En gammal saga.

»Med gårdagen * kan således den redan alltför långt fort-
satta striden mellan konstakademien och opponenterna anses
vara afslutad, en glädjande företeelse och en angenäm för-
hoppning om den svenskbildande konstens lyckliga fram-
tid.»

Aschmeja var en mycket gammal borg, bygd somliga säga
är 735 andra år 768, men säkert är att den sedan uråldriga ti-
der var belägen i en utkant af staden, beherrskande samfärds-
leden mellan denna och ett af de skönaste af landskap. I bor-
gen bodde 40 gubbar med böljande hvita skägg, som dag ut och
dag in, veckor, månader, och år sutto stilla kring ett aflångt
bord och snurrade sina tummar flitigt likasom spinnrockar. Till
dem skickade hela staden och landet fjerran ifrån sina bästa
söner för att utbilda sig i vissa ridderliga konster och idrotter
som den tiden voro mycket i anseende och bruk.

Men denna borgen var en förtrollad borg, så att fastän den
stod der som en ruin med ormar midt i dagsljuset ringlande
kring dess fot, svalor flygande ut och in genom dess murar, och
kajor flaxande som ett dystert moln öfver dess tinnar, ja, fast
spindlarne spunno sina nät så tätt kring det gröna bordet att
gråskäggen sutto liksom i en dimma, så var det ingen som trodde
att det var något i olag. Till och med när gråskäggen då och
då ur munnen framfödde små fula brungula ödlor, som, halkande
ned för skägget öfver bordduken på golfvet, spridde sig i staden,
märkte stadsborna det icke annat än med det största nöje. Utan
de sågo sig omkring i de sönderbrustna salarne och sade sins
emellan: detta är en härlig borg för våra ynglingar att lära sig
ridderliga idrotter; och de framsatte silfverskålar och gyllene
bägare med sin bästa mat och dryck, hvilket gråskäggen läto

* Den 19 December 1890.

CTr Dagens Krönika. XI.

6
sig väl smaka och förplägade sig rikligen. Men folkets söner
blott efterapade gråskäggens gäspande grimacer, för att också
de en dag skulle lära sig att föda dessa små slemmiga brungula
ödlor, hvilket de ansågo för den största lycka i verlden. Så
förtrollad var borgen.

Då kom der en dag genom hvad man orätt kallar för en
slump en snöhvit svan ifrån Franklands länder nedflygande,
sänkte sig på borggården, öppnade ynglingarnes ögon, visade dem
att de bodde i en ruin och förkunnade för dem om alla verl-
dens härligheter. Och hvad hände? Redan samma natt gjorde
ynglingarne hänförda en sammansvärjning, bröto upp vapenkam-
maren som de dittills aldrig fått skåda, beväpnade sig med lan-
sar och svärd, och nästa morgon stod upproret mot gråskäggen
redan i ljusan låga.

Haliahå! Hvad larm i Aschmejas borg

När Aurora kring snöbergens topp

I rosiga slöjan står opp.

Det månde visst lända till mycken sorg
Hvad krigsrop från borggården skalla!

Hvad blod ! Ifrån yxor falla

Een hugg så att murarne rista

Och rostiga kedjor brista.

Haliahåh! vid gråskäggens ed

Far vindbryggan rasslande ned.

Kring dalar och berg står nu solen upp

Och med lansarnes spets förgyld

Och själen af mod uppfyld

Ut rider den dundrande unga trupp.

»Hur skönt i den friska naturen

Bland blommor och myllrande djuren.

Nu bakom osb mörkret och sorgen

Aschmejas, den spindelborgen I

Haliahåh! Hej! Haliahåh!

Till frihetens land låt det gå.»

Bort spränger den modiga unga trupp

Men på murarnes rosiga krön

Ses gråskägg i rock så grön

Och gyllene stolor snart klänga upp.

För vinden nu skäggena bölja

En hvar tycks sin mening dölja

Då plötsligt de 40 spotta

Som vore naturen en p—a

Och klänga från tornets krön

Att fråssa som fordom för folkets lön.
83

Men ynglingarne sprängde bort till Frankernas land och
lärde sig der, fastän några af dem redan voro väl mycket till
åren, snart nog alla den tidens ridderliga idrotter, så att deras
namn blefvo kända och prisade vid de största tourneringar, och
deras rykte gick ljudande öfver verlden. Men när ropet häraf
nådde till Aschmejas borg, gick det som en rysande vindstöt ge-
nom de gamle vid det gröna bordet, och gråskäggen böjde
sig spyende mot golfvet. Så rätade de på sig igen, snurrade
sina tummar som om ingenting hade händt, och ströko hvaran-
dra om munnen med fagra ordspråk sådana som : »borta är bra,
men hemma är bäst» — »kommer tid, kommer råd» — och
»för hårdt bröd får man ha skarpa tänder» m. m. Dock kunde
en skarpsynt iakttagare märka en förändring: gråskäggen skaffade
hädanefter färre ödlor till verlden, och somliga af dem voro nu
e/rönci; i stället för att de förut varit smutsgula.

Men ynglingarnes skara växte allt mer, dragande till sig
som en magnet alla nya uppspirande krafter, och så en vacker
dag hände det, att de beslöto sig för att återvända till foster-
landet för att med stormande hand inta och förstöra det för-
trollade gamla nästet Aschmeja och så för evigt befria sina lands-
män från en vampyr, som utsög deras bästa söners blod.

Och se! — en varm Septembermorgon, när solen redan
gul och mäktig rullade sitt eldklot på himlahvalfvet, sågo grå-
skäggen till sin förskräckelse dem komma tågande vid horisonten
med gyllene lansar och vajande röda hjelmbuskar. Då blefvo
de svårligen rädda, refvo sitt hår och kastade sig till marken,
men några af de äldste lugnade de öfriga och sade: »Förut
hafva vi kämpat med gerningar och då voro de starkare; nu
skola vi kämpa med ord, och då äro ^ starkare. Låtom oss
derföre vara listiga som ormar och underhandla!»

Och gråskäggen till en början uthängde mat och dryck öf-
ver murarne i de silfverskålar och guldbägare de fått af folket,
ty de visste att ynglingarne voro för fattiga att ha medfört för-
råder, och att de derför snart måste hungra och törsta. Och
några af ynglingarne blefvo verkligen magen öfvermäktiga, så
att de vordo öfverlöpare och flydde öfver till Aschmeja. Men
de öfriga sade till hvarandra: »Hvad gör det? Vi hafva fått
agnarne skilda från hvetet. Sä mycket starkare äro vi i vår
enighet.» — Och de redde sig till storms.

Tredubbelt ^ängsliga blefvo dä de gamle, darrade som asp-
löf bäkom sina murar, och lofvade guld och gröna skogar åt den
som visste föreslå och genomföra den bästa planen till deras
84

räddning. Då steg der fram en öfverlöpare ur folket; som var
så mager att han icke syntes, så lång, att han skrefvade öfver
ett måttligt kyrktorn, och dertill utrustad med en röd tunga,
som dallrade lik en ormgadd i munnen. Och denne antogo de
och valde honom till sitt sändebud.

Och när han gick ut från Aschmejas borg tog han ett enda
steg, och strax var han i ynglingarnes läger, som hotande sor-
lade kring affällingen. Då öppnade han sin mun, smackade med
tungan mot gommen och sade: »Allt hvad ni hittills kämpat,
hungrat och lidit för är godt ; men felet är att ni kämpat, hung-
rat och lidit utan någon orsak. De gamle hafva ständigt velat
ert väl. Hädanefter, om I viljen följa mig, skolen I behöfva
underkasta eder inga försakelser, utan allt skall blifva ändradt
så som I önsken, blott I kommen med mig in i borgen och fal-
len i gråskäggens armar, som älska eder som bröder.» — Och
ynglingarne, af hvilkas anförare ett par under tiden omkommit,
blefvo veka och svaga i bjertat vid hans tal, och sedan han gått
fram och tillbaka mellan lägren sju sinom sjuttio gånger, trodde
de på honom. Och så skedde det underbara, att genom samma
port der de en gång så stolt uttågat mot frihetens land, der
inredo de nu en Decemberafton i sakta skridt med fälda lansar
och brutna hjelmbuskar, som så många ångrande söner mottagna
af gråskäggens betydelsefulla jubel, som genljöd i borgens sling-
rande gångar. Och åter — med bullret af en drake som sluter
sina grymma käftar — rasslade vindbryggan upp bakom dem.

Då vände sig de få — färre än tio — som stannat kvar
utanför, glömda af kamraterna och hatade af gråskäggen, bort
ifrån borgen, gräto bittert i aftonskymningen och vredo sina hän-
der, förbannande gråskäggens list. Och i detsamma hörde de,
såsom de förutspått, huru vapnen på borggården klingande föllo
från deras forne vapenbröders händer, ty nu voro desse åter
under förtrollningen i de gamles makt. Och Franklands svan
kommer blott en gång hvart hundrade år! . . . Och åter för-
nummo de huru gråskäggen inifrån borgen tågade emot de be-
dragne under tonerna af deras fest- och jubelmarsch:

»Ja, det var det vi visste
De ville bara blifva professorer
Nu vi ej mera tviste

Vi blifve deras testatorer.»

Och så föllo de i hvarandras armar och på borggården
böljade dansen kring den gyllene kalfven.
85

Då insågo de utanför stående att förderfvet åter var moget,
att gråskäggens herravälde åter skulle börja att med sina afsky-
värda ödlor fylla landet, och de vände sig bort och gingo lång-
samt derifrån, med sörjande ögon blickande mot skyn, der da-
gens sol gått ner, och den nya ännu dröjde i det aflägsna fjer-
ran östern.

Ingen.
Goethe oeh Wagner.

Seen-Studier

af

Ludvig Josephson.

II.

Det vore en för vår tid onaturlig teaterverksamhet, om en
större operascen från sin repertoir uteslöt sådana operor som
»Tannhäuser», »Flygande Holländaren», »Lohengrin» och »Mä-
stersångarne» af Richard Wagner* — hvar och en ett mäster-
stycke i sin art, om ock med mästare-fel, och bland hvilka operor
jag vågar ställa »Tannhäuser» högst.

Man kan icke säga att Wagner i sina senare uppförda verk
öfverträffat någon af de här uppräknade operorna, hvarken hvad
sjelfva dikten eller musikens njutbarhet beträffar. »Parcifal» har
jag ej haft lyckan höra, kan således tills vidare ej taga detta
hans sista opus med i räkningen. Men att någon, vare sig äldre
eller nyare af hans operor varit betydelsefullare eller sannare än
»Tannhäuser», det vågar jag, enligt min åsigt, bestrida, och denna
öfverlägsenhet är väl att söka deri, att alla de öfriga nästan alle-
sammans äro mindre sanna — eller något tillgjorda. Hvad be-
träffar tillgjordheten i texten, de sceniska anordningarna, i karak-
tersteckningen och altså äfven der allt detta öfversättes genom
musiken, stå sig »Holländaren» och »Lohengrin» sämst. Att »Lo-
hengrin» hittills vunnit den största publiken är att söka i det
mystiskt romantiska i sjelfva fabeln och i det relativt lättare åter-
gifvandet af Lohengrins och Elsas karakterer af vanligare slag
af sångartister, hvilka äfven medelmåttigt utrustade kunna afvinna
dessa drömbilder ett visst intresse, då deremot »Tannhäuser», för
att tränga igenom, i alla roller behöfver framställare och sångare
af yppersta slag. Visserligen bjuder ej Tannhäusers roll-lista på
så svårgifna plastiska karakterer som Ortruds och Telramunds i
»Lohengrin»; men denna opera bäres främst af de två förut nämnda
hufvudrollerna.

* En sådan onaturlighet råder i Paris.
87

Det står fast, att man lättare — låtom oss säga: kan fuska
sig fram med sjelfva Gluck än med Wagner och likafullt är det
i praxis ett stort misstag att förfara så, ty Gluck är både vär-
digare och ädlare än Wagner; men finnes röstmedel och konst-
närlig teaterrutin äro rollerna hos Gluck ej oåtkomliga. Wagners roller
deremot bjuda de mindre väl utrustade framställarne på modernare
kombinerade svårigheter af alla slag, så väl i dramatiskt som musi-
kaliskt afseende; men derföre är ej sagdt att de Wagnerska äro
bättre eller värdefullare än de Gluckska. Kan emellertid »Tann-
häuser» gifvas mönstergillt, då är denna opera upplyftande och
hänförande. Det är idealet af en riddare- och trubadur opera.
Fullkomligt gammalmodig och fullkomligt modern! Och sjelfva
operans art och väsende kan ej ostraffadt skudda ifrån sig gamla
häfdvunna former. Och dessa former finnas lyckligtvis i Wag-
ners äldre operor. Derför skola de lefva.

»Den flygande Holländaren» har redan stark böjelse för det
svårförstådda och blir derför litet tillgjord, men är i alla fall af
skön och mäktig verkan; men »Lohengrin» är, för att använda
ett nog vågadt uttryck, en karamell af de finaste beståndsdelar,
och som — trots tillsatsen af de ampra kryddorna — alla kunna
suga af, utan att förderfva smak och mage. Det ideala, högpo-
etiska i ämnet och det något sötsura i handlingen har en lagom
tillgjordhet med bisatser af kraftig verklighet och sanning, hvilka
likt ett friskt flöde sköljer bort det sjukliga. — »Mästersångarne»
är väl den mest realistiska opera som blifvit skrifven och derföre
för sitt ofta osköna sanningssträfvande, trots longörer och musi-
kaliska öfverdrifter, både oöfverträffad i fråga om att väcka in-
tresse — och motstånd bland de ännu icke troende. Synnerligen
svår att återgifva är det endast undantagsvis man kan bli full-
komligt öfvertygad om denna operas förträfflighet. I Stockholm
har jag ej hört den. — »Tristan och Isolde» är, enligt min me-
ning, en enda storartad och imponerande longör, anses likväl af
Wagneristerna för det skönaste som Wagner skrifvit. Det är ju
deras rätt att tycka så.

Ingen, med undantag af några Wagner-ifrare, har så strängt
fördömt större delen af all operamusik före Wagners, än just
Wagner sjelf, och ingen har så kategoriskt fordrat uttryck för
sanning i och af operamusiken som han. Och likafullt har han
varit lika osann i sina operor som någon af hans föregångare.

Såsom exempel härpå vill jag för denna gång endast anföra
ett par bevis: Den präktiga spinnkören i »Flygande Hollända-
ren» och festmarschen i sista akten af »Mästersångarne». — För
88



att
har

en

Är

låta det rent musikaliska verka kompakt och öfverväldigande
Wagner utfört qvinnornas spinnkör mera fordrande än den vid
operascen vanligen använda fruntimmerskören brukar vara,
det den ringaste sanning i att en så väldig samling grann-

qvinnor slagit sig ned i Sentas stuga med sitt arbete ? Det är
tvärt om en dramatisk osanning! — Förminskar man körpersona-
len, låter denna praktbit ingenting. Arbetarnes festtågsmarsch i
»Mästersångarne» är så storslaget pompös till idé och utförande,
som vore det fråga om Carl den stores triumftåg eller en annan
hjeltes. Det är storartadt såsom låt, men det är icke någon skrå-
borg arnes eller handtverkarnes festmarsch. Det är en stor osan-
ning! — Bedårande, men osannt! Sådan var reformatorn Wagner
ofta. Ingen har som han predikat om musikens rätta uttryck
för hvad som på scenen skall framställas och ingen har syndat
mot denna vigtiga bestämmelse så som han. — Mozart var aldrig
braskande och ändå storslagen och gripande, och trots de dåtida
osanna dramatiska uppställningarna, 'Sann — och sann — och
sann !





*

Och så till »Valkyrian», det andra stycket i Nibelungen-tetralo-
gien, som jag nyligen, strax efter Goethes »Faust», hade tillfälle ånyo
höra i Berlin på dess kungliga Opera. Alltsedan jag vid öppnandet
af Festspelsteatern i Bayreuth hade lyckan att närvara vid en så
epokgörande händelse, som hos mig lemnat oförgätliga minnen af
det storslagna resultatet af en mäktig andes slutliga seger, men en
seger för den största envishet jag känner, — alltsedan har jag
vid åhörandet af de olika afdelningarna af denna nibelungen-cy-
kel funnit samma resultat af skarp protest i mitt inre mot denna
påtvungna envishet hos Wagner, som med en jättes hammarslag
ovilkorligt, kosta hvad det vill, skall bulta in sina oändliga extra-
vaganser i den musikaliska och musikälskande samtidens hjernor.
Ja, det är hammarslag, våld — och brutal befallning att höra
— utan motsvarande förmåga att i längden väcka njutningens
behag. I dessa operor och i >Valkyrian> finnas visserligen —
trots Wagners galna äflan att, förkastande de gamla formerna af
sammansjungning, låta endast en och en, liksom i det reciterande
dramat, eller i vexelsång föra ordet — gripande skönheter —
och af så ovanlig och rik musikalisk färgblandning, att de vid
första åhörandet verka nästan onaturligt bedårande; men sådana
musikaliska skönheter bruka vara ännu mera fängslande vid åter-
hörandet. Så är det ju med all verklig skön musik. — Men så
är icke fallet med de Wagnerska skönhetsmomenten i någon af
Nibelungen-operorna och ej heller i »Valkyrian». Tvärt emot: de
förlora starkt i värde ju oftare man hör dem ! De göra då mer och
mer intrycket af det sökta, det ovanliga, något nervöst och extrava-
gant både till idé och utförande ; men ej af det hos kompositören ome-
delbart kända och af inspirationen diktade. Allt är beräkning och
troligen mödosamt hopkonstrueradt till bedårande klang-effekter. Hur
tjockt lagret än är, förekommer det ändå tunnt. Hos många af de
äldre enkla och sanna operakomponisterna, åt hvilka Wagner kanske
hånskrattat, hur många sunda grepp på de strängar som komma
våra hjertan att vibrera — och hos Wagner hur många oändliga
missgrepp! Är Wagner sällan eller aldrig banal, så är han så
mycket plågsamt lärdare i stället.

