En farlig* dröm.

Den ll:te juli — dagen, då förbudet mot jakt på änder
upphäfves, var inne.

Pastorn hade redan vid första hanegäll begifvit sig ut
med bössan på axeln, tätt i hälarne följd af det otåliga
kopplet, som med hängande tunga och skälfvande af jagt-
lust väntade på signalen, då de skulle få ställa till rumor
bland de aningslösa fåglarne, där dessa med hufvudet under
vingen sofvo i sina svala reden på den vassiga stranden.

Arbetare från bruket — bönder — herremän ■— alla
som egde en bössa voro ute. Och många andra med för
nöjes skull eller lockade af ett bedrägligt hopp om att få
göra ett skott med någon bekants bössa.

Skott knallade på skott från båtar ute på sjön, från de
utskjutande uddarne och den lågländta stranden. De gamla
fåglarne skriade, ungarne pepo och snattrade och så flögo
de alla yrvakna upp vid det hetsiga drefvet — upp i den
disiga morgonluften, för att finna sin baneman om de icke
lyckades rädda sig i granskogens dunkel på motsatta stranden.

Men där hade pastorn, »den djekla pastorn» såsom
någon vanvördigt yttrade sig, fattat posto. Där granskogen
steg ända ut i vattnet, som här sköljde en vasslös, hvitsan-
dig strand, stod han. Stödd mot en snedvuxen tall, hade
han sin bössa oupphörligt skjutfärdig. Pang! hvilken för-
ödelse bland de dödsskrämda flockar, som kommo flyende
öfver den blanka, lätt rykande vattenspegeln. Gläfsande och
gnyende af förtjusning plumsa sedan Grogg och Popsy i
sjön för att hemta bytet i land.

Men nu har pastorn fått nog. Solen börjar gassa och
det är tid på att begifva sig hem. Han inmundigar sin med-
hafda frukost af bröd, ost och rökt skinka och så hvilar
han ut en stund — lång rak på tufvorna med det vackra,

Ur Dagens Krönika. ÄI.

15
226

unga ansiktet vändt upp mot den blåa skyn och med vin-
den spelande om det obetäckta hufvudet.

Det är för hett att ro det långa stycket väg hem upp-
för sjön. Han sätter tvärs öfver till motsatta strand, där
förtöjer han sin båt bland vassen, kastar sitt jaktbyte öfver
axeln och vandrar så genom de daggiga hagarne med hur-
tiga steg mot hemmet.

Bönderna bruka kalla honom: »Våran konstige pastor».
Maken till prest att vara opresterlig hade de ännu inte sett.
Man tyckte att han borde ha blifvit sjöman, då han i ur
och skur sågs styra sin lilla båt, i solnedgången lade ut
sina nät och arla om morgonen drog upp dem, fyllda af
braxen, den han själf rensade och saltade för vintern. Eller
militär eller jägmästare, då man som nu såg honom, kraftig
och vacker som en ung skogsgud, vända hem från jakten,
oftast sjungande med full hals någon bullrande jaktvisa, men
alltid med byxorna nerstuckna i stöfvelskaften, bössan på
axeln och mössan med nötskrikefjädern tryckt djupt ned
mot de mörka stormiga ögonen.

Stickor och strån bräckas, när pastorn så käckt sätter
foten mot marken, och gärdesgårdarne tagas med ett skutt,
Tydligt är att han föredrager detta fria lif ute i skog och
mark, framför att dväljas i den kvafva studerkammaren vid
de värdiga kyrkofädrens luntor eller att i sällskap med någon
kollega i en bekväm länstol smälta en fet måltid.

Han har ett drygt stycke väg att gå, men det bekymrar
honom föga. Skogen har ännu i behåll något af morgonens
svalka, linneorna pärlströ marken och blanda sin doft med
den våta mosslukten. Seså, nu är han inne på kommini-
stersboställets egor. Han tar genvägen öfver granbacken,
som sakta sluttar ner mot sjön, hvilken nu ligger där och
glittrar i förmiddagssolen.

Plötsligt stannar han.

Någon badar därnere. Hvem? Väl hans hushållerska,
fröken Emelie, ty boställets två öfriga innevånare, ladugårds-
pigan och drängen, rentvå sig ej oftare än hvar midsommar.

Pastorn tystar på hundarne. Ett själfömkande leende
krusar hans läppar, men han blir dock stående kvar, tills
den badande är nära färdigklädd. Då hvisslar han sakta
på kopplet och går vidare. Men han kan ej förjaga den i
solljuset skinande hvita kroppen ur sin inre synkrets.

Mössan blir ryckt af hufvudet för att skaffa svalka åt
227

de bultande tinningarne, Ögonbrynen fynkas hårdt och leen-
det på läpparne blir sardoniskt.

»Hvarföre lefver jag ej under det gyllne tidehvarf, då
kyrkan stod för sig själf, utan att som nu behöfva stöttas
under med presterliga dygder», tänkte han. »Då prestfar
kunde klappa om sin hushållerska eller ladugårdsdeja —
om hon behagade honom — utan att kreti och pleti lade
sig däri och skränade om kyrkans förfall. Men nu ha landt-
herremännen uteslutande privilegium på lagårdstöserna.»

Han stampade så häftigt med foten mot marken att den
ytterst känsliga Grogg slokade med öronen och drog svan-
sen mellan benen.

»Hvilka sköna, rika sommardagar! Men de gå utan
att medföra för mig annat än dåraktiga drömmar om säll-
het. Och snart är jag gammal och mitt blod skall ha sju-
dit så ungdomsvarmt förgäfves.»

Han var nu framme vid gården. Då han hörde hastiga
steg trippa bakom sig stannade han för att invänta den gående.

Det var fröken Emelie, som med badlakanet på armen,
redan röd och varm igen, vände hemåt.

»Är pastorn redan hemma igen?» sade hon, flämtande
af den hastiga gången. »Pastorn gick väl aldrig öfver gran-
backen?»

Pastorn svarade ej genast. Han bet i sin mustasch,
såg än på fröken Emelie, än bort öfver krusbärsbuskarne
mot granskogens dunkel på motsatta stranden. Han tycktes
fullfölja en idé.

»Jo, hur så?» sade han omsider.

Kors så pastorn frågar. Jag brukar ju alltid bada
vid denna tid», sade fröken och blef blossande röd.

»Det visste jag ej förut, men m^ fick jag veta det.»
Han log tvetydigt.

»Pa— pastorn!»

Hvad är det frågan om?»

Fröken Emelies klena tankegång kom som vanligt på
ostadiga fötter, när hon samtalade med pastorn; men ändå
kunde hon icke motstå den underliga frestelsen att begagna
alla tillfällen härtill. Men i dag var han mer än vanligt
oförklarlig. Låg det något otillständigt bakom hans yttrande?
Hon blef så förvirrad att hon sade just det hon icke ville
ha sagt.

»Pastorn såg mej väl aldrig.»
228

»Jol Inte illa, väl växt. Se så? lugna sig — det har
ingenting att betyda. Tag de här rara fåglarne åt köks-
kammaren så länge. Jag — jag tror jag har något att
säga fröken efter middagen.»

Och härmed lemnade han henne stående som förstenad
ensam kvar i solskenet, med en knippa fåglar på ena armen
och badlakanet på den andra.

»Fy pastor», sade han till sig själf, »du låter duktigt
pruta ner dina anspråk. Men tiden går utan att medföra
något bättre, och menniskan är ju duktig och så var hon
i alla fall icke illa.»

Efter middagen, sedan kaffebrickan efter vanligheten ut-
burits af fröken och ställts på bordet under syrenhäcken på
gården, knackade pastorn askan ur pipan och frågade utan
alla omsvep om hon ville bli hans hustru.

Fröken Emelie, som just var på väg in igen, gjorde en
icke vacker vändning och sjönk handlöst ned på bänken,
djupt hemtande efter andan.

»Pastorn behagar skämta», sade hon mörkröd af glädje
och ångest.

»En kyrkans man, fröken, skämtar icke i fall som detta»,
svarade pastorn och tog en klunk ur den fyllda koppen.
Men det kom något styggt i hans ögon, såsom det alltid
gjorde då han kallade sig själf en kyrkans man. Mera
sällan kallade han sig »Herrans tjenare.»

»Nå, vill fröken?»

»Pastorn —pastorn gör mej alldeles för stor ära. Jag
måtte säga —.»

»Säg endast ja eller nej.»

Pastorns röst uttryckte lindrig otålighet.

Men att säga »ja» så där burdus det kunde hon då
rakt icke med. Ögonlocken sjönko sakta ned öfver de ljus-
blå något kupiga ögonen. Hur skulle hon bete sig? Ofri-
villigt förde hon den knubbiga handen upp till sina fylliga
läppar och torkade dem grundligt/ hvarpå hon vände an-
letet upp mot sin granne.

Men detta hade icke ingått i pastorns beräkningar.
Skyndsamt flyttade han något på sig, ty de sutto på samma
enkla träbänk, då inkomsterna icke tilläto lyxen af trädgårds-
stolar.

»Ja, ja, det blir nog bra», mumlade han, sedan den
ömsesidiga förlägenheten något lagt sig. »Jag ser att vi äro
229

öfverens och kunna redan i morgon fara och taga ut lys-
ning. Om söndag fjorton dagar, efter tredje lysningen, kan
kyrkoherden i all enkelhet sammanviga oss.»

Fröken hoppade till på stolen och alla tankar på för-
lofningskyssen flögo sin kos.

»Mitt utstyre! Och de mina ska’ väl veta om’et.»

»De kunna underrättas med kvällsposten. Linne finns
nog i huset förut — det som fattas kan anskaffas efteråt.
Öfriga förändringar åtager jag mig »

»Än min egen garderob då?»

Pastorn sneglade på henne från sidan ända från halm-
hatten, som skuggade de rödlätta kinderna, ned till de ba-
stanta skinnkängorna.

»Är bra sådan den är. Komministerns hustru tår icke
bli annorlunda än hans hushållerska.»

Fröken satt tyst och förvirrad.

»Det blir väl bäst jag gör mej i ordning då att fara till
min gifta syster så länge», sade hon omsider fogligt.

Pastorn drog ett par kraftiga bloss ur pipan och såg
i marken.

»Behöfs inte. Från och med i morgon är Emelie min
hustru och stannar under mitt tak.

»Pastorn — jag ä’ en ärbar flicka.»

»Och jag en kyrkans man.»

Frökens färg hade blifvit pionens. Men hon var icke
längre ung, ändtligen hade någon friat till henne och hvilken
någon» sedan ! Hon betraktade ett ögonblick förstulet den
vackre unge mannen bredvid sig — nej hon vågade icke
riskera ett sådant tillfälle genom att vara envis.

»Hvad ska’ di säga?» hviskade hon.

»Att Emelie är en ärbar flicka och jag en kyrkans man
— att vi båda ha för ondt om mynt och tid att slösa dem
på en onödig resa. För resten frågar jag icke därefter»,
tilläde han hetsigt.

Nära kväfd af sinnesrörelse — hur annorlunda hade
hon icke tänkt sig alltsammans, då det ändtligen skulle
komma därhän — reste sig fröken för att bära in brickan
och på sin kammare komma till sig själf igen.

Pastorn satt kvar i djupa funderingar. Från och med
i morgon fastslafvade han sig vid kyrkan för alltid. Bättre
än någonsin skulle han härefter behöfva ett säkert lefve-
bröd och det gaf kyrkan.
230

Det var längesedan han kommit till insikt om att hans
naturell icke passade in i prestrocken. Men hvad var att
göra? Han hade alltid lärts att se upp till kyrkan, hans
far hade varit klockare, och att bli en medlem af prester-
skapet — af det som alltid utgjort föremål för högsta vörd-
nad inom hans sfer, var dock något värdt. Och de kyrk
liga angelägenheterna var han dessutom så vand vid att de
liksom utgjorde en del af honom själf. Det föll honom al-
drig in att grubbla däröfver — allt var naturligtvis som sig
borde.

Och dock började småningom en bitter otålsamhet mot
kyrkan uppstå inom honom. Den ålade dess väktare vissa
försakelser, dem hans kraftiga, njutningslystna natur hade
svårt att underkasta sig. Men den Schartuanska rörelsen
hade gripit omkring sig isynnerhet i det stift han tillhörde,
och han måste böja sig — då han var för bullersam och
hetsig att kunna gå smygvägar. Teater och konst — dans
och glada ungkarlssamkväm, där hans sköna stämma ljudit
i dithyrambisk yra — allt var nu minnen blott från hans
studenttid, om hvilken det icke utan fog sagts att teologerna
i alla fall lefde vildast.

Och ändå var man på högre ort aldrig riktigt nöjd med
honom. Delta lyste ständigt fram och stack honom. Man
såg hans hurtighet med sneda blickar — man förebrådde
honom t. o. m. att han gick för militäriskt, med ett ord
saknade den yttre värdighet, som kännetecknar presten.

Han kunde icke se sansad, inåtvänd och - välmå-
ende ut.

Förflyttad hit ut på landet blef dock hans ställning gent
emot hans öfverordnade drägligare. Den gamle kyrkoherden
var slö och befolkningen söndrad i sekter. Man fann väl
den unge pastorn underlig, men det kom ju på det hela
ingen vid; ginge det på djupet så hade man ju sina egna
väckelsepredikanter att hålla sig vid.

På sin höjd kunde en »väckt» bonde spotta i marken
och säga: »Tvi sicken prest», när han i kvällningen van-
drade hemåt och pastorn satt vid pianot och sjöng världs-
liga sånger, hvilka klingade ut i kvällstyslnaden så förfö-
rande blida och tjusande till den ensamme vandraren.

Ty sång och musik var pastorns lif. Sjöng han icke
själf med sin fylliga, bedårande röst, så ljöd dock ständigt
sång i hans inre, isynnerhet när han månskenskvällar van-
231

drade hem genom skogen, från något ärende ute i bygden.
Då tego hans läppar, men för hans inre syn kommo under-
liga gyckelbilder och för hans öron klingade dessa hemlig-
hetsfulla sånger, som smyga sig in i hjärtat, tvinga läpparne
att darra och blicken att fuktas. Och midt i det blida ljus
som uppkommer, när den nordiska aftonrodnaden i tusen
sinnrika färgskiftningar dör bort för att låta månen bakom
sin sakta vajande slöja af veka hängbjörkar måla allt i blek-
gult — öfverjordiskt blekgult, står skogsfrun.

Ha! Hvilken kvinna hon är! Se håret hur det skimrar
i månstrålarne och ögonen hur nattsvarta och passionerade
de med sin fuktiga glans liksom suga sig fast vid honom,
och snöhvit lyser barmen mot furornas allvarliga grönska
och i månens blekgula ljus.

Ja, han behöfde endast sluta till ögonen, så såg han
henne lifslefvande framför sig. Och nu skulle hon, som var
Skaparens allra skönaste tanke och han, som var den fat-
tige, försakande prestmannen, tillsammans njuta denna korta
ljufva sommarnatt, älska — älska hvarandra i skogens dun-
kel och blomdoft, för att sedan dö likt dödsskjutna djur —
i djup allvarlig ensamhet, långt från det som kallas värld
och menniskor.

Hvarföre? Ah, en sådan lycka lefver icke mer än en
gång. Det var den enda slutpunkt, hvartill han kunde komma.

Nå, detta var dåraktiga drömmar, men något måste
hans glödande fantasi syssla med härute i ensamheten på
landsbygden.

Men så blek herr pastorn var och så hans blick brann,
när han i dylika drömmar kom vandrande på de ödsliga
stigarne. Han liknade en sömngångare och besvarade knappt
de mötandes: »Kväll, go’e pastorn».

Snart skulle fullmånen åter stå bakom trädtopparne,
men då skulle pastorn ha sin husfru och drömmarne om
skogsfrun höra till det förgångna. Fast han ville det knap-
past. Ah — vore hon af kött och blod denna kvinna och
visste han hvar han borde finna henne, då skulle han offra
lif, anseende, samvete — allt, för att få ega henne en enda
sommarnatt därute i skogen bland liljekonvaljen och björklöf.

Hans hustru — hans ljufva lilla hustru.

Pastorn for upp ur sina drömmar och hemtade djupt
efter andan. Någon kom gående öfver gården. Det var
fröken Emelie, som baddal ansiktet i kallt vatten, knutit på
232

sig sitt bästa förkläde — broderadt af systerdöttrarna i sta-
den — och- nu styrde kosan ned mot ärtåkern, för att se
om icke släpärterna kunde tagas ännu, ty något extra utom
råg mjölsgröten borde väl i alla fall finnas på bordet denna kväll.

Pastorn såg efter henne med halfslutna ögon. Bomulls-
klädningen stramade hårdt till längs öfverkroppen, men föll
vid nedanför höfterna, så att minsta vindflägt lyfte den i
vädret och visade kängorna och de på vidden hårdt anlitade,
hemmastickade strumporna.

Hans hustru!

Pastorn spottade kraftigt i sanden och reste sig för
att gå in.

Nej, hans sköka.

Det var herrskapssöndag i dag.

Detta ville bland L—bergaborna säga detsamma som
att gamle kyrkoherden denna söndag predikade i deras kyrka,
då det blifvit för sed att ortens ståndspersoner så mangrant
som möjligt infunno sig, för att de andra söndagarne, då kom-
ministern ensam skötte gudstjensten, lysa med sin frånvaro.

Det låg ingen särskild tanke bakom detta, det var en-
dast en sed, hvilken man fortfor att hålla på. Och dess-
utom hörde icke pastorn till de slags unga väckelsepredi-
kanter, för hvars skull man bröt med traditionerna. Hans
predikningar voro af det vanliga slaget, som hvarken stötte
för hufvudet eller värmde i särskild grad.

Det lilla templet var af den sortens gamla byggnader,
hvilka man numera sällan får se på landsbygden, som mer
än städerna ståtar med nya kyrkor.

Klockstapeln med en välljudande gammal f. d. kloster-
klocka stod vid sidan om det på en hög gråstensfot hvilande
kapellet. Golfvet därinne bestod af blotta marken och var
ett tillhåll för ormslån och möss, hvilka nattetid jagades af
ugglorna, som hade s?ti tillhåll under takåsen, där äfven
kajor och kråkor byggt sina nästen.

Balustraden på orgelläktaren, hvilken var på ena tvär-
väggen uppförd midtemot herrskapsläktaren, var indelad i
tolf fält — hvart och ett prydt af ett porträtt af apostlarne.
Men hvilka målningar! Dessa österlänningar från Kristi tid
233

voro alla iförda Mårten-Luthershatt och kappa, och »speglar
man sig en sömnig morgon i baksidan af en silfversked, så
får man en någorlunda föreställning om deras ansiktstyper» —
skref pastorn till en vän, för hvilken han ville beskrifva sin
kyrka, »Och Thomas», fortfor han i sm skrifvelse, »liknar
starkt ett porträtt efter Scarron, där de utstående ögonen
väl skola föreställa ’tviflets natt’». Fast troligt är att den
konstnär i den aflägsna svenska landsbygden, som målat
dessa ansikten, väl aldrig blef i tillfälle få se den franske
skriftställaren, ehuru de kanske voro samtida. Dock detta
hör ej hit. Johannes — den milde, gode Johannes — liknar
här en — Falstaff. Men kronan på styggelsen är en liten
knubbig Kristusbild, med röda kinder, ett långt böljande
skägg och ett ursprungligen blått skynke om höfterna. Bil-
den är skuren i trä och hänger något framåtlutad öfver
altaret som befinner sig midt på ena långväggen, framför
hufvudingången. Men den konstnär, som en gång åstad-
kommit detta verk, måtte endera ha varit opassande skämt-
sam af sig eller också i total saknad af hvarje begrepp om
konstens regler. Ty ’Mästarens i ord och gerning’ här fram-
ställda kropp är modellerad efter en liten fyraårig flickas
knubbiga lemmar och skägget efter en gubbes.»

