Konst ocli politik.

Nyligen läste jag i en af våra tidningar ett telegram med
öfverskrift: »kärlek och politik». Man skulle ju kunna tro, att
kärlek och politik icke hade mycket att skaffa med hvarandra;
detta telegram handlade om Parnells för honom ödesdigra hjärte-
förhållande till några engelska damer ur den högsta societeten och
har bevisat, för att icke tala om alla de till världshistorien hö-
rande kärleksförhållanden mellan furstar, hjältar, politici och andra
framstående män och deras älskarinnor, att tillräckligt många facer
af dessa skenbarliga antipoder eller vidt skilda saker kunna stå
i det närmaste samband med hvarandra.

»Konst och politik», skulle man, vid första anblicken af en
sådan sammanställning, ju också antaga icke berörde hvarandra
så nära, att man under rubriken af dessa båda hopförda ord
skulle kunna finna känslopunkter som närmade de annars skilj-
aktiga begreppens nerver till hvarandra så, som jag i denna upp-
sats vågar göra. Men bara en återblick på de allra nyaste
företeelserna inom konstvärlden och den politiska skall ögonblick-
ligen visa huru intimt dessa tvänne bergepp kunna stå till
hvarandra.

Har icke nyligen kejsarinnan Friedrichs politiska resa från
Berlin till Paris, till den tyska arffiendens metropol, bevisat att
man kunnat begagna sig af konstens täckmantel och svepskäl för
att försöka göra affärer i ren politik. Om nu den tyska höger-
pressen på alla upptänkliga vis efter kejsarinnans misslyckade
expedition sökt att inrangera afsigten med hennes resa helt och
hållet under konstnärligt syfte, så kan den fördomsfrie iakttagaren
näppeligen underlåta att se ett groft schackdrag af de tyska
politici for att på ett eller annat vis närma sig den franska
nationen, hvars politik för närvarande bör synas tyskarne lika stor
och epokgörande som den franska konsten. N.&n försökte att
genom ett upprop till den franska nationen öfvertyga alla de
europeiska folken om att, i hvilket skede man än genom händel-

Ur Dagens Krönika. XI.

19
290

semas gång hade råkat till hvarandra, det heligaste af hvad freds-
arbetet bland folken kan uträtta doek höjer sig öfver hvarje
politiskt syfte, så att man under de fredliga idrotternas värn kan
appellera till konsten, såsom det högsta medel under hvilket
freden kunde trifvas bland de olika folken. Man sökte att förmå
de franska konstnärerna att till den stundande stora utställningen
i Berlin insända sina taflor och skulpturer, för att därmed visa
huru i fredliga värf de olika, till och med de fiendtliga, natio-
nerna räckte hvarandra handen.

Expeditionen misslyckades till stor skada för konsten (ty
fransk målarekonst bredvid den moderna tyska skulle ha varit
till stort gagn) och var den utmärkta personlighet som käjsar
Friedrichs upphöjda gemål representerade i hög grad att beklaga ;
ty om än den tyska statspolitikens skäl för henne själf var hem-
ligt eller dunkelt, så hade hon med sitt ädla syfte åtminstone
icke bort underkastats den förödmjukelse som de franska chauvi-
nisterna sorgligt nog läto henne vederfaras.

En annan stark beröringspunkt mellan konsten och politiken
är den stora, härliga och allt genomeldande känsla som kallas
fosterlandskärlek, ty man måste väl erkänna att fosterlandskär-
leken bör kunna inrymmas åtminstone såsom en själfskrifven
underafdelning under den med så många nyanser utrustade huf-
vudrubriken: politik. Hvad har icke fosterlandskärleken mäktat
åstadkomma inom alla konstens områden? De stora verldshisto-
riska tilldragelserna eller de olika folkens enskilda stora bedrifter,
där furstarna eller folket själft eröfrat rykte och ära i de ut-
kämpade striderna för land och folk, för själfständighet och frihet
— hafva icke de utgjort tusentals motiv för målaren, bildhuggaren,
skalden och teaterförfattaren? Därom vittna både världsliteraturen,
kyrkornas glans och alla konstmuséer på jorden och icke minst
under renaissancens och vår tid de många präktiga och härliga
bilder som framställa just dessa folkens, staternas, furstarnes eller
de stora händelsernas gång — både på bragdernas, lagstiftningens
och upplysningens väg — genom de freskomålningar som i alla stora
kulturländer smycka salarne, trappuppgångarne och till och med
det yttre af de stora monumentala byggnaderna; — och hvad
särskildt den dramatiska diktningen beträffar, så hafva vi ju
hundratals mästerverk som genom framstående personligheters
karaktäristik skildra de förnämsta tilldragelserna inom staternas
och folkens lif. Och nyligen hafva ju konsten och politiken
kommit i så nära beröring med hvarandra, att man skulle kunna
säga: att politiken gifvit dödsstöten åt ett konstverk och konsten
291

en icke mindre ödesdiger stöt åt politiken i det nyligen af Sardou
författade dramat »Thermidor», som endast en gång uppfördes
på Théâtre français i Paris, där det, på grund af de radikales
opposition genom det tumult som de förorsakade i vreden öfver
den teckning Sardou gjort af en af den stora franska revolu-
tionens coryphéer, genast nedlades och förbjöds att vidare uppföras.

Efter de franska tidningarnas kritik öfver pjesen hade min
aning sagt mig, att detta stycke icke vore att anse såsom något
framstående verk af den flitige författaren och efter genomläsandet
af detsamma, för hvilket ett sådant väsen hade gjorts i Paris,
besannades min farhåga, ty jag vågar rent ut säga att detta
Sardous opus både i literärt och konstnärligt hänseende före-
kommer mig som ett machverk, ovärdigt en teater af den rang
som Théâtre français intager, och är det mig en oförklarlig gåta
huru den upplyste direktören för denna teater kunnat finna smak
i att införlifva stycket med sin teaters repertoar. Om man också
iakttager den skicklige faiseurens tekniska förtjenster, måste man
förundra sig öfver hur liten anda och kraft som i det rent poli-
tiska där förefinnes. Att fransmännen med sina minnen från
den stora revolutionen icke kunnat finna sig i, att denna stora
politiska tilldragelse så småaktigt har kunnat dramatiskt behandlas
och däraf icke blifvit tillfredsställda och inspirerade, det finner
jag ganska naturligt. Lika naturligt finner jag att en skådespe-
lare af C. Coquelins rang genom sin framställning af hufvudrollen
har kunnat koka smaklig soppa på en spik. Utgången af styckets
uppförande i Paris förklarar tydligt att vakenheten hos de franska
konstnärligt sinnade kände sig mera förnärmad än tilltalad af
detta opus. Styckets framgång i Berlin har varit mycket tve-
tydig liksom begäret att uppföra det där synes mig tillgjordt;
och att det i Petersburg, bland fransmännens onaturliga bunds-
förvandter, ryssarne, hvilka nu spela ett politiskt spel med
fransmännen, som under andra tider och förhållanden själfva skulle
rubricerat en dylik alliance under politisk humbug, väckt ett slags
uppmärksamhet, är framför allt att söka i en rysk tendens att
smickra Frankrike i den utsträckning som behöfves för att för-
arga tyskarne; och att den ryske kejsaren vid första representa-
tionen af »Thermidor» själf gaf signalen till applåder vid slut-
repliken i stycket: »Vive la république!» — det har antagligen
sin egen särskilda lilla sensationsorsak som roat själfherrskaren för
att visa sin liberalitet inför Europas folk, som blyges öfver ryska
regeringens tyranni mot judarne, och har alldeles icke, vare sig
från literär eller konstnärlig synpunkt eller från politisk, något att
292

skaffa med de stora politiska förhållandena stater och folk
emellan.

Men häraf ser man att konsten och politiken^ pro et contra,
kunna, till och med då man minst anar det, beröra hvarandra.

*

Hvad jag framför allt afser med denna uppsats är, att tala
om hvad konsten och politiken gemensamt borde kunna uträtta
i vårt land, i Sverige; hvilka beröringspunkter de böra hafva och
i hvilket ädelt syfte de borde kunna gemensamt väcka oss ur
den slummer i bvars fängslande armar vi alltför länge varit in-
söfda. Bland andra obehagligheter, för att icke säga sorger,
som hemsökt oss, vill jag specielt hålla mig till en. Denna
sorg synes för ögonblicket i det närmaste öfverstånden. Att
tro att så verkligen är fallet vore likvisst farligt ; vi ha snarare
råkat in i en förvirring, som ledt oss till själfbedrägeri.

Denna olycka är ingen farsot med dess fasor som dragit
härjande fram öfver landet och förminskat innevånarnes antal
eller stämplat de lefvandes uppsyn med de smärtans och sorgens
anletsdrag, hvilka bära vittnesbörd om en djup bedröfvelse.

Det är häller icke någon politisk sorg, ehuruväl vi nog skulle
kunna ha skäl att vidkännas sådana, det har hela den senaste
riksdagsperioden med de flesta regeringshandlingar, partiintressen
och förlöpningar från skilda håll, hvilka just ej kunnat väcka våra
fosterländska sympatier, tillräckligt visat oss; men huru skulle
den politiska sorgen i ett land som vårt kunna vara af makt att
fullkomligt förkrossa oss, då politiken, trots dess klumpiga spets-
fundigheter och missgrepp, fortfarande hos oss, efter den långa
försoffelsens fred i hvilken vi lefvat, måste spela en lika under-
ordnad roll som konsten för närvarande i många afseenden hos
oss intager. Det är icke striden mellan ett gammalt system och
detta systems förkämpar och det nya systemets frimodiga föresprå-
kare, som fört oss på själfbedrägeriets stråt och gjort oss ängsliga.

Våra lugna svenska ansigten förråda inga häftiga passioner
och fosterlandskärleken, som för kort tid sedan ännu nästan var
ett dödt ord, sedan till och med våra moderna författare inom
skönliteraturen affärdat både historia och historiska minnen från
området för vår fantasi och våra historiemålare med några få
undantag nästan tillslutit häfdernas bok och bortkastat de penslar
som fordom från de stora minnenas palett funno färger att fram-
ställa våra härliga sagor och våra historiska händelser i anslående
293

bilder, har icke kommit våra hjärtan att vibrera. Och den nu med
en gång vaknade fosterlandskärleken, som post festum ger sig till-
känna genom försvarsinsamlirigar och cirkusföreställningar, är väl
ej af det allra uppriktigaste och mest uppoffrande slag — om
också historiska bilder ingå i programmet.

De olyckor och sorger som i stort och smått under en följd
af år öfvergått våra provinser och städer hafva icke häller lagt
sig mer betungande öfver våra sinnen, än att vi med lugnt mod
fortfarit med det myckna festande som vi inom hela landet, och
icke minst denna karnavalsvinter, varit vittne till. Och den
ständigt nya tillökningen af förlustelseetablissementer i hufvud-
staden vittnar högt under tonernas ljud om vår sorglöshet.

Man skall nu fråga, hvilken är då denna stora bedröfvelse
eller sorg som hemsökt oss? och jag vill svara: Denna olycka
har statsmakten under lång tid förberedt, den har, trots alla var-
ningar, inträffat. En af de vigtigaste institutioner för svensk
odling, ett forum för konstens förnämsta appellerande till nationen
har lämnats för vind och våg eller åt sitt öde. Jag menar natio-
nalteatern eller nationalteatrarne. — Om de också åtnjuta nåden
att kallas kungliga, liksom förr, hafva de förvandlats till privata
företag, hvilket icke kan vara rätta planen för dessa teatrars
nationella och fullt konstnärliga betydelse. Det kungliga namnet
— månne det kan göra något till saken? Väl vore, om konstens
suveränitet beherrskade dem allt framgent; vi vilja hoppas att så blir!

Folket skall ej förgäfves ropa efter »panem et circenses»
om också brödet för folket har blifvit något dyrare och skåde-
spelens aera hufvudsakligen kommit att utgöras af den godtköps-
repertoar som den enskilda företagsamheten på våra privatteatrar
hufvudsakligen måste sörja för, för att kunna bestå, lämnande
åsido det mästa af det värdefulla, som i stället ofta borde pryda
nationens förnämsta teatrar och uppfostrande inverka på dessa
teatrars framstående både adepter och artister.

Med de pänningar som för några år sedan flerfaldiga gånger
bortslösats vid några dagars festande för främmande furstar hade
nationalteatrarne kunnat understödas för långa tider. Innebörden
af det gamla ordspråket »noblesse oblige» borde väl lika fullt
tillämpas vid intresset för nationel konst och för våra national-
teatrar, som för att ära främmande eller egna furstar, huru fram-
stående de än kunna vara.	.

Grenom det arrangement som teaterkonsortiet för uppbyggande
af ett nytt operahus vidtagit har visserligen statsunderstöd och
andra subsidieförmåner beviljats operan, och en gammal konstinstitu-
294

tion skall måhända därigenom och genom det for ögonblicket
skenbart gynsamma förhållande under hvilket de s. k. kungliga
teatrarne nu arbeta, och tack vare pressens och allmänhetens
varma deltagande emotse en något så när betryggande framtid i
ekonomiskt afseende. Men huru länge torde ej vara godt att
förutsäga med de redan stora pretentionerna från både publikens
och de utförande artisternas sida — och hvilka pretentioner nog
komma att kräfva ännu större summor när en gång de nya an-
språksfulla lokalerna öppnat sina portar för den allt fordrande
allmänheten, som redan hos oss är tillräckligt bortskämd förut.
En viss energi hos de för ögonblicket styrande^ hvilka rastlöst
arbeta för det ekonomiska beståndet och äfven i konstnärlig väg
visa ett nit som icke bör underskattas, försäkrar nog både kung-
liga operan och den dramatiska teatern om att man med mera
lugn nu än förr, då både riksdagen och konungen drogo sina
händer ifrån teatrarne, kan motse fortsättningen af detta arbete,
som borde blifva lugnt och gagneligt; men då klanderlustan hos
publik och kritik och slappheten efter ansträngningen hos de
styrande så småningom åter inställer sig —då kan lätt hända
att nationalteatrarne åter komma att föra ett tynande lif och
kanske ännu en gång gå sin konstnärliga undergång till mötes,
om de icke dess förinnan komma att sortera under statens kontroll
och nationens öfverinseende. Därför behöfva de icke blifva Kgl.
Hofteatrar. Sådana inrättningar gagna i regeln konstens in-
tressen icke mer än väl skötta nationalteatrar, men de äga ett
stort företräde om de åtnjuta den i landet regerande furstens
frikostighet, som beredvilligt och offervilligt betalar all teaterns
deficit utan att riksdag eller kommun behöfva blanda sig i spelet.
Men en högre instans eller ett riksdepartement (hälst undervis-
ningsdepartementet eller ett de sköna konsternas ministerium) bör
en nationalteater sortera under, ty det republikanska eller demo-
kratiska element hvaraf en teaterpersonal och dess artistiska ledare
består bör underordna sig en högsta instans som ser stort i det
konstnärliga och njuggt eller lindrigt hämmande i det sig själft
öfverskattande individuella hänseendet. Men denna högsta myn-
dighet eller chef skall också besitta den allsidiga bildning och
erfarenhet, den humanitet och ridderlighet samt den kraft i om-
döme och beslut som en så vigtig kulturinstitution, som en
Nationalteater, kräfver.
295

Sâ vigtiga frågor som t. ex. bebyggandet af våra nya stads-
deiar, beträffande ändring och försköning af de gamla stadsdelarne
och de lämpligaste platser för uppförandet af projekterade mo-
numentala byggnader, föranleda ju ganska ledsamma meningsskiljak-
tigheter, hvilka på grund af det ofta omogna i alla dessa planer
och det icke alltid systematiska i allt hvad som rör ordnandet
af våra dyrbaraste monument och minnesmärken i landet, alstra
ofta missnöje, och när sådant uppstår ha vi också fullkomliga
bevis för att vi i det som rör vår svenska konst, och det foster-
ländska som bör vara hufvuddraget i denna konst, icke äro på
det klara med hvad vi ämnat, kunnat och bort göra. Att vi
råkat in i duperingens och humbugens luftström, det står fast;
och det är i stort sedt en af de stora olyckor som hemsökt oss,
just när vi skola till att verka i stort; och denna stora sorg
hvilar icke allenast som ett ovädersmoln öfver vårt färg- och
hållningslösa lif i allmänhet, den hvilar också qväfvande under
vår gråblå horisont och sträcker sig öfver alla konstens områden,
äfven öfver teatrarnes. Bland alla våra konstförhållanden står
för närvarande måhända det musikaliska högst, d. v. s. konsart-
väsendet som både i val af god repertoar och godt utförande
svingat sig upp till en erkännansvärd position. Härmed får
dock icke operaverksamheten förblandas, hur aktningsvärd den
än må vara.

Vårt lands oförgängliga naturskönheter inverka icke stort på
vårt skönhetssinne, det krymper allt mer ihop, dignar mot mar-
ken och gräfver sig ned i dyn, medan vi, likt dårar, ideligen
bygga tornspiror på de flesta af våra hus. — Hvart peka de?
— Icke mot det högas symbol, utan mot skrytet! Vi excellera
gärna i det absurda och ofta i det fula. Ensemblen ser ändock
rätt bländande ut, och det är den som bedrager oss.

Det är kändt, att vi i Stockholm, landets hufvudstad, med
undantag af ett par architektoniska mästerverk, icke äga några
monumentala byggnader som förråda att man under de närmast
förgångna århundradena eller under detta sekel förstått hvad
skönhetssinnet egentligen kräfver för att nationelt utmärka natio-
nens hufvudstad. Skrytet öfver densamma har alltid varit stort
och öfverdrifvet. Ha vi fått några väl disponerade och välskötta
parkanläggningar, hvaraf de stora städerna i utlandet öfverflöda
och hvaraf de äga betydligt både skönare och större urval än vi, så
296

inbilla vi oas att vi, genom de få vi äga, fullständigt stå på
samma nivå som de stora europeiska hufvudstäderna. Detta är
dock ingalunda fallet.

