Om innebörden af Kochs
senaste upptäckt.

Af Curt WaJlis.

Vid den internationella medicinska kongressen i Berlin
denna sommar förekommo som vanligt vid dessa kongresser
en mängd värdefulla meddelanden, men alla stäldes i skug-
gan af Kocks sensationella försäkran, att han upptäckt ett
medel ej blott att göra för tuberkulos så mottagliga djur
som marsvin immuna mot sjukdomen utan att detta medel
också kunde bota redan tuberkulösa djur. Kochs ord om
den stora upptäckten voro helt knapphändiga ty hans under-
sökningar voro ännu ej afslutade och det väckte förvåning,
att en forskare, som dittills i åratal hållit inne med upp-
täckter för att, då de publicerades, kunna låta dem fram-
träda fullmogna, afvikit från denna lofvärda vana. Hans
tillvägagående bildade en slående kontrast mot det sätt han
användt vid sin berömda upptäckt om tuberkulosens smitt-
ämne. Då han publicerade denna upptäckt, utgjorde publika-
tionen en fullt utarbetad, klassisk redogörelse för en under-
sökning, som lemnade ovedersägliga resultat i den behand-
lade frågans nästan alla delar, och som för de följande for-
skarne lemnade endast detaljer att vidare fullfölja. Hans
meddelande vid kongressen satte man derför otvunget i
samband med tyskarnes önskan att vid denna kongress, som
hölls på deras eget område, få spela samma rol, som frans-
männen spelat vid tvenne föregående kongresser. 1881 på
kongressen i London öfverraskade Pasteur hela verlden med
sin upptäckt af vaccinen mot mjéj.tbi^iîd och redan 1884 på
" n ännu större
framstält im-
stiska resultat
i skolan i sin
ste strået och

•ressen i

lan

öfverraskning genom sitt me3delande att ha
munitet mot vattuskräck/ ^I fråga om pr
hade således hittills den th'gka bakteriologi»
täflan med den franska tydh^en dragit ^m
Ur Dagens Krönika. XI.

1
2

hufvudsakligen inskränkt sig till kritik och kontroll af sina
medtäflares upptäckter. Nu ryckte de genom Kochs upp-
täckt med ens fram i främsta ledet äfven inom denna i fler-
talets ögon vigtigaste afdelning af bakterieforskningen. Ty
någon större upptäckt inom den praktiska delen af bakte-
riologien kunde knappast åstadkommas; den ingaf grundade,
nästan fullt vissa förhoppningar att menniskans nu för tiden
farligaste fiende bland smittämnena skulle kunna besegras.

Kochs korta meddelande vid kongressen är ännu af
största intresse, emedan det innehåller allt hvad vi ännu till
dags af honom fatt veta angående metoden för framställ-
ningen af det vigtiga medel, som sålunda ej blott skall
kunna förekomma utan äfven bota tuberkulosen. Det ut-
gör slutet af hans anförande vid kongressen »om bakterio-
logisk forskning» och lyder sålunda:

»Icke med den tuberkulösa menniskan utan med tu-
berkelbacillerna i renodling skall man begynna experimenten;
och ifall man då funnit medel, som förmå hindra bacillernas
utveckling i kulturerna, skall man ej genast öfvergå till
att experimentera med sådana medel på menniskor, utan
till en början försöka dem på djur, för att se om de iakt-
tagelser, hvilka göras på renodlingarne i profrören, också
äga sin tillämplighet på djurkroppen. Först sedan djur-
experimenten lyckats, kan man öfvergå till medlens använd-
ande på menniskor.

Efter dessa regler har jag försökt ett stort antal äm-
nen, för att se hvilken inverkan de hade på renodlade tu-
berkelbaciller, och det har visat sig, att alls icke fa
ämnen äga förmåga att redan i ringa dos hindra tuberkel-
bacillerna i deras utveckling. Mera behöfver ett medel na-
turligtvis ej åstadkomma. Det är ej nödvändigt, såsom af
många ännu oriktigt antages, att bakterierna i kroppen dö-
das, utan det är tillräckligt, att hindra deras tillväxt och
förökning, för att göra dem oskadliga för kroppen.

Såsom sådana ämnen, hvilka äfven i mycket ringa dos
hindra bacillernas tillväxt, har jag funnit, för att blott an-
föra de vigtigaste: åtskilliga etheriska oljor, bland de aro-
matiska föreningarne ^-naphtylamin, paratoluidin, xylidin,
några så kallade tjärfärger, nemligen fuchsin, gentianaviolett,
methylenblått, chinolingult, anilingult, auramin; bland me-
tallerna qvicksilfver i gasform, silfver och guldföreningar;
isynnerhet föstes min uppmärksamhet vid cyanguldförening-
3

arne, till följd af deras intensiva verkningar, hvilka långt
öfverträffadé alla andra ämnens; redan i en förtunning af
1 à 2 milliondelar hindra de bacillernas utveckling.

Men alla dessa ämnen voro fullkomligt overksamma,
om de försöktes på tuberkulösa djur.

Oaktadt dessa misslyckade försök har jag ej låtit af-
skräcka mig från sökandet efter medel, som hindra bacil-
lernas utveckling, och har slutligen träffat ämnen, hvilka ej
blott i profrören utan äfven i djurkroppen kunde hindra
tuberkelbacillernas utveckling. Alla undersökningar angå-
ende tuberkulos, äro mycket långvariga, såsom hvar och
en, hvilken gjort sådana experiment, tillräckligt får erfara.
Så äro också mina försök med dessa ämnen, fastän de nu
sysselsätta mig sedan nära ett helt år tillbaka, ännu icke
afslutade och jag kan derför angående dem endast meddela
så mycket, att marsvin, hvilka, som bekant, äro i hög grad
mottagliga för tuberkulos, icke vidare reagera mot inymp-
ningar med tuberkulöst smittämne, i fall man förut behandlat
dem med ett sådant ämne, och att hos marsvin, hvilka redan
i hög grad äro sjuka i allmän tuberkulos, den sjukliga pro-
cessen fullkomligt af stannar efter medlets användande, och
detta utan att kroppen på annat sätt af medlet lider skada.

Af dessa försök skulle jag ej vilja ännu så länge draga
någon annan slutsats än den, att den hittills med rätta be-
tviflade möjligheten, att inom kroppen kunna göra bakterier
oskadliga utan att skada kroppen, härigenom bevisats.

Skulle emellertid dessutom de förhoppningar, som knyta
sig till dessa försök, gå i fullbordan och skulle det lyckas
att vid en bakteriell infektionssjukdom inuti organismen
blifva herre öfver den mikroskopiska fienden, då skall man,
derpå tviflar jag ej, snart uppnå detsamma vid andra sjuk-
domar. Sålunda öppnas ett lofvande arbetsfält med upp-
gifter, hvilka äro värda att bli föremål för en internationell
täflan af ädlaste art. Att redan nu gifva anstöten till vi-
dare försök i denna rigtning, var uteslutande skälet till att
jag, afvikande från mina vanor, lemnat meddelanden om
försök, hvilka ännu ej afslutats.»

De förväntningar, som af detta märkliga meddelande
alstrades, voro naturligtvis stora. Allmänheten och de prak-
tiserande läkarne fäste sig mest vid löftet om ett medel,
som kunde bota äfven långt gången tuberkulos; om medlet
kunde detta då det användes att behandla svårt tuberkulösa
4

marsvin, Som åro så disponerade for tuberkulos, borde det
också kunna bota svårt angripna menniskor. Bakteriolo-
gernas förväntningar voro desamma, men dessutom hyste de
andra, De kunde knappast tyda Kochs ord annorlunda än
så, att han nu slagit in på försöken att framställa »vaccin»
mot tuberkulos. Utan bakteriers medverkan redan färdig-
bildade kemiska ämnen hade han profvat i stort antal och
funnit många, som verkade skadligt på tuberkelbacillen i od-
lingar, men intet, som visat sig verksamt i den sjuka djur-
kroppen. Det ämne han upptäckt vara verksamt inom djur-
kroppen borde derför höra till något af de lefvande eller
icke lefvande ämnen, de bakterier eller af dessa bildade gif-
ter, som bakteriologerna med sådan ifver studerat de sista
åren, emedan dessa ämnen visat sig kunna framkalla immu-
nitet emot eller bota åtskilliga noggrant kända infektions-
sjukdomar. I brist på bättre benämning har man kallat
dessa ämnen vacciner. Det är ej mer än 10 år sedan denna
del af bakteriologien började bearbetas och likväl hafva re-
dan en mängd i hög grad vigtiga resultat uppnåtts och nya
vyer och åskådningar af dessa undersökningar blifvit följden.

I fall Kochs upptäckt berodde på upptäckten af en
»vaccin» var dermed ännu föga utsagd t om naturen af det
ämne, hvars verksamhet upptäckts, ty undersökningarne an-
gående vacciner hade ledt till öfverraskande nyheter. Pasteur
framstälde den första vaccinen 1880, vaccinen mot höns-
koleran, helt enkelt genom att låta renkulturer af bakterier
stå i luften; de försvagades till sina verkningar och blefvo
oskadliga för experimentdjuren men skyddade dessa för den
fullt giftiga bakterien, då denna infördes; de skaffade så-
ledes immunitet. De följande upptäckterna om mjeltbranden
och en hel serie andra bakteriesjukdomar, förekommande
hufvudsakligen hos djur, lemnade samma resultat: försvagade
bakterier skydda mot de fullt virulenta, och den förnämsta
vinningen åt vetenskapen utgjordes under dessa år af er-
farenheten om de många olika sätten att försvaga bakterier
så att de bilda vacciner. Men sedan lärde oss, återigen
Pasteur, att sådant försvagadt smittämne ej endast kunde
användas att framställa immunitet utan att det också kunde
hindra ett smittämnes verksamhet sedan detta väl inkommit
i djur- eller menniskokroppen. Pasteurs ympningar mot
vattuskräcken äro af sistnämnda art. De skydda den bitne,
således den redan nedsmittade, från att få vattuskräck, de
5

liindra således smittämnet att utveckla sig i den smittades
organism. Sedan lärde oss andra forskare att bäde immu-
nitet och hinder mot utvecklingen af redan infördt smitt-
ämne kunde uppnås på annat sätt: man kunde i stället för
försvagade bakterier af samma art använda andra arter af
bakterier, något som naturligtvis har en viss analogi i ko-
koppornas, vaccinens, skyddande förmåga mot smittkop-
porna. Och slutligen, det kanske märkvärdigaste, emedan
det minst förutsedda, för några år sedan lärde oss, också
hufvudsakligen franska forskare, att immunitet kunde fram-
ställas genom att i försöksdjuren öfverföra de ptomainer
eller toxiska, giftiga ämnen, som af bakterierna i deras od-
lingar alstras.

Den dittills samlade erfarenheten hade således många
möjligheter att bjuda på, och det afvaktades med spändt
intresse hvilken af dessa olika vägar Koch i sina experiment
beträdt. Men erfarenheten om vaccinerna hade också en
frånsida. Då man försökt att i praktiska lifvet öfverföra
erfarenheten från de bakteriologiska laboratorierna och från
försöksdjuren ut i det praktiska lifvet på sjuka menniskor
éller sjuka djur, hade det visat sig, att oförutsedda svårigheter
stälde sig i vägen, och dessa af sådan art, att man är väl
berättigad att säga, att ingen enda bland de af bakteriologer
framstälda vaccinerna ens tillnärmelsevis hittills i säkerhet
vid det praktiska användandet kunnat täfla med den »vac-
cin», Jenners, som för hundra år sedan befriade menniskorna
från smittkoppornas fasor.

Det dröjde omkring tre månader innan Koch lemnade
något nytt meddelande om sin upptäckt. I midten af förra
månaden lemnade han slutligen en öfversigt af medlets an-
vändande på lungsigtiga och på annat sätt tuberkulösa men-
niskor. Några uppgifter om medlets framställning erhöll ej
den lärda verlden, emedan undersökningarne i detta hän-
seende sades vara ännu ej afslutade, men de strödda under-
rättelser, som i den medicinska litteraturen förekommit an-
gående denna del af frågan, tala alla för att vår ofvan gjorda
förmodan är rigtig, och att medlet ej är medikamentöst utan
erhållits som en produkt af bakterieodlingar. Resultaten af
de gjorda försöken att behandla menniskor äro genom den
dagliga pressen så allmänt bekanta, att endast det hufvud-
sakliga behöfver anföras, för så vidt det har något intresse
för vårt ämne. Väl aldrig har under detta århundrades
6

lopp en medicinsk fråga så varit föremål för allmänhetens
intresse som denna, och knapt någon bildad torde finnas
som ej åtminstone försökt, att ur pressens meddelanden skapa
sig en föreställning om upptäckten.

Det använda medlet är en gulbrun vätska hvilken, likt
ormgiftet, ej verkar från magens slemhinna, utan endast in-
förd under huden. Den insprutas alltså, och visar dervid
det ytterst anmärkningsvärda förhållandet, att den åstad-
kommer lika starka allmänna verkningar på lungsigtige som
på friska, då den i förra fallet använda dosen blott utgör
en ringa bråkdel af den i senare fallet använda. Fastän i
mindre grad gäller samma förhållande för andra tuberkulösa ;
de äro alla ytterligt känsliga för medlet. Dettas allmänna verk-
ningar äro ingalunda angenäma, de lokala deremot, på in-
sprutningsstället, äro utan betydelse. De förra bestå i äckel,
muskelsmärtor, kräkningar, allmänt illamående, frosskaknin-
gar, höga temperaturer, ända till 41 grader, alltsammans
bildande den s. k. reaktionen, hvilken räcker omkring V2
dygn. De tuberkulöst afficierade kroppsdelarne visa dervid
åtskilliga retningssymptom; tuberkulöst sjuka hudpartier,
körtlar eller leder visa kongestion och ansvällning, hos
lungsigtiga ökas hostan och de känna smärtor i bröstet.
Efter reaktionens slut visa de tuberkulösa partierna åter-
gång till sitt förra omfång, för så vidt de kunna iakttagas,
och hudtuberkulos, s. k. lupus, som kan direkt iakttagas, visar
t. o. m. ett aftagande i storlek af de sjuka delarne eller en
höggradig förändring af dem, som måste betraktas såsom ett
afdöende af den tuberkulösa väfnaden. Sedan denna väfnad
med eller utan kirurgiens hjelp aflägsnats, bildar sig ärr-
läkning och sjukdomen är botad. Liknande gynsamt för-
lopp meddelar Koch från ledgångs- och körtel tuberkulosen.

Om den egentligen vigtiga tuberkulosen, lungornas, är
uppgiften mera reserverad. De avancerade fallen visa ingen
eller endast öfvergående förbättring; de tidiga fallen visa
en förbättring så betydlig, att den skulle anses för läkning,
ifall ej den korta tid, patienterna varit under observation,
hindrade detta. Deras förbättring har bestått i småningom
skeende minskning af upphostningen, som från varig för-
vandlas till slemmig, minskning af tuberkelbacillernas antal
i det upphostade och slutligen deras försvinnande, fastän
de efter ett sådant försvinnande kunna återkomma. Hud-
färgen bättras, aptiten ökas, kroppsvigten tilltar.
1

De gynsamma resultatens inskränkning till lungsotens
begynnelsestadier tvingar med nödvändighet till ett för-
ordande af medlets användande så tidigt som möjligt, och
den tidiga diagnosen af tuberkulos i lungorna blir derför
ett conditio sine qua non för lungsotens utrotande genom
medlets användande. Men denna tidiga diagnos, som an-
nars kan erbjuda svårigheter, göres lätt med tillhjelp af
medlet sjelft; i de små doserna reagera inga andra menni-
skor, friska eller sjuka, emot medlet än just tuberkulösa.

Detta är hufvudinnehållet af Kochs meddelande och
äfven om det icke fyllt allmänhetens och läkarnes förvänt-
ning, att ett botemedel mot lungsot funnits, eftersom de
utbildade fallen äro uteslutna, så kan dock ej nekas att, om
verkligheten visar sig hålla, livad som Koch utlofvat, något
vigtigare hjelpmedel för lidande icke lemnats menniskoslägtet
alltsedan Jenners dagar. Frågan är blott den, hvilka äro
utsigterna att löftena skola hållas? Redan hafva många
varnande röster höjt sig mot allt för stora, sangviniska för-
hoppningar, åtminstone mot den tron, att medlet redan nu
skulle verkligen motsvara de af Koch formulerade löftena,
hvilka dock, äfven de, utgöra en väsentlig reduktion af det,
som man af hans första föredrag kunde haft anledning vänta.

Redan det måste väcka hvars och ens uppmärksamhet,
som känner den hithörande litteraturen, att medlet ej verkar
genom att döda tuberkelbacillerna eller hindra dem i deras
utveckling. Alla »vacciner», man hittills framställt, har man
antagit verka på sådant sätt. Naturligtvis kan man vinna
visshet härom genom att renodla eller på försöksdjur öfverföra
tuberkelbaciller från menniskor, som behandlats med medlet,
och då Koch förklarar, att de behållit sin lifskraft, har han
uppenbarligen sålunda profvat dem. I stället vinnes den
kurativa verkan genom den tuberkulöst sjuka väfnadens af-
döende. Medlet verkar alltså detsamma, men hastigt, som
bacillerna sjelfva långsamt åstadkomma. Ty de väfnader, som
nybildas i kroppen till följd af bacillernas inverkan, de s. k.
tuberklerna, äro så godt som säkert hemfallna åt döden
genom deras s. k. ostvandling, hvarvid cellerna, som bilda
den tuberkulösa väfnaden, af dö och upplösas, i det de fett-
vandlas. För att nu ett sådant afdöende skall kunna lända
till läkning fordras, att den afdöda väfnaden skall kunna ur
kroppen aflägsnas; ligger den qvar utgör den en källa till
ny infektion, emedan bacillerna ej afdött. Ett sådant af.
8

lägsnande, med naturens egna krafter eller med hjelp af
kirurgens knif, är tänkbart och i många fall lätt utförbart
då det gäller mer ytlig tuberkulos, såsom tuberkulos i hud,
körtlar, ledgångar; den är också tänkbar då det gäller slem-
hinnor, såsom tuberkulos i luftstrupe, luftrör, tarmar, fastän
man då är hänvisad endast till naturen och det knappt kan
inses, huruledes faror, t, ex. genom blödningar, skulle kunna
undgås vid en sådan naturläkning. Men den förefaller
otänkbar då tuberkulosen har sitt säte i en mängd inre or-
gan, som ej direkt kommunicera med utanverlden, så-
ledes i en mängd just de farligaste fallen af tuberkulos:
tuberkulos i hjernhinnor, i inre organ såsom lefver och
mjelte, allmän miliartuberkulos. Med andra ord, hvad hit-
tills är kändt om medlets verkningssätt synes böra i vä-
sendtlig grad inskränka dess verksamhet.

Dessa theoretiska betänkligheter skulle likväl i frågans
nuvarande föga utredda skede knappast hafva någon bety-
delse, om den kliniska erfarenheten från sjuksängen hade
lemnat oomtvistliga resultat. Så är ej fallet, det kan man
redan ur Kochs egen rapport bevisa. Avancerade fall af
lungtuberkulos röna ingen väsendtlig förbättring af medlet,
detta medgifver upptäckaren sjelf. Men tuberkulos i begynnelse-
stadiet deremot botas under loppet af 4—6 veckor, påstås
det. De härför anförda bevisen bestå i de sjukes förbätt-
ring: minskningen i hostan, förbättringen af allmänbefinnan-
det. Hvar och en, som känner lungsotsbehandlingens historia,
blir af dessa uppgifter föga öfvertygad, och hans misstankar
stärkas genom Kochs tillägg, att det synts honom som jemte
behandlingen med det nya medlet den allmänna behandlingen,
t. ex. med diet m. m., icke vore utan betydelse. En hel här
af nu längesedan försvunna läkemedel mot lungsot hafva varmt
förordats och under en tid allmänt och med förtroende an-
vändts på alldeles samma grunder, för att efter en tids an-
vändning för alltid läggas å sido. Man behöfver i detta
hänseende blott påminna om lamblodstransfusionens använ-
dande i medlet af förra årtiondet.

En läkare i Nordhausen, Hasse, meddelade 1875, att
han lyckats med stor framgång behandla lungsigtiga genom
att öfverföra blod i deras ådror direkt från lam. De genom-
gingo till en början, under dygnet efter operationen, en häf-
tig reaktion med allmänt illamående, feber etc. men visade
sedan högst betydlig förbättring. Hostan och nattsvetten
9

aftogo, krafterna ökades, de fingo matlust och frisk färg
och kroppsvigten ökades, ibland betydligt. Andra läkare
eftergjorde experimenten med ungefär samma resultat. Da
visade fysiologerna att lamblodet förhöll sig som ett gift i
de sjukes ådror; det förstörde en del af den sjukes röda
blodkroppar under det de sjelfva förstördes; deraf »reak-
tionen», som således var tecknet pä en förgiftning. Opera-
tionen blef efter dessa undersökningar snart bortlagd. Hvad
var orsaken?

Den verkliga orsaken torde ej varit fysiologernas under-
sökningar utan insigten derom, att förbättringen endast var
förbigående. Lungsoten är en sjukdom som sällan visar ett
alldeles jemnt förlopp; den har i vanliga fall, äfven utan
behandling, många up and down’s. Då ett så kraftigt me-
del som lamblodstransfusion eller de Kochska insprutning-
arne användas, och detta till på köpet med den kraftiga
suggestion som ett starkt förtroende hos läkaren till läke-
medlet utgör, påverkas den sjukes psykiska tillstånd i hög
grad fördelaktigt och all sannolikhet för att en förbättring in-
träder förefinnes. Men man behöfver mycket mer än några
månaders observation — den tidrymd Koch haft till sitt
förfogande — för att förvissa sig om att förbättringen är
varaktig, är en öfvergång till verklig hälsa. En sådan öfver-
gång till hälsa är i begynnande lungsot lyckligtvis ej säll-
spord, men den är då frukten af långvariga ofta åratals
bemödanden att höja organismens egen lifskraft, så att den
kan göra verksamt motstånd mot det lefvande smittämnet
i dess inre.

Senare meddelanden om de längre tid iakttagna fallen hafva
också beklagligen icke gifvit säkra stöd åt Kochs förhoppningar.
Vi hafva ej fått underrättelser om säkert botade fall af be-
gynnande lungsot, knappast ens om verkligt botade fall af
körtel- och ledgångstuberkulos. Till och med i de sken-
bart botade fallen af hudtuberkulos hafva recidiv inträffat.
Och härtill kommer ännu en vigtig sak.

Det som medverkade att så snabbt försänka lamblods-
transfusionerna i glömska var utan tvifvel också deras fara
för patienten. Det ser redan ut, som om det Kochska medlet
i detta hänseende ej vore bättre deran. Det är ett häftigt gift
och dess verkningar äro ibland trots försigtighet så intensiva,
att lifsfarliga symptom inträdt. I hvad fall som helst reali-
serar det ingalunda det gamla Çelsuska idealet: att bota
10

cito, tuto et jucunde (hastigt, utan fara och smärtor). Skall
nu den Kochska methoden röna lamblodstransfusionens öde
och snart glömmas, eller har den framtid, och hvilken?

Ett nöjaktigt svar på denna fråga är för närvarande
naturligtvis omöjligt att lemna; endast sannolikheter kunna
framställas. Men så mycket tyckes vara klart, att man re-
dan nu har snarare att motarbeta en för stor misströstan
till methoden än den öfverskattning, med hvilken den först
omfattats. Methoden är uppenbarligen beroende på fram-
ställningen af ett starkt ptomain, ett giftigt ämne alstradt
af tuberkelbacillerna vid deras renodling, och på användningen
af detta gifts egenskaper. Det dödar den tuberkulösa väf-
naden, och antagligen beror den tuberkulösa väfnadens nor-
mala afdöende inom den sjuka organismen just på fram-
ställningen af samma ptomain inom organismen i stället för
i bakteriologens profrör. Det är icke alls osannolikt, att
väfnadens påskyndade död kan komma att i en mängd fall
af tuberkulos spela en ytterst vigtig rol som botemedel, se-
dan väl långvariga och noggranna iakttagelser visat hvilka
de lämpliga fallen äro, och giftets dosering blifvit nog-
grannare profvad än nu. Och detta, att sålunda hafva framstält
genom bakteriologiska methoder ämnen, som hastigt bringa
den sjuka väfnaden till döende, kan antagligen komma att
spela en vigtig rol äfven vid andra sjukdomars behandling
än tuberkulosens. Både tyfoidfebern och difterin t. ex. äro sjuk-
domar, i hvilka bakterierna åstadkomma sjukliga bildningar,
hvilkas snabba aflägsnande ur organismen måhända skulle
utgöra bästa sättet att åstadkomma sjukdomens botande.
Antydningar finnas redan inom litteraturen, att Koch tänkt
sig denna möjlighets realiserande. Och visst är, att en fram-
ställning af sådana ämnen är en ny vinning för vetenskapen,
ty under det ifriga arbetet med vacciner har den hittills
icke gjorts.

