UR DAGENS KRÖNIKA MÅNADSKRIFT FÖR SKÖNLITERATUR, TEATER OCH POLITIK UNDER MEDVERKAN AF FLERE SVENSKA OCH UTLÄNDSKA FÖRFATTARE UTGIFVEN AF /cRVID /çHNFELT TIONDE ÅRGÅNGEN 1890 ---------------- STOCKHOLM WERNER LANDGREN NOVJ935 £ STOCKHOLM, GERNANDTS BOKTRYCKSRI-AKTIEBOLAG, 1890. Abgängen isqo. INNEHÅLL. Historia och biografi, statistik, politik och nationalekonomi- _ Sid. Mademoiselle de Sombreuil, en lögnsägen i franska revolutionens n historia af uld. Hedin................................................ 1 Aret 1889, politisk revy af Otto Sjögren............................... 33 Kyska planer i Finland, af Dagens Krönikas korrespondent _______________ 101 Ett uttalande om Sveriges politik 1864, af Ohr. Naumann ............ 189 Lefnadsteckning öfver Arvid Ahnfelt, af Otto Sjögren ..•................ 105 Andrassy och Bismarck, af Otto Sjögren 193 Öppet sändebref till landsh. Treffenberg, af Demokrat .................. 251 Arbetarfrågan enligt engelska och enligt tyska synpunkter, af Kr. Winterhielm 289 Eskilander Thomasson, justitieombudsman—justitieråd, af j. d. domare 353, 481 Svettningssystemet, af H. Zimmern _______________________________________ 468 Moderna jordförhållanden, af G. F. Steffen.............................. 512 Politiska studier och porträtter, af A. O. C....................... 533, 798 Jordfrågan i Ryssland, af V. Muranow ................................. 556 Taines uppfattning af staten, af H. Larsson .............................. 626 Jernvägar i England, af H. Zimmern ..................................... 636 Literära och kulturhistoriska uppsatser. Skönliterär öfversigt, af A. Haroldson.................................. 72 Fr&nska insatser i svenska kulturen, af August Strindberg............... 122 Tvänne minnen af en gammal musikälskare, af A. de Pontmartin 206, 321 Ett minnesalbum, af Birger Schöldström.................................. 221 Mäster Olof, en parallel af Ignotus................................... 227 Korporal Mollbergs mor eller hvarför Mollberg for till Amsterdam, af Th. J—n...................................................... 239 Ett hittills okändt poem af Lidner .......................................... 376 En framtidssiare, af Ola Hansson............................................. 407 x Några anteckningar om Pariser-journalisterna, af Alvar Arfvidsson... 447 Om den nye afguden, efter Fr. Nietzsche ,.,............................ 475 ' Strindbergs »ändrade signaler», af T. —it........................^... Det unga Frankrike, af Ola Hansson .................-............- Naturalism ocb Romantik, af G. Fr tiding .......------------------- De literära utsigterna, af G. K. H—n ................................... Naturvetenskapsmän och skönlitterate, Parallelstudier af H. Srs ... G. A. Matschtet, af W. Muranow .........................-.....-—-.. Robert Hamerling, en skizz af Hjalmar Arlberg ........................- >. Boken om pangermanismen, af Ola Hansson...................... -..... Om humor, af Gustaf Frtiding ............................... —........... Göthe och Wagner, scenstudier af Ludvig Josephson ........................ 523 594 610 642 657 669 683 749 763 802 Polemiska och humoristiska uppsatser. Kanslirådet Forssman och bränvinsförsnillningarna, ny belysning af Sulla ------------------------------------------.........------------ Nemesis, en liten erinran af Depute ...................................... Poeta auratus, af Informator---------------------------------------------- Det är icke farligt, af Severus .......................................... Fn modern Hannibal, af Prœterea censeo ................................... Funderingar på Skeppsholmen, af Informator---------- Kvinnofrågan efter allra nyaste upptäckter, af O. -- En sorglustig byggnadshistoria, meddelad af prof. Crati -- Framtidssiare eller icke? af G. H—s ------------------------- Hr Ola Hansson, af Oscar Levertin Några upplysningar Några upplysningar för för Hr Öscar Levertin, af Ola Hansson 97 191 241 253 255 439 478 501 621 692 814 Poemer och noveWer. Med Arvid Ahnfelts porträtt, af Daniel Fallström------------------------------ Sten Sture den äldre, en liten erinring à propos Oxenstierna-statyn, af Bjtirn Starke ---------------------------------------- Natt och morgon, novell af A. Baläzs .......... Herr des Platreux’s giftermål, af H. Follavoine. 368, En kvällsfantasi, af Scœvola XXIII.-----------------------------------—..........- En förolyckad, novell af G. af Geijerstam .................------------------ Vi segrade! en berättelse från lifvet i Sibirien, af G. A. Matschtet 673, Sommarstudier, af Anna Vahlenberg ................................... -....... 105 249 457 505 545 571 738 774 Literaturanmälningar. Bengt Lidner af Karl Warburg, anmäld af Upsaliensi» ....................................... A. Bergström, Literatur och Natur, anmäld af E. v. Qvanten....------------- Strindbergs nya bok, af Cognitus---------------------------------------------..........------. Andra Kammarens män 1888—1890, en anmälan af Anacharsts ... Ett mästerverk från gårdagen, af E. v. Q...................................-.-.........-. Fredhoim-. arbetarelagstiftning af H................................................... Cajanello : Kvinlighet och Erotik, af Serra----------------------------------------------- Narcissusliteratur, af Otto Sjögren --------------------------------------------....---.----. Litterära nyheter ....—.................................................................... 67 182 235 539 648 652 655 729 735 Hypnotism och religion, behandlade af Karl af Geijerstam, af Mac F~n................................................................. §16 Ett sekularverk, af Gustaf R—s ________________....................... 821 Teater och musik. Musikalisk revy, af Volontaire ..................... 44, 143, 330, 396, 694 Från Parkett, af Gaspar one _____________________ 80, 166, 405 Från Göteborgs teaterverld, af Daniel F—m______________________...........’ 91 Från landsorts scenen, af G. Gorreus_____.............................. 174 Operabesök i Stockholm, af Ch. Kjerulf.................................... 385 På^ utkik, musikaliska förpostrekognosceringar, af Lakmé............... 715 Från teatern, af .4. Haralds.on..................................... 724, 824 Konst Ett inlägg i konstgrälet, af Cheret .......................................... 380 Från den bildande konstens verld, af Theodor Lindblom______________________ 790 Mademoiselle de Sombreuil. En lögnsägen i Franska revolutionens historia*. Here we have a striking illustration of the manner in which legends originate, which are afterwards dignified into history. It is to a sudden inspiration of human kindness — which no true philosopher will be surpri- sed to find even by men maddened by fanati- cism — that the hideous fable must be traced which represents a young girl forced to drink a glass of blood as the price of her fathers safety. Louis Blanc. En stor mängd böcker om Franska revolutionen äro fulla af dessa lika dumma som outrotliga legender, hvilka Georges Avenel (Lundis Révolutionnaires, 1875) icke olämpligt har kallat historiens qvickrot. En af dem, som nyligen blifvit upprepad i en svensk lärobok för studenter och läsebok för allmänheten, skall här underkastas en, såsom jag vågar tro, någorlunda uttömmande granskning. Den förtäljes i följande ordalag af hr S. J. Boethius (Den Franska Revolutionen, s. 379): »Det berättas, att det pris, för hvilket fröken de Sombreuil köpte sin fars lif, var att hon drack ur ett glas med människo- blod, som en af bödlarne räckte henne, sedan han själf förut druckit därur. Denna ohyggliga episod har betviflats, men den hjältemodiga kvinnans son har i ett bref uppgifvit, att modern själf för honom bekräftat dess sanning.» Generallöjtnanten, markis Charles-François Virot de Som- breuil, född 1727, gift med Françoise-Joséphine Desflottes de Lei- * Ur en längre afhandling: »Om en svensk framställning af Fran- ska revolutionens historia». (7r Dagens Krönika. X. 1. i 2 choisier, var âr 1792 guvernör uti Invalidhotelet, till hvilken be- fattning han hade blifvit utnämnd 1786. Han hade tvänne söner: Stanislas född 1768 och Charles född 1769, samt en dotter Marie- Maurille född 1774. Den yngre sonen emigrerade. Först i preus- siska armén, sedermera i Condés emigranthär bar han afvog sköld mot sitt fädernesland. Hans bror, som säges hafva ämnat att också emigrera, blef jämte fadern invecklad i »Rödskjortornas process»*; de dömdes till döden af revolutionsdomstolen i Paris och afrättades. Den yngre brodern, tagen med vapen i hand efter den misslyckade emigrant-expeditionen till Quiberon (juli 1795), dömdes enligt lagens bud af krigsrätt till döden. Äfven hans namn har, dock först under restaurationen, blifvit inklädt i en legend om en kapitulation, som Hoche skulle hafva ingått och brutit eller låtit bryta. Men denna rojalistiska lögnsägen har blifvit söndersmulad till stoft, och det af en historiker, som för- modligen skulle varit ultrarojalist, om han ej funnit ultrabona- partismen i våra dagar mera tidsenlig, nämligen Albert Duruy (död 1887, son af Greklands historieskrifvare, andra kejsardömets undervisningsminister och senator, akademikern Victor Duruy). Denne hätska fiende till revolutionen och republiken gör sitt bästa att svärta Lazare Hoche såsom karakter och politiker, han anty- der till och med att den allmänna meningens dom om den rykt- bare generalens militära egenskaper tål vid en revision ; men säg- nen om Sombreuils kapitulation, den har han förintat (Études d'histoire militaire sur la révolution et l'empire, 1889). Efter revolutionens början höra vi Sombreuils namn första gången nämnas den 14 juli 1789. Han hade uti Invalidhotelet ett betydligt vapenförråd, som han gömde och tänkte med makt försvara. Lemnad utan order från regeringen, försökte han likväl ej en för öfrigt hopplös kamp, när om morgonen nämnda dag folket kom och fordrade vapen, utan ville underhandla och be- gärde uppskof, tills han kunde inhemta konungens befallning. Men i en blink hade folkmassan strömmat in och upptäckt de gömda gevären, som till ett antal af 28,000 fördes derifrån jämte 20 kanoner. Nu var hufvudstadens borgerskap väpnadt, och från alla håll hördes ropet: till Bastillen. Under den mass-arrestering af »misstänkte», som den olag- liga, genom en våldsgerning till makten komna Paris-kommunen bedref efter den 10 augusti 1792, kunde Sombreuil, af hvilkens söner den ene redan hade tagit tjenst hos landets fiender, natur- * Se Franska revolutionens qvinnor, sid. 125. 3 ligtvis ej blifva bortglömd. Utom att han pä grund af sina och familjens kända tänkesätt hade sin gifna plats i de misstänktes vidsträckta och föga tydligt begränsade kategori, förekom mot honom en bestämd angifvelse, nämligen att han den JO augusti skulle hafva öfvergifvit sin post för att deltaga i försvaret af Tuilerierna. Han arresterades den 16 augusti och insattes i Ab - baye-fängelset; den 18 fick dottern pä sin egen begäran komma och dela faderns fångenskap. Bland de arresterade, som undsluppo septembrisörernes mord- vapen, hafva flere utgifvit eller efterlemnat berättelser om dessa fasansfulla dagar. Utan jämförelse namnkunnigast bland dessa fängelseminnen är Mon agonie de trente-huit heures af Jourgniac Saint-Méard, som utkom redan i september 1792*. Arresterad den 22 augusti, såsom misstänkt för rojalistiskt tidningsskrifveri, hvilket nog var grundadt, för rekrytvärfning åt emigranterne m. m., skickades han till Hôtel du faubourg Saint-Germain: vid framkomsten fann han, att denna benämning var en pseudonym för Abbaye-fängelset. Hvad der tilldrog sig, såvidt han hörde eller såg det, intill kl. 2 på morgonen den 4 september, har han noggrant beskrifvit i en särdeles intressant berättelse. Han blef frikänd, ehuru han inför Maillards domstol bekände sig vara franc royaliste: när denna förklaring mottogs med mummel, yttrade presidenten, att »vi äro här ej för att döma åsigter, utan för att döma deras resultat». Han omtalar morden på schweiziske öfversten Reding samt abbéerne ;; Jag citerar tredje rättade upplagan — Ne varietur — som utkom inom ^samma år. På sju till åtta månader lära 280,000 exemplar ha blif- vit salda, tjuftrycken oberäknade. Enligt Barthélemy Maurice (1840) hafva i Frankrike utkommit 60 upplagor. Skriften“ är tryckt äfven i Mémoires sur les journées de septembre och i bd. XVIII af Histoire par- lementaire. Jourgniac de Saint-Méard (död 1827) var något litet ett original, omtyckt för sitt blida och muntra lynne och känd för sina outtömliga historier, som förskaffat honom namnet »President et général en chef de la société universelle des gobe-mouches». Det berättas, att han längre fram i tiden ännu en gång kom i häktelse. Han föll nämligen på den idén att skicka Förste konsuln ett diplom som ledamot af nämnda säll- skap, hvars organisation tyckes påminna något om den i Sverige berömda Drabbis-orden. Men detta bekom honom synnerligen illa: den höge her- ren blef arg, lät kasta honom i fängelse och vägrade att gifva honom lös, sa att Fouché måste taga på sitt ansvar att i all tysthet släppa ut honom, med varning att se sig bättre före en annan gång. 4 l'Enfant och Chapt de Kastignac, frigifvandet af Jaucourt, soui nyss nedlagt sitt mandat som deputerad, och af Cazotte med flere detaljer. Men om Sombreuil har han intet att förtälja, och hans framställning af domstolens och iden exekutiva maktens» procéder visar tydligt, att deri ej finnes rum för någon sådan episod, som den i sägnen om le verre de sang omtalade. Nyssnämnde abbé de Rastignacs systerdotter, markisinnan de Fausse-Lendry, född de Paysac, hade utbedt sig tillstånd att få dela sin onkels fängelse i Abbaye, ehuru Sergent med flere, säger hon, varnade henne, att »fängelserna ej voro säkra». Hon har skildrat vistelsen uti en skrift: Quelques-uns des fruits amers de la révolution et une faible partie des journées des 2 et 3 sep- tembre 1792, hvilken hon anförtrodde åt Jourgniac de Saint-Méard. Han öfverlemnade den sedermera till utgifvarne af Mémoires sur les journées de septembre, der den trycktes år 1823, då författa- rinnan ännu lefde. »Torsdagen, fredagen och lördagen (00/s — lIq)> säger hon, förflöto tämligen lugnt. Hvarje afton, klockan 10, kom fängelse- föreståndaren (le concierge) och hemtade mig för att gifva mig nattqvarter i sitt rum, der också prinsessan af Tarente och m:lle de Sombreuil befunno sig.» På söndagsqvällen (2/g) skilde man henne från onkeln, som hon ej mera återsåg; hon fördes till ett rum, der man samlat alla de qvinliga fångarne. Kl. 9 på måndagsmorgonen (3/y) kom man och sade dem, att alla som funnos i lifvet voro benådade; de två första som gingo ut blefvo massakrerade. »En national- gardist, som säkerligen ej hörde till mördarne, ropade att det var en snara man lade ut för oss: gån upp igen och visen eder icke . På detta sått räddade han oss. Två timmar derefter kom man och berättade oss, att m:lle de Sombreuil, en förebild af alla dyg- der, hade räddat sin faders lif. Hvilket gripande skådespel af en i sanning hjeltemodig ömhet! Kan man utan rörelse och utan en liflig beundran se dottern, omgifven af mördare, slå sina armar omkring fadern och uppmana bödlarne att låta de första huggen träffa henne.» Här finnes, som vi se, ej minsta antydan om bloddrycken, såsom priset för faderns lif. Efter denna scen för- lägger hon Cazottes frigifning: »M:lle Cazotte visade samma hjeltemod som m:lle de Sombreuil.» Abbé Sicard, efter abbé de 1’Épées död föreståndare för döf- stumskolan i Paris, var nära att sätta lifvet till redan i massa- kerns början, på söndagseftermiddagen den 2 september, då han med flere prester fördes från mairiet till Abbayc, men blef lyck- ligtvis igenkänd och under höga bifallsrop frigifven. Man skulle föra honom hem »i triumf», dä han fick det utsökta infallet att — stanna qvar, tills han blefve frigifven, liksom han hade blifvit arresterad, af en »laglig myndighet», d. v. s. den olagliga kommunen ! Han säger, att han derefter i hvarje ögonblick sväf- vade mellan lif och död; likväl kan man ej se af hans berät- telse, att han icke sedermera skulle hafva kunnat gå ut och komma välbebållen derifrån. Slutligen den 4 september, sedan bland andra Chabot tagit hans sak om hand, blef han fri och hade då ingenting angelägnare än att skynda till lagstiftande för- samlingen, för att få hålla tal! Denne oförbätterlige 27osew offent- liggjorde i Annales religieuses, bd. I (1796) sin Relation adressée par M. l’abbé Sicard, instituteur des sourds et muets, à un de ses amis sur les dangers qu’il a courus les 2 et 3 septembre 1792 (omtryckt i Mémoires sur les journées de septembre samt i Ihst. pari., bd. XVIII). Hvarken här eller i det tillägg han sedermera skref, talas om nulle de Sombreuil. Till dessa berättelser af fångar i Abbaye må läggas livad två andra åsyna vitnen af händelserna der förtälja. Den ene är Antoine-Gabriel-Aimé Jourdan, vid denna tidpunkt president i sektionens Quatre-Nations »comité civil et de surveillance», som hade sin lokal i Abbaye. I en Déclaration (tryckt i Mém. sur les journ. de sept.), som han den 1 floréal år III afgaf på begäran af nämnda sektion, som dåmera hette Section de 1’Unité, med- delas flere enskildheter af intresse, men intet förekommer här om Sombreuil. Att Jourdan var tillstädes i fängelset den 3 och 4 september, ser man af hans förklaring. Ett femte ögonvitne till en god del af fängelsemorden, sär- skildt i Abbaye, är Felhémési (anagram af Méhée fils), som utgaf La vérité tout entière sur les vrais auteurs de la journée du 2 septembre 1792 (omtryckt i Hist, park, bd. XVIIT). Jean-Claude- Hippolyte Méhée de la Touche, son till den bekante kirurgen, var sekreterare hos 10 augusti-kommunen. »Det är», säger han, »icke efter hörsägner jag berättar. Nödtvunget vitne, har jag sett dessa blodiga scener.» Och man finner, att han var till- städes i Abbaye den 1, 2 och 3 september. Hur sinnad han var vid den tidpunkten, tilltror jag mig ej att med visshet afgöra; men visst är att, då han skref sin berättelse, han ej var hågad att skona vare sig de ledande eller de verkställande septembri- sörerne. Om han ej berättar, att mille de Sombreuil tvangs att dricka blod, så är det derför att han aldrig hört talas derom. G Vi h^a, också några berättelser af fångar i la Force. Vi kunna äfven fråga dem till råds, ty det är väl naturligt, att de ofta skulle höra talas om hvad som passerat i de andra fängel- serna. Alla de, som då hade sett döden i ansigtet, hafva väl sedan ifrigt underrättat sig och insamlat uppgifter om en epok, som måste vara inbränd i deras hågkomst. M:me de Tourzel och hennes dotter hade följt den kungliga familjen till Tempeltornet, men fingo ej länge stanna der, utan fördes till nyss nämnda fängelse, der de befunno sig, när olycks- dagen den 2 september gick in. I sina memoirer talar M:me de Tourzel rätt utförligt om hvad hon upplefde vid denna tid- punkt, likasom hennes dotter Pauline, sedermera grefvinna de Béarn, i ett href till sin syster förtäljer sina öden. De lemnade Paris den 7 september, vistades derefter under fyra månader i Vin- cennes. Är det antagligt, att Sombreuils och hans dotters äfven- tyr ej kom till deras öron? Och månne det ej skulle hafva blifvit antecknadt, derest det på sådant sätt, som den senkom- kommande sägnen vill, hade varit olika med t. ex. Cazottes? (^Mémoires de M:me la duchesse de Tourzel, gouvernante des en- fans de France, publiés par le duc Des Cars, II: 246—302). Att Weber, drottningens dibroder, hörde till antalet af de i la Force arresterade misstänkte och att han blef frigifven af den i detta fängelse fungerande domstolen, är visst. Men huru- vida hans s. k. memoirer innehålla någonting om septemberdagarne, som verkligen härrör från Webers hand, är mycket tvifvelaktigt, ehuru visserligen utgifvaren försäkrar att det förhåller sig så. Ilvem det nu må vara, Weber eller utgifvaren, som är den sann- skyldige berättaren, icke spar han, i texten och dertill hörande noter, på ohyggliga detaljer, ej ens sådana som äro hopljugna från första ordet till det sista. Men fabeln om m:lle de Som- breuil, den finnes här ej. Icke heller hos Maton de la Varenne, som år 1795 offent- liggjorde sina hågkomster från denna tid under titeln Ma rés'iir- rection (omtryckt i Hist. pari."). I en annan skrift: Histoire par- ticulière des évènemens qui ont eu lieu en France pendant les mois de juin, juillet, août et septembre 1792, et qui ont opéré la chute du trône, hvilken han utgaf år 1806, således sedan fabeln var färdig och spridd, lärer man med lika ringa framgång söka den. Konungens kammartjenare François Hue fick ej stanna hos fångarne i Tempeltornet längre än till den 2 september, då han fördes arresterad till Hôtel de Ville, i hvars häkte han lyckligt- vis fick stanna, ehuru det var fråga om att skicka honom till la Force eller Abbaye. Han bar ^Dernières années du règne et de la vie de Louis XVI. Paris, 1814) frän sin fängelsetid be- rättat äfven annat, än hvad som vederfors honom personligen ; men intet rörande den fabel, om hvars ursprung här är fråga. Tidningarna omtala Sombreuils frigifvande tack vare dotterns ansträngningar, omtala det jubel, med hvilket mördarne helsade fadern och dottern, somliga veta ock att berätta Maillards ord, som kanske mer än något annat bestämde utgången; men ingen af dem har sport någonting vidare. Så är förhållandet med Pa- triote français, så med le Moniteur, som aftrycker (9 sept.) en kort berättelse om förloppet ur Chronique; så äfven med Révo- lutions de Paris (n:r 165). Om man nu skulle vilja förmoda, att de förstnämnda tidningarna känt, men uteslutit en detalj, hvilken kunde förstöra det gynsamma intrycket af detta drag af »folkets rättsskipning», så kan man åter ej med något sken af sannolik- het förutsätta, att den sistnämnda tidningen skulle hafva låtit sig besväras af en sådan småsak, som att en oskyldig menniska tvin- gas att dricka blod för att rädda lifvet åt någon, hvilkens brottslig- het icke är bevisad. Den som skrifvit den ytterligt skändliga veckoöfversigten (1—8 september) i anförda n:r af Prudhommes tidning, skulle fullkomligt väl hafva varit i stånd att försvara en sådan missgerning, liksom han försvarar både det grymma mordet å m:me de Lamballe och de nesligheter som föröfvades å hennes lik. Nej, men Prudhomme behöfde ej göra en apologi för något som han ej hört talas om, och hans medbröder behöfde ej för- tiga något, som ännu ingen menniska visste eller påstod hafva passerat. I oktober 1792 utgaf Tallien en brochure: La vérité sur les évènemens du 2 septembre (omtryckt i bd. XX af Hist. pari.). För att försvara dem, som man sökte utmåla såsom »antropofager», erin- rar han om, att Invalidguvernören räddades genom sin dotters öm- bet, som afväpnade folkets hämnd. Tallien skulle för visso icke hafva valt detta exempel ■— många andra stodo honom ju till buds — om han hade kunnat äfventyra, att någon skulle träda fram och svara, att hvad han omtalat såsom en handling af medlidande och mild- het i sjelfva verket var ett oerhördt barbari. Girondisterne skulle under den häftiga polemiken om Septemberdagarne hafva slungat honom detta genmäle i ansigtet: Brissot skulle ej hafva urakt- låtit att dermed bränmärka Tallien, när han, efter att hafva blif- vit utvoterad ur jakubinklubben (12/i0)> utgaf sin brochure A tous les républicains de France, sur la société des jacobins de Paris (1792)*. Han ville, säger han, »afslöja de anarkister, som styra och vanhedra detta samfund»; och han hörde ej till dem, som fruktade att taga bladet från munnen. Man torde med något skäl kunna antaga, att de som efter- lemnat Minnen från den tid, som de på skräckregeringens bud tillbragte i de parisiska fängelserna, skulle vara intresserade af alla traditioner om dessa och särskildt af berättelser om septem- berdagarne. Hade någon af dem hört fabeln om m:lle de Som- breuil, månne han ej skulle hafva antecknat den? Men äfven hos dem söker man fåfängt. Jag förbigår nu, för att längre fram återkomma till Coittant, som år 1794 i fängelset Port-Libre gjorde bekantskap med m:lle de Sombreuil samt hennes far och bror. Här skola vi rådfråga några andra. Joseph Paris de l’Epinard har i en liten skrift: Uhuma- nité méconnue ou les horribles souffrances d'un prisonnier** be- skrifvit sina lidanden. Han var man att tro, såsom evangeliets ord, äfven de orimligaste sägner. Aldrig — skrifver han — aldrig skall man få ur fångarnes hufvud, att i det fängelse, der han satt, serverades menniskokött; anledningen till denna tro var, att man vid nattetid ofta hörde »qvidande röster, som tycktes slockna i dödsrosslingens qval». Att han sjelf delade samma tro, fram- går tydligt nog. Han berättar, först såsom en »anekdot», hvil- ken jemte de andra anekdoterna han sedan med dyra eder gifver ut för bevislig sanning, att Fouquier-Tinville lät för hvarje tredje- dels månad betala sig 12,000 francs af den »Megera», som be- herskade Conciergeriet: det var åklagarens vid revolutionsdomsto- len procent af hennes rofferier och stölder från de stackars fån- garne. Hvad skulle ej då, tillägger han med en räkenkarls fär- dighet i multiplikation, alla de öfriga fängelserna inbringa!