Historiska minnesmärken från vår gamla kultur äga vi inga,
de förnämsta nyare byggnaderna visa några fullkomligt stillösa
gatuperspektiv på grund af de många olika stilar de representera,
men bland hvilka man icke igenkänner eller upptäcker något för
landet eller nationen nationelt egendomligt. Och alla vyer inom
staden förstöras af telefongalgar och trådar. Vi behöfva ett vida
utsträcktare telefonsystem än andra hufvudstäder, därför att vi
äro latare och bekvämare än folket på andra stora platser.
Kyrkor äga vi inga som förråda någon högre, kraftigare och till-
talande mäktig verkan för skönhetssinnet eller det religiöst stäm-
ningsfulla. En kraftig protest mot detta är den nyrestaurerade
tyska kyrkan och den artistiskt nyligen utförda Johannes nya
kyrka, som dock ingalunda är tillfyllest för att ensam kunna repre-
sentera kyrklig byggnadskonst i en stor hufvudstad. Lyckligt dock
att denna kyrkas skapare väckt oss till eftertanke i denna riktning.

(Våra provinsdomkyrkor äro så mycket mera framstående
och restaureringen af Upsala, Skara, Lunds och Linköpings kyrkor
talar högt för stor insigt inom den kyrkliga arkitekturen).

Begäret att restaurera våra gamla slott är väckt genom
nitiske mäns konstnärliga ifver och i denna riktning tyckas vi
gå ett nytt och efterlängtadt skede till mötes. Andra minnes-
märken från förflutna tider, där det rent pittoreska gör sig gäl-
lande, finnas icke häller i hufvudstaden. Stockholm har en för-
tjenst i att prydas af några nya ypperliga statyer af berömde
svenske män, konstverk fullt jämngoda med hvad de stora euro-
peiska städerna bestått sig, om man undantager Linné-statyeo.

Lyckligtvis börjar den tiden närma sig då våra konstnärer
finna tillfällen att med fresker ändtligen kunna smycka några
försalar och trappor i några af statens konstmuséer. Lika lyckligt
synes det att en stor del af våra talangfullaste moderna målare
nu börjat att åter slå sig ned inom fosterlandet eller att oftare
besöka det. Hittills hafva de flesta af dem liksom undvikit de
härliga scenerierna i vårt land och dess karaktäristiska folktyper,
dess husliga seder och bruk. De hafva nog haft dem inpräntade
i sina hjärtan och sina tankar, men hafva ändå hällre afbildat
de föremål och typer som omgifvit dem därute, där de i främ-
mande land vistats; men uteblifvandet från hemmet och verksam-
heten i det främmande landet gör, att desse målare blifva främ-
mande för oss och vi för dem. Lifvet där borta är rikt och
297

skönt och lärorikt, men de stora pauserna i arbetet skola fyllas
af intressanta skisser och motiver från fosterlandet — de andra
pauserna likaså med hvad som bjudes därute. Visst är målar-
konsten den universellaste bland konster, men den blir ej mindre
universell därför att den är nationell. Lyckligtvis inse våra
konstnärer bland målarne detta allt mer och mer, och de hafva
vunnit terräng både i hemmet och utlandet just genom att vara
svenska. Största vinsten ha våra landskapsmålare beredt oss.

Historiemåleriet (det fosterländska, det på fosterlandskärlek
inflytelserika) har sorgligt nog råkat i misskredit; det är den s. k.
moderna naturalismens och realismens fel. Därför kan man icke
nog ifrigt uppmana våra historiemålare att vända tillbaka till det
fundament som restes af idealisterna och t. o. m. romantikerna, och
på så vis skola konstnärerna finna möjligheter i och till allt.

Det är komiskt, man drar på munnen t. ex. åt professor
Sandbergs Grustaf Vasa-taflor och andra historiska »gubbar», och
det kan man godt göra utan att skämmas eller utan att såra den
gamle mästaren hvars stoft sofver i grafven eller andra som gå
här och vanka och också måla historiska gubbar från Vasatiden ; men
så hafva vi ju ett motsatt vackert exempel i honom, som ändock
förstår att både därute och här hemma göra lycka med »Carl
XII:tes likfärd» och han som gjorde sig ett namn med »En hjeltes
död». Äro icke dessa exempel talande bevis för min sats? —

Vi hafva liksom en rädsla för att se i stort i allt som rör
konsten, likaså i målarkonsten; med andra ord i allt det nationella;
det är felet! När man sträfvar framåt vill man rätta på tiden,
men då skall man också rätta sig efter konstens kraf, så går
tiden i jämbredd med konsten och konstnärerna. Konstnärerna
måste skingra den oro som plågat dem, de måste återvända så
ofta som möjligt till fosterlandet, lefva upp i våra gemensamma
och i sina egna minnen!

Hvilken anda har farit isynnerhet i våra målare, hvilka från
början hafva haft anlag just för det stora historiemåleriet? I
Frankrike, Belgien, Italien, Österrike och Tyskland stå ju oupp-
hörligt djupt tänkta och präktigt utförda historiemålningar på
konstnärernas stafflier. Alla stora och små utställningar gifva
vittnesbörd därom. Och för vår publik är ju, bland andra ut-
märkta målningar som vi i Stockholm fått skåda, Munkaczys
härliga mästerverk: »Christus inför Pilatus» en tillräcklig illustration.

Endast ett par svenska konstnärer hafva infriat sina löften
i den riktning jag talar om, — huru — vill jag här ej inlåta
mig på att våga bedöma. Här vill jag endast påpeka det sorg-
298

liga faktum, att våra målare i allmänhet, trots medfödd talang
och ursprunglig böjelse, liksom tvingat sig ifrån hvarje tanke
på både svensk- och världshistoria och förlorat sig själfva och sin
konst i ett famlande bland alla slags små ämnen från lifvet om-
kring oss. På det sättet bli de svaga på alla punkter och hur
har det kommit därhän? — Jo, de så kallade moderna rea-
listerna, både inom de bildande konsterna och framför alit inom
literaturen, hafva äflats om att göra narr af och att slita sönder
hvarje inspirerad tanke, som vägat hvila på en stor, tragisk,
politisk, tankediger, frigörande historisk tilldragelse.

Icke ens de . små karaktäristiska genrebilder, som historien
i så rikt mått i sina smärre episoder har att bjuda på, fick leka
en ny-modern konstnär i hågen. Och denna onaturliga afsmak
har slagit rot hos allmänheten samtidigt med liknöjdheten för
det stora skådespelet på scenen, därför att en hop städade och
talangfulle smädeskrifvare, falska konstdomare och ignoranter
hafva uppträdt såsom omvändelseprofeter. Falska profeter alle-
sammans! —

Huru ofta hafva vi icke i utställningslokalerna här hemma
bland publiken sett ny-moderna s. k. »förståsigpäare» med bi-
noclen för ögat nonchalant skrida förbi något större historiskt
måleri under det på förhand efterapade och inlärda uttrycket:
»hvad är det där för gubbar?» och så utan vidare skyndat
till den nakna qvinnostudien, som ofta ganska illa tecknad och
målad dock i främsta rummet tilldragit sig deras uppmärksamhet.

Det påminner mig för resten om ett drag af en numera
afliden, på sin tid känd kritiker, som hade för vana, vid åter-
vändandet från punschsalongen till teatersalongen efter slutad
mellanakt, att alltid komma för sent och dymedelst störa publi-
ken. Vid uppförandet af en svensk historisk pjes fick han, då
han en gång som vanligt inträdde i salongen, långt efter sedan
ridån gått upp, plötsligen syn på Gustaf II Adolf, hufvudpersonen
i stycket som först visade sig i styckets andra akt och nu en
god stund redan varit inne på scenen, hvarvid kritikern högt
utropade: »hvad är det där för en djefvul!» Han var själf döf
och antog naturligtvis att alla åskådarne liksom själfva kritikern
voro lomhörda.

Ett af de ädlaste grunddragen för fosterlandskärlek är sym-
pati. Sympati för sitt eget land och sitt eget folk och dessas
299

minnen är af så naturligt ursprung att en dylik känsla kan för-
utsättas vara medfödd hos hvafje menniska som icke förlorat all
aktning för det land som sett henne födas och de menniskor
som i detta land omgifva den intödde och kallas landsmän; men
för att detta land och detta folk skall blifva infödingen riktigt
kärt, så måste han, isynnerhet om han tillhör ett från de öfriga
nationerna aflägset, fjerran land, hvars egen kulturhistoriska ut-
veckling varit och är beroende af andra stora staters och folks
utveckling sedan århundraden tillbaka, ovilkorligen för sitt fram-
åtskridandes skull känna större eller mindre sympati for det folk
från hvilket han hemtat sitt bästa och sitt mest praktiska vetande
och tillgodosett detta vetande i förnyad form såsom sin egen till-
hörighet. Sympatiens makt är en kraft, hvilken med få undantag
både hög och låg är beroende af. Huru hafva vi under de se-
nare decennierna tillvaratagit denna sympati gent emot de öfriga
stora folken i Europa?

Ingenstädes går det så lätt att glömma och byta om stäm-
ning så som i Sverige, både i konstnärligt och politiskt hänseende.
— Huru utpräglad var ej vår förtjusning under vår franskvänliga
period? Under det sista ödesdigra kriget mellan fransmän och
tyskar hurrade vi i förtjusning åt hvart litet telegram som kanske
af misstag vågade tala om ett tyskt nederlag. Huru sörjde vi
icke då öfver Frankrikes olyckor — och nn hurra vi lika tappert
under vår tyskvänliga period; särskildt utmärkte vi oss vid det
tyska kejsarbesöket. Så är det alltid, i medgången buga vi oss,
i motgången vända vi ryggen till och försumma vårt eget intresse.

Till vår egen skam skola vi glänsa genom frånvaron vid
verldsutställningar, sådana som t. ex. den sista stora i Paris och
den stundande i Chicago, och hafva genom sådana politiska miss-
tag i hög grad försvagat sympatien i utlandet för oss, och spe-
cielt i Frankrike; ändock står kompassen som — trots stormens
skakningar — visar rätt, i Frankrike! Man har under senare
tider, under den senaste franska kloka statsregimen icke haft till-
fälle att liksom i tid och otid för icke länge sedan ropa: I Frank-
rike råder galenskap! Men äfven då sådan der rådde, fanns det
ändock metod i denna galenskap, om man gick tingen inpå lifvet
och icke dömde ytligt. Hvad hade verlden varit utan Frankrike,
och rent ut sagdt: hvad skulle Europa blifva utan ett stort och
mäktigt Frankrike? — Må man ändtligen sluta att döma detta
land och dess folk efter de tyska tidningarnas uppfattning, efter
boulevard-mobbens fantasier eller efter de vilda fantasternas or-
gier. Pack finns det öfverallt! — Och glömmom ej, att med de
t'Tiii.ili

300



välsignelser den stora franska revolutionen skänkt oss, ,hon också
nödvändigtvis måste belamra oss med partiernas oro.

Då den unge tyske kejsaren för några år sedan gästade oss,
hade han af ödet, tidigare än han hade kunnat vänta, intagit
tronen och korats till herrskare af ett af de mäktigaste riken,
men hade icke hunnit och kunnat på något vis fördunkla gestal-
ten af sin hädangångue, af hela det upplysta menniskoslägtet
sörjde fader. Hvarifrån kommo vid detta besök alla våra flaggor,
och sköldar, äreportar och hvitklädda flickor, som strödde blom-
mor för den unge fursten, som då ännu ingenting hade uträttat, som
var värdt att hurra och strö blommor för?, som reste likt en
segrare strax ofvanpå begrafningarne efter de store segerherrar,
hvilka knappt lyktat sina ögon, solande sig i deras glans och för
hvilken oupphörligt »Heil dir im Siegeskranz» alldeles omotive-
radt uppstämdes? — Troligen har den unge kejsaren vid när-
mare begrundande funnit allt det der ganska underligt. — Det
var icke långt derefter som en annan arftagare till ett stort kej-
sarrike, trött af lifvets fester jagade en kula genom sitt hufvud
och lät den förvånade världen göra sina jemförelser. Ädel, bildad
och älskad, hade han icke mod att fylla sin pligt, ansvaret syn-
tes honom för stort och resultatet för ringa.

Den tyske lifskraftige monarken fortsatte sin eriksgata nära
nog genom de flesta germaniskt europeiska stater, för hvilkas
emottagningsfester han tycktes hysa en benägenhet såsom få af
sitt stånd, men också derför att hans ungdomligt vackra vetgirighet
manade honom till dessa resor för att lära känna folk, seder och
bruk, hvilket allt skulle gagna hans egna folk. De främmande
furstarnes officiella gästspel falla sig mycket dyra och uträtta i
allmänhet föga för staters eller folks välfärd. Korta såsom dessa
officiella besök vanligtvis äro gifva de den besökande den mest
ytliga och intetsägande inblick i länders och folks väsen och karak-
ter, och, besynnerligt nog, de flesta furstar gifva sig aldrig ro
att se längre än till ytan, ehuru de hafva god tid och regerings-
ärendena i deras respektiva länder gå sin maskinmässiga gång dem
förutan. Må statsmakterna på ett värdigt sätt emottaga sina
höga gäster, må furstarne stå faddrar åt sina höga kusinbarn och
utnämna hvarandra till befälhafvare i sina arméer (ehuru dylikt
kan leda till ömtåliga situationer i krigstid), må folken visa sina
höga gäster vördnad och aktning, men icke bära sig falskt åt.
Man kan vara en tyst och höflig, ja, en nyfiken åskådare, men
man behöfver icke skräna i onödan. Mottagandet i Stockholm
af det sachsiska kungaparet var lagom och värdigt, liksom det
301

sista besöket af den danska kungafamiljen och hade sin speciella
anledning genom återknytandet af nära och vänliga slägtförhållan-
den, men mottagandet af den unge tyske kejsaren var öfverdrifvet.
— De moderna furstebesöken eller de kejserliga visiterna i Europa
skulle måhända betyda fred? — De betyda troligen endast ett
uppskjutande af fiendtligheterna, derför att stormakterna nu frukta
hvarandra och ängslas för det stora, moderna krigets fasor. De
hafva intet emot om de kunna sysselsätta Ryssland i Asien emot
England och att hindra Frankrike från det nu åter gryende till-
fället för en försoning med Italien, som den sista politiska æran
på ett onaturligt sätt skiljt från sin naturliga bundsförvandt genom
den ganska hemska Trippelalliansen. Måhända har också den
tyska politiken att i Sverige beröra frågan angående Gotlands
vigtigare hamnar, och det är icke utan att Rysslands plötsliga
hotande politik mot Finland har sitt förspel i Sveriges, det gamla
finska moderlandets politiska sympatier för Tyskland. Bajonett-
spetsarne hafva ännu icke fått sin definitiva riktning, de tyska
sträckas, trots vänliga försäkringar och filantropiska förespeglingar
för de arbetande klasserna, mot Frankrike och socialisterna, de
ryska mot Tyskland och norden (derför att norden vill leka med
och dertill anslå hela nittio dagars öfning om året) och mot nihi-
listerna.

Vår roll var länge den menlöse betraktarens och vi syntes
nöjda med att få vara inbjudna till festskådespelen, men sedan
vi sträckt oss något längre och omotiveradt upprifvit de gamla
såren, som tiden sannerligen borde hafva läkt, är det icke omöj-
ligt att vid sjelfva spektaklet vi också blifva kallade till tjenst-
göring, derför att vi velat vara med om repetitionerna och öf-
ningarna.

Den unge, tyske, lifskraftige monarken representerar ett sy-
stem, som, huru duktigt det än må vara, ännu ej borde hafva
förbländat oss så, att det mäktat plåna ut alla traditioner och
sympatier.

Och på sympatien, något af det heligaste individen och sam-
hället kan beröras af, bör man sätta högt pris och ej försöka
skudda dess lena mantel från sina skuldror. Denna mantel skyd-
dar för drag från farliga ställen. Må man akta sig! Det finnes
en Nemesis för allt och för alla oförsigtigheter och tvetydigheter!

I hvilket förhållande stodo de anstalter vi hade vidtagit för
att festligt mottaga den tyske kejsaren, mot de med hvilka vi
mottogo stoftet af en af Sveriges störste och berömdaste söner:
John Ericsson?!
302

Det var i sista minuten man räddade Ericssons stoft frän
ett fiasko i mottagningsceremonielet, och det slutliga utförandet
af denna högtid var så glanslöst som möjligt från statens sida;
och hade icke det svenska folket^ hvars hjerta klappade varmt
för fosterlandets ärofulle son, gått så godt som man ur huset för
att från Stockholms redd följa honom ända till hans sista undan-
gömda hvilorum, så hade det varit bättre för John Ericsson att
få hvila i den jord i det fjerran fria land der han utfört sina
stordåd. Dessa här omtalade stora fester, så väl emottagandet af
tyske kejsaren som af John Ericsson, hafva så till vida med
svensk konst att göra, att vi vid dessa tillfällen, liksom tillförene,
till full evidens bevisade vår och våra myndigheters oförmåga i
den dekorativa konsten och all sorts »esprit d’arrangement» for
att kläda en stor stad i festskrud. Äfven med små medel borde
annat kunnat åstadkommas.

När den ädla, högt religiösa känslan af sympatiens heliga
makt icke i stort, det vill säga: hos alla ]e^eY bland folket, då
kan heller icke vara att förvänta, att sympatien för det ädlaste
som himlen skänkt menniskan, näst gudsfruktan, nämligen njut-
ningen af konsten, som också är religion, sant och ärligt skall
bemäktiga sig nationen. Derför har. måhända, under samma tid
som öfverklassen i lugnet under den långa freden suttit vid sina^
fyllda grytor och materielt födt och pyntat sig, också konstens
heliga flamma allt mer och mer brunnit ned i lampan, och har
behöfts och komma att behöfvas de största ansträngningar för
att hålla henne vid lif, på det hon icke alldeles må slockna, utan
tvärtom i en snar framtid åter flamma upp i full låga och sprida
sitt ljus öfver hela landet. Af dessa orsaker har också vår teater-
konst ifrån inspireradt lif glidit ned från sin högre ståndpunkt
till detta lägre plan, der konstutvecklingen förlorat sin allvarliga
karakter och bemängt sig med den nyare tidens humbug och
varietékonst.

Det har sett ut som om allmänheten endast följt sin ny-
fikenhet och för denna lätta förströelseåtrå hade visat ifrån sig
den verkliga konsten såsom öfverflödig under vår nyare utveck-
lingsprocess. Men dålig teaterkonst är fullkomligt obehöflig för
vår utveckling; hellre då stänga alla våra teatrar! Men en god
scenisk konst, som sträfvar till fullkomlighet, den är en klar
källa ur hvilken vår själ och vårt hjerta hemta vederqvickelse
och näring; och för en sådan konst hafva vi förlorat sympatien ! ?
Huru är detta möjligt?