Men lika visst är, att Kochs upptäckt redan har rönt
alla dessa vaceinundersökningars öde, nemligen att visa sig
ganska svårhandterlig vid öfverförandet i praktiken. Koch
får, liksom Pasteur före honom, erfara, att det önskade målets
realiserande är svårt, och får besanna den gamla satsen : il y
a loin entre la coupe et les lèvres. Och lika visst är, att
det skulle varit väl om Koch dröjt, eller kunnat dröja, att
publicera sin upptäckt till dess applikationen på menniskors
behandling varit fullt afslutad. Så gjorde Jenner före honom.
11

I mer än tjugu år profvade han sin upptäckt och alla risk-
erna för vaccinationens misslyckande voro af honom beak-
tade och undanröjda innan han publicerade sitt arbete, hvar-
för det också fullmoget genast eröfrade verlden.

Slutligen har Kochs frångående af sin gamla vana att
endast meddela fullt bevisade och lätt bevisliga resultat äfven
från en annan synpunkt vållat skada. Icke som om det
misstroende till upptäckten som ovilkorligen måste blifva
en följd deraf, att den ej hittills synes hafva mäktat hålla
allt, hvad den utlofvat, skulle komma att verka menligt på
vetenskapsmännens arbete. Deras förtroende till värdet af
fortsatta undersökningar om »vacciner» är fotadt på så
säkra grunder, att deras ifver ej kommer att svalna; sna-
rare kommer det nya uppslag uti denna forskningsgren, som
Kochs upptäckt innebär och som enligt min mening hittills
utgör dess förnämsta innebörd, att än ytterligare sporra de-
ras ifver. Och det är ej blott vetenskapsmännens utan äf-
ven statsmakternas och allmänhetens ifver för ett intensivt
arbete inom bakterieforskningen, hvilken kommer att ökas.
Ty genom den nya upptäckten bör väl hvar och en hafva
kommit till insigt deraf, att den nya vetenskapen ej blott
har ett theoretiskt intresse utan framför allt ett praktiskt,
att den har rättighet att sigta till mål, hvilka måste anses
som de högsta, hvilka läkekonsten kan uppnå, och att, om
den i sitt arbete offervilligt understödes med de medel, som
för forskningens bedrifvande äro af nöden, dessa mål, fastän
kanske först efter långa mödor, en gång böra kunna hinnas.
Ett vittnesbörd på denna åskådning se vi i tyska regering-
ens förslag att till Kochs förfogande ställa ett med alla nö-
diga hjelpmedel utrustadt bakteriologiskt institut, liknande
det berömda Pasteurska, och det torde ej dröja länge förr än
öfriga kulturländer följa Frankrikes och Tysklands exempel.

Men det förtidiga meddelandet af den Kochska upptäck-
ten har skadat derigenom, att det medfört grusade förhopp-
ningar åt otaliga sjuka, och detta utgör ett verkligt och
väsendtligt plus i deras lidanden. Och man måste djupt
beklaga, att missriktad nationalkänsla, som det vill synas,
vållat ett ondt, hvars framkallande väl i främsta rummet af
vetenskapens talmän kunnat och bort undvikas.
Befriad.

Skiss af Elin Ameen.

Lugn och majestätisk flöt den breda älfven fram i sitt lopp
mellan furuklädda stränder ända till dess den kom till Storfors,
där den antog en helt annan karaktär, kastade sig brusande,
skummande, öfver stenar och stockar, bildande ett litet vatten-
fall, för att sedan där nedanför samla sig i en lugn djup bassäng,
och så åter på andra sidan trängande sig tillhopa till en stilla
framflytande älf, hvars klarblå vatten här grumlades af sågspån
och träbitar, dem strömmen fört med sig från sågverket, som
blifvit anlagdt vid fallet.

Snygga och prydliga lågo de rödmålade arbetarbostäderna
nära fabriken och några stenkast från herrgårdsbyggnaden.

Små väl vårdade täppor med köksprodukter och bjärta blom-
sterväxter funnos framför hvarje stuga, där hvita gardiner glänste
innanför fönstren, och där snyggt klädda småttingar tumlade om
i trädgårdarne.

Det yttersta huset, tätt intill skogen, skilde sig något från
de andra. Det var nybygdt och ännu omåladt, endast fernissadt.

Trädgården där framför var större än de andra, vårdad icke
blott med omsorg utan med smak. Gardinerna innanför de täm-
ligen höga fönstren voro uppsatta på ett mera konstnärligt sätt
än i grannhusen, och förstukvisten var byggd i form af en ve-
randa, där bord och stolar voro ställda.

En ung, högväxt och vacker kvinna kom ut på verandan,
skuggade med handen ögonen mot middagssolens skarpa sken
och såg bort till fabriken. Hon var klädd i en dräkt, som till-
hör den arbetande klassens kvinnor, en ljus bomullsklädning utan
garnering och ett hvitt lärftsförkläde. Men där var något i kläd-
13

ningens snitt, där den slöt sig tätt efter den kraftiga figuren,
samt i de stora, vackert formade händernas hvithet, som angaf,
att hon egentligen ej var en kvinna, van vid grofarbete.

Och ändå var det en arbetare hon stod och väntade där,
en sågverksarbetare, hvars middagsmål hon beredt, och hvilket
skulle kallna, om han ej snart komme hem. Sedan någon tid
var det lilla nybyggda huset deras hem, däri de som nygifta
dragit in. Hon var dotter till socknens folkskolelärare och hade
af honom fått en någorlunda boklig uppfostran, liksom hon af
sin nu aflidna moder hållits till husliga göromål och sömnad.
Men groft arbete hade hon aldrig befattat sig med och skulle
nog ej beböfva det nu heller, hade hennes man försäkrat henne.
Någon piga hade de visserligen ej, men en del gröfre arbeten
utförde mannen på lediga stunder, eller fick hon taga hjälp af
någon fattig kvinna.

Hur hon kommit att hålla af den unge arbetaren med de
valkiga händerna och de grofva vadmalskläderna? Det var inte
godt att säga, men så hade det i alla fall blifvit. Hon hade
haft ett par andra friare, ty hennes ståtliga figur, hurtiga väsen
och det vackra ansiktet med de klara, frimodiga ögonen slogo
an på många. Bland dem hade också varit prostens äldsta son,
som nyss blifvit prestvigd och sökte en hustru på samma gång
som ett pastorat. Men Emma kunde icke med hans spensliga
figur och långlagda, bleka fysionomi. Därtill hostade han och
harklade beständigt — han var lungsiktig och klen, och hans
händer voro våta och kalla, så hon alltid ryste till af obehag,
när han tog henne i hand. Hon tyckte att gifta sig med ho-
nom skulle vara detsamma som att viga sig vid ett lik.

Så blef hon bekant med Hans Olson på en midsommardans
vid bruket. Han var den starkaste man hon någonsin sett, han
böjde en hästsko mellan sina fingrar, som hade den varit en
ståltråd, och ändå var han så smidig och böjlig, dansade så lätt
som flöge han öfver marken.. Och så hade han något så hjär-
tans godt i sina blå ögon, en blick så trofast och varm, att
man kände, man kunde lita på honom. Men fastän han var så
stor och stark var där ändå som en viss blyghet öfver honom,
intet öfvermod eller braskande.

När så Hans kom till att tycka om henne, och hon skulle
välja mellan honom och presten, hvilken hennes föräldrar gyn-
nade, då visste hon, hvem hon ville ha. Han var så glad, så
full af hälsa och sjudande ungdomslust, att det följde som en
frisk fläkt med honom öfverallt, där han gick fram. Med honom
14

ville hon lefva lifvet, om hennes lefnadslott än skulle bli ringa.
Han var i alla fall hvarken grof eller simpel, fast han inte kunde
uttrycka sig så fint som presten. Han hade egentligen ej läs-
hufvud, men med flit och ihärdighet hade han gått igenom folk-
skolan och äfven sedan på lediga stunder sysselsatt sig med
läsning. När de gjorde i ordning sitt lilla bo, hade han visat
henne hela verket af »Uppfinningarnes bok», som han skaffat sig
och hvaraf han läst det mesta. Det tyckte hon var storartadt,
det skulle hon visst inte orkat med ! Då skrattade han förnöjd
— det var ändå roligt, att där fanns något han läst och lärt,
som hon var okunnig om.

Men det gjorde henne detsamma, hon tyckte inte mera om
honom för det. Å, om människorna visste, hvad en sådan ar-
betare kan vara för en kärnkarl, tänkte hon, —så mycket bättre
och i grunden mera värd än alla fina herrar tillsammans! Hans
hade för resten blifvit en slags förman i fabriken och skulle
kanske en dag stiga ännu högre. Men det fick bli därmed hur
som helst, det var åt arbetaren hon gifvit sin hand och med
arbetaren hon ämnade lefva, till dess döden en gång skulle skilja
dem åt, när de blifvit gamla och grå!

En del arbetare hade redan lemnat fabriken och gått hem
till sina middagsmål. — Kommer inte Hans snart? ropade hon
åt en karl, som gick in i huset bredvid; — se, jag har en rar
middag, som står och kallnar!

— Jo, tror nog det; men det är en ny maskin, som inte
vill gå riktigt. Hans förstår sig så bra på sån’t, han är liksom
litet mekanikusk, vet jag.

— Ja, då får jag gå in och lägga mera eld i spisen.

Hon gick skyndsamt in. I detsamma hördes rop och
springande. Människor rusade fram och tillbaka, och bruks-
patron kom störtande från kontoret in i fabriken.

I köket hörde Emma intet af allt detta. Hon hade laggt
mera ved under grytan och satte sig ned att vänta, i det hon
tog fatt på sin sömnad.

Slutligen blef väntan henne för lång. Hon gick ånyo ut
på verandan, men i samma ögonblick stannade hon som förstenad
af ångestfall fasa. Några karlar kommo vägen framåt från fa-
briken, bärande mellan sig en bår, på hvilken »något» låg,höljdt
med en oljeduk. En af bruksbokhållarne kom springande förut.
Han var dödsblek och flämtade häftigt. Vid grinden till Em-
mas trädgård stannade han.
15

— Emma Olson — Emma — jag skulle förbereda er. . .
Han tystnade och torkade svetten ur pannan.

Emma stod nästa ögonblick vid hans sida och grep honom
här dt om armen.

— Hvad är det — i Herrans namn tala ut. . .

— Olson . . . det var en ny maskin — den ville inte gå
— han skulle undersöka — i detsamma snurrade hjulet om
och .. .

— Och han skadades . . . svårt?

—Krossades, sönderslets, Emma!

Hon gaf honom en förfärad blick och sjönk lik ett döds-
skjutet djur sanslös ner för hans fötter på sandgången.

Hösten hade gått förbi, och man var redan ett godt stycke
in i vintern. Emma bodde ännu kvar i detsamma hemmet, men
till våren skulle en annan arbetarfamilj taga det i besittning och
hon skulle flytta till fadern. Hon hade fått ett litet lifs-
tidsunderhåll af brukspatron, så länge hon ej gifte om sig, och
hon ämnade för öfrigt försörja sig med sömnad.

Hon skulle inte flytta, förrän hon fått sitt barn. Det var
detta väntade barn som kommit henne att åter vända blicken
mot lifvet och skaka af sig den dödslika förlamning, som fått
makt med henne strax efter den hemska olyckshändelsen. Hen-
nes ungdoms älskade hade på det ohyggligaste sätt blifvit henne
frånröfvad i sin mandoms fulla kraft. Hennes egen ungdom,
hennes glada, löftesrika lif var också i och med detsamma sköfladt.
Men barnet skulle komma som ett budskap, som ett lefvande
minne. Det skulle naturligtvis bli en gosse, stor och stark som
fadern, med hans trofasta, blå ögon och goda leende. Hon ville
uppfostra honom till arbetare, ingenting annat, och en dag när
hon blifvit gammal och han en duktig karl, borde hon få en
vrå i hans hem, där hon kunde sitta i ro och lugn. Kanske
komme också en skara barnbarn att trängas kring henne, och
»farmor» berättade dem om »farfar», hvilken präktig karl han
varit, och i hvarje led skulle där alltid finnas en Hans Olson,
och på så sätt kunde hans namn och minne aldrig dö ut.

Och barnet kom, en klar och tidig vårdag, när solen just
höll på att gå upp, kom som ett vårligt löfte för stundande
dagar. Emma var icke mycket sjuk, och hon hade hjälp af
barnmorskan och en grannkvinna.

Plötsligt hördes dämpade utrop från de två.
IG

— Herre Jess, hvad är detta!

— Gud Fader i himlen!

Emma slog upp sina ögon. Hon visste, att hennes barn
var födt.

— Det är ju en gosse?

— Ja, men Gud signe oss, Gud signe oss. . .

— Hvad är det, Katrina . . . å, ge mig honom snart!

Hon strålade af glädje och moderskärlek. Så skrek hon
till — fick samma förfärade blick som vid underrättelsen om
mannens död. Därefter svimmade hon för andra gången i
sitt lif.

Barnet var födt utan ben och med blott en arm, men an-
siktet var välbildadt.

På fjärde dagen var Emma redan uppe och låg på soffan
i det andra rummet, där också vaggan blifvit ställd. Sedan hon
vaknat ur sin svimning, hade hon legat tyst och orörlig utan
att fråga efter sitt barn eller bry sig om det. Hon visste knappt,
om barnet fått någon föda eller om hon själf ätit något. Bruks-
patronens fru hade varit på besök och talat vid henne, men hon
hade ej reda på hvad denna sagt eller om hon svarat något.

Men på fjärde dagen inträdde en liten förändring. Hon
ville stiga upp och sade grannkvinnan, att nu vore hon i stånd
att reda sig själf, så denna kunde gå.

Medan Emma i skymningen låg på soffan, knackade det
på dörren, och omedelbart därefter trädde provinsial-läkaren in.
Han var en yngre man med ett öppet och godt uttryck i sitt
ansikte.

■— God afton, mor Olson, hälsade han och steg fram och
tog henne i hand. — Frun där uppe bad mig titta ner och se
till er — jag hörde om er barnsäng, stackare. Får jag se på
barnet?

Hon reste sig långsamt och gick fram till vaggan.

— Där är det — så ser det ut ! — Hon lyfte på täcket,
men vände sig bort, i det en känsla af på en gång bitterhet
och blygsel fattade henne.

Doktorn undersökte barnet med vetenskapsmannens intresse.
Därefter drog han åter täcket öfver det.

— Stackars liten, sade han med deltagande, — men ni
kan nog få glädje af det ändå — jag tror inte där felas något
17

på hufvudet — han kan bli en bra karl och en lärd karl —
han kan lefva länge och bli er ålders tröst.

Han klappade henne på axeln. Det ryckte till i hennes
mungipor, men hon hvarken grät eller svarade något.

När doktorn gått, satte hon sig upp i soffhörnet med en
kudde bakom hufvudet. Läkarens ord, att barnet kunde bli en
bra karl och lefva länge, genljödo i hennes öron. Gode Gud,
hvilken karl, hvilket lif! Och när hon tänkte därpå, steg där
upp i hennes hjärta en känsla af svidande ömhet för barnet.
Hon reste sig, gick fram till vaggan och föll på knä där bred-
vid. Barnet hade vaknat och började gråta.

— Är du hungrig*? sade hon högt; ■— stackare, din mor
ger dig inte att äta — en sådan elak mamma du har!

Och medan barnet drack ur hennes barm, svällde hennes
hjärta af allt större ömhet. Hon tryckte den oformliga kroppen
intill sig, hon kysste det lilla med vackert hår betäckta hufvu-
det, hon jollrade och pratade. När barnet sedan, mätt och för-
nöjdt, åter låg i vaggan, med sin enda arm och dess knubbiga
lilla hand på täcket, log hon mot det, som hade hon varit en
lycklig mor.

Å ja — så länge han var helt liten — då hade han ju
hennes knä, hennes arm att hvila på. Men sedan — hon såg
honom kräla och krypa på golfvet som ett djur — såg honom
blicka efter de andra barnen, när de sprungo eller lekte — såg
honom blifva man och ändå alltjämt krypa. Och hon som varit
så viss på, att han skulle bli lik sin far, hon som i drömmen
tänkt sig honom som den starkaste arbetare!

Hon skulle kanske kunna lära sig att bära det — barnet
var ju ändå hennes, och hon kände, att hon skulle kunna hålla
af det så gränslöst, att denna kärlek i sig själf blefve nog att
fylla hennes lif.

Men han? Ingen moderskärlek vore i stånd att komma
honom att glömma sin förfärliga vanförhet; hela sitt lif, ett
kanske långt lif, längre än hennes, skulle han sucka och lida,
krypa, krypa!

8tt kunde hon vara viss om : han skulle aldrig tacka henne
för det hon skänkt honom lifvet. Om han i stället en dag för-
bannade henne därför — hvad gjorde hon då?

Hon vardt utom sig af ångest, när hon tänkte på allt detta,
där hon satt i skymningen. Om Gud egde makten, hvarför be-
friade Han icke genom döden en sådan liten stackars varelse!

Ur Dagens Krönika. XI.	2
18

Så kom	där	omedelbart en	annan tanke	närmast i följd.
Barnet kunde	dö,	befrias! Hon,	kunde göra	det! Nu — nu
genast? Nej,	nej,	låt honom få lefva ännu, låt mig ha honom
hos mig, låt	mig	se hans ljufva	lilla ansikte,	smeka hans fina
lilla kind!

Och om jag skulle dö, hvem skall då göra det?

Tanken gaf henne ingen ro, den kvalde och pinade henne,
den ville ej veta af någon dagtingan.

Grannhustrun kom in och af bröt hennes ångestfulla tankar.

— Hur kan du ha det i kväll? Å, kors, hvad du är blek,
du må då tvärt i säng.

Emma lade sig villigt, ty hon kände sig trött och utpinad
till kropp och själ. Sedan hon ätit den mat, som räcktes henne,
bad hon att få barnet till sig. Mor Katrina sade henne godnatt
och lofvade återkomma tidigt följande morgon.

När Emma blifvit ensam, kunde hon likväl icke somna.
Gardinen för fönstret var ej nerdragen, och ett blekt månsken
flöt in i rummet och belyste svagt föremålen där inne.

Densamma tanken grep henne åter med våldsam makt —
den, att hon måste göra det. Det vore bäst snart, så var det
öfver. Kväfning borde visst vara det lättaste och gå fortast.
Hon var inte rädd, hon kände det ej som ett brott. Barnet
var hennes, hon skulle ansvara därför inför Gud, och det ville
hon. Skulle hon dömmas därför, och Herren en dag förskjuta
henne från sin åsyn, skulle hon taga mot det, om icke ens kär-
lekens Gud kunde förstå, hvarför hon gjort det. Barnet skulle
i alla händelser komma till Gud — det hade intet förskyllt,
och de små hörde ju himmelriket till.

Hon steg upp och kastade några kläder öfver sin darrande
kropp. Hon lutade sig ned mot barnet, som sof lugnt, där det
låg i den stora sängen med ansiktet strax ofvanför lakanet.

Så gick hon till fönstret och såg ut. Allt var tyst och
stilla, så väl åt fabriken till som hos grannarne. Alla ljus
släckta, allt försänkt i slummer och fridfull ro. Hon rullade
ner gardinen och fäste ytterligare en schal för fönstret, på det
att ingen strimma af ljus skulle tränga ut och förråda henne.

Därefter gick hon ut i det andra rummet och återkor^ med
två armstakar af mässing, ett släktarf från hemmet, hvilka hon
ställde på ett bord midt på golfvet i sängkammarn. Hon tände
alla sex ljusen i dem — där var ett, som ej först ville brinna
utan slocknade och måste tändas på nytt. Det betydde, att ett
lif snart skulle slockna ut. Men det var inte till det där det be-
19

höfdes så mycket ljus, utan först skulle där firas en fest. Barnet
skulle inte dö odöpt, utan som en kristen måste det komma
inför Guds tron. Hon ville ge det nöd-dop, och så vore hon
sedan fullt säker på, att gossen finge åtnjuta en evig salighet.

Från köket hemtade hon en skål kristallklart källvatten,
som hon ställde på bordet mellan armstakarne. På byrån låg
salmboken, sona hon fått i fästmansgåfva af Hans, och däri han
med sin stora, barnsliga stil skrifvit hennes namn och daton.
Hon tog den och slog upp sidan om »Nöddop och dess be-
kräftelse.»

Sedan lyfte hon upp barnet ur sängen och löste mössan
från dess hufvud. När hon stod vid bordet och skulle börja läsa i
salmboken, betogs hon af en mäktig rörelse, i det hon tänkte
på, att hon gick att hembära sitt barn åt Gud, egenmäktigt och
utan att Gud begärde det af henne. Hon greps af det förfärliga
ansvar hon ådrog sig, och hon vacklade. Men då tänkte hon
sig åter barnets framtida lif, såg det från barn bli yngling och
man, men alltjämt kräla som en mask på marken. Hon tyckte
— att han såg på henne med förtviflan och sade: Mor, hvar-
för gjorde du det inte!

Nej, det var endast ett kärleksverk hon gick att fullborda,
hon kände det så klart, klarare ju mer hennes ömhet växte.

Och hon höll barnets hufvud öfver skålen, begöt det med-
vatten och uttalade i nattens stillhet dessa ord: Jag döper dig
Hans — i Fadrens, Sonens och den Heliga Andas namn.
Amen.

Vid beröringen af vattnet vaknade barnet och började gråta.
Modern föll på knä, tryckte det fastare till sin barm och läste
högt Fader Vår och Välsignelsen.

Så kysste hon barnet och hviskade med läpparne mot dess
våta hufvud:

— Du har inga faddrar, lille Hans, och du får bara en
faddergåfva — att slippa lefva.

Barnets kvidan hade öfvergått till gråt. Hon vaggade det
fram och tillbaka i sin famn.

— Tyst, tyst, gråt inte min älskling — du skall aldrig
mera gråta — aldrig gråta — aldrig gråta. Lilla Hansen min,
mor gråter inte — ingen skall gråta.

Men ljudet af hennes smekande röst hade ej förmåga att
trösta den lille. Hon förstod, att han var hungrig, och hon
lät honom dricka sig mätt, i det hon nästan smålog åt hans
glupska aptit!
20

När han slutligen fått nog, somnade han, och hon lade
honom varligt och ömt ner i bädden, rädd att göra honom illa.

Och nu måste det ske, innan dagen grydde och grannarne
voro på benen. Hon fattades åter af ångestfull tvekan.

— Du vill ju inte lefva, du vill ju inte? frågade hon
barnet, liksom hade det kunnat förstå henne och svara för sitt
eget lif. Men där kom intet svar. Endast ett smackande med
läpparne i sömnen och en svag ryckning i den enda armen.

Hon fattade hastigt den mjuka kudden under gossens huf-
vud, varm från hans kroppsvärme, och tryckte den till hans
ansikte. Det ryckte i armen, det kämpade i den oformliga
kroppen, där hördes dofva rosslanden från strupen. Hårdare pres-
sade hon kudden mot barnet ansikte och lade halft vanmäktig
af fasa sitt eget hufvud där ofvanpå. Snart förnams ingen spritt-
ning mera, hördes inga ljud. Det var slut, och barnet var dödt.

Bland de gröfsta förbryterskor, dömd som en vanlig barna-
mörderska, framlefver hon sin strafftid i fängelset. Blek och
stilla, så tyst som vore hon nästan stum, förrättar hon sitt
ålagda arbete. Till hvem skulle hon här tala eller till hvem
hafva talat där ute, innan domen föll? Ingen skulle förstå henne
— alla hade vändt sig bort från henne med fasa.

Hon kan endast tala med Gud — bedja och vädja — en-
dast Han kan förstå, förlåta och hugsvala. Hon behöfver hug-
svalelse, ty hennes strider och kval efter gärningen hafva varit
stora. Hon tänker, att hon har förtjenat sitt straff — domaren
och presten hafva sagt det — lagen och religionen gjorde sin
plikt. Hon önskade det ej annorlunda, och därför var det hon
angaf sig själf. Hon ville försona hvad hennes egna kval och
människors dom bjöd henne kunde försonas.

Men midt under allt hvad hon för egen, del lider, tränger
sig oemotståndligt fram detta moderskärlekens jublande: — Barnet
blef dock befriadt!
Musikalisk revy

af

Volontaire.

Ouverture : Variété med variationer. — Konsertsalongen.
K. Operans repriser: Tannhäuser, Romeo, Carmen, Mefi-
stofeles. Svenska Teatern: Niniche. — Vasateatern: Lycko-
flickan, Läderlappen.

Fane/é pour toujours!

Vi ha blifvit grymt sannspådda. De många varietélokalerna
ha börjat sitt förstörelseverk. Teatersalongerna ha i höst ofta
stått halftomma, men varieté salongerna — hur vore sådant möi-
ligt? Teatrarne ta också sitt partie stundom riktiga varieté-
knep, såsom de i Wasateaterns »Stackars Jonathan» inlagda
varietékupletterna, Södra teaterns »Rigobert» med dess uppträ-
dande af två solodansöser i trikoter, ja Dramatiska teaterns
»Ära» der fru Hartman framställer en i varieté-salongerna ofta
förekommande typ och det med en sanning »att vi voro nära
skrika till», enligt tidningen Figaros måhända sakkunniga om-
döme.