Det påstods, att första gången den unge pastorn besåg
sin kyrka, hade han utbrustit i skratt, och så kom den
första historien ut om honom, berättad af den på sin öm-
tåligaste sida dödligt sårade gamle klockaren.

Men i dag stod pastorn så hög och allvarlig och —
fullkomligt presterlig på sin vanliga plats bakom sakristian
och väntade på att predikan skulle taga slut, då han hade
alt förrätta altartjensten.

Folk påstod att han förändrat sig mycket under de fem
år han varit gift. Hvari förändringen bestod, kunde man
icke så noga säga, men hela pastorns uppträdande hade
blifvit mera som det skulle så vara. F’astorskan hade fått
barn med hvart år och brödbiten började bli knapp i kom-
ministersgården, men gamle prosten kunde väl icke lefva i
evighet heller. Tydligen var pastorn mån om att ingenting
vore att anföra mot honom vid ett blifvande val.

I dag var gamle prosten mer än vanligt lång och tröt-
tande. Oupphörligt vibrerade rösten af återhållen rörelse,
och herrarne på läktaren hviskade om »många kors i mar-
234

ginalen i dag», ty det var en känd sak att prosten använde
detta slags påminnelse vid de ställen »där det borde gråtas».

Pastorn bytte ställning och härvid flög hans blick tank-
spridd upp mot herrskapsläktaren, som han hade midt fram-
för sig. Så han ryckte till i första ögonblicket! Men i det
nästa lade han med den vanliga andaktsfulla gesten handen
öfver ögonen och stod stilla såsom förut. Men när han
efter en stund lät handen falla igen, var han hvit i ansigtet,
hvit som den kalkade väggen bakom sig.

Småningom höjde han sin blick igen, något högre, så
att den kom att hänga vid den dammiga vapenskölden, som,
omgifven af rostiga värjor med brustna klingor, prydde
väggen öfver barons från Göa bänk — sedan sjönk den
blixtsnabbt ned på flickan, som satt där, rätt under dessa
bevis på en forntida storhet.

Då hon mötte pastorns blick skilj des de korallröda,
läpparne åt af ett leende, ty hon var ännu för ung att fullt
obesväradi kunna uthärda de beundrande blickar, som hon
ständigt var utsatt för, och att slå ned ögonen och se blyg-
sam ut, »var ju så fånigt», då hon i alla fall icke kände sig
blyg. Och så smålog hon af munterhet och belåtenhet hvar-
helst hon stötte på beundran. Med sina dunkelsvarta ögon
och bleka ansigtsfärg stack hon skarpt af mot omgifningen,
som bar den vanliga prägeln af svensk landtlighet. Det
fullkomligt guldskimrande håret böljade fram under en stor-
brättig hatt, fodrad med hvitt siden och pa kullen prydd
af en knippa matthvita plymer. En högröd sidenblus, fast-
hållen kring lifvet af ett läderbälte, täflade i färg med läp-
parne, fuktiga och nervöst rörliga.

Pastorn formligt slet sin blick från denna sällsamt sköna
tafla af flickan däruppe på läktaren under värjorna och
vapenskölden — alltsammans belyst af augustisolens varma
ljus, som snedt bröt in genom ett djupmuradt fönster.

Hvem var hon?

I första häpenheten hade det skrikit till inom honom :
»Skogsfrun!» Och då hon smålog emot honom: »Alla
makter — hon känner igen mig!» Golfvet började gunga
under honom, men van som han blifvit vid sjelfbeherskning,
kom han snart till besinning igen. Troligen var hon »vackra
fröken från Göteborg», som sedan några dagar låtit tala om
sig i orten. Barons på Göa hade haft henne med från sin
badresa och det talades om att hon skulle ha unga baron —
235

han med det kala hufvudet och som satt bredvid henne i
bänken och oupphörligt förde knappen af sitt ridspö in i
munnen för att bita ihjäl gäspningarne.

Han hade anorna och hon pengarne.

Prosten hade slutat sin predikan och bönerna voro lästa,
men det hade undgått pastorn. Först då kyrkvaktarn, som
gick och satte upp numren till slutpsalmen, med en före-
brående blick hårdt harskade sig, for han upp och till för-
samlingens häpnad marscherade han på sitt forna lifliga
och opresterligt hållningslösa sätt fram till altaret. Detta
var en af de ovanor han lagt bort under de gångna åren.

»Detta måste vara er ’er underliga pastor’, som ni talat
om», hviskade fröken från Göteborg till sin granne. »Jag
trodde icke han såg sä bra ut och oh! sådan härlig växt.
Han borde ha gifvit sig in vid operan.»

»Ja, nog har man haft många förslager för var pastor,
men operan har då ingen tänkt på förut», svarade baronen
med släpig röst och log för ett ögonblick ridspösknappen
ur munnen.

Snart var gudstjensten förbi och gummorna samlades
på kyrkbacken för att se herrskapsskjutsarne köra fram. Ett
stycke al vägen myllrade det af gående och åkande, men
snart skingrade sig massan för att på skiljda vägar och
stigar uppnå sina aflägsna hem.

Ensam uppför backen trafvade slutligen pastorns brunte
med pastorn sjelf och pastorskan på framsätet i trillan och
inackorderingen från staden bak. Se så, nu var man ifrån
alla de andra kyrkfarande, nu kunde pastorskan dra upp
underkjolen öfver axlarna till skydd mot dammet, och in-
ackorderingen tyckte synd att bleka den nya röda para-
sollen i solhettan, hvadan hon bytte ut den mot en gam-
mal sliten svart, som hon hade gömd under sitsen, Knappt
hade hon dock fått upp den och börjat snaska i sig en mot
pastorskans vetskap medhafd smörgås, förrän vagnen från
Göa kom sprängande om dem, med unga baron ridande sin
skymmel på sidan därom.

Gamle baron ropade ål kusken att hålla ett ögonblick.

»Kom till oss i afton», ropade han till pastorns. »Vi
ha ställt till litet roligt för att fira var unga fröken här.
Klockan precist sex — hör ni.»

Pastorskan tackade och stretade all få ned underkjolen,
men hon hade knapt fått den af ena axeln, förrän de otå-
236

liga hästarne satte i väg igen och det ståtliga ekipaget för-
svann i ett dammoln. Inackorderingen hade sådan möda
med att samtidigt få ned den trasiga parasollen och smussla
undan smörgåsen, att hon satte den sistnämda rakt i ryggen
på pastorns hvita damrock af hemväft lärft; men lyckligtvis
tycktes pastorn hvarken höra eller se.

Han hade släppt efter tömmarne och lät Brunte gå som
han ville. Pastorn var mycket blek och oupphörligt förde
han handen till pannan liksom för att förjaga en plågsam
tanke.

Hon hade åkt baklänges, ty fröken från Göa tålde icke
detta utan satt fram bredvid friherrinnan. Sålunda hade
den unga flickan kommit att sitta vänd rakt emot honom,
de få sekunder vagnen hållit. Med otyglad nyfikenhet hade
hon betraktat denne landtprest, så manligt vacker, och hennes
svarta ögon hade vidgats af förvåning, för att strax därpå
med en slags ömkan flyga öfver till hustrun till denne man.
Ty de fem åren pastorskan varit amma och torkat och
bränn t sin hy öfver grytan, bryggd och bak och slamrat i
väfstolen frampå nätterna, hade härjat henne mycket. Hen-
nes enda behag, friskheten, hade gått totalt förloradt. Aldrig
hade hon någon ro för bekymren om de sina. Äfven nu
plågade de henne,

»Vore det icke skäl i att raska på litet», manade hon
oroligt sedan underkjolen kommit upp igen. »Mina ska’
både passa köttbiten i grytan och Lill-Paul. Trösta oss om
hon bränner oppe’n, jag har nu gömt på’n sä länge, så det
ska’ väl hända något galet me’n», tilläde hon, såsom van-
ligtvis rörande ihop saker och ting.

»Med Lill-Paul?» fnittrade inackorderingen som ändt-
ligen lyckats få i sig sista biten af smörgåsen, utan att den
af sina hushållsbekymmer upptagna pastorskan märkt något.
Äfven sistnämda, impertinenta yttrande undgick henne, me-
dan pastorn tyckte sig böra le — ett matt småleende.

»Sådan tur att din rock så nyss varit hos skräddaren
och blifvit oppressader», fortfor hon. »Jag må väl i all sin
da’r ha en ren krage åt dej, annars får då Mina genast
tvätta opp en, så hinner jag nog stryka’n medan Lill-Paul
sofver. Hilma kan ju ha sin nya perkalklädning, som hon
fick hemifrån härförliden och ett par rosor till håret ska’
du också få, barn. De stå just färdiga att slå ut i dag, i
morgon är det i alla fall ingenting bevändt med dom »
237

Att komma med själf hade pastorskan icke en tanke
på •— hvarken nu eller annars. Sällskapslifvet var icke till
för henne längre. Alltid hade hon ju en liten att amma och
så var hennes garderob icke i det skick att den tillät henne
gå på någon bjudning; der var ju så många att sy, tvätta
och väfva åt ändå, så många munnar att mätta, att hvar-
ken tid eller slantar blefvo öfriga för den betungade hus-
modren. Men dock föll det henne aldrig in att tycka annat
än att hon haft en »faslig tur» den dagen hon blef gift med
den vackre presten. Det var nog många som afundats
henne detta och då var ju allt annat bara småsaker. Hvar-
dagslifvets släp var något alldeles som det skulle så vara —
hon kände intet behof att höja sig däröfver. Och så fick
pastorn fara ensam med deras inackordering, som natur-
ligtvis skulle ut och ha litet roligt ibland för att trifvas
desto bättre, och pastorskan nöjde sig med att dagen därpå
grundligt pumpa dem — hufvudsakligast om mat och traktering,

Så bar det till att pastorn äfven denna gång fick kuska
i väg ensam med den unga flicka, som i år bodde hos
dem. Helst skulle han velat slippa henne denna gång, ty
hade han varit allena, är det troligt att han stannat Brunte
under några björkar och kastat sig själf på en tufva för att
ostörd få begrunda virrvarret inom sig och öfverlägga om
han icke borde följa rösten, som manade honom att vända om.

Men nu hade han endast att köra på.

. Då han inträdde i stora salen på Göa, var dansen i full
gång. Knappt hade han helsat på värdfolket, förrän något
ljusrödt, -lifligt kom flägtande tvärs öfver golfvet, och då han
såg sig om stod han vis à vis med flickan från förmiddagen.

Hon var klädd i rosefärgadt silkestyll med buketter af
mörkröda mossrosknoppar fästade här och där tillsammans
med fina blad af odiantum. Det gyllne håret, bart, var upp-
fäst i en grekisk knut och om lifvet bar hon ett bredt moiré-
band med långa hängande flikar.

»En svensk Ingeborg och en italiensk Julia i samma
person», hviskade gamle baron hänryckt.

»Presentera mig», sade hon endast och fäste sin blick
med ett bortskämdt barns otålighet på pastorn, som kände
sin strupe ihopsnöras.

Nej, det var icke första gången han sålunda blickade in i
dessa ögon. Han endast kände igen dem såsom det käraste
på jorden — som han en lång lid lefvat skiljd ifrån.
»Dansar pastorn?» fortfor hon sedan de blifvit förestälda
för hvarandra. »Nej, naturligtvis, det gör ju ingen prest.
Men jag tycker pastorn liknar icke de prester jag sett förut.
Ah, min gamle, snälle kyrkoherde, som jag läste fram för
i vintras! Ja, någon respekt hade vi just inte för honom.
Vet pastorn, han snusade alldeles, vådligt och aldrig torkade
han af fmgrarne efteråt. Nå, hvad händer! Jo, vet pastorn,
sista förhöret före konfirmationen, då vi läste tillsammans
med gossarne, så tar han sig en duktig pris — vi höllo just
på med budorden — pekar med det snusiga fingret på en
gosse och frågar »Hvad är det?» Tänk sig, pastorn —
»snus!» svarade gossen och jag trodde vi skulle allesam-
mans kväfvas af skratt. Men han slapp fram ändå, var det
icke snällt? Skulle pastorn handlat på samma sätt?»

Pastorn mumlade något om att han icke brukade snusa
och gamla baron skrattade med full hals åt historien. Den
förre var tydligen alldeles fallen ur koncepterna och icke
heller kunde ju han veta att denna naiva frispråkighet an-
sågs för »highest fashion» hos de unga damerna i Göteborg.

»Hur mår pastorskan», skyndade sig friherrinnan att
infalla. »Och er fröken från staden — hvad heter hon i
år och är hon icke med? »

Pastorn förklarade alt han haft fröken med sig, men
måst lemna henne i kapprummet, emedan hon bestämt vägrat
att gå med upp, när hon fått höra hur mycket främmande
det var. »Hade hon vetat det skulle hon gjort en omsorgs-
fullare toilett.»

De svarta ögonen kisade ihop sig till ett par smala streck
och de korallröda läpparne öppnades för ett plötsligt skratt.

»Åh, är hon af den sorten! En sådan lustig flicka!
Jag slår vad att hon gjort en sådan grundlig toilett, att det
är därföre pastorn kommer så sent. Och nu sitter hon där-
nere och väntar på att bli krusad upp! Kom flickor, så
gå vi ned och göra oss aimabla för henne.»

Och härmed drog hon husets fröknar med sig samt
försvann.

(Forts.)
Ur mln visbok.

(Af ett på svenska ännu otryckt arbete från 1889: »Ung Ofegs visor».')

Af

Ola Hansson.

Vinternatten lag stor och tyst öfver Skandinavien.
Himlen stod fullsatt med stjernor, och länderna sofvo.

Månen gick upp. Det tindrade på Sulitelmas topp och
från de hvita gårdarne nere i Skåne. Skuggorna lågo
långa, glidande åt öster sakta och omärkligt, liksom tankar,
hvilka ännu ej fått ord; och stjernorna glimtade så starkt,
att om det funnits en lefvande varelse, skulle han kunnat
höra i tystnaden, huru de skälfde.

Men det syntes ingen lefvande varelse till i denna natt,
ty allting sof, i mark och skog, i sjöar och stugor, i byar
och städer.	’

Då reste sig plötsligt en gestalt upp ur Kolmårdens
skogar, högre än den högsta tallen och bred öfver axlarna
som Kölens ås; och han kastade sin skugga ut öfver lan-
det som ett enormt sorgflor, och det var så långt att det
insvepte hela Stockholm och med sin andra ända föll ned
i Bottniska viken.

Men skepnaden var lutande, och hans ögon hade miss-
dådarens skygga och skelande blick, och då han vände sitt
ansigte uppåt och månskenet föll öfver det, visade det ett
sådant uttryck af ofrid och samvetskval, att skuggorna
stannade och stjernorna upphörde att skälfva. Och skepna-
den suckade — suckade i en förtviflan så namnlös, så bot-
tenlös, att barnen kvedo i vaggorna och menniskorna fingo
onda drömmar.

Och natten stod tyst, som om den väntade få höra
något; men intet lefvande syntes till utom den ensliga skep-
naden på Kolmården.

Men en annan fans, som var vaken: den store Anden,
han som är så stor, att han ej kan ses af ett dödligt öga,
240

— somliga kalla honom Tiden, andra Ödet, åter andra Rätt-
färdigheten eller Domaren. Han hvilade i verldsrummet,
med Orionsbältet kring sin länd och med armhålan mot
Karlavägens tistelstång, och hans hvita åldringshår låg mel-
lan verldarne som en man — hvilken menniskorna kalla
Vintergatan, — och i hans panna lyste Ögat, hans enda
stora öga, och dess stråle föll in i natten öfver norden och
på den ensliga skepnaden på Kolmården — — —

»Judas», ljöd det genom natten, med en klang som då
sten faller på is.

Då sjönk skepnaden samman som under en jättes hand,
och hans ögon blickade vildt omkring sig, och hans ansigte
fick ett uttryck som af millioner storknade rop i skräck.
Men natten stod tyst omkring honom, och han var ensam,
och ingen lefvande varelse syntes till.

»Judas», ljöd det än en gång. Och han viste ej, hvar-
ifrån rösten kom, ty den store Anden är så oändligt stor,
att han ej kan ses af något dödligt öga; men när han såg
på stjernorna som skälfde, tyckte han att det var de som
talade, och när han betraktade de långa skuggorna, tyckte
han att det var de som talade, och när han förmärkte tyst-
naden och ensamheten omkring sig, förstod han, att det ej
kunde varit annat än dess röst han hört.

»Judas», ljöd det för tredje gången. Det var allt som
talade, det var ingenting som talade, det var utom honom,
det var inom honom. Då skrattade han, såsom en menni-
ska skrattar i skrämselns vanvett; och det ekade genom nat-
ten, och han lyssnade till sitt eget skratt, och när en timme
gått, hördes det ännu som om hundra tusen menniskor
skrattat långt borta, inne i de sofvande städerna.

Och åter ljöd rösten:

»Hvad har du syndat i dag?»

»Jag har intet syndat i dag», svarade skepnaden.

»Hvarför har du då dåligt samvete?»

»Jag har icke dåligt samvete.»

»Hvarför föll du då samman, när du hörde min röst?
Och hvarför suckade du? Jag skall rifva bindlarne från
dina samvetssår, på det att du må kunna se, hum de ännu
blöda ; jag skall mana fram alla dina synder, och de skola
bita dig i själen som blodhundar, Men ställ foten mot
klipphällen och lägg armen om skogen, ty dina ben skola
segna under dig, vid hvad du nu kommer att höra.»
241

Då riste skepnaden från hjessan till fotabjellet så att
Kolmårdens skogar skakade, som om stormen gått fram
genom dem, Och han föll på knä och slog hufvudet mot
stenhällen och ropade:

»Jag är icke Judas! Jag är icke Judas!»

»Du är lifvets likblod och mensklighetens röta. Din
själ är spetelsk, ditt hjertblod svart, din hjerna träck. Det
fins icke en bland menniskorna, som är slägtets skam så
som du; om man ock sökte igenom alla fängelser och ige-
nom lastens alla boningar — man funne ej din like.

Ty du är Tigaren. Du har tigit, tigit i hela ditt lif,
tigit då du bort tala, tigit bort din själ och din samvets-
frid. Du spottade aldrig på honom som stod i kåken, men
du teg; du höll icke i tängerna, när man ryckte ut hjertat ur
kroppen på sanningsvittnet, men du teg; du var icke ibland dem,
som spände hafvande kvinnor för din vagn, men du åkte
med och teg; du piskade aldrig din arbetare till att ta i,
tills blodet sprutade fram ur de brustna kärlen, men du såg
på hur andra gjorde det och teg. Du skulle ha tigit, om man
släpat din egen far i hans gråa hår; du skulle ha tigit, om
man skändat din egen mor i din åsyn.

Men hör nu på mina ord: När domens dag kommer,
den stora domedagen, och alla jordens slägter skola dömas,
och allt lefvande står inför mig, och alla världar äro tomma,
och oändligheten står tigande i väntan och bäfvan, — då
skall jag låta stänga portarne till min sal och då skall jag
uppstå och säga:

I alla, hvad I än syndat, så varder det eder förlåtet!
I svage, som ej kunnat motstå frestaren, och I lede som
frestat, — jag förlåter eder. Tvätten edra händer rena från
smuts och blod, och kläden eder i helgdagskläder, och gack
in till den eviga saligheten! Jag förlåter eder alla.

Alla, utom en!

