Andrassy och Bismarck.

Pâ morgonen den 18 sistl.febr.afledgrefve Julius Andrassy,
således måhända alldeles samtidigt med dr Arvid Ahnfelt
Mellan den österrikiske statsmannen och svenske tidskriftsut-
gifvaren förefinnas väl inga andra beröringspunkter, ehuru
gemensamma lynnesdrag, otvunget erbjudande sig till jämfö-
relse, ej saknas; men i samma tidskriftshäfte hade deras min-
nesrunor väl andå åtminstone fått plats, om redaktionens
krafter ej varit så hardt ansträngda. Under förberedelsen
till detta häfte har nu ett nytt uppslag af väldigaste art
skett. På Andrassys död följer som en den mest gripande
knalleffekt Bismarcks utträde ur det politiska lifvet — med
eller utan »spökeri» efter döden. Där åtföljas två högst re-
markabla personer, hvilka under någon tid hafva som två
jämnlöpande, om än ej jämnstarka parhästar dragit den euro-
peiska storpolitikens triumfvagn, där tidsenligt moderniserad
absolutism åkte. En tillbakablick på den aflidne statsman-
nens förhallande till den afgångne och på hans lefnad i öf-
rigt torde nu vara på sin plats.

Som aristokrat hade Andrassy vida äldre och mer ly-
sande anor än Bismarck. Han tillhörde nämligen en af de
berömdaste ungerska adelsslägterna, hvilken leder sitt upphof
ända från sagohjelten Andoràs, en af magyarernas anförare
vid Ungerns eröfring. Från sitt fädernehem kunde han också
mottaga traditioner och intryck, hvarigenom han mer ome-
delbart fick syn på det moderna samhällslifvet och ej behöfde
genom hardt kämpande lifserfarenhet bryta sig väg upp till
den- höjd, hvarifrån sådan synkrets öppnar sig. Andrassys
fader var nämligen en i det parlamentariska lifvet och äfven
som politisk skriftställare ganska framstående man, medan
Bismarcks fader, den afskedade, oliterate ryttmästaren på

Dr Dagens Krönika. X. 3.	i z
194

Kniephof, endast kunde gifva föredömet af preussisk milita-
rism och tränga landtjunkerliga vyer. Född den 8 mars 1823
i den lilla ungerska köpingen Zemplin, belägen i det likbe-
nämnda comitatet vid galiziska gränsen, var han till lefnads-
åldern åtta år yngre än Bismarck och föddes vid den tid,
då denne som bäst undergick sin spartanska krafthärdning
vid Plamanns institut. Andrassy fostrades ej i spartanernas,
utan snarare i athenarnes anda; hans epikureiska sinnesrikt-
ning hade också ingenting gemensamt med den stoicism, som
man då i Preussen med all kraft sökte uppöfva.

I det politiska lifvet inträdde Bismarck och Andrassy
samtidigt, men i helt motsatta stridsied. Pa den »förenade
landtdagen» i Berlin 1847 började den burschikose landtjun-
kern Bismarck-Schönhausen uppträda som den gammalpreus-
siska konservatismens alltid slagfärdiga huggvärja. På den
ungerska riksdagen samma år slöt sig däremot Andrassy med
ungdomlig lifsfriskhet till den liberala oppositionen. I mot-
satta stridsläger uppträdde de också under revolutionsåren
1848 och 1849. Vid sidan af herrarne v. Manteuffel bekäm-
pade Bismarck med obruten hårdnackenhet den revolutionära
rörelsen och vann därigenom med tiden en riklig belöning
af sin tacksamma regering, som med ens upphöjde honom
till förbundsgesandtens höga värdighet. Som enthusiastisk
frihetskämpe anslöt sig däremot Andrassy till den ungerska
uppresningen och fick nogsamt erfara, att den vägen ledde
till upphöjelsen — i galgen. Som major vid den Zemplm-
ska landstormen kämpade han med oförvägen tapperhet mot
de kejserlige vid Schelchat, framför Wiens portar och vid
Ofens belägring. Da lyckan började vända sig, sändes han
af Debreczinkonventet som diplomatisk agent till Konstanti-
nopel med uppdrag att söka förmå turkiska regeringen till
militäriskt uppträdande mot Ryssland, hvilket då beredde
sig att som Österrikes bundsförvandt med vapenmakt dämpa
den ungerska uppresningen. Detta ändamål kunde han väl
ei uppnå, men i de turkiska regeringskretsarne gjorde han
sig ändå väl omtyckt. Till stor del genom hans personliga
inflytande utverkades, att sultanen, äfven med fara att ohjelp-
ligt stöta sig med Ryssland och Österrike, gaf fristad och
välvilligt mottagande åt de ungerske flyktingar, som lyckades
komma öfver gränsen.

»Ungern ligger för ers majestäts fötter», rapporterade
den segrande Paskjevitsj till sin kejsare. Sedan gick häm-
195

dens barbariska hemsökelse fram öfver det besegrade landet.
Andrassy var redan i säkerhet i Konstantin,opel och begaf
sig därifrån till London, men till galgen skulle man ändå
befordra honom — så godt man kunde. För sitt deltagande
i den revolutionära rörelsen blef han nämligen af krigsrätten
dömd till döden som högförrädare. I enlighet med den fålda
domen blef han väl icke egentligen »in effigie», men — i
ordets bokstafliga betydelse — »nominelt» hängd. Exeku-
tionen verkstäldes nämligen på det sätt, att en plåt, på hvil-
ken hans namn var inskrifvet, af bödeln uppspikades vid
galgen på afrättsplatsen i Budapest. Så var nu Andrassy
hängd, men ej på ringaste sätt lifsfarligt; endast hans förmögen-
het torde hafva tagit någon skada genom domens efterverk-
ningar.

Medan Bismarck satt som preussisk förbundsgesandt vid
det gröna diplomatbordet i Frankfurt, lefde Andrassy som
politisk flykting dels i London, dels i Paris. Hans sympa-
tiska, älskvärda personlighet och den nimbus, som omgaf
frihetskämpen, förde honom i beröring med en mängd fram-
stående män i den politiska och literära verlden. Från den
af flyktingarne bildade revolutionskomiténs planer och för-,
handlingar höll han sig visligen undan; »det är ej nog
att vara hängd, man bör ock höflig vara», måtte han hafva
tänkt. Att ’han sammanträffade med Bismarck vid något af
dennes besök i Paris, är väl ej troligt; men i motviljan mot
Österrike hade nu ändå den preussiske förbundsgesandten
närmat sig den ungerske patrioten, och på denna basis trädde
de måhända under en följande tid i den första närmare be-
röringen med hvarandra. Efter några års landsflykt erbjöds
det visserligen Andrassy att fritt återvända till Ungern; men
han vägrade, emedan därvid var fast det vilkor, att han
skriftligen skulle förklara sig ångra sitt deltagande i revolu-
tionsrörelsen samt för framtiden af hålla sig från hvarje slags po-
litisk verksamhet. Hellre än att på sådana vilkor återvända
njöt han ännu någon tid umgängesnöjena i Paris.

Utan vilkor fick han slutligen 1860 återvända till Un-
gern; Bismarck var då preussisk ambassadör i Petersburg.
Genom oktoberdiplomet hade då det politiska lifvets åter-
uppvaknande i Ungern blif vit möjliggjordt. Andrassy anslöt sig
till Leaks nationela parti, som på laglig väg, utan revolutionära
hjelpmedel, sökte verka för återställandet af ungerska för-
fattningen och i ej ringa mån lyckades. Han blef Deaks
196

älskling och förtrogne samt spelade som sådan en framstå-
ende rol i det utskott, hvilket hade att uppgöra försonings-
vilkoren. Vid slutförhandlingarna, till hvilkas utgång han
väsentligt bidrog, ådagalade han en så stor skicklighet och
en sådan öfverlägsenhet i debatten, att han af Deak, och sä-
kerligen ej af denne blott, betecknades som en »providen-
tiel man».

I sitt parlamentariska uppträdande skildrades han af en
samtida såhär:

»Vältalaren söker man hos grefve Julius Andrassy för-
gäfves. Oafsedt, att hans magyariska har något litet af slo-
vakisk accent, och att han något stammar, äro äfven glän-
sande ordvändningar honom främmande; han talar rakt på
sak, ja torrt, hvarvid man här i landet icke är van. Trots
detta, är han onekligen hela riksdagens intressantaste talare;
intet ämne är så utnött, ingen debatt så uttömd, att han icke
skulle kunna få fram någon ny, ännu icke belyst sida däraf.
Deaks anföranden hafva det egendomliga med sig, att man,
då han talar, städse tror sig höra, just hvad man sjelf tänkt,
blott öfversigtligare, mer logiskt och öfvertygande samman-
fattadt än hos någon annan talare. Andrassy däremot öfver-
raskar städse åhöraren; han angriper motståndaren från nå-
gon alldeles oförmodad sida och ställer fram argument, på
hvilka ingen tänkt. Därför afsluta Deaks anföranden van-
ligen debatterna, medan Andrassys gifva dem en ny vändning».

Medan Andrassy fortgick på den parlamentariska banan,
bief Bismarck ministerpresident (1862) och frammanade under
förbittrad kamp mot den parlamentariska statsmakten inom
sitt eget land den yttre politiska situation, som tillspetsade
sig i kriget 1866. Så länge utgången ännu var oviss, för-
smådde han ej de »revolutionära hjelpmedlen», för den hän-
delse lyckan skulle visa sig mindre gynsam mot de preussi-
ska vapnen. Att han fört hemliga underhandlingar med de
ungerska patrioterna, har han till någon del sjelf erkänt; att
de gått ut på en uppresning, till hvilken Klapka skulle taga
det synliga initiativet, har också afslöjats. Meningen var ät-
ven, att italienska trupper skulle bana sig väg till Ungern
för att där »gifva Österrike ett hugg rakt i hjertat». Hvad
hållning Andrassy haft till dessa underhandlingar, känna vi
ej; fullt främmande för dem kan han i sin framskjutna ställ-
ning ej hafva varit. Från denna tid står han afgjordt fram
som förkämpe för Ungerns separering från Österrike som
197

afskild stat, om än under gemensanjt öfverhufvud. Han är
benägen att i Tyskland se Ungerns naturlige bundsförvandt
så väl mot Österrikes öfvergrepp som mot Rysslands hot,
och sålunda finner han sig nu indragen i den bismarckska
politikens trollkrets.

Beust fick som rikskansler uppgiften att nödtorftigt
rekonstruera den österrikiska monarkien, och han åsyftade
så väl för egen som för Österrikes del att i framtiden taga
revanche. På en restituering af helstaten var dock ej att
tänka, om man skulle vinna ungrarne för sig, och det måste
man under nu inträdda förhållanden. Så blefvo Österrike
och Ungern två fullt skilda stater, sammanhållna genom per-
sonalunion. Som ministerpresident i den första ungerska mi-
nistèren fick nu (1867) Andrassy till uppgift att på den så-
lunda erkända »dualismens» grundval ombilda Ungern, till
en modern stat samt ordna de nya formerna för dess förbin-
delse med Österrike. I fråga om arméens rekonstruering
uppträdde han nitiskt i kejsarstatens gemensamma intresse;
men äfven här var han ändå främst ungrare. Han genom-
dref nämligen uppfyllelsen af det ungerska nationalpartiets
önskan att se upprättad en själfständig inhemsk armé; genom
ny organiseringen af »hon veds» bragte han sålunda till stånd
en direkt under ungerska regeringen lydande härsmakt till
skydd för landets frihet. Magyarkämpen från 1849 hade
förblifvit sina ideal trogen, och han förblef så äfven framgent.

En samtida politiker gjorde följande lifliga skildring af
den ungerske ministerpresidenten, sådan han tedde sig den tiden :

»Grefve Julius Andrassy är en blek, smärt herre med
intressant utseende, yppig hårväxt och städse tadelfri toilett.
Man håller honom för en högmodig aristokrat, men med stor
orätt; grefve Andrassy är stolt, men icke högmodig, allra
minst stolt öfver sin aristokratiska börd. Han kan väl någon
gång barskt nog afvisa folk, som med för stor förtrolighet
vill närma sig honom, då han ej erkänner berättigandet där-
till; men detta berättigande fås i hans ögon ej genom börd
eller rikedom, utan i främsta rummet genom andlig begåfning
och förtjenst. Han visar sig lika stolt och afvisande mot
den oduglige aristokraten som mot den talanglöse lycksöka-
ren, och han bemöter lika artigt den fattigaste plebej, hvars
talang han respekterar, som han bemöter en duglig stånds-
bröder. Att lära känna ministerpresidenten som privatman,
därtill får man bästa tillfälle på hans soiréer. Gästerna blifva
198.

vid sin entré hvarken anmälda eller ceremoniell mottagna —
en ganska god anordning, som befriar värden från mödan
att säga artigheter åt ointressanta personer och äfven besparar
mången gäst förlägenheten af att redan vid mottagandet
begå oskickligheter».

Andrassys uppträdande vid dessa soiréer skildras på föl-
jande pikanta sätt:

»Grefve Andrassy visar sig för sina gäster vanligen först
inemot kl. 10. Han flanerar därpå så gemytlig och sorglös
omkring, som han sjelf vore sin egen gäst. Han språkar
med enhvar, som kommer honom i vägen eller förefaller ho-
nom anslående, med den ene politik, med den andre baga-
teller, mot den ene gladlynt, mot en annan allvarlig och tank-
full — mot ingen nedlåtande. Grefve Andrassy vet ej af
nedlåtandet, denna vedervärdiga blandning af aristokratisk
högfård och hycklad vänlighet. Han tager människorna, så-
dana de äro, som sina likar eller bryr han sig icke alls om
dem; men han tänker aldrig, att han skall sänka sig ned till
dem eller att de måste lyftas upp till honom».

»Låtom oss nu en stund följa värden på hans flanering
kors och tvärs. »Excellens, behagar ni» . . . tilltalar honom
en gemytlig sektionschef. — »Ja, jag behagar hafva tid för
er», blir svaret, »säg blott raskt, hvarom frågan är». Sek-
tionschefen omtalar hvad som ligger honom om hjertat. Gref-
ven svarar med ett kort: »Jag skall tillse», och flanerar se-
dan vidare. Baron S. och grefve C. närma sig honom. An-
drassy gör, då han märker dem, en tvär sväng åt sidan och
fattar under armen en närstående riksdagsman, med hvilken
han försänker sig i ett djupsinnigt samtal om jagthundars
dressering, sedan han oförmärkt tillhviskat honom: »Släpp
mig ej, förrän de där två aflägsnat sig; nattugglorna tycker
jag ej om». — Men. »nattugglorna» vilja ej gifva vika, de
förfölja sitt offer oaflåtligt med ögonen, och hunddressyrens
samtalsämne är nära uttömdt. Då varseblifver händelsevis
grefven i nästa sal en journalist, med hvilken han för resten
har en gås oplockad. Han manövrerar så skickligt, att det
lyckas honom postera sig mellan dörren och sina förföljare.
Då skakar han plötsligt hand med riksdagsmannen och skri-
der raskt hän mot journalisten, hvilken, intet ondt anande,
sitter behagligt utsträckt i en fåtölj och studerar en kopp
ischokolade. Väl hunnen fram till denne, är värden på samma
gång sjelf upphunnen af baron S. och grefve C., hvilka börja
199

med ett: »Käre vän ...» — »Ah, det var synnerligen an-
genämt», af bryter han, — »men tillåt mig blott ett ögonblicks
dröjsmål! Ett ärende af högsta vigt!» De två draga sig ned-
stämda tillbaka, och Andrassy bryter med ens löst på jour-
nalisten, hvilken vemodigt sätter sitt chokolade ifrån sig och
stiger upp ur den mjuka fåtöljen. »Ni har vackert blame-
rat mig», börjar han och gör sedan ett skälmskt förslag.
Journalisten svarar därpå något, som synbart intresserar mi-
nistern, ty denne drager honom åter ned i fåtöljen, framrul-
lar snabbt en annan och sätter sig själf därpå. Sedan talas
länge och ifrigt hit och dit, ministern fattar ett par gånger
humör, journalisten slutligen äfven, så att det ser ut, som
om de grälade litet, naturligtvis i sakta hviskande ton, så-
som det anstår en ministeriel parkett. Slutligen inträder en
försoning. Grefven försjunker i stilla eftersinnande, hvilket
journalisten begagnar sig af för att framtaga sitt nu halfför-
runna ischokolade och med vemodig resignation skeda det
i sig. Med ens springer nu grefve Andrassy upp, säger sin
vis-à-vis några ord, nickar, skakar hans hand och — upp-
fångas i bortgåendet af baronen och grefven, hvilka han nu
alldeles förgätit. »Högtärade, hvad var det väl för en män-
niska, med hvilken ni så intresseradt språkade?» frågar grefve
C. — »Jag vet det just ej så noga», blir svaret, »jag tror
han heter Fleckeles eller Hirsch Löw — i alla händelser är
han en jude». De två studsa häpna tillbaka och gripa efter
sina väl parfymerade näsdukar, — hvilket tillfälle ministern
snabbt begagnar att för tredje gången undkomma dem».

Äfven om denne ministerpresident skulle väl Daniel
Fallström kunnat qväda:

Sorglös såsom ingen,
glad liksom ett solsken,
på allt dumt i verlden
trygg du satte hälen.

