Naturvetenskapsmän oeh
skönlitterate.

Parallelstudier

af

H. Szs.

»På 1700-talet föddes en stor poet, som
egnade sig åt naturvetenskaperna.»

(Aug. Strindberg, Blomstermålningar och
djurstycken, Sthlm 88, s. 112).

Att naturen, den direkta och osökta kunskapskällan, samt
specielt en viss genre iuom skönlitteraturen (i allmänhet uttryckt
såsom en produkt af estetisk-intellektuel verksamhet) måste stå
i visst nära slägtskapsförhållande till hvarandra, det är något,
som bör vara en omedelbar åsigt hos en och hvar.

Liksom målareadepten just i naturen observerar färg och
belysning och den utbildade ländskapsartisten sedermera på duken
gifver oss sina miniatyrporträtt af på en eller annan grund an-
slående vuer, så måste ock den litteräre ämnessvennen ute i fria
naturen göra noggranna förstudier till sin framtids bokproduktion
att den måtte bära riktig kolorit — se’n kommer då för natur-
skildraren ex professo att grundligt sätta sig in i de vexlande
företeelser af lefvande och dödt, som möta ögat ute i markerna.

Målarne hafva likväl ett vida svårare arbete än litteratö-
rerna i samma mån som en oegentlighet på duken frapperar
snabbare än en oegentlighet i det vittra alstret, der totalintrycket
ej så lätt förderfvas------men artisten och författaren, kri-

tiska och sanna mot sig sjelfva, känna nog riktigheten af små-
anmärkningarne, känna dem plågande som svårläkta sår (blef än
arbetet i allmänhet väl vitsordadt) och se dessutom brister i en

Ur Dagens Krönika. X. 10.

41
G58

eller annan riktning, som förblifva dolda för laici s profana ögon.
Och arbete, som man själf känner vara underhaltigt ! —	■

Så ungefär har man ju anledning att tänka sig förloppet
— andra orsaker ha måhända tillstött — då forna artister (målare)
äro blifna bokskrifvare, då namnen Drachmann, v. H&idenstam
m. fl. eröfrades exklusivt åt litteraturen.

A primo således: omsorgsfullt, ärligt studium af naturen! ■

Innan vi nu öfvergå till de förf., för hvilka observerandet
af detaljerade friluftsmotiv fallit sig lika imperatoriskt nödvändigt
som inhemtandet af insigter i anatomi för figurmålaren, eller
hvilka omvändt från naturvetenskapens obemärkta, mödosamma
stigar slagit in på skönlitteraturens färdväg, vilja vi omnämna
några -skriftställare, i hvars arbeten resultatet af slika noggranna
förstudier tydligt går igen: Bauditz, Schandorph, Tur genjev och
Theuriet samt Ibsen och Bjornson, i hvad skildringarne från fjall
och fjord angår.	_

Den mångfrestande Strindberg tillhör öfvergångs-serien mellan
denna och först omförmälda slägtgrupp. Han ligger ganska djupt
i flere grenar af naturvetenskap och har ej endast bläddrat i
specialverk, hvilket nogsamt den skönjer, som kan eller gitter
läsa mellan raderna i åtskilliga af hans kriftei.

En annan, numera döde förf. Herm. Hofberg, står ungefär
lika nära hufvudgruppen, ehuru hans litterära verksamhet efter
passerandet af »vändpelaren» slog in på banor, som ej tillhöra
skönlitteraturen i egentlig mening: utgaf en sammandragsstudie
af vegetationsförhållandena inom Södermanland och Nerike samt
öfvergick derpå till historisk-etnografisk id.

Men till de andra, med hvilka passerat, hvad Jacobsen
relaterar i »Digte og Udkast» (posthumt; Kjob. 86, pag. 3)!
»Det gives Oieblikke i mit Liv, hvori jeg tror, at Studiet af
Naturen er mit Livs Kald; men til andre Tider er det, som om
Poesien var det, der skulde være min Idræt.» .	.

Som vi låta »gammal vara äldst», göre vi början med
skalden Runeberg, hvilken år 1827 (Åbo) utgaf »Dissertatio,
insecta Fenniæ enumerans», och hans landsman dopelius, som
år 1838 (Helsingfors) publicerade »Dissertatio, insecta fennica
enumerans.» Otroligt är alls icke, att under det dessa båda i
unga år och under solvarma dagar vankade kring att studera
insekternas förekomst och lif, den kärlek till naturen föddes,
som sedermera uppammade dem till skriftställare af rang oc i
dref dem att tidt och ofta gifva sanna uttryck af stämningen
659

ute i djupa skogen eller vid den solglimrande tjärnen och —
härledt — af hvardagslifvets enahanda i finnpörtet.

Bland yngre författare hafva vi hit hänförlige: J0rff. Vilh.
Bergsee (f. 8 Febr. 1835), hvilken 1864 disputerade pro gradu
phil. med en uppsats om svärdsfiskens »Slimrors-Parasit» (Phi-
lichthys Xiphiæ) och dessutom utgifvit flere zoologiska verk:
»Om Termiterna» (i »Tidskr. f. popul. Fremst. af Naturvidensk.
I855), »Om de i danske Lov- og Naaleskove forekommende Ar-
ter af Tomiciner» (1858), »Oldenborrens Naturhistorie» (1862)
samt »Den italienske Tarantel og Tarantismens Historie i Mid-
delaldern» (1865). Som bekant är, har ju B. emellertid utgifvit
18 — mer eller mindre oblandadt rena — skönlitterära arbeten,
frän hans »Piazza del Popolo» (Kjob. 66) t. 0. m. »Nissen»
(Kjob. 89).

Den vi derpå hafva att minnas är: Kristian Elster (f. 4
Mars 1841, d. 11 April 1881), forst-assistent i Throndhjems stift.
Hans skönlitterära produktion omfattar 6 arbeten, af hvilka flere
äro ytterst gedigna. Entréen i bokverlden skedde med »Fra
Fjorden. Skuespil», sortien år 1881 med »Farlige Folk» (Kjob;
81 ; öfv. Sthlm 84 af Gust, af Geijerstam), följda af den post-
huma Kiellands-editionen af »Solskyer» (Kjob. 81). Elsters år
1871 tryckta: »En Korsgång» är samma år jemväl öfverflyttad
till svenska under namn »En korsets väg.»

Till sist J. P. Jacobsen (f. 1847, d. 30 April 1885), man-
nen med den genomträngande blicken, skärpt än mer af detalj-
studier genom mikroskoplinsen, han, som uppdagade och tolkade
hjärtans lönligaste känslomystér och som gick bort så ung, lem-
nande oss som arf och eget endast alltför litet af sina konst-
verk, minnande om och röjande mästaren i hvarje linea. Som
växtkännare (algolog) var det J. först skapade sig namn och
renommée; år 1873 vann han kjobenhavneruniversitetets guldme-
dalj för en botanisk uppsats. Vårt ofvan angifna citat gifver
otvetydigt vid handen, att J. med tvekan och först efter inre,
allvarlig sjelfpröfning öfvergaf den vetenskapliga banan, och visst
och säkert är det, att skalden aldrig helt lade å sido sin ung-
doms älsklingsämne, och att just insigterna derifrån kommo till
användning vid de psykologiska iakttagelserna samt öfver flere
hans arbeten (vi minnas specielt »Fru Marie Grubbe; Mogens
og andra Noveller; Niels Lyhne; Digte og Udkast» m. fl.) bredde
en dager, erinrande i finessen om — hvad skall jag säga —
färgspelet vid norrländska solnedgångar, dagens döende derute i
den allfamnande naturen.
GCO

Förutom dessa typiska exempel på, hurusom naturveten-
skapsmän antingen öfvergifvit sitt ursprungliga verksamhetsfält
för skönlitteraturen eller vid sidan af detsamma giort märkliga
inlägg i den skönlitterära produktionen, finna vi derefter dels
naturvetenskapsmän, hvilka skrifvit åtskilligt, som har skönlitterärt
värde utan att likväl i allo ega dess karaktär, dels ock (till följd
af begreppets »naturvetenskap» utsträckning) personer, hvilka,
sysslat med naturvetenskap i vidsträckt betydelse och hvilka
lemnat alster af nyssagda eller mera potentieradt skönlitterär art.

Till den förra kategorien hänföra vi forstmästaren J. B. Barth
(forstvetenskapligt och botaniskt skriftställen vid sidan af skildrin-
gar från norska naturen samt jägare- och turistlif), till den se-
nare. Professor 7. d. FVüs (lapsk etnograf; skizzerade turist-
och sommarlifsminnen !), Sophus Trornholt (polarskensobservator ;
»Under Nordlysets Straalerl»), Professor W^. Holmgren (fysio-
log; publicerat flere stämningsfulla, i s. didaktiska vers!) samt
Professor Paolo Mantegazza (antropolog; dessutom förf, till »Il
seculo di Tartufo», »Ein Tag in Madeira» m. fl.)

Exempel på samtidigt literäre och naturvetenskaplige kritici
(absolut taladt, då vi nämligen ej alls ingå på själfva kritikens
utförande) ha vi i Doc. L. H. Åberg.

Hvad vi åsyftat med denna lilla uppsats har endast varit
att taga initiativ till ett påvisande af naturens med nödvändighet
uppfostrande och i synnerhet på hvarje mottagligt, konstnärligt
anlagdt individs lifsarbete återverkande inflytande samt konstatera
olika faser af vexel- eller samverkan mellan naturvetenskapsmän
och artister (= utöfvare af hvarje skön konst — dit vi ock hän-
föra skriftställeriet, då nb lösen gäller »att andäktigt och för konst-
närsfingrar låta samtliga språkets strängar ljuda»).

Lätteligen kan och väl behöfver själfva den specificerade
delen'’af vårt opus kompletteras af intresserad person, då an-
språk här ej alls göres på någon som helst fullständighet — vi
hafva endast velat påpeka några oss frapperande och såsom in-
tressanta förefallande fakta.

*	*

Föi- att till sist allmänneliggöra kärleken till »markerna»,
till skngarne, elfvarne och fjellen, vilja vi ej neka oss nöjet att
661

ytterligare söka sprida följande antecknade »loci librorum», de
der antingen omtala naturföreteelserna med viss undermening eller
i allmänhet tydligt vitna om resp, författares erkännande af dessa
»markers» educerande och hägnande rôle:

There is a pleasure in the pathless woods,
there is a rapture on the lonely shore,
there is society where none intrudes,
by the deep Sea, and music in its roar:
I love not man the less, but Nature more,
from these our interviews, in which I steal
from all I may be, or have been before,
to mingle with the Universe, and feel
what I can ne’er express, yet cannot all conceal.

(Byron, Childe Harold’s pilgrimage [Rossetti, s. 24]).

„ — — Därute i den djupa skogen har jag lärt mig
naturens hemligheter. Jag vet nu med mig, att jag kan skildra
den blå himmelen och det forsande vattnet, skogen och fjället,
människodrömmar och menniskohandlingar. Jag vill ut, ut i
vida verlden.

(Christer Swahn, Ord, Sthlm 84, s. 68).

Akta skogen ! Krafter strömma
mildt utur hans gröna gömma.
Han är vänfast, trygg och trogen —
akta skogen!

Akta skogen! Välljud strömma
ljuft utur hans gröna gömma.
Han är vänfast, trygg och trogen —
akta skogen !

Och omkring dem stod den af hartsångor fylda luften så
underligt tyst och stilla, som den endast kan göra i en sådan
tät, öfverbyggd granskog.

(Ernst Ahlgren, Fru Marianne, 2:a uppl., Sthlm 89, s. 173).

Ensamheten är sund. Äfven ensamheten ger lycka — den
stora, kalla lyckan, som är lik en vind från hafvet: den ger
styrka.

(Ernst Ahlgren, Ur studieboken: Stämning),
662

Hvar han var? Öfverallt,----------------i den tysta skogen, der
naturen drömde, i de höga granarnes hemlighetsfulla suckar, der
man trodde sig höra kväfda snyftningar.

(Ed. Delpit, Nemesis, öfv. Ups. 83, s. 203).

Hvad det ändå är för en allvarsam stämning i den här
furuskogen. Det är så mycket som faller bort och blir smått
och likgiltigt 1 Det är underligt, man känner sig nästan föröd-
mjukad — och ändå på samma gång lyftad och frigjord.

(Edgren, A. Ch, D:ssa di Caianello, Ur lifvet II,

Sthlm 83, s. 17).

Skogen häxar håg till drömmar

om eW fordom, som har flytt.

(Edv. Fredin, Vår Daniel och. andra dikter.

Sthlm 89, s. 166).

Vildrosor i snåren blossa,
och kylig, svällande mossa
dig bjudes till hufvudgärd ...

Här inne är ljuft att blunda,
i tystnadens lugn begrunda
de ting, som händt eller stunda
Derute i kämpande värld.

Här kan du ditt inre samla,
när minnena från det gamla
ånyo få lif och röst.

Här svalkas det heta blodet,
här ångrar du öfvermodet
och sår, som — du knappt förstod det —
du slagit månget ett bröst.

(= föreg. ; s. 56).

Hellre i skogen jag vankar.

Aftonens flägt genom kronorna susar.

Men mina stilla tankar
hör jag ändå, fastän skogen brusar.

(E. G. Geijer, »Salongen och skogen»)
663

Kom, och räds ej ensamheten,
veke son af stadens vimmel —
kom hit ut till ostördt jubel,
omängd luft och oskymd himmel!

(A. T. Gellerstedt, Dikter. Ny Samling.
Sthlm 81, s. 71).

Vill i fred du lida:
hjorten flyr med stungen sida
in i stiglöst snår att kvida.

(= föreg. ; s. 118).

och drömt i skogarnes heldagsfrid.
(Ola Hansson, »Vandring» i Dikter.
Sthlm 84, s. 98).

Och skogen står der, tyst och allvarsam,
en bunden verld, som klagar och fördömer —
(Tor Hedberg, Prinsessan i den sofvande skogen.

Ny Ill. T. N:o 5, 1886).

Hur mörk och dyster den höga skogen där bakom, som
ett mollackord i en smekande, melodiös sonat
(Halvor Grip, Rolf Frese och andra berätt.

Ups. 83, s. 76),

Længere oppe i lierne står furuskoven, tung og drommende.
.— Velkommen hidop til skovensomhedens hvile!

(Axel Hagemann. Altens lakseelv &c.,
Kr:a 89, s. 20).

»Jeg gad vidst», længer kom hun ikke, men saa med straa-
lende Blikke op i det gronne Lov.

»Hvad gad du vidst, min Hjærte?»

»Jo, om Skovluft intet kan giore kloge Folk galne».

— holdt ved med at lobe længere og længere ind i det
allertykkeste og tætteste --------aa, jeg blev saa beklemt og
plykkelig, og for hver en Gren? der knaged’, foer det i mig,
664

og min egen Rost, den var jeg næsten mere bange for end for
alting Andet.

(J. P. Jacobsen, Fru Marie Grubbe,
3:die Opl. Kjob. 82, s. 137].

Stille, du elskede Kvinde!
Tyst må vi træde, vi to.
Der sover en Sang her inde
i Skovens natlige Ro.

(samme förf.; Digte og Udkast.
Kjob. 86, s. 179).

»----------------hun, (huldren) var legemliggjorelsen af skoven-
somhedens poesi. Den dunkle naaleskovs hemmelighedsfuldhed
og fjeldnaturens dode ro danner den naturlige baggrund for hen-
des skikkelse.»--_

(Henrik Jæger, Huldren, i »Juleroser»,
Kjob. 87).

»Men jeg véd ikke, hvordan det er deroppe i Fjeldet; det
var, som ingenting tog i Benene. Luften blev saa fin og let,
som jeg havde drukket kroppen bort i Champagne, den gav som
en hel Rus; jeg kunde gjerne gaat paa Hænderne, og det kom
ingen ved i den hele, vide Verden, for nu var jeg oppe i Taget!»
(Jonas Lie, Familien paa Gilje.

Kjob. 83, s. 53 o. 54),

------------»det förefaller mig som hörde jag inte riktigt sam
man med menniskorna här.

Om ni visste, har ensamt jag lefvat deruppe i min fjäll-
bygd *, så skulle ni förstå det. »

'______________ »Ja», sade han sakta. »Lifvet är inte sådant, som
vi drömma det i vår ensamhet.»

Hon skakade på hufvudet.

»Det är inte lifvet», protesterade hon varmt. —

»Ni får inte tala illa om lifvet---------------lifvet är rikt och
fullt af skönhet, fast menniskorna förfuska det ■—■ för sig själfve
och andra.»

(Axel Lundegård, Röde prinsen.
Sthlm 89, s. 169).

* Kursiveradt af citator!
665

________ _ framkalla hos den ensamme vandraren en känsla af
vemod, ensamhet och rädsla. Sådana känslor väckas till lif un-
der vandring i de dystra, mörkfärgade granskogarne — —
(Fr. A. Lovén, Våra skogars lif och strid.
'_______Sthlm 84, s. 13).

Der er en Renhed i din Luft,
en Trolddom i den vilde Duft
fra Fyrreskovens Ranker,
hvor Bäcken dandser glad og fri
og Elven glider tavs forbi

i dybe Alvorstanker.	.
(Helene Nyblom, »Til Sverrig»).

Från barnaårens vistelse i skogarne hade hon bevarat sinne
för en kontemplativ och drömmande poesi. „ „ v
(Pierre Loti, Ungdom och kärlek, öfv. af E. Thyselius,
v	Ups. 88, s. 79).

Ack sådan kärlek röjs i skogens fågelsång!
Ha sång och kärlek väl ej födts på samma gång? . ..
(Franc. Ponsard, Horace et Lydie, öfv. af
H. Molander, Ups. 79, s. 13).

Men den, hvars hjärta ett skogsrå stjäl,
får aldrig det mer tillbaka:
till drömmar i månljus trår hans själ -
(Viktor Rydberg, »Skogsrået» i Dikter,
Qbg 82, s. 59).

Gudrun:

Jag älskar
de gråa fjällen, töcknet, stormen, heden —
der var min barndoms verld, der är mitt allt.
(Thore Strömberg, Baldersfesten, Sthlm 88» s. 25).

Och varmt det blir i mitt inre . . .

i lödig sång
jag ville tolka min glädje
att, lös det tvång,
som lifvets förfining föder,
få njuta här

i villande skog den frihet,
natur’n beskär.

(E. N. Söderberg, »I villande skog» i »Från
Fyris strand»« Ups. 88? s. 77).
666

Det (staffaget) är der för att öfva sig se öfvergifvenheten
in i hvitögat. Äfven innan döden kommer, kan det vara sä
godt att ej bli skrämd för ensamheten.

(Karl Tavaststjerna, i »Jul» är 1888).

Eller stor stadsbarn, om du har öra
än för sängens vemod, drag att höra
trastens toner

i den villande och mörka mo!

Stanna! Hör! — I själfva solnedgången
från en grantopp strömmar ymnig sången,
skogen drömmer,
sjunkande i juninattens ro.

(Hugo Tigerschiöld, »Sångens rike» i Dikter.
Sthlm 88, s. 38).

Ty skogen duger icke alls dertill,
den famnar blolt en hvar, som längtar drömma,
och hviskar sagor, att man lätt går vill
och lockas längre in i dunkel gömma.

(= föreg.; s. 71).

I furuskogens djup jag vet en källa,
hvars rika flöden fram ur mossan välla.

Dit går jag, efter dagens id, i natten
att dricka svalka af dess friska vatten.

Der trycker mig ej ensamhetens smärta,
der klappar ju naturens stora hjärta!

Och när dess svala dryck jag törstig tömmer,
allt jordelifvets kval och ve jag glömmer.
(= föreg.; »naturens ande»).

Har du intet öga,
som din blick kan möta,
obeslöjad,
utan häjd och sans —
får du sjunka in i
skådande af skogens
trolldomsdjupa
vildtjärns spegelglans,
667

Har du ingen mun, öom
vid ditt öra hviskar
ord af tjusning,
ord som ingen vet —
får du ensam höra
djupt i mörka moar
granars susning,
skogens hemlighet.

Har du ingen barm, der
du i gråt kan finna
för ditt sjuka
vemodshjärta tröst —
får du gråta stilla
vid naturens varma,
mossigt mjuka,
evigt unga bröst.

(= föreg.; »Ej allena»).

Mossa, grön och saftig,
liten källas flöde,
skogen hög och doftrik,
platsen fridlyst öde.

Kom från landsvägsdammet!

Stärk din trötta vilja! —
(Toivo, Vind för våg, Dikter o. skizzer.

Sthlm 85, s. 23).

— — Naturens umaadelige, ode Ensformighed,
der virker saa gribende paa Sindet.

(Sophus Tromholt, Under Nordlysets Straaler,
Kjob. 85, s. 327).

Paa Skrenten ved Sætervangen

staaer Gjætergutten i Aftnens Glands,
og lytter till Huldreklangen,
og trylles og dysses af Possens Dands.

Han dysses, til han vil blunde
og hvile sit Hoved hvor Lyngen gror;
han tænker: ak, hvem der kunde
v^re derinde^ hvor Huldren bor!
668

Da kommer hun let og stille,
og kysser i Fjeldet den brune Dreng,
og lærer ham sodt at spüle
paa guldvunden Lur og paa Silkestreng.

(J. S. Welhaven, »Paa Fjeldet»).
G. A. Matschtet.

Grigorij Alexandrowitsch Matschtet föddes 1851 i en ukrai-
nisk adelsfamilj, som leder sina anor frän en vid Poltava till-
fångatagen svensk (Matschtet är en russificering af Mannstädt).

Till hans äldsta minnen hör en storartad ceremoni i en ro-
mersk-katolsk kyrka i början af den polska revolutionen 1863.
Den högtidliga klangen i de nationella revolutionära hymnerna
»Boze, coz z Polska» * och »Z dymen pozarow» **, sjungna af
en tusenstämmig kör af bedjande skaror med ackompanjemang af
kyrkoorgeln, har djupt inpräglat sig i barnets mottagliga sinne.
Hans skoltid inföll under en period af synnerlig verksamhet i
Rysslands offentliga lif — den s. k. »sextiotalets period» hvil-
ket äfven återspeglades i skolan. I stället för den gamla devisen :
icke räsonera utan lyda! — bemödade sig nu alla lärare att
hos sina adepter inprägla den motregeln : icke lyda utan räsonera !
förtäljer den forna utgifvaren af den revolutionära tidskriften
»Wiestnik Narodnoj Woli» (Folkviljans budbärare) och nuvarande
medarbetaren i den ledande reaktionära tidningen »Moskowskija
Wiedomosti», herr Leon Tichomirow. Den reaktion i folkupp-
lysningens ministär, hvilken började med den liberale grefve Go-
lowins afsked och den reaktionäre grefve Tolstojs (en värdig kam-
rat till Katkow) inträde deri hade ett direkt inflytande på Matsch-
tets öde. Liflig och sjelfständig, icke skapad för den militära
subordination, som nu skulle göras gällande i skolorna, blef han
relegerad.

