1 Kort derefter utskickades ock v. Pyhy och Norman till Frankrike,
emellan hvars konung Frans I och Gustaf I de afslöto 1542 det första
förbund, som införde Sverige i en vidsträcktare gemenskap med Europas
betydligare stater.

2 I Postulata Nobilium.

3 Meningen häraf är tvetydig. Om förslaget endast hade afseende
på sådana gods, som kunde blifva adeln förlänade utaf konungen, så
blef det antaget genom beslutet i Norrköping 1604.

4 T »beslutet» af Vestg. regementsformen befaller konungen, i kraft
af »sin fullkomblige konungzlige authorithet, magt och gott vettenskap», att
SVENSKA LAGFARENHETENS UTBILDNING.

269

en förblandning af tvenne begrepp, som då voro föga
utredda och hvilka en kraftfull konung skulle hafva svå-
rare än någon annan att åtskilja, nämligen dem. af im-
perium och dominium. Gustafs regeringsvälde, ännu icke
hotadt af Dackes uppror, tycktes omsider vara stadgadt.
Dess ärftlighet hade Pyhy bragt några af rådet och af
den förnämsta adeln samt trenne biskopar att i Örebro
1540 antaga och med ed på konungens blotta svärd
bekräfta. Denna tillställning väckte genom sin oform-
lighet missnöje’; men sedan konungen 1543 afsatt och
straffat sin tyske kansler, som förslösat honom betrodda
medel, visade sig rikets härigenom tillfredsstälda stän-
der vid deras möte i Vesterås 1544 beredvilliga att lag-
ligen fastställa den föreslagna arfföreningen. Emellertid
hade de främmande rådgifvarne betraktat konungens
välde såsom en länsherres; sjelf tyckes han hafva före-
stält sig det såsom en svensk husfaders eller godsegares.
Efter båda åsigterna skulle det innebära mera än rättig-
heten att styra riket och förvalta dess tillgångar.

Då jag föresatt mig att egentligen undersöka den
enskilda rättens utveckling, kan jag endast med afseende

allt, som kunde efter äldre »onde och skröpelige ordinantier» vara emot
denna hans »constitution, ordinantia, stadga eller reformation», skulle man
»platt afläggja, afskaffa, derogera och till intet göra».

1 Derom yttrar sig Erik Sparre i skriften Pro Lege, Rege et Grege
sålunda: »Är vetandes, att det som skedde i Örebro icke var någon all-
männelig stadga eller fullkommelig arfförening, utan allenast en edh,
hvilken någre af rådet och någre af de förnämste samt två eller tre
bisper gjordhe.» Han anmärker vidare, att de som aflade denna ed icke
voro »på någon handell utaf samptelige riksens ständer sammankallade
eller fullmechtede», samt att den skedde »på synnerligit sätt och med
främmande ceremonier, som i vår lagh intet finnes och näppeligen någor
annorstädes, utan, som klarligen synes, utaf en lättfärdig svärmare up-
tenkt, ben:d Conrad v. Pyhy». — Eden, som läses i Tegels Gustaf I:s
historia, 2 del., s. 121, samt i Stiernmans bihang till Riksdagsbeslut, s. 9,
hade blifvit svuren af sjutton personer och bland dem v. Pyhy, främst
stäld, samt Norman. Erik Sparre, hvars fader Lars Siggesson var en af
dem, som aflade denna ed, ogillade icke kronans ärftlighet, utan blott
sättet hvarpå saken 1540 bedrefs.
270	VETENSKAPLIGA AFH ANDLIN GAR.

MIRMEA

på denna vidröra statsrätten. Närmast äro de förbundna i
frågor öm egoväldet till Sveriges jord. Pyhys och Normans
utländska begrepp derom, styrkta af den förres verkliga
eller föregifna rättskunnighet, gynnade det begär efter
egodelar, hvarmed Gustaf numera beskuggade glansen
af sin första ära. Men han lät sig likväl icke af dessa
begrepp förledas eller af detta begär hänföras till någon
allmän plan att mot enskilda undersåtar göra gällande
den eganderätt till riket, som han trodde sig såsom »arf-
konung» innehafva, och på grund hvaraf han äfven upp-
rättade sitt ovisa testamente.

Konung Gustaf I:s hushållningsförfattningar, i synner-
het sedan von Pyhy tillvunnit sig dess förtroende, voro
visserligen i många fall stridiga mot den allmänna lands-
lagen och liknade alltför mycket en godsherres egen-
mäktiga föreskrifter till sina landbönder. Det torde dock
icke böra antagas, att de utgingo från några bestämda
och i konungens sinne stadgade grundsatser, utan sna-
rare att de voro tillfälliga yttringar af dess regerings-
drift, ömsom styrd af rent nit för folkets väl och ömsom
missledd af sorgfälligheten att vårda samt af åtrån att
+ föröka kronans inkomster. Icke sällan voro de med
hvarandra oförenliga. Än erkände de skattebondens
eganderätt till sin jord, och än bestämde de sättet, huru
den skulle skötas samt afkomsten deraf användas1. Stun-
dom inskränkte de äfven frälsemannens frihet att för-
ordna om sin odaljord2. Man må alltså icke bemöda
sig att sammansätta dessa författningar till ett system
eller från en och annan af dem härleda vidsträckta rätts-
följder. I synnerhet äro dertill otjenliga de efter senare
förhållanden missförstådda förordningar och bref af
konung Gustaf I, hvilka rörde anläggning af nya hem-

1 Ett bevis på sådan stridighet innefattar Kongl. brefvet af den 15
April 1541. Bilagan n:r 3 vid grefve Bjelkes tal.

2 Till exempel genom det förut anförda stadgandet i Vestg. reg.-
form, att frälsemän icke utan konungens samtycke finge sälja eller för-
panta sina gods.
SVENSKA LAGFARENHETENS UTBILDNING.

271

man å ödemarkerna, särdeles inom rikets norra lands-
orter. Man har förbundit dem med det föregifna Helge-
andsholmsbeslutet; men detta var väl då ännu icke till-
skapadt eller frambragt, ty i sådant fall hade det säker-
ligen blifvit ofta åberopadt till styrka för konungaväldet.
Rättvisligen ansåg Gustaf I nödigt att ordna inkräkt-
ningarna af det ännu lediga landet och att begränsa de
gamla bygdelagens områden så, att nya odlare icke måtte
sakna lägenheter att intaga och upprödja till hemman
»der de med äran sig berga ville1». Denna begränsning
var icke oskälig, då det stadgades, att »ingen måtte in-
hägna under sin bolstad, androm till skada, mera än
han kunde vara fullsätes uppå och sjelf fara och fika
betröste2». Bygdelagen i Norrland ville »egna under sig
ödeskogarna till sträckor af fyra eller fem mil eller till
äfventyrs mera» och »icke unna fattiga män, som hvarken
hus eller jord hade,» att der upptaga tjenliga odlings-
lägenheter3. Med omsorgen att afskaffa detta missbruk
och att bereda utvägar till försörjning och sjelfständighet
åt den tillväxande folkhopen förenade konungen en i
detta fall oklanderlig omtanke att föröka kronans in-
komster genom de nya hemmanens skatt. Men det är
icke troligt, ännu mindre säkert, att dessa skattskyldiga
hemman då ännu blifvit annorlunda ansedda än de äldre
på lika sätt tillkomna. Väl sades i Kongl. brefvet af
den 20 April 1542, att de obebyggda markerna hörde Gud,
konungen och Sveriges krono till; men i förhållande till
de begrepp, som v. Pyhy och Norman då gjort gällande,
inneburo väl dessa ordalag intet anspråk på en särskild,
konungen tillkommande eganderätt till sådana ännu oin-

1	Kongl. brefvet till menige man i Ångermanland och Medelpad af
den 20 April 1542; bil. n:r 4 vid grefve Bjelkes tal. Kongl. plakatet till
Nordlanden af år 1559. Botin, Om sv. hemman, 1 del., s. 481.

2	Kongl. mandatet af den 4 April 1546. Botin, ibid.

3	Ofvan anförda Kongl. brefvet af den 20 April 1542.

4	På denna fras har man i senare tider lagt synnerlig vigt. — Om
slutsatser i statsrätten, dragna från andra fraser, se Wildes anmärkningar
i dess Hist, pragm., pag. 576.
272

VETENSKAPLIGA AFHANDLINGAR.

tagna marker, utan endast på den allmänna, som rege-
ringsrätten ansågs innefatta, att förordna om utdelningen
af dem. Vidare försäkrades odlarne, att »hvad de upp-
toge och byggde skulle de likasom andre cronones bönder
få under rätt och skälig skatt njuta, bruka och behålla».
Denna försäkran, långt ifrån att betaga, tillade dem hvad
vi nu kalla skattemannarätt; ty benämningen af kronans
bönder gafs då åt egare af all sådan jord, som icke kom-
mit under frälset1. Efter v. Pyhys mening, hvilken seder-
mera nog allmänt blifvit antagen, var denna jord, i följd
af skattskyldigheten, kronans, men åbon innehade den
under emfytevtisk rätt, så länge han utgjorde skatten-.

Emellertid, om konung Gustaf I under den senare
hälften af sin regering ofta i särskilda fall misskände
odaljordens åldriga och lagliga egenskap, skyddade han
likväl skatteallmogen mot herremäns förtryck och, så
vidt möjligt var, mot sina fogdars misshandling. I flera

1 Till bevis härpå må jag endast anföra en förordning om skatt-
läggningen i Abo län af den 3 Januari 1540, hvarest stadgas, att fogdarne
gemensamt med lagmannen, häradshöfdingarne och några förståndiga män
af cronones bönder skulle hålla en allmännelig, skjälig och beskedelig
skattläggning med allmogen m. m. Bil. n:r 9 vid grefve Bjelkes tal.

2 Begreppet att all skattejord innehades blott med sådan rätt grep
allt mer och mer omkring sig under följande regeringar. Om uppkom-
sten deraf yttrade sig 1649 Edvard Philipsson (Ehrensten) sålunda: »Con-
rad Pyhy, gamle kung Gustafs cancellarius (antingen han nu intet ämnat,
såsom en främling i vårt rike icke hafver vest eller ock hafver det studio
gjort, såsom en sak, den der lände att göra konungen så mycket mäk-
tigare och uti längden mera absolut) hafver alldraförst varit uti denne
meningen.» Bevis emot adelns rätt öfver skattegodsen, tryckt i Stockholm
1769. — Man lade synnerlig vigt på konung Gustafs förordnande den 4
Februari 1543, att den skattebonde, som läte sitt hemman förfalla i ödes-
mål, så att kronan deraf ej kunde få vanlig skatt och rättighet, skulle
icke få beropa sig på sin eganderätt, utan komme ett sådant i ödesmål
råkadt hemman att tillfalla kronan och med ny åbo förses. Botin, 1. c.
2 del., s. 22. Men den utsträckning af imperium, som denna författning
utmärkte, var dock icke något bevis, att konungen ansåg sig ega öfver
skattejorden ett bestämdt dominium. Snarare, om det tillfälliga stadgan-
det skulle härledas från någon allmän rättssats, kunde det sägas, att konun-
gen betraktat det vanvårdade hemmanet såsom en res derelicta.
SVENSKA LAGFARENHETENS UTBILDNING.

273

påbud och bref anmanade han de dannemän, som lidit
någon oförrätt, att sin klagan deröfver hos honom omedel-
barligen anmäla. Genom en ständig skattläggning, som
skulle bestämma hvarje hemmans område, ville han be-
reda icke blott kronan utan äfven allmogen säkerhet
mot skattejordens förminskning medelst tillgrepp deraf
och afsöndringar åt frälset. Mot våldgästning och fri-
skjuts utfärdade han allvarliga förbud1. Lifsstraff stad-
gade han för dem af sina hofmän och sitt öfriga krigs-
folk, som i fodring eller borgläger oskäligt betungade
eller förolämpade bönderna2. För framtida beståndet
af svenska allmogens frihet var dock vigtigast, att han
kallade dess ombud till de möten, der han rådgjorde
och beslöt med sitt folk om rikets stora angelägenheter.

Vid ett sådant allmänt riksmöte få veckor före sin
död tog han ock ständernas bifall till sitt testamente3.
Det var således icke en egenmäktig handling*, och de
olyckliga följderna deraf falla ej den store konungens
minne allena till last.

Hans sålunda lagligen bekräftade testamente bil-
dade inom konungariket furstendömen med nära sjelf-
herskande regenter. Dessas välden sökte väl Erik XIV
att inskränka5, men han förstod ej att dertill använda
odalmannarättens kraft6. Tvärt om, benägen för kung-

1 Till exempel stadgan om olaga gästning af den 4 Maj 1541. Fust.-
verket, s. 13.

2 Konung Gustafs gårdsrätt af 1544 och krigsartiklar af 1545, ibid,
s. 15—27.

3 Stiernmans Riksdagsbeslut, 1 del., s. 215 o. f. Redan under sin
lifstid hade konungen tilldelat sina söner furstendömen.

4 Så tycktes likväl riksens råd, uti deras föreställning till konung
Johan och Sigismund i Reval 1589, vilja anse det. Bihang till Sigismunds
och Carl IX:s historia af Werwing, s. 24.

5 Genom artiklarna vid riksdagen i Arboga i April 1561, anförda
af Celsius i Erik XIV:s historia, andra uppl., s. 55 0. f.

6 »Den gemene allmogen», skref Edvard Philipsson (Ehrensten)
1649, »är den Briareus Centimanus, som plägar igenom Minervæ råd utaf
Jove fordras till hjelp, när Dii minorum gentium rådslå till att binda
honom.» L. c. s. 20.

Tärta, Skrifter. I. 18
274 VETENSKAPLIGA AFHANDLINGAR.

lig ståt, uppfostrad af utländingarl och i följd deraf samt
af sitt lynne hängifven främmande begrepp och seder,
beslöt han att förläna ett sådant välde som hertigarnes
äfven åt den högre adeln, hvars skydd mot dem han
trodde sig derigenom vinna och hvars glans omkring
tronen han ville förhöja. Vid sin kröning 1561 stiftade
han såsom ärftliga manslän tre grefskap och nio friherre-
dömen samt anslog dertill, likväl icke alltför frikostigt,
vissa orter och gods2. Vidare medgaf han adeln i all-
mänhet lindring i dess rusttjenst och befriade alldeles
derifrån hvarje grefve för tre, friherre för två samt rid-
dare3 och frälseman för en af deras gårdar, hvarigenom
säterifriheten i dess nyare skick uppkom4.

Detta feodalsystem, framgent gynnadt af flerahanda
allmänna förhållanden och ytterligare lagbefästadt, ut-
sträcktes tid efter annan till en vidd, som statshistorien
har att framställa. Men det blef dock icke mäktigt att
inkräkta all svensk odaljord eller ens den större delen
deraf och stod således ej på fast grund. Också föll det
på en gång, utan någon skakning af hela samhället, för
ett blott beslut af Sveriges konung och ständer, till hvil-
ket äfven den ringare adeln, mestadels å sådan egen
jord besuten, medverkade.

Emellertid, så länge det egde bestånd, åstadkom det
en betydlig förändring af den forna allmänna lagskipnin-
gen. Landslagen stadgade, att vid tillsättande af lagman
skulle biskopen sammankalla alla i lagsagan boende för
att utse sex hofmän och sex bönder, som, jemte tvenne
biskopen åtföljande klerker, egde att inför honom välja

1	Efter Norman blef fransmannen Dionysius Beurreus prins Eriks
lärare; dess hof förestod en annan utländing, Gilis v. Taubenheim.

2	Botin, Om sv. hemman, 2 del., s. 124 0. f.

3	Denna värdighet tilldelades vid kröningen 20 män af adeln. Cel-
sius, 1. c. s. 72.

4	Ridderskapets och adelns recess den 3 Augusti 1562. Stiernmans
Riksdagsbeslut, 1 del., s. 252. Carl Adlersparre, Om svenska krigsmakten
m. m. från konung Gustaf Rs död till Gustaf Adolfs anträde till regeringen.
Vitterh.-, hist.- o. antiqv.-akademiens handl., 3 del., s. 149 0. f.
SVENSKA LAGFARENHETENS UTBILDNING.

275

tre inom lagsagan bofasta män, af hvilka konungen borde
utnämna en. Likaledes hade konungen att till härads-
höfding välja en ibland tre inom häradet boende män,
som lagmannen med tolf af häradsmenigheten utsedda
valmän föresloge1. Dessa lagens föreskrifter hade väl
icke under den förflutna tiden alltid blifvit iakttagna2,
men de voro likväl då ännu gällande, när de ärftliga
länsinrättningarna samt de privilegier, som konung Johan
III år 1569 beviljade adeln, utan att dem upphäfva, be-
togo dem sin kraft.

Hertigarne egde jemte andra rättigheter, hvarom
tvister uppstodo, de ostridiga att uppbära alla kronans
årliga räntor och konungs-sakören inom furstendömena,
att der utöfva domsvälde och att tillsätta åtminstone
häradshöfdingar såsom sina underdomare3. Samma rät-
tigheter tillegnades grefvarne och friherrarne inom så väl
deras ärftliga förläningar som deras och deras husfruars
egna godsområden4. Riddare och de män af den meniga
adeln, som nyttjades i konungens råd, fingo under sin
lifstid uppbära af sina landbönder konungs-saker, men
icke häradshöfdinge-saker, så framt de icke hade någon
häradsrätt sig af konungen förlänt. Ät den öfriga adeln
deremot blefvo öfverlåtna »de saker med deras egna
landbönder, som häradshöfdingarne och domarne till-

1 LL. Tingm. B., kap. i och 2.

2 Icke sällan hade konung Gustaf I omedelbarligen utnämnt lag-
män. Ibland andra bevis derå förekommer i 01. Rabenii Dissert, de An-
tiquis Vestrogothiœ Legiferis, pag. 46, ett denne konungs bref af 1529,
hvarigenom han till lagman i Vestergötland förordnade Carl Eriksson
(Gyllenstierna), med tilläggning, att denne vore en ung man, sam behöfde
gode, lagkloke män med sig, hvarför konungen bjöd sina trogna män af
frälset och adeln samt häradshöfdingarne, att de skulle vara den unge
lagmannen följaktiga och biståndiga, när han dem derom tillsade. Se
ock Stiernmans Höfd.-minne, del. 2, s. 99.

3 01. Celsius, Diss, de dignitate ducali in Svecia, præs. J. Ihre., Ups.
1740. Om furstarnes makt att tillsätta lagmän var ofta tvist.

4 Adl. priv. af den 9 Juli 1569. — Friherrebrefvet för Nils Gyllen-
stierna af den 4 Juni 1570, i Sv. Brings Saml. af handlingar i svenska
historien, 3 del., s. 222 0. f.

*
276 VETENSKAPLIGA AFHANDLINGAR.

förene bade varit vana för sakfall uppbära, men härads-
höfdingeräntan eller fordringen skulle häradshöfdingen
behålla för sitt omak, på det han alla saker rätteligen
ransaka och rättvisligen döma skulle, så väl med frälset
som med skatte- och kronobönder». I öfrigt lofvade
konung Johan, att inga andra skulle till häradshöfdingar
och domare förordnas än de, som voro bland adels-
ståndet, »hvar eljest så många kunde finnas ibland adeln,
som dertill tjenlige och förfarne vore». Dock förbehöll
sig konungen att förläna åtskilliga namngifna härads-
rätter i Upland, Vestmanland, Östergötland, Småland och
Finland åt »sine dagelige hoftjenare och andre, antingen
de vore af adel eller icke», samt alla häradshöfdinge-
dömen i Norrland »åt hvilken honom helst syntes, emedan
uti de landsändar vore inga adelsmän boendes»1.

Sålunda kommo, jemte furstarne af konungahuset,
äfven den högre och lägre adeln i besittning af nästan
hela den allmänna lagskipningen i riket. De särskilda
förläningarna deraf voro mer eller mindre vinstgifvande ;
men äfven der konungen behöll sina sakören var domare-
embetet en af de rikaste inkomstkällor. Lagmans- och
häradshöfdingeräntorna uppgingo till vida högre belopp2,
än man nu skulle, utan närmare kännedom deraf, kunna
sig föreställa. Af den lott i böter, som efter de gamla
lagarna tillföll allum manmim inom häradet, var domaren
enligt landslagen berättigad till en tredjedel, men ofta
tog han väl för sig allt eller det mesta, hvadan det uti
riksdagsbesluten af den 24 Juli 1599 och den 22 Mars
1604 blef förklaradt, att en hälft af häradets sakören
skulle inläggas i häradskistan och häradshöfdingen få
behålla den andra hälften. Oaktadt myntets försämring

1 Adl. priv. af den 9 Juli 1569.

2 Ol. Rabenius har i Diss, de Antiquis Vestrogothiœ Legiferis, pag. 46
och 47, meddelat en uppgift på den inkomst, som friherre Gabriel Oxen-
stierna år 1618 hade af lagmansembetet i Vestergötland. Efter Rabenii
beräkning skulle den hafva uppgått till värdet af minst 3,000 tunnor
spanmål.
SVENSKA LAGFARENHETENS UTBILDNING.

277

voro ock sakören ännu af högt värde, hvilket retade
den girighet efter dem, hvaremot domarereglernas för-
fattare med ädel frimodighet ifrat.

Det var likväl under sådana förhållanden nyttigt, att
domareembeten mera eftersträfvades för den inkomst,
som förläningarna af dem skulle inbringa, än för den
makt öfver folket, som de fordom gåfvo sina innehafvare.
Riksråden och andra bland de förnämsta män i staten
försmådde icke häradshöfdingebeställningar, ännu mindre
lagmanskap, såsom indrägtiga bihang till sina höga em-
beten. Men sjelfva utöfvade de sällan den domsrätt,
hvaraf de skördade vinsten. De förordnade i sina stäl-
len vikarier, kallade lagläsare. Ofta valde de väl dertill
personer af ringa skicklighet1, men äfven ofta ganska
lagkunniga män2, och i båda fallen tillhörde dessa tjenst-
förrättande domare de lägre klasserna i samhället samt
stodo derigenom i sådant förhållande till meniga folket,
att de väl icke ville eller kunde utföra något systematiskt
förtryck af dess allmänna rättigheter.

Sitt högsta domarevälde inom furstendömena yrkade
konungarne, men det blef ett ämne för häftiga tvister.
I förlikningen mellan konung Johan och hertig Carl den
13 Februari 15873 stadgades, att konungen egde att inom
furstendömet hålla räfst eller landsting, dock icke så
ofta som lagen det fordrade, d. v. s. årligen, utan endast
då det »för allmogens tarfver och klagomål synnerligen
behöfdes»; att lagman skulle af konungen utnämnas bland
tre så föreslagne, som landslagen bestämde; att ingen
inom furstendömet eller furstens tjenare skulle utan för-

1 Bevis derpå förekomma i Hallenbergs Gustaf Adolfs historia, 3 b.,
s. 126. I allmänhet må jag åberopa, hvad detta mästareverk innehåller
om rättsskicket under den tid som det omfattar.

2 Per Bengtsson, lagläsare i Nerike, och Mats Andersson, lagläsare
i några härad af Upland, voro medarbetare i ett allmänt lagförslag under
Carl IX:s regering. Wilde, Laghist., s. 105. Vid stiftelsen af Svea hof-
rätt utnämndes till en ibland dess fyra ofrälse ledamöter lagläsaren i
Vestmanland magister Hans Dobbertz. Hallenberg, 1. c. s. 264.

3 Stiernman, Riksdagsbeslut, 1 del., s. 364.
278

VETENSKAPLIGA AFHANDLINGAR.

fall försitta konungens stämning, men att, om saken
borde efter lag ransakas inom furstendömet, så skulle
den först af häradshöfdingen, sedan af lagmannen eller,
i lönliga och synnerligen vigtiga mål, af lagmannen med
andra oveldiga gode män omedelbarligen samt vidare,
der så nödigt vore, af fursten sjelf pröfvas, hvarefter den
kunde genom vad hos konungen fullföljas; att konungens
och furstens lejdebref för förbrytare skulle ömsesidigt i
riket och i furstendömet gälla under tre månader; att
adeln inom furstendömet skulle njuta privilegierna (af
1569) till godo och i följd deraf ingen adelsman, som
för brott tilltalades, blifva dömd af ringare än sina veder-
likar' och icke heller lif sitt mista utan konungens vett
och vilja; samt att, om någon adelsman förverkade gods
och gårdar, skulle de inom furstendömet belägna vara
förfallna under fursten och vederkännas såsom krono-
gods; men att, då konungen åt arfvingarne återgåfve
förbrutna egendomar, som utom furstendömet belägna
vore, skulle ock sådana inom furstendömet dem icke varda
förhållna, när derom hos fursten sökt blefve. Om dessa
förlikningsvilkor uppkommo dock sedermera nya stridig-
heter, och konungens makt att vårda rättvisans hand-
hafvande inom de furstliga förläningarna var alltid obe-
stämd och kraftlös.

Inom grefskap och friherredöme vädjades från härads-
höfdingen till grefven eller friherren samt vidare till rik-
sens råd och konungen2. Benådningsrätten hade kon-
ungen sig förbehållen, der lagen utsatte dödsstraff, men
om någon missgerningsman derifrån förskonades, skulle
de böter, som för brottet erlades, tillfalla grefven eller
friherren3.

1 Denna personrätt för adelsståndet var en efterapning dels af den
forna för presterskapet, dels af främmande länsrätt.

2 Friherrebrefvet för Nils Gyllenstierna.

3 Adl. priv. af 1569. — Genom konung Johan III:s författning af
den 20 April 1578 förbjöds, vid privilegiernas förlust, grefvar och friherrar
att sjelfva benåda missgerningsmän. Fust.-verket, pag. 68.
SVENSKA LAGFARENHETENS UTBILDNING.

279

Flera försök gjordes att efter nya åsigter ordna ut-
öfningen af konungens högsta domsrätt. För detta ända-
mål stiftade konung Erik XIV år 1561 en kunglig nämndl,
sammansatt af både adliga och ofrälse ledamöter. En
hälft deraf skulle vissa tider resa omkring landet att
efterse, huru lag och stadgar handhades, och den andra
hälften ständigt förblifva i Stockholm2. Inrättningen af
denna kungliga domstol var må hända en efterbildning
af lagskipningen i England, hvarom konungens då för-
trogne rådgifvare, Nils Gyllenstierna och Beurreus, hvilka
varit ditsända att underhandla om hans giftermål med
drottning Elisabeth, kunnat inhemta och hemföra mer
eller mindre fullständiga underrättelser. Så vida de kring-
resande domarne skulle ersätta de i lagen föreskrifna
årliga landstingen, hvilka, såsom det synes, icke mera
ordentligen hollos, gjorde denna anstalt ett ingrepp i
folkets gamla rättighet till landsnämnd, äfven i konungs
dom. Då den kungliga nämnden måste afdöma många
verkliga eller föregifna statsbrott, hvilka den förhatlige
Jöran Persson var förordnad att såsom konungens högste
ordningsman beifra, så ansågs den med afsky åtminstone
af de mäktige i landet, och stiftelsen deraf anfördes ibland
orsakerna, hvarför konung Erik blef afsatt3. Landstingen

1 Åt denna domstol likasom sedermera åt andra med enahanda syfte-
mål gafs benämningen af nämnd, utan tvifvel för att under ett gammalt
namn dölja inrättningarnas nyhet.

2 Celsius, Erik XIV:s historia, andra uppl., s. 88 o. f. Enligt en
instruktion, som konungen utfärdade i Halmstad den i November 1563
för dess trogna män och tjenare, som under dess frånvaro i Stockholm
skulle tillstädes blifva, borde »the gode män, som Kongl. Maj:t hafver
låtit förordna til Hans Kongl. Maj:ts nämpd, uppå visse tijdher om åhret,
som ähr huar tridie åhr, drage omkring i huar landzände öffuer heele
Rijchet och uthi de förenempte Städer och ther som forsamblinger scheer,
som ähr om Distingen i Upsala, om Samptingen i Strängnäs, och om
Mormesse i Vesteråhs, ransache och förhöre om alle ährender, som icke
hafue kunnat slijtes för Lagmän, afseijandes öffuer huart ährende sententz
och dom o. s. v.» Häraf skulle synas, som hade hela nämnden vid dessa
tider kringrest.

3 Stiernman, Riksdagsbeslut, 1 del., s. 289.
280

VETENSKAPLIGA AFHANDLINGAR.

bade emellertid alldeles upphört eller blifvit med lag-
manstingen förblandade. För att då förekomma ett
oordentligt bruk af Sigismunds kungliga domsrätt och
att sjelf icke öfver höfvan besväras af rättssökandes
klagomål hade hertig Carl med riksens råd den 20 Mars
1593 utfärdat ett af konungen äfven gilladt mandat, att
inga saker skulle vid hofvet blifva antagna och förhörda,
med mindre de hade varit först på härads- och lagmans-
ting ransakade och sedan lagligen vadda under kon-
ungen eller nu, under hans frånvaro, hertigen och rik-
sens råd'. Men då detta icke blifvit iakttaget och då
vanan att förbigå de ordentliga domstolarna eller att
hos konungen klaga öfver orättvisa domar mestadels
härrörde deraf, att »de, som till lagmän och härads-
höfdingar voro förordnade, icke sjelfva sutto i rätten»,
utan använde dertill andra, »som hvarken läsa eller skrifva
kunde och föga förstånd i lagen hade», så utfärdade her-
tigen på riksens ständers tillstyrkan den 25 Februari
1598 en stadga om rättegångar- af det innehåll, att lag-
män och häradshöfdingar skulle vid förlust af sina be-
ställningar sjelfva för rätta sitta, synnerligen de tre laga
tiderna af året; att riksens råd samt alla lagmän, härads-
höfdingar, fogdar och andra gode män öfver hela riket
skulle årligen komma till distings marknad i Upsala, der
mycket folk från alla landsorter plägade samlas, samt
ransaka de mål, hvilka blifvit vädjade från härads- och
lagmansrätterna under konungen, och dem afgöra med
kraften af konungs dom; att dessa män skulle öfverse
häradshöfdingarnes domböcker, som vid tjenstens för-
lust borde då för det förflutna året inlemnas; att alla
köp, skiften, förpantningar och igenlösningar af fast egen-
dom, sedan de blifvit vid häradstingen lagligen uppbudna
eller utsökta, skulle å rättsmötet i Upsala för riksens
sekreterare tillkännagifvas samt »i riksens tänkjebok in-
föras och immatriculeras», hvarefter ingen hade makt

1	Stiernman, Ekon, författn., i del., s. 404.

2	Just-verket, s. 112.
SVENSKA LAGFARENHETENS UTBILDNING.

281

att sådana fång klandra; att alla annorlunda gjorda köp,
skiften eller förpantningar af fast egendom skulle gå
tillbaka såsom olagliga; att vid alla förpantningar afjord
för penningelån (hvarå af ålder efter kanoniska rätten
all ränta var såsom ocker förbjuden) finge långifvaren
taga utaf egendomens afkastning såsom intresse eller
vinst sex för hundrade om året, men ej derutöfver, vid
förlust af hufvudstolen; att inga andra »barnemålsmän»
skulle vara än de, som lagen bestämde, och dessa ega
att årligen vid distingen göra barnens fränder eller ut-
sedda gode män räkenskap för sin förvaltning, samt att
den, som hade gäld att inmana, skulle sina gäldenärer
till distingen instämma’. Huruvida denna anstalt att till
enhet i tid och rum sammandraga så många rättsärenden
från alla rikets landsändar kunnat något år verkställas,
är mig obekant. I sådant fall kunde visserligen icke den
mängd af konungens undersåtar, som bäst behöfde hans
skydd mot våld och orättvisa, sig deraf begagna2. Redan
år 1600 vid riksdagen i Linköping fattades ett nytt be-
slut, hvilket konung Carl IX genom mandat af den 4
December 1602 ytterligare kungjorde, att konungens
rättareting3, som i mannaminne ej hållits, skulle anställas

1 I äldre tider söktes ofta omedelbarligen konungens bistånd till ut-
bekommande af ostridiga fordringar.

2 Den öfvervägande betydenhet, som aristokratien då egde, uppen-
barar sig äfven i denna författning, hvilken förutsätter, att i högsta in-
stans ingen annan kunde eller måtte söka rätt än den, som hade för-
måga att långt ifrån sitt hemvist utföra sin talan. Den betog likväl icke
fattiga rättssökande den andra instansen inom landskapet, nämligen lag-
manstinget, som då ännu ej ansågs öfverflödigt.

3 Benämningen af rättareting synes här vara använd i stället för
räfst- eller landsting. Skilnaden emellan dessa lagskipningssätt har fler-
faldigt blifvit förklarad. Efter Loccenii, Lundii med fleras mening, upp-
tog konungen vid räfste-ting (så skrefvos de) brottmål, men vid rättare-
ting tvistiga rättsanpråk. Denna mening utgick från en tolkning af ordet
räfst, som i nyare tider blifvit bestridd. Enligt Collins och Schlyters
glossarium vid Östgötalagen betyder det domstol, ting (judicium). Sanno-
likt var räfsten eller landstinget den ordentliga och nödvändiga utöfningen
af konungens högsta domsrätt så i civila som i kriminella mål, i synner-
het de derunder lagvadda; rättareting åter den utomordentliga, då konungen
VETENSKAPLIGA AFHANDLINGAR.





282

i Upsala vid distingen och i Linköping vid Persmesso-
tiden, helst på båda ställena hvarje år. men åtminstone
årligen på ettdera. Der skulle saker, som blifvit väd-
jade från lagmans- och häradstingen, upptagas och oför-
änderligen afdömas. Till nämnd vid dessa ting, d. v. s.
till domare, borde inkallas lagmän och häradshöfdingar,
som dock icke finge sitta öfver saker, dem de sjelfva
afdömt1. Men alla dessa försök att, i stället för de
forna årliga landstingen och de tillfälliga konungens
rättareting inom landskapen, bilda en riksöfverdomstol
vunno ej stadga. De förberedde likväl konung Gustaf
Adolfs skapelse af en ständig hofrätt, hvarom jag längre
fram kommer att mig yttra.

De stridigheter, som ifrån konung Gustaf I:s död
söndrade konungahuset, gagnade adeln. Inom den sökte
konungarne, i synnerhet Johan III, att köpa sig genom
förläningar af kronans gods och räntor anhängare, hvilka
dock med få undantag voro sviksamma. Nu, likasom
sedermera under det följande århundradet, måste äfven
sådana förläningar användas för att erhålla medel till de
yttre krigens utförande samt för att aflöna och belöna be-
fälhafvare för krigsfolket och andra embetsmän. De gåf-
vos ej mera, såsom landslagen fordrade, blott för den för-
länande konungens regeringstid eller, såsom vanligt blifvit,
för förläningstagarens lifstid, utan ofta till dennes evärd-
liga egendom2. I följd häraf blefvo den skattskyldiga
fann nödigt att omedelbarligen skipa rätt inom något landskap. I senare
fallet kunde konungen, såsom det synes, uppdraga sin dom åt hvilken
han derom betrodde. I det förra bestämde lagen konungens represen-
tanter, när han ej sjelf när vore. LL. Tingm. B., kap. 9, 10 och 40.
Jfr Stiernhöök, 1. c. pag. 39, samt Hallenberg, 1. c. 3 b., s. 117—20.

1 Stiernman, Riksdagsbeslut, 1 del., s. 508—9. Fust.-verket, s. 117—8.

2 Rådet och adeln påstodo uti sin i Reval 1589 afgifna föreställning,
att aldrig varit mindre än då bortförlänadt af kronans årliga ränta. I sitt
svar derpå förklarade konung Johan, att förläningarna nu vore större än
i konung Gustafs tid. »När man nu ransakar upbörd och uthgift», säger
konungen, »befinnes det i sanning, att de mehra hafva nu i förläning än
andre för dem haft hafva; men att det icke bättre tillräcker för dem, det
hafva de sigh sjelfve att skylla före, som icke bättre bohagsmän (hus-
SVENSKA LAGFARENHETENS UTBILDNING.

283

allmogens hemman till ett stort antal underlagda adeln,
hvilken nu sökte göra gällande det begrepp om kronans
eganderätt till all ofrälst jord, som konung Gustafs öfver-
ste kansler v. Pyhy hade från Tyskland infört. Jemte
de årliga räntorna af dessa hemman ansågs äfven grun-
den vara förlänad. De åboar, hvilkas arfsrätt till hem-
manen ej kunde bestridas, förklarades väl vara orubbliga
i sin besittning deraf, så länge de utgjorde skatterna;
men tyngden af dessa försvårades genom åtskilliga utom-
ordentliga tjenstskyldigheter, hvartill förläningstagarne
yrkade och öfverdrefvo kronans rätt. På detta sätt
kunde skattebonden utarmas samt derigenom och genom
flera ännu olagligare medel tvingas att öfverlåta egande-
rätten till sin jord åt frälsemannen, som endast fått ut-
skylderna deraf sig förlänade1. Vidare blef det i en
tid af allmän oreda svårt för mången bonde att styrka
sin odalrätt. Skarpt uppdrogs skilnaden emellan krono-
hemman och skattehemman, och mäktiga intressen för-
enade sig att hänföra till den förstnämnda klassen all
jord, hvartill åbon icke kunde med ovedersägliga skäl
bevisa laga egendomsfång. Nu frambragtes ock det
föregifna Helgeandsholmsbeslutet, i kraft hvaraf alla hem-
man, som utom de åldriga bygdelagen ander tre hundrade
år blifvit uppröjda, skulle vara kronans. I sammanhang
härmed och då konung Johan III var i behof af penningar,
ej blott för krigsutgifterna utan äfven för de betydliga
kostnaderna af sin hofhållning och sina byggnader, på-
hållare) äro. Så hafva de och det förgätit, att K. M:t hafver mehr gifvit
dem till evärdelige ägor och ägendom, än deras föräldrar någon tidh till-
förende af någon konung bekommit hafve;	de äro nu, som unna
konungen värst och vedergälla ondt för godt, och är det en stoor otack-
samhet af dem, att de, så länge de hafva haft något i förläning, bekände
de sig hafvat af cronan; men så snart de bekommit det arfveligen, så
räkna de det icke mehra för någon välgärning, uthan kallat deras arf.»
Bil. till Werwings hist., s. 53 och 54.