Om Andrassys politiska temperament yttrade skildraren:
»Det må ej förtigas, att grefve Andrassy i sina sympatier
mer lutar åt Frankrike än åt Preussen. För hans lättrörliga
esprit måste nödvändigt det franska skaplynnet vara mer
tilltalande. Men det skall naturligtvis ej hindra honom från
att hjälpa det för honom antipatiska Preussen slå det
sympatiska Frankrike ihjäl, om hans fosterlands intresse
och den politiska nödvändigheten skulle så fordra». Det
visade sig snart, att författaren blef lika sannspådd som
200

han var väl underrättad. I augusti 1867 vid kejsarsamman-
komsten i Salzburg, då kejsar Napoleon »arbetade» med
grefve Beust, var det Andrassy som helt tvärt sönderref bå-
das illusioner. Till Napoleon yttrade han rent ut: »Grefve
Beust gör mycket larm af sig, och det må vara godt för
hans personliga ställning; men det är min pligt att för ers
m:t förklara, att ni aldrig skall utverka ett fördrag med oss
mot Preussen. Ja, om ni äfven hade det i er ficka, så be-
tyder det ingenting. Ty ett fördrag gäller blott, för såvida
det är utförbart, och jag försäkrar er: Ungern skall aldrig
tillåta, att Osterrike-Ungern förklarar Preussen krig». Saken
var nu den, att han kände Ungern hafva fått sin ökade makt-
ställning i följd af Preussens seger öfver Österrike, men att
det i en rask handvändning kunde åter förlora den i följd
af Österrikes och Frankrikes eventuela seger öfver Preussen.
Framför allt annat var han ungersk patriot.

Men hans politik var i främsta rummet en känslopoli-
tik, alstrad af minnena från 1849. De bjödo ungrarne att
vara på sin vakt mot Österrike, äfven sedan försoning och
likställighet vunnits, och de manade till oförsonlig fiendskap
mot Ryssland, från hvars sida allt var att frukta. Som ga-
rantimakt mot österrikiska öfvergrepp var Preussen kärkom-
met; därför tillrådde Andrassy ännu kort före början af det
franska kriget en försoning med Tyskland och fann då äf—
ven i ett öfverskridande af Mainlinien intet omedelbart »våld-
förande af österrikisk-ungerska intressen». Men uppfattnin-
gen ändrade sig med ens, då Ryssland i godt förstånd med
Preussen började öfva sin påtryckning för att hålla Österrike
neutralt. I den officiösa »Pester-Korrespondenz» lät han nu
afgifva denna förklaring: »Rysslands allierade, hvem .han
än vara må, blir vår fiende. Ungern har blott en enda na-
turlig motståndare, och denne är Ryssland. Vi skola be-
kämpa honom, hvar och med hvem vi än finna honom, och
hvem som helst, som vill vara vår bundsförvandt mot Ryss-
land, skall vara oss välkommen». Så rustade man sig nu
både i Österrike och Ungern. Om Beust tänkte på krig för
att taga hämnd för Königgrätz, så kände sig Andrassy lika-
ledes tilltalad af en kamp mot Rysslands bundsförvandt. Men
de tyska vapnens snabba, allt öfverväldigande framgångar
gjorde med ens slut på krigsplanerna från österrikisk sida,
och väl var det; ty annars hade kriget blifvit europeiskt.
201

Äfven i den inre politiken kommo Andrassy och Beust,
om än med olika syften, ändå till samma mal. Båda ville
tillbakahålla de slaviska federalisterna och hindra dualismens
förvandling till trio; Beust hade därvid det tyska, Andrassy
det magyariska intresset för ögonen. Genom bådas samver-
kan störtades federalistministèren Hohenwart. Men Beusts
sålunda vunna seger drog med sig hans fall; han stod nu
som underlägsen duumvir bredvid Andrassy, som hade star-
kare understöd inom landet och — större sympatier i Ber-
lin. Omedelbart på Hohenwarts afgång följde sålunda i no-
vember 1871, Beusts egen, och Andrassy blef hans efterträ-
dare som den österrikisk-ungerska monarkiens rikskansler.

»Den politiska situationen ter sig helt annorlunda bakom
kulisserna än från åskådarplatserna», hade Bismarck en gång
yttrat, och sanningen däraf fick nu Andrassy erfara. Sedan
Ryssland till en del uppsagt Paristraktaten, trädde den orien-
taliska frågan åter i förgrunden, och här hade Österrike sin
mest sårbara sida. Medan Ryssland trängde till en omhvälf-
ning på Balkanhalfön, låg det den österrikiska politiken synner-
ligen om hjärtat att där bevara status quo. För Tyskland,
som icke hade några egna intressen i Orienten att bevaka,
var dock samma sak önsklig i fredspolitikens intresse; båda
makterna kände sig också böra hejda Rysslands utvidgnings-
begär. Sålunda fann sig Andrassy återigen hänvisad till Bis-
marck. Denne åter ville på en gång smeka och tillbakahålla
Ryssland, och detta kunde bäst ske genom att föra det in
i en trippelallians, i hvilket det på en gång syntes upplyft
till maktfullkomlighetens tinnar och ändå af sina allierade
hindrades från att hafva fullt fria händer. Andrassy fattade raskt
innebörden af denna politik och handlade därefter. Ryssland,
som hade minnen och traditioner från den heliga alliansen,
hvilken åt densamma beredt en så tyngande öfvermakt i Europa,
gick, såsom det tyckes, rätt gerna in på, att denna allians
förnyades, helst som det skedde på basis af en till viss grad
medgifven handlingsfrihet i Orienten. Så tillkom monark-
mötet i Berlin 1872, där »trekejsarförbundets» preliminärer
aftalades. Under kejsar Wilhelms besök i Petersburg samt
de båda kejsarbesöken i Wien 1873 blef den nya »heliga
alliansen» fullfärdig.

Men var den fullfärdig, så visade den sig snart nog äf-
ven fallfärdig. Bismarcks tidehvarf hade en helt annan si-
tuation än Metternichs, och Alexander II hade ej att räkna
202

med samma faktorer som Alexander I. Sålunda fick väl nu
Ryssland sätta uppviglingsmaskineriet i gång på Balkanhalfön
och drifva sakerna i det läge, hvarur en konflikt kunde
framgå. Men Österrike, med ryggstöd af Tyskland, modifie-
rade från början betydligt Rysslands program och arbetade
för konfliktens lösning hällre på diplomatisk väg än militä-
risk. Sålunda nödgades Ryssland genom sina medallierades
enstämmighet 1875 att ingå på det af Andrassy uppgjorda
förslaget, enligt hvilket sultanen skulle anmodas att på fred-
lig väg afhjälpa de missbruk, som närmast föranledt de af
Ryssland underblåsta uppresningarne, och Andrassy aflät
därom en not i de tre alliansmakternas namn. Men Ryss-
land och Turkiet samverkade, hvartdera på sitt sätt och i
motsatta syften, att omintetgöra verkställigheten; Midhats
uppskofspolitik gick nämligen här, utan att veta det, hand i
hand med Ignatievs intrigspel. Då hölls kanslersmötet i Ber-
lin, hvarifrån afläts det »memorandum», som skulle gifva
ökadt eftertryck åt Andrassys not.

Men genom Serbiens och Montenegros af Ryssland in-
spirerade uppträdande blef kriget på Balkanhalfön oundvik-
ligt. Det gälde då att hindra Ryssland från att ensamt taga
byte; det såg sig också nödgadt att på sammankomsten i
Reichstadt 1876 gifva sitt bifall till Bosniens och Herzego-
vinas besättande med österrikiska trupper. Då sedan ryssarne
stodo segrande, men af sina förluster skäligen utmattade, utan-
för Konstantinopels murar, var det Andrassy som i förening
med Beaconsfield, väl äfven med Bismarck bakom sig, ryckte
en god del af segerns påräknade frukter utur deras händer.
På hans synbara initiativ tillkom kongressen i Berlin 1878,
om än Beaconsfield och Bismarck egentligen voro de som
gen om d ref vo den.

Den ställning, som de tre kanslererna intogo till den
kyrkopolitiska »kulturkampen», bestämde i ej ringa mån de-
ras förhållande mot hvarandra under och närmast efter Ber-
linkongressen. Att sätta verlden i krigsbrand för att under
den allmänna förvirringen återvinna Kyrkostaten åt påfven,
det var jesuitpolitikens innersta syfte. Från början hade kar-
dinal Manning betecknat den orientaliska frågan som en häf-
stång för sådånt ändamål. Den skulle nämligen i sin utveck-
ling medföra sprängningen af trekejsarförbundet, på hvars ruiner
skulle resa sig en »katolskliga» mellan ett klerikalt Frankrike, ett
klerikalt Österrike och ett med påfvestolen (genom det nöd-
203

rike var klerikalismen redan pä god väg att blifva fullt radande
tvungna återlemnandet af Kyrkostaten) försonadt Italien. I Frank-
under Mac Mahons och fru Mac Mahons auspicier, men i
Österrike måste man störta Andrassy för att bereda
väg ät den klerikala politiken. Sålunda fick Andrassy här
jesuitpartiets hela intrigspel emot sig och blef sålunda drif-
ven till en ännu intimare allians med Bismarck. Gortsjakov
däremot ville gärna bruka Frankrike i ryskt intresse som en
motvigt mot Tyskland, ja hade ingenting mot, att Bismarck
i den nya politiska konstellationen isolerades. Då slog den
tyska officiösa pressen allarm genom en den 9 april 1875 i
tidningen »Post» införd artikel under rubriken »Krig i sigte».
Frankrike uppskrämdes storligen såväl däraf som af andra
företeelser, och Gortsjakov begagnade tillfället att genom sitt
uppträdande i Berlin framstå som dess hägnare mot ett verk-
ligt eller förment tilltänkt augrepp från Tysklands sida. Däraf
föddes nu en allt bittrare ovänskap mellan Bismarck och
Gortsjakov.

På Berlinkongressen fick den ryske kanslern redan vid
första ceremonivisiten hos sin tyske rival, da han höll
på att blifva svart biten af »rikshunden» (som väl måhända
kunde något läsa i sin husbondes blickar), en förkänsla
af sin ställning, hvarigenom Berlinkongressens resultat blef
en förödmjukelse för Ryssland. Däremot begagnade Bismarck
hvarje tillfälle att framhålla Andrassy som sin bäste vän, på
samma gång den österrikiske rikskanslerens ungdomligt sköna
gestalt, ridderliga öppenhet och älskvärda väsen gjorde ho-
nom populär både inom och utom kongressen. På ockupa-
tionen af Bosnien fick han utan svårighet fullmakt, men som
ungrare var han i sjelfva verket föga belåten med den tillök-
ning, som sålunda bereddes åt monarkiens slaviska folkelement.

Inför tyska riksdagen gaf Bismarck kort före denna tid ett
vitnesbörd om sitt vänskapsförhållande till Andrassy, då han
vid ett tillfälle yttrade: »Till Österrike stå vi i förhållanden
af samdrägt, fullständig öppenhet och ömsesidigt förtroende,
hvilket är en stor sällsynthet, helst det föregås af tider, då
andra partier voro i Österrike mäktigare, än de nu äro. Ej
blott från monark till monark, från regering till regering —
nej> jag sfar; tiU min glädje och min ära, personligen med
grefve Andrassy i en vänskapsberöring, hvilken gifver ho-
nom möjlighet att öppet till mig underställa hvarje fråga,
som han finner nära beröra Österrikes intresse; han har den
204

öfvertygelsen, att jag svarar honom med sanning, och jag
har den öfvertygelsen, att han säger mig fulla sanningen om
Österrikes förhållanden».

Men det med sådan ostentation framhållna intima sam-
bandet blef af kort varaktighet. Efter Berlinkongressen såg
det nästan ut, som om Ryssland hotade Tyskland och Öster-
rike med öppen fiendtlighet, och trekejsarförbundets upplös-
ning tycktes förestående. Samtidigt skärptes i Österrike par-
tikampen mot Andrassy, hvilken under sådana förhållanden
ej längre fann sig situationen vuxen. I slutet af aug. 1870
sammanträffade de båda kejsarne, den tyske och den öster-
rikiske, i Gastein, och samtidigt afbröt Bismarck sin badkur
för att därstädes sammanträffa med Andrassy. »Då var»,
skref en Berlinertidning, »kejsar Frans Josefs första ord:
czeckerna komma (näml. in i riksrådet). Sedan har tanken
fullföljts till slut: Andrassy går. Sammankomsten är en för
Europas blifvande historia remarkabel tilldragelse».

På sammankomsten aftalades separatförbundet mellan
Tyskland och Österrike, men på samma gång tillkännagaf
äfven Andrassy för Bismarck sin snart tillämnade afgång.
»Vi återse hvarandra i Wien», yttrade Bismarck vid afske-
det ; i början af sept, sammanträffade de där, och då afslöts
det separatförbund, som sedan genom Italiens deltagande ut-
växte till en trippelallians. Men några dagar därefter tog
Andrassy afsked från det offentliga lifvet.

En illusion brast för honom med detsamma, ifall han
trodde sig hafva bestämt Österrikes och Tysklands framtida
frontställning gentemot Ryssland. Samtidigt med mötet i
Gastein hade kejsar Wilhelm ett sammanträffande med kej-
sar Alexander i Alexandrow och där aftalades fortfarande
vänskap dem emellan. Ryssland och Österrike blefvo sålunda
för Bismarck två tangenter, på hvilka han kunde spela, allt
eftersom han fann »den europeiska koncertens» har-
monilära fordra, och han har visat sig vara politisk vir-
tuos. I tillbakadragenhet på sina gods grämde sig Andrassy
öfver Österrikes ställning och oroade sig för Ungerns; han
fann sig vara besviken af Bismarck, hvilken bevisat, att äf-
ven de skenbart öppna och oförstälda orden kunna »vara
till för att dölja tankarne». I den politiska årsöfversigten
i januarihäftet förlidet år gjorde vi angående denna hans för-
ändrade ställning några antydningar, till hvilka hänvisas.
205

Efter någon tids sjuklighet afled Andrassy på morgo-
nen den 18 sistlidne febr, i Volosca vid Abbazia.

»Jag drager Robespierre med mig, Robespierre följer
mig», utropade den dödsdömde Danton. »Jag drog Bismarck
med mig», kan Andrassy halft skämtsamt utropa däruppe i
sin olympiska boning. Ty knappt en månad efter hans från-
fälle inträffade Bismarcks politiska död.

Öm Bismarck kommer utförligare att ordas i ett arbete
som samtidigt med detta häfte utkommit i bokhandeln.

Otto Sjögren.
Tvänne minnen

af en gammal musikälskare.

Ja, väl gammal, ty den vördnadsvärde författaren, som välvilligt
behagat uttryckligen meddela berättigandet att här återgifva dessa an-
teckningar, den berömde franske skriftställaren och kritikern grefve Ar-
mand de Pontmartin, har uppnått en ålder af 79 år.

Ja torde de vara i den ännu lefvande generationen, som kunna
säga sig hafva öfvervarit den stora premieren af Meyerbeers Kobert-le-
Diable för snart sextio år sedan, men säkerligen ingen skall i dag förmå
beskrifva med en så ungdomlig liflighet både sjelfva denna första repre-
sentation på teatern och det sällsamma mellanspelet hos Meyerbeer sjelf.

Då Robert af Normandie efter mångårig hvila nu för kort tid sedan
återupptagits på Stockholms lyriska scen, torde våra läsare i likhet med
oss finna, att detta första minne nästan har sitt apropos för dagen.

Grefve Armand de Pontmartin, född i Avignon 1811 och tillhörande
en gammal legitimistisk familj, gjorde sig tidigt känd som en af Frank-
rikes ypperste kritici. Utom en mängd kritiker och kåserier, införda i
tidskrifter från 1820-talet ända tills nu, har han utgifvit flere framstående
arbeten, såsom Mémoires d’un notaire (1848—49), Causeries literaires
(1854—56), Souvenirs d’un vieux critique (1881 o. följ.). I de bidrag,
hvarmed den gamle legitimisten hedrat »Ur Dagens Krönika», har han
städse lagt å sido all den anti-voltairism, hvarmed han eljest älskar ge-
nomsyra sina uppsatser, och framstår endast som den spirituele, den äkta
franskt qvicke berättaren.	Ped.

I.	Meyerbeer och premieren af Robert.

»Robert-le-Diable» uppfördes första gången pa Stora
operan i Paris den 21 November 1831. Den tiden var
jag en ganska obetydlig liten herre. Jag hade knappt mina
tjugu är fylda och hettes göra min juridiska kurs; men i
sjelfva verket sysselsatte jag mig mest med literatur och i
synnerhet musik. Det märkligaste var, att det var just en
af de juridiske professorerna, som blef medbrottslingen i min
musikaliska passion. Professor Poncelet var lika mycket
känd i den musikaliska verlden som bland rättslärde, och
den, som läst en liten vacker novell af Eugène Scribe,
»Judith», skall der igenfinna hans spirituella figur. Mor-
gonen egnade han åt Justinianus, Pandekterna och Code
Napoléon; aftonen åt operan. Det var just där under
207

en af de sista O/eWo-aftnarne med madame Malibran, som
jag lyckades göra min professor till vän; han hade ingen
plats^ och jag erbjöd honom min, under den listiga förevänd-
ningen, att jag skulle pa bal hos engelske ambassadören.
Han trodde naturligtvis inte ett ord deraf, men mottog plat-
sen. Efter den dagen blef det oss en vana att mötas efter
föreläsningens slut, och vi gingo från fakultetens auditorium
till stora alléen i Luxembourg-trädgården, där vi logo en
lång promenad. Dessa möten, först tillfälliga sedan vana,
blefvo snart en formlig öfverenskommelse, och jag kan för-
säkra, att vi därunder icke talade ett enda ord om rätts-
vetenskapen. Hvad vi gjorde, det var att låta passera
revy, analysera, kommentera, kriticera, diskutera hvarenda
kompositör från Gluck till Rossini, hvarenda sångare från
Clairval till Ponchard, hvarenda virtuos från Viotti till
Baillot, hvarenda sångerska från madame Branchu till ma-
dame Damoreau, hvarenda opera från Castor och Pollux till
Wilhelm Tell.. . Efter tre månader hade jag stigit i gra-
derna: professorn och jag kallade hvarandra för du!