Någon tid var han därefter lärare vid en elementarskola, men
afskedades »på grund af skadliga meningar». En sommar till-
bragte han som lärare hos en rik godsegare, men måste lämna
äfven denna anställning i följd af följande händelse. En släg-
ting till godsegaren kom på besök. En kväll vid måltiden fördes ta-

* O Gud. hvad blir nu Polens öde?

,|:* Elden härjar våra hemvist.
670

let på medlemmen af Tschernigowska provinsialständerna, Lindfors,
en bekant liberal och Ukrainofil *, hvilken stod i vänskapsförhållande
till Matschtet. Då slägtingen, hvilken var designerad till en hög plats
i ministären, oaktadt Matschtets ifriga protester fortfor att nedsätta
dennes frisinnade vän, reser sig slutligen Matschtet, kastar sitt glas
med varmt te i ansigtet på interlokutören och lämnar rummet. Föl-
jande morgon afreste han till Kijew, där han någon tid idkade
studier vid universitetet och knöt intima förbindelser med en mängd
af de Ukrainofila professorerna.

Året 1871 har varit af stor betydelse för hela det tänkande
Ryssland, å ena sidan på grund af tilldragelserna i Frankrike
och å andra sidan genom processen mot den Nietschajewska or-
ganisationen i Ryssland, vid hvilken mera än 80 personer dömdes
for ett försök till bildande af en hemlig förening. Denna första
allvarsamma förödelse inom partiet framkallade hos den frisinnade
ungdomen stor nedslagenhet. Men heta hufvuden och lifliga
hjärtan kunde icke stanna vid nedslagenheten. »Vi äro öfver-
flödiga i vårt land», tänkte de, »då våra begrepp, som dock äro
den nuvarande bildningens sista ord, icke motsvara det ryska
lifvets och tänkandets ståndpunkt. Vi äro här främlingar, med
våra åskådningar kunna vi, om vi skola blifva vår öfvertygelse
trogne, icke vinna någon ställning i detta halfasiatiska samhälle.
Striden öfverstiger våra krafter: folket sofver och regeringen är
allsmäktig — vi, en svag handfull tänkande människor hafva
ingen utsigt i en strid mot sådana motståndare. Men vi äro
blott genom börden förbundna med Ryssland, vårt fädernesland
är hela världen, hela den utvecklingsdugliga mänskligheten, som
fostrat oss med sina ideer. Låtom oss sålunda kämpa i spetsen
för mänskligheten ! Framstegets seger, där dess krafter äro mest
koncentrerade, skall öfva inflytande på hela världens öde.»

Af dessa ideer beherskades bland andra tolf unge män, som
öfverenskommo att lämna universitetet och begifva sig öfver oce-
anen, dit där inga vidskepliga traditioner från en gången tid
finnas, där människan och tanken äro fria, där allt tillhör fram-
tiden. Bland desse var också den 21-årige Matschtet. ** Efter
att hafva stiftat bekantskap med medlemmarne af den interna-

* Ukrainofilerna äro ett literärt parti, hvilket sträfvar efter själf-
ständighet för det nationella lifvet och särskildt likaberättigande för det
nationella språket i Ukraine (d, v. s. Lill-Ryssland), hvilket är af rege-
ringen förbjudet.

** Denna period i det ryska sammhällslifvet utgör föremålet för en
af hans bästa skildringar i novellen »Den förlorade sonen».
671

tionella arbetareassociationen i NewYork och hafva besökt fader
Noyes’ perfectionistsamhälle, valde de sig en plats på Kansas’
prärier och grundade där ett kommunistiskt landtsamhälle, hvarest
den blifvande författaren ifrigt mjölkade kor och idkade kokkonst
i församlingens gemensamma kök.

Den revolutionära rörelse^ som uppstod i Ryssland 1874,
kallande honom bort från dessa fredliga sysselsättningar och han
skyndade till Petersburg. Här uppträdde han första gången såsom
författare med skizzer från lifvet i Amerika. Hufvudsakligen
egnade han sig emellertid åt politisk verksamhet i hemliga för-
eningar. 1876 deltog han i befriandet från fängelset af två af
de mest komprometterade i den berömda processen mot de 193,
fredsdomaren Kowalik och öfverrättsrådet ’ Wojnaralskij. Båda
fångarne stego under natten lyckligt ned från femte våningen med
hjälp af sammanbundna lakan, men upptäcktes vid nedkomsten
af en berusad officer, som händelsevis for förbi. Bland de unge
män, som man vid tillfället lyckades arrestera var äfven Matschtet.

I gendarmeförvaltningen stäldes till hvarje anklagad den frå-
gan: »har ni varit i utlandet?» »Och hvilka voro edra bekanta
där?» ■— det gäller att spåra upp roten och trådarne, såsom
den bekanta satirikern Stschedrin uttrycker sig.

— Furst Bismarck, marskalk Mac Mahon, påfven Pius IX .. .^
svarade Matschtet kallblodigt.

— Det var rätt aristokratiska bekantskaper ni haft, anmärkte
förhörsdomaren hånfullt.

— Ja, jag har inte alltid haft bekantskap med endast så-
dana, som ni, herr domare, svarade den häktade.

Sedan han tillbragt l1/2 år i ensamt fängelse i en af Pe-
ter-Pauls-fästningens källare, förvisades han på administrativ väg
till stranden af hvita hafvet. I landsflykten var han administra-
tionens enfant terrible. Då underrättelsen om mordet på polis-
chefen, general Miezientzew, kom till denna ödsliga trakt, till-
ställde de förvisade på Matschtets initiativ allmän illumination,
i det de upplyste sina hus och hela gatan med en mängd lan-
ternor. Den lilla stadens innevånare samlades för att beskåda
denna underliga syn. Detta tilltag kunde naturligtvis icke blifva
ostraffadt. Två af de förvisade, Matschtet och Sidoratzky flydde
emellertid men häktades i Wologdaguvernementet och skickades,
sedan de tillbragt några månader i fängelse, år 1879 till Vest-
sibirien. Här förblef Matschtet ända till år 1885, då han efter
nioåriga pröfningar i fängelse och förvisning erhöll tillstånd att
återkomma till europeiska Ryssland.
I Sibirien sysslade han ilitigt med literatur. Där skrefvos
flere af hans bästa arbeten, hvilka offentliggjordes i Petersburger
och Moskauer-tidskrifter och bland dessa arbeten var äfven den
följande novellen.	.

Efter sin återkomst från Sibirien har han valt Moskau till
vistelseort och fullständigt egnat sig åt literaturen. Och han har
på kort tid förvärfvat sig ett bekant namn bland de nutida ry-
ska författarne.	•

W/adi mir Muranow.
Vi segrade!

En berättelse från lifvet i Sibirien
af Grigorij A/exandrowitsch Matschtet.

(Ofversättning från ryskan af H. G.)

Sasiedatelen* har upptäckt en by.**

Därom fans intet tvifvel, ehuru vi i början alla tviflat
derpå och på spe kallat honom »den nye Columbus». Skatte-
uppsyningsmannen, som förstod sig på spritgrader, försäk-
rade att sasiedatelen helt enkelt hade druckit utöfver det
lagstadgade måttet, eller för att begagna vanligt samtals-
språk »tittat för djupt i glaset». Vi trodde gerna på rik-
tigheten af detta sinnrika antagande af den kompetente och
i alla afseenden aktningsvärde mannen; och vi trodde det
desto hellre, som en verklig »upptäckt» skulle medföra en
belöning åt sasiedatelen. Vi voro visst inte afundsjuka,
äfven om vi icke tyckte om särskilda framgångar. Vi skrat-
tade högt och frågade i hvilken verldsdel denna nya by
låg?.. . Kvickhufvudena förmodade att »hvita araper» lefde
där. Vår aktade lärare, Arefin, sade på skämt, att han ville
lemna hela sin förvärfvade förmögenhet och begifva sig dit
som missionär. Till och med Pan Poklewskij, som stän-
digt sysslade med drömmerier om en utvidgad krogrörelse,
skakade betänksamt på hufvudet och frågade ironiskt, om
det fans några värdshus i den nyupptäckta byn. Vår vör-

* Sasiedatel kallas i Sibirien en polistjänstemän, motsvarande livad
som i Ryssland heter Stanowoi, ofta bisittare vid polisförhör.

** T Sibirien är »upptäckandet» af en obekant by ingen sällsynthet.

Ur Dagens Krönika. X. 10.	^'^
674

dige Isprawnik* blef helt naturligt synbart upprörd öfver
blotta tanken att i hans krets någon som helst »upptäckt»
öfver hufvud taget kunde vara möjlig . . . Liksom om inte
han kände allt på sina fem fingrar, härs och tvärs !...
Hvad för en upptäckt?! Om jag får lof att fråga!

Man hade helt à propos upptäckt en by, liksom man
skulle upptäcka en guldåder eller ett stenkolsfält!. .. Upp-
täckt både hus, innevånare, boskapshjordar och alla andra
attributer för en by. Man bakade och kokade där, dog och
förökade sig; man arbetade och hvilade där, man förrät-
tade allt tänkbart utan pengar, utan pass, utan »polis», utan
»laglig öfverhet», utan krogar. Det var upprörande, men
icke desto mindre otvifvelaktigt. När tillvaron af denna
hittills okända, i den öde ogenomträngliga skogen och mo-
rasen fördolda by, efter en hel rad af »meddelanden» och
»rapporter», visade sig vara en verklighet, på hvilken man
icke kunde tvifla, och en belöning verkligen lofvades Sasie-
datelen, — upphörde vi naturligtvis att skratta. Steg för
steg men hastigt öfvergingo vi till jubel och arrangerade en
fest med champagne och skåltal. Vi hurrade och drucko
välgångsskålar för den nya, ännu af ingen, ej ens af sjelfve
Sasiedatelen skådade, utan endast på grund af »otvifvelak-
tiga meddelanden» kända byn. Poklewskij svärmade helt
allvarsamt, utan ironi, för ett värdshus och räknade öfver
huru mycket man »därborta» skulle utpressa af honom för
tillståndsbeviset. Vår isprawnik hängde icke längre läpp,
utan meddelade hvar och en af oss »under tysthetslöfte» att
han redan för lång tid tillbaka haft kännedom om att »skäl-
mar» höllo till i den där urskogen, men han hade tegat på
grund af högre hänsyn. Vi voro så glada, att vi glömde
sjelfva kortspelet; vi disputerade, förifrade oss, förebrådde
hvarandra vår skepticism och gratulerade hvarandra i kapp
till den »nye Columbus» framgång. Vi »hissade» honom
under hurrarop likt en triumfator och beklagade, att vi ej
hade någon lagerkrans åt honom. Damerna ändrade enhäl-
ligt åsigt och funno honom mycket intressant; de försäk-
rade, att den något litet utskjutande bakdelen och det öf-
verflödiga fingret på handen (man säger att det är ett dåligt
tecken) icke störde det allmänna intrycket. Med ett ord,

* Kretsdomare.
G75

allt hade förändrat sig, allas intresse var taget i anspråk för
den nya byn; alla jublade och tillbragte aftonen i extas.

Man allt som hittills händt var naturligtvis en småsak.
Det återstod oss att eröfra och segra - - och det var just
det' svåraste problemet. Historien om föregående »upptäck-
ter» talade ett tydligt språk, att ingen enda af dessa hade
aflupit utan försök från de upptäcktes sida att fly undan
och dölja sig bland bergen, lemnande hus och hem i sticket
vid »Columbi» första ankomst. Traditionerna och handlin-
garne i arkivet visade tydligt, att »skälmarne» alltid voro
vaksamme och på sin vakt. Ja, det saknades ej exempel
på, att de varit beväpnade med störar och små bössor. Med
ett ord, då den första hänförelsen var öfver, uppfyldes* våra
sinnen af en viss oro. Byn upptäcktes eller rättare för-
råddes egentligen af en landsstrykare, som sasiedatelen hade
gripit för inbrottsstöld. För en viss belöning och hufvud-
sakligen mot löfte om undseende upptäckte denne hemlig-
heten för honom, Han hade nämligen af en ren händelse
träffat på byn, då han en gång ströfvade omkring i skogen.
Vi vände oss till honom och yppade för honom våra be-
tänkligheter, men då han togs i förhör, meddelade han oss
ingenting lugnande. »Skälmarne» voro mycket vilda. Hans
tillfälliga sammanträffande med dem hade nära nog kostat
honom lifvet. Flere ville döda honom, emedan de fruktade
förräderi, och han räddades endast genom de äldres mellan-
komst. Han måste emellertid svära vid korset att alltid
stanna hos dem.

— Hvarför gick du då från dem? frågade vi enstäm-
migt.

— Emedan de äro »tölpar».

— Hur så? frågade vi förvånade.

— Tölpar, säger jag Er! Ett förbannadt lif föra de;
inga festligheter, inga cigarrer eller sådant, intet vin. — Ja,
de ha ej ens en idé om sådana saker. T. o. m. deras
förfäder hade ingen aning derom. Inga nöjen! Låter man
vid samtal undslippa sig ett förfluget ord, anses det som en
synd. Förbannadt tråkigt!

— Kanske får man svälta där? frågade sekreteraren.
(Han var alltid hungrig.) . o

— Hvad för något? svälta där! Ah nej, der fins till-
räckligt af allting, säd, all slags fogel, fisk, boskap. Alla
676

lefva i endrägt tillsammans, arbeta gemensamt liksom en fa-
milj. Den äldste förvaltar allt som en fader.

— Tro de på den sanne guden? frågade Arefin.

— Ja på sitt sätt... De äro gammaltroende.

— Ja, jag kunde just tro det!

Arefin suckade förkrossad. Isprawniken, som var en
ifrig beskyddare af »rättvisa inkomster» och »sportler», af-
bröt honom.

— Tror du de äro välmående? frågade han.

— Mycket rika, Ers höghet.

Vi voro på det högsta upprörda och ansträngde oss af
alla våra krafter för att lösa den kinkiga eröfringsuppgiften.
Huru skulle vi ställa så till, att »skurkarne» icke undsluppo
utan öfverrumplades på ort och ställe? Om vi endast er-
öfrade en öfvergifven by, skulle ingen tacka oss därför. Of-
verrumplingen blef således hufvudsaken. En vilde, som
lefver utan lag, måste man göra till en nyttig medborgare.

Lyckligtvis fans det bland oss en talang, ett militär-
geni, en strateg, en taktiker, chefen för platskommenderin-
gen, som, ehuru han aldrig besökt någon akademi, framlade
ett projekt, som på förhand tillförsäkrade oss seger. Det
var en glänsande, djerf plan. Vi helsade den med den ljufva
klangen af pokaler och smällande champagnekorkar. Det
återstod nu endast att invänta frosten, på det att sump-
trakterna skulle frysa till —• och så skulle de oförberedda
öfverrumplas från alla sidor. Det återstod endast att för-
dela rolerna; ett arbete som raskt undanstökades. Ispraw-
niken tog på sin lott den norra, jag den vestra, sasiedate-
len den östra och fiskalen den södra sidan. Mellanrummen
skulle fyllas af en kavallerikedja, under kommando af stra-
tegen i egen person. Sålunda af vaktade vi frosten.

II.

Och der borta, på andra sidan om de sju sjöarne, på
andra sidan om de dimmiga, vidsträckta sumptrakterna, djupt
inne i den smaragdgröna, jungfruliga, milda cederskogen —
där väntade man oss helt säkert inte. Vi hade rätt i var
077

förmodan, att man dar lefde sorglöst och helt och hållet
hade förgätit oss. Icke förgäfves hade hundra år förgått,
hvilka man sorglöst tillbragt i denna by, som uppstått af
ett af de gammaltroendes kloster, hvilket åter någon gång
fordom uppförts af några verldens fåfänglighet' undflyende
fanatici eller måhända äfven desertörer. Man lefde lugnt
och sorglöst i byn utan den minsta tanke på en »upptäckt».
De hade icke blifvit upptäckta på hundra år och deras sorg-
löshet öfvergick derför till sed och vana. I sedvanan sågo
de sin rätt, i brottslig undandoldhet en hjeltedat, i sitt råa,
afskilda, okultiverade urlif en tillräcklig lag. De voro na-
turligtvis, såsom alla vildar, förfärligt egensinniga i sin grof-
het och sitt hat till »världen». Oaktadt den långa ensam-
heten hade ingen, af dem under hela hundra år gjort ett
försök att sammanträffa med vår kulturvärld eller låta oss
veta om' sin tillvaro. De voro fullt belåtna med sin ur-
skog, sin »församling», sina heniväfda kläder och originella
»sipaner».* Det var dem nog att solen, månen och stjer-
norna lyste den. Som mullvadar, foglar eller fiskar lefde
de där. Lagar, handel och pengar voro för dem idel obe-
kanta saker; ja de förstodo sig hvarken på att köpa eller
sälja! De erkände inga pligter; pligtkänsla förvexlade de
med »den inre driften», och de arbetade endast för att icke
svälta ihjäl. Allt tillverkade de själfva och förbrukade det
också själfva.

Det var ett vildt urlif, hvilket, liksom hos alla vildar,
från Afrika till Polynesien, endast reglerades af sed och tra-
dition. Ledaren och bevararen af dessa traditioner var den
åttioårige Prow, som endast var underordnad »församlin-
gen». »Försörjare» var för dem »byförsamlingen»; den för-
såg dem med allt, hvad de behöfde, och allt arbete utfördes
hos dem gemensamt. Utan sin skogsförsamling ville de in-
genting veta af, och för henne ofvergåfvo de allt i världen.

Vårt lif, vår kultur, organisation, ordning kallade de
»synder» och oss »svarta korpar». Det är då klart, att de
lemnade en tillflygt åt landsstrykare och andra lagöfverträ-
dare. De associerade sig med dem, men endast på det vil-
kor, att de för alltid skulle stanna i skogen. Det fans, en-
ligt deras begrepp, inga förbrytare, endast »guds folk», som,

* Bonderock.
678









förföljda af ödet, ofta digna under det tunga, deras krafter
ÖfVeÄdte Ä erforo vi först efteråt, men ett till-
fålligt och dock temligen riktigt och noga begrepp om allt
gaf föss dock var aktade, till aren komne, i erfarenhet be-
pröfvade, pensionerade domare, Podjupkm, som sjelf en gang
förr tagit del i en liknande upptäckt. . , ,	, r

- J-iaa, mine herrar, slutade han, i det han tog fram
sin snusdosa och trummade på dess lock med fingrarne,
i-iaa, mine herrar, de äro rigtiga vildar sagei jag ,r.

— Åh kors! Det är ju en sannskyldig »status in sta-
tu», utropade fiskalen, som alltid tyckte om att fora sma
latinska uttryck till torgs.	.

— De^äro helt enkelt efter var mening nedriga rac-
kare inföll isprawniken kort och lugnt och med impone-
rande värdighet. Han tyckte icke om några parvenyer med
latinska fraser.	,

- Och roten till det onda, hvar ar roten? sade Are-
fin vekt, i det han andäktigt böjde hufvudet. Hvar hgger
roten Sidor Karpitsch? Otvifvelaktigt i genstortigheten.

Han suckade som alltid förkrossad — och en stunds
tystnad uppstod. Vi samlade oss, Maria Iwanowna anrattade
smörgåsar. Hon hade dragit upp ärmarne öfver armba-
o-arne Jag såg tydligt, huru fiskalen med ogonen slukade
dessa mjuka, fylliga, underbara händer och de rosenfar-
^ade små armbågsgroparne...	, ,	°

b Plötsligt vände hon sitt ansigte med de oppna sma
läpparne mot oss och ropade:	i i 9

— Ah, kanske mina skedar finnas hos dem

Stackars liten! hon kunde aldrig glömma forlusten af
sina silfverskedar eller uppgifva hoppet att finna tjufyarne.
Öfverallt såg hon tjufvar och tjufgömmare. Poklewskij, som
alltid lik en djefvul trippade hit och dit och förekom oss,
förekom oss äfven nu.

— Jag svär, att jag skall finna dem!

Han knäböjde och Maria Iwanowna räckte honom, le-
ende och visande sina små hvita tänder, en smörgas.

Strategen ensamt iakttog en envis och djupsinnig tyst-
nad. Han efterhärmade gärna både Moltke och Suworoff.
Han satt der tigande, utan att se på nagon liksom om han
ingenting hört, och blossade på pipan.

nit så långt, att vi diskuterade bästa sattet att forfaia m.
679

»guldsökarne» och föreslogo åtskilliga planer, då han plöts-
ligen utropade:

— Gatlopp!

— Icke tidsenligt! sade fiskalen skrattande.

— Hvarför icke?

-— Olagligt! -— Fiskalen stampade spotskt med foten
och stoppade händerna i fickorna.

— H varför?

Mellan dem båda uppstod om straffens »karaktär» en
häftig ordvexling, som helt säkert skulle slutat ganska tra-
giskt för den något litet lättsinnige fiskalen, ty strategen reste
sig och började krama pipskaftet, om icke isprawniken, så-
som värd, gått emellan. Sammankomsten egde nämligen
rum hos honom.	.

— Låt det vara godt och väl, mina herrar, dumt till-
tag! Här är ingen lämplig tid att disputera. Jag vet just
inte, hvad vi böra göra. Vi hafva emellertid tillräckligt
med fria bojor! ...	...

— Fri-a bojor? utropade läkaren ironiskt, i det han
fylde sitt glas med sherry. Han var en svår kritiker.

Det afledde striden. Alla skrattade.

— Nå, nå, — hotade isprawniken skämtande, — jag
vet förut att Ni är en förklarad liberal!

— Men icke en öfverlastad? — och läkaren grep efter
Madeiravinet.

' ■— Men en farlig ! inföll Maria Iwanowna under en all-
män skrattsalva.

— En skål för fulla flaskor och veka hjertan!

Han var oöfverträffligt älskvärd, vår gode doktor!

