Ëskilander Thomassôll

Justitieombudsman—Justitieråd.

Några blad ur en märklig meritlista till landets högsta domareembete.

Af

e/z f. d. domare.

Dä förf, till efterföljande lilla framställning på sin tid ge-
nom pressen erfor dåvarande Justitieombudsmannen, numera Ju-
stitierådet Eskilander Thomassons åtgöranden i den s. k. Q van-
tenska saken, rönte han i likhet med största delen af den tän-
kande allmänheten en liflig känsla af förtrytelse. Men hos förf.,
som genom ett temligen långvarigt och mångsidigt studium af
embetsmän och deras handlingar bildat sig den uppfattningen, att
man af en åtgärd sådan som herr Thomassons ifrågavarande ofta
nog kan draga befogade misstankar rörande verksamheten i det
hela, stannade det icke dervid. Förf, menade, att den, som i
detta fall på ett efter hans lifliga öfvertygelse så missriktadt sätt
uppfattat sitt höga embetes förpligtelser, sannolikt icke häller i
embetets utöfning i öfrigt vore tadelfri. Härutaf föranleddes en
forskning uti de offentliga handlingar, hvilka innehålla berättelsen
om samma embetsutöfning — en forskning, som gaf ett resultat
vida utöfver och vida beklagligare än hvad förf, väntat. Han
hade väntat att finna en viss brist på den handlingskraft och
den energi, som böra utmärka en riksdagens justitieombudsman.
Han hade väntat att finna en viss eftergifvenhet måhända för de
maktegandes meningar och den allmänna riktningen hos de för
stunden bestämmande. Han fann annat och mera. Han fann
en alldeles i ögonen fallande brist på erforderlig kompetens
till åklagarens värf, han fann en t. o. m. i betraktande af
hvad han emotsett öfverraskande efterlåtenhet vid utkräfvandet af
Ur Dagens Krönika. X. 5.	22
354

laglig näpst â embetsförbrytare, han fann en sannolikt på oför-
måga att uppfatta de stora medborgerliga rättigheternas betydelse
grundad slapphet i häfdandet af sådana rättigheter^ der de, såsom
understundom på senare tid hos oss varit fallet, kränktes eller
eluderades.

"Det var så långt ifrån, att dessa upptäckter hos förf, fram-
kallade någon lust att, på sätt han nu beslutit, offentliggöra sina
undersökningar, att han fastmera ryggade tillbaka derför. A ena
sidan visserligen en förpligtelse att icke tiga med fakta som
förf, måste erkänna det för sig sjelf — med nödvändighet borde
komma till allmänhetens kunskap. A andra sidan en naturlig
och förklarlig skygghet att med sin penna bidraga till att ned-
sätta en af landets högste domares anseende och dermed i viss
mån vördnaden för den domstol han tillhör.

Inför detta dilemma väntade förf. — väntade först på att
tilläfventyrs i pressen, någon mera än författarens vid den popu-
lära framställningens konst van hand skulle med gladt mod åtaga
sig det värf, som förf, icke skulle utan tvekan och obehag kunna
fullgöra. Väntade sedan, att riksdagens med det speciela ålig-
gandet att granska Justitie-ombudsmannens verksamhet utrustade
förtroendemän skulle, väckta till påpasslig uppmärksamhet liksom
förf, just af den Qvantenska saken, egna en mera ingående gransk-
ning och mera detaljeradt bedömande än vanligt åt herr Thomas-
sons embetsutöfning och dymedels helt och hållet befria förf,
från alla bekymmer.

Men pressen teg. Och riksdagens förtroendemän funno på
ett par smärre undantag när, att allt var väl bestäldt.

Vid sådant förhållande har förf, efter ett grundligt öfver-
vägande af skälen för och emot beslutit sig för att sjelf fatta
pennan.	. .

Om det endast hade varit så, att en riksdagens justitie-
ombudsman enl. förfs mening icke motsvarat det honom gifoa
förtroendet utan gjort sig skyldig till underlåtenhet, eftergifvenhet
och slapphet i sitt embetes utöfning, hade förf. — så beklagligt
han än anser att ett embete, som kunde vara det yppersta och
gagneligaste af alla, icke råkar i rätta händer måhända icke
ansett sig ovilkorligen uppfordrad att tala.

Icke heller, om det blott varit så, att en innehafvare af
landets högsta domarekall i föregående tjenster visat en brist på
skicklighet, som gjort hans upphöjelse öfverraskande omotiverad.

Men det är föreningen af dessa båda företeelser, det är det
egendomliga sambandet deri, att en justifie-ombudsman, som do-
kumenterat sig såsom grundligt misslyckad i detta embete, er-
håller regeringens kallelse att utbyta det mot justitierådsembetet
— än mera, hedras med denna upphöjelse omedelbart efter
att på det mest eklatanta sätt hafva ådagalagt sin inkompetens
i det förra embetet — det är detta som gjort det omöjligt för
förf, att lemna domen öfver herr Thomasson »åt framtiden, då
saken kan uppenbar varda».

Denna förfis tankegång har tagit sig uttryck i framställnin-
gens öfverskrift och han går nu öfver till sjelfva granskningen,
dervid först skall faktum efter faktum framläggas några af de
mest karakteristiska exemplen på herr Thomassons embetsutöf-
ning såsom justitieombudsman, hvarefter förf, skall tillåta sig att
något närmare betrakta den oväntade utmärkelse, i hvilken samma
embetsutöfning resulterade.

I.

Herr Thomasson och det olagliga sportelväsendet.

Ett ur många synpunkter upplysande exempel på herr Tho-
massons uppfattning af sitt åklagareembetes fordringar finnes skil-
dradt i hans berättelser af 1887 och 1888. Dess hufvuddrag
äro följande.

Till justitieombudsmannens beifran anmäldes af en i Öde-
stugu församling bosatt person, att kyrkoherden i Maln bäcks,
Ödestugu och Almesåkra församlingars pastorat J. F. W’gstrand
i strid med uttrycklig bestämmelse i den för samma pastorat
gällande, af Kongl. Maj:t den 5 oktober 1866 faststälda lönereg-
lering vid flerfaldiga tillfällen mottagit betalning för i resterliga
förrättningar. Sju af olika personer utfärdade intyg, af hvilka
ett par innehöllo, att herr kyrkoherden begärt och erhc Ht, de öf-
riga endast, att han mottagit betalning ïôr särskilda up gifna em-
betshandlingar, styrkte anklagelsen.

Kyrkoherden Wigstrand inskränkte sig i infordrad förklaring
till att yrka, att intygens utgifvare måtte åläggas bevisa si ia påstå-
enden derom, att kyrkoherden skulle hafva fordrat betaking för
några hans embete tillhörande presterliga förrättningar samt ne-
kade, att han någonsin begärt ersättning för dylika förrättningar.

Sedan angifvaren fått inkomma med påminnelser, åtalade
justitieombudsmannen Lothigius Wigstrand inför domkapitlet i
Wexiö under yrkande om ansvar enligt 25 kapitlet 5 § strafflagen,
35G

så lydande: »Har embetsmän tagit eller betingat sig mttta--------^-
nyttjas. Tager eller betingar han sig eljest för sin embetsåtgärd
någon belöning eller sportel, dertill han ej berättigad är; straffes
med mistning af embete på viss tid eller böter: äro omständig-
heterna synnerligen försvårande; må till afsättning dömas».

I af domkapitlet infordrad förklaring upprepade nu prestman-
nen sitt förnekande, i det han påstod sig icke någonsin hafva ta-
git eller betingat sig någon betalning eller sportel för embets-
åtgärd, men tilläde »att enär längre eller kortare (!) tid förflutit
sedan kyrkoherden skulle mottagit de af betygsutfärdarne uppgifna
beloppen, som skulle uppgått till sammanlagdt omkring 6 kronor
och kyrkoherden ej fört någon förteckning öfver dylika gåfvor,
hvilka vanligen kommit hans barn till godo (!), han ej bestämdt
kunde erinra sig, huru stora de ifrågavarande beloppen varit, men
att han, för att om möjligt undvika rättegång med vittnesförhör,
vore villig antaga att de voro rigtiga och att återlemna dem till
gifvarne så fort som möjligt». Efter att hafva upplyst, att kyrko-
herden enligt vidfogade bevis velat men ej fått till angifvaren
öfverlemna beloppet för att tillställas de personer, som fått ut-
betala dem, slutade kyrkoherden med ett något klumpigt försök
att bestrida ansvars- och ersättningsyrkandet på den grund att
angifvaren ej erhållit intygsutfärdarnes bemyndigande att föra
talan.	t

Uppå denna förklaring meddelade domkapitlet (sedan nu W.
inkommit med ytterligare ett intyg utvisande, att han dels erbjudit
dels öfverlemnat till intygsutfärdarne de resp, beloppen) den 22
januari 1886 utslag af innehåll, att då W. icke förnekat sig hafva
mottagit de i angifvelseskriften till justitieombudsmannen omför-
mälda medel, utan förklarat sig antaga, att han vid uppgifna till-
fällen erhållit dem och alltså dels härigenom, dels genom sitt åt-
görande att återbära samma medel erkänt sig hafva i samman-
hang med embetsförrättning mottagit belöning eller sportel, fann
domkapitlet, att vitnesförhör i målet inför verldslig domstol icke
vore erforderligt, likasom ock att domkapitlet icke hade att döma
i frågan om ersättningsanspråk, då sådana icke blifvit hos dom-
kapitlet framstälda; men att domkapitlet för hvad kyrkoherden
låtit i anmärkta hänseende komma sig till last, på grund af 25
kapitlet 5 § strafflagen, ådömde honom böter till belopp af tjugu-
fem kronor.	_

Sedan W. anfört besvär, förklarade Göta hofrätt i utslag att,
enär jemlikt k. cirkulärbrefvet den 7 december 1787 det tillhörde
konsistorium att upptaga och afgöra mål, x som röra de under
357

konsistorii lydnad stående personers förhållande i deras embete,
endast i det fall att embetsbrottet ej är i lag belagdt med an-
nat straff än föreställning, afhållande från tjensten på viss tid
eller embetets förlust; alltså och då sådan förseelse^ för hvilken
W. blifvit angifven, borde straffas efter 25 kapitlet 5 § straff-
lagen, enligt hvilket lagrum straffet kunde bestämmas till böter,
pröfvade kongl. hofrätten lagligt undanrödja domkapitlets utslag.

Detta utslag fäldes den 9 november 1886. Herr Thomas-
son hade då tillträdt justitie-ombudsmannabefattningen och an-
svaret för de härefter med saken vidtagna åtgärder faller sålunda
på honom.

Såsom riktigt var, lät herr T. vid vederbörlig allmän dom-
stol anhängiggöra talan mot kyrkoherden Wigstrand och dervid å
honom påstå ansvar för det tjenstefel, han låtit komma sig till
last. Sedan W. till följd häraf blifvit tilltalad, utlät sig Westra
häradsrätt d. 16 juli 1887, att, enär W. erkänt, att han vid sär-
skilda förrättningstillfällen efter verkstäld embetsåtgärd uppburit
penningar, hvilka icke genom hvad i målet förekommit kunde
anses hafva blifvit annorlunda af honom mottagna, än såsom godt-
görelse för de verkstälda åtgärderna, dertill han, jemlikt gällande
löneregleringsresolution ej varit berättigad, samt dessutom kyrko-
herdens åtgörande att återbära de erhållna medlen måste inne-
fatta ett erkännande, att han i åtalade hänseendet sig förbrutit,
dömdes kyrkoherden för hvad han sålunda låtit komma sig till
last att, i förmågo af 25 kap. 5 § strafflagen, böta tjugufem
kronor.

»Detta utslag», slutar j.-o. sitt referat »har icke blifvit å
någondera delen öfverklagadt. »

Fallet inbjuder onekligen till hvarjehanda reflexioner.

Först och främst är det frappant, att oaktadt, som ofvan
anmärkts, tvenne af de intyg, hvarpå angifvaren i målet stödde
sin angifvelse, uttryckligen uppgåfvo, att W. ej blott mottagit utan
fordrat betalning för embetsåtgärder, man likväl åtnöjt sig med
W:s blotta förnekande härutinnan, detta fastän W. för öfrigt i sin
förklaring ingalunda särskildt framstår såsom en person, hvilken man
till följd af öppenheten i hans erkännande af ett begånget fel
obetingadt kan lita på, äfven då hans uppgift är till egen fördel.

Det är tydligt att, om W. fordrat betalning, denna omstän-
dighet gifver hans förbrytelse en i så hög grad försvårad ka-
rakter, att det måste anses såsom en oförklarlig släpphändthet
att icke söka erhålla en utredning i sådant afseende. En utväg
i detta afseende hade j.-o. Lothigius öppnat då han för doipka-
358

pitlet särskildt påpekade lämpligheten att anställa vitnesförhör i
saken. Sedan emellertid genom Hofrättens utslag målet kommit
under allmän domstol, är det rent obegripligt, att herr Th. icke
påfordrade en ransakning i detta hänseende utan ansåg saken
klar med den anklagades bestridande.

Icke nog dermed. Då en sådan angifvelse som nu ifråga-
varande förekommer, är det tydligen af högsta vigt att söka få
utrönt, huruvida förbrytelsen verkligen är inskränkt till det mått,
som i angifvelsen föreligger styrkt, eller om den, såsom af sjelfva
sakens natur icke är osannolikt, i sjelfva verket har långt större
proportioner.

Det är klart, att det gör en betydlig skilnad, om en em-
betsman obehörigen i smärre poster uppburit 6 eller 60 eller 600
kronor. I detta fall förefanns en särskild omständighet, som
gjorde det ytterst osannolikt, att icke den presterliga forvärfs-
metoden tillämpats i större skala än som af de ingifna hand-
lingarne framgick. Angifvaren yttrar nemligen i sin anmälan »att
han, som ej inlåtit sig i samtal i ämnet med eller förskaffat sig
intyg af andra medlemmar af Ödestugu församling än såcfame,
som tillhörde den hos angifvaren anstälda arbetspersonal, hvars
intressen han ansåge sig böra bevaka, utan tvifvel skulle kunnat
anskaffa flera intyg af samma beskaffenhet som de nu till j.-o.
insända, derest angifvaren velat i sådant ändamål vända sig till
andra församlingsbor än dem, som hos honom hade anställning».
Häri måste man onekligen gifva angifvaren rätt. Ty det strider mot
vanlig alldaglig sannolikhetsberäkning, att det skulle varit alldeles
uteslutande af en enda grupp personer, nemligen de hos angifvaren
anstälda arbetare som kyrkoherden mottagit betalning. För öf-
rigt talar en något oförsigtig sats i hr kyrkoherdens egen för-
klaring till domkapitlet för samma sak, i det han säger sig ej
kunna bestämdt yttra sig om beloppens riktighet af anledning
att han »ej fört förteckning Öfver dylika gåfvor», dermed till-
kännagifvande, synes oss, att samma sak förekommit upprepade
gånger, ehuru han från sin särskilda synpunkt betraktat dem så-
som gåfvor. Det kan icke vara tvifvel om att en justitie-om-
budsman, den der velat föra en sträng räfst öfver embetsmäns
olofliga tilltag, skulle funnit saken vara af beskaffenhet att fordra
en ingående undersökning rörande utsträckningen och beskaffen-
heten af den omhandlade förbrytelsen. Och det kan icke heller
vara tu tal om att det tillhört justitie ombudsmannen att, derest
han afsett en sådan undersökning och utredning, sjelf gifva in-
struktion derom.
359

Men ännu äro icke egendomligheterna i detta mål uttömda,
Ännu återstår den allvarsamma frågan: borde verkligen justitie-
ombudsmannen, äfven i sakens dåvarande skick och i betraktande
af de fakta som redan nu förelågo, låtit sig åtnöja med att detta
betydande embetsfel belädes med ett så löjligt ringa straff som
25 kronor?! Att domkapitlet, då det hade ärendet om hand, in-
skränkte straffet till detta ringa mått och att Häradsrätten följde
den gifna vinken, borde icke ha varit något skäl för herr Tho-
masson att låta det stanna dervid.

Ty det är så långt ifrån, att lagen i detta fall skulle vara
nog otymplig att icke gifva möjlighet till ett efter brottets art
lämpadt straff, att man tvärtom med skäl kan påstå domstolens
utslag vara i direkt och afgjord strid med lagbestämmelsen i fråga.

Kyrkoherden W. dömdes enligt 25 kapitlet 5 § strafflagen,
hvilken i det afsedda momentet stadgar såsom straff mistning af
embete på viss tid eller böter samt, om omständigheterna äro syn-
nerligen försvårande, afsättning.

Enligt en, så vidt vi känna, undantagslöst tillämpad strafflags-
tolkning anses, derest tvenne alternativa straffsatser äro satta för
en viss förbrytelse, den som står först, böra användas, om hvar-
ken särskildt försvårande eller särskildt förmildrande omständig-
heter föreligga eller om de väga jemt, hvaremot den i andra rum-
met satta straffsatsen, derest den är lägre än den första, kommer
till användning vid öfvervägande förmildrande och, derest den är
högre, vid öfvervägande försvårande omständigheter. Enligt denna
uppfattning skulle således i förevarande fall mistning af embetet
på viss tid ådömas, i fall omständigheterna vägde jemt och en-
dast för det fall, att de förmildrande omständigheterna vägde öf-
ver, borde bötesstraffet komma i fråga.

Men hvar, spörja vi, kunna de särskildt förmildrande omstän-
digheterna upptäckas i detta fall? Som vi sett, lyckades hr W. i
sin förklaring icke framkomma med en enda antaglig ursäkt för sitt
obehöriga förfarande. Ty hans påstående, att han betraktat dessa
efter särskilda förrättningar mottagna betalningsbelopp såsom gåf-
vor, kan väl i all rimlighets namn ej få gälla för godt, i synnerhet
när han icke ens föreburit, att man från någondera hållet framhäft
denna betalningens förmenta karakter. — Om löneregleringsbe-
stämmelsen i fråga vore i ringaste mån otydlig, eller om belö-
ningen icke skett i penningar utan i någon annan form, eller om
han gifvit vika för en utomordentlig enträgenhet från församlings-
bornas sida, eller om han gjort det af ytterlig fattigdom, kunde
förmildrande omständigheter sägas föreligga. Den omständigheten,
360

att det här gäller ett ringa belopp, kan icke betraktas såsom sär-
skildt förmildrande, när det likväl är utredt, att detta belopp ut-
gör summan af vid flere olika tillfällen mottagna belöningar.

Men äfven om denna omständighet skulle med rätta kunnat
anses tillräckligt förmildrande för att nedflytta förbrytelsen i bötes-
klassen, så återstår alltid den frågan: är den ytterligare af en
så kraftig verkan, att den rätteligen kan nedpressa straffet till
den närmaste närhet med strafflatitudens minimum? Man bör be-
tänka, att straffskalan är för brott, som anses utmärkta af öfver-
vägande mildrande omständigheter, från 5 kronors böter till be-
loppet för ett år af den lön och öfriga inkomst som är förenad
med det embete, hvari förbrytelsen skett och då sjelfva lönen här
är 3,020 kronor, sträcker sig bötesskalan alltså från 5 kronor till
angifna lönesumma och åtskilligt derutöfver. Härutaf följer, att
det måste vara alldeles ytterligt, alldeles extraordinärt förmildrande
omständigheter, hvilka skola förmå att göra straffbeloppet 25 kro-
nor tillämpligt å förevarande brottsart.

Men så mycket torde väl vara allom uppenbart, att några
extraordinärt förmildrande omständigheter härvid alldeles icke
förefunnits.

