Arvid Ahnfeit. Det har blifvit sagdt, att »ingen är oumbärlig», och det ordstäfvet må i det hela väl ega sin riktighet. Men nog inträffar det ändå ibland, att en person på den post, där han blifvit stäld, befunnits hafva lagt i dagen en förmåga och utvecklat egenskaper, hvarigenom det tomrum, som han genom sin hädanfärd lemnat efter sig, ej mera kan fyllas så, som det fylldes, då han ännu lefde och verkade. Ätt Arvid Ahnfelt var en man af det slaget, kommer helt säkert att visa sig, äfven om man villigt medgifver, att han egde sin andel af de brister och svagheter, från hvilka ingen människa går fri. Genom hans frånfälle har — det måste väl dock en hvar medgifva — den liberala lifsåskådningen i vårt land förlorat en lika varmhjertad och hängifven som orädd och talangfull förkämpe. Hon ställer här alltför stora for- dringar på sina stridsmäns oegennytta och försakelsemod för att kunna påräkna otvetydig och uthållig anslutning af syn- nerligen många. Striden kräfver då också handgrepp, i hvilka skicklighet ej är allom gifven. Under sådana för- hållanden lemnar den fallne kämpen efter sig en lucka i ledet, hvilken ej lätt låter sig utfylla. Från början var liberalismen en literär makt, och i literaturen har den alltjämt sitt egentliga stamgods, hvilket den väl alltid skall behålla, äfven om den skulle blifva undanträngd från politikens odlingsfält. I detta stamgods kände sig Ahnfelt mest hemma, och på dess fält nedlade han sitt flitigaste arbete. Som literaturforskare, literär sam- lare och bearbetare har han utfört ett verk, åt hvilket äfven hans vedersakare ej kunna undgå att gifva ett erkännande. Och detta arbete gjordes ej blott med friskt mod, utan äfven med gladt mod. Sjelf egande en rik fond af humor, hade Ur Dagens Krönika. X. 2. 8 106 han öga för sitt ämnes »pikanta» sidor, ja uppsökte före- trädesvis dem. I sitt literära skriftställeri kunde han sa- lunda förliknas vid kung Halfdan, som -----skämtade jämt och log, men lika fullt som en man han slog. I vexlande lifsglädjes ljus och ändå i strängt, allvarligt arbete har hans lefnad mestadels gått fram. Som hvarje dugande man hade han sina ovänner och motståndare; men han samlade också omkring sig en talrik vänkrets, som länge skall sakna honom. Af sin skånska hembygds lynne bar han igeukänhga dragf med en lindrig helsingborgsk uttalsbrytning förenade han skåningens trygga godmodighet och lugna uthållighet samt äfven det lifligare väsen, som plägar utmärka Helsing- borgs befolkning. Ej långt fran nämnda stad lag Farhults prestgård, där han framlefde sin barndom; liksom så många andra af vår literaturs notabiliteter var han prestson, och han tillhörde dessutom en prestslägt med literära anor. Hans fader var prosten P. G. Ahnfelt, känd som »Studentminne- nas» utgifvare, och äfven farbrodern, Nils Otto A., egde ett aktadt literärt namn. Prosten P. G. Ahnfelt var väl en at »stiftets pelare», men gentemot det högkyrkliga presterska- pet hörde han ändå till den liberala oppositionen. I hans personlighet förenade sig skilda riktningar till en originel enhet: grundlig latinare och på samma gång hemmastad i den moderna literaturen, hade han det lifsglada skaplynne, som utmärkte både den antika och den nyare humanismen; vid sidan deraf gick en nationelt nordisk strömning, ett arf från den »götiska skolan»; derjämte hade han en kyrkligt pietistisk grundton och stod som nykterhetskämpe vid sm vän P. Wieselgrens sida. Den pietistiska grundtonen fans också hos hans maka Sofia Ekstrand samt hos de tre döttrar, som voro äldsta barnen. Den fjerde i ordningen inom denna syskonkrets var soneu Arvid Wolfgang Nathanael, född den 16 augusti 1845. De tre namnen afspeglade de tre rikt- ningarne i fadrens väsen: Arvid den nordiska fosterländsk- heten, Wolfgang den götheska humanismen, Nathanael den bibliska pietismen. Det blef väl egentligen Wolfgang, Göthes förnamn, som kom att uttrycka hans med dennes beslagtade lifsriktning, men han fick bära det mer nationela namnet Arvid. 107 Syskonen i Farhult voro alla mycket tidigt utvecklade; redan vid späd ålder kunde de läsa och de läste mycket. Från den femårige Arvid har man bref, ej skrifna af hans hand, men ändå efter hans diktamen. Han tackar där »för lånet af Münchhausen», hvilken han tycker synnerligt om; »hvad den är rolig!» utbrister han. Under de följande åren far man veta, att han läser Tusen och en natt och Gullivers resor, samt att han sjelf lånar ut »magister Bläckstadius«. — »Om du har Vikingasagor till hands, vill jag gerna låna den», yppar i ett annat bref den nordiskt sinnade Arvid. Den två år äldre Sigfrid Wieselgren (nu generaldirektör) var hans intime läs- och lekkamrat, liksom yngsta systern Jenny var lifvet igenom en förtrogen väninna med Wieselgrens yngsta dotter. Harald Wieselgren och Sven Sandberg (död 1889 som kyrkoherde i Slöta) voro äldre, mer försigkomna ungdomsvänner. Icke satt man vid böckerna alltjämt, huru »roliga» de än voro; man tumlade derjämte friskt om där ute. Arvid hade sin egen »lille grå häst», med hvilken han gjorde sina utfärder. »Vi voro ute», skrifver han, »på isen med våra hundar, som vi spänt för släden, och vi sutto på, två åt gången och hade mycket roligt»; en annan gång gick han »en god mil» på skridskor. Den literäre samlaren började som sigillsamlare; »nu har jag 52 sigill», förkunnar gossen med märkbar stolthet. Ej mindre gladde sig den blifvande konstvännen, då han af sin far fatt »en utmärkt bra fiol, 199 år gammal.» Gourmand kunde nog Arvid vara äfven som gosse; »Sedan i går», yppar han, »har jag varit något sjuk, emedan jag åt för många hvetebullar på fastlagsmåndag. » Tolfårig hade han sina framtidsfunderingar. »Du frågar», skrifver han till vännen Sigfrid, »om jag icke uppgifvit min tanke att blifva landtbrukare; jag tror icke, att jag kan upp- gifya den.» En vändning blef det nu äfven i hans lefnad, ty han skickades i skola till Helsingborg, där han intogs i fjärde klassen och bodde hos »mamsell Fryxells Karna». Han trifdes nog rätt bra bland kamraterna, men saknade sin »lille grå häst». Vid terminens slut fick han 17 betyg, men blef ändå efter »med den tråkige Euklides». Han hade nu blif- vit en liten rätt försigkommen ungherre. I julklapp fick han kruthorn och cigarrfodral; bössa och pistoler hade han redan förut lagt sig till. I läsningen skötte han sig likafullt bra; vid midsommar uppflyttades han i femte klassen med 108 1 19 kunskapsbetyg. Men det matte hafva gått något under- ligt till i Helsingborgs skola, hvarom brefven ibland berätta små lustiga episoder. Resultatet deraf får man veta i ett annat bref: »Nästa termin skall jag gå i Lunds skola, emedan alla påstå, att den är bättre än Helsingborgs.» I början af år 1860 öfvergick Arvid Ahnfelt från Hel- singborgs läroverk till Lunds. Nu var tid ett annat lif att börja, bort från sina lekars hem han for; ty den nnge efter ljus vill spörja, och den lille börjar blifva stor. . Det fick den femtonårige, nykonfirmerade ynglingen nu erfara, liksom hans blifvande studentkamrat, skalden Ernst Björk, erfarit det redan förut. Den sorglöse, gladlynte, med kruthorn, cigarrfodral och »kinesiska smällare» försedde ung- herren, för hvilken äfven det ståtligt vitsordade skolarbetet varit som en lätt utförd lek, fick vid det nya lärosätet in- träda i förhållanden, som stälde allvarsammare kraf på hans energi och gåfvo eggelse åt den vaknande reflexionen, medan på samma gång det lefnadsglada ungdomslynnet äfven där fick näring. Man ser i brefven från den tiden, huru med ens skrifboksstilen börjar temligen tvärt öfvergå i den lätt igenkänliga piktur, som Ahnfelt sedan behöll; man märker redan på detta smådrag, huru karaktärens knopp börjar slå ut i blomma. Sjelf va inträdet blef honom bistert nog, då lektor Wåhlin kom med Lindbloms katekes i handen; någon »barnaplåga» hade A. ej däraf hittills haft, han synes i hemmet hafva fått sin kristendomsundervisning utan katekesläsning och i Helsingborg genast fått börja studera dogmatiken. Det gjorde, att han nu vid sin inträdesexamen till 6:te klassen blef underkänd. »Jag kom icke mer än i 5:te klassen», klagar han i brefvet, »ehuru jag vid förra midsommarsexa- men i Helsingborg blef flyttad till den 6:te», och han yppar, att det skedde till följe af »skralhet, hufvudsakligen i kristen- dom, hvarest jag läst fyra kapitel af dogmatiken, som ej fordrades der, utan der fordrades i stället Lindbloms kate- kes, hvilken jag knappast någonsin har läst och således naturligtvis ej kunde. Men nu», tillägger han energiskt, »tänker jag taga examen vid nästa termins början och skall väl försöka akta mig för att blifva kuggad på katekesen.» Den närmare beröringen med lektor Wåhlin omtalades dock 109 med en viss ängslan : »Lindbloms katekes, det är det käraste han vet; i alla klasser skall den repeteras, och ve den, som stapplar på ett enda ord.» Men med oförtruten uthållighet grep han det svåra verket an. »Jag har i dessa dagar», skref han, »varit svårligen ansatt af Lindbloms katekes, hvilken jag inpluggat i miu fattiga skallemeja från perm till perm, men nu är det också lyckligt och väl öfverståndet. » Och så fick ynglingen Arvid Ahnfelt komma upp i 6:te klassen, han var »gymnasist». Man hade också här lustiga uppträden, som höllo ung- domens okynniga lifsmod vaket. En godmodig humor ut- talar sig lifligt i den unge brefskrifvarens berättelser därom. Här en liten prof bit: »För (lektor) B. höllo vi ett rysligt skoj i eftermiddag. Flere stycken bådo sig lof att gå ut och dessa hemtade upp snö, som de delade ut åt klassens öfriga lärjungar, så att vi sutto och slogo små snöbållar på hvarandra. B. var alldeles ursinnig och lofvade, att han skulle prygla oss så, att vi skulle minnas det i alla våra lifsdagar. — — En gång lade de en liten nyfödd kattunge i hans hatt. Då denne började jama förskräckligt, rusade alla upp med utropet: »Herr lektor, det spökar i hatten.» Då alla på en gång erbjödo sig att skaffa bort spökét, skrek B.: »Låt bli det oskyldiga djuret, jag skall sjelf bära ned det », h varpå han bar ner katten och kom derefter upp med en stor stake under rocken, sägande: »Ar det nu någon, som vill något, så skall jag lära honom.» Att Arvid Ahnfelt af hjertans lust tog del i dylika pojkstreck, kan man nog hålla troligt. Studierna vansköttes emellertid ej för det. Vid vårtermin sflyttningen 1861 kom han upp i 7:de klassen, och 1863 var han student. Men nu fick den unge mannen med ens känna starkt gripande tag af lifvets allvar. Fadern, den gamle P. G. Ahnfelt, med hvars personlighet han känt sitt gryende själslif på det närmaste förenadt, ailed 1863 efter någon tids oroande sjuklighet. Det gamla föräldrahemmet, vid hvilket sonens käraste minnen voro fästa, öfvergafs med det samma, och familjemedlemmarne drogo åt skilda håll. Modern och de ogifta syskonen bosatte sig tills vidare i Helsingsborg, men »vistades dock lika mycket på Höganäs.» Arvid fick åtaga sig kondition som informator på herresätet Axelwold två mil från Landskrona; han hade där i enkefru Berg v. Linde »en utmärkt treflig och angenäm principalinde», hvars unge son 110 han skulle undervisa, och fann sig här hafva »en utmärkt treflig och angenäm kondition». Sorg och saknad lade emellertid till en början sin blytyngd pa hans glada mod. Sin klagan förtrodde han åt en vän: »Ack, huru splittrad är icke vår familj nu mot då vi sist träffades! Det kännes bra tungt att hafva förlorat far och dertill en sadan far.» Men sorgemolnen skingrades efter hand, och Arvid Ahnfelt fick på Axel void en glad tid. I den sällskapskrets, som han umgicks uti, gjorde han första bekantskapen med sin blifvande maka, Hilda Runnerström, och de unga tu »kommo öfverens». Den gladlynte studenten hade dittills alltjämt lefvat ögon- Arvid Ahnfelt vid 20 års ålder. blickets lif, äfven om detta ej alltid stält sig så gladt; nu uppgick tanken på ett framtida eget hem, men för att för- verkliga den tanken kräfdes större allvar och strängare arbete. . Det låg öfver denna tid en ungdomlig frihetsstammng, som lätt meddelade sig åt lifliga sympatiska sinnen; man var hänförd af Garibaldi och Abraham Dincoln, man egnade sitt varma deltagande åt Polens olyckliga frihetskamp; i vårt land slog liberalismen ut i blomma under den rörelse, som föregick representationsreformen, och skandinavismen hade just då att genomgå sitt ödesdigra »eldprof». Under Ill påverkan af en sådan tidsanda fick Ahnfelt lifsintryck, som för hans blifvande riktning som publicist och skriftställare blefvo bestämmande och varaktiga. Han trädde nu ut i verlden till ett friare, verksammare lif, till deltagande i tide- hvarfvets frihetskamp. »Att vara konditionsmagister blir bra tråkigt i längden», skref han nu, och omtalade tillika sitt beslut att från Axelvold afresa till Lund; det var i april 1864. Men bland de »unga gubbarne» i den sydsvenska universitetsstaden kändes det honom för qvaft och för trångt. »Vid mitt sista besök i Lund», skref han, »väcktes miu lust att lemna denna håla och draga till Upsala med för- nyad liflighet. Men dessvärre är det åtskilliga förhållanden, som qvarhålla mig härnere; annars skulle jag ej vara sen att draga till de högre regionerna.» Under tiden svärmade han, tyckes det, mest för skandinavismen; han harmades öfver den svenska regeringens hållning under danska kriget, ja han funderade något på att sjelf draga ut i striden. Till de »högre regioner» dit han längtat, kom han snart så till vida, att han under 1865 eller 1866 fick anställning som informator hos en grefve Hamilton på Hedensberg i Vestmanland. Nu kom han in i en aristokratiskt högförnäm krets, hvars andryga grandezza fylde den trotsige, lätt- antändlige ynglingen med demokratiskt patos. För sin unge lärjunge antydde han de måhända välbehöfliga påminnelser, som innehållas i orden: »Yfs ej af fädrens ära, en hvar har dock blott sin.» Det togs illa upp; ej minst under en tid då den nyss genomförda representationsreformen gifvit den adliga konservatismen ett sår, som ännu bittert sved. Ett år eller något deröfver dröjde emellertid Ahnfelt q var på Hedensberg. Sedan fick han sin länge närda önskan uppfyld; han begaf sig till Upsala. Men tillgångarne voro små och den förestående upp- giften allvarsam. Det behöfdes hela den uthålliga energi, som hos Ahnfelt låg gömd under den glädtiga ytan. ♦ I studentlifvet och kamratumgänget tog han föga del; inne- stängd på sitt rum, hängaf han sig åt examensläsuingens »plugg» och omfattande studier på egen hand. Han steg upp kl. 2 på natten, då arbetet sedan gick bäst under de arla morgontimmarne, och han gick till sängs kl. 7 på aftonen, då studentkamraterna funno det vara »toddydags». Han var sällan ute, och då så måste ske, lär han i sitt beteende hafva förekommit något »förläst». Men det ener- 112 giska arbetet kröntes med den framgångs att han redan efter tvä år, vid promotionen 1869, mottog lagerkransen som filosofie doktor. Hans doktorsafhandling hade till ämne C. J. L. Almqvst, hvilken vid föregående promotion skulle hafva blifvit jubel- magister och afled i Bremen kort derefter. Han gaf här uttryck åt en originel uppfattning, allt för frisinnad för de rådande förhållandena. Han stod nu vid den utgångspunkt, hvarifrån lefnadsbanorna utgrena sig, och det gälde att välja. Där skilja sig nu de gamla skolkamrater, som fordom så förtroligt samlefvat. »Att tänka fritt är stort», ty det leder till andens sjelfständighet, tänker den ene; och så gifver han sig in på det frisinnade skriftställeriets törn- bevuxna bana. »Att tänka rätt är större», ty det leder säkrast till timlig välgång och utmärkelse, tänker den andre, och så gifver han sig in på någon af de banor som leda dit. Sedan träffas de måhända en och annan gång i lifvet; den högtuppsatte nickar då med mer eller mindre konven- tionel välvilja mot sin forne kamrat, men undviker närmare beröring och går helst hans dörr förbi. Arvid Ahnfelt hade gjort sitt val; han hade valt den törnbeströdda banan. Som e. o. amanuens fick han en lönlös eller omärkligt aflönad anställning vid riksbiblioteket i Stockholm och kom sålunda till hufvudstaden, där han under hela sitt följande lif qvarbodde. I biblioteket hade han rikligt tillfälle till literaturforskning, och det begagnade han med begärlig ifver. Som bibliotekstj en steman uträttade han väl för öfrigt ej mycket och lemnade efter någon tid sjelfva befattningen. Det var åt den liberala pressen som hans håg egentligen var riktad, och här inträdde han som verksam medarbetare i det då af Sohlman redigerade Aftonbladet. Mer anslående och i ögonen fallande var hans verksamhet i Ny illustrerad tidning, där han författade den med hans initialer A. W. A. undertecknade veckokrönikan. Här kom han åter uti intim beröring med en medlem af den familj, med hvilken han under sin barndomstid så förtroligt samlefvat. I Harald Wieselgren, dåvarande redaktören för Ny illustrerad tidning fann han en lika varmhjertad som erfaren äldre vän, hvilken bistod honom med råd och dåd. Ahnfelt gaf gengäld med sitt arbete; hans krönika var ett alltid gerna läst bidrag, om än den trångsinta konservatismen där ibland fick sina skarpa slängar, och under Wieselgrens bortovaro förestod us nan flera gånger tidningens redaktion. Med Wieselgren nt- trädde han också ur tidningen. Vid sidan af denna verksamhet i pressens tjenst ar- betade han äfven i bokliteraturen med en oförtruten flit, som väl må kallas beundransvärd, och med en talangfull behändighet, hvarigenom allt hvad han frambragte bleflätt- läst och anslående. Som öfversättare, literär samlare och bearbetare var han till en början mest och alltjämt mycket verksam; sedermera framträdde efterhand hans sjelfständiga skriftställeri. Till denna flit drefs han af hänsyn för sin och de sinas utkomst, sedan han blifvit i äktenskap förenad med sin ungdoms trolofvade; de båda makarne arbetade lika energiskt hvar på sitt kall, mannen i literaturen, frun i en af henne uppsatt handelsaffär. För att göra sina arbeten begärliga för allmänheten måste Ahnfelt lägga an på det roande och pikanta; genom den rika fond af humor, som han i sig sjelf egde, hade han också en naturlig dragning åt detta håll. Men under detta arbete för utkomsten kände han sig alltjemt som stridskämpe i de idéers tjenst, åt hvilka han med städse obruten trohet hängifvit sig. Han uträttade sålunda för dem hvad han förmådde under trycket af den tunga, blygrå atmosfer, som under 1870-talet lägrade sig öfver vårt literära och politiska lif. Först verkstälde han öfversättningen af Herman Hett- ners arbete om franska literaturen under 18:de årh. (utkom 1872), i hvilket Voltaire och Rousseau framstäldes mera sympatiskt än man hos oss annars varit van vid. Under åren 1874—76 utkom hans med talrika literaturprof försedda bearbetningsverk »Verldsliteraturens historia». Sådant det är fyller det ännu i dag en märkbar lucka i vår populära literatur och är derför alltjämt anlitadt, helst som det, om än på sina ställen hoprafsadt, utmärker sig genom en frisk och ledig stil; på att vara sjelfständigt originalverk gjorde det inga anspråk, och att den radikale literaturhistorikern Scherr förnämligast anlitats vid bearbetningen, föll af sig sjelft i ögonen. Icke desto mindre fick det genast efter de första häftenas utkommande ett hetsigt angrepp i det då af S. A. Hedin redigerade Aftonbladet, hvars redaktion Ahnfelt ej mera tillhörde. Med sitt lugna, värdiga svar parerade emellertid Ahnfelt temligen behändigt arbetet, hvars afsätt- ning sålunda föga hämmades. At monografier och samlings- arbeten öfver vår egen literaturhistoria egnade han sig der- 114 efter med alltid samma oförbränneliga uthållighet. Sålunda utkommo under året 1876 en utförligare teckning af C. J. L. Almqvists lif och verksamhet, en lefnadsteckning af Sehlstedt i förening med ett posthumt band af dennes dik- ter, humoristiska godbitar jemte en sympatisk lefnadsteck- ning af H. B. Palmær .