Har man genomgått all den kroppens späkning och själens
marter som Wagner bjöd de till det endast halft förberedda Bay-
reuth strömmande skaror, hvilka, efter att endast ha fått dålig hvila
och knapphändig föda, i solgasset kl. 4 på e. m. sökte det en
fjerdingsväg från staden till festspelsinvigningen uppförda templet,
då har man dessa marter i godt minne, liksom man också minnes
de mördande mer än fyra timmar långa föreställningar som i
oupphörliga tonvågor liksom ett för samma vindar enformigt ut-
satt haf brusade emot en, der man liksom en skeppsbruten läng-
tande efter land sträckte armarne mot hvarje liten uppdykande
fager holme för att rädda sig; men strax våldsamt stöttes ut igen
i det upprörda svalget. Den trötthet som grep mig efter hvar
och en af dessa fyra föreställningar var obeskriflig. Det var som
hade jag piskats sönder och samman. Det är derföre väl att
man nu för tiden kan få återhöra en eller annan af dessa operor
fristående för sig och med de små förkortningar, som slutligen
ansetts nödvändiga, i fall man önskar behålla auditoriet qvar i
salongen till slutet. För en sådan enstaka uppvisning lämpar sig
onekligen »Valkyrian» bäst. Ocd dock anser jag, att ville man
hedra Wagner och hans minne fullt värdigt och som han sjelf
tänkt sig det, borde man endast och helst i Bayreuth efter några
års mellanrum uppföra hela cykeln och då såsom ett festspel.
Såsom festspel är det beräknadt och borde heller aldrig vara något
annat. Som sådant kan detta sammanhängande stora verk behö-
rigen uppskattas, annars ej !
90

Af hvad man af en fristående, för sig sjelf af annat obe-
roende och afslutad opera begär, bjuder »Valkyrian» intet. Hon
hänger ihop med sin föregångare och sina efterföljare i fabel,
handling och tankegång, både hvad ord och musik vidkommer, så
att hon lösryckt är och måste blifva gåtfull och otillfredställande
för alla som ej känna eller tagit del af det hela sammanhängande
operaverket. Och så vill jag fråga: Kan någon normal teater-
eller operavän verkligen intressera sig för Wotans (Odins) och
Friggas småaktiga, husliga strider, för Siegmunds och Sieglindes
blodskam, för Hundings hanrej-ßgur, för det straff Odin tilldöm-
mer Brynhilda och för dessa alla »Sippschafts»- (slägt) förhål-
landen? för dessa abstrakta personligheter som både äro gudar
och menniskor eller mest intetdera, dessa djupsinniga tankebärare
som tala (sjunga) hela långa sidor ensamt för sig sjelfva — hela
epos — medan motparten qvartsvis står och tiger eller begrun-
dar — eller der begge parter långa stunder stå och stirra på hvar-
andra och när de ändtligen bryta tystnaden tala ett så tillkonst-
ladt, torrt, med alliterrationer späckadt förvridet språk, som här och
der i ett gammalt sagospel skulle vara pikant nog såsom prof på
diktarens förmåga — eller framställa tankebilder som ej ha någon
tillämpning i. verkligheten och det i ord sökta ända bort i sjelfva
hedenhös? — Nej! Att en fantasirik skald skrifver e^ drama med
en episod ur den nordiska mythen till fabel och äfven söker att
så vidt möjligt är undvika en fullt modern språkbehandling, utan
tvärt om beflitar sig att äfven låta orden som förklara handlingen
smidas i antik form och med den gråa sagans kärnfulla eller ovan-
liga ljud, det låter tänka sig och är till och med välbetänkt då
det gäller ett enda sådant stycke; men ett sådant drama skulle
man knappast vilja höra framsägas från scenen, än mindre sjun-
gas; ty musiken, tonkonsten, sången lider deraf. I en nordisk,
germanisk operadikt, som skall omskrifvas i musik, bör texten ej
vara strängare antikt-nordisk än hvad Tegnérs versbehandling tillnär-
melsevis är i »Frithiofs Saga». Det är redan musik i och för sig.
Men Wagner var nu ingen Tegnér — och icke ens i slägt med
Goethe eller Schiller. Han var som skald, hvad han var som
tondiktare: halsstarrig och envis. Allt hos honom var sökt eller
extravagant. Hur han först kunnat hafva uthållighet och mod att
nedskrifva alla dessa tråkiga fornmythiska operadikter, en och
hvar på omkring 80 à 100 tätt tryckta sidor och sedan tå-
lamod att omdikta dem alla i musik och i en sådan oändlig och
mestadals långrandig musik som Wagners i Nibelung-cykeln (en
följd af textens karakter), det kan man knappast förstå. — Också
91

är det emellanåt som hörde man, trots mästergreppen, hur maskin-
mässigt kompositionen glider eller stretar framåt^ och man beun-
drar blott mästarens stora förmåga att med sin kolossala instru-
mentativa konst och kraft, symfoniskt, utan afbrott, trots mattig-
heten, genom orkesterns kolorit färgrikt täcka den evigt rullande
gråspacklade, enformiga målareduken.

Men Wagner var en föresatsernas och envishetens kämpe.
Han hade, troligen långt innan ens texten till hela cykeln var
färdig, låtit verlden veta att detta jätteverk skulle förlossas —
och så var det ett tvång, sådant väl aldrig någon diktare och
tonsättare förr pålagt sig, att, kosta hvad det ville, få det färdigt.
Lägger man härtill hans gigantiska arbete med att söka och samla
sina intressenter och få sin unika teater i stånd, ja, då måste
man beundra en kraft och en energi som konstverlden knappast
skådat maken till — om icke i Michel Angelo. — Och sjelfva
Michel Angelo misslyckades ibland — men då högg han sönder
sitt redan mejslade marmorblock. — Det gjorde icke Richard
Wagner.

Ä	4:

*

Och i hvad slags verld röra sig dessa Valhalls dimgudar och
gudinnor när de stiga ned på jorden? Fins det några menskliga
väsen som höra och lyda dem? De få, som låtsas vara menni-
skor, visa sig också i molnen omgifna af tordön och blixtar och
alla Völsungarne äro ju i familj med gudarne. Gudarne upp-
träda icke här imponerande eller straffande inför menniskorna,
de uppträda som sins emellan grälande och småsinta pedanter;
afgöra familjetvister. De äro icke storslagna, men kälkborgerliga,
rigtiga små-tyskar. — Deraf ett barnsligt, pjollrigt intryck —
motsatsen af hvad Wagner åsyftat. Felet ligger också deri, att
Wagner hopblandat den verkliga nordiska mythen med de falska
versioner som i tidernas längd genom lån från antikens gudasa-
gor blifvit inympade på den germaniska mythens stamträd.

Den enda möjligheten för att dessa fornnordiska myth-figu-
rer skola intressera och genom dem sjelfva musik dramat impo-
nera, är att utförandet, så väl i musikaliskt som dramatiskt af-
seende, står på höjdpunkten af scenisk framställningskonst. Wagner
sjelf insåg också att så måste vara fallet om det svårsmälta skulle
lätt kunna fördelas till åhörarnes och åskådarnes olika organ och
beröra deras sinnen och vid de första Bayreuth-föreställningarna
voro också de utförande konstnärerna i alla stora och små roller
.92

af första rangen. Sedan dessa musik-dramer blifvit alla större
tyska opera-sceners egendom hafva de oftare fått ett utförande,
som icke allenast står långt under det som presterades under
Wagners lifstid, utan som ofta måste kallas medelmåttigt. Wien,
München, Dresden och Prag prestera fortfarande de bästa och
omsorgsfullaste Nibelungen-föreställningarne, men det utförande
som nu i Berlin kom »Valkyrian» till del var i hög grad taräigt.
De stora ypperliga tyska orkestrarne under erfarne och utmärkta
ledare göra alltid sina Wagner-operor briljant och så var äfven
fallet nu med Berlins opera-orkester under kapellmästar Suchers
berömda anförande. Orkesterns prestation var från början till
slut en ståtlig kommentar till uppfattningen af det hela! — Men
det öfriga —: hufvudsaken i dramat? Sången, uppträdandet, spe-
let?? Intetsägande, okonstnärligt och platt 1 — Om jag undan-
tager fru Sucher som Brynhilda, en erkänd och framstående konst-
närinna, alltid intressant att höra, ofta äfven värd att se och
som gaf sin Valkyria med energi och »schwung», fans det bland
alla de öfriga icke en enda som förmådde värdigt uppbära sin
roll eller antyda hvad Wagner menat och velat, hvarken i sång
eller spel. Många af de store framställarne ha tröttnat, sjungit
ut eller slut — och de små följa tills vidare efter dem, men ej
i deras spår. Herr Sylva (en belgier, som äfven kreerat Verdis
Otello) gaf Siegmunds fordrande parti på ett i allo ointressant
och slappt sätt. Den med barytonklang utrustade stämman lät
nog manlig, men svag och recitationen var färg- och saftlös. Om
uppträdandets ungdomligt vilda, skogdoftande naturlighet eller om
den omedvetna plastik som i rollen öfverallt skall framskymta
och derför vara instuderad fans ej en aning. En opera-automat
allt igenom, till på köpet i litet format. Han kunde lika gerna
ha förestält Edgard i »Lucie» som Siegmund i »Valkyrian>.
Och en Sieglinde sådan som den hela Wagner-partiet igenom tre-
mulerande fräulein Pierson, med sin skrikande stämma och sitt
intetsägande spel och sitt moderna sätt att röra sig, måtte Val-
halls gudar en annan gång förskona mig ifrån! Nästan lika mo-
dernt besynnerlig var fru Staudigl, som Frigga och den kälkbor-
gerlighet som hon använde var skäligen ogudomlig, isynnerhet vid
traskandet ur och in i sitt ekipage. Hunding skall nog vara en
rå berserk, men herr Bibertis råa stämma och dito spel påminde
mera om bayersk öl-drickare än om den oförskräckte forn-nordiske
krigaren. Och — jag gömmer honom till sist, den olycklige lille
Odin! (Wotan) — herr Krolopp. Vi känna ju sagans Odin, Wag-
ners Wotan, den imponerande, ibland sublime, den uppbrusande,
93

mäktigt i allt ingripande Allfadern — och vi känna också herr
Krolopp. Hur skall en liten i schablonformer stelnad och i all-
mänhet intetsägande sångare med ringa röst kunna framställa eller
recitera Wagners upphöjda, ståtliga och — redan i och för sig
genomtråkiga Wotan? Det är framför allt Wagners Wotan figur
som tråkar ut auditoriet genom sina sida efter sida fortgående
recitativ. — Icke ens Scaria — idealet för guden fadern — kunde
afvinna detta långa parti något intresse, hur skulle då herr Krolopp
kunna göra det? Denne fnaskige guda-heros nedsatte alla stora
scener till det minsta minimum af mottagningslusta hos åskåda-
ren, och lika intetsägande som hans sång, lika debutantmässiga
voro hans later och åtbörder. Att se denne Wotan efter eldbe-
svärjelsen i slutscenen gå och pjalta kring den sofvande Valky-
rian och bekläda henne med sköld, bjelm och lans, som om han
af regissören blifvit befald att göra det — så intresselöst och
smaklöst utförde han denna vackra episod — det var en »skuf-
felse» som dansken säger, oeh en af värsta slag. Att dessutom
styrelsen för en stor opera-scen i en af Europas största städer ej
har begrepp om att för detta parti icke allenast fordras en stor
röst, men framför allt en vördnadsbjudande figur och plastiskt ut-
bildad framställare — det gränsar till det otroliga. — Vid minnet
om Valkyriornas intressanta framställning i Bayreuth, bland hvilka
äfven sjelfva Johanna Wagner deltog, gjorde Berlin-Valkyriorna
intrycket af rätt dåligt inöfvade äldre elever. —

Och i-scen-sättningen? — Naturligtvis efter Wagners före-
skrifter, men utan Wagners anda. Sjelfve Wagner, som också
gick och gälde för stor i-scensättare, visade redan i Bayreuth
hur svårt han hade att reda sig med denna del af sina konster.
Att man af pietet mot mästaren äfven bibehållit hans fel och
misstag är dock ingenting att skryta af, och lika ofullkomligt som
förr i Bayreuth, lika ofullkomligt och tarfligt framställes ännu
svärdfästets flammande i eken i Hundings stuga, Valkyriornas ridt
bland molnen, tvekampen mellan Hunding och Siegmund (som
man knappast ser något af), Friggas vagnsfärd med bockarne
(hvilket tager sig ut som en »bock») samt Lokes eldtrolleri i
slutscenen. Alla dessa hufvudeffekter i sceneriet utfördes otill-
fredställande i Bayreuth, ha nästan ingenstädes hunnit den be
höfliga och ändå rätt lätta fullkomningen och gjordes i Berlin så
pass landsortsmässigt som en hofteater kan tillåta sig. När Wotan
med sin lansspets frammanar den första lågan och Loke sänder
den, sprutar ett i första planet i en sten placeradt gasrör fram
en lång vanlig tjock gaslåga, som med sitt gula, fula sken för-
94

störande upplyser hela framscenen, hvars numera utslitna stenröse
och kulisslappar afslöja alla sina vedervärdigheter och brister och
så kommer den ena gasflamman efter den andra medan röd rök
fyller fonden; — och medan ögat såras af denna otymplighe-
akall örat tjusas af Wagners berömda orkestermålning : »Der Feut
erzauber». — Placeringar och grupper voro i allmänhet under-
haltiga, men det får man finna sig i, i gamla utgifna operor med
dels ny personal och hastigt eller ofullständigt inöfvade.

*

Skall denna opera uppföras i Stockholm? — Frånsedt all
personlig smakriktning är det en oafvislig pligt för hvarje opera-
scen, som vill följa med sin tid och känner de skyldigheter den
har mot publiken och kritiken, alltså äfven för Stockholms opera,
att gripa sig an med återgifvandet af detta i sitt slag intresse-
väckande och enastående opera-verk. Det borde redan ha skett.
Det är alltid en fara att komma för sent med ett epokgörande
teater-opus. Och att vi åter igen och denna gäng komma för
sent med Wagner, det skall det lyckliga mottagandet i Stockholm
af Verdis mästerverk »Otello» bevisa. Det var på tiden, medan
öfver hela Europa eller rättare öfver hela Tyskland Wagnerfebern
börjat svalna och omöjligheten af Wagner-efterföljarnes framgång
konstaterats, att en annan stor ande inom musikens verld upp-
trädde och visade hur den framtida musiken skall formas för att
kunna fortlefva och bestå. Verdi, forskare och siare på gamla
dagar, visar i »Otello» hvar och i hvad Wagner är stor och före-
döme, hvar han är svag och ej bör följas; hur oändligt vigtigt
det är att ej förgå sig mot de gamla formerna och hur intres-
sant det är att göra försöket att beträda de nya af Wagner ba-
nade vägarne, i synnerhet följande hans orkestrala fingervisningar
om instrumentationens karakteristik, som är det enda efterföljans-
värda i grundläggandet och byggandet af det framtida opera-dra-
mat. Och såsom sådant skall till evärdlig tid förvisso Verdis
»Otello» stå såsom mönster, utan tvifvel den skönaste och inne-
hållsrikaste opera som skrifvits under de senaste femtio åren. Må
Wagner-afgudadyrkarne tillstå detta, och, trots deras beundran för
den tyske mästaren, med skyldig vördnad helsa den italienske såsom
öfvertygande skiljedomare i den hittills förda menings- och parti-
striden.	Ludvig Josephson.
Kyrkspindeln.

Den- nya kyrkan lyser hvit
i sommarsöndagssol
som strålar in en strimma bred
på ekepredikstol.

Den nya kyrkan är nu tom.
Det är en timma se’n
en krets af klerker lyste frid
och vigde kyrkans sten.

Den nya kyrkan invigd är
och skiner hvit och klar.
Men då den fejades i går
en spindelväf glömts qvar!

Och spindeln spinner tyst och raskt.
En vilsen fluga, som
med helgdagsskaran surrat in
och sedan ut ej kom

— hon fastnar snart i spindelns nät
— och så det blir kalas!
Och när han ätit, lagar han
der flugan slet i kras.
och svalde spindeln också ned!
Men spindeln slet och ref,
och bonden först förbluffad stod
men sedan blek han blef.

Han tänkte: »visst det Satan är,
som jag nu hafver fått
derför att jag ej väl beredd
till nådabordet gått!»

På natten bonden sömnlös låg
i gräslig själanöd.

På morgonen han lugnad vur.
Men då var spindeln död!

Falstaff'.
En bedragare.

Då Richard Save första gången såg sin blifvande hustru var
han tjuguåtta år gammal. Han tillhörde en familj, som räknat
många framstående män inom vetenskapen och de sköna konsterna;
hans farfars ' far och farfar hade båda varit berömda läkare, en
bror till den senare hade vunnit ett ansedt namn som författare;
hans far hade i sin ungdom med mycken ifver egnat sig åt na-
turvetenskapliga forskningar och bland sina kamrater betraktats
som en blifvande storhet. Men sedan han genom gifte blifvit
égaré till ett större gods, öfvergaf han sina studier och egnade
sig i flere år odeladt åt dettas skötande. Först vid fyrtio års
ålder vaknade det gamla intresset åter upp med förnyad styrka,
— och han återtog sina afbrutna forskningar med en rastlös ifver,
som fullständigt bröt hans redan förut svaga helsa och efter några
år lade honom i grafven.

