Feernas gåfvor. Utkast af Georg Nordensvan. Den ljusa féen stod bredvid korgvagnen, där barnet sof sin första, friska sömn. Sakta sköt hon gardinen åt sidan, såg ned på den lilles oformliga, uttryckslösa ansikte och hviskade i hans öra: »Jag ger dig förmågan att älska allt godt och sant och stort, du möter i lifvet». Hon nickade med ett soligt leende åt den nyfödde, som sof med ljudlösa andetag. Så sköt hon för gardinen och syntes ej mera. Men i samma Ögonblick stod den mörka féen på andra sidan om korg vagnen. Hon hade hört hvad hennes syster hviskat till det sofvande barnet, och hon log ett sorgset le- ende, där hon stod allvarlig och blek med den svarta slöjan svept om sina kinder. Hon nickade bort till soffan, där barnets fader somnat, utmattad, ut vakad. Gammal var han icke, men han var redan grå. Han stod på sin lefnads höjd, för honom var ännu mycket att uträtta, mycket att genomlefva — och där låg öfver hans nervösa ansikte ett uttryck af trötthet, af leda vid alltsamrnan. »Du har visst älskat allt godt och stort och sant, du mött på jorden?» sade den mörka féens blick bort till mannen i soffan. Och mannen suckade i sin oroliga slummer och en glimt af trots och stum smärta bredde sig öfver hans ansikte. Då lyfte den mörka féen vagnsgardinen och såg den slumrande lille i ansiktet: »Jag ger dig förmågan att älska icke tingen själfva utan deras spegelbild — skenet». I samma ögonblick var fadren vaken och skyndade upp Ur Dagens Krönika. XI. 23 354 från soffan. Den gamla öfverrocken, han bredt öfver sig, gled ner på golfvet och han stirrade framför sig, som hade han drömt en förfärande dröm. Men i vagnen snusade barnet med sammanpressade läppar och knutna små näfvar, där sof hans son, oberörd af tankar och drömmar, och allt var stilla, hela hemmet hvi- lade efter öfverstånden oro och fara. Men fadren sjönk ner på en stol bredvid vagnen och satt där länge i tunga, tysta tankar. Och tiden går. Den lille är solskenet i hemmet, som han fyller med upptåg och barnglädje. Aren gå. Han är ej längre parfveln, som slumrar in i mammas knä, då han lekt sig trött. Leksakerna äro sön- derslagna och undersökta, gunghästen sprängd, sågböckerna i trasor. Nu går han i skolan — en gosse med hufvud, en gosse med tur. Han reder sig alltid, äfven då han ej haft tid att läsa öfver sina lexor. Han blir primus vid examen, den bäste bland sina likar, foräldrarnes och lärarnes stolthet. Pojken är ej längre pojke. Den hvita mössan sitter käckt på ett vackert, högburet hufvud. Lifvet väntar på honom, tiden behöfver ynglingar med hufvud och kraft. Han hörde aldrig till de ljumma eller de fega, som in- gen öfvertygelse ha eller som ej våga uttala den. Tvärtom, han talade gärna och med eld och lif, talade i studentkret- sarna ej blott om fädernas stora minnen och om de vördade förmännens storhet, utan om ungdomens mål och uppgift i detta jäsande öfvergångsskede som skall utveckla ett nytt århundrade, sedan det gamla blifvit jordadt. Han var entusiasten och man räknade ej så noga med ett och annat mindre öfvertänkt uttryck — det var känsla och flykt i hans ord, han var begåfvad, lofvande, hans åsik- ter skulle stadga sig, det behöfdes blott tid och tålamod. Och han stadgade sig, han utvecklade sig, han kom i beröring med olika kretsar, han studerade sin värld och lärde känna människorna. Han hörde på de unga radikale och han hörde de äldre, sansade. Han stöttes allt för ofta 355 tillbaka af de små personer, som förde de stora orden i munnen. Entusiasten blef kritisk, blef »själfständig» — och blef kallad lyckojägare, därför att han ej ville sluta sig till något parti utan ville efter mogen öfverläggning välja sin plats i den stora striden. Hans bana skulle ej bli deras som blindt omstörtade det berättigade på samma gång som missbruken, ej heller deras som hoppade från barrikaderna in i ämbetsverken. Han studerade sin värld och lärde af hvad han såg. Han valde sina förebilder och då han fick sin plats i sam- hället förde han med sig dit ett redan stadgadt rykte som en talangfull ung man med fasta åsikter och gifven framtid. Från frihetstalare hade han utvecklat sig till festtalare. Han förstod att finna det rätta, det välklingande, välbehagliga prdet. Han var sällskapspoeten, som vid lämpliga tillfallen föll in med högstämda strofer, med klangfulla ord om väl- uppfostrade känslor, sådana gängse moralbegrepp måste gilla dem, om skönhet i lifvet, om trofast kärlek och försakande själfuppoffring. Entusiasten hade blifvit en man med stadgade åsikter, en man som började breda sig, där han satt säker på sin ställning, och som visste att man gagnar ingen genom att sätta sig upp mot samhället. Man når endast att finna alla vägar stängda för sig, medan nollorna -— »lakejsjälarna» skulle han uttryckt sig några år förut — lätt krypa fram till makt och inflytande. Och dit kommer man genom att begagna sig af svagheter och fördomar men ej genom att trotsa, reta, väcka misstankar. Makt är frihet, är möjlighet att uträtta något till sam- hällets och medmänniskornas gagn. Den som ej förstår att skaffa sig den auktoritet som ger honom rätt att bli hörd, han må skylla sig själf. Då han tänkte på sin fader, hur gammal och trött, bitter och utsliten han varit, hur han vant sig af med att uttala sina tankar och hvilket drag af hån och förakt, som lade sig öfver hans läppar, när han hörde berättas om den fram- gång, andra nått, dem han kände allt för väl — då måste han medgifva att hans stackars fader inte förstått att taga världen från det rätta hållet. Och därför hade världen ej för honom blifvit lätt att lefva uti, därför hade han hvarken varit nöjd med den eller med sig själf. 