(»Eldbränder och gnistor») samt »tankar och löjen» af Thomander; under aret 18H behand- lade han det »Bellmanska sällskapet», meddelade »Interiörer ur det literära Stockholmslifvet» samt skildrade Linnés lef- nadsminnen (som påminnelse om den förestående hundra- årsdagen af dennes död). Under de bada följande aren »uppgräfde» han den gamle hedersmannen L. F. Rääf af Småland samt ransakade Karl af Kullbergs portfölj. Från det literära skriftställeriet leddes Ahnfelt närmare den politiska oppositionens genom sin 1880—81 utgifna teckning af Crusenstolpe och samling af dennes literära korrespondens. Han redigerade äfven den pa A. Bonniers förlag under titeln »Medaljonger och statyetter» utgifna samlingen af samme Crusenstolpes småskrifter. Vid samma tid började han äfven det uppseendeväckande samlingsverk, som fått titeln »Ur svenska hofvets och aristokratiens lif»; genom utgifvandet af vissa brefvexlingar och memoarverk Trampades här kännbart nog vissa ömtåliga liktornar inom högre och högsta kretsar. På herresätena, ur hvilkas arkiv en stor del såväl af dessa som hans förut publicerade arki- valier hemtats, mottogs Ahnfelt emellertid med en välvilja, hvartill det vinnande i hans eget väsen ej minst bidrog; men man var på samma gång rädd för att åt honom ut- lemna något, som i hans hand kunde blifva »farligt». I början af år 1881 utkom på L. Lamms förlag ett häfte med titeln »Ur Dagens krönika» och med Ahnfelts namn på titelbladet; främst hade det ett bidrag af Marcellus (Bergstrand). Derefter kom en uppsats af Georg Brandes om den semitiska rörelsen i Tyskland. Sedan följde en uppsats af Ahnfelt om »politiska partier och partinamn» (isynnerhet de amerikanska). Som tidskrift i ordets full- ständiga mening framträdde det så inledda företaget till en början icke; det angaf sig vara en »företrädesvis åt politiska, sociala och ekonomiska frågor egnad publikation,, fortgående i 4 à 5 häften årligen under redaktion af d:r Arvid Ahnfelt.» Det tillkännagafs att utgifvaren »på grund af flerårig för- bindelse med åtskilliga af utlandets bekanta skriftställare» IIS sâg sig kunna utlofva bidrag äfven fran deras sida. Pa andra häftets omslag kunde meddelas, att företaget redan »af allmänheten omfattats med ett ovanligt intresse, i det en betydande upplaga utgått», samt att det »af kritiken erhållit vitsord, som berättiga utgifvaren och förläggaren att hysa den förhoppning, att ett sedan flere år befintligt behof blifvit genom denna publikation tillmötesgånget.» Sedan andra häftet rönt samma framgång, sattes på tredje häftets omslag orden »l:sta årgången», och därmed hade »publikationen» antagit karaktären af tidskrift. Man skrifver ej gerna en persons eller ett företags historia, förrän personen är död eller företaget afslutadt. Sålunda är, hoppas vi, tiden ej ännu inne att skrifva hi- storien om »Ur Dagens krönika», om än detta beklagligen är fallet med hennes grundläggare och hittillsvarande ut- gifvare, som på henne satte prägeln af sin egen personlighet. Att den fick allt talrikare vänner och afnämare bland den stora allmänheten, det blef snart uppenbart. Ahnfelts för- måga att leta npp det roande och pikanta, att för tidskriften vinna bidrag af framstående in- och utländska författare samt att på repertoaren sätta sådana ämnen, som för dagen företrädesvis voro intresserande, — allt detta gjorde nog sitt till. Men ännu mer verkade den orädda hållning, hvar- igenom tidskriften gaf ordet åt undertryckta opinioner samt öppnade den enda försvarsmöjligheten för dem, hvilka öfver- makten af en eller annan anledning ville, under det dagblads- pressen dervid teg eller instämde, nedtysta eller förfölja; därtill kom äfven den liberalitet, hvarigenom äfven skilda meningar fått tillfälle att yttra sig bredvid eller mot hvar- andra. Den polemiska tonen har väl ibland varit skarp nog (aldrig grof) och orden hafva då ej måhända ej alltid kunnat strängt vägas på guldvigt. Att i krönikan influtit ett och annat, som saklöst kunnat uteslutas och på vissa håll mer än oundgängligen nödigt varit, känts retsamt, må medgifvas. Men om orden ibland voro harmens mer eller mindre starka uttryck, så riktade sig, åtminstone från Ahn- felts egen sida denna harm mot hvad han af fullaste öfver- tygelse ansåg vara lågsinthet, hycklande humbug eller smy- gande förföljelselust. Mot sådant kunde den vanligen god- modige skämtaren lätt nog eldas till ett berserkalynne, som urladdade sig i blodiga sarkasmer. Endast en liten interiör må meddelas och den är i flere lié afseenden betecknande nog. Den däri medspelande har redan fyra âr före Ahnfelt gått till det land, hvarifrån ingen åter- vänder; det var nämligen skriftställaren A. Strömbäck, som i tidskriften först uppträdde under signaturen Fritz Krook och sedan signerade en uppseendeväckande artikel med pseu- donymen Scævola, men han behöll äfven signatmen Fiitz Krook, hvilken han använde under en samtidig uppsats om »Vår konstitutionela utveckling». Ahnfelt, alltid fallen för det pikanta, önskade nu få flere uppsatser under Scævolas signatur och gjorde därför Strömbäck ett förslag salunda. (12 sept.) »Scævola-artikeln har väckt mycken upp- märksamhet och nyfikenhet. Tillät mig att sätta denna signatur äfven på »Vår konstitutionela utveckling». Du kan ju skrifva något annat till Dag. Kr. under signaturen Fritz Krook, i nationalekonomi, som du tänkte. Men jag tror, att det skulle vara mycket pikant, pm allmänheten äfven i nästkommande häfte finge en artikel af Scævola. Sen kan Fritz Krook komma och desslikes förvana verlden. I nytt bref af den 16 sept.: »Säg mig, om du har något ämne, som skulle konvenera dig. Men behåll Scævola- manteln tills vidare. När du en gång låter den falla, blir du redaktör af en stor daglig tidning, liksom Bergstrand blef, tack vare sin signatur. Uppriktigt sagdt, tror jag du har mera fördel af att vara Scævola än att vara Fritz Krook, d. v. s. de allra flesta tro, att detta senare är ett riktigt namn, men på det senare undra tills vidare alla. Det lilla fåtal, som känner till mystifikationen med fritz Krook äi lätt räknadt, men fortfar som Scævola, och din belöning blir stor.» . , i En annan Scævola hade emellertid fatt träda in undci den förstes mantel och publicera en fortsättning. Om denne gör Ahnfelt i tilläggsbref af den 18 sept, följande pikanta meddelande: »Gissningarne på Scævola äro nu följande, delvis utkolporterade i landsortspressen: ^jitkammar^ Koersner (utpekad utan namn i Budkaflen m. fl.), Norén (Gullbergs version), > . Ahlgren (redaktör af Eskilstunatidn. Skall hafva skrifvit under signaturen Scævola vid något tillfälle), Prof. Lysander (utspridt af mig). Äfven k. brors gissning är alldeles rasande. Schöld- ström och Wallenberg äro precis lika oskyldiga båda två.» 117 Den då högst nervöse och i sådan situation bittert misstänksamme S. gaf på det välmenta förslaget ett vägrande svar i uttryck af den mest våldsamma nervositet och miss- tänksamhet. »Det är», skref han från London, »oss emellan fråga om literär eganderätt. Jag har till dig sålt icke egande- rätten, utan publikationsrätten till min uppsats om deu kon- stitutionela rätten, nämligen att publicera den i den af dig utgifna tidskriften. Skulle något annat eller mera ingått i köpet, kunde du ju t. ex. ansett dig berättigad att signera den med ditt eget, med skräddare Palms, med h. m:t konun- gens eller med hvilket som helst annat »pikant» namn, eller att, om detta med större fördel för dig kunde ske, öfverlåta den till införande i nästa nummer af Vikingen, Julgrisen eller Svenska Dagbladet. — — Signaturen är icke min, med den må du gerna göra hvad helst dig lyster, men upp- satsen är min, och om den är mitt sista ord ett bestämdt nej till ditt förslag.» På dessa våldsamma utgjutelser svarade Ahnfelt med samma lugna godmodighet helt enkelt: »Jag tror vi låta Scævola-frâgan hvila nu. Jag var — som jag redan tillåtit mig påpeka — i min goda rätt att göra förslaget och du att säga nej. Ha vi missförstått hvarandra, så är nu miss- förståndet häfdt.» Lika godlynt svarades på Strömbäcks yrkande att helt och hållet borttaga Krook-signaturen: »För Dag. Kr:s läsare är Fritz Krook en gammal bekant, som dyker upp igen med glans. Då jag inte fick döpa om honom till Scævola,- tycker jag inte heller begära, att jag skulle afkläda honom helt och hållet.» Under arbetet för tidskriften öfvergaf Ahnfelt ej sin arkivforskning; tvärtom, denna drefs lika oförtrutet som någonsin samt gaf äfven åt tidskriftens innehåll ett rikligt, mer eller mindre bearbetadt och ordnadt material. Denna forskning var fortfarande hufvudsakligen riktad åt det po- litiska hållet, och under ofta förnyade resor till utlandets storstäder anlitades därvarande arkiv. I Paris började han samlandet af de intressanta, för vår historia vid början af detta århundrade till stor del ganska upplysande bref och aktstycken, hvilka sammanfattades i arbetet »Utländska di- plomaters minnen från svenska hofvet»; samlings- och excer- peringsarbetet fortsattes i London, där det efter Ahnfelts anvisning mestadels utfördes af Strömbäck, hvars gamla, nu åt Ahnfelt öfverlåtna signatur Scævola också användes som 118 författarepseudonym. Strömbäck var väl ingen arkivspecia- list och som öfversättare hade han väl också mera af tid- ningsmannens rutin än af diplomatens; men ensidigt och därigenom orättvist var ändå det ytterst våldsamma angrepp, hvarmed »Historisk tidskrift» från uteslutande arkivalisk amanuenssynpunkt kastade sig öfver — Ahnfelts förläggare, som till trycket befordrat ett sådant opus. För Ahnfelt blef Strömbäcks medverkan vida dyrbarare, än beräknad! var, ty arbetet uttänjdes till ett omfång långt utöfver det tillämnade. Sålunda skref han till denne (15 nov.): »Så länge det gälde det ursprungligen öfverenskomna, 15 ark, skickade jag med omgående hvad du begärde. När det började öfver- stiga, har jag flera gånger fåfängt bedt dig göra en beräk- ning öfver fortsättningen. Jag har, då det sända öfverstigit 20 ark, förklarat, att jag väl skulle mottaga lite till och att jag hoppades kunna åstadkomma ännu något penningar. Men jag har därjämte bedt dig att icke forcera allt för mycket och att icke, med försummande af dina korrespon denser, sätta allt på ett kort. Detta företag, som du sjelf i bref till mig kallat »slaftjensten i Chancery Lane» hade jag aldrig anmodat dig om. Det var du sjelf, som anhöll därom. Jag hade afskrifvare till mitt förfogande, genom Bræksted, och det kunde gått för sig lika så bra i London som i Paris.» Genom kompilering från olika tryckkällor tillkommo arbetena »Från Europas hof» (började 1883) samt »Ryska afslöjanden» (1885). Under någon tids vistande i Petersburg anlitades därefter ryska arkivalier, företrädesvis Suchtelens samlingar; åtskilligt däraf, både af politiskt och literatur- historiskt intresse, publicerades i Dag. Kr. I arbetet: »Två krönta rivaler» (1887), hvilket stälde Karl Johan i den af Crusenstolpe presumerade belysningen, styrkte han.sin upp- fattning med en mängd förut okända eller ofullständigt kända bref och aktstycken. Förlidet år utkom hans sista arbete, »Herskarmakt och själssjukdom», hvilket framstälde,. efter i München gjorda studier, den konstvurmande, olycklige ko- nung Ludvig ILs bizarra lefnadssaga. _ Äfven i tidningspressen gjorde Ahnfelt sina inlägg, ibland rätt oväntade, någon gång hemlighetsfulla. Båda delarne var fallet med en artikel i Aftonbladet (för den 14 april 1883), där Hedins arbete om »latinherraväldet» skarpt nagelfors. Artikeln väckte uppmärksamhet; man antog den 119 vara författad af någon framstående »latinpedagog», ehuru stilens sprittande liflighet vitnade däremot. Ingen kunde väl ana och högst få veta ännu, att den i sjelfva verket lär vara författad af — Arvid Ahnfelt, den radikale tidskrifts- utgifvaren. Han gjorde det ej blott i följd af sina fäderne- traditioner och sitt medvetande af antikens stilbildande makt, utan äfven under påverkan af ett frihetssinne, som kände sig draget till den klassiska forntiden, men med antipati vände sig bort från allt, som erinrade om medeltiden. Så i följande tirad: »När den gyllne åldern kommer ■— menar han (hr Hedin) — då den siste latinaren blifvit, i enlighet med ett kändt uttryck om ett par andra potentater, hängd i den siste gammaldagspedagogens tarmar, då skola våra barn börja att studera historia, och detta skall tillgå så, att de skola läsa den gamle t. ex. den gamle angelsaxiske kyrkohistorikern Beda på grundspråket, i stället för att nu, såsom bedröfligen händer, i tionde eller tjugonde hand in- hemta, huru det tillgick i Englands medeltidskyrka. Nu påstår visserligen malisen, att Beda hade den ovanan att skrifva på latin, han liksom så många andra som gifvit de vitnesbörd om medeltidens lärda forskning, hvilka våra lyck- liga efterkommande skola uppbygga sig med; men kanske vi kunna hoppas, att det var så kallad »kökslatin», som medeltidsförfattarne visa sig ha begagnat, och mot detta torde hr Hedin icke hafva något att invända, om man blott slipper från det infama klassiska latinet. — — För öfrigt våga vi den suppositionen, att äfven medeltidens skrift- ställare stundom förstodo att begagna Latiens tungomål enligt konstens regler; men detta förlåter kanske författaren, om blott det har skett under medeltiden, för hvilken han fattat en så brinnande kärlek.» Då Hedin till slut upp- stält »reformvännernas bildningsideal», söndersliter rec. detta på det obarmhertigaste under förmenande, att »ett snus- torrare bildningsideal än hr Hedins ligger icke inom möjlig- hetens gränser.» Till slut tror han sig hafva visat, att samme förf, med sin bevisning åstadkommit »en fullständig deductio en absurdum, icke rörande det förmenta herra- väldet, utan just rörande vissa »reformvänners bildnings- ideal.» Liksom Ahnfelts språk var raskt, pikant och lättläst, så bar hans arbete, äfven då det var som strängast, aldrig någon prägel af mödans tyngd; han förstod också att vinna 120 och bruka skickliga biträden. Den ökade framgången födde ökad lifsglädje, som fick en ständigt ny näring under det rörliga lifvet på resor, under vexlande umgängesberöring med literärt framstående personer inom och utom landet samt under ett lyckligt familjelif i det angenäma, gästfria hemmet. Utomhus var hau gerna med i festligt lag och gladt samqväm, helst med sina vänner inom literatörverlden, och han egde en för vänskapen öppen själ. Men för nöjet tillbakasatte han aldrig de allvarliga värfven. På förmid- dagarne gick han till det i närheten af hans bostad belägna riksbiblioteket eller till något af arkiven, om eftermiddagarne skötte han sina till redaktionen hörande bestyr i tryckeriet eller på förläggarkontoret, och på sina lediga mellantider ombesörjde han sin vidlyftiga brefvexling och sina studier. Med rätta skulle Ahnfelt hafva kunnat på sig sjelf tillämpa skaldens ord: — -— det ligger dikt och sanning och skämt och allvar ständigt på din mund i underlig men alltid öppen blandning, i fritt, men oupplöseligt förbund. Denna blandning röjde sig äfven påfallande i hans anlete. Det hjertliga skämtleendet, då de glänsande hvita tänderna lyste fram mellan fylliga läppar, då pince-nezen tidt och ofta föll ned från den lilla rynkade näsan och sattes dit igen för att lika ofta åter falla, var alltid tillreds med ett träffande infall eller en rolig berättelse. Men i allvars- stunder sammanpressades läpparne hårdt, och ur de mörka ögonen framblickade samlad viljekraft, ibland nästan hotande som om de velat säga: »slår du, så slår jag igen». Hans lefnadsvanor och umgängessätt buro prägeln af medfödd nobless, af vanan att röra sig i aristokratiska kretsar; sjelf visste han sig tillhöra en aristokrati, som, när allt kommer omkring, är den enda berättigade i verlden. Hans lefnads slut var i ordets fulla mening tragiskt. Sorglös under lyckans dagar, stälde han beredvilligt sin kassa och kredit till sina vänners förfogande, och man vet, huru sådan beredvillighet ofta lönas. Godtroget, måhända i hopp att därigenom betrygga sin tidskrifts framtid, inlät han sig i ödesdigra borgensförbindelser som slutligen med- förde hans ekonomiska ruin. Ahnfelt gjorde energiska an- sträögningar för att afvända det hotande slaget, men de misslyckades. Själsspänningen, ökad genom bekymmer för 121 tidskriften och genom intrycken af föregående polemik, bröt hans fysiska kraft och förde med sig slaganfall eller någon- ting liknande^ som äfven bröt hans själs energi. Vid böljan af februari reste han, dels för ekonomiens skull, dels i re- daktionsbestyr, ned till Skåne och for därifrån öfver till Ivöpenhamn. På ett hotell därstädes afled han i hjärtslag' natten till den 17 februari. Hardt drabbad af det genom ôfværraskningen och till- stötande omständigheter dubbelt kännbara olycksslaget stod makan, med tre döttrar och en son i uppväxtåldern, sörjande men^ i sorgen upprätt, vid den dödes kista, på hvilken publicistklubben, tidskriftens medarbetare och den aflidnes vänner lagt sina kransarj den högtidliga begrafningsakten förrättades den 24 februari i Jakobs kyrka. I tragedien faller hjelten genom följderna af sina egna missgrepp; men det goda han velat, den frigörande verlds- askadning, i hvars stridsled han stått, skall gå segrande fram, och då skall äfven hans minne försonadt lefva. »Kom igen!» var Ahnfelts sista ord till undertecknad, då vi vid publicistklubbens sista årsfest åtskiljdes för helt kort tid, sasom vi båda trodde. Icke anade jag då, att jag skulle komma igen, icke till honom men till allmänheten, i dödsanmälarens tunga värf. Frid öfver hans minne! Otto Sjögren. Ur Dagens Krönika. X. 2. 