*** Hvar- * Att denna ströskrift, i hvilken flere enskildheter från september- dagarne berättas, författades i oktober, framgår af Mémoires de Brissot, publiés par son fils, I: 143 (Paris, 1830). ** Återfinnes i Mémoires sur les prisons, I: 137—176. *** För att hafva lof att förbanna Fouquier-Tinville, behöfver man icke göra honom till tjuf, hvilket han ej var. Då han gick till döden, efterlemnade han hustru och barn i fattigdom. Hustrun lefde i nöd af andras nådegåfvor till 1827 : dödsboet efter henne bestod af några torftiga möbler, ett relikskrin och hennes mans bref. (Se Auguste Dide: Héré- tiques et révolutionnaires. Paris, 1887.) -ör har icke han, sotn satt i Abhaye, »der väggarne ännu voro färgade af de olyckliga september-offrens blod», hvarför har ej han berättat, att m:lle de Sombreuil stäldes i valet mellan att dricka blod »ur Saint-Marts hufvud», eller se sin fader mördas? Derför, att detta faktum ännu ej var tillverkadt, och att det fans en gräns för författarens uppfinnaregåfva. Berömda bland Fängelseminnen från skräcktiden äro Mé- moires d’un détenu; pour servir à l'histoire de la tyrannie de Robespierre af Honoré Rioufife (Paris, 1795). Han arresterades i Bordeaux i början af oktober 1793 och fördes till Paris. Vid an- komsten fördes han under tre timmar från Luxembourg till La Force, derifrån till Abbaye, »hvars blotta åsyn kom honom att rysa», och blef slutligen mottagen i Conciergerie, hvarom hans första anteckning är att »september-offrens blod färgade alla dess väggar». Septemberdagarne — det är hans, liksom de 1’Epinards, första hågkomst, när han träder in i fängelset. Men om han der, eller sedan han blef fri, hade hört talas om en skändlighet, som måste frappera genom sin afvikelse från alt man någonsin sport, hur förklara att derom ej fins, i hans memoirer, så mycket som en allusion i en mellanmening? En af Girondens fränder, deputeraden Jacques-Charles Bailleul, författare af en grundlig Examen critique de Vouvrage posthume de M:me la B:nne de Staël (1818), har i en bok med en så un- derlig titel, att man der kunde vänta alt utom hvad den inne- håller, berättat om sin fångenskap. Hans fängelseminnen: Alma- nach des bizarreries humaines utgåfvos 1795. De innehålla en stor mängd af mycket intressanta anekdoter. Att fabeln om m:lle de Sombreuil ej finnes der, är nog icke författarens fel. Om vi vända oss till 1790-talets historieskrifvare och memoir- författare om revolutionen, äfven sådana som med största flit sam- lade och utgåfvo för sanna de orimligaste rykten, så blifver letan- det efter fabeln om le verre de sang lika fruktlöst. Peltier, som 1792 i London utgaf Dernier Tableau de Paris, har af sina »ögonvitnen» om Sombreuil, fadern och dottern, hört berättas detsamma, som på den tiden alla vitnen till händelsen visste berätta. Han som säger, att medan Sombreuils dotter vann »dygdens palmer», sonen »höljde sig med ärans lagrar på Cham- pagnes slätter och af preussiske konungens egen hand mottog den militära förtjenstorden på slagfältet, der han eröfrat den» — iô han som lofsjunger det rojalistiska landsförräderiet, bör väl ej misstänkas för att hafva af skonsamhet dolt någonting? Af samma skrot och korn som Peltier är Montjoye: Histoire de la conjuration de Louis-Philippe-Joseph d'Orléans. (I—III. Paris 1796.) Han har sig bekant, att de som räddades undan septembermassakrerna, köpte sitt lif af Manuel, hvilken på det sättet gjorde sig en »oberäknelig förmögenhet»; så var förhållan- det med Caron de Beaumarchais, med markisinnan de Tourzel och hennes dotter att ingen af och att m:me betalat något, Montjoye Pauline. Det är väl knapt nödigt att anmärka, Beaumarchais biografer upptäckt någonting dylikt, de Tourzel icke vet utaf att hon eller hennes dotter för att slippa ut ur fängelset. känner till Maillards tribunal i Abbaye, han hän- I visar till Saint-Méards fängelseminnen, som han med rätta kallar en dyrbar urkund för dessa förskräckliga dagars historia. Om Sombreuil mäler han icke ett ord: att denne blifvit icke mördad, utan frigifven, var ju ingenting att tala om, det passade ej i denna taöa; och att göra om berättelsen, har väl antingen icke fallit honom in, eller ock har han misströstat om att dermed uträtta något, enär det verkliga förloppet var altför väl kändt genom en stor mängd samtida berättelser. Uti Histoire de la révolution française par deux amis de la liberté* (VIII: 296—331) förekommer en berättelse om september- dagarne, der man uppenbarligen varit vida mer angelägen att för- tälja rysliga historier, än att verifiera dem. Här fins intet om Sombreuil. I texten till Tableaux historiques de la révolution française, hvilken i de olika upplagorna undergick anmärkningsvärda för- ändringar på grund af förändrade tidsomständigheter, omtalas huru Sombreuils dotter »kastade sig till domarnes fötter och genom sina tårar och böner lyckades att rädda hans lif och utverka hans frigifning. Denna nya Antigone hade en värdig medtäflarinna i Cazottes dotter». Här, som hos andra samtida, omtalas Sombreuils och Cazottes räddning såsom alldeles enahanda händelser. Be- rättelsen är densamma i upplagorna af 1791 —1796, 1798 och 1802; de två öfriga Camille skräckväldet angrepp mot editionerna (1804 och 1817) har jag icke sett. Desmoulins sekreterare Roch Marcandier, under dömd till konventet, döden såsom federalist och för smädliga efterlemnade en skrift: Histoire des * De två vännerna äro Kerverseau och Clavelin, med biträde af Lombard (de Långres) och Beaulieu. Åttonde delen är utgifven 179/. 11 hommes de proie ou les crimes du comité de surveillance, om hvilken Bûchez och Roux, som omtryckt den i bd. XVIII af Histoire parlementaire, sägst att den »är en samling af alla legen- der, som voro i omlopp om septemberdagarne, och bär prägeln af den ytterligaste öfverdrift». Här förekomma mänga, mer eller mindre trovärdiga detaljer frän de olika fängelserna, men ej ett ord om Cazotte eller om Sombreuil: författaren hade om dem intet att berätta som passade i stycke. Mercier omtalar sjelfbelåtet i förordet till Le nouveau Paris (T. I—VII. Paris, An VII), att professor C. Fr. Cramer i Kiel om hans år 1781 utgifna Tableau de Paris sagt, att alla lärde skulle räka i hänryckning och alle förläggare konkurrera, ifall man upptäckte en liknande skildring af det gamla Rom. Ännu plägar också Mercier citeras som en auktoritet. Hos honom bör man kunna vinna trovärdiga upplysningar om septemberdagarne. Ja, ganska riktigt, han har åt fängelsemorden egnat adertonde kapitlet i första bandet. Man har funnit att han bekräftar uppgifter, som äfven finnas annorstädes, och man har naturligtvis gladt sig åt vitnesmålens samstämmighet. Men, man har icke märkt att prat- makaren Mercier, Louis-Sébastien, afskrifvit sitt adertonde kapitel från Roch Marcandier, afskrifvit ordagrant hvar enda bit, äfven der han uppträder såsom ögonvitne. (»Jag såg trehundra väp- nade män exercera i Luxembourgträgården, på tvåhundra stegs afstånd från fängelsegården i Carmes, der man massakrerade pre- ster.») Efter detta måttliga afskrifningsbesvär utbrister den oför- synte besten: jag har ej styrka längre att skrifva. För att göra historien om detta literära bedrägeri fullstän- dig, torde jag böra tillägga att utgifvarne af Mémoires sur les prisons afskrifvit, dels i förordet dels i bilagor, hvad Mercier plagierat från Roch Marcandier. Sådan är den stora auktoriteten Mercier, som så noga kände sitt Paris och allt hvad der händt. Och på samstämmiga vitnes- börd af detta slag hafva många legender i revolutionshistorien grundats. Här torde vara lofligt att upprepa intendentens klagan i Voltaires Chariot ou la comtesse de Givry: Dans votre basse-cour on s’obstine à le croire; Et voilà justement comme on écrit l’histoire. År 1797 utgaf Bertrand de Molleville, som varit Ludvig XVI:s minister, Mémoires secrets pour servir à l’histoire de la dernière année du règne de Louis XVI. Under septemberdagarne var han gömd i Paris; dag för dag fick han af sin förskrämde värd underrättelser om tilldragelserna. Först mot midten af oktober 12 lemnade han Paris (III: 114) och lyckades undkomma till Eng- land. I de detaljer från denna epok, han omtalar, förekommer ej ens namnet Sombreuil. En annan memoirförfattare, som ett par år senare uppteck- nade sina lefnadsminnen, nämligen abbé Georgel, omtalar att mille de Sombreuil lyckades rycka sin fader ur mördarnes händer. Något annat har han om den saken icke sport. Och likväl, hvad hade icke han hört, och hvad trodde icke han — eller åtminstone låtsade tro — han som räknar offrens tal under 2 och 3 sep- tember till 12,000. (Andra upplagan af Georgels memoirer, III: 345.) I en och samma grupp förenar jag de utländingar, som be- rättat om septembermorden. Lika fåfängt söker jag hos dem något spår till fabeln om bloddrycken. En af dem har dock såsom ögonvitne beskrifvit Sombreuils frigifning. Samtida berättelser om septemberdagarne finner jag i bref från Paris till Minerva. Ein Journal historischen und politi- schen Inhalts, herausgegeben von J. W. von Archenholz, vormals Hauptmann in Königl. Preussischen Diensten (4 bd. oktober— december 1792). Brefskrifvarne voro tvänne, af hvilka den ene meddelar en »Geschichte des 10ten August in Briefen geschrieben in Paris», den andre åter, hvilken betecknas såsom en »Freyheits- Soldat von deutscher Geburt», skrifver »Historische Briefe über die neuesten Begebenheiten in Frankreich». Den förre berättar, den 12 september, huruledes Sombreuil under allmänna glädjerop frikändes på domarens erinran, att »oskyldig eller straffbar, tror jag det vara ett fritt folk ovärdigt att fläcka sina händer i denne gubbes blod». Den senare omförmäler, i bref af 7 och 14 sep- tember, flere enskildheter från septemberdagarne, men intet om Sombreuil. Deremot i en den 19 september daterad »Bulletin der Königl. Familie» med flere anteckningar, som jag förmodar vara af hans hand, säges att Sombreuil, efter ett kort förhör, fri- kändes, när domstolens president (som här kallas Loiseau !) vände sig till de närvarande med de nyss anförda ord, som återfinnas hos en mängd samtida. Skall jag nämna läkaren, Koburgiska geheimehofrådet Gir- tanners tvänne tidskrifter: »Politische Annalen herausgegeben von Christoph Girtanner» (l:a bd. jan.-mars 1793, Berlin) samt »Hi- storische Nachrichten und politische Betrachtungen über die franzö- 13 sische Revolution von Christoph Girtanner» (9:de bd. Berlin 1795)? Det är tvänne veritabla lögnkloaker. Alla de onämnbara ohyggligheter om mordet på prinsessan de Lamballe, af hvilka ögonvitnet Rétif de la Brétonne ingenting sett, återfinnas här. Likaså har Girtanner sig bekant, att på place Dauphin män, qvinnor och barn öfvergötos med olja och stektes lefvande, deribland åtskilliga prester, emedan de ej ville äta kött som skars ur de förut stektes lik. Äfvenledes känner han, att de mördades kött användes till pastejer, som såldes hos pastejbagarne omkring Palais-Royal under namnen: pâté à la viande des Suisses — à la viande des émigrans — à la viande des prêtres o. s. v. Icke heller har han funnit anledning att be- tvifla Peltiers historia, att en officer vid schweiziska gardet döda- des på det sätt, att tvänne qvinnor långsamt sågade af hans huf- vud*. Alt detta förekommer i »Politische Annalen», der för- fattaren endast korteligen nämner om f. d. Invalidguvernören de Sombreuil, att han slapp undan med lifvet, men för vidare upp- lysningar hänvisar till »Historische Nachrichten». Der förtäljes tilldragelsen på samma sätt, som hos alla samtida berättare. Man kan vara viss om, att Girtanner ej negligerat myten om det blodfylda glaset: saken är den, att han lika litet som någon annan menniska, m:lle de Sombreuil ej undantagen, hade hört den, ty den var ej ännu inventerad. Girtanner berömmer sig af, att ingen enda af de i Frankrike, England och Tysk- land utkomna skrifter om den 10 augusti undgått hans uppmärk- samhet — och under rubriken 10 augusti inbegriper han, som många andra, septemberhändelserna — hvarförutom han fått med- delanden från flere vänner i Paris. Han har verkligen ingenting försummat, för att sammanbringa det största möjliga antal af lögn- aktiga uppgifter. Hans naivetet är, om ej oupphunnen, åtmin- stone oöfverträfflig: han vet, att Peltier är »ein wüthender Roya- * Jourgniac de Saint-Méard har i sina fängelseminnen omtalat mor- det på schweiziske öfversten Reding, hvilket tillgick på samma sätt som de öfriga blodscenerna i Abbaye. Peltier har den fräckheten att säga, att Saint-Méard icke »vågade» tala om, att en af dem som buro ut Re- ding — hvilken för sina sår ej kunde gå sjelf — med sabeln sågade af hans hals, så att de kommo ned på gatan med ett lik. Uppenbarligen är det en historia från de schweiziska legoregimen- tenas tidigare dagar, som här går igen. Enligt Nouvelles à la main, cite- rade af Charles Vatel (Histoire de m:me du Barry, III; 143) blef, den 5 oktober 1772, en schweizare, tillhörande kasernen i Courbevoie, dömd att sågas lefvande mellan två bräder, och strafiet vardt äfven verkstäldt. Tilläggom, att det skedde i kraft af legotruppernes egen rättskipning. U list», och han kallar hans politiska men han tror, att Peltier skref hvad rättat, och ej tillät sig att »förfalska betraktelser för »eländiga», »trovärdiga ögonvitnen» be- eller uppdikta» — hvilket dock alt ifrån begynnelsen af tidningen nicies des Apôtres just var Peltiers starka sida. Taine utgaf 1872, under titeln: Un séjour en France de 1792 à 1795. Lettres d’un témoin de la révolution française, en öfver- sättning af en âr 1796 i London utkommen samling bref, som uppgåfvos vara skrifna från Frankrike af en engelsk dame. Den engelska bokens utgifvare var pseudonymen John Gifford — John Richard Green, en af Pitts legoskribenter. Han går i god för brefvens äkthet, och Taine, utan att derom kunna veta det allra minsta, gör sammaledes. I sjelfva verket saknar man ej skäl att misstänka dem för att vara ett fabrikat, t. ex. af Gifford, men för en historiker som med förkärlek uppsöker de otillförlit- ligaste, som till och med anlitar de mest vanryktade källor*, när de passa för hans s. k. forsknings i förväg formulerade resultat, måste dessa bref synas dyrbara. »Sådana vitnen behöfva vi för att lära känna det förflutna» — säger Taine (s. IX) om en auk- tor, hvilken såsom »inqvisitionens mognad» (s. 42) betecknar det helt enkla och naturliga förhållandet, att om hösten 1792, då fien- den stod å Frankrikes norra gräns och då England återkallat sin ambassadör, resande utländingar i de norra provinserna måste vid ankomsten från ort till annan uppgifva namn, födelseort, hvar- ifrån bref, från hvad de kommo och hvart de begåfvo sig. Denna rättroget stupida bok innehåller ej mindre än elfva som uppgifvas vara skrifna under september månad, de flesta Arras, några från St. Omer, Amiens och Abbeville. Utom den engelska damen och hennes ressällskap erforo af re- r' 1 sande, af flyktande »aristokrater», fingo de oafbrutet (s. 37) i bref från Paris meddelanden om septemberdagarne. Nåväl, om m:lle de Sombreuil och hennes fader finnes här ingenting. Läkaren John Moore anlände i början af augusti 1792 till Frankrike, som han förut tvänne gånger besökt. Den 7 septem- ber nådde han Paris, der han tog in i hôtel de Moscovie (fau- bourg St. Germain), helt nära Abbaye. Söndagen den 2 septem- ber kl. 5 eftermiddagen börja hans anteckningar om fängelsemas- * Han förnedrar sig ända derhän att åberopa erkenidskrifvaren The- veneau de Morande. 15 sakrerna (J. Journal during a residence in France from the be- ginning of august to the middle of September 1792. By John Moore, M. D. A new edition corrected. In two volumes. Lon- don 1793). Följande dag gick han, i sällskap med en bekant, till Abbaye, och såg omkring ett par hundra personer stå som åskådare utanför fängelsets port. Han mötte sedermera en hop folk, om hvilken man berättade honom, att den företräddes af prinsessan de Lamballes hufvud som bars på en pik, och han fick om mordet på drottningens väninna höra uppgifter, som »ej låta sig återgifvas». Man kan lätt föreställa sig, med hvilken ifver han skulle uppsamla och anteckna hvad han vidare erfor om tilldragelserna i Paris, som han lemnade den 4 september. Under den ganska långsamma resan upp till Calais fick han känne- dom om massakern i Versailles på fångarne från Orléans; den 3 oktober antecknar han Cazottes räddning genom dottern, hans in- ställelse inför kriminaldomstolen af 17 augusti, dom och afrätt- ning. Den 10 oktober återkommer han till Paris, midt upp i debatterna om septemberdagarne och ansvarigheten för dem. Man ser af dagboksanteckningarna, att dessa fasansfulla händelser ofta återkommo i samtalen med hans vänner och bekanta i Paris; han berättar nya detaljer, såsom om Malteserriddaren Bertrand, hvil- ken frikänts af Maillards domstol i Abbaye den 7 september. Först i början af december lemnade han Paris, och återvände till England vid midten af månaden. Han har emellertid intet att meddela om m:lle de Sombreuils modiga och lyckosamma hand- ling. Antingen har han intet hört om denna detalj; eller ock har han ej ansett sig hafva någon synnerlig anledning att om- förmäla den. Den var i och för sig sjelf enahanda med Cazottes och dennes dotters historia; men denna senare hade fått en tragisk epilog, då en laglig domstol offrade en oskadlig gubbe, som sep- tembermördarne skonat. Helen Maria Williams anlände med moder och systrar till Paris dagen före federationsfesten 1790. Hon gjorde då det löftet, att om hon någonsin skulle känna sig frestad att knota mot ett oblidt öde, lägga i den andra vågskålen hågkomsten af detta »kanske det sublimaste skådespel, som uppförts på denna jord» (hennes första bref från Frankrike). Till den dagen vände hen- nes sorgsna tankar tillbaka, när hon två och ett halft år senare, den 25 januari 1793, från Paris skrifver hem om septembermas- sakrerna och om Ludvig XVI:s afrättning. Om hon än här som annorstädes moraliserar för mycket och beskrifver för litet, är likväl hennes tystnad om en så utomordentlig, så exempellös de- 16 talj, soni historien om m:lle de Sombreuil, ett tämligen antagligt bevis uppå, att berättelsen ännu icke var uppfunnen*. Strax efter midten af augusti månad 1792 mottog engelske ambassadören i Paris lord Gower befallning att så fort ske kunde återvända till England, och hans sekreterare W. Lindsay att med ambassadören komma öfverens om dag för sin afresa. Lord Gower lemnade Paris den 27 augusti, Lindsay skulle stanna två, tre dagar, hvilka blefvo något flere, emedan han fick vänta på pass: hans sista bref till lord Grenville är dateradt den 3 september,^ och i detta nämner han de dagen förut började fängelsemorden. Emel- lertid saknade engelske utrikesministern ej genast efter namnda dag alla direkta underrättelser från Paris: hau fick meddelanden, under något mer än fyra månader från öfverste George Monro. (The dispatches of earl Gower, english ambassador at Pans from June 1790 to august 1792, to which are added the dispatches o/ Mr Lindsay and Mr Monro and the diary of viscount Palmer- ston** in France during full and august 1791, now published for the first time. By Oscar Browning. Cambridge 1885.) Dennes första bref är dateradt 4 september 1792, det sista från Paris är af 13 januari 1793. Monro beskrifver, dels som ögonvitne, dels efter andras berättelser, mordscenerna i Bicêtre, Abbaye med flere fängelser. På tisdagsaftonen den 4 omtalar han i bref till lord Grenville, hvad han måndagsaftonen den 3, från klockan 7 till 9, sett i Abbaye. Hans ord äro dessa: 4 was fortunate enough to be present when five men were acquit- ted. Such a circumstance, a by-stander told me, had not happened in the operations of this horrid tribunal; and these inconsistent murderers seemed nearly as much pleased at the acquittal of a prisoner as they were at his condemnation. The governor of the Invalides happened to he one of those I saw acquitted, the street rung with acclamations o/ joy, but the old man was so feeble with fear, and suspense, and so overcome with the caresses of his daughter, who was attending to know his fate, that the * Jag citerar andra upplagan af tredje bandet af Letters from France ^^ JÜ'Miss Williams syster Cecile, gift med en köpman från Rouen, Atha- nase Coquerel, blef moder till Charles C., författaren af LLstoi,rc des églises du desert, samt Athanase C., pastor i Paris och folkrepresentant under andra republiken Af den senares tre söner torde äfven tvänne genom sina religiösa och kyrkohistoriska skrifter vara kända af ratt mange sven- ske läsare. ** Den namnkunnige ministerns fader. - ■ Om Monro har jag ej kunnat vinna några upplysningar. Uti John G. Algers bok: Æ^ZisÂmevr in the french revolution (London, 1889) kallas han kapten, och sages att han förmodligen var son till baroneten Sir Harry Monro. 