Sonen, Richard, var då femton år gammal. Han hade i fullt
mått ärft familjens intelligens, erhållit en mycket vårdad, till och
med af kunskaper något öfverlastad uppfostran, hvilken fadern
sjelf öfvervakat, — i det han på sonen öfverfiyttade något af de
förhoppningar och planer, han förut hyste för sin egen framtid
men nu öfvergifvit. Men då med faderns död detta stränga öfverin-
seende upphörde, inträdde en tid af slapphet, öfvermättnad och
leda, en tid, under hvilken han alldeles öfvergaf sina böcker för
att i stället egna sig med kropp och själ åt ett sorglöst frilufts-
lif. Modern, som var ytterst svag för honom, lät honom obe-
hindradt följa dessa sina böjelser, glad öfver att se, hur hans rygg,
krökt öfver böckerna, rätades upp, fick bredd och stadga, och
hur det veka ansigtet blef fylligt och solbrändt.

Efter några år vaknade dock smaken för hans förra intellek-
tuella sysselsättningar åter upp, men hans sjelfstudier fingo nu en
karakter, som under faderns stränga förmyndarskap varit dem främ-
mande. — De fingo en ytterst rik omfattning, försmådde icke
någon gren af vetande, men ledo af en fullkomlig brist på sam-
100

manhang, sjelfständigt syfte och ändamål. Med en snabb, böjlig
uppfattning, en oeihörd förmåga af receptivitet, förenade han en
olust, en oförmåga till aktivitet, som gjorde hans intelligens endast
mottagande, icke ombildande och skapande. Hans njutning blef
att lära, tillegna sig, att samla kunskaper till kunskaper, men
energien trampade icke dessa kunskaper samman till en fast grund-
val af vetande, hvarifrån den kunde taga sats till språng ; försökte
den någon gång att springa i höjden, sjönk den ned öfver fot-
knölarne och blef hjelplöst sittande fast. Och afskräckt häraf
gjorde den allt mera sällan sådana försök.

Då han uppnått sin myndighetsålder, reste han utomlands
med afsigt att stanna borta i två år. De två åren blefvo sex
och ännu kunde han icke förmå sig att på allvar tänka på hem-
färd, då hans mor dog. — Då reste han hem, men med afsigt
att om möjligt sälja egendomen för att kunna återtaga sitt turist-
lif, som syntes honom det enda som var värdt att kallas lif.
Men väl hemkommen, rönte han inflytande af den makt, som allt
varande hade på honom. Han blef sittande fast, öfvergaf sina
• resplaner och beslöt i stället att framlefva sitt lif som egendom-
herre.

Då var det han blef bekant med sin blifvande hustru och
förälskad i henne, — Hans kärlek besvarades och de blefvo för-
lofvade med hvarandra. Och nu undergick han en förändring, som
syntes allt för stor och genomgripande för att vara tillfällig.

Han var en af dessa naturer, som kärleken griper med en
nästan elementär kraft, för hvilka den i något förandligad måtto
spelar samma genomgripande roll som inom djur- och växtverlden,
der den ger hanen mod och stridslystnad, den lysande fjäder-
skruden eller sångens gåfva, och växterna blomningens färgrika
skönhet. — Det sägs att ett förälskadt snille tangerar dumhetens
gräns ; det är en sanning som håller sig vid ytan ; en djupare
sanning är, att den förälskade ofta tangerar snillrikhetens gräns,
och att den för mången begåfning är den fruktbringande kraften,
ingifvelsens och skapandets kraft.

Detta var fallet med Richard Säve, ehuru hos honom den
andliga tröttheten hade så djupa rötter att den sög must äfven
från denna energiens plötsliga växt. — Under kärlekens eggande
inflytande vaknade dådlusten hos honom men alstrade tillsvidare
endast storslagna planer, skimrande drömmar om framtida verk-
samhet, genom hvilken namnets gamla rykte skulle erhålla för-
nyad glans, — och af dessa planer väfde han en gyllene klädnad
med hvilken han smyckade sin kärlek. — Kärleken gjorde honom
101

till diktare och liksom för hvarje sann diktare, hade hans dikter
för honom ögonblickets verklighet; hans ord fingo en öfvertygel-
sens värme, som berusade honom sjelf på samma gång som henne,
för hvilkens skuld han diktade. Han tyckte att tankar spirade
hos honom, nya, stora, underbara tankar, och han såg icke att
det var andras gamla tankar, som han förgylde opp med en glans
lånad från sin kärleks — Förgyllningen var hans och var äkta,
men icke heller mera.

Till en del var han häri äfven ett offer för det omedvetna
sjelfbedrägeri, som gör att den älskande söker smycka sig med
eller starkare framhäfva de egenskaper, som synas den älskade
mest begärliga. Ty hans fästmö var en af dessa kvinnor, hvilka
behöfva beundra först för att kunna älska sedan, men hvilkas
kärlek sedan håller beundran vid lif äfven om det som först fram-
kallade den skulle svika. Hon hade ett obestämdt, romantiskt
ideal af manlig kraft och storhet, och buren af sin kärlek svin-
gade han sig i tanken upp dertill.

De blefvo gifta och några år förgingo under en lycka som
endast stördes deraf att de icke fingo något barn. Den första
tiden fortfor hos Richard Säve den sinnets spänning som gjorde
det lätt för honom att lefva sig in i sin roll af stor man, och
som var fruktbar på planer, föresatser och drömmar. Men spän-
ningen slappades och efterträddes af en lugn hvila, kärleken för-
ändrade karakter, blef den egandes från att vara den eftersträf-
vandes och omärkligt, steg för steg, men med en hemlig suck
af belåtenhet sjönk han ned från sin höjd. De stora planernas mer
och mindre formlösa skepnader bleknade så småningom bort inför
verkligheten, —den solljusa, förtrogna, klart tecknade verkliga
heten af ett lyckligt hem, en noga utstakad verksamhet, som gaf
sig sjelf, ledde sig öfver från den ena dagen till den andra, i
jemn, maklig takt, och så på lediga stunder ett sorglöst förvärf-
vande af alla vetandets skatter utan den olidliga sporren af ett
bestämdt syfte, ett mål som skulle uppnås. — Och i denna verk-
lighet bäddade han ned sitt af hvilan omotståndligt frestade sinne,
nästan en smula förödmjukad öfver att finna sig så väl till freds
i sin ringhet, och med en af tillfredställelsen dämpad, obestämd
blygsel som öfver ett hemligt bedrägeri, hvartill han gjort sig
skyldig.

Hans hustru vidrörde aldrig med ett ord detta ämne; hon
hade med ifver egnat sig åt en omfattande verksamhet som
husmor, och syntes fullkomligt nöjd och belåten med det lif de
102

förde. Men han hade dock en pinsam känsla af att hon gick och
väntade på något.

Så förgingo fem år. Då inträffade en plötslig brytning i
Richard Saves inre lif. — Den yttre orsaken härtill var följande:

Han hade under sin vistelse utomlands blifvit bekant med
en ung fransk författare, som sedan vunnit ett europeiskt namn.
— Efter Richards hemkomst och giftermål hade de en tid kor-
responderat med hvarandra, tills förbindelsen så småningom blifvit
af bruten. Nu fick han en sommar bref från honom med under-
rättelse att han ämnade göra en resa till Sverige och då äfven
skulle taga sig friheten att besöka sin gamle vän.

Han kom och vistades hos dem nära fjorton dagar. — Den
första tiden af hans besök gjorde Richard den upptäckten, att
han sjelf under dessa år undergått en förändring, ty fastän hans
förre vän allt jemt var densamme spirituella, älskvärde umgänges-
lifvets filosof som tjusat och intresserat honom vid deras första
sammanträffande, trifdes han icke längre i hans sällskap. Desto
mera tycktes denne intressera hans hustru sedan han lyckats öf-
vervinna hennes första skygghet, och förtroligheten mellan dem
växte under långa samtal och gemensamma promenader, hvilka
Richard undandrog sig, skyllande på sina göromål med gården.

Den rätta orsaken var att han kände sig förödmjukad i deras
sällskap, och denna känsla af förödmjukelse mynnade slutligen ut
i en våldsam, oresonlig svartsjuka, som dock icke riktade sig mot
hans hustru, icke rymde något misstroende mot henne, utan endast
tog sig uttryck i hat, afsky, fysisk och psykisk vedervilja mot
hans gäst. — Och ehuru han dolde sin fiendskap under ett ytterst
artigt sätt, märkte denne snart hur det var fatt och reste helt
hastigt.

Men ehuru deras lif härefter åter löpte in i sina förra spår,
och ingen förändring uppenbarade sig hos hans hustru, fortsatte
svartsjukan sina härjningar i Richards inre, och då den nu icke
längre hade något föremål att rikta sig emot, tog den form af
en tanke, en föreställning, som fick en sjuklig magt öfver hans
sinne. Denna tanke var att hans hustru hemligt, i djupet af sitt
hjerta, föraktade honom, såsom den der bedragit henne, falske-
ligen utgifvit sig för en annan än den han var, vunnit hennes
kärlek genom ett löfte som han icke infriat. En ständig blygsel
frätte honom, gjorde honom skygg för henne, misstänksam, retlig,
förledde honom till plötsliga utbrott af oresonlig, brutal häftighet,
medan han andra tider envist undvek henne för att i ensamheten
103

grunda öfver någon gerning, hvarigenom han kunde upprätta sig
i hennes ögon.

Och så fick storhetsidén makt öfver honom, men den höjde
sig icke som i hans kärleks dagar lätt och segergladt mot ett
obestämdt skimrande mål, — den blef en tryckande mara, som
ständigt låg öfver honom, förtog hans dagars glädje och hans
nätters sömn, förmörkade verlden omkring honom och bragte alla
hans tankar i ett kaotiskt uppror, spände hans själ till ständiga,
gagnlösa, meningslösa ansträngningar, — Ty i djupet af sitt hjerta
trodde han icke på sin egen storhet, och han kräfde bevis af sig
sjelf för att öfvertyga sin klentrogenhet. — Det var icke längn;
blott inför hustrun som han ville upprätta sig, det var inför sig sjelf.

Planer uppgjordes och förkastades, nätter tillbragtes under
ett fruktlöst, tomt grubbel. Så en natt kom det öfver honom
hvad han trodde var en uppenbarelse; en idé, sällsam, ny, under-
bar, så stor att han icke kunde öfverskåda dess oändliga vidd,
skymtade fram för hans trötta, upphetsade bjerna och försvann
åter i ett oredigt töcken. — Han tyckte att den stått klar för
honom ett ögonblick, men att han sedan glömt den och han greps
af förtviflan öfver sin oförmåga att åter kunna minnas den. Den
var	dock	icke	alldeles borta; —	töcknet som dolde den för honom
fans	der,	och	kunde han blott	skingra detta töcken skulle han
åter skåda idén i hela sin skönhet och klarhet. Men detta kunde
han	icke	och	det bragte honom	till förtviflan, att veta att idén
fans	der,	att	han anat den en	gång, att den var hans, och så
icke kunna fatta den, — att förfölja denna gäckande chimära,
som icke ville taga form och gestalt för hans blickar.

Så småningom började dock idéens innehåll att förlora sin
betydelse för honom, han slog sig till ro med den vissheten att
den fans der, fastän ännu outvecklad, ofullgången, och han började
i stället sysselsätta sig med dess följder, den omstörtning den
skulle förorsaka inom menskligheten, den nya grundval den skulle
lägga för det menskliga tankearbetet, — allt detta syntes honom
klart lefvande, åskådligt — i sina stora, allmäua drag, — han
kunde fantisera derom i timmar och erfara en sällsam njutning
af de föreställningar, som härunder vaknade hos honom.

Och så började han skrifva, — en inledning till det stora
arbete i hvilket »idéen» sedan skulle utvecklas, — en inledning,
i hvilken han företog den rensning, den kritik af det gängse
åskådningssättet, som var nödvändig för att han sedan på den
fria grunden skulle kunna resa sin nya byggnad. Detta var honom
lätt, orden och tankarne strömmade öfver honom i sådan ymnig-
104

het, att rikedomen stundom gjorde honom förvirrad och han skref
med feberaktig ifver utan att läsa igenom hvad han skrifvit, tills
slutligen inledningen låg der färdig på hans bord. — Men då
kände han sig trött och slut^ tom, utan en tanke, utan en vilja,
loj och likgiltig och han kastade med ett slags afsky sitt arbete
ifrån sig, tålde icke att tänka på det, utan ströfvade hela dagarne
omkring i skog och mark, med sin bössa på ryggen men utan
att skjuta något, för att på kvällen sjunka ned i en blytung
sömn. Stundom kunde han under dessa ströftåg glömma sig kvar
på ett ställe, der han satt sig att hvila, sitta orörlig, timme efter
timme och stirra framför sig i gräset, medan underliga fantasier
jägtade hans hjerna, fantasier, som skrämde honom sjelf. Och
han gick i en ständig, icke längre sökande men ångestfull väntan,
att »idén» åter skulle uppenbara sig för honom.

Sin hustru undvek han hela denna tid, såg henne nästan
endast under måltiderna. — Ibland lät han undfalla sig mystiska
häntydningar på det arbete, som upptog honom, men frågade hon
honom blef han otålig ända till häftighet. — Annars förstod han
med en skicklig förställning att dölja sitt verkliga sinnestillstånd
för henne, att visa sig lugn och naturlig i hennes närvaro.

Men en afton då han hemkommit från ett af sina vanliga
ströftåg, dröjde han efter kvällsvarden mot sin vana kvar i salon-
gen, der hon satt sig med sitt arbete. — Det var i början af
juni, — kvällsdagern föll ljus och leende in i rummet och be-
lyste hans ansigte, der han satt nedsjunken i en fåtölj, slött stir-
rande ut genom fönstret. — Hon såg på honom och hans utse-
ende skrämde henne plötsligt. Hon steg upp, gick bakom hans
stol, lade båda sina händer på hans panna och lutade sig ned
öfver honom.

»Är du trött», sade hon sakta.

Han svarade icke men slöt ögonen med en suck af välbehag.

Hon höll kvar sina händer på hans panna, som kändes brän-
nande het.

»Du arbetar visst för mycket, — tänker för mycket», fort-
satte hon. »Är du inte färdig snart.»

Han såg förvirrad upp på henne.

»Färdig?» — Han log ett sjukt leende. — »Jo, —jo, — snart
är jag färdig», svarade han, sköt bort hennes händer, steg upp och
lemnade rummet.

Då han kommit in i sitt arbetsrum, stängde han dörren i
lås efter sig, satte sig vid bordet, tog fram manuskriptet och bör-
jade läsa det. — Han kände sig en smula trött, men lugnare
105

än på länge. Han läste och i ett ögonblicks klarsynthet dömde
han oförvilladt sitt eget arbete. — Icke en tanke som var ny,
icke en tanke, som var hans egen; — han hade setat och gjort
om något som redan för länge sedan var gjordt, — han hade
ridit spärr mot väderkvarnar. Det förorsakade honom ingen för-
våning, knapt nog smärta, — det var som en bekräftelse på något
han redan visste. — Han steg lugnt upp, samlade ihop papperen,
kastade in dem i kakelugnen och tände på dem. — Det beredde
honom till och med en njutning att se dem brinna, han kände
lust att klappa händerna.

Men då lågan slocknat och han såg de svarta, kolnade bladen
knastrande krympa samman, greps han af en plötslig ånger, ka-
stade sig ned på knä och grep med fulla händer i den ännu
varma kolhögen. — Han ville rädda något undan förstörelsen,
men det var för sent, det var blott aska som föll samman mellan
hans fingrar. — Då fattades han af ett raseri, som förmörkade
hans tankar. Hvad var det han hade gjort, — han hade bränt
upp sin idé, — sin egen storhet var det som han bränt upp. —
Sin idé, — han hade bränt upp sin idé ! — Han öppnade sina
händer, såg de askgråa flagorna föras bort af draget fiån kakel-
ugnen, — kastade sig ned på soffan och brast i gråt. — Sin
idé, — han hade bränt upp sin idé! — Han grät länge och
ohejdadt, grät sig i sömn som ett barn. .

Då han vaknade sken solen in i rummet. — Han såg för-
vånad på den, tills det blef mörkt för hans ögon ; då slöt han
dem, öppnade dem åter om en stund och såg sig omkring i rum-
met ; han kände icke igen sig, — hvarför var han der? — Han
steg upp, gick fram till dörren och ville öppna den. — Den var
läst, — man hade stängt in honom. — En plötslig hejdlös
skrämsel fattade honom, — han sprang fram till fönstret, öpp-
nade det och hoppade ut i trädgården. — Han sprang i ursin-
nig fart ända tills han icke längre såg huset; då blef han åter
lugn och stannade.

Han såg sig omkring, såg solen skina på träd och gräsmat-
tor och uppfyldes af en omåttlig, jublande glädje; han hade en
känsla som om han sluppit ut ur ett kallt, mörkt fängelse och
med glädjen öfver friheten blandade sig en triumf öfver att han
narrat en okänd, hotande någon, som var hans fångvaktare. —
Han kände lust att hoppa och dansa, svänga rundt i solskenet
tills han blef yr. — Han såg en fågel flyga förbi sig och brast
i skratt. — Så såg han blommorna i gräset och började plocka


106

dem, med giriga händer, i stora knippor, utan urskiljning, till
han hade en väldig kvast af gräs och blom i sin hand.

Plötsligt hörde han steg bakom sig och vände sig hastigt
om. - Det var hans hustru som kom emot honom. - Han såg
henne närma sig, — skrämd, färdig att fly. — Men så lyste
hans ansigte upp af ett igenkännande leende, han släpte sina
blommor, sträckte armarne emot henne och ropade med barnslig
lallande röst:

»Mamma! — mamma!»

Tor Hedberg.
Teaterbref från Göteborg.

Från en ästetiker i landsorten.