Och då skall jag peka på dig, du tigare, och låta slå
salsportarne upp och visa dig de tomma öde verldarne
och säga:

Du som låtit orätt ske, fastän du kände hvad orätt
var; du som kallt såg på, fastän du hade händer till att
hjelpa, du, som förrådde dina bröder genom att tiga der
du kunnat frälsa dem med ett enda ord; du som hade san-
ningen, men icke talade den, och tigande gick förbi den
oöfverskådliga raden af korsfäste sanningsmän; — du fege
Ur Dagens Krönika. XI.	-«n
242

tigare, hvars namn är Judas, — förlåtelsen far du icke,
aldrig i evighet. Utan i den öde verlden skall du vandra, och
du skall aldrig kunna stanna, och du skall aldrig dö, och
verldarna skola aldrig upphöra, och alltid skola de förblifva
öde, och tystnaden skall göra dig galen, och du skall tjuta
som hundar nattetid, och du skall ropa som en besatt, och
du skall skratta i skrämselns vanvett, så som du nyss skrat-
tade, men ingen skall höra dig, ingen svara dig, utan ekot
af din egen röst, rullande fram genom den döda oändlig-
heten som det enda ljud och det enda lefvande som fins.»

Då störtade skepnaden upp, och hans skugga föll öfver
det månskensbelysta landet liksom den groteskt förstorade
skuggan af ett menniskohufvud på en ljus vägg; och han
sträckte händerna mot héijden, och ögonen trängde ut ur
sina hålor, och han föll framstupa, som ett jätteträd — —

Och morgonrodnaden brann, och tupparne golo rundt
kring landet, och i sängarne vaknade man, badande i mar-
ridtens svett — — —

II.

Det var en gång en liten menniska, som hela natten
vandrat kring i skogen, der lysmaskarne blänkt i mörkret.
Då morgonen kom stod han i skogsbrynet, och han såg
solen gå upp öfver hafvet.

Den lilla menniskan satte sig vid stranden och grät.
När han åter lyfte blicken, såg han den store hafsguden
hvila ute på vattnet. Han låg utsträckt i hela sin längd,
med armen krökt och hufvudet stödt mot handen. Den
gröna sidendrägten satt löst kring hans kropp och glänste
vattradt när den böljade, hans hufvudhår låg ut öfver hafs-
ytan som en bred solskensstrimma, och hans gröna ögon
hvilade på den lilla menniskan, som satt på stranden
och grät.

»Hvarför gråter du?» sporde han.

»Jag har gått vilse», svarade den lilla menniskan. »Jag
har vandrat en hel natt, och jag är trött. Jag vill sofva,
men jag kan inte; jag vill gå hem, men jag hatar hemmet.
Jag är led vid lifvet.»

»Du har ju döden», sade hafsguden.

»Jag kan inte dö», svarade den lilla menniskan och
ryste. »Ty lifvet var så skönt, och jag är så ung.»
243

»Gå till min broder Pau då»7 sade hafsguden.

Då log den lilla menniskan bittert.

»Han bjöd mig blommor, men då jag ville plocka dem,
blefvo de fjärilar som flögo sin kos, och när jag fångat
en fjäril, höll jag en mask i min hand. Din broder Pan
är en skälm.»

»Så kom till mig då», sade hafsguden.

»Hvad ger du mig?»

»Jag ger dig sältau, och solskenet, och den vida vägen.»

»Du är så stor — du skrämmer mig.» .

Då tog hafsguden i sin hand en snäcka:

»Och ändå får jag rum i denna lilla tingest», sade han.

»Men du ser så sträng ut, och din min är så ödslig.»

Då log hafsguden, och hans leende föll som ett solsken
ut öfver hafvet, och han lyfte sin hand, och djupen öppnade
sig, och den lilla menniskan såg in i en röd korallarkitek-
tur, kring hvilken ljusgröna bladväxter klättrade och hvars
väggar voro mosaik af perlor.

»Men jag är bunden», ropade han som i själanöd. »Lös
mig! Ty jag älskar en kvinna.»

Och åter log hafsguden mot den lilla människan,

»Barn», sade han. »Du säger att min broder Pan är
en skälm, och ändå har du ej kommit underfund med hans
största skälmstycke.»

Och han doppade sitt lillfinger i hafvet, och en hvirf-
vel uppstod i vattnet, med stora droppar som liknade gröna
perlor och med ett skum som liknade en sifverhvit slöja i
solen, och under slöjan såg den lilla menniskan ett kvin-
ligt anlete, skönare än något han hittills sett. Och hafs-
guden pustade på det, och det svann som en rök, upp-
löstes i det tomma intet.

Då reste sig den lilla menniskan, och marken gled un-
der hans fötter och drog hän och rullade sig samman ned
under horisonten, och han såg sig sjelf som en liten mörk
punkt på det oändliga hafvet och under den oändliga him-
melen, och det var så tyst som om allt lif vore dödt, och
solen sken ensam i verldsrummet.

Och den lilla menniskan lade sig med en känsla af
oändlig trygghet intill den stora ensamhetens hjerta.
Musikrevy.

K. operan: Spohrs Jessonda 1826 och 1891.

Konsertsäsongen: Filharm, Sällskapet, klöfverbladet Taube, Carreno
—Stern; diverse.

Operasäsongen 1825—26 var i Stockholm föga liflig. Vis-
serligen hade man nyss upptagit Rossinis Barberare f. f. g., men
Rossini var då lika diskuterad som Wagner i våra dagar, och
de förnämare musikdilettanterna funno »föga värde i denna musik
med sina fala melodier och sitt olidliga buller(l)». (De skulle hört
Götterdämmerung eller Die Walküre.) Men den stora publiken
fann stort behag i Rossinis mästerverk, ehuruväl Rosina till det
yttre ej var mycket förförisk i fru Sevelins hedersamt borgerliga
skepnad. Men så mycket mer förförisk var Sällström som grefven,
trots bristande koloraturfärdighet, qvick och rolig Fahlgren—Figaro,
respektabla basarne Bartholo och Basil, hrr F. Kinmanson och
Preumayr. Derpå kom en repris af Don Juan, der m:ll Enbom
f. f. g. fick försöka sig som Anna och m:ll Fagerberg, sedermera
Sällströms hustru, som Zerlina, under de ordinarie rollinnehafver-
skornas opasslighet, resp. m:ll Widerberg och fru Lindström. De
nya rolförändringarne föllo ej i smaken ; särskildt m:ll Enboms
entré som Donna Anna lär ha varit ryslig, den storvuxna damen
högg och slet i den spensliga Don Juan—Sällström på ett sätt,
som kom »stående parterr» att, kiknande af skratt, likna upp-
trädet vid en full gubbes bortförande af polis. O Mozart! Aubers
»Snöfallet» gafs derpå, men vann föga bifall vid denna repris,
emedan m:ll Widerberg och hr Lindström i furstinnans och prin-
sens roler remplacerats af artister, som ej ersatte dem. Sjelfva
snöfallet var miserabelt, »endast litet bomull syntes på hr Säll-
ströms hatt och kappa». Också skämtades mycket i societeten
denna vinter om k. operans snöfall, särdeles som naturen denna
vinter ej presterade stort mer, hvilket gjorde att »det stora släd-
partiet» (staden var då ej större, än att man intresserade sig för
»slädpar^») måste uppskjutas månad efter månad, tills det ändt-
245

ligen i Mars kom till ständ, 150 slädar, Samlade på — Mose-
backe torg, arbetande sig ned genom — Yrv-ädersgränds snödrif-
vor, fram öfver »Blå slussen» och »jernvindtbron», förbi Skepps-
brons »fruktstånd och uppstapplade högar af lutfisk, tran och
torkade gäddor» framåt »Nya Bron» (Norrbro) och det var just
bär som de skämtande paren önskade sig op. »Snöfallets» bi-
stånd, ty här var »menföre». För den som vidare intresserar sig
för detta slädparti, må i förbigående nämnas, att man tog vägen
förbi Castenhof (»in genom en bakport och ut på Drottningga-
tan») upp till Stallmästargården, »värdshus förbi» öfver sjön till
Roslagstull, öfver Djurgården till »Brunnsvärdshuset», der det val-
sades och glöggades, koketterades och kurtiserades. »Många gif-
termålstraktater uppgjordes nog bär, mången fattig fan till rädd-
ning från kanslibetjenter och bysättning.» (Det måtte ha varit
fänrikar med, eller underlöjtnanter, som de nu kallas.) Man dan-
sade till ljusan dag och mot slutet skramlade kavaljererna ihop
»20 R:dr R:gs, rörda till mildhet och barmhertighet af drufvans
safter, ämnade till lazarett, churhus (!) m. m., anförtrodde åt
värdshuspigorna i förstugan att af dem genast öfverstyras»(?!).

Ett par månader före detta stora och märkliga societetsnöje
hade ett annat inträffat, som omöjligt kunde uteblifva, TI. M.
konung Carl Johans nådiga födelsedag, rikligen sirad med under-
dåniga verser i tidningarna och på k. operan firad med en ny
opera — Jessonda.

14,000 R:dr Banco kostade denna operas uppsättning, en då
för tiden enorm summa för en operautstyrsel i Sverige, men så
gjorde ock den nya operan »epok» och »alltsedan Gustaf Wasas
första uppförande hade man intet skådat slikt Praktspektakel».
Publiken tröttnade ej att gå och se den nya operan, men musi-
ken behagade föga, »applaudissementerna» voro betydligt matta,
men som husen jemt voro fullsatta, bekom detta vederbörande
mindre. Äfven pressen mottog Spohrs musik med blandade käns-
lor, »man måste höra om den flera gånger att något fatta».
Operans uppsättning rönte deremot nästan öfverallt största er-
kännande, »kostymerna voro med noggrannaste omsorg ordnade»,
dekorationerna »ståteliga» o. s. v. Dessa senare tyckas också i
sin helhet varit långt öfverlägsna 1891 års repris. Så t. ex. var
1826 »Jessondas pavillon i glänsande österländsk stil», w var
det en gammal bamburörshydda från »Paul och Virginie», föga
värdig en förnäm rajahs enka. Tempeldekorationen hade då en
vacker ntsigt genom portalen och tredje akten en ännu mer pitto-
resk sådan, der man såg portugisiska lägret, staden Goa och hafs-
24G

viken i fonden. Tristans tält hade dä för tiden en dörr, genom
hvilken man såg en mänbelyst sjö^ hvars verkan dock lär ha för-
tagits genom felaktig clairobscur. När ridån uppgick öfver sista
akten, var templet mörkt, men fick sedan »hemsk éclairage» ge-
nom röda lampor, som bildade lotusblommor. Regien tycktes den
tiden i denna akt vara bättre än nu, då den lemnade mycket att
önska. Så t. ex. sprang folket 1826 icke så omotiveradt ut och
in som 1891, utan var sysselsatt med offerceremonier, då åskan
slog ned, hvilket denna tid gjordes i templet, långt bättre än nu
bak kulisserna. Åskstrålen drabbade Bramastoden sjelf, som dock
icke »störtade samman» utan »for på sned med bibehållen jemn-
vigt», hvilket man klandrade såsom »stridande mot tyngdlagen».
Afvenså klandrade de mer konstförståndige tempelväggarna, som
ej voro »hållna nog i porfyr» och sirade med »för litet mytho-
logiska figurer». Annars berömdes det dekorativa enhälligt.

Kostymerna tyckas deremot varit bättre nu, 65 år efteråt.
Man klagade då att damerna aldrig ville kläda sig annat än i
moderna drägter, tiden för handlingen må vara när som helst.
Fru Sevelin och m:ll Widerberg voro dock ganska grannt utstyrda,
särdeles den sistnämnda, som hade råd att »lägga till sjelf» och
hvars konferenser med sömmerskorna plägade upptaga längre tid
än hennes séancer med violinisten, som lärde henne hennes roler,
hvilket skedde efter gehör utan minsta notkunskap. De begge
damerna hade håret upplagdt i små lockar och fastsatt fram på
hufvudet, alldeles efter 1826 års modejournal. Detta klandrades
med fog och utslaget rakt hår rekommenderades, »hvilket väl också
borde kunna ajusteras till behaglighet». (Fruarna Östberg och
Edling voro på håret riktiga, men den »granna kostym», som
»Affischen» lofvar för sista akten, befanns dock vara samma hvita
kjol med guldglittergarnityr nedtill som fru Östberg begagnat i
andra akten, hvilket dock kunde göra detsamma.) Öfverstepresten
var 1826 insvept i »ett stort rödt sidenskynke», som skarpt kri-
tiserades. Brahminernas hvita mantlar och svarta capuchoner
flögo ibland upp och visade inunder — portugisisk krigsdrägt,
hvilken lär ha påmint om »30:åriga krigets», ehuru »elegant».
De unga krigarne dansade i skor och strumpor, och förebråddes
att de ej åtminstone hade »balfstöfletter». Vi tvifla dock att de
togo sig så märkvärdiga ut som nuvarande balettkårs äldre och
yngre damer i operettdrägter à la Offenbach, Strauss. Men märk-
liga lära de uppträdande varit »i synen», fastän af samma race
damerna hvita, herrarne svarta, särdeles den va"kra Sällström,
som vid premièren var svartare än någon annan. Detta experi-
247

ment slog dock illa ut, hvarpå den firade tenoren utan vidare
tedde sig mjölkhvit de andra gångerna, ehuru Brahmin, öfver-
stepresten lär ha förbluffat en verld med de svartaste ben och
det hvitaste anlete.

Angående utförandet finna vi att det nuvarande utförandet
ej kan jämföras med den tidens, så mycket — bättre är det på
alla händer. Hr Sällström hade visserligen »ungdom och melo-
diös röst» liksom m:ll Widerberg, hvilket »var passande», men
den förre »brådstörtade sina recitater», sade dem »utan känsla
och liflighet», hvilket »var skada för det vackraste i operan, re-
citativet före arian, som dock sjöngs bra». Bolen ansågs »förrä-
disk mot de sina, ohygglig», derjemte »onaturlig». Den senare
förstod man här bättre än i andra operor, ehuru uttalet äfven
här var »slarfvigt». Vidare får man om Henriette W. följande
karakteristiska upplysning:

»Uti arian (som till sin komposition har föga värde) sveks
m:ll W. då och då af sitt minne och sjöng i stället på måfå h^ad
som föll henne in, men kom aldrig ur tonen, tack vare sällsynt
lyckliga naturanlag».

Tänk om fru Edling skulle ge sig till att sjunga »på må-
få» o. s. v.

M:ll Widerberg erhöll för resten af en granskare beröm för
»innerlighet», af en annan tadel för »operettmessighet» o. s. v.,
beröm och tadel om hvartannat, alldeles som nu, motsägande som
nu. Fru Lindström alternerade i Amazilis rol, der hon ansågs
spela bättre, men rösten, »ehuru mer stor och uttrycksrik än m:ll
W:s(?)» hade mindre klang än dennas och var »litet skadad» ge-
nom »öfverflödigt användande vid talscenen». (Detta »öfverflöd»
lär dock varit alldeles nödvändigt, emedan ingen annan fanns i
den finare ingenue-stilen.) Somliga ansågo fru Lindström vara en
så ypperlig Amazili att m:ll Widerberg alls icke borde få upp-
träda i rolen, och för att blidka denna tillädes att hon med sitt
»interessanta ansigte och smältande stämma, som alltid höll sig
ren», borde vara Jessonda sjelf trots rolens höga toner, men ännu
högre hade m:ll W. tagit som Thisbe i »Cendrillon» (ärfd efter
Justine Wässelius), hvarför hon antogs kunna gå i land dermed.
På det viset blef den stackars fru Sevelin utkörd ur operan.
Denna sångerska hade sympatier på grund af »sin arbetsamhet»,
men som utseendet var lika fult som liera toner i rösten, voro
dessa sympatier tunnsådda. Någon annan hög sopran fanns emel-
lertid ej, ej heller annan »Rossinisångerska». Framgången i Jes-
sondas titelrol tycktes vara medelmåttig, recensionerna voro mycket
248

skrufvade och sade henne artigheter om hennes — Fiorella och
Rosina (Rossinis »Turk» och »Barberaren»). Spelrolen ansågs
sä svår genom sin »passivitet», att man ej kunde förvåna sig om
fru Sevelin »ej här intresserade». Men det värsta var att sån-
gen också var mindre intressant. Efter de vanliga komplimen-
terna om arbetsamhet och »största koloraturen vid operan» fär
man höra att koloraturen ej räckte till för de i Spohrs musik så
ymniga kromatiska gångarne, att allegrot i den stora arian var
»för svårt», så att »Intonationen gång på gång blef falsk». Re-
citativen hade lyckats henne bättre, hon hade ock varit med »mer
inpå k. operans oförgätliga storhetstid med Olin, Müller, Karsten»,
och vid svårare ställen var fru S. »så klok» att sjunga med half
röst att icke »sången skulle snafva». Härigenom uppkom dock
det sällsamma, att i duetterna med Amazili både m:ll Widerberg
och fru Lindström »ehuru hafvande — såsom Amazili — den
lägre stämman läto öfver den högre», och detta trots det att de
hade »svagare stämmor». Detta måtte ej ha varit för vackert.
Till slut får dock fru S. det vitsordet, att det var väl hon »drog
sig igenom stämman» så som hon gjorde, oaktadt hennes röst
»blir otydlig vid låga d och upphör före A», hvarför ock låga a
i recitativet i tredje akten blef ohörbart.

Ohörbart blef också diverse i Tristans och Landaus roler,
uppdragna åt hrr F. Kinmanson och Preumayr, af hvilka den
förre var en djup bas »som präktigt höres ta contra F i Ska-
pelsen», men som här hade fått ett parti, som höll sig på hans
sämsta toner, gick upp till f och sällan ner till b. Man var
också så van att se denna förträffliga sångare som prest eller
far eller bof, m. a. o. i äldre roler, att han ej behagade som
älskare, hvadan hr Lindström rekommenderades för rolen, emedan
hans tenor »går ned till låga g» (märklig tenor i sanning 1). Hr
K. kunde ej låta höra den vackra frasen uppåt Ess i andra fina-
len : Frukta ej, mitt goda svärd skall dig försvara mot en verld !
och i ensemblenumren försvann han. Recitatives gingo bättre,
men romansen skadades af den sträfva basklangen och den då-
liga falsetten »som i Doktor Bartholos parti visst tagit skada»(?).
Hr Lindström öfvertog också sedermera rolen, som han utförde
långt in på 30:talet. Öfverbrahminens rol ansågs passa hr K.
bättre med dess omfång: grofva E—d. Hr Preumayr måtte der
ha varit ynklig: höjden hördes ej och djupet förnams icke. Re-
dan låga ass, som bör uthållas i första akten, hördes ej af nå-
gon. Huru denne sångare ännu i slutet af 3O:talet kunde sjunga
Hidraot i Armida är obegripligt. Men hans frasering lär ha va-
249

rit god, liksom recitativen. Den cantabla satsen stördes deremot
redan på 20:talet af »ålderdomssvaghet», röstens styrka var »utan
behag och utbildning». (I detta fall lefver ännu en och annan
Preumayr qvar.) I Lopez biparti hade man velat höra hr Fahl-
gren (Rossinis Barberaren och Webers Kasper), hvars »starka och
vackra baryton går till höga a», men som partiet blott går från
d—-d fick man höra en ung hr Cederberg, d. v. s. man hörde
äfven honom illa, han också »gick ej ut», och orsaken uppgaf
en recensent: hr Isaac Cederberg är ännu i målbrottet(l). Hr C.
var dock vid denna tid 24 år och hade 25 November förra året
(1825) inträdt i det heliga äkta ståndet med en dansös, vid namn
Charlotte. Sedan »målbrottet» var öfver, antog man rösten skulle
bli baryton och ogillade att hr C., »som mest tyckes evertuera
sig åt komiken», fått dubblera hjeltetenoren hr Lindström, der
han sökt efterhärma dennes »nu aflagda gester»(!) o. s. v. Hr
C. fick beröm för sin sceniska ledighet och liflighet. Denne unge
man, som sedan gjorde lycka i diverse sekundtenor-roler, som Dick-
son i Hvita frun, afled redan 1831, hvarefter — o ödel — just
hr Lindström fick ersätta honom i hans roler, samtidigt med
uppehållandet af hjeltetenorfaeket. Så var hr L. ena dagen Fer-
nand Cortez, den andra Jacquino i Fidelio, Rinaldo i Armida och
Lorenzo i Fra Diavolo o. s. v., alldeles som om nu hr Ödmann
skulle till omvexling med Otello eller Radames sjunga Donathan
i Nürnbergerdockan eller andre fiskaren i Kung för en dag. (Det
är visst inte värdt hr Nordqvist proponerar.) .

