Vi segrade!

En berättelse från lifvet i Sibirien

af Grigorij Alexandrowitsch Matschtet.

(Ofversättning från ryskan af H. G.)

IV.

Ingen enda undkom.

Inne i byn var ett infernaliskt oväsen. Kvinnor, flic-
kor och barn tjöto. Bönder stodo dystra som skogsdjur,
tego och stirrade mot jorden. Kanhända ångrade de nu sin
pauiska förskräckelse, som hade drifvit dem ned i jordrum-
men. Jag läste åtminstone, hvarje gång någon höjde upp
ögonen, i deras dödsbleka, bruna ansigten en obeskriflig för-
bittring. Jag tyckte, att några af dessa skogsdjur gräto;
de voro dystra, andades tungt; liksom en i ett skjul in-
trängd, uppretad hjord stodo de där alla. Ja, som en hjord
— tyst, uppmärksamt riktande ögonen mot en enda punkt
och endast afvaktande en stöt för att blindt störta framåt.
Ett utbrott syntes oundvikligt! . . . Man kände det i luften,
man såg det på ansigtena, på den allmänna spänningen och
oron . . . Tillsvidare inskränkte man sig till ord.

— De svarta korparne! . . . hörde man från ett håll.

— Hvarför hafva de flugit hit, hvarför?... svarade
andra.

— Ha Ni då för litet rum?!

— Låt oss vara i fred, lemna oss!

Larmet, tjutet och skymfandet tilltogo. Allt större för-
' bittring hördes i utropen. Det föreföll mig, som om mäng-
den skakade på sig likt en slaghök, innan han störtar sig
ned öfver sitt byte. Jag iakttog flere gånger denna rörelse,

Ur Dagens Krönika. X. 11—12.	46
738

denna skakning bland den rasande massan, som däri syntes
hämta krafter och energi. Ställningen blef allt obehagligare,
spändare, svårare, liksom före utbrottet af ett oväder pa
steppen. Något liknande ett bedöfvande åskväder tycktes
det snart komma att gestalta sig . . .	.	,	..

Men med ens blef allt stilla, liksom i förlamande van-
tan. Alla blickar riktades mot ett håll.	i • i

Rakt mot oss framskred en gubbe; ja, framskred, icke
gick — så tungt stapplade han fram. Han stampade, tungt
som en björn, som om han vore färdig att sätta sig vi
hvarje steg. Det hvita, ända till midjan räckande skägget
fladdrade åt båda sidor liksom på en Mosesbild Hans lik-
som en orm sammanrullade gestalt vacklade vid hvarje steg
som för vinden. Då han kom närmare sågo vi ett nara
hundraårigt, skrynkligt ansigte. I hans gråa, ännu liniga
ögon syntes tårar.

Det var Prow.	3 , tt

När han kommit nära intill oss, stannade han. Hans
magra, insjunkna, liksom en skofvel inböjda bröst andades
ryckvis. Den gamle rörde ljudlöst de blå läpparne, liksom
hölle han på att tugga någonting, och betraktade oss med
de lätt hopdragna ögonen. Det såg ut, som om han, ge-
nom att uppmärksamt betrakta oss, sökte läsa i våra ögon.
Vi iakttogo också uppmärksamt hvarje hans rörelse; man
skulle kunna säga att han förhexat oss. Vi stodo tler ty-
sta, orörliga, liksom om vi fattats af stelkramp eller blifvit
hypnotiserade, utan att finna ord eller uttryck — utan att
kunna tänka. Det behöfdes något särskildt, någon slags
stöt, rörelse, eller något slags ljud för att kunna rycka oss
ur vår förlamning. Den gamle kom oss till hjelp. 1 löts-
ligen bugade han sig djupt. Det gaf oss mod.

— Huru understår du dig?!

Isprawniken tystnade. I vredesmod hade han begag-
nat sin stereotypa älsklingsfråga och visste nu icke hvad
han skulle säga. Han insåg, att han hade börjat galet.

— Du! . . . Ah.. . Ah?	, .

_______ Hvarför gömmen I Er? sufflerade den uppfinnings-
rike Poklewskij.

— J-j ja, hvarför, nå!? ....	v °

Nu kände sig isprawniken i sitt rätta element. B ra-
gorna hvarför, hvartill och huru haglade pa hvarandra.

Men gubben mumlade allt jemt otydligt.
739

— Hvem är du?

Isprawniken darrade af begriplig rörelse.

— En Guds träl... En Guds träl —• upprepade denne
med dånande gubbröst. Det var hans första ord.

— Erkänner du den sanne Guden? sade Arefin mildt.

Den gamle svarade icke. Han stirrade oafvändt på
honom och korsade sig allvarsamt med två fingrar.

— Just så är det! . . . suckade Arefin undergifvet, men
Poklewskij afbröt honom.

— Och erkänner du öfverheten?

—Ja, ja, inföll isprawniken raskt, — erkänner du den?

I stället för att svara stampade den gamle hårdt i mar-
ken, som en björn, som reser sig, innan han störtar sig öf-
ver jägaren. Det var klart, att han förde något i skölden.

— Hör, började han mödosamt, i det han fixerade oss
alla, liksom om han ville söka efter ord, — jag kommer i
församlingens namn. Och ... för hela församlingen bönfal-
ler jag . . . Pst, pst! . .. vände han sig om mot kvinnorna
och hotade med handen, då de, upprörda af hans tal, åter
började tjuta .. . Pst! . . . Kvinnorna tystnade och Prow tog
åter till orda: Sedan hundra år, eller kanske ännu längre,
bo vi här. Från far till son lefva vi här, lugnt, i en fa-
milj, enligt skriftens ord. J-ja! blott Guds sol kommer till
oss från Er där borta. Vi själfva lefva här som en för-
samling, eniga, i endrägt och af fri vilja ... J-j-ja! . . . Gån
bort dit, hvarifrån I ären komna ... I egen icke vår till-
låtelse! . . . Nej!... slöt han skarpt, i det han höjde rösten
nästan till skrik ... Nej !.. .

Massan väntade synbarligen endast på detta. Den fat-
tade eld som torr halm eller krut.

— Ingen tillåtelse, ingen!... upprepade de närmaste,
och hela platsen genljöd af ropet : Gån dit, hvarifrån I ären
komna . .. Ingen !...

-— Tig!! ropade strategen utom sig.

Gubben vinkade åt dem med handen och allt blef åter
stilla. Han vände sig om mot oss. Han var upprörd, och
drog tungt efter andan.

— Församlingen gifver Eder ingen tillåtelse, den vill
icke ... Vi lefva efter vår sed, vi känna Er icke, fortfor
han, i det han tydligen bemödade sig att tala öfvertygande.
Sedan våra förfäders tid lefva vi här oberoende, för oss
själfva ... Vi äro inga guldsökare! ... Vår kära skog föder
740

och kläder oss . . . Laga att I kommen härifrån !... Vi lefva
efter Guds bud; efter gammal sed... Vi synda icke!...
Vi äro som fogeln: hvar han vill, bygger han sitt bo! Hvem
vill förbjuda honom det?... Skogen är Guds och vi till-
höra Gud, — här har man i mannaminne icke hört något om
kronan. — Nej! . . . oss fångar hon icke, — vi fly undan
likt vinden, Huru vill du fånga honom? . . . Vår kära skog
. . . han är vår!. . .

Han skulle ännu länge hafva fortsatt på samma sätt,
om man icke afbrutit honom.

— Grip dem! befalde isprawniken, som ändtligen kom-
mit till besinning, slagen af denna oerhörda fräckhet.

— Halt! Hvarför gripa mig! Låt mig tala till slut!
ropade den gamle, då sasiedatelen jemte två polissoldater
rusade mot honom. Håll! släpp mig! Hör mig — vi ha
intet guld! . . . Ingenting annat än bröd, som Gud gifvit
oss, och boskap . . . tagen allt, tagen. . . blott oss . . .

— Grip dem!	_

Men den gamle slet sig lös och kastade sig till hans
fötter. Hans långa gråa skägg betäckte sasiedatelens lac-
kerade stöflar. Han omfamnade dem och snyftade högt.
Hans kropp skalf. Han grät som ett barn.

— Oss, oss, oss!.. . framstötte han snyftande.

Man reste upp honom för att bortföra honom.

Då försökte den gamle att slita sig lös. Liksom alla
vildar hastigt öfvergå från den ena ytterligheten till den an-
dra, förvandlade han sig ögonblickligen. Det bedjande, grå-
tande utseendet var borta. Vildsinthet i stället för under-
gifven bön lästes nu i hans ögon, den veka rösten öfver-
gick till lågande hest raseri. Han kämpade, darrande af
vrede, och miste till slut andan, så att förbannelserna, skymf-
orden och hotelserna upplöste sig i ett otydligt mummel.

Framåt! — Vakten trängde fram.

Men nu försiggick någonting egendomligt. Helt och
hållet upptagen af denna scen med den gamle, stod jag som
en bildstod, utan att gifva akt på massan, ehuru alla gräto
och väsnades. Ett fruktansvärdt tumult uppstod; här och
där ropade man »halt!» En stor trängsel uppstod.

Massan närmade sig på en gång, och bredvid den gamle
uppstod en förtviflad strid.

— Bröder, alla för en! skallade det i luften, och derpå
knakade det i gärdesgårdarne, som om man refve sönder
741

dem. Menniskorna började beväpna sig. Därtill började,
alldeles i närheten, förfärliga, rasande ansigten visa sig . . .
Jag hörde en skarp salva, som tydligen affyrades för att
skrämma, och hvars brak kom mig att bäfva ... Annu en
andra, en tredje . . . För mina ögon blixtrade en smal, ljus
blixt af en värja . .. Ännu en rörelse, och hvilket skrik,
hvilket larm. Jag erinrar mig ingenting mer. Jag och Are-
fin befunno oss plötsligen djupt inne i en rishög i skogen.

V.

Den lilla festen lyckades förträffligt. Vara damer hade
inrättat allt på ett utmärkt sätt. Små och stora pastejer,
allt hvad vi medfört smakade utomordentligt. Vin fans i
öfverflöd. Maria Iwanowna fungerade som värdinna. Hon
öfverträffade sig själf och drog försorg om, att alla blefvo
belåtna. Musa Kondratiewna, hennes medhjelparinna, stod
icke tillbaka för henne. De voro båda två i sina pelsar
mera retande än någonsin. Fiskalen rörde sig hit och dit
och var afundsjuk på Poklewskij, som öfverallt förekom
honom.

Vi hade redan för längese’n lugnat oss och firade nu
segern. Den lilla episoden af oro och förskräckelse bland
vildarne lemnade icke något spår efter sig i var sinnesstäm-
ning. Allt var slutadt, ordnadt och bragt till underdånig-
het, och vi hvilade nu alla på våra lagrar ... Vi jublade
och glömde snart allt.	_

Jag stod bredvid en härlig bucharisk matta, på hvil-
ken våra älskvärda damer hade slagit sig ned i särdeles
graciösa ställningar. Jag kunde icke vända mina ögon ifrån
Maria Iwanownas små fötter. Sasiedatelen kunde icke för-
blifva lugnt sittande på sin plats och fiskalen smackade och
grymtade af förnöjelse. Champagnen försatte pss i en för-
träfflig sinnesstämning och damerna voro därtill ännu mera
förtjusande än vanligt. Deras ögon glänste, kinderna glödde.
Den medförda orkestern, två fioler och en kontrabas, spe-
lade förträffligt och för första gången sedan verldens ska-
pelse ljödo toner af Straussmelodier i denna jungfruliga skog.
742

Men jag stod där som förtrollad, utan att kunna vända mina
blickar från de små fotterna.

— Studerar Ni anatomi? hviskade läkaren sarkastiskt
till mig.

Jag rodnade och visste ej hvad jag skulle svara. Ma-
ria Iwanowna sträckte ännu mer ut sina små fötter. Fiska-
len stötte mig i sidan — han fråssade också.

— En vals, mine herrar, en vals!

Vi fattade våra damer och svängde omkring bland ce-
derträdens stammar på den frusna, stenhårda jorden. Jag
började glömma hela verlden. Maria Iwanowna stödde sig
mot min skuldra. Hennes andedrägt brände mitt ansigte.
Hennes ögon sprutade eld. De härliga näsborrarne vidgade
sig lätt, munnen var till hälften öppen. Jag tryckte henne
allt närmare och närmare mig . .. Det var något i hela hen-
nes väsen, som gaf mig mod och djärfhet. Jag hörde, huru
hennes hjärta klappade. Ja, ja, ja . . . Vi ilade redan långt
bort, så att hennes mans röst endast då och då nådde oss.

Men plötsligen . . .

Då tilldrog sig något egendomligt, oväntadt. Musiken
stannade plötsligen; ett oförklarligt larm och tumult upp-
stod, och man förnam ropet: »Mine herrar! mine herrar!»
och »skynda!» När vi skyndade tillbaka, sågo vi, att alla
sprungo åt ett håll, allt hvad de förmådde. Hvarthän, hvad
står på? . . . Den tjocke isprawniken pustade, och sasieda-
telen svarade blott: »Skynda, skynda!» Damerna sprungo
och ropade »ack, ack!» under det de höllo upp kapporna.
Fiskalen bemödade sig att springa så, att han ständigt be-
höll de i hvita strumpor inhöljda vadorna i sigte. Det var
en fullständig förvirring.

Under det vi sprungo, fingo vi klart för oss, hvad som
stod på. Tre af de för våldsamhet arresterade och den
gamle fanatikern Prow, hade lyckats lösgöra sig och fly i
ett obevakadt Ögonblick. Tre försvunno, men den gamle
skulle man ännu en gång kunna gripa. Han kunde icke
hafva hunnit långt. Byn omgafs af små öppna platser, nä-
stan skoglösa med undantag af några enstaka grupper af
cederträn. På andra sidan om de öppna platserna vidtog
den tjocka skogen, men på ena sidan gränsade den till en
bergsklyfta, hvilken sträckte sig in bland en hel kedja af
klippor och bergklintar, alla, liksom själfva bergsklyftan, be-
växta med buskar och krypväxter. Flyktingarne valde just
743

denna väg för att ej behöfva passera den af vakter upp-
fylda byn. Deras beräkning var riktig, — i bergsklyftan
var det lätt att gömma sig, och pa andra sidan klipporna
vidtog den djupa skogen. De behöfde endast klättra fram
ett par werst, ga öfver klipporna och fördjupa sig i den
täta skogen, och sedan kunde man naturligtvis . . . »taga
harar för dem!» . . .

Här gälde det att icke spara sina krafter.

Det var omöjligt att rida genom klyftan, och vi sprungo
derfor af alla krafter, sä att vi pa allvar blefvo trötta.. Klyf-
tor klippor, stenflisor och småstenar betogo oss Omsider all
lust att förfölja. Vi måste därtill klättra upp för en nä-
stan lodrät klippvägg, emedan vi ej kunde finna någon om-
väg. Naturligtvis blefvo i synnerhet damerna trötta.. Ma-
ria Iwanowna andades tungt j hon hängde fast vid min arm
och kunde knappt stå på fotterna . . . Hon drog oss redan
alla tillbaka . . .

— Där äro de ! ljöd plötsligen en bekant röst. . . Hitåt,
mina herrar!

Detta glada tillrop förjagade genast vår trötthet och
fördubblade våra krafter. Vi blefvo med ens starka.

När vi arbetat oss ut ur busksnåren sågo vi Poklew-
skijs strålande ansigte.	.

_______ Pär där, där! — ropade han med stark stämma,
hoppade omkring af förtjusning och pekade med handen.

Alldeles framför oss, dit han pekade, syntes en gestalt.
Men vi kunde ännu icke riktigt urskilja den.

— Jak Boga kocham! — utropade Poklewskij och slog
sig för bröstet, då han märkte vårt tvifvel — Jak Boga
kocham, det är han!	o

Vi skyndade till. Framför oss gick verkligen nagon
vacklande och stapplande . .. Men han gick och sprang icke,
såsom man skulle trott. Den öfverhängande faran borde
dock hafva ingjutit mod och krafter hos den tröttaste . . .
Just detta afkvlde vår ifver och hejdade oss . .. Hvad var
då på färde? Hvem kunde det vara? ... Vi ropade »halt!»
.. . men vandraren vände sig ej ens om. .

_______ Nå, hvad sa’ jag? frågade Proklewskij, då gestalten
visade sig tydligare, sedan vi sprungit fram litet. maste
till hans oändliga glädje tillstå, att han hade rätt... I ram-
för oss rörde sig verkligen Prow s gestalt. Men hvarför
744

gick han så makligt och lugnt och icke sprang? ... Vi
gjorde stora ögon af förvåning.

Poklewskij var nära att störta ned... Alldeles framför
våra fötter låg en afgrund . . . Ett omätligt djup, omkring
två famnar bredt, skilde vår klippa från den, på hvilken
den gamle skred fram. Hans gåtlika likgiltighet fann sin
förklaring.

Vår sak syntes förlorad.

VI.

— Undsluppen! skrek isprawniken andfådd och nästan
gråtande, i det han sprang fram till randen.

En skön dessert! — ropade sasiedatelen och slog
sig i förtviflan på höfterna.

Damerna voro olustiga. Våra följeslagare stodo obe-
slutsamma här och där och väntade på våra befallningar.
Endast Poklewskij sprang uppretad omkring och sökte efter
en passage.

— Det finnes ingen ! — ropade han förgrymmad. Skäl-
men har tagit vägen genom klyftan och klättrat upp där-
ifrån. Vi måste gå en omväg.

Men att gå en omväg var det samma som att gå till-
baka. Att stiga ned i afgrunden från vår klippa och där-
ifrån klättra upp på andra sidan var omöjligt, emedan stup-
ningarne voro nästan lodräta.

Vi voro i förtviflan och visste icke hvad vi skulle
företaga oss. Att gå tillbaka, när den gamle hade endast
ett hundratal steg till skogen — syntes tokigt. Icke desto
mindre skyndade sasiedatelen, fiskalen och manskapet till-
baka för att söka en omväg genom klyftan.

— Ah! gnisslade Poklewskij, i det han kastade sin
^ePP^ P^ marken och lade sig själf därpå.

Isprawniken stampade i jorden. Vi kunde icke få fram
ett ord . . . Våra bekymmer voro förfärliga.

Till vår förvåning stannade gubben plötsligen och satte
sig. Han var ögonskenligen mycket uppskakad och kände
745

sig därtill tydligen i säkerhet. Skogen var inpå honom, och
hvem kunde följa honom i denna ändlösa, tjocka, ogenom-
trängliga skog, hvarest han utan tvifvel kände hvarje vrå?
Men att intränga i den var dock icke så lätt t. o. m. för
unga personer. Det fordrades stor skicklighet och vana att
stiga ned för dessa halkiga, glatta klippafsatser. Den gamle
visste det och satte sig därför att hämta krafter.

Han satt på en nästan otillgänglig ö, omfattande knäna
med händerna och med nedsänkt hufvud, utan att ens se
upp, liksom han ej alls bekymrat sig om oss. Man skulle
icke kunna tro att det var en flykting, utan en vanlig van-
drare, som hvilade ut efter sin vandring. Han såg ej ens
upp. Isprawniken hotade honom med fingret, Poklewskij
nedkallade hundra tusen d ... r öfver honom och damerna
yttrade högt sin onåd öfver hans fräckhet, men han syntes
ingenting höra, ingenting se. Detta lugn, denna nästan hå-
nande, föraktliga sorglöshet endast ökade vår förbittring.
Vi kände nu, hvad hvarje jägare måste känna, när han skju-
tit bom på en fogel, och denna kretsar och kraxar öfver
hans hufvud, under det han måste ladda om sin bössa.

Men plötsligen förändrade sig allt hastigt, och tycktes
liksom besegla den gamles öde . . . Det inträffade någonting,
som hvarken han eller vi väntat, ja som vi knappast tänkt
oss. Under vår lätt begripliga upphetsning hade vi glömt
att strategen och läkaren med manskap hade ridit ut från
byn för att på den långa omvägen komma till skogen . . .
Vi trodde icke våra öron, då vi i fjärran hörde hofslagen
... Men det förgick knappt en half minut förrän strategens
hvita häst syntes vid skogsranden.

Den gamle hörde hofslagen på samma gång som vi.
Det fÖrblef en hemlighet för oss, hvad han därvid kände,
emedan vi ej noga kunde urskilja honom ; men han vände
sig lifligt om. Rakt fram, på andra sidan klippan, vid den
gröna skogsranden, dit han så girigt längtade, hvarest alla
hans förhoppningar koncentrerade sig, satt manskapet redan
af för att stiga upp till honom på klippan.

Snabb som en yngling sprang flyktingen upp. Vi höllo
andan. . . Hvad ämnade han göra? .. . Nu liknade han helt
och hållet ett hetsadt vilddjur . .. Han blickade sig omkring
åt alla sidor, liksom om han sökte en utväg, eller öfverlade.
Så. stod han der några sekunder villrådig och obeslutsam,
innan han fattade något beslut. Ätt gå framåt mot skogen
746

var omöjligt. . . Hvarthän alltså? ... At vår sida till kunde
han icke komma ... På venstra sidan af klippan fans ingen
nedgång . . . klippväggen var där nästan lodrät. Man kunde
endast nedstiga på högra sidan, samma väg som han själf
tagit vid sitt uppklättrande från afgrunden. Till baka alltså.
Lika lugnt, afrnätt, långsamt och tungt gick han åt det hål-
let. Förtviflan intog oss åter ... Otåligt uppmanade vi stra-
tegen och hans folk att skynda, men de voro ännu långt
borta och hade svårt att klättra upp för klippan. Inför våra
ögon ramlade alla våra återuppvaknande förhoppningar. —
Den gamle undkom ... Vi kände att han var förlorad för
oss, om han glede ned i afgrunden. Han skulle lätt kunna
gömma sig där eller till och med på någon okänd stig
uppnå skogen, emedan han kände alla stigar, vägar och göm-
slen. Han närmade sig redan randen. Poklewskij ref sig
i håret, Maria Iwanowna tryckte krampaktigt min arm.
Ännu en sekund, — och han sträckte ned den högra foten
och började nedstiga, stödjande handen mot en sten ... Vi
hörde småstenarne rassla . . .

Det var intet tvifyel, han skulle undkomma!...

Men plötsligen syntes han rygga tillbaka ... Han ska-
kade i hela kroppen och stannade blek, som slagen af åskan
. . . Högra benet höll han fortfarande utsträckt och handen
stödde han mot stenen, men han rörde sig icke. Han tyck-
tes uppmärksamt betrakta någonting . . . Men hvad? ...

Ännu ett ögonblick .. . och vi fingo en förklaring därpå
... I afgrunden rörde sig svarta punkter; — där skyndade
sasiedatelen, fiskalen och manskapet, som förut skyndat på
omvägar till klyftan, framåt. Våra hjärtan klappade åter . . .
Vi kunde endast utstöta oartikulerade ljud. Man kände att
saken redan närmade sig sitt slut.

Den gamle insåg det själf, liksom vi. Några ögonblick
blef han stående orörlig, obeslutsam, liksom för att öfver-
lägga, men därpå reste han sig hastigt. Han utsträckte sig
till hela sin längd och såg ut som en jätte. Han böjde ned
hufvudet, liksom för att blicka ned i afgrunden. Vinden
delade hans långa skägg i två delar.

— Skynda Er! skynda! ropade vi och viftade med näs-
dukarne.

Den gamle stod ännu lika orörlig. Han insåg, att spe-
let var slut, han hade icke mera någon utväg, han skulle
blifva gripen. På tre sidor omgåfvo honom de våra, och
747

på den Qerde sidan, till venster — en klyfta, en nästan sä-
ker död'. . . Skulle det vara möjligt att han skulle försöka
den utvägén?. . . Ja, han vände sig verkligen dit!. ..

— Du undkommer icke! ropade isprawniken skrat-
tande. Men han vände sig icke ens om. Han gick rakt
fram, lika afmätt, lugnt och tungt som förut, utan att gifva
akt på våra tillrop. Men då han kommit fram till randen
och kastat en blick nedåt, stannade han plötsligen.

Den gamle tog ett steg tillbaka och såg sig om åt alla
sidor. I vester strålade solens rödglödande klot; hon värmde
icke mera, men hon färgade molnen, skogen, klipporna och
honom purpurröd . . . hans långa, hvita skägg syntes nästan
rosenfärgadt. Några sekunder såg gubben mot solen, men
med ens vände han sig mot öster, korsade sig allvarsamt
en, två, tre gånger, hvarje gång med en bugning. Under
den rådande stillheten förnam man redan tydligt de från
skogen uppklättrandes steg. Den gamle stod där allt jemt
lika orörlig och lyssnande; det såg nästan ut som om han
bad. Han tycktes ganska lugnt invänta sina förföljare .. .
Men hvad kunde han väl tänka göra? . . .

Man klättrade redan upp på klippan. . . Den gamle
störtade sig raskt till marken.

Med sina långa, magra händer grep han om grenarne
på de talrikt växande småväxterna och gled ned i afgrun-
den .. . Han hängde fast med händerna och började med den
högra foten söka ett utsprång i klippväggen. Han fann ett
och började därpå röra på den venstra foten. Efter några
ögonblick fick äfven denna fot fåste. Då släppte den gamle
sitt tag med den venstra handen och höll sig fortfarande
kvar i grenarne med den högra. Stödjande sig mot en sten
gled han längre ned och sökte med fotterna efter ett nytt
fotfäste. Vi sågo huru hans fötter krampaktigt rörde sig . ..
Han gungade helt och hållet, blott en hvit punkt, — den
hand, med hvilken han höll sig fast, forblef orörlig . . .

Men plötsligen försvann den, och innan damerna hunno
skrika till, förnummo vi ett doft ljud vid klippans fot.