1 Härom må läsas Kongl. resolutionerna på allmogens besvär af den
24 December 1627, § 4, af den 27 November 1643, 2 1, af den 19 Mars
1649 o. s. v. Jfr Botin, 1. c. 2 del., s. 167 -8.
284

VETENSKAPLIGA AFHANDLINGAR.

fans den nya finansanstalten att försälja under namn af
bordsrätt evärdelig besittning af kronohemman 1. Sanno-
likt måste många åboar å hemman, hvilka oskäligen blif-
vit i jordeböckerna såsom kronans antecknade, på detta
sätt återlösa sin odalrätt, som, oaktadt de dryga köpe-
skillingarna, dock icke alltid i följande tider var der-
igenom betryggad2. Likväl fortlefde denna djupt rotade
och af ålder vidt utgrenade rätt samt allmogens med-
vetande deraf. Till dess försvar uppträdde ock under
det sjuttonde århundradet lagkunniga och frimodiga män,
som med de kraftigaste skäl hämmade den vidare fram-
gången af osvenska läror, hvilka hotade att beröfva
Sveriges statsförfattning dess dyrbaraste egentlighet, ett
sjelfständigt och såsom sådant i lagstiftningen deltagande
bondestånd 3.

1 Konung Johan III:s patent af den 7 Mars 1582, åberopadt af
Botin, 1. c. I del., s. 39. Härifrån leda senare skatteköpsförordningar
sitt upphof. — Uti ofvannämnda patent förbjöds åboarne å de hemman,
hvartill bördsrätten köptes, att dem »förpanta eller förbyta»; men i ett
senare Kongl. bref af den 29 September 1582 förklarade konungen sig
härutinnan hafva förändrat sin mening och vilja tillåta, att bönderna sig
emellan månde köpa och sälja bördsrätterna.

2 Riks- och kammarrådet Seved Båth hade 1646 af drottning Kristina
tillhandlat sig några hemman på Muskön. Derå hade åboarne tillöst sig
bördsrätt. Men bemälda riksråd förskaffade sig en af Johan Appelgren,
Mårten Persson Blixencrona och Nils Nilsson Stjernflycht den 8 Februari
1650 undertecknad attest, att dessa hemman voro i äldre och nyare jorde-
böcker såsom kronohemman antecknade samt att de i konung Johans tid
förvärfvade bördsrätter blifvit af efterföljande konungar ogillade, hvilket
ett från riks- och kammarrådet (kollegium) år 1607 utgånget bref skulle
utvisa. (Ur en samling af juridiska handlingar ibland de Nordinska.)

3 Se härom Stjernhöök, 1. c. pag. 278 -90, samt Ehrenstens förut
åberopade afhandling, hvaruti bland annat säges: »När skattebonden är
kufvad, skulle tilläfventyrs staten sättja sig uti ett annat lag, och igenom
adelns magt, myndighet och uppkomst konungens förminskas»; samt på
ett annat ställe: »Man skal och bör hålla hand öfver närvarande stat och
den icke förändra, ty det som står och blifver oförryckt i sin stat, ehuru
än det kan vara, är likväl nyttigare för regementet, än det som genom
förändring, såsom bättre, införes. --------------Såsom nu detta i gemen är till
förståendes om alla förändringar, der icke nöden eller någon synnerlig
stor fördel eller nytta låter sig deraf se och förmärkja, så är det dock
SVENSKA LAGFARENHETENS UTBILDNING. 285

Landslagen hade i 2:dra kapitlet af konungabalken
uttryckligen stadgat, att intet af kronans gods och in-
komster finge af någon konung minskas för andra kon-
ungar och att, om så skedde, egde en efterkommande
konung rättighet att det återkalla. Denna ständigt öfver-
trädda föreskrift bekräftades väl genom riksdagsbeslutet
i Norrköping 1604 i sä måtto, att konungarne och fur-
starne icke finge bortgifva jordagods och liggande
grunder utan under vilkor, att den, som sådana gods
bekomme, skulle, när någon förändring i regementet
skedde, söka stadfästelse af donationen hos den konung
eller furste, som i regeringen inträdde. Vidare stadgades
att förläningstagaren icke hade rätt att sälja eller för-
panta något så doneradt gods samt att, om han utan
bröstarfvingar aflede, skulle det till kronan återfalla.
Men dessa nya förordnanden blefvo ej mer än lands-
lagens under följande regeringar iakttagna och tjenade
endast att bereda en mängd enskilda personer oförvän-
tadt lidande, när omsider rikets tillstånd fordrade, att de
bestämda, men vanvårdade lagbuden gjordes gällande
och då alltför ofta med oskälig stränghet tillämpades.

Lika vanmäktiga voro de förordningar, som kon-
ungarne Erik, Johan och Carl utfärdade för att hålla
allmän och enskild säkerhet vid makt. Den offentliga
straffrätten, som dessa konungar sökte att utvidga, var
hotande i deras hofordningar, gårdsrätter, stadgar om
högmålssaker, förbud mot olaga gästning m. m., men
kunde ej blifva stadigt verksam i ett samhälle, der med-
lemmarne af konungaslägten under ständiga stridigheter
ej sällan med uppenbart våld bekrigade hvarandra, der
än den ene, än den andre ibland dem sökte bistånd af
en adel, hvars makt under sådana förhållanden allt mer
och mer tillväxte, och der äfven folkmenigheterna nog
synnerligen till aktandes livad sjelfva staten och rikets fundamental-lag
och stadgar angår, som icke utan stora motibus och förändringar låta sig
ombyta.» Man hade nämligen börjat påstå, att skatteallmogen, som ej
hade eganderätt till sin jord, ej borde utgöra ett riksstånd.


286	VETENSKAPLIGA AFHANDLINGAR.

ofta uppkallades att i sina förtryckares inbördes fejder
taga del. Såsom vedermälen af rättsbegreppens utbild-
ning förtjena likväl ifrågavarande strafflagar uppmärk-
samhet. De bidrogo ock i sin mån att befordra brott-
målslagstiftningens öfvergång från dess ursprungliga syft-
ning att ordna sjelfhämnden till den att återhålla miss-
gerningar genom en derifrån afskräckande användning
af statens kraft. I synnerhet voro nu likasom tillförene
hof- och gårdsrätterna tjenliga inledningar till ett all-
männare straffsystem af bestämd stränghet. De voro
egentligen lagar af husbonden för enskilda tjenare och
kunde lättare än hela samhällets handhafvas. Sålunda,
då efter landslagen dråpare, som på flykten kommit,
men sedermera instälde sig för rätta, endast dömdes att
rymma landet, intill dess han förlikt sig med målsegan-
den, hvarefter han skulle till konungen och häradet er-
lägga bestämda böter', så stadgade i öfverensstämmelse
med de äldre gårdsrätterna hertig Carls af år 1590, att
dråpare, hvilken rymde undan känd gerning, skulle lika
straffas till lifvet som den, hvilken på färsk gerning blif-
vit gripen2. I de äldre och nyare gårdsrätterna hotas
flerestädes med sådana straff, som i landslagen dels icke,
dels blott i ett eller annat fall förekomma, hvaribland
fängelse vid vatten och bröd3. Svårligen hade i de
äldre tiderna detta ifrån den kanoniska rätten lånade4
straff kunnat användas utom områdena för huslagars eller
stadsrätters verksamhet.

Lagskipningen var i öfrigt under denna tid regellös
och godtycklig. Derom vittna i synnerhet åtskilliga bref
af konung Johan III till hans befallningsmän och fogdar,
hvaruti straffen för begångna brott bestämdes, innan ännu

1 LL. Dr. B., kap. 12.

2 Just.-verket, s. 95.

3 Ibid., s. 97. Jfr Magnus Erikssons gårdsrätt af 1319, Margaretas
m. fl., hos Hadorph vid Bjärköa-rätten. LL. Kon. B., kap. 9. Visby
St.-I., bok 1, kap. 16.

4 J. H. Boehmer, Jus Eccl. protestantium, tom. 3, pag. 926.
SVENSKA LAGFARENHETENS UTBILDNING.

287

lagliga ransakningar föregått, och sådana straff äfven före-
skrefvos, som till arter och mått ej i någon lag funnos
stadgade. I denna konungs utöfning af makten att göra
nåd röja sig hans penningebehof. Sålunda t. ex., sedan
hos honom blifvit utaf Lasse Leuhusen anmäldt, att en
bonde på Öland begått blodskam eller, såsom det då
benämndes, kätteri med sin systers dotterdotter, svarade
konungen den 10 Mars 1578: »Ändoch Vij väll hadhe
haft foghe och orsak nogh til att lathe straffe samme
bonde, effter som Sveriges lag thet medgifver och han
förtient hafver, lijkväll hafve Vij af gunst och nådhe så
och för meenige mandz förbön skuld förskonedt honom
lijfvett, dogh udi så måtte, att tu skalt hafve honom för
rätte på häredz ting och lathe döma honom effter som
hans gerningar kan vara värde och laghen thet med-
gifver, och sedhan lathe göre en eldh, som sådane miss-
dådare pläge straffes medh, och hafve honom ther in-
före, lathendes tigh icke annerledes bemerkie, än att han
tha måtte ther brennes, effter som thet och sig med
rätte bordhel, dogh skal tu icke lathe hafve honom ther
opå, uthen fråga then gemeene man til, som ther kunne
tillstädes vare och för honom beditt hafve, hvadh the
vele uthgifve för hans lijff, effter som thet pläger skee
med them, som udi så måtte blifve förskonedt, och hvad
som the dhå varda utlofvendes må tu lathe upbära, och
sedhen tilsäija them, at Vij af gunst och nådhe, så och
för theris förbön skuld hafve förskonedt honom med
samma straff; män på thet att flere måtte sky ther
vedher och hafve ther af en varnagel, så skall tu säije
honom thet straff före, nämpligen att han skall stå then
hårdeste kyrkie-rätt, som honom kunde vara lijdeligh och
drägligh; sedhen skall tu lathe slå en ring af jern på
hans hals then han skall bäre och draghe udi sin lijffz-
tijdh, och när tu i så måtte hafve latidh straffe honom,

1	Efter Vesterås stadga af 1528 var blodskam »eldzsak», men der-
med menades väl icke att brännas lefvande, utan att först halshuggas och
sedan å bål brännas.
288 VETENSKAPLIGA AFHANDLINGAR.

så skall tu kennes ved hans gårdh under Oss och cro-
nan, dogh att han må besittian så lenge han kan göre
ther rätt och skiäl udaf1.» I ett annat bref af den 7
Juli 1579 medgaf konungen, att en bonde och hans styf-
dotter, om hvilka efter tolf års förlopp blifvit yppadt,
att de med hvarandra då hade plägat köttsligt umgänge,
och som derför blifvit dömda till elden, finge derifrån
»lösas under svärdet», emot det att menigheten, som för
dem fält förbön, erlade en erbjuden den tiden icke ringa
afgift af tre öre utaf hvar man2. Med åtta eller tio oxar
fingo föräldrarne till ett par syskonbarn, hvilka begått
kätteri, lösa dessas lif, sedan de förut undergått kyrko-
straff3. För en smed, som föröfvat stöld på konungens
örlogsflotta och derför blifvit dömd till dödsstraff, för-
vandlades detta af gunst och nåd sålunda, att han skulle
stupslås samt båda öronen skäras af honom, derefter
brännas på honom ett märke, »effter thet sätt som Erich
Håkansson4 låth göra med sådane tjufver», och han der-
efter under sin öfriga lifstid arbeta i Sala grufva, hvarest
— skrifver konungen — »Vij nu hafve arbetsfolk behoff,
så att Vij eliest nödges settie ther in til arbetz månge
oskyllige uti stoor fahre»5.

Med prisvärd fasthet i tänkesätt och jemn kraft hade
den gamle erkebiskopen Laurentius Petri upprätthållit
den kyrkoreformation, hvartill han och hans broder så
mäktigt verkat. Under konung Erik XIV:s regering hade

1 Riksarkiv, registr. för 1578, fol. 55.

2 Registr. för 1579, fol. 190. — Enligt mandatet om skjuts och gäst-
ning af den 17 Augusti 1576 svarade 3 öre mot skjutslegan för 6 mil
med en häst, mot tre nattfoder hö åt en resandes egen häst o. s. v.
Stiernman, Ekon, förf., del. 1, s. 257.

3 Kongl. brefvet den 24 Oktober 15 79. Registr., fol. 265. Ett ännu
högre antal af oxar bestämdes i andra Kongl. bref såsom lösningspris för
förverkadt lif. I detta fall bestämdes det med nådigt afseende derpå, att
de brottslige och deras slägt »vore fattigt folk och ej mäktade utgöra
mera».

4 Säkerligen Erik Håkansson Slang, om hvilken se Stiernmans Höfd.-
minne, 2 del., s. 502.

5 Kongl. brefvet den 13 Mars 1573. Registr., fol. 47.
SVENSKA LAGFARENHETENS UTBILDNING.

289-
han motstått dennes lärares och rådgifvares Beurrei ifriga
bemödanden att förvända denna reformation till en kalvi-
nistisk förstörelse af gamla religionsbruk, hvilka, utan att
underhålla vidskepelsen, underhöllo, väckte och upplyftade
folkets andakt. Så länge han lefde, vågade icke heller det
papistiska anhang, som tillvunnit sig konung Johan III:s
sinne, att framställa den bekanta liturgien. År 1571, tvenne
år före sin död, utgaf han med konung Johans samtycke
Then svenske kyrke-ordningen, hvilken det följande året
äfven bekräftades af rikets presterskap vid ett allmänt
kyrkomöte i Upsala1. Ehuru genom särskilda författningar
tid efter annan i vissa delar ändrad och utvidgad, tjenade
den svenska presterskapet och församlingen till efterrättelse,
intill dess efter många förslag och öfverläggningar den
ännu gällande kyrkolagen af 1686 blef faststäld.

Den begränsning af biskoparnes domsvälde, som i
Vesterås ordinantier af 1527 och 1528 utstakades, är uti
erkebiskopen Laurentii Petri Nericii kyrkoordning sorg-
fälligt iakttagen. Der säges uttryckligen, att »kyrkionnes
dom icke går på någors menniskios lijff, lekamen, godz
och äghor, hvilken öffverhetenne tilkommer». Föreskrif-
terna för användandet mot uppenbara syndare af kyrko-
plikt och mot ihärdigt lastbare af bannlysning äro gifna
med den yttersta omsorg att förekomma sådana missbruk
af dessa andliga tuktomedel som de förut öfvade papisti-
ska2. Vid bestämmandet af brottsliga presters behandling
skiljes det »verldsliga straff», hvartill en sådan skulle göra
sig förfallen, från det ecklesiastika, afsättning från embetet.
Om äktenskapssaker heter det, »att ändoch the meer lyda
under verldzlig dom än kyrkionnes, likväl effter the nu
så long tijdh, nemliga nästan alt sedan öffverheten kom
til christen troo, haffua varit under kyrkionnis dom och
domare, måga the ock så ännu bliffua, synnerliga effter

i Stiernmans Riksd.-beslut, I, s. 328. Jfr Wilskmans Eckl.-verk, s. 380,
der detta kyrkomöte orätt kallas riksdag.

2 Att konung Johan III åter införde en hård kyrkoaga, synes af hans
ofvan anförda benådningsdomar.

Yärta, Skrifter. I.	19
290

VETENSKAPLIGA AFHANDLINGAR.

och mongahanda i samma saker sigh tilldragher, som sjel
och samvett anrörer». Dock skulle, när svårare frågor
förekomme, som ej kunde slitas utan genom »öffverheten-
nes macht och authoritet», biskoparne »slikt skjuta henne
i händer». Äktenskap borde ej tillåtas emellan skylda och
besvågrade inom femte led, med mindre synnerliga skäl
kunde förekomma att det medgifva1; men den i kanoniska
lagen antagna andliga frändskapen emellan faddrar skulle
ej mera såsom ett giftermålshinder gälla. I öfrigt skulle
presterna förmana folket, att de »med giftermål icke vore
för hastige», såsom det nu ofta skedde, att man fastade
äktenskap uti »ölsmål och afftonsnack». Utan att någon
bestämd ålder utsattes, förordnades blott, att barn och
öfvermagar skulle presterna icke sammangifta. Såsom all-
männa skäl till äktenskapsskilnad godkändes, jemte be-
visligt adulterium och malitiosa desertio, äfven det, att
någon af »naturligh breck, eller elljes af någrahanda ofali,
till echtenskap platt odugeligh vore».

Det kanoniska förbudet mot presters äktenskap bade
efter reformationen förlorat sin giltighet. I följd häraf in-
trädde de såsom makar och fäder i nya rättsförhållanden.
Dessa bestämdes i begynnelsen efter allmän lag; men vid
sin kröning 1569 förordnade konung Johan III, enligt det
då samlade presterskapets begäran, att med giftorätt i
presterliga hus äfven å landet skulle så förhållas, som
stadslagen stadgade2. Detta förordnande, utsträckt till
delning af bröstarf efter prester, bekräftades i prestestån-

1 Frågan om lofligheten af äktenskap emellan syskonbarn var redan
under sextonde århundradet ett tvisteämne. Vid kyrkomötet i Upsala 1572
förklarade presterskapet, i enlighet med erkebiskopens mening, att »ehvad
man i denna saken disputerade och handlade, kunde dock presterskapet
aldrig derpå retteligha försäkrade varda, att giftermål sydzkonebarn emellan
icke vore mot naturligh och Gudz beskrefna lagh». Stiernman, Riksd.-
beslut, I del., s. 330.

2 Wilskman, Ecklesiastik-verk, s. 26 och 218. Jfr Nehrman, Föreläs-
ningar öfver Äzfdabalken, s. 13 0. f., hvarest dock oriktigt säges, att kon-
ung Johans stadgande, hvilket endast angick presthustrurs giftorätt, tillade
söner och döttrar efter prester jemnlika arfslotter.
SVENSKA LAGFARENHETENS UTBILDNING.	201

dets privilegier af 1650 och 1723 samt ytterligare i 1734
års lag'. Att det likväl icke grundade sig på någon all-
män presterskapets önskan och icke heller genast erhöll
allmän giltighet, bevisar ett hertig Carls patent af den 2
November 1594, hvaruti med anledning af presterskapets
på Dalsland klagan öfver ett beslut af capitulares i Skara,
att presthustrur der i stiftet skulle gå uti halft arf efter
deras mäns död med sina barn, efter stadslag, hertigen
förklarar sådant vara »gjordt af dem utan öfverhetens be-
tänkande och samtycke» och således icke kunna hafva
bestånd; hvadan det skulle förblifva vid lag, så att hvad
en afliden prest på landet efterlemnade komme att ärfvas
efter landslag, och hvad i städerna honom tillkomme efter
stadslag2.

I allmänhet synes benägenheten att splittra arfskap
hafva vid slutet af det sextonde århundradet blifvit rådande.
För detta ändamål användes en representationsrätten ut-
vidgande så kallad medelste lag, hvars giltighet stundom
yrkades af de förnämsta män i staten, föranledda dertill
af tillfälliga enskilda intressen.

Så uppstod under konung Johan III:s regering en i
alla afseenden betydlig rättstvist om arf efter fru Görvel
Abrahamsdotter Gyllenstjerna, hvilken år 1577 aflidit. Hon
egde hvarken bröstarfvingar eller skyldemän i första sido-
linien. Men i närmare och fjermare led af andra sido-
linien3 voro med henne beslägtade Sturar, Gyllenstjernor,
Bjelkar, Ryningar m. fl. af de förnämsta adliga ätterna.
Anspråk på hela arfvet gjorde fru Magdalena på Berg-
qvara (Gyllenstjerna) och efter hennes död, innan tvisten
hunnit afgöras, hennes arfvingar. Hennes och vidare deras
jemte sin egen talan förde den då lagkunnigaste mannen
i riket, hennes dotterson Erik Sparre. Värdiga att tornera
med honom äfven på rättens fält voro Nils Gyllenstjerna och
Hogenschild Bjelke, hvilka för sig och de öfriga fru Görvels

1 Ärfda-B., 2: 1.

2 Just.-verket, s. 110.

3 Nämligen den ifrån andra uppstigande led nedgående.
292

VETENSKAPLIGA AFHANDLINGAR.

aflägsnare fränder fordrade delaktighet i detta rika arf.
Tvistens afgörande berodde på tvenne rättsfrågor, näm-
ligen huruvida jus repraesentationis gälde i andra sidolinien
och huruvida skyldskapsleden skulle beräknas, enligt den
romerska civila lagen, ifrån den aflidna eller, enligt den
kanoniska, ifrån dess och pretendenternas närmaste gemen-
samma stamfader. Under åberopande af ofvanberörda
medelsta lag», af åtskilliga förut fälda domar samt i synner-
het af en, som erkebiskop Jakob Ulfsson jemte flera andra
biskopar och verldsliga rådsherrar år 1507 gifvit och hvar-
uti den »medelsta lagen» bekräftades, äfven till framtida gil-
tighet i arfssaker1, yrkade fru Magdalenas vederparter, att
jemväl i andra sidolinien skulle enligt samma lag af kom-
lingar intill femte led efter kanonisk beräkning ega rätt
att dela arf med närmare fränder. Erik Sparre deremot
medgaf väl, att uti nedstigande linien och uti den första
å sidone »den närmare skulle draga den fjermare till arfs
med sig allt intill femte man2»; men då sådant ej egde
rum i bakarf, hvartill det ifrågavarande borde räknas, på-
stod han, att enligt landslagens uttryckliga stadgande3
arfvet måtte odeladt tillfalla hans mormoder fru Magdalena,
hvilken vid fru Görvels död var, såsom dennas farbroders
dotter eller brylling, närmare till det samma än vederpar-
terna, hvilka voro bryllingars eller sysslingars barn eller
barnbarn. I öfrigt anmärkte han, att efter den beräkning
af skyldskapsleden (den civila), hvilken skulle vara den
rätta och, såsom en på Stockholms rådhus under långlig
tid upphängd arfstafla utvisade, den allmänt antagna, voro
vederparterna icke skylda med fru Görvel intill utan uti
femte led. Emot de äldre domar, som af dem blifvit före-
tedda, framstälde han en och annan sådan, hvarmed hans

1 Detta dombref finnes aftryckt ibland stadgarna vid Bjärköa-rätten
samt flerestädes. Anmärkas ma, att den särskilda arfstvist, som det samma
afgjorde, endast angick jus repræsentationis i första sidolinien.



2 Detta medgifvande utöfver landslagens ordalydelse synes hafva
varit grundadt på ett efter ofvanberörda dombref af 1507 allmänt vordet
rättsbruk, som i förevarande fall ej fordrade att bestridas.

3 I Ä. B., kap. 3, 2 2.
SVENSKA LAGFARENHETENS UTBILDNING.

293

påstående öfverensstämde. Uti en särskild undervisning
om arftägt, som han författade, yttrade han sig om den
af hans vederparter åberopade medelsta lagen, att den
samma »såsom all svensk lag vore skrifven; och vore
troligt, att i fordom tid hade ther varit en skrifvares miss-
fel, som icke rätt hade förstått lagsens grund, then någre
andre sedan hade efterskrifvit». Tvistens slitande upp-
drogs åt ett stort antal af rådsherrar och adelsmän, ibland
hvilka Per Brahe förde ordet. De gåfvo 1579 ett utslag
eller betänkande, som godkände de fjermare slägtingarnes
anspråk på arfvets delning, men som icke skall blifvit i
form af dom besegladt utan understäldt konungens vidare
pröfning. Ogerna ville dock Johan III döma i en sak af
så brydsam beskaffenhet emellan så mäktiga parter. Han
uppsköt det under åtta år; men omsider, sedan han för-
gäfves anmanat de tvistande att förlikas, fälde han 15871
sin dom, tillerkännande, i öfverensstämmelse med Erik
Sparres anspråk, hela arfvet åt fru Magdalena på Berg-
qvara och nu, efter hennes under rättegången timade
död, åt hennes arfvingar. I berörda dom förmäler kon-
ungen, att han uti denna sak icke haft att rådfråga någon
af »sitt älskelige råd eller af de förnämste utom rådet»,
emedan »de alle efter lag varit på den ena eller andra sidan

1	Af denna dom har jag haft tillfälle att se flera afskrifter. I en
och annan sådan uppgifves den vara fäld 1580, i andra 1587. Om orik-
tigheten af det förstnämnda årtalet vittnar sjelfva ingressen, hvaruti för-
mäles, att saken blifvit »satt i Stockholm i rätten för några af adel anno
1579, doch effter ena parten medh samma dom och ransakning icke ville
låtha sig benöya uthan strax uppå stående foot under konungz dom lag-
vadde», så hade konungen, »såsom af Gudh här i rijket den högste do-
maren, hvilken och effter Sveriges beskrifne lagh ägde alla skrocksokner
bryta och sanning uthleeta, samma sak til att uthransaka och effter lagen
åthskilja uptagit». »Och», tillägges, »effter begge parterne i begynnelsen
på många och yttermehra skiähl och bevijs sig beroopade, hafve Vij icke
veelat vara dermedh för hastige, uthan undt dem några åhrs rådrum, sådant
at sambla ihoop, och äre altså blefne derigenom förorsakade dermedh
at fördröija, menandes at dhe i så långan tijdh elljest skulle komma öfver-
eens, heller och then parten, som icke befunne sigh hafva så goda och
krafftiga skiähl, kunde rätta sigh sjelf i saken.»


294 VETENSKAPLIGA AFHANDLINGAR.

6 '







väldige (jäfaktiga) att akta1». Han hade således måst fatta
sitt beslut efter »de skäl, som han af Sveriges beskrefne
lag, samt eget förstånd och samvete finna kunnat». Sedan
sakens beskaffenhet och parternas påståenden blifvit fram-
stälda, afhandlar domen särskilda slag af arf och skyld-
skapsberäkningen i dem, hvarvid den civila gillas. Vidare
om det lagstadgande till förmån för faderbroders eller faders-
systers afkomma intill femte man, som Erik Sparres veder-
parter sig åberopat, säges, att det »hafver rätteligen ingen
grundh eller skääl i lagen, förty det finnes uti fåå lag-
böcker så och uti de som ofullkomligast äro; uti de gamla
så och nyss öfversedda, som nu mest brukas, finnes det
intet2. Vi kunne och icke veta», tillägger konungen, »med
hvad skääl samma lagbok, som det innehåller, kallas Mid-
leste lagen, efter thy man hafver först Björköö lagen, och
sedan then helige konung Erichs lag, sedan konung Bijrger
Magnussons, desslikest och konung Magnus Erichssons
lagböcker; så att om någonthera skulle kallas then Mid-
ieste lagen, då vore det lijkare att kalla en af deres lag-
böcker vid thet nampn och icke then som längst och så
godt som allersenast, efter the andre, i konung Christo-
phers tijdh, när månge uthländningar rådde här i rijket





1 I Palmsköldska samlingen af Juridica, tom. IV, fol. 265, före-
kommer en så lydande anteckning: »Under en kopia af Johan III:s dom-
bref i saken om arfvet efter fru Görvel Abrahamsdotter har stadsskrifvaren
Hans Bijlfelt med egen hand skrifvit följande mening: Desse effterskrefne
ofrälsemän hafve til detta arbete varit brukat, doch icke gerna uthan moot
vår vilja, näml. Niels Hansson och Erich Mattsson (uti Stockholms slotts-
lofven, 2 åldrige lagfarne män,»de äldste häradzhöfdingar uthi heela Up-
landz laghsagu) Niels Larsson, tollskrifver, åldrig laghfaren man, Sten
Stenson, referendarius, Lars Hindrichson, referendarius, och sedan Stock-
holms stadz secretarius, Sigfrid Hindrichson, referendarius, Hans Hansson
Bijlfelt, fischal och sedan Stockholms stadz secretarius. Men aff herr
Niels Gyllenstjerna och herr Hogenschild Bjelke förtiänte vij allzingen
tacke». — Af konung Carl IX kallades Hans Bilefelt, såsom Johan III:s
och Sigismunds förtrogne, en »äreförgäten skälm». Om honom se vidare
Werwings Konung Sigismunds och Carl IX:s historia, del. 1, s. 214 0. 431.

2 I en bland afskrifterna står härefter »icke heller i den tryckta», hvil-
ket ej kan vara annat än en tilläggning af kopisten.
SVENSKA LAGFARENHETENS UTBILDNING.

295

och gjorde hvad the ville, bief förändrad eller utspridd1.»
Efter en utredning af flera lagbuds innehåll och samman-
hang tillägges: »Utaf detta föreskrifne bevijses, att med
den samme artikel (nämligen den som Sparres vederparter
ur medellagen åberopat) följer ingen lag eller skääl; haf-
ver icke heller utan tvifvel varit deras mening, som lagen
hafva skrifva låtit, effter den icke finnes uti många lag-
böcker, utan Vi achte det derföre, att det antingen för
egen nytta eller vanart, af någon främmande, eller af
oachtsamhet och oflijt af inländske skrifvare skedt är, så-
som och väl något annat finnes uti lagböckerna effter
mångens godtyckio insatt, som hafver föga skääl med sig
och intet behöfdes.» — Rörande de företedda äldre do-
marna yttrar sig konungen: »Hvad domar och exempel
vidkommer, är sannt, att dem gifves vitsordh der som
icke beskrefven lag finnes eller och rätt när de komma
öfverens med lagen, men när de sträfva deremot, så måste
man mera achta beskrefven lag än exempel.» Emellertid,
ehuru domen icke godkänner representationsrättens ut-
sträckning till andra sidolinien, antager den dess giltighet
så väl uti nedstigande som i första sidolinien intill femte
---------#

1 Jfr Hallenberg, Gustaf Adolfs historia, 3: 131. Att konung Kristo-
fers landslag icke varit allmänt antagen, innan den, af konung Carl IX
bekräftad, utgafs, synes af denna dom. Då likasom sedermera och intill
våra dagar hafva begreppen om den s. k. medelsta lagen varit orediga och
stridiga. Lundius och många med honom ansågo den vara gifven af
konung Magnus Erikssons son Erik. .Till bevis för denna mening af-
tryckte Lundius i en diss. De successione ab intestato (Ups. 1697) de tre
kapitel i Ä. B., hvaruti efter en åberopad honom tillhörig codex denna
lag skulle skilja sig från andra codices af landslagen och hvilka kapitel
i början innehölle, att de vore af konung Erich och rijksins radh stadgade.
Hadorph åter antog, att konung Magnus Erikssons landslag fått namn
af medellag, hvilken mening äfvensom Lundii bestreds af Wilde, som till-
egnade de tre kapitlen åt konung Erik af Pommern. — Professorn dr
Schlyter har benäget lemnat mig den upplysning, att det, som i konung
Johan III:s ofvan anförda dom kallas medelste lagen, är en del handskrifter
af Magnus Erikssons landslag, i hvilka representationsrätten finnes ut-
sträckt till femte man, då detta stadgande deremot saknas uti andra hand-
skrifter af samma lag.
296

VETENSKAPLIGA AFHANDLINGAR.

man. Slutligen förklarar konungen sig hafva låtit »särdeles
sammanskrifva och ihopbinda skälen och bevisen för sin
dom något klarligare och vidare än det behöfdes1, på det
att »ingen skulle tänkja, att han utaf någon annan orsak
än rättvisan så hade dömt och afsagt». Till yttermera
styrka för detta konungsliga dombref, hvarefter framdeles
i lika fall borde dömas, anfördes ock, att det samma vore
med den Heliga skrift i fjerde Mosebok (27 kap., v. 10
och 11) öfverensstämmande. Det gälde ock en längre tid
såsom lag, intill dess den deruti medgifna representations-
rätten i första sidolinien blef efter landslagens bokstaf in-
skränkt till broders och systers barn, genom ett kungligt
regeringens och rådets beslut af den 19 Mars 1633, hvilket
jag i en senare afdelning kommer att framställa såsom den
närmaste grunden till nu gällande rätt i detta afseende.
Ehuru oftanämnda dom till framtida giltighet faststälde
den af Erik Sparre åberopade arfstaflan på Stockholms
rådhus, upprättad efter den i romerska civilrätten antagna
beräkningen af skyldskapsled, blef dock denna icke der-
igenom orubbligen stadgad. De lagkunniges meningar
derom voro under hela det sjuttonde århundradet delade,
och lagskiparen saknade fast grund för sin i arfstvister
ofta så vigtiga beräkning af närmare eller fjermare slägt-
skap, intill dess 1734 års lag bestämdt föreskref den civila,
nämligen att »ätt räknas ledvis ifrån och ej med den döda
till och med den som ärfver2».

Det tvistemål, som jag nu beskrifvit, och domen der-
uti bevisa, huru stort behof svenska folket då hade af en

1 Det synes nog troligt, att äfven Erik Sparres skicklighet härtill
varit använd, änskönt han var part i saken.

2 Ä. B. 1: 2. Samma beräkningssätt var antaget i det förslag till
ärfdabalk, som år 1690 af den dåvarande lagkommissionen till konung
Carl XI öfverlemnades och af honom gillades. Men icke allenast Lun-
dius (De success, ab intestato. Ups. 1697), utan äfven Nehrman ännu 1729,
uti dess då utgifna Furispr. civilis, s. 388, förklarade den kanoniska be-
räkningen vara efter då gällande lag den rätta. Samma mening hade
förut Stiernhöök yttrat. Loccenius och Rålamb deremot ansågo den
kanoniska räkningen blott gälla i äktenskapsmål, men den civila i arfssaker.
SVENSKA LAGFARENHETENS UTBILDNING.

297

tillförlitlig lagbok. Vid riksdagen i Stockholm 1566 hade
ock konung Erik XIV föreslagit samt ständerna beslutat,
att Sveriges lag måtte tryckas med förändring af den enda
artikeln, att Sverige vore ett valrike och icke ett arfrike.
Men detta beslut, hvilket konungen må hända förnämligast
äskat för att vinna en ytterligare bekräftelse åt arfförenin-
gen‘, blef hvarken då genast eller sedermera under de
långvariga inhemska oroligheterna verkstäldt. Med mera
allvar beslöto ständerna vid 1602 års riksdag i Stockholm,
att, »såsom uti Sveriges lag mycken oreda funnes, som
tarfvade förbättring, så skulle den af några förståndiga
män öfverses, corrigeras och förbättras, och efter den då-
varande tidsens och landsens lägenhet rättas, och sedan
samt med riksens nyttige och vedertagne recesser, man-
dater och stadgar tryckas». Dock skulle denna lagbok,
»sedan den öfversedd vore, innan den trycktes, icke alle-
nast på en allmännelig riksdag uppläsas, utan ock i hvar
landsort förkunnas2». Dä verkställigheten af detta beslut
något dröjde, förnyades det vid riksdagen i Norrköping
1604, och skulle lagarbetet »af någre gode och förståndige
män ändteligen ställas i verket och med det första till en
god ända utföras, samt de, som dertill deputerade blefve,
komma med det första till Stockholm tilstädes och der
uppå kronans bekostnad blifva underhållna intill dess ar-
betet vore bestäldt3».

Om denna lagrevision hafva Messenius, Werwing, Wilde
och Dalin lemnat underrättelser, som dels äro ofullständiga,
dels i vissa omständigheter oriktiga. Messenius berättar,
att vid riksdagen i Stockholm 1609 konung Carl IX låtit
uppläsa en af sig och sina medarbetare förnyad samt med
icke få tillägg utvidgad lagbok, hvilken dock icke blifvit

1 Denna förmodan styrkes af den försäkran, som beslutet innehåller
om arfföreningens evärdliga bestånd, samt af ständernas »underdånigaste
begäran», att i lagen måtte införas, att Sverige är ett arfrike och den der-
emot stridiga artikeln i lagboken »exploderas, utsättjas, casseras och till
intet göras». Stiernmans Riksdagsbeslut, i del., s. 272.

2 Stiernmans Riksdagsbeslut, 1 del., s. 538.

3 Stiernmans Riksdagsbeslut, 1 del., s. 552 0. 553.
298

VETENSKAPLIGA AFHANDLINGAR.

Më





1.
ci

gillad, emedan den innehållit några stadganden. som väl
vid skälig pröfning kunde finnas nyttiga, men för detta
rike ansågos mindre passande. Deribland hade varit det.
att de adelns söner, hvilka icke så vinnlade sig om studier,
som fäderneslandets tjenst fordrade, skulle mista sina fri-
heter och ärftliga rättigheter. Icke heller hade då blifvit
antaget ett annat lagverk, som efter Norrköpings beslut
några lagkunniga män öfversett och med mera varsamhet
tillökat'. Denna berättelse är hos Werwing nog fritt öfver-
satt, hvarvid han ock begått det betydliga misstaget, här-
rörande förmodligen från felaktig antingen afskrift eller
läsning af Messenii verk, att han ansett det senare lag-
förslaget hafva blifvit gilladt 2. Wilde förmäler, att af
vittra män, som dertill af konung Carl IX och riksens
ständer voro förordnade, en ny lagbok blifvit samman-
skrifven; att de som gjorde detta voro Ture Jakobsson
Rosengreen med flera uppräknade: att detta utkast blef
af konungen sjelf för riksens ständer vid riksdagen 1609
till öfverseende framstäldt; att dessutom hade ock blifvit
öfverlemnadt ett annat, som andre lärde och lagfarne män
af eget bevåg uppsatt, men att riksens ständer ej funnit
rådligt någotdera projektet att antaga3. Hos Dalin före-
kommer Wildes berättelse sammandragen med den skil-
nad, att man, och icke bestämdt konungen sjelf, skulle
hafva företedt det af Ture Rosengreen m. fl. utarbetade
förslaget. Dalin säger icke heller, att konungen gemen-
samt med ständerna dem förordnat, men deremot, att de
fått sig arbetet fortrodt i följd af riksdagsbeslutet 1602;
att de derpå använde mycken flit, men att år 1604 var

1	Scondia Illustrata, tom. 8, pag. 105.

2	Sigismunds och Carl IX:s historia, 2 del., s. 208. Hos Messenius
lyda orden: »Nec alius (codex legum) susceptus, quem, juxta Norcopense
decretum, hactenus quidam patrii juris peritiores revidissent et modestius
auxissent.» Werwing deremot säger: »ej heller någon annan vedertagen,
än den, som någre lagfarne män hade efter Norrköpings besluts innehåll
reviderat och förökt, såsom både adeln och alle andre i riket tilldrägligare
att efterlefva.»

