En kunglig äktenskapstragedi.

Bland de romantiska öden, som rymts inom nordens
konungaborgar, kan intet i allmänmänskligt intresse mäta sig
med drottning Karolina Mathildas och detsamma har gjorts
till föremal för en mängd skildringar, af hvilka några inför-
lifvats med vår literatur. Särskildt har drottningens kär-
leksförhållande till Struensee inspirerat diktarne.

I slutet af förra året utkom i Kjöbenhavn ett arbete *
om Karolina Mathilda och hennes make, hvilket på samma
gång det kan läsas såsom en underhållande roman i histo-
riskt värde är af hög rang och utmärker sig för en psyko-
logisk anläggning och insigt, som i historiska arbeten äro
mycket sällsynta, i vårt land nästan okända.

Dels för ämnets intressanta natur och dels för att visa
våra läsare, huru historia kan skrifvas när den råkar i rätta
händer, meddela vi, med författarens benägna tillstånd, här-
nedan en skildring af samlifvet emellan de kungliga ma-
karne under äktenskapets första tid, tillika en karaktäristisk
tidsbild från det skede som i vårt land präglas af förbere-
delserna till den statskupp, genom hvilken Gustaf III slut-
ligen svingade sig upp till sin beprisade själfständighet. En
synnerligen utförlig och intressant skildring af förhållandet
mellan Karolina Mathilda och Struensee finnes som bekant
förut på svenska i Arvid Ahnfelts »Från Europas Hof»,
grundad dels på prof. Wittichs (af herr Blangstrup numera
bearbetade) arbete om Struensee dels på studier i danska
geheimearkivet och enskilda samlingar. Det nu föreliggan-
de arbetet behandlar emellertid ej samma period af Karolina
Mathildas lif och icke heller från samma synpunkt.

*	*

*

* Christian VII og Caroline Mathilde af Chr. Blangstrup med
talrika illustrationer (boken är i hvarje hänseende ett verkligt praktverk
— dess andra upplaga är i förbigående sagdt för närvarande under tryck-
ning). Kjöbenhavn 1890, Gyldendalske Boghandels forlag.

Ur Dagens Krönika. XI.	10
146

Den krets, som samlades inom Christiansborgs slotts-
murar, sökte efter bästa förmåga att blifva en kopia af den
värld, hvars rykte från Versailles spred sig öfver hela Eu-
ropa. Man möter här samma karaktärslöshet och lättsinne,
samma yttre förfining, samma frivola umgängeston, samma
lättfärdiga seder. Och denna samling sirligt utstyrda män-
niskor, hvilka röra sig i gratiösa danssteg, mötas under
smicker och komplimanger och affektera fransk esprit till
det yttersta med förakt för sitt hemlands bildning och språk,
söka då också att lefva fullständigt efter konvenansens reg-
ler, att efterapa sin förebild lika väl i känslor och ideer
som i drägt och hållning.

Härtill hörde nu framför allt att göra äktenskapet till
föremål för det lättfärdigaste tal, för allmänt hån. Man kan
icke taga i handen memoarer eller anteckningar om den tidens
hoflif utan att finna cyniska yttranden, som visa i huru
ringa kurs äktenskapet stod öfverallt i den förnäma världen.
Kärlek och trohet mellan äkta makar betraktades såsom
kälkborgerlighet, såsom en löjlig fördom. »Af tjugu herrar
vid hofvet, fins det femton, som icke lefva samman med sina
hustrur», heter det i Barbiers berömda dagbok från Ludvig
XV:s tid; och när han berättar om hertigens af Conti kär-
lek till sin gemål, tillägger han genast: »dock har han äl-
skarinnor, det är i sin ordning». Lady Montague berättar
om samtida förhållanden i Wien, att hvarje förnäm dam der
i regeln har sin älskare, och att männen, som själflallet spe-
lade älskarerollen hos andra damer, »sågo på sina hustrurs
älskare med samma ögon, med hvilka andra se på sina full-
mäktige, hvilka befria dem själfva från den mödosammaste
delen af göromålen»; det skulle ha ansetts som en för-
olämpning, om man icke vid inbjudningar ihågkommit både
damens man och hennes älskare, mellan hvilka hon då
tog plats. Man tänke blott på den sällsamma scenen vid
den engelska drottningen Karolinas dödsbädd. Hon be-
der sin gemål, Georg II, att ånyo gifta sig efter hennes
död; konungen kan knappast svara för snyftningar men
framstammar dock till slut: »Non, j’aurai des maîtresses»,
hvartill hon endast svarar: »Ah, mon Dieu! cela ff em-
pêche pas!» *

* Detta mätressväsen förbands efter hand så fast med föreställnin-
garna om furstlig värdighet, att allmänna meningen vande sig att anse
147

Äktenskaplig kärlek ansågs som nämdt såsom en löj-
lighet, såsom en lycka som passade för småborgerligt folk,
men alldeles icke för de högsta samhällsklasserna. Här
hörde det afgjordt med till den goda tonen att icke lefva
tillsammans med sin rättmätiga hustru, en djup känsla i
detta förhållande var inconvenant. Och Christian VII hade
under samlifvet med talsmännen för denna åskådning helt
och hållet tillegnat sig densamma. Han yttrade rent ut till
flere af sin omgifning, att han önskade i alla hänseenden
blifva en make à la mode, och att han ansåg äktenskapet
som den största börda. Franska sändebudet skref kort efter
förmälningen, att prinsessan icke skulle kunna göra intryck
på konungen, hur älskvärd hon än måtte vara; det vore ju



omöjligt att behaga en ung furste,
rade, att det icke hörde till god
Reverdil * antager till och med,
hafva uppfylt sina äktenskapliga

som på förhand förkla-
ton att älska sin hustru,
att konungen icke skulle
pligter mot drottningen,

om R. icke förstått att i denna punkt väcka hans själfkänsla.
Han förklarade rent ut till konungen, att man skulle få då-
liga tankar om hans manbarhet, i fall äktenskapet icke bar
frukt; det var nog för Kristian — men för öfrigt syntes
honom »en kunglig person i sin säng» snarare vara ett
föremål för vördnad än för kärlek.

I första ögonblicket tycktes han visserligen vara beta-
gen af sin gemåls ungdomligt friska natur och han bröt till
många hofmäns förskräckelse etiketten genom att genast i
Roeskilde sätta sig i vagnen hos Karolina Mathilda och
åka till Fredriksbergs slott. Men det var blott ett ögon-
blickets infall, ett utbrott af värme som genast aflöstes af
likgiltig köld; tredje dagen efter bröllopet förklarade han för
en af sina förtrogne, att han ville afråda honom att gifta sig,
då det ogifta ståndet var vida att föredraga framför det han
nu inträdt i. Man kunde vara frestad att betrakta detta
uttalande som en skyldig tribut på den »goda tonens» al-
tare, ett bevis på hans »raskhet»; det var väl icke sanno-

mätressen som ett nödvändigt vilkor för furstens lycka. »Nun fehlt
unserem Fürsten nichts mehr, als eine schöne Mätresse», utbrast en bor-
gare i ett litet tyskt furstendöme, då han såg sitt unga nygifta furstepar
köra' förbi strålande af glädje.

* En af konungens förutvarande lärare, en af de ytterst få sympa-
tiska personerna bland hans omgifning. Han har efterlemnat en skil-
dring af sina iakttagelser hvilken är af stort historiskt värde.
148











likt, att han på så få dagar kunde skördat synnerligen bittra
erfarenheter om äktenskapet. Men det tyckes verkligen, att
båda parterna känt sig illa till mods redan efter de första
dagarnes samlif.

Det är helt naturligt, att Karolina Mathilda strax känt
någon hemlängtan. Hon hade icke behållit någon af sin
vanliga omgifning i det främmande landet och hon var full-
ständigt okunnig om detta lands språk och seder. Möjligen
kände hon också någon missräkning i sina förväntningar på
sin gemåls gestalt; Kristians person och sätt erinrade långt
mera om en fransk petit-maître än om en nordisk kung och
hans egendomliga sarkastiska sätt att uttala sig har näppe-
ligen kunnat tilltala henne. När härtill lägges den natur-
liga upprördhet, som det äktenskapliga samlifvets första
dagar helt naturligt måste medföra för den unga kvinnan,
kan man icke undra på, att hon stundom kunnat gifva efter
för en nervös stämning.

Men till att förstå en sådan ögqnblickets stämning och
att möta den med verklig medkänsla, dertill saknade konungen
fullständigt förmåga; det sårade hans fåfänga att se tårar
hos sin drottning och han blygdes att visa en medkänsla,
som skulle göra honom löjlig inför omgifningen. Han drog
sig derför tillbaka, kall och utan medkänsla, med några iro-
niska anmärkningar om drottningens tårar, och Karolina
Mathilda, som hade behof af deltagande, af att tala om allt
det som låg henne på hjärtat, såg sig strax hänvisad till
sin kvinliga omgifning och då först och främst till sin öf-
verhofmästarinna. Och här var ödet henne icke gynsamt.

Ofverhofmästarinna var den 41-åriga enkegehejmerådin-
nan Plessen. Hon hade tidigare varit hofdam hos Sofia
Magdalena, * som satte mycket värde på henne, och helt
säkert var det hennes inflytande hon hade att tacka för sin
förtroendepost hos Karolina Mathilda. Det var en klok, rätt-
skaffens dam, som tillträdde sin ställning med de bästa före-
satser att blifva sin unga drottning ett verkligt stöd under
hennes svåra ställning men därjemte besluten att göra gäl-
lande sina egna stränga moraliska grundsatser vid detta för-
derfvade hof. Under samlifvet med Sofia Magdalena hade
denna drottnings högmod och hersklystnad så småningom
tryckt sin prägel äfven på henne sjäif, hennes begrepp om

—

* Konungens farmoder, Kristian VI:s enka.


149

hofetikett hade fått den strängaste form och hon betraktade
nu förhållandena vid det unga hofvet med mycket mera
sipphet än förnuftigt var. I sina memoarer berättar prins
Karl af Hessen, att han med onda aningar såg fru Plessen
öfvertaga sin befattning, och meddelar en liten episod som
icke lofvade godt för framtiden. Det var strax efter drott-
ningens ankomst till Fredriksberg; där var bal och man
dansade »Kehraus», som anfördes af prins Karl. Kungen
var vid lustigt humör och ropade till sin svåger: »Führen
Sie den Kehraus durch alle Zimmer». Han lydde och den
lustiga skaran tumlade åstad genom alla gemaken. Men
utanför drottningens hejdade fru Plessen prins Karl och
förbjöd honom att fortsätta genom dem. Då ropade konun-
gen: »Bekümmern Sie sich doch nicht um alt Weiberge-
wäsch», och dansen fortsattes vidare förbi den vredgade
öfverhofmästarinnan.	•

Hon kände sig från första ögonblicket som Karolina
Mathildas duenna, såsom den där å nyo skulle införa den
styfva etiketten från Kristian VI:s dagar i förhållandet mel-
lan det kungliga paret. I hennes ögon var Karolina Ma-
thilda icke en ung, nygift kvinna utan landets höga drott-
ning, som till och med konungen måste närma sig efter
etikettens regler; han skulle förstå, att hon var hans upp-
höjda gemål, icke en älskarinna, gentemot hvilken han kunde
tillåta sig smeksamma friheter. Hon vakade öfver drottnin-
gens uppträdande på alla möjliga sätt, var oafbrutet på vakt
mot omgifningarna, så att det icke från den frivola krets
som omgaf konungen skulle tränga något orent in till drott-
ningen ; hon fick denna att förhålla sig mycket tillbakadraget
gent emot den egentliga hofkretsen och söka sitt umgänge
endast i en liten utvald krets, hvars medlemmar funno nåd
inför öfverhofmästarinnans stränga blickar.

Karolina Mathilda fattade genast förtroende för henne och
trots de band fru Plessen lade på hennes ungdomliga glädtig-
het, kom hon att hålla mycket af denna. Det nya lif hon
förde stod i så stark motsättning mot hennes förra, att hon
kände sig glad öfver att hafva den trygga tillflykt den er-
farna hofmästarinnan lemnade. Och då samlifvet med ko-
nungen redan de första dagarne medförde missräkningar,
stälde henne gentemot något som hon icke förstod, anför-
trodde hon sig med sin sorg till fru Plessen.

Och här börjar då fru Plessens ansvar. I stället för
150









att lemna det unga paret ät sig sjäif och låta tiden sörja
för utvecklingen af deras samlif, ingrep hon brutalt i för-
hållandet dem emellan, fylde Karolina Mathildas sinne med
oro och bitterhet och retade Kristians själfkänsla till det
yttersta. Hon lät drottningen få kännedom om konungens
lättsinniga lif i hans förtrogna umgängeskrets, rapporterade
hvarje frivolt yttrande han lät falla om sitt förhållande till
henne och uppmanade henne att möta honom med köld,
så att han kunde lära sig, huru han borde uppföra sig som
make. Och efterhand som konungens utsväfningar tilltogo
och berättelserna härom hunno fram till drottningen och
fylde henne med rättmätig harm, växte fru Plessens infly-
tande — som en Cerberus stod hon vid ingången till helge-
domen, besluten att göra allt hon förmådde för att konun-
gen icke skulle besmitta den äkta sängen med minnen om
det lif han förde.

Ett par episoder från äktenskapets första tid äro rätt
betecknande för fru Plessens sipphet och hennes inflytande
på drottningen. Konungen kom en morgon in till drott-
ningen under hennes påklädning. »Hon hade fått en duk
om halsen men den var ännu icke fäst. Konungen sköt
den tillbaka med ansigtet och tryckte sina läppar där den
hade legat, men då därpå fru Plessen vände sig om med en
min, som om hennes tukt var högeligen kränkt genom en
så opassande syn, gjorde drottningen sig vred, förebrådde
honom hans oanständiga uppträdande och visade honom,
huru skrynklig duken blifvit. Han tog den då i handen,
slet den i sönder, kastade bitarne på golfvet, trampade på
dem, gick förbittrad sin väg och blef ånyo borta några
dagar. »

Fru Plessen var mycket förargad öfver, att konungen
lät skicka och fråga om qvällarne för att få veta, om drott-
ningen hade dragit sig tillbaka till sofgemaket. Hon be-
traktade det som »en grofhet som icke den simplaste karl
gjorde sig skyldig till» och rådde Karolina Mathilda att
vänja honom af med dylikt. »Nästa qväll när detta gjor-
des, blef svaret att hennes majestät spelade schack och drog
sig icke tillbaka, förr än partiet var slut. Konungen vän-
tade derefter tills klockan slagit tolf då han, antagligen i
den tanke att drottningen redan hade lagt sig, kom in och
fann henne ännu spela med fru Plessen. Med en förargad
och missnöjd min började han gå fram och tillbaka på golf-
V

151

vet utan att säga ett enda ord, men då partiet slutat först
sedan klockan slagit ett och icke endast drottningen derpå
sade, att hon ville hafva ännu ett parti för att få revanche,
men konungen äfven iakttog, att fru Plessen med en tri-
umferande min log bifall, gick han ut och slog häftigt dör-
ren igen efter sig samt kom för första gången icke på fjor-
ton dagar in till drottningen.»

Dylika scener förekommo sannolikt icke sällan, de för-
bittrade bägge parternas lif och aflägnade dem hastigt från
hvarandra. Och dessa intima historier kunde icke döljas
för snikna blickar bland omgifningen, som gick på rof efter
hvarje skandal vid hofvet; de vandrade från mun till mun
och hörde till de kärkomnaste samtalsämnena.

Ty hela denna hofpersonal hade ett gemensamt motto:
»Gör dig lifvet så behagligt som möjligt, kämpa på allt sätt
med det obehagligaste af allt, tråkigheten — fienden». Det är
hvad den samtida franska skalden Gresset i sin samhällssatir,
lustspelet »Le Méchant» låter sin hjälte uttrycka sålunda:

Aujourd’hui dans le monde on ne connaît qu’un crime
C’est l’ennui; pour le fuir tous les moyens sont bons.

För att undgå tråkigheten voro alla medel tillåtna. När
man blef trött och öfvermättad af nöjen, var det alltid en
behaglig omvexling att sätta i gång en intrig med hemliga
hviskningar i krokarne och hemlighetsfulla antydningar, som
kunde sättas i omlopp af baktalets flitiga sladdersällskap;
för alla dessa sysslolösa människor var skandalen en hofför-
lustelse af mera än allmänt intresse:

Tout languit, tout est mort sans la tracasserie,
C’est le resort du monde et lame de la vie.
Etre cité, mêlé dans toutes les querelles,
Les plaintes, les rapports, les histoires nouvelles,
Etre craint à la fois et désiré par tout
Voilà ma destinée et mon unique goût.

Man bief elak i sin ifver att jaga tråkigheten bort. En
intrig kunde börja fin och lätt som en konstig väfnad — man
njöt dock riktigt af den, kände sin fåfänga tillfredsstäld,
först när man kunde såra, pina, vanära och långsamt dräpa
sina offer. Det hörde ju till god ton att visa absolut lik-
giltighet för hjärtats röst, att neka hvarje djup och sann
känsla. Man bör läsa fransmannen d’Argensons berömda


152

memoarer för att rätt förstå tidens sjukdom. Denna egen-
domliga finkänsliga och sunda natur midt i förderfvet vid
det franska hofvet förstår sin tidsålder och förutser följ-
derna af dess sjukdom. Som den röda tråden går genom
hans memoarer sorgen öfver tidens frivola ton, dess brist
på hjärta, dess elakhet af fåfänga. »De spirituella männi-
skor som nu finnas vid hofvet eller i staden kallas så endast
på grund af sådan elakhet, att de likna apor eller djäflar,
som finna glädje endast i andras olyckor.... God ton kräf-
ver nu att glädja sig öfver andras olyckor och sörja öfver
deras medgång»; med rätta menar han, att »det som i våra
dagar är sladdrets förtal var på druidernas tid människo-
äteri».

Af dylika »människoätare» fans det bland det unga
konungaparets omgifningar tillräckligt många, som funno
sin stora glädje i att ställa till oenighet mellan makarne och
göra det mesta möjliga af skandalerna. Och när man tän-
ker på den eländiga taktik som senare användes för att
konstatera kärleksförhållandet mellan drottningen och Struen-
see kan man förstå, att också det växande missförståndet
mellan konungaparet behandlades med all den elakhet, hvar-
öfver dessa slipade bödlar rådde. Ett sorgligare öde än
detta unga pars kan man knappast tänka sig—sammanfördt
af statsmännens politiska beräkningar, utan hänsyn till ålder
och tycken, ledt af personer som i alla hänseenden voro de
största motsatser, slutligen prisgifvet åt ett förderfvadt hofs
intriger.

Från båda hållen utspionerade man hvarandras lif;
tjenstvillige andar voro i flitig verksamhet för att uppsnappa
allt de kunde använda i striden mot hvarandra. Medan
Karolina Mathilda hölls à jour med konungens utsväfnin-
gar ända ifrån den oskyldigaste kurtis med en vacker hof-
dam till de vämjeligaste detaljerna af samlifvet med den
beryktade »Stöflett-Katrina», blef han å sin sida underrät-
tad om det växande förakt, hvarmed han sjelf och hans
förtrogna omtalades af drottningen och hennes omgifning.
Redan få veckor efter förmälningen voro intrigerna i full
gång och förhållandet mellan det unga paret af sådan natur,
att de enstaka allvarlige och välsinnade inom deras omgif-
ningar med bekymmer sågo framtiden till mötes — en af dem
skrifver redan omkring en månad efter förmälningen, att
hans iakttagelser med afseende på det unga paret »m’ont


153

agité l’éprit et affligé le coeur» — men först bortåt våren
1767 (bröllopet firades den 8 november föregående år) hade
det flitiga förtalet arbetat så väl, att de två partierna nu
stodo upphetsade emot hvarandra. Alla medel användes
för att underhålla oenigheten mellan konungen och drott-
ningen och derigenom de förvirrade förhållanden vid hofvet
som behöfdes, för att dessa intriganter skulle kunna vältra
sig i skandalens pölar och samtidigt söka tillnarra sig nö-
digt inflytande för främjande af egna äregiriga syften, poli-
tiska eller privata.
Musikalisk revy

af

Volontaire.

Konsertsäsongen.

Kongl. teatern: På Sicilien (nyhet). Repriser: Vermländingarne,
En Midsommarnattsdröm, Fru Dorsch, Czar och timmerman, Mefistofe-
les, Trollflöjten, Otello, Carmen.

Svenska teatern: Judic.

Vasateatern: Lilla rosenknoppen, Donna Juanita, En flickpension.

Konsertsäsongen December—Februari har lemnat intet öf-
rigt att önska — i omvexling. Andliga och verldsliga, halfand-
liga och halfverldsliga, för välgörande ändamål och för icke väl-
görande ändamål, artistiska och dilettantiska — allt om hvart-
annat i en brokig röra.

Grefvinnan Mathilda Taube f. Grabow uppträdde som »En
räddande engel» uti — Tyska kyrkan i December; det var de
kristliga ynglingarne, som gåfvo konserten, hvars program genom
åtskilliga olycksfall blef delvis alldeles nytt. Grefvinnan Tau-
bes andel bestod från början i en aria af Foroni, men för att
rädda de kristliga ynglingarne ur knipan sjöng den älskvärda
sångerskan med allenastående beredvillighet det ena numret efter
det andra. Hennes röst gjorde sig förträffligt denna afton,
Gounods utsjungna Ave Maria fick genom hennes skära stämma
och eldiga föredrag nytt friskt intresse, ehuru utförandet var
mer passioneradt än strängt. stilenligt. Äfven i de öfriga num-
ren njöt publiken obeskrifligt att återhöra denna Stockholms f. n.
skönaste qvinnoröst.

De kristliga ynglingarne deltogo förmodligen i de blandade
körer som utfördes och representerades bland solisterna måhända
af hr Lejdström, som med känsla sjöng Prins Gustafs sköna
aftonpsalm, och hr Amigo, som med dito gaf ett violinnummer.
Programmet var mycket godt, särdeles lofvärd var den stora andel,
155

Söderman fått. Dennes sköna andliga sånger gjorde äfven i denna
aftons anspråkslösa tolkning den gripande effekt, som geniets
skapelser alltid föra med sig. Den prunkande och prålande kyr-
kan var alldeles utsåld, hvadan de kristliga ynglingarne fingo —
som en liten jude vid utgången tyckte — en okristlig recett.

Mycket folk hade Grefvinnan Taube desslikes lockat till
Filharmon. orkesterns konsert i julveckan, då den musikaliska
publiken annars ej vill höra på det örat. Hon gaf här Elsas
dröm och publiken tvang henne drömma dacapo. Det var också
en obeskriflig charme öfver hennes sång i detta stycke, särdeles
mot slutet och hvem som då följde den vackra sångerskans blic-
kar vid orden : »Den sällaste bland qvinnor sig Elsa kalla kan
om han min vän vill vara, den ädle riddersman», fann nog att
här var det mindre konsten än naturen som skänkte den herr-
liga stämman denna bedårande klang af jubel och lycka, som
länge klingade qvar i åhörarnes sinnen sedan den förtonat i kon-
sertsalen. Två gånger måste den populäraste bland sångerskor
också sjunga Delibes täcka »Näktergal», der man ej visste hvad
man mest skulle beundra, den poetiska anläggningen eller de
ohöljdt djerfva bravurpassagerna, sådana som ingen f. n. i Stock-
holm gör efter med samma glänsande lycka. Sångerskans be-
redvillighet att ganska snart repetera begge sina stycken måste
särskildt komplimenteras. Man tycker i alla fall att hon slutar
för snart och att tiden gått för snabbt.

Filh. orkestern spelade denna afton bl. a. Mendelssohns skö-
naste symfoni, den s. k. skotska, hvars vackra folkvisor och
sprittande elfgaloppader nu som alltid togo publiken med storm.
Skada blott att några längder då och då göra sig märkbara,
samt att slutet ej håller sig uppe på samma konstnärliga höjd
som det föregående. Orkestern spelade bra. I öfrigt är endast
att omnämna Max Bruchs ofta hörda violinkonsert, hvars utfö-
rande icke innehöll något vidare af intresse.