356 Sonen äter var en af lyckans utkorade, en man födcl till framgång, född att herska. Han hade ett utsökt hem, förnämt, elegant. Afunds- männen, som numera ej släpte honom ur sikte, påstodo na- turligtvis att han gift sig för att fä ärfva svärfaderns för- mögenhet och ämbeten. Man ville veta att hans äktenskap ej var lyckligt och hans privata lif allt annat än korrekt. Men han var den mest förekommande make mot sin ståt- liga, stela hustru. Och samhället såg endast hvad det ville se, och i skåltalen, där man enligt gammal sed uttryckte sin vördnad för värd och värdinna, prisades makarnas lycka och hemmets endräkt. Han är en af lyckans utkorade. ■ Hör honom, när han talar — lugnt, öfverlägset, väl skoladt och med det goda samvetets frimodighet och öfver- tygelse — mot alla de jäsningsämnen som oroa tiden. Det gäller för en hvar rättänkande att leda strömmen in i rätt fåra, att gifva ett godt föredöme för de mindre säkert tän- kande, för eftersägarnes stora hop. Det gäller att hålla emot dessa uppviglare, som drifvas endast af simpel afimd, af njutningslust, förvärfsbegär, — dessa förledare och förne- kare, som göra religionen liksom politiken till en spekula- tion blott för nöjet att få rifva ned och för att vinna rykte — vore det än en herostratisk ryktbarhet, köpt med ett illdåd. Hör honom när han talar! Han värderar ordets frihet, men tidens riktning tvingar honom att kringstänga den för att ej de orätt tänkande skola ledas in på farliga vägar. Han är varm vän af den fria tanken men han för stats- kyrkans talan gent emot de upproriska element, som ställa sig emot den och som ha endast söndring och split till mål. Han är moralens outtröttlige stridsman, och blir han någon gång öfverbevisad om att ha framlagt obestyrkta an- klagelser eller rent af falska uppgifter — utslungat dem på sitt trovärdiga, öfvertygande säkra sätt — så står han ändå lika trygg, ty hans öfv^erilning är intet annat än ett öfver- mått af nit, som måste ses med välbehag af dem som ofvan äro. Han hör ej till dessa misstänkte, för hvilka en dylik förifran vore liktydig med borgerlig död. Han har skaffat sig den auktoritet, som ger honom rätt. Han förstår att slå sitt motparti genom ett frimodigt 357 uppträdande och vinna genom sin öppenhet, sin anspråks- löshet. Han förstår att begagna sig af hvarje tumsbredd mark, han vinner, så att till och med en öfverilning i de rättsinniges ögon bidrager till seger för hans sak. Han är en af de utkorade, en man, omgifven af krypande skaror, som täfla om att frambära sin erkänsla för allt han uträttat till ett älskadt fosterlands väl, en man som med öfverlägsen likgiltighet hör hur de illasinnade — dessa moraliskt förkastliga individer — slunga emot honom den hätska beskyllning, att han aldrig trott på sina egna fraser, aldrig älskat frihet eller upplysning, att skenet för honom gält mer än själfva saken och att hans egen framgång varit hans första och sista mål. At dylika råa utfall har han makt att småle, han vid hvars vagga gifmilda féer stått. Musikrevy. Af Volontaire. Den forsande ström, som utmärkte konsertsäsongens början och hvarom vi dä fälde nägra häpna ord, har sen dess öfvergått till en brusande jättekatarakt, som öfversvämmat vår hufvudstads befolkning, hvilken i år glädjande att säga visat sig kunna räcka till för alla de både många och goda konserter, som snart sagdt dagligen erbjudits densamma. Mot slutet af säsongen slappades visserligen krafterna af, hvilket ingen kunde undra på, men skada var att åtskilliga framstående utländska artister derpå blefvo lidande, violinisterna Säuret och Ondricek samt pianisten Sauer. Af dessa är hr Sauret här väl bekant sedan åtskilliga sejourer, hvaraf man särskildt erinrar sig hans rivalkonserter med den likaledes be- römda violinvirtuosen Ysaye. Hr S:s goda konstnärsegenskaper återfunnos i fullt mått, hvarjemte man tyckte sig finna en ökad innerlighet i känsla och uttryck. Rätt många egenskaper gemen- samma med honom egde hr Ondricek, hvars ton kanske ej var så bred som den förres men i ersättning fri från de raspande biljud som i någon mån fortfarande förta intrycket af dennes cantabile. Hr Ondricek hade fördelen spela på ett af de vack- raste violininstrument, vi någonsin hört, en äkta Guarnerius med dennes runda, smältande, honungsmättade tonklang. Hur myc- ket instrumentet underhjelpt artisten visade sig särskildt i Beetho- vens konsert, der artisten på grund af en brusten sträng måste några takter anlita k. kammarmusicus Books violin, hvilken dock är allt annat än dålig. Nyssnämnda konsert fick ett i många fall erkännansvärdt utförande särdeles i mekaniskt hänseende, om ock det gigantiska verkets andliga skönhet icke framträdde så storartad och gripande som i Joachims plastiskt fulländade eller Wieniawskis snillrikt själfulla tolkning. Den inlagda cadencen 359 bjöd på svårigheter, som med glans öfvervunnos, men dess kom- position stod i alltför skrikande motsats mot konsertens allmänna karakter och hade utan vidare kunnat utelemnas. Artisten hade i flera andra nummer tillräckligt många prof att blända med sin teknik, hvars alla resurser togos i anspråk af