En framtldssiare.

En essay öfver Friedrich Nietzsche

af

Ola Hansson.

I.

Inom den mensklighetens élite, hvilken danas af de ban-
brytande andarne, kulturheroerna, fins det tvenne bufvudgrupper
och tvenne grundtyper, k ena sidan de som gifva ökad fart åt
en tidsströmning eller skärpt relief åt ett tidskynne, — de som
afsluta och fullkomna det ideal, hvarefter de närmast föregående
slägtena sträfvat, - de som visserligen gå i spetsen för det stora
tåget, men i massornas egen riktning, k den andra sidan de
som simma emot strömmen, de som ställa sig framför den blindt
och slentrianmessigt framstormande menskligheten för att väcka
henne ur den hypnotiska sömn, i hvilken hon vandrar, — van-
drar med ögon och tankar fixerade på den blänkande punkt, på
hvilken hon stirrat så länge, att sinnena omtöcknats och hela
verlden utom denna lilla enda punkt försvunnit, -‘- omdanarne
af grundvärdena, nyodlarne inom kulturen, de andliga upptäckts-
resandena, de som länka nya banor för utvecklingen och gifva
slägtet nya suggestioner. De förra bilda ändan af en tråd, hvil-
ken sammanbindande sträcker sig fram genom de föregående ti-
derna, den sista knutpunkten af den samma; de senare åter ut-
göra det skenbart lilla nystan, som skall upprullas och visa vä-
gen för den sökande menskligheten i labyrinten af de tider som
komma.

Ur Dagens Krönika. X. G.

26
418

De stora vägvisarne, fullkomuarne, anförarne, kunna den
dag som är ha en svår lott, — de äro dock vissa på att under
morgondagen varda kanoniserade af en trogen skara, som följt i
deras spår och som i denna korta tid vuxit upp från de relativt
få till de absolut många. De andra, profeterna, räkna med större
tidsmått. De äro att förlikna vid fyrbåkar, som glimma ute öf-
ver verldshafvet i fjerran horisonter, och deras siande visor gen-
ljuda i ännu menniskotomma öknar såsom det tunga vingsuset af
stora hafsfåglar ute öfver oändliga hafsvidder. De ena äro stora,
mätta med dagsmått; de andra kasta skuggor hän genom årtu-
senden. De ena äro hufvudet högre än sin omgifning, och der-
med är deras storhet betecknad. De andra åter äro jätteskep-
nader, hvilkas hjessor stöta mot himlahvalfvet ; stående på gräns-
området mellan kulturepokerna kunna de skymtas långt borta af
det framtågande slägtet ; och de te sig i samma overkliga kolos-
salitet för detta, äfven efter att det lemnat dem årtusenden bak-
om sig och en ny skepnad af samma art redan dykt upp i den
nya horisonten.

Jag har afsigtligt velat understryka denna åtskilnad i tvenne
grupper bland menniskoandens stormän, emedan jag tror, att
Nietzsches kulturhistoriska betydelse och mission endast på detta
sätt kan preciseras. Till detta samma ändamål kan man sam-
manställa Nietzsche med hans pendanter inom de öfriga moderna
kulturfolken. Frankrike har i Taine framstält en typisk expo-
nent för den galliska raskaraktären, liksom England för den an-
gelsachsiska i Mill och Darwin. Taines egendomliga gerning och
insats i den menskliga odlingen består i att han, vid behandlin-
gen af literatur- och kulturhistoriska sujets sammansmält den sam-
tida naturvetenskapens exakta metod och den samtida konstens
sträfvan efter konkret åskådlighet. Mills rykte och väsen såsom
kulturheros angifvas dermed, att han, med upptagande af det
adertonde århundradets allmänt humanitära principer bragt hela
det nutida demokratiseringsarbetet på alla områden: politiskt, mo-
raliskt, socialt, i system och vetenskapligt begrundat det samma.
Darwins storhet ligger deri, att hans produktion utgör den jätte-
blomma, som det sistfödda forskningsidealet omsider efter sitt
långa växande afsatt, nemligen idealet af nykter, faktisk, trång
förståndsverksamhet såsom enda väsen och källan till sanning.
Alla dessa tre män ha sålunda gifvit tidstendensen, tidskaraktä-
ren, fördjupat dem, fullkomnat dem, bragt dem till klarhet och
mognad; de framställa tre ideella typer för de andliga makter,
hvilka gifva det moderna lifvet dess fysionomi. Deras motsätt-
419

ning ligger ett relativt kort stycke tillbaka i utvecklingen ; den
nya motsättning, som i sin ordning skall aflösa dem, ligger sam-
malunda ett relativt kort stycke inne i framtiden. Deras verk-
samhet är som en liten bölja på den stora utvecklingsoceanen,
bildad fjerran ifrån den centrala stormhärd, ur hvilken de stora
vågorna utgå.

Såsom en sådan stormhärd och utgångspunkt för stora vå-
gor synes mig deremot Nietzsche.

IL

Friedrich Nietzsche är född den 15 oktober 1844. Hans
hemland är Sachsen ; det är karaktäristiskt nog att han är lands-
man med målaren Max Klinger, hos hvilken liksom hos honom
sjelf den subjektiva fantasien är en allherskare, som, sin egen
lag och norm, i allsvåldigt trots och aristokratiskt förakt för allt
och alla, lefver uteslutande i sin egen verld, hälften geni och
hälften vanvetting. Hans barndom förflöt i den lilla staden Naum-
burg an der Saale, der hans fader var pastor. Slägten hade un-
der många generationer, såväl på hans faders som på hans mo-
ders sida, räknat synnerligen många kyrkans tjenare ibland sig;
prägeln öfver hemmet och de första intryck som Nietzsche mot-
tog, bestämdes deraf, att många slägtleds kristenfromhet och små-
borgerlighet fylde föräldrarne. Detta var den andliga atmosfär
som han stundligen inandades i sin själ och som intimt genom-
pyrde honom; man måste behålla detta i sigte för att fullt för-
stå det smärtsamma raseri, med hvilket han sedermera anföll
kristendomen och de borgerliga idealen: det var en akt, som
gjorde ondt i hans innersta väsen, det gälde att afskära den naf-
velsträng, som band honom vid hans slägt, vid hela den tradi-
tion som vuxit fast vid hans egen organism och assimilerats
med den.	,	,

Han bedref sina första studier i Bern under Ritschl; och *	L':
då den beundrade läraren öfverflyttade till Leipzig, följde lärjun-
gen honom. Den celebre filologen skattade Nietzsche särdeles
högt, och det var på hans autoritativa förord som denne, redan
innan han ännu promoverats till doktor, kallades till Basel såsom.
420

professor. Detta var 1869. Dä kriget mellan Tyskland och Frank-
rike utbröt, följde den unge professorn hären såsom frivillig sjuk-
vårdare ; efter fälttågets slut vände han tillbaka till Basel. Här
stannade han i sin universitetspost till omkring 1877, då han af
helsoskäl såg sig nödsakad att taga afsked, hvilket han erhöll
jemte full pension utbetald af staden Basel. Sedan dess har
Nietzsche fört ett flyttfågelslif i södern: i Schweiz, i Syd-Frank-
rike, i Italien, ända tills den hemska slutkatastrofen i hans tra-
giska öde kom. Hans slägt — såväl på fädernet som mödernet
— var en af dem, i hvilka dispositionen till själssjukdomar öf-
verföres från slägtled till slägtled. Hans fader hade tidigt ryckts
bort i vansinne. Nieztsche visste, att detta Damoklessvärd hängde
öfver hans hufvud; han förtärdes i den ångestfulla spänningen,
när väl den sköra tråden skulle brista. Det var först i fjol som
den obeveklige gud Fatum nådde honom. På bot tror ingen.
Dårhuset i Jena gömmer honom, -- denne sistkomne af de an-
dens stormän, af hvilka nornorna utkräft den förfärligaste af alla
tributer i gengäld for det snille, som de beskärt honom.

En familj, som genom personligt umgänge känner Nietzsche
intimt ända från hans barndom, har med tillmötesgående bered-
villighet meddelat mig en del data och smådrag, hvilka äro af
största värde for hans karaktäristik, änskönt jag af naturliga skäl
ännu ej kan verkställa den slutliga afstöpningen af statyn.

Nietzsche uppväxte i en krets, hvilken så godt som uteslu-
tande utgjordes af kvinnor, uppfostrades af kvinnor och umgicks
med kvinnor: modern, systern, närmare och fjermare kvinliga an-
förvandter, kvinliga grannar. Häri har man i främsta rummet
att söka roten och upphofvet till den femininism, den förkärlek
för yttre form och förfining, hvilken under hans ungdomsvår gaf
sig utslag i petigt soignerade kläder och ruminteriörer; dock har
naturligtvis äfven hans artistiskt kräsna smak och skönhetssinne
sin andel deri. Men detta faktum förklarar också våldsamheten
i den antipati mot kvinnokönet och allt hvad dess är, hvilken
framträder så bjert färglagd i hans senare produktion, såväl som
brutaliteten i det genomgående bakslag, i följd af hvilket han
under senare delen af sitt lif öfvergick till en Diogenesaktigt cy-
nisk enkelhet i lifsbehof och lefnadsvanor. Kvinnorna fortforo
emellertid att alltjemt spela en dominerande roll i hans lif. Det
är icke osannolikt, att det varit inverkan från hans egen syster,
som härvidlag varit bestämmande, äfven sedan hon sjelf person-
ligen försvunnit ur hans synkrets. Hon synes ha egt i fullt
mått, äfven hon, samma andliga vigör och eld som brodern ; det
421

fina blott den skilnad emellan syskonen, att hon formade i lif
samma goda material, hvilket af honom bearbetades till tänkande
och diktning. Såsom helt ung utmärkte hon sig, liksom brodern
gjort under hela sin produktion, genom våldsamma och oförmed-
lade svängningar mellan ytterligheter. Senare upptändes hon af
kärlek till Bernhard Förster, just i de dagar, då denne ledde den
antisemitiska rörelsen i Tyskland; och då Förster lemnade sitt
fädernesland för att grunda en koloni »Nuova Germania» i Para-
guay, följde hon honom hängifvet i hans landsflykt. Man kan
förstå hvilket djupt gripande inflytande det måste ha utöfvat på
Nietzsche, att ha haft en sådan kvinnokaraktär närmast intill sig.
Änskönt Nietzsche aldrig knutit en långvarigare intim förbindelse
med det andra könet, hade han dock den obestämbara atmosfär
omkring sig, hvari kvinnorna älska att andas. Deraf kom det
sig, att under hans sedvanliga vinteruppehåll i Nizza hans um-
gänge i hotellet till största delen bestod af kvinnor. Bland dem
funnps ock de främsta och bästa, som det moderna Tyskland
frambragt, bl. a. fröken von Meysenbach, författarinnan till »Me-
moiren einer Idealistin», hvilken såsom en öfverlefvande och re-
spektingifvande representant för idéerna från 48 säkerligen gjort
en riklig insats i den nye revolutionärens själslif, på samma gång
som hon måhända äfven förhjelpt honom till klarhet öfver det
mycket naturstridiga i den moderna kvinnoemancipationsrörelsen.

Ett af de starkast framträdande dragen i Nietzsches per-
sonlighet var hans afvoghet mot allt som, om än aldrig så lin-
drigt, smakade af tvång. Denna antipati kunde emellanåt an-
taga nästan parodiska former. Under sina långvariga uppehåll
i Sils-Marias ensliga bergsnejder, der han lefde som en modern
eremit, ensam med sig sjelf och naturen, brukade han ligga, för-
sjunken i meditationer, ute på en grönbevuxen landtunga, som
sträckte sig ut i fjellsjön. En dag upptäckte han på denna frid-
lysta plats, dittills befolkad blott af hans egna allrahemligaste
tankar och syner, en bänk, en vanlig, hvardaglig bänk, en sådan
på hvilken jordens triviala menniskor bruka sitta; och i denna
anblick af ett alltför menskligt föremål var mer än nog för att
göra honom hela den nyss så älskade platsen motbjudande. Han
satte aldrig mera sin fot på den.

Denna motvilja för hvarje art af tvång, denna i hans väsen
inneboende fordran på absolut obundenhet, gaf sig äfven uttryck
i hans egendomliga sätt att skrifva. Såsom bekant, äro alla Niezt-
sches böcker efter den stora kris i hans lif, hvilken betecknas af
affallet från Wagner, konglomerat af aforismer. Man förstår, att
422	'

dessa arbeten måste ega denna form och icke kunde ha någon
annan, då man betänker, på hvilket sätt de komponerats. Nietz-
sche har skrifvit hela sin senare produktion på stående fot, i
fria luften ; under vandringar i Schweiz’ bergsnejder eller hvilande
i fönniddagssol midt i ett italienskt landskap har han fastat i
ord, på lösa blad och i sin fickbok, hela det brokiga vimmel af
tankar, infall, syner, apercuer, som under ett sådant nobelt dolce-
far-niente-lif kunde draga fram genom hans själ. Derför har han
aldrig mäktat sammantränga sin epokgörande verldsåskådning i
ett afslutadt och afrundadt system ; men derför och till gengäld
har också minsta lilla sats af hans hand en oförliknelig frisk
aroma, en friluftsstämning af morgonsol och ung grönska.

III.

Nietzsche börjar sin literära gerning med en kritik öfver
David Strauss (»David Strauss, der Bekenner und der Schrift-
steller»). Boken är en enda tuktan. Nietzsche går så omildt
fram, att när han slutat sitt verk, fins ej kvar sten på sten af
hela den Straussiska byggnaden, medan det Straussiska idealet
hänger trasigt som en fågelskrämma. Strauss är en dålig stilist
och en dålig forskare, hvarken en banbrytande ande eller en klas-
sisk skriftställare, — sådant är resultatet af denna monografiska
pamflett.

Hvad var och betecknade Strauss för Nietzsche? Hvarför
blef just han det offerdjur, som den unge höfdingen utan här
slagtade åt vreda gudar?

Han var bildningsfilistern, — en term, till hvilken Nietz-
sche redan i denna sin första bok med stolthet gör anspråk på
faderskapet. Bildningsfilistern är den andliga dagakarlen, plebejen
i det intellektuella samhället, trälens ömkliga pendant. Han me-
nar, att den högsta visheten redan en gång för alla är funnen
af nationens afdöde stormän. Han dyrkar desse såsom dem hvilka
funnit sanningen, icke såsom dem hvilka sokt henne. De äro
hans himmelrike liksom aset är maskens himmelrike . allt hvad
deröfver är, det är af ondo. Med krökt rygg trälar han i sitt
anletes svett. Han har en oförsonlig fiende framför alla: den
fria intelligensen, den store ensamme, som vandrar afsides från
423

allfarvägen, den sökande anden, hvilken framtidens filistrar i sin
tur skola dyrka såsom den finnande. Han är stor i mun för att
dölja hur liten han är i tanke; han är oförvägen i bagatellerna,
men väjer undan inför de vidträckande konsekvenserna (t. ex. en
darwinist, som angriper påfvedömet och undren och uppståndel-
sens »verldshistoriska humbug» i stället för att draga darwinis-
mens etiska korollarier). Han älskar steriliteten, emedan han
tror, att sanningen är funnen. För honom är idealet af kultur
redan ernådt i den moderna bildningen. De enda utslag af and-
ligt lif, hvilka han sjelf mäktar, och derför de enda, som han
tål hos andra, äro: en epigonaktig efterhärmning af klassikernas
mästerverk samt porträttering af det samtida hvardagslifvet. Allt
annat är kontraband.

Strauss var för Nietzsche bildningsfilistern per préférence,
alla filistrars hufvud och idol. Han var filistern såsom religions-
stiftare, den till svärmare vordne filistern, förkunnaren af filister-
kulturens bedröfiiga evangelium.

Nietzsches andra arbete var en kritik öfver det historiska
studiet i samtiden (»Vom Nutzen und Nachtheil der Historie
für das Leben»). Det idkas öfverdrifvet, och det idkas sned-
vridet, menar Nietzsche. Det behöfs, men endast såsom befruk-
tande, såsom aflande en framtid. Samtiden lider af öfvermättnad
på historisk bildning, och denna är intet annat än en kunskaps-
lyx, än påhängda paltor. Den moderna menniskan har derige-
nom försvagats såsom personlighet. Hon har blifvit en blott och
bar åskådare utan förmåga af initiativ, hon pyntar sig med ob-
jektivitetens kattguld, hon är en steril eunuck, ett köttvor-
det kompendium, ett konkret abstractum. Då nutiden gör hi-
storien till ren vetenskap, handlar den enligt valspråket: fiat ve-
ritas, pereat vita. Detta beprisade historiska sinne gör slägtet
passivt och retrospektivt. Man skryter öfver att förstå, att kunna
taga allt objektivt, att känna alltings genesis; man kan icke vred-
gas öfver något, ty allting är med nödvändighet just sådant som
det är; man kan heller icke älska någonting särskildt företrädes-
vis, ty man är lika mottaglig för hvarje stilforms egendomliga
skönhet. Menniskan står på den enorma utvecklingspyramidens
spets, såsom verldsprocessens slutsten, såsom det väsen, i hvilket
denna process kommit till medvetande om sig sjelf; och då hon
från denna dominerande höjd ser utvecklingskedjan ringla sig till-
baka ända in i urslemmet, ropar hon med stolthet: vi äro vid
målet, vi äro den fullkomnade naturen. Men härtill svarar Nietz-
sche: »ditt vetande fullkomnar ej naturen, det dödar blott din
424

egen. Mät en gång din höga ståndpunkt såsom vetande med din
låga ståndpunkt såsom kunnande.» Ett historiskt fenomen, som
upplösts i ett kunskapsfenomen^ är ofruktbart för den som verk-
stält analysen: det har derigenom mist sin grokraft, liksom det
till mjöl söndermalna kornet. Den enbart kritiska uppfattningen
af historien vore en mensklighetens lifsuppgörelse, en sluträkning,
efter hvilken det icke gåfves någon framtid. Denna samtidens
beprisade bildning är icke bildning, den är endast ett vetande
om bildning. Den kan frambringa lärde, filistrar, men den kan
icke skapa menniskor, individer, hvilka sjelfva i sin tur göra hi-
storier, dessa kämpar mot historien, mot den faktiska verklighe-
ten, hvilken föga bekymrar sig om »så är det», för atc med hela
sin uppbesparade energi och lifslust handla enligt sitt starka,
trotsiga, bejakande »så skall det vara».

I denna negativa form af satir och kritik har Nietzsche
uppstält tvenne positiva ideal: en ny kultur och nya menniskor.
Man behöfver endast vända medaljen om, för att i stället för
karikatyren öfver det bekämpade idealet finna präglad det nyas
bild. Men på den upprödda tomten, der det gamla huset stått,
uppför nu Nietzsche i sina tvenne följande arbeten en fullständig
mönsterbyggnad i den nya stilen (»Schopenhauer als Erzieher» och
»Richard Wagner in Bayreuth»). Den kultur, efter hvilken släg-
tet hade att sträfva, den äkta kulturen, framtidens kultur, finner
han förebildad i Wagners konst; och menniskor i stånd att ge-
nomföra denna kultur, uppbära henne och göra henne lefvande,
kunde danas i Schopenhauers skola.

