Arbetarefrågan

enligt engelska och enligt tyska synpunkter.

Af Kr. Winterhjelm.

Då vi i dessa rader ämna gifva en kort framställning af de
olika synpunkter, ur hvilka man i England och i Tyskland be-
traktar arbetarefrågan, denna vårt tidehvarfs utan allt tvifvel
största och vigtigaste politisk-sociala fråga, göra vi ingalunda an-
språk på att kunna framdraga något som helst nytt för dem,
hvilka redan åt denna fråga offrat mera ingående studier. Emel-
lertid är den hithörande literaturen så omfattande och så brokig,
att den stora allmänheten omöjligen kunnat genom annat än
spridda tidningsartiklar skaffa sig kunskap om, hvilken bärvidd
frågan eger å olika områden och hvilka olika uppfattningar be-
träffande dess lösning gjort sig gällande, till en del i följd af
olika nationela och politiska åskådningssätt. På senare tiden ha
dock några mera sammanfattande arbeten äfven inom den nor-
diska literaturen sökt återföra detaljframställningen till de prin-
cipiela utgångspunkterna; vi nämna endast sådana arbeten som
Ludv. Bramsens bok om Englands och Tysklands arbetarelag-
stiftning och Axel Raphaels bok om förlikningsmetoder. Och då
nu yttermera kejsarens af Tyskland bekanta kabinettsorder såväl
som sammankallandet af den internationella arbetarekonferensen
i Berlin gifvit hela saken en officielt storpolitisk och internatio-
nel karaktär, torde det utan allt tvifvel intressera en större all-
mänhet att få en hastig öfverblick öfver de olika principerna för
frågans lösning olikheter hvilka äro så grundläggande och så
nationelt inrotade, att de säkerligen i hög grad skola försvåra en
grundlig och omfattande lösning å internationel väg.

Ur Dagens Krönika. X. 4.	18
290

Engelskt och tyskt åskådningssätt stå emot hvarandra och
kunna näppeligen förlikas. Ty då det ena vill, att utvecklingen
skall ske nedanifrån uppåt, vill det andra att den skall ske upp-
ifrån nedåt.

Sjelf styr else éïïer statssocialism — det är frågan.

Men äfven om man med dessa två ord kan, så att säga, ge
hvarje riktning en signatur eller etikett, som icke ljuger, utan
anger det verkligen genomgående karaktärsdraget, så hjälper oss
detta ganska litet, då vi börja taga itu med de mångfaldiga de-
taljfrågorna och skola undersöka, i hvilken mån å ena sidan det
rent ekonomiska, å andra sidan det politiska beröres.

Man skall nämligen ofta finna dessa två begrepp till den
grad sammanknippade, då man först börjar allvarligt undersöka
ett eller annat förhållande inom arbetarefiågan, att man mycket
väl förstår, huru helt olika åskådningssätt kunna framkallas. Vissa
sanitära och humanitära hänsyn, hvilka alla nationer ansett det nöd-
vändigt att beakta, såsom beträffande barns arbete i fabriker,
säkerhetsåtgärder mot olycksfall och dylikt, äro ju i sin innersta
grund af politisk art, men de beröra dock i väsentlig grad så-
väl arbetsgifvarnes som arbetarnes ekonomiska intressen, och det
skall i många fall blifva ganska svårt att draga en gräns.

Men en gräns måste dragas & ett eller annat ställe, och då
är det just man ser skilnaden mellan engelsk och tysk uppfatt-
ning. I England vill man så mycket som möjligt låta det fria
ekonomiska området vara det i sak bestämmande, medan man
endast med största försigtighet och återhållsamhet afgränsar ett
politiskt område, där man måste ingripa och lagstifta. I Tysk-
land däremot står man i begrepp att göra äfven det rent ekono-
miska området beroende af statens ingripande genom en stats-
socialistisk lagstiftning. Det är en principskilnad, så afgörande
och betydelsefull, att man knappast kan tänka sig möjligheten af
en sammanjämkning, detta så mycket mindre som ännu en annan
storpolitisk fråga härvidlag spelar en framstående rol: frågan om
frihandel och protektionism. Ty som bekant hysa engelsmännen
den åsigten, att en stor del af de svårigheter arbetareförhållan-
dena vålla å kontinenten härleda sig från en oriktig tallpolitik.

Man skulle tro, att i en sak sådan som arbetarefrågan vi
nordbor borde i Storbritannien se det egentliga föredömet. Ty
på samma gång som den britiska industrien i sin utveckling
onekligen hunnit framom andra länders, finner man det samma
vara fallet med alla de arbetets och arbetarnes förhållanden,
hvilka utvecklat sig å naturlig väg genom sammanslutning, orga-
291

nisation, öfverenskommelser och sedvanor. Men den stora all-
mänheten, hvilken öfver hufvud taget följer alltför litet med en-
gelska förhållanden, har uppenbarligen i mycket högre grad upp-
märksammat den onekligen uppseendeväckande socialdemokratiska
rörelsen i Tyskland, och i denna sak som i så många andra, i
synnerhet å lagstiftningens område, har man bildat sig en opi-
nion enligt tyskt åskådningssätt och temligen ensidigt tagit Tysk-
land till föredöme. Den tyska socialdemokratien, äfvensom de
lagstiftningsåtgärder den framkallat, har låtit tala om sig. Då tid-
ningarna en och annan gång, t. ex. under en stor strejk, offra
en spalt åt engelska arbetareförhållanden, läser man hvarje dag
om kejsarens af Tyskland och Bismarcks förhållande till social-
demokratien med anledning än af socialistlagen, än af valen, än
af försäkringslagar och dylikt. Luften är så till sägandes mättad
med tysk arbetarepolitik, och allmänna opinionen, smittande äfven
de ledande männen, låter föra sig allt vidare in på tysk upp-
fattning af hithörande förhållanden.

Vi ha redan sagt, att själfva den stora frågans ganska in-
vecklade natur, hvilken ständigt framvisar tvänne fysiognomier,
en med ekonomiskt, en med politiskt uttryck, kan leda till dia-
metralt motsatta åsigter om hennes rätta lösning. Men &ö/eZsen
att välja den ena eller den andra vägen härleder sig från helt
olika nationela egenskaper och traditioner hos Tysklands och Stor-
britanniens folk.

Engelsmannen är så i politiska som i enskilda frågor van
att ständigt först och främst lita på sig själf. Han tycker ej
om något förmyndareskap, och lika litet som han tål, att staten
i oträngdt mål blandar sig i hans affärer, lika litet begär han af
staten någon hjälp, så länge han för sin egen del eller tillsam-
mans med yrkesbröder eller andra lika tänkande och lika intres-
serade ser sig oförhindrad att sköta och främja sina intressen.
Det är nogsamt bekant, huru i Storbritannien en mängd förhål-
landen af största vigt och betydelse för samhället ordnas å en-
skild väg, hvilka annorstädes ha behöft lagstiftningens hjälp för
att komma till stånd. Regering och parlament äro därför också
ganska återhållsamma, då det gäller den positiva lagstiftningen,
som, hur man än inrättar den, städse kommer att i någon mån
lägga band på individens fria rörelser och själfbestämmanderätt.
Man litar så länge som möjligt på individens, på samhällsklas-
sens, på folkets energi och traditionela vana att reda sig själf,
och då det blir nödvändigt att lagstifta, föredrager man sådana
lagar, hvilka antingen åsyfta att hindra ett kränkande af andras
âôâ

rättigheter eller att aflägsna sådana hinder, hvilka stå i vägen
för t. ex. frivilliga organisationers uppträdande såsom juridiska
personer. Däremot undviker man som redan sagdt så mycket som
möjligt alla sådana lagar, hvilka åsyfta ett positivt ingripande i
individens eller samhällsklassens enskilda angelägenheter. Intet
folk torde häller i sådan utsträckning som det britiska äga en
endast på sedvana bygd rättspraxis. I otaliga fall fäller den en-
gelske domaren utslag ej enligt lagrum, emedan sådant ej före-
finnes, utan enligt ofta endast lokal sedvana, hvilken styrkes ge-
nom vittnesmål. Det heter i en nordisk folkvisa, att »denna
visan har gjort sig själf», och det samma kan sägas om en stor
mängd så kallade lagar, hvilka i Storbritannien respekteras lika
mycket, som om de vore skrifna lagar, statute law. Därför spela
äfven prejudikat en så stor rol i den engelska juridiken.

Äfven den britiske arbetaren ställer sig i detta afseende å
samma ståndpunkt som alla andra briter. Han äger samma stolt-
het och själfkänsla och vill ej, att man spelar förmyndare för
honom.

Helt annorlunda är det i Tyskland, där man är van, att
»klockarfar skall allting bestyra». Allting skall systematiseras
och rubriceras. Så snart en fråga dyker upp, genast skall det
stiftas en lag för den samma, och de människor, som beröras
af den, skola numreras och kommenderas i ekonomiska eller po-
litiska bataljoner och regementen. Man nöjer sig ej endast med
lagar, utan stiftar äfven undantagslagar. I alla förhållanden har
man vant sig vid förmyndareskap, och tyskarnes stolthet och
själfkänsla uppresa sig ej däremot.

Hela skilnaden i åskådningssätt är träffande karaktäriserad
af Bramsen, som säger: »Den engelske arbetaren meddelar genom
sin organisation oafbrutet den engelska regeringen, hvilka refor-
mer han önskar; i Tyskland åter meddelar regeringen arbetarne
hvilka anordningar man funnit det nödvändigt att träffa för dem,
i det de på förhand anses såsom alldeles oförmögna att kunna
inrätta någonting för sig själfva eller föreslå, hvad de önska skall
göras. I Tyskland är det en gifven sak, att allt skall ske ge-
nom lagstiftningen, hvilken dock ej städse är i besittning af nå-
gon produktiv kraft, medan i det konservativa England en mängd
förhållanden i verkligheten äro att anse såsom lagbestämda, ehuru
ordningen är tillvägabragt och upprätthållen ej af parlamentet
genom lag utan af befolkningen själf efter eget initiativ och un-
der verksamt bistånd från de rika och inflytelserika, från prester
och — ej minst — från qvinnor inom de högre samhällslagren.»
293

Men äfven en annan mycket karaktäristisk skilnad finnes
mellan den engelske och den tyske arbetarens uppfattning, näm-
ligen då det gäller förhållandet mellan arbete och kapital, mellan
arbetare och arbetsgifvare.

Den tyske arbetaren, närd af socialistiska utopier, betrak-
tar arbetsgifvare och kapital såsom endast en bitter, skoningslös
fiende, mot hvilken man vill förklara utrotelsekrig. De tyska
fackföreningarne, såvida de tillåtas existera, upptaga därför så-
som ledamöter hvarje arbetande person, ung eller gammal, högt
eller lågt aflönad, kunnig eller okunnig, endast han kan göra
tjänst såsom soldat i kriget mot kapitalet och såsom siffra vid
valurnan. Den gamle, kloke och erfarne arbetaren, den gifte
mannen med familj, som har mycket att förlora genom strid, har
lika röst med den unge skrikhalsen, som ganska lättsinnigt sät-
ter allting på spel. Den tyska fackföreningen bär därför mindre
prägeln af »fack» än af revolutionär stridsbär mot samhällsskic-
ket. Man har fått för sig, att man ej kan sköta sina fack-
intressen gentemot kapitalintresset; man måste först utrota ka
pitalet.

Den engelske arbetaren betraktar sin sak helt annorlunda.
Han äger tillräcklig upplysning att inse, hurusom kapitalet är en
nödvändig faktor i produktionen. Han vet, att på det stora hela
taget ha kapital och arbete gemensamt intresse, att konjunkturer
drabba det ena som det andra, att arbetets andel i produktions-
vinsten måste vara beroende af de marknadsförhållanden, hvilka
trots alla arbetare och arbetsgifvare äro en följd af de naturliga
ekonomiska lagarne. Men också inser han mycket väl, att själfva
fördelningen af produktionsvinsten här som öfverallt stöter på
olika intressen hos de båda kontraherande parterna. Om den
ene kontrahenten behåller hela makten, skall den andre blifva
lidande. Därför sörja äfven de engelska arbetarne för att genom
association kunna uppträda med en samfäld makt, som tillför-
säkrar dem att blifva tillfredsstälda, så långt som allmänna eller
tillfälliga konjunkturer det medgifva. För detta ändamål måste
de respektera sakförhållandena och sörja för, att deras associa-
tioner fästa en hufvudvigt vid sakkunnigheten och den sansade
under handlings förmågan. Deras föreningar äro ett slags väp-
nade fredsföreningar. En fredlig uppgörelse är det stora ända-
målet, emedan man inser, att kriget alltid kostar ofantligt myc-
ket med pengar, men man är äfven fullt beredd på krig, och så
långt deras anspråk äro någorlunda rimliga och genomförbara
gifver detta åt deras hållning och uppträdande pn ofantlig vigt,
294

Man må gerna medgifva, att den engelske arbetaren i all-
mänhet hunnit längre i utveckling än andra länders, men det
skulle dock vara omöjligt att gifva en sådan karaktär åt de be-
kanta Trade unions, såvida man ej omsorgsfullt sörjde för att
utesluta alla omogna element, alla sådana våghalsar, hvilka ge-
nast äro färdiga att köra hufvudet i väggen, på samma gång
som man infört en ganska sträng disciplin.

Låtom oss ett ögonblick betrakta de engelska Trade unions.
För att blifva upptagen såsom ledamot i en sådan fackförening
fordras det å ena sidan betyg från tvänne ledamöter angående
recipientens yrkesskicklighet, å andra sidan ett af honom själf
framlagdt bevis, att han uppnått den dagaflöoing, hvilken för-
eningen faststält såsom den lägsta, hvartill någon dess ledamot
får arbeta. Dessutom fordrar man vissa sundhetsbetyg, emedan
föreningen äfven är en understödsförening. Board of Trade har
därför om dessa fackföreningar uttalat, »att det råder föga tvif-
vel, att deras ledamöter utgöra blomman af deras respektiva
fack». Alla ledamöterna äro sålunda utlärda arbetare, och bland
dessa återigen de dugligaste. Detta förklarar äfven, hvarför å
senaste kongressen i Bradford de delegerade representerade ett
jämförelsevis så lågt antal ledamöter som 817,000 fördelade på
70 fack. Det är denna élite som bestämmer, men äfven de utom
föreningarne stående arbetarne njuta naturligtvis indirekte godt af
löneregleringarne och mycket annat.

Samtliga Trade unions ega en gemensam representation, en
»parlamentarisk komité» bestående af tio ledamöter och en se-
kreterare; denna komité representerar föreningarne gentemot re-
gering och parlament.

Dessa märkliga föreningar sköta snart sagdt alla arbetarnes
angelägeheter, så vida de ej äro af alldeles enskild natur. Hvarje
förening eger endast en gemensam kassa, hvilken å ena sidan
är afsedd för sjukhjälp, ålderdomsförsörjning och begrafnings-
hjälp, å andra sidan för understöd under arbetsbrist och strej-
ker. Det kan af åtskilliga anses som alldeles befängdt, att ej
skilja mellan understöds- och strejkkassor, men i själfva verket
utgör detta en ganska väsentlig garanti mot lättsinniga strejker,
och föreningarne hålla därför strängt på denna ordning.

Att dessa Trade unions ingalunda bära någon revolutionär
prägel och ingalunda löpa fara för att blifva socialistiskt smit-
tade, därom tala många omständigheter. Bramsen, som person-
ligen undersökt förhållandet, förklarar alla därom uttalade miss-
tankar vara gripna ur luften, och han anför bl- a. ett uttalande
295

af presidenten vid Bradfordkongressen med anledning af inbju-
dandet till den internationella arbetarekongressen i London: »I
samma grad som de utländska representanterna vilja lemna re-
volutionens väg ocb ansluta sig till de engelska arbetarne pä
reformernas väg, skall det blifva utsigt till ett godt resultat.»

Men direkt, i handling, framlyser än mera tendensen hos
dessa föreningar i deras sätt att uppträda i arbetstvister. De
hafva som bekant anslutit sig till principen om skiljenämder, och
endast i yttersta nödfall anlita de strejk, krig. Med afseende å
detta ämne kunna vi hänvisa svenska läsare till Raphaels ofvan
nämda bok, där det genom en mängd fakta och upplysningar om
kontrahenternas ömsesidiga hållning påvisas, hur såväl arbetsgif-
vare som arbetare visa allt möjligt tillmötesgående för att und-
vika strid och strejk eller lockout.

»I fojälfva verket», säger författaren, »skulle också redan
ekonomiska hänsyn, om ingenting annat, diktera föreningarne en
sådan återhållsam politik. Föreningarne hafva af erfarenheten
lärt, att, till och med om ett föremål är värdt att kämpa för,
strejker ofta äro det värsta och alltid det dyraste medlet att er-
hålla det. Föreningarne, lika väl som kapitalisterna, riskera vid
en strejk sin förmögenhet. Och sammanslagningen af fonderna
för de två olika syften, som föreningarne tillgodose, yrkestvister
(trade disputes) och välgörenhetsändamål (benefit purposes), läg-
ger ytterligare en dämpare på frestelsen att i otid föranstalta en
strejk, som kunde medtaga en stor del af de för lika dyrbara
ändamål afsedda medlen. »Medlemmarne i allmänhet äro emot
alla arbetsinställelser», yttrar Allan, maskinbyggarnes general-
sekreterare, »och det faktum, att vi hafva en stor förmögenhet,
stärker denna motvilja ... Vi äro ytterst angelägna om att icke
förslösa hvad vi äga, och vi anse alla arbetsinställelser som ett
fullkomligt slöseri med pengar.» Hur pass lättsinnigt en för-
ening inlåter sig på en strejk, visas bäst af dess förfaringssätt,
när fråga uppstår om att söka genomdrifva förbättring i något
arbetsvilkor. Förloppet härvid blir då ungefär följande: Rörel-
sen uppkommer vanligen bland arbetarne hos någon särskild
firma. Förslag om hemställan till arbetsgifvaren göres då till
den lokala grenen eller logen af den förening de ifrågavarande ar-
betarne tillhöra. Vinner det här efter en grundlig diskussion
majoritet, sändes det till föreningens högsta myndighet, det exe-
kutiva utskottet, med fullständiga upplysningar beträffande såväl
den sökta förbättringen som industrins tillstånd i distriktet och
i landet i öfrigt, det antal arbetsgifvare, som sannolikt komma
296



att af tvisten beröras, antalet arbetare, medlemmar och icke-
medlemmar af föreningen, möjligheten för, att de senare skulle
vilja intaga de strejkandes platser, röstetalet i grenen för och
emot samt möjligheten af framgång, i händelse anspråket fram-
ställes. Förslaget diskuteras nu i exekutiva utskottet. Om det
här vinner bifall — något som man kan vara förvissad om, att
ett löneanspråk icke gör, om icke industrins konjunkturer befinna
sig i uppåtgående — sändes det, jämte redan lemnade och, om
så aktas nödigt, ytterligare upplysningar, till de öfriga grenarne,
af hvilka det likaledes diskuteras och göres till föremål för om-
röstning. Rösterna för och emot i alla grenarne sammanräknas,
och föreningens beslut kommer till stånd i enlighet med vote-
ringens resultat och bör som sådant lända till efterrättelse. Mot-
satsen kan naturligtvis stundom inträffa, men stadgarne söka
också förekomma denna möjlighet. Först och främst tar för-
eningen ingen befattning med en af arbetarne egenmäktigt före-
tagen strejk. Och hvad vigtigare är: de strejkande få intet un-
derstöd af föreningen. Flera af de mäktigaste föreningarne stadga
till och med, att intet understöd får lemnas någon lokal gren,
såvida det icke visas, att arbetarne, innan de lemna arbetet,
gjort arbetsgifvarne en hemställan om skiljedom.»

Vi ha så pass vidlyftigt omhandlat Trade unions, emedan
dessa allra tydligast gifva en bild af det sätt, på hvilket den
engelske arbetaren själf tager sin sak i egen hand, förvissad om
att han själf bäst känner hvar skon trycker och genom associa-
tionen eger makt att, då marknadsförhållandena det medgifva,
tillvarataga sitt intresse vid fördelningen af produktionsvinsten. *

Men han är ej som den tyske arbetaren revolutionär, eme-
dan han mycket väl vet, att de ekonomiska lagarne ej låta rubba
sig. Den tyske arbetaren står vida efter den engelske, då det
gäller att på ett praktiskt sätt sköta sina intressen ; han eger
ej dennes själfkänsla och själ/förtro ende, ej dennes stolta med-
vetande att vara en likstäld faktor inom det existerande sam-
hället, där han genom framkämpandet af reformer kan förbättra

* Som bekant, har man i England, i synnerhet vid grufverksam-
heten, försökt ett nytt system, nämligen de så kallade glidande skalorna,
sliding scales, d. v. s. aflöningstariffer, hvilka hvarje tredje eller fjärde
månad fastställa arbetarnes aflöningar i enlighet med varans högre eller
lägre marknadspris. Komme detta mera allmänt till stånd, skulle man
dermed vara inne på åtminstone en förberedande lösning af frågan om
en direkt fördelning mellan kapital och arbete af produktionens netto-
vinst. Alltså återigen England som gått i spetsen!
297

sin ställning. Den tyske arbetaren stär modfälld och förbittrad
samt öfverlåter ät staten att uttänka reformer, sä mycket den git-
ter, medan han öfverlåter sig sjelf åt fåvitska drömmar om ett
nytt samhälle, där allting skall vara glädje och lycksalighet och
där stekta sparfvar skola flyga i munnen på honom.