Det har varit mycket roligt, detta, för oss landtbor att ha
en så pass god scen så pass åtkomlig, nu, när tiderna icke upp-
muntra tanken på Stockholm sresor och Stockholmsscenen icke
häller lockar som förr, —

Inte menar jag härmed, att Göteborgsscenen nu ens kan
jämföras med Stockholmsscenen. Men den har ingen besvärlig
forntid som förvrider synen på folk — inga af dessa alltför obe-
hagligt glänsande traditioner, som alltid låta det närvarande före-
falla så matt.	;

Göteborgsscenen intresserar genom själfva sin brist på tradi-
tion. Den smickrar egenkärleken hos en gammal teaterkund.

Man sitter ju rent af och inbillar sig, att några råd och
vinkar skulle vara nog för att skapa om det hela. Det är dumt,
det inser jag nu, när jag sitter hemma och mins, huru jag satt
där och förargade mig öfver luckor och kantigheter i iscensätt-
ningen, men i s. öfver sådant som hr Svennbergs hufvudryck-
ningar och fru Håkanssons framstuckna fötter och nervösa drag-
ningar i mungipan, tills jag rentaf inbillade mig, att om de bara
visste, hu.ru det förargade mig, skulle de genast låta bli och
tacka mig på köpet. Min skulle bli handen, som hjälpte deras
talang att kasta af sig det af fängelseskruden, som ännu klängde
vid dem o. s. v. — Det var dumt, horribelt dumt. Att sitta
där och glömma, huru mycket arbete det vill till att få det att
gå ens så pass jämt, som det går här!---------Och att vidare in-
billla sig, att enskilda anmärkningar från en person, som icke
ens har yrkeskritikerns auktoritet och förmåga att tala i sak,
skulle ha någon vikt eller kunna med ett trollslag reformera det
som behöfver helt stöpas om ! !
108	■

Det är detta, som det är fråga om. Råmaterialet finns;
ett par talarger, flera förmågor. Därtill en scenisk instruktör
med sällsynt gåfva att ana den goda malmen, draga fram den
i ljuset och låta den gå genom en sorts masugnsprocess, som be-
friar den från det värsta slagget; ja t. o. m. att hjälpa den ge-
nom räcksmedjan och smida ut stångjärn, som klingar fullgodt,
när man pröfvar dess halt.

Men scenisk konst af högsta rang får icke blott vara järn,
rent, starkt, klangfullt och smidigt under hammaren; det måste
vara en amalgam, Begåfning, »apparition», röst, minspel, rörelser,
temperament, lifserfarenhet och intelligens heta beståndsdelarne,
och ett stort geni elbr ett sydländskt kistrioniskt skaplynne kan
genom egen inre eld gjuta dem till ett. Men denna eld glöder
sällan i Norden. Förutsättningarne äro ofta stora — och glöden
med — tro ej jag menar att de äro kalla. Men den snillets
lifliga värme, som förmår ombilda det hela och göra det till en
homogen massa, den ser man sällan eller aldrig här. Därföre
måste våra skådespelare genomgå den andra ugnen — traditionens.
Dess omstöpningsprocess slår aldrig fel. Och cm den med små-
talanger leder till, att många stöpas i samma form, så betyder
detta intet för alla dem, hvars innehåll är för väldigt att rymmas
i formen.-------

Att begära ens. Stockholmska traditioner af hr Lindbergs
skådespelaretrupp vore en absurditet. Men den ojämna metallen
har så mycket, som är rikt, ädelt och g dt, har på sina ställen
en så fyllig klang, att man får den lifligaste tro på dess möj-
ligheter.

Med ett ord jag har blifvit intresserad och i brist på någon
att meddela mig med sätter jag mig ned att prata med dig som
förr i världen — om det jag sett och tyckt.

*

Det första jag såg var — vänta — Kärlekens komedi. Jag
blef hänförd som alla andra förstås. Den Falk, man tänkt sig,
kom så präktigt fram i hr Svennbergs unge, vackre, trotsige och
norske Falk. Han var härligt ung i sin hänsynslöshet, i den
bitterhet och indignation, hvarmed han som med ett på en gång
skarpt och bart flammande svärd trängde in och högg löst på
det snår af halfdöda snärjplantor, som för honom stängde ut
solen — ; så ung också i sin opraktiskhet och sin själfviskhet.
Och en sådan stämma! Varm i lyriken, genomträngande i satiren,
109

välklingande, djup, full af modulationer, stor och rik, när det
gällde att bli häftig, vek som en smekning, när han var förälskad.
En sådan röst — en sådan gestalt! Man glömde Svennberg, det
var bara Falk — en rent af ideel Falk — som spelade mot en
till apparition ideel Svanhild, svärmisk, djup på sitt eget vis;
varm, men medveten! så begriplig i sin obegripliga högstämdhet,
så konsekvent genom alla de starka inre växlingarne under detta
enda ögonblick af högtryckslif. Jag vill nu ej tala om lyriken
oah älskogsscenerna, som dock gåfvo en underström af värme Jåt
hela stycket, hvilken gjorde godt i de mest förstockade sinnen.
Det var emellertid de resignerade styckena, som slogo mest an på
mig —; hennes stumma spel under Guldstads sönderfrätande tal,
och hennes maktlösa förtviflan sedan. Man såg, att deras unga
lycka lidit ohjälpligt skeppsbrott. Det var obarmhärtigt af Guld-
stad — af Ibsen — af ödet — af lifvet — att så var. Men
sådana de båda voro, han och hon, mås*e det vara så.

Och sedan blott hennes ställning på trappan, när Falk springer
ifrån henne, (för att börja denna sin gärning som skall »gå på
lifvet löst» med att sjunga kvartetter i fjällen!), då hon står där
så likgiltig för allt, efter hvad som varit, att man rentaf förstår
att hon tar Guldstad. Äfven hr Lindbergs Guldstad är, om ej
intagande, en konsekvent och naturtrogen framställning. Hela
Falks och Svanhilds omgifning ganska mycket människor i lifvet,
ej aktörer på scenen. Fröken Rustans fru Stråman måste lägga
an på låg komik — rollen är nu en gång skrifven så. Den för-
felade häller aldrig sin inverkan på de öfre raderna, i s. när hon
vände ryggen och den gammalmodigt draperade bakvåden till!
Prosten Stråman var förträfflig.

Jag gjorde mig snart ärende till staden igen och fick då se
Härmännen på Helgeland eller rättare fru Håkansson som Hjördis,
ty som det gafs i Göteborg, var hela skådespelet blott en ståt-
lig, rörlig fornnordisk dekoration bakom hennes gestalt. Men
kunde detta vara densamma som i Svanbild?

Hade jag ej kännt igen namnen och sett namnet på affischen,
hade jag knappt kunnat tro det! Svanhild var lång, smärt,
drömmande och framför allt ljuf trots sitt stolta lynne. Denna
var liter, mörklagd, elak, trotsig, hånfull; med hemska drag af
undertryckt vildhet under inbundenheten. Rätt modern i rollens
anläggning — icke någon skulpturalt storartad sagofigur, utan
snarare en halftamd, ståtlig natur uppifrån fjällen eller skogen,
som blifvit elak och konstig af missräknirg, och vantrifts, tills
hon ej mer är herre öfver sig själf i de trånga förhållandena.
110

Men därföre så mycket mera mänsklig. Och härlig i det tragiska.
Så vild, men så varm och stor.

Skada blott att tänderna värka störande, och att kritiken
vaknade just i den ståtliga scenen med bågsträngen, den hon sitter
och snor som en mörk demon af trots och hån. Men fru H.
är ännu icke herre öfver sin mun, som hon är det öfver sina
ögon och hufvudrörelser. Den kan tjena henne godt; vara tragisk,
vek, innerlig, outgrundlig och uttrycksfull på många vackra vis;
just därföre förarga manéren och vissa nästan automatiska ryck-
ningar i mungiporna desto mera. Sin kropp behärskar fru H.
(i Hjördis) fullständigt. I vissa andra roller förekomma ibland
ställningar med ben och fötter, som, besynnerligt nog, icke äro
graciösa; och handgester, som verka kylande — som alla påmin-
nelser om manér midt upp i varm och stor konst.

Du tror väl icke att intresset slappnade, därföre att kritiken
vaknade. Tvärtom, nu började ju ofvanomtalade inbillade sam-
arbete. (Jag lämnar därhän om jag funnit det lika roligt om
det varit jag, som skolat ta emot i st. f. att göra alla anmärk-
ningarne! — Men jag rår ej för, att rollerna blifvit så fördelade.)

Det nästa jag såg var Chamillac. Fru Håkansson hade en
uppgift, som icke alls låg för henne, så som hon nu uppfattat
den, och intresset koncentrerade sig kring hr Svennbergs Cha-
millac.

Hm — detta var ju rentaf en förste älskare med talang,
som ett plus till stämma och utseende ! Denne fågel Phœnix fanns
verkligen f. t. här på denna den svenska dramatiska konstens
sidogren !

Egentligen har han suttit här länge, men då tyckts en helt
annan fågel, vacker, stel och liflös eller, för att lämna bilderna,
omöjlig. Hr Lindbergs uppfostrarkonst har här gjort underverk ;
gifvit icke blott plastik, utan lif och natur åt den eleganta ge-
stalten, icke blott teknik, utan djup och glöd åt det härliga in-
strumentet. Löpningarne gå ännu ofta dåligt. Hr S. har icke
lärt sig — eller är redan för bortskämd för att gitta? — att
tala fort och ifrigt, men utan passion, väl. Han kan det nog
—ibland. Hvarföre vill han det då inte alltid ? — Kommer
man en gång i vanan att slarfva med sina löpningar, kommer
man icke så lätt ur den, och sitter man fast i den kommer man
aldrig ur den upp på det stora herraväldets fria höjder.

En af ojämnheterna vid den L—ska regien är behandlingen
af rösterna. Tacksamma ställen och modulationer lägges det med
framgång an på. Men i allmänhet talas för lågt; jag hörde flere
111

prof på stamning och osäkerhet, som icke borde tålas; och själfva
talmetoden, munställningen måtte ej vara den rätta. Diktionen
blir alltför ofta suddig och obestämd. — — — — — — —

För att nu återgå till Chamillac, återgafs den af hr Svenn-
berg så, att han blir nästan naturlig och intressant denne ona-
turligt ädle och tråkige Chamillac. Han ger en viss världsmanna-
ton åt både hans slutenhet och hans ironi, äkta värme åt hans
entusiasm och hans bittra bikt och i allo en illusion af elegans
åt hela rollen — som tyvärr icke uppbäres af de öfriga manlige
representanterna för den förnäma franska världen.

Här gör sig bristen på tradition på ett kännbart sätt på-
mind! Det samspel och det arf från förra generationer, af scenisk
om ej af verklig elegans, som kan ge ett skimmer af sannolikhet
åt franska sällskapsvärldsstycken, äro nu också det sista man kan
begära af ett sällskap, som ända hittills varit kringresande. Men
hr L. tyckes också sakna blick härför. Och som instruktör af
franska kvinnoroller står han långt efter både hr Fredrikson och
hr Hillberg. Minst störande verkar fröken Rustan. Hon är
ståtlig om icke precis elegant, klär sig väl (detta viktiga item),
har i allt en lugn väl studerad plastik. Hennes sekunda intri-
gant) oller äro nu ej häller sådana, som locka till öfverdrifter —
eller behöfva så vidare djup kännedom om urtyperna för att göras
plausibla.

Helt annat är fallet med de andra kvinnoroller som ständigt
förekomma: de älskvärda, oskuldsfulla, genomförfinade yrhättorna
å ena sidan, eller å andra de erfarna världsdamerna. Ibland
tillhörande stora världen, ibland halfvärlden, oftast på gränsen;
ibland tragiska, ibland spirituella, alltid komplicerade — och så-
ledes lockande. Men alls icke så tacksamma, som begåfvade och
tilltagsna skådespelerskor tro. Det fordras mer än blott talang
och scem'sÆ vana för att återge dem. — Och hr Lindberg är
icke mannen att genom en förvillande god teknik ersätta det,
som kan felas hans skådespelerskor af /hmsÄ; världsvana och
naturell.

Men de kunna väl icke göra sig till fransyskor häller?
invänder man. Ja felet är just, att de försöka och lägga sig till
gester, som skola vara så lediga, lifliga, själfsvåldiga, raffinerade
och nevrotiska, att de tro sig höjda öfver all kontroll af de
enklaste plastiska fordringar. Och den eftersträfvade elegansen
är det sista de nå. Fru Lindbergs täcka, veka, stillsamma Dagny
i Härmännen är oändligt mycket mera lady-like, än hennes klum-
pigt ystra Jeanne de Tryas. Och hon har ett ganska vackert
112

skratt och förmåga af en viss känslofullhet i tonfallen. Så att
med sträng scenisk tukt kunde hon ha gifvit oss en annan och
bättre Jeanne de Tryas — en varmhjärtad, impulsiv varelse på
hvilkens yttre liflighet man kunde tänka sig att — dansläraren
i klostret lagt sordin. Det skulle varit en fransk dam af värld,
som åtminstone ej stört oss. Ett ord också om toiletterna. Hvar-
före så många — när de, fast tydligen dyrbara och nysydda, ge
så litet parisisk illusion? Äfven fru Håkanssons utedrägt skulle
vunnit på att hållas enklare. Nu är den provokant. Och det
första, som en liten intelligent och vaken parisiska, som denna
Sophie Ledieux, skulle vinnlagt sig om för att behaga sin väl-
görare skulle väl vara ett stillsamt uppträdande. Men denna sida
af karaktären — som dock förf, tydligt anger i flera repliker —
har fru H. icke brytt sig om att betona. Hon, om någon, hade
dock material därtill och kunde gifvit oss en ängsligt städad
Sophie Ledieux, hos hvilken återfallen till ouppfostrad svartsjuka
och otamd lidelse blott blifvit desto verksammare.

Så vida något kan göras verksamt i detta helt igenom kon-
struerade och naturvidriga alster af en artificiell dramatik. Om
man blir sträng i sin fordran på elegans vid återgifvandet af
sådana stycken som Chamillac, så är det därföre, att enda sättet
att ge dem någon hållning är att genom framställningen lyfta
dem upp till oåtkomliga rymder af ett ideelt »högre» sällskapslif
där man kan inbilla sig att denna öfvernaturliga ädelhet och
känslosamhet är möjlig.

Auff! — Det kändes riktigt skönt att komma ut till mina
åkrar och granar igénll!

Det nästa jag såg, en liten proverb — Halevy — tror jag,
styrkte mig i min åsikt att för att se det L—ska sällskapet ge
franska saker behöfver man just ej göra sig omak att resa in
från landet. Fru Håkansson hade hufvudrollen : en ung, kvick,
världsklok fru, som ställer allt tillrätta. Det var inte bra; inte
intressant ens. Det var icke fru H. — som har sin styrka i
djup och innerlighet — ; och det var alls icke något elegant yt-
ligt och siprituelt — franskt. Nästan hvarje rörelse retade mig;
endera den nu skulle vara fransk och hvad allmänheten kallar
chic — eller hvad målare kalla »chic» d. v. s. rutin utan natur.
— Jag blef vid dåligt lynne t. hr Geijerstams fars och satt och
tyckte, att hr Lindberg hoppade för mycket, att det icke gick
nog tokigt undan, och att förf, hällre kunnat göra en prosabit
till en kalender af den humoristiska scenen med fiskargubben,
113

som här verkade som longör. Roligt både skrifna och återgifna
voro förläggaretyperna.

Sä har jag också fått se Ära. God uppsättning; karaktä-
ristisk kontrast mellan bakgården och kapitalisthemmet. Pänninge-
drygheten och Berlinerlyxen mer troligt återgifna än Pariserele-
gansen. Ramen god.

De flesta figurerna bra och lefvande tecknade, ja hr Lind-
berg i många delar en nästan illusorisk Trast. En fin, blond-
skäggig nordtysk, som döljer så mycken allvar och värme under
den skeptiska, talföra salongsvana ytan. — Hr L. bemödade sig
också tydligen om att tala väl och föll blott en enda gång i sin
fula ovana att slå dykande ut med handen. Idealisten Robert
blef i Svennbergs händer naturlig, varm och sympatisk med en
mycket lycklig karaktäristisk färganläggning. Det var hela tiden
en vacker, förfinad, ung kontorist, icke någon vilsekommen tra-
gedihjälte. Men hvarföre alltid dessa kastningar med hufvudet,
innan rollen drar honom helt med sig? Där ha vi slagget igen
— skrofligt, retsamt, i ögonen fallande men så alldeles ett grus
på ytan, tycker man, och det skulle vara nog att blåsa duktigt
på det för att få bort det.

Fru Håkansson gjorde sin lilla roll till en af hufvudfigurerna
— genom både uppträdande, replikering och — smakfulla toi-
letter, de enda fullt lyckade på Göteborgsscenen under säsongen.
Fru H. har en sällsynt förmåga att sammanfatta sina bästa roller
till en bild, som sedan står åskådlig och fängslande för fantasien,
som minnet af ett fint och djupt uppfattadt porträtt. Äfven
poserna, som fru H. haft tillfälle att instudera framför spegeln,
tyckas vittna om en målares blick. Skada i så fall att hon icke
kan låta flytta en riktigt stor spegel midt på scenen i första
akten af Kärlekens komedi och se sig själf, där hon halfligger på
trappan.

Bristen på målarblick i regien märkes rätt ofta. Jag minnes
fru Håkansson i många vackra och hr Svennberg i många effekt-
fulla ställningar; minnes också många ledigt arrangerade scener.
Men när det gäller en smakfull interiör, eller en ensemble, där
ett ögonblick af målarkonstnärlighet skulle gjort godt, minnes man
med djup saknad hr Hillberg.

Alla rollerna i Ära hade mer eller mindre roat sina inne-
hafvare och blifvit lyckade gestalter.

Fru Geijerstams Alma är i tredje akten intelligent studerad
och alltigenom konsekvent hållen. Men man ser ej spår af det
skimmer af oskuld och behag, som sannolikheten kräfver, och som

Ur Dagens Krönika. XI.

8
114

dock författaren måtte anse förenlig med den sedliga korruptionen
hos typen — eftersom han på flera ställen framhåller detta.