Detta var den sista sammankomsten före vår expedi-
tion. Det hade redan börjat frysa till något. Uppviglade
af den älskvärda Maria Iwanowna följde damerna oss öfver-
allt. Musa Kondratiewna, vår »lejoninna», lärde sig t. o.
m. att skjuta med revolver, och jag styrde hennes små hän-
der — hon bemödade sig alltid att träffa »rakt i hjertat».
Det beslöts, att damerna skulle följa med oss med »förråd»,
och efter »eröfringen» anordna en liten tillställning i sko-
gen. Damerna voro förtjusta öfver denna plan och utro-
pade glädtigt, att det skulle taga sig förträffligt ut med en
liten duk på snön! . . . De fruktade hvarken den tjocka, oge-
nomträngliga skogen, eller mödor och försakelser.
680

ni.

Med buller och bang, skyndande snabbare än själfva
vinden; redo vi in i skogen. Marken skakade under hof-
slagen af vara hästar. Bjällrornas klang öfverröstade korp-
svärmarnes kraxande. Luften genljöd af vara rop. Oster-
ifrån ryckte sasiedatelen, effektfullt svängande sin sabel;
norrifrån isprawniken med landtstrykaren som vägvisare;
söderifrån den något druckne fiskalen; och vesterifrån jag
och Arefin. Det var ett högtidligt, effektfullt, upphöjdt
skådespel.

Vi sprängde emellertid fram mot byn, i det vår kedja
sammandrog sig mot centrum. Hästhofvarnes taktmässiga
slag mot marken fylde luften liksom med ljudet af trum-
mors slag. »Tra-ta-ta, tra-ta-ta» .. . skallade det rundt om-
kring liksom till allarm. De små klockornas klang och
bjällrornas klingande ljud sammansmälte med dessa trumslag
till en egendomlig, nervretande harmoni. Spänningen växte.
Vi sågo redan hvarandra. Fiskalen skrek, som om han
suttit vid förhörsbordet. Isprawniken vred sina mustacher;
sasiedatelen tog fram sin revolver . . . Ännu en minut —
och kavalleristernas glänsande bleckplåtar lyste fram. Stra-
tegens hvita häst aftecknade sig som en ljus fläck mot ce-
derns blågröna löf.

Intet ljud. Rundt omkring var allt öde, som om byn
vore utdöd.

Först nu fattade vi oss, kommo till besinning. I vårt
lidelsefullt upprörda tillstånd hade vi ej ens märkt, att vi
kommit in i en tom by. Vi väntade rop och skrik; vi hade
beredt oss på att finna en skara menniskor i förvirring och
fruktan. Och nu! ingenting syntes. Rundt omkring her-
skade dödstystnad.

Isprawniken fattade sig först.

— De skur-r-r-karne! utropade han, i det han helt och
hållet förlorade tålamodet.

En panisk förskräckelse bemäktigade sig oss; denna
dödstystnad, denna menniskofattigdom förvirrade oss. Un-
dan kunde de ej komma —, därför borgade vaktkedjan, där-
för borgade ju strategen själf. Icke mindre förbluffad än vi
höll han in sin häst och svängde ridspöet, i det han svor
och förbannade sig på, att han skulle gräfva fram dem alla
681

ur jorden. Hvad har det då blifvit af dem? Hafva de
sjunkit i jorden?

En rysning genomilade oss . . . Hade de kanske gömt
sig bakom häckarne, likt råttor i magasinens vindskupor;
och riktade de kanske nu mot oss sina små fruktansvärda
bössor, med hvilka de säkert träffa ekorren i hufvudet och
björnen i ögonen? Sasiedatelen och fiskalen kröpo bakom
sina hästar. Strategen smög sig tätt intill halsen på sin
häst, liksom om han ville sätta i ordning trensen. Ispraw-
niken gömde sig bakom en tjock ceder. Arefin . . . och mig
. .. oss drog den förutseende och sinnrike Poklewskij ur
klämman. Han försäkrade, att han hade deltagit i det pol-
ska upproret och kände alla kryphål och smygvägar.

— Jok Boga kocham * — de äro i rummen under golf-
ven! ropade han med ansträngd röst, i det han för att in-
gifva oss mod och föregå med godt exempel vände sig mot
det första huset.

— Där ser ni, det har ingenting händt mig! utropade
han, då han strax därpå kom ut igen, görande en sirlig
bugning för oss.

Så småningom fattade vi oss. Strategen kom först till
besinning. Han släppte tyglarne, rätade sig hastigt upp och
modigt vridande sina knäfvelborrar ropade han krigiskt:

—■ En tapper karl, den der herr Poklewskij!

-—• Vi ska’ göra vårt bästa, fader kommendant!

Poklewskij förde hastigt handen till mösskärmen och
svängde så behändigt om på klacken, att man skulle kunnat
tro, att han varit adjutant i hela sitt lif.

Strategen smålog nådigt. Af hans förvirring syntes
intet spår. Hans höga, manliga bröst häfde sig. Ogonen
blixtrade, näsborrarne vidgade sig; hela hans gestalt anda-
des djärfhet, lif och verksamhetslust. Han strök nervöst
luustacherna, bugade sig höfligt, som för en förman, för is-
prawniken, hälsade mititäriskt och sade:

— Tillåter Ni?

________ Åh, jag ber! — Denne uppfattade och värderade
artigheten. — Jag ber! — vi stå nu helt och hallet till
Er tjenst.	_	_

De trängde framåt. Poklewskij gick förut och fäktade

* Så sant jag älskar Gud.
6êâ

med händerna, som om han hade slagit pa trumma. Han
skämtade, men vi voro icke stämda för att skratta.

_ En, två, tre minuter förgingo . . . våra hjärtan klappade
orohgt. Rundt omkring herskade tystnad. Ljudet af de
angripandes afmätta, tunga steg bortdog i fjärran. Själfva
tego vi; man skulle kunna säga, att vi lyssnade så noga,
som om vi velat höra våra egna pulsslag. Spänningen var
förfärlig; med hvar sekund blef den odrägligare, mera tryc-
kande, smärtsammare, liksom om jorden svigtat under våra
fotter. Isprawniken sträckte ut halsen, fiskalen stod orör-
lig och hvisslade en jägarmelodi; Arefin suckade. Medens
lefde vi upp, foro till sammans men lugnade oss genast.
Midt emot oss på andra sidan den höga häcken dök Poklew-
skijs glada, leende ansigte upp.

— Funna! ropade han af alla krafter. På samma gång,
och liksom till bekräftelse, uppstod rundt omkring ett fruk-
tansvärdt larm, jämmer och skrik. Förtviflade kvinnors
gråt och barns jämmerrop förvandlade den förut herskande
tystnaden till en helvetisk konsert. . . En förfärlig oro och
förvirring... På andra sidan häcken uppstod ett vansinnigt
larm. Det lät som om en kolossal hjord af hästar rasande
stampat i marken. Ännu en minut, under hvilken larmet
blef allt häftigare, — och kvinnor, barn och bakom dem
högväxta, kraftiga bönder syntes springa fram på vägen.

— A-h-a-a! tjöt isprawniken, som stod och stampade
pa ett ställe; men vi kunde i det bedöfvande larmet icke
höra något annat ljud. Vi bleknade alla vid åsynen af de
fram strömman de massorna. Sasiedatelen ensam behöll fatt-
ningen och erinrade sig lägligt det nödvändiga kommando-
ordet.

— Grip dem! ropade han och störtade fram som en örn.

(Forts.)
Robert Hamerling.

En skizz

af

Hjalmar Arlberg.

Om våren var det! I den doftande skuggrika skogen, där
det lilla grekiska templet står doldt mellan fur och gran, gråa
af ålder, sjöng näktergalen sin längtanfylda ^sång ut i den trollska
månbelysta natten. Profetiskt sjöng han om sångaren, som talar
till oss i härliga ord, glödande af längtan berättar för oss om
tysk skogsromantik, om den helleniska konstens blomstringstid.

*	*

Nära böhmiska gränsen i nedre Österrike ligger den lilla
orten Kirchberg am Walde. Det vackra präktiga slottet är om-
gifvet af en skogsliknande park och i utkanten- af denna ligger
det lilla hus, i hvilket Robert Hamerling den 24 mars 1830 för
första gången skådade dagens ljus. Armod och bekymmer voro
gossens första och tyvärr trogne ledsagare. I den närbelägna
byn Gross-Schönau, dit hans föräldrar snart nödgades öfverflytta,
erhöll han det enda bildningsmedel, som stod till buds: under-
visningen i den vanliga byskolan. Trots denna magra andliga
kost var gossens själslif redan då ovanligt rikt. Med en stark
mottaglighet för intryck förenade sig en utomordentligt liflig fan-
tasi och redan vid en ålder af 7 à 8 år gjorde den blifvande
skalden sina första poetiska försök. På det närbelägna slottet
Engelstein blef man snart uppmärksam på den blonde drömmaren.
I synnerhet var det slottsherrens unga döttrar, som intresserade
sig för honom, läto honom dagligen komma till slottet och med-
084

delade honom de första grunderna i franska språket. Äfven
ställets kyrkoherde åtog sig honom och meddelade honom under-
visning. Nio år gammal upptogs han på grund af sin vackra
röst såsom korgosse af cisterciensermunkarne i stiftet Zwettl
och fick derstädes äfven besöka latinskolan. Hans poetiska för-
sök väckte ett visst uppseende och spred ryktet om den tolfårige
diktaren, ett rykte, som äfven hann fram till franska prinsessan
Louise, den blifvande hertiginnan af Parma, som med sina släg-
tingar bodde på slottet Kirchberg. Prinsessan Louise blef så
rörd öfver en dikt af den lille poeten (»Det fattiga barnet»),
att hon tog sig af hans uppfostran och under flere år bekostade
hans studier. Efter en fyraårig vistelse inom stiftets kloster-
murar återvände Hamerling till sin familj, som numera flyttat
till Wien, och besökte därstädes gymnasiet. På hans ferieut-
flykter och i det gamla hemmets landtliga ensamhet tillkom nära
hälften af de sonetter och sånger han sedermera samlade under
titeln »Sinnen und Minnen».

Så inbröt det upprörda året 1848.

Med hänförelse ^slöt sig Hamerling till sina frihetsdyrkande
kamrater, utbytte liksom de studerkammaren mot folkmötessalarne
och inträdde i den bekanta »akademiska legionen», som då spe-
lade en så stor roll. Han var med bland de studenter, som
den 13 mars i universitetets aula vågade trotsa Metternichs bajo-
netter, och bar under hela sommaren sabel och gevär. Under
de minnesvärda oktoberdagarne, då den upproriska hufvudstaden
belägrades af Windischgrätz, befann sig Hamerling därstädes och
måste såsom medlem af den akademiska legionen en tid hålla
sig dold, sedan trupperna intågat i staden.

Då vapenbullret var öfver, vände Hamerling med förnyad
ifver åter till studierna; han sysslade med filologi, åhörde filoso-
fiska föreläsningar och syntes till och med på medicinska audi-
toriet. Dessa olikartade studier äro kännetecknande för Hamer-
lings själsriktning. Det gälde för honom icke något fackstudium ;
alla hans studier syftade mot en enhetlig princip, hvilken arbe-
tade sig fram hos honom under formen af ett universelt tanke-
system, hvars medelpunkt var den platonska skönhetsideen. Grund-
dragen af detsamma sökte han framlägga i en dikt »Atlantis».
Hans tankevärld hade emellertid mera af det neoplatonska svär-
meriet än af logisk stränghet. Redan vid denna tid sysslade
Hamerling med Ahasvérus. Genom ett stipendium förbättrades
hans materiella ställning, hvarjämte han erhöll anställning såsom
biträdande professor vid Theresianum och därefter vid akademiska
685

gymnasiet samt slutligen i Graz. Blott föga upptagen såsom
lärare skulle han kunnat i ro bängifva sig åt sin literära verksam-
het men nu skulle han afbetala sin skuld, uppfostrans skuld till
sina åldriga föräldrar, som nu voro helt och hållet hänvisade
till honom, skulden till den grånade fadern och till modern, som
under så många år underhållit honom med mödosamt handarbete.
För att kunna egna sina krafter åt en praktisk, inkomstbrin-
gande verksamhet aflade han lärareexamen och utnämndes 1855
till professor vid gymnasiet i Trieste. Otillfredsstäldheten med
denna verksamhet och en tilltagande sjuklighet förbittrade redan
den första tiden af hans vistelse i Trieste och gjorde densamma
fullständigt ofruktbar i poetiskt hänseende. Sommaren 1856 be-
gagnade Hamerling sin ferietid för att lära känna det närbelägna
Venezia. Under denna tid skrefvos en mängd af de lyriska dikter,
som finnas upptagna i »Sinnen und Minnen».

År 1866 sökte Hamerling på grund af sjukdom afsked från
sin läraretjänst i Trieste, hvilket äfven beviljades honom. En
genom särskild kejserlig befallning höjd pension samt från en ho-
nom personligen obekant kvinlig mecenat lemnadt materielt under-
stöd satte honom i stånd att därefter odeladt egna sig åt sin
literära verksamhet. Han tillbragte sin tid i Graz, det gröna
Steiermarks hufvudstad, samt vistades sommarmånaderna på sin
lilla egendom i det väna Stiftingsthal i närheten af staden.

Den 13 juli 1889 befriade honom döden från hans långa
kvalfulla lidanden.

Mycket förlorade Österrike och hela världen i honom, oänd-
ligt mycket hafva de honom att tacka för.

Det första arbete, med hvilket Hamerling trädde fram för
offentligheten var en lyrisk diktsamling »Ein Sangesgruss vom
Strande der Adria» (1857). Uppmuntrad af kritikens enhälliga
bifall offentliggjorde Hamerling följande året sitt lyriska epos
»Venus im Exil», hvari mänskosjälens diktan och traktan, längtan
och kamp, längtan såsom skaparen af all poesi, framställas.

I slutet af 1859 utkom den lyriska samlingen »Sinnen und
686

Minnen», tankerika dikter^ fulla af välljud och lidelsefull glöd.
Romantiken hvilade tungt öfver Hamerling. Hans verser upp-
träda med en viss skygg tillbakadragenhet, med undrande, sö-
kande blick. De hafva något af Hölderlins ande, ett klassiskt
uttryck på samma gång som romantikens oroliga sönderslitna
manér. Formen är skön och ädel men rörelserna äro oklara,
dunkla och förvirrade. De visa stor själsfrändskap med Achim
von Arnims hemlighetsfulla, mystiska natur, men Hamerling är
dock icke så tung och drömhöljd som Arnim. Hans stillhet och
hans skugga hafva mera lif och mera ljus. Men Hamerling känner
själf det osunda i denna subjektiva individualism och hans ande
utgår stärkt ur denna luttringsprocess. Då han sände sin dikt-
samling till en vän, yttrade han den 14 december 1859: »kanske
kan jag göra denna gåfva i någon mån mera tilltalande, om jag
meddelar min fasta föresats att med detta arbete afsluta den
alltför subjektiva riktningen i min lyrik och med allvar gå den
objektiva in på lifvet.»

Denna tillkännagifna afslutning följde med den år 1861 ut-
komna »Schwanenlied der Romantik», tillkommen under vistelsen
i Venezia. »Dikten förflyttar oss till Venetia. Vi gå genom
den tigande staden, aftonstjärnan glänser på himlen och maje-
stätiskt lugn är utbredt öfver all den herrlighet, som den gud-
domliga trängtan efter lifvets skönhet, den sista elyseiska silfver-
klangen från urvärldens skapelsealtare här har hopat. Nattens
skuggor sänka sig ner öfver kyrkor och palats, skaldens ande
sväfvar i gångna tider, den mänskliga konstens och handlings-
kraftens underverk dyka upp för honom: Egyptens och Indiens
allvarliga minnesmärken, grekernas glada helgedomar, romarrikets
stolta prakt och medeltidens romantik, som brusar från Wolframs
harpa. Men när dagen gryr i öster, vaknar skalden ur sina
drömmar, den kalla morgonvinden återkallar honom till verklig-
heten, han känner sig såsom medborgare i en ny tid, som mera
vill egna sig åt utforskande af sanningen än vårdandet af skön-
heten. Med storartad bildprakt skildrar skalden därpå den nya
tidens uppfinningar. Men den krassa materialism, åt hvilken
denna tid sträfvar, förskräcker honom. Snillet och tanken göra
sig världen underdånig och uppfylla den med nya under, men
hjärtat och känslan törsta och smäkta. Egennyttans och den
giriga vinningslystnadens tid nalkas — sörjande höljer det skönas
genius sitt anlete Det tyska fäderneslandet blifve konstens

* Samma tanke bildar grundidén i »Venus im Exil».
687

tillflygt; riktningen mot det ideella har alltid utmärkt germanen.
I hänförda toner hyllar skalden sitt fosterland och slutar med
den profetiska hänvisningen på Tysklands blifvande storhet.»

Med canzonen »Germanenzug» beträder Hamerling epikens
område och skildrar i denna germanismens stolta apoteos sitt
folks historiska mission. Men denna canzon, så praktfull den än
är, försvinner för Hamerlings nästa arbete som stjärnan för den
uppgående solens strålande ljus.

I lord Byrons Dagbok finnes det bekanta stället: I awoke
one morning and found myself famous! Hamerling skulle, om
det hade legat i hans karaktär, väl haft rätt att använda denna
sats om sig själf, ty hans »Ahasvérus i Rom» (utgifven 1866)
gjorde honom med ett slag till sitt folks mest firade skald.

Rom under Nero! — Det är handlingens skådeplats och
tid. Världens mäktiga och prålande herskarinna och en tid full
af otro och vidskepelse: antiken på genomgångsstadiet till kristen-
domen. I Rom med dess lustbarheter och grymheter uppträdde
den vandrande judens spöklika gestalt. Nero och Ahasvérus,
det är motsatserna som draga hvarandra till sig som den positiva
och den negativa polen och framkalla en blixt, hvaraf hela den
gamla världen flammar upp i det glödande skenet Nero,
konstnärstyrannen, som vill tömma lifvets bägare till sista drop-
pen, och Ahasvérus, den fördömde, som icke kan nå den efter-
längtade döden. Nero är väl icke den Nero som Suetonius
skildrar för oss; utan att just blifva ohistorisk har dock Hamer-
ling förstått att låta cesarens gestalt framträda majestätisk och
imponerande; det är icke blott vilddjuret, det är också filosofen
Nero Hamerling tecknar. Och Ahasvérus är icke juden från
Jerusalem, det är Kain, den först skapade kvinnans förstfödde,
som döden skonar, emedan han fört döden in i världen, till
tack och till straff. Nero är den till sin spets drifna indivi-
dualismen, medan Ahasvérus representerar det allmänna, mänsk-
ligheten. Medan mot den neroniska världens egoism och njut-
ningslystnad ställes kristendomens kärleks- och försakelsereligion,
står denna å andra sidan gentemot Ahasvérus, såsom represen-
tant för det förblifvande, det odödliga i all växling, och fram-
träder i sin rätta gestalt, såsom en historisk fas som lämnar ut-
sigt till en oändlig utveckling.

Nästan lika betydande som Hamerlings »Ahasvérus i Rom»
är hans »König von Sion» (1869). Jan van Leyden, vederdö-
parnes konung, är hjälten i detta epos, som skildrar det nya
sionsrikets grundläggning, vederdöparnes herravälde i Münster,
688

stadens fall och anabaptisternas undergång. Liksom i nästan alla
Hamerlings arbeten är diktens filosofiska tanke inklädd i en färg-
prunkande, skimrande drägt. Det är den tragiska striden mellan
sträfvandet efter det ädla och rena och sträfvandet efter lifvets
fröjder och lycka som utgör diktens ämne och åskådliggöres i
Sionskonungens äkta mänskliga dubbelnatur.

I profeten Matthisson, bagaren från Harlem, och hans hu-
stru, zigenerskan Divara, framträda dessa båda sidor af mänsko-
naturen, asketisk sedlighet och njutningslysten sinlighet, såsom
dess goda och onda genius. Den förre omstörtar den skrifna
lagen, icke endast den romerska kyrkans utan också den luterska
bibeltrons, för att i dess ställe sätta den oskrifna lagen, den
inre upplysningens stämma — den senare omstörtar icke blott
den skrifna utan äfven den oskrifna lagen för att i dess ställe
sätta den otyglade begärelsen på tronen. Den förre följes af de
allvarsamme puritanske män, som eftersträfva en frihet som själf
gifver sig lagar, den senare af sönerna af vandringsfolket, som
eftersträfva dess skenbild, anarkiens godtycke. Hos Jan, skalden
och den kringvandrande skådespelaren, finnas båda egenskaperna,
riktningen mot det sedliga och det sinnliga, förenade liksom de
båda partierna i det belägrade Münster. Hans ideal att »förena
dygd och njutning» gör honom värdig att vara konung i det nya
Sion, »fridens och lyckans rike, där det rätta aldrig skiljer sig
från det sköna och det sköna aldrig från det rätta». Efter pro-
feten Matthissons död hemfaller stadens borgerskap snart nog åt
Divaras och hennes anhaiags frestelser, för hvilka slutligen Jan
äfven dukar under, och under vild orgie af nästan hela borger-
skapet eröfras staden efter ett förtvifladt motstånd af de få
äkta »sioniter», hvilka blifvit sina grundsatser trogne.

Jans gestalt är i hög grad idealiserad och Hamerling af-
viker ofta betydligt från den historiska sanningen. En bekant
kritiker, Dr Wagner, säger: Hamerlings genius är i slägt med
Michel Angelos. Hans lifselement är det väldiga, mäktiga; med
fast hand tecknar han konturer af öfvermänsklig storlek. All-
var i högre grad än behag bestämmer hans skapelser, som hafva
en monumental karaktär. Vida mera utprägladt än i »Abasverus»
framträda dessa egendomliga drag i «König von Sion». Här
som där träder det personliga hos hjälten i viss mån tillbaka
såsom en bisak, det rent individuelt mänskliga hos honom för-
svinner, han framträder såsom en tidsströmnings potenserade
prototyp, såsom personifikation af en kämpande andlig princip.
Det är egentligen icke blod, det är ideer som pulsera i hans
689

ådror. — — Det är en allvarets tid, hvars skräckbild »Konun-
gen af Sion» visar oss och som ett allvarligt maningsrop klingar
ur dikten bokens motto:

Gross ist die Zeit und gewaltig; doch wehe, wenn unsere Herzen
Kein nicht sind : wie sollen im riesigen Kampf wir bestehen ?

*

Hamerlings dramer »Danton och Robespierre» samt »Teut»
liksom hans underliga, egentligen såsom text till en kantat skrifna
dikt »De sju dödssynderna», hvilken man med orätt velat sätta
i förbindelse med Hans Makarts berömda bilder, nämna vi en-
dast i förbigående.