_______ Nå, hur är det?! — ropade Maria Iwanowna till lä-
karen, när denne hunnit upp på klippan och lutade sig fram
öfver stället.

— En kot-t-le-t-1 !...	•

Läkaren skämtade som vanligt, men han hade rätt. Den
gamle Prow hade krossat sig i fallet.
748

NIL

Jag erhöll befordran och afreste till en grannprovins.
Först efter tre år lyckades det mig att fa besöka det gamla
stället och den npptäckta byn. Den hade redan fatt namn.
Den kallades »Tajeschnaja» (skogs- eller guldsökarebyn). I
den tjocka skogen hade en väg uthuggits och öfver de sum-
piga ställena hade broar slagits. Öfverhufvud hade allt för-
ändrat sig till det bästa, ända till oigenkänlighet.. . Allt var
nytt. Då jag for in i byn, nådde harmonikans muntra to-
ner mitt öra. Rundt omkring gick det muntert till, — man
sjöng och spelade. I stället för de förra grofva linneklä-
derna buro kvinnorna nu glänsande »Kumatsch»* och bro-
kiga, blommiga tyger. Mest slog mig ett vackert, nytt hus
med en liten balkong, på hvilken glänste en klar skylt med
ordet »Värdshus». I dörren stod Poklewskij och nickade
gladt mot mig.

— Hur står det till?

— Tackar, bra! svarade han muntert. — Kom till mig
på ett parti kort!

Jag lofvade naturligtvis komma. Därpå skyndade jag
till församlingssalen, hvarest doktorn redan väntade mig . . .
Gatan var mycket liflig. Kvinnor och flickor knackade nöt-
ter och skrattade skalkaktigt. . . Småpojkarne sågo muntra
och glada ut i sina helröda ryska linneskjortor . . . Här och
där ljöd harmonikans muntra toner.

»Skänk i mig ett glas vin, och gärna
Tre strupar afskär jag!

Lustigt och lätt

Hej! — lustigt och lätt!»
trallade en mycket behaglig tenor.

* Buchariskt rödt bomullstyg.
Boken om pangermanismen.

Af

Ola Hansson.

1.

Medan under de senaste årtiondena England och Italien
gjort epok i verldskulturens historia vetenskapligt, Frankrike,
Ryssland och Skandinavien vittert, har Tyskland hållit siesta.
På samma gång som det med blodstänkt jernhand grep Europas
politiska roder, släppte det taget såsom den andliga utvecklingens
herre. Det frambragte ingen revolutionerande forskare i stort som
Darwin eller Lombroso, ingen förstarangsdiktare som Zola eller
Tolstoi, Ibsen eller Strindberg. Det kunde synas, som om den
store anden i Germanien vore död, död under uniform och
disciplin.

Först i de allra sista tiderna har detta letargiskt utseende
tillstånd röjt sin art: det var stålfjedern, som hölls sammanpressad
under ett omåttligt tryck men som bara väntade på den fria dagen
för att spänstigt springa upp igen. Det har rört sig ett intensivt,
blodfullt, skummande lif i den skenbart så döda massan, och i
den dag som är synes det stora landet färdigt att andligt utföra
den funktion, hvilken anvisas det af dess geografiska läge, nemligen
såsom Europas hjerta.

Det torde väl numera kunna anses för afgjordt, att Tysk-
land i Friedrich Nietzsche frambragt det kommande seklets man,
framtidskulturens Messias. Han är måhända den främste stilisten
i sitt språk, ett fenomen dubbelt märkvärdigt bland en nation,
hvari af tusen personer alla kunna skrifva goda vers men ingen
god prosa. Han är som diktare den geniala kontrasten till den
vittra ande, som beherskar hela samtiden, alla yrkesbröder i alla
land: en mystisk lyriker, en subjektiv idealist, en Dionysossalig siare,
en profet i gammaltestamentlig stil. Han är på moralens om-
750

råde, icke skeptiker, icke indifferent, icke nihilist, utan en positiv
förkunnare, omflyttare, upp och nedvändare, nybildare, värdedanare,
sättande sin stolta barm mot en under tvåtusen år petrificerad
värdsättningskodex, en Napoleon inom den andliga verldsordningen,
den nye, förnäme, starke Hamlet, som icke blott vet sig vara
utsedd till att vända den skeftvridna tiden rätt igen utan som
tillika vet sig ega kraft dertill. Han är i allt — som stilist,
som skald, som moralgenealog — att förlikna vid en af dessa
stormdagar tidigt på året, då himlen och jorden sopas rena, på
årets lördagsafton, till vårens söndag, då solvärmen skall göra den
jungfruliga jorden lefvande.

Det nya literära Tyskland arbetar sedan ett par år på att
framdrifva en tysk vitterhet — enkannerligen dramatisk — i den
franska naturalismens liknelse. Berlin är alldeles särskildt hufvud-
sätet för denna rörelse; helt naturligt för öfrigt, då den preussiska
erkenykterheten torde vara det enda befryndade elementet i den
tyska anden till Galliens objektiva nutidsdiktning. En »Freie
Bühne» har upprättats, tidskrifter grundats, en oförtruten pro-
paganda satts i gång inom dagspressen. Lärde literaturidkare,
såsom d:r Brahm och d:r Schlenther ha stält sig i spetsen ; unge,
dugande krafter ha sällat sig till den nya rigtningen och vuxit
fram under densamma, en kritiker af rang som Herman Bahr,
en dramatiker af rang som Gerhart Hauptmann. I sin hittills-
varande ensidiga, inskränkta, slafviskt och mekaniskt imiterande
form har denna objektiva naturalism säkerligen ingen framtid:
det är en gallisk blomma, omsatt i tysk jordmån, och det torde
näppeligen vara ur den markiska sanden som den nygermaniska
diktningen kommer att framväxa. Man kan icke ens förutspå
denna importerade och något artificielt uppdrifna naturalism så
pass mycket trefnad som hemma i Skandinavien, hvarest stora
snillen omstöpte den i personlighetens form; den blir en förskola,
ett genomgångsstadium i ännu högre grad än hos oss. Man
drager i fält under Ibsens namn; men uridealet och högsta prin-
cipen härstamma i sista hand från Frankrike.

Mellan dessa begge poler i det nutida Tysklands kulturlif
finnes ingen öfvergång, ingen förmedling. Nietzsche existerar
icke för Ung-Tyskland, — eller har åtminstone icke gjort det
ända intill allra sista tiden, liksom öfver hufvud taget hans verk-
samhet, såsom fordom en gång Schopenhauers, lemnats alldeles
opåaktad i hans eget hemland. Icke heller kan den närmaste
kulturutvecklingen anknyta sig omedelbart till någondera såsom
vid en utgångspunkt: Nietzsche är som en hafsfågel öfver de
751

konunande århundradenas ocean samt tillhör menskligheten i ge-
men, och den tyska skönliterära naturalismen eger icke den ound-
gängligaste bland betingelserna för att kunna afsätta en nationel
odling: nemligen att ha framvuxit organiskt ur hemjorden. Denna
roll tillfaller ett enskildt, ännu helt isoleradt stående arbete:
»Bembrandt als Erzieher. Von einem Deutschen», hvilket utkom
i våras, af anonym, hittills okänd författare och som under loppet
af några månader utgått i tio upplagor, utan att ega en enda af
de godtköpsegenskaper, hvilka annars ensamma äro i stånd att i
Tyskland förskaffa en bok en sådan success. Denna bok är den
moderna tyskhetens och pangermanismens höga visa.

II.

»Det har efter hand blifvit en offentlig hemlighet, att det
tyska folkets andliga lif för närvarande befinner sig i ett tillstånd
af långsamt, somliga mena till och med hastigt förfall. Veten-
skapen smulas genomgående i specialism; på tänkandets såväl som
på den sköna literaturens område fattas epokgörande individua-
liteter; den bildande konsten, om än företrädd af betydande
mästare, saknar dock monumentalitet och dermed sin bästa verkan,
musiker äro sällsynta, musikanter tallösa. Arkitekturen är den
bildande konstens axel, liksom filosofien axeln för allt vetenskap-
ligt tänkande ; för ögonblicket fins det emellertid hvarken en tysk
arkitektur eller en tysk filosofi. Den nutida konstfliten har på
sin stilistiska hetsjagt genomproberat alla tider och folk men
har det oaktadt eller just derfor icke ernått en egen stil. Utan
fråga uttalar sig i allt detta det innevarande århundradets demokrati-
serande, nivellerande, atomiserande ande. Tillika är samtidens
hela bildning en historisk alexandrinsk bakåt rigtad; hon lägger
vida mindre an på att skapa nya värden än att registrera de
gamla. Och dermed är öfver hufvud taget den svaga sidan hos
vår moderna bildning angifven: hon är vetenskaplig och vill vara
vetenskaplig; men ju vetenskapligare hon är, dess sterilare blir hon.»

Dessa bokens inledningsord innehålla dess grundtanke, dess
ledmotiv, dess program. Författarens utveckling af dessa vill
jag söka meddela i möjligast sammanträngda form.

Den tyska nationen lefver för närvarande i ett vetenskapligt
stadium ; hvad det gäller för henne är att arbeta sig fram till
ett annat, följande, högre, till ett konstens stadium. Den drif-
vande grund- och ur-kraften i allt tyskdöme heter: individualism;
då individualismen är roten till all konst, är den tyska nationen
752

genom sin innersta och väsentligaste egendomlighet kallad att i
lif representera konsten. Till den ändan mäste den utvälja sig
historiska ideal, efter hvilka den kan bilda sig. En full lefvande
gestalt, som folket har för sina ögon, betyder nemligen hundra
gånger mera än ett slagord, än en teori, — men, not measures.
Sådana andens heroer ur ett folks anor skola städse uppställas
såsom lysande fälttecken, kring hvilka skaran af stridande, sträf-
vande, allvarligt viljande kunna samla sig. De skola vara mönster ;
men icke för kännare utan för kunnare; icke en kost för fin-
smakare utan en sådan för folkets kärna. Hvarje särskild tid
erfordrar naturligtvis en särskild sådan hjertebild att blicka upp
till; vid urvalet af denna är tidsbebofvet och den andliga tids
strömningen allena bestämmande; vid hvarje särskildt tillfälle
måste den beros ur folkets historia utväljas, hvilken utgör den
fylligaste företrädaren af dem bland dess egenskaper, som äro
bestämda att i den närvarande och närmast följande tiden stiga
till ytan. Då det nu handlar sig om en gryende konstperiod för
Tyskland, äro följaktligen de ledande andarne, de historiska ideal,
hvilka kunna vara bestämmande för en sådan, att söka bland folkets
konstnärliga anor. Och då tyskarna utgöra det företrädesvis
individuella folket, kan på det konstnärliga området blott den mest
individuella af dess konstnärer tjena såsom andlig vägvisare. Men
den mest individuella af alla tyske konstnärer är Rembrandt.
Han är derför det behöfliga historiska idealet för den närmaste
tiden; han är sitt folks uppfostrare för den närmaste tiden; han
är den fasta punkt, kring hvilken nya framtidsrika bildningar
kunna och böra aflagra sig.

Att Rembrandt är så individuel, kommer åter deraf, att han
är så folktypisk. Det egentliga värdet i all konst ligger i det
typiska, nationella lokala, personliga; ju klarare detta inses och ju
starkare det betonas, dess bättre för konstens utveckling. Rem-
brandt var icke blott som menniska utan äfven i sin konstnärliga
alstring en äkta holländare. Stark personlighet framväxer endast ur
stark stamkänsla och denna endast ur stark folkkänsla. Den akta
konstnären kan icke vara nog lokal. En sund och frodig utveckling
af det tyska konstlifvet är blott då att förvänta, när konsten sär-
skiljer sig i möjligast många och i deras egenart möjligast skarpt
utpräglade geografiska, landskapliga, lokala konstskolor. Har ar
decentralisation, icke centralisation erforderlig; konsten tarfvar
spridt, icke samladt ljus: under brännglaset kan intet växa. A
Rembrandt kan den tyska konsten äfven lära på nytt igen det
samband med folket, med medelklassen, hvilket hon till foljd at
753

sitt kostymliebhaberi och sitt arcbaiserande förlorat. Ju mindre
en konstnär i sitt yttre skiljer sig frän sina medborgare, dess
bättre för honom ; att betrakta honom såsom ett slags intressant
vagabond, såsom bohème, är fransk icke tysk uppfattning; icke
den moderna artisten med sin manierade sammetsjacka, utan
Walther von der Vogelweide med svärdet vid sidan, Peter Vischer
i förskinn och Rembrandt i arbetsblus äro de äkta konstnärstyperna.
»Egensjäl, stamsjäl, folksjäl sammanträffa och stegra hvarandra
ömsesidigt hos denna man ; själstreenighet är det som gör honom
så stark. Han är Rembrandt, han är holländare, är tysk.»

Själ betyder mycket i ett konstverk, men det betyder icke
allt. Liksom menniskan består af ande och kropp, kött och ben,
knotor och märg, delar sig ock all konstalstring i tvenne bestäm-
mande faktorer: själ och stil. Att ha individualitet vill säga att
ha själ; att ha en helgjuten individualitet vill säga att ha stil.
Stil är helgjuten andlig karaktär, som röjer sig sinligt; och den
utvecklar sig på samma sätt som och i anslutning till individuali-
teten, i massornas uppåtstigande afsatsbildning: en stams stil
sammanfattar flere personers, ett folks flere stammars, en tids flere
folks. Stil är icke en drägt, som man lägger af och påtager;
den kan utveckla sig allenast ur personligheten och ur det djupaste
innersta groämnet i ett folks personlighet, sådant som detta t.
ex. hos Rembrandt träder i dagen. Århundradets stora fråga
inom konstens område lyder: huru ernå en ny stil? Svaret är:
nya andliga strömningar, framgående ur folksjälens djup, skola
genom nya sinliga former, som naturligt ansluta sig kring dem,
finna sitt handgripliga uttryck. Renässans och gotik, rococo och
japaneseri hvirfla om hvarandra i Tyskland; af en tysk stil fins
intet att se. All verklig kultur är sammansatt af medfödd och
förvärfvad bildning; blott den kultur kan kallas äkta, i hvilken
den medfödda bildningen visar sig den förvärfvade öfverlägsen
och ställer densamma helt och hållet i sin tjenst. En kultur,
som icke eger sin afgörande tyngdpunkt i sig sjelf, är falsk: en
sådan falsk kultur är den nuvarande tyska.

All konst är enligt sin natur aristokratisk, liksom all veten-
skap plebejisk. Den lärde, han må äfven vara en dugtig sådan,
är en andlig parveny; den äkta konstnären är det aldrig; till
lärd kan man utbilda sig, till konstnär måste man födas. Poeta
nascitur. Derför står konstnären folkets hjerta vida närmare
än den lärde; derför förmår han äfven att såsom uppfostrare
inverka på nationen vida mer än den lärde. Deri röjer sig den
konstnärliga bildningens öfverlägsenhet öfver den lärda. Allt

Ur Dagens Krönika. X. 11-12.	47
754

aristokratiskt är medfödt; derför kan det gifvas en kroppens, en
andens, en sedlighetens aristokrati; en kunskaps- eller en penning-
aristokrati deremot är en orimlighet, må man än aldrig så mycket
tala om en sådan. Kunskaper och penningar kunna förvärfvas,
äro yttre håfvor samt fördenskull af demokratisk natur; dem kan
hvar och en förskaffa sig. Kroppsliga, andliga, sedliga förmögen-
heter åter äro medfödda och derför aristokratiska; den som icke
har dem af naturen, blir dem utan. För menniskan ligger
hennes tillvaros tyngdpunkt der, hvarest hennes medfödda, ned-
ärfda egenskaper ligga ; denna uppfattning står darwinismen mycket
nära; det dagliga lifvets enklaste erfarenhetsrön sammanträffa
härutinnan med vetenskapens sista uppslag för att bekräfta denna
grundsats. Det är en aristokratisk grundsats. Just härpå, på
det medföddas öfverlägsenhet öfver det förvärfvade, beror aristo-
kratismens naturliga och obestridliga öfverlägsenhet öfver demokra-
tismen. Det moderna sträfvandet att göra konsten vetenskaplig
innefattar sålunda icke endast ett tankefel; det leder till att
förpöbla henne; sammansmältningen emellan konst och vetenskap,
det mest aristokratiska och det mest demokratiska, är naturvidrig
och outförbar. Rembrandt är den mest aristokratiska af alla
germaniska målare, liksom Hamlet är den förnämaste typ, som
någonsin skapats af germanisk ande. Derför är han äfven i detta
väsentliga hänseende eldpelaren, som visar vägen ut ur den nu-
varande tyska mång- och obildningens öken. »Föredömen verka;
måhända får tyskens nu så rök- och krutsvärtade anlete än en
gång en smula frisk och fin färg från Rembrandt, den neder-
ländske färgkonstnären. Fortinbras’ fasta steg och jublande seger-
fanfarer hafva politiskt grundat det tyska riket; det är på tiden
att äfven något af Hamlets fina och betänksamma och förnämt
dämpade väsen gör sig gällande deri.»

Den centrala och organiska kräftskadan hos den samtida
tyska vetenskapen, fortsätter författaren, består deri, att den helt
och hållet mist känslan af de enskilda naturliga och menskliga
företeelsernas direkta samband med det stora och enhetligt ut-
strålande verldsalltet. Tänkande konstnärer fodrar man sedan
länge, på sista tiden till och med »tänkande tjenstflickor» ; skulle
man icke ha lof att fordra tänkande lärde? De andliga indivi-
dualiteterna söndersmulas i specialismens stora kvarn, och num-
merna träda i deras ställe. Så inom naturvetenskapen: forskarens
öga är i så hög och uteslutande grad riktadt på det lilla, att
det förlorat den vida verldsblicken. Man må iakttaga mikrosko-
piskt, men derunder icke glömma att tänka makroskopiskt. Den
755

moderna naturvetenskapen skall icke uppgifva sin induktiva metod;
men den skall icke betrakta de resultat, hvilka vinnas genom
denna, såsom mål utan såsom blott och bart det material, hvar-
med den filosofiska konstnären opererar vid skapandet af en
enhetlig verldsbyggnad. Sammalunda inom historieskrifningen.
Objektivitetens vatten är godt; men subjektivitetens vin får icke
heller fattas; båda tillsammans gifva först den rätta blandningen.
Att katalogisera, inventarisera, registrera är emellanåt nödvändigt;
men så snart det öfverväger i en kultur, dör denna. Intuitionen
är icke blott gagnelig utan oumbärlig för den högsta vetenskap-
liga produktionen; men intuitionen är ett mystiskt element; och
det vore bra, om man mera än hittills skett betonade och ut-
sträckte detta mystiska element i vetenskapen. Mysticismen är
den dunkla botten, som förvandlar vetenskapen i konst. Det är
icke värdt att låta sig skrämma af detta ord ; mysticism är barna-
sinne, riktadt på verldsalltet; och hvad specialismen åtskilt, kan
den åter förena. Just en sådan förening af det omedvetna med
det medvetna i den menskliga anden, alltså en objektivering af
jaget och en subjektivering af verlden kan gifva honom kunskapens
sjumilastöflar. Liksom skolastikerna voro de fientliga och mysti-
kerna de vänskapliga föregångarna till reformationen, utgöra i
våra dagar specialisterna de fientliga och de sporadiskt uppträdande
mystiska sträfvandena de vänskapliga förgångarne till den stun-
dande reformen af det tyska kulturlifvet. Till dem hör den
vetenskapliga behandlingen af de personliga, individuella intrycken,
vidare hypnotismen, frenologien, fysiognomiken, äfven den för-
irring i nutidens andliga lif som framställes af Spiritismen —
»det är icke första gången i historien att andarne föregingo anden»,
—, vidare djurpsykologien samt undersökningen af det, som man
nödfallsvis tilldelat namnet instinkt. Goethe representerade med
sin subjektiva färglära en lika hög grad af vetenskaplig sanning
son Newton med sin objektiva. Den objektiva akustiken har fått
sin utbildning af Helmholtz; det gäller nu att egna sig åt den
subjektiva. Liksom den subjektiva färgläran sammanfattar och
tolkar ögats intryck, skall den subjektiva ljudläran sammanfatta
och tolka örats intryck. Och mellan dessa båda inbördes polar-
motsatta områden af sinnesverksamhet — öga och öra, färg och
form — rör sig ännu en verld af sinnesintryck, hvilka endast
delvis är känd och som skulle kunna gifva mer än en veten-
skaplig Kolumbus fullt upp att göra. Arten af de konstnärligt
produktiva krafterna hos menniskan är likaledes en terra incog-
nita. Vetenskapen måste gå på vidden och på djupet, bli uni-
756

versel och individuel, gifva synteser och förmäla sig med konsten.
»En tektonisk byggnad af naturvetenskapen, en etisk uppfattning
af historien, ett nationelt handhafvande af kritiken, en subjektiv
utformning af vetandet om menniskan och ett filosofiskt tillgodo-
görande af vetandet om verlden — alla dessa faktorer måste
samverka, för att gifva den tyska vetenskapen ett nytt anlete
och en ny historia; för att individualisera henne.»

Den samtida tyska vetenskapen är i allt en motsats till
detta ideal. Det tyska »universitetet» hör äfvenledes till de
ting, hvilka med tiden förvandlats till sin egen fullständiga mot-
sats; egentligen borde en dylik anstalt heta »specialitet» ; ty den
innehåller blott specialister, hvardera företrädd af en professor;
och hundra specialister göra intet universitet, lika litet som hun-
dra grå hästar göra en skimmel. Professorn är den tyska na-
tionalsjukan ; den nuvarande tyska ungdomsuppfostran är ett slags
sannskyldigt betblehemitiskt barnamord. Och liksom det icke fins
någon personlighet, som är den äkta konstnären mera grundolik
och väsensmotsatt än den äkta professorn, så fins det ingen större
kontrast än den emellan den nye typiske Berlinerprofessorn och
den gamle typiske nederländske målaren, — homunculus vid sin
retort och den skapande menniskan gent emot verlden. Kateder-
specialisten och konstuniversalisten.

Denna förvridna och sterila nutidsvetenskap har sitt huf-
vudsäte i Berlin; den har i naturlig anslutning till Berlineranden
fått sin prägnantaste gestalt. Det fins — och har alltid funnits
— ett specielt Berlinerkynne och en speciel Berlinerbildning.
Denna senare är en bildning på rent vetenskaplig eller rättare
på rent förståndsmessig basis. Den är en bildning, i hvilken
känslan ingen plats har, i hvilken hjertat förstummas och som
derför aldrig kan varda folklig. Dess typiska representanter äro
Fredrik den store och Rahel, Nicolai och Dubois-Reymond. Ber-
lin är sedan gammalt rationalismens hufvudsäte. Ett negativt
drag, en viss andlig tomhet är det öfvervägande elementet i Ber-
linerkaraktären. Ingenting har, i alla tider, varit så sällsynt i
Berlin som en sund och naturlig genialitet; det lutade ständigt
på det konstnärliga området till två extremer: nykterhet och öf-
verspändhet; det svängde mellan Nicolai och Hoffmann. Genom-
snittsberlinaren känner bara två ting: geschäftet och förlustelsen;
men i dessa båda riken rör konsten sig icke. Den preussiska
kulturen är i sjelfva verket intet annat än en utvidgad Berliner-
bildning; den saknar framför allt tveggehanda: äkta filosofi och
äkta folklighet; den tänker icke och den känner icke.
757

Det handlar sig för ögonblicket om att anvisa Berlineranden
dess rätta plats inom den samfålda tyska utvecklingen. Berlin
är vordet Tysklands politiska hufvudstad; det är icke önskvärdt,
att det tillika blefve dess andliga hufvudstad. Preussen har
skänkt bägaren, men Tyskland må fylla den med vinet. Berlin
efterhärmas nu i andliga ting Tyskland rundt; men det är en
oförtjent hegemoni, som kan få svåra följder. Först och främst
är inom konsten, der allt kommer an på det personliga och lo-
kala, en dylik centralisation och hypnotisering af hela det and-
liga lifvet på en punkt, liktydig med undergång. Dernäst är
arten af Berlineranden hinderlig för uppkomsten af en tysk na-
tionel kultur. Tyskland kan icke undvara den preussiska rygg-
raden i statskroppen; men det fria bruket af sina lemmar för
det andliga lifvet måste det behålla. »Ingen bildning har mer
schablon än den berlinska; ingen konstnär har mindre schablon
än Rembrandt. Kant, Herder, Goethe, Schiller, Humboldt, Cor-
nelius, Bismarck, alla gravitera hän emot honom; och han sjelf åter-
igen graviterar hän emot det tyska folkets urkraft, individualismen ;
detta planetsystem af andliga krafter får icke rubbas. Berlin,
Preussen, Tyskland har att inordna sig deri.

Till denna individualisering af konsten och vetenskapen bör
en sådan af politiken sälla sig.

Det första vilkoret för uppkomsten af Tysklands väntade
nya æra, konstæran, är danandet af nya menniskor, tyska men-
niskor i grekisk och holländsk mening. Den som vill höja den
tyska konsten måste först höja det tyska folkdömet: denna lyft-
ning af den tyska folkkaraktären kan endast bestå i ett fördju-
pande af densamma; och detta måste först försiggå i politiskt hän-
seende; och Preussen såsom politiskt ledande tillfaller denna uppgift.