3	Laghistoria, s. 105 0. 106.

*
SVENSKA LAGFARENHETENS UTBILDNING.	299

dermed ej vidare kommet, än att man vid riksdagen i
Norrköping ytterligare derpå yrkade1.

Det sanna förhållandet med ifrågavarande lagförslag
upplysa trenne codices i Upsala akademis bibliotek2.
Sammanstälda med riksdagsbesluten 1602 och 1604 bevisa
de, att ibland de ofvan anförda berättelserna är endast
Messenii riktig, ehuru icke så fullständig som ämnets be-
tydlighet hade fordrat. Berörda codices innefatta de
tvenne särskilda lagförslag, som Messenius omtalar, det
ena fullständigt i trenne, det andra, fragmentariskt, blott
i en afskrift3. Det förstnämnda är uppgjordt af de de-
puterade, som enligt 1604 års riksdagsbeslut blifvit utaf
ständerna och icke af konungen, åtminstone ej af honom
allena, dertill förordnade, nämligen Ture Jakobsson Rosen-
green till Grentzholm, Arfvid Svaan till Kåltorp, Bengt
Knutsson till Attarp, Mauritz Göransson till Djula, Michael
Arfvedsson till Grummevad, Michel Olsson, sekreterare och
ståthållare på Stockholms slott, Per Bengtsson lagläsare i
Nerike, fordom kamrerare, och Mats Andersson lagläsare
i några härad af Upland och fordom myntskrifvare. I
företalet till sitt förslag, sedan de efter sina högst oriktiga

1 Svea rikes historia, 3 del., 2 bok., s. 507.

2 Tvenne deraf tillhöra den Nordinska samlingen. Tvenne andra
har jag sedermera haft tillfälle se bland de lagcodices, som blifvit till
dr Schlyter ifrån Kongl. biblioteket och det Braheska på Skokloster öfver-
lemnade.

3 Denna afskrift innefattar blott kyrko-, konunga-, giftermåls-, ärfda-,
jorda- och byggningabalkarna. Sannolikt hafva ej flera blifvit fullstän-
digt utarbetade. I en annan afskrift saknas kyrkobalken. Nyligen har
jag i riksarkivet funnit en volym, innefattande 1609 års riksdagshandlingar.
Dessa utvisa, att konung Carl IX meddelat ständerna begynnelsen till en
öfversedd och förbättrad lagbok, nämligen konunga- och kyrkobalkarna.
Under flerfaldig skriftvexling derom yttrade väl ständerna sin underdåniga
tacksamhet för konungens genom detta arbete ådagalagda vårdnad om
deras välfärd, men begärde, att det måtte förblifva vid hvad 1602 i Stock-
holm och 1604 i Norrköping blifvit beslutet, hvilket de ordagrant upp-
repade. Härtill lemnade konungen ock sitt samtycke, men i uttryck af
missnöje. »Efter H. K. M:ts arbete icke behagar them» — skrifver han ,
— »måghe the ther medh handla, som them sielfva synes. H. K. M.
vil intet bekymbre sigh meere therom.»

i 1
' VANS
300 VETENSKAPLIGA AFHANDLINGAR.

begrepp förmält om forna lagar och särskilda lagböcker
samt om olika under åberopande deraf fälda domar, sär-
deles i arfssaker, säga de: »Hvarföre effter den stormäk-
tigste högborne furste och herre, herr Carl, Sveriges rijkes
uthkorade konung och arffurste, är nu til rijkzens regeringh
annammad och H. F. N. hafver altid både then tijdh H. F.
N. var uthi then furstelighe regeringh i sitt furstendöme,
jemväl och ytterligare sedan H. F. N. till sådhan rijkzens
regeringh kommen är, med största åhuga och bekymmer
beflijtat sigh att nest Gudz ordh (som H. F. N. alltid
hafver hulpit befordra) måtte och god lagh och ordninger
uprättadhe och vid macht håldne blifva; så hafver H. F. N.
uppå thet år 1604, när en frij riksdagh hölts i Norkjöpingh,
gifvit rijkzens ständher, som då församblade voro, iblandh
annat nödtorftigt thet tillkänna, att nödigt och rådheligt
vore, thet Sveriges lagh, som således är oklar och olijka,
måtte öfversedd, förenad, och effter thenne tijds lägenhet
förbättrat varda, att under een konung och konungzlig
regeringh, måtte een lijka och eenigh lagh hållen varda,
som förbemält är. Och medhan rijkzens ständher på samma
tijdh nogsampt öfvervägadhe och besinnadhe att sådant
fast rådsampt, nödigt och nödtorftigt var, hafva the, med
H. F. N:s rådh och samtyckio, forordnat och betrodt, att
någhre godhe män skulle taga sigh före till att öfversee
lagböckerne, thet förklara som mörkt och oförståndigt vore,
thet rätta som onyttigt och onödigt syntes, och åther i
then stadh insättja och förbättra hvad nödigt och nöd-
torftigt vara kunde, theraf man god rättelse i förekom-
mande sakher och domar hafva måtte; och thertil forord-
nat thesse godhe män af adhell, som äre etc., hvilke till
hjelp och bistånd någhre andre godhe män, uppå the an-
dres förre begäran, hafve beskedde och tillsatte varit, som
äre etc.1.» Det andra förslaget lemnar ingen underrättelse
om dess författare.

1 Namnen äro här ej utsatta, men i en afskrift stå de öfverst an-
tecknade. Af de här anförda orden visar sig, att de adliga ledamöterna
voro i denna lagkomité principaler.
SVENSKA LAGFARENHETENS UTBILDNING. 301

Då dessa lagförslag med hvarandra jemföras, röjer sig
genast en högst betydlig skiljaktighet dem emellan, ej en-
dast i särskilda bestämmelser, utan äfven i hvarderas poli-
tiska syftning. Det under Ture Jakobsson Rosengreens
och hans adliga medbröders1 ledning författade arbetet
är inrättadt att gagna adelsståndet i allmänhet och att
öfver konungens välde upphöja rådets. Det andra åter är
i flera väsentliga delar adeln vidrigt samt riktadt till upp-
rätthållande af konungens makt, åtminstone sådan den i
Kristofers lagbok var bestämd. Det är detta andra för-
slag och icke, enligt Wildes mening, det Rosengreenska.
hvilket Carl IX velat vid 1609 års riksdag förmå ständerna
att antaga, hvaremot det sistnämnda synes hafva blifvit
frambragt af det parti inom adeln, hvilket afslog konungens
begäran om tillräckligt bistånd till utförande af kriget mot
Sigismund och till nödiga rustningar mot Danmark samt
derigenom så uppretade hans häftiga sinne, att han genast
derefter blef rörd af slag2.

För att styrka detta förhållande må jag ur det Rosen-
greenska förslagets konungabalk anföra ett och annat
ställe. Sedan de första fem kapitlen af konung Kristofers
lag blifvit i ett nyare språk öfversatta, efter arfföreningen
och andra bestämda förhållanden ändrade samt utvidgade
med några ganska märkliga tillägg, i synnerhet i den ed,
som konungen efter sin kröning skulle aflägga, så förekommer
i förslaget ett kapitel af följande lydelse: »När konungen
så krönter ähr, tå äger han rådh sitt taga och vällia af
the bäste och förståndigaste i rijke vara kunna, som til
thet kallet kunna tjenlige vara. Tolf äga i konungz råd
vara, och eij flere. The skola således konungen sinom
edh svärja: först skola the svärja vedh Gudh och hans

1 Om dem se Dalin, 1. c.

2 Messenius, 1. c. tom. 8, pag. 106. Dalin, 1. c. 3 del., 2 band.,
s. 509. Dalin tillägger: »Till den anstöt han nu hade skall mycket hafva
bidragit att hans öfversedda och förnyade svenska lagbok icke heller vid
detta tillfälle blef antagen.» Men orätt förestälde sig Dalin, att detta för-
slag varit det som Rosengreen m. fl. utarbetat.
302

VETENSKAPLIGA AFHANDLINGAR.

heligordh, att the skola konungen thet råda, som the veeta
för Gudh att honom och hans landh kan nyttigt och gagne-
ligit vara, oansedt att the af konungen rådfrågade varda
eller eij, och sådant icke tillbaka låta för vald skuld, skyld-
skap, svågerskap eller venskap. Then andre artikel är:
att the skola honom styrkja till rijksens rätt med all sin
macht, att han må troliga hålla de eeder, som han haffver
svoritt rijket; och ■ thetsamma skola the själfve låfva att
hålla. Hvad som och hans godhe män och råd rådha
konungen thet rijket hans och honom själf nyttigt och
gagneligit vara kan, thet äger han föllja och lyda' och eljest
intet företaga af enskijldt rådh, uthan thet med samptelige
rijksens rådh berådslagit, samtyckt och beslutit ähr.» Vidare
stadgas i samma kapitel, att »konungen skall till hjelp i
regementet hafva drotzet, marsk, hofmester, admiral, cantz-
ler och skattmester», hvilkas embeten kallas de »förnämsta
i rijket». Deras särskilda pligter bestämmas, hvaribland
den, att livar för sig vid konungens kröning, der de egde
att bära regalierna, antvarda honom dessa under tjenliga
föreställningar. Således skulle det åligga drotsen, när han
öfverlemnade äpplet, »förehålla konungen, hvarför han ho-
nom thet på rijksens vägnar i handen fåår, med sådan för-
maning derhos, som der till tjenar». I samma balks 28
kapitel säges: »Kan ock så hända, att konungen igenom
vrång och orättvijs berättelse någrom låther afhända an-
ten jordegodz eller annat, uthan föregående lagha ransak-
ning och dom, tå må then, som något ifråntaget varder,
klaga theröfver för drotzeten, cantzleren eller någon i rijk-
sens rådh och begjere att honom må therom blifva till
rätta svarat. Tå bör then, som sådant förklagat bliffver,
giffva thet konungen tillkänna och ingalunda thet dölja

1	Äfven om efter den tidens skrifsätt detta ord skulle betyda lida
(pati) och icke lyda (obedire), så utvisar dock hela sammanhanget af me-
ningen, att konungens vilja skulle vara rådets undergifven. I de afskrif-
ter jag sett synes teckningen här, likasom i andra ord, af y skilja sig
ifrån den af dubbelt i (ij) och det ohöfviska lyda således vara den rätta
läsarten.
SVENSKA LAGFARENHETENS UTBILDNING. 303

eller förtiga. Sedhan äger konungen igenom sine full-
mächtige låta svara honom inför rijksens rådh, och hvar
han tå finnes oskyldig, som sitt mist hafver, tå böör kon-
ungen låtha honom få sitt åther, thet vare sigh anten jord
eller löösöre, uthan någon onådhe och misshagh.» Mot
konung Carl IX personligen var troligen riktadt ett annat
stadgande i detta kapitel, så lydande: »Eljest bör han
(förut har varit taladt om hemlig angifvare) af konungen
och öfverhethen icke uptagen eller hördh varda, och må
konungen ingen, anten i vrede eller eljest, beskylla eller
beskämma eller förtala någon, anten af sitt rådh, ridder-
skap och adell eller någon annan, ensligh eller uppen-
barliga, för någon oärligh gerningh, med mindre han är
lagliga öfvervunnen och dömder.»

Med vida flera utdrag ur ifrågavarande lagarbete kunde
syftningen deraf ådagaläggas. De anförda bevisa tillräck-
ligen, att en konung med Carl IX:s lynne icke kunnat
sjelf framställa det samma till ständernas antagande1. Men
äfven bevisa de, att denne konungs makt icke varit så
fruktansvärd och vid slutet af hans regering så befästad
mot angrepp från aristokratien, som man vanligen sig före-
ställer.

1 Endast det Rosengreenska förslaget synes hafva varit kändt af de
män, som konung Carl XI år 1686 förordnade att öfverse lagen. En af
dem, slottsfogden Georg Stjernhoff, yttrade sig då deröfver: »Att denna
version icke vidare kommit, det är den sanna orsak, som jag förut för-
klarat, fast jag denna version aldrig tillförene afvetat, näml. att i konunga-
balken genast mötte sådana saker, som de icke gerna velat på, men lik-
väl de, som denna version förrättat, sin mening om konungens regemente
alltför mycket blottat, som följande extract utvisar; och som jag intet vet
hvarest de sådana principier tagit, ifrån Speyer eller Polen kanske, så
vore likväl curieust att i registraturen för de åren näst efter 1604 deras
ordres och instruction uppsöka låta, antingen det måtte vara skedt efter
dåvarande konungs eller ständernas förslag. Efter konungens tyckes mig
intet, ty uti denna versionen i konungabalken finnes mycket, som intet
finnes i den gamla lagboken, som de vertera skulle, och intet kunde
konungen gifva sådana principia mot sig sjelf.» Palmsköldska saml.
Juridica, tom. XI, pars 1.
304

VETENSKAPLIGA AFHANDLINGAR.

*







I öfrigt må jag anmärka, att då de deputerade, som
sammansatte detta arbete, icke tillhörde de grefliga och
friherrliga ätterna, hafva de ej heller visat någon sorg-
fällighet att befrämja dessas särskilda fördelar, hvilka tidigt
voro föremål för den öfriga adelns afund. Tvärt om säges
i 2:dra kapitlet af den föreslagna konungabalken: »Och
skall inthet högre ståndh ibland adelen här i rijket achtat
och hållit blifva, än riddareståndh1, hvilken det med man-
doms gerningar för rijksens fiender och välfärd skuldh
förvärfva kunne. Och det skall ej heller längre vahra än
uthi deras lijfstijdh, som det förvärfvat hafva, efter som
det af ålder brukligt varit.» Det genom Norrköpings riks-
dagsbeslut upplifvade gamla förbudet mot förläningar af
kronans gods för längre tid än hvarje konungs regering
är ock här upprepadt. Det var egentligen adelns allmänna
och rådets särskilda välde, som Ture Jakobsson och hans
medbröder sökte att bekräfta och utvidga.

Det andra lagförslaget är så mycket säkrare det, hvil-
ket, efter Messenii berättelse, konung Carl IX till ständer-
nas bifall framstält, som der förekommer ett med samma
berättelse noga öfverensstämmande kapitel, nämligen det
42:a i konungabalken. Det lyder så: »Ingen frälsisman må
frelsi njuta, med mindre han så låther uppföda barn sina,
att the i cronona tjenist kunne nyttighe vara. Hvilken
frelsisman, som icke så upföder barn sitt, att thet antingen
boklige konster lärer, eller i hoftjenist (krigstjenst) kunne
bruklige vara, hafve förgjorth frelsi. Och äger en frelsis-
man dessa tungomål med rätta kunna skriffva och läsa,
svenska och finska, theri han fodder är, latin och tydska.
Hvilken frelsisman icke gifter dotter sin till sådan man
som frelsi kan uppehålla och är i cronona tjenist nyttigh,
hafve förgjort frelsi sitt till könungen, dädan thet kommit
är.» Men icke allenast detta, utan flera andra nya före-
slagna stadganden skulle emot ifrågavarande lagverk upp-
reta adeln. I kapitlet om konungens och rikets råd, som

1	I andra kapitel göres, likasom i Kristofers landslag, skilnad emel-
lan riddare inom och utom konungens råd.




SVENSKA LAGFARENHETENS UTBILDNING.

305

i det hufvudsakliga är öfverensstämmande med samma
kapitel i konung Kristofers lag, säges väl likasom der,
att i konungs råd skola »tolf vara af riddarom och svenom»
(jemte de högsta embetsmän, som äfven detta förslag
bestämmer); men härvid tillägges: »dock eij fader och
son, e.ij två bröder, eij heller the som i mågsämja äro,
med mindre än så skee kan, att eij annat val till är och
konungen them ej ombära kan». Grefskap och friherre-
döme skulle konungen ej ega att utdela »utan aller all-
mogens jaordi och samtyckje». Konungen förbindes väl
att i allmänna mål höra, men icke att lyda sitt råd; och
rörande de vigtigaste ärendens behandling stadgas så-
lunda: »Nu kan konunge något i sinnet komma, som
honom och fosterlande ågelder; tå äger han eij något
företagha, handla eller besluta uti the saaker och måål,
som rijksens och aller allmogans välfärd åhängher och
eij krigh begynna eller frijdstånd besluta, eij heller sigh
i förbund inlåta med utländskom konungom, furstom
eller städhom uthan sitt rijks rådz rådh och endrechtige
samtyckjo och allmogans thertill uthskickade mäns jaordi
och vetskap. I tolkom fallom äger konungen rådh sitt
förskrifva och sex af hvarje häradhe, två af adelen och
hofmannom, två af prestom och två af allmoganom. Hvad
the rådslå och besluta vari gjordt och gillat öfver allt
Sverige.» Märkligt är, att i den sålunda föreslagna
nationalrepresentationen något särskildt deltagande ej
förunnades städernas borgerskap, som må hända var
under benämningen af allmoge begripet. Hela detta stad-
gande i en af konung Carl IX yrkad lag bevisar ock,
att han kände sig ega en begränsad makt, men ville,
att icke rådet och adeln allena skulle den begränsa.

Uti detta lagförslags kyrkobalk1 handla flera kapitel
om den af Carl IX åter upprättade högskolan eller aka-
demien i Upsala. Deraf och af alla öfriga omständig-
heter tror jag mig kunna sluta, att det samma blifvit för-
fattadt i enlighet med konungens afsigter utaf någon

1	Den finnes blott i en af de codices jag sett.
Tärta, Skrifter. I.

20
306 VETENSKAPLIGA AFHANDLINGAR.

eller några ibland de unga ofrälse män, hvilkas studier, äf-
ven vid utländska akademier, Carl IX hade med penning-
understöd och andra uppmuntringar befrämjat. Sanno-
likt är, att hans hofkansler, juris doctor Nils Chesneco-
pherus, deruti haft en ganska betydlig del. Sedermera
under konung Gustaf Adolfs regering yrkade han såsom
enkedrottningens kansler samt äfven 1617 i en skrift, hvil-
ken högligen misshagade konungen, framstälde arffurstar-
nes rättighet att befalla ridderskapet och adeln inom sina
furstendömen att rida under deras banér1. Samma rättig-
het antages uti förevarande lagförslag, hvarest 25:te
kapitlet af konungabalken lyder sålunda: »Alle frelsis-
män, som innom furstendömet boendes ähre, äghe the-
ras vapnatjenst under furstarnes baneer, ther the boen-
des ähre, hafva och följachtige vara2.»

I afseende på den enskilda rätten innehålla de båda
lagförslagen många nya bestämmelser, hvilkas fullstän-
diga utredning skulle fordra en egen afhandling. Båda
röja de bekantskap med den romerska och äfven med
andra främmande lagstiftningar. Bland bevis härpå må
jag anföra, att i det Rosengreenska förslaget antagas

1 Widekindi, Gustaf Adolfs historia, s. 383. Hallenberg, 4: 595.

2 Det kan synas mindre troligt, att Carl IX såsom konung skulle
hafva godkänt detta stadgande. Men då han aldrig ansåg Norrköpings
arfförening, hvarigenom arfsrätten till kronan öfverflyttades till honom och
hans efterkommande, vara säkert betryggad, är det ej osannolikt, att han
ville åt dessa hafva förvarad den furstliga rätt, som han sjelf länge för
sig yrkat. Också tillerkände han nära konungslig myndighet inom fursten-
dömena ej endast åt sin yngre son Carl Filip utan äfven åt sin brorson
hertig Johan uti de försäkringar han för dem utfärdade 1609. Härtill
kommer, att enligt en anteckning af Palmsköld (Juridica, tom. XI, pag. 1)
Carl skall redan 1603 och således ännu såsom endast furste hafva begynt
att »öfverse och corrigera Sveriges lag», hvilket arbete han sedermera mot
slutet af 1608 företagit sig att ytterligare revidera och förbättra. Vidare
tillägger antecknaren: »När lagboken förra gången år 1603 öfversågs
och förbättrades, upplades till prof 22 kapitel af konungabalken, som ifrån
den förra lagen voro uti många stycken skiljaktiga, men dock sedermera
år 1608 på många ställen åter (blefvo) korrigerade och ändrade.» Något
tryckt profstycke af berörda lagförslag har jag ej kunnat igenfinna i de
samlingar af gamla handlingar, hvartill jag haft tillgång.
SVENSKA LAGFARENHETENS UTBILDNING. 307
och uppräknas de samma fjorton laga skäl för föräldrar
att göra sina barn arflösa samt, till sju sammandragna,
de åtta skälen för barn att exheredera föräldrar, hvilka
kejsar Justinianus stadgat1. Alla i konung Kristofers
lag bestämda böter förvandlar detta förslag från räkne-
mark till väget lod sölf, en förändring, som myntförsäm-
ringen visserligen rättfärdigade, men som väl äfven och
må hända förnämligast åsyftade förhöjning af adelns samt
lagmäns och häradshöfdingars saköresinkomster2. Straf-
fet af fängelse vid vatten och bröd, lånadt från de kung-
liga gårdsrätterna, förekommer i samma förslag på ett
och annat ställe.

De tvenne ifrågavarande lagförslagen, ehuru i mycket
annat skiljaktiga, öfverensstämma någorlunda i en punkt,
nämligen den, att för arfsdelning utsträcka representa-
tionsrätten vida utöfver bestämmelserna i konung Kri-
stofers landslag och äfven till aflägsnare fränder inom
andra sidolinien. Också de utvisa, att härutinnan den
upplösande verldsborgerliga kraften vid slutet af det
sextonde århundradet vunnit en styrka, som den sam-
manhållande nationliga under det följande århundradet
likväl blef mäktig att besegra. Sjelfviskheten var nu,
såsom alltid i samhällen dem inre oroligheter sönderslitit,
den rådande driften.

Innan det nya lagförslaget vid 1609 års riksdag blef
ständerna förelagdt och af dem förkastadt, hade konung
Carl IX börjat att från trycket låta utgifva Sveriges
gamla lagar. Uplands- och Östgötalagarna trycktes 1607
samt Helsingelagen 1609. Äfven då utkom konung Kri-
stofers allmänna landslag med konung Carl IX:s stad-
fästelse, gifven den 20 December 1608. Deruti förord-
nades, att denna tryckta lagbok, »hvilken med de aldra-

1 Nov. 115.

2 Dessa skulle härigenom hafva blifvit fördubblade, ty en riksdaler
gälde nu 41/2 mark, och ett lod silfver utgjorde nära hälften af en riks-
daler. Jfr plakatet den 13 April 1607 i Stiernmans Saml. af commerce-
och ekonomie författningar, 1 del., s. 531.
308 VETENSKAPLIGA AFHANDLINGAR.

vissaste och äldste exemplaren öfverenskomme, och med
dem på det flitigaste vore collationerad». skulle gälla till
allmän efterrättelse, med undantag så väl af kyrkobalken,
hvilken uti inga domar efterföljas skulle, innan den blefve
af konungen och dess riksråd samt andra förståndiga
män öfversedd och förbättrad, som ock af de orden i
konungabalkens 3:dje kapitel: Nu är til konungs rikit
Sverike konunger väliande ock eij ärfvande etc., hvilka
ord, efter gjorda arfföreningar och riksens afsked, så
förändrades: Til Sverikes rijke är konunger ärfvande och
eij väliande. I öfrigt ville konungen, att man i högmåls-
och andra grofva saker, såsom mened, Guds ords lastande,
svärjande, dråp, hor, frändsämjospjeld, ocker, falskt vittne
och annat sådant, skulle rätta sig efter Guds lag, som i
den Heliga skrift vore författad1. Några »varietates:
blefvo äfven aftryckta, men man skulle dock endast
hålla sig vid den mening, ord och grund, som stode i
sjelfva texten, hvilken konungen gillade och stadfästade.
Dock vore det domare tillåtet att, när några fall före-
komme som hvarken efter konung Kristofers lag eller
efter riksens sedermera upprättade recesser och beslut
kunde dömas, då söka lag och rättelse om sådana fall
uti de andra lagböckerna, hvilka -konungen låtit trycka,
undantagande kyrkobalken; emedan uti dessa gamla lag-
böcker funnes många nyttiga stycken, som i konung Kri-
stofers lagbok vore utelemnade. Slutligen förklarade
konungen, att efter denna konung Kristofers lagbok
skulle dömas »in til thess, effter uthi Norköpings herre-
dagh på thet åår 1604 beslutit bleff, konungen kunde
hafva tijd medh sitt älskelige rijks-rådh och andre godhe
män thenne laghbook med the andre flere, öfversee och
förbättra, hvilket medh thet förste skee skulle2»; och när

1 Härifrån härleder sig den ännu i domareeden bibehållna formeln
Guds och Sveriges lag, hvarom må läsas Ol. Rabenii bref till J. D. Michaelis
i dennes Mosaiches Recht, I delen.

2 Dessa ord hafva utan tvifvel föranledt Wilde till den meningen, att
konungen vid 1609 års riksdag sjelf framstält det Rosengreenska förslaget.
SVENSKA LAGFARENHETENS UTBILDNING.

309

samma öfversedda lagbok allmänneligen vore vedertagen,
skulle den af trycket utgifvas.

Lagfarenheten hade under det sextonde och vid
början af det sjuttonde århundradet ännu icke i Sverige
antagit något vetenskapligt skick, ehuru flera allmänna
handlingar allt mer och mer ådagalade deras författares
vetenskapliga bildning. Denna var mestadels förvärfvad
vid utländska akademier. Högskolan i Upsala hade icke
ännu hunnit ernå stadgadt anseende, då Gustaf I upp-
trädde på tronen; och denne store konung förökade ej
sin ära genom någon fruktbärande vård om det högre
uppfostringsverket. Han erkände det sjelf samt urskul-
dade sig derför med sina öfriga trägna omsorger för
rikets väl1. Emellertid förföll Upsala akademi så, att
ifrån 1538 till 1572 alla underrättelser om dess tillvarelse
saknas2. Väl beslöt konungen 1540 att åter upprätta
detta läroverk, men innan beslutet derom hann utföras,
förstörde 1542 en eldsvåda lärohusen, af hvilkas qvar-
stående murar teglet sedermera, enligt en berättelse af
Messenius3, användes vid byggnaden af Upsala slott.
Konung Johan III fattade äfven ett sådant beslut, och
några professorer utnämndes, men då trenne ibland dem
förklarade sig mot liturgien, blef på jesuiters inrådan
akademien i Upsala alldeles upphäfven och i dess ställe
en ny högskola i Stockholm 1583 stiftad4. Ändtligen, efter
kyrkomötet i Upsala 1593, upplifvades derstädes det forna

1 Till magister Nils Månsson, då i Wittenberg, den 1 Augusti 1538.
Detta bref, aftryckt i Celsii Mon. Pol. Eccl., pag. 29, är till sitt innehåll
ock anfördt i Murbergs Pal om konung Gustaf Ps vård om allmänna upp-
lysningm ock uppfostringen, i Kongl. Vitterh.-, hist.- 0. antiqv.-akademiens
handl., i del., s. 266.

1 2 P. Arrhenii Historia Academic Upsaliensis, pag. 14 och 15.

3 Sieopentaprotopolis, pag. 51. Scheffer, i Upsalia antiqua, pag. 255,
bestrider trovärdigheten af denna berättelse. Ibland andra förläningar,
som Pyhy vid sin ankomst till Sverige erhöll, var äfven ett af de till Up-
sala domkapitel fordom anslagna prebenden. Fant, Observationes selector,
fasc. I, pag. 86.

4 Arrhenius, 1. c. pag. 19 och 20.
310	VETENSKAPLIGA AFHANDL1NGAR.

universitetet, och hertig Carl anslog 1595 sä väl till löner
åt åtta professorer som till underhåll af fyrtio studerande
kronotionden från åtskilliga socknar i riket1. Ibland
dessa professorer lärer ingen hafva varit förordnad att
undervisa i lagfarenheten2. Men uti det af konung Carl
IX yrkade lagförslagets kyrkobalk säges: »I Sverige ägher
vara ena höga schola eller academia, som man then eliest
kallar; där uthi äga vara läsemästare eller professores,
som man them på latin pläga kalla; uthi theologia eller
then Heliga skrift två doctores; en juris-consultus eller
jurist, hvilken böör till att läsa och profitere jurispruden-
tiam, thet år laghen, ethicam och politicam; en medicus,
hvilken skall undervijsa ungdomen i medicina eller läkiare-
konst, och eliest skall han en gång hvart år hålla en
anatomiam, på thet medicinæ studiosi therigenom kunde
desto bättre undervijste och förfarne blifva. Uti then
philosophiska facultet skole desse efterskrefne profes-
siones vid macht hållne blifva: först skall vara en logicus;
en rhetor eller orator; en poëta, hvilken och skall läsa
historias; en mathemathicus, honom böör läsa arithme-
ticam, geometriam, opticam och horopiam(?); en astronomus,
hvilken skall profitere astronomiam, astrologiam och geo-
graphiam; en physicus, hvilken skall och läsa metaphy-
sicam; en linguarum professor, hvilken skall läsa gre-
kische och hebräische.» Carl IX hann må hända icke
utföra denna plan i hela dess vidd, men till juris och
politices professionen blef Johan Messenius efter sin
återkomst till riket år 1609 utnämnd3. Han synes dock
hafva mera sysselsatt sig med andra kunskapsarter och
med vittra snilleöfningar än med jurisprudentiam*.

1 Werwing, 1. c. I del., s. 274 o. f.

2 Enligt Werwing voro de: tre teologer, en rector magnificus, tre
professores philosophise, hvaraf en astronomiæ, en physices och en elo-
quentiæ, samt en professor medicinæ.	.

3 01. Celsius och Pet. Stenbeck, Diss, de meritis et fatis Messeniorum.
Ups. 1753, pag. 9-

4 Han tillade sig väl titel af medicinæ och juris utriusque doctor,
men kunde ej förete något vittnesbörd derom. Celsius, 1. c. pag. 5.
SVENSKA LAGFARENHETENS UTBILDNING. 3II

Ibland lagkunniga svenska män stod under sin tid
Erik Sparre säkerligen främst. De skrifter af honom,
hvilka ännu äro bevarade, hvaribland må nämnas den
Pro Lege, Rege et Grege samt Postulata nobilium, vittna
om en vidsträckt kännedom af rikets lagar och stadgar,
förenad med en skarp omdömesförmåga. Den först-
nämnda af dem röjer också flerestädes sin författares
insigter i den romerska lagen, hvilken han kallar »den
skäligaste, som någon tid, näst Guds lag, hafver varit»,
äfvensom i feodalrätten, den han visar sig hafva grund-
ligen studerat. Erik Sparres tänkesätt var, såsom alla
hans ståndsbröders, aristokratiskt. Men i Postulata nobi-
lium yrkade han ej mera, än hvad -redan tid efter annan
blifvit adeln beviljadt, och ej ens allt detta. I skriften
Pro Lege, Rege et Grege försvarade han med de kraf-
tigaste skäl konungens högsta välde äfven inom fursten-
dömena.

Af många anledningar hade mot slutet af det sex-
tonde århundradet och början af det sjuttonde svenska
ynglingar begifvit sig utom riket att vid berömda aka-
demier i Tyskland studera. Då ännu var lärdomen icke
så söndrad i särskilda vetenskapsgrenar, som den seder-
mera blifvit. Till den allmänna bildningen hörde teolo-
gisk och juridisk kunnighet, ej mindre än historisk och
lingvistisk. För all speciell lagfarenhet gälde den romer-
ska rätten såsom en gemensam förnuftsgrund, för all
statsförvaltning såsom ett skälighetsmönster. I Tyskland
hade den dels undanträngt den ursprungliga germaniska
rätten, dels omskapat och vanskapat denna. Samma öde
syntes förestå den gamla svenska rätten, då flera unga
män, bildade vid de tyska universiteten, återkommo till
fäderneslandet att der såsom statsmän eller lärare verka.
Men de i själskraft och snillegåfvor yppersta ibland dem,
en Axel Oxenstjerna, en Johan Skytte m. fl., hade ej
studerat bort sitt svenska sinne. De beredde dessa Gustaf
Emellertid var han utan tvifvel äfven rättslärd, hvadan han ock, då Svea
hofrätt stiftades, blef till assessor der utnämnd.
312 VETENSKAPLIGA AFHANDLINGAR.









II Adolfs stiftelser, det utvidgade universitetet i Upsala1
och hofrätten i Stockholm, genom hvilka den svenska
lagfarenheten, ordnad men aktad, utbildades till rätts-
vetenskap. Och när emot den senare af dessa stiftelser
uppstodo betänkligheter, vittnande om vördnad för gam-
mal inhemsk rätt eller åtminstone åkallande den, var det
en doktor i den romerska och kanoniska lagkunnigheten,
Nils Chesnecopherus, hvilken dem utvecklade och för-
fäktade2. Sedermera under det tidehvarf, som fortsätt-
ningen af denna af handling kommer att omfatta, var det
ock en vid åtskilliga tyska universitet bildad rättslärd,
Johan Stjernhöök, hvilken, i förening med flera på en
gång vetenskapligt grundliga och praktiskt förfarna ju-
rister, vårdade förfädrens rätt samt, för att öfverlåta den
till efterkommande, danade genom sitt oförgängliga verk
De jure Sveonum et Gothorum vetusto inom den svenska
lagkunnighetens' fält en i samhällslifvet inverkande histo-
risk skola.

1 I förväg må jag anmärka, att vid detta universitet tillsattes en pro-
fessor för svenska lagkunnigheten jemte en för den romerska.

2 Hallenberg, Gustaf Adolfs hist., del. 3, s. 143. Nils Chesnecophe-
rus hade på Carl IX:s bekostnad studerat vid flera tyska akademier samt
vid den i Marburg blifvit först till filosofie magister 1593 och sedan till
juris utriusque doctor 1600 promoverad. Han stod i synnerlig ynnest hos
landtgrefven af Hessen, Moritz, hvilken utnämnt honom till matematiska
professionen vid berörda universitet. Landtgrefven hade ock sjelf presi-
derat för en Chesnecopheri disputation i matematiken samt prydt den
samma med ett carmen till författarens beröm. Allt detta oaktadt ansåg
Chesnecopherus sig pligtig att erbjuda fäderneslandet sin tjenst. Hans
naift skrytsamma bref härom till hertig Carl af den 10 Juni 1600 är in-
fördt i Stockholms Magazin, 1 band., s. 222 0. f.


SVENSKA LAGFARENHETENS UTBILDNING.

313

TILLÄGG.

Medan de tvenne sista arken af föregående af handling
trycktes, har ibland de oräkneligt många gamla handlingar, som
ligga gömda i riksarkivets åtskilliga hvalf, blifvit funnet ett
konvolut, innehållande icke allenast flera handskrifna exemplar
af de lagbalkar, dem konung Carl IX låtit under sitt inseende
författa, utan äfven de tryckta tjugutvå kapitel af konunga-
balken, hvilka omtalas uti en anteckning af Elias Palmsköld1.
Dessa tryckta blad, äfvensom några af de skrifna exemplaren,
förete ändringar och tilläggningar, hvilka, tecknade med olika
handstilar, bevisa, att de första förslagen varit underkastade
flerfaldig granskning. Äfven förekomma spridda vedermälen
deraf på lösa, hela och halfva ark. Tvenne exemplar af
»Konungzbalken» hafva en så lydande öfverskrift: »Then 20
September åhr 1603 begynte then stormechtige furste och
herre, herr Carl, Sveriges rijkes uthkorade konung och arf-
furste, hertig till Sudermanneland, Neriche och Vermeland, uti
the helige trefaldighetz nampn, i Calmarne att offversee, cor-
rigere och förbättre Sveriges lagh, effter månge framfarne kon-
ungers lofflige exempell. Och haffver H. F. N:de syntz af
nodene vare, att samma laghbok således måtte förandres och
förbettres, som här effter föllier.» Samma berättelse är ock
skrifven på ett’ löst blad samt vidare, med annan åldrig stil,
följande: »Then 22 Decembris åhr 1608 begynthe then stor-
mechtigste, högborne furste och herre, herr Karll den nijonde,
Sveriges, Giöthes, Vendes konungh uti the helige trefaldighetz
nampn å nyo öffverse, revidere och corrigere denne laghbok,
som H. K. M. någre åhr tilförende hade colligerat, samman-
dragit, corrigerat och förbettradt. »

Emellan de skrifna utkasten till konungabalk och de
tryckta kapitlen deraf visa sig flera betydliga skiljaktigheter,
hvilka bekräfta uppgiften, att detta lagarbete varit å olika tider
och under olika förhållanden företaget och fullföljdt. Efter
de förra skulle t. ex., när konungen ville besluta om krig, fred
eller förbund med främmande makter, han dertill ega rådets
samtycke, efter de senare åter äfven »almoghans utskickade

Se noten 2, s. 306 i afhandlingen.
314	VETENSKAPLIGA AFHANDLINGAR.

mäns jaquädi och vettskap1», Att den tryckta redaktionen
är yngre än den skrifna, synes klarligen vid jemförelse af deras
särskilda stadganden om tronföljden efter en afliden konung.
Märkligen begynna båda, i kapitlet härom, med de ifrån kon-
ung Kristofers landslag bibehållna orden: »Nu är til konungs-
rijket Sverike konunger väliande och eij ärfvande» — en sats,
som konung Carl IX väl fann för sig rådligt äfven efter arf-
föreningen af 1604 att ej ovilkorligen förkasta. Men då, till
inskränkning af denna sats, den skrifna redaktionen förklarar,
att »ähre konungasöner till, tå äge the närmest vara och ser-
ligen en, then som efter arfföreningen närmest är», så bjuder
den tryckta redaktionen mera bestämdt, att när konungasöner
till äro, »tå ägha the närmest vara och eij annan till konung
väljas, utan almoghen ägher then til konung tagha, som efter
arfföreningen och rijksens besluth ther til närmest är». Det
förra stadgandet synes endast förutsätta beståndet af 1544 års
arfförening; det senare åter, åberopande äfven riksens beslut,
grundar sig utan tvifvel på den arfsrätt till tronen, som år
1604 öfverflyttades till den yngsta grenen af Vasastammen.