Hos dessa båda mästare kunna vi lära att blifva »unzeit-
gemäss», kunna vi uppfostra oss emot vår tid. De äro de stora
och goda exemplen, icke blott i bok utan i lif. De ega den är-
lighet, hvilken icke af hänsyn skelar; de ega segrarens munter-
het. De ha djerfts vända bröstet mot tiden, de ha gått ut i öde-
marken, de rädas ej att vara ensamma. De äro de starke, hvilka
gått segrande ur alla faror, som omhvärft dem. De ha undgått
förbeningen, den moraliska och den intellektuella; de läto ej
knåda sig i den form, hvilken för dagens »bildade» menniskor
gälde såsom det enda rätta mönstret, utom hvilket ingen salighet
funnes, utan de framstälde i sig sjelfve prototypen för det fram-
tida slägtet, för »die guten Europäer», såsom Nietzsche seder-
mera skulle uttryckt sig.

De voro den äkta kulturens representanter gent emot de
otaliga småprofeterna för »bildningen», denna guldkalf, kring
hvilken samtiden dansade, detta beläte som kälkborgarne uppstält
425

i det allra heligaste och för hvilket plebejerna krökte rygg. Det
var en barbarisk gud, denna »bildning», en fetisch, med granna
paltor, hemtade frän jordens alla länder, och med drag, lånade
från historiens alla åldrar. Den var brokig och lysande att se
på, men inunder den trasgranna ståten låg ett skelett, en icke
hopfogad träkoloss, fyld med lumpor och afskräden. Gent emot
denna »bildning» gälde det att sätta den äkta kulturen; en lifs-
kraft som verkar ut ifrån ett centrum, ett hjerta, och ùt i alla
delarne af en organism, formande allt, stort som smått, i enlig-
het med den lefvande typen: — lif, tänkande, konst, sed, drägt,
tal. Ty kultur vore en sådan genomgående stil i ett folks alla
lifsyttringar, och hvad som utmärkte det moderna lifvet, vore
just stillösheten, den klassiska sammanblandningen af alla stilar.
Kultur är något annat än en dekoration af lifvet; kultur är »en
ny och fullkomnad physis, utan något inre och något yttre, utan
förställning och konvention», en allting genomgående enhetlighet.

Genomsnittsmenniskorna kunna icke af egen kraft uppfo-
stra sig till bärare af en sådan kultur; de tarfva lärare, hjel-
pare, de stora exemplen. Sådana lärare, hjelpare, stora exem-
pel äro Schopenhauer och Wagner, den ene med sitt metafysiska
betraktelsesätt af tillvaron, den andre med sin tragiska sinnes-
stämning. Det, hvarigenom menniskan skiljer sig från djuret, är
hennes förmåga att höja sig öfver sitt lidande genom att uppfatta
tillvaron metafysiskt. All utveckling bör gå ut pä att stiga uppåt
från djur till menniska härutinnan. Men vanligtvis stanna vi på
det förras nivå; endast i särskilda ögonblick nå vi den högre.
Vi äro sjelfva för svaga härtill, vi måste lyftas af andra, och
dessa andra äro just icke-mera djuren, filosoferna, konstnärerna,
helgonen. Endast de kunna meddela oss det stora perspektivet
öfver lifvet, det metafysiska betraktelsesättet, den tragiska sinnes-
stämningen. Detta är grundtanken i all kultur: att framalstra i
oss filosofen, konstnären, helgonet. I vår sedvanliga sinnesför-
fattning kunna vi ej fullgöra denna uppgift, och derför hata vi
oss; detta är roten till den pessimism, som Schopenhauer måste
lära sin tid på nytt igen, fastän den är lika gammal som längtan
efter kultur, — dess rot men ej dess blomma, dess början men
ej dess mål.

Wagner är i sin konst en sådan föreaklare af lifvet, som
den äkta kulturen bör vara. Han sammanför det mest olikartade,
men i allt detta ingjuter han själ och en själ. Han ger enhet
åt förut skilda ting: musik och lif, musik och drama. Han för-
djupar det synbara till ett hörbart; han gifver det hörbara kropp.
426

Deo Schopenhaueriska allviljan, hvilken ligger i naturen törstande
efter tillvaro, framträder genom Wagner såsom en vilja till to-
nande tillvaro. Men samma själsfenomen, som Wagner omsätter
i ton, omsätter han tillika i ord och i gest; han ger ät detsamma
en tredubbel form, en tredubbel afspegling. Wagner verkar så-
som natur, återstäld, återfunnen natur, såsom »en ny och full-
komnad physis», alldeles som den äkta kulturen.

Wagner och Schopenhauer voro sålunda för Nietzsche de
tvenne stora framtidssiarne, i hvilkas fotspår menskligheten hade
att gå för att komma till framtidens förlofvade land, till det Ka-
naan, som flöte af mjölk och honung. Nietzsche sammanställer
dessa båda heroers lifsverk och finner dem framväxa ur en ech
samma rot, hvilken han följer ned i de djupa jordlagren. Mel-
lan denne musiker, som gifver tonande tillvaro åt sjelfva urprin-
cipen i naturen, förlöser allviljan, samt denne filosof, genom hvil-
ken vi ledts att beakta förståndskulturens otillräcklighet och be-
gränsning, — mellan dessa båda råder en enhet, hvilken för
Nietzsche pekar hän emot en ny tillvarelseform, öfver hvilken vi
endast genom analogier, hemtade från det helleniska lifvet, kunna
göra oss en föreställning.

Denna iakttagelse svälde hos Nietzsche ut till en hel verlds-
lära, en metafysisk verldsförklaring af mystisk färgläggning. Han
har framstält den samma i ramen af en undersökning af den
grekiska tragediens uppkomst ur musiken. Dess grunddrag äro
följande :

Verlden kan endast såsom estetiskt fenomen vinna rättfär-
digande. Blott såvida subjektet är konstnär, är det löst från sin
individuella vilja; det har då blifvit ett medium, i och medels
hvilket det enda verkligt varande subjektet firar sin befrielse i
skenverld. Visserligen är vårt medvetande om denna vår bety-
delse knappast något annat än det, hvilken de på duken målade
krigarne hafva af det på den samma framstälda slaget. Blott
då geniet i den konstnärliga alstringsakten sammansmälter med
den urkonstnär, som bor i universets centrum, får det någon kun-
skap om sin funktion och om konstens väsen ; ty i detta till-
stånd har det blifvit likt det ansigte, hvarom sagan berättar och
hvilket kunde vända sina ögon så, att det skådade sig sjelft.
Konstnären är i ett sådant ögonblick på samma gång subjekt
och objekt, på samma gång diktare, skådespelare och åskådare.
Apollo står for Nietzsche såsom den förklarande häfdaren af prin-
cipuum individuationis, d. v. den Schopenhauerska viljan till fe-
427

nomenal tillvaro. Genom honom allena kan befrielsen i sken-
verld ernås.

Men derjemte fins en annan art af konst, hvars symbol är
Dionysos. Under Dionysoskultens mystiska jubelrop spränges in-
dividualiseringens länkar, och vägen ligger öppen in till tingens
innersta kärna, in till varats moderssköte. Musiken är Diony-
sos’ konst, i motsats till alla de öfriga, apollinariska konsterna.
De senare äro af bilder af fenomenalverlden, skentillvaron, medan
musiken är afbilden af viljan sjelf och sålunda framter det me-
tafysiska gent emot det fysiska, tinget i sig gent emot dettas
skenform.

Beröringspunkten emellan det konstnärliga alstringsmomen-
tet å ena sidan samt Schopenhauers metafysiska betraktelsesätt
och Wagners tragiska sinnesstämning å den andra ligger blottad.
Hvad Nietzsche ställer emot hvartannat under termerna dionysos-
kult och sokratisk kunskapsoptimism, är icke annat än en mot-
sats mellan mystiken och rationalismen. Arbetet häfdar den för-
ras öfverlägsenhet ; Nietzsche framträder såsom en fullblods ro-
mantisk mystiker. Det okändas oändliga verld är tillgänglig för
menniskoanden, i hvarje sin aflägsnaste vinkel och i hvarje sin
skummaste vrå, icke för tänkarens förstånd, men för konstnärens
intuition.

IV.

Wagnertrons död hos Nietzsche bief den stora krisen i hans
lif. Då han såg denne sin ungdoms stolte beros, segraren, fram-
tidskulturens förstfödde, sjunka ned inför det kristna korset, slogs
i hans själ ett ärr, som aldrig fullt skorpnade. När man ifrån
denna första bokgrupp, hvilken utgöres af de fyra »Unzeitgemä-
sen Betrachtungen» och »Die Geburt der Tragoedie», kommer in
i den andra och senare, är det som om man inträd t i ett annat
land, med annan natur och annat klimat. Först och främst är
framställningens form en ny: från och med »Menschliches, All-
zumenschliches. Ein Buch für freie Geister» komponerar Nietz-
sche sina böcker af löst och konglomeratartadt om hvarandra ka-
stade aforismer. Sjelfva dagern i detta sistnämda arbete äfven-
som i de tvenne närmast följande: »Morgenröthe« Gedanken
428

über die moralischen Vorurtheile» och »Die fröhliche Wissen-
schaft» är skiljaktig frân den, i hvilken man nyss stod: man stär
nu i ett härdt, svalt, stärkande ljus, som påminner om tidiga
morgnar och tidiga vårdagar. Den man, inför hvilken man fin-
ner sig stäld ansigte till ansigte, är en rekonvalescent, som ser
verlden i återuppståndelsens friskhet, en turist, som sorglös van-
drar sin väg och som icke älskar att ligga öfver mer än en natt
i hvart herberge, stundom åter äfven en raffinerad psykiater, hvil-
ken med en nästan vällustigt grym nyfikenhet lägger det omed-
vetna själslifvets småkryp under mikroskopet och spetsar dem upp
på sin tankes udd, såsom entomologen insekterna på sina nålar.
I samma mån som man intränger längre i denna andra afdelning
af Nietzsches produktion, röjer sig emellertid städse klarare den
intima frändskapen mellan de skenbart skiljaktiga individualite-
terna i de båda bokgrupperna; och då man hunnit slutet, ha de
sammansmält till en enda.

I Nietzsches produktion före krisen hade funnits tvenne
centra, kring hvilka den aflagrat sig, tvenne hufvudidéer: den nya
kulturen samt den nya menniskan, som skulle kunna göra henne
lefvande. De första arbetena efter krisen hade till särmärke re-
konvalescentens ljusa lifssyn samt den grymt subtila analysen:
solskensstämningen och insekterna på nålarne. Solskensstämnin-
gen förtätar sig, får konturer och blir en idealgestalt : den store
ensamme, den store nedbrytaren, förbrytaren, lifsbejakaren, som
ändrar alla värden ; analyserna mångdubblas, lägga sig tätt intill
hvarandra, sammankittas till en grundval för en ny morallära, en
ny kultur. Idealgestalten blir haut-relief, blir fristående staty,
blir kött och blod och lefvande väsen i »Also sprach Zarathu-
stra»; moralen erhåller sin distinkta formulering i »Jenseits von
Gut und Böse» och i »Zur Genealogie der Moral». Sålunda
spänner sig en hög och bred brygga mellan de båda ändpunk-
terna af Nietzsches författarbana ; och öfver henne framskrider
det köttvordna idealet, såsom fordom Moses skred ned utför
Sinai berg med den nya lagens taflor i sin band.

*

Då Zarathustra var trettio år, gick han upp i bergen. Se-
dan han der tillbragt tio år i ensamheten, återvände han ned i
dalen; ty han älskade menniskorna och ville lära dem känna san-
ningen. Men när han på torget talade till menigheten om lif-
vets spörsmål, de djupa och höga, logo de åt honom; och der var
429

is i deras leende. Den största menniskan och den minsta tedde
sig likadane inför Zarathustras ögon: de voro begge »allzumensch-
lich». Han möttes af en fruktansvärd syn: menniskorna lågo
sönderslagna och kringströdda som öfver ett slagfält; och när
hans blick gled tillbaka öfver tiderna, möttes den af samma syn :
bitar, stycken, lemmar, men inga menniskor. I ensamheten uppe
på bland bergen hade Zarathustra flugit så långt in i framtiden,
att han gripits af en rysning. Då hade han flugit tillbaka till
bildningens land, och han hade anländt dit med längtan i sitt
hjerta. Och likväl: så ängslig han än var, måste han le vid
hvad han såg. Aldrig hade hans öga sett någonting så brokigt.
»Med femtio färgplumpar bemålade, öfver ansigte och lemmar,
sutten I der till min häpnad, mina samtida. Och med femtio
speglar kring eder, hvilka smickrade och upprepade eder färg-
lek! Fullskrifna med de förgångnas tecken, och dessa tecken
återigen öfverpenslade med nya tecken: sålunda hållen I eder
väl gömda för alla teckentydare. Alla tider och alla folk fram-
blicka brokigt ur edra slöjor ; alla seder och trossatser tala bro-
kigt utur edra åtbörder Om någon borttoge från eder slöjor
och plagg och färger och åtbörder: lagom nog vore kvar att
skrämma fåglarne med. Sannerligen, jag sjelf är den skrämda
fågeln, som en gång såg eder nakna och utan färg; och jag flög
derifrån, då benranglet tillvinkade mig kärlek.»

Zarathustra vill ej mera tala till folket; for sista gången
talade han till en död. Lifvet är en källa till lust, men packet
har förgiftat alla brunnar. Mången, som vände sig bort från
lifvet, vände sig endast bort från packet. Mången, som gick ut
i ödemarken och led törst med rofdjuren, ville blott ej sitta kring
cisternen med smutsiga kameldrifvare. Jorden har en hud;
denna hud är full med skabbiga utslag; ett af dessa heter men-
niskan, de öfverflödiga, de alltför många. Der ensamheten upp-
hör, der begynner torget; och der torget begynner, der begyn-
ner också taskspelarnes larm och de giftiga flugornas surr. Zara-
thustra är mer ensam bland de allt för många, än då han hade
öknens ensamhet till sällskap och förtrogne.

Zarathustra går åter upp i bergen, och der blir hans vilda
vishet drägtig. Till folket vill han icke mera tala; men de en-
samme vill han visa regnbågen och alla trappstegen, som leda
till öfvermenniskan. Han sitter i bergen, med sina djur bred-
vid sig, örnen och ormen, det stoltaste djuret under solen och
det klokaste djuret under solen. Och han talar sålunda till sina
lärjungar :
430

En gång var anden gud, sedan blef han till menniska, och
nu är han vorden pöbel. Modig, sorglös, trotsig, oförvägen —
så vill oss visheten: hon är en kvinna och kan blott älska en
krigsman. Kriget och modet ha kommit större ting åstad än
någonsin kärleken till nästan. Föraktet för jorden, föraktet för
kroppen, den sjukes, djupa förakt för kroppen och jorden, den
sjukes tal om återlösande blodsdroppar och en annan verld, är
icke något trappsteg till öfvermenniskan.

Packet vänder sig kring taskspelaren på torget, men verl-
den, den vänder sig omärkligt kring den som skapar nya värden
för tingen. Jag älskar alla dem, hvilka äro som tunga droppar,
fallande en efter annan ur det dunkla molnet: de sia, att ljung-
elden kommer, och gå såsom siare under. Sen, jag är en siare
om ljungelden, och en tung droppe ur molnet; men denna droppe
heter öfvermenniskan. Döde äro alla gudar: nu vilja vi, att öf-
vermenniskan må lefva.

Man predikar om likhet mellan menniskorna! Det är van-
maktens tyrann-vansinne, som skränar efter likhet. Men glöm-
men ej, att när de kalla sig sjelfva för »de gode och rättfär-
dige», intet fattas af fariséen hos dem, utom — makt. Ty detta
är mitt tal: menniskorna äro icke lika. Och de böra ej heller
blifva det. Hvad vore väl då min kärlek till öfvermenniskan,
om jag talade annorlunda? På tusen bryggor och stegar skola
de trängas mot framtiden. God och ond, och rik och fattig, och
hög och låg, och värdenas alla namn: vapen skola de vara och
klirrande tecken om, att lifvet ständigt ånyo måste öfvervinna
sig sjelft. I höjden vill det bygga sig med pelare och afsatser
och motsägelser mellan afsatserna, mellan de uppåtstigande. Stiga
vill lifvet och stigande öfvervinna sig sjelft. Sannerligen säger
jag eder: godt och ondt som vore oförgängligt, finnes ej. Utan
af sig sjelf måste det ständigt ånyo öfvervinna sig. Med edra
värden på godt och ondt utöfven I makt, I värdesättande: och
detta är eder hemliga kärlek. Men en starkare makt växer fram
ur edra värden och en ny öfvervinnelse, hvilken krossar ägg och
äggskal. Och den som vill vara en skapare i godt och ondt:
sannerligen, han måste först vara en tillintetgörare och sönder-
bryta värden.

De goda voro alltid början till slutet. De goda hata den,
som krossar lagtaflor och gamla värden; de kalla honom bryta-
ren, lagbrytaren, förbrytaren, samt korsfästa honom. Att icke
mera vilja, icke mera värdsätta, icke mera skapa, — blifve mig
denna stora trötthet städse fjerran. Att skapa: det är frälsnin-
431

gen från lidandet; viljandet befriar: det är den sanna läran om
viljans frihet. Jag gick genom folket och hade mina ögon öppna :
menniskorna ha blifvit mindre och blifva alltjemt mindre: detta
vållas af deras lära om lycka och dygd. Alltid lika mycken
svaghet som godhet; lika mycken svaghet som medlidande. Dygd :
det är för dem; hvad som gör tam. Snart skola de stå såsom
torrt gräs, törstande ej efter vatten utan efter eld. O, välsig-
nade stund, då ljungelden kommer!

Jag ärar de motspänstiga tungorna och de kräsna magarne,
hvilka lärde att säga »jag» och »ja» och »nej». Det djupa gula
och det heta röda: så vill min smak, hvilken blandar blod i
alla färger. Ty jag älskar blod.