I regien har nuvarande regissören berömts för bajaderpan-
tomimen i Jessondas boning, der facklornas släckning m. m. för-
menas vara hans utmärkta påhitt. Nej, detta har alltid utförts
i operan och 1826 får unge Cederbergs fru, dansösen, bannor för
bristande insigt i indisk mythologi, hon borde ej med ^ede ha
släckt facklan, rifvit sönder slöjan o. s. v., utan framstält döden
i leende gestalt, »emedan hinduerne äro mindre rädda att dö än
vi» och »Jessondas död ej är en tyranniets dom » utan »en sjelf-
vald ära . Katastrofen i 3:dje akten gjordes »ograciöst» och
fru Sevelin stod som en stod inför yxan. Annars fanns blott
beröm åt kör, orkester och utstyrsel. Recitativen logos dock för
»brådstörtadt» och orkestern glömde vid rec. att pausera. Man
ser hur det gamla operarecitativet före Rossinis reform ännu hölls
i vördnad i Stockholm 1826.

Efter denna revy af det förflutna, skänkom nu gehör åt det
närvarande 1 Fru Östberg var en Jessonda sådan som aldrig fun-
nits förr i Sverige, så vacker röst, så utsökt färdighet, så vär-
âso

digt och expressivt spel. Ty efter fru Sevelin fick fru Enbom,
gift med kapten Lindberg (operans öfversättare) en tid Jessonda,
der hon nog med sin stora alt-sopran bättre än både fru Sevelin
och fru Östberg tog »låga a», men der både spel och sång ledo
af sångerskans vanliga grofva smak och pinsamma obildning.
Spohrs vokalmusik är ofta instrumentalt anlagd, så t. ex. i trion
»Ljufva starka harmoni», der fru Östbergs sång var öfver allt
beröm, ren, flink och färdig som ett godt violinspel. Med hän-
syn till ofvannämnda Jessondor torde kunna sägas, att fru Ö.
äfven är den vackraste Jessonda, som någonsin i Sverige upp-
trädt. Detta lär väl ej kunna sägas om fru Edlings AxhmåW,
som haft farligare föregångerskor, den sköna Henriette Wider-
berg, den pikanta Lotta Frösslind, de täcka och intagande systrarna
Ficher. Fru Edling såg emellertid mycket söt ut i sin gula at-
las, spelade vaket och intresserade i den stundom tråkiga rolen,
och sjöng så bra att man gerna velat höra den för resten mindre
betydande arian:

Den värma hjertat känner

Säg om det kärlek är o. s. v.

Duetterna voro praktblommor af sångkonst och röstfägring.
Ej heller förekommo sådana scener, som då rivalerna Enbom och
Widerberg spelade de begge systrarna och den skälmska Henriette
spotskt sjöng strax efter fru Enboms sällan applåderade aria sin
replik: »Ack huru jag beklagar dig». Ej heller nöpo fruar Öst-
berg och Edling hvarandra i öfverarmen eller sökte bita hvarann
i näsan, såsom deras föregångerskor för sed hade, när rolerna
tvingade dem att synas vänliga mot hvarandra, hvilket lustigt nog
rätt ofta inträffade, såsom i op. Vestalen, Friskytten (då fru En-
bom från »första tärnan» avancerat till Agatha) o. s. v.

Hr Lundqvist sjöng sin stora aria förträffligt, trots den ge-
nanta koloraturen, som gerna kunnat förminskas, och inlade i öf-
riga delar af partiet kraft och heroism. Äfven de vekare ele-
menten kommo till sin rätt. Som skådespelare misslyckades hr
L. mycket lindrigare än vi vågade förmoda i denna rol, som så
litet ligger för hans själ och kropp.

Hr Sellergren liksom salig Preumayr gjorde sig ej rätt bra
hörd. Den stora arian med kör lyckades honom dock konvena-
belt. Yttre och spel passade syperbt. Hr Strandberg var be-
römvärd i alla afieenden, äfven i recitativen. Gestikulationen
led dock af för stor välmening. Ypperligt sjöng han den på sin
tid populära arian i andra akten, liksom duon med Amazili, också
251

mycket sjungen förr i verlden, täck och behaglig, men ej mycket
originell. Themat till den lär vara af Himmel, »Fanchons» kom-
positör. I allmänhet märker man väl mycket den Spohrska opera-
musikens osjelfständighet. I ouverturen framtitta bäde Méhul
och Cherubini, t. o. m. Spontinis sirliga gestalt, hvars »Vestal»
fått släppa till icke så litet, särdeles dess präktiga final II, som
går igen här och der i Spohrs opera. Virtuosen lyser för myc-
ket fram i kompositörens afsigter, han arbetar och arbetar, men
geniet fattas. Dock är hans arbete oftast välgjordt, en mild, för-
synt känsla är hans främsta igenkänningstecken. Men han är för
litet objektiv för att lyckas i operastilen. Äfven de bästa delar
ha symfoniskt instrumental anklang, så t. ex. är Jessondas vackra
aria i akt I en symfoni, der scherzot och finalen fattas. Hennes
scen i sista akten lofvar mer än den håller, stort anlagd, men
idélös. Duetterna äro lyriska stämningsbilder af rent och bestående
behag, alltid dock mer lämpliga för konsertsalongen. I finalerna
märkes bäst bristen på dramatisk verve, äfvenså i de torra re-
citativen, der Nadori och Tristan fått brorslotten äfven i qvali-
tativt hänseende, ty damernas äro mer än tråkiga. Ett par ter-
zetter äro alldeles instrumentalt behandlade, särdeles den i första
akten, som bör ledigt kunna sättas för flöjt, klarinett och violin.
Den i tredje akten börjar bra, men saknar genomförning. Vissa
körer äro ännu hörvärda, såsom introduktionens, krigskörerna o.
s. v. Instrumenteringen är vacker och vårdad, stormen sinnrikt
af bildad trots enkelheten. Det kunde ju vara rätt roligt att höra
en opera af Spohr för en gång, men talang förblir dock talang.
Skulle man icke nu kunna få höra mer genialiska verk från gamla
tider, något af Spontini och framförallt Gluck, hvars namn allt-
för länge saknats, men som med sångarkrafter som Oselio, Öst-
berg, Almati, Edling, Lundqvist, Ödmann, kanske skulle vara mer
möjlig än man hittills vågat hoppas. Det är dock första rangens
musik och det är sådan vi behöfva i dessa tider.

*

Filharmoniska Sällskapet börjar allvarsamt hota den ärevör-
diga Musikföreningens så när sagdt lagstadgade anseende som
Sveriges främsta körsällskap. I fjol hade Filh. Sällskapet äran
af att, först i Sverige, framföra J. 8. Bachs »Matheus passion»
och i år har det uppfört J. Brahms »Tyska Requiem», ett samma
andas barn, om ock pä blygsamt afstånd från musikens Fideias.

Man vet att Filh. Sällskapet redan tvenne gånger förut upp-
202

fört sistnämnda komposition^ men dä under mindre lyckliga auspi-
cier och under mera kyligt deltagande frän allmänheten, som nu
blifvit alldeles öfverrumplad och besegrad.

Johannes Brahms har som få fått erfara innebörden af ord-
språket: Gud bevare mig för mina vänner! När kompositören för
många år sedan under en lustfärd på Rhen blef införd i Robert
Schumanns hem, råkade denne i eld och låga öfver den unge
mannens fantasier på piano, hållna i strängt Schumannskt epi-
gon-anda, som man kan finna af opus 1, 2, 3, 4 af kompositörens
alster, och etablerade på rak arm den unge mannens storhet i
en uppseendeväckande artikel, införd i »Ny Tidning för musik».
Denna i höga toner affattade rekommendation låg mycket
emot Brahms i flertalet af de städer, der han producerade sig
som pianist och kompositör. Man ansåg hans virtuositet omtvistad,
hans kompositioner oklara Schumannsnebulosor. Bladet vände sig
vid ett smärtsamt ögonblick i kompositörens privatlif. Han för-
lorade sin dyrkade moder och sjöng hennes drapa i ett Requiem,
som blef hans lifs största och mest varaktiga framgång, ehuru
äfven det vid sitt första framträdande icke allestädes mottogs med
öppna armar, såsom i Wien, der antagonismen gjorde första upp-
förandet till en dubiös framgång, för hvilket skadan ersattes af
den hänförelse, hvarmed verket efter hand helsades i Nordtysk-
lands städer, särdeles Hamburg, komponistens födelsestad.

Brahms dödsmessa intar en alldeles särskild ställning bland
de många, som musikhistorien och musikliteraturen bekantgjort.
Den är skrifven till tyska bibelord, sammanfattade af kompositö-
ren sjelf. Musikens karakter afviker i än större grad från den
s. k. kyrkmusiken, den är mindre en ortodoxt dogmatisk predi-
kan, än en folklig, af kraftigt troslif genomsyrad bibelutläggning.

Orkestern börjar med ett enkelt thema, några toner ofvan
och nedan om dominanten, efterföljdt af körens entrata, mild, hög-
tidlig, lik en sommarvind öfver grafvar: Salige äro de bedröfvade.
De mörkare elementen af körstämmorna uppstämma: »De som
med tårar så» och de ljusare vidfoga »skola med glädje skörda».
Öfver hufvud taget äro de heliga bibelorden mycket troget af-
målade i musiken, som följer dem in i de minsta skiftningar af
ljus och skugga, af sorg och fröjd. Det enda vi bär skulle vilja
anmärka är, att bibelordet »Så varen nu tålige käre bröder till
Herrans tillkommelse» icke fått en tillräckligt värdig och högstämd
musikalisk omklädnad. I vårt tycke utgör detta ställe en fläck
på den annars så beundransvärda andra afdelningen: Ty allt kött
är såsom gräs och all menniskans härlighet såsom ett blomster
253

på marken. Denna förintelsens gripande text predikas först af
manskör, sedan af qvinnoröster, hvarpå de förenade under orke-
sterns väldiga understrykande af de tänkvärda orden ännu en gång
upprepa dem, hvarefter de från sorg och klagan utbrista i det
klaraste jubel vid orden: Men ditt ord varar evinnerligen. Detta
är en soluppgång, värdig att mäta sig med de mest gripande
musikliteraturen känner, såsom, för att välja populära exempel,
den första kören i »Skapelsen», eller den stora Essdur finalen i
»Vattendragaren». Derpå följer en fuga, hvilken liksom alla de
i verket förekommande, utmärker sig för redbar kontrapunktisk
vetenskap och sinnrik behandling af musikens klangmedel, utan
att dock kunna jämföras med de beundransvärda produkter af lär-
dom och känsla som 17:hundratalets heroer lemnat till efterverl-
dens beundran och — fåfänga efterliknande. N:r 3 börjar med
ett baritonsolo: Herre lär dock mig, pregladt af samma innerliga
känsla af detta jordiskas fåfänglighet, som vi redan beundrat i
andra satsen. Kören upptar omedelbart solistens ord och lägger
dertill sina reflektion^r, som få en frågande, irrande klagan vid
orden: Vid hvad skall jag trösta mig? för att derefter med äkta
tysk Luthersk frimodighet utbrista: På dig hoppas jag, en tros-
viss bekännelse af sann och varaktig verkan. Denna afdelning
afslutas som de flesta andra af en fugerad sats, som här jublar
i all den trosfriska käckhet och liffullhet, som orden betinga: De
rättfärdiges själar äro i Guds hand.

N:o 4, som skall skildra »ljufligheten i Herren Zebaots bo-
ningar» tyckes oss ej i uttömmande grad göra detta. Här är
för mycken modern nervositet, för liten antik ro, för mycket in-
bundet grubbel, för liten gudaenkel klarhet. I detta sammanhang
vilja vi erinra om en svensk musikamatör, som synes oss med
långt enklare medel åstadkommit en långt innerligare verkan med
dessa bibelord, nemligen statsrådet Wennerberg.

N:o 5 är ett svårt och högt liggande sopransolo, utmärkt för
stor och inspirerad skönhet, men också det stundom fallande ur
den enkelt höga ton, som anstår ämnet, ned till operahjeltinnans
mera sensuelt emfatiska skaplynne. Åtminstone fordrar detta
stycke en oratoriisångerska af de allra finaste musikaliska egen-
skaper för att hållas inom de rätta gränserna.

N:o 7 bjuder på ett kraftfullt och imponerande baritonsolo,
inramadt i fulltonande körer. Det gäller här de yttersta tingen,
hvilket mystiskt storartade ämne fått en vederbörligt energisk tolk-
ning, om ock tonskalden ej förmått öfvergjuta sina bilder med
den öfversvinneliga idealiska glans, som konstens heroer lärt oss
254

vörda, särdeles Händel, livilken som få, som ingen i Messias skil-
drat den verldsomfattande betydelsen af Christi lidande: Du död
hvar är din udd, du helvete hvar är din seger? Den derpä föl-
jande fugan, lofsängen till den Högste, har många herrliga, med-
ryckande drag, men stannar åtskilligt nedanom sitt ämne, som
kräfver en rikare solbelysning, mera strålande tack och lof, ett
mera ur hjertats djup gående tackoffer för den »död, som är
uppsvulgen af segern».

Sista afdelningen vilja vi deremot utan förbehåll loforda. Här
tager den sörjande sonens omedelbara känsla instinktlikt ut sin rätt:
Salige äro de döde som i Herranom dö. Dessa sidor äro skrifna
med det dyrbaraste bläck, verldsmarknaden känner, hjertats. Hvil-
ken salig ro, hvilken öfvermåttan ljufiig solnedgång, stillhet och
tystnad i detta: de hvila sig från sitt arbete. Det är det lilla bar-
nets stilla lycka i modersfamnen, det är den lifströtte gubbens
sista nöjda andedrag, då han går att bäddas i allas vår moders
öppna sköte, som inspireradt uttalar sig i denna hjertegripande
strof, som på en gång lockar tårar i ögat och längtan i hjertat,
längtan efter denna heliga djupa hvila, undan all lifvets bittra
strider och blödande missräkningar, hvilan i döden och hvilan i
Gud: Requi.

Lysande må utan omsvep kallas det sätt, hvarpå Filh. Säll-
skapets kör framförde sina svåra och »mer än vanligt kinkiga och
fordrande partier. Alla stämmor voro friska och svällande, sopra-
ner och tenorer stego i höjden med aldrig svikande säkerhet, ren-
het och full yppig tonklang. De brydsamma kontrapunktiska gån-
garne fingo all den vigt, den reda och precision som fordrades,
nyanserna iakttogos med sällspord endrägt, de mer lifliga satserna
föredrogos med en personlig hänförelse, en önskan att göra sitt
allra bästa, som man icke ofta påträffar. Hr Halléns utmärkta
ledar- och lärar-talang må här rättvisligen harangueras och kom-
plimenteras. Äfven sällskapets orkester gjorde utan tvifvel sitt
bästa, ehuru detta bästa icke alltid var godt nog, detta dock mera
med anledning af instrument-brist och brist på tillräckligt många
i hvar stämma.

Achilleshälen vid detta tillfälle berodde ej på sällskapet sjelft,
utan på dess biträdande, alltså raka motsatsen mot Musikförenin-
gen, som vanligtvis sjelf är sin egen Achilleshäl, under det he-
dersledamöterna, hofkapellet och diverse andra från k. operan
eller privatlifvet få rädda framgången.

Hr Söderman tycks af detta prof ej lämpa sig för kyrko-
musik. Särdeles hans utförande af tredje afdelningen var olyck
255

ligt, äfven ur mer elementär synpunkt. Rösten lät tjock och
ansträngd, höjden svigtande och bemängd med illaljudande mes-
sing. Bättre gick sjette afdelningen, om ock här det rätta and-
liga uttrycket i sången alldeles fattades. Fröken Biego, som
förut sjungit sopranpartiet med sådant konstnärligt och tekniskt
mästerskap, var illa ersatt af en ung fröken Pettersson, som na-
turen begåfvat med en präktig mezzosopran, nu med all kraf't
uppdrifven åt höjden, hvars skärpa kan få passera i en starkt
orkestrerad opera med dess glödande språk och våldsamma passio-
ner, men som i kyrklig lyrik gör klen effekt, åtminstone på en
för sinligt välljud så liggande nation som den svenska. Fru
Sevelins öde må varna vederbörande för dessa vågsamma höjd-

experiment. Och

det är ju ej säkert att hvarje offer kan

ens bli en fru Sevelin och göra den svenska musikhistorien så
mycken nytta som denna goda gumma på sin tid gjorde. Mins:
andra högt må klifva, jag vill stilla blifva o. s. v.

Klöfverbladet Taubes första sångafton upptog tvenne emsemble-
nummer af större omfång: qvartett ur 3:dje akten af Den Berg-
tagna och larghetto i Dess ur Lucias andra final. Några min-
dre ofta hörda saker kunde med fördel ha inöfvats. Emellertid
var inöfningen god och ickc lik opera-qvartetterna i Berns salong,
gifna som slutnummer och delvis tjenande som utgångsmarsch
och af hvilka den ur Bigoletto oftast brukar väljas och rådbrå-
kas. Den bergtagnas qvartett är för beroende på scensituationen
för att med fördel flyttas in i konsertsalen, så t. ex. kommer
sopranens passionerade utrop: »Jag är din», mycket öfverraskande
för den som ej vet hvad som sker under det prof. Hallström
sitter ensam och spelar sina noter och graciöst kastar sina hän-
der på klaviaturen : Ingeborgs intagande af den olycksaliga vin-
klunk som fröken Piehl — Bergadrottningen — lagat till på hr
Lemons —- hennes son kungens begäran. Det behagliga stycket,
der duetten mellan Faust och Mefisto i Gounods opera tyckes
fått släppt till både penslar och färg, väckte en succès d’estim
hos publiken, som var »elegant» både till kostym och anor, men
icke till musikbildning, hvilket märktes af den köld hvarmed
qvällens mest poesimättade stycke mottogs, Geijers »Natthimlen»,
hvilket dock konsertgifvarinnan själf bort föredraga, icke fröken
Piehl, hvars styrka ej ligger i det momentant inspirerade. Detta
är som bekant händelsen med grefvinnan Taube, hennes afunds-
män eller rättare hennes afundsqvinnor må säga hvad de vilja.

(De säga, de tokorna: »Hennes känsla och glöd, ja gu’
256

bevars ! hvem kan inte göra efter det, ett steg fram och ett steg
tillbaks, så är det färdigt!»)