Novilla och Alhambra förse Djurgårdsboarne med deras and-
liga spis, Mosebacke söker med framgång minska Södra teaterns
inkomster, hrr Berns Och Blanche söka med diverse kjoltyg hålla
den misshagliga Sveasalen stången, den förra med den beryktade
demoiselle (?) Bianca med tillbehör, fast och löst, såsom elek-
triskt ljus, Monsieur Desroches, tricolor och tricot-lår.

Som hvar och en mera framstående konströrelse (!) och
kulturrörelse (!) har Varietén fått sin parodi, i hr Pelle X:s
situation »På Varietén», enligt andras omdömen en apotheos (!),
22

gifven på en forstadsteater. Sjelfva Sköna Helena fick ju på
sin tid sin sköna Malena.

Svenska teatern har ej blifvit efter utan låtit fru Lund-
berg sjunga varietévisor i »Niniche». Kan Operan verkligen
längre förhärda sitt hjerta? När skall man ändtligen få höra
fru Östberg sjunga: »Kom hit du som har en kastrull att laga,
strull att laga, strull att laga», eller hr ödmann: »Akta dig,
min flicka lilla»! När?

Tänk så många punschbord som kunde få rum i opera-
salongen och räckte ej golfvet kunde man ju fortsätta uppåt
väggarne!

Hvilken kejsarväg till att få full salong!

Panc^é, variété pour toujours! Till verldens undergång!

.f:	*

*

Konsertsäsonffßn visade redan i November oroande tendenser
att likna den bekanta Aprilsyndafloden och ingen kan uppräkna
alla, som sökt tjena pengar på musik. Bland de mest energiska
voro de goda damer ur societeten som aldrig annonsera, aldrig
puffa, utan hysa en nästan första-älskarmessig aversion mot pres-
sen, »hvilken de reda sig utan, så godt så, så godt så, jaha då»
ocfi hvars trumpetstötar de på effektfullaste sätt remplacera ge-
nom gränslösa offer af sin dyrbara tid, springande i alla bekan-
tas trappor med små lappar i händerna, sjungande sirénsånger,
de flesta ur den bekanta operan »Grefvinnan skall sjunga», väd-
jande till musiksinnen, hjerta, barmhertighet (och plånbok). På
det viset blir Continentalsalongen fullsatt och det märkes, att icke
ens de allerhögsta trappor i Stockholm afglömts vid kringsprid-
ningen och kringspringningen. Nu får man höra flere gamla
operasångerskor, både sådana som ännu ha vacker röst och så-
dana som aldrig haft någon. Man får höra en färdig baryton
och en ofärdig tenor, den senare glädjande publiken med oaflåt-
liga försök att härma hr ödmanns — mindre roande egenska-
per. Man applåderar och njuter, njuter icke, men applåderar
och insomnar godt med minnet af en rysligt god gerning, som
gifver sköna drömmar.

Inom våra begge musiksällskap har en lustig brådska rådt
att »hinna först». Äfven denna gång blef det Musikföreningen,
trots dess tunga kavalleri, och äfven nu blef brådskans resultat
litet eländigt. Man hade dock ställt så finurligt till att lejon-
parten af programmet skulle utföras af konsert- och operasånger-
skor och sångare, kgl. hofkapellet, pianisten fröken Strandberg
23

m. fl. Sjelf sjöng föreningen blott några körer ur »Idomeneo»
och — det smärtar oss — det lilla man fick höra var inte bra.
Inöfningen hade gätt för fort, kavalleriet hann ej med. Den
s. k. matroskören: Placido é il mare klang bäst, men om resten
• vore det »obildadt» att tala, ty det lär vara »obildadt» att klan-
dra föreningens prestationer. Åtminstone tycker den så sjelf.
. Idomeneo ossia il re di Creta var som bekant Mozarts för-
sta stora opera, dessutom den han satte högst näst sin Dissoluto
punito eller Don Giovanni. Efterverlden småler mot detta fa-
voriserande af en ungdomsopera och tänker på ungdomsminnenas
lifliga rosendager som förklaring härtill. Dock finnas i den gamla
bortglömda Idomeneo stycken, som äfven i estetiskt hänseende
motivera denna Mozarts åsigt om sin ungdomsopera, vi syfta på
andra aktens finalkör: quel nuovo terrore!, andra aktens qvartett,
C-moll-kören : O voto tremendo, spettacolo horrendo, Electras stora
aria: D’Oreste, d'Ajace ho in seno i tormenti, Idomeneos preg-
hiera, öfversteprestens recitativ: -4 Nettuno rendi quello ehe’ é
suo och operans slutkör: Scenda Amor, scend’ Imeneo. Aüa
dessa, juveler äro värdiga Mozarts krona och skola i alla tider
stråla i oförgänglig skönhet trots den föråldrade, längesedan ur-
modiga ram, i hvilken de äro infattade.

Den förstnämnda kören skildrar folkets fasa, då ett hafs-
vidunder uppenbarar sig vid stranden, kräfvande af Idomeneo
uppfyllelse af hans löfte: att helga hafvet den förste han mött
på stranden efter sin räddning ur dess sköte, Idamanti, hans
ende son. Orkestern inleder stycket med några vildt brusande
ackordföljder, stråkarne rasa och biåsorkestern utstöter långa kla-
gande suckar. Modulationen öfvergår efter oupphörliga stegrin-
gar från C- till B-moll, annonserad af en hväsande piccola, som
här första och sista gången uppenbarar sig i partituret. Kören
intonerar ett fermât på en förminskad septima, som genomgår
flere tonarter för att till slut från F-dur i enharmonisk förvex-
ling återgå till B moll : »Il reo quai é, il reo quai é, il reo qual
é?» Ett recitativ afbryter denna mästerligt framstälda osaliga
fråga: Idomeneo anger sig sjelf och vill ge sitt lif i sonens
ställe. Men gudarne vägra antaga någon ställföreträdare. Nep-
tuns vrede stiger till det yttersta. Orkestern skälfver och fasar
i darrande ^ takt, en beundransvärd vokalfuga skildrar folkets
ångest och slutliga flykt. Basarne, understödda af messingen,
uppstämma ett A, sopranerna ett B, tenorerna ett H, altarne
röra sig mellan dessa intervaller i synkoperade noter, förträffligt
skildrande den sönderslitande situationen, som, sedan den nått
sin spets i skärande septimor, nedsjunker till begynnelsens uni-
son, bvarpå det hela slutar med ett och annat enstaka: Corri-
amo! utslungadt af de eftersta bland de flyende skarorna.

Denna genialiska komposition fick dessvärre icke af Musik-
föreningen ett motsvarande värdigt utförande, hvarför den på
långt när icke gjorde den verkan, som den kunnat göra.

Tredje aktens qvartett illustrerar samma situation som an-
dra aktens terzett, äfven gifven af Musikföreningen, d. v. s. dess
biträdande, och en mycket behaglig komposition, med ett sång-
bart andante, innehållande särdeles vackra upprepningar af af-
skedsordet: addio, nästan i modernt pikanta modulationer, och
ett liffullt allegro, som dock mot slutet skämmes af den särde-
les i Rossinis tidigare operor till leda omtragglade s. k. tiggar-
kadansen: G, F, E, D, G, F, E, D, G, F, E, D, o. s. v. in
infinitum. Qvartetten öfver samma ämne står betydligt högre
och torde kunna sättas vid sidan af Mozarts främsta: de i »Don
Juan» och »Enleveringen ur seraljen». Denna komposition är lika
lyriskt smekande som dramatiskt sann, det pathetiska förmäler
sig lyckligt med det musikaliska, beggedera fotade på beundrans-
värd kontrapunktisk grund, en sannskyldig modell för alla tiders
operakompositörer, särdeles slutsatsen med dess mästerliga repe-
tioner af orden »peggio de morte» och »si gran dolore. Högre
kan musikalisk vetenskap aldrig stiga än i denna utomordentligt
lärda, storslaget majestätiska och dock så lättfattliga sats.

Öfversteprestens högtidligt imposanta recitativ med dess
karakteristiska, envist tvärhuggna ackompagnement hörde dess
värre till det som absolut misslyckades i återgifvandet. Den
derpå följande C-moll-kören gick något bättre. Hvilken beun-
dransvärd begrafningsmusik denna kör, hvilken tryckande döds-
atmosfer i dessa blytunga harmonier, dessa oupphörliga diminu-
endi och morendi, denna rytmens bortdöende som stillade vågor
dö vid strand en fager sommarqväll! Vid stället: d’abisso le porte
spalanca condel öfvergår sorgen till isande dödsfruktan, helvetets
lågor slå upp ur jorden och hota förbränna ett helt folk. Efter
ett solo-intermezzo följer körens andra del, som öfvergår till
orkestersatsen, prestmarscben, en gammal bekant sedan »Troll-
flöjten», der Mozart återupplifvade den, åtskilligt förändrad.
Nu kommer Idomeneos herrliga bön: Ascolta, o Re del mar gli
nostri voti, en af Mozarts renaste och lenaste melodier, förgyld
af en leende orkester, fyld af de läckraste sirater och de mest
förtrollande instrumentalfärgskiftningar.

Hr Rundberg, som sjöng Idomeneos parti, öfverhoppade
25

detta nummer, hvilket nog var det bästa för honom. Allmän-
heten hade dock kunnat fordra att vid en så dyrbar konsert få
höra en ’presentabel tenor. Nu gick man miste både om de
tenorsoli, man fick höra och icke höra. En skicklig tenorsån-
gare hade ock kunnat låta höra Idomeneos stora bravuraria:
Fuor del mar, ho un mar in seno, en lysande komposition af
ett praktfullt arbete och utomordentlig instrumentation. Melodien,
som dignar under vocaliser i gammaldags smak, kan visserligen
ej mäta sig med Mozarts senare, men väl framförd skulle denna
aria ännu i dag intressera äfven ur annan än musikhistorisk
synpunkt. Mozart sjelf ansåg denna aria som operans förnäm-
sta, en dom, som efterverlden dock ej kunnat biträda, med rätta
anseende att fruntimmersariorna betydligt öfverträfla de manliga
solisternas. De myckna grannlåterna i arian voro en oeftergiflig
tribut åt den 7O-årige gamle tenoristen Raff, som endast på det
vilkoret åtog sig Idomeneo, der han visade de sista sköna re-
sterna af en talang, som kring år 1750 stått i sin högsta blom
men nu redan längesedan slutat sjunga offentligt.

Prinsessan Elektra, förälskad i den med Ilia förlofvade
unge prins Idamanti, har fått tvenne airs de jalousie et de rage
sig tilldelade, begge i samma stil, den senare endast uttryckande
den förras känslor i högre potens. Redan Ass-dur-arian är ett
ståtligt stycke, ett sönderslitande Allegro: Tutte nel cor vi cento
furie del crudo Averno, uttryckande Agamemnons dotters skälf-
vande vrede och okufliga svartsjuka, med en briljant sluteffekt,
höga Ass stigande till A vid orden »vendetta e crudeltå». Denna
musik är inspirerad af Gluck, men än mer passionerad, än mer
otygladt stormande praktfull. Fröken Eks hvita röst egnar sig
absolut icke åt sådana arior som kräfva en mer stadgad stor
stil och väldigare röstvolym, framförallt i höjden. An mer kan
detta sägas om sångerskans föredrag af Elektras andra, ännu
fruktansvärdare aria, som Louise Michaeli och Louise Pyk skulle
kunnat gifva som sig bort, så nära som möjligt åtminstone, ty
i sjelfva verket fordrar denna djupt tragiska aria med sin dy-
stert skimrande vokalisprakt verldens yppersta sångerska, en Ca-
talanis, Michaelis stora röst i en Malibrans, en Pastas snillrika
tolkning. Af hos oss tillgängliga sångerskor lär väl Carolina
Östberg bäst gå i land dermed, sedan Oselio icke mer är à
prendre, hvilken nog skulle allra bäst förmått tolka detta nästan
vanvettigt lidelsefulla agitato med dess nästan till nervkramp
och konvulsioner stegrade kaskader af glödande ursinne och sju-
dande hämdlystnad. För nutida slammerkomponister är denna
2G



aria särskildt att påakta, ty oaktadt affektens stegring till det
högsta möjliga förblir musiken dock alltid musik. Det är detta
som gör den så verkligt gripande, sannt majestätisk och strå-
lande sublim.

Slutkören afslutar värdigt det hela, lysande af frid och säll-
het efter alla strider och stormar.

Bland stycken af andra ordningen, som voro upptagna på
programmet, märktes Ciaconna-kören : Nettuno s’onori, glad och
liflig festmusik i festtonarten D dur, efterföljd af en täck vexel-
sång, ett litet intermezzo mellan sopran och alt i allegretto-takt,
hvarpå Ciaconnan repeteras och det hela slutar med ett pompöst
crescendo, som sig bör, då kören utgör slutnumret i första ak-
ten, hvarur man också fick höra dubbelkören i C-moll med den
förträffliga canon, det gripande ropet -»pieta^ och flore anmärk-
ningsvärda skönheter. Denna kör gick icke så bra som den
ofvannämnda E-dur-kören, ett förtjusande marinstycke, med stråk-
styrkan härmande vågornas krusningar i solens glitter, med fri-
ska hafsbrisar i biåsorkesterns fylliga ackorder, stödjande en allt-
igenom klar och harmonisk sång, värdig »Neptuns hof». Midt
i kören framträder ett trolskt intermezzo, Elektras sång till Ze-
phyr, en i de skönaste färgbrytningar glindrande, "Verkligen lyck-
saligt herrlig, huld och ljuf melodi, ypperligt framförd af fröken
Petrinis välljudande, lätta sopran och genomskinligt klara vokali-
sation. Om terzetton mellan Elektra, Idomeneo och Idamanti
är ofvan taladt. Den utfördes ganska berömligt af fröknar Ek,
Petrini, hr Rundberg, liksom qvartetten, der frk. Piehl öfverta-
git Idamantis parti, hvarest hennes sonora contra-alt gjorde ve-
derbörlig verkan. Hofkapellet utförde med omsorg under hr
Dentes befäl sin andel, hvartill äfven hörde ouverturen, en pa-
thetisk och militärisk komposition, full af hvinande skalor, dun-
der och gny, men också full af ädel melodik och rika harmo-
nier, framhäfd af en då för tiden unik instrumentation.

Bland nummer, som ej gåfvos, funnos flere, som varit an-
genäma att få höra, framförallt om föreningens hedersledamot
Dina Edling hedrat konserten med sin, som det tycktes, ej obe-
höfliga hjelpsamhet. Vi mena den unga trojanska slafvinnans
arior, hvaraf den i G-moll andas ett så ljuft och ädelt svårmod:
Padre Germani addio! Än skönare är likväl C-dur-arian, der
Ilia ber Zephyr framföra hennes kärlekssuckar till den fjerran
älskade, och skönast af alla utan ivifvel arian : Se il padre per-
drei tu padre me sei o. s. v. Denna rörande ljufliga melodi
har ock befunnits värdig att delvis anlitas i »Trollflöjten», i
ö-mollsymfonien och ännu flerestädes. Åtminstone denna aria
hade man bort fä höra, vi föreställa oss att fröken Ek skulle
passat bättre här än i Elektras öfvermäktiga arior, trots den
lofvärda dramatiska accent hon förlänade dem båda.

Deremot finns det naturligtvis saker som endast ha kurio-
sitetens intresse, komponerade enligt gammal schablon för 1700-
talets italienska séria. Dit må räknas de långrandiga recitativen,
som Mozart i en senare tid var betänkt utbyta mot ensemble-
stycken, ehuru det dessvärre aldrig blef af. Dessutom Idamantis
arior, som måste skrifvas för en sopransjungande herre, sådana
som det ännu fanns på denna tid. Detta synes ha grymt ge-
nerat Mozart, som alldeles lade bort sitt geni då han skref den
tråkiga särdeles illa placerade arian: Il padre adorato ritrovo e
lo perdo eller arian i templet, som är föga mer underhållande
och som endast en gång lär kommit till utförande. Den stac-
kars sångaren i fråga hette Del Prato och förstörde för Mozart
vid uppförandet nästan helt och hållet Idamantis parti genom
en sång som endast i personens spel lär haft sin make i ynk-
lighet. Ännu en egendomlig antiqvitet kan i förbigående om-
nämnas, bipersonen Arbons aria, som säkert skulle väcka en
högtid af skratt om den nu komme till uppförande, så ohjelp-
ligt öfversållad af mögel som den är:

»Salvate il Prence il Re

Salva-a-a-a-te il Prence il Re

Salva-a-a-a-a a-a a-a-a-a-a-a-a te ! »

*	*

Villigt erkännande det goda i idén att på konserter upp-
föra sceniskt omöjliga operor, sätta vi dock starkt ifråga om
detta bör utföras af annan korporation än k. operan, på dess
konserter. Åtminstone har Musikföreningen med denna konsert
visat sin olämplighet för saken. Ett uppförande af k. opera-
staten på Operan af Idomeneo skulle utan tvifvel gifva ett långt
bättre estetiskt och musikaliskt resultat, med hofkapellet, opera-
kören, fru Östberg—Elektra, fru Edling—Ilia, fröken Wolf—
Idamanti, hr ödmann—Idomeneo, hr Lundqvist—Öfverstepre-
sten o. s. v.

För att nu återkomma till Musikföreningens konsert, så in-
skränkte sig, som nyss nämndt, den egentliga föreningens åtgö-
randen till att ■— tant bien que mal — sjunga körer i Idome-
neo. Resten af programmet utfyldes af k. hofkapellet, som bör-
jade aftonnöjet med en Mendelsohnsk ouvertur, godt spelad och
28

som dessutom utförde det vackra och karaktersfulla ackompagne-
mentet till kantaten I Vårbrytningen af N. W. Grade, der det
ansträngande, rikt figurerade pianopartiet utfördes af en ung med-
lem af denna familj Strandberg, åt hvilken Orpheus, Euterpe,
Apollo och — Venus specielt tyckts ha stått fadder i tidernas
gryning. Den unga damen vanslägtades hörbarligen icke från
sin musikaliskt lysande familj, en rekommendation så god som
någon. Fröken Ek utförde första sopranstämman, som låg väl
för hennes röst, utvecklande dervid mycken takt och smak och
bjöd bl. a. på en perfekt tyska, liksom hennes lyckade italienska
prononciation i Idomeneo på det fördelaktigaste skilde sig från
den underliga rotvälska, hvarmed Musikföreningens medlemmar
i öfverväldigande majoritet regalerade publiken. Frk. Carin Piehls
dunkla stämma passade förträffligt att sekundera fröken Ek.
De manliga solist-stämmorna sjöngos af amatörer.

Föreningens hedersledamot hr Salomon Smith hade en säll-
spordt lycklig afton med Reineckes konsertaria, der den behag-
liga men något andefattiga kompositionens brister tycktes riktigt
ha uppkallat den värderade sångaren (och ej mindre värderade
apotekaren) att göra sitt bästa, sitt allra bästa; till och med
sällan ha vi hört den stora rösten klinga skönare, aldrig ha vi
hört föredraget så omvexlande och artistiskt. Om hedersledamo-
ten denna afton icke hade heder af föreningen, nog hade för-
eningen heder af hedersledamoten!

*	*

*

Filharmoniska sällskapet kom åtta dar senare med sin kon-
sert, men så var det ock bättre förberedt än dess vördade kol-
lega. Inöfningen var i några stycken rent ai exemplarisk, dess-
utom tycktes åtskilliga stämmor ha rönt en särdeles behaglig
tillökning af unga, friska viljor, särdeles tenorer, hvilken stämma
var exempellöst lyckligt representerad vid ifrågavarande konsert.
Men programmet var si och så. Hr Hallén borde ej så ensi-
digt försjunka i tyskeri, som han gör, utan bjuda på program
af mer kosmopolitisk karakter. Dessutom borde han inse, hvil-
ken nytta han skulle göra svenskt musiklif, om han framförde
geni-alster och ej som nu enbart talangarbeten. Musikliteratu-
ren innehåller, minnsann, ej så få genuina snilleskapelser, som
äro svensk musikpublik alldeles obekanta. Hvarför icke odla
dem först och främst, för att sedan — om tid blir öfver —
framdraga de mindre gudarne, hvilka hr H. har en olycksalig
passion att gynna. Man såg ju hur lyckligt valet för en gång
29

af ett verkligt snilleverk (Matheuspassion) i våras utföll. Hvar-
för då ej framhärda på denna så lyckligt beträdda väg?

Max Busch måtte af hr Hallén anses som Orpheus sjelf.
Nu var det hans »heliga familj» det gälde, en kantat, som i sin
helhet är underlägsen de hittills hörda af samma tonsättare och
hvars bekantskap ingalunda var trängande behöflig. På högst
få ställen höjer sig denna flacka musik till någon högre inner-
lighet eller varmare karakteristik, tomt Mendelsohniserande är det
förherskande draget. Med en förträfflighet, värd ett bättre fö-
remål, föredrog föreningen detta stycke, som på grund deraf lät
tiden gå rätt fort. Mer långsamt hade man under hr Halléns
temligen osmälta nya komposition »Una poenitentium», en till-
krånglad föga vacker massa harmonier och disharmonier med
fadd och tunn melodik. Stycket var mycket svårt att sjunga,
men det gafs naturligtvis pligtskyldigst con amore, utom den
fula slutfugan, hvilket ock kunde göra detsamma. Hr Valentins
»Brudfärd» var mycket högt braskande, tom och ihålig, mera
lämplig för studiebordet än konsertsalongen. Föreningen var
trött när den kom till denna anspråksfulla komposition och fär-
den gick verkligen också allt annat än lyckligt.

Denna förening har nu, stött öfver k. hofkapellets i våras
visade oginhet, skaffat sig en egen orkester, ett ganska djerft
tilltag, som vi hoppas måtte bära sig. Än så länge, åtminstone.
Denna orkester presenterade sig för en tid sedan på en särskild
konsert, naturligtvis öfverinsedd och ledd af hr Hallén, utförande
diverse delar af Mendelsohn, Schubert, ackompagnementet till
den intagande A-dur-piano konserten af Mozart (god solist: hr
Anderson). Allmänna omdömet var att orkestern gjort en succés
d’estime, vackert så efter så kort tids »sambageri». Nu hade
man haft tid öfva sig mer ihop, förstås, och spelet gick också i de
flesta fall som en olja. Lohengrin-introduktionen bjöd på nya
intressanta drag i hr Halléns andäktiga behandling. Stämningen
i orkestern bör dock vara bättre nästa gång stycket ges. Stäm-
ningen i salongen lemnade intet att önska, särdeles efter fröken
Augusta Ohrströms fulländade romanssång, som i Grriegs sköna
»Prindsessen» tål att sättas bredvid verldens bästa tolkarinnor
af denna sång: Nina Grieg och Stina Nilsson. Frk. Öhrström
sökte derjemte att rädda hvad som räddas kunde af det skäligen
misslyckade solot i hr Halléns ångerfulla synderska. Vid orkester-
konserten njöt man af fröken Nordgrens förträffliga Herodias
(Massenet) men förargades öfver sångerskans »falskhet» i ne
Händel-aria, der hon ock fick dåligt ackompagnement, som kan-
30

ske villade bort henne. Stämman är fortfarande ståtlig, men
pä samma konstnärliga ständpunkt som vid Aïda-debuten för
ett par år sen. Fröken N. bör sjunga: »Framåt! sä är mitt
ödes bud, framåt» etc., ty stillastående är i våra tider liktydigt
med tillbakagång.