Preussen är en gränsstat, i hvilken tyskt och främmande
blanda sig med hvarandra, en tysk koloni på slavisk mark. Teck-
nen äro ännu den dag i dag är tydliga: den invandrade preus-
siska småadeln af tysk härstamning och det infödda preussiska
småborgarståndet af främmande blod stå fiendtligt, i många hän-
seenden oförsonligt emot hvarandra, och ingen större kontrast
kan tänkas än den emellan den höge magre blonde officeren och
den undersätsige rörlige mörkhårige genomsnittsberlinaren. I det
politiska lifvet framträder denna blodsmotsättning såsom Bismarck
kontra »framstegspartiet». Hvad det kommer an på för Preus-
sen såsom ledaren af Tysklands politiska och andliga reform, det
är att det tyska elementet så mycket som möjligt förstärkes, det
otyska så mycket som möjligt försvagas. »Preussen bör germa-
758

niseras». Man måste uppbåda, utspela provinserna mot hufvud-
staden. Tyngdpunkten för Tysklands inre politik måste förläg-
gas dit, hvarest den tyska folkkaraktärens tyngdpunkt ligger:
emellan Rhen och Elbe, — bli venster-elbisk.

Nedertyskland är ett bondeland; Preussen är, såsom hvarje
koloni och militärstat, en bondestat. Bondeande är hemlands-
ande; jordandarne behålla alltid och öfverallt, i politiken icke
mindre än i det andliga lifvet, rätten och sista ordet. En för-
bondning (»Verbauerung») af Preussen är fördenskull i mer än
ett afseende önsklig. Bonden är socialt sedt ett aristokratiskt
fenomen: den äkta bonden sitter som patriark och kung på sin
gård; han representerar liksom konstnären stamblodet, urjorden,
individualiteten ; bonden och konstnären äro tvillingsföreteelser,
hvilka stå och falla med hvarandra. Bondedömet i Preussen
måste stärkas gent emot de fluktuerande och destruktiva tenden-
serna hos storstadsmassorna. Det allena skulle kunna binda den
nya, sig utvecklande kulturen fast vid modern jorden. Den äkta
konsten tarfvar fast och lugn vård; en sådan kan endast der
komma henne till del, hvarest fasta och lugna sociala förhållanden
råda, d. v. s. hvarest grundegendom förefinnes; börsspekulanten,
som i dag är tiggare och i morgon millionär eller omvändt, blir
aldrig en konstens stödjepelare. En dylik förskjutning och ett
dylikt fördjupande af preusserdömet hän emot det tyska, det
nedertyska, skulle kunna bilda den oumbärliga solida underbygg-
naden för en fortgående utveckling af de allmänna andliga till-
stånden i Tyskland; när den sammanfogande bondearten förbunde
sig med den upplösande moderna bildningen, kunde måhända en
nybildning, ett visst förandligadt bondedöme framgå, hvilket till-
fredsstälde alla anspråk på ett finare nationelt lif.

Till Preussens förbondning måste en förholländning (»Ver-
holländerung») ansluta sig. Holländarens sunda liberalism bildar
motsvarigheten till nedertyskens sunda konservatism. Hollän-
darne ha i århundraden häfdat Europas politiska och religiösa
frihet; de ha afgjordt i stat, konst och handel hittills verkat mer
än någon annan tysk stam ; allt, emedan de rigtigt tydde fri-
hetens begrepp såsom ett häfdande af afrundad folkegendomlighet,
folklig personlighet, personlig öfvertygelse. Tyskland borde hellre
lära frisinne af sina holländske stamfränder än af det rasfräm-
mande Gallien; den holländska frisintheten är af äldre historiskt
datum än den franska; den är dessutom helt individuel, medan
den andre är en blott och bar doktrin. Det preussiska väsen-
dets hårdhet borde mildras genom det nederländska väsendets
759

mjukhet; liksom det ena kan vara stelt, kan det andra vara
formlöst; midt emellan begge skulle ligga: tyskens elastiska väsen.

De politiska skensanningarna af år 1789 ha sedermera för-
åldrats ; i deras ställe torde träda de politiska realsanningarna af
år X; efter den franska revolutionen kommer den tyska refor-
men; efter likhetens princip afsatsbildningens. Den fransk-poli-
tiska anden är stadd i nedgående, den tysk-politiska i uppgående.
Förbättringen i de tyska förhållandena kan endast nås derigenom,
att man vänder tillbaka till å ena sidan folket i dess bästa ge-
stalt, å den andra den enskilda personligheten i dess bästa ge-
stalt. Genom förbondningen skall Preussens andliga horisont
fördjupas, genom dess förholländning skall den utvidgas. Rörel-
sen 1848 hade sin andliga tyngdpunkt i Sydtyskland; den var
deri en filial från Frankrike; nu har hegemonien öfvergått till
Nordtyskland; detta skulle varda en koloni från Holland. Ända
ifrån sin upprinnelse och intill den dag som är har Preussen
tillvuxit mot vester; en fortgående politisk och andlig anslutning
af den preussiska och tyska staten till de nedertyska stam- men
icke stats-kamraterna på båda sidor om Nordsjön är dermed an-
gifven’ såsom naturlig följd. Hela detta område, som bebos af
de nordvestgermaniska stammarne samt sträcker sig öfver marsk-
land, öar och halföar, är ju ett slags Holland i stort. Den nu-
varande tyska politiken är en blodsfrändskapets politik; den
sträcker sig hufvudsakligen öfver Tysklands inre stammar ; den
skulle nu äfven sträcka sig ut öfver dess yttre stammar. Här
ligger dess krafts reservfond. Den amfibiska delen af Tyskland,
sjöstammarne, skulle så mycket som möjligt indragas inom spåren
af dess konstnärliga intressen. De kunna blifva sitt moderlands
andliga frigörare; deras beslägtade och dock främmande bildning
är en lämplig motvigt emot den tryckande last af andlig tradi-
tion, under hvilken tyskarne för närvarande sucka. Germania
har att samla alla sina barn omkring sig; det är den bästa
stats- och andes-politiken; det är en familj politik. Amsterdam,
London, Hamburg, Köpenhamn, Stockholm äro de väldiga ele-
menten i ett elektriskt batteri, hvilkas ström äfven här uppstår
genom kontakten mellan fuktigt och torrt, mellan land och sjö,
och medels hvilken den tyska anden, om han på allvar vill, kan
sätta verlden i rörelse.

Rembrandt blef hvad han var genom Holland; genom ho-
nom, uppfattad såsom nationel mönstertyp, kan Preussen blifva,
hvad Holland var: den fruktbara marken för en fri och äkta
konstnärlig andlig utveckling. Rembrandt, som är helt rytm,
760

kan tjena den preussiska staten, som är helt symmetri, som mot-
bild och motvigt: han kan luckra den invärtes alltför stelnade
organismen, icke för att försvaga den utan för att stärka den.
Ur den hårda och symmetriska kroppen utvecklar sig den mjuka
och rytmiska blomman.

III.

Boken har många fel och underligheter, hvilka dock alla
ligga på ytan, medan de lemna kärnan frisk. Af denna grund
äro de äfven lätta att upptäcka. Först och främst är sjelfva
grundtanken stötande pedantiskt tillämpad; den eviga refrängen
om Rembrandt såsom det allena saliggörande mönstret tröttar och
verkar parodiskt. För att få det hela att passa i stycke sam-
man gör författaren ansträngningar^ genom hvilka han intet annat
uppnår än att stå med ett triumferande ansigte och två tomma
händer, hvilka komiskt kontrastera det ena emot de andra.
T. ex.: han vill med alla möjliga medel och exempel påvisa,
hurusom hans hjelte är den absolut enastående representanten för
individualismen; och han skrifver: »Men äfven i hans förnamn
(som han tog till efternamn) ’Rembrandt’ ligger redan en allde-
les säregen flägt af det individuella; hvem har någonsin hetat
Rembrandt utom Rembrandt sjelf? Hans namn är unikt, som
hans konst.» Och deraf tager sig författaren anledning påpeka,
hurusom icke blott ande och kropp, utan äfven namn och sak
stå i en viss hemlig obestridlig förbindelse med hvarandra!
Hans symbolism kan vara otroligt platt, sökt, rent af parodisk:
vid påpekandet af, att »blod och jern» ha grundat det nya tyska
riket, tillfogar han upplysande, att äfven det menskliga blodet
innehåller icke blott jern utan äfven, enligt de nyaste kemiska
undersökningarna, guld, samt uppställer på denna grund en stor
profetia om detta nya tyska rike, som har en sådan liflofvande
parallel. Och liksom hans tänkande sålunda slår öfver i gym-
nastik och de mest hypersofistiska hårklyfverier och spetsfundig-
heter, urartar hans egendomligt markerade och verkningsfulla
språk alltsomoftast i det meningslösaste ordspel.

Arbetet har äfven sina alldeles särskilda förtjenster, hvilka
ligga vid sidan af dem, som annars konstituera dess bärande
bas. Språket är absolut enastående i sin art; det eger en djup,
klar malmklang, monoton men stärkande. Man läser denna pas-
sus öfver individualismen: »Naturliga och konstgjorda viner kunna
kemiskt alls icke särskiljas; hvad som dock skarpt åtskiljer dem,
761

är närvaron eller frånvaron af aroman, af blomman; detta be-
grepp är för den hittillsvarande vetenskapen icke fattbart; och
dock är det allena detta, hvarpå det härvidlag kommer an. In-
dividualism är lifvets »blomma». En bildning kan vara objek-
tivt, d. v. s. i vetenskaplig mening förträfflig, såsom den nuva-
rande tyska; och likväl subjektivt, d. v. s. i konstnärlig mening
intet duga, såsom den nuvarande tyska, just emedan individualismens
aroma fattas henne. Denna, sålunda än felande än förhanden-
varande flägt kan öfverhufvud blott af den individuelt förnim-
mande förmärkas; individuel bildningsförnimmelse är emellertid i
det nuvarande Tyskland ytterst sällsynt; just lika sällsynt som
specialistisk bildningsdryghet är vanlig.»

Hit hör särskildt den bildrika karaktäristiken af Rembrandts
konst. »Ett brokadstyckes matta reflexer verka intensivare och
präktigare än den brokigaste väfnad i en indisk sjal ; brutna to-
ner äro, i andlig mening, aldrig så starka som enhetliga; en tafla,
som är målad grått i grått och i fina förtoningar, är konstnär-
ligt af starkare verkan än den mest tindrande mosaik. Deri be-
rör sig Rembrandt med grekerna; många sakta nyanser, försmälta
till en och samma ljusa fina lokalton, gifva än i dag det gre-
kiska landskapet dess enhetliga karaktär; det förtonar i ljust,
liksom Rembrandts dukar i mörkt. Grekland är det torraste
och Holland det fuktigaste land i verlden; i öfverensstämmelse
dermed utveckla sig å ömse sidor lagarne för färgverkan och
färgutöfningen ; färgdoft här, färgglans der, — i naturen som i
konsten.» — »Hos Rembrandt synes det emellanåt, som om
Guds ande uppstege ur gyttjan ; men det är icke gyttja utan
nedertysk jord, hvarur han uppstiger.» På ett annat ställe vå-
gar han den djerfva och genialt karaktäriserande bilden om Rem-
brandtsk färg, att den är obestämbar som sjelfva det organiska
urslem, hvarur allt lif utgår.

Emellertid, som nämndt, dessa lyten såväl som dessa för-
tjenster äro samt och synnerligen ytföreteelser, svarta fläckar och
gyllene inläggningar på skrinets lock. Hufvudsaken är hvad som
gömmes derinunder: den kostbara juvelen af pangermanismens
idé. Och det oskattbara värde, som detta arbete enligt min upp-
fattning eger för den skandinaviska kulturutvecklingen, är ute-
slutande anknutet till denna.

De nordiska länderna ha under de senaste tvenne decen-
nierna haft en rikare kultur än det germanska moderlandet.
Ännu rikare kunde den säkerligen ha varit, om icke rasfräm-
mande inflytelser snedvridit den ända ifrån roten; och ännu ri-
762

kare torde den tilläfventyrs kunna varda, när den nationella an-
den vaknat till medvetande om sig sjelf igen, om sin egen art
och om den motsatta art, i hvars cellstruktur och växningssätt
den förgäfves bemödat sig om att inpassa sig. Det har varit
andra rasers ande, som dominerat i det germanska Skandinavien
under de sista tjugu åren; det är på tiden att helt bli sig sjeli
igen. Den man, som ledt rörelsen, är af annan naturläggning
än vi, och de principer, han fört till torgs och gifvit kurs, ha
icke varit af vårt eget kött. Derför har, förr eller senare men
oundvikligt, den stund kommit, då den intima väsensmotsats,
hvilken vi infödingar instinktlikt kände förefinnas emellan oss och
honom, men som allt bidrog att hålla nere i det omedvetna, sprang
fram i dagen; derför har ock hela det samfäldt utförda verket
sprängts sönder och sär såsom ett glas med fel i daningen.
» Jordandarne behålla alltid och öfverallt rätten och sista ordet»,
säger den tyske författaren ; vi ha derhemma sett än ett exem-
pel derpå. Personlighet och raskänsla höra oskiljaktigt samman;
den som eger den förra fin och ren, kan icke undgå att känna
beröringen med en utpräglad personlighet af annan ras såsom
en fysisk och psykisk kyla, ofta såsom ett fysiskt och psykiskt
obehag; det är en känsla, som synes ega en eller annan lönlig
frändskap med den af likgiltighet eller antipati, hvilken före-
finnes mellan könen. Georg Brandes har alltid varit skild från
alla dem af oss infödingar, hvilka bibehållit stamblodet mest
oblandadt, genom en oöfverstiglig klyfta; vi ha blott varit hyp-
notiserade, för unga, för naiva, för att kunna upptäcka den.
Den infödde, germanske skandinavens naturliga och instinktiva
värdeskala för lifsintressena och personlighetsegenskaperna är en
sådan för sig allena, skiljaktig från andra rasers. Vi kunna upp-
taga element från dessa i vår kultur, men de erhålla aldrig annat
än andrarangsvigt.

När fördenskull en skandinav, hvilken medels många slägt-
led ned genom århundraden känner sig sammanvuxen med hem-
landets jord, efter sin ungdoms ströftåg genom främmande och
skiftande nejder i andens rike en dag hör den nya och dock så
kända tonen ur en bok som »Rembrandt als Erzieher», är det
honom som om han vore på återvägen hem samt vandrade in i
den gamla fädernebyn en nordiskt mörk och kulen kväll, just
som ljusen tändas omkring honom i alla hemmen.
Om humor.

Af

Grustaf Fröding.

Humor är icke helt och hållet afskaffad i dessa dagar.
Det är tillåtet att skämta då och då för att krydda sitt tal,
äfven när man är i tagen med de allvarliga spörsmål, som
»satts under debatt». Man får till och med använda sin
humoristiska gåfva att fördränka i löje hvad som helst, nota
bene om man har ett moraliskt syfte — ett syfte att för-
bättra genom att uppvisa vrångbilderna. Men ingen törs
vara en fin humorist — humorist för humorns egen skuld
—en humorist med Guds nåde, som har rätt att upplösa
allt disharmoniskt, vrångt och eländigt — tillvarostriden,
skröpligheterna, synder och alltsammans — i ett stort allt-
omfattande, alltförlåtande skratt. Hvem skulle i vår tid
våga framställa en skara fyllbultar och glädjeflickor så som
Bellman framstält dem — förkomna, bedröfliga varelser, men
älskvärda i all sin löjlighet, och fullkomligt odömda i sed-
ligt afseende? Stackars fader Movitz, stackars Ulla Vin-
blad — hade ni råkat i händerna på nutidsdiktare — huru
skulle de icke karfvat och dissekerat eder och uppvisat hur
komplett förkastade och ömkliga ni äro — djuriska förne-
drade varelser, ej värda annat öde än »stöbeslefven». Och
ingen skulle vara glad i er och älska er trots allt ert elände
— utan alla skulle vända sig ifrån er med afsky och spotta
och säga emellan sig: si dryck enskapen och köttsens begä-
relser äro stora laster, låter oss bli goodtemplare och låter
oss upprätta en midnattsmission och ett Magdalenahem,
764

hundra alnar långt och femtio alnar bredt och trettio alnar
högt och en tvärhand dertill.	_

Ja tiden är sedlig och den är dervid i sin fulla rätt.
Men den visar äfven anlag att bli fanatisk, aldrig har pre-
dikogåfvan varit sa i öfning som i dessa dagar, och ehuru
det alltsamman gar ut på ädla syften — kärlek, broder-
lighet, altruism o. s. v. — förefaller det mig som hätskhe-
ten endast vore i stigande. Man predikar om kärlek tills
man blir het och arg, man slår hvarandra i hufvudet med
kärlek och broderlighet — man hjelper och upprättar hvar-
andra i kärlek med sådant nit att man håller på att strypa
hvarandra. Man är så kärleksfull i ord och gerning att
man alldeles glömmer att vara det i själ och sinne, och det
är ändå det försonliga vänliga sinnelaget, som verkar för-
sonande menskor emellan.

I en sådan tid är man i starkt behof af humor, ty hu-
mor försonar menniskorna — den är en yttring af den med-
födda kärleken, som icke behöfver predikas utan är tillstä-
des ändå hos rättfärdige och orättfärdige. Den är de. pu-
blikaners och syndares evangelium — den uppställer intet
sedlighetsideal — den tillåter menniskorna att vara sådana
de äro — den kostar inga offer och ingen kamp — den
är i full enlighet med våra böjelser, men den lär oss att
hålla af och finna nöje och behag i hvarandra, den förenar
oss i löjets brödraskap, der ingen är god och ingen ond,
ingen har rätt och ingen har orätt.

Detta är ju en »farlig indifferentismus» ! Ja visst är
det så, men inte annat än jag kan finna är kärleken sådan
den beskrifves af Paulus en lika farlig indifferentismus.
Kärleken är tålig och mild, säger han — sa är humorn
ock, ty den såras icke af det som är fult och stötande, den
söker upp de förkomna och eländiga och visar att.de äro
värda intresse — kärleken vredgas icke, dömmer icke —
ej heller humorn — kärleken förlåter allting —■ så ock hu-
morn — kärleken är ödmjuk — det är humorn ock, ty
humorn kommer menniskorna att skratta åt sig sjelfva och
känna sig vara af samma bräckliga slägte allihop.

Humorn har derför rätt att vara till äfven utan den
ringaste förbindelse med sedliga tendenser — och den ver-
kar så mycket mer försonande ju mer den far vara sig
sjelf. Derför är det icke tillbörligt att den skall stå i skam-
vrån längre. Den kan gerna flyttas litet närmare högsätet
765

i lif och literatur, ty den innebär en genväg till det som
allt sedligt sträfvande syftar åt — sjelfviskhetens afslipande
och ett stärkande af samhörighetskänslan.

Men detta ha de stränge moralisterna glömt. Man ser
ned med förakt på gångna tiders humorister. De förgylla
ju lasten och göra den nöjsam. Deras lustiga figurer äro_ så
roliga, att man måste få lust att deltaga i deras liderliga
lag. Ja det är just det man får lust till, men det är icke
derför att deras 'bestialitet i och för sig är så lockande, utan
derför att de sjelfva i den vänliga belysningen blifvit så
tilldragande, att vi se bort ifrån deras bestialitet och
finna dem älskvärda och nöjsamma. Vi tycka om dem.
Och det är ju detta att tycka om våra likar som menas
med kärlek. Kan någon för Kristi skull eller för den be-
römda »ideala fordrings» skull älska sin nästa, så är det
godt och väl. Men hvad man vanligen i den vägen får se
bär just icke kärlekens tecken. Det kallas ju kärlek detta,
att med beherskad afsky nalkas en usling, bestraffa, a högre
makters vägnar förstås, och slutligen benåda å högre
makters vägnar naturligtvis. Man är en domare hvem
som har insatt en i det embetet vet inte jag och man
älskar efter den der grundsatsen: den man älskar agar man
— en fiörmyndaregrundsats som egentligen icke passar va-
relser, som samt och synnerligen äro omyndiga. Att älska
utan aga passar bättre och det är just hvad humorn gör.
Vi skratta åt hvarandra, förlåta och hålla af hvarandra, det
är humorns innebörd.

Gångna tiders humorister hade väl ock ibland anfall
af sedligt nit, men de buro sig så naivt åt, att det humo-
ristiska ensamt framstod som det berättigade det som
man tyckte om, under det att sens moralen kom på som
en löst hängande skylt, som man icke brydde sig om. »Detta
är djefvulen» stod det skrifvet på de medeltida mysterier-
nas lustigkurre — den arme prestplagade humoristiske hal-
tande hornbäraren och det var naturligtvis meningen att
inpränta förakt och afsky för honom. Men detta lofliga
syfte förfelades alldeles, ty folket tyckte att halte fan var
det roligaste och intressantaste de sett. Sankte Pär med
nycklarne och fru Dygd och alla de andra helgonen för-
vandlades till obetydliga bipersoner, som man var lika nöjd
åt, under det att halte fan lefde sig in i och blef kär hål-
len af folkets fantasi.
766

Det är också mycket möjligt att Shakespeare velat pre-
dika mot dryckenskap och osedlighet med sin Falstaff, men
hans humor och konstnärsdygd dref honom oemotståndligt
att låta den tjocke riddaren framträda i fri plastik utan
konstlad belysning från sedligheten —^ att låta honom föra
sin egen talan såsom »Sir John för hela Europa». Och
när han genom kung Henrik låter domen falla Öfver syn-
daren, är man knappast med längre — man tycker nästan
att den glade prins Hal här snarare stigit ner ifrån en tron
än stigit upp. Hvarför skulle han förstöta sin gamle vän?
Är Sir John en bit sämre nu än han var för fjorton dagar
sen? Kan någon på allvar vredgas på stackars Sir John?
Finns det någon som icke skulle önska sig Sir John till um-
gängesvän för alla sina lifsdagar? Nej, Sire, Ni vinner
måhända Frankrikes krona, men ni är icke mer prins Hal,
kungen i glädjens och det förlåtande löjets konungarike.
Ni har dessutom blifvit inskränkt och trångsinnad, ty Ni
tror att en kung är något annat än den menniska, som kro-
nan betäcker. Tro mig, ni var närmare det menskliga ide-
alet, när ni lekte stråtröfvare med John Falstaff och galne
Poins än när ni stod segrande på Agincourts slagfält.

Sir John Falstaff är den yppersta varelse som humorn
någonsin aflat och framfödt. Han är till den grad blottad
på moraliska egenskaper att han ögonblickligen skulle för-
passats till det understa gehenna, om han dömdes af rätt-
färdigheten. Men humorn har ingen rättfärdighet, den har en-
dast kärlek för alla menninskor, »jämväl de onde», såsom
det står i katekesen — och derför har Sir John icke blif-
vit förkastad, utan omhuldad med stor ömhet. Allt som
kunnat göras för att förvandla ett dylikt bylte af osedlig-
het, lögn, skrytaktighet, feghet och låghet till en älskvärd
personlighet har blifvit gjordt och med fullkomlig framgång.
Vi känna icke den ringaste lust att säga ett ondt ord om
honom. Och vore vi alla i stånd att på samma sätt be-
trakta hvarenda menniska, vi mötte, höge och läge, onde
och gode — vore i stånd att fullkomligt bortse från fel och
brister och blott känna ett obeskrifligt behag, ju förvändare
och skröpligare de uppförde sig — hvart toge det då vägen
med sjelfviskheten och hatet och föraktet? De vore förvi-
sade ur verlden för alltid. Och vore vi fullständiga hu-
morister skulle vi betrakta allt och alla på det sättet. Allt-
så kommer och låter oss bli humorister allesamman eller
767

åtminstone icke förakta den smula humor; som vi alla fått
af naturen.	_	r i j

Humorn är som sagdt icke helt och hållet afskanad.
Hvar vi färdas träffa vi medlemmar af humorns hemliga
brödraskap. Och öfverallt der det finnes tillstädes är lifyet
icke mer ett torrbrändt helvete, sådant det med sanning
men ensidigt skildras af naturalister och asketiyter i kapp.
Humorn är hundarne, som slicka såren på den lidande Laza-
rus, och vänligare än den kristliga kärleken aktar den icke
för rof att skänka den rike mannen den vattendroppe, efter
hvilken hans tunga trådde i den eviga elden.

Men humorn åtnjuter icke det anseende den förtjenar
och tidens ande är sådan, att den icke förmår framföda nå-
gon stor humorist. Och hos de diktarnaturer den verkligen
finnes, inom t. ex. Henrik Ibsen, tränges den i bakgrunden
af moraliska syften, och får en anstrykning af Mefistofelisk
ironi _ eller också förfalskas den till ett rolighetsmakeri,
som endast kan betraktas som humor af lägre ordning^

Sedlighets- och sanningssträfvandet i literaturen må ha
sin uppgift att fylla. Men det får icke bli enaherskande i
sin ensidighet, ty lifvet är icke ensidigt utan oändligt mång-
faldigt. Den fria skönhetsdriften må ha sitt fria spel och
den humoristiska gåfvan må utveckla sig i all sin fylliga
kraft, ty den tillspetsade kampen för tillvaron behöfver nu
mer än någonsin en infusion af försonlighet och ädelmod,
hvilka äro hufvudbeståndsdelarne af humor vid sidan af det
estetiska elementet.
Politiska studier oeh porträtter.

Af

A. O. C.

Framtidsutsikterna.

Vi slutade var förra uppsats med ett par ord om pres-
sens dekadans, med anledning af herr G. Anderssons i Kol-
stad tilltänkta uppställande såsom kandidat till ett mandat
i andra kammaren.

Denna kandidatur understöddes af åtskilliga tidningar
med anspråk på begrepp om pressens uppgift, oaktadt herr
Andersson vid sista riksdagen burit fram en motion om,
att pressens män, när de fälts till fängelse för ett tryck-
frihetsbrotf skulle behandlas halft som tukthushjon. Da
man nu vet, att af tryckfrihetsbrotten de allra flesta begås i
god tro och, att, om man undantager sällsynta undantagsfall,
där det för öfrigt icke vid ett enda tillfälle varit egentlige
publicister som varit de skyldige, desamma sådana de hos
oss förekommit, aldrig berott på den nedriga sinnesart, som
i allmänhet bör förutsättas för ådömande af straffarbete, så
vittnar det om bra liten aktning iör sitt eget kall, bra litet
begrepp om pressens uppgift och betydelse att plädera för
denne herr Andersson såsom en lämpligt lagstiftare. Vi
skola för öfrigt här icke uppehålla oss vid denna sak, då
pressen väl förtjänar sitt eget kapitel, som vi också senare
blifva i tillfälle att egna densamma.