Kung Midas var så det nästa jag såg. Genom fru Håkans
sons och hr Lindbergs goda grepp på de båda hufvudfigurerna
blef det en af de teateraftnar, som man minnes länge. Hufvud-
motivet står klart ristadt i skarpa, obarmhärtiga drag. Motivet
— ej konflikten. De ljusets makter, som förf, velat ställa upp
mot den grymme sanningsaposteln, hade ej tillbörlig relief. Hr
Eliasson lyckades ej att med värme och färg fylla ut de tungt
och dunkelt tecknade konturerna af Finn Hals — representanten
för sundt förnuft och lefnadsglädje. Hr Svennbergs glada konst-
närstyp verkade ej natur. Det är nu ett faktum att sådana
typer, som i verkligheten kunna verka så uppfriskande, sällan
eller aldrig bli roliga på scenen.

Där finns — eller fanns i alla händelser före jul — mycket
»slagg» i hr Lindbergs Ramseth (i s. i scenen på byrån); en del
slingrande, häftiga språng och krumbukter på kroppen, som vore
han en leksaksgubbe på en stålfjäder; ett sätt att tala med fram-
skjuten underläpp, som just icke är fördelaktigt för diktionens
klarhet. Men hans första akt är så god och lifligt målande, att
man trots allt ser Ramseth framför sig genom hela stycket. Och
i den stora scenen i sista akten — där han tränger sig in till
fru Anna Hjelm, och i sin blinda själflorgudning icke ser huru
det står till med henne — kunde man alldeles glömma fram-
ställaren för figuren, och den lifliga harm och spänning man
kände. Fru Håkanssons Anna Hjelm var — ja en helt enkelt
mästerlig eller bättre och sannare gripande framställning, eom man
efter en första åskådning icke ens vill analysera, så djupt, stort
och helt intryck gjorde den.

Här passade också hennes röst.

I Februari (?) utlofvas Hedda Gabler. Den, som då reser
in till staden igen, är din vän.
Hvad Justitieombudsmannen	i
berättar.

Under sistlidet år hade en gammal domare tagit sig före
att i denna tidskrift lemna en kritik af hvad salig justitieombuds-
mannen gjort och icke gjort under den tid han med skicklighet	'
och nit hade sitt åklagarekall om händer. Med redaktionens
benägna tillstånd anhåller undertecknad att med anledning af	!
nyss utkomna embetsberättelse af herr Thomassons efterträdare	g
få meddela icke en kritik af hans görande och låtande -- der-	h
till inbjuder icke mycket hvad han förtäljer — utan endast några	! 1
enkla reflektioner.	11

Det märkligaste i justitieombudsmannens berättelse är hvad	f
den icke innehåller. De tio åtal, som under ämbetsåret anstälts
lemna visserligen ett litet bidrag till särskildt våra presters sätt
att rätta sig efter allmän lag, men af någon ingripande betydelse	I
äro de ej. Att det icke är hvarken lagligt eller lämpligt att
presterna använda konfirmanderna att plocka upp potatisen på	। i i
höstarne, torde äfven förut .varit en mening som hyllats af alla	i
både prester och icke-prester utom kontraktsprosten Wingqvist i
Algutstorp. Likaledes torde man tämligen allmänt varit ense	|
derom, att	de s. k. prestbetygen icke böra innehålla, att en per-	i J
son begått	en handling, när han för denna icke blifvit lagförd	: ;
och dömd.	Men med tanken på hvad som uti riket, om också	R
icke i kongl. maj:ts berättelse till riksdagen, sig under senare	H
tiden tilldragit, kan man ej undgå att sakna åtskilligt.	i J

Det anfördes för några år sedan i Danmark såsom en syn-
nerlig lycka för vårt land, att en justitieombudsman här finnes,
och man tycktes icke vara långt ifrån att tro, det allt admini-
strativt och judicielt ofog i landet skulle rensats bort, om man
haft med denna	pjes i	spelet.	Om oppositionen i	det landet
tog sig för att	studera	nu föreliggande berättelse,	skulle den	i
blifva grundligen	kurerad	för en	dylik utopi.	I

Det är ju	visserligen icke	alldeles onyttigt, att	det finnes	I
äfven en riksdagens tjensteman, som har skyldighet att draga
116

till ansvar t. ex. en magistrat i Lund, hvilken visat alltför grof
okunnighet om lag och rätt med afseende på yttrandefriheten.
I parenthes sagdt en märklig okunnighet! En ämbetsman har
begått en alldeles ovanligt uppseendeväckande förseelse och där-
för blifvit dömd i alla instanserna. En annan har upprepat sa-
ken och står därför under tilltal. Saken har varit föremål för
meddelanden i hvarenda svensk tidning och har i alldeles ovan-
lig grad sysselsatt den allmänna uppmärksamheten. Men magi-
straten i Lund är alldeles okunnig om allt detta, den handlar i
god tro och efter sitt bästa — fastän klena — juridiska för-
stånd, precist som förut borgmästaren i Jönköping. Och sju
särskilda gånger förbjuda de derför en herre, som ville hålla fö-
reläsningar, att begagna sig af denna sin obestridliga rätt. Det
ligger onekligen, såsom ock allmänt framhållits, något upplyf-
tande och för rättskänslan högeligen tillfredsställande i att finna
det öfverheten den gången icke bar sitt svärd förgäfves utan
ålade borgmästaren att honom till straff och androm till varnagel
för dessa sju lagbrott plikta 90 kronor, medan magistratens öf-
rige ledamöter, hvilkas okunnighet torde varit ännu mera ursäkt-
lig, sluppo undan med 60 kronor.

Det är för närvarande egentligen tre kringresande föreläsare
i vårt land: en Lennstrand, en von Bergen och en Berghell.
Affären lär egentligen icke för någon af dem vara vidare lysande.
Några förbud torde vara tillräckliga att alldeles förstöra den.
Det torde således säkerligen fordras mycket litet energi hos dem,
som icke tycka om dessa föreläsningar, att samla de små sum-
mor som det kunde kosta de oförståndiga magistraterna att pre-
stera detta nödiga antal förbud — och så kunde man med hjelp
af lite oförstånd och lite pengar rätt snart stäcka hela den pro-
pagandan !

Moralen af justitieombudsmannens berättelse är emellertid
den, att han icke mycket gjort och icke mycket kunnat göra
gentemot den moderna riktning, som söker direkt eller på om-
vägar inskränka några af de vigtigaste allmänna medborgerliga
rättigheter, som 1809 års lagstiftare ville tillförsäkra vårt folk.
Förhållandet är ju nemligen det, att åklagaren, huru nitisk han
än må vara, intet kan annat göra än lägga fram materialet för
domstolarne. Så snart således öfverdomstolarne dragas med af
en reaktionär vind, kan åklagaren ingenting uträtta. Han har
sin betydelse för det fall, att underdomstolarne dragits med men
öfverdomstolarne stå själfständiga utanför partirörelserna — ett
fall som gifvetvis mycket sällan inträder. Organisationen af öf-
117

verrätterna och det sätt, på hvilket deras bisittare utnämnas,
är snarare egnadt att göra öfver- än underdomstolarne partiska.
Den konstlade gudlighet, som under nuvarande regim är så nyt-
tig för befordran till högre statstjänster, gör däremot mycket rin-
gare nytta för blifvande borgmästare och rådmän. När nu stri-
den om yttrandefriheten på grund af vissa förhållanden kommit
att till en mycket stor del stå på det religiösa området, så er-
bjuda de klerikale öfverdomarne näppeligen mera skydd för fri-
tänkarnes äfven mest berättigade anspråk på opartiskhet än små-
stadsmagistraterna. På det religiösa området är striden så myc-
ket ojämnare, som den allmänna meningen där i ringa grad läm-
nar justitieombudsmannen något stöd, eftersom flertalet männi-
skor, hvilka ej äro religiösa af beräkning, äro tämligen indiffe-
renta i religionsfrågor. Det är icke omöjligt äfven bland ett
föga utveckladt folk att skaffa en stark opinion till skydd för
nya religiösa sekters apostlar men att skapa en sådan opinion
till skydd för fritänkare är nästan omöjligt.

Huru förhållandena kunna gestalta sig framträder kanske
bjertast genom ett exempel. För ett eller annat år sedan blef
den bekante utilisten Lennstrand åtalad för hädelse och förne-
telse af den rena evangeliska läran. Juryn frikände för hädel-
sen och domstolen skulle så bestämma straffet för förnekelsen,
hvilket blef böter. Men i hofrätten, dit målet kom i vanlig
ordning, afdömdes det å en division, där som ordförande satt en
af våra mest fanatiske klerikaler, chef för vårt största kolpor-
törsetablissemang. Af de öfriga fyra ledamöterna voro två adjun-
gerade, d. v. s. ännu obefordrade och för sin befordran natur-
ligtvis beroende af sine förmän. Förnekelsestraffet höjdes också
derstädes till några månaders fängelse! *

Vi hafva ju under de senare åren äfven från högsta dom-
stolen haft åtskilliga mycket, mycket svårförklarliga utslag i fråga
om yttrande- och församlingsfriheten, för att nu icke tala om
valrätten till riksdagen. I sådana fall kan man naturligtvis icke
af justitieombudsmannen begära, att han skall ingripa. En en-
skild person kan draga en sak inför domstolen för att konstatera,
huru illa det kan vara stäldt med rättvisan när han på förhand
vet sig ingen juridisk upprättelse kunna vinna. En justitie-

* Det kunde verkligen vara intressant att veta, huru de religiösa
förhållandena ställa sig på — Samoa. Om den nye öfverdomaren der-
städes behåller sina traditioner från Svea Hofrätt, lära väl de Samoaner,
som förneka Samoas rena religion, råka temligen illa ut!
118

ombudsman är därtill ingalunda skyldig och har naturligtvis där-
till mycket ringa lust, om den vränga lagskipningen sker i det
för tillfället herrskande systemets anda. Och i annan anda döma
nu en gång inga domstolar, det har en tillräcklig erfarenhet
från alla tider och alla land visat. Det eklatanta prof på lag-
tolkningskonst, som högsta domstolen t. ex. ådagalade, när den
förklarade allmän förargelse hafva väckts af ett föredrag, hvars
alla i målet vittnande åhörare påstodo motsatsen, gör det så-
lunda för all framtid omöjligt för hvem det vara må att vinna
rättelse uti samma förfarande från annat håll.

Det ligger därför i sakens natur, att det enda, hvaruti man
kan genom hänvändande till justitieombudsmannen vinna något,
är rent formella förseelser af ämbets- och tjänstemän. Och det
är just icke mycket värdt. —

I hvilken grad justitieombudsmannaskapet ingått såsom ett
led i vår byråkratiska administration i stället för att såsom af-
sedt varit stå kontrollerande utanför, framgår redan af den ka-
tegori personer, bland hvilka man nu för tiden utser denna om-
budsman. Ännu tydligare framträder emellertid förhållandet vid
en granskning af hvad nuvarande justitieombudsman, som säker-
ligen med en på senare tid icke vanlig samvetsgrannhet skött
sitt kall, utöfver åtalsreferaten i sin berättelse meddelar. Det
är juridiska fackfrågor af det slag, som det tillkommer justitie-
departementet att upptaga och på hvilka dess underordnade lämp-
ligen kunnat använda sin tid.

I ett hänseende är justitieombudsmannens berättelse syn-
nerligen otillfredsställande. Efter att hafva på omkring hundra
qvartsidor gifvit en uttänjd redogörelse för de föga intressanta
åtal han anstält, förmäler ombudsmannen på en qvarts sida, att
inemot trehundra andra inkomna ärenden förfallit. Det fin-
nes just bland dessa mål, vid sidan af orimligheter, en god del
mycket intressanta ting, som det varit af mycket stor betydelse,
att allmänheten kunnat i berättelsen få kännedom om. Det vore
säkerligen icke omöjligt att för de vigtigare af dessa mål —
och flera af dem äro principielt af vida större vigt än de tio
så omständligt relaterade — finna en liten plats i berättelsen.
De skulle till våra ämbetsmannaannaler lämna illustrationer af
synnerligen belysande beskaffenhet. Nu försvinna de i glömskan;
medtagna i berättelsen skulle de derifrån kunna rädda själfva
justitieombudsmannen och hans höga kall!

Arbiter,
Litterär öfversigt

af A. Haraldson.

(Forts.)

Utom de nämnda alstren har visserligen förra året bjudit
på ännu mycken litteratur, som ger sig ut för att vara allvarlig
men näppeligen kan allvarligt bedömas. Som vanligt hafva vers-
böckerna lemnat det rikaste bidraget till denna afart af litteratur.
Det gör ett besynnerligt intryck att se dessa s. k. diktsamlingar,
däri personer utan något spår af verklig begåfning föra till torgs
sina alldagliga känslor och tankar. Skälet är visserligen icke
blott författarens bristande omdöme och hyggliga men obetänk-
samma vänners inrådan. Väsentligaste skulden torde ligga i den
beskedlighet som blifvit stående regel inom den svenska kritiken,
där man aldrig om skräp säger att det är skräp. Då äfven den
mest prosaiska människa har sina anfall af s. k. poetisk stäm-
ning, kan man naturligtvis alltid i dessa diktsamlingar söka upp
något som är om icke värdefullt så dock icke alltför underhal-
tigt. Man nöjer sig härmed, yttrar några allmänna fraser och
— är glad att hafva sluppit ifrån sin anmälningspligt. För
den som är lite van att läsa dessa tidningsanmälningar, är det
visserligen lätt att af de allmänna, gärna något skrufvade fraserna
bedöma anmälarens mening, men för den stora allmänheten torde
det ofta vara svårt nog att däraf få någon verklig föreställning
om, hurudant det anmälda är. Det är nu visserligen modernt
att predika om kritikens uppgift att förstå det goda i allt, att
icke berömma eller tadla utan endast klargöra. Det är så mycket
mera frestande att underlåta bestämda omdömen som det är nä-
stan omöjligt att i en kort anmälan, för hvilken möjligen icke
mera än några raders utrymme stå till buds, anföra bevis på
sina påståenden.
120

Men
att såsom
diktningen,

all denna beskedlighet medför den obehagliga följden,
litteratur breder sig, till förfång för den värdefulla
en massa skräp, som saknar hvarje existensberätti-

gande. Om en gammal dam finner skäl att kosta tryckning och
papper på sina »dikter», må hon då göra det, det är hennes
rättighet, men så snart man börjar på ett eller annat sätt göra
reklam för dylikt, såsom om det tillhörde litteraturen, då är det
icke längre fråga blott om en utgifvare som finner nöje i att
använda sina pangar oförståndigt, utan det är en skada som med
orätt tillfogas de verklige författarne. Det är alltid den dåliga
poesien som dödar den goda, mängden af underhaltiga dilettan-
ter är de goda författarnes värsta fiende. På prosans område

är faran icke så stor men för poesien är den
är därför ock det gör ett så sorgligt intryck,
D. af Wirsén med sin späda och för länge
poetiska ådra skall vara i en ställning^ där han

ödesdiger. Det
att t. ex. en C.
sen förbrukade
nästan är direkt

manad att invita Minerva fortsätta med sina versskrifverier. Nog
kunde också kritiken vara så uppriktig att säga en och annan
bekant tillfällighetsskald, att han icke af sin vänlighet att stå
till tjänst med verser vid familjebjudningar bör låta narra sig
så långt, att han ger ut dessa verser såsom diktsamlingar.

Vi hafva här valt några exempel i högen bland de många

som känna sig manade att utgifva diktsamlingar,
en formlig razzia bland ogräset hafva vi hvarken
Vi föredraga att öfvergå till omnämnande af

Att anställa
tid eller lust.

II.



Allvarlig Litteratur.

På prosans område är herr Tor Hedbergs



»Ett eldprof»



det anmärkningsvärdaste arbetet, något mindre för hvad denna
bok i själfva verket ger än derför att herr Hedberg är den
bland de yngre, af hvilken man från skilda håll väntar mest
för vår litteratur. Denna förväntan må nu vara berättigad eller
icke, i hvarje fall har han icke ännu vunnit sitt stora slag.

Ett Eldprof har sitt intresse helt och hållet på det psyko-
logiska området. Det är psykologiska studier i romanform, ut-
förda med mycken samvetsgrannhet. Men de äro något tunga.
Om än det allvarliga arbete som ligger bakom icke direkt fram-
träder störande vid läsningen, gör dock författarens sätt att be-


121

skrifva, att man stundom får känslan af att läsa en afhandling.
Uti »ett historiskt arbete rörande en märklig personlighet som in-
gripit i mänsklighetens öden fängslas läsaren lifligt af en dylik
utredning af de känslor och tankar, som ledt personen i fråga.
Man känner där handlingarna förut och det bereder en äfven
rent ästetisk tillfredsställelse att finna klaven till dem. Men i
en roman blir detta framställningssätt lätt tröttande, äfven om,
såsom här är fallet, ett i och för sig så intressant problem sät-
tes under pröfning som det om förhållandet mellan tanke- och
känslolif. Det ligger i sakens natur, att icke blott den stora
hopen utan äfven den mindre skara till hvilken en författare
med aktning för sig själf tager hänsyn icke i längden kan känna
sig tillfredsstäld af blott psykologi. Denna borde väl icke hafva
någon annan uppgift än att förklarande gå vid sidan af männi-
skoöden, som för sig själfva hafva något intresse. En psykologisk
målning kan vara mycket intressant, men det är i regeln dock
icke annat än författarens subjektiva syn på tingen som däri
framträder och är icke författaren ett ovanligt snille göra hans
skildringar mera intryck af mödosamt utspekulerade teoremer,
än af konstverk. Man kunde hafva lust att tillropa hela denna
hyperpsykologiserande riktning den gamla föreskriften: gån ut
och sen eder omkring i lifvet och läggen bort er kammarlärdoms
funderingar! Det är lifvets problem, icke filosofiens spekulatio-
ner, som äro diktens kärna.