Paganinis bekanta Hexdans, spelad med i alla afseenden häpnadsväckande färdighet, ehuru icke så svår som t. ex. den af Sauret med liknande för- måga utförda Luciafantasin, hvarmed denne slog både salong och hofkapell med förvåning. Begge violinvirtuoserne visade sig vara ganska framstående kompositörer för sitt instrument, särdeles hr Sauret. Hr Sauer spelade för de klenaste husen af alla dessa sen- kommande, men eldade sin publik genom redbar och solid talang, innerlig känslofullhet och i allmänhet fint valda program, hvarur blott den Lisztska kaloppsen på Tannhäuser utan afsaknad kun- nat utgå, särdeles som den mot slutet tycktes öfverstiga virtu- osens fysiska krafter. Hans utförande af den Henseltska konser- ten, som mer än andra tar alla en pianists krafter i anspråk, visade en förträfflig skola, hvars aristokratiska elegans försmår att blända med skimrande godtköpseffekter. Utan tvifvel hör hr S. till de mest lofvande unga pianister, som här någonsin npp- trädt och vi hoppas att de tomma bänkarnedenna gång ej må afskräcka honom att i lägligare tider återvända. Vår egen solide och duktige pianist, hr Richard Andersson, spelade på sin andra soirée en sjelfkomponerad sonat, hvars första hälft med dess friska martialiska ton väckte allmän beundran, gediget och välpointeradt framförd som den naturligtvis blef. I öfrigt hade denna soirée ej samma intresse som hr A:s före- gående. De många solonumren af frk. Wolf stördes af stark indisposition, så mycket obehagligare som det gälde att få publi- ken intresserad för nya svenska visor af okända viskompositörer, af hvilka hr Andersson sjelf tog priset, särdeles med en frisk och naturlig vårsång, som i en lyckligare tolkning nog gör sig vackert gällande. Af de öfriga märktes en rätt försvarlig ballad af en son till k. operans mången gång ännu saknade aflidna pri- madonna fru Fredrika Stenhammar, hvilken yngling för öfrigt medverkade med ett i allmänhet tillfredsställande och musikaliskt pianoaccompagnement. Om öfriga nummer är intet att säga. Grefvinnan Taubes sista abonnementsafton hade ett något bättre program än de förras, hvilket kunde behöfvas. Godnatt- quatuorn ur »Pbilémon» är visserligen ingen monumental kompo- sition, men utförd så väl som den här blef af tre bland de sjun- 360 gande hördes den melodiösa och enkelt fridsamma kompositionen ej utan nöje, ehuru det myckna godnatt-tagandet just som ähö- rarne satt sig ned tog sig litet lustigt ut. En djupare bas än hr Lejdström hade behöfts i Jupiters parti, hvars slutstrof sär- deles i detta klena utförande blef som utraderad, dubbelt olyck- ligt inför en publik, hvaraf många helt säkert erinrade sig det utmärkt vackra sätt hvarpå Anders Willman gaf detta ställe, då operan våren 1879 uppfördes på k. teatern. Programmet var i åt- skilliga delar svenskt, hvilket var lofvärdt, särdeles då den nyare romansliteraturen blef så väl företrädd som af fröken Andrées poetiskt tänkta och musikaliskt utförda »Svanen» med dess fint anordnade harp- och violinacc. Möjligt är dock att en stor del af det goda intrycket bör tillskrifvas det alldeles förtrollande sätt hvarpå aftonens hjeltinna gaf detta stycke, der hon tjusade åhörarne med hela trollkraften af sin bedårande stämma, sin berusande glöd och sin poetiska omedelbarhets hela oskattbara charme. Med ett liknande utförande, förstärkt af några ögon- blicks hänförande inspiration, räddade sångerskan hr Valentins annars ganska medelmåttiga Ingeborgs klagan, hvars omstöpning till Wagnersk operascen ingalunda är något bevis på öfverflödig snille och smak. Bättre material hade hon i en liten täck Hall- strömsk chansonett i komp:s vanliga kysstäcka och smånätta genre, äfven den i hög grad beroende af sången, som var högst inta- gande och tekniskt mästerlig, t. ex. den svårgjorda höjningen: »det vet ingen». Det gläder oss att sångerskan tagit vårt råd ad notam att spendera flera solonummer, både hon och publiken ha vunnit derpå. Den af sångerskan särskildt gynnade vexel- sången ur Lohengrin verkar också nästan som ett solonummer, utförd nu som alltid med det mästerskap i återgifvande af erotiska stämningar, som ingen efter Jenny Linds tid uppträdande svensk sångerska förmått likna. I allmänhet är det Jenny Lind, som denna sångerska mest liknar, äfven i sina fel, hvilka dock efter afträdandet från operatiljan tyckas oss mer än någonsin uppslukas af de öfverlägset lysande förtjensterna. Det är nu blott att ön- ska att sångerskan, hvars röst och fysik aldrig varit friskare än nu, oftare lät höra sig, så att t. ex. hennes soiréer nästa år multiplicerades med minst tre eller fyra. Af en sådan gudaröst och en sådan sångkonst kan man aldrig få höra för mycket. Den strålande stjernans drabanter utgjordes af de vanlige: hr Lejdström, som förtjenstfullt framdragit några juveler af svensk romansdiktning, talangfullt föredragna, den sista: »Stjernklart» dock bristande i poetisk ton och t. o. m. i förståndigt handhaf- 361 vande af rösten. Hr Lemon hade turen att sjunga en visa med ord af O. F., som sjelf ifrigt täcktes applådera, hvadan hr Le- mon kunde inträda och buga ett par gånger. Det bästa i visan var verkligen orden, komposition och exekution deremot ytterst medelmåttiga. Den lilla trion ur Slottet Montenero är så högt scenisk att den ej bör dras fram i en konsertsal. Den har på svensk scen sjungits som bäst, då den gafs af »mamsellerna» Vässelius, Frodelius, hr