En sjuklig förvirring har gripit oss. Sedan fiere år tillbaka
303

hafva våra hjertan kallnat för det ideella och sublima inom kon-
sten, vi hafva insupit de moderna naturalistiska författarnes öfver-
drifter, deras förakt för det upphöjda i religion och moral och
märka icke att vi på detta sätt underminerat den mark vi trampa
och som vi önska måtte bära oss och gifva oss goda skördar.
Men denna jord remnar under våra fotter och skall icke allenast
sluka oss i förtid, lefnadströtta som vi sjelfva gjort oss, utan
också våra barn skall hon i förtid skörda, generation efter gene-
ration, om vi icke söka de kraftiga och stärkande botemedel,
hvilka återföra oss på de vägar der sanning, lefnadsvishet och
lifsglädje stråla emot oss.

Näst religionens helande kraft — en kraft som är nedlagd
i hvarje menniskobröst, om ock sökande sitt uttryck i olika yttre
former, och i hvarje ädel form Gud behaglig — finnes icke en makt
så stor, inflytelserik och lifgifvande som konsten i alla dess upp-
höjda former. Och ingen konst är mera tilltalande, lättfattligare
och försoningsmäktigare än den sceniska konsten, rätt skött och
rätt utöfvad. Dåligt understödd, skött och utöfvad, är hon för-
derfbringande. Denna mäktiga konst utöfvar *en kraftfull och
oupphörlig pånyttfödelse, som väcker hela nationer liksom indi-
vider till eftertanke och dåd. — Ha vi förstått detta? — må-
hända för icke så länge sedan. — Men under de sista decennierna
ha vi ansträngt oss för att slita sönder den gyllene boja som
sammanläkande oss med den sanna konsten och i stället låtit
snärja oss i de sköra band som den låga och intetsägande konsten
gång på gång ovärdigt knyter samman. Det är skarf på skarf, knut
på knut och derför ett skört godtköpsband i alla slags urblekta
färger. — Intresset för den sceniska konstens högsta uppgifter blek-
nade vid foten af tronen och likgiltigheten blef det smittande gift-
ämne som grumlat vårt blod. »Ädla skuggor, vördade fäder» hafva
bannlysts från scenen. Tiljan nedtrampas af idel moderna ^m/ma
gestalter. Om också scenen skall återgifva bilder af vårt eget
genomlefda lif och låta våra egna dygder och laster skrida oss
in på lifvet för att väcka våra bättre känslor eller vårt löje, skall
man derför tro att scenen ostraffadt kan bannlysa de stora bil-
derna från förgångna tiders händelser eller de store hädangångue
författarnes karakters- eller sedemålningar? Tror man, att man i
något afseende kan lemna de stora förebilderna i sticket? Bilder
och föredömen som uppfostrat folken och skådespelarkonstens
bästa utöfvarel? Bilder och föredömen, hvilka skola tala till
folken och undervisa dem!? — Det stora dramat kan väl väcka
revolutionärer (och väl är det, när sådana behöfvas) men ej anar-
304

kister, komunarder och socialister (i sämre mening); men det
skulle det nya, moderna dramat snart kunna göra, om det får
tid att utveckla sig ät det misstänkta håll dit det syftar. — Man
vill från spellistan stryka ut Shakspere, Calderon, Schiller och
Goethe och deras skola, och tro att det är utveckling och fram-
åtskridande .. . Vansinniga kräftgång! Må den varda slut! —
Den som för besvärets skull bortkastar kulturens dyrbaraste blom-
mor — blir förvildad.

Vilja vi åt oss uppfostra goda, om möjligt stora skådespe-
lare, eller vilja vi nöja oss med godtköpsgycklare? Vilja vi slut-
ligen se några stora författare bland våra dramatiska skriftställare
eller skola vi visa dem alla till sekund- och muntrationsteatrar-
nas arenor? — Vilja vi det bättre och bästa, måste vi också
utöfva det bättre och bästa. Det skall ändå alltid bli nog stort
spelrum qvar för dem som fordra litet eller intet af det goda.

Skall den goda smaken och den goda tonen i landet och
hufvudstaden icke endast vara förbehållen några få, skall den
blifva inflytelserik och uppfostrande, då kunna vi icke nöja oss
med mindre än titt hela vårt teaterväsen bygges på solidare grund
än under senare tider varit fallet. Några få exempel till sträfvan
efter det bättre, äro ej nog. Tror månne styrelsen för kgl. Dra-
matiska teatern, att i valet af de romantiska dramerna »Ruy
Bias» och »Kabal och Kärlek» ha gjort det litterärt bästa urvalet,
då bedrar hon sig storligen. Victor Hugos onaturliga och —
trots de vackra franska verserna — puerila äfventyrsstycke borde
helst ha hvilat på bibliotekshyllan; de onaturliga personer som i
detta stycke framställas utgöra intet helsosamt studium för skåde-
spelarne; och Schillers af ungdomlig feberglöd och raseri mättade
ungdomsarbete är, när man vill göra Schillers författarenamn ånyo
praktiskt kändt hos en publik som glömt eller aldrig intimt känt
denne store författare, ett misslyckadt val, då så många bättre
stycken af denne författare finnas att välja. Dessutom kunna
dramatiska teaterns nuvarande lamt uppfostrade skådespelare ej
gifva den rätta färgen åt begge dessa romantikers eldfängda styc-
ken, förutan hvilken besväret med deras inöfvande blir fullkom-
ligt betydelselöst. De af staten i det närmaste öfvergifna konst-
institutionerna skola, såsom vi hoppas det, snart åter kräfva sta-
tens understöd och också erhålla det. Skulle konsten blomstra
under den nuvarande interimsperioden, ju större bör då väckelsen
för staten blifva att vilja vara med om äran. Men framför allt
skall den dramatiska scenen (talscenen), som är den sceniska
konstens a, b, c, understödjas! Vår nationalopera-scen, som kraft-
305

fullt återupptagit sin verksamhet med kanske för många utländska
sångarkrafter, har af många skäl rätt att blifva väl anskrifven igen
och under stundande gynsammare ekonomiska förhållanden icke
behöfva äflas om att under brinnande säsong bjuda på idel debu-
tanter, som efter ett par år vilja öfvertaga ledningen af teatern.

På våra större talscener, der framför allt talets konst bör
samvetsgrannare idkas och der poesien, »en vältalighetsform som
än bättre återgifver själs- och sinnesrörelsernas föreställningsverld»,
icke bör behandlas som ett styfbarn, som endast då och då får komma
och hälsa på de främmande och ändtligen till rikare omvexling
med dagens ofta talangfulla, men ephemera prosa-alster må fröjda
vårt sinne — der vilja våra blickar möta verldshistoriens betydande
män och qvinnor, de krönta hjeltarna och de krönta brottslingarna
i deras dygder och synder. Det är ett stort fel att försöka låta
oss glömma deras stordåd eller deras vederstyggligheter. Skulle
folken under den eviga utvecklingen slutligen komma att glömma
forna råa tiders barbari och despoternas skändligheter, kunde lätt
hända att vi till slut väcktes ur vår dvala genom förnyandet af
tyrannernas forna illbragder under ny form. För reaktionära
rörelser är steget från nutid till forntid mycket kort i våra dagar.
Civilisationens utveckling är en långsam process, dess hämmande
eller förstörelse kan gå ofantligt hastigt, om många äro med om
illdådet. Vi kunna sjelfva påskynda förderfvet genom bristande
vaksamhet. Furstarne glömma gerna sjelfva de mörka punkterna
i kungakrönikan och anse folkens domslut öfver tyranner och idioter
på tronen för helgerån.

Furstar och folk skola mötas tillsammans vid skådespelen
for att tillsammans njuta eller skrämmas, för att uppfostras till-
sammans. — Vår tids obegränsade läsning inom alla ämnen och
riktningar börjar utesluta historien. Må då historiens minnen
återupplifvas från scenen. Låtom oss lyssna till de tankar och
ord, hvilka filosofer, siare och skalder i skådespelen lägga på de
handlande personernas läppar. Om dessa ord också äro skaldens,
då Nero eller Gustaf Adolf tala, äro de genom historiens vitt-
nesbörd och på grund af den föreställning man genom traditionen
gjort sig om de personer som framställas i dikten eller på scenen,
ändock sanna uttryck för hvad den framstälde tänkt och uträttat
och bilden i dess helhet kan då ej förfela att på vår inbillning
verka tilltalande eller motbjudande — förutsatt att bilden skapats
af en verklig skald eller stor författare och återgifves af en ut-
märkt, en god eller åtminstone en sanningssökande och sin konst
bängifven skådespelare.

Ur Dagens Krönika. XI.	20
306

Do kälkborgerliga eller vulgära fraser, som de moderna
teaterförfattar ne lägga i munnen på rouéer, samvetslösa ockrare
och näsvisa betjentslynglar, fraser från boulevarderne, caféerr
restauranter och kokott-salonger kunna omöjligen i längden verka
annat än förslappande. De liksom vädja tiil vårt medlidande
dessa bornerade skrattrepliker. — Skrattet, ja! kom med skrattet,
det äkta, det helsosamma, det frigörande ! Låt det komma osökt
och qvickt som från Holberg, Molière och Beaumarchais eller
från våra egna oförderfvade författare, men icke öfversatt från
»Fliegende Blätter». — Hur mycket helsosammare skall det väl-
komna skrattet verka på våra nerver efter att samma nerver förut
kommit i dallring genom de storslagna och uppskakande scener,
som sanningen i sin oförgängliga metallspegel framhållit för våra
blickar ur tidens digra och handlingsrika annnaler. Då skall
skrattet verka fördelande, välgörande, befriande ! Men bara skratta
för skrattets skull, bara flina? — det leder till idiotism både
hos publik och skådespelare.

Den otur, som hemsökt våra teatrar, är dubbel, ty den be-
röfvade också den enda riktiga plantskolan den dramatiska konsten
senast, ehuru endast helt kort tid, egde i Sverige, dess existens.
När staten vägrade de kgl. teatrarna sin hjelp, måste också musik-
konservatoriets teaterskola i följd af konservatori-styrelsens likgil-
tighet eller försumlighet upphöra. Den understöddes af de kgl.
teatrarna. De ofärdiga eleverna hafva nödvändigtvis hals öfver
hufvud kastats in på den inför den betalande publiken praktise-
rande teatern, der alla slags mindre goda exempel i förtid demo-
ralisera dem, både i etiskt och estetiskt afseende.

Vaksamhet derför I alle, som hafven Eder anförtrodda de
vigtigaste embeten inom den sceniska konstens råmärken i vårt kära
fosterland. Hvarje lättsinnig åtgärd i val af styrelse, teater-
stycken, rollfördelning eller instruktion vid de teatrar, som i
främsta rummet skola vårda vår konstnärliga utveckling, skall
otvifvelaktigt innebära sitt eget straff. Det straff som nu ödes-
digert hvilar öfver våra teatrar är en gifven följd af vårt lätt-
sinne, som försmått att vårda traditionen, i alla andra länder
tillvaratagen. Vi hafva nu börjat liksom från början igen. Vi
ega icke längre några traditioner som äro oss heliga, hvarken i
repertoarväg eller i den sceniska framställningens sublima konst
— och derför hvilket mödosamt arbete! Derför ansträngning till
det yttersta! — Belöningen, om den också låter vänta på sig,
skall förvisso ej uteblifva!

Hardi.
En farlig dröm.

(Forts.)

Pastorn stod och stirrade efter henne och tog sig med
det förra plågade uttrycket om pannan.

»Ja, ja, pastorn är mannen att uppskatta en så full-
blodig skönhet», småskrattade baron.

Pastorn rynkade ögonbrynen. Skönheten? Nej, det var
likheten som slagit honom — likheten med en dröm, aflad
af det ensamma lifvet därute i skog och mark och närd af
ett passioneradt o tillfredsställd t behof af lycka och njutning.

»Son min är alldeles förälskad», fortfor baron. »Se
bara med hvilken fart han sätter efter dem! Hm — han
blir afsnäst tror jag. Jo, jo, hon kan det också, den lilla.
Men, oss emellan, hon menar nog intet med det — hon har
till hälften gifvit sitt löfte — ja, pastorn förstår, detta är
en hemlighet så länge», tilläde han godmodigt och stack sin
arm under pastorns, för att föra honom med sig.

»En hemlighet, som alla tycks veta om», log pastorn
med sitt styggaste leende.

»Nå, nå, pastorn, inför goda vänner pratar man lätt
bredvid munnen.»

»Ja, och ju fler som veta om det, ju svårare blir det
sedan för kontrahenterna att göra saken om intet, ifall någon
af dem skulle åtra sig.»

Baronens magra, röda ansigte, omgifvet af krithvitt hår
och med en liten mustasch, hvilken som en hvit bomulls-
tapp satt i allt detta röda, blef blågredelint. Han bet sig i
läppen och sneglade åt sidan med sina mattblå ögon —
hade någon hört pastorns, yttrande?

»Nej, tro för all del intet sådant. Hvad son min an-
går, kan ju lite hvar se hur galen han är i henne, så han
ångrar sig nog icke. Och hon — nåja, små flickor äro
308

alltid kapriciösa i början, men det ger sig nog, Sä, nu
spelas det upp igen. Jag tror vi nu gjort vår pligt häruppe
och tryggt kunna gå ner och få vår lilla grogg i herrarnes rum.»

Pastorn kände en stark lust att stanna uppe och se på
de dansande, men han teg och följde sin värd.

Där nere dracks och spelades kort.

Pastorn sjönk ner i ett soffhörn, där han blef sittande
hela kvällen och såg på. Han rökte den ena cigarren efter
den andra, men af böj de att dricka, ty blodet sjöd kok hett i
hans ådror. En naggande oro ville drifva honom bort från
alltsammans, för att ostörd kunna få blicka in i sin dröm-
verld. Men, nej, den skulle icke tillfredsställa honom längre.
Verkligheten — fast det var galenskaper alltsammans. Hand-
lade han klokt så drack han sig dödfull, för att komma ifrån
ett medvetande, som hotade att beröfva honom besinningen,
och vaknade i morgon sig själf igen med kopparslagare och
hvardagsgnaf. Ah — den där musiken däruppe! Med så-
dant lif han dansat under sin studenttid ! Om han bara en
enda gång finge sluta henne i sina armar — kanske skulle
förtrollningen då brytas.

Han sprang upp. I detsamma kom matbud.

»Fy fan, bror pastor, hvad du varit tråkig hela kvällen»,
ljöd i korus under det herrarne bröto upp för att begifva
sig till matsalen. »Men hvad går åt dig, karl, du är ju
hvit som lärft i synen!»

»Nej han har varit blodröd hvar gång jag sett på ho-
nom», ljöd en annan röst.

»Du är sjuk, bror. Far du hem — men först en sup
och en smörgås.»

Men pastorn kunde icke äta. Han gick ut och stälde
sig på verandan, därifrån han kunde se in i den upplysta
salen. Hon syntes icke till någonstans — kanske var hon
i sidorummen. Han vände sig otåligt om. Ja, hvarföre
stod han också där och spejade efter henne. Bäst vore att
han begåfve sig hem — hem till sin hustru och barn och
kon, som skulle kalfva och grisarne, som måste ut på bete
för att de icke skulle få trikiner, ehuru det var att befara
att de gingo och rotade i åkrarne, och inhägnaden i kalf-
hagen som den fläckiga stuten sparkat ned och som måste
upp igen.

Han kunde för sin inre syn se hur komministergården
låg där och badade i månskenet, tyst och stilla, ty allt sof
309

bakom de nerfälda gardinerna — allt utom hans hustru, ty
det var vid denna tid hon brukade sätta sig upp i sängen
i det lilla kvafva rummet, kasta öfver axlarna en urblekt
sjal, som stank af småbarn, och så lägga den lilla minsta
vid bröstet.

Ja, dit var det han skulle gå.

Såsom tokig slog han den knutna näfven för pannan
och gick långsamt utför trappan.

Plötsligt stannade han i skuggan af några buskar. Där-
borta mellan trädstammarne framskymtade något, som i den
drömlika belysningen verkligen kunde tagas för en skepnad
ur den dunkla sagovärlden. Ibland stannade den ljusröda
skepnaden och såg sig skyggt omkring, ibland skred den
framåt med dröjande steg.

Skulle han gå — gå just nu? Han vore en dåre om
han icke unnade sig att än en gång se in i dessa ögon, se
den korallröda munnen och detta välbekanta guldhår belyst
af månens bleka ljus.

»Pastorn — åh, hvad pastorn skrämde mig!»

»Har fröken haft hjärta att gå ifrån den lysande festen
därinne?»

Pastorns, röst darrade — han skälfde från hufvud till
fot, men han visste att betvinga sig och läggande händerna
på ryggen började han skenbart lugnt gå bredvid henne.

»Lysande! Nej vet pastorn, då skulle pastorn se våra
fester i Göteborg och sådana toiletter sedan! Hvad tycker
pastorn om- min — jag smög mig ut för att se hur allt
detta skulle taga sig ut i månskenet.»

»Ah, var det därföre», sade han småleende.

»Ja, men icke bara därföre; jag ville också se, om jag
skulle våga alt gå omkring ensam härute. Jag har läst om
att sådana här gamla slottsparker skola vara så vackra i
månsken, men —jag tycker allt det är en smula kusligt också.»

»Men väl icke nu, när jag är med», sade han mildt och
drog hennes bara arm in under sin. Den oförståndiga, hon
hade icke ens kastat en sjal öfver de nakna skuldrorna,
hvilka lyste snöhvita bredvid hans svarta prestrock.

»Icke kan väl för öfrigt något så vackert skrämma frö-
ken», fortfor han.

»Det är så underligt — alldeles som när man drömmer
något hemskt. Vet pastorn, jag törs aldrig vara ensam i
ett rum, där månen skiner in. Det skrämmer mig så.»
310

Pastorn teg och stirrade framför sig i sanden. Var det
i alla fall hennes öde att något ondt skulle komma vid henne
en gång i detta månsken »soip skrämde henne så». Var
det hennes och hans öde? Ofrivilligt omfattade han den
lilla hand, som likt ett hvitt blomblad låg på hans rockärm,
och strök den sakta.

Hennes svarta ögon blänkte till af förvåning, men så
log hon. Han var ju prest och gift.

»Jag brås nog i mycket på stackars lilla mamma. Jag
har nerver såsom slaknad guttaperka säger vår gamle hus-
läkare och han vill ha mig till Gausdal i sommar. Men
farbror baron föreslog mig att resa hit i stället ; motion och
landtluft är det nyttigaste för unga flickor, säger han.»