17 both sank lifeless into the arms of some of the spectators who carried them to the Hospital des Invalides.» Det förefaller mig, som skulle denna berättelse hafva någon vigt intill dess man mot den kan sätta ett annat ögonvitnes mot- satta berättelse. Det är ganska sannolikt, att myten om det glas blod, som m:lle de Sombreuil skall hafva tömt, uppkommit genom omarbet- ning af en annan historia, hvilken för öfrigt är lika litet trovärdig. Uti Almanach des honnêtes gens* berättas, att sedan sek- tionen Contrat social förgäfves sändt tre delegationer för att re- klamera ett par medlemmar, som med anledning af ett slagsmål suto häktade i Abbaye, en urmakare vid namn B . . . erbjöd sig att göra ett nytt försök. Han skickades åstad jemte tre andra personer, vederbörligen försedda med fullmakt från sektionen. Förskräckta af den anblick, som mötte dem vid framkomsten, togo urmakarens kamrater till flykten, men han begaf sig in i fängelset och fick de två sektionsmedlemmarne lösgifne. Han var redan ute på gatan igen, för att ledsaga dem hem, då man hej- dar honom för att låta honom se, hur ett »aristokrathjerta» såg ut. Detta gick så till, att en af bödlarne (som förmodligen hade mer än jättestyrka) med ett sabelhugg klöf liket af en alldeles nyss dödad man, ref ut det ännu blödande hjertat, pressade ut blodet i ett glas och »drack en del af den infernaliska drycken», hvarpå han vände sig till urmakaren: »så, din tur». Sedan denne låtsat smaka, ropade »antropofagen», att det var en hedersman; hade det i sektionerna funnits flere sådana som han, så »skulle femtio stackars oskyldige, som jag mördat, hafva fått behålla lifvet». • Här är nu tydligen icke fråga om något nödtvång för B . . . att dricka ur »det innan och utan helt blodfläckade glaset», som möjligen förut innehöll »vin eller någon annan dryck». Det gif- ves för öfrigt icke ett enda exempel uppå, att de bloddrypande förrättningsmännen ute på gatan (Sainte-Marguerite, n. v. rue Gos- lin) icke respekterade det af Maillards domstol fälda utslaget. Att en af bödlarne uppgifves sjelf hafva erkänt, det han »mör- dat femtio oskyldige», förbättrar näppeligen denna historia. ' Almanach des honnêtes gens, contenant des prophéties pour chaque mois de l’année 1793, des anecdotes peu connues sur les journées des 10 août, 2 et 3 septembre 1792, et la liste des personnes égorgées dans les différentes prisons. A Paris, 1793. Ur Dagens Krönika. X. 1. 2 18 Men de två senare omständigheterna utgjorde dock icke så- dana fel, som påkallade en omarbetning. Den förstnämnda åter måste göras om: tvånget att dricka ett glas blod, för att dermed köpa en anhörigs lif, utgjorde en första och alldeles oumbärlig förbättring. Men äfven dermed förblef myten något simpel: en urmakare och ett par grälmakare taga sig slätt ut, der man syftar till det sublima. Och så var historien så godt som anonym: hr B . . ., hvad är det för en? Skrif i stället, att den sköna, ader- tonåriga m:lle de Sombreuil »utan tvekan» — det är hennes son som säger det — tömde glaset för att rädda sin gamle fader, och poesien kommer ändtligen till sin rätt. Men urmakaren B . . . har gått miste om sin, ehuru den stöder sig ej blott på Älmanach des honnêtes gens, utan äfven på ett annat, lika utmärkt dokument, nemligen Peltier: Wmer Tableau de Paris (London, 1792*). Möjligen har sammanblandningen underlättats deraf, att hos Peltier historien om urmakaren följer strax efter berättelsen om Sombreuils frikännande. I samma ordningsföljd förekommer ^den hos Toulongeon: Histoire de France depuis la révolution de 1789, andra delen utgifven år IX (1801). Sedan han (s. 286) i en och samma fras berättat om m:lle Cazotte och m:lle de Sombreuil, huru de i »flere timmar med sina tårar, sin ståndaktighet, sin hängifvenhet kämpade med och slutligen segrade öfver mördarne», öfvergår han till sin historia om urmakaren B., som han hemtat ur endera af de nyss anförda böckerna, troligen Peltier. Det saknar ej sitt intresse att följa legenderna tillbaka i tiden, ström- men uppför: från plagiat till plagiat kommer man omsider fram till en och samma orena källa för alla dessa uppgifter, som vid första påseende taga sig ut såsom ett mäktigt knippe af hvar för sig sjelfständiga vitnesbörd. . Uti anekdotsamlingen i Ahnanach des honnêtes gens nämnes ej namnet Sombreuil, men omedelbart derefter följer ett poem i tjugutre strofer : Complainte sur les évènements relatifs à Mademoiselle c e S ... qui a sauvé son père d’une Saint-Barthélemy. Här före- kommer ej skuggan af en allusion å detta verre de sang, som först långt fram i tiden blef en familjeklenod, med hvilken parti- fanatismen smyckar sin permanenta utställning af lögnsägner om revolutionen. * Huruvida Peltier, som satt i London och hopskref sin bok efter - »ögonvitnens» uppgifter, lånat denna historia från Almanach, eller tvärtom, 19 Det har ej varit möjligt att i litteraturen uppdaga något spår af fabeln förr än åttonde året efter septembermorden, som egde rum i första veckan af september 1792. Dess enda källa är en not till Légouvés år 1800 utgifna poem Mérite des femmes. Teaterförfattaren Gabriel Légouvé (död år 1812) åtnjöt på sin tid ett anseende som dramatisk skald*, hvilket jag näppeligen tror att efterverlden till fullo ratifierat. Jag vet icke, om hans teaterstycken, t. ex. Mort d'Abel, äro utrustade med historiska noter, liksom hans lyriska dikter, men att noterna liksom poemen lemna åtskilligt öfrigt att önska ur historisk synpunkt, det har jag inhemtat såväl af Poèmes de Légouvé, et de Vigée, troisième édition, revue (Å. Paris, an VII), som af Mérite des femmes, f den förre samlingen läses ett stycke, kalladt La Sépulture, der septembermördarne anklagas _ — __ Ces brigands dont la férocité Viola des prisons l’asyle épouvanté för attentatet mot kungagrafvarne i Saint-Denis! Till det senare stycket, som vann en ofantlig ryktbarhet, har han bl. a. fogat en not om Cazotte, hvilken är af den beskaffenhet, att den, om intet annat, bort väcka misstroende mot en sådan ljugares fabel om m:lle de Sombreuil. Som bekant, blef den gamle Cazotte räddad genom sin dotters böner den 3 (eller 4?) september. Men kort derefter blef han åter häktad — han var komprometterad genom bref funna hos ett af Laportes, intendentens för civillistan, biträden — stäld inför brottmålsdomstolen af 17 augusti, dömd till döden och afrättad å place du Carrousel den 25 september. Légouvé åter har funnit lämpligt att göra ihop en historisk not af denna lydelse: »Det var den 12 september som man ånyo kastade honom (Cazotte) i fängelse. Dottern tillbragte hos honom dag och natt. Redan hade hon vunnit dessa samma Marseillare, hvilka hon under den föregående faran blef tack skyldig. Hon började omsider att hoppas, då man stängde in henne ensam för sig. Cazottes fien- der fruktade i så hög grad hennes nit, att de ej funno något annat medel att förekomma, att Cazotte än en gäng skulle und- slippa dem. I sjelfva verket mördade de honom under dotterns vet jag ej. Då den senare skriften utan tvifvel utkom 1792, ehuru den bär årtalet 1793, är det ena lika möjligt som det andra. :b Se flerestädes hos C. G. Etienne et A. Martainville: Histoire du théâtre français, depuis le commencement de la révolution jusqu1 à la réunion générale. I—IV. Paris. An X.—1802. 20 frånvaro. Först då hon frigafe, erfor mille Cazotte denna smärt- samma förlust*. » Det är på en af detta sanningsvitnes noter till ett år 1800 utgifvet skaldestycke, som berättelsen om Ze verre de sang grundar sig. Noten fick sin kredit från den berömmelse som poemet vann, och som visserligen ej kan härledas från dess poetiska förtjenster. Gabriel Légouvés son, den ännu lefvande ledamoten af franska akademien (f. 1807) har ganska väl förklarat anledningarna till den i och för sig tämligen medelmåttiga diktens storartade fram- gång. »Den kom deraf», säger han (Soixante ans de souvenirs, I: 185), »att det lilla skaldestycket var liksom det allmänna med- vetandets eko. Man hade nyss trädt ut ur revolutionen och skräck- väldet. Qvinnorna hade der visat sig sublima i uppoffring, mod och dygder. Hvarje hjerta liksom oroades af ett obestämdt be- hof att lägga i dagen sin erkänsla, sin beundran för dessa hjeltin- nor och dessa martyrer. När man då plötsligen såg en ung man, brytande på en gång med de gamla epigrammen och de gamla madrigalerna, förneka i lika måtto Boileau och Dorat, låta det allvarliga äreminnet öfver qvinnans förtjenster och pligter undan- tränga adertonde århundradets artigheter och det sjuttondes sati- rer, i qvinnan måla makan, dottern, systern, modern, besvarades skaldens rop af ett omätligt bifall.» Detta är ju förträffligt. Men sedan nittonde århundradet i sin begynnelse så rikligen belönat skalden för hans poem, kunde det väl vid sitt slut få anses fritaget från att tro på hans dumma noter. Två år yngre än Légouvés Mérite des femmes är Jacques Delilles ännu mera vidtbekanta skaldestycke La Pitié (1802). Det är icke, säger Delille i förordet, helt och hållet ett tillfällighets- poem. Men nog är det väsentligen ett politiskt poem, och för- fattaren underlåter ej att berömma sig af den dristighet, hvarmed han utmanar »en million olaglige égarés och barbariske roffares» hat. Han skall ej tveka att säga dem sanningen på vers, han som »under Robespierres knifvar vägrat denne en hymn till det högsta väsendet». Äfven Delille har utrustat poemets fyra sånger med histo- riska noter, som visa att han lika litet som Légouvé var kinkig eller valde i väpplingen. * Utgifvarne (1823) af Mémoires sur les journées de septembre 1792, herrar Baudouin frères, kände mycket väl förloppet, men icke dess min- dre aftryckte de denna »historiska» net. For den sak, de ville tjena, användas fortfarande dylika bedrägerier, hvilka som bekant kallas fromma och hållas för oskyldiga. 21 I tredje sången bar han inrymt en hågkomst af Sombreuils fara och räddning: — — — Quand Septembre, aux Français si fatal, Du massacre partout donnait l’affreux signal, On a vu les bourreaux, fatigués de carnage, Aux cris de la Pitié laisser fléchir leur rage, Rendre à sa fille en pleurs un père malheureux, Et, tout couverts de sang, s’attendrir avec eux. Eh! dans ces jours d’effroi, de ce sexe timide, Qui n’a point admiré le courage intrépide? Till detta stalle har skalden fogat en not, der han omtalar att »m:lle de Sombreuil störtade sig midt ibland bödlarne, för att rädda sin far. Detta den barnsliga kärlekens hjeltemod afväp- nade mördarne, och hr de Sombreuil ledsagades hem i triumf. m:lle de Cazotte lyckades också att rädda sin far.» Ännu i 1805 års upplaga af Delilles samlade verk bar noten denna lydelse. Efter Légouvé upprepades fabeln, tillökad och i öfrigt för- bättrad, af bokhandlaren Dubroca uti Zes femmes célèbres de la revolution (A Paris. An X de la république. 1802). Dubroca är i intet afseende nogräknad: det är ofta namnlösa anekdoter, han berättar utan angifvande af sagesmän, och hans invokation till det dygdemönstret m:me de Beaubarnais röjer just icke heller mycken kritik. Den från Légouvé hemtade, möjligen af honom uppfunna anekdoten, inflickar han, med bjelp af ett alors, helt behändigt i den gängse berättelsen. Så uppstår en bok, så ska- pas en historisk auktoritet — konstigare är det ej. Dubroca antog ännu, att m:lle de Sombreuil, då man uppmanade henne att tömma glaset, »ryste och ryggade tillbaka»; det är först hen- nes son som sagt om sin moder att hon drack »utan tvekan». Dubroca är vidare i tillfälle att meddela, att sedermera hvarje månad, i tre dagars tid, förskräckliga konvulsioner plågade henne. Charles Lacretelle i sitt 1801—1806 utgifna arbete om As- semblée législative lär berätta (jag har ej varit i tillfälle att se denna skrift), att man bjöd nulle de Sombreuil ett glas: »hon tror sig se blod». Citatets knapphändighet tillåter mig ej att afgöra, om han blott upprepat, eller om han ytterligare utsmyckat sin be- rättelse i den Histoire de rassemblée législative (utgörande bd III af Histoire de la révolution française), som han offentliggjorde år 1824. Men hvad jag vet, är att han icke ens förstått de vitnens berättelser, han läst eller tror sig hafva läst. Eljest skulle han ej hafva berättat — men det låter ju bättre i hans roman — att »hvarje gång bilan(!) höjdes, störtar hon sig hugget till mötes och ropar: mig först». Han skulle ej heller hafva trott, att sedan 22 domstolen fält sitt utslag, någon af »bödlarne» tilläde något ytter- ligare vilkor. Historieskrifvaren Lacretelle har utöfver det felet att i lika hög grad som Lamartine missakta sanning och sundt förnuft, äfven det att vara långt mindre poetisk än han. Emel- lertid vågar han ej uppgifva, att glaset innehöll blod. »En af bödlarne nalkas henne: se här ett sista prof, drick detta glas och svär att vara nationen trogen. Hon kastar en blick, tror sig se blod — hennes hår reser sig* men den dotterliga kärleken är starkast. Och I, säger hon, svaren att min far skonas. — Hon dricker, tänkande att hon gifver sig döden, men räddar sin far.' Lacretelle säger ej att han hört detta berättas af m:lle de Sombreuil, ej ens att han känt henne, men han har med mycken konstfärdighet affattat en inledning till berättelsen, som tydligen afser på samma gång att inbilla läsaren, det så var, och att om man besloge honom med osanning, kunna svara att det hade han aldrig sagt. Under årtionden upprepas fabeln af den ene efter den andre, naturligtvis med åtskilliga modifikationer efter olika tycke och smak. Somliga tillägga försigtigtvis ett »säger man». Så t. ex. E. Lairtullier: Les femmes célèbres de 1789 à 1795 (utg. 184 0. II: 405). Ehuru han icke är säker på, att m:lle de Sombreuil tömde blodpokalen, vet han likväl att hon dermed ådrog sig »en konvulsivisk darrning», som hon ej blef af med. Det kunde nu ej längre vara något hinder att i apokryfiska »minnen» förtälja en historia, som blifvit så många gånger tryckt att den vunnit häfd. M:me Vigée-Lebrun, som gjorde många por- trätt af den vackra m:me Du Barry och sedan for verlden om- kring och gjorde sköna porträtt af fula prinsessor, har under sitt namn låtit utgifva tre band s. k. Souvenirs (Paris, 1835—1837), der hon, förstås, bland mycket annat, som aldrig händt, äfven mins att m:lle de Sombreuil tvangs att dricka ett glas af det »blod, som rann i strömmar framför fängelset», och att under lång tid derefter alt som var rödt orsakade henne »förskräckliga kräk- ningar». Hösten 1789 hade m.me Vigée-Lebrun lemnat Paris och Frankrike, dit hon ej återkom förrän hösten 1801: då var fabeln färdig och utgifven af trycket såsom not till Légouvés poem, som också ganska riktigt citeras i de s. k.** minnena, och tre till * Hvilken högst intressant detalj ! En annan poetisk historiker ser henne linda sitt långa hår omkring armarne. Sedan Granier (de Cas- sagnac) gått bort, kan man knappast påräkna att detta problem någonsin varder löst. Årkivisten J. J. Guiffrey och Charles Vatel hafva yppat tvifvel 23 fyra årtionden derefter koin hon förträflligt ihåg, bur det hade gått till. Sedan under fyra årtionden ogräset fått ohejdadt sprida sig från Légouvés poetiska planteringar, kom den, så vidt jag vet, första kritiken af fabeln, när Barthélemy Maurice utgaf Histoire politique et anecdotique des prisons de la Seine, contenant des renseignemens entièrement inédits sur la période révolutionnaire (Paris 1840) — ett märkligt arbete, som många begagnat, utan att erkänna sin tacksamhetsskuld. Särskildt påvisade han fabelns första framträdande i literaturen. Härtill lade Louis Blanc, i det 1855 utgifna sjunde bandet af Histoire de la révolution française, ett vigtigt vitnesbörd af en person, som känt m:lle de Sombreuil. Vidare granskades den gängse berättelsen af Alex. Sorel: Sta- nislas Maillard, l’homme du 2 septembre 1792 (Paris, 1862), af Louis Combes i l’Amateur des autographes 1863 (uppsatsen seder- mera utgifven i Épisodes et curiosités révolutionnaires, 1872), hvar- iemte åtskilliga bidrag till frågans belysning meddelats i l’Inter- médiaire. Ett och annat af de vigtigare bevisen, såsom Monros förut nämnda berättelse, har man dock hittils förbisett. Efter Sorels framställning torde ej vara otjenligt att med- dela följande lokalbeskrifning. Vid denna tidpunkt, säger han, kom man genom en port åt gatan Sainte-Marguerite in i en medel- stor sal, hvars enda fönster vette åt den inre gården. I hörnet till höger ledde en dörr till det inre af fängelset, och genom denna infördes fångarne, för att förhöras af Maillard, som, om- gifven af ett dussin bisittare, satt vid ett bord under fönstret, med fångregistret framför sig. När förhöret slöt ogynsamt, ropade domarne A la Force: den olycklige, som trodde att detta betydde att han från Abbaye skulle förflyttas till fängelset La Force, bief i nästa ögonblick upplyst om sitt misstag, då han genom porten åt gatan störtades ut mot mördarehopens pikar och sablar, under det Maillard vid hans namn i registret skref ordet Mort och öfvergick till nästföljande slagtoffer. Om åter domstolen frikände, så förkunnade Maillard: Hn liberté och antecknade dessa ord i registret, hvarefter två af domstolens ledamöter förde den frikände ut i portöppningen och under ropet Vive la nation öfverlemnade om äktheten af målarinnans memoirer. Det skulle vara lätt, men hör ej hit, att ytterligare styrka dessa tvifvelsmål. Den skrifkunnige vän, som författat i hennes namn, har varit så okunnig, att han icke förstått att nödtorfteligen rädda skenet. 24 honom åt mördareligans skydd, för hvilken han nu var okränk- bar, och som vanligast lät ledsaga honom hem. Sorel hade på fångregistret från Abbaye, förvaradt i polis- prefektens arkiv, vid Sombreuils namn läst orden En liberté, skrifna med Maillards handstil. För att antaga, att de som »ar- betade» ute på gatan — uttrycket härrör från den tiden — skulle hafva ålagt Sombreuils dotter det ohyggliga vilkoret att dricka ett glas blod, måste förutsättas att han blifvit förklarad skyldig af Maillards domstol och derefter kastad ut på gatan; men då skulle man å registret läsa ordet Mort. K andra sidan kan hän- delsen icke hafva egt rum inne i salen, der domstolen satt, eme- dan det var blott på gatan, som dödsdomarne verkstäldes; och att ett glas blod skulle hafva burits in från gatan, anser förf, vara »fysiologiskt oantagligt i följd af blodets så godt som ögon- blickliga koagulering». Mot denna kritik har emellertid sagan kämpat för sitt lif, och man har infört m:lle de Sombreuil (död 1823) på scenen så- som vitne för den kära fabelns sanning. Hvad har hon då sagt? Till mera kända Fängelseminnen fr^n revolutionstiden, om än icke så berömda som jägarekaptenen Jourgniac Saint-Méards eller girondisternes vän Riouffes, hör Journal des évènements arrivés à Port-Libre, depuis mon entrée dans cette maison af Coittant (intagen i andra delen af Mémoires sur les pi isons: Paris, 1823). Sina anteckningar i Port-Libre, dit han blifvit förflyttad från Magdelonettes, börjar Coittant den 27 frimaire år II, och kort derefter, den 11 nivôse s. å., omförmäler han att han fått famil- jen Sombreuil — fader, son och dotter — till fängelsekamrater. »Enhvar vet, säger han, att denna modiga medborgarinna under septemberdagarne störtade sig mellan sin fader och mördarne samt lyckades rycka honom ur deras händer ; sedan dess har hon egnat honom alla tänkbara omsorger, trots de förfärliga konvulsioner som, efter denna bedröfliga tidpunkt, hvarje månad i tre dagar plågade henne. Då hon visade sig i salongen, riktades på henne alla ögon och fyldes af tårar». Vi skula kanske icke redan af denna korta notis sluta, att Coittant och hans medfångar ej hört ett ord om glaset, ehuru de alla kände väl till m:lle de Som- breuils modiga handling. Men fortsättningen lemnar intet tvifvel qvar, att vid denna tidpunkt fabeln ännu ej var diktad. Man har väl sagt, att det var en bitter antifras att gifva ett fängelse namn af Port-Libre — det hette förut Bourbe —, 25 men Coittant prisar det högt i jämförelse med Magdelonettes, der- ifrän han kom, och Carmes, dit han slutligen flyttades: der var bättre utrymme, bättre luft och snyggare. Och när han besjunger Le safon du Port-Libre, uppkallar umgängeslifvet i fängelset för honom — .