Magneten till samma orkesters Januarikonsert var odisputa-
belt hr Forsté?i, som jemte de moderata prisen samlat nära på
full akademi. Hr Forstén tycktes ej slumrat bort sin tid utom-
lands utan odlat sin röst, som vunnit stadga och fått bugt på
sig, höjdregistret dessutom mer hörbart och hörvärdt än förr.
Det alltid expressiva föredraget hade fått en mer lärd hållning,
särdeles Wagnersången visade hr Forsténs förmåga att korrekt
insupa den tyska methoden, som härvidlag måste anses välpla-
cerad. Detsamma gäller Schumann, hvars »Du är som en liten
blomma» tillika gafs med en konstnärlig fördelning af skuggor
156

och dagrar, som är sorgligt rar i vår stad. Den strömmande
känslan i sång och föredrag vann återklang hos de många da-
merna bland publiken, som ej gaf sig förrän den helsande, ar-
tige sångaren sjöng om igen. Massenet gick sämre, men Brahms
förstod sig hr F. godt på. Ett extranummer af Svendsen satte
kronan på framgången, som var stor och förtjent.

Fröken ^ lät denna afton höra sig offentligt som vissån-
gerska, der hon i vissa privatkretsar är mycket omtyckt. Man
kan dock undra om aftonens program var sångerskan gynsamt.
Lindblads »Den skeppsbrutne» bör helst sjungas af bariton eller
baritenor, i det minsta af en altröst, och samma kompositörs
»På berget» af en tenor eller goss-sopran, sådan som fru Strand-
bergs eller frök. Karlsohns. Den skeppsbrutne gafs emellertid käns-
ligt och vekt, men »På berget» skulle ej vunnit gubben Lind-
blads bifall, som ville att sången skulle sjungas som följer:

»Här högt uppe på berget» med stor friskhet och fulla
lungor, »sjunger jag hvarje qväll» med ett visst sostenuto och
gladt jubel, »långt der nere i dalen» piano, blygt, men gladt,
»skådar jag hvad mig gör säll» dito men en nyans varmare o. s. v.
stycket i ända. Höga A mot slutet är blott ett litet glädje-
skrik som ej bör få något som helst marcato, än mindre hållas
ut längre än en åttondel i rask takt skall. Nu lät det som
fröken Ek ville visa att hon ännu tar sitt höga A, om det
kniper.	,

Sångerskan var sällare i Gounods »Peters bänk», som allt-
igenom föredrogs med mästerskap. Ett rörande uttryck gafs åt
de bittra reflexionerna om en tid som varit lycklig men som nu
förgått och endast lemnat minnet till tröst åt det blödande bjertat.

Camille Saint-Saëns pikant fina »Menuet» skulle vunnit på
mera detaljering, men tonen var den rätta, fin, diskret. Bizets
»Pastoral» hör ej till fröken Eks repertoir, i hvarje fall ej nu-
mera. De rikliga applåderna tycktes uttrycka önskan om att få
återse frök. Ek på hennes egentliga fält, scenen, der hon i åt-
minstone op. Romeo och op. Faust denna säsong ej blifvit upp-
nådd af yngre krafter, än mindre undanskymd.

Orkestern spelade en »serenad» af Robert Volkman, un-
derlig rubrik på underlig komposition. Men ful är den ej och
publiken applåderade. Man hör ett knarrigt cello-arioso, några
osammanhängande minnen från allehanda folkvisor, sjungna i odi-
sputabelt dåligt humör. Nu afbrytes denna gubbharang af en
nätt operettkör med musik i Marschners eller Lortzings stil,
sedan löper »serenaden» ut i hvarjehanda, delvis behagligt, del-
157

vis obehagligt att höra till dess den gubbiga violoncellen åter
låter höra sig strax före slutet, hvilket emellertid är sött och
nätt i känd morendo-stil, som alltid tar publiken. Violoncellen
spelades med omsorg, men segt, det hela gick utan vank.

Hufvudnumret var emellertid Mozarts Ess-dur-symfoni, ny
upplaga, öfversedd af den lärde rotaren i gamla klassiska manu-
skript, hr Hans Bülow. Denna symfoni torde väl icke kunna
uthärda jemförelse med sina yngre syskon, den rörande G-moll
och den sublima Jupiter-symfonien, men är i alla händelser vär-
dig sin skapare. Till första allegrot hör ett slags preludium i
stor stil och värdig hållning. Allegrot sjelft bjuder på tjusande
cantabile-satser, kryddadt af ett retande ackompagnement, och
tutti-ställen af liflig men på samma gång nobel art och i andra
reprisen ett intressant kontrapunktarbete. An dantet har en nå-
got kort, men ljuf och smekande melodi, som en vestanvind öf-
ver gröna sommarfält i solig middagsstund, denna melodi har-
moniseras sedan på olika sätt bland annat i moll, hvilket skän-
ker en del af andantet en skär, elegisk prägel, som stundom
stegras till oro och sorg, uttryckt genom enharmoniska förvex-
lingar, utvikningar från Ass-moll till H-moll o. s. v., hvarefter
sedan smärtan nått sin höjd ass-durthemat återinträder, spridande
lugn och svalka i hjertan och sinnen. Hr Bülows anordningar
voro här präglade af fin smak. Deremot’torde menuetten böra
tagas i mer långsam takt. Den hänförande sköna sång, som
klarinetter, flöjter och violiner uppstämma i trion kommer då
klarare till heders. Finalen är en beundransvärd komposition,
ej minst på grund af dess omvexling, som är så mycket mer
prisvärd som den laborerar endast med ett enda motiv. Men
också glänser här Mozarts variationstalang i klaraste dager. Ge-
nom syncoper, canon, enharmoniska utvikningar, molltonarter bere-
der han de mest oväntade öfverraskningar, men låter aldrig de
lätta skuggor, som han sår ut, växa det glada och kärnfriska
hufvudmotivet öfver hufvudet. Symfonien utfördes med omvård-
nad och erhöll naturligtvis lejonparten af bifallet.

Grefvinnan Taubes sångaftnar började den 27 Februari.
Vi få framdeles nöjet återkomma till dessa konserter, men kunna
redan nu ej underlåta påpeka önskvärdheten af att den utmärkta
konstnärinnan mer uppträdde i solo- än i ensemblenummer, då
de förra äro hennes starkaste sida. Derjemte är det bättre låta
158

publiken prata medan sångerskan hvilar sig än åhöra elevupp-
visningar som N:o 7 denna afton. Äfvenså torde för framtiden
i företagets eget intresse vara skäl att å programmet upptaga
mera musik, mindre konfekt.



*

Musikföreningens midvinterkonsert upptog ett vår- eller höst-
ligt ämne: Syndafloden och hade man med vanlig påpasslighet
skyndat få denna konsert färdig redan i Januari före Filharm.
Sällskapet, som alltså icke kunde säga: »Après nous le déluge!»

Texten, sammanskrifven af den kände librettisten Louis
Gallet, utmärker sig icke på något sätt, såvida man icke som
ett utmärkande drag vill beteckna förf:s litet häftiga och mot
vår ortodoxi himmelskriande arrangement att låta himmelens
englar gifta sig med gubben Noaks döttrar, hvilka damer, efter
hvad man hittills fått veta om dem, knappast gjort sig värdiga
en sådan bonne fortune. Öfversättningen, som nog ej varit så
lätt, förefaller stundom något krystad och seg, men har i öf-
rigt de flesta af de goda egenskaper som pläga utmärka vår er-
kändt förste operatranslators arbeten: hr Fritz Arlberg.

Kompositören, Camille Saint-Saëns, tyckes ha valt detta
ämne med fästadt afseende på det tillfälle till målande orkester-
beskrifningar som dess andra afdelning i hög grad förunnar en
musiker. Denna afdelning, helt och hållet descriptiv musik,
blef följaktligen den som främst upptog kompositörens intresse
och har Saint-Saëns också ypperligt häfdat sin rang som orke-
stervirtuos i den måleriska stilen med denna andra afdelning, som
torde komma att öfverlefva de begge andra, särdeles den sista, .
som är afgjordt svag och öfveransträngd. Orkestern målar här
så troget som det är en orkester möjligt hela det förkrossande
t hemska skådespelet: de från himmelen hejdlöst nedstörtande vat-
tenmassorna, hafvets och flodernas genombrytande af sina grän-
ser, vindarnes ilskna gny och tjut öfver den ändlösa, upprörda
vattenöknen, en cyklonsymfoni, der hvarje instrument aflockats
dess för detta ämne bäst passande klangverkan och der klang-
färgernas sammanställning, rhytm och passageverk allt samman-
fogar sig till en naturmålning, som måste räknas till musiklite-
raturens yppersta i alla sekel. Orkestern spelar här domine-
rande rol, kören har blott spridda utrop, hvilka emellertid, här
och der inflickade, bidraga att göra det helas verkan ännu mer
gripande tröstlös och öfvergifven.




159

Af de begge öfriga afdelningarna står den första afgjordt
öfver den sista, som ock är den sämsta, utan att dock framte
några skönheter af mera uppseendeväckande art eller beståndande
värde, Som oftast är det den vokala delen af arbetet som minst
vill lyckas kompositören. Orkestern finner han sig bättre för-
trogen med; detta märkes äfven här i t. ex. det intressanta för-
spelet, hvaremot sångpartien erbjuda en mängd svaga eller i bä-
sta fall medelmåttiga punkter, som stundom sätta åhörarnes tå-
lamod på prof, i all synnerhet slutdelen med dess idélösa, lång-
trådiga sopransolo, slutfugan m. m., som alldeles icke sparat
det bästa till sist.

Den afdelning af Musikföreningen, som kallas k. hofkapel-
let, hade största arbetet och följaktligen äfven äran. Utförandet
var i korthet sagdt lyckligt på alla händer. Sjelfva Musikför-
eningen, som utförde körerna, var denna afton bättre förberedd än
vid Idomeneo-konserten, hvilket kunde behöfvas. Sällskapet hade
dessutom att bjuda på en tenor ur sina led, hvilken gjorde
heder åt sig och föreningen. Andra solopartier utfördes af frk.
TFoZ/’, hr Lejdström samt sist men främst fröken Öhrström,
hvilken man alltid skickar fram i så otacksamma partier som
möjligt, men som ock visar sig vara den enda konsertsångerska,
med hvilken dylikt kan äfventyras. Sångerskan sjöng nu som
alltid förträffligt, och vann stort bifall. .

I öfrigt bjöd denna konsert på ett vackert orkester-andante
af Grade, väl speladt men kyligt upptaget, på »Nordisk folkmu-
sik», sedd genom Schumannska glasögon af herr A. Rubenson,
nätt och välljudande, oklanderligt framstald, samt på ett mellan-
nummer, som kunnat vara borta. I a-capella-sång kan Musik-
föreningen uppenbart icke mäta sig med Filharm. Sällskapet,
allraminst då det gäller något så vanskligt som fruntimmerskö-
rer. Man sjöng nu två förtjusande körer af Bargiel med myc-
ken energi och bästa vilja i verlden, men, men, men---------------

Det kommer en tid för hvarje dam, då hon afstår från
vals och polkett och åldras till enbart française och polonaise.
Vid samma tid bör hon ock sluta sjunga hög sopran offentligt.
Så åldras man med behag.

K. Hofkapellets Februarikonserter upptogo åtskilligt nytt,
såsom Johannes Brahms E-moll-symfoni. Brahms är redan for
några år sedan såsom symfoniker förestäld för vår musikpublik,


160



hvarvid hans Symfoni III (F-dur) uppfördes. Tonsättaren är
som bekant af den betydenhet att det fortsatta odlandet af hans
symfonikonst måste antecknas som ett i hög grad berömligt drag
af hrr Nordquist och Neruda. Vi förstå blott icke hvarför man
ej hellre uppförde Symfoni II (i D-dur) som torde kunna räk-
nas till det mera friska, populära och objektiva som Brahms i
symfoniväg åstadkommit. Att E-moll-symfonien af Brahmsiter
quand même anses som högsta exponenten på symfonikerns snille,
borde icke ha narrat vederbörande, då det här gäller att af den
stora publiken vinna de sympatier åt ett förtjent tonsättarsnille,
som icke kunna framlockas med mindre man presenterar det i
dess mest tillgängliga och fattliga form. Detta kan ej sägas om
framförandet af E-moll-symfonien, som om ock åtskilligt mindre
ultra-Brahmsk än ett par andra, dock i det hela är för den
stora massan en igenlyckt bok. Musikvännen och kännaren har
naturligtvis alla skäl att vara tacksam för en Brahmsk kompo-
sition. I vår nivellerande tid är det skönt att påträffa en så-
dan musikaristokrat som Brahms. Han är sig sjelf och för-
smår allt annat, äfven om denna subjektivitet kostar honom aldrig
så mycket. Hur litet är t. ex. orkestrationen i E-moll-symfo-
nien anlagd att kittla den stora massan ! I detta fall samman-
smälter Brahms med Spohr, också en fin, diskret musiknatur
med inåtvändt, tempereradt skaplynne. I formgifningen liknar
Brahms Mendelsohn deri att han söker gifva en efter klassikerna
bildad form åt ett innehåll, som med eller mot tonsättarens vilja
måste kallas romantiskt. Men en romantik af särskildt slag med
den första vårblommans bleka, fina, något sjukliga fägring, en
sourdine öfver känslans strängaspel, som endast undantagsvis lå-
ter det brusa fram ohejdadt, naivt och oförstäldt såsom i denna
symfonis andante, en elegi af jungfruligt ädel skönhet, hjerte-
känd och hjertevarm. Äfven i den derpå följande scherzo-sat-
sen ger sig kompositören stundom semester från sin något sofi-
stiska reflektion, ehuru det helas byggnad och orkestrationen vi-
sar ett för scherzo-stilen temligen liknöjdt sinne. De begge yt-
tersatserna med sin inkarneradt Brahmsska anläggning täfla med
hvarann i intresse för den som specielt egnat sig åt komponistens



studium. Den
betydande än
kontrapunkt i
variationerna.

första är mer
den sista med
de för öfrigt i
Kompositionen

klar och afrundad, men ock mindre
dess vackra thema och dess lärda
fantastiska dimmor sig upplösande
vann en knapp succès d’éstime,

en olycka, hvartill hofkapellet något bidrog genom att stundom
spela ganska ointresseradt och förströdt och falskt — i det
161



välsignade trä och messing. Detta hände sig vid första uppfö-
randet, det andra gick bättre.

Griegs stråkorkestermelodier: Hjertesår och Våren äro kända
och välkända, utfördes konvenabelt, liksom ock Sorgmarschen ur
Gudaskymning, Wagners mythologiska opera. Hrr Wagnerister
bland publiken trälade som vanligt med händer och fotter att
få höra om denna älskade dundermarscb, hr Neruda syntes
komma i stort bryderi, men hofkapellisterna började energiskt
med sm marsch — ut i kulissen, och der sutto i salongen nu
the Wagnerister, snopet beskådande sina hummerklor.

Nu som vid nästföregående konsert gjordes Beethoven med
en pietet, en korrekthet och ett musikförstånd, som liknar Lud-
vig Normans bästa anföraretid och måste man hålla hr
Neruda räkning för att han så ypperligt vet bevara sin hänsofne
svågers vackra och ärofulla traditioner. Publikens bifall hag-
lade också öfver hofkapellet under F-dur-symfonien, som denna
afton, den 14 Febr., stod på programmet. Publikens behof att
ha roligt märker man äfven under Beethovens symfonier, det är
alltid ett giocoso man äskar höra .om, så ock nu, då applåderna
aldrig .ville sluta efter andra satsen med dess friska glädtighet,



en sund kärnstark menniskas franka och fria skratt, gladt

uppriktigt, utan all bismak af ironi
förädlar, ett skratt, som föryngrar
sinne. Man kan ej nog berömma
spelades, äfvenså finalen, också den
jen, men den sanna, naturfriska, ej

och
som
och
sats

eller malice, ett skratt,
och sopar rent i hjärta
det sätt hvarpå denna

en jublande lofsång till gläd-
den »glädje», hvars nervösa

yttringar sprattla å varietétribunernas dårstugor eller i varieté-
farsens simpla flin och dolska fräckhet.

Det gläder oss att tillägga att salongen var fullsatt —trots
de samtida konserterna på de utmärkta musikplatserna (och ben-
husen) Blanchs och Berns, Novilla och Alhambra, Mosebacke,
Svea, Vasa (med ny varieté-cykel: En flickpension o. s. v.)

Filharm, orkesterns Januarikonsert hade en intressant pièce
de résistance: Griegs verldsberömda Peer Gynt-suite. De för-
härdadt konservativa, de klassiske, runka på sina välvisa huf-
vuden åt Griegs »disharmonier och melodibrist», för den mer
objektivt anlagde måste dock Grieg trots både det ena och det
andra förefalla högeligen intressant, just derför att han är någon,
en egen, sjelfständig, egenmäktig i detta ords goda betydelse:



ür Dagens Krönika. XI.

11
stark i känslan af inneboende kraft. Han har dessutom den
för oss så värderika egenskapen att icke vara talangfull, han är
icke en rutinerad efterklingare af vare sig Schumann eller Men-
delssohn, han är icke som Norman och Gade och derför är han
mer än dem, endast Aug. Söderman kunna vi af senare tiders
svenskar sätta upp mot Grieg, beslägtade som dessa äro i ge-
nialitet, i fosterlandskänsla och i djerft, sjelfständigt, dådfriskt
kynne. I Gynt-suiten möter Grieg med sina bästa egenskaper,
hans bizarrerier tyglas här af smak och fint konstförstånd, hans
melodik är här både fager och fattlig, folktonen i hänförande
vågor svallande genom det hela, än nordiskt klar och lugn, som
i den daggfriska aubaden, än orientaliskt sinlig och berusande,
såsom i Anitras dans, än sagolikt trollsk och jättelikt djerf, stark
och krossande såsom i sista delen, kronan på verket, en orke-
stersats, som i alla tider skall räknas som en af de främsta i
Norges musikliteratur. Den snillrika kompositionen tolkades för-
tjenstfullt om ock ej fulländadt af den konsertgifvande orkestern,
af hvilken man vidare fick höra en skymningsfantasi af hr Hal-
lén, förmodligen en skymning i December i Haparanda att döma
af styckets längd. Det var emellertid långt ifrån fult, särdeles
så andäktigt behandladt som det nu naturligtvis blef af kompo-
sitörens egen orkester under hans egen (stundom litet egna) takt-
pinne. Som mellanrätt serverades en förut spelad, ganska nätt
»Canzonetta» af Herbert och som dessert Södermans »Orlean-
ska Jungfru», der dock k. hofkapellets spel — åtm. förr —
var afgjordt bättre än hvad man nu fick höra, ehuru utan jem-
förelse betraktadt utförandet af äfven detta nummer häntydde på
trägen öfning, sträng disciplin o. d., af hvilket allt det nuva-
rande hofkapellet synes behöfva både ett och annat.

Det vokala elementet representerades af ett romans-herr-
skap från Berlin, vid namn Hildach. De sjöngo som alla ty-
skar sin Schubert, Schumann etc. musikaliskt och korrekt, duet-
terade ihop med en harmoni, som vore önsklig mellan alla äkta
makar i das grosse Vaterland, der nu äktenskapsskiljsmessorna
tyckas börja bli en vogue, och voro för resten hvarken ledsam-
mare eller intressantare än majoriteten af de romansvirtuoser
som man i Wien, Dresden och Berlin får höra på deras »vis-
aftnar». Som romanssång f. n. är så godt som utdöd i våra
konsertsalar, hade de många tyska visorna nyhetens behag och
vunno stort bifall, en omständighet, som bör tagas i betraktande
af våra svenska musikkrafter, hvilkas svaghet för operamusik
på konserttribunen hotar öfverstiga alla gränser.
163

Samma orkesters Februarikonsert var delvis egnad den i
julas bortgångna danske komponisten, Niels Vilhelm Gades vackra
minne. Af Gades större arbeten framfördes endast ett, men
detta också ett lejon, hans B-dur-symfoni, den förnämsta af de
sex han skapat. Oaktadt diverse anklanger från Mendelssohn i
första satsen och Beethoven i finalen, märkes dock rätt mycken
sjelfständighet i symfoniens öfriga delar, om ock Gades allra för-
sta kompositioner andas en friskhet och originalitet, som kompo-
nisten sedermera aldrig återfann. I stället blef hans teknik le-
digare, hans orkestration mer rutinerad, och B-dur-symfonien er-
bjuder derpå flera glänsande bevis. Scherzot med dess dröjande,
vemodiga folkdansmotiv är det populäraste och blir alltid bisse-
radt, andantet torde deremot vara värdefullast med sin elflika
blidhet. Två välljudande fragment ur »Elverskud», herr Olofs
romanser, gåfvos med orkesterackompagnement. Solist var hr
Forstén, som enligt St. D. aldrg haft en så förträfflig afton,
enligt andra tidn. raka motsatsen. Oss föreföll hr F. odispone-
rad och temligen obekant med sina soli. Ej stort bättre gick
det för honom i Kjerulfs romanser, af hvilka den spanska ro-
mansen dock fick den innerlighet i känslan, den bör ha, men
den klara perlan »Sövnen»! Der beredde oss hr F. en sorglig
missräkning. Hvarken tonträffning, tonansats eller föredrag höjde
sig det minsta öfver medelmåttan och dock är stycket så tack-
samt! Ingrids visa bör ej en barytonist sjunga. Här mins man
Louise Michaelis ypperliga sång och präktiga vocaliser i de af
Kjerulf sjelf arrangerade variationerna, som ådrogo först sånger-
skan gubben Baucks starka misshag och sedan när gubben fick
veta det var Kjerulf sjelf som arrangerat visan åt Michaeli, den
olyckliga komponisten, som dock sällan synts oss lyckligare än
i sina flickvisor, Synnöves, Ingrids o. s. v. Hr F. rönte stor
framgång och förtjenade det också för sina prestationer — an-
dra aftnar.

Konsertens början utgjordes af ett deklamatorium med mo-
tiv ur diverse Gadearbeten: Korsfararen, Elverskud etc. Dekla-
merade gjorde hr Törnquist, som ganska oförberedt midt under
den talrika publikens sorl började ta till ordet med ett öfver-
Ijudt -»Rundt kring» etc. etc. (sedan han stått en stund och
sett generad ut). Efter sluttiraden att i alla tider »skall Ga-
des namn bli nämndt» gjorde hr T. en plötslig djup bugning,
icke för den skickligt tillsmetade Gadetaflan i fonden, utan för
den ärade publiken, som efter ett ögonblicks hesiterande gaf
ifrån sig en liten applåd. Detta var nu godt och väl, men oss
164

synes dock att någon af Gades präktiga konsertuvertyrer varit den
bästa inledning till festen, helst det upplästa poemet visade sig
vara en torgplats för alla möjliga välbekanta äreminne-blomster.

Nu
här
till
den

I andra afdelningen hade man bort få höra något svenskt,
gick hr Hallén direkt Köpenhamn—Kristiania. Man fick
höra ett Svendsenskt folkvisearrangement och — det bästa
sist — ännu en gång Peer Gynt. Redan »Åsas död» ville
hänryckta publiken ha dacapo, men fick endast mazurkan,

Anitras pikanta klockspelsdans. Den storartade slutsatsen sökte
man energiskt få höra om, hr Hallén kom oupphörligt in, här-
föraren fanns, men de djupa leden? Efter sista takten i fi-
nalen hade de, befarande hvad komma skulle, tagit till flykten,
trötta kunde de också vara, och der stod så hr Hallén, som
väl aldrig blifvit så flitigt inropad : »Här står jag och kan icke annat! »

*

K. Hofkapellets' sjette symfonikonsert inleddes liksom den
femte af Brahms fjerde symfoni, som nu fick ett mer klart och
pregnant utförande, särskildt kommande första satsen till godo,
som har förtjusande melodier och harmonier, något svårtillgäng-
liga blott genom Brahms speciela torrhet i instrumenteringen.
Kompositionen hade verkligen i detta utförande förtjent de »kraf-
tiga applåder», som en godörad avisa tyckt sig höra. Publiken
visade sig mer likgiltig till och med än Lördagen förut och det
var inte utan att en viss konversation sotto voce här och der
i smygarne......................