Det tyckes, som skulle man ej kunna hysa tvifvel om hvil-
ket är bäst, den fria associationen e\\er statens förmyndareskap.

Framåtskridande, reformer, utjämningar äro ej minst nödvän-
diga, då det gäller de olika samhällsklassarnas ekonomiska ställ-
ning gentemot hvarandra. All politik, sådan den i sin innersta
grund måste fattas, går egentligen ut på att främja detta syfte.
Men om man väl i allmänhet torde erkänna, att ett sådant fram-
åtskridande genom utjämningar i hufvudsak måste ske genom na-
turlig utveckling, så återkommer dock periodvis en böjelse hos
staten att underlätta utjämningen ej endast genom att aflägsna
hinder, utan äfven genom ett positivt ingripande medelst tull-
skydd, navigationslagar, premieunderstöd, subventioner, hvartill
så på senaste tiden kommit en statssocialistisk lagstiftning, åsyf-
tande att genom regulativ ordna hela samhällsklassers ekono-
miska angelägenheter.

Detta är det tyska systemet. Ingen lär, då man alldeles
bortser från koalition sförbudet, »socialistlagen», förneka, att detta
system uppbäres af sann humanitet och rättskänsla, och att ej
endast de bästa afsigter, utan äfven ett grundligt studium af or
saker och verkningar därvidlag varit rådande. Äfven den, som
ej kan ansluta sig till det samma, bör erkänna, att vårt århun-
drades utveckling på arbetets område framkallat en mängd frå-
gor af så invecklad art, att man stundom kan stå tveksam, huru-
vida lagstiftningen bör ingripa eller ej, och att då mycket kom-
mer att bero af nationela traditioner och egendomligheter, är ej
ej att undra på.

Frågan är endast, huruvida icke staten genom ett positivt in-
gripande i de rent ekonomiska frågorna riskerar att skada, där
den vill gagna. Är det verkligen möjligt, att staten, det vill
här säga regering och folkrepresentation, låt vara med bistånd af
så kallade sakkunnige, kan känna alla de sammanknippningar af
små orsaker och verkningar, hvilka på olika sätt inom olika pro-
duktionsförhållanden göra sig gällande, då frågan är om kapita-
lets och arbetets ställning gentemot hvarandra? Äfven om man
ej tar det så noga, om man på en eller annan punkt kommer
att begå en orättvisa mot kapitalet — och dock skall ju äfven
sådant till sist skada arbetet — så kan man i sin välmening
298

komma att direkt skada arbetarnes intressen genom att förbise
faktorer antingen af 'lokal art eller sådana, som på annat sätt
beröra konkurrensfrågan. Något sådant riskerar man ej, då fria
associationer af å ena sidan arbetare, å andra sidan arbetsgif-
vare, sjelfva reglera sitt inbördes förhållande; ty dessa känna
hvarje detalj i den lokala industrins alla förutsättningar och vil-
kor. Man kan ej invända, att i senare fallet arbetsklassen städse
skall förblifva den underlägsna och att man till dess skydd allt-
så måste äga en ekonomiskt reglerande lagstiftning; ty det engel-
ska systemet, hvilket ju är raka motsatsen till det tyska, bevisar,
att man å denna väg åtminstone hunnit längre och tillförsäkrat
arbetarne större fördelar och större säkerhet än annorstädes, för
att nu ej tala om den själfkänsla som framkallas af och åtföljer
den själfförvärfvade ställningen. Men i Tyskland har man ju
till och med förbjudit arbetarne att bilda sådana föreningar, hvilka
med samfäld kraft kunna uppträda likstälda med arbetsgifvarne.

Ett enda exempel torde vara tillräckligt att visa, hur in-
vecklad en dylik fråga kan vara, hur många olika hänsyn där-
vidlag måste beaktas och hur lätt arbetarens eget intresse kan
skadas, där afsigten är att gagna. Vi välja frågan om en inter-
nationel normalarbetsdag.

Denna fråga innebär lika många sanitära och moraliska som
ekonomiska moment, hvilka måste vägas mot hvarandra, på sam-
ma gång som alla erkänna, att den nationella konkurrensen for-
drar en internationel öfverenskommelse, om man öfver hufvud
taget skall komma till ett resultat.

För staten måste det naturligtvis vara i högsta grad makt-
påliggande, att slägtet ej försämras eller förderfvas till följd af en
kanhända under flera generationer försiggående öfveransträngning
af individen. Vår tids arbetsfördelning gör i själfva verket arbe-
tet mera förslappande, i vissa fall väl rent af forfäande, emedan
det fattas afvexling; derfor kännes äfven hvarje timme öfver det
»normala» mycket mera ansträngande nu än på den tiden, då
arbetet erbjöd större afvexling. Men dessutom hafva qvinnor
och barn blifvit indragna i fabriks- eller grufarbetet, och man
får ej glömma, att om redan »barnet är mannens fader», så är
återigen barnets qvalitet beroende af moderns. Man förstår ge-
nast, att samhällets intressen ej mindre än moraliska hänsyn här
spela en ofantlig rol och att de rent ekonomiska hänsynen ej
kunna tillåtas vara alldeles ensamt rådande.

Frågan är endast: hvar skall man sätta gränsen? Om en
sak torde man kanhända snart blifva enig, nämligen att förbjuda
299

söndagsarbete. En dag i veckan bör vara hvilodag, och man
ser, att i detta fall England gått i spetsen. Äfven denna spe-
cialfråga är dock ej så alldeles enkel som många tro. Vissa fa-
brikationer kunna ej afstanna en enda dag under längre tid; man
måste alltså skaffa flera arbetare till aflösning, och produktions-
kostnaderna stiga. Detta har dock liten betydelse, då stadgan-
det blir internationelt. Men hur skall man göra med skepps-
farten och hvad dertill hör? Ja, det fins ännu flera rfetoZjfrågor i
denna speciaZfråga inom den allmännare h^xi\ Öfverallt stöter
man på praktiska svårigheter.

England har äfven gått i spetsen med en ganska sträng
lagstiftning med afseende å qvinnors och barns arbete, detta
uteslutande af moraliska och sanitära skäl. Man har fast-
ställt en maximalarbetsdag för dessa och likaledes en åldersgräns
för barnen. Man har ej brytt sig om konkurrensfrågan, utan
låtit Guds lag gälla mera än människors. Men åldersgränsen
kan ej vara den samma i alla länder; en italiensk gosse hinner
mycket förr till fullmognad än en svensk sådan, och man står
återigen gentemot relativiteter, hvilka kunna utgöra ett hinder
för internationela öfverenskommelser.

Allt det nu anförda är emellertid en småsak i jämförelse
med hvad som möter oss, då vi börja granska frågan om nor-
malarbetsdag för män. Om barnen, och till en viss grad äfven
om de gifta qvinnorna, kan man säga, att de ej äro själfbestäm-
mande. I synnerhet kan barnet väl förtjäna skydd gentemot
föräldrarne lika väl som emot arbetsgifvare eller andra. Däre-
mot måste man naturligtvis i allmänhet sedt hysa stora betänk-
ligheter emot att inskränka den fullvuxne mannens rätt att själf
bestämma sin arbetstid. De engelska Trade unions, åtminstone
flertalet bland dem, motsätta sig att lagstiftningen blandar sig i
denna sak, hvilken de betrakta såsom varande af uteslutande
ekonomisk natur eller åtminstone så öfvervägande, att afgörandet
måste öfverlemnas åt den fria öfverenskommelsen.

Att så är skola vi snart se.

Många mena, att äfven om man ej kan fastställa en inter-
nationel normaZarbetsdag, kan man mycket väl fastställa en
maximalar^etäååg. I båda fallen möta oss dock samma svårig-
heter.

Er författare, hvilken förordar tyska kejsarens reskrip-
ter och sålunda ej kan sägas vara partisk emot det tyska åskåd-
ningssättet, berör frågan om de olika ländernas eller de olika lo-
kaliteternas naturliga produktionsvilkor. »J det nordliga England,
300

säger han, finnas t. ex. stenkolsfyndigheter tätt bredvid järnfyn-
digbeter och i de saifimas närhet finnas återigen förträffliga ham-
nar. Detta är en utomordentlig fördel för Englands järnproduk-
tion, hvilken städse skall gifva den samma ett öfvertag öfver
den tyska; ty det är naturligtvis skilnad på, om man kan forsla
de för järnets smältning nödvändiga stenkolen från en närlig-
gande grufva direkt in i smältugnen och om man kan lasta de ännu
varma skenorna på brukets egna vagnar och forsla dem till en
nära liggande skeppsbro, der fartyget emottager dem, eller om
det ligger en hel landsdel mellan kolgrufvan och järngrufvan,
mellan jernbruket och hamnen». Många andra omständigheter
kunna inom fabriksverksamheten utgöra »naturliga produktions-
vilkor», såsom klimatet, flod- eller andra naturliga kommunika-
tionsvägar, produktionsortens afstånd från konsumtionsorten m. m.

Om man ej fäster afseende härvid skulle man genast sZå
ihjd vissa länders eller vissa orters industriella verksamhet genom
att lagstifta lika för alla. I England har vanligtvis arbetaren
en 10 timmars arbetsdag, medan den samma inom motsvarande
industrier i Belgien lär utsträckas ända till 16 à 17 timmar i
några fall. Faststälde man nu 10 timmar som normalarbetsdag,
skulle man med ens slå ihjel den belgiska konkurrensen, hvars
arbetare skulle komma att stå helt och hållet utan sysselsättning.
»Han dog, det är sant, men febern lemnade honom», heter det
i en satirisk skrift. Om de belgiska stenkolen, levererade fritt
vid hamnplats, ej skola komma att kosta mera än de engelska,
måste den belgiske arbetaren för samma arbetslön framskaffa ur
grufvan en större qvantitet d. v. s. han måste för samma lön
arbeta flera timmar längre än den engelske kamraten. Men
naturligtvis föredrager han detta framför att stå utan arbete.

En marumaZarbetsdag på 10 timmar, det inser man mycket
lätt, skulle i ett fall som det ofvannämda verka alldeles på sam-
ma sätt som en normaZarbetsdag.

Men, säga somliga statssocialister, man kan lagstifta på det
sättet, att föreskrifterna om arbetstiden motsvara de naturliga
produktionsvilkoren i hvarje särskildt land. Om man t. ex. i
England fastställer 8 timmar, i Belgien 12 timmar, så har man
proportionaliter framkallat samma verkan. Möjligtvis — om
man nämligen förutsätter, att det är lika lätt att räkna ut pro-
duktionsvilkoren som att räkna ut ett vanligt reguladetri-stycke.
Men hur skall det blifva möjligt att komma öfverens? Visser-
ligen är det tänkbart, att den engelske arbetaren går in på en
reduktion Jill 8 timmar, om den nämda proportionella reduktip-


SOI

nen i andra konkurrerande länder eger rum. Men om den belgiske
arbetaren säger: maximalarbetsdagen bör ej vara längre än 10
timmar, så som det förut var bland de starka och välnärda en-
gelsmännen — månne då den engelske arbetaren går in på att
reducera sin arbetsdag till 6—7 timmar? Det kan man väl icke
begära. Hvad skulle dessutom följden bli? Jo, han skulle ar-
beta 6 timmar inom ett yrke och 2—3 timmar inom ett annat,
eller han skulle arbeta i hemmet, kort sagdt fortfara att kon-
kurrera med en 8—9 timmars arbetstid gentemot den belgiske
arbetarens 10 timmar, och sålunda skulle de naturliga produk-
tionsvilkoren likväl göra sin rätt gällande. Lagstiftningen kan
härvidlag ingenting uträtta.

Det fans emellertid en tid; då äfven de engelske arbetarne
hade en 16 timmars arbetsdag. Endast steg för steg har det lyc-
kats honom reducera den till 10 timmar. Det har gått så småningom
och på ett med produktionsvilkoren öfverensstämmande sätt, eme-
dan reduktionen hållit jämna steg med individens genom hvila
och bättre föda stegrade arbetsförmåga. Det har genom talrika
försök påvisats, att detta tal om den engelske arbetarens större
arbetsförmåga ingalunda är en fras, utan rena verkligheten. »Vi
skola», säger den ofvan nämde tysksinnade författaren, »endast
anföra några så extrema tal som att förhållandet mellan arbets-
förmågan hos en engelsk och en indisk bomullsspinnare är som
56 till 23,2, det vill säga, att engelsmannen producerar mer än
dubbelt så mycket som hinduen på samma tid och på samma
maskin». Detta resultat har uppnåtts så småningom utan allvar-
ligare rubbningar af den naturliga utvecklingen inom industrierna,
emedan det fria aftalet möjliggjort ett tillämpande enligt »da-
gens kurs», om vi så få uttrycka oss.

Vi föreställa oss att den svenske arbetaren ingalunda skulle
bli synnerligen belåten, om man en vacker dag sade åt honom:
För att hjälpa den förtryckte belgiske och sachsiske arbetaren
har det blifvit genom internationel lag beslutat, att du ej får
arbeta mer än 8 timmar i stället för 10. Naturligtvis blir din
lön då kr. 1,60 i stället för 2 kr. Ty detkan väl icke vara meningen
att genom lagstiftningen äfven vilja reglera arbetslönerna. Den
svenske arbetaren strejkar, men lyckas icke, ty arbetsgifvaren vet,
hur mycket arbetaren kan producera i timmen, och konkurrensen
tvingar honom hellre upphöra med produktionen än låta pro-
ducera med förlust. Att ställa den svenske arbetaren under dy-
lika vilkor kan omöjligen det svenska samhället gå in på.

En annan svårighet möter oss i hemslöjden, hvilken i många
âô2

land spelar en betydande rol inom stora industrier t. e^. ur-
fabrikationen, leksakstillverkningen m. m. Är det verkligen möj-
ligt att befalla de fullvuxna medlemmarne af en arbetarefamilj,
att de ej skola ha rättighet att inom hemmets fyra väggar
arbeta mer än ett visst antal timmar, att de ej skola få stiga upp
före kl. 6 på morgonen, att de skola ha middagshvila från 12—2
och gå till sängs kl. 8? Vi äro här inne på frågan, om verk-
ligen en fri och själfständig arbetare kan finna sig i ett förmyn-
dareskap som fråntager honom själfbestämningsrätten öfver hans
tid. Må man taga vård om barnen och de beroende qvinnorna,
så långt det öfver hufvud taget är möjligt att utöfva en kon-
troll; men må man äfven komma ihåg, att det fins en gräns! I
England har man ej underlåtit att, i synnerhet med hänsyn till
barnens väl, träffa vissa bestämmelser med afseende äfven å hem-
slöjden ; men man har gått ytterst försigtigt till väga och man
glömmer der aldrig, att »my house is my castle », lika litet som
man glömmer, att äfven arbetaren är en fri britisk medborgare, som
eger rätt att fritt träffa aftal om användandet af sin tid och
sitt arbete.

Med afseeende å kontraktsfriheten mellan arbetare och ar-
betsgifvare har i öfrigt det tyska systemet ännu ej lemnat själf-
bestämningsrättens grund, och om de faktiska förhållandena er-
bjuda åtskilliga olikheter mot det engelska systemet, så beror
detta mera på skilnaden i nationel tradition och industriella sed-
vanor än på principiella olikheter i lagstiftning. Visserligen kan
man med skäl säga, att arbetareförsäkringslagarne äro ett slags
försök på reglering af löneförhållandet, emedan ju försörjnings-
medlen till största delen måste tagas ur produktionsvinsten, men
vi skola nedanför betrakta denna betydelsefulla lagstiftningsåtgärd
ur helt andra synpunkter. Däremot skall fastställandet af nor-
malarbetsdag naturligtvis blifva ett direkt ingrepp i kontrakts-
friheten.

Den största och a/fförande skilnaden ligger däri, att, medan
i England arbetarnes fria association, som ofvan påpekadt, gyn-
nats (men ej reglerats) af lagstiftningen och vuxit sig fram till
jembördighet med arbetsgifvarne, till likställighet som kontrahent,
och medan arbetarne å denna väg ständigt framkämpa de refor-
mer, hvilka förhållandena medgifva, har man i Tyskland genom
den såkallade »socialistlagen» förbjudit den fria associationen.
Som nu endast ett samfäldt uppträdande af arbetarne kan
göra dem till likställda kontrahenter gentemot kapitalet, så har
med socialistlagen ansvaret fallit tillbaka på tyska regeringen,
3ôâ

som måst försöka med statssocialism å arbetarnes vägnar. Emel-
lertid måste man komma ihåg, att socialistlagen endast är en
»undantagslag». Själfva näringslagen af 1869 medgifver koali-
tionsrätt för uppnåendet af ekonomiska fördelar (alltså äfven ge-
nom strejker), medan andra lagar innehålla tillräckligt skyddande
bestämmelser mot hemliga politiska föreningar och dylikt, så man
skulle trott, att en undantagslag varit obehöflig. Om alltså so-
cialistlagen nu skulle dö, så träda åter näringslagens bestämmel-
ser i full kraft, men frihet i Tyskland och frihet i England bli
ju likväl ej alldeles samma sak.

På ett område fins det mycken likhet mellan engelsk och
tysk lagstiftning, nämligen inom den egentliga fabriks- och verk-
stadslagstiftningen, detta emedan England varit förebilden. »I
båda landen finna vi lagstiftningens sträfvanden riktade på om-
sorgen för arbetarnes hälsa och säkerhet, föreskrifter beträffande
barnauppfostran, arbetstiden för barn och unga personer, pauser
och måltider inom den samma samt om qvinnors arbete; vidare
finna vi åtskillig öfverensstämmelse beträffande fabriksordning och
uppslag, hvarjämte lagens genomförande i båda landen lagts i
fabrikinspektörernas hand.»

Vännerna af det tyska förmyndare-systemet invända så ofta
mot det engelska fria systemet, att det sist nämda genom att
öfverlåta åt arbetarne själfva att sköta sina ekonomiska intres-
sen lemnar dem vind för våg, ej tillräckligt beaktande skilnaden
mellan den lefvande arbetaren och den liflösa maskinen eller
varan.

Ett faktum är dock, att just England gått i spetsen, där
det gällt humanitetens fordringar på lagstiftningen i arbetarefrå-
gor. Där arbetarne själfva önskat ett ingripande genom lag, har
man visat dem allt tillmötesgående; och det torde i detta afse-
ende vara tillräckligt, då vi referera hufvudpunkterna i den nya
lagen af 1878.

I denna söker man skydda arbetarnes helsa genom före-
skrifter om lokalernas rymlighet och rengöring, om säkerhets-
åtgärder vid vissa fabrikationer, om uteslutande af barn och qvin-
nor från vissa sorters arbete m. m. Arbetarnes säkerhet under
arbetet och förfaringssättet vid olycksfall omhandlas vidlyftigt och
med indragning af en mängd detaljer. Lika detaljerade äro före-
skrifterna beträffande arbetstiden för barn, qvinnor och unga per-
soner, i det nämligen skilnad göres på olika industrier, hvilka
kunna vara olika ansträngande eller farliga. Äfven inom hem-
slöjden äro barn och unga personer skyddade mot öfverarbete.
304

Med afseende å fristunder och måltider under arbetstiden finnas
ganska detaljerade föreskrifter, olika för olika industrier. Angå-
ende helgdagsfrid (för judar lördagen, för andra söndagen), hela
eller halfva fridagar samt skolgång för barnen finnas likaledes
bestämmelser, äfvensom beträffande ZäWe-tillsyn med personer
under 16 år. Ändtligen ingå i lagen, utom bestämmelser angå-
ende vissa uppslag och register, föreskrifterna angående fabriks-
inspektörernas myndighet och skyldigheter vid hela lagens ge-
nomförande i praktiken.

En stor del af bestämmelserna gälla endast »skyddade per-
soner» d. v. s. barn och unga personer å ena sidan, qvinnor å
andra. Detta gäller ej ensamt arbetet i hemmen utan äfven fab-
riks- och verkstadsarbetet, men bestämmelserna om lokalernas in-
rättning, om skyddsåtgärder mot olycksfall, om förfaringssättet
vid sådana och dylikt mera gälla ju äfven för fullvuxna män.
Dessa senare önska dock ej, att man lagstiftar alltför mycket för
dem, emedan de veta, att de genom sina associationer äga för-
måga att själfva uppställa vilkor ej endast för det ekonomiska
förhållandet till arbetsgifvaren, utan lika väl då det gäller arbets-
sättet, och de finna för sig fördelaktigast att i detta afseende
städse lämpa fordringarne efter lokala förhållanden.

Emellertid ser man, att Englands regering och parlament
ingalunda varit återhållsamma, då det gällt att tillgodose humani-
tetens fordringar på lagstiftningen, utan tvärtom gått i spetsen
för andra nationer.	i

Helt annorlunda förhåller det sig, som redan är nämdt, da
man kommer in på det ekonomiska området, och då vi nu ga
att betrakta de olika delarne af arbetareförsäkringen, skall man
se de båda systemen i skarp motsats mot hvarandra. Såväl
olycksfall för säkringen som sjuk- och alderdomsförsäkringen be-
traktas helt olika i England och i Tyskland, ej endast af staten
utan äfven af arbetarne själfva.