För den, som haft tillfälle till en inblick på nära håll i
embetsmannaverlden är det också ingen hemlighet, att det logiskt
riktiga, men moraliskt förkastliga och för bevarandet af vörd-
naden för lagens bud vådliga betraktelsesätt faktiskt icke sällan
framträder hos mindre aktningsvärda ledamöter af embetsmanna-
ståndet, att vissa förbrytelser, hvarigenom de i strid mot tydlig
lag materielt tillgodose sig, gerna kunna riskeras, enär bötes-
straffet dock aldrig kommer att sättas högre än att skilnaden
mellan de orättmätigt uppburna beloppen och bötessumman lem-
nar ett afsevärdt saldo till förbrytarens förmån.

Bestraffningen af detta brott gör onekligen ett sorglustigt
intryck. Man frestas vid åsynen af sådana exempel på rättvi-
sans barmhertighet att önska, att någon del af samma barmher-
tighet undandroges embetsmän och prester, som sannerligen äro
så pass väl situerade, att de kunna tåla vid en något allvar-
ligare näpst, och i stället egnades åt dessa samhällets mest van-
lottade medlemmar, för hvilka medlidandet sällan tar sig så ekla-
tanta intryck.

Samla vi nu för eftertanken följande omständigheter:

1)	att herr Thomasson i det förevarande fallet underlåtit
att låta anställa den omfattande undersökning, hvartill de i an-
gifvelsen omförmälda fakta bort gifva anledning;
361

2)	a^ han till och med lemnat utan allt afseende de tvenne
intyg, hvari uppgifvits, att embetsmannen i fråga ej blott mot-
tagit utan äfven begärt en ersättning, hvartill han ej varit lag-
ligen berättigad, och i detta fall åtnöjt sig med den tilltalades
blotta bestridande;

3)	att han låtit sig afspisas med ett utslag, som belägger
den olagliga handlingen med ett straff, långt under det som både
vanlig lagtolkning och sundt rättsmedvetande kräfva;

så torde ett icke ov.igtigt moment föreligga vid bedömandet
af herr Thomassons sätt att handhafva åklagarens ansvarsfulla
uppgift.

II.

Herr Thomassons åklagareskicklighet
ytterligare belyst.

Om det i föregående artikel behandlade fall af mildhet med
en presterlig förbrytare är egnadt att väcka uppseende, så är
detta i ännu högre grad förhållandet med följande i embetsberät-
telsen för 1889 refererade sak.

Till j.-o:s beifran anmäldes, att vice pastorn i Ösmo för-
samling S. Jakobsson Ekvall dels den 14 augusti 1885 efter före-
gången lysning i vanlig ordning sammanvigt torparesonen L. J.
Jansson och pigan H. S. Johansson, oaktadt Jansson vore född
den 4 december 1864 och s^deåes yiå tiden för vigseln ej ännu
uppnått 21 års ålder samt icke heller erhållit vederbörligt tillstånd
att det oaktadt ingå äktenskap, dels ock, ehuru Ekvall i den efter
församlingens husförhörsbok den 10 januari 1885 uppgjorda namn-
rulla angående beväringsskyldige inom församlingen för samma år
rätteligen upptagit Jansson såsom född den 4 december 1864, ef-
ter det den olagliga vigseln egt rum och Ekvall omedelbart der-
efter uppmärksamgjorts å det förelupna felet, i ett till statistiska
centralbyrån aflemnadt utdrag ur församlingens vigselbok för 1885
uppgifvit Jansson vara född den 4 februari 1864. Klaganden
styrkte med vederbörliga transsumt sina nu anförda uppgifter.

I infordrad förklaring anförde Ekvall, att han funnit, att
ett misstag blifvit i omförmälta hänseende begånget. Ekvall hade,
såsom uppgifvits, i vanlig ordning lyst för Jansson och vigt ho-
nom, utan att hafva uppmärksammat hans födelsedag men väl
årtalet och utan att hvarken Jansson eller någon annan gjort U.
362

uppmärksam pâ den förelupna oriktigheten, förrän efter det vig-
seln egt rum. E. hade således här handlat af ouppmärksamhet
utan afsigt att bereda sig någon egen fördel eller att vilja någon
gynna eller skada och på god tro, att allt vore klart och att
ingen kunde vilja begära lysning och vigsel utan att innehafva
stadgad ålder.

»Likaså», heter det i förklaringen, »hade det blifvit för E.
klart, att den af honom gjorda uppgiften om Janssons födelsedag
i förenämda beväringsrulla vore riktig, men att deremot uppgiften
till statistiska byrån vore oriktig».

Som Janssons äktenskap vore genom hustruns dödliga från-
fälle upplöst och Ekvall veterligen ingen skada vållats genom den
olaga vigseln, anhöll E., utan att vilja ursäkta sina felsteg, att
härför få en så mild dom som möjligt.

Det som frapperar i denna förklaring är, att den angifne,
under det han bestämdt framhåller, att den olaga vigseln skett
af ouppmärksamhet, deremot beträffande den andra frågan iakt-
tager en fullkomligt reserverad tystnad i afseende å motiverna
och blott inskränker sig till att konstatera det faktum, att sjelfva
dagteckningen var oriktig.

Justitie-ombudsmannen förordnade i anledning af hvad som
förekommit om åtals anställande och meddelade dervid åklagaren
särskild instruktion. J.-o. förklarade härvid, att han ansåge up-
penbart framgå att Ekvall i afseende på den olaga vigseln gjort
sig skyldig allenast till ouppsåtlig vårdslöshet i embetsutöfning,
ehuru visserligen »en vårdslöshet, som måste anses vara af sär-
deles grof beskaffenhet och vittnande om en sällspord ouppmärk-
samhet vid utöfvandet af en så vigtig och till sina rättsliga följ-
der betydelsefull embetsförrättning som verkställande af vigsel».

Herr j.-o. betecknar här som man ser E:s förfarande med
befogadt skarpa och träffande ordalag.

Vidkommande den senare felaktigheten — den oriktiga upp-
giften angående Janssons födelsedag — anmärker j.-o., att E. i
sin förklaring inskränkt sig till att erkänna, att det blifvit honom
klart, att denna uppgift vore oriktig och den i beväringsrullan
riktig. Ekvall hade således icke bestämdt påstått, att här före-
lupit endast en ouppsåtlig misskrifning ; och onekligen syntes hvad
i detta afseende blifvit i målet upplyst och utredt gifva stöd åt
den uppfattning, att Ekvall lemnat berörda oriktiga uppgift i af-
sigt att dölja och derigenom undgå den möjliga påföljden af det
fel, han genom den olaga vigseln begått och å hvilket fel han,
efter det vigseln förrättats, blifvit uppmärksamgjord, I sådan
363

händelse skulle E. härutinnan uppsätligen till egen fördel begått
en förbrytelse i sitt embete, som skulle hemfalla under 25 kap.
16 § strafflagen, om än antagas måste, att E. härvidlag endast
af förbiseende förgätt sig. Derest således E. under målets hand-
läggning inför vederbörlig domstol medgåfve, att han afsigtligen
lemnat den oriktiga uppgiften till statistiska centralbyrån, vore
sistnämnda lagrum å honom tillämpligt. Om han åter bestämdt
bestrede och icke på annat sätt blefve ådagalagdt, att han i detta
afseende uppsåtligen felat, kunde han icke heller för denna för-
seelse svårare anses än efter 25 kap. 17 § strafflagen. I följd
häraf uppdrog j.-o. åt åklagaren att å E. yrka ansvar för den
olaga vigseln efter 25 kap. 17 § strafflagen och för den felaktiga
uppgiften angående Janssons ålder antingen efter 16 eller 17 §
i samma kapitel.

Det förtjenar kanske att i förbigående bemärkas, hurusom
herr Th. utan närmare motivering förklarar, att derest felet skett
uppsåtligen, det måste (!) antagas, att E. härvidlag endast af för-
hastande förgått sig. För vår del tro vi, att begreppet förha-
stande — om nu en uppsåtligen falsk uppgift verkligen skulle
antagas föreligga — alldeles icke har någon tillämpning på ett
fall som detta. Åtminstone skulle väl kräfvas påvisandet af
några alldeles särskilda omständigheter, för att en person, som
utfärdar ett skriftligt intyg (en muntlig uppgift hade varit någon-
ting annat), hvilket han med uppsåt gör oriktigt, skall kunna an-
ses hafva »förhastat sig». Återigen har herr Th:s stora mildhet
spelat hans juridiska skarpsinne ett spratt. Förklaringen till hans
omotiverade antydan om att ett förhastande måste anses föreligga,
får väl nemligen sökas deruti, att »förhastandet» nedsätter straffet
högst betydligt.

Inför Sotholms häradsrätt, der målet handlades, erkände Ek-
vall, som var personligen tillstädes, de åtalade förseelserna under
åberopande af hvad han i sin förklaring anfört med tillägg att
äfven om då han blifvit uppmärksamgjoi'd på den olaga vigseln,
den tanken kommit för honom att, genom oriktig uppgift om
Lars Johan Janssons födelsedag i vigselboken, dölja det begångna
felsteget, han på det bestämdaste bestrede, att detta varit motivet,
då han gjort den felaktiga anteckningen om Lars Johan Jans-
sons födelsedag i vigselboken, från hvilken sedermera de statistiska
uppgifterna hemtats, utan att detta skett af förbiseende.

Häradsrätten meddelade den 12 april 1888 utslag af innehåll,
att som Ekvall erkänt, ej mindre att han den 14 augusti 1885
efter föregången lysning i vanlig ordning sammanvigt torparesonen
364

Lars Johao Jansson och pigan Hedvig Sofia Johansson ---------------
oaktadt L. J. J., hvilken vore född den 4 december 1864, först-
nämnda dag ännu icke uppnått 21 års ålder och icke heller er-
hållit vederbörligt tillstånd att utan hinder af samma omständig-
het ingå äktenskap, än äfven att han, sedan han uppmärksamgjorts
på den olaga vigseln, i församlingens vigselbok såsom Lars Jo-
han Janssons födelsedag antecknat den 4 februari 1864, hvilken
felaktiga uppgift jemväl sedermera influtit i de från berörda vig-
selbok hemtade, af Ekvall till statistiska centralbyrån insända
statistiska uppgifterna; alltså och då Ekvall, mot sitt bestridande,
icke kunde svårare anses än att hafva ouppsåtligen, af obetänk-
samhet, uti ifrågavarande hänseenden sig förbrutit; pröfvade hä-
radsrätten rättvist, jemlikt 25 kap. 17 och 21 §§ strafflagen,
döma Ekvall att böta för den olaga vigseln ett hundra kronor
och för den felaktiga anteckningen i vigselboken två hundra kro-
nor eller tillhopa trehundra kronor.

Detta häradsrättens utslag — afslutar hr Th. sin framställ-
ning —mot hvilket jag ansett mig icke böra anföra besvär, har
icke heller af Ekvall öfverklagats.

Men vi anse, att herr Th. bort anföra besvär. Det kunde
först och främst hafva satts i fråga, huruvida den tilltalade icke
redan på hvad som i målet sålunda var kändt måste anses för-
vunnen till uppsåtligt brott. Det kan för det andra med ännu
obestridligare skäl anmärkas, att alla lagliga sätt till sanningens
uppdagande icke i målet blifvit pröfvade.

Äfven der det strängt legala bevissystem herskar som hos
oss, finnes det alltid moment i en förbrytelse, som undandraga
sig den pröfning ett sådant system fordrar. Lagen kan kräfva
egen bekännelse eller två vitnen på att A. har dödat B., men
den kan icke göra det beträffande A:s uppsåt att döda B. Do-
maren är utan tvifvel förpligtad att förfara med den yttersta om-
sorg i de antaganden, han nödgas göra om uppsåtets beskaffenhet.
Men han har icke rätt att sätta sig öfver de enklaste psykolo-
giska regler och vitnesbördet af en sådan sannolikhet, som i alla
lifvets förhållanden eljes anses praktiskt likbetydande med viss-
het. Om A. har dödat B. genom att skjuta honom ett skott
i hufvudet och om A. bekänner eller det är ådagaladt, att han
tog noggrant sigte just på hufvudet, lärer hans bestridande af sitt
uppsåt att döda icke kunna tagas för godt. Det är visserligen
sant, att menniskor kunna blifva skjutna i hufvudet utan att dö
deraf. Men ett sådant fall är, som hvar man vet, så pass säll-
synt, att det icke praktiskt taget låter tänka sig, att A. rped
365

full afsigt sigtat på B:s hufvud utan att göra det i uppsåt att
döda honom.

Om X. har tagit en rock, som tillhör en annan person samt
derför åtalas för tjufnadsbrott, ville vi se den domare, som utan
vidare tager for god hans invändning, att han endast velat låna
rocken för ett par dagar, men ämnat återlemna den. Och likväl
är det antagande, domaren således här gör, af största betydelse
för den tilltalade — i ty att lagen gör en himmelsvid skilnad
på det straffbara i att olofligen begagna annans egendom och att
tillegna sig densamma.

Eller för att slutligen välja ett exempel, som ligger närmare
det här ifrågavarande fallet: Om en kassaförvaltare försnillar vissa
influtna belopp och tillika underlåter att uppföra dessa poster i
räkenskapsböckerna eller om han uppför poster till mindre be-
lopp än de verkligen influtna, månne hans förnekande af sin brotts-
liga afsigt med denna oriktiga bokföring skulle vinna tilltro inför
domstol? Han kan ju hafva giort det af glömska Men skall
icke det märkvärdiga sammanträffandet af en sådan glömska med
det faktum att just denna underlåtenhet visar sig specielt egnad
att förekomma upptäckten af hans försnillning, te sig såsom allt
för egendomligt för att komma under kategorien af ett rent till-
fälligt sammanträffande af omständigheter. Vi tro, att mångfal-
diga exempel på fall skulle kunna uppletas, der en sådan under-
låtenhet, just derför att den så osökt kunnat förklaras ur till-
varon af ett uppsåt hos den misstänkte, också tillräknats ett så-
dant uppsåt. Vid bedömandet huruvida den antydda slutsatsen
om uppsåtets förefintlighet i detta fall varit berättigad, bör man
erinra sig, att af häradsrättens utslag framgår, att den första
oriktiga anteckningen gjorts i sjelfva vigselboken således efter all
sannolikhet i nästan omedelbart tidssammanhang med att presten
uppmärksamgjorts på den begångna felaktigheten vid vigseln.

Olika åsigter kunna emellertid tvifvelsutan göra sig gällande
vid bedömandet af dylika företeelser. Och vanligen äro omstän-
digheter tillfinnandes, som, allteftersom de stödja eller rubba miss-
tanken, leda till ett strängare eller mildare bedömande. Vi hafva
blott med dessa exempel velat framhålla att uppsåtet alltid, der
det egna erkännandet icke kommer till, är en sak som undan-
drager sig den direkta bevisningen.

Men — vi komma nu till ett moment i frågans behandling,
som vi äro benägna att anse såsom det märkligaste af det märk-
liga — då domstolen icke ansåg full bevisning föreligga om upp-
såt hos komminister E., hade den då verkligen intet annat att
36G

göra än att döma honom för ouppsätligt brott? Egde domstolen
intet laga medel att söka framtvinga sanningen?

Låt oss sammanfatta de omständigheter, som talade för den
uppfattningen, att herr E. gjort sig skyldig till uppsåtligt brott.

Han inskref i vigselboken ett oriktigt datum för en per-
sons födelse, oaktadt han hade speciell anledning att fästa sin
uppmärksamhet vid detta datum, enär han erinrats om den fel-
aktighet han vid vigseln begått, beroende just på samma datum.

Anteckningens oriktighet var af beskaffenhet att kunna blifva
honom nyttig till döljande af en föregående försummelse.

Han hade — enligt eget erkännande — reflekterat öfver
Utvägen att genom en oriktig dagteckning öfverskyla sitt före-
gående fel.

Han hade sedermera att göra ett utdrag ur vigselboken och
saken måste derigenom hafva återkallats i hans minne. Men den
oriktiga och för honom förmånligt oriktiga dagteckningen bibehölls
likafullt.

Rättegångsbalkens 17 kap. 30 § säger: »Der uppenbart och
på sannolika skäl grundadt rykte eller andra bindande omstän-
digheter och liknelser äro mot den som tilltalas; må ock domaren
värjemålsed ålägga. Men ej må det ske utan i nödfall och der
sanning ej annars utletas kan. Går saken å lif; då bör ej till
värjemålsed dömas».

Vi anhålla vördsamt att få hemställa till hvarenda — vi
säga icke jurist — men person med vanligt sundt omdöme för-
enadt med nödig läskunnighet, huruvida icke detta lagrum är som
om det vore skrifvet för fallet i fråga.

Föreligga icke här »bindande omständigheter och liknelser»,
så veta vi icke, hvad dessa uttryck skola innebära.

Icke heller kunna vi inse, att något hinder skulle förefin-
nas i afseende å sakens beskaffenhet att ålägga den tilltalade värje-
målsed. Deruti att eden skulle afse icke ett yttre faktum utan
det inre uppsåtet, kan ett sådant hinder icke vara gömdt. Ty
lika litet som lagen har inskränkt eden till att gälla blott yttre
fakta, lika litet har lagskipningen gjort det. Med afseende å
graden af brottets grofhet kan icke någon befogad invändning
göras mot eds åläggande. Lagen undantager endast saker, som
gå å lif. Den lemnar i öfrigt åt domarens jugement att afgöra,
när ed är befogad. Väl är det sant, att tendensen går emot ed-
gång, så att de brott, der denna ålägges, på senare tider allt
mera inskränkts. Men att det brott — uppsåtlig embetsförbry-
telse — hvarom här vore fråga, skulle anses for groft att värja sig
367

Wed ed tan icke antagas. Vi erinra dervid, ätt brottet natur-
ligtvis måste mätas efter det straff, hvarmed lagen faktiskt be-
lägger detsamma. Detta straff är i värsta fall afsättning. Och
för afsättnirigs evalverande uti frihetsstraff bar lagen sjelf gifvit
anvisning, dä den föreskrifver, att; der den som till afsättning eller
mistning af embete på viss tid gjort sig skyldig, ej ät i besitt-
ning af det embete, hvari han sig forbrutit, då skall i stället för
embetets förlust dömas till böter .. . eller till fängelse i högst
sex månader -^- ett straffmaximum som i alla händelser befinner
sig långt under den i praxis antagna visserligen sväfvande grän-
sen för eds användande. Vi och många med oss anse visser-
ligen, att det är orimligt,, att en förfalskning begången af embets-
man i offentlig handling — s. k. intellektuell förfalskning — skall
uppbära ett så oproportionerligt ringa straff i förhållande till van-
lig förfalskning. Men det är brottets lagliga mått, hvarom här
är fråga.

Beträffande åter den anklagades qvalifikationer kan natur-
ligtvis ännu mindre någon invändning göras emot edgång. Ty
om någon skall anses qvalificerad till värjemålsedens begående
måtte det väl vara den, till hvars embetsåligganden det bl. a.
hör att undervisa andra om edens vigt och betydelse.

Den ofullkomliga behandling, som målet vid häradsrätten
fick, har gifvit ett högst besynnerligt resultat. Domstolen dömde
nemligen till 100 kr. i böter för den olaga vigseln och till 200
kronors böter för den oriktiga dagteckningen. Det är likväl up-
penbart för hvar och en, att en olaga vigselförrättning innebär
en större vårdslöshet än anteckningen af ett oriktigt datum och
en så mycket större vårdslöshet att icke ens den påpekning, som
bort göra presten särskildt uppmärksam på det ifrågavarande da-
tum, kan förklara att straffet sattes dubbelt för det senare felet
i förhållande till det förra — så vida man icke deri får se en
antydan, att domstolen icke kunnat frigöra sig ifrån starka miss-
tankar om att oriktigheten i dagteckningen härledde sig från en
helt annan orsak än vårdslöshet.

Men icke ens denna anomali väckte herr Th:s uppmärk-
samhet. Han fann icke skäl att anföra besvär. Det faller oss
naturligtvis icke in att ifrågasätta annat än att herr Th. i detta
som andra fall handlade efter bästa öfvertygelse och förmåga.
Men kan den som gjort sig skyldig till sådant förbiseende — eller
öfverseende som i detta fall, verkligen anses hafva väl fylt upp-
giften att vara en lagens väktare?	(Forts.)
Natt oeh Morgon.