Scenen ur operan Valkyrian led af orkesterns alltför starka
ackompagnement. Detta var nog orsaken till att hr apothekare
Smith af en viss tidning fick höra något som han väl aldrig
hört förr: att han eger »för svag röst». Erkännas bör att hr
Smiths sång ej tog sig särdeles ut, men det var både kompo-



sitionens och hofkapellets fel. Hr
och den är som man vet ej liten,
garens skaplynne och timbre passar
ser, som Wagner lagt i Wotans

S. sjöng efter bästa förmåga
En annan sak blir om sån-
för sådana sentimentala fra-
mun vid afskedet från den

morska Brünhilda. I och för sig spelades det granna orkester-
partiet med mycken framgång, påpasslighet och klangverkan.

Under Beethovens C-moll-symfoni runkade mer än en klassi-
citetens förkämpe på sitt grånade hufvud. Det spelades visser-
ligen utan klander, ja delvis alldeles utmärkt, men dessa nervösa
rubati och acoellerandi, särdeles i den gudasköna andantesången !
165

Derom voro meningarne mer än delade. Emellertid kan det ej
nekas att de flesta taktrubbningar äro verkstälda med smak, om
ock till antalet något ymnigare än vi tro skäligt vara. Hr Ne-
ruda hade i öfrigt stor heder af den herrliga symfoniens fram-
förande, särdeles finalen gick med en blixtrande glans, som en-
dast led af ett par detoneringar i biåsorkestern.

Schuberts Rosamunda-entreact afkortas på åtskilliga ställen
med hälften. Här gafs den nu i sin helhet, hvilket blir allde-
les grufligt långtrådigt med ett stycke med två motiv.

Publiken var talrik och hänförd efter Beethoven.

Hr Rich. Anderssons första kammarmusiksoiré hade till
Vetenskapsakademien lockat en fulltalig publik — på de billi-
gaste platserna, i det hela en »vald publik», som ett par tid-
ningar välvilligt uttryckte sig.

Aftonens charme var fru Edling, synnerligen täck i sitt
hvita atlas. Mottagen af en applådstorm, som knappast ville
tillåta numrets början, utförde denna vår yppersta romanssånger-
ska, hvilken man dock alltför sällan hör från konsertestraden,
Schumanns »Qvinnans kärlek och lefnad», en af de oförgängli-
gaste perlorna i den tyske romanskomponistens rika collier. Hur
smidigt var icke sångerskans föredrag afpassadt de olika visorna,
från den ännu på barndomens tröskel stående unga tärnans omed-
vetna svärmeri och ordlösa tjusning till den förkrossade makans
dofva sorg vid den graf som gömmer hennes lifs allt! Den
sköna stämman, den liffulla, innerligt sympativäckande sången,
den expressiva musiken — allt förenade sig till ett mästerska-
pets tolkande af ett mästerverk. Också smattrade de efterföl-
jande applådsalvorna riktigt ur hjertats djup.

Ett annat sångnummer var Schuberts »Elfkönig», der man
ännu har Pauline Luccas genialitet i friskt minne. Frk. Ohr-
ström var något tam och enahanda i detta nummer, beroende
törhända på en märkbar indisposition, som ej tillät den med
rätta omtyckta unga sångerskan att denna afton lysa med hela
vidden af sin framstående konst.

Hr Andersson hade till sitt solonummer valt Chopins nä-
*stan utslitna G-moll-ballad, hvilken det fordras mycken fallen-
het för Chopintolkning att göra fullt njutbart. Det har icke hr
Andersson, som utan tvifvel gjort klokare om han valt en klas-
sik i st. f. denne Chopin, som ej tål vid så battant och pro-
166

saiskt nykter behandling som denna aftons. Hr A:s många ele-
ver applåderade med energi och hade åstadkommit en stor
blomsterbukett.

Mer till sin fördel var den renommerade pianisten i afto-
nens ensemble-saker, särdeles i Beethovens Sonat tör violon och
piano, der hans goda takt, ferma anslag, klara och stadiga pas-
sageverk togo sig högst förmånligt ut. Hr Aulin med sin vio-
lin bidrog ock till det goda intrycket, om han ock tycktes min-
dre intresserad af sonatens numera delvis något antiqverade förra
hälft än af det evigt unga, af godlynt humor och lefnadslustig
käckhet glittrande rondot. Af Johannes Brahms, som nu tyckes
ha kommit riktigt på modet i våra konsertsalar, gafs G-moll-
qvartetten, ett af komponistens mest populära och särskildt i
Wien ofta spelade verk. Qvartetten utmärker sig för en ovan-
ligt klar och genomskinlig disposition, kombinationerna äro nog
som vanligt djuptänkta och lärda men på samma gång fullt lätt-
fattliga, melodien flyter med en för Brahms ovanlig lätthet, fritt
och obehindradt, harmonierna äro rika och fulla, särdeles i den
framstående andra satsen, lifligheten och färgen är större och
bjertare än vanligt hos Brahms, t. ex. i slutsatsen med dess
fransyskt pikanta intermezzo. Samspelet kräfver betydligt, men
man gjorde sitt bästa, specielt hr Andersson sjelf, hvars goda
ensemblespel kan uppsättas som en modell för allt sådant, åt-
minstone i tysk klassisk eller efter-klassisk musik. Sådana ar-
beten af Brahms som denna pianoqvartett äro ypperligt egnade
att göra vår publik bekant med och sympatiskt stämd för den
utmärkte tyske komponisten, hvadan alla musikvänner ha skäl
att vara hr Andersson tacksamma för utförandet deraf, särdeles
så förtjenstfullt som det blef. Kompositionen slog hörbarligen
betydligt an på aftonens publik och man applåderade efteråt
ganska länge äfven med fara att mista sin plats i den vilda jag-
ten ner för trapporna efter ytterkläderna.

Denna jagt var ganska liflig under och efter Aulinska qvar-
tettens Februarisoirée, gynnad af ett slutnummer som ej föll i
smaken: »Poco Allegro» af Brahms stråksextett, som uppfördes
i sin helhet denna afton och fick ett fullgodt utförande. Kom-
positionen är också onekligen krångligare att begripa för pro-
fanum vulgus, än den ofvannämnda G-moll-qvartettens. Brahms
spinner här ut sina musikaliska reflexioner till en rent otrolig
grad, vändande på motiv och infall i alla möjliga dagrar och
schatteringar. Slappas här den åhörandes intresse en enda mi-
nut blir fortsättningen honom gåtfull och kaotisk. På snillrika
167

musikaliska fynd synes oss adagiosatsen vara rikast, deremot fö-
rete åtskilliga andra ställen en viss matthet i ingifvelsen, som
ej öfverskyles af formalistens säkra teknik. Ett formverk af
präktig kaliber bjöds publiken i Kiehls C-moll-qvartett, der pia-
not skötes af fru Svedbom, som deraf skördade mycken ära och
loford af de utmärkta pianistiska auktoriteter, som funnos i sa-
len, såsom t. ex. fröken Thegerström. Hos de unga mindre
musikaliska damerna väckte fru Svedboms frisyr mycken upp-
märksamhet! hon var derjemte elegant och modernt klädd och
erbjöd det ej ofta sedda skådespelet: en pianist som ser bra ut.
Herr Neruda förklarade en gång att han sätter mer värde på
fru S:s ackompagnement än på alla andra ackompagnerande stor-
heter i Stockholms musikverld. Hr Nerudas spel i lentosatsen,

der
och
ken,
vigt

violoncellen gjorde soli, var charmant, likaså hans rullader
snabba pizzicati i det stickande ystra scherzot, som publi-
trogen sin vana att alltid vilja höra om scherzi (till mot-
mot lifsledan?) väldigt arbetade att få dacapo. De exeque-

rande bugade och blinkade åt honom och — gingo vidare i
texten.

Den omnämnda lentosatsen syntes oss höja sig till mer mu-
sikalisk hänförelse än hela Kiehls stora Reqviem, här uppfördt
och illa mottaget för några år sedan. Det var en förtjusande
älskog mellan violoncell och violin, den senare besjälad af det
qvinliga behag, som hr Aulin så ofta utvecklar i sitt poetiska
stundom litet capricciösa spel (också det en feminin älskvärdhet).

Början
starka
liksom
kanske

var majestätisk och stilfull i breda fylliga ackord på
basvingar. Här spelade fru Svedbom med manlig kläm,
i slutsatsen med lättlöpande elegans. Detta rondo är
något banalt på sina ställen, men onekligen ett hurtigt

och lifvande stycke musik, tekniskt mästerligt arrangeradt, som

man kan vänta af en sådan
professor.

Soiréen började med en
Haydn-qvartett, spelad ganska

lärd och samvetsgrann musik-

sällan hörd täck och intagande
bra, men icke mer. En del af

publiken fann den roliga slutfugan »nedrigt ful» och trodde att
ungherrarne »spelade falskt, vet jag». Pappa Haydn blef icke
mycket fêterad denna afton, men sofver nog lika lugnt för det,
hoppas vi. Det enkelt sköna har i våra da’r få afnämare. Det
skall vara »viel Geschrei», pizzicati eller morendo-cadenser på
höga långt utdragna toner, helst flageoletto, och bravo, då applå-
deras det och skrias dacapo !

Konserten var ganska talrikt besökt. Dörrarna skulle hållas






168

stängda under musiknumren, stod
läktarn sågo vi ett oupphörligt
vaktmästare och pojkar.

det på programmet. På ena
spring ut och in, mest af —

*

•fî

*

Den Smith-Ödmannska vårmatinéen förargade äfven i år de
konsertarrangörer, som anse dessa herrar så rika att de ej be-
höfva förstöra marknaden för de mindre gudarnes osällt stora
skara. Publiken var emellertid nyter, handklappningarne visser-
ligen tunna, men sega, det var också så små händer i rörelse.
Hr Ödmann visade sig högst lindrigt indisponerad och föredrog
Goldmarks Saba-aire med utmärkt konstnärlig takt och finhet,
bedårande tonskönhet och dramatiskt liflig kolorit. Prof. Hall-
ström härmade ypperligt »källans sus» och »löfvens'prassel»,
men icke vokalt, utan instrumentalt. Hans ackompagnement kan
sägas täfla med Normans i verlden. Hans nya Berceuse var
poetisk och utan att vara sentimental, känslofull, sjöngs deliciöst

-^^-^

af eleven och vännen ödmann, som sedan
med den oundvikliga Sorrento-chansonetten.
sjöng Kjerulfs »Ved söen» med slutfrasen
B ytterst fint och själfullt och mot slutet



tjusade sina damer
Grefvinnan Taube
uppkastad på höga
rent af inspireradt.

Fröken Almatis visor voro ej särdeles vackra men rätt långa,
föredraget rutineradt, men rösten osympatiskt kall och hård
denna middagsstund, hvilket gjorde att vår på välljud så be-
gifna publik var nära att hyssja åt Gioconda-duon, som frök.
A. dock sjöng med sådan dramatisk expression. Men de höga
gälla ropen på slutet förstörde alltihop. Hr Smith sekunderade
berömligt både här och i Rossinis pikanta matros-duett, deri
hr ödmann charmant sjöng tenorstämman. Hr Smiths program
kunde måhända ha varit förmånligare, balladstilen passar honom
mer än operor, särskildt Tristans aria ur Jessonda passar ej
hans mörka röst och episka föredrag, denna aria har i forna
dagar på k. operan sjungits af hjeltetenor. Men någon ballad
gafs icke, icke heller Schuberts Wanderer eller »Mitt hem», som



hr S.
honom
denna
genom

sjunger så praktfullt. Den heliga Böndagen afskräckte
kanske från att bjuda på Portervisan till extranummer
gång. Han sökte nu i stället slå hr Ödmann ur brädet
artigheter mot de unga damerna: »O finge jag kyssa

dem alla!»





❖


169

K. operans höstliga nyhet »Cavalleria rusticana» Är verk-
ligen en nyhet, ny med besked. Sällan torde en svensk opera-
chef varit påpassligare än hr Nordqvist denna gång. Skada blott
att denna lofvärda påpasslighet icke skulle gälla ett mästerverk,
utan ett debutarbete, som visserligen lofvar ganska mycket för
sin unge mästares framtida väl, men som omöjligt kan sägas i
och för sig uppnå mästerskapets svårbestigliga höjd. Å andra
sidan hålla vi dock före, att man på somliga orter, der operan
uppförts, inom musikkretsar varit alltför snäf mot Pietro Mascagnis
förstlingsverk. I München t. ex. har man alldeles ironiserat
bort dryga tre fjerdedelar af musiken bland musici och konst-
vänner. Pressen har i allmänhet som vanligt varit hyggligare
och allra hyggligast» den vigtigaste juryn, publiken. All ny
musikalisk knoppning och blomstring blir omöjlig om de »lärde»
hagla ihjel hvarje nybörjares hvarje försök; särdeles förkastlig
blir denna (dessutom något dubiösa) konstifver, då kompositören-
debutanten verkligen visar sig ega förutsättningar för att blifva
något, såsom nu Mascagni, eller då hans verk visar sig kunna
— inbringa pengar åt sin upphofsman, ett horribelt gravamen
för de idealiska.

Dock må det sägas att kompositörens vänner vid premièren
i Roma utan tvifvel gjort Mascagni en tjenst om de varit litet
mindre — vänliga. Kringbärning på folks armar, fackeltåg m.
m. efter en liten akt som »Cavalleria rusticana» är utan tvifvel
för mycket »Cavalleria», ja tycks oss nästan derjemte »rusticana».
Man kan ej hindra sig från att tänka på de många mästerverk,
som gjort fiasco vid deras första uppförande, ej minst i Roma,
»Barberaren» t. ex.

Emellertid — vid ett opartiskt bedömande af unge Mascagnis
debut faller genast en sak i ögon och öron : hans sceniska naturel.
Det är icke längre i Italien man får söka de vackra melodiernas
fäder, som strunta i om de välja samma melodi till hjeltens
biläger och dödsläger. Verdi, Boito och Ponchielli ha härutinnan
åstadkommit en lycklig förändring. Verdi redan för längesedan
med »Rigoletto», »Ballo in maschera» och »Vespri siciliani».

Detta Mascagnis lofvärda sinne för det dramatiskt exakta
störes dock i hans debutarbete af en viss ungdomlig ifver att vilja
förgylla guldet, som slår öfver i oberäknad komisk persifflage. Så
t._ ex. har han uppenbart försett sig på vännen Boitos demonik,
som han låter spöka i sitt arbete på de omöjligaste ställen. Den
hedervärde bypostiljonen Alfio introduceras sålunda med en hel-
vetesapparat som vore han ett hår af hin, ja h. m:t sjelf. Både
170

här och annorstädes kräfver originalitetsjagten sina offer. Omqvä-
det till visan börjar bra och med karakter, men sedan jagar den
ena tonarten den andra, liksom i sjelfva visan med dess omotive-
rade sataniska kärfhet och tvärhuggenhet. Äfven den föröfrigt
vackra och stämningsfulla påskkören med sopran- och altsoli
(Santuzza och Lucia) arbetar med en måttlöst stor apparat och
urartar till en passionsrik invocation, snarare hednisk än ortodoxt
katolsk. Man tänker sig den store Pan så hyllad vid vinterns
slut, men ej den korsfäste påskmorgonen af de enkla invånarne
i en italiensk bondby.

Den förebråelse som från flera håll riktats mot kompositören
att ta sin tillflykt i gladare situationer till en motsatt ytterlighet,
den tunga operettmusiken, kan han delvis parera med upplys-
ningen att han varit etnograf i sin musik. Sådana melodier
sjungas i byarne kring Roma och om de likna Offenbachs kan
ingen hjelpa den saken. Så är hjeltens såväl serenata som brindisi
af trogen italiensk landtmannasnitt, åtminstone förr i tiden som-
nade den resande (och rasande, ifall omusikalisk) främlingen i
byarnes värdshus ofta vid de mandolinåtföljda tonerna af någon
serenadsjungande Peppo eller Taddeo eller Turiddo, mer sällan
baryton, oftast tenor, nästan aldrig basso profondo. Turiddos
serenata är ett förtjusande stycke, dess placering midt i ouverturen
ganska sinnrik, om än svår för sångaren, när denne ej är en
Ödmann. Brindisin är liflig och munter, någon finess kräfves ju
ej af situation och personager. Deremot kunde åtskilligt vara
att säga mot introduktionskören, hållen i platt mazurkatakt, vis-
serligen med italienska landtmelodier, den också, men accompag-
nerad på ett onödigt rått och enformigt sätt. Särdeles efter den
lilla fina Grounod-doftande orkestermellansatsen, då folket är inne
i kyrkan att af höra messan, förefaller reprisen af mazurkan rent
af olidlig. De korta stroferna: »Vi från kyrkan gå och alla
följas vi åt» äro deremot vackra och rent af poetiska i sin
idylliska endrägt och fridfullhet, en väl uttänkt kontrast mot de
kort derpå följande upprörda och blodiga scenerna. Santas duett
med Toriddo erbjuder lyckade ställen af sann dramatisk verkan,
särdeles slutet är originelt och effektrikt, hennes soli deremot
stundom ej så litet ansträngda och i allmänhet för långa med
gammalmodiga tröttande omsägningar, hvilka bli rent af stötande
då ämnet är så delikat som t. ex.: »Toriddo har skändat min
ära, Toriddo har etc., Toriddo har etc., Toriddo har etc.» Ädel
och melankoliskt inträngande är dock hennes: »Se mina tårar»,
hvars motiv redan skymtar i den lilla ouverturen. Arbetest
171

höjdpunkt är dock enligt vår mening Toriddos duett med sin
mor. Här har komponisten de rätta färgerna för ynglingens
naiva ridderlighet, hans menskliga dödsfruktan, hans sonliga öm-
het, allt skildradt i äkta sydländsk varm och skimrande kolorit,
glödande af känsla och lidelse. Men man skall höra denna scen
i hr Ödmanns föredrag. Sällan har denne lugne vermländing
höjt sig till sådan lågande nerv, uttryck, känsla och glöd i hvar je
ton. Hans Taddeo är alltigenom mästerlig. Naivetet, landtlig
klumpighet, bykurtisörens högmod, flyktighet och egenkärlek, ett
i grunden godt hjertas ånger och ångest — allt i apparition,
sång och spel framstäldt med mästerlig sanning, trohet och
liffullhet.

Efter hr Ödmann kommer fru Edling, hv&vs lilla bykokett
är ett sannskyldigt litet mästerverk, som kommer oss att beklaga
partiets litenhet. Hennes entré med den pikanta snärjande can-
zonettan på läpparne klargör ^med ens karakteren och situationen.
Man kan icke tänka sig detta bättre gjordt, men väl sämre. En
yngre artist har t. ex. alternerat i denna rol.

Vi förutspådde fröken Moritz lycka i ett pathetiskt parti,
hennes Santuzza har gifvit oss rätt. Särdeles i dramatiskt af-
seende är detta en ovanligt välgjord, klar och glödande liffull
karakterstudie. Mindre tilltalade oss det vokala utförandet, som
dock egde många lyckligt funna starka accenter. Men rösten
lyder ännu ej till fullo, särskildt egaliseringen tyckes oss i detta
parti bristfällig. Att vara en andra debutrol, är prestationen i
alla fall förvånande. Fru Strandberg skulle i det yttre passat
bättre för mamma Lucia, men fröken Wolfs röst gör duktig
verkan i duetter och körer. Hr Eundqvist ger en manlig och
kraftfullt tigerartad Alfio, med godlynt treflighet i de få ljusare
scenerna. Hans röst är naturligtvis en prydnad för hvarje opera,
som får lyckan af dess understöd.

Öfversättningen är i sin helhet tillfredsställande, men syndar
i detalj genom osedvanlig stupiditet (t. ex. den härligt öfversatta
postiljonvisan). Uppsättningen deremot är bra alltigenom och
om kör och orkester är intet ondt att säga.

K. operans julmat, gröt och lutfisk: »Konung för en dag»
och »Vermländingarne» har naturligtvis äfven i år serverats, den
senare med några ganska aptitliga förändringar som kryddor,
förändringar som måste anses som förbättringar ehuru de bestå
172

af — horribelt för alla liberala sinnen! — återgång till det
gamla och till de gamle, såsom till hr Viktor Dahlgren — Pehr
och hr Gustaf Henrikson — Anders. Hr Dahlgren var den
afton vi återsågo hans af gammalt erkända Pelle icke vid rosen-
rödaste humör, hvartill mycket bidrog den till större delen tomma
salongen, konturerna voro nog de gamla glada, men koloriten
var blek och tunn. Hr Henriksons Anders i Vermländingarne
torde böra sättas i rang med det bästa af svenska folktyper, som
k. operan någonsin frambragt, i paritet med Lars Hjortsbergs
Marktschreier och Sevelins Länsmansfru i »Tillfället gör tjufven»,
Jenny Linds Värendstös i Bottigers »Majdag», Jolins Pelle i
Verml. o. s. v. Hr Linden gaf nyligen Anders med en talang
åt hvilken vi gjorde all rättvisa. Men det clowneri, den an-
strängning, som fans och måste finnas hos hr Linden, i en bond-
rol, fins ej ett spår af i denna mjukt naturliga, glada och varma,
friska och hjertliga allmogetyp, som först gjorde hr Henrikson
mer bemärkt inom k. operan och som äfven tills dato förblifvit
hans bästa rol derinom. Fru Heintz har fått försöka sig som
hjeltinnan Anna, en uppgift mer lämpad för hennes krafter än
Wagners och Mozarts skapelser. Fru H. sjöng sina visor rätt
täckt och ej utan känsla, men röstbehandlingen visade sig ej ens
för dessa små bitar fullt tillräcklig. En olycklig imitation af
fröken Eks alltför öppna sångsätt tycks vara på väg att förderfva
fru H:s af naturen ej illa fournerade röst och måste varnande
påpekas. Rösten är dessutom ännu fruktansvärdt ojemn, attac-
keringen af höjdregistret grumlig och slintande. För öfrigt var
denna Anna ganska vacker och spelade någorlunda. Hr Lundmark
tenderar alltmer att uppträda i prostens rol, der hans gemytliga
apparation skulle göra sig bättre än i den olycklige, svärmiske, i
skog och mark drifvande, mindre matfriska ungersvennen Eriks,
hvars vackra sånger dock erhöllo ett känslofullt och manéffritt
utförande, mera i folkvisans genuina stil än de bägge värderade
föregångarne, de damebeprisade hrr Hag- och Ödmann.

Prostafar hade nu fått en mindre lämplig representant i hr
Johanson, som var både mager och jesuitisk att skåda, förargelse-
väckande för möjligen i salongen varande ståndsbröder ur riks-
dagen. Pigan Stina var ej illa lottad med fröken Sjöblom, men
hr Rundberg som från Erik glidit ned till brukspatrons betjent,
var der märklig att bese med skägg à la Henri III och fasoner,
liksom påstötta af ett doldt elektriskt batteri.
173

Fru Dorschs soirée på k. operan hade ett trefligt förspel i
Dram. Teaterns foyer, der fru Hartman och fröken Almati sålde
biljetter åt personer, som genom att stå i kö o. s. v. narrade
mer än en tidning att profetera det huset skulle bli utsåldt ren
flera dar förut. De älskvärda aktriserna visade sig temligen
rutinerade biljettförsäljerskor, åtminstone den beresta frk. Almati,
men fru Hartman tycktes vara nära förtviflan, i en sådan pèle-
mèle lågo biljetterna på hennes bord, hvarförutom ganska svåra
fall af multiplikation under dagens lopp yppade sig, 2 gånger
1,75 o. s. v., o. s. v. Huset blef emellertid mycket godt, om
än de ordinarie biljettförsäljerskorna kunde med ett smålöje tri-
umfera åt att det ej blef lapp på luckan, sådant som ej sällan
händer dem.

Fru Dorsch och hr Fredrikson spelade ihop »Surrogat»,
hvilket de gjort så många gånger förut, men denna afton öf-
verbjudande hvarann i spetsiga tonfall och isande kyla, den sista
under slutscenen mot förf:s afsigter alldeles under noll. Utom
kärleksförklaringen och duon derpå voro begge mycket lyckade,
hr Fredrikson, som här är chez-soi, mest. Men fru D. har flera
strängar på sin båge än hr F. och visade det i Coppées »Passant»,
der hon med lycka efterträdde Olga Björkegren. Man saknade
väl denna senares poetiska stämma och nobla gestalt, fru D. var
något för mycket intrigant, för litet varmt passionerad, men spe-
lade för resten med sin vanliga kalla klokhet, tog sig dessutom
ännu ganska förledande ut i courtisanens skimrande drägt, men
behandlade stämman stundom oförsigtigt, den blef alltför däst
och matronlik ibland.