»Och en rik svärdotter det nyttigaste för en gammal
utfattig baron — tänker han.»

»Åh kors!» utbrast hon förbluffad. »Jag trodde aldrig
att en prest kunde säga något sådant. Ja», tilläde hon med
en liten axelryckning, »hvad är att göra. Flickorna, mina
systrar menar jag, ha båda blifvit gifta med adelsmän och
då är det icke värdt jag kommer med något sämre.»

»Är det endast sålunda fröken ser saken?»

»Å-åh — jag har nog läst om kärlek och min älsklings-
opera är Romeo och Julia. Men alla säga ju att det är
bara nonsens — att jag är barnslig, som lägger sådant på
sinnet. Hvad tror pastorn?» tilläde hon och såg ifrigt upp
på honom.

»Det är syndigt att gifta sig utan att älska», sade han hårdt.

Hon såg nedslagen ut.

»Det blir så bråkigt att nu draga sig tillbaka», mumlade
hon, »och så får jag dem allesammans emot mig. Jag kan
ju komma att älska honom efteråt, säger syster Frida.»

»Tror ni detta? Ja, förlåt mig, jag---------------är ju prest.»

»Det är så snällt af pastorn att tala med mig om detta.
Nej, jag tror det icke — men kanske kan jag aldrig bli
kär. Jag ville det bra gärna, jag har läst så mycket därom»,
tilläde hon tankfullt.

»Jag tycker ingen är såsom jag föreställt mig att min
hjälte måste vara», fortfor hon efter en stund. »Pastorn är
den enda som —» med en plötslig rodnad höll hon upp
och ville draga sin arm ur hans. Men han höll den kvar.

Ah, sådan natt detta var! Det var så att man kunde
bli tokig — sådant månsken, så allting doftade och så dessa
311

svarta ögon, som blickade så tankfullt, som om de just vak-
nade upp ur en drömlös slummer till en fordrande verklig-
het — och så dessa runda, snöhvita skuldror. Två gånger
öppnade pastorn läpparne för att säga något, men fick
icke ett ljud öfver dem. Alla hans tankar drogos in i ett
vildt tumult där den ene ville hit den andre dit, och de band
han under årens lopp pålagt sin obändiga natur brusto i
ett nu. Det var som om alla begär rusat fram ur sina
tvångsgömslen och vildt pockat på sin andel af lycka. Var
lifvet värdt att han gjorde denna uppoffring?

»Hvarför säger pastorn ingenting? Skola vi gå in.»

Gå in nu? Lemna henne åt de andra och återupp-
taga sin roll af familjefader och intetsägande landtprest?

»Nej, låt oss dröja ännu en stund och återgå till det
vi talade om. Fröken tror således i alla fall att det kan
finnas kärlek — något som binder samman två själar för
tid och evighet, så att de icke kunna skiljas trots vidriga
omständigheter härnere och slutligen grafven. Två själar,
som en gång skola återfinna hvarandra efter lång skilj smässa,
rik på tårar, längtan och smärta — skänker det icke säll-
het att kunna tro detta?»

»Det låter så hemskt allvarsamt. Kom låt oss gå in
— det börjar nästan bli kallt.»

Utan att säga något ryckte han prestkappan af axlarna
och svepte om henne.

»Nå, så lustigt — en prestkappa! Det drömde jag
aldrig om att få på mig. Så bra i alla fall — jag lofvade
lilla mamma att vara rädd om mig, men jag glömmer det
jämt», tilläde hon orolig.

Han drog åter hennes bara arm under sin och hon
följde villigt med honom. Detta var i alla fall långt ange-
nämare än den kvafva balsalen därinne med sina fadda ka-
valjerer och illa klädda damer, och så var han ju gift och
prest till på köpet, så det kunde ju icke göra någonting.

»Du lilla skygga väsen, medgif att du längtar efter
kärlekslycka ! »

Hon ryckte till och såg sig omkring med osäker blick.
Var det pastorn, som yttrat det där?. Ett sådant uttryck
han visste att inlägga i sin röst i så fall.

»Pastorn måtte visst ha varit rysligt kär någon gång»,
sade hon och bjöd till att tala i lätt ton, ehuru hon kände
312

sig till mods såsom aldrig tillförene, både sorgsen och glad.
Det var de dumma nerverna.

»Kär! Jag älskade en gång någon som var förvillande
lik er — knapt så älsklig, men en passionerad, hängifven
kvinna. När jag så här blickar in i era ögon, är jag nä-
stan färdig att tro, att ni är hon.»

Hon gaf till ett rop.

»Gud, så rädd jag nu blir! Hon är död och jag går
igen i henne.»

»Så barnslig fröken kan vara. Stackars lilla fogel, så
ni skälfver. Se så lugna er nu, den jag menar var endast
en drömbild, till i min fantasi. Ett underligt öde har låtit
er födas i min drottnings gestalt, men ett ännu underligare
öde förde er i min väg.»

Så småningom hade de hunnit ut till parkens gräns.
De stannade i skuggan af några björkar; framför dem löpte
landsvägen såsom ett bredt, hvitt band i månskenet och på
andra sidan därom stod skogen, än i dunkel, än i ljus.

»Ser ni skogen — skola vi icke gå ditin?»

»Jag vet inte, är det icke hemskt?»

»Nu blir fröken barnslig igen. Ser fröken jag vet ett
ställe därinne där det växer en sällsynt blomma. Om man
lyckas finna henne en natt som denna, så glömmer man
sedan för hela lifvet alla sorger och kval, för att endast
minnas den outsägliga lycka man den midnattsstunden med
blomman i sin hand erfor.»

Nej, nu gycklade han bestämdt med henne. Med en
min af lugn, täck värdighet rätade hon på sig.

»Nej, vet pastorn det tror jag då inte. Jag är lättskrämd
och en smula mörkrädd, men visst inte så barnslig som de
flesta tro. Oftast är det en fint af mig att göra mig sådan
— för att få läsa böcker och se teaterpjeser, som jag annars
icke skulle få. ’Hon begriper det i alla fall icke’, säger
pappa och lilla mamma skakar på hufvudet, men låter mig
hållas — naturligtvis när pappa och flickorna sagt det. Och
så har jag fått läsa en hel del af Edgren och Strindberg
och allesammans, så vet pastorn, jag är rätt försigkommen.
Inte är det värdt att gyckla med mig.»

»Gyckla!»

Han såg ned på henne med sitt mest själfulla och be-
dårande småleende. Hon försökte vända bort blicken, småle
och känna sig obesvärad, men såsom magnetiserade sjönko
313

hennes ögon i hans och så fortforo de att stå och se in i
hvarandras ögon en kort stund under stigande hjärtklapp-
ning och ångest.

Plötsligt ryckte han till vid ljudet af ett aflägset rop,
som hans vana öra uppfångat. Jaså, man skulle komma
nu för att skilja dem åt — skilja dem åt grymmare än
döden kunde göra det. Olika pligter och konventionell hän-
syn skulle göra dem till främlingar för hvarandra och dock
skulle samma jord fortfara att bära dem båda. Så grymt,
så omänskligt fick det icke vara — gånge deras öden i
fullbordan.

»Se, fröken, hur skogen står och drömmer! Kom, låt
oss vandra ut i månskenet och glömma himmel och jord.»

En så farligt välljudande röst han hade, och så han
visste att använda den. Hon hade icke hört att man ropat
hennes namn; hon hade noga följt med uttrycket i det be-
själade anlete hon blickade in i — dess skiftningar från
lidelsefull trånad till förtviflan och så detta något, som då-
rade och band henne och kom henne att.önska att han
slog armen om hennes lif och nästan bar henne, medan
han med kväfd röst frågade om hon var beredd att taga
farväl af allt det som förut bundit henne vid lifvet, ty efter
en lycka som denna, kunde de icke vända åter till män-
niskorna och hvardagslifvet — sådana som de lämnat det
alltsammans.

Men midt ute på landsvägen stannade hon i plötslig
ångest. • Det låg öfver henne såsom en osynlig tyngd att
något rysligt måste hända henne denna underliga natt, men
hvad det kunde vara, blef nu först riktigt klart för henne.
De små skära sidenskorna borrade ner sig i det hvita väg-
stoftet och vid den häftiga rörelse hon gjorde, då hon slet
sin arm ur hans, gled den svarta kappan af hennes axlar
och blef liggande där på den slingrande hvita vägen som
en stor plumpfläck på en oskrifven pappersremsa.

»Pastorn — pastorn måtte väl aldrig få den inbillningen
att jag är hon. Skogen lär ju vara så trollsk sådana här
månskensnätter.»

»Än sedan.»

Han endast smålog och såg ned på henne, där hon
stod så kvinligt mjuk och älsklig midt i den omgifvande
skogen med sina tunga skrofliga konturer. Det var som
om alla linnéorna därinne lånat sina färger åt hennes dräkt
314

medan solen själf måtte ha mejslat hennes anlete, uppfylld
af sinaominnen från södern, men beherrskad af nordisk klarhet.

»Åh, då törs jag icke gå med. Pastorn har sådana
gudomliga ögon och jag blir så lätt komfys.»

Han böjde sig ner, tog upp kappan, riste dammet af
den och svepte den åter om hennes skuldror.

»Min drottning, jag vill bära dig.»

Omsluten af hans armar var det henne alldeles som
om setat på operan och sett sin älsklingsopera »Romea och
Julia». Men hon grät nu icke för Julias skull. Själf var
hon Julia, som älskade — endast älskade, glömsk af allt annat.

Det blef uppståndelse af när det omsider upptäcktes att
den unga främlingen, för hvars skull festen tillställts, sak-
nades. Man lugnade sig först med att hon blifvit illamående
och gått upp på sitt rum, men utskickade bud mälde snart
att den unga fröken hvarken fanns där eller i hela huset
eller parken.

Man sökte intala hvarandra att någon olycka omöjligt
kunnat ske; troligen hade hon lockad af månskenet gått ut
och obekant med trakten råkat vilse.

De småningom aftroppande gästerna lofvade att hålla
utkik och ropa utefter vägarne inåt skogen, och allt husets
folk utskickades dessutom åt alla håll.

Då pastorns trilla kördes fram, upptäcktes att äfven
pastorn saknades, men det föll ingen in att sätta detta i
samband med frökens försvinnande. lagen hade sett dem
tillsammans, utom ett par bönder, som voro stadda på van-
dring till staden och begifvit sig af långt före soluppgången.
De hade sett dem just som pastorn lyfte henne upp i sina
armar och vek af inåt skogen; men detta ingick i vittnes-
målen långt efteråt. De som hade lagt märke till pastorns
förstörda utseende kvällen förut, antogo att han, som synts
illamående, föredragit att gå hem i den svala nattluften, och
mycket förargad måste således inackorderingen sitta upp
bredvid den sömniga drängen och kuska i väg ensam med
honom.

Slutligen voro alla farna, men att gå och lägga sig
tänkte ingen af de kvarvarande på.
315

Solen rann upp strålande klar och varm, torkade ljusa
fläckar i sanden, sög åt sig daggen på gräsmattorna och
öppnade blommornas kalkar. Alldeles som vanligt l Och
dock skulle denna dag draga en bitter skandal öfver den
gamla herrgården, utom hvars bastanta murar väl aldrig
nått annat än doften af ryktet om de strider, som därinom
kämpats för bibehållandet af det sekelgamla skenet af nobel
gedigenhet.

Friherrinnan och fröknarne hade dragit sig tillbaka till
sina rum. Gamla baron vankade oroligt omkring lite hvar-
stans, men unge baron låg med ridstöflor och jockeymössa
på och snarkade och sof på en af sofforna i salongen.
Ridspöet hade glidit honom ur handen ned på mattan och
flugorna fingo obehindradt taga sin morgonmotion upp och
ned i det röda, upphetsade anletet. Han sof som en stock
efter föregående aftons litet för mycket »tillbästatagande».
Han hade först tänkt att rida ut för att själf uppsöka sin
sköna, men öfverväldigats af sömnlust; och här låg han
nu och drömde att han jagade genom skogen, öfver stockar
och stenar och öfverallt slog sin värkande panna mot kvistar
och barr, utan att finna, den han sökte. Just som han med
ett förskräckligt brak rände hufvudet mot en trädstam, väck-
tes han af ett häftigt utrop från gamle baron.

Denne hade väl för tionde gången gått ut på balkongen
för att speja nedåt allén.

»Nu komma de! Skynda dig då — för fan. Kan du
se om hon är med? Mina ögon litar jag icke på mera.»

Den unge herrn for upp, gnuggade sömnen ur ögonen,
snappade till sig det oundvikliga ridspöet och rusade ut på
balkongen. Han skuggade ögonen med handen. Det var
ett underligt tåg som närmade sig, först som en gyttrad
massa därborta i början af alléen, sedan allt närmre så att
enhvar kunde särskiljas.

Först kom en stallkarl vandrande något förut med tunga,
klumpiga steg; något efter honom kom pastorn och sist alla
de andra i en tyst, undrande hop.

Men pastorn gick med stapplande steg och på armarne
bar han något, som han öfverhöljt med sin kappa. Men
alla visste dock genast hvad det var, ty nedanför den böl-
jande kappan hängde en tung, gyllne hårfläta, hvari ännu
en och annan hårnål satt kvar, och böljade ett virrvarr af
skär silkestyll, som söndertrasad togs fatt af vindflägtarne,
316

ibland drogs ut i långa remsor och snärjdes om fotterna
på den gående, tills han med ett kraftigt ryck befriade sig^
därifrån, då de genast luftade af från vägen in bland buska-
get, där de gömde sig tills hösten åter obarmhertigt skulle
draga fram dem i ljuset, blekta af regn och smutsiga af
jord och täljande en sorglig saga om hvad som var och
hvad som blef slutet.

Pastorn själf var ohyggligt blek — en lefvande död,
som bar något liflöst, ty bättre såg det icke ut.

Gamle baron sjönk ner i en stol och lade handen öfver
ögonen, medan den yngre lutade sig ut öfver räcket, ropade
an stallkarlen och frågade hvad som händt.

»Vi veta rakt ingenting. Vi träffade på dem ett stycke
bort på landsvägen alldeles som nu; men då vi ville hjelpa
pastorn att bära, bara skaka han på hufvut och vinka åt
oss att gå.»

»Lemna mig icke, pojke! Gif mig din arm och hjelp
mig ner. Är hon död törs jag aldrig se hennes far i an-
sigtet. Jag lofvade att taga vård om henne som min egen
dotter. »

De båda herrarne gingo ned, den gamle skälfvande ba-
ronen stödd på sonens arm. Dörrar öppnades och slogos
igen och snart var hela huset ute i trappor och korridorer.

Nere i stora farstun stod pastorn nästan maktlös lutad
mot en vägg, men sin börda fortfarande på armarne.

»Hvar skall jag lägga henne?» stammade han.

Man visade honom upp på den unga främlingens rum,
men ingen kom sig före med att erbjuda sin hjälp eller göra
en fråga. Något i hans ögon afskrämde dem.

Sakta och varligt nedlade han sin börda på sängen.
Ett ögonblick föllo hans armar slappt ned utefter sidorna,
sedan höjde han dem åter, ordnade kuddarne under det fort-
farande öfverhöljda hufvudet, tog den hängande hårflätan
och lade den med en dröjande rörelse, som täljde sin egen
historia, utefter sängkanten.

Alla de närvarande voro som slagna af skräck.

»Är hon död?» hviskade omsider gamle baron.

Pastorn svarade icke. Han lutade sig djupt ned och
lyfte upp en flik af den svarta kappan. Men ingen kunde
se hans ansigtsuttryck, ty han stod vänd med ryggen emot
dem alla; men ett knastrande ljud hördes såsom när någon
i dödsångest skär tänderna.
317

»En förklaring i himlens namn, pastor», jemrade sig
gamle baron. »Säg oss, är hon död.»

Ändtligen vände pastorn sig om. Och då var det som
om alla de tillstädes varande återsett en bekantskap från långt
fordom och som lifvet illa tilltygat på allt sätt, ty så gam-
malt och härjadt såg hans ansigte ut.

»Väl om så vore», ljöd det klanglöst från hans läppar.
Sedan tilläde han med ansträngning en uppmaning till alla
obehöriga att aflägsna sig, hvarpå den bestörta betjäningen
och det påträngande gårdsfolket långsamt drogo sig tillbaka,
så att endast familjens medlemmar med pastorn befunno sig
kvar i rummet.

Han ropade till inspektören att ombesörja doktorns och
kronofogdens hemtande hvarpå han stängde dörren och åter-
vände till sin plats vid sängen.

»Och nu en förklaring i himlens namn, pastor! Krono-
fogden ? »

Det var tydligen endast i följd af stark viljeansträngning
pastorn höll sig upprätt. Hans blick for ut öfver rummet,
öfver de tillstädesvarandes hufvuden och fastnade vid en
ljusblå sidenrock med fantastiska broderier, som hängde på
en klädhängare vid dörren. Hade hon kanske haft den på
sig i går, strax innan hon klädde sig till den ödesdigra
festen?

»Jag står här såsom en grof förbrytare. I går afton
medan dansen pågick, lockade jag henne med mig ut i träd-
gården, vidare genom parken ut i skogen och — där tog
jag henne med våld.»

Fröknarne slogo händerna för ansigtet och flydde skri-
kande ut ur rummet. Men pastorns sista ord hade knapt
förklungit i en ansträngd hviskning, förrän ett hvinande ljud
hördes och unga barons ridspö for genom luften och drog
en mörkröd strimma tvärs öfver prestens likbleka ansigte.

»Hut prestracka!»

Det blixtrade till i pastorns ögon, men i nästa sekund
sjönko de mot marken.

»Det är rätt, jag förtjenar ej bättre», sade han endast.

»Ingen skandal — för himlens skull ingen skandal»,
jämrade sig friherrinnan från den fåtölj hvari hon nedsjunkit.

»Har ni dödat henne, människa?» sporde gamle baron
med skallrande tänder.

Liksom till svar härå slogs i detsamma prestkappan
318

tillbaka — ett feberhettadt anlete tittade fram — ett skri
och så en ny vanmakt.

Nere på gamle barons rum var ännu ostädadt och luften
mättad af spritångor och cigarrök från föregående dag.

Pastorn satt sedan en timme tillbaka nersjunken i det
soffhörn, där han aftonen förut setat och tänkt så många
underliga tankar. Baronen själf gick likt en sömngångare
upp och ned. Nu öppnade han fönstret och lät den sol-
fyllda luften spela in och skingra kvalmet. Hans små ljus-
blå ögon stirrade ut på den leende taflan af sol och högblå
luft, mörka bladgrupper och färgrika blomsterparterrer, allt
medan han i sitt grumliga minne letade efter en idé, som
kunde bringa korsandet af hans planer till rätta igen.