Utom de fullständigt utarbetade konunga-, kyrko-, gifter-
måls-, ärfda-, jorda- och byggningabalkarna finnas äfven i det
ofvannämnda konvolutet stycken af köpmåla- och tingmåla-
balkar, såsom utkast hörande till samma lagverksförslag.

Uti den Nordinska samlingen af handskrifter, som H. M:t
Sveriges nu regerande konung inlöst och skänkt till Upsala
akademis bibliotek, förekommer en afskrift af »Ordning och
process, huruledes then stormechtige högborne furstes och
herres, hertig Carls, Sveriges utkorade konungs etc. vilia och
befallning ähr att thet skall vid rättegång och rättegångssaker
uti H. F. N.s hoff förhållas och procederas». Flera omstän-
digheter gjorde sannolikt, att denna icke daterade handling
endast varit ett lösligt, aldrig till någon åtgärd utfördt förslag.
Men nyligast har, vid genomseendet af en i riksarkivet befint-
lig samling af Acta historica för år 1604, yppat sig, att detta
i flera afseenden märkvärdiga förslag blifvit den 12 Augusti
samma år utaf konung Carl IX meddeladt rådet, hvilket ock
afgifvit anmärkningar dervid, hvarefter det varit ett föremål föi-
vidare behandling och skriftvexling, men icke blifvit till verk-
ställighet bekräftadt. Det går ut på inrättningen af en kongl.

1 Jfr s. 305 i den föregående afhandlingen. De handskrifna codices,
som der åberopas, öfverensstämma med de nu igenfunna tryckta prof-
arken. Säkrare än på rådets bifall kunde Carl räkna på folkombudens
»jaqvädi» till sina planer. Tilläggningen härom synes hafva tillkommit i
en senare tid, då han kände sig mäktigare att lägga band på rådets välde.
SVENSKA LAGFARENHETENS UTBILDNING.

315

hofrätt och torde hafva närmast föranledt konung Gustaf Adolfs
stiftelse af en sådan. Den 1604 föreslagna hofrätten skulle
bestå af en »præses judicii eller rättegångsföreståndare» och
af tolf assessores. Riksdrotsen eller rikskansleren eller, då de
voro för giltiga skäl hindrade, en annan bland riksens råd
egde att vara præses i denna rätt och att till assessorer der-
uti kalla helst lagmän och häradshöfdingar, som vore närmast
boende och för handen, der konungen hade sitt hofläger. Jemte
dessa skulle vid hofrätten anställas en fiscalis eller hofprokura-
tor, som förde konungens talan, och en hofnotarius, som upp-
tecknade hvad klagande och svarande parter anförde samt för-
fattade de domar, hvilka af rättegångsföreståndaren och asses-
sorerna afsagda blefve. Dessa domar finge ingen qvälja, utan
det endast bero af konungen hvad han af nåd göra ville. Ibland
föreskrifterna rörande processen förekommer en omständlig,
huruledes, när den, som vore anklagad för någon missgerning,
förnekade sin brottslighet, men man »hade der till vissa con-
jecturas eller gissning, vissa circumstantias eller omständigheter
och sufficientia indicia», han då skulle dömas till »tortura och
pinebenckien». Detta, såsom det här säges, af »all lag och
rätt effterlåtna medel att utleta sanning» skulle i en noga be-
stämd ordning användas och kunna mot halsstarriga ogernings-
män tre gånger försökas. Ville den sålunda tredje resan pinade
dock icke bekänna, så vore »thet bettre och tryggiare then
brotzlige lös att giffua än dömma then obrotzlige».

Rådet, hvilket synes hafva befarat, att denna kongl. hof-
rätt skulle blifva ett verktyg för Carl IX:s politiska afsigter och
deraf bestämda hårdhet, framstälde emot åtskilliga delar af för-
slaget väl grundade anmärkningar. Det ansåg domstolen icke
böra vara flyttbar och åtfölja konungens hofläger, utan rätte-
gången alltid böra hållas i Stockholm tvenne gånger om året. Till
assessores borde af konungen, ej för tillfället af præses, kallas
tolf lagfarna män, och icke sådana, som, fastän de innehade
häradshöfdingedömen, dock vore till domare mindre tjenliga
än andra, hvilka i sådana embeten icke brukade blefve. Ingen
sak måtte af hofrätten upptagas, som ej varit ransakad på
lagmans- och häradsting och ifrån lagmans dom genom appell
dragen under vidare pröfning af konungens nämnd, hvars dom
skulle »förutan något missnöje» förblifva orygglig, så framt
konungen icke ville skrock bryta och all sanning utleta. An-
gående tortyren yttrade sig rådet genast i sitt första svar af
den 20 Augusti 1604 sålunda: »Hvad den pinlige förhör vid-
kommer, som uti H. F. N:des 8 puncht står, att den effter
gisningar och omstendighetter skie må, dett kunne vij inga-
316	VETENSKAPLIGA AFHANDLINGAR.

lunda inrymma eller ingå; utan hvilken till något förräderi]
kan med uppenbare, hans egne breff beslagen bliffua, eller
och med fullkommeliga skiell och laglige vitne öfvertygat och
till sacken dömder, den må ställes i öffuerhettenes vilkor att
med honom latte handla och tracktera som honom synes;
dock skall ingen dömas effter den pinlige bekennelse utan
effter Sveriges lag, vitne och fullkommelig skiell.» I ett senare
utlåtande af den 3 September begärde rådet slutligen, att den
af konungen föreslagna rättegångsprocessen »måtte blifva för
alle rijksens ständer proponerat samt af them confirmerat och
stadgat, effter ingen lagh är uthan den af alle samptyckt, be-
jakat och vedhertagen varder.»

Öfver det motstånd som detta förslag mötte yttrade kon-
ungen sitt missnöje och anförde det äfven i en förklaring till
rådet den 4 September 1604 ibland skälen, hvarför han vore
sinnad att ej längre förestå riksens regering, utan öfverlemna
den åt hertig Johan samt sjelf begifva sig till sitt furstendöme.
Men detta i vredesmod förkunnade beslut verkstäldes ej; och
i det häftiga sinnet synes äfven ifvern hafva svalnat att få an-
tagen en rättegångsprocess, som skulle gifva ett aldrig förut eller
sedermera af svensk lag godkändt försvar åt den, likväl äfven
i Sverige, men der utöfver lag, nog ofta såsom ett medel att
framkalla bekännelse använda tortyren1. Den ifrågavarande
hofrättsordningen blef åtminstone icke utfärdad, och när tjugu
år derefter konung Gustaf Adolf stiftade i Stockholm en stän-
dig hofrätt, synes han hafva gjort afseende på rådets anmärk-
ningar vid det förslag, hvarefter hans fader ville bilda en sådan
öfverdomstol.

1 Endast i Östgötalagen, Eds. B., fl. 17, har man velat finna tortyren
medgifven, hvarom frågan ankommer på den omtvistade bemärkelsen af
ordet >kuskan». Cfr. Diss. de elicienda in foro criminali reorum confessione

af Calonius i hans Opera omnia, vol. 2, pag. 304.
NÅGRA UNDERRÄTTELSER

OM DE

ANSTALTER TILL FÖRBÄTTRING AF LAGSKIPNINGEN
I SVERIGE,

HVILKA FÖREGINGO OCH BEREDDE STIFTELSEN
AF 1734 ÅRS ALLMÄNNA LAG.

Under de sistförflutna trettio åren hafva särskilda
utaf. Kongl. Maj:t förordnade komitéer utarbetat förslag
till nya lagböcker, hvilka hafva till syftemål att fram-
ställa Sveriges civil-, kriminal-, kyrko- och sjörätt, dels
i fullständigare och annorlunda ordnadt skick än hittills,
dels i väsentligen omskapadt. Dessa förslag, som redan
undergått flerfaldig granskning, hafva likväl ansetts for-
dra att ytterligare skärskådas, innan de skola öfverlemnas
till slutlig pröfning af konungen och rikets ständer. Det
torde då kunna intressera äfven den icke-lagfarna delen
af denna tidskrifts publik att erhålla någon kännedom af de
bemödanden, som våra förfäder under mer än ett hundrade
år ifrån kon. Gustaf II Adolfs tid användt för att förbättra
lagskipningen samt i synnerhet att bereda och till fullbor-
dan bringa, jemte åtskilliga speciella lagar, den vid 1734
års riksdag omsider antagna ännu gällande allmänna civila
och kriminella. De underrättelser härom, hvilka, mesta-
dels hemtade ur numera föga kända handskrifter1, förf.

1 Del dröjde länge, innan man i Sverige började att från trycket
utgifva juridiska verk och af handlingar, betänkanden, lagförslag, sam-
lingar af Kongl. bref och resolutioner, af märkvärdiga domar m. m. Men
318 VETENSKAPLIGA AFHANDLINGAR.

af denna lilla- uppsats vill här meddela, måste likväl
blifva ganska ofullständiga, emedan tidskriftens ringa
vidd icke skulle medgifva en utförlig framställning af dem.

Intill början af sjuttonde århundradet dömdes Öm-
som efter Magnus Erikssons landslag, ömsom efter Kri-
stofers, båda endast i handskrift tillgängliga, stundom i
afskrifterna här och der sammanblandade. Tvenne för-
slag till en ny allmän lagbok, hvaruti de äldres grunder
och hufvudsakliga bud dock skulle bibehållas, blefvo
väl under Carl IX:s regering uppgjorda, det ena likväl
icke alldeles fullständigt; men båda förkastades vid 1609
års riksdag1. Emellertid bekräftade denne konung samt
från trycket utgaf den Kristoferska landslagen. Lika-
ledes stadfästade och kungjorde konung Gustaf II Adolf
den, ursprungligen från fjortonde århundradet, gamla, men
sedermera i vissa delar förändrade stadslagen. Dessa
åtgärder voro dock icke tillfyllestgörande för att bringa
lagskipningen till någon stadga och enhet. I sådan af-
sigt stiftades först hofrätten i Stockholm samt vidare
de enahanda i Abo, Dorpat och Jönköping, hvilka alla
hade att ställa sig till efterrättelse Gustaf Adolfs rätte-
gångsordinantie af 1614 och rättegångsprocess af 1615.
Dessa öfverdomstolar anmälde ofta till konungarnes eller
de konungaväldet utöfvande regeringars pröfning och
en handskrifven sådan litteratur, tjenande domare och andra idkare af
lagfarenheten till upplysning och efterrättelse, var under det sjuttonde
århundradet och begynnelsen af det adertonde ganska allmän. De flesta
dithörande skrifter och urkunder hafva icke heller sedermera blifvit tryckta
och äro nu obekanta för mängden af jurister. Samlingar deraf finnas
dock i offentliga arkiv och bibliotek samt äfven hos enskilda personer.
Särdeles rika äro de, som förvaras uti Upsala akademis bibliotek ibland
de Palmsköldska och Nordinska kollektionerna.

1 Se härom Försök att framställa svenska lagfarenhetens utbildning ifrån
konung Gustaf I:s anträde till regeringen intill slutet af sjuttonde århundradet,
uti Vitterh.-, hist.- 0. antiqv.-akademiens handl., 14 del.
FÖRBÄTTRING AF LAGSKIPNINGEN I SVERIGE*. 319
afgörande frågor om lagarnas rätta förstånd och till-
lämpning samt äfven om nya lagstadganden, hvaraf
speciella mål, både civila och kriminella, visat behöflig-
heten. De kungliga besluten, äfvensom stundom hof-
rätternas egna, blefvo gällande, åtminstone inom den
hofrättens jurisdiktion, som genom sina hemställningar
föranledt eller som sjelf fattat dem. En lagstiftning af
prejudikater, liknande den ännu varande engelska, upp-
stod då, såsom den ock nödvändigt måste småningom
uppstå inom alla samhällen i deras första åldrar samt
jemväl länge fortgå under deras utbildning.

Sålunda t. ex. blef tjuguåriga skuldfordringars pre-
skription stadgad genom en Kongl. resolution 1629, för-
anledd af Svea hofrätts förfrågan i ett specielt mål; och
denna Kongl. resolution gälde såsom lag, fastän det der-
uti utlofvade mandatet uteblef'. Likaledes gaf en sär-
skild rättegång anledning till det af rikets råd under
drottning Kristinas minderårighet 1633 fattade beslutet,
att representationsrätten till arf i sidolinier skulle in-
skränkas till broders och systers barn, efter hvilket be-
slut Svea hofrätt, hvars hemställan gaf dertill anled-
ning, utfärdade en dom2, som tjenade till giltigt prejudi-
kat inom dess jurisdiktion, men hvars stadgande, för att
äfven inom Abo hofrätts blifva iakttaget, fordrade att
trettiofyra år derefter genom Kongl. brefvet den 27
April 16673 föreskrifvas4.

1	Schmedemans Just-verk, s. 220 och 1315. . .

2	Denna dom, gifven den 6 April 1633, är källan till 3 kap. A. B.
i 1734 års lag. Stjernhöök, De jure Sueonum vetusto, pag. 192, och Nehr-
man i Jurisprudentia civilis, s. 314, omtala den, men uppgifva oriktigt, att
den blifvit utfärdad 1634. Den tvistiga sak, som derigenom afgjordes,
hade redan 1629 blifvit anmäld hos konung Gustaf Adolf, som då beslöt,
att afgörandet skulle uppskjutas. .

3	Just-verket, s. 871.

4	Prejudikaters giltighet bestämmes äfven i allmänhet genom detta
Kongl. bref af den 27 April 1667, hvaruti Abo hofrätt, från hvilken en
förfrågan gifvit anledning till det samma anbefalles, att ställa sig till
efterrättelse »hvad vid de andra hofrätterna i riket finnes dömdt vara, på
det en likhet i justitiens administration emellan samtlige domstolarne må
320 * VETENSKAPLIGA AFHANDLINGAR.

Men äfven utan omedelbara anledningar af speciella
casus hemstälde hofrätterna till regeringens afgörande
frågor om rätt lagtillämpning och om lagskipningsord-
ningen. Ett exempel af sådana allmänna hemställanden
lemnade Abo hofrätt genom några den io Maj 1633
hos regeringen anmälda frågepunkter, mestadels rörande
processuella förhållanden1. Genom regeringens deraf
föranledda beslut stadgades ibland annat: att lagmans-
syn vore hvad i 26 kap. B. B. LL. kallades landssyn,
att derifrån vad till hofrätt ej egde rum samt att hof-
rätterna icke finge med några syner sig befatta, med
mindre det blefve dem specialiter och för särdeles orsak
af regeringen ålagdt2; — att för urminnes häfd, hvilken
allena, men icke annan långlig oklandrad besittning,
skulle göra bevisning från rå och rör eller andra lagliga
skäl kraftlös, borde anses den, som vore 65 år gammal;
att då edsöresbrytare ej egde lösören, hvaraf böterna
kunde utgöras, utan endast jord eller annan fast egen-
dom, finge denna gå, såsom det kallades, till sköfling,
dock så, att bördemän skulle hafva makt att den efter
_ dess värde igenlösa, men att, när sådana förbrytare hade
intet att böta med, komme de att försändas till kon-
ungens slott och gårdar att der arbeta, efter den ord-
vara stiftad, så och hvad under Vår revision, särdeles till mörka och
tvifvelaktiga rums förklaring, förmedelst domar och resolutioner med Vårt
råds råde determineradt är eller härefter determineradt varder». Förut
hade enligt rådsprotokoll den 23 och ett Kongl. bref den 26 Oktober
1632 blifvit af regeringen förordnadt, att till deputerade från Abo hof-
rätt skulle »utur hofrätten i Stockholm meddelas alla de declarationer.
som Kongl. Maj:t öfver åtskilliga casus kunde hafva gifvit», och tillades,
att »komme några andra vigtiga casus före, så ville riksens råd dem (Abo
hofrätt) med sitt consilio intet undfalla».

1 Vid denna tid, 1633, voro flera lärda jurister och främst deribland
Johan Olofsson (sedermera adlad under det vidtberömda namnet Stjern-
höök) assessorer i Abo hofrätt.

2 Detta beslut kan anses för grunden till stadgandet i 25 kap. 10 2
K. B. af 1734 års lag. Att Abo hofrätt likväl någon tid derefter icke
iakttog det samma, synes af Kongl. resolutionen på ridderskapets och
adelns besvär 1672, ? 3. (Stiernmans Riksd.-besl., 2: 1669.)
FÖRBÄTTRING AF LAGSKIPNINGEN I SVERIGE. 321
ning, som regeringen ville härom vidare bestämma; —
att när någon gröfre missdådare, som under en längre
tid varit förrymd eller hållit sig undandold, sedermera
igenkomme, hofrätten egde att taga i betraktande brot-
tets grofhet, och derest »exilii» långvarighet kunde pröf-
vas någorlunda svara deremot, då låta honom behålla
lifvet och slippa med penningböter; — att icke ens i
sådana brottmål, der oqvädinsord blifvit åtalade, ändring
af underrätts utslag finge hos hofrätt sökas genom vad,
utan endast per supplicationem eller, såsom det nu heter,
genom besvär'.

I Februari månad 1640, då regeringen, rådet och
rikets ständer voro samlade i Nyköping, ditkallades äf-
ven presidenterna samt några assessorer från Svea, Göta
och Åbo hofrätter för att rådpläga om sjutton dem före-
lagda frågepunkter, förut framstälda, såsom det synes,
af en eller annan bland nyssnämnda öfverdomstolar2.
Denna lagkommission föreslog åtskilliga stadganden till
afhjelpande af missbruk och oredor i lagskipningen. De
vigtigaste bland dess förslag voro: att lagläsare, hvartill
de, som erhållit förläningar af häradsrätter, ofta använde
odugliga personer, skulle, då häradshöfdingarne vore in-

1 Af ålder egde appellation rum jemväl i brottmål, dem lagmännen,
äfven omedelbarligen, upptogo till ransakning och afdömande. Men se-
dan uti rättegångsordinantien af 1614 och rättegångsprocessen af 1615
det blifvit stadgadt, att gröfre sådana mål skulle underställas hofrätternas
och konungens pröfning, gjorde sig småningom gällande den praxis, att
ej heller de ringare kunde till högre instans fullföljas genom vad, i följd
hvaraf endast civila vädjade mål skulle af lagmansrätt upptagas, men de
kriminella, när underställning ej fordrades, få genom besvär ifrån härads-
rätt fullföljas till vidare pröfning af hofrätt. Afvikelser från denna praxis
voro likväl icke sällsynta, och dess giltighet sattes stundom i. fråga äfven
inom senaten. Den blef till principen bekräftad genom Kongl. förord-
ningen om processen i krigsrätter af den 2 Mars 1683, 2 13, hvilken
öfverensstämde med 139 2 i krigsartiklarna af 1621, hvilken likväl stod
i rak strid mot den nästföregående 138 g. — Jfr Lagus diss. acad. De
remediis juris contra sententias etc. Aboæ 1823, pag. 44 och 45, samt
Nordström, Svenska samhällsförfattningens historia, II: 564.

2 Flera bland frågepunkterna röja, genom anförande af finska för-
hållanden, sitt ursprung från Abo hofrätt.

färla, Skrifter. I. 21
322 VETENSKAPLIGA AFHANDLINGAR.

ländska män och kunde »judicera om en lagläsares qua-
liteter», väl af dem få utväljas, men dock försändas till
vederbörlig hofrätt, som egde att pröfva deras lagkunnig-
het och förstånd, och, när de funnes antagliga, dem för-
ordna; vore åter någon häradsrätts innehafvare (såsom,
det icke sällan hände) utländsk man' eller oskicklig att
välja sin substitut eller ock utrikes vistande, så »tycktes
billigt, på det justitien alltid måtte hafva sin fortgång,
att hofrätten enskildt hade att förordna lagläsare»; — att
häradssyn, som ofta af obetänksamma lagläsare, utan
giltiga anledningar dertill, beviljades, icke måtte tillåtas
förr, än rätten, efter pröfning af begge parternas an-
dragna skäl, dertill dömt, samt att alltid urminnes häfd
måtte lemnas oförkränkt2; — att gods och gårdar, som
såldes, skulle icke endast å tinget uppbjudas, utan äfven
»sollenniter hembjudas» åt bördemännen, enligt assesso-
rernas mening åt »alla inom arftalet», men, efter presi-
denternas, endast åt »närmaste fränder»; — att lagläsare
icke måtte, utan att förut höra nämndens mening, fälla
dom, hvilken borde i hela nämndens och parternas när-
varo muntligen afkunnas och sedermera, innan tredje
dygnets utgång, tillställas den part, som det äskade,
skriftlig och med häradets sigill bekräftad3; — att en-

1	I brist af andra medel till löner och belöningar åt embets- och
tjenstemän, äfven åt högre och lägre svenska och utländska befälhafvare
för krigsfolket, blefvo häradsrätter, hvilka den tiden inbragte betydliga
räntor, dem förlänade.

2	Presidenternas och assessorernas betänkande rörande denna punkt
finnes aftryckt uti Arnells Anmärkningar till stadslagen, s. 390.

3	Den framstälda frågan, hvaröfver presidenterna och assessorerna
sig yttrade, utvisar, huru man då ansåg nämndens befattning rätteligen
böra, till likhet med den engelska juryns, bestämmas. Den lyder så:
»Synes, att de lagläsare aldrig tillfyllest plikta kunna, hvilke understå sig
sjelfve allena, rätten förutan, sakerna examinera och derå dom gifva, hål-
landes sådane, som rätten bekläda, för nulliteter och eljest bisittjade
skuggor, hvilke likväl först borde ex actis et probatis secundum conscien-
tiam judicera och igenom domaren sin mening framsäga; sedan bör då
lagläsaren den dirigera och moderera efter lagen, såsom circumstantierne
kunna medgifva och tillåta.»
FÖRBÄTTRING AF LAGSKIPNINGEN I SVERIGE. 323
dast konungen och, i hans frånvaro, hofrätterna såsom
hans domhafvande, men icke, efter öflig osed, lands-
höfdingar, lagmän, häradshöfdingar och fogdar måtte
ega att utfärda lejdebref för missdådare; — att edgärds-
män blott skulle hafva att aflägga juramentum credulitatis,
men vittnen juramentum veritatis’; — att den, som ville
söka konungens revision af någon hofrätts dom, skulle
inom trenne månader förskaffa sig bevis, att han hade
sin sak hos konungen anmält och att revisionen blifvit
honom beviljad2; — att, när emot någon rykte om be-
gånget brott blifvit utspridt, 19 kap. Tingm. B. LL. icke
skulle så förstås, att honom ovilkorligen borde åläggas
edgång, utan detta endast ske, när »redlige mäns vissa
angifvande samt præsumerlige omständigheter» skäligen
kunde dertill föranleda; — att ett af konung Gustaf Adolf
utlofvadt patent rörande barnamord måtte blifva utfär-
dadt samt deruti stadgas, att föregifvandet, det barnet
vore dödfödt, icke skulle lända den moder till ursäkt,
hvilken dolt sitt hafvande tillstånd och lönligen födt3;
— att den exekutor, som tilläte sig att egenmäktigt all-
deles eftergifva eller moderera böter, hvartill domaren
någon fält, måtte af hofrättens fiskal tilltalas och till-
börligen straffas.

Då äfven i de flesta juridiska manuskriptsamlingar,
som jag haft tillfälle att se, underrättelser om 1640 års
lagkommission saknas, och emedan några bland dess

1 Det var ej bestämdt, antingen edgärdsmän skulle bekräfta sann-
färdigheten eller endast trovärdigheten af partens ed. Det senare, redan
yrkadt i 34:de domareregeln, ansågs ock nu vara »med deras samvete
mera likmätigt».

2 Ännu var icke den ordning stadgad, att en vädjande eller revisions-
sökande part skulle å viss dag inställa sig vid den högre instansen med
sin hufvudsakliga inlaga. Vadet eller revisionsskillingen berättigade ho-
nom blott att hos den högre eller högsta domaren söka stämning å sin
vederpart.

3 Det af konung Gustaf Adolf redan beslutade och här yrkade man-
datet rörande barnamord utfärdades först den 23 Februari 1655. Det
ligger till grund för 26 kap. 1 @ M. B. i 1734 års lag.
324 VETENSKAPLIGA AFHANDLINGAR.

tillstyrkanden ligga till grund för nu gällande lagbud,
samt de för öfrigt uppdaga lagskipningens dåvarande
oskick, har jag ansett dem förtjena att, så vidt utrymmet
här kunde medgifva, göras kända. De framkallade icke
genast några kraftiga botande åtgärder af regeringen,
hvars omtanke och verksamhet voro upptagna af rikets
yttre angelägenheter, och som må hända icke tilltrodde
sig nog styrka för att bekämpa de intressen, hvilka
underhöllo och fortdrefvo den inre oredan. Behofvet
af en förbättrad lagskipning erkändes likväl, och efter
trenne års förlopp sammankallades åter till öfverläggning
om »några bristers remedierande i justitieverket» leda-
möter af Svea, Göta och Åbo hofrätter samt andra lag-
farna män. Uti denna nya lagkommission, till hvars
ordförande förordnades vice presidenten i Göta hofrätt
Carl Christersson Månesköld1, deltogo Stjernhjelm, Stjern-
höök, en för sin lagkunskap högt aktad assessor i Göta
hofrätt Olof Berling samt flera utmärkta jurister. De
fingo den 9 Februari 1643 företräde i rådet, der den
tvenne år förut vordne riksdrotsen grefve Per Brahe d. y.
framstälde åtskilliga frågor, öfver hvilka äskades deras
betänkande. Detta afgåfvo de den 21 Mars, hvarefter
i anledning deraf ytterligare öfverläggningar inom rådet
och med dem föreföllo.

Berörda betänkande, indeladt i 24 kapitel, förekom-
mer ofta i manuskriptsamlingar och synes alltså hafva i
flera fall tjenat domare till ledning, fastän det icke blif-
vit af regeringen formligen bekräftadt. Der återfinnas
till större delen samma frågor, som förevarit vid öfver-
läggningen i Nyköping 1640, samt enahanda tillstyrkan-

1 Det var denne man, som snart efter stiftelsen af Svea hofrätt blef
utnämnd till en bland dess assessorer, men förklarade, att han, hellre än
att emottaga detta embete, ville mista hufvudet. Han blef dock seder-
mera först assessor i Abo hofrätt och derefter vice president uti Jön-
köpings. Han synes ej hafva saknat skicklighet, och torde hans vägran
att inträda i Svea hofrätt icke hafva härrört från någon känsla af ovär-
dighet dertill.
FÖRBÄTTRING AF LAGSKIPNINGEN I SVERIGE.

325

den som de då afgifna. De vigtigare nya förslagen och
hemställningarna voro: att lagmansting skulle hållas år-
ligen, såsom i II kap. Tingm. B. LL. stadgades, och
icke endast hvart tredje år, såsom rättegångsordinantien
af 1614 medgaf1: — att till bildande af dugliga lagläsare
hofrätterna måtte ega att antaga auskultanter2; — att in-
gen måtte få bekläda lagmans-och häradshöfdingesembetet
på samma ort och ställe; — att likasom i andra provinser
äfven i Vermland och Norrlanden måtte, i stället för blott
en instans, tvenne anordnas; — att appellanter från hä-
radsrätterna skulle vid förlust af vadet åläggas att in-
ställa sig vid nästföljande lagmansting; — att äfven under-
rätter skulle ega makt att uti sådana brottmål, der en
stadig praxis i hofrätterna och hos konungen mildrat i
lag föreskrifvet dödsstraff, afvika från den stränga lag-
bokstafven och döma lindrigare, men dock alltid under-

1	Enligt konung Gustaf Adolfs förslag till rättegångsordinantien
1614 skulle lagmansting hållas inom hvart härad årligen; men ständerna
begärde, att »för den myckna tunga, besvär och gästning», som för-
orsakades undersåtarne genom de många ting och möten, hvilka höllos
i landsändarna, lagmanstinget i hvart härad icke måtte hållas oftare än
hvart tredje år. Konungen förklarade sig väl kunna lida det, »men att
H. K. M. hafver nödigt aktat sådant hvart år att ske, det hade H. K. M.
gjort icke för någon sin privata fördels skull, utan på det lag och rätt
idkeligen måtte administrerad varda».

2	Detta förslag lärer ej hafva varit regeringen behagligt; ty i Nor-
dinska samlingen finnes ett utdrag af Svea hofrätts protokoll den 4 Mars,
28 Juni och 6 Juli 1643, då, i närvaro af riksdrotsen, efter föregångna
öfverläggningar omsider beslöts, att »alle auscultanter den ene med den
andre skulle afskaffas och derefter icke mera antagas, för de stora in-
convenientier, som deraf följde, och den molest och besvär, som Kongl.
rätten af dem hade, såsom särdeles och isynnerhet efter som den Kongl.
regeringen sådant för rådsamt befunne och aktade». Bland skälen till
detta beslut anfördes ock, att »mycket, som borde vara fördoldt, blefve
igenom auscultanterne uppenbaradt, och eljest finge ock dörren, när nå-
got synnerligt förehades, aldrig stå igen». Märkvärdigt är, att ibland de
i hofrättsprotokollet antecknade ledamöter, som nu ville afskaffa auskul-
tanterna, voro trenne, hvilka nyss förut deltagit i kommissionens till-
styrkande, att sådana måtte i alla hofrätter antagas. Det illiberala' be-
slutet egde ej länge bestånd.
326 VETENSKAPLIGA AFHANDLINGAR.

ställa utslagen hofrättens pröfning1; — att hofrätterna
måtte blifva handhafda vid sin jurisdiktion, utan intrång
deruti af andra kollegier; — att, till förekommande af
regeringens alltför myckna besvär med justitiesaker, riks-
drotsen måtte, biträdd af ett assistensråd, kunna när så
fordrades behandla och afgöra sådana mål, dock salvo
jure Majestatis ; — att, i följd af myntvärdets försämring
sedan Kristofers lag utgafs, de der stadgade böter måtte
erläggas med »en daler svenskt gängse silfver» för en
mark; — att någon efter förbrytares olika förmögenhet
afpassad olikhet i böter väl icke måtte ega rum (hvilket
Stjernhjelm, Stjernhöök samt tvenne andra ledamöter af
kommissionen yrkade); men att rika och förnäma brotts-
lingar kunde af höga öfverheten åläggas att, utöfver
böterna, gifva något ad pios usus till kyrkor och skolor2;
— att för lönskaläge, hor, blodskam, stöld och edsöres-
brott straffbarhetsgraderna måtte på föreslagna sätt no-
gare bestämmas, samt straffen derefter dels skärpas, dels
mildras; — att i afseende på förmynderskap vissa af
kommissionen tillstyrkta stadganden måtte afhjelpa lands-
lagens ofullständighet härutinnan3; — att å landet aflinge-
gods finge bortgifvas genom testamente, som borde vara
gjordt med fri vilja och fullt förstånd samt bekräftad af

1	För detta tillstyrkande anfördes såsom skäl, att underrätternas an-
seende förringades derigenom, att de måste döma till svåra straff, som
dock alltid af hofrätterna och konungen mildrades.

2	Rådet och äfven hofrätterna dömde stundom till sådana penitens-
böter, hvilka hade i den kanoniska rätten sin ursprungliga grund.

3	Efter landslagen, 20 kap. G. B., voro endast fader och moder,
men då de ej funnes i lifvet, närmaste skyldemän berättigade och plig-
tiga att vårda och förvalta omyndiges gods (tutores legitimi'). Betänkandet
i denna denna punkt framstälde angelägenheten att äfven tutores testa-
mentarii, näst efter föräldrar, och, i tredje rummet, dativi (d. ä. af doma-
ren utsedda) måtte erkännas. Det antog förmyndares frihet från ansvar
för skada å barnagods, när de vårdat det som sitt eget, och »ej svek eller
lata culpa derunder spelat». Dessa grundsatser godkändes och utveck-
lades sedermera uti 1669 års förmyndareordning, hvarifrån de öfvergingo
i 1734 års lag.
FÖRBÄTTRING AF LAGSKIPNINGEN I SVERIGE.

327

två eller tre trovärdiga vittnen1; — att för urminnes häfd
ej måtte bestämmas någon viss tid, utan sådan häfd för-
klaras vara » den som ingen minnas kan eller af sann
sägen vet huru den först är tillkommen2» samt att ur-
minnes häfd måtte gälla emot rå och rör, uti hvilken
punkt Stjernhjelm var af annan mening och afgaf ett
särskildt betänkande3. — Angående jordsyner och pro-
cessen dervid innehåller det ifrågavarande betänkandet
samma föreskrifter, vidare utvecklade, som förut 1633
blifvit af Abo hofrätt föreslagna och då af regeringen
gillade. Det afhandlar ock, temligen omständligt, sär-
skilda slag af edgångar och öfverensstämmer med 1640
års betänkande deruti, att edgärdsmän endast skulle af-
lägga juramentum credulitatis, hvilket ock sedermera uti
1653 års straffordning stadgades; men Stjernhöök ansåg
äfven detta bevisningssätt böra alldeles afskaffas samt
yrkade således nu hvad dock först efter ett halft sekels
förlopp genom Kongl. förordningen om edgångar af den
30 Oktober 1695 blef afgjordt4.

Huruvida de förslag, som 1643 års lagkommission
framstälde vunno regeringens och rådets bifall, synes
icke af rådsprotokollen3. Men dagen efter den, då de

1 Landslagen stadgade endast i kyrkobalken om testamente, men
ej i annan betydelse än den af själagift. I samma mening har ordet
testamente blifvit nyttjadt i författningar om likstod och nyttjas ännu af
allmogen vid gåfvor till kyrkan ur sterbhus.

2 Begreppet om urminnes häfd sväfvade länge emellan särskilda tids-
bestämmelser, intill dess den här föreslagna definitionen småningom blef
allmänt antagen. Den upprepas i nära samma ordalag uti 15 kap. 1 2
J. B. af 1734 års lag.

3 Aftryckt jemte de öfriga komiterades uti Arnells Anmärkningar till
stadslagen, s. 391.

4 Fust.-verket, s. 1429.

5 Bengt Baaz (adlad Ekenhjelm), som varit lagkommissionens sekre-
terare, skref om dess arbete till pfalzgrefven Johan Casimir den 25 Mars
1643. »Den öfverlefvererade tractat, de samtligen hafva förfärdigat, be-
hagade till en del regeringen, och till en del var disputerlig, hvilket alle
samtligen coram regimine defenderade, och svarade vice præses i Jön-
köping Carl Christersson Måneskiöld träffligen dristigt cancellario (Axel
328	VETENSKAPLIGA AFHANDLINGAR.

afgåfvos, blefvo fyra bland kommissionens ledamöter,
nämligen Stjernhjelm, assessorerna i Svea hofrätt Ericus
Olai Balingstadius och Er. Bröms (sedermera Rosen-
hjelm) samt Johannes Dalekarlus (Stjernhöök) förekallade
i rådet och fingo sig anbefaldt att vidare utarbeta vissa
punkter, i synnerhet rörande processen. Derjemte upp-
drogs åt dåvarande borgmästaren, sedermera burggrefven
i Norrköping j. u. doktorn1 Daniel Figrelius (adlad Lejon-
stjerna) att »contribuera sitt betänkande till processen i
(stads-)rätterna». I följd häraf författade denna mindre
kommission en i äldre juridiska manuskriptsamlingar säl-
lan saknad Processus judicialis eller tingmålarätt, som
hållas skall å härads- och lagmansting, indelad i 23 ka-
pitel; vidare Processus uti missgerningom och högmålom
6 kapitel samt om straff i missgerningom och högmålom
13 kapitel och slutligen rådstuguprocess 14 kapitel.
Denna sistnämnda lärer hafva blifvit uppsatt af Figrelius,
men de öfriga afdelningarna mestadels af Stjernhöök.
Den 8 Augusti 1643 aflemnade de sitt arbete till rådet,,
då rikskansleren (Axel Oxenstjerna) tackade dem, lof-
vade dem vedergällning och sade, att regeringen ville
öfverse det samma samt »sedan förklara sig efter sakernas
natur och beskaffenhet».

De ifrågavarande omständliga förslagen, hvaraf grän-
serna för denna lilla af handling icke medgifva några ut-
drag, voro i det hela en ordnad och förtydligande re-
daktion af särskilda, förnämligast processen rörande stad-
ganden i lands- och stadslagarna, med tilläggning af
hvad sedermera, i synnerhet genom rättegångsordinan-
tien af 1614 och rättegångsprocessen af 1615, blifvit för-
ordnadt samt af några projekterade nya lagbud2. Till
Oxenstjerna) ad et per omnia, så att cancellarius mycket commoverades.»
Carl Adlersparres Historiska samlingar, 2: 114—5.

1 Dertill promoverad vid rättsskolan i Orleans 1637.

2 Deribland uti rådstuguprocessen ett kapitel »om borgenärers före-
träde sin emellan i skuldz betalning och pantom».
FÖRBÄTTRING AF LAGSKIPNINGEN I SVERIGE.

329.

en blifvande fullständigare lagrevision var detta arbete
en betydlig förberedelse.

Den af regeringen utlofvade förklaringen öfver det
samma uteblef. Blott några få föremål för de framstälda
förslagen blefvo — dock med modifikationer af dem —
bestämda tio år derefter genom straffordningen af den
18 Maj 16531.

Emellertid framstäldes vid flera riksdagar, ömsom
af regeringen, ömsom af ständerna, angelägenheten, att
de gamla, äfven genom det föråldrade språket för me-
nige man dunkla lands- och stadslagarna måtte af lag-
kunniga män »revideras, förtydligas och förbättras».
Härtill vidtogos ock tid efter annan åtskilliga anstal-
ter. I ett Kongl. bref den 17 Februari 1652 anbefalde
drottning Kristina samtliga hofrätterna att uppgifva
de fel och brister i Kristofers lag, som de kunnat för-
märka, samt att föreslå nödiga förbättringar2. Någon
verkan deraf är mig ej bekant. Att konung Carl X
gifvit Stjernhjelm ett sådant uppdrag, synes af en dennes
supplik3. Vid 1664 års riksdag anförde ridderskapet
och adeln uti sina besvärspunkter flerahanda klagomål
öfver justitiens förvaltning samt yrkade äfven, att den
så ofta ifrågastälda lagens revision måtte bringas till
fullbordan4. Häröfver hördes hofrätterna, hvilka —jemte
det att de, i synnerhet Svea hofrätt, sökte visa obefogen-
heten af adelns flesta klagomål öfver lagskipningen —
vidare i afseende på lagens revision förklarade sig anse
vådligt, synnerligast nu under konungens minderårighet,

1 Just.-verket, s. 294.

2 Uti detta Kongl. bref, kontrasigneradt af Stjernhöök, säges, att
lagen i följd af dess ålder och af sedermera utkomna författningar och
resolutioner vore »så af sig kommen, att domarene kunde sig nu intet
mera i mång stycken dervid tryggeligen hålla; deraf hände att annor-
ledes af underdomarene, annorledes af hofrätterne, särdeles uti criminal- ’
saker, dömdes och resolverades, jemväl ock ofta uti civilsaker annorledes
af den ena och annorledes af den andra hofrätten.»