Som Lady Macbeth gick fru D. i sömnen mer som ett lik,
som tittar, än som en veritabel somnambul. Åtskilliga detaljer
voro dock undantagsvis illusoriska, andra deremot alltför vaket
sagda, utan allt anlitande af somnambulisk apparat, såsom register-
öfvergångar, accellerando, plötsliga omkastningar, biljud och hväs-
ningar, mummel m. m. Sömnen af bildades ej med en tiondel
af Ristoris enkla men gripande natursanning. Effektsökeri i det
gräsliga enfin, som illa konvenerade en publik, van vid söt dessert.

Hr Hedin biträdde med sin fortfarande odödliga Coq-Héron
i sockerbagare Siraudins ännu rätt njutbara blancmanger »Lika
för lika» med dess små oskyldiga upptåg, som dock blott i och
med Svante Hedin vinna sin rätta gloria. Nervus rerum, den
gamla blomkrukan var bra företrädd, äfvenså frun och pigan,
men utan like alltjemt hr Hedin, som i dylika Hedin-solo är
174

den forste och siate af sin ätt, ett curiosum i svensk teater-
historia och en glädjespridare som ingen.

Biljettförsäljerskorna medverkade ocksä, fröken Almati med
en aria ur Grioconda, olyckligt val af konsertnummer, olyckligt
disponerad, men charmant kostymerad till ung, röd och hvit
flicka, i kort modern rosa-siden. Fru Hartman spelade pojke i
Förbi som en 17-årig flicka och lyckades med denna rol få ner
åldersminimum till 11 år, att döma efter en tidning. Fru Hartman
blir med åren allt yngre och yngre. Himmel, hvad skall detta
taga vägen till slut? En vacker dag kanske annonseras ITitte-
barnet med fru H. i titelrolen och med ny slutknall-eflekt.

Konjander: Akta täcket!

Hittebarnet : Pi, pi, pi, tommel alldi på fågan fabbo Ton-
jandej, pi, pi, pi — äie !

Fru Wahlström: Jesses! (skyndar till.)

Konjander: Mitt täck—!!! (dånar.)

Ridå snabbast möjligt.

»En Midsommarnattsdröm» har k. operan till allmän häp-
nad funnit medel utföra. Den hade till den ändan befallt di-
verse sina sångfoglar att tala, äfven med fara att publiken erinrar
sig ett visst ordspråk: »bättre tiga än etc.» Den hade derjemte
vetat försäkra sig om fru Hartmans ovärderliga assistons vid det
gynsamma tillfälle då besagda unga dam fått af sin direktör ett
par veckors skollof att egna sig åt societetslifvet, Margot etc.,
och dessutom fiskade man upp ur privatlifvet den utmärkta
Hermia, fru Dorsch och hr Törnquist, som ännu med ungdomlig
ifver egnade sig åt Demetrii tjuguåriga rol. Fru Hartmans Puck
är välkänd ; dock kunde uppträdande och tal här och der tåla
vid en mer poesimättad anstrykning. Att vara förtrollande är ej
detsamma som att vara trolsk. Specielt sluttiraden framhaspla-
des nu väl ytligt skalkaktigt och meningslöst, fröken Zetterberg
gjorde detta bättre, fast fru Hartman naturligtvis är bättre i det
stora hela. Hr Johansons dramatiska uppträdande hedrade k.
operan : riktig deklamation, god stämma, förträfflig ynglingagestalt,
lif och nerv. Fru Heintz och hr Strandberq hörde deremot till
de i deklamatoriskt hänseende mindre efterföljansvärda. Hr Seller-
gren passade bra som Theseus, men för Hippolyta hade man väl
kunnat få tag i en ståtligare efterträderska till Olga Björkegren
än fröken Almati. Af arbetarne-clownerna togs priset af hr Hen-
175

rikson särdeles i »Tippsas» stämningsfulla utstyrsel och som lilla
minsta elfvan Senapskorn hade man nöjet se och höra grefvinuau
Mathilda ’ Taube f. Grabow — vid reprisen anno 1860, väl för-
ståendes, då N. W. Almlöf var Egeus, Zelma Hedin Titania,
Elise Hvasser Puck, Fritz Arlberg — Oberon o. s. v., o. s. v.
Scenerierna till pjesen knnde efter diverse utländska mönster
göras mera trollska och öfverraskande. Elfbaletterna afdansades
nog hyggligt, men en viss åldersgräns borde vara elfvor före-
skrifven. Man kan ju särskildt annonsera en balett af gamla
troll, helst — afsides.

Mendelssohns herrligt sköna musik, orsaken till det gamla
tillfällighetsstyckets repriser, spelades fint och väl afvägdt under
hr Nordqvists anförande.

Reprisen af Lortzings »Czar och timmerman» hade en god
tanke bakom sig: att söka återföra publikens förvirrade smak
från nutida operettgyckel och variété-osnygghet till forna tiders
enkelt glada, frimodigt hjertliga, kärnsunda komiska opera. Detta
försök misslyckades.

Vår stockholmspublik har blifvit alltmer depraverad, den
har gifvit sig med hull och hår variétén i våld, sedan stadens
styresmän genom att tillåta ohejdad variété-syndaflod beredt fältet
för densamma. Qvickheten måste i våra dagar vara rå, skratt-
salvan flin, det idiotiska och det snuskiga dansa om hvarann på
variété-tribunen under den punschsyrade hr Stockholms saliga
bifall och ömma hyllning. Den halfgamla demoiselle Bianca
med sina i bästa fall innehållslösa, sjelfbeprisande chansonetter
är idealet för en sådan publik, som anser sig bildad, pschutteux,
fin de siècle, under det den i sjelfva verket är stadd på återgång
från mennisko- till apslägtet, isynnerhet åsneslägtet, hvilket se-
nare dock är något hårdt sagdt mot — de fyrbenta, som hafva
alltför god smak att applådera Biancor under punschhalfvors
itrattning.

»Czar och timmerman» utfördes ganska väl, främst af fru
Edling, en ypperlig liten Marie, godt sekunderad af hr Strand-
berg, vidare af hr Strömberg, hvars buffaspel i van der Betts
rol utvisade framsteg i facket och hvars sång här tillfredsstälde,
samt af hr Johanson, ännu ej mäktig czarens rol men dock gan-
ska acceptabel. Flera biroler gåfvos lyckadt såsom hr Sellergrens
engelske ambassadör, fru Strandbergs enka Brown m. m., hvar-
176

emot hr Lundmarks franska chevalier, som sjöng godt, hade en
allt för upsaliensiskt smätreflig och rund turnyr. Uppsättningen
var vårdad, den vackra sextetten sjöng harmoniskt, träskodansen
hedrade baletten, det hela gick bra — men gick ändå inte.

Hr Nordqvist vore ursäktad om han efter detta annonserade
Storhertiginnan eller Lätt kavalleri. Vi hoppas dock att den
nitiske operachefen icke skall förtröttas i sin uppfostran af den
bortkollrade stockholmspubliken, som redan i Europa börjar
ådraga sig en viss löjlig uppmärksamhet såsom »variétékonstens»
ifrigaste tillbedjare på jord.

Reprisen af »Mefistofeles» medförde hr Lomber g i titelro-
len, hvars förra hälft lände den unge sångaren till stor heder.
Men på samma gång partiet börjar förlora sig, förlorade sig hr
L:s framställning, som mot slutet knappast öfversteg den Rosén-
Södermanska Mefistonivån. I rolens början märkte man några
efter Bottero imiterade ställen, som höjde framställningen, som
hörde till de bättre i sitt slag, åtminstone bland de af inhemska
sångare åstadkomna, öfriga roler innehades af förra framställare
och framställarinnor, af hvilka fru Östberg bör lofordas för yt-
terligare framsteg i sin svåra och ansträngande dubbelrol Mar-
gareta—Helena.

Det glader oss nämna att operan •»Trollflöjten», som i höstas
gick öfver operatiljan på ett sätt, hvars dålighet vi gjorde all
rättvisa, i Februari uppförts betydligt bättre, med iakttagande af
de roländringar vi anbefalt. Så hade fru Edling återfått Pamina,
en rol bland flera der denna sångerska f. n. är omistlig på k.
operan. Fru E. gaf den sköna rolen som alltid med värdighet
och behag, vi beklaga endast att hennes stora aria skall vara så
placerad att åtminstone en söndagspublik uppåt väggarne stör
musikvännens njutning af hennes klassiskt nobla och stilenliga
sång i detta härligt sköna musikstycke genom fniss och fnitter
åt den ätande Papagenos gourmandise, som aldrig nog kan mo-
difieras, äfven om sångarne iakttaga en så berömlig måtta som
vid detta tillfälle hr Edberg. Hr Edberg hade en fet fryntlig
Papageno-apparition och hans mimik var ibland ganska karakteri-
stisk. Men det var också det enda. Både spel och sång dig-
nade under tyngden af ett framställningssätt, lätt som — bly,
och en timbre, alltför svart och bullerbasig. Papageno bör helst
sjungas af en ljus barytonstämma och spelas af en komiker, som
förstår samla upp alla de tusen anledningar till skämt och gam-
man, hvarpå rolen öfverflödar. Emellertid skrattas det alltid åt
177

Papageno, tolken må nu vara hur tråkig som helst, ej minst på
en söndag, förstår sig.

Hr Strandberg är vår ende acceptable Tamino f. n. och
man kan säga en lyckad, särdeles i cantilenan, mindre i reci-
tativ, såsom i den undersköna stora scenen i akt II, der känslo-
stämningarna mera böra målas i röstklangen. I spel och yttre
var hr S. ungdomlig och liflig och reproducerade ej sin store
fadeis deklamation: Visheten blifver mitt mål och Pamina, den
ljufva flickan, min belöning. (»Den ljufva flickan» var nu ute-
sluten af hr Strandberg. Hm 1)

En söt flicka var den nya Papageno, fröken Parsberg, som
gjorde sitt gamla troll än vederstyggligare genom att bryta på
profryttar-tungomål. Rösten tycks ej vara stor, men så är par-
tiet ej heller så vidlyftigt. Hon gick väl ut med sina Pa-Pa
och spelade näpet och täckt med tanken på en afkomma, som
att döma efter gesterna måtte bli oerhördt ymnig. Hon lycka-
des lifva upp Papageno och det var ej den minsta af hennes
bedrifter för aftonen.

Hr Sellergren har en af sina bättre roler som Sarastro, det
blir allt mer uppenbart. Sällan eller aldrig har partiet dessutom
haft ett stoltare yttre omhölje. Präktig ter sig ock fru Östberg
som den stjerngnistrande drottningen och präktigt återger hon
sin första scen, recitativet med höghet och kraft, elegien med
vemod och smärta, allegrot med liffullhet och bravour, vocaliserna
dessutom nu berömligt nog icke direkt dedicerade en ärad parkett
under honungsljufva småleenden, som både fru Ö. och diverse
andra nattliga majestät tillförene syndfullt gjort. Angående par-
tiets andra scen ville vi gerna antaga någon hastigt påkommen
indisposition, ty här sjönk prestationen denna afton. Redan
entrén var för spak och effektlös, grimering och gest under arian
allt för kalla och tankspridda, sången ej på långt när höjande
sig till den bredd i legatot, den storhet i uppfattningen, den de-
moniska glans i arabeskerna, som erfordras. I sista scenen
föreföll drottningen alldeles oberörd af såväl mohrens frieri till
dottren som åskdundret, helvetesfärden och alltsammans, det var på
sin höjd ett resigneradt: »Jaså, min Gud, ska vi nu ner i
machineriet» !

Tablåridå borde fällas mellan vissa dekorationsombyten, nu
satte sig en sjö på tvären på några pelare och for ej ur stället
förrän ridån fått gå ner öfver skandalen.

Regissörens ringklocka gör för mycket väsen af sig. Emel-
lertid passade den åtminstone e^ ögonblick i stycke:

Ur Dagens Krönika. XI.

12
178

Sarastro (till presterna): Tamino går här utanför norra porten.

Klockan: Bim, bim, bim, bim, bim!

Tjock borgare på parkett: Nu min gubbe ringde gossen på!

Upptagandet och repriserandet af Josef Verdis senaste opera
»Otello» skall utgöra ämnet för en kort stunds stilla betraktelse
(för att tala ecklesiastiskt) i nästa häfte. För tillfället måste vi
inskränka oss till ett kort omnämnande att operans införlifvande
med svenskt musiklif gjort och gör hrr Nordqvist och Ödmann
all heder. Den sistnämnde har i titelpartiet höjt sig till rang
af verklig dramatisk sångare och endast urfånigheten hos vår
parketts till kläderna fina dandies, (»gorillor», som en qvinlig
penna i Socialdemokraten döpt dem till) kan komma och tala
om »en rätt passabel negerkomiker med endast litet vräkigare
röst än de vanliga på tjimmen». Hr Ödmans framgång i detta
parti bör till en del rättvisligen skrifvas på professor Hallströms
räkning hvad det musikaliska angår, men ännu större förtjenst
tillkommer en sångaren mycket nära stående högt begåfvad konst-
älskarinna, hvars fina smak och dramatiska blick äro af det
bästa inflytande på sångarens prestationer. Ja, hvad läsa vi i
Mose bok, älskade åhörare : Det är icke godt att mannen är
allena etc. etc.

*

Reprisen af »Carmen» medförde en ny toreador, hr Alarik,
med det för en operasångare pretentiösa tillnamnet Uggla. Med
en röst som i låga registret hade samma klenhet som i höjden
föredrog hr U. utan öfverflöd på smak och finess sin rol d. v. s.
toreadorvisan och duetterna. Han såg bra ut och spelade med
ledighet, om ock ej alltid så karakteristiskt, men den svåra
vokala uppgiften gjorde honom bet. Det stygga neråkandet fråu
F till C (i visan) bör undvikas, framförallt när man heter
Uggla-------------------—

*
179

Svenska teatern har låtit Madame Judie visa sitt sköna
ansigte, sitt briljanta småleende och sina unika handrörelser, men
för en Niniche var hon nu väl stadgad, både fysiskt och mora-
liskt. Hon spelade tamt och derför ibland tomt, diablerierna
hänga ju här så ihop med pjesen att »konstverket» ramponeras
genom urblekning. Det var egentligen i Nichon-visan, hon åter-
vände till sitt gamla- spelsätt, hon kupletterade den som alltsam-
mans med mästerskap, värdt bättre. »Il faut oser» vågade hon
sig ej på, för svenskarnes dygd kanske. Också fru Lundberg
har nu slutat upp med sitt: Var bara djerf! Sorgens beklagan
undanbedes. Fru Lundberg var för resten mycket elegantare
och framförallt renligare än den resande Niniche, hvars variété-
kostym var mer riktig om ock fulare än svenskans. Men hvilka
hattskrållor, Judic hade och hvilka modell-hattar Lundberg I Det
vill talang till och skönhet likaså. Att Judic i begge dessa fall
alltjemt är Niniche n:o 1 hors ligne behöfver ej vidare omtragglas.

Nyckeln till sin storhet och succès visade hon i sina kuplet-
ter. »Josephine» t. ex., soloscen af henne sjelf, skrifven och
gifven med fransyskans oefterhärmliga grace ,och uddiga, tändande
esprit. »Une bonne année» innehöll små juveler af näpen
känsla à .la français, barnimitationen t. ex., och framfördes dess-
utom med öppen bjertlighet. »Ej trogen kärlek kan ett motstånd
lida» detaljerades med denna lärdom, som är Judies hemlighet.
För 2izine var hon väl tjock i alla fall, men vacker, glad och
mer road än aftonen förut i Niniche. Nötvisan var mycket,
mycket pikant, men framställningen gjorde den charmant, den
eleganta publiken charmerad. Också i Rödlufvan gaf hon prof
på sitt mästerskap i sin dessvärre för en sådan talang så låga
genre och i Min kusin visade hon sig som en skicklig aktris,
ehuru Rejane i Paris nog har större anlag för Riquette än Judic,
som väl ej vågar sig på den der.

Den charmanta primadonnans sällskap var icke förtjusande.
Herr Didier kan nog gå ut med att spela Dapiton i Niniche,
hvilket han gör i Paris, men ej Grégoire för det tillspillogifna
barbariet, Europa. Hvilken näsa, hvilka ben och hvilket —
alltihop! En ful karl med en ryslig röst, som sjöng falskt! Man
skulle h visslat ut honom, hade han ej spelat så pass bra som
han gjorde. Men hr Engelbrecht är sju gånger bättre och hr
Holmqvist sjuttio gånger styfvare Corniski än hr Fats, som dock
hör till de mer reputerliga Pariseraktörerna och äfven försökt
sig som dramaturg, Judies förra sällskap var afgjordt bättre.
I Les Charbonniers var hr Didier instruerad af Paris och derför
180

naturligare, sannare än hr Kloed, men knappast roligare. Den
som deremot är både sann och rolig det är Judies Thérèse,
dessutom nu välbetänkt sofrad. Blott att se henne då hon pose-
rar som madonna på bänken efter omklädnaden är värdt de många
pengar, hon kräfde för nöjet i sin helhet. Om också patriotens
hjerta blöder, men här ligger fröken Petterson afgjordt under,
det kan icke hjelpas, men det kan — görä detsamma.

Fru Fais var den enda bland damerna, som väckte intresse.
De andra voro fula, magra, tand- och talang-lösa och böra icke
komma tillbaka. En ung diplomat sade mig att en vacker flicka
fanns med Judic, divans kammarjungfru, men i privatlifvet, sjelf
privat person i betydlig grad, tycktes det, om ej alldeles, hvilket
icke angår publiken, ej ens attachéer.

Vasateatern har upptagit en slipprig Offenbachiad, men
betydligt oskuldsfernissad, ärans och hjeltarnes språk till heder.
»La jolie Parfumeuse» sprider ingen vidare behaglig parfym kring
sig och måste också stänga butiken efter att ha exponerat sig i
fjorton dar och bytt om tolkarinna ett par gånger. Offenbachs
likör var nära uttömd då Parfymösen skulle serveras, musiken
blef också ansenligt vattnig och reminiscenserna från ett- mer
bördigt fordom många och långa. En viss udd och fransk slag-
färdighet förnekar sig dock ej hos Offenbach äfven i de eländi-
gaste partitur, behagligt afstickande mot den nyare Wieneroperet-
tens tjocka mjölgröt, men hvarför ej upptaga några bättre bland
Offenbachiader, som ännu ej kommit till Sverige. Vi ha förr
nämnt prof på sådana och hänvisa nu dit, anseende ämnet af för
ringa vigt att återkomma dit än en gång i dessa spalter.--------------

Hr Strömbergs visor äro musikens glanspunkter, hvadan det
måste beklagas att han är en sådan kråka — som sångare.
Han spelade, det är här: klädde om sig, med all önskvärd ac-
kuratess. Det såta paret hade åtskilligt rätt näpet kling klang,
men gossen måste vara gosse i denna operett, annars blir natt-
scenen i andra akten idiotisk. Fröken Johnson räddade hvad
som räddas kunde af den unge herrn, men hennes sång särdeles
i tempo vivace var icke välljudande, lindrigast sagdt. Fröken
Ekström var söt nog, men tedde sig väl mogen mot denne Benoit,
sjöng och spelade med denna nätthet, som hos henne får vara
surrogat för verklig operett-begåfning. Hr PFar&er# hade upp-
181

offrat sig i den odrägligaste bland gamla Celadoners roler och
kämpade med sin vanliga talang att få fr^m något muntert af
denna trista skojfigur, ^ym Hjortbergs »primadonna» var hes och
i öfrigt föga illusorisk, men rätt täcka de begge »premierdansö-
serna», fruarna Klinger och Cederberg. Fröken Zager spelade
federationsanstucken äldre piga och ung, skojig gamin, begge
delarne af uppriktigt hjerta och måste komplimenteras för slik
monstruös mångsidighet.

Eftersom Söta Parfymösen eller »Lilla Rosenknoppen», som
det med en ung trädgårdsmästares vackra bilderspråk hette på
affischen, icke behagade publiken så länge att »Donna Juanita »
hann bli färdig under tiden, måste teatern sjelf slå igen butiken
ett par dar, hvarunder man gnodde af alla krafter, och Suppés
gamla operett gick också skapligt nog vid »premiéren» den sista
Januari.

Fröken Ekström gjorde René Dufaure till turturdufva, söt
och qvinlig alltigenom, ett riktigt mönster att ej säga monster
bland franska sjökadetter. Juanitahistorien miste derigenom
naturligtvis hela sin komiska kontrastverkan; när denna kadett
kom i kjolarne kom hon i sitt element; i permissioner var hon
horribel med permission sagt. Rösten saknade alla förutsättnin-
gar för en sådan bravourrol som denna. Äfven fru Hjortberg,
som i flydda dagar varit en mycket firad René, betonar för
mycket det qvinliga (!) hos herr kadetten, men spelade med ansenligt
stort savoir faire, om ock utseendet något tog emot på ett par
ställen. Det musikaliska utförandet stördes af svår heshet, men
föredraget var betydligt mycket stilenligare än fröken Ekströms,
hvars nätta kutter afgjordt hör hemma på spinnsidan.

Hr Anderberg var för mycket Stockholmsgamin som Don
Pomponio och hans dansmästarefasoner voro en opassande remi-
niscens från Söta Parfymösens korta regering. Mer balettpli
borde hans gemål ha egt, denna gamla exdansös, för hvilken fru
Cederberg var alldeles för ung och vacker. Fröken Magnusson
borde här ha anlitats. Det älskande paret som laborerar med
gamla grannlåter från Donizettis sterbhus (Suppé var dennes elev)
var icke vidare upplagdt för sina roler och tog sin passion
uppenbart från den isigaste Plato-sida. Hr Klinger var tillfreds-
ställande som Riego, utförandet i allmänhet rätt klanderfritt.
.Genom sjukdomsfall blef denna repris temligen kortvarig och
lemnade rum för En flickpension, hvilken somliga tidningar genast
gjorde teatern den tjensten att utbasuna såsom kränkande sederna,
hvadan vi förmoda pjesen går ypperligt en tid bortåt och kniper
182

folk frän de otaliga variétéerna, dess enda förtjenst i vårt tycke:p.
»Musiken» till pjesen är i den kända stilen, som man hör på
frälsningsarmémöten, variététribuner och i — salonger i den fina-
ste societet. Fin de siècle!

27 Februari.

* Sedan detta skrifvits, har pjesen med döden afgått. S. B. U.
Den politiska situationen.

Om icke följderna af denna riksdags beslut kunde blifva
så ödesdigra för vart lands lugna utveckling, skulle de
lämna iakttagaren en sällsynt fond af humoristiska betrak-
telseämnen.

För hufvudstaden och dess ^rade representanter i andra
kammaren ka.n man emellertid oaktadt sakens allvar knap-
past hafva annat än ett löje till öfvers. Under valstriderna
gjorde det liberala parti, som i Stockholm samlade majoritet
kring sina listor, sitt segertåg under en från gamla landt-
mannapartiet lånad fana. Ledarna af de segrande libera-
lerna, Dagens Nyheter och det för öfrigt tämligen betydelse-
lösa Aftonbladet, gjorde sin bestämda front mot de radikale
bråkmakarne och Stockholms Dagblads ändå moderatare män
under det gamla landtmannapartiets fana; liberala valmans-
föreningen, valets synliga segerherrar, förklarade offentligt
och högtidligt, att den uppgjort sitt program i närmaste
öfverensstämmelse med de »frisinnade landtmännen» och
den ärorika segern för liberalernas moderata lista prokla-
merades i Dagens Nyheter såsom innebärande ett enigt sam-
arbete för framtiden mellan de frisinnade i stad och på land,
såsom innebärande bibehållande af städernas rätt, nedsättning
i tullarne, sänkning af strecket.

Gamla landtmannapartiet har besvarat vänligheten med
att beröfva Stockholm fyra af dess representanter, med att
fastslå de bestående tullarne — på rösträttsfrågan såsom
något annat än ett paradnummer tror ingen förnuftig män-
niska.

A. P. Danielsson yttrade vid debatten i frågan, att när
bönderna gåfvo sig in på storpolitik blefvo de alltid lurade.
De liberale stockholmarne hafva sannerligen i ännu högre
grad gjort den erfarenheten, att det är de som blifva de
184

lurade i storpolitiken ! Men de liberale stockholmarne äro
ett godmodigt slägte. Förra valperioden sålde de sin rätt
för 11 kronor 58 öre^ denna gängen för att kurtisera »libe-
rale» bonder — hvad skola de finna pa till nästa gäng?