Plötsligt vände han sig om.

»Pastorn är i alla fall en förbannad åsna! Hvarför
kunde pastorn inte gifvit saken sken af att hon gått vilse —
att skrämseln öfverväldigat henne och att pastorn funnit
henne sålunda. Skandalen hade undvikits och son min hade
ej behöft gå miste om detta utmärkta parti.»

Pastorn fortfor att slött stirra framför sig.

»Baron hade föredragit att han blifvit bedragen.»

»Han vore inte den första.»

»Men hennes och mitt temperament tillät inte detta. Hon
skall hädanefter icke tillhöra någon annan — jag ej heller.»

»Pastorn har ett förbannadt temperament. Har pastorn
tänkt på följderna om saken nu ej kan nedtystas?»

»Den far inte nedtystas.»

»Hör nu pastorn, var inte galen! Tänk på mitt an-
seende — son mins ruin. Pastorn får fängelse — gör sig
omöjlig för alla tider — barnen komma på fattigvården.

»Människa — inser ni då inte att det enda som kan
räddas ur spillrorna är hennes rykte. Och det måste räddas
till hvarje pris.»

Pastorn for upp och såg på sin plågoande med en sådan
vildhet, att den gamle herrn ryggade baklänges mot dörren.
Puh ! nu var han utom den. Tänk om pastorn i alla fall var van-
sinnig. Och han som så länge varit ensam därinne med honom.

Gudskelof där skramlar doktorns skjuts upp på gården.
319

Enhvar Göteborgare vet nogsamt, huru kall och blåsig
våren i deras goda stad plär vara och att den kräfver många
offer på lungsotens område.

Många af de liktåg som draga fram utefter Fattighus-
gatan, uppför Redbergslid kunna tälja härom.

Några vackra dagar i April med varm sol på kylslaget
regn locka fram grönskan på gräsmattorna i Kungsparken,
narra bladknopparne på bärbuskarna i förstadstäpporna att
slå ut och drar långa bruna och gulaktiga knippen ur mullen,
där förra året pioner och löjtnantshjärtan, pingstliljor och
tulpaner blommade innanför järngallren, som stänga de små
enskildta planteringarne från avenyn.

Ännu för få dagar sedan syntes från fönstren till ett af
de elegantaste husen där, ett magert ansigte med granna
feberrosor och stora nattsvarta ögon blicka ut på den gry-
ende våren. Men så kom den torra, kalla stormen och
förödde grönskan, ansiktet är försvunnet och nu tågar en
sorgklädd skara ut ur det stora huset.

Under dånande klockringning ordnar sig det långa tåget
af vagnar i riktning mot Nya kyrkogården.

Hvem sofver den eviga sömnen i denna dyrbara kista
så öfverhöljd af söderns rosor och växthusens fagraste blom-
ster? De förbigående stanna och intagas för ögonblicket af
en vek stämning, ty på kistlocket synes en brudkrona —
den döda är alltså en ung flicka.

Det blåser obarmhertigt när det långa tåget efter jord-
fästningsakten i kapellet, nu gående sätter sig i rörelse mot
den uppkastade grafven.

Dubbelkvartetten, som skall sjunga »Integer vitæ» går
först, så kommer kistan, buren af unga herrar ur societén
och så de andra i sträng släktordning.

Men »stackars lilla mamma», som alltid när hon blir
upprörd glömmer hvad bruket föreskrifver, har lemnat plat-
sen vid makens sida och traskar nu med näsduken hårdt
tryckt mot de skälfvande läpparne och nästan ihopvikt af
smärta tätt efter kistan.

Vinden kommer och tar fatt i krusflorsslöjan och snär-
jer in den bland cycasbladen, som kransa kistlocket, men
hon aktar icke därpå och icke heller på de förebrående
blickarne från man och barn, som så korrekt hålla sig till
tågordningen.

Hon har glömt allt annat, utom det som dessa svart-
320

draperade bräder så grymt skilja henne ifrån. Hennes hand
famlar efter kjortelfickan och omfattar konvulsiviskt ett däri
förvaradt papper.

Det är ett bref, funnet under den dödas hufvudkudde
»att läsas af ingen annan än lilla mamma.»

»Det blef plötsligt så grått och kallt omkring oss. Grå-
hvit dagg låg på buskar och trän, mossa och blomster —
en tung vind ref bland molnen och isade mina lemmar —
på himlen ljusnade det och solen stack fram.

Han hade vändt sig ifrån mig och satt och stirrade i
det spirande ljuset. Han var mycket blek och svarade icke
på mitt tilltal.

Slutligen vände han ansiktet emot mig och då var det
som om någon slagit mig.

»Kärlek, född af månsken — af eko från saga och sång
måste hungra ihjäl om den till näring får blott krassa be-
kymmer, hvardagsgrått arbete och kamp mot samhället.
Och detta är hvad som hädanefter uteslutande blefve oss
beskärdt. Icke en högtidsstund skulle man förunna oss. I
åratal har jag grubblat öfver denna lösning — hvilken grym
ödets ironi att jag skulle finna den först nu.»

Då blickade också jag in i solen och begrep. Jag be
grep lifvet och att det är ohyggligt. Jag kysste honom och
begrep att vi måste skiljas. Detta var den enda möjliga
lösningen. Men jag kunde icke bära detta med samma
styrka som han. Min hjärna var svagare och mina nerver
äfven, och så den gemena, kalla vinden som väckte skogen
ur sin slummer och den otäcka dimman, som blötte min
tunna klädning och lät den kännas som klibbiga döda hän-
der på min kropp.

Jag vet om ingenting mera nu, förrän jag igenkände
ditt kära, sorgsna ansikte och de skära sidengardinerna kring
min säng — hemma vid avenyn. Utanför fönstren vaggade
träden sina bladlösa kronor och luftens brist på färg sade
mig att det blifvit höst. Jag tyckte jag ingen kropp hade,
utan bara en stor, tung själ, som blifvit så underligt för-
stående, men då jag vill använda den att forska i det för-
flutna, blef den som ett litet dun och ville flyga sin väg,
och då jag ville flytta min kropp, som var så fjäderlätt, att
jag ej kände den, blef den tung som bly.

Det vardt en hård strid mellan min kropp och begreppet.
321

Den har nu slutat med den förras underkastelse. Begreppet
har dödat den. Och jag är så nöjd härmed — så som jag
nu begriper lifvet och oss menniskor. Man säger ju att den
som dör ung blir så lill-klok. Och jag förstår nu allt —
allt. Och all rädsla är borta. Jag kan ligga alldeles en-
sam om nätterna och undra om jag skall lefva till nästa
dag utan att dock skrika, och när kväfningsanfallen komma
säger jag till mig själf: »Nu befrias snart din ande.» —

Jag har funnit utväg att tillskrifva honom och jag har
hans svar. Jag vet alt han låtit döma sig för — Gud i
himlen, lilla mamma — lilla mamma, hvilket grymt ord!
Och det har sagts om honom och mig! Är det icke ljuft
att dö?

Jag vet att ett ord af mig kan lösa honom, men jag
vill inte uttala det. Det är därföre att jag ser allting så
klart nu. Jag vet att han ej skulle kunna återgå till utöf-
ning af sitt embete — till hustru och barn. Detta skulle
tortera honom till döds — det vore mer än han försyndat.
Men han känner sin skuld och vill försona den och det vore
grymt af mig att förneka honom detta. Vissheten att han
rentvått mitt rykte är den lilla gnista som hädanefter håller
honom uppe. Skulle jag släcka den? Gärna, gärna finge
man säga om mig »Den lättfärdiga slynan». Jag skulle le
däråt, men bvad vore hans lif. För mycket har redan kom-
mit ut, för att icke samhället skulle utstöta honom och han
blefve en förbannelse för de sina. De skola nu ha min
arfvedel. Med detta papper i hand skall du tvinga pappa
till att draga försorg om dem. Samvetet skall ej lemna
honom ro förr.

Lilla mamma, sörj icke! Tänk inte att du borde hållit
mig strängare och stäckt min fantasi. Mitt korta lif har
varit så lyckligt, och om jag felat, sonar jag det med mina
plågor.

Du skall underrätta min älskling om min död. Du
skall säga honom att han sedermera uppsöker ett ställe af
jorden, där menniskorna inte krånglat till lifvet så som här
— där han icke blir frestad att skatta åt dåligheten och
krassheten — där han i storslagen ensamhet kan tänka
stora tankar. Och när dessa luttrat honom, då må han
återvända och ställa sig där, som striden mot ondskan är
hetast och göra sin plikt. Säg honom att han har ingen
skuld i min död, eller om han har det, tackar jag honom

Ur Dagens Krönika. XI.

21
322

därför såsom min befriare. Hvad hade milt lif varit om
han ej kommit i min väg? Tomhet — tomhet.

Nu ha vi båda minnet af en sommarnatt.

Var det i alla fall vår skuld att stämningen — som-
markvällens sagostämning blef oss öfvermäktig, Hvarföre
sågo vi inte likt de flesta i skogen med sitt månsken, i
stenkumlet och bäcken blott en teaterdekoration — hvar-
före skattade vi inte de dunkla snåren blott efter den svalka
den skänker kroppar och matkorgar vid picknicker i grön-
gräset? Men allt detta talade till oss med andra röster.
Och vi läto följderna konsekvent brusa fram öfver oss, då
vi beslöto att ingenting dölja. Då trodde jag, att jag skulle
få dela hans skam — sedermera, då jag förstått att den
insats jag hade att gälda var lifvet själft och att tanken att
han tagit både mitt unga lif och min heder skulle bli mer
än han kunde bära — då jag förstått detta, har jag velat
lätta hans börda genom att låta honom rädda min heder.

Bed honom med manligt tålamod härda ut till slutet —
till ett slutligt återseende. Då —

Ko/on.
Svenskt biträde vid upprättandet
af tyska flottan.

Om »sjöförsvarets förfall» här hemma i Sverige har pä
senare tider åtskilligt talats och skrifvits. Huru med deu sa-
ken förhåller sig, må för tillfället lemuas därhän med den an-
märkningen, att från Sverige under senare tider åtminstone
lemnats värderadt biträde vid ordnandet af andra länders sjöför-
svar. För organiseringen af sin flotta står konungariket Grek-
land i förbindelse till den sedermera som järn vägsagitator kände
grefve A. E. v. Rosen, hvilken efter Miaulis död (1835) nå-
gon tid fungerade som grekisk marinprefekt och amiralitetspre-
sident samt i detta värf lär hafva gjort sig förtjent af erkänsla.
Då under Preussens aaspicier den första begynnelsen gjordes
till en tysk flotta, lemnade svenske män äfven därvid ett verk-
samt biträde.

Vid båda tillfällena vände man sig från utlandet direkte
till det svenska konungahuset för att utverka det bistånd, som
önskades. Det var väl endast af artighet mot grekiska rege-
ringen som Karl Johan på dennas begäran om biträde af en
svensk sjöofficer afsände grefve Rosen, med hvilken han var
väl bekant redan från den ominösa »skeppshandelns» tid, till
Grekland. För uppkomsten af en preussisk »östersjöflotta» synes
han däremot hafva haft ett närmare liggande intresse. Åt
dåvarande majoren, sedermera amiralen frih. Gyllengranat, som
1821 sändes på kryssning i Östersjön med korvetten Svalan,
gaf han hemlig instruktion, att vid sammanträffande med offent-
liga myndigheter i de preussiska hamnarne gifva uttryck af »för-
undran öfver den preussiska regeringens liknöjdhet, att icke
skaffa sig en marin till skydd för sin handel och sina kuster».
Antagligen sökte Karl Johan de små motvigter som kunde
fås mot ryska sjömaktens herradöme på Östersjön. Sjelf fick
han icke se någon verkan af sin påstötning till de preussisk i
324

myndigheterna. Men en kraftigare påstötning gafs af 1848
års händelser, särskildt af Schlesvigholsteinska kriget, där den
danska flottan, så liten den var, räckte till att hälla de tyska
östersjöhamnarne spärrade. Och det gick ändå rätt trögt.
Frankfurtparlamentet sparade ej på munväder, men därmed
gick det ej att få »die deutsche Flotte» till segels. Preussen
tog väl saken om hand, men länge lamt nog, trots allt det
nit, som storamiralen, prins Adalbert, utvecklade. Först vid
midten af 1 850-talet började en tillstymmelse till preussisk-tysk
flotta att förete sig i Danzigs hamn.

Äfven prins Adalbert vände sig till Sverige för att få
sakkunniga män till biträde. Den gången vände man sig till
dåvarande prins Oskar, som redan var i färd med att utveckla
sig till storamiral. Genom hans bemedling inträdde då tre
svenske sjöofficerare, Hyltén-Cavallius, Sundevall och Indebetou
i preussisk örlogstjänst. Det är egentligen den förstnämnde
af dem, som gjort sig ett namn såsom en af den tyska ma-
rinens grundläggare. Då han icke står upptagen i något af
våra biografiska lexikon torde en kort resumé af hans tidigare
lefnadsöden här vara på sin plats.

Gustaf Erik Hyltén-Cavallius, äldre bror till den som
kongl. teaterchef, brasiliansk chargé-d’affaires och lärd värends-
etnograf kände Gunnar Olof H. C., var prestson och föddes
1815 på Espemoen, Blädinge socken, i Småland. Han tillhörde
en gammal krigareslägt af hvilken 7 officerare tjenat och 5
fallit i Karl XII:s krig. Som skolyngling i Vexjö röjde han
nog att han hade krigarblod i ådrorna; mest utmärkte han sig
nämligen i gymnasisternas ofta förekommande slagsmål med
lärpojkar och gesäller samt fick en gång vid ett sådant till-
fälle en grundlig minnesbeta, då en sadelmakaregesäll med en
järnskodd påk gaf honom ett slag tvärs öfver ansigtet, hvaraf
han behöll ett styggt ärr, så länge han lefde — och till på
köpet blef han af stadens borgmästare bötfäld. För latinstu-
dierna hade han föga håg, han trådde ut i världen. Då till-
drog sig att själfve biskop Tegnérs son Lars Gustaf (»Lasse
Tegnér»), den kände vildbasaren, fick lemna de tråkiga stu-
dierna och gå med som skeppspojke på ett handelsfartyg till
Brasilien, och majoren Thure Gyllenkroks son gjorde likaledes;
komministersonen gaf sig då ingen ro, förrän han fick följa
så präktiga föredömen, och han fick det till slut, dock sedan
han först tagit abiturientexamen (1832). Sedan gaf sig den
17-årige ynglingen åstad på en handelsskonert till Bordeaux.
325

Han qvarblef i sjömanslifvet, då däremot biskopens ocb ma-
jorens söner snart ledsnade därvid. Hemkommen tog han
underofficersexamen vid sjöartilleriskolan i Karlskrona. En af
bans lärare därstädes var dåvarande premierlöjtnanten seder-
mera statsrådet J. Fr. Ehrenstam, med hvilken han senare
trädde i en nära förbindelse, hvilken för hans utbildning som
sjöofficer blef af stor betydelse. Hemkommen från en resa
till England^ tog han med utmärkelse sin officersexamen (1835);
Han bodde då tillika med några kamrater — bland dem
Sundevall och den sedermera från sjöofficer till stor finansman
förvandlade A. O. Wallenberg — i Ehreustams hus och åtnjöt
dennes handledning. Under åren 183G—39 gjorde han sjöresor
på svenska, nordamerikanska och franska handelsfartyg. Seder-
mera fick han under åren 1842—44 tjenstgöra på engelska
flottan och begagnade då väl det erbjudna tillfället till utbild-
ning. Under kriget mot Marocko 1844 var han i fransk
örlogstjensr.

Efter hemkomsten befordrades han till premierlöjtnant
och fick sedan som chef på skonerten Activ åtfölja den sven-
ska eskader som under kriget 1848 kryssade i de danska far-
vattnen; några krigsbedrifter kom han ej i tillfälle att utföra,
men han blef känd som driftig officer, och man tyckte att
Activ gjorde skäl för sitt namn.

Kort därefter öppnade sig för honom den utländska örlogs-
tjenstens bana, där han vann sitt rykte och utförde sitt för-
nämsta lifsverk. Genom den italienska revolutionsrörelsen 1848
och 1849 hade Österrike förlorat en stor del af sina sjöoffice-
rare, hvilka såsom infödda italienare anslutit sig till uppres-
ningen. För vakansernas fyllande mottogos lämpliga personer
från utlandet; sjelfva den högsta ledningen af sjöförsvaret öfver-
läts åt en dansk sjöofficer, kommendören Dahlerup. På prins
Oskars förord fick nu Hyltén-Cavallius (1850) anställning som
»Linieschifislieutenant» på en österrikisk korvett och sändes kort
därefter som »ekipagemästare» till Venedig; sedermera deltog
han som »Öfver-ekipagemästare» i reglementenas utarbetande.
Dahlerups afgång gaf emellertid uppslag till de förut gynnade
utländingarnes tillbakasättande. Detta gjorde, att Hyltén-Ca-
vallius inom kort tog afsked ur den österrikiska örlogstjensten.

Men vid samma tid (1852) fann sig Preussen i behof af
utländska officerare till biträde vid organisationen af dess unga
marin. Prins Adalbert vände sig då, såsom redan nämndt är,
till prins Oskar med begäran om tre för ändamålet tjenliga
326

svenska sjöofficerare^ af hvilken en borde hos prinsen sjelf bi-
träda vid öfverkommandot, de båda andra tjenstgöra som far-
tygschefer. För den förstnämnda uppgiften utsågs Hyltén-Ca-
vallius, medan Sundevall och Indebetou anställdes som korvett-
kaptener. Den lilla preussiska sjömakten med sina minnen
från 1848 hade ännu rönt föga sympati af höga vederbörande
och sköttes nästan som ett slags onödigt bihang till landtför-
svaret; sjöförvaltningen bestod då hufvudsakligen af landtoffice-
rare och underordnade civiltjenstemän. Med den nye krigsmi-
nistern Bonins anträde grydde nu en bättre tid. Genom kabi-
nettsordern af den 13 juni 1853 inrättades ett sjelfständigt
marinkollegium, och med början af december s. å. trädde ami-
ralitetet i verksamhet. Hyltén-Cavallius utnämndes till chef
för marinens stab samt blef kort därefter »Capitain zur See»
(kommendör) vid flottan (1854); samtidigt fann han sig emel-
lertid nödsakad att taga afsked från den svenska sjötjensten.