Hofkapellets symfonikonserter ha under senhösten varit
tvenne. Den förra bjöd pä Schumanns C-dur-symfoni, diverse
gamla opera-ouverturer o. s. v. och var i sin helhet mindre lyc-
kad. Mer intresse lockade till den senare, n:r 3 i ordningen.
Hr Neruda bjöd nu på en nyhet, en af Saint-Saëns ungdoms-
symfonier, den i A-moll. För vår del hålla vi före att ett
bättre val bland den distinguerade fransmannens arbeten kunnat
anställas. Man kunde ha uppfort hans senaste uppseendeväc-
kande symfoni, den af 1888, eller ännu hellre de för komposi-
törens speciela talang mer karakteristiska suiterna, särskildt Suite
algérienne, som vi rekommendera till benäget påseende. I den
friare symfoniska form, som herskar i »suiten», rör sig Saint-
Saëns långt ledigare än i den egentliga efter klassiskt mönster
anlagda »symfonien», hvars gränser hans symfonier också myc-
ket riktigt med åren alltmer utvidgat för att i den senaste sym-
fonien, C-dur, nästan totalt spränga sönder och öfvergifva. Denna
med möda tillkämpade »klassiska» hållning gör åtskilliga af hans
symfonistycken skäligen torra och tillsnörpta. Sä t. ex. första
allegrot i den nu uppförda A-moll-symfonien, trots den aktnings-
värda konst som är nedlagd på det thematiska arbetet ej min-
dre än på instrumentationen. Men det är savoir faire alltsam-
mans, inspiration och flygt saknas. Äfven det derpä följande
adagiot är mycket gjordt, knusslar på melodier och tappar bort
trådarne pä de få som finnas, men orkestreringen är här så »söt»
och fransyskt »mignon», att vår för sötsaker fala musikpublik
var tvungen applådera. Symfonien höjer sig i de senare sat-
serna, af hvilka scherzot eger många fina, intelligenta drag, sär-
deles ett pikant och rätt originelt slut. Den lilla synkoperade
A-dur-melodien, som väckte lif i salongen, är deremot ett lån
från Berlioz. Hr Neruda hade den stora artigheten att oförmo-
dadt reprisera den nätta biten, trots applådens längd ej precis
tvingade dertill. Finalen utgöres af en charmant tarantella, som
i djerfva och muntra eller dystra och skärande perioder höjer
sig på den skälfvande, nervöst upphetsade stråkorkesterns vin-
gar, stiger, faller och utmynnar i ett glänsande slut. Den på
tusen finesser bjudande instrumenteringen hade hörbarligen for-
drat längre tids inöfning, än hvad hr Neruda fått sig tillmätt,
31

och biåsinstrumenten puttrade falskt äfven denna gång, särdeles
var stämningen i trä-et mot slutet tvifvelaktig. Utan hr Neru-
das fina och vakna ledning hade det mången gång gått på tok.
Den korta inöfningstiden gjorde att man i öfrigt fick nöja sig
med förut uppförda stycken, deraf Haydns D:dur-symfoni gafs i
Januari — men så kan man också höra om den i oändlighet,
denna tjusande vårfriska, älskligt naiva komposition, hvars roliga
menuett nu som alltid spred ett solsken af milda blickar och
glada småleenden salongen rundt.

Konsertens mellannummer utgjordes af » Q varnruinen » i hr
Lundqvists tolkning. Både Söderman och tolken äro mindre
lyckliga i denna komposition, sont kanske får sättas sist i ran-
gen bland kompositörens ballader, i hvilken konstart han, som
bekant, står bland verldens förnämsta, nående Schubert, öfver-
träffande Löwe. Men »Qvarnruinen» är mer ett deklamatorium
än en ballad, orkestern drar allt för mycket uppmärksamheten
till sig, sångstämmans parlando blir för genomgående och en-
formigt. Åtminstone fordras här en Willmans eller Arlbergs
allenastående dramatiska intensitet för att få fram kompositionen
som sig bör. Orkestern gaf sitt pikanta delvis högst bizarra
att ej säga barocka parti med god vård. Hr Lundqvist helsa-
des och betackades med de långvariga hjertliga applåder, som
rättvisligen alltid egnas hans populära gestalt och talang och
skall, som vi hoppas, nästa gång sjunga »Kung Heimer» eller
någon annan af de Södermanska ballader, i hvilkas tolkning han
ej viker för någon i hela vida verlden.

Nu som alltid måste kapellet ge da capo Wagners prun-
kande dekorationsmålning »Valkyrieridt», som dock togs för säf-
ligt och tomt. Wagners öfverklagade olåt är här på sin plats:
man riktigt hör hur svärd och harnesk rassla i nattsvart rymd,
ser hur blixtar genomkorsa luften, belysande frustande svarta
hingstar, flygande lockar, blixtrande ögon och gnistrande hjelmar,
allt under vild fanatisk krigssång, skallande i trumpeters och
tubors verldsfamnande jubelklang!

Utrymmet tillåter endast en kort resumé af den andra qvar-
tettsoiréen, hvars hufvudstycke var en Mozarts klarinettqvintett,
nobel och klangfager, som allt af mästaren, men endast i det
gudomliga Larghettot höjande sig till verklig skönhet, sådan som
Mozart vanligen skämmer bort sin publik med. Hr Kjellberg
spelade klarinett med sin vanliga ovanliga teknik, men borde
mildrat sin ton i åtskilliga fall, der sammansmältningen kunde
gjorts innerligare. Rubinsteins behagfulla men i jemförelse med
32

t. ex. E-dur qvartetten något spaka och tomma F-dur-qvartett af-
slutade konserten, till hvars mellannummer, Sindings framrekla-
merade Pianoqvintett vi framdeles måhända få tillfälle att åter-
komma, enär sannolikt både komposition, exekutörer och publik
skulle komma att vinna på en repris af den norsk-norska kom-
positionen.

*	*

*

Reprisen af Tannhäuser möjliggjordes af det Labattska gäst-
spelet, som dock i följd af vissa omständigheter, af hvilka alla
visst icke bestodo i de af tidningarne uppgifna, blef temligen
kort, ja allt for kort.

Hr Labatt har visserligen blifvit gammal med åren, han
som andra, och man vet hvilken rol åldern spelar då det gäller
något så ömtåligt och bräckligt som en tenor, vore det än en
hjeltetenor. Men hvad som öfverleft rösten är konstnärligheten
och det är denna senare som för vår publik borde vara af stör-
sta vigten, emedan vackra tenorer — ja, det finnes det ju godt
om, men utbildade konstnärer i facket — ja det . . .

Hr Labatt har af Richard Wagner personligen instruerats
i Tannhäusers rol; hvad han ger, är således autentisk text, »af
författaren gillad och öfversedd». Man märker då att hvad
Richard Wagner främst ville nå med sin Tannhäuser var en
kraftig totalverkan, åstadkommen genom en i stort skizzerad
karakteristik snarare än genom ett ängsligt och noggrant iaktta-
gande af rolens detaljer. Totalintrycket af herrar Wagners och
Rabatts Tannhäuser är verkligen också onekligen imposant, ja på
vår operascen med dess ej sällan synliga tenor-konditori-figurer
t. o. m. ovanligt imposant, så imposant att en och annan fun-
nit det för »starkt». Trots Wagners egid finnes det dock stäl-
len, der vi funno hr Rabatts Tannhäuser alltför gammaldags
rampälskande teatralisk. Så t. ex. i Venus berg, der sångaren
framsjunger apotheosen vänd till publiken nere vid den i allmän-
het ej föraktade sufflörsluckan, i st. för på knä inför Venus,
magnetiserad af hennes hedniskt ljufliga trollmakt. Först der
D-dur-tonarten öfvergår i utvikningar och ångern skymtar fram,
bör detta motiveras med att sångaren vänder sig bort från för-
Lrollerskan, hvars trånande ögon då sluta hålla honom hypnoti-
serad, och melankolisk sjunger sitt: Jag är en svag en jordisk
man, hvarefter vid stället: Gudinna, Venus, låt mig fly, sånga-
gen bör hastigt lemna sin knäböjande ställning och något draga
sig mot fonden. Angående hr Rabatts för öfrigt mycket för-
33

tienstfulla deltagande i sângarkriget, beklaga vi den mimiska
stelhet, som bär och hvar yppade sig och som i den efterföl-
jande stora finalen öfvergick rent af till förstening. Gestikula-
tionen led i samma akt af en snarare löjlig än sublim fördubb-
ling à la qvarnvinge af den s. k. stora gesten, som stundom
hotade slå den heliga Elisabeth på magen.

Oinskränkt må berömmas det stora (och långa) katolska
recitativet. Detta gör ingen af våra sångare efter. Särdeles
det hemska Lentot gafs med en i ordets fulla mening magnifik
lyftning, bredd och glans. Men angående de derpå följande
piano-fraserna äro vi af något olika tankar, framförallt vid : »med-
vetandet försvann», som hr Labatt sjöng melodiskt klagande i
st. f. realistiskt flyktigt och abrupt.

Hr Labatts tenor har alltid gjort sig skönast i forte. Så
under hans krafts dagar, så också nu. I åtminstone ett par
tre toner vällde något af den forna blixtrande bjelteglansen fram,
hvartill. ingen af våra nuvarande tenorer kan visa motstycke, så
t. ex. i »min räddning är Madonnan», eller »skynda till Venus
berg». Det fanns föröfrigt i det slitna och hesa mellanregistret
toner, långt bredare än våra tenorers och en naturlig värme, en
bakgrund af något öfvertygande och innerligt, som icke alltid
förefinnes hos våra skönklingande, men ej sällan tomma och kalla
tenorröster. I föredraget beundrade man den storartade poin-
tering af frasen, som hos våra tenorer alltför ofta uppgår i väl-
ljudande nonsens. Den stora scenen i tredje akten bjöd på bril-
janta ställen i denna väg, en förmåga att ge sig helt åt situa-
tionen, åt stämningen, som icke så litet sticker af mot våra te-
norers alltför stora räddsla för att falla ur denna »förderfliga
salongston», som alltid varit svårutrotlig inom vår k. operåscen
och mot hvilken Wilhelm Bauck på sina äldre dagar (framför-
allt efter Trebelli-tiden) drog så kraftigt i härnad. Våra sven-
ska tenorer äro för blyga och generade för en frasering, så vild
och ursprunglig, som flerestädes i detta recitativ. Det är denna
det lyriskas alltför stora öfvervigt öfver det dramatiska, hvar-
öfver utländingen t. ex. dansken Kjerulf hos oss klagat. Der-
med vilja vi ej försvara ett så hejdlöst bortseende från musikens
fordringar, som dansken Brun i Tannhäuser gjorde sig saker till,
utan att kunna nå hälften af Labatts verkan, hvars hemlighet
är att den ernåtts med medel som, midt i all realism, dock varit
alltid konstnärliga och välbetänkta, aldrig som hos hr Brun slå-
ende öfver i komisk persifflage.

Ur Dagens Krönika. XI.	3
34

Vi beklaga att hr Labatts gästspel ej blef långvarigare, ej
minst för den instruktiva sidan deraf.

Lyckan står dem djerfvom bi! F. d. slyngel Boccaccio har
nu uppträdt som den helgonfromma, af pietism skinande heliga

Elisabeth.

För en teaterdirektör fins ingen svårighet — nota

bene om han har en fru Östberg. Hvilken sällsynt redobogen
och flitig kostnärinna denna sångerska!

Med rätta hade fru Ös/öer^, för att kunna reda sig i ett
parti, som ligger henne så fjerran och der så farliga rivaler som
Ek och Oselio nyligen skördat lagrar, börjat med början, d. v. s.
utseendet, som hon med stor konst gjort förvånande ungdomligt,
rent af flickaktigt, med den fint skära hyn, det blonda i nacken
tillknutna långa håret, den oskuldshvita atlasen, dubbelt hvit
mot mantelns mörka fond. Höjda ögonbryn och ett oskuldsfullt
leende gåfvo dessutom något naivt och skärt åt uttrycket. Ge-
nom nobel hållning häfdades dock det furstliga blodet, så ock
genom vårdade gester, som endast i duetten fingo något kantigt
och tvärt, liksom röstdallringen kanske att skrifva på den blyga,
inför den älskade förvirrade och modstulna jungfruns konto. En
ovanligt bred ton fick fru ö. fram i sin sång första aftonen,
framför allt i den sköna invokationen i G-dur, der hennes G
och A klang sonort och praktfullt. Den sköna final II gafs af
fru ö. med en innerlighet och en nobless i det musikaliska ut-
trycket, som ännu mer än Eks uppnår Fredrika Stenhammar,
hvilken dock trots sina mer röstbegåfvade elever och efterträ-
darinnor står ofördunklad i den herrliga Gess-dur-bönen. Fru

ö. föredrog den varmt och väl men ej så högstämdt
giöst ädelt som den förra. Ett litet misstag på hess
första aftonen rättades genast, andra aftonen togs den

nen

gen>

med ett visst »cräneri», som liksom sade: »Den
Henneberg, sjunger jag rätt!»



och reli-
och dess
rätta to-
här gån-

utan
fru

Inför en sådan, i allmänhet lyckad Elisabeth föreslå vi
tvekan att fru Stenhammars roller ställas på vid gafvel för

Östberg: Elsa i Lohengrin,

mona i Othello,
Verdi skrifvit sin

Detta kunde
då hennes dåtida
fru Stenhammars

en rol som
Othello några
ingen tro om

Margaretha i Faust och Desde-
nog varit fru Stenhammars, om
decennier förr.

fru Östberg för några år sedan,

Agatha gaf oss anledning att varna fru Ö. för
roler. De framsteg, som fru Ö. gjort och

göra, äro verkligen vid hennes år rent af fabulösa. Hon har
häruti öfverträffat sjelfva Selma Ek, som dock alltid skall räk-
35

nas till en af vâr operas sträfsammaste sängerskor, pâ samma
gång som skickligaste tragedienner.

En musikälskarinna, hvars namn k. teaterdirektionen med
onyttig grymhet sätter ut på affischerna, framstälde den sköna-
ste Venus, man någonsin sett å k. svenska operan. Men hvar-
för ej låta henne mimera sin rol, hvilket varit nytt och pikant,
i st. för att -■ hvad skola vi säga? -— qvintilera den, hvilket
var för rysligt? Tre fjerdedelar af Venus-scenen var sin kos,
hvilket var väl mycket men af förhållandena nödtvunget. Också
i andra akten voro betydliga strykningar vidtagna, hvilket äf-
ven under erkännande att musiken lider af longörer delvis dock
må beklagas. Särskildt det stora sângarkriget blef nu väl snöp-
ligt då ej blott Tannhäusers F-dur-sång utan ock Walters hela
sång öfverhoppades. Att finalen förkastades säga vi deremot
mindre om, den är temligen tråkig och långrandig, men jägar-
finalens stympning satte oss deremot i misshumör. Det är ger-
manisk musik i ordets goda bemärkelse, frisk, doftande att in-
andas som en tidig sommarmorgon i en af detta Wartburgs herr-
liga gamla ekskogar, som torna upp sig rundt kring det vörd-
nadsbjudande minnesrika slottet, en fyrbåk i denna gröna ocean
af brusande jätteskogar.

Orkesterstämningens usla beskaffenhet höll på att kompro-
mettera flere scener. Ouverturen gafs med nya tempi, som vun-
no bifall. Men antingen skall hr Henneberg sitta eller stå un-
der anförandet af detta ansträngande stycke. Det mellanstadium,
hvari hr H. särdeles under forte-attacker sig befann, såg för löj-
ligt ut, liksom sittande i luften på en osynlig stol. Ful ur este-
tisk synpunkt, lär denna halfva position ej heller öka respekten
hos orkestern, hvilket torde behöfvas, att döma af dess flere
gånger (i en Wagneropera!) visade genstörtighet.

Orsakerna hvarför en sådan publikens inkarnerade favoritopera
som Gounods »Romeo och Julia» först i medlet af November
upptogs å operareportoiren hafva nog varit mer än en. Dels
herrar Odmanns och Strandbergs höstliga heshet, af hvilka den
förstnämnde i öfver en månad var otjenstbar, dels bristen på
lämplig Julia, dels fröken Petrinis bestämda önskan att sjunga
Margareta i Faust, en önskan, som för teaterstyrelsen fick hardt
när prägel af bjudande befallning, enär dess uppfyllande sattes
som vilkor för sångerskans biträdande vid eventuelt återuppfö-
rande af operan Lackmé, hvilket naturligtvis låg direktionen ömt
36

om hjertat, naturligt nog, emedan hr Nordquist icke i likhet med
föregående regimen nöjer sig med att nyheterna i operaväg lefva endast
en säsong (såsom t. ex. »Paul och Virginie», »Trumpetaren från
Säckingen», »Neaga», »Mästersångarne i Nürnberg» m. fl.). Då
detta skrifves, uppges fröken Petrini snart skola lemna Sverge,
utan föregående uppträdande i operan Lakmé, hvadan alltså
styrelsens tillmötesgående måtte ha varit förgäfves. Hur som
helst anse vi att om fröken Petrini sjungit Lakmé, hade det för
hennes renommé varit långt behagligare än den på skrufvar stälda
framgången som Margareta. Åstundade den unga sångerskan
partout uppträda i en Glounod-opera, föreställa vi oss att Julia,
åtminstone som sångparti, legat henne långt närmare än Margareta.
Julia kräfver långt mer än Margareta en hög sopranstämma, hvarför

utan tvifvel
Moritz bytt

Denna
Julie.

som
att
den

det hade varit praktiskt om fröknarna Petrini och
roler.

senare, Ida Moritz, debuterade i medlet af November
Man kan ju lätt begripa en ung debutants önskan

uppträda i en af publiken synnerligt omtyckt opera. Men
unga debutanten tager dervid icke alltid med j beräkningen



samtliga häfstänger till denna förnöjliga popularitet, i all synner-
het icke den, att utmärkta artister i principal-partien i betydlig
grad bidragit härtill, utmärkta artister, af hvilka minnet verkar
hämmande och tillbakahållande vid uppskattningen af debutantens
prestation. Deraf följer att hvad som från ena sidan sedt blir
en hjelp å andra sidan blir en svårighet att besegra. Önskligt
vore att våra unga debutanter något mer än hittills varit fallet
reflekterade öfver denna omständighet, son förtjenar att tagas i
öfvervägande af mer än ett skäl.

Fröken Moritz framträdde i tekniskt hänseende synnerligt
välberedd till en operadebut. Hon hade sin röst i lydno långt
mer än hvad debutanter i allmänhet pläga, hon sjöng visserligen
icke utan alla spår af vår inhemska röstförderfvande »skola», men
hon visade å andra sidan att hennes studier utomlands betydligt
rättat de dessvärre något tvifvelaktiga »första grunderna». Ton-
ansatsen var lätt och tydlig, sättet att bilda en fras i allmänhet
långt öfver debutant-nivån, textuttalet särskildt till den grad för-
träffligt, att det öfverträffar flertalets af våra engagerade opera-
sångerskors. Koloraturen med hvad dertill hörer visade med fram-
gång krönta mödor, ehuru naturligtvis åtskilligt återstår inom
detta svåra kapitel. Röstens karakter är deciderad mezzosopran,
hvadan valet af Julia till debutparti icke kan anses lyckadt, låt
vara att denna mezzosopran visar stor tänjbarhet i höjden,
37

så att under en hastig rullad t. o. m. mycket höga toner rätt
ogeneradt attacheras. Men vid ett mer framträdande marcato
eller sforzando på sådana toner märkes lätt hur artificiel denna
höjd är? tonen blir spröd, mager, utkramad. Ännu mer förbjuder
allmänna karakteren af Julias 14:åriga flickparti en mezzosopran
med så mogen och matronlikt duktig klangfärg som fröken Moritz’.
En sådan stämma är mer lämplig för energiska, kraftfullt accen-
tuerade, pathetiska roler än för svärmande lyrik, hvaraf ju Julia
till tre fjerdedelar består. Denna observation stärkes hos oss
än ytterligare genom det förträffliga sätt, hvarpå fröken Moritz
gaf den återstående fjerde fjerdedelen. Dessa mer energiska och
handlingskraftiga delar af rolen gåfvos med en intensitet, hvartill
bidrog såväl röstens karakter som ock sjelfva föredraget, som
långt mer egnade sig derför än för det genomgående lyriska
amoroso, som är hufvudsak i Julias parti. Sådana goda ställen
der föredrag och röst sammansmälta till ett förträffligt helt voro :
»O Gud, det var Romeo» (I akt) »Men om du vill bedra, gå,
jag dig besvär och lemna mig åt tårar utan tal», (akt II) »Jag
hellre dör än trolös maka blifver» (aktIV), allegrot: »Från mig
du måste gå» o. s. v. och hela slutakten, hvilken ur musikalisk
synpunkt lemnade det bästa till sist.

Den lyriska innerlighet, som saknades i sången och gjorde
denna Julia trots alla meriter endast medelmåttigt sympathisk,
fans naturligtvis än mindre i spelet. Några inlärda .gester, nå-
gra små försök med mun och ögonbryn till glad och sorglig
mimik — det var allt! Sjelfva införlifvandet med den unga ve-
roniskan Julia var högst ytligt. Det var en ung förvånande
säker sångerska, som var iklädd Julias kostymer, hvartill hörde
ett visst antal gester. Hänförelsen, innerligheten, det som ger
illusion, saknades så godt som alldeles, trots utseendet snarare
var för rolen fördelaktigt än motsatsen, framförallt fanns den
späda flickaktiga figuren, som här är af så stor betydelse och
nästan vigtigare än ett skönt ansigte. I ifvern att visa fram sin
duktiga röst sjöng frk. M. flere älskogsduetter för hårdt och
spelade derunder för käckt; den unga danslystna Julias vals, som
gafs så tekniskt bra, spelades deremot för konventionelt, blic-
karne litade för mycket till hr Henneberg, hvars lilla pinne
borde vara mera synlig för de uppträdande, så att de icke enkom
behöfva göra en upptäcktsresa ner till rafiipen och sufflören, hvilken
sufflerade (särskildt Romeo) med all önsklig tydlighet och fermeté.

Vi hoppas få återse frk. M. i en mer aktiv rol, der vi
ställa det bästa horoskop för henne.
38

Hr Ödman var, den afton vi hörde hans Romeo, briljant
disponerad och triumferade rättvisligen hela partiet igenom. Sär-
skildt vilja vi nu som i fjol framhålla hans präktigt gifna tredje
final. Den yttre ungdomlighet, den ej längre unge sångaren förstår
att gifya sin Romeo, är lika nödvändig som beundransvärdt lyckad.
Vissa fraser i hans parti skulle vinna på mer trogen öfversättning.
Att i tredje akten placera »Rosalina» på de toner Gounod valt
för »Juliette» till exempel är alldeles befängdt. Tredje aktens
senare tablå är deremot förträffligt öfversatt, ja hr Wallmarks
egna påhitt t. o. m. öfverträffande orginalets. Fröken Karlsohns
page inleder akten nu som förr på yppersta vis, men den unge
Stephano börjar bli alltmer och mer hemligtsfull med hvad han
har att förkunna. Man hör blott spridda svenska ord. »Turrrr-
turrrr-dufva — korrrrparrrrnes bo — frrröjder ljufva — hynda
hit (?)» o. s. v.

Ny som Mercutio var hr Johanson, en i yttre afseende
särdeles sympathisk veronesare, men utan förmåga att detaljera
Mabarian, hvarken lyriskt eller dramatiskt, i öfrigt behaglig att
se, men ej lätt att höra. Röstklangen tycks redan börja minskas,
en olycka, som ej nog kraftigt bör söka botas redan i lindan.

Hr Sellergrens (Lorenzo) tonemission lider af ett biljud, som
bör kunna aflägsnas, gehöret bör flitigare utbildas, särdeles reci-
tativ äro denne sångares förargelseklippor. I denna opera gick
det an, men i Tannhäuser var det värre. Hr Malmsjö (Paris)
har i denna rol till spécialité att stödja verkligt eller falskt af-
lidna personer och ser dervid ut som vore han afsomnad sjelf.
För öfrigt är han som bekant en mycket vacker representant för
italiensk högadel, men så funnos då i stället i kören exemplar . . .

Vi medge att hvarje lindring som kan bestås hr Henneberg
bör opåtaldt gifvas, när man tänker sig hur denne aktade mu-
siker tröttköres af vederbörande. Ensam kapellmästare vid en
Opera, som spelar 5 à 6 aftnar i veckan! Men vi börja dock
tycka, att uteslutningarne ur repertoirens operor börja bli alltför
väldiga utan att operorna sluta tidigare för det, hvartill hemligheten
består i de också alltför väldiga uppehållen. Skall något uteslutas
ur Romeo bör det väl inte vara de få stycken i något lifligare
tempo och gladare kulör midt i denna långsamt framskridande
tontragedi, utan t. ex. vigsel-scenen, en tämligen död point och
absolut fordrande en hög sopran. Vid den representation vi
bevistade var det brölloppstablån som på det grufligaste kringskurits.

En stor estetisk otymplighet var att börja tablån med det
skärande öfvergångsackordet till valsen från körbaletten »Glad och
* 3Ô

fri», ett charmant stycke, som alldeles oförtjent uteslöts. Borta var
ock till flere åhörares högljudt uttalade missbelåtenhet den stolta
marschen och det välklingande epithalamiet, hvilket senare långt
hellre bort utföras än den haltande valsen, särdeles som dennas
korografiska utförande denna afton var särdeles tarfligt. Jämför
man operabaletten nu och vid operans première på 60:talet, icke
blir det till den nuvarandes förmån. Bättre tiga än illa tala,
bättre stå still än illa dansa: Och sparka hvarann på benen.