Med afseende å olycksfallförsäkringen måste man erinra sig,
att det inom den engelska lagskipningen är en gammal rätts-
grundsats, att den som genom handling eller försummelse föror-
sakar skada eller förlust för annan person är skyldig att gifva
penningersättning. Men vare sig att arbetaren gjorde ersättnings-
anspråk enligt statute eller common law, mötte honom åtskilliga
svårigheter, och många oegentligheter voro rådande. Är 1880
fick man emellertid en ansvarighetslag, »Employers liability act»,
hvari arbetsgifvarne åläggas ersättningspligt för olycksfall, hvilka
härleda sig från handlingar eller försummelser, som kunna till-
305

räknas arbetsgifvarne, medan arbetarne själfva måste bära följ-
derna af andra olycksfall.

Inom arbetarekretsar har man nu visserligen velat utsträcka
ansvarsskyldigheten ; men man har därvidlag ej utgått från något
socialistiskt åskådningssätt, hvilket skulle innebära — i likhet
med det tyska systemet — att hvilket som helst olycksfall, själf-
förvålladt eller ej, skall medföra ersättningsskyldighet. Man hål-
ler sig inom det allmänna ansvarighetsområdet enligt traditionella
rättsgrundsatser ; men på samma gång frågar man, om ej vissa
nu undantagna fall böra indragas därunder. Det gäller frågan
om arbetskamraters handlingar eller försummelser. Engelsk rätts-
praxis är nämligen nu, att den som går in på att utföra ett ar-
bete gemensamt med andra, äfven går in på att taga följderna
af de andras förfaringssätt, således att ej arbetsgifvaren utan en-
dast den felande kamraten blir ersättningsskyldig enligt common
law, men detta är naturligtvis af ringa värde för den skade-
lidande.

Nu har ju onekligen den moderna storindustrien utvecklat
sig så, att det blir rentaf omöjligt för arbetaren att föra samma
slags kontroll med sina kamrater, som då han t. ex. tillsammans
med några sådana öfvertager ett betingsarbete. En fabrik har
ofta flera hundrade arbetare, hvilka arbetsgifvaren, ej arbetaren,
väljer. Arbetsgifvaren kan säga, att det är alldeles omöjligt att
utöfva en sådan kontroll, att alla försummelser från arbetarnes
sida kunna undgås, och då han sjelf gjort allt möjligt för att
hindra att olyckor ske, så bör han äfven vara ansvarsfri. Ar-
betaren åter kan säga, att ej han sjelf utan arbetsgifvaren valt
den kamrat, som vållat honom skada, och ansvarigheten faller
alltså indirekt tillbaka på arbetsgifvaren.

Då nu arbetarekretsarne påyrkat sådan indirekt ersättnings-
skyldighet, har man uttryckt saken så, att den moderna utveck-
ingen medfört ett tillstånd, där man kan tala om ett »industrins
ofler», hvilket den beträffande industrin sjelf måste åtaga sig som
hvarje annan börda, så mycket hellre som man nu till dags ju
kan teckna försäkring mot sådana fall. Ty då arbetaren sjelf
ej på något sätt bär skulden för sin olycka, så måste sådan skuld
med thy åtföljande ersättningsskyldighet falla på den arbetsord-
ning och de omständigheter, hvilka göra det lika omöjligt för ar-
betaren som för arbetsgifvaren att utöfva en verksam kontroll.

Man må nu vara enig häri eller ej — i England har man
ännu ej hunnit till enighet — så betrakta de engelska arbetarne
saken ingalunda ur en socialistisk synpunkt; de tro sig kräfva

Ur Dagens Krönika. X. 4.	19
306

endast hvad som rätt är enligt vanliga ansvarigbetsgrundsatser
och begära ej någon gåfva, något som i högsta grad skulle strida
mot deras själfkänsla. Om en olycka skett genom^ arbetarens
egen försummelse och oförsigtighet, så kan det ej falla honom
in att begära ersättning på annat sätt än genom sin egen hjälp-
kassa eller det bolag, där han försäkrat sig mot dylika rail. Äf-
venledes då en olycka skett genom en händelse för hvilken in-,
gen människa kan sägas bära skulden. En arbetare, hvilken in-
kallats såsom vittne för parlamentets komité, tillfrågades, om han
vore af den åsigten, att arbetsgifvarne borde vara ansvariga äfven
för sådana olycksfall, hvilka vållats af arbetarne själfva, och han
svarade: No, that would not be fair det vore ej billigt.

Lagen af 1880 faststälde gränserna för ersättningsskyldighet ;
men man aktade sig väl för att fastställa någon tariff ellei iiån-
taga arbetare och arbetsgifvare rätten att på enskild väg komma
öfverens om sättet och storleken af ersättningarne. Det var de
båda parterna obetaget att enligt öfverenskommelse inrätta sig
så, som de funno fördelaktigast. Vi skola anföra ett exempel.

’ Då lagen blifvit antagen, säger Bramsen, läto grufegarne i
Lancashire och Cheshire sina arbetare veta, att man ville upp-
höra med som hitintills att inbetala frivilliga bidrag till arbetar-
nes Permanent Relief Society; i stället därför ville man nu upp-
rätta en grufegarues ömsesidiga assuransförening. Detta var för
arbetarne en mycket obehaglig underrättelse och deras represen-
tant Pickard offentliggjorde en skrifvelse till grufegarne, däri han
förordade, att man begagnade Perm. Relief S. såsom bas för en
öfverenskommelse, därvid grufegarues ansvarighet enligt lagen
skulle upphöra. Man skulle då undvika många rättstvister. An-
sedda jurister hade uttalat, att lagen »ej hade afskurit arbetsgif-
varne från att afgifva sin ansvarighet genom assurans». Följden
blef att arbetarne enligt uttrycklig öfverenskommelse afstodo från
sina rättigheter enligt lagen mot att grufegarne inbetaide vissa
bestämda bidrag till Perm. Relief S. och att storleken af ersätt-
ning under tiden för arbetsoduglighet faststäldes.

Man ser, huru principen om frihet och själfstyr else går som
den röda tråden genom allt, äfven där vissa lagbestämmelser fun-
nits nödvändiga.	.	.	j

Försäkringen mot olycksfall sker i öfrigt i England under
många former. Arbetsgifvare ha upprättat ömsesidiga förenin-
gar,^hvilka öfvertaga försäkring af ersättningar enligt lagens be
stämmelse om ett maximum utgörande summan af de sista tre
årens lön, men hvilket man föreslår faststäldt till 1 250. Dai-
307

näst tecknar man äfven dylika försäkringar hos aktiebolag; där
vanligtvis arbetsgifvaren försäkrar sig själf mot ersättningskraf
enligt lagen och dessutom hvarje arbetare för ett maximalbelopp
af £50 mot olycksfall, hvilka ej ingå under lagen; på detta
sätt lära millioner arbetare nu vara försäkrade. I händelse af
olycksfall kan arbetaren då hafva anledning öfverväga, om han
bör hänskjuta sig under lagen och låta domaren algöra beloppets
storlek eller föredraga den bestämda summan i sin egen för-
säkring.

Denna »contracting ou^ of the act» har blifvit klandrad så-
som ett »kringgående af lagen». Emellertid är det en gifven
sak, att båda parterna ha stor fördel af saken, hvilken i öfrigt
ännu väsentligen blott inom gruf- och järnvägsindustrin blifvit
mera allmän. Arbetsgifvarne betala visserligen mera än man be-
räknar, att de skulle fått betala under de senare åren, om er-
sättningsanspråk gjorts enligt lagen, men en stor olycka kan in-
träffa, där otaliga arbetare drabbas och där ersättningen kanhända
skulle bli ofantlig, då domaren ålade arbetsgifvaren hela ansva-
righeten. Arbetarne å sin sida undvika en mängd processer,
hvilkas resultat mycket ofta skulle vara ganska tvifvelaktigt, och
som dessutom städse skulle kosta pengar, ofta mera än det till-
erkända ersättningsbeloppet. Ett oafbrutet processande skulle i
öfrigt éj bidraga att upprätthålla det nu vanligtvis ganska goda
förhållandet mellan arbetare och arbetsgifvare.

För att vara fullt rättvis måste man emellertid anföra, att de
flesta Trade unions ej bifalla dessa öfverenskommelser, hvilka de
betrakta såsom en emancipation från deras egen organisation. De
anföra, att då Trade unions offrat mycket pengar och arbete på
att framagitera lagen af 1880, så var det ej för att på denna
väg skaffa arbetarne ersättning i några af de fall, där de komma
till skada, utan hufvudsyftet var att framtvinga sådana säker-
hetsåtgärder, hvilka kunna förebygga olyckor. Från de arbetare-
håll, där öfverenskommelserna träffats, har man deremot invändt,
att syftet äfven genom sådana i verkligheten uppnås. Då bolag
teckna försäkring undersöka de först förhållandena med afseende
å säkerheten och arbetarne komma därigenom att tillgodogöra sig
bolagens erfarenheter beträffande orsakerna till olycksfall inom de
olika industrierna. Ett faktum är ock att, sedan lagen kommit
till stånd, antalet olycksfall aftagit, men detta är äfven fallet där
arbetarne blifvit »contracted out». Äfven detta är ju nämligen
en försäkring, där arbetsgifvarens assuranspremie stiger och faller
med tilltagandet eller aftagandet af olycksfallen. Arbetsgifvarne
308

göra ju sina tillskott i förhållande, procentvis, till arbetarnes
eget tillskott, och det sistnämda rättar sig naturligtvis i det stora
hela taget efter hvad som fordras för att verkställa de mellan
båda parterna öfverenskomna utbetalningarne vid olycksfall.

Antagligen kommer man ej heller att afvika från principen
om det fria aftalet äfven på detta område, och det lär vara all
orsak att tro, det oppositionen från Trade unions sida förskrifver,
sig därifrån, att man för agitationsändamål — med anledning af
ofvan nämde strid om ansvarighetens utsträckning — önskar tills
vidare upprätthålla ett visst missnöje med den nu varande lagen,
ty utan missnöje ingen agitation. Men genom »contracting out»
har just sämja mellan arbetsgifvare och arbetare uppstått.

I Tyskland, där man i den egentliga fabrikslagstiftningen
härmat England, har man däremot med afseende å arbetareför-
säkring slagit in på helt andra vägar.

Hvad nu olycksfallsersättningar beträffar etablerade lagen af
6 juli 1884 (l oktober 1885) /vån^sförsäkring för arbetsgifvarne
till fördel för deras arbetare utan afseende å orsaken till olyckan.
Man lemnade alltså fullständigt ansvarighetsprincipen, hvilken hit-
tills varit gällande. Det går så långt, att, enligt ett utslag, olycks-
fallsersättning betalas då t. ex. en arbetare dödas af blixten.

Det är tills vidare industrin, landtbruket och sjöfarten, hvilka
skola bära följderna af den skada arbetaren under sysslandet där-
med måtte lida, alldeles på samma sätt som då någon del af de
döda inventarierna skadas. De engelska arbetarne skulle aldrig
finna sig i en princip, hvilken å ena sidan ställer dem i klass
med boskap och hästar eller med maskiner och redskap, och å
andra sidan, genom att borttaga ansvarighetsprincipen, ställer den
skadade arbetaren i klass med fattighjon. För själfkänslan är
det en ofantlig skilnad mellan å ena sidan, att arbetaren i likhet
med alla andra medborgare utsöker ett ersättningskraf enligt en
allmänt gällande rättsprincip, och å andra sidan, att han ställes
i en klass för sig som den, hvilken i likhet med fattighjonen
måste hjälpas utan afseende å, huruvida han äger ett äfven inom
andra samhällsklasser erkändt ersättningsanspråk. En författare
har också kallat det tyska systemet en »legislation d’assistance»,
icke »d’assurance», emedan det här ej är tal om något för något.

Man hade i Tyskland väntat sig en utvidgning och ett skär-
pande af ansvarighetsprincipen, likasom i England skett, men i
stället därför drefs regeringen steg för steg till en omedelbar be-
skattning af industrin till fördel för arbetarne, hvilka ej betala
bidrag. Som detta innebar ett ökande af produktionskostnaderna,
309

hvilket oundvikligen skulle haft till följd ett sjunkande af arbets-
lönerna, så mycket mera som man äfven stod i begrepp med att
införa sjuk- och ålderdomsförsäkring, grep man till det mycket
tvifvelaktiga medlet att gifva industrin ersättning för de nya
skatterna genom tullskydd. Detta tullskydd kunde emellertid ej
komma till stånd utan motsvarande tullskydd för landtbruket,
alltså skatt på lifsmedlen. Då nu arbetarne få betala detta, kom
man att taga med ena handen hvad man gaf med den andra.
Man ser, hur ödesdigert det är att afvika från den sunda engel-
ska principen att ej ingripa organiserande i de ekonomiska frå-
gorna. Efter endast fem år ser man tyske kejsaren tvungen att
på grund af missnöjet bland arbetarne försöka sig med nya åt-
gärder, till hvilka utkräfves internationel samstämmighet, medan
de engelska arbetarne fortfara att sköta sina intressen på egen
hand och ej tyckas böjda att öfverlemna sin ekonomi i lagstift-
ningens händer, den må vara nationel eller internationel.

Vi ha ofvanför sett, hur de engelska Trade unions betrakta
ansvarighetslagen såsom den väsentligaste sporren till säkerhets-
åtgärder för skyddande af arbetarne. De vilja visserligen ha
fabriksinspektörer, men de lita vida mera på arbetsgifvarnes eget
ekonomiska intresse, emedan det ju beror af dessas skuld och
icke-skuld om de skola gifva ersättning i olycksfall och till hvil-
ket belopp. I Tyskland däremot får den till skada komne ar-
betaren ersättning, äfven om han själf varit vållande till olyckan,
men ersättningen ökas ej, om arbetsgifvaren varit vållande därtill.
Den sistnämde har alltså intet som helst ekonomiskt intresse af
att kosta något på säkerhetsåtgärder och man måste helt och hål-
let lita på fabriksinspektörernas nit. Men äfven arbetaren sak-
nar den sporre till försigtighet, som ligger i att ej få ersättning
om han genom grof vårdslöshet själf vållat olyckan.

Det var först genom den nya statssocialistiska lagen af 1884-
85 som Tyskland kom att i olycksförsäkringen skilja sig från det sy-
stem, hvilket är gällande i England och förut varit det äfven i Tyskland.

Däremot rådde äfven före den statssocialiska rörelsen i Tysk-
land ganska mycken skilnad mellan de båda ländernas sätt att
ordna sjukförsäkring och hjdpkassor.

I England har man under mer än 100 år haft sjuk- och
bjelpkassor af olika slag och redan på 1700-talet började lagstift-
ningen sysselsätta sig med dem. De äldsta föreningarne såsom
»Odd Fellows» och »Royal Foresters» m. fl. hade i arf från me-
deltiden tagit en prägel af frimurare-hemlighet med bismak af
sällskapsnöjen, kan hända de enda som arbetarne på den tiden
310

hade tillfälle att deltaga i. Men snart började man med andra
»Friendly Societies», och för närvarande äro ej mindre än 28,000
hufvud- och filialföreningar inskrifoa. Hälften häraf utgöres af
branches eller filialer. Sålunda räknar »Manchester Unity of Odd
Fellows» ej mindre än 4,350 kassor med c:a 618,000 ledamöter
och »Foresters» äga 4,900 kassor med 647,000 ledamöter. Dessa
båda föreningar lära ega ungefär 190 millioner kronor som för-
säkringsfond. Samtliga föreningar lära ha minst 7 millioner leda-
möter, däri ej inräknade qvinnor och barn tillhörande de försäk-
rade familjerna.	,

Men förutom dessa sjuk-, hjelp- och begrafningsföreningar
arbeta åtskilliga assuransbolag, hvilka äro underkastade samma
stränga lagbestämmelser. Bland dessa är »Prudential» det stör-
sta. Dess arbetare-afdelning lär ha 8 millioner löpande policer
och hade 1887 en inkomst derå af 58 millioner kronor med re-
server uppgående till 90 millioner. Andra, såsom »British Work-
man», »Pearl», »Refuge» m. fl., räkna äfven sina premieinkom-
ster i hundratusenden pund. •

Lagstiftningen beträffande dessa föreningar eller bolag näm-
ner nu ej ordet »arbetare». Det är ej fråga om en »klass>-
lagstiftning utan om åtgärder för att i allmänhet trygga hvarje
medborgare, hvilken är hänvisad att med små belopp försäkra
sig på ett eller annat sätt. Det fins på ingen punkt något spår
af tvång; allting är frivilligt, men staten utöfvar genom sina »re-
gistratorer» en viss kontroll med styrelserna i afsigt att före-
bygga allt hvad som kunde sätta det inbetalade kapitalet i fara.
På samma gång bereder staten dessa institutioner vissa lättnader
och förmåner, därunder dock aldrig inbegripet direkt penninge-
understöd.	.

Man tvingar till och med ingalunda dessa föreningar att
låta »inregistrera» sig, alltså underkasta sig statens kontroll ; men
rättsförhållandena i England göra det så att säga nödvändigt, att
så sker, om man önskar kunna uppträda såsom »juridisk per-
son». Den speciela lagstiftningen åsyftar, att de inregistrerade
föreningarne erhålla vissa i lagen bestämda rättigheter, så vida
de uppfylla de i lagen faststälda skyldigheterna. Bland rättig-
heterna må nämnas att kunna uppträda såsom juridisk person,
alltså kunna väcka åtal vid domstolarne, låta åtala sig, ikläda
sig skuldförpligtelser, äga fastigheter och annat dylikt. De icke
inregistrerade föreningarne skulle egentligen sakna hvad man kal-
lar legal rättsställning. Men därtill kommer, att de inregistre-
rade äro tillförsäkrade vissa lättnader med afseende å t. ex. stäm-
pelafgifter bl. a. för anvisningar, qvittenser, policer, fullmakter,
och de äga prioritetsrätt för sina fordringar, då styrelseledamöter
eller kassaförvaltare dö eller göra cession. Vidare äro de ej under-
kastade de vanliga inskränkningarne vid insättande af medel i
postsparbanker och sparkassor. Likaledes äga de samma rättig-
het som sparkassorna att genom Englands bank insätta medel di-
rekt i engelska statsskulden mot S^ p.c. eller 2 pence daglig
af 100 pund.

Men mot dessa rättigheter finnas som sagdt motsvarande
skyldigheter, hvilka sammanfattas i de bestämmelser, hvilka åsyfta
att för ledamöterna tillvägabringa en effektiv kontroll med kas-
sornas styrelser och tvinga dessa att föra ordentliga räkenskaper.
För räkenskaperna, revisionen, bolagsstämmorna, rösträtten finnas
detaljerade föreskrifter, hvilka måste noga efterlefvas. Därnäst
äro föreningarne skyldiga att för de ofvan nämda offentliga re-
gistratorerna framlägga sina lagar, sina räkenskaper samt, hvart
femte år, en statusuppgörelse, allt enligt af regeringen utarbetade
blanketter och vägledningar. Öfverregistratorn eger rättighet att
undersöka förhållandet vid hvarje enskild kassa och att föran-
stalta om dess liqvidation i den händelse, att medlen finnas otill-
räckliga att täcka förpligtelserna. Äfven medlemmar kunna på-
yrka sådant hos registratorn. Dessa ämbetsmän äro tillika råd-
gifvande, och under deras myndighet äro äfven Trade unions
registrerade, emedan dessa ju äro förbruksföreningar, hvilka göra
gemensamt inköp af varor för medlemmarne.

Det betecknande vid den engelska ordningen är alltså att
den samma 1) icke är bygd på klasslagstiftning utan sorgfälligt
undviker hvarje beteckning, hvilken kunde häntyda på klasskil-
nad; 2) icke medför något som helst försäkringstvång; 3) öfver-
lemnar åt det fria aftalet mellan arbetare och arbetsgifvare, huru-
vida dessa senare skola bidraga till försäkringarne ; 4) ej tillskju-
ter något som helst af statsmedel, utan endast bereder förenin-
garne vissa lättnader vid förräntning af medlen mot att förenin-
garne underkasta sig en viss kontroll.

I 7^.sA;Zan(7 har man länge varit inne på principen om tvångs-
försäkring. Kedan i början af innevarande århundrade hade lag-
stiftningen tillerkänt kommunerna rättighet att upprätta tvångs-
sjukkassor för handtverkare, fabriksarbetare och lärgossar. Dessa
kassor skulle emottaga inbetalningar ej endast från arbetarne,
utan äfven från arbetsgifvarne. Men kommunerna hade blott rät-
tighet, ej skyldighet att upprätta sådana och de begagnade sig
312

också ganska trögt däraf, emedan det äfven fans många fria kas-
sor, i synnerhet fabrikskassor, hvilka vanligtvis voro väl skötta.

Emellertid fann man detta oegentligt, och 1854 gaf man i
Preussen länsstyrelserna rätt att å kommunernas vägnar upprätta
tvångskassor, där det ej redan skett. I synnerhet i Sydtyskland
blefvo på 1870-talet en mängd kommuner genom lag ålagda att
upprätta sådana kassor, hvilka skulle lemna arbetare och tjänst-
folk hjälp under 13 veckor. De försäkrade skulle inbetala min-
dre belopp medan kommunernas tillskott ej finge betraktas såsom
fattighjälp. Endast i Bajern uppstodo på detta sätt c:a 4,000
kommunala kassor.