Under den korta tid han förestod den preussiska marin-
staben, hann åtkilligt där uträttas. Nästan uteslutande efter
hans förslag utarbetades ny stat för marinen och reglementen för
stationernas styrelse; personalens organisation fullbordades, och
rekryteringsväsendet ordnades. Efter hans ritningar och förslag
uppgjordes ett nytt kanonsystem för sjöartilleriets materiel; därvid
lades den svenska 30 pundiga kalibern till grund, och de af Ehren-
stam följda principerna blefvo systematiskt tillämpade. För
att erhålla en tillförlitlig modell för krigsfartygs inredning be-
gagnade sig amiralitetet af en under Krimkriget inträffande
lycklig konjunktur, hvarigenom det mot två små preussiska
järnångfartyg tillbytte sig en engelsk fregatt. Underhandlingen
därom, dels i Berlin dels i London, fördes af Hyltén-Caval-
lius. Samtidigt uppgjorde han planritningar och förslag för
varfsanläggningarna vid Jähdebugten. Som chef för skepps
byggcriet arbetade en svensk skeppskonstruktör, kapten J. V.
Gjerling.

Som utländing hade emellertid Hyltén-Cavallius svårt att
i längden bibehålla sig, helst som han till lynnet var sträf
och »kort om hufvudet.» Redan under loppet af år 1855
afgick han sålunda från sin befattning som Stabschef och tog
två år därefter fullständigt afsked från den preussiska örlogs-
tjensten. Han återvände till Sverige. Det tager sig ut som
en liknöjdhet hos vederbörande härstädes, att de icke synas på
något sätt hafva begagnat sig af Hyltén-Cavallii insigter och
erfarenhet. Sin återstående lefnad tillbragte han som privat-
327

man, åtnjutande en preussisk pension. Vorden »landkrabba»,
intresserade han sig nn mest för fältets blommor; botaniken
fick sålunda det intresse, som fordom egnats åt marinen. Som
stiftare af den botaniska bytesföreningen Linnæa har här i
Sverige Hyltén-Cavallius blifvit mest känd. Sina sista lefnadsår
tillbragte han i Lund, där han afled den 6 juni 1888.

Otto Sjögren.
Ur Charles Baudelaires diktning*. *

Abel och Kain.

Du, Abels slägt, ät, sof, och rumla'
gud fader myser mot dig huldt.

Du, Kains slägt, i smutsen tumla
och vänta tills ditt mätt blir fullt!

Du, Abels slägt, med offerlågan
serafers näsa kittlat har.

Du, Kains slägt, när slutar plågan?

När ändas dina usla da’r?

Du, Abels slägt, se dina skördar,
din boskap växa hvarje stund!	.

Du, Kains slägt, som hungern mördar,
du qvider som en svulten hund.

Du, Abels slägt, dig värm och moja
vid hemmets härd Gruds långa da’n!

Du, Kains slägt, kryp i din koja
och skälf och buttra, stackars fan !

Du, Abels slägt, dig städs föröka
och uppfyll jorden med all makt.

Du, Kains slägt, må ej försöka,
mot slikt begär tag dig i akt!

* En studie öfver Baudelaire som skolat åtfölja dessa diktprof får af
utrymmesskäl anstå till nästa häfte.
329

Du, Abels slägt, dig flitigt para
som marsvins och kaniners slägt!

Du, Kains slägt, dig ängsligt spara
att snart din lifstid må bli stäckt!

Kattan.

Kom till mitt trogna bröst, du sköna katt
och dina tassars klor ej visa,
och låt i dina ögons ljusa natt
min skumma blick få njuta lisa!

Då mina fingrar karessera få
ditt hufvud, rundt, din rygg, elastisk,
i kätjefull berusning trefva på
din mjuka kropp, elektrisk, plastisk.

Då ser min hustru jag, och hennes blick
din blick syns lik, o, kattprinsessa,
så djup och kall, så grym som dolkens stick.

Från hennes fot till hennes hjessa
en doft så ljuflig, men af svek så full,
omsväfvar hennes mörka hull.

Men det är ej endast hos Baudelaires skaldeskap som
hans äfven i sin djupaste förnedring glänsande originalitet
framträder. Hans samlade prosaalster äro till omfånget större
än de poetiska. Qvantiteten har dock ej inverkat på qva-
liteten. Samma diaboliska och sublima skönhet, samma osökta
enkelhet och precision, samma djerfva ursprunglighet i tan-
kar återfinnas hos Baudelaire, vare sig han ciselerar ett
poetiskt konstverk eller med bred pensel utkastar en vild
obändig aforism.

Bland hans literära qvarlåtenskap, hvilken pietetsfullt
samlats af hans biograf Eugène Crépet, finnes förutom bref,
utkast m. m. en afdelning: Journaux intimes, om hvilken
nämde biograf yttrar att den måhända är det dyrbaraste af
alla Baudelaires ditintills outgifna manuskript.
330

»Journaux intimes» bestå nästan uteslutande af aforis-
mer, indelade i två grupper åt hvilka skalden gifvit namnen :
Fusées (Raketer) och Mon coeur mis à nu (Mitt hjerta i
naket skick). En liten axplockning bland denna vildhafre
ger rikt utbyte.

Raketer.

Till och med om gud icke funnes, skulle religionen likväl
förblifva helig och gudomlig.

* ... *

Det som skapas af anden är mera lefvande än materien.

En gäng befann jag mig i ett sällskap, der man uppstälde
den frågan: hvari består kärlekens största njutning? Någon sva-
rade helt naturligt: i att mottaga, och en annan: i att gifva. —
En tredje sade: i smickradt högmod; och en fjerde: i ödmjuk-
hetens vällust! Alla dessa grofhuggare talade som Thomas a
Kempis. — Till slut fick man höra en oförskämd fantast som
påstod att den största vällusten i kärleken låge deri att man
aflade medborgare åt fosterlandet. Men jag sade: den enda och
högsta vällusten i kärleken består i vissheten om att göra det
onda. Och mannen och qvinnan veta från barnsben att all väl-
lust finnes i det onda.

Det förtjusande i den dåliga smaken, det är just den ari-
stokratiska glädjen öfver att misshaga.

Stoicismen är en religion som ej eger flera än ett sakrament:
sjelfmordet!

Mitt hjerta i naket skick.

Det vore måhända ljuft att omväxlande vara offer och bödel.
331

Hvarför
damerna ?

älskar en genialisk man

skökorna mera än verlds-

Dä kyrkan ej förmådde utrota kärleken, så ville hon åt-
minstone desinficiera den och skapade derför äktenskapet.

Det tråkiga i kärleken består deri, att den är ett brott vid
hvars föröfvande man ej kan undvara en medbrottsling.

*

Den första bästa har rättighet att tala om sig sjelf, såvida
han blott förstår konsten att roa.

Jag inser mycket väl att man kan svika en sak, endast af
begär att få veta huru det kännes att egna sig åt en annan.

I sina små dikter på prosa, till antalet femtio, ådaga-
lägger den »sataniske» att han verkligen kan väcka sympati,
med andra ord, att det rent menskliga icke är honom
främmande.	.

Gummans förtviflan.

Den lilla skrumpna gumman kände sig förtjust in i själen,
då hon såg detta vackra barn som alla menniskor skämde bort,
och hos hvilket alla önskade stå väl. Denna sköna varelse, lika
bräcklig, han, som den lilla gumman, och liksom hon utan hår
och tänder. Och hon närmade sig honom för att leka och göra
söta miner.

Men det förfärade barnet sökte värja sig mot den snälla
orklösa gummans smekningar, och huset genljöd af dess jemmer.

Då drog sig den snälla gumman tillbaka i sin evinnerliga
ensamhet, kröp in i sin vrå och sade: »Ack! Vi stackars gamla
qvinnor ha ej längre någon rättighet att behaga, icke ens oskyl-
diga varelser, och vi skrämma de små barnen som vi vilja älska!»

Berusa dig!

Man måste allt jemt vara berusad. Derpå hänger allt: det
är den enda, stora frågan. För att ej känna Tidens grufligt
332

tunga packning som bräcker dina skulderblad och trycker dig
mot jorden; mäste du berusa dig utan rast och ro.

Men hvaraf? Af vin, af poesi, af dygd, af hvad dig godt
synes. Men berusa dig måste du.

Om du någon gång vaknar på palatsets trappor, på en grön
dikesren, eller i din kammares kusliga ensamhet, samt ruset re-
dan förminskats eller afdunstat, fråga då vinden, rymden, stjernan,
fågeln, uret, fråga allt som flyr, allt som suckar, allt som glider,
allt som sjunger, allt som talar — fråga hvad tiden lider. Och
vinden, rymden, stjernan, fågeln, uret, skola svara dig: »Det är
tid att berusa sig! Berusa dig att du ej må blifva Tidens pi-
nade slaf, berusa dig, berusa dig utan återvändo! Af vin, af
poesi, af dygd, af hvad dig godt synes».

❖	s-

Ett falskt mynt.

Då vi aflägsnade oss från tobaksboden, började min vän
sorgfälligt fördela af sina penningar. I venstra vestfickan
stoppade han små guldstycken, i högra små silfvermynt, i venstra
byxfickan en mängd kopparslantar och i den högra ett två-francs-
stycke, hvilket han noggrant undersökt. — Det var ett egen-
domligt sorterande, sade jag inom mig. Vi mötte en fattig som
räckte fram sin mössa med skälfvande hand. — Jag vet ingen-
ting mera ängslande än den stumma vältaligheten hos dessa bed-
jande ögon, hvilka, för den känsliga menniska som förstår att
läsa i dem, samtidigt innehålla så mycken undergifvenhet, så
många förebråelser. Man finner i dem ett visst något som när-
mar sig detta svårfattliga djup af känsla, som iakttages i en
piskad hunds bevekande blick.

Min väns allmosa var betydligt större än min egen, och jag
sade honom: »Du har rätt; näst efter det nöje, som ligger i
förvåningen, finnes ej något större än det att bereda en öfverrask-
ning.» — »Det var det falska myntet», svarade han helt lugnt,
som om han ville rättfärdiga sitt slöseri.

Men i min stackars hjerna, som alltid sysslar med att söka
middagstid klockan 14 (denna besvärliga skänk har naturen för-
ärat mig!) uppdök plötsligt den tanken att ett dylikt beteende
af min vän endast kunde ursäktas af hans åstundan att skapa
en tilldragelse i den stackars satens lif, ja, måhända till och med
af hans begär att lära känna de följder, ödesdigra eller icke, till
hvilka ett falskt mynt kunde blifva upphofvet i en tiggares hand.
333

Skulle mäbäuda detta mynt mångdubblas i äkta penningar? Eller
skulle det ej kunna föra honom i fängelse? Skulle exempelvis
icke en krogvärd eller en bagare låta häkta honom som falskmyntare
eller såsom utprånglare af falskt mynt? Kunde det ej lika gerna
inträffa att för en fattig fan till spekulant, detta falska mynt
blefve embryot till några dagars rikedom? Och så flög min fan-
tasi, lånade vingar af min väns fyndighet och drog alla möjliga
slutsatser af alla upptänkliga hypoteser. Men han afbröt tvärt
mitt drömmeri, i det han tog fasta på mina egna ord: »Ja, du
har rätt, det finnes ingenting behagligare än att öfverraska en
menniska genom att gifva henne mera än hon väntat».

Jag såg honom in i hvitögat och vardt förfärad då jag såg
att hans blickar glänste af den obestridligaste uppriktighet.
Jag insåg klart att han velat samtidigt göra en god gerning och
en god affär; vinna fyratio sous och guds tillgifvenhet; på ett
ekonomiskt sätt eröfra paradiset samt skaffa ett gratisintyg om att
han var en barmhertig menniska. Det var ej långt ifrån att jag
förlåtit honom det begär efter brottslig njutning hvilket jag nyss
tilltrodde honom. Jag skulle ha ansett det egendomligt, besyn-
nerligt, att han funnit ett nöje i att blottställa en fattig. Men
jag förlåter honom aldrig dumheten i hans kalkyl. Man är aldrig
ursäktad, derför att man är elak, men det ligger en smula för-
tjenst i vetskapen om att man är det. Och det oupprättligaste
af alla fel är att göra det onda af ren dumhet.

Sina Små dikter på prosa afslutar Charles Baudelaire
med en epilog, hvilken är allt för typisk för att vi icke här
skulle åtminstone vaga ett försök att återgifva den samma.

Epilog.

Med muntert hjerta jag mig uppå berget ställer,
der stora staden i dess vidd jag skåda får:
med sjukhus, häkten, skärseld, helvete, bordeller,

der all ohygglighet i frodig blomstring står.

Du vet, o Satan, du, som föder mitt elände,
att jag ej vandrat dit att gjuta gagnlös tår.

Men lik en gammal bock, som nyväckt brånad kände
jag ville rusa mig hos skökan, jättestor,
hvars djefvulstjuskrafc städs min ungdomsyra tände.
334

Ocli om du sofver än i grynings dunkla flor,
slapp, dåsig, eller om i lastens karavaner
du jublar i bakkhantisk fröjdekor,

jag dock, dig, usla stad, har kär! I kurtisaner,
och du banditers flock, mig ofta fröjder skänkt
som aldrig sysselsatt den simpla mobbens planer.

^ar/ Benzon.
Till Dagens politiska Krönika.

Att förslaget om inskränkning i städernas representations-
rätt icke skulle komma att upphöjas till lag ansågs temligen
själfklart, så snart högsta domstolens yttrande därom infordra-
des; då dess stora formella brister därigenom erhöllo officiell
hallstämpel. Förslagets betydelse blir nu endast den att stå
såsom ett iögonenfallande bevis på den nuvarande riksdagens
bondeaspirationer och ännu mera på dess första kammares sak-
nad af det lugn och den opartiskhet, som kräfves af en senat,
om den skall hafva någon grund för sin tillvaro. Att vid si-
dan af den »folkvalda» kammaren ega ännu en sådan kan
vara en politisk nödvändighet, därför att tillfälliga idéström-
ningar och tillfälligt upphetsad stämning kunna skapa en ma-
joritet bland de folkvalda, hvilken är alltför mycket fallen för
äfventyr och tvära omkastningar. En modererande, för dagens
stämningar mindre lättkänslig senat kan då verka gagnande i
statsmaskineriet. Men blifver denna senat, såsom nu hos oss,
i ännu högre grad än den andra kammaren en tummelplats
för fanatism och partilidelse, så har den uppenbarligen för-
verkat sin rätt att existera. En folkrepresentation som af brist
på förmåga eller vilja illa sköter sitt värf är en sak, hvari
man får finna sig och som endast kan förbättras genom fol-
kets uppfostran. Med en senat af dylikt slag är förhållandet
mycket enklare: den bör afskafias. Och därom torde hvar och
en vara dess mera öfvertygad, ju varmare vän han är af det
representativa styrelsesättet.

Det af regeringen framlagda förslaget till hvad man endast
med en alltför välvillig eufemism kan kalla ordnandet af vårt
försvarsväsen var säkerligen det från affärssynpunkt bäst ut-
funderade man kunde önska — om man frånser dess något
styfmoderliga behandling af det s. k. skånska intresset i riksdagen,
hvars styrka regeringen icke synes hafva skattat synnerligen högt
336

eller som man afsigtligt åsidosatt för att väcka till lif den från
Rundbäckska partiets dagar bekanta afuiiden mellan provinserna.
Genom anordningen trodde man sig köpa — och per extra
kontant — en öfverväldigande majoritet bland första och andra
kammarens bönder och junkrar. Stadsrepresentanterna skulle
som vanligt ingen present få till sina valmän, men dem är man
nu van att påräkna utan vederlag och deras sympatier för ett
stärkt försvar äro notoriska. Deremot skulle nästan hela bör-
dan falla på de orepresenterade klasserna af befolkningen: de
skulle med sin kropp och sin arbetskraft lemna materielet till
försvaret och de skulle genom de höjda prisen på sina förnö-
denheter skaffa en mycket god del af pengarne.

Att förslaget föll därför har man att tacka dels stads-
representanternas ärliga hänsyn till dem, som man i Sverige
kunde kalla les nouvelles couches sociales, och dels därjemte deras
— försvarsvänlighet. Det något hafsigt hopkomna regeringspro-
jektet var nämligen alldeles icke någon lösning af försvars-
frågan, det var ett styckeverk, hvars fullbordan var oöfver-
skådlig och hvars värde såsom ensamstående var mycket pro-
blematiskt.

Och det är mera än sannolikt att en verklig lösning af
försvarsfrågan mycket länge kommer att stranda på de blind-
skär, hvarå årets förslag gjorde haveri. En dylik lösning kräf-
ver nämligen, om den skall gå i den riktning som militärbe-
fälet hos oss med eller utan order akcepterat, betydligt större
kostnader än dem tullarne kunna betäcka, då samtidigt grund-
skatterna bortskänkas. Man kan på dem i vårt land, som
icke äro jordegare, lassa en mycket stor börda men ett starkt
försvar är en så dyrbar sak, att den talrikaste af de burgna
klasserna omöjligen kan slippa alltför billigt undan. Äfven för
intressepolitiken finnes det en naturlig gräns, som man icke
kan öfverskrida.

Herr Treffenberg, som var en bland de få hvilka i första
kammaren talade emot förslaget, lyste äfven vid detta tillfälle
med sin hänsynslösa uppriktighet, som säkerligen icke var hans
ärade kamrater synnerligen behaglig. Han upplyste, att han,
som är liten jordegare, skulle på förslagets antagande förtjäna
ett tiotusental kronor, och han bad sina ärade medbröder upp-
lysa, huru mycket hvar och en af dem skulle göra sig på af-
fären. Att de otacksamme senatorerna icke funno för godt att
begagna tillfället, säger sig själf. Så vidt vi minnas har en-
dast en gång förut — från annat håll — ett dylikt argumen-
337

tum ad honorem framstälts i första kammaren. Det var då
tullarne åsattes och det vann äfven då ingen genklang. Det
är uppenbarligen för politiska geschäftsmän ännu obehagligare
än för köpmän att framlägga sina affärer för allmänheten. Och
nu liksom då är det naturligtvis endast i fosterlandskärlekens
heliga intresse, som man lagstiftar sig till stora förtjänster.