9 Franska insatser i svenska kulturen. När den vesterländska kulturen undan folkvandrings- barbarerna öfverger det gamla Latium, slår den ner sina nya bopålar i Galliens bördiga jord. Orsakerna till, att Frankernas rike sålunda blef arftagare af Rom, voro många. Redan 600 år före Kristus hade Grekerna anlagt ny- bygget Massilia, som sedan blef Marseille, och från denna härd spridde sig norrut genom afläggarne Narbonne, Arles, Toulouse, smaken för mildare seder, kunskapen om åker- bruk, med vinrankan och oliven, byggnadskonst, metall- beredning, mekanik, befästningskonst. Och äfven veten- skaperna, filosofi, geografi, grammatik och medicin odlades i det södra Gallien i sådan grad, att på Augusti tid Ro- marne hellre besökte Massilias talarskolor än Athens. Det var sålunda icke något barbarland Cæsar eröfrade, utan Gallien blef snarare upptaget i den romerska unionen så- som en bundsförvandt som en gång till och med kämpade under örnarne mot den gemensamma fienden Karthago. Men äfven den gamla keltiska befolkningen i mellersta och norra Gallien innehade vissa förutsättningar, som gjorde dem mottagliga för en högre kultur. Gallerna hade näm- ligen vid eröfringens tid sammanslutit sig i små samhällen med öppna byar och befästa städer, hvilkas byggnads- sätt Romarne beundrade; hade anlagt vägar och broar, idkade flodfart, förstodo metallberedning och slogo mynt. Jordmånen var sålunda beredd att mottaga romarkultu- 123 refis utsade. Men der förefunnos äfven i sjelfva samhälls- författningen groddarne till den kristligt-ridderliga anda, som sedan uppträder under påfvedömets och chevaleriets former. Druidkulten med dess allsmäktiga Öfversteprester- liga hufvud banade väg för påfvedömet, och den aristo- kratiska stamförfattningen anticiperade det starka konunga- dömet med ridderskap. Äfven den tillfälliga omständigheten, att senare fran- kerkonungen Klodvig antog den rätttrogna athanasianska sedermera katolska bekännelsen, verkade, att Frankerna knöto tidigare än de arianska Germanerna sin förbindelse med Rom, hvilken blef än fastare när Pipin lät kröna sig af påfven Stefan III i Saint-Denis såsom konung af Guds nåde och han sedermera, till tacksamhet för, att han lade exar- katet under påfvestolen och derigenom gj’orde Rom obe- roende af Österlandet, erhöll titeln romarnes patricius. Vestei ländsk kultur fann salunda i Frankrike sitt nya hemvist, och med Karl den store och hans efterföljare börja de klassiska språken och litteraturen att odlas vid nordligare breddgrader under det att de läggas i glömska nere i hemlanden för att der icke vakna förrän vid renäs- sansen. Italien hade blifvit ödelagdt af barbarer, under det Gallien deremot öfversvämmades af Romare, och dessa, som redan öfvergifvits af förfädrens krigiska ande, intogo snart i det nybildade Frankerriket alla administrativa platser, hgstiftande, ordnande, under det de skenbare eröfrarne, Frankerna, sysselsatte sig med krigföring. Därför blef Gallien romaniseradt invärtes, och därför har Frankrike, oaktadt sitt Germaniska namn blifvit ett romaniskt land både i anseende till språk som kultur, och därför blef Paris det nya Europas medelpunkt och Tuilerierna dess kapito- lium. Men detta nya Rom skulle äfven få sina barbarer, och sedan Hunner och Saracener blifvit tillbakadrifna samt Lothringen och Burgund antagit civiliseradt lefnadssätt och 124 bildat en förborg mot Germaniens vildar, kommo de nya barbarerna från norr. Marseillaren Pytheas, en af de äldsta geografer, hade redan 300 år före Kristus gifvit skildringar af Skandinavien, och Norrmännen, som de nya inkräktarne kallades, voro sålunda icke alltför obekanta för frankerkonungarne. Bland norrmännen kunna vi medräkna svenskarne utan att behöfva gifva flere skäl för deras närvaro, än man nu- mera ger för deras frånvaro, och vi skulle äfven från eröfringen af Blois, Tours, Amboise, Nantes, Bordeaux, Toulouse samt brandskattningen af Paris kunna räkna första beröringen mellan Sverge och Frankrike. Men hade nord- männen intagit Frankerlandet med eld och svärd, sä er- öfrar å sin sida den för tillfället besegrade det fjärran bar- barerlandet i korsets tecken, och Sverge mottager dopet och evangelium från Frankrike, ty Ansgarius var hemma från Picardie, född af frankiska föräldrar och utsänd af ärkebiskopen i Reims, Ebbo, och pä Ludvig den frommes tillskyndan. Och liksom Frankrike sände de första missio- närerna till Sverge, blef det äfven senare från samma land, som de första klosterstiftelserna kommo att anläggas, ty Alvastra och Nydala grundades af cistercienser frän Citeaux vid Dijon. I Skåne der Premontré satte en afläggare vid Wä finna vi en fransk abbé vid namn Gilbert, och i Tomarp residerar Sankt Bernhards vän biskop Eskil hvilken skall ha tagit munkar direkt från Clairvaux. Ett enda kloster afsatte La Grande Chartreuse i Sverge och detta blef Pax Mariæ eller Mariefred i femtonde seklet. Det Svenska diplomatariet bevarar ännu skrifvelser från moderklostren i Frankrike, och bland de mest berömda brefskrifvarne träffas Abbén Pierre i Celles, biskop Stefan i Tournai, Pierre i Reims, och sjelfve Helige Bernhard i Clairevaux. Rom har under tiden blifvit sätet för kristenhetens öfversteprest, som derifrån utfärdar bullor och dekret, men det är i Paris och vid dess universitet, som den veten- 125 skapliga teologien och filosofien togo boplats. Universi- teten i Paris och Bologna voro Europas första högskolor och det är till Paris de första svenska studenterna utvan- dra och vinna utmärkelser, och icke få stiga från åhörar- bänken i katedern, såsom magister Laurentius som före- läste i filosofien och de andra fria konsterna, med stort beröm, och magister Martinus de Dacia (om han nu var från Sverge eller något af de andra skandinaviska landen) undervisar i juridiken, utger en lärobok i ämnet, hvilken håller sig qvar vid universiteten ända in i sextonde århun- dradet. Tre svenska kollegier funnos i Paris under trettonde seklet; Upsalas vid rue Serpente och ruelle des Deux- Portes; Skaras »in vico Brunelli» och Linköpings i hörnet af rue de Mont Saint-Hilaire och rue des Carmes. Dessas studenter, hvilka voro skyldiga att skrifva hem till sina förmän, blefvo derigenom, i ett tidehvarf, då inga tidningar funnos, ett slags korrespondenter, som meddelade till hemlandet hvad som af vigt tilldrog sig ute i stora verlden, och om man erinrar, att adepterna efter fullbordade studier återvände hem med skyldighet att vid hemkomsten hålla en föreläsning och medföra det nyaste vetenskapliga arbetet i afskrift, så måste erkännas, att Franskt inflytande på Svensk bildning under medeltiden var mycket större än vi nu dagligdags vilja minnas. Om också Etienne de Bonneuil och hans gesäller, som inkallades från Notre-Dames bygg-gille, endast utfört det dekorativa stenhuggararbetet för Upsala domkyrka, kan man icke förneka franskt inflytande på vår kyrkliga konst, om ock man får härleda de i fransk stil hållna kyrkomålningarne i Vrigstad, Hjelmseryd och Råda från de närliggande fran- ska klostrens målarskolor. Någon del i den allt intimare förbindelsen mellan de båda länderna, får man äfven antaga att Magnus Erikssons giftermål med Blanche de Namur skall hafva haft, Visser- 126 ligen hade de svenska och franska konungahusen förut varit befryndade, då Philippe Auguste varit gift med Inge- borg, Valdemar den stores dotter, som var af svensk extraktion, och senare Olof Skötkonungs dotter blef Henrik II:s gemål. Men riktigt intimt synes det först ha blifvit med Drottning Blanches ankomst till Sverge, då man under hennes tid finner en. kardinal Jean de Guilbert djupt inblan- dad i rikets angelägenheter och denne på samma gång namnes som hofpredikant i Carpentras, kanonikus i Verdun och domprost i Upsala. När så konung Magnus upptager sin svåger Louis de Namur i rådet, kan man ha rätt att se något mer än en artighet i drottning Blanches sigill, i hvilket äro afbildade utom Namurs och Norges vapen, äfven folkungarnes lejon och Frankrikes liljor, det sista på grund af drottningens slägtskap med franska konunga- huset. Nog af, Frankrike trycker sin stämpel på svenska medeltidens kultur, och när denna skall slå ut i den sköna litteraturens blomster, visa sig bakom våra första riddar- visor återigen franska förebilder, då våra fem förnämsta medeltidsdikter Ivan Lejonriddaren, Hertig Fredrik af Nor- mandie, Flores och Blanzeflor, Alexandersagan samt Namn- lös och Valentin äro antingen rena öfversättningar eller be- arbetningar från franska språket. Och när boktryckeri- konsten slutligen skall mångfaldiga den i skrift samlade litteraturens alster, fogar kanske en slump att den första på svenska språket tryckta bok, blir en öfversättning af Pariserrektorn Jean Gersons Tentation du diable, på vårt språk känd under namnet Djefulsens Frästilse. Utom de många studerande Sverge sände till Paris- Universitetet berätta urkunderna om Svenska personers resor i Frankrike i olika ärenden. 127 Sålunda besöktes Sens af Sverges förste ärkebiskop Stefan från Alvastra, hvilken i nämnda stad mottager kon- sekrationen af påfven, som för tillfället uppehöll sig der- städes. Sålunda infinner sig hertig Erik, Birgers son, i Vienne vid kyrkomötet, Ärkebiskop Nicolaus Ragvaldi nådde den äran att blifva nämnd såsom medlare vid freds- kongressen i Arras mellan konung Karl VII och hertigen af Burgund. Ärkebiskop Hemming från Upsala reser till Paris 1323 och tjugo år senare är han hos Clemens VI i Avignon i kyrkliga angelägenheter. Den heliga Birgitta, drottning Blanches hofmästarinna infinner sig i Avignon, emedan hon tror sig kallad att återföra påfvarne till Rom; hvarefter hon vallfärdar till Marseille för att öfva sin andakt vid Maria Magdalenas qvarlefvor. Först vid medeltidens utgång finna vi dock politiska relationer i regelrätt form upptagna mellan Frankrike och de nordiska länderna. Kristiern I afslutar nämligen en traktat med Karl VII år 1456, året innan han blir konung i Sverge, och i denna förbundstraktat mot gemensamma fiender uppräknas äfven Svensken, ehuru den gången utan vidare följder. Sverges första traktat med Frankrike deremot ingicks mellan konung Hans och Ludvig XII under bemedling af konung Jakob i Skottland och är gifven i Nantes den 17 Januari 1498. Den synes visserligen icke åsyfta några rent politiska förbindelser, ehuru den talar om ett »fast förbund, vänskap och en evig fred», stående uttryck i tidens förhandlingar, utan tyckes mera vara en handelstraktat, afsedd för vinnande af personlig säkerhet i handel och vandel, så mycket mera 128 påkallad, som de nordiska rikena nyss börjat afskudda sig hanseaternes beroende och direkt importerade vin och salt från Frankrike, gifvande i utbyte trävaror, hudar och kanske något jern. Och att handelsförbindelser från ändå äldre tider varit öppnade mellan dessa riken har man trott sig finna dels i det skönjbara inflytande Visby gamla sjörätt skall ha rönt från oleronsartiklarne, hvilka buro namn af ön Oleron utan- för Charentes myning, der mycket tidigt idkades utskepp- ning af salt och vin, dels af den omständigheten, att de franska mynten Gros Tournois egde kurs i Sverge och än i dag öfverflöda i våra myntkabinett. Vi ha sålunda sett huru Frankrike upptog det utlef- vade Roms rol såsom kulturcentrum, huru det blef veten- skapernas, konsternas och litteraturens nya härd, sedan det först utdrifvit och satt en dam mot barbarhorderna ge- nom riddarväsende och korståg, och att Sverge i stället för att vänta på nya väckelser öfver Tyskland såsom mellan- hand, direkt anknyter sin utveckling vid bildningens nya moderland, mottager dopet af Frankrike och blir vid medel- tidens utgång dess allierade, slutande en allians som utan större afbrott varat i snart fyra hundra år. Det är historien om denna union jag nu vill på en stund återerinra. Kristiern II som förnyat konung Hans allians med Frankrike, tvekade icke att kalla denne sin bundsförvandt till hjelp när svenskarne uppsagt honom tro och lydnad, och Frans I sänder också 20 skepp med 2,000 man, under anförande af Gaston de Brezé furste af Foucquarmont. Vid träffningen på Tiveden skickades fransmännen först i elden och ett tusen af dem stupade jemte öfverstarne de Valle och Saint Blimont. Ännu vid Brunbäcks färga funnos 129 fransmän i Kristierns armé, men detta var sista gången de svenska och franska vapnen officiell korsades, den gången oräknad då marskalken Bernadotte Sverges kron- prins förde Svenska artilleriet mot sina landsmän vid Den- newitz och Leipzig. Efter Gustaf I:s anträde till regeringen och när Kristiern sökte med Spaniens och sin svåger kejsar Karl I:s tillhjelp återtaga den förlorade tronen icke minst genom under- stödjande af Dackeupproret, ansåg Gustaf tiden vara inne att söka sjelfständigt förbund med kejsarens fiende Frans I. Till den ändan afsände han sin sekreterare Trebow som i Chatelleraud blef mottagen i audiens, med påföljd att en Christofe Richers skulle resa till Sverge att inhemta kännedom om det obekanta landet. Richers mottogs lysande i Kalmar, och frukten af mötet blef den år 1542 daterade traktaten i Ragny, hvarigenom de båda konungarne öfverenskommo att kalla hvarandra bröder, bevaka hvarandras intressen som sina egna och att Frankrike skulle ega rätt att tullfritt hitföras alt till ett värde af 6,000 écus, hvaremot svenskt jern och koppar kunde obehindradt införas i Frankrike. Sjutton år senare förnyades traktaten, och året derpå, 1560, berätta urkunderna om fyra svenska skepp som af- gingo till Fransk hamn lastade med ved, mastträn och bjelkar. Under Gustaf I:s söner börjar invandringen i Sverge af fördrifna franska hugenotter. Erik XIV:s lärare Denis Beurré redan inkallad under Gustaf I:s regering, synes hafva inblan- dat sig i landets religiösa rörelser, och litteraturhistorien be- varar titeln på en af honom författad stridsskrift för den reformerta läran. Omöjligt är icke heller att Karl IX:s bö- jelse för calvinismen fått sin näring från franska reformerta lägret. I Eriks tjenst råkas äfven den kände Charles de Mor- nay bördig från Berry, hvilken efter att ha utfört några 130 diplomatiska beskickningar, bief guvernör på Varberg och senare generalissimus öfver svenska armén, för att slutligen gå i döden för sin konung. Pontus De la Gardie, från Languedoc, vinner inträde i svenska hären och slutar såsom guvernör öfver Lifland och Ingermanland, och blir stam- fader för en af de mest lysande ätter i Sverge. I kriget mot Danmarks Norge, 1564, skickar Erik XIV en ung fransman Claude Collart som öfverbefälhafvare, och med påföljd att Trondhjems län, Jemtland och Herjedalen eröfras till vidare, dock med förlust af den unge generalen som faller i danskarnes händer och försvinner ur svenska historien. Vid denna tidpunkt hade Frankrike redan sin egen minister i Köpenhamn Charles Dançay, en man med vidt- sträfvande planer, och hvilken åsyftade intet mindre än att bilda ett stort nordiskt välde under franskt beskydd. De märkliga bref som röra denna affär finnas ännu i bevar och äro till största delen adresserade till Katharina af Medici. Af dessa skrifvelser framgår att ett giftermål varit påtänkt mellan Gustaf I:s dotter Elisabeth och franske konungen Karl lX:s son Henrik af Anjou, hvilken, efter att ha varit nämnd till tronföljare i Polen, dock vid fadrens död återvände till sitt fädernesland. Dançays plan gick ut på att till motvigt mot Spanien och Österrike samt den i öster hotande Moskoviten, under en krona samla Polen, Östersjöprovinserna, Preussen och de Nordiska rikena. Underhandlingarne om giftermålet öppnades verkligen, och Henrik III sänder sin ambassadör Claude Pinart för att vidtala princessan Elisabeth. Men hela planen stran- dade mot katolska partiets intriger, och man tror, att Katharina af Medici endast inlåtit sig på detta spegelfäk- teri för att omintetgöra en princessa af Condés spekulatio- ner på den unge konungen. Karl IX fortsätter emellertid de vänskapliga förbindel- serna med Frankrike, och Johan Skyttes ambassad till Paris 131 besvaras af en dylik under en Baississe, som erbjuder fransk mellankomst i de polska angelägenheterna, hvarpå en ny svensk beskickning affärdas till Henrik IV att söka få Sverge upptaget i den fransk-engelska alliansen och fram- bära tacksamhet för tillståndet att anställa värfningar inom franskt område. Karl IX satte nemligen stort värde på franska soldater af hvilka han egde ett helt rytteriregemente. Han fann dem visserligen underliga till sinnes men godvilliga derjämte, hvarför, (som han skrifver i en instruktion) man må med lämpa gå om med dem, gifva dem goda ord och icke slå dem. Af mera ingripande betydelse för landets inre utveckling och på industriens område blir den invandring som fransk- talande bergsmän, kanske mest valloner företaga till meller- sta Sverges bergslager. Likasom förr en gång cisterciensermunkarne från Frankrike infört förbättrade metoder i åkerbruk och träd- gårdskonst, skulle nu åtminstone fransktalande bergsmän gifva nya väckelser åt landets äldsta slöjd genom upp- rättandet af hyttor och smedjor, från