Under tiden började man tala om det snart förestående
uppförandet af Robert-le-Diable, såsom man talar i Paris
om det dagens »evenement», inför hvilket alla andra in-
tressen vika. — Nu vill jag visst inte jämföra slutet af
året 1831 med början af året 1890; gud bevars, det vore
att förlikna en sparfhök med en hafsörn, en varg med ett
lejon, skymningen med kolsvarta mörkret och en simpel
snufva med influensan! Men eftersom jag håller på att åter-
kalla i minnet det förra årets evenementer, så öppna för
ro skull företalet till Victor Hugos då utgifna »Feuilles
d’automne». Skalden uppräknar där med ett slags trotsigt
välbehag alla de anledningar till ängslan och oro, hvilka reste
sig vid tröskeln af året 1832: insurrektioner, revolutioner,
utländskt krig, borgerligt krig, kolera, brytning med främ-
mande makterna, resning af hemliga sällskaperna, brist och

i->	hungersnöd, allmän ruin både för staten och enskilda; —
det är att rysa åt! Nå väl, i trots af allt sådant, var ända
ifrån början af november den första frågan, när två perso-

i ; ner möttes: »hvad nytt om Robert? — Månn; tro det kan
vara möjligt att få en plats till första representationen? —
:	Alldeles omöjligt! redan för fjorton dagar sedan är allt ut-
såldt för de femton första!» Som ni ser äro parisarne alltid
desamma, och när Bismarck, Moltke, Gambetta, Raoult Regault,
208

nederlaget och belägringen, de fem milliraderna och kommu-
nen med blod och brand icke förmått ändra dem, så ändra

de sig aldrig!	_

Anmärkom dock en väsentlig omständighet, hvarför-
utan återstoden af min berättelse skulle förefalla allt för
osannolik. Huru stor än nyfikenheten var, som uppväckts
af titeln Robert-le-Diable, så förträffligt passande för en tid-
punkt, då medeltiden, romantismen och det fantastiska hade
bemäktigat sig alla sinnen, så var det ändock mycket mera
vid kompositören sjelf, som intresset fäste sig. Meyerbeer
var ännu icke, långt därifrån, en stjärna af första storleken.
Hans namn var i Frankrike icke ens kändt mer än af nagra
musikälskare. Hans bästa operor, Il Crociato, Margareta
af Anjou, stähle honom bland Rossinis imitatörer. Det är
då lätt förklarligt, att hans snille mötte många misstrogne,
att hans framgång syntes tvifvelaktig, att hans egen oro
var ganska liflig, och den ringaste ogynsamma tillfällighet
ökade hans ängslan. Om det är sant, såsom vi ju alla veta,
att äfven när han stod på sjelfva höjden af sin triumf och
sin ära, ett intet var nog att uppröra Meyerbeer, så kan man
lätt tänka sig, hvad dessa väntans dagar skulle vara för
honom. Före Huguenotterna och Profeten betydde en succés
eller ett fall för honom: qvarstå på eller nedstiga från sin
höjd. Före Robert deremot: vara eller icke vara.

Dessa reflexioner ha hos mig kommit senare; för ögon-
blicket hade jag ej tanke derpå. Men att jag sjelf skulle
kunna få öfvervara första representationen af Robert-le-
Diable, det föreföll mig lika omöjligt som för en gatpojke,
hvilken springer och öppnar vagnsdörrarne för en slant, att
anmodas sjelf taga plats i det sidenklädda ekipaget. Också,
hur stor blef ej min sinnesrörelse, då professorn en dag på
det vanliga stället ropade till mig: »Kom nu, och fort!
Jag tänker taga dig med till Meyerbeer!...»	_

En halftimme senare inträdde vi i Hôtel des Princes,
vid rue Richelieu, i den anspråkslösa våningen, som
beboddes af Roberts skapare. Han var då trettioåtta år.
Skulpturen och gravyren ha sedan gjord känd af alla denna
skarpa, ojämna och uttrycksfulla profil, detta ansigte helt
igenom i relief, hvari den utskjutande hakan och munnens
halft spända båge svära emot personens skönhet och blickens
djup. Ansigtets öfre del tillhörde en stor konstnär, den
undre en slug diplomat.
209

Meyerbeer mottog Poncelet med en väns hjertligliet;
professorn presenterade mig som sin neveu, och hade han
i det ögonblicket i stället för sitt borgerliga namn burit en
Rohans eller Montmorencys, sa skulle jag ej känt mig stoltare
öfver den plötsliga slägtskapen. Meyerbeer var artigheten
sjelf; men under det han uppenbarligen ansträngde sig till
det yttersta för att synas lugn och kunna hän vända till oss
sina vänliga ord, lyckades han ej fullkomligt i dessa bemö-
danden. Hans upphetsning var till och med sa utomordentlig,
han var sa oöfvervinnerligt konsternerad, att det icke ens
kunde förklaras af den stora bataljens annalkande. Slut-
ligen, efter att en stund ha oafvändt betraktat mig, stälde
han till mig den oväntade frågan:

— Hur gammal är ni, unge man?

— Nitton år. — (Jag gjorde mig femton månader yngre!)

— Och ni har aldrig sett någon första representation?

— Aldrig!.. . (Nu ljög jag igen, ty jag hade redan
den 30 januari 1830 varit en af »claqueurerna» vid den
ryktbara representationen af Victor Hugos Hernani på
'Théâtre Français.)

Hans inre rörelse blef allt starkare, och han började
vandra fram och tillbaka, mumlande osammanhängande
meningar:

— Ja, så är det! ... Hvarför skulle ej denne unge
man kunna besvärja olycksödet? Om jag vore spelare och
hade förlorat allt på en enda sedel när, och om jag hade
framför mig en ung människa, som aldrig spelat förr, så
skulle jag skicka honom midt öfver gatan här till Frascati,
spelhuset, för att vända lyckan åt mig, och kanske skulle
han komma tillbaka med en förmögenhet. .. Hvårföre skulle
det ej kunna vara detsamma med det afgörande stora par-
tiet, som jag har att spela i öfvermorgon? . 1. Rossinis like,
■eller ringare än Carafa!. ..

Professorn trodde sig böra göra ett försök att lugna
honom:

— Se så, käre maëstro, tag mod till er! Hur kan ni
väl vara orolig, när ingen inom operan betviflar, att det
blir en lysande framgång? Jag dinerade i går i Café de
Paris med direktören sjelf, Véron; han påstår, att Robert
skall göra honom till millionär . . . Man talar om en balett
af nunnor, som måste bringa de surmulnaste i extas.. . Ni,
ni sjelf, är den enda, som djerfves misströsta...

Ur Dagens Krönika. X. 3.	15
210

_______ Ack, min vän, min vän! stammade kompositören, blek
och darrande,' som om han hade haft sjelfva Bertram och
hans följe efter sig . . . Ni vet inte, ni . . .

— Det är då någonting särskildt?

_______ Ja, men lofva mig, ni likasom er unge slägting, att
inte skratta för mycket åt en stackars tok! . . .

— Jag! skratta åt en man, hvilken jag beundrar, såsom
hela Paris skall beundra honom om sex dagar och hela
Europa om ett år!. ..

Nå väl, jag skall säga er allt! Jag har ej kunnat
motstå en frestelse, hur oförnuftig jag vet, att den är. . .
Mademoiselle Lenormand är min granne.. .

__ Huru, lefver hon ännu, den gamla spåqvinnan? . . .

— Ja, min vän . . . Hon bor vid rue de Hasard — ett
väl valdt namn för en profetissa. Jag har varit där för att
höra, hvad hon skulle säga mig, i morse, och det är där-
före som ni finner mig så perplex.

— Hvad sade hon er då?

_______ Naturligtvis bad jag henne att göra /e grand, jeu
_______ ni vet, det som kostar dyrast. Oh, jag snålades inte!
Utan att känna mig, önskade hon, det såg jag nog, så gerna
hon ville lefva, att kunna gifva mig ett fördelaktigt och
angenämt svar. Men ack, det . var fåfängt! Tio ganger
började hon om igen och lade ut korten; tio gånger lem-
nade de samma oblidkeliga orakelsvar: ett fall, två fall,
tre fall!	i i +

Professorn sökte slå bort mtrycket harat med skamt:

______ Jag ser mig omkring, utropade han, och jag frå-
gar mig sjelf, om jag befinner mig i en salon vid rue
Richelieu eller på spetsen af Broeken! Ja, käre maëstro,
där ser ni följden af att lefva två ar i gemenskap med
satanas! Jag skulle förstå er förskräckelse, om en personage
ur Faust — andra delen — fattade er i kragen och ropade:
»du falla skall!» Men äfven då behöfdes< det en viss mise-
en-scène. .. Oberons horn eller kulstöpningen i Friskytten!
en ödslig plats i Schwarzwald eller månen upplysande en
walpurgisnatt, en ringdans af trollpackor kring en kokande
kittel eller under hvalfbågarne i ett profaneradt kloster!. . .
Men i Paris under konung Ludvig Filips borgerliga regering,
midt ibland sönerna till Voltaire! Det är för tokigt! Dess-
utom, ett fall, två fall, tre fall, det ligger ingen reson i
211

detta, det är två för mycket! Ni vet väl, att två negativer
jaka, hvarför skulle då inte tre affirmativer neka?

— Ingenting är tydligare, tvärtom — svarade Meyer-
beer. Tre fall, det betyder, att min opera skall falla tre
gånger, eller med andra ord att man skall gifva den tre
gånger, såsom bruket fordrar, sedan strykes den från af-
fischen . . . och så, död, förbi, glömd!...

— Nej, nej, icke så, utan i stället framgång, ära, odöd-
lighet! . . .

Vi reste oss för att gå. Meyerbeer hejdade oss där
med några ord, som föreföllo mig mera melodiska, än om
jag hört Rubinis röst.

— Men er biljett, unge man? Tror ni, att ni slipper
ifrån den?

—- Jag... en biljett åt mig? Men jag har ju ej minsta
rätt till en sådan . . . jag har aldrig tänkt mig att begära ...

— Det är just därför jag ger er den. Ni skall inlägga
i mitt verk er ungdom, er öppenhet, friskheten i edra in-
tryck . . . Är detta då ingenting? Och tror ni väl, om det
berodde på mig, att jag ej skulle föredraga hundra unga
män sådana som ni framför ett lika stort antal blaserade
lejon eller motvilligt stämda konstkritici? Men ni skall klappa
händerna med kraft, eller hur? Låt mig se hvad edra hän-
der duga till . . . godt! långa och seniga . . . pianisthänder...
Jag Qckså har börjat med det; jag var en virtuos. Kanske
borde jag aldrig ha syftat högre. . . . Nu är det för sent.

Han framtog ur fickan en biljett. Derefter vände han
sig till professorn:

— Jag vill inte, såsom min hjelte Robert, göra sakerna
bara till hälften.. . Der är er nevös biljett, ni har redan
er egen. Tag nu också detta mitt kort, gå midt öfver
boulevarden och titta in till Leduc, chefen för biljettkon-
trollen på operan, samt bed honom från mig, att han byter
om den ena af edra biljetter, så att ni får plats bredvid
hvarandra. . . Adjö. . . au revoir! Hade jag den lyckan att
vara katolik, skulle jag säga: bed för mig!. ..

Vi gingo, efter att ha förnyat våra tacksägelser. Väl
utkomna på gatan, fattade min följeslagare min arm med
en sällsam blandning af rörelse och glädje.

— Den där spåqvinnan har haft sitt goda med sig, —
sade han, — det är kanske henne, som du har att tacka
för din biljett. Ty jag tror bestämdt, att vår stackars store
212

man hade en smula tappat hufvudet. Hvem vet likväl?
Man har sett sa besynnerliga saker i den vägen! Det oförut-
sedda och obegripliga har en så stor andel i den första
representationen, hvaraf ett styckes framgång beror. Teater-
direktörer och artister ha så ofta misstagit sig. Jag skäm-
tade där uppe, men nu börjar Meyerbeers oro att gripa
mig också.

Midt framför Café Cardinal mötte vi Christen Urhan,
en af de allra konstigaste typerna från denna tid, hvars
lilla historia eller legend kanske skulle vara kuriösare än
den stora historien; Christen Urhan, förste altyiol i kapellet,
och som af sina kamrater i orkestern hade blifvit döpt till
»gudsbarnet». För att göra er en föreställning om honom,
tänk er en af Zurbarans munkfigurer, endast med den skil-
naden, att han i stället för den grofva bruna yhekåpan bar
ett slags svart långrock eller surtout. Inlägg vidare i hans
drag den strängaste asketism och den renaste kärlek till
musikens konst, och ni har Christen Urhan framför er.

Professorn kände honom, — hvem kände han för resten
icke inom kretsen af musikverlden i Paris?

________ Vi komma från Meyerbeer,—började han; — Robert-
le-Diable. ..

— Är ett mästerverk, — afbröt lifligt notpulpetens man.

_______ Ja, och man talar isynnerhet om en nunne-balett
med Taglioni som abbedissan. . .

_______ Derom kan jag ej döma, — svarade Urhan med en
musikalisk värdighet, som ej lemnade plats för skämt.

_______ Ah, det är sant! Förlåt, jag glömde. Det är nu
i flera år, som ni är förste alto i detta förderfvelsens hem,
men ni vänder lika samvetsgrant som oaflåtligt ryggen åt
rampen och har på alla dessa år inte sett så mycket som
smalbenet på en dansös! Men det hindrar er ej från att
vara en ojämförlig artist. . . Nå, hafresoppan på Café Ang-
lais är alltid lika förträfflig?

— Utmärkt.

— Så mycket bättre, så mycket bättre!.. . Helsa kapell-
mästar’ Habenech !	,

När vi hade skilts från honom, förklarade mig pro-
fessorn, att Christen Urhan hela året igenom förde fastlags-
regien, och att han hade ett abonnement å Café Anglais,
där han hvarje dag serverades en fisk- och en grönsaksrätt
samt en fruktkompott, allt oundgängligen föregånget af en
213

hafresoppa pâ mjölk med små sockerbröd^ hvad i det fran-
ska köket kallas en »potage au lait d’amandes».

Utbytet af biljetten försiggick utan svårigheb tack vare
Meyerbeers kort, hvilket på kontrollören verkade som en
trollformel. Vi erhöllo de bägge numren 95 och 97.

- - Och nu farväl! — sade professorn; om du vill, och
för att vara säker på att komma i god tid, så dinera vi
tillsammans hos Biffi, hvars fönster ligga utåt operans peri-
styl. Låt oss mötas kl. 6 precis.

Och två dagar senare slogo sig två claqueurs, en stu-
dent och en professor, ned hos Biffi, den italienske restaura-
tören vid rue Le Pelletier, bägge så gripna af den festliga
qväll som väntade dem, att det helt visst den gången skulle
varit dem omöjligt att skilja en fasan från en nötskrika och
en tryffel från en rofva! Däremot hade professorn varit så
mycket angelägnare att skaffa oss ett bord vid ett af fönstren,
så att vi kunde iakttaga, hvad som tilldrog sig på gatan.
Vi betraktade ömsevis teaterns upplysta façad och barrier erna
framför ingången, hvilka hade svårt att stå emot den växande
mängden; vi sågo vexelvis på våra ur och på pendylen i
restaurationsrummet, och när den första vagnen stannade
framför teatern, reste sig professorn.

— Stunden är inne, — sade han.

Paris’ Stora Opera, hvilken efter mordet på hertigen
af Berry 1820, hade sett sin sal jämnas med jorden, — det
var afsigten att »rena» platsen genom uppförande derstädes
af ett chapelle expiatoire, — hade från 1821 fått sig anvisad
en provisorisk sal vid rue Lepelletier, hvilken hade bygts
så fort som på 1 år och 3 dagars tid. Provisoriet kom
att räcka länge nog, nämligen ända till 1874, då operan
ödelädes genom en eldsvåda, och dessa decennier represen-
tera på samma gång den mest glänsande period, som den
lyriska konsten någonsin haft — och förmodligen någonsin
kommer ätt få — Frankrike eller något annat land.

Man har ofta beskrifvit fysionomien af en première;
detta obestämda ofattliga sorl, som utgår från två tusen
bröst och hvilket för den af oro darrande författaren skall
förbytas i sympatiska applåder, ovilligt mummel eller iskall
tystnad. Utan att öfverlemna mig åt min håg att förnya
214

dessa beskrifningar, vill jag blott påminna om en karak-
teristisk detalj: Premièren af Bobert-le-Diable intager en
plats för sig i operans och den parisiska societetens historia.
Efter en mellantid af sexton månader, sedan julirevolutio-
nen räknadt, förde denna minnesvärda afton den 21 November
1831 för första gängen tillsammans pä neutralt område Fau-
bourg S:t Germain och den nya regimens aristokrati. Man
höll sig dock strängt främmande för hvarandra, man obser-
verade hvarandra; ni skulle sagt, att det var två fiendtliga
arméer på en stilleståndsdag.