Öfvermenniskan: i det ordet ligger, att menniskan är något
som måste öfvervinnas, att hon är en brygga, ej ett mål. Du
och I alla : I måsten öfvervinna eder själfva af kärlek till öf-
vermenniskan. Der, hvarest staten upphör, — så sen dock dit-
hän, mina bröder; sen I honom ej, regnbågen och bryggan till
öfvermenniskan. Ej kärleken till nästan lär jag eder, ty det är
eder dåliga kärlek till eder sjelfva; ej heller kärleken till kvin-
nan lär jag eder, ty vore det ej bättre falla i mördarehand än
i en brunstig kvinnas drömmar? Men vännen lär jag eder: han
vare eder jordens jäst och en aning om öfvermenniskan! Fri kallar
du dig! Fri hvarifrån? Hvad rör det Zarathustra! Men klart
skall ditt öga båda mig: fri till hvad. Kan du sjelf gifva dig
ditt onda och ditt goda och upphänga din vilja öfver dig såsom
en lag? Du måste brinna i dina egna lågor: huru skulle du
kunna varda ny, om du icke först blefve aska? Du ensamme,
du går den skapandes väg: en gud vill du skapa dig ur dina
sju djeflar. Den som är förhatlig för folket, såsom en varg för
hundarne : det är den frie anden, länkfienden. Fri från drän-
garnes lycka, lösgjord från gudar och dyrkan, orädd och fruk-
tansvärd, stor och ensam: sådan är den sannfärdiges vilja. Han
känner ock den svåraste bland konster : den, att i rättan tid —■
gå. Fri till döden och fri i döden, en helig nej-sägare, när det
ej mera är tid till ja: sålunda förstår han sig på lif och död.
Æn lycka allenast känner han ej: den undfångandes lycka. Det
är mitt armod, mina bröder, att min hand aldrig hvilar ut från
att skänka. Det är ljusets fientlighet mot allt lysande.

Men I ensamme af i dag, I skolen en gång vara ett folk:
ur eder, I som utkoraden eder sjelfva, skall framväxa ett utko-
radt folk : — och ur detta öfvermenniskan.

Sålunda talade den vise Zarathustra.
432

Eu dag, då Zarathustra satt ibland sina lärjungar och ta-
lade om lifvets spörsmål, de djupa och höga, uppstod en af de
unge och helsade mästaren :

»Ej ens när den långa skymningen kommer och dödstrött-
heten, skall du nedgå från vår himmel, du lifvets förespråkare!
Nya stjcrnor lät du oss skåda och en ny nattprakt; sannerligen,
löjet sjelft utspände du öfver oss såsom ett brokigt tält.»

*

Genom hela mensklighetens historia drager sig en förbitt-
rad och aldrig hvilande strid mellan tvenne motsatta moralideal,
mellan tvenne i princip och resultat fientliga värdsättningar af
tingen, lifvet, menniskorna, af kroppen och själen, af handlingar,
sinnestillstånd och drifter. Det är striden mellan herre-moral
och slaf-moral, begge karaktäriserade genom sina värdenormer:
god — dålig, god — ond.

Dessa moralers och värdenamns genesis är enligt Nietzsche
följande:

De förnäma, mäktiga, högtstälde och högsinnade uppfattade
och värdesatte sig sjelfva och sitt handlande såsom goda, d. v.
s. af första rangen, »first rate», i motsats till allt lågt, lågsin-
nadt, simpelt och pöbelaktigt. Utur denna »Pathos der Distans»
togo de sig rätt att skapa värden och prägla värdenamn. Så-
dant är ursprunget till värdsättningen god — dålig (alltså icke
i den oegoistiska handlingens nyttighet, såsom de engelska mo-
ralgenealogerna mena). Till denna genealogiska teori har Nietz-
sche till en ganska väsentlig del kommit medels etymologiens
fingervisningar, genom att tillse, hvilka beteckningar de olika
språken hade för begreppet »god». Han fann nemligen, att de
alla ledde tillbaka till en och samma begreppsförvandling, att
öfverallt »förnäm» i ståndsbemärkelse var det grundbegrepp, utur
hvilket »god» i mening af »själsförnäm» utvecklat sig samt att
parallele med denna utveckling lupit en annan, genom hvilken
den lägre kastens karaktär sammanflutit med den »sämre» sjä-
lens (det bästa exemplet härpå är identiteten mellan de tyska
orden »schlicht» och »schlecht»).

Ett helt annat ursprung hade deremot slafmoralen. Medan
all aristokratisk moral framväxte ur ett triumferande ja-sägande
till sig sjelf, begynner slaf-moralen med ett nej till ett »utom»,
ett »annat», ett »icke-jag»; och det är detta nej, som är dess
skapande gerning. Slaf-moralen behöfver för att uppstå en gent
433

emot och utom stående verld; den behöfver, fysiologiskt taladt,
yttre inverkningar för att själf försättas i aktivitet; — handlan-
det är endast reagerande. Ett motsatt förhållande egde rum vid
den aristokratiska värdsättningen : denna verkar och växer spon-
tant, uppsöker sin motsats endast för att ännu mera tacksamt,
ännu mera jublande säga ja till sig sjelf, — dess negativa be-
grepp är »simpel». Begreppet »dålig» är blott och bart en se-
nare blek kontrastbild. Slaf-moralen åter utgår från ett nega-
tivt, från det som hos fienden (d. v. s. herren) varseblifves så-
som en motsats; detta stämplas som »ondt».

Sålunda se vi den grundväsentliga åtskilnaden, i ursprung
och väsen, mellan detta »dålig» af förnäm upprinnelse och detta
»ond», framsprunget ur den lägre stäldes hat mot herren. Det
förra är en skapelse i andra hand, ett bredvid, en kompliment-
färg ; det senare deremot originalet, begynnelsen. Men båda dessa
sinsemellan så skiljaktiga värdsättningstermer stå gent emot en
och samma motsatta värdsättningsterm: »god». Detta begrepp
»god» är emellertid icke ett och samma i begge fallen. Ty hvad
är väl den »onde» enligt slaf-moralens uppfattning, om icke just
herre-moralens »gode», — den förnäme, den mäktige, herren,
endast omfärgad, omtydd, sedd genom slafvens ögon.

Mellan dessa två instinktmotsatta typer för moralisk värd-
sättning är det som en förbittrad och aldrig hvilande kamp stått
under hela mensklighetens utvecklingshistoria. I prestkasten blef
slaf-moralen först förandligad, förfinad, subtiliserad; ty prestka-
sten utgjordes af de svage, de sjuke, i hvilkas intresse det låg
att vända om herre-moralens värden. Med judarne, detta hat-
fulla prestfolk, begynte slafupproret i moralen. Denna judendo-
mens kulturhistoriska mission omhändertogs sedermera af kristen-
domen. Ty mellan dem är icke kontrast eller dödsfiendskap. Ur
judendomens hat-moral framväxte kristendomens kärlekslära, så-
som kronan på trädets stam. Denne Jesus från Nazareth, denne
det förkroppsligade kärleksidealet, denne de fattiges, sjukes, synd-
fulles frälsare, — ledde icke han på en omväg tillbaka till den
judiska värdsättningen? Har icke Israel just genom denne sin
skenbare vedersakare ernått det sista målet för sin sublima hämd-
lystnad? Säkert är, att under korsets tecken har Israel i två-
tusen år med sin hämdmoral triumferat öfver hvarje förnämare
ideal, som rest sig i menskligheten. Judæa contra Bom — det
var slaf-moralen i kamp med herre-moralen. Judæa har segrat.
I renässansen återuppvaknade visserligen det antika idealet, den
aristokratiska värdsättningen, och ett sista aftonrodnadsskimmer

Ur Dagens Krönika. X. G.	27
434

dröjde ännu kvar öfver Frankrike under »1’ancien régime» ; men
med de tvenne stora plebej-rörelserna: den tysk-engelska refor-
mationen och den franska revolutionen störtade antikens sköna
tempel samman, och på ruinerna murade det nittonde århundra-
det sin enorma arbetarekasern. Den moderna demokratismen är
nämligen fortsättaren af kristendomens mission, slafväldets sista
yttringsform, slaf-moralens sist utspruckna giftblomma.

Hvad innehåller då detta ideal ?

Dess dominerande element är det altruistiska. Det har gjort
dygder af alla de lyten, hvilka äro utmärkande för den svage,
vanmäktige, sjuke, samt inbränt missdådarmärket på den starkes,
glades, på herrens panna. Det har apoteoserat alla de egenska-
per, medels hvilka allenast det kunde hålla sig upprätt i lifs-
kampen: kärleken till nästan, medlidandet, sjelfuppoffringen. Det
är ett lifsfientligt, ett asketiskt ideal, som lagt jorden in under
evighetens tunga slagskugga.

Det har först och främst, i sina läror om dåligt samvete,
om synd, skuld och straff, lössläppt ett helt koppel blodhundar
öfver menskligheten. Det dåliga samvetets uppkomst skildrar
Nietzsche sålunda: Den första staten grundades derigenom, att
en herreras slog under sig en till antalet öfverlägsen befolkning,
hvilken saknade motståndskraft, samt tvang den till lydnad.
Dessa halfdjur, som voro vana att fritt ströfva kring, sattes i
samhällets tvångsjacka, — det var ungefär som om ett vatten-
djur plötsligt förflyttats upp på landbacken. Alla instinkter,
hvilka förut vändt sig utåt, vände sig nu inåt, då de ej längre
tillätos verka i den naturliga riktningen; den vilda, kringströf-
vande menniskans instinkter vände sig emot henne sjelf: grym-
heten, förföljelselustan, förstörelsebegäret, behofvet af en fiende,
med hvilken det kan stridas. Den drift, som är den centrala
och förherskande hos slägtet: frihetsinstinkten eller viljan till
makt, plötsligt och våldsamt afspärrad från all verksamhet på
yttre föremål, vänder sig nu mot de inre, själsliga företeelserna.
Detta djur, som man vill tämja och som sargas till blods
mot burens galler, — denne trånande och förtviflade fånge,
som med ens afstängts från sin förutvarande, naturliga, dmriska
tillvaro, uppställer dessa gamla instinkter såsom något hvilket
bör bekämpas, kufvas, tillintetgöras. Sålunda blir just hvad som
förr var naturens kärna nu »det dåliga samvetet». Denna nya
företeelse: menniskan med det dåliga samvetet bemäktigas sedan
af den religiösa fördomen om en skuld till Gud, och först der-
igenom drifves sjukdomen till sin fruktansvärdaste och sublima-
435

ste spets. Hon griper i Gud de sista motsatser hon kan fram-
leta till sina djurinstinkter; hon omtyder dessa djurinstinkter
sjelfva till skuld mot Gud; hon klyfver sig i motsatsen Gud och
djefvul; hon kastar allt nej, som hon kan säga till sig sjelf och
till sitt väsens urnatur, ut ur sig såsom ett ja, såsom varande,
kroppsligt, verkligt, såsom Gud, såsom en annan verld, såsom
evighet, såsom helvete och ändlösa marter, såsom en omätbarhet
af skuld och straff.

Hvad betyder ett asketiskt ideal ? Det framspringer ur ett
degenererande lifs skydds- och botinstinkter. Det är ett konst-
grepp, uppfunnet för att binda den förtviflade fast vid lifvet.
Menniskans jordiska tillvaro saknade mål och mening; menniskan
led under tillvarons oupplösbara problem. Det var ej lidandet
sjelft, hvarunder hon led mest, utan detta lidandes ändamåls-
löshet. Härpå rådde det asketiska idealet bot; det lärde men-
niskan att betrakta allt lidande under synpunkten af ett straff.
Det dåliga samvetet omtyddes till »synd», lidandet blef straff.
Detta var det största och ödesdigraste konststycket af religiös
interpretation: den sjuke var gjord till en brottsling, men viljan
var räddad, lifvet hade fått en betydelse, menniskornas sträfvan-
den en mening. Det var visserligen en vilja mot lifvet, mot
kroppen, mot jorden, en vilja mot all skönhet och lycka, en
vilja till intet, men det var dock en vilja.

Just i våra dagar har slaf-moralen krängt ut och in på sitt
ideal, och dess inelfvor ligga blottade och bara, och det stinker
genom tiden. Det nutida slägtet lider under alla dess konse-
kvenser och alla dess vådor. Den menniskotyp, som det upp-
ammat under århundraden, stirra vi in i hans ansigte, och det
ryser oss genom märg o*ch ben; ty det är hatarens ansigte på
trälens kropp. Europas slödder smutsar med sina spyor guda-
bilden i menniskoandens allra-heligaste. Håglösheten, äcklet öf-
ver lifvet, ledan vid menniskorna, den stora tröttheten, — äta
såsom en smygande svamp märgen ur mensklighetens ryggrad och
fräta redan på organismens ädlaste delar. Man förstår allt och
man älskar ingenting, vördar ingenting, hänföres af ingenting;
man har mist sin smak och kallar det objektivitet, man har mist
sin lukt och kallar det »dilettantism»; man är impotent som en
gubbe och döljer eländot under namnens smink och granna klu-
tar. Likhetsprincipen, predikad på torgen af skrålhalsar och satt
i system af filosofer, svänger öfver den församlade mensklighe-
tens hufvuden sin enorma skära, vidtfamnande som regnbågen,
på det att icke det ena hufvudet må höja sig öfver det andra.
436	'

In i sjelfva vetenskapen tränger soteh och löper genom dess ådror
som en lömsk domning; engelsk kälkborgarvisdom och fransk fe-
mininism para sig och framafla de »moderna idéernas» förkrympta
yngel; forskaren blir en närsynt specialist, hvilken omsätter sin
egen vanmakt i förakt för alla syntetiska uppgifter och sneglar
pä filosofen såsom en slaf på sin herre, från hvilken han gjort
sig fri ; och filosofen sjelf åtnöjer sig med att utkrama essensen
ur samtidens hopade vetande eller förgyller och förandligar de
sjelfviska instinkterna så länge, att de till sist bli de enda vär-
dena, på grund af hvilka han sedan kan säga nej till lifvet, äf-
ven till sig sjelf.

Derför tarfvas just nu i allt en radikal »Umwerthung aller
Werthe». Det gäller att häfda herrens rätt till att sitta i hög-
sätet- Bort ur verlden med det dåliga samvetet, denna slafvens
skapelse, denna kräftartade utväxt på menniskosjälen ! Må de
asketiska idealen trampas sönder och samman under den nye
herrens häl såsom de giftiga kryp de äro ! Ryck ned från bim-
melen korsets tecken, i hvilket slafvarne hafva segrat, och häng
hellre upp ett flammande frågetecken att lysa kring jorden, det
stora frågetecknet, det som står efter orden : hvad betyder viljan
till sanning?, på det att menniskorna i dess ljus må finna vägen
till »jenseits von Gut und Böse»! Må den stora faran komma,
den som tvingar detta slägte, hvilket satt sitt högsta mål i att
uttorka alla källor till fruktan, att draga knifven ur bältet! Nu
mängas alla stånd in i hvarandra, och nationaliteternas särdrag
löpa samman till en enda totalbild, och en remna antyder redan
svagt framtidens stora tveklyfning i herrekast och slafkast. När
skall han komma, den nya tidens förstborne, kulturens cæsariske
tuktare, den onde, den fruktansvärde, den tyranniske, hälften rof-
djur hälften orm, tacksam mot gud, djefvul, får och mask inom
sig, nyfiken ända till last, forskare ända till grymhet, ensamhe-
tens förståare och vän? — när skall han komma, han som kan
spela segerdanser på tillvarons stränginstrument och som kan få
lifvet att sjunga? — när skall han komma, den nye Zarathustra,
ariernas förste, den blonde herren, — när skall han te sig i
morgonrodnaden öfver hafvet?

V.

Efter denna résumé kan jag åter anknyta till den tråd, som
jag i första afdelningen af min artikel lät ligga. Man torde nu
437
måhända mera intimt förstå mitt yttrande, att medan andra mo-
derna andars verksamhet, såsom t. ex. Mills, Taines och Dar-
wins, är att förlikna vid småböljor på den stora utvecklingsocea-
nen, framställer deremot Nietzsche sjelfva den centrala storm-
härd, från hvilken de stora vågorna utgå.

Han betecknar visserligen en i väsen och form våldsam re-
aktion gent emot så godt som alla de riktningar och tendenser,
hvilka företrädesvis angifvas såsom samtidens; han står som en
orubblig gråstensklippa midt i strömfåran, och alla tidsböljor
bryta sig emot dess fot. Detta springer först i ögonen*, men
dermed äro icke Nietzsches roll och betydelse slut. Han har
sökt basen för sin lifsåskådning så djupt, han har måttat sina
hugg mot ett så urgammalt kulturträd, att den motsats mellan
ideal, hvilken hans produktion rymmer, famnar årtusenden. Han
har samlat två årtusendens kulturarbete och reducerat hela denna
skenbart så olikartade mängd af företeelser till en lätt öfver-
skådlig grupp, hvars alla element visa sig nära befryndade, så-
som i grund och botten ett och samma; och hvad han uppstäl-
ler i brutal kontrast, sammanhänger med så djupa lager af den
menskliga naturen, att det måste kräfvas långa tiders arbete att
bringa det upp i dagsljuset. Hvad Nietzsche bekämpar är vis-
serligen tidsandan, men betraktad såsom det historiskt bjertaste
uttrycket för ett ideal, hvilket behöft två tusen år för att mogna;
hvad han gifvit, är blott ett enda litet frö, hvilket tarfvar oöf-
verskådliga tidssträckor för att växa upp till ett träd, men som,
en gång fullvuxet, är af den sällsynta art, att hela mensklighe-
ten i följder af slägtled kan hvila, tänka, arbeta och drömma i
dess skugga.

Nietzsche tillhör den kategori af stora andar, som heter si-
ames. Han anticiperar det kommande genom intuitiva syner.
Han reproducerar detta intuitivt undfångna innehåll på diktarens
sätt. Såsom alla andar ur hans egen grupp och af hans egen
art når han de nya allmänt-menskliga och allnatur-famnande san-
ningarna endast genom att fördjupa det egna jaget: han är den
djupaste af alla moderna andar, emedan han är den mest sub-
jektive ibland dem. Då man iakttagit och fixerat denna Nietz-
sches art att vara produktivt verksam, att se och skapa, är det
dubbelt intressant att konstatera, huru en annan modern ande,
som är en fullblodsrepresentant för den nyktra, faktiska, lång-
samma detaljfrrskningen, med användande af vidt skiljaktig me-
tod kommer till — såsom det synes — ungefär enahanda re-
sultat. Jag menar Lombrosos förbrytare-psykologiska undersök-
438

ningar och den tudelning af mennisköslägtet, som han med stöd
af dem anser sig kunna verkställa. Ty sammanfaller icke i sjelfva
verket den gränslinie, hvilken han — tillsvidare visserligen en-
dast genom några fä strödda punkter — drager emellan forbry
taretypen och den normala, med den, hvilken vid och djup gräf-
ver sig ned mellan Nietzsches herrekast och slafkast?