3 Handlingar rörande Skandinaviens historia, 3: 125.

4 Stiernman, Riksdagsbeslut, 2: 1480.
33°

VETENSKAPLIGA AFHANDLINGAR.

att väsentligen »förändra eller omgjuta» (Svea hofrätts
ord) Sveriges gamla lands- och stadslagar, men att, der
antingen förtydligande af vissa ställen deruti eller ock
speciella nya stadganden kunde finnas nödiga, sådant
efter lagfarna mäns inrådande måtte (såsom Svea hof-
rätt sig uttryckte) »per novellas constitutiones suppléeras
och förbättras1». Inom rådet uppstodo ock betänklig-
heter mot en sådan revision af lagen, som. kunde rubba
dess grunder. Öfverläggningar härom föreföllo vid flera
tillfällen 1664 och 1665, och skiljaktiga meningar yttra-
des. Omsider beslöts, under åberopande af det 1643
uppgjorda arbetet, att en ny kommission skulle förord-
nas för att uppgifva, hvilka brister i lagskipningen kunde
förnämligast påkalla rättelse. Af denna kommission voro
revisionssekreteraren Stjernhöök, assessorn i Svea hof-
rätt Berling, assessorn i Abo hofrätt Rålambstjerna och
assessorn i Göta hofrätt j. u. doktorn2 Erik Drysenius
ledamöter. Den 20 December 1665 afgåfvo de gemen-
samt sitt förslag till en straffordning, samt Stjernhöök,
Rålambstjerna och Drysenius tvenne andra arbeten,
innehållande det ena: förslag, huru justitien in genere
skall kunna hafva sin gång och underrätterna sin till-
börliga respekt och myndighet, och H. K. M., som dess-
förutan med många vigtiga riksens ärenden är öfverhopad,
icke härmed så öfvermåttan, som nu sker, belastas och
besväras; det andra, ett betänkande öfver några af riks-
drotsen dem förestälda punkter. Uti dessa arbeten upp-
repades och vidare utvecklades hvad af de föregående

1 Ur Abo hofrätts betänkande må anföras följande: »Hvad lagens
reviderande anlangar, så synes oss att, såsom hon nu några hundrade år,
hafver varit hållen ad litteram inviolerad, först skrifven och sedan tryckt,
såsom hon nu är, hon fördenskull helst nu uti Kongl. Maj:ts omyndige
år, alldeles blifver oförändrad, i ty, der man nu skulle begynna lagen,
som af forno ett starkt och orörligt fundament varit hafver, att revidera
addendo et detrahendo, skulle den gamla lagen näppeligen mer finnas,
hvaraf stora inconvenientier skulle härkomma.» Denna hofrätt medgaf

dock likasom de öfriga behöfligheten af vissa lagförklaringar.

2 Promoverad i Leiden 1639.
FÖRBÄTTRING AF LAGSKIPNINGEN I SVERIGE.

331

kommissionerna blifvit tillstyrkt, samt tillädes några nyare
förslag till nödiga lagbestämmelser. Snart derefter, den
II Mars 1666, utfärdades ett Kongl. bref till.Stjernhöök,
hvaruti honom uppdrogs att »translatera Sveriges stads-
och landslagar ifrån den gamla svenskan på den sven-
skan, som nu uti fäderneslandet öflig och bruklig vore,
till den ändan att, der Kongl. Maj:t samma translation
skulle pröfva nödigt att publicera, Kongl. Maj:t då den
samma måtte till ens och annans bättre förstånd den
gamla texten antingen bifoga eller för sig sjelf publi-
cera låta». Det kan ej synäs af några handlingar, att
Stjernhöök, nu gammal och blind, verkstält detta honom
anbefalda arbete.

Näst före 1668 års riksdag föreföllo åter i rådet
öfverläggningar, huruvida något om lagens revision skulle
införas i den Kongl. propositionen till ständerna. Tan-
karna derom voro delade. Betänkligheter mot saken i
dess vidsträcktare omfattning framstäldes i synnerhet af
riksdrotsen grefve Per Brahe, i allmänhet strängt kon-
servativ i sina ärligt uttalade grundsatser, men i sina
handlingar och rådslag öfver speciella mål ofta, mer än
de flesta andra rådsherrar, hvad man i vår tid skulle
kalla liberal. För den samma yttrade sig rikskansleren
grefve M. G. De la Gardie, hvilken äfven vid andra till-
fällen ej sällan visade sig vara benägen för omskapelser
af det gamla. Omsider den 5 Juni 1668 sammanjem-
kades de stridiga meningarna till det enhälliga beslut,
att till ständernas afgörande skulle framställas alterna-
tivet: antingen att lagens revision äfvensom kyrkoord-
ningens, hvarom önskningar vid föregående riksdagar
ännu oftare blifvit yttrade, måtte uppskjutas, till dess
konungen blefve myndig och sjelf tillträdde regeringen,
eller ock att den samma skulle derförinnan bringas till
fullbordan? På den i enlighet härmed författade Kongl.
propositionen svarade ständerna, att »de väl hölle godt
och nyttigt, att det företalte verk (egentligen lagens re-
vision), så vida det jus privatum och icke publicum an-
332 VETENSKAPLIGA AFHANDLINGAR.

ginge, hvilket senare, uti konungabalken och andra stän-
dernas slut bestående, härifrån alldeles excipierades och
undantoges, måtte nu vid denna tiden företagas och så-
dana personer gifvas under händerna, som H. K. M. af
hvart stånd till att välja hemstäldes, men ville ständerna
likväl, att hvad som i så måtto kunde pröfvas behöfva
någon förbättring eller tillökning, sådant särskildt måtte
blifva uppsatt och sjelfva lagen, äfvensom kyrkoordnin-
gen, lemnas orörda, alldeles som det härtills varit hade,
intill dess ständerna frambättre, när detta öfverseende
vore fullkomnadt, måtte med H. Kongl. Maj:t kunna
sluta uppå hvad sätt, som denna tillsättningen skulle
med det förriga kunna bäst fogas tillsammans 1». Till
detta ständernas svar och i synnerhet till förbehållet, att
intet som anginge jus publicum måtte vidröras, verkade
utan tvifvel de ofrälse ståndens farhåga, att i en ny
lag, under rådsväldets tid utarbetad, kunde inflyta något,
som utvidgade adelns rättigheter eller bekräftade sådana
dess anspråk, hvarom stridigheter yppats. Till stän-
derna öfverlemnade emellertid regeringen den af Stjern-
höök m. fl. föreslagna straffordningen, hvaröfver de ej
afgåfvo något yttrande, äfvensom de öfriga sedan den
nästföregående riksdagen dels utfärdade, dels i fullstän-
diga förslag beredda speciella lagar och författningar,
nämligen sjölag, förordningar om eder och sabbatsbrott,
om mått och vigt, om vexel, om intressen, förmyndare-
ordning, exekutionsstadga m. fl.2 Ständerna förklarade
sin erkänsla för denna regeringens verksamhet, bekräf-
tade sjölagen och gillade de redan färdiga förordnin-

1 Stiernman, Riksdagsbeslut, 2: 1631.

2 Förmyndareregeringen under konung Carl XI:s minderårighet har
blifvit hårdt och i många afseenden orättvist bedömd. Den grundlade
likväl, genom de i texten nämnda och åtskilliga andra hufvudsakliga för-
fattningar, hvilka pläga tillräknas konung Carl XI:s egen regering, många
förbättringar af det inre samhällsskicket. I sådan förtjenst står den onek-
ligen framom förmyndarestyrelsen under drottning Kristinas minderårighet.
Här såsom i andra fall fordrar den historiska rättrådigheten att suum
cuique tribuere.
FÖRBÄTTRING AF LAGSKIPNINGEN I SVERIGE.

333

Sronihen

garna, blott med några anmärkningar,
borgarståndet, vid exekutionsstadgan.

Med anledning af ständernas beslut
nom Kongl. brefvet den 27 Mars 1669

i synnerhet af

förordnades ge-
Stjernhöök och

Berling att företaga sig revisionen af Sveriges lag1.
Hvad de dervid åtgjort är mig ej bekant. Något har
det väl varit, emedan uti Kongl. propositionen till stän-
derna vid 1675 års riksdag2 förmältes, att, »till följd af
hvad ständerna på några riksdagar i H. Maj:ts omyndiga
år om lagens och kyrkoordningens revision begärt och
slutit, hade ett och annat arbete blifvit uppsatt»; Kongl.
Maj:t »stälde till ständernas öfverläggande hvad de pröf-
vade vara tjenligt att komma detta till sin riktighet, en-
kannerligen att, som till äfventyrs de för denna gången
ej hunne att det genomgå, de alltså måtte utnämna

1 Enligt rådsprotokollet (Bergenhjelms) för den 5 Mars 1669 hade
Berling förklarat sig vilja, tillika med Stjernhöök, företaga arbetet med
lagens reviderande, »förmenandes multidudinem commissariorum uti det
verket, helst uti begynnelsen, mer vara hinderlig än beforderlig; men
sedan de båda häröfver hade sig förenat och efter deras godifinnande
detta utarbetat, kunde en congregatio doctorum virorum ske, som vidare
detta sig emellan öfverlade».

0

2 Äfven vid den nästföregående riksdagen 1672 meddelades åt ett
ständernas utskott något, som för lagens revision blifvit utarbetadt; men af
riksdagsbeslutet synes ej att ständerna ingått i någon pröfning deraf.
Deremot utvisar Kongl. Maj:ts resolution på ridderskapets och adelns
besvär den 10 December 1672, att detta stånd hade anfört åtskilliga
klagomål öfver lagskipningen. Till det ofvannämnda utskottet af endast
adel, prester och borgare framstälde regeringen angelägenheten af, att
»alla acta publica, som hade vim legis, måtte domstolarna till rättelse
blifva tillsammanstryckta och publicerade». Hadorph hade ock förut
fått sig uppdraget att göra samling och urval af dem. Betänkligheter
mot denna utaf adeln understödda proposition yttrades af de ofrälse stån-
den, som befarade, att derigenom kunde blifva sanktionerade sådana stad-

gar,





som ej med konungens och riksens ständers samtycke enhälligen

blifvit gjorda och vore något stånd prejudicierliga. De anförde ock en
skarp protest mot den gårdsrätt, som adeln vid 1668 års riksdag yrkat
och som med några modifikationer år 1671 blifvit utfärdad. Den sökta
stadfästelsen derå blef uti 22 2 af Kongl. resolutionen på ridderskapets
och adelns besvär den 10 December 1672 vägrad (Stiernman, Riksdags-
beslut, s. 1673).


334

VETENSKAPLIGA AFHANDLINGAR.

vissa personer och dem i händer gifva det gjorda arbetet
till nästa riksdag att öfverse och således fullkomna, att
det på nästföljande riksdag ofelbart måtte vara färdigt,
att då med allas goda ja och samtycke kunna gillas,
stadfästas och vederkännas». Ständerna svarade i riks-
dagsbeslutet1, att de väl skulle hafva önskat, att tiderna
tillåtit dem nu genast företaga och sluta lagens och kyrko-
ordningens revision, men emedan det ej varit möjligt,
hade de »förordnat visse män, som skulle taga berörda
verk under händer, dem igenomgå samt efter sitt bästa
förstånd och på det sätt, som ständerna på deras före-
gående möten, särdeles år 1668, hade förafskedat, ut-
arbeta och till det närmaste förfärdiga, allt till den ända,
att ständerna på nästa riksdag, den Kongl. Maj:t kunde
behaga att förskrifva, måtte med allas goda ja och sam-
tycke kunna dem samma gilla och fullkomligen antaga».
Hvilka de af ständerna härtill förordnade män — om
eljest några sådana verkligen blefvo utnämnda — voro,
har jag ännu ej haft tillfälle att utforska. Men vid riks-
dagen i Halmstad 1678 yttrade ständerna, att »emedan
å förra riksdagar blifvit lofvadt, att Sveriges lag skulle
af några goda och skickliga män öfverses och revideras,
hvarföre en methodus år 1675 å riksdagen projekterades,
hvilket dock ännu icke till någon verkställighet kommit;
ty anhöllo riksens ständer enhälleligen, att ett så nödigt
och angeläget verk utan uppskof företagas och fullbordas
måtte». Samma begäran framstälde de i afseende på
kyrkoordningen. I sitt svar lofvade konungen att låta
iakttaga ständernas påminnelser härom och att, »hvad
deruti alla redo gjordt och forfattadt vore, dem commu-
nicera, hvilka ständerna dertill kunde befullmäktiga2.

Kriget och, efter freden, de stora förändringarna i
hela statsskicket lära hafva förhindrat någon verksam-
mare fullföljd af lagrevisionen. Erinring derom gjordes
väl åter vid 1680 års riksdag af ridderskapet och adeln;

1 Stiernman, 2: 1722.

2 Stiernman, 2: 1773.
FÖRBÄTTRING AF LAGSKIPNINGEN I SVERIGE.

335

men konungen förklarade sig endast vilja »efterse livad
härvid redan kunde vara tillgjordt, samt vidare göra den
förordning, att dermed till en fullkomlig fullbordan med
det forderligaste fortfaras måtte, äfvensom att, i fall en
och annan af de för detta till lagens revision (och kyrko-
ordningens inrättande) förordnade varit med döden vore
afgàngen1, då på det icke derigenom verket måtte komma
till att studsa, andra i stället constituera2.

Sex år förgingo ytterligare, innan detta löfte blef
uppfyldt genom tillförordnandet 16S6 af den stora lag-
kommission, som, under flera ombyten af dess ordförande
och ledamöter, utarbetade den allmänna lagbok, hvilken,
efter fyratioåtta års förlopp, sedan denna permanenta lag-
kommission först tillsattes, blef vid 1734 års riksdag af
riksens ständer gillad och antagen samt af Kongl. Maj:t
den 23 Januari 1736 bekräftad och utfärdad.

1 Stjernhöök och Berling, de tvenne utmärkta jurister, hvilka för-
nämligast varit sysselsatta med föregående beredelser till lagens revision,
voro nu döda. Den förstnämnde afled 1678 och den senare 1679.

2 Stiernman, 2: 1841.
OM

SVENSKA KYRKANS YTTRE SKICK OCH FÖRHÅLLANDE
TILL STATEN

EFTER REFORMATIONEN OCH INTILL SLUTET
AF SEXTONDE ÅRHUNDRADET.

INTRÄDESTAL I KONGL. VITTERHETS-, HISTORIE- OCH ANTIQVITETS-
AKADEMIEN DEN II OKTOBER 1836.

Mina herrar!

Ännu medgifver det allmänna svenska sedelynnet,
att den, som känner sig förbunden till tacksamhet, äfven
■offentligen det förklarar. Men skulle också detta bruk
förr eller senare blifva utaf ett allt ombildande nyhets-
sinne hänfördt till de föråldrade, så må det dock i helgd
bibehållas inom ett samfund, hvilket har att vårda Sve-
riges fornlemningar. Då jag nu, efter eder ynnestfulla
kallelse, inträder uti detta fräjdade samfund, anser jag
således min främsta pligt vara att betyga eder, m. h.,
min djupa erkänsla för den oförväntade heder, hvilken
härigenom blifvit mig tilldelad. Att jag högt skattar
den, men tillika befarar att icke kunna emot rättmätigt
klander den nöjaktigt försvara, äro sanningar, hvilka ej
fordra att utstyras med någon ordalagens flärd. Eder
förmåga och vana att granska uppgifters halt skulle ej
låta sig af ett konstladt retoriskt skimmer förledas till
tro på dessa mina känslor, derest icke försäkringarna
SVENSKA KYRKANS YTTRE SKICK EFTER REFORMATIONEN. 337
derom vore bekräftade af den ärliga sinnesart, hvilken jag
hoppas att edert rättvisa omdöme mig tillerkänner.

Efter en lefnad, från de första ynglingaåren och un-
der mannaåldern egnad åt sådana göromål, som den när-
varande dagens oftast obetydliga förhållanden i ständig
vexling påkalla, har jag alltför sent kunnat uti érnådt lugn
begynna att söka någon bekantskap med förgångna tiders
minnen. I de flesta afseenden har den måst blifva ytlig;
ty en åldrig och af sjuklighet försvagad man saknar den
unges kraft till djupare studier. Det har likväl behagat
eder, m. h., att dertill uppmuntra mig genom det bifall
I skänkt åt ett ofullkomligt historiskt försök, som jag
vågat underställa eder pröfning. Denna eder öfverseende
godhet gifver mig ock nu mod att begära den för en
kort framställning af den svenska kyrkans yttre skick och
förhållande till staten efter reformationen ock intill slutet
det sextonde århundradet.

Den varsamhet — att ej säga i tadlande mening slug-
het —, hvarmed konung Gustaf I framgick till sina syfte-
mål, är allmänt bekant. Synnerligen iakttog han den vid
utförandet af kyrkoreformationen. Hvad till det prester-
liga väldets störtande Kristian II såsom Sveriges konung
hade i sinnet och sedermera såsom Danmarks blott mäk-
tade olyckligen försöka1, det framdref småningom Gustaf
Vasa genom åtgärder, hvilkas länge måttliga omfång allt
mer och mer vidgade sig, säkerligen utöfver äfven hans
egna första beräkningar. Han förstod att efter behof vara
ömsom djerf, ömsom undfallande, alltid i sitt uppsåt fast,
i sina företag ihärdig. En afgörande seger öfver hierar-
kien vann han 1527 genom Vesterås recess och ordi-
nantia. Men snart visade sig hos honom begärelse efter
mera än han då vunnit. Hos dem åter, som främjat
detta, men som önskade att dervid sätta en gräns för

1 Jfr Fr. Müllers Dansk Reformationshistorie.

Järta, Skrifter. I.

2 2
338 VETENSKAPLIGA AFHANDLINGAR.

vinsten, retade dess ytterligare utsträckning till missnöjen
och gensträfvighet.

Sålunda dröjde det icke många år, innan en söndring
uppkom emellan konungen och de män, hvilka infört ho-
nom i reformationsverket och till framgången deraf för-
nämligast bidragit. Dessa förenade med ifver för sin
lära äfven omsorgen att åt det nya presterskapet bevara,
väl icke det gamlas hela herskarevälde, men dock en mer
än andlig betydlighet i samhället. Konungen deremot
synes hafva högre skattat tidig och rik skörd af reforma-
tionens verldsliga frukter än en hastig verkan deraf till
omvändelse af folkets tro. Att försvaga presternas makt
och förstärka sin konungsliga med kyrkors och klosters
gods, dem han ej sällan utöfver vilkoren i Vesterås recess
sig tillegnade, var honom angelägnare än att vid guds-
tjensten skyndsamt afskaffa den latinska och införa den
svenska messan1. Onekligen handlade han i båda dessa
afseenden klokt, om icke i det förra alltid rättmätigt och
ädelt. Sitt verk stadgade han ej mindre genom rask-
heten att tillgripa åtkomliga och behöfliga stöd för sin
ofta skakade tron än genom varsamheten att ej för tidigt
påbjuda yttre förändringar, som kunde kränka ömtåliga
samveten och förbittra menigheterna.

1 I konungens bref (sine dato) till herr Måns Johansson ogillas
dennes och andras påbud inom länen, att messan öfverallt skulle hållas
på svenska, ty, heter det, »icke henger vår själs salighet therpå allena,

att messan hålles på svenska, men saken henger fast mera theroppå att
man kunde beskaffa allestädes gode och christelige predicanter och lärere,
the ther then menige simple allmoge retteligen undervijse och läre kunne
både om messones och andre flere missbruken, som å färde äre, och när
allmogen uti så måtto undervijst vore och the viste någon god grund i
saken, så vore endoch tijd nog att göre så stränge budh om then svenske
messe». Celsius, Mon. Polit. Eccles., pag. 14. V- Troil, Handl, till refor-
mationshistorien, del. 3, s. 171. Delta bref är otvifvelaktigt senare än

1531, då svenska messboken utkom. Måns Johansson Natt och Dag,
som i ett Kongl. bref år 1529 kallas slottsherre i Kalmar, fick år 1532
förnyad fullmakt att hafva Kalmar slott och län i en ärlig och redlig

slottslofven. Stiernman, Höfdingaminne, 1: 299, samt der åberopade

register.
SVENSKA KYRKANS YTTRE SKICK EFTER REFORMATIONEN. 339

Icke heller visade han sig ännu sinnad att i det for-
mella af sjelfva kyrkostyrelsen befordra några sådana om-
skapelser, som de protestantiska furstarne i Tyskland redan
hade mer eller mindre fullständigt genomfört. Svärdet
fråntog han biskoparne, men icke kerdestafven. De ordi-
nerade såsom förut församlingarnas lärare, hade inseende
öfver dessas utöfning af sitt embete och öfver deras seder
samt vårdade med härutinnan oförminskad makt religio-
nens öfriga angelägenheter. Sedan Johannes Magnus be-
gifvit sig ur riket och lemnat erkebiskopsstolen ledig, lät
konungen 1531 sammankalla biskoparne och presterskapet
till Stockholm för att utvälja en annan den svenska kyr-
kans primas. Han ansåg sig hafva behof deraf, emedan
han ville blifva med all en konung tillkommande ära vigd
vid sin första brud, prinsessan Katarina af Sachsen-Lauen-
burg, och sålunda bereda åt sina väntade afkomlingar en
helgad rätt till kunglig värdighet. Det nära enhälliga
valet, af konungen genast bekräftadt, gaf den svenska
kyrkan till högste andlige styresman en Luthers lärjunge,
hvilken förenade de egenskaper, som till det vigtiga kallet
då mera än någonsin erfordrades — lärdom, kraft, stadigt
sinne och hofsamt nit. Ifrån skolmästare i Upsala — så
benämndes då professorer — blef sålunda magister Lau-
rentius Petri Nericius upphöjd till Svea och Göta rikes
erkebiskop. Han vigdes dertill högtidligen, dock med ute-
lemnande af smörjelsen och flera andra papistiska cere-
monier, utaf biskopen i Vesterås, doktor Petrus Magnus1.
Konungen, härvid närvarande, öfverlemnade sjelf åt den
nye erkebiskopen stafven, tvifvelsutan för att sålunda ådaga-
lägga sin makt att den förläna.

1 Petrus Magnus hade blifvit uti Rom vigd till biskop, och från
honom härleder sig successio canonica inom den svenska lutherska kyrkan.
Jfr Lars Benzelstjerna, Diss. Ac. cie Successione Episcoporum Canonica apud
Euangelicos præsertim in Suecia (Præs. Henr. Benzelio), Lund 1738, samt
E. M. Fant, Diss. Ac. de Successions Canonica el consecraiione Episcoporum
Sveciæ, Ups. 1790.
34°

VETENSKAPLIGA AFHANDLINGAR.

Detta och andra vedermälen af konungens omsorger
att befästa reformationen hade väl bort försäkra honom
om det nybildade protestantiska presterskapets tillgifven-
het. Men de ifrigare deribland synas hafva ogillat hans
fördragsamhet med folkets vidskepliga vanor och harma-
des öfver hans ständigt utvidgade tillgrepp af kyrkans
egendom.

A den ena sidan ville de framstörta reformerna af
kyrkobruken; å den andra må hända göra sig sjelfva der-
igenom gällande samt på sig öfverflytta så mycket som
räddas kunnat af det forna klereciets välde och fördelar1.
Den kraftfulle Olai Petri hetsiga lynne medgaf honom ej
att dölja sitt missnöje, hvilket han förkunnade för Stock-
holms invånare äfven uti straffpredikningar, som ej sko-
nade konungen. Detta och andra presters enahanda för-
mätna missbruk af den obegränsade offentliga yttrings-
frihet, som de då ansågo tillkomma sig, skulle nödvändigt
förtörna ett så retligt samt oroa ett så misstänksamt sinne
som Gustafs. Det har blifvit berättadt, att Olaus Petri
och konungens förre kansler Laurentius Andreæ skola

1 Mycken upplysning härom lemnar konung Gustaf I:s stränga svar
till erkebiskopen Laur. Petri, dat. den 24 April 1539, tryckt i Celsii
Mon. Pol. Eccles., pag. 32 (efter riksregistr. för 1536—39, fol. 199).
»När J vele taga exempel af Skriften (then J doch mera öfverläse än Vij)
— skrifver konungen — då befinne J det att Christus och apostlarne pre-
dikade förr än the mässade, men J vele hafva mässor, skriftermål etc.
och ingen predicann, och therföre skeer förargelse och opror, at folket
blifver intet undervijst förr än reformationen skeer, och skeer doch alle-
nast under Vårt nampn, thet Vij och doch noch undgullit hafve.» I an-
ledning af erkebiskopens framställning om nödvändigheten att bibehålla
åt kyrkan kanonikalgällen säges ibland annat skarpt: »J vele gerna klippa
fåren och behålla ullen, men vachte hjorden vete J icke.» — Då kyrko-
herden i Vadstena herr Nils hade egenmäktigt aflagt elevationem sacra-
menti, hvilken i Olai Petri messbok var bibehållen ibland de »åthäffuor»,
som »för de svages och oförståndigas skull» måste brukas, så förklarade
konungen i ett bref af 1550 till honom sitt missnöje med denna för-
ändring, som hos den enfaldiga allmogen kunde väcka stor förargelse,
och befalde, att inga religionsbruk skulle afläggas eller upptagas, utan
vetskap af ordinarien (biskopen) i stiftet och sedan de öfriga ordinarier
och klerker öfver hela riket dertill samtyckt. Celsius, 1. c. pag. 38.
SVENSKA KYRKANS YTTRE SKICK EFTER REFORMATIONEN. 341

vid herremötet uti Örebro i Januari 1540 blifvit anklagade
och till sedermera likväl eftergifvet dödsstraff dömda för
dold medvetenhet af en redan fyra eller fem år förut
upptäckt stämpling mot konungens lif, anlagd af mynt-
mästaren Anders Hansson och några tyska borgare i
Stockholm, , hvilka ock genast derför blefvo afrättade.
Hurudan sakens verkliga beskaffenhet må hafva varit, är
det dock sannolikt, att domen varit föranledd af färskare
förseelser än den uppgifna 1. Säkert är, att konungen var
vid samma tid missbelåten med presterskapet och ej blott
mot Olaus Petri vred utan äfven oblid mot dennes hof-
samme broder, erkebiskopen Laurentius. Härom vittnar
konungens förut åberopade bref till den sistnämnde af den
24 April 1539, hvaruti honom och biskoparne förevitas af-
sigten att »få svärdet igen», hvilket konungen ej ärnade
tillåta; vidare klagas deröfver, att under några år i Stock-
holm och till äfventyrs flerestädes konungen varit från
predikstolen »mycket antastad» samt att då nyligen blif-
vit tryckt en predikan om eder-, hvilka jemte allt annat
ondt tillräknades öfverheten; och slutligen förklaras, att
konungen icke ville, det någon reformation efter den da-
gen ske skulle, med mindre han »det förut belefuat och
samtyckt hade, ej heller att något prent allmogen der-
efter lemnades, med mindre han det förut öfversett och
beslutit3».

Till konungens förbittring mot sina forna rådgifvare
och medhjelpare i reformationsverket eggade honom utan
tvifvel en tysk äfventyrare, Conrad Peutinger, som 1538
ankom till Sverige, gifvande sig namn af von Pyhy samt

1	Se bilagan till denna af handling.

2	Denna predikan emoot the gruffveliga eedher och Gudz försmädelse,
som nu allmenneliga brukas, var hållen i Stockholms storkyrka af Olaus
Petri samt tryckt 1539.

3	Det ifrågavarande Kongl. brefvet är tryckt i 01. Celsii Monumenta
Fol. Ecclesiastica, s. 32 0. f. Vid denna tid yttrade sig ock först det
konungens missnöje med 01. Petri krönika, hvarom flera dess bref af
1541 och 1554 läsas i 2 tom. af Scriptores rer. Svec., senare afdelningen,
s. 151—160.
342

VETENSKAPLIGA AFHANDLINGAR.

värdighet af friherre och som snart derefter medelst sin
färdighet att smickra den store monarkens svagheter till-
vann sig hans förtroende och utnämndes till hans öfverste
cantsler, krigs-, riks- och secreteråd. Det följande året an-
lände äfvenledes en annan, men bättre fräjdad tysk, verk-
lig pommersk adelsman, magister Georg Norman, för att
blifva hertig Eriks informator, hvartill Luther och Me-
lanchton honom föreslagit. Också denne utländing an-
vändes innan kort af konungen i flerahanda styrelsevärf
samt bibehöll sig i hans nåd äfven sedan Pyhy 1543 om-
sider funnits dertill ovärdig, förlorat sitt embete och blif-
vit i fängelse insatt. Dessa tvenne främlingar samverkade
emellertid att i konungens sinne ingifva eller bekräfta och
vidare utbilda åtskilliga med hans begär efter makt och
rikedom öfverensstämmande begrepp, hvilka ifrån denna
tid och framgent uppenbara sig mera än förut i hans
regeringshandlingar.

Ibland sådana hans afsigter, som man lärer sannings-
enligt kunna härleda från Pyhys och Normans inflytande,
visar sig den att gifva kyrkoreformationen en utsträck-
ning och riktning, hvarigenom de andligas välde skulle
ännu mera än dittills kufvas. Åt Norman, ehuru icke be-
klädande något presterligt embete, uppdrog konungen det
högsta inseendet öfver kyrkan och dess tjenare, äfven
öfver biskoparne1. Denne ordinator eller superintendent

1 Snart förändrade ock konungen benämningen af biskop till den af
ordinarius. Den var jemväl förut och i den katolska kyrkan stundom
nyttjad för att beteckna »loci episcopus», och påfven kallades i Lateranska
mötets beslut ordinarius ordinariorum. Du Cange, Glossarium ad Script,
medii ævi Latinitatis, h. voc. — Äfven i den af Laur. Petri författade kyrko-
ordningen af 1571 bibehölls denna benämning jemte den af biskop, med
förklaring, att emedan det hörer till en biskops embete, att »han uthi
sitt sticht ordinera och lagha skal med prester och annat hvadh ther
behöffues, så haffuer ock en biscop vordit kallat ordinarius eller ordina-
tor, thet lyder på svensko en skickare eller skickningesman». Stiftsbiskop
kallas ock i Frankrike l’Ordinaire (Dict. de l’Acad. Française). — Således
var väl den af konung Gustaf I nyttjade förändring af biskopstiteln icke
oriktig; men den tyckes dock utmärka afsigten att i folktron nedsätta
biskopsembetets forna värdighet och anseende. Vid reformationen i Dan-
SVENSKA KYRKANS YTTRE SKICK EFTER REFORMATIONEN. 343
(så kallades han) erhöll sig till biträde en adjunkt, hvar-
till förordnades biskopen i Vesterås Henricus Johannis,
förut dominikanermunk derstädes af norsk börd, hvil-
ken, sedan han öfvergått till den evangeliska läran,
hade förvärfvat sig konungens synnerliga ynnest. Dem
ålades att årligen anställa visitationer uti stiften, med
makt att öfver »bisper, prælater och alle andre ande-
lige, deras förvante och underdåån, i religionssaker»
å konungens vägnar utöfva den andliga jurisdiktion,
som han i sin egenskap af »regerande konung och
den christeliga troos öfverste beskärmare1» samt i kraft
af sin »konungsliga machts fullkommenhet» förklarade sig
tillhöra. I följd häraf egde de att tillse, det presterna
flitigare än dittills skett från predikstolarna undervisade
och förmanade folket till kärlig fruktan, frid och hör-
samhet mot dess verldsliga öfverhet, att om predikan-
terna i deras lära befunnes upproriska, sekteriska och
stridiga mot Guds ord eller förde otuktigt lefverne eller
annan uppenbarlig straffbar vandel, dem då efter om-
ständigheterna antingen till konungen öfverskicka för
att varda straffade eller ock sätta i »fast borgende hän-
der bestrichte», samt ändtligen att från embetet skilja
de predikanter, som funnes oskickliga att lära, och andra
i deras ställen ordinera och tillsätta2.

mark ombyttes ock i början biskoparnes titel till den af superintendenter. Så
benämndes äfven i Tyskland de protestantiska församlingarnas styresmän,
innan reformatorerna vågade bestämdt förneka de förra biskoparnes myn-
dighet. Eichhorn, D. R. u. St. Gesch., 8 553. Ännu bibehålla de der
sam ma titel. .

1 En öfversättning må hända af defensor fidei, ehuru i annan me-
ning än den åt konung Henrik VIII utaf påfven förlänade titelns. I
egenskap af konung, ej i den af svenska kyrkans högste biskop eller
öfversteprest, ansåg Gustaf I sig ega inom henne jus reformandi.

2 Fullmakt ock instruktion för mag. Georgio Normanno att vara ordi-
nator och superintendens, dat. Upsala den 8 December 1539, uti Palmsköld-
ska och Nordinska samlingarna. Denna akt, på ett svårbegripligt tyskt-
svenskt språk, är synbarligen författad af en tysk, troligen af Norman
sjelf eller Pyhy. Ett tyskt utkast dertill finnes ock i Nordinska samlin-
gen. Märkligt är, att så väl i denna handling som i andra af samma
344

VETENSKAPLIGA AFHANDLINGAR.

1

ASHE

lio

1





I gemenskap med superintendenten och hans med-
hjelpare samt under deras ledning skulle inom »hvart
och ett af rikets episcopat» religionens angelägenheter
vårdas af en konservator och religionsråd med biträde
vid inseendet öfver presterskapets lära och lefverne af
seniores’; och tillades konservatorn, hvartill inom Vester-
götland förordnades ståthållaren Gustaf Olsson (Sten-
bock), »sådan en ganska fullkommen konungens befall-
ning, jurisdiction och dom öfver alla andeliga och deras
landbönder, som dittills varit biskops2».

I hela sin vidd har väl denna ytterligare reforma-
tionsanstalt icke blifvit bragt till verkställighet; ty bisko-
parne bibehöllo äfven sedermera inom stiften sin myn-
dighet, sådan Vesterås ordinantia den förut begränsat,
ehuru utöfningen deraf åtminstone någon tid bevakades
af superintendenten, innehafvande ett välde, som skulle
i våra dagar kallas en ministers för kyrkoärendena3.
tid och deribland regementsformen för Vestergötland, tillägges efter det
vanliga datum äfven det af konungens regeringsår, beräknade först från
1527. Således här: »Octavo Decembr. anno i det femtonde hundret nije
och trettijende åhr och Vårt rijge i dhet tolffte.» — Om den ifrågavarande
anstalten har Laurentius Raymundi i sin år 1637 författade Reformatio
Gustaviana (handskrift bland Nordiniana) gifvit en både till tid och vä-
sentliga omständigheter alldeles oriktig berättelse.

1	Dessa förmodligen till en del andliga män, särskilda för hvarje
landsort, skulle, underordnade superintendenten, anställa visitationer inom
stiften samt för konservatorn angifva sådana »i lära och lefverne straff-
lige» prester, som ej ville låta sig rätta, utan borde af konservatorn till
straff dömas; härifrån dock undantagne de, som kunde begå crimen læsæ
majestatis, hvilka konservatorn egde att »uthan förtöfning konungen eller
dess regemente tillskicka».

2	Instruction, hvarefter regeringsrådet uti Vestergötland sig rätta skall,
dat. Nylödese den 9 April 1540. Palmsköldska och Nordinska samlin-
garna. — I Laurentii Raymundii ofvannämnda arbete är denna handling
under uppgifvet årtal 1541 synbarligen förfalskad. Det Kongl. mandat,
som der finnes infördt, är en med afsigt att rättfärdiga och prisa åtgär-
den tillskapad kommentar öfver urkunden, hvilket det nyare språket
genast röjer.

3	Att Norman, hvars instruktion är daterad den 8 December 1539,
genast förrättat den honom deruti anbefalda visitation uti Vestergötland,
SVENSKA KYRKANS YTTRE SKICK EFTER REFORMATIONEN. 345

Men konungens ogunst mot biskopar och prelater, ehuru
numera bekännare af lutherska läran, fortfor under hela
den återstående tiden af hans lefnad och yttrade sig än
genom sönderdelning af biskopsdömena, än genom in-
dragning af sådana prebenden, gods och räntor, hvilka
dittills fått af biskopar, kaniker och kloster emot öfver-
enskomna afgifter besittas, än genom andra förut icke
öfvade sätt att minska de andligas inkomster, än genom
bannebref i synnerhet till erkebiskopen Laurentius Petri,
hvars anseende hos det evangeliska presterskapet kon-
ungen synes hafva fruktat och hvars tillgifvenhet för sig,
ehuru befästad också genom frändskapsband], han stän-
digt misstrodde. En ny orsak härtill fann konungen uti
erkebiskopens gensträfvighet mot hans förehafvande att
äkta sin aflidna andra gemåls, Margareta Lejonhufvud,
systerdotter, Katarina Stenbock2. Om Laurentius Petri
och de öfriga härom rådförda biskopar och prester slut-
ligen måste dertill lemna sitt samtycke, så bevisar lik-
väl både konungens behof deraf och svårigheten att det
säges uttryckligen uti konungens instruktion för regeringsrådet i samma
provins af den 9 April 1540. Genom ett Kongl. bref den 20 Juli 1541
förordnades Normans adjunkt, biskop Henrik i Vesterås, att, emedan den
förstnämnde vore »med margfollelige konungens och richesens anliggiendh
ährender och gescheffter på dhenne tijdh bekymbrett och beladenn», i
hans ställe, med biträde af tvenne konungens fogdar i Kalmar län, Isak
Birgersson och Joen Olsson (om hvilka ses i Stiernmans Höfd.-minne,
I: 300), förrätta visitation öfver religionssakerna i Småland, hvarvid han
egde att för klerkeriet förklara konungens »christeliga kyrkoordningar»,
hålla tillsyn öfver presternas lefverne m. m. samt — hvilket för dessa
visitationer var ett hufvudsakligt ändamål — tillhålla presterskapet och
kyrkovärdarne att framte och aflemna de silfverpenningar och klenoder,
»hvilka så ochristelige till denn sannskyldige Gudz tiennste udi kircherne
missbruchade varit hade». Registr. H., fol. 174. — Räkningar öfver Nor-
mans uppbörd finnas i riksarkivet.