Lindström och litet längre fram (från 1820) af Henriette Widerberg och fru Bock. Fröken Piehl ut- märkte sig denna afton, utom i att ypperligt ge replik åt Elsa i »Lohengrin», som Dalila i en dramatisk duett ur operan »Samson», der hennes föredrag var särdeles liffullt och medryckande, väl understödt af den pasanta stämman med dess nattsvarta afgrunds- djup, för att tala med en hänry/kt åhörare. Om dessa gouterade soiréer skola fortsättas nästa år och repertoiren fortfarande till en stor del väljas ur operor, så vilja vi här meddela en vägvisare för val ur den cantablare opera- literaturen, som kan egna sig för dessa uppträdandes begåfning. Af Rossini, ür op. Tancred: den berömda »ris-arian»: »Di tanti palpiti», Amenaidas A-dursaria och fängelsearia (fru Sevelins triumf), duetten mellan Amenaida och Tancred (sopran och alt) samt mellan Tancred och Argir (alt och bas). Ur op. Cendrillon: altaria och buffaduett för 2 basar. Ur op. Gazza ladra: Den berömda sopranarian »Di placer mi balza il cor», Malibrans, Grisis, Pencos triumf, den lika berömda trion: »O Numen bénéfice» (Ninetta, Fernando, Il Podesta). Ur op. Otello: Desdemonas videvisa: » Assisa al pie d’un salice»; Jalousiduon mellan Otello och Jago (tenor och baryton). Ur op. Donna del lago: Malcolms stora aria (alt), Elenas cavatina: »O matutini albori» en af Rossinis ädlaste melodier. Ur op. Moses: En fruntimmersduett och en tenor-baryton-duett : Moment fatal! Koloraturarian: Q velie destenie, samt de begge ryktbara numren quatuorn »Mi manca la voce» och bönen: »Dal tuo stellato soglio» (baryton). Ur op. Armida: »Amor possente nome» (duo, sopran, tenor). Ur op. Semiramis: »Bei raggio lusingher» (sopran), två altarior, två duetter mellan sopran och alt, en mellan alt och bas : »Bella imago degli Dei». Ur op. Comte Ory: »Veiller sans cesse» (bas). Af Bellini: Ur op. Il Pirata; »E desso tu sciagurato» (duett, 362 tenor, sopran), tenorarian: »Nel furor delle tempesti», Rubinis och Marios triumf. Ur op. Beatrice: Trio för 2 sopraner och tenorer: »Angioli di pace» samt Jenny Linds bravuraria i Wien: »O mio fidele!» Af Donizetti: TJr op. Poliuto: En berömd sextett, en koloratur- aria (sopran). Ur op. Maria Padilla: fruntimmers-duett. Af Mercadante: fruntimmers-duett ur op. Giuramento. Af Verdi: Koloraturpolonäs (sopran), romans (tenor), trio (sopran, tenor, bas) ur op. Jerusalem (I Lombardi). Ur op. Vespri siciliani: sopranbolero och tenorromans. Ur op. Il ballo: tvä barytonarior (Renato), två tenorarior (Ricci- ardo) två pagecanzonetter (sopran), en qvartett. Af Paisiello: Romanza ur »Nina la pazza per amore» (sopran). Af Pacini: Koloraturaria: »Jag kan ej tolka hvad jag känner» (sjungen af Jenny Lind) (ur op. Niobe). Af Gounod: Ur op. Mireille den celebra chanson du Magali (sopran, tenor) Mireilles två arior och herdens nocturne (alt). Af dessa operor äro de allra flesta ej uppförda i Stockholm. * * * Æ. operan har följt med sin tid och strejkat — med den utlofvade nyheten »Gioconda» af Ponchielli. I stället har direk- tionen dess flitigare vändt på fjerdiugen, hvarur Donizetti särskildt blifvit framletad och representerad med ej mindre än 3 operor, hvaraf »Leonora» med tvenne rivaliserade tolkar som vanligt, denna gång fröknar Oselio och Almati, eller som dessa blygsamma unga damer egentligen i korthet heta, Ås och Eich. »Kärleksdrycken», som derpå serverades, har varit borta flera år från operarepertoiren, der den dock förtjenar qvarstå ge- nom den osökta blandning af naivetet och grace, som är dess förnämsta kännetecken. Vid dess första spelande i Stockholm rönte denna intagande opera emellertid ett orättvist bårdt bedö- mande. Den som kåsör qvicke Orvar Odd visade i en recension öfver denna opera en dumhet, som icke skulle tolereras numera. »Jag skrifver alltid bäst om förmiddagarna», yppar förf., »men sämre om eft. midd., Donizetti tyckes ha slarfvat till Kärleks- drycken efter en bastant måltid, sömnig och ohågad.» I denna »recension», som uppenbart är ett eftermiddagsarbete, förevitar den spirituele skriftställaren den arme Donizetti att ha slarfvat ihop Kärleksdrycken på reminiscenser ur Lucie, hvilken opera får stort beröm af denne kompentente musikåsna. Det är ju mycket 363 otrligt att »Kärleksdrycken» är ett uppkok pâ Lucie — en operabuffa pä en operaseria. Någon den minsta likhet finnes absolut icke, annat än de analogier i skrifsättet, som t. ex. gör Figaro till Don Juans bror, Barberarens till Otellos o. s. v. Sist men icke sämst — Lucie skrefs en 5, 6 år efter »Kärleksdrycken». Men slikt generade ej 4O talets konstbedömare, som bara beböfde vara »qvicka». Utförandet var jemngodt. Främst lyste som vanligt fru Edling genom sin omedelbara friskhet, sin röst och sitt spel, begge lika glada och roande i denna hennes debutrol, Adina, som hon först gaf i början på 70-talet, hvilket är sannt, men tycks otroligt, så ung som den näpna lilla contadinan alltjemnt ter sig. —Hr Johansons röst gick ej illa med Belcors parti, trots rösten egentligen gjort föga framsteg på k. operan, men F-dur-ariau: »Såsom Paris äplet skänkte åt behagens huldgudinna» gafs med ett visst chevalereskt behag och koloraturen i dess slutfall fick en ganska vårdad tolkning. Spelet var mycket lof- värdt, hållningen den bästa. För resten har hr J. af en bedö- mare fått vitsordet att vara »söt», och som detta annars ju är the tenoristers