Af Alexander Baldzs.

Tfà jag med min vän Valentins bref i handen trädde in
i Paul Vidors hus i byn K., fann jag båda makarne i herrns
rum, dit en duktig rödkindad flicka förde mig. Valentin hade
så ofta beskrifvit det äkta paret för mig, att jag strax kände
igen dem och betraktade dem som gamla goda vänner.

Jag presenterade mig och sade, att jag var ute på resa
och blott på min väns enträgna önskan hade gjort en mils
omväg för att lemna herr Vidor ett bref från min vän och
göra honom min uppvaktning.

Mottagandet var utomordentligt hjertligt och snart sutto
vi i behagligt samspråk vid ett glas äkta ungerskt, som ut-
gjorde herr Vidors specialitet. Fru Vidor beklagade lifligt,
att jag kommit efter middagen, och hon lugnade sig först, då
jag talade om, att min middag just inte var mera lukullisk,
än att jag med största nöje skulle låta eftermiddagskaffet
smaka mig.	*

Herr Vidor hade en lysande bana bakom sig. Han före-
tog under sin ungdom stora forsknings- och upptäcktsresor,
som kröntes med glänsande framgång; man kan derför lätt
tänka sig, hvilken mängd reseäfventyr han hade på lager och
nu serverade oss. Dertill kom en ovanlig berättartalang och
den lika så vackra som älskvärda fruns anmärkningar gaf ett
ytterligare behag åt samtalet. Jag hade intet skäl att ångra
min »afstickare».	.

Efter den präktiga Mockan kom snart en äkta magyarisk
qvällsvard: Paprikahöns med tillbehör; för öfrigt uppduka-
des också andra förträffliga rätter och läckerheter och jag kunde
icke undgå att gifva uttryck åt min förvåning öfver att man
i denna landtliga afkrok kunda erhålla sådana läckra saker.
369

Att herr Vidors vin icke lemnade något öfrigt att önska be-
höfver icke sägas. Det var ett verkligt vinum hungaricum,
och då jag ständigt fick röra på glaset, kände jag snart hur
mitt blod eldades.

Emellertid föll det mig i rätt tid in, att jag omsider må-
ste tänka på uppbrott. Jag steg upp för att tacka mitt vän-
liga värdfolk och taga afsked — men då råkade jag ut. Både
herrn och frun uppbjödo hela sin vältalighet för att förmå mig
stanna qvar. Mina invändningar och bedyranden tjenade till
ingenting. Fru Vidor hade en sådan öfvertalningsförmåga i
sitt behagliga leende och sina lifliga ord, att jag slutligen må-
ste gifva efter, under vilkor att jag skulle få fortsätta min väg
redan i daggryningen.

På qvällen kom det främmande. Frun presenterade dem
för mig:

»Herr Karl v. Kåtai, kyrkoherden i församlingen.»

»Herr godsegaren Koloman v. Zsoltai från grannbyn.»

»Min syster Klara, som just är kommen tillbaka från pa-
storns, der hon varit på besök hos sin väninna, herr v. Kå-
tais dotter.»

Jag bugade mig tre gånger och försäkrade naturligtvis
också tre gånger, att jag kände mig lycklig att hafva stiftat
deras bekantskap.

Snart upphörde emellertid all tvungenhet och i följd af
herr och fru Vidors älskvärdhet och förbindlighet utvecklade
sig snart ett lifligt samtal. I detsamma deltogo minst unge
herr v. Zsoltai och den vackra Klara; ett desto lifligare språk
förde emellertid de blickar de i obevakade ögonblick kastade
på hvarandra. Dessa blickar undgingo mig ingalunda och jag
fick klart för mig, att herr v. Zsoltai och fröken Klara . . .
men de båda unga vilja dölja sitt förhållande för verlden —-
hvarför skulle jag vara indiskret!

Det var redan sent på qvällen, då pastorn såg på sitt ur
och gjorde min af att bryta upp. Denna rörelse undgick icke
värdinnan och hon frågade ifrigt :

»Ni vill väl inte redan lemna oss, herr pastor?»

»Jag ber om ursäkt, men jag är tvungen. Det är redan
sent och jag skall predika i morgon.»

»^ej kära herr pastor, det blir ingenting af! En liten
stund till är ni tvungen att skänka oss nöjet af ert sällskap.»

»Ja visst, ja visst», utropade de öfriga gästerna i korus.

»Det gör mig ondt, att jag måste säga emot men det går

Ur Dagens Krönika. X. 5.	24
370

verkligen inte för sig. Jag är trött och sömnig; jag sof myc-
ket litet förliden natt.»

»Jag skall nog få honom att stanna», hviskade herr Vi-
dor till mig. »Den gamle herrn har en liten historia, som ban
är mycket förtjust i, som vi visserligen ha hört hundratals gån-
ger, men som han mycket gerna berättar. Jag skall påminna
om den och ni skall få se, att han strax skall glömma, att
han inte sof förra natten.»

»Jag har en anhållan att framställa till er, käre herr
pastor. Vill ni inte vara af den godheten, att för våra kära
gäster berätta er historia »Natt och morgon»? Om ni nu af-
lägsnar er, gå de miste om nöjet att höra den.»

»Vi be också lifligt derom», utropade jag och herr v.
Zsoltai, som tydligen var en nyförvärfvad vän i huset.

Värden hade rätt: herr pastorn var inte längre trött
Hans kinder färgades och med ungdomlig eld efterkom han
uppmaningen.

»Jag måste emellertid framför allt förklara beträffande
titeln, att den inte kommer från mig, utan...»

»Hvilken blygsamhet och rättskänsla!» utropade skrat-
tande den vackra värdinnan. Låt nu bara det lugnt vara,
herr pastor. Vi skola icke kränka er blygsamhet och upprik-
tigt erkänna, att hälften af titeln kommer från mig och den
andra hälften från min man.

»Jag är blott det förbindande ’och’», sade den gamle
herrn, med ett hemlighetsfullt leende.

Det blef tyst. Pastorn bad om tillåtelse att tända sin
pipa; sedan detta var gjordt, tömde han ett glas Tokayer i ett
drag och började sin berättelse.

*

Natten var kolmörk och himlen var betäckt af tjocka,
ogenomträngliga moln. Naturen var som utdöd, endast den
kalla höstvinden tjöt och klagade, som om den ville berätta
oss hemska sägner. Det var en sådan natt, då hvar och en
som sitter vid sin sköna brasa under hemmets tak med en
känsla af halft medlidande halft behag utbrister: stackars de,
som skola vara ute i sådant väder!

Det är nu tio år sedan, jag var på natten på väg från
Pest till Miskolcz.

Jag hade mycket brådtom och måste resa med postvagn,
371

dâ det derstädes ännu icke fans någon jernväg. Jag kunde
icke uppskjuta resan en minut och beslöt derför att köra vi-
dare under natten, oaktadt ingenting är mig så obehagligt som
nattliga utflykter.

Min medpassagerare var en treflig ung man, som genom
sina lustiga infall och komiska anekdoter mycket bidrog att
förkorta vägen.

Visserligen fick jag i följd af hans prat icke sluta till
ögonen men han höll mig skadeslös med sin präktiga tobak,
hvars fina arom jag tycker mig känna ännu i denna stund.

Vi gjorde halt vid sista skjutsstationen och bytte om hä-
star. Värden serverade oss några flaskor somlovin, om han
också knotade öfver att ha blifvit störd i sin sömn.

Emellertid hade mörkret blifvit så ogenomträngligt, att
endast postiljonens försäkran, att han kände vägen på sina fem
fingrar förmådde oss att lemna stationen och fortsätta resan.

Vi hade kört ungefär en halftimma, då vi märkte, att
kusken höll inne hästarna. Samtidigt hörde vi en klagande
qvinlig röst och deremellan högljudda svordomar.

Plötsligt kastades vi ur vagnen och lågo alla på marken.

I början trodde vi, att någon olycka hade händt hästarne
eller kusken, men vi öfvertygade oss snart, att allt var i bästa
ordning och att något helt annat stält till katastrofen. Några
steg framfor oss låg nämligen en kullfallen resvagn, som den
klagande damen och den svärjande kusken förgäfves sökte
resa upp.

Vi skyndade genast till hjelp och inom några ögonblick
kunde vagnen å nyo sätta sig i rörelse.

Men — ratsch! på nytt föll vagnen åt sidan. Ett af
bakhjulen hade gått sönder.

»Det går inte att komma längre», ropade vår kusk, sedan
han undersökt skadan.

»Tersentelte!», brummade den andre kusken. »Det är så
man kan bli galen. Det bär åt skogen, om vi inte äro framme
i Miskolcz i morgon bittida.»

»Hvad skola vi göra? O min gud, min gud!» klagade damen.

»Här är ingenting att göra, ers nåd», menade kusken,
»vi få söka släpa oss fram till någon by eller csårda — den
förbannade csårdan kan då inte ligga så långt härifrån! —
der få vi bli qvar öfver natten. I morgon kunna vi få hjulet
lagadt och då vara framme i Miskolcz vid middagstiden.»

»O min gud! Jag måste ju vara framme på morgonen»?
372

»Men när det inte går för sig, sä får väl ers nåd lugna sig.»

»Min nådiga», af bröt min reskamrat, som till min stora
förvåning hade uppfört sig rätt allvarsamt under hela uppträ-
det, »om ni har så brådt om, så föreslår jag, att ni följer med
oss. I vår postvagn sitta blott två menniskor, det är således
plats nog för er. I morgon bittida komma vi fram till Mi-
skolcz. Under tiden söker er kusk upp ett värdshus och kom-
mer efter med vagnen på middagen.»

»Men, min here . . .»

»Det är ett godt förslag», sade kusken, »jag råder ers
nåd att antaga föi slaget. Jag skall nog reda mig med den
gamla kareten sedan.»

»Så mycket mera», fortsatte min tungfärdige reskamrat,
»som vår postvagn är en snabbkörare, som helt säkert kommer
fortare fram än ert körtyg.»

»Håll, må gå, jag antar ert vänliga anbud . . . Miska!
här har ni pengar, kom efter så fort som möjligt och kör ge-
nast hem till tant.»

Miska stoppade penningarne på sig, medan min reskamrat
artigt hjelpte upp damen i vagnen, och redan om några mi-
nuter gick det raskt framåt igen, som om ingenting händt.

Måne och stjernor voro ännu höljda i lika tjocka moln,
fastän vi nu mera än någonsin hade behöft ljus. Vi kunde
icke urskilja ett grand af damens ansigtsdrag, så nyfikna vi
naturligtvis än voro. Vi fingo nöja oss med hvad fantasien
kunde ingifva oss och så hoppas, att himlen slutligen skulle
lemna oss sitt bistånd.

Vi åkte en stund utan att säga ett ord och vår nya res-
kamrat använde tiden att göra sig det så beqvämt som möjligt.

Min humoristiske kamrat tog slutligen till orda.

»Min sann», sade han, »nu först ser jag hvilket härligt
reseäfventyr vi haft. Genom den lilla olycka, ni, min nådiga,
råkat ut för och öfver hvilken jag, oss emellan sagdt, är nog
nedrig att glädja mig, har ni blifvit hjeltinnan i antingen en
lustig eller en tragisk novell. Är det inte kostligt? Haha!»

»Huru, min herre! Ni skämtar med min olycka?»

»Bara af egoism ... ty jag har tur! — Hvilket äfven-
tjr!. . . Men jag pratar tokerier och ber om ursäkt, men jag
kan inte förneka mitt lynne. Ni skall nämligen veta, min
nådiga, att det äfventyrliga, det romantiska, det hemlighetsfulla
är mitt lifselement...»

»Det kan vara mycket vackert, men jag förstår inte ...»
373

»Hvarför jag säger ei1 allt det der, då jag nu har den
olyckan att inte vara känd af er? Just derför gör jag det;
ty nattens afundsjüka mörker beröfvar mig lyckan att urskilja
edra drag och sjelf visa mig för er — då måste jag ju söka
visa er hurudan jag är till sinnes, så att vi på något sätt
kunna blifva bekanta med hvarandra. Af samma skäl vågar
jag också be er, att drifva bort tiden med att prata den här
tråkiga natten.»

»Ni har ett besynnerligt sätt att be, min herre — när
ni talar så, är det inte längre möjligt att neka.»

»Jag är mycket tacksam, min nådiga, således jag. ..»

»Min herre ...»

»Förlåt mig, jag skall inte börja med mig sjelf. Som ni
vet sitter här ännu en tredje person. Han är äldre och re-
spektablare än jag och jag börjar derför med honom.»

Förgäfves sökte jag öfvertyga honom om att han skulle
göra mig mycket förbunden, om han lemnade mig utom räk-
ningen —förgäfves. Han lät mig icke komma till orda.

»Denne tredje» — började han med höjd röst, så att jag
insåg fruktlösheten af mina bemödanden och visligen teg —
»som sitter här vid sidan om mig, till höger, heter Paul v.
Kåtai och är prest till yrket.»

»Mycket förbunden», sade den obekanta med ett halft
undertryckt skratt.

»Mycket förbunden», sade äfven jag, något obestämdt, då
jag inte visste, om jag skulle skratta eller bli förargad.

»Se’n jag nu har presenterat min ärade reskamrat, tillåter
ni kanske, att jag öfvergår till min egen ringhet. Jag . . .»

»Men, min herre! . . .»

»Men, min nådiga, jag får be er vara god låta mig tala
ut. Till all lycka hindrar mörkret oss blott att se hvarandra
inte att språka. Den, som har den lyckan att stå eller rät-
tare sitta inför eder, är en vacker ung man på 24 år med en
fast inkomst af 3,000 gulden och fullkomligt oberoende, såväl
med hänsyn till hjerta som familjeförhållanden.»

»Min herre, ni missbrukar mitt tillmötesgående.»

»Förlåt, det är långt ifrån min afsigt, låt mig bara sluta.
Det kan se ut som om så vore, men det blott ser så ut.
Nattens mörker ger mig tillfälle att säga er saker som ni vid
dager sannolikt inte skulle bry er om att höra på. Ack ja,
natten är som en mask, under hvars skydd man känner sig
mycket mera fri och otvungen. Men till saken. Således. . .»
374

»Om jag får be. När jag ÙU till hvad pris som helst
skall bli bekant med er, så ber jag er göra presentationen så
kort som möjligt»

»Huru, min nådiga, blir ni uttråkad af hvad jag säger?»

»Nej# det är inte tråkigt, men öfverflödigt.»

»Ja, det kan inte hjelpas, jag får lof att tala till slut.
Skälet skall jag tillåta mig att sedan meddela er . . . Således :
min figur är vacker. Jag är ingenting mindre än fåfäng, men
det måste till och med mina ovänner medgifva. Jag rider
som den präktigaste husar, fäktar som en fransk markis från
Ludvig XIV:s århundrade och träffar med min kula fogeln i
flygten. Ni skrattar? Ni gör mig orätt! Vid tillfälle skall
jag försöka öfvertyga er om sanningen af hvad jag säger.
Mitt uppförande är, som ni sjelf ser, min nådiga, mera otvun-
get än... »

»Än hänsynsfullt!»

»Det är som man tar det! Jag är en öppen, ärlig men-
niska, det är säkert. Hvad nu mitt utseende angår . . .»

»Nå, hvarför stannar ni? Det är ju det intressantaste!»

»Tackar så mycket. Hvad nu mitt utseende beträffar,
så måste jag tillstå, om jag skall vara ärlig, att ansigtet har
jag minst skäl att vara stolt öfver.»

»Hvilken sjelfförnekelse!»

»Jag är uppriktig, och jag vill för öfrigt dermed blott
ha sagt, att jag inte kan göra anspråk på benämningen ’en
manlig skönhet’. Ful eller frånstötande är jag för öfrigt inte.
Men döm sjelf, min nådiga!»

»En egendomlig begäran, när det är så mörkt, att jag
absolut inte kan se någonting.»

»Ah, det är intet hinder. Jag skall lemna er en full-
komligt opartisk beskrifning öfver mitt ansigte.»

»Opartisk? Det blir nog inte så lätt!»

»Det är möjligt, men jag är nu en gång ett undantag.
Nåh: mina ögon äro svarta och strålande. Håret är emeller-
tid kastanjebrunt, fastän jag skulle tyckt bra mycket bättre
om, ifall det varit svart.»

»Ni är lustig! Hvad är det för ett infall!»

»Det är inte för min skull, som jag skulle tyckt bättre
om det utan för qvinnornas skull. O, jag gör allt blott för
qvinnornas skull 1 Ty ser ni, qvinnorna tycka mer om svarta
lockar än om någonting annat!»

»Ah, det fins undantag.»
â7ô

»Ja, men hvar skall jag finna ett sådant undantag?»

»Kanhända hör jag till dessa undantag.»

»Som tycka bättre om blonda än svarta lockar?»

»Ja, när de äro i förening med mörka ögon .. . Men
hvad gör ni nu?»

»Jag vill betäcka edra händer med kyssar för denna
oväntade uppmuntran!»

»Ni är en lustig ture! Men fortsätt nu hellre er personal-
skildring. »

»Med nöje, ty mina bekymmer ha till största delen redan
försvunnit. Således, min nådiga, ni tycker om blondt hår och
mörka ögon? Hur härligt! . . . Skägg och mustacher äro också
blonda och mjuka som silke. Jag smickrar inte —det är så.
Mina ansigtsdrag äro uttrycksfulla och jag han heller ingen-
ting att invända mot färgen. Hvad för öfrigt mitt ansigte be-
träffar, så plägar man i beskrifningar derom använda ordet
regelbundet. Ah, jag glömde en sak, fastän jag håller ofant-
ligt mycket på den . .. Inte för min sknll utan för qvinnor-
nas . . . jag menar näsan. Den är fullständigt romersk, fastän
jag kan försäkra, att ingen af min familj har varit i den eviga
staden åtminstone på hundra år.»

»Har ni slutat nu?»

»Fullständigt. Och säg mig nu ärligt, min nådiga, hvad
tycker ni?»

»Om beskrifningen är trogen, så är ni en vacker karl.»

»Talar ni allvarsamt, min nådiga?»

»Fullkomligt allvarsamt.»

»Då anhåller jag, att ni uppfyller en bön som jag har.»
»Hvilken ?»

»Jo, gör ni hvad jag gjort. Visa mig den nåden att
lemna en beskrifning också på er.»

»Nej, det gör jag inte.»

»Hvarför det, om man törs fråga?»

»Hvarför? Jag inser inte hvad det skall tjena till.»

»Men om jag ber er, bönfaller er.»

»Sådan tokig begäran!»

»Föreställ er, min nådigaste, att vi befinna oss på ma-
skeradbal och att det hela blott är ett fastlagsskämt.»

»Nå, låt gå då i Guds namn.»

»Ni vill verkligen uppfylla min önskan?»

»Fråga ni och jag skall svara.»	(Forts.)
Ett hittills okändt poem af
Bengt Lidner.

Att i forntiden vetenskapliga och literära arbeten gingo för
lorade för efterverlden, var som bekant mindre att undra öfver ;
ty innan boktryckerikonsten var upptäckt, var det ju endast möj-
ligt att sprida en bok i ett fätal exemplar, på grund af den tids-
utdrägt, som var förenad med dess afskrifvande och det höga
pris på böcker, som deraf bief en följd. Men att ett af en re-
dan vid författandet känd skalds största poem, tryckt och utde-
ladt vid en akademisk festlighet för föga mer än hundra år sedan
i flere hundra exemplar åt en nästan uteslutande literärt bildad
publik, kan till den grad blifva bortglömdt redan af hans samtid,
att hvarje spår af detsamma under nära ett sekel blifver utplå-
nadt och hela upplagan till den grad fullständigt förintas, att tro-
ligtvis endast ett enda exemplar ännu finnes i behåll, det hor
utan tvifvel till de största sällsyntheter i poesiens historia.