Midt upp i den upplyftande försvarsdebatten kom som ett
värdigt moment h. exc. statsministerns ord om, att det stärkta
försvaret skulle sätta oss i stånd att tala svenska med norr-
männen, eller hvad det nu var för ord han använde vid det
famösa »privata» samtalet mellan öfver hundra ledamöter af
första kammaren.

Under den storm, som denna frispråkighet framkallat både
här och framför allt i Norge, har man på denna sidan Kölen
lagt i dagen en utsökt förmåga att icke låtsa sig förstå hvad
frågan gälde. Då norrmännen »från Lindesnäs till Nordkap»
enstämmigt tolkade sin harm öfver statsministerns hot, sökte
man först officiöst bortförklara saken. Ett försök för öfrigt
som fått sitt värdiga svar i det främsta norsk norska organets
hån öfver den skrytande »storsvensken », som smyger sig undan
då det blir allvar. Och så har man gjort mycket väsen af
att sammanträdet icke var offentligt och att h. exc. Akerhielm
uppträdde ej i sin egenskap af statsminister utan endast såsom
riksdagsman — allt barnsligheter som man i en allvarlig för-
handling kunnat spara sig.

Den synpunkt, hvarifrån man i Norge sett saken och som
gifvit anledning till att man där väckt upp en sådan storm
är den, att svenska statsministern i ett oförsigtigt ögonblick
låtit undfalla sig hvad som är hela det herskande svenska
partiets innersta tanke. Man har i Norge icke glömt, att på
riksrättens tid den norska oppositionen ansåg sig tvungen att
räkna med icke blott Norges konung utan äfven Sveriges och
den makt denna ställning skänkte. Det norska misstroendet
är sålunda fullt förklarligt och det hade varit mera än un-
derligt om den norska venstern skulle låtit ett så ypperligt
tillfälle att stärka sitt inflytande öfver opinionen gå förloradt,
som det herr Åkerhielm gratis skänkte densamma. Venstern
i Norge hämtar en mycket stor del af sin styrka från den
fruktan för svenska byråkrati- och junkeröfvergrepp, hvilken
under hela unionen med en märkvärdig kortsynthet uppammats
af de svenska och äfven i någon mån de norska hofkretsarne.
I den sega kamp som Norges byråkrati kämpat för att fort-

Ur Dagens Krönika. XI.	22
338

farande blifva herrar i landet och där dess första stora neder-
lag 1884 och dess smärre motgångar sedermera långt ifrån för
alltid nedslagit dess mod, har denna byråkrati alltid brukat
den svenske konungen och den svenska makten såsom ett kamp-
medel och Karl Johan redan lånade sig tacksamt åt den rollen
— ocb har funnit efterföljare. Den stackars norska högern
råkar genom sådana bekräftelser som den ifrågavarande på
hvad norrmännen i allmänhet misstänka i en mycket besvär-
lig ställning och dess taktik är synnerligen nöjsam att skåda.
Den har upprepats så ofta, att man nu kan den utantill. För
att smeka sina landsmäns själfkänsla stöter högerpressen i bör-
jan i den norska trumpeten lika starkt som vänstern, så gifves
det efterhand lugnande förklaringar från dess meningsfränder i
Sverige; dag efter dag, efter som publiken hinner lugna sig
och förlora det första vakna intresset för saken, ändras tonerna
och slutet på det hela blir, att högerpressen finner allt till-
fredsställande forklaradt ; i det skrik, hvari den i början själf
instämde, finner den nu endast ett bevis på vänsterns hänsyns-
löshet och så slutar det hela med ett stort inbördes krig mellan
Morgenbladet med dess drabanter och Verdens Gang eller
Dagbladet. Morgonbladets artiklar aftryckas — när de inte
äro allt för norskt kraftiga i tonen — i den svenska höger-
pressen och dennas läsare inbilla sig, att allt är som om in-
genting händt: byråkratierna på ömse sidor om Kölen småmysa
åter förstående till hvarandra. Den svenska vänsterpressen gör
som alltid — pratar om vädret och Polens affärer.

Ett visst uppseende påstås det hafva väckt, att i den
evinnerliga rösträttsfrågan landshöfding Axel Bergström yttrade
sig för sänkning af det politiska rösträttsstrecket — mot kom-
pensationer på annat håll förstås. Att en så framstående kon-
servativ etc. etc., lär visa att en ljusning inträdt för denna
vigtiga frågas lösning i den rätta riktningen. Denna mening
har tämligen enigt predikats af hela vänsterpressen och höger-
pressen har varit så snäll, att endast skratta i mjugg utan att
gifva uttryck åt den känsla af ironiskt medlidande som en
dylik hållning helt säkert hos den samma framkallat. I alla
andra land mäter ett politiskt parti sitt programs styrka efter
dettas innehåll, hos oss faller hela vänstern på näsan af för-
tjusning om en gammal tjänsteman behagar förklara, att det
finnes ett litet grand af berättigande i hvad den arbetar för.
Hela vår vänster erinrar lifligt om oppositionen i en småstad,
denna samling små husegare och små handlande, som äro stolta


339

öfver sitt mod att vâga genomdrifva något som borgmästaren
och grosshandlaren icke först kommit fram med men som i
hvarje ögonblick hafva en så stark känsla af att vara simpelt
folk gentemot dessa matadorer, mot hvilka de i ett eller annat
fall våga knota, att de om en grosshandlare går med dem äro
färdiga att för den äran offra hvad som hälst.

De båda företrädesvis »klassmedvetna» partierna i vårt
land, bondepartiet och arbetarepartiet, hafva undgått denna
svaghet: deras misstro mot den herrskande minoriteten är icke
blandad med någon vördnad. Böndernas syn på byråkratpar-
tiet är, att detta är ett parti som framför allt vill ha anslag,
och man har som bekant här i världen och i all synnerhet i
bondekretsar icke mycken respekt för psrsoner, hvilka man själf
betalar för deras dagliga arbete. Gentemot börds- och förmö-
genhetsaristokratien hafva bönderna ungefär samma uppfattning
som arbetarepartiet: de äro mera eller mindre utpregladt fiendt-
liga makter.

Totalintrycket af partikampen i vårt land är därför icke
det som pressen önskar att framställa, att liberala eller radikala
partier stå gentomot konservativa eller reaktionära, utan det,
att mer eller mindre klara gruppintressen stå emot hvarandra.
Den så kallade stadsradikalismens svaghet både i egna och
andras ögon beror därför icke blott på bristande duglighet hos
denna utan ock därpå, att den icke är en med öfriga grupper
kommensurabel storhet. Med sina mer eller mindre oklara,
väsentligen negativa meningar har den svårt att finna sig till
rätta i de fosterländska affärstvisterna.

^. O. C.
En dansk wagnerbroschyr.

Då Karl Gjellerups broschyr »Richard Wagner i bans hoved-
verk Nibelungcns Ring» i slutet af förra året utkom, egnades
åt densamma här ingen uppmärksamhet. Men på våren har
»Valkyrian» med en viss éclat gifvits i Köpenhamn, och signa-
turen G—t i »Dagens Nyheter» har förklarat nyss nämnda bro-
schyr för »det absolut enda värdefulla, som hittills på nordiskt
tungomål skrifvits om Wagner». Författaren till en för nio år
sedan här utkommen bok »Om Wagnerismen», som dock på sin
tid fick ganska ampelt erkännande, till och med från wagcerister,
i både Sverige, Norge och Danmark, vill härmed få uttala sin
tacksamhet för den nya komplimangen, och författaren till boken
»Richard Wagner såsom skapare af musikdramat», en hvad in-
nehållsredogörelser angår fullt lika klar och läsvärd broschyr
som Gjellerups, lär äfven stanna i förbindelse till nämnde kriti-
ker för hans drakoniska och patriotiska dom — att icke tala
om signaturen G—t och andra wagneristiske tidningsmän, som
plötsligt genom samma dom blifvit stämplade såsom värdelösa.

Emellertid väckte detta lysande beröm öfver Gjellerup vår
nyfikenhet och föranledde oss att närmare taga reda på hans
märkliga bok. Nå vä-, vi funno den verkligen bättre än de
flesta tyska arbeten af samma slag, men icke derför att dessa
skulle sakna »förmågan att med diktarens blick se på diktarens
verk» — ty hvad har icke allt i Tyskland blifvit »hineinge-
dichtet» i Wagners verk, hvarom denne säkerligen sjelf ej haft
någon aning? — utan derför att Gjellerup visar sig relativt
mera sansad än de tyska wagneristerna och ej alldeles blundar
för Wagners fel samt i några delar t. ex. i fråga om ledmotiven
och de mytiska källorna, är både redigare och mindre partisk
än dessa. Icke har Gjellerup »bättre än någon annan lyckats
göra en framställning, som, på samma gång den är kritiskt ut-
tömmande, utan svårighet och alldeles förutsättningslöst kan läsas
af en livar». Ty först och främst är det sist nämda omöjligt;
och för det andra, äfven om G. visserligen är mera underhål-
lande än outhärdligt snustorra ledmotiv-sportsman sådana som
Wolzogen eller Heintz, så är han deremot i sjelfva redogörelsen
lor Nibelungendramerna icke så lättläst som t. ex. Richard Pohl,
kanske derför att denne mestadels lemnar å sido alla dessa led-
motivrecept, hvilka så ofta påminna om apotekens: 5 gram ur-
motiv, 10 gr. gudaskymning, 1 gr. matta völsungen, 100 gr. verlds-
arf — miscetur, detur, signetur, en matsked i minuten.

Men i alla fall har Gjellerup som sagdt äfven på tal om
ledmotiv sina stora förtjenster. Redan det, att han reducerar
Wolzogens 99 ledmotiv till 40, är en god gerning, som i himlen
helt visst skall tillräknas honom som förtjenst och minska skärs-
eldens kval för de oomvända. Och utredningen af ledmotivets
verkan på sinnet och minnet är mycket riktiga såsom grundad
på lagen om idéassociationer. Skada blott, att förf, icke inser,
att denna lag ingalunda hindrar, att förbindelse mellan idén och
motivet från början mycket väl kan bero på blott »vilkaarlig
overenskomst», ehuru sinnet sedermera genom att ofta finna dem
tillsammans vänjer sig vid att anse dem oskiljaktiga. Underteck-
nad kan aldrig känna lukten af bränd torf utan att erinras om
en viss sommar i Marstrand, då denna lukt ovanligt ofta för-
nams därstädes, ditförd af landvinden, men ingen lär väl därför
kunna påstå, att Marstrand och bränntorf ega något inre och
nödvändigt sammanhang, utan idéassociationen är från början all-
deles tillfällig. På samma sätt fins intet karaktäristiskt sam-
manhang mellan åtskilliga af Wagners begrepp och hans motsva-
rande musikmotiv, t. ex. mellan Wotans spjut (eller fördrag)
och den alldeles likgiltiga skala, som blifvit kallad spjutmotivet
(eller fördragsmotivet), men då åhöraren ofta förnimmer dessa
saker tillsammans, så vänjer han sig vid att inbilla sig finna
ett symboliskt sammanhang mellan dem. Det är på denna psy-
kologiska upptäckt, som Wagner på ett nog mekaniskt sätt grun-
dat sitt system af ledmotiv såsom enda bärare af den musika-
liska karaktäristiken.

Men värre är, att Wagner sjelf säkert icke alltid menat
såsom ledmotiv hvad hans tolkare behagat kalla så. Det händer
ju hvilken kompositör som helst — och i synnerhet en så mo-
noton och starkt individuell som Wagner — att han upprepar
sina motiv af rent symfoniskt behof, utan att derför behöfva
misstänkas lägga en symbolik under upprepningen. Än mer,
man har bevis på, att Wagner alls icke afsett någon likhet mel-
342

lad t. ex. »rhenguldmotivet» och »Alberichs herskarerop», och
ändå kan Wolzogen, på samma gång han erkänner detta, fanti-
sera på egen hand öfver »denna frappanta, ideelt så djupt grun-
dade likhet»! Ja, hvad kan man icke allt fantisera? Ganska
riktigt säger Gjellerup, att begäret att upptäcka allt flere led-
motiv slutligen hos den, som sysselsätter sig dermed, blir ett
verkligt »liebhaberi», och då är det ej heller att undra på, att
stundom de olika, förnumstige tolkarne komma i lufven på hvar-
ann angående rätta tydningen, såsom Gjellerup sid. 19 och 165
gent emot Wolzogen. Ofta får man ha tankarna strängt sam-
lade för att ens kunna begripa deras djupsinniga utläggningar
och kombinationer, och ändå vilja de påstå, att ledmotivsymbo-
liken skall omedelbart fattas af en fördomsfri och förutsättnings-
lös åhörare! Ja, hvad kan man icke allt påstå? Fordom på-
stod man ju ock, att Bellman improviserade sina konstfulla vers
och invecklade rimflätningar, men den nyare vetenskapen har
påpekat, att sådant ofta skulle varit helt enkelt psykologiskt
omöjligt !

Ett naivt exempel på faran af nämnda liebhaberi ger förf,
sjelf, då han en gång erkänner sig hafva förväxlat två motiv,
hvilket, såsom han triumferande tillägger, »kan medföra ett vä-
sentligt riktigt intryck». Ja, det är möjligt, men lika möjligt,
att en annan gång intrycket kan bli väsentligt oriktigt. Vänjer
man sig att ständigt lyssna till symboliska likheter, så skall man
lätt finna sådana äfven der de icke existera eller åtminstone äro
oafsedda och meningslösa, och då kan konstverket lätt förtolkas.
Endast då de äro fullt pregnanta och framträda med omisskän-
lig tydlighet, äro de en vigtig musikdramatisk vehikel, som också
numera användts af många andra än Wagner, såsom Verdi, Gou-
nod, Bizet m. fl,

Förf, medger, att Mozarts och Webers dramatiska musik
är lättare tillgänglig än Wagners, men säger ock, att icke få nu-
tidsmenniskor förblifva kalla vid det mesta af Mozart, men gri-
pas omedelbart af Wagner. Förf, menar, att vi nittonde århun-
dradets menniskor och dertill germaner återfinna vårt djupare
känslolif och väsens hemligheter icke i Mozarts, utan i Wagners
operor, men förf, synes ej heller vara blind för det faktum, att
en stor del af Wagners beundrare äro att söka bland omusika-
liskt folk. När åter förf, påstår, att uppföranden af trilogien
bland alla föreställningar i Tyskland f. n. äro de, som samla
den största publik af alla stånd, så får väl detta tagas »cum
grano salis». Faktum är åtminstone, att Wagner icke förmått
343

undantränga populariteten af Mozart och Weber, och underteck-
nad har en gäng uppvisat, att de wagnerska operornas popula-
ritet sina emellan står i omvändt förhållande till deras wagne-
rism. Också hafva bland alla Wagners verk just Nibelungen
varit af de mest omtvistade och är numera svårligen ens bland
wagnerister det mest berömda. Tvärt om ha vi trott oss finna,
att allmänna meningen inom Tyskland allt mera fylkar sig om-
kring Tannhäuser och Meistersinger såsom Wagners bästa arbe-
ten, och detta är också förklarligt, då Tannhäuser är det enda
med ren och sant mensklig tragik, och Meistersinger, trots sina
longörer, är fyldt af sund och gemytlig humor samt ypperliga
teckningar af medeltida tyskt folklif och borgerskap.

öfver hufvud är medeltiden Wagners starka sida, hvaremot
de mytiska fornsagorna blifvit förfalskade genom hans Nibel-
ungendramer. Ett så bedröfligt kräk som hans Wotan känner
Eddan icke till. I Lokes smädelser förebrås Odin visserligen
att ha öfvat sejd på Samsö och gifvit seger åt oduglingar, men
något värre bar dock icke smädaren att säga om honom; hade
denne känt Wagners falske, snikne och vankelmodige toflelhjelte,
så hade han nog mätt honom skäppan full. Att Wagner gör
ragnarök eller gudarnes skymning beroende af hjelten Siegfrieds
död i st. f. af guden Balders, är också en våldsam konstruktion
af fornmyten, alldeles otänkbar på Eddans eller Nibelungenlieds
ståndpunkt, men ganska väl på Wagners, hvilken i hela den
gamla, af honom kombinerade guda- och hjeltesagan inlagt en
för den främmande, schopenhauersk pessimism. Det hör till
Gjellerups många förtjenster att, fastän wagnerist, icke sticka
under stolen med detta faktum (sid. 39 och 215), för hvilket
han med rätta finner ett påtagligt bevis uti ett ursprungligen
tilltänkt ställe i Brynbilds afskedsord, hvarom Gjellerup säger,
att det har icke blott Schopenhauers tankar, utan till och med
hans uttryckssätt. Men skälet, hvarför Wagner sedan strök
detta ställe, var ingalunda det, att han skulle funnit, att det ej
längre passade, »fordi hos Brynhild andre fölelser träde i för-
grunden»; tvärt om betonar Wagner uttryckligt i sina samlade
skrifter VI, 363, der detta ställe är inryckt, att han utesluter
det blott, emedan »dess innebörd redan med högsta bestämdhet
blifvit uttalad i det musikaliskt tonande dramats verkan». Här-
med har Wagner sjelf erkänt arbetets schopenhauerska tendens.

Egendomligt är nu att se, huru Gjellerup trots medgifvan-
det af denna tendens — hvilken, som bekant, tillintetgör den
personliga individualiteten och ytterst utmynnar i Nirvana —
344:

likväl söker häfda »personlighetens absoluthet» hos Wagners hjel-

tar. Wagner står

säger han — närmare de antika tragö-

derna, »för så vidt som han icke i verldsordningen inlägger något
ideelt, något i kristlig mening heligt, men också blott för så
vidt, ty medan de antika skalderna böja sig och sina heroer un-
der ödets genomsnittsmått — råder hos Wagner en heroisk ide-
alism, som genombryter det, och hans hjeltar stå öfver gudarne».
Det sista är nog sant. Men så mycket mera nedtyngande ver-
kar det då, att man skall nödgas se dessa präktiga hjeltar, som
aldrig gjort något ondt, pinas af nibelungenringens förbannelse,
som de icke förorsakat, oförskyldt straffas af dessa bedröfliga
gudar, som äro långt sämre än de, och slutligen gå under, vis-
serligen tillsammans med gudarne, men i olla fall utan rimlig
mening och tillfredsställande tragisk försoning. Då »udviklingen
bestaar deri at lidelsernes overveiende sum sväkker livslysten,
indtil villien til livet gradvis giver plads for en villie til döden
og alt vender tilbage til det ubevidstes fredlige hvile» — då
är det svårt att förstå, hur någon plats finnes för personlighe-
tens absoluthet.