Å K. Operan har hr Bottero försökt sig som Escamillo i
Carmen inför en rad klena hus. Detta var ock denne italienares
minst tillfredställande prestation. Redan att en bas vågar sig
på ett barytonparti kan ingifva betänkligheter. Rösten bör åt-
minstone vara af denna cantabla och vidsträckta beskaffenhet som
gjort att hos oss t. ex. Conrad Behrens kunnat med bifall sjunga
Wilhelm Tell, Belcor (L’elisire d’amore) o. s. v. Som man vet
är detta icke fallet med hr Botteros stämma, hvars kontinuerliga
vibrato och fräna högre register högst motspänstigt lånade sig åt
Escamillos parti, som emellertid i sig sjelft är så tacksamt att en
sångare här ej kan undgå — applåder. Föredraget af visan och
sista duetten utvisade hr B:s vanliga samvetsgrannhet, men han
hade bort bättre välja sina roler, äfven ur dramatisk synpunkt,
då Escamillo blott fordrar hvad hr B. — ej kan ge: yttre för-
ledande egenskaper. Hr B:s framstående aktörtalang behöfs der-
emot icke alls i den rolen, som består af ett par effektfulla en-
tréer och sortier och dermed allt. »Carmen» bjöd denna gång
på hr Strandbergs Don José, som repat sig sedan hösten 1887, då
tillståndet var klent. Om orkestern förbarmade sig öfver hr Strand-
berg och publiken, kunde hr S. bli mera populär sångare, ty nu
när publiken bara ser hr S. öppna mun, hvilket han ej gör för
vackert, hvem kan undra på att den börjar fantisera om ödman
o. s. v. Hr S. är en sällsynt musikalisk sångare, som borde
arbeta litet mer, för att kunna bibehålla den ställning vid vår
opera, hvartill både börd och naturgåfvor utsett honom. Fru
Edling var som alltid en fulländad Carmen och fröken Karlsohn
i brist på någon annan Micaëla. Kärliga älskarinnor, som gå och
pussa sina ideal midt på gatan utanför högvakten under svepskäl
att »denna kyss, den är från din moder» o. s. v. passa för re-
sten icke alls fröken Karlsohn och det undrar ingen på. Hon
har sin repertoir och der sköter hon sig som en hel karl. Bi-
rolerna i denna spirituella opera ges numera föga spirituelt, det
hela torde behöfva ryckas upp litet mer.

Den femte och sista gästrol, hvari hr Bottero uppträdde,
var Boitog Mefistofeles, som det gages, härstädes af honom i hast
inöfvad enkom för att fägna den ärade Stockholmspubliken, som
varit mot honom sä oheskrifligt huld, att han ej kunnat vänta
sig hälften, hälst när »la mia carissima Gina» genom oblida för-
hållanden var hindrad att sekundera honom och dymedelst bereda
jordmånen för sin man, som nu emellertid visat sig kunna göra
detta sjelf, endast med hjelp af tvänne grefvar och tvenne djeflar.

Ingen under att hr Bottero mycket älskar Stockholm och
att han snart skall komma åter och »då skall Gina sjunga
Margaretorna, »Carmen, Mignon» o. s. v. Det låter ju lofvande,
måtte blott icke det sjungande herrskapet då råka i kollision med
en annan Gina, hvilken som kgl. norsk hofsangerinde har så mycket
att säga vid kgl. svenska operan!

Hr Botteros Mefistofeles erbjöd intresset att höra partiet på
orginalspråket med Boitos egna ord, äfvenså var det intressant
att höra hur partiet tog sig ut i basdrägt, hvari det ofta ges i
utlandet, t. ex. i Wien, där Rokstansky för några år sen var en
särdeles i musikaliskt hänseende alldeles förträfflig Mefistofeles,
mot hvilken hr Langes melodiska baryton tog sig ut som en
turturdufva mot en katarakt. Hr Langes Mefisto var dock i det
stora hela en öfverlägset konstnärlig skapelse, hvars motstycke i
Europa i dramatiskt hänseende troligen endast lemnats af Maurel,
som sjöng partiet å Italienska Operan i Paris för några år sedan
och deri inlade stor talang, ehuru de Gounod-dyrkande parisarne
endast med svårighet lärde sig vörda Boitos musik till samma
ämne som deras stolthet och favoritkompositör, hvadan oclAå nå-
gra fragmenter af Boitos Faust-edition, försökvis uppförda å Grand
Opéra, gjorde ett fiasco, som lemnade intet öfrigt att önska.

Lika litet som hr Bottero lyckades fördunkla Willman i
Gounods opera lyckades han fördunkla Lange i Boitos. Motsat-
sen kan endast sägas af denna hjertlöst minnesdåliga »Kritik för
dagen», som i sin löjliga ifver att uppsätta dagens bjeltar på
piedestalen, till deras ära rifver ned allt förtjenstfullt och utmärkt,
som förut presterats, för att få bakgrunden riktigt förskönande
och förgyllande de kära ögonblicksfavoriterna, d. v. s. så sotsvart
som möjligt. Så har man fått se dem som på sin tid lågo på
näsan för fröken Eks Margaretha nu föraktfullt rynka på denna
värderade kroppsdel vid minnet deraf.

Ja t. o. m. fröken Oselio, hvilken man så länge hon var här
ej vågade annat än blomsterströ och lofqväda, dristar man sig
nu på, sedan — hon väl vändt ryggen till. Hennes Margaretha
41

förmenas nu, utom i fängelset, ha varit en »mycket klen dramatisk
prestation» m. m. Hvilka nya ljud i gamla koskällan!

Fru Östberg — vare det sagdt till hennes heder — behöf-
ver alls icke detta förtal af gårdagens storheter för att göra sig
gällande i operan Mefistofeles, lika litet som hr Bottero. Begges
prestationer voro goda och redbara, delvis förträffliga, men att
lika förträffliga synts förut i samma opera bör väl snarare öka
än minska deras talanger, som detta oaktadt förstå vinna terräng.

Hr Botteros Mefistofeles var mer en elak, kopplande, cynisk
chevalier än någon direkt från afgrunden kommande dämon.
Utseendet var snarare för mildt än för sataniskt, spelet stundom
rent balettmässigt, hvilket är fullt motiveradt af rolens natur.
Den rossliga timbren gjorde präktig, sträf och ondskefull effekt
i flera nummer, däraf »Jo son lo spirito ehe nega tutto» gafs
med syperbt uttryck, rörlig och anslående dramatisk apparat
Andra finalen ligger delvis något högt för rösten, som i jordbal-
laden tog slutfermatet på C i stället för höga F, som hittills
med våra baritonister varit fallet, en god effekt, som man min-
nes, särdeles i Langes fint accentuerade föredrag. Lange var i
denna final mer den elegante, förnäme hel vetesfursten, Bottero mer
den främste satyren och bachanten i laget, man väntade ibland
rent af att han skulle ta sig en sväng med någon af de lång-
skäggiga hexorna, så muntert skuttade han omkring hit och dit,
kastade snart ifrån sig både spira och mantel, m. e. o. tedde
sig hela tiden högst gemytlig. Ehuru vi föredra Langes uppfatt-
ning, vilja vi ej neka erkännande åt den talang, hvarmed hr
Bottero fäktade till förmån för sin. En Mefisto utan minsta röda
klut var för öfrigt en nyhet för Stockholm.

I trädgårdscenen utbildade sig Mefisto till komplett buffo,
hans kurragömma, hans kurtis, hans deklarationer med Martha
gåfvo åhörarne månget godt skratt, men drog uppmärksamheten
för mycket fån det yngre paret (som dock 1 Dec. rätt väl be-
behöfde litet glömska).

I operans senare afdelning nedsjunker Mifistofeles som be-
kant till simpel staffage-figur. Genom diverse komiska pantomi-
mer lyckades hr Bottero dock i högre grad än någon förut lägga
beslag på åskådarnes skrattmuskler, särdeles i senare delen af
Greklands-tablån, då han med kappan diskret för ögonen med
böjd rygg och tysta steg tassar ut från scenen. Just då intone-
rade fru Östberg och hr Ödman det populära assdur themat i
sin kärleksduett och — ifall de ej visste af hr Botteros före-
hafvande bakom dem, kunde de med skäl blifvit både stötta
42

och fundersamma, ett sådant fnissande uppstod på parkett och
första raden, och detta vid ett moment då de uppträdande äro
vana att publiken blir rörd och andlöst lyssnar till deras eldiga
älskogsrop.

Den fatala slutscenen gafs af hr Bottero med mycken håll-
ning, särdeles kraftigt betonade han det förtviflade tre gånger
förnyade utropet: Faust, då den lede efter den misslyckade sirén-
expeditionen började misströsta om utgången. Den italienskt
rörliga, expressiva mimiken kom honom under denna scen utmärkt
väl till pass och utgör mer än något annat ett observandum et
imitandum för våra svenska operasångare med deras mer eller
mindre vackra vaxkabinettansigten.

Efter operans slut utbrast en bifallsstorm, som syftade att
få fram hr Bottero ensam, hvilket misslyckades, hvarpå jernridån
föll att svalka sinnen och händer. Men då blef publiken topp
rasande och gastade »Bottero» mer än någonsin; om en stund
kom något svart fram ur den svarta jernridån in i den upplysta
salongen, det var »han selv», som bockade, gestikulerade och
retirerade, steg än en gång fram skjutande framför sig liket af
doktor Faust, en hemsk och otäck syn, den gubbsminkade annars
så däjlige förste tenoristen i den klart upplysta teater salongen.
Rop: »Bottero solo»! Derpå slutade spektaklet.

I den mångfrestande novellisten hr Lundquists, när detta
skrifves, senaste stora novell: Konstnärsblod anföres att denna
tidskrifts musikrevy kallat hr Lundqvists som det tyckes ganska
inskränkta hjältinna för »räddnings boj » med anledning af hennes
användbarhet att, som fröken Javette och ibland fröken Strand-
berg för några år sen, anlitas i fall af sjukdom hos primadon-
norna. Vi förbigå en liten undran öfver berättigandet att i en
fingerad historia helt ogeneradt uppdikta ett fingeradt yttrande
af oss, hvilka dock ej dessvärre ha lyckan tillhöra alstren af den
Lundquistska bördiga fantasien, för att reservera mot den dumma
vitz, hr L. lägger i vår mun, med anledning af att han döpt sin
s. k. hjeltinna till Boye, en vitz, som alltför tydligt röjer sin
härkomst ur den på dylikt ganska förmögna Lundquistska skatt-
kammaren. Mer ärligt hade varit att då denna tidskrift är cite-
rad äfven använda ett uttryck i frågan, som tidskriften verkligen
haft, såsom »sjukbudssångerska på stat», eller något dylikt, som
vi för några år sedan hade alla skäl kalla fröken Javette. Det
förklenliga häri inse vi ej. Att kunna »rädda spektaklet» måtte
väl snarare vara en dygd än motsatsen. Dessutom inskränkte sig
fröken Javettes verksamhet visst ej till sådant. Hon fick roler
48

i nya operor och alternera i repertoirens förnämsta partier. Äfven
de främsta sångerskor få ju alternera. Äfven de främsta sån-
gerskor äro glada att kunna uppträda som sjukbudssångerskor.
Sjelfva fröken Grabow har en gång räddat »Don Juan» genom
att sjunga Anna utan repetition. För öfrigt är det ett misstag
att tro och i bokform framställa att publiken fattar misshag
till de räddande änglarne. Tvärtom, det är just öfver de i sista
stunden strejkande favoriterna, som misshaget ohejdadt går löst
och i förargelsen applåderar man dubletten så mycket mer. Men
om denna i grunden är olämplig för sitt yrke kan ju ingen magt
i världen förskaffa henne en sångplats inom verket. Avis åt alla
teatergalna ungdomar, som likt hr Lundquists fröken ha ett
»konstnärsblod», som endast yttrar sig i önskan att partout »lukta
teaterluft» och »vara med» utan sjelfständig begåfning eller för-
måga af eget iniativ, detta som är »konstnärsblod».

Fru Östberg är en räddningsboj — vi låna nu detta ord
af oss sjelfva i hr Lundquists bok — men af annat slag! Än
en gång måste vi komplimentera denna sångerskas ovanliga till-
mötesgående och mirakulösa förmåga att i hast »slå i sig» nya
och svåra partier. Fru Östberg hör till de mest samvetsgranna
inom sin konst. Hela den dag, hvars afton hon skall sjunga,
lefver hon sin rols fantasilif, isolerande sig i sin våning, utan
att företaga några promenader i staden eller mottagande visiter.
Hon genomgår sin rols lyriska och dramatiska detaljer med största
omsorg och söker särskildt att alltid få fram det sannt qvinliga,
allmänt menskliga draget i sina olika roler, måhända en följd af
det Boccaccio-manér, som hon fått äta upp så många gånger men
från hvilket hon redan i och med sitt uppträdande som Micaëla
i Lecocqs operett »Hjerta och hand» (på N. T.) började frigöra sig.
Huru än sedan resultatet utfaller, ett är visst, att fru Östberg
uppbjudit alla sina krafter och erbjudit det bästa hon förmått.
Kan man säga detta om operans samtliga nuvarande sångerskor?

Ja! Ty kgl. svenska operans samtliga sångerskor äro för
närvarande summa summarum två och om fru Edling kan allt
det behagliga sägas, som vi här ofvan med godt samvete sagt
om fru Östberg.

Fru Östbergs svåraste stötesten i operetten Mefistofeles var
naturligtvis början, trädgårdsscenen. Vi måste dervid säga att
vi tro det fru Östberg verkligen skulle kunnat göra sig än mer
ungdomlig, med minen af hennes Elisabeth, der den eleganta
dräkten ock bjelpte bättre under än Gretchens enkla kostym.
Sminkningen var för litet djerf; med rödt i rundsminkning på
44

kinderna och försök att ge pannan en barnsligt rund gestalt, mera
hvitt här och der o. s. v. anse vi den borgerliga, friska, litet
grofva tärnan kommit bättre fram än nu, då illusionen blef för
knapp. De efter Oselio attraperade blinkningarne drefvos väl ej
till sådan obehaglig höjd som hos denna, men hade gerna totalt
kunnat vara sin kos. Det cocottemässiga hos Oselio i denna
akt var prisvärdt mildradt i fru Östbergs långt mer tilltalande
framställning, låt vara att den Oselianska uppfattningen var in-
lärd af Boito sjelf i egen hög person. En viss nervositet i före-
draget var ej att fästa sig vid och gick aldrig så långt att man
kan instämma med P. T., som ansåg partiet illa inlärdt. Ej
häller torde Sv. D. ha rätt att qvartetten »gick sönder»; icke
gick den bra förstås, men till någon kakofoni kom det dock icke.

Fängelsescenen var som man minnes Oselios största triumf
och äfven en af Selma Eks bästa scener. Ingendera af dessa
sångerskor nådde fru Östberg helt, men hennes framställning af
den vansinniga Margaretha var det oaktadt full af vackra detaljer,
hvaremot totalintrycket kanske ej blef så kraftigt som önskligt
varit och som Boito afsett med sin starkt färglagda musik. Fru
ö. betonade må hända för mycket det barnsliga, det milda, det
resignerade hos Margareta och fann hvarken i röst eller spel
tillräckligt storartade och passionerade accenter. Detta märktes
mest i recitativen, hvaraf t. ex. bannstrålen mot Mefistofeles ej
på långt när fick den höghet och kraft som hos Oselio. Dere-
mot gafs arian särdeles förtjenstfullt, med den musikaliska renhet
och smak, hvartill fru Ö. numera höjt sig, vissa delar såsom den
sakta framporlande pianissimodrillen efter de deliciöst framandade
»flyg»-arabeskerna med mästerlig teknisk beherskning. Dödsfruk-
tan fick ett mycket godt uttryck i de skälfvande blickarne mot
dörren, i det spasmodiska neddykandet och gömmandet ih almen
o. s. v., hvaremot den inspirerade bönen ej fick ett nog storar-
tadt uttryck. Dödsfallet var realistiskt studeradt och utfördt,
det hela mycket hedrande fru Östbergs flit och tilltagsenhet.

Helena anse vi snarare under- än öfverstiga fru Östbergs
Margareta, åtminstone den första aftonens. Den i yttre afseende
mycket fordrande rolen kunde ju i detta hänseende endast delvis
komma till sin rätt, så mycket mer som kostymeringen med den
framtill i förtjockande veck lagda tunikan bort vara fördelaktigare.
Sirénduon kom ej till sin rätt på grund af allt för brådstörtadt
tempo och Trojaballaden med dess Gluck-anstrykning öfversteg
fru Östbergs mellanregister och sångkonst, som ej inlade veder-
börlig bredd och nog ståtligt portamento. Därtill kom minnet
45

af Oselios magnefika utförande af detta stycke, som ehuru i grun-
den ett öfverloppsverk dock genom sin stolta och nobla anlägg-
ning försvarar sin plats, helst operan Mefistofeles ju utgör en
följd af olika musikstilar, endast högst lösligt sammanfogade till
ett helt. Fru Östbergs spel under och efter detta stycke må
deremot oinskränkt berömmas; det visionära uttrycket i blick
och mine var på pricken träffadt. Det är troligt att kärleks-
duon för framtiden kommer att lyckas fru Östberg bättre än
denna första afton, då hennes sång stundom betänkligt led af
för hög intonation jemte ett för rått och skarpt attackerande af
vissa höjdtoner, en olycka måhända orsakad af motsjungarens
alltför hårdnackade sforzando. Äfven orkestern borde under
denna afdelning lagt mera band på sig och framförallt öfverlåtit
åt den sjungande att taga ledningen.

Hr Ödmann led denna afton af en indisposition som för-
modligen orsakade hans idkeliga forcerande att få fram rösten.
Deraf kom sig att den vackra idyllromansen ej fick vederbörlig
dolcezza, utan i stället ett högt skrällande B., som obehagligt
förde tankarne tillbaka till den Brunska Faust-editionen. Rösten
lyckades ej komma ur sitt trade förrän i epilogen, der den gamla
klangskönheten var ofördunklad och der särdeles arian fick en
synnerligt fin och rörande tolkning. I dramatiskt hänseende
funno vi hr Ödmann ha gått tillbaka i denna rol. Rolens början
var ytlig och karakterslös, plastiken i fängelset icke vacker ej
heller sann, stundom till och med i vägen för Margaretas goda
spel. I epilogen ha vi förr sett hr Ödmann långt mer illuso-
risk och intressant än denna gången, då den stereotypa tenor-
gymnastiken allt för mycket kallades till hjelp i nöden. Såväl
Margareta som i synnerhet Faust sjöngo flere recitativ med allt
för öppen och ljuslagd ton, der motsatsen skulle varit effektfull.
Våra artister böra ej negligera fördelningen af ljus och skugga
i röstbehandlingen, emedan dermed stora verkningar i ett lyriskt
drama kunna uppnås. Kristina Nilsson var mästarinna i den
konsten, äfven Jenny Lind, särdeles efter de utländska studie-
resorna, men äfven förut, ty för detta naturens söndagsbarn
tycktes alla sångens hemligheter ligga lik en uppslagen bok.
Hennes utrop: »Elvino!» i »La Somnambula» med dess öfver-
gång från mörker till ljus skall alltid minnas som ett af de yp-
persta konststycken inom dramatisk sång på svensk operascen.

Panthalis parti utfördes lyckadt af fröken M'olf, som sty-
relsen borde söka använda mer, låt vara att erfarenheten af
hennes förmåga på operan ej varit den gynsammaste. Men får
4=6

hon litet oftare vara med, kanske det artar sig bättre,-*dessutom
hvad skall man med en sångerska, som aldrig uppträder? Man
kunde ju försöksvis åter lemna henne Ortrud i Lohengrin, som
hon om vi ej bedra oss utfört ett par gånger, skänka Elsa åt
fru Östberg och på det viset få upp Lohengrin på repertoiren,
naturligtvis med herrar Ödmann och Lundqvist i sina gamla
partier. Det eviga återupptagandet af de tre gracerna Julia,
Carmen och Mignon börjar trötta.

Svenska Teatern har spelat '»Niniche^, en gammal bekant
på denna scen, der den under den klassiska Josephsonska tiden
gafs för att stoppa de hål som »Erik XIV» och »Mäster Olof»
gjorde i kassan. Genren är icke den bästa, som man vet. Men
inom sin genre är nog »Niniche» en af de bästa produkterna;
få af detta slags kurragömmapjeser ega den lätta fyndighet och
skrattretande tilltrassling som »Niniche», hvars omoraliska ten-
denser visserligen äro betänkliga men dock ej så vådliga som
genrens sämre alster, der det lasciva elementet förstoras att täcka
bristerna på esprit och nyhet. I den svenska öfversättningen
falla också många af originalets »styfva» småsaker bort, hvilket
är välbetänkt, enär ju icke hela verlden kan ha en Judies eller
en Dupuis talanger att säga de vådligaste saker som Bon jour
eller Merci bien!

Å Djurgårdsteatern gafs vaudevillen första gången i Sverge,
det var sommaren 1879 och man hade ej anledning knappast
att spela något annat sommaren lång. Det fans utländska mak-
ters sändebud (jag syftar visst icke på den, som läsaren nu fick
tankarna på) som instälde sina tillämnade badresor kanske ända
ner till Trouville för att åse badningen vid Djurgårsteaterns Trou-
ville, der den förträffligt sköttes af herr Fritz Arlberg, Sverges
förste och bäste fruntimmersbadare — i Niniche, välförståendes.
Han badade der ömsom fru Åbjörnson, ömsom fru Valin i titel-
rolen och den tjocka, fryntliga fru Lundgren (i fjol anstäld vid
Folkteatern) som enkan. Det fans då i stan’ en extraordinarie
som sett Niniche 37 gånger å rad. Hur är det Blanche sjöng
om extraordinarierna:

»Vår Herre föder sparfvar — alltväl

Gud vet hur ni framlarfvar — ni förstår mig väl.»

Emellertid var ju detta framlarfvande ganska eget i sitt
slag, ja man torde kunna medgifva att extraordinarien var extra
ordinär.
47

På Nya Teatern uppenbarade sig Sveriges främsta Niniche,
fru Sophia Cysch.

Briljant skönhet, lysande toilettprakt, sammetslen sång, di-
stinkt och ren, yppersta frasering, eld, malice och ironi i före-
draget, sekunderadt af ett motsvarande omvexlande, diskret och
pikant spel — se der förmåner som bort göra fru Cysch, om
född i Paris, till den farligaste rival för den stora Anne Judic
sjelf. Att hon i Norden och Tyskland ej sett sin like i denna
rol, behöfver ej tillfogas.

Nu var det på fru Lundberg f. Malmgren, som Niniches
badkappa kastats. Hon hade långt mer än fröken Anna Pet-
tersson den rätta uppfattningen af sin rol, men hon var för litet
både aktris och sångerska att lyckas i denna rol, lyckas helt.
Hon var vacker att se uppå, men hennes skönhet var ej för ro-
len individuell. Hon spelade småtäckt och näpet med en litet
tillgjord ung flickas uppträdande och sätt, men var hvarken
Grefvinna Corniska med Niniche-bismak eller Niniche med Gref-
vinna-bismak så som rolen fordrar och som Anna Judic och
Sophie Cysch så ypperligt vetat framställa det. Hennes sång
saknade den mjukhet och den finess, som de små på Judic be-
räknade chansonetterna befalla. Att en ung vacker dam aldrig
totalt misslyckas med en så genomgående tacksam rol som denna,
är naturligt. Också har fru Lundbergs framgång varit ganska
god, i alla fall långt bättre än Anna Petterssons Niniche, åt
hvilken det var Köpenhamn förbehållet att »se pâmer d'aise».

Men hr Holmqvists Grefve Corniska! Det var nu längesen
vi hade nöjet se hr Holmqvist i denna rol men han var sig lik,
alltid samma genomfina och genomkostliga men ock menskligt
sanna mönsterbild af distinguerad åsna på två ben. Man vet
ej hvad man skall mest beundra af denna diplomat reporter,
hans vexlande mimik, hans elegant dumma konversation eller
hans yttre habitus i olika kostymer. Allt har samma rätt till
beundran, ty allt är fulländning.

Frk. Rylander var en vederbörligen katig enka Sillery,
dock ej så fint på samma gång som starkt rolig som den gamla
värderade skådespelerskan fru Thérèse Elffors, hvars sortie i an-
dra akten särskildt var en fröjd utan like. Hr Olsson var myc-
ket nära att nå sina utmärkta föregångare i Anatoles rol, herrar
Mauritz Sandberg och Richard Wagner. Samspelet utan vank.
48

Vasateatern upptog i November på sin repertoir, sedan
»Stackars Jonathan» fonografen till trots börjat åldras, Edmond
Audrans »La Mascotte» (Lycko^ickan), på Nya Teatern kallad
»Rosenkind». Hvarken här eller der blef emellertid Lyckoflic-
kan någon lycka för teatern, eget nog då man betänker operet-
tens ofantliga framgång i Paris, der den gafs första gången den
29 december 1880 på Bouffes. Hufvudrolerna gåfvos der af M.
Morlet (Pippo), en verklig opera-baryton med vackert mezzavoce
och ypperlig teknik, M. Lame (prinsen) en ung debuterande
operett-tenor med behaglig röst, godt utseende och fransmannens
hela naturliga savoir faire. Bettina var M:lle Montbazon, också
en debutant med duktig mezzosopran, intelligens och säkerhet,
dock på långt när ej den Bettina, som M:lle Théo sedan visade
parisarne, trots sin vokala underlägsenhet, dåligt öra o. s. v.
Men hennes hänförande skönhet och »djefvulskt pikanta» spel
satte parisarne i eld och lågor, ofantligt bidragande till La Ma-
scottes lifslängd. Vid premièren utfördes birollerna af M:lle
Dinelli (Fiametta), klen sångerska, men fiffig (något »vågad»)
aktris, M. Hittemans (Laurent) M:mes Rivero, Gilberta etc. etc.
På Nya Teatern var fru Östberg-Horwitz Bettina, fru de Wahl
Fiametta, hr Engelbrecht Pippo, hr Holmqvist Laurent o. s. v.