— — un riant tableau, Qui nous retrace la veillée D’un ancien ci-devant château. Med salongen förstås fângarnes aftonsamqväm, der man upp- läste skaldestycken, täflade i bouts-rimés, sjöng visor och utförde instrumentalmusik. Ena gången firade man en seger, vunnen af republikens arméer; en annan gång firade Vigée i ömma verser Acacian på en af fängelsegårdarne, eller läste sin poetiska epistel till den berömda aktrisen Louise Contât, eller egnade de arre- sterade damerna sin hyllning: Nouvel Adam, par plus d’une Eve Dans ces lieux je me vois tenté. Kort sagdt, i Coittants skildring blifver Port-Libre ett gan- ska trefligt fängelse. »I dag var det salong», antecknar journalens författare den 18 pluviôse år IL Sedan man applåderat Vigées dikt A ZMcam, läste medborgaren Coittant en af honom författad romans om medborgarinnan Sombreuil, hvilkens hängifvenhet räddade fadern ur mördarnes blodiga händer. »Medborgarinnan Sombreuil var närvarande, hon lyssnade med sänkt hufvud, ansigtet badande i tårar». I dessa fyra strofer söker man fåfängt någon allusion till det pris, hon säges hafva betalat för fadrens lif. Är det tänk- bart, att familjen Sombreuils medfångar skulle hafva varit och förblifvit okunniga härom, ifall det verkligen hört till det Trait bistorique de piété filiale, som Coittant besjöng? Nej, men hvar- ken m:lle de Sombreuil eller hennes far eller bror eller någon annan hade ännu hört talas om den historien. Detta är negativa vitnesbörd, kan man säga. Visserligen, men man torde medgifva att de äro af den beskaffenhet, att de endast kunna falla för bestämda intyg att så skett, som Légouvé sex år senare uppgaf. Och intet enda sådant intyg fins. Der- emot meddelar Coittant ett ögonvitnes berättelse om hela förlop- pet, med hvilken fabeln om glaset är absolut oförenlig. På flere fångars begäran, säger journalens författare, medde- lade medborgaren Grappin intressanta detaljer om septemberda- garne. Skickad af sin sektion (Contrat-Social) jemte sju andra delegerade till Abbaye, för att reklamera två fångar, lyckas Grap- 26 pin rädda 60 till 70 personer. Han skulle just lemna fängelset, dâ han mötte Sombreuil? Invalidhotelets gouvernör, som fördes ner. Sedan han något hejdat den s. k. rättvisans gäng och af Sombreuil hört försäkras, att den enda bestämda anklagelsen mot honom — det han nämligen skulle hafva lemnat sin post den 10 augusti och deltagit i försvaret af Tuilerierna — var ogrun- dad, samt att angifvelserna mot honom aflockats ett litet antal bland invaliderne, utverkar Grappin, att ombud skulle sändas till Invalidhotelet, för att erfara om Sombreuil den 10 augusti stan- nat qvar på sin post eller ej. Maillard gifver order härom, om- buden skynda åstad och återkomma med ett bref frän majoren, som vederlägger angifvelsen. Intyget befans emellertid ej till- fredsställande, men Grappin var envis. Han begärde att med fyra personer, som de väpnade lagskiparne kunde finna värda sitt förtroende, få begifva sig till Invalidhotelet: man borde ju höra angifvarne, och icke skulle väl fäderneslandets gamle försvarare svika hvad sanningen bjöd dem. Efter någon tvekan beviljades hvad han önskade, och han anlände klockan half fem på morgo- nen till Invalidhotelet. Der uppstodo svårigheter, i det att en del af invaliderne ville skriftligen uppsätta och motivera sina an- gifvelser mot Sombreuil. Genom en skicklig blandning af myn- dighet och diplomati stälde Grappin så till, att blott en minoritet formulerade några anklagelser, och hvad än bättre var, hans med- delegerade lofvade att vid återkomsten till fängelset i allo instämma i den framställning. Grappin komme att afgifva till domstolen. På sådant sätt lyckades han, ehuru ej utan att röna ytterligare motstånd, vinna en frikännande dom, hvarom han genast skyndade att underrätta Sombreuil och hans dotter, som under tiden fått uppehålla sig i ett annat rum än det der Maillard satt med sin jury; han följde dem ut och anförtrodde dem åt några personer som ledsagade dem hem. Det förefaller mig icke otroligt, att medborgaren Grappin kan hafva skurit till något i växten, eller att åtminstone honom ovetande, såsom stundom plägar ske, tidsperspektivet förstorat och förskönat hans roll. Men det är svårligen tänkbart, att han inför familjen Sombreuils medfångar skulle hafva i hufvudsak vanstält förloppet; det är ju ock tydligt af Coittants ordalag, att de på förhand visste att han under septemberdagarne utmärkt sig genom mod och menniskokärlek. Hvilketdera är nu rimligast, att Coittant råkat att ur sin berättelse utelemna en så ensamstående detalj, som den, hvilken sedermera blifvit fäst vid namnet Sombreuil, eller att han och 27 hans uiedfâügar, familjen Sombreuil inräknad, är 1794 icke visste något derom? Samma tystnad från m:lle de Sombreuils och hennes vän- ners sida följande år, då hon af Nationalkonventet begärde ett penningunderstöd. Rapport öfver hennes ansökan afgafs 1 / ven- tôse år III (7/3 1795) af deputeraden Jean-Baptiste Piette. Det var naturligtvis af sökanden sjelf han inhemtat alla de omstän- digheter, som han åberopade för att beveka konventsledamöterne; men här förekommer ej någon antydan på det sedermera så famösa glaset, ehuru det är påtagligt att Piette eller den, som förestafvat hans ord, snarare lade till än tog ifrån, och ehuru i detta ögon- blick, midt under thermidor-reaktionen, de tokigaste historier funno villiga öron. . Jag sluter häraf, att m:lle de Sombreuil ännu år 1795 icke visste af, att hon i Abbaye — med eller utan »tvekan» — druc- kit ett glas blod den 3 eller 4 september 1792'::. Piette vann emellertid sitt ändamål: m:lle de Sombreuil fick en pension å 3000 francs. Men detta resultat passade icke rik- tigt bra för några af revolutionens historieskrifvare. I Nouvelle biographie des contemporains — utgifven af Arnault, f. d. leda- mot af Institutei **, Jouy, ledamot af Franska akademien, Norvins, kejsar Napoleons biograf, med flere — omtalas (T. XVI, 1824) att Piettes »allvarliga språk» vardt för honom olycksbringande: »han stäldes inför revolutionsdomstolen, dömdes till döden och afrättades vid 76 års ålder». Eftersom Piette var född 1747, bör således straffet eller hämnden för hans välmening mot mille de * Hvilken är den rätta dagen? Öfverste Monros uppgift är alldeles otvetydig; han skrifver på qvällen den 4, att han föregående afton före kl 9 bevitnat Sombreuils frigifvande. Alex. Sorel säger, att enligt mar- kisinnan Fausse Lendrys vitnesbörd Sombreuil frigafs på förmiddagen den 4; men jag kan icke af hennes berättelses ej rätt klara sammanhang se annat, än att hon menar den 3. j r Hvad angår anteckningarna i fånglistan, som Maillard hade tramtor sig, och der han med orden »död» eller »i frihet» angaf utslaget, sa lär det vara visst, att de delvis blifvit gjorda efteråt, och att dess uppgift om 4 sept, för såväl Cazotte som Sombreuil icke torde få tagas för säker. ** Arnault bief vid den andra restaurationen utesluten ur Institutet och landsförvist, kanske mindre derför att han under de Hundra da- garne slutit sig till Napoleon, än för ett och annat hvasst epigram. Efter några år kunde han vända tillbaka, invaldes i Franska akademien och blef dess ständige sekreterare. Hans tragedier torde vara glömda, men icke så Souvenirs d’un sexagénaire, der han i sarkastiska qvickheter om sine samtida täflar med, kanske öfverglänser Beugnot — Jouy är förfat- tare till den af C. H. Ankarsvärd på svenska öfversafta skriften Jforo.?^ tillämpad politiken, 28 Sombreuil hafva drabbat honom år 1823, mot slutet af Ludvig XVIII:s regering, litet mer än ett fjerdedels århundrade sedan revolutionstribunalet vardt afskaffadt, samt fem år efter den olyck- liges — död. Så grufligt poetisk är dock ej Piettes verkliga historia: han blef på intet vis antastad, icke åtalad eller dömd, icke ens afrättad, utan dog år 1818, såsom maire i Rumigny (dép. des Ardennes), en lugn och stilla sotdöd. Vi hafva, om jag får uttrycka mig så, lyssnat till nulle de Sombreuils tystnad; låtom oss nu höra hennes tal. Louis Blanc hade i sin revolutionshistoria förklarat legen- den så, att då m:lle de Sombreuil höll på att falla i vanmakt, man bjöd henne ett glas vatten, och att i det ögonblick hon skulle föra det till sina läppar, deri föll en droppe blod från dens hand, som räckte henne glaset. »Jag har denna uppgift», tilläde för- fattaren, »af en dame, som sjelf fått den af m:lle de Sombreuil, med hvilken hon varit genom vänskapsband förenad. Och det egendomligaste är, att mille de Sombreuil berättat detta för att visa, att septembermännen, hur grymme de voro, ej voro helt och hållet oåtkomlige för medlidande.» Sedan Louis Blancs stora arbete blifvit afslutadt 1862, före- kom i Edinburgh Review (1863, juli) ett slags kritik deraf, hvars förf., efter en vrängd framställning af Louis Blancs berättelse om affären Sombreuil, åberopade såsom en gång för alla afgörande Gra- nie? de Cassagnacs myndiga förklaring, att hvarje »tvifvel på san- ningen af den vedertagna berättelsen blifver omöjlig inför det in- tyg, som sonen till mille de Sombreuil tillstält oss». Af denna utmaning föranläts Louis Blanc att tillskrifva den här ofvan nämnda dame i Paris, på hvilkens meddelande han grundat sin framställning, och fråga henne, huruvida sedan dess någonting rubbat hennes uppfattning af de omständigheter från septemberdagarne 1792, som mille de Sombreuil för henne hade omtalat. Sedan Louis Blanc fått hennes svar och bemyndigande att deraf göra det bruk, han funne för godt, vände han sig med ett den 18/9 1863 dateradt genmäle till The Athenäum, i hvil- ken tidskrift för 26 september s. å. det finnes infördt. Det böriar med svaret från brefskrifverskan i Paris, hvilket är underteck- nadt: V:e de Montmahon, née Roussel. Vicomtesse de Montmahon förtäljer, att hon år 1815 i Paris hos mime de Montarant gjorde bekantskap med en hennes släg- ting, mille de Sombreuil eller dåmera mime de Villelume — hon var nämligen gift med en kusin, med hvilken hon hade en son, som tycktes vara omkring 12 år. Då brefskrifverskan vid mid- 2Ô dagen observerade, att m:me de Villelume endast drack bvitt vin, frägade hon värdinnan: »M:me de Villelumes oöfvervinneliga mot- vilja mot rödt vin kommer förmodligen frän minnet af det glas blod, hon tvangs att dricka?» — »Hon har aldrig druckit ett glas blod», svarade m:me de Montarant, »detta är ett misstag, som jag skall bedja henne att beriktiga, såsom hon låter sig ange- läget vara, när helst tillfälle erbjudes.» Uppmanad att yttra sig, svarade hon i hufvudsak följande: »Jag behöfver ej säga, att det aldrig är utan en högst plåg- sam känsla, jag i minnet återkallar denna förfärliga period i min lefnad, och att jag icke kan hafva någon sympati för det partis verktyg, som orsakat mig så mycket lidande. Men jag håller det för min pligt att ej låta ett brott, som skulle lägga en ny skänd- lighet till så många fasor, falskeligen påbördas dem som åt mig återskänkte min far. Sanningen är denna. När mördarne, be- vekta af mina ansträngningar att rädda min far, lofvade mig att han finge lefva, svimmade jag öfverväldigad af rörelse. Nåväl, under intrycket af en känsla som man svårligen kan fatta hos personer som begått sådana brott, förde mig mördarne till dörren af ett närliggande café. En af dem begärde ett glas med socker och pomeransvatten samt lät mig dricka några droppar, som upp lifvade mig. Men hans blodfläckade fingrar hade smutsat glaset. Mitt första intryck vid åsynen af den blodiga hand, som räcktes fram mot mig, var att rysande vända mig bort. Men en af dem, som stödde mig, hviskade i mitt öra: drick, medborgarinna, och tänk på er fader. Jag gjorde så, men alt sedan dess, så snart jag ser rödt vin i ett glas, känner jag mig sjuk.» Detta är, säger brefskrifverskan till sist, den trogna fram- ställningen af fakta, sådana de berättades för mig af m:lle de Sombreuil sjelf. Om detta år 1815 var m:lle de Sombreuils hågkomst at sep- temberdagarne, hvad vitsord kan då tillmätas sonens, några år- tionden efter hennes död skrifna bref?* I min tanke kan man * Historieskrifvaren Granier, kallad de Cassagnac, hvilkens lättfar- diga ytlighet är lika stor som hans anspråksfullhet, säger att brefyet ar skrifvet till Äonom af de Villelume. Att denna uppgift är lögnaktig, sy- nes framgå af några ord hos Mortimer Ternaux (Histoire de la terreur, TIT- 288) Den sistnämnde förf, har låtit sig ofvertygas af ifragavarande bref, som - säger han - Villelume skref till Alfred Nettement, och denne införde i sin Réfutation de Vhistoire des Girondins hvmtrun nier de Cassagnac hemtade och reproducerade det. Olyckligtvis har Mor- timer Ternaux ej uttryckt sig med all den tydlighet, man kunde önska: han citerar ett arbete af Nettement, som Louis Blanc forgafves sokte i 3ô pâ förhand säga, att det ej förtjenar något afseende. Men tager man så dess detaljer i betraktande, skall man lätt finna att det är hallucinationer, hörande icke under historiens utan under pato- psykologiens domvärjo, som de Villelume berättar. Det kan sedan vara temligen likgiltigt, om blott han, eller slutligen äfven hans mor, bragts att tro hvad som så ofta i tal och skrift uppre- pats — likgiltigt också, hvad inflytelse å ena sidan lusten att posera och vara märkvärdig, å andra sidan den politiska fana- tismen utöfvat på inbillningen. Brefvet skulle man kalla löjligt, om det ej handlade om en sådan sak. Ehuru, säger de Villelume, ehuru min mor ogerna talade om denna bedröfliga tid, och jag »aldrig frågade henne», så har jag dock flere gånger hört henne omtala, att hr de Saint- Mart omedelbart före hennes far fördes ut från domstolen och blef dödad genom ett hugg, som klöf hans hufvudskål; att hon »då med sin kropp skyddade sin far, kämpade länge och fick tre sår» ; att hon virade sitt långa hår, som löstes upp under denna kamp, omkring faderns armar och, »ryckt fram och till- baka samt sårad, slutligen bevekte dessa menniskor». En af dem tog^ ett glas, hälde deri blod »ur de Saint-Marts hufvud, blandade deri vin och krut och sade henne, att om hon drucke detta för nationens välgång, hon skulle rädda sin far», hvarpå hon »utan tvekan» drack och sedan »fördes i triumf af desse samme män». Man behöfver icke erinra om, att m:lle de Sombreuil (m:me de Villelume) för m:me de Montmahon berättat något helt annat än hvad sonen lägger i hennes mun; eller att intet af nyss an- British Museum, och som jag fåfängt sökt i riksbibliotekets bibliografiska hjelpredor. Nettement har visserligen skrifvit ett arbete, som är en’ veder- läggning af Lamartine, men som heter annorlunda än M. T. säger och der icke något bref från Villelume finnes infördt. — Skulle till äfventyrs autenticiteten af detta bref ej vara höjd öfver alt tvifvel? Ett af Graniers falska citat har satt myror i åtskilliga hufvud. Han ?n^r ^erser om m ile de Sombreuil af Victor Hugo, som ganska riktigt 1 s^n j 1^23 jitgifna. Odes et Ballades egnat henne ett poem, bygd t på den da tjuguåriga fabeln ; men hvarken der eller någonstädes i hans sam- lade verk har man kunnat leta upp de rader, som Granier citerar. Jag har funnit dem och dermed gåtans lösning i en af de utsökt enfaldiga noter, hvarmed bokförläggarne Baudouin frères utrustade de memoirer, dem u^gafvos. Uti Mémoires sur les journées de Septembre be- klaga de (s. ^77), att Légouvé i sitt poem »försummat eller misströstat om att kunna återgifva» historien om det blodfylda glaset. De trösta sig dock nagot öfver denna brist, emedan en »ung poet» efter förmåga af- den ett ännu »outgifvet ode», ur hvilket de meddela en strof. Nåväl, det är dessa platta verser, som Granier uppgifver vara Victor Hugos verk! 31 förda beskrifning låter sig förenas med ögonvitnena Grappins och Monros berättelser; eller att en fysisk »kamp» med mördarne lika litet kom i fråga inne i fängelset, inför Maillards domstol, som den behöfdes ute på gatan, sedan fadern blifvit frikänd, och lika litet som den der skulle ens för en minut hafva tjenat till någonting eller varit möjlig, i fall han hade blifvit dömd, efter- som hon då ej hade fått följa honom ut; eller att hon år 1795 lät Piette i konventet säga, att »kampen», nämligen inför dom- stolen d. v. s. hennes tärar och böner samt budskickningarna fram och åter mellan Abbaye och Invalidhotelet —, räckte i »tjugufyra timmar», och då slutade med en frikännande dom; eller att, enär domstolens utslag alltid och utan motsägelse respekte- rades, »triumfen» började i det ögonblick, då hon med sin far kom ut; — man behöfver knappast erinra om detta, för att hafva rätt att anmärka det sinnesförfattningen hos den, hvilken samman- skrifver ett sådant vanvett som de Villelumes bref, beröfvar ho- nom hvarje anspråk på att få vitna i målet. Berättaren har, som vi se, ingen föreställning om den af ögonvitnen, deribland sådana som inför Maillards domstol sväfvat mellan lif och död, samstäm- migt konstaterade procedyren. Han sammanblandar tribunalet inne i fängelset och den »exekutiva makten» ute på gatan, hvilket är lika berättigadt i det moraliska omdömet om det förres och den senares personal, som ohjelpligt vilseledande för uppfattningen af det faktiska förloppet. Hvad skall man slutligen tänka om om- dömet hos den, som tror att någon kunnat »utan tvekan» tömma glaset, och att offret för denna gräslighet kunde i ett sådant ögon- blick urskilja, att det var ur Saint-Marts hufvud drycken hemtades! Naturligtvis är det möjligt, att m:me de Villelume kan efter år 1815 hafva justerat sina — hågkomster från september 1792, och att hon sålunda kan hafva någon andel i sonens tokiga be- rättelse. Men nog är det mera sannolikt, att sedan modern af- lidit och under det i den ena boken efter den andra Légouvés fabel upphöjdes till historia, det var sonens alt för fruktbara hjerna som utarbetade alla dessa detaljer. Det var ju för honom ett sätt, vid brist på bättre, att göra sig sjelf till ett slags histo- risk personlighet och åt sig bevara en afglans af moderns cele- britet. Fåfängans vägar äro mångahanda, och det moraliska ögon- måttet för ryktbarheten väsentligen skiljaktigt hos olika individer. Det, så vidt jag vet, nyaste försöket att låta m:lle de Som- breuil personligen vitna i målet, gjordes i fjor af en viss Jules Nollée de Noduwez i bref till en fransk tidskrift. Hans morfar B. Storm, säger han, kände mycket väl m:lle de Sombreuil, som 32 han understödt under hennes vistelse i utlandet, och som 1799 flere veckor vistats i hans hus, »då han hade godt tillfälle att fråga henne om de förskräckliga händelser, i hvilka hon varit inblan- dad». Hennes uppgifter lära, enligt hvad brefskrifvaren hört af sin morfar, hafva »vexlat alt efter ögonblickets intryck». Hvad berättaren, B. Storm, ansåg sig kunna af dem behålla såsom till- förlitligt, var att man räckt henne ett glas. Men hvad detta inne- höll, derom hette det ena gången att det var vin, en annan gång att det var blod, men vanligast att man bjöd henne vin i ett glas, som var blodfläckadt. Slutsatsen blef för berättaren, att någon, som sett hennes krafter alldeles uttömda, i största välme- ning bjudit henne »någonting att dricka». Berättaren fann detta så mycket antagligare, som »m:lle de Sombreuil mycket väl på- minde sig, att hon var omgifven af personer som uppmuntrade henne : Mod, mitt barn ! mod, min dotter 1 folket beskyddar dig 1 » Detta bref skulle vara ganska intressant, om det ej hade starkt tycke af en mystifikation. Hvad först angår tidpunkten, då mille de Sombreuil skall hafva vistats i Holland, hos bref- skrifvarens morbror, så förefaller det föga troligt att hon i slutet af 1790-talet skulle hafva föredragit denna vistelseort framför Tysk- land, der hon ju förut uppehållit sig: 1799 vardt Holland en af skådeplatserna för koalitionskriget mot Frankrike; under de före- gående åren spelade de franske republikanerne mästare i den ba- taviska republiken, der den ena statskuppen aflöste den andra. Men ännu betänkligare är brefskrifvarens uppgift, att B. Storm år 1799 var »president i bataviska republikens generalstater och chef för verkställande makten». Den som skrifvit detta har för- verkat hvarje anspråk på att blifva trodd. Ar 1799 funnos inga generalstater, utan en på två kamrar fördelad »representativ corps»; det fans ej heller någon »chef» för den verkställande makten, hvilken var anförtrodd åt ett kollegium af fem ledamöter, och advokaten B. Storm hörde ej till dessa fem. Et voilà justement comme on écrit l’histoire. 4. /W/h. Året 1889, politisk revy. Af Otto Sjögren. Man var på förhand benägen att tilltro året 1889 nå- got politiskt stordåd, egnadt att återupplifva hundraårsmin- net af 1789. Denna väntan har också ej alldeles besvikits, om än uppfyllelsen dröjt, ända tills framemot årets slut^ då revolutionen i Brasilien med ens företeddes som ett oblo- digt effektstycke till apoteosering af 1789. För öfrigt har året på sin repertoar haft andra glansnummer, af hvilka ett (verldsutställningen i Paris) direkt anknyter sig till hundra- årsminnet, ett annat (den stora strejken i Rhenländerna) sannolikt ej är främmande för intrycket däraf, ett tredje (Stanleys fullbordade färd genom Afrika) åtminstone håller för ögonen den pånyttfödda europeiska civilisationens se- grande gång genom verldsdelarne. Dessa händelser, till och med den brasilianska revolutionen, hafva alla varit af fred- ligt kulturbringande art. Året 1789 företedde den börjande stora öfversvämningen, den »déluge», hvars ankomst »après nous» redan Ludvig XV anade; under de följande åren steg öfversvämningen än högre och blef allt mer förödande. Aret 1889 framvisar däremot bilden af den skimrande regn- bågen, som lyste på himmelen helt visst som erinring om den stora nederbörd som varit; huruvida den tillika enligt naturlagarne innebär något löfte att »ingen syndaflod mer skulle komma öfver jorden», derom tvifla visserligen fri- tänkarne, och hvad angår revolutionär öfversvämning, synes jn den brasilianska revolutionen vilja gifva dem rätt. Först riktar sig blicken då sjelfmant, utan hänsyn till kronologisk ordning, mot färgspelets mest glänsande Ijus- 3 Ur Dagens Krönika. X. 1. 34 parti. Den 5 maj öppnades med imponerande prakt och ståt den stora verldsutställningen i Paris. Man hade pa förhand fruktat att här skulle firas nagon extra eklatant revolutionsfest, och derför hade de ^ögmonarkiska rikena, med Tyskland i spetsen (och Sverige efterst) afhalht sig från officielt deltagande i utställningen. Tant pis pour eux, såsom de sedan erforo då de efteråt till någon åe\ mile vara med men ej kunde /à det. Men man dröjde ej längre V1d syndaflodshistorien, utan hade skridit fram till den darpa följande berättelsen om »Babels torn», hvilket nu blifvit uppfördt med större framgång än det gamla och utan »for- bistring», huru mycket än en sådan förespåddes och yan- tades 8 Kring det väldiga Eiffeltornets fot hollo nu glada människoskaror från alla verldsdelar industriens forbrodnngs- högtid på det vida fält där flere af revolutionens stormi- gaste uppträden egt rum. »Men Sverige, Sverige, - Sve- riae dröjer än», klagade den under aret aflidne skalden Fredin vid den hyllningsfest, som här den 5 maj under Hedlunds presidium gafs åt revolutionsmmnet. Huruvida man verkligen drömt några »stormaktsdrömmar under pickel- hufva», må lemnas derhän, då drömhfvet i alla händelser ei är yttring af ett fullt normalt själstillstånd. Julien, soro med säkert snodd lina föres i släptåg efter det stora skep- pet, kan nog svårligen drömma om att någonsin blitva fr6g Att tornbyggnadshistorien skulle få sitt moderna mot- stycke äfven däruti att byggandet skulle blifva afbrutet ge- nom en »förbistring», det hade man, såsom redan fornt an- tydts, länge förespått. Boulanger skulle som en »deus ex machina» tillställa den, och »författningsrevisionen» var det maskineri, som dervid skulle brukas. Också varnade den österrikiske ministern Tisza mot deltagande i utställningen nå grund af den rysliga osäkerhet som skulle komma att rådag i Paris. Den 27 januari, kejsar Vilhelms födelsedag, valdes också Boulanger till en af de deputerade for staden Paris, och för ett ögonblick såg det ut, som om han i spet- sen för talrika anhängare och med stora penmngemedel till sitt förfogande skulle hafva segern i sin hand. I de monar- kiska länderna (äfven här i Sverige) hade man redan börjat egna honom panegyriska uppsatser, dar man ^unde me lan raderna läsa, att republikens snart stundande fall skulle blifva hans ovanskliga ära. Nu blef emellertid afguden störtad 3S nästan ännu snöpligare än fordom Svantevit i Arkona. Väl måste hans motståndare Floquet, med hvilken han förr en gång korsat sin värja, afgå från sin post som minister- president (14 febr.), men Tirard; som en vecka derefter blef Floquets efterträdare, visade sig måhända ännu bättre kunna hålla Boulanger stången. »Den tappre generalen» hade tagit till flykten, så snart det blef fråga om efterräk- ning för vissa fuffens, som han under den framfarna ti- den begått. Han for som flykting till Belgien, till London, slutligen till Jersey. Det samlade materialet blef emellertid allt digrare, de därur mot honom framdragna bevisen allt mera bindande. Den 8 augusti, då Eiffeltornet längesedan var färdigt, och utställningen pågick i fullt utvecklad glans, började den öfver honom nedsatta riksrätten inför franska senaten sina sammanträden i Luxembourgpalatset; den 13 fäldes han för »sammansvärjning», den 14 för »attentat och försnillning», och den sistnämnda var, såsom bevisen ådaga- lade, af verkligen skandalös art. Boulanger jämte Roche- fort och Dillon dömdes att »deporteras till någon bestämd plats». Det var ej att vänta att de skulle sjelfmant inställa sig för straffets undergående; de nöjde sig med att på af- stånd protestera mot domen, men dristade äfven till höjande af anhängarnes sjunkna mod att hotande hänvisa till de stundande allmänna valen. Man talar ibland om »moraliskt nederlag», ett sådant i fullaste mening hade den »tappre generalen» lidit, då han nu stod der som en öfverbevisad bedragare och försnillare. Nederlagets följder fick han också vid de bebådade allmänna valen erfara. Den sociala arbetarrörelsen räknar, äfven den, sina anor från den stora franska revolutionen och synes hafva, åtmin- stone indirekt, tagit intryck af dess hundraårsminne. Vi vilja ej tala om den svallvåg däraf, som gått öfver till vårt land; vi blott erinra