Ett sådant öde har likväl drabbat det poem af Bengt Lidner,
hvilket vi här nedan återgifva. Af alla de literaturhistorici,
hvilka behandlat denne skald, har ingen oss veterligt omnämnt
hans år 1775 vid aderton års ålder diktade ode öfver magister-
promotionen i Lund, förr än d:r Karl Warburg i sin literatur-
historiska studie öfver Lidner. Men äfven han omtalar detsamma
i sådana ordalag, som gifva vid handen, att han aldrig sett det,
utan vid sitt karakteriserande af detsamma endast stöder sig på
hörsägner.

Han säger nämligen å sidan 70 af sitt ofvan citerade arbete :
»Af något större intresse är då det stolta rhetoriska poemet vid
magisterpromotionen 1775, som dock mest är ett versifieradt
smicker till de unga magistrarne.»	.

Men nu beger det sig, som läsaren sjelf kan öfvertyga sig
om att i hela odet icke fins någon enda ung magister nämnd
3^

eller eljest utpekad, utan det innehåller en rad delvis präktiga
och, när man tager i betraktande författarens ungdom, ganska
beundransvärda bilder, ämnade att karakterisera vetenskapen och
dess olika grenar. De enda personer, som nämnas vid namn,
äro promotor Wallin, »som ger pernassen värdigt ljus» och »store
Falkenberg», som skall »förtjensten aldrig glömma». _

Af dessa tvänne personer var Wallin troligen den Kristian
W., som, född i Simrishamn den 22 maj 1731, år 1761 utnämn-
des’ till Lunds universitets första professor i kemi, sedan han året
förut förvärfvat sig medicine doktorsgraden. Den i samma strof
omnämnde »store Falkenberg» var otvifvelaktigt rikskanslirådet
grefve Melker Falkenberg, hvilken tre år förut blifvit utsedd till
kanslär vid Lunds universitet.	_	. T 4

Poemet är tryckt hos hofkamrerare C. G. Berling i Lund
i folio och försedt med en för sin tid ganska elegant utstyrsel.

4m ton Björck.

Ode

öfver magisterpromotionen
vid Kongl. Carolinska akademien i Lund
den 23 juni 1775
af

BENGT LIEDNER.

Du Himla Eld, hvars låga först sig rögde,

När Du ett stoft till Guda-likhet högde,
Som värkar än ; fast med en inskränkt makt.

Från Evigt Majestät Du Guda-ursprung leder;
Fast Du blir mångens blygd, som nesligt glömt den beder,
Så högt bland djuren vara bragt.	o

Du danad till vår fröjd, är Jika fult var plaga :
Hvad är du för en låga,
Som eldar dödligt bröst?

Du kallas själ: men kan Du sjelf utgrunda,
Hur du består och syns? Nej ingalunda.

Din svaghet röjs, Ditt väsende är Dig dålt.

Ho ger Dig kraft ibland til Himla hvalfvet svinga?

Ho kan Din flygt förmå att sig vid gruset tvinga?
Har Du til Slaf åt Jordens stoft Dig sålt?
Odödlige! säg kan dödligt Dig fredställa;

Då måste Du ej gälla

Så högt vi annars tro?
378

Jo, jag ï)in dygd Dig ej bestrida vågat,
Din gnista tänds, men om du näres lågar.
I sliparns hand Demanten glansen får.

En jord i trade lagd, af inga frugter prålar,
En sol, af månen hölgd, kan icke sprida strålar;
Alt kommer an på odling, tid och år;
Men ej på vidsträckt rymd — Den store Carl man minnes ;
Min siäl Dig för till sinnes,
Den största rymlighet.

Se här vår krets, som täta skiften delar;

Vi födas och vår siäl likt källan spelar,
Som klippan dolt uti en ödemark.

Den torra ängen ej han minsta vätska gifver,
Förr än han förd och ledd med konst och möda blifver
At spridas kring en bränd och törstig park ;

Just så, när själen väks: han fikar, lär och sträfvar,
Då för des synkrets sväfvar
Des yrkens stora mängd.

Läs Tidens Bok. Dess Häfder Dig ska lära
At följa Siälens spår til bragd och ära.
Från Barbarie han nu har muntert gått.
Som oss Naturens drift til värda Samfund kallat,
Och lifvad mensklighet i våra ådror vallat
Hon större fält och yrkningsämne fatt.

Ack! ljufva Mänsklighet, Du Folk och Riken danar,
Din röst det är som manar:
För verlden nyttig blif!

Den rösten siälen rör at mörkret tvinga,
At öfver hafven sig likt Örnen svinga,
Där skådar han en rymd af utvalt godt.
Til Fosterlandets gagn, den känslan hänne leder:
En känsla, som ännu gör gamle Romarn heder,
Den vällust en Huron ej smaka fått
Ej endast Bardelek, i Rom vann Stöders ära,
Dess Hjeltars pris var lära
Rätt älska Fosterbygd.

Med gny och vapenbrak och styckens dunder,
Med eld och svärd, i verlden göra under,
Ej hännes mål, ej hufvudyrke är;

Med snille, vett och dygd, att slägtets välgång främja
Förståndet odla up och hjertats lynnen tämja,
Det är en konst, som bättre frugter bär.

I lagerkrönte Män I Visdoms Egne Vänner,
I denna teckning känner
Min skaldmö Er igen.

I som på denna dag församlen Eder,
Kring Pallas Thron, dit Er förtjensten leder,
379

Dit värdig flit, ej växlars vind er fört.
Se Lärdoms lön til Er med gröna Lagren hastar!
Se uti Edra fiät hur Flora blommor kastar;

Se af Er Dygd det Täcka Könet rört;

Des- blida ögne-varf, ej glada blickar neka
Som likt Sefirer smeka
Och Solens afund få.

Mig tycks en flock af Nympher til Er skynda,
Med hvar sin krans och sig med Er befrynda,
Wallin, som ger Parnassen värdigt ljus,
Er vittra flit skall kröna och berömma;
Och Store Falkenberg förtjensten aldrig glömma
Om Lund ej glöms och Carolinas hus.

Väl an då vittra Hop, låt namn och hufvud smyckas.

At Edra värf må lyckas,
Vi önske med en röst.

Med muntert hopp Er Fosterlandet prisar
Och hvar sitt rum vid tienste ämnen visar.

Vid Lagens prägt vi nu besvärje Er,

At Vitterheten ej för gräl i Svea sälja;
Men vörda hennes helgd, så länge I fån tälja
En Lifs minut — — — och om det icke sker:
Så visne Eder Krants, dess blad ma matkar kränka.

Förmätet dock att tänka,
Det sådant hända kan.

Ej Tistelns art kan stålte Cedren bära

Hvem ser ej I ska bli vår Samtids ära,

Som flere ljus i Norden tända opp.
När Carolinas män och Lärda Verldens heder
Med saknad Lärdoms glänts gå från sin Himmel neder;

Då skolen I fullborda Deras lopp.

Gån prydde med er Krants, att under bördig lager

Ge ljus och mera dager

At Gustafs Tidehvarf.

LUND

Tryckt hos Hof. Camer. och Direct.

C. G. Berling.
Ett inlägg i konstgrälet.

Genom gemensam votering den 25 april ha kamrarne be-
viljat kgl. akademien for de fria konsterna de 385,000 kronor
som blifvit begärda till nya hus åt akademien.

Anslaget beviljades med 20 rösters öfvervikt bland 352 rö-
stande. Alltså ingen lysande seger, men i alla fall en seger.

En seger som spred glädje ibland konstens öfverklass. Men
som näppeligen kommer att åstadkomma frid på jorden.

På herrar segrare gnugga sina händer, tänkande tillbaka
till kampens oroliga dagar, då de bläddra i tidningarne, hvilka
gifvit plats i sina spalter åt deras lifliga oro och bekymmer öfver
konstens framtid, som berodde på huruvida kgl. akademien skulle
begåfvas med de 385,000 eller ej till nya hus, hvad finna de?

De finna i bladen sitt eget bekymmer fonografiskt uppre-
padt. Vi ha, som det i Igl. propositionen hette, »i fråga om
konstutställningsföretagen i Sverige icke kunnat intaga den le-
dande ställning, som önskvärdt varit».

Men märk: det är kgl. akademien, som finner det »önsk-
ligt» att den borde »intaga den ledande ställningen.»

Någon annan lär näppeligen dela åsikten, därför att de ex-
positioner, där nämde akademien varit den ledande, faktiskt varit
af betänkligt blandad beskaffenhet, därför att fuskares och dilet-
tanters arbeten där varit allt för många, och därför att utställar-
nes namn och titlar haft mer att bestämma än deras konstnärs-
förmåga.

Författarne till kgl. propositionen hafva emellertid en annan
blick på tingen.

Orsaken hvarför kgl. akademien ej kunnat intaga den le-
dande ställningen är, hette det, att söka »i de missförhållanden,
som förefunnes i afseende på akademiens lokaler.»

Ingen skrattade, då detta förelästes!

Kgl. akademien hade ju sin expositionslokal! Ingen stack
fram och upplyste därom.

Den var dålig, visserligen, men den var rymlig, och många
gånger hade det gått för sig att där iordningsställa expositioner.
381

Ännu i denna dag ordnas i denna lokal elevernas och de sti-
pendiehungrige före detta elevernas expositioner.

Där hade kgl. akademien för få år sedan sin hundraårs-
exposition. Att akademien vid detta historiska tillfälle ej »in-
tog den ledande ställningen», kunde ej ha sin grund i bristande
lokal, då lokal faktiskt fans.

Nej, orsaken till att »den ledande ställningen» ej längre till-
hör kgl. akademien är naturligen att söka i konstnärernas op-
position. Detta är siälf klart.

Hvarför vardt jubileumsexpositionen matt och ledsam och
vann intet annat än aldra högst en succés d’estime? Af brist
på expositionslokal? Nej, därför att den mest lifskrafuga frak-
tionen af Sveriges konstnärer förklarat sig ej ämna deltaga i de
expositioner, hvilka akademien anordnat. Denna fraktion hade
samtidigt sin exposition nere hos Blanch. Den icke-officielt
bundna allmänheten jämförde . . . och dömde ...

Det är ju uppenbara humbugen, detta som säges i kgl. pro-
positionen! Det fick likväl sägas utan opposition. Först då frå-
gan om de 385,000 anmälde sig utanför riksdagens dörr och oför-
töfvadt ville in, så började ett par tidningar draga öronen åt sig,
medan de öfriga (de flesta) tidningarna talade fosterländska ord
om en . fosterländsk konst, hvars väl eller ve berodde på de 385,000.

De hvilka önskade frågan mera utredd och bättre formu-
lerad, befunnos vara trångbröstade intransigenter samt antagligen
äfven moraliskt dåliga människor, hvilket en hvars motparti ju
plägar vara.

I pressen höjdes ett par ropande röster. Doktor Karl War-
burg i Göteborg skref rent ut att en hvar som önskade den
svenska konstens väl, borde hoppas att de 385,000 denna gång
ej måtte bli beviljade, därför att frågan ej var tillräckligt ut-
redd, och därför att beviljandet af den ansenliga summan i all
sundt förnufts namn borde vara förenad med ett och annat vilkor.

Men hvem hörde på det örat?

I riksdagen kom vid diskussionen omedelbart fosterlandet
på tapeten, då man ej kunde yttra sig i sak. Gudarne vete, om
ej äfven moralen och den onda tidsandan voro uppe och spökade !
Åtminstone talade en upplyst talare, (hvilken visade sig mycket
inne i frågan) om det franska inflytandet inom konsten (åh, det
är så man kan få ondt i... hm, ursäkta!), som skulle motarbe-
tas genom att kgl. akademien finge sina 385,000.

Samma värde talare reducerade behändigt det hela till frå-
gan, huruvida vi skulle ega en konst dier ej.
382

Hvar och en som önskade en konst, borde rösta för kgl.
maj:ts förslag, sade han.

Det var hr Hugo Tham, som sade’t, — en ovanlig
kännare och älskare af fosterländsk konst; bör ej glömmas vid
tillsättandet af inköpsnämd för Nationalmusei inköp nästa år.

Trots andra mera klentrogne talares yttranden gingo de 385,000
lyckligen igenom. Glädjen vardt stor.

Inom artistlägret lär det i parentes sagdt varit uppror i
afseende på denna fråga. Resolutioner och reservationer, dem
vi ej ha att fästa oss vid, ty konstnärerna ha bland andra fel
det, att ej vara det minsta diplomatiskt anlagda. De böra för
öfrigt enligt gamle Goethe y>bilden» aber »nicht reden». Förhålla
de sig tysta och beskedliga, kunna de få både medaljer och an-
nat klingande ur kgl. akademiens kassaskåp. Blott de låta led-
ningen öfvertagas och ostördt bibehållas af dem, som makten
hafva.

Glädjen vardt emellertid stor.

Fram med bygnadsritningarna, herr professor! Hissa ned
de fyra gamla gudinnorna från den fallfärdiga akademiens
frontispisl Låtom oss uppdraga åt Alfred Nyström, akademi-
ens senast invalda ledamot (eller var det hedersledamot) att hugga
nya gudinnor? Kan han inte sätta upp sitt famösa jättemonu-
ment öfver svenska skalder utanföre huset? Med en obetydlig för-
ändring af ansikten och attribut (palett, mejsel, vinkelhake i stäl-
let for pappersrulle och gåspenna) kan det föreställa ett monu-
ment öfver akademiens vårdare, den svenska konstens professorer
och beskyddare.

Glädjen var likväl blandad. Hvarför skall det finnas stri-
diga sinnen, när man vill så bra ordna allt och återställa friden?

Hvad är det för ena som opponerat sig? Det var ju något
uppträde i det så kallade konstnärsförbundet — nej, i den så
kallade konstnärsklubben — nå, det kan vara sak samma? Det
var frågan om ett hus, ett gemensamt hus för utställningar, ett
hus, som artisterna skulle ega?

Nå, nu få de ju sitt hus, vi bygga det och de få komma
som våra gäster osh ställa ut sina taflor. Ä’ de icke nöjda då?
Vi ska fastställa några för omständigheterna lämpliga stadgar
och vilkor, liksom vi senast gjorde, när expositionen i Köpenhamn
var i görningen, Nej, det är så rätt, då ville de inte vara med,
de stridiga sinnena (fast de kommo med till slut ändå), då sade
de.. . ja, hvem kan minnas hvad de säga . . .1 De heta ju op-
ponenter, det är förargligt folk, de äro inte att lita på.
383

Hvilka var det nu som motsatte sig de 385,000 lyckligen
beviljade? — -— Ett par af dem ha hederslegionen och medal-
jer, första klassens medalj, grande médaillé d’honneur. Hm!
Men den ha de inte fått hemma inte! De ha utställning som
bäst hos Blanch .. .

Nåja, de få komma och utställa med oss. Ecklesiastikmi-
nistern gaf ju ett halft löfte om att de hädanefter ska få välja
jurymän, — hvar utställare skall få en röst, alldeles som i
Paris — a^ blir som i Paris . . . Kan man tänka sig större
frihet? Deras eget hus blir onödigt, det kan gå upp i rök!
Nu är det vi som ska öfvertaga ledarskapet. Nu beror det en-
dast på dem, om vi ska få skrifva »enighet och vänskap» i guld-
bokstäfver på det nya huset vid Vasabron.

Det är sant! Ha de inte sammangaddat sig att inte del-
taga uti våra utställningar med mindre än att akademien refor-
merar sig?

Nå, de få väl ge sig till tåls. De ä’.så spridda, så många
olika viljor, de ska bli gamla och få lust att sätta sig.

I vårt sällskap få de sitta i bekväma fåtöljer . ..

Skämt à part och ironi desslikes!

Svenska konsten är blott i ett hänseende att lyckönska till den
goda vinsten af de 385,000 på lotteriet på Riddarholmen, som den
nu verkligen får en expositionslokal uppbygd inom kortare tid än
hvad kunnat ske, i fall konstnärerna ensamma skulle åstadkom-
mit bygnadsmedel.

Som bekant är af tidningarne ha de på sina lotterier sam-
lat ett 70,OOO-tal kronor och de ämnade nu dra till med ett yt-
terligare stort lotteri. Nu blir emellertid expositionshuset upp-
fördt, deras arbete förutan.

Kgl. akademien är att lyckönska härtill, liksom äfven till
nytt hus för skolorna, ä/ven om dessas lokaler ej äro så dåliga,
som sagdt blifvit.

Konstnärer af guds nåde ha utarbetat sig både i dessa
förtalade ritsalar och i fullt ut lika »otidsenliga» atelierer utom-
lands. Ventilation och godt utrymme äro goda egenskaper hos
ett skolrum, men i en konstskola beror det hufvudsakliga ej
därpå utan på andan, som i skolan råder.

Hvad beträffar utrymmet, så vore det kanske väl, om detta
vore något mindre i nämda läroverk. Det blir verkligen snart så
många artister, att de äta upp hvarandra, sedan de först trängt
ihjäl hvarandra i vår trånga konstvärld.
384

Kgl. akademien är äfven (det är min åsikt) att lyckönska
till sformen, som rörts upp inom pressen och inom artistklubbar-
ne, innan anslaget kom fram för riksdagen.

Yttrandena, artiklarna, grälet ha visat huru landet ligger.

Det gäller för de styrande att ha det i minne att en stor
del af artisterna äro föga nöjde med att de 385,000 gingo i aka-
demiens kassaskåp, därför ått de anse att akademiens närmaste
uppgift vore en reorganisation af sig själf, därför att de funnit
sig ha orsak att anse sättet för användandet af de stora sum-
mor, staten årligen anslår till de sköna konsters vård och för-
valtning, mindre lämpligt, därför att de ej anse akademien lämp-
lig att öfvertaga (eller försöka öfvertaga) ledningen af konstange-
lägenheterna, något som i sanning vore mera otidsenligt än de
nuvarande skolrummen kunna sägas vara *.

Vore man sangviniker, hade man nu klart för sig, att
kgl. akademien efter denna seger, som dess parti finner stor,
skall finna sig föranlåten att slå in på reformvägen och att det
ej blott skall blifva dess hus, som blir nytt, utan att den gamla
lefnadströtta hustomten skall i den nya bygnaden få vika plat-
sen för en ny och ung rödlufva.

Det sägs att det inom akademien finnes ett frisinnadt parti.
Man hör likväl aldrig att det uträttar något.

Denna strid (för resten ett kuriöst kapitel i den kuriösa
historien om oppositionens gång och akademiens dåsighet) skall
kanske (det är däri dess möjliga nytta kommer att bestå) rent
af tvinga akademien till tillmötesgående i fråga om utställnings-
principerna. Statsrådet Wennerberg har i detta fall offentligen
halft lofvat liberalitet.

Striden har visat hvad artisterna vilja, de ibland dem som
ha någon vilja.

Men i andra afseenden lär akademien förblifva hvad den
varit och fortsätta att »skynda långsamt» fram på sina mycket
omordade reformers väg.

Det är därför man har så föga att hoppas af de 385,000,
på hvilka konstens väl eller ve berodde — inför riksdagen.

Chéret.

* Det vore ungefär som om svenska akademien uppträdde förkla-
rande sig ämna öfvertaga ledningen af den svenska literaturutvecklingen I
U!ed.s anm.
Operabesök 1 Stockholm.

Några anteckningar

af

Charles Kjerulf*.