Före »La Mascotte» var Audran endast känd som förf, till
den 1879 å Bouffes gifna »Les noces d’Olivette», senare gifven
å Stockholms Bouffes, osalig Ladan. Begge dessa operetter visa
en ledig penna, men ock mycken vulgaritet, särdeles »Olivette».
I »Mascotte» finnas detaljer af större värde, såsom den om
fransk folkton lyckligt påminnande, i mystisk-pikant stil hållna
balladen samt den behagfullt skämtsamma idyll-duetten: »Je sens,
lorsque je t’aperçois» etc. Härmningen af kalkoner och får är
här gjord med äkta fransk näpenhet och smak. Prinsens ku-
pletter: »De nos pas marquant la cadance» äro hållna i käck
fransk militärstil, galant och kavat, polkaduetten i andra akten
också käck och munter, qvartetten i den fjerde ej utan sin lilla
sinnrikhet, men resten, på några graciösa enskildheter när, skä-
ligen banal och fallande in i de färdiggjorda allmännings-refrän-
gerna på lager.

Här fordras operettartister af franskt snitt. Men icke ens
Nya Teaterns försök slog väl ut, mycket mindre Vasateaterns
med tre gånger underlägsen rolbesättning. Fröken Anna Petters-
son hade behöfts fär Bettinas rol. Fröken Ekström var öfver-
ansträngd, röjde dock i första akten karakteristik, studier och
såg bra ut i det långa håret, men den tröttade stackars lilla
49

rösten strejkade snart nog och drog med sig i olyckan spelet,
som mattade af i stället för att krya till sig. Sak samma gällde
hr Klinger, som också användts allt för träget och behöft se-
mester. Hr Lundahl var trirolig nog som bensvag monark,
görande sitt bästa att framhäfva den förtj en stfulla librettons bur-
leska detaljer, fru Cederberg visade sin goda operett-talang i prin-
sessans parti, hvars första nätta kupletter hon detaljerade med
en finess som öfverskylde röstens vacancer, hvaremot zigenar-
rondot i tredje akten öfversteg hennes förmåga trots berömvärda
ansträngningar. Spelet var godt, slagsmålet famöst. Hr Stenfelt
förmådde ej som sin franska kollega hindra Frittellini att bli
obehagligt löjlig och borde inlagt mer abandon i sina tacksamma
krigskupletter, som i dessa »fosterländska» tider naturligtvis slogo
an. Hans röst saknar ej behag, men kunde träneras vidare.
Dito apparitionen. — Hr Lundin som Rocco och hr Ornberg
som värdshusvärden voro lyckade bifigurer. Operetten gafs med
talang, var uppsatt med prakt och — afled efter en lefnad af
åtta dagar.

Bättre öde hade den rätt graciösa musiken förtjent, som
särdeles mot »Jonathans» tjocka musik förefaller så fransysk,
lätt och smekande. Men äfven Strauss i sin gamla »Fledermaus»
är Millöcher långt öfverlägsen i operett-geni, lätt ysterhet och
populär elegans. Med nöje återhördes »Läderlappens» välkända
toner, den lifliga valstrion i första akten med sina komiska af-
brott och skenheliga moll-partier, utmynnande i lefnadsglad |
takt. Valstakten är naturligtvis mycket respekterad, allt går
här som en dans, specielt andra finalen med dess präktiga vals-
motiv med de pikanta fermaten, den utsökta rytmen, det pul-
serande Prater-folk-lifvet fångadt och idealiseradt med nästan
omdelbart medryckande, sympatisk eld och fart, gemüth och
Wienerblut.

I motsats mot »Jonathans» har här hvaije den minsta me-
lodi sin lilla udd och sitt lilla behag. Adèles teaterscen är ka-
rakteristisk, nästan franskt spirituel, dertill österrikiskt humori-
stisk, särdeles slutsången med dess behagfullt komiska trallala.
Prinsens kupletter ha blifvit verldsberömda genom sin blaserade
elegans, det nyckfullt aristokratiska i anläggning och ton. Brin-
disin och gästkören i andra akten täfla med hvarann i njutnings-
lysten uppsluppenhet, dock aldrig rå, om ock då och då litet
skojig, (som situationen fordrar). I våra på goda operetter gan-
ska arma tider, flyger Läderlappen på lätta vingar trots sina år
Ur Dagens Krönika. XI.	4
50

och torde till och med rätt som det är börja räknas till operett-
litteraturens klassiker.

Äfven i »Läderlappen» härjar minnet Vasateaterns fält.
Här mins man från två teatrar, om ej tre, särdeles »Ladan»,
förstås. Der voro Gustaf och Mathilda Bergström excellenta
som Direktören och Rosalinda, fru de Wahl som Adèle och frö-
ken Löfgren! Ännu torde man minnas den furor denna senare
väckte med sin illusoriske ryske prins på en tid då man ej var
så blaserad som nu med sköna damer som sköna gossar. Frö-
ken Löfgrens präktiga alt och stora käckhet passade ypperligt
de famösa kupletterna, hennes fysik och psysik täflade med
hvarann att illustrera den furstlige gommeuxen. Man hade vän-
tat något för operan af fröken Löfgrens stora röst och sceniska
talang, hvilken i karlroller som Fatinitza, Lille hertigen, Roland,
(De pratsjuka) var en värdig föregångare till damerna Ostberg
och Petterson, hennes efterträderskor i denna — alltför mycket
— gouterade genre.

Från Nya teaterns Läderlapp erinrar man sig hr och fru
Castegren (Gabriel och Adèle), hrr Sjöberg och Ringvall samt
framförallt fru Gründer f. Jonson, hvars röst och koloratur yp-
perligt framhäfde Rosalindas ganska lysande sångparti, som hvar-
ken förr eller senare fått en så musikaliskt briljant tolkning.

Mot dessa minnen skulle Vasateaterns Läderlapp totalt sjun-
kit vinglös ihop, men den hade sin räddande engel Gabriel!

Sällan torde en teaterdirektör vara i stånd att föregå sin
trupp med så briljanta exempel som Vasateaterns, hvilken till
punkt och pricka är förtrogen med hemligheterna i den genre,
teatern satt sig för att odla. Hr Warbergs Gabriel är nästan
ett litet konstverk, hvarje nyans på sin plats, hvarje gest moti-
verad och — rolig. I s. k. »understucket spel» formligen ex-
cellerar hr Warberg, hvars Gabriel ännu sjunger ganska bra och
framförallt med operettskick och hvars apparition sedan Ladans
dar tycks stå stark, åtminstone i denna rol, der hans af ung-
dom sprittande och sprudlande Gabriel var yngre än alla ung-
domar, som sekunderade honom. Dessa tedde sig nemligen gan-
ska gamla och uttråkade, särdeles hr Klinger, som i likhet med
fröken Ekström bort få lof. Fröken Ekström hade annars pas-
sat bra för Adèle, der emellertid fru Elisabeth Hjortberg upp-
trädde efter många års paus. Hon saknar det yttre, som en
operettartist behöfver, men hon har hvad bättre är ungdom, fast
hon är gammal, hon som hr Warberg. Hon spelar med denna
äkta operett-ton, som ej låter ett ögonblick förloras, och hennes
51

sång visar hur skral hennes omgifning är. Fru H. har dock
aldrig haft stor röst och åren ha nog noppat den litet, men
likväl lyser den som en stjerna i Vasateaterns klent röstbegåf-
vade konstellation Ekström—Jensen—Stenfelt etc. Denna se-
nare var Rosalinda, litet tung i spel och tunn i sång. Rösten
har en viss naturlig böjlighet, men koloraturen blir snart gnäl-
lig på grund af den ynkligt lilla röstvolymen. Det var i det
yttre en vacker, litet fet Wienerfru, iförd tyska toiletter med
besked. Hr Stenfelt var något lifligare än han brukar, sjöng
serenaden utom scenen med god posering, men i öfrigt icke
klanderfritt trots säkerhet i partiet, som han också sjöng å Nya
Teatern, der han qvarlemnat sin lustiga blommiga nattrock. Hr
St?'ömberg är ej hr Bergström, det är ett faktum, som dock ej
hindrade en rättvis applåd åt den rätt muntra hvissel-scenen
i tredje aktens början. Fru Cederberg var söt som lilla Ida,
förr spelad af fru Rampeltin m. fl. och fröken Johnsons sega
röst, som passar bäst i karlroler, klingade ovanligt bra i arian,
men fröken Anna Pettersson —I

Inöfningen var god, andra finalen skriades med samma lif
och — fulla halsar som på »Ladan», men det finns folk, som
»tändas endast mot Ladans plan» —1

De ha varit stygga mot Vasateaterns Läderlapp, mot hvil-
ken vi kanske varit — för snälla. Hur som helst, nu låta vi
den flyga. Farväl!	5 Dec.
Året 1890.

Politisk revy
af Otto Sjögren.

Det blir mer och mer i ögonen fallande, att Berlinkon-
gressen 1878 betecknade slutet af ett tidehvarf och början af
ett annat, det sista i det nittonde århundradets historia. Om
det förra tidehvarfvet, hvilket började med ett orientaliskt natio-
nalitetskrig och slöts med ett annat samt under mellantiden ha-
de att förete kampen för Italiens och Tysklands nationela enhet,
— om detta tidehvarf var ett nationalpolitikens, så tyckes århun-
dradets slutskede efter 1878 företrädesvis komma att få ett social-
politiskt skaplynne. Då kongressen sammanträdde till slutupp-
görelse i nationalitetsfrågan, hade redan Hödel och Nobeling lossat
signalskotten till den sociala förpoststriden, under hvars fortgång
sedermera den sprängbomb kreverade, som tog lifvet af Alexander
II. Gamle kejsar Wilhelm hvilar i grafven; kejsar Fredrik,
segraren vid Königgrätz och Wörth, likaledes. Men så länge
»järnkanslären», som gifvit sin prägel åt det gångna tidehvarfvet,
satt qvar vid makten, sammanljöd ännu epilogen af det gamla med
prologen af det nya. Så kom året 1890, då han på »Idus martii»,
Cæsars dödsdag, afträdde från händelsernas skådeplats, om det
än icke för honom såsom för Cæsar bief »en olyckshändelse med
dödlig påföljd». Som illustrationen af ett »morituri te salutant»
förekom väl den utlefvade Moltkes nittioårsjubileum för den ung-
domlige- nye Cæsar, som nu har framtiden ock i sin hand. In-
stallationsakten är fullbordad; nu har Wilhelm II:s och Caprivis
tidehvarf efterträdt Wilhelm I:s och Bismarks.

Socialistlagen, som i Tyskland kom till verlden 1878, af-
lifvades i början af år 1890, då den ifrågasatta förlängningen däraf
ej vann riksdagens bifall ; äfven här visar sig slutet af det öfvergångs-
skede, hvilket ur socialpolitisk synpunkt helt visst med skäl skulle
53

kunna betecknas sona socialistlagens. Kejsaren var nu villig att
taga den sociala frågan om hand och åt henne gifva ett nytt
uppslag; det var också hög tid, ty under den förut förda vålds-
politikens tid hade det bekämpade partiets sammanhållning ej
minskats, utan i stället betydligt ökats. Nu fann man af nöden
att »ändra signalerna» gentemot detsamma. På kejsarens initiativ
sammanträdde i Berlin vid årets början den internationella arbetar-
konferensen. Voro än de resultat som framgingo ur konferensens
förhandlingar icke så synnerligen stora, så var initiativet ändå
betydelsefullt i sig sjelft, den sociala frågans lösning hade upp-
stälts på de europeiska regeringarnes program och där fått cn
af de främsta platserna, om icke rent af den allra främsta. Kejsa-
ren lät också förstå, att han ingenting hade mot, om i riksdagen
invaldes socialdemokratiska ombud, med hvilka man kunde under-
handla. Nu höjdes till och med i »ogjordt väder» lystringsordet,
att det socialdemokratiska partiet blifvit regeringsparti, och de
gode berlinarne stälde sig med lojal underdånighet detta lystrings-
ord till efterrättelse. Så inträffade den sällsamma företeelsen,
att Tysklands regeringstrogna hufvudstad invalde socialister i den
tyska riksdagen. Det var ett märkligt tidens tecken, — och än
märkligare skulle snart komma.

Den unge kejsarens tankar voro nu icke längre den gamle
Bismarcks tankar, hans vägar icke Bismarcks vägar. Förgäfves
hade »järnkanslären» uppbjudit sitt inflytande och användt sina
finter för att först uppskjuta, sedan kringskära arbetarkonferensen ;
lika fruktlöst sökte han bromsa regeringslokomotivets gång i den
inslagna socialparlamentariska riktningen. Kejsaren tog sig för
att särskildt förhandla med de särskilda ministrarne, och därmed
var rikskanslären, medan han ännu officielt satt qvar, faktiskt
nedstött från den domierande ställning, som han uti den inrikes
politiken dittills intagit. Han inlemnade då sin afskedsansökan,
hvilken han fordom mer än en gång brukat som medel för att
få sin vilja fram ; men den tid var nu förbi, då en sådan ansökan
besvarades med det typiska »Niemals». Bismarck togs i stället
på orden; hans anhållan beviljades, och han fick snart erfara, att
det skedde på fullt allvar, huru svårt han än i början hade att
tro därpå. Den bismarckska »majordomusdynastien», »Hausmeier-
thum», som redan börjat temligen tydligt hägra vid synranden,
var med detsamma bortblåst; sonen Herbert, redan statsminister
och designerad rikskanslär i survivance, tog afsked på samma
gång som fadern. Sjelfva rikskanlärsinstitutionen, hvilken förut
nästan haft tycke af en diktatur, fick ett helt annat och vida
54

blygsammare skaplynne, då den modeste Caprivi intog sin plats
på kanslärssätet. Den afskedade Bismarck upphöjdes till hertig
af Lauenburg, men man erfor därvid samma intryck, som då
härolden vid Erik XIV:s kröning utropade: »Änskönt I sen många
kronor blänka, må ingen taga det annorlunda, än att en är
konung.»

Den gamle ex-kanslären drog sig undan till Friedrichsruh,
skadegladt hånad af Eugène Richters »Freisinnige», högstämdt
hyllad af sin egen »Nordeutsche». I forna dagar hade Bismarck
mer än en gång talt om sin afsigt att framdeles slå sig ned i ro
»under Schönhausens kanoner». Nu sökte han väl göra en dygd
af nödvändigheten, men det ville i början ej rätt lyckas honom.
Måhända lät sjelfva namnet Friedrichsruh i hans öron som en
skriande ironi, ett bittert hån. Han som fordom så mycket oroat
kejsar Fredrik under de »hundra dagarne» af dennes regering,
ej minst med sin reptilpress, sökte nu hetsa kopplet mot ett
nytt villebråd; men kopplet visste nog, hvem det var, som nu
hade reptilfonden om hand, och dref ej längre efter sin gamle
brödherres lystringsord. Tillämnade »afslöjanden» kröpo försigtigt
i skrinet för hotelsen om en ny Arnimsprocess, hvarigenom Bis-
marck kunde mindre behagligt få erfara att »svinhugg går till-
baka». Till sitt förfogande fick han endast en hamburgertidning,
och äfven i den måste han uttala sig med en viss retenue. Han
sökte taga sin skada igen genom att tidt och ofta låta sig inter-
viewas af allehanda tidningskorrespondenter ; men hans uttalanden
i sådan form väckte allt mindre uppmärksamhet, och äfven för
dem tycktes man hafva satt en gräns. Nu lär han skrifva sina
memoirer, såsom före honom den afdankade Metternich gjord, och
Bismarcks memoirer komma nog att läsas med spändt intresse.

Förlidet år utkom ett uppseendeväckande arbete, »Bismarck
démasqué», hvari Bismarck anklagades for att på ett ganska
groft sätt hafva fört kejsar Alexander III bakom Ijnset, samt
under sken af likgiltighet hemligen intrigera för att hålla prins
Ferdinand uppe på Bulgariens efemera tron. Om hans afskedande
skulle innebära något försoningsoffer åt Ryssland, må lemnas där-
hän; men visst är att furst Ferdinand ännu sitter qvar på Bulga-
riens tron, ehuru Ryssland intrigerat vida mer for att störta
honom, än någonsin Bismarck kan hafva gjort för att hålla honom
uppe. Panitzas misslyckade sammansvärjning i februari föran-
ledde en undersökning, som visade att de sammansvurne hade
intima ryska förbindelser, som utgrenade sig åt flere håll. Ehuru
Panitza sjelf egentligen ej var någon ryssvän, utan kämpade för
55

den afdankade furst Alexander, var han ändå ett redskap i Ryss-
lands händer; det skott hvarmed han arkebuserades, var sålunda
riktadt ej blott mot honom, det fick nog sitt obehagliga genljud
äfven i Petersburg.

I utrikespolitiken söker Caprivi i det hela bevara Bismarcks
traditioner, om han än går vida mindre bröstgänges och ut-
manande till väga. Sålunda har bibehållande af trippelalliansen
mellan Tyskland, Österrike och Italien alltjemt förblifvit basis
för den tyska utrikespolitiken. Namnet Caprivi är liksom en
symbol af denna allians ; det tillhör ju en italiensk slägt, hvilken
utmärkt sig först i österrikisk tjenst (Montecuculi tillhörde denna
slägt) och slutligen i preussisk. Italien är dock numera temligen
löst fästadt vid denna allians, ty det har väl dyrt fått betala
den äran och fått väl ringa förmåner i utbyte därför ; den radikala
oppositionen kräfver alltjemt återknytandet af förbindelsen med
Frankrike. Deremot synes förbundet mellan Tyskland och Öster-
rike blifva intimare, ju mer bådas förhållande till Ryssland artar
sig till att blifva spändt. Tsarriket står alltjemt gentemot Tysk-
land, som den bortstötta, af svartsjuka förbittrade älskarinnan,
som den forna älskaren väl söker blidka för att undslippa obe-
hag., men som ej låter sig blidka och helst underhåller kurtis
med hans ovänner. Courtoisie mot Ryssland har ej fattats från
kejsar Wilhelms sida, men den synes ej velat slå an. Han gjorde
sin visit vid den stora trupprevyen i Narva, men mottagandet
var, lindrigast sagdt, kyligt. Det intima mötet i Rohnstock den
17 sept, och följande dagar mellan Tysklands och Österrikes kejsare
samt deras båda kanslerer tog sig därför ut som en demonstration
och var det sannolikt äfven.

Kejsar Wilhelms vänliga närmande till England visar sig
innebära något vida mer än blott en pietetsfull artighet mot
gamla m ormor, hos hvilken han också gjort sin uppvaktning under
sommaren. Caprivis första politiska schackdrag bief en uppgörelse
med England af sådan art, att den kom öfverraskande, men ändå
ej bort vara öfverraskande. För flere år sedan gaf Bismarck en liten
vink i den riktningen, då man i riksdagen klandrade honom för att
han så mycket intrasslade sig i den afrikanska kolonialpolitiken
och rådde honom att hellre söka förvärfva Helgoland åt Tysk-
land. Han gaf ett svar som antydde, att man ej kunde så noga
veta, om ej Tyskland i Afrika opererade för att vinna just Helgo-
land och kanske mera därtill. Den 17 juni meddelade Reichs-
anzeiger, att Tyskland för sin del bifallit afslutandet af ett
fördrag, hvarigenom det i utbyte mot Helgoland afstått från pro-
56

lektoratet öfver Vitu- och Somalilandet, ja äfven-»af sultanatet
Zanzibar, med undantag af den åt det tyska östafrikanska säll-
skapet upplåtna kuststräckan. Under följande månad fick denna
öfverenskommelse det engelska parlamentets bifall, och traktaten
undertecknades. Man tyckte väl att Tyskland liknade köpmannen,
som bortgaf en stor förmögenhet för att vinna den äkta perlan.
Men att Helgoland som marinpcsition fullt förtjenar att liknas
vid den lilla, men högst dyrbara äkta perlan, det erkände man
också; och den i Afrika bortgifna förmögenheten är i sjelfva
verket ej större än att en rätt betydlig fond ändå är qvar.

Under tiden hafva arbetarrörelsens vågor, ehuru alltjemt
hållna inom samhällsordningens strandbäddar, rört sig allt mäk-
tigare. Den redan under föregående år beslutna stora arbetar-
demonstrationen hölls den 1 maj, synnerligen i de stora hufvud-
städerna, men äfven på flere andra orten både i Europa och
Amerika. De på förhand hysta farhågorna visade sig, om ej alldeles
öfverflödiga, åtminstone högst öfverdrifna. Den främst på pro-
grammet stälda frågan om 8 timmars normalarbetsdag har redan
upptagits som en lagstiftningsfråga. I Schweitz har den fått sin
lösning, i Tyskland är denna lösning på väg att blifva fullbordad,
och i England har på en under året hållen arbetarkongress en
pluralitet (om än ringa) uttalat sig i samma riktning. Den
rådande jäsningen har äfven flerestädes framträdt i form af stora
strejker. Äfven här i Stockholm hafva sådana förefallit, hvilka
ännu äro i friskt minne.

En af tidehvarfvets mest betydelsefulla tilldragelser är den
stora kolonisationsrörelsen, hvarigenom Europa nu som bäst be-
reder sig att taga Afrika i besittning. Stanley och Emin hafva
här varit banbrytare på sådant sätt, att de bland Afrikas folk
helt säkert komma att framstå som vidunderliga sagohjeltar.
Efter att hafva fullbordat sin äfventyrliga färd genom det inre
af verldsdelen lyckades Stanley föra Emin med sig till Zanzibar ;
men denne visade sig föga tacksam för den erhållna >hjälpen»,
och rivaliteten dem emellan syntes föra med sig en skärpt anta-
gonism mellan de båda stora makter, England och Tyskland, som
för närvarande synas mest angelägna om besittningar i Afrika,
I Tyskland rustade man sig att återsända Emin med ett hand-
fast följe under major Wissmans befäl; i England framstälde
Stanley sin uppgift som nationelt engelsk, och det visade sig
nog, att han icke talade för döfva öron. Medan sålunda ett
spändt förhållande syntes på väg att inträda, skedde ett helt
oväntadt omslag genom Helgolandsfördraget. Det säg ut, som
57

om Tyskland, belåtet med hvad det redan vunnit, afstär från
vidare intrång på det stora kolonisationsfält, som inom engelsk
»inflytelsesfer » kan öppna sig. Att Tyskland i utbyte mot Helgo-
land ingalunda afstått från hela sitt nyupprustade herradöme i
Afrika, utan endast från en del däraf, påpekades genast i början
och en vid årets slut uppkommen tvist mellan de båda makterna
med anledning af Tysklands fodran på ett landstycke å Zanzibar-
området, antyder att den afrikanska maktfrågan ännu hålles
öppen.

Vid denna kapplöpning om kolonialväldet undanträngas de
små makterna omildt af de stora, helst om de, såsom fallet varit
med Portugal, väl nominelt under framfarna tider tagit ett landom-
råde i besittning, men försummat att effektivt kolonisera det.
Den portugisiska animositeten mot engelska flaggan näpstes så-
lunda vid årets början hårdhändt nog, och Portugal tvangs till
ett fördrag, som nästan tycktes sätta dess sjelfständighet i fråga.
Inom det lilla landet har den sårade nationella ömtåligheten
vållat en rörelse, som under någon tid tycktes få ett revolutio-
närt skaplynne. Det såg nästan ut som om Brasiliens föredöme
komme att inverka på Portugal.

Hos oss hafva protektionister och frihandlare återigen rört
sin evinnerliga trampqvarn. Genom Stockholmsvalets utgång ser
det ut, som om frihandlarne fått någon, om än ringa öfvervigt
i andra kammaren, medan protektionisterna äro afgjordt öfver-
vägande i den första. Huru sammandrabbningen dem emellan
skall utfalla, eller om det blir någon sammandrabbning alls, det
kommer snart nog att visa sig.
Litterär öfversigt.

Af A. Haraldson.

I.

Skämtliteratur.





Car/ XV som enskild man, konung och konstnär, En
lifsbild af Cecilia Holmberg, född Bååth, torde intaga första
rummet bland det gångna årets humoristiska litteratur. Visser-
ligen sväfvar den ärade författarinnan tydligen i fullkomlig
okunnighet om sin egen humoristiska förmåga, men i vår öfver-
reflekterade tid höjer denna omedvetenhet i hög grad behaget
af framställningen. Förläggaren har i stora plakat i bokhan-
delsfönstren låtit tillkännagifva, att det här är fråga om ett
verkligt nationalverk och det har puffats in i allmänheten, att
den här skulle få någonting alldeles ovanligt intressant. Her-
rar Fahlcrantz & c:ie och Cecilia Holmberg (född Bååth) dela
sålunda äran af detta ovanligt storartade skämt med den be-
skedliga svenska allmänheten, hvaremot Cecilia Holmberg (född
Bååth) torde ensam hafva äran af det humoristiska framställ-
ningssättet.