hvilka lärjungar sedan spriddes kring alla Svenska bergslager, och än i dag bevaras spår af detta ursprung, både i franska slägtnamn och i tek- niska uttryck. Paschilius Dionysius Chenon är namnet på den förste invandraren som mot slutet af 1500-talet under hugenottförföljelsen begifver sig till Sverge der han slår sig ner i Filipstad och sedan uppmuntrad af Karl IX in- kallar yrkesbröder. Vända vi oss från krigen och slöjderna till litteraturen och konsten under renässansens och reformationens tidehvarf finna vi återigen Frankrike såsom lagstiftande och sniak- gifvande. Redan den store Linköpingsbiskopen Hans Brask sänder lärjungar till Paris att grundligt lära sig franska språket; Erik XIV inkallar franska artister till Stockholm Qch håller sig en fransk bistoriesRrifvare Petrus Marçilius; Johan III var skicklig i franskan och införskrifver ett helt bibliotek frän Paris, och den möjligen äldsta fransk-svenska grammatika är frän denna tid bevarad i manuskript, ut- görande en s. k. Donatus på sex språk, hvaribland franskan. På filosofiens område träffa vi Pierre de la Ramée. Humanist, polyhistor, filosof, är han en bland de första som bryter med Aristoteles’ filosofi, sådan den under medeltiden utbildats af skolastikerna. Omkring 1570 synas Ramées läror ha vunnit insteg i Sverge, och hans ifrigaste lärjunge Johan Skytte försummade icke att inplanta den stora hu- manistens tankar i sin kunglige discipel, Gustaf Adolf. Den Ramistiska filosofien blir efter en hel stridslitte- ratur vid universiteten den rådande i Sverge och herrskar genom nära ett hundra år, tills den efterträdes af Descar- tes’ som återigen ersättes först af Voltaires och Rousseaus. Vid utbrottet af trettioåriga kriget är det emellertid som vi skola finna Sverge utfördt ur sin tillbakadragenhet och inledt i verldshistorien, af Frankrike. Gustaf Adolf visste väl, att han icke ensam kunde upptaga kejsarens ut- maning då Wallenstein utdrifvit hans fränder, hertigarne af Mecklenburg ur deras arfländer. Han ville komma i åt- njutande af Frankrikes mäktiga beskydd, men som en klok diplomat icke taga första steget, utan såsom den anmodade kunna diktera vilkoren. Nöden tvang honom likväl att gå första steget och om sommaren 1628 afsändes sekreteraren Lars Nilsson i några mindre vigtiga ärenden till Frankrike men med det hemliga uppdrag derjemte att söka framkalla de magtegandes anbud till allians. Och om hösten 1629 besvaras besöket af franske envoyén Charnacé, som person- ligen söker förmå Gustaf Adolf till kriget, erbjudande redan då 400,000 imperialer. Det formliga fördraget afslutas emellertid icke förr än 1631 i Berwalde, då redan svenska trupperna rört sig mot fienden, af hvilken biomständighet en sjuklig fosterlandskärlek velat utdraga den följdsatsen, att Gustaf Adolf aldrig blifvit förmådd af löften om fransk 133 hjelp att deltaga i kriget, en dåraktighet som vi ej få till- skrifva den kloke konungen, lika litet som vi få tro, att ensidigt religiösa svärmerier lockade honom i ett så farligt företag, utan vi få nog tro honom och hans ord, då han i sitt afskedstal till ständerua uppger motiven till kriget både vara de kejserliges fiendtligheter och protestanternas böner. Med löfte om 400,000 riksdalers subsidier frän Frank- rike på fem år, utverkade af kardinalen och ärkekatoliken Richelieu företages nu korståget mot katolikerna i Tyskland, en omständighet som mera talar för Gustaf Adolfs politiska sinnelag än för ömtålighet i den religiösa känslan, ett be- teende som erinrar om en karakterens storhet hvilken för det höga målet icke skyr det låga medlet. Att vänskapen mellan trosfiender icke kunde blifva varaktig, må man ej förvånas öfver, och vi se äfven snart den svenske konungen på höjden af sin makt och lycka efter slaget vid Breiten- feld gå öfver Rhen, intaga Mayntz, och visar dervid någon köld mot sin höge beskyddare på andra sidan Vogeserna, som till svar har indragit subsidierna. Det är då Gustaf Adolf begär ett personligt sammanträffande med Ludvig XIII, hvilken svarar undvikande och med anbud att sända sin minister till mötet, som dock ej eger rum. I dess ställe erbjuder Richelieu en fransk armécorps åt Gustaf Adolf att tillsammans med dennes trupper besätta Elsass, hvilket anbud afböjes i stolta ord af svenske konungen som nu förklarar sig hågad sköta ensam de tyska ange- lägenheterna. Ordskiftet antager hotelsens form, och när franske ambassadören, för att väcka blygsamhetskänslan hos Gustaf Adolf, förevisar en tablå öfver franska arméns trupper, färdiga att marchera mot gränsen förledes svenska konungen att svara: det inga trupper behöfde komma till gränsen, ty han, konungen, kände lika bra vägen till Paris som till Wien. 134 Anmärkas bör, att vid denna tidpunk det var mer an ett rykte, att de protestantiska kurfurstarne ämnade erbjuda Gustaf Adolf kejsarkronan. Gemensamma intressen äterstälde dock snart det goda förhållandet, och efter Gustaf Adolfs död mot krigets slut, finna vi de franska och svenska trupperna i god sämja förhärja södra Tyskland med eller utan några bestämda planer. Som bekant blir Frankrike icke utan sin belöning vid vestfaliska freden, utan det är då det sedan så omtvistade Elsass reunieras under franska kronan. Drottning Kristina visar sig strax i början af sin rege- ring såsom den mest hängifna beundrare af Frankrike och fransmän. Föreslår att utnämna sändebudet de Bregy till kansler, och uppdrager åt honom att värfva tre hundra franska adelsmän till sitt hedersgarde. Hon deltager äfven något i Frondens strider, skänker Mazarin ett krigsskepp och förlänar Richelieus efterträdare fri disposition öfver de svenska trupper, som blifvit försatta i overksamhet efter vestfaliska freden. Genom den berömde Chanut inkallar hon franske lärde, såsom tidehvarfvets störste filosof Descartes, den lärdaste af de lärde Claude Saumaise, jämte de mindre stjernorna Huet, Bochart, Naudé. Mindre lycklig i valet af gunstlingar, råkar hon att till för- trogen välja den något äfventyrlige Bourdelot, som förr varit läkare hos prins Henrik af Condé, och nu i Sverge på ett störande sätt inblandas i rikets angelägenheter, tills han af det allmänna hatet måste lemna landet. Men drottningens rörliga sinne vände sig snart från Frankrike till dess fiende Spanien, hvartill förnämsta drif- fjädern en viss Pimentelli synes ha varit, hörsummade och kränkta lemna fransmännen Sverge, hvilket dock icke lâS hindrar; att Kristina efter öfvergången till katolska läran och från sin första Romresa mottages på ett lysande sätt i Paris. Men när hon tröttat sitt höga värdfolk genom opassande uppförande och inblandning i rikets styrelse; visas henne sadan köld, att hon måste resa. Återkommen och förlagd i q varter i Fontainebleu förbytes kölden i afsky när hon låter verkställa afrättningen af Monaldeschi i slottets salar. Karl X:s sjelfkänsla uppreser sig mot det numera nesliga beroendet af Frankrike, hvilket börjat behandla den i obetydlighet återsjunkna bundsförvandten med sårande öfvermod, begagnande ordet »Frankrikes legosoldat» om svensken, som derigenom erhöll ett rykte och en rang i likhet med Schweizaren hvilken tjenade för sold i alla Europas arméer. Men Karl X:s polska krig invecklade honom i sådana svårigheter, att han måste mottaga 400,000 écus af Frankrike för att kunna rädda armén från total under- gång. Vid freden i Oliva uppträder franska ministern de 1’Hombres såsom medlare och till Sverges förmån, men det behöfves ett hotande bref från Marzarin för att förmå kur- fursten af Brandenburg att återställa Pommern. Otacksamt nog känna sig Karl XI:s förmyndare straxt derpå oförhindrade att biträda trippelalliansen hvilken nöd- gade Ludvig XIV till den oförmånliga freden i Aachen. Med Karl XI återknytes vänskapsförbindelsen, men denna skulle ha stått de besegrade vid F'ehrbellin dyrt, om icke återigen Frankrike lagt sig ut för den slagne, vid freden i Nijmegen, hvilket ädelmod återigen belönades med otack då Sverge vid fördragen i Haag och Augsburg träder på kejsarens och Hollands sida mot Frankrike. Men dermed var Sverges politiska anseende förloradt och man skall snart se Ludvig XIV sluta fördrag i Sverges namn utan att fråga till råds den det rörde mest. Omkring tidpunkten för vestfaliska freden hade dock 136 det lilla landets anseende varit mycket stort. Axel Oxen- stjerna hade blifvit lysande mottagen i Compiègne och Richelieu hade aflagt visit hos honom i Paris; Carl X så- som prins hade besökt Paris; hertigen af Bouillon studerar krigskonsten i Gustaf Adolfs armé; Johan Banér hade kommenderat vid sidan af en Guébriant, och Wrangel vid sidan af Turenne; Axel Oxenstjerna befaller sin son Johan att svara franska ministern D’Avaux på svenska, om denne skulle behaga tilltala honom på franska och icke på latin, och Ludvig XIV titulerar Magnus Gabriel De la Gardie »min kusin.» Frankrike hade emellertid presenterat Sverge för Furopa, och Sverge hade dragits in i de stora förhållandena. Från det förhärjade Tyskland hemfördes bibliotek, konst- verk och brandskatter, men de frigjorda tyska protestan- terna hade ingen annan andlig föda än Luther att bjuda på. Det blef sålunda från det katolska Frankrike, dit kul- turen flyttat, som det aflägsna norden skulle hemta sin nya bildning. Descartes’ och de andra lärdes personliga närvaro i Stockholm torde dock icke ha utöfvat någon väckelse på svenska vetenskaperna, då dessa herrar hufvudsakligen an- vändes att illustrera hofvet och konversera med drottningen. Men detta hindrade icke att cartesianska filosofien, tviflets och pånyttfödelsens ande snart skulle herska vid universi- teten. Dock icke utan långa och heta strider, så heta att presterskapet vid 1686 års riksdag helt enkelt begärde för- bud mot förkunnandet af Descartes’ läror, något som kung- lig majestät den gången icke vågade bevilja. Lärjungarne Stenius och Bilberg i Upsala samt Rydelius i Lund fingo derför ohejdadt predika de nya lärorna som under nästa århundrade framkallade samtidens största naturveten- skapsmän. I litteraturen finna vi Georg Stjemhjelm, cartesian, bilda sin form efter Boileau och Malherbe, gifvande alexandrinen 137 fullt burskap; Runlus, Lucidor, Wivallius, fru Brenner skrifva till och med sina vers på franska språket; franska arkitekter De Besehe och La Vallée bygga slott efter mönstret af Versailles som dekoreras af Toucquet, Chau- veau, Taraval, och hvilkas parker klippas efter Le Nôtres mönster. Franska språket trycker så sin prägel på det Svenska, att en fransman åtminstone skulle kunnat förstå Bengt Oxenstjernas bekanta bref. »Jag urgerar pro posse på begge desse essentiele puneter, önska vi kunna retissera. Frankrike témoignerai- en större ardeur än någonsin tillförene, offererar allt det som plausibelt är och det andra partiet desslikest och tager sig Sverges maintien an à souhait, både i Wien och Haag . . . Detta allt sker pour se venger de 1’Angleterre, och det med rätta, efter det genom sin blamable conduite causerar Nederlands under- gång och Christenhetens olägenhet och trouble. Utan dissimulation des trogne etc.» Men så funnos också franska språkmästare vid hofvet och universiteten, och franska grammärer tryckas i Upsala 1646 och Stockholm 1650 Derjämte finnes redan fransk kyrka i Stockholm 1687, hvilken håller sina gudstjenster i en sal på rådhuset, ehuru först 1749 församlingen bygger eget tempel. Att icke heller en fransk teater skulle saknas hos en nation hvilken var lika begifven på komedier som oskicklig att skrifva sådana, finna vi nu naturligt. Drottning Kristina använder franska ballettmästare till att arrangera sina balletter, värdskap och herdespel, och året 1699 öppnar en herr Rosidor fast fransysk komedi i Stockholm, hvilken fortgår temligen ostördt till 1706. Ett bref från Karl XII dateradt Kowno 1701 undantager de franska komedianterna från kungliga lyxförbudet att bära brokiga kläder af ut- ländsk tillverkning. Ur Dagens Krönika. X. 2. 10 138 Men samtidigt med denna franska invandring pågår en svensk utvandring till Paris i stor skala. Ar 1667 hade Otto Wilhelm von Königsmark på Turennes anmodan värfvat ett kavalleriregemente för fransk räkning, hvilket senare och efter hvartannat bar namnet Schwabach och Fürstenberg efter cheferna, tills det under grefve Erik Sparre år 1701 antog namnet Royal Suédois. Detta regimente blef sedan en varaktig militärisk utbildningsskola för sven- ska armén, utmärkte sig flera gånger såsom vid Senef och Mastricht samt fortlefde i ett hundra år ända fram till franska revolutionen, då det upplöstes, förmodligen af den anledning, att det misstänktes för delaktighet i Gustaf IILs och Axel Fersens anti revolutionära sträfvanden. Bland lärde män hvilka under 1600-talet gjorde sig ett berömdt namn i Frankrike kunna vi erinra Jonas Hambræus orientalisten, hvilken blir professor vid universitetet i Paris och inkallades i den bibelkommission som öfversatte och tryckte den syrisk-arabiska upplagan af bibeln. Hambræus var tillika legationspredikant hos svenska sändebudet Hugo Grotius, innan ännu svensk kyrka blifvit inrättad. Urban Hjärne blir medicine doktor i Angers, der han försvarar afhandlingen om åkommor i lymfkärlen. Figrelius Leijonstjerna vinner juris doktorsgraden i Orléans, Freinshemius trycker i Paris en discours till drott- ning Kristina. Det adertonde århundradet öppnas med en följd af händelser, som tyckas vilja afbryta de båda allierades för- bindelser. Frankrike, nyss så mäktigt, ser sin lycka blekna under Spanska successionskriget, och Sverge, som efter vestfaliska freden varit på nedgående, reser sig ånyo under Karl XII för att lysa ännu ett ögonblick i verldshistorien och sedan försvinna. I svenska högqvarteret vid Altranstadt uppvaktas konungen af hertigen af Marlborough, som täflar med franska ministern om att vinna den unge monarkens vänskap. Men 139 Karl XII värden ryggen åt vestra Europa och går att för- djupa sig i Rysslands ödemarker, uppfyllande sin mission som gränsvakt mot Asien. Men Ryssland har samtidigt utträdt ur barbariet och ingått i de civiliserade nationernas led, och dermed har Sverge likasom Polen upphört att ega någon politisk mission, hvarför de båda forna stormakterna falla bort ur historiens utvecklingskedja såsom derstädes obehöfliga. Och derför är hela sjuttonhundratalets svenska utrikes- politik en anakronism, bundsförvandtskapet med Frankrike ett understödstagarens beroende af mecenaten, åtföljdt af förödmjukelser och icke så litet korruption. Frihetstidens fria konstitution ansågs vara en skänk af Frankrike, om också icke de fransmän, som svärmade kring Karl XILs högqvarter kunna bevisas ha ingripit i monarkens blodiga öde eller i utgången af tronföljarevalet; och än i dag håller man före, att det starka konungadömet efter 1772 hade sitt bästa stöd vester om Rhen, om det icke rent af hade sin upprinnelse i hertigen af Choiseuls planer till verkställandet af en statskupp i Stockholm redan 1768. Omöjligt är det icke och det är kanske till gengäld för handräckningen, som vi finna Gustaf III straxt vid franska revolutionens utbrott redobogen att göra något för sin af- satte vän Ludvig XVI. En allians med Ryssland ger honom nödigt lugn att resa till Aachen, der han sammankallar de franska emigranterna och utvecklar för dem en plan att i Normandie landsätta svenska och ryska trupper, hvilka derifrån skulle marchera till Paris. F'örmyndarstyreisen, som följde på Gustafs död, nödgas erkänna franska republiken som genast återgår till subsidiesystemet. Vid anträdet till regeringen är Gustaf IV Adolf ännu Frankrikes vän, men efter en resa till Baden, der han be- söker emigrantkretsar, fattas han af detta osläckliga, sjukliga hat mot Korsikanen som öfvergår till dårskap efter mordet på hertigen af Enghien. Nu afbrytas alla diplomatiska för- 140 bindelser med Frankrike, och Gustaf IV Adolf närmar sig England och Ryssland för att kunna bekämpa den nye antikrist. Men konungen ovetande äro ryssar och öster- rikare redan slagne vid Austerlitz, då han anländer för sent med sina trupper. Sjuttonhundratalet får i Sverges historia en så afgjord fransk pregel, att till och med svenska språket i tal och skrift är nära att utträngas af det franska, åtminstone bland de bildade klasserna. Man skrifver sina bref, håller sina samtal på franska språket och största delen af de akt- stycken och memoarer, hvilka i arkiven förvarats och nu delvis äro tryckta rörande tidehvarfvets historia, äro affattade på franska, ja, man utger till och med en tidning på franska hvilken lefver i 30 år i Stockholm och bär namnet Gazette Française de Stockholm. En fransk akademi instiftas af Lovisa Ulrika; målar- akademien öppnar sin verksamhet under fransmannen Tara- vals ledning och fortsättes under samverkan med Bouchar- don, Larchevéqve, Masreliez. Svenska teatern intages ännu mer än under föregående århundrade af franska komedianter och den svenska musiken bildar sig efter den franska; redan 1600-talets psalmbok be- gagnar franska melodier, och den tyske kapellmästaren och kompositören Düben lånar från samma fonder, tills slut- ligen Bellman lägger text under franska chansonnetter. Utvandringen till Frankrike pågår i större skala än någonsin. Kasten Rönnow, läkaren, grundar en medicinsk skola i Nancy, Martin Roland, deltager i grundandet af en société d’Émulation, i Paris; Torbern Bergman, kemisten, blir jemte Linné och Wargentin ledamot af franska veten- skapsakademien. Johan Otter från Lund, reser på Frankrikes bekostnad i Persien och blir professor vid universitet i Paris. 