Men den högättade sångerskan kunde kanske funnit mer
tillfälle att utveckla sina bedårande konstnärsegenskaper, om hon
uppträdt i fler solonummer och dessa bättre valda. Nu fick man
blott höra henne i en aria ur Gounods »Cinq Mars», förut på
konserter sjungen af Selma Ek m. fl. Det säger sig dock själft
att arian fick nytt friskt intresse genom den utmärkta sånger-
skans föredrag, som ypperligt karakteriserar en söndersliten an-
des åkallan af den stjernklara nattens majestätiska ro för att få
lugn i sitt sargade hjerta. Arian efterföljdes rättvisligen af dub-
bel inropning. Sångerskans deltagande i Lucia-sextuorn funno
vi ej obetingadt lyckligt Hennes i fransk skola utbildade före-
drag besitter ej den bredd och gravitet, som den italienska serian
kräfver, alldeles oriktigt anse vi det pianissimo som användes vid
höga ass i triolgångarne, ehuru vi väl veta att detta är franskt
»sentiment» och iakttagits på Grand Opéra i Paris alltsedan
Mademoiselle Naus till Madame Melbas dagar. (1840—90). Mer
stil var det i sångerskans Valentine, en rol som dock icke ville
lyckas henne då hon på Arnoldsons sista tid försökte sig deri.
Nyanseringen var här och der mer spontan än trogen de Meyer-
beerska föreskrifterna, adagiot fick ej Gina Oselii breda och
stilfulla legato, men sjöngs naturligtvis con sentimento, liksom
duettens allegro, der det uthållna höga C satte den ej längre
unga sångerskans stämband på ett vådligt prof, som segrande
genomgicks. Passageverket i denna duo fick ett fulländadt utfö-
rande, hvars make man aldrig hört hos någon Valentine på k.
operan. Marcel sekunderade med anmärkningsvärdt lif i hr
Smiths person, som ej turde vara särdeles van vid detta slags
musik men som ypperligt lät partiets musikeffekter komma till
heders, den briljanta höjningen och sänkningen på två oktaver
från f—F lät en fnysning af förnöjelse gå genom auditoriet. Det
andliga uttrycket var svagare. I detta hänseende föredraga vi
än i dag Anders Willman och Amalia Riego, hvilka vi i fjol
hade nöjet höra i denna beundransvärda komposition, som på
grefvinnans konsert åstadkom formlig furore, tre storartade in-
ropningar och efter liten hvila att pusta m. m. — den fjerde,
beredvilligt efterkommen af de populära exeqverande, som nego
och böjde på sig i oändlighet under publikens hänförda handge-
mäng.

Mindre framstående nummer voro hr Lejdströms Almaviva
(tredje aktens aria ur Mozarts Figaro), alltid dock öfverlägsen
257

k. operans nuvarande och åtskilliga föregående Älmavivor, och i
all synnerhet hr Lemon i Ponchiellis tenoraria ur Gioconda.
Hr L. påminner så mycket om Arvid Ödmann att det är rent
komiskt, det är en slafvisk kopiering från början till slut men
med resultatet som vanligt: kopian stannar åtskilligt nedanom
originalet. Så ock i denna aria, som vi hörde hr Ödmann
sjunga på samma ställe för några år sedan på en mâtiné, efter-
följd af fem inropningar, alla unga damers hänryckning och —
förargelse, förargelse att den gudomlige ej lät sig beveka till ett
extranummer, Isola Bella eller hvad det var för Hallströmska
fantasier som sångaren den tiden gick på med.

Hr Hallström ackompagnerade med en smak, som fullstän-
digt täckte teknikens små vacancer.

Den andra serien gafs inför ungefär alldeles samma publik
ehuru till denna konsert äfven special-biljetter såldes och detta
icke blott till »resande», som det vid första tillfället dekretera-
des (»resande äro mina vasaller, jag tager skatt af hvarje folk»,
sjöng Fra Diavolo).

Äfven vid denna soirée kan programmet kritiseras. Början
utgjordes sålunda af den i sceniskt afseende intressanta men
som konsertnummer alldeles vilsekomna qvartetten mellan bror
och syster, kung och drottning ur Aubers Hin Ondes andel.
Det kan ju visserligen vara angenämt att höra den melodiösa
kompositionen bättre sjungen än af fru Moe, fröknar Ekström,
Johnson och hr Frank från Södra Teatern, der operan senast
gafs, men nog kunde väl med röstresurser som grefvinnan Tau-
bes, hr Lejdströms, fröknar Piehls och Siedners något mer vär-
defullt åstadkommits, särdeles som portik betraktadt. Opera-
literaturen lider min själ ingen brist på imposanta qvartetter,
eftersom det nu skall väljas inom den literaturen. Något mera
for sångerskan lämpligt nummer än Alices E-dur romans ur Ro-
berts första akt torde ock kunna utan svårighet uttänkas. Detta
stycke fordrar mer oratorisk höghet och kraft än sångerskan nå-
gonsin egt, dessutom gafs det i tekniskt hänseende på ett sätt,
som icke var klanderfritt, skulden torde falla på prof. Hallström,
hvars ackompagnement stundom tog ledningen och raskade på i
långt högre grad än Meyerbeer förordnat. Redan Jenny Lind i
verlden ansåg trots sin svaghet för koloratur att Alice borde
yttra sig i mindre utbroderad stil än den eleganta Isabella af
Sicilien, hvarför hon nöjde sig med Meyerbeers egna noter, lik-
som ock fru Stenhammar, Dina Edling m. fl. På en konsert
kan ju en sångerska medgifvas friare händer, särdeles om hon
Ur Dagens Krönika. XI.	in
258

kämpar för sin sak med en sådan bravour som denna Alice.
Mer nytt och intressant var hvad fröken Piehl denna afton hade
att förkunna: en stor aria tir Catarinas parti i op. La reine de
Chypre af F. Halévy, ett arbete, som innehåller många musika-
liska skönheter, men hvars långsamt framskridande handling en-
dast alltför omständligt satts i musik, hvadan verket aldrig nått
någon större popularitet trots de utmärkta förmågor som intro-
ducerade operan i Paris, Rosina Stoltz, som då stod på höjden
af talang (och intrigmakeri), de begge framstående tenorerna Du-
prez och Massal, baritonisten Baroilhet, basen Bouché m. fl.
Fröken Piehls utförande af den ganska praktfulla arian öfver-
raskade med en dramatisk nerv, större än hon någonsin förut
presterat och gjorde understödd af sin storartade stämma, hvars
välljud aldrig upphör, sitt nummer till aftonens yppersta solist-
nummer. Det är sällan man får böra en sådan alt-sång och
publikens bifall syntes rättvisligen sentera detta. Mindre upp-
seende väckte hr Lejdström med några små arior af Saint-Saëns,
likväl fint komponerade och intelligent exeqverade samt hr Le-
mon, som sjöng en af Brynolfs folkvisarietter (ur Hallströms
»Hertig Magnus») hvilka ligga bra för sångarens nuvarande
fattningsgåfvor. Prof. Hallström slogs med grefvinnan Taube
i en dörr under aftonens lopp, detta dock af pur modesti, då
grefvinnan ville puffa fram honom allena på tiljan att buga för
applåderna efter »Granadas dotter», en ny opera, af hvilken
professorn benäget gaf den utvalda publiken en primeur.

Slutnumret utgjordes af den celebra graf-scenen ur Rossinis
»Semiramis», en opera, som flera gånger varit påtänkt i Stock-
holm, men hvars entré omöjliggjorts af någon passande Arsace,
primadonna d^alto. När Trebelli på 7O-talet var här fanns vis-
serligen en sådan, men då var det drottningen sjelf, som fatta-
des, hvilket gjorde att 1878 Lucrezia kom till uppförande i st.
f. dsn påtänkta Semiramis, trots den senare operans oemotsäg-
liga öfverlägsenhet. Rossini visar här blomman af sitt andra
manér, som med bibehållande af de italienska formerna visste
förena ett dramatiskt pathos, t. o. m. en viss lokalfärg. De
skimrande vokaliser hvarmed drottningens parti är utstyrdt för-
svara sin plats, likaväl som broderierna på hennes sammets-
mantel, deremot passa de föga de öfriga personerna, från hvilkas
partier man numera plär utesluta dem, särdeles som alt- och
basrösterna i våra dagar ej ha den böjlighet som i Malibrans
och Lablaches dagar. Grefvinnan Taube gaf Semiramis med
rätt mycken karakteristisk ampleur, koloraturen med här erfor-
259

derlig bredd och dyster glans, olika mot Rosinas glada qvitter,
hvaråt hon nyss förut i Barberarduetten hade gifvit en sä char-
mant och briljant tolkning. Den syperba drottningen sekunde-
rades harmonielt af de öfriga deltagarne, af hvilka fröken Piehl
med fördel torde kunna sekundera i någon af de präktiga du-
etterna mellan Semiramis och Arsace, der forntidens yppersta
sångerskor stämde möte för att söka öfverträffa hvarandra, Cinti
och Pasta, Naldi och Pisaroni, Sonntag och Malibran, Grisi och
Brambilla, senare Albani o. s. v.

Två resande pianostjernor, fruarna Margaretha Stern och
Teresa Carreno, uppgingo i Mars öfver Stockholms musikaliska
horisont, der de sökte öfverstråla hvarandra i talang och för-
måga att knipa folk.

Margaretha Stern yisaàe sig som en ärbar tysk professorska
med skrikande toiletter och stela komplimanger, men på veder-
börligt afstånd påminnande om sin stora förebild, Clara Schu-
mann, Tysklands största pianokonstnärinna. De stycken af Schu-
mann, som hon föredrog, t. ex. Carnaval, voro också mest eg-
nade att visa höjden af hennes talang, som äfven i Mendelssohns
pianokonsert (G-moll) hade ett för sig passande experimentalfält.
Fru Stern var en i Tyskland rätt vanlig pianist; musikalisk,
känslofull, musikbildad, tekniskt otadlig, om ock ej briljant. Sin
Beethoven gaf hon med mycken intelligens, särdeles den stora
konserten, hvaremot hans sonater, t. ex. Ciss-moll, erhöllo en
mindre öfverlägsen, ehuru högst acceptabel tolkning. Skapande
fantasi och originalitet fanns ej för två styfver hos professorskan
Stern, men väl en rätt elastisk objektivitet, ett lydigt uppgående
i uppgiften och mycket intresse, utom i uppgifter som öfver-
gingo teknikens utbildning och der det lysande i främsta rum-
met borde tillgodoses.

Teresa Carreno (gift och skild Emile Sauret) är en prun-
kande och glödande sydamerikansk kaktus. Det är mycket som
hon ej kan: fånga innerlighet och blid känsla i Grieg, sjunga
månskenssvärmerier i Beethovens ljufva nattstycke, tillreda Cho-
pins delikatesser med nog stor subtilitet, men det är mera, som
hon kan. För det första: intressera. V»n\ig är hon icke. Geni
kan man ej kalla henne, ej heller talang. Hon står på gränserna
mellan begge, närmare bestämdt, en strålande bravour som får
konstnärlig anstrykning genom prakten af ett sydländskt tempe-
raments hela exotiskt rusande fägring. Hon sprider öfver vir-
tuosens ökända task-spel, öfver Liszt-brak, öfver skol- och skal-
etyder, öfver staccato-öfningar en varm personlig tropisk färgton,
hon kolorerar dem med eqvatorns hela regnbågsskimrande, brän-
nande granna och heta färgskala, hon spelar i purpur, orange,
azur och blixtrande hafsgrönt, ett helt fyrverkeri af dagrar, fär-
ger, toner och — hon förbländar.

Denna briljanta madame spelade ofta nyckfullt och subjek-
tivt, gjorde sonatfinaler af Beethoven till prålande virtuos-makerier
utan konstnärligt sensibel tolkning. Men hon kunde också uppgå
i uppgifter af klassisk anda, der denna ej var romantiskt smäl-
tande, der det innerliga aflöstes af det lidelsefulla. Hur spelade
hon ej t. ex. Beethovens »Andante favori» eller Brahms »Rha-
psodi»! I tekniskt hänseende tar hon i hand Sofie Monter,
hvars genialitet hon dock ej besitter. Men i bravur kanske hon
f. n. ej har sin like, särdeles pianissimo-bravur. Hennes staccato
är fenomenalt och utan like. Skalorna lysande men stundom
mindre exakta. Deremot drillar hon som en näktergal så ljuft
och som en papegoja så starkt. I gravitet och ampleur öfver-
glänser hon de flesta maskuliner, som här uppträdt. Hennes
fysiska styrka var rent herkulisk, hennes förmåga att efter döds-
tröttande storstycken exeqvera två, tre ansträngande extranum-
mer osedd och ohörd. Hennes spel med orkester var höjdpunk-
ten af hvad man här på många år bevittnat: finalen i Griegs
A-m oll-konsert, Webers Polacca, der hon krossade fru professor-
skan, som i fåvitsko satte Liszt på sina programmer, samt hela
Saint-Saëns konsert, der hennes spel var till den grad spirituelt,
fint förstående och förskönande, att konserten föreföll nästan
oigenkänligt präktig och storslagen. Hennes kompositristalang
var fin och nobel, nocturnen full af trånande vemod och ädel
poesi, valsen ett förtjusande »kindersttick», en liten tultas för-
sta glädtiga svängom, än i mjuka böljande, än i pikant abrupta,
lustigt kringkastade rhytmer, melodien distingueradt populär, ut-
förandet makalöst.

K. Hofkapellet var förtjust. En så vacker pianist hade
de aldrig ackompagnerat. Så bra ackompagnement ha de aldrig
bestått. Litet pengar fingo de ock genom fru C., som spelade
gratis inför en fåtalig publik till deras förmån. Sjelf störde
fru C. äggätningen påskafton genom att då fylla akademien.
Med en stor lagerkrans från orkestern (antagligen medtagande
en god del af matineens inkomst) och Stockholmarne för sina
fötter for den vackra och hyggliga sydamerikanskan sina färde
belåten med de stockholmska näfvarne, lungorna och näsduks-
viftningarne, föresättande sig att komma igen — med tiden,
261

dock ej som gammal nucka. Dertill känner hon Stockholm för
väl — allaredan.

Hr C. F. Lundqvist hade påskdagen en stor försvarsfest
till förmån för sig sjelf. I. en gul ros klädd inträdde den po-
puläraste bland sångare på svigtande estrad i Musikakademien
och lät det ena fosterländska och till försvarsvänlighet manande
stycket efter det andra tona genom salen, som applåderade sig
rödhändt — de danska färgerna. »Du kan ej begära ett sådant
offer» sjöng hr L. i början, alldeles som dannemännen i andra
kammaren skulle sjunga till krigsministern om de 90 dagarne,
ifall ej lindringen i grundskatterna voro karameller efter ricin-
oljan. Det var Agamemnons sköna åkallan, som hr L. föredrog,
ur Glucks Ifigenia, der han var så illa och lustigt klädd vid re-
prisen 1878. Hans ädla varma föredrag kommer oss att längta
efter operan i sin helhet (då man bör kläda hr L. mera inta-
gande). Hr Valentins Dvergakung hade många lyckade descrip-
tiva smådrag och tolkade texten med mycken omsorg ehuru utan
jembördig begåfniug med dess författare, Fitger. Slutet var hål-
let i omotiveradt buller, mera virtuosmessigt, än troget stäm-

!i	ningsfullt efter textordens innebörd. Ackompagnementet bjöd på
goda effekter, hvilkas orkesterverkan kompositörens nitiska piano-
spel gåfvo en ej oäfven försmak. Ett melankoliskt intryck gjorde
ett operafragment af Söderman. Hvilka förhoppningar för lyrisk
tragedi jordades ej med honom! Hur oersättlig var ej denna
ännu blödande förlust! Denna lösryckta operascen bär i all sin
lösryckthet geniets stämpel. Lärdom och folklighet, melodi och
dramatik, friskhet och originalitet — allt förenas här att glädja
och — smärta. Hvad skulle ej denna opera blifvit! Hr Lund-
qvist gaf solopartiet med hänförelse, koristerna voro stjernor i
sitt slag och ackompagnatören försonade genom sitt ypperliga
spel orkesterbrist. Man måste sjunga dacapo; hr L. in att buga
i oändlighet.

Lullis gamla Alceste kom derpå och med den — Anders
Willman, som genast bedöfvades med ett förfärligt oväsen. Gläd-
jen i salen stod nu på sin spets. Det är Willman, ljöd det
med en klang som om Apollo sjelf lemnat Champs Elysées.

Hr Willman sjöng med en maestria, som ingen annan.
Man glömmer att höjden är frätt af åren; att rösten låter ovan,
det är imposant konst i detta breda legatoföredrag, i detta snill-
rika tillgodoseende af textens schatteringar, i denna storartade
och fiqt hållna stil, som håller stycket precist der det skall hål-
las utan fremmande ansatser, utan banalt effektsökeri, storartadt
262

enkelt och enkelt storartadt, antikt i sin lugna, beherskade full-
ändning. Den hyllning, som efterföljde detta glansnummer, kan
ej beskrifvas, den slutade ej efter upprepade inropningar, bisse-
ringar, utan måste nedtystas genom programmets fortsättning.
Var detta slutet af den Willmanska konstnärsbanan, så var det
succés pyramidal, och en succés af en utsökt societet, ej Bianca-
buller och militär- och knodd-extas.

De nummer under hvilka hr Lundqvist satt och hvilade
voro ej många och kunde ha varit borta, särdeles Gounods Je-
rusalem, der Amalia Kiego, Math. Taube och äfven Siri Wolf
rättvisligen triumferat och der nu en ung operadebutant höll på
att skrika sig förderfvad. Fröken Zetterbergs deklamation var
lågmäld, men värd att höra, hon visade sitt nya förvärf: mellan-
register i en god dager, känsla och godt hufvud bjuder hon all-
tid på. Poemet var försvarsvänligt och kavat, dock med många
ljufligheter bemängdt, som väntas kan af hr Wirsén. Fru Öst-
berg i sin gröna konsertkjol, som tar sig bäst ut vid dager,
sjöng med hr L. det kända samspråket ur Valkyrian, der tidn.
D. N. godhetsfullt åtagit sig att bortförklara vidrigheten af att
bror och syster gå i brudstol och föda operahjeltar. Den sven-
ska öfversättningen var väl tam och ej nog konstigt Wagneristisk.
Två inropningar lönade de utförandes tusen utrop.

Fröken Siedner sjöng och spelade och vände noter — till
allmän belåtenhet. Hr Henrikson passade som skugga bättre
än hr Lundqvist skulle ha gjort och sjöng vederbörligen gråt-
mildt: Une ombre tient si peu de place, utan att kunna beveka
tull-öfveruppsyningsmannen Karon Willman. Utgången i trap-
porna, hörde man höga rop inifrån salen och befarande en gräs-
lig instörtning af estradens golf störtade publiken tillbaka in i
salen och fann der till sin fröjd golfvet helt under hr Lundquist,
som, som bäst var i färd med sitt europeiskt ryktbara: »Du
gamla, du friska». Måtte hr Lundquist omvändt rätt många
Brasilie-farare med sitt trovärdiga: »Ja, jag vill lefva, jag vill
dö i Norden!»

Syn för sägen att fosterlandet ej utmagrar!