På den tiden samlades Tyskland till en förbundsstat med i
många fall enhetlig lagstiftning. Nordtyska förbundets närings-
lag af 1869 blef sålunda år 1871 upphöjd till rikslag, men denna
föranledde föga ändring i de ofvan berörda förhållandena, hvilka
fortfarande sköttes af de enskilda staterna. Emellertid kunde
enligt näringslagen ledamot af fri sjukkassa ej förpligtas att ingå
i någon tvångskassa. öfver hufvud taget gynnades på sätt och
vis de fria kassorna.

Genom lagen af 1876, omfattande båda slagen af kassor,
skulle alla dessa njuta fördelarne af att blifva »inskrifna» och
därigenom erhålla korporativa rättigheter. Vilkoren härför voro
i åtskilliga punkter ungefär de samma som skildrats med anled-
ning af de engelska kassorna, nämligen beträffande kontroll i
vissa afseenden, men en tilläggslag bestämde, att kommunerna
kunde förpligta gesäller, medhjälpare och fabriksarbetare att in-
träda som ledamöter, då de ej bevisligen förut voro medlemmar
af någon fri kassa, och det kunde åläggas arbetsgifvarne att be-
tala -^ af insättningarne ur egen ficka, medan de öfriga § af dem
skulle inbetalas och afkortas från arbetslönen. Man ser, att re-
dan dä en från den engelska själfständighetsprincipen vida skild
tvångsprincip för arbetare som för arbetsgifvare var rådande.

Så kom den stora sjukförsäkringslagen af 1883. Denna upp-
häfver ej lagen af 1876 så vida beträffar de fria kassorna, hvilka
dock endast kunna träda i stället för tvångskassorna, då de lemna
det för de senare bestämda minimibeloppet i sjukhjälp. Arbets-
gifvarne äro emellertid ej tvungna att lemna bidrag till de fria
kassorna.

Man hade ej funnit resultaten af 1876 års lagstiftning till-
fredsställande, emedan kommunerna ej visade sig synnerligen lif-
vade att upprätta tvångskassor, på samma gång som antalet fria
kassor nedgick. Detta förorsakades visserligen till ej ringa del
313

däraf, att socialistlagen af 1876 upplöste en mängd fackförenin-
gar, som ägde sjukkassor, men det var äfven att förutse, att en
stor del fria kassor skulle dyka under i konkurrensen med tvångs-
kassorna, hvilka ju erhöllo tvångsbidrag från arbetsgifvarne (ÿ).
Emellertid torde man möjligtvis ha inskränkt sig till att förbättra
lagen af 1876, om man ej under förarbetena till olycksfallsförsäk-
ringen hade kommit under fund med vissa omständigheter, hvilka
blefvo afgörande för sjukförsäkringslagen.

Då man inhämtat upplysningar från ungefär 100,000 indu-
striela etablissement med omkring 2 millioner arbetare beträf-
fande de under 4 angifna månader inträffade olycksfallen, visade
det sig, att 96 procent af dessa fall endast förorsakat en kort-
varig och förbigående oduglighet till arbete, ja, i 53 procent af
fallen hade tillfrisknandet skett inom kortare tid än 14 dagar.
Detta föranledde regeringen att tillmötesgå industriidkarnes ön-
skan, hvilka ville ha olycksfallförsäkringen ordnad med uteslu-
tande af alla de fall, hvilkas verkningar ej sträckte sig utöfver 13
veckor. Dessa »Unfälle» skulle då hänvisas till sjukkassorna,
för hvilka ju 13 veckors sjukhjelpstid var faststäld.

För att få sin olycksfallslag antagen, önskade regeringen att
visa industrin det största möjliga tillmötesgående, men om sådant
på denna punkt skulle kunna ske, måste man göra sjukförsäk-
ringen obligatorisk öfver hela riket och ej göra den beroende af
kommunernas godtycke. På detta sätt kom lagen af 1883 till
stånd, hvilken trädde i kraft 1 dec. 1884 och föreskrifver såväl
tvångskassor som kassatvång för alla, som kunna kallas arbetare,
hvilkas inkomst ej öfverstiger 2,000 riksmark, samt hvilka ej förut
tillhöra någon af de fria inregistrerade kassorna. Stat och kom-
mun betala ej direkt bidrag till kassorna, utan insättningarne ske
med ^ af arbetsgifvaren och ^ af arbetarne.

Redan nu tyckes det som vore man ej rätt nöjd med re-
sultaten och det talas om en möjlig revision då man hunnit in-
hemta ytterligare erfarenheter om misshälligheterna. De mora-
liska resultaten ha ej varit gynsamma. Lagen protegerar simula-
tion, emedan sjukhjelpen ofta är större än den arbetsförtjenst,
som kan uppnås, och sådan hör därför också till ordningen för
dagen. Man simulerar ej endast sjukdom utan till och med till-
frisknande. Några dagar före utloppet af de 13 veckorna simu-
lerar man tillfrisknande, går några dagar på arbete och simule-
rar så återigenom sjukdom för att under andra 12—13 veckor
erhålla sjukhjälp. A andra sidan finnas många fall, där arbe-
tare och arbetsgifvare öfverenskomma om ett kringgående af lagen
314

på så sätt, att den förre inträder i en fri kassa, hvarvïd båda
parterna undvika tvångsbidraget, men efter någon tid uppsäger
arbetaren sin försäkring i den fria kassan eller underlåter blott
att betala. Lagens ordalydelse tillåter ett sådant omgående.

Men en ännu svårare brist vidlåder systemet. Så länge ar-
betaren har arbete, är han eo ipso försäkrad, men under tidei
af arbetslöshet är det ingen, som försäkrar honom eller lemnar
honom understöd, om han ej insjuknar inom 3 veckor efter den
sista arbetsdagen. Naturligtvis kan han försäkra sig själf i en
af de fria kassorna, men hvarifrån nu taga pengarna, da han ej
har någon arbetsförtjänst? I detta fall är den engelske arbetaren,
vare sig han tillhör »Trade unions» eller »Friendly societies», vida
bättre stäld. Förutom olycksfallförsäkringen, sjukförsäkringen och
den påtänkta ålderdomsförsäkringen '(med statstillskott) måste man
i Tyskland alltså äfven sörja för en särskild arbetslöshetsförsäkring.

Man har i Tyskland tydligtvis haft en känsla af, att hela
systemet med denna utpräglade klasslagstiftning smakade af fat-
tigvård, och på alla möjliga sätt har man försökt att mildra
denna prägel. Men det är likväl knappast möjligt att tro, det
en sådan ordning ej till sist skall demoralisera arbetarebefolk-
ningen. I stället för att på alla sätt höja dess själfkänsla och
låta den förstå, att man betraktar hvarje arbetets man såsom
jämnbördig med den rikaste mannen, om han blott själf betrak-
tar saken så och vill hjälpa sig själf, säger man åt arbetaren, att
man betraktar honom som tillhörande en pariakast, ett proletär-
stånd, och att han ej kan försörja sig själf. Då Ludvig XI träffade
sin kökspojke och frågade honom hur mycket han kunde för-
tjäna, svarade pojken, som ej kände honom: »Jämt så mycket
som kungen!» ■— »Hur så?» — »Jo, jag förtjänar så mycket
jag behöfver, och det är väl fallet med kungen också!» Så svarar
en engelsk arbetare, om man bjuder honom den tyska försörjningen.

Bramsen, ur hvars förträffliga framställning vi hämtat de
flesta faktiska redogörelser i denna artikel, kan därför med full
rätt säga: »Vi mena ej att den tyska lagstiftningen är dålig,
utan att det är en lagstiftning, hvilken man ej kan afundas Tysk-
land. Krafvet var därstädes framstäldt och fullgörandet öfver-
taget af statsmakten till följd af öfvervägande politiska orsaker.
Man har menat, att, då arbetareståndet själf ville gå in på att
intaga en undantagsställning met att erhålla materiell understöd,
så var det bättre att inleda en kompromiss genom det systema-
tiska införandet af de sociala reformerna än att fortfarande låta
den rena, oordnade socialismen få ytterligare sprida sig, förgifta
315

befolkningens sinne och hota statens säkerhet. Och man har sä
mycket hellre varit villig att göra medgifvanden på vissa vilkor,
som ett direkt ingripande från statens sida dock städse ökar den-
nas autorité^ i samma mån som det förringar medborgarnes själf-
ständighet. Det sist nämda är en olycklig omständighet, hvilken
dock till en del uppväges af fördelen för statsmakten, hvilken
har för afsigt att hänvisa till »den sociala reformen», då den
framdeles vill gå ännu kraftigare tillväga mot den socialistiska
riktningens anhängare. Vi kunna, lika litet som andra före oss,
underlåta att prisa det mod och den tillförsigt, hvarmed i Tysk-
land språnget ut i det stora obekanta företagits. An mindre
vilja vi förvägra vår odelade beundran åt den kraft, som utveck-
lats, och åt det storartade arbete, hvilket åstadkommits. Lagarne
själfva, hvilkas invecklade beskaffenhet endast öfverträffas af deras
klarhet, lemna alla de engelska lagarne långt bakom sig. Vi ha
på det hela taget beflitat oss om att gifva kejsaren, hvad kej-
sarens är, men vi kunna ej underlåta att prisa England lyckligt,
emedan det ej varit nödvändigt att stifta sådana lagar för dess
arbetarebefolkning, och i synnerhet därför, att det äger en ar-
betarebefolkning, hvilken energiskt skulle sätta sig till motvärn,
cm någon vågade bjuda den en dylik lagstiftning.»

I dessa ord torde den utmärkte författaren otvifvelaktigt
ha träffat hufvudet på spiken. Så många ord, så många san-
ningar! Och lika sant är det, då han säger: »Jämföra vi den
sociala lagstiftningen i Tyskland med de engelska förhållandena,
påtränger sig den åsigten, att det för en mycket stor del är den
tyska arbetareorganisationens ofullkomlighet som framkallat den
olika situationen. Men den sociala lagstiftningen är äfven en
borgen, att den tyska organisationen ej heller framdeles skall
uppnå någon betydelse och detta är beklagligt. Ty en vällyckad,
kraftig och själfmedveten arbetare-organisation är en lycka för ett
land, och att utveckla en sådan förefaller oss såsom en fram-
stående politisk uppgift. »

Denna åsigt om betydelsen af en stark fackorganisation inom
arbetareklassen delas af många framstående män, däribland äfven
arbetsgifvare. Åtskilligt härom ha svenska läsare tillfälle att
taga reda på i Raphaels bok om skiljenämder. På fråga om så-
dana säger t. ex. fabrikanten Dale: »Låt mig därför såsom re-
sultat af en lång och växlande erfarenhet förklara, att den bästa
säkerhet, som arbetsgifvarne kunna äga, att förnuft får råda och
att öfverenskommelsen iakttas å arbetarnes sida, är, att dessa
arbetare ha ibland sig en förening, stark till sitt antal och med
316

skicklig och fullständigt betrodd exekutiv myndighet.» Äfven
andra arbetsgifvare ha uttalat sig i samma riktning, den rykt-
bare Mundella likaså, och åtskilliga bland de framstående engel-
ska författare, hvilka behandlat arbetarefrågan, hysa samma åsigt.

Sedd ur en annan synpunkt kan saken framställas så, att
i Tyskland betraktas arbetarne såsom tjänstehjon, i England så-
som fria, jämnbördiga kontrahenter.

Det åskådningssättet att arbetsgifvaren är husbonden, arbe-
taren tjänaren, är ett arf från forna dagar, hvilket ännu i våra
tider — till och med i det industriell framskridna England —
spökar i många hjärnor. Men just i England är man nu på god
väg att allmänt byta om' ståndpunkt, detta till följd af den fria
arbetare-organisationen, medan man i Tyskland ytterligare skärpt
känslan af tjänareförhållandet och därigenom såväl socialt som
politiskt börjat en reaktion. För att åskådliggöra, hvad det här
gäller — i synnerhet då frågan är om en friboren nation
tillåta vi oss anföra några ord af Raphael om saken.

»De (arbetsgifvarne) glömma, att i våra dagar arbetsgifvare
och arbetare stå emot hvarandra såsom köpare och säljare af en
vara som alla andra. Denna vara må i följd af sin oskiljaktig-
het från sin säljares person — ett förhållande, som för köparen,
arbetsgifvaren, medför en högst betydlig makt öfver säljarens hela
fysiska, intellektuela, moraliska och sociala tillvaro — förete
vissa egendomligheter, som i ett eller annat afseende betinga nå-
gra afvikelser från det vanliga sättet att bringa ett fritt aftal
till stånd, något inskridande från statens sida till den i allmän-
het svagare partens, arbetarens, förmån» (vi ha ofvanför påpekat
att England ej försummat detta där det varit nödvändigt), »någon
sammanslutning med yrkesbröder för att med de små krafternas
stora förenade makt fylla de luckor lagstiftningen med rätta lem-
nar åt vederbörandes egen verksamhet att fylla, likasom för att
— och detta icke minst — blåsa lif i lagens annars ofta nog
redan i födseln döda bokstäfver; — men i alla fall, arbetet är
en vara, om hvars afyttrande vederbörande såsom köpare och
säljare här som på andra håll ha att af handla med hvarandra.
De äro ju ock i själfva verket af hvarandra oberoende jämlikar,
som förena sina krafter för att uppnå ett gifvet mål, hvar och
en med makt att göra sin rätt gällande, men icke att skrifva
lagar för motparten. Ingendera har rätt att »diktera», och de
måste således också som andra aftalande parter mötas å jämlik
fot. Detta är våra dagars af lagstiftningen, af vetenskapen, af
arbetarnes egen själfkänsla angifna »signatur». Det medeltida
317

förhållandet mellan herre och tjänare, mellan handtveikaren, som
i sitt hem utöfvar sitt yrke, och hans gesäller och lärgossar,
som bo hos honom och äta hans bröd, har i det stora hela gått
i grafven . . . Men hvad det praktiskt gäller är att se sakerna
som de äro. Arbetsgifvarne måste lära sig att förhandla med
arbetarne som med jämlikar ; detta är ett hufvudvilkor för att
komma till en fredlig uppgörelse . . . Men detta medgifvande af
arbetarnes oberoende och jämlikhet innebär erkännandet af fack-
föreningarne såsom deras representanter . . . Arbetsgifvarnes kla-
gan, att de äro tvungna att förhandla med sina arbetare såsom
en enhet i stället för med hvar och en särskildt, är dessutom
inkonseqvent, ty de behandla vanligen själfva sina arbetare som
en sådan enhet. Aflöning pr styck fastställes vanligen lika för
alla arbetare; alla träffas lika af aflöningssättet, af anordningar
för skyddsåtgärder m. m. . . . I allt detta spårar man ett och
samma betraktelsesätt: samtliga arbetare uppfattas såsom en en-
het med gemensamma intressen . . . Men arbetsgifvaren gjorde
anspråk på uteslutande bestämningsrätt och vägrade att diskutera
frågor om lön eller arbetssätt, ämnen, i hvilka arbetaren har ett
lika stort och berättigadt intresse som arbetsgifvaren. I maskin-
byggarnes strejk 1852 vägra arbetsgifvarne att antaga de mest
höfliga inbjudningar å arbetarnes sida om en gemensam förhand-
ling och att mottaga deras deputation. Och ägde verkligen så-
dana förhandlingar rum, så »medgåfvos» de^ ett möte »bevilja-
des». Men om arbetarne där sökte göra gällande sitt af lagen
erkända lika berättigande att ha ett ord med i laget vid arbets-
vilkorens bestämmande, så hette det, att de ville »diktera». Men
det blef i stället fortfarande arbetsgifvarnes dikterande. »Jag
är herre, I ären arbetare!» utropar en arbetsgifvare. »Vi äro
inga slafvar», blir svaret, och strejken är i gång. Och man
frågar icke längre, hvar rätt eller orätt ligger, det gäller blott
att motstå kapitalets tyranni . . . »Diktera är ett ord», säger
Kettle, »som kostat den industriela befolkningen ganska mycket».
Och man kan ej alltför noga ihågkomma, att med denna sin ny-
vunna jämlikhet och med arbetsgifvarnes mer eller mindre nöd-
tvunget lemnade erkännande af den samma, arbetaren med sin
forna tjänareställning i friskt minne som alla nyligen emancipe-
rade klasser är högst känslig för missaktning, för den minsta
häntydning på det forna feodala förhållandet. Hur många strej-
ker ha icke föranledts endast af arbetsgifvarnes vägran att mot-
taga arbetarnes deputationer, flera nästan än själfva deras fram-
stälda anspråk ! Hur ofta har brytning ej inträffat endast i följd af
318

arbetsgifvarnes något barska uppträdande ! Ett tillfälligt tillbaka-
stötande, ett oförsigtigt uppträdande är stundom nog att föran-
leda strid. »Fel i form blir fel i substans», som Kettle säger.
Vid grufstrejken i S. Staffordshire 18G5 hade af arbetsgifvarne
ett sammanträde utlysts för att underhandla med arbetarnes re-
presentanter. Dessa mottogos i ett rum, där arbetsgifvarne förut
församlat sig och tagit plats omkring ett bord; arbetarne fingo
sig en särskild plats anvisad, och ordföranden började förhand-
lingarne med följande till dem riktade ord: »Nå, karlar, hvad
ha n I att andraga?» Denna fråga kostade distriktet en obe-
räknelig summa. Hos mattväfvarne i Kidderminster uppkom stor
oro vid en gemensam sammankomst, då arbetsgifvarne påsatt sina
hattar och gått sin väg, medan arbetarne önskade att de skulle
stanna. Nödvändigt är således för att komma till ett lyckligt
resultat: lika starka stridskrafter å ömse sidor, insigt att man
genom tillmötesgående vinner lika mycket som genom krig samt
jämlikhetsgrundsatsens erkännande å arbetsgifvarnes sida.»

Att de här skildrade förhållandena beteckna den naturliga
utvecklingens gång i vår tid, torde vara otvifvelaktigt. Men kan
en sådan främjas under det tyska systemet?

Vi hafva ofvanför skizzerat hufvuddragen i de båda syste-
men, hvilka onekligen äfven beteckna olika folkliga utvecklings-
förhållanden inom de båda nationerna. Frågan är nu, huruvida
de nordiska folkens utvecklingsståndpunkt är en sådan, att valet
står öppet.	.

Vi våga säga : 17 kunna välja! Vi äro ej dömda att tvinga
vår arbetarebefolkning in under det demoraliserande tyska syste
met, utan kunna med hopp om framgång taga England till
föredöme.	.

Våra industriela förhållanden äro lyckligtvis, kan man
säga — ännu ej så utvecklade, att vi kunna säga oss känna alla
de arbetarefrågans svårigheter, hvilka inom de stora kulturfolken
sätta sinnena i rörelse. Äfven om vi haft och ha känningar af
det nya utvecklingsskedets brytningar, äro dock förhållandena
hos oss ganska enkla och lugna. Vi äro i tillfälle att kunna
ordna det mera väsentliga, utan att redan stå framför den upp-
flammande lågan, som hotar att förstöra hvad som hitintills upp-
byggts. Våra sinnen och hjertan äro ej till den grad hårdnade
under den förtviflade kampen för tillvaron, just emedan förhål-
landena ej blifvit så komplicerade som annorstädes. Egentlig
nöd — sådan som inom vissa utländska industrier råder bland
arbetarne — hör man mycket sällan talas om bland våra arbe-
319

tare. Såväl statsmakterna som arbetsgifvarne och arbetarne kunna
därför hos oss med lugn besinning pröfva, hvad som bör göras,
hvilket system är bäst, friheten eller tvånget.

Därtill kommer, att vi — i Sverige och Norge — länge ägt och ’
ännu äga en folklig frihet, hvilken i socialt afseende medfört den per-
sonliga känsla af jämlikhet, hvilken äfven utmärker den anglosachsi-
ska racen. Äfven den däraf alstrade själfkänslan, hvilken manar den
obemedlade att hjälpa sig själf så länge som möjligt, är ett känne-
tecken för vår race. Våra arbetare vilja i likhet med de engel-
ska endast i yttersta nödfall mottaga nådegåfvor, och vi föreställa
oss, att de med mycket blandade känslor skulle se sig inregistre-
rade såsom en pariakast, om jhvars förmåga af själfförsörjning
man tviflar, och hvars ekonomiska förhållanden man tar om hand,
emedan man ej anser arbetaren duglig att själf reglera förhål-
landet till arbetsgifvaren eller till försäkringskassorna.

Då det nu i själfva verket finnes så många likheter mellan
våra förhållanden och de engelska och så få mellan våra och de
tyska, månne det då ej vore skäl att hos oss försöka främja en
utveckling i öfverensstämmelse med det engelska åskådningssättet
om arbetarnes frihet och själfstyrelse?

Vi förbise ingalunda, att i England en hundraårig utveck-
ling föregått den nuvarande organisationen bland arbetarne ; vi
förbise ej heller, att vi ingalunda kunna jämföra vare sig den
engelska storindustrins utveckling eller dess nuvarande centrali-
sation med våra egna förhållanden. Men vi tro, att båda de-
larne tala för den åsigten, att vi, som ännu ej framalstrat oöf-
vervinneliga industriela traditioner, kunna välja England till före-
döme, just emedan våra politisk-sociala förhållanden mycket väl
låta jämföra sig med de engelska, hvad man ej kan säga om
den traditionelt folkliga utvecklingen i Tyskland. Med andra
ord: hos oss är marken så att säga obruten, men de naturliga
förhållandena lägga inga hinder i vägen för att odla den enligt
engelsk metod. Alla, som känna Tyskland, veta, att inom hela
tyska nationen råder en — vi skulle hos oss kalla den blind —
auktoritetstro till regeringsmakt och regeringsinitiativ i det stora,
förmansmyndighet och förman sinitiativ i det små. Nationen är
genom alla klasser till ytterlighet disciplinerad att gå den vägen
förmannen pekar på och van att så först skall ske. Ej så hos oss.