141 Roslin, porträtt- och historiemalaren, nedsätter sig i Paris, får sin bostad i Louvre, erhåller lön på stat och akademikers värdighet. Miniatyristen Hall blir konungens och kungliga famil- jens målare i Paris; Lundberg, pastellisten, vinner stort rykte på salongen 1743, genom sina porträtt af Boucher och dennes hustru, och Niklas Lafrensens genremålningar göra sådan lycka att mer än sextio af hans kompositioner stuckos i koppar af Paris förnämsta gravörer. Med 19 århundradets ingång skulle de gamla banden mellan Sverge och Frankrike knytas fastare än någonsin, då en fransk marskalk väljes till tronföljare, kanske mest af de båda skälen, att han var fransman och marskalk. Men genom en underlig nyck, bakom hvilken Karl Johans-För- bundet velat läsa den högsta statsklokhet, ser man snart den nye monarken knyta förbund med moskoviten i stället för att alliera sig med de civiliserade magterna emot den- samme. Dermed bry tes förbindelsen med Frankrike, hvarigenom tillflödena från kulturkällan stängas under hela den i vårt århundrades historia bedröfliga tid som varat ända inpå våra dagar och varar delvis än. Men detta oaktadt och i trots af alla försök att lösgöra Sverge från dess gamla moderland, har det ändock visat sig, att försöken varit fruktlösa. Ty än i dag hemtar vår vetenskap, vår litteratur, vår konst och industri från huf- vuddepoten i Paris, icke derför att modellerna äro Parisiska, utan emedan de äro franska och sålunda med historisk nödvändighet de bästa. Ja, skilsmessan mellan Nordiskt och Tyskt synes under ett årtusendes förlopp ha fullbordats under romaniskt infly- tande så att en återgång äfven under de sämsta förhållanden synes omöjlig. Det svenska språket har särskildt under romersk och fransk tukt sofrat ifrån sig de gotiska lemningar som ännu vidlåda det tyska och gifva detsamma 142 ett dunkel som ofta med orätt tagits som djup. Och det är kanske icke utan sin grund, som Tegnér blifvit bästa uttrycket af nationallanden sådan den skolat sig hos gallerna, och utvecklats till klarhet, styrka och precision, hvilket äfven skalden sjelf formulerat i sin berömda vers: Det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta, En fri öfversättning af Boileaus ännu berömdare: Ce que l’on conçoit bien s’énonce clairement. August Strindberg. Musikalisk Revy. Af Volontaire. K. operan: »Lakmé» (nyhet). Repriser: »Fidelio», »Vermländingarne». »Mignon», »Robert djefvulen». Konsertsäsongen. Kgl. Operan följer med sin tid. År 1889, revolutionens sekelår, var hos oss orientalismens, hvilket var åtskilligt mindre révoltant. K. Operan firade detta år (förutom med en storartad repris af revolutionsoperan »Den stumma») med repriser af de orientaliska operorna »Konung för en dag», »Josef i Egypten» och »Aïda» samt en liten lik- artad nyhet Djamileh. Derjämte inköptes ändtligen Léo Delibes »Lakmé», som hitintills på ekonomiska skäl måst negligeras, hvilket var stor skada den tid. då Operan ännu egde en den yppersta Lakmé, Europa kunnat få beundra, Ma- thilda Grabow, som lyste och försvann. Och Lakmé blef ej färdig förrän nyåret 1890 och gafs f. f. g. den 15 Januari. Den musikaliska oriental ismen leder i Frankrike sitt ursprung från Felicien David (känd härstädes genom operan Lalla Rookh och odesymfonien Öknen). Det är egentligen i den sistnämnda kompositionen, i »De Désert», som den intres- santa kompositören manifesterat sin stil och sitt system. Denna stil har gjort epok, ty den är äkta. Ej nöjd med att ur djupet af sitt medvetande framalstra en hybrid orientalism eller att genom orientaliska kammar- studier elda sin fantasi, for David sjelf till österlandet, med- förde i sin karavan ett piano, satt midt i öknen, och lät sig inspireras af den påträngande verkligheten. Araberna frånlockade han deras vilda melopéer och smäktande elegier, 144 arrangerade, omsmälte, omstöpte, broderade — men allt med en skalds känsla, finhet och stämningsrikedom. I denne Davids skola har kompositören till operan Lakmé gått, utan att dock af sin mästares lärdomar blifva fullt genuin, fullt öfvertygad, utan nätt upp så pass instruerad, att han vid behof kunde kolorera sin franska musik med orientaliska färger vid beställningen af ett stycke med så- dant motiv. Ett sådant lät icke vänta på sig. Opera-Comique egde samtidigt i början af 80-talet tvänne amerikanska sångerskor, hvilka svärmade för orientaliska sägner. Om den ena miss Nevada gingo personligen ganska orientaliska sägner; hon nöjde sig emellertid med en repris, Davids »Perle du Brésil», kreerad år 1851 af Duez, repriserad 1857 af Carvalho. Den yngre och vackrare var Marie van Zandt. Af henne skulle något extraordinärt höras och göras. Délibes, hvars framgångar hittills på Opera-Comique varit relativt måttliga, skref musik till en libretto af hrr Gondinet och Gille. Det blef »Lakmé». Van Zandt hade där tingat på diverse: indiska tonfall, motiverade af libretton men också af sångerskans bristande — stil, höga toner, minst två i gången och staccati — mycket staccati, minst en stacca- ti — etude i hvar akt. Sångerskan fick emellertid nöja sig med pariavisan i andra akten, hvilken blef hennes piede- stal, liksom Chanson du Myseli i Davids opera hennes rivals. Denna titelpartiets bestälda beskaffenhet hindrade kom- positören att tillgodose operan i dess helhet så, som han visat sig kunna göra det i tidigare arbeten, såsom i »Kun- gen har sagt det», hvars första, akt konstnärligt sedt, är mera värd än hela operan Lakmé. Om det sålunda å ena sidan är beklagligt, att komposi- tören af en virtuos’ politik nödgats negligera vissa delar af sitt verk för att få hennes andel att lysa dess mer, så måste man å den andra glädja sig öfver, att den gjorda be- ställningen effektuerats på ett i sin helhet särdeles lyckadt sätt. Lakmés sångparti har en mycket fransk, men med skick- ligt påbredd orientalisk kulör. Denna gör sig mest gällande i hennes solostycken, som naturligt är. Den religiösa sången är full af orientaliskt trånfull religiositet, naiv och plastisk (trots Van Zandts höga C:drill, tillkommit att illustrera den capriciösa despotismens entré i pagodporten). Ett förtju- sande stycke, värdigt kompositörens förebild, David, är 145 ariosot: Pourquoi dans les bois? Denna Lakmés öfver- sättning i toner af den spanske pagen Cherubinos »Jag ej vet, hvad det är som mig plågar», gör ett sannt och djupt intryck. Det är den unga lotusknoppen, som långsamt börjar slå ut sina azurblad och blygt frågar sig sjelf, hvar- ifrän det ovana trolleri kommer, som håller dess fibrer fångna, morgonrodnaden kort före solens, före kärlekens strålande uppgång på hennes himmel. Aningsfullt och dröm- mande klingar det sista isolerade »Hvarför?» Mindre till- talar oss koloraturarian, som emellertid är högst fyndigt placerad och hvars passager hafva rätt inånga originella och indiskt pikanta drag. Ackompagnementet är här som mångenstädes en fest för örat. , Af fruktan för att bli omodern och odramatisk an- vänder Délibes af princip sällan längre melodiperioder. Som de flesta andra nu för tiden är han ej nog stort musikaliskt snille att finna melodier, på en gång melodiskt afrundade och sceniskt dramatiska. Det är derföre, som en sådan melodi, när den någon gång kommer, gör så stor effekt i nyare arbeten. Så är nu ock fallet med Lakmés i andra duetten inlagda sång om den heliga lunden, en tjusande täck melodi, som för svenskar ej blir mindre tilltalande genom att lustigt nog i sin början påminna om en af glans- melodierna hos — Karl Mikael Bellman. I sista akten sjunger Lakmé en berceuse, som dock ej på långt när går upp mot Meyerbeers i en totalt liknande situation (Afrikan- skan) och en tirad om det äktenskapliga vigvattnet, ganska passionerad och nervöst effektfull, men med för tydliga tri- buter af toner åt Van Zandt, som mot slutet började fordra dylika hvar minut, och som ännu i dödens vald ville trösta sig med ett oväntadt hopp upp på en hög dur-ton i en moll-fras. . I duetterna är Lakmé temligen osjelfständig, som na- turligt är, då hennes vesterländska älskare i vesterländska toner lär henne kärlekens språk, hvilket hon sedermera lydigt upprepar med precis samma nyanser och fermater, hvilket be- visar hennes intelligens och goda musikminne, bland annat. Älskaren är från England, men kommer dock lyckligtvis ej med några britiska musikaliska varuprof. Skulle Indien af England underkufvats med engelsk musiks bistånd, da hade drottning Victoria den dag som är haft en titel mindre. Nej, hvarken Rule Britannia eller Home sweet home, icke ens någon 146 af Albions hundratusen skräcklig a »ballads». Nej, löjtnanten i hennes majestäts armé har hörbarligen försett sig och för- hört sig på de franska kompositörerna Gounods, Thomas och Bizets operor, ty det är ur dem han regelbundet en gång i hvar akt framkuttrar ett förälskadt duomotiv, hvarmed Lakmé ögonblickligen är på det klara. Dessa motiv äro dock af skäligen olika värde; ett par hafva värme och melodisk ådra, men vissa andra utgöra för Lakmé allt annat än in- bjudande bekantskaper med europeisk musik, specielt första duettens första motiv om »glömska», hvilket både Lakmé och den musikälskande åhöraren gör bäst att glömma så fort som möjligt. Andra duettens stora fermat-motiv är visserligen melodiskt föga värderikare, men det är en italiensk svällande, cantabel melodi, som pousserar rösterna med italiensk omtanke och skicklighet och som, väl föredragen, är säker om sin verkan. Föröfrigt må gerna medges, att, när libretti stern a stält Délibes i den våndan att skrifva en kärleksduo för hvar akt mellan samma personer, han på det hela redt sig ganska bra med den kinkiga affären, åstad- kommit både stegringar och nyanser samt försett alla tre med en särdeles graciöst monterad orkestral ram. Skrida vi nu till de saker, där löjtnanten (naturligtvis ha alla älskande och älskvärda löjtnanter tenor — i operor), låter höra denna sin organ, finna vi först, att han, lemnad ensam på scenen med några prelatentiskt buddhistiska smyc- ken, icke för ty med stort lättsinne erinrar sig Margaretas juvelaria ur op. Faust, deri han kanske på Her Majesty Opera försett sig på en tjusande svensk stjerna på sångens himmel. Alltnog, äfven han uppstämmer en juvelaria, fast betydligt mindre vacker och effektfull. Men han har dock sin 3/4-takt och sin höga ton på slutet, med koloraturen är det mindre bevändt; antagligen låg ej sådant för Talazacs röst. Arian saknar ej förtjenster, men ingen större än den att den genast gör löjtnanten pin kär i den osedda Lakmé. Tamino får åtminstone ett porträtt, han, som åstadkommer blixtkärleken och arian (och hvilken aria han sjunger!), men Géralds vals orsakas endast af några bijouteriartiklar. Tant de bruit pour une — bracelette! Denna bravuraria öfverträffas dock mycket af sista aktens cavatina, ett smekande lent amoroso, låt vara att sluteffekten är signerad Charles Gounod. Föröfrigt hör till partiet ett arioso i två kupletter i andra akten, mycket be- 147 roende pâ utförandet, men fyndigt och väl anordnadt. I entréqvintetten har tenoren några lätta och lediga tonfall, alldeles i karaktär med hans obekymrade, chevalereska väsen, slägt som han tydligen är med lord Edvard Armel, f. d. Georges Brown (Hvita frun). Qvintetten är ett äkta pariser- fabrikat, hvadan den ock högeligen goûterais därstädes. Jäm- förd med Bizets Carmen-qvintett, blir det just ingenting qvar af Délibes, men utan slik förkrossande jämförelse gör stycket ingen ledsam effekt, löper ledigt undan i flyende takt och med delvis rätt pepprade harmonier. Att inter- mezzokupletterna, som athandla, den ena Orientens den andra occidentens sätt att älska, äro skrifna alldeles lika hvar- andra, innebär ett misstag och en smaklöshet. Här kunde Auber ha gjort något. Som de nu äro, kunna de uteslutas. De äro obetydliga nog till det. Konversationstonen mellan de engelska herrskaperna är lyckligtvis ej troget lokaliserad, à l’anglais, utan dess bättre fransk, i små witziga uddar, garnerade af ett sinnrikt och lifvande förstående ackompagne- ment. Kontrasten mellan de indiska sagogestalterna och herrar och damer från vår egen samtid och krets är litet besk att smälta. Men då nu vår tids societet ej passar att operiseras, måste ju hrr librettister från Indien hemta nödigt operastoff, kompositören orientalisk kulör. Märkvärdigt är dock, att vår tids på ämnen så strandsatta kompositörer ej taga Indien helt och hållet, och ej blott några ingredienser som Délibes här, eller Auber (le Dieu et la Bayadere, le Premier jour du Bonheur) eller Adam (Si j’étais roi!) eller Halévy och — Hallström (Jaguarita 1’Indienne). Richard Wagner sades vara betänkt på att efter Parcifal öfverge de germaniska folksagorna och egna sig åt sanskritliteraturens briljanta hjeltar och hjeltinnor, hvartill han nog varit rätte mannen. Men han dög, och ingen annan tycks vara född dertill. Körerna spela ingen stor sol i op, Lakmé. De nämn- värda finnas i andra akten, att börja med torgscenen, som dock ej kan jämföras mod Bizets hos oss tyvärr uteslutna, på hvilken den synes vara i hög grad kalkylerad. Första motivet är godt, men kontramotivet och utläggningen sakna tändande esprit. Deremot är den lilla hämndkören med Nicalanthas solo ett lyckadt stycke, der musiken slipar dol- karne, som gnistra likt eldtungor i mörkret och der reli- gionsfanatismen fått ett intensivt, glödande och mördande 148 uttryck. Gudabildsprocessionen företogs under det karak- terstiska motiv, som inleder den lilla ouverturen, hvilken har sina melodier ur operan och sin orkestration frän — David, särdeles violinernas ideliga qvarstående på samma i oändlighet upprepade ton, som bekant Davids ökenmotiv och af honom i Le Désert användt med stor poetisk åskådlighet. Det descriptiva elementet innehåller i op. Lakmé äfven balettmusik. Man känner Délibes balettmusik. Han är ej så stor melodist i genren som Auber eller Meyerbeer, men han har rhytmen på sina fem fingrar och orkestern på sina tio. Låt vara, att finesserna stundom öfvergå till det hyper-eleganta, men onekligt är det, att pièces de ballet, sådana som. »Coppelia» och »Sybia» erbjuda, stå unika i sitt slag. Äfven Lakmé innehåller vackra prof på denna Délibes stora förmåga, som in nuce manifesterar sitt or- kesterherravälde i den lilla poetiskt underbara melodramen, helt få instrument, helt få takter, men hur egendomligt fint, hur rörande hängifvet och vekt! Det skildrar en (må- hända förälskad) stackars svart slaf, som vill gå i döden för sin unga sköna herskarinnas kärlek — till en hvit. Med Alis melodram äro vi inne på orkesterområdet, som af Délibes behandlas med denna nästan öfveransträngdt fina elegans, som vi ofvan betonat och hvari han som alla den yngre franska skolans koryféer excellerar, Mas- senet, Saint-Saïns, Lalo, Vidor, Guiraud, Joncières, och uppslaget nog skedt genom Thomas samt Berlioz’ hvar- till återupplifvande efter många års skamlig glömska. J Lakmé vandrar Délibes naturligtvis därjemte äfven med sin orkester i Davids fotspår. Vi ha redan betonat ett bevis derpå; fler kunde anföras, men han håller sig mest inom sina kamraters sfer, hvad klangfärger och klang- medel angår, hvilka stundom borde vara mer orientaliskt stilenliga. Detta egnar sig dock ej så bra för Délibes or- kester, som helst vill vara idel silkessammet, idel mjukhet och sötma och som aldrig skulle kunnat åstadkomma de raffinerade och slagfärdiga orkestereffekterna i en annan det nya musikaliska Frankrikes orientoperor, Massenets oför- tjent bortglömda »Boi de Lahore», som 1877 med Lasalle, Salomon, Gailhard och mademoiselle de Resalér i hufvud- rolerna upptogs på Grand Opéra och blef »expositionsopera» året derpå. 149 Om libretton ha i Stockholm de mest skilda åsigter urladdat sig. J^n har blifvit poetiskt stämd efter dess ge- nomläsning, en annan förklarar den obarmhertigt för genom- usel o. s. v. Sanningen ligger midt emellan. På franska har den många fina lyriska bitar, men på svenska ha dessa förlorat mycket af sin charme, och det måste förlåtas öfver- sättaren i betraktande af omöjligheten att ge en motsva- rande svensk tolkning, därtill lämpad efter musiken. Att handlingen i operan är för tunn och måst utfyllas med främmande episoder är vanligt med operalibretter och knap- past ett fel, då man tänker på den descriptiva musikens betydelse, om ock naturligtvis det minskar en operas intresse som drama i sträng mening, men som drama i sträng me- ning bör en opera ej tagas, hvartill man i våra dagar tycks fått fallenhet. Dermed vilja vi dock ej fördölja, att herrar Gondinet och Gille på det hela taget ej ha allt för stor heder af sitt arbete. Äfven öfversättningen (af hr Wallmark) kunde vara bättre. Bland annat ligger den ej nog praktiskt för rösterna, lika litet som flertalet af de Hedbergska, hvilka de Wallmarkska dock pläga öfverträffa i witzig fyndighet. Till sådant ger dock op. Lakmé mången anledning; gu- vernanten kunde hr Wallmark dock på eget bevåg ha gjort litet roligare, det hade behöfts, och litet mindre operanötta fraser hade det väl ej varit hela verlden att här och der hitta på. Lyckade ställen saknas dock icke, såsom att vänta var af en så rutinerad arbetare i facket. Dit räkna vi bl. a. lotusduon, denna lilla fina musikaliska kamé, som rättvisst blifvit kallad »un amour de rhytme» och Nica- lanthes pathetiska stancer »Car je veux retrouver ton sourire», en i den indiska öfversteprestens mun mycket gallisk me- lodi, men i och för sig rik på ädel känsla, melodien dess- utom mindre kokett än vanligt i sådana franska elegiska stycken, med hvilka särdeles barytonrösten hugnas. (Se Gounod: Polyeuctes, Tribut de Zamora, Thomas: Mignon, Hamlet, Fransoive, Paladilhe: Patrie o. s. v.) Angående utförandet må först ånyo beklagas förlusten af Mathilda Grabow, som åt Lakmés hela person ej mindre än åt de yttre fordringarne kunnat gifva en så glödande och poetisk relief. Då denna saknade konstnärinna icke längre fanns att tillgå, blef det vederbörandes omsorg att i första rummet leta efter en hög koloraturröst. Någon sådan fanns ej annat än i en debutantstrupe, men en debutant, 150 som lyckligtvis gjort sina studier utomlands och därstädes äfven gjort sig förtrogen med denna operas titelparti. Alltså förekom det mycket ovanliga, att en alldeles obekant debu- tant creerade en titelrol vid en première af en nästan lika okänd opera. Fröken Märta Petrini eger en hög, ljus lätt sopran af välklingande ungdomlig metall samt därtill en högst akt- ningsvärd utbildning som sångerska. Hennes röst eger ej all den kraft, som Lakmés parti kräfver, men hennes före- drag bemantlar denna svaghet så långt som möjligt. För- vånande är det välde hon redan ernått öfver sitt höga register, hvars toner hon oftast ansätter synnerligen behag- fullt och distingueradt. Hennes område går ända upp till tre- strukna E, och att hon för