Ämnet är ju onekligen både intressant och framförallt
pikant — från kvinlig synpunkt. Författarinnan talar med en
diskret humor om denna sida af saken. Hon är något stött
öfver en sådan fras som att Carl XV hade tur hos könet och
hon finner det »lindrigast sagdt tanklöst», att han t. ex. en
gång hyrt en liten villa helt nära Ulriksdal åt en »väninna», vid
hvilken han var mycket fäst, samt har låtit sig från många håll
berättas, att konungen under sin första vistelse i Upsala »lefde
en i grund och botten ofördärfvad ynglings lif». Hur det sedan
59

gick med denna sak har ännu icke i de utkomna häftena vi-
dare förmälts men vi hoppas, att författarinnan därför skall
finna en lika sinnrik förklaring, som den hon lemnat öfver
kungens kärlek till Bacchus. Glaset var, heter det, för honom
ej blott och bart ett modernt glas vin eller punsch eller skum-
mande champagne, det var lika mycket »bragdebägaren», det
var hornet som tömdes uti ett andedrag. Till allt detta var
kung Carls skaldefantasi skulden. Förf, har sålunda funnit
en ny förklaring af det gamla förhållandet »att Jeppe dricker»
och förmodligen ligger häri äfven förklaringen till, att den
unge prinsen efter att utan olägenhet hafva rökat gubben Hvas-
sers pipor och druckit hans punsch, när man kom till supén,
prisade dennes falubränvin, hvilken märkvärdiga historia annars
anföres såsom ett bevis på, hur prinsen var fästad vid Hvasser.

Kungen har efter författarinnans uppgift alltid varit myc-
ket flitig och intresserad af allting, ehuru ingen såg honom i
vanlig mening sysselsätta sig med litteratur eller tidningsläsning.
Det är väl sålunda antagligt, att han hade något lika ovanligt
sätt att på poetisk väg skaffa sig vetande som att dricka punsch.

Hvad författarinnan framförallt betonar är konungens »sven-
ska trohet och svenska enkelhet». I dessa ting, säges det,
svek han aldrig, och som en ytterligare bekräftelse härpå an-
föres följande dyrbara mening: »det är sällsynt att finna en
man, i hvad ställning som hälst, så orubbligt vänfast och flärd-
fri; vi våga påstå, att han af sina krönta likar i detta stycke
ej öfverträffas. » Detta lär vara ett af de mest utpräglade och
vackra dragen i hans karaktär och härtill kom, att han hade
god blick för personers verkliga värde, när han nämligen ej
lät förvilla sig, hvilket emellertid, säger förf., lätt nog kunde
hända. Men då berodde det alltid på hans varma hjärta, för-
säkras det.

På kungens förmåga att vinna hjärtan anföras en mängd
öfvertygande bevis, såsom att hans gamla hofstat fortfar att
hvarje år på hans dödsdag äta en gemensam festmiddag, att
Luleå stad efter hans besök därstädes lät uppresa en sju alnar
hög sten med inskrift »Norrbottens tacksamma folk reste stenen»
o. s. v. För förklaringen af den stora popularitet han åtnjöt
berättas för öfrigt en hel hop af de vanliga historierna om hans
rättframhet och kamratlikhet mot sina soldater och andra ge-
mena, huru han drack bränvin ur deras fickflaskor m. m. Till
samma kategori hör historien om hans yttrande, då han hade
riksdagsmän bland bönder och borgare på fest hos sig. »Adel
60

och präster ger jag fan, kunde man vid sâdapa tillfällen få
höra honom säga, de äro så fördömd t tråkiga, jag har mycket
trefligare bland er. » Hade förf:s humor varit något mera med-
veten, skulle hon troligen också berättat, hvad kungen brukade
säga, när han hade adel och präster hos sig. Nu får man själf
gissa sig till det.

På kung Carls gifmildhet anföras många muntrande prof:
hur han nådigt skänkte någon vän att taga hem med sig en
aktningsvärd portion af desserten vid hans måltider o. dyl. Störst
synes emellertid hans frikostighet hafva varit med cigarrer, och
förf, faller ofta i glad förvåning öfver huru långt hans godhet
i denna väg sträckte sig. Hans gifmildhet mot konstnärer
framställes med fin omedveten ironi så här: hade han ej själf
mynt, ombestyrde han, att de mera begåfvade fingo anslag af
konstakademien. Samma frikostighet öfvade han äfven mot
en hel del annat folk, som han, med nobelt förbiseende af gäl-
lande lags föreskrifter om befordringsgrunder, skaffade goda
ämbeten.

Allt detta och mångt desso likt berättar Cecilia Holmberg
(född Bååth) för det undrande folket och Fahlcrantz & c:ie
sprida det stora nationalverket till slott och koja och båda
behålla allvarsminen orubblig!

Genom Norra Amerikas Förenta Stater, reseskildringar af
P. Waldenström, är ingalunda den sämsta bland det gångna
årets bidrag till skämtlitteraturen.

Herr Waldenström står under Guds' särskilda beskydd och
har derpå rönt en mängd prof. Det gör oss därför ondt att
nödgas meddela, att herr W. icke synes med fullt förtroende
besvara denna nåd. Han omtalar huru han fördröjde sig vid
Niagara, så att han kom för sent till tåget. Men det gjorde
ingenting: Gud hade stält om så, att tåget hade blifvit tio
minuter försenadt och herr W. hann med. Det var, säger W.,
icke olikt Gud, En gång här i landet då Waldenström skulle
predika i Jönköping kom han också försent till tåget — 15
minuter, men Gud hade låtit tåget försenas i 17 minuter! Herr
W. hade med sig till Amerika en son, som skulle söka sin
lycka där. Och se, Gud var så hygglig — herr Waldenströms
familiaritet med vår Herre är så stor, att sådana där uttryck
helt naturligt falla en i pennan — att skaffa honom en bra
plats på en bank i Chicago. Det var för öfrigt Guds speciella
vilja, att Geflelektorn skulle resa till Amerika. Denne sluter
61

detta däraf, att han verkligen kom i tide till tåget i Stockholm,
när han skulle ge sig åstad. *

Det gör oss som sagdt ondt att nödgas meddela, det herr Wal-
denström icke tyckes oaktadt så många tydliga bevis rätt lita på sin
gode Gud. Han lät nämligen olycksfallsförsäkra sig, innan han
reste. Guds försyn ger tillräcklig trygghet mena somliga, berättar
han, men för sin enskilda del anser han dock försäkring tryggast.

Herr Waldenström är en smart man. Detta är icke nå-
got enstaka exempel på med hvilken praktisk blick han förstår
att förena det gudliga och det världsliga, hela hans bok vimlar
af muntrande prof på samma talang. Han kan, när han är
ute och reser på järnväg, med en äkta amerikansk fart stöka
undan den obligata bön till vår Herre som bör följa på hvarje
måltid. Och han fäster uppmärksamheten på, att när man
talar på bönemöten kan man lugnt ständigt säga precis det-
samma, på sin höjd då och då stöpa det i ny form. Det är
ofantligt bekvämt och dessutom det enda som går. Kommer
man till de lyssnande med något, som de inte hört förr, väcker
det endast oro. Helt annat är det på teatern, där vill man
ständigt ha nytt. Så att om någon undrat hvarför herr Wal-
denström icke blifvit aktör i stället för kolportör, så har han
nu en autentisk förklaring.

Hur gemytligt man kan hafva det som kolportör, visar
förf, i både ord och bild, vid redogörelsen för resan öfver
Atlanten. Herr Waldenström klef upp på den upphöjning,
som utgjorde nedgången till mellandäcket. Lindgren (en med-
följande stallbroder) stod nedanför och så stämde de jämte en del
emigranter upp en ljudelig sång. Herr W. lade in hela sin
röst och vek han någon gång af från melodien, så voro nog
åhörarne så vänliga att tro honom sjunga andra stämman.
Sedan höll W. föredrag om »Jesuslinien på hvilken man reser
fritt» — själf reste han på Guionlinien och hans amerikanske
vänner fingo betala flere hundra kronor därför. Själf blir herr
W. så imponerad af stundens högtid, att han slutar sin skil-
dring med den bekanta frasen från skapelsehistorien: så vardt
afton den första dagen.

* På utresan predikade herr W. i Alingsås. Då ingen lokal kunde
erhållas, hade borgmästaren varit så välvillig att upplåta en staden till-
hörig park, Och den gode Guden lät, förrän sammankomsten skulle
börja, regnet falla för att afkyla den heta luften och slå ned dammet.
Och under hela sammankomsten lät han moln skymma för solen, så att
den icke skulle besvära de församlade.
62

Konkurrenter pâ frälsningens område synfes herr Walden-
ström icke vara förtjust i. När de tillhöra hans egen andliga
riktning behandlas de naturligtvis mycket vänligt och han om-
talar till och med att han offrade hela 2 dollars (antagligen
ur egen ficka) på att resa ner och hälsa på den bekante Moody.
Men se här huru han bedömer andra riktningar, när de vilja
göra i kolportörsyrket: »När jag kommit ut ur lokalen (en lä-
saresal i NewYork), trädde ett par svenska ynglingar fram till
mig, lemnade mig några små skrifter och ville meddela mig
något nytt ljus i Guds ord. Tyvärr var jag för dum och ti-
den för kort, för att jag skulle kunna tillegna mig deras ljus.
Ja längre man lefver, desto mer får man se, hur man blir ef-
ter. De snälla ynglingarne syntes så förbryllade öfver min
klena fattningsförmåga, att de så när hade upphört att vara
snälla». Sammanställer man härmed herr Waldenströms skil-
dring af huru han på resan en gång tog sig för att opåkallad
meddela ett par ynglingar nytt ljus i Guds ord och huru dessa
tego och blygsamt slogo ned ögonen samt sökte slippa undan, så
har man en rätt god måttstock för kolportörskristendomens anda.

En mycket lustig skildring lämnas af staden Brockton, en
skildring som för öfrigt är typisk för författarens framställnings-
sätt. Först kommer en half sida om stadens skofabriker,
så två sidor berättelse om religiösa förhållanden därstädes, så
en och en half sida om de fabricerade skorna, derpå en tredje-
dels sida andlighet igen och så slutligen å nyo en half sida
ekonomiska reflektioner. ,

Något slags föreställning om förhållandena i Amerika, vare sig
de religiösa eller andra, lämnar naturligtvis icke herr Waldenström.
En människa med genomsnittskännedom om landet vet lika myc-
ket, men icke häller mera, när han slutat som när han började.

Innan vi sluta, skola vi ännu ytterligare blott nämna ett
prof på herr Waldenströms humoristiska stil. »Medan jag var
ute på Nordsjön, fick jag god lust att känna, huru ett bad i
dess vatten skulle smaka. Sagt och gjordt. Under det att
fartyget gick med full fart, klädde jag af mig och hoppade i.
Det var mycket skönt, och jag plaskade duktiga tag. Utan
svårighet kunde jag ock följa med fartyget samt åter i sinom
tid komma upp på däck, utan att fartyget behöfde stanna ett
enda ögonblick eller ens sakta farten.--------Ty badet togs i ett
badrum, som fans ombord». Man riktigt drar en suck af lättnad
vid denna enkla upplösning af den spännande situationen!

(Fortsättning.)
Pressens Achilles-häl.

Några strötankar i ett rikt ämne

I

af

Hjalmar Branting.

Tidningsmän bruka alltid ta ytterst illa upp när i en
roman eller på scenen det föres fram för allmänheten mindre
tilltalande representanter för deras yrke. Som nutidens för-
fattare mycket ofta på samma gång tillhöra journalistiken fal-
ler det sig för somliga af de sårade naturligt att få återfall
af skrå-föreställningar. De orda då patetiskt om det skamliga
i att »smutsa i eget bo», — liksom om en hederlig karl, som
förer en penna, hade skäl att känna sig mera solidarisk med
slusken vid redaktionsbordet än med samma älskvärda per-
sonage, ifall ödet kastat in denne i ett verk eller på ett kon-
tor. Men äfven sådana som under hand medgifva att figuren
i fråga är tecknad i detalj efter lifslefvande modeller och som
eljes finna detta vara det enda riktiga, vilja bra gärna fästa
på sina svagare publicistiska medbröders ryggtaflor ett »får ej
vidröras». De mena nämligen att publiken far illa af att se
tidningsfolk från annat än den ljusa sidan. Allmänheten har
sedan gammalt ändå så stor benägenhet att förakta pressens
män, på samma gång den fruktar dem, att denna ingrodda
fördom bör bekämpas, icke stödjas genom kanske ensidiga
verklighetsbilder.

Är nu en författares hufvudsyfte att ge en trogen tids-
och kulturbild, ett stycke verklighet, sedd genom hans indivi-
dualitet, då får han naturligtvis icke väja, äfven om hans
skildring så skulle missförstås, att en minst lika korrumperad
del af samhället toge sig några tankar gent emot det slags
folk, som för ögonblicket är framme till afslöjning. Men syf-
tar han, som väl är regeln, mindre högt, så är det helt visst
G4

stora skäl att taga hänsyn till effekten pä den allmänhet, för
hvilken skildringen framlägges; och då lär man ej kunna från-
känna den nyss antydda tankegången att bära rätt mycken
sanning i sig. Den grosshandlare-publik och den därmed nära
lierade militära eller civila dagdrifvarskara, som ger an tonen
på våra teatrar och låter bokhandlarne skicka öfver sig den
nyutkommande litteraturen, har sannerligen inga skäl att sätta
sig gent emot pressen och dess män på några höga hästar.
Allting är relativt här i världen och utan att på något vis
förfalla till smicker för »ärade kolleger» kan jag väl tryggt
våga påstå, att den svenska pressens procenthalt både af per-
sonlig aktningsvärdhet och intelligens ändå är åtskilligt större
än hvad de diverse slagen af samhällsgrädda hålia; och hur
litet det är skall man få se vid den skumning, som snart en-
ligt naturens ordning måste ske, därest ej samhället skall bli
en stillastående filbunke.

Får man uppfatta Posttidningens bekanta, nyligen utfär-
dade cum laude approbatur å,t svenska pressen som en vink
åt den högre byråkratien och dess sociala gelikar att ej se
ned på hvad som i alla händelser icke står under dem, må
sålunda detta betyg gärna få gälla hvad det kan. Men att
ta det till intägt längre vore fariseism — och till på köpet en
dum sådan, en som hade alla utsigter att inom kort bli ge-
nomskådad. Ty nutidens press drages med ett allt mera kring
sig frätande sår, mot hvilket, så länge vi lefva under privat-
kapitalistiska samhällsformer, ingen alldeles helande lymfa lä-
rer kunna framställas. Sjukdomen är en följd af den ound-
vikliga friktion, som uppstår då pressen nu måste tjäna två
herrar: idén och mammon; då bäraren af sanning och ljus på
samma gång måste vara en affär.

M&n förstår lätt att pressens första svaga början som färg-
löst nyhetsblad icke kunde skänka dess yrkesmän något
vidare stort socialt anseende. Se vi på det slägte publicister,
hvilka här och där i landsortens mera undangömda afkrokar
ännu hålla traditionen uppe från denna tid, äro de just icke
häller af det slag, som kan imponera på sin omgifning. Li-
kaså kan man förstå en regerande byråkratis känslor, när kri-
tiken af deras göranden och låtanden från att ha skötts genom
enstaka flygskrifter allt mera förlädes till den periodiska pres-
sen, och plebejiske bläcksuddare dag efter dag bedömde och
klandrade hvad de i sin vishet företogo. W. v. Brauns be-
kanta »En stor mans monolog», som ännu på folkfester i
65

Stockholm väcker liflig anklang, målar godt känslorna inom ■
de ledande kretsarne mot den nya press, som i den till mak-
ten sträfvande bourgeoisiens tjänst gjorde till sin hufvudupp-
gift att kritisera och kontrollera de styrande, sålunda kunde
uppträda som värn och målsman för hela samhället mot rege-
ringsklickens missgrepp och öfvergrepp och härigenom vann
en popularitet och ett inflytande, som räckte öfver bourge-
oisiens seger i näringsfrihet och representationsreform och först
i våra dagar håller på att brytas genom att nya klass-mot-

I	satser tränga sig fram.

Minnen från dessa äldre	förhållanden ligga	nog ännu här	1

och	hvar till grund	för de	domar, som fällas	öfver pressen	I

och dess män ute bland vidt skilda lager af befolkningen och	I

hvilka i regeln, det	måste vi	medgifva, icke äro af det slag,	I

att	föräldrar önska	se sina	söner slå in på	tidningsman-	I

nabanan. Men långt farligare för pressens anseende är i våra	I

dagar den beskyllning, som allmänna meningen riktar mot den
för osjälfständighet, hållning slö shet, eller starkare uttryckt och
med fingret på det ömma stället: för köpbarhet.

När jag skrifver ned detta ord, som jag vet skall skorra	I

illa i många öron, ligger det fjärran från mig att vilja an-	I

klaga yrkeskamrater inom fientliga politiska läger för person-
lig ovederhäftighet. Rötägg finnas visserligen icke få inom
pressen, om ock troligen ej så stor procent som t. ex. bland	■

hrr bankdirektörers socialt högt skinande krets. Hur skulle	I

det också kunna vara annorlunda med det ständiga tillflöde
den svenska pressen fått mottaga från föga nogräknade eie-	I

meuter af det s. k. literära proletariatet, hvilka i den förträff-
liga och »härdande» kampen för brödbiten af en bitter erfaren-	K

het lärt, att först och främst behöfver magen mat, sedan må	K

det reda sig med annat som det kan! Det är fastmer förun-
derligt att trots att det i tidninggeschäft anlagda kapitalet i så	I

I	vidsträckt skola sökt och söker sin billiga arbetskraft bland	I

s	deklasserade, ur den afsedda banan drifna existenser, det ändå	■
lyckats den svenska pressens män att så pass hålla uppe	I
medelnivån för rent personlig heder.	■

Nej, på rötäggen ensamma skulle ej en å allmän upp-	I
fattning grundas som den, hvilken — mer eller mindre sken-
heligt för de demandes egen del — ser ned på pressen. Denna
sammanhänger fastmer med den beroende ställning hvari tid-	B

ningar och tidningsmän nu i regeln stå till kapitalet i väx-	B
lande former, om ej annat så till sin läsande och annonserandej	■

■	Ur Dagens Krönika. XI.	4	H


66





allmänhet, ett beroende som svär pä det argaste emot de stora,
fraserna om »det fria ordet» och den personliga öfvertygelse,
hvarur en tidnings innehåll skall antagas vara framsprunget.
Denna motsättning känner folk instinktlikt, äfven där de icke
själfva bakom kulisserna sett exempel därpå. Och om åtmin-
stone tidningarna själfva vidginge att de redan nu bära den
»tjänstedrägt», som den virrigaste bland pressreformatorer visst
vill att de skola anlägga! Då kunde kanske allmänna me-
ningen, själf så beroende af precis samme herre, bli litet mil-
dare i domen. Men nu stoltsera de, de där, som äro till salu
— fi donc, menar man.

Strängt räknadt är det redan ett beroende när en tidnings
redaktion skall i alla väder försvara ett visst politiskt partis
icke blott grunduppfattning, utan äfven framgångssätt. Jag
föreställer mig, för att nu välja ett exempel, att mer än en
af det protektionistiska partiets publicister i sitt stilla sinne
erkände, att 1887 års valkrångel i Stockholm och den därur
framfuskade »lagliga» riksdags-majoriteten var en riksskandal;
men nog var partiets press rörande enig om att icke vilja se
det solklara, Det är endast enkel rättvisa att tillägga att mer
än sannolikt, om rollerna varit ombytta, den egentliga frihan-
delspressen skulle lika trofast följt sitt parti på den formella
rättens vanskliga vägar. I allmänhet ha dock hittills i Sverige
icke partibanden varit så stränga, att ur denna synpunkt nå-
got egentligt våld på öfvertygelse föröfvats, hälst som mycket
ofta partipressen i taktiska frågor är ledare, icke den som tar
order. Snarare vore en skärpning af partifordringarne önsk-
värd ur synpunkten just af pressens eget anseende och in-
tegritet. Vi ha haft mer än nog af publicister, som passerat
genom tidningar af grundskilda färger så^digt som man by-
ter en skjorta. Och om de också vanligen till sin ursäkt haft
att anföra, att det skett just för att kunna byta skjorta, så är
det påtagligt att dylika legoknektar, hur habila de än i dag-
liga lifvet må vara, icke bidraga att höja i anseende en redan
förut misstrodd kategori af medborgare. Det hade ingalunda
varit ur vägen om den taktfulla, men icke mjäkiga pennan i
Posttidningen, då den berömde svenska pressen framför utlan-
dets, dock fäst uppmärksamhet på att när man ute vill ha
en redaktör för ett blad med en viss färg, så sätter man
ändå ut färgen i annonsen; här sökas ständigt och jämt
»rutinerade tidningsmän» — den färg de skola föra få de
veta sedan !






67

Den primitivaste, på visst sätt naiva formen för en tid-
nings beroende finna vi ännu ej så sällan i våra småstäder.
En boktryckare har slagit sig ner på orten, men beställ-
ningarna af affärscirkulärer äro för få, förlofningar äro
tunnsådda, och egentligt boktryck förekommer så ojämnt. Tryc-
keriet behöfver en ständig kund — en tidning skall göra’t.
Boktryckaren blir förläggare så att säga in natura, en redak-
tör hyres, och »det fria ordet» har fått en kämpe till i ledet!
Hvilken själfständighet! Med hull och hår såld åt ett tryckeri,
med lifsuppgift att skaffa stadga i dess affärer. Icke ett ord
om boktryckarens toddybröder och ännu mindre om hans en-
dossenter. Där sitter den offentliga kritikens riddarvakt med
saxen i hand och klipper själfmord eller kattor med två svan-
sar, medan kanske småstadens styrande ring regerar som nyss
i Åmål, där ingen revision rotat i deras räkenskaper på 5 år. . .

Med konkurrensen de olika boktryckarne emellan antager
beroendet af kapitalet mestadels andra former. I den bok-
tryckeriegda ljusbringarens ställe träder den bolagsegåa,. En
herre med affärshufvud och hälst litet pängar tycker sig finna
att där och där skulle finnas mark — marknad kan man också
säga —■ för en ny tidningsaffär, ibland med, ibland utan viss
färg. Han intresserar några kapitalister för planen, beräknar
vinsten —■ den är alltid säker och stor ■— och så startar af-
fären. För själfva tidningsgöromålen håller bolaget aflönadt
folk, och färgen afgör bolagsstämmans högsta röstetal efter sin
egen, visst icke redaktionens politiska uppfattning eller också
efter hvad som tros bäst smaka den publik man vill vinna.
Jag behöfver inte gå närmare in på hvilken demoralisation
detta system kan medföra och efter sakens natur tenderar att
medföra. Det är utan vidare uppenbart att affären gärna blir
numro ett på bolagsstämman lika väl som på alla andra stäm-
mor. Det opersonliga, växlande i ett bolag förstör liksom öf-
verallt annars det mera gemytliga, patriarkaliska förhållande,
som ännu kan råda mellan en égaré af en affär, här en tid-
ning, och hans gode vän och allt i allo, redaktören. Slöjan
slites itu och den nakna sanningen står fram: kapitalisten, som
väljer och vräker arbetaren, och den literäre proletären, som
säljer sin arbetskraft och sin talang och mycket ofta åtmin-
stone får jämka en smula på sina åsikter.

Men icke nog med att tidningen sålunda genom sina
aktier är nära nog i permanent till-salu-tillstånd och att redak-
tionen har att lyda orderna från en hel samling folk utom


68



densamma, hvilkas enda rätt att utdela sådana är att de ega
mer eller mindre välförsedda plånböcker; då kretsen af befal-
lande så betydligt vidgas, växer också kolossalt antalet liktor-
nar bland dessas personliga eller affärskretsar som måste und-
vikas, och kring den stora tidningen, som ser så mäktig och
själfständig ut, är inom kort spunnet ett nät af tusen korsande band,
hvilka den hvarken får eller snart ens röjer någon lust att
bryta. Mången gång är det helt säkert dessa relationer, som
sträcka sig långt bort på helt oväntade vägar, som bestämma
tidningens karaktär af klass organ. Icke är det t. ex. troligt
att de redaktionsmedlemmar, som litet hvarstädes i den stora
hufvudstadspressen skrefvo notiserna om Bolinders-strejken i
våras, hade någon öfversvallande sympati för principaler, som



brutalt afskedade
som kamraternas
höflig förfrågan,
dessa principaler,

mångåriga arbetare endast därför att desse
förtroendemän åtagit sig att framställa en
Men ändå kunde man inte taga parti emot
helt enkelt emedan de hörde till dem, som

i

genom vänner och väns vänner räckte fram öfverallt till de
bestämmande i den ifrågavarande pressen.