Vi tro tvärtom, att man hos oss ej är »mogen» för det ty-
ska tvångs- och förmyndaresystemet, hvilket tvifvelsutan i läng-
den skulle medföra ganska stora rubbningar i vårt ärfda sam-
hällsskick och ganska skarpa klasstrider. Lyckades man slutligen
320

att som i Tyskland af arbetareståndet upprätta en pariakast,
skulle visserligen staten »öka sin egen auktoritet i samma mån
som den förringade medborgarnes Själfständighet». Men likasom
detta ej stämmer synnerligen väl öfverens med den nationelt-
politiska traditionen, skulle det äfven ställa regeringsmakten gent
emot sådana ^svårigheter, som endast en naturlig utveckling på
frihetens grund kan förebygga.

För närvarande stå vi vid skiljovägen. Måtte vi ej välja
den orätta vägen !
Tvänne minnen

af en gammal musikälskare.

IL Ett gudsbarn i orkestern och en ängel
på scenen.

Jag har i det föregående talat om Christen Urhan, den
der märkvärdiga artisten, hvilken i stora operans kapell
innehade första altviolens pulpet, men ständigt vände ryggen
åt scenen och lefde på fastlagsregim hela året om. Sedan
den dagen jag första gången träffade honom, hade en lång
tid förflutit, hvarunder jag i fem sex år lefvat borta från
Paris. Jag återkom dit först 1842, och händelsen gjorde,
att min återkomst inträffade samtidigt med påskveckan.

Det, som för personer, hvilka äro angelägna att följa
kyrkans föreskrifter under fastedagar, är egnadt att å de
parisiska restauranterna ingifva största misstroendet, är sop-
pan. Den må nu bära hvilket namn som helst, så upp-
täcker man å densamma nästan alltid ö^on, som tyda på
mycket tvifvelaktig ortodoxi. Men jag påminte mig just
de förträffliga sopporna au lait d’amandes i Café Anglais,
och kl. 6 på eftermiddagen installerade mig Dominique,
hofmästaren, vid ett litet bord, sida om sida med det, hvil-
ket som vanligt var reserveradt för Christen Urhan. Några
minuter senare trädde artisten mycket riktigt in och tog
sin plats. Han syntes mig icke förändrad. Hans drägt var
också densamma: hatt med breda brätten, den långa rocken,
hvars skört föllo honom ända ned på hälarna, en hvit hals-
duk vårdslöst knuten kring halsen, skor med snörremmar;
samma långa hår nedföll också öfver rockkragen. Hans

Vr Dagens Krönika. X. 4.	20
322

fysiognomi, pâ en gang romantisk och asketisk, företedde en
viss obestämd likhet med Paganini, men fick sin egentliga
karakter genom uttrycket i hans blick, hvari det var lätt
att läsa, hvad jag vill kalla en himmelsk hemlängtan. I
hela sin figur framtedde han idealtypen af en munk, ryckt
ifrån sin kallelse och sin cell för att trotsa verldens stor-
mar och Habenecks, kapellmästarens, spira.

Våra bord berörde hvarandra. Jag satte en tämligen
oskyldig affektation i att begära precis samma rätter som
han: soppan, förstås, samt därefter laxöring, sallad à la
russe på legumer samt en »parfait» eller glace au chocolat.
Detta tilldrog sig hans uppmärksamhet. Två eller tre gan-
ger möttes våra blickar. Omsider öfvervann han sin blyghet
och tilltalade mig:	,	.

— Det förefaller mig, monsieur...	,	,

■— Att jag haft den äran att möta er . . . Ja^ sa är det,
monsieur, och det återkallar för mig ett oförgätligt minne,
nämligen första representationen af Robert-le-Diable. —
Och så nämnde jag för honom professor Poncelet samt vår
käre och illustre Meyerbeer.

Isen var bruten, och från detta ögonblick uttömdes
aldrig vår språklåda. Christen Urhan, som lefde i en ab-
solut ensamhet, syntes lycklig att ha träffat någon att tala
med, hvilken ej gäckades med hans mysticism såsom kam-
raterna i orkestern och som på samma gang delade hans
brinnande passion för musiken. Vi togo för vana att dinera
tillsammans alla dagar och detta i god tid; sedan gjorde vi
en promenad, operaaftnarna pa boulevarden, de andra kväl-
larne i Champs Elysées.

Hoffmann — men en katolsk Hoffmann — vore den
ende, som skulle kunna beskrifva denne sällsamme man,
hvilken hade lyckats att i en enda samma känsla förbinda
sin glödande fromhet och sin kärlek till sin konst.

I denna fantasi och i denna själ fanns icke en atom af
jordiskt slagg. Man kunde säga, att han lefde. i en dröm
och under ständig umgängelse med sin skyddsängel. A är
han talade med mig om de gamla mästarne, om en Marcello,
Palestrina, Pergolese, höjde sig hans egen hänförelse ända
till snille. För hvarje dag gjorde jag ett nytt steg längre i hans
förtroende, men likväl hade jag en aning om, att det fanns
i hans lif en hemlighet, en gåta, hvilken efter all sannolik-
het jag aldrig skulle lära känna.
323

Mot slutet af april bemärkte jag en påfallande för-
ändring i Christen Urhans sätt och hållning. Annars alltid
så lugn, så herre öfver sig själf, lyckades han nn ej att
dölja för min blick sin oro och inre rörelse. Hans lynne
blef ojämnt^ hans distraktioner voro otaliga, än irrade ett
saligt leende på hans läppar, än rynkade han ögonbrynen
och vände sig bort, liksom för att undslippa en plågsam
syn. Under våra promenader tryckte han min arm under-
stundom nästan med stormande häftighet; därefter kunde
han bedja mig lämna honom ensam, och jag såg honom
vandra med långsamma steg framåt och med hufvudet sänkt
mot bröstet. När han åter närmade sig mig, stodo hans
ögon fulla af tårar. Slutligen, en afton, då det icke var
representation på operan, fattade han min hand och fram-
stammade denna fråga:

— Är ni värdig Henne?

— Hvilken Henne?

— Ni skall få veta det sedan . .. kom med nu!

Han lät mig passera genom det mörka galleriet, hvilket
ledde från passage d’Horloge till rue Grange-Batelière, midt
genom själfva operahuset och der artisternas entrée befann
sig. Därefter vägledde han mig genom hela den labyrint i
den inre operan, där en profan nästan omöjligt kan hitta,
samt lät mig slutligen hamna i en af salongens orkester-
fauteuiler.

— Det är då en repetition ? frågade jag honom sakta.

— Nej, men en audition, en profsjungning, svarade han
så tyst, så tyst och med en sådan rörelse, att jag snarare
gissade än hörde svaret.

Upplysningen inskränkte sig till det oundgängligast
nödvändiga: rampen samt här och där några gaslågor; ingen-
ting mer. För hvar och en, som ej är van därvid, hafva
dessa stora och vida, tysta och tomma salar med djupa
rymder af mörker och skugga någonting ej blott ödsligt,
men hemskt. Det är ett betecknande märke för nöjets
mötesplatser, att så snart de stå tomma, tysta och icke upp-
lysta, få de någonting dystert och sorgmodigt. En kyrka,
hvars portar stängts, och där blott en enda liten lampa
brinner i helgedomen, är och förblir alltid Guds hus. Dess
enslighet, dess mörker och tystnad innebära likasom en fort-
sättning af de ord, som prästen talat till hjärtat och sinnet,
af de trognes psalmer och af våra heliga ceremonier. En
324

teater, där det ieke spelas, ger at hela clet omgifvande kvar-
teret en trist prägel och har Jngen annan mening än det
tomma intet. Förty det är så, att människan, huru hon än
må bemöda sig, icke förmår utplåna hos sig själf aftrycket
af sitt ursprung. Om hon afbrytes i sina fröjder, så åter-
faller hon i ledsnadens och tomhetens eviga botten. Om
den aldra finaste tråd återför henne till sina odödliga öden,
så behöfver hon blott ga till sig själf för att lana ett sprak
åt de heliga hvalfven, inom hvilka tystnaden råder.

En månads förtroliga samspråk med Christen Urhan
hade i förväg gjort mig benägen för alla slags fantasier,
och där jag nu satt i mörkret och tystnaden, kunde jag
nästan efter behag framkalla bilderna af Cornelia Falcon,
Henriette Sonntag och madame Malibran. Jag trodde mig
i fjärran höra Oberons eller Friskyttens horn, donna Annas
klagan, Margaretas spinnrock, Fidelio-kören, melodien till
nunne-baletten . . . Men snart anlände kapellisterna i or-
kestern, de voro fulltaliga, och jag bemärkte Urhan vid sin
notställare, hvit i ansiktet som ett spöke.

Några af abonnenterna i avantscenerna, fyra eller fem
inflytelserika medlemmar af Jockey-klubben. I direktörs-
logen direktören själf, hr Léon Pillet, vidare Halé vy, Véron,
Nestor Roqueplan, Dupouchel samt, längst i fonden och till
hälften gömd bakom herrarne, den mest tyranniska, den mest
afundsjuka, den mest egenmäktiga bland drottningar, — den
tidens operadrottning, Rosina Stoltz.

En kvart senare, och det förnams i orkestern och
avantscenerna ett lätt sorl; därefter en djup tystnad. Jag
såg framträda, förd af Ferdinand Prévost, en ung kvinna,
hvars åsyn vid första ögonkastet var långt ifrån bländande.
Med en växt, något Htet under medelmåttan, var hon hyar-
ken skön eller vacker, i dessa bägge ords vanliga mening;
men på hennes rena panna och i den klara blicken tyckte
jag mig återfinna en reflex af den hemlighetsfulla klarhet,
hvilken för den yttre verlden uppenbarar en osynlig verld.
Hon gjorde på mig effekten af en landsflykting från mina
drömmars land, och jag har sedan endast behöft paminna
mig denna afton utan morgondag för att förstå Meyerbeers
ord om just denna samma kvinna: — »Det är det delikataste
uttryck af den aldra mäst jungfruliga konst, som tänkas kan!

‘ Hon sjöng Alcestes aria: »Divinités du Styx! -- Alices
romans: »Hz, dit - elle . ..» — Agathas aria ur Friskytten:
325

La calme se répand...» Vidare, üiisammans med den redan
något åldrade Levasseur, duon ur Hugenotterna » Pour sauver
une tète si chère! samt slutligen tillsammans med Duprez
den stora duon ur Vestalen.

Allt efter som hon fortfor att sjunga, erfor jag en mer
och mer egendomlig känsla. Det var något liknande —
jag kan ej finna bättre uttryck — en ängels smekning, främ-
mande för all j.ordisk lusta och till och med för örats njut-
ning, men som småningom genomträngde hela min varelse
och ingaf mig en helt ny föreställning om rätta betydelsen
af den så ofta hörda frasen: »så måste det sjungas i para-
diset!» I denna okända sångerskas stämma blef musiken
immatériel såsom bönen, och det föreföll mig, som hade en
oemotståndlig magnetism dragit mig upp till den rena ideal-
verlden för att där mötas med henne. Jag betraktade Christen
Urhan, hvars magra ansigte upplystes af ljuset från hans
notpulpet. En spansk målare skulle ej ha valt annan modell
för att uttrycka ett helgons extatiska tillstånd,

Tyvärr dröjde jag ej att märka, att hans och mitt in-
tryck icke delades af någon. De få åhörarne, spridda här
och där i salongen, visade tvärtom den unga sångerskan den
mest afgjorda köld. Tydligen lydde de en gifven lösen, så
vida ej möjligtvis deras sinliga och världsliga vanor gjorde
dessa »boulevardiers» — själfva benämningen var dock ännu
icke uppfunnen — otillgängliga för så rena rörelser. Snart
blef denna motsättning mig så pinsam, att jag smög mig
bort utan att afvakta slutet af profsjungningen.

Följande morgon, redan klockan 8, inträdde Christen
Urhan i mitt rum. Denna natt hade gjort honom tio år
äldre.

— Ah, hvilka förtappade och hvilka uslingar! utbrast
han och hans röst lät som en snyftning... de vilja ej veta
af henne! Men de äro henne icke värdiga. Denna första
audition blir också den sista . . . Hvad mig angår, så har
jag lagt in om mitt afsked. Jag kan icke, och jag vill icke
hädanefter tillhöra någon annan än Gud. Paris och operan
väcka min rysning. Likväl ville jag ej fly härifrån, utan att
först trycka er hand!

Jag kände mig nästan lika upprörd som han.

— Ni hyser då en smula vänskap för mig? sade jag.

— Mycket... Ni var värdig Henne, Ni ensam för-
stod henne . . ,
326

— Men säg mig då åtminstone, innan ni reser, ordet
till denna gåta?

— Ja gerna . . . Jag är son till en fattig herde från
trakten af Einsiedeln, och såsom liten brukade jag bära till
klostret mjölken af våra kor och våra getter. Jag hade
uppnått mitt tolfte år, utan att känna annan musik än visorna,
som vi bruka sjunga bland våra berg. Men sedan någon
tid märkte jag, att en af munkarne, pater Anselm, betraktade
mig med en välvillig uppmärksamhet. En morgon ropade
han på mig, ställde med godhet några frågor till mig och
lät mig sjunga en af mina folkvisor. När han så hörde, att
jag var sjätte barnet af en talrik familj, sade han:

— Vill du bli en af våra korgossar? Jag skall lära
dig katekesen och musiken.

Detta var höjden af mina egna önskningar, och jag mot-
tog anbudet med outsäglig glädje. För mig började nu ett
nytt lif. Jag biträdde, när han läste mässan, och fick del-
taga i kyrkosången de stora helgdagarne. Jag fick lära mig
studera i goda böcker. Religionen och musiken togo på
samma gång väldet öfver min själ, och jag har aldrig kun-
nat skilja dem åt. Jag var så lycklig, så lycklig! Min
dyre och heligt fromme beskyddare öfverskattade kanske
mina musikaliska anlag, och han ville nödvändigt göra mig
förtrogen med alla harmonilärans och kontrapunktens hem-
ligheter. Innan han sjelf ingått i klostret, hade han varit
den ryktbare abbé Georg Voglers bäste elev och spelade
beundransvärdt nästan alla instrument. Efter hans råd
valde jag altviolen och gjorde mycket hastiga framsteg.

En natt — jag var då aderton år gammal och det var
julnatten — låg jag knäböjande framför altaret, och alla
munkarne hade intagit sina korstolar, medan pater Anselm
läste mässan. Jag skulle sjunga Palestrinas »Se Guds lam».
Min fasta föresats var sedan en tid, att innan ännu denna
heliga dag gått till ända, meddela min välgörare, att jag
blott hyste en enda Önskan i hela världen: få inträda i re-
ligionens tjänst, anlägga munkkåpan och inskränka till klost-
ret hela min horisont, hela mitt lif.

Jag bad med brinnande andakt under påkallan af min
skyddsängel. Och jag kunde tro, att han svarade mig, ty
i samma ögonblick, efter orgelns preludium med en ström
af harmoni, höjde sig en röst, en röst... ack, min vän!
aldrig skall jag kunna göra för eder begripligt hvilken elek-
327

trisk gnista, som träffade mig! Det var himlen^ själf, det
var ett gudomligt bådskap, som med ens förverkligade alla
mina ungdomliga drömmar, hvari jag så många gånger sett
Religionen och Musiken såsom ett oskiljaktigt syskonpar . ..
Huru skall jag väl kunna beskrifva för er det tillstånd af
hänryckning, hvari jag råkade? Jag fruktade själf att blifva
vansinnig, och om det finnes i mitt utseende eller mitt sätt
någonting konstigt, så härrör det fran denna timma och
denna natt.	.

Följande dagen uppsökte jag pater Anselm. Jag gjorde
honom min bekännelse utan förbehåll och tillstod, att jag
skulle dö af sorg, om jag blefve dömd att aldrig me.r få
höra denna kvinnoröst. Han berättade mig, att det var en
ung, knappt tjuguårig flicka, kommen från ett fjärran land.
Kvällen förut hade en man af mogen ålder och aktnings-
värdt utseende ringt på klosterporten, talat vid priorn oph
enträget anhållit, att hans dotter skulle få sjunga under mid-
nattsmässan.

— Och nu, mitt barn, tilläde patern, är det riktigt
allvarsamt det, som ni säger mig?

— Ack ja, allvarsamt, allvarsamt. . . Om jag ej får
hora henne mer, så blir det min död.

— Nå väl, tag er fjorton dagar för att öfverväga;
sedan få vi se.

Fjorton dagar därefter, när han såg, hur jag aftynade,
kallade han på mig och sade med dubbel innerlighet: Mitt
barn, ni håller på att genomgå en kris, hvilken skulle göra
eder ur stånd att tjäna Gud eller kanske till och med att
lefva såsom förnuftig och hederlig man. Huru ren er kär-
lek kan vara, så förmår den att kanske förvandla vårt lugna
kloster till ett fängsel och vår kåpa till en Nessusklädnad.
Ni har tillräckligt stor talang att kunna taga er fram, men
se här emellertid femtio louisdorer, som skola hjelpa er att
se tiden an. Jag har full rätt att gifva er dem, ty de äro
min egen tillhörighet... Jag bar ännu icke sagt er allt;
innan jag blef munk, lefde jag ute i verlden och var helt
och hållet artist. Jag har 'hos min lärare, abbé Vogler,
gjort bekantskap med de aldra flesta musikaliska konst-
närer, som gjort sig ett namn i Europa. Här lemnar jag
er bref till några bland dem, rekommendationer, som icke
skola bli er utan nytta. Deremot fordrar jag af eder blott
ett löfte; Förblif ulltid densamme som ni är; i afvaktan på
328

bättre. Musiken kan vara en himlaboren jungfru, men ocksä
en farlig siren. Skulle eder konst sätta er i beröring med
teatern, sa var på er vakt mot sirenen och var jungfrun
trofast. Tänk ibland på Einsiedelns kloster, där edra ung-
domsdagar förrunno, och på pater Anselm, som håller er
kär . . .

I ett utbrott af from tacksamhet fattade jag hans hän-
der och sade under tårar: — Ej blott lofvar jag att vara
trofast, men äfven såsom frånvarande skall jag följa klostrets
regler. Och för att ständigt hafva i minnet min föresats
och mitt löfte, skall jag bortlägga mitt namn Wilhelm och
kalla mig Christen.

Jag har hållit mitt ord.

— Men säg mig, återtog pater Anselm, på hvad sätt
tänker ni återfinna eder idealiska sångerska, hvars namn ni
ej ens känner?

Jag kände mig tillintetgjord; på detta hade jag icke
tänkt.

— Jag känner det, tilläde han småleende. Hennes far
har meddelat det åt priorn ... se här, tag detta! — Och
han lämnade mig ett visitkort.

Två dagar sedan var jag borta, afrest. En af de konst-
närer, till hvilka pater Anselm hade adresserat mig — han
var kapellmästare i Carlsruhe — mottog mig med så mycken
hjertlighet, att jag anförtrodde honom mitt sökande, min
dröm, min galenskap.

— I edert ställe, sade denne, så vet jag nog, hvad jag
skulle göra. I stället för att resa från stad till stad skulle
jag fara direkt till Paris, och jag skulle försöka få en plats
vid operan. Förr eller senare skall den unga sångerskan
komma dit för att låta höra sig. Paris är en magnet, som
ej kan motstås, och våra artister tro sig aldrig säkra på sin
talang och sin framgång, förr än publiken i Paris bekräftat
Europas domslut.

Jag följde hans råd. Väl mottagen af Habeneck, be-
höfde jag ej längre än i sex månader vänta på platsen som
första altviol. .. Men ack, jag har i åtta år väntat på att
få höra den stämma, som outplånligt inträngt i min själ,
och som omstörtat mitt lif. Och nu i dag är jag olyckligare,
än om jag hade förlorat det för allo.

— Hvarför?

— Har ni ej förstått det? Emedan det var hon, som
329

sJöng i gär och som, med rätta stött öfver detta otroligt
ohöfliga mottagande, äter reser sin väg i dag, och detta med
den förklaringen, att, erbjöde man henne än millioner, sä
skall hon aldrig mer återkomma och lata höra sig i Paris . ..

— Och ni?

— Jag återvänder till mitt kloster, som jag aldrig borde
ha lemnat. Den här världen är alltför ond. Dessa föregifna
kännare äro alltför mycket behärskade af simpla intressen,
dåliga lidelser. Dessa teaterdrottningar äro alltför afund-
sjuka. — För mig finnes ingenting bättre än klostrets heliga
tillflykt, och inom ett år skall Christen Urhan, »gudsbarnet
i orkestern», såsom de kallade mig, vara helt enkelt broder
Wilhelm. — Se så, ännu en handtryckning, och farväl!

Han skulle gå, men jag höll honom tillbaka. — Men
säg mig då namnet på er sångerska? bad jag.

— Ja, hör det och glöm det icke; det skall snart för
dilettanterna i Paris betyda detsamma som ånger, skam och
samvetsförebråelse . . . Hon heter Jenny Lind.