Stockholm soperan residerar i ett gammalt palats, som i
den allra närmaste framtiden skall rifvas och lem na plats för
ett nytt operahus. Denna opera har stora traditioner, såsom
det ju ock anstår hufvudstaden i Sverige, sångens förlofvade
land — detta land, hvilket, som hvart barn vet, är lika be-
römdt för sina »nordiska näktergalar» som Athen för sina ugglor.
Icke blott af detta skäl, för venerationens skull, är ett besök
i det gamla operahuset af intresse. Den mera materiela om-
ständigheten, att akustiken i den gamla salen är rent af häp-
nadsväckande god, att den svenska operan i och för sig är en
specialitet, och dessutom att den just nu för ögonblicket befinner
sig på ett ganska pikant öfvergångsstadium — allt detta gör,
att man der kan inhemta erfarenhetsrön om intryck, som man
icke hemma i Kjöbenhavn har tillfälle till.

Det är icke bara ett tomt ord, att svenskarne — och
härvidlag särskildt Stockholmarne — hysa en naturlig och upp-
riktig kärlek till sång och tonkonst. Det visade sig bäst, då
deras opera med ingången af förra säsongen skulle till att
sjelf tjena sitt bröd. Regeringen hade tagit sin hand ifrån
den, af statsinstitutionen hade blifvit ett privat företag. Hon

* Charles Kjerulf, den framstående danske skriftställaren och ton-
sättaren, gästade för någon tid sedan vår hufvudstad. Sina intryck från
den svenska operan har han nedskrifvit i en artikel, som inom Danmarks
teaterkretsar lär väckt mycket uppseende. Och för svenske läsare torde
det icke minst vara utaf intresse att höra ett uttalande öfver våra opera-
förhållanden från en af nordens insigtsfullaste musikbedömare.

Ur Dagens Krönika. X. ö.

24
386

skulle nu lefva — eller dö ^ af publikens nåd och barm-
hertighet*. De flesta skakade på hufvudet vid detta per-
spektiv, men slutet på visan blef, att operan icke blott lefde
som privatföretag, utan till och med lefde superbt. Då säson-
gen var slut, hade operascenen, som annars i urminnes tider
— ja, kanske alltid — hade laborerat med ansenliga skulder,
nu lemnat ett öfverskott på bortåt en 50,000 kr.

Conrad Nordqvist var mannen att frambringa detta mira-
kulösa resultat.	j s +

Han, operans dittills varande kapellmästare, hade vedervågat
det dristiga, ja dumdristiga, sade de flesta, experimentet att
öfvertaga operan för egen räkning, då regeringen indrog stats-
understödet, och han vann icke blott till hälften, hans seger
blef fullständig. Och att så skulle ske, det förstår den lätt,
som känner Nordqvist.

Han är lika förträfflig som kapellmästare och teaterchef.
En musikauktoritet med en sällsynt stor fond af både teoretiska
och praktiska kunskaper, en utpräglad scenens man, med en
alldeles ovanlig förmåga att kunna styra och leda det oroliga
teaterfolket och till allt detta är han insigtsfull administrator.
Hela hans personlighet är ett mönster för en teatersuverän:
lugn och kallblodig, på samma gång han är energisk och liflig
— älskvärd, hänsynsfull och — lika mot alla, men på samma
gång oryggligt sträng och myndig.	.

Hemligheten i hans »trollkonster» bestar dels i hans nyss*
nämda personliga egenskaper, dels i den följdriktiga planmes-
sighet och flit i arbetet, som han genast vid sitt tillträde till
chefskapet lät införa och den han sedermera stadigt har vid-
makthållit. Änskönt personalen vid operan ingalunda ar syn-
nerligen stor, är det nu där så inrättadt, att man samtidigt
inöfvar två operor med olika krafter utan att derför råka i
kollision med sjelfva föreställningarne. En stor hjelp har
Nordqvist härvidlag haft i sin andre kapellmästare, den jäm-
förelsevis unge Richard Henneberg, som med stor skicklighet
förenar flere af sin lärares och mästares egenskaper. _

Hur mycket det arbetas vid denna opera det visar sig
bäst af spellistan från fjolårets säsong. Där gåfvos icke mindre

* Uttrycket är litet oegentligt; detta borde snarare hetat publikens
intresse, ty barmhertighet brukar icke föranleda till publikens teaterbesök ;
de bestämmas uteslutande af hur pass lockande teaterprogrammen aro.

Not af Dag. Kr.
387

än 236 föreställningar omfattande operor, sä mänga och sä olik-
artade som: »Oberon», »Mefistofeles», »Tannhäuser» och »Mig-
non», »Don Juan», »Faust», »Carmen», »Konung för en dag»,
»Kronjuvelerna», »Romeo och Julia», »Kungen har sagt det»,
»Lohengrin», »Den stumma», »Fidelio», »Aida», »Den berg-
tagna», »Hvita frun», »Joseph i Egypten», »Djamileh», »Alp-
hyddan», »Regementets dotter», »Trollflöjten», »Hugenotterna»,
»Harald Viking» (af svensken Andreas Hallén), »Wilhelm
Teil», »Hoffmanns sagor»* och »I Firenze» af Helene Munktell,
dessutom ett par folklustspel, ett tillfällighetsstycke (»Diamant-
bröllopet»*) och flera symfonikonserter.

Det är i sanning en stolt prof karta pä hvad blott en
säsong förmår åstadkomma. Dertill kommer allt det myckna
arbete som framkallats deraf att operans bästa förmåga, Arvid
Ödmann hade öfvergifvit det sjunkande skeppet och öfverflyttat
sin verksamhet till Kjöbenhavn.

Hur det arbetas vid Stockholmsoperan det ser man vid
en jämförelse mellan årets spellista och den från förra säson-
gens. Många personalförändringar hafva under den tiden in-
träffat, först och främst förlorade operan i fjol sin unga blom-
strande primadonna Anna Klemming, som uppbar det mesta
af repertoaren — så kom Ödmann tillbaka, sedan Brun gått
ifrån; med döden afgingo Robert Ohlsson och sednare Pelle
Janzon .. . men trots allt detta ha redan vid denna säsongens
början så godt som alla hufvudoperorna från förra terminen,
särskildt de klassiska, gifvits ånyo och hållas troget vid reper-
toaren, besättas om och om igen, men stå der fortfarande q var.
Denna princip, som jag förut har offentligen anbefalt vår opera
såsom den obestridligt »allena saliggörande», just den har Nord-
qvist genomfört i Stockholm med aldrig svikande följdriktighet
— och han har vunnit seger dermed. Att dubleringssystemet
under sådana omständigheter spelar en väsentlig rol vid Stock-
holmsoperan faller af sig sjelft.

Detta Nordqvists system som i sig innefattar alla de för-
ändringar som Kjöbenhavnskritiken i åratal har påpekat såsom
efterföljansvärda — detta system har med glans bestått profvet
i Stockholm. Utsträckt myndighet för kapellmästaren, löpande
innehållsrik repertoar, dublering, afskaffande af patentmonopol

* För första gången uppförd å K. operan.

Nol af Dag. Kr.
388

pâ roi er och a^ »stjernsystemet» *, oförtrutet arbete, framfö-
raude af så många unga krafter som möjligt i verkliga upp-
gifter och med bibehållande af de bästa — allt detta påträffar
man i Stockholmsoperans nuvarande ledning. Särskildt då
man har reda på de inre delarne i maskineriet vid Nordqvists
opera, har man ett synnerligt nöje af att se honom — och
jemväl hans afbild hr Henneberg — på anförareplatsen i
orkestern under en föreställning.

Nordqvist, med det viljestarka, men milda, af öfverspändt
arbete präglade ansigtet, tager plats framföi' sin lilla anförare-
pulpet i kapellet. Han sätter sig ned, hvilket enligt regeln
knapt är förordansvärdt för en dirigent**, men det passar bra
i hop med det öfverväldigande lugn, som hvilar öfver Nord-
qvists hela sätt att anföra. Han lyfter upp taktpinnen litet
och låter den lugnt begynna sin gång. Orkestern har fallit
in precist, nästan utan att man har märkt det. Intet allarm-
slag på notställaren eller lampskärmen, ingen väntan på att
herrarne skola vara färdiga. När Nordqvist är på platsen och
lyfter sin taktstaf, så skall det vara tillräckligt och det är det
också. Introduktionen är öfver. Nordqvist förändrar icke ställ-
ningen, men trycker med venstra handen på en elektrisk knapp.
Ridån går upp. Där sjunges och spelas med utmärkta nyan-
ser, med skarpa tempoförändringar . . . men hela tiden sitter
Nordqvist ganska lugn, nästan orörlig på sin stol. Under det
högra handen gifver taktpinnen dessa oändligt små, men otro-
ligt säkra rörelser, vänder han med den venstra handen bladen
framåt i partituret.

Men inträffar det ett eller annat, råkar någon i orkestern
eller på scenen att mankera en insats eller begynner kören att

* Innan Nordqvist öfvertog operan innehade Ödmann nästan samma
»stjerneposition» vid Stockholmsscenen som han sedan fick i Kjöbenhavn.
Kritiken har också måst erkänna att den Ödmannska »Stjern»-dyrkan
mäktigt bidrog till Willmanska. opera-sejourens dekadens och »död».
Nu, då Ödmann åter har vändt tillbaka till Stockholm, vips passade
Nordqvist på, att den astronomiska kulten icke på nytt måtte införas.
Och deri gör han rätt.	Not af Ch. Kjerulf.

** Vi äro i detta fall af en motsatt mening. En dirigent bör vara
så litet som möjligt synlig för publiken. Wagner, den store orkester-
kännaren, har gått ännu längre. Han gömmer både kapell och anförare
för salongens blickar. Hans idé med osynlig orkester à la Bayreuth
börjar att tillämpas litet hvarstädes. Hvarken i Dresden eller Berlin får
man se stående kapellmästare. Anförarepiruetter à la Lumbye, Balduin
Dahl oeh A. Hallén äro också på nämda ställen alldeles bortlagda.

Not af Dag. Kr.
389

sjunka eller är det annars bara någon liten bagatell i vägen
der nere eller der oppe — strax är Nordqvist som en falk på
sin post. Och om man inte med en handrörelse eller en blick
lyckats bringa allt till rätta, då är saken helt säkert i sig
sjelf ohjelplig.

Under allt detta yttre lugn, under denna skenbara negli-
gence dväljes en lidelsefullhet, ett temperament, en viljekraft
och en påpasslighet som äro högst märkliga. Nordqvists spens-
liga och lugna taktstaf är som den föga varierande visaren på
kontrolluret, som dock står i intimaste förbindelse med och
signalerar den rastlösa heta maskinen, som far fram och till-
baka — och som arbetar.

*	*

Då jag nu går att uttala mig om Stockholmsoperans vä-
sentliga faktorer: sångpersonalen och orkestern, vill jag nämna
att dessa mina iakttagelser stöda sig dels på hvad jag sett af
denna opera vid dess gästspel i Kjöbenhavn, dels på en några
veckors vistelse i Stockholm då jag hade tillfälle höra åtskilliga
föreställningar, nemligen »Ernani», »Mefistofeles», »Aida»,
»Leonora», »Fidelio», »Nordens stjerna», »Hoffmans sagor»
samt en symfonikonsert.

Om jag samlar ihop alla dessa mina intryck, kan jag icke
undgå en synpunkt af den svenska tonkonsten, som ingalunda
är ny, men icke dess mindre ändå håller streck.

Alla — och icke minst svenskarne sjelfva — veta, att de
födas med klingande malm i strupen och att de i detta hän-
seende tillhöra en af de mest begåfvade nationer i verlden.
Och så är det ock. Det klangfulla tungomålet och den rena
luften synas verkligen genomgående ha utvecklat de svenska
sångrösterna i en ovanligt lycklig grad. Men den som derför
tror, att Sverige är i det hela ett synnerligen framstående musik-
land han kommer icke sanningen så nära, som man kan komma
den. Ty sång är blott en sida af musiken som konst betrak-
tad — och konsten i dess fulla blomstring är aldrig ensidig.
Den på alla punkter öfvervägande, ja öfverväldigande vokala
musikdyrkan i Sverige kan icke fritagas från att tynga på den
svenska tonkonstens samvete. '

Men på samma gång som begreppet musik i Sverige vä-
sentligen har blifvit inskränkt till sång, ha också, naturligt
nog, de stora musikformerna, som i grund och botten äro in-
390

struœentala, blifvit inskränkta till smärre. Och denna redu-
cerande inveckling (om man törs använda detta ord i motsats
till utveckling) har regelbundet upprepats också i mindre en-
skildheter. Sången har från hela dess stora stämningsomfång
krupit ihop till lyrisk sång, men detta begrepp, taget i mera
inskränkt bemärkelse af lyrisk sång uppburen af öronsmekande,
fast icke stora röstmedel. Och den svenska musikens parnass
beherskas i följd deraf af upsaliensisk studentqvartettsång, ut-
förd mycket vackert och vårdadt och med »söt» röst, helst utan
accompagnement (? !)

Men är detta icke väl små gudar, isynnerhet för en nation,
som har sådana musikbetingelser som svenskarne? Men, det
må våra vänner på andra sidan sundet bäst sjelfva afgöra.

Här har jag endast i allmänhet velat påpeka det vokala
herraväldet i den svenska musiken, ty man igenfinner lätt
spåren deraf äfven i den svenska operans prestationer — denna
opera som svenskarne sjelfva med en viss förkärlek, kanske
utan att veta W träffande, kalla »vår lyriska scen», under
det talscenen, karakteristiskt nog, har för sig bibehållit benäm-
ningen »dramatiska teatern».

I få ord sagdt, det »spelas» ganska litet på den Stock-
holmska operascenen, det dramatiska är der n:o 3; der finnas
mycket vackra, men enligt regeln icke synnerligen stora röster
— hänsyn till styrkan kommer just som n:o 2 ; deremot kunna
alla sjunga och sjunga utmärkt — sången, det kantabla är
n:o 1. De undantag som finnas torde, såsom jag längre fram
skall påpeka, snarare vara egnade att bekräfta den faststälda
regeln.

Derför är Arvid Ödmann likasom paradigmet på hvad
svenskarne kräfva af operasång, och det hade verkligen varit
stor synd om han icke hade kommit tillbaka till Stockholms-
scenen igen. Här i skygd af operahusets förträfiliga akustik
och i en teater som inrymmer endast ett jemförelsevis litet
antal åhörare låter hans visserligen icke malmrika, men sköna
stämma på ett helt annat sätt än på den danska teatern, der
han onekligen måste anstränga sig för att tränga igenom. Det
mera utpräglade dramatiska sångsätt Ödmann sökte att till-
egna sig i Kjöbenhavn, har man i Stockholm i fogliga, men
ganska bestämda ordalag bedt honom lägga bort(??); och Ödmann
både bör och vill naturligtvis göra det. Han är en utpräglad
lyriker, och det är hans koncentrerade lyrik i sången som
gifvit honom plats i högsätet vid den svenska operan. Hans
391

q vinliga pendant var den intagande och begåfvade Anna Klem-
ming, som i helt unga år plötsligt gick hädan i höstas. Hvad
den svenska operascenen nu tarfvar är en sångerska med en
vacker lyrisk stämma, så utvecklad, att den kan utföra dra-
matiska partier —• m. a. o. Anna Klemmings plats står ännu
obesatt.

För närvarande eger Stockholmsoperan af mera bekanta
sångerskor fru Caroline Östberg, fröken Selma Ek, fru Dina
Edling och fröken Anm Karlsohn. Den sistnämda är en per-
fekt sångerska, med en klar, men kall röst och utan drama-
tiska ansatser. Fru Edling har en utmärkt stämma och är en
afgjord scenisk talent, men hvarför ligger hon icke Stockhol-
marne närmare om hjertat, än hvad nu verkligen synes vara
fallet? * Är det derför att hon visserligen sjunger bra, men
icke tillräckligt bra, icke så bra som t. ex. fru Östberg, eller
är det derför att hon spelar för bra? Svaret får vara m blanco.
Fröken Eks namn återfinnes f. n. på »svarta taflan», hon som
förut haft en hjerteplats hos publiken och som hos kritiken
åtnjöt fri lejd. Nu äro alla ense om att hon har gått betyd-
ligt tillbaka, och orätt ha de icke. Den som erinrar sig frö-
ken Ek från hennes första gästuppträdande i Kjöbenhavn
kommer nog ihåg, det lilla men omisskänneliga halsljud, som
vidlådde hennes annars så präktiga stämma. Hon var då en
mycket framstående dramatisk sångerska och särskildt var
hennes Margareta i »Faust» en prestation af första rang.
Man kunde då med god vilja se bort från det der halsljudet,
så utmärkt var allt det andra, men »fläcken» i hennes röst
fanns där och den utbredde sig som det obotliga kräftsåret,
och då hon ett par år derefter åter gästade oss, kunde ett öra,
som var vant att kontrollera sångteknik, icke undgå att kon-
statera att fröken Ek var på retur. Nu äro både hennes
stämma och sångsätt starkt reducerade, och såväl publik som
kritik låta henne också obevekligt få veta det.

En afgjord kontrast till fröken Ek, den motsatta ytter-
punkten för bedömande och belysande af den svenska musik-
karakteren, är fru Östberg.

Fröken Ek tar sig ännu förträffligt ut på scenen och har
icke ringa dramatisk rutin, men hon kan icke sjunga mer, är

* Vi bedja härvid få erinra om att fru Edlings Mignon och Carmen,
att nu icke nämna många flere af den omtyckta konstnärinnans upp-
gifter, äro några af de populäraste framställningar som vår operascen
haft att uppvisa.	Not af Dag. Kr.
392

följaktligen i djupaste onåd. Fru Östberg är ingen skönhet,
och hennes dramatiska talent skjuter temligen vilda skott,
men . . . hon sjunger som en ängel, och derför har hon också
blifvit enhälligt tillerkänd primadonnarangen.

De omöjligaste brister i apparitionen eller i det dramatiska
återgifvandet blundar man för, när annars stämman och i syn-
nerhet sången är god. Man erinre sig hr Lundqvists kolossala,
för scenen, föga lämpliga och merendels rent af illusionen
förstörande kroppshydda. Men åsynen af hans väldiga korpus
generar icke svenskarne i någon nämnvärd grad (?). Han har en
härlig stämma och sjunger briljant. Det Jigger knappast
någon stor öfverdrift i det påståendet, att de allra, allraflesta
af våra operaartister hemma i Kjöbenhavn ögonblickligen skulle
komma till korta för svenskarnes fanatism för sången, ifall de
fingo en Stockholmsdomstol öfver sig. Ja, sjelfve gamle Schram
skulle i det fallet förlängesedan fått afsked på grått papper.
Men om fröken Karlsohn en vacker dag genom olyckshändelse
blefve halt eller Ödmann puckelryggig, så skulle det knappt
på minsta sätt förändra deras ställning och verksamhet vid
operan eller utöfva något inflytande på publikens hållning
gentemot dem, hvilket icke kan bringa svenskarnes goda
namn och rykte på skam — tvärtom —, men som väl svår-
ligen låter förena sig med en fördomsfri och omfattande upp-
fattning af operan som konstart.

Men återvändom till fru Östberg. Hon är en alldeles
ypperlig sångerska, med ett så säkert och fulländadt herra-
välde öfver stämman, att det gränsar till det fenomenala. Sjelfva
rösten är stor, utan att egentligen vara lyriskt skön. Men med
fru Östberg har ödet för tillfället spelat de lyriskt törstande
svenska musikälskarne ett kostligt spratt. I kraft af hennes
vidunderliga sångkonst och den stora aktningen för denna har
hon erhållit qvinnans fiämsta plats vid den svenska operan,
men dervidlag har just det instrumentala (helt visst det instru-
mentala i det vokald) kommit till högsätet der, hvarest sven-
skarne annars hade velat haft hela härligheten förbehållen
den lyriskt sköna sången. Fru Östbergs sångkraft är nämligen
i det närmaste af instrumental art. I Fidelios parti, som fran
första till sista noten har skrifvits af en instrumentalkomponist
med mycket liten kännedom om människorösten, nämligen
Beethoven — der är fru (istberg som fisken i vattnet. Detta
herrliga, men i hög grad vanskliga, på sina ställen mycket
ohandterliga parti kan svårligen tänkas bättre sjunget än som
393

fru Östberg gör det. Ty — det må tilläggas — hennes stora
strupvirtuositet inrymmer en motsvarande fond af fin musikalisk
känsla och intelligens. Och i Offenbachs »Hoffmanns sagor»
har hon af automat-speldockan skapat ett riktigt vokalt vid-
under, — så maskinsäkert och kugghjulsafpassadt sjunger hon här,
att endast ett så ytterligt sällsynt, absolut herravälde af rösten,
som hon eger, kan åstadkomma något slikt.