uppnående af klang på dessa höjder gapar högst betydligt, är alldeles oeftergifligt och bör i denna egenskap ej föranleda klander, hvartill en svensk publik har så lätt, hvars medlemmar, då de sjunga äro så rädda att öppna munnen, att deras ofta vackra stäm- mor på det viset aldrig komma till sin rätt hvarken med afseende på volym eller höjd. Angående fröken Petrinis mekaniska färdighet ger Lakmés parti mest tillfälle att konstatera hennes välgjorda staccati giss — ciss, hvaremot hon utelemnar åtskilliga legatopassager, dem van Zandt icke underlät. För mer dramatiska effekter saknar rösten märg, dess art tyckes dessutom hänvisa egarinnan till spel- operan och dess ljusare dagrar. Den fördelaktiga utländska me- toden spåras i mer än ett fall, särdeles i sista akten, där fi öken P. öfverraskade med färgnyanser, hvarmed våra sån- gerskor ej alls bortskämma oss. Den annars oftast ljusa rösten är ej af natur att lifligt teckna Lakmés själslif, och sjelfva sången antog endast undantagvis den glöd, som par- tiet kräfver. Detta sammanhängde väl med den drama- tiska prestationen, som ej var lika tillfredsställande som den lyriska. Frk. Petrini är till sitt yttre en präktig tea- terapparition, en syperb hjeltinna i Aubers m. fl, komiska operor, men någon indisk prestinna är hon ej. Om man erinrar sig fröken Lunds Djelma i op. »Lyckodagen» (å N. T.) får man en föreställning om hur en indisk flicka skall se ut. Något liknande skulle också Mathilda Grabow blifvit. Denna olämpliga apparition förbättrades ej af en mi- mik, hvars genomgående grunddrag utgjordes af ett i Aubers hj el tinnepar tin passande ansigtsuttryck, ett intelligent små- 151 slugt leende på läppar och i ögon. Särdeles för bittrare känslor vägrade detta ansigte allt uttryck. Plastiken var ämnad att lyckas, hvilket mer blifvit fallet om materialet varit tacksammare. De indiska q vinnornas mjuka, nästan ledlösa vågiga rörelser äro ej ens för lyckligare utrustade vesterländska qvinnor lätta att efterbilda. Vid de senare representationerna inskränkte frk. P. motiveradt några arm- rörelser, som vid de första föreställningarne gjorde alltför mycket hennes för rolen ofördelaktiga armar och händer uppmärksammade. Hr Ödmans talang och popularitet behöfdes för att försäkra »Lakmé» om publikens gunst. Detta faktum får väl sålunda af väpna invändningen, att rolen som sångparti bättre legat för hr Strandberg. Särskildt vid andra före- ställningen sprang detta i dagen, då hr Ödman mer än vanligt sammanblandade de två stilarne: heroism och lyrik. Med afseende på den tydliga förkärlek hr Ö. har att i sina lyriska partier introducera heroiska moment, kan det med skäl tillrådas, att hr O. verkligen får uppträda i ett hjelte- parti, ej i Wagnerstil, men i Meyerbeers med kosmopolitiska och lättare tillegnade första tenorskapelser. Vid de senare föreställningarne af »Lakmé» har hr Ö. modererat sin duettsekundering, som i början var ej litet otillfredsstäl- lande, och äfven i solonumren bättre tillgodosett sin sköna röst. Spelet visar den sedan Köpenhamnsejouren alltmer tilltagande vakenheten. Hr Linden framställer en engelsk löjtnant vid namn Frédéric (!) och vandrar liksom kamraten Gérald-Odrnan omkring under tropikernas glödande sommarsol i engelsk vinteruniform till förmån för känslorna hos Stockholms sköna damer. Denna märkliga frusenhet à part, är hr L. mycket frisk och rask i sitt lilla parti och får mottaga till belöning därför ett litet näpet indirekt frieri af fröken Jungstedt i miss Roses skepelse, som är mycket lokaliseradt träffande brittisk. Äfven fru JK Strandberg ger en riktig yta åt den halfgamla och sippa engelska guvernanten, af hvars föga muntra parti hon gör allt tänkbart att få litet löje åstad. Hennes lilla mythologiska tête-à-tête med hr Linden kom- mer alltid munterheter att spela i salongen. Frk. Karlsohn har den otacksamma rolen att föreställa den blixtsnabbt för några gamla hinduiska guld smeds varor förglömda fäst- mön, men som hon så länge, man ser henne i operan, vet 152 om ingenting, är hon glad och munter som vanligt och sjunger första stämman i ensemblenumren med klingande röst. Att trion i jagtkostym i tredje akten är utesluten, beröfvar väl åhörarne ett tillfälle att höra frk. Kctvlsohns m. fl. vackra röster, men måste med hänsyn till denna akts totalverkan anses välbetänkt. ^ n p.. Vår scens största röster ha ock tagits i anspråk för Lakmé. Så sjunger hr Lundquist Lakmés fader, den gamle öfverstepresten, och framför partiets glanspunkt, de ofvannämnda ass-dur-stancerna med stor hjertlighet. De sista föreställningarna har sången klingat mer matt, en följd sannolikt af indisposition. Spel och yttre stadfästa det goda intrycket af denna den värderade sångarens senaste creation. Fru Edling har tagits i anspråk för slafvinnan Mallikas mycket lilla parti, något som ej skulle aflöpt utan klander mot teaterstyrelsen från vår sida, därest ej förhållandena dess värre gifvit styrelsen rätt. Det är beklagligt emeller- tid att en teaterstyrelse vid engagements uppgörelse ej skall vara mer klarsynt än att den engagerar en ung sångerska, som den sedan finner med sin fördel förenligt att använda så litet som möjligt. Äfven i Mallikas lilla parti visade frk. Volf sin sceniska olämplighet, sekunderade derjämte frk. Petrini på ett ganska förargelseväckande sätt. Vi be- klaga och beundra fru Edling, som hyar afton måste an- stränga sig på k. opera och ej ens får hvila dagen före den hon sjunger partier så stora som Mignon och Alice. Den egoistiske åhöraren kan dock ej undgå att glädjas öfver att höra fru E. äfven i denna opera, der hennes sköna röst och utmärkta sekundering framhäfver den charmanta lotus- duons alla behag. _ . Kör och orkester ha småningom kommit bättre under- fund med hvarann än vid premieren. I orkestern förtjena särskildt träblåsinstrumentalisterne erkännande, ej minst pic- colaflöjtens innehafvare. Ackompagnementet har varit till- fredsställande, hvilket är behagligt att få tala om. Uppsättning och regie må lofordas. Processioner och ensemblescener gå med fart och naturtrohet. Baletterna hedra hr Sjöblom, de äro vackra och af indiskt tempera- ment. Utförandet lemnar intet att önska. Dekorationerna förete en lyckad blandning af nytt och gammalt, undan- tagandes sista akten hvars annars vackra dekoration störes 153 af några skriande färgsammanstötningar af gamla och nya kulisser. Med hänsyn till de tragiska öden som på k. svensk scen öfvergått Délibes förra här visade operor^, gratulera vi uppriktigt teaterstyrelsen till den framgång, den vunnit och vinner med op. Lakmé, hvarom vi nu talat till punkt. Reprisen af Fidelio visar att hr Nordquist framhärdar att erbjuda musikaliskt fullgod kost åt de få Stockholms musici och finare dilettanti, som infinna sig vid sådana estetiska galarepresentationer. Äfven fru Östberg förtjenar det lifli- gaste erkännande, som med fin smak valde Fidelios härliga parti till sin réentré å k. operan efter en tids beklaglig opasslighet, om ock det stora partiet visade sig något för ansträngande för en konvalescents krafter. Sin glanspunkt hade fru O. nu som förr i den stora arians återgifvande. där vi endast reservera oss mot sångerskans föredrag af g:dur-satsen i allegrot, hvilken ej gafs med den fina nyan- sering, som Beethoven påbjudit. Att fru Ö. i likhet med frk. Karlsohn (i Marcellinas aria) förändrat sin arias slutfall mot hvad edition Peters angifver, anse vi vara temligen likgiltigt, ehuru det icke förlupit oanmärkt af traditionens förespråkare, de äldre musikyännerna. Sången i andra akten tyckes oss nu lyckas fru Ö. bättre än förr, ehuruväl det dramatiska spelet där, trots sina onekliga förtjenster, ej kan sägas vara au niveau med rolens stora fordringar eller med hvad i detta fall för några decennier sedan å vår operascen presterades, detta sagdt med iakttagande af all opartiskhet och all rättvisa mot fru Östberg, hvars nitälskan för högre musik i mer än en musikväns omdöme numera utplånar hennes estetiskt mindre lofvärda operett-antecedentia. Må vara, att sångerskans naturel mera lämpar sig för semiserian och koloraturfacket, hennes högdramatiska partier i Fidelio och Don Juan skola alltid ihågkommas med aktning och be- undran. Öfriga roler i operan gåfvos af deras förre framställare, bland hvilka hr Strandberg med sitt vackert gifna recitativ och adagio fortfarande tog hedersplatsen. De bägge ou- verturerna gingo som alltid med stor omvårdnad, den der eget nog mindre syntes egnad operan i sin helhet. En Ur Dagens Krönika. X. 2. 11 154 sådan kalabalik som den i sista finalen (i en Beethovens opera’) är en styggelse för Gud och mänskor. Slart med klassikerna hörde till dem af den Edholmska regimens döds- synder (trots Norman), mot hvars gengångare man maste förklara guerre à outrance! . a -n ui Det bör i sanning vara glädjande for hr Ü. A. Uani- Sren, det ypperliga folkskådespelet .Vermländingarnes» vörd- nadsvärde författare, att se sin ingifvelses barn fortfarande omhuldas med sådant nit af vår främsta scen och dess ar- tister och fortfarande locka massor af åskådare, darutmnan särskildt ensamt i sitt slag bland alla svunna tiders svenska arbeten för scenen. 11 I år ha åtskilliga rolförändrmgar vidtagits, alla till arbetets fördel, till och med choristen hr Olsson som Lopar- nisse, en ganska rolig, måttfull realistisk framställning. Al- drig förr torde Annas rörande visor haft fördelen af en sa praktfull stämma som den nyaste innehafvarinnans fru ädling hvilken också gifver partiet i dess helhet med det enkla trohjertade behag, som är denna sångerskas kännemärke, både på scenen och i lifvet. Pigan Stina har 1 frk. Jung- stedt lått den yppersta representant af detta parti som ar oss bekant, och hvars spel mot Pelle, Anders och Wilhelm hoppar och leker i yster skalkaktighet, för att ej tala om hennes »skabning» som tydligt predikar de Falncrantzska visdomsorden »pigor äro folk också». Anders gores fort- farande af hr Linden, hvars förtjenster 1 denna rol fatt en liten bismak af cirkuskomik, som ej verkar reahstiskt. Vi medge dock, att slikt kan ju få passera 1 ett sadant gam- malt idealt drama som detta, så mycket mer som dess effekt på en ärad publik icke kan bestridas. Som Erik har en gengångare från fordom upptradt — hr Ödman! , .. Hr Ö:s kända tjusta och tjusande damgarde ar till karaktären otacksamt. Ej nöjdt med att se och hora sina tankars föremål hvar annan qväll fordrar det nu, att han skall — om ej sjunga — dock synas hvarje afton, bom mellanstick mellan Ödmanrepresentationerna har direktionen i sin oskuld gifvit Mignon (med hr Lundmark-Meister) — strax fordrar gardet i sitt organ (D. N.) hr O. som Meister. Man har vidare stuckit emellan med »Vermlandmgarne» (med hr Lundmark-Erik) — ny petition 1 D R om hr Ödman i den rolen. Och verkligen — hr Ödman har 155 haft artigheten hörsamma kallelsen, damerna ha sin pligt likmätigt befolkat salongen och varit betagna, åvägabragt den vanliga kurragömma leken i slutet under svaga, men sega och ändlösa handihopslagningar o. s. v. Efter dessa faktas relaterande, nämna vi blott som vår fortfarande åsigt, att hr Strandbergs stämma oveder- s.^g^gen f- n- är den lämpligaste för Eriks folkvisor. Hr O:s röst klingade häri något hård, methoden hade väl däri sin del, men också rena smaklösheter förekommo, för vånande från detta håll. Så sjöng hr Ö. precis som hr Hagman stället »där vill jag somna in en gång och myllas i vermländska jorden» med det mest intensiva sforzando, ehuruväl den mer heroiska timbren i företrädarens röst gjorde detta gravamen än mer bemärkt. Fordom utbredde hr O. sin vermländska i alla operor (särdeles Trollflöjten och kärleksdrycken voro olyckligt ute) men i denna rol, då den varit på sin plats — der visade hr O. alldeles omo- tiveradt att han lärt sig fullgod stockholmska. Det var inte spirituelt. Prisnedsättningen vid detta skådespels uppförande är ett glädjande försök att låta en större publik och en annan än den vanliga få njuta af en god och för sig passande teaterföreställning. Vi ifrågasätta nu, om icke flera sådana pjeser borde upptagas, som kunde härutinnan alternera med Dahlgrens stycke, t. ex. Tillfället gör tjufven, Nerkingarne, Den Ondes besegrare, Kronfogdarne o. s. v. Af den nu- varande personalen torde flere taga sig bra ut i denna re- pertoir, såsom fruarne Strandberg, Edling, fröknar Karlsohn, Jungstedt, hrr Lundmark, Rundberg, Linden, Graf ström eller ungefär samtliga de i Vermländingarne uppträdande. Man kan åtminstone fundera på saken till dess stöket med julmaten inträffar. »Mignon» är alltjämt en repertoiropera och förtjenar det ock, särdeles som titelrolen fortfarande har lyckan att tolkas af fru Edling, hos hvilken man vid hvarje nytt åhörande upptäcker nya förtjenster, så i dramatiskt som vokalt hänseende. Det samma kan dessvärre ej sägas om hennes medhjelpare, af hvilka fröken Ek icke passar för sin roi. I dramatiskt hänseende lyckas hon väl något bättre 156 än företrädarinnan, frk. Karlsohn, hvars friska röst och lätta koloratur hon deremot så godt som totalt saknar. Af alla k. operans damer lär väl ingen mer än fru Östberg numera kunna i alla hänseenden lemna en acceptabel Philine. Men som hon har sin repertoir för sig, har hon ej tid att uppträda i sådana roler som denna, en af dem, der fru Anna Strandberg — Bergmans bortgång från scenen gör sig bemärkt. Hr Lundmark har tagit sig orådet imitera ett af hr Ödmans fel, hjeltetenorisera i lyriska partier. Han sjunger sin Vilhelm för starkt och jämn tjockt, utan dessa läckra och haft koketta nyanser, som Thomas’ musik ej mindre än Délibes fordrar. Spelet bör deremot utan re- servationer lofordas. Hr Nygren lider af samma fel som sin kamrat, sjunger denna musik ej nog smidigt. Däremot erbjuder han en god apparition och ett nobelt ehuru ej nog pathetiskt spel. Hr Lange var häri förträfflig. Fröken Jungstedt kunde kanske vara litet gladare i Fredriks rol, hvilken annars hör till de bäst utförda numren, så t. ex. återgifvandet af den insinuanta gavotten. Hr Rundberg har efter hr Linden fått Lairtes parti, hvarpå detta för- lorat och Jarno, zigenarhöfdingen, spelas icke tillräckligt förfärligt af hr Grafström. Orkesterpartiet är tacksamt, men mycket ömtåligt. Så ofta som operan gifves borde detta gifvas förträffligt Detta är också fallet, men icke alltid. Vår goda operaorkester bör icke hvila på sina rättvist eröfrade lagrar. De bli så tillskrynklade och platta att ingen mer kan se hvad det är för godt. Stå stark! * Hr Nordquists modiga och energiska natur tycks ha till devis: Ingen skam att bjuda till! Det är derföre han med Operans nuvarande resurser dristar gång efter annan försöka sig på den stora och ståt- liga Grand Operas i Paris lika stora och ståtliga repertoir med dess fasta stock af 4 Meyerbeer, 1 Rossini, 1 Auber, 1 Halivy o. s. v. Oförskräckt, trots op. Hugenotternas i sin helhet me- delmåttiga utförande och framgång sistlidne vår, rycker hr N. f. n, an med denna operas äldre broder »Robert djefvu- len», eller som öfversättaren Bernhard Crusell med modesti titulerade »Robert le Diable», »Robert af Normandie». 157 Af alla jordens kompositörer torde berlinaren Jakob Meyer Beer (italiserad Giacomo Meyerbeer) ha varit den slugaste^ den som mest kunnat göra skäl för yankeebenäm- ningen »a smart man». Eller behöfs det ej slughet, mycken slughet för en berlinare att i Paris skörda sitt lifs största framgångar, af Paris uppsättas på ärans piedestal inför all verlden, af Paris ännu många år efter döden vara hyllad och ärad som på intet annat ställe i hela verlden, af Paris, detta för fremlingar inom konsten så otillgängliga Paris! Öch en tysk, en jude, en berlinare! Meyerbeers bana gick dock ej direkt med kurirtåg Berlin—Paris. Långt derifrån ! Den gick dit via Italien och resan upptog tio år. Liksom Weber elev af Vogler, lyckades Meyerbeer dock ej så väl som denna sin kamrat intaga läraren, ej heller draga så stor profit af hans lärdom. Meyerbeers första opera blef ett fiasco. Man tänke sig den äregirige judens känslor! Nej, det dugde sannerligen ej längre nöta bort sin tid hos Vogler och med Vogler- operor. Hör, hvilka toner söderifrån, hvilka siréntoner! Och hvilket namn på ryktets vingar! Gioachimo Rossini, Tancreds, Barberarens, Cendrillons, Gazza ladras lyckliga, firade, tillbedde maëstro! Tiden var i Rossinis våld, den som vill smeka tiden, göra lycka — till Italien! Med den beundransvärda assimilationslätthet och lo- kaliseringstalang, som är Israëls barns arfvedel i alla land, satte sig Meyerbeer genast efter endast ett par åhöranden af de nyaste Rossinistyckena in i maëstrons manér. Och nu farväl gamla pappa Vogler med dina ärevördiga melodier, dina snäfva harmonier, din stränga kontrapunkt! Fram med Pesarosvanens insmickrande melodier, kittlande orkester- buller och doftande koloraturblomster! Meyerbeer försökte till och med öfverbjuda Rossini i allt detta och hopade i några operor fioriturerna så lasstals att t. o. m. Rossini fann det vara för mycket blommor, Rossini som just då i början af 20:talet började gifva sin stil en mer dramatisk och sofrad hållning, hvilket trots den ännu frodiga koloraturblom stringen märkes i mästarens ståtliga opera » Semi ramis», Rossinis sista arbete för Italien, som i början ansåg operan för komplicerad, för —lärd. Äfven Meyerbeer hade några år förut för Torino kom- ponerat en »Semiramis» (till Metastours librett), men den höll sig ej länge uppe. Bättre gick det med »Emma di 158 Risburgs» och »Margherita di Ängiu», två operor i mycket lydig Rossinikostym, af hvilka den senare fick äran af euro- peisk turné och först gjorde kompositörens namn mer be- kant? efter att i Milano vid premièren haft stor succès, creerad af den berömde Tachinardi och den ej mindre celebra Rosa Mariani. I denna opera spårar man trots mycken banalitet och ymniga »läsefrukter» kompositörens geni, som än tyd- ligare framglimtar i den för Fenice-Operan i Venezia 1824 skrifna »Crociatio in Egitto». Emellertid hade Meyerbeers vänner hemma i Tyskland blifvit oroliga öfver hans långvariga Rossiniserande och de ej mindre än sex operor, som däraf blifvit följden. Hans ung- doms vän Weber skref till honom ett