År 1876 öfverraskade han världen med ett nytt framstående
arbete inom en ny gren af literaturen, dit han med sin utveck-
ling nödvändigt måste föras. Träffande yttrar kritikern Wilhelm
Marr: Hamerling träder nu från sina tidigare vulkanartade ska-
pelser fram till sin diktnings kulturland och ett nytt fält ligger
honom öppet, den antika romanen.

Och Hamerling skapade »Aspasia».* — Visar oss Ahas-
uerus i brandfärgade moln Roms väldiga storhet äunu i under-
gången, så försätter oss däremot Aspasia till Hellas evigt klara
himmel, till den helleniska konstens, den helleniska andens blom-
stringstid, visar oss Athen under Perikles. »Aspasia, en konst-
närs- och kärleksroman från det gamla Hellas» kallar Hamerling
sin kulturhistoriska roman. Konstnärer är det också vi möta i
densamma och en varm och innerlig, ren och ädel hellenisk kär-
lek slår emot oss från bokens blad. Man skulle kunna säga,
att hvarje hufvudperson däri är ett förkroppsligande af ett gre-
kiskt ideal, Aspasia af det sköna, Perikles af det goda och So-
krates af det sanna. I hellenisk enkelhet och klarhet i fram-
ställning sluter sig bild till bild, scen till scen ; det är icke i
dramatiskt upprörda skildringar, icke med lössläppt lidelse som
boken målar för oss athenarnes nyckfulla sinne, den tröttar icke
den otålige läsaren med kärlekens lyriska flöjttoner utan för med
antikens måttfulla lugn konflikterna fram till katastrofen, hvilken
inbryter väldig och ohäjdbar som ett böljande haf, hvilket upp-
slukar allt. — Men böljorna lägga sig och liksom i ett herrligt
mollackord, stiger solen fram ur hafvet och vandrar strålande
sin eviga gång — för evigt.

* Utkommen i svensk öfversättning.

Ur Dagens Krönika. X. 10.
690

Af Hamerlings följande arbeten förtjänar särskildt hans poe-
tiska bearbetning af den gamla sagan om »Amor och Psyke»
uppmärksamhet äfven af svenska läsare. Hvad formen angar
kan man lugnt påstå, att så formfulländad tysk vers icke skrif-
vits sedan Göthes och Heines dagar.

Hamerlings sista stora arbete, i hvilket hans diktarsnille
än en gång höjer sig till stolt flygt, är den år 1888 utgifna dikten
Homunculus, en satir full af bitande hån och innerligt vemod,,
som framkallar den enes vrede och den andres glädje men icke
lämnar någon läsare kall och likgiltig.

Det är första gången en skald haft den djärfva idén att
skildra en människa utan själ, i hennes trots den största för-
ståndsutveckling sorgliga tröstlöshet. Fabricerad i kemikerns re-
tort är Homunculus en människa som alla andra, men utan själ;
hans hjärna har därför en abnorm kvantitet fosfor. Slag i slag
följa hvarandra de originellaste, mest vilda och storartade ideer
och Homunculus — såsom modern människa äfven finansman
comme il faut — realiserar delvis sina världsomstörtande ideer.
Det finnes ingenting som han icke är. Från tidningsreporter sti-
ger han till judekonung i Jerusalem ; från en Kroesus, som må-
ste låta klippa sina kuponger med ångmaskin för att bli färdig
därmed i tide, sjunker han till en tiggare, som icke kan kalla
någonting för sitt eget ; först halfgud och smord till konung, blir
han sedan hånad och utskrattad, fastnitad vid korset; först en
jordmask, sväfvar han sedan odödlig i världsalltet. Homunculus
förbannelse är hans hjärtas tomhet på kärlek. I satirens form
har Hamerling skapat en de stora idealens dikt; han visar hvart-
hän världen kommer utan hänförelse, utan kärlek, utan ideal.

På våren 1889, få veckor före den grånade skaldens död,
utkom Hamerlings själfbiografi, som han kallat »Stationen meiner
Lebenspilgerschaft», en utomordentligt intressant och väl skrifven
bok. Äfven bland hans efterlämnade papper finnes mycket af
första rang, som väl kommer att offentliggöras till glädje för
hans talrika beundrare.

Hamerlings talang har sin hufvudstyrka i skildringens stolta,,
till och med yppiga färgprakt, i detaljens liflighet och en sällsynt
formfulländning. Det karakteristiska för hans episka dikter be-
står icke blott i gestalternas plastik utan äfven i den fantasirika.
691

vexlingeo i situationer och den lifliga koloriten. I sin episka
diktning är Hamerling storartad och imposant, i dramat fin och
rik pä blixtrande snille, hans lyrik är full af glöd och lidelse,
hans satir är ett skarpt bitande svärd. Hans tankar äro djärfva
och originella, hans språk fullt af välljud och behag, formen
öfverallt fulländad.

Och nu säger någon, det är dock för mycket loford åt en
obekant skald! Ja äfven vid Hamerlings arbeten liksom vid allt
mänskligt klibbar det jordiska stoftet. En obekant skald — må
vara, men det verkligt stora och ädla skrikes icke ut på torget,
tutas icke med tidningsreklamen in i den obildade hopens öron.
Och det finnes äfven en annan orsak, som hindrar vår tids fram-
stående skalder att komma till sin rätt: den traditionella till-
bedjan af det gamla. »Man måste ändtligen en gång visa det
modet att erkänna de lefvande skalderna utan att ängsligt under-
söka, om de döde poeterna icke till äfventyrs hafva något där-
emot», utropar med anledning af »Konungen af Sion» en kri-
tiker, som till och med ställer Hamerling vid sidan af »den
blinde grekiske sångaren», i det han tillägger, att det i synner-
het är vårt omdömes eviga vacklande fram och tillbaka mellan
anarki och auktoritet, som påtryckt kritiken denna småaktiga
prägel, med hvilken vi i våra dagar finna den behäftad. Ja,
som en arfsynd fortplantar sig från slägte till slägte den vantron,
att sedan Gröthes död endast finnas epigoner på den tyska litera-
turens fält. Nej, Hamerling är en verklig skald, som med flam-
mande hänförelse predikar kärleken, kärleken till det sanna, det
goda och det sköna!

*	*

*

Hellas hade sitt ideal, för hvilket äfven vår sångare lefde:
att förena det goda med det sköna. Då vi känna hans lif och
hans verk, hvad kunna vi med mera rätt sätta såsom hans efter-
mäle än det perikleiska xaÅÅå x'^a^ä!
Några upplysningar för Hr
Ola Hansson.

I en artikel i Dagens Krönikas sista häfte om »Det unga
Frankrike» har hr Ola Hansson yttrat några ord om min och
hans egen roll vid »införandet» af den modernaste franska skön-
literaturen i vårt land. Med den lyckliga förmåga af sjelfupp-
skattning, som hr H. tillegnat sig under sitt studium af Nietzsche,
prisar hr H. sig sjelf som den skarpsynta kritikern, hvilken för
fyra år sedan »företog sig» att införa »den nyfranska efterzolai
ska literaturen». Denna minnesvärda tilldragelse skulle hafva
passerat 1886—7, då hr H. i tidskriften Framåt skref några
essays öfver Bourget, Maupassant, Huysmans, Richepin, och hr
H. finner det mycket fägnesamt, att jag efter fyra års begrun-
dande af dessa essays i den samman med hr v. Heidenstam för-
fattade broschyren Pepitas Bröllop gjort, hvad hr Hansson med
tysk förbindlighet kallar, den »mögelfärgade upptäckten» att fran-
ska literaturen »vuxit ut öfver Zola». Och hr H. är vänlig nog
att supponera, att när jag åter i fyra år reflekterat på hans si-
sta uppsats i frågan (i Dagens Krönika 1890), jag på nytt möj-
ligen skall hinna upp honom och hans sista monumentala ideer
om fransk literatur.

Ehuru det i sjelfva verket är tämligen likgiltigt, hvem som
har prioritetsrätten på att hafva omtalat författarne i fråga, vill
jag dock meddela några upplysningar om saken, dels af en viss
respekt för fakta och data dels ock företrädesvis för att få nö-
jet att en smula illustrera hr Ola Hanssons på sista tiden onek-
ligen i hög grad »intressant-modernt-komplicerade psykologi».

Hvad var det nämligen hr H. gjorde, då han den gången
år 1886—7 i Framåt skulle införa den moderna franska litera-
turen i vårt land? Han skref till sin vän undertecknad och be-
gärde upplysningar om de respektive författarnes arbeten, önskade
att få låna deras verk o. s. v., och sökte jag göra, hvad jag
693

kunde för att stå honom till tjenst. Att hr H. just vände sig
till mig, var kanske heller icke sä öfverraskande, då Ja# redan dr
1884—5 i én följd läogre uppsatser i Aftonbladet, sålunda dryga
två och ett halft år före hr H. sjelf behandlat just de ifrågava-
rande författarne. Så gick det till, när hr Ola Hansson upp-
täckte den »nyfranska, efterzolaiska literaturen».

Om hr H. erinrat sig detta, hade han också kunnat förstå,
att jag ej kunnat falla baklänges af förvåning öfver hans sista »afslö-
janden» af fransk literatur, då jag icke blott för fyra men redan
för sex och fem år sedan utförligt ordat om just samma arbe-
ten, som ännu tyckas sysselsätta hr H:s i all sin modernitets-
jagt något långsamma intelligens — ex. Huysmans Au Rebours,
Maupassant’s Une Vie och Bel Ami m. fl.

Det kunde vara åtskilligt att tillägga rörande hr H:s upp-
trädande både i denna och andra literära frågor, men jag afstår
från att närmare inlåta mig härpå. Under sin wedding-trip ge-
nom den tyska pressen har nämligen hr H. tillegnat sig en del be-
grepp om höflighet i skrifsätt och fördragsamhet i uppfattning,
som kanske äro moderna, men i hvarje fall föga klädsamma
och mycket litet inbjudande till meningsutbyte i synnerhet för
personer, som känna sig mindre kategoriska i invektivet än hr H.

Stockholm i oktober 1890.

Oscar Levertin.
Musikalisk revy.

Af Volontaire.

Konsertsäsongen, hvilken alltid på höstarne plägar börja
ganska olyckligt, gjorde icke heller i år undantag från denna
grufliga regel. Nu som i fjol stod konserten å kungl. operan
och nu som i fjol blef det ett fiasco. Operan som konsert-
lokal torde hädanefter böra ängsligt skys af herrar och damer
konsertanter — åtminstone under September. Därtill är er-
farenheten varnande nog. Jankopianot, som nu gaf konserten,
förtjenar i intet enda hänseende att föredras framför de vanliga,
såvida icke framtiden medför betydliga förbättringar och för-
enklingar i dess konstruktion. Den hohenzollerska fru hofpia-
nist, som trakterade pianot i fråga, uppenbarade att anspråken
på pianospel i k. k. hohenzollerska hofvet måtte vara älskligt
blyg~ och förnöjsamma. Åtminstone på ofvannämnda sorts
piano bevisade sig icke fru hofpianisten som någon hjeltinna,
hvilket väl ändå skulle vara meningen. Den fåtaliga publiken,
hvärs åsyn konsternerade den uppträdande redan vid entrén,
orkade ej stanna qvar till slut, utan tog med H. K. H. prin-
sessan Theresia af Dalarne till fiykten snart nog, H. K. H.
dock välvilligt inskickande några vackra Hagablomster såsom
mildrande droppar. Några sutto qvar likväl och efter en half-
timmes själsstrid om dessa voro värda att spela för, stampare
som de voro (icke stympare), kom sista numret, som dessvärre
icke krönte ändan, hvilket meddelas — efter hörsägen ....

Kongl. Hofkapellets symfonikonserter börjades i början af
oktober under anförande af Violoncellisten Franz Neruda, en
anordning, som visat sig prisvärd, om ock patrioternas rop på
svensk kapellmästare vid svenska Operan torde ha vissa skäl
för sig. Emellertid visade sig hr Neruda som en verserad och
intresserad anförare, stämningen i orkestern tycktes vara den
bästa — gentemot hr Neruda, nota bene; i och för sig var
695

den delvis miserabel, såsom i menuetten och finalen till Jupiter-
symfonien. Med andra hälften af denna Mozarts största sym-
foni hade hr Neruda bort utlysa flera repetitioner, förra hälften
gick däremot korrekt och dessutom ställvis med mycken finhet
och nyansrikedom, en frukt af hr Nerudas goda musiksinne.
Den storartade, på en gång djupt lärda och allmänt fattliga
snilleskapelsen gjorde på publiken det mest imponerande in-
tryck.	'

Till inledningsnummer hade hr Neruda valt Gades förut
hörda Michel-Angelo-ouvertur. Gade är en stor talang, men
en talang, och af utländska talangarbeten bör endast gräddan
finna vägen till hofkapellets program. Såväl den danske vete-
ranens Ossians- som Hamlet-ouvertur står framför den ifråga-
varande, hvars blida melodik och gemytliga skaplynne tämligen
artificielt stundom morskas upp med orkesterbuller och stora
ackorder, som äro ämnade att försinliga ett ämne, som ligger
den danske kompositörens Musa så främmande som möjligt
Utförandet var godt. Till slutnummer gåfvos diverse prof på
hr Nerudas egen kompositörstalang. Hussitersången föreföll
däraf mest lyckad, trots themats mera ungerska än böhmiska
lokalfärg. De andra styckena i vanlig pikant ungersk stil
egde ej Brahms’ genialitet eller folkmusikens ursprungliga poesi,
men voro spirituelt arrangerade och skulle gjort bättre effekt
om de varit mer koncentrerade, detta senare ett commune ma-
lum i hr N:s tondiktning, hvaraf spår fanns till och med i
den annars så intagande lilla nocturne för stråkorkester, hvar-
med hr N. gaf prof på sitt redan i Berceuse Slave visade
mästerskap i stämningsminiatyren. Detta delikata stycke, där
särdeles violoncellpartiet var präktigt skrifvet, fick ett hårfint
och ädelt utförande under kompositörens känsliga ledning, ap-
plåderades, bisserades o. s. v. Salongen var ej fullsatt, men
belåtenheten allmän.	.

En ung norsk baritonist, hr Arveschou, har på en konsert i
Berns Salong låtit höra en mindre vanlig basbariton, af högsta
möjliga omfång och med en i mellanregistret sonor och metal-
lisk timbre. Höjd och djup voro ännu okultiverade, särdeles
det förra, där tonen blef töcknig och slant. Föredraget var
redbart men torrt, tycktes bäst hemma i den kyrkliga stilen,
mindre däremot i den dramatiska, hvarpå Czarens aria i Meyer-
bers opera var ett bevis. Les rameaux, af Faure, gafs med
förtjenst, annars var konsertgifvarens romanssång föga hörvärd.
Biträde lemnades af fröken Petrini med en ful aria af Doni-
696

zetti, rätt bra sjungen trots märkbar indisposition, med Griegs
Ragnhild m. m. samt harpisten Lang, hvars stora virtuositet
kom till full rätt i ett par stycken, af hvilka det ena som
komposition betraktadt var af mycket enkel beskaffenhet.

Den ungdomliga stråkqvartetten Aulin—Sjöberg—Bergström
— Carlson har också för innevarande säsong utlyst abonnement
å fyra musiksoiréer, af hvilka den första arrangerades i slutet
af oktober inför en fyld salong, ett hedrande tecken både för
publik och q vartett.

Man började årets arbeten med ett sannskyldigt storverk:
framförandet af ett af de mest svårspelta kammarmusikarbeten
som någonsin skrifvits, nämligen en af Beethovens sista qvar-
tetter, här icke hörd på närmare tjugu år sedan de Bookska
soiréernas tider. Liksom Simfonia nona, skrifven i samma
tidsperiod, ha dessa sista qvartetter varit föremål för mycket
skilda omdömen. Vid det första framträdandet väckte de när-
mast förargelse och förvåning. Den Mozartska efterklangs-
periodens musici kunde ej nog uttrycka sin sittliche Entrüstung
öfver dessa arbeten, så t. ex. hos oss Bernhard Crusell, som
ansåg dem »halft vansinniga». Tiden har emellertid gått och
det titaniskt djerfva i konception och stämföring har så små-
ningom mistat det skarpaste af sin udd. Äfven den konserva-
tiva musikkritiken har till slut låtit sin förundran öfvergå till
beundran. Beundransvärda äro ock dessa kvartetter ur mer
än en synpunkt. Visserligen märker man här och hvar spår
af kompositörens alltmer tilltagande döfhet, samt en nervositet
som ej orkar tala till punkt innan en ny idé bräcker den för-
ras utveckling. Det klassiska lugnet är borta, men det mu-
sikaliska geniet är kvar. Cissmollkvartetten är ett verk sjudande
af subjektiv känsla alltifrån den bittra skärande entré-fugan
till finalens brusande och skummande prakt. Dess fordringar
på utförandet äro herkuliska. Florentinerkvartettens spel var
här mönstergilt. Fast våra unga stråkförare begripligtvis ej
kunde uppnå denna glindrande förebild, lyckades de i alla fall
att gifva en ganska exakt och väl afvägd tolkning åt det stora,
arbetet, hvars uppförande hedrar deras courage och talang.

Som entremet serverades en fransk dessertpjes, violinsonat
af pariserorgelnisten Fauré. De begge yttersatserna föreföllo
något sökta och manierade, men innersatserna voro hörvärda:
andantet med sina smekande korta fraser liknade ett blygt
frieri, som får lycklig utgång och scherzot med sina pizzicati
och skrapningar ett förtjusande litet kärleksgnabb mellan de
697

nyförlofvade, också med samma förnöjliga utgång. Detta
scherzos pikanta struktur fick god relief i hr Aulins eleganta
stråkförning och skälmska spel ej mindre än andantet, där hr
Aulins mästerskap i den elegiska stilen iom till heders. Fru
Ida Aquist ackompagnerade syperbt, om ock här och hvar med.
allt för stor rädsla att göra sig gällande.

Mendelsohns ungdomsarbete Essdurkvartetten, skrifven sam-
tidigt med Midsommarnattsdrömmens ouvertur, porlar och klin-
gar ännu i dag af de sjutton årens hela outsägliga tjusning.
Morgonrodnadens trollska feeri är fängsladt i dessa toner, den
första älskogseldens blyga låga, ungdomsdrömmarnes än skära
än käcka kaleidoskåpsbilder, ynglingens hopp och längtan,
vemod och sprittande ungdomsfröjd l Frändskapen med Mid-
sommarnattsdrömmen märkes särdeles i Canzonettans mellanspel,
denna yrande, glada fjärilslek bland doftande röda rosor. I
denna kvartett minnes man hos oss Wilma Normans genialiska
spel, särdeles hennes bedårande föredrag af Canzonettan och
den eldsprutande finalen. Hr Aulin kunde naturligtvis ej mäta
sig med detta stora violinsnille, men han spelade med mycken
både smak och glöd. Samspelet var i denna komposition helt
lyckadt, särdeles den populära andra satsen gafs med mycken
delikatess och god färdighet, så när som på violoncellens solo-
parti, som fordrat mera lätthet och glans. Vi hoppas konsert-
gifvarne några gånger under vinterns lopp skola lyckas med
sig associera hr Franz Nerudas glänsande talang, som just i
kammarmusikfacket eger en af sina starkaste sidor. Äfven
fröken Hilda Thegerströms praktfulla pianospel skulle tillföra
detta företag en ytterligare stark dragningskraft med minnet af
den utmärkta konstnärinnans ypperliga medverkan förra säsongen.
Vi önska till sist god fortsättning åt detta fint smakodlande
företag midt i den skränande variétémusikens gyllene tidsålder.

*

Reprisen af Wilhelm Tell lände hr Nordqvist till heder.
I berömvärd motsats till föregående regimer, hvilka plägade
samvetsgrannt sammanplocka personalens fulaste och odrägligaste
röster till repertoarens mästerverk (»som nog gå ändå»), hade
hr Nordqvist församlat sina förnämsta förmågor att illustrera
det herrliga mästerverket, diamanten bland Rossinis juveler.

Fru Edling har länge på sin konsertrepertoar egt såväl
Mathildas aria som duo, hvilka bägge hon méd sin vanliga
698

framgång utförde bl. a. vid sin turné 1879 med Oscar Ar-
noldson, hvilken sekunderade henne i duetten och föröfrigt sjöng
sina gamla chevaux de bataille: Oluson, Hvita frun, »Hör
trumman går» o. s. v. Nu som förr föredrogs den ljufva
romanzan: S&lva opcicci, d&TÉtci brughicra vüqà mycken innerlighet,
ehuru några finare nyanser från crescendo till pianissimo, hvari
Miolan-Carvalho exellerade å Grand Opera på 70:talet, ej kommo
till sin rätt. Duon sjöng fru Edling särdeles väl, hvarför
allegrot gerna kunnat gifvas i sin helhet, hvaremot tredje fi-
nalen ligger för högt för henne, hvadan de vanliga stryk-
ningarne här voro befogade. Äfven trion lände den utmärkta
sångerskan till stor heder; som sångparti betraktadt har Mathilda
ej på 10, 12 år eller sedan Fredrika Stenhammar, fått ett så
gediget utförande. I dramatiskt hänseende står fru E. i denna
roll precis au niveau med denna sin lärarinna, men a andia
sidan är partiet som man vet så dramatiskt sterilt att det med
förkärlek plär användas af debutanter, som här ogeneradt kunna
egna alla sina tankar åt sången, hvadan alla en mer utpräglad
dramatisk sångerskas ansträngningar blifva föga annat än
tacklösa.

Hr Ödmanns försök i Arnolds roll kröntes med lysande
framgång. Kärleken äger i denna heroiska opera äfven den
en heroisk anstrykning och med de instruktioner hr. Ö. här-
utinnan fick mottaga i Köpenhamn, där han utfört partiet 1889,
visade han sig högst läraktig, hvaraf följden blef ett ovanligt
stilriktigt föredrag, kraftigt, sonort och glänsande. Med denna
ypperliga stämma är det att beklaga att Arnolds ana och
cabaletta i akt IV nu som förr uteslutits. Vi äro säkra på
att hr Ödmann skulle utföra denna patriotiskt ädla, stoislaget
skrifna del af operan på ett sätt som fullt motiverade upp-
tagandet däraf. Första duetten, som utfördes förträffligt, för-
vånade mindre än hr Ödmanns ovanligt goda recitav kort däi-
förut, äfvensom hans deltagande i den odödligt sköna manster-
zetten, utmärkt af mycken aplomb och en viss chevaleresk
värdighet, helt i stil med uppgiften. Det svåra dramatiska
spelet härunder gjordes med mycken natursanning, om än i
detta hänseende mer innerlighet och uttrycksfullhet kan vara
att anbefalla. I sin helhet var prestationen högst se- och
hörvärd.