Åskådarne i orkesterfåtöljerna, alla i stor toilett och
med teaterkikaren i hand eller monoclen i ögat, nämnde för
hvarandra namnen på de sköna damerna af det ena eller
andra motsatta lägret, hvilka i logerna utbredde den gamla
racens elegans eller sin nyskapade lyx. Sällan hade man
ens i denna lysande sal skådat så mycket diamanter ech
spetsar, perlor och sammet, så många vackra ögon och hvita
skuldror. Dessa drottningar för en dag eller en saison
kunde jag än i dag uppräkna, men hvartill skulle det tjena?
det förefaller mig, som skulle jag uppkalla de dödas skuggor.
Femtioåtta år hafva svept öfver dessa rena pannor, öfver
dessa svarta lockar, öfver dessa mjuka och smidiga lif, —
nog för att göra mormödrar eller mormorsmödrar af dessa
unga flickor och fruar, spöken af dessa skönheter, reliker
af smycken, svepdukar af roberna, förvandla alla dessa lef-
vande former till bild, minne, glömska.

Man visade hvarandra också i salen på dagens celebri-
teter, männen af den nya generation, som politiken, konsten,
journalismen, poesien, literaturen utpekade för den allmänna
nyfikenheten: Eugène Delacroix och Paul Delaroche, Berlioz
och Camille Roqueplan, Balzac och Alfred de- Musset, \ itet
och Mérimée, Horace Vernet och Decamps, Jules Janin och
Alexandre Dumas, Armand Carrel och Armand Bertin, Alfred
de Vigny och Casimir Delavigne, Emile Deschamps och
Loëve-Weimars. . . Desse, de ha åtminstone lefvat qvar i
sina verk. Om de sista, som gått bort ur tiden, Thiers och
Victor Hugo, är det tillåtet att fråga, huruvida, för dem
sjelfva och oss, deras lefnads höga ålder må gifva anledning
till glädje eller beklagande.

Klockan en qvart öfver sju hördes de tre slagen.

— Jag känner mig icke lugn, — hviskade professorn
till mig.
215

— Inte jag heller, — svarade jag.

Var oro blef ej af lang varaktighet. Knappt hade
orkestern under Habenechs ledning låtit höra de första tak-
terna af introduktionen, hvari kampen mellan den gode och
-den onde ängeln så klart angifves; knappt hade ridån höjt
sig öfver den anslående och så snart populär vordna kören
»Pokalen låt oss tömma!» så kände vi en af dessa aningar,
välbekanta för dem som äro vana vid premièrer, och som
före författaren, före skådespelarne, före publiken, alldeles
bestämdt säga: slaget är vunnet eller förloradt! — Roberts
och Bertrams entrée helsades med enhälliga bifallsyttringar.
Men hvilka artister var det ej också! Nourrit och Levasseur
syntes så djupt och innerligt genomträngda af sina roler,
att man måste fråga sig, om de efter styckets slut verkligen
åter kunde blifva våra och den konstitutionela kartans sam-
tida. De följande scenerna, hvarunder styckets exposition
föregår, och där recitativernas Ornamentik gifver fyllnad åt
den långsamt framsmygande melodien, gingo med en otrolig
verve; Lafont sjöng med smak balladen: »En tapper prins
med ädelt hjerta i Normandiet kronan bar», och nu såg man
framträda Alices älskliga gestalt under m:lle Dorus’ drag,
•en medelmåttig aktris, men förträfflig sångerska, som föredrog
sin första aria: »Gå — så hon sade — gå min vän» med den
finaste takt och nyansering. Redan från början framstälde
sig handlingen med den klarhet, som den franska publiken
alltid skall föredraga framför germanisk djupsinnighet. Och
kan det väl finnas ett mera gripande, mera mänsldigt ämne?
Mannen stäld emellan ängel och dämon!

Spelscenen, Bertrams pikanta rentréer efter hvarje för-
loradt kast, la Sicilienne, dans-motivet, hvilket sedan beskylts
för trivialitet, men som denna afton föreföll charmant, hela
finalen till första akten lyfte framgången till en sådan värme-
grad, att, när ridån föll, jag icke förmådde återhålla denna
hiskliga ordlek: »Det förefaller mig, som om la normande
Alice vet bättre besked än Lenormand!»

Andra akten är väl den svagaste af partituret. Meyer-
beer var, som man vet, förmedlare, innan han blef mästare
och har häruti gjort ett sista offer åt de italienska formlerna.
Men madame Damoreaus talent, Nourrits ridderliga eld, den
vackra baletten, deri Perrot dansade mot mademoiselle
Noblet och hennes syster, lemnade icke entusiasmen tid att
svalna ett enda ögonblick. Isabella, annars så föga drama-
216

tisk, inlade en sâdan ton i cavatinan »Re n ljuder trumpetens
signal», och hon höll ut med sådan kraft mot orkester och
kör, att bravoropen fördubblades.

Jag skall nogsamt akta mig att göra en analys af »Ro-
berts» tredje akt, som alla människor kunna utantill, och
om hvilken en oblidkelig skämtare yttrat, att »Meyerbeer
tagit det fantastiska efter kälkborgare-vyer». Men denna
qväll voro vi då kälkborgare något hvar, eller rättare, den
allmänna rörelsen gaf på förhand en dementi åt Heinrich
Heines sarkasm. Efter buffa-duon, då Levasseur stannade
ensam inne på scenen, gaf han med oemotståndlig blandning
af diabolisk bitterhet och mänsklig sorgbundenhet sin mono-
log, afbruten af dämonernas kör. Denna kör, som sjöngs i
ett slags lurar, har slutat med att falla ned i det parodiska,,
men vid denna första representation var effekten makalös.
Och hör! hör hvilken kontrast! Af grundsrösterna ha för-
svunnit som stormen. En ljuf ritournelle skingrar dessa
lågor, kommer det hemska hanskrattet att tystna. Lugnet
efterträder stormen. Försoningens ängel följer fördömelsens
i spåren. Men dramen måste göra ännu ett steg mera;
Alices romans: »Då jag drog bort från våra bygder» åter-
kallar Bertram på scenen, och vi blifva vitnen till kampens
första phaser. I ett förtviflans och vredens rus förråder
frestaren sitt incognito. Efter att förut ha skrämt den unga
flickan, söker han förföra henne, vägar bära sina händer,
sina illa dolda klor, på frälsningens budbärerska. Hon stö-
ter honom tillbaka med fasa, störtar fram till korset, som
står uppställdt i fonden af det vilda sceneriet, omfattar det
kraftigt med sin venstra arm, och — kratsch !...

Korset, illa fastsatt i golfvet, vacklar, tager öfverbalan-
sen och faller. Lyckligtvis hoppade mademoiselle Dorus
ned ifrån piedestalen med en dansös’ vighet och försvann
ett ögonblick i kulissen, men bra nära var det, att den ljufya
Alice hade blifvit allvarsamt sårad. Publiken var redan till
den grad medn/ckt, att händelsen passerade nästan obemärkt.
En del af åskådarne trodde till och med nog, att det hörde
till pjesen, och att detta fall var en följd af Bertrams troll-
konster. För öfrigt hade man ej tid att fästa sig därvid,
ty Nourrit framträdde på scenen. Den härpå följande trion
utan accompagnement, och dessutom »Uti mitt fosterland
var äran en riddares förnämsta stöd» applåderades med hän-
förelse. Och denna hänförelse steg nästan till yra, när efter
217

ett changement à vue; dold bakom ett ofantligt moln, bland
hvars hvirflar satan nedstörtar i afgrundens djup, teatern
visade oss den beundransvärda dekorationen af Sancta Rosa-
lias klostergård, en efterbildning af de inre hvalfgångarna
i Saint Trophime-klostret. En darrning af nöje blandadt
med en liten rysning, som stegrar njutningen en grad, genom-
for salongen, medan på scen lyktgubbar och eldflingor flad-
drade i luften, och Levasseurs malmstämma framdånade den
ryktbara besvärjelsen:

»Nunnor! I, hvilkas stoft den kalla stenen täcker.

Hören min röst !...»

Allt hvad den sedan några år af romantismen genom-
syrade inbillningen drömt sig, allt hvad vi hade läst
och anat i Victor Hugos ballader, i öfversättningarna från
Bürger, Wieland, Schiller och Goethe förverkligade sig in-
för våra ögon i den ytterligare förskönande förtrollningen af
musiken, dekorationerna och dramat. Snart fördubblades
rörelsen. Bertram hade dolt sig i klostergårdens gömslen.
Vi sågo grafstenarne sakta höja sig, under det att orkestern
med en fantastisk melodi förberedde oss på denna nya hex-
dans. Abbedissans grafsten, förlagd framför de öfriga, hade
redan låtit oss igenkänna mådemoiselle Taglioni, sakta höjande
sig midt emot oss. Alla blickar voro fästa på grafstenen,
hvars ena ända steg och steg i höjden, alltmera närmande
sig den perpendikulära linien, så att den gratiösa skepnaden
skulle komma att stå upprätt på sina fötter. Men plötsligt
brast en af länkarne i mekaniken, och skifvan, som före-
stälde grafmonumentet, nedföll med hela sin tyngd. Till
all lycka hade Taglioni i blixtsnabba sekunden insett
faran. Hon tog sin rol af sylfid ett Ögonblick i förväg
och, i ett nu lösgörande sig såsom en lefvande bas-relief
från sin grafsten, hvarpå hon hvilade, kastade hon sig eller
föll med ett förvånande och elastiskt språng midt för gruppen
af sina systrar, den tidens balettstjärnor. Hela denna episod
varade icke tjugu sekunder, och långt ifrån att blottställa
scenens succès inlade densamma deruti, jag vet icke hvilken
sensation af verklighet, som gjorde framgången svärmande.
—- Professorn och jag sågo .på hvarandra om igen. Första
gången, när korset föll, hade vi gjort det under tystnad,
men efter mademoiselle Taglionis triumf- fall lutade sig
Poncelet till mitt öra och hviskade half högt:

— Trd// Jag börjar förstå.
218

Fjärde akten är mycket kort. Arian »Robert, du, som
jag dyrkar!», sjungen af madame Damoreau med en passio-
nerad" fulländningn bibehöll atmosferen vid en senegalisk
hänförelse-temperatur, som man kunde frukta skulle spränga
salen. Ridan lyfte sig öfver munkarnes kör »O, kommen,
I betryckte!», som är värdig Bach och Händel. Tonsättarens
snille, artisternas inspiration, ämnets skönhet hade sa mäk-
f’gf1 gripit ahörarne, att vi erforo ett det sällsammaste in-
tryck. Alice upphörde för oss att vara den ringa pilgrimen, hon
antog en öfvernaturlig storhet, och gerna skulle vi ha följt
henne i de himmelska andarnes korståg mot afgrundens
furste. Också, när den sublima trion började och Bertram
i sin faderliga sjelfviskhet framlockade ur sitt af helvetes-
lågorna kopprade bröst trollskt rörande toner; när Alice,
växande under sin sändning, gjorde front mot sin förfärlige
motståndare och lät Roberts moders testamente blifva en
sköld öfver sonens hufvud; när Robert, söndersliten mellan
den röst, som lockade, och den, som kallade honom tillbaka,
blott förmådde utstöta detta förtviflans skrik: »FÖrskonen
mig, af nåd!», så kände vi oss alla hafva vår insats i denna
gemensamma ångest. Eller ännu närmare uttryckt, det var
icke mera en dramatisk representation med orkester, dekora-
tioner, personager och kostymer, som vi hade framför oss,
utan vi trodde oss se sammanfattad i denna scen hela medel-
tidens ande, mänsklighetens stora sak sväfvande genom år-
hundraden mellan Guds hand, som rycker den ifran afgrunds-
fursten, och afgrundsfurstens klo, som vill rycka henne från
den gudomliga barmhertigheten.

Professorn stötte mig i sidan. — Nourrit är för mycket
inne i sin rol och ryckes med af situationen — hviskade
han sakta, — jag är rädd, att något händer. . .

Just i samma ögonblick besvarades de sista noterna i
trion af ett anskri af öfverraskning hos en del, af häpnad
och förskräckelse hos andra. Bertram och Robert hade bada
tillsammans försvunnit med fall-luckan!

Se här hvad som inträffat.

Den store sångaren har lemnat den ena af sina händer
åt Bertram och kallade med den andra, utsträckt bakom
ryggen> fi^ hjelp sin räddande ängel Alice, hvilken genom
att gripa fast i denna hand borde hålla Robert qvar vid
afgrundsranden. Mademoiselle Dorus, antingen hon ej fattade
meningen eller kom en sekund försent, gaf honom ej det
219

beräknade stödet, Nourrit förlorade jämvigten, och innan
falluckan hann tillslutas, gjorde han Bertram sällskap i dju-
pet, följde honom i hans fall.

Till förekommande af alla olyckshändelser var lyckligt-
vis bottnen rikligen belagd med madrasser. Nourrit föll
vid sidan af Levasseur, hvilken ännu ej hunnit resa sig och
som förvånad utbrast:

-— Hvem har då ändrat upplösningen?

— Ingen. Det är jag, som bär mig åt som en tok...
situationen . .. rörelse... svindel...

— Du har ej slagit dig?

— Nej, men hvad skall publiken tänka? Måtte bara ej
framgången ha blifvit blottstäld!

Framgången blef endast så mycket mera glänsande,
ehuru en utomordentlig uppståndelse rådde i salongen. Ka-
pellisterna i orkestern och de ibland åskådarne, som hade
öfvervarit generalrepetionen och kände den rätta upplösnin-
gen, voro ännu oroligare än de andra. Ridån, som hastigt
nedfålts, höjdes åter nästan ögonblickligt, och regissören i
svart frack och hvit halsduk kunde lugna oss med upp-
lysningen, att Nourrit icke blifvit skadad, men att han be-
gärde ett par minuter för att hämta sig, samt att upplös-
ningen af Robert-le-Diable strax skulle komma i sin rätta
ordning.

Nourrit framträdde åter på scenen. Han var blek, men
uppehölls af denna framgångens feber, som ger konstnären
nytt lif eller dödar. Hvilken triumf! Man förstår, att sånga-
ren efter detta befann sig i en ytterlig exaltation, men när
Robert kastade sig i Alices’ armar, var hon ännu mera
darrande än han. Och så kom sjelfva slutscenen; en figu-
rant klädd och beslöjad, så att hon förestälde prinsessan
Isabella, tog hand om den ångerfulle syndaren och förde
honom till altaret. Lyckliga tid, då tre lysningar, gifter-
målskontrakt och civiläktenskap voro okända formaliteter!

Under det att en åska af applåder genljöd, sade pro-
sessorn åt mig:

— Jag står inte ut! jag qväfs! jag måste ovilkorligen
se Meyerbeer i afton. Kom med!

Han hade sin entrée i artisternas foyer, och man till-
lät mig att följa honom. Vi kunde knappt bana oss väg
fram till Meyerbeer. Ännu blekare än Nourrit, var han
omgifven af sina femton vänner från i går och de femton-
220

hundra från i dag, som helsade honom med enthusiastiska
lefverop. Han bemärkte oss, och trängande midt igenom
hopen, skyndade han fram till professorn och fattade hans
händer, dem han tryckte med öfversvallande värme.

— Nââ, — sade han med af rörelse af bruten stämma,
— ni sade ju sant, och mademoiselle Lenormand sade icke
osant... Den hederliga Nourrit! jag ryser än! Ah, aldrig,
aldrig skall man skåda maken till dessa artister! . . . Man
räknar efter, summan är full: e^ fall, två fall, tre fall!

Armand de Pontmartin.

Slutord. Genom det af omständigheterna föranledda upp-
skofvet med offentliggörandet af denna uppsats har den väl för-
lorat ■ något af sitt à propos med hänsyn till företeelserna inom
vår hufvudstads teaterverld. Men händelsen har fogat sa, att
den på sätt och vis fått ett annat, ehuru af mer seriös art. Da
denna uppsats redan var färdig till tryckning, ingick nämligen
till redaktionen underrättelsen om grefve Armand de Pontmartins
nyligen inträffade död. ■ Han torde ej ha varit särdeles bekant i
Sverige, men har i Frankrikes literaturhistoria sitt gifna rum
och ansågs under sin krafts dagar som den store Sainte-Beuves
ende berömde medtäflare om literaturkritikens spira.

Red.
H. B. Palmær

(efter en handteckning i Nervänders minnesalbum).

Ett minnesalbum.

Aflidne vänner äro kedjor, som lyfta oss
från jorden och fastare sammanbinda oss med
en högre verld.

Henr. Bernh. Palmær.

Framför mig ligger ett minnesalbum, ett sådant, däri man
så ofta före fotografiens tid älskade att sammanföra porträtt —
i lavering, i silhouette, i blyertsteckning — af sina vänner, hvilka
då vanligen ock inskrefvo sina namn, någon sentens eller min-
nesvers. Det album, som jag här menar, med dess många
porträtt, verser, nu för länge, länge se’n vissnade blomstergåfvor
och andra souvenir’er, erinrar om det här ofvan satta citatet
af Palmær, Palmær, hvilken sjelf befinnes vara en länk i den
222

kedja vänner, hvilkas bilder oeh ord blicka och tala frän de gul-
nade bladen.