A. de Pontmartin.
Musikalisk revy

af

Volontaire.

K. Operan: Harberaren i Sevilla, Faust, Hugenotterna (repricer).
Konsertsäsongen. Vasateaterns kassapjeser.

Kgl. Operans repertoir, där de egentliga mästerverken under
senare tiden varit lätträknade, pryddes i mars af Rossinis ypper-
sta buffa — modellen för dem alla — Il barbiere di Seviglia.

Eugène Beaumarchais’ sprittande, lifliga komedi hade redan
1780 satts i musik af Paësiello, som därmed hade en lysande
framgång. Sjelfve Beaumarchais, som, fiende till dramatisk musik,
med stort missnöje förnummit sin komedis operiserande, blef hän-
förd af den lätta lekande musiken och försonad med operationen.
Också förstod Rossini mer än väl svårigheten af sitt företag.
Han hade artigheten skrifva och bedja föregångaren om tillstånd,
hvilket denne, ehuru högst konsternerad, behagade gifva. Pa tretio,
tretio dagar skrefs derefter den nya barberaren. Roms dilettanti
råkade nu emellertid i lågor. Göra om Paësiello, hvilken skam-
lighet! Paësiello sjelf hade, ledsamt att nämna, sitt lilla finger
med i denna röra. Rossini visade oskuldsfullt Paësiellos »till-
ståndsbref» för eho, som ville se det; sjelf fick han en vacker
dag se ett bref från samme aktade kompositör, däri denne bad
sina vänner »intet uraktlåta, som kunde öka nederlagets storlek,
ty naturligtvis blir det ett nederlag.» Och ett nederlag blef det.

Bland tusentals ovänner hade den stackars Rossini endast
ett försvinnande antal vänner, dessa till på köpet ej särdeles att
räkna på, ty i detta samma Roma, där den nya »förmätna» operan
nu var under inöfning, hade Rossini nyligen gjort fiasco under
carnavalen, år 1815 med »Sigismondo» i Venezia, hyarvid kom-
331

positören, artistiskt sorglös, glad och munter under alla motig-
heter, underrättade sin mor om ledsamheten endast genom att
sända henne ett brefark, hvarpå han ritat en stor butelj, (ital. fiasco).
Efter nederlaget 1816 i Roma med »Torvaldo och Dorliska» fick
stackars mamma Rossini ett nytt olycksbref, denna gång dock
lyckligtvis med en liten butelj, fiascketto. Man kan tänka sig,
hur ens vänner sÉola se ut, när man har gjort två så lysande
nederlag slag på slag och därpå vill mäta sig med en erkänd
storhet !

Hvilken afton den 26 december 1816! Just en »god och
fridfull jul» för den stackars maëstron, som enligt tidens genanta
sed måste spela pianot i orkestern. Kort efter spektaklets början,
började spektaklet. Almaviva skulle ackompagnera sig sjelf till
serenaden på guitarr. Serenaden börjar och — slutar genast,
ty — o öde! — man hade glömt stämma guitarren. Emanuele
Garcia-Alm aviva måste nu göra det for öppen ridå. Man tänke
sig den eldige spanjorens raseri och nervositet framför och den
eldige italienarens nedanför rampen vid pianot! Också vred och
bände den hetsige Garcia så häftigt, att •— pang! en sträng bri-
ster, och nu måste han sätta den i ordning inför publiken, och
hvilken publik! Skrattsalvor, kattjamningar, tuppgalningar och
hvisselpip genomskära salongen likt fräsande blixtar. Nu upp-
stämmes ändtligen serenaden, som denna afton bestod i en af
Garcia upptecknad spansk folkmelodi, den Rossini för lokalfärgens
skull inlagt i operan. Ack, han fick för sin lokalfärg! Publiken
ville knappt höra den för dess öron främmande melodien till slut,
stämde in och karrikerade de spanska koloraturerne på ett sätt,
som gjorde den stackars hetlefrade Garcia halft vansinnig af ra-
seri. Han knytte näfven åt en ärad publik och rusade ut. Figaro
in efter denna lofvande början! Han hade i största ångest stått
i kulissen under arians förspel, som åhördes med relativt lugn,
lugnet efter stormen. Zamboni-Figaro hoppade nu in och — åh !

Publiken blef nu alldeles galen af skratt, ty — o ve! Fi-
garo hade också en guitarre, hvars anblick så muntrade Romuli
ättlingar, att — inte en not hördes af »Largo al factotum».
Rosina utträdde nu på balkongen, och Rossini började andas ånyo,
ty signora Righetti var publikens favorit. Händerna lyftes till
en applåd, men signoran hade för brådtom, hon hann förut sjunga
sin första replik, och glädjen stod högt i tak på nytt med en
förfärlig skrattsalva. Hon hade ju också sjungit:

»Fortsätt, min älskling, gå på si så der.»

Rosina ut, Almaviva in. Icke en stafvelge blef nu börd af
mansduetten, under hvilken signora Righetti led helvetets qval,
ty strax därpå skulle hennes stora aria komma. Glada rusade
Garcia och Zamboni ut hvar ät sitt håll; dödsblek under smin-
ket stapplar den glada lifliga lilla Rosina in. »Una voce
poco fa.» Den unga signorans förskrämda hållning, hennes bed-
jande ögonkast, ungdom, skönhet och röst — allt bevekte den
rysliga publikens hjerta. Trenne långvariga applådsalvor helsade
arians slut. Rossini måste nu upp från schavott till pianostol
och buga. »Oh! natura», mumlade han därpå argt till signoran.
»Tacka den, ni», hviskade denna till svar, »utan den hade ni fått
sitta vackert still!»

Men — ack! Figaros åsyn kom därefter hvisselpiporna
ånyo att skräna, och de höllo troget på under hela resten af ak-
ten, ökande sin styrka och häftighet, allt efter som finalen ökade
sin, så att, när C:durstrettan med sin unison uppstämdes, utbröt
i salongen ett så helvetiskt oväsen, skrik, skrål och skrän, att
sångare och orkester, begge i forte fortissimo, blefvo formligt
uttjutna och ridån föll under bullrets kulmen. Då steg Rossini
upp, vände sig mot publiken, höjde ironiskt på axlarne och slog
ut med händerna, hvarpå han gaf publiken en liten applåd. Pu-
bliken blef af denna pikanta pantomim så infernaliskt rosenrasande,
att den — molteg.

Den sparade sig till andra akten, hvaraf icke en ton hördes.
Det oväsen, som nu fördes, trotsar all beskrifning. En hedervärd
romersk medborgare ilade hem efter sin — tupp, som instämde
i det allmänna galandet men lär ändå, jämförd med de andra gal-
ningarne, visat en lofvärd moderation. Dessa andra hönshjärnor
slogo med klaffar, stötte med käppar, lefde med lösa stolar (po-
lismästaren var uppenbarligen skral i ämbetet), kastade ned plom-
monkärnor, byxknappar och allehanda mindre projektiler på scen
och orkester, hvilka projektiler dock stundom hamnade i salongen,
hvadan privata slagsmål och enskilda trätor samtidigt utagerades
i denna fridfulla teatersalong. Ensam lugn midt i detta obeskrif-
liga kakalorum, satt Rossini sjelf vid pianot, erinrade sig Beau-
marchais’ liknande öde, där dennes Barberare först gafs, fick och
gaf en örfil vid utgåendet i korridoren, gick sen hem och lade
sig. Sångarne och sångerskorna rasade och fasade i sina kläd-
loger, men den ömhjertade Rosina-Righetti föreslog då, att man
skulle ila till Rossini för att trösta il povero maestro. De mot-
togos af — Rossinis snarkningar. Han sof sött och ljuft.

Vid andra representationen tog den romerska publiken det
icke oäfnä beslutet att först höra och sedan bedöma operan. Nu
335

vände sig bladet. Man lyssnade, lyssnade uppmärksamt och —
applåderade. Romarne skulle ej varit italienare, om de icke till
sist ryckts med af denna musik, skrifven liksom enkom för dem.
Efter första aftonens fiasco orribile kom andra aftonens succès
d’estime, tredje aftonens succès sans réserve, tills vid åttonde eller
nionde representationen operan gick alle slille. Nu afbrötos ope-
rans melodier — men af hänförelsestormar, dånande bis och bra-
vos, Rossini följdes hem om aftonen likt de gamla romerska
triumfatorer vid strålande fackelsken. Efter sådana triumfaftnar
gick Rossini i säng och somnade in — precis lika lugnt som
efter första aftonens blodiga nederlag: »Jag har alltid tänkt, att
Barberaren skulle göra lycka.»

Paësiello, som lefvat en tid i det ljufvaste känslorus, blef
nu oangenämt frapperad af denna oväntade sakernas vändning.
Han fick dock ännu en gång revanche. Ty de spirituela pari-
sarne gjorde ett par år därefter precis som romarne: de hvisslade
ut Barberaren, »ce chef-d’oeuvre de la musique française», som
de efteråt uttryckte sig — lika omotiveradt för resten som fiascot.
Paësiello och Paër, den i Paris varande italienske operans d. v.
direktör, voro ej de bästa vänner, men »Herodes och Pilatus» etc.
etc. Alltnog Paër ville nu hjelpa sin italienska kollega mot den
ungdomligt framstormande Rossini, och som de franska kritikerna
allmänt tadlade Rossinis barberare till förmån för Paësiellos »ce
chef- d’oeuvre de grace naïve, de style, le miracle de simplicité
etc.», hvad var naturligare, än att Paër upptog den fêterade ope-
ran för att krossa »den förhatliga imitationen (!) » Fördöljas må
ej, att den framstående komp, till »Agnes» och »Le Maître de
Chapelle» för egen del var ganska inquiet med anledning af de
Rossinska triumferna, som började åka kring all verlden och ställa
alla andra i skuggan. Alltnog — »på flera utmärkta musikäl-
skares begäran» uppfördes nu Barberaren i Sevilla af signor
Paësiello.

Den gjorde ett förskräckligt fiasco. Voltaires landsmän för-
neka sig ej. Man återgick till Rossini, tjusades, hänfördes, hvarpå
det sedan lät: »ce chef- d'oeuvre de la musique française(!).■»

»Barberaren» har sedan alltid hållit sig qvar på Pariserope-
ran, på olika teatrar, senast Opera-Comique, der en representation
med Van Zandt Rosina blifvit verldsbekant . . .

Många framstående sångerskor hafva utfört Rosinas mezzo-
sopranpartier. Här finner man Albonis, Mamos djupa röster bred-
vid Cintis, Grisis höga stämmor, här finner man Adelina Pattis
triumfer likt ett eko från Henriette Sonntags, i denna rol har
534

ock svenska sångerskan Henriette Nissen-Saloman 1844 gjort god
lycka inför parisarne trots madame Persiani, som med sin allena-
stående koloratur sjöng rolen samtidigt. Bland öfriga mer be-
märkta sångare, som i Paris bidragit till operans framgång, äro
att nämna Rossini sjolf som Figaro (detta dock endast privat).
För Carvalhos skull gafs andra akten på Théâtre Lyrique i slutet
af 50-talet. Både Bosio och Carvalho fördunklades på 60-talet
af Adelina Patti, enligt Rossini sjelf verldens yppersta Rosina,
trots maëstrons förargelse öfver de friheter hon tog sig med par-
tiets vocaliser. Rosina är nämligen ett mezzosopranparti och
Rossinis fiorityrer i sammanhang dermed. Men Patti, som är hög
sopran, lade med svåger Strakoschs (som Rossini sen inte kunde
tåla) hjelp om partiet, lät bli låga a och giss, tog i stället höga
ciss och E och vände alldeles upp och ned på blomsterkorgen.
»E devina, ma---------------» sade också alltid Rossini. Rosina
har för öfrigt för Patti varit en källa till tusentals framgångar
och _^ förargelser, bland de sistnämnda ingen värre än den »att
hon endast var Rosina i allt.» Då blef Patti rasande, storm-
grät i kulissen åt de stormande Rosina-applåderna och sprang i
fullt vredesmod upp i sin klädloge. »Hädanefter skall jag spela
Valentine, Margareta, Donna Anna, jag — jag är är -
ingen — — bu-hu-hu-hu-huffa — — —»

*

Fröken Petrinis Rosina är en täck aqvarell i matta, bleka
men rätt distinguerade och väl valda färger. Denna sourdine
börjar redan i det vokala föredraget, som ledigt och väl gjordt
är idel konsertsång. Rösten klingar spröd och kall, Rosinas
känslor uttryckas nog, men ej med den spanska bris, som glänser
i partiet. Entréarian är redan af kompositören gjord väl kall
och tvärsäker, föredraget måste bär ila kompositionen till hjelp
och teckna i mer smekande färger den unga, förtryckta flickan,
hvars triumfrop komma omotiveradt tidigt och strida mot karak-
tersteckningen. Denna aria har aldrig hos oss sjungits efter
Rossinis noter, naturligtvis blef detta icke fallet nu heller och
kunde ej blifva det, när arian är skrifven för mezzosopran och
fröken Petrini sjunger sopran aigu. De extrabrodier, som af den
unga sångerskan i denna aria utfördes, lände henne till heder,
koloraturkaskaderna porlade luftigt och graciöst. I sin helhet öfver-
träffade arians utförande mycket den senaste Rosinas, d. v. s. frö-
ken Andersson, som inlade mer nerv i sitt spel, ehuru ej ens hon
aas

var en fullblodig Rosina. Åtskilliga grepp i scenerna med Figaro
och doktorn voro talangfullt inlärda, men framträdde väl enstaka
och utfördes äfven de för salongsmessigt. I finalen svek den
svaga stämman, särdeles som Rosina under början måste sjunga
i fonden. Orkesterns barbariska »ackompagnement» gjorde sitt
till också. För sångscenen hade frk. Petrini valt Lindas stora
aria ur Donizettis likalydande opera, ett temligen fult musikstycke,
men som för denna Rosina visade sig högst praktiskt, emedan
det ockrar på höga tonsteg och staccativocaliser (rolen skrefs för
Persiani, hvars specialitet låg i dylikt). Arian gafs i tekniskt
hänseende charmant, de yra staccatitonerna hvirflade som äppel
blom i vårstormar. Uttrycket var däremot lika med noll, arian
föredrogs helt och hållet tribunmessigt. Därigenom förfelades åt-
skilliga fina och muntra pointer, som af Trebelli t. ex. skarpt
framhölls under hennes roliga återgifvande af Carmens habanera
med allusioner på Lindor och Bartholo.

En erinring om Fritz Arlbergs excellenta Figaro fick man
i elevens. Hr Linden tycktes oss åtminstone vid 3:dje represen-
tationen spela sin rol med stor lycka. Han förmedlade berömligt
den nästan alltför stora Arlbergska prydligheten med Robert Ohlsons
väl domestikala utförande af titelpartiet, var groft nonchalant och
örfilstäck på det naturligaste sätt, på samma gång som vig, listig,
smidig, full af tusan. Vid 3:dje rep. gick arian i dramatiskt
hänseende förträffligt, endast i prestot saknade hr L. sin mentors
unika tungfärdighet, men alla andra ställen fingo vederbörliga tri-
buter i föredraget, särdeles »Figaro, Figaro, Figaro, Figaro» och
»kärleksintriger, dem jag förtiger.» Hade blott detta lifliga och
uppmärksamma föredrag uppburit en duktigare röstl Figaro är ett
bravurparti för hög baryton eller baritenor, till och med tenor
(O. Strandberg har sjungit Figaro bl. a.). Men med så föga
favorabel röst åstadkom hr L. genom intelligens och påpasslighet
rätt drastiska effekter, särdeles i den stora finalen, som från bör-
jan till slut gjorde den unge sångaren all heder. Äfven i sista
akten hade hr L. många goda ställen, särdeles i trion med dess
muntrande älskogskarrikerande. Vi kunna ej annat än anse hr
L. som en af senaste tidens allrabästa Figaro. Glaset är litet,
men han dricker ur sitt glas.

Hr Arlberg har ock utfört Bazils rol, som nu gafs af hr
Johanson, äfven han ur dramatisk synpunkt högeligen berömlig.
Flera roliga smådrag kryddade framställningen, som äfven hedrar
hr Josephson, hr sångmästarens mästare. Blott det lilla draget
att titta i nyckelhålet, när han hör någon bullra i farstun, var
33G

högst väl funnet, karaktersenligt ooh fint komiskt. La calomnia
fordrar visst ett starkare basunande än det hr J. förmådde åstad-
komma, hans högre toner drunknade dock ej, hvilket hände med
det lägre registret, särdeles när orkestern började väsnas. Qvin-
tetten lände honom till mycken ära, den löjliga sista entrén ut-
fördes med kostligaste malice och räfslug ironi under enfaldens
påtagna masque. Hr Johanson hör till operans bästa hopp.

Hr Strömberg hade som Bartholo den genanta ställningen
att efterträda Uddman och Janzon. Hr S. gjorde sitt bästa, som
i många fall var godt nog, ehuru den omsorgsfullt uttänkta fram-
ställningen ej alltid verkade full natur, utan smakade litet artifi-
cielt. Sångpartiet utfördes förvånande lyckligt, den stora karak-
tersarian lände hr S. till stor heder, äfvenså den lilla visan, der
Uddman i verlden var så rolig. Det något torra och tröga i
framställningen torde framdeles komma att lätta på sig, då hr S.
mera kommer in i den komiska operans repertoir, inom hvilket
område sångaren hädanefter torde böra uteslutande användas och
där han f. n. är den ende bland personalen som kan tillfredsstäl-
lande utföra en basbuffarol.

Hr Strandbergs Almaviva var en öfverraskande god étude
inom baflfan. Han hade öfvergifvit den Sällström-Arnoldsonska
traditionen och närmat sig den italienska, sådan som t. ex. Ciaffei
fordom framstälde den i Stockholm. Att den grefliga värdigheten
därunder förspilles i finalen, hvaröfver man klagat, kan skrifvas
på räkningen af hr grefvens utmärkta — komedianttalang. Hvem
kunde tro det om hr Strandberg! Han är mycket rolig i bägge
förklädnaderna, ej minst som don Alonzo med sina lustigt attra-
perade Bazilsfasoner. Hela den dramatiska delen var en ära för
hr Strandberg, som därmed vida öfverträffade sin närmaste före-
gångare i rolen, hr ödman, hvilken senares sång genom bredare
ton och ledigare teknik i sin tur öfverträffade hr Strandbergs,
hvilken i anseende till hofkapellets tordön ej alltid får göra sig
gällande. Med öfning och nit torde framdeles koloraturen komma
att bli bättre, röstklangen att förstärkas, särdeles om hofkapellet
ackompagnerar ordentligt, hvilket ej var fallet vid reprisens pre-
mière, då man äfven slarfvade med ouverturen och tempestan sär-
deles den förstnämnda på ett sätt, som ej är hedrande för den ■
tyska nationen, af hvilken hr Nordquist på senare tider lånat så
många medlemmar till svenska hofkapellet. Äfven första finalen
gick denna afton på sin hals, ett nytt bevis på hr Nordquists
alltmer framträdande beklagliga skötesynd att gifva ofärdiga operor.

Fröken Oselios tredje gästspel upptog till börja med hennes
337

kända roler i Mefistofeles, Carmen o. s. v. och innebar intet nytt
utöfver hvad vi i dessa spalter förut nämnt om hennes förträff-
liga, men högst ojämna framställningar. Till sångerskans heder
må emellertid nämnas, att hon sökt mildra några af de mest stö-
tande cynismerna i sin Carmen och sina begge Gretchen-träd-
gårds-scener, af hvilka den i Gounods opera sista gången spela-
des något mer à la Goethe än i December, hvilket mer än väl
kunde behöfvas, hvaremot den vokala prestationen icke stod på
samma höjd nu som då. Särdeles balladen om kungen i Thule
fick denna senare gång ett i musikaliskt afseende rent af otill-
fredsställande utförande. Portamento är en god sak, men dess
öfverdrifter låta illa. De granntyckte, musikförståndige och eld-
blodige italienarne skulle ha hvisslat ut en sådan balladsång.
Nyanseringen lemnade ock denna afton mycket öfrigt att önska;
något jämntjockt och ointressant hvilade öfver sången. Frk.
Oselio har icke många naturliga förutsättningar för Gounods opera
utom sin smärta figur möjligen, hvadan det i alla fall är duktigt
af henne att ej värre misslyckas däri. Ett parti, som mycket
bättre lämpar sig för sångerskan, är Meyerbeers Valentine, där
hon i utlandet, exempelvis Berlin, gjort god lycka, om ock ej
som Jenny Lind i verlden väckt fanatism. Men det gifves ej
mången Jenny Lind. Och måhända ännu färre systrar till Cor-
nelie Falcon, Valentines stora skaparinna på Pariseroperan år
1836, hvarvid Madame Dorus-Gras sjöng Margot, Adolphe Nourrit
fils Raoul de Nangis, Levasseur Marcel. Vid premieren i Stock-
holm några år därefter sjöngos dessa roler af resp, damer Ström,
Gelhaar, hrr Günther, Beletti. Utom den ännu ridderligt ung-
domlige Julius Günther torde alla dessa ha skattat åt förgängel-
sen, den charmanta drottningen — Mathilda Gelhaar f. Ficher
förlidet år — men ännu lefva den täcke pagen Urbain och den
elegante grefve de Nevers -— gumma och gubbe numera, resp,
frk. Mina Fundin och hr Isidor Dannström. Döda äro ock
Saint-Bus —- hr Fr. Kinmanson, Meru — N. W. Almlöf, Ta-
vaunes — Olle Strandberg (dock icke utan att dessförinnan ha
knipit Raouls rol från sin vördade mentor, hr Günther). Ännu
en båld riddare är vid lif — herr Sundberg.