Orsakerna till den låga ståndpunkt riksdagen för när-
varande intager hafva vi omförmält. Hurudana te sig ut-
sigterna för framtiden?	_

Icke lysande. Stadsrepresentanterna äro till allra stör-
769

sta delen icke af den art, att de kunna påtrycka riksdagen
sin prägel. En stor del af dem äro ämbetsmän, möjligen
mycket dugliga i sitt kall och besittande i mer eller mindre
mån administrativ rutin, men de äro icke de initiativens
män, som kräfvas för att drifva ett så tungt maskineri som
en bonderiksdag. Af gammal tradition skicka småstäderna
oftast upp sina borgmästare, ehuru desse för länge sen för-
lorat sin representativa karaktär för stadens borgerskap och
numera äro kungavalde ämbetsmän utan närmare förbindelse
med borgerskapets intresse.

Dertill kommer, att det godtyckliga sätt, på hvilket små-
städerna sammanslagits för valen, knappast kan annat än
framkalla den lokalpatriotism, som gör att striden vid hvarje
riksdagsmannaval måste komma att stå mellan olika orter
i stället för olika partier. Det är därför i sjelfva verket
endast städerna på 10,000 innevånare och däröfver, hvilkas
insats i riksdagen kan hafva någon verklig betydelse. Det
gör därför ett dess absurdare intryck, då de anfall som på
senare tider allt bestämdare riktats mot städernas represen-
tationsrätt framför allt gält de störa städerna. Skälet är
emellertid uppenbart nog. Det är icke den rättvisa, i hvars
namn anfallen ske, det gäller att skydda. Det är här, som
alltid i politiken, makt och icke rätt som är ledstjärnan och
målet för striden. Erfarenheten från alla mera utvecklade
länder ådagalägger tydligen, att de stora städerna blifva här-
dar för en radikalare uppfattning, hvaremot småstäderna
oftast äro typer på den kälkborgerliga konservatism, som
är utvecklingens segaste motståndare.

Bönderna brukas, i detta fall som andra, såsom medel
i slugare partiers tjänst. För dem framträder det såsom
en orättfärdighet, att de icke skola representeras lika starkt
som stadsbefolkningen. Orättfärdigheten kunde väl gå an
emellertid, om icke förhållandet hotade att tillintetgöra deras
kompakta majoritet i riksdagen: de hafva icke blick för de
partiintressen, som formulerat inskränkningen så, att den
på samma gång och hufvudsakligen blir en inskränkning af
de element inom riksdagen, som kunna och vilja arbeta på
en sund utveckling. Ännu mindre hafva de sinne för den
fara, som hos oss är den närmaste och sannolikaste, att
riksdagen sackar alltmera akter ut både i duglighet och an-
seende, i följd däraf också i betydelse, då utvecklingen ute
i folket går sin väg fram i den historiskt gifna fåran, mera

Ur Dagens Krönika. X. 11—12.

48
770

eller mindre återhållen eller understödd af folkrepresenta-
tionen, men i alla fall mäktigare än denna.

Det finnes bland ytterlighetsmännen till höger och vän-
ster ett icke litet parti; som mötes i samma hat och förakt
för den representativa styrelseformen. I utlandets arbetare-
partier, de må nu vara socialistiska eller, icke, har denna
»anarkistiska» riktning aldrig, sedan partierna trampat ut
barnskorna, blifvit den herskande: det är emellertid denna
riktning som man arbetar i händerna, då man slår in pa
den väg för representationens ombildning, som senast hos
oss följts. Att bondklassen icke blir den som kommer att
skörda vinst däraf, ligger i öppen dag. De enda som kunna
tänkas vinna därpå äro konungamakten eller centralmyndig-
heten af annat namn, där konungamakten vandrat allt kötts
väg, samt möjligen under kortare perioder de revolutionära
elementen.	..

Det kan ej nekas att, rent formelt taget, det ar en
orättvisa, att städerna äro så mycket starkare represente-
rade än landsbygden — om ock endast i andra kammaren,
medan i den första stadsrepresentationen är betydelselös.
Men att på samma gång känna sig och handla såsom ett
gemensamt stånd, en klass inom samhället, och därjemte
fordra all statens makt koncentrerad i sin hand, är dock
något anspråksfullt. »Vi bönder», det är den ständiga tysta
eller uttalade refrängen och däri ligger äfven skälet till att
den formella rättvisan — lika representation för stad och
land — skulle materielt blifva höjden af orättvisa. De sma
och medelstora hemmansegarne, stödda af politiska ärelyst-
nader från andra håll, äro en beaktausvärd faktor inom vart
politiska lif, men att ensamma vara herrar, därtill äro de
långt ifrån duglige och lämplige.

Det måste för att gjuta ett friskare lif i var folkrepre-
sentation, för att gifva den en mångsidigare duglighet än
den nu besitter och framförallt för att gifva den större inre
styrka och yttre auktoritet vidtagas någon åtgärd. Så långt
torde alla kunna vara eniga. Hvad som skall göras, därom
divergera i hög grad meningarne. De drömmar en frefien-
berg m. fl. drömma om ståndsrepresentationens härlighet
äro endast minnen från en gången tid och innehålla ingen
möjlighet för framtiden. Det finnes i själfva verket icke mera
än en möjlighet: en ändring af rösträttsgrunderna. .

Utvägen är icke enbart god, langt därifrån. Den allmänna
771

rösträtten eller en sa utsträckt rösträtt, att utsträckningen icke
blir ett tomt spegelfäkteri, skall till valurnorna föra en mycket
stor kontingent personer, som besitta ytterst fa förutsättningar
för att deltaga i statens affärer. Äfven medgifvet att för-
mögenheten är den nästan sämsta gradmätare för politisk
myndighet, som kan uppfinnas, är dock onekligt, att en
opartisk blick på vårt lands fattiga befolkning icke inger
den föreställningen, att därifrån kunde vara mycket godt
att vänta för vårt politiska lif om man undantager^ vissa
industricentra, där arbetarebefolkningen haft tillgång till och
användt bildningsmöjligheter, som ställa dem rätt högt bland
de »meningsberättigades» klass.	_

Men i ett hänseende skulle ' representationen obestridli-
gen vinna: i auktoritet och betydelse. En folkrepresenta-
tion, hvilken endast representerar några få procent af be-
folkningen, har alltid en svag ställning — till och med när
den icke är så underhaltig som vår. En underhaltig re-
presentation, som verkligen är ett uttryck för de stora mas-
sornas uppfattning, är däremot oaktadt sin underhaltighet
något som inger äfven dess motståndare respekt. Och där-
till kommer, hvilket hos oss är hufvudsaken, att en sådan
representation icke skulle kunna sjunka ned till den nivå
af köpslagande månglare, på hvilken vår hittillsvarande re-
presentation så ofta stått, vare sig nu affären gält att be-
stämma spanmålspriser eller priset för en grundskatteafskrif-
ning. Man plägar förskönande omskrifva vår representa-
tions karaktär därtill, att den drifver realpolitik, men den
har tyvärr drifvit alltför mycket realpolitik i ordets dåliga
bemärkelse. En liten påspädning af idealism skulle göra
så innerligt godt! Till och med frasidealism!

För öfrigt är det naturligtvis ett misstag att tro, det
en utvidgning af rösträtten till och med till alla myndige
män skulle väsentligen ändra riksförsamlingens sammansätt-
ning. Det gjordes vid den statistiska undersökning, som i
ärendet för några år sedan anstäldes, försök att inbilla folk
något dylikt och det lyckades onekligen icke illa, men man
behöfver blott se på förhållandena i andra land, där den
politiska utvecklingen står på lika låg nivå som hos oss,
för att finna denna föreställning vara utan grund. I en och
annan stad skulle en något ändrad nyans beträffande en och
annan af representanterna blifva följden, men denna ändring
skulle vara allt för obetydlig att gifva en förändrad karak-
772

tär ât andra kammaren. Endast en sak skulle vinnas,
en sak som för riksdagsbesluten icke komme att spela
någon synnerlig roll men som för vårt politiska lif skulle
vara af stor betydelse: de åsigter, som hålla på att växa
sig /ram till styrka ute i folket, skulle äfven i riksda-
gen få några personer, som förde deras talan, som för-
beredde sinnena, utredde hvad det var desse nya åsigter
inneburo, och som själfve mognade att arbeta för dem i öfver-
ensstämmelse med gifna förhållanden. I stad som på land
skulle de dugande representanterna bibehållas, men kotteri-
herrarne och bykungarne skulle här och där strykas bort
ur rullorna. Riksdagsmännen skulle vara och känna sig
såsom representanter icke blott för en klass inom samhället,
och däraf skulle följa både gentemot folktalarne utanför
riksdagen och gentemot regeringen en styrka som den nu-
varande representationen saknar. En stor del af vår poli-
tiska historia under senare år är upptagen af redogörelserna
för hvad man på liberalt håll plär kalla konungamaktens
öfvergrepp : administrationens inträngande såsom ensam be-
stämmande på områden, där den bestämmande makten efter
vanliga grundsatser icke skulle tillkomma henne, skapandet
af en stark regeringsmakt efter tysk schablon i fullständig
motsats till den starka regeringsmakt, som England och
öfriga parlamentariska land besitta. Denna maktutvidgning
är naturlig och oundviklig med en så beskaffad riksdag,
som vi hittills egt: den skulle däremot hos oss sakna för-
utsättningar, om andra kammaren upphörde att vara en mi-
noritetsrepresentation. Den starka regeringsmakten är vis-
serligen icke i och för sig ett ondt, snarare tvärtom, men
den måste då hafva en annan grund för sin styrka än hos
oss hittills varit fallet. Om vi sedan 30 år icke hos oss
haft en regering med den duglighet, den förmaga af initia-
tiv och konsekvent uppträdande, utan hvilka en dylik stark
regering blir en parodi à la Estrupiatet i Danmark, sa är
skulden säkerligen icke endast, icke ens hufvudsakligen, de
grudsatser som följts, då konungen valt sina närmaste för-
troendemän, utan i stället den brist pa grundsatser, som
utmärkt vår riksdag. Om representationen haft vilja och
förmåga att i allmänhet visa den styrka och konsekvens,
hvaraf den åtminstone gifvit sig skenet i den jämmerliga
tullstriden, skulle vi icke häller i detta hänseende stått
där vi nu stå. Vi hafva och komma fortfarande att få
773

behålla svaga regeringar, som vilja synas starka — den
sämst tänkbara af alla regeringsformer. En sådan föreställ-
ning som att regeringen är stark, därför att den saknar
begrepp om gränserna för sin befogenhet, har ju hållit pa
att blifva den herskande. En förändring i representationen
innebure både möjlighet och sannolikhet för förbättring i
detta hänseende.

Om således en utvidgning af rösträtten icke är ett
politiskt stordåd, egnadt att hälsas med synnerlig entusiasm,
så är det dock en utväg att komma ifrån alltför usla för-
hållanden, och i politiken får man ju oftast nöja sig med
små framsteg åt gången.

Men komma vi att få denna rösträttsutvidgning? Tro-
ligen icke på länge. Därest Tyskland icke redan sedan lang
tid haft denna institution utan i dessa dagar genomfört den-
samma. skulle vårt kända hofparti förmodligen icke vågat
sätta sig däremot äfven i vårt land, men som förhållandena
nu äro, har hofvet icke något skäl att gå med på reformen.
Vårt bondparti i riksdagen är ju ett slags aristokrati som
därpå icke har något att vinna, och de liberale —* dem fal-
ler det ingen in att taga så mycket på allvar, att man skulle
tro dem kunna göra något. Framtidsutsigterna, om man
bedömer dem från riksdagssynpunkt, äro således kort sagt
inga. Och det kan ju vara så godt att se den saken klart
och oförskräckt i ögonen. Det fiasco som Norges och Dan-
marks folkrepresentation gjort kom efter striden — hos oss
kommer det före. Det är ur alla synpunkter en vinst.
Sommarstudier.

i.

>Vår gamla bekanta.*

Brunnsparken var stor och vid, inte så särdeles välskött
hvad blomsterparterrer och rabatter beträffade^ men lummig, ku-
perad och förlorande sig i skogsbygden.

Man kunde gå och prata, hvila sig och gå igen, tills man
inte visste om man befann sig i skog eller park. Det var tref-
liga promenader, och det promenerades mycket. Mest höll man
tillsammans i kotterier, och kunde gå och se på de andra i
flere veckor, känna igen deras toiletter, veta med hvilka de um-
gingos, ha reda på deras historier, men icke vexla ett ord.

Sedan åtskilliga veckor hade det suttit en stackars enstö-
ring, en medelålders, spenslig man på de närmaste sätena kring
brunnshuset. Han kom icke längre, ty han var halt och gick
omkring med käpp. Reumatism hade man hört. Kanhända
öfverdådigt lefnadssätt, kanhända icke, hvilketdera hade man fått
olika besked om, men han såg icke blaserad ut, snarare god-
modigt nyfiken, der han satt helt leende och mönstrade hvar
och en som kom. Det såg nästan ut som om han velat helsa,
men det var ingen som gaf honom någon uppmuntran. Och
ändå var han en rik man, sade skvallret, sågverksegare från
Norrland.

Han brukade väcka uppmärksamhet hos ett litet sällskap
bestående af fyra damer, fru Dahl, ung gräsenka, som hade sin
man utrikes för tillfället, fru Abelius med två döttrar och dess-
utom några uppvaktande kavaljerer. De kallade honom »vår
gamla bekanta», ty han såg precis ut som om han kände dem,
och en af herrarne lyfte olyckligtvis i ett skämtsamt ögonblick
på hatten, men det ångrade han, ty sedan var det den ensamme,
som aldrig glömde att lyfta sin, och hela kotteriet hade ständigt
en svår stund innan det väl hunnit förbi sätet der han satt.
775

En förmiddag vände fru Dahl på hufvudet och såg efter
honom.

— Ada, hvad gör du — utbrast fru Abelius.

Hon trodde den unga frun begick en oförsigtighet. Men
Ada skrattade inte.

— Jag tyckte han såg så melankolisk ut i dag — sade
hon. Och tänkte på honom en lång stund. Det var synd om
honom att sitta så der ensam, när alla andra hade sällskap.
Och ofärdig som han var, måste han känna sig dubbelt öf-
vergifven.

På eftermiddagen var kotteriet samladt i societetssalongen
för att sysselsätta sig med sång och musik. Derinne funnos
för öfrigt endast få personer, ett par schackspelande herrar och
ett par andra, som läste tidningar.

Medan Louise och Agnes Abelius spelade ett fyrhändigt
salongsstycke, satte Ada sig vid ett fönster med hakan i hän-
derna och lyssnade till musiken.

Plötsligt stördes hon af ett buller, och då hon såg upp,
varseblef hon »deras gamla bekanta» ligga utsträckt på golfvet
under de mest ifriga ansträngningar att komma upp igen. Han
hade tydligen velat lägga tillbaka en tidning på bordet och snaf-
vat på de bonade tiljorna.

Vid pianot hade man ingenting märkt, schackspelarna sutto
långt inne i en fönstersmyg, och de tidningsläsande herrarna
hade försvunnit.

Ada tvekade ett ögonblick, men till sist gick hon bort till
honom och bjöd sin hjelp. Han log mycket gladt och erkän-
samt, ehuru han troligen slagit sig hårdt, ty han hängde tungt
emot henne. Först såg han också något generad ut och klagade
öfver det bonade golfvet, men så fort han kommit upp och hon
erbjöd sin arm till stöd, kände han genast civilisationens kraf,
gjorde en afböjande rörelse och hviskade helt förtroligt:

— Ta min i stället, så ser det litet bättre ut.

Hon smålog, tog hans arm och stödde honom så godt hon
kunde på detta något opraktiska sätt. Och då hon fört honom
till en stol, kunde hon naturligtvis inte strax lemna honom,
allra helst som han genast presenterade sig, nödgade henne att
också säga sitt namn och började prata så lifligt som en verk-
lig »gammal bekant».

Utan att göra en enda fråga hade hon om en halftimma
reda på konturerna till hans lif, orsaken hvarför han befann sig
776

vid badorten och en mängd andra saker, som voro af min-
dre vigt.

Hans namn var Wennman, han hade mor och syster i lif-
vet, intresserade sig för trädgårdsodling, fiske och dans och hade
haft sällskap med en god vän frän Norrland, hvilken också äm-
nat sig hit men blifvit hemkallad till sin fars sjuksäng.

Hvad han inte talade om var deremot den tjenst hon gjort
honom. Den tycktes han alls inte ha en tanke på och inte
heller på sitt sjuka ben, ty när Adas sjal gled ner i golfvet,
steg han upp, böjde sig ned, tog upp den och återlemnade den
med en ridderlig bugning, som nära nog åstadkommit en ny
olyckshändelse.

Slutligen måste fru Dahl gå. Hennes sällskap hade redan
länge observerat henne, och Agnes, den yngsta af fröknarna Abe-
lius gjorde de besynnerligaste miner åt henne bakom notställaren.

Ada reste sig och sökte förgäfves hindra honom att göra
detsamma. Han tryckte hennes hand tre gånger och upprepade
om och om igen hvilken lycka det var för honom att ha fått
göra hennes angenäma bekantskap.

Då hon några timmar senare kom hem till sig möttes hon
af stark blomdoft i den lilla salongen. På bordet stod en bu-
kett af tearosor och förgätmigej, och bland blommorna var in-
stucket ett kort med namnet Valdemar Wennman.

Hon smålog, då hon lade visitkortet i korgen och lutade
sig åter öfver blommorna.

Det var i alla fall ett väl valdt sätt att visa sin tacksamhet.

Dagen derpå satt han som vanligt på sitt säte i Brunns-
parken, och Ada kunde inte underlåta att skilja sig från sitt
sällskap för att gå fram och tacka för buketten. Men han pra-
tade så ifrigt om den och hvilka som voro hennes älsklings-
blommor och höll henne så länge i handen, att de andra icke
längre syntes till och hon kände sig helt generad af det uttänjda
samtalet och måste göra våld på sig för att inte såra honom
med ett abrupt afsked.

Ändtligen slapp hon lös och hann tillbaka till sällskapet,
men då började också pilarna att regna tätt. Herrarna påstodo
att hon kunde vänta sig en serenad på kvällen. Men damerna
voro värre, åtminstone mot den stackars enslingen.

Agnes skrattade så hon fick tårarna i ögonen och påstod
att han såg precis ut som en liten kanin som alltid vädrar och
tuggar, vare sig han har något att äta och lukta på eller ej.
Och Bertha tyckte han såg ut som en liten nyfiken apa.
777

Nästa morgon gick Ada ut tidigare än vanligt. Hon ville
vara borta innan någon kom för att hemta henne, och innan
herr Wennman satt i parken, ty hon ville lika ogerna träffa ho-
nom ensam som träffa honom tillsammans med de andra.

Odet spelade henne emellertid ett spratt, ty i stället för
den lilla tillämnade meditationspromenaden blef det en tête à tête.

Herr Wennman satt nämligen redan på sitt säte strax invid
brunnshuset, och fastän det fanns god plats på båda sidor om
honom makade han sig åt ena kanten med en så tydlig invit,
att hon ovilkorligen måste slå sig ner och tala om hur vädret
var i går, i dag och hur det skulle bli i morgon, och hur man
borde plantera rädisor, meta aborrar och dansa hambopolska.

Helt hastigt kom det ett ovanligt lif i hans lilla rörliga
ansigte, och han log ett menande leende. Ada höll upp med
att rita i sanden med parasollet och såg sig om.

Der gick Agnes på andra sidan af den breda sandgången
med en förstulen blick under ögonlocken, som om hon gerna
ville se men inte ses.

Situationen hade återigen förändrats. Det hade blifvit ett
rendez-vous i stället för en tête à tête.

— Det är en liten söt Hicka, er goda vän — sade fru
Dahls kavaljer.

Ada fick ögonblickligen en god ingifvelse. Hvarför skulle
hon ensam agera den barmhertige samaritanen. Hon reste sig
och gick vinkande emot sin vän, men stannade på halfva vägen,
så att Agnes måste gå emot henne, och innan den unga flickan
hade fått klart för sig hvad meningen var, hade hon fört henne
fram till sätet.

— Brukspatron Wennman. Fröken Agnes Abelius.

Herr Wennman såg strålande ut och makade sig ändå längre
åt kanten, men Agnes satte sig så blygt som om hon haft sjelfva
kungen bredvid sig och såg ut att ha gått och läst på vintern,
fastän det redan var fem vintrar sedan dess.

Brukspatronen försökte emellertid uppmuntra henne. Han
talade om Stockholm och dess härligheter, hvilka hon som stock-
holmsflicka naturligtvis kände till, föll i hänryckning öfver van
der Osten och frågade om hon tagit pris i skridskotäflingen.

Vid detta spörjsmål höjde hon på hufvudet och gaf honom
en blick som sade, »Hvem tar ni mig för». Men annars sva-
rade hon mycket kort och tillbakadraget, som en söt ung flicka
egnar och anstår, tills hon helt oväntadt började skratta utan
att livarken herr Wennman eller Ada visste hvarför. Och det
tycktes hon heller inte kunna sluta med.

Hvad herr Wennman än sade^ så skrattade hon. Och det
var ett sådant klingande, smittsamt skratt, att de båda andra
inte kunde låta bli att skratta med, fastän ingen visste hvad de
egentligen hade så roligt åt, och fastän Ada kastade rädda blic-
kar på Wennman, ängslig att han skulle känna sig sårad, och
denne såg på Ada igen begärande någon slags förklaring. Men
då hon icke kunde gifva honom någon sådan, fann han ut en
på egen hand. Fröken Abelius hade naturligtvis trefligt i hans
sällskap, det var ju tydligt och klart.

Han blef upprymd, pratade fortare än vanligt, rörde ihop
saker, märkte aldrig när han sade några dumheter och skrattade
sjelf åt hvad han sade med hakan i vädret, så den gick i linie
med hans lilla korta hals.

Efter en stund steg Agnes upp, blef helt ceremoniös, räckte
handen åt både Ada och brukspatronen och berättade att hen-
nes mamma satt och väntade på »Kullen».

Ada gick inte med. Någonting, hon visste inte hvad, höll
henne qvar. Hon kände blott, att om hon gått med Agnes hade
de blifvit mebrottslingar.

Herr Wennman bibehöll emellertid ännu sitt leende ansigte.

— En bra söt flicka, fröken Abelius — sade han — och
så glad och munter sedan!

Ada jakade naturligtvis, ehuru hon kände sig något under-
ligt stämd.

— Jag undrar om hon tycker om att dansa — fortsatte
Wennman och satt tankfull några ögonblick. Derpå anförtrodde
han fru Dahl att doktorn hade lofvat honom få slippa gå med
käpp om tre veckor. Och så kom man in på ämnet om helso-
vården.

Fram på eftermiddagen träffades kotteriet fulltaligt och Ag-
nes gick skrattande emot Ada, så fort hon fick se henne.

— Nå, hur mår han — sade hon och tog sin vän un-
der armen.

— Hvem?

— Din goda vän.

— Hvem är det då?

— Ah, gör dig inte till! »Vår gamla bekanta» förstås.

Derefter trakterades hela sällskapet med historien om rendez-
vouset, naturligtvis med broderier. En tårpil öfver sätet. Mor-
gonstund har guld i mun. Vännens namn i sanden och dito,
779

dito i bänken. Adas hopp om en samaritansk kamrat gick all-
deles i kvaf. Lilla fröken Abelius frigjorde sig alldeles från
den missionen.

— Men vet du hvad, Ada —sade hon i hviskande ton
så högt att alla de andra hörde det. — Han måste vara bra
dum, din goda vän.

Och så fnissade hon igen, så att alla måste fnissa med
utom Ada. Hon kände sig kränkt. Det var hon som först
hade tagit hand om honom och som af medlidande språkat med
honom då och då, och så låtsade man sig icke begripa saken
bättre än att man gjorde henne till »hans vän» och honom till
half idiot,

Sammanställningen var det värsta. Det var en förolämp-
ning mot hennes egna förståndsgåfvor.

— Det har jag inte märkt — sade hon kallt. — Jag tyc-
ker han kan vara hygglig nog.	,

— Jo, vet du Ada, han är bestämdt dum, förskräckligt
dum! Det kan du inte få ur mig. Tänk bara när han frågade
mig om jag längtade hem till pappa!

Och så skrattade allihop som på gifven signal.

— Ja, somliga menniskor måste ju göras dumma, för att
andra ska bli kvicka — sade Ada och gick tvärt sin väg utan
att bry sig om att man ropade henne.

Hon var ond, och påföljande dag undvek hon uppenbart
kotteriet, men sågs deremot flere gånger tillsammans med herr
Wennman. Demonstrationen gick till och med så långt att hon
åt middag hemma hos sig i stället för på den lilla restaurang,
der hon och Abelius’ brukade träfias.

Men denna isolering blef för tråkig när den varat i v
hela dagar, och när så Agnes kom upp den tredje och nästan
bad om ursäkt lät hon temligen lätt locka sig att åter äta mid-
dag med familjen.

Då de kommo in i matsalen frapperades de genast af en
liten herre, som haltade omkring på käpp och sökte efter plats
utan att kunna besluta sig för att slå sig ner.

Han fick också snart se dem, strålade upp i ett förtjust'
leende och gick emot dem.