Hufvudrolerna i operan i det skick, man f. n. ger den
hos oss, bli de bägge Tell, hvilka fortfarande ega lyckade
tolkar i hr Liindqvist och fröken Karlsolm. Den förres inner-
699

lighet i sång och spel samt den flärdlöst manliga grundtonen
i framställningen göra det präktiga partiet hardt när till den
förträfflige sångarens allra bästa, hvilket i sanning vill säga
mycket. Frk. K. har sitt bravurparti i gossfacket som Jemmy,
hvars heroiska tirader hon framslungar med mycken kläm och
där för öfrigt endast minnet af Charlotte Strandbergs illusonske
schweizergosse torde verka hämmande vid uppskattandet af den
unga sångerskans förtjänster.

Fru W. Strandberg, som äfven varit en med skal applå-
derad Jemmy, hade nu som svärmodern Charlotte före henne
öfvergått till Jemmys mor, den beskedliga fru Hedvig, der hon
med sin säkra aktristalang och musikaliska sång gjorde en myc-
ket god figur trots stämmans aftagande, väl icke i styrka, som
tvärtom tyckes ökad, utan i smekande välljud, ett årens verk,
som äfven de största sångerskor måste underkasta sig. _

Hr Lundmark förtjänar loford både för att han åtagit sig
Ruodis lilla parti, hvarigenom han visar sig sätta konsten of-
vanom konstnärsfåfängan, och äfvenså för det lyckade sätt,
hvarpå han löser sin uppgift, det är: sjunger sin barcarola, der
hans falsett icke illa kniper sitt höga C.

Ett annat väl utfördt biparti är Leutholds, hvars vackra
dramatiska recitativ t. o. m. lockat en Arlbergs förmåga.^ Hr
Grafströms röst kom ovanligt väl fram häruti och gjorde jemte
föredragets och spelets sanning en uteslutande god verkan. Af-
ven hr Rundberg lyckades få fram några starka och klara toner
som Rudolph, ställande hans tenor i ovanligt fördelaktig dager.
Han spelade som alltid berömligt. Deremot gjorde hr horn-
berg slät effekt som Gessler, der hr Edberg troligen vant att
föredraga. Hr Lombergs talang ligger mer åt jeune-premier-
hållet och hans röst likaså, som bättre passar älskogscavatmor
än tyrannrecitativ.

Baspartien gåfvos af hrr Strömberg och Settergren,
AycV^åa, med undantag af den senares intonation och gestikula-
tion, hvilka täflade med hvarann i gungande hållningslöshet.

Operan var denna gång klanderfritt inöfvad, endast bristen
på flera och bättre stämmor gjorde sig stundom pinsamt gäl-
lande, enkannerligen i manskörerna. Orkesterns ackompagne-
ment var lofvärdt, utom i allegrotidmåtten, då det gamla doms-
basunandet gerna ville slå ibjel duett-, terzett- och kör-sluten.

Regien var något bättre än sista gången operan framför-
des, men erbjöd också nu svaga punkter. Så t. ex. bör tablå-
ridå fällas efter den stora trions slut, sa att icke ena hälften
700

af sammansvärjningsplatsen befinnes vara den plats nära Gess-
lers läger, der prinsessan nyss förut uppträdt, och den andra
underbart att säga något helt annat, sedan en del af skogen
efter åtskilliga ryckningar flugit till vädeis inför den tåligt vän-
tande publikens ögon. Gesslers fällande bör äfven anordnas
på ett mer tydligt och effektfullt sätt än nu, då denna pjesens
hufvudhandling framställes så otydligt och illa, att den undgår
en del af publiken, som ej vet hemul för den efterföljande triumf-
hymnen.

Dessa våra reservationer till trots, anse vi oss dock kunna
inrangera denna repris af Rossinis hjeltedikt bland de allra
bästa, som vår k. svenska opera någonsin lemnat.

Vårens repris af Figaros bröllop, dålig i åminnelse, har
något reparerats af höstens. Särskildt har nu samförståndet
mellan kör och orkester blifvit något bättre, hvilket dock blott
till ringa del kan sägas om orkesterns spel i och för sig, som
tarfvat långt mer öfning än som deråt beståtts. Hofkapellet
består icke mer af den säkra stamtrupp erfarna musici, som
höjt orkesterns rang till Europas förnämligaste orkestras, utan
den utgöres numera af tämligen hetoregena element, hvilkas be-
skaffenhet både i tekniskt och disciplinärt hänseende nödvän-
diggör ett långt ifrigare arbete än k. hofkapellet hittills behöft
underkasta sig. I hög grad märkes detta vid framförandet af
en orkestermusik, så fin, graciös, genomskinlig och delikat som
Mozarts till Figaros bröllop. Långt flera orkesterrepitioner äu
hittills alltså, såvida ej Meissnerska kapellet skall nämnas som
Sveriges förnämsta!

Titelrolen i den förtjusande operan var nu anförtrodd åt
debutanten hr Edberg, som i denna fruktansvärdt svåra upp-
gift redde sig med försvarlig lycka. Han sjöng ganska rent
och spelade ganska snällt, men någon Figaro var han lika litet
som föregångaren, hvilkens kompletta dålighet tjenade hr E.
till bakgrund. Figaro är minst af allt en debutantuppgift.
Den fordrar en mjuk, skolad röst, betydlig teknisk färdighet,
en glad, intelligent naturel, smidig och ledig, ett mångsidigt,
snabbt och tydligt komedispel med hurtighet, slughet, ironi och
sydländsk glöd i väl afvägd blandning. Hr E. synes oss mera
passa seriösa basroler, både den massiva sången och det tunga
i spel och figur. Utan tvifvel borde för operans skull en mer
rutinerad sångare vid reprisen användts för rollen, hr Seller-
gren t. ex. Liksom möjligen hr Lomberg för Grefvens rol,
701

der hr Johansson fortfarande nödgas uppträda och mer eller
mindre misslyckas, alltefter scenernas olika fordringar.

Chérubin är operans svåraste och tacksammaste rol. Char-
lotte Lindström gaf den vid operans première 1821 på ett sätt,
som nära närmade sig idealet, hvilket i denna uppgift långt
mindre än i andra aldrig torde helt nås. Hon sammansmälte
Beaumarchais och Mozart i en allsidig, klar och harmonisk
framställning, den alla den tidens operavänner enstämmigt för-
klarade såsom förträfflig. Fruarne Gelhaar och Hjortsberg, som
derefter öfvertogo rolen invigde den uteslutande Mozartska fe-
minina tolkning, som sedan blifvit regel vid operascenen och
mot hvilken Charlotte Strandberg på 50-talet fåfängt opponerat
sig med en mer spansk framställning, som förklarades »miss-
lyckad». Fröken Boye och fru Samson tordes icke våga så
mycket, utan voro sina duktiga altröster till trots tämligen
kvinliga pager, liksom ock den vackraste af alla de små her-
rarne, Cherubin-Mina Gelhaar, som likväl på sextiotalet bytte
rol med Susanna-Strandberg, hvarpå bägge partien vunno, om
ock fru S. ännu hade en och annan dust att utstå för sin allt-
för »friska» uppfattning. Fröken Söhrlings Chérubin återförde
på 70-talet det mer feminina elementet i tolkningen och fröken
Strandberg tilläde en stark dosis koketteri af tämligen påtag-
ligt slag. Mamma Charlotte sjelf visade emellertid sig än en
gång i rolen och då voro protesterna slut, föredraget var ock
mer känsligt, men friskheten för ingen del mindre. Också an-
sågs mamma Strandbergs Chérubin långt yngre än dotterns, ett
fenomen att relatera från operans kulturhistoria. Det mäster-
skap, Trebelli sedan utvecklade i rolen, är allt för väl i min-
net bevaradt att derom behöfver vidare ordas. Flick-uppfatt-
ningen har sedan hennes tid mer eller mindre odlats af frök-
narne Grabow, Karlsohn, Vahlenkampf till dess i dessa dagar
fröken Jungstedt öfverraskat med en den manligaste Chérubin,
som väl någonsin svängt sig å k. operascenen. Lutade det för
de flesta för mycket åt Mozart, så har Caron de Beaumarchais
nu i stället kommit så mycket mer till heders, icke precist hans
föreskrifter, som läto Chérubin ännu icke vara mer än 13 år,
men andan — »världen, djefvulen och vårt eget kött» i
hans komedi.

Att vara så utbildad vid 13 år som Beaumarchais låter
sin Chérubin, har fröken Jungstedt ansett opassande. Hon har
låtit gossen bli yngling, växa till i längd och bredd, få fasta
breda axlar och stadig, manlig gång, ett elegant officersskick,
702

med allt detta naturligtvis mycket vacker, hvilket sångerskan
af naturhinder icke kan vara annat. Detta öfverensstämmer
på det intimaste med hennes altstämma både i tal och sång
samt ej mindre med det djerfva, liffulla, ystra, öfverdådiga i
hennes spel. Med glädje ser man en uppfattning, som konse-
qvent utföres; meningarne om sjelfva uppfattningen må nu vara
—nu som alltid — delade. Säkert torde emellertid vara att
med frk. J:s naturel ingen annan grunduppfattning af rolen
varit tillrådlig för henne. En annan sak blir om ej hennes
romans-sång kunde förändras till mindre kuplettsång, mera Mo-
zart-cantabile. Åtminstone borde kompositörens nyanser fermare
efterkommas än fallet varit i de bägge sångerna, hvilkas guda-
sköna innerlighet kräfva ej blott intelligens, hvilket frk. J. ger
dem, utan också hjärta, hvilket hon ej ger dem. Trebellis före-
drag med dess ypperliga blandning af ungdomsfriskhet och blyg
älskogseld är här att rekommendera som lysande förebild. Det
nonchalant lediga torde böra hos frk. J. efterträdas af mer djup
i känslan, ett inträngande i den härrliga uppgiften, som full-
komligt blottar alla dess rika skatter, af den första kärleks-
lyckans aldrig återkommande ordlösa tjusning, ungdomssolens
och ungdomsdrömmarnes luftiga, hänförande ljufva fantasmagori
—---------, allt det som skalden tänkt mest skärt och huldt
och som här världens största kompositör framtrollat i världens
skönaste kärlekssånger.

Fru Östbergs Grefvinna gör allt hvad hon kan att vinna
burskap bredvid hennes stora företrädarinnors. Men hon eger
hvarken Linds hänryckande genialitet, som gjorde den stora arian
till en gripande tragediscen à la Dido eller Ariadne, eller Mi-
chaelis unika stämglans, som här anordnade en musikalisk hög-
tid af oförvissnelig fägring, icke ens Stenhammars kvinliga dol-
cezza, som särdeles i bönen framstod så ädelt och rörande. Fru
Östberg, som mycket arbetat med sin mezzosopran, har väl
lyckats eröfra toner i höjden, men sjelfva klangen har hon ej
kunnat ändra, särdeles i mellanregistret, som ej äger någon ly-
risk fägring. Hon uppvisar i ariorna lyckade prof på sin sång-
konst, ett mezzavoce, som i fall rösten vore bredare skulle göra
sig än mer förmånligt, en förståndig frasering, tydlig artikula-
tion m, m, hon gör som sagdt hvad hon kan och det är vac-
kert så. Hennes sång tränger icke till hjärtat, dertill är den
ej skapad, men den underhåller angenämt och kan stundom
rent af blända genom den fermeté, hvarmed instrumentet in-
strumentalt handhafves. Och bristen på konstsång är f. n. så
703

stor i Sverge att fru Östberg nu därigenom nått en rang som
primadonna, hvartill hvarken röst eller person synas i och tor
sig vara prædestinerade.	.	. n r

I dramatiskt hänseende passar naturligtvis Grefvmnan iru
Östberg sä litet som möjligt, hvarför hennes försök att det oak-
tadt lotsa sig i land äro värda stort erkännande.

Grefvinnan och Susanna voro ej alldeles lyckade med sin
taldialog. Fru Östberg snörper ihop sin röst till något qvasi-
förnämt, som låter gammalt och nuckigt, fru Edling talar litet
poiaktigt och håller ibland på att säga motstycken till Blanches:
Sadlarne ä’ hästade. Fru Östberg å sin sida talar ibland rent
nonsens, såsom:	o .

»Min Grefve, Ni ser mig lika förundrad eller åtminstone
lika förvånad (!) som Ni sjelf.»

Fru Edling borde taga sin stora aria mer långsamt, dess*
utom anlägga den mindre dolce, mer amoroso. I recitativet
kan ju hennes litet för ofta nytjade scherzando få fritt spelrum,
arian bör hållas mer innerligt och passioneradt. Fru E:s röst-
effekter i denna aria äro nu som alltid hänförande och under-
ligt vore det annars med en röst, af natuien så rikt begåfvad
som denna sångerskas med sin fogelstrupe. Susanna var nu
som alltid fru E:s triumf och skulle eröfra partiet äfven med
en fruktansvärdare omgifning än den nuvarande, som ofta nog
går af för hackor och i vissa scener skäligen otympligt under-
stödjer den stackars lilla glada och qvicka Susannas vackra
ansträngningar att få en god komedi till stånd.	r i

Förkortningarne i första akten äro i allmänhet befoga e
och skulle i tredje kunna utsträckas till hela Grefvens solo-
scen, som i nuvarande »tolkning» utgör en totalt död punkt.
Den minnesgode åhöraren sitter här och erinrar sig e ren^
väldiga stämma eller Arlbergs och Langes eleganta, fint pom-
terade föredrag. Recitativen äro nu till större delen sin kos,
hvilket icke skadar — åtminstone de uppträdandes reputation,
som om de förträffliga och stundom dråpligt komiska recitati-
ven bibehöllos helt säkert skulle likt Serpolette i Cornevilles
klockor »många gånger sväfva uti största fara». Konsten att
säga recitativ, särdeles secco, synes för k. svenska opeian a va
jordats med Pelle Janzon. Få ha mästarne i konsten för re-
sten alltid varit.	..

I y>Marthas som är en genomkomponerad opera, märkes
bristen, särdeles i Plumketts parti, som hörde till Janzons första
och bästa. Hr Sellergren hade vi väntat mer af i denna ro
704

med minne af hans ganska förträffliga Sulpiz (som spelades
mot Anna Klemming s. s. Regimentets dotter.) Det uppsving
i hr S:s konstnärsbana som yppade sig våren 1889, syns be-
klagligt nog ha varit tämligen efemert. Som Plumkett sjöng
och spelade hr S. alldeles för konventionelt. Visserligen gick
hans ganska paranta röst bättre ut med portervisan än åtskil-
liga föregångare, men — portera fattades alldeles i visan, så-
som Janzon och Behrens lät den skumma och fräsa. I detta
sammanhang förtjenar en af rikets apotekare att komplimente-
ras, hvars föredrag fullt kan mäta sig med Behrens i röst-
prakt, friskhet och karakteristisk koloratur. Ingen torde
bättre föredraga denna visa ända uppifrån Haparanda ner till
— Ystad.

Både hofkapellet och fru Östberg passa bättre för Flotows
gröfre musik än för Mozarts. Fru Östbergs tekniska färdig-
het sättes mångenstädes på hårda prof, men hon besegrar dem
med glans, så t. ex. spinnqvartetten med staccati-solo-vocalism
uppåt trestrukna registret. Den blonda peruken klär och karak-
tersteckningen är både tydlig och välgjord, man måste ju döma
den stackars Martha efter sin tid, annars blefve hon ju ett
alltför obehagligt fruntimmer. Fru Ö. förstår locka sympatier
för sin hjeltinna och det är ej så lätt i Martha i våra radi-
kala tider. Fröken Jungstedt är litet kantig i Nancys rol och
misslyckas med sin fula aria: Jungfrun går. Annars är hon
ganska sevärd. Hr Lzcndmark skulle vara en fullt acceptabel
Lyonel, om han fraserade litet mindre klockarmessigt och i all-
mänhet bildade tonen litet vackrare. Rösten kan annars lätt
taga skada, hvilket vore — skada. Arian sjöngs med känsla
utan Bötels osmakliga öfverdrifter och renderade dubbla in-
ropningar, blombukett m. m., hvilken liksom juvelringen i Ro-
bert visar att har hr Ödman ett helt garde, så har hr Lund-
mark åtminstone ett och annat — kompani. För resten gick
Martha denna gång, i Sept., verkligen utan större olyckshän-
delser, hvilket är otroligt, men sannt.

Nödvändigheten att upprätthålla repertoiren under hr Öd-
manns långa höstheshet måste tagas med i räkningen vid be-
dömandet af åtskilliga repriser, som hörbarligen måst i all hast
anordnas. Denna brådska hade till och med sina verkningar
på solisternas prestationer, af hvilka de i op. Ernani voro nå-
got underlägsna hvad man kunnat vänta med minnet af operans
uppförande senaste års höst. Så var t. ex. hr Lombergs de-
but i Carlos’ parti långt lyckligare än hans uppträdande denna
705

höst. Ej nog med att inga framsteg förmärktes utöfver den nivå
som sångaren intog såsom debutant, de fel i tekniken, hvilka
man vid debuten beskedligt blundade för under hopp till fram-
tiden, framträdde nu förvärrade. Hr L:s hela uppträdande
som kejsare och herskare var allt annat än karaktäristiskt.
Han måste lära sig gå och stå på scenen, gestikulera med
mindre grofhet, särdeles i ett sådant parti, och noga akta sig
för ett grimacerande, som skall föreställa vrede och passion,
men som på åskådaren verkar halft ynkligt, halft lifvadt. Den
vokala framställningen var hvarken så korrekt eller så tillta-
lande som i fjol, då rösten också gjorde sig gällande med mer
klarhet och priecision. Hr Lombergs plastiska otymplighet
tycktes denna afton dessvärre ha smittat fru Ostbergs Donna
Sol, som särskildt gjorde en förfärlig entré. Sången var som
vanligt förtjenstfull, om ock något mer bredd kunde önskas i
ensemblenumren och i cabal ettan, en stundom mindre gäll vo-
kalisation, särskildt hvad drillarne ankommer. Fru Ö:s mimik
är ganska uttrycksfull, dock torde böra undvikas ett visst söt-
surt uttryck med den hopknipna munnens uppdragande åt nä-
san, en mimik som fru Ö:s efterträdarinna på operett-tronen,
fröken A. P—n, dessvärre tillegnat sig bland andra annekte-
ringar, (bland hvilka naturligtvis finnas många excellenta). Fru
Ö., som i »Martha» ser helt ungdomlig ut, borde också göra
det i denna rol, hvars emfas och oreflekterade enthusiasm må-
ste ha ungdomlig grund för att göra poetiskt tilldragande
verkan. Hr Sellgrens figur passar för Silvas rol, men han
sjunger rolen osäkrare än företrädaren och grumlar bort ljuden, ofta
nog ända till oigenkännelighet. Den stora arian fick dock en
viss pompös hållning, som något påminde om Willmans
och Behrens storartade föredrag af den präktiga melodien till
de ynkliga orden: Ack hvarför i sena dagen skall jag lyda
kärlekslagen o. s. v.

Ganska olycklig var naturligtvis anordningen att låta hr
Strandberg framställa Ernani. Redan hr S:s fader, trots sin
många gånger större röst, förmådde icke gifva bravurställena
med nödig kraft, än mindre blef detta förhållandet med sonen,
hvars misslyckande måste skyllas på teaterstyrelsen, som lika
väl som alla andra borde förutsett att till ädel röfvare och
hjelte passar hr Strandberg minst af alla operans tenorer, icke
en gång med undantag för hr Bröderman, hvars röfvarlif dock
visserligen inskränker sig till Remendado i Carmen. Vi förbigå
med nöje denna hr Strandbergs prestation och hoppas få se

Ur Dagens Krönika. X- 10.	44
706

honom i roler, som ligga bättre för hans talang, som är för
god att på detta sätt hårdragas.

Hr Lundmark har, med anledning af den Ödmannska
opassligheten, återuppträdt i »Konung för en dag», hvilket gif-
vit anledning till åtskilliga löjliga opinionsyttringar af dessa
tenorers begge amazon-lif-garden. A ena sidan ha Ödmann-
skorna vägrat »erkänna» annan »konung» än hr Ödmann,
hvilket vore ganska ledsamt för Hans Majestät Konung Oscar
II, såvida Hans Majestät skänkte något intresse åt sådana
stolliga små undersåtarinnor. Å den andra förklara Lund-
markskorna att de äro »rättvisa» och »att hr L. är talangens
och skönhetens representant», sådan de, förmodligen, föreställa
sig en sådan. För att stå väl med alla parterna får väl hr
Nordqvist till sist låta begge tenorerna samtidigt sjunga och
agera Zephoris — en dubbelbild, som dock måhända skulle
förbjudas af öfverståtbållareembetet med anledning af den der-
med förknippade faran af borgerligt krig, åtminstone bourgeoisi-
dame-krig. Åtminstone torde vid så eldfängda damers teater-
besök brandkårs-kontingenten betydligt behöfva förstärkas och
placeras mera i damernas närhet, äfven med fara att dessa
skulle tycka illa vara öfver denna kloka försigtighetsgärd. Men
— de skulle kanske alls icke tycka illa vara . . .