»Hugenotterna» gåfvos f. f. g. 1842 i början af Maj. Tea-
terdirektionen hörde till de sparsamma och var ej populär. Den
förhöjde ansenligt biljettprisen till dessa föreställningar, hvilket
bland annat hindrade Aftonbladets Orvar Odd att bese operan,
enligt egen bekännelse i ett litet för resten ganska dumt causerie.
»En hel krona utöfver det vanliga priset!», klagar den ekono-
Ur Dagens Krönika. X. 4.	21
338

miske causeuren hos hr L. J. Hjoi’ta, »därtill under en så lång
opera, att man måste dricka 2 glas punsch (!) och bjuda damerna
glacer och konfekt, åtminstone konfekt (!), allt för att ha trå-
kigt mellan 6—1/212 och åhöra några få lyckade nummer».
Premieren lär verkligen ha räckt så länge, ehuru i annonsen slu-
tet utlofvades 3/4H. Detta öfverskridande af den annonserade
tiden händer som bekant ej sällan ännu vid samma teater. Mot
vintertiden samma år annonserades operan sluta 1/211, allt-
jämnt med början 6, hvilket bevisar att den tidens Stockholmare
— stego tidigare upp om morgnarne än nutidens. Maj 1842 var
emellertid ganska varm, hvadan Hugenotternas åskådare betänk-
ligt glesnade, till trots för direktionens slughet att upplåta den
s. k. Barnteatern till särskildt café för glacer, theer, smörgåsar
och kallt vatten. Direktionen i sin oskuld hade kalkylerat, att
12 fulla hus till extrapriser skulle betäcka de »betydliga om-
kostnaderna, som for hvarje representation ställa sig dubbelt mot van-
ligt», men den gubben gick inte, hvaröfver det otäcka Aftonbladet
med sin causeur-ek on om jublade på ett för direktionen ytterst ret-
samt sätt.

Pressen upptog operan temligen kallt. Somliga tidningar
funno henne så »invecklad och lärd, att man måste höra den
flera gånger». Det oaktadt förmådde högst få af dem åstad-
komma en närmare analys. Så lärd var operan, så olärda tid-
ningarne.

Den stackars Backmanska direktionen — föröfrigt lika dum
som snål — hade utlyst Hugenott-premièren till 2 maj. Anyo
förargelse hos tidningar och allmänhet, hos hvilka direktionens
impopularitet på förhand dödsdömde Hugenotterna. 2 maj! En
operapremiere på 2 maj! I tidningarne uttalades de allvarligaste
farhågor: solisterna skulle minsann ej 2 Maj sjunga för vackert,
kåren »gå i målbrottet» och baletten — hur den skulle ta sig
fram en 2:dra maj »därpå törs man ej ens tänka»! Och pu-
blicum ! ! !

Detta tilldrog sig i den »gamla goda tiden», som nu kallas
»den romantiska». Snygg romantik!

Alltför lärd ansågo de flesta pressalster musiken. Melodi-
motiven ansågos för trånga och för mycket använda i »omstaf-
ningar och förklädnader», recitativen voro för många och »svåra»,
det hela »för mycket». (Hvad skulle man den tiden sagt om
Wagners reciterande musik? Oh!) »Robert» ansågs allmänt för
långt bättre, således tvärt emot efterverldens domar. Endast det
af Bernb. von Beskow ledda »Svenska Biet» hade en numera nå-
339

got så när antaglig recension öfver den då nya operan, ehuru
äfven där Robert spökade och bl. a. brindisin i Robert ansågs
för mer än brindisin (»Orgia») i Hugenotterna, som »splittrade
intresset genom olika taktarter». Orkestern ansågs alltför väldigt
utrustad. Allt var »för stort».

Angående utförandet får man af tidens press höra, att in-
öfningen (under hofsångaren Berg) varit god. »Mlle Ström» hade
dock varit otillräcklig som Valentine liksom hr Günthers svaga
och låga tenor för Raouls höga herosparti, men den senare hade
sjungit med »vanligt behag» och »uppbjudit all sin förmåga» i det
honom öfvermäktiga partiet. Särskildt romansen, »en af styckets
få melodier (!)», hade han sjungit bra, ehuru den transponerats
ned ett tonsteg, »till mehn för altviolen». Spelet hade varit
godt, men apparitionen för obetydlig. Drottningen ansågs vara
den bäst gifna rolen, Gelhaars behag och koloratur voro der yp-
perliga. Pagen var ock bra, ehuru »m:lle Fundin» ansågs »ligga
öfver melodien». Falskt sjöng ibland äfven den tidens Nevers,
hr Dannström, men urskuldas, enär partiet var »för svårt i sina
tråkiga recitativer af ändlös längd». Bra såg han ut, bra hade
han spelat. Bland herrarne tog dock hr Fr. Kinmanson priset
för sin Saint-Bris, och man beklagade att icke denna ädla figur
och röst gaf Marcel, der hr Belletti vid premièren lär gjort ytterst
dåligt intryck genom »buffaspel» (!) och »skröplig sång». Skarpa
recensioner vankades, hvarför tidens Bellettianer arrangerade om
en lagerkrans’ inkastande, omtaladt dagen derpå af tidningarne i
de giftigaste ordalag. Till hösten, då operan gafs två gånger i
december för klena hus, hade hr Belletti modifierat sin klan-
dervärda Marcel, men »kom ej ut med de låga tonerna, hvilka
måste sjungas af hr Fr Kinmanson (?!) »Körerna voro då som
nu klena och i » Rataplan », hugenottsången, tillråddes direktionen
att låta de katholska riddarne Sundberg, Strandberg, Almlöf o. s. v.
sjunga med — dock bakom scenen. Femte akten gafs då i sin
helhet, hvarvid hr Dahlquist innehade konungens af Navarra
stumma rol. Bravurarian i denna akt »gick ej» för hr Günther.
Trion beundrades med skäl som sublim af Beskow, numera ute-
sluter man den. Så går tiden framåt.

Populär blef ej operan på hela 40:talet, ej ens med Jenny
Lind som Valentine. Dess äldre broder Robert hörde däremot
till publikens »första favoritstycken» (jemte Lucie), och trodde
en tidning det bero på »diablerierna » i den förstnämnda och på
»känslan» och Jenny Lind i Lucie. Trots alla omkostnader fick
»Hugenotterna» snart nog nedläggas, en vredgad tidning spådde,
340

att det skulle bli för »evigt». Tidningen nedlades snart »för
evigt», men den häcklade operan lefver och skall lefva.

Angående operans öfriga öden å svensk scen taga vi oss
friheten hänvisa till föregående årgång af denna tidskrift. En
saknadens offergärd må här nedläggas vid fjolårets unga Valen-
tine — Klemmings för tidigt redda grift. I denna rol hade hon
tagit ett stort steg framåt och lofvade bli ett verkligt stöd med
tiden för de stora hjeltinne-rolerna inom opera-serians område.
En lycklig framtid strålade henne till mötes, men — hur mycket
lyckligare är ej den unga sångprestinnan nu, ingången i det allra
heligaste !

Fröken Oselios Valentine de Saint-Bris har af pressen fått
det mest skiljaktiga mottagande. Somliga blad andas hänförelsens
högsta eld, andra predika bot och bann.

Här funnos ock i ovanlig grad sammanflockade en mängd
förtjenster och en massa fel.

I andra akten visade sig Valentine på parktrappan i en
illa sittande ridkostym, påminnande om en lindanserska, ej ens
ridspöet fattades. Mademoiselle de Saint-Bris på audiens hos
Hennes majestät Drottningen af Navarra med ridspö i band!
Och hvilken révérence de cour! Den påminde osökt om när sma
flickor leka främmande och ha sina »barn» med sig: »Nig
nu, lilla Elta; ti tå del ja!», knipande de små olyckliga stel-
benta dockorna om magen, böjande dem framstupa. Fröken O:s
olyckligt stupande gång gjorde sig i denna scen ofördelaktigt be-
märkt vid sidan af fru Östbergs korrekta uppträdande. Med
sitt: Ah non resta per me pin speranxa! började frk. O. för
aftonen sina rampattacker, som sedan kommo igen i hvar akt
och består däri, att sångerskan hastigt skiljer sig från de andra
och prestissimo tager plats öfver lampraden, vanligen utsträckande
venstra handen inåt salongen med de tre mellanfingrarne ihop,
tummen och lillfingret ursinnigt stretande hvar åt sitt håll. Spe-
let i denna akt var tokigt. Valentine bör mer beherska sig in-
för denna massa nyfikna blickar, och hennes smärta bör ännu
vara den halft försagda ungmöns. Frk. O. fick accenter pas-
sande Venus vid Tannhäusers jordlängtan: Så gå eländiga, du
har mig aldrig älskat då etc. Den präktiga rösten gjorde i en-
semblen god verkan, ehuru passagerna föllo tungt vid sidan af fru
Östbergs, en mindre väsentlig sak, för resten.

I tredje akten är duetten med Marceal Valentines enda göra
Det inledande recitativet fraserades utmärkt, italienska språket
uttalades med stor tydlighet, ehuru italienarne sjelfva ännu ej
341

hunnit till det pikanta uttal af vissa konsonanter, som man emel-
lanåt fick höra. I duons början var intet att anmärka utom
mot trio-stället, som bör sjungas dolce, ej pathetico. Larghettot
lände frk. O. till stor heder, hennes låga toner gåfvo här ypper-
lig effekt, man märkte elden slumrande under askan. Den ar-
tistiska andhemtningen var här att rekommendera. I föredraget
skulle något mer frid stundom varit af nöden, annars var det
att loforda. Ypperligt sades stället i allegrot: Ah Marcello
una io son ehe l’adora och det höga A utslungades med den in-
tensitet, som slug sångkonst och lifligt sinne ihop förmå åstad-
komma. Dolcesatsen i f:moll:allegrot föredrogs utmärkt vackert,
att sångerskan ej förmådde som Anna Klemming uthålla höga
C. flera takter under Marcels bravur-thema, anse vi mindre vä-
sentligt, hon sparade detta till slutet, då det ljöd mycket klart
om ock ej med denna äkta sopranklang som Klemmings eller Pyks.
Föredraget var i strettan ypperligt. Men nu hände något styggt.
Efter Valentines med skäl applåderade sortie, kom ett hvitt spöke
ut ur kapellet, gjorde en ful nigning för parkett, och försvann
derpå — — —. Var det kgl. teaterspöket, eller, gudar! — var
det S:t Claræ nunna?

Frk. O:s minspel i finalen var ganska lyckad, äfvenså under
sammangaddningen i fjerde. Hela hennes uppträdande i aktens
första hälft var så till sång som spel förträffligt och af ytterst
lofvande art. Detta löfte sveks dock.

Vi skulle helst vilja antaga, att någon hastig indisposition
åstadkom denna tråkiga förändring. En så energisk artist bör
eJ rygga tillbaka för rolens höjdpunkt. Detta gjorde emellertid
frk. O. och släppte alldeles bort sin Valentine. En klok skåde-
spelerska utför denna scen med vissa gradationer. Nyss kom-
men från sin ädle, beundrade om ock ej älskade makes armar,
bör Valentine i duons början ännu vara litet skygg, tillbakadra-
gen, det onda samvetet bör ännu tala. Först vid f>non partir»
bör effekten bli starkare, ehuru ej ännu glödande, ty det första
allegrot: Se mi abbandoni certa é tua morte, andas ännu blott
räddsla och bedröfvelse. Först mot styckets slut bör detta in-
träffa, då det onda samvetet talar för sista gången i ett nervöst
recitativ: E se t’ascalto nol sono al, hvarpå det stora crecendat
börjar, som slutar i det passioneradt praktfulla utropet: Odi
— — — io t'amo. Fröken O. förderfvade verkan af detta ställe
genom att alltför fort taga fatt på Valentines stora passion, och
ej i det föregående skickligt manövrera stegringen. Så ock i
rent yttre hänseende. Redan från början uttömde hon sina icke
342

synnerligt rika plastiska resurser, tog redan i de första takterna
fatt pä Raoul, sprang till dörren och sträckte ut armarne o. s. v.
Pä det viset försvagade hon sjelf fortsättningen af sin framställ-
ning, hvars energi ej fick behörig relief genom en mildare bör-
jan som bakgrund. Olyckan blef så mycket större, som sånger-
skan icke visade nog omvexling i sången, skådespelerskan ej nog
uppfinning i spelet. Det var kraftigt och duktigt, men för groft
och jämntjockt utan dessa intelligenta detaljnyanser, som ställa
de stora penseldragen i så skarp och träffande belysning. Där-
till kommo tekniska brister, som förvånade. Gestikulationen var
kantig och hållen i fattig stil, mimiken stelnade med hvar takt
i stället för att alltmer lifvas, särskildt det sista afgörande stället,
som Anna Klemning gaf så dramatiskt, var olycksaligt matt både
lyriskt och sceniskt: »Raul — serai irofitto — pieta io
moro». Att sångerskan icke kunde konststycket »le tomber
roide», anse vi mindre väsentligt, enär detta knep ehuru teatra-
liskt effektfullt, alls icke är naturenligt; men å andra sidan äro
frk. O:s dåningar i 3 tempi det ännu mindre, säfliga och för-
sigtiga som de voro. Uppvaknandet, skriet och nya dåndimpen
efter Raouls flykt vid ridåns fall utfördes så tafatt och venster-
händt, att ändan här dessvärre alldeles icke krönte verket. Ap-
plåderna ljödo också med ovanlig tunnhet efter denna akt, särde-
les den fjärde inropningen var oerhördt klen. Helt annat ljödo
de vid de 6, 7 inropningarna af Anna Klemming, som, ehuru novis
i denna scen, öfverträfvade sin gamla rutinerade konstsyster.

Härmed kunde nu åskådarne ha hemförlofvats. Femte ak-
ten är ju rakt ingenting med tre fjerdedelar uteslutna, sang och
spel så matta, regien så dålig som vid denna representation. Att
frk. Oselio icke i en sådan 5:te akt kunnat reparera 4:de aktens
succès d’estime, är naturligt, men hade akten gifvits helt, så hålla
vi det för ganska troligt, liksom vi hålla prisförhöjningen till
denna föreställningen för otroligt onödig.

Orkestern spelade operan visserligen bättre än i fjol vid
samma tid, men gjorde ej heller nu tillfyllest. Biåskören lät
flerestädes jämmerligt och ej så stämningsfullt som vederborde.
Den fula manssången öfverdöfvad af ackompagnementet, hvilket
var ett fel, men ett tack värdt. Seignenrerna hos grefven de
Nevers sutto alla inne med sina toner, hvar veta de väl ej en
gång sjelfva, efter de försökte ta fatt på dem. Hr Nygren ]yc-
kades det dock ett par gånger klämma fram ett par vackra to-
ner, hr Lundberg gjorde denna afton inga tuppar, alltid en nega-
tiv förtjenst, hrr Sellman och Malmsjö sågo bra ut liksom ock
343

hr Linden, de förre sjöngo rent, hr Sellman särskildt i 4:de ak-
ten med mycken aplomb och ståtlig hållning, ett mönster för kol-
lega Ödman, men ingen låg i sådan fejd med orkestern som hrr
Linden och Strömberg. Hr Lindens recitativ äro svåra och min-
dre falskheter därföre honom tillåtna, men sådana som när två
tåg skära ihop — — — basta!

Hr Strömberg som den ärlige Maral borde ej sjungit falskt,
men han spelade desto bättre. Hr Sellergren, som dock har nå-
got mer röst, borde nu öfvertaga Maral och en ny Saint-Bris an-
skaffas. Hr S—n har alltid litet svårt att komma i håg upp-
rorsgrefvens många och långa haranger, men ger i öfrigt rolen
så bra som ingen sedan Behrens.

Socker i botten — damer Östberg och Karlsohn, som allt-
mer närma sig idealet i teckningen af Valoishofvet, också ett
slags historieskrifning. Margareta är dråplig, när hon pyntar sig
vid urnan tills Baoul skall få sin syn igen, draperar släpet och
ajusterai1 sig »pour plaire». Åt små flickor, som lyssna vid dör-
rar, säga mammor: »akta dig, du får röda öron!» Margareta
var i sin ungdom mycket odygdig, lindrigast sagdt, och hon lyss-
nade vid dörrar. Fru Östberg hade ingenting glömt af sin allm.
historia, ej heller det där. Öfversättningen af drottningens tira
der äro stundom oafsigtligt ekivåka. Hvi talar h. m:t om Va
lentine som »Raouls älskarinna». Nog var majestätet frivolt, men
det hade ock sin värdighet. Käresta, högt älskade, menar hon.
Skilnaden mellan det och »älskarinna», var nog ej h. m:t
obekant.

Charmanta blommor och ovationer åt aftonens hjeltinna —
som mot alla menskliga beräkningar blef den svensha sångerskan.
Svenska D. B. och fru Östberg gratuleras!

Filharmoniska sällskapet hotar betänkligt att taga lofven af
den gamla hedervärda Musikföreningen med dess lika gamla och
lika hedervärda sångerske- och sångarekrafter (där den relativa
ungdomen utgöres af — k. operakören). Till straff därför be-
slöt Musikföreningen att förstöra marknaden för sin yngre, rys-
liga kollega och gaf till den ändan en plötslig repris af Berlioz'
Faust, d. v. s. ena aftonen var det föreningen, som gaf legenden
med biträde af k. operan, andra gången var det k. operan, som
gaf det med biträde af musikföreningen. Men meningen var lika
god. Och utförandet lika dåligt. Detta utvisade nämligen en
omisskännelig dekadans. Rösterna voro gamla och slitna, samsjung-
ningen bland herrarne, trots operakoristerna, allt annat än hår-
fin och eget nog, sjelfva orkestern gaf ej sina deliciösa partier
med samma finess som förr. Solisterna redde sig bättre, ehuru
fru Edling och hr Strandberg föreföllo medtagna af forcerad
tjenstgöring. Mefisto stod stark, han har medikament för allt
ondt såsom apothekare och mot allt godt som demon. Den pi-
kanta, ehuru vid träget upprepande monotona serenaden, sjunger
hr Smith nu som förr med sann diabolisk kulör, som ej ens för-
nekar sig i fonografens fräsningar och gnissel, obligataccompag-
nement från hemorten, Mefistos icke tolkens.

Följden af denna konkurrentslughet blef, att det stackars
Filharmoniska sällskapet sjöng för — proppfulla hus, utsålda
långt i förväg. Man har förundrat sig öfver, att k. hofkapellet
ej ens för Sebastian Bachs skull ville medverka vid Matheuspassion.
Ackl det fins andra passioner —!

Emellertid spelade det Dahlska kapellet mycket bra sin
Bach, mycket bättre än k. hofkapellet skulle gjort kanske. N. AV.
Gade hade ju ock inspirerat det danska kapellet, bland hvars
ledamöter violinisten under en aria särdeles utmärkte sig. Den
lilla ouvertuna gafs med godt samspel, ackompagnementet var
fint och harmoniskt, det hela ländande hr Balduin Dahl till myc-
ken heder.

Heder hade ock sällskapet sjelft af sin andel, trots det att
inöfningen af kända skäl måst grufligen påskyndas.

Naturligtvis förminskade den korta samöfningstiden med den
ambulerande orkestern harmonien i ensemblenummer, men de
egentliga pröfvostenarne, a capella-koralerna, utfördes på ett sätt,
som i högsta grad hedrade sällskapet och dess energiske hr Hal-
lén. Icke ens den olyckliga omständigheten, att några mer ruti-
nerade än klangsköna fruntimmersröster inlade litet skärande mes-
sing i dessa koraler, förtog deras totalintryck, som var af rätt
välljudande, ren och harmonisk art. Ett godt prof på hr Hal-
léns instruktörtalang bildade replik-körerna, hvilkas ansenliga svå-
righeter på ett lysande sätt öfvervunnos. Till och med herrar
småpojkar från Östermalms skola utförde sitt lilla parti med den
äran, ehuru ps. 94 andra gången uteslöts. En del af publiken
trodde dessa småbarn skulle föreställa änglar — i körerna näm-
ligen. Det gläder oss att nämna, att änglarne i allo uppförde
sig sansadt och gentilt, ehuru det nog var en gruflig pröfning
för mer än en af dem att sitta stilla så länge, uppflugna kring
predikstolens barrière och utsatta för publikens faderliga kontroll.
345

xÂ.nglarne voro frodiga och rosenkindade? somliga utstyrda i båts-
manskostymer och skridskostöflar. Hr Hallén hotade dem skämt-
samt med ena knytnäfven före början, hvarpå änglarne svarade
honom med glada blickar och breda småleenden.

Bland solisterna utmärkte sig främst hr Strandberg, som
gaf evangelistens temligen taktlösa,'ansträngande, reciterande parti
med god artikulation, vårdadt sångsätt och mild tjusande ton-
klang, korteligen alldeles som sig borde. Hr Holms sträfva bas-
bariton gaf illusion åt Pilati parti, men passade mindre för för-
sta delens recitativ och aria, där röstens utvecklade beskaffenhet
också var ett hinder för full verkan. Fru Edlings sköna röst
föreföll vid första konserten ansenligt fatiguerad, men hade repat
sig till extrakonserten, hvarvid den utmärkta sångerskan särskildt
i arian »Förbarma dig» nära nog rörde publiken till tårar genom
sitt känslorika, poetiska föredrag och sin ädla ljufva timbre. Vid
denna konsert var hr Lundquist någos hes, hvilket förtog verkan
af hans storartade sång i Jesu parti.