Den af Nietzsche förkunnade principen är en af dem, hvilka
kunna uppställas på alla områden af lif och odling: i sjelfva ver-
ket kan intet särskildt omdanas i dess anda, utan att alla de an-
dra följa med. Den måste, hyllad af diktaren, skapa en vitter-
het af ny art; den måste, tillämpad i det dagliga yttre lifvet,
i grund förändra städernas utseende, menniskornas umgängessätt,
deras drägter och lefnadsvanor; den måste i samhällsförbättrar-
nes hand framkalla hittills osedda sociala konstellationer. Men
på eit område komme dess utförande att verka särskildt våld-
samma omvältningar: nemligen på moralens, i värderingen af
menniskornas själsläggning, egenskaper och handlingsmotiv. Här
ligger Nietzsches egentliga stordåd: hans sträfvande betecknar den
största revolution, hvilken moralens historia har att uppvisa efter
kristendomens kamp med antiken.
Funderingar på Skeppsholmen.

i.

»Kolonner, hvad gör ni?» frågade den genialiske Ehren-
svärd spefullt vid åsynen af det dåtida Berlins stilvidriga och
skrytsamma arkitektur.

Kunde han få lif igen och göra en promenad ut på Skepps-
holmen, som ligger vän och grön i Stockholms ström, sa skulle
han antagligen med sitt för det estetiskt berättigade eller
oberättigade så känsliga sinne utbrustit vid åsynen af de båda
der resta minnesmärkena:

»Bautastenar, hvad är meningen?»

Och det må väl en annan ha rätt att fråga också.

Sedan åtskilliga år står till höger om vägen, då man
kommer från Blasiiholmen, midt framför Sjökrigsskolan, ett
skrofligt monument, som skall bevara minnet af Vegas för tio
sedan fullbordade färd kring Europa och Asien.

Fortsätter man promenaden fram utmed »långa raden»,
så ser man efter en stund till venster om sig sticka upp ur
en konstgjord liten kulle en annan sten af samma slag, fastän
betydligt högre. Den är ännu icke invigd, men är ditstäld för
alt erinra om det senare slaget vid Svensksund, då svenska
flottan den 9 och 10 juli år 1790 vann en lysande upprättelse
för sitt i augusti året förut på samma plats lidna nederlag.
Det var efter den olyckliga bataljen 1789, som den här ofvan
citerade amiralen konstkännaren anmälde för sin konung: »Ers
majestät har ingen skärgård sflotta mer», hvarpå konungen gaf
ett högsinnadt svar genom att på den bedröfvade hjeltens br: st
fästa del högsta utmärkelsetecknet för krigiska bedrifter, det
som riddarne af svädsordens stora kors egde att bära. Triumfen
för hundra år sedan bör lifligt ha gladt Ehrensvärd; men det
må undras, om han skulle önskat se den »förevigad» på det
sätt, som man nu funnit lämpligt att välja — genom en efter-
apad antiqvitet.

Då det blott fans e,n bautasten på Skeppsholmen, kunde
man ännu fördraga det. Men den nyss ditstälda framkallar
lätt den frågan: förmår man icke hitta på någonting annat?
Något öfverflöd på upphnningsförmåga hos vederbörande för-
råder det icke att midt inne i en modern hufvudstad genom
upprepade arkaismer i gråsten fira minnet af tilldragelser, hvil-
kas betydelse är så pass olika, att det icke bort bjuda på
någon oöfvervinnelig svårighet alt finna ett uttryck derför i
minnesmärkenas form och anordning. Låt nu vara, att man
finner något vikingamessigt i den naturvetenskapliga sportresan
på Vega, hvilket man anser sig böra fira med en häntydning
på forntidens djerfva sjötåg genom att resa ett urnordiskt monu-
ment. Detta kan måhända också ha sin ursäkt deri, att den
ryktbara resan företagits i vår tid, som utmärker sig för sin
böjelse att göra efter det gamla. Hvarken de som förhärligats
genom Vega-stenen eller de som varit med om att resa den
torde tagit anstöt deraf att den är utförd efter ett rått mönster
från konstlösa tider. När Olof Rudbeck den yngre, Atlanticans
frejdade författare, lät på det kummel å Upsala kyrkogård som
gömmer stoftet af Olof Verelius resa »en af rikets största run-
hällar» och derpå rista en inskrift ur Hervarasagan, så var det
mening i den saken, ty Verelius var den förste professorn
i svenska antiqviteterna vid Upsala universitet, och Rudbeck
tillät sig en, om man så får säga, originell härmning af det
gamla. Men sedan ha så många i sin tur härmat honom, att
man kan blifva hjertligt led vid eftergjorda runstenar. Dock
kan man förstå, att sådana rests på runkännaren Liljegrens,
fornvännen Axel Emanuel Holmbergs och andra nordiska antiqvi-
tetsälskares grafvar.

Med Svensksundsstenen blir det, åtminstone i viss mån,
något annat. Vid Svensksund värnade en liten, odlad nation
sin sjelfständighet mot en stor och halfbarbarisk, och striden
stod under en för vår kultur pseudoklassi.sk period af fransk
förfining, under en tid som alls icke förstod sig på det urnor-
diskt skrofliga. Att hugga in Gustaf den tredjes namn på en
bautasten, det måste betraktas såsom ett estetiskt misstag, så
mycket större som det skett hundra år efter hans dagar. Det
Sverige som nu lefver befinner sig icke i det ofullkomlighetens
tillstånd, att det, då det vill hylla minnet af stora män och
441

fosterländska bragder, måste taga, sin tillflykt till samma enkla
medel som stodo våra förfäder till buds för tusen år tillbaka.

Om man ock icke sett sig i stånd att anlita den stora
konsten för bevarande af Svensksundsminnet, så hade man dock
kunnat välja medel, mera kännetecknande för vårt tidehvarfs
kultur än det som man nu tillgripit. Monumentet har sin plats
i en stad, som nu utmärker sig för sin högt uppdrifna stenin-
dustri. Skulle det icke varit mera lämpligt att resa en präktig
kolonn med nautiska emblem eller något dylikt än att ställa
en otuktad stenhäll på kant?

Säger man att denna fråga förråder brist på sinne för
styrkan och skönheten hos det enkla, som med de minsta medel
vill erinra om forntidens kraft och dygder, så hänvisas först till
de erinringar som fått plats härofvan och hvilka afse att fram-
häfva det olämpliga i att förmena detta vara detta, i att spela
komedi då man åsyftar något så allvarligt som att med yttre
medel befästa ett vackert minne. Bauta- eller runstenen är
visst vacker och tilltalande i all sin enkelhet, helst sedd på sin
ursprungliga plats, vid gammal färdväg ute i bygden; men märk
väl: då skall det vara en verklig sådan sten, icke en eftergjord.

Om saken ses från en litet mera allmän synpunkt, så
skall måhända till och med en ganska inbiten Bautastenius inse
till hvilka orimligheter det leder, då man kritiklöst vill låta det
forna lefva upp och taga form på nytt. Hvarför skall man
vid valet af gamla förebilder just hålla sig till slutet af den
hedniska tiden och början af den kristna? Man kan ju utan att
lemna svensk botten välja sina förebilder något tidigare, mycket
tidigare t. o. m. — så mycket ärevördigare blir det — eller
senare, dock med iakttagande af respektabelt afstånd från vår
tid, som ju förmenas att göra sin egen uppfattning gällande,
att erinra om sig sjelf i de minnesmärken den reser. Låt oss
då antaga, att det exempelvis gäller att bereda en värdig hvilo-
stad åt stoftet af vår store landsman John Ericsson, hvilket i
ett amerikanskt krigsskepp snart lär nalkas den bygd som sett
honom födas. Går det icke an att resa en om vår tids långt
hunna konstutveckling vittnande mausolé öfver den snillrike
mannens ben, så kommer kanske någon antiqvitetsälskare och
föreslår att sänka dem ned i en nybyggd gånggrift, som genom
sin konstruktion och konstlösa sammansättning skall erinra om
längst förgångna tider. Ja, hvarför icke? Det är inte mer att
skratta åt än bautastenarne på Skeppsholmen äro. Eller ock
vill någon svärmare för medeltiden att vi skola innesluta den
442

store uppfinnarens knotor i ett helgedomakar eller reliqvarium,
exempelvis en sådan der arm af metall med tittruta af glas,
som vi litet hvar sett i statens historiska museum. De som
lida af bautastenspassion skulle måhända vara nog fördomsfulla
att opponera sig mot något sådant. Men det vore inkonseqvent
af dem. Härmning som härmning.

Mera välvilligt skulle de kanske ställa sig till ett förslag
att låta våra öfveråriga tjenstemän, folkskollärarne icke att för-
glömma, gå lefvande i hög liksom de gamle nordiske kämparne.
Det vore billigare än alt pensionera dem — och tänk så iill-
talande för den antiqvariska känslan!

Men skämt å sido! Efterapning har alltid kännetecknat
lider, som icke sjelfva egt förmåga af initiativ. Men icke är
vår tid så håg- och dådlös, oaktadt den låtit ifvern att bevara
slå öfver till imitationsvurm. Det är vackert, alt man har blick
för utvecklingen och icke föraktar något af skedena i det för-
gångna, hvartill frestelsen ligger nära då man föres med af en
kraftig och ursprunglig kulturströmning. Men lika visst som
det är farligt alt blott lita på den egna ingifvelsen och för-
mågan, lika säkert ligger det ett frö till försoffning, en början
till sterilitet i en starkt utvecklad reciptivitet. Om man i sin
ofta vackra entusiasm bara kunde akta sig för att förfalla till
meningslös vurm, som väcker de tankades löje!

De många öfverdrifter som föranledts af imitationsraseriet
skola väl slutligen medföra, att allt flere och flere få ögonen
öppna för det rent af ovärdiga i det aperi som nu är så mo-
dernt. På nästan alla områden utom det rent vetenskapliga
röjer det sig, och få äro de som besitta mod nog att, med
Andersens saga om kejsarens nya kläder i minne, säga ut sin
ärliga mening. Att gå i flock dödar en sjelfständig uppfattning
äfven hos dem som kunde vara mäktige en sådan, och vårt
tidehvarf är ju mer än något föregående sammanslutningarnas,
associationernas. Det får den erfara som tar till ordet mot
hvad han finner orätt. Allt förvändt, icke minst på det este-
tiska området, har legioner att förfoga öfver.

Men en dag skall sund sans i hvarje fråga komma till
ordet, och då skall det sägas utan invändning — ty då skall
det vara modernt: må man taga upp det gamla, om och när
det är bra, bättre än vi förmå åstadkomma — men endast då!

Icke lär väl någon på allvar mena, att vi böra lära oss
göra minnesvårdar af de naiva handtverkare, som knackade sten
här i landet för tusen år sedan!
443

2.

Han är en prins!

Operetten »Tiggarstudenten».

Så långt hade jag kommit i mina betraktelser framför
Svensksundsstenen, då jag kände ett kraftigt slag på axeln.
När jag vände mig om, stod jag ansigte mot ansigte med en
af mina gamla skolkamrater, som är sjöofficer. Mötet mellan
oss två, som under pojkåren haft mycket »hysch» för oss till-
sammans, var det allra hjertligaste. Vi hade icke träffats på
många år, och min ungdomsvän ville nödvändigt ha de mest
detaljerade upplysningar om mina senare lefnadsöden och om
hur jag nu hade det. Sedan blef det min tur att fråga.

— Nå, gamle gosse, sade jag, svärdordensstjernan på ditt
bröst säger mig, att du åtminstone icke skött dig illa; men det
förvånar mig att vid den ålder som vi nu hunnit se dig fort-
farande med de tre smala kaptensränderna kring ärmen.

— Jaså, du hade måhända fantiserat mig upp i flagg-
mansgraden redan? svarade han litet spefullt.

— Sakta i bakarne! Men kommendörkapten af första gra-
den trodde jag dock att du hunnit bli.

— Hvarför just det då?

— Jo, jag har nyligen i tidningarna sett, att prins Oscar
Bernadotte, som ju numera befordras efter samma grunder som
andra officerare, vid nyss fylda trettio år hunnit den graden.

— Ser du, sedan prinsen upphörde att tillhöra det kung-
liga huset, så . . .

— Det har han aldrig upphört att göra.

Hvad för slag! Så Upsalalärd du än må vara, så får
du ursäkta mig, att det påståendet kallar jag väl djerft.

—Gerna för mig.

— Om jag icke mins orätt, så har k. m:t sjelf förklarat
och riksdagen dertill samtyckt, att prinsen efter sitt giftermål
icke längre vore att betrakta såsom medlem af konungahuset.

— Alldeles ja. Och likväl är han det?

— Hur skall jag förstå det?

— Jo, grundlagen vet icke om några uteslutningar ur
konungahuset, utan talar tvärtom uttryckligen om till tronen
icke arfsberättigade prinsar, sådana som exempelvis genom gif-
termål med enskild mans dotter förlorat sin successionsrätt.

— Men man måtte väl ha rättighet att afsäga sig före-
träden, således äfven furstevärdigheten, och prinsen har afsagt sig.
444

— Grundlagen känner icke till några afsägelser. Tills
successionsordningen och regeringsformen blifvit ändrade, utgöres
det svenska konungahuset af Carl Johans legitima efterkommande.
Afsäga sig företräden, säger du! Ja, men att vara kunglig
svensk prins medför icke allenast företräden framför andra med-
borgare utan också väsentliga inskränkningar i rättigheter. Kan
man afsäga sig sådana inskränkningar också, då grundlagen
vist stadgat dem för de personer som stå i nära slägtskap
med statens öfverhufvud?

— Hm, du krånglar.

— Kalla det hvad du vill, sjöbjörn; men du må icke tro,
att det är utan skäl som grundlagen satt konungens slägt i en
undantagsställning, och slägtskapen upphör icke, skulle jag tro,
genom giftermål.

— Det tjenar ingenting till att disputera.

— Nej, skulle ödmjukast tro det. Men hvad i herrans
namn ha vi egentligen med den här saken att göra? Hur kommo
vi in på den?

— Vi talade om prins Oscar Bernadottes raska befordran,
som du mins.

■— Ja visst, ja visst! Han är i sitt trettioförsta år blott
och har ändå i tur blifvit kommendörkapten af första graden.

— Nå, den saken är värd sitt eget kapitel, må du tro.

— Låt höra!

— Som du vet, upphör rätten att befordras i tur så väl
i armén som i flottan då man hunnit ryttmästare- eller kap-
tensgraden.

— Ja, sedan beror det på skicklighet eller — gunst, hur
man »stiger i gradorne».

—• Alldeles! Du vet också, att de kungliga prinsarne —
de som erkännas såsom sådana, icke blott af dig — vid mili-
tärbefordringar ställas främst i sina respektive grader och såsom
lönlöse avancera oberoende af de vanliga befordringsgrunderna.

— Ja, detta känner jag, så »fisk» jag än är.

— Nå väl, när prins Oscar Bernadotte utträdde ur konunga-
huset — du får ursäkta, att jag fortfarande uttrycker mig så,
ty jag är van vid disciplin, och »kungen har sagt det» — när
han detta gjorde, så var han nyss utnämnd till kommendör-
kapten af andra graden. Han nedflyttades då — på egen be-
gäran, vill jag minnas — från den främsta platsen inom graden
till den som hans fullmaktsdatum berättigade honom till.

— Nå, det var ju blygsamt af prinsen.
— Bestrides ingalunda. Men hvad hans vidare befordran
beträffar måtte höga vederbörande ha resonnerat som så, att
den stora allmänheten alltid skulle komma att tro på nepotism,
i fall prinsen ginge förbi någon af kamraterna, nu när han
skulle vara socialt jemnstäld med oss.

— Och derför beslöt man sig för. . .?

— Att fortfarande befordra honom i tur.

— Men om detta vore förhållandet, så skulle ju prinsen
kunnat få vänta länge på avancement.

—Ah nej, det viste man bot för.

-— Du gör mig nyfiken.

— Man skaffade undan dem som stodo i vägen.

— Hvad vill det säga?

— Jo, det vill säga, att bara förlidet år fingo en flaggman,
en kommendör och en kommendörkapten af första graden af-
sked. Kommendören säges ha begärt sitt i desperation öfver
att ha blifvit förbigången af yngre och mindre meriterade kam-
rater. Kommendörkaptenen lemnade flottan i sin bästa ålder.
I år har återigen en icke öfverårig kommendörkapten af första
grad lemnat tjensten. Du ser att, så fåtalig som flottans offi-
cerskår är, har omsättningen varit ganska rask. Befordringarna
ha varit exempellöst snabba, och derför ha flere af de lycklige
att tacka prinsen, för hvilken det måste göras rum. Efter hans
giftermål, som här vid lag är att räkna som den verkande
kraften, äro fem af de åtta kommendörerna och nio af de elfva
kommendörkaptenerna af första graden utnämnda — på två år
och ett par månader. Bara i fjol fmgo vi två nya flaggmän
och fyra kommendörer.

— Hvad du nu berättat ger anledning till rätt allvarsamma
betraktelser.

— Låt höra hvad de gå ut på, sade min vän kaptenen.

— Jo, jag tänker att, om prinsen, för undvikande af misstyd-
ningar, fortfarande skall befordras i tur, så kan det bli en all-
deles för hastig omsättning inom flottans högsta officersgrader.
Prinsen kan ju vara en ganska duktig sjöman, men svårligen
kompetent att ännu på många år på fulla allvaret ställas i spetsen
för vårt vigtiga och dyrbara sjöförsvar.

— Du har rätt. Det är nog bättre, så länge man låter
de höga unga herrarne taga sin militära tjenst mera som ett
nöje, som en sport. På landbacken gör det mindre, om de
hafva aldrig så höga gradbeteckningar på sina uniformer, än
446

på sjön, ty der blir det något annat. Der gäller det äfven i
fredstid mångas lif och en dyrbar materiel.

— Du vill således förmena prinsarne att tjena i flottan?

— Nej, inte direkt, men må de då göra àzï som prinsar.

— Hur skall jag förstå det? Som prinsar?

— Ja, som prinsar. Ingen undrar då på, om de vid sidan
ha en erfaren præceptor som ger dem goda råd i svårare fall.
Men sådant vore ju nedsättande för den som i likhet med oss
får ta tjensten såsom en allvarsam sak, ofta fruktansvärdt all-
varsam, och för den »honette ambitions» skull kan mycket
komma att sättas på spel.

— Du kanske håller med mig, att det inte vore så illa,
om höga vederbörande rättade sig efter grundlagen och fort-
farande erkände yngste kommendörkaptenen af första graden så-
som medlem af konungahuset,

— Konstitutionella spetsfundigheter förstår jag mig inte
på ; men kanske vore det, som du säger, inte så illa — för
flottan.

— Du suckar! Är det din egen tröga befordran som
gör hågen tung, gamle vän?

— Nej, jag är resignerad, kära du. Jag har ingen som
skjuter på mig, inga relationer, utan får stanna der jag är, tills
jag uppslukas af reserven och får mätta min dådlystnad med
chefskapet för ett eller par båtsmanskompanier.

— Jag vet inte mer än ett råd.

— Och det skulle vara? sporde kaptenen misstroget.

— Att du anmäler dig vilja ingå i konungahuset. Det är,
konstitutionell sedt, fullkomligt lika berättigadt och möjligt som
att försöka utträda ur det samma.