Albumet har tillhört en af de märkligaste, som naturveten-
skapen och en af de löftesrikaste som skaldekonsten i detta år-
hundrade sett i Norden: finnen Johan Jakob Nervänder.

För finske läsare torde Nervänders lifsgerning vara till fullo
känd genom de skildringar derom, som meddelats af särskildt
Fredrik Cygnæus, Snellman och Karl Chydenius; de svenske må
hänvisas till den lilla mästerliga uppsatsen af prof. Selim Lem-
ström i Nordisk Familjebok om Nervänder.

*

Året 1832 torde varit det måhända lyckligaste i Nervänders
lif. Promoverad till philosophiæ.doctor primus* vid den sista
lagerkransning, som i Åbo åldriga, kort derefter af elden här-
jade tempel egde rum (1826), hade han omedelbart därefter kallats
till docent i fysik och utnämdes först nämda år till adjunkt i
matematik och fysik vid det då helt nyligen till Helsingfors för-
flyttade finska universitetet. Samma år sattes han i tillfälle att
företaga en längre utrikes resa. Denna resa togs öfver Sverige,
där i Stockholm första anhaltsstationen togs, och där ännu en af
lyckans gåfvor nämda år beskärts den unge finske universitets-
läraren, nämligen Svenska akademiens pris, hvilket tillfallit ho-
nom for hans diktcykel »Jeftas dotter: en minnessång i Israel.»

Främst, i album’et ligger en längre, versifierad afskedshels-
ning till den bortdragande från »vännerne, som sakna uti dig
sitt närmsta band», samt undertecknad med de egenhändigt skrifna
namnen: Cygnæus, L. J. Ahlstubbe, B. 0. Lille, Snellman,
Carl H. Ståhlberg (då biblioteksamanuens, sedermera kyrkoherde
i Pielavesi) och A. A. Laurell (då docent, sedermera kyrkoherde
i Jamakkula).

Vid ankomsten till Stockholm väntades Nervänder ej blott
af den svensk-akademiska utmärkelsen, utan ock med öppna ar-
mar och hjertan af det dåvarande literära »unga Sverige» samt
af den lilla finska kolonien, i spetsen för hvilken stodo d. v.
pastorsadjunkten,, författaren Gustaf Henrik Mellin och löjtnan-
ten vid Andra gardet, frih, Rabbe Wrede, känd äfven inom litte-
raturen genom sin öfversättning af Suchtelens historia om kriget
i Finland 1808—1809.

*	*

*	Nervänders examensbetyg till filosofiska graden visar en betygs-
summa af 30 (möjliga antalet 33), den högsta siffra, som någonsin i och
223

Bevis pâ allt det erkännande, all den hjertliga vänskap, som
mötte Nervänder vid denna hans vistelse i Stockholm samt under
ett besök i Upsala, föreligga i stort antal i nämda hans al-
bum. Hvem som ritat dessa förträffliga blyertsporträtt, vet man
ej ; de allra flesta af dem röja en artists ex professo hand. *

Några generalkonsul A. Lavonius, bankokommissarien
Gustaf Anton Brakel m. fl. — ha endast skrifvit sina namn
under sina porträtt. Under skalden Dahlgrens har D. skrifvit ett
till porträttet passande Bellmanscitat: »Så ser han ut midt
bland de strålar, solen sprider i sin nedergång: dufven och
lång ...»

Af de många, de resp, porträtten åtföljande, egenhändigt
skrifna minnesverserna** välja vi här nedan ett antal.

Under sitt porträtt — bredvid Israël Hieassers —• har Erik
Gustaf Geifer skrifvit:

Till landsmannen på andra sidan Östersjön.

Känner du väl ditt fädernesland, det gamla, det mikla?

Här uppå Fyris-strand trampar du fädernas jord.

Nyss du i Upsala tempel det silfver skådat, som gömmer

Nordens helgons och kungs, Erik den Heliges ben.

Svea och Aura först han till systrar gjorde i Christo,

Och genom seklernas längd sträcker sig blodsbandet hän.

Sveriges lagar och rätt åt Finlands söner gaf Sturen;

Ännu de ega bestånd, mellan slavonierns svärd.

Aldrig skall Finland glömma ett namn, landsfadern Pehr Brahes,
Hans, som at bildning och ljus skänkte ett blifvande hem.------

Känner du väl ditt fädernesland? — Må ödet besluta,

Hur det behagar och vill, om både vagga och graf:

Anden och Minnet, de känna ej andra länder och gränser,
An dem de fordom ha kännt, än dem de älskat förut.

Upsala den 17 december 1832.

för nämda grad lär gifvits vid det finska universitetet. Detta betyg
ligger instucket J det nämda album’et i sällskap med en den 17 mars
1834 fran L’Institut de France till Nervänder ingången adress, underteck-
nad F. Arago.

_ Man skulle kunna gissa på den sedermera sorgligt ryktbare ar-
tisten Darell, om hvilken man har bevis (t. ex. i aktuarien Fr. Bar-
thelsons autografsamling), att han vid denna tid varit umgängesvän med Ni-
cander och Palmær. — En ännu lefvande vän till de fleste i det Ner-
vanderska albumet porträtterade, amiralitetskammarrådet P. O. Bäckström,
har för mig vitsordat den slående likheten med originalen, detta särskildt
beträffande Palmær.

*	* Alla hittills otryckta.
224

Derpå följa:

När, broder! du en gång till Auras kära stränder

På stora minnen rik, med glädje återvänder,
Att mig du minnas skall, jag ej begära kan.

Men — när din tanke flyr till Selands blomsterdalar,
Till Seinens kungastad, till Romas tempelsalar,
Glöm ej den höga nord, det gamla svenska land.

Stockholm den 24 Dec. 1832.

Elias Wilhelm Ruda.

Då någon gång du detta blad uppslår

Och bilden skådar af den morska bussen,

Med hvilken du på Hamburgs börs och äfven

Hos Mäster Anders smort ditt krås och läskat

Din skaldestrupe med Johannisberger

Ur gröna glas och tagit många klunkar

Af Bankopunsch (som sagdt: »den inspirerar»)

Och druckit skålar för det sanna, sköna

Och för allt redligt sträfvande, och klingat

Till Axels och de andra bröders hugkomst.

Då skänk ock mig ett rum uti ditt minne,
Om också blott för clet att jag är finne.

Stockholm den 21 januari 1833.

R. F. Gust. Wrede.

Min moder Auras son !

Ett mera ädelt namn jag icke känner,
Bär det och var min bror bland mina vänner!
Med det jag är hos dig, fast du är härifrån.

Stockholm den 20 januari 1833.

G. H. Mellin.

I blicken finns — ej ro,
Ej längtan bort till Söder;
Om någon eld der glöder,
Det Vänskap är och Tro.

Stockholm den 20 januari 1833.

Karl Aug. Nicander.

När du från oss och från Sverige skild,
På oss och Sverige ibland dock tänker,
Och ofvanstående blyertzbild

En vänlig blick en passant du skänker,
Så tänk dock icke, att mannen är
Så sysslolös som han tecknats här,
Tänk, att jag dricker i brödrarunden,
Att rök och låga står mig ur munden.
225

Ty om Nervander vi hålla tal,
Som går skjortärmad på FÖdra jorden,
Se’n han med andakt i närmsta dal
Begrafvit pelsen från kalla Norden;
Skål för Nervänder i punsch och vin !
— Det ropet höres långt ut på gatan. —
Han är en djefvul i poesin
Och i physiken han är en satan.

Stockholm den 20 januari 1833.

H. B. Palmær.

Afskedsfesten i Stockholm för den resande finske vännen
tyckes hafva hållits hemma hos Rabbe Wrede. I albumet före-
ligger nämligen en med Nicanders prydliga handstil skrifven (af
honom säkerligen ock författad) adress »Till brödren Nervänder,
i Kongl. Svenska Andra Lifgardets Kasern.» Denna adress,
egenhändigt undertecknad af: Adolf Iwar Arwidsson, Ludvig
Bruun, Fredr. Carlstedt, E. Furnhjelm, John Hasselström, G.
H. Mellin, H. B. Palmær, G. E. Skjöldebrand, G. Svanberg, C.
E. Wetterhoff, G. Wrede, Verus [Rabbe Wrede] och Karl Aug.
Nicander — allt kända namn från den tidens vetenskapliga, mi-
litära och literära kretsar i Stockholm — lyder:

•	Uti vår krets vi hade

Dig, broder! alltför kort;

Ty knappt du såg oss glade.
Förrän du skyndar bort.
Du kom från Auras stränder,
Till Arnos längtar du ;

Vi trycka dina händer
Till hjertligt afsked nu.

Må njutningar och fröjder

Dig följa på ditt tåg

Utöfver Alpers höjder
Och Oceanens våg!
När du ser Tibern flyta
Vid månens silfverbloss,
Du vill med oss ej byta;
Men tänk likväl på oss!

Där dig naturen rusar
Med tusenfaldig prakt,
Och konsten dig förtjusar
Med omotståndlig makt.
Hvart helst du än må blicka,
Dig möter skönhet där;

Men, bror! Du får ej dricka
En sådan punsch som här.

Ur Dagens Krönika. X. 3.

16
226

Så fri du dig ej känner
Ibland ett folk i band.
Får ej så många vänner
Som här i Svea land.
Om uti glödhet söder
Du saknar något än,
Kom till de varma bröder
I nordens köld igen.

Nervänders minnesalbum — nu tillhörigt hans son, den under
signaturen Emlekyl bekante skriftställaren — framlades nyligen
en afton i Stockholms publicistklubb. Det väckte där många
tankar, vemodiga, allvarliga tankar — ej minst denna: lefva ännu
i svenska och finska hjertan de känslor, hvilka för 60 år sedan
togo sig uttryck i Geijers här ofvan anförda poem? Här för-
visso ! -Där ? ?

Birger Schö/dstrÖm.
Mäster Olof.

En parallel af Ignotus.

Aderton år sedan den första versionen af Mäster Olof
såg dagen har nu Kungliga dramatiska teatern uppfört den
omarbetade upplagan af den.

Den ursprungliga gafs, som läsaren torde minnas, 1881
pa Svenska, d. v. Nya teatern.

Då nu omsider båda upplagorna kommit fram på sce-
nen, torde en jämförelse mellan dem, deras olika komposi-
tion och karakter möjligen vara af intresse.

Redan i yttre måtto förete de båda upplagorna stora
olikheter. För det första är den äldre skrifven på prosa,
den senare till större delen på vers. Detta gifver en helt
olika stämning och karakter åt de båda styckena, en olik-
het som vi ha författarens egna ord på, att den varit fullt
medveten och afsigtlig, grundad i den olika sinnesstämning
som beherskade honom, när han affattade de olika uppla-
gorna.

Om den första säger han på 25:e sidan i 3:e delen af
sin sjelfbiografi »I röda rummet»: »Djärf efter läsningen af
Göthes Götz med dess sextiotal tablåer, hade jag beslutat
att bryta med det gängse skådespelet, sådant det brukade
tillskäras på Fryxell och Afzelius. Alltså ingen vers, in-
gen deklamation. — — — Människorna fingo tala ett en-
kelt hvardagsspråk, så som människor bruka tala utom sce-
nen. Tragiskt och komiskt, stort och smått omvexla såsom
i lifvet. »	.
228

Om den omarbetade upplagan äter säger ban pâ 162:a
sidan i samma arbete: »Det som fattades (den första upp-
lagan), den der innerligheten, den der kärleken, som ni kal-
lade det, och som jag aldrig kunde förstå — den, ja, nu vet
jag, hvad den är, och nu måste jag göra om stycket —
på vers.» Det har kommit ett nytt element med, det lyri-
ska, kärleken har trädt fram jämte de tankar författaren
förut velat uttrycka. Detta har meddelat sig ät formen,
men ej blott åt den utan, som vi längre fram skola få se,
äfven åt karaktersteckningen.

Men det är ej blott dialogens form som är en annan,
äfven kompositionen är helt olika. Den är vida mera kon-
centrerad och beherskad. Till en början ville författaren i
ungdomlig frihetsträngtan bryta äfven med dessa skran-
kor. Han sade: »Ingen enhet i rummet. Handlingen sjelf
skall betinga tablåernas och akternas antal.»

Detta gör, att vi i den gamla upplagan ha 8 tablåer
utom ett utom handlingens ram fallande mellanspel, under
det att vi i den andra, frånräknadt det äfven utom hand-
lingen stående efterspelet, blott ha fem odelade akter.

Äfven i fråga om personalen märkes i den omarbetade
versionen en stark koncentrering.

Intresset samlar sig kring hjelten Olof, och de andra
figurerna förlora i betydelse bredvid honom.

Gerdt bokprentare, i första upplagan jämnbördig med
Olof sjelf i intresse, om icke honom öfverlägsen, krymper i
hop till en bifigur, och kung Gustaf träder alldeles ut ur hand-
lingen för att endast ingripa i den genom sitt organ marsken.

Denna koncentrering är dels en följd af författarens
större herravälde öfver tekniken, dels deraf, att det rent
konstnärliga intresset nu är det väsentliga för honom. Han
vill skrifva ett spelbart godt teaterstycke. När han skref
stycket i dess första form var det tendentiösa, det polemi-
ska intresset minst lika starkt hos honom. Han ville i dra-
mats form ge ett uttryck för alla de revolterande tankar
som sjödo inom honom. Att få fram dem var hufvudsa-
ken, den form de fingo bisaken.

Detta ser man bäst af följande uttalande i den af oss
redan citerade dagboken:

»Dramat var den lämpligaste formen, genom hvilken
man kunde få säga allt och sedan i femte akten taga till-
229

baka sä mycket man ville, eller lemna öppet till begrun-
dande. Bakom de historiska personerna skulle författaren
gömma sig, och i Olaus Petri skulle han sjelf uppträda som
idealisten, i Gustaf Vasa såsom realisten och i vederdöpa-
ren Gerdt såsom kommunarden. — — — I de tre hufvud-
personerna skulle han uttala sina tre tankar från tre olika
ståndpunkter. För att få uttala allt måste han låta Gerdt
(Karl Moor) spela vansinnig, Olaus återtaga sina meningar
och Gustaf Vasa få rätt och ingen annan orätt. — — —
Stycket hade därför varit ämnadt att kallas: B vad är san-
ning? Men för att få det speladt ändrades båda de före-
slagna titlarne (den andra var »En affålling») till det mera
indifferenta Mäster Olof. Och så började angreppen------»

Derför måste alla de olika bärarne af idéerna utan hän-
syn till den konstnärliga enheten skarpt karakteriseras och
följden blef, att kompositionen splittrades. I den omarbe-
tade upplagan trädde det tendentiösa syftet tillbaka, och
kompositionens enhet kom till heders dels i iakttagandet af
personens enhet, dels som en följd däraf i en strängare sam-
ling af handlingens delar i färre moment. Tablåindelningen
blef öfverflödig och akterna bygdes fastare upp till slutna
helheter med ett af de olika handlingsmomenten i hvar och
en af dem, uppslaget och expositionen i den förstas kloster-
scener och brytningen med kyrkan, stegringen i andra ak-
tens börjande brytning med modern och framträdande mot-
sats till kungen, höjdpunkten i tredje aktens fullständiga
brytning med modern och svikna förväntningar i fråga om
kungen, men hjeltens högsta ställning i yttre afseende, ödes-
omslaget i fjärde akten med moderns död och den genom-
förda brytningen med kungen samt till slut katastrofen i
sista akten, då Olof måste böja sig och tjena den herre han
brutit med just enligt de principer, för hvilkas skull han
brutit med honom eller ock offra sitt lif för att få fram-
härda i sin idé.

Denna stränga byggnad är alls ej genomförd i första
upplagan. Der finnas flere scener, som enkom tagits med i
polemiskt, utom handlingens ram liggande syfte. Så t. ex.
scenen med hofmannen före audiensen hos Gustaf.

Författaren erkänner sjelf, att han mera infört den för
att ge uttryck åt i stycket inlagda än till dess egen hand-
ling hörande tankar, för att håna de »underklasskänslor»,
230

som en gäng ansatte honom dâ han satt bland ordonnans-
gardisterna i Karl XV:s tambur och väntade på företräde. »

En sak, som emellertid, trots koncentrationen, är rikare
utförd i den senare upplagan än i den förra, är skildringen
af förhållandet mellan Olof och Kristina. Detta märkes
bäst i den stora scenen mellan dem i tredje akten. Här
blir det vida klarare belyst i den versifierade versionen än
i den på prosa. Det är, som Strindberg sjelf anmärkt, nya
känslor som besjälat honom. Han har sjelf känt kärlekens
allmakt och kan derför äfven skildra den sannare och dju-
pare än förr.

Denna scen är i första upplågan alls ej af samma
betydelse som i den senare för skildringen af förhål-
landet mellan Olof och Kristina. Detta träder här mera i
bakgrunden, och teckningen af det är på långt när ej så
saftig och personlig som i den andra versionen. Scenen är
temligen torr och af bry tes snart deraf, att Kristina efter en
stund får se Olofs mor komma utanför på gatan.

I första upplagan har författaren mera teoretiserat öfver
ämnet och velat i schematisk bild antyda, att qvinnän ej
bör försöka tränga sig in i mannens tankar, som hon ej för-
står, eller tro, att hon är hans like därför, att hon, tack vare
hans sinlighet, ibland kan beherska honom.