mycket varnande, delvis straffande bref. Meyerbeer bief nu ledsen, och — Rossini började bli stor i Paris. Alltså — dit! Början der var ej lofvande. »Margherita», blifven »Mar- guerite», gjorde på den (f. t. musikaliska) Odéon fiasco under kompositörens eget befäl. Nu teg Meyerbeer, såg tiden an, lurade på revanche. Men han sof ej. Tvärtom, han såg Rossini förfranska sina italienska operor på Grand Opéra med stor succès, han såg Auber inviga den stora operastilens modernisering med Den Stumma, han såg snilleverket Tell (af Rossini) idiotiskt missförstås och förkastas af den stundom mer än egna pariserpubliken och han planerade sin hämnd, ifrigt studerande Teil och Den Stumma. Nu gälde det att få en librett, en uppseendeväckande librett. Eugène Scribe åtog sig beställningen och levererade ett hyperromantiskt pot- pourri med tusentals bjerta och grella effekter. Meyerbeer mediterade, imiterade, kompilerade — komponerade. Nu hade han fått sm stil: en sammansmältning af den tyska lärdomen, den italienska sinligheten, den franska slag- färdigheten. Denna stil kan väl anses som ingen stil alls, men orättvisst torde vara att ej anse det denna samman- smältning lyckats i flera fall än den misslyckats. Men den har fall, där den misslyckats, och misslyckats grundligt, men på grund deraf bör man ej utdöma musiken i sin helhet. I »Robert» märker man lätt Meyerbeers fruktan för att ånyo undergå »Margaretas» öde. Han ödmjukar sig i denna opera för publikens smak mer än sedan, litet kurtisör var Meyerbeer alltid, han var ju ock jude, men mest i 159 Robert. I Rossinis Comte Ory hade en dryckeskor gjort största lyckan. Bachanaler voro på modet — jag menar musikaliskt och med en bachanal hoppas Meyerbeer operans inledning må vara räddad. Han har sökt göra sitt bästa, bachanalen slog an, blef populär, men fick aldrig samma anseende som Rossinis förtrollande kör. Också här i Stock- holm har kören ur Robert blifvit populär. Senast i somras hörde jag ute i skärgården tvenne unga män på 13—15 år gasta denna kör, under det de rodde ut att fiska: »At vin, åt spel, och åt det täcka könet jag egnar mina dar». En liten musikalisk gosse i grannvillan befanns sedan ha lärt sig melodien och föredrog inför mormor och andra gamla tanter (kanske ur federationen) en vacker dag föl- jande: »A vin, å ’pel, å, å de’ tätta sönet  vin, å ’pel jad ednar mina dal». Meyerbeer var dock rädd att alltför mycket låna sitt bra åt Rossini ty — Tell hade ingen lycka gjort vid sin première. Men det hade »Den Stumma» däremot, alltså — plockom Auber! Auber hade introducerat sin prinsessa med en koloraturaria, nåväl görom likaledes, koloratur åt Isabella, andante och allegro och damkör. I fjerde akten gjorde Auber sin lyriska furstinna mer dramatisk, lät henne krypa på golf vet med en Nåd-aria dedicerad fenella på sina sköna läppar. Nåväl, görom likaså och uppbjudom all vår talang. Detta lyckades också Meyerbeer, som nu lyc- kades öfverträffa Aubers nådaria och nästan sig sjelf på köpet. Isabellas nådaria skall alltid räknas till ej blott Meyerbeers utan hela operalitteraturens skönaste smycken. Men Aubers slummeraria, som gjort sådan lycka! För den kunde Meyerbeer ej sofva. Öfverträffom äfven den! Men •det — misslyckades. Trots hvarjehanda likheter tänker ingen på Roberts lilla sång, under det Masaniellos »Hugsva- lan för dem som lida» ännu hänför verlden. Samma miss- öde hade den stora mansduon, ämnad att öfverglänsa den ryktbara patriotduon mellan Massaniello och Pietro, trots ■den nästan vansinniga bravur Meyerbeer utvedklar och fordrar af sin hjelte, som här skall prestera det otroliga, ett heroiskt Ciss3 (!) koloraturer, drillar, uthållande höga 160 toner o. s. v. Endast Duprez har kunnat göra detta kor- rekt (en liten tid), sjelfva Nounit, annars den förste och bäste Robert, mäktade det ej. En preghiera fick ej heller fattas, hade icke kanske Auber gjort stor lycka med en sådan i Den Stumma? Men här skulle första tenoren och il basso profondo ej slafviskt biträda i resp, körstämmor, här skulle de fristående briljera^ den ena knipa sitt höga C, den andra sitt låga F. o. s. v. Denna komposition lyckades. En vacker melodi under- stödes af en fint arbetad harmoni och nobel rhytm, solister- nas inlägg äro ädla och effektfulla. Härmed hade nu »Den Stumma» genomgåtts. I »Teil» fanns en kärleksduett, som Meyerbeer derpå erinrade sig, ett amoroso och ett eroico^ bägge med koloratur. Voyons! Roberts och Isabellas ko- loraturduett kom sålunda till stånd, ett chevalereskt, sme- kande lätt behagsjukt andantino med ett blänkande fyrver- keri af duovokaliser i slutet samt ett krigiskt briljerande allegro con spirito med koketta kromatiska imitationspassa- ger och rätt mycken ridderlig bravur öfver det hela. Ur Tell togs också, beklagligen not för not, Roberts tirad om Rosaliaqvisten midt i 3:dje aktens recitativ, en ädel ridder- lig melodi, hv.artill originalorden i Tell lyda: O Ciel, tu sais si Mathilde m^est chère». Suum cuique. Efter att sålunda ha kikat in (litet smått indelikat) bland den Meyeerberska musikens kulisser, så görom rättvisa åt det myckna goda, hvarmed Meyerbeer sjelf riktat den dramatiska musiken. Vi ha redan nämnt, att han skrifvit många stilfulla nummer, der hans egendom- liga stil korrekt och klart utvecklar sig. Meyerbeers pre- ludier som ersätta ouverturen, utmärka sig alla för konst- närligt populariserad vetenskaplighet, så ock det till Robert med dess magnifika besvärjelsethema och dess lika lärda som klara kontrapunktiska behandling. Réentrén i slutet af motivet för full orkester forte fortissimo är ett genidrag, som imitatorum pecus, af hvilka Meyerbeer egt flera och otacksammare (Wagner t. ex.) än de flesta, icke försummat tillegna sig bland otaliga andra annekterade saker, nemesis divina för Meyerbeer, som sjelf dock aldrig gått så långt och okritiskt till väga. Melodiska glansperlor af ganska originel affattning finnas i stort antal. Alices Edurromans är innerlig och rörande, dess harmonier särdeles veka och inträngande. Siciliennen har nu blifvit utnött som de flesta 161 mycket populära sånger, men för en frisk, stark och böjlig hög tenor är den ännu i dag en verklig skatt (t. ex. Mir- zwinski, Sylva, Wachtel, Bötel, Jean de Reszhé). Arnold- son har varit den ende, som hos oss fullt gått ut med detta nummers alla fordringar. Populära äro ock Alices kupletter, hvilkas idylliska ton fått stå modell till så många plagiat. Dess sceniska inflickande röjer redan den rutinerade effekt- kännaren. Melodiken i Robert störes något af de dans- rh^y tmer, som Meyerbeer sedan snart nog bortlade men hvilka han, tänkande på Aubers framgång med detta medel, icke vågade uraktlåta att anlita för sitt debut- och prof-arbete inför parisarne. Så är t. ex. demonernas berömda kör och den dramatiska spelfinalen kalkylerad på valsmusik, hvilket dock ej hindrar åtminstone finalens sceniska effekt. De- monernas kör föreföll däremot med rätta Weber löjlig, han som i Friskytten skapat mästerverk i denna hemska branche. En lyckad demonisk ton genomgår däremot 3:dje finalen, ehuru skilnaden mellan Webers mer idealiska och Meyerbeers mer realistiska demonik äfven här gör sig gällande. Ett snillrikt ställe af gripande sann effekt är stället »dömd till eviga q val ock jag» med dess rent oratoriska höghet. Mä- sterligt fotograferar musiken sedan ljusgubbarne öfver graf- varne, mästerligt ock nunnornas uppväckande och hemska procession. Af denna sorgmarsch ha sedan både Wagner och Gounod sett sig till godo, särdeles den senare vid sina kända sluteffekter. Balettfinalen därpå är oöfverträfflig i omvexlande åskådlighet, bachanalens satyrgyckel och hetäri- ska yrsel, spel-ballabilets mer graciösa och beräknande ton med sina afmätt hoppande staccati, men främst älskogs- dansen med dess förtrollande violoncellsolo (där man hos °®s ej glömmer Fritz Söderman) och behagsjukt frestande hållning i sin helhet. Fjerde akten inledes af en sirlig, något preciös kör och afslutas af den stormande, förträffligt arbetade finalen: »Nu med hast etc.» I dramatisk liflighet öfverträffar den andra akten, som är af öfvervägande kon- serterande innehåll, ehuru skrifven med praktfulla färger och storslagna konturer. En ful fläck finns där, tyvärr öppnar den ock akten, nämligen Isabellas första andantino. Något så odramatiskt har knappast Donizetti skrifvit och något så omelodiskt ingen italienare. Detta andantino kunde gerna strykas och akten inledas af de unga flickornas behagliga hidurkör. Koloraturkabalettan försvarar sin plats och är 162 charmant instrumenterad. Femte akten öppnas af en hög- tidlig och storartad munk-kör, hos oss vanligen utesluten. Efter den ofvannämnda bönen kommer ett af operans glans- moment, den stora trion, som trots den dåliga figur hjelten där som flerstädes gör, ej kan undgå att gripa och röra på grund af det sätt, hvarpå Bertram och Alice här äro tecknade. Deras kamp når stundom sublim verkan och af- slutar värdigt detta gigantiska arbete, som alla anmärkningar till trots dock ännu har stor lifskraft och fullständigt be- rättigande på en god operarepertoir. Hos oss saknas numera många faktorer för ett korrekt framförande af Pariseroperans repertoir. Uteslutningarne äro ock här, som i Tell och Hugenotterna, många och långa. Tredje akten ges nästan mest helt, undantagande bravurduon, som är sin kos. Äfven koloraturduon i andra akten är sin kos, hvilket var väl för Robert men illa för Isabella och publiken. Att en mängd körer uteslutits eller förkortats, var ledsamt, men på samma gång angenämt, ty man måste tänka på vår körs numerär och slitna karlröster. De förtjusande koketta danserna i andra akten uteslötos med anledning af balettkårens kända beskaffenhet: de få flickorna måste spara sig till nunne-diablerierna i tredje akten. Operan var temligen ofärdig vid reprisens première, ackompagnementet groft och inkorrekt, kör och orkester i lufven på hvarandra flera gånger, särdeles i 4:de akten, där en orkesteranförare torde knackat af — vid en repetition, sådana som man fordom afsåg med det ordet, öfning utan betalande åhörare. Solisternas prestationer voro af olika värde. Hr Lundmark är i intet fall vuxen hjeltepartier i de historiska operorna. Hans métier är den komiska operans. Då hr Ödman varit hindrad af Lakmé, hade man bort leta reda på hr Sellman, hvars verksamhet vid k. operan nästan tycks upphörd år 1890. Sedan hr Lundmark sjöng hr Lohengrin har hans stämma öfver f ej fått den nöd- vändiga intensitet, som hjelteroler där kräfva och hans figur har också sedan dess blifvit mer omöjlig för seriös operaplastik, hvaraf nu icke mycket sågs. Nyanserna voro ej många, särdeles bönen framgormades utan en gnista finhet. Ej heller första akten fick den elasticitet, som der tarfvas. Detta användande af en sångare hedrar ej veder- börandes skarpblick. — Fru Östberg hjelpte ej upp Isabellas 163 första omöjliga sang, der föredraget var lika odramatiskt som kompositionen. Allegrot gafs deremot med stor för- tjenst, de svara triol- och ackord-passagerna svingade sig ut öfver rampen med mycken klarhet och precision, om ock ej så briljant, som i Louise Michaelis sång fordoms- dags. Fru Ö. förde sig väl och sjöng finalen med värdighet och färdighet. Nåd-arian fick väl ej Grabows passionerade accenter, men gafs med känsla och elegans, hela akten lyckades för resten bra. Den stora acapellatrion fordrar större röster än hr Lundmarks, fru Edlings och hr Sellergrens. Fru Edlings mezzosopran förstår dock fortfarande att reda sig väl i Alices höga sopranparti, hvars dramatiska tragik vis- serligen ej lämpar sig för den värderade konstnärinnan, som dock äfven härutinnan med sin osvikliga rutin och sin ome- delbarhet förstår att finna sig till rätta. Hr Sellergrens röst skulle med annan uppfostran ypperligt gått ut med Bertrams fordrande parti, nu blef det endast något så när. Apparitionen öfverträffade Willmans, i öfrigt förblef denne senares mästerliga demon ofördunklad. Hr Strandberg sjöng balladen temligen väl, men börs-duon bättre, denna mäster- ligt komiska komposition, visande Meyerbeers snille äfven för operacomique. Frk. Flamand var en ypperlig Helena, hvartill hennes yttre särdeles väl lämpar sig, hennes dans likaså med dess intagande blandning af värdighet, nobless och graciös elegans. Hon sekunderades väl af sina nunnor. »Robert» har, trots utförandets brister och vissa press- organs anathemata, äfven vid denna repris vunnit allmän- hetens välbehag. Konsertsäsongen 1890 inleddes af k. hofkapellet med en symfonikonsért, upptagande bl. a. en symfoni af Haydn, om hvilken efteråt grälades förskräckligt i tidningarne, och Bizets suite I Rom; den hr A. H. i tidn. V. L. frånkände allt värde, hvilket ådrog honom en välförtjent aga af ingen mindre än k. operadirektören sjelf, som dermed förde civilisa- tionens talan. Andra symfonikonserten hade sitt främsta intresse af hofkapellmästare J. Dentes prisbelönta D:molls:symfoni. Ar- betet inleddes af ett svärmiskt andante öfvergående till det s. k. »första allegrot», en behaglig ehuru mindre betydande 164 sats. Men kompositionen stiger sedan sats efter sats i värde och intresse. N:o 2 utgöres af ett scherzo, der fram- förallt rhytmen är utmärkt lyckligt funnen, men också me- lodien frisk och glad, om också något för reserverad för ett scherzo. Orkestreringen är fin och sofrad, afskyende alla skriande clown-effekter, hvarpå nyare symfonier scherzi pläga ockra. Nobless är ett kännetecknande drag hos hr Dentes liksom hos Ludvig Normans kompositioner. En ädel och rörande ton genomgår tredje satsen med dess mångengång kyrkliga harmonier, dess fina fördelning af stråk- och blås-styrkan, dess visserligen på förhand anade men onekligen delikata och poesirika slutfall. Slutsatsen tyckes oss icke fullt gå upp mot denna sistnämnda andante- sats, men så måste denna sägas höra till det bästa, svensk symfonikonst alstrat. Hr Dente anförde sjelf hofkapellet, som i denna symfoni gjorde sitt bästa, och rönte välförtjent stor framgång hos konsertpubliken. Några entremets serverades derpå af hrr Neruda och Lundquist. Den förre spelade med vanlig ovanlig talang en stor konsert med orkester af egen komposition, hvars innehåll dock icke stod i något rimligt förhållande till den måttlöst tilltagna ramen. Den senare sjöng de svenska balladernas krona, den gudomliga Södermans Tannhäuser, med sedan gammalt erkändt mästerskap. En finare nyan- sering af lentosatsen hade dock varit behöflig, så som detta ställe förr sjöngs af den i röstväg som bekant vida under- lägsne hr Arlberg, hvilken nu från sin fauteuil d’orchestre generöst applåderade sin konstnärlige arftagare. On n’aime pas son successeur, heter det. Men — när denne successeur är C. F. Lundquist. . . Fyra fem frenetiska inropningar lönade hr L:s möda. Mindre bifall helsade programmets slutnummer, Tschaikow- skys g:molsymfoni. När nu denne komponist skulle såsom symfoniker presenteras för vår publik, borde man i alla parters intresse valt en mera betydande symfonisk dikt af kompositören än detta delvis mycket omogna och mot slutet rent af konfysa ungdomsarbete. Den ryska symfonilittera- turen har dessutom mer framstående fymfonister än T. och vi erinra särskildt om Rubinsteins Symphonie dramatique, som oaktadt fjolårets s. k. Rubinsteinskonsert ej ännu hos oss kommit till uppförande. Hofkapellet syntes föga in- tresserade af T:s rhapsodiska ungdomsfantasier och spelade 165 på ett sätt, som rönt obehaglig uppmärksamhet i pressen. Vi lemna detta derhän och fästa oss vid något vigtigare, nemligen det bristande herravälde, som hr Nordquist i mellan- numren visade öfver en olydig orkester. Detta är långt värre än att en symfoni brakar i sär på grund af för liten öfning. Detta är en principfråga af största betydelse. Skall icke en anförare ha sin orkester så mycket under sin lydno att han kan bestämma nyanserna, få fram ett pianissimo t. ex. vid behof? Skola två sådana kapaciteter som Conrad Nordquist och Franz Neruda vara tvungna att rätta den ena sitt anförande, den andra sitt spel efter hrr orkester- tyranners godtycke? Detta är ju den upp och nervända verlden. Med undantag af första numret var denna sym- fonikonsert sådan att orkestern har stort behof af sitt gamla anseende för att ej mista sin rangplats. 