Med denna konsert har Filharmoniska Sällskapet inlagt
stor förtjenst om det svenska konsertlifvet. Det har i sanning
varit en skam, att sådana konstens monumentala jätteverk som
Bachs oratorier icke införlifvats med den inhemska musikodlin-
gen. Filharmoniska sällskapets ära blir dessutom fördubblad, då
man erinrar sig de svårigheter, som uppställt sig mot verkets
utförande, svårigheter, hvilka sällskapet med sin hr Hallén i spet-
sen besegrat på ett exemplariskt sätt.

Att denna musik har sina modiga 200 år på nacken! Man
skulle nästan icke vilja tro det, så lefvande är den än i dag.
Denna lyckliga omständighet orsakas främst af den dramatiska
prägel, som hvilar öfver arbetet i dess helhet, särdeles dess an-
dra del. Redan introduktionskören sätter åhöraren nästan med
våld in i den tragiskt storslagna, djupt gripande situationen : Kri-
sti vandring till Golgatha, Samma dramatiska accent genomgår
folkmassans korta replik-körer, hvilka ännu i dag äro oöfverträf-
fade i naturlig ton på samma gång som i musikalisk affattning
(detta senare till skilnad från nutidens Wagnerism m. m.) Att
läriungarnes körer skrifvits för blandad kör synes oss däremot
mindre naturligt, då ensam manskör här naturligtvis varit det
rättaste. De äro dock så sköna, att man knappt får tid göra
denna reflexion för all den rika skönhet, här strömmar en till
möte. Detta senare är i synnerhet fallet med koralerna, arbe-
tets höjdpunkter. Synnerligen de af orkesterna icke beledsagade
göra ett i all sin enkelhet nära nog himmelskt upplyftande, rent
346

och idealiskt intryck. En koral ■'sådan som: »Och Herdensröst
jag känner, som ropar mig vid namn» gifver i sjelfva verket
jordens barn en försmak af de heliges sånger bortom tiden, den
för åhöraren in i musikens allra heligaste och visar dess fränd-
skap med andeverld och gudomlighet, denna musikens konst, som
sä ofta neddrages till idel öronfägnad, till sinlig lust, till synd
och skam, här strålande af idealiskt skimmer, gripande männi-
skans innersta hjertefibrer med helig rysning, ledande tankarne
hän öfver molnen till sällare verldars lycksalighet.

Arbetets 200 år märkas i någon mån i ariorna. Här uud-
går Bach ej en Händels eller .Haydns öde. Alt och basariorna
göra dock därifrån lyckliga undantag, särdeles basarian gerna
vill jag allt fördraga» samt den ofvannämnda gripande alttarian
»Förbarma dig». En ljuft poetisk, idyllisk och nästan outsäg-
ligt egendomlig aria kommer efter skildringen af Jesu död, näm-
ligen »En qväll då luften kylig var». Denna märkvärdiga arias
verkan stördes hos oss betänkligt genom att den utfördes af
innehafvaren af Jesu parti, hvilket till en följande repris bör
lätt kunna rättas. Af recitativen ega många liflig dramatisk
innebörd, såsom »Du milde Gudl Här står min vän i rep och
och tågor». Ett intressant och djupt konstrikt arbete är duetten
med kör, föröfrigt erbjudande svårigheter bland de största, som
torde finnas i hela oratorieliteraturen. Första afdelningens slut-
kör är i sanning ett bjeltenummer, der gamle Bach visar sig i
all sin prydno. Skildringen af Jesu död (i andra afdelningen)
söker sin like i mildt allvar och kraftig karakteristik. Qvartet-
ten: »Nu Herren är i ro försatt» med körens poetiska infall:
»Min Jesu, nu god natt», hör också till det mildaste på samma
gång som allvarligaste, som Bach skrifvit. Samma känslor be-
själa den sköna slutkören:

»Vi sätta oss med tårar neder
Och ropa Dig i grafven till :
Somna ljufligt, somna still!»

*

De af hrr Gade och Hallén företagna arrangementen med
musiken förefalla oss lyckliga genom sin konseqvens och pietet,
förtjenster som äfven utmärka den af den store tyske romans-
kompositören Robert Franz företagna orkestreringen. Öfversätt-
ningen till svenska språket är verkstäld af hr A. Lindgren, som
förträffligt vetat bevara den tyska poesiens ålderdomliga, fint naiva
och rörande trohjertade ton.
347

Vi lyckönska till sist Filharmoniska sällskapet till den la-
ger, det redligt flätat sig i och med detta storverk.

*

Konsertsäsongen har till större delen uppfylts af välgören-
hetssoiréer och söndagsmatinéer. På en af de förra framfördes
en temligen verserad dilettantprodukt af fru professorskan Netzel,
på en af de senare en dito dito af hr prof. Hallström, sjungen
af hr ödman, som väl dagen derpå kunnat bli tokig af tidnin-
garnes omdömen, så olika som olja och vatten. De fyra unga
qvartettspelarne Aulin etcetera ha haft en i alla afseenden lyck-
lig säsong; allmänheten har hedrat sig och dem med talrika be-
sök, programmen ha varit goda och omvexlande, samspelet i
allmänhet förtjenstfullt, soloprestationer af hr Aulin förträffliga,
de biträdande med den utmärkta, alltför sällan hörda pianisten
fröken Thegerström i spetsen, förtjenta af alla loford. Nu som
alltid önska vi god fortsättning åt detta smakodlande företag!

»Skapelsen» gafs Långfredagen, som vi hoppas för sista gån-
gen, i Stockholm — på den dagen. Denna oratoriernas operett
passar så illa som möjligt på kyrkoårets dystraste festdag.
Hädanefter bör man gifva Bachs härliga Matheus — eller Jo-
hannespassion den dagen. Hvilket annat verk passar bättre på
den dagen? Och hvilket sämre än Skapelsen, detta det gladaste
oratorium, som finnes? Må man gerna ge den muntra tjusande
kompositionen år från år, men må man förskona oss därifrån på
Långfredagen i ett Herrans tempel, som nyss vibrerat af de sorg-
fylda dödpsalmerna kring Vår Frälsares graf.

Redan 1800 gaf man »Skapelsen», Karsten och Justina Wässe-
lius omtalas från den tiden. Man sjöng då på Riddarhussalen
med en enda smal utgång. Vår Herre är de dårars förmyn-
dare. Publiken dog visserligen, men så småningom här och hvar,
icke där. Den brändes ej inne.

Nu är C. J. Lundqvist vår Karsten, Dina Edling vår Wäs-
selius (af Geijer klassiskt benämnd Wässelia). Lokalen Östermalms
förtjusande kyrka med dess eleganta illumination.

Fru Edling var aftonens hjeltinna. Som oratorisångerska
har denna artist ej många sina likar i Europa. Skön stämklang,
bredt legatoföredrag, innerlighet och allvar — allt harmonierar.
Särdeles B:dur:arian var ett ädelt konstverk, äfven F:durarian.
ehuru här Louise Michaelis majestätiska föredrag är oförgätligt och
nedtryckande för äfven en så värdig efterträdarinna som fru Ed-
34S

ling. I Evas duo beundrade man ostördt. Skada blott, att ej
en vackrare röst här sekunderade den utmärkta sångerskan. Hr
Strömberg i sina härliga partier var korrekt och aktningsvärd,
men röst och sång alltför underlägsna ämnet. Sångkonsten svek
betydligt. Den, som hört apothekare Smith i Skapelsens bas-
parti, vill dessutom ej höra någon annan. Hr Lundqvist var
däremot en värdig tolk af Haydns gudomligt glada musik, ett
par recitativer särskildt vore ypperliga glansprestationer. Med
modesti hade hr L. förändrat passagen om »en eldig brudgum,
som löper till sitt mål!» till »en eldig hjelte, som passar för sitt
mål». Hr Strömberg å sin sida förändrade visligen passagen om
»oxen som hvilar sig» etc. till något idylliskt om »en stilla frid-
full dal o. s. v.» Hr Strandberg sjöng den sköna Cdurarian
välljudande, men för svagt och monotont. Frk. Karlsohn var
ock med på ett hörn. Hofkapellet under sin första chef ackom-
pagnerade som vanligt.

Påskdagens obligata mâtiné hölls också i år af hr Axel
Rundberg. Sjelf sjöng hr R. med i Mendelsohns Erosqvartett
och Marchettis eleganta och expession duo ur op. Ruy Bias. Hr
R:s sång är alltför bekant från k. operan, så att derom är intet
att nämna. I duon biträddes han af musikälskarinnan fru Heintz,
och i qvartetten af sina elever vid k. operan. Qvartetten slu-
tade i annan tonhöjd, än den började, men duon gick försvarligt.
Derpå öfvergick hr R. till att accompagnera sina biträden med
afgjord fördel. Man fick nu höra litet af hvarje: Gertruds arioso
ur op. Hamlet, föredraget af fröken Jungstedt i en för rolen
passande kostym och stil. Bifall och tre nigningar. Sånger af
Sjögren m. fl., sjungna af frk. Volfs duktiga altröst, svart som
drägten. Bifall och en nigning. Cadizflickorna framtrollade af
frk. Petrini med ovanligt stark röst och god teknik, i violett
siden med guld. Lucca var roligare, men hon var ju Lucca.
Bifall och tre nigningar, modest långt in i dörren. Briljant kom
fru Östberg i frasande gyllene siden, som »stod» ypperligt mot
bakgrunden af guld och speglar på hr Berns’ estrad. Hon sjöng
älskarinnepartiet i en lång konversation med hr Lundquist, den
älskade, som äfven här med modesti uteslutit det skabrösa, som
aldrig felar i Wagners nyaste operor, deras »helighet» till trots.
»Duon» är full af vackra drag, ett rysligt att säga påminnande
om sjelfva — Donizetti; den sjöngs med bravur, ehuru Gina
Oselios röst här passat bättre, fru Östberg var ej nog bred för
jättinnan i fråga, höjdtonerna slungade hon fram ypperligt ; detta
gick litet sämre däremot för moitiéen, som dock i andra moment
var ypperlig som älskare, broder ocb hjelte och hjeltetenor. Hr
Lundmark sjöng väl tjusande gamla visor och fick därför lika
mycket bifall som damernas kände favorit i damernas nyaste
hyllningsdikt i 6 åttondelar af den artige prof. Hallström. Bä—
ä—ä— sjöng favoriten, så det kunnat väcka döda, »bä—ä—ä
■—Ila Sorrentina». Nästa gång är det bäst att gå rakt på sa-
ken: Bella Stockholmina!

Matineen var lyckad, folk stod på hvarann, trots slutet ej
var godt: duon ur Den Stumma i kör gjorde ingen effekt. Pu-
bliken ansåg den som utgångsmarsch. För resten: Långt hellre
gå än trängas uti skockar!

Ingen trängsel herskade deremot denna dags afton i k. ope-
ran, symfonikonsert trots matinéen. Början var litet si och så:
en dansk ouverture, nonchalant framhasplad af k. hofkapellet, som
gaf katten den olycklige unge komponisten-dirigentens nervösa
intentioner. Arbetet var dock ej allför förkastligt: dess koralartade
början var ej oäfven, allegromotiven rätt flytande och eleganta,
viol-figurationerna vid slutet likaså. Men det hela var för
monotont, utan stegringar, med allt för enahanda orkesterbrak.
Utförandet hjelpte som sagdt icke upp kompositionen det minsta
grand. Föga framgång.

Hr Henneberg framförde därefter sjelf en »pianokonsert med
orkester». De gamla formerna för en »konsert», sådan som t. ex.
Beethoven fixerat dem, hade komp, alldeles öfvergifvit. Statyn
stod i orkestern, piedestalen på pianot. Dettas parti var alltför
diskret, särdeles hr H. hade dåligt piano och ej tillräcklig kraft,
orkestern uppslukade ibland totalt sin aktade andre chefs vackra
pianospel under hr Nordquists direktion. Ibland artade det sig
till inbördes krig mellan hr Henneberg och hans gamla piano å
ena sidan, hr Nordquists och hans unga (alltför unga) orkester
i den andra. Det hela gaf intryck af en repetition. Orkestrerin-
gen föreföll moderat anlagd, men opraktisk för solisten; dennes
parti var väl mycket fullt af interjektioner, slingringar och kru-
melurer. Adagiot var »sött» med tongångar à la Raff, rondot
pikant och lustigt, alltsammans led af longörer och torde vinna
på koncentrering och -— ordentligare framförande af orkestern.
Hr H:s pianospel deremot kan ej klandras, om ock svårigheterna
voro alltför hårdnackade. Bifall.

Den vackra mellanakten ur Mästersångarne spelades två
gånger med rättvist bifall. Därefter kronan bland symfonier,
Beethovens gudomliga Eroica. Om allegrots tempo kan dispu-
teras med goda skäl å begge sidor; att det bör gå mer korrekt,
350

är däremot odisputabelt. Den sköna sorgmarschen lände kapellet
till heder, icke sä scherzot, hvars brädstörtade tempo öfvergick
till ett allmänt »sauve qui peut». Hornsatsen var dock renlig
nog. Finalen gick med denna schwung, som tilltvingar hr Nord-
quist applåder. Skada blott, att fort och väl så sällan skola gå
hand i hand. Flere repetitioner böra anordnas vid så kända
storverks uppförande, där hvarje takt är en gammal kär vän.
Konserten var ej helt lyckad, men afgjordt bättre än den före-
gående, hvilket behöfdes.

»Mikadon», som gafs f. f. g. i januari, om vi ej bedra
oss, hör ännu alltjemnt till dagens krönika. Det vore godt, om
mikadon sjelf vore så populär i Japan, som hans persifflage i
Stockholm. Utan tvifvel var det dock skada, att detta stycke
med dess öfvervägande dekorativa anläggning icke kom till upp-
förande på den för dylika stycken mer lämpliga Blasieholms-
teatern. Vasa-teatern, där den nu gifvits, har ju en scen, hvars
låghet och litenhet gör, att de japanska gubbarne framträda som
monströst stora figurer på en liten duk inom en trång ram.
Så mycket större ära tillfaller därför balettmästarinnan fru Gull-
berg, son iscensatt operetten och hvars anordningar så mycket
som möjligt söka bemantla denna brist, som föröfrigt öfverskyles
af prunkande grannlåtskostymer, stundom af öfverdådig lyx, elek-
triska solar, hvaraf äfven salongen får sin lysande andel, vackra,
botaniskt korrekta dekorationer m. m.

I utstyrsel-operetter som denna hör librett och partition till
accessoiren. Den förra har många döda, men också diverse
lifvade och lifvande punkter, japaneserne äro tecknade au na-
turel, som stora naiva barn, lätta att få till lipen som till skratt-
salvan, i sin arghet härmande vilda djurs grimacer, i sin glädje
fnittrande som småfoglar, trippande som ärlor, ett genomkostligt
slägte, genomexcellent framstäldt af Vasateaterns personal, som
riktigt tyckes ha naturaliserai sig à la japonais. Musiken har
åtskilliga bizarra vändningar, också à la japonais, kanske, men
följer i öfrigt dess bättre ej det koketta örikets örondöfvande
repertoir. M. M, Lecocq, Offenbach, Herré, Strauss, Suppé,
Millöcker hafva tagits under behandling, men denna behandling
är ganska konstförfaren och några direkta plagiat låter hr Sulli-
van, kompositören, icke beslå sig med. Han serverar bland an-
dra smårätter en mjuk erotisk vals, en liflig nautisk sång, en
351

graciös flickterzett med föregående ypperligt fotograferadt pen-
sionaflickspladder i en liten lustig kör, en söt liten duo d’amour,
en liten enkel romans för den lilla primadonnan öfver samma
intressanta ämne, en särdeles väl arbetad bröloppsmadrigal, för-
vånande väl föredragen af Vasasujetter, hvilka väl icke annars
ha synnerlig öfning i kontrapunktens mysterier. Mikadons kuplet-
ter om »humor först och sist» sakna ej en viss komisk grandezza,
man märker, att det är teaterns direktör, jag menar hans maje-
stät sjelf, som stämmer upp. Den gamla nuckans parodiska aria
skullo vunnit på en ironiserande draksvans beska roulader, men
är i alla fall rätt drastisk. Den beskedlige excellens-bödeln har
vissa refränger af gladt humör och ett tralala i sista akten af
osökt munter verkan. Finalerna låta höra sig, men erbjuda i
musikaliskt afseende föga bemärkansvärdt. De äro emellertid
rätt dramatiska och ej mer vulgära än många andra af den
produktive maistrënons fatabur.

Äras den som äras bör —■ Mi—ka—don har i hr teater-
direktören i egen person en mycket lämplig tolk, som med
mycken humor föredrager ofvannämda scen, och hvilken för
öfrigt i sitt spel har flera fina och lustiga detaljer, som man
ock har rätt att fordra af en af operettfackets främste i vårt
land, hr August Warberg. Masken och hårpiskan särskildt
samt den gyllene påfogeln ej att förgäta — allt var kejser-
ligt gentilt. Bland kejsarens embetsmän, nämnom främst hr
mästerman, hr Strömberg, som i Ko-kos parti tagit en dråplig
och långvarig revanche för fiascot som Nuiidus Anatol de Beau-
persil. Utan tvifvel är detta hr Strömbergs bästa operettparti,
och af den torrhet man förut i liknande uppgifter tillvitat honom
fanns här ej ett spår. Han spelade, sjöng och hoppade - - allt högst
erkännansvärdt, icke minst det sistnämnda, hvaruti också utmärkte sig
fru Jensen, som icke var nog ful för sin roj, det enda fel, hon
föröfrigt gjorde sig skyldig till som den giftasgalna prinsessan,
men detta onekligen i mycket hög grad. Hr Lundahl visade,
att en person med 11 höga statsämbeten ej blir utmagrad på
kuppen, tycktes oss föröfrigt sköta dem alla med mycken fer-
mits. Hr Lundin hade en syberp apparition, sjöng och spe-
lade förnämt och idiotiskt, som sig borde.

Hr Klinger gaf en liten nätt och lätt prins Nankipu, kan-
ske till och med alltför nätt och lätt, låt vara att han är japa-
nes. Utseendet och figuren påminde i åtskilligt om Robert Sjö-
blom, hvilket var olyckligt vid sidan af en så pass robust äl-
skarinna som fröken Yum-Yum-Ekström. Emellertid såg K.braut,
352

så snart det elektriska ljuset ej' besken honom, spelade och sjöng
med aktningsvärd ifver, ehuru partiet olyckligtvis kräfver deci-
derad tenorröst, hvadan hr K:s ganska fördelaktiga baritenor här
måste strejka i vissa lägen och gifva åt vissa monument en mer
heroisk än erotisk nyans, hvilket sistnämnda naturligtvis här
mest behöfts. Stockholmstidningen Figaro har med skäl påpekat,
att älskarinnepartiet i denna operett bort utföras af en Olefine
Moe (i dennas yngre period). Finhet, skärhet och barnsligt täckt
behag äro utmärkande för de unga japanesiskorna. Frk. Ekstrom
med sina Petterssons-tag gaf partiet en däremot svarande bastant
prägel och förverkligade för ingen del idealet af en Yum-Yum,
som helst borde framställas af en mycket ung, fin och graciös
tärna. Frk. Ekströms vackra, ehuru väl mogna apparition
hennes bepröfvade rutin samt komiska förmåga har dock till-
vunnit henne mycket bifall, hvilket väl knappast kunnat egnas
hennes sång, som i och för sig icke var tillfredsställande, allra-
minst efter 50 representationer en snitt. Sak samma gäller prin-
sen. Fru Klinger har ett behagligt utseende och ett vinnande
småleende, men också hon var ej tillräckligt ung för sitt parti.
Frk. Johnssons figur var väl något bättre, men ej utseendet. I
en dekorationsoperett som denna, får man lof att vårda ytan.
Flere af de unga japanesiskorna gingo väl an vid gas, men då det
elaka elektriska ljusets floder strömmade fram öfver salongen mot
scenen, fingo väl kläder och dekorationer en högre glans, men
den lefvande skönheten decimerades fruktansvärdt, ej minst därför
att man nu kom till punkt och pricka (och prickar!) underfund
med sminkning och grimering och alla deras svarta genistreck.
I gengäld togo sig många af de unga damerna i salongen charmant
ut under strålfloderna. Och de unga herrarne blefvo vridna!

Detta vare dem obetaget. En annan sak är det, att så många
herrar bland denna teaters publik ej hinna urladda sig under mellan-
akterna, då äfven dryckjom stör pratets gång, utan fortsätta med
sina förtroenden, sedan den nya akten börjat. En ung stockholmare
sade oss, att alla dem han hört göra sig saker till detta vant »små-
ländingar, hvilka flyga i luften om de ej få tala till (en aflägsen)
punkt», men-------------men alla äro småländingar inför vår Herre,

står det i ordspråket,'och det står inte ens undantag för stockholmare,
hvilket är hårdt men rätt. Icke ens frk. Petterssons härligaste ko-
stymer eller kupletter ha ibland förmått stäcka de pratans prat.
Qvinnan tige i församlingen och mannen i teatersalongen!