I den senare upplagan, sedan författaren sjelf känt en
verklig kärleks makt, har han, inspirerad häraf, con amore kun-
nat skildra Olof gripen af den, men äfven visat, att hustrun
ej får fordra, att mannen först af allt skall vara älskare, ty
då drar hon ned honom och fjärmar honom från hans mål.

Scenen blir, så fattad, både mycket mera poetisk och at
vida mer djupt och allmänmänskligt psykologiskt innehåll
än i första upplagan med dess teoretiska ensidighet.

Skall man efter kompositionen fälla ett omdöme om de
båda upplagornas företräden och fel, så torde af hvad vi
sagt framgå, att i rent tekniskt hänseende den versifierade
upplagan står främst såsom varande den mest koncentrerade.

Därjämte är ju, som här påpekats, förhållandet mellan
Olof och Kristina både mera mångsidigt och mera klart be-
lyst i den. Däremot har Olofs yttre utveckling blifvit stäld
i en skarpare dager i den första upplagan, som dessutom
torde vara öfverlägsen i fråga om de enskilda scenernas,
särskildt folkscenernas, större dramatiska rörlighet och lif.
231

Hvad som emellertid obetingadt ställer den versifierade
upplagan som konstverk öfver prosa-upplagan, är den mera
lugna och beherskade ton, som råder uti den.

I den senare har den unge författarens häftighet och
omogna frihetssvärmeri icke allenast förryckt de handlande
personernas historiskt faststälda karakter, utan äfven någon
gång trädt den konstnärliga sanningen för nära. I den se-
nare är väl Olof som historisk person lika osant tecknad,
men den konstnärliga bilden är helgjuten — vi tala nu ej
om det löst påhängda efterspelet.

Det är emellertid karaktersteckningens gemensamma fel
i båda upplagorna, att författaren med sin vanliga godtyck-
lighet gent emot historiska fakta på fri hand efter sin egen
uppfattning danat om historiskt kända personligheter.

. Detta kan ju’ vara tillåtet i fråga om mindre kända
personer; men när frågan gäller män, som vägvisande och
dominerande på ett bestämdt sätt gripit in i ett helt lands
utveckling, är det ett bestämdt fel.

Främst gäller denna anmärkning teckningen af Olof,
men i ej obetydlig mån gäller den äfven den bild, som i
den första upplagan gifves af Gustaf.

Förklaringen är emellertid lätt funnen i det af oss nyss
citerade stället i dagboken.

Författaren har ju nämligen mindre velat ge ett historiskt
sant karaktersdrama af Olaus Petri, kung Gösta och deras tid
än ett i deras tids kostym förklädt tendensstycke, där han
låter de historiskt kända figurerna vara språkrör för sin
egen uppfattning af de politiska, sociala och religiösa spörs-
målen.

Hade han dock lyckats att låta personerna bibehålla
sin egen historiska karakter, hade härom ju intet varit att
säga. Men nu svär den bild han låter oss få af Olof
mot den historiska sanningen. Då hade det varit bättre
att alldeles skapa en fantasifigur, som hade kunnat helt re-
presentera författaren, utan att sjelf bli osann. Hade han då
endast varit konstnärligt sant tecknad d. v. s. konseqvent
i sin utveckling, så hade ju allt varit bra.

En ytterligare fråga blir, om det kraf författaren stäl-
ler på Olof, att mannen skall som sin maxim uppställa aZ^
eller intet, att han aldrig skall stanna i sin utveckling, verk-
ligen är hållbar, och om verkligen Olof var en affälling, när
232

han afstannade i sitt sökande efter det nya för att börja
befåsta det han vunnit.

Det tyckes pâ mänga yttranden i sjelfbiografien, som
författaren sjelf skulle inse omöjligheten i ett dylikt kraf;
men da första vi uppriktigt sagdt icke, hvarför Olof skall
kallas affälling, och hvarför han skall bli sa bruten af den
tuktan han fick genomgå.

Oss synes, att det varit icke blott historiskt riktigare,
utan äfven mera konstnärligt sant att låta honom inse det
berättigade i straffet för hans öfvergrepp samt luttrad och
stärkt af den vunna erfarenheten från en hänsynslös entu-
siast och svärmare förvandlas till en besinningsfull och mog-
nad man.

Man märker för öfrigt i den senare upplagan en lut-
ning åt det hållet, då i den första dogmen allt eller intet
predikas vida mera hänsynslöst.

Det är ju, som vi redan visat, ganska betydelsefullt, att
ytterligheternas man Gerdt i den första upplagan ingriper
vida mera i handlingens gång och är vida mera utförd än
i den senare, under det att i denna åter Brask, den lugna
verldserfarenhetens representant, har fått en mera framskju-
ten plats sig tillmätt.

Af de öfriga figurerna har Kristina vunnit ofantligt i
omarbetningen. I den första upplagan är hon kanske mera
Gerdts dotter, är kraftigare, men äfven hårdare. Men hon
är schematisk, predikande, snarare ett språkrör för moderna
teorier än en verkligt lefvande tecknad femtonhundratalets
qvinna. Hon är tre och ett halft sekel före sin tid. Det
hon där i scenen med Olofs mor säger om förhållandet mel-
lan föräldrar och barn, är en fullkomlig anakronism, är en-
dast ett utbrott af samma tankar hos författaren som han en
annan gång, i »Röda rummet», låter Ole Montanus ge luft
åt i sitt testamente.

I den senare upplagan däremot är Kristina en qvinna
af kött och blod, ingen betydande karakter visserligen, men
sant tecknad i sin kärlekslängtau, sin hängifvenhet och äf-
ven i sin relativa oförmåga att fullt fatta den man hon äl-
skar. Hon är där en bland de älskligaste qvinnogestalter
Strindberg danat.

Modern är sig temligen lik i båda styckena, endast
att färgläggningen äfven i fråga om henne är mindre bjärt
i den senare upplagan än i den första. Men hon är i det
233

ena som det andra samma egoistiska^ bigotta och inskränkta
representant för allt hvad Strindberg sammanfattar under
namn af matriarkatet.

De figurer, pâ hvilka den ändrade tonen i den senare .
upplagan inverkat mest fördelaktigt, äro munkarne. I den
första äro de rena teaterbofvar ntan en gnista af något för-
sonande drag, snåla, lystna och skrymtande. I den senare
äro de snarare svaga än elaka, män som lika mycket genom
omständigheternas makt som sin egen karakter blifvit då-
liga. Utom det, att de sjelfva pâ det viset bli mera mänsk-
liga och sympatiska, så hvässes äfven udden i den mot ka-
tolicismen rigtade pilen därigenom. Alla religioner kunna
ha dåliga bekännare, så att så som de först voro tecknade
träffar hugget icke läran. Men i den senare upplagan fram-
lyser just den dåliga inverkan den har genom att förderfva
karakterer, som äro böjliga och kunna ledas till såväl godt
som ondt.

Hvad som åter i fråga om karaktersteckningen utgör
den versifierade upplagans svaga punkt är efterspelet.

Den bild vi där få af Mäster Olof har det felet att
icke blott vara än mera falsk i historiskt afseende än något
i teckningen af honom förut, den är äfven konstnärligt osann.
Den strider mot hela den utveckling hans karakter i dramat
fått. En karakter af den arten försoffas ej för lifvet af ett
slag; han dukar antingen helt under för det och blir en hå-
nande skeptiker, eller reser han sig luttrad efter det — men
en matgud och toffelhjelte blir han näppeligen.

Kristina har äfven blifvit alldeles omdanad. Hon fram-
står i Olofs och sonens samtal som ett veritabelt huskors,
en något djärf utveckling af tredje aktens vackra och till-
talande figur.

Efterspelets intressantaste del är emellertid ej skildrin-
gen af sjelfva dramats figurer utan det deri inflätade my-
steriet med dess upp- och nedvändning af förhållandet mel-
lan Satan och Gud.

Idén härtill har Strindberg tydligen fått genom Alm-
qvists Ormuzd och Ahriman. Tankarne leddes på ämnet
genom en kroppslig och andlig öfverretning, hvari författa-
ren som en följd af bekymmer, sorger och sjukdom råkade
under sommaren 1873. Det framgår tydligt nog af föl-
jande uttalande i hans sjelfbiografi:

»Som Johan genom sjukdomen, hvilken vändt ut och
234

in pâ hans hjärna, icke kunde hälla reda pâ sina tankar,
sa stego gamla sådana upp. En Gud såsom upphofsman
hade han aldrig strukit ut, om han också ej åkallade ho-
nom. Han sökte en orsak till sina olyckor, och som han
genom religionen lärt att söka allt utom sig i stället för
inom sig, diktade han en ond Gud, som styrde människor-
nas öden. Gamla minnen om Ormuzd och Ahriman stego
upp, och snart hade han ett system färdigt. Det föreföll
honom sa enkelt, att denna verld af lögner, af svek, af
smärtor vore regerad af en ond makt, ät hvilken den Hög-
ste gifvit välde. Han kämpade sålunda mot den onde,
och Gud den gode satt och såg på med händerna i kors.»

Samma idé är ju, som läsaren vet, äfven behandlad af
Carducci och Richepin. Mest slägttycke har dock, som sagdt,
Strindbergs framställning af den med Almqvists och äfven
med Byrons i Cain.

Härmed sluta vi vår korta parallel.

Vi ha under dess gång funnit en del anmärkningar att
göra. Dessa ha dock alla berott på egendomligheter hos
författaren, som äro ett alster af hela hans verldsåskådning,
af hans teoretiserande, ytterlighetstörstande och nyckfullt
subjektiva skaplynne. Som dramatisk konstprodukt däremot
ger dramat, i sin senare form åtminstone, blott rum för ovä-
sendtliga anmärkningar, framför allt när vi betrakta den se-
nare upplagan skild från dess efterspel.

Som scenisk produkt torde Mäster Olof än i dag vara
det bästa Strindberg skänkt oss, det vill med andra ord
säga det bästa vår dramatiska liferatur eger.
Strindbergs nya bok.

Under titeln Tryckt och otryckt har Strindberg kort
efter sin återkomst till Sverige utgifvit en liten samling
diktalster och uppsatser af temligen olika art och innehåll,
men för hans nuvarande ståndpunkt och fortgående utveck-
ling allesamman betecknande nog.

Först kommer en versifierad fortsättning af hans »Sömn-
gångarnätter». Den trotsige bildstormaren som åt alla håll
riktade sina berserkshugg mot det traditionshelgade, fann
hemmet för trångt och drog ut i främmande land. Han
slöt då i förkänslan af morgongryningen och uppvaknande:

Se kring dig, tviflare, hur andarne vakna,

Och medärfdt högmod skall ödmjukt spakna,
Och då skall tron till sist krypa fram,
Och gör den ej det, så vore dig skam.

Irrfärden har slutat, och han återkommer fullt vaknad,
med många illusioner gäckade, med brutet berserkmod,
men med obrutna krafter; efter genomkämpad »Sturm und
Drang», finner han sig hafva nått ett stycke högre upp på ett
utsigtsberg, liknande det i skizzen »Upp till solen» skildra-
de, där i lugn klarhet vidsträcktare, mindre ensidigt fattade
vyer öppna sig. Till den solbelysta höjden har han ej
hunnit, men han känner sig på väg dit. »Jag har ingen
barometer med mig», tänker han, »men känner ändock, att
jag stigit, att töckenlagret minskats och att jag nalkas ren
luft».

På »sitt utsigtsberg» står han också vid hemkomsten,
och han får af Stockholm samma vemodiga intryck, som
mannen plägar få, när han efter långt bortovaro återser sitt
236

barndomshem, men då finner stället förändradt och männi-
skorna helt andra. Så finner S. äfven att »allt är likt sig
och dock så annat». Mest förefalla honom människorna
främmande.

»Längs med husens rader han ströfvar,

Väntar fånga en vänlig nick.

Då och då sitt minne han pröfvar

När han möter en slöjad blick.

Endast främmande, nya typer
långsamt skrida mot bönhus och bank;
böjd är nacken och steget kryper,
släckt är ögat, och hyn är krank.

Ser han skymta i myllrande skaran
ungdomsvännen, så får den brådt,
visar ryggen åt kättarn och faran,
bleknad kind och håret i grått.»

I hans forna hem »hålles nu ett magasin »; han känner
den hemlöses hela bitterhet:

Och när röfvame hafva kulor

— sköna kulor i parentes —

nöt du gatan med slitna sulor,
lägg ditt hufvud, hvar sten det ges,
ut och leta, gatan har stenar,
gränderna eljest de ha hotell,
fågeln bygger sitt näste på grenar,
vargen sofver i egen fäll.

Må vara, att första intrycken kändes sådana; men till
all lycka hafva de icke behöft blifva varaktiga och bita sig
in. Strindberg får väl nu som förr erfara, att man ogillar
och beklagar åtskilliga af hans berserkshugg, men hätsk
förkättring behöfver han ej frukta, det har nog visat sig
af de honom egnade hyllningarne; välment och uppriktig
välönskan möter honom vid det nya skede, som synes före-
stå i hans utveckling. »Det brända templet vill jag åter-
ställa», lofvade Fritjof vid sin hemkomst, och då förlät man
honom snart den tempelbrand, som vållat hans bannlysning.
Så ser sig väl nu äfven Strindberg hafva återfått gamla
vänner och vunnit nya, ja äfven forna motståndare räcka
honom nu handen till glömska af forna strider.

Den bakgrund, mot hvilken han vemodigt ser det när-
varandes lif bryta sig, ligger väl måhända längre bort i tiden
än hans Stockholmslif för ett halft decennium sen. Den
237

tycks nästan ligga 14 år tillbaka vid den tid, då han »i
vårbrytningen» börjat beträda sin författarbana där borta
»i Fjärdingen och Svartbäcken». Då hade vi sett slutet
på Napoleon III:s tidehvarf, nu slutet af Bismarcks, och
det är den motsatsen, som han så känsligt förnimmer.

Allt är skyddadt, solidt och präktigt,

Och som bakgrund syns en kasern. —
Fosterlandet är vordet mäktigt,
kryat upp sig med blod och järn. —

Ser så många nya pagoder,
unga bonzer med chic och pli
svansa rundt kring afgudastoder,
öfva svartkonst och trolleri,
hexprocesser och åtal väcka,
lysa i bann och sätta i cell,
hoppas ännu få solen stäcka,
tända brasor för skjutet spjäll.

Ja nog är mycket nu annorlunda än för 14 år sen;
men så tyckte också sjelfve Bismarck då han var vid Strind-
bergs ålder och då blickade tillbaka mot begynnelsen af sin
bana. De ord, som han då nedskref, skulle måhända Strind-
berg nu kunna göra till sina, Det skadar ej att anföra dem,
de lyda så här: »Huru har ej min verldsåskådning på de
fjorton åren genomgått många förvandlingar, af hvilka jag
alltid hållit den sista för den rätta; huru mycket är mig
icke nu litet, som förr tycktes mig stort, huru mycket nu
ärevördigt, som jag då bespottade. Huru månget löf torde
icke i vår inre människa grönska, beskugga, susa och vär-
delöst försvinna, innan nya 14 år gått till ända». — Ja, när
de 14 åren gått till ända då hade Bismarck börjat sina
tag med »blod och järn», och Strindberg börjat taga de
första fjäten på sin bana som skriftställare. Nya 14 år hafva
sedan dess gått till ända, och det Bismarck-välde, hvar-
öfver Strindberg klagar, synes ju nu också med dem hafva
förgått.

I uppsatsen Om modernt drama och modern teater pro-
klamerar förf, »naturalismens drama», hvilket på sin blif-
vande utvecklingsbana kommer att »räkna Zolas Therèse
Raquin som första milstolpen och därbredvid satte året
1873». Den dramatiska kraftens förenkling och koncentre-
ring framhåller han här som ett oeftergifligt postulat. Prof-
bitar i den vägen äro de tre dramatiska styckena F’ordrin^s-
238

égaré, Paria och Samum. De gifva intrycket af ett till-
bakasprång till Aeskylos och den antika ödestragedien, men
ett tillbakasprång för att »taga sats» framåt i fullt modern
riktning. Icke är det väl alldeles nödvändigt, att man vid
detta »djupa gräfvandet i människosjälen», alltid skall träffa
på sådana afgrundsdjup, som förf, i de nämnda tre situa-
tionsstyckena velat afslöja. Ett löfte i den riktningen gifva
hans slutord: »Må vi också få en teater, där man kan rysa
åt det rysligaste, le åt det löjliga, leka med leksaker, där
man kan få se allt och icke såras, om man får se, hvad
som hittills varit doldt bakom teologiska och estetiska för-
låter; äfven om gamla konvenanslagar skola brytas, må vi
få en fri teater, där man har frihet till allt, utom att sakna
talang och vara hycklare eller dumbom».

Mot uppsatsen om qvinnans underlägsenhet under man-
nen ställer sig som en slags motvigt dramastycket Fordrings-
egare, där qvinnan blir rådande öfver två män och utmärg-
lar dem båda. Som ett återslag mot fru Agrells våldsamma
filippiker mot de »otäcka karlarne» kom Strindberg med
»Fadern» och följande inlägg i denna evinnerliga »qvinno-
fråga». Kan det icke nu vara tid på, att räkningarne qvit-
tas mot hvarandra och att detta literära äktenskapsgnabb
mellan båda könen upphör! När allt kommer omkring,
har nog qvinnan sin styrka lika fullt som mannen, och
mannen sin svaghet lika fullt som qvinnan, — om än styrka
och ' svaghet hos dem båda hafva betydligt olika art och
skaplynne.