*	*
*

En juris doktor — visserligen med italienskt diplom, men
i alla fall! — han sjungit basroler på Gustaf III:s nu snart
fallfärdiga gamla operascen. Den juridiska lärdomen kan ju
ej skada en sångare, tvärtom, vid dagrars och skuggors rätt-
visa fördelning i föredraget, i den rättrådiga domen öfver en
karaktärs goda och dåliga sidor, i konsten att processa sig till
bifall o. s. v. Hr Bottero, juristen i fråga, gjorde sin entré
hos oss — icke i Advokaten Pathelin eller ens Knifving — utan
som den juridiskt olärde men om castilianska hederskänslan
mycket noggranne Don Ruy Gomez da Silva i »Ernani». Hr
B. använde rätt mycken fin advokatyr för att göra sig gäl-
lande. Han eger hvarken någon utmärkt röst eller något ut-
märkt teaterutseende, men det lilla han eger använder han pa
ett utstuderadt knepigt sätt. Han använder vibrato att öka
röststyrkan, han artikulerar med diplomatisk noggrannhet, han
förstår att »tournera» sin röst till förvånande verksamma ny-
anser, han fraserar med intelligens och sjunger med italiena-
707

rens hela öfvertygelse och värme. Timbren är för ljus och
klangen för torr, gestalten för obetydlig, men allt detta glöm-
mer man vid åhörandet af ofvannämnda numera hos oss ej
alltför ofta förekommande sångareegenskaper, hvartill kommer
en ganska reputerlig aktörtalang, som af Silva trots utseendet
gjorde något ganska värdigt, men också lefvande och intressant,
hvilket senare ej hos oss sedan Willman förekommit. Hr
Strandbergs Ernani har under hösten vunnit i godhet, och åt-
skilliga lyriska moment sjunger han alldeles förtjusande väl.
Hr Lundqvist ställde alia medsjungande i skuggan genom sin
magnifika baryton i 3:dje akten, hvarefter den populära sånga-
ren blef föremål för en hyllning, så stormande och hjertlig,
som den endast egnas denne äfven i annat afseende än det
corporella store sångare. Trots indisposition och mer än
vanligt framträdande rädsla, lyckades också första akten gan-
ska bra, den andra, än bättre, men den tredje bief en lysande
triumf genom ett i alla afseenden majestätiskt, högstämdt, varmt
och innerligt, verkligt storslaget utförande, ett af de vackraste
bladen i hr L:s rika sångarlager.

I Mignon, der hr Lundqvist ej uppträder, kom hr Bottero
i högre grad att lägga beslag på allmänhetens intresse. Han
utförde der Lotharios rol, som alltsedan Algot Lange ej be-
stått sig med någon tolk af första ordningen. En sådan vi-
sade sig hr Bottero vara i dramatiskt hänseende, om ock den
fint melankoliska grundstämning, som Algot Lange med sin
fina konst förlänade personagen, icke i samma mått återfanns
hos hr Bottero, som tog rolen mer aktivt än man här varit
van att se den. Lotharios kaotiska sinnestillstånd i de begge
första akterna detaljerades med fin psychologisk blick, dervid
artisten betjenades af en skådespelarteknik, väl värd att stu-
dera af samtliga våra operasångare. Den obetydliga appari-
tionen inverkade något på entrén i tredje aktens final, hvarun-
der sångarens mimik bjöd på högst sevärda prestationer. Tolk-
ningen af Sperata-scenen var höjdpunkten af det i sin helhet
förträffliga spelet. Den lyriska, prestationen står dessvärre ej i
jemnhöjd med den dramatiska. Sångarens sätt att nyansera
är ej franskt, hvilket är nödvändigt i denna musik, hans in-
satser i t. ex. de begge duetterna saknade mjukhet och nobless-
tonens hårdhet skadade verkan af flere detaljer, såsom berceu-
sen, där organets ofördelaktiga sida ej ens af det vackra och
känsliga föredraget kunde öfverskylas. Sandströjn och Lange
stodo i begge långt framom hr Botteros Lothario i musikaliskt
708

hänseende, och den senare kunde fallt mäta sig med honom
i dramatiskt. Beundran för det utländska har väl nu som,
förr spelat våra kritici ett spratt, då de förklarat hr Bottero
i denna rol utan make. — Hr Ödmann sjöng Wilhelm bättre
än hr Lundmark, men den senare spelar rolen bättre, åtmin-
stone de gladare sidorna, och fru Edlings Mignon var förträff-
ligare än någonsin, en prestation utan like f. n. i Paris och
Wien. Men fröken Karlsohns Philine lemnar mycket att ön-
ska trots den lediga strupfärdigheten, och hr Rundbergs Laertes
är en mycket litet spirituel framställning. Något bättre var
hr Henriksons Fredrik, trots dess genomgående simpelhet och
en alldeles omotiverad, skäligen obehaglig nasaltons-lyx. Or-
kestern spelade bättre än vid senaste reprisen och operan i sm
helhet gick bättre än på flera år.

Efter dessa tvenne père-noble-typer, Silva (Ernani) och
Lothario (Mignon), föll det hr Bottero in att visa sig för om-
vexlings skull som sjelfva — uh! Detta är ett farligt ^infall
på en operascen, som egt verldens förnämsta Mefisto på sina
tiljor under en tid af mer än två decennier. Anders Willman
bief också långt ifrån fördunklad af Osvaldo Bottero, hvilkens
förträfflighet som operasångare egentligen först af Stockholms
välvilliga, mot utländingar artiga recensenter stälts på en så
öfvermåttan hög piedestal. Emellertid hade hr B. äfven i
Faust mycket att bjuda sina åhörare på och fördunklade na-
turligtvis totalt de unga elever, som på senare tider tillåtits
pröfva sina vingar i det mäktiga partiet.

I första akten anmärkte man några onödiga ytliga opera-
gester, men annars hade gester och mimik mening och motiv,
dessa saker som så ofta negligeras af en openst. Själaköpet
utfördes med mycken savoir faire, helt olika den otydlighet,
som på senare tider visats i partiet. Röstens sträfhet blef
här ett plus i karaktäristiken, vibratot var klokt reduceradt.
Entrén i andra akten var dråplig med satan som direkt från
hemorten, uppskjutande under den sjungande Branders kropp.
Guldrondot erhöll mycken demonisk eld och gafs med ett mar-
cato af yppersta effekt. Spåfraserna utfördes med olika nyan-
sering, särdeles harangen till Siebel med kostlig hjertnupen
ironi: Posso dir ehe scritto veggo qui, un flor non tocherai,
ehe appassir non vedrai, lo vuole il destino.

Läderlappsflykten inför de höjda svärdskorsen gafs både
hemskt och lustigt, man såg ormen kröka sig i myrornas stack.
Mer hat grodde dock i Willmans: Vi träffas än en gång, då
709

är turen hos mig. Ci rivedremo ancor etc. togs litet för resig-
neradt. Äfvenså låg det mer spets i Willmans »af min tjenst
jag behaget bättre vet» än i Botteros något matta: Non vorrei
darvi si trista idea. C-durbesvärjelsen i tredje akten gaf hr
B. under bengalisk belysning, som knappt behöfdes vid ett så
glödgadt föredrag. Slutfallet gafs dock af Willman långt mer
tragiskt imposant. Serenaden gafs med vederbörlig elakhet,
hånande bräkande slutfall o. s. v. Spelet före och under ter-
zetten var ytterst vaket och intressant. I femte akten var slut-
scenens orm plastik exemplarisk.

I sin helhet förtjenar typen att studeras af våra sångare.
Det var en mycket god den onde, om ock ej af allra främsta
slag. Det är skada att en så framstående aktör ej skall vara
bättre sångare. D. v. s. i detta fall ej ega en tacksammare
röst. Men hr Bottero gör allt hvad han kan och han kan
ganska mycket, detta i motsats mot många svenska basister,
som ha ypperliga instrument af naturen men medelmåttig in-
telligens och dålig skola.

Fröken Petrini stod liksom hr Bottero som gäst å pro-
grammet. Hm! Ingen skam att bjuda till.*

Emellertid vore det allt för elakt att bedöma fröken Pe-
trinis Gretchen ur annan synpunkt än den på alla områden
trefvande unga dilettantens. Fröken P. bör som dilettant ha
loford för sitt spel, det var så väl inlärdt att det ofta verkade
natur. Flere poser voro både vackra och motiverade, om än
någon gång det tablåmessiga fick tribut. Utseendet var ung-
domligt och ganska täckt, särdeles när rampen ej närmades för
tätt. Sången hade flere svagheter. Frk. P. hade uppfattat
det hela för ytligt. Hon fraserade nätt, men matt, flere vig-
tiga ställen fingo en nästan blaseradt nonchalant tolkning, så-
som flerestädes i tredje akten, där den uppgående passagen till
C3 bör tagas marcato, ja stentato, ej så ytligt och lätt som
nu, liknande en vanlig meningslös koloraturfras. I allmänhet
märkte man att frk. P:s både röst och sång icke blifvit ut-
bildade för högdramatiska partier. Hon har koloratursånger-
skans sätt att bilda frasen, att ange höga toner och framställa
en nedgående passage, såsom i bönen, der slutfallet togs nästan
halft staccato, en gruflig oformlighet, som emellertid öfverens-

* 1 detta sammanhang må beklagas att den evigt fördömliga influen-
san nekat vår operapublik nöjet att förnya bekantskapen med fru Bottero,
hvilken som Gina Sommelius lämnat så godt minne efter sig, särskildt
i op. Faust, hennes första debut, våren 1879.
710

stämde med det matta och intetsägande utförandet af bönen i
sin helhet. Här gjorde också mycket att rösten svek. Ofvan
tvåstrukna fiss är denna skäligen tunn och spröd, ehuru klar
och välklingande. Men för dramatiska effekter som i kyrk-
och fängelsescenerna nekar den totalt sitt biträde. Däremot är
ett stycke af mellantonerna ganska kraftigt och lämpligt för
mera dramatisk musik, men hvad därunder ligger klingar både
hväsande och skadadt. Detta gjorde att t. ex. Thuleballaden
fick en tämligen tarflig lyrisk fägring. I arian var sångerskan
mera hemma, hon sjöng den dock litet tungt och attackerade
de höga tonerna som små sjösjuka nödrop i st. f. glädjesprit-
tande tecken till lifslust och omedvetet koketteri. Dock blef
scenen långt behagligare än den Oselionska karrikatyren, lik-
som hela akten i dramatiskt och yttre hänseende vida öfver-
vägde den norska artistens. Men denna tog sin revanche i
rolens senare facer. Der var frk. Petrini högst otillräcklig, ej
blott i kyrkan, utan lika mycket i fängelset, mindre i duon,
än i trion, som väl sällan gått så spårlöst förbi. Där fattades
nerv både i stämma och föredrag, det blef istället något sötsurt
och mjäkigt, som dessvärre alls icke »krönte ändan». I mi-
miskt hänseende bör frk. P. akta sig för att gapa, när hon
tiger, det ser då ut som hon skulle le.

Hr Ödman borde mer nyansera och »fördjupa» den lärde
doktor Fausts grubbel i första akten, hvars början får allt för
ungdomlig och utklädd kulör. I öfrigt är hans Faust nu som
förr en särdeles framstående prestation. Några mer delikata
mezza-voce-nyanser kunde dock icke skada hans tredje akt.

Hr Lundqvist Ixr nu som förr nummer 1 bland de upp-
trädande. Hans Valentin kommer att bli lika svårersatt som
Kristina Nilssons Margareta eller Willmans Mefistofeles, dessa
operan Fausts bägge idealprestationer på svenska operascenen.
Också tager den bålde Valentin alltid de mest dånande applå-
derna och bravoropen. Detta med rätta.

Med orätt tror frk. Karlsohn att hela världen kan utantill
orden till hennes: »Lilla blomma», där hennes gossröst klingar
så friskt och silfverklart. Fru Strandberg och hr Grafström
utföra Marthas och Branders småroler på ett sätt som länder
ensemblen till stor fördel. Baletten borde vara litet mer till-
tjusande, särdeles sirenerna, som skola förföra Faust. Af dessa
tedde sig somliga — rysligt att säga — riktigt federations-
mässiga.

Körverket i andra akten gick ej heller denna gång utan
711

skavank. Mer energi hos hr Henneberg! Soldatkören klingade
sä barskt att nian frestades sätta tro till malicen, att förra
hösten endast en förste tenor deltagit i sången. Om aflönin-
gen vore litet menskligare, förmoda vi att vackrare röster ej
skulle saknas i operakören, hvars vouloir ej motsvaras af dess
pouvoir.	.

Reprisen af »Trollflöjten» faller delvis under samma rubrik
som vårens af »Figaro»: Mozartfusk. Kommer hr Nordqvist
ihåg hur Trollflöjten gick i medlet af 70-talet? Är det idealet,
dit man nu skall närma sig? Det ser så ut, att döma efter
den 26 oktober.

Ej ens ouverturen, denna fugornas fuga, var tillräckligt
repeterad utan gick på en höft. Tamino presenterade sig som hr
Lundmark, hvilken växt ifrån detta ynglingaparti och hvars
röst förlorat i välklang det den vunnit i kraft. Sjelfva före-
draget var också bättre förr, t. ex. i andra aktens herrliga
recitativ-scen, där Ander hos oss är i outplånligt minne. Spelet
var trubbigt och ointresseradt. Hr Strandberg torde nu böra
efterträda hr L. i denna rol, som framförallt kräfver absolut
tonfägring, en sak, som hr L. icke mer kan prestera. Nattens
Drottning var förkyld och hennes stjernglittrande arior blefvo
därföre också opassliga. Pamina fick i sjelfva P. T. beröm
för sina »plastiska former» (ah, ah, de gubbarne!) och i tea-
terns egen tidning loford för »den schwung, hvarmed hon egnat
sig åt partiets episka sida». Den lilla vackra och välformade
musikälskarinna, som försökte sig i partiet, bör derföre vara
nöjd, om ock ej den stackars publiken, som minnes konstnär-
innor i den sköna uppgiften, där fru Edling f. n. borde vara
oeftergiflig. Förmodligen emedan det finns en sådan gruflig
brist på svenska dam-debutanter, låter hr Nordqvist en ung
danska debutera som Papagena. De många stackars svenska
flickor, som »profsjungit» och »fått löfte» ! Papageno var
hr Esbergs tredje debut. Rätt bra, ehuru för reflekterad, gam-
mal och tung. Hr Lundqvists konstnärliga sång var en oas i
Öknen. Han är fortfarande en operasångare som få och en
»Talare» som ingen.

Hr Settergrens Sarastro var ock en ljuspunkt. Rösten steg
bättre fram än på mången god dag och föredraget besjälades
af rätt mycken innerlighet och värdighet. Med än vidare fort-
satta studier lofvar hr S. att en vacker dag bli en verkligt
förträfflig Sarastro.

Kör och orkester voro ofta af olika tankar, tärnor och
712

genier hade repeterat för litet. Det hela artade sig till en
repetition inför den tillspillogifna söndagspubliken, som var
tacksam för det lilla den fick. Mozarts geni kan genomstråla
äfven den uslaste tolkning. Men — det skulle varit en modern
opera —! Då hade väl biljetterna lämnats tillbaka och kassan
bombarderats. Lefve Mozart!

Vasa teatern, som i september öppnades under samma di-
rektion som förra säsongen, har bl. a. repriserat Behrens operett
»Prinsessa för en dag», en af förra spelårets värderikaste nyheter.
Den svenska operettliteraturen kan räkna denna operett till
sina bästa produktioner. Liksom sin fader, prof. H. Behrens,,
besitter hr Behrens junior en erkännansvärd savoir faire, som
förhöjer arbetets verkligen vackra och lyckade detaljer och
kastar ett förgyllande skimmer öfver de mer vanliga och handt-
verksmässiga. Flere af Lazarillos och Teresinas soli ega me-
lodisk fägring och individuel karaktäristik, särdeles det i lyckad
mystisk ton hållna spå-rondot. Lazarillos serenata öppnar operan
på ett behagfullt sätt, korallkupletterna äro fina och lätta,
kärleksduon däremot för arbetad och idélös. Rakduetten är
däremot ett spirituelt stycke i fransk operettstil, äfvenså andra
aktens trio trots valstakten, som går igen litet för ofta både i
soli och körer. Finalerna äro roande och dramatiska, Laza-
rillos dansvisa väl rhytmiserad, det hela ganska hedrande för
den unge kompositören, hvars arbete fick en lyckad tolkning å
Vasateatern särdeles i våras, då Anna Pettersson creerade Laza-
rillo och var briljant i ordets hela bemärkelse, en framställnings
hörande till den firade operettsångerskans allra förnämsta. Mot
denn sol slocknade teaterns små stjernor, såsom fröknarne Pk-
ström och Johnson, af hvilka den förra dock var ganska nätt,
ehuru något matt, och sjöng rätt snällt, trots röstens något
slitna beskaffenhet. Hr Strömberg var en komisk Cucumafio,
hvars sång var svår, men hr Lundin — konungen — lät sitt
sångparti ej illa komma till sin rätt. Hr Klinger hade ett
mindre tacksamt parti, men i första akten en melodiös canzo-
netta, värd ett bättre sångsätt. Hr Åkerblom ernådde en succés
de maigreur i den välkända Åbjörnsonska stilen och hr Lundahl
spelade med erforderligt fjesk en fjantig kammarherre. Libretton
kunde varit roligare och haft mera bons mots och färre dåliga
kvickheter. Kör och orkester *voro väl »samspelta», det hela
gick som en olja och nådde en framgång, som, stödd på en
bättre textbok, skulle blifvit än större. Emellertid förtjenar
713

Vasateatern alla loford för detta i sin helhet lyckade försök
att uppmuntra den svenska musiken.

Höstens nyhet pä denna scen blef »Der arme Jonathan»,
op. 3 a.

»Stackars Jonathan» af Millöcker är som musikverk under-
lägsen ej blott kompositörens chef d’oeuvre »Der Bettel student»
utan ock flere hans senare arbeten »Der Feltprediger», »Der
Wassermann» m. fl. Af raffelmelodierna är det få med popu-
lär udd, de flesta klinga krystadt och monotont. Finare inter-
mezzi — såsom i Tiggarstudenten de bägge kärleksduetterna
— saknas alldeles. Musikens longörer äro ej få och göra sig
ofta tråkigt gällande. Ett par sannskyldiga Varieténummer
rädda stämningen, men sänka arbetet som konstverk betrak-
tadt, en synpunkt, som dock helst torde böra ignoreras. Tex-
ten är tidtals munter nog, tack vare hr Wallmark, den out-
tröttlige operettarrangören, men också ej sällan långdragen och
framförallt platt, stundom osmaklig. Obscen blir den dock
i det närmaste icke, en förtjenst i mångas tycke, men i an-
dras — — —

För hr Warbergs skull gläder det oss att operetten gått
bra, trots dess relativa tråkighet. Hr W. sjelf gör allt för att
jaga ledsnaden på dörren. Hans icke mycket tacksamma
impressario- och telegraf kupletter fördragas alla med det mäster-
skap i genren, som är hr W:s specialitet. Stackars Jonathan
—hr Strömberg är torrolig som vanligt, men ej nog omvexlande
och humoristisk, torkan är för stor. Om hr S:s sång är ej
värdt att tala. I allmänhet sjunges det skralt på Vasateatern
nu för tiden. Den »stora primadonnan» borde dock prestera
något, tyckes det. Denna rol är som skapad för fru Selma
Gründer, men — hon tillhör ej teatern längre och hennes er-
sätterska, fru Stenfelt, ersätter henne ej, minst i ett så fordrande
sångparti, där man ock fått höra fru Jensen, som är mycket
vacker och möjligen utmärkt som »medicine doktor» men också
hon som »primadonna» under all kritik. Frk. Ekström har
tillegnat sig ett varietémanér, som väckt stor förtjusning och
mycket hjelper till att förlänga »Stackars Jonathans» lifstråd.
Rösten är tämligen obetydlig, men sången ej utan karaktär.
Hon spelade sin köksa ganska bra, särdeles i andra akten.
Hr Klingers sång var prässad och tvungen, hans spel bättre,
tredje akten gick bäst. Rolen är ju också erbarmlig. Ensemblen
var som alltid öfvad, bättre vid röst borde dock en operettkör
vara. Uppsättningen kostade pengar, men tog sig tack vare
714

scenens litenhet sämre ut än en billigare pä en större scen. För
öfrigt är det ett storverk af hr Varberg att ge operetter utan
röster och utan diva — d. v. s. att lyckas (=goda hus). Men
han har ju ock (indirekt) biträde af Bianca & Desroches, Arvid
'Ödmann, Knut Wicksell (aïe!), Ibsen, Kejsar Wilhelm II m. fl.
m. fl. Rätt gen til t för —— —■!

1 nov.
På utkik.

Musikaliska förpostrekognosceringar
af

Lakmé.

»Nu borijas det!» — Rör inte vid operasalongen! — Ett kapitel om
honom som gick omkring och wowwade och ingenting fick förJet. — Hr
Nordqvist stannar. — Förluster??? —: Nya operakrafter. — Symfoni-
ska kontrastötar : »Lige mot lige» sa Ræven ....

15 oktober.

Man kan nu äter tala om »thet i Floor stående Stock-
holm»^ för att citera gamle Rüdling. Med andra ord vi befinna
oss snart nu midt uppe »i säsongen» allt hvad det kan. Men
ännu ha vi inte riktigt kommit oss i gång, fast, gudbevars, man
ordentligt fått i ordning iqomhus för vinterkampanjen, fast vi
haft både en symfonikonsert och ett abonnementsspektakel, fast
det för resten nu är så ruskigt utomhus att man rent af
tvingas in på teatrarnes nöjesstrår. Men, icke förty ha vi ändå
inte säsongen på allvar här. Hvarför det då? Jag vet inte, men
det är ett faktum. Kanske derför att vi så gerna vilja vara
litet utländska af oss. I London t. ex. miss Bentsons »förtju-
sande dimmiga London, der hyn blir så frisk» *, der får allt sä-
songen vackert låta vänta på sig vid det här laget än så länge.
Börsens matadorer, Londonteatrarnes säkraste stöttepelare, äro
då försvunna från stadsqvalmet. Vill man ha reda på dem, så
får man fara ned till de engelska kustbaden på modet eller ge
sig ut till hafs och vädra upp dem i deras pleasure-yachtes. Så
ingen må undra på att la saison morte ännu beherskar brittiska
öarnes metropol.

Men hemma hos oss har man redan för länge sedan vändt
ryggen åt Marstrand, Ronneby och Dalarö och segelsällskapets

* »Lakmé», Akt. I.
716

kuttrar och alla de små trefliga Colibriprissarne ha redan
snällt och vackert »lagt upp» för detta seglationsår. Så nog
ha vi våra matadorer inom hufvudstadens hank och stör alltid!
Men ändå — så äro vi inte riktigt teatervarma i kläderna.

Men —

»det ger med sej
det ger med sej»

som det heter i den der glada och trefliga operetten .... jaså,
namnet, ... nå ja, det har jag glömt också.

Eh bien! Låt oss bara tåligt afbida utgången af »slagtmå-
naden» och så löper man »man ur huse» till allt hvad vår niutnings-
lystna hufvudstad har att erbjuda af »offentliga nöjen» till och
med till Sveasalens »berömda»(!!!) franska operettrupp. Uj,uj,uj!

Men då hela den här långrandiga inledningen — som för
resten gerna kunnat vara borta ! — inte alls skall föreställa nå-
gra preludier på något kommande, utan i stället tjena som in-
troduktion till ett litet fredligt revy-stycke (ty blodig vill jag då
inte alls vara), så görom helt om mitt herrskap och låt oss
med kritikens synglas i handen granska allt hvad godt och tref-
ligt som den hittills tilländalupna delen af säsongen hafver bjudit
oss på i musikväg *.