De mindre konserternas stora flod upptager för denna revy
främst hr Erik Åkerbergs i M, Akad. hållna (3 Mars). Den var
förvånande talrikt besökt, men endast temligen lyckad. Början
var ett rent misstag; att med en relativt liten och oöfvad kör
våga sig på studentsångens och operakörens bataljhästar Vikin-
garne och Olav Trygvason, straffar sig sjelft. Derefter syntes
på estraden en »ursäktare», som alltid mottagen med blandade
263

känslor, särdeles bland de unga damerna, som kanske skulle
rynka ögonbrynen åt sjelfva Arvid eller August, om de tedde
sig i detta ledsamma ärende. Det var fröken Augusta Öhrström,
som äfven vid denna konsert var indisponerad, hvarför man må-
ste utesluta tvenne af hennes sånger, hvilket gjordes utan att
konsertgifvaren gått i författning om någon ersättning, vanligt
nog vid slarfvigt ihopkomna Berns-matinéer, men vid aftonkon-
serter i Musikakademien med dess i allmänhet försvarliga priser
dess bättre sällspordt. Den välkända sångerskan måste anlita
hela vidden af sin erkännansvärda sångkonst för att få sin röst
att låta något så när och lyckades också att i t. ex. hr Åker-
bergs koloraturvisa afvinna sin sjuka röst både koloratur och
höjdtoner. Hennes föredrag var som alltid intelligent och liffullt,
men mattades naturligtvis något af röstens otjenstvillighet. Pu-
bliken applåderade och hr Åkerberg presterade en bukett. Man-
liga solister af värde underhöllo för resten publiken, hr Lejd-
ström med en söt Godard-berceuse i publikens kända favorit-
genre, beherskadt och musikaliskt föredragen samt naturligtvis
dacaperad. Likaså tvangs hr Salomon Smith att spendera sin
öfversiggifvet bachantiska dryckessång utom programmet, sjungen
med lif och röstglans men utan den frestande glöd som —• hu!
— icke skulle vara salongsmessig. Sjögrens af karakter och
poesi mättade Bergmanden ligger bättre för hr S:s timbre och
naturel, han sjöng den nu som alltid hänförande. Åtskilliga prof
på hr Åberbergs körkompositions-talang framfördes under aftonens
lopp, af hvilka »Folkevise» med sin gemytliga melodik mest an-
slog utan att vara den värdefullaste, hvilket snarare må sägas
om kompositörens höstvisa, en intagande Septemberidyll, full af
svärmiskt månsken, fallande blad och melankoliska dödsbetrak-
telser. Hr Åkerberg affekterar Södermans dristiga harmonik;
naturligtvis står han under den lysande förebilden men dennas
inflytande märkes dock i nordisk lokalton, pikanta vändningar
och egendomligt klangfagra modulationer. »Den flygande hollän-
daren» hade dock uppenbart fordrat stor orkester. Nu blef det
en storm i ett glas vatten trots det de vid pianoinstrumenten
sittande begge unga damerna synbarligen arbetade i sitt anletes
svett att framställa elementens uppror, åskans dån, hafsvågornas
rytande m. m. grufligt. »Den flygande holländaren» förfärade
så en del äldre damer att de togo en hastig reträtt ned i kapp-
rummen, der hans raseri endast hördes som oskyldigt pianoklink,
interfolieradt då och då af några karlars ropande i fjerran.

Programmet till fröken Öhrströms afskedssoirée (9 Mars)
264

rönte i pressen erkännande som något ypperligt. Med undantag
af Beethovens »Ah perfido» undra vi hvar det ovanligt ypper-
liga låg: att höra så tillräckligt kända saker som delar af depå
k. operan nyligen uppförda »Lakmé» och »Kronjuvelerna» kan
endast intressera ifall utförandet öfverträffar våra opera-artisterSj
men detta var ingalunda fallet: fru Edling, fröknar Ek, Petrini
m. fl. blefvo alls icke ibjelsjungna. Som fröken Öhrströms ge-
bit är romansen var det obehagligt att ej flera sådana nummer
funnos på programmet, äfven de som funnos kunde varit bättre
valda. Fröken Hélène Munktell i all ära men ej ställer hon i skuggan
våra svenska första rangens komponister i romans och vis-stilen:
de begge Lindblad, Geijer, Josephson och Söderman eller ty-
skarnes Schubert, Schumann och Franz. Af Schubert kunde
något för sångerskan bättre liggande än »Haidenröslein» kommit
i åtanke, hennes ännu ej fullt friska röst strejkade i denna —
föröfrigt förtjusande — romans. För Beethovens »Ah perfido»
lämpar sig sångerskans talang ännu mindre, särdeles de mer he-
roiska delarne fordra ett mer grandiost utförande. De cantablare
delarne lände sångerskan till heder, hon utvecklade der en hjerte-
varm innerlighet, som publiken, ej bortskämd med sådant, genast
lönade med en applåd — midt i Beethoven. Extranumret —
»Prindsessen» — var nu som alltid det bästa af hvad den med
rätta omtyckta konstnärinnan bjöd på. Det är ledsamt att hen-
nes röst hela vintern varit sjuk, vi hoppas att ett sydländskt
klimat skall återställa den i all sin glans och att — sångerskan
sedan icke far till Amerika.

Qvällens magnet för åtskilliga familjer ur »societeten», med
dem befryndade medlemmar af corps diplomatique och dennas
vänner var en ung musikälskarinna, vid namn Törnebladh, som
f. f. g. sjöng offentligt Den unga flickan var mycket rädd att
börja med trots de första bänkradernas publik var densamma,
för hvilken hon ofta förut låtit höra sig, men — »slägten är
värst», heter det. Nog af, rösten kom aldrig riktigt fram på
hela qvällen och hvad föredraget beträffar så har den unga da-
men sjungit mycket bättre i privata salonger. Hon fick icke
fram hvad hon ville denna afton, särdeles i Cadizflickorna, som
förut lyckats henne så bra mer än en gång. Allt detta gjorde
att somliga tidningar icke fingo red i på hvad slags röst den
unga damen besitter: en avisa proklamerar »mezzosopran», en
annan »hög sopran» o. s. v. För vår del uppskjuta vi vårt
offentliga omdöme tills fröken T. mer vant sig vid elden, Slägt
265

och vänner gladde den unga debutanten med vackra blommor,
både svenska och amerikanska.

Fröken Gyllensköld spelade med courage bl. a. Chopins
Dess-dur-Nocturne, rivaliserande med Teresa Carreno och Mar-
gareta Stern, hvilka begge hon öfverträffade i hög grad — i
några unga damers tankar, hr Söderman sjöng med lycka Ham-
let och med mindre lycka polismästare (i trion ur »Kronjuve-
lerna»), hvarjemte hr Amigo frestade publikens tålamod med en
långtrådig romans af egen fatabur, spelad ganska bra, samt med
en vacker ungersk dans, spelad ganska illa. Ackompagnerade
gjorde en ung man med det för en pianist ominösa namnet
Stenhammar. (Se Orvar Odds »La Veranda».)

Eu mindre mångtalig publik hörde på hr Södermans Mâtiné
på samma ställe, der hr S. visade rätt goda prof på tilltagande
sångarbildning. Att mjuka upp rösten har han mycket öfvat
skalor och drillar, men dessa äro dock icke i och för sig sjelfva
ännu mogna för offentligheten, hvarför Franz Moors granna aria
ur »Röfvarbandet» (i Mercadantes sättning) blott verkade som
en mödosamt genomgången étude. Rösten är nu ganska stor,
tonklangen på höjden ymnig och frisk, men skolningen uppenbart
ännu ej slutad. I pappa Augusts sköna ballad hade vi väntat
mer hjerta och lif, hr Lomberg sjunger den i detta hänseende
vackrare. Ur Bizets »Perlfiskare» sjöng hr S. med fröken Ek
en intressent duett, den sistnämnda värderade sångerskan sjöng
derefter Sjögren och Grieg, särdeles den förre med intelligens
och poesi. Fru Erika S. f. Bergenson, känd från sitt engage-
ment vid k. operan härom året, var indisponerad och kunde ej
assistera, så det är ej blott för hr Bottero som hjelpen strejkar,
den äktenskapliga, »till hvilken han sig hålla må».

Fruarna Gründer och Lundberg konserterade Annandagpåsk
med hjelp af Madame Biancas skugga, som parodierades eller
snarare idealiserades af den senare, som alldeles skulle fördunkla
originalet om hon lärde sig franska och gaf teatern på båten.
Publiken jublade och tidningen Variété förklarade tillställningen
‘	vara påskens yppersta.

Fru Gründer har en alltför vacker röst och koloratur för
att sitta i en utkant af staden och ge sånglektioner. K. operan
behöfver mer än väl en Philine, en Nemea o. s. v. och Vasa-
teatern har i flera operetter till full evidens låtit fru Gründer
lysa genom sin frånvaro (t. ex. Jonathan, Parfymösen m. m.).
Den respektabla sångkonst, som fru G. besitter, märktes specielt
.	i ett så svårt etydstycke som Gounods serenad, der herraväldet
266

öfver rösten måste vara i hög grad ernådt. Alltsedan Trebelli
ha vi ej hört detta vackra nummer sä fint föredragas, dertill
med känsla, men utan pjåsk. En apotekare biträdde med präk-
tig basbaryton, sjungande hr Smiths bravuraria: O Palermo.
Det var en af hr Arlbergs mest framstående apotekare-elever,
dock ej den store Salomon, som nu är utlärd, som hvar man
kan höra och till och med öfverträffar mästaren, enligt dennes
(alltför) blygsamma insinuationer. Fru Engelbrecht biträdde med
Snoilsky-deklamation, vackert och känsligt föredragen, efterföljd
af så mycket bifall att extranummer måste spenderas, ovanligt
nog vid deklamationsnummer. Fru Gründer biträddes af sin
man, som åstadkom åtskillig munterhet genom att recitera lek-
tor Ödman, hvilken sjelf är god deklamatör och kuplettist och
låtit höra sig som sådan i påsk, men visserligen icke i Berns
salong.
Från Parkett.

Redan på 20:talet klagades öfver den tidens »Dramatiska
Theater» på samma sätt som nu öfver nittiotalets. »Den stora
tiden» var förbi då också, och från den qvarlefde endast Lars
Hjortsberg, hvars uppträdanden mot slutet af detta decennium,
dock blefvo allt sällsyntare. Om ett stycke gjort någorlunda lycka,
hette det att detta var förhållandet »med hänsyn till de mer in-
skränkta krafter, öfver hvilka Dram. Theatern nu för tiden dispo-
nerar». Dessa »mer inskränkta» krafter voro just de, hvilka man
i våra dagar framhåller såsom tillhörande »den stora tiden» och
med hvilkas skuggor man krossar så mången knoppande förmåga:
Sara Torslow, Charlotta Erikson, Åbergson, N. W. Almlöf, O.
V. Torslow, Sevelin m. fl. I sammanhang med denna klagan
öfver »inskränkta» skådespelarkrafter stod då som nu bekymret
öfver repertoirens beskaffenhet, som då som nu — ansågs föga
värdig landets främsta scen. Bristen på värdefulla s. k. »sven-
ska original» förklarades ha sin grund i att svenska vitterheten
»ännu står i sin knoppning». Detta yttrande fäldes samma år
Frithiofs saga utkom, då Tegnér, Wallin, Stagnelius, Franzén stodo
på höjden af skalderykte, en »knoppningstid» som sedermera i
literaturhistorien fått öfverskrift: svenska literaturens guldålder.
Så ser man hur liten hvar tid är inför sig sjelf och hur stor —
inför efterverlden. Vi nämna detta icke med den underförstådda
antydan att vår tid skall i framtiden få godt af denna »verkan
på afstånd». Vi vilja blott söka något skingra de rosenröda dim-
mor, som af en välmenande panegyrik lagts öfver hänsvunna ti-
der, som, sedda med sin egen samtids brillor, riktigt nog te sig
helt annorlunda än man blifvit van att skåda dem. Man ser då
bl. a. hur lika saker och ting dock äro i alla tider, trots alla
förändringar både på yta och djup. Äfven på denna tid fram-
fördes klagomål öfver hur illa »det högre skådespelet» vårdades
å Dram. Teatern. J. E. Rydquist förebrår bittert vederbörande
styrelse att den i denna väg på halfva tjugutalet blott upptagit
268

Maria Stuart (fruar Torslow och Erikson — Elisabeth och Maria,
hrr Almlöf och Torslow — Leicester och Mortimer) och Hamlet
(hr och fru Torslow — d. v. »mamsell Strömstedt» — Hamlet
och drottningen, fru Erikson — Ophelia o. s. v.) Han frågar:
hvar äro Shakspeares, Schillers, Goethes, Corneilles. Racines och
Oehlenschlägers arbeten? Och han svarar sjelf, teaterstyrelsen till
skam och vrede: jo, hos direktör Djurström, hvars primadonna
»mamsell Hoffman» gjorde både Schiller och Shakespeare, under
det k. teatern — gjorde ingenting alls, utan lät sina tragedienne!’
spela i franska lustspel (då som nu) på sin höjd i »Shakspeare
kär», en liten enaktskomedi, hvars stundom till tragik stegrade
situatimer »noggrannt tillvaratogos» af fru Erikson (Clarence) och
hr Almlöf (Shakespeare), hvilka alltså visade k. teaterdirektionen
att de kunde spela tragedi bara de finge. (Skola vi här säga:
då som nu?) Det var för öfrigt som bekant i »Shakespeare kär»
som den första »inropningen» å svensk scen egde rum och gälde
N. W. Almlöf. Några dar derefter inropades Lars Hjortsberg
på samma sätt som Almlöf, hvilket förargade åtskilliga gamla
konstvänner, hvilka ansågo att Hjortsberg, såsom qvarlefva från
»storhetstiden» bort röna en ännu större utmärkelse än Almlöf.
Men dubbla inropningar förstod man sig ej på den tiden. För-
öfrigt önskades förnuftigt nog att »denna nya stora utmärkelse»
ej skulle missbrukas och »urarta» till hyllandet af ett »Theater-
partis gunstlingar» o. s. v. Hvad skulle dessa säga, de som



skrifvit detta, om de nu kunde —
fortsätta meningen.

—.	Vid behöfva ej

Dramats vänner hafva nu emellertid haft skäl vara tacksamma
mot 90:talets förkättrade Dramatiska Teater, sä tillvida som för-
sök till ett höjande af repertoiren ingalunda saknats. Ett bland
bevisen derför var reprisen af Schillers Kabal och kärlek, ett val
af stycke, som väl till stor del föranleddes af hr Palmes och fru
Bæckstrôms häg och lämplighet för det älskande paret. Begge
hade också tillfällen att visa sig till sin fördel i Ferdinands och
Luises roler. Deras många »kärleksduetter» utagerades med ett
stänk af romantik och svärmeri, som i våra tider icke står allom
till buds. Brist på rent fysisk kraft hindrade dem dock vid detta
tillfälle som i åtskilliga andra pjeser att gifva på alla punkter
jemna karakteristiker. Den enformighet, som sjelfva rolkarakteren
lider af, hade sålunda bort i fru Bæckstrôms Luise mer jagas
på flykten, särdeles i början, som utan tvekan helt kan hållas i
rosenfärg. Kontrastverkan är en effekt, som i det höga dramat
ej får försummas, minst i våra tider, då det gäller att blåsa upp

«
269

och hålla vid magt publikens slocknande glöd. Ilr Palme kan
berömmas för en ovanlig portion kraft i Ferdinands rol, skada
blott att denna kraft är för modernt nervös. I plastiskt hän-
seende var framställningen lyckad genom bortsofrandet af det mesta
f	som i den vägen förtagit intrycket af hr Palmes känsla och lyrik,
om ock än mer återstår att korrigera. Något större omvexling
i yttre uppträdande bör hr Palme beflita sig om. Det är ej nog
. med att blott byta kostym. Hr Thegerström har stor rutin i
roler som Millers i detta sorgespel och han ger dem alla utmärkt,
ehuru äfven här litet nytt då och då ej skulle skada. Fru Litt-
mark som hans hustru hade misstagit sig om stilen för sitt spel-
satt, som råkade falla in i L’Arronges och Mosers kända genre,
der denna skådespelerska, som bekant, är förträfflig. Fru Fahl-
man begagnade sig för litet af de tillfällen till finare detaljspel,
som hennes rol bjuder på, och var äfven i dess utbrott icke all-
tid fullt fri från konvention. Denna rol är ypperlig för en tra-
gisk skådespelare, och vi tillstå att vi väntat oss något mer af
fru Fahlmans tolkning af detta exemplar af »La Favoritas» vidt
utbredda slägt. Styckets bofvar behandlades skoningslöst af hrr
Hillberg och Personne, af hvilken åtminstone den senare tycktes
hysa intresse för sitt parti, som fick en omsorgsfull tolkning en-
ligt Schillers eget recept. Hr Hamrin hade en liten rol, som
han gjorde större genom ett i hög grad lofvärdt spel. Hr Ryd-
gren balancerade mellan onatur och karrikatyr, och var rätt nöj-
sam att se, mindre att höra, talet skulle varit mer rococo. Äfven
denna pjes’ husgeråd tog sådant »utrymme» att den derför snart
nog måste »nedläggas».

Af denna anledning behöfver visserligen icke fru Edgrens
(som hon ännu alltjemnt i vår konservativa »societet» kallas)
»Familjelycka» se sin framgång hotad, men dess mera af hvarje-
handa annat, kanske ej minst risken att tala om rep i etc. etc.,
detta som nog ej var främmande för den snabba final som ett af
fru Ernst Ahlgrens stycken häromåret tog å samma scen. Bland
skrifvande indignerade damer är fru Leffler (som vi nu till om-
vexling kunna kalla henne) utan tvifvel den mest skrifvande och
den mest indignerade. En ljufiig titel på ett från henne flytande
arbete är alltid sargande ironi, så ock här, hvilket man kunde
veta på förhand. Hon söker i sin nya pjes visa, bur ihålig den
lycka är, som alstras af osanning, af för stor hänsynsfullhet och
af — för liten. Att hon gör det med sin realistiska talang på
ett skarpt och slående sätt, är icke underligt, men mera underligt
.	är att författarinnans erfarenhet bemyndigat henne generalisera
270

sitt ämne till den grad, att hon affischerar sina personer »fader»,
»moder» o. s. v. Detta är med all visshet att skjuta öfver må-
let. Att deremot sammanföra så många skärande element som
möjligt i en familj, är konstnärens rätt, att genom koncentrering
öka sitt uttalandes verkan, om det ock synes i och för sig nästan
på gräns af onatur. Pjesens form är den moderna interiörens
lugnt framskridande form af dramatiserad dagboksanteckning utan
stegringar^ spänning, större handlingar och — betänkligast —■ utan
slut. Om denna art af pjesskrifveri kan man ju hysa diametrala
åsigter; att arten odlas med talang af fru Leffler, torde deremot
alla kunna vara ense om. Tvifvelaktigt kan dock vara hur mot-
tagandet vid premièren blifvit, om ej herr Hillberg visat sig ovan-
ligt vaken och intresserad denna afton. Vid så lycklig disposi-
tion vet man att hr H. alltid presterar något genialiskt. Så ock
nu. Denna familjefar var lifslefvande tagen ur vår byråkratis
pensionsstat, yta, miner, sätt att forma ord och perioder, karak-
terens korrekta stabilitet, genomsyrad af egoism och faderskärlek,
lätt lurad, men högtidlig då han kommit öfver något, smårolig i
sina då antagna poser, som anses verka krossande på de felak-
tiga — allt detta tänkt af ett lysande skarpsinne och utformadt
af en mästares teknik. Som vanligt förekommer äfven i detta
alster af la duchessa di Cajaneilo (nu kan hon ju få heta så till
ytterligare variation) en person som varit nere i Italien och der
förälskat sig. Det var fröken Behrens som ganska bra realise-
rade den uppgiftens innebörd. Fru Hartman hade af förf, hyllats
med en pendant till Gurli, men betydligt mattare, hvadan också
fru H. till en del brände sina kol förgäfves. Fru Bæckstrôm
hade som vanligt le sens commun på sin lott och resonnerade
och diskuterade med stor talang. Frk Ahlander kunde kanske
gjort mormodern litet mer sympatisk, men spelade för öfrigt med
säker och träffande karakteristik. Frk Klefbergs rutin i upp-
offrande makar och mödrar förnekade sig ej heller här. Hr Sö-
dergren som den mest sympatiska af ungdomen var behaglig att
skåda och sannt naturtrogen, så när som på de långa benen, som
voro häpnadsväckande för en sjuttonåring, låt vara äfven i våra
»förderfvade tider». — Efterpjesen Kärlekens triumf var ett för-
feladt balett-scenario, der hr Skånberg hade för litet och fru Fahl-
man för mycket brusande glöd, men der begge voro ganska täcke-
liga för öga och öra. En liten aria eller ett pas de deux då
och då skulle hjelpt upp det hela.	.