Just hvad som skulle gifva våra stora tidningar deras
materiella styrka, nämligen deras lysande ekonomiska ställning,
deras kolossala resurser, vänder sig sålunda till deras nackdel,
då det gäller att verkligt gagna. De ha en ofantlig makt,
men den får verka blott i vissa bestämda fåror, ingalunda
utan vidare användas till hvad redaktionen finner rätt och rik-
tigt. De få gärna kasta ut stora summor på reportage-väsen-
dets fullkomning, på snabbare underrättelser om en oändlig
mängd saker, som skulle vara publiken alldeles likgiltigt om
den finge veta en dag eller två senare; sådant är försteg fram-
för konkurrenter och kan möjligen bereda ökad vinst. Men
man tänke sig aktieegarnes miner om t. ex. för agitation för
någon tidningens egen programsak redaktören hade användt hela
den vinst de eljes skulle haft att fröjda sig åt på stämman;
nog blefve den chefen gammal på sin plats! Ju bättre affär
en tidning är, dess mera träder vinstsynpunkten fram, natur-
ligtvis på den ideella synpunktens bekostnad. Det bästa man
kan önska en tidning är då: måtte den aldrig bli affär, ty
sedan blir den också redigerad affärsmessigt!

En tidning är till sin natur dels propagandist, dels nyhets-
berättare. Den vill inverka på vårt omdöme och den vill
bringa oss kunskap om hur världen förändras. Bägge delarne
rent ideella uppgifter, tankemeddelanden från den skrifvande








69

till den läsande. Det är dä ett det starkaste bevis pä hur i
ett kapitalistiskt samhälle intet kan undandraga sig prägeln af
tidehvarfvets herskarmakt, att af denna af bokstafstyper bildade
talarstol för tankar och berättareplats för nyheter kunnat gö-
ras ett rent kapitalistiskt institut, där bakomstående anonymers
geschäft är hufvudsak och den verkliga hufvudsaken gjord till
ett nödvändigt ondt, en utgift för mekaniske arbetare, som
måste hålla maskineriet i gång, så att publiken tror att det
fortfarande är någon mening i det hela.

Frågar man nu hvilket medel som varit det starkaste
att göra pressen till hvad den sist af allt borde vara: affär,
så måste svaret bli — annonsväsendet.

Annonsspalterna äro bryggan, öfver hvilken kapitalbe-
roendet och kapitalsynpunkterna hållit sitt triumferande intåg
in i det »fria» ordets högkvarter. Tänkaren och talaren be-
höfver lefva och nyhetsberättaren behöfver detsamma och där-
jämte måste han ha ersättning för de kostnader han haft för
att få något att berätta. Tryck, papper och expedition äro
dyra saker. Allt om allt, det blir då dyr entré till en tid-
nings föreläsningssal.

Åh nej, menade kapitalismen, van som den var att just
på det billiga kan förtjänsten bli störst. Det finns en utväg.
För den publik som föreläsarne samlat, kan jag låta en del
annat folk också försöka få tala, innan den skingras, natur-
ligtvis mot en liten afgift till mig. Så var annonsen född.

För att det skulle finnas några spekulanter af alla sorter
och kalibrar till dessa prestationer på snålskjuts, därför sörjde
konkurrensen och det förträffiiga privat-kapitalistiska systemets
hela anordning med en mängd bättre och sämre tillverkare af
samma saker. Desse sökte en publik och föreläsningsarran-
görerna bidrag till kostnaderna. Man kom snart öfverens.
Den ene drog den andre efter sig; konkurrensen om stora och
uppseendeväckande annonser började och därmed fingo de
egentliga tidniogsffeschäften fast mark under fotterna.

Annons väsende t har så ingått i våra vanor att vi finna
det helt naturligt, liksom väl ännu de flesta af oss icke kunna
tänka sig en annan ordning än att tjugu krambodar vid samma
gata sticka ut långa, fula skyltar med halfsanna inskrifter om
de förträffliga effekter de föra. Låt oss dock tänka något på
hvad det innebär. Tidningen säljer pr extra kontant en del
af sin yta åt hvem som vill betala för att han må få prisa
hvad han vill att folk skall komma och köpa hos honom.
70

För att utföra parallelen med föreläsaren: innan denne börjar
och när han slutat, stiga profryttare fram från salens alla
hörn^ upp i katedern och ropa: innan vi skiljas, min ost är
den bästa! Den fås där och där. Eller: De här dockorna äro
äkta Pariservara och de billigaste i handeln. (Då äro de kan-
ske gjorda i Tyskland, klumpiga och dyra!)

Hvar och en af oss skulle stöta sig på sådant i en fö-
reläsningssal, men i en tidning där är det på sin plats! Hvar-
för? Det fins näppeligen någon annan förklaring än att det
lönat sig så utmärkt, att nästan alla måst följa med. Annons-
afdelningen är nu i alla tidningar, som gå med nämnvärd
vinst, den afgörande faktorn, långt framför prenumerationen.
Denna senare är ju t. o. m. mången gång blott ett medel för
att vinna den förra. Uträkningen är enkel. Jag håller un-
derpris på varan, så får jag många köpare. Med det betet
fångas annonsörerna. På dem får jag igen hvad jag först för-
lorat och präktig ränta på hvad jag satt in. Sic itur
ad astra!

En och annan tidning har gjort försök att i någon mån
hålla sin eller rättare allmänhetens annonsafdelning i färg med
tidningen i öfrigt. Detta är dock alltid en vansklig sak, som
icke kan konseqvent genomföras. En del alldeles uppenbart
bedrägeri, som nu frodas, kan utan tvifvel förebyggas, och det
vore stora skäl för pressen att för sin egen skull enigt söka
hålla från lifvet de värsta utväxterna. Detta kan ske; i Tysk-
land är sålunda den socialdemokratiska pressen genom parti-
kongress-beslut förbunden att icke upptaga annonser om hemliga
medel och dylik humbug. Men den stora massan affärsannonser
undandrager sig gifvetvis kontroll. Om en handlande puffar
med »solida varor och billiga priser», lär ingenting däråt
kunna göras, äfven om det är alldeles falskt, så länge öfver-
hufvud affärsannonser mottagas i pressen. Och det kommer
utan tvifvel att ske, så länge pressen är en kapitalistisk
institution.

Intet partis press kan alldeles undandraga sig inverkan
af denna ogynsamma milieu. Äfven när, som fallet är med
den svenska arbetarepressen, man noga sörjt för att inga
privat-kapitalistiska intressen kunna få något att säga öfver
tidningarna, tvingar priskonkurrensen till att för inkomstens
skull odla en annonsafdelning, som icke har det bittersta med
tidningens textinnehåll att skaffa. Ja, man har t. o. m.
där gått ett steg längre än de flesta andra tidningar och
71

uppmanar alt emellanåt partimedlemmarne att uppmuntra som
köpare partipressens annonsörer.

Men, invänder någon, hela detta annonsväsen är ytterst
oskyldigt, ty allmänheten vet att i annonsafdelningen talar icke
redaktionen, och den vill ha vägledning hvart den skall
gå för att köpa.

Må så vara. Det är icke alls min mening att skrufva
upp mig till någon »sittliche Enstrüstung» öfver tidningsan-
nonseringen som sådan. För mig är denna »vägledning», i
tidningarna så väl som på knutarna, hvilken hvad den är,
ändå inte precis kan kallas opartisk, en helt naturlig och nöd-
vändig frukt af den nu rådande ekonomiska oordningen, och
det vore helt enkelt dumt att förarga sig öfver, att en verkan
följer, när en orsak finnes i verksamhet. Hvad åter
beträffar textafdelningens ställning till annonsafdelningen har
nog hittills ^å det stora hela en rätt god gräns hållits mellan
dem båda i svenska pressen, om än berörings- och öfver-
gångspunkter visst icke saknas, och som mig synes af mycket
betänkligare slag än de små reklam-afdelningar i X B. och
TV. D. A. som nyss kommit en del buller åstad för verklig
eller förment otydlighet i detta fall. Men detta kräfver sitt
särskilda kapitel, och denna uppsats har redan vuxit åtskilligt
öfver beräknad längd.

Den för mig afgörande synpunkten, ur hvilken jag ser
hela annonsväsendet, är att det på det allra kraftigaste bi-
dragit oeh bidrager att göra äfven den svenska pressen ur en
alltmera dominerande sida sedt till en samling om vinsten
konkurrerande affärsföretag. Villigt skall medgifvas att det
finnes långt svårare former, under hvilka detta lik i lasten kan
bringas ombord. Ännu ha vi här i landet föga af regerings-
korruption på pressen, med reptiliefonder och dylikt direkt
mutsystem; ännu ha vi icke fått Österrikes press-seder, där
hela Wien känner hvad t. ex det »ansedda» — och här ofta
citerade — liberala judebladet Neue Freie Presse fick kontant
för att tidningen teg, när svindelaffären den och den sattes
i gång eller monopolet det och det drillades igenom; ej
häller har börsspelet här ännu dimensioner jämförliga med
t. ex. i Paris, där börsafdelningens redigering i en spridd
tidning på ena eller andra viset honoreras — om detta uttryck
eljes här kan användas — med högst betydande summor.
Men på ena eller andra sättet håller dock pressen öfverallt
och äfven här på att allt mer bli affär, i samma mån kapitalis-
men allt mera genomsyrar samhället. Detta är, såvidt jag
kan döma, den modärna pressens Achilleshäl, där den redan
blifvit, här som annorstädes, illa, ja dödligt sårad i sin
själfständighet. Hen mot detta finnes intet annat grundligt och
verksamt botemedel än undanrödjandet af själfva grund-
orsaken till det onda.













■


Öfver Östersjön.

Dikt af

G. af Geijerstam.

Jag satt på däcket. Stilla sotn ett golf
låg Östersjön. Och öfver hafvets spegel
i månens skära, silfverhvita dimma
framför oss blänkte mörka? slappa segel,
bakom oss sjönk i fjärran sista strimma
af fosterlandet. Så slog klockan tolf.

Jag svepte pläden kring mig, där jag satt
behagligt lutad mot det hvita räcket.
Jag njöt af ensamhetens ro på däcket
och stillheten i hafvets juninatt. '
Men mina tankar långsamt återvände
till landet som vid synranden försvann
och stillheten, som nyss jag njöt och kände,
som feber snart i mina ådror brann.

Jag reste mig, gick sakta upp och ned
och såg på natten, som var ljus lik dagen,
en mattad dag. Och månens skifva gled
i sakta gungning för propellerslagen.
Men blek och luftig satt den, lätt och klar
och tycktes räkna de minuter korta,
tills solen åter genom böljan skar
och nordens ljusa sommarnatt var borta.

Du ljusa sommarnatt, du fyller mig
med stilla vemod, när jag ser dig åter;
det är af bitter saknad efter dig,
som nordens långa, tunga vinter gråter.
74

Det är för denna korta sommardröm,
vi under hela året hviska: glöm!

Och som jag gick på däcket upp och ned,
det föll mig in, att Sverge som det stod där
i skydd af en snart hundraårig fred
och prydt med det förflutnas ärestoder,
förbleknadt, trött, ett lejon utan klor,
en patriark, på gamla dagar stor,
om ej i gärning, så i tal och fraser
med frihetsfäster och monarkkalaser,
en åldring, som står bruten och försagd
och skryter envist med sin ungdomsbragd —
att detta Sverge haft sin sommardröm
och vid dess minne nu man hviskar: glöm!
åt hvarje tanke, som vill framåt bära

och



ser i nuets bragd sin samtids ära.

Det
och

var frän detta fosterland jag for —
framför mig lag världen okänd, stor. —

Men genom nattens tystnad jag förnam
liksom en suck, som öfver vågen sam,
en stilla kvidan. Millioner röster
från söder, norr, från vester och till öster
med stilla sorg sig blandade däri.
Djupt i mitt hjärta ljöd det som ett skri.
Det var en sorg, så stark och så omätlig.
Hvad bär vår dunkla framtid i sin hand?
Hvem ränsar luften? Tänder facklans brand?
Och gör den dag som är till oförgätlig? —
Det ljöd som afskedshälsning från mitt land.

Da steg bakom mig fram en mörk gestalt,
en man med bleka drag och tysta later.
Hans öga glöder, men han blickar kallt,
som man får se hos prester och soldater.
Jag honom förr ej mött ombord på skeppet.
Han såg mig skarpt i ögat och tog fast
omkring min arm, som isades af greppet,
och från hans läppar ljödo orden hvasst:
»Jag känner dina drömmar, unge man,
»jag vet hvar tanke, som ditt hufvud bränner,




75

»allt hvad du vet och känt och tänka kan,
»jag känt en gång, så visst du nu det känner.
»Gå på, dröm, dikta, gif ej sten, men bröd,
»slit upp din ungdom, arbeta och grubbla,
»göm i ditt hjärta millioners nöd. —
»Och när det brustit allt som barnets bubbla
»behåll till egen värme något af din glöd!»

Jag ryckte lös ifrån hans grepp min arm,
och blodet, stelnadt nyss, flöt åter lifligt.
Inom mig sjöd en otämd, kraftig harm,
en vild, befallande och obeskriflig.

Jag lyfte högt min knutna hand och slog
för att på spöket våldsamt täppa munnen.
Då hörde jag ett ljud af en, som log --
min fiende var borta och försvunnen.

Jag stod där ensam, darrande af skräck. —
Hans hand var kall, hans tankar voro kalla. —
Men vid hans ord vi kanske stanna alla,
när ungdomsmodet fått sin första knäck.
Dock, han var borta. Jag fick åter andas. —
Men i mitt öra ringde än hans ord,
att framtidsdagen aldrig skulle randas,
och hvarje ungdomsdröm var mull och jord.

Vid horisonten blänkte hvita segel,
och Östersjön låg stilla som ett golf.

I glans steg solen öfver hafvets spegel, —
och längesedan klockan slagit tolf.
En bok om socialismen.

D. Bergström : Kommunism och socialism, en
kortfattad historisk framställning. Stockholm, J.
Seligmann.

Det är, såsom författaren i ett kort förord upplyser, afsig-
ten med detta arbete att gifva den läsande allmänheten en på
samma gång populärt och opartiskt hållen framställning af huf-
vuddragen af de kommunistiska och socialistiska systemen. Då
denna stora allmänhet i vårt land sväfvar i fullständig okunnig-
het om socialismens elementäraste satser, skall säkerligen denna
utredning verka åtskilligt godt. Författaren börjar med en sär-
skildt, synes det, för pressens män i vårt land högst nödig och
nyttig upplysning om skillnaden mellan de kommunistiska och de
socialistiska lärorna och lemnar derefter en mycket sammanträngd
framställning af dessa båda läror, i de olika former de framträdt
ända från de dagar, då ett kommunistiskt samhällsskick planera-
des af filosofen Plato — hvilken som bekant annars är en af de
matadorer, med hvilka icke blott en Carl von Bergen utan till
och med personer som tagas och förtjäna att tagas på allvar
pläga slå ihjäl tidens upprorsandar.

Det ligger således utanför författarens plan att framställa
vår tids arbetarerörelse, endast vid redogörelsen för Lassalles agi-
tation kommer han i förbigående in därpå. Så förträffligt denna
framställning nu än är gjord — och den är i afseende på för-
måga att kort oeh klart meddela de behandlade lärornas grund-
tankar mönstergill — har dock denna rent teoretiska behandling
sina olämpor. Det är icke länge sedan den mångfrestande tyske
kejsaren i sitt skolprogram framhöll, att man borde motarbeta
socialismen genom att gifva ungdomen en kurs i nationalekonomi
som skulle påpeka denna läras villfarelser. En så ytterligt naiv
uppfattnings tillvaro är emellertid förklarlig nog, därest man
hämtar sina föreställningar om socialismen ur en framställning af
Marx’s värdeteori och andra spekulationer, med hvilka den socia-
77

listiska vetenskapen rör sig. T själfva verket är ju förhållandet
det, att dessa teorier icke för socialdemokratien spela någon annan
roll än till exempel teorien om fosterlandets storhet och ära för
en eröfringslysten monark. Det är något som är bra att tala
om, men hvar och en utanför stående vet, att det visst icke är
pudelns kärna.

Så ock med socialdemokratien : dess raison d’être är en för-
tryckt arbetareklass, dess innebörd är de exploiterades sträfvan
att icke längre låta sig exploiteras, om sedan arbetet ensamt
alstrar värde eller annat och är med bland faktorerna är tämligen
likgiltigt. Socialdemokratien är bäraren af klasskampens icke af
en ekonomisk skolas idé. Det nuvarande produktionssättet gör
arbetaren lifvet tungt, ställer honom utanför lifvets flesta njutnin-
gar. Så snart han börjat résonnera däröfver blir han socialde-
mokrat. Och äfven för de många nationalekonomer, som stå
i socialdemokratiens led eller bland dess bundsförvanter, är det
visst icke Karl Marx’ ekonomiska läror, som bestämt deras
ställning. Inom särskildt den nyare ekonomiska riktningen i
England finnes en mängd författare som förkasta hela den marx’ska
lärobyggnaden, men de äro lika ifrige socialdemokrater i alla fall.

Härmed är naturligsvis icke förnekadt, att en bestämd teori
såsom Marx’ kan vara både synnerligen lämplig såsom agitations-
medel och praktisk såsom ett organisationsmedel. Det är ju så
här i världen, att ett parti icke lätt kommer till stånd och fram-
för allt icke lätt sammanhållas, utan att det teoretiskt fastslås
hvarjehanda sköna saker, som direkt hafva mycket litet med par-
tiets ändamål att göra men som liksom gifva en behaglig afrund-
ning åt dess program. Och om det socialdemokratiska partiet
i Tyskland lyckats vinna större enhet och kraft i sin organisa-
tion, så har det nog till en stor del att härför tacka, den lätt-
fattliga eller åtminstone lättfattliggjorda Marx’ska värdeläran. Men
det är alldeles själfklart, att för ‘flertalet bland den inemot half-
annan million myndiga män, som röstade på socialdemokratiska
kandidater vid sista valet i Tyskland, var det önskan att i riks-
dagen blifva representerade af personer, som vilja något annat
än ett de bestående förhållandenas låtgåsystem, som var det be-
stämmande — och inga teorier.

Å andra sidan må man icke häller tro, att frånvaron af en
dylik gemensam teori är af så afgörande vigt för socialdemokra-
tiens styrka. När man här i vårt land vanligen inbillar sig, att
socialdemokratien skulle vara så jämförelsevis svag i Frankrike
och England, låter man lika mycket som af den bristande ge-
78

mensamma organisationen narra sig af den bristande teoretiska
enheten. Denna svaghet kan mycket väl vara och allvarsamma
tecken tyda verkligen på att den är — en blott teori.

Vi hafva i sammanhang med påpekandet af herr Bergströms
bok ansett oss böra fästa uppmärksamheten äfven på denna sida
af saken, naturligtvis utan att vi därmed velat göra någon an-
märkning mot författarens plan att behandla sitt ämne från den
synpunkt han valt. Och kanske är det teorien vi behöfva, för
praktiken synes förhållandena själfva sörja.	Æ

Litterära nyheter.

5uea, den bekanta folkkalendern häfdar äfven i sin fyr-
tiosjunde årgång för 1891 sin främsta plats bland de årligen
utkommande kalendrarne både genom sin konstnärliga utstyr-
sel och sin värderika, omväxlande textafdelning. Bland prosa-
bidragen torde en af Claes Lundin lernnad synnerligen upp-
lysande och med förträffliga illustrasioner försedd historik öfver
Helgeandsholmens äldre, nuvarande och sannolika framtida
öden kunna påräkna ett allmänt intresse. I öfrigt hafva så-
väl i obunden som bunden form våra bästa författare bidragit.
Bland dödsrunorna återfinnes en sympatisk och i all sin kort-
het förträffligt karakteriserande skildring af denna tidskrifts
grundläggare, författad af doktor Otto Sjögren.

Sau/us af Tarsus, en själs historia tecknad efter bibeln af
Mathilda Roos. Alb. Bonnier. Pris 2: 50.

Man väntar sig, då man öppnar denna bok, att finna
en psykologisk framställning och en tidsmålning. Och det
har väl ock varit författarens mening. För dem som frånse
det religiösa ämnet torde dock utförandet af denna afsikt icke
synas rätt lyckadt. Sauli omvändelse till Paulus är ytterligt
svagt motiveradt med annat än att han på resan till Damas-
kus öfverfölls af blixt och dunder, hvarifrån utgick en röst
uttalande de bekanta orden. Ett dylikt fasthängande vid bi-
belns bokstaf är icke mycket upplysande. Den ande som gör
lefvande saknas i allt för hög grad.
79

Icke häller såsom tidsskildring gör denna studie ett på-
litligt intryck. Kristendomen och dess representanter fram-
ställas i det ljus, hvari i våra dagar de troende skåda dem;
men att de togo sig helt annorlunda ut några år efter
Kristi korsfästelse, därpå böra väl icke ens de enfaldigt
troende tvifla.

Boken kommer helt säkert att studeras halft som en upp-
byggelsebok i kristna hem — framgången blir i alla fall icke
af väsentligen litterär art.

Konstnärsblod af Ernst Lundqvist. Pris 1: 75.

Denna berättelse är säkerligen det bästa dess författare
ännu frambragt. Idén, en hängifvenhet åt konsten som icke
motsvaras af förmågan, är synnerligen väl genomförd och skil-
dringen af denna sönderslitande kamp mellan vilja och kunna
rycker läsaren oemotståndligt med sig genom sin psykologiska
sanning. Teaterlifvets skuggsidor framträda helt naturligt syn-
nerligen skarpt i en sådan skildring men förf, lär sina läsare
att förstå och känna med en klass af konstnärer, som an-
nars icke kunna påräkna synnerlig sympati af den stora
allmänheten.

Sällsamma historier samlade och berättade af Turdus Me-
rula. P. A. Huldberg. Pris 2: 50.

»Att de aflidna aldrig mera kunna besöka jorden, ämnar
jag icke söka förneka, då upprepade, öfverensstämmande vitt-
nesbörd afgifvits därom i alla tidsåldrar och af alla nationer.»
Så börjar mottot till en af dessa underliga historier och om
man ser icke till hvad som säges utan till motsatsen, hvilket
är det som menas, skulle det kunna stå såsom motto för hela
samlingen, hvilken man nästan kunde tro vara afsedd som ett
led i den nu pågående »teosofiska» och spiritistiska propagan-
dan i vårt land. Skildringarna stå emellertid både i innehåll
och framförallt i framställningskonst betydligt öfver hvad som
vanligen är fallet inom denna litteraturgren och göra öfver-
hufvudtaget ett behagligt intryck. Några finska legender, med
hvilka samlingen afslutas, erbjuda särskildt för jämförelse med
motsvarande sagor från vårt eget land ett högt intresse.

Presfen, Kvinnan och Bikten af pastor Charles Chiniquy
(P. A. Huldberg. Pris 2: 50) hör visserligen icke till den
svenska litteraturen men är ju äfven för vårt land synnerligen tids-
enlig under ett skede, då man från det herskande högkyrkliga
80

hållet vill äfven hos oss återinföra bikten. Det oerhörda upp-
seende boken gjoit i den katolska världen, där lika skarpa
anfall på kyrkliga missförhållanden och prästernas fördärf an-
nars ej äro sällsynta, beror otvifvelaktigt på att författaren
med säkerhet och kraft riktat sina vapen mot en af hier-
arkiens sårbaraste punkter. Om ock boken ingalunda är fri
från de öfverdrifter, som icke gärna saknas i någon strids-
skrift, gör den dock intryck af att vara icke blott en modig
och talangfull utan äfven en ädelt tänkande mans verk.

/ Rosengård, barnberättelse af Laura Fitinghoff, med
teckningar af Jenny Nyström-Stoopendaal. Pris 2: 50.

Förf, har ett godt namn såsom skildrare för ungdomen
och äfven denna berättelse skall säkerligen läsas med nöje af
sin publik.

Ottilia Adelborg: Sagan om Askungen samt Ängsblommor,
en samling barnrim och historier.

Detta är ett par bland de bästa arbeten för barn vi nå-
gonsin haft tillfälle att se. Fröken Adelborg besitter icke
blott en rik fantasi som tecknare utan framför allt en friskhet
och ett humör, som skola taga barnén med storm. Det hän-
der så ofantligt lätt, att dessa för barn afsedda konstalster bli
sökta och tillgjorda och äfven praktverken blifva om de äro
än så granna sällan äkta konst. I teorien har man visser-
ligen upptagit den satsen, att endast det bästa är godt nog
för barnen, men i praktiken har hos oss städse lagts mera an
på kvantitet än på kvalitet och vi hafva — vid sidan af de
alldeles underhaltiga alstren — haft en mängd medelgoda teck-
ningar och berättelser, som slutligen blefvo skäligen enformiga.
Men här bjudes de smås publik på osökt ursprunglighet i för-
ening med en stilfullhet i utförandet, som tillfredsställer de
högst stälda anspråk.