— Toker!

Informator.
Några anteckningar

om Pariser-journalisterna®

af

A/ear Arfuidsson.

sLoué par ceux-ci, blâmé par ceux-là, me
moquant des sots, bravant les méchants, je
me hâte de rire de tout, de peur d’être obligé
d’en pleurer.»

Den Pariserskildrare har nog rätt, som i ett af sina arbeten
utropar:

»Paris journaliste, voilà la grande gloire, la force, le charme,
l’électricité permanente de cette capitale d'écrivains ! »

Ty det finnes täl intet land i verlden, der pressen utöfvar
ett sä stort, ja suveränt inflytande som i Frankrike, och särskildt
i Paris, då ju hela den franska pressen så att säga koncentrerar
sig i Pariserpressen.

Ett bevis på denna makt är bl. a. det sätt, hvarpå pressens
representanter bemötas vid offentliga ej mindre än vid enskilda
tillfällen, och jag vill dervid uppehålla mig ett ögonblick.

Vid den storartade prisutdelning förlidet år t. ex., som under
verldsexpositionen försiggick i Industripalatset, funnos två sam-
metsdraperade tribuner, placerade midt emot hvarandra. Den
ena var afsedd för republikens president och ministrarne, den
andra för pressen.

Jag var en annan gång vid det nya Sorbonnes invigning.
Jag kom något sent, men mötte lyckligtvis i korridoren en mar-

*Efter ett föredrag, hållet i Publicistklubben. De här uttalade re-
flexionerna med afs. på svenska förh. fingo ett särskildt à propos för
dagen genom publicistklubbens vid talrikt besökt sammanträde den 25
april enhälligt (på 2 röster när) afgifna protest mot det behandlingssätt,
hvartill man vid ett illustert vetenskapligt sällskaps högtidssammanträde
lär hafva gjort sig skyldig gentemot tidningsreferenterna. ßed.
448

skalk. Hade det varit i Stockholm, skulle marskalken antagligen
med en vink ha antydt, att jag kunde söka mig en plats uppe
på öfversta galleriet, der jag fått tillfälle att öfver de framför-
ståendes axlar uppfånga en skymt af herrligheten dernere. Men
i Frankrike har man den beklagliga uppfattningen, att pressens
representanter ej äro de, som skola se sämst, men väl bäst.
Och därför bjöd marskalken mig artigt armen och ledde mig fram
till en af parkettens främsta bänkar, der fakulteternas profei.soier
tronade i sina galadrägter.

Man söker på allt sätt underlätta journalisternas arbete.

Vid de offentliga mötena inreder man för deras räkning sär-
skilda loger, och vid de stora kapplöpningarne på Longchamps
uppreser man för pressen en väldig, ytterst beqväm och väl pla-
cerad tribun — man låter ej referenterna ihjälklämmas bland
droskorna.

Kammarens s. k. Sctllß des Pas-P&rdus är tillgänglig lika
väl for tidningsmännen som för de deputerade, hvilka där ge
upplysningar.	o

När den årliga salongen skall öppnas, reserverar man de 3
dagar, som föregå öppniogsdagen, särskildt för pressmännen, som
då i lugn och ro, utan att besväras af allmänhetens prat och
trängsel, kunna göra sina iakttagelser.

Och t. o. m. i Faubourg S:t Germain känner man den ar-
tighet, man är skyldig pressen. Det gifves där ingen större
soirée, aldrig så aristokratisk, att en legitimation som pressman
— in- eller utländing — ej banar väg dit in.

I Sverige utfärdar akademien en ukas, att tidningsreferen-
terna skola infinna sig | timma innan spektaklets början. I
Frankrike kunde en så grof skymf endast besvaras på ett sätt:
akademiens sammankomst skulle följande år ignoreras ef pressen
___ de »odödlige» finge prata bäst de ville för sig sjelfva!

Jag berättade en gång för en fransk tidningsman om de
taktlösheter, som man här hemma finner tillständiga mot tidnings-
pressen. Jag uppbyggde honom bl. a. med den högst otroliga,
men sannfärdiga historien om municipalrådet i^ en af Sveriges
större städer. Denna korporation firade en dag sitt jubileum med
en lysande bankett. De dagliga tidningarnes referenter voro äf-
ven tillstädes. De placerades väl på ett utsökt förekommande
sätt vid något af de främsta borden, tror man? Nej, då. Man
gaf dem — märk väl: pressens representanter! — genom en
vaktmästare anvisning om att förfoga sig bort i ett hörn . . . ja
en estrad tror jag, hvarifrån de (med papper och penna framför
449

sig i st. för mat och vin) skulle kunna fâ åse, hur municipal-
råden beskänkte sig. Nu brydde sig väl egentligen ingen onda
af tidningarnes läsare synnerligt om hvad municipalrådcn företogo
sig vid det tillfället, men litet fram på qvällen funno de senare,
att det ändå vore bra att få in sina namn i »bladet» och så
hände sig, att de i ett anfall af öfversvinnelig godhet läto
till referenterna uppskicka — eü glas vin. Det otroligaste af
hela historien är emellertid, att festkollationen fick följande dag
de grannaste referat i tidningarne.

När jag berättade detta, utbrast fransmannen endast:

»Mais vous n’avez donc pas de cercle!»

Uttrycket var betecknande.

Ty hvarpå beror i grund och botten den franska pressens
makt om inte derpå, att den alltid begagnat den mald den redan
haft och så ständigt arbetat för dess utsträckande? Den franska
pressen är en kår och der finnes kåranda.

Paris eger 3 journalistföreningar — »Pressens syndikat»,
»De parisiska journalisternas förening» och »De republikanska
journalisternas förening» — men de uppträda i allmänhet enigt,
då det gäller försvarandet af gemensamma rättigheter.

Pariserpressen har sedan gammalt med misstänksamma blic-
kar bevakat sina rättigheter. Så snart den vädrat, att man velat
göra en kupp emot den, har genast slagits alarm öfver hela linien.
»Itör ej vid ordets frihet!» har man svarat angriparne. Hvarje
den minsta förföljelse har af journalister ur de mest skilda läger
bekämpats ur solidaritetens och pressfrihetens synpunkt. Jag vill
blott erinra om ett enda fall. I höstas blef redaktör Terrail-
Mermeix en vacker dag inspärrad i Mazas, jag erinrar mig inte
riktigt för hvilken förseelse. Men arresteringen befans olaglig.

Le syndicat de la presse sammankallades genast. Nu var
hr Mermeix redaktör för boulangistbladet La Cocarde och f. ö.
en allt annat än populär person. Och hvad syndikatet beträffar,
äro där de mest skilda, politiska meningar representerade; så
t. ex. är ])residenten — Le Temps' redaktör, Hébrard, — re-
publikan, medan vicepresidenten är en reaktionär af renaste vatten.
Men icke desto mindre, hvad gör syndikatet? Jo, det beslutar
en skrifvelse, som genast afsändes till justitieministern, och i
hvilken anhålles, att Mermeix ofördröjligen måtte frigifvas. Dagen
derpå frigafs Mermeix.

Med makten har också anseendet inom den sociala rang-
skalan följt — anseendet för pressen i sin helhet liksom för den
enskilde pressmannen.

Vr Dagens Krönika. X. 6.	28
450

I Tyskland skynda kapaciteterna till militären, i Frankrike
till journalismen. Der talangen kan göra sig gällande, der tinnas
trappstegen till alla höga platser i samhället. De främste för-
fattare täfia om äran att skrifva i den dagliga pressen, och en
mängd för att ej säga de flesta af Frankrikes stöista statsmän
ha alltid under någon period af sitt lif arbetat i tidningarne.
Gambetta var, utom advokat, äfven journalist. Simon är journa-
list, Clémenceau är journalist, Jules Ferry är journalist — o. s. v.,
o. s. v. Rouvier började sin bana som reporter åt Havas’ tele-
grambyrå. Och Camille Pelletan — en af de talangfullaste i
kammaren och hufvudredaktör för Justice — gjorde sina läro-
spån som riksdagsreferent i Rappel. Claretie intogs förlidet år i
akademien i egenskap af journalist. Och det är endast i egen-
skap af journalist som en komplett talanglös karl, hr Tenail-
Mermeix, väljes till deputerad för Paris * :de arrondissement,
Faubourg S:t Germain, som visserligen är kuskarnes, men också
den legitimistiska aristokratiens valkrets.

När kung Umberto säger: »Vore jag icke kung, så ville
jag vara journalist», finner parisaren detta helt naturligt.

Journalist-typen har undergått många förändringar.

Tänk på den stora revolutionens första dagar då snart sagdt
alla menniskor voro tidningsmän. Det unga, af encyklopedisterna
och tänkarne redan hänförda slägtet kände sina bojor sprängda.
Liksom berusad, drog man frihetens första andedrag, och man
kände ett oemotståndligt behof att ge sina öfversvallande känslor
uttryck. Alla tankar, man burit på under förtryckets år, skulle
nu framl Ståndens sammankallande föregicks af en svärm af
flygskrifter, och de följdes af hela massor af tidningar, bl. a.
Camille Desmoulins’ Tribune des Patriotes, Marats Ami du Peuple
och Robespierres Défenseur de la Constitution. Parolen var den-
samma i dem alla: »De store synas oss store, blott derför att
vi äro på knä! . . . Resom oss upp!» Man jublade, man skrek.
Man skrek högre, den ene värre än den andre, Sansculotten, jakobi-
nen och girondisten. Man öfverbjöd hvarandra i bizarra titlar
den eues blad hette »Djefvulens tidning», den andres »De lates
tidning»; man fick se publikationer, som hette »Häng mig, men hör
på mig!» »Veckans dumheter», »Tag fast tjufvarne!» o. s. v.
Och man öfverbjöd hvarandra i. kraftuttryck — ja, det gick så
långt, att man den 22 januari 1793 öfverraskade den vid sin upp-
451

komst liksom än i dag sä trofast kungliga Gazette de France med
det hädiska utropet: »Tyrannen är ej mer!»

Som sagdt, alla menniskor gåfvo ut tidningar. Handtver-
karen talade på qvällen i sin klubb — dessa voro legio — och
morgonen derpå skref han sin lilla tidningslapp. Några verkliga
journalister fans det — med få undantag — emellertid inte.

Med konsulat och kejsardöme förlorade pressen, som bekant,
all betydelse. Det var ju blott en röst, som fick höras — förste
konsulns, Napoleons! Journalisterna voro kejserlige tjenstemän,
ingenting annat.

Det var först för omkring 30 år sedan som journalisttypen
-— den »verkliga», man kunde säga legendariska journalisttypen
— uppkom. Då skapades ordet boulevardier. Boulevardier;n
var en glad figur, hvars talang ej sällan mest låg i hattens excen-
triska form och vårdslösandet af kläderna. Han lefde och hade
sin varelse i qvarteret mellan boulevarderna Italiens och Mont-
martre samt börsen, ett område, som något anspråksfullt benämn-
des Tout-Paris. Det var där, man hemtade ingifvelse till mor-
gondagens chronique. Esprit behöfdes, men den tycktes också
stiga upp ur sjelfva asfalten, — det var ju på sjelfva boulevar-
den, som både Le Figaro och Le petit Journal blifvit födda.

Aftonen tillbragtes på kaféerna.

Medan bohemienerna med Murger i spetsen helst uppsökte
något förstadsbrasserie eller Café Procope, valde journalisterna
kaféerna vid Boulevard des Italiens. Den vanliga samlingsplatsen
var Café de Madrid. I dess venstra salong såg man nästan hvarje
qväll under kejsardömets sista år ett debatterande kotteri, hvars
medlemmar sedan blifvit mer eller mindre ryktbara: Adrien Héb-
rard, Francis Magnard och Edouard Hervé, de nuvarande cheferna
för Temps, Figaro och Soleil, vidare Kane och Spuller, som kommo
regelbundet kl. 5, och många andra. Ofta sågos der äfven Gam-
betta och gamle Granier de Cassagnac eller Vallès, då i Figaro,
en tidning, som eget nog bland sina medarbetare haft 2 andra
kommunarder: Rochefort och Grousset. På slaget 12 kunde man
vara säker om att få se Réveils redaktör, den från kommunen
berömde Delescluze, inträda.

Ack, hvad tiderna förändras !

Jag besökte en afton Café Procope. Jag betraktade med
nyfikenhet både Voltaires chokoladbruna marmorbord och porträt-
ten af Jean Jacques och Diderot, som båda sågo sömniga ut i
det matta, flämtande skenet. Men ingen Musset drack sin ab-
sinthe, ingen Gambetta elektriserade några studenter med brandtal.
452

Publiken ... det var en gammal kryddkrämare och jag. Vi be-
traktade hvarandra från hvar sitt hörn. Min gud, hvad det var
trist! Vi utmotades ... kl. 9.

Tiderna ha förändrats. Tidningsartiklarne skrifvas ej längre
på aktrisernas knän. Man går öfver boulevarden, men man stan-
nar ej, man samtalar knappast. Och man använder inte 2 timmai
på att frukostera på Café Véron.

Den verkliga bohême-typen, den sorglöse och excentriske
struggle-for-life’aren — han med den bredskyggiga slokhatten --
existerar nu blott i legenden.

Hvad har då händt?

Jo, århundradets strömning har nått pressen.

Det har kommit feber i den, ty äfven pressen har ryckts
med i konkurrensens hvirfvel. Det blåser andra vindar än fordom,
och de ha kommit öfver Atlanten. Publiken fodrar aktualiteter
och snabba underrättelser. Det har blifvit ett lifsvilkor för den
ena tidningen att öfverbjuda den andra.

Liksom Tour-Eiffel fördunklar Arc de Triomphe, ha de fla-
nerande chroniqueurernas esprit ersatts af det »stora» och det lilla
reportagets energi och allestädesnärvaro.

Summan blir väl den, att tiden moraliserat pressen. —

Journalisten liksom författaren klär sig nu korrekt, och deras
lif förflyter lika metodiskt som någon bourgeois’.

Ett och annat gråhårshufvud skakas med betänklig uppsyn,
när talet faller på artist- och literatörslifvet . . . »AU! le bon
vieiLX temps!»	.

För bohêmen fins ej plats, och talangen behöfver ej tillhöra
bohêmen, ty han får ordentligt betaldt.

Det var Figaro, som häruti gjorde början.

Albert Wolff berättar, att då han inträdde i Clmrivan, be-
talades berömda pennor med 3 sous raden. 1859 beslöt han göia
som de stora herrarne och företaga en resa.

>Jag skulle behöfva 200 francs», sade han till direktören.

»Ingenting är lättare», svarade denne. »Skrif 20 artiklar
och ni har dem!»

Han skref också de 20 artiklarne — för 10 francs hvardera.

Det spreds då ett rykte, att man i Figaro kunde förtjena
100 francs med en enda artikel. »Det var en rigtig revolution
i pressen», skrifver Wolff. »Man störtade sig med ifver till detta
herrliga hus, och när man i ett tag förtjente de 5 louisdorerna,
var himlen full af guitarrer och stenläggningen på Rue Grange-
Batelière förvandlades till en rosenbädd.»
453

Figaro bar alltid betalat mest, och ändå har tidningen under
de 10 senaste åren haft en inkomst af nära 60 millioner francs!

I dag är 100 francs ej längre det högsta honoraret. »Gyp»
ex — i Figaro — får 150 francs för en artikel, liksom Ar-
mand Silvestre i Fciio de Paris. Aurélien Scholl och Henry
Fouquier betalas med 250, Jules Simon och Guy de Maupassant
med 300 och Alphonse Daudet med 400 francs. När Zola skrifver
en tidningsartikel, lär den betalas med 500 francs.

Alla litteratörer honoreras dock ej så frikostigt — det fins
ju också omkring 10,000 personer i Paris, som lefva af sin penna !
Det är för en okänd ganska svårt att få en uppsats intagen
i någon af de större tidningarne. Men en gång inne, betalas
den bra.

Pariserjournalisten — som mycket sällan är infödd parisare
ehuru han lätt acklimatiserar sig — har i allmänhet bevarat deb
bästa af traditionerna från den gamla tiden.

Modig och djerf, alltid i eld och lågor, toujours dans le
mouvement, är han också alltid beredd att — stående eller sit-
tande — nedskrifva en liten nouvelle à la main eller att midt
i folksorlet kasta sig ned vid första lediga kafébord och, efter
att ha klämt monoclen fastare i ögonvrån, raspa fram en liten
elegant artikel, som ofta är ett mästerverk af uddig, dräpande
polemik. Pariserpressen är, som bekant, personligt-polemisk i
öfvervägande grad. Den på stridsfältet oförsonlige polemikern
träffas derför afväpnad vid festkollationen.

Hans goda humör är oförbränneligt, och af bonhommic har
han alltid mer eller mindre.

En typ för den på samma gång spirituelle och naivt god-
modige journalisten var Villemessant — Villemessant, som gång
efter annan kunde gråta som ett barn öfver Marie Antoinettes
olyckor, men som alltid tröstade sig med, att detsamma skulle
ha skett nu.

Om Villemessant berättas en ganska karakteristisk anekdot.

Mr X, en af Figaros medarbetare hade en ganska bra lön,
men ansåg den ändå för liten och ville ha den höjd. Han till-
grep en ganska originel utväg. Som han visste, hvar Villemes-
sant brukade frukostera ■— antingen på Bignon eller Brebant —
ditskickade han en dag ett par af sina vänner, som togo plats
vid bordet intill V:s. De begärde genast Figaro af kyparen,
hvarefter den ene frågade:	o

»Du har väl läst X:s senaste artikel? Åh, det fins ingen,
454

som i tidningen går upp emot honom ! Hvilken qvickhet, hvilken
skärpa . . . åh, briljant, briljant!» etc. etc.

Vid återkomsten till redaktionsbyrån, vände sig Villemessant
genast till sina medarbetare:

»Mes enfants, ni äro duktiga karlar allesammans, men den
bäste är ändå X! Jag har derför gifvit honom en påökning af
500 francs i månaden, så att han i st. f. 1,500 nu får 2,000!»
(Metoden är kanske att rekommendera!)-------------

Pariserjournalisten är född för sitt yrke, och journalist är
han ut i fingerspetsarne. Hans stil är klar, logisk och koncis.
»Koncentrera!» är redaktörens första råd till en adept. »Kon-
centrera, det gäller blott att koncentrera ! » Och koncentrera
måste han. I Frankrike skulle ingen menniska tröska igenom
Standards ^i spalter.

Hans artiklar äro aldrig tröttande.