Frånsedt emellertid hufvudstadens skämtsamma ställ-
ning är situationen allvarlig, allvarligare än den på länge
varit i vårt land. Det kan ej nekas, att reaktionens fou
furieux Treftenberg hade rätt, då han förklarade, att bety-
delsen af det votum riksdagen afgaf till förmån för salig
Rydins projekt om inskränkning i städernas representations-
rätt, att betydelsen deraf var den, att fastslå reaktionens
herravälde i Sveriges riksdag. Den fiendskap mellan stads-
och landsbygd, som nu för lång tid .skall bli beståndande
i vårt land, är i och för sig af ringa vigt i jämförelse här-
med. Men det är en farlig lek denna, att göra represen-
tationen till ett ensidigt uttryck för åldrande meningar, att
försöka på lagstiftningens väg stäcka den naturliga utveck-
lingen. Man har sått blåst och man skall skörda storm.
Det är mycket godt en storm kan förstöra — man får
trösta sig med, att det är så mycket murket som öfver-
lefvat sig själf, för hvars skuld stormen kan vara välkommen.

Man har i landtmannapartiets utveckling ett förträff-
ligt exempel på huru i politiken aptiten växer, medan man
äter. Bondeståndet kom år 1865 från en jämförelsevis
tarflig ställning plötsligen till makten. Det kände under
första åren ej sin styrka, och det var först sedan Arvid
Posse förstått att fylka dem kring ett ekonomiskt mål,
bondeståndets gamla mål att för sin jord betala den lägre
skatt som dittills varit adelsjordens gamla privilegium, som
det visade sin förmåga att hålla i hop, den orubbliga säker-
het i voteringen, hvarmed första kammaren i våra dagar
briljerar. Utom böndernas egen krets möttes detta yrkande
med föga sympati, man kunde ej dölja för sig, äfven om
man förstod bondeståndets känslor i denna fråga, att de
sekelgamla orättvisorna näppeligen kunde godtgöras genom
en penninggåfva till våra dagars hemmansegare. Men efter-
hand fogade man sig i tanken, till en stor del af trötthet
vid det eviga käbblet, för att en gång få fred för denna
föga uppbyggliga politiska strid om ohöljda klassintressen,
till en del för att genom en uppgörelse vinna den ökning
i landets försvarskraft som man ansåg nödig.

Sedan landtmannapartiet i denna fråga lyckats få prin-
185

cipen erkänd och sålunda var visst om att hela vinsten
endast var en tidsfråga, utvecklade sig dess ekonomiska
aptit i en annan riktning. Det hade hittills galt att genom
minskning i utgifterna förbättra sin ekonomi. Återstod att
öka sina inkomster: medlet var snart funnet och landtbru-
kets produkter från kreatur och spannmål till smör och
ägg belädes med skyddstull. Segern var här så mycket
lättare som med bönderna gingo alla junkrarne, de stora
godsegarne, som i ännu högre siffror än bönderna kunde
räkna sin förtjänst på den affären. Och den närigaste klas-
sen inom samhället, presterskapet, var också med — dess
förtjänst var stor och säker.

Denna vinst var emellertid icke lika säker som den
förra. Tullarne kunde upphäfvas igen, man hade visserli-
gen många med sig men man hade ock emot sig många,
som ej skulle draga i betänkande att rubba den goda för-
tjänsten. Utom arbetareklassen, som man kunde sätta sig
öfver då den ej hade del i lagstiftningen, också nästan hela
handelsvärlden, en god del af industriens män, på det hela
taget städernas flertal. Man sökte visserligen skydda sin
vinst genom valen till första kammaren, hvilken bönderna
i sina landsting fullständigt beherskade. Så valdes år efter
år i första kammaren in endast män, som man med säker-
het visste skulle skydda den nya ekonomiska æran, de fingo
för öfrigt hafva hurudana åsigter som helst, vara duglige
eller oduglige, blott de voro säkra i tull voteringen.

Men man kände sig ändå ej fullt säker. Det fans inom
andra kammaren ett allt talrikare stadselement, som gjorde
ställningen osäker. Härtill kom ännu ett. Man kunde ej
dölja för sig själf, att då man för tullarnes skull måst sälja
första kammaren åt män som i alla andra frågor, äfven de
ekonomiska, hade mot bönderna stridig uppfattning, bonde-
makten i själfva verket stod på skrala fötter. Hjälpa saken
genom att välja in bönder i första kammaren kunde man
icke, ty första kammarens ledamöter hafva inget arvode, det
var således omöjligt att finna bönder som där kunde tjänst-
göra. Det återstod blott en utväg. Men den var också
så mycket bättre. Det var att inskränka städernas repre-
sentationsrätt, så att de för all framtid skulle i andra kam-
maren blifva en försvinnande minoritet. Därigenom var
ställningen tryggad. När nu vår Herre i sin nåd hade så
fogat, att bönderna på förhand burit hem förtjänsten, fingo
186

de nu ytterligare makten och härligheten. Ingenting fatta-
des dem längre, icke ens presternas välsignelse.

Uträkningen är ej så dum att vara af bönder, som
enligt Danielssons mening alltid blifvit lurade i storpolitiken,
och det mästerstycke i talarekonst denne i sitt anförande
för sakens framgång presterade med anförande af Nelsons
ord: fäderneslandet väntar att hvar man gör sin pligt, var
verkligen på sin plats om man blott i stället för fädernes-
landet sätter hemmansegareintresset.

För uträkningens finhet föll också det »liberala» och
»frihandelsvänliga» landtmannapartiet samt — herr Boëthius.
Det var en upplyftande syn att finna Upsalaprofessorn
Boëthius — en och allena bland alla de ombud Sveriges
städer sändt till andra kammaren — instämma i bondeko-
hortens lösen. Det var en själfbekännelse från det Upsala,
som genom beslutets upphöjande till lag förlorar den ene
af sina riksdagsmän, att det sannerligen icke är moget att
samman med Sveriges bönder bestämma om allmänna ange-
lägenheter!

De liberala bönder som tego och voterade liksom de
som talade, den inbilske och bornerade Jöns Bengtsson i
Gullåkra, väderflöjeln Ljungman m. fl. voro alle martyrer
för sitt förtryckta bondestånd. Att detta bondestånd i första
kammaren väljer 135 representanter mot städernas 13 och
i andra kammaren 147 representanter mot städernas 81, det
är för desse herrar ett skriande bondeförtryck; de kunna
icke för sina kommittenter stå till svars för att de svenske
hemmansegarne icke välja mera än 282 af landets 376 riks-
dagsmän. Det arma förtryckta bondeståndet önskar blott
billighet och rättvisa.

I sanning, aptiten hos våra bönder har växt, medan
de ätit!

Förhållandet är ju det, att landsbygden visat sig icke
vara i stånd att representera något annat än hemmansegarne.
Så godt som all representation för landets näringar, om
man undantager jordbruket, hvilar på städerna. Handel,
sjöfart, industri och framför allt bildningen, den vetenskap-
liga och konstnärliga, bäres icke upp af bönderna: den högre
odlingen är något, hvarför de sakna icke blott förstånd och
i hög grad vilja utan ännu mera omdöme. Ju mera bön-
derna bli allenabestämmande i riksdagen, i dess högre grad
blifva de i själfva verket icke annat än marionetter i byrå-
187

kratiens hand. Vara bönder äro icke duglige att blifva en
motvigt mot skrifvardömet, de kunna med mera eller min-
dre — och oftast mindre — förnuft tillämpa sina sparsam-
hetsteorier, men det är den lättaste sak i världen att lura
hela skocken i alla frågor af vigt, till och med anslagsfrågor,
helt enkelt därför att de icke begripa och omöjligen kunna
begripa, hvad det är frågan om. Om det gäller att om
organisera ett ämbetsverk eller skapa ett nytt sådant, äro
bönderna för byråkratien utomordentligt värdefulla att hafva
med att göra — man kan föra dem vid näsan rundt om-
kring, tills de icke veta hvarken ut eller in. Man erinre
sig t. ex. Domänstyrelsen! Deras sparsamhet är därför en
sådan som silar mygg och sväljer kameler.

Följden blifver den, att hela vårt offentliga lif snöres
in i ett olidligt beroende af på ena sidan den regerande,
okontrollerade byråkratien, å andra sidan en oduglig och
föraktad folkförsamling. Hvad af godt och nyttigt och ut-
vecklingsdugligt på den andliga och materiella odlingens
fält, som skall arbeta sig fram, måste göra så i det gyn-
sammaste fallet utan stöd af våra institutioner, i det vanli-
gaste i kamp mot dessa.

Det är en ödets ironi, att bönderna, just när de gapa
öfver sista delen af det stora stycke de trott sig förtjäna
på sin politik, göra det under sin chefs lösen: »när små
bönder ge sig ut på storpolitik bli de lurade». Bönderna
jublade — och blefvo lurade.

Det är nämligen icke blott landets bästa som blir lidande
på det nu proklamerade bondeväldet. Bönderna hafva verk-
ligen haft för brådt. Det är en hel del ytterligare olägenheter
för bönderna själfva, som de läst fast med sitt beslut. De
kännas icke så tryckande ännu, men den tid skall komma
och det ganska snart, då de skola tynga och kanske icke
mindre hårdt, därför att de delvis äro verkliga orättvisor i
stället för de inbillade, hvaröfver man nu klagat. Och de
äro, äfven de, delvis af just den för våra bönder känbara
arten, de äro ekonomiska. Men här står striden icke mel-
lan stad och land, den står mellan småbonden och gods-
egaren, mellan församlingen och dess herde och i stort sedt
mellan medelklassen på landet och den förenade plutokratien
och byråkratien. Bönderna hafva i förra tider med hjälp
af borgare och lågadel sökt värna sin rätt, i senare tid med
hjälp af stadsliberalerna sökt vidga den. Till och med de
188

beskedliga liberalerna torde emellertid nu hafva fått klart
for sig, att det finnes vigtigare och bättre mål att egna
sina krafter åt än att göra frivillig värnepligt hos hemmans-
egarne och bönderna lära få utkämpa sin klasskamp själfva.

Kanske skola de då än en gång lära sig inse hvad
man en tid trodde hade gått upp for dem, att man icke
förer sin sak till seger blott genom att lämna alla andra
intressen än de som kunna beräknas med siffror åt andra,
att »många röster i andra kammaren» kan vara en alldeles
otillräcklig häfstång för att bryta sig fram, att man i poli-
tiken, till och med i svensk politik, behöfver något stöd af
intelligensens och de föraktade idealistiska vyernas män för
att vinna en varaktig seger.

I sak betyder ett sanktionerande eller ett förkastande
af inskränkningen i städernas representationsrätt icke häller
för bönderna allt hvad de trodde. Förhållandena i vårt
vidsträckta land äro allt för olika för att icke provinsmot-
satsen skall komma att i sinom tid spränga bondepartiets
enhet. Rundbäckarne —• för öfrigt sorgliga i åminnelse —
hafva redan en gång icke utan framgång sökt väcka till lif
intressemotsatserna mellan provinserna. Tiden var ej mogen
och arrangörerna voro för tarfliga, men tiden mognar allt-
mera. Och ett parti, för hvilket den ekonomiska sam-
känslan är det enda bandet, faller af sig själf sönder, när
det bandet brister. Och vår utveckling kan ej annat än
vinna därpå, det har 1891 års riksdag tillräckligt visat för
dem, som ännu trodde att den föregående valperiodens tec-
ken blott voro af tillfällig art.

Det är inget hedrande eftermäle vårt bondeparti skall
få i historien. Men det var icke häller mycket att vänta
af det. Vårt bondestånd har under århundraden varit lan-
dets tjänstedräng, på hvilken lassats de tyngsta bördorna,
som fått minst njuta af hvad det med offer af blod och
arbete tjänat in åt riket. Det vore oförnuftigt att vänta,
att från en sådan skola skulle komina ett parti med insigter,
vyer, omdöme och allmänanda. Var partiet dåligt så hafva
de naturliga förhållandena gjort det sådant. Det förbättrar
ingenting men det förklarar mycket.

Det är emellertid icke blott bönderna, som trycka sin
prägel på vår riksdag. En lika väsentlig faktor utgöres af
böndernas själfvalde herrar i första kammaren. Denna har
under senare åren i ett hänseende lärt sig konsten att göra
189

politik efter böndernas recept: i oemottaglighet för skäl, i
ohöljd intressepolitik och säkerhet i voteringen har det
hunnit det ideal, dit grefve Arvid Posse pâ sin tid sträf-
vade att bringa andra kammarens landtmannaparti. Det är
en klerikal sådan som Billing, en junker sådan som Reuter-
swärd, hvilka bestämma riktningen i vårt öfverhus, medan
en Treffenberg och en Casparsson sköta trumslagaretjänsten
och med sina hvirflar hålla de täta skarorna vid friskt mod.

Af desse är på sätt och vis herr Treffenberg den in-
tressantaste figuren. Det torde i vårt land för närvarande
icke finnas någon offentlig talare, som i uttryckens osökthet
och kraft eller i eldigt mod kan värdigt ställas vid herr
Treffenbergs sida mera än socialistagitatorn herr Palm. Ingen
af desse herrar lämnar i fanatism för sin sak något öfrigt
att önska, men herr Palm besitter äfven i sina djärfvaste
tirader en god portion humor, som herr Treffenberg saknar,
och han gör därför äfven mera verkan som talare, vinner
skrattarna på sin sida. Båda äro arga när de uppträda, men
herr Treffenberg är bara arg, herr Palm därjemte en skäm-
tare. Den senare började sin bana med att blifva utskrat-
tad och är uppenbarligen icke rädd för det ödet ännu, men
han har dock arbetat sig upp till att blifva en makt inom
fjärde ståndet och han möter i våra dagar så ljudligt bifall
af sina skaror att det för honom väl kan uppväga det forna
hånet. Herr Treffenberg ämnar sannolikt sluta sin bana,
där herr Palm började, åtminstone har han ännu icke visat
dennes förmåga af utveckling. För öfrigt torde man kunna
säga om de båda herrarne, att de hvar i sitt yrke äro akt-
ningsvärda men icke oundvarliga: skrädderiet reder sig godt,
äfven sedan herr Palm tagit sin hand därifrån, och lands-
hÖfdingeämbetet i Falun saknar icke häller märkbart herr
Treffenberg. Vi önska och hoppas därför, att båda herrarne
till allmänhetens gamman måtte fortfarande egna sina krafter
åt politiken.

I jämförelse med herr Treffenberg lysa de öfrige her-
rarne som dankar. Om man undantager den vackra som-
mardag, då herr Reuterswärd för vännerna af allmän röst-
rätt fann det förlossande ordet »skojarpack», har han icke
lyckats tilldraga sig en större allmänhets uppmärksamhet.
Men konkurrensen är så pass svår, att man icke därför bör
underskatta hans talanger. Herr Billing, som förklarat att
de barn hvilka ej döpas, hällre borde slås med hufvudet
190

mot en sten, är minsann icke god att hinna upp och få
våra hederliga landsting ännu några år hålla på med val
sådana som de sista årens, torde första kammaren icke
blifva ett ställe, där det är lätt att väcka uppseende.

Af den intelligens — i vanlig och i politisk bemär-
kelse — som förr i världen fans i första kammaren är ännu
en och annan rest kvar. Till sin egentliga taleman synes
den hafva utsett herr Hans Forssell. Hans anföranden äro
gemenligen präglade af hånfull ironi och det är väl äfven
den enda form, i hvilken en begåfvad politiker kan tala till
denna samling, om ock äfven det är ett otacksamt göra.
At herr Sundberg anförtros numera endast mindre vigtiga
värf såsom att slå ihjäl motioner som stöta på religions-
frihet o. dyl. abstrakta ting. De öfriga hafva försvunnit i
den nya æran; till och med herr Axel Bergström har blifvit
nästan betydelselös i den kammare, som nu i nästan högre
grad än den andra sätter sitt mål i att visa, huru en repre-
sentation icke bör vara beskaffad.

Det är i sjalfva verket snarare en bolagsstämma än en
riksdag vi hafva med att göra. Att det är litet bullersamt
bör därföre icke häller förvåna någon, lika litet som att
man stundom är bråkigast i första kammaren: där har man
ju de största aktierna och kan äfven vänta den största ut-
delningen — till fosterlandets fromma, som herr af Burén
säger.

Första kammarmajoritetens uppfattning karakteriseras
tillräckligt genom dess ställning till en fråga — den gamla
omtföskade grundskattefrågan. När denna fråga drefs fram
för omkring ett årtionde sedan mötte den fanatiskt motstånd
hos junkrarne i första kammaren och den klass de repre-
senterade. Desse insågo mycket väl, att om den gamla
bondejorden blefve befriad från sina pålagor, så kunde det
ske endast genom att skatten å annan jord blefve högre,
då staten ej kunde undvara dessa millioner. Det var såle-
des icke blott den hänsyn till rättvisa och billighet gent-
emot landtmännens själfviskhet om hvilken man höll vackra
tal och skref böcker, som gjorde grundskatternas afskrifning
olämplig. Däremot talade den ännu vigtigare hänsynen till
junkrarnes fördelar. Nu äro förhållandena helt annorlunda.
Staten kan ännu mindre än förr undvara grundskatterna
utan vederlag, men man har funnit ett nytt och förträffligt
vederlag i tullarne. Genom dem får staten stora inkomster
191

och långt ifrån att detta sker på junkrarnes bekostnad,
länder det dem tvärtom till vinst, en så stor vinst, att
statens i jämförelse därmed är en obetydlighet. Afskrifvas
grundskatterna, minskas därigenom statens inkomster och
tullarne blifva alltmera oundvarliga. Denna afskrifning som
såg ut att kunna kosta junkrarne ökade skatter visar sig
nu iz stället vara en alldeles briljant affär för dem, de trygga
därigenom ännu ytterligare de höga span målsprisen och
andra sina på tullarne ökade förtjänster; som herr Klinckow-
ström uttryckte det, de göra härigenom sina döttrar till
ännu bättre partier för löjtnanterna.

Lyckas man så genom den ytterligare fosterländska
försvarsrörelsen —i hvilken för öfrigt nog ligger en mycket
god del ärlighet — drifva upp vår militärmakt och förbättra
löjtnanternas utsigter till avancemang, så har man sanner-
ligen vunnit allt hvad mänskan kan begära.

Följaktligén komma grundskatterna att afskrifvas och
försvarsverket att förstärkas. Man har därmed tjänat foster-
landet och rättvisan och ännu bättre sina affärer.

»Hvilken vändning genom Guds skickelse!»

4. 0. 0.
Berta von Suttner:

”Ned med vapnen!”
Anmäld af Æ?^en Key.

Det är några dagar efter slaget vid Solferino. I ett
aristokratiskt österrikiskt hem afhandlas olyckan och fa-
dern; en gammal general, som tjenat i den under italienska
kriget 1848—49 segerrika österrikiska hären, förbannar »den
sardinske röfvarhöfdingen» och hans »djäfvulska franska
anhang» — hvilka tillfoga österrikarne nederlag. Den äld-
sta dottern, som blifvit enka genom slaget vid Magenta, har
svårt att dela faderns mening om den politiska ställningen
och italienarnes »nedrighet;» hon söker afbryta samtalet
genom att visa honom en ny bok — Arternas ursprung —
af en viss Darwin, som genom detta arbete väckt stor upp-
märksamhet. Men generalen säger sig icke ha sinne för
sådant skräp under dessa allvarliga tider och försäkrar dess-
utom, att den engelske herrns arbete längesedan skall vara
glömdt, när de italienskt-österrikiska förvecklingarne behålla
sitt lefvande intresse.	•

Detta samtal återfinnes i en bok, hvars innehåll an-
tydes genom nyssnämda anekdot, som bekräftar den ofta
gjorda iakttagelsen: att de herskande idéerna aldrig känna
igen sina tronföljare.

Det är en bok, hvarest den af Darwin grundlagda, evo-
lutionära uppfattningen af det organiska lifvet tillämpas på
den företeelse, hvilken är den mäst lifsvidriga af alla, män-
niskoslaktandet. Det är en bok, skrifven för att medverka
till den etiska och sociala evolution, den utvecklings- och
nydaningsprocess, genom hvilken kriget slutligen skall upp-
höra. Det är en bok, som framvisar både de ytligare, poli-
tiska, och de djupare, psykologiska, orsaker ur hvilka kri-
gen ännu uppstå. Där finnas inga barnsliga svärmerier
om möjligheten att nu med ens genomföra en allmän afväp-
ning och en evig verldsfred, men der finnes en vetenskap-
193

ligt grundad, fast tro pa att man skall vinna dessa mal
genom en långsam omdaning, generation efter generation,
under hvilken man uppfostrar till fredskärlek som fordom
till krigskärlek, en uppfostran under hvilken de gamla idea-
len småningom bortvissna och de nya öka sin lifskraft.

Det är en bok, tillkommen genom den religiösa tron
på människosläktets perfektibilitet. Den säger oss icke att
vi i dag, medan rofdjuren ryta inom hörhåll, skola kasta
försvarsvapnen från oss. Men den säger oss att rofdjur
kunna utrotas, att andliga makter mer och mer komma
att beherska mänsklighetens brutala instinkter — och således
äfven de, som i kriget komma till utbrott.

Boken heter: Ned med vapnen — och den är skrifven
af en kvinna, Berta von Suttner, en österrikisk generals-
dotter, som själf stått mycket nära de världshändelser hon
skildrar. Dessa händelser äro inpassade i romanens form,
men själfva denna roman, dess förlopp och dess karaktärer,
har intet litterärt värde. Alltsammans är där »gjordt» —
och oftast mycket klumpigt gjordt—för tendensens skuld.
Utom felen ur konstnärlig synpunkt, har boken dässutom,
såväl i sin art af humor som sin art af känslopathos, något
af det specifikt tyska, som ej harmonierar med vår smak,
och därför nästan öfverallt stöter oss i tyska vitterheten,
utom i de allra ypperste diktarnes verk.

Men denna roman får icke dömas med konstnärligt mått,
ty den framträder icke med skönlitterära anspråk. Den
säger sig själf endast vara ett väckelserop. Man har med
full rätt i Tyskland — där den rönt en stor uppmärksam-
het— jämfört den med Onkel Toms stuga, också en kvin-
nas protest, mot en, af flertalet då som ohjälplig ansedd,
skamfläck på mänskligheten, slafveriet. Båda dessa olika
böcker komma att tillhöra historien, icke litteraturhistorien,
ty de falla inom de modiga handlingarnes, icke de stora
konstverkens område.

Berta von Suttners krigsbilder äro hemtade från de
sista fyra fälttåg, hvilka ställt vest-Europas » kultur »-folk i
rasande kamp emot hvarandra: det österrikisk-fransk-italien-
ska 1859, det dansk-tyska 1864, det preussisk-österrikiska
1866 och det fransk-tyska 1870—71. Hon uppvisar med
sakkännedom och i satirisk belysning hvilka oväsentlighe-
ter, som varit de skenbara orsakerna till dessa krig; hvilket
lättsinnigt diplomatiskt och politiskt hasardspel, som där

Ur Dagens Krönika. XI.	13
194

drifvits, med millioners väl och ve till insats. Men hon
inser också hvad som ligger bakom detta tillfälliga, hvad
som gör att dylika oväsentligheter kunna blifva krigsorsa-
ker, nämligen folkens egen kvarlefvande krigskärlek. Hon
visar huru den fostras af lekarne i hemmen och historie-
undervisningen i skolorna; af prestens predikningar och
af skaldens sånger; af konungarnes intressen och af mili-
tärernas ärelystnad; af kvinnornas lifsvarma beundran och
de ärorika hjältarnes manande skuggor.

Hon visar huru i krigets »blodiga klädnad» varpen
visserligen är patriotismens gyllene trådar, men inslaget
nationalhatets dunkelröda.