1	Ilan var gift med en konungens syskonbarns dotter.

2	I fråga om förbudna led, inom hvilka äktenskap ej finge tillåtas,
var Laurentius Petri alltid af den strängare meningen. Han författade
härom en 1572 tryckt särskild afhandling och bragte presterskapet vid
kyrkomötet i Upsala samma år att gilla och bekräfta de deruti yrkade
satser.
346

VETENSKAPLIGA AFHANDLINGAR.

erhålla, huruledes de andligas makt i sådana mål ännu
erkändes och äfven var nog kraftig för att i det längsta
motstå den väldige monarkens, af hans verldsliga råds-
herrar och bland dessa synnerligast af Norman1 nitiskt
understödda begär2.

Huru långt konung Gustaf, derest icke denna åter-
hållande makt hade hejdat honom, velat sträcka den
ytterligare reformationen af kyrkoväsendet, är ej kändt.
Det vådliga uppror, som Nils Dacke anstiftade, för hvil-
ket ibland andra skäl de redan skedda religionsförän-
dringarna samt tillgreppen af kyrkors och klosters skat-
ter tjenade till förevändning och som underblåstes af
det papistiska anhanget inom och utom riket, manade
ock den i sina företag väl djerfve, men dock varsamme
konungen att ej till allmän hätskhet uppreta äfven det
protestantiska presterskapet och med detta öka antalet
af sina oförsonliga fiender. Hans sorgfällighet under
detta uppror och näst derefter att äfven inför främmande
folk söka ådagalägga nödvändigheten och hofsamheten
af den kyrkoreformation, som han utfört3, bevisar äfven,
att han insåg osäkerheten af sin ställning. Emellertid
är det sannolikt, att han gerna skulle hafva önskat att
närma den svenska kyrkoförfattningen till en presbyterisk
under konungsligt öfvervälde. Dit syftade de ofvan-
nämnda anstalterna, dem han efter Pyhys och Normans

1 Han blef 1544 utnämnd till riksråd.

2 Af Laur. Petri märkvärdiga berättelse om detta mål, hvilken för-
varas i Ups. akad. bibliotek, är en del tryckt i Celsii Mon. Pol. Eccl.,
pag. 93 till 114. Jfr Celsii Gustaf I:s historia, del. 2, s. 300 0. f.

3 Konung Gustafs förklaring till hela Tyskland 1546; Stiernman, Bih.

till R. B., s. 15 0. f. I bref till Luther af den 16 Augusti 1540 beklagar

sig konungen öfver kalomnier utspridda emot honom af dem, som »un-

derm colorschein des Evangelii viel iibels suptil plegten». Spegel, Skriftl.

bevis till bisk, krönikan, s. 86. Till sina undersåtar, andliga och verlds-

liga, i Småland, synnerligen Kalmar län och Öland, utfärdade han den

9 Juli 1547 bref för att vederlägga ett »sellsampt snack och tahl» att han
genom indragning af presternas landbönder skulle vilja »presterskapet
förläggia», då han likväl hade gifvit dem vederlag af tionden, hvarmed de
borde vara bättre belåtna. Handskr. i Nordinska samlingarna.
4

SVENSKA KYRKANS YTTRE SKICK EFTER REFORMATIONEN. 347
råd beslutit. Derhän lockade honom ock troligen äfven
en annan utländing, hvilken redan 1547 ankom till Sve-
rige för att såsom hertig Eriks præceptor efterträda
Norman, nämligen fransmannen Dionysius Beurreus, ifrig
anhängare af den calvinska reformerta läran1.

Denne man, som egde sin höge lärjunges synner-
liga förtroende, blef, sedan Erik uppstigit på tronen, en
af hans mest gällande rådsherrar2. I förening med an-
dra fransmän af den ofvannämnda trosbekännelsen, hvilka
under löfte om fri religionsöfning fått inkomma i riket3,
sökte han att der bereda calvinismen insteg, men mötte
kraftigt motstånd af den frimodige och vid Luthers lära
stadige erkebiskopen, emellan hvilken och Beurreus vex-
lades skarpa dogmatiska stridskrifter4. Då likväl dessa,
äfvensom i sammanhang dermed tvisten mellan erke-
biskopen och biskopen i Vesterås Johannes Ofeg jemte
de öfriga så kallade liqvorister5, förblefvo utan synbar
verkan på kyrkans förhållande till staten, må jag ej vid
dem uppehålla mig. Om konung Erik XIV inom sig
hyste och äfven i början af sin regering visade benägen-

1 Äfven andra af denna lära funnos i konung Gustafs hoftjenst.
Uti Per Brahes historia öfver honom (mskrpt) berättas, att under kon-
ungens vistande 1552 i Vadstena hade »någre af dess calvinistiske spele-
män skamfärat alla taflor på Christi lekamens lijknelser uti heela Vad-
stena clöster, på höge altaret och alle andre städes huar sådant fans i
umbgångarna; och ändock thet blef k. Göstaff tillkännagifvet, befans
lijkväll sedan att konungen föga värdade then saken, läth och intet heller
vedergörat». — Messenius förmäler ock (Scond. III., XV, pag. 118), att
Calvin skall år 1559 hafva i bref till konung Gustaf uppmanat honom
att förbyta i Zwinglis lära den lutherska, till hvilket försök han hemtat
anledning af det förtroende, som Beurreus syntes ega, då han blifvit
skickad till England att för hertig Erik begära drottning Elisabets hand.

2 Han blef 1562 riksråd och 1566 öfverräntmästare.

3 Beurreus hade under sin första beskickning 1561 till England
haft sig uppdraget att med sådant löfte inbjuda till Sverige förföljda
hugenotter, hvilka åberopade sig detta löfte i en inlaga till konungen
1564, beledsagad med deras konfession. Dessa skrifter läsas i v. Troils
Handl, till reformationens historia, del. 5, s. 251 0. f.

4 Bazii Hist. Eccl. Sveo-Goth., pag. 290.

5 Handlingarna derom äro kungjorda af v. Troil, 1. c. tom. 3.
348

VETENSKAPLIGA AFHANDLINGAR.

het for sin forne præceptors och sedermera högstbetrodde
rådgifvares religionslära, sä fann han sig dock omsider
tvungen att hämma försöken till dess utbredning i riket.
I sådan afsigt utfärdade han 1565 plakat och varning
emot dit inkomna »främmandes vrångvisa meningar och
villfarelser», som vore stridande mot den Heliga skrift1.
Den mildhet, som råder i denna religionsstadga och som
utmärker henne framför sådana i andra länder, är lof-
värd, men torde snarare än från konungens vishet böra
härledas från hans obenägenhet att samtycka till en för-
dömelse af trossatser, hvilka han sjelf var hängifven.
Den innefattar varningar till dem, som hysa de irriga
meningarna2, men tillägger: »ther någon ändteligen vill
bliffva vidh sin villfarelse och sig uthaf Guds ordh och
thenne vår konglige förmaning icke rätta låter, then må
thet giöra på sijn egen sjels fahre, allthenstund Vij
kunne icke råde uthöffver någons samvet, utan allenest
hvad som uthvärtes i så måtto ske kan, hvilket Vij (så
mycket Oss är tillgörendes) vele förhindre och förtage».
Om likväl någon, som med »skrifvande eller lärande»
sökte utsprida sina villomeningar, icke derifrån afstode
efter upprepade förmaningar af konungens ståthållare
och befallningsmän — således ej af presterskapet — då
först skulle han ur riket förvisas, så framt han icke strax
appellerade till konungen och inom fjorton dagar hos
honom urskuldade sig.

Sedan Erik XIV blifvit af sina bröder störtad från
tronen uti lifstidsfängelse och Johan gripit hans spira,

1 v. Troil, Reform, handlingar^ del. 3, s. 277 0. f. Detta dokument
är hemtadt ur Palmsköldska samlingarna och dess datum den 4 Decem-
ber 1565. Under samma datum finnes ock en afskrift af detta plakat
uti riksarkivet med anteckning att det blifvit tryckt. I Höpfners för-
teckning på Kongl. förordningar etc. upptages under den 18 April d. å.
ett »plakat och varning emot någre främmandes vrånga meningar i reli-
gionen, som the uthsprida».

2 Ibland sådana nämnas de, som förneka Kristi lekamens och blods
verkliga närvarelse och utskiftande i nattvarden, äfvensom Kristi man-
doms lika allsmäktighet med hans guddoms.
SVENSKA KYRKANS YTTRE SKICK EFTER REFORMATIONEN. 349
var denne konung genast sorgfällig att tillvinna sig an-
hängare inom de mäktiga stånden. Han beviljade icke
blott åt adeln vidsträckta privilegier, utan tillerkände
äfven presterskapet nya friheter och fördelar'. Af denna
läglighet begagnade sig den gamle, men ännu vaksamme
och kraftfulle erkebiskopen att få antagen en af honom
sannolikt långt förut författad kyrkoordning samt der-
igenom vinna bekräftelse och stadga åt reformationen,
sådan han under snart femtio år med aldrig vacklande
nit den främjat, upprätthållit och mot flerfaldiga angrepp
försvarat. Denna kyrkoordning trycktes med konungens
samtycke 1571 och blef vidare det följande året god-
känd af ombuden för hela rikets presterskap, samlade-
till ett möte i Upsala.

I företalet dertill säges: »Hvar finner man någon
tijd någon så säll, att han allom alt kan göra till nöije?
Thertil är ock en stoor part af menniskiorna så til sin-
nes, at the ingen ting retzlige kunna gilla eller lijda,
uthan thet allena, som sigh rymer med theras tanckar
och godtyckio. Hoos the påveska behåller vel thenna

1	I Bispernes och de förnempste presters försegling i städerna den 28
Januarii 1569 (Stiernmans Riksdagsbeslut, del. I, s. 311 o. f.) säges:
»Sammaledes haffver Hans Kgl. Maj:t gunsteligen tillsagt oss och alle
stender her i rijket bättre frijheter och privilegier än vij vele och kunne
begiera, effter som H. K. M. oss sådant framdeles medh sinne Kongl.
breff thet vill låta stadfästa och bekrefftiga.» — Härtill hörde de flera
Kongl. bref och mandater, som utgåfvos rörande ett riktigt utgörande af
tionden. I mandatet af den 27 September 1572 åberopas föregående
bref, hvaruti konungen förmanat sina undersåtar att »afskaffa och bort-
lägga den orettfärdiga handel, som uti de framlidna feijdetiderna varit
i bruk med tionden af all säd, som Gud låter vexa på jorden, hvaraf
en part utgifvit litet och andra intet»; och stadgar konungen, under
yttradt missnöje öfver det fortfarande oskicket, att den, som ej rätte-
ligen erlägger tionden, skall straffas efter Sveriges lag och såsom »Gudz
och crononens tjuf». Uti ett annat mandat af den 12 December 1575
förnyas af enahanda anledning förmaningarna och förklaras, att frihets-
bref, som kunde åberopas att undgå tiondeutgiften, ej vidare skulle gälla.
Tengström, Om presterliga tjenstgöringen och aflöningen i Abo stift, del. 1,
s. 145 o. f. Äfven Ol. Rabenii Diss. de legis promulgatione, pag. 146.
Dessa mandater blefvo i tryck utfärdade.
35°

VETENSKAPLIGA AFHANDLINGAR.

vår kyrkeordning then skullen at hon icke är catholisk,
therföre att hon ofta träder ifrå then romerska kyrkion.
Men tvärt om hoos the andra, som låta sig tyckia at
the äro the rette och sanskyllige evangeliske, nemliga
the sacramenterare1 etc., varder hon visserliga kallat
papistisk, effter theruthi behållas några aff the ceremo-
nier som hos de påveska i bruk varit hafva och än nu
äro. Men hoo kan igenstoppa alla munnar; ty late vij
oss och ther medh nöija, at samma vår kyrkeordning
drager öffvereens (såsom oss hoppes) medh god skäl
och Guds ord, och bekymbre oss een ringa ting ther
om, hvadh som hvar i sakenne dömer och talar. Dock
är icke thes heller hos oss thet förgät, som then helge
Gudz apostel S:t Petrus biudher säijandes: Varen alltijdh
redebogne til at svara hvariom och enom som begärar
skäl etc. Ty vare ock tå thenna effterföljande korte-
ligha vår svar i sakenne til båda parterna.» Ännu bättre
än det väl utförda försvaret, rättfärdiga Sveriges häfder
en ordning, som allt sedermera med undantag af en kort
mellantid förblifvit i det hufvudsakliga den svenska kyr-
kans, som skyddat henne mot flerfaldiga försök, ömsom
att betaga gudstjensten all högtidlighet, ömsom att, under
bevarande af sjelfva den evangeliska läran, återgifva den
presterliga myndigheten en otillbörlig utsträckning och
som afvärjt de vådliga söndringar inom samhället, dem
religionsstridigheter i andra stater åstadkommit.

Man har påstått2, att det varit af eftergifvenhet för
konung Johans vilja, som Laurentius Petri uti sin kyrko-
ordning bibehållit några romerskt-katolska ceremonier
vid döpelsen och nattvardens utdelning samt i öfrigt
vid gudstjensten. Men redan 1566, då den häremot
ifrande calvinismen gynnades af Erik XIV och dess råd-
gifvare, hade erkebiskopen vid ett prestmöte i Upsala
försvarat dessa samma ceremonier såsom ännu behöfliga

1 Så benämndes då vanligen calvinister.

2 Pufendorf, Hist, de Suede; v. Dalin. Sv. rikets hist. m. fl. — Äfven
Hallman i Laur. och 01. Petri lefverne.
SVENSKA KYRKANS YTTRE SKICK EFTER REFORMATIONEN. 351

till betryggande af den råa hopens' samvetslugn; dock
tillika förklarat dem blott vara lofliga, men icke väsent-
liga, utan kunna och böra småningom afskaffas1. — I
enahanda mening yttrar han sig öfver dem i företalet
till kyrkoordningen. »Medan», heter det, »ingen parten,
nemlighe hvarken papister eller calvinister, kan bevijsa
att Gudh thessa stycker haffver i scrifftene antingen
budit eller förbudit, utan latit oss theras bruk aldeles
frijt, först man uthesluter missbruk och förargelse, late
vij oss under theras träldoms ook intet fånga, thet må
vara them leedt eller ljufft; hvilket thera thet heller kan.
Ty så lärer oss ock S:t Paulus mongestädz, synnerligha
ther han så skriffvar til the Galather: Så bliffver nu stån-
dandes uthi then frijhet med hvilka Christus oss frijat
haffver etc. Hvarföre, ändoch vi icke rekne thessa cere-
monier så enkannerligha vara aff nödenne, likvel mädhan

1	Se hans Sententia in2 Synodo g Julii anno 1566 Upsaliæ congregato
proposita, i v. Troiis Reform, handl., del. 3, s. 259 0. f. Der säges bland
annat: »Omnes Ceremonias Missas olim usurpatas, quorum aliquas ser-
vant adhuc nostræ ecclesias, ut sunt candelæ accensæ, indumenta sacer-
dotalia, ordo, convenientes gestus, piæ cantilenæ sive sueticæ sive latinæ
etc. indifferenter pro impiis et idolatricis habere, ut faciunt Sacramentarii,
est impiissimum, sicut et e contrario habere illas pro absolute necessariis,
cum adiaphoræ sint, sicut faciunt Papiste.» Särskildt om »Elevatio sacra-
menti» vid nattvarden, hvaremot calvinisterna häftigast ifrade, förklaras,
att den vore en res indifferens. Erkebiskopen medgifver den vara »abusui
vulgi non nihil obnoxia», gillar, att den i några svenska församlingar
redan blifvit afskaffad, men tillägger: »Neque tamen hæc de elevatione
ideo nunc vobis propono, quasi sentiam aut velim eam continuo per om-
nes ecclesias aboleri, cum id nec tempus nec imperitæ multitudinis rudior
animus adhuc fieri posse permittat, sed ut Pastores Ecclesiarum, harum
rationum non ignari, suos paullatim incipiant præadmonere, ut, cum ad
consensum Magistratus, qui profecto hic requiritur, res sit universaliter aggre-
gienda, tanto nobis fiat facilior, quo minus fuerit inopinata.» Detta den
verldsliga öfverhetens samtycke, hvars nödvändighet till en sådan för-
ändring af kyrkobruk erkebiskopen erkände, var ej att vänta 1571 af
Katarina Jagellonicas gemål. Likaledes författade Laur. Petri 1566 en af-
handling om Kyrkoceremonier, hvilken trycktes genom Abr. Andreæ Anger-
manni försorg i Wittenberg 1587, hvarom se Bälter, Om kyrkoceremoni-
erna, s. 48.
352 VETENSKAPLIGA AFHANDLINGAR.

vij haffve funnet them for oss och seem them ingen
skadha kunna göra the menniskior, som nu i sakenne
äro undervijste, och at the icke heller så alztings fåfengt
brukas, lijde vi them uthi våra församlingar.» De äro till
en del ännu bibehållna och, sedan de allt mer och mer
förlorat en vidskeplig betydelse, hafva de tjenat och
tjena att bevara åt vår offentliga gudstjenst det goda af
den katolska — en andakten väckande, underhållande
och upplyftande, yttre värdighet.

De stadganden i kyrkoordningen af 1571, som angå
den andliga domsrätten, äro enliga med Vesterås-ordi-
nantierna af 1527 och 15281. Dessa tillegnade konungen
de forna biskopssakören, hvilka komme att räknas till-
hopa med böterna efter lag till konungen samt af kon-
ungens fogdar och förläningsmän2 uppbäras. Prester
skulle uti verldsliga saker både på kyrkans vägnar och
sina egna söka och svara vid ting och stämma samt
böta till konungen såsom andra dannemän. Endast i
frågor om äktenskapsmål och presters embetsförseelser
finge biskoparne bibehålla sin domsrätt samt, då i sådana
fall böter egde rum, dem uppbära, dock med skyldighet

1	Stiernman, Riksdagsbeslut, del. i. s. 90; Fust.-verket, s. 1. — Öfver
den första äfvensom öfver Vesterås recess författade Laurentius Petri
förklaringar, hvaraf afskrifter finnas flerestädes. Afsigten dermed var
att rättfärdiga de beslutade reformerna och vidare upplysa anledningarna
till dem. Angående den andliga domsrättens afskaffande säges, att
prester, munkar och nunnor en lång tid haft den friheten af herrarne, att
de endast svarat inför sina egna prelater; men emedan denna friheten
>gifvit anledning til tvedrächt och verldsliga öffverhetenes förachtelse»
samt deraf äfvenledes följt att »enahanda brott annorlunda straffats af
them man kallat andeliga domare och annorlunda af verldzliga», ty hade
den samma blifvit återkallad, »synnerliga uthi the stycker, som af leek-
män vähl uträttas kunde»; men deremot åt biskoparne förvarats, »at the
retta öfver the saaker som artikeln (den tionde i ord. af 1527) them
medgiffver; ty uthan thet väldet kunde the icke vehl tilse med presterne,
som thetta tilhörer, at the redheliga skicka sig uthi sitt embete».

2	I ett öppet bref af den 8 Mars 1548 förlänade konungen åt Gö-
ran Åkesson Tott i Tidön (Lars Siggesson Sparres måg) »alle konungs
och biskops saker medh alle hans egne landboar», ehvar helst de i riket
voro. Originalet i Nordinska saml.
SVENSKA KYRKANS YTTRE SKICK EFTER REFORMATIONEN. 353

att göra konungen »reda och gunst» derför. Deremot
skulle bötas »konunge och eij biskope» för delicta carnis
af alla slag och grader, för våldsgerningar inom kyrka
eller kyrkogård, för sabbatsbrott, för mened samt för
flera andra uppräknade förbrytelser, öfver hvilka det
förut tillhörde biskoparne att ransaka och döma och
som då skulle med böter till dem, dels allena, dels ge-
mensamt med konungen, försonas. Väl upprepas icke
alla dessa stadganden uti kyrkoordningen af 1571, som
förnämligast handlar om läran och ritualen. Men der
stadgas dock uttryckligen, att »kyrkiones dom icke går
på någors menniskios lijff, lekamen, gods eller äghor.
hvilken öfverhetena tillkommer, utan allenast går på
bansmål och hvad thertill hörer», och rörande dessa
föreskrifves ingen annan bestraffning än ett varsamt
bruk af uppenbar skrift och »kyrkionepst eller boot»,
genom hvilken syndaren »sig förlikar med församlingen»,
samt af bannlysning, hvarvid dock borde föregå för-
maningar, och detta yttersta andliga tuktomedel icke an-
vändas utan mot uppenbarligen och groft lastbare, som
sig icke bättra och sin .synd bekänna ville. »Ingen skal»,
säges det, »för någre verldsliga saker skull, såsom för
geld eller annat sådant, banlyst varda, utan allenast för
grofva laster och missgierningar, och äntå icke annars,
än han, effter christeliga förmaningar, bliflver obotferdig.»
Biskop eller de, som han dertill förordnade, skulle ega
att döma öfver äktenskapssaker, »ändock the mera lyda
under verldslig dom, än kyrkiones, likvel effter the nu
så long tijdh, nemliga nestan alt sedan öfverheeten kom
til christen troo, hafva varit under kyrkiones dom och
domare1»; dock »ther någon svår fall förekomme, som
öfverheetens macht och authoriteet föruthan icke kunde
sliten varda, så skulle man slikt skjuta henne i hender».

Om tillsättning af biskopar stadgar den ofvannämnda
kyrkoordningen, att då ej mera såsom i kristenhetens

1	I Augsburgiska bekännelsen medgifves ock biskoparne domsrätt

i äktenskapsmål, men endast såsom jure humano dem uppdragen.

J är ta, Skrifter. I.	23
354

VETENSKAPLIGA AFHANDLINGAR.

äldsta tider, »tillsynesmän» öfver församlingarna kunde,
sedan dessa blifvit förenade till vidsträckta stift, utnämnas
af menigheterna, så skulle »biskopsvalet varda några til-
skickade personer af clerkerijt och andra, som i sakenne
något vore förfarne, i hender giffvit»; att den, som der-
vid erhölle de flesta rösterna, skulle vidare »förskickas
till öfverheeten pro confirmatione», och att, »hvar han
och ther gillat, stadfest och medh öppet breff i stichtet
insat vorde, skal han vid domkyrkione eller hvar honom
vore best belägit aff någon annan biscop, en eller flere,
uppenbarliga genom henders ålegning ordinerat varda1».
Således erkändes härutinnan åt konungen samma högsta
välde inom kyrkan, som påfvarne förut sig tillegnat.
Församlingarnas ursprungliga också i kyrkobalken med-
gifna rätt att »utvälja sig predikare» bekräftas med vil-
kor att hvarje sådant val af biskopen stadfästes sedan
den kallade blifvit »förhört och pröfvat samt gillat2».
Någon ordentlig sammansättning och form af konsisto-
rium, deltagande i biskopens myndighet, förordnas och
bestämmes väl icke ännu, men det stadgas dock, att
»sju personer åt minsta behöffvas til at sittia vid dom-
kyrkiorna, biscopen, biscopens official eller provest, kyrko-
herden, scolemestaren3, lector theologiæ, poenitentiarius
och sysslomannen, then och må vara sacristan, hvilke
skole haffva theras vissa gårdar och underhåldning». De
skulle således, tvifvelsutan såsom capitulares, ersätta de
forna kanikerna, dem konung Gustaf I småningom hade
afskaffat samt indragit deras prebenden4. Visitationer
inom sitt stift skulle biskopen »samfelt medh en eller
två skickeliga clerker» årligen förrätta för att ransaka

1 Det forna bruket vid prestvigning af »olja och annat sådant effter
påfviskligit sett» förklaras icke vara af nöden.

2 Om jus patronatus, ehuru i landslagens kyrkobalk under benäm-
ning af faderligan rätt godkänd, stadgas här intet; ej heller om konungens
rätt att till vissa gäll nämna kyrkoherdar.

3 Rector scholæ.

4 Porthan, Pauli Fuusten Chronicon, pag. 697. Jfr Wilskman, Eccl.-
verk, s. 141.
SVENSKA KYRKANS YTTRE SKICK EFTER REFORMATIONEN. 355
om presternas lära och lefverne, om menige mans reli-
giösa och sedliga förhållanden samt om skolors, hospi-
talers och sjukstugors skick; der fel och brister funnes,
borde han dem bota och afskaffa, så vidt möjligt kunde
vara, både med råd och dåd. Hade biskopen förfall,
så att han ej sjelf kunde »i retter tijdh visitera, så måste
han uthskicka sin official eller provest samt medh några
andra goda män som thenna sakena uthrättade». Bisko-
pen egde ock att »haffva sina provestar uthi alla prepo-
siturer på landzbygdena såsom vant vore», och borde
han dertill utvälja »de personer, som ibland the andra
presterna syntes vara skickeligast». Honom tillkomme
att uti sitt stift ordinera prester, dock borde han icke
anförtro prestembetet åt sådane, som genom oskicklighet
dertill skulle »mera skada än gagn göra i församlingerne»,
eller som genom elak fräjd kunde göra »embetet för-
achtat och vanvyrdt». Han borde ej heller hvarken
»flere prester ordinera än behof gjordes i hans stichte»
eller »vara för hastig till att transferera eller förskicka
någon clerk från thet ena til thet andra, tredje eller
fjerde gieldet, effter som her medh haffver varit en gan-
ska stoor osedh; ty sådana handel haffver thet anseendet,
at then, som så redebogen är til at omskiffta gield och
altijd byta, han söker thermed icke hvadh Christo til-
hörer och thet folkena kan vara nyttigast, uthan heller
sin egen fördeel, hvilket icke rette herdar utan legoher-
dar, ja också ofta ulffvar, göra».

Hvarken åt de skolor, som förut funnos vid dom-
kyrkor och kloster, eller åt det ännu unga universitetet
i Upsala hade konung Gustaf I egnat någon kraftig, dem
förbättrande och utvidgande omvårdnad; icke heller af
de indragna kyrko- och klostergodsen anslagit tillräck-
liga medel för en så vigtig angelägenhet. Han nödga-
des sjelf erkänna denna brist på verksamhet i sin eljest
så verksamma styrelse1 samt erfor genom saknad tillgång

1 I bref till magister Nils Månsson, då i Wittenberg, af den I Aug.
1538. Celsii Mon., pag. 29. — Väl uppmanade konungen dannemännen
356 VETENSKAPLIGA AFHANDLINGAR.

på dugliga embetsmän, följderna deraf1. Under den när-
maste tiden efter djupt ingripande och vidsträckta om-
hvälfningar af åldriga samhällsförhållanden frodas vanligen
en allmännare råhet; än mera skulle den nu utbreda sig,
då den icke mötte något motstånd af sorgfälligt under-
hållna och främjade odlingsanstalter. Hos presterskapet
måste den i synnerhet blifva märkbar, och om än i elakt
lynne var det dock troligen icke utan grund som, mot
slutet af konung Gustafs regering, en af de då kunnigaste
svenska adelsmän, Göran Gylta, skref ifrån Tyskland
ibland andra dystra betraktelser öfver tillståndet inom
fäderneslandet denna: »Thet är änthå mera sörgandes, att
ther hafves ingen acht på skolerne eller kyrkierne, att till be-
fruchtandes vara vill att icke een slem barbaries innan fåå
år hele rijket varder öfvergångende, och then menige man
blifve oförsörgde medt skickelige och trogne pastores
och själegömer. Uthaf heele presterskapet eller kyrkiones
förmän vet jag icke nampn gifva tije, hvilke jag med
rätta må kalla vere docti, högförståndige och stadige män;
ty mestedelen, som uthi min tijdh hafve studeret i Tysk-
land, hafve inge academier sedt, uthan then Wittenberge-
ske och Rostiske (Rostockska), hafve icke heller for the
att insätta sina söner i skolorna, klagande öfver det förminskade antalet
der af lärjungar; men i stället att främja den allmänna undervisningen
genom tillräckliga anordningar för detta ändamål af de medel, som der-
till bort användas, fordrade han särskilda sådana af allmogen. Kongl.
brefvet af 1533 i Wilskmans Eccl.-verk., s. 245. — Upsala universitet för-
föll alldeles. — Se härom vidare E. M. Fant, De statu rei litteraria in
Swecia sub imperio R. Gustavi I:mi diss. Ac. Ups. 1785, äfvenledes hans
Diss, de institutione publica juventutis patrice ante tempora R. Gustavi Adolphi,
Ups. 1782, samt Porthan, Pauli Fuusten Chronico», pag. 723. — Häremot
må dock äfven läsas Murbergs inträdestal i Kongl. vitterh.-, hist.- och
antiqv.-akademien 1786: Om konung Gustaf I:s vård om allmänna upp-
lysningen ock undervisningen.

1	Härom vittna flera konungens bref, i synnerhet ett af den 15
Augusti 1559, i bilagan till grefve Nils Bjelkes tal i Vetenskapsakademien
1776: Om det första lyckliga tidehvarfvet för Sveriges allmänna hushållning
under konung Gustaf I:s regering, s. 121. — Riksregistr. för 1559, fol. 128.
SVENSKA KYRKANS YTTRE SKICK EFTER REFORMATIONEN. 357
ringa underhåld skull kunnat ther länge blifva’.» Så länge
ännu efter 1527 biskopar och kaniker egde att uppbära
och förvalta någorlunda betydliga inkomster, underhöllo
de många »scholares» och utsände de skickligare till Tysk-
land att der fullborda sina studier. Men sedan dessa in-
komster allt mer och mer blifvit förminskade, måste ett
sådant välgörande bruk deraf upphöra eller åtminstone
inskränkas. Under dessa för presterskapets bildning så
missgynnande förhållanden var det af vigt, att erke-
biskopen Laurentius Petri införde i sin kyrkoordning ett
särskildt hufvudstycke »0mn scholar». Behofvet af dem
och råd till folket att der insätta ynglingar, som fram-
deles kunde varda »lärde, förståndige och gudfruchtige
män» samt sålunda duga till predikoembetet, framställas
med goda skäl och bevekande förmaningar, men tillika
med yttringar af misströstan om en allmännare upp-
märksamhet på denna angelägenhet. »Hvar någor, som
sig låter mykit tyckia,» — heter det slutligen — »säija
ville att vår scholæ-ordning är een slett och ringa ting,
honom svaras, att therom må vara huru thet kan, likvel
moste hvar och en bekenna, ehuru ringa thetta är, så är
thet likvel ganska mykit aff nödenne at barn och ung-
dom i tucht och lofliga konster må således instruerat och
lärd varda; therföre skal man sådant icke heller förachta,
effter ingen til thet som högre är uthan genom thessa
ringa stycker komma kan.» Mätes den undervisning, som
denna skolordning noggrant bestämde, efter vår tids
fordringar, så skall den visserligen befinnas ringa, åt-
minstone i omfång af läroämnen; men utan verkan att
utbilda själsförmögenheterna och att lägga grund till
högre studier blef den icke, der föreskrifterna kunde
med erforderlig skicklighet samt med lefvande och rent
nit i verket sättas. Latinkunskap, äskad såsom vilkor för
inträde i prestembetet, var den, som i tre eller fyra af-
delningar af hvarje ibland de ifrågavarande skolorna skulle
förnämligast förvärfvas medelst läsning, talande och skrif-

1 Celsii Mon., fol. 53 o. f.
358

VETENSKAPLIGA AFHANDLINGAR.

vande, och sattes det högsta fordrade mättet deraf inga-
lunda lägt1. För undervisningen in Sacris förordnades
Luthers katekes och vissa böcker af den Heliga skrift,
af hvilka latinsk öfversättning skulle nyttjas, men »endast
grammatice exponeras». Melanchtons Dialectica och Rhe-
torica voro äfven anbefalda läroböcker, hvarur »schole-
mestaren» borde »något» sina lärjungar bibringa. »Latin-
ska scholor» kallades dessa — en benämning som ännu i
Tyskland och i dagligt tal uti Skåne är för lärdomsskolor
bibehållen. »Ho, som annor tungomål, grekisko eller
hebraisko lära ville, han måtte sjelf thertill besörja sig
præceptores.» Till biträde vid undervisningen af »små-
drengarne» hade »scholemestaren» att nyttja »hörare» ur
den öfversta kretsen, dock alltid under hans tillsyn. I
»musica, både chorali och figurativa», skulle alla, som hörde
till den andra, tredje och fjerde kretsen, en timme hvarje
dag öfvas. — »Scholemestarne borde med een redelig
underhåldning försörgde varda; ty ingen kunde vara
bätter verd ett godt underhåld, än een trogen och flitigh
scholemestare.» Öfver skolorna egde biskoparne att hafva
uppseende, och utan biskopens råd finge en »schole-
mestare» icke företaga någon förändring af den före-
skrifna ordningen, hvarvid han då borde »thet allenast
sökia som djeknomen kunde vara nytteligit och til theras
lärdom tjenligit, och icke see til thet, som honom sjelff-
vom helst lyste läsa i scholan». — I allt detta uppenbarar
sig afsigten att bereda den i skolorna studerande ung-
domen en sådan bildning, som tidens dåvarande skick
fordrade äfven hos dem, hvilka sedermera skulle nyttjas
i statens värf. Det behöfligaste var likväl, också med
hänseende på den allmänna folkbildningen, att dugliga

1	Virgilius, Terentius’ Cicero: De officiis och Epist. familiares voro
de författare, som skulle läsas i fjerde kretsen. I denna och i den tredje
borde ynglingarne jemte prosodien lära att skrifva latinsk vers. Latin
allena skulle de inom skolan, äfven sins emellan, tala. Composita, dels

i bunden, dels i obunden stil, ålåg det dem att författa och »schole-
mästaren» (rektor) att fyra dagar i veckan korrigera.
SVENSKA KYRKANS YTTRE SKICK EFTER REFORMATIONEN. 359

prester danades, och en skolordning, som hufvudsakligen,
ehuru icke endast, syftade till detta mål, kunde aldrig
och minst den tiden vara, såsom man i våra dagar ej
sällan påstår, ensidigt gagnande kyrkans tjenare allena.

Jag har må hända anfört alltför mycket ur denna
kyrkoordning; men då den utgör grunden till den ännu
gällande, har jag ansett nödigt att derom gifva ett någor-
lunda fullständigt begrepp. Om icke i allt så noggrant
bestämd, som en nyare tids författningar äro eller synas
vara, uppenbarar den dock en anda, hvilken, visligen
medlande mellan motsatta ytterligheter, sträfvar att full-
borda och befästa en sådan den svenska kyrkans reforma-
tion, som, utan att betaga den andliga makten tillräcklig
förmåga att vårda folkets religiositet och sedlighet samt
främja odlingen af dess förstånd, gör den likväl under-
dånig statens verldsliga styrelse. Med detta verk krönte
den oförgätlige Laurentius Petri sin långliga förvaltning
af erkebiskopsembetet1. Redan af ålder och sjukdom
kroppsligt svag vid presterskapets allmänna möte 1572,
då hans kyrkoordning antogs och bekräftades, afled han
det följande året, sedan han användt sina sista själs-
krafter att söka värja den evangeliska läran mot de nya
anslag, hvartill konung Johan III:s kärlek och rättmätiga
högaktning för sin polska drottning uppmuntrade hennes
listiga trosförvandter2.

1 Han innehade detta embete under 42 år.

2 Herbest, drottningens hofprest, hade skickat till dåvarande dom-
prosten, sedermera biskopen i Vesterås, Erasmus Nicolai, hvilken varit
konungens hofpredikant, en skrift emot erkebiskopens kyrkoordning, i
följd hvaraf den sistnämnde författade, under de sista månaderna af sin
lefnad och ehuru då dödligt sjuk, trenne afhandlingar till försvar för de
lutherska lärosatserna. Dessa afhandlingar upplästes för presterskapet
vid ett möte i Stockholm 1573, hvilket erkebiskopen ej mäktade sjelf
bevista, samt föranledde en offentlig disputation uti konungens öfvervaro
emellan Herbest och biskopen i Linköping, magister Martinus Olavi,
angående den Heliga skrifts auktoritet och påfvens välde, hvarvid kon-
ungen ännu visade sig fast beslutsam att upprätthålla den evangeliska
läran. J. Baazii Invent. Ecclesiœ Suio-Gothorum, pag. 336. E. M. Fant,
De motibus Liturgicis in Suecia; diss. Ac. Ups. 1788, pag. 4.
360	VETENSKAPLIGA AFHANDLINGAR.

Dessa anslag blefvo småningom allt mer och mer
uppenbara. Kraft och troligen äfven vilja att dem emot-
stå saknade den Laurentius Petri1, hvilken 1574 blef, en-
ligt konungens önskan och med dess bifall, vald af prester-
skapet att på erkebiskopsstolen efterträda den hädangångne
med samma namn, men med ojemförligt större egen-
skaper. Till mera än en sammanjemkning af de stridiga \
religionslärorna, den romersk-katolska och den lutherska,
synes konung Johan i början af sin regering icke hafva
varit benägen. Men hans lust för ståt och hans för-
tröstan till sin teologiska lärdom hänförde småningom
hans lättfärdiga sinne till målet för de papisters sluga
verksamhet, som dels omgåfvo honom, dels från främ-
mande orter ledde den för sin tro nitälskande drottningens
välde öfver honom. Dessa förhållanden och svenska
kyrkans dåvarande tillstånd hafva nyligen blifvit af en
mästares hand så lifligt och tillika med så oveldig san-
ning skildrade2, att af märkliga dithörande föremål föga
kunde återstå att vidare uppteckna, ännu mindre att sam-
manställa till en rikare ordnad tafla. Endast för att icke
alldeles förbigå de försök till omstörtning af reformations-
verket, hvilka under konungarne Johans och Sigismunds
regeringar anstäldes, må jag något, om ock öfverflödigt,
derom tala3.