Pariserjournalisten sätter för sin artikel samma mål som
Villemessant hade för sin tidning: »att publiken må kunna läsa
den från första raden till den sista.» Vanligen eger den en pi-
kant tillsats af gallisk esprit, som är medfödd och som ej kunnat
riktigt förvärfvas ens af Albert Wolff »denne esprit ns man,
som aldrig varit spirituell», såsom Jules Lemaitre en smula för
strängt benämner honom.*

»Ja, en talang är den franske journalisten», har jag här i
Sverige hört framkastas, »men med hans moral är det, som det
kan.» Och så tar man vanligen fram namnen Figaro och Œ
Bias. Hvarpå syftar man då? Jo, på systemet med betalade
reklamer. Det är ett system, som vi svenskar ej praktisera, men
som, enligt min mening, ej behöfver kallas klandervärdt. Stock-
holmstidningarne omnämna ju aldrig hvarken en cirkus eller en . . .
orientalisk irrgångssalong, till hvilken man ej sändt dem entrée.
Hvarför skola de då alldeles gratis utpuflfa grosshandlar A:s moi-
rétyger eller vinhandlaren B:s nyöppnade schweizeri? Att all-

* I förbigående anmärkt, är det en underlig ödets lek, att en af
Frankrikes främsta kåsörer är «t/sä — Albert Wolff är född i Köln —
och att han förts till Paris genom en svensk. Det var i Düsseldorf 1855,
som Wolff träffade Marcus Larsson. Denne ämnade sig till Paris,
och som han ej kunde franska, bad han Wolff göra sällskap. Wolff
gjorde det — med hvilket resultat, är bekant.
455

deles gratis omnämna en god vara är mycket vackert. Men livad
är det annat än en present till fabrikören ocli handlanden? —
en present, som är alldeles obehöflig och opraktisk, dä tidningarne
sjelfva ju måste existera, och de' i allmänhet inte få mottaga några
presenter.

Moralen, ja! . . . »Pariserpressen ligger i judarnes händer»,
påstår mr. Drumont i »En döende verld», en egendomlig produkt
af snille, merkantil spekulation, lögnaktighet och klerikal giftighet.
Menar han, att tidningarnes ledning är i händerna på judar? Då
är det ju lätt att konstatera, att endast 4 af de stora bladens
direktörer äro semiter, nämligen 3 republikaner, Joseph Reinach
(AYjnfbliquc Française), 'Eugène Bleyer (Lanterne) och Camille
Dreufus (Nation) samt en reaktionär, Arthur Meyer (Laulois).
De öfriga, mera kända publicisterna af någon inflytelse äro Wolff,
Millaud, Hector Cremieux, Catulle Mendes och Abraham Dreufus.
Hvad för resten Arthur Meyers Gaulois beträffar, så har den en
ytterst liten spridning i jemförelse med ett annat af rojalisternas
hufvudorgan, Soleil', Soleil utgår i omkring 100,000 exemplar,
Gaulois i blott 15,000. Vill hr Drumont deremot säga, att pres-
sen ekonomiskt understödjes af judar, så kunna dessa helt tryggt
svara på samma sätt som inrikesministern Constans. Då man i
kammaren beskylde regeringen för att med de sekreta fonderna
underhålla reptilorganer, frågade Constans, huru det skulle tillgå.
»De stora och spridda bladen», sade han, »äro för rika att låta
köpa sig, och de små sakna inflytande.»*

Jag har framdragit några af pariserjournalistens förtjenster.
Men felen? frågar ni. Han har har väl också fel? Ja, gu’
bevars. Men jag har — upprigtigt sagdt — en viss motvilja
för ofördelaktiga omdömen och dåliga epiteter mot mina kolleger
— — allmänheten har deremot godt om sådana, och allmänheten
får, såsom hittills, sköta Jen saken;

* Bland regeringens ifrigaste antagonister var den dagen som vanligt
Paul de Cassagnac.

»Det är ovärdigt!» skrek han.	_	.

Emellertid fick jag af en handelse — det var i Lctil Monitor universel
från januari 1871 -- se några utdrag ur de i Tuillerierna funna pappe-
ren. Der fans bl. a. qvitton på 176,000 francs, som en tidningsut-
gifvare mottagit under kejsardömets sista tid. Tidningen var Pays och
utgifvaren var Paul Granier de Cassagnac.
Pariserjournalistens största förtjenst är den verkliga passion,
hvarmed han omfattar sitt arbete, och vi ha häri som i mycket
annat så ofantligt att lära af honom. Han ser i pressens frihet
sin egen frihet, i pressens ära sin egen ära, han anser sitt yrke
för det bästa, det herrligaste af alla yrken, och han är stolt att
tillhöra det. Smädelser mot pressen — i ord eller i handling
— tillåter han hvarken af allmänhetens förste eller siste man.

Han har respekt, ty han fordrar respekt!
Natt oeh Morgon.

Af uilexaiidef Balåzs,

(Fortsättning.)

»Hjertligaste tack! Framför allt den vigtigaste frågan:
är ni ännu fri?»

»Ja bevars.»

»Sådan tur! Men förstår ni mig verkligen, min nådigaste.
Jag menar om ert hjerta också är fritt?»

»Jag skulle icke bortskänka min hand utan mitt hjerta.»

»Godt; med denna visshet dristar jag göra er ännu några
frågor. Jag skulle vara er förbunden hela mitt lif, om ni
blott en enda qvart ville utöfva lite sjelfförnekelse och visa
större uppriktighet. Jag lofvar er heligt att blott framkasta
sådana frågor, som med lätthet kunna besvaras. För det för-
sta intresserar mig naturligtvis edert utseende, Er figur?»

»Smärt, med en smula anlag för embonpoint, som jag i
alla fall inte kan klaga öfver.»

»Utmärkt! . . . Edra ögon ?»

»Blå.»

»Ert hår?»

»Mörkt. »

»Är det möjligt? Mörkt hår och blå ögon! O det förlä-
nar ansigtet en idealisk trollmakt. O, min nådiga, ni är mer
än intressant! Men låtom oss fortsätta bekantskapen, som för
hvarje minut blir mera fängslande och lofvar att bli alldeles
förtrollande. Er mun?»

»Hvad mina öfriga ansigtsdrag beträffar, har jag blott
det enda att säga, som ni nyss påstod om edra egna: de höra
till dem, om hvilka man i personalbeskrifningar brukar be-
gagna ordet: ’regelbundna’. Men ...»

»Men ...»
458

»Men om jag skall vara fullt uppriktig och sanningsenlig,
får jag kanske tillägga, att det fins menniskor, som kalla dem
både regelbundna och intressanta.»

»Ah, jag märker redan, att ni är en af de skönaste och
mest förföriska varelser. Men ännu en sak, medan jag kom-
mer ihåg det.»

»Fråga ni.»	.

»Jag vill inte fråga, endast be er om en gunst. Vill ni
lemna mig er hand ett ögonblick?»

»Lemna? Och hvarför det?»

»Så att jag kan lära känna någonting af ert yttre.»

»Sådant infall! Men gerna för mig.»

»O, jag har inte bedragit mig. Sådan liten och mjuk
hand! O, min nådiga, ni blir farlig för mitt lugn.»

»Detta yttrande är smickrande och tillika ohöfligt.»

»Damerna äro öfverseende när vi äro ohöfliga, blott vi
smickra dem tillika.»	.

»Det kan det vara olika meningarom; men säg mig slut-
ligen — hvad sk’a alla edra frågor betyda?»

»Åh, de äro icke slut ännu. Hittills känner jag blott
något om ert yttre, men jag vill gerna äfven läsa i er själ.»

»Det blir inte så lätt, det!»

»Ah jo! Besvara ni blott, min all ernådigaste, mina frågor
fullt uppriktigt och sanningsenligt och jag skall säkerligen
inom en qvarts timma känna er lika bra, som om jag åratal
hade haft tillträde till er salong. Hvilka äro edra favorit-
sysselsättningar?»	_	.

»Blommorna i min trädgård och mitt piano upptaga mig
mest; jag försummar emellertid ej för den skull min skizzbok
och mina älsklingsdiktare. »	o

»Blommor, musik, målning och poesi! Ni lefver alltsa
helt oeh hållet för naturen och konsten och egnar er blott åt
det ädlaste och skönaste i verlden. För eder, härliga väsen,
böjer jag höfviskt knä . . . Jag ber om förlåtelse, men jag må-
ste fråga ännu mera.»

»Nå i Guds namn då!»	.

»Jag tackar er. Är ni, nådigaste — hur ska jag ut-
trycka mig för att inte synas oartig? - är ni nyckfull?»

»Obeskrifligt. Alla som känna mig påstå, att nyckfullhet
är ett af mina värsta fel.»	.

»Härligt! Gudomligt! Utan nycker är en kvinnas sinne
städse klart, en evigt leende himmel, som visserligen kan vara
459

mycket skön, men inte på långt när så intressant som ett
himlahvalf, hvars glans bär och der höljes af ett förbiilande
lätt moln.»

»Ni tycks helt och hållet...»

»Ja, jag är alldeles förtrollad af ert väsen, o, jag älskar
kvinnonycker, hur bizarra de än äro. En sista, en verkligt
sista fråga: Hvad är er mening om kärlek?»

»Jag har i det fallet ingen bestämd mening, ty jag kän-
ner denna känsla blott genom hörsagor och ur böcker. Visser-
ligen har jag längtat derefter, men den har aldrig fallit på
min lott. Min man ...»

»Er man? ...»

»Ja, min man, som jag tyvärr genom döden förlorade för
ett och ett halft år sedan.»

»Han är död! Jag tackar dig nyckfulla öde! Han har
gjort väl deri, det var mycket klokt af honom att dö!»

»Huru, min herre, ni fröjdar er åt min olycka?»

»Af pur egoism. Ni måste nämligen veta, min nådiga,
att jag älskar och tillber er . . .!»

»Men, min herre, det går för långt! Jag måste be er inte
skämta med så allvarliga saker.»

»O, ärade fru, jag skämtar ingalunda; det är mitt dju-
paste allvar. Visa mig den gunsten att höra mig till slut och
ni skall snart bli öfvertygad om sanningen af mina ord. Den
känsla som folk kallar kärlek känner jag lika litet som ni.
Blott en gång, för ett ögonblick, for en stråle af glödande
kärlek genom min själ, men blott för att jaga bort min dit-
tills varande ro och i dess ställe utså bekymmer. Men låtom
oss lemna detta . . .»

»För ingen del! Berätta mig i stället utförligt denna hän-
delse ; den intresserar mig. »

»Er befallning åtlyder jag naturligtvis, ehuru jag inte
förmår att bli herre öfver min sinnesrörelse, när jag bara tän-
ker derpå. Det är just två år sedan jag var i Pest.»

»Två år sedan, säger ni? Underbart.»

»Precis två år sedan; nu minnes jag det mycket noga.
Jag var på operan vid uppförandet af Lucia af Lammermoor .
Teatern var till trängsel full, men mängden bekymrade mig
icke, ty hela min uppmärksamhet, mina tankar, mina blickar
voro fängslade på en enda punkt. Midt emot mig i en första
fondloge hade jag varseblifvit en underbart skön qvinna, som
460

var fördjupad i åhörandet af operan och hvars magiska åsyn
fortfarande höll mig fängslad ...»

»Vidare, vidare!»	.	.

»Jag kan ingenting mera säga, än att jag, från det ögon-
blick iag såg henne, var förälskad. Man brukar saga att na-
turen icke ostraffadt låter sig undertrycka; det ar sant. Sym-
patien för denna förtjusande varelse uppflammade hos mig med
sådan häftighet att jag, då föreställningen var slut, var denna
1V1Un>aHarafni sedan i ert lif sammanträffat med denna eder
tillbedd^ ^^ ^^^ ^^ ^^ andra akten, upptäckte jag
en bekant framför mig, som jag genast vindade på, för att
j/öra mig underrättad om damen som hade förtrollat mig. Kan
ner du inte den förtjusande varelsen» — frågade jag — »der-
borta i första fondlogen till venster från scenen?»

»I första fondlogen till venster från scenen? Hahaha.»
»Hvarför skrattar ni, min nådiga?»	TT , , .
»Ja, jag kan inte annat, jag måste skratta. Hahaha.»
»Är det för att min tillbedda satt i första fondlogen?»
»Inte för det!»	•	•

»Således måste det vara den omständigheten att jag mom
en timma kunde så vansinnigt förälska mig i en obekant.
Men, min nådiga, sådant har händt förr. Paris såg Helena
blott en gång och genast uppspirade tanken i hans hjerna att
röfva henne. Antonius kände blodet^ rinna hetare genom
ådrorna, blott efter ett ögonkast på Kleopatra. I nyare tid
är Lola Montez ...»	n	a

»Förlåt, iag tviflar intet ögonblick pa att det fins såda
häftig förälskelse. Berätta ni bara edert äfventyr, som intres-
serar mig mera än ni kanske tror.» .	, i

»Min bekante uppgaf namnet på mitt ideal, men han
underlät icke att bifoga det engeln var en gift hustru, som
med innerlig kärlek var fästad vid sin make. Denna under-
rättelse nedslog mig som en blixt.»

»Skulle ni inte vilja vara så vanlig att namna denna
dams namn, som har åstadkommit sådant under?»

»Förlåt — namnet blir en hemlighet; det skall aldrig
komma öfver mina läppar.» _

»Hvilken pietet! Men säg mig då andtligen, hvad skall
ert nuvarande besynnerliga beteende gent emot mig betyda. »

»Ack, menar ni sättet att presentera mig for er? Jag kan
461

gärna genast tillstå det, hur underligt det än må synas eder
— jag är icke i stånd att bannlysa denna förtjusande qvinnas
bild ur min själ. Jag känner, att jag aldrig i mitt lif ska’
älska någon annan. Då hon emellertid redan tillhör en annan
och jag under alla förhållanden vill gifta mig, har jag beslutat
att anförtro mig åt ödet och vänta tills detsamma för i min
väg ett tilltalande väsen. Likväl ...»

»Nå? Likväl?»

»Er uppenbarelse, min nådiga, har kastat alla mina före-
satser öfver bord. Nu bryr jag mig inte om att vänta längre
på ödet, för resten tyckes det mig som om min gamla kärlek
förlorat sin trollkraft och en ny ljuf och lycksalig känsla trädde
i dess ställe.»

»Min herre, jag ber ...»

»Denna nya känsla är kärlek, kärlek till er, som jag
visserligen aldrig har sett, men som i röst och ord eger något,
som ger lif och form åt den bild jag gjort mig af er. Jag
älskar er med all den glödande känsla ett ungdomligt, träng-
tande hjerta förmår.»

»Jag blir inte klok på er, min herre. Fastän tvungen
höra på hvad ni pratar, förstår jag det alldeles inte. Hur kan
ni upptändas af kärlek till mig, som ni aldrig sett. Tänk bara
så lätt ni kan bedraga er! Till och med om jag ville antaga,
att föremålet verkligen vore vackert, så måtte ni väl veta, att
bara ett vackert ansigte inte är nog för att uppväcka kärlek.
Hvem vet, om inte morgonsolens första strålar skola förjaga
edra fantastiska bilder?»

»Ni har rätt! Jag älskar er icke för ert yttres skull, min
nådiga. Hvarken sol eller stjernor förmå utplåna er bild ur
min själ. Jag har beslutat, såvida ni har en gnista af med-
känsla för mig ...»

»Nå?. Jag har verkligen lust att se, hur långt ni kan
drifva ert lättsinne.»

»Jag tvekar inte ett ögonblick att säga så här: Min nå-
diga! Om ni är i stånd att anförtro er åt en man som ni ser
för första gången — för fan! jag glömmer att ni alls icke kan
se mig i detta kolmörker — och som på sin ära svär eder,
att allt hvad han säger er är sanning — förena då ert öde
med mitt och blif min hustru!»

»Hahaha!»

»Ni skrattar?»
4GÉ	.

»Hvad skulle ni tro om mig, om äfven jag vore så lätt-
sinnig och gaf er mitt ja?»

»Jag skulle endast tycka att ni liksom jag älskar det
äfventyrliga, det bizarra och att denna egenskap gör er ännu
mera tilldragande och pikant; att ni liksom jag ledsnat på de
alldagliga vanornas enformighet och icke skyr ovanliga och
extravaganta steg, hvilket skulle utgöra mitt lifs lycka.»

»Edra ord låta så öfvertygande och ni har verkligen in-
gifvit mig något förtroende^ så att jag ...»

»Är det möjligt — går ni in derpå?»

»Om tiden bestyrker allt hvad ni sagt, skall jag inte
säga nej!»

»Tiden! Tiden! Ni drar er tillbaka under hvardagsmen-
niskornas former. Nej, ljufva tillbedda, ni måste genast be-
sluta er: blott en enda dags uppskof förtager det äfventyrliga
och romantiska vid detta steg. Beslut er genast. Vi måste
genast låta viga oss innan dagens inbrott och tillfälle gifves
oss att undersöka hvarandras ansigtsdrag.»

»Det skulle ju vara omöjligt, äfven om jag sade ja.»

»Bestäm er blott och öfverlemna resten åt mig. . .»

En fruktansvärd aning uppsteg i min själ. Denne vind-
böj tel vet, att jag är prest, kanske . . .

Men vi skola följa sakens vidare utveckling.

»Och ni bekymrar er inte», frågade damen midt emot,
»om mina närmare omständigheter? Vill ni alldeles inte skaffa
er några underrättelser om mina förhållanden och förbindelser?»

»Hur kan ni tänka något sådant, min fru? Hvad blef
det då af romantiken? O nej, jag begär långt ifrån någon
förklaring, utan tvärtom tillbakavisar den på det allra bestäm-
daste. Jag vill såsom okänd göra er till min hustru. Derför
frågar jag: vill ni? Har ni mod och förtroende att blifva min?»

»Ja, må vara, jag är inte ovillig, men blott på ett vilkor.»
»Hvilket då?»

»Jo, ni måste lofva mig på ert hedersord att, ifall vi
efter ömsesidig bekantskap af någon orsak icke passa för hvar-
andra eller vi skulle känna samlifvet olyckligt, icke lägga nå-
got slags hinder i vägen för skilsmessan utan i stället upp-
bjuda allt för att genomdrifva en laglig sådan.»

»Jag lofvar det, min allra käraste vän!»

»Godt, här har ni då min hand!

Jag började gnida mina ögon för att öfvertyga mig om
verkligheten af hvad som händt och förefallit. Var jag vaken
eller drömde jag? Men jag blef snart öfvertygad, öfvertygad
till min förskräckelse, att allt som hade skett omkring mig
var rama verkligheten.

»Herr pastor!» tilltalade mig den unge brudgummen.

»Hvarmed kan jag stå till tjenst?» frågade jag med en
röst, som aningen oni hans begäran kom att darra af för-
skräckelse.

»Ar ni vaken?»

»Det hör ni ju!»

»Har ni varit vaken under hela resan, sedan min fästmö
satte sig i vår vagn?»

»Ja, nog var jag vaken.»

»Har ni hört och förstått hela vår öfverenskommelse?»

»Jag har hört och förstått alltsammans.»

»Godt, så gif oss då välsignelsen.»