Hon klargör att kriget icke finnes utom oss, som en
oundviklig naturmakt, utan inom oss i och genom vildens
ännu kvarlefvande lidelser, hvilka framträda äfven hos ett
kulturfolk, när ett krig brutit ut, och hvilka verka äfven
på den högst utvecklade med ett slags hypnotisk makt.
Hon rifver sönder alla de fraser, genom hvilka de krigfö-
rande bedraga sig själfva vid sina fredsbrott, fraserna om
»nationens ära», »fredens tryggande», »fosterlandets heliga
jord», »altarets och härdens värnande», »frihetens och hu-
manitetens seger» — hvilka talesätt de angripande bruka
lika frikostigt som de angripne. Hon framhåller de oupp-
lösliga motsägelserna i de båda stridandes vädjan till här-
skarornas Herre; i kvinnornas böner att Han måtte skyd-
da deras män och söner men förgöra andra kvinnors män
och söner — kvinnors, hvilka i sin ordning bedja detsamma.
Hon påvisar motsägelserna i den kristliga kärlekens verk-
samhet till lindrande af krigets elände — och det högtidliga
Te Deum med hvilket en stor siaktning firas; samt orim-
ligheten i att under freden strängt inpregla de sedebud, dem
kriget gör till en plikt och en ära att bryta.

I bilderna från själfva kriget har indignationen nästan
gjort författarinnan till konstnär. 7)essa blad verka upp-
skakande .som Vereschagins taflor, den krigshatande ryske
målarens, med hvilka Berta von Siittners skildringar också
blifvit jämförda. Här är intet »gjordt» — annat än af lif-
vet eller rättare af döden själf; allt verkar äkta, upplefvadt
och kändt med hvar nerv. De bränna sig också in i själen,
dessa bilder, och efterlämna där för alltid samma indignation
med hvilken de blifvit nedskrifna.

Bredvid själfva skildringen af kriget går framställnin-
195

gen af alla de tecken, som visa att den mot kriget fiendt-
liga åskådningen blir allt starkare. Hon framhåller huru
krigskärleken aftagit med en stigande kultur; huru vikin-
gatidens näfrätt, medeltidens rofriddartåg, duellväsendet —
allt uttryck af den personliga, på sin tid som berättigad
ansedda själfhäfdelsen — utdömts af allmänna rättsmedvetan-
det. Hon anser att såväl den folkliga näfrätten, anfalls-
kriget, som den folkliga duellen, revanchekriget, skall kunna
bortarbetas; att nationalhatet och den patriotiska egoismen
en gång skola betraktas som lika samfundsfiendtliga som
rofriddarnes plundringståg och vikingens blodshämd. Hon
hoppas att den sårade nationella hederskänslan genom folk-
lig skiljedom skall kunna erhålla sin upprättelse, och att
krigets sjäfhämd ej skall behöfvas för att stilla svedan etter
en kränkning.

Hon anser att de krigförandes ifver att häfda hvardera
sitt krig som ett försvarskrig visar oss huru allmänna me-
ningen redan utdömt anfalls-kriget. Och med afseende å
försvars-kriget — hvars hårda nödvändighet, tillsvidare, hon
icke förbiser — hoppas hon naturligtvis också på dettas
upphörande, efter som hon tror på möjligheten att slutligen
hindra anfallskrigen. Hon menar att just nutidens sträfvan
att humanisera kriget — genom sjukvården i fålt — har gjort
dess gräsligheter än mer påtagliga än förr, och bragt in en
så skärande motsägelse i tidsmedvetandet, att förmedlings-
försöken (som känneteckna det skede i en öfvergångstid, då
de gamla och nya idéerna äro ungefär jämstarka) skola upp-
höra. Ty människokärlek och krig äro lika omöjliga att
förena, som förnuft och tro — dem man också i vår tid
söker att förmedla.

Hon framhåller att den »väpnade freden» är en själf-
motsägelse och en illusion; att »väpnandet» vanligen fram-
kallar kriget, vare sig så att grannen hellre förekommer än
förekommes, eller så, att alla de på försvaret nedlagda na-
tionella krafterna och den, genom väpnandet upparbetade, mi-
litära andan söka sig sitt naturliga uttryck i ett krig. Och
hon anser därför — på samma gång som hon icke råder
någon stat att afväpna innan alla gjort det — att inga
rustningar, utan ett internationell arbete på fredsidealets
förverkligande, är den enda säkra vägen att trygga freden;
att folken böra betrakta den vä^made fredens tillstånd och
den allmänna värnepliktens institution som öfvergångs-
19C

led pâ vägen till verldsfred och allmän afväpning. Hon
grundar sin mening om nämda företeelser som öfvergångs-
moment därpå, att »den väpnade fredens» kraf med nuti-
dens stridssätt bli oerhörda och bestämda, ej af folkets eget
val, utan af de stridslystna grannarnes åtgärder för samma
s. k. »väpnade fred», samt därpå, att värneplikten drabbar
hela folket, tager dess både materiella och andliga krafter i
bruk, och offrar millioner åt krigets ödeläggelse, där förr
yrkeshärar på tusenden eller hundra tusenden kämpade.
Men genom denna, alla samhällsklasser drabbande, mång-
dubblade tillökning af lidande, genom dessa hela nationen
utarmande förluster af lifskraft och skaparekraft, skola kri-
gen slutligen blifva folken så förhatliga, att de lära sig var-
aktigt älska och trygga freden, att de med andra medel än
vapnen söka vinna de önskemål för sin utveckling, hvilka
de hittills ofta endast med dessa medel kunnat uppnå.

Författarinnan påpekar att såväl antalet som halten af
de skäl, hvilka anföras mot fredstanken, bli allt ringare.
Hon erinrar om att den »dröm», som den amerikanske smeden
Elihu Burritt på 1840-talet gaf ord åt, redan 1889 fått uttryck
i en verldskongress med ombud från 100 fredsföreningar
— hvilka hvar på sitt håll arbeta för att inom nationerna
fostra en sådan anda, att krigen småningom skola varda
omöjliga, emedan trycket från hvarje lands fredsälskande
majoritet skall bli starkt nog att kunna kväfva den uppblos-
sande krigslusten hos folkets minoritet. Frågan gäller att
skapa nyssnämda majoritet. Och innan den är skapad, kan
det icke bli tal om afväpning. *

Men när detta skett, när tidssamvetet öfverallt vaknat,
när ett modigt, ett hänsynslöst krig mot kriget förts af fol-
kets ädlaste män och kvinnor inom folket själft — och inom
alla folk — då skall den dag slutligen komma, när det visar
sig att det icke var profetiska ord, de, som så ofta anföras
efter den gamle Moltke: »att den eviga freden är en dröm
och icke ens en skön dröm.»

Så långt den tyska författarinnan.

Med anledning af våra egna förhållanden vill jag tilläg-

* Den här sammanfattade tankegången blef också på verldsfreds-
kongressen i London 1890 framstäld af en svensk, riksdagsmannen re-
daktör F. Borg, som dervid rönte lifligt bifall. Skapandet af ett starkt
fredsparti i alla land måste, yttrade han, föregå afväpning — ty annars
ger man sig till pris åt våldet.
197

ga några ord. 1 öfvergångstider som vår slites man ofta
mellan två olika kraf: det varandes och det vardandes.
En gruppering i konservative och liberale låter ej alltid
göra sig med afseende å dessa båda kraf. Ty vi erfara
vanligen verkan af en bevarande och en förnyande tendens
inom vår egen själ; en, som sträfvar att hålla oss kvar
vid det, hvarvid vår känsla bundit sig med tusende rötter;
och en annan, som söker rycka oss upp ur den jord, där vi
sålunda rotats, och plantera om oss på en mark, där växt-
kraften skall kunna ökas.

Om individen eller folket befinner sig i ett läge, där
omedelbar handling kräfves, kan denna slitning blifva ödes-
diger; och äfven under andra förhållanden verkar den sön-
drande i vårt inre och förlamande på vår verksamhet utåt.
Kunna därför de stridiga elementen försonas — må det då
ske ju förr ju hellre. Måste man välja att följa endera in-
flytandet — må man då göra detta ju förr ju hällre.

Vi stå nu i vårt land under inverkan af två sådana,
sins emellan svårförenliga, tendenser.

A ena sidan hafva .vi fosterlandskärlekens heliga känsla,
som kräfver sitt uttryck i sträfvan för en »värnad fred»,
ett tillstånd af försvarsduglighet, som skall kunna trygga
allt det, hvilket vi älska som uttryck af vår nationalitet,
älska så, att hjärtat krymper samman af fasa vid blotta an-
tydan att vi en gång skulle kunna komma att dela eröfrade
staters lott, den att stycke för stycke mista den arfvedel af folk-
lig individualitet och fri själfbestämning, som fädernes arbete
åt oss samlat — allt detta varande, som vi sammanfatta med
det enda ordet: fäderneslandet. Fäderneslandet — detta in-
begrepp af barndomsminnen och naturintryck, af saga och
sång, af lag och sed, hvilket blifvit oss så dyrbart att vi —
skilda från detsamma — känna blicken tåras, om vi höra
vår moders tungomål; att vi, som en ung skald uttryckt
det: »längta stenarne och längta marken» i vår fattiga
hembygd.

Och å den andra sidan hafve vi människokärlekens
heligare känsla — den hvilken, lefvande hos alla tiders ädla-
ste andar, första gången blef verldsmakt, när nationalitetens
skrankor brötos med de orden: »Här är icke jude eller grek».

Denna broderlighetens tanke var dock under årtusen-
den folken för stor. Genom nationalitetsidén, med allt hvad
denna äger af storhet och småsinne, uppofiringskraft och
198

förtryckarlust? mod och öfvermod, vidgande hänförelse och
förkrympande fåfänga, strålande högsinthet och skändlig
orättrådighet, har den stora tankens väg måst gå. Männi-
skorna hafva lärt sig vidga sina hjärtan genom att de om-
slutit först familjen, sedan stammen, sedan fosterlandet —
nu börja de varda stora nog att omsluta menskligheten.

De mäst utvecklade individer hafva redan nått därhän
att de öfver nationalitetens begrepp sätta humanitetens; icke
i tillämpning af det föraktliga ubi bene ibi patriot, men i
den allvarsfulla stämning, åt hvilken den finske skalden
Tavaststjärna gifvit ord:

Där komma tider, då vår split är all
då nationaliteters kamp och fall
ej mer som världshistoria rör mig;
då samarbetets stora frälsarkall
En värld i spillror nyförena skall
Det är den enda tro som lyckliggör mig.

Därmed vill helt visst denna diktare — lika litet som
någon annan tänkande människa — uttala någon förhopp-
ning om nationaliteternas upphörande i egenskap af s. a. s.
nationella individualiteter. Det finnes intet hinder att tro
världsfreden förenlig med fortvaron af allt det nationelt
egendomliga, som ger omväxling och rikare innehåll åt
mänsklighetens kulturlif. Lika litet som de individuella per-
sonligheterna upphört, sedan de lämnat från sig själfhäm-
dens rätt, eller landskapsindividualiteterna upphört, sedan
de enats till ett land, och ej betrakta hvarandra som fiender
inbördes, kommer en kulturvidrig likformighet att bli följden
af den nationella partikularismens och egoismens aftagande,
af nationalfåfängans och nationalhatets bortarbetande. Upp-
fattningen af staten som det nationella enhetsbandet — hur
löst sammanfogad af skilda element denna stat än må ha
varit — denna uppfattning har redan vikit för åsikten att
den folkliga, språkliga enheten är den afgörande för begreppet
fosterland. Och sträfvan att främja de nationella enhe-
terna i så måtto, är ett led med i den viktiga utvecklingen
gent emot fredstanken, ty i och med stärkandet af nationa-
litetskänslan i detta afseende, har man också minskat möj-
ligheten af eröfringskrig, riktade mot folkligt samhöriga
landområden. Nationalitetstanken är för enhvar, med syn
för historiens sammanhang, fredstankens föregångare och dess
199

medarbetare. Den egna nationalitetens häfdande har emel-
lertid hittills inneburit rätten till våldsdåd mot andra folk,
som sålunda endast genom nya krig kunnat bevara sin frihet
eller återställa sin nationalitet. De bragder, de offer, som
dylika krig for friheten och folkligheten inneburit, bli all-
tid minnesvärda som uttryck af det på sin tid äkta mänsk-
liga. Men utan att glömma det stora i förtiden, kunna
vi hoppas på ett än högre skede, när sådana personlig-
hetens offer icke längre skola kräfvas; när de förhållanden
och de känslor omdanats, som gjorde dem till nödvändiga
medel för utvecklingen.

Det beror på mänskligheten själf om vapnen skola för-
blifva det enda, tungt vägande skälet vid den nationella
personlighetens själfhäfdelse och utveckling till allt högre
frihet. Det ofta hörda talet att »om man vill nationalitetens
bevarande, måste man vilja försvara sig, ty ett tredje finnes
icke» gäller samtiden allena. Ty det gifves ett tredje,
hvilket gäller framtiden. Men denna framtid kommer
icke vår bön förutan. Den kommer endast i mån af vår
egen energi att skapa den. Detta sker icke genom att i
detta ögonblick kasta vapnen, men genom att i fredstanken
fostra de generationer, som icke mera skola kunna förmås
att bruka dem.	■

Och under denna uppfostran kan man mycket väl ha
blicken fäst vid försvarsrörelsens berättigande från nutidens
synpunkt. Men försvarsrörelsen måste göras till uttryck för
en nationell frihetskärlek, icke därjämte till medel för en
militärisk samhällsuppfattning. När man söker lära ung-
domen att svärdet ännu kan komma att behöfvas, må
man då också lära den att med andra handen fatta mur-
slefven med hvilken man arbetar på det egentliga målet,
uppbyggandet af den sinnesriktning hos nationerna, som
skall göra verldsfreden möjlig. Krig mot kriget är redan
på allvar börjadt i Europa — krig för den frid på jorden,
om hvilken nu predikats i kyrkorna snart 2000 år, men som
icke skall bli verklig innan ett kraftigt, medvetet arbete
riktas på att utrota just de känslor, som främja krigstill-
ståndet, att inorganisera just de känslor, hvarigenom det
militära skedet skall komma att höra till det förflutna
och nationernas sammanväxning* kan börja. Denna sam-

* Se de båda vetenskapliga arbetena: Om nationernas sammanväv-
ning och Om segmenteringens betydelse af Gustaf Björklund,
nianväxning är förestående lika visst som en gäng fylkenas
till landskap och landskapens till land. Frågan gäller icke
om denna organiska utveckling skall ega rum, utan endast
huru snart.

Önskar man påskynda fredstankens seger, blir försvars-
frågan icke så enkel som för dem, hvilka endast önska en
väl värnad fred och därför endast ha tanken fäst på rust-
ningar till skydd för den nationella själfständigheten.

Det är i allmänhet den nyare lifsåskådningens repre-
sentanter, som visa sig reserverade gent emot försvarsrö-
relsen, emedan de finna den hvila på antagandet att krigen
äro ett ondt, som alltid kommer att fortvara; att de poli-
tiska, ekonomiska, sociala, nationella, psykologiska förhål-
landen, som framkalla krigen, i det hela äro oföränderliga —
och att man således måste inrätta sig efter de förhanden
varande förhållandena, samt göra sig väl beredd att värna
sig mot fridstörande möjligheter. De mena att det endast
finnes ett val: att rusta eller att tvingas till krig och sålunda
— om man är oberedd — förlora sin själfständighet. De
hafva till lösen det gamla ordspråket: »om du vill freden,
bered dig på kriget.» Men de förbise att detta »beredande»
kan få den karaktär, att man framkallar krig genom att
väcka grannars farhågor och sin egen krigslust, i den grad
att den »värnade freden» plötsligt öfvergår till den väpnade
offensiven. Den försvarssträfvan, hvilken ej går samman med
det enda, på längden verksamma sättet att värna freden,
nämligen motarbetande af militarismens ande och de krigiska
idealen, kommer icke att bli fredsvärnande.

Så länge militärerna, som en framstående riksdagsman
enskildt yttrade, hysa den meningen »att folket är till för
dem, ej de för folket»; så länge regeringarne behålla rätten
att störta folken i krig; så länge yrkessoldaterne (som hos
oss de indelta knektarne) betraktas som det beståendes yttersta
värn mot frihetsrörelser inom folken; så länge man vet att
vapnen kunna brukas ej blott mot utländske förtryckare
utan af inländske till stöd för murknade, annars fallfärdiga
institutioner — så länge blir försvarsrörelsen icke sedd med
fullt förtroende af framtidsmänniskorna inom något land. Och
minst hos oss, där försvarsrörelsen under de sista årtiondena
varit präglad af så mycken partilidelse, så mycken klass-
egoism, så mycket vankelmod. Vi ha bevittnat huru en
enda klass — jordegarne —utskrikits som fosterlandsför-
201

rädare, emedan de haft nog godt historiskt minne för att
veta; att de skulle fa vänta mycket länge innan de gamla,
af dem öfverklagade, orättvisorna skulle af hjälpas, ifall det ej
skedde i samband med nya åtaganden. Vi ha sett så många
konstlade opinionstormar rasa, för att blåsa fram det eller
det förslaget. Vi ha bevittnat huru regeringens eget förslag
1883 motarbetades från de håll, där man minst kunnat vänta
det; vi ha sett — Men jag afbryter, ty listan skulle annars bli
mycket lång på allt det märkliga vi i försvarsfrågan sett.
Jag vill hällre påminna om ett och annat som vi icke sett,
t. ex. allvarliga reformatoriska planer, konsekvens och sam-
manhang i så väl förslagen till nydaning som i äskandet af
anslag till ett försvar, hvilket, trots alla de millioner, hvilka
år från år beviljats, dock ständigt förklarats vara »det samma
som intet».

Under sådana förhållanden blir frågan: om man är »för-
svars vän» eller ej, en mycket invecklad fråga, och en, med
hvars besvarande i ena eller andra riktningen, graden af
ens fosterlandskärlek alldeles icke är afgjord.

Att klassegoism, slapphet och patriotisk likgiltighet
finnes inom den s. k. »försvarsnihilismen», hvilken under dessa
sista 25 år utbredt sig i landet, det är visst. Men i denna
»nihilism» finnes också en nyvaknad och positiv öfvertygelse
om att, jämte arbetet för landets värn, bör gå arbetet för dess
utveckling i alla afseenden, och då ej minst utvecklingen
från militarism till verklig, medveten fredskärlek. Och en
sådan fostras ej genom att man någon gång talar om »krigets
ryslighet. »

Den uppstår blott när man hyser den lefvande öfver-
tygelsen: krig är på nuvarande utvecklingsgrad ett brott
och det skall afskaffas.

Till en sådan lefvande öfvertygelse är man ännu blott
undantagsvis kommen i våra samhällen. Icke ens de, som i
kristendomens namn påpeka krigens brottslighet, kunna
komma till tals mot det gammalmilitäriska samhällsidealet.
En fredsvän som Tolstoy får sina böcker förbjudna i Ryss-
land; helgianerne, som af kristlig öfvertygelse neka göra sin
värneplikt, få hos oss fängelse. Och i Tyskland äro den
ortodoxa kyrkan och ortodoxa militarismen så samhörande
begrepp, att en militär*, som nyligen skrifvit en allvarlig

* Egidy: Ernste Gedanken,
202

och värdig skrift för Kristi kristendom, för fridens och kär-
lekens lära, mot statskyrkans kristendom, han har fått sitt
afsked: en militär får i Tyskland nämligen icke tro på Kristus
utan endast på Luther.

Befinner sig redan den enkla urkristendomen i strid
med militarismen, så möter denna den nya tidens tankar
med än mer ovilja. Det är beklagligt att en organiserad
försvarsrörelse uppstått hos oss samtidigt med reaktionärt
motstånd mot allt reformarbete — ty ehuru dessa rörelser
icke behöfde gå jämsides, göra de det dock ofta; historien
visar att de försvars-xöre\^r, som tillika varit frihets-röréiser,
äro få, men de, som urartat till motsatsen, många. Och denna
erfarenhet gör betänksam. De fosterlandsvänner, som till-
höra den nya tidens åskådning, frukta sålunda att försvars-
rörelsen hos ungdomen skall uppjaga de känslor af strids-
lust och nationalhat, som måste motarbetas i fredstankens
intresse; och de kunna icke se att försvarsrörelsan ännu ter
sig som inledning till en verklig och folklig lösning, vare
sig af försvarsfrågan eller af de många andra reformspörs-
mål, hvilka lefva i vårt folkmedvetande.

Först när arbetarne från stad och land, när ungdomen
vid skola och universitet börja finna att de tunga ok af-
lyftas, som tynga deras skuldror; när allas kraf på full
tros- och yttrandefrihet varda tillgodosedda; när ett, genom
allmänna rösträtten framdrifvet, lifskraftigt reformarbete bör-
jat på statens, kyrkans, samhällets områden —då först skall
talet om att med alla krafter värna det sålunda frigjorda
fosterlandet klinga samman med hela folkets känsla. Då
skall försvarsrörelsen icke bli fruktad som sista rest af en
reaktionsperiod, utan aktad som ett led med i det nydanings-
arbete, genom hvilket medlen för folkens försvar slutligen
skola kunna bytas mot endast medel till folkens förbrödring.

Folkens framtidstankar bådas i ungdomens sånger. Och
med äkta diktarsyn har en ung skald nyss tagit till ordet på ett
sätt, som funnit genklang i mångtusende hjärtan i vårt land. *

* Revelj.

(Vid Nordiska festen i Lund den 3 mars 1891.)

Hvad gör du, Sveriges ungdom,
Där du leker i stilla frid,
Sjunger de gamla visor
Och ledes icke därvid?
203

Att fredsidén också hör med till det denna den klar-
yakna ungdomens framtidstankar, därom vittnade samme
unge diktares poem vid Lundastudentens oppositionsfest mot
Karl XILtes-festen i höstas. Och att denna idé växer fram

Det fans en tid, då studenten
Gick främst i framtidens hord,
Då Sveriges folk fick toner
Och tankar från Lundagård.

Är sången söfd, är dikten
Död i de unges land?

Fins ingen flammande sträfvan,
Som sätter ungdom i brand?
Fins ingen tro, som välter
De multnade tempelhus,
Och intet hat, som kan skrudas
I perlande tone-brus?

Ack jo, i tusende hjertan
Fins längtan, som äskar form,
En tro, som skälfver af stridslust
Och väntan att gå till storm —
Till storm mot dogmer som grina
Sitt hån åt friskt-förnuft,
Mot allt dçt gamla, som stäcker
Vår åtrå mot sol och luft.

Ty ingen dikt kan lefva
På tankar, som dött en gång,
Och drömmar, som redan ruttnat,
Ej lyfta ett bröst till sång.
Gif sol åt unga idéer,
Gif mark åt ungdomens tro,
Och sången skall åter dofta,
Och diktens blomster gro.

Jag vet, här finnes ibland oss
En modig och stridbar flock,
Som drömmer om segerdagar,
Där den slumrar i vapenrock! —
Hvi töfven I, kamrater.
När morgon i öster står? —
Hundra viljor i harnesk,
Och segern är säkert vår !
204

hos ungdomen, i samband med ett nytt begrepp om foster-
landskärlek och en ny ande i fosterlandsförsvaret — dett^
är ett af de för kulturen i vårt land mest gynnsamma
tidstecken.

El fen Key.

Och då skall ungdomen skapa
Ett Sverige att kämpa för:
Med forskning förutan feghet
Och sång, som vårt hjerta rör;
Ur tusende ådror väller
En dikt, som är fosterländsk;
Och då blir det åter en ära
Att häfda sig sjelf som svensk!

Adolf Strömsledt.
Från Parkett.

Om man begär ett bevis hur Stockholmsmyn4igheternas
slapphet och oförtänksamhet att bevilja rättigheter åt snart sagdt
hvilken teaterkrog som helst, vare sig i stad eller på Djurgård,
verkat på den allmänna smaken och mottagligheten hos publiken,
så har nog innevarande teatersäsong kunnat framvisa icke blott
ett utan många sådana och flera af ganska amper beskaffenhet.
Faktum är att variétékonsten hållit sitt intåg på samtliga Stock-
holmsscener utom de kungliga, af hvilka Dramat. Teatern i denna
konkurrens fann sig nödsakad återvända till sin gamla kärlek,
cocotte repertoiren. Man vet ju hur många stora cocotter börjat
på variététribunen, tänkte kanske teaterstyrelsen, gen I det när-
varande, så ge vi det tillkommande och visa hur det går för f.
d. variété-divorna när de blifvit baronessor d’Ange. Jo, det tar
ju en ända med förskräckelse, som är moralisk, ergo äro vi mo-
raliska, vår teater, notabene. H. S. B.