om arbetardemonstrationen i Göteborg på nyårsdagen, om den ännu större demonstrationen här i Stockholm omedelbart före kungsjubileet den 21 jan., socia- listkongressen i Stockholm (afslutad den 20 april, samma dag prins Erik föddes) samt slutligen de flerestädes hållna »bastiljfesterna». Det är i de stora kulturländerna som den afgörande striden en gång skall utkämpas, och där visa sig äfven de förebådande stora symptomerna. Till dessa hörde den stora socialistkongressen i Paris, hvilken afslöts den 26 juli, sedan den fattat beslut om 8 timmars normalarbets- 30 dag, (för hvilken en allmän europeisk socialistdemonstration lär komma att tillställas den 1 maj 1890). om tillsättande af arbetsinspektorer, valda af arbetarne sjelfva; men aflönade af staten, samt andra förslag, hvilka likaledes upptagits på det sociala arbetarepartiets program. Denna kongress sam- manträdde och arbetade i all yttre stillhet; men i Tyskland såg det i början verkligen hotande ut, då den stora vest- faliska grufarbetarestrejken utbröt ungefär samtidigt med parisutställningens öppnande. Till all lycka slöts dock denna stora rörelse, i hvilken mer än 100,000 arbetare deltogo, i det hela fredligt, utan annan blodsutgjutelse än den, som militären i öfvermod eller obetänksamhet tillstälde, och som kostade en mängd fredliga resande lifvet. Den unge kej- saren synes här hafva ingripit i det hela både allvarligt och förståndigt, om än hans något brutala tilltal till arbetare- deputationen klandrades och väckte ond blod. I slutet af maj återupptogos grufarbetena och strejken var slutad, se- dan den för arbetarne medfört någon förbättring, om än ej allt hvad man väntat. Af ännu större omfattning blef den stora dockarbetarestrejken i London, hvilken fullständigt utbröt i slutet af augusti och åt de strejkande beredde rätt vigtiga medgifvanden. Vid båda dessa rörelser förnekades allt yttre samband med socialisternas planer och sträfvanden ; en viss inre solidaritet röjer sig dock omisskänligt och so- cialismen har äfven velat räkna de vunna framgångarne sig till godo. . „ ... Tyska regeringen förde emellertid pa sedvanligt sätt sitt poliskrig mot socialisterna både inom eget land och kring dess gränser. Isynnerhet hade man nu till operations- fält utsett Schweiz, där förhatade socialisttidningar utkommo. Men den tyske agentens numera ej så alldeles ovanliga till- tag, att under falsk flagg af uppviglare göra sina spaningar, ledde denna gång till hans utvisning. Bismarck sökte ge- nast begagna denna händelse på ett sätt, hvilket tog sig ut som ett tillämnadt attentat mot den schweiziska republikens sjelfständighet som neutral makt. Den 5 juni afläts näm- ligen till schweiziska förbund sregeringen hans hotande not, hvari förklarades, att Tyskland »tillsammans med de för- bundna makterna funnit sig föranlåtet taga den frågan i öf- vervägande, huruvida Schweiz’ neutralitet vore förenlig med upprätthållandet af fred och ordning i de öfriga staterna.» På samma gång republiken energiskt häfdade sin traktats- 37 enligt försäkrade neutralitetsrätt, sökte hon afväpna den tyska regeringens missnöje genom erbjudandet att tillsätta en generalprokurator för uppsigten öfver främlingspolisen. Men Bismarck nöjde sig ej därmed. I en ny, ej mindre hotande not af den 26 juni fordrade han ingenting mindre än en författningsändring med syfte att strängare under- ordna kantonernas lokalregeringar under centralregeringen i Bern i afseende pä uppsigten öfver främlingarne, särskildt de i Schweiz lefvande tyska socialisterna. Till en sådan åtgärd kunde republiken ej lemna sitt bifall, utan att prin- cipielt uppgifva sin sjelfständighet; men tvingande våldsåt- gärder, hvarigenom Tyskland kunde hafva fattat fast fot i Schweiz, kunde icke heller ega rum, utan att stöta på oppo- sition från de andra makternas sida. Man företog då från tyska sidan en sträng gränsspärrning mot Schweiz, men äf- ven denna har måst uppgifvas eller mildras, och en för- likning har kommit till stånd på vilkor, som varit för re- ])ubliken antagliga. Genom anläggning af befästningsverk på S:t Gotthard samt i AVallis och Graubünden söker emel- lertid förbundsregeringen hålla sig beredd för möjligen kom- mande eventualiteter. Det centralmaskineri, med hvilket den gamle Bismarck och hans son fortfarande söka styra den europeiska fast- landspolitikens kurs, heter nu trippelalliansen. Ryssland synes lemnadt utom räkningen, om man än i Berlin ibland visar synbar benägenhet att ställa tsaren till freds, t. ex. då prins Ferdinand vid sitt nyligen gjorda besök i Österrike tick någon vink att ej besöka Preussens område, än mindre göra någon vist i Berlin. Alltmer känner sig emellertid Ryssland missnöjdt, har länge på egen hand planerat ett tigersprång mot det väntade feta villebrådet i Orienten och drifver till Tysklands förargelse sin kurtis med Frankrike, ehuru »föremålets» jakobinska kostym icke just är till be- hag. Äfven i Berlin råder mot Ryssland en tilltagande för- stämning, hvilken tydligt nog gaf sig tillkänna vid kejsar Alexanders besök därstädes den 11 okt. Men trippelallian- sen, som ger sig min af att vara ett bålverk mot både Ryss- land och Frankrike, synes sjelf laborera med en viss svå- righet att hålla ihop. Det är egentligen Frankrikes attrak- tionskraft, som märkbart börjar öfva sin verkan. Folkpar- tiet uti Italien uttalar sig gång på gång mot den ekonomiskt ruinerande anslutningen till arflienderna, de af gammalt ha- 38 tade »tedeschi», och kastar i stället sina slängkyssar till Frankrike, den romaneske stamfränden, förkämpen för Ita- liens enhet, den borgerliga frihetens stärkta knytfäste. Af- täckandet af Giordano Brunos staty i Rom (9 juni) gaf äfven anledning till några demonstrationer af politisk inne- börd. En annan demonstration tog sig särdeles handgrip- ligt uttryck i attentatsförsök mot ministerpresidenten Crispi (13 sept.). Äfven i Österrike förnimmer man med en viss nervös otålighet de återkommande lystringsorden från Ber- lin. Att Österrike kan söka andra kombinationer har ock- så ibland antydts; illusionen om ett närmande mellan Öster- rike, Frankrike och Italien har åtminstone på visst håll förefallit nästan tjusande. Svårare är måhända den inre söndring, med hvilken hvar^era af de båda största alliansmakterna laborerar. De i förbundsrådet representerade tyska furstarne lära nämligen ej så alldeles obetingadt underordna sig under det preus- siska förmynderskapet, utan låta märka något som liknar opposition. Får en sådan utveckla sig måtte Tyskland ej faktiskt vara fullt så starkt, som det ser ut att vara — vid de stora militärmanövrerna. Därtill kommer också den, trots hänsynslös användning af statens alla maktmedel, allt- jämt tillväxande och allt fastare organiserade sociala rörel- sen. Inom Österrike stå de olika nationaliteterna alltjämt söndrade. Ungern vållar Österrike måhända ej så mycket trassel, som Norge vållar Sverige, men meningsskiljaktig- heter, äfven af politisk art, förefalla mellan de båda riks- halfvorna. Nu hafva äfven czecherna börjat röra på sig. Vid böhmiska landtdagen visade sig nationalitetsspänningen genom de tyska ledamöternas uteblifvande, och motion väcktes (24 okt.) att kejsaren skulle låta kröna sig till ko- nung af Böhmen. De tyska och österrikiska regeringarne måtte känna behof af förbundssammanhållning i det yttre. Kalnokys besök hos Bismarck på Friedrichsruh (2 nov.) vit- nar derom och kejsar Wilhelms samtidiga besök i Kon- stantinopel (3 nov.) påminner om gemensamt bevakande af intressen i Orienten. Trippelalliansen försmår nu ej att karessera de mindre staterna. Huru det nu än är med dessas regeringar, men på folken tycks den ej utöfva någon vidare attraktionskraft. De omständigheter, som föranledde Bexells interpellation i svenska riksdagen (6 mars) och med den förknippade sig, 39 tjena nog som bjärt illustration i saken, ehuru vi här blott antydningsvis erinra om dem. Likaledes underligt verkade den sedan i Wesersche Zeitung, en »högtbetrodd» tysk tid- ning, införda försäkran, att »hvar man» i Tyskland vet om svenska förbindelsen med trippelallianserna, fast man finner olämpligt att i den saken inviga de svenska riksdagsbön- derna (ungefärligen så föllo ordalagen). Genom sin sommar- sejour i Norge har också kejsaren haft, så att säga ett hem, pa den skandinaviska halfön. Den förbindelse, som man velat inleda mellan det tyska och danska hofvet genom att förmäla prins Valdemar med en af kejsar Wilhelms systrar, kom icke heller till stånd. Kejsarinnan Fredrik besökte med sin dotter hofvet i Köpenhamn (som haft och hade så många furstliga gäster), men återvände helt tvärt och »med oförrättadt ärende»; ryktet hviskade något om, att tsarens maktord här öfvat sin verkan. För Englands verldspolitik är förhållandet till den fast- landseuropeiska trippelalliansen endast en af de många be- röringspunkter, som man vid manövreringen har att iakt- taga. Att Tyskland numera innerligt önskar att stärka sin ställning genom upprättandet af en intim vänskapsförbin- delse med England, däraf har det allt sedan kejsar Wilhelms besök i London icke gjort någon hemlighet. Ja, man har ju motiverat sin eftergift i kolonialfrågor därmed, att »Eng- lands vänskap för Tyskland vore alltför dyrbar för att sättas på spel genom gnabb om ting af underordnadt värde.» I Englands parlamentariska kretsar har man emellertid ut- talat sin oro, att lord Salisbury skulle längre, än helsosamt varit, hafva låtit insnärja sig i trippelalliansens nät; »Salis- bury hatar Frankrike», har på vissa håll blifvit ett bevin- gadt slagord. På direkt interpellation i parlamentet afgaf understatssekreteraren Ferguson (den 17 aug.) den förkla- ring, att England förbehållit sig handlingsfrihet gentemot trippelalliansen; men på den i interpellationen framstälda frågan angående gifna löften till Italien kunde han endast prestera ett sväfvande svar. I ett nytt svaromål den 19 aug. förnekade han emellertid uttryckligen, att under kejsar Wilhelms besök i London någon formlig öfverenskommelse ingåtts mellan England och trippelalliansens makter. Det ser nästan ut som om Frankrikes folkliga attraktionskraft i någon mån verkade äfven på England, med hvilket det också under ett förgånget, ljusare tidsskede haft en »entente cordiale». 40 Den nordamerikanska republiken lefver sitt lif för sig sjelf, och det kan hon godt göra, ty hon har en hel verlds- del att fritt röra sig i. Stjernbaneret blef den 1 okt. för- sedt med fyra nya stjernor, enär fyra nya stater (N. Dakota, S. Dakota, Washington och Montana) då upptogos bland unionens stater. Äfven här gör sig en attraktionskraft åt alla sidor gällande. I det engelska Nordamerika, särskildt i Canada, höjas tidtals röster för anslutning till den stora republiken; på Cuba har väl ej någon sådan rörelse på se- nare tiden försports, men sympatierna äro äfven där omiss- känliga; i Mexiko utbreder sig alltjemt det nordamerikanska inflytandet på industriel och kommersiel väg. Ännu mer verkar den stora republiken genom sitt föredöme. Hela Amerika danar efterhand sitt samhällslif och sin statsrätts- liga uppfattning efter hennes mönster. En attraktion af så- dant slag är det tydligen, som gjort sin verkan i den bra- silianska revolutionen. »Vi vilja ej hafva ett kejsardöme efter europeiskt mönster, vi vilja hafva en republik efter nordamerikanskt»; ungefär så formulerades sedan lång tid tillbaka opinionens kraf i Brasilien. Arméen åtog sig att blifva exekutor för det krafvet, och kejsar Pedro gaf god- villigt vika. Genast proklamerades »Brasiliens förenta sta- ter» efter nordamerikanskt mönster. I Europas högmonark iska stater, särskildt Ryssland, Tyskland och Österrike hafva däremot visat sig företeelser af ej så särdeles sympatisk art. Till sådana företeelser inom det förstnämnda riket hör den våldsamma förryskningen af Östersjöprovinserna, hvilkas tyska befolkning nu också lärt sig att se det fordom så bittert häcklade svenska öfverväl- det i ett bättre ljus. Denna förryskning sträcker sig nu- mera äfven till folkskolorna och inleddes den 11 febr, med ett dekret af »kuratorn för Dorpats universitetsdistrikt» an- gående afskedandet af de folkskolelärare, som ej kunna un- dervisa på ryska; den 26 april utkom dekretet, som påbjöd undervisnings meddelande uteslutande på ryska språket i folk- och privatskolor. Från den 2 december har den ryska lagboken trädt i fullständig tillämpning inom Östersjöpro- vinserna. Ej mindre brutal, om än inskränkt till ett mindre område, är tyskarnes framfart i det dansktalande Schlesvig, där nu äfven religionsundervisningen i folkskolorna måste meddelas på tyska. I Preussen fick vid årets början den vidunderliga 41 Geffckenprocessen sin epilog (5 jan.) genom Gefickens fri- gifvande och processens nedläggande; det därpå följande plötsliga afskedandet af den preussiske justitieministern Friedberg (kejsar Fredrik III:s vän) må omnämnas i sam- manhang därmed. Hur ömtålig känslighet man hade på visst håll och för vissa ämnen, visade sig då sjelfva Kreuz- zeitung togs i beslag (28 jan.) på grund af en artikel, »så- rande för de monarkiska känslorna». Huru sårade dessa och befryndade känslor ofta befunnit sig, har föröfrigt både i Tyskland och annorstädes röjt sig genom mängden af repressivstadgar, mötesupplösningar, polistrakasserier och fängelsedomar, genom hvilka yttranderätt och församlings- frihet betydligt kringskurits och i öfrigt ett tillstånd fram- kallats, liknande det, som rådde på den metternichska reak- tionens tid. Sverige sökte man för tillämnade »inskridanden» få en, så att säga, mera elastisk fullmakt genom »munkorgs- lagen», hvilken dock ej i hela sin utsträckning antogs den 14 maj (samma dag då de strejkande tyska arbetarnes de- puterade hade audiens hos kejsar Wilhelm, som därvid ta- lade om att »låta skjuta sönder och samman»). Ett ännu starkare vapen har man låtit den tyska riksdagen smida genom stadgandet af permanent socialistlag, hvarom rege- ringsproposition framlades i tyska riksdagen den 25 okt. och debatten (rätt märklig) fördes den 5 nov. Socialisterna kände sig dock så litet slagna, att de den 19 nov. vunno en oväntad seger vid kommunalvalen i Berlin. I religionens och sedlighetens namn har städse förföl- jelsen mot politiskt misshagliga idéer öfvats. Hvad särskildt sedligheten angår, har den inom de kröntes och smordes egna dynastier, hvarifrån ju de mest uppbyggliga föredö- mena skulle utgå, ej alltid varit fullt mönstergildt repre- senterad. Den österrikiske kronprinsen Rudolfs och den sköna baronessan Vetseras samtidiga dödsfall (30 jan.) stod i sammanhang med omständigheter, hvilka, hur romantiska de än i öfrigt må vara, ej stå i synnerligt god samklang med de för det borgerliga lifvet gällande sedlighetsgrund- satserna. Den »serafiske» skald, som för någon tid sedan bredde poesiens färgglans öfver det likartade, om än be- tydligt mer »naturalistiska» förhållandet mellan Henrik IV och »den sköna Gabrielle», hade här kunnat finna ett mo- dernt sidostycke, ej utan sin fond af romantik, att poetiskt 42 behandla; nu blef det emellertid ej han, utan en yngre skald, som åtog sig det värfvet. For var del hafva vi ej kunnat förlika oss med seden att romantisera furstars snedsprång, medan man prosasträngt bedömer de ringares, utan vi in- stämma i stället obetingadt i de ord Karl XII en gång fälde om ett likartadt fall: »Krönt hufvud och gemen karl äro i den saken lika.» Ruttenheten inom vissa af den österrikiska statens högre ämbetsmannakretsar har för öfrigt närmare årets slut på ett rent af häpnadsväckande sätt framträdt i det mot de talrika emigranterna öfvade förfarandet, hvilket med skäl betecknats som utplundring och människohandel. Att polistjenste- männen härvid handlat i samband med högre myndigheter, och att äfven dessa haft sina förmåner att räkna sig till godo, synes framgå redan af det enkla sakförhållandet, så- dant det i tidningarne relaterats. På Balkanhalfön är sällan lugn; där jäser alltjämt och bubblar till tecken, att något är i görningen. Hvad Ryss- land för i skölden, vet man ej med visshet; men man vet, att det redan har betydande stridskrafter ordnade för en strategisk uppmarsch mot Donau. Föregående ar inträffade händelser, genom hvilka det ryska partiet fick öfyerhand i Rumänien. Xågot dylikt har under detta aret inträffat i Serbien. Den österrikiskt sinnade kung Milan, allt hårdare ansatt af sitt ryska motparti, måste vid årets början (4 jan.) underteckna en konstitution, som band hans händer. Sedan kunde han ej länge hålla sig qvar; den 6 mars (samma dag Bexell afgaf sin interpellation) abdikerade han till förmån för sin 12-årige son. Partikampen har emellertid fortgått, och det parti, som styrt i den unge konungens namn, synes ej hafva varit obetingadt ryskt. Åtminstone fick drottning Nathalie ett temligen snäft mottagande, då hon, närmare årets slut, ånyo besökte Belgrad. Af mindre betydelse synes tillbudet till uppror på Kreta hafva varit. På verldspolitiken inverka förr eller senare de båda stora företag, för hvilka Lesseps och Stanley, hvardera på sitt håll, stält sig i spetsen, nämligen Panamakanalen och det inre Afrikas öppnande för europeisk civilisation. Det första företaget mötte vid årets början en nedslående mot- gång. I januari upprättades väl ett nytt bolag under pre- sidium af Lesseps, hvilken med Banque de Paris ingick en öfverenskommelse (12 jan.) om utsläppande af nya Panama- 43 aktier till ett belopp af 60 millioner francs. Seinetribunalet förklarade nu det gamla Panamabolaget upplöst (4 febr.) och utnämnde förre ministern Brunet till »liquidateur» med vidsträckt fullmakt. Det nya bolaget synes emellertid haft alltför stora finansiela svårigheter att bekämpa, och företaget kan derföre ännu ej gå fram med en raskhet, som i någon mån motsvarar de en gång uttalade stolta förhoppningar. Fullbordandet af Stanleys äfventyrliga Afrikafärd hör till årets vigtigaste tilldragelser. Länge har den bildade verlden varit i oro öfver den namnkunnige resandens öde. Det var först vid början af detta år, som man fullt för- vissades om, att han verkligen lefde, och under de senaste månaderna har man med lifligt intresse förnummit de knapp- händiga underrättelserna om hans segertåg från sjön Albert Nyanzas stränder till Zansibar. Sålunda förverkligade han sitt uppsåt att undsätta Emin samt har haft flere strider och äfventyr gemensamt med denne. Den 18 maj bröto de båda upp från södra stranden af Albert Nyauza och tågade österut. Den 10 nov. anlände expeditionen till Mowapwa (20 eng. mil ö. om Zansibar); den 6 dec. anlände Stanley till Zansibar. Framgångens glädje har emellertid störts ge- nom det olycksfall, som drabbat den halfblinde Emin. Den brasilianska statshvälfningen kom vid slutet af året liksom för att åt det samma gifva en revolutionär slutkläm. Den utbröt den 15 november och blef nästan med ens fullbordad, och utan blodsutgjutelse, hvilket man också kunde vänta då militären, den civila byråkratien och folket sympatiserade; ja, man vill göra troligt, att sjelfva den gamle kejsaren varit på förhand invigd i revolutionsplanen och gillat den. Bland de under året aflidne personerna må nämnas följande som på ett eller annat sätt varit framstående i det politiska lifvet: de ryska f. d. ministrarne Sjuvalov (22 mars) och Tolstoi (7 maj), John Ericson (8 mars), John Bright (22 mars), Felix Pyat (4 aug.), f. norska statsmin. Selmer (1 sept.), Zach. Stoianow, den bulgariska sobranjans presi- dent (15 sept., sannol. mördad), general Faidherbe (28 sept.) samt slutligen förre sydstatspresidenten Jefferson Davis (5 dec.). Bland dödsfallen i de furstliga familjerna är den por- tugisiske konungen Luiz’ (19 okt.) det mest remarkabla. Operarevy af Volontaire. Ouverture: Marcia funebre. Æ. Operan: Repriser af Gounod (Faust, Romeo), Verdi (Aida, Ernani), »Kronjuvelerna», »Fidelio», »Nordstjernan», »Carmen», »Leonora», »Don Juan», »Faust». — Oselio-repris. -»Soenska^ teatern: Fransysk, dansk, norsk och finsk sång. Vasateatern: Kaptener och sjökadetter, tvätterskor och cocotier, en (liten) hertig. K. Operan började spelåret 1889—90, visserligen med åter- stäldt riksdagsgage, »dalupproret» till trots, men ack! blödande af många och svårersättliga förluster. Robert Ohlson hade redan under hufvud till ro. Det var en storhet — i det lilla, under en nära 30-årig tjenstetid flera förra arbetsåret lagt sitt Visserligen utförde han stora partier, ja hufvud- roler, såsom Rossinis Figaro, Mitou i Kungen har sagt det, hrik i Vermländingarne, samt sist men kanske främst Beckmesser i Mästersångarne, men hans storhet låg dock i hans samvetsgranna utförande af sekundära roler, dessa af tusen olika slag, än grefve Fredrik i Mignon, än bonden Thiebaut i Villars dragoner, än markis de Corcy i Postiljonen, än lek saksarbetaren Miller i Nürn- bergerdockan, i alla karakteristisk, fyndig, liflig, intresserad. Men kanske än större saknad väcker han i än mindre partier, dessa »nödvändiga onda», som kallas fyllnadspartier och som väl gifna knappast märkas men dåligt framstälda kupna skämma en hel 4ß opera. Hit räkna vi svärmen af »förtrogne» och »vänner», så- som Lorenzo i Den Stumma, Rudolf i Tell, Gaspard i Leonora, Riccardo i Ernani o. s. v. o. s. v. Just i sådana småpartier har man nästan mest märkt att Robert Ohlson, den tysta kraf- ten, är borta. Ovanligt musikalisk, kunde han nästan hvarje not i de operor han sjöng och de voro många att ej säga alla. Ty också som korist gaf han sig ibland med i leken af intresse för det hela och af harm öfver de vanliga koristernas »träaktighet». Sålunda kunde man under samma opera få se Ohlson än i ty- ranners led, än bland upprorsskarans koryféer, och han delade sina gracer lika, utan funder och utan politik. Var salongen proppfull, sjöng han bra, var den skallig som en 100-årig hjessa, sjöng han nästan än bättre, »för nu är det mindre hostare och harklare och nu lyss di alldeles utaf tusan». Alltid glad och oförskräckt, fanns han jemt på sin post, och pligten hade hos honom intet obytt med plikten. Det var en ovanligt sympatisk företeelse, Robert Ohlson, och de fosterländska sånggudinnorna hviska med vemod och tack- samhet öfver hans för tidigt redda grift: »Hvila i frid, du gode och trogne tjenare ! » Då Anna Klemming fälde uppriktiga tårar öfver denne sin kamrats bortgång, den hon alldeles nyss spelat emot i »Kungen har sagt det», med de orden : »Han var ju alldeles nyss här, så stark och så glad», låg det i dessa tårar och dessa ord en omedveten förutsägelse öfver hennes eget sorgliga och —lyck- liga öde. Det var ett grannt löfte, som brast med henne i dö- den, en begåfning, som just kort förut fått karakter af ömmare, ädlare, finkänsligare innebörd än förut, en flit af jern, en röst af silfver, som på sistone mjuknade upp alltmer från sin forna stålaktiga käla, en lofvande dramatisk talang, under våren mani- festerad i två så skilda, men aktningsvärda, delvis framstående studier som Regementets dotter och Valentine, föröfrigt en god, ädel ung varelse utan »teaterlynne» och med förlåtelse för de intriger, hennes framstående plats utsatte henne för, i det yttre en bild af Svea, stark och blid, nordiskt vän och kraftig, nu slumrande på rosor i den vackra graf hon sjelf valt sig. Som en rosenknopp, härjad af tidig vårfrost, skall hon slumra i sin väns hjerta och hennes vän är hela den publik, hvars hopp hon var, hvars minne hon blef och hvars fridshelsning blommar som röda rosor under det hvita bårtäcke, hvarmed vintern smyckar hennes hvila i döden. 