På dessa ord följde två utrop; det ena ljöd från den unga
damen, som uppenbarligen vid sitt medgifvande hade glömt,
att en prest satt i vagnen, det andra från mig.

»Det blir ingenting af, min herre», utropade jag förskräckt.
»Jag får göra er uppmärksam på, att det inte passar sig att
drifva gyckel med så heliga ting!»

»Det är inte gyckel utan verklighet!» svarade han med
bestämd ton. ■

»Då måste jag lika bestämdt förklara, att jag inte tänker
tillmötesgå er önskan.»

»Men, om jag svär er på heder och samvete, att intet
hinder finnes i vägen för var förbindelse?»

»Det är detsamma; det är emot kyrkans bruk och dess-
utom olagligt, så att jag kommer icke under några omständig-
heter att gå in derpå.»

»Nej, alltså?»

»Nej!»

»Jag ber er beröra detta med handen.»

Härmed höll han någonting emot mig; då jag med han-
den vidrörde detsamma, kände jag till icke ringa förskräckelse
en emot mitt bröst riktad pistol.

»Vet ni hvad edra händer rörde vid?»

»Jag ber er, för himlens skull, lägg bort pistolen; den
kan ju brinna af!»

»Om ni inte genast förenar oss, så svär jag vid Gud, att
jag ger er eu kula genom hufvudet!»

»Men, betänk er då, min herre!»
464

»Jag har ingenting att betänka. Ni viger oss, kusken
skall tjenstgöra som vittne och om några minuter skola vi som
ett lyckligt par af fullaste hjerta välsigna presten, som invigt
vårt äkta förbund. »

»Men, min herre, jag får dock be . . .!»

»Inga men! Vill ni eller vill ni icke? Jag skjuter.»

»Här är ingen räddning möjlig», mumlade jag, jag måste
sammanviga det öfverspända paret; denna vildhjerna såg all-
deles ut, som han kunde utföra sin hotelse. »För öfrigt skall
jag» — dermed tröstade jag mig —■ »i morgon i Miskolcz
anmäla förhållandet och låta annullera den olagliga akten.»

»Beslut er genast, annars skjuter jag!» skrek den fruk-
tansvärde brudgummen.

»Kan jag icke afstyra ert märkvärdiga beslut, så må
det då ske i Guds namn!»

»Ni är således villig?»

»Jag kan ju inte annat? Ni hotar mig ju med pistolen?»

»Kusk, håll inne:» röt den varmblodige ynglingen.

»Hvad har händt?» frågade kusken och lutade sig tillbaka.

»Ingenting - du ska’ bara hålla.»

Denne åtlydde.

»Kära lilla», bad brudgummen, »vill du inte nu ha vän-
ligheten stiga ur vagnen; vi kunna beqvämast fullgöra cere-
monien ute på fria marken.»

.»Som du önskar, min älskling.»

De stego ur vagnen och kusken lemnade kuskbocken.

Jag frågade dem ännu en gång, om det var deras orubb-
liga vilja att binda sig för hela lifvet?

Båda svarade med ett högt och kraftfullt »ja!»

»Nå, då återstår mig blott», sade jag, »att förena edra
händer och viga ert förbund med min presterliga välsignelse.
Måtte ni blifva lyckliga och aldrig ångra detta öfverilade steg.»

»Äro vi färdiga?» frågade den unge äkta mannen.

»Det är ingenting att tillägga», svarade jag, tusen gånger
förbannande mitt beslut att företaga en resa nattetid.

»Om det behagar dig, kära hustru, kunna vi ånyo stiga
upp i vagnen.»

Vi satte oss åter, kusken hoppade upp på bocken och
postvagnen satte sig i rörelse, som om ingenting händt.

Den äkta mannen underhöll sig kärleksfullt och i hvi-
skande ton med sin maka och jag måste till min fasa då och
då höra ljudet af kyssar.
465

Småningom ljusnade himlen. De mörka molnen skingra-
des och den frambrytande morgonrodnaden kastade en smula
ljus på firmament€)t.

Man och hustru undersökte ömsesidigt hvarandras drag
med giriga blickar.

»Kan jag tro mina ögon?» ropade den unge mannen högst
öfverraskad, då det blef så ljust, att han kunde urskilja sin
hustrus anletsdrag.

»Hvad är det som öfverraskar dig så mycket, käre man?»
»Den der obekanta damen — i Pest för två år sedan . .. ^
»Som du såg på teatern och förälskade dig i?»

»Det var du, käraste lilla hustru.»

»Jag igenkände mig genast på din beskrifning och det
var derför jag så snart gaf efter för din önskan.».

»Hvilken ljuf öfverraskning! Hvilken lycka!»

De föllo hvarandra om halsen och deras glädje var så
stor och innerlig, att jag fick samvetsskrupler: skulle jag sön-
derslita detta lyckliga förhållande, fastän det icke tillkommit
på fullt laglig väg? Skulle jag skilja tvänne hjertan, hvilka
syntes som skapade för hvarandra?

»Tack, tusen tack för min lefnadslycka, som jag har er
att tacka för, och tusen tack åt det öde, som förde er på
denna resa!»

Med värme tryckte han min hand och den bildsköna unga
frun sade mig för min godhet — som hon behagade uttrycka
sig — allehanda vackra ord.

Och ändå visste de båda väl bäst, att det jag hade gjort
ingalunda var min förtjenst.

Åsynen af deras utomordentliga glädje och denna ovanliga
lycka ändrade mitt beslut. Jag beslöt att försona mig med
det skedda och icke företaga något, som kunde vara till skada
för detta giftermål.

Efter några timmar anlände vi till Miskolcz och firade
där i kretsen af en talrik och förnäm familj det på så ovan-
ligt sätt tillkomna bröllopet.

Jag reste hem med det glada medvetandet att detta gif-
termål berättigade till de bästa förhoppningar, lika mycket som
hade det blifvit stiftadt på det normalaste sätt i verlden. Men
det oaktadt föresatte jag mig bestämdt sedan dess att aldrig
mera resa under natten och denna föresats skall jag så visst
aldrig svika.

Ur Dagens Krönika. X. 6.

29
466

Med dessa ord slöt pastorn sin berättelse.

»Och har ni sedan ingenting hört om dem?» frågade den
unge herr v. Zsoltai, som till och med glömde det flitiga ögon-
språket med fröken Klara ~ med sådan spänning hängde han
vid hvarje ord från den gamle mannens läpppar.

»Jo då, och jag är ofantligt glad att kunna meddela er,
att detta par är lyckligare än alla de, hvilkas förbindelser
knutits på allra lagligaste väg.»

»Utan tvifvel är denna berättelse mycket intressant, men
om jag uppriktigt törs yttra mig ...»

»Allt för gerna», sade pastorn, som uppenbarligen var
förberedd på en motsägelse.

»Jag tviflar på sanningen af hvad ni berättade. I våra
dagar sker inga sådana äfventyrliga och snabba giftermål.
Det är icke mera böjelse utan fastmera familje- och förmögen-
hetsvilkor, som bestämma öfver menniskor och hjertan.»

»Men om jag med mitt hedersord svarar för sanningen
af hvad jag berättat?»

»Då måste jag ju tro det, ehuruväl jag annars hade hållit
det för en saga.»

»Ni kan och får ej tvifla, om jag säger eder, att det der
brushufvudet och den der lättrogna damen inga andra äro än. . .»

»Än?» frågade jag, gripen af en plötslig aning.

»Än min make och jag!» utropade värdinnan med det
mest förtjusande leende.

»Är det möjligt?» utropade jag och herr v. Zsoltai, sam-
tidigt, uppspringande från våra stolar.

»Det är icke blott möjligt, utan bokstafligen sant», be-
styrkte maken.

Den gamle presten, som synbarligen längtade efter denna
knallefiekt, skrattade hjertligt och högt, hvilket smittade hela
sällskapet, herr v. Zsoltai undantagen, som med upprörd min
hviskade några ord i den rodnande Klaras öra.

Då munterheten hade lagt sig, tog han henne vid handen
och förde henne till värdinnan sägande med. rörd stämma:

»Jag känner fröken Klara blott sedan några dagar, men
ert lyckliga föredöme har öfvertygat mig, att der det finnes
kärlek, är det synd uppskjuta bröllopet en enda minut, och
derför ber jag att härmed få anhålla om fröken Klaras hand.»

»Hvad hör jag? Äh Klara, du har ju aldrig sagt ett ord
till mig derom? Ja, om ni äro eniga, så har jag ingenting
deremot. »
467

Den vackra Klara rodnade, sänkte ögonen — men mot-
sade icke.

»Men nu är det hög tid att jag går», menade pastorn
och grep sin hatt, »eljest är jag rädd att jag ånyo kommer i
den situationen att nödgas stifta ett olagligt förbund.»

»Var inte rädd, jag har ingen laddad pistol här!» svarade
herr v. Zsoltai skämtande — »men, inte sant — i morgon
skall ni efterkomma min begäran.»

»Vid dagsljus och efter lag och rätt, med största nöje!»

Derpå aflägsnade sig pastorn, i det han önskade oss alle-
samman — och mig i synnerhet — en behaglig och lugn natt.

Då morgonen inbröt, fans det ett lyckligt par mera i
verlden.
Det engelska »Sweating’ (utpress-
nings- eller egentl. utsvettnings-)
systemet.

Af Helen Zimmern.

(Öfvers. från förf:s handskrift af M—r).

Det kan knappast bestridas, äfven af den mest förblindade
optimist, att det omättliga krafvet på lägsta priset, utan hänsyn
till sättet att erhålla det eller följderna, är det moderna indu-
striela lifvets förbannelse. Ej heller kan det nekas, att hela
samhället måste uppbära sin del af förhatligheten, om det tvin-
gar arbetsgifvarne att pressa deras arbetare. Det är så länge
sedan som vintern 1847—8 — en period då stor nöd herskade
bland arbetarne i England, och då folkets sinnen, både i detta
land och på kontinenten, voro mycket upprörda af revolutionära
idéer — som en Londontidning, » the Morning Cronicle», utsände
en kommissionär för att undersöka de arbetande klassernas ställ-
ning i hufvudstaden. Den rapport, som offentliggjordes af tid-
ningen, fästade för första gången allmänhetens uppmärksamhet på
ett arbets-system, då nyligen infördt, som betecknades med det
uttrycksfulla namnet »Sweating System» (utsvettnings- eller ut-
pressningssystem). Ropet emot utpressarne togs upp och fort-
sattes af prestmannen och författaren Charles Viengsley i en
flygskrift med titeln »Billiga Kläder och Smuts» (Cheap clothes
and Nasty), och i den roman, »Alton Locke», som gjorde honom
ett namn. Med engelsmännens förkärlek för korta, uttrycksfulla
öknamn har ordet »Sweating» blifvit den antagna definitionen
för en arbetsmetod, hvarvid en så kallad »sweater» (utsvettare,
utpressare), d. v. s. en arbetsgifvare, fordrar af hos honom an-
stälda och under hans omedelbara öfverinseende arbetande per-
soner ett öfverdrifvet mått af arbete mot en obilligt låg ersätt-
469

ning. Hvad som sålunda benämnes »sweating» är således icke
ett system, utan öfverdriften och missbruket af ett system. På
senare tiden har opinionen i England så allvarsamt yttrat sig
mot detta system, att en kunglig komité, tillsatt af öfverhuset,
för närvarande undersöker detsamma och dess följder. Komitén
har hittills endast sysselsatt sig med London, men systemet
blomstrar i alla stora och äfven i många mindre städer.

Utpressaren är just nu ett favoritföremål för hat och förakt.
Men är detta alldeles berättigadt? De som bäst känna till ut-
pressningsnästen säga att utpressaren ofta är lika mycket ett
offer som de olyckliga varelser han »pressar». Han också (för
det mesta) lefver i samma öfverfylda och ohelsosamma rum som
hans arbetare; han arbetar lika många timmar och hans förtjenst
endast hjelper honom att lefva torftigt. Han är i sjelfva verket
icke mer än en förman, som erhåller en sällan öfverdrifven be-
talning, hvilken tager form af förtjenst i stället för aflöning.
Visserligen förekommer här och der en mera driftig utpressare,
men mängden af dem äro lika mycket offer af hela konkurrens-
systemet, med dess kontrakter och under-kontrakter, som den fatti-
gaste arbetare. Det är de rika firmorna, de stora arbetsgifvarne,
äfven allmänheten sjelf och styrelsen, som äro de verkligai brotts-
lingarne. Ty äfven styrelsen lemnar ut sitt arbete till utpres-
sarne, liksom privatfirmorna göra.

Till en början var »sweating» nästan alldeles inskränkt till
två eller tre yrken, specielt klädessömnad. För närvarande är
den allmän i alla yrken. En stor arbetsgifvare eller styrelsen
behöfver ett visst arbete	vi vilja antaga hundra soldatrockar.

De lemna ut beställningen till en välkänd firma. Firman
lemnar ordern till en mellanhand, mellanhanden till en utpres-
sare. Någon gång går arbetet från utpressare till utpressare och
innan det uppnår »händerna» — såsom personer hvilka arbeta
giupper benämnas i England — har det kanske gått igenom
ett halft dussin mellanhänder.

Offren voro fordom nästan uteslutande judar, genom förföl-
jelse drifna till England från mer eller mindre upplysta länder.
Saknande alla tillgångar voro de glada att få arbete mot hvilken
lön som helst, råkade i utpressares händer och blefvo lika myc-
ket slafvar som någon neger i Amerika före det stora kriget
mellan Eord- och Sydstaterna. Men på senare år har systemet
utvecklat sig så ofantligt, att den engelske arbetaren — ofta
äfven den skicklige arbetaren — blifvit bragt till den landsflyk-
tige judens ståndpunkt och liksom denne arbetar och svälter.
470

»Utpressningssystemet», säger ett af vitnena inför den kung-
liga komitén, »är ett system------------genom hvilket arbetarens
»lön förminskas genom beställningar som gått genom tre eller
»fyra händer. Underlägset arbete har sålunda bedrägligt in-
» förts på marknaden». Härmed menas att konsumenten köper
artiklar, som han tror vara förfärdigade af säljaren och på säl-
jarens verkstäder, men hvilka faktiskt äro förfärdigade i något
East-End-näste, under så förfärliga och så smutsiga förhållanden
att man kan blifva sjuk vid blotta tanken derpå.

Mången rik dam, som köper sin klädning hos fruntimmers-
skräddaren eller sin dyrbara pelskappa hos bundtmakaren, får
den icke från den välkända firman, hvars handelsmärke är satt
derpå, utan direkte från ett East-End-näste, fruktbart på smuts
och sjukdom, direkte från någon sjuk och svältande qvinnas hän-
der. Mången ungherre, som stoltserar öfver snitten på sina klä-
der, som komma från den eller den celebra skräddarfirman —
bär arbetet af en snuskig och utpressad skräddare, hvars verk-
stad (om hans vindsrum eller källarhåla så kan kallas) har hvarje
frö till sjukdom.

»Finna dessa artiklar, förfärdigade af i vindsrum eller un-
»derjordiska nästen arbetande, sin väg till West-End ?» frågade
komiténs ordförande. »Ja, mylord», var svaret, »någon gång gå
»de direkt, men ibland genom tre eller fyra händer».

Den stora hemligheten af »sweating» är arbetets fördelning.
Ingen enda arbetar på en artikel från början till slut, och eme-
dan nästan hvarje arbetare icke kan göra mer än en del af den
bestälda artikeln, är han nödvändigtvis i utpressarens klor, och
utpressaren sjelf är vanligtvis hjelplös i den store arbetsgifvarens
händer.

Ingen, som icke besökt dem, kan bilda sig ett begrepp om
smutsen och eländet i dessa arbetarn ästen. Äfven starka karlar
och qvinnor, vana att arbeta bland de fattiga i East-End, vana
vid fattigdom och elände, blifva svaga och sjuka. Besinna ett
litet rum, ofta nog en underjordisk håla, absolut mörkt, om det
icke upplystes af gas eller paraffin, eller (om det är en skräd-
dares näste) af en stor eld för de tunga pressjernen. I ett så-
dant rum är hvarje tum upptagen af män och qvinnor — ofta
halfnakna — och stället hvimlar af ohyra. Kanske ett feber-
sjukt eller af kopporna lidande barn ligger i ett hörn på en
halmkärfve. Och här göras vårt storfolks kläder. Ensamt för
sjelfbevarelse borde de rika söka göra slut på ett sådant saker-
nas förhållande.
471

Lät oss nu taga i betraktande dsn arbetslön som förtjenas
i ett sådant skräddar- eller skjortsömxnar-näste. Vi citera från
vitnesmålen inför komitén: »Elisabeth Killing, en fattigt klädd
»qvinna, hvars man, en kopparslagare, sedan tre år låg på sjuk-
»hus för förlamning, uppgaf att hon var byxsömmerska samt
»kunde förtjena 14 pence (en penny = 8 öre) om dagen genom
»att arbeta från sex på morgonen till åtta på qvällen, men af
»denna förtjenst skulle hon tillsläppa »sybehör», och hade en-
»dast en shilling (12 pence) öfver om dagen. Sedan hon betalat
»2 sh:s i veckan for hyra, hade hon ungefär 5 sh:s qvar att an-
»skaffa mat, bränsle, ljus och kläder för sig sjelf och tre barn,
»det yngsta tre och det äldsta tio år. Tillfrågad af lord Aber-
»deen huruvida förtjensten var tillräcklig att skaffa henne föda,
»svarade hon att den icke var det, men att hon var tvungen
»att låta den vara tillräcklig. Ytterligare tillfrågad hvad hon
»hufvudsakligen förtärde, svarade hon, en sill och en kopp the;
»hvad kött beträffade trodde hon icke, att hon haft en bit på
»sex månader.»

»M:rs Hutton, skjortsömmerska, hvars man äfven låg på
»sjukhus, uppgaf att hon hade ungefär 6 pence om dagen, hvar-
; med hon skulle skaffa mat åt sig sjelf och barnen. M:rs Glai-
»ser, skjortsömmerska*, hustru till en varfsarbetare, sextiosju år
»gammal, sade att hon tagit sig till med skjortsömnad, emedan
»hennes man var för gammal att täfla med yngre män i varfs-
» arbete. M:rs Caseg uppgaf att hon nu sydde skjortor åt m:r
»Munroe mot 1 sh:g 2 p. för dussinet. Hon var skyldig hyra
»för fyra veckor efter 2 sh:s 9 p. pr vecka, och var på efter-
»kälken med betalningen för symaskinen, som kostade 2 sh:s 6
»p. i veckan.»