20 febr. 1890. Från parkett. Den närmaste öfversigtstiden skulle kunna kallas de svenska originalens period, åtminstone i numerärt hänseende, ty det är summa tre: Fredins »Biltog», Waklenöerg-Kjerrmans- »På vakt» och Geijerstams »Aldrig i lifvet». De båda förstnämda spelas ej längre, men finnas i tryck, det sistnämda stycket är visserligen ännu ej tryckt, men spelas desto mera, och i följd af dessa omständigheter kan väl innehållet i alla tre pjeserna antagas tillräckligt bekant. »På vakt», som uppfördes på måndagen, tycktes nästan ha tagit för sig alldeles för mycket af det förråd af hänförelse och välvilja, som finnes hos en kritiker, så att Biltog, som kom på onsdagen, måhända fick något sitta emellan, ty dess fel observerades och framhöllos relativt sedt kanske något för bjärt. Såsom literärt opus var det visserligen ej så förtjenst- fullt, bristen på enhet, koncentrering och originalitet föll ju för lätt i ögonen, men det är ondt om verkligt originelle pjesförfattare, vare sig svenske eller utländske. Såsom folkskådespel, och till det tycktes det delvis vara afsedt, skulle det, nota bene ordentligt inöfvadt och speladt, bort blifva mera långlifvadt och intaga en mera beaktad plats. Obestridligen var det på flera ställen fläktar af verklig poe- tisk stämning, och så vidt man utan särskilda studier kan se, vill det synas som om äfven tids- och lokalfärgen flerstädes vore lyckligt återgifven. Men spelet, det var bedröfligt och det var det, som gjorde styckets olycka på Svenska teatern. Och förmådde ej premiérspänningen ge spelet mera kläm och färg än t. ex. vid fjerde representationen, så voro tid- ningarna bra beskedliga i formuleringen af sitt nästan enhäl- liga ogillande af återgifvandet. Det är sällan man på länge sett vid någon hufvudstadsscen ett så pass spelbart stycke ges så utan sinne och uppfattning för de resp, uppgifternas innehåll. Skulden härför ligger naturligtvis i främsta rummet hos den som ledt inöfningen och som antingen icke gett sig 167 tid eller haft förstånd att skaffa sig sjelf nödig uppfattning och sedan inverka ledande och uppryckande på rollinnehaf- varne. Värst var det på kvinnosidan, där ock flertalet vig- tiga roller befunno sig. Kortast sammanfattadt var intrycket af fru Dorschs spel ungefär följande: i de första tablåerna var det, som om det gält någon större eller mindre familje- tillställning med utklädsel, hvarvid en Delsbodrägt slumpat till att bli den kostym som valts; hvad som skulle väcka illu- sion om bondflicka var något som hade stark påminnelse om när man ser artister eller statister vid operan spela bondfolk. För öfrigt lade icke spelet något större hinder i vägen, om man velat tro att det var något vanligt tyskt stycke det gält. Brudklädseltablån gjordes särskildt med orätt uppfattning; hvad som där skulle verka allvarligt sades eller gjordes så, att det manade till löje, exempelvis sortien. Senare delen af pjesen blef spelet nog annorlunda, men det var fullt ut, om inte ännu mer »teater» med starka anfäktelser ibland af nå- got hysteriskt, ibland af något à la dålig Hjördis. Scenen med mannen i det nya hemmet gjordes dock lugnt och tillfreds- ställande. Genom sitt svåra deklamerande och predikande förstörde fru Gardt och en till teatern nyförvärfvad skådespe- lerska, fru Ljungqvist, två vigtiga och tacksamma roller. Besättandet af den sista rollen var sceniskt otillåtligt, och det samma skulle nog kunna sägas äfven om andra roller. Fru Olsson står för stilla i utvecklingen af de goda elevanlagen; för att få något mera kläm i den tacksamma uppgiften hade väl ej kräfts svårare ansträngning. En god maskering och vissa goda moment i spelet kännetecknade hr Olsson i den manliga hufvudrollen, men det hela var för slappt och litet utarbetadt. På sina ställen var han alldeles för senti- mental och Weltschmerz-kandidat i all allmänhet. I sin lilla roll var hr Lundberg kanske den bäste af alla, han var na- turlig och bra, så snart han var lugn, men bara det blef tal om känsloutbrott, var det på tok. Hr Ranft hade figuren och kroppskrafterna för sig, men emot sig torrheten och stel- heten i tal och spel. Mot de sceniska anordningarna kunde vara hvarjehanda att anmärka; så t. ex. gjorde sig festen i bröllopsgården mycket slarfvigt. Som debutarbete var »På vakl» helt visst ett mycket lofvande och godt och framgången hos kritiken sådan, att förf, har all anledning känna sig belåten, då hon väl fick alt det beröm hon borde få och kanske inte så litet till 168 ändå. I sitt föregående författarskap har hon med klok blick för riktningen och måttet af sina krafter valt ut åt sig ett område, där hon tycks vara bra hemmastadd och der hon rör sig med ledighet och en viss grad af talang. Från detta område, som kortast kanske kan kallas det kälkborgerliga hvardagslifvets område, har hon ock valt ämnet för sitt drama- tiska förstlingsarbete. I detta finnes en mycket naturligt hållen dialog och stycket förefaller i allmänhet fritt från banal teaterschablon och innehåller flera väl observerade och bra återgifna bidrag till teckningen af psykologien af unga flickor vid en viss ålder. Dess sceniska kortvarighet har man velat tillskrifva dels och i synnerhet den ouppfostrade Söderpubli- ken och dels spelet, och antagligt är att på Dramatiska teatern, dit det gärna för resten xuå komma, stycket skulle med- en eller annan starkt personligen dragande artist gå vida längre. Men man har därvid varit något orättvis och förbi- sett ett par fel hos stycket, der närmaste förklaringen väl vore att söka. Det är för omständligt och långdraget, och man orkar sannerligen inte att sitta hela tre akter och intressera sig för i sig sjelfva så pass intresselösa personer. Spelet var dråpligt af fru Caspér, hyggligt annars utom be- träffande fröken Lundvalls och hr Pettersons roller. Fröken Gottschalks återgifvande af hufvudrollen var ett godt elevarbete, som tycktes vittna om nit och intresse från instruktörens sida. Att svenska original och förstlingsförsök böra tagas un- der armarna är alltid önskligt, men en sådan nationel par- tiskhet bör i alla händelser beflita sig om konsekvens och inlägga mesta nitet, då det gäller stycken af verklig betydelse, stycken skrifna af snillen och kanske genom sitt innehåll mera behöfvande understöd än ofarliga hvardagspjeser. Egen- domligt och betecknande är i detta hänseende, att just några af de kritici, som allra värst slogo på stora trumman för »På vakt» och esomoftast larma öfver publikens likgiltighet för inhemska pjeser, voro de, som för ett par år verksammast, för att inte säga försåtligast, bidrogo till att förkorta det Strindbergska stycket Faderns sceniska existens. Men gudbe- vars, det gälde då för somliga att konsolidera positionen i tidningen, praktiskt begagna tillfället till en välgörande exor- cism etc. etc. För den, ibland hvars existenskällor literärt arbete in- går i någon nämnvärdare grad, är det antagligen omöjligt att iakttaga en fullständig objektivitet beträffande Geijerstams 169 sîsta pjes, enar han däri är en tolk af känslor, som säker- ligen de flesta literatörer icke sällan delat. Literatörens ställ- ning är ju i Sverige så föga lönande och så osäker, så nära intill randen af proletariatets afgrund, att litet hvar måste ha ett godt öga till de faktorer, hvilka man mer eller min- dre befogadt vill ge skulden derför, och af den anledningen i högre grad än den vanliga publiken sentera dylika affärs- uppgörelser i ironiens och skämtets form. Likaså fäster man sig då måhända mindre vid den kanske något öfverdrifna yr- kes- eller skråkänsla, som understundom skymtar fram i styc- ket. Men i alla händelser vill det dock synas^ som om styc- ket är sådant, att litet hvar måste känna sig både road — och det icke så litet — och intresserad af detsamma. Ur literär och rent teknisk synpunkt förefaller det ock vida förtjenstfullare och med mera omsorg utarbetadt än det precis i regeln varit fallet med förf:s föregående stycken, och ur många synpunkter sedt bör det ock derför, hvilket äfven väl kunde behöfvas, i afsevärd grad reparera förf:s föregående halfvQ eller hela ne- derlag, hvilka kommo något för tätt på hvarandra och i alt- för hög grad tycktes bero på bristande sjelfkritik och omsorg. För vänner af det Geijerstamska författareskapet, är derför framgången med »Aldrig i lifvet» ett med glad förhoppning mottaget omen om, att det förtjenta anseende han eger som bokförfattare åtminstone ej skall spillas bort af den drama- tiske författaren. Från utförandet, som var hyggligt och jämt, är det enda verkligt minnesvärda hr Bergströms bokförläggare. Han var icke blott rolig, hvilket han nog mången gång oaktadt all sin utpräglade stereotyphet är, men denna gång var det något mer; det var en verkligt karakteristiskt utarbetad prestation, för hvilken han i högsta grad med författaren delar äran för styckets framgång. Dramal/s^a teaterns ena nya program utgjordes af en verk- lig nyhet, »På nåd och onåd», komedi af den italienska för- fattaren Giuseppe Giacosa. För vårt lands publik har för- fattaren hittills endast varit känd genom några noveller, öfver- satta i en och annan tidning och tidskrift. Såsom dramatisk förf, är han i sitt hemland högt uppburen, och både på vers och prosa har han skrifvit flera fint poetiska pjeser, däribland särskildt nämnvärda tvänne i medeltiden spelande »1 eggende drammatiche», »Un trionfo d’amore» och »Una partita a scacchi». Det är kärlekens triumf han besjunger så väl i dessa som i Ur Dagens Krönika. X. 2. 12 r 170 den nu här uppförda komedien, hvilken är förlagd till det moderna Italiens societetslif. För kärlekens allbetvingande kraft måste här rang och högmod, sårad manlig sjelfkänsla, kvinlig misstrogenhet och den varmblodiga ungdomens lidelser gifva sig »på nåd och onåd». Den moderna italienska litera- turen, såväl den dramatiska som roman- och novell-literaturen, är otvetydigt underkastad stort inflytande af den samtida fran- ska, men den förstår mycket ofta att behålla en ursprunglig känslornas glöd, en öfversvallande passion, som fängslar och rycker med, och utgör ett behagligt afbrott mot mondaint blaserad fransk skepticism eller nordisk högtidlighet och all- var. »På nåd och onåd», hvars ämne väl icke är fullt ori- ginelt, eger förutom mycket af denna sydländska glöd och * " ' ’ 1 1 spirituella och roliga äfven en fin dialog, som hvad de färg sig med flera af se- egenskaperna beträffar godt kan mäta nare årens här gifna och i det hänseendet lofordade iranska pjeser, samt är skrifven med en stor virtuositet och inne- håller många bravurscener och typiska roller, som gjorda med omsorg och talang äro mycket tacksamma. Utförandet var synnerligen förtjenstfullt och tycktes som en helhet vara vida jämnare, än det på länge varit. I den kvinliga hufvudrollen, svar, men tacksam, vann fru I ahlman åter igen en stor seger^ det var kanske den stöista under hennes vistelse vid denna scen, där kotteriberäkningai och afund arbete gärna och på hvarjehanda sätt envist söka ute- stänga henne från den plats, hvartill hennes begåfning och berättiga henne. Hon var ypperlig såsom den koket- terande, blaserade, men slutligen af sin kärlek öfverväldigade verldsdamen. Spelet var icke blott varmt och intelligent, utan äfven lättare och smidigare, än eljest brukar vara fallet. I syn- nerhet gjordes utmärkt öfvergångarna från frivolitet och yt- lighet till djupare känsla, och de starka utbrotten, där den klangfulla, väl skolade organen var både väl behöflig och väl använd, gjordes i allmänhet med en lidelse och glöd, som ryckte med. I den manliga hufvudrollen lät hr Skånberg sina ännu mest på elevens ståndpunkt befintliga anlag framträda i en öfverraskande fördelaktig dager. Det var energi och li- delse i spelet och intelligens och känsla i diktionen. Med ihärdigt arbete och ökadt herravälde — hvilket i hög grad behöfs — öfver tal och kropp, bör han en gång i framtiden bli af god nytta för scenen, men ett vilkor derför torde vaia att han sjelf förstår att till sin rätta halt reducera de eneigiska, 171 omåttliga leklamer, som nu pä senare tider, fastän emanerande från en och samma källa, dykt upp på flera spridda håll, men som väl rättast äro att betrakta som premier för snäll skolgång i en viss skådespelarfabrik och lockmedel att tubba dit flera. Uti en mycket tacksam biroll var hr Personne mycket lyckad och både karakteristisk och rolig samt dessutom rätt mycket fri från sina imitationsmanér. Hr Hillberg i en annan biroll utöfvade en fördelaktig verkan genom sin lugna säker- het. Fru Rundberg spetsade till organen för att vara gudbe- vars riktigt förnäm, men försummade för öfrigt något för mycket sin lilla, men visst icke otacksamma roll. I salongspjeser på denna scen brukar esomoftast det tryta åtskilligt i elegans hvad de statistartade birollerna be- träffar; denna gång var dock med hänsyn till drägterna den saken synnerligen väl tillgodosedd och sjelfva iscensättningen för öfrigt uppenbarade mycken omsorg och smak. Att döma af den förutskickade officiösa förklaringen återupptogs Sardous komedi »Dora» egentligen af två skäl. Det ena var, att pjesen som nyhet hade gifvit så många goda hus, och det andra, att fru Hartman önskade försöka sig i en annan genre än den vanliga. Båda skälen äro ju oveder- jäggligt öfvertygande. Det vore ju sorgligt, om utdelningen i år skulle bli mindre än i fjol, så att den så sorgfälligt ut- valda och rekryterade artistgrupp utan vank och lyte, som är sammanförd vid denna scen, icke skulle å nyo — jfr ut- räkningarna i Thalia — komma i åtnjutande af samma löner som under den gamla »goda» W—ska tiden och dessutom sitt lilla dyrtidstillägg af 8 X å dessa senare. Ty då privat- teatrarnes personal särskildt under de båda sista åren fått lära sig inse den praktiska betydelsen af direktörsombyten, kontraktskonverteringar och fantasirika utbetalningslöften, så är det desto angelägnare, att åtminstone Dramatiska teaterns medlemmar få oberörda af dylika distraherande omständigheter fortsätta sin nitiska och planmässiga verksamhet för konstens höga ändamål. Och hvad det andra skälet beträffar, så vär- det ju uppenbart, att något måste göras för att tysta till mun- nen på de i längden retsamme belackarne, som prata om att teatern inte har en primadonna, som kan spela tragedi, och då det inte är gifvet hvem som hälst att besitta lämpliga egenskaper för en primadonnabefattning, så var ju konklusionen lätt att draga. Och när man för resten har en så stor del af publiken och kritiken så under sino lydno, hvarför inte göra 172 ett experiment, som alltid maste vara af nagon nytta loi den egna utvecklingen och som upprepadt, sedan isen en gång är bruten, måhända — nota bene med något värdefullare föi- söksobjekt — till på köpet småningom kan vänja den half- eller illitterata bourgeois-publiken, som anger tonen för teater- besök, vid en kärnfullare föda — således en mission i kon- stens höga tjenst. Och då kunde ju naturligtvis inte de, som vid denna scen skola representera det högsta konstnärliga samvetet, insigten och kritiken, säga annat än ja och amen. En repertoar öfvervägande af sådant skrot och korn som »En räddande ängel», »Småflickor», »I telefon», »Mellan fyra ögon» etc. kan ej häller, sjelfklart nog, på längden tilltala en artist med intelligens, talang och ambition, men att låta en så stor och under nuvarande förhållanden ovanligt stor fond af friskhet och saftigt humör ligga relativt obegagnad är orätt både mot sig sjelf och konsten. »Söta» skådespelerskor fins det alltid tillräckligt för att grosshandlarsocietetens herrar och damer kunna få impuls till nödtorftig lyrisk flygt upp öfver sitt hvardagslifs kälkborgerlighet. Men på det område, dit fru H:s begåfning otvetydigt pekar, skulle det kunna finnas uppgifter, egnade att tillfredsställa äfven den mest granntyckta konstnärsambition och der skulle ett verkligt stort artistskap kunna förvärfvas och risken ej vara stor att fort och lätt bli stäld i skuggan af en annan. Som experiment betraktadt slog försöket med titelrollen i Dora vida ofördelaktigare ut än det ej häller fullt lyckade i Shakespeares, af hr Hillberg inöfvade »Så tuktas en argbigga». Med fru H:s begåfning, rutin och energi var dock hennes Dora naturligtvis långt ifrån fullständigt underhaltig. Hvad de lugj nare partierna af rollen beträffar, var hufvudfelet bristen på verklig individualisering. Det var samma unga flicka, som i den och den föregående rollen, samma unga intagande fru, som i en tredje och fjärde roll. I situationerna af starkare känslor verkade åter det hela alldeles för artificielt. Mimiken är ej smidig och rösten ej varm eller mjuk nog att tolka växling och djup i känslostämningarna. Den hesa klangen i denna senare liksom vissa af fru H. gerna tillgripna hufvud- ställningar och ögonknipningar göra föga verkan och lemna en vanligen oberörd. Det är ej med fru H. som icke sällan med fru Bäckström, hvilken i parentes sagdt också lär ha spelt Dora, att, fastän hon har så mycket emot sig, hon i dy- lika stunder liksom växer och griper åskådaren oemotstånd- 173 ligt med sig, då deremot den förras spel i roller af ifråga- varande art må vara aldrig så rutineradt, intelligent och in- tagande, men ändå är och förblir det liksom något smått hos det och det gör ej intryck af någon verklig resonansbotten hos artisten sjelf. Den som det deremot var en oblandad njutning att se i »Dora» var hr Fredrikson, och hans öfverlägsna, af mäster- skapets säkerhet präglade spel skulle måhända kunna vara en tillfredsställande förklaring till denna repris. Värdigt vid hans sida stod fru Fahlmans Zicka för den glöd, det koketteri och den äfventyrerskenatur,hon på behöriga ställen utvecklade. Med bortseende af hr Palmes oförsvarliga plastik och diktion var han äfven värd det erhållna bifallet för ett varmt och ener- giskt spel. Hr Thegerströms diplomat är af gammalt värderad, och hr Rydgren som Tekli visade sig vara ett nyttigt förvärf för teatern. Fru Rundberg, en ovanligt förtjusande prinsessa, har här en af sina bästa roller och spelar ganska pikant och karakteristiskt, fastän det var måhända för liten fyllighet i spelet. Fru Littmark säger nog sin roll med god pointering, men den rätta färgen och humöret fick hon ej alls fram och var mer än lofligt en svensk madam. För den händelse uppgifter som »prologen» i Hamlet, balgäst i »Läkaren», student i Boccaccio etc. efter tio år icke räcka till som kompetensprof för debut (och engagemang) vid landets främsta scen, lär direktionen vara betänkt utverka sådana reglementsändringar att hvad som säkerligen ej lätt stode till buds för personer af yrket uttryckligen skall som sjelfskrifven företrädesrätt tillerkännas teatervurmande, förmögna bourgeois-fruar — under vissa förutsättningar af protektion, enträgenhet och pretention samt föregående gästabud. Fru Emy Keyser hade som debutant ordentligt inlärt minneslexan af Svanhilds roll i Kärlekens komedi — det var största förtjensten. Spelet eljest var lika intelligent och intres- sant som dåligt, tvärsäkert sällskapsteaterspel. Det var något af en porslinsdocka, som ihärdigt lät hufvudet beskrifva vissa rörel- ser. Man kunde ej skymta ens det flyktigaste försök af möj- ligen befintlig känsla att bryta sig fram i eller gripas af rollen. Diktionen stötte på kall, hvass predikoton. Gasparone. Från landsortsscenen. ”Thérèse Raquin”, skådespel af Emile Zola. Kan något godt komma från Nazaret? frågar sig säker- ligen en och annan, som hör att å en landsortsscen, dertill icke ens Göteborgs, en première gått af stapeln, utan att pjesen, som gifvits, först uthärdat hufvudstadskritikens skärs- eld. På frågan kan med ens ett obetingadt ja afgifvas, och de, som bevistade första föreställningen af Zolas »Thérèse Raquin» å Malmö teater, skola säkerligen utan invändning underskrifva svaret. Publiken, som bevistade representationen, var helt fåtalig. Den bestod mest af sådana, som äro vana att infinna sig å alla premièrer samt en del af dem, som förut läst romanen med samma namn och nu väntade sig något »noch nie da- gewesenes». Den egentliga malmöpubliken,