46 Men än hade döden ej fått ut allt sitt. Den gladaste bland de glade skulle for första gången göra sina vänner, sin publik sorg, vår bnflfo skulle sluta skämta, hans ögas eld skulle slockna, hans skratt förklinga, hans röst tystna i dödens generalpaus. Här behöfvas ej många ord. »Hvem är som ej vår broder mins, fastän hans skugga mer ej fins?» , Ekot af hans valdhorn hörs än qvar i skogen, minnet af hans glada verksamhet strålar qvar i sånggudinnornas tempel. Blekna kunna aldrig gestalter så lefnadsfriska och varma som hans typiska buffoframställningar, än ur klassisk musik, såsom Leporello, än af italiensk såsom Figaro, Dulcamara, Pasquale, än af fransk såsom Vulcan, Bijou, Gil Perez, samt Gigoti i Dia- mantkorset, som nu med honom förlorat sin mest glittrande juvel. »Det var ej konst, jag hört de sade, men ack hvad det var själ deri!» En sådan själ, en sådan natur står öfver konsten, de små tekniska greppen äro ovärderliga för osjelfständiga varel- ser, men vår buffo var en personlighet, han var en särskild i detta tidehvarf af dussinknappar, och han var en konstnärsnatur som få. En sådan naturs skuggsidor känner man. Men vi dra- gas mot de ljusa sidorna, den egendomliga poetiska lifsuppfatt- ningen, lättheten att tolka, att skapa på fri hand i konstverkets anda, föraktet för rutin-schablon, det glädtigt oförmodade, ja det — tu&an-djefla. Vår k. opera har nu en sann konstnär mindre, snart har den inga alls. Denna förlust hör till de oersättligaste af alla. Vi se ingen dager i det mörker som nu omhöljer den komiska operans framtid på vår scen. Till sådan glädje lefde han och till sådan sorg dog han, Stockholms populäraste sångare, Pelle Janzon. Ännu en förlust — dock ej af dödlig art anteckna vi i hr Books tillbakaträdande från hofkapellets hedersplats. Hur direktioner vexlade, hur dirigenter skiftade, var det alltid med en känsla af trygghet man bredvid anförarstolen såg den lefvande sammanbindande länken mellan nu och förr, in- karnationen af svenska operaorkesterns gamla anseende, den vackra traditionens lika vackra banérforare, konsertmästaren Book, i alla afseenden hofkapellets mest representativa man och prydligaste prydnad. Hr Book har bakom sig ett förflutet äfven som solist. Ännu mins man med nöje hans klassiska nobless i en Beetho- 4? vens »Romans» eller hans glindrande elegans i salongsstycken som »I Lombardi-fantasin». Men för en solist äro förhållan- dena i Sverge för fattiga, för få och små. Hofkapellet slukar dem alla till sist: så Book förr, så Tor Aulin nu. Måhända dock hr Book nu kan få tid att spela solo ibland för en pu- blik, som med nöje skulle förnya bekantskapen med hans ge- digna talang. I alla händelser lär hr B. komma att medverka vid Symfonikonserterna, der första violinstämman i honom har det bästa stöd, kamraterna den bästa föresyn, att ej säga försyn. * I all tysthet hafva från k. operan de senare åren afgått några artister, som derinom uppburit stora roler. Isabella af Sicilien, Margareta af Valois, Selika, Madeleine, Philine, Rosina, Rose Friquet, vidare Fidelios Florestan, herden i »Pathelin» Bä- bä-bä, min son Donathan, Muraren, Pelle Jonsson Krycka, samt till sist Czar Peter I, Mefistofeles, Marcel, Figaro, Bertram, Sa- rastro, Don Juan. Dessa artisters borgerliga namn, orsaken hvar- for de afgingo, hur det kom sig att intet adjö blef af, lemna vi åt den tänkande läsaren att utfundera, hembärande dessa artister under tiden publikens tacksamhet och lyckönskan till de nya glada förhållanden, i hvilka de inträdt. Så slutar jag min sorgmarsch som andra stora kompositö- rer med ett dur-ackord! * Gounods Romeo, som i våras återförde hr Arvid Ödman till de bräder, som äro hans och hans många beundrarinnors hela verld, har till belöning härför nu fått fira sitt sekularjubi- leum. Salongen var fullsatt, bland andra igenkände man der den första Julia, fru Jeanette Jacobsson, hvilken 1868 utförde det underverket att första gången beträda operascenen vid en pre- mière af en sådan opera och i en sådan rol som Julias och att — lyckas deri. Nu gafs hennes rol af fröken Ek, hvars för- måga att omskapa sin apparition verkligen är underbar; hon ger trots allt ännu ganska ansenlig illusion både som Julia och Mar- garetha, företeende i begge operorna en karakteristisk och anslå- ende apparition. Hennes spel är i dessa operor väl genomtänkt och äfven rätt väl utfordt, ehuru det ligger en viss sötsliskighet i frk. Eks sätt att spela genremessigt, der koturnen i högre grad borde anlitas. Så är t. ex. hennes kyrkscen i Faust full af väl uttänkta detaljer, men de komma ej alla till sin rätt och de hänga ej heller alldeles ihop inbördes. Fjerde finalen gaf hon i alla hänseenden intressant, men den femte togs för blekt och gaf ej ett nog imposant slutintryck. I Julias parti beundrar man den ung- domlighet, frk. Ek förstår att utveckla i första akten, der hennes valsaria trots de vokala ojemnheterna genom den sceniska fram- ställningen gör ett ganska ungdomligt graciöst intryck, svärmiskt, oskuldsfullt och glädjesprittande. Det är synd att de vokala med- len skola neka sin tjenst mot höjden och tonemissionen i den bundna satsen alltjemnt skall vara så bristfällig. Vår konserva- toriisångkonst har mycket på sitt samvete, men väl knappast något så tragiskt som den missriktade uppfostran af Selma Eks röst, som aldrig blifvit hvad den frikostiga naturen ämnat den till, och som pressad af detta sångsätt ej kommer att hålla stånd mot ti- dens och tjenstens härjningar som fördelen af en mer praktisk och konserverande metod skulle medfört åt henne och den svenska operakonsten, för hvilken denna konstnärinna egt större förutsätt- ningar än samtliga andra de senare åren. Hr ödmans Romeo sårade i våras några »ömmare samve- ten» genom alltför danska fasoner i sin sång. Nu äro de sin kos, men det lif och nit, hr Ö:s Romeo vunnit i Danmark, sät- ter fart i flera detaljer, der sådan förr saknats; så anse vi nu mindre kärlekskuttrandet än den svårare tredje akten som hr Ö:s glanspunkt, och det är onekligen ett framsteg. Att hr Strandbergs vackra framåtgående nu tvärstannat ge- nom hr Ödmans återkomst, anse vi för lika beklagligt som onö- digt. Såväl i Faust som Romeo voro denne sångares prestatio- nar af den art att han mycket väl deri borde tillåtits alternera med hr ödman. Nu i höst har hr S. varit så godt som förvisad från Operan, hvarpå naturligtvis hans konstnärskap ej kan vinna. Hr S. är för blygsam att tränga sig fram, som vissa medelmåttor för sed hafva, och derför har han orättvist blifvit både gömd och glömd. Ej heller kan det vara välbetänkt att begagna sig af hr Ödman som lockbete så träget, att en sångare med så delikat organ som tenor anstränges i regeln hvarannan afton månad ef- ter månad, samtidigt med repetitioner och studier af nya roler, dessa dertill så ansträngande som tenorpartierna i Othello och Lakmé. Dessutom ju oftare en magnet anlitas — dess mer sliten blir den, dess svagare dess dragningskraft, låt vara att hr Ödmans förtjusta och förtjusande damegarde »dör, men viker ej». En prestation, der hr ödman numera torde nått idealet, 49 erkänna vi gerna är Carmens Don José. Man kan icke tänka sig något bättre i denna rol än livad hr Ödman här lemnade till allmänhetens beundran den afton, dä frk. Wolf gjorde sin re- entré. Också var hr Ödman aftonens hjelte. Ty frk. Wolf var en skral hjeltinna. Hennes utseende är lika olämpligt för rolen, som hennes kostymer voro omöjliga för en Carmen. Hennes spel var groft och klumpigt, stundtals rent af groteskt. Sången var deremot god, ehuru rösten i vissa lägen saknar klang och rondeur. Seguidillan gaf hon med rätt mycken förtjenst, hvil- ket ej torde kunna sägas om habaneran, hvars fransyska tempo denna afton ej är karakteristiskt för de spanska habanerorna, som, idealiserande lätjan och den lifsnjutande trögheten, bör ta- gas i mer långsam takt. I E:molls-arian gjorde några låga to- ner god effekt, men höjden var här i gengäld torr och skarp. Dansscenen misslyckades och förförelseduon hade föga bedårande. Föredraget af f:moll-satsen i spåtrion lyckades denna afton sär- deles bra, men aktionen var i denna akt för litet påpasslig. Fjerde akten gafs på sin höjd medelmåttigt och i sin helhet är rolen ännu frk. Wolf för svår. De sceniska anordningarne i dessa operor erbjödo ett vidt fält för anmärkningar, något så mycket mer anmärkningsvärdt, som ju Operan nu i hr Josephson fått Sverges erkändt förste regissör. På hr Christiernson, som dock uppvisade flera mäster- ligt iscensatta operor, kunde man ej ha så stora pretentioner, så mycket mer som hr C. välbetänkt nog hvarken muntligen eller skriftligen sagt sig vara något märkvärdigt under af regissör- visdom, kraft, makt, prakt . . . I festsalen hos grefve Capulet böra väl gästerna, då de sjunga: Se hvilken skönhet, förut ha betraktat flickan, deras bug- ningar och nigningar voro sedan allt annat än mondaina, hur patriciska de än skulle vara. Slutscenen af tredje akten hade under förre regissören en vackrare tablå att bjuda på. Proces- sionen i fjerde akten bör anordnas mer i stil med musiken. Erke- pappa med sin eskort bör ej skrida in under det pikant hop- pande intermezzot i G:dur, derur lämpligare unga pager och tär- nor, balettelfvor m. m. borde trippa fram och Julias entré ej ske förr än detta muntra intermezzo är slutadt och de pompösa C:durackorderna tona. Balettmästaren göra vi ansvarig för hvad som gjordes under ballettscenen, hvars musik, rysligt att säga, på håret liknar La Traviatas. Är nu redan det litet eget att lätt klädda balettdamer dansa vals midt på sjelfva domkyrkoplanen och nästan ända in i sakristian kort före en högtidlig kyrkvig- Ur Dagens Krönika. X. 1. 4 50 sel, sâ blir detta väl änna befängdare när balettdamerna ge så föga akt på sina rörelser att de sparka de grefliga herskaperna på nobla näsorna. Förr bjöds i denna akt dessutom på bättre dansprestationer, balettkåren numera har hvarken stjernor eller drabanter, knappast ungdom och skönhet, blott en viss gammal- dags rutin och yrkesmessighet. Carmen var småpojkskören denna gång betänklig att åse med sin kärna af korpulenta äldre damer i gaminkostym. Nog togo de sig ut. Sången saknade ock vederbörlig ungdomskläm. I värdshuset gick det denna afton underligt till. Värdshusdörrn hade man glömt stänga efter zigenarpresentationens slut, hvadan också hr Grafström-löjtnanten sedan förlåtligt nog glömde bulta när lian kom igen, men ändå sjöngs och musicerades det om bultningar och stängda dörrar. Vid den stora kalabaliken i slu- tet befanns eget nog hela Sevillapubliken, som nyss gått sin väg, då »värdshuset skulle stängas» (och stängdes — i libretton), helt zonika qvar och man hade ej sett dem komma åter. Behöfvas deras röster till finalen, böra de väl i all verlden klädas om un- der Carmens långa scen med José, till smugglare och smuggler- skor, deras uppgift i alla fall i tredje akten. I den akten till- läts Carmen arrangera en bädd åt sig snart sagdt nere hos hr sufflören, hvilket är grufligt opassande, föga bättre hennes stol nere vid rampen under seguidillan. En något så när van re- gissör tillåter aldrig någon ligga eller sitta, minst på stolar och bäddar, nere på avantscenen, som i allmänhet sparsamt bör be- trädas. Striden mellan Jose och Escamillo skall ju slutas med att ( armen kastar sig emellan duellanterne och dymedelst »räd- dar hscamillos lif», för hvilket han sedermera artigt tackar henne : »Med fröjd jag derpå tänker att det är Ni» o. s. v. Nåväl, nu kom Carmen för sent, hejdade ej Don José i rättan tid, men ända blef Escamillo oskadd och qvad sitt »Med fröjd etc.» I sista akten var folkskarans uppförande för lamt och tyst. Af vigt för intrigens förlopp under mellanakt är den berättelse smugglarqvinnorna sinsemellan af handla rörande detta ämne. Detta var med orätt uteslutet. Frasquita särdeles, men ock Mercedes voro alldeles galet maskerade, röda och hvita, blonda och nor- diska, i sitt uppförande tama och beskedliga. Sådana kunna de saklöst uteslutas. De skola vara lifliga, brunhylta; spansk gi- tanatyp, spansk eld och fart. Herrarnes maskering är ej heller den rättaste. Sjelfva toreadoren lemnar öfrigt att önska. Men sådant skall en regissör se efter. Derför är han der. Reprisen af Ernani medförde en ny kejsare, hr Lomber g. Han visade en nordisk baryton, mindre lämplig för italiensk mu- sik sannolikt än för fransk och nordisk, mjuk, någorlunda kraf- tig, omsorgsfullt skolad, med oansträngd klangfull höjd, något svagare djup, men vackert mellanregister. Föredraget röjde en musikalisk natur, men var för enformigt och beskedligt för en rol som denna. Särskildt i den stolta tredje finalen försumma- des flera accenter mer än lofligt, särskildt den vackra sången : »hell Karl den stores odödliga namn», der detta »hell!» sam- mangyttrades med den föregående perioden och ej erhöll ens nö- digt musikaliskt marcato, mycket mindre den dramatiska aplomb, ja entusiasm, som partiet kräfver. Spelet röjde mindre debu- tanten än hållningen, som särskildt vid sidan af hrr Sellman och Strömberg verkade mindre högstämdt. I sin helhet var dock debuten hoppfull. Af de öfriga märkte man med nöje fru Öst- bergs framsteg i koloraturen, cabalettan framslungade hon första aftonen med verklig italiensk éclat, samt hr Sellmans präktiga, spel och hållning i titelrolen. Operan flög fram i korrekta tempi och gjorde trots sina banaliteter den friska effekt, ett genis ung- domsarbete alltid gör. Detta genis kulmen, Aida, har ej heller saknats på reper- toiren. Den företedde nu nyheten af frk. Jungstedts A.raneriä. För att vara så ny vid Operan, är denna sångerska verkligen förvånande. Hennes Amneris var en mycket god framställning, hvilkens brister snart nog skola med tiden utplånas. Dit räkna vi den något för ansträngda pompösa hållningen, hvars flickslan- kighet emellanåt stal sig fram, en ännu något för scematisk gest- serie, röstens osäkra insättande i det högre registret. Att rösten ännu är för svag för partiets mer heroiska delar, såsom i duet- terna t. ex., uppväges dock af den lyckliga omständigheten att klangen ingenstädes eller vid någon affekt blir skarp och frän, såsom hos den konstnärligt mer avancerade Almati hände, och att rösten är ganska jemnstiuken. Fröken Nordgren var kanske genom person och röstvolym mer imposant, men frk. Jungstedts Amneris syntes oss i vissa detaljer, såsom t. ex. »Nej du lefva bör», sjunga i mer korrekt Verdistil. Hennes rent dramatiska fjerde akt förtjenar stora loford, specielt med hänsyn till hennes ungdom och oerfarenhet. Med tanken på hennes lyckade komi- ska skapelser (Hoffmanns sagor och Mignon) kunna vi ej annat än sätta stora förhoppningar på denna unga sångerska. Måtte hon få lefva och lära och en vacker framtid är hennes ! 52 Att »Fidelio» âtersynts pâ k. Operan anteckna vi med nöje. Mindre nöjsamt för vår »musikaliska» hufvudstad var att den ej eger en publik nog manstark att fylla operasalongen, som är relativt liten, till att åhöra ett af musiklitteraturens mest hän- förande mästerverk och för det andra dymedelst visa sitt intresse för hufvudfaktorn i Sverges musiklif, kgl. hofkapellet, hvars re- cett det för aftonen var. Ej heller räckte vår musikpubliks intresse till att gifva hr Hallén, en af våra få svenska tonsättare och vår f. n. förste or- kestratör, bevis på sitt intresse genom ett talrikt besökande af hans intressanta mâtiné d. 10 Nov. i Akademien. Med rätta förehåller N. D. A:s förtjenstfulle musikreferent, hr Victorin, allmänheten detta och talar i sammanhang härmed några för- träffliga ord om de »cirkusar, variétéer och andra dylika före- teelser af lägsta art», som tillåtas distrahera en publik, som tycks vara mindre nogräknad. Dock bör det vara ledsamt för en så etiskt och estetiskt bildad och grannlaga referent att spalt om spalt med sina egna tänkvärda rader finna en ohejdad pane- gyrik öfver Cirkus Schumanns — åtminstone vid dess debut och för beresta personer — alldeles icke häpnadsväckande prestanda. D:r Adolf Lindgren har för några år sedan i Aftbl. i en ut- märkt artikel påpekat hur omöjligt det är för en tidning att ega något konstnärligt inflytande, då den än befinnes säga ditt, an- dra gången datt, och då den sakkunnige konstbedömarens utsago ofta alldeles paralyseras af notisjägares och småreferenters pue- rila skriblerier. Så t. ex. motverkas nu i N. D. A. musikrefe- rentens goda inflytande genom hvarjehanda grönskande element, hvilkas operett- och cirkus-entusiasm mången gång varit på vip- pen att neddraga denna högt aktade stora tidning till löjlighe- tens nivå. Reprisen af »Nordens stjerna» medförde den intressanta följden af ett kolossalt utbrott af pruderie i tidn. Dagens Nyhe- ter. Det var naturligtvis tältscenen det gälde, der czar Peter småningom lätt lifvas af drufvans safter och säger några små vänligheter åt de ju krigsvana marketenterskorna, hvilkas tolka- rinnor — damer Holmstrand och Wolf — beklagas för sina »genanta roler». Men en förf, i denna nyss nämnda tidning borde väl ha tagit reda på att marketenterskor är lustigt, gladt Dch karlavulet folk, ej ledsna att ta en karl hvarken om skäg- get eller i kragen, och att de icke äro några vanliga — pigor? Skulle verkligen tidningens publik vara så lätt altererad? 53 Den första af höstens abonnementsaftnar upptog repris af Leonora, Donizettis gamla halta séria, som nu måste fram som Ödman-piedestal. Dock var hr Ödmans Fernando bättre 1886— 87. Han forcerade nu för mycket och uraktlät använda svart timbre i tredje finalen, der nu hans ljusa röst, så maltraiterad som der skedde, gaf partiet en käringaktig trätlysten bismak i denna final. Vi veta hvarför hr Ödman fruktar använda le tim- bre sombre, han erinrar sig Duprez och hans öde. Men Duprez använde den alltid, det var hans manér för att ge en af natu- ren icke heroisk röst nödig intensitet, hvilket excellent lyckades den utmärkte artisten, men — — några år blott. Någon gång och på passande ställe använd, har hr ödman deraf intet att be- fara. Den sköna romansen i C skämdes numera något af hr Ö:s olyckliga manér att alltid crescendera en uppgående tonföljd, ej heller var denna afton det höga C:t tillräckligt förberedt, man märkte registerolikheter, något som annars hr Ödman är en mä- stare att villa bort. Prestationen, som oaktadt våra reservatio- ner fortfarande i många fall är mästerlig, hyllades outreradt, spe cielt af de damfullsatta 4:de och 5:e raderna, der hr ödman har sina feminina Pappenheimare, som arbeta med händer och fötter på ett sätt så storartadt att Edison skulle bli tröstlös öf- ver all den kraft dervid går förlorad ej mindre än öfver hafs- vågornas. Den öfriga publiken hade rätt muntert åt detta fri- spektakel, som ej saknade sina primadonnor, af hvilka en lär efteråt ha svimmat, en annan afförts till Konradsberg, om man får tro de väntande ungherrarne, som stå i vägen i operavesti- bulen vid utgåendet — men det bör man nog icke. Leonora öfversteg totalt frk. Jungstedts hittills nådda stånd- punkt. Hvad tänka vederbörande på som så forcera en af den nyare uppsättningens bästa löften,* som icke kan undgå att deraf taga skada, särdeles som hon får uppträda i snart sagdt hvarje opera, således afton efter afton. För Leonoras svåra bravurrol har hennes röst ännu ej nödig metall och koloratur, föredraget hvarken glans eller styrka, spelet likaså, ehuru det var rätt snällt inöfvadt. För att vara af en så ung konstnovis var prestatio- nen dock ganska vacker och några veka moment, särdeles i slu- tet, kommo rätt illusoriskt till sin rätt. Med tiden bör frk. J. * Med anledning af fröken Jungstedts uppträdande på publicist- klubbens nyårsfest lofvade utg. af Dag. Kr. att han skulle söka förmå Volontaire säga något vackert — och ett af den nuvarande operauppsätt- ningens »bästa löften», det är ju vackert så, äfven om Volontaire, sin vana trogen, flätar rosor med törnen. 54 kunna med heder uppbära rolen, som i hennes yttre fått én god bundsförvandt. Hr Johansons (fr. Vasateatern) debut (i kungens rol) på k. operan var lycklig. Rösten är välkänd, den behandlas ganska bra, behöfver ännu mer emalj i höjden, men har ett sonort me- dium, föredraget är musikaliskt, om ock ännu något stelt. Både den stora arian och trio-romansen voro lofvande prestationer. Spelet visade att förmåga finnes, som kan slå ut i blom med ti- den, apparitionen lemnade intet att önska, hållningen knappast heller. Så kom Faust Der återuppträder hr Ödman som Faust och visar att den danska sträfva kritiken öfver honom i denna rol var lika orättvis som vårt och fleras nedsablande af hr Bruns tragi-komiska Faust edition var motiveradt.* Hr Ö. spelar nemligen sin Faust också mycket väl, karakteristiskt och smakfullt, sången är ju välkänd och endast det förtjusta lifgardets tydliga aver- sion för op. »Faust» gjorde väl att de märkligt nog uteblefvo från sina höga poster denna afton och med dem många ridähissningar. Frk. Etc sjöng Margaretha, hvarom förut är taladt. Hon hade nu anlagt blond peruk. Röd bar hr Nygren, som från Brander avancerat till sjelfva den fule. Han har icke gnistan, denne helvetets bebyggare, men han sjunger vårdadt och rent med en stor, grof röst, innehållande flera präktiga toner, och han spelar konvenabelt. Sedan Willmans tider ha operahabitué- erna fått vänja sig vid mycket litet eller intet i denna rol och de ha nu orsak att vara tacksamma det rolen återges någorlunda tillfredsställande igen efter så många äfventyrligheter, hvaröfver glömskans välgörande slöja skyndsamligen må dragas. Äfven vid dessa’ abonnementsaftnar, hvilka ju böra sär- skildt soigneras, var regien långt ifrån oklanderlig. Folklifvet i Faust bör mer hållas i vexlande grupper, icke i större — kotterier, som turvis stiga fram till rampen och afhaspla sin stump. En rödhändt amatör utan minsta raison d’être har alla dessa tre aftnar hedrat representationerna med sin skrymmande till- och närvaro uti första kulissen till höger och sålunda gått igen snart sagdt såväl på Nova Semblas fjell, i Ceylons brända dalar, hvarhelst en usling finns — — — Man får verkligen lof att vara så smärt som unge Siebel- Karlsohn att kunna tränga sig förbi denne (sannolikt döfve?) amatör, som borde tillhållas hålla den bukett, Siebel plockar och En fullt opartisk och träffande karakteristik har nyligen teck- nats (i danska tidningen »Illustreret tidende») af hr Bruns konstnärskap på tal om Heises »Drot og Marsk», 55 förmana honom henne att ej sä tydligt visa publiken dess pap- persurämne, bukettens väl till märkande. Någon nytta bör väl den döfve göra, nöjet af honom för salongen lär vara af snart öfvergående art. Att skylla på honom anomalin af att Siebel plockar blommor åt Margaretha i flickans egen trädgård (som en mycket ung man i en loge gjorde), hålla vi dock för alltför strängt. I Leonora böra de spanska hofprocessionerna anordnas så att icke precis en tysk ärtkorf börjar tåget. I en operaseria som Leonora bör icke en birol anförtros åt en sångare, hvars röst utvecklar sådana skatter af ofrivillig komik som hr Rund- bergs. Rampen bör i allmänhet handhafvas bättre och månske- net bör ej göra salto mortale i kulissen, der kormästarens pinne alltför ofta helsar publiken. Då troll och gastar stundom sjunga utanför scenen, bör man ej få se dem i kulissen samtidigt iförda oklanderliga gångkläder från 80-, högst 70-tälet. Slutdialog: Hvad är det för ringningar här på Operan ibland hörs bakom fonden för öppen ridå? Svar: Antagligen är det hr Josephson, som anländer då och då från Blasieholmen, och ringer på och vill komma in litet. Signora Gina Oselio har varit här nu igen. Också denna höst har hon hållit på med sin Mefisto och sin Tannhäuser, dess- likes gifvit ut en ny Gretchen-upplaga (i Gounods musik), med hvilken hon ej väckt enhällig beundran. Derpå firade hon som alla andra jubileum, det var hela tio år det gälde, Leonoradebu- ten från 1879, december den tionde dagen. »Jeg vil, jeg skal frem», var signorans friska devis, då hon gick här och sjöng för Fredrika Stenhammar i verlden. Oui, sans doute, elle est »arri- vée» ; biljettuppdrifvande k. svensk operagast, k. norsk hofsaogerinde, literiserad och artibuserad, mein Liebchen, was willst du noch mer ? Men ack! December den 10 upprann och ryska snufvan i kapp med den. Leonoras Fernando — vår Operas A och Ö — blef opasslig, han som nästan aldrig är sjuk och hvars röst i värsta väder klingar lika sommarfager som i vårens ljusa da- gar. Och sålunda blef det ingen fête af för den gasterande sig- noran, som alltså denna afton icke kom »frem» trots »jeg vil, jeg skal». K. Operan i sin helhet hade en tids messfall och först den 14 kunde nästa representation gifvas och återuppträdde dervid signora O. som Margareta i Gounods Faust. 