Cognitus.
Korporal Mollbergs mor

eller

hvarför Mollberg* for till Amsterdam.

I den till sistlidne jul utkomna kalendeyn »Polstjernan » har hr
Johan Flodmark lemnat en intressant och lifligt skrifven utredning
angående hvem i verkligheten den person var, hvilken, fram-
förd af Bellmans masterhand, under namn af Mollberg fått en
beståndande plats i skaldens odödliga bildgalleri. Hr Flodmark
nämner, att en Thomas Lundberg, hvilken 1812 inrättat ett tröj-
väfveri å söder (hvilket väfveri sedan Bellmans Lorentz Mollberg
öfvertog och skötte, tills lyckans vidrighet tvang honom att gå
i kronans tjenst som ryttare) varit »fader eller möjligen farbro-
der» till bemälte Lorentz Mollbergs moder, skräddaren Lorentz
Mollbergs, d. ä., hustru, född Katharina Lundberg.

Undert. vågar förmena, att Thomas Lundberg varit hvarken
hennes fader eller farbroder, utan hennes broder. Då undert.
häromåret i allmänna arkiv i hufvudstaden eftersökte upplysningar
om äldre familjer med namnet Lundberg, påträffades ett boupp-
teckningsinstrument från 1708 efter en året förut afliden Hnna
Lundberg, född Lekler och enka efter »klädmakaremästaren »
Hans Lundberg, hvilken sistnämde redan den 23 maj 1701 aflidit.
Han hade egt gård vid Sillpackaregatan å Söder, hvilken gård
emellertid under enkans lifstid sålts till tunnbindaren Johan
Holm.

Detta par Lundbergs 1708 lefvande barn uppgifvas varit:
^ils (utan kändt yrke), Thomas (strumpväfvaremästare), Hans
(svinhandlare), Petter (klädesmästare), Gottfried (»18 år, strump-
väfvarelärling hos brodern») samt Catharina (»15 år, hos bro-
dern», hvilken ålder 1708 ju stämmer in med hr Flodmarks
uPPgifb att korporal Mollbergs moder, Catharina Lundberg, 1764
slutat sina dagar i sitt 71:sta år).
Hr Flodmark berättar, att samma år, 1758, som Lorentz
Mollberg d. y. sett sin fabriksrörelse; tröj- och strump-väfveriet,
afstanna och nedläggas, en tidning i Norrköping nämner såsom
der i staden anmäld resande: »strumpväfvaren Mollberg ifrån
Amsterdam till Stockholm». Från Amsterdam! Hvad hade kunnat
föra den sagda år notoriskt ruinerade Mollberg på en lång utrikes
resa? Saken låter otrolig. Men nyckeln till gåtan få vi kanske
i det ofvan nämda bouppteckningsinstrumentet från 1708. Efter
den nämda Nils Lundberg, hvars vitæ genus där är onämdt, står
antecknadt: Hest till Amsterdam. Att denne Nils Lundberg,
äldst af 6 syskon och 1708 väl minst några och tjugo år gammal
ännu skulle lefvat 1758, är ju möjligt, men icke troligt. Det
kan dock tänkas, att han efterlemnat barn i välstånd, hvilkas
hjelp den utarmade kusinen Lorentz Mollberg sökt, ehuruväl
säkerligen förgäfves, enär han redan följande året, eller 1759
måst, såsom af hr Flodmarks utredning framgår, med bortläggande
af det gamla aktade borgarenamnet taga värfning som ryttare vid
Kongl. M:ts Lifregementet till häst lifkompani.
Poeta auratus.

»Allor!» jublade prosten och trafvade upp sina sista brickor.
»Bror blef jan ändå!»

»Tacka tusan för det», murrade majoren, »när bror sitter
med en sådan fördömd bondtur. Nu får det vara nog för i
q Väll. »

Och med en bister blick tände han åter sin cigarr, medan
den kyrklige antagonisten förfriskade sig med en pris. I det
samma kom postväskan in och med den husets unge informator,
nyss blifven student. Posten fick nu såsom ofta eljest tjena så-
som afledare för stridiga lynnen. Prosten öppnade sina bref,
och majoren, som kunde glänsa med ett von framför sitt namn,
sökte i tidningarna underrättelser om Oxenstierna-statyns aftäc-
kande. Informatorn kom honom till hjelp oah erbjöd sig att
läsa högt, hvilket accepterades af båda gubbarne. Redogörelsen
för aftäckningsceremonien genomgicks grundligt och var till bägges
belåtenhet.

»Hans majestät vältalig som alltid!» kommenterade majoren.

»En koral till kunde man dock bestått trons försvarare»,
menade prosten, som var icke så litet kritiskt anlagd.

»Men här stå verser också», upplyste föreläsaren. »Om
herrar ne behaga, så ... »

»Asch, all poesi är död med Tegnér», afgjorde prosten.
»Det nya gitter jag inte höra.»

»Tegnér i all ära, kära bror», inföll majoren; »men nu har
lyran gått öfver från det andra ståndet till det första, och det
är vål det, som förtretar bror. En grefve Snoilsky skulle jag tro
går utanpå en hel hop veckade sidenhattar med rim inunder.»

Prosten knäppte föraktligt med fingrarne.

»Bror med sina ståndsfördomar», sade han, »behöfver ju
bara veta, att verserna äro egnade åt minnet af en ädling för
att finna poesiens adel i dem»

Ur Dagens Krönika. X. 3.

17
242

»Sasa!» fnös majoren föraktligt. Läs nu, herr magister!»
Och informatorn började:

Leos tid var längst försvunnen. Slut med Mediceers löjen,
slut med hednisk konstförgudning, hädiskt skamt och lackra J10!611 •
Synderskan i Rom har vaknat, skrämd af Luthers verk och hot.
Nu hon rustar sig i fasta, späkning, ruelse och bot.

Men längre kom icke föreläsaren, innan prosten triumferande
inföll *

111 ° »Nå, är detta icke oreda i tankegången, så vet jag icke
hvad! Fasta, späkning, ruelse och bot kunna icke koordineras;
ty boten utgöres af späkning och fasta samt sker under ruelse.
Mängden af ord tyder på svaghet i tanken och gör formen matt.

Efter detta hugg var prosten belåten, och läsningen fort-
sattes utan hinder några ögonblick, utom det, att prosten oppo-
nerade sig mot bilden »tornande sig resa böljor», hvilka han
kallade för kaka på kaka.	s

Men strax derpå kom man till en rad, som lydde så:

Svepningshvitt är skummet likt Bartholomæinattens bindel.

»Oj, oj, hvilken cesur!» jämrade sig prosten. »Likt Bar-
-------tholomæinattens bindel!»

Majoren blef ond på allvar och begärde, att läsningen skulle
få fortgå utan afbrott af pedantiska anmärkningar. Äfven den
unge föreläsaren tycktes missbelåten och upplyste, att första at-
delningen af poemet icke var längre, än att prosten nog kunde
behålla sina anmärkningar i minnet, tills han hört den ^ 91ut^
Prosten såg resignerad ut och knäppte med fingrarne. Lä och
då under den åter upptagna recitationen demonstrerade han med
ett energiskt km! och tä informatorn tystnade, efter att med ett
visst patos ha framsagt dessa ord: »Kungen drifves afen ande,
den ej någon motstå kan», kunde andans stridsman icke hålla
sig längre, utan utbrast:	□! i t

»Och detta skall vara poesi, värd ett sådant föremål. Jag
vet icke, hvem författaren är (informatorn smålog ironiskt, och
majoren tog sig häraf anledning att se menande ut), men så
mycket märker jag, att han ännu icke kommit öfver det handt-
verksmässiga i sin konst. För att tills vidare blott fasta mig
vid det formella, så har jag rätt att förarga mig deröfver att
man, så upparbetadt som vårt spåk nu är, kan komma med så-
dana falska betoningar som »hur än djupets andar yra, hur än
bränningarna hvälfva», och jag tänker, att äfven bror fäste sig
243

vid det där stället om hertig Friedland — hur var det nu denna
passus lydde, min unge vän?»

Informatorn reciterade :

Vid Stralsund man redan varsnat hertig Friedlands haneijäder.

Ingen tvekan. Svärdet drages. Snart i Tyskland står hans här.

Han var Sveriges store hjelte, nu han mänsklighetens är.

»Nå», inföll prosten på nytt, »Friedland, d. v. s. Wallen-
stein, var Sveriges store hjelte och är nu mänsklighetens — går
bror in på det?»

»Författaren menar naturligtvis Gustaf Adolf, det kan en
blind höna begripa», blef det något generade svaret.

»Tackar för komplimangen!» Menar, ja! »Men sådana
licentiæ poeticæ ha aldrig varit tillåtna. Det kan vara nog med
den sortens, där poeten glömmer, att han nyss liknat den an-
stormande katolicismens krafter vid »svarta böljor», och låter
dem vid ankomsten till norden förvandlas till ett »koppel». Ve-
nus Anadyomene har jag hört talas om, men skumfödda hun-
dar — åh fy!»

»Bror får gerna glänsa med sin klassiska lärdom. Jag kan
icke disputera emot. Men så litet jag än eljest bryr mig om
versmakeri, håller jag nu på att få höra, hvad det står i bladet
om vår noble Axel Oxenstierna. Som artig värd kan väl inte . ..»

• »Nej,, för all del ! Hör och njut, bror! Efter väl utstånden
pers skall jag för vår unge vän här samla i hop mina anmärk-
ningar, sätta upp dem skriftligen till och med. Af hans ifver
att läsa förmodar jag, att han personligen är bekant med den
sannolikt ännu mycket unge och omogne författaren — hvem
vet, kanske är det han sjelf till och med?» tilläde prosten
med en skarp, litet sarkastisk blick.

Informatorn hade svårt att hålla sig för skratt, men förne-
kade författarskapet.

»I yngre år», tilläde prosten, »då jag var kollega vid en
trivialskola i Stockholm, vederfors mig hedern af en prisbelöning
i svenska akademien, och jag är således icke alldeles opröfvad i
vittra idrotter. Särskildt mins jag ännu väl de förträffliga an-
märkningar om stil eller skrifart och i prosodien, som innehållas
i akademiens språklära, och af hvilka det synes mig, att Oxen-
stiernas sångare bort taga närmare del, innan han försökte sig i
den högre koren.»

»Alltså läser magistern», dekreterade majoren, efter att hafva
läppjat på sin toddy.
244

Ytterligare tvåhundrasextio långa rimmade rader gingo nu
nu af stapeln.	• u

»Puh!» stönade prosten, när det var slut. »Nu är jag all-
deles belåten. I morgon skall jag lemna herrn min lilla kritik.»

»Det skulle vara roligt att få höra den», sade majoren med
oskyldig min,	.,/>..

Han hade nyss förut af informatorn blifvit upplyst om för-
fattarskapet och gladde sig åt att efter den säkerligen icke milda
afbasning, som prosten tillämnade, få »stuka» denne med ett be-
römdt namn.	.

»Nå, det är fredag i morgon. Då träffas vi som vanligt
hos bror, och jag tar magistern med mig. Kanske majorskan
och fröken Angelique då äro så goda och sluta sig till vår ny-
bildade literära junta?»

»Visst, visst! De skola också fägna sig åt brors ötver-
raskning.»

»Hvilken öfverraskning?» sporde prosten förvånad.

»Schy!» förmanade majoren den illslugt leende informatorn,
som klippt ur poemet och lemnat det åt sin vördade principal.
»I morgon får bror veta om den.»

»I morgon alltså! Och nu vår lilla smörgås, mina herrar!»

Kaffet med majorskans berömda »kransar» var intaget, och
fröken Angelique hade satt på sig sin pince-nez. Prosten här-
skade sig, kastade en granskande blick öfver sitt lilla auditorium

och läste:	,	i

»Emot ifrågavarande poem öfver Axel Oxenstierna, hvilket
är uppdeladt i fyra sånger med rubrikeråa Brytningar, Krig och
statskonst, Axel Oxenstierna och Bildstoden, har jag först och
hufvudsakligast att invända, att det saknar högre lyftning. Och
icke allenast detta, utan jag finner däri hvarken sammanhang
eller ordning. Det hela är ett kaos. Det ser ut som anteck-
ningar, kastade huller om buller, som en massa af föga be-
arbetade excerpter ur hithörande literatur. Oaktadt de olika af-
delningarna äro försedda med särskiljande öfverskrifter, finner man
dock esomoftast stycken kringspridda i andra sånger än dit de
höra. Den ena taflan går öfver i den andra, så att man som-
ligstädes icke vet, om man är i Sverige eller Tyskland.

Jag är skyldig att med några exempel gifva skäl för dessa
hårda domar. Påståendet, att stycket icke är poetiskt i högre
245

mening, utan saknar lyftning, kan synas väl subjektift, men styr-
kes, tror jag, med utdrag, sådana som dessa:

Stridspsalm klingar snart ur dimman, som kring Lützens fäjlt sig breder,
gula gardet förs af Brahe, högra flygeln kungen leder,
Weimars hertig sina tyskar. Elghudskyller Gustaf bar,
och »i dag», han ropar, »gossar gören slut på allt besvär!»

Om detta icke är tung och till och med misslyckad prosa,
så begriper jag ingenting. Sammanhanget mellan kungens kläde-
drägt och hans utrop får man nog skrifva på rimnödens räkning.
Och när författaren om Ferdinand upplyser, att han var »fostrad
upp i Ingolstadt», så har man säkerligen för den notisen att
tacka bristen på ett lämpligt rim till »natt». Mig kom ordet
platt i åtanke vid genomläsandet. Utmärkt kriamessig tager sig
följande sentens ut:

Nej, att te sig vankelmodig mycket värre är än dö.

En skald med förmåga skulle kunnat göra något af Oxen-
stiernas bekanta sömnlösa nätter. Men hvad skall man säga om
följande särdeles matta passus? —:

Fick än Oxenstierna pröfva första gången sömnlös natt,
han stod fast ändå, legaten, som till verkets skydd var satt.

Och vid Nördlingen den tömdes ock till draggen, smärtekalken (!)
och i lejonkamp blef fången Horn, den ädle fältmarskalken,
och för andra gången sömnen flydde kanslerns hufvudgärd,
tron ej, att hans lugn var skakad t, trots de kejserliges svärd!

Jag har stor aktning för den industriela verksamheten i
vårt land; men lika fullt kan jag icke beundra en sådan rad
som denna :

Norrköping fick klädsfabriker,
där för den förargliga meterns skull till och med den vårdade
formen klädesfabriker måst uppoffras. En synnerligen tarflig an-
tites kallar jag den, då det säges om Banér, att han var

»svag för vin och kärlek» kanske, men ej svag på tyska fälten.

Jag skulle velat råda författaren att rimma med »tälten»,
så hade han kunnat få en motsättning mellan striderna ute samt
rumlet och kurtisen inne mellan skål och vägg.

Hvad beträffar beskyllningen för bristande sammanhang,
reda och öfverskådlighet, så lemnar hela poemet bevis för den.
246

Men -fär att fortfarande fästa mig vid innehållet, innan jag vän-
der mig mot formen, så har jag ännu några anmärkningar att
göra. Att författaren fördömer Karl den nionde, från adelssyn-
punkt betraktad, kan nog stämma med den anordningen, att rid-
derskapet och adeln stält den store kanslerns bild inne på sin
gård, därmed antydande, att det egentligen är ädlingen hyllningen
gäller; men det kan icke förvärfva författarens opus vänner bland
dem, som sätta historisk rättvisa högre än klasspanegyriker. Jäm- '
föreisen mellan Oxenstierna och Richelieu är synnerligen orättvis.
Skall den senare kallas »räf», så förtjenar den förre det också,
ty han var ingalunda obenägen för ränker. Sådana spunnos sä-
kert af den tidens diplomati ännu mera illistigt än nu, och så-
som en obefogad snärt åt vår ingalunda af mig i allt beundrade
tid måste man beteckna en tirad sådan som denna:

---------------vår tid har hunnit längre i det ljugande förtal.

Men jag öfvergår nu till det rent formela. Hvar och en
skall gifva mig rätt däri, att versen i allmänhet saknar schwung
och klang. En öfvad versifikatör skulle icke tillåtit sig den
mängd af enjambements som denne författare bjuder på. Jag
anför ur högen:

— — orden ljödo, innan hjertat slutat slå,

sorgset: »hon den store Gustaf Adolfs dotter var ändå!»

Hvar och en hör ju här, att »sorgset» kommer en versrad
för sent och förstör harmonien. Jag talade i går om felaktig
cesur och anför nu några flere exempel på sådan:

Rymden mörknar. Paul den fjerdes | ande sväfvar fram i natten ....

Danska fejden slutas, Ryssland j stängs fran hafvet i Stolbowa ....

Österrikes mutor, franska | lockelser han respass gaf.

Tagande de kända ljud; Vår | Gud är oss en väldig borg.