En obekant men vördnadsfull helsning på fru Abelius och
hennes äldsta dotter, som slutit sig till de nykomna, en presen-
tation, och herr Wennman kände alla damerna inom kotteriet.
Hans anhållan att få slå sig ner vid deras bord blef naturligt-
vis beviljad, och hans tacksamhet för denna vänlighet gjorde ett
780

godt intryck på den gamla frun och framkallade ytterligare vän-
ligheter å hennes sida, helst som hon visste att hon icke slö-
sade dem på en ovärdig, ty en sågverksegare från Norrland må-
ste trots sina egenheter alltid vara en gentleman. Richesse oblige.

På flickornas uppförande var heller ingenting att anmärka.
Agnes tycktes ha beslutat visa sig som en särdeles väluppfostrad
ung dam, ehuru hon verkligen hade en svår kamp att utkämpa
under middagen, ty för hvar gång hon såg upp, mötte hon herr
Wennmans runda, ljusblå ögon, som aldrig läto genera sig utan
beskådade henne så frimodigt belåtna, och så oafvändt, som om
hon vore en vacker tafla på exposition.

Det var visserligen sannt att den hvita klädningen med kra-
gen och skärpet af svart sammet på det fördelaktigaste framhöll
hennes mörka, varma hy och svarta ögon och att hon väntat en
smula uppmärksamhet, men detta öfversteg hennes förväntningar.
Hon åt så långsamt hon kunde, och när hon inte åt, bet hon
ihop läpparna och räknade rutorna i duken. Pröfningsstunden
skulle väl snart vara förbi.

Men deri hade hon missräknat sig. Efter middagen bjöd
herr Wennman på kaffe i det närbelägna lilla schweizeriet, och
ehuru ett par herrar tillhörande kotteriet slutit sig till dem, be-
fann hon sig helt hastigt sittande under de stora lindarna utan-
för schweizerhyddan just vid herr Wennmans sida och med hans
blick fortfarande i sin.

— Hur kommer det sig att ni inte ser så glad ut i dag
__ frågade han plötsligt i hviskande ton, som om de hade hem-
ligheter tilsammans.

_______ Det är för . . . för. . . Hon höll en halfvissnad skär
ros framfor läpparne. — För jag längtar så hem till pappa . . .

De skära rosenbladen flögo helt oväntadt ut öfver bordet,
och Agnes försökte förgäfves att dölja sin munterhet bakom åter-
stoden af den sköflade blomman.

Brukspatronen förstod först inte hvad hon menade, men se-
dan fick han klart för sig att det var en anspelning på något
som de haft roligt åt förut, och så skrattade han med.

—r Men nu är ni gudskelof glad igen — sade han.

— Ja, nu.

Hon lade tonvigt på >nu> och såg honom stadigt i ögonen.

— Tack, fröken Agnes.

— Tack, herr Wennman.

Och så brast hon i skratt igen. Hon kunde inte hjelpa
781

det. Hon hade ju varit snäll så evigt länge. Och han var
så rolig.

— Agnes — hviskade Ada.

— Ja, hvad vill du. ■î— Det kom inte tyst alls.

— Ingenting.	...

— Litet socker kanske — frågade herr Wennman hka
artigt som oskyldigt, men hann inte få något svar, ty Agnes
slog till ett klingande skratt, och ackompagnerades af hela sall-
skapet’	□	! • w

Det var detsamma hvad herr brukspatronen sade, kvickt
eller dumt eller ingendera delen, så skrattade hon. Han hehöfde
bara säga att himlen var blå eller att sockret var gjort i fabrik,
så blef det jubel hela laget rundt. Och han skrattade sjelf med.
Det var ingen mer än Ada, som var allvarsam. Hon satt tyst
och rädd. När skulle han märka någonting.

Men det var besynnerligt. Han höll god min på ett ut-
märkt sätt, sade att han aldrig varit i så gladt sällskap sedan
han kom till badorten och plockade omsorgsfullt upp alla de
spridda bladen från Agnes ros.

________Här har ni mer — sade hon, tog en ny ros från sitt
bröst och strödde bladen rundt omkring.

Brukspatronen plockade. Han samlade girigt de s ära a
den från alla de ställen dit de hade förirrat sig, från tefaten,
från kanten af gräddkannan och till och med från en af herrar-
nas rockärmar. Och munterheten ville aldrig sluta.

— Var så god, litet till — sade Agnes, röck plötsligt till
sig en ros som Ada satt och vred mellan fingrarna och spndde
äfven dess blad åt alla håll. — Man behöfver mycket till
potpourri.

Ada blef helt blek.

— Men Agnes — utbrast hon.

_________ Ah, hvad gjorde det! Den var ju alldeles vissen.

Utan att bemöta detta något vårdslösa svar reste sig den
unga frun. Hon förklarade att hon måste hem för att skrifva
bref, och alla de öfvertalningsförsök, som gjordes for att få
henne att stanna blefvo utan resultat. Hon framlade endast ett
ytterligare skäl, nämligen hufvudvärk, tog ett temligen kallt at-
sked och gick.

Då hon hunnit en liten bit utåt vägen hörde hon steg
efter sig.

— Fru Dahl! Fru Dahl!
782

Det var brukspatron Wennman. Han haltade knappast och
sprang nästan lika fort som hvarje annan ung man vid hans
ålder.

— Ni får inte gå — sade han flämtande då han kom
fram. — Vet ni hvad de säga?

— Nej.

— Att ni är stött.

— Nå, är inte ni det då?

Hon betraktade honom allvarsamt.

— Ah, det var ju bara barnsligheter ! — Han fläktade sitt
upphetsade ansigte med näsduken leende och litet öfverlägsen.
Derpå började han helt förtroligt fingra på hennes parasollkäpp.
—Kom med tillbaka igen — sade han så hjertligt och med
ett så godt uttryck, att hon rigtigt kände sig värmd. — Jag
förstår mig inte rigtigt på att vara älskvärd värd, men om ni
kommer, så lofvar jag försöka.

Det låg någonting afbedjande i hans blick. Han trodde
att han möjligen försummat henne, och att det var derför hon
var stött.

— Tack — sade Ada vänligt — men ni har nog lika
trefligt utan mig. Agnes roar er nog.

— Ja, men . . .

— Hvad tycker ni om henne?

Ada såg honom forskande i ögonen.

— Hon är förtjusande — sade han — rent af förtjusande !

Han rigtigt strålade, då han sade det.

Den unga frun smålog en smula vemodigt medan hon lång-
samt återtog sin vandring bortåt vägen.

— Kommer ni inte?

— Nej, men gå ni. Uppehåll er inte längre med mig.

Då han kom hade hon tänkt locka honom med sig bort
ifrån det muntra sällskapet. Men nu bad hon honom ifrigt att
gå tillbaka igen. Hvarför skulle hon hålla honom derifrån?
Hon hade tyckt synd om honom. Men när hon nu såg in i det
lyckliga ansigtet, måste hon erkänna för sig sjelf att hon kastat
sitt medlidande på en, som icke hehöfde det. Han kunde lugnt
återvända till menniskorna derborta. Hvarken deras ord eller
skratt kunde nå honom. Han hade med sig en bättre sköld än
hon någonsin kunnat skaffa honom.

Men då hon kommit hem till sig och satte sig att skrifva
sina bref ville pennan inte löpa på papperet.
783

Hon tankte på ett par strålande, godmodiga ögon, och
hörde ett, »hon är förtjusande!» Sedan ringde det i hennes
öron: »säg mig inte det! Han är dum, ohjelpligt dum!» åtföljdt
af ett klingande skratt.	-

Och det skrattet ljöd henne i hufvudet ännu in i sena kväl-
len, till och med i sömnen, och hon fick ingen ro.

Anna Wahlenberg.
Sommarstudier.

ii.

Hon kom ihåg det.

Ångbåten gick, de unga flickorna viftade med förklädena,
och barnen kyste på fingrarna. Det var så vackert väder
i dag, att familjerna mangrannt följt husfäderna till båten,
fastän den kom ganska tidigt på morgonen.

Då herrarna ångat i väg ett stycke utåt sjön, började
man helsa hvarann på bryggan. Der voro nästan alla de
kvinliga sommargästerna, fruarna Bäck och Brandt och
Adamsson och Björk och Näslund och fröknarna dito dito.

Doktorinnan Adamsson såg sig likväl omkring efter en
stund, som om hon saknade någon.

»Jag tror fru Malmkvist ä inte nere i dag», sade hon
småleende till konsulinnan Brandt.

Den saknade fru Malmkvist hade visserligen ingen att
följa ner annat än om måndagarna, då hon ledsagade sin
man, slagtar Malmkvist, som blott hade tillfälle att vara
ute och sola sig öfver söndagen. Men de andra dagarna
gick hon ner i alla fall för att taga sig en morgonpromenad,
ty hon var ordinerad att promenera för att undvika fett-
bildning kring hjertat, det visste alla menniskor, ty det var
det första hon talade om för sina nya bekanta.

»Hon har inte tid», sade konsulinnan Brandt halfhvis-
kande. »Hon ska ha kafferep i dag. A’ inte doktorinnan
bjuden?»

»Jo», sade doktorinnan och log litet igen, »både flic-
korna och jag.»

»Vi med.» Konsulinnan log också. »Det kom litet
öfverraskande. Vi känner hvarann så litet.»

Doktorinnan kände inte heller fru Malmkvist något
närmare. Hon visste inte en gång hvad hon varit innan
785

hon blef fru Malmkvist, men trodde att hon varit sin mans
hushållerska innan hon blef hans fru.

»Ska vi gå?»	n c

»Ja... Ett kafferep kan man ju alltid^ ga pa. Det be-
tyder iu ingenting så här på landet. Och sa kan man ju inte
såra henne ... Hon har alltid varit så vänlig och tjenstaktig.»

»Ja, det förstås...»

Det var en ganska fin societet som samlades vid tolt-
tiden i fru Malmkvists två, små nätt möblerade rum Det
var konsulinnan och doktorinnan med döttrar, fröken Winter,
den förmögne grosshaudlar Widells lilla eleganta fru, sjo-
kaptenskan Hellman med flera.	.

Värdinnan, en liten fetlagd uppenbarelse i svart atlas,
som gjorde hennes former ännu fylligare genom att marka
alla runda partier med glansdagrar, tog emot sina gaster
med den mest förekommande artighet.

Hon tittade jemt och ständigt ut genom fönstret medan
hon talade, och så fort hon såg någon ny gäst på gårds-
planen, sprang hon ända ut på trappan för att välkomna,
och neg in henne hela tamburen igenom och bort till softan,
eller om den var upptagen, till någon bekväm s^’

Gästerna tittade sig noga omkring och hviskade litet
vid hvarann i hörnen, och när fru Malmkvist var ute talade
de högre.	.. i r

»Man skulle knappt kunna tro att hon ar slagtartru »
sade fröken Winter och satte upp sin lilla aristokratiska
näsa i det hon mönstrade väggar och möbler._

Det syntes verkligen att hon hade ambition.

När man betraktade portiererna och ateniennen med
alla de fina småsakerna skulle man verkligen kunnat tro
att man var i en familj med uppfostrad srpak. Gardinerna
med de knypplade spetsarna tydde också på detsamma,
om de bara inte haft en sådan omöjlig veckad kappa öfver
sig. Bordet var dukadt med en massa silfver, som skulle
ha sett vördnadsbjudande ut, om bara inte en ishmk bhfvit
använd till blomstervas, och anordningarna i öfrigt skulle
ha vittnat om en ganska aktningsvärd bekantskap med den
fina verldens fordringar, så framt inte bordlöparen rakat
komma på galen led Öfver bordet.	,	•

»Söta Ebba lilla, hvad du har för en vacker kladning,»
sade fru Malmkvist och kysste sjökapten Hellmans lilla fru
midt på munnen. »Är den fran Lundins?»

Ur Dagens Krönika. X. 11—12.

49
786

Nej, den var inte frän Lundins.

»Ja se, när man ä’ så der ungdomligt elegant till figu-
ren som du, lilla Ebba, så kan man ju sy hvar som helst.
Men annars så säger jag då för min del, som jag alltid
har sagt; att det är mycket bättre att ta’ två klädningar
om året hos Lundins än fem hos andra sömmerskor.»

Det gjorde effekt. Konsulinnan såg på doktorinnan.
Man kunde rigtigt föreställa sig att man var på besök hos
en kommerserådinna.

Men nu voro alla komna, och fru Malmkvist och hennes
jungfru sprungo ut och in med kaffe, chokolad och varma
smörgåsrätter.

»Söta lilla Ebba, skulle du vilja vara så innerligt rar
och servera chokoladen medan jag serverar kaffet?»

Lilla fru Hellman, som alltid var med om att göra
hvad man bad henne, sprang gladt upp och ställde sig vid
bordet att skänka i. Men när hon räckte en chokoladkopp
åt fru Widell, tog denna fast henne i armen.

»När blef du du med fru Malmkvist?»

»Det var visst ett par dar sedan »

»Jaså.»

»Ja, hon sa vilse jemnt och ständigt, och bad om ur-
säkt för hon kallade mig för Ebba, och så. . . Ja, jag
minns verkligen inte rigtigt hur det gick till.

»Hm ...» sade fru Widell.

Välfägnaden var både riklig och god. Efter smörgås-
bordet med alla delikatesserna, det doftande mokkakaffet
och chokoladen kom vin med syltad frukt.

Man satt rundt omkring bordet och gjorde all heder
åt anrättningarna, och ju mer man försåg sig, ju mera
strålande och frispråkig blef värdinnan.

Medan fru Widell åt sin tredje aprikos anförtrodde
hon henne, att hon hade hopp om att de äfven skulle råkas
i vinter, nämligen i ridhuset vid Mästersamuelsgatan, der
fru Widell öfvade sig i ridkonsten, ty fru Malmkvist var
också ordinerad denna motion. Hon undrade bara hvad hon
skulle ha för färg på sin ridklädning, grön eller blå, och
så om hon skulle ha slöja på hatten.

Bland det öfriga sällskapet hade det emellertid upp-
stått en sådan der obehaglig paus, som brukar kallas för
»en löjtnant går öfver golfvet». Man åt i tysthet, tog sig
en mun vin, och lilla fru Hellman hade satt båda rambå-
787 .

garna på bordet, lagt hufvudet i dem och stirrade tankfullt

upp i taket.	-

>Nej, men se», sade hon och pekade dit upp; »se sa
lustigt! »

Alla tittade.	.

»Det ser precis ut som en skinka.»	,

Genom det otäta yttertaket hade regnet slagit in pa
vinden och från vindsgolfvet sipprat ned i trossbottnen,
som det äfvenledes trängt igenom tills det hunnit ända ned
till rumstaket, på hvars hvitlimmade papp det tecknat upp
en mängd gulflammiga ränder, som bildade de mest fan-
tastiska figurer. En af dessa hade verkligen en ganska väl-
bekant afrundad triangelformig fason.

»Kan du inte se så precis likt det är», sade tru Hell-
man och stötte fru Malmkvist på armen.

»Nej, det kan jag inte.»	.

Svaret lät af klippt och tvärt, men det märkte inte deu
ifriga lilla frun. Hon var allt för intresserad af sin upptäckt.

»Det var besynnerligt, kan du inte se hur rar och
präktig den ser ut, och alldeles den rätta svängningen på
sidan.»

Det lät som om fru Malmkvist hade fnyst till ett tag.
Nej, hon hade inte sinne för sådana der fantasier. Hon
höll sig till det mera materiella hon. Och sa tog hon sig
två klunkar hett kaffe, så hon höll på att bränna upp tungan.

Men de andra hade större fantasi. Fru Hellmans upp-
täckt erkändes kring hela bordet.	o

»Tänk att du inte kan se det, fastän det ä’ sa tyd-
ligt!» Hon var envis. Nöjet var intet så stort, om hon
inte hade alla med sig. »Titta bara på skaftet! Der sitter
ju till och med segelgarnsygglan, som man hänger upp
den på.»	, v i i

»Hvad är det! Hvad är det.. » utbrast plötsligt dok-
torinnan.	.

Hon var den enda, som inte tittat upp i taket och
blef derför den första, som observerade att fru Malmkvist
nervöst dragit upp näsduken ur fickan och tryckt den mot
ansigtet.

De tysta tårarna varade emellertid icke länge. Nu
kommo snyftningarna i full fart.

Man reste sig från bordet och trängdes kring värdinnan.
Mådde hon illa? Hur var det fatt? Hvad hade händt?
788

Det dröjde en stund innan hon kunde tala. Men sa
fick hon fram ett par ord.	■

Hon rådde inte för det! Nej, hon rådde inte för det...!

Hvad var det hon inte rådde för?

Det ville hon inte säga, men hon sade i stället att hon
visste det, att hon mycket väl visste det, ja, att hon visste
att hennes man inte hade något fint yrke. Och så storm-
snyftade hon.

»Men, fru Malmkvist! Kära fru Malmkvist...!»

Jo, det visste hon. Men det var hederligt. Det var
det! Hon ville önska att alla menniskor voro så hederliga
som hennes man och gjorde lika bra rätt för sig.

Och sa tog hon bort näsduken från ansigtet och såg
på dem allesamman, men längst på Ebba.

Den lilla frun fick tårar i ögonen.

»Du förstår väl att jag inte menade. . .»

Fru Malmkvist gjorde sig så rak och ståtlig som hon
kunde bli.

»Jag är enkel, fru Hellman», sade hon och lade sin
utbredda hand öfver bröstet. »Jag är en tarflig menniska,
fru Hellman. Jag har inte något distingert sätt att umgås
med menniskor, fru Hellman. Men jag är hederlig, fru
Hellman, och jag tror till och med att jag kan säga
att jag har mera takt och uppfattningskänsla än en del
andra.»	.

Hon hade hållit upp sitt hufvud länge nog. Det der
talet öfverväldigade henne alldeles, så hon sjönk i hop och
föll i ohejdad storgråt, hvarunder hon naturligtvis inte
hörde ett ord af hvad fru Hellman och de andra sade.

Till slut måste doktorinnan och konsulinnan föra in
in henne i sängkammaren, stänga dörren och lägga henne
på soffan. I det yttre rummet var det tyst. Man satt
och lyddes. Derinifrån hördes fortfarande snyftningar,
låga tröstande röster och ljudet af flaskpioppar, som dro-
gos upp,

»Herre Gud, inte kom jag ihåg att hennes man var
slagtare», hviskade fru Hellman, som såg ytterst olycklig ut.

»Ja, hvem tänkte på det», sade fru Widell.

Lilla fröken Winter satt småleende och borstade smu-
lorna af duken.

»Men hon kom ihåg det hon! Och det bara för hon
så rysligt gerna ville glömma det.»
789

Man satt ännu en stund och väntade, men när snyft-
ningarna inte tvcktes vilja sluta pa den närmaste halftim-
man tog en efter annan sin hatt och gick. Till sist var
rummet tomt.

Men derinne satt fru Malmkvist ännu länge och grät
och talade om att hennes man var en hederlig karl och
hon sjelf en enkel menniska. Och sa slutade det kafferepet.

Anna Wahlenbbrg.
Från den bildande konstens verld.

En åter- och öfverblick

af

Theodor Lindblom.

Det är så godt att från början begränsa det område, på hvil-
ket vi i denna uppsats skola röra oss. Om en internatmne l
öfverblick af den bildande konstens verld kan icke blifva tai.
Alltså hålla vi oss till det inhemska konstområdet. Så har mot
slutet af året har det synts oss lämpligt, att låta återblicken om-
fatta 1890 års händelser på det angifna området.

*	*

*

Redan i början af det snart gångna året uppdyker i den
allmänna debatten en byggnadsfråga, som genom den betydelse
hon har för hela vårt konstlif, träder i förgrunden af vår konst-
verlds evenements.

Akademien för de fria konsterna har under årens lopp blit-
vit trång. Deröfver må man ej stort förundra sig, ty tillström-
ningen till dess läroverk har under de senare åren vant särde-
les stor, och akademien har icke gjort synnerligen mycket tor
att vända de inträdessökandes och adepternas uppmärksamhet där-
på, att den akademiska konstundervisningen i våra dagar ar i og-
sta måtto egnad att dana ett artistproletariat, liksom tillströmnin-
gen till universiteten framkallar det literära proletariatet. Att veder-
börande lärare måste anställa en sofring bland inträdessökande
är iu en sjelfklar sak, men hvad som lika mycket borde hgga
dem om bjertat är att visa de ungdomsskaror, hvilka de leda, på
det framtida öde, som väntar de fleste: att lefva blott på stolta
791

konstnärsdrömmar i ett land, som ieke ens har råd att köpa våra
mest genialiska och tekniskt bildade konstnärers arbeten, att fram-
släpa ett lif utan bröd men med en rik och städse växande fond
af svikna förhoppningar och bitterhet mot ett samhälle och en
tid, som för länge sedan kastat öfverbord en ensidig konstförgud-
nings barlast.	_

Det kan icke förnekas, att akademien för de fria konsterna
med sina lockelser om diplom, resestipendier, hedersomnämnan-
den och hela denna urmodiga apparat af utmärkelsetecken af olika
grader samt framför allt sina för ensidig artistuppfostran organi-
serade skolor i väsentlig mån står hindrande i vägen för förverk-
ligande af den af tidsförhållandena och den småningom framträ-
dande moderna samhällsordningen framkallade meningen, att den
bildande konsten bör träda i yrkets, handtverkets tjenst. Hvad
som under antik och renässans gjorde sig gällande och hvad som
också är alldeles naturligt, nemligen att måleri och skulptur skola
verka som tjenahde systrar i lika berättigad ranggrad under arki-
tekturen, den principen har allt mer och mer under den senare
tiden vunnit tillämpning i hela den bildade verlden och lyckligt-
vis äfven hos oss. Vår konstakademi är äfven grundad under
förhållanden, som kräfde tillämpning af samma princip. Det var
under byggandet af Stockholms slott, då behofvet af konstbildade
och förfarne inhemska yrkesarbetare var stort, som de under aka-
demien hörande skolorna upprättades. Dessa skolor voro sålunda
redan från början yrkesskolor, och undervisningen i dem gick i
en sund, praktisk rigtning.

Men akademierna kommo och med dem pedanteriet, denna
småfnaskiga akademiska »smak» och »stil» samt, det värsta, lär-
domshögfärden.

Med stafflitaflan och statyetten, dessa flyttbara vägg- och
rumsdekorationer, hvilka nu i hvarje något så när burgen borga-
res våning skräpa som vittnen om egarens »konstsmak» eller i
den mera bildades salong på grund af väggytornas omöjliga dis-
position och belysningsförhållanden förlora all effekt, äfven om
de äro utförda af en mästares hand, kom in i samhället den
föga tilltalande och af ennågot äldre generation ökända typen »den
missförstådde artisten». Han var uppfostrad till öfverklassare.
Han svalt och frös hellre i sin »egen» atelier än att t. ex. gå
till en dekorationsmålare och säga: »jag har gått igenom akade-
miens målareskola; gif mig arbete!» Han kunde ej betala sin
hyra, han fick middag ett par gånger i veckan, han förblef hellre
proletär än att bli arbetare, ity att han var »artist».
792

Vi skola icke tro, att denna typ är försvunnen, derför att
han ej längre uppenbarar sig i barett, polkahår och sammetsjacka.
Han lefver ännu om än iförd »snygga gångkläder» och i allo
företeende en habitus »fin du siècle». Men samma åskådning
förestafvar hans lif eller rättare — lätja. Han är född öfver-
klassare — låt så vara, börden kunde ha räddat honom åt ar-
betet! — men han är äfven uppfostrad, yrkesbildad till öfver-
klassare, och om han icke eger en sällspord begåfning, blir han,
då han afslutat sin »akademiska bildning», för alltid utanför den
konkurrens som, redan den spännande i och för sig sjelf, råder
mellan ett tjugutal mera framstående konstnärer bland de hundra-
tal, hvilka åtnjutit och åtnjuta akademiens undervisning. Af dessa
»hörs de concours» stående akademiskt bildade somna de flesta
bort i andlig försoffning, några slå sig på »grosshandel» med stu-
dier och slarfvigt hoprafsade saker — ett yrke som är till föga
båtnad för ammande af en förståndig och sund smak — och det
ringaste antalet har mod nog att begifva sig till yrkena.

*

Hvad jag med anförande af dessa fakta velat framhålla är
det, att akademiens skolor äro icke blott obehöfliga utan skad-
liga för en nationell och tidsenlig konstbildning i detta land.
Men af en kunglig akademi kan man ej begära ett medgifvande
i den antydda rigtningen,^ännu, mindre en inkompetensförklaring.
Då det nu blifvit trångt i akademiens byggnad, så gick man till
kungs och begärde ett ansenligt anslag till ny- och ombyggnad
af akademiens hus vid Rödbotorget, k. proposition afläts, den eljest
så förståndige ecklesiastikministern pläderade för saken i kamrarne,
och anslaget gick i genom. Vi skola sålunda inom den närmaste
framtiden se resa sig ett nytt palats för den bögre konstunder-
visningen. Hvad här ofvan yttrats torde redan ha klargjort vår
ställning till denna byggnadsfråga, men vi vilja ytterligare i kort-
het motivera densamma.