56 Denna prestation kan icke anslås särdeles högt. Visserligen utöfvade signorans stora vokala medel sin troll- kraft som alltid, men för en mera inträngande kritik höllo flera delar af denna framställning icke måttet, särskildt tredje akten blef ett lagerströdt och applåderadt elände. Unga sångerskor kunna icke nog varnas för det dåliga exempel, signoran i denna akt gaf dem. Den vokala delen sköt- tes delvis förträffligt, ehuru här och hvar smaklösheter före- kommo, såsom det banala sforzandot på hvarje höjdton (utom i duon, som sjöngs bra), men det var egentligen det dramatiska, som var af en stötande ytlighet och onatur. Hvart hade Mar- gareta tagit vägen? Hvad var det för en dam, som kommit in i hennes trädgård, och som der tog emot presenter och visi- ter af sin älskare? Och hvilken juvelaria, icke sången, som var oklanderlig, men spelet! En slug mamsell, som vet att älskaren står och kikar i nyckelhålet till porten, och nu till hans båtnad agerar en glädje- och koketteriscen af den mest dubiösa naivetet och med en raffinerad beräkning i blick, min och misslyckade hof- nigningar, som var rent af förargelseväckande. Den vackra Anna Klemming utbytte med den älskliga anspråkslöshet, som var henne egen, i texten ordet »söt» mot »grann», fröken Oselio gick oför- färadt på: »Såge hur söt (täck) jag är» o. s. v., hvilket bevi- sade att kurage åtminstone ej tröt. Denna dåliga tredje akt öfverstånden, repade sig prestatio- nen i det följande, utan att dock i nämnvärd mån öfverträffa Selma Ek, som var afgjordt framom i den tredje, hvilken akt väl aldrig förr i Stockholm fått ett så cocotte-artadt utförande. Kyrkscenen gjordes med rätt mycken verve, men stod dock vida under t. ex. Pauline Luccas. Konstnärinnan hade redan från början icke fått magt med figuren, och detta preglade dess alla facer, ehuru mer eller mindre intensivt. I scenen med Valentin markerade Selma Ek bättre det framsmygande vansinnet i slu- tet, som då osökt förbindes med 5:te akten och ger åskådarne en aning om Margaretas öden under mellanakten. Oselio på- minde här mer om Lucca i denna scen, som dock af denna gjor- des långt mer öfverväldigande smärtsam. Mimiken ville ibland icke lyda signorans intentioner och plastiken erbjöd bär som i trädgårdsscenen åtskilligt att blunda för, såsom det fula maneret att nervöst skjuta fram öfverlifvet och »stå i båge» o. s. v. Liksom hos Boito var äfven hos Gounod fängelsescenen sån- gerskans bästa, utan att dock här nå samma höjd som der. Spe- 57 let erbjöd emellertid nu ändtligen både sanna och enkelt eftekt- rika drag och sekunderade värdigt den särdeles i trion ganska storartade sången, der stämmans granit gaf de hymnologiska gån- garne all önskvärd bredd och lustre. Vid denna Faust-repr. gaf hr Strandberg Faust och vann efter den stora arian ett bifall, hvaraf icke ett knyst helsade hr Ödmans föredrag sista gången han uppträdde i den rolen. Hr S:s röst är också enkom skapad att framsucka sådana erotiska lätt melankoliska tirader, der i slutet hans skära soprantoner gjorde en särdeles delikat verkan. Äfven för öfrigt, i duon och qvartetten, passar hr S. här mycket väl, men i den mer heroi- ska första och fjerde akten når rösten ej fram, hvilket till en del likväl får skrifvas på hofkapellets syndakonto. Hr S. förde sig väl och såg bra ut i Fausts kostym. Den i alla detaljer mest fulländade prestationen i Faust var nu som vanligt hr Lundquists Valentin, en heder och ära för vår svenska operakonst. Mefisto var denna afton indisponerad, hvilket märktes också i spelet, som förut lyckats hans diaboliska höghet bättre. Det var väl influensan, som lyckats hvad ej Martha förmådde: »sjelfva f—n förföra». Regien var äfven denna afton ej alldeles oklanderlig, så- dana grufliga missöden som i sista akten bör man till hvarje pris söka undvika, Margaretas »vålnad» höll nu ur salongens synpunkt på att bli alldeles ihjelslagen och väckte stort medli- dande äfven på grund häraf hos åskådarinnorna. Att orkestern ackompagne:ade för starkt nu och då, ha vi redan antydt. Men ovanligare är väl att preludiet afhasplas på sätt som skedde, utan enhet i anslag, finhet i insatser, men med betänklig brist på nyanser, särdeles i slutackorden. Dagen derpå anförde hr Nordqvist sjelf, hvadan »Den Stum- mas» ouverture också gick med mycken berömmelse. Föreställ- ningen for öfrigt var ej den bästa, på grund af konvalescens kanske. Prinsessans koloraturer gingo dock bättre nu än i fjol, kanske i glädjen öfver sin nye prins, som både såg bra ut och sjöng vackert i hr Strandbergs skepelse, den bäste »Alfonso, vicekonungens son», som denna opera sannolikt någonsin haft i Sverge. Men förste tenoren, hr Idagman, var mycket indispone- rad, både i sång och spel, hans vackra Christus-typ framkallade dock vanlig sensation. Konstresan till Italien torde emellertid nu ej längre böra uppskjutas, annars torde det hända att en tupps galande väcker den sköna Fenella midt under slummerarian. Fenella var en ung vacker balettelev, vid namn Lindenau, som ej tycktes ega det individuela lif, föregängerskor i rolen egt, såsom Elise Hvasser, Gurli Aberg och senast Georgina Hjort, men som på grund af sitt intagande yttre och den väl inlärda och täckt utförda plastiken gjorde rätt god lycka i det visserli- gen fordrande men ock rätt gifvande titelpartiet. Fiskrarne tyck- tes delvis mycket försnufvade, deras yrke inbjuder ju ock till slik treflighet, också voro deras ylleskjortor alla försigtigt hop- knäppta högt upp i halsen. Den vackra operan är emellertid väl värd art stå qvar på repertoiren, man kan ju försöka litet längre fram under en mindre influenserad tid, hr Ödman skulle säkert bli en både naiv och liflig Masaniello, för öfrigt kan det ju vara roligt för ombytes skull att höra hur en icke debutant sjun- ger detta af debutanter fruktansvärdt omhuldade parti. Dagen på den dagen firade hr Ödman en rättmätig triumf i Leonora. Dess hjeltinna var signora Oselio. För denna uppgift är hon fullt passande, här svär ej apparition mot röst, spel mot sång, här enades alltsammans till något högeligen framstående. Fröken Oselio bade något lagt om partiet, hvars lägsta to- ner hon ej tog. Hon hade gjort detta altparti mer till sopran och slungade i cabalettan ut ett högt H med mycken éclat. Hennes låga c—g hade dock den nödiga fasta alt timbren, hvil- ket särskildt slog an i den med magnifik stil föredragna c-dur- arian : O mio Fernando! Denna scen i sin helhet var ett bril- jant-smycke som få och efterföljdes af dånande applåder, hvilka den för opera realism svärmande sångerskan oväntadt nog besvarade med att omotiveradt rusa in två gånger glad och trippande efter den nyss illusoriskt uttryckta smärtan. Det lät som : »Jag bara gjorde mig till litet nyss för Er, jag är inte alls ledsen, jag, tvärtom så glader så ! » Finalerna i de mellersta akterna erhöllo stark glans genom denna Leonoras energiska accenter och dånande, men aldrig som Almatis skärande stämma. Halfdagrar af skär tjusning bjöd sig- noran på i slutakten, som äfven dramatiskt satte kronan på ver- ket. Länge skall en åhörare minnas hennes i förkrosselse dränkta åkallan af Fernandos förbarmande: »O Fernando mia vita», eller hennes inspirerade glädje i allegrot: »Vien, tutto oblio» efter den poesirika scenen, der Fernando meddelar Leonora himlens förlåtelse och denna bäfvande frågar: »E tu?» — »Io t’amo!» Ej mindre högstämdt, fint och gripande gjordes slutet, då 59 förlåtelsens glädje dödar Leonora med hänförelsens ord på sina läppar, »nella tomba reuniti». Fröken Oselios många utmärkta konstnärsegenskaper äro en borgen för att hon ännu ytterligare skall, så energisk som hon visat sig vara, söka utveckla dem och bortarbeta vissa maner, såsom den knäsvaga, stupande gången, en obetydlig bisak, visser- ligen, mèn en bisak, som stör. Det är att förmoda och hoppas att dessa framgångsrika gästspel skola i framtiden fortsättas, hvar- vid vi hoppas den klassiska repertoiren skall komma i åtanke. Två damer i röda hattar och kappor fr. 1809 njöto af sista akten i klosterparken, synliga för en del af publiken. Det är ett spektakel att sådant skall förekomma på Sveriges förnäm- sta teater. * Svenska Teatern — hvars svenskhet synes bestå deruti att den onekligen befinner sig i kungariket Sverge har efter förra årets engelsk-amerikanska Fay aktiga andesånger med dess många understuckna miss-tag, denna höst kurtiserat Euterpe ge- nom att bedja en finsk öfversättare försvenska — tänk verkli- gen försvenska ! — en dansk operett, för hvars återgifvande tvenne norska förmågor anlitas. Att dekorationer, balett och ko- stymer lära vara inhemska vara ha vi hört sägas, men då det gäl- ler denna teater, Svenska Teatern, torde ingenting i allmänhet vara osäkrare. Efter Coquelins franska, Turgenjews ryska och Richard Voss tysk-tyska pjeser kom nu denna danska operett på Svenska Tea- tern, der de danska bearbetningarne Pigernes Jens och Ett köp- manshus (med idén eget nog ända bort från Sverge) helsat ku- sinen välkommen och der en ny dansk sammansättning »Nöddebo prestgård» lär komma att aflösa den vid nyårstid. Danska — eller som den ännu tills vidare kallas Svenska Teatern — hade lagt ned mycken kostnad, nit och flit på upp- sättningen af »Kejsarens nya kläder», som operetten hette. Öf- versättningen var ej för fin deremot, onödigt många svordomar och hvarjehanda vilsekomna politiska allusioner och insinuationer borde af hr Josephson, som väl ännu har två ord att säga inom sitt gamla Tusculum, lämpligen ha utgallrats. Det är ju ej för- sta gången hr Josephson korrigerar hr Molander (så hette öf- versättaren). . Oinskränkt må musiken berömmas. Den besitter verklig fransk savoir faire, blir aldrig tung och tysk, flyger lätt som en 60 fjäril kring de olika situationerna och gör sitt bästa att försona åhöraren med librettons longörer, som äro horribla, en olycka vanlig nog för resten vid dramatisering af Andersenska sagor, såsom man torde kunna erinra sig frän Per Svinaherde, hr Chri- stiernsons stora kassapjes, som så hastigt kom bort från k. ope- ran efter en kort men lysande lefnad af en säsong. Hr Charles Kjerulf — hr C. K. det är kompositören — eger visserligen ingen melodisk originalitet men han sätter ihop bra och mycket mer dramatiskt än t. ex. professor Hallström hos oss (jemför Svinaherdens finaler). Prinsens serenad och prinsessans nocturne låta väl höra sig som lyriska stämningsbil- der af ganska behaglig art, men kärnan i hr K:s begåfning torde ligga i hans beundransvärda talang att hitta på pigga och lif- vande men ej alltför gatmessiga kuplettmelodier. Sådant är i sanning ingen liten konst, då här gäller dels att undvika stelhe- tens och ofolklighetens Scylla dels platthetens och råhetens Cha- rybdis. I allmänhet måste sägas att hr C. K. ingenstädes tan- gerar Scylla och om han någon gång drages åt Charybdis får dock hvirfveln aldrig honom riktigt fatt, dertill förstår han sin affär för bra och svänger sig hela vägen igenom med stor poli- tik. Perlor af kuplettsång lysa i såväl kejsarns som skälmarnes partier, af de sistnämndas är Trapps (i första akten) rent af ett mästerstycke, värdigt Frankrikes förnämsta musikaliska kåsörer, såsom Auber, Lecocq, Offenbach i deras bästa alster inom denna för en icke-fransman så riskabla genre. Fru A/bes musikaliska parti kunde vara tacksammare och större, men det lilla hon har att sjunga föredrages med stort behag, rösten har tilltagit i färg och volym och äfven koloratu- ren tycktes ha återvunnit all sin forna ledighet. Spelet var väl operamessigt, men högst elegant, apparitionen i de pikanta mång- skimrande toiletterna icke litet förförisk. Vi förstå ej hvarför ej k. operan skyndar att försäkra sig om en talang, som verk- ligen är den enda i Stockholm som kan fylla tomrummet efter Vendela Andersson och — Olefine Moe.* Hr Kloed fylde mindre väl denna teaters svåra akustik. Hans ursprungligen svaga tenor har af forcerad tjenstgöring tagit skada och klingar ej mer som förr å denna scen. Fröken Änna Pettersson som hans väpnare skulle säkert gjort något extraordinärt af Svantes lifliga parti. Fru Lundberg * Vi kunna enligt meddelande från Operan upplysa, att Änna Pet- tersson är utsedd att fylla detta tomrum. Keds. anmärkning. 61 var rätt söt, rätt lätt och ledig, men ej nog omedelbar, hon spe- lar för mycket teater, denna unga vackra dam. I denna rol har sedan fru Cederberg uppträdt, hvarpå rolen såsom operettparti vunnit. Något mer malm hade pagen n:r 2, fru Selander, hvars figur var rik på blottade behag af för pager temligen obekant sort. Typen var ej riktigt lik hr Gustafssons Kasper, men' Kasper skulle det vara. Nisse förekom ej, men som sagdt i stället Svante, och Svante är ju ett skämtarnamn så godt som de begge an- dra ihop. Hr Bergströms kejsare var en ovanlig kejsare, men presta- tionen utan tvifvel högst berömvärd, rolen är ej så lätt som den synes. Den stora »arian» gafs med all vederbörlig spöklik tra- gik. Kostymerna voro mycket gentila, särdeles den i sista akten. Rackarklöfverbladet Tripp, Trapp, Truls hade duktiga och frodiga representanter i hrr Sandgren, Svedberg, Gardt, hvi\k& sjöngo sina soli och terzetti med all önskvärd malice. Efter Miss Eays sortie har intet så stort feeri uppförts a denna teater. Derför må också dekorationerna få sin lilla de- koration. Första aktens Sparfvarike med dess 37 invånare och häst à la Marstrand såg särdeles trefligt och äfven bördigt ut, ehuruväl det sista ej var meningen, som man kunde se på prin- sens enkla table d’hôte och mindre yppiga toaletter. Andra ak- ten bjöd på Aïda-mânsken öfver glittrande vatten och lummiga parker, deraf dock första kulissen var för ettrigt grön och stu- pade för långt fram på scenen, dessutom missgynnande för den stackars prinsessan, som högt till väders måste föredraga sin nocturne, som åhörarne i salongen bättre skulle ha hört om hen- nes höghet behagat sitta på stenen nedanför, der nu den skälm- ska kammarsnärtan Anna-Lisa befann sig. Denna rol utfördes ej af fru Engelbrecht, utan af en mycket mindre gedigen konst- närinna. Bland dekorationerna vore mer än orättvist att förbigå fru Carlberg, hennes herrlighet öfverhofmästarinnan i Påfogla- land. Sverges rike torde hvarken ega eller ha egt en hofmä- starinna af sådan högstämd utsträckning. Företeelsen är unik och ensamt dess häpnadsfulla åskådande är väl värdt ett besök på denna teater. Baletten skämdes ej för sig, snarare är det k. operabalet- ten som får skämmas vid en jemförelse. Särdeles påfagladansen var talangfullt anordnad och bjöd äfven på solistprestationer af rätt framstående koreografisk beskaffenhet. Skada blott att il primo ballerino numera i vâra teatrars baletter alltid skall vara en dam och stundom en ganska fet dam. Är det verkligen sa ondt om dansmästare bland vår tids manliga ungdom? Nog går det an då karlroler ageras af sådana präktiga karl- och goss- figurer som t. ex. frk. A. Pettersson, frk. Gina Bäckström eller frk. Gottschalk (S. T.), men då gossen ter sig i former och ko- stymer som i påfågladansen eller groomen i S. T:s roliga kassa- pjes »Tjufskyttar», då såras publikens estetik allt för mycket, för att ej tala om den känsligare delens etik, som vid slika sy- ner är nära att ropa på polis, federationspolis förmodligen. Handlingen i operetten sker vid tvenne hof: prins Pers och prinsessan Gretas. I salongen märkes dock ett tredje hof, icke det kungliga svenska, hvilket öfversättarens otympliga taktlöshe- ter säkert förefalla mindre inbjudande, utan ett annat hof, osyn- ligt som kejsarens nya kläder men medförande för de i salon- gen möjligen varande deltagarne i den senaste k. Marstrands- resan starkt doftande och stämningsfulla minnen. Läsaren har säkert luktat sig dertill? Det är Sillhofvet! Ah! * Vasateatern har skänkt fristad åt Hammerska tabernaklets populäre styresman, hr August Warberg, som icke uppträdt på operett-teater i hufvudstaden sedan den famösa afton då Stock- holms s. k. jeunesse dorée bokstafligen ref ned den dödsdömda teaterminiatyrens väggar. Han egde då en mycket både se- och hörvärd operett-trupp, upplyst af stjernorna Anna de Wahl, Gerda Grönberg, Sofie Cysch. Nu är det endast hr W. sjelf som jemte fru Jensen återstår af denna glada konstellation, som uppslukats af döden, Göteborg, äktenskapet och andra Stockholmsteatrar nes fiender. Emellertid gjorde hr Warberg sig åter påmind hos vår operettpublik genom en kreation, som lände honom till största heder. Hans Ko^^ Fracassa var den mest genuina och stil- fulla operettprestation, som på lång tid här åsetts. Särskildt har Vasateatern på svärdsidan aldrig uppvisat maken, såvida man icke till svärdsidan vill räkna frk. Anna Petterssons illusoriska älskarpartier (Den våta Amor, löjtnant Wladimir, Boccaccio, Bébé m. m.), hvilka ju ha svårt att inrangeras på spinnsidan. Huf- vudstadens operettartister kunna af hr Warberg lära kuplett-kon- sten, han är der förträfflig och sedan Arlberg och Holmqvist gnolat slut f. n. deri unik. Af den ganska vanliga och icke 63 alltför tacksamma rolen hade hr W. gjort ett riktigt litet mäster- verk, som högst lyckligt invigde hans sejour. Operetten sjelf står och faller med hr Warberg. I sig sjelf är den en obetyd- lighet : alldaglig libretto och förr hörd kapellmästarmusik à la Wien. Hr Warberg sekunderades godt af de manliga artisterne, särskildt hr Klinger, en ung lofvande talang, som vi i provinsen med nöje sett i flera operetter såsom uti Nitouche och Villars’ dragoner, hr Lundahl trots mindre älskarmessig tournure, hvaremot den unge konservatorieleven i samma parti var paralyserad af skräck, hade en och en half gest, men god stämma i olycksalig svensk metod. Om herrarne i detta sällskap öfverglänsa förra årets Vasariddare, så är det tvärtom med damerna. Hvarken fröken Johnson eller frk. Eksiröm kunde i denna Dellingers operett ut- plåna de angenäma minnen, som å denna scen efterlemnats af Selma Gründer, Anna Pettersson, Maria Cederberg, Mathilda Bergström. Efter »Kapten Fracassa» vände hr Warberg på sin gamla Hammerska Qerding och fram hoppade »Sjökadetten». Hvilka minnen för operetthabituerna ! Elisabeth Hjortberg — den pig- gaste sjökadett, Anna de Wahl — den behagligaste, Gerda Grön- berg —- den vackraste, mest karla-äktå med den präktigaste rö- sten, Fritz Arlberg — en Januario utan make om ock ej till sist utan maka, Viktor Holmqvist — en närsynt hofnarr som få o. s. v. Vasateaterns publik, af hvilken en stor del ej generades af dessa minnen, nöjde sig med hvad som nu gafs, trots det frö- ken Pettersson ej uppträdde i den för henne perfekt liggande titelrolen. Det var två andra fröknar, af hvilka fröken Ekström lyckades sätta vår bekante operettvän (i N. D. A.) uti den stör- sta hänryckning, så att t. o. m. en tidning förklarade att endast åsynen deraf vore värd ett besök i denna teaters salong. Hr Warberg, som med mycken förtjenst utfört Januarios rol de senare åren i Sjökadetten, presenterade sedan för Stock- holmspubliken en landsorts-sångerska, som kommit stor’ ting åstad, fylt teatern i Westervik, der slikt ej på mansåldrar skett, upp- tagits i Smålandspostens veckorevy under namnet IION, HON kommer m. m. Och när hon kom, förändrade Smålands lands- ting sin session att henne kunna skåda, njuta, höra, tillbedja. Presentationen här skedde i Offenbachs mindre framstående »Tvätterska», landsortssångerskan rönte uppmuntran, efter hvad man försport, och lär heta Pettersson, också ett namn! Man har sagt mig att det var Anna, Anna Pettersson, men det tror jag ej. Anna Pettersson hade ju i våras planer att upp- 64 arbeta sin talang för k. operan, att sjunga Carlo i Hin Ondes andel, Chérubin i Figaro, Rose Friquet i Villars’ dragoner, titel- rolen i Konung för en dag (föreslaget af en tenor, att »peta Ö—n») o. s. v. Alltså tror jag ej det är Anna Pettersson I, utan möjligen II, som tvättar f. n. på Vasateatern och gifter sig med frk. Johnson i slutet. Efter det Tvätterskan, som enligt affischerna varit »vacker» och enligt vissa tidningar mindre renlig, blifvit utvriden, förfo- gade jag mig en afton till Vasateatern och råkade komma midt upp i en première, som det tycktes på publikum. Och mitt program, som glömts! Förspelet begynner, kors hvad det låter bekant ! Ab, då är det säkert någon ny modern operett, som jag aldrig förr hört! Tam-teri-tam ! . En underlöjtnant stör min konstnjutning och anförtror mig sina lidanden. Första dagens första timma som frk. Nordqvist i sitt tidningskontor utsålde Ninichebiljetter hade han varit der, viljandes i sin oskuld ha en biljett mycket mycket nära. Men oh ! dessa närhetsbiljetter voro förut genom privat abonne- ment sin kos och det var endast från 9:de eller 10:de banken, som han nu fick söka se sig mätt. »Ja, jag badar, jag badar, jag badar» jaså åhå. gamla Niniche — men hvem skall vara Niniche? Att icke frö- ken Pettersson visat sig i sin rol, badarens, uppväcker hos mig de hemskaste aningar. »Annette, hvar håller du hus?» Denna röst, denna långa skepnad — nej men det är ju fröken Petters- son som klädt af sig till Niniche, i st. f. till Grégoire, badaren. Fatala misstag! Badare-fasonerna gå också igen hela aftonen såväl i Grefvinnan Corniskis promenadtoilett som i mamzelle Ni- chons boudoir, en adertonårig pojke utklädd i diverse kjolar med eller utan släp, väl uppstoppad, med