Vi finna hela denna tendens tröstlös, på samma gång vi
hysa den lifligaste sympati för de wagnerska hjeltarnes »oprörs-
aand», hvilken här om någonsin är berättigad. Sjelfva åskå-
daren kan väl ej annat än känna sig upprorisk mot en sådan
gud som Wotan, och ingen förtänker väl Brynhild, att hon,
trotsande dennes andra befallning, uppfyller hans första, som
mera mensklig och förnuftig och dessutom frivillig, då deremot
den andra är honom aftvungen af hans tyranniska gemål och så-
ledes ofri och värdelös såsom icke uttryck af hans egen vilja,

hvilken
Erickas
ket af,
såsom

är den enda valkyrian har att följa, ty hon är icke
tjenarinna. Men om åskådaren omöjligen kan få intryc-
att Brynhild har någon skuld, så förefaller hennes straff

en godtycklig grymhet.

och Sieglinde. Det är tydligen
ning, att dessa icke begå någon
bindelse är etiskt ren, om den

På samma sätt med Siegmund
åtminstone Wagners egen me-
förbrytelse, utan att deras för-

också

kommer i kollision med

konventionell sed. Men då kan man ej heller tala om någon
»skuld» hos dem, utan de förefalla såsom offer för en dålig
verldsordning.

En så egendomlig uppfattning af det tragiska som Gjelle-
rups kunna vi nämligen omöjligen vara med om. »Långt ifrån»
— säger han — »att hjelten, som allmänt antages, skulle för-
lora i tragisk betydelse genom att växa i inre renhet och ideel
345

rätt, kan han blott vinna derigenom; det gifves intet mera äkta
tragiskt än den eviga konflikten mellan den personliga rätten
och den opersonliga regeln, det individuelt sanna och ädla och
det allmänt goda. » Denna åsigt är hvarken mer eller mindre
än en contradictio in adjecto. Någon konflikt mellan det verk-
ligen individuelt sanna och allmänt goda är otänkbar; dessa
stå fastmer af evighet i harmoni. Tragisk blir individen eller
det allmänna först då, när den förra förhäfver sig till egoism
eller det senare vill sätta ett konventionelt lagbud högre än ett
absolut.

Vi ha ej vidare utrymme att egna åt Gjellerups intressanta
bok, hvilken i alla händelser förtjenar läsas. Det mesta der-
städes är ofta sagdt förut och lika ofta motsagdt. Men förf,
har dock i stilens flygt och skarpsinne ett oförnekligt företräde
framför de flesta tyska wagnerister.


Den litterära vårmarknaden.

Några anmälningar af A. Har aids on.

Poesi : Gustaf Fröding, Per Hallström.T* Prosa : August Strindberg,
Alexander Kielland, Mikael Lybeck, Emile Zola.

Det är icke mycket inre sammanhang mellan ofvanstående
alster af olika skandinaviska författare. Hos Fröding är det först
och främst den något gäckande humorn, hos Hallström den käns-
liga totaluppfattningen som slår läsaren till mötes; Strindberg
möter som vanligt stridslysten åt alla håll och något blaseradt
käck, Kiellands undertryckta harm smides ut till en omfattande
samhällssatir och Lybeck skrifver den gamla sagan om de sva-
ges stolta drömmar. Men i alla fall ligger det ett gemensamt
i dem alla. Man skulle kunna kalla det realism, om icke detta
begrepp töjts och vridits tills man nästan glömt hvad det be-
tydde, den tid diktningen slog sig igenom från efter klangsrom an-
tik till de moderna banorna.

Guitarr och Dragharmonika, mixtum pictum på vers, kal-
lar herr Fröding sin samling. Den har en egenskap, som vis-
serligen icke är af särskildt litterär art men som på grund af
sin sällsynthet icke kan undgå att i första rummet påkalla upp-
märksamhet: den har förutsättningen för att blifva verkligen po-
pulär, ty ett muntert sinne tilltalar alla. Verklig humor är en
fogel Foenix i vår moderna litteratur, det goda lynnet har sedan
Sehlstedts dagar saknat en representant bland vårt lands diktare
och denna diktning är därför dubbelt kärkommen. Författaren
har visat något för stor blygsamhet, då han erinrat om draghar-
monikan. Den naturliga okonstlade glädjen och munterheten upp
träder nog tillsamman med detta instrument och författaren kan
nog slå upp ett muntert och klingande skratt till svar, om stads-
bon med sina slitna nerver kallar denna glädje simpel, men hans
läsare skola säkert helt lätt halka förbi de stycken, där han allt-
347

för mycket erinras om instrumentet i fråga — t. ex. det för
öfrigt mycket lustiga »farväll» till en trolös vänd i Sveden frän
mister Johansson — för att dess hällre dröja vid dem där hu-
morn är mera konstnärlig, och det finnes i samlingen ett rikt
förråd af sådana. Vermländska låtar kallar förf, den första af-
delningen i sin bok, en ypperlig samling af ofta med varm känsla
tecknade bilder. Vi skola taga oss friheten anföra ett prof, den
lilla dikten Lars i Kuja.

Vid Bymon på vägen till Byn
där bor Lars i Kuja i skogens bryn,

I hemmanet Byn, om jag ej tar fel,
de äga, han och hans käring,
en hundradetrettiotredjedel
med äng och med åker och äring.

Men ängen är skäligen klen
och åkern mager och äringen sen,
ty allt som växer åt Lars är sten
och sten är dålig förtäring.

Men Lars har armar och Lars har ben
och gnidig och seg är hans käring.

Han plockar och gräfver och sliter och drar
och käringen spar,
.	den som spar han har,

af näfgröt ha de sin näring.

Och länsman kommer och länsman tar,
och Lars han sliter och Stina spar,
och fast han knappt äger skjortan kvar,
så tror Lars i Kuja på bättre dar,
. så ock Lars i Kujas käring.

Det är först och främst författarens rika fond af äkta hu-
mor, som ger hans diktsamling sin prägel, men han har äfven
andra strängar på sin lyra. Hvilken fin stämning hvilar det icke
öfver en dikt sådan som »I skogen»! Och om det är sant som
författaren antyder i sin inledningsdikt, att guitarren liknar hans
nutid och dragbarmonikan hans gångna tid, så har han dock vi-
sat sig vara herre öfver båda instrumenten och han har genom
denna diktsamling gifvit oss rätt att hoppas mycket af hans fram-
tida musik.

Lyrik och Fantasier, ballader och berättelser af Per Hall-
ström är ett arbete, där den rena lyriken, stämningen är öfver
348

vägande, vare öig det är naturen eller människolifvet, som gifvit
uppslag till dikten. I ena fallet som i det andra är målningen
ofta mästerligt gjord, författarens sinne för naturen är fint för-
stående och hans sällsynt stora formtalang lämnar honom ytterst
sällan i sticket. I en tid som icke utan skäl beskylles för att
sakna lyrik, är denna diktsamling ett nytt bevis på att lyriken
är evigt ung tillstädes, äfven när prosan tros beherska hela
världen.

Det förekommer i samlingen en och annan satirisk dikt och
vi kunna icke underlåta att anföra en sådan, den bitande sonet-
ten om Ane hin gamle.

Liksom Peer Gynt är norrman, käck och ung,
som spelar originelt på skrytets skramla,
vårt lynne ock sig till en typ fått samla,
vår dyre Ane, Svears store kung.

Han älskade det pröfvade och gamla,
ocb, gammal själf, fann aldrig tiden tung.
Hvart år föll ned som guld i späckad pung;
att vinna fler han lät hvar hänsyn ramla.

Han offrade till Odin sina söner,
ty ungdomsmod fick vika i hans mening
för grå försiktighet, som faror siar.

Hell Ane, Svenskars Svensk ! Ditt namn jag kröner,
du ålderns visdom uti täck förening
med barnets oskuld, där ditt horn du diar.

Denna diktsamling kan ju anses nästan som en debut och
den utmärker sig fördelaktigt framför hvad något lyriskt först-
lingsverk i vårt land på länge bjudit. Är det en tillfällighet eller
ett tidsdrag, att äfven i denna samling ung lyrik erotiken lyser
genom sin frånvaro?

Af mest bestående värde är kanske den varma och gripande
skildringen af Chatterton, den unge rikt utrustade skalden, som
genom en frivillig död undandrog sig lifvets misère. Det är en
högstämd hyllning åt konstnärsstorhet och konstnärsstolthet, for-
mad i ypperlig vers.

Af prosaförfattarne på vårt språk är det icke längre på all-
var tal om att ställa någon vid sidan af Strindberg. Nu före-
liggande tredje samlingen af Tryckt och Otryckt bär prägeln af
340

den mängfrestande, pä ständigt nya uppslag öfverrike diktarens
stora begäfning säväl som af hans rastlöshet. Af det förut
tryckta innehållet är den historiska studien öfver franska insat-
ser i svenska kulturen förut offentliggjord i denna tidskrift. 1
öfrigt är innehållet mycket omvexlande, äfven till värdet. Med
största intresset skall allmänheten säkerligen mottaga »Fabler»,
små mästerstycken af satir från skilda områden af lifvet. I »Må-
sarne» behandlas kvinnofrågan från Strindbergs kända synpunkt
med öfverdådig komik, i »Den heliga oxen eller lögnens triumf»
lemnas ett bidrag till religionens och religionsfrihetens historia
som i dessa Frälsningsarméns och officiella bigotteriets tider har
en sorglig aktualitet, och lika lärorika äro de andra fablerna från
olika områden. En sympatisk och träffande studie öfver Carl
Larssons konstnärskap erinrar om den tid, då Strindberg i ung-
domens dagar sysslade äfven med konstkritikerns otacksamma värf.

Efter rätt lång tystnad har Alexander Kielland åter utgifvit
en roman. Dess innehåll angifves i dess titel, Jacob; den hand-
lar om en man, som har till sin förebild den bibelska Jacob,
»kjæltringen, der snöd sig gjennem Livet og endte som Patriark
i Himmelen».

En stark satirisk ådra genomgår det mesta af hvad Kiel-
land författat, men en satir mera beherskad af en öfverlägsen
andes förakt än af indignationen. Det är med bitande kvickhet
han hufvudsakligen behandlat norsk dumhet och norskt hyckleri:
i hans nuvarande arbete bar bitterheten blifvit något starkare.

Boken visar, huru man i Norge kan arbeta sig upp till rike-
dom och anseende, huru allt i samhället är lagdt till rätta ned-
ifrån och upp till spetsen för den vinningslystnad, som aldrig
blyges, det hyckleri, som aldrig blinkar, och Kielland har velat
göra sin uppåtsträfvande bondpojke till en typ för en norsk selv-
made man, som börjar med att stjäla så smått ur sin principals
kassalåda och slutar som stortingsman och envåldsherre i sin
stad. Som »rosinen i pölsen» kommer så denne grosshandlares
utnämning till riddare af S:t Olafs orden, när hans smutsigt för-
värfvade pengar hunnit »stinka ända till Stockholm» — ett ut-
fall mot den officiella makten, äfven i Sverige, som säkerligen
gjort författaren ett ogement nöje.

Kiellands styrka som berättare är sig lik, om han än på
ett och annat ställe särdeles mot slutet af boken låtit sig ryckas
30Ô

med af sin indignation i stället för att beherska den. Kielland
har ju en tid varit tidningsredaktör i sin födelsestad och har
säkerligen där samlat bittra erfarenheter både om det sociala och
politiska lifvet i sitt land.

Idén att göra den judiske patriarken Jacob till en modern
typ är icke ny i litteraturen: han som började med att bedraga
sin broder för att under hela sitt lif fortsätta med att lura alla
han kunde, både män och kvinnor, men alltid visste hålla sig väl
med vår herre, har äfven i våra dagar alltför många motsvarig-
heter och hans historia inpräntas alltför samvetsgrant i hela det
uppväxande slägtet, för att hon icke skulle hafva frestat sede-
skildrarne. I en liten novell, Mor Lenas pojke, har herr G-eijer-
stam för något år sedan behandlat tanken i vår litteratur. Nå-
gon af dem, som nu känt sig träffade, har också passat på att
beskylla Kielland för plagiat från nämnda novell. Det erinrar
onekligen lifligt om den stackars sate, som här om året sökte
skaffa sig berömmelse genom att ådagalägga det Georg Brandes
endast var en stor plagiator, eller den tyske doktor, som nyligen
bevisat att alla Lessings dramatiska skapelser och epigram äro
stulna och att Lessings hela poetiska metod bestod i att impor-
tera andras tankar och gifva dem ut för sina egna.

Jacob står närmast Fortuna bland Kiellands äldre arbeten,
men när han i denna sistnämnda roman skildrade den »fine»
mannens ekonomiska kamp, så är det här en bild af den bruta-
lare och plumpare uppkomlingens ekonomiska bana, som skänkes
oss. Det är i alla fall en något förändrad syn på sitt fädernes-
lands unga krafter, som häri tagit sig uttryck. Författaren har
kommit till det resultat, att om det finnes mycken ihålighet och
tarflighet i de bildade lagren, så är det dock icke ett grand
bättre med dessa herrar, som sprungit upp ur folkets egen rot
och arbetat sig fram till det erkännande som penningen skänker.

Argentum non ölet — det är vår tids devis.

Mikael Lybecks konstnärsnovell Unge Hemming kallar förf,
själf karaktärsstudier och det är äfven häri hela dess intresse
ligger. Det är en dyster dissektion af ett själslif, såsom nu för
tiden sed är att nordiska författare börja sin bana. Man brukar
säga om våra studenter, att de äro gubbar allesamman, då de
komma från skolbänkarne, och att äfven de bästa behöfva några
år, innan de blifva unga. Äfven våra författare börja med all-
351

varstunga gubbminer och Lybeck nästan mera än de fleste. För-
fattaren är finne och som det säges nära slägting till Zakarias
Topelius. Får man draga någon slutsats af detta debutarbetes
kynne, skulle i det yngre Finlands litterära kretsar nu herska
ungefär samma uppfattning som en gång var allherskande i 80-
talets unga Sverige. Den obestridliga talang hvarom novellen
vittnar hindrar icke att man vid dess genomläsning får ungefär
känslan af, att det är ett af bemälda Sveriges äldre alster man
har med att göra. Att efter denna novell ställa något horoskop
för författaren är omöjligt.

*	*

Penningen, Emile Zolas nyaste arbete, skall befästa det in-
tresse denne förr så fruktade naturalist nu vunnit i vida kretsar
äfven i vårt land och skaffa sin författare nya vänner. Det har
gått Zola, som det i vårt land går alla sjelfständiga utländska
författare, hvilka bryta nya banor för konsten. Han har häck-
lats och beskylts för alla möjliga fel och synder, så länge som
möjligt. När så den tid kommer, då man ej längre vågar an-
vända Wirsénska metoder emot honom för att icke blifva alltför
löjlig, låtsar man sig alltid hafva satt honom högt, fastän man
icke kan gilla hans trotsighet mot gammal konventionalism.

Som alltid vittna äfven här Zolas skildringar om den bland-
ning af skarp iakttagelse, ihärdigt arbete för att beherska ämnet,
oräddhet i valet af medel och fantastisk flygt, som gör författa-
ren på en gång till naturalismens chef och till ett stycke af en
romantiker.

Det är i denna roman penningen som beherskar allt, den
framställes såsom den är, såsom alltings nerv i denna värld, så-
som skapare af stora och nyttiga ting och såsom en förödelsens
furste, med olyckor och brott i sitt följe. Hufvudintresset i skil-
dringen knyter sig till börsen och börsspelet och bland Zolas
föregångare finnes ingen, som med så intensiv kraft förmått för
fantasien framställa denna utväxt på det moderna samhället. Den
väldiga striden mellan den stora katolska banken och den store
judebankiren är framstäld med den verkningsfullaste konst, hvaraf
Zola någonsin varit mäktig. Bakgrunden, det napoleonska kejsar-
dömet, förefaller här som så ofta i Zolas romaner mera som ett
löst påhäng än såsom en integrerande del och skildringen tillhör
i mycket högre grad våra dagars republikanska Frankrike än kej-
sardömets. De småborgerliga förhållanden Zola älskar att ställa
352	-

vid sidan af sina skildringar äro i denna roman i vissa fall nä-
stan ännu mera upprörande och i andra fall ännu mera idylliska
än man är van vid. Man har, med allt erkännande af Zolas
mästareskap, svårt att värja sig för en känsla, att Familjen Rou-
gon-Macquart börjar visa små tecken till att blifva gammal, En
metod, äfven den yppersta, vinner icke på att för ofta upprepas.
Det är väl ock en känsla af att så är som bestämt Zola att med
det arbete, han nu tagit fatt på, La Débâcle, afsluta denna serie
af bilder från det nuvarande eller nyssvarande Frankrike. För
svenska läsare är emellertid denna lilla ansats till chablonmessig-
het af ringa betydelse.

Göteborgs stift under 1700-talet, af Wilhelm Berg, är ett i
flera afseenden godt bidrag till vår kulturhistoria att döma af det
för någon tid sedan utkomna första häftet, börjande berättelsen
om rättegångar mot kättare. Göteborgs stifts presterskap har ju
i våra dagar förskaffat sig rykte för högkyrklig renlärighet och
en betydlig fanatism. Under 1700-talet tyckes man äfven icke
mindre flitigt hafva vårdat sig om den rena läran i stiftet och
de uttryck intoleransen tog sig äro sådana att nuvarande bisko-
pen derstädes kan anse sig hafva heder af sina föregångare.

Det är intressanta och värdefulla aktstycken författaren del-
gifver och skildringen är gjord med det objektiva lugn som höf-
ves historikern äfven i skildringen af intoleransens orgier, om
ock icke utan tillsatser af träffande omdömen. Svedenborgarnes
öden såsom kättare i vårt land och särskildt inom Göteborgs stift
torde vara för våra dagars allmänhet tämligen obekanta och de
förtjäna att studeras i den förträffliga framställning författaren
lämnat.

öfver hufvud taget kan sägas, att det är en mängd lärorika
drag ur vår kyrkas eller kanske hällre vårt kyrkoväldes historia
som i arbetet lämnas, och hvilka just på grund af att detta ämne
är så föga behandladt i arbeten, som äro riktade till hela den
bildade allmänheten, förläna berättelsen ett dess större värde.

-----^-------

Rättelse.

I novellen »En farlig dröm», sid. 235 (förra häftet) rad. 14 står:
sådan härlig växt; skall vara: sådan härlig röst.