Detta vackra resonnement till trots, kan man dock ej neka
riktigheten af åtskilliga de tillvitelser, som haglat öfver Dramat.
Teatern från olika lager inom pressen, äfven om man stundom
roat sig med att måla den lede på väggen. Särskildt hysa vi
intet förbarmande med teatern i de fall, då det varit lättaste
sak i verlden att undgå anmärkningarne. Så t. ex. kunde man
ju så lätt fortfara med att ha Strindbergs Mäster Olof på reper-
toiren och ge den då och då, särdeles som flera roler äro dubble-
rade eller kunna dubbleras. Nu har man fått bevittna det unika
skådespelet att teatern blifvit klandrad för uraktlåten Strindbergs-
spelning af tidningen — Vårt Land. Men klandras teatern en-
sidigt endels, så berömmes den ensidigt endels. Det ser nästan
ut som från visst håll teaterns lof och pris tagits på entreprenad
med rörande ifver att urskulda dess fel och förgylla dess för-
tjenster. Det ena får således hjelpa det andra.
20ß

Ätt teatern är utan all ära kan åtminstone ej påstås. I
Sudermanns drama gaf teatern en af dessa pjeser, som kunna
kallas konversationsstycken i den mening att salongskonversatio-
nen på middagar och supéer deraf fått en riklig (och välbehöf-
lig) näring. Denna pjes liksom Galeotto säffer något och detta
är mycket nog i dessa tider af skimrande snömosdramatik med
ett innehåll, lagom att lägga på en knifspets att förgifta en svala
med. Publiken får i »Ära» en påminnelse om Hamlets evigt
återgående: »allt är relativt». Den får här se en af sina van-
ligaste fördomar i bengalisk belysning, grön, så den ser riktigt
hemsk ut, liksom i »Galeotto» en af sina vanligaste laster. Hvad
är nu att säga om teaterns uppfostrande magt? Har man i vår
societets salonger efter Galeotto idkat mindre förtal, mer skonat
sin nästa, visat sig mindre fintlig att »sätta hop namn», som
det heter? Mina läsare kunna ju sjelfva tänka efter. Emeller-
tid gör teatern sin pligt då den ställer upp en spegel åt samti
den, det blir sedan denna senares egen sak att spegla sig så att
någon nytta åtföljer nöjet. Sudermanns spegel är i tekniskt af-
seende särdeles väl anordnad, klart glas utan skarfvar och en
prydlig, hvarken för stor eller för liten ram, utan tvifvel som
dramatiskt arbete betraktadt en stjerna äfven inom en mer ly-
sande dramatisk literatur än den nuvarande tyska, hvars beskaf-
fenhet torde vara alltför känd för att behöfva närmare karakte-
riseras. Dram. Teaterns framgång med »Ära» kan sägas vara
förtjent. Alle man voro på sin plats och alle man gjorde sin
pligt. Främst skulle vi vilja sätta fröken Åhlander, som genom
lefde sin rol på ett sätt så kraftigt och så illusoriskt, att man
omöjligt kan efteråt genomläsa hennes scener utan att i öronen
höra hennes mästerligt återgifna underklass-tonfall, denna skick-
ligt blandade sammansättning af medfödd godhet och simpelhet,
enfald och qvinnoslughet, i det yttre en lysande fotografi från
bakgården. Hon sekunderades godt af hr Thegerström, som dock
kanske bort vara ett gram fryntligare, af fru Hartman, som vi-
sat urskiljning, takt och beherskning i ett parti, som hon påtag-
ligen åtagit sig af lofvärd konstnärsambition, af fröken Söder-
man, som rätt lyckosamt vågat alternera med fru Hartman och
i yttre måtto gifvit Alma en mer realistisk sann skepelse, i
hvilket senare fröken Behrens och hr Envall hvarje afton väckt
succès de terreur, i denna teaters salong, så van vid snygga herr-
kläder och fröken Augusta Lundins klädningar. Länken mellan
rännsten och salong, hr Palmée gaf ingen yttre illusion af prak-
tisk affärsman, härdad i lifvets bränningar, från hvilka han bör
207

medföra ett friskt saltsjöstänk. Litteratören i Galeotto satt ännu
för mycket qvar i denna nya indignationstyp, som ej gjorts så
ny som den bort göras. Hr Palmes starka sympati för sin rol
medför en viss innerlighet, en omedelbarhet, som alltid gör godt
intryck och ej sällan verkar medryckande. Men dessa goda de
täljer skulle vunnit på om hr Palme mer uppfattat af sig sjelf
och mer sökt att intränga i hela den person, han hade att fram-
ställa. Robert får icke i allt uppslukande grad framställas som
ett knippe nerver. Hans kraft bör vara mera lefnadsfrisk, min-
dre blekt nervös och hysterisk. Framförallt bör denne folkets
son ej framställas så blaseradt pessimistisk och blodlöst hyperideel.
Hans själ är aristokrat i ordets bättre bemärkelse, men hans
uppträdande bör ej vara aristokratiskt i ordets sämre. Ett plus
af naivitet skulle specielt verkat uppfriskande i de stora kon-
fliktscenerna. Styckets föresyn och försyn är naturligtvis hr
Fredrikson, hvars repliker stundom klinga hjertevarmt och hjerte-
godt, utan tvifvel en stor uppoffring på konstens altare. Grefve
Trast torde väl i verkligheten tett sig något annorlunda än hr
Fredriksons cirklade diplomattyp, men hur det är så pryder han
stycket och ger anledning till många reflexioner med sin bon
sens och många småleenden med sitt ordrytteri, särdeles då han
får återgå till ironiens och malicens. rymder, der han sköter sil-
kespiskan med mästerhand mot de arma Berlinergorillorna, klippta
och skurna ur Fliegende Blätter med stor talang af hr Hartman
med svåger. 'Hr Backström som gyllene bracka torde ej gerna
kunna öfverträffas i åskådligt klargörande hvad denna årans typ
bär i skölden. Fröken Klefberg och hr Borgström hjelpa honom
deri förträffligt. I denna förpestadt ärofulla atmosfer är fru
Bæckstrôms Leonora ett friskt vinddrag. Hon spelar denna rol
med sina ögon, der man vexelvis läser hennes harm mot den
milieu der hon växt upp, hennes längtan efter ett bättre, hen-
nes isande förakt för Berlinersnobbarnes ömma insinuationer och
hennes trofasta kärlek för barndomsvännen, för hvilken hon i en
med inspiration spelad scen bryter med allt och alla — med
» Äran » !

Med »Bug Bias» ville teatern riktigt täppa belackarenom
munnen till. Ingen skam att bjuda till. I afseende på sjelfva
dramat var nog valet godt, ifall väljas skulle bland den store
Hugos arbeten. Denna dram är den bäst bibehållna bland dem
alla och har än i dag sitt apropos såsom ett häfdande af intelli-
gensens aristokrati öfverallt der den finnes. Visserligen kan man
ej undgå att dra på mun åt diverse tekniska otympligheter och
208

förvånas åt hjeltens oförklarliga flathet och mesighet då konflik-
ten skall afgöras, men å andra sidan smeker och eldar än i dag
den praktfulla diktionen, notabene på grundspråket och ej i den
Vestinska öfversättningen, som utvisar en förtviflad strid mellan
bästa vilja i verlden och en förmåga, som nog icke var den bä-
sta i verlden.

Hr Palme spelade titelrolen med den rätt som hans lyriska
skaplynne gifver och han hade också flera glänsande ögonblick,
men det var blott ögonblick. Den kraftiga naturen hos mannen
af folket lyckades ej hr Palme klargöra ens i detta romantikens
alster. Derför föll också den stora scenen i tredje akten, då
underklassens friskhet och styrka säger sitt ord mot öfverklas-
sens ynklighet och straffbarhet. Det är blixtrande revolutionär
glans i denna scen, men — den kom ej till sin rätt. Här skulle
hr Skånberg utan tvifvel bättre tillfredsställt. Som föröfrigt hr
Skånbergs kandidatur till rolen uppstälts ej blott från det kända
partiska hållet, utan ock från flera andra sidor, borde man åt-
minstone medgifvit honom att alternera, äfven om han ej ännu
förmått återge t. ex. femte akten med den omedelbara glöd och
innerliga hängifvenhet, som hr Palme, i hvars ojemna framställ-
ning likväl slutet var oblandadt godt. Vid fröken Zefter&ertjs
drottning voro knutna så många förhoppningar att det var väl
att åtminstone hälften till fullo realiserades. Adelaide Ristori
har uppenbarligen fått så mycken bugt med fröken Z:s för sce-
nen olämpliga stämma som det är en dödlig möjligt. Qvarstå
göra några obehagligheter af den anledning att der ingenting
fins att taga der har kejsaren förlorat sin rätt. Fröken Z. har
nu fått medium i sin röst, visserligen icke synnerligen fast och
expressivt, men dock något. Hon har vidare lärts att i fortis-
simo gifva sin röst vederbörlig tragedienne-klang och stöta ut
teaterskrin efter konstens alla regler. Till det yttre anteckna
vi med nöje en något mindre kantig plastik och en delvis se-
värdare gång, ehuru i dessa stycken mycket ännu icke är som
det borde vara. Fröken Z:s goda hufvud märkes alltid i hen-
nes uppfattning af karaktären. Den hon gjort sig af drottnin-
gen i denna dram är också skarpsinnigt studerad och konseqvent
förd till slut. Vi förvåna oss dock öfver att en elev af Ristori
ser sakerna i smått så mycket som fröken Z. i denna rol. Hon
spelar dock en drottning i flydda tider och i Spanien och i ett
romantiskt drama, hvadan en viss värdighet och hållning ej skulle
skadat det hela, liksom ock vissa detaljer skulle vunnit på en
mindre minutiös penselföring, mer lämplig för en psykologisk
209

dram i våra dagar än för Victor Hugo. Mer i dennes stil spe-
lade hr Hillberg, som till försvar för sin hemska maskering kan
anföra att det nog inträffat i verldshistorien att bofvar också
sett ut som bofvar. Oafsedt en något otydlig gestikulation, gaf
hr H. en slående klar bild af den äldre Bazano. Den yngre
företräddes med ledighet och schwang af hr Personne, hvars
fjerde akt skulle vara odeladt nöjsam om man här kunde förjaga
minnet af Constant Coquelins gudomligt humoristiska, sprudlande
qvicka och glada, men också nobla och stolta Don Cesar. Dessa
franka tonfall af den metalliska rösten, dessa ovärderliga mimiska
konststycken, denna humorns saft och geniets eld öfver det hela!
Hr Personnes prestation i och för sig är emellertid all aktning
värd, om vi ock tro att hr Hartman här varit bättre på sin
plats d. v. s. hr Hartman från 70:talet, som firade rättvisa tri-
umfer i Dennerys gamla dram. Bi-rolerna gåfvos med ett un-
dantag på tillfredsställande sätt och uppsättningen gjorde hr Hill-
berg all heder. Den var splendid. Skada blott att den enligt
officiell communiqué »tog så mycket rum» att »pjesen måste ned-
läggas». Man kan ej vara artigare mot en genstörtig, Bianca-
frossande publik.

Att återfånga denna publik med dess lätta smak har man,
som ofvan nämndt, upplåtit »Le Demimonde »-salongerna på nytt
och äfven levererat en nyhet, Margot, der dygd och odygd skönt
balancera hvarann.

Dumas’ skådespel är som tekniskt mästerverk värdt att
ihogkommas och för ytans skimmer kan man ju blunda för den
halfva moral som här med salvelse predikas, liksom för den
qvickhetens fernissa, hvarmed synd och skam öfverskylas. Om
man så vill. Annars blir man snart led vid dessa gamla pariser-
förhållanden, som icke ens ha nyhetens behag och skulle må-
hända lemna den långa representationen i sticket långt före mid-
natt, såvida ej Dram. Teatern vore så ovanligt underhållande
och sevärd i denna komedi-tragedi. Redan Myrstedt & Stern
göra sitt till att hindra åskådarnes sömnlust genom expositioner
af allehanda grannlåter, som sticka i ögonen, lämpligt nog i en
falsk juvels salong. Juvelen var denna gång fru Fahlman, som
ej är så barmhertig mot Suzanne som Olga Björkegren, hvilken
mera spelade i stor stil och sökte tant bien que mal realisera
en Marie-Madeleine. Fru Fahlmans spel är kanske ej så effekt-
rikt, men hon ställer figuren mer inom taflans ram än sin illu-
stra föregångerska och spelar bättre i styckets stil. Man tror
mera på fru Fahlmans Suzanne om man ock — gråter mindre.

Ur Dagens Krönika. XI.	14
210

I vissa vigtiga detaljer har fru F. ej oväsentligt reformerat den
Björkegrenska framställningen, såsom i fjerde aktens stora final-
duett, der fröken Björkegrens och hr Hartmans uppträdande kom-
mo de elaka Upsalastudenterna att fråga: »Hvarför tar ej den
stora Suzanne och stoppar den lille Raymond i fickan for att
få slut på kalabaliken ? »

(Denna »combat» var nu klokt betydligt reducerad.)

Fru Fahlman förstår förträffligt att återge Suzanne både
såsom falsk och såsom juvel. Så länge denna Suzanne beher-
skar sig vill det ett öfvadt öga till att se i henne annat än en
grande dame. Men det kommer ögonblick då pignaturen sticker
fram och då är fru F. förti äfflig att skåda med sina äkta franskt
vulgära gester, som man i Paris får se i något förstadshörn då
ett par »commères en rage» träta och agera. Denna Suzanne
är affärsmenniska framförallt och af »Cameliadamens» »renande
kärlek», som fröken Björkegren, svag för det romantiska, ej för-
summade passa in äfven hos carnelian Suzanne, märker man ej
mycket. Det är ej Raymond, denna Suzanne glöder för, det är
le beau monde, dit dennes kärlek är trappsteget. Derigenom
gör fru F. Dumas den tjensten att styckets upplösning förefaller
mindre motbjudande än annars, äfven om det alltid måste vara
oförklarligt att hon så snabbt går i fällan i det onekligen löm-
ska försåtet. Fru F., som mycket klandrats för sin fula res-
drägt i första akten, har stoiskt bibehållit densamma som en
mörk bakgrund mot de vackra, ljusa sidenkjolar, som bilda en
värdig ram åt de följande akternas bländande uppenbarelse.

Ännu ett skäl för pjesens återkomst på affischen är hr Fre-
driksons resonnörtalang, som i denna pjes står på höjden af glans
och prakt. Hr F. har här anlagt ungdomlig masque, han har
återkallat sitt utseende från 60-talet med uppstruket, lätt brändt
hår och gud vet om han inte letat fram ur garderoben sina då-
varande kostymer också. I alla fall är hr F. en Olivier hors
ligne. Icke ens Delaunay kan i denna rol jemföras med hr F.
Delaunay var som Olivier snart tillgjord, föll in i sina primo
amoroso-tal och tycktes så ohyggligt njuta af sin vackra röst
och sin excellenta diktion att åhöraren till slut blef full af skratt.
Hr Fredrikson beherskar både sig och rolen med långt större
fulländning och vissa detaljer t. ex. persiko tiraden borde för
alla tider förevigas i någon fonograf, som aldrig blef tyst.

En glad återuppståndelse af den gamle unge Fzdor Hartman
fick man nöjet se i Raymond. Om ock fjerde akten numera är
hr H. öfvermäktig, så var han dess bättre att se och höra i de
211

föregående. Det gamla nöjet att höra hrr Hartman och Fre-
drikson konversera på Dram. Teaterns scen har länge hört till
sällsyntheterna. Nu njöt man mer än vanligt deraf, särdeles
som sufflören fick säga —- ingenting.

Birolerna gåfvos bättre förr i verlden. Fröken Åhlander
gaf nog grefvinnan med vanlig intelligens och påpasslighet men
borde ej ha ålagts spela den rolen, som bättre passat fröken
Klefberg, fru Hartman skulle, som hennes Margot utvisar, bättre
passa i Marcettes på branten stående rol, der fru Backström
var alltför snöhvit och idealisk, och hr Rydgren kunde väl ha
ersatts af någon annan, som gjort Hippolytes tråkiga rol mindre
tråkig. Fru Rundberg i fjerde akten gjorde en liten dråplig
pariserskizz à la Gavarni, men i det föregående fattades natur
och abandon. Samspelet var åtminstone öfverallt der hr Fre-
drikson spelade första fiolen af utmärkt verkan och den långa
pjesen höres till slut af de flesta i salongen, vackert sä i dessa
nervösa tider.

Vi nämnde Jfor^,, fru Hartmans senaste creation, när detta
skrifves och utan tvifvel en af hennes bästa med fästadt afse-
ende på rolens motigheter. Det gäller här att hålla balancen
på ett alldeles särskildt sätt och som minsann ej är det lättaste
för fru Hartmans talang, som så lätt brukar dragas mot det
chargerade. Margot skall göras ingénue men med hållning och
ordförråd af en friponne. Skådespelerskan är här så lycklig att
i sin friska naturel, sina rosenkinder och azurögon ha bunds-
förvandter som sprida en doft af oblandad naturfriskhet och fri-
het öfver denna något vågade blandning af ananas och cayenne,
klosternovis och cascadeuse och hon — håller balancen, ja hon
förstår att blanda erfarenhet och omedvetenhet om hvarann i
vissa scener på ett verkligen betagande sätt. Att Margot i sista
akten förlorar sig är icke hennes utan författarens fel, hvars
spiritualitet redan i första akten börjar tryta och som sedan
gradvis faller af. Margots resonnementsparti med skogvaktarn
lär föröfrigt vara en hyllning åt Comédie-Françaises dygdiga pu-
blik. På Vaudeville hade hon tagit gubben och på Palais Royal
sprätten, men på Dram. Teatern borde hon gått ogift ur leken,
att döma efter publikens omdömen och hållning. Som det nu
är kunde hon verkligen lika gerna fått taga sin välgörare, fastän
på ålderdomströskeln, enär ju dock några ömma känslor binda
henne vid honom. Att skogvaktarn är stark och ser bra ut lär
väl föga bättre garantera det äktenskapets lycklighet, särdeles
som styrkan antydes skola utmynna i bastonad. Hr Skånbergs


212

kraftfulla kejsar Wilhelm Il-typ tycktes nästan understryka denna
framtidshägring för den arma lilla Margot, som förefaller åskå-
daren lika vilsekommen vid pjesens slut som vid dess början,
hopkrupen bakom skärmen i ett ungkarlsrum.

Den gamle ungkarlen med sin begynnande resignation och
hårförändring ligger ej riktigt som uppslagen för hr Fredrikson,
för hvilken godmodighet egentligen faller sig svår och det må
beklagas att hr Hedin ej vågade anstränga sig med denna stora
rol qväll efter qväll. Att hr Fredrikson här som alltid »säger
sina saker» med vanlig framgång är ju onödigt att omtala, mer

nämnvärdt är väl att han i de begge
på ett ovanligt sätt, men lämpligt för
liksom uppträdandet i öfrigt. Främst
Men den tredje kröner alldeles icke

första akterna säger dem
rolen och fullt af karakter
bör påpekas första akten.

verket. Hr F. står der

tydligen ej längre ut med att trippa omkring som en gubbe och
gå krokig och göra pèr-noble-gester, den medelåldrige resonnör-
eleganten från tusen och en teaternatt kommer der igen med alla
sina tillbehör liksom för att riktigt inpränta att det varit hr
Fredrikson och ingen annan som skapat de föregående akternas

vackra karakterstudie
dervid.

Hr Bæckstrôm
sig. Mot utseendet

och

som
vilja

många sprättar som man
de se ut. Men komiken

som nu i tredje akten ^—- tröttnat

parisersprätt är mindre lätt att tänka
vi intet anmärka, ty det fins i Paris
förundrar sig öfver hur föga parisiska
och spelsättet i sin helhet saknar ka-

rakter om än ej karrikatyr, men att t. o. m. en karrikatyr här
kan accepteras blott den är fransk visade Coquelin Cadet med
sin Léridan. Att en person med hr B:s figur och otroliga toi-
letter måste narra folk till skratt, behöfver för resten ej tillfo-
gas. Det är blott prestationens konstnärliga värde som ej får
anslås så högt, som man, tacksam för en skrattsalva, kan känna
sig frestad till. Sprätten nr 2 var illusorisk i hr Hedlunds ko-
miska utstyrsel. Fröken Åhlander var den enda af birollernas
innehafvare, som hade något mer att göra och det gjorde hon
bra. Dottern, som spelades af fröken Janson, visade hela tiden
ett vackert småleende, hvilket fått namn af »lofvande anlag».
De begge »irreguliera» hade svenskt hedersamma och stadgade
representanter. Uppsättningen var lyckad nog, ehuru skogvaktar-
boställen uppenbarligen icke äro teaterns starka sida. Ett godt
intryck gjorde fru Hartmans pianospel, som var verkligt och ej
som annars på alla teatrar fingeradt, hvilket lurar ingen.

Margots estetiska värde torde ej behöfva många ord. Den
213

vanliga sauce piquante de Meilhac endast tillsatt med några mo-
desta element att ej choquera Comédie Française. För resten
någon gång qvick, oftare banal, i det hela ej angående en svensk
publik det minsta.

Om teaterns sista försök att vinna chancer för sorgespelet
och klassikerna liksom om Svenska Teaterns Maria Stuart få vi
yttra oss vidare i nästa dramatiska revy.

Hedda Gabler är namnet på Svenska Teaterns senaste för-
sök att ställa sig i första ledet. Hvad är denna Hedda? Ett
missfoster, svarar den stora publiken. En menniska, svarar de
invigde, de som dyrka och derför till husbehof suspendera både
syn och sans.	,

Redan för länge sedan torde den reflektionen ha instält sig
hos den tänkande iakttagaren att Ibsens storhet ej skulle lida
om han nu slöte sin dramatiska verksamhet eller åtminstone
valde andra föremål för densamma. Ett snille må vara aldrig
så stort, men att ur djupet af sitt medvetande framalstra men-
niskor af kött och blod, som röra sig i en omgifning, som det
stora snillet för länge sedan lemnat och sum sedan dess hunnit
antaga nya formationer, det går ej i våra dagar, alhaminst då
frågan gäller ett arbete som tagit scenisk gestalt och som upp-
föres inför en publik, som är långt närmare platsen, der de af
dramaturgen behandlade personerna uppträda, och som sålunda i
första hand är i stånd att kontrollera om det som bjudes dem
är verklighetsdiktning eller kammarfantasier. Hade det varit
någon annan än Ibsen som skrifvit Hedda Gabler skulle man
med fog kastat sig öfver honom för otillbörligheten att göra en
dum parodi på »Kämparne på Helgoland», Hedda som vrång-
bild af Hjördis, Einar af Sigurd, Thea af Dagny o. s. v., o. s. v.
Nu måste man ställa sig undrande och spörjande till Ibsens ut-
tryck om sin nya pjes att han kokat ihop litet sattyg deri.
Har det varit meningen att Hedda skulle verka diaboliskt, så
har Ibsen sjelf sörjt för att den verkan uteblir. En demon må-
ste vara hållen i stort. Hedda Gabler är en hjertans liten typ,
småaktig, smågnatig, fatal och tråkig, värd en risbastu men hvar-
ken skräck eller rysningar. Hon kan ej ens väcka det intresse
en elak hvardagsmenniska kan väcka, ty hennes gestalt är så
illa formad, hennes motiv så dunkelt antydda, att man akt från
akt förlorar intresse och tålamod med henne till dess man är
färdig ropa på dårhusläkaren, då Hedda sjelf gör det klokaste
hon gör i hela pjesen, >tar sig af daga, hvilket hon sannerligen
bort göra långt förut. Hon är som tagen ur en psykologisk
214

studie af en hospitalsläkare och uppstäld på scenen beröfvad all
motivering, all belysning inifrån och utifrån och icke ens som
gåta intressant eller spännande. Tråkig, blott tråkig, det är
saken.