För att nu bli färdig med spinnsidan må här nämnas ett
par helt unga altsångerskor som skola tjena sig upp vid svenska
operan. Den ena är fröken Mathilda Jungstedt, som just är
så kvalificerad, att hon med ett slag skulle få hela Kjöben-
havn för sina fötter: hon är ung och fager, hon har en bety-
dande dramatisk begåfning och sköter sin stämma förträffligt.
Af hennes hufvudpartier kunna nämnas Amneris i »Aida» och
tittelrolen i »Leonora», af hvilka begge hon ger en helgjuten
teckning, men särskildt har hon och med rätta gjort lycka i
ett par unga gloproler: Fredrik i »Mignon» och Nicklas i
»Hoffmanns sagor». Hon är der så frisk och käck, sjunger så
konstnärligt, att hon måste taga publiken med storm. Den
andra unga damen är fröken Sigrid Wolff, hvars i många hän-
seenden förträffliga Carmen Kjöbenhavnarne redan haft tillfälle
att lära känna. Hon har ännu icke haft tillfälle att visa sig
stort mer i någon annan rol*. Men hennes tid skall nog
komma. Och det förtjenar hon. Begge dessa yngsta krafter
skola — för så vidt man kan förutsäga — kunna utveckla
sig just till dramatiska operasångerskor af rang.

Stockholmsoperan har att förfoga öfver ett ovanligt stort
antal tenorer. Ödmann har jag redan nämt. Hr Sell nian är
en veteran i Jastraus stil. Hr Lundmark, som bland annat
sjunger Hoffmann i Offenbachs opera, har ett sångsätt som
kanske icke alltid är riktigt pålitligt, men rösten är god och
skolad. Hr Strandbergs röst är icke stor, men han sjunger
vackert och i hög grad konstnärligt. Denne sångare är ett
verkligt svenskt operafenomen. Vore icke akustiken i opera-
huset så god, så skulle han knappast vara så användbar. Men
han har varit violoncellist i hofkapellet och han är en intelli-
gent och bildad musiker, något som icke heller förnekar sig i
hans sång. Hans framställning af Florestan i »Fidelio» var
i detta hänseende verkligt intressant. Af baritoner hade jag

Joo! Amneris i »Aida», Bergadrottningen i »Den Bergtagna»,
Pantalis i »Mefistofeles», Jekimovna i »Nordens stjerna» och Malliza i
»Lakmé».	Not af Dag. Kr.
394

tillfälle höra en ung operaförmåga hr Johansson, som Kungen
i »Leonora» samt en debutant, hr Lomberg (Kungen i »Ernani»).
Af bassister må nämnas den hos oss kände hr Strömberg med
den präktiga, fast icke så saftfulla basen samt hr Nygren, som
med sina Mefistofigurer uppenbarade en dramatisk förmåga,
som icke fans hos de förenämda sångarne.

Mångt och mycket skulle ytterligare kunna anföras till
befästande af den synpunkt, från hvilken jag här har sett
Stockholmsoperan.

Den sceniska utstyrseln röjer ofta en spartansk enkelhet,
och sjelfva iscensättningen går sällan utöfver det traditionell
operamessiga. Framkallanden för öppen ridå ega rum och
midt under de mest spännande dramatiska konflikter tacka de
medverkande för en möjligen liflig bifallssalva*. Störande in-
kastningar på scenen af blommor och kransar äro ganska van-
liga vid Stockholmsoperan, där baletten består uteslutande af
fruntimmer, af hvilka hälften enligt regeln uppträda i mans-
kostymer **.

För att nu — last, not least — komma till orkestern, till
hofkapellet, så kulminera dess förträffliga egenskaper absolut
på en punkt som också bestämmes af den vokala öfvervigten
i den svenska musikodlingen : den ackompagnerar alldeles ut-
märkt, fogande sig smidigt och jemt efter hvarje nyck i sången
å scenen, ackompagnerar som vore hela styrkan en enda virtuos
på detta område. Det är icke för intet som kapellet, som
nyss nämts, har levererat en af sina medlemmar som sångare
upp till scenen: der sitta dernere kanske ännu flere af samma
qvalifikation, i alla fall finnas där så många sångartempera-
ment, att de tillsammans bilda ett orkesterackompagnement,
hvartill man får söka ett motstycke.

Icke fullt så allenastående är det k. svenska kapellet när
det ensamt har att utföra instrumentalmusik, åtminstone om
man får döma efter endast några konsertprof. Utförandet af
»Parsifal »-förspelet och Johan Svendsens B-dursymfoni höjde sig

* Månne det? Dylikt ofog har ju i två år varit faktiskt bannlyst
från operascenen.

•Skälet härtill är att operans balettelevskola på många år endast
haft qvinliga elever. Men numera aniagas der äfven maskulina adepter.

Not af Dag. Kr.
395

icke öfver det dugtiga arbetets nivâ. I det första nämda styc-
ket tycktes kapellet röja en märkbart osäker och reserverad
hållning; det var som om man vore rädd för denna musik,
som om man vek undan för dess vanskligheter och endast
motsträfvigt och ängsligt toge fasta på dess enskilda satser.
Svendsens symfoni gick afgjordt bättre, men den som vid
flere tillfällen har hört den här hemma under Svendsens eget
anförande, saknade framför allt lif och fart i exekutionen.
Det hela verkade för tungt, för långsamt.

Däremot var det en stor njutning att vid »Fidelio»-före-
ställningen få höra de två Leonora-ouvertyrerna, n:o 3 i C-dur
och n:o 4 i E. Det fans feststämning och hänförelse i dessa
prestationer — sjelfva kapellmästar Nordqvist kom ur sitt yttre
olympiska lugn — så att man, ihågkommande de många andra
intrycken, icke kunde annat än studsa vid så mycken instru-
mental aplomb i detta sångens förklarade land. Nå, ingen
regel utan undantag!

Stockholmsoperan ledes i det stora hela efter förträffliga
principer. Om den nationelt-egendomliga skefheten i svenska
musikutvecklingen, har jag redan talat. Men det visar sig
här, som så ofta, att ensidighet framkallar styrka. Det resul-
tat den svenska operan kan uppvisa är i alla fall ur en syn-
punkt förträffligt. Der sjunges så bra och vackert, dess solo-
prestationer äro omsorgsfulla och värderika, dess ensemble,
understödd af ett briljant ackompagnement, så afrundad och
musikaliskt gedigen, att vi här hemma i Kjöbenhavn icke kunna
uppvisa maken dertill.

Här ha vi mycket att lära af svenskarne. I Kjöbenhavn
har det just varit operans olycka att allt går på slump och
hafs: ingen metod i arbetet, ingen enhet i de medverkande kraf-
terna, inga vyer, för att icke säga: ingen fanatism. Blott och
bart ett vågspel.

Sant nog att hvarje slags teaterföretag är i större eller
mindre grad hasard, men den danska operan det är va
banque öfver hela linien,
Af Volontaire.

K. Operan: Bötel-stagione. Mozart-fusk: Figaros bröllop.

Konsertsäsonr/en: Aulin, Taube, Pettersson.

Hr Heinrich Bötels gästspel torde böra sättas först i dags-
krönikan om k. operans vårarbeten. Den i Tjrskland ganska rykt-
bare tenoren åstadkom Därstädes vid sin première genom en hög
bröstton ett charivari, en enthusiasm så väldig och onormal att
hr Ödmans damegarde deråt månde blekna. Gamla herrar och
fruar hade nu intagit de unga flickornas rum som klackörer, be-
teende sig med en för år och krafter merviljös abandon.

Erkännas må att detta C3 — ut de poitrine — var det
bästa aftonens Trubadur-Bötel hade att erbjuda. Som naturfeno-
men skola hr B:s toner alltid ha en uppseendeväckande plats,
framförallt i naturalhistorien. Detta öfre bröstregister G—D
är verkligen underbart. Styrka, klang och välljud bilda här
trenne gracer af oförliknelig skönhet, en skönhet, hvars sällsynt-
het gör den än mer skön. Dessa toner framvälla dessutom så
ledigt och oansträngdt, att man knappt vill medge dem deras
höga plats på noterna. En bjeltetenors höjdtoner äro alltid hans
force, derför brukar han ofta negligera de undre. Men detta kan
ej sägas om hr Bötel. Hans tenor har mycken kraft, är mer
ljus än mörk och ändå heroisk, hvilket bevisar tonens ovanliga
bredd och klang, skolan af tysk men ingalunda förtyskad art,
väl egnad för Sturm und Drang, men ej heller som 1,000 andra
hjeltetenorer omöjlig i mezza di voce eller elegisk lyrik.
397

Härutinnan är dock Stockholmg operapublik svårligen bort-
skämd. Kntreromanzan i drubadurcn väckte derför endast mått-
lig nyfikenhet. Dess-dur-arian gafs deremot med rätt mycken
beherskning och smak. Strax derpå kom bravur-valsen med C3
och briljant gick den — konsert blef operan, bis 3 gånger och
andra operavidrigheter. Men de gamla herrarne och fruarne i
salongen höllo ju på att storkna.

Som konsertsångare ge vi hr Bötel alltså ett högt betyg.
Men ej som operist quand meme. I det fallet var Labatts Man-
rico långt för mer, äfvensom Arnoldsons och Sellmans. Det är
synd att en så heroisk röst skall dväljas inom en så dvergartad
skapelse. Ambrosi var dock mindre; men ock bättre växt. Denna
ofördelaktiga apparition bidrog mycket till Manricos förlöjligande,
särdeles som det godmodiga anletets mimik på inga vilkor lydde
tragiska ordres, ej heller de små armarnes och benens tilltag.
Man fick blunda och njuta.

Detta kan ock sägas om Leonora och Azucena, hvilkas ut-
seenden stodo i omvändt förhållande till deras resp, ålder. Fru
Östbons toner voro ej nog breda i ensemblenumren och hennes
uppfattning för mycket sötsliskig. Grabows Leonora står ännu
ofördunklad. Frk. 11 o//' gick ej ut med sitt parti i något enda
hänseende. Bättre redde sig hr Lomberg som Luna trots en
viss salongsmessighet, som svor mot stilen. Hr Nygren gick
någorlunda i land med den italienska musiken, kören förstörde
den sköna Misererescenen, orkestern spelade operan icke utan
hafs men hr Bötels C3 ! För det vordo många synder för-
låtna. Sådana ljud kunna få karlar ge ifrån sig!

I Hugenotterna sattes kors för C3 — alltså Ciss3. Char-
mant! Slikt hände ock Arnoldson i verlden — men han var
ej från Hamburg. Bötels stridsseptett gafs i alla afseenden ex-
emplariskt ; de breda slutfallen briljant. Älskogsarian var lika
kort nu som då hr Sellman sjunger den. Går ej hr B. ut med
den svårare andra kupletten. Möjligen, ty der fordras mezza di
voce på höjden och den konsten tyckes B. ej än kunna. Fjerde
duon hade briljanta hjeltebravader, men duon med Margareta
var underlägsen Arnoldsons. Femte akten var nästan sin kos.
Med en sådan Valentine som Oselio var detta eget. Hela ope-
ran gafs nu som en förevändning för den stora duon. Äfven
3:dje akten var gräsligen stympad, soloquatuorn i den andra sin
kos trots Bötel. Hvi denna tyska jude-ekonomi?

Apparitionen var omöjlig för den ridderlige Raoul de Nan-
jes, fasonerna mer beherskade än Wachtels, men ock såsom mot
398	/

slutet mindre inspirerade. En viss träkig inlärd P’te-™'«^
stämning hvilade öfver spelet. Frk. Oselio kunde ej elda sm
medspelare, tycktes det, deremot narrade hon honom med fci-
mité att sjunga falskt. Valentines intonation var denna afton
stundom dubiös, men spelet var bättre än i våras. Duon med
Marcel lände henne specielt till lysande heder. N:o 1 trots alla
gästspel och trots indisposition för dagen — var dock Henne
Majestät sjelf. Hr Bötels yttrande att hon var den basta Mar-
garetha, han hört, bevisar väl ej så mycket, men om man i
stället för namnet Bötel här sätter — professorerna Saloman ?

Operan gick icke bra denna afton heller, Hugenotterna ar
visst för svår för nuvarande lilla k. operan.

Riddarne gingo med krokiga knän, röda bander, snufviga
röster och en intonation, som fick sin kulmen i Grefve de Ne-
vers bröllopsrecitativ. Att Valentine vågade räcka sin hand at
en så falsk baryton! Men hon hade denna afton dylika synder
på eget samvete och var derför complaisante.

Regien var ej berömlig. Låt vara att hr Lindens recitativ
kunde komma den teatervanaste Valentine att faJla ur s\a r0 ;
liksom Nevers sjelf, men när fru Östberg, som alltid ar 1Qn^
sin rol, vid sin sorti gjorde en nådig helsnmg åt de nygifta
så stodo dessa samtalande med hvarann som ett par kapellma-
star-rädda operister i sin häpenhet och ledsnad och gJor^e/’
minsta knix mot hennes majestät. Frk. Oselio ville e) 1
pussa på hand, när Valentine borde göra det och fru Östberg
graciöst räckt fram den. Fortfarande var hon kladd i ndspo
vid k. audiens, fortfarande spökade hon efter duetten med Mar-
cel för öppen ridå. Frk. O. kan verkligen behofva komma till
Köpenhamns opera, der hon nästa spelår är engagerad.

Mellanakterna äro alltför långa. För att göra dem an län-
gre utesluter man ur musiken, att akterna må bli kortare. Hvad
gör man då under mellanakterna för vigtigt?

»För operan jemnt jag varit svag.

Men mest--------------»

Eget att vi kommo att tänka på Konjander i detta sam-
manhang, eller hur, älskade läsare?

Figaro rcprism har icke mycket hedrat k. operan.
redan Barberaren vid reprisens première ej så litet orakadt, sä
399

var detta än mer fallet med Mozarts ljufva mästerverk. Det vill
panna till att i slikt skick presentera en af ålder favoriserad
Mozart-opera för Stockholms musik-publik.

På herrsidan förargade främst den ovanligt enfaldigt gjorda
rolfördelningen. Hvi blef ej hr Lomberg Almaviva, hr Seller-
gren Figaro? Äfven hr Linden hade varit mer acceptabel trots
sin röst och sång än den döddansare till Sevillas factotum som
nu förargade publiken. Flerfaldiga gånger ha vi varnat att an-
vända hr Nygren i komiska partier, hans Leporello visar till
komplett evidens att ditåt ligger ej hans hog. Det är derför
mer teaterdirektionen än hr Nygren som bör harangeras för detta
bedröfliga misslyckande, det värsta vi någonsin sett i denna ope-
ras titelrol.

Hr Johanson förderfvade icke så totalt sitt parti, men icke
var han någon Almaviva. Det är mycket orätt handladt mot
denne i alla fall ganska lofvande sångare att använda honom så
blindt och så ymnigt som denna säsong skett. Konstnärsadep-
ten har derigenom icke fått tid och rådrum för studier, som
äro nödvändiga om han ej skall stanna i växten, knappt ens tid
att försvarligt förbereda nya roler, hvarför ock det omsorgsful-
last förberedda debutpartiet i La Favorita hittills varit hans bä-
sta. Både Almaviva och Figaro böra reformera sitt sångsätt,
framförallt den sistnämnde, som allt mer och mer börjat sätta
sin duktiga stämma i mörk arrest.

Hr Rundberg är så till vida på sin plats som sångmästar
Bazil att han utom scenen lär ge sånglektioner. Ett Mozart-
parti har dock rätt fordra en vackrare röst och hvad sångkon-
sten angår lemna vi osagdt om mästarens egen skall vara expo-
nent på den han bibringar sina elever. Vi vilja nemligen ej
göra intrång i någon borgerlig näring.

Olle Strandberg var på 60-talet en utmärkt Bazil, Max
skulle säkert vara det än i dag och låta oss höra Äsnearian,
hvilken hr Rundberg till förekommande af alla olyckshändelser
m. m. utelemnat.

Hr Nilssons Curcio var för svag i ensemblenumren, annars
rätt bra på sin plats. Antonio kunde gjorts mer rolig af hr
Grafström, som borde sett Lars Kinmansson i detta parti, ett
biparti som denne annars vid premièrroler vane utmärkte buffa-
sångare med glans utförde under mer än 20 år.

Fru Oslberg gaf sina arior med mycken utmärkelse, men
hennes spel var icke så uttömmande och intressant som Selma
Eks. Fru ö. var för stel och enformig, litet mer af Rosina
400

måste sticka fram under den nya värdigheten. För Chéru-
bins blyga hyllning får grefvinnan framför allt ej vara så lik-
giltig som nu visades. Han är visserligen bara ett barn ännu,
men han står dock på barnkammartröskeln, till och med på yt-
tersta kanten — — —

Priset togs nu som förut af Susanna, fru Edling, till hvars
beröm endast behöfver sägas att hon var sig i allo lik, den yp-
persta Susanna som sedan Henriette Widerbergs dagar funnits å
svensk operascen och hvars like ej är lätt att upptäcka på nå-
gon operascen, hvarken nu eller fordom.

Operans ensemble första aftonen var någorlunda, men or-
kesterns spel var äfven denna gång slarfvigt. När skall detta
sluta? Med gamla huset, hoppas vi.

Orsaken till op. »Marthas» brådstörtade apparition å k.
operan var endast och allenast hr Bötels höga önskan att visa
Stockholmarne sin Lyonel. Man kunde annars finna egendom-
ligt att en hjeltetenorist som hr B. särskildt favoriserade ett
lyriskt salongsparti som detta, men efter åhörandet måste man
erkänna att hr B. hade skäl för denna sin önskan. Icke som
vi ens i detta parti funno hr B. öfverlägsen allt hvad förut här
i Sverge i detta parti hörts och setts. Men hr B. hade sina
pointer af stor om ock momentan framgång. I jembredd med
t. ex. Ander kunna vi dock icke i något parti sätta hr B. An-
der var i främsta rummet artist, en intressant, poesirik natur,
hr B. är alltid hr förste tenoren med mot skada väl assureradt
högt C. Sådant inflytande som Ander hade på 50-talets svenske
sångare enkannerligen Arnoldson, som då var i sin knoppning,
tro vi ej hr Bötel kan få på nutidens, om ej angående en de-
talj, recitativet, som af flertalet svenska sångare får en alltför
cantabel tolkning, under det hr B. ger det all vederbörlig dra-
matisk färg, ehuru — det må erkännas — någon gång på in-
tonationens bekostnad (t. ex. Sönd. repr. af op. Hugenotterna).
Hr B:s medel och framgångar äro af mer prosaiskt materiel än
rent poetiskt idealisk natur. Detta torde ock i sin mån ha vi-
sats af valet af gasteringsoperor, der man bl. a. fåfängt sökte
Trollflöjten, der Ander var så förträfflig. Framför Taminos ly-
riska parti föredrog hr B Lyonels. Detta är verkligen beteck-
nande.