Vi ega här i hufvudstaden en på fullständigt praktisk och
tidsenlig grund baserad konstbildningsanstalt: Tekniska skolan,
hvilken äfven omfattar de undervisningsämnen som odlas vid konst-
akademien. Läroanstalten har under skicklig ledning nått en
hög grad af utveckling och leder eleven så långt, att han, om
han eger tillräcklig begåfning, bör kunna med framgång inlåta
sig på egentlig konstproduktion och i alla händelser framgångs-
rikt täfla med alla dessa mer eller mindre »akademiskt bildade»
793

dilettanter, som öfversvämma utställningar och konstmarknad med
sitt kram. Dessutom har han framför dessa den fördelen, att
hans uppfostran varit praktisk och mångsidig, så att blicken öpp-
nats för den ställning konsten bör intaga till yrkena och indu-
strien, och skulle det slå fel för honom på den rena konstpro-
duktionens gebit, står han ej tveksam inför alternativet att antin-
gen bli artistproletär och svälta eller ställa talang och kunska-
per till yrkenas förfogande och få dagligt bröd.	_

Meningarne torde emellertid blifva delade derom, huruvida
denna primära undervisningsanstalt bör hafva en öfverbyggnad.
Blir det tal om att med borttagande af akademiens lägre skolor
bibehålla de högre, qvarstår ändå det missförhållandet, att staten
uppfostrar till yrkeskonstnärer (sSiåana. som uteslutande bli hän-
visade att lefva af ren konstproduktion) en mängd personer, som
staten icke kan framdeles understödja genom löner, stipendier eller
inköp. Beträffande den senare formen af understöd skulle det
behöfvas en alldeles ny sammansättning af andra kammaren, om
större och, gud skall veta, välbehöfliga anslag skulle beviljas för
konständamål. En sådan öfverbyggnad som akademiens högre
skolor skulle sålunda bidraga till bibehållande af det sociala miss-
förhållande, som vi här ofvan påpekat. Och i vår tid med sin
skarpt tillspetsade sociala fråga gäller det för staten att icke främja
institutioner, som kunna ådraga den ansvar gent emot individen.

Men om staten skulle vara ansvarig för att en hel del konst-
närer, uppfostrade i statens läroverk, blifva lönlösa eller utan all
mänt understöd, bär den då icke äfven ansvaret för det literära
proletariat, som fostras genom undervisningen vid de allmänna
läroverken eller universiteten?	Ingalunda, åtminstone ej i på
långt när samma grad. Läroverksundervisningen förbereder till
en mängd yrken och befattningar som föda sin man, och hvad
beträffar universitetsundervisningen så utbildar den ju adepterna
för tusentals aflönade tjenstemannaposter i riket. Konstakademien
deremot kan endast erbjuda sina abiturienter högst få aflönade
platser vare sig som lärare vid akademiens skolor och tekniska
skolor eller ritlärare vid de allmänna läroverken. De andra, som
icke kunna erhålla dylika poster, men som uppfostrats vid statens
läroverk för den högre konstbildningen, få lefva på guds försyn
och ett arbete, som renderar dem i lyckligaste fall heder men
föga penningar.

Skulle det nu varda till så synnerligen stor skada, om konst-
akademiens skolor, inklusive de högre, alldeles försvunne? A i
tro det ej. Men, frågar man, skulle då allt tillfälle till högre
fik

794
konstbildning betagas dem som skulle önska en sådan? Nej.
Vi ha dess bättre åtskilliga framstående konstnärer, som äro både
kompetenta och villiga att upprätta enskilda skolor för högre
undervisning i måleri och skulptur. De som efter slutad kurs
vid Tekniska skolan kände kallelse att ytterligare utbilda sig, behöfde
sålunda ej sakna tillfälle härtill och hade, i händelse endast en-
skild undervisning stode till buds, dessutom den fördelen att själfva
få välja sina lärare. Och i sjelfva verket anlitas numera i stor
utsträckning äfven hos oss den privata atelierundervisningen, ja
t. o. m. akademiens professorer meddela sådan. Sålunda ha pro-

fessorerna Börjeson och frih. Cederström redan upprättat en
lik privat skola.

Man invänder nu här: »hur många ha väl råd till att
kosta sig privat undervisning?» Vi erinra gent emot denna

dy-

be-
in-
ha

vändning om alla de konstadepter, som, kanske utan att ens
afslutat sin kurs vid akademiens skolor, i någon af konstens huf-

vudstäder söka undervisning och utbildning. Huru få dessa råd
att skaffa sig privat handledning? Saken är den, att den verk-
liga talangen alltid tar sig fram, för den öppnar mecenaten gerna
sin plånbok, ja läraren ofta kostnadsfritt sin atelier. Hundratals
exempel på en sådan konstnärsutveckling föreligga icke minst i
den senare tidens historia.

Derigenom att den högre konstundervisningen blefve en pri-
vat sak skulle äfven konstnärspauperismen minskas och en utgall-
ring ega rum bland alla dessa konstnärspretendenter, af hvilka ett
fåtal når målet och resten bör hänvisas till yrkena. Dessa ut-
valda, som en gång skola förvärfva mästarevärdigheten, behöfde
för öfrigt icke trampa någon törnestråt under läroåren.

Vi ha ingalunda med denna bevisföring velat göra gällande,
att konstakademien bör försvinna från jorden. Ack, nej 1 Må
den gerna lefva! Men må den få en sådan organisation, att den
icke uppammar ett proletariat! Vi ha ju åtskilliga andra insti-
tutioner i vårt land med rang, heder och värdighet af »akademier»,
exempelvis Svenska akademien. Den verkar icke genom skolor
men gagnar likväl. Må Fria konsternas akademi gerna stå qvar
som en pristäfiingar utlysande och pris samt stipendier utdelande
anstalt, men må den icke genom sin med auktoritetens makt
lockande undervisningsanstalt fostra ett artistiskt proletariat!

Vi tro oss ha framlagt fullgiltiga skäl för vår åsigt att aka-
demiens skolor äro obehöfliga. Och om vårt försök härtill kräft
väl stort utrymme, så beror detta derpå, att vi en gång rätt grund-
ligt velat behandla denna för vår konstbildning, ja för vår konst-
795

utveckling sâ afgörande fråga om akademiens vara eller icke

— vara.

Men när nu akademiens lokaler icke behöfva användas till
skolor, hvartill skola de då begagnas? Till utställningslokaler,
svarar man. Ja, det kunna vi vara med om. Anställ en grund-
lig reparation, hugg ut väggar, vidga och höj fönstren, låt anbringa
öfverbelysning, med ett ord: inred i akademiens hufvudbyggnad
en tidsenlig utställningslokal! Der skall ändå blifva plats öfver
för bostäder åt akademiens direktör (om så påfordras) och dess
sekreterare.	.

Men nu uppstår den frågan: är en särskild akademisk ut-
ställningslokal af nöden? I den något lamenterande skrifvelse
till k. mt., hvari akademien begärde anslag till nybyggnad och
som finnes bifogad vederbörande utskotts utlåtande, lägga de peti-
tionerande största vigten vid just behofvet af en tidsenlig utställ-
ningslokal och framhålla såsom en väsendtlig anledning till den
schism som en tid rådt inom konstnärsverlden det förhållandet,
att akademien saknat en expositionslokal, som den kunde upp-
låta åt svenska, ja nordiska konstnärer af skilda läger. Nåväl,
denna samma akademi som i ofvannämda skrifvelse visat sig så
ömmande för alla dessa konstnärer af skilda läger, hvilka året
om sakna en lämplig utställningsplats, den förklarar för några
dagar sedan, då den väl är säker om anslaget till sitt nya palats,
helt nådigt, att den skall ställa sin nya expositionslokal till sven-
ska konstnärers förfogande under — största delen af året tror
någon? — nej under — två månader.	_

Vi skulle icke undra på, om våra konstnärer betackade sig
för denna nedlåtande vänlighet och i stället fortsatte att till den
redan förut befintliga byggnadsfonden samla ännu ifrigare än förut
medel för att ungefär samtidigt med att akademien firar sitt tak-
lagsöl kunna bosätta sig under eget tak.

För vår del vilja vi anse det som ett glädjande symptom
till enhetlig samverkan mellan de skilda fraktionerna inom vår
konstnärsverld, att under årets lopp i konstnärsklubben och det
separatistiska konstnärsförbundet fattats beslut om samarbete för
ett gemensamt mål: uppförandet af en tidsenlig utställnings- och
klubblokal. Det är så långt endast ett mål, som de båda ha ge-
mensamt, men ett väsentligt sådant. De tvistande parterna ha
beslutit sig för att bo under samma tak. Det bör kunna leda
till ett gynsamt resultat. Och dessutom: »tiden läker alla sår».
När en gång det nya hemmet är färdigt, kanske råda då idel
harmoni och frid inom konstnärsverlden.
796

Begge partierna ha dragit sitt strå till stacken. Det var
den äldre brodern, konstnärsklubben, som började genom ett lotteri
anordnadt år 1884, hvilket inbragte öfver 50,000 kr. Derefter
kom konstnärsförbundets lotteri år 1887, som renderade öfver 20,000
kr., och nu är man snart gemensamt färdig med ett tredje lot-
teri, hvars vinster äro värderade till omkring 40,000 kr.

Kring detta rent ekonomiska mål ha som sagdt slutit sig
de olika elementen inom konstnärsverlden och bildat en före-
ning som, ifall vi ej misstaga oss, skall bära namnet »Förenin-
gen af Sverges bildande konstnärer». Att en sådan förening kun-
nat bildas beror i icke oväsendtlig grad derpå, att konstnärsklub-
ben redan förut de facto omfattar begge de partier, som stridt
om hegemonien inom den svenska konstverlden, att det sålunda
förefans en stark förutsättning för en sammanslutning, blott ett
antagligt gemensamt mål vardt funnet. Vidare torde ett visst
tillmötesgående från konstakademiens sida under den nye direk-
törens regime ha gjort sitt till, äfvensom att oppositionen afstått
från de häftiga öfverilade fordringarne på rent administratift del-
tagande i händelserna inom konstverlden, hvilka, hur berättigade
de i delar voro, dock voro omogna och under sådana förhållan-
den allt annat än opportunistiska, något som vid den tid de först
framträdde hade varit önskligt för beredande af någon framgång.

*

För resten lida vi just icke brist på utställningslokaler,
fastän de tyvärr icke på långt när tillfredsställa ens de blygsam-
maste anspråk på lämplighet.

Ha vi icke vår vana trogna fliteligen och regelbundet erlagt
söndagens 10-öres entrée och traskat omkring på vår gamla heder-
liga konstförening, beundrat herr L:s döda foglar i fosterländska fär-
gerna (en stående vinst som vid det här laget bör pryda ett hun-
dratal väggar i Sverges rike och gifva en expressiv föreställning
om det nutida svenska måleriet), hafva vi icke under månader veder-
qvickts af fru Y:s» trädgårdsinteriörer» med en stockros i midten
och litet krafs, föreställande vildblommor och gräs som ram, skådat
»stämningsfulla» strandpartier af herr X. och skogsinteriörer af herr
Z.? Denna öfversvämning af dilettanteri, har endast undantagsvis
afbrutits af värdefulla konstverk, inför hvilka man stannat med
samma känsla som ökenfararen i en oas. Om föreningsledamö-
terna icke just alltid blifvit synnerligen glada öfver resultatet af
797

inköpsnämdens verksamhet, ha de dock någon gång kunnat trösta
sig vid anblicken af något konstverk, som kommit fram ursprung-
ligt ur en vaken iakttagelseförmåga och preglats af en säker tek-
nik. Det skulle bli allt för vidlyftigt att inlåta sig på anförande
af några andra namn än de här ofvan antydda. De äro i alla
händelser typiska nog.

Skulle det icke vara möjligt för Konstföreningen att tillsätta
någon slags pröfningskomité, som hade att göra ett urval af ut-
ställningsföremål? Konservatorn torde vara allt för upptagen af
andra löpande göromål för att kunna ensam utöfva kritik öfver
de för utställning lämpliga konstalstren. Dessutom är han måh
ända icke fullt opartisk. Föreningen torde ha god tillgång på
komitékrafter.

Strax efter det Konstföreningen flyttat från sin gamla un-
der åtskilliga år innehafda utställningslokal i atelierbyggnaden
vid Kungsträdgården, anordnades å denna lokal en specialutställ-
niug af största intresse, nemligen af Anders Zorns senaste arbe-
ten. Utställningen var anordnad till förmån för svenska konst-
närernas ofvannämda byggnadsfond.

Å^ida intressantare än att vanka omkring på en utställning
med idel utförda, i hvarje detalj afslutade arbeten är att på en
konstnärs atelier taga i betraktande hans studier, denna icke
korrekturlästa öfversättning i linier och färger af naturföremålens
intryck. Derigenom kommer man in på lifvet på denna ursprung-
liga, subtila vexelverkan mellan å ena sidan naturlifvet, å den
andra sidan konstnärens fantasiverksamhet, hans i konceptionen
sig yttrande själslif.

Det var nästan som en sådan der intim ateliervisit när man
besökte Zorns utställning. Först och främst hade man ju dessa
delikata landskapsstudier särskildt från Dalarne, som återupplif-
vade bekatskapen med den eminente aqvarellisten: saftig grönska,
djupblå sjö, röda stugor, brokiga allmogedrägter — med ett ord
förtjusande små bilder. Men derjemte fick man se, huru den
skizzartade behandlingen med framgång kan användas äfven på
större uppgifter, såsom särkildt här porträtten. Herr Zorn har
tydligtvis målat dessa porträtt på en förvånansvärdt kort tid, han
har behandlat dem som skizzer.

Af någon ängslig teckning synas inga spår. Bilden är di-
rekt utkastad på duken. Men med hvilket lif träder den ej fram
798

ur sin ram. Just derför att den är en ögonblicksbild, framsprun-
gen ur en direkt konception, just derför verkar den så slående
sant. Sedan må man tvista om målningssättet bäst man vill,
— och skall man måla raskt blir det naturligtvis skizzartadt —
hufvudsaken blir dock att komma verkligheten så nära som
möjligt.

Detta är också hvad flertalet af dem som äro medlemmar
i Konstnärsförbundet eftersträfva. Man såg det tydligare än nå-
gonsin vid förbundets utställning i början af året.

Der fans åtskilligt, pregladt af förkonstling, ett intvingande
i manér och för framställaren främmande formgifning, modesaker.
Men i allmänhet hvilket lefvande lif i färg, hvilken lust och
trängtan att fånga solljuset eller annan tillfällig belysning, att se
lifvet sådant det är!

Och dessutom hvilken nästan nervös sträfvan att så hastigt
som möjligt, innan det första intrycket hinner förflyktiga och
atelierluften sprida imma öfver duken, få bilden fäst derpå! San-
nerligen om »snabbmåleriet» vid något tillfälle är berättigadt så
är det i detta.

Vi vilja i detta hänseende blott erinra om den ytterst sen-
sible landskapsmålaren Per Ekströms arbeten, han som under åra-
tal kämpat för ryktet, under det hans obestridliga talang blifvit
underkänd.

En bland de mest subtilt uppfattade och känsligt återgifna
bilder på denna utställning var Richard Bergs aflånga landskaps-
studie med ett långt aningsfullt perspektif ned mot och utefter
sjön samt sin vårsaftiga och friska grönska. Bland öfriga impres-
sionister må erinras om Karl Nordström med sina egendomliga,
hårdt målade och af oförmedlade färgmotsatser betecknade taflor,
Nils Kreugers mjuka i dimstämning borttonande landskap, Zorns
stora aqvarell »Une première» med en badande qvinna och hen-
nes barn vid en strand, hvars konturer förlora sig i ett af regn-
stämning öfvergjutet perspektif, Robert Thegerströms dukar hållna
i en »couleur bleuâtre» som verkar tämligen konstladt, Eva Bon-
niers förträffliga clair-obscur-stycke »Musik» m. fl.

I detta sammanhang få ej med tystnad förbigås de konst-
verk, som i högsta grad voro egnade att visa, huru den moderne
konstnären kan på ett en mästare värdigt sätt lösa den uppgift
tiden kräfver af honom, nemligen att lemna stafflibilden och ställa
sig i yrkets tjenst, att bli dekorationsmålare. Herr Pontus Für-
799

Stenberg, den kände konstvännen och mecenaten i Göteborg, ön-
skade prj’da Vestibülen till sitt bekanta galleri med nägon expres-
sif dekorationsmålning. Han kunde ju ha vändt sig till en skick-
lig yrkesmålare 'och fått saken ganska tillfredsställande utförd och
för ett jemförelsevis billigt pris. Men en nobel instinkt bjöd
honom söka sin man bland dessa unga friska viljor, som icke
försmå att ställa en mästarepensel till det dekorativa måleriets
förfogande. Och så tillkom mo dessa tre allegorier af Carl Lars-
son: Renässansen, Rococon och Nutidskonsten, hvilka voro de
mest framträdande på förbundets utställning.

Det får medgifvas: dessa målningar ha utgått från en ytter-
lighetsrigtnings natur- och konstuppfattning. Alla dessa arbeten
liksom exempelvis de magnifika skärmarne af Pauli och Lilje-
fors äro »nutidskonst» från intransigent synpunkt — ty många
bland våra »svenska parisare» äro intransigenter. Men trots
öfverdrifter i färg och komposition verkar en sådan uppfattning
ofantligt mera lifligt, för att begagna ett slangord, »piffigt» än
dessa regelrätt tecknade och färglagda dukar, som vi varit vana
att se. Det är lek, ja sjelfsvåld — låt så vara! -—• men det
är ungdom, en fläkt som förebådar den renässans vi förbida, och
som skall gifva en bestämd och expressif form åt de idéer som
instinktmessigt, kaotiskt röra sig i tiden, efter hvilka vi med
aning famla, och efter hvilkas uppenbarelse i klart medveten
form vi trängta.

Konstnärsförbundets utställning i våras var för öfrigt den
sista stora drabbning mot akademisk smakrigtning som stod i
Theodor Blanchs sedan 8 år tillbaka till utställningslokal nyttjade
konstsalong.

Under denna 8-års period har herr Blanch på ett om oegen-
nyttigt intresse för konsten vittnande sätt sökt göra hufvudsta-
dens befolkning förtrogen med hvad den utländska konstmarkna-
den tid efter annan haft att bjuda på. Han har hufvudsakligen
lagt an på att för allmänheten presentera konstverk, som varit
af den beskaffenhet, att de kunnat af alla uppfattas, varit egnade
att popularisera konsten, ett mycket lofvärdt syfte. Och han
har med kännbara uppoffringar anordnat utställningar af samti-
dens störste konstnärer. Vi behöfva blott erinra om expositio-
nen af Munkaczy’s framstående arbeten, storslagna dukar af Julius
Kronberg, Georg von Rosen och andra betydande inhemska konst-
800

närer. Senast i höstas beredde han oss tillfälle att se en myc-
ket intressant historiemålning af italienaren Simoni, »Persepolis
brand». Vi tro, att herr Blanch genom sina initiatif i väsendt-
lig mån bidragit till att i vida kretsar väcka intresse för den
bildande konsten, och derför må bringas honom ett tack nu, då
han öfverlåtit sin för utställningar särdeles favorabla lokal åt Sver-
ges allmänna konstförening, som derstädes nu i dagarne anordnat
en rikhaltig utställning af mestadels hypermoderna konstverk.

Vi hafva i början af denna uppsats sysselsatt oss med sta-
tens, om vi så få uttrycka oss, produktion af konstämnessvenner
och det ansvar den måste bära för öfverproduktionen. Vi äro i
tillfälle att med ett färskt exempel belysa vårt påstående om sta-
tens ansvarighet i detta hänseende: det senaste inköpet af till
statens samlingar hembjudna konstverk.

Det var endast åt fyra staten kunde sträcka fram sin hand
och säga: »se här belöningen i klingande guld för edra årslånga
mödor !»

Vid detta tillfälle visade sig emellertid inköpsnämnden ha
blick för det resonliga uti att tillåta en prononceradt modern
riktning varda representerad i statens samlingar. Hvad vi fram
for allt gratulera Nationalmuseums konstsamligar till, det är att
hafva förvärfvat arbeten af Per Ekström och Chr. Ericsson.

Om den förres konst ha vi här ofvan haft tillfälle att yttra
oss. Han syntes oss dock vara bättre representerad genom andra
till staten hembjudna arbeten än det som blef inköpt, nemligen
»Solglitter på vågen». Emellertid är det hufvudsak att en af
impressionismens svenska utposter är representerad i de staten
tillhöriga konstsamlingarne. Bättre sent än aldrig!

Något ypperligare förvärf kunde Nationalmuseum bland de
hembjudna skulpturverken knappast förskaffa sig än Chr. Erics-
sons vas med dessa delikat behandlade och — om vi så få ut-
trycka oss -- lyriskt uppfattade växt- och djurmotif, som smycka
den i mattbrun färg fint polerade bronsytan. Ingen nu lefvande
svensk skulptör och näppeligen någon förut verkande har med en
fullt orignell uppfattning af ämnet förenat en så klar blick för
skulpturens vardande uppgift: att med motif från den lifssfer
hvari vi dagligdags röra oss och ej från ateliermodeller bemta
inspiration till konstverk, som blifva gagneliga på samma gång
de äro prydliga.
801

Af de öfriga två konstnärer som inköpsnämnden bevärdigat
med sin nåd: hrr Oskar Björk och Ivar Nyberg, är den förre
redan förut representerad i museet genom sin förträffliga bild från
Rialtotorget i Venedig, hvadan det syntes temligen onödigt att
inköpa hans visserligen friska, raskt målade ladugårdsinteriör, och
den senare för länge sedan berättigad att intaga en plats i sta-
tens konstsamlingar, hvilka fått en värdefull tillökning genom
hans brillanta clair-obscurbild.

tT? Dagens Krönika. X. 11—12.

50
Goethe oeh Wagner.

Scen-Studier

af

Ludvig Josephson,

I.

Goethe skref wie es ihm urn's Herz war och skref ofta
mycket för långt, i synnerhet när det gälde skådespel och tragedier.
Hans härliga fantasi, sprungen lika mycket ur hans rika hjerta
som hjärna, tyglades ej alltid af hans nästan gudaingifna, allt
omfattande förstånd. — Han lät hjertat obehindradt tala. —
Richard Wagner skref uteslutande med det beräknande förstån-
det och skref ännu längre. Ord- och tondiktare på samma gång
förlängde hans toner den redan i och för sig långa dikten;
hans fantasi, från början naturlig, blef småningom långsökt
och vidlyftig och qvälde slutligen aldrig ursprungligen fram
ur ett rikt hjerta, som hans beräknande och teoretiska förstånd
derför ej heller behöfde göra sig mödan att tygla.

Till dessa för länge sedan gjorda betraktelser hade jag till-
fälle återkomma då jag under min senaste vistelse i Berlin, i kej-
sarstaden — der den sceniska konsten visserligen ej alltid är
den mäktigaste och med den största värdigheten parade — hade
tillfälle att på Deutsches Theater öfvervara uppförandet af andra
delen af Goethes »Faust» och i das Königliche Opernhaus af
'Wagners »Die Walküre».

Det förra stycket har jag aldrig förr haft tillfälle att lära
känna från scenen. Det andra har jag hört först i Bayreuth
vid dess första uppförande och sedan i Wien och annorstädes.
803

Begge dessa föreställningar, som nu bjödos mig i Berlin, borde
emellertid ha varit af ett aldeles säreget intresse pä grund af
deras literaturhistoriska och musikaliska värde, som ock för deras
undantagsställning inom diktens och musikens områden — och
hvilken ännu verksam och intresserad teaterman skulle väl lemna
tillfället obegagnadt för att öfvervara så lockande teateraftnar ? —
Men var jag på förhand intresserad, så blef jag under föreställnin-
garnes gång grundligen kurerad för min nyfikenhet på det förra
stycket, och för mitt försök att afvinna det andra förnyadt och
ökadt intresse. Hur en dramaturg än handskas med Goethes
Faust andra delen — vore denne dramaturg också den skickli-
gaste i konsten att förkorta och omarrangera en stor skalds öfver-
flödande rikedom på innehåll — så skall han misslyckas ; —
ty denna del af Goethes Faust är en omöjlighet på scenen.
Wagners »Walkyrian» är deremot visst ingen omöjlighet, det har
till full klarhet bevisats; men lika full af härliga och gripande
episoder som Goethes tragedi är, lika full af långrandiga, tråkiga
och snart sagdt barnsligt tafatta episoder är Wagners tragedi, som
dessutom, lösryckt ur festspel-cykeln, är oförståelig för den ej
med hela Nibelungen-tetralogien, (åtminstone med »Rheingold»)
förtrogne åskådaren och åhöraren. Och hur den skickligaste
orkesteranförare och den ypperligaste orkester än handskas med
Wagners oändliga musik skall detta musikdrama, utan sångare
och framställare på den högsta höjden af fulländning i deras
konst, aldrig kunna göra den beräknade verkan — och äfven
med sådana knappt tänkbara tolkare, — trots några enskilda både
gripande och sköna episoder, — förekomma en opartisk åhörare
tråkigt och långsamt förslappande.

*

Goethe lär sjelf till Eckermann om andra delen af »Faust»
ha sagt: »alltsammans är öfverskådligt (»sinnlich») och det skall
falla en hvar i ögonen när stycket en gång kommer på scenen.»
— Månne icke Goethe dervidlag, (trots sin höga ålder) led af
samma blinda faderskärlek för sitt eget foster som äfven de största
snillen, åtminstone en tid efter sjelfva skapelsen, hysa för sina
afkomlingar, delande samma svaghet som behäftar de smärre för-
fattarne? Troligen! Och helt naturligt! — Hela denna Faust-
dikt är till anläggning och utförande så öfverväldigande stor,
så skön, så rik på härliga och ofta rent oupphunna dramatiska
episoder, att det med rätt kunde väntas scener och bilder af en
804

ojemförligt bländande verkan — om de blott kunde framställas
så, att de illusoriskt förmådde verka på en bildad och konstför-
ståndig åskådarehop. Och på en publik som icke allenast njöt
med ögat, men också förstod hvad som knappt vid första läs-
ningen af dikten är fattligt. — Man kan gerna tillstå, att man
icke fattar skaldens alla fantastiskt sväfvande intentioner ens vid
andra läsningen. Att se och höra denna^ tragedi på samma gång
___ och vänta en verkligt god framställning af det hela, blir en
omöjlighet. — I sin förhoppning om styckets möjlighet på scenen
lär Goethe försigtigt ha tillagt: att för utförandet af hans
stycke behöfdes en mycket stor scen och framförallt en regissör,
som icke vore så lätt att finna. — Jo, jo men! Den regissör
har aldrig funnits som på ett t sannt och fullt tillfredsställande
sätt skulle ha kunnat sätta hela detta jättedrama i scen^ så att
allt blefve skönt, gripande och öfverväldigande — det är icke en
personal som behöfs, det fordras hela härskaror af alla slags
möjliga och omöjliga varelser — och aldrig kommer han heller
att finnas, derför att kommande århundraden ännu mindre än
vårt få lugn att åse detta stycke från scenen, och derför att
i-scen-sättningskonsten för sådana fantasier behöfver och fordrar
en regissör, hvars snille är lika stort som Goethes. Vår tids
teaterkonst fostrar icke en sådan regissör. Utdrag och episoder
ur detta drama kan man ju emellertid med god smak och fanta-
sirikt regissör sförstånd försöka att sätta i scen, och derför är ett
sammandrag af denna tragiska dikt, om den öfverhufvud skall
framställas på scenen — hvilket de flesta tyska teatrar nu äflas
om __ ej absolut att förkasta. Att ett sådant kan samla publik
till femti hus under en säsong, det har L’Arronges sista bearbet-
ning bevisat. Och den är ändå utomordentligt misslyckad!