Att göra något af en äfven blott som teatermenniska be-
traktad så gräsligt otacksam rol som denna, torde öfverstiga
hvarje skådespelerskas förmåga. Icke ens Elise Hvasser med
sin styrka i demonik skulle här kunnat uträtta något. Ännu
mindre naturligtvis hennes dotter, hvars sfer ligger åt ett annat
håll. Fru Engelbrecht gjorde dock allt hvad hon kunde, hon
maskerade sig till en Messalina, hon underordnade sig slafviskt
Ibsens föreskrifter, hvilka hon dock i ett fall utan tvifvel miss-
förstått då hon icke gjort Hedda nervös. Visst är Hedda nervös,
det fattas ingenting i denna singuliera dams behagligheter, det
är icke det värsta för resten. Men hon är så genomgående
elak, otäck och tråkigt elak och otäck, att den arma framstäl-
larinnan befinner sig som styrman på ett skepp utan roder. Hon
gör de bästa ansträngningar att lotsa sig i land, men rodret fat-
tas — haveriet är oundvikligt. Med undantag af fru Dorsch
veta vi för resten ingen här disponibel skådespelerska, som skulle
redt sig så pass bra som fru Engelbrecht, som är värd teater-
vännens hjertliga • tack för den möda hon gjort sig, den intelli-
gens, hon offrat på denna den fatalaste rolen i hela hennes
repertoir.

Bipersonerna äro dessvärre för dramat mindre betydande och
som ej sällan händer etiketterade. Distrait pedant med godt
hjerta — hr Tesman, småborgerlig nyfiken gammal tant med
dito — frök. Tesman, det misskända geniet, som super och
rucklar och som vinner den gudomliga Heddas största sympatier
— hr Löfborg, geniets tillbedjerska, enfaldig, uppoffrande, oprak-
tisk — fru Elvsted, till hvars meriter dock hör att ehuru en-
faldig och landsortsmessig dock ha del i ett stort framtidsarbete,
en bok af utmärkt, epokgörande art, af hvilken man försigtigt
nog icke får höra en rad, ett ord. Det är som bekant detta
arbete som Hedda vid tillfälle kastar i brasan. Hvarför? Eme-
dan det är Theas och Löfborgs »barn». Med sin kännedom
om den inskränkta Thea borde hon dock veta bättre. Men ja-
lousin kanske öfverväldigar henne? Visst icke, hon älskar in-
gen annan än sig sjelf, denna hulda qvinna, Löfborg tyckte om
derför att han i hennes ungdom talade om sv—aktiga historier
för henne, men vid hans naturligtvis snart följande kärleksför
klaring — en pistolsmynning. Samma pistol räcker hon honom
215

till sjelfmord då han är utom sig att ha förlorat manuskriptet,
som Hedda narrat från upphittaren och nu behåller och ger —
pistolen i stället. Ett ögonblick tänker man sig: hon vill med
detta manuskripts utgifvande såsom sin mans söka förskaffa sig
den rikedom och ställning, som hon går och kältar efter. Nej
visst icke! I brasan med det, det är »barn» af en qvinna,
som hon ej fruktar och en man, som hon ej älskar. Sådana motiv
har Hedda Gabler, som är skrifven af Henrik Ibsen.

Den äkta mannen bär som i Frun från hafvet har det
mycket tråkigt, men Ellida skyller då åtminstone på fattigdom
som skäl hvarför hon tog sin man utan kärlek, den excellenta
Hedda tog sin Tesman — af inga skäl alls. Men sedan är hon
grufligt missnöjd på allt och alla och rasar öfver följder, som
hon sjelf ytterst lätt kunnat förebygga. Hon hade ju platt m-
gen känsla för den friare, som blef hennes man. Att bli fru,
få vagn och betjent och den der villan, som blef frieriets apro-
pos, det var allt för denna Hedda, som tyckes oss sämre än
den sämsta — — —

Hr Ohlson förtjenar erkännande för sin lyckade maskering
och sitt i det stora hela träffsäkra spel som den stackars Jörgen,
som han hvarken gör löjligare eller högtidligare än som precis
på pricken nödigt är. Hr Engelbrecht är pjesens Mefisto och
konverserar ledigt och uttrycksfullt, blott väl långsamt, med sin
fru i ett par scener, som höra till de hörvärdare i stycket.
Hans anläggning af figuren synes oss fullt korrekt. Einars rol
torde vara omöjlig för snart sagdt hvem som helst, hr Zachris-
son förmådde åtminstone gifva en karakteristisk yta deråt. Fru
Elvsted var illusorisk i första akten, man knappt tänkte på hvem
det var som utförde rolen. I de följande akterna sjönk fram-
ställningen, som ej längre bjöd på den rikedom fina nyanser,
som prydde första akten, men som dock äfven här gjorde heder
åt framställarinnan, fröken Lotten Seelig, utan tvifvel ett af den
svenska scenens allrabästa framtidshopp. Fröken Eylander hade
en rol, som den nu aflidna fru Skotte skulle varit mer lämp-
lig för, den går i Helfrid Kinmansons vackra genre. Fröken
R. hade dock många goda ögonblick. Godt på sin plats var frö-
ken Nilsson i tjenarinnans lilla rol. Teatern hade förträffligt
förstått följa Ibsens scenanvisning, till och med pistoletuiet var
korrekt, men så lär det också varit mycket svårt att komma
öfver. Hr Homquists kalkyl att Hedda skulle gå omkring 6
gånger och »Tokerier» och »Baciller» hjelpa upp budgeten, som
216

Hedda, elak i allt, naturligtvis skulle attackera, tycks föröfrigt
ha slagit in.

Dessa »Tokerier» voro onekligen af mycket roande beskaf-
fenhet. Den i alla tyska »possen» ledande idén att n:r 1 träffar
på n:r 3 i tro att det är n.:r 2 var här varierad på ett lycko-
samt sätt så att privatpensionär och privathospitals-patient för-
blandades på det kostligaste sätt, detta af hjelten, en gammal
toujour ungkarl, som naturligtvis icke kunde vara någon annan
än hr Holmquist, på hvilken tyngsta ansvaret hvilade i denna
pjes och som här ånyo uppfriskade sin tacksamma publik med
ett spel så fritt från all stereotyp teaterrolighet, så sannt, öfver-
tygande och drastiskt komiskt, att den som satt nära scenen nä-
stan tyckte sig — spela med. Specielt hr H:s mimik firade
här triumfer, man kunde ha bundit honom till händer och fot-
ter och förbjudit honom tala, publiken hade i alla fall vridit
sig i skrattattacker. Denna lysande prestation sekunderades vär
digt af hrr Ohlson och Ahlbom i teaterdiliranten Eugènes rol,
af fröken Hylander, som ett slags äfven i Sverige ej sällan fö-
rekommande qvinlig bläckfisk, i hvars armar man är förlorad,
figurligt taladt, naturligtvis, af hr Sternvall, hvars yttre var illu-
soriskt en Berlinerprofessor samt af samtliga pensionärer-patienter
hr Nilsson, en tjur till major, hr Lundberg, ett perpetuum mobile
i reskostym o. s. v., o. s. v. Mindre lyckade voro de unga
Berliner eleganterna och hjeltens landtliga omgifning, ehuru äfven
de i ensemble-scener satte lif och fart i stycket, som bör spe-
las i snabbast möjliga tempo, särdeles i den sista akten, der
upprepandet af samma farsmotiv göres fyra gånger i följd. —
Efterpjesen Baciller har med sällspord envishet bibehållit sig på
programmet tack vare publikens smak för varieté, som här sna-
rare idealiseras än som meningen tycks vara persiffleras. Åt-
minstone i vårt tycke är fru Lundbergs kopia långt vackrare,
trefligare och bättre än originalet, den småögda Bianca och som
vaktparads-bacill är hon helt enkelt förtjusande. Det är emel-
lertid väl att det icke fins sådana variétésångerskor som fru L.
kunde blifva, om hon ville, men hon vill icke och kommer al-
drig att vilja. Efter att på sin scen ha låtit underhålla publi-
ken med diverse varieté konster kommer till sist hr Holmquist
in och chikanerar alltsammans i en liten aria, der äfven publi-
ken får sina fiskar varma — välmeriteradt. Publiken klappar
i händerna åt hr H:s moralkaka liksom nyss förut åt orsakerna
till moralerna och är i gemytligaste humör, det ej ens den för-
217

krossande åsynen af de tillväxande debetsedlarne förmått taga
kas pä.

Södra Teatern har onekligen tur under hr Christiernsons
egid. Kassapjeserna följa utan återvändo. »Trollslända» — »Ri-
gobert» — »Flickjägare» bilda en trio som utan tvifvel på det
angenämaste gjort sig förnimbar i teaterns kassaskrin. I konst-
närligt hänseende låter man bli att gå på Södra teatern, liksom
ibland på någon teater alls. Men vill man skratta, och det vill man,
så hissas man gladelig ditupp. Teaterpersonalen har i dessa
begge förstnämnda pjeser visat att den numera icke illa presen-
terar sig i fransk farce, särdeles »Rigobert» var i detta hänse-
ende något ganska framstående. Af enskilda prestationer dröjer
minnet helst vid hr Gründers, hvars komiska begåfning har mer
än vanlig elasticitet. Hr. G. komponerar sina roler med stor
intelligens och förstår att ge dem en afundsvärd realitet. Han
är full af komisk verve men fin och naturlig på samma gång
och dessutom n^/ i en ny rol, den ej minsta af hans förtjenster.
En intagande liten primadonna eger teatern i fröken Hjort, för
hvilken en rol som La cigale vissserligen ännu så länge erbjuder
svårigheter, men som i lättare uppgifter t. ex. Trine i »Flick-
jägarne» utvecklar en rik fond af skälmskt behag, omedelbar ko-
mik och svällande friskhet. Som dansös vann fröken H. i Ri-
gobert en stor succès, behagfullt sekunderad af fröken Gottschalk,
i gosskostym. Denna unga flicka gör annars mest lycka som
unga mer eller mindre förälskade, mer eller mindre capricciösa
fruar, hvilka hon förlänar ett försynt behag och en intagande
naturlighet. Af teaterns äldre ryktbara komici hade hr Rainer
i Rigobert en rol, som ännu ypperligt egnar sig för hans kända
glada och verserade bonvivant-talang och hr Bergströms rol i
»Flickjägarne» är som skrifven för honom, hvadan man ånyo
fått nöjet se den i smyg festande toujoure muntre stockholmaren
par excellence hr Gustaf Bergström under ett namn, som man
aldrig lägger på minnet liksom flertalet af hr Bergströms andra
»roler». Man mins hr Bergström och det är nog. Den ypper-
liga fru Forneil går i skilda gestalter genom ofvannämnda trio,
alltid dräpande rolig, alltid så som hon bör vara. »Våra flick-
jägare», som har den simplaste tonen och det dygdigaste inne-
hållet af dessa pjeser, bjuder ock på fru Ghristiernson, som pas-
sar förträffligt för giftasgalna hushållerskor och på hr Hirsch,
hvilken som kemisk älskare tar sig bättre ut än som seriös.
Som »småälskare» i dessa pjeser har man med nöje sett hrr
218

Rundqvist och Erland Wagner, hvaremot hr Bergqvist icke
egentligen tycks skapad att spela komedi, åtminstone ej i älskar-
yrket.

»Min kusin» var onekligen ett vågspel af hr Christiernson
och utan fru Rundberg hade det väl gått på tok. Denna
pariserkomedi är så ytterst parisisk att redan dess öfversättning
erbjuder stora svårigheter. Den talar ett språk, som utom Pa-
ris klingar med fremmande klang, den handlar om förhållanden,
som tyckas absurda men som ega sin motsvarighet, den är föga
mer än ett gräddskum, men med pariseressencer och pariser-
arom och för att göra denna till en aktuel parisersatir kräfvas
förutsättningar ej blott hos de utförande utan ock hos de åskå-
dande. Man måste något känna till damerna af verld sådana
de numera gestalta sig i verldens metropol för att sentera det
annars alldeles avita samtalet mellan Madame Champcourtier och
Biquette. Då begriper man det motiverade och det beska i
denna blodiga satir. Baronens ironiserande är mer lättfattligt,
det är en vanlig gentil åsna, som tror sig Don Juan. Mera
förvånande är intrigfonden, demimonde damen som hjelp åt verlds-
damen att balancera en annan verldsdams inflytande och till
slut döda detsamma genom att återföra baronen till sin baro-
nessa — via sig sjelf! Det är början till ett nytt yrke, som
om något fordrar »diskretion och ackuratess». Biquette begag-
nar alla medel, t. o. m. cancan, detta under begge verlds-
damernas närvaro, i den enas egen salong, under det begge män-
nen också äro med. Denna scen är onekligen det pikantaste
af det pikanta. Men den fordrar mycket. Fröken Hjort skulle
nog gått ut med den — om några år, men än så länge kunde
hon ej komma ifråga. Det var då Dram. Teatern hade till-
mötesgåendet att låna ut fru Bundberg, som triumferat i Biquet-
tes rol, der hon varit vackrare än någonsin och der hennes
späda danska röst detaljerat replikerna med stor fermeté men
der hennes uppträdande i ett par scener var för uppenbar
»blague ». Pantomimen lände henne emellertid till stor heder,
det är omöjligt göra det oanständiga mer anständigt, och hälla
mer essence af skönhet, elegans och glädje deröfver. Sista ak-
ten visade att fru B. nog kunnat åstadkomma en mer qvinlig
och mer parisisk Cyprienne i Divorçons än fru Hartman. Af
de öfriga kan hr Hirsch nämnas som den der bäst satt sig in
i pjesens ton, hvaremot hr Gründer denna gång ej var så lyckad
som vanligt. Hr Wagner hade kanske bättre passat. Uppsätt-
219

ningen var dyrbar, framförallt Biquettes toiletter, som i inköp
och hyra nog kostat många pengar. — Till förpjes gafs en ba-
gatell »En vänskapstjenst», som teatern bort göra förf, den
vänskapstjensten att rata. Emellertid hann genom dess uppfö-
rande en hel del folk från middagen i tid till »Min kusin».
Och detta var den pjesens förtjenst.

Volontaire.






A propos norsk litteratur.













Det är märkvärdigt tyst inom Sveriges litteratur och
efter den lifliga jäsningen under en del af 80-talet har allt
sjunkit tillhaka i den förra dåsigheten. Intet enda författare-
namn af betydenhet har kommit till och de herrar och da-
mer; som en gäng under det gamla namnet »det unga Sve-
rige» satte sådan skräck i bildningsfilistrarne, hafva mesta-
dels slagit sig på andra och förmånligare näringar än bok-
skrifveri. Herrar Heidenstam och Levertin skola väl emel-
lertid snarliga presentera andra frukter af sitt utelif, än det
gemensamma lite oklara programtal de förra året höllo mot
programmen och herr Strindbergs rastlöshet skall väl icke
förneka sig, men tills vidare få vi nöja oss med utlandet,
Zolas L’argent i främsta rummet, hvaraf väl snart någon af
våra tusen och en öfversättare skall skaffa oss en svensk
uPP^aga-

Det är ett par af våra grannars bokalster, som vi un-
der denna väntetid, och äfven efteråt för öfrigt, gärna kunde
egna någon uppmärksamhet. För att nu icke tala om Hedda
Gabler, hvilken satt våra recensenter så många myror i huf-
vudet och icke ens lär hafva vunnit bifall hos Ibsens gamla
garde af — hm — unga damer här i landet. Svenska tea-
tern i Stockholm och August Lindberg i Göteborg hafva
äran af att vi fått höra fru Hedda Gabler från scenen.
Dramatiska teatern lärer icke kunnat, oaktadt all veneration
för Ibsen gubevars’, uppföra stycket af brist på en associée,
som kunde utföra titelrollen -— hvilket är mycket synd om
Dramatiska teatern, men nyttigt för dess kassa.

Hedda Gabler är för litteraturvännen af sitt särskilda
intresse såsom komplement till några af hans föregående
dramer. Jag syftar icke på den från många håll påvisade
öfverensstämmelsen med Härmännen på Helgoland, om det


221

än rnå vara sant, att sagans stora gestalter omplanterade på
moderna norska förhållanden kunde vara en dom öfver Ib-
sens nu lefvande landsmän, som han nog kunde finna nöje
i att oftentligen afkunna. Stycket hör närmast till samma
kategori som Gengångare och Rosmersholm, det är en ny
form för samma bittra pessimism, som där fick sitt uttryck.
De hafva visst ännu icke blifvit några »adelsmänuiskor», de
gode norrmännen, och deras lifsglädje har icke förbättrats
sedan Gengångares dagar. Det var åt gudinnan Avenus, som
gamle kammarherre Alving egnat sin dyrkan, det är åt gu-
den Bacchus Eilert Lövborg vigt sina krafter, men en norsk
stadshåla är icke ett ställe, där man ostraffadt återför hed-
niska seder — det löjliga och det låga lägger sig som en
förbannelse öfver alltsamman, säger fru Hedda.

Förhållandena äro små och människorna äro små; hvar
skulden ligger är icke godt att reda ut, men söker någon
bryta skrankorna, så kommer det endast ofärd åstad — det
ar visst ingenting annat att göra än att sätta torpedon un-
der arken. Det är Ibsens gamla lära och Hedda Gabler
visar, att han blifvit sitt ideal trogen.

En bok, som i Sverige synes vara nästan fullständigt
obekant, men som mera än snart sagdt allt hvad nordiska
litteraturen på senare tid bragt oss förtjänade att få läsare
äfven hos oss är Arne Garborgs »Kolbotnbrev», däri denne
farlige radikal visar sig från sin allra älskvärdaste sida.
Skildringen af det unga hushållets lif uppe i Kolbotnen,
dess mödor och äfventyr, den förstföddes roll i föräldrarnes
lif, allt, är gjord med en finhet och humor som helt enkelt
äro oöfverträffliga. Garborg är för närvarande icke blott
den störste humoristen inom nordens litteratur utan afstån-
det mellan honom och nästa man är så långt, att man icke
kan nämna deras namn bredvid hvarandra for en jämförelse.
Och ingenstädes har denna humor i hans skriftställarskap
så kommit till sin rätt som i Kolbotnbrefven. Spridda drag
däraf hafva framträdt i hans småberättelser, det är i detta
hänseende nog att erinra om hans oförlikneliga novell »Stor-
dåd» i »Forteljingar och Sogur», och äfven i »Mannfolk»
har han stundom låtit den spela, men först i nu förevarande
arbete har den fullt utvecklat sig till mästerskap.

Ingen med sinne för litteratur skulle anse sig hafva
råd att undvara den glädje läsningen af Kolbotnbrev skän-
ker. Språket är författarens vanliga norska landsmål, hvil-
222

ket for en svensk icke erbjuder någon betydande svårighet,
men dock vore en öfversättning till svenska synnerligen
önskvärd, om den nämligen verkstäldes af någon som vore
värfvet vuxen. Vi hafva så förskräckande exempel på, huru
norskt mål fördärfvats af svenska öfversättare, och det till
och med af personer som själfva skrifva god stil, att det
är med en viss bäfvan man tänker på, huru det kunde
blifva med äfven Kolbotnbrev.

Utom brefven från Kolbotnen, skildrande först Gar-
borgs ungkarlslif och sedan hans lif som nygift uppe i
denna ensliga stuga bland norska fjällen, innehåller boken
några reseskildringar, skrifna med godt humör och, äfven
de, af första rang

Garborg är otvifvelaktigt en af Nordens rikaste skalde-
naturer. Det är verkligen i hög grad egendomligt att detta
lilla folk af bönder, där till på köpet »kaninerna» spela en
ännu större roll än deras kamrater hos oss, har en sådan
rik diktning. Medan Ibsen och Björnson ännu stå på höj-
den af sin produktion, medan Jonas Lie utvecklat sig nästan
till jämnhöjd med dem, har Norge i Kielland och Garborg
tvenne diktare af yngre år, som ensamme vore mäktige att
föra landets runor med ära i världslitteraturen, och så växer
det upp en ännu något yngre generation, bland hvilken åt-
minstone ett namn — Hansums — tyckes lofva, att Norge
icke är sinnadt att släppa hegemonien inom diktningens
värld ännu på länge. Norge har kommit sent med i ut-
vecklingen, det synes hafva för afsigt att taga sin skada
igen så mycket raskare. Täflingen kommer att ske med
Danmark. Vi svenskar hafva uppenbarligen hvarken lust
eller förmåga att kasta oss i leken. Allt hvad här finnes
af konstnärliga anlag egnar sig åt målarekonst, musik o. dyl.
Litteraturen lyckas icke draga .till sig första rangs förmågorna.
De äldre utvecklas icke som Lie framåt utan bakåt, de yngre
hålla på i något eller stundom några årtionden att vara lof-
vande talanger. Sedan försvinna de helt obemärkt i glöm-
skans flod. Härtill samverka nog en hel del förhållanden
och kanske hafva de rätt, som påstå det vigtigaste af skä-
len vara våra förläggareförhållanden. Jag kan icke döma
därom, då jag icke känner till de norska och danska förhål-
landena mera än ytligt, men nog kännes saknaden af en drif-
tig yngre förläggare djupt af våra författare. Till ersättning
synas våra teaterförhållanden vara något gynsammare än de
223

norska, kanske till och med bättre än de danska, men den
dramatiska arten af författareskap ligger uppenbarligen icke
mycket för det svenska lynnet.

Gifvet är emellertid att man icke får skjuta för stor
del af skulden på dylika yttre omständigheter. En väckande
kraft sådan som Georg Brandes; en litterär krets, om ock
ej synnerligen stor till sin omfattning, sådan som Kjöben-
havn besitter; eller kanske ett något rikare tillflöde af tidens
tankar utifrån kulturländerna — något sådant få vi väl af-
vakta, innan vi kunna vänta oss en ny litterär æra. Tills
vidare — låtom oss studera norrmännen. Vi kunde gärna
tala något mindre om den norska »selvfölelse», hvaråt vi
vid punschglasen pläga göra oss så lustiga, något mindre
öfverlägset skåda ned på de stundom lite naiva former, i
hvilka norrmännens kamp för att rycka upp i ledet bland
Europas gamla nationer kläder sig. Den något barnsliga
rusningen är äfven hos ett folk ett bättre tecken än den
lillgamla öfverklokheten.

I alla fall är så mycket säkert, att ett folk utan litte-
ratur icke tager sig riktigt väl ut, när det förhäfver sig öf-
ver ett annat, som står bland de främsta i världslitteraturen.
Det är en form af fosterlandskärlek, som hos oss blifvit
mycket modern. Men den själfkänsla, hvarom den vittnar,
står verkligen lägre på rangskalan än den norska själfkänsla,
hvarmed vi gyckla. — — —

Från Danmark är sista tidens märkligaste bokalster
Holger Drachmanns »Forskrevet», mycket intresseväckande,
men mycket vidlyftig. Vi skola emellertid uppskjuta den
närmare redogörelsen för densamma till en granskning af
Danmarks nyare skönlitterära produktion, som vi i ett
följande häfte skola lämna.

*

P. S. Sedan ofvanstående skrefs har Oscar Levertins
»Lifvets Fiender» utkommit. Det är en med stort konst-
närsskap utförd skildring af en lifskamp. Den nervöse, en-
tusiastiske, förfinade Otto Imhoff för under en brutal reak-
tions herravälde en förbittrad och förbittrande kamp för den
nya tidens ideer och såsom hans alla sträfvandens personi-
fierade fiende står den själfsäkre och brutale uppkomlingen,
bondesonen Hessler, redan från barndomshemmet och de
första studentåren danad till reaktionens fanbärare.






224





Författaren liar sökt göra for läsaren de båda figurerna
fullt begripliga och sannolika, att förklara huru de bada
känna och tänka i sitt stilla sinne för sig själf och då de
uppträda i stridsbullret; han har sökt dela skugga och sol
rättvist såsom konstnären den där står utanför dagens äf-
lan och det ligger i skildringen af dessa så olika typer en
sympati, som möjligen icke skall hindra, att man i boken på
något håll ser en stridsskrift, men som bör fullt tillfreds-
ställa författarens konstnärliga samvete.

För herr Levertin har som bekant stilens konst alltid
haft högt värde och äfven »Lifvets fiender» vittna om den
sträfvan att böja språket efter tankens och stämningens
finaste skiftningar, hvilken skapar verkligt god stil. Det
förefaller stundom som om ett och annat uttryck, en och
annan bild vore något sökt eller åtminstone väl subjektivt
vald, men det är öfverhufvud tagat ytterst litet att anmärka.

Allt sammanfattadt torde boken vara det innehålls-
rikaste herr Levertin hittills skrifvit.

>4. Hara/dson.