arfvedel, så bör denna rec. kännas dubbelt flatte- rande. — Juris doktor Bottero var märklig nog som medicine doktor (?) Dulcamara. Ung, kavaljersmessig, röd och hvit med tindrande ögon och liflig fason, skilde sig typen mycket från den som Kinmanson—Uddman—Janzon förut med så stor talang realiserat på. k. scenen. Dessa tre buffi voro ock roligare än hr Bottero, hvars främmande språk här dessutom förtog diverse roligheter för de oinvigde. Annars kan ett buffaparti ej annat än vinna på att sjungas på originalspråket; hr Bottero detaljerade flere saker med godlynt humor, hvaremot den slipade räfven nog kom för litet fram äfven i duetten med Nemorin der char- latanen bör lysa i all sin falska gula glans. Kurtisen med Adina tog stort utrymme i denne doktors spel, gamle Kinmanson var ej hälften så kärlig, dock ansågo den tidens moralister honom för vågad i vexelsången : »lo son ricco. tu sei bella, » der gubb- filuren spelade mot den vackra Mathilda Gelhaar, till hvars bästa roler Adina hörde och som ypperligt lär sjungit den graciösa arian i F i sista akten, hos oss numera såsom uppehållande handlingen öfverhoppad, signora Sorandi minnas vi dock utmärkte sig deri på 60-talet. — Hr M. Strandberg »bjöd till att spela lifligt», som den farbroderliga kritiken i P. T. rättvist vitsordat. Det stumma spelet, som t. ex. i andra akten är kräfvande, gjorde hr S. heder, hvarjemte den blandning af enfald och heder som skall uttryckas var rätt nätt hoprörd. Sången hade goda moment, 364 såsom fröjdexplosionen i den förträffliga G-dur duon och »Una lagrima furtiva», till minne af Mathilda Gelhaars violögon allt- jemnt sjungen: >Ur hennes blåa ögonpar». Hr Bottero gladde auditoriet då och då med några svenska ord^ inflickade i den italienska dialogen. Särdeles ett kostligt >;å part»: »de’ är hare lite’ cognac» vid talet om kärleksdryc- ken väckte salongens ogemena deltagande och någon protest från möjligen närvarande blåbandister afhördes icke. Hr Bottero vi- sade här att han dragit nytta af — M:lle Bianca, den kända småögda stjertvipperskan, som brukade elektrisera sin spirituela publik med sina lika spirituela infall på svenska. Men tänk om menniskan vid eventuelt engagement i Christiania skulle komma med det yppersta af dem alla: »Jak micke bra tala svenska!» * Kärleksdryckens franska syster Marie, regementets dotter, kom derefter upp på repertoiren. Det är en märkvärdig tjusningskraft denna rol har på våra primadonnor, äfven de till mogen ålder komna. Fru Östberg, som likt fru Moe aldrig bort vara borta från k. operan, hade helt säkert blifvit en utmärkt Marie för en 10, 12 år sedan. Nu med bästa vilja i verlden kan man ej ge detta erkännande åt framställningen i dess helhet. De 500 fä- dernas bortskämda rodocka tänker man sig helst ung och vacker, fraiche och näpen, åtminstone ung och fraiche, en matronas rutin må här göra sitt bästa, men det blir dock ej detsamma. Med kännedom om fru Östberg var det ju lätt att förutse att rolen skulle vara genomstuderad med omsorg och noggrannhet liksom också att hon i de kavata och komiska momenten skulle verka mycket naturligt. Rolen är dock rikare än så, den innehåller en mängd skiftningar, för hvilka det tärfvas behag, naivetet, fin- het och poesi, ja pathetiskt sentiment och framförallt omedelbar- het — intet får här synas gjordt eller öfverspeladt, allt bör komma oförberedt och impulsivt. Det var denna Jenny Linds hemlighet att förvexla sig sjelf med sin rol, i allt, tankar, känslor, uttryck, Marie, s® länge operan pågick. Deraf denna sköna första final, der sångerskan var så införlifvad med situationen att hennes tårar och snyftningar knappast ville upphöra sedan hon en lång stund sutit i klädlogen under påkläderskans: »Nej söta goda Mamsell — bu-u-uh ! — sluta då opp — jag kan ej göra något med ordning — bu-uh — mamsell narrar mig med -— bu-u-uh — Jesses när mamsell kysste fanan — vi grät’ alla 365 i kulissen som om vi fått vårt afsked, vi med — och arbetarne grät och svor mamsell är en hexa — nå det var då för väl, mamsell skrattar lite — nu ta’ vi lifvet etc.» — Afskedscenen var ett af de sämre momenten hos fru Öst- berg, hvilket man också kunde spå. Likväl var framställningen sista aftonen bättre än den första. Men det var för litet detal- jeradt alltsammans, det går ej an göra detta till ett permanent vi- brato, en enfärgad lip. Så t. ex. bör vid versen »från Er jag går, men hjertat stannar qvar» de kursiverade orden få en helt annan kulör än de föregående, som hållas pathetiskt och mörkt, hvarpå oförberedt en ljus timbre anlitas, eld och glöd inlägges i det lindrigt stringerade tempot och ett gladt leende strålar öfver ansigtet, en solglimt under en regnskur. Jenny Lind brukade diminuera öfvergången i dur, hvilket hon gjorde utmärkt skönt, fru Östberg liksom Henriette Sonntag, Ugalde m. fl. använde crescendo, hvilket hon ock gjorde bra, det hela en smaksak, som man finner. Sångscenen hörde i analogi med vårt nyss uttalade generela omdöme till fru Östbergs bästa och sällan får man höra och se den bättre gifven, här fattades endast hvad man ej kan begära: ungdom och ynde. I vokalt hänseende är det naturligt att fru Ö. lemnade en prestation af rang. Hon uteslöt dock åt- skilligt af sitt parti i likhet med hvad som brukas vid sällskaps- spektakel af denna opera, då alltid Maries kärleksförklaring i duon öfverhoppas (af modesti) och hymnen halfveras (af röst- skäl). Fru Ö. behandlade, särdeles vid sista repr. sin röst med stor försigtighet, motiverad af det ledsamma förhållande att den i vår som andra arbetare hotat med strejk, hvadan repriserna af två så röstslitande sopranpartier som Rezia och Marie på en gång endast var egnad att nära strejktankarne, som ju alltid flyga kring i luften »i undersköna månad Maj, då alla menskor strejka», som Heine nog numera skulle ha skrifvit, om han lefvat. Som små roande påhitt i akt II kunna utom handpussen, som iakt- togs rekommenderas diverse andra: att såsom Maries entré der göres med en stor stel reverens, att hon derefter går till Markisinnan först med säkra karlartiga steg som i akt I, derefter, kommande ihog sig, med små trippande, att hon under markisinnans trallande ironiskt ser på Sulpiz, att hon i scenen med denne derpå en smula återtar sina gamla fasoner, sätter armen i sidan, som Sulpiz under ett menande leende försigtigt ger en mer dame-lik ställning, hvarpå de se hvarann i ögonen och brista i skratt o. s. v. Genom dialogens allt för starka förkortning bort- faller dock en mängd tillfallen till ett fint och roande spel. 3ÔG Denna förkortning förtager mycket af Markisinnans parti och dess intresse. Enbart fru V. Strandbergs fel är det sålunda ej att denna rol f. n. alls icke kommer till sin rätt. Marki- sinnan kunde annars göras till en verklig liten karakterstudie : den anborna damens stolta manér, hennes löjlighet, som dock all- tid måste tyglas af aristokratisk, litet manierad elegans, hennes dråpliga umgängeston i andra akten, hennes oro och qval i den stora bekännelsescenen, som nu så godt som strykes, ända tills modern i slutscenen kommer fram ur sitt granna omhölje, och ohöljdt visar hur moderskärleken kan trotsa allt och huru den, länge förqväfd, slår ut i full jublande låga vid ridåns fall. Den som under sina sista år vid teatern ypperligt framstälde allt detta var Charlotte Strandberg, det är verkligen att beklaga att hon lemnat scenen, äfven om man vid åsynen af den trots sina 60 år ännu utom scenen så ungdomliga konstnärinnan, hvars vackra apparition åren ej tyckas våga sig på, känner sig generad att föreslå en dam med så ungdomligt utseende roler af gamla skrynk- liga nuckor. Hennes son var vid hennes afskedsrecett en bättre tyrolare än nu, då hvarjehanda ur Nemorino på rasande vis gick igen i Antonio, som ju är en helt annan karl, en karl och ingen mjäk- mes. Men han sjöng bra nu som då, endast litet väl nasalt ibland och med det höga C litet magrare nu än då. Med denna vackra röst kunde man någon gång få höra B-dur-romansen : Pour me rapprocher de Marie, som på Opéra-Comique vanligt- vis sjunges och mottages med bifall. Dock medge vi att dess utelemnande betydligt påskyndar katastrofen, likaså utelemnandet af Markisinnans statfolks-balett, som nu lär försiggå »på gården», enligt hvad man får veta af Hortensius, den hr Grafström ger med konseqvent utförd uppfattning: argsint och tillgifven dogg, dock naturligtvis på detta sätt ej hälften så rolig som Knut Almlöf i verlden eller Sandstedt och Dahlgren, som efterträdde honom i det ansvarsfulla kallet af intendent på slottet Stricken- felt. Hr Almlöf är dock fortfarande intendent — men hos en kung i Sverge i st. f. hos en markisinna (!) i Bayern. On re- vient toujours etc. För resten har publiken med skönjbart nöje återsett denna opera, som i Jenny Linds nyligen utkomna s. k. biografi ned- göres på ett sätt, som är alldeles i stil med den okunnighet och partiskhet, man der i musik-estetiska frågor nästan på hvarje blad nödgas möta. Jenny Linds storhet är för väl grundad att behöfva det utnötta usla »konstgreppet» att smutskasta kompositionen för att få exekutören att framstå i Ijofligast möjliga dager. För resten om denna biografi varit objektiv skulle man der fått veta att Jenny Lind som Reg:s dotter egentligen blott i de pathetiska scenerna öfverträffade så svåra rivaler som en Sonntag t. ex. Att döma af fotografien var Jenny Linds hållning som Marie allt annat än martialisk, hennes gång och tal lär äfven i första akten lemnat öfrigt att önska, Vilhelmina Gelhaar realiserade der en mer förtrollande förtrollerska. Denna »usla» librett synes nu kloka menskor nätt och väl hopkommen — hur många efter- bildningar har den ej varit ute för! — musiken med dess ita- lienska ljufhet och franska grace ypperligt illustrerande de skif- tande scenerna, det hela så naturfriskt, sannt och hjertligt att arbetet i en framtid sannolikt senast af alla kompositörens 60, 70 operor skall falla i Lethe. F. n. är det en gouterad reper- toirpjes på samtliga verldens operor, ej minst i Richard Wagners land, och i London, der operan i den tokiga biografien förmenas stå och falla med Jenny Lind, har den efter hennes reträtt med största bifall gifvits otaliga gånger. Hur ofta den här i Stock- holm förekommit efter Lenny Linds tider behöfver ej nämnas, det märkes blott af namnen på alla de följande döttrarna Michaeli, Westerstrand, Gelhaar, Harling, Hebbe, Moe, Andersson, Edling, Klemming, Östberg. Fru Moes gästspel har medfört förstärkning till subrettfacket, väl behöflig, som man vet, efter de många medelmåttiga debu- terna. Fru Moes 10 års långa frånvaro från k. operan har varit en olycka både för henne sjelf och kanske än mer för Operan. Att nu begära att en sångerska efter 20 års tjenstetid och dertill en operacomique-sångerska skall