Berns salong och Djurgårdsteatern — ja det vore då att be-
gynna i kronologisk ordning, men inte just att börja i rätta
ändan inte, — eller hur herr direktör och hofkapellmästare?

Nej, först salut för gamla operan! Det står qvar der det
gamla templet trots alla väl planerade attentater och trots teater-
konsortiets hotfulla Damocles svärd.

Måtte det aldrig rifvas, hoppas jag!

— Ni är galen, min fröken, hör jag redan flere af mina läsare
i ursinnig ton afbryta mig. Att låta det gamla rucklet stå och
skräpa längre ! Nej, låt oss ändtligen få ett Stockholm värdigt
operapalats. Vördade Kongl. Maj:t, aktade Öfverintendentsem-
bete och insigtsfulle hr Anderberg! Raska på med ritningarne!
Bort med skräpet!

Ursäkta mig, benägne och stränge läsare, men jag vågar
hysa en alldeles motsatt mening. Jag tycker rysligt mycket om
Gustaf III, men är ingen slaf af traditionen och jag ger derför

* Trefligt! Sedan allt det här är uppsatt kommer ombrytarne och
säger att vi få knappa in på utrymmet tör den här gången med musik-
artikeln. »Forts, följer» således — i nästa häfte. Adjö med revyn!

Not af Lakmé.
717

operahusets gamla berömda anor både den och den. Det är inte
af någon inpyrd gustaviansk antiqvitetsifver, som jag motsätter
mig operahusets jemnande med marken. Nej, bevars. Jag har
praktiska och sunda skäl för min opposition, som för resten —
och det vet jag nog! ^- förklingar just som den ropandes röst i
öknen.

Så hör då!

»Man vet hvad man har, men inte hvad man får.» Man
vet att man har en operasalong som är utmärkt i akustiskt hän-
seende, ja, snälla, godtrogne och opatriotiska Stockholmare, tvifla
gerna på mina ord, men vet att bemälda salong, enligt samstäm-
mig utsago af alla främmande musici af facket som gästat oss,
helt enkelt är en af de yppersta musiklokaler i verlden. Det
låter lika bra der musik och sång, antingen salongen är tom eller
fullsatt. Den är en af de äldsta operasalonger som existera.
Bygnadsvirket är riktigt genomtorrt, så torrt, så torrt att det
erbjuder den yppersta resonnans. Vidare är salongen både vacker
och hemtreflig, visserligen inte modern, men den är konseqvent
i sin tids stil.

En annan förträfflig sak — den är inte för stor.

— Nej, ropar läsaren ironiskt, tacka för det, den är ju all-
deles för liten !

Äfven den invändningen är jag beredd på. Det är inte
många hundratal platser, som skilja den nya projekterade opera-
salongen från den gamla, hvilket bevisar att krafven på en rym-
ligare salong icke alls äro så höga. Den som sett åtskilliga af
nutidens moderna operasalonger, med deras smaklöst öfverlastade
dekoreringar, deras tomma, vida gap å väggarne mellan de fattiga
två eller tre raderna och så denna oproportionerliga storlek, som
efter ett par år ruinerar äfven de bästa stämmor och som helt en-
kelt omöjliggöra användandet af smärre, annars ganska använd-
bara röstresurser, den måste obetingadt erkänna företrädet hos
vår gamla operasalong.

— Men de obeqväma kapprummen, de trånga och omöjliga
korridorerna och allt det andra otidsenliga i operahuset, kanske ni
gillar det också...? Ni är galen, mamsell!

Nej på inga vilkor. Jag vill att allt skall nyanordnas
i operatemplet, utom salongen. Låt den vara som den är, eller
låt åtminstone öka platsantalet genom en försigtig utvidgning af
ett par af raderna. Scenen kan också göras bredare. Djup-
leken måste deremot blifva densamma, begränsad som den är af
den mot Strömmen vettande gafveln.
718

Mitt förslag innebär intet nytt. Flere andra — och lyc-
kade — exempel skulle kunna anföras, t. ex. Berlins operahus,
vid hvars restaurerande man gick till väga precis på samma
vis — lät salongen vara orubbad och ändrade allt det andra.
Vår operahustomt är tillräckligt stor att åstadkomma både en
präktig vestibul, stora kapprum å nedre botten — operakällarens
stora sal och Andalusiskans lokaler — äfvensom rymliga korri-
dorer och beqväma foyerer.

Akustikens hemligheter ligga djupt förborgade. De trotsa
de insigtsfullaste fackmäns snillrikaste kalkyler. Man såg bara
hur det gick med Grand Opera i Paris. Det är en förträfflig
skapelse i många fall. Man beundrar den stolta bygnaden, den
grandiosa vestibulen, de läckra takmålningarne, den grant inredda
salongen och de luxuösa foyererna. Men man måste erkännna att
salongen är ett dåligt musikrum. Och ändock är den konstrue-
rad efter akustikens allra senaste och styf-styfvaste erfarenhets-
rön. Vid en opera är väl dock det musikaliska elementet, det
»hur det låter», hufvudsaken. Inte sannt? »Hur det ser ut»
kommer i andra rummet.

Ja, så der, godt folk, äro mina enkla funderingar vis-à-vis
det nya operapalatset. Heder åt de män, som genom frisk be-
slutsamhet och finansiel fyndighet beredt ekonomisk trygghet åt
den svenska operainstitutionen (förmedelst det nu permanent
vordna, årliga riksdagsanslaget) och som dertill förskaffa oss en tids-
enlig och präktig operabygnad. Men om deras bygnadsprojekt
sjelft skulle ha ett ord med i laget och föra sin talan, skulle
det säkert bli på den här melodien ur »Hoffmanns sagor»:

»Hvad som härvid felats mej
Ä’ de raska benen ej.

Nej, det ä’ metoden,
' Ja, blott metoden ...»

Eder vördsamme beklagar att han låtit en liten dissonans
insmyga sig i det för öfrigt harmoniska grundackord, på hvilket
den vigtiga operafrågan baserar sig, men han har inte kunnat
motstå frestelsen, om ock han »klagar dumt» — och fåvitskt.

Men på det här sättet glömmer jag ju alldeles bort min
höstrevy. Som sagdt, materielt taget står vår opera qvar ännu.
Hvad dess konstnärliga beståndsdelar beträffar, så äro de också
qvar temligen orubbade. Såsom operans »öfverkucku» sitter
direktör Nordqvist i oqvald besittning af öfversteprestaembetet i
de fosterländska sånggudinnornas tempel, trots fjolårets aktörs-
719

gurgel, med obligat ackompagnement af rådhusstämningar och
w.ow-wow-artiklar i lilla fattiga Mercurii-bladet !

Rakknifvarnes samhälle, det driftiga Eskilstuna hade dock
en bra vensterhänd smak, då det så der, jag höll på att säga
fotledes afbördade sig en sådan spirituel och älskvärd personlig-
het som dig, lilla sötnos till börskrönikör der!

Det är minsann inte många tidningsmän som gå så grund-
ligt tillväga med sitt ämne som denne de missnöjde opera-
aktörernes utvalde pressombudsman. »Här ska skällas på opr an!»
mumlade han hotfullt och de stora Umeå-grosshandelspolissongerna
nästan rodnade af concentrerad harm. Och så knogade vår man
upp till den ene efter den andra af operasujetterna. »Mitt namn
är det och det, jag representerar det utmärkta han delsorgan et.
som har 25,000 prenumeranter. Har herrn, eller frun, eller fröken
något att anmärka på den der Nordqvist eller några af hans
verktyg, så kläm snart fram, för här skall ta mig f—n skrif-
vas artiklar mot operaeländet så att det ska huja om’et. För-
låt jag tar fram annotationsboken!»

Jag vet inte hvilken utsträckning interviewandet erhöll, men
den omständigheten att flertalet af operans artister i allmänhet
bebo tredje eller fjerde våningen i med stentrappor försedda hus,
vållade att de der visiterna togo en mycket snöplig ände. Herre
Grud, då det svider i hjertat är det inte- svårt att sitta och vara
bitter, hur mycket värre då när det svider i en annan kropps-
del, så att den arme skriblern inte ens kan . .. hm . . . sitta^
Men så blefvo de också ättiksura med besked, de der anti-
operakrönikorna.

Hade Jakob von Tyboe lefvat och läst eländet, så hade
han förvisso utropat: »Das war eine grausame Salbe, die gantze
Armée auf einmal ruinirt. . .»	.

För der bevisades till komplett evidens att allt, allt var
»uschelt», riktigt genomuschelt inom operaanstalten, med undantag
af vännerna Linden, Sellman och några andra juveler. Vecka
efter vecka afvältrades lass på lass i den för tit. A:s behof
anvisade »krönike»-afstjelpningsplatsen »under strecket» i det
lilla bladet. Det gick nu så långt att man på Börsen ämnade
vidtaga kraftiga desinficeringsåtgärder mot den lilla illadoftande
publicistiska bolmört som nästlat sig in på dess mark, då ändt-
ligen stenkastningen upphörde och en dam sattes för de ovettiga
störtsjöarna. Uff! »Den Donauström löb noget for stærk» skulle
man kunna säga med fader Holberg.

Strax derefter — såsom ett lämpligt svar på dessa anlopp
720

— lät regeringen pâ ännu ett år till hr Nordqvist öfverlemna
operan med dess »fasta och lösa materiel». Och dermed var
saken vederbörligen utagerad. Hr Nordqvist har väl sina fel
han som allt hvad som menskligt är. Men ingen kan bestrida,
att han både i artistiskt och administrativt hänseende förstår den
svåra konsten att i våra dagar sköta en operateater, icke allenast
så att affärerna gå ihop, utan också att der blir åtskilligt öfver.
Mot en sådan förmåga måste småaktigt och illasinnadt klander
förlora sin udd. Med organisationen af det nya spelårets förvalt-
ning har hr Nordqvist föröfrigt sjelf aflägsnat alla de tillvitelser
för enskild vinningslystnad man förut velat påbörda honom,
öfverskottet vid spelårets slut kommer nämligen på hans eget
förslag icke att tillfalla honom utan fördelas, hälften på ett kom-
mande spelårs budget, den andra hälften på sujetterna sjelfva.
Alla föregående operachefer klandrade man bittert derför att
affärerna gingo dåligt, hr Nordqvist kalfatrade man derför att
— de gingo för bra ! ! ! Om -^ som man väl har anledning
förmoda — äfven denna termin olj’ckligtvis operafinanserna skulle
visa ett briljant resultat, kan man väl icke gerna längre klandra
hr Nordqvist derför.

Eller hur?

Post lot discrimina rerum sitter sålunda hr Nordqvist qvar
vid styret. Bland befälet i öfrigt på gamla operaskutan har
ingen personalförändring skett. Af besättningen är det deremot
några som lemnat tjensten och tagit hyra på annat håll. Huru-
vida deras afgång verkligen är att beteckna såsom någon förlust
att tala om det lemnar jag osagdt. Det är ologiskt och oprak-
tiskt att vid början af ett spelår tala om hvilka förluster som
uppkomma af den eller den personalförändringen. Vänta med
det tills säsongen är slut. Vid en teater är ingen oersättlig.
Det är en gammal sanning, så bepröfvad af erfarenheten att den
inte tål några invändningar.

Och af de nu bortgångna voro för öfrigt alla i vokalt
hänseende temligen tvifvelaktiga operaförmågor: tenorerna Sell-
man och' Nilsson, basen Nygren och konstellationen Linden—•
Jungstedt. Sellman var en redbar och sträfsam utilitet, men
starkt på retur som sångare. »Var tyst, var tyst!» skulle man
med Tannhäuser i Venusgrottan kunna tillhviska honom vis-à-vis
hans operasång.

Nilsson visade goda anlag för komiken, eller åtminstone för
721

■det burleska, men ingrep allt för litet i repertoaren för att der
nu kunna störande inverka. Nygren afgaf de bästa löften för
två år sedan. Hans Mefisto var en öfverraskande god studie.
Men han höll dessvärre icke hvad han lofvade. Rösten, i sig
sjelf temligen hård och torr, blef allt mera klanglös, vare sig
på grund af en missriktad sångmetod eller af andra orsaker.
De nya uppgifter han framstälde voro heller icke tillräckligt ge-
nomarbetade i dramatiskt hänseende. Derför saknas han nu
icke heller, kanske möjligen som Mefisto men det är också allt.

Hr Linden var en god scenisk aqvisition. Han egde en viss
hardiesse som aldrig svek, en naturlig scenisk fallenhet som lyck-
ligt förde honom öfver hinder som för andra sångare med hans
röstbegåfning helt säkert hade varit oöfverstigliga. Man erinre
sig t. ex hans Don Juan och i all synnerhet hans Nevers —
uppgifter som framstäldes med en öfverraskande god hållning!
Men någon operaartist var icke hr Linden. Dertill var rösten
för obetydlig, gehöret för litet utbildadt och den musikaliska
underbygnaden alldeles för otillräcklig. Hans rätta fält är ope-
retten. Till operaartist passade hr Linden icke, hvarken på
scenen — eller utom densamma.

Fröken Jungstedt var väl obestridligen den mest begåfvade
af de nu afgångne. Få hafva gjort en så snabb karrier som
hon. Knapt hade hon debuterat förrän hon var »varm i kläderna».
Den ena rolen aflöste den andra på hennes repertoar. Än var
hon en fransk sprätt (»Mignon»), än en suverän egyptisk konunga-
dotter (»Aida»), än en lefnadslustig tysk student (»Hoffmanns
sagor»), än gamla fru Hedvig (»Teil»), ena qvällen sjöng hon
Leonora så riktigt genomtragiskt som det vederborde, andra qväl-
len hade hon förvandlat sig till den lille tjufpojken Chérubin,
och följande afton hade hon kanske att utföra Emilies dystra
rol i »Othello» för att derefter skalkas som Nancy (»Martha»).
Äfven i bondkomiken fick hon pröfva sina krafter och hon var
verkligen öfvermåttan dråplig som Stina, Sven Erssons pratsjuka
piga, en prestation som riktigt sprakade af »bondhumor». Och
det var svårt att hålla sig för skratt när hon i första akten
slog händerna i knäet och »bräkte»: »Ja, herre jesta för detta
Stöckhölml De’ fins fälle bra granne gärdsgålar der oppe, mam-
sell Lotte?»

Ja, många flere uppgifter framstälde fröken Jungstedt på
vår operascen.

Vi erinra om hennes formpräktiga — nytt ord! — Ben-
jamin (»Josef i Egypten»), hennes värdiga Bergadrottning (»Den

Ur Dagens Krönika. X. 10.	45
722

Bergtagna), hennes pikanta Rose (»Lakmé») och smidiga Pantalis
(»Mefistofeles»). Pius i »Oberon» erinra vi oss icke att hon
sjungit, ty i den roln var hon rent ut sagdt icke lyckad. »Den
tillhörde icke arten af hennes begåfning» som det heter med re-
censenthartassen, fast det gjorde den nog, men det ville ändå »ikke
blive noget av». Herre Gud, man kan väl inte göra allting su-
perlativt! Det var sant, fröken Jungstedt har också varit med
om ett dramatiskt spektakel å operan. Det var en gång som
»Det var en gång» gafs på operan i fjol våras med fru Hen-
nings som Hennes Kunglighet Prinsessan af Illyrien. I femte
aktens första tablå förekom en för öfrigt alldeles förträfflig iscen-
satt köksinteriör i Prinsens af Danmark jagtslott. Der kokades
och fejades »värre». De unga fatburstärnorna hade fullt upp med
»schå» för att nu använda en riktigt modern Stockholmspigäsch-
term. Fröken Jungstedt var den skojfriskaste af dem alla. Hon
hade det inte alls »kymigt». Nå ja, sjelf förklarade hon ju att
»blodet kokar i ådrorna på henne» och så qvad hon sina raska
danskupletter med refrängen:

»Var lätt, var lätt på fot, skön jungfru!»

Och det sjöng hon så öfvertygande käckt att det smällde
i knutarne om’et..... För min del tyckte jag att fröken Jung-
stedt firade sina bästa triumfer just inom det ystra skämtets
regioner. Hon har esprit du corps, den unga damen, hon har
det der Sergelska tusan — ja, ni förstår mig, — som vi tröga
nordbor sällan kunna prestera. Och det tager så bra sitt ut-
tryck inom den glada genren. Äfven i de allvarliga operaupp-
gifterna »gjorde hon sig gällande», för att använda en lika me-
ningslös som utsliten recensentfras, men rösten ville åtminstone
på höjden icke räcka fullt till. Det var någonting doft och fe-
brilt i sjelfva stämman, likasom om sångerskan lad in allt hvad
hon hade i sin sång, utan att krafterna dock tycktes fullt räcka till.
I dramatiskt hänseende var denna sångerska alltid erkännansvärd.
Hon framstod här som ett af de vackraste resultaten af Signe
Hebbes plastiska instruktionstalang. Nu har Mathilda Jungstedt
sagt vår opera farväl för att via Göteborg flykta hän mot söder
— mot söder . .. . S. B. Ö. S.

Låtom oss derför icke längre uppehålla oss vid de förmenta
»förlusterna». Hvad operan skaffat sig på kreditsidan är, som
sagdt, ännu för tidigt att afgöra. Åtskilliga nyförvärfvade för-
mågor märkas bland personalen, Märta Petrini — Oswalds
Bottero; vidare den unga sopransångerskan fru Heintz, fördel-
723

aktigt bekant från en debut samt konsertuppträdande, bassåu-
garen Edberg, likaledes förmånligt rennomerad, tenoren Henrikson,
Anders’ oförliknelige framställare i »Vermländingarne», m. fl.
Märta Petrini ha vi fått åter, och det är ju bra. Labatt hör
också till säsongens »nouveautéer». En ny briljant acquisition
är hr doktor Oswaldo Bottero. Almati »glunkas» det om att hon
skall komma. Deremot kröp Anna Pettersons engagement i
skrinet. Ja, så der ser det ut vid opran under denna säsong.

Musikverlden i öfrigt i vår goda stad erbjuder just ingen-
ting nytt utom, förstås, Filharmoniska sällskapets under bild-
ning varande »symfoniorkester» (»Nytt spektakel, Don Basil!»).
Till understödjande af sällskapets nya kammar(herre)musik lär
hofkapellmästar Nordqvist donerat 25,000 kr. — »säj’s det i
sta’n». ylen det är kanske bara prat af hörr Hallén. Qui
vivra, verra!

Oeh nu farväl !

Ja) ja? Sar men iaS hoppas vi råkas!»
Från teatern.

Hårda sinnen, skådespel i fyra akter af Frans Hedberg,
uppfördt första gången å Dramatiska Teatern d. 11 okt.

Herr Frans Hedberg tillhör den äldre diktargenerationen, en
väsentlig del af hans verksamhet faller under en tid, då de som
nu hålla på att upptaga diktarearfvet ännu gingo i kolt; i alla
fall torde flertalet af våra yngre författare — och i Sverige är
man ju »yngre författare» ännu under sin mannaålders kraftigaste
dagar — minnas honom från sin uppväxttid. De banbrytande
andarna tillhör han icke, i första ledet har han icke kämpat,
han har tillhört epigonernas, oaktadt allt hvad man i motsatt
riktning säger, dock så aktningsvärda skara. Litteraturens historia
räknar visserligen blott med dem, som flyttat gränsmärken, liksom
den politiska historien mest sysslar med de herskare, som vidgat
sitt lands gränser, men det gäller säkerligen i någon mån på
litteraturens fält det samma som på politikens, att det mindre
bullrande arbetet mellan gränsflyttningarhe icke har mindre vigt
än dessa. Det är det långa tålmodiga arbetet efter eröfringen,
genom hvilket eröfringen verkligen blir en vinst för landet.

Hvad som mäst slår iakttagaren vid herr Hedbergs sista
drama är icke den något gammalmodiga ramen, de något scha-
blommessigt väfda trådarna. När man tänker tillbaka på skåde-
spelet, glömmer man bort allt detta, som stöter bort, för att dess
lifligare minnas, hvilken fond af riktig iakttagelse, hvilken oför-
villad blick för skärgårdsbefolkningens egendomligheter, som träder
oss till mötes i en mängd enskildheter. Skulle man i korthet
redogöra för dramats innehåll, skulle denna redogörelse nästan
verka parodiskt och vara en stor orättvisa. Det förekommer
nämligen vid sidan af det verkligt goda en mängd reminiscenser
från folklifsskildringens barnadagar, och sjelfva de afgörande till-
dragelserna i dramat äro just sådana reminiscenser.
725

Ett ungt ähkande par, som inte får hvarandra för hård-
hjärtade föräldrars snikenhets skull och som hällre än att svika
hvarandra går i sjön, hafva vi för — jag vet icke hvilken gång
i ordningen här å nyo framme på tiljorna. Om en person toge
sig för att i Roslagen, där handlingen uppgifves försiggå, anställa
efterforskningar efter ett sådant par, skulle han troligen få för-
gäfves forska både i nutid och forntid — något sådant har san-
nolikt aldrig existerat. De ekonomiska beräkningar, på hvilka
äktenskap grundas, i dem torde där som annorstädes parterna
själfva vara lika drifna som deras föräldrar. »Idealistisk» kärlek
kan naturligtvis förekomma äfven bland dessa människor såsom
ett öfvergående stadium men ungdomen själf är helt säkert till-
räckligt praktisk för att vid giftermål räkna äfven med andra
faktorer.

I det hela taget är emellertid skildringen af förhållandet
mellan de olika generationerna träffande — gamlefar på undan-
taget, sonen och framför allt sonhustrun såsom de myndige och
snåle herskarne på gården med sin ständiga förargelse öfver att
fortfarande skola föda gamlingen och slutligen dessas son, som
tager efter sina föräldrar och inte är rädd att säga ifrån, att han
går och väntar på den tid, när han skall vara herre och sätta
sina gamla på undantaget

Första akten är en briljant gjord målning af en fattig-
auktion på landet, då socknens understödstagare till den minst-
bjudande försäljas. En liten stänk af sentimentalitet gör knappast
ett störande intryck. Såsom en kulturbild skall denna akt länge
bibehålla sitt värde till och med efter det dramat i öfrigt blif-
vit föråldradt.