De första handlingar, hvarigenom den svenska kyr-
kans återförening med den romersk-katolska eller åt-
minstone närmande dertill skulle beredas, voro några

1 Till skilnad från den gamle Laurentius Petri Nericius benämnes
denne Laurentius Petri Gothus. Han var den förres måg och, innan
han utnämndes till erkebiskop, professor i Upsala.

2 Geijer, Sv. folkets historia, del. 2.

3 Nyligen har i Tyskland utkommit ett arbete under titel: Schweden
und seine Stellung zum heiligen Stuhl unter Johan III, Sigismund III und
Karl IX, nach geheimen Staatspapieren, von Augustin Theiner, 1 Theil 1838,
2 Theil 1839. Det är författadt med fanatisk bitterhet mot reformationen,
men bilagorna (uti 2:dra delen) af urkunder, dem förf, mestadels samlat
ur arkiverna i Rom, äro i historiskt afseende vigtiga. Sjelfva berättelsen
lemnar ock många upplysningar om faktiska förhållanden. (Anm. 1840.)
SVENSKA KYRKANS YTTRE SKICK EFTER REFORMATIONEN. 361

rörande ceremonierna vid messan författade punkter,
hvilka i December 1574 förelades biskopar och de för-
nämste af presterskapet samt af dem gillades; vidare
sjutton artiklar, hvilkas godkännande fordrades af den
valde erkebiskopen, innan han erhölle konungens kon-
firmation1; samt derefter en kyrkoordningen af 1571 för-
klarande ordinantia2, som konungens sekreterare, magister
Petrus Fechten, ännu döljande sin förbindelse med de
jesuitiska ränkernas anläggare, hade författat och hvilken
ej allenast den 16 Mars 1575 undertecknades i Stockholm
af erkebiskopen, biskoparne i Linköping, Strengnäs, Ve-
sterås och Skara samt några andra af det högre prester-
skapet, utan äfven derefter af fem professorer i Upsala,
dock med en varsam reservation3. Denna föregifna för-
klaring öfver den nyss förut antagna kyrkoordningen var
väl så stäld, att den skulle synas dermed enlig, men
emellan skenbara fördömelser af påfliga läror och miss-
bruk insmögos öfverallt i det slugt beräknade arbetet
sådana satser och stadganden, som voro mer eller min-
dre rakt stridande mot den författning, hvilken skulle
derigenom endast bringas till ytterligare fullständighet.
Då i dennas första hufvudstycke, om »predikan och christe-
lig läro», den gamle Laurentius Petri hade förklarat, att
en prest borde »predika Christi evangelium rett och reent»,
att han väl måtte gifva sig tid att läsa hvad lärda och

1 Baazius, 1. c. pag. 36c—5.

2 Handskriften i Nordinska samlingarna.

3 »Nos, quorum nomina ascripta sunt, qui nunc in ecclesia et aca-
demia Upsaliensi docemus, de hoc rever. DD. episcoporum hujus regni
scripto requisiti testamur et adfirmamus, quantum quidem pro ingeniorum
nostrorum tenuitate in præsentia judicare possimus, in eo scripto, modo
dextre intelligatur, doctrinam ecclesiæ usitatam sincere propositam et illu-
stratam esse. Ad hæc, quæ ab iisdem rev. DD. episcopis ad bonum
ordinem et decorum servandum in sacris ceremoniis hoc scripto compre-
hensa sunt, quoad rem ipsam attinet et extra casum scandali approbamus.»
Öfver de ämnen, som ordinantien behandlar, hade enligt Baazius (1. c.
pag. 369) föregått en öfverläggning emellan biskoparne jemte några an-
dra prester och Fechten, hvarvid inkast emot den samma gjordes af flere

ibland dem, som sedermera den undertecknat.
362

VETENSKAPLIGA AFHANDLINGAR.

fromma män skrifvit och än skrefve, som »till thenna
sakena kunde vara tjenligit och hjelpa till at rett förstå
skriftena», men att det borde ske »med förnuft och be-
skeedligheet, så att man them (de lärdes och frommes
skrifter) icke reknar lika medh sjelfva then Hel. skrift,
uthan gör här uthi thet som S Paulus alment råder:
pröfver all ting och behåller hvad godt är»; då han så-
ledes hade förkastat denna auktoritetstro, denna traditions-
helgd, hvarpå den romersk-katolska läran ytterst hvilar,
så förklarar deremot den nya ordinantian, under många
förvillande omsvep, att Guds ord visserligen bör högst
gälla, men att »skriftenas retta uthleggning och förstånd
icke står uthi hvars och eens förnufft och krafft, utan
är Guds synnerliga gåfva och then helge Andes verk»; att
»egin uthlegning kallas then, som hvar och een uthi
skriftena och then christeliga lärdomen effter egin me-
ning och godtyckio gör emot skriftenes grund och trones
egenskap, förachtandes hvad gudfruchtige uthi saken kunna
tilförenne rett hafva betenckt och lärt»; att »sådan uth-
legning hafver Gud velat förekomma i thet han hafver
stichtat prediko embetet och then munteliga Guds ords
förklaring, på thet at ordet, som i sig sjelft är klart nog,
måtte i thig blifva klart och förståndeligt»; att »såsom
thet är en stor öffverdådighet någon mening och lärdom
införa uthan then Hel. skrift, så är icke mindre öffver-
dådighet bruka skriftena emot skriftenas grund och me-
ning, hvilket offta kan skee, när man icke tilförene tilseer
hvad the gamble, sanferdige och gudfruchtige kyrkiones
lärare, synnerligen the, som näst apostlarnes tijdh och i
christenheetens första begynnelse hafva leffvat, therom
haffva lärdt och skrifvit, som med skriftene och hennes
retta grund öffverens kommer»; att »ändock man icke
gör fädernes skrifter lijka goda med then Heliga skrift»,
utan bekänner, att den är såsom ett »rettesnöre och en
profvesteen till alla skrifter, ehoo the helst hafva varit och
ännu kunna vara, som them skrifvit haffva ock ännu skrifva,
så vill man, att the uthlegningar, som af the äldsta kyr-
SVENSKA KYRKANS YTTRE SKICK EFTER REFORMATIONEN. 363
kiones lärare gjorde äro och med propheternas och apost-
larnes skrifter öffvereens komma, högt achtas skola och
ingalunda förgätas, myckit mindre ther ifrån trädas i
trones artiklar, som nu i vår tijdh aff många lättferdiga,
förvetna och trettosamma lärare, ja förförare med Guds
ordz föracht och christenheetens altsom största skada
och förderff och många menniskiors sielevåda, thet Gud
betre, alt för myckitt skeer»; att »the eenfaldige» må
»sparsambligen» läsa de skrifter, hvilka »utan återvendo»
författas af de många sekter, som i denna tid uppstiga,
»och ehvad scripta the läsa, vare sig Lutheri, Philippi
(Melanchtons), Brentii eller andras, så skola the altid retta
sigh effter then förklaring, som uthi then prentade kyrko-
ordning kan om några artiklar allarede vara förkunnat
och them man nu både om lärdomen och ceremonien gjort
haffver». Jag skulle öfverskrida gränserna både för denna
icke teologiska afhandling och för min kunnighet, om jag
ville söka att utreda de skiljaktigheter i »lärdomen», som
förete sig emellan erkebiskopen Laurentii Petri Nericii
kyrkoordning och den af Fechten sammansatta ordinan-
tia. Hvad åter ceremonierna beträffar, så uppfattar den
senare ännu flera ur den katolska kyrkan än dem, som
den förra under otvetydigt antydd önskan att vissa der-
ibland småningom kunde afskaffas, hade bibehållit. Helg-
dagarnas antal ökas, väl icke, heter det, för att tillbedja
samt till hjelp och tröst åkalla helgonen, men för att
lemna dem deras »tilbörliga ähra», emedan de icke böra
»vahnähras eller förachtas». I synnerhet egnas ytterligare
helgdagar åt »jungfru Maria, Christi moder, hvilken utan
tvifvel hafver til thet heliga verket varit af Gudi uthkorat
för än hon aflat var, och för then skul af Gud och then
helige Ande helgat och reenat uthi moderlifvet».

Ibland de anstalter, hvarigenom reformationen mäk-
tigast skulle verka och verkat att förbinda den evange-
liska kyrkan med staten och att bilda af dess tjenare ett
medborgerligt stånd, var det presterliga ccelibatets af-
skaffande. Att åter påbjuda det i Sverige, der den nyss
364 VETENSKAPLIGA AFHANDLINGAR.







aflidne vördade erkebiskopen sjelf hade gifvit efterdömet af
en gift prelat, och der den nyvalde lefde i lagligt äkten-
skap med hans dotter, vågade man väl ännu icke; men
en uppmuntran dertill fick dock inflyta i den oftanämnda
ordinantian. Laurentii Petri kyrkoordning hade utan
allt undantag förklarat äktenskapet vara »en ährlig och
Gudi behageligh stadga». Uti Fechtens förklaring der-
öfver säges åter med jesuitisk slughet: »Såsom echten-
skap är icke för någott stånd i synderheet stichtat eller
för några personer, uthan är i all stånd allom ärligitt och
gott så vel prestmen som androm fridt effter Gudz ord-
ning, så är ock reenlefnad uthan echtenskaps stånd thet-
samme, allom them som ther uthi lefva kunna och vilja;
och the som af Gudi then gåfvan hafva, äro ledigare att
tjena Gudi än androm.» — Om klostren medgifves väl,
att »the hafva varit uthi stoor missbruk», men beklagas,
att de »sköna husen» både i städer och på landsbygden
mestadels blifvit förstörda. Dock måtte de kloster, som
ännu voro vid makt och lätteligen kunde upphjelpas, till
ett »christeligit bruk vendas»: somliga »att gamble ålder-
stegne och förlamade prestmen och jemväl andre, som
till verlden ingen lust hafva, mätte sig ther förhålla, lefva
uthi böner och gudfruchtigheet, predika, läsa och sjunga
Gudz ord, alt (tillägges slugt) effter then rette religion,
som uthi riket brukas, uthan alt afguderij»; somliga, »att
gambla matroner och jungfrur både af adelen och an-
dre, som til echtenskap antingen icke lust hafva eller
tjenlige vara kunne, måtte sammaledes ther lefva uthi
stillhet och gudelighett, lära och undervijsa hvarannan,
hollas uthi tucht och goda seder». Men härtill inskränk-
tes ej afsigten med klostrens återupprättande, »ty ther-
föruthan», säges det, »skole både parterne, så vel i manna-
closter som i qvinno-closter vara förplichtade uptuchta
och lära faderlös och moderlös barn, som öfverheten
ther insättja godt synes, med läsande, skrifvande, sjun-
gande och sömmande». För att härvid likväl betrygga
sinnena förklaras, att »ingen skall så förplichta sig med
SVENSKA KYRKANS YTTRE SKICK EFTER REFORMATIONEN. 365
löfte, att han eller hon ju motte begifva sigh ther uth
igen med föreldrars samtyckie och förmyndares lof».
Slutligen tillägges: »Sådana closter äre retteliga scholor,
och vore i rijket en ähra att man ju åtminstone hade
ett -med årligit underhold uthi hvart biskopssticht.»

Ännu mera kunde utur den ifrågavarande, föga kända
ordinantian anföras för att ådagalägga vidden af de af-
sigter, hvilka den sedermera framstälda messboken eller
liturgien vidare uppenbarade. De sträckte sig mycket
längre än blott till återinförandet af vissa romersk-katol-
ska ceremonier vid gudstjensten, hvilka dock redan, så-
som yttre anvisningar till det aflägsnare syftemålet, såsom
symboler för den dit lockade vidskepliga tron och såsom
mäktiga hjelpmedel för den lockande listen, voro den
tiden af annan och högre betydenhet, än de nu före-
komma oss och stundom föreställas. Utan tvifvel var
det äfven med jesuitiskt hopp att kunna till samma syfte-
mål leda det svenska uppfostringsverket, som i ordinan-
tian begäres förbud, att »ingen skulle få skicka sina barn
till fremmande achademier, för än the i Upsala någon tijdh
studerat hafva och ther bekommit rectoris vitnesbörd,
hvartill de tjenliga blifva kunna», samt att hvarje från
främmande land hemkommande studerande skulle vara
förpligtad, »sedan han sigh för öfverhetena præsenterat
hafver, til at sökia achademian i Upsala, ther sigh at
låta probera, för än han antages för scholemestare uthi
någon sticht, och bekomma af rectore Upsaliensi com-
mendationem». Detta hopp kom väl sedermera på skam
genom det må hända oväntade motstånd, som liturgien
mötte hos samma professorer i Upsala, hvilka låtit förleda
sig att godkänna den henne förberedande ordinantian.
Men om ock denna missräkning kunnat föreses, var det
likväl lättare att genom en sådan anstalt, som 1583 vid-
togs, nämligen upphäfvande af akademien i Upsala och
stiftande af en ny under jesuiters ledning i Stockholm,
blifva herskande öfver den högsta undervisningen inom
fäderneslandet än att afböja verkningarna af den vida
366 VETENSKAPLIGA AFHANDLINGAR.

21 j







grundligare, som svenska ynglingar då kunde inhemta
vid de tyska evangeliska akademierna, derest dem äfven
framgent tillätes att dit begifva sig. Det collegium i
Braunsberg, hvilket i synnerhet skulle uppfostra jesuiter
åt de nordiska rikena' var då nyligen stiftadt, men dit-
tills icke nog kändt i Sverige för att ännu kunna erhålla
derifrån ett större tillopp af lärjungar.

Sedan den ifrågavarande ordinantian2 var af de för-
nämligare ibland presterskapet undertecknad, blef sättet
för den nye ärkebiskopens invigning ett allmänligen syn-
bart förebud till den religionsförändring som förehades.
Konung Gustaf I hade med misshag erfarit, att den af
honom utnämnde biskopen i Åbo Michael Agricola, vid
sin första biskopliga messa prydt sig med mitra, hvilket
konungen ansåg röja anspråk på papistisk myndighet3.
Efter Laurentii Petri kyrkoordning skulle, när biskop
ordinerades, både han och ordinator endast bära »röklijn
och chorkappa»; men i den nya ordinantian tillades den
tveklufna biskopsmössan (mitra), såsom utmärkande, heter
det, lärdomens tvenne stycken, lagen och evangelium,
samt stafven (baculus), betecknande den andliga discipli-
nariska makten. Ännu återstod smörjelsen, till medgif-
vande hvaraf det icke hade lyckats Fechten att öfver-
tala de eljest så lätt missledda presterna. Utan afseende







1 Fr. Münter, Danske Reform.-hist., del. 2, s. 638 0. f. Om de sven-
skar, som der blifvit uppfostrade, har prof. E. M. Fant lemnat under-
rättelser i en akad. diss. De studiosis Suecis in Seminariis Jesuitarum versus
finem Seculi XVI; Ups. 1794. — Om stiftelsen af kollegium i Braunsberg
samt om dem i Olmütz och Fulda berättar Theiner i 1 del., s. 525 0.
f., och lemnar i 2 del., s. 322 0. f. om det Braunsbergska seminariet en
Possevins berättelse jemte namnförteckning på de ynglingar, som der blif-
vit intagna. En annan förteckning af honom på studerande vid kolle-
gium i Olmütz år 1580, hvaribland flere svenskar, är af Theiner meddelad,



2 del., s. 315 o. f. (Anm. 1840).

2 Theiner, som dock endast genom en summarisk berättelse om
vissa punkter i denna ordinantia haft kännedom deraf, prisar henne såsom
ett synnerligen vigtigt steg till katolicismens återinförande i Sverige. 1
del., s. 407 o. f. (Anm. 1840).

3 Pauli Juusten Chrom., pag. 43.
SVENSKA KYRKANS YTTRE SKICK EFTER REFORMATIONEN. 367
på deras motstånd och på skriftliga föreställningar af
erkebiskopen sjelf, å egna och de öfriga biskoparnes väg-
nar, emot detta katolska bruk1, befalde konungen, att det
skulle användas så väl vid den nu förestående biskop-
liga invigningsakten som vid alla följande. Det väckte
förargelse både hos klerker och lekmän.

Så förberedd utfärdades den sedermera illa beryk-
tade liturgien med ett den samma anbefallande företal
af erkebiskopen2. De oroligheter, som den åstadkom
under hela återstoden af konung Johans regering och
under hans i den katolska läran uppfostrade sons, de
förföljelser, som dess motståndare ledo, de tvångsmedel,
hvarmed dess antagande vid ett presterskapets möte
1577 genomdrefs, de ränker, hvilka mångfaldigt använ-
des för att uti Gustaf Vasas fädernesland återställa det
papistiska välde, som han brutit, och att i den troslära,
som han förjagat, allt djupare inleda den af hans söner,
hvilken han mest älskat; — allt detta behöfver jag ej
förtälja. — Nu såsom vanligen förbundos ock de and-
liga stridigheterna med verldsliga för att egga dessa och

1 Spegel, Skriftel. bevis till biskops-krönikan, s. 112. »Mihi a V. Maje-
statis secretario (Fechten) significatum est ad receptas ordinationis meæ
& aliorum Episcoporum ceremonias ritum unctionis adjectum iri, de quo
ritu, cum antea a nobis in Conventu Stockholmensi prolixe disputatum
sit, longa commemoratione coram V. M. opus minime videtur, sed peti-
mus quam humillime ego & qui hic sunt episcopi, ut ritum unctionis,
quem salva conscientia admittere non possumus, Regia V. Majestas a
nobis non postulet; cum hæc externa unctio officio nostro, quod est spiri-
tuale et unctione spirituali gaudet, nequaquam congruat sed regibus
relinquenda est etc.» Den svage konung Johan lät sig hänföras att till-
dela biskoparne denna konungen endast tillkommande symbol af helgd,
och den svage erkebiskopen, som förklarat sig icke kunna emottaga den
samma salva conscientia, lät dock beqväma sig dertill. Han hade förklarat,
att smörjelsen skulle leda till skismer och skandal, att presterskapet skulle
söndra sig från biskoparne, »si plures admitteremus ritus», och att förr
än han ville dertill blifva orsak »vellet se in pristinam et privatam vitam
redigi»; men han satte sig likväl dagen derefter, oljefermad, på erke-
biskopsstolen.

2 Theiner uppgifver Fechten såsom den verklige författaren; 1 del.,
s. 412 (anm. 1840).
368 VETENSKAPLIGA AFHANDLINGAR.

af dem eggas. Hertig Carl, ofta kämpande med konung
Johan om väldet i staten, sedermera Sigismunds öppne
fiende, stod äfven i spetsen för den religiösa tro, som
var mot deras skarpast vidrig.

Man har velat hos Johan III förmärka någon mindre
benägenhet för katolicismen, sedan hans första gemål.
Katarina Jagellonica, aflidit och han förmält sig med
Gunilla Bielke, hvilken säges hafva gynnat liturgiens veder-
sakare. Säkert är att han, åtminstone efter den tiden,
icke ville vidkännas anhängighet till det mest förhatliga
af den katolska läran. Det finnes, utom andra vittnes-
börd härom, en sermon af honom till det småländska
presterskapet, samladt på Borgholms slott den 28 April
15881. Der beklagar han sig i bittra ordalag öfver de
beskyllningar och lögner, som upproriska prester, hvilka
sjelfva voro »trospillare, kiettere och bedragere», hade
utspridt så väl emot honom, »deras rätte konung», som
mot erkebiskopen2. De hade sagt, att konungen »gillade
en djefvulsk lähra och en förgiftig papistisk», men det
skulle de aldrig kunna bevisa; i förening med många
af adeln och riksens råd hade de låtit sig höra, »som
the ingalunda ville lyda nogen sådan konungh och gåfve
före att then, som öffverfölle konungen och dödade ho-
nom, skulle thet vähl hafva gjort förgäfves och intet
blijffva therföre straffader»; men om dessa orostiftare icke
ville bättra sig, hotar konungen, att »them icke skulle
vara spart stegell och hjul till theres rette förtjente lön».
Icke såsom de påstått, »hölle han med påfven i Rom
och' gillade allt hvad denne föregåfve medh sine aflats-
breef, vigdh vatn, förbjude presterne echtenskapet, hafva
the helige till patroner och medlare m. m.»; konungen

1 Handskriften i Nordinska samlingarna.

2 Härmed menas den dåvarande, Andreas Laurentii Bothniensis
(Björnram), hvilken såsom en ifrig anhängare af liturgien blifvit från
biskop i Vexiö erkebiskop efter den år 1579 aflidne Laurentius Petri
Gothus. Också han var gift med en dotter af den förste evangeliske
erkebiskopen Laurentius Petri Nericius. Rhyzelii Biskopskrönika, s. 61.
$

SVENSKA KYRKANS YTTRE SKICK EFTER REFORMATIONEN. 369
»hade läst sin book så vähl som the och än bättre
samt tackade Gudh thet han hade ock studeret och lärt
hvad hans själs saligheet anlangade och hvad han skulle
troo och hälla sig vedh», och, tillägger han, »säger jag
edher, thet jag hvarken hafver eller gillar, icke heller
hafve vill eller gille nägon djefvulsk lärdom, eller ock
att jag gillar någon svärmesk ande, vare sigh anten i
then romerske kyrkie eller elliest annorstädes, såsom i
Tyskland. — Jag passar icke uppå och icke heller låther
mig vårda om något thet, som påven i Rom påbjuder
effter sin vilja och påfund, icke heller hvadh patriarchen
i Constantinopell eller Alexandrien hafver för een troo,
och myckit mindre hvad ena böndeprest på bygden
anten gillar eller ogillar, uthan jagh håller migh vid san-
ningen och vidh Gudz ordh.» Derefter försvarar han
de ceremonier, som uti liturgien voro föreskrifna. Att
presterna, förr än de utdelade sakramentet, skulle två
sina händer, vore förordnadt, icke för att göra sakramen-
tet heligare, utan emedan hvar och en borde »thermed
umgå renligen och vyrdeligen»; ty, säger konungen,
»om någon prest ville bjuda migh sacramentet, och han
hade icke rena händer, och eljest om jagh vorde varse
att någon prest vore så oförståndigh och en sådan svij-
nardus, skulle han icke allena icke blifva lijden af migh,
uthan också medh största onåde afsatt». Konungen vore
icke någon afgudadyrkare; han dyrkade icke och åkallade
ej de helige, men han ärade dem. Rökelsen i kyrkorna
skedde ej för att dermed verka någon helighet, utan
att der förtaga ond lukt och sjukdoms smittor, »men the
svijnardi höllo theras kyrkior såsom fähuus eller svijne
stijor». Icke hade de rätt, som sade, att den ej vore
någon »Guds församling, som ej vore under påvens lydno
i Rom», men icke heller de, som påstodo, att allt, som
den romerska kyrkan hade, borde förkastas, ty då skulle
ock »förkastas Fader vår, troon och den hel. biblien».
Men så vidt vore det kommet, att icke allenast mycket
annat godt blifvit förkastadt ur bruk, utan äfven tio
farta. Skrifter. I.	24
37°

VETENSKAPLIGA AFHANDLINGAR.

Guds bud. »Månge och snarast sagt meste dehlen af
presterne låto sitt legofolk arbeta om helgedagarne och
hölle det icke för synd.» De hade ock derför af girig-
het öfvergifvit många tjenliga helgdagar och ville »snarast
sagt icke hålla någon helig dagh och sabbath». Allt
sådant kunde konungen icke tillåta, utan skulle hårdligen
straffa. Fördömliga, från girighet utgångna, voro de
påfligas fordringar af goda gerningar, men lika fördöm-
1ig ock den lära, som här i riket drefves af prester, hvilka
»talade förachteligen om goda gerningar», beropade sig
på tron, »som dock aldeles i dem dödh vore och platt
ingen», förde ett ogudaktigt lefverne och »med thenne
djefvulske lärone förförde månge ifrå saligheetenes vägh
till fördömelsen». »The mena», fortfar konungen, »att
thet är nogh hafva en historisk troo, och att the ther-
igenom blijfve salige, fast the aldrig göre någon godh
gerning. Sådane vrångvijse lärare vill och icke heller
skall jagh någon tijdh lijdha och fördraga, uthan så frampt
jagh förnimmer någon, anthen edher som här tillstädes
äre eller andre, thenne förargelige läre föregifva, skole
J och the vetha, thet jag vill then till thet hårdeligaste
straffa. Uthan thet är vår allvarlige vilje och befallningh,
att J lähra och förmana alla till ett gudfruchtigt lefverne
och till alla goda gerningar.» Konungen hade några år
tillförene låtit på prent utgå en bok af Georg Cassander.
icke i akt och mening att han gillade allt deruti, utan,
såsom Cassander hade för afsigt att »komma then romer-
ske kyrkiones lära med Lutheri läro till förlijkningh»,
ville ock konungen »derigenom komma våra församlingar
till enighet». Hvad denne man skrifvit om goda ger-
ningar, ville konungen att presterskapet skulle lära och
predika. Skarpt förebrår han ytterligare presterna deras
förargliga lefverne samt deras vanvård om renligheten
och prydligheten i sina kyrkor, »ther the ropa», heter
det, »som en hoop öfvergifne krigsknechter» ; deras kläd-
sel »som hofmän eller landsknechter»; deras okunnighet
i trons artiklar, emedan »the sjunga vij, vij, vij och vete
SVENSKA KYRKANS YTTRE SKICK EFTER REFORMATIONEN. 371

icke sjelfve hvad the sjunge» o. s. v. — Ytterligare poli-
miserar han emot calvinisternas lära om nattvardens sakra-
ment, upprepar sina klagomål öfver förrädares lögner
och förklarar sig hafva »ännu mycket att seija them till
svar, men vilja qvart behålla thet till ett allmenligit
prestemöthe».

Om uppriktigheten af hvad konung Johan uti denna
på ett då ovanligen rent språk1 och med dialektisk skick-
lighet författade sermon anfört till försvar för de på-
bjudna religionsbruken gifva både hans karakter och
försvarsskalens slingrighet anledningar att tvifla. Troligt
eller rättare otvifvelaktigt är dock, att de, som härutinnan
ledde honom, ville vida mera än han och visste det säk-
rare2. Emellertid är likväl den ifrågavarande handlingen
både ett ibland många märkligt vedermäle af den bitter-
het, hvartill å ömse sidor söndringen i sinnena var upp-
drifven, och ett rysligt vittnesbörd om den svenska kyr-
kans dåvarande förderf. Till någon del torde detta ur-
skulda konungens afsigt med försöken att inom henne
framtvinga en annan ordning, om också befästad af en
vidskeplig lära. Man skall alltid hafva svårt att, utan en
innerlig kännedom af den tidens alla förhållanden, fälla
om dessa försök och öfver mängden af deras befordrare
en dom, som vore ofelbart rättvis.

Det allmänna prestmöte, som konung Johan hade för-
klarat sig sinnad att anställa för att befästa sin liturgi,
blef sammankalladt — men icke af honom, utan efter hans
död och under Sigismunds frånvaro af hertig Carl samt
då till liturgiens förkastande. Allmänt bekanta äro
de händelser, hvilka närmast föregingo det i Sveriges
häfder evigt minnesvärda Upsala möte 1593. Det var
egentligen ett andligt koncilium, men dervid infunno sig,

»

1 De många grofva uttrycken uti en för ôfrigt med så mycken
skicklighet skrifven kunglig handling stämpla den allmänna råheten i
tidens seder.

2 Se kardinal Hasii bref hos Baazius samt de utaf Geijer anförda
utdragen deraf.
372 VETENSKAPLIGA AFHANDLINGAR. .

jemte ett stort antal biskopar, professorer, magistrar och
»gemena prester», äfven ridders- och adelsmän samt bor-
gare1. Riksens råd öppnade öfverläggningarna samt mer
eller mindre villigt deltogo deruti, och ehuru hertigen
endast på Upsala slott, men ej uti sammankomsterna
var tillstädes, ledde dock hans kraftiga vilja de hufvud-
sakliga besluten och skyddade friheten att dem fatta.
Erkebiskopen Andreas Laurentii Bothnien.sis hade tvenne
år förut aflidit, och till hans efterträdare uti det främsta
embetet inom svenska kyrkan var ännu ingen utkorad
och nämnd. Att valet dertill icke nu genast skedde,
att ej heller någon ibland biskoparne ansågs nödvändigt
böra blifva ordförande vid mötet2, utan att dertill kalla-
des med stor öfvervigt af röster professorn i Upsala
magister Nicolaus Olavi Bothniensis framför biskoparne
i Strengnäs3 och Linköping, som äfven framstäldes i
valet — denna början visade redan, huru sinnena voro
stämda. Inom få dagar blefvo artiklarna i den Augs-
burgiska bekännelsen granskade och godkända, liturgien
fördömd samt kyrkoordningen af 1571 hufvudsakligen
gillad och bekräftad. Endast några der ännu bibehållna
papistiska ceremonier vid döpelsen och den hel. natt-
varden förklarades böra framdeles afskaffas, hvilket dock
skulle ske genom fogliga medel, sedan socknepresterna

1 Då beslutet om kallelsen till detta möte fattades, ville rådet, att
den skulle endast utgå till presterskapet; men hertigen förklarade, att de
svenske, som nu hade i sinnet att betaga påfven och hans anhang allt
inrymme, vore icke förbundna att efter papistiskt bruk hålla sådana sam-
qväm, dem inga andra än smorde och rakade efterlätes att bevista. Wer-
wing, I: 129.

2 Hertigen säges ock hafva yttrat sin vilja, att ej någon biskop
skulle vara præses concilii. Werwing, I: 141.

3 Denne, magister Petrus Jonæ, hade varit en väldig kämpe mot
liturgien, blifvit såsom sådan af det anti-liturgiska presterskapet i hertig
Carls furstendöme vald till biskop i Strengnäs samt stod i synnerlig nåd
hos hertigen. Det oaktadt och emedan han misstänktes för Calvinism,
erhöll han vid valet till præsidium i mötet blott 56 röster, hvaremot 196
tillföllo Nicolaus Olavi. Biskopen i Linköping magister Petrus Benedicti
Oelandus fick ej flera än 5.
SVENSKA KYRKANS YTTRE SKICK EFTER REFORMATIONEN. 373
och vid visitationer biskoparne undervisat allmogen om
de missbruk, hvartill dessa ceremonier kunde leda. Väl
hade hertigen velat, att de genast och ovilkorligen blif-
vit förkastade, och det förtröt honom, att besluten fattades
utan att förut underställas hans pröfning och bekräftelse;
men öfverläggningarna fortgingo dock ostörda, intill dess
en fordran af presterskapet så misshagade honom, att
hela mötets upplösning var nära att deraf blifva följden.
Presterna ville nämligen, efter att hafva undanröjt litur-
gien, äfven försäkra svenska kyrkan mot inverkan af
den calvinska läran, som hertigen ansågs gynna. De
ifrigare bland dem nöjde sig icke med att denna afsigt
uttrycktes i en fördömelse af sacramenterares villfarelser,
utan yrkade, att swinglianer och calvinister skulle der-
jemte särskildt nämnas. Förgäfves förestälde dem præ-
ses, att den första benämningen äfven innefattade de
senare. Då likväl tilläggningen, syftande på det tänke-
sätt, hvarför hertigen samt biskopen och presterskapet
i hans furstendöme voro misstänkta, ihärdigt äskades,
vägrade slutligen ordföranden att derom göra proposi-
tion. Sammankomsten afbröts; ingen ny egde rum under
tvenne dagar, och emellertid bortreste ifrån mötet många
missnöjda eller fega prester. Omsider lyckades det bi-
skoparne i Strengnäs och Linköping samt mötets ord-
förande att blidka hertigens vrede och förmå honom att
medgifva det med synbart misstroende till honom så
ifrigt förfäktade påståendet. Han lemnade sitt samtycke
dertill, sedan han fått uttrycka sin harm i de skarpa
orden: »Sätter in alla them, som J veten äro af thet
slaget, så och therhoos sjelfva fanen i helvetet, ty han
är ock min fiende.»

Fem dagar före mötets slut och sedan alla vigtigare
frågor blifvit afgjorda, anstäldes ändtligen det fördröjda
valet af erkebiskop, hvarvid de cjemförligt flesta rösterna
gåfvos åt magister Abrahamus Andreæ Angermannus,
fordom rector scholæ i Stockholm och derefter kyrko-
herde i Saltviks församling på Åland, hvilken under för-
374

VETENSKAPLIGA AFHANDLINGAR.

följelser för sin oförvägna ifver mot liturgien flyktat ur
riket och nu vistades i Tyskland1. Mötesbeslutet under-
tecknades den 20 Mars 1593 af hertigen, riksens råd,
biskopar, riddersmän och adel, presterskap och köpstads-
män. Lika lydande exemplar deraf sändes äfven till
stiften och blefvo der vid särskilda möten underskrifna.2

Mera än en allmän presterskapets endrägtighet ver-
kade utan tvifvel hertig Carls kraft samt mängdens fruk-
tan derför, att under detta följdrika kyrkomöte samman-
hålla de nyss förut söndrade sinnena. Ännu saknade
visst icke liturgien hemliga anhängare ibland dem, hvilka
uppenbarligen måste afsvärja henne, men om de ogerna
uppoffrade en kyrkoförfattning, som lofvade att åter-
ställa det forna prestväldet, funno de dock rådligast att
hellre beqväma sig dertill än blottställa klereciet för den
större förlust, som hotade det, ifall hertigen retades att
söka genomdrifva en calvinistisk reformation af svenska
kyrkan. Ibland sextiotre särskilda postulater, som prester-
skapet vid Upsala möte ingåfvo till hertigen och rådet,
ådagalägga några en orolig sorgfällighet att vinna be-
kräftelse åt biskoparnes myndighet samt åt det lägre
presterskapets inkomster och friheter3. Då presterskapet
samma år begärde hertigens beskydd samt hans förord
hos konung Sigismund för sina anspråk, förklarade han
sig väl vilja understödja det mesta deraf, men icke allt,
emedan det ingalunda vore hans afsigt och mening att
emot öfverheten och de verldsliga ständerna skaffa pre-
sterna någon hög myndighet4.

1 Denne erkebiskop var ock, likasom hans tvenne närmaste före-
trädare, måg åt den gamle erkebiskopen Laur. Petri Nerici. Plans lefnad
och öden äro beskrifna af professor E. M. Fant i en akademisk diss.
De vita Abrahami Andrea Angermanni, Ups. 1802. Konung Sigismund
vägrade länge, men måste omsider beqväma sig att bekräfta valet af
honom till erkebiskop. Werwing, 1: 225.

2 Det är tryckt flerestädes och deribland i bihanget till Stiernmans
Riksdagars och mötens beslut, s. 240 o. f.

3 Ett sammandrag af dem läses hos Werwing, 1. c. 1: 158 ff. Ï
handskrift finnas de fullständigare uti Nordinska samlingarna.

4 Werwing, 1: 203.
SVENSKA KYRKANS YTTRE SKICK EFTER REFORMATIONEN. 375

När dessa under mötet hade »alle med en munn»
förklarat sig gilla den i Augsburgiska bekännelsen fast-
stälda läran samt utlofvat att för henne våga både gods
och lif, utropade ordföranden: »Nu är Sverige blifvet en
mnan, och alle hafve vi en Gud!» Denna enighet blef dock
icke långvarig. Den svenska kyrkans ställning, midt
emellan den romersk-katolska och den calvinistisk-refor-
merta, kunde under en sådan tid af fanatism i alla rikt-
ningar svårligen bibehållas orubbad. Hennes styresmän
och tjenare skulle nödvändigt låta sig ofta hänföras från
den rätta medelvägen än till den ena, än till den andra
sidan. Ett ömsesidigt misstroende förkättrade afsigter
och meningar, äfven ärliga och renläriga, och politiska
anslag förbittrade nu ytterligare än förut de religiösa
stridigheterna. Icke allenast bekände den laglige kon-
ungen sig sjelf till den tro, som var i hans fädernerike
förkastad, utan han äflades också att göra henne der
allmänt gällande. Deremot var detta rikes föreståndare
och verklige regent både af öfvertygelse, af sitt lynnes
art och af sin ställning i samhället böjd för den lära,
som till ytterlighet öfverdref reformationen och som alle-
städes, der den blifvit rådande, hade förbundit sig med
samma menighetsvälde, hvaraf han, ehuru i sinnelag ej
hyllande det, dock behöfde att göra sig till ledare.

Mot den oförstälda papismen var dock ej svårt att
vårda åt Luthers lära den seger, som hon vid Upsala
möte vunnit. Men hennes bekännare i orden voro icke
sällan i handlingarna lika påfviska som de forna katol-
ska presterna. Den nye erkebiskopen missbrukade sin
makt mera öfverdådigt än någondera af hans liturgien
tillgifna företrädare, mot hvilka, fastän genom svågerlag
med honom förbundna, han hade ifrat med en skändlig
ilska1. Då han år 1596 i följd af beslutet vid Söder-

’ I Laurentii Raymundii Hest. Liturgiæ, s. 63 0. f., är införd en hans
skrift mot erkebiskopen Andreæ Laurentii försvar för 1575 års ordinantia
och för liturgien. Han förkunnar der sin vedersakare — hans svåger —
att hans och de med honom lika sinnades lön för deras skrymteri och
>djefvulska hjertelag» skall blifva »uti den brinnande sjön».


376 VETENSKAPLIGA AFHANDLINGAR.

köpings riksdag, anstälde i Vester- och Östergötland
samt Småland en visitation, utöfvade han dervid med
ryslig våldsamhet en vidare sträckt domsrätt än den.
som kanoniska lagen medgaf någon romersk-katolsk bi-
skop. Sedermera, i en för hertigen brydsam stund,
öfvergaf han dennes sak, förenade sig med hans fiender,
och sökte Sigismunds ynnest. För detta trolösa för-
hållande och tillika för sin vilda framfart vid den nyss-
nämnda visitationen, då han, såsom hertigen sig yttrade,
mera liknat en »bödel än en ärkebiskop»', blef han,
sedan Stångebro slag befästat Carls välde, på dennes be-
fallning fängslad, anklagad inför en tillfällig andelig rätt
och af denna dömd sitt embete förlustig. Vidare under
nio års tid qvarhållen i fängelse afled han omsider, för-
tärd, som det påstods, af ohyra.