François Coppées lilla tragedi-unge »Pater Noster» är föga
märklig i och för sig, bjudande på förf:s vanliga »vackra språk»,
271

odramatiska longörer o. s. v., men pä Dr. teatern märklig genom
den lycka som fröken Zetterberg deri gjorde. Rose Morels rol
är också som klippt för fröken Z:s räkning, sjelfva hennes fel
bli här förtjenster och mer — kan ingen skådespelerska begära
af en rol. Nervositet, hysteriskhet, korta och långa gråtanfall,
häftiga förbannelsetal i forte fortissimo, mjeltsjuka, gråtmildhet
— allt detta ligger uppslaget för fröken Zetterberg, som väl al-
drig kunat gifva full illusion någonsin förr. Att det myckna
stapplandet delvis kunnat göras mer vackert att skåda, en och
annan ful gests utlemnande (särdeles den rysliga vid skänken)
äro småanmärkningar som drunkna i det haf af jubel, som öf-
versvämmat Rose Morel. Den lilla enaktaren gaf publiken det
sällsyntare nöjet att se hr Elmlund annat än som utlefvad père
noble. Fröken Klefberg hade varit att föredraga i gummans
rol framför fru Littmark, som ofta har otur att få »opassande»
roler. Hr Örtengren torde kunna ta högvördiga presterståndet
på entreprenad inom inrättningen, han är den bästa representant
för klassen i fråga.

På Svenska teatern har det stora dramat också odlats,
tack vare herrskapet Engelbrecht, som förr hänryckte landsorten
med resp. Bothvell och Maria i Björnsons »Maria Stuart». Vi
tvifla att de nu hänryckt Stockholm. Emellertid stod fruns pre-
station betydligt öfver makens. Man märkte på många ställen
att hon är dotter till sin mor. Men icke får Maria Stuart spe-
las så enformigt och salongsmessigt. Fru E:s tal saknade ofta
både höghet och kraft, ganska vigtiga repliker sladdrades bort
som ett tomt: God dag, hur står det till. Nog kan det inläg-
gas mer storhet och kraft utan att återgå till tjugetalets tragedi-
manér. De stridiga känslorna hos den krönta kameleonten kommo
för litet fram och kommo de fram fingo de för liten relief. Ro-
lens början skulle hållits långt mer i dur, tonfallen skulle här
varit mer ystra, mindre lätta att förutse. Scenen med Rizzio
och lorderna gjordes med något af Elise Hvassers konstnärsskap,
äfven afskedet från Davnley var pregladt deraf. Annars var det
mer i yttre än inre egenskaper fru E. påminde om sitt frejdade
möderne, fru Hvassers sätt att föra hufvud och händer, stiga
upp, gå o. s. v. Det är ju vackert så men det är icke nog
framförallt ej för en rol, som så dominerar det hela som Björn-
sons Maria Stuart, deri olik Schillers, der intresset splittras mel-
lan två krönta damer.

Hr Engelbrecht är ej precis någon teater-Bothwell. Det
kan ju hända att den verklige såg ut som hr Engelbrecht och
272

betedde sig som hr Engelbrecht, men pä en teater tänker man
sig Bothwell som en lång ståtlig man, en vild naturkraft, dock
med ädelhet och manligt behag, så ungefär som Axel Elmlund
på 60-talet såg ut i rolen, för hvilken det yttre ju är af så be-
stämmande vigt. Det är också möjligt att Bothwell i tiden ra-
sade som hr Engelbrecht. I alla fall hålla vi före att detta
raseri ur teatersynpunkt är rasande. Menniskor finnas ju som
bli löjliga när de ge fria tyglar åt sitt dåliga lynne. Men icke
får en aktör låta publiken skratta åt Bothwell i slutakten.
Publiken talade här med rätta om sina hågkomster från vakt-
parad och högvakt, hvars »I gevärrrrrrrrrrrr» stått modell till
hr Engelbrechts fruktansvärda »Förrrrrrrrrädare» ! Detta utrop
hördes ända ut i Kungsträdgården — härmas och kalfatras af
den på hemväg stadda publiken. Man förmenade äfven ej utan
skäl att hr Engelbrecht i femte akten mest liknade en broms,
som fått stryk och rasande surrar kring, med den skilnad lik-
väl att hr Engelbrecht aldrig lyckades som bromsarne — slå i
taket.

Prestationens förra del var bättre. Så ock hr Zachrissons
Rizzio, som ju mer tiden led blef alltmer värd sitt öde. Hr
Olssons Darnley var god skådespelarkonst, men röstens osympa-
tiska torra och knastrande basklang var till stort hinder i denna
rol, som Edvard Swartz gjorde så sympatisk — ja nästan ohi-
storiskt sympatisk. Mer barnslig innerlighet i scenen med Knox
och mer öfverströmmande glöd i afskedsscenen hade prydt fram-
ställningen, som emellertid hörde till aftonens bättre. Så ock
fröken Nilssons William, när man väl försonat sig med att den-
na vackra ynglingarol utföres af ett fruntimmer, hvilket stöter
litet på operett, här liksom i Kungsämnena. Fröken Nilsson
här var emellertid lika illusorisk som Olga Björkegren der och
bättre vitsord torde ej behöfvas. Drottningen slägtingar voro
ej mycket roade af sitt höga stånd, som det tycktes, hr Lund-
berg dock i en scen ganska frisk och omvexlande. Men så sågo
de i hofprocessionen deltagande fruarna Gardt och Olsson m. fl.
dess mer uttråkade och förargade ut. Icke ens menuett roade
dem, hvilket till belåtenhet förklarar hvarför de ej lärt sig kon-
sten att dansa den.

Hr Ranfts Kuno är ett glänsande skal utan kärna, särdeles
för den som har lyckan — olyckan att minnas Dahlquist i denna
rol. Med hr Hansson på k. teatern mäter sig deremot hr R
fullkomligt i denna rol, hvars lakoniska begynnelserepliker t. o.
m. utfördes ganska träffande. Men sedan då partifanatiken skulle
273

fram i scenerna med lorden, Maria o. s. v., då slocknade gni-
stan, som knappt hunnit tändas. Rolen hör annars som bekant
till en af de präktigaste som finnes. Vi skulle vilja se hr Hill-
berg i denna rol, med förbehåll att han intresserar sig för den
och han kan nog ej annat. Om Maria Stuarts framtid på Dram.
teatern med fru Fahlman, hrr Palme (Darnley) Skånberg (Both-
well) o. s. v. våga vi intet säga i förväg, men nog finnes der
f. n. flera förutsättningar för ett värdigt uppförande af den Björn-
sonska tragedien än på Svenska teatern, ett undantaget : nemli-
gen utrymmet, som på Dram. teatern är väl litet för ett stycke
som detta, ja så litet att det ■— kanske ej får rum der alls
numera.

Svenska teatern är i alla fall värd loford för upptagandet
af stycket. Sådana stycken böra aldrig saknas i Stockholm,
om också utförandet ej alltid blir af första rang, som föröfrigt
är sällsynt litet hvarstädes. Med 60-talets Maria Stuart på Dram.
teatern kunde ju Svenska teatern nu ej alls mäta sig. Men
med k. Stora teaterns repris 1878 ställer det sig ljusare. Då
var fru Hvasser ej längre lämplig för titelrolen, ja Anders Flod-
man drog i tvifvelsmål om hon någonsin varit det och i flera
af manspartierna inträdde nya förmågor, med hvilka Svenska
teaterns artister godt kunna upptaga en kamp. Teaterns utstyr-
sel af stycket var ganska präktig, kostymerna delvis ypperliga.
Explosionen deremot var väl beskedligt utfunderad och den sed-
vanliga utvandringen ur salongen af äldre damer kort före akt-
slutet var här alldeles obehöflig. Långt fruktansvärdare i sitt
slag voro de nysningar, som då och då brakade och dånade
bakom kulisserna, stundom interfolierande de ömmaste och ty-
staste moment i handlingen. Likså hördes hundar skälla (var
det Chic och Façon det?) och en katts trubaduraria återförde
osökt åskådarne från den grönskande skogen till Mars månad.

*	*

*

Fru Tammelin och hr Personne gingo skärtorsdagen i elden
med två gossar och två flickor, som de uppdrogo till teaterns
framtida väl. Fru Bertha hade mycken heder af sina flickor
och hr Nils af sina gossar. Det visade sig naturligtvis här som
alltid att flickorna ha mycket lättare att spela teater än gossar.
De senare voro mer stela, generade och bortbytta, de förra långt
mer i sitt esse, särdeles Ella i hr Lundquists näpna bluette
»Mellan barken och trädet», som varts till de ungas tummel-

Ur Dagens Krönika, XI.

18
274

plats. Af gossarne tyckes Anders de Wahl ha ärft något af
mamma Annas, den lilla stora operettdivans sceniska liflighet.
Det är otur för honom att ej vare flicka, han skulle då kanske
bli en lika lyckad pojke som hans mamma var (t. ex. Emil i
Öregrund—Östhammar, Orestes i Sköna Helena, Sjökadetten,
Fragoletto i Frihetsbröderna m. mj Tidningarne voro delade i
två diametralt motsatta åsigter om fru lektorskan, som tycktes
oss rätt ledig och nätt, men som pressade upp rösten för myc-
ket till fru Berthas förtviflan, som ideligen predikat motsatsen
för henne. Emellertid gick det hela rätt godt ihop, mycket
bättre än vid generalrepetion, då lärarkollegiet var i bäfvan.
Nu voro de belåtna och glada att det var »öfver», de andra
eleverna tyckte att de fyra i hr Lundquists pjes voro utmärkta,
publiken ändtligen applåderade med stor energi. Särdeles fru
Hartmans arftagarinna väckte stort behag, vacker och liflig, som
hon var, men med en kråkas organ trots fru Tammelins ofant-
liga besvär.

Några af teaterns artister utfylde programmet, fröken Zet-
terberg utmärkt disponerad, hr Hedin likaså, begge narrande till
gråt och skratt med sitt »Pater noster» och sin »Kopp té».
Fru Rundberg introducerade graciöst en liten fransk solopjes,
välvilligt mottagen af publiken och fru Tammelin, som lofordade
ru K rådberg, »ganska nätt, talade snällt» o. s. v.
Stoekholm^journalismens första
karneval.

Æ'^ festreferat post festum

af Alvar Arfwidsson.

Gudskelof att det ännu finnes förslagna och uppfinningsrika
hjernor !

— Stockholm får storstadspretentioner, Stockholm måste ha
sin presskarneval, utbrast en dag — det var inte så länge sedan
— en för sina lyckade projekter bekant Stockholmsjournalist.

1.......

Det väckte anklang i kretsen.

— För ett välgörande ändamål, naturligtvis?

: — För vår lilla, ännu så fattiga understödsförening, det
faller af sig sjelf!

— Bah! Välgörande ändamål! inföll en blaserad. Tänker
publiken på att göra godt, när den går på välgörenhetsfester?
Ma foi, non! Bryr den sig om gamla tidningsmän med bruten
kraft, som för en ringa penning arbetat ett otacksamt arbete?
Point du tout! Festen kommer, och publiken roar sig, festen är
förbi, och publiken gnolar: »Passé, ce jour de fête ! » Görom der-
för en fest helt rätt och slätt, en fest utan allmosor!

Den blaserades argumenter väckte dock ingen anklang, en
välgörenhetsfest skulle det bli. Man instämde, nästan alla, den
ene entusiastiskt, den andre tvekande, tills någon började mumla
om »pressens värdighet». Det var en replik, som emellertid strax
parerades af en nyss hemkommen Paris-korrespondent, som erin-
rade om de splendida baler, som Echo de Paris, Gil Bias m. fl.
årligen gifva, för att nu inte tala om journalisternas stora fester
i Wien, Berlin, Köpenhamn, etc.

Men så fans det intrigörer också, och Gud vet hvad inte de
hittade på! Och olycksprofeter, se’n! Ack, de olycksprofeterna,
när — jag frågar: när — äro de ej framme? Och profetiorna
276

lydde som så: Saken är för sent påtänkt, ingen menniska går på
karneval framemot vårsidan, det blir ett enda stort aprilnarri för
herrar komiterade.

Nåväl, svarade man, låtom oss lemna synpunkten af en van-
lig bal masqué. En glädjens fest till den annalkande vårens ära,
det är hvad det skall bli!

Och så lofvade Harald Wieselgren — »det aktade märket
H. W. » — att för den karnevalsgazett; som Gustaf Gullberg skulle
redigera, lemna ett kåseri derom. Och det lilla pikanta kåseriet sade
oss sedan, att de gamle romarne egnade hela April månad till
fester åt skönhetens, naturens och fredens gudamakter, och att
en af de största festerna blef firad . . . just den 11 april just
i . . . cirkus.

Efter tusen om och ungefär lika många men skred man —
i en ganska nervös stämning, om jag inte missminner mig — till
val af komité, och komiterade blefvo de mäktiga tidningscheferne
Björklund och Vult von Steijern, den geniale, oumbärlige Carl
Larson, den praktiske Gustaf Gullberg, den fyndige Per Staaff,
den finansielt anlagde Köersner, den betänksamme v. Utfall samt
den uppfinningsrike Cronhamn, som dessutom hade förtjensten att
vara sekreterare vid k. operan.

Det var blott en månad man hade på sig, Stockholm var
utfestadt, vintermaskeraderne hade gjort damerna trötta och her-
rarnes plånböcker magra, vårvindarne började plötsligt sjunga,
och deras sång lät rysligt gäckande i de stackars karnevalsgrubb-
lande tidningsherrarnes öron.

Men I veten det, mitt herrskap: för Gud och en tidnings-
man är ingenting omöjligt.

Eh bien !...

En stor apparat hade varit i rörelse och mycken energi ut-
vecklats.

Vexlande stämningar hos förberedarne. Hopp och bäfvan.
Nervositet och rampfeber. Korta hvilotimmar och långa drosk-
räkningar.

Och resultatet? .. .

Ni tillhör publiken, min herre, och ni svarar mig med en
axelryckning:

— Naturligtvis inte mer än e^ resultat. Pressen är som
påfven, den är ofelbar och den kritiserar aldrig sig sjelf.
277

Pardon ! Jag vill nu inte fästa er uppmärksamhet på den
urbanitet, hvarmed pressen alltid refererar tillställningar af alla
möjliga slag, tillställningar af Kreti och Pleti, och som ofta lem-
na mycket, för att inte säga allt, att önska. Pressen kan der-
emot rätt ofta vara kritisk mot sig sjelf.

Hvad nu beträffar aprilkarnevalen, vill jag inte skryta, jag
vill säga rena sanningen, och derför kallar jag den lysande, hvar-
ken mer eller mindre. Man kan vara kritisk, mycket kritisk, och
ändå medgifva det.

Den var lysande genom publik, dekorationer och originella
arrangem enter.

Om den hade brister? Visst hade den det, såsom allting
menskligt, men de bli väl afhjelpta ett annat år.

Min Gud, det var ju bara en debut!

*

Min komplimang för fru Gullberg!

Fru Josefine Gullberg — den talangfulla dansinstruktrisen,
som anordnat scenerier och baletter i »Mikadon», »Kejsarens nya
kläder m. fl. pjeser — har fått mycket beröm för sin tidnings-
balett. Och hon förtjenar det verkligen.

Att på så kort tid som hon disponerade få ett dussin barn,
som nog aldrig gjort några solo-pas förut, att spela pantomim och
dansa balett, det tror jag inte mången gör henne efter.

Hon hade i flera veckor ropat ack och ve och hade ofta, i
förlåtlig irritation, stampat med sin lilla fot, men har man energi,
så går allting bra.

Och allting gick bra. Och ett belåtet leende drog sig öfver
August Meissners — musikarrangörens — ansigte, der han från
ett hörn betraktade de små ängsliga och skälfvande operabalett-
eleverna, som i Stockholmstidningarnas skepelser voro på förmid-
dagsmottagning hos »Postgumman».

Utom baletten fans det andra intermezzon, hvarom ni väl
utförligt har läst i tidningarna, nämligen Carl Larsons fyndiga och
mycket roliga skuggspel — illustrationer till den politiska dags-
krönikan — med qvick text af Per Staaff, vidare Philochoros’
dans samt den stora papperskorgen — också den, såsom jag tror,
278

Carl Larsons idé —, hvars innehåll af blå och röda lappar hvälf-
des öfver publiken.

Karnevalståget hade en af mina vänner fått på sin lott, ett
karnevalståg, som skulle personifiera en tidnings innehåll.

Och som tidningarna nu för tiden, säga hvad man vill, äro
ganska innehållsrika — i synnerhet framåt prenumerationsfisket
— hade min vän ett förfärligt hufvudbry.

Men lyckligtvis fins det en institution, som heter teatern,
och en artig korporation, en af mensklighetens bättre, som kallas
teaterdirektörerna.

Hvart min vän än styrde kosan, var man villig att hjelpa
honom med råd och dåd, och främst utmärkte sig det lilla glada
Thaliatempel, som heter Vasateatern.

Näst efter »ledaren» fordrades t. ex. en byting, som skulle
föreställa de röda tidningarnas »5-tummare» ; vips var han till
hands, och såsom »5-tummare» engagerades en liten son till Va-
sateaterns garderobière, fru Schlüter, en parfvel på 7 år, som re-
dan med stor säkerhet debuterat på den teatern.

Och notisjägaren, med en gestalt lika långsträckt som hans
fantasi, med en stofthydda lika mager som hans månadsgage,
hvem skulle kunna agera honom så som den, hvilken upptagit hr
Abjörnsons fallna mantel och på Vasateatern blott behöfver visa sig,
för att bringa publiken i skrattparoxysmer — hr Åkerblom?

För utrikesafdelningen — Bismarck och Boulanger, för för-
sta gången promenerande arm i arm — behöfdes ett par unifor-
mer. Boulangers hade Vasateatern sedan en nyårsrevy, men hvar-
ifrån få Bismarcks? Sedan min vän arrangören sprungit staden
rundt, sprungit sig dödstrött och slutligen uppgifvit allt hopp,
stötte han på hr Albert Ranft.

— Kors, ingenting annat? sade den vänlige artisten. En
Bismarcksuniform har jag en gång burit i »Krig i fred», der jag
avancerade till preussisk general. Nu betyder ju Bismarck ingen-
ting vidare, och jag har lagt undan rocken, men kan jag stå till
tjenst så mycket gerna!
279

Och telegramafdelningen.

Åh, jag tar min Oresteskostym, sade gladt den lilla älsk-
värda fru Cederberg. Orestes som telegram? — lät gå!

____________________________________

Brefdufveposten fick ej saknas. Den drägten har Folktea-
tern, upplyste man min vän.

— Brefdufvan? Ah, la, la! (och direktör Lund såg skälm-
aktig ut). Den är lätt, ser ni, min herre, mycket lätt. Om lilla
fröken X. vill bära den så — à la bonne heure!

Och så drog direktören ur en garderob fram en gördel —
en liten vacker gördel för resten.

— Hm! . . .

■— Kanske inte kela kostymen finnes qvar, så ... ? frågade
min vän.

Hr Lund lät sitt hufvud sjunka.

— Detta är hela kostymen, min herre, svarade han resigneradt.

Att Teater & Musik i en tidning fin de siècle skulle följas
af Varietén, faller af sig sjelft. Teatern skulle vara någonting rigtigt
vackert och graciöst, och Varietén skulle vara precis detsamma.

Om fröken Ekström och fru Hjortberg ville representera de
båda afdelningarne?

Det ville de visst, det! Då det gälde pressen! Men hvilken
kostym ?

— Juanitas, naturligtvis!

■— Men vore ej Jum-Jum-drägten vackrare?

— På Stockholms operettprimadonna är allting vackert, min
fröken !