Cesuren eller takthvilan är på alla dessa ställen och många
andra oriktigt använd ; ty det fordras, såsom det står i Siensiv
språklära, utgifven af Svenska akademien, att »meningen skall
berättiga till ett uppehåll», men det gör den på intet af dessa
ställen. Detta är dock icke det enda man har att anföra mot
författarens versbildning. För att få raderna antingen fulla eller
icke öfvertaliga lägger han sina satser alltjämt på riktiga Pro-
247

kustessängar. Ibland gör han såsom vanliga nybörjare och stic-
ker in ett »just», exempelvis:

Men i Augsburgs stad på läktarn just af Faggers hus han tog
hyllningsed ....

Ofta utesluter han i strid med språkbruket »och», såsom
nybörjare för sed hafva. Men värre är, att han för den förarg-
liga versens skull mestadels skrifver »Gustaf» (i st. f. Gustaf
Adolf). Under namnet »Gustaf» är hjeltekonungen icke känd af
någon. Det är icke nog med dessa licentiæ poëticæ. Besvärad
af den form han valt, söker han flerestädes rädda sig ur kläm-
man på samma sätt, som salig Bjurstén brukade, genom en
omotiverad omkastning af tempora. Præsens och imperfektum,
Imperfektum och præsens fram och tillbaka, det tycks icke vara
så noga :	.

Och vid Wittstock lekes leken med förtviflans hjeltemod,
, när Banér med svärd i handen midt i värsta vimlet stod.

Tyske furstar, om ock tacksamt, lydde svenske rikskansleren,
allt han lede skall och rätta, stärka drätseln, löna hären.

Apropos »lekes leken» så är författaren ganska lekfull; ty
efter några få rader återkommer han till samma något förbru-
kade uttryck.

För att icke blifva för vidlyftig nödgas jag nu hoptränga
mina anmärkningar. Vet någon af herrskapet händelsevis, hvad
som menas med att »slå ankar»? Jag har hört, att man kastai
ankar. Jag anmärkte i går mängden af onödiga ord. Man för-
stärker icke uttrycket genom att skrifva »som blixten Stålhandske
slår plötsligt ner» eller »Chemnitz såg hans starka lejonram»;
ty »som blixten» står i stället för »plötsligt», och med »lejon-
ram» afser man att gifva en sinnebild af styrka.

Hvad sägs om böljor, som »glittra» af »vigda dolkar» ?
Det är dessa böljor som sedermera öfvergå till ett »koppel».
Drottning Kristina göres inom en handvändning till »nordens
Fenix», »nordens unga Pallas» och »snillets norrskensflamma».
En sådan bild som »stridens kopparfat» är åtminstone icke tids-
enlig, om man än får veta, att det kastas tärning på det fatet.

Jag slutar med att anföra ett par små praktblommor. I
sin rimnöd låter författaren på ett ställe ett subjekt i pluralform
få verbet i Singularis:

Detta minne än skall elda söner af berömde fäder

till ett ädelt lif, hvars dygder de förgångna slägten gläder.
248

Det är så, att baron Robert von Kræmer kan bli afund-
sjuk. Men han har visst gifvit verskonsten på båten nu.

Mest beundransvärd är dock författaren, då han skildrar
hur Kristina ■»stötte undan gamle rådsherrn», men hur denne
detta oaktadt »stod qvar med stålsatt bröst». Förklara det den
som kan ! Måhända berodde den un danstöttes stabilitet derpå att
han, fastän stående, hade »bibeln till en hufvudkudde» ; men en
obegriplighet återstår doek: hur han nämligen härigenom kunde
vara »sina romare till tröst», ty satsbildningen förbjuder det an-
tagandet, att romarne skulle varit honom till tröst.

Sammanfattningen af, min granskning, som visst icke af
brist på ämnen för klander! — stanùar här, blir den, att poemet
är ett hastverk, väl icke alldeles utan förtjenster, men säkert icke
till förökande af auktors ära utsläppt i offentligheten.»

Prosten sköt upp glasögonen i pannan och såg sig belåtet
omkring.	.

»Är det slut nu, stränge domare?» sporde fröken Angélique.

• »Ja, min nådiga.»

»Åh», inföll majoren, »när han väl kommit i farten, sko-
nar han inga stora skalder för sin skolmästareferla.»

»Stora skalder!» utbrast prosten. »Hvilken jämföselse !
Denne nybörjare ! »

»Nybörjare!» afbröt informatorn under de andras skallande
skratt. »Vet prosten, hvem författaren är?»

»Nej, min själ», svarade kritikern och kastade oroliga blic-
kar på den vittra fröken Angélique.

»Jag vill bara upplysa», sade majoren, som icke kunde
hålla sig tyst längre, »att han af ridderskapet och adeln blifvit
belönad med en guldmedalj af 745 kr. 91 öres värde».

»Det blir nära ett gram guld för raden», stack informatorn
emellan.

»Då», svarade prosten, ännu stridslysten, »kan han väl vara
en förgyld poet, en poëta auratus, men ingalunda blir han^oêïa
laureaius».

»Det är han redan», upplyste fröken spetsigt, »ty poemet
härrör från sekreteraren i vår vittra areopag, doktor ....

»Carl David af Wir sen? !» utropade prosten häpen.

»Just han!» skreko alla i korus.

»Nå», sade prosten efter en stund resigneradt, »man kan
skrifva dålig vers och ändå bli en bra biskop. Min röst får han
i alla händelser vid nästa ledighet».	Informator.
Sten Sture den äldre.

(En liten erinring à propos Oxenstjerna-statyn )

Fz stöder rest åt män som gjort oss heder,
som gagnat oss med vett och hjeltemod;
»Herr Sten» står icke sist i deras leder,
men ännu saknar han en ärestod.

Han utländsk väld med hugstor mandom fälde,
som jägarn djuret med sitt säkra lod —
en hjelte när vårt sjelfbestånd det gälde
och ändå saknar han en ärestod.

Mot rättslöshet ett värn han ville sätta
för bondens ladugård, för krämarns bod.
Lagstiftarns namn han bära kan med rätta
och ändå saknar han en ärestod.

En humanismens målsman han i norden
strömfåra gräft har för kulturens flod.

En mänsklighetens man han var på jorden —
och ändå saknar han en ärestod.
250

Väl klandret sudla vill och kan hans minne
— ack, ingen mänska blef fullkomligt god —
men när hans bild i häfden sann vi finne,
den blir ändå en verklig ärestod.

Björn Starke.


Öppet sändebref till landshöfdlng
Treffenberg.

Herr Landshöfding !

Ni har med Eder vanliga, allom kända ridderlighet och
frimodighet gifvit tillkänna Eder åsigt i arbetarefrågan uti det
utlåtande Ni i höst afgifvit öfver det föreliggande komitéför-
slaget till ålderdomsförsäkring.

Det är icke min mening att här vidare ingå på detta Edert
yttrande. Men jag vill med anledning däraf framhålla, att
Ni själf, hr landshöfding, inom en trängre krets skulle kunna
vara i stånd att gå arbetarefrågans lösning i förväg på ett sätt,
som för hela landet skulle vara synnerligen lärorikt.

I Edert eget län, det minnesrika Dalarne, finnes en bygd,
som genom Edert och Eder företrädares samt andre gamle
dalamäns berömvärda åtgörande kommit i besittning af en
rikedom, som väl icke har motstycke i någon annan af våra
landsbygder. Jag menar härmed, såsom lätt inses, de stora
skogssocknarne med deras genom förståndige mäns hjälp upp-
bevarade, till millioners värde uppgående skogskapital. Det
fattiga Lima, en gammal barkbrödsbygd, är nu lika fullt ett
guldland som dess namne, hufvudstaden i det gyllene Peru,
Orsa, Mora och andra socknar med historiskt berömda namn
äro i stånd att sköta alla sina kommunalutgifter och mer till
med räntorna af skogsmedlen.

Nu har Ni själf, hr landshöfding, i of van nämda märk-
liga aktstycke framhållit såsom önskvärdt, att hvar och en
kunde vid 60 års ålder påräkna en årlig pension af 100 kro-
nor, och Ni har äfven framstält åtskilliga medel, med hvilkas
hjälp man mer eller mindre hastigt kunde närma sig nämda
önskvärda mål.
252

Men allt detta tager sin tid och skulle i allt fall ej hinna
visa något resultat pâ en dryg mansålder. I de nämda Dala-
socknarne däremot skulle saken omedelbart låta sig sattas i
verket. Där finnas medel fullt upp, och där fordras det blott
att göra klart för kommunerna, hvilket ofantligt gagn de skulle
göra sig själfva och desslikes hela riket, om de af sina skogs-
räntor ville anslå hvad som erfordras till alla kommunens med-
lemmar från och med 60 års ålder med en årlig hfranta at
100 kronor för hvardera. För att då undvika någon vidlyftig
apparat med bokföring, förvaltning, utbetalning o. s. v kunde
iu de 100 kronorna för hvarje pensionstagares räkning årligen
insättas i postsparbanksbok vid närmaste postanstalt, med samma
frihet för bokens innehafvare att disponera dem som andra ä
postsparbank insatta medel.	.

På detta sätt skulle de stora Dalasocknarne gå i spetsen
för hela riket med arbetarefrågans lösning. Och det skulle
blifva ett i hög grad lärorikt föredöme, som komme att i sina
följder för Dalabygdens sociala lif uppmärksammas och stu-
deras af statsekonomer och politiska män både mom och utom
vårt kära fädernesland.

Men ingen man skulle såsom Ni, herr landshöfding, vara
i stånd att bringa denna sak till ett lyckligt slut. Ingen kunde
med det anseende o*ch förtroende som Ni få de ärlige Dala-
gubbarne till att inse, hvilket storverk de här kunde uträtta, och
vinna deras intresse därför. Det är väl ingen lätt sak, kan jag
tänka mig, att komma till rätta med dem, — ty dalkarlarne
äro väl lika styfsint folk ännu i dag, som de voro på luna
hed i verlden. Men ingen har häller förstått vinna deras öra
såsom Ni, herr landshöfding, då det gälde att bygga allmän-
nyttiga järnvägar och bryta ned allsmäktiga sågverksmonopol.

Herr landshöfding! Jag väntar intet svar i ord, fullt för-
vissad som jag är, att Ni, när hälst omständigheterna det med-
gifva, skall vara lika villig som mäktig att gifva det i hand-

ling.

Demokrat.
Det är inte lärligt.

Det är inte farligt, endast en öfvergående tillfällig förlägen-
het eller missförstånd, så heter det alltid, när några stora fal-
sarier eller industriela och merkantila kullerbyttor inträffa.

Nej, för oss är det aldrig något, som är farligt, ty vi äro
ett gladt och förhoppningsfullt slägte. Vi tänka i likhet med
excellensen De Geer »högt om det svenska folket». Därför
tänkte vi alldeles som bankstyrelsen, att herrar Normans och
Nyströms privataffärer skulle göra dem till millionärer, och då
var det ej så farligt, att de viggade litet ur kassan. Likaså
voro vi förvissade om, att direktör Aström skulle snarast åter-
komma från Amerika, sedan han tjenat åtskilliga millioner på
tomtjobberi därstädes, betala fullt och öppna en ny tomtjobbare-
bank till allmän glädje och belåtenhet. Att herr Fischer hade
så lätt tillgång till Skandias kassakista, var heller inte farligt, ty
därigenom blef han istånd att upphjelpa det svenska jordbruket
äfvensom krigsmakten. Och att Gellivarabolaget skulle få bemäk-
tiga sig våra dyrbaraste grufvor och upphäfva sig till en nära
sjelfständig envåldsmakt i Norrbotten, det kunde allra minst
vara farligt, ty det bolaget hade så hederliga förtroendemän och
ombud i Sverige, och dessutom var det ett oegennyttigt bolag, som
endast tillkommit för att sprida civilisation och välstånd i Norr-
botten, ej alls af något förvärfsbegär. Den lilla tillfälliga för-
lägenhet, som det stora tändsticksbolaget kommit uti, för att svenska
bankerna voro så ogina och ej ville låna ut mera pengar till att
betala direktörernas lån med, var då just inte farligt alls, ty
snart skulle deras konkurrenter i London, Bryant & May, hjelpa
dem därur.

Att vilja påstå, att Thorsten Nordenfelts betalningsinställelse
skulle vara något farligt, det var då alldeles för galet. Till
honom, som gjorde svenska namnet en sådan heder, som betalt
254

gymnasternas resa till London, som var kammarherre hos Sveriges
drottning, skulle nog halfva London komma springandes med
stora guldpungar för att klarera den lilla affären. Och nu till
sist är det aldrig det minsta farligt med Hjerpes trämassefabrik i
Jämtland, ty den skall en oegennyttig norrman hjelpa på fötter
igen.	.

Ungefär så låter det alltid i början, men tvärtom utfaller
det i verkligheten, och så befinnes det i stället vara mycket
farligt, ja så farligL att tusentals väl och ve på det kännbaraste
beröres deraf. Men ej nog därmed, statens och hela landets
intressen lida deraf, och bort det ord, som understundom höres
yttras. »Hvad gör det, om utländingar förlorar», ty oredlighet
för aldrig i längden något godt med sig. Och lika nyttigt, som
det kan vara för landet, att idoga utländingar med kapital och
kunskap slå sig verkligen ned hos oss, lika skadligt är det, att
till in- och utländska spekulanters och jobbares tillfälliga fördel
vårt lands tillgångar bortplottras och vår kredit förstöres. Ej
tillhör det derför längre den svenska nationen att låta det hittills
utöfvade hartassystemet hafva sin gång, utan att dels sjelf, där det
förekommit, upphöra dermed och mot vederbörande i dylika fal
nogare och samvetsgrannare utöfva den kontrollerande myndighet
som är en af dess vigtigaste uppgifter, ty publiken eger rätt att
fordra sanningen och hela sanningen, men också endast sanningen.

Severus.
En modern Hannibal.

I den vackra samlingen »Autografier och porträtt af framstå-
ende personer», hvilken af ingeniör Per Lindell utgifves, förekommer
i sista häftet en autograf af landshöfding Curry Treffenberg,
hvilken autograf är sä karakteristisk, att det vore synd att icke
meddela tidskriftens läsare några profbitar.

Herr Treffenberg talar bl. a. om, att han under sin skoltid
stod under uppsigt af en slägting, rektor Ahlberg i Skara, hvil-
ken med den djupaste indignation åsåg den tidens opposition
mot Karl Johan och ledde herr T:s uppfostran i ortodox rikt-
ning samt hos honom grundläde »ett brinnande hat till lögnak-
tigheten, vrångheten, råheten, flackheten, skrytet, skräflet och
skojet i den så kallade »frisinnade» pressen.» »Nog fick», till-
lägger hr landshöfdingen, »exceptis excipiendis, Hamilcar heder
af sin Hannibal.»

Vi känna icke hr Ahlberg tillräckligt för att veta, om han
var någon Hamilcar, men däremot kunna vi något när bedöma
hr Treffenbergs likhet med Hannibal.

Denne senare är som bekant mest berömd för sitt djerfva
tåg öfver Alperna för att angripa arffienden Rom på dess eget
område. Icke heller är det obekant, att han efter sin seger vid
Cannæ kunde skicka hem till Karthago sexton fjärdingar guld-
ringar, tagna från stupade romerska riddare.

Vi veta icke just, hvilken af herr Treffenbergs mandater bäst
bör jämföras med tåget öfver Alperna, men antaga nästan, att
herr T. tänkt på sitt djerfva härnadståg mot katekesen, hvilken
ju för mången är lika svår att komma öfver som Alperna voro
för Hannibal. Det kvarstår då endast, för att jämförelsen skall
blifva träffande, att, efter herr T:s anvisning, undantaga hvad som
bör undantagas, d. v. s. här den lilla omständigheten, att Han-
nibal kom öfver Alperna, men att Treffenberg icke fick bort
katekesen.
256

Såsom jämförelsepunkt med slaget vid Cannæ erbjuder sig
sjelfmant det stora slaget under Sundsvallsstrejken för några 8r
sedan. Hannibal uthungrade romarehären och slog den sedan.
Treffenbergs motståndare voro redan uthungrade; för öfrigt är
likheten fullständig. Romarne spriddes i vild flykt, arbetarne
vid Sundsvall också; Hannibal tog många fångar, Treffenberg
häktade sju arbetare. Såsom ett glädjande bevis på mänsklig-
hetens utveckling kan då antecknas, att Hannibal dödade sina
långar, medan Treffenbergs fångar blefvo af domstolarne frikände.

Jämförelser äro emellertid farliga, och vi frukta nästan, att
herr Treffenberg icke heller undgått att sätta sig i en farlig
situation genom sin jämförelse.

Som bekant blef Hannibal till slut ömkligen besegrad af
sina hatade fiender, flydde till Bithynien och tog där in gift.
Måtte ett blidare öde vara hr Treffenberg beskärdt! — Herr T.
har goda anlag att blifva reaktionens enfant perdu, men har en
viss liflig ärlighet och öppenhet, som försonar hos honom såsom
karaktär mycket af det, som stöter hos honom såsom partiman.

Hvilken egendomlig kontrast annars mellan denne dyrkare
af all gammal makt, alla döende åsigter, och den sjelfständige
bonden Karl Ifvarsson, som — i samma publikation slutar
sin autografi med de vemodiga orden: »Har jag handlat rätt, da
jag åt offentlig verksamhet egnat så många omsorger, som jag
varit skyldig de mina? Jag börjar tvifla derpå, då jag märker,
huru reaktionen griper omkring sig och hotar att bortsopa allt
hvad förut blifvit vidgjordt, och jag medverkat till, i folklig och

frisinnad anda. »

Prœterea censeo.