För att återgå till Ett Eldprof, man saknar i denna lik-
som i t. ex. »På Torpa Gård» all relation till det som lefver
och rör sig i tiden. Det är en stundom, senast af Georg Bran-
des, upprepad paradox att Goethe, när hans landsmäns lik på
slagfältet inspirerade honom icke till dikt utan till anatomiska
studier, stod öfver ögonblickets förgängliga känslor och drömmar,
representerande den eviga utvecklingens lagtolkare. Men äfven
om detta skulle vara mera väl funnet än det i själfva verket är,
så är nu icke en hvar — en Goethe! En och hvar är däremot
barn af sin tid och söker han ställa sig kontemplativt utanför
densamma, så är det sannolikaste resultatet, att han kommer att
sakna all betydelse både för den och andra tider.

Det är helt naturligt vid det i Ett Eldprof, som icke till-
talar anmälaren, han här kommit att uppehålla sig därför att
herr Hedbergs produktion i så hög grad äggar till motsägelse.
Berättelsens värde i den art som författaren behagat välja är en
annan sak, och skall nu allting bedömas efter sin art, så för-
122



tjänar nog Ett Eldprof såsom prof på psykologisk skildring det
bästa vitsord.

Kronofogdens Berättelser af G. af Geijerstam känna tidskrif-
tens läsare redan genom den i förra årgången införda »En för-
olyckad». Om samlingen torde liksom om Georg Nordensvans
nya noveller kunna utan större orättvisa sägas att de göra intryck
af ett »tills vidare», om ock åtminstone herr Geijerstams inne-
hålla flera själfständigt gjorda studier.

Utaf den i trängre mening poetiska produktionen under
året är det knappast mera än herr D. Fallströms »Chrysanthe-
mum», som eger bestående värde. I hvarje fall är han den
ende skalden bland dem, som detta år utgifvit dikter. Herr
Snoilsky har vändt sina sträfvanden åt det nya kall, dit syss-
landet med »högre» diktkonst beredt honom en icke afundsvärd
väg, och äfven de öfriga af den något äldre generationen hafva
försvunnit från skådeplatsen.

En öfversigt af svensk litteratur, i hvilken icke namnes
A. Strindberg, skulle vara en orimlighet, om icke hans produk-
tion förut vore så allsidigt skärskådad i denna tidskrift att nå-
got mera knappast är att tillägga. Om icke alla gamla märken
slå fel, torde det ej häller dröja så synnerligen länge, innan
han åter låter höra af sig.

En helt egendomlig ställning intager ett debutarbete — el-
ler kanske rättare ett utdrag af ett sådant — Ur Gösta Ber-
lings saga af Selma Lagerlöf, utgifvet i anledning af en pristäf-
lan i tidningen Idun. Innehållet och formen passa synnerligen
väl och båda äro för vår uppfattning nya. Det är värmländska
slägtsägner, förlagda sextio är tillbaka i tiden men uppenbarligen
till stor del af betydligt äldre dato, och för deras berättande
har förf, valt en efterbildning af sagostilen, ofta nog af kraftig
verkan om den också, såsom naturligt hos en icke länge öfvad
författare, stundom icke slår till.

Helt naturligt leder sagan tanken på ett i alla hänseenden
förträffligt arbete, som i Köpenhamn utkom för några år sedan
under titel Era Hexernes Tid. Det var en i tidens stil, till-
räckligt moderniserad för att genast fattas af läsaren, hållen
skildring från den religiösa vidskepelsens hemskaste dagar och
man kände tidens uppfattning pulsera i skildringen. Något lik-
nande synes den svenska författarinnan hafva eftersträfvat. Hen-
nes ämne har visserligen mindre både kulturhistoriskt och poe-
tiskt intresse och hennes stil är icke fullt fri hvarken från ef-
fektsökeri eller störande missgrepp, men det oaktadt är Gösta
123

Berlings saga en för litteraturvännen ovanligt välkommen öfver-
raskning. Man hoppar lätt öfver den i andra hand gjorda skil-
dringen af huru Grösta Berling och hans röfvade brud jagas af
vargar eller huru samme Gösta Berling leder ett fördämnings-
arbete mot en hotande flodvåg. Det blir i alla fall mycket kvar
af äkta sagopoesi, som kommer själens strängar att vibrera.

Huru omfattande förf:s talang är låter ej säga sig på grund
af detta debutarbete. Låtom oss hoppas att den är mera ut-
vecklingskraftig än som tyvärr ofta plär vara fallet med dem,
som första gången göra ett lyckligt grepp!
Ur Arvid Ahnfelts brefvexling* *.

Paris 4 juli 85.

■— — — I dag erhöll jag från legationssekreteraren det
angenäma meddelandet, att chefen för utrikesdepartementets arkiv-
afdelning lofvat tillmötesgå min önskan att få genomgå franska
ministrarnes depescher till och med 1815.

Detta är en stor framgång, nästan större än jag vågat hop-
pas, ty det är just Karl Johans första tid i Sverige som jag på
detta sätt får skildrad af hans egna landsmän i Stockholm.
Detta är nya och fina källor för en intressant period. Som jag
från början anat, så skulle det nya företaget verkligen kunna
blifva någonting gentilt, om det lyckades mig att få fingrarna
in der jag ville och det tyckes ju nu lyckas —-----

7 juli.

Nu är jag i full fart i utrikesdepartementet och är mycket
belåten med hvad jag hittills studerat. Jag har till mitt förfo-
gande en 7 à 8 stora folianter, hvilka jag först tänker genomgå
på det sättet, att jag uppgör en förteckning öfver de intressan-
taste depescherna och så afskrifvas de enligt aftal. Det skulle
vara ett arbete på flera månader att ensam utföra, men på detta
sätt bör det ju gå mycket behändigt. Kan jag åstadkomma nå-
got liknande i London och i Haag, så bör jag ha gjort en mycket
god sommarresa. Redan resultatet i Paris är betryggande för

* Dessa små utdrag af doktor Ahnfelts bref under några af hans
färder till Europas olika arkiv afse närmast ingenting annat än att med-
dela de personliga intryck han rönte. Således har hvad i korrespondensen
förekommer angående hans arkivstudier och de utvägar han visste an-
vända för att vinna inträde till samlingarne endast i ytterst ringa mån
medtagits. Alla de skarpa och träffande karakteristiker han lemnat af
särskildt åtskilliga bland det offentliga ordets män i vårt land — och han
var i fråga om vissa liberala koryfeer mycket skarpsynt — hafva äfven
uteslutits. I hvarje fall är det ännu för tidigt att publicera dem.
125

företaget och till våren bör jag väl för fortsättning kunna komma
i ^äg till Rom.--------- I dag fick jag bref från M., att min an-
hållan är bifallen. Jag får inträde i det påfliga arkivet och li-
kaså i andra arkiv i Rom. Med de påfliga vapnen i händerna
kan jag åstadkomma åtskilligt! — —Min franska väninna sitter
på förmiddagarne vid min sida och jag har erhållit arkivchefens
tillstånd att låta henne ensam fortsätta med afskrifningen när
jag reser. —

Scandinavian Club, London 20 juli.

Treflig inrättning den här klubben^ med svenska tidningar,
svensk matservering (filbunke o. s. v.).

På det hela taget trifs jag mycket bättre i London än i
Paris. Här är lagom varmt och har just inte regnat något. —
— I lördags hörde jag Adelina Patti på italienska operan som
Carmen. En publik på 3—4000 personer, stormande jubel, lager-
kransar inburna på sidenhyenden o. s. v. När hon sjöng: Tra
la la la, la la la la la la la — det var någonting må du tro.
För resten var der en annan sångerska som hade ändå vackrare
röst, tyckte jag, men Adelina är ju också 47 år. Hennes be-
undrare påstå dock, att af åren märkes inte ett enda spår. Jag
har aldrig sett någonting i sitt slag så lustigt och näpet, som
när hon första gången kom inspringande som Carmen med en
ros i mun. Hon hade ett slags vaggande rörelse och slog kors,
nästan, med de små benen. Och en sådan toalett, i synnerhet
i sista scenen, då hon mördas. Rosafärgadt siden till under-
kjol och derofvanpå en gul sidenkjol med inväfda lysande blom-
mor, juvelspännen på skorna o. s. v. Men löjligt var, att Don
José, när han nu kommer instörtande, först försigtigt utbredde
sin mantel på golfvet, naturligtvis för att hon icke skulle göra
sin utsökta toalett illa, när hon föll omkull. Hon föll inte pla-
dask som Niehoff, utan hon snurrade omkring ett par slag med
handen på hjertat och så snurrade hon bort till Don Josés man-
tel och segnade ned så nätt, att de vackra kjolarna icke kommo
i den aflägsnaste beröring med golfvet.

24 juli.

—Jag har hört Adelina Patti ännu en gång, som Marga-
reta i Faust. Mera tyckte jag om henne som Carmen. Redan
de långa svarta flätorna stodo för mycket i strid med Marga-
retas vanliga utseende och hon var inte så ungdomlig som i
Carmen. Men hennes sätt att sjunga piano var alldeles maka-
126

löst — i den kolossala salongen hördes hvarenda liten framfläg-
tad ton. Hennes sätt att sjunga i fängelset, sista akten, var
alldeles hänförande.

För öfrigt var operans uppsättning ungefär som i Stockholm,
knapt så bra, åtminstone misslyckades sluttablån alldeles, och i
stället för de himmelska härskarorna, Gud fader, Satanas och allt-
sammans fick man blott se tre långa dumma englar med basu-
ner, hängande rätt upp och ned i rymden.

Mefistofeles hade en präktig röst men förde sig icke så
elegant som Willman. Faust kunde långtifrån mäta sig med
Arnoldsons eller Ödmanns återgifning. Men orkestern var mag-
nifik, öfver hundra instrument, alltså väl dubbelt så många som
i Stockholm, och ståtlig var inmarschen under soldatkören, efter-
som scenen medgaf rum för flerdubbla krigareleder. — — —

Liksom katten i stöflarna har jag nu fått bugt med markisen
af Karrabas, d. v. s. nästa vecka får jag inträde i arkivet.--------

29 juli.

»I tornets djup, fördold för verldens öga» sitter jag nu
kl. 10—4 om dagarna. Den ene vaktknekten tog hand om mig
och öfverlämnade mig åt den andre, ända tills jag, efter att
hafva passerat en labyrint af gårdar och förstugor, öfverantvar-
dades åt Master of the Rolls, d. v. s. den som har utrikesde-
partementets arkiv om hand. Der presenterades jag såsom d:r
Ahnfelt, beskyddad af markisen af Karrabas. På fickan hade
jag ett plakat, undertecknadt af markisen, och när jag uppvisade
detta logo alla läppar och alla knän böjde sig, som det heter i
skriften.

Det får jag emellertid säga, att maken till formalitetslefverne
har jag aldrig tänkt mig — —■ —. Men till min angenäma
öfverraskning tyckes också skörden här vara större än jag väntat.
Det är en massa manuskripter som stå till mitt förfogande.----------

S:t Petersburg 27 aug. 1886.

— — — Det är märkvärdigt i alla fall, hvad arkivluften
bekommer mig väl. Jag gick upp i arkivet i går med matta,
släpande steg, ithy att jag hade förbaskadt (det är ju inte till
att svärja?) ondt i hufvudet, och jag gick ned igen efter fyra
timmars studium af grefve van Suchtelens Stockholmsdepescher
med lätta, elastiska fjät, nästan som en yngling, åtminstone en
30 års ! — —
127

;	31 augusti.

Nu skall da få höra något ganska märkvärdigt. Lika litet
i Paris som i London var det möjligt att få se någonting i ar-
kiven af senare datum än 1815, men här har jag fått tillåtelse
att gå ända till 1837, d. v. s. jag får begagna alla depescher af
grefve Suchtelen, sträckande sig från 1810 ända till hans död.
Med andra ord, det är så godt som hela Karl Johans regerings-
tid här finnes skildrad i utförliga framställningar af den finaste
och intelligentaste diplomat, som någonsin varit att finna i Stock-
holm. Chefen för arkivet, baron Stuart, är så utomordentligt
vänlig emot mig och sade i går, att han ville göra allt för mig
— utom att släppa in damer i arkivet, ty det strider mot regle-
mentet! Den vackra polska frun, som jag hade utsett till min
vis-à-vis kände sig mycket chikanerad och undrade, om man
trodde, att hon skulle stjäla någonting. — —■

21 okt.

— — Jag gjorde i dag en rätt märklig visit — märklig
så till vida åtminstone, att man betraktade mig som en mirakulös
person. Det var hos h. excellens Due, svensk-norsk minister.
»Hur fan», yttrade h. exc. bland annat, »har doktorn kunnat
få tillträde till Suchtelens depescher?» Detta kunde han inte
begripa, ty en framställning på officiell väg — så försäkrade
han — skulle ovilkorligen hafva blifvit afslagen. Som ett prof
på hans beundran bör jag väl anse, att han höll tändstickan åt
mig, då han bjöd på cigarett! — En del menniskor här i Pe-
tersburg ha också reda på saken och förvåna sig i underdånighet
öfver höga vederbörandes gode och nådige vilje. — —

Frankfurt am Main 8 maj 88.

— Synd att du inte kunde göra mig sällskap i dag i ett
af de vackraste orangerier verlden eger, Palmengarten i Frank-
furt, en verklig paradisets lustgård, som på mig hade den verkan,
att jag fick en af de bästa ideer jag tror mig någonsin ha haft.
Jag fick nämligen det infallet, att jag i Rom skall göra special-
studier på ort och ställe för mitt blifvande arbete om herskar-
makt och själssjukdom — — —. Från Italien har jag redan
tänkt på att taga vägen öfver München och så göra utfärder
till de lustslott, der den vansinnige romantikern kung Ludvig af
Bayern lefde och huserade. — —
128

Genua 11 maj.

Brefpapperet är civiliseradt men det kan man icke säga
om samhället. Något dylikt har jag aldrig skådat. Jag skulle
vilja säga Havre, minst tusen grader nedflyttadt på civilisationens
nivå, och du kan möjligen få något slags föreställning om staden.
Men pittoreskt, alldeles förtvifladt pittoreskt!

Det var verkligen en stolt syn, när Genua dök upp ur
Medelhafvet, just som vi passerat den sista tunneln. Men icke
hade jag tänkt mig möjligheten af sådana gator, sådana torg, så-
dana hopgyttrade byggnader som här. Jag undrar om de ha
något postverk. Det är kanske icke värdt att skrifva för långt!

Alldeles invid Medelhafvets strand på en restaurant
nära Genua ^11 f. m. 12 maj.

O, heliga Djänoa, hvad jag ber dig förlåta mitt knarriga
gårdags- och morgonhumör! Men det var heller icke så lätt
att upptäcka dig ! Inte bodde du i gränderna vid Hotel de
France.

Nej saken tillgick sålunda, att jag efter att hafva lyckats
förskaffa mig kaffe med smör och honung skickade efter en
vagn och så reste jag ut i vida verlden. Inga museer, sade jag
till kusken på den bästa italienska jag kunde åstadkomma, jag
afskyr museer. Sådant kan man ju läsa på planscher till ten-
tamen i estetik med laudatur för Nyblom i Upsala (n. b. detta
sade jag icke, men jag tänkte det helt stilla i min själ).

Nåväl, kusken förstod min mening efter en stunds parla-
menterande. Han förde mig inte till något museum, han förde
mig alldeles intill vågorna af Medelhafvet. Om någon kusk bör
bli salig, så är det väl han (du vet af Vessels skrifter, att det
icke är alla kuskar som bli saliga!).

— — Och O, hvilka byggnader i Djänoa i de aristokra-
tiska qvarteren ! Jag hade i går och i dag morgse blott skådat
sjömanshusen. Nu har jag sett palats vid palats i alla regn-
bågens färger, marmorpalats, röda hvita grå och bruna.----------
I eftermiddag reser jag till Massa Carrara för att taga reda på
hvad der kan finnas om grefve Munck. — —

Horn 15 maj.

Nu har jag gjort min pligt. Jag har samvetsgrant trafvat
igenom hela S:t Peterskyrkan, sixtinska kapellet, Rafaels ma-
donnor och himlafärder etc. etc.
129

Otn jag skall vara fullt uppriktig så anser jag att min och
H. B. Palmærs gamle vän Carl August Ehrensvärd redan för
100 år sedan uttömt alla kritiker öfver Peterskyrkan, i det han
sade att den är för stor för att kunna riktigt senteras. Ja, den
är verkligen så stor, att den ser icke ens stor ut. Hvarje sido-
kapell är större än en vanlig kyrka och man mister förmågan
af att tillämpa alla proportioner. Då jag uppe i en gång kring
altaret fick se en menniska af synbarligen samma proportioner
som en vanlig ostfluga, då kunde jag tillnärmelsevis begripa hur
stor kyrkan är.

Hvad vidare beträffar alla de otvifvelaktigt mycket char-
manta takmålningarna, så har också Ehrensvärd uttryckt sig all-
deles oförlikneligt, då han säger att insekten ser i plafond. Alla
dessa oändliga plafondmålningar kräfva insektens bukiga ögon
för att kunna senteras. Kräftorna t. ex. (och enligt domprosten
Wåhlins definition äro loppor, löss, kräftor och hummer exempel
på insekter) kunna se bukigt men icke en vanlig syndig menniska.

Hvad beträffar Michel Angelos »Yttersta dom» i sixtinska
kapellet, så betviflar jag på det allra lifligaste, att en nutids-
menniska kan hafva någon konstnjutning af dessa förvridna ge-
stalter. Men jag har emellertid sett dem, jag som så många
andra — —

16 maj.