Hr Bötel visade sig i Lyonels parti, särdeles dess första
hälft, ega mer dramatiskt gry än man kunnat sluta af hans före-
gående roler. Natur och sanning preglade der hans spel, som
synes bättre passa opéra-comique än grand opéra. Detta är dock
401

lör en hjeltetenor snarare en olycka än en fördel, enär heros-
partiet som bekant alltid mer eller mindre gå i tragiken, så att
få operahjeltar öfverlefva sista akten. Var således början af
Lyonel ganska bra ur dramatisk synpunkt, så var slutet dess
sämre äfven ur lyrisk. Hr B:s tilltag att förvandla ett lyriskt
parti till heroiskt utvisade en betänklig brist på smak, särdeles
den veka F-dur-arians utförande som en krigsaria stötte grufligt för
hufvudet, låt vara att de höga tonerna A—C äfven här voro af
en bländande glans och vigor. Men mer än en ton, är ett ar-
tistskap, som Duprez i verlden sade — äfven han beryktad för
sitt bröst — C, men tillika varande en sann artist. Under senare
delen af Flotows opera forcerade hr B. både röst och spel, slog
mången gång in på burlesken och var stundtals svår både att
se och höra. Intonationen lemnade stundom mer än lofligt myc-
ket att önska, röstbehandlingen med dess enformiga hvithet likaså,
^i undra hvarför hr B. här ej uppträdde i tyska hjeltepartier i
st. f. i lyriska såsom Lyonel och Fernando, der han ej kan ut-
härda jemförelse med våra inhemska tenorer. Rienzi, Tannhäu-
ser, Lohengrin t. ex.

Fru Östberg var till större delen den bästa Martha, som
här på långliga tider uppträdt. Spelet följde noga rolens facer,
föredraget likaså, med dess eleganta fiorityrståt och sympatiskt
känsliga lyrik, såsom i Irlandsvisan, den vi knappast trodde fru
Ö. kunna sjunga så enkelt och rörande. Frk. Jungstedts Nancy
tangerade stundom mer än lofligt Vasateaterns nivå, men spelade
i alla fall ganska verseradt. Sången var stundtals lyckad, men
i t. ex. jagtvisan ännu allt för litet försigkommen. Rösten borde
skolas än mera, materialet är ju excellent, Sak samma gäller hr
Nygren Plumkett — hvars röst borde gå ut med Portervisan
med en bättre method. Spelet var ej oäfvet, men sången föga
artistisk. Hr Strömbergs vis comica tog sig godt ut i Tristans
parti. Orkestern och kören voro i den rysligaste batalj med
hvarann igen, särdeles i torgscenen, operans förnämsta och svå-
raste ensemble, hr Henneberg hade ingen makt öfver massorna.
Solist-scenerna gingo deremot bra, ackompagnerade med frenesi,
det sista numera en obligat bestialitet.

*

konsertsäsongen under våren kan sägas ha varit särdeles
liflig och särdeles tarflig. Till det bättre måste räknas hr Tor
Aulins konsert med konsertgifvarens väl framförda, ganska vackra

Ur Dagens Krönika. X. 5.	25
402

kompositioner och fröken Wolfs som alltid lofvärda visföredrag.
Skada blott att stämmans egalitet ännu skall vara så bristfällig.
Föredraget är emellertid ofta nog särdeles godt. Annars ha de
många dilettant-res-pengar-konserterna i denna väg i denna vår
bjudit på hemska ting. Matineerna i Berns salong ha i synner-
het regalerat allmänheten med rent af otroligt djerfva prestationer.
Men ej heller andra matineer ha varit stort bättre. En artistisk
soirée var dock grefvinnan Taubes, dervid särdeles hr Ödmann
utmärkte sig för fin sång och god disposition. Prof. Hallström
torde ej kunna önska sig bättre tolk för sina italienska cantilenor,
flertalet tyckes det inspirerade af den kända »Santa Lucia» från
Napolis lazzaronosterior. Den för Arnoldson specielt kompone-
rade stora Vikinga-arian låg naturligtvis mindre väl för hr öd-
manns skaplynne, men tolkades ej utan bravur. Kompositionen
utgör som bekant en temligen osmält blandning af svensk folk-
ton och Meyerbeerska stora operafraser. Hallströms namn var för
öfrigt dominerande på programmet. Den älskvärda konsertgif-
verskan sjelf gladde åhörarne med sitt sedan gammalt väl kända
föredrag af Den Bergtagnas spinnscen, en konstnjutning dubbelt
välkommen ofvanpå den misshandling som den vackra komposi-
tionen kort förut undergått på fröken Petterssons mâtiné. Den
exetiskt erotiska stora duon ur Afrikanskan gafs af fru T. med
en afrikansk hetta, som ryckte Vasco de Gama (hr Ödmann) med
sig och åstadkom präktig verkan, särdeles det genialiskt harmo-
niserade slutet efter de föregående passionerade unisonerna.

Sitt mästerskap i lyrisk erotik manifesterade sångerskan på
nytt i ett af sina favoritnummer, Virginies stora romans ur
Massés opera, som stod och föll och försvann med Mathilda
Grabow. Den både dramatiskt och musikaliskt ofantligt fordrings-
fulla 4:de finalen ur op. Hamlet gafs med oförminskad bravur,
icke många sångerskor torde göra efter de lätta, djerfva och dra-
matiskt expressiva fiorityrblixtar, som genomblänka stämmans mörka
nattdunkel. Här kunde knappast någon genom privatlifvets hvila
orsakad afsigkommenhet upptäckas. Deremot tyckte vi oss för-
märka ett visst aftagande i det högre registret, ännu icke i väl-
ljud, men väl i tonens bredd och styrka. Det lägre registret
med dess sällsporda svarta soprantoner var deremot sig likt.
Andhemtningens forcering berodde utan tvifvel på sångerskans
dess värre så klena fysik, hvilken hindrat henne att till högsta
möjliga fulländning utveckla den otroligt stora konstnärsrikedom,
som blifvit hennes afundsvärda faddergåfva och som redan i
barndomen yppades i hennes sång, som var af den art att då
403

hon trettonârig en gâng ackompagnerades af sin lärarinna, denna
formligen smälte i tårar öfver det inspirerade i det veka, bleka
barnets sång. Än i dag är det lika mycket själen som strupen
som sjunger hos Mathilda Grabow, hvilken, oförstådd af dagens
unga ^»lejon» och dumbomar, alltid så länge hon har två toner
i behåll skall röra och förtjusa den verkligt bildade, fint kän-
nande delen af publiken, med ett ord den publik som är värd
att höra Mathilda Grabow, icke den som »uttråkas af gamla
Ofelia-harpan» och pinsamt längta bort till sin recetterande Bian-
cas tjuffrestande tricoter och tricolor, något hvarom Stockholms
jeunesse dorée icke blygdes radotera, fast de tagit några biljetter
till Akademikonserten »att beskydda konsten».

Följderna af »punsch och hvita ben». Och än blott &ô?ÿaw/

La jeunesse dorée saknades naturligtvis icke på Antta Pet-
terssons glada mâtiné å Sv. teatern. Korgen fick den charmanta
divettan af sina beundrare, en hel liten vinterträdgård, en mängd
blomster i krukor, måhända visitkort från officerare (krukorna?).
Jule Costés vaudevill, Kolhandlarne, gafs nu bättre än förr af
fröken Pettersson, som tycktes haft tillfälle se Judic. Det spe-
cifikt parisiska i rolen lyckas henne dock lika litet nu som förr
~ så mycket bättre! Priset af de uppträdande togs dock ej af
henne utan af hr Kloed, hvars kolhandlande från början till‘slut
blifvit ett litet mästerverk af naturtrohet, konseqvens, och den
naivaste, fylligaste komik. Äfven hrr .Gründe?' och Hirsch bi-
drogo som vanligt till skrattet.

Konsertafdelningen derpå var betecknande för våra matinéer:
inte ett nummer af de annonserade. De på hr von der Osten
lurade unga damerna fingo höra hr Ranft från Sv. teatern pre-
dika Runeberg inemot en half timmas tid, ett ypperligt prof på
ypperligt minne, men utomordentligt frestande salongens tålamod.
Särdeles många voro icke de som orkade följa den energiske pre-
dikanten till slut. Fru Heintz’ prestation var mycket lång, vackra
visor äro korta, förefalla åtminstone så, .men detta spinneri höll
på och aldrig taga slut. Tredje raden, som nu haft bra tråkigt
der liksom alla andra för resten, soulagerades derefter liberalt
genom några stycken af de för en tid så populära och oundgäng-
liga landsmålsroligheterna.

E. H. hade skrifvit en liten pjes, som serverades som de-
sert. Man antog det var fru fallen LTartman sjelf, som skrifvit
denna pjes åt sig, men de lifliga loforden i tidn. St. D. B. om-
talade sedan indirekt att det var en redaktionsmedlem, hvilken
hr Ernst Lundquists lagrar i barnkammarerotik icke gifvit någon
404

nattro. Genren är dessutom ej så svår att beträda. Courage
blott! »Pelle var bara modig!»

Sådana sällskapsspektakel passa bättre i ett förmak med ett
par dörrar till ridå, föräldrar, tanter, farbröder o. s. v. till publik
på salsstolarne sedan stora salsbordet satts i en vrå. Har man
då en pensionsflicka af fru Hartmans kulör så är spelet vunnet.
Fru Hartmans spel var nästan underbart. Hon måtte ha godt
minne sedan sin egen pensionstid eller också dagligen studera
speciet. Hon spelade ej, hon var, som landsortstidningar bruka
säga, på höjden af yra. Intet kan tänkas bättre gjordt, hvarken
i min, gest, eller uttryck. Måtte blott ej den fasliga Stockholms-
dialekten bita sig fast och hindra fru H:s framsteg »i den högre
koren», hvartåt hon berömligt syftar.

Frk. Pettersson var ej så lyckligt lottad af förf., flickan
hade fått brorslotten af de qvickheter, som funnos. Frk. P:s
kostym var derjemte illa funnen. Hon skulle varit ypperlig som
sjökadett, ett vitæ genus, som kunnat uppkalla diverse roligheter
af förf. Att hon dock talade, marscherade, svor och älskade
som en hel karl är öfverflödigt nämna då det gäller en sådan
glänsande pojkvirtuositet som hennes. Litet lifligare kunde dock
tempot ha varit. Egenkärleken fick för stor plats, omedelbarhe-
ten för liten. Dråpliga detaljer saknades dock ej, såsom den
(omedvetna ?) kostliga härmningen af hr ödmanns kända föredrag
med dess dubbla r-ljud, stötiga begynnelsestafvelser o. s. v. Till
sist visade sig frk. P. som en ganska duglig valsör hvarförutom
det hela gick som en dans och framkallade stort bifall men ej
författaren, som för dagen kallade sig Enoch Helén. Anlednin-
gen obekant. Förf, dess mer.
Från parkett.

Några intryck och reminiscenser från de sisfa månaderna.

Ur teater-, literatur- och tidshistorisk synpunkt kunde
»Måster Olofs» slutliga upptagande pä Dramatiska teatern
väl vara egnadt att framkalla reflexioner af ganska bitter och
nedslående art. Vill man emellertid för tillfället undvika
slika tankar och taga saken mera godmodigt, sa kan man
t. ex. nöja sig att draga sig till minnes och ur en enda detalj-
synpunkt på denna pjes’ historia tillämpa hvad Levertin och
Heidenstam på ett ställe i sin kvicka och för våra kritici
och specielt för våra hemmavarande författare begrundansvärda
broschyr, »Pepitas bröllop», säga om kritiken. De tala i föl-
jande hädiska ordalag: »Inom literaturhistorien representerar
kritiken vanligen det löjliga, det som trippat fram med lorg-
nett och peruk, men som, slutligen jagadt på flykten, fått
skrattsalvor till grafringningar och glömskan till bautasten.»
A propos så att säga styckets förhistoria skulle det kunna
vara nog med så pass mycket af citatet, men med färskt intryck
af en och annan nyare kritik både beträffande Strindberg och
andra moderna författare kan resten af citatet godt få följa
med jämte en varm rekommendation till vederbörande att se
sig i spegeln. De båda författarne fortsätta sålunda: »Den
moderna kritiken har ärft lorgnetten och peruken och fara är,
att den derför också får ärfva begrafningsceremonielet.»

Men innan begrafningsklockorna ljudit, är väl ej annat
att göra än en stillatigande reverens för exempelvis den oge-
ment imponerande, om ock i all sin vigtighet och visdom
omedvetet komiska lärdom, emot hvilkens »oss synes» ingen
appell lär finnas, då densamma liksom med en pekpinne på
pricken demonstrerar hvar Mäster Olofs författare i sin ung-
domliga häftighet och »omogna frihetsvärme» förryckt de hand-
406

laude personernas (förmodligen i skolböckerna) »historiskt fast-
stälda» karaktärer och trädt den konstnärliga sanningen för
nära (en fras som låter något). Och likaså inför den peda-
godiska skarpsinnighet, för hvilken pjesskrifniugskonsten ej
längre synes ha några — teoretiska — mysterier och hvars
spaltföreläsningar öfver den dramatiska konstens lagar troligen
äro lika sjelfständiga och grundliga som beredvilligt meddelade.
När man så från sistnämda håll får mottaga först en förintande
analys af »den naturalistiska dramatiken» och sedan den domen
öfver Strindbergs »Fordringsegare», att den pjesen är »en helt
banal och meningslös historia, der frånvaron af menskliga
rörelser, menskliga passioner nödtorftigt ersatts af en torr
reflexion, en förment djupsinnig »psykologisk» analys» — ja,
såväl i detta som ofvan antydda fall baxnar man och skäms
naturligtvis djupt öfver sig sjelf, för hvilken det säger alldeles
stopp i försöken att fatta dessa nya prof — i synnerhet det
sistnämnda — på den högre visdom, som esomoftast är ut-
märkande för dessa båda kritici i hvar sin stad — såvida
man inte förhärdar sig och skäms för deras skull.

Hur pass framtidsvaraktig och omfattande betydelsen ma
beräknas af upprättelsen och fredsslutet med »Mäster Olofs»
och »Röda rummets» författare, är sjelfklart alldeles omöjligt
att gissa; faktorerna äro dertill för många och variabla. Som
en yttre bekräftelse på en allt allmännare insigt om författa-
rens betydelse för den svenska literaturen, var det emellertid
en tilldragelse af glädjande natur. Tillfredsställelsen skulle
dock varit ännu större, ur den dramatiska konstens och litera-
turens synpunkt, om uppförandet af »Mäster Olof» varit så-
dan, att man kunnat säga att landets hufvudstad egde åt-
minstone en dramatisk scen, hvars personal med lif och intresse
och förmåga ginge till lösningen af sådana uppgifter.

Men så var det beklagligen ej, och det utgör en ytter-
ligare bekräftelse på den ytlighet och ensidighet i bildning och
intresse som är förherskande vid våra teatrar, så väl bland
de ledande som personalen för öfrigt. Det var endast sekunda
eller tertia gradens konst som då uppvisades. Den ende som
satte verklig kläm och stil på sin roll var hr Hillberg som
Brask, och äfven hr Bäckströms munk var karakteristisk.
Fröken Klefberg och fru Fahlman, hvars yttre habitus ej
synnerligen lämpade sig för en dylik uppgift, gjorde visserligen
hvarjehanda med god rutin, men det var ej nog. Hr Theger-
ström, hvars stora föregående förtjenster berättiga honom till
en hedersplats biands teaterns emeriti, sökte i denna som i
andra saker genom ett bullersamt spel dölja, hvad han ej
längre förmår ge i verklig karakteristik. Som elevarbete var hr
Skånbergs Mäster Olof hyggligt och lofvande. Men från att er-
känna detta och till att blåsa upp honom som storhet, för hvilket
ändamål inte ens Schiller får vara i fred *, utan måste hjelpa
till hvad reklamtelegram, korrespondenser och lagerkransar ej
mäkta, är ett icke så litet steg, som endast ovanligt förblindadt
omdöme eller tarfiigt geschäftsmakeri kan taga ut och det till
största skadan för föremålet. Hr S. synes ega en viss grad
af intelligens, kraft och känsla i sitt spel och tal; men för
litet af allt detta för en sådan roll, utan att ens fästa sig
vid bristerna i rutin och teknik. Det är i grund och botten
något rätt prosaiskt hos honom, och han eger synbarligen icke
den bildning och lifserfarenhet och reflexionsförmåga, som fordras
för att rollens ord skola hos honom finna någon verklig och
sjelfständig resonansbotten.

Det förtjenta erkännande, hvilket »Mäster Olof» såsom
literär produkt ändå under tidernas lopp tillvunnit sig, kommer
måhända ännu motsträfvigare att egnas »Fordringsegare». Äm-
net är för obehagligt, gudbevars. Men dess tid skall komma,
ty det är ett i högsta måtto förtjenstfullt stycke. Oaktadt
hvad som kunde brista i utförandet gjorde det ock vid den
s. k. Strindbergsmatinén på Svenska teatern ett ovanligt gri-
pande och medryckande intryck. Det är- en kraftig, men på
samma gång mer konstnärligt beherskad lidelse än i Fadern,
som ger det anda och lif. Replikerna äro smidda med ett
mästerskap och en energisk genialitet, som låter dem tränga
djupt in, karaktärerna äro lefvande och den kvinliga hufvud-
personen mera konkret än den motsvarande i Fadern; den
dramatiska byggnaden verkar förträffligt. Funnes någon teater
med verkligt planmässiga literära sträfvanden, borde naturligt-
vis det stycket likasom de flesta andra af Strindberg tillhöra
dess fasta representativa repertoar, som ständigt skulle hållas
uppe och i ära. Men att bilda en fast repertoar tyckes ej
ligga för våra teatrar, så snart det inte gäller »En telefon»,
»En räddande engel» o. d.

Utförandet af »Fordringsegare» var delvis ganska för-

* Jfr en viss taktfull annons i St. D. till »Georg Skånberg (Mäster
Olof) ».	•
408

tjenstfullt^ särskildt hvad fru Dorsch beträffar. Det mauér?
hon gjort till sin andra natur, var här i viss mån berättigadt
och karakteristiskt, så mycket mer som det var prisvärdt
dämpadt, hvarigenom särskildt vissa yttranden och scener i
pjesen, som eljest lätt kunnat slå öfver till karrikatyr, verkade
det åsyftade resultatet. Hr Hjertstedts spel var äfven på
flera ställen väl genomtänkt och godt.

Orätt vore att förneka, att icke Dramatiska teatern under- ^
stundom under detta år vidtagit åtgärder, som länder den
såsom konstinstitution till verklig heder och i dessa bedröfliga
kaotiska teaterförhållanden, som* tyvärr tyckas bli kroniska,
äro att betrakta som ljusglimtar. Skada blott att de komma
endast glimtvis och ej som regelbundna yttringar af en plan-
messig, af konstnärliga intressen ledd regim. Upptagandet af
Gogols »Revisorn» var en dylik förtjenstfull handling, och
sådana stycken som Kärlekens komedi, Mäster Olof, Revisorn
äro prydnader på hvilken teaters repertoar som helst, när man
fäster sig endast vid synpunkten af styckenas eget värde.
Men betecknande nog blef ej heller utförandet af Revisorn
något vidare utmärkt. Både hos hr Bæckstrôm och hr Per-
sonne är, som hvar menniska mången gång varit i tillfälle se,
fantasien af naturen för vingklippt. De lika litet som öfriga
medverkande gingo med tillräckligt saftigt humör och fest-
stämning till sitt arbete, om ock den förstnämde synbarligen
nedlagt mycken omsorg på utarbetandet af sin uppgift. Hr
Personne, som ej ens tycktes säker på minnesläxan, tycktes
deremot ha tagit saken mera lättvindigt och plockat i hop
litet hvarstans bland sina föregående »skapelser».