»Mary Hayes, byxsömmerska (»finisher»), soldatenka, uppgaf
»ungefär detsamma samt sade, att hon arbetade från åtta på mor-
»gonen till tio eller elfva på qvällen och endast kunde köpa en bit
»kött, efter 5 p. skålpundet, om söndagarna. Frances Lidell,
»en ung hustru till en skeppsskrifvare, som nu låg på sjukhus,
»arbetade från tidigt på morgonen till sent på aftonen för att
»uppehålla sig sjelf och barnen med skjortsömnad, förtjenade
»från 5 till 7 sh:s pr vecka, men med afdrag för hyra af sy-
»maskin m. m. Hennes moder hjelpte henne litet.»

»Dessa qvinnor», tillägger reportern, »tycktes alla vara in-
»telligenta och yttrade sig förståndigt.»

* Shirtfinisher, egentligen en som syr färdig en redan påbörjad skjorta.
472

Hafva män det bättre än qvinnor? Ett annat vitne, en man
som arbetat i nästena sedan han var e(t barn, och hvilken, för
den verksamma del han tagit i att fästa uppmärksamheten på
dessa utpressningsförhållanden, inom två år blifvit aderton gånger
afskedad, sade: »somliga män, anstälda hos skräddare-sweaters,
måste, för att pressa sömmar o. d., lyfta tyngder, vägande från
18 till 20 skålpund, 36,000 (säger trettiosex tusen) gånger om
dagen mot en betalning af 2 sh:s 6 p., och stå hela tiden. Ett
annat vitne intygar på ed att det lägsta pris för att sy en rock
var 5 p., och det högsta 3 sh., det senare när det gälde rockar åt
gentlemän och ridrockar. För detta pris skulle arbetarne själfva
tillsläppa tråd. På ett af ställena der han arbetar hade de ett
kontrakt med arméförvaltningen på fyra hundra rockar för afske-
dade soldater. För en rock, liknande profvet, betalades 9 sh:s
6 p., men på entreprenad i klump endast 2 sh:s.»

Byxor sys för 11 sh:s dussinet (och äfven detta är icke
lägsta priset). Rockar för postkarlar brukade betalas med 2 sh:s
9 p. pr rock. Nu är arbetslönen nedbragt till 1 sh:s 8 p., till
följd af den starka konkurrensen bland mellanhänderna.

För fruntimmerskängor får en pressure 1 sh:s G p. pr dus-
sin och betalar 9 p. Är det nu endast skräddare, skjort- och
kappsömmerskor samt skomakare, som lida sålunda. Äfven möbel-
snickare och tapetserare utpressas. Det är verkligen ingen öfver-
drift i att säga, att det icke i England finnes något yrke, som
icke mer eller mindre är beroende af mellanhänder och följakt-
ligen af pressare.

Om möjligt förekommer det faktiskt mer bedrägeri inom
tapetserare- och möbelsnickareyrkena än inom något annat yrke.

Till exempel : En stor firma gifver en arbetare en beställ-
oing- Arbetet skickas tillbaka och den store arbetsgifvaren väg-
rar att betala det öfverenskomna priset. Han vet fullkomligt
väl, att den stackars fattige arbetaren icke kan använda en mängd
stolar eller bord eller ett bokskåp. Han uppställer derföre sina
vilkor och arbetaren måste antaga dem.

Hur eländig mången möbelsnickares ställning är kan inses
af följande. Vi citera från ett af komiténs vitnen. »Thomas
»loliffe, möbelsnickare, sade att han såg en man, som i East-End
»bjöd ut ett matbord på en dragkärra. Det begärda priset var
»18 sh:s, men han väntade sig att icke få mer än IG. Mannen
»betalade 5 sh:s G p. för bordskifvan (af furu), 4 sh:s för föt-
»terna, 1 sh:s 4 p. för skrufvar och 2 sh:s för andra tillbehör.
473

»— Detta utgjorde 13 sh:s i kostnader för bordet. Ett sådant
»bord kunde af möbelbandlaren säljas för 31 sh:s. —»

Det finnes äfvön värre fall än detta, i hvilka mycket skick-
liga möbelsnickare sålde arbeten till ett pris, som lemnade dem
ungefär 1-^ penny i timmen för deras arbete.

Mången fin siden- eller sammetsklädning, buren af en rik
och praktälskande dam, är sydd för 71 p. En klädning, som
säljes för lika många guineer! Kunna vi då undra att—för att
citera mr Arnold White, en gentleman, hvilken omsorgsfullt stu-
derat frågan — qvinnor måste öka sin arbetslön genom prosti-
tution ! »Det närvarande systemet», säger ett annat vitne, »är en
»högeligen fruktbar källa till omoralitet bland unga flickor.»

Nå, är det endast qvinnor, som lida på sådant sätt? Nej,
män, qvinnor, barn — alla äro sålunda offer. Små barnungar
kunna befinnas arbeta tolf till fjorton timmar om dagen, arbeta
och svälta.

De af komitén hörda vitnesmålen hafva, som sagdt, hittills
inskränkts till förhållandena i London. Men i åtskilliga tidningar
hafva om utpressningssystemet i landsorten förekommit värdefulla
artiklar, som visa, att detta system florerar öfver alla de britiska
öarne, och att felet derför icke — som några fanatiska patrioter
påstå	kan tillskrifvas invandringen af ett par tusen judar till
London. Nej, roten till det onda ligger i öfverbefolkningen —
en fråga som det engelska folket, och för öfrigt flera af konti-
nentens folk, inom en icke aflägsen tidpunkt, måste bereda sig
på att motse och undersöka —■ i öfverbefolkningen, som öfver-
svämmar landet med fattiga, som genom ärftlighet, dålig föda,
felaktig eller alldeles bristande uppfostran, äro odugliga och un-
derlägsna arbetare, hos hvilka aldrig kan inplantas någon discip-
lin, för hvilka det endast är möjligt att arbeta under slafsyste-
raet, och hvilkas arbete i bästa fall är dåligt. Det är dessa
menniskor som kunna, som måste arbeta till hvad pris som helst,
hvilka det är möjligt att pressa ned till svältaflöning, mot hvil-
ken ingen lag af styrelsen kan skydda dem, ty hvarken styrelsen
eller menniskogjorda lagar kunna motarbeta de säkrare verknin-
garna af naturens eviga lagar. Förgäfves tillsätter derföre engel-
ska parlamentet komitéer för att undersöka saken. De kunna
blott offentliggöra fakta; botemedlet ligger icke i någon styrelses
hand. Att vår slutledning icke är så oriktig bevisas genom de
upprepade gånger gifna vitnesmålen, att storleken af de onda
verkningar, som åstadkommits af kontraktsystemet, varierar i om-
vändt förhållande till måttet af den skicklighet, som fordras af
474

den industri, hvilken lidit af systemets tillämpning. Dä skick-
ligheten sjunker i pris, aftager förmågan att lära sig göra godt
arbete. Det är öfverbefolkningen som medför den stora konkur-
rensen. Hela frågan är vigtig och bedröflig. Äfven om bote-
medlet blifvit funnet, tager det tid att verka. Kunna under tiden
allmänheten och opinionen göra något? Kunna icke de af oss,
hvilka köpa färdiggjorda kläder o. d., fordra — om äfven af
endast egoistiska skäl — att dessa artiklar tillverkades under
helsosammare och bättre vilkor? Om icke af högre skäl, så der-
före att det som vi köpa kan innehålla smuts och frön till sjuk-
dom, och att till simpelt sjelfförsvar den rike bör skydda den
fattige, den starke den svage? Starka eller svaga äro vi slafvar
af hela systemet, offer för samma sociala misstag. Då alla slaf-
var, medvetna eller omedvetna, räcka hvarandra handen, skall
det finnas räddning för alla. Detta är det sanna Utopia, den
sanna stats-socialismen.
Om den nye afguden/.

Pä vissa stallen gifves det ännu folk och hjordar, dock icke
lios oss mina bröder: der gifves det stater.

Stat? Hvad är stat? Välan! Nu upp med öronen, ty nu
säger jag eder mitt ord om folkens död.

Stat heter det kallaste af alla odjur. Kallt ljuger den också;
och lögnen krälar ur dess hals: »Jag, staten; är folket».

Lögn är det! Skapare voro de, som skapade folken och
hängde en tro och en kärlek upp öfver dem: så tjenade de lifvet.

Förintare är det som lägga snaror ut för många och kalla
dem stat: de hänga ett svärd och hundrade begär upp öfver
dem.

Der ett folk ännu fins, der förstår det icke staten, utan
hatar den som ondt öga och synd mot sed och rätt.

Detta tecken gifver jag eder: hvarje folk talar med sin tunga
om godt och ondt, det grannen icke förstår. Ur sina seder och
rätter fann det ut sitt språk.

Men staten ljuger i allt som säges om godt och ondt; och
hvad den ock säger, så ljuger den — och hvad den ock eger,
så har den stulit det. Falskt är allt hos den; med stulna tän-
der biter den, den bitgalne! Falska äro till ock med dess in-
elfvor.

Språkförbistring i godt och ondt, detta tecken gifver jag
eder som statens tecken. Sannerligen, detta tecken tolkar
viljan till döden! Sannerligen, det vinkar dem, som predika
döden.

* Såsom ett à propos meddelas ur en af Fr. Nietzsches skrifter
detta lilla karakteristiska utdrag.
476

Mycket för många födas ; för de öfverflödiga fans staten upp !

Se en gång hur han lockar dem till sig, de mycket för
många !

Se hur han slukar ock tuggar och idislar dem !

»På jorden är intet' större än jag: guds ordnande finger är
jag» — så vrålar odjuret. Och icke allena de långörade och
kortsynta sjunka på knä!

- Ack äfven i eder, I stora själar, hviskar han sina dystra
lögner. Ack, han gissade ut de rika hjertan, som gerna slösa
sig bort! Ja äfven eder gissade han ut, I den gamle gudens be-
segrare ! Trötte blifven I i kampen, och dock tjenar eder trött-
het ännu den nye afguden !

Hjeltar och hedersmän ville han ställa upp omkring sig, den
nye afguden! Gerna solar han sig i goda samvetens solsken —
det kalla odjuret!

Allt vill han gifva eder, om I tillbedjen honom, den nye
afguden ; derigenom köper han sig eder dygds glans och edra
stolta ögons blick.

Med lockbete vill han fånga eder, I mycket för många! Ja,
ett helvetes konstverk blef då funnet upp, en dödens häst, skim-
rande i gudomsäras prunk !

Ja, en död för många fans upp, hvilken prisar sig sjelf som
lif — sannerligen en hjertetjenst åt alla dödens predikare!

Stat kallar jag alla gift-tagares tillhåll, goda och onda: stat,
der allas långsamma sjelfmord kallas — lif.

Sen nu på dessa öfverflödiga! De stjäla uppfinnarnes verk
och de vises skatter: bildning kalla de sin stöld — och allt blir
dem till sjukdom och obehag!

Sen nu på dessa öfverflödiga ! Sjuka äro de alltid, de kasta
upp sin galla och kalla den tidning. De uppsluka hvarandra
utan att ens kunna smälta hvad de uppsluka.

Sen nu på dessa öfverflödiga! Rikedomar förvärfva de och
blifva blott fattigare. Makt vilja de och främst maktens bräck-
jern, mycket penningar — dessa förmögna!

Se, de klättra, dessa viga apor! De klättra öfver hvarandra
och draga hvarandra så ned i dy och slam.

Hän till tronen vilja de alla; det är deras vansinne — som
om lyckan sute på tronen ! Ofta sitter dy på tronen — och ofta
också tronen på dy.

Vansinniga synas de mig och klättrande apor och feberheta.
Tlla luktar deras afgud, det kalla odjuret; illa lukta de allesam-
man, dessa afgudadyrkare.
477

Mina broder, viljen I dä kväfvas i imman från deras käftar
och brunst! Slä då hellre ut fönstret och hoppa ut i det fria!

Gå då ur vägen för stanken! Gä bort frän de öfverflödigas
afgudatjenst.

Gå då ur vägen för stanken ! Gå bort frän röken af dessa
menniskooffer.

Fri står ju ännu jorden för stora själar. Tomma äro ännu
många platser för ensamma och två samman, omsusade af stilla
hafsdoft.

Fritt står ännu för stora själar ett fritt lif. Sannerligen,
den föga eger skall ega ännu mindre: prisadt vare likt armod!

Der staten upphör, der först börjar den menniska, som icke
är öfverflödig: der börjar den nödvändiges säng, den enastående,
oersättliga melodien.

Der, hvarest stater upphör — så. skåden ut, mina bröder!
Sen I den icke, regnbågen, bron till öfvermenniskan?

Så talade Zarathustra.
Kvinnofrågan

efter allra nyaste upptäckter,

Det var för en del år sedan ett fasligt buller i literatu-
ren, derför att man kommit underfund med, att männen voro
mycket otäcka och kvinnorna mycket våpiga. Sedan man emel-
lertid rört upp himmel och jord öfver all denna dålighet, leds-
nade man derpå och öfvergick till andra ämnen. Litet hvar
började se smått generad ut öfver sin del i det stora bråket
och det vardt tyst på kampplatsen.

Men herr August Strindberg gömde i troget minne den
gamla stridens känslor och intresset för ämnet och framträdde
så anno 1890 inför en förbluffad verld med en studie öfver
»Kvinnans underlägsenhet under mannen, och det på grund
deraf berättigade i hennes underordnade ställning. Enligt veten-
skapens sista resultat».

Hade vetenskapen gjort dessa upptäckter några år förut,
hade det varit intressantare: nu göra de oaktadt sin onekliga
nyhet ett	intryck af något	förlegadt.	Men	vetenskapen lyder
sina egna	lagar och kan ej	klandras	derför.	I hvarje fall för-
tjenar den att studeras.

Men	man känner sig	onekligen	något	underlig till mods
vid denna	vetenskap. Ens	första tanke är	den, att Strindberg,
som legat ute i stora verlden, vill åt vår naiva auktoritetstro.
Det fins så mycket, som i vår afkrok af verlden njuter en
vördnad det mycket litet förtjenar. Dit hör äfven åtskilligt
som kallas vetenskap och herr Strindberg har velat tillintet-
göra denna vidskepelse genom en liten skämt med vetenskapen
och dess s. k. resultat.

Men denna förklaring håller näppeligen streck. Det lig-
ger stundom i paradoxerna en sådan klang af ärlig mening,
att det är omöjligt att tro på ett skämt. Och dessutom —■
herr Strindberg kunde icke gerna vara så oförsigtig att drifva
479

skämtet med vår naivetet så långt. Det är honom säkerligen
icke obekant, att vi här i landet hafva den berömde filosofen
Carl von Bergen, som sedan flere år har till specialitet att på
allvar föredraga såsom vetenskap diverse gallirnatias, som stund-
om inte är värre än hvad nu i kvinnofrågan presteras: publi-
ken är således, om också naiv, icke böjd för att tro, att det
är den som är narren.

Det är således allvar, högtidligt katederallvar med dessa be-
vis för kvinnans underlägsenhet, från och med det faktum att
hon saknar skägg — de fall då kvinnan har mustacher äro
nemligen alltför få för att höja henne till jämbördighet med
mannen — till och med hypoteserna, att hennes fem sinnen
äro sämre än mannens, för att inte tala om det bevis, som
ligger deri, att »de allra flesta kvinnor, öfverlemnade åt sig
sjelfva, skrifva en svag, regellos handstil, som dock kan bli
manlig genom uppfostran i en skrifskola».

Det må nu vara allvar eller skämt med herr Strindbergs
vetenskapliga funderingar; är det icke under alla omständighe-
ter sorgligt, att vi ännu den dag i dag icke hafva vuxit ifrån
dessa allmänna fraser, att frågan om kvinnans rätt att förtjena
sitt bröd, att på det sätt hon vill och kan sörja för sig och
de sina, att i den mån hennes ställning och förmåga dertill
berättigar göra sin röst hörd — att detta ännu i dag skall
bedömas som ett allmänt teoretiskt spörsmål af filosofiskt och
fysiologiskt slag!

»Rakel A. gifte sig med Marcus A. och var en längre
tid bosatt dels i Sundsvall och dels i Göteborg. Mannen blef
emellertid sinnessjuk och intogs på hospitalet. För att försörja
sig och sina fyra minderåriga barn sökte hon rätt att idka
handel. Alla underordnade myndigheter tillstyrkte i varma
ordalag bifall till ansökningen. Men Kongl. Maj:t resolverade
den 5 oktober 1889, att enär bon icke visat sig hafva upp-
hört att stå under sin svagsinte mans målsmanskap, så kunde
ansökningen icke bifallas.»

Denna bild ur lifvet anföres i fru E. Tenows broskyr
»Om kvinnans underordnade ställning, öppet bref till August
Strindberg» och bidrager till kvinnofrågans belysning mera än
en hel bok af qvasi-filosofiska funderingar, öfverhufvud lem-
nas i detta »bref» en mängd bidrag till frågans praktiska be-
dömande, hvilka göra att man nästan måste beklaga, att denna
lilla skrift genom sin titel erhållit ett sådant utseende af till-
fällighetsskrift. Det är nemligen uppenbarligen af högsta nöd
480

att slå fast, att det vid kvinnofrågan icke gäller den halft löj-
liga frågan, om mannens och kvinnans kraf på hvarandra,
ännu mindre den lika barnsliga frågan om hvem som skall
herska öfver den andra parten — det gäller helt enkelt att
låta kvinna som man pröfva sin förmåga och vinna den grad
af sjelfbestämningsrätt, hvartill denna förmåga berättigar. I de
fall der kvinnan då visar sig underlägsen kommer hennes ställ-
ning gifvetvis att blifva underordnad, emedan det dertill finnes
ett förnuftigt skäl — till hvilket slag af skäl man med all
respekt för Strindberg icke kan räkna hans uppgifter om
antalet röda och hvita blodkulor etc. hos man och kvinna.

Det tyckes, i förbigående sagdt, icke som om den store
profeten Nietszche, hvars idéer Strindberg så lifligt omfattar,
på honom öfvat något godt inflytande. En ny öfversvämning
af abstrakt tysk filosofi är säkerligen af föga gagn för både
vårt andliga lif och vår literatur, och denna filosofi blir icke
helsosammare derför, att den är bemängd med s. k. vetenskap-
liga fakta, om hvilka tillsvidare gäller detsamma som om så
många statistiska fakta, att de kunna användas för att bevisa
hvad som helst.

För att återgå till fru Tenows broskyr, torde den ampra
lektion i logik, som deri gifves, för Strindberg vara synnerligen
pikant, då naturligtvis den gamla historien om kvinnologiken
spelar en stor roll i hans »afbasning > af kvinnorna, men bro-
skyrens värde sträcker sig som vi nämt vida utöfver hvad som
i allmänhet och äfven af Strindberg bjudes på den frasernas
privilegierade allfarväg, som man kallat kvinnofrågan. Den
för frågan in på den förnuftiga förhandlingens område, der nå-
got är att vinna för utvecklingen. Den spirituella stilen och
de sunda tankarne böra bära den ut till en vidsträckt krets
af kvinnor och män, äfven och kanske framförallt der man
ledsnat på det myckna ovederhäftiga pratet i frågan.