Bearbetningar i sammandrag af denna Faust-afdelning har
gjorts af flere; först af Eckermann, som hade den takten att
taga så mycket med af dikten att den behöfde trenne aftnar för
att kunna spelas. Han inlemnade första afdelningen af sm tri-
logi till flere af Tysklands förnämsta teatrar, hvilka icke tordes
inlåta sig på försöket. Sedan var det Gutzkow som utarbetade
ett sammandrag af de tre första akterna och fick sm bearbet-
ning uppförd å Dresdens kungliga teater, der han var anstald
som dramaturg. Detta skedde på hundrade årsdagen af Goethes
födelse, som alltså firades med det första försöket att bringa
andra delen af »Faust» på scenen. Gutzkow hade utgått från
Goethes egen antydan om att Helena-akten vore ett »Fantasma-
gori» och hade fritt behandlat denna afdelning af Goethes dikt,
805

som likväl föga öfverensstämde med originalförfattarens egen
fantastiska uppställning. Sedan dess har andra delen af Faust-
tragedien blifvit uppförd pä flere mera betydande scener i Tysk-
land, dels s. k. fullständigt med stora uteslutningar och ändå
fördelad på två eller tre aftnar, dels i mera kortfattade bearbet-
ningar af en eller annan af styckets hufvudepisoder ; men be-
klagligtvis försedda med tillägg och förbättringar ur bearbetarnes
egen fatabur. Först uppfördes Wolheim da Fonsecas bearbet-
ning, så kom den skicklige regissören med det välfrejdade skå-
despelare-namnet Devrient med sin stilfullare bearbetning af M^6
Fausttragedierna, på grund af sin säregna beskaffenhet ej upp-
förd annorstädes än i Weimar. Weimar-teatern har lyckligtvis
aldrig undandragit sig sig de djerfvaste försök att tolka de store
författarne inom skådespelet och operan; tack vare denna teaters
höge beskyddare och store ledare från och med Goethe t. o. m.
Liszt samt deras efterföljare i samma anda! Otto Devrient hade
inrättat det hela såsom de medeltida mysterierna med de tre
öfver hvarandra liggande scengolfven eller våningarne, i hvilka
scenerna omvexlande eller samtidigt utspelas. Wilbrandt lät i
Wien uppföra sin bearbetning i tre på hvarandra följande före-
ställningar, Pollini har spelat andra delen i Hamburg på två
aftnar; i Hannover uppfördes hela cykeln i fyra föreställningar
och ännu lära förslag af Dingelstedt och Lindau ligga obe-
gagnade*.	.

Den sista bearbetningen, som jag nu haft den tvetydiga
glädjen att se, är verkstäld af den energiske direktören för
»Deutsche Theater» i Berlin, den för sina rätt goda komedier
och lustspel äfven hos oss kände författaren L’Arronge. Men
en sak är att skrifva moderna lyckade lustspel, en annan är att
taga Goethe om händer och maltraitera honom. Och att ty-
skarne sjelfva ej skarpt nog opponerat sig mot denna sceniska
humbug vore icke att förstå, om man icke af erfarenhet visste
att just L’Arronges »Deutsches Theater», då den först slog sitt
stora slag som pånyttfödare af det värdiga återgifvandet af det
stora skådespelet och i försöket af samspelets förträfflighet inom
komedien och lustspelet, redan var rätt tvetydig och otillfreds-
ställande. Men såsom sakerna inom Berlins teaterförhållanden
då i allmänhet stodo hade den nye direktören med sitt nya före-
tag egentligen lätt spel, och de blå dunster, som slogos i den för
allt nytt lättvunna publikens ögon, förfelade ej sin verkan. Det

* Dessa uppgifter hemtade från olika håll.
806

var under den kungliga talscenens (Das Schauspielhaus) förfall
och efter Meiningarnes första dekorations- och massverkan under
deras första gästspel i Berlin söm Deutsches Teater, fattande
situationen, började sin stormfart med de stora i-scen-sättningarne,
af hvilka jag sett åtskilliga; men hvilka alla varit underlägsna
meiningarnes och i och för sig högst medelmåttiga, trots en och
annan storhets och det elektriska eller kalkljusets medverkan.

*

Alltnog, direktör L’Arronge hade i sinnet att fabricera en
ny bearbetning af andra delen af »Faust» och han gjorde den
klar. Han insåg att det enda möjliga vore, om stycket skulle
lefva, att laga till ett helaftonstycke, ej längre eller kortare än
att det fyllde den för stora skådespel sedvanliga spektakel-tiden,
från kl. 7—10|. Han gick till väga på följande sätt: Han tog
helt enkelt skådespelets hela femte akt, som utomordentligt väl
lämpar sig för scenisk verkan ; såsom inledning för det hela litet
af första akten, uteslöt hela Helena-akten och den klassiska
Valpurgisnatten och kallar i öfverensstämmelse med sista aktens
innehåll stycket rätt och slätt för »Fausts Tod». Som man ser
är det metod i galenskapen och det hedrar ju en praktisk teater-
direktör. »Fausts död» ur tragediens andra del af G-oethe. (In-
rättad för »Tyska teatern» af Adolph L’Arronge). Så betitlar
bearbetaren-arrangören sitt arbete.

När ridån första gången går upp hafva vi första aktens
första scen ur Goethes skådespel (»Anmutige Gegend») för ögonen
med den sofvande Faust, Ariel och öfriga små (»anmutige») vä-
sen. Redan denna början är egnad att göra en missmodig. En
sådan dålig och illa uppstäld dekoration och en sådan otymplig
belysning! Små grofva blomsterrabatter stå nära golframpen i
skarp belysning, medan allt på närmast följande plan är dämpadt
mot golfvet och fullt ljus skiner på och under soffiterna! Och
en sådan landsorts Ariel och falskt deklamerande! och sådana
otäcka i stället för täcka barn i ruskiga koltar, med pappvingar
och i ej oklanderliga trikåer. De renaste voro gråa. Musik, som
nästan är sjelfskrifven här, saknades alldeles. Chörstroferna fram-
sades. Och en sådan kall, patetiskt mumlande Faust! (Herr
Sommerstorff). Han läste upp sin roll som en utanlexa — och
det gjorde han nästan alltigenom dåligt. Här felades ett rörligt
och brusande vatten och luftigt sväfvande andar. Strax derefter
förflyttas man till kejsarhofvet liksom i originalet, och detta var
807

ei aldeles utan illusion; men i stället för astrologen vid kejsa-
rens sida har bearbetaren installerat Faust, som s^ intager
astrologens plats och funktion. Så får man göra bekantskap med
Mephistofeles, torrt och intetsägande framstäld af en inbillad stor-
het herr Max Pohl, som icke tyckes ega någon förutsättning,
hvarken i plastisk eller retorisk konst, för att framställa denne
högeligen intressanta typ. Han imiterade starkt den aflidne store
skådespelaren Bogumil Dawison, men i allo misslyckadt. Han har
öfvertagit rollen efter Friedman, som lär vara bättre och det
fordras icke mycket till. Hela den följande »mummenschanz»
(mask-upptåget) och trädgårdsscenen hoppas öfver (30 sidor hos
Goethe) och vi befinna oss i det mörka galleri der Mephistofeles
öfverlemnar Faust den magiska nyckeln, som skall föra honom till
mödrarne; en nyckel stor som en gammal svensk portnyckel, passande
till en ladu- eller källardörr för att kalkljusets stråle skall kunna
nå den! Goethe säger om nyckeln tydligt: »Das kleine Ding.»
___ Derefter följer verkligen salen der Paris och Helena fram-
besvärjas och som slutar med explosion af rödfärgad rök fram-
bringad qvidande som ur en ångpanna. Grupperingen var har
någorlunda antaglig, men diktionen hos de reciterande allt igenom
klandervärd. Och så hoppa vi helt gemytligt öfver hela tredje
och fjerde akterna — intet spår af de klassiska scenerna
och vi återfinna Faust på högfjället, d. v. s. i fjerde aktens första
scen i originalet. De tre väldiga (»Gewaltigen») uppträda här
nästan karikatyrmessigt. Det fans i deras uppträdande intet
som kunde undgå klander och förstörde de totalt Goethes afsigt.
Tal, klädsel, gång och åtbörder som hos i nödfall använda kom-
parser. — Utan all den motivering till Fausts längtan efter
arbete och dåd som nu hos Goethe följer i en stor mångfald af
scener, skyndar bearbetaren till hvad han längtar att framställa,
nemligen till Fausts död och vi fortsätta genast med sista <femte)
akten af Goethes dramatiska dikt. Denna akt gifves nästan
oafkortad, men är förstörd genom osmakliga omläggningar af mark-
bara ställen i dialogen. Uppsättningen sträfvar här på goda vä-
gar. men når aldrig ett fullt konstnärligt arrangement. Scen-
utrymmet (det Goethe begärde) finnes ej, hvarken höjd, bredd
eller djup. Deutsches Theater, som har en särdeles distinguerad
salong, är en gammal operett-scen Man spårar oupphörligt
viljan att kunna, men förmågan som brister.

Berömmas måste första scenen mellan vandraren och Philemon
och Baucis, som onekligen framstäldes vackert af de utförande,
hvilka beflitade sig om en naturlig framsägning och ett mode-
808

reradt, verkligen rörande spel. Igenkännings-scenen med vandra-
ren var dock for litet eller alls ej markerad. Kostymeringen
för modern, men dekorationen stämningsfull. I den följande
scenen, utanför Fausts borgpalats, hvars tinnar och torn gingo
upp bland soffiterna, var åtskilligt stämningsfullt både i dekora-
tivt hänseende och hvad spelet beträffade. Såsom den matte,
sjuke och blinde Faust hade herr Sommerstorff några rätt lyck-
liga ögonblick. De fyra grå qvinnorna, som uppträda vid mid-
nattstimman, gjorde genom den ändtligen väl beräknade belysnin-
gen och deras nästan sammanpackade, hopväxta, dimhöljda figurer
en mycket stämningsfull och hemsk verkan. Den dämpade ton
i hvilken Brist, Skuld, Sorg och Nöd talade var väl funnen,
men med tyskt begär att liksom sjunga fram allt rörande slog
det sublima öfver i pjoller. Deras nästan osynliga entré oeh
försvinnande var vällyckadt. Förgården till Fausts palats som
Goethe föreskrifver var förvandlad till ett öde, grått fält med
stenröse. Och i framställningen här af den gripande scenen med
Lemurerne kan det knappt tvistas om att L’Arronge begått ett
stort fel, då han låter dem uppträda i skepnader af benrangel.

Deras hemska pysslande var bra tänkt och genomfördt, men
det är påtagligen icke Goethes mening att de skola afskräckande
skrämma såsom benrangel, (kostym af grå lärft med svartmålade
skelettkonturer, hvilken drägt knappt tål någon belysning alls)
men vara spöken. Lemurer äro ju vålnader af aflidna, nattspö-
ken, och ej benrangel — och det är en anakronism att låta
benrangel gräfva graf. Det kan för resten vara en smakfråga,
men jag är af den bestämda meningen att spöken här hade varit
det riktiga och af bättre verkan. Deras dofva, entoniga sam-
fälda tal- och sång-låt verkade med önskvärd hemskhet.

Men nu äro vi framme vid i-scensättarens oåtkomligheter!
Helvetessvalget, som Mephistofeles manar fram, borde aldrig ses!
Det bör vara något obestämdt i en rörlig glödgad transparant fond,
genom hvilken man liksom i små konturer kan skönja och
tänka sig Goethes olika behornade små och stora djeflar ; men
att låta sjelfva fonden föreställa ett stort helvetes-svalg med betar,
öfver hvilket konturer af näsa och tvenne kolossala ögon, liknande
jättestora runda vagnslyktor eller fyrbåks-vändskifvor, med starkt
kalkljus innanför, det är dock att gripa saken från den barns-
ligt löjliga sidan, och väcker också detta arrangement tanken på
i hvilket okonstnärligt syfte det hela kommit till. Det var lika
puerilt som det gamla Don Juan helvetet, sådant det förr visade
809

sig på Stockholms opera-scen. — Och af Goethes helvetes-hop
syntes icke den minsta tillstymmelse.

Och så till det sw&fo'ma/ Ja? detta sköna, härliga slut i
Goethes dikt, der förändring efter förändring i gripande bilder
och ord manar till den yttersta ansträngning af att använda och
fullkomna alla till hands stående medel som teaterkonsten genom
alla samfälda konstarter kan bjuda på, och att söka efter san-
ning och skönhet i framställningen, ända tills den åtminstone i
det närmast möjliga är funnen — hur var det nu bestäldt med
detta på »Deutsches Theater»? — Barnsligheter! Teaterkram!
Hvitmålad lärft, papp! Godtköpsupplaga af nyaste bilderboken!
kolorerade lösgubbar! — När de himmelska härskarorna närma
sig, sväfva ett halft dussin qvinliga englar à la Grigolatis ned
från höjden på scenens ena sida, ängsligt hållande hvarandra i
händerna. Deras upphöjda ro saknas fullständigt, deras obe-
qväma position och rädslan att falla ned står tydligt målad i
deras intetsägande, från hvarje slags skönhet blottade ansigten.
De långa öfver fotterna gående kjortlarne, uppvikta liksom af
vindens inverkan, äro nog riktigt tänkta, men man hade bara
behöft i Berlins museum studera de gamle italienska mästarne
för att ha erhållit mönstertyper för de himmelska väsen, som
Goethe frammanar.

Men nu kommer en riktig glanspunkt i i-scen-sättarens fan-
tasi ! När Mephistofeles ryggar tillbaka för himlaskaran och kän-
ner dess hotande inverkan och exempelvis utropar:

»Mir brennt der Kopf, das Herz, die Leber brennt» o. s. v.
så trycker han på en liten elektrisk apparat, som han tillika
med en plåt bär på bröstet, och då blixtrar det från och kring
honom så det står lusteliga till. Kan man tänka sig nå-
got större vanvett!? Mephistofeles uttrycker sin oro, sina sam-
vetsqval, ty äfven djeflar kunna, enligt Goethe, ha sådana
ögonblick; men att det skall gnistra och brinna från och kring
en i eld och svafvel så öfvad och bevandrad helvetets-prokurist
som Mephistofeles, till hans eget obehag, det är ett missförstånd
af hr L’Arronge och en örfil åt Goethes sinnebildliga ord. En
känsloyttring eller en reflexion hos den uppträdande får icke
kompletteras eller öfversättas på detta vis. — Berg- och klipp-
landskapet med de heliga Anachoreterne bestod i en i för-
grunden nedsläppt fond, på hvilken ett aflångt hål, större eller
mindre, var utklippt för hvar och en af de på marken hvilande
eremiterna. En tillställning utan den minsta illusion för att
bakom denna fond kunna uppställa apotheosen. I denna slut-
810

tablå, der det ena hvitmålade lärftstycket efter det andra drages
ât sidan eller der lika hvita molnlappar stiga eller falla, blottas
den ena gruppen efter den andra, bland hvilka grupper lyckligt-
vis midtel-bilden af englarne, som sväfvande lyfta Faust odöd-
lighet mot höjden, var den bästa. De heliga barnens chorustal
lät som vanlig samman-upprabbling i en småbarnsskola. De
yngre och de mera fulländade englarne, hvaraf en del sväfvande
från förra tablån, voro i intet afseende himmelska. Allt talade
om ofullkomligt teater-arrangement.

Och så låter bearbetaren den hänsofne dödsfiguren, Faust,
taga ordet och recitera hvad eremiten Doctor Marianus hos Goethe
skulle ha sagt. Ett beundransvärdt missgrepp, som förstör in-
trycket af det högtidliga i den innerliga bön, som den andliga
beder för den hänsofne och den beskrifning patern gör af de
bilder som till sist uppenbara sig. Der se vi och höra de he-
liga botgörerskorna (bland hvilka Margaretha såsom >Una Poe-
nitentium) och högst i skyn står (sitter ej, sväfvar ej) Mater
gloriosa med en stor elektrisk krona på hufvudet (i st. f. gloria)
med knäböjande små illa klädda teater-englar vid sina fötter. Denna
stora tablå, gradvis upptornad från golfvet, der i förgrunden
eremiterna ligga qvar, ända upp till salighetens höjd, i hvars midt
englarne med Faustgestalten höja sig, var långt ifrån hvad den
borde vara eller hvad man i Tyska rikets metropol vid ett så-
dant tillfälle har rätt att begära,— och likafullt strålar mästaren,
siaren Goethe igenom det ofullkomligt och rör en till tårar.
Det är den ofärgängliga diktens och tankens skönhet, som bär
vår nervöat-barnsliga tro till de saligas boning. — Strax sedan
ridån fallit strömmar reflexionen öfver en och det blir uppenbart
att detta stycke icke hör hemma på teatern. Lika glad jag
känt mig öfver att ha varit den förste som i Sverige bragt första
delen af Goethes »Faust» öfver scenen, lika ledsen skulle jag
känna mig, om jag nödgades gripa mig an med den andra. Må
det emellertid bli oss svenskar snart förunnadt att i öfversättning
af Victor Rydberg få njuta äfven af afslutningen af Goethes
härliga sorgespel.

*

Icke långt derefter hade jag den ovanliga turen att i Dres-
den på den kungliga teatern ånyo få bevittna ett uppförande af
andra delen af Faustdikten och bevisade denna i det stora hela
— så när som på några få undantag — utmärkta framställningen
811

icke allenast, att Dresdens hofteater, trots tidens mängartade för-
störelselusta, fortfarande är ett respektabelt och gediget konst-
institut, utan också att mitt klander mot uppsättningen och
utförandet af stycket å Deutsches Theater i Berlin var fullkom-
ligt berättigadt. I Dresden voro de allra flesta felen rättade —
och rättade af verkligt konstnärlig instinkt både genom den sam-
vetsgranna bearbetningen och i-scen-sättningen. Här begagnar
man sig af den redan förut i Dresden antagna ursprungliga be-
arbetningen af nyss nämde Wollheim da Fonseca, men i förnyad
och bättrad gestalt af den vidt inom tyska teaterverlden kände
öfverregissören Â. Mareks, som länge genom sin upplysta konst-
närlighet gjort Dresdens kungliga teater stora tjenster.

En särskild stor förtjenst hos bearbetaren var, att stycket,
ehuru det vigtigaste i original-dikten bibehållits och alltså ingen
osmaklig stympning vidtagits, ej drog stort längre ut på tiden
än L’Arronges stympade upplaga i Berlin.

Första aktens första scen: »Anmuthige Gegend» förevisade
en härligt målad dekoration med rörligt, präktigt vattenfall, vac-
ker gruppering, en förträfflig sjungande Ariel, sjungande chör
och musik. Musiken för stycket komponerad af Pierson var
dock alltigenom skäligen tarflig, egentligen ovärdig Goethe och
Dresdens Hofteater. Hvarför ej begagna Lassens ypperliga musik?
Faust återgafs af skådespelaren Porth betydelselöst och med den
falska pathos, som i åratal tröttat och vilseledt publiken. Han
är son till en fordom betydande skådespelare och lefver på namnet.

Kejsarhofvet var bra framstäldt och Astrologens person fans
sjelfständigt qvar. Altså ingen Berliner-inadvertens. Mephisto-
feles återgafs af en förträfflig ung skådespelare, herr Wiene, som
jag förr aldrig sett och som både i denna roll och andra upp-
gifter öfverraskade genom natur och sanning både i tal och spel.
Ovanligt nog i Tyskland!

Mummenschanz-spelet var äfven här uteslutet.

I det mörka galleriet öfverlemnade här Mephistofeles Faust
en mindre nyckel, som genom en sinnrik apparat elektriskt be-
lyste sig sjelf. Arrangementet vid explosionen efter Helenas
och Paris uppträdande var mycket verksamt.

En stor del af dialogen mellan hoffolket vid nyssnämda
uppträde och som ej gjorde sig illa i Berlin, var här utesluten ;
men saknades ej. I stället och till stor fromma för stycket och
Goethes ypperliga intentioner voro scenerna i Fausts studerkam-
mare och i laboratoriet med Mephistofeles och den insektrika pel-
sen, mellan Famulus, Baccalaureus och Homunculus upptagna.
812

Framställningen af det menskliga embryot i en glasflaska sväf-
vande öfver elden och sedan höjande sig till det försvinner —
medan fräulein Müller utanför scenen ypperligt framsade fostrets
roll, — var af qvick och präktig verkan.

Utesluten var också här hela den klassiska Valpurgisnatten,
men till gengäld gafs hela Helena-scenen i Sparta. Den an-
sedda skådespelerskan Fräulein Ulrich framstälde Helena och
Mephistofeles representant gaf naturligtvis Phorkyas. Allt som
berör denna episod gafs i sceniskt afseende, bemängd med musik
och chörcr, öfverdådigt vackert och slutscenen med medeltids-
borgen och de stora furste-, riddare- och hofupptågen samt He-
lenas tronbestigning var af bländande och efiektrik verkan.

Ej mindre vältänkt och skön var förvandlingen till den
feeriska klippdalen med den sofvande chören och Euphorions
ypperliga entré i den af chören beskrifna drägten och framställ-
ningen af fräulein Diacono. Den sceniska illusionen var full-
komlig då Euphorion besteg den midt på scenen stående klippan
och sväfvade bort i rymden. Återinförandet som död Euphorion
var lika vackert. Detta var ett gripande scen-arrangement och
en regissör-triumf.

Vi återfunno sedan Faust Um hochgebirge» och de tre
väldige i utmärkta gestalter och väl talande sina strofer.

De derpå följande kejsarscenerna voro borta.

I femte akten voro scenerna mellan Philemon och Baucis
och vandraren mycket underlägsna dem i Berlin. De spelande
pjollrade i utpräglad sachsisk mundart, löjlig i en upphöjd epi-
sod, och dekorationen var äfven tarflig. Deremot tog det sig
synnerligen bra ut att tornväktaren sjöng sina strofer. De grå
qvinnoskepnadernas uppträdande och recitation var också mindre
gripande och mindre omsorgsfullt skött än i Berlin.

Scenen vid grafläggningen med Lemurerna var nog bättre
tänkt än i Berlin (de uppträdde i en mera spöklik gnom-drägt)
men var på långt när ej så stämningsfull som man haft rätt att
vänta. Den var ej moget öfvertänkt eller utförd och gjorde ett
slarfvigt intryck. De himmelska härskarornas entré var stor och
kompakt och så till vida öfverträffande arrangementet i Berlin,
att man, inseende det nästan omöjliga i allt för sväfvande regie-
fantasier, höll sig till scengolfvets säkra plan och lät dem grupp-
vis gående skrida fram. Alla voro hvitklädda, hvilket gjorde
bilden något enformig.

Helvetet uteblef gudskelof; men i stället mötte en cohort
af djeflar af balettens manliga personal de himmelska skarorna
813

och hvar och en af afgrundsandarne hade här ett elektriskt bröst-
batteri som de fyrade af mot englarne. Denna (obehöfliga)
effekt var af stor verkan i den hela scenen fyllande taflan.
Goethes önskade stora scen fans här. Anachoreternas placering
på bara marken, föreställande en bergskam, var bättre än i Berlin.
Genom denna anordning kunde de alla förblifva på sina platser
till slutscenen, der doctor Marianus också sjelf, i motsats till i
Berlin, fick säga sina härliga strofer.

Alla englaskaror skredo lugnt gående in från begge sidor,
ingen hängde eller sväfvade i luften ; den enda rörliga gruppen
var Fausts afdöda och i hvitt svepta gestalt som, under sjun-
gande chörer, mellan sväfvande och honom lyftande englar, allt
aftäckt genom ett ypperligt molnhölje, höjde sig långsamt mot
den till sist präktigt afslöjade sluttablån med Mater gloriosa
tronande högt öfver alla de öfriga af Goethe föreskrifna gestal-
terna. Allt sjöngs ända till slutet till och med »Das Ewig-
Weibliche». Om detta är rigtigt vill jag lemna osagdt. Det var
en mäktig och anslående tafia, dock långt ifrån hvad den borde
vara och stärkte mitt redan förut fattade omdöme: att fantasien
hos anordnaren här strandar mot omöjligheter, hvilka endast i
skaldens egen fantasi hafva berättigande. Mitt slutomdöme står
fast: detta stycke bör e; uppföras. »Das unbeschreibliche, hier
ist es (nicht') gethan».
Några upplysningar för hr Osear

Levertln. *

Af Dagens Krönikas obtoberhäfte, som jag först i dag haft
nöjet mottaga, finner jag, att hr Levertins liktornar råkat komma
under min fot. Tillåt mig, hr redaktör^ att skrifva ett par ra-
der till gensvar, äfven om det skulle förefalla er öfverflödigt att
polemisera öfver rättmätigheten af hr Levertins dåliga humör.