Våren och sommarinbrytningen äro i naturen föryng-
ringens och kraftförvärfvandets tid. För Dramatiska teaterns
association kommer då deremot den ljufliga stund, när dess
medlemmar få slå sig ned kring kassan och dela den stora
belöningen för deras samvetsgranna flärdlösa arbete i konstens
höga tjenst. I år lär dock en föryngringsprocess komma till
stånd, och den säges bestå i afskiljandet från teatern af några
af de odugligaste af de yngre, naturligtvis utan att man haft
energi att taga steget fullt ut. De som befunnits värdiga
att engageras i stället tyckas dock för denna heder mera haft att
stöda sig vid släktskap eller relationer än oomtvisteligt och be-
pröfvadt konstnärsskap. Man synes ock icke ännu åtminstone
vidtagit åtgärder för att förse sig med pröfvade krafter, redo
att rycka in i stället för de många, hvilkas otjenstbarhet endast
409

är eu tidsfråga, så vida man inte vill erkänna den redan ha
inträdt. Sverges förnämste i verksamhet varande komiska skåde-
spelare har varit tillgänglig; dessutom ha utanför Dramatiska
teatern gått åtskilliga begåfvade krafter^ hvilka både skulle kunnat
göra nytta vid teatern och hvilka man dessutom bort taga
vara på, enär deras utilitet på längden ej kan ha godt af det
ständiga sysslandet med meningslös eller smaklös repertoar,
försatta som de kanske till på köpet äro i det håg- och in-
tresseförstörande läget att de måste använda sin mesta omtanke
på att af oordentliga teaterdirektörer få ut en smula af sin lön.

Hur mycket än direktören en survivance, hr Personne,
kam fa rum med inom sin verksamhetssfer — elevskolan har
ju nu sist förts dit, förmodligen för att han skall lära eleverna
tala välljudande utan alla biljud eller snöflingar — och ehuru
han ju alltid har tillfälle att låta hr Hillberg befatta sig med
uppsättningen af större, skådespel, för hvilka han ej tyckes
intressera sig, så är det dock gifvet att det ordinarie regissörs-
skapet maste inverka distraherande på hans utöfvande »konst-
närsskap», hvaraf åter teaterns prestige något lider. Det vore
derför måhända välbetänkt, om associationen en gång sökte
förvärfva sig någon som kunde uteslutande egna sig åt regissör-
skapet och dermed äfven förenade ett instruktörsskap, hvilket
senare hr Personne svårligen lär göra anspråk på att anses
ha utöfvat.

Tvänne gästspel ha någon långvarigare tid tagit publikens
uppmärksamhet i anspråk, fru Hennings’ och hr v. der Ostens.
Två gästspel som varit hvarandras diametrala motsats ur syn-
punkten af den konstnärsambition, som yttrar sig i ett sorg-
fälligt och detaljeradt utarbetande af resp, uppgifter.

Fru Hennings' förnyade gästspel leder till en mer ingående
och lugnare kritisk kännedom af hennes konstnärsskap, än det var
tillfälle till förra året. Man kan å ena sidan tydligare ur-
skilja konstnärens begränsningar och svaga punkter, men också
mera medvetet uppskatta det verkligen briljanta i detta konst-
närsskap, som afgjordt ställer i skuggan hvad våra inhemska
skådespelerskor, äfven de af publiken och kritiken mest upp-
burna, på länge presterat. På samma gång man får ögonen
något mer öppna för begränsningen, kan man ock lättare förstå
uppkomsten af den ganska starka opposition, som flerstädes
inom Köpenhamnspressen framträdt mot henne,
410

Det förefaller, for att något precisera de egna intryckena,
som om en icke ringa del af dessa svaga punkter hade sitt
upphof i något, som icke är sällsynt hvarken hos stora och
små artister: i bemödandet att glömma och dölja, att man
icke längre har ungdomen och naturen till sina hjelptrupper.
En öfverdrifven nervositet får understundom träda i stället för
naturlig osökt liflighet, får som t. ex. i »Vi skiljas» i förening
med tekniken dölja frånvaron af en underström af frisk sensu-
alitet; »sötheten», barnsligheten och oskuldsfullheten framträda
ibland i en vida högre potens, än den naturliga instinkten
tyckes ha bort angifva.

Huruvida i diktionen insmyger sig ibland något tillgjordt
sött och barnsligt och derigenom mindre naturligt, är en sak
som en svensk icke kan tilltro sig med säkerhet afgöra, gärna
öfverlåtande åt t. ex. en norsk recensent att förkunna att hr v.
der Osten talar svenska felfritt och flytande och åt den danska
pressen att ha berömt det manérfria i Lindbergska diktionen.

Med dessa antydda reservationer förblir intrycket af fru
Hennings’ konstnärlighet i sina stora hufvuddrag detsamma som
framhölls i förlidet års majhäfte. Man måste beundra denna ypper-
liga individualiserings- och nyanseringsförmåga, detta utomordent-
liga herravälde öfver röst, ansigte och kropp, denna teknik, inför
hvilken mången hemmavarande artists på god tro af vaneslöa
recensenter för dess tekniska förträfflighet prisade framställning
visar sig som beskedligt dilettantarbete.

De roller, hvari fru Hennings hittills i år varit ny för
oss, ha varit Agnes i Fruntimmersskolan, Cyprienne i en
ny originaltrognare och pikantare och roligare öfversättning
af Divorçons samt i Kung Midas och det har varit första
rangens prestationer allesammans. I Fruntimmersskolan ver-
kade bäst naiviteten och uppläsandet af budorden i äktenskaps-
katekesen, i »Vi skiljas» andra akten och en viss skälmsk
fråga vid bordet i tredje akten samt i Kung Midas den stora
scenen i andra akten med dess energiska utbrott och så van-
sinnighetsscenen i sista akten, der skrattet klingade vidunderligt
hemskt. Om ock ungdomsblodets opposition i första akten af
Divorçons ej fann fullt resonnans, så var det för den, som
endast sett fru Brunos personligen så behagliga och fru Lind-
bergs rättframma, svenskt hyggliga Cyprienne, som en helt
uy Pjes.

Om motspelet från teaterns egna artister skall anses ha
varit teaterns anseende värdigare än i fjol är svårt att säga.
411

I »Fruntimmersskolan» var det mindre väl bestäldt med hr
Thegerström, Hamrin etc., men â andra sidan var hr Bæck-
ströms och frkn Ahlanders tjenarpar särdeles duktigt gjordt i
den rätta stilen, och i »Vi skiljas», der den långsamma och
<^	dåligt utförda inledningsscenen mellan hr och fru Hamrin
betänkligt stack af mot det öfriga, briljerade hr Fredrikson.
Intrycket af »Kung Midas», det så omtalade, omskrifna
och framreklamerade stycket, var ganska ofördelaktigt vid
premieren, ofördelaktigare, än en första genomläsning hade
gifvit aning om, och äfven ofördelaktigare än hvad man efter
en senare förnyad genomläsning tycker att det borde ha varit.
Två omständigheter medverkade nog dertill och försvåra »ett
rättvist bedömande af styckets förtjenster och fel. Dess egen-
skap af polemiskt tendensstycke förutsätter förutom frihet från
partifanatism närmare kännedom om norska förhållanden än
allmänneligen förefinnes. Den andra omständigheten var det
mindre vårdade, intresselösa utförandet af de svenska artisterna.
Men frånsedt detta och äfven med stark sympati för ten-
densen att häfda relati vitetens lag och att ge ett skarpt hugg
åt det uppblåsta, sjelfbelåtna entreprenadskapet af sanning och
sedlighet och med erkännande af författarens satiriska talang och
andra förtjenster, så är dock styckets storhet reklamens verk.
Och det fastän dialogen mångenstädes är kvick och åtskilliga
situationer dramatiska och somliga karaktärer intressanta. Ena
hufvudpersonen, Ramseth t. ex., med hans half bildning och sjelf-
tillit och egoism på botten. Något svenskt motstycke ha vi precis
inte. Det är, som om vi skulle sätta ihop element lånade från
vigtiga skollärare- och bondklockaretyper, frikyrkliga nykterist-
och sedlighetstalare och redaktörer eller kvinnosaksmän à la pastor
Ekman, hrr v. Koch, v. Bergen o. d., men dertill något af
en naiv nordisk Bellac, som genom sitt ordflöde hypnotiserar
sig sjelf och sin kvinnopublik. Till full klarhet rörande den
kvinliga hufvudpersonen är svårt att kommma. Hennes absoluta

->	uppgående i den döda mannen, hvilket ej harmonierar fullt
med hennes icke-obenägenhet för de lefvande herrarnes upp-
märksamhet, motiveras eller tecknas ej så öfvertygande klart,
att derur framgår som en absolut oundviklighet det slutliga
vansinnet. Det blir en olöslig gåta för åskådaren hvarför

* Att som korrespondenten C. L. med etisk indignation förinta
det, derför att Björnstjerne Björnson såsom offentlig person påstås ha
t ■	delvis varit modell för Ramseth, är barnsligt. En så oförbrännelig pole-
miker som B. B. bör väl snarare vara mindre fredlyst än andra.
412

hou lägger eu så alt bestämmande vigt på mauueus försäkran
på dödsbädden. Det är denna oklarhet som dräper stycket.

Oklart och tröttande verkar ock flerstädes dialogen just i
följd af författarens åtrå att låta den verka naturligt och der-
för för ofta komma fram i öfvcrdrifvet korta och afbrutna
meuingar, omtagningar etc.

Den ende af svenskarne som satte uågou karaktär på sin
roll var hr Hillberg; det var kraft och myndighet, så att hau
bief dominerande. Men det var något för tuugt och mörkt,
skulle varit en mer öfversvallande lyrik i de ordrika utbrotten.
Förnämsta skulden till den uteblifna framgången låg hos herr
Rydgren ; han skulle bredt ut sig med mycket mera gejst,
humör och kläm, så att han kommit mera i nivå med de
båda hufvudpersonerna. Både han och hr Palme, som emeller-
tid var rätt sympatisk, trädde för mycket i bakgrunden, voro
för svaga, att man med tillbörligt intresse kunde följa
med kampen mellan dem och Ramseth. Bipersonerna gjor-
des skäligen enkelt; hr Hamrin, i hvars konstnärsskap sim-
pelhet och karrikatyr är det centrala, gjorde en rolig typ
onödigt ofin.

Hr von der Ostens gästspel på Svenska teatern har antag-
ligen varit lika fägnesamt för hr v. der Ostens kassa och
teaterentreprenörens affärer som det tycktes vara uppbyggligt
för den täta dampublik, hvilken, väl uärmast ditlockad af hans
&eZ-a»M-apparition, fylde salongen. Men eljest har detta gäst-
spel, såsom det denna gång gestaltade sig, varit en bedröflig
tilldragelse. Bedröfligt har det varit att åse, huru en skåde-
spelare, som, om ock icke af allra första kvalitén, dock be-
sitter vissa egenskaper, hvilka under förutsättning af veder-
börlig takt och omsorg skulle kunna göra hans prestationer
till ganska erkännansvärda, har så liten aktning både för
konsten och publiken, att han ger sig åstad till ett främmande
land för att skylta med något så slarfvigt och dåligt som i
år. Han har äfven under föregående gästspel visat stor be-
nägenhet för slarf, men det har blifvit värre gång för gång
och i år var det rent anstötligt. Full ut lika bedröfligt har
det också varit att bevittna flatheten och servilismen eller om-
dömeslösheten hos den mera inflytelseegande kritiken gent emot
hr v. der Osten. Hade den gjort sin skyldighet och sagt be-
stämdt ifrån, hade derigenom väl uträttats hvad som närmast
tillkommit en regissör med insigt och allvar, om Svenska
teatern hade haft någon sådan, nämligen att afstyra de värsta
413

orimligheterna och bland annat klargöra för den fräjdade
gästen det lämpliga i att åtminstone inte såsom nu vårdslösa
sjelfva lexan och uttalet, detta senare så mycket mer som han
dervidlag alltid är i stort behof af öfverseende. Hans spel
som Otello, Garrick och Rochester må denna gång vittna om
honom som skådespelare; de båda senare rollerna må ock
vittna om den konstnärliga ambitionen i afseende på repertoar-
valet. Förmodligen ville han ställa sig på teaterentreprenörens
smaknivå, och Jane Eyre var ungefär lika god som Ringaren
i Notre Dame och En fattig ung man etc.

Hans Otello reducerade sig i år snart sagdt till hemskt
grimaserande, låtande och skrikande samt gångande af och an ;
det imponerande och skakande slog öfver till raka motsatsen;
den konstnärliga beherskningeu och detaljutarbetningen hade
försvunnit, och de funnos lika litet i Garrick och Rochester.
Figuren och utseendet, nästan platt ingenting annat. Hvad
Garrick beträffar, gjordes dryckesscenen groft, då var hr Sved-
bergs spel som berusad vida mer präglad af konstnärlighet.

Otello gafs för öfrigt miserabelt; det enda af något in-
tresse vid denna repris var fru Geijerstams debut som Desde-
mona. Debut torde vara rättaste beteckning på detta något för
pretentiöst förebådade gästspel, och den utföll öfverraskande väl i
betraktande af den obetydliga dramatiska rutin hon kunde ha
förvärfvat i elevskolan och under en tämligen kortvarig an-
ställning med få uppgifter vid operan. I hvad mån det goda
resultatet är att tillskrifva den goda handledningen af hr
Hillberg eller graden af begåfning, är naturligtvis ännu omöj-
ligt att säga. I hennes spel och tal var känsla och förstånd
och uttrycksfullhet i mimiken, men hennes naturell torde gjort
att Desdemona bief transponerad öfver till en annan sfer än
den rätta. Det blef något af en snäll borgarflicka, som —
ibland med något af en käleu kattunge — var sin man varmt
tillgifven. Af patricierns dotter med nobless och värdighet i
hållning återfans ej mycket och likaledes ej synnnerligen af
den skära kyskhets poesi, som torde böra omstråla Desdemona.
Det föreföll derjämte, som om organen med ett visst tvång
måste hållas tillbaka inom det område, der uttrycket för det
mjukt kvinliga och känsliga brukar vara att söka. Med
minnet af en liten roll i »Det var en gång» tyckes derför
hegåfningen ha lättast att finna sig till rätta bland och mest
peka på uppgifter på ett mera borgerligt, ett mera friskt bur-
leskt område. Hr Ranft har i allmänhet på de båda sista
414

åren gått tillbaka som skådespelare i stallet för framåt. Hans
Jago är också sämre än förut. Den har sjunkit allt djupare
i fantasilöshet och torrhet. Hans sätt att tala rollen symboli-
seras bäst af en skjutskärras enformiga lunk i sakta mak
landsvägen utefter, och mimik och gester vittnade om en genom-
prosaisk ytlighet, som hvad intelligensgraden beträffar ej var
lika utspekulerad som pjesens Jago. Hr Gardts Gratiano är
af gammalt ett minnesvärdt konststycke i det omedvetet genom-
parodiska, och fru Gardt hade klifvit högt upp på koturnen
och deklamerade med en energi, som lemnade hr Lundbergs
kraftiga bemödanden i den vägen långt bakom sig.

Det enda af något intresse, som presterats på denna teater
under senare tider, har varit förutom Strindbergsmatinén, hvarom
redan talats, »Broder Rus», en med åtskillig talang, men med
bristande koncentration och smak utförd målning från refor-
mationstankarnas brytningsperiod i Danmark. Maskerad som
en mörk Kristus visade sig. der hr Hjertstedt, hvilken som
teaterledare och regissör uppenbarligen är — beskedligast sagdt
— ett stort misstag, öfverraskande väl till sin fördel som
skådespelare, särskildt när man betänker bristen på skåde-
spelare, användbara i jeune-premierfacket. Figuren var smidig
och jämförelsevis elegant, han talade intelligent och med god
känsla. Mera lyriska partier och känsloutbrott, der det dock
gälde iakttaga en viss beherskning, syntes mera ligga för honom.
I en vanlig stilla dialog åter kom nämligen understundom
fram något flackt i organen, som kanske på längden skulle
upphäfva det goda intrycket. Hr Holmqvist hade ställen i
sin hufvudroll der han var rolig och karakteristisk, särskildt
en visa föredrogs ypperligt, men ingalunda blef det en af hans
glansroller. I betraktande af den respekt, vaneslapphet eller
tröghet i ingeniet, som esomoftast far på recensenter, då de
skola yttra sig om »erkända» artister, var det på sätt och vis
rätt underligt att de just i denna pjes skulle känna sig så obe-
hagligt afficierade af den förkonstlade ungdomlighet och liflig-
het, som fru Dorsch presterar. Hvarför kunde inte det lika
väl godkännas som någonting förträffligt som i en hel mängd
andra af hennes roller under året, t. ex. i Garrick, Jane Eyre,
der det yttre — på afstånd — verkade öfverraskande ung-
domligt, men der organ, tal, minspel och rörelser ingalunda
voro präglade af ungdomlig mjukhet och naturlighet.

Södra teatern kartar sig uppenbarligen uppåt i opinionen.
Den har haft tur med flera program, den nye direktören ligger
415

i och arbetar flitigt med uppsättningar och sujetter och tisslar och
tasslar med de mäktige herrar, hvilka influera på teater-
besökarnes föreställningar, och dessutom har företaget haft ett
godt handtag i alla de missgrepp och besynnerligheter, den
farligaste konkurentteatern gjort under året. Men opartiskt sedt
så spelas det dock pä Södra teatern med några få undantag
beträffande de äldre ganska dåligt och med repertoaren är det
både si och så, trots deras hedersomnämde direktör och dess
literära smakråd. De senaste med literära anspråk på framträ-
dande pjeserna voro två från danskan, Under snöyran af Hostrup
och ett ganska ledigt och roande proverb, Skvaller, af Einar
Christensen, Broder Rus’ författare. I det förra stycket åter-
fann man visserligen på sina ställen det godmodiga Hostrupska
humöret och förmågan af täcka hemlifsstämningar. Om det ock
antagligen bättre skulle lyckas några större talanger än hr Wag-
ner och fru Christiernsson att försätta åskådaren i sådan stäm-
ning, att han kundo förhålla sig mindre skeptisk mot sjelfva
hufvudhandlingen, så verkade den i och för sig i högsta grad
osannolik. Hr Wagner som patetisk och rörd är inte just upp-
bygglig och fru Christiernsons gester (imiterade från fru Almlöf ?)
och ofina spel i öfrigt utestänga henne uppenbarligen från
det känslosammas och stämningsväckandes område. Som ung,
elegant och spirituelt konverserande societetsdam i baldrägt
passar hon enligt hvad man kunde se i »Skvaller» ungefär
lika bra som hr Hirsch med sina kautschuksgubbsmanér som
balkavaljer.

Gaspar one.
Tillägg och rättelser

till art. y>Arbetarefrågan» i aprilhäftet.

Â sida 313 har genom korrekturfel kommit att stå »socia-
listlagen af 1876» i st. f. 1878.

Föranledt af ett tryckfel i Bramsens bok står å s. 315 en
»väl lyckad» arbetareorganisation i st. f. en »väl ledd» sådan.

Trade unions äro (s. 311) genom ett misstag angifna såsom
äfven varande förbruksföreningar. Dessa senare (med sin lag af
1871 om »Industrial and Provident Societies») äro dock till sin
organisation skilda från Trade unions men likasom dessa inregi-
strerade.

Att tyska socialistlagen »förbjudit» arbetarne att associera
är ju, bokstafligt taget, för mycket sagdt, och tanken borde ha
uttryckts så, att man lagt sådana hinder, som gränsa till förbud,
i vägen för en dylik fri association.

Det borde uttryckligen anförts, att äfven ålderdoms- och
invalidförsörjningslagen antogs i Tyskland i fjol. Denna fråga är
dock af så stort omfång, att gränserna för artikeln om arbetare-
frågan ej tilläto dess behandling enligt de olika synpunkter, hvilka
äfven hos oss framställt sig.

Under omtalandet af normalarbetsdagen borde anförts, att en
maximaltid — 11 och 10 timmars effektivarbete — införts genom
lag i Österrike och Schweiz, äfvensom att stämningen i England
tyckes vara för 8 timmar, men att man knappast torde komma
att fastställa detta genom lag utan endast genom öfverenskom-
melse, såvida det låter sig göra utan lönenedsättning.

Kr. Winterhje/m.