Och när klockan led mot 11 kommo de skyndande, alla tid-
ningens afdelningar. De kommo i vagnar från representationer
och generalrepetitioner, brefdufvan från öster och rättegångsären-
dena från vester. Boulanger från norr och Bismarck från söder.
Och underliga ting passerade. Man såg »1’homme aux trois che-
veux» skaka hand med »le brave géu’ral», poliskonstapeln frater-
nisera med sin arrestant, pierrot’en, och Teatern bjuda Varietén
sin arm — kan ni nu förneka pressens civilisatoriska makt, mitt
herrskap ?
280

I alla harmonier skall det ju dock finnas någon disharmoni.

Disharmonien på publicistkarnevalen det var vicomte-episoden.

Man mötte under qvällen den ene efter den andre ur corps
diplomatique, med eller utan damer. Men vicomten! Hvar fans
vicomten ?

Ah! Ändtligen!

Se der, uppe i logen, ha vi det populära ansigtet, distingué
som ingen annans. 85 år och alltid lika ung, 85 år och alltid
till finnandes vid nöjets hof! Den vicomten! Den vicomten!

En af hrr festkomiterade anmärker, att diplomatiens doyen
på sänd inbjudan svarat med ett artigt beklagande, att helsoskäl
hindrade honom att antaga den. Men der är han ändå, den char-
mante mannen! — tant mieux!

Publikens uppmärksamhet bytes emellertid i förvåning, då
doyen’en reser sig, hvarvid det upptäckes, att han bär . . . balett-
klädning. Och ännu större blir förvåningen, när doyen’en — det
är just då orkestern spelat upp för Philochoros — horribile dictu
dansar in på arenan i elastiska, koketta pas.

Det löper ett sorl genom salongen:

— Han dansar ju förträffligt!

Excentriciteten måste emellertid afstyras. Men innan den
är afstyrd, har vicomten hunnit dansa sitt solo, för att sedan för-
svinna lika mystiskt som han kommit.

Sapristi, det var ju inte vicomten!

Och det var det värsta. Hvilka perspektiv till diplomatiska
förvecklingar, till notvexlingar utan ände öppnade sig ej nu!

Ty Portugals generalkonsul, den nyss hitkomne, hade betrak-
tat balettscenen med olycksbådande min. Han bet sig hårdt i
läppen, och franske ministern Millet såg lika betänksam ut som
Österrikes militärattaché, grefve v. Herbertstein.

Och, sanningen att säga, kände man sig underlig till mods
litet hvar, ty man erinrade sig det tillfälle, då H. M:t Konung
Kalakaua in effigie roade en varietépublik — om det nu var i
Göteborg eller i Kristiania, eller i sjelfva Trosa, det erinrar jag
mig inte — och Hawaijs officiella representant i Stockholm ho-
tade oss med Hawaijska flottan.

Men vicomten sjelf, hur skulle han ha upptagit det hela?

Om doyen’en bland diplomaterna i Paris, i London eller i
Berlin på en maskeradbal skulle ha figurerat såsom dansös af . . .
jag vill inte precis säga någon vild chahut, men en dans i den
gladare genren, så tror jag nog att vederbörande blifvit en smula
förtörnad.
281

Men vår doyen l För 50 år sedan besvarade han i Lisboas
deputeradekammare en indelikatess — han hade blifvit förbigån-
gen såsom anmäld talare —med att bestiga tribunen och placera
två laddade pistoler framför sig.

— Den ena, sade han, är ämnad för talmannen, om han
vägrar mig ordet, den andra för den ledamot, som söker undan-
tränga mig!

I dag är han helt säkert mindre uppblossande. Jag parerar
om att, i fall han sett sig representerad och festkomitén framfört
sitt beklagande, den älskvärde hvithåringen skulle ha tömt sitt
Ayala-glas — och smålett.

*

Och publiken, hurudan var egentligen publiken? frågar ni.

Åh, jag ber 1 Jag var nära att glömma hvad som är en fest-
referents pligt att nämna allra först.

Jag svarar då: chic, très chic!

Först och främst danske kronprinsen och hans son, hvilka
med prins Eugène som cicerone invigde Stockholmssejouren med
att taga vår fest i betraktande, både från k. logen och från sjelfva
danstiljorna ; det hviskas t. o. m. om att galaspektaklet, från bör-
jan projekteradt till denna afton, blifvit af konungen framflyttadt
på grund af karnevalen.

Vidare sågs det, jemte diplomatien och den artistiska och
literära verlden, mycket, mycket af verklig monde.

Demi-monden är väl omöjlig att alldeles bli qvitt på en
offentlig fest, men den var denna qväll rätt svår att uppleta.

Och, slutligen, af det typiska bourgeois fans det nästan in-
genting alls. Och det var det bästa af allt!

Man ser på denna publik, på detta tummel, öfver hvars jagt
efter glädjen det hvilar en nervös, nästan febril prägel, att det
är säsongens sista, flyende minuter, som gripas.

■»Madame se meurt!»

. . . Det var för trångt, det var för larmande derute i buf-
feten, der garçonerna sprungo af och an oöh der sorlet steg och
sjönk som den fräsande champagnen. Hit, till ryttargångens spalie-
rer, i doften från Carlo Forbicis fuktiga rosor, har hon dragit sig
tillbaka, seraljens skönaste sultana, stödd på sin kavaljers arm.
282

Hufvudet är tillbakalutadt . . . drömmer hon? lyssnar hon
till valsrytmerna derinifrån? ... de äro af Ivanovici . . . det lju-
der som ett sakta framvällande jubel, hvars dur-ackorder stundom
vilja glida öfver i moll . . . Valsen dämpas, några repliker vexlas,
långsamt, med half röst ... så bryter melodien åter fram i en
codas stormande crescendo. Och sultanan lutar å nyo sitt hufvud
tillbaka, medan den blottade armen lägger sig öfver kavaljerens
och en släpande bugtning med solfjädern för till honom en doft
från det stenkolsglänsande hår, hvaraf ett fint knippe skiljt sig
och nu som en orm gjuter sig kring en bländhvit, eggande skuldra
. .. Flirtation har en författare kallat »Iß péché des honnêtes
femmes».

Och du, Carmen! Jag sökte dig, ty jag visste, att du var
att finna der ungdomsglädjen stormade vildast. Men hvarför dolde
du ej också dina ögon, Carmen? De bränna, dina ögon, du lilla
vildfogel! Betrakta José! Han bär ondt i sinnet mot toreron.
Stackars man, så går det, när en balkavaljer består sig med lyxen
af ett hjerta! . . .

Afven en karnevalsnatt har sin poesi. En särskild poesi.
Det reciteras väl mången Bacchi-dityramb, och Venusberget har
der sina sångare, men det diktas också poemer, små poemer, om-
väfda med den flyktiga stämningen af några minuters lycka, poe-
mer, der första raden kanske skrefs af flirtation, den sista af Car-
mens lidelse.

Men brytom upp innan poesien hunnit bytas i prosa!

Det ligger redan sol öfver boulevarden, der vårmorgonens
ljumma vindar bölja fram.

Då vi trädde dit in i går qväll, var det festernas tid. Sä-
songen lefde. Och nu . . .

»Hdadame se meurt, madame est morte!»

Våren är här, sommaren väntar. Skogen väntar, och hafvet
och den ljusa natten under blommande lindar, vid nyslaget hö.
Sommartankarne, sommardrömmarne !

. . . Min Gud, hvad man blir sentimental vid den här tiden !
Ni småler, jag anar det. Jag skyller på vårmorgonen.

Före mig hade den ene efter den andre af herrar komiterade
begifvit sig af.

De syntes alla förnöjda, och aldrig såg jag ett så tjufpojks-
283

aktigt leende öfver Carl Larsons ansigte, som då han försvann
genom den stora porten åt Kommendörsgatan.

Debuten ansågs lyckad, och pjesen kommer nog att hålla
sig på repertoaren många år.

Ty journalisterna tänka som Bonaparte:

— Eh bien! Bolivienne, sade han en dag, nous voilà donc
aux Tuilleries! Maintenant il faut y rester!
4

Till dag-ens politiska krönika.

Af A. O. C.



Om man behöft ett ytterligare bevis för den ^liberala»
andra kammarens brist pa anseende och betydelse sa har
behandlingen af dechargefragan lemnat detta bevis.

Mot Kongl. Maj:ts nådiga sätt att regera hade gjorts
åtskilliga anmärkningar och af dessa hade tre stycken, hän-
delsevis alla riktade mot katekesministern, vunnit konstitu-
tionsutskottets officiella stämpel. Herr Wennerberg hade
funnit godt gilla några stockholms-presters företag att olag-
ligt skaffa sig högre lön än konventionerna bestämma och
en Gotlandsprests företag att gratis använda sin klockare
som brefbärare samt hade dessutom kontrasignerat öfverbi-
bliotekarieutnämningen, där det med ovanlig tydlighet fram-
trädde, att gunstlingskap i stället för duglighet och meriter
varit afgörande för utnämningen. I sammanhanget kom
också vår regerings singuliära metod att sköta förhållandet
till utländska makter att behandlas. Till sitt försvar an-
förde herr Wennerberg någonting, som af herr Hedin kal-
lades oefterrättligt nonsens och som obestridligen äfven var
detta, och af herr Lewenhaupt något som var ändå värre,
icke minst såsom belysande för den ställning, till hvilken
den ömkliga kurtisen för Tyskland (för att åter citera herr
Hedin) fört oss.

Af kammarmajoriteten uppträdde mot regeringen både
de som verkligen betyda något, herrar Sven Nilsson, Hedin
och Lilienberg m. fl. och de som så innerligt gärna ville
betyda något, herrar Mankell, Bengtsson m. fl. och herr
Hedin särskildt serverade ministären en så utsökt samling
hånfulla sarkasmer, som väl aldrig förut hörts i vår riksdag,
hvarefter kammaren med 54 rösters majoritet stadfäste dis-
kussionens dom öfver regeringen. Och följden af denna
285

stolta handling? Herr AVennerberg skakade lite pâ sig och
ministären återgick lika glad och ogenerad till att å nyo re-
gera på det gamla sättet. Och ingen förundrar sig däröf-
ver, tvärtom, det är alldeles som det skall vara och därest
ministären toge illa vid sig, skulle alla människor tycka,
att det är några underlige kurrar! Dechargefrågans behand-
ling var för kammaren ett fiasco och icke ens herr Hedin
kunde göra den till ett fiasco d’estime.

Hvar ligger nu anledningen till ett dylikt förhållande?
Herr Mankell hade verkligen saken klar för sig. Det är
ingen som frågar efter hvad vi göra, menade han, vi få lof
att morska opp oss, så att man kan se, att det är något
med oss. Anslagsvägran var hans recept för att skaffa kam-
maren respekt och det receptet är ett godt bevis på, med
hvilken lätthet man från visst liberalt håll handskas med
meningslösa fraser. Det kan ligga någon reson i hvad en
annan af den berömda homogena Stockholmsbänken föreslog,
att bevilja alla möjliga anslag, ty i den riktningen kan man
till och med om man är en mycket liten grupp betyda nå-
got, sådana förhållandena äro, men att ett halft dussin, hvilket
torde vara det högsta antalet som äro med om saken, pro-
klamera ansvarovägran i en riksdag på 3 à 400, det är en
så effektiv åtgärd, att det verkligen skall en »gammal pröf-
vad liberal» till för att föreslå det. Herr Mankell har ju
annars användt sina krafter denna riksdag på att söka åter
sammansluta de båda landtmannapartierna. Förmodligen
skulle väl denna anslagsvägran utgöra den basis på hvilken
den kungakrypande Danielsson skulle vinnas för det vackra
målet!

Hvad andra kammarens majoritet icke förstår, det är
att denna verkligen har så stort anseende den förtjänar och
en så god regering den förtjänar. Om man finge se dugande
och fruktbringande arbete af kammaren, eller åtminstone en
allvarlig god vilja att göra någonting, om majoriteten hade
vilja och förmåga att kämpa för en verklig reformpolitik,
om den hade några andra grundsatser till ledstjärna än dem
som beherska en bolagsstämma, då kunde den vinna både
anseende och styrka. Tills vidare ser den allmänna menin-
gen med fullständig likgiltighet på det inbördes käbblet.
Att regeringen alltid hos oss söker utvidga Kongl. Maj:ts
maktsfär, och vill inbilla sig och andra, att den är en stark
regering, därför att den icke respekterar författningens gräns-
286

bestämmelser - det är ett gammalt förhållande som våra
bönder och liberaler så länge låtit passera oanmärkt, att de
sannerligen icke kunna inbilla någon, att de äro i saken
oskyldiga och att de nu uppfylla allan rättfärdighet genom
några betydelselösa fraser om gillande af konstitutionsutskot-
tets anmärkningar. Samma majoritet som tillåtit en »libe-
ral» de Geers eller Themptanders ministär så många öfver-
grepp skall icke slå sig för sitt bröst öfver att den Åker-
hjelmska fortsätter i samma spår. Kammaren är icke dug-
lig att sköta sitt värf. Det behöfves en ny representations-
reform, innan riksdagen hos oss får det inflytande som folket
genom sina representanter måste äga i ett konstitutionelt land.

En tillbakablick på huru vår nuvarande representation
kom till är med afseende på nu herskande förhållanden syn-
nerligen belysande. Striden mot »rikets fyra obestånd» var
gammal. Man hade som alltid hos oss fördröjt reformen
så länge man vågade och den frisinnade opinionen hade
därunder stigit till allt större styrka. Styrande mästare
öfver denna opinion voro en del liberala tjänstemän och
rika borgare jämte en del intelligenta bönder. När man så
slutligen fick en regering, som åtog sig att genomdrifva en
representationsreform och framlade ett förslag, som i syn-
nerlig grad gynnade penningaristokratiens och tjänstemän-
nens intressen, så ljublade man i högan sky. Valrätten ord-
nades så, att de nämda förenade intressena alltid skulle blifva
de herskande: genom hög census, föreskrift om viss tids bo-
fasthet å orten, uteslutande af alla, som »häftade» för några
utskylder eller icke betalt dem på dagen sörjde man för af-
lägsnande af så många element som möjligt af dem som
kunde blifva farliga för dessa makthafvare. De få verkligt
frisinnade insågo faran men hoppades att den lätteligen fram-
deles skulle undanrödjas. Den stora liberala hopen drack
reformpunsch — den var möjligen något handlingskraftigare
äfven i annat då än nu, men icke klarsyntare. Med hvilken
skärande ironi verkar det icke att i dag läsa t. ex. följande
skildring af August Blanche från den dag då frågan af-
gjordes:

»En sådan förmiddag som den af den 7 december hade
jag ej upplefvat, en förmiddag af den djupaste oro, som nå-
gonsin kan fylla ett människobröst, ty måhända mera än
någon annan visste jag hvad följden här i Stockholm skulle
ha blifvit, derest frågan fallit. Tidigt på morgonen ström-
287

made folk af arbetsklassen till min gärd. Nå? frågade man
mig, liksom man frågat de föregående dagarna. Lugnen er,
det går, svarade jag, fast jag själf hvarken var lugn eller
troende. Men om det inte går? frågade man med allt dof-
vare stämmor. Då går det bestämdt om ett år, förutsatt
likväl att vi förhålla oss värdigt och att det allmänna lug-
net ej blir stördt, svarade jag och med denna text till in-
gångsspråk höll jag en liten predikan. Men vi bli icke
lugna, icke en minut vänta vi, afbröt man mig, innan jag
hann säga amen — — — Döm då, hur lycksalig jag måste
ha känt mig, när frågan gick igenom! Ett skyhögt fjäll
föll från mitt bröst och det var som hade jag fatt lifvet
andra gången». Stackars folk af arbetsklassen! —

En af de förutsättningar, från hvilka representations-
förslagets tillskyndare utgingo, var att på landsbygden skulle
väljas en hel del herremän samt för öfrigt bönder, som skulle
låta leda sig af stadsintelligensen. Den förutsättningen har
slagit grundligt fel. En annan var, att i städerna penninge-
och tjänstemannaintresset alltid skulle vara förenadt och för-
enadt beherska valen. Den förutsättningen håller ännu streck
i småstäderna men i storstäderna hota förhållandena allmera
att te sig annorlunda. Därföre fick man ock från de gamla
liberalerna i de Geerska stilen under denna riksdag fram
det bekanta förslaget att inskränka storstädernas representa-
tionsrätt med bibehållande af småstädernas, I följd af bön-
dernas glupskhet gick det om intet, men den rörande offer-
villighet, med hvilken storstädernas s. k. radikala element '
gingo i den fallan, är obestridligen bland de nöjsammaste
dragen i denna uppbyggliga riksdags historia. Herr de
Geer och hans tillskyndare missräknade sig således på bön-
derna -— men bönder kunna uppfostras, säger herr Treffen-
berg och hvad han menar för uppfostran behöfva vi knapt
fråga hans själsfrände biskop Billing om. Och städernas
radikaler kunna ju stäckas, De enda som på representa-
tionsförändringen blefvo fullständigt narrade, det var ideali-
sterna, bland arbetarne och af Blanches skola. Lyder det
icke som ett utsökt hån öfver hvad vår riksdag blifvit, när
man nu läser följande ord af Blanche:

»Vackert nog om man blir kvitt de gamla osmältbara
medeltidskrokanerna, och man blir det genom själfskrifven-
hetens afskaffande. Men man sätter dit guldpåsar i stället,
säger man. Bah ! de låta väl växla sig, tänka vi och känna
288

ingen fruktan för det befarade penningväldet. Ingenting är
sä litet stationärt som silfver och guld. Myntet, ej för ro
skull rundt, rullar frän den ena till den andra fram och åter.
Om någonting däremot är stadigvarande, är evigt, sä är det
väl intelligensen, fläkten af Guds ande, och hvar eller under
hvilka förhållanden som helst glömmer hon ej sin gudom-
liga rätt».

Medeltidskrokanerna hafva vi kvar men — intelligen-
sen ? Vi erinra oss någonstädes hafva läst en liflig skildring
af, huru redan i den första efter representationsreformen sam-
manträdande riksdagen det osaligen aflidna presteståndet synts
åter resa sitt svarta hufvud — såsom uttrycket löd på den
tiden — och från en af reformens ifrigaste försvarare fram-
kallat utropet: Hafva vi drifvit ut djäflar med Belzebub?
Och huru långt är likväl ej afståndet från den riksdag som
då fans till den nuvarande! Nu beherskas riksdagen af
denna svarta skugga och det hedervärda bondeståndet i båda
kamrarne håller som bäst på att »uppfostras» af biskop
Billing och drabanter.

Det är två partier som hafva allt skäl att vara nöjda
med ställningen. Först och främst de klerikala, som sitta
vid de egyptiska köttgrytorna, och vidare de intransigenta
d. v. s. hufvudsakligen socialisterna. Helt naturligt drifves
under nuvarande förhållanden all verklig* opposition, alla
vänner af allvarsamt menade reformer antingen till samarbete
med den enda befintliga partigrupp, som gör opposition i annat
än fraser och i annat än geschäftets intresse eller ock till dem,
som utan att bilda någon grupp hvar för sig svära öfver
tillställningen utan att anse det mödan värdt att göra något
därvid annat än låta de styrandes själfviskhet löpa linan
ut. Bismarck yttrade en gång, att han skulle krossa fram-
stegspartiet mellan socialister och konservative. I fall man
egde rätt att misstänka våra styrande för någon illfundig
statsmannavishet, skulle man kunna tro dem syfta till
samma mål. Och jämför man vår liberala riksdagsopposi-
tion med det tyska framstegspartiet, så synes det ligga mera
rimlighet för ett slikt försök af våra små Bismarcksdyrkare
än af den store kanslern själf.	(Forts.)

^