Upp och ned för vatikanens trappor i dag. Från den ene
kardinalen till den andre. N:r 1 dålig, n:r 2 bättre, n:r 3 bäst.
Lofvade att leta upp hvad han kunde i manuskriptväg. — —

Ståtligt att se gamla Rom i går. Colosseum förnämst af
allt, bäst bibehållet. Cirkelformiga åskådaregallerier ända upp i
skyarne. Plats kanske för 100,000 menniskor. Ännu väl bibe-
hållna stallar för de vilda djuren, kanaler för vattnets insläppande
vid fingerade sjöslagtningar etc. Med det nutida Rom är icke
just mycket bevändt, liknar en modern fransk stad. — — —

För första gången i mitt lif har jag sett ett intressant mu-
seum — på Capitolium. Om jag mot förmodan skulle bli myc-
ket gammal, kunde jag ändå aldrig glömma detta intryck, hur
en hel verld, d. v. s. en helt annan verld än den, hvari vi
lefva, stirrade emot mig ur sina tomma ögonhålor. »Ja så, det
är byster», var min vän direktörens klassiska uttryck, då han
fick se taflor och mycket annat på utställningen i Hamburg,
men här var det verkligen byster. Taflor ger jag katten, det
är bara strunt, tycker jag, sedan jag sett bysterna och äfven

Vr Dagens Krönika. XI.

9


130







statyerna på Capitolium. Det är en med utomordentlig konst-
skicklighet hoplappad bild af den gamla romarverlden (restaure-
rade fragmenter af fynden vid gräfningar etc. etc.). Allting blir
trivialt, t. o. m. Italiens sallat och viner men museet på Capi-
tolium kan aldrig bli trivialt. Jag steg ned för trapporna, men
jag drogs upp igen. Jag ransakade mitt stackars lilla vetande
såsom fil. d:r och jag tyckte verkligen det var roligt, att jag en
gång i verlden läst de klassiska auktorerna på grundspråket.--------

Neapel 21 maj.

Meå Virgilius, nej, jag menar Vesuvius, rykande midt fram-
för näsan, »skrifver jag dessa rader», som det heter i korre-
spondentstil. Det är för öfrigt ingen lätt sak att skrifva, ty
papperet är icke gjordt på Klippan och bläcket och pennan tyc-
kas ha legat i Pompeji eller Herculanum inemot ett par tusen år.

Intrycket, det första, öfverraskande, af Vesuvius och Na-
poli gjorde mig lika vanvettigt förtjust som då jag för sex år
sedan för första gången såg alperna och då Oscaro di Lamo
trodde, att jag blifvit tokig på allvar.

Men, som det bär syn för sägen redan af skrifmaterialerna,
samhället hör icke till de literata. Jag besökte i dag en anti-
qvarisk bokhandlare och hela förstugan var belägrad af geta-
bockar. Slutligen fick jag tag på en ung man, som förklarade
att »pappa var utgången», och om han inte tagit hela boklådan
med sig, så hade han åtminstone visligen låst in henne. Jag

bad derföre portieren
pappa och be honom
fall han hade henne
bockarne skulle stånga

på mitt hotell, att han skulle skrifva till
skicka den och den boken till hotellet, i

på sitt lager, ty jag
mig, i fall jag komme

Sorrento, Capri med den »blå grottan»
skådat på närmaste håll. För öfrigt har jag

var rädd att geta-
igen en gång till,
etc. har jag redan
drifvit omkring på

gatorna och tittat på damerna m. fl. grannlåter. A. H. kunde
mycket väl vara neapolitanska — i den stilen äro de. Romarin-
norna äro mera magra och bistra, liksom varginnan på Capito-
lium, af hvilken Romulus och Remus dia. Milanesiskorna äro
de vackraste italienskor jag sett, och med all säkerhet förstå de
bäst konsten att kläda sig. — —

22 maj.

Civilisationen stiger! Bättre bläck och papper — nej inte
papper, men bättre penna än i förra brefvet.

För öfrigt är man här inte just bortkommen, åtminstone i
131

fråga om folkkännedom. På Capri, der en fiskarfru fåfängt sökte
locka mig att rida på åsna upp till det s. k. Tiberii slott, der
poeten Montgomery-Cederhjelm för några år sedan stod på huf-
vudet utför Tiberii klippa —på Capri, upprepar jag, der för-
klarade fiskarfrun mig vara dansk, blott på grund af mitt sätt
att uttala abbastanza (d. v. s. nu kan det vara nog, nämligen
med blommor som jag köpte). Och när jag förklarade mig vara
icke danese utan svedese, så omtalade fiskarfrun, att Sverige ligger
alldeles i närheten af Danmark. Och det var ju ganska skick-
ligt gjordt af fiskarfrun. Men någon ridtur blef ändå inte af!
Jag har lyckats bibehålla min frihet under hela vägen, och nu
skulle jag öfverlemna mig åt en liten boricka, som naturligtvis
är herre på täppan i de branta stigarne på Capri. Omöjligt, min
bästa fiskarfru, omöjligt. Abbastanza, Abbastanza!

Först här i Napoli har jag i någon ringa mån märkt, att
jag befinner mig i ett katolskt land. I en undangömd gata har
jag i dag funnit inskriften: »smärtefulla Guds moder, bed för
oss!» jemte bilder af den heliga jungfrun. Inte ett spår till
något dylikt i Rom! Fula prester i mängd trampade nog Roms
gator (egentligen pilgrimer, som kommit för att se på utställ-
ningen af påfvens jubileumspresenter) och en och annan barfota-
munk samt några mycket tunnsådda nunnor. Och tänk då i
Petersburg! Helgonbilder i hvart gathörn, på hvarje jernvägs-
station o. s. v. lika visst som bilder af tsaren! Med ett ord
sjelfva Rom är inte det minsta katolskt, och så residerar der
ändå den helige fadern! Det är onekligen högst besynnerligt.
Men går man upp i Capitoliums museum får man se något ändå
besynnerligare, en antik Jupitersbild, som alldeles påtagligt är
det egentliga originalet till alla skulpturens kristusframställningar,
så väl som till alla altartaflor och dylikt i protestantiska lika
väl som i katolska kyrkor. Det är visst och sant, att det är
inför hedningarnes Jupiter, som de kristne göra sin andakt, lika
säkert som att professor Winge icke blott låtit presidenten Fors-
sell utan äfven Michel Angelos Kristus (i sixtinska kapellet)
sitta modell för sin Thor i svenska nationalmuseum. Den ena
artigheten kan vara den andra värd! Jag besökte sixtinska ka-
pellet två gånger, egentligen för att komma under fund med,
hvem det var den vredgade Kristus-domaren påminte om, och så
gick det upp ett ljus för mig, att det var den lille beskedlige
Winges Thor, han som luggar jättarne, om jag minnes rätt.
Jo, visst luggar han dem! — — —
132

Jag satt på toppen af Monte Pincio i Rom och tittade på
verlden i fågelperspektiv — ty Rom är ännu verlden. Den
staden är det förflutna i antikt och medeltids lif, sådant det
aldrig nånsin kan komma tillbaka. Den är en brännpunkt för
nutids lyx och rikedom. Och låtom oss hoppas, att den äfven
bär framtiden i sitt sköte. Den staden har slagit klerikalismen
på dess egen mark. Den har besegrat påfvedömet efter att sjelf
i månghundra år ha legat i dess bojor. Nog måtte den ha
framtiden i sitt sköte!

I alla fall kunde jag inte låta bli att tänka på ett yttrande
af C. J. L. Almqvist i någon af hans romaner, att verlden ännu
i nittonde seklet ligger i sin linda, att menskligheten ännu är i
barnaåren. Jag satt på Monte Pincio och kommenterade denna
tanke t. ex. med den observationen, att menskligheten ännu leker
med soldater. I Italien åtminstone ser det alldeles ut som en
lek. Redan i Milano åkte jag ut till ett excercisfält, och det
såg alldeles ut som hade man lekt kurragömma, och så sigtade
man på hvarann, utan något vidare. Och så blåste man i barn-
trumpet; lät alldeles som på midsommarafton i Stockholm. —
— — — Men hvad var det jag egentligen ville sagt, jo det
var något angående mina spekulationer uppe på Monte Pincio,
då jag af bröts af trumpeterna. Jag tror att konsten måste slå
in på alldeles nya vägar. Medeltidsmyterna såväl som de olym-
piska myterna måste öfvergifvas. Jag tror det är alldeles ba-
rocka försök att t. ex. vilja blåsa nytt lif i kristusframställnin-
garna på det sätt som vi sågo i Blanchs utställning af den der
af Dietrichson lofordade preussiska målaren Oude eller hvad han
hette: bajerskt bondfolk i nutidskostym, afhörande ett slags bergs-
predikan i våra dagar. Det fins inte längre någon förnuftig
menniska, som tror på de romerska mästerverkens sanning, att
t. ex. fara med stöflar och galoscher upp till himla, och de alle-
goriska framställningarna eller hvad meningen är med Oudes, de
bryta nacken af sig sjelfva, de också. —

München — —

Mitt första nattqvarter, sedan jag lemnat Genua, var i Ve-
rona, en liten förtrollande medeltidsstad, der Romeo och Gulietta
höllo till. Jag bodde i ett hotell, der man hade en fullständig
borggård i gammaldags stil och jag var alldeles förtjust — fastän
jag inte såg någon Gulietta!

Från Verona reste jag kl. -^5 på morgonen och passerade
Brennerpasset, vida mindre tröttande än S:t Gotthards vägen. Men
133

jag nekar inte, att jag hisnade en liten smula, då jag tittade
utom fönstret och alldeles invid jernvägsskenorna säg ett vidun-
derligt bråddjup. — — När jag vaknade i dag pä morgonen i

ett litet rum
hade flor öfver
var icke längre
Eljest har

sâ fint som ät en fröken, tyckte jag att himlen
sig och att solen var sä märkvärdigt blek. Jag
i Italien — det var saken.

det varit en strålande vacker dag och Starnbergs-



sjön, der kung Ludvig tog lifvet af sig sjelf och för säkerhetens
skull äfven af sin läkare, är också så vacker man rimligtvis kan
begära. Alla rummen i kungens lilla våning — det är ett myc-
ket anspråkslöst »slott» — äro prydda med taflor ur Richard
Wagners operor, och kompositörens bild står på borden litet
hvarstädes. —


Wilhelm Bergstrand.

När Ur Dagens Krönika år 1881 utsände sitt första häfte
inleddes detta med en artikel om den politiska ställningen och
dess uppkomst, undertecknad med den då föga bekanta signatu-
ren Marcellus. Planen till tidskriften hade uppgjorts i samråd
mellan Arvid Ahnfelt och Wilhelm Bergstrand, och äfven under
de följande åren förekommo ofta bidrag af Bergstrands hand, tills
denne med öfvertagande år 1885 af chefskapet för Nya Dagligt
Allehanda alltmera uteslutande egnade sin penna åt denna tidning.

Det är således icke blott såsom en gärd af aktning åt en
af svenska pressens främste män utan äfven såsom en gärd af
tacksamhet åt en af tidskriftens grundläggare och medarbetare som
Ur Dagens Krönika bringar den nu bortgångne en afskedshelsning.

Såsom hvarje duglig politiker var Bergstrand utpreglad par-
timan och när hans bild efter hans bortgång ter sig så sympa-
tisk för både vänner och motståndare i dagens strider, så är det
kanske mest därför att han med konsekvens, djärfhet, ja hänsyns-
löshet tog i som en man i striden för en idéströmning, för den
uppfattnings seger, som han ansåg för den rätta. Det är nu en
gång så, att hvad vår press mest saknar icke är vare sig smi-
dighet och undfallenhet för dagens vexlande tycken eller förmåga
att kringgå mötande svårigheter, icke ens talang, hvarken i re-
portage eller framställningskonst, men den lider stor brist på mod
och karakterer. Män har därför lärt sig att sätta högt värde på
dem, som icke blott göra en stor insats i pressens dagliga arbete
utan ock göra en betydande insats i utvecklingsarbetet i en be-
stämd riktning. Bergstrands politiska skildringar buro stark prägel
af hans politiska ståndpunkt och ännu mindre kunde naturligtvis
hans direkta inlägg i de politiska striderna bära objektivitetens
stämpel, men hans blick var skarp, han förde sina vapen med
säker hand och det tillkommer honom därför äfven från motstån-
darne den duglige stridsmannens heder.

Politiska silhuetter, en broskyr som utgafs år 1881 under
135

signaturen Marcellus, gjorde först Bergstrands skarpa penna känd
i vida kretsar och de korta men ofta mycket träffande karakte-
ristikerna voro äfven skrifna med synnerlig talang och beträffande
särskildt åtskilliga af det dä bland hans meningsfränder så illa
sedda landtmannapartiet riktigt con amore, om ock visserligen utan
vidare kärlek till föremålet.

Efterhand som våra bönder visade sig till mycket stor del
vara användbara för förverkligande af det protektionistiska och
mest konservativa partiets syften, blef naturligtvis Bergstrands
ställning till äfven flere bland bondekoryfeerna inom riksdagen en
annan men det låg onekligen något af en ödets ironi i att Mar-
cellus kom att kämpa med lif och lust i samma led som Liss
Olof Larsson. Det var emellertid icke den förstnämnde som ändrat
signalerna.

Med all sin partitrohet förenade Bergstrand en personlig
själfständighet gentemot inflytelserika personer, hvilken inom vår
press icke är vanlig. Det bestående värdet af hans skriftställar-
skap må vara tvist underkastadt. Äfven den bäste publicists öde
är ju att närmast arbeta för dagen, hans segrar äro väsentligen
segrar för ögonblicket. Men i pressens historia skall han nämnas
med heder, liksom han ständigt skall lefva i oförgätligt minne
hos dem, som i personligt umgänge hade tillfälle att lära känna
hans tilldragande egenskaper såsom enskild man.
Ryska förhållanden.*

»Londons, Paris’ och Chicagos revolutionärer och Branden-
burgs trogne vassaller, de sämsta anarkister i verlden och allvar-
samma konservativa tidningar såsom Standard och Times hafva
slutit förbund för att medelst giftigt förtal och exploatering af
obetydliga tilldragelser nedsätta Ryssland och inbilla verlden, att
det är ett vildt och barbariskt land, der obehindradt de gröfsta
orättvisor kunna försiggå.» Så klagar förutvarande ryske profes-
sorn de Cyon för den franska läsverlden och dess radikala tid-
ningar och tidskrifter lemna villigt rum för sin »framstående
medarbetares» utredningar. Hvad man söker inbilla verlden är
först och främst, att mellan Rysslands nihilister och hvarje verk-
ligt politiskt parti finnes samma skillnad som mellan Stilla
Hafvets pirater och krigförande arméer, och vidare att lagarne i
Ryssland äro mera liberala än i de flesta europeiska land, att
Ryssland i sjelfva verket genom sina demokratiska institutioner
står Frankrike mycket hära. Och fins det någon skillnad mellan
de båda landen, så är den från liberal synpunkt sedd på Ryss-
lands sida.

Det torde kunna intressera äfven en svensk tidskrifts läsare
att lära känna, med hvilka liberala och demokratiska inrättningar
Ryssland lemnat andra civiliserade land bakom sig — Ryssland,
som består af skattskyldige och skattefria stånd, af personer
»undantagna från kroppslig bestraffning» och derifrån »icke undan-
tagne», der hvarje polistjensteman är berättigad att låta prygla
de senare, i fall de icke utgöra skatten å föreskrifven tid.

* Från en rysk författare hafva vi emottagit följande artikel, som
genom de belysande bidrag den lemnar till de nuvarande inre förhållan-
dena i Ryssland torde kunna påräkna allmänhetens intresse i en tid, då
Finlands öde dragit den ryska frågan oss så nära på lifvet.
137

En alltid förekommande uppgift till bestyrkande af Ryss-
lands utveckling är den om landets kommunala sjelfstyrelse. Det
är väsentligen Ziemstvo, den kommunala myndigheten på landet.
Genom den afiidne ultrareaktionäre ministern Tolstoy har emeller-
tid Ziemstvo så »reformerats», att det icke längre finnes ett
spår af sjelfständighet kvar. Och samma öde väntar inom kort
duma’s, d. v. s. stadsfullmäktigeinstitutionen, om hvars reforme-
rande i samma riktning förslag redan i de högsta kretsarne
utarbetats. Men dess ställning redan nu kan det vara skäl att
belysa genom ett exempel, som redan i oktober förra året bekant-
gjordes i Free Russia * och som blifvit fullt konstateradt.

Minsk är en stad på 70,000 invånare. Få af dess gator
äro vare sig stenlagda eller försedda med belysning; flodkajerna
hafva aldrig blifvit färdigbygda och hvart annat eller hvart tredje
år öfversvämmas de lägre delarne af staden och åtskilliga hus
bortföras af strömmen. Kommunalbiblioteket är redan för länge
sedan upplöst såsom en alltför dyrbar inrättning. I hela staden
finnas blott fyra folkskolor och hundratals barn måste uteslutas
från all undervisning på grund af bristande plats. Men —
nästkommande maj kommer derstädes att öppnas en teater, som
har kostat kommunen bortemot 300,000 kronor.

»Det är endast den aldrig svikande energi, med hvilken
vår älskade guvernör, h. exc. furst Nikolay Nikolayevich Tru-
byetskoi, har förstått att besegra alla hinder, som vi hafva att
tacka för denna monumentala byggnad», skrifver stadens tidning,
utgifven under censur af vice guvernören. Detta är fullkomligt
riktigt. Staden hade erhållit ett statslån för att utvidga sin
vattenledning. Då väcktes motion bland stadsfullmäktige att i
stället använda pengarne till byggande af en teater. Men för-
slaget mötte motstånd. Den fullmäktige som ledde oppositionen
mot förslaget var en herr Hregorovitch, f. d. professor vid uni-
versitetet i Warschau. När motionären försvarade sitt förslag
med, att det var i öfverensstämmelse med guvernörens önskan,
svarade Hregorovitch, att stadsfullmäktige voro sjelfständiga och
hade att sörja för stadens bästa och icke för guvernörens nöje.