kunna göra samma tjenst som fordom är obilligt. Men i förevarande fall har man dock måst beundra les beaux restes, särdeles rösten, som ehuru fortfarande lidande af orätt tonbildning (guttural), ännu står fördelaktigt bi, ja i de högre lägena t. o. m. utvecklar större klang och glans än fordom. Röstens embonpoint hänger ofta ihop med figurens. Så ock här, hvadan vissa roler af sångerskans gamla repertoir numera äro fysiskt ogörliga, Mignon t. ex., särdeles dess andra akt, hvaremot konstnärinnan i de andra gick temligen lyckligt i land med de kroppsliga krafven tack vare en klokt draperad kostymering. I »Svarta dominon» beundrade man fortfarande den skickliga aktrisen och den vackra qvinnan, hvaremot sången, 3G8 ehuru musikalisk och delvis pikant som förut, numera led af andfäddhet vid de här rikligt förekommande snabba och rörliga rhytmerna. Äfven Mignon var rik på sina dramatiska detaljer, men sångpartiet rör sig för mycket på toner, som fru Moe alltid haft svårt få klara, nu förstås mer än förr. Mimiken, i början väl stel, blef under operans lopp mycket expressiv, liksom ock i Carmen, hvars typ första akten spelades nästan genialiskt väl. Dock är fru Moes Carmen nu som förr alldeles för mycket grande dame och sannerligen man vid en jämförelse med Oselios Carmen skulle gissa på fru Moe utan på frk. Oselio såsom f. d. variété- diva. Fru Moe sjöng Carmen i partiets högre sättning, men åt- skilligt kom dock till korta på djupet detta oaktadt. I sista akten förekom oss fru Moe hastigt indisponerad, det hela blef här något matt, trots apparitionen, som väl endast i Lucca haft att täfla med en vackrare rival. Bizets opera gick väl hos solisterna, deraf hrr Strandberg och Johanson hade ryckt upp sig sen sist, men åtskilliga körer förargade med rätta hr Henneberg, regien var nära nog lika dålig som vid vår senaste straffpredikan 1889 och har med rätta ådragit vederbörande en renrakning af Carmens landsman, »Figaro». I »Svarta dominon» gaf hr Jo- hanson en mycket god bild af don Juliano d’Apuntador, som väl ej sedan Arlberg 1866 sett så äkta spansk ut, mera upsali- ensisk tedde sig den fromme Horace, hr Lundmark, som emel- lertid alltid spelar ledigt och här sjöng ovanligt mjukt, särdeles den lilla G-romansen, som i diverse föregångares mun just ej klingat vidare berusande. Fru Heintz spelade som en ung dam ur societeten, men sjöng sina maliciösa klosterkupletter icke så illa, om ock minnet af Mina Söhrling här var svårt för henne. Denna senare älskvärda artist är mycket bra som Peronella, hen- nes sång i äkta opera-comique-stil en föresyn för de andra, af hvilka hr Grafström hade rysligheten efterträda Pelle Janzon och Carl Johan Uddman som »herr Gil Perez». Orkestern accom- pagnerade i denna opera på ett ytterst ovanligt förträffligt sätt Fyra dagar af W. Garschin. Jag mins, huru vi i språngmarsch satte af genom sko- gen, huru kulorna hveno och af k vistade träden och huru vi trängde oss fram genom busksnåren. Skotten föllo tätare. Borta vid horisonten syntes några röda, rörliga prickar. Sidorow, en ung soldat tillhörande första kompaniet (»huru har han kommit in i vår trupp» ljöd det omkring öronen på mig) satte sig plötsligt ned och såg på mig med stora förskräckta ögon; blodet strömmade ur hans mun. Allt detta mins jag så väl. Jag mins också, att jag just i utkanten af skogen mellan den täta hagtornen såg — mitt öde. Det mötte mig i skepnad af en oerhördt grofbyggd turk, och utan att veta hvad jag gjorde rusade jag honom inpå lifvet, spenslig och svag som jag är. Det lät som när man med en käpp slår mot en sten; ett föremål som föreföll mig att vara af jättestort omfång susade förbi, så att jag betogs hörseln. »Nu sköt han på mig», tänkte jag. Men min mot- ståndare trängde sig med ett tjut af förskräckelse opp mot den tjocka hagtornshäcken. Han kunde mycket lätt ha smu- git sig utanför, men det besinnade han icke utan sprang rakt på häcken. I samma ögonblick slog jag geväret från honom och i nästa stötte jag in bajonetten i något mjukt. Därpå följde ett jämmerskri och ett doft stönande. Jag bara sprang vidare. Kamraterna rundtomkring sköto skott på skott och ropade hurra; jag lade också an en gång, i det jag böjde mig utöfver hagtornsbusken. På en gång ljöd hurraropet ovanligt starkt och vi alla stormade fram. Alla det vill säga, alla de andra, ty jag blef där jag var. Det föreföll mig besynnerligt. Ännu besynnerligare var det att allt omkring mig plötsligt försvann och att allt blef så stilla. Ur Dagens Krönika. XI. 24 370 Jag hörde hvarken skott eller hurrarop mera och såg häller ingenting utom något blått som förmodligen var ett stycke af himlen, Snart blef också det borta. Åldrig har jag befunnit mig i en så underlig situation. Såvida jag kan urskilja ligger jag så lång jag är, och ser framför mig endast en liten bit jord. Några grässtrå, en myra som kryper på ett af dem med hufvudet nedåt, och ett par vissnade stjälkar från förra året, utgöra hela min värld. Dessa föremål kan jag till och med blott iakttaga med det ena ögat, emedan det andra är tilltryckt af något hårdt, antagligen den gren mitt hufvud ligger invid. Ställ- ningen är så obekväm som möjligt och huru gärna jag än vill och försöker, kan jag alls icke röra mig nr fläcken. Tiden går. Jag hör de små, grå gräshopporna ideligen sjunga och en humla surrar i närheten. Det är allt hvad jag kan begripa. Slutligen fattar