Herr Levertin för följande resonnemang: 1884—85 skref
jag, Levertin, några recensioner öfver nyutkomna franska böcker
i Aftonbladet^ ett par år senare lånade jag till Ola Hansson på
begäran en del franska romaner, ergo har jag, Levertin, och icke
Ola Hansson gjort den upptäckt, som denne senare nu listeligen
söker göra till sin.

Först och främst förefaller det mig alldeles intet ha med
saken att skaffa, om hr L, skrifvit några bokanmälningar öfver
nyfransk literatur och varit nog hygglig låna mig några franska
romaner. Hvad det härvidlag komme an på, vore att visa, att
hr L. med sina anmälningar fullföljt samma bestämda mål som
jag fullföljt genom hela min essayföljd öfver de fyra representa-
tiva nyfranska diktarne. Att hr L. sjelf år 1886 icke ansåg
sig ha uträttat särdeles mycket med sina Aftonbladsartiklar torde
framgå deraf, att han sedan han från mig erhållit ett förtroende-
fullt meddelande om, att jag till publicerande i Framåt förehade
en essaysamling öfver det unga Frankrike, ögonblickligen skref
till nämda tidskrifts redaktris, fröken Åkermark, med erbjudande

* Oaktadt den väl personliga prägel detta meningsbyte mellan de
båda författarne fatt, har redaktionen ansett sig skyldig lemna båda par-
terna tillfälle att meddela sin uppfattning.
815

af ett liknande arbete, — hvilket på den tiden slog mig med
lika stor häpenhet som nu i år att finna hr L. uppträda som
— svenskhetens apostel i vitterheten, en uppgift, som man skulle
förmoda ligga just hr Levertin temligen fjerran.

Vidare har hr L. förvanskat de ord, jag brukat. Jag har
icke användt det ord införa, som hr L. trenne gånger citerar
(för säkerhets skull ena gången kursivt) icke heller det likaledes
kursivt citerade ordet upptäcka; jag sade, att jag med de fyra
essays ville »göra den nyfranska, efterzolaiska literaturen känd
hemma i Sverige» och sålunda fylla ett behof, hvilket såsom
af ofvanstående framgår — äfven hr L. till och med efter sina
berömda recensioner kände förefinnas. Denna förvanskning gaf
emellertid hr L. en bättre position, — ändamålet helgar medlen.
Om hr L. redan 1884 fixerat tillvaron af en efterzolaisk, neo-
idealistisk, psykofysiologisk antinaturalistisk m. m. vitterhet
hvarför då 1890 meddela såsom dagens splitternyaste literära
evenement, att »en ny, man kunde säga neo-idealistisk roman-
riktning är också redan inledd i Frankrike. Dess första och ta-
langfullaste målsmän äro P. Bourget och E. Rod.» Orden stå
i »Pepitas bröllop,» detta underliga opus, hvari två svenska för
fattare förutspå en vitter renässans, hvilken Strindberg realiserat
i ett tiotal af år, sålunda röjande en »lycklig förmåga af sjelf-
uppskattning, » mot hvilken min egen är för intet att räkna.

Hr L. har ännu åtskilligt på bjertat att säga om min per-
son, efter hvad han påstår. Hvarför icke ut med de svarta
hemligheterna? Man skall icke hota, när man icke med samma
kan slå till. Hi L. känner sig alldeles tillräckligt »kategorisk
i invektivet», förefaller det mig. Deremot behöfver han absolut
att visa, att det fins annat än sårad personlig fåfänga i det då-
liga humöret.

St. Légier sur Vevey i Schweiz, d. 3 dec. 1890.

Ola Hansson.
Hypnotism oeh Religion

behandlade af

Karl af Geijerstam.

Allmänhetens intresse för hypnotismen torde redan hafva
något svalnat. Sasom allt nytt och oförklarligt väckte den
ett ofantligt uppseende, äfven hos vetenskapens män. Men
man har nu hunnit lugna sig och ser saken mera nyktert,
man börjar inse att utöfver sakens värde såsom modesak, var
det icke så mycket med den som man inbillade sig. Dess
betydelse för läkarekonsten har reducerats till rimliga och
ringa propotioner, underkurernas tid är förbi.

Det är därför med en känsla af skepsis man går till
studiet af herr Geijerstams bok. Denna inledes med en fram-
ställning af hypnotismens fenomen, sådana de beskrifvits af
mer eller mindre trovärdiga personer, experimentörer och andre,
och här som annars förekommer vid sidan af berättelser, som
— i fall de äro pålitliga — visa ett innerligt samband mel-
lan »kropp» och »själ», andra där disproportionen mellan
hypnotismens tillskapade väldighet och dess verkningars tarf-
lighet verkar löjeväckande. Öfverhufvud är framställningen
hvarken mera eller mindre kritisk än i dylika böcker plägar
vara fallet och sätter stundom läsarens godtrogenhet på hårda
prof. Man har nu en gång fått ett klingande namn på vissa
företeelser, som oftast i och för sig äro mycket litet märk-
värdiga, och språkets makt öfver tanken — hvilket nu också
är ett hypnotiskt fenomen ! — är. så stor, att det lockat mån-
gen forskare till vetenskapliga experiment och funderingar,
som rätteligen höra hemma på mycket anspråkslösa ställen.

Herr Geijerstams arbete utmärker sig emellertid fördelaktigt
framför de flesta framställningar genom att hafva ett förnuf-
tigt ändamål. Detta är att visa hvilken stor roll hypnotiska
817

föreställningar spela i det religiösa lifvet. Tyvärr är härmed
dock icke, såsom författaren tror, en ny synpunkt vunnen för
bedömande af denna sida af menniskans tillvaro. Är, såsom
förf, säger, den enskildes hela lif en enda sammanhän-
gande rad af suggestioner, så är icke mycket vunnet med att
uppvisa det suggestionen spelar in äfven i det religiösa lifvet.

Det tyckes ligga till grund förförf:s yttranden om det religiösa
lifvet en underlig öfverskattning af och brist på klarhet om
troslärornas betydelse. Den afdelning af arbetet som berör
frågan: »hvarpå grundar sig religionens makt?» inledes så här:
»Det är med en känsla af djupaste allvar och vördnad jag i
mina tankar ställer mig inför religionen, som under omätliga
tidrymder, fast under vidt skiftande former, varit människo-
slägtets ledstjärna och en snart sagdt outtömlig kraftkälla, och
därvid uppkastar ofvanstående fråga. Det är, när jag betän-
ker storheten af dess forna makt och af de hjältedåd, hvartill
den ledt människorna samt gränslösheten af de svårigheter den
bekämpat, som jag erfar denna känsla. Utan denna fantasi-
värld, hvarmed de forna generationerna uppfyllt sina lif, och
som utgjort deras ständiga suggestioner, skulle de säkerligen
icke med den kraft, ihärdighet och tålamod, hvaraf de nu va-
rit mäktiga, kunnat fördraga den oerhörda kampen för tillva-
ron, hvilken de varit underkastade, och som nästan enbart ut-
gjort deras utvecklingsmedel. Det var de första ariernas re-
ligiösa uppfattning af deras lands storartade naturföreteelser,
som gaf dem andlig hälsa ...»

Det synes oss skola mycket »kolaretro» till för en sådan
uppfattning. »De första arierna» voro helt visst i det fallet
fullkomligt lika vår tids båda arier, negrer och rödskinn, att
deras »ledstjärna» utgjordes mera af föreställningen om god
och riklig föda, vackra prydnader och i öfrigt angenäm tillvaro
än af »en religiös uppfattning af landets storartade naturföre-
teelser» och om de gjort framsteg, lärt sig draga järnet ur
jorden till sin tjänst o. s. v., så är det otvifvelaktigt myc-
ket mera materiella behof än religiös tro som ledt dem. Äfven
om man icke räknar med den öfverväldigande majoriteten bland
människorna, som icke träder i beröring med religionen annat
än såsom en ren vana, och håller sig till den lilla hop, som
— utaf andra än ekonomiska skäl — egnat sig mera åt det
religiösa lifvet, skall man snart finna att tusentals andra in-
tressen än de rent religiösa här äro de afgörande. Och är
det något spår af rimlighet i att inbilla sig, att på lägre kul-

Ur Dagens Krönika. X. 11—12.

51
818

turstadier idéerna skulle för människorna vara mera än de nu
äro, sedan själslifvet högre utvecklats? Det erinrar allt för
mycket om det gamla felet att godtyckligt söka upp en prin-
cip och sä göra om hela historien till en produkt af denna
princip. Vore religionen en person, skulle den därpå svara:
Potz tansend, haben wir das alles gethan!

Sedan herr Geijerstam emellertid på detta sätt drifvit upp
det religiösa elementet till en historisk faktor af alldeles orim-
liga dimensioner, kommer han in på våra dagars religiösa lif
och han visar sig då mycket väl hafva iakttagit, att detta, i
ordets häfdvunna betydelse, är af mycket ringa vikt och icke
ens frälsningsarméns och gardeslöjtnanternas religiösa sport till-
mäter han någon slags betydelse af »ledstjärna.» Och slutli-
gen anser han uppenbarligen hela den häfdvunna formen af
religiositet för ett till bakal agdt stadium i människans historia.
Det religiösa lif förf, af egen erfarenhet känner till, bedömer
han sålunda helt annorlunda än det, som för honom spökar
från äldre tider och detta är icke särskildt egnadt att ingifva
läsaren förtroende till hans resonnemang om religion och
hypnotism.

Helt naturligt uppehåller sig förf, mest vid kristendomen.
Emellertid får man vid redogörelsen for de särskilda trosme-
ningarna knappast någon riktigt klar uppfattning af hvari
egentligen det hypnotiska ligger. Vi skola ännu en gång an-
föra ett prof. Vid talet om betydelsen af tron på en personlig
gud heter det bland annat: »Det är tydligen endast högt ut-
vecklade individer, på hvilka den tron, att människosläktets
allmänna lycka kräfver ett visst handlingssätt, kan verka som
ett kraftigt motiv. Denna tro, hur riktig den än må vara,
har icke på den stora mängden samma lifgifvande och eggande
inflytande som den med hela kristendomens föreställningskrets
införlifvade tron på Gud, som ser alla människors handlingar,
deras begär och syften, som ransakar hjärtan och njurar och
kräfvar icke allenast ett riktigt handlingssätt utan äfven ett
rent hjärta. Enligt denna föreställning kunna de icke för en
person, Gud, dölja sina planer, sina inre tankar, och därige-
n^.m ,uPPs^r e^ kraf på verklig upphöjdhet under tider, då
människan i sin helhet var så ringa utvecklad, att hon icke
för sin egen del hade behof af att känna sina motiv rena och
öppna, sitt hjärta kärleksrikt mot medmänniskor, och att
handla så, att alla hennes åtgöranden liksom hennes inre lif
icke behöfde frukta, att det vore kändt af en stor mänsklighet,
819

Tron på en dud, som älskar alla människor, vill dem väl och
betraktar dem alla som sina barn, har äfven haft sin stora
betydelse i och för utvecklingen af den inbördes kärleken.
För Guds skull lärde människor att älska utanför familjens
område, först stammen och folket (t. ex. hos judarne), seder-
mera hela mänskligheten, därför att alla folk skulle vara
lemmar i Kristus.»

Den hypnotism, som detta exempel skulle lämna exempel
på tyckes icke kunna vara någon annan än den, att en män-
niskas meningar kunna hafva inflytande på hennes handlings-
sätt. Och den saken är obestridlig. Men man hade kunnat
finna både obestridligare och närmare till hands liggande bevis
på den saken. Om jag t. ex. har brådt om att komma till
ett mål och en väg dit är kortare än en annan, så väljer jag
den kortare; om jag tror, att ett handlingssätt är mera egnadt
att bereda glädje och tillfredsställa än ett annat så väljer jag
det förra. Men hänför man sådana fakta till hypnotismens
fält, så har man tydligen upprifvit alla gärden och ordet blir
en kringflytande fras utan mening.

Härtill kommer ytterligare, att denna sats visst icke är
sann i den utsträckning förf. tror. Han gör sig skyldig till
presist samma fel som de kristna missionärerna och deras re-
ligiösa vänner. Dessa inbilla sig, att om de döpa så och så
många negrer ett år, så hafva de därmed vunnit så och så
många svarta för vår religiösa uppfattning. Han framställer
den ideala kristendomen med dess kraf, sådan den ter sig för
de högst utvecklade, sedan inlägger han denna etiska uppfatt-
ning hos barbarer och drager den slutsats, att af en dylik
lära måste de ansenligt förbättras. Det är att ställa saken
på hufvudet. Ett etiskt högt utveckladt folk har en etiskt
högtstående Gud, men kristendomens högsta sanningar äro för
lägre stående folk endast »en ljudande malm och en klingande
bjellra.» Religionen är icke mera skuld till en hög etisk
ståndpunkt, än de etiska begreppen äro det till en högtstående
religion. De utvecklas vid sidan af hvarandra såsom olika
former i hvilka samma lif kläder sig. Jehova framträder i
gamla testamentet såsom det naturliga idealet för den tidens
judar och så har äfven kristendomens Gud under skilda kul-
turperioder varit personifieringen af de egenskaper, som hvarje
tids etiska nppfattning satte högst.

Slutomdömet om arbetet kan således ej gärna blifva
något annat än det, att man däraf näppeligen får den lärdom
820

förf, tänkt sig, att det skulle gifva. Det är för fullt af mot-
sägelser, lider för mycket af brist på skarp begreppsbestämning
för att, såsom vetenskapligt, tillfredsställa kritiska läsare.
Men som ett behagligt och intelligent kåseri, såsom en sam-
manfattning af en mängd i och för sig icke nya iakttagelser,
kan det både läsas med nöje och lämna en varaktig behåll-
ning. Och särskildt har det en förtjänst, som praktiskt taget
är mycket stor: det stöter ingen för hufvudet. Äfven ett re-
ligiöst gemyt kan tillgodogöra sig det utan att några
känslor såras.

Mac F-n
Ett sekularverk.

Hovedstromninger i det 19:de aarhundredes litteratur. VI.
Det unge Tyskland af Georg Brandes.

Med den för kort tid sedan utkomna skildringen af det
unga Tyskland har afslutats det betydelsefullaste litteraturhi-
storiska arbete någon skandinavisk författare frambragt. Det
ligger omkring tjugo år emellan första delen af Hovedstrom-
ningerne och den sista och därunder bar mycket förändrats —
icke minst verkets författare. Han har icke förändrats såsom
nordiske författare vanligen bruka. Han är ingen svensk stor-
het, som i sin ungdom slungar spjutet in i reaktionens leder
»för att såra och döda» frihetens borne fiender och på gamla
dagar sätter sig som professor och riddare i kättaredomstolen i
samma fienders sold. Han har blifvit sina ideal trogen, men
han har förlorat ungdomens sangviniska hoppfullhet: han har
sett sitt lands fria institutioner kränkas och trampas under fot-
terna under bifall af den förmögna pöbeln liksom af äm-
betsmannapöbeln, han har sett mången af dem, som i början
på sjuttiotalet svuro trohet åt framtidens tankar, under kampen
för inkomster, för ämbeten och för titlar glida öfver i de offi-
ciella samhällsbevararnes leder, han har sett feghetens och
dumhetens oerhörda makt att tvinga själar äfven bland dem han
satt högst och så kan han bryta ut så här i skildringen af
1848 års händelser:

»Men Europa rundt reste sig de undertryckta folken. De
visste, huru länge de icke hade upplefvat annat än onda ting,
icke sett annat triumfera än orätt, vana och lögn. Det verk-
liga och det afskyvärda hade nästan blifvit liktydiga begrepp
för dem; men de hade en tro, som kunde försätta bärg, och
ett hopp, som kunde komma jorden att darra. Föreställningar
sådana som frihet, parlament, nationell enhet, pressfrihet, repu-
blik voro för dem magiska makter; blott de nämnde dessa ord,
822

klappade deras hjärtan som en ynglings vid den plötsliga åsynen
af den tillbedda.

De framåtsträfvande i den nu lefvande slägten känna
annorlunda. De veta, att dumheten är ett rofdjur och det mest
seglifvade af alla, att fegheten, maktens flinka slaf, som springer
efter dess vink, är stark som själfva modet, när det gäller att
försvara fördelar, hvarpå den har häfd, och de tänka, att det
man kallar framåtskridande är en sjuk snigel. Fabelns naive
man köpte sig en korp för att se, om det var sannt, att den
kunde blifva 200 år gammal. De framåtsträfvande i våra
dagar veta på förhand, att hela den svarta korpredligheten,
alla korpsvarta lögner i alla stora och små korpnästen skola
öfverlefva dem — huru många hundra år är dem likgiltigt.
De hafva väl någon sällsynt gång sett det goda segra, men
aldrig hört erkännas, att det var det som för dem är det goda,
hvilket segrade. De hafva alltid sett sanningen först smädas,
så om möjligt dödas, och om det icke lyckades — då kastreras
och erkännas. De hoppas därför icke mycket. Många af dem
hafva dräpt hoppet hos sig, som man extirper ar en nerv, som
kan vålla allt för mycken smärta, De hafva blifvit besvikna
för ofta.»

Detta är naturligtvis mera ett uttryck för tillfälligt miss-
mod än för en fastrotad åskådning. Men det är dock ett
resultat af en lång erfarenhet, hvilken lemnat djupa spår efter
sig. Och det förefaller nästan anmälaren, som om författaren
låtit i ett och annat hänseende alltför starkt påverka sig af
hvad han i sitt lilla land iakttagit. Verket var anlagdt som
en skildring af idéernas kamp, visserligen endast där dessa
framträdde i konstnärlig form, mera än som en allsidig ästetisk
karaktäristik. Det tyckes hafva något afvikit från denna plan
numera. Denna sista del af det stora arbetet betonar ännu mera
än något af de föregående den rent konstnärliga sidan hos de
skildrade författarne, Brändes har fått större benägenhet än
förut att framhäfva icke så mycket hvad författarne gjort, som
huru de gjort det. I synnerhet vid skildringen af Börne synes
denna uppfattning bjärt framträda och något af den moderna
tyska knektandans förakt för den politiske idealisten hvilar
därför öfver skildringen eller rättare, han synes fastän af andra
skäl än det moderna Tysklands blinde beundrare, icke hafva
gjort samma rättvisa åt denne stolta demokratiske ande som åt
den cæsardyrkande Heine. Det synes nästan som om det för
honom vore en lika väsentlig sida vid de upprörda händelserna
823

under fyrtiotalet, om de framkallat vackra poem som om de
framkallat stora folkrörelser, och i sammanhang därmed låter
han Göthes väldiga gestalt kasta en alldeles orimlig slagskugga
öfver andar, som visserligen icke egde den store hedningens
lugna konstnärlighet, men hvilka dock på utvecklingen haft ett
direkt inflytande af stcrt värde.

FÖr att taga ett nära liggande exempel: Denna del af
Hovedströmningerne är kanske i konstnärlig mognad öfverlägsen
de första krigslystna föreläsningar, med hvilka Brandes började
denna öfversigt af ett halft sekels litteratur, men om dessa
föreläsningar fått den djupt ingripande betydelse, att man i alla
nordens land från dem daterar ett nytt litteraturskede, beror icke
detta månne på egenskaper som i nästan högre grad förefunnos
i de första delarne af det stora arbetet än i den sista? Konst
är en härlig sak, men man förer ej adepterna till konstens
verkstäder, man vinner ej den nödiga resonnansbottnen för
konsten genom att peka på den store Göthe såsom en evig
förebild.

Men det kan vara nog med anmärkningar. Äfven om
Brandes icke vore som han är, den obestridligt främste littera-
turhistorikern, skulle man vid afslutandet af detta hans arbete
framför allt erinra sig, att det icke finnes någon man, till
hvilken den litterära och konstnärliga odlingen i Norden står i
så stor skuld som till honom. Om det någonsin är sannt, att
man hedrar sig själf genom att hedra sina stora, gäller det här.

Gustaf R—s.

1
Från teatern.

Efter sitt triumftåg öfver alla Tysklands scener kom Her-
mann Sudermanns Die Ehre äfven till Dramatiska teatern såsom
en budbärare om, att det dock finnes ett intelligent litterärt
Tyskland, att militarismen och den uppskrufvade »foster-
landskärleken» dock icke förstört all begåfning i preus-
sarnes land.

Hos oss som i Tyskland är det emellertid icke författarens
originalitet och djärfhet, som i väsentlig grad skapat skåde-
spelets framgång. Det är otvifvelaktigt, att herr Fredriksson
här har störst förtjänst däraf. Han har en mycket fram-
stående roll, den världserfarne något blaserade mannen, hvilken
vuxit ifrån den alldagliga uppfattningen, hvilken i lifvets skola
lärt sig att bedöma allt från en själfständig ståndpunkt och
spirituellt öfverlägset résonnera om allting utan att låta sig
duperas. Vi ha under ett par decennier sett denna figur på
vår scen, framställd af herr Fredriksson, och dennes konst är
så fulländad, att vi ständigt med samma nöje se den igen, men
rollen såsom sådan är så konventionell som möjligt.

Det väsentligen nya i dramat är dess modiga och sannings-
kära framställning af fattigdomens demoralisation, en realism,
hvartill den kungliga scenen i vårt land ännu aldrig förut
gått och för öfrigt med ett par fiascon — låt vara fiasco
d’estime — undantagna ingen annan scen häller.

När den fattiga familjens hopp och afgud efter en tioårig
vistelse i fjärran land återkommer, hälsas han af en rörande
kärlek, hvars mest karaktäristiska uttryck är det tölpiga pla-
kat med ett brinnande hjärta och den grannt målade inskrip-
tionen, som fadern hänger upp på väggen. Så korsas de olika
uppfattningarna. Fadern och modern halft omedvetet, den
äldre gifta dottern med full beräkning hafva köpt familens
825

existens med att sälja den yngsta dottern åt en vanlig repre-
sentant för la jeunesse dorée; den unga Alma har med njut-
ningslystnadens och lyxbehofvets af fattigdomen nedtryckta
känslor hängifvit sig åt förbindelsen. Hon ville ha roligt,
några vare sig moraliska eller omoraliska grundsatser eger hon
icke, hon ville slippa ifrån släpet, hon är trött att sopa golf
och träla för födan, hon vill ha något af den glädje lifvets
ungdom kan skänka, hon är vacker och pikant — maskrad-
baler och champagnesupéer leka henne i hågen, och det finnes
en person, som vill bjuda henne detta, hvarför icke taga emot
det, hvarför icke roa sig, medan man kan det? Priset, ja därpå
tänker hon just icke, hon vill endast lefva lifvet under andra
förhållanden än föräldrahemmets dystra kamp för det dagliga
brödet. Gentemot denna demoralisation vill den hemkomne
sonen göra gällande vanliga hedersbegrepp, han vill lära sina
fattiga anhörige i bakgården själfaktning, att förstå sitt män-
niskovärde, att göra slut på det nesliga beroendet af herrskaps-
boningen. Man böjer sig i viss mån för hans auktoritet, men
man förstår honom ej och blir snart trött af att han bråkar
så mycket.

När den unge förförarens fader med en hederlig summa
ersätter flickan och hennes föräldrar och därjämte genom att
afskeda den hemkomne moralpredikanten beröfvar denne en stor
del af hans ekonomiska auktoritet, är därför utgången icke
längre tvifvelaktig : herrskapsbyggningen har än en gång visat
sig såsom bakgårdens beherskare, den senare har ingenting att
göra annat än att vara tacksam och dess återkomne son gör
klokast i att resa tillbaka till Indien igen: hans begrepp om ära
hafva visat sig icke passa för situationen. Och det är den
allmänna moral man kan draga ur det enskilda fallet:
äran växlar efter förhållandena, efter klimat, personer och
uppfostran.

Det utförande, som kom Ära till del, bidrog såsom vi
nämnt i mycket hög grad till dramats framgång, hvilken är
för våra förhållanden ovanlig, men till stor del köpes på kon-
stens bekostnad genom en schablonmässig afslutning i den stora
publikens smak.

Vi hafva redan nämt herr Fredriksson. Herr Palmes
utförande af den manliga hufvudrollen länder honom till all
heder och dessa två sekunderades förträffligt af sina krigskam-
rater, bland hvilka fröken Åhlander och fru Bæckstrôm, den
förra som den af fattigdomen förkrympta modern, den senare
826

såsom grosshandlaredottern utan penningmoral, synbarligen voro
bra mycket mera intresserade af sina roller än de öfriga da-
merna, särskildt fru Hartman — det lättsinniga älsklingsbarnet,
som dock i ett par situationer var naturtrogen nog. Gamle
Heineke, den kufvade, till krympling blifna arbetaren, var ock
en bild, som lifligt brände sig in i åskådarnes minne,
och som tillhör herr Thegerströms bästa.

Såsom helhet var »Ära» den bästa sceniska prestation vi
sett på länge. Medan t. ex. i »Moln» förekom en roll af för-
sta rangs konst — herr Hillbergs godsegare — och för öfrigt
åtskilligt medelmåttigt har man från åskådandet af »Ära» ett
oblandadt intryck af framstående konst. Man får ständigt en
ytterligare bekräftelse på den iakttagelsen, att Dramatiska tea-
terns numera i visst hänseende mera obundna ställning ländt
dramatiken till afgjorl vinst.

De öfriga teatrarne hafva fortfarande hvad angår dramat
föga lycka med sig. Den enda, som på allvar försöker sig
med annat än folkpjeser, Svenska teatern, har oaktadt erkän-
nansvärda ansträngningar icke lyckats fästa framgången vid
sin fana.

4. H-n.