Den vigtigaste anmärkning man kan göra mot dramat är icke
att det i vissa fall är konventionellt och verkar osant. Hänsyn
till den stora publiken är ju en vigtig faktor och till och med
de herrar, som gifva sig ut för att skapa det naturalistiska dra-
mat skatta i detta hänseende åt gammal tradition, stundom i
mycket hög grad. Men hvad som från litterär synpunkt verkar
otillfredställande är, att dessa gamla traditionella motiv ständigt
göras till den drifvande kraften inom dramat, hvarinom för öfrigt
ett delvis så sant skildradt lif rörer sig. Skulle det verkligen
vara nödvändigt att på detta sätt alltid inpressa det nya innehållet
inom de stereotypa formerna? Skulle verkligen de gamla skolreg-
lorna för dramats byggnad vara heligare än reglorna för hvad som
genom dramat får meddelas ? Nog erbjuder väl lifvet icke blott
dramatiska situationer utan äfven dramatiska motiv med utveck-
726







lingsmöjlighet, så att man icke ständigt behöfver upprepa vanans
nötta lexa med afseende på de senare, när man frigjort sig med
afseende på de förra.

Gärna må emellertid medgifvas både att en dylik brist, som
den nu påpekade, verkar väsentligen mindre störande i dramat än
i novellen och att risken är större och utrymmet mindre för ett
experimenterande af teaterförfattaren än af novellisten.

»Hårda sinnen» har af både publik och kritik i Stockholm
mottagits synnerligen välvilligt och kan helt säkert påräkna ett
långt lif å scenen. Till framgången bidrog naturligen det goda
utförande, som på vår främsta seen kom dramat till del, men det
är ju en ofta gjord iakttagelse, att äfven scener med ringare kraf-
ter ofta i dylika folklifsbilder lyckas förvånande väl. Skådespel-
arne hafva här uppgifter, de där lämna tillfällen till användande
af gjorda iakttagelser och skärpande af själfkontrollen i vida hö-
gre grad än vid återgifvande af figurerna i de vanliga importvarorna.

















Nloln, komedi i tre akter af K. Michaelson, uppförd första
gången å Dramatiska teatern den 27 oktober 1890.

Efter fjorton dagar hade Dramatiska teatern redan sin anura

större nyhet färdig.

en motsats till herr Hedbergs drama.

Den utgör i både ämne och behandlingssätt

Författaren har bildat sig

efter de franska dramaturger, som än i dag beherska äfven de
nordiska scenerna, och hans konst bär denna franska prägel till
godo och till ondo. En spirituell konversation är däri hufvud-
saken, karaktärsteckningen kommer i andra rummet, medan själfva
handlingen nästan ter sig som en bisak, hvilken är till för att

— gifva

Det
kärlek å

samtalsämnen.

är historien om en förlofning, grundad på verklig djup
ena sidan och ett tillfälligt tycke å den andra. Fäst-

mannen, den noble och intelligente diplomaten Rosencreutz^ käm-
par så länge som möjligt för att tillvinna sig det oklara kvinno-
hjärta, som å den eller den balen fylts af hans bild, men i hvilket
de vanliga herskarne, ridhästen Tom och löjtnanten Wärn, snart
ånyo installera sig. Denna kamp mognar efterhand fästmön-bainet
till kvinna, hon inser att det är Wärn hon älskar och diplomaten

drar sig

diskret tillbaka.

Såsom man

finner är handlingen rätt obetydlig för en tre-

akts komedi. Det är därför allena den spirituella dialogen, som
räddar dramat å scenen. Denna är ock synnerligen förträfflig,
uddigheten förefaller rätt naturlig och pa sin höjd ett par gånger
har man känslan af att »det talas som i en bok.»


727

Ser man däremot i dramat mindre pä de speciella teater-
fordringarna, med hvilka förf, synes röja någon obekantskap, än
på dess värde såsom karaktärsstudie, är intrycket ofantligt mycket
bättre. Den andliga tomheten i det sportfylda godsegarelifvet är
briljant framstäld, junkerdömet från dess mest oförargliga och
lättsinniga sida är väl träffadt. En liten smula mera ironi öfver
skildringen skulle dock gjort intrycket lifligare. Öfver hundar
och hästar plus biljard och écarté går icke det andliga intresset
hos denna societet, hvars bästa figur är gödsegaren-svärfadern.
Denna siste skulle vara en mönstergill teckning, om icke
hans naivitet i penningangelägenheter förefölle något orimlig. I
denna krets faller diplomaten ner som en fullständig främling,
hvars satiriska anmärkning, att baronens hästar väl icke skola bo
som torpare häller, saknar hvarje resonnans, icke ens eger förmåga
att förarga. Efter ett föga diplomatiskt försök att lära fästmön
sin uppfattning har han ingenting annat att göra än att försvinna.
Den hjärna, i hvilken han vill inplanta nya idéer och känslor,
är tydligen icke mäktig af sådana. Den pligttrohet, som förmår
fästmön att vilja gifva sig bort såsom ett slags ersättning för den
penningförlust fästmannen gör på hennes far, förklarar denne sig
mycket i hög grad akta, men offret kan han icke mottaga — en
förklaring, som mera vittnar om vanligt sundt förnuft och diplo-
matisk ironi än om den högsinthet författaren tyckes finna däri.

Dramat har samtidigt utkommit i bokform och verkar vid
läsningen bättre än å scenen. Orsaken härtill torde dock till
en stor del ligga i den fullständiga missuppfattning af karaktären,
som fru Bæckstrôm såsom den kvinliga hufvudfiguren gör sig skyldig
till. Hon ■ har af den tarfliga landtflickan med ett lif upptaget
af hästar och hinderlöpningar velat göra en stor tragisk företeelse,
sliten mellan olika pligter. I och för sig må denna sista mera
tilltala skådespelerskan och äfven för åskådaren kan den ju vara
intressant nog, men därigenom förryckes hela komedien.

På det hela taget var utförandet icke så godt som man är
van vid å dramatiska teatern: det föreföll nästan som om hvar
och en af skådespelarne studerat sin roll på egen hand utan att
man mycket frågat efter den ensemble, hvilken eljest så väl vår-
das å denna scen. Publikens bifall egnades hufvudsakligen herr
Hillbergs mönstergilla godsegare och fru Bæckstrôms — oafsedt
dess för stora frihet mot författaren — sympatiska fästmö.
728

I öfrigt hafva våra teatrar ännu icke bjudit på någon nyhet
för säsongen af anmärkningsvärdt litterärt värde. Svenska Teatern
har däremot bjudit på en ny skådespelare, norrmannen Bernt
Johannessen, en rätt intressant bekantskap att göra men utan
så framstående begåfning, att den kunde göra hans uppträdande
särskildt minnesvärdt.

4. Hara/dson.
Nareissus-literatur.

(Chicot, Konstiga kroppar. Strindberg, I hafsbandet.)

Han var en skön, af gudarne rikt begåfvad yngling, mytens
Narcissus, men han visste det också — alldeles för mycket.
Han försjönk i åskådningen af sin egen bild och af det vatten,
hvari den speglade sig; hela den öfriga verlden fans för honom
ej till. Det gälde för honom ej att om bilda den fula yttre
verlden efter det skönhetsideal, som hos honom förverkligats.
Idealtypen för det skaplynnet är »människosonen», som uttalade
lösensordet: »Jag hafver gifvit eder en föresyn, att såsom jag
var, sådana skolen ock I vara». Antikens Narcissus fann
verlden blott vara en vattenspegel och sin egen bestämmelse
blott vara att däri spegla sig. Det var ett dådlöst skönhetslif,
som slöts vegetativt — i själfförintelse.

Vi hafva haft Narcissus-filosofer. I grundstämningen sådan
var J. G. Fichte, för hvilken den verkliga tillvaron samman-
fattades i »jaget», som i verlden, »icke-jaget» hade sin väsen-
lösa vattenspegel; men »jaget» nöjde sig här visserligen icke
med själfbetraktelse, det sökte också själfutvidgning. I grunden
mera Narcissusartad är Schopenhauer, hvars själfåskådning där-
emot mynnar ut i sjelfiorintelse. Vi hafva Narcissusgestalter
i historieskrifningen, för hvilka tidehvarfvens olika skaplynnen
endast funnits till i de drag, som mer eller mindre omedelbart
referera sig till deras eget;

det är de herrars egen ande blott,
hvari en gången tid är speglad.

Vi hafva hafva haft Narcisser i sjelfva naturforskningen, åt-
minstone på den tid, då »den spekulativa naturfilosofien» var
på modet, och då »anden i naturen» väl i grunden var endast
herrar Schellings eller Örsteds egen ande. Så hafva vi väl
730

.ock haft konstnärer, för hvilka sjelfporträttet varit det i konsten
högsta, liksom herr Fredriksson är en stor skådespelare just
på det sättet, att han i alla roler så ypperligt »spelar sig
själf».

Men rikligast har Narcissernas slägte företett sig i skön-
literaturen; ty den har erbjudit det vigaste tekniska hjelpmedlet
för framställandet af sjelfbeskådningens mångskiftande intryck.
De äro här tvifvelutan på sin rätta plats och kunna framträda
som den estetiska växtverldens högst (om än ej alltid bäst)
utvecklade exemplar. I all skönliterär daning måste så till
vida ett Narcissus-element ingå, att den endast ur sjelfåskåd-
ningen kan hemta sjelfm ed ved vetandets lifsinnehåll. Detta
element verkar befruktande då det, såsom hos Byron, gör sina
skönhetskraf gällande i mänsklighetens gemensamma frihets-
kamp och sålunda går upp i slägtet utan att förlora sig sjelf.
Men det existerar sterilt, då det såsom hos Fr. Nietzsche ge-
staltar sig till en högförnämt sjelfbeskådande Zarathustra,
hvilken står på fjärran afstånd skild från denna mänsklighet,
men därför också »dör hän som stam i öknen med skalad
bark». I förra fallet har den blodfulle ynglingen md^ för-
vandlingen till Narcissus-blomma, i det senare fallet har han
lender gått den.

Mellan dessa båda ytterligheter finnes det mellangrader
och till dessa vilja vi hänföra de båda diktarlynnen, hvilka
tagit sig uttryck i de båda här ofvan antecknade, nyligen ut-
komna arbetena, titulerade »Konstiga kroppar» och »I hafs-
bandet».

Chicot (hr K. Eneroth) är genom föregående arbeten väl
känd och äfven hans som »Konstiga kroppar» betecknade skil-
dringar hafva, åtminstone till största delen, stått att läsa i
tryck, redan innan de nu utkommit sammanfattade i bokform.
Det är sålunda en författare, med hvars individualitet man
hunnit göra sig temligen förtrogen. Ännu vida mer är detta
fallet med Strindberg. »Jaget», beskådande sig sjelf uti »icke-
jagets» spegelyta företer sig utprägladt hos den ene som hos
den andre. Båda äro försänkta uti ett likartad t betraktande,
men objektivet är ändå icke fullt detsamma hos dem båda.
Man skulle, med upprepad användning af Narcissusmotivet,
kunna uttrycka skillnaden såhär: Chicot betraktar vattnet hvari
bilden afspeglar sig; Strindberg betraktar bilden, som afspeglar
sig i vattnet.

Sålunda beskrifver Chicot — för att nu taga honom i när-
731

mare ögonsigte — en samling »konstiga kroppar», mot hvilka
hans egen eller den med honom själsidentiske »notariens» eller
»Pelle Lundbergs» gestalt aftecknar sig, som man varsnar bland
vattnets »fula fiskar», grums och dybotten. Ät sin egen bild
e^nar han egentligen blott sä till vida uppmärksamhet, att han
konstaterar och framhåller dess befintlighet som den enda re-
guliert mänskliga uppenbarelsen i sin omgifning. Moraliskt och
intellektuelt är denna omgifning idel lumpenhet; men han ana-
lyserar den med skarp blick och säker uppfattning just såsom
det underlag, mot hvilket den erkändt normala typen klarast
aftecknar sig.	.	.

Åt sjelfva normaltypeu egnar han däremot ingen vidare
analys. Den företer sig i oklanderligt hvardagliga lifsförhål-
landen, oberörd af omgifningen, men skarpt brytande sig mot
den. Så kommer »jag» under ombyte af bostäder i beröring
med olika slags värdfolk, olika slags patrask: de bränslebe-
sparande gamla mamsellerna, enkan med barn, enkan med
friare, den öfver sina barn sörjande kvinnan, den om hyres-
gästens tillhörigheter föga nogräknade »kvinnan af folket», den
med sitt hemlifs dolda ruskighet tåligt laborerande »revisor
Pabst». Till det ena värdfolket efter det andra flyttar hyres-
gästen, en gentleman, som bemärker småslugheten, fånenet och
den dolda ruskigheten, utan att däraf vidare låta beröra sig.
Sådan framstår han, »notarien», än mera liffull, i sin hyrda
sommarbostad hos den kostlige »vaktmästar Aseptin»; ty mot
det snikna, småaktiga, lågsinta, i all sin gemenhet högst löjhga
vaktmästareherrskapet, framstår notarien äfven i sin passivitet
bjärt som den medfödda, i bildade kretsar utvecklade noblessens
representant, och då han till slut träder aktivt upp som häm-
nare, gör den tillstälda spökeriscenen en magnifikt komisk

Man känner igen samme notarie, äfven då han i förkläd-
nad af affärsman med »specialitet åt upplysningen» rör sig
därute bland emigrantvimlet i Amerika. Äfven där är om
honom just ej så mycket att säga, men så mycket mer om den
omgifning, bland hvilken han rör sig. Helst dröjer man vid
hans återresa och sammanträffandet med skräddaren från Vim-
merby, den genuine småländingen, hvars knipsluga födgeni blef
så grundligt luradt i det hälften amerikanskt »smarta», hälften
svenskt »bondsluga» försöket att göra sig mynt af sin »koffort».
Lika reserveradt och med samma lynne som i de förutnämnda
skildringarna träder här Pelle fram. Han letar fram ur, små-
732

ländingen hela bikten om det misslyckade knepet, ja, äfven den
sista förvärfsplanen samt afspisar honom därpå med orden:
»Hör på, min kära mäster Johansson, rent ut sagdt så är han
allt en bra stor fähund!» — Samma noblesstyp, brytande sig
mot samma patraskartade omgifning.

Chicot är en öfverlägsen satiriker, som med elegant säker-
het svänger chambrièren och träffar oftast så stryktäcka före-
mål, att man verkligen tycker, att snärten »gör dem godt».
En åder af komisk beskaffenhet besitter han; den pulserar syn-
nerligen lifligt i beskrifningen på vaktmästare Aseptins af hälften
kyrkinventarier, hälften balsalsinrede hoplappade villa — det
»allseende ögat» ej till förglömmandes — liksom äfven på vakt-
mästarefamiljens utpyntning i klädet med de kungliga kronorna.
Satirikerns skärpa har han till öfverflöd; men humoristens god-
modighet tyckes i allmänhet ej hafva fallit på hans lott. Undan-
tagsvis kan han dock stundom i någon mån tillegna sig den,
såsom i den lilla roliga berättelsen »Ett skri», där han efter
att hafva med träffande satir snärtat »Nordensköldfebern» med
de geschäftsbakterier, som i sådan mer eller mindre teatraliskt
arrangerad stämningsfeber pläga mylra — presenterar sin vän
»Bond-Nicke», den landtligt enfaldige folkskolläraren, som kom
till Stockholm för att fägna sin patriotiska syn med anblicken
af ståten, men råkade så illa ut i följd af sin menlösa obe-
kantskap med »Stockholms mysterier». Häradshöfding Grönberg,
som tagit skolmästaren om hand, är så lik »notarien» som det
ena bäret det andra, men här framstår han som den världsvane,
verserade mannen, hvars öfverlägsenhet visar sig i den komiska
beröringen med den andres landtliga dumhet och lättrogenhet.
y>Han kände sina pappenheimare i botten han.» Det omdömet
om Bengt Grönberg hade kunnat sättas som motto för hela
boken.

Det må emellertid påpekas, att en skildring af objektiv
art, där man icke märker »jaget» speglande sig i »icke-jaget»
afslutar boken. Det är den lilla roliga berättelsen om »kapten
Pingvin» ■— ett af de bästa styckena i samlingen. Man ser
här Narcissus resa sig upp från sin plats vid vattenspegeln,
sedan han en stund roat sig att betrakta den; han blir således
ej någon Narcissusblomma.

Medan Chicot låter blicken sväfva omkring på ytan, har
Strindberg den skarpt och fast riktad på sjelfva bilden, hvilken
han med en naturforskares noggranna analys iakttager i alla
skiftningar, i alla väder, i alla strömningar. Han ger akt på
733

hvilka drag bilden får då vattnet är klart eller grumligt, då
det är rinnande eller stillastående, då det är grundt eller djupt.
Omgifningen finnes för honom till, egentligen blott för så vid t
den bryter sig mot »jaget», af detta påverkas eller själf på-
verkar detta. Den tecknas kärft och nästan uteslutande från
den sida som omedelbart träder i relation till berättelsens hufvud-
föremål. Och detta hufvudföremål är oss väl bekant. Det är
den i hemmet, i skolan, vid universitetet uppvuxne »Johan»,
hvilken som unge herr Falk kom ut i det brokiga världsvimlet,
hade sina hamletstunder under »Sömngångarnätter», som »Mäster
Olof» kastade sig i frihetskampen. Vi känna honom som »Fa-
dern» gentemot kvinnofrågan, som kastaristokraten gentemot
»tschandala» och nu senast som fiskeriintendenten därute »i
hafsbandet».

Denne alltjämt återkommande hufvudperson är icke, som
Chicots »notarie» generelt, utan skarpt individuelt tecknad.
Öfverallt framträder bilden af samme hopbitet slutne, demoniskt
misstänksamme, skarpsinnigt kombinerande, nervöst känslige man,
som, ensam midt i världsvimlet, febrilt slår in på skilda banor
och i ständigt ny gestalt ändå alltid är den gamle. Det är hans
styrka, att han hämtar frigörelsens kraftansats inom sig själf,
men det är hans svaghet, att han icke kan förlägga kraft-
ansträngningens mål utanför sig själf. Frigjord från allt slags
slentrian och tradition, framkonstruerar sålunda fiskeriintendenten,
ensam på sin soffa, ur egna själfständiga tankekombinationer
sina vidsträckta dristiga reformplaner; men han gör det icke
för denna fiskarebefolknings skull hvilken han föraktar, med
hvilken han står på fiendtlig fot, ja, hvars existensberättigande
han till och med drager i tvifvelsmål. Han gör det af äre-
lystnad, men själfva ärelystnaden är honom endast en tillfällig
afledningsmotor. Så blir också kvinnokärleken, eller rättare
sagdt sträfvandet att vinna, under sig kufva ett kvinnohjärta;
det är ett psykologiskt problem, som sysselsätter hans kom-
binationsgåfva. Han ledsnar därvid och bryter förbindelsen,
då den verkar bindande på hans egna tycken och vanor.

Han har blicken stadigt riktad på sig själf. Omgifnin-
gen fins för honom endast till, för så vidt han införlifvar den
i sitt eget jag, och då omfattas den med liflligt intresse. I
annat fall är den ett fiendtligt element, som skall brytas och
kufvas. Men om den då icke låter sig bryta och kufva —
ja, då är världen för honom upp- och nedvänd, då mister han
sin själs fäste, förfaller i apati eller råkar i en förståndsför-
734

virrande pessimism som leder till själsförintelse. Sä går det
ock med fiskeriintendenten, då han ej får bugt med den styf-
sinta, fördomsfulla befolkningen och dessutom erfarit, att äfven
kvinnan vill gå efter sitt eget sinne. På liknande sätt, än
mera dramatiskt gripande, gick det för »Fadern». Och följden
blir väl med nödvändighet dylik, då ett själslif konsekvent
utvecklar sig ur sådana förutsättningar. Det är väl då ej en
blott författarenyck, utan det ligger nog något af intuition däri
att den ungdomsfriske banbrytande »Mäster Olof» slutar vegeta-
tivt som själsslö och tanketom pastor primarius. Tanken ledes
ofrivilligt på ynglingen Narcissus, hvars alltför exclusiva själf-
åskådning också slutade vegetativt. Strindberg har sålunda
pekat hän på en utveckling, som är att undvika, och därigenom
har äfven han frigjort sig och andra från Narcissusödet.

Otto Sjögren.
Litterära nyheter

Alfhild A grell: Under Tallar och Pinier. Hugo Greber.
Pris 2: 50.

Boken innehåller tio noveller, fem med ämnen från nor-
diskt folklif och fem från södern, af hvilka de förra förefalla
afgjordt öfverlägsna. Författarinnan har förut skaffat sig ett
godt namn såsom skildrare af särskildt norrländskt folklif och
åtminstone ett par af nu föreliggande berättelserna, Affärer och
En mor, är bland de bästa hon någonsin frambragt. Karak-
tärsteckningen är förf:s styrka och hon har i den blifvande riks-
dagsmannen, uppkomlingen Kalle i Thorsby, och i mor Maja
på Häggviksgården skapat ett par figurer af äkta värde.

En rätt egendomlig skildring är novellen En Slutscen. Sce-
nen utspelas emellan en målare och hans hustru, såsom en af-
slutning på ett samlif, därunder maken tagit ifrån makan allt
ädelt och rent, — dragit så att säga alla brott igenom henne
för att sedan måla dem som sanning. Novellen är ett motstycke
till Strindbergs »Fadren» och synes vara ett slags svar därå
från kvinnornas sida och är gjord med god psykologisk verve.

Otvifvelaktigt har förf, genom detta arbete gjort en vacker
insats i vår icke öfverdrifvet framstående novellistiska litteratur.

Claes Adelsköld: En resa till nordkap, verklighet och dikt.
Lars Hökerberg. Pris 2 kr.

Den bekante varmhjärtade folkrepresentanten och framstå-
ende ingeniören har i denna romantiserade reseberättelse lämnat
en skildring, hållen i frisk ton och full af godt humör, af en
resa från Trondhjem till Nordkap. Det är en genre af berät-
tarekonst, i hvilken som bekant engelsmännen äro mästare, men

* Redaktionens afsigt är att under denna afdelning lemna korta hän-
visningar, hvilka efter hand komma att utvidgas till att omfatta allt af
litterärt framstående värde vår bokmarknad erbjuder.
som hos oss är mycket litet odlad, redan därför, att vi hällre
taga emot turister än resa själfva.

Boken kan läsas med synnerligt nöje, om den ock bär spår
af att icke vara skrifven af en man af facket.

Knut Michaelson : hloln, komedi i tre akter. Wilhelm Bille
Pris 2 kr.

För dramats innehåll redogöres under vår teaterafdelning.