Honom efterträdde på erkebiskopsstolen en akt-
ningsvärd man, som hade att tacka hertig Carl för sin
bildning och uppkomst och som förblef honom stadigt
tillgifven, magister Olaus Martini, förut kyrkoherde i
Nyköping2. Utan att slita de band, som fästade honom
vid sin höge välgörare, hade han dock mod att bekämpa
hans religionsmeningar och motstå hans tillbud att för-
vända den svenska kyrkans lutherska reformation till en
calvinistisk. Carl hade, likasom Johan III, men djupare
än denne, inträngt i teologiens dåvarande tvistefrågor
samt, i likhet med flera samtida europeiska furstar, blan-
dade sig deruti äfven med stridskrifter. Redan vid riks-
dagen i Linköping 1600 framstälde han ett förslag till
förändring af de i kyrkoordningen af 1571 godkända
bruken vid den heliga nattvardens utdelning, vid döpel-
sen m. m. Öfver detta förslag afgaf presterskapet ett
med teologiska bevis rikligen utstyrdt betänkande, enligt

, 1 Bidrag till Sv. kyrkans hist, ur presteståndets arkiv, i: 30.

2 Huru och när han blef utsedd till erkebiskop är ej med säker-
het numera kändt. Eftey underrättelsen om hans död 1609 antecknade
konung Carl XI i sitt kalendarium — hvilket förvaras uti Kongl. riks-
arkivet — att han varit »en from saghtmodig man».
SVENSKA KYRKANS YTTRE SKICK EFTER REFORMATIONEN. 377
hvilket samma förslag skulle »begripa många farliga me-
ningar, som the calvinister och sacramenterare drefve»,
hvarför, om det antoges, presterskapet skulle göra både
sig och hertigen misstänkta att vilja afträda från Upsala
mötes beslut och begynna länka sig till calvinisterna,
»såsom de rebelliske affällingar till papismen det falske-
ligen hade utspridt och utspridde». Hertigen dröjde icke
att med sin vanliga häftighet besvara dessa invändningar.
Han förklarade sig hafva hemtat sina meningar ur den
Heliga skrift och endast så vida gilla Calvins, som dessa
kunde dermed öfverensstämma. Han ansåge sig skyldig
gifva mera vitsord åt Mosen, profeterna, apostlarne och
vår Herre Kristus än åt någon menniskas anseende, ehvad
det kunde vara Lutkers eller andras, ehvad det vore
stadgadt i Augsburg, Upsala eller annorstädes. Hvad
Upsala mötes beslut anginge, förmälte han, att erfaren-
heten nogsamt visat, »huru med bispers och clereciets
stadighet dervid sig förhölle», under det att han, för-
nimmande hvad fara religionen förestod, hade »med
svenska mäns tillhjelp begifvit sig uth i markene then
till att försvara och hade therföre liafft ospart sitt lijff
och välfärd, ther tvertom erchebispen (Abrah. Andreæ)
och hans medhjelpare honom på det häftigaste förföljt
och räknat honom sådana christeliga möda och omsorg
till rebellion emot konungen» o. s. v. På denna skrift,
som i öfrigt vittnade om hertigens skarpsinnighet och
teologiska kunnighet, samt hvaruti han slutligen för-
klarade sig vara sinnad att hemställa sina meningar till
pröfning af alla evangeliska akademier, hvilka bekände
sig till den augsburgiska konfessionen, gensvarade inom
få dagar presterskapet i en värdig, vördnadsfull men
frimodig ton. Det medgaf, att visserligen borde Guds
ord högst gälla, men anmärkte tillika, att alla, ja ock
de största kättare derpå hade beropat sig, »såsom ock
sjelfve djefvulen i sin disputats med Christo», att det
alltid varit i Guds församling brukligt att, de enfaldiga
till förvaring, utmärka sådana lärare, som afträdt från
378 VETENSKAPLIGA AFHANDLINGAR.

Guds sanning, med deras hufvudmäns namn, att sålunda
benämningarna af calvinister och svinglianer uppkommit;
men, tillade presterskapet, »hvad oss och våra försam-
lingar anlangar, ändock vij intet äre förbunde till Lutheri
anseende, likväl och emedan Lutherus sin lära (sedan
han väl och aldeles genom Gudz nåd ur the påveskes
mörker uthkommen var) allena på then Hel. skrift grundat
hafver, tagande sitt förnuft till fånga under Christi lydno,
efter S:t Pauli förmaning, therföre hålle vij intet blyge-
ligit vara att vij, som samma bekännelse medh honom
emoot the calvinister och andre falske lärare hafve och
behälle, effter honom, såsom ett Gudz synderliga red-
skap uthi denne ytterste tijden, Lutheraner nämnde
varda.» De begärde vidare, att hans furstliga nåde icke
ville »heela presterskapet tillmäta, hvad ärkebispen och
någre hans medhjelpare emot Upsala concilium och
H. F. N. sig försedt hade». Med tacksamhet erkände
de hertigens foglighet att icke söka »dem något på-
trängia emoot deras vilja eller det, som medh Gudz
ord icke öfverensstämde», samt förklarade sig vara be-
låtna med att frågorna hemstäldes till vidare pröfning
af de evangeliska akademier, hvilka sig till den Augs-
burgiska konfessionen rätteligen bekände, »väl vetandes
att desse academier icke skulle blyias vidh at lutheriske
heeta»1.

Denna tvist, som icke ledde till det mål hertigen
åsyftat, fortsattes någon tid derefter emellan honom och
den nye ärkebiskopen Olaus Martini. För gudstjensten
inom sitt hof hade hertigen faststält en ordning, hvilken
han lät af trycket utgå 1602. Emot den samma, som
ansågs vara författad af Diedrich Micronius, en till her-
tigens hofpredikant antagen calvinist, skref ärkebiskopen
ett betänkande, hvilket fursten besvarade uti tvenne
skrifter, hvaraf en trycktes 1604. Denna föranledde

1	Palmsköldska handskrifterna. Acta Eccles. P. IV. — Det af her-
tigen tillkännagifna vadet till främmande akademier synes ej hafva blifvit
fullföljdt.
SVENSKA KYRKANS YTTRE SKICK EFTER REFORMATIONEN. 379

erkebiskopen till en utaf det då i Stockholm församlade
presterskapet gillad och från trycket utgifven vederlägg-
ning, hvilken åter manade den höge teologiske strids-
kämpen, emellertid vorden konung, till ett gensvar,
tryckt 1606. Ännu flera sådana, äfvensom en i åtskilliga
delar från den lutherska afvikande katekes, författade han
i enahanda afsigt att göra sina religionsmeningar gäl-
lande1; men det länder den eljest icke milde fursten
till ära, att han ej, för att besegra sina vedersakare i
dessa mål, använde andra medel än sin skarpa penna.

Hon sattes åter vid mötet i Örebro 1608 uti fart
till hårda beskyllningar mot biskopar och presterskapet
för påfviskhet i kyrkobruken, för tillbud att göra öfver-
heten misstänkt hos undersåtarne och styrka dessa att
hålla sig till påfven och menniskostadgar samt så små-
ningom åter föra påfvedömet in igen och komma deras
åhörare på förderf både till lif och själ; för egennyttigt
bruk af altaret till offer vid brudvigsel, kyrkotagning,
ja vid sjelfva nattvarden o. s. v. I anledning af de miss-
tankar för calvinistisk irrlärighet, som emot konungen
blifvit utspridda, säger han, att vid dess kröning »ropades,
huruledes man ville föra them then calvinistiske lära på
händer, och gapade och ropade then mest, som minst
viste, och hafver varit anten ett år eller två i Tyskland
och vet icke än i thenna dag att giöra en åthskildnad
emellan falsk och kättersk lärdom och then sanna evan-
gelii och prophetiske och apostoliske lärdom, eller kanske
näpligen hafver läsit biblien; uthan vilja the giöra sig
stoort anseende med theras munnbrukande, som the
hade för händer, at the hade varit i Tyskland, såsom
thet skulle alt vara sant thet i Tyskland sades eller för

1 Om dessa skrifter och det hufvudsakliga af deras innehåll må
läsas en af framl. riksarkivsekreteraren Olof Sundel författad och med
Kongl. vitterhets-, hist.- och antiqvitetsakademinens stora pris 1804 be-
lönad afhandling: Om de böcker och skrifter, som i Sverige blifvit författade *
af Kongl. personer, införd i 9:de delen af denna akademis handlingar.
Jfr Geijer, 1. c. 2. Äfven Baazius, p. 602 ff.
380	VETENSKAPLIGA AFHANDLINGAR.

händer hades». Mot alla dessa beskyllningar försvarade
sig ock det öfriga presterskapet kraftigt men hofsamt,
några i Örebro då tillstädes varande biskopar och pa-
storer. De nekade till mycket, som dem förevitades, der-
ibland att vid konungens kröning hafva förtalat honom,
samt rättfärdigade annat, under åberopande, hvad de
ifrågastälda ceremonierna beträffade, af Laurentii Petrii
Nericii kyrkoordning, enligt hvilken de samma kunde bi-
behållas, enär de ej till falsk betydelse missbrukades,
m. m. Efter flerfaldig skriftvexling1 blef på konungens
befallning slutligen anstäld en disputationsakt emellan
den skottske calvinisten Forbes å den ena sidan samt
erkebiskopen och teologerna i Upsala å den andra.
Dessa ansågos dervid hafva vunnit segern, och konun-
gen blef sedermera synbart fogligare i nitet för sina
yrkade reformer af kyrkobruken samt blidare i sina ord
till presterskapet, hvars rättigheter och skäliga fördelar
han under allt detta ädelmodigt skyddade, bestämde
och främjade2.

Han hade befalt, att katekismus, kyrkoordningen
och handboken skulle öfverses, hvartill ock presterskapet
förklarade sig beredvilligt, men, ehuru dessa arbeten
lära blifvit företagna, kommo de ej under denne kon-
ungs regering till fullbordan och bekräftelse3. Mera
verksam blef hans sorgfällighet att förbättra de offent-
liga läroanstalterna. Upsala universitet, åter upprättadt

1 Förvarad i Palmsköldska handskrifterna. Acta Eccles. P. IV.

2 Bland annat genom förordningar om tiondens ratta utgörande.
Geijer, 1. c. 2: 371.

3 Under den ofvannämnda skriftvexlingen 1608 förmälte prester-
skapet sig hafva i kansliet inlemnat en öfversedd handbok; men konun-
gen förklarade sig icke hafva sett den och begärde derför, att om prester-
skapet hade något exemplar deraf qvar, det måtte nu aflemnas. Konun-
gen befalde derjemte, att biskoparne skulle pingsthelgen berörda år
" komma tillsamman i Upsala för att öfverse katekismus, kyrkoordningen
och handboken och sedan öfverantvarda dem H. M. »När thet är skedt

4 — tillägges — och H. K. M. hafver reviderat och approberat samme
böcker, vill H. K. M. låta them af trycket utgå, men icke förr.> Palm-
sköldska saml. 1. c. Den år 1608 öfversedda handboken trycktes 1614.
SVENSKA KYRKANS YTTRE SKICK EFTER REFORMATIONEN. 381
efter mötet derstädes 1593, var honom ofta misshagligt
genom dess teologers gensträfvighet mot hans trosläror
och i enlighet med dessa yrkade kyrkobruksreformer;
men det oaktadt upprätthöll han icke allenast detta läro-
verk, utan sörjde för dess tillväxt genom ökade anslag
och utvidgade stiftelser1.

Anmärkningsvärdt är emellertid, att samme furste,
som den svenska kyrkan har att tacka för Upsala möte
och i det hufvudsakliga för dess beslut, sedermera icke
erkände dettas helgd, utan sjelf sträfvade att upphäfva
den enighet i religionen, hvilken derigenom skulle stad-
gas2. Den blef likväl pä denna grundval stadgad, men
ej af Carl utan af hans store son, hvilken, utan att söka
ryktbarhet såsom teologisk sakförare, ehuru också han
var med erforderlig förmåga dertill utrustad, endast vi-
sade sig en ädel, evangeliskt sinnad konung. Med lug-
nande vishet och sansad kraft befästade han inom sitt
rike den lutherska läran; för andra folks frihet att henne

1 Geijer, 1. c. del 2. /

2 I svar af den 5 Mars 1604 på riddarnes och adelns begäran, att
vid arfföreningens bekräftande borde förklaras, alt hvilken arffurste, som
affölle från den Augsburgiska konfessionen och Upsala mötes beslut,
skulle hafva förverkat rättighet till Sveriges krona, yttrade sig Carl, att
den, som affölle från den profetiska och apostoliska skrift, »ther uppå
then augsb. confessionen grundat är», måtte blifva denna rättighet för-
lustig; men hvad anginge Upsala koncilium, så »emedan månge af them
thet hulpit till at göre, och särdeles the af clerekerijet så väl som andre
hade fallit ther ifrå, derföre läte H. F. N. dett blifue uthi sitt värde och
behöfdes väl at ett concilium änn ytterligare i läglig tidh måtte beram-
mas, på thet at the lärde kunde förena sigh, så at icke någon splijt her
i riket antingen i lähre eller ceremonier vara måtte, riket till skade och
förderf och the enfaldige til förargelse, såsom her till skedt vore och af
Upsala concilio sig hade förorsaket 0. s. v.» Acta vid riksdagen i Norr-
hoping 1604 i riksark. — I Norrköpings arfförening nämnes ej heller
Upsala mötes beslut. — Vid kröningsriksdagen 1607 bragtes konungen,
efter åtskilliga skriftvexlingar med ständerna och i synnerhet med prester-
skapet, att i sin försäkran intaga jemte Augsburgiska bekännelsen äfven
de beslut, som i Upsala 1593 och sedermera angående religionen blifvit
upprättade, dock med den klausulen: »så vidt samme beslutt äre grun-
VETENSKAPLIGA AFHANDLINGAR.

bekänna, ej för att påtvinga dem sin tro, offrade han
sitt lif.

dade på Gudz ordh och denn prophetiske och apostoliske skrifft och
lända rijket och regementet till bistånd m. m.> Acta vid riksdagen 1607.
i riksarkivet, samt Stiernmans Riksdagars och mötens beslut, t: 632.
SVENSKA KYRKANS YTTRE SKICK EFTER REFORMATIONEN. 383

BILAGA

ANGÅENDE RÄTTEGÅNGEN MOT LAURENTIUS ANDREÆ
OCH OLAUS PETRI, ÅR 15401.

Man har icke saknat anledningar till tvifvel, huruvida den
rättegång mot Laurentius Andreæ och Olaus Petri, som Johan-
nes Magnus och Johan Messenius2 samt efter dem yngre
historieskrifvare omtalat, verkligen blifvit anstäld. Krönikorna
af tvenne i rikets vigtigaste värf då nyttjade män, Rasmus
Ludvigsson och Pehr Brahe, innehålla icke något derom ; ej
heller konung Gustaf I:s historia af Erich Jörensson (Tegel),
sådan den, efter att hafva varit af konung Carl IX öfversedd,
år 1622 i tryck utgafs. Johannis Magni uppenbara och Mes-
senii illa dolda afvoghet mot reformationen och dess förnämsta
befrämjare förringade trovärdigheten af deras ifrågavarande be-
rättelse, och en dermed öfverensstämmande anteckning af
Sven Elofsson3, hvilken först mot slutet af konung Gustaf I:s
lefnad blef en bland dess kansliskrifvare, syntes ej vara grun-
dad på nog säker egen kunskap. Det förekom ock föga
sannolikt, att Laurentius Andreæ och Olaus Petri skulle icke
förr, än sedan fem år förflutit efter upptäckten af några tyska
borgares anslag mot konungens lif, hafva blifvit anklagade för
dold medvetenhet deraf, samt att, om den sistnämndes krönika
år 1540 ansetts röja förrädiska afsigter, konungen kunnat
redan det följande året vilja hafva sin egen regerings historia
af honom författad och dertill anmanat honom 4.

Assessorn i antiqvitetskollegium, sedermera lagmannen
Tobias Westenhjelm, som under konung Carl XI:s regering
sammanskref en omständlig konung Gustaf I:s historia efter
de källor, hvilka varit honom bekanta, anförde väl, om domen

1	Se ofvanför, pag. 341.

2	Johannis Magni Gothorum Sveonumque historia, lib. XV, kap. 1.
— Joli. Messenii Scondia Illustrata, tom. V, pag. 85, samt dess rimmade
berättelse, anförd af J. G. Hallman i Bröderne 0. och L. Petri lefvernes-
beskrifning, sid. 100.

3	Den är, jemte Messenii berättelse, åberopad af Dalin i dess Svea
rikes historia, 3 delen, 1 bandet s. 331.

4	Se konung Gustaf I:s bref till Olaus Petri, dat. Kalmar den 15
Augusti 1541, hos Hallman, s. 71, och i Scriptores rerum Svecicarum, tom.
II, sectio posterior, pag. 151.
384

VETENSKAPLIGA AFHANDLINGAR.

öfver Laurentius Andreæ och Olaus Petri, Messenii berättelse,
men yttrade tvifvelsmål om dess tillförlitlighet1.

Den kan dock numera anses vara fulleligen styrkt. Uti
Kongl. riksarkivet förvaras originalet till Erich Jörenssons
(Tegels) ofvannämnda arbete i tvenne volymer, med hans
egen hand renskrifna och den senare dedicerad den 30 De-
cember 1608 till konung Carl IX. Der, efter en kort berät-
telse om den i konung Gustafs närvaro nyårsaftonen år 1539
på Örebro slott anstälda rättegången mot de tvenne konun-
gens forna rådgifvare och om den tillfälliga höga domstolens
sammansättning2, förekomma ordagrant de då förkunnade an-
klagelsepunkterna samt den tvenne dagar derefter fälda domen,
sådan den finnes aftryckt i Olavi och Laurentii Petri lefnads-
beskrifning af Hallman. En hypercriticus — och jag bekän-
ner mig i detta mål hafva varit en sådan — kunde dock
ännu förmoda, att, då Carl IX genomsett det verk, som Tegel
sammanflickat af handlingar, dem han flerstädes öfverkommit,
hade den ifrågavarande berättelsen, möjligen uppsatt af Johan-
nes Magnus eller af någon annan papist, funnits vara ogrundad
samt af sådan orsak och icke endast af sorgfällighet att värna
konung Gustafs ära, blifvit sedermera vid tryckningen utesluten.
Men nyligen (1840) har uti riksarkivet vid genomseendet af
en bundt acta historica, innehållande lösa blad från Gustaf I:s
tid, blifvit upptäckt ett ark, hvilket företer fragmentariska an-
teckningar, synbarligen gjorda under den ifrågavarande rätte-
gången. De äro skrifna dels på svenska språket af en hand,
dels på tyska af en annan, hvilken senare, vid jemförelse med
autografer af den beryktade v. Pyhy, befunnits vara hans.
Ehuru ofullständiga, osammanhängande och i den tyska skrif-
ten svårläsliga dessa anteckningar äro, liknande ett memorial-

1 Westenhjelms vidlyftiga arbete, som dock icke blifvit fulländadt,
finnes i handskrift så väl uti Kongl. riksarkivet, som i Upsala akademis
bibliotek. En befallning om tryckning deraf, gifven af konung Carl XII
i ett bref från Bender den 21 Oktober 1712, blef då, förmodligen af brist
på medel dertill, icke verkstäld, den förnyades ej under det följande
tidehvarfvet.

2 Ledamöterna i denna riksrätt uppgifvas af. Tegel hafva varit:
»Hans Kgl. Maj:ts rådh och godhe män, her Conradh cantzeleren (v. Pyhy),
her Lars Siggeson (Sparre), her Johan Turson (af tre Rosor), Steen
Erichson (Leyonhufvud), Knut Anderson (Lillie), Svante Sture, Abraham
Erichson, (Lejonhufvud), Jören Olson (?), Christoffer Andersson (Röd),
Niels Krumme och Lasse Turson (af tre Rosor) samt m. Jörgen Norman,
erkiebiskop Lars i Upsala, biskop Bottvedh i Strengnäs och biskop Hin-
drich i Vesteråhs.» Man ville önska, att denna namnförteckning vore
oriktig i så måtto, att erkebiskopen icke blifvit tvungen att sitta i en rätt,
som skulle döma hans broder till döden. Besynnerligt är, att framför
honom stäldes magister Georg Norman.
SVENSKA KYRKANS YTTRE SKICK EFTER REFORMATIONEN. 385

protokoll, kan man clock af dem inhemta, att Olaus Petri
i början förnekat den brottslighet, hvarför han anklagades;
att den gamle Laurentius Andreæ yrkat (utan tvifvel förgäfves)
att få del af de vidlyftiga anklagelsepunkterna för att skrift-
ligen besvara dem; att vid domstolens andra sammanträde
den 2 Januari 1540 förekommit, jemte de anklagade, äfven
svenska och tyska medlemmar af Olavi Petri församling i
Stockholm; att de anklagade då bekänt sig hafva brutit mot
konungen och fäderneslandet samt på böjda knän bönfallit om
förskoning från förtjent straff efter strängaste rätt; samt att
domstolen utsett trenne ibland sina ledamöter, herr Sten Eriks-
son, herr Johan Turesson och magister Georg Norman att
tillika med tvenne deputerade från den Stockholmska försam-
lingen, en svensk och en tysk, begifva sig till konungen och
söka utverka de brottsliges benådning. Sjelfva domen finnes
ej i de knapphändiga anteckningarna omnämnd.

Bitterheten i alla och, såsom det tyckes, orättvisan i de
flesta anklagelsepunkter, hvilka uti Tegels handskrifna arbete
finnas intagna, torde böra förnämligast tillräknas Byhy, ehuru
de i flera delar väsentligen öfverensstämma med konung
Gustafs hårda yttranden om Olaus Petri uti ett fjorton år der-
efter skrifvet bref till dennes broder, erkebiskopen 1. I be-
rörda punkter röja lärda citationer, äfven ur Ulpianus, lednin-
gen af den tyske kansleren, hvilken föregaf sig vara juris
utriusque doktor. Det var en ny minister, som ville befästa
sitt välde med hätskhet mot de i konungens onåd fallne, icke
anande att deras öde snart skulle träffa också honom.

Mot de båda politiska offren anfördes jemte åtskilligt
annat: att mäster Lars (Laurentius Andreæ) hade med heliga
löften om trohet och bistånd inledt konungen uti reforma-
tionsverket, ehuru »H. M. gifvit honom sijne besväringer och
märkelige nödtorfter tillkenne, hurulunde K. M. ther till fast
ungh och allene sigh företage för svagh var och att tillefven-
tyrs ther motte i framtijclhen mere farligheet än fromme folie»;
— att han och m:r Olof (Olaus Petri) under konungens från-
varo i Småland2 företagit sig, honom ovetande och utan hans
befallning, att storma altaren, kyrkor och kloster, hvarigenom
de hardt när hade åstadkommit uppror och »tänckte de tillefven-
tyrs lijka som H. K. M. uthi then religionssak icke borde eller

1	Detta bref, dat. Gripsholm den 24 December 1554, läses hos
Hallman, 1. c. pag. 71; samt Scriptores rerum Svecicarum, tom. IT, sect. 2,
pag. 155. Olaus Petri hade tvenne år förut aflidit.

2	1524. Nyss förut hade Laurentius Andreæ blifvit af konungen
antagen till dess kansler.

färla, Skrifter. T. 25
386

VETENSKAPLIGA AFHANDLINGAR.

värdigh vore, att vette något utaf theres företagningh1; — att
när de förmärkte bönderna vara emot konungen upproriska,
hade de förgätit den trohet de utlofvat och »fröijdades, lijka
som magister Lars hade hollit sin herre, hans nådes Kongl.
M:t, ofven i huffvudett medh hårett och platt uthi thett diupe
haff fahrligen infördt och honom ther blifve latedt; ville H.
K. M:t icke sielf simme ther uth till landett igen, så måtte
han undergiffue sigh döden och drunchne ther uthi»; — att,
icke nöjda härmed, inläto sig magister Lars och »dess koad-
iutor magister Olaus», samt Gorius Holst i gemenskap med
dem, som stämplade mot konungen, utrönte genom hemliga
skriftermål deras anslag och, då de förmärkte, att »H. K. M:t
till sin Kongl. person hardt hoos opå fleischbenken förräde-
ligen upoffrett var», hade de dagligen umgänge med förrä-
darne; — att när magister Lars blef härför af konungen till-
talad, »då satte han näsan strax up i vädret, och sigh icke
annorledes betycke läth, än lijka som K. M:t iche hans herre
uthan tienare varet hade», uppenbarade alla konungens råd-
slag för förrädarne och »packade alltijdh medh H. K. M:t,
giffuendes före dett han medh sin evangeliske hoop var så
stark, som H. K. Mit, hvar han icke motte bliffue af H. K.
M:t beskyddett och beskärmedt, ville han sigh väl sielf för-
svare», dragande ock »alle the rådzskriffuere then tijdh till
sigh och andre flere»; — att magister Lars såg igenom fingren
med myntmästaren Anders Hanssons bedrägeri medelst falskt
mynt, och då konungen ville det beifra, gick i borgen för
hans framtida trohet; — att i förening med Peter Hård- m.
fl. röfvade magister Lars och magister Olof ytterligare kyrkor
och kloster, bröto altaren neder under förevändning att af-
skaffa messan, gjorde ej reda för skatt, som de skulle upp-
bära m. m. ; — att i förstone »prålade magister Lars under
ett skeen, seijandes att bisperne skulle icke blifve högre vidh
macht än K. M:t them allenast unnandes vorde», men blef
ej beständig vid det rådet, utan gick som kräftan baklänges,
»seijandes att bisperne till deres dignitet skulle åter igen egne
sigh till en besynnerlig macht och välde», ehuruväl han visste,
att de ej borde befatta sig med någon verldslig jurisdiktion,

1	Redan då yttrade konungen sitt missnöje med Olavi Petri för-
hållande under det oväsende, som Melkior Rink och Knippert Dolling,
med deras anhang af vederlöpare, hade anställ. Tegel, I: 99. Celsius,
Gustaf I:s historia, d. I, s. 261.

2	Han blef 1523 af konung Gustaf förordnad till slottsfogde öfver
Stockholms slott och stad samt 1529, jemte Laurentius Andreæ och flera
andra, till medlem af slottslofven derstädes. Stiernmans Höfd. Minne

1: 20.
SVENSKA KYRKANS YTTRE SKICK EFTER REFORMATIONEN. 387

hvilken tillkomme folkens regenter; — att magister Lars och
magister Olof velat ifrån slottet afsöndra Stockholms stad och
ställa den under en egen styrelse, sökt inbilla K. M:t, att icke
skulle dömas efter lagboken, utan efter hvars och ens samvete,
samt låtit borgarne uppsätta deras medborgare Björn Björns-
son’ till borgmästare, »efter hvars furstelige strengheet alle
tvistige saaker och oenigheeter effter theres svermende nye
conscienties lagh produceret blifva skulle», hvilket vore ett
mot allt naturligt skäl och den heliga skrift stridande ana-
baptistiskt svärmeri o. s. v.; —: att magister Lars gjorde först
förrädaren Gorius Holst till sin förtrogne rådgifvare och, när
denne blef af konungen gripen och i fängelse insatt, skaffade
sig magister Lars och magister Olof en annan »djupsinnigh
cantzler» och antogo dertill myntmästaren Anders Hansson;
— att under allt detta konungen, som den tiden »opå skicke-
ligitt folk stoort mangel hadhe», och som, utan någon att
förlita sig till, omgafs med så mycket förräderi, »lijke som en
upjagedh hjortt, hvilken af hunderne på alle sijdher beängsted
är, the ther clrijfva honom altijdh fram», måste alltså, på det
magister Lars icke skulle åstadkomma ännu större förräderi,
hålla sin vedermöda inom sig »som en qvarnsteen opå sitt
hierte» och se genom fingren med magister Lars, som dock
ständigt traktade efter konungens förderf; — att magister
Lars »medh sin arglistige persuasition skickeligen förde H. K.
M. uthi then Gottlandske feigde2 på thet att H. K. M. ifrå
all sin kongl. välfärdh skulle bringett bliffua»; — att han och
magister Olof voro angelägna, att lübeckarnes handel skulle
inskränkas samt, efter att hafva inledt konungen i de steg,
som förorsakade krig med dem, slogo under sig de konfiske-
rade lübska varor, hvilka skolat införas i konungens kam-
mare; — att magister Olof, som hade »mest uthi alle frije
konster och fakulteter, nempligen uthi theologien, in jure di-
vino et civili, in medicinis och andre flere sig väl öfvedt och
mechtigt förfahren var», dock icke nöjdes med dessa »fakul-
teter eller konster», utan ville »samfällt medh sin nye cantzler
och rådgifvare Anders Hansson öfye och begrundfäste sigh
uthi flere konster, nembligen uthi förräderi och uthi then högt
beprijsede konst, som kalles himmelsens lop eller astronomia,
theslikes och att beskriffue cröniker och historier, therigenom
han sitt höge förstondh och diupsinnige vijsdom för then

1 Han förordnades 1531 att, jemte Peter Hård och Laurentius Andreæ
m. fl. vara uti slottslofven i Stockholm och nämnes då i Kongl. brefvet
härom såsom borgmästare. Stiernman, 1. c. 1: 21.

2 1524.
388

VETENSKAPLIGA AFHANDLINGAR.

menige man bevijsa och uthsprijda ville»; — att således, då vä-
dersolar hade synts på himmelen, begagnade sig magister Olof
deraf för att i sina predikningar uttyda detta såsom förebå-
dande straff för öfverhetens synder; — att konungen väl er-
kände sig vara en syndare, men icke en sådan, som Anders
Hansson, »hvilken fåh nätter hos sin egen laggifte hustru var,
uthan kränkte then ene pijge och laggifte hustru effter then
andra»; — att när drottning Katarina af Sachsen-Lauenburg
blef död, sände magister Olof sin broder erkebiskopen att
under sken af skriftermål utleta ur den bedröfvade konungens
hjerta något, som magister Olof sedermera i sina predikningar
skulle kunna bestraffa, hvilket anslag dock icke lyckades’; -
att magister Olof införde en ny regla vid hospitalet i Stock-
holm och intog der fribröder, hvilka skulle undandraga sig
»all verldzlig och meenige rijkzens tunga»; — att när kon-
ungens kamrerare Olof Bröms svikligen handlade med konun-
gens kammargods, frågade magister Lars H. M. i ögonen;
»hvadh H. M. ville då medh så monge penninger, gode venner
vore bettre och Hans Nåde nyttigere än monge penninger»;
— att alla saker, som ej gagnade magister Lars, handterade
han lamt, men när »fåre saaker för handen vore af hvilka
han kunde klippa ullen, dem ville han alla bestelle»; — att
i stället för evangelium och uppmaningar till fredlighet, pre-
dikades i Stockholm ohörsamhet; — att »predikarne der stodo
opå predikestolen och bladdrade, icke viliendes predike folket
cathechismum före, uthan komme härföre medh S. Johannis
apocalypsi»; — att de »ville uti en fast högre ande än Paulus
och andre helgon giordt hafva, tage skriften viclh baakfooten
och medh S. Johannis apocalypsin (lijka som the väl berustede
uthi heele köritzen opå dhe störste hingster till tornierplatzen)
i christendomen här förekomme och pråle»; — att allt detta
lät magister Lars ske, och när han för sin höga ålder icke
betrodde sig att vidare hos konungen drifva sina »förrädiske
practiker», då intalade han H. M. att antaga till sin kansler
magister Olof, »till hvilket ämbete han så nyttigh och skiche-
ligh var, lijka som en frisk koo till att spinne silcke, fördij
han platt intet opå någett cantzeliesk sätt dichte eller con-
cepere kunde, myckit mindre att holle K. M:ts ordh eller taal
anten för inlendske eller uthlendske, uthan beropte sigh al-
tijdh ther opå, att här uthi rijkedt vore sådan sedh, att kon-
ungen borde och skulle sielff före sitt ordh och icke cantze-

1 Angående det rykte, som utspreds om orsaken till drottning
Katarinas hastiga död 1535, se Celsii Gustaf I:s historia, 2 del., s. 139.
SVENSKA KYRKANS YTTRE SKICK EFTER REFORMATIONEN. 389

leren»1; — att när magister Olof för sin oskicklighet blef
afsatt, då arbetade han och magister Lars derpå, att konungen
hvarken till kansler eller rådsherrar skulle erhålla skicklige
män, »dock lichvel» — låter den nye tyske kansleren konun-
gen, säga — »betacker H. K. M:t then alzmechtige Gudh,
hvilken H. K. M:t (theres diupsinnige vijsdom föruthan) med
skickeligitt och förfahrett folck försedt hafver», så att konun-
gens regemente samt fred och rolighet bättre än förut varit
uppehållet2; — att i de krönikor, som magister Olof författat,
för att »ther igenom inblåsa H. K. M:ts undersåter sådan för-
giftig otroohet att the ifrå all hörsamheet och till upproor
sig skulle bevecke late», Syftade flera ställen (hvaribland det
om ladulås och ladubrott) på konungen; — att magister Lars
och magister Olof hade sökt »subtiligen persuadere» H. K.
M:t att från tillbörligt straff förskona de sist i Stockholm till-
fångatagna och lagförda »landz- och blodzförrädere, hvilke
theres egne herre och konung icke allenast hans konungzlige
crones regalier förrådhe, uthan och hans Kongl. person iäm-
merligen upoffrede slachte och mörde ville»; — att magister
Olof i detta afseende författat ett rådslag, hvaruti han under
åberopande af den heliga skrift förvändt dess mening; — att
både magister Lars och magister Olof hade haft »lenge till-
förende utaff sådane ohördh och förtviflade ertzförräderi en
beskeedeligh och viss kunskap medh alle the pracktiker och
förbetänckte anslagh till thess the hardh hoos medh gerninger
färdige voro», men hållit sådant »vetterligen inne medh sigh»
och icke i tid varnat »till så lenge Gudh i himmelen af sin
synnerliga nåde, kraft och barmhertigheet sådant oerhördt
mordh och ertzförräderij, hvilkens lijke nepligen uti någen
historia finnas kunde, H. K. M:t uppenbara lät och bleff så
tillbaka hållet och afställt» ; — att konungen hade likväl »för
merkelige orsaker skull» haft med magister Lars och magister
Olof tålmodighet samt gerna velat emot dem visa nåd och
barmhertighet, men att de sökt å nyo skada H. K. M:t medelst
»någre historier och skrifter», hvaruti de angripit H. M:ts
rykte 'i verlden och det samma »subtiligen och skickeligen diffa-
meret och beskrijet», äfvensom de uti predikan »igenom svinde
behendige och oblique ordh roopedt och skrijett, lijka som
the gerna seija ville, att H. K. M:t skulle vara en slijk blodz-

1 Härefter följer en mångordig framställning af de pligter, som
ålåge en »konungens cantzler och secrete råd».

2 Snart derefter utbröt dock Dackes uppror, det svåraste som Gustaf
I hade att bekämpa, och äfven derförinnan yttrades i flera landsorter
knot öfver konungens förtroende till sin nye kansler.
39°

VETENSKAPLIGA AFHANDLINGAR.

tyran som Herodes och Pharao vare, och detta allt hade
skeett elfter som H. K. M:t oppenbare förrädere och miss-
dedere tillbörligen medh dom och rätt uthi sitt rijke alfvar-
ligen straffa loth».

Slutligen upprepades vidlyftigt, huru de anklagade gjort
sig skyldiga till straff, och yrkas öfver dem »rättvis sententz
och dom».

Huru den utföll är bekant, äfvensom att de dömde fingo
af nåd lösa sina lif, Olaus Petri med en summa, hvilken hans
församling erlade, och Laurentius Andreæ med en egen upp-
offring, som bragte honom för sin återstående lifstid i armod.

Det är omöjligt att numera bedöma, i hvad mån beskyll-
ningarna mot dessa reformationens upphofsmän, som länge åt-
njutit Gustafs förtroende, varit grundade; men de bekräfta
hvad jag uti den föregående afhandlingen, utan att då ännu
känna de i denna bilaga anförda urkunder, yttrat om den
tidigt yppade missämjan emellan konungen samt den nya lä-
rans och det nya presterskapets förnämsta kämpar.
Första delens innehall.

Sid.

Lefnadsteckning_______________________________________i—CLXVIII.

Några tankar om sättet att upprätta 00/1 befästa, den ur-
gamla franska monarkien___________________________________1.

Konstitutionsutskottets memorial med öfverlemnande af för-
slag till regeringsform d. 2	Juni	180g_____________41.

Anföranden till statsrådsprotokollet:

Angående smädeskrifter_______________________________________57.

Om utgifvande af en statsekonomisk journal_________________85.

Embetsutlåtanden :

Särskildt utlåtande till Kongl. Maj:t i fråga om medel
till hämmande af skadlig yppighet_________________103.

Underdånigt betänkande till Kongl. Maj:t angående
Kongl. riksarkivets skick och anstalter till dess
upprätthållande___________________________________163.

Vetenskapliga af handlingar :

Försök att framställa svenska lagfarenhetens utbild-
ning ifrån k. Gustaf I:s anträde till regeringen
intill slutet af sjuttonde århundradet------------185.

Några underrättelser om de anstalter till förbättrin-
gen af lagskipningen i Sverige, hvilka före-
gingo och beredde stiftelsen af 1734 års all-
männa lag_____________________________________________317.

Om svenska kyrkans yttre skick och förhållande till
staten efter reformationen och intill slutet af
sextonde århundradet__________________________________336.
STOCKHOLMS HÖGSKOLAS

Juridiska Bibliotek

1.






V

i.
A

I

81








2
1
) .






(D

5

. CD
()

0
o
O
O

•

O
0
A

UD
c
(D

JJ
(D
O.

E
O
(Q

CD
5
S’

CD
o
3

O
(D
5
CD
()

CO
(O

O
X

O
5
©

CD
CD