Då guvernören fick kännedom härom, sände han en rapport
till inrikesministern af innehåll, att ledaren för det polska par-
tiet i Minsk, herr Hregorovitch agiterade emot byggande af en
teater, en institution som vore nödvändig för landets fästande
vid gemensamma fäderneslandets höga intressen och hvartill

* De landsflyktige ryssarnes organ i London.
138

grundstenen lagts af hans kejserliga höghet storhertig Vladimir
Alexandrovitch. Två månader derefter blef Hregorovitch på
administrativ väg landsförvisad. Han tillhörde det klerikala
aristokratiska partiet och kunde ej misstänkas för något slags
förbindelse med revolutionära rörelser. —

Om andra slags offentliga församlingar, för diskuterande af
politiska eller ekonomiska frågor, kan uppenbarligen icke varda tal i
Ryssland, der den berömda församlingsfriheten alls icke existerar.

Den ryska censurens verkningssätt är tillräckligt bekant.
Om någon sjelfständig press kan derför naturligtvis aldrig vara
tal. Såsom karakteristiskt må endast anföras, att äfven på bok-
marknaden utöfvas censuren i samma anda : bland förbjudna
böcker, hvilka icke få utlånas från offentliga bibliotek, finner
man t. ex. Stuart Mills politiska ekonomi och — Adam Smiths
»Wealth of nations» ! — Medgifvas bör att läslusten och läs-
kunnigheten icke ingår i menige mans bildning i Ryssland.

Med afseende på lagskipningen har under nuvarande reak-
tionens herravälde alla vunna förbättringar åter afskaffats. Pry-
gelstraffet användes i stor utsträckning, fredsdomarne hafva åter
aflägsnats, man sträfvar alltmera att förena den dömande och
verkställande myndigheten på samma händer.

Ur Kennans äfven i Sverige bekanta skildringar från lifvet
i Sibirien erinrar man sig fru Sigidas tragiska död, huru hon
pryglades ihjäl på befallning af en uppsyningsman i häktet. Man
må icke tro, att detta är något enstaka exempel. Det för icke-
ryssar mest bekanta drama, som dermed kan jemföras, tilldrog
sig 1877, således innan ännu reaktionens vind vunnit styrka i
landet. Det var då icke en lägre ouppfostrad fångvaktare
utan sjelfva St. Petersburgs öfverpolismästare, general Trepov,
som lät prygla en politisk fånge, studenten Bogolinbov. Då
denna åtgärd visst icke bestraffades utan tvärtom inbragte gene-
ral Trepov nådebevisningar från hofvet, grep som bekant den
berömda Viera Zassulitsch till »förtviflans sjelfhjelp. »

Men det är ingalunda blott brottslingen eller den politiskt
misstänkte som i Ryssland står rättslös gentemot rättvisans hand-
hafvare. Huru det står till med den personliga säkerheten för
de trogne och pålitlige undersåtarne skola vi äfven taga oss fri-
heten bevisa med exempel.

Den 30 oktober 1890 förekom till behandling vid appella-
tionsrätten i Moskau ett mål mot polismännen Gogello, Vlasov
och Levouschkin och dvornikerna Niewiedomsky och Finogenow,
åtalade för att hafva å polisstationen misshandlat och slagit en
139

advokat Alexander Karolev och en student Theodor Nikolaevsky.
Ransakningen fördes inför slutna dörrar i kraft af en förordning
från 1887, som fullständigt ställer i domstolsordförandens fria
skön att göra förhandlingarne hemliga. Och detta är ingalunda
något enstaka fall. Såsom synnerligen belysande vilja vi välja
ett fall som visserligen är några år gammalt men ej derför
mindre bevisande. En person, antagligen tillhörande hemliga
polisen, förolämpade på öppen gata fru Dedioulin, hustru till
»verkliga statsrådet» * Dedioulin. Mannen påkallade polisens
bistånd men denne tog parti för den förorättande i stället för
den förorättade parten, dvornikerna tillkallades, frn Dedioulin
blef slagen och släpad in i en vagn, der en af dvornikerna lade
sig med knät öfver henne och i denna ställning fördes hon
jemte sin man till polisstationen. Här förolämpades de ytterli-
gare af polischefen och befaldes att gå och tiga. Fru Dedioulin
dog kort derefter i följd af misshandeln. Polismännen dömdes
i detta fall till några månaders fängelse.

Om man nu betänker att öfvergreppen här voro riktade mot
en man af hög social ställning och stort personligt inflytande,
att det skedde i sjelfva hufvudstaden i de högsta myndigheter-
nas omedelbara närhet, så kan man lätt göra sig en föreställning
om hvilken grad af godtycke polisen kan tillåta sig gentemot
personer i mindre framstående ställning och ute i provinserna,
der »det är långt till zaren».

Försvararne af den ryska absolutismen pläga alltid gentemot
den engelska kritiken af den ryska regeringen hänvisa till de
irländske farmarnes sorgliga öde — som om det vore någon
ursäkt för förhållandena i Ryssland. Vi äro de sista att för-
svara det irländska systemet men skilnaden är dock väsentlig
redan derför att vi icke hafva någon landtliga, ingen represen-
tation, ingen Parnell som kan förtälja verlden historien om de
tiotusende räntebetalande bönder, som i vestra Ryssland jagats
från sina egendomar af de stora jorddrottarne med stöd af ryska
domstolars domar. Det är ett mycket betecknande drag ur
Rysslands historia. Ständig besittningsrätt till jord hade från
Tyskland införts i vestra Ryssland. Jordinnehafvaren hade full-
ständig dispositionsrätt öfver jorden och denna gick i arf från
far till son utan annan inskränkning än att innehafvaren alltid
hade skyldighet att årligen betala sin ränta. Dessa jordegen-

* En af de högsta graderna inom den ryska byråkratien, gifvande
bl. a. rätt till titeln excellens.
140

domaförhållanden voro, såsom nämndt, egendomliga för vestra
Ryssland och ordnade genöm gammal sedvana derstädes. Så en
vacker dag utkommer en ukaz, hvarigenom bestämmes att äfven
i dessa trakter endast den ryska civillagboken får tillämpas. Då
denna icke känner till dylika jordförhållanden och endast erkän-
ner vanligt arrende på viss tid, började de ryska domstolarne
behandla bönderna såsom de der utan laglig rätt besutto sin
jord och vid processerna emellan jorddrottarne och bönderna lågo
dessa alltid under och slutet blef att de jagades bort. Efter
underkufvande af polska upproret 1863 blefvo de ryska lagarne
definitivt gällande för hela Polen och alla dess småbönder delade
då samma öde: den jord de brukat sedan urminnes tid togs
ifrån dem och de kördes bort från sina gårdar med militärmakt.

Huru man i Ryssland kan undgå lagen, derpå torde ock
böra anföras ett exempel, en berömd process, som länge syssel-
satt den allmänna meningen i Ryssland. Efter polska upproret
1863 konfiskerades som bekant en stor del af polackarnes jord
och utdelades åt ryska tjenstemän, »för att stärka det ryska
elementet i landet». Guvernören Tokarev ankom till provinsen
Minsk någon tid efter det denna delning af jorden hade försig-
gått. Han önskade sig ett boställe och trogne underordnade sökte
ut åt honom en präktig egendom, som tillfredsstälde hans smak.
Men när han skulle taga den i besittning, visade det sig att
densamma sedan två århundraden tillhört byn Logiszia. Invå-
narne försvarade sina rättigheter — detta kallas i Ryssland
»motstånd mot offentlig myndighet i tjensteutöfning» och guver-
nören begaf sig personligen till staden åtföljd af ispravniken
(traktens polischef) och general Loschkarev, som kommenderade
en truppafdelning. Alla invånarne i byn — mera än 200 per-
soner — fingo offentligen prygel med undantag af dem som
lyckades låna tillräckligt med penningar för att ersätta guver-
nören »den skada som honom tillskyndats genom invånarnes
brottsliga bibehållande af jorden». Byns förtroendemän i tvisten
skickades på administrativ väg i landsflykt till stränderna af
Ishafvet. Emellertid lyckades en deputation i hemlighet komma
från byn till Petersburg och lyckades till och med på obekant
sätt få satt i gång en undersökning af saken. Detta var 1874.
År 1881 hade saken hunnit så långt, att den kunde föredragas

* Förhållandena voro således för dessa bönder väsentligen de-
samma som i vårt land för dem som med stadgad åborätt innehafva
kronohemman, endast med den skilnaden att i Ryssland enskilda perso-
ner, i Sverige kronan betraktas såsom égaré till jorden.
141

för senaten (de högsta embetsmännen i Ryssland äro icke under-
kastade de vanliga domstolarne utan dömas omedelbart af högsta
dömande myndigheten-senaten). Här voro meningarna delade,
somlige yrkade förvisning till Sibirien for Tokarev och hans
medbrottslingar, andra endast afsättning! I följd af denna oenig-
het hänsköts saken till statsrådet, der den fick hvila till kejsar
Alexanders kröning. Och czaren kan vara nådig, han utfärdade
en speciel förordning för detta fall, hvarigenom full straffrihet
blef dessa tronens värdige tjenare tillförsäkrad. —

Vi äro långt ifrån att söka orsaken till dessa olyckliga för-
hållanden i personliga fel hos czaren. Om denne vore en engel
i människogestalt skulle det ingenting ändra saken. De tvenne
störste män Ryssland haft på tronen, Peter I och Nikolaus I
kämpade förgäfves mot sina närmaste underordnades mutbarhet.
Peter pryglade med högstegen hand sin första minister Menschi-
kov, som hade för långa fingrar, men icke ens den bästa monark
i verlden kan med en knölpåk i hand undanrödja alla missbruk.
I sjelfva verket är sjelfherskardömet, autokratien, icke något
annat än myt. I Ryssland gäller det mer än någon annorstädes
»Le roi règne, mais il ne gouverne pas». Det är för en men-
niska omöjligt att följa med allt som sker i ett så stort och
kompliceradt rike med hundra millioner invånare. Men det
finnes en medlare mellan czaren och folket, en medlare af helt
annat slag visserligen än den folkförsamling Rysslands »revolu-
tionärer» drömt om, det är den allsmäktiga och oansvariga byrå-
kratien, som i sina händer har koncentrerat hela förvaltnings-
makten. De äldste ryske czarerna plägade göra sig underrättade
om sitt folks behof genom ständerförsamlingar (zemsky sobor),
hvaruti deltogo ombud för alla de fria stånden. De petersburg-
ske kejsarne veta om landets läge endast hvad byråkratien beha-
gar meddela dem. Censuren finnes till icke blott för folket utan
också för czaren, som icke har någon möjlighet att få höra en
annan mening än den herskande byråkratiens. Icke ens petitions-
rätten existerar i Ryssland. Att ingifva en kollektiv böneskrift
är att begå en förbrytelse, som strängt bestraffas. Vi tala icke
om de sällsynta fall, då czaren, oaktadt han känner till landets
och den allmänna meningens intressen, »gör en konst» i dem.

Man har anfört såsom bevis på czarernas makt Alexander
II:s liberala reformer och i all synnerhet lifegenskapens upp-
häfvande. »Tror man», heter det, »att en konstitutionell regent
skulle kunnat på några få år befria 40 millioner bönder? Med
en riksdag skulle en reform af denna omfattning hafva fordrat
ett århundrade och skulle sannolikt icke kunnat genomföras utan
borgerligt krig och blodsutgjutelse».

Denna vulgära uppfattning af bondereformen, som man till
och med i sjelfva Ryssland ofta träffar pä, motsvarar alldeles
icke den historiska sanningen. I sjelfva verket väcktes frågan
om böndernas frigörande på allvar redan i början af Katarina
11:3 regering. Men den liberala Katarina, som korresponderade
med Voltaire och encyklopedisterna, gjorde snart slut på dessa
sträfvanden och utfärdade ytterligare en ukaz, hvarigenom bön-
derna förbjödos att draga sina herrar inför domstolarne. Frågan
bragtes sedermera i förgrunden genom bondeupproret under
Pugatschovs fana. Upproret omfattade hela Ryssland och ut-
märkte sig for den grymma hämd bönderna utöfvade mot sina
gamla förtryckare. Men upproret, som räckte ett helt år och
derunder hotade att skaka sjelfva tronen i Petersburg, blef
undertryckt. Hundratusental af halffria bönder bragtes i lifegen-
skap och bortskänktes åt upprorets undertryckare och de talrika
favoriterna hos den k vinliga czaren. Men frågan väcktes till
lif igen under Alexander I:s regering. Den ena komitén efter
den andra tillsättes, saken diskuteras i de officiella kretsarne
lika så väl som inom de revolutionära organisationerna, hvilka
anstiftade decemberupproret 1825 och åsyftade att införa en kon-
stitutionel regering samt befria bönderna. Äfven detta uppror
undertrycktes och Nikolaus I:s regering låter i kyrkor och på
offentliga platser högtidligt förkunna, att hvarje tal om de lifegna
böndernas frigörande från lydnaden mot sina herrar är ett falskt
tal, som uppfunnits och utspridts af onda menniskor. Men på
samma gång arbetade hemliga regeringskomiteer på bondefrågans
lösning. Så fortgick det ända till Alexander II:s regering.
Ännu en gång en rad af bondeuppror, som undertrycktes med
militärmakt. Alltså ett borgerligt krig (1773—1774), en militär-
revolution (1825) och en hel rad af mindre uppror voro nödvän-
diga för att under loppet af ett helt århundrade drifva fram
frågan så långt, att den icke längre kunde lemnas olöst. Det
är bättre, sade Alexander II år 1857 i Moskaus adelsförsamling,
att ofvanifrån befria bönderna än att vänta, tills de sjelfve ned-
ifrån verkställa befrielsen.

Och hvilka voro de män, som genomförde denna reform?
Män, som hade gifvit sig den Hannibalseden, som Turgenjev
säger om sig sjelf, att genomdrifva böndernas befrielse, män som
voro fostrade under de fyrtiotalets framstegssträfvanden, som
143

slutade med Petraszewskys politiska process och slutligen äfven
de öfverblifna veteranerna frän 1825 års uppror.

Dessa vältaliga fakta uttrycka tillräckligt, hurudan ställ-
ningen i Ryssland för närvarande är: en regering, som sänder
landets bästa söner och döttrar i landsflykt, — en regering, som
icke är i stånd att trygga medborgarnes säkerhet till person och
egendom, — en regering, som förföljer hvarje lojalt och fredligt
försök till försvar för de naturligaste menskliga rättigheter, —
en regering, som förstår att regera endast med hjelp af groft våld.

Våld kan endast afvärjas med våld. Må vi derför icke
alltför mycket förvåna oss öfver, att det i Ryssland finnes ett
revolutionärt parti, som skrifvit våldet på sin fana. Vi vilja
här icke yttra oss om, huruvida de ryska revolutionärernas an-
språk på att vara »en krigförande makt gentemot våldsväldet»
är mera eller mindre befogadt. Men att det i det land, som
räknar Wilhelm Tell bland sina nationella hedersnamn, och i
det land, som räknar Ludvig XVI:s afrättningstid eller Karl I:s
afrättningstid till sina stoltaste minnen, icke är fullt lämpligt att
döma mycket hårdt’ om de ryska revolutionärerna, deri måste
man gifva dessa rätt. Särskildt i Frankrike, der man håller de
stora hjeltarne från 1789 och följande år så högt i ära, der det
icke är tillåtet att från teaterscenen nedsätta skräckväldets heroer,
är onekligen de ständiga bugningarne for sjelfherskardömet, den
oförtrutna ifvern att hjelpa till i jagten efter ryska flyktingar
föga värdigt revolutionens arftagare.

I Tyskland och England bedömer pressen i allmänhet de
ryska revolutionära såsom »kämparne för frihet och konstitutio-
nell ordning i Ryssland». Och att denna uppfattning står san-
ningen ganska nära har äfven ådagalagts af — herr Tichomirov,
en bland de främsta medarbetarne i den reaktionära Moskovskija
Viedomosti. I sina i denna Moskautidning offentliggjorda följe-
tonger * söker han bevisa, att de ryska revolutionärerna kämpa
för det praktiska förverkligandet af samma program som de ryska
liberala teoretiskt försvara. Och herr Tichomirov bör onekligen
anses kompetent att bedöma saken. Innan han omvände sig till
en för hans uppkomst och framgång mera helsosam åskådning,
hade han rikligt tillfälle att lära känna det ryska revolutionära
partiet såsom redaktör för den revolutionära »Folkviljans Bud-
bärare» !

* Utgifna i bokform under titel; Början och slutet, de liberala
och terroristerna. Moskau 1890.
I Frankrike deremot drifves som bekant en ifrig propaganda
för det officiella Ryssland och skälet erkännes med all önskvärd
uppriktighet. Vi skola tillåta oss att anföra ett ypperligt prof
pä det franska betraktelsesättet från samma håll, hvarifrån vi
hämtat de första raderna i denna artikel. De ryske revolutio-
närernes seger öfver den ryska autokratien —- förklarar herr de
Cyon för de franska chauvinisterna, citerande Stepniaks skrifter
— revolutionärernas seger betyder det undertryckta Polens be-
frielse, Finlands oafhängighet^ det vidsträckta rikets upplösning
i en federation af autonoma provinser och slutet på Rysslands
krigiska makt, ty de många olika folkslag som bebo detta rike
hafva ingen lust att utgjuta sitt blod för de slaviska bröderna
kring Balkan. Men hvilket öde väntade i detta fall den fransk-
ryska agressiva alliansen? Och — »de hundra millioner, som
en dylik utveckling skulle kosta de franske rentiererna, som in-
nehafva mera än två milliarder ryska fonder»!

För ett hundra år sedan anropade de idealistiske förfäderna
»människans rättigheter», de praktiska afkomlingarne vädja till
börsen. Det är också en utveckling och värdigt en helig allians
i slutet på nittonde århundradet.