jag mig, frigör med mycken ansträngning den högra armen, sätter båda händerna mot marken och försöker resa på mig. En olidlig smärta, snabb och våldsam som en blixt, ilar från knäet genom bröstet in i hufvudet och jag faller ånyo. Åter mörker, åter ingenting alls. Jag vaknade. Hvarför ser jag nu stjärnorna lysa så skarpt och tindrande däroppe på Bulgariens mörkblå himmel? Ligger jag då icke inne i tältet? Hvarför har jag gått ut därifrån? Jag gör en rörelse och märker en stickande smärta i mitt ena ben. Jo, nu förstår jag det nog, jag är sårad. Månne såret är farligt. Jag griper tag i benet där jag känner smärtan. Stället är alldeles hopklibbadt af stelnadt blod; vid berörin- gen blir smärtan ändå värre. Förnimmelsen liknar tandvärk; det hugger och rycker, som om det skulle rycka själen ur lifvet på en människa. Men Herre Gud, hvarför ha de icke tagit opp mig, när jag är sårad? Är det möjligt att turkårne hafva slagit oss? Jag börjar tänka efter; först lyckas det inte, men så små- ningom bli tankarne klarare och jag kommer till det resul- 371 tatet, att vi omöjligen kunna ha förlorat slaget. Där jag nu ligger (på hvad sätt jag föll mins jag inte förresten, men jag mins nog att de andra stormade fram och att jag inte kunde följa med) ligger jag på en öppen plats oppe vid sluttnin- gen af skogsbacken. Det var just det stället vår bataljons- chef pekade på, då han ropade: »Ser ni, godt folk, det är ditopp vi ska!» Och vi kommo ditopp, således måste vi hafva varit de starkaste. Men hvarför i all världen togo de mig då icke med? Stället är ju tillräckligt öppet för att de skulle kunna ha funnit mig. Dessutom måtte jag inte vara den ende som ligger här, därtill föllo skotten alldeles för tätt. Jag måste försöka vända lite på hufvudet, så att jag kan se mig omkring. Detta låter sig nu lättare göra, eme- dan jag vid mitt förra försök att resa mig opp ramlade bak- länges, så att jag kom till att ligga på ryggen. Därför kan jag nu också se stjärnorna öfver mig. Jag arbetar med båda händerna och kommer till hälften upp i en sittande ställning. Det låter sig vanskligt nog göras, när man icke kan taga benen till hjälp. Jag är flera gånger nära att uppge försöket, men slutligen lyckas det, ehuru tårarue stå mig i ögonen af smärta. Öfver mig ser jag ett stycke mörkblå himmel, på hvilken en stor och flera små stjärnor lysa och tindra. På alla sidor nära omkring resa sig höga mörka skuggor. Det är buskar. Jag ligger inne emellan buskar; därför ha de icke funnit mig och nu är jag glömd. Det går en rysning genom hårrötterna på mitt hufvud, Men det är ju omöjligt att jag kan ha kommit in mellan buskarne, när jag tydligt mins att jag icke föll förrän jag var ute på den öppna platsen. Skulle jag måhända då jag blef sårad, utan att själf veta om det, ha släpat mig ditin? Underligt bara, att jag nu inte är i stånd att röra mig ur fläcken, om jag då kunde krypa så långt........... Bleka rosenröda fläckar dansa för mina ögon eller oppe på himlen. Den stora stjärnan lyser mattare, de små för- svinna. Det är månen som går opp. Afbrutna ohyggliga jämmerrop nå mig, alldeles som om någon stönade i min närhet. Det är verkligen någon som qvider och jämrar sig. Kanske ligger där blott några steg från mig ännu en sårad med krossade ben eller med en kula i mellangärdet. Nej, det suckar alldeles intill mig och där fins ju ändå ingen. Då kan jag ju tänka mig hur 372 det är: det är jag själf som suckar. Àndtrutna, dämpade, jämmerfulla suckar. Gör det dä sä ondt? Det gör det visst. Jag har bara ingen riktig känsla af smärtan därför att min hjärna är trött och tung som bly. Hällre vill jag lägga mig ned och sofva, bara sofva vidare. Månne jag vaknar igen från den sömnen? Det är icke omaket värdt att tänka på. I samma ögonblick som jag skall lägga mig till rätta igen, faller en bred strimma blekt månljus öfver stället där jag ligger- Pä en fyra, fem stegs afstånd från mig får jag nu syn på någonting svart, af obestämd form; här och där glänser något af metall i månskenet. Det är uniformsknap- par eller vapen som blänka. Antingen är det en sårad eller också är det en död. Hvilket som hälst, lägger jag mig väl att sofva. Nej, det kan icke vara möjligt. Vårt folk måste vara i närheten. Det gälde ju att intaga ställningen och vi in- togo den också; turkårne togo slutligen till reträtten. Hvar- för skulle vi då inte taga position här? Men hvarför är då allt så tyst häromkring? Icke ett ljud hvarken af röster eller sprakande vakteldar. — Det är bara jag själf som af svaghet hvarken kan höra eller se. De äro här naturligt- vis ännu. »Hjälp, hjälp!» . Vilda, förtviflade hesa skrik frambryta ur mitt bröst, men ingen svarar på dem. Högt och skärande förklinga de i nattluften. Sedan blir allt stilla igen; blott gräshopporna fortfara att oafbrutet sjunga. Månen ser medlidande på mig med sitt stora runda ansigte. Om han därborta blott hade varit sårad skulle han ha vaknat ur sin dvala då jag skrek. Det är ett lik. En af våra eller en turk? Herre Gud, liksom om det inte kunde göra alldeles detsamma. Och sömnen tillsluter åter mina feberglödande ögon. Jag ligger ännu med tillslutna ögon ehuru det är en god stund sedan jag vaknade. Solen skiner; det kan jag märka och jag förstår att den skall sticka mig i ögonen om jag öppnar dem. Det är bäst att ligga alldeles orörlig. I går blef jag sårad (det var förmodligen i går); nu har ett