klingande haut contre, men så kantig, tvär och trubbig och så olidlig på den lilla scenen med sina långa armar och ben, som han icke förstår att föra hvarken à la cocotte eller à la comtesse. Det är Pariserpojken agerande en lorett, det är Chérubin utklädd till Suzanne, näpen och skälmsk och rolig som sådan, men f. d. caféchanteusen, fran- ska caféchanteusen Niniche, hvars nobla air lurar idioten Corm- ski till äktenskap, hvart tog hon vägen? Bedrar jag mig ej, så satt hon denna afton på parkett åt venster sida bredvid sm sy- ster, fru Fahlman. Någon annan Niniche visade frk. Pettersson till komplett evidens att Vasateatern ej besitter. För öfrigt men lemnom detta en begåfvad artists misslyckande och hoppoms 65 att detta blir henne en lexa att hålla sig inom sin repertoir; d. v. s. på sitt segerfält. För att icke sluta med en ledsamhet, det Petterssonska ne- derlaget i Niniche, nämnom i korthet att Lille Hertigen sedan för fröken Anna blifvit en veritabel triumf. Vi rådde sångerskan i våras att införlifva denna rol med sin repertoir och det var ju nu väl för henne att hon lydde detta råd. Dessutom för publiken, som väl aldrig i Stockholm sett en bättre liten hertig, trots namnen de Wahl, Hjortberg, Ostberg, Grönberg och allt hvad deras högheter borgerligen hette. Or- saken hvarför fru Östberg, som var en utmärkt Boccaccio, blef en medelmåttig hertig, föranledde nu motsatsen med frk. Pet- tersson. Denna hennes framställning är i sjelfva verket mönster- gill. Om barnet något mer betonats i första akten och värj- kupletterna orsakat en liten tragisk skiftning i sista akten, hade vi platt intet haft att anmärka, allt att loforda, ty den indisposition, som kom krigsarian att vid premieren snubbla, var alldeles till- fällig och hade kanske förmildrats om frk. P. ej rusat in ome- delbart före sin första takt, hvilket alltid är farligt för andhemt- ning och intonation. En rask entré kan ju göras, men minst två minuter före sångstämmans infallande, särdeles då riturnell- kör öppnar scenen. Detta är ett teaterknep, som ej är att förakta. Att Pettersson är Europas främsta operettsångerska, är nå- got som Stockholmsjargonen roar sig med att pladdra. Nåväl, i Lille Hertigen är detta ej dess mindre sannt, ty Pettersson öf- verträffar här t. o. m. rolens skaparinna i Paris, Granier, sär- deles i röst, nobless och yta. I sången har hon delikata nyan- ser af ömhet och eld, såväl i F:dur som E:dur-kupletterna och kärleksduetten i första akten får genom hennes spirituella detal- jering en nästan hänförande liflig kolorit. Den syperba ynglinga- gestalten uppbäres härunder med lika syperb aristokratisk elegans. I andra akten kommer frk. P. till burlesken, der hon gör stora ting, men med förtjusande finhet trots all humoristisk saft. Hennes ägg- och soldatvisor äro här mästerverk af schatterings- talang, liffullhet, ysterhet, af äkta komisk metall. För resten, sedan hon fått af sig bondkostymen, hvilken öfverste! Ja, hon sjunger sjelf: »Den vackraste off’ser i verlden!» Fröken Pettersson borde med denna triumf onekligen vända Ur Dagens Krönika. X. 1 5 operetten ryggen, hon har nu varit för den allt hvad hon kun- nat och den för henne allt hvad den förmått, det är ju bäst att sluta när kulmen nåtts. . Och börja på operan och Operan. Marie i Reg:s dotter lär der ligga och vänta på frk. Pettersson. Till och med Car- men vänder sina svarta ögon mot henne. Hur det skall gå med G-ounods Margaretha, våga vi ej sia om. Framstående musici ha emellertid nämnt denna uppgift i sammanhang med Anna Pettersson på k. operan. I alla händelser torde just nu tiden vara inne för frk. P. att vända om bladet. Det rätta ögonblic- ket får ej förfelas, det kommer aldrig igen. Lidner. Ett bidrag till Sveriges literaturhistoria af Karl Warburg. Lidner har för den stora allmänheten nära nog blifvit en myt — en myt representerande snillet och superiet. Hvil- ken svensk skolpojke har inte lika bra reda på att Lidner skrifvit Spastara som att han lidelsefullt dränkte sin sorg i glaset. Än i dag har den som skrifver detta hört berättas i bildade kretsar, att den olycklige skalden skulle i brist på papper nödgats — naturligtvis under inspirationen af ett rus — nedskrifva de odödliga Spastarastrofverna med ett stycke krita på golftiljorna i sitt rum. Lidner har med ett ord kritiklöst omgifvits af en egendomlig nimbus, satts utom lifvets vanliga råmärken, och han har i allmänhetens ögon vuxit till något jättelikt som geni just derför att han så hänsyns- löst bröt mot allt hvad regler och konvenans hette. Publi- ken — och inte minst den svenska publiken — älskar gerna att upptäcka excentriciteter hos sina diktare; det gör dem mera intressanta, och man är gerna villig att förlåta en poet mycket, som man aldrig skulle tillgifvit en annan svag dödlig. Lidner har äfven just på grund af detta blifvit, trots allt, en af våra mest beundrade nationalskalder och, orättvist nog, bra mycket mera känd och läst än för att taga ett exempel från nyare tid den fme, svärmisko, allt igenom mera konstnärligt anlagde Stagnelius. Så kommer ett sådant gediget arbete, som Karl War- burgs senaste och sprider klart ljus i saken, skingrar det mystiska dunklet och ställer fram Bengt Lidner sådan han verkligen var, utan att ett ögonblick låta skaldens genialitet öfverskyla hans felaktigheter som menniska. Doktor Warburgs »Lidner» är en synnerligen intressant 68 bok, men den gör äfven ett ytterst nedslående intryck — nämligen att se denna himmelsvida klyfta mellan den högsta begåfning på hufvudets vägnar och den minsta på karaktärens, genom att se huru ett sångargeni nedsjunker till rollen af en simpel namnsdagsblåsare, som inte försmådde att för den lumpnaste skärf sjunga de höges lof. Man för- lorar mycket af sin sympati för Lidner, när man läser doktor Warburgs klart och talangfullt skrifna monografi, men der- emot kommer man helt säkert till en långt riktigare uppfatt- ning af ett och annat i den förolyckade skaldens lif, som man hittills gerna velat se genom allt för rosenfärgade glasögon. Boken börjar med en ytterst väl skrifven inledning för att fa Lidner insatt i sin riktiga milieiL »såsom en typisk representant för förra seklets känsloförgudning och verld- smärta, för den europeiska känslopoesi, hvars yppersta män äro Rousseau och Goethe.» Här efter följer skildringen af Lidners barndom och ungdomsår; doktor Warburg får här vid tillfälle konstatera att Bengt Lidner föddes 16 mars 1757 — hans födelseår har alltid varit omtvistadt —■ på samma gång läsaren i ett följande_^kapitej får en inblick i det vittra Göteborgslifvet åren 1759—1773 — en redogörelse af synnerligen stort intresse. Vidare bevisar doktor Warburg, att Lidner, sedan han al akademiska senaten blifvit för sitt oordentliga lefverne förvisad från Lunds universitet, med skeppet »Finland» den 9 januari 1776 som jungman verkligen anträdde resan till Kap. Men som daggen flitigt lär ha användts ombord på f. d. studenten så beslöt Lidner att rymma vid första lägliga tillfälle. Detta yppade sig i Kap. Och den 22 april 1776 intecknades i skeppsjournalen att »jungmannen Bengt Lid- ner afvikit». »Det är likväl högst osannolikt», fortsätter doktor War- burg, »att Lidner irrade ett helt år på Taffelbergets klippor eller i hottentotternas öknar. Tvärtom torde han tämligen snart hafva återvändt.» Detta har sannolikt äfven skett efter endast ett par veckors vistelse i Kap med den danska ostindiefararn Tran- quebar, hvilket skepp lemnade Kap i början af maj och anlände till Köpenhamn den 21 augusti 1776. En intressant afdelning i doktor Warburgs »Lidner» äro äfven de sidor, som alhandla skaldens vistelse i Göttingen 69 1780, der Tysklands forste »humanist» Christian Gottlob Heyne då från sin lärostol i Georgia Augusta-akademien tol- kade de klassiska skaldernas verk. Här lefver Lidner ett vildt, tygellöst lif, men mognar under allt detta som skald. Han ryckes med af Werther- stämningen, som vid denna tid öfversvämmar Göttingen som hela det öfriga Tyskland, och hans för intryck lätt mottagliga ande uppgår helt och hållet i »Leiden des jungen Werthers» och annan tysk känslolyrik. Men i Göttingen lefver han äfven, som sagdt, vid sidan af de vittra studierna ett oregelbundet, utsväfvande lif, gör skuld, pantsätter sina kläder, »att han för nakenhet icke kan komma ut», och då han åter kommer på fötter, trakterar han och loverar stolt i sin gamla skrud, med hatten fullsatt af präktiga fjädrar, förbi den svenske hofpredikanten Anders Norbergs fönster. Han lefver med ett ord ett sorglöst lif för dagen, än uppe och än nere, och det hela slutar med, att han en vacker dag belastad med skuld reser inkognito från Göttingen, Nu hamnar Lidner, som tagits till nåder af konungen, hos svenske ambassadören i Paris, grefve Creutz. Men som han icke nöjer sig med att lägga sig till med hans excellens böcker, byxor och andra tillhörigheter, utan äfven begår en literär stöld, i det han ur »Rustan och Mirza», en opera som Creutz skrifvit, tillegnar sig flera af de vackraste parti- erna och inflätar dem i sin opera »Medea», får man inte undra på att Creutz tröttnade och begärde, att Lidner skulle hemkallas, hvilket skedde 1782. Nu infaller Bengt Lidners literära glansperiod. Denna är synnerligen väl och utförligt tecknad i doktor Warburgs monografi, till hvilken vi för öfrigt hänvisa läsaren. Författaren anställer många verkligt intressanta jämförelser mel- lan de olika upplagorna af t. ex. grefvinnan Spastarat och vi- sar, att Kellgrens uppgift, att Spastara skulle undergåt Thorilds granskning så till vida endast är riktig i hvad den gäller andra upplagan — den af år 1786. Att Thorild hade med denna att syssla derom vittnar, säger doktor Warburg, Lidners otålighet att få ut skaldestycket, hvilket framgår af följande rader från Lidner: . »O, Thorild, gör ditt lugn mig nöjd, Skilj, skilj mig då ifrån Spastara — —». Lidners literära glansperiod, då hans snille brann som 70 klarast och lättheten att arbeta skapade perlorna i hans dikt- ning, infaller mellan åren 1782—84. De återstående af skaldens lif, interfolierade af Finlands- resan och giftermålet, äro ett långsamt tillbakagående. Då och då flammar väl geniet upp i lyckligare ögonblick, men det brinner aldrig mer med full och klar låga — för öfrigt hade det nästan ständigt varit lika oregelbundet som hans lif. Lidner är både som skald och menniska helt och hållet ett ögonblickets barn. Sångens yra griper honom plötsligt, och han diktar helt och hållet omedvetet, oöfverlagdt, hvilket dian också helt naivt bekänner i sin imitation efter Grécourt: »Ja, då jag dikta skall och pennan tar att skrifva, Så börjar jag med O! Men hvad skall resten blifva? Det lämnar jag åt »änglarne i skyn». Och »änglarne i skyn» hjelpte i så fall Lidner ofta! Ja, skilnaden mellan vår tids herrar poeter och Lidner är kanske också den, att de förra veta mycket för väl hvad de dikta, och den senare visste det allt för litet. Den tygel- lösa skaldeyran har blifvit ersatt af det energiska arbetet. Man kastar inte extatiskt ned på papperet sådana geni- ala, till det sublima gränsande drömmar som förr, men också — jo, gud bevars, nog skrifver man än i dag lika stora dumheter . .. * .. * Eve Jacquette Hastfehr! Detta namn är så oupplösligt förenadt med Bengt Lidners att det hvarken bör eller kommer att glömmas så länge minnet af »Spastaras» diktare ännu lefver qvar i svenska hjertan. Eve Jacquette Hastfehr vill man gerna drömma sig som en ung, oskuldsfull, vacker och svärmisk qvinna, hvilken, gripen af elden och den bländande skönheten i skaldens yppersta dikter, slutade med att, lågande af hänförelse, skänka den olycklige, men geniale diktaren hjerta och hand. Warburgs senaste bok beröfvar oss äfven i det fallet delvis våra illusioner. Fröken Hastfehr var icke längre ung, då Lidner lärde känna henne ; hon var trettiosex år och hade väl äfven haft ett eller annat galant äfventyr. Åtminstone måste man dra den slutsatsen, om man vill fästa sig vid uttrycken i ett bref 71 frân von Schoultz. Han skrifver nämligen, att hon »ägde intet mer än sin gud och lemningarna af sina af redan flydda älskare skördade behagligheter.» Men detta hindrar icke, utan tvärt om förklarar, att denna qvinna, som pröfvat lifvet, lidit och njutit, skulle känna sig dragen till en skald, som just var känslans, smärtans och njutningens sångare. Hon förstod och sympatiserade med Lidners sångmö och sympatien, beundran födde kärleken. Och den tände som en blixt bådas hjertan. Förälskelsen tyckes å både hans och hennes sida hafva varit af starkaste slag. Den 22 oktober 1788 vigdes Lidner och Jacquette Hast- fehr. Giftermålet hade dock föregåtts af ganska stora svårig- heter på grund af att Lidner inte hade »klara papper» ; prester- skapet vägrade att lysa, men domkapitlet gjorde slutligen genom sitt medgifvande slag i saken. Och trogen blef denna hustru Lidner, trogen ända till det sista. Allt delade hon med honom — förödmjukelser, försakelser, sorger och den bittraste nöd. Och trots alla sina fel hade han alltid i henne den mest hängifna beundrarinna. Hon försvarade honom mot hans vänners bittra förebråelser, hon tillbad hans minne långt efter hans död. När Lidner tillegnade konung Gustaf »Yttersta domen», skref han i den för öfrigt särdeles vackra dedikationen följande strofver: »Lik tålamodet vid en graf Jag prisat himlen i min smärta, Då han ej guld och anor gaf, Gaf han mig lyran och ett hjerta.» Lyran var af Guds nåde Bengt Lidners, men hjertat Eve Jacquette Hastfehrs. Upsaliensis. LiteraturölVersigt. Höstliteraturens rika flöde kom nästan som en öfverraskning. Det hade under senare tiden varit ett slags stiltje. Icke att produktionen hade upphört, men den literära kampens högtgående vågor hade lagt sig och på den förr så upprörda hafsytan drefvo söndagsfirande handtverkare gemytligt omkring och njöto sin tillvaro. Damernas gälla stridstrumpeter hade tystnat, valkyriebryn- jan var utbytt mot ett husmodersförkläde. Der fru Ann-Char- lotte Leffler och så många gudinnor af lägre rang manat till strid, der bjödo fru Nyblom och fröken Boos med väninnor om- kring sin förmiddagschoklad. Strindbergs vajande hjelmbuske syntes icke längre öfver de kämpandes skaror, Geijerstam skref farcer för grosshandlarne, Levertin forskade i riksarkivet och på bokmarknaden prunkade Vexiönovellistiken såsom universalfödo- ämne för allt folket. Men höstmarknaden vardt rik och det låg öfver så mycket af hvad den medförde en prägel af konstnärligt allvar, att man glömde bort den torftighetens tid som gått. En ny betydande kraft har vår literatur vunnit i herr Ver- ner von Heidenstam. Han har helsats från höger och venster med ovanlig enighet såsom »en ny skald» —öfverallt har han välkomnats utom af orientalistkongressens famöse generalsekrete- rare. Han är tydligen en man med tur. — — Herr Heidenstams debutarbete, Vallfarts- och vandringsår, var också ett för våra förhållanden ovanligt debutarbete. För- fattaren hade lefvat flere år i utlandet, i konstnärskretsar och på resor. Vi hade här hemma sluppit att se hans första ut- vecklingsskeden, han kom med en icke obetydlig grad af mogen- 73 het och, hvad ännu mera betydde, hans lifserfarenbet var af annat slag än den vanliga. Han hade icke mognats under ett ständigt tryck af småförhållanden, högsvensk kälkborgaråskådning och Upsaliensisk futtighet. Också föllo alla recensenterna till jorden, utropande: hvilken originalitet! Herr Heidenstams senare arbete Endymion — vi frånse hans temligen tidningsmessiga reseintryck — var en skildring från Ori- enten, ett godt arbete, frukt af en mognande konstnärsutveck- ling, men som dock i hans literära utveckling knappast har någon annan betydelse än att stadfästa det intryck redan hans första arbete gaf. Någon utveckling synes icke ligga emellan de båda verken. Med en viss befogenhet har man karakteriserat herr Heiden- stam såsom lifsglädjens skald. Sjelf tyckes han ock hafva fattat sin ställning på samma sätt. Hans bidrag till höstliteraturen utgöres af ett litet häfte med den något pretentiösa titeln »Re- nässans, några ord om en annalkande ny brytningstid inom lite- raturen», innehållande ingenting mindre än ett nytt literärt pro- gram. Han underrättade deri våra författare, att naturalismen hade gjort sin tjenst och kunde gå. Mera fantasi ville han hafva i dikten och framför allt mera glädje. Fornglädjen vore visser- ligen ett ljust palats på mörka källrar och den vore nog liksom barndomsglädjen en egoistisk känsla, betingad af att man glömde bort de många som ledo, och dessa känslor hafva vi förlorat, men det funnes en resignationens glädje och en entusiasmens glädje, som kunde bära oss uppe i lifvet. Den gråvädersstäm- ning, hvari författarne älskat att framställa verlden, vore endast ett mod för dagen, som för öfrigt icke passade till det svenska lynnet. Herr Tor Hedberg svarade i ett litet häfte »Glädje, en fantasi» under en kanske onödigt »poetisk» form, att glädje är en sak, som icke i en hastig vändning kan blifva en programsak för literaturen, derför att det skulle vara omodernt, att vara i gråvädersstämning. Literaturen är ingenting annat än en pro- dukt af själstillståndet hos författarnes samtid och vår tid är icke den glada och förhoppningsfulla utvecklingens, det är en födslovåndans tid. Den lilla episoden har sitt egentliga intresse derför, att den af herr Heidenstam förfäktade meningen spökar i så mången hjerna och rätt ofta gifvit sig uttryck, fastän den säkerligen icke förut i vårt land gjorts gällande af någon med herr Heidenstams begåfning. 74 Den är ock otroligt naiv denna mening. Det är för visso inget mod för dagen, att den literatur som duger något är miss- tröstande och polemisk, att det endast är de stackars fattiga satar, för hvilka lifvet icke har någon utveckling och hvad som rör sig i lifvet icke någon mening, hvilka syssla med vacker lyrik och sjunga om förnöjelsen och behaget af hvad de skåda. Herr Hedberg uttryckte skälet så, att vårt slägte äi’ haf- vande. Detta skulle man dock kunna kalla den optimistiska sidan af saken, framtidssidan. Nutidssidan, och det är väl på den det närmast kommer an, är den att vi lefva i en döende verld, eller en död verld. Den officiella och herskande religio- nen är en mumie, hvaråt den flitigaste balsameringskonst icke kan gifva annat än på sin höjd någon formlikhet med lifvet. De politiskt herskande lärorna hafva förlorat ideelt berättigande, äro qvarlefvor från ett lif som flytt; det socialt herskande elementet och den socialt herskande åskådningen äro rester från ett icke längre existerande slägte: för den intelligenta och kunniga lilla skara som nu bär och under den närmaste framtiden kommer att bära vår literatur ter det sig, som om vi lefde på ett mult- nande arf. Och då man saknar tro på det som breder sig och herskar i kråkvinkelsamhällena, och sympatiserar med hvad som undertryckes af den inbilska herskande minoriteten och den stora dumma majoriteten, och när man så lefver i ett så litet samhälle som vårt, der trycket är omöjligt att undandraga sig — då blir man med nödvändighet polemisk och bitter i sitt skrift- ställeri. Man känner sig lefva vid aftonen af en dag som flytt — men står ännu icke vid gryningen af en dag som kommer. En- tusiasmen är derför icke synnerligen stor hos den nuvarande diktaregenerationen och resignationen är ingen känsla, som hör hemma hos dem, hvilka finna futtigheten vara det framför allt karakteristiska för hvad de bekämpa. Å andra sidan är mot- satsen mellan författarnes åskådning och den som officielt herr- skar med en icke mild spira för djup för att en humoristisk eller muntert satiriserande ton skulle kunna göra sig gällande. Herr Heidenstam blef derför en ropande röst i öknen: han tyckes ännu sakna det andliga samband med sitt land, som kräf- ves för att en författare skall betyda något verkligt för sitt land och sin samtid. Herr H. är dock ännu för ung för att ej saken kunde upphjelpas. Vi hafva annars i Snoilsky ett exempel som är varnande. En första rangens begåfning och med en vunnen literär auktoritet, som kunde göra honom till en vigtig insats 75 i vår andliga och konstnärliga odling — och i stället har han blifvit en främling, som bor någonstädes i utlandet och till jul plägar skrifva vackra versar i kalendrarne. Snoilsky har en gång uttryckt sin Önskan att kunna blifva en folkets skald, att kunna forma dikten så enkel, att den trängde ned till hyddans okonstlade barn. Hvilken kolaretro på enkelhe- ten! Den sökta enkelheten, sådan den t. ex. framträder i en Wirséns tillgiorda religiösa diktning narrar ingen »hyddans son» —på sin höjd herrar kritici. De breda folklagren vinnas en- dast af den som kan känna med dem, röner sympati för deras sätt att föreställa sig verlden, förstår deras dagliga kamp. Och är i våra dagar afståndet för stort mellan den konstnärliga lite- raturen och den stora massan, mellan denna och Snoilsky är det himmelsvidt. Hans skapelser stå den stora mängden så fjerran, som om de komme från en annan verld, som om de vore upp- gräfda bland ruinerna efter ett gammalt tempel. Det är natur- ligtvis af stor vigt för ett litet land som vårt, att dylika konst- verk skapas, men längre än till konstvännerna ex professo tränga de icke. Dock — när allt kommer omkring är det kanske för Snoil- skys diktning bäst som det är. Han har känt varmt för ett politiskt förtryckt folk — i Polen, han har eldats till kamp mot religionsförtrycket — i Italien, och helt säkert skulle han ännu känna lika varmt — på samma afstånd. Det är de stora idéerna som tilltala honom. I det praktiska lifvet, der demokratien och frihetskärleken och hvad de allt heta dessa vackra idéer upp- träda med sina idealvingar fläckade af hvarjehanda jordisk smuts, der räcker Snoilskys kärlek icke till. Sådana syntes honom ej dessa fagra väsen i drömmen och han vänder bort sitt ansigte med ett trefaldt: »jag känner eder icke.» Ja, hvarför äro icke verlden och menniskorna bättre? Det bästa julmarknaden gifvit oss, öfverhufvudtaget det bästa vår literatur på länge frambragt, är herr G. af Geijerstams »Fattigt Folk», andra samlingen. Boken innehåller en skildring af ett stycke konstnärslif från Paris, »Utan pängar», lika full- ändad till innehåll som framställningssätt, om man undantager det något sentimentala slutet, der författarens medkänsla med sin hjelte spelat honom ett spratt. Den unge målarens båda 76 måltider, först på den sista francen ocli sedan på kredit äro, verkliga mästerstycken i skildringskonst och i lika hög grad gäller detta om den stockholmska grosshandlarens besök i ate- liern. Känslorna och fantasierna före och under Melins måltid »på framtiden» äro målade med lätt humor och med en sanning, hvartill vi i svenska literaturen sakna motstycke. Endast ett par af Garborgs dock så olikartade skildringar nå lika högt. Hufvudpartiet af boken är emellertid bilder från vår skär- gårdsbefolknings lif. Högst bland dessa torde stå den ypperliga historien om Petter med ögat, han, hvars lifs öde var att titta i nordvest. Berättelsen vittnar i lika grad om psykologisk skarp- blick, kännedom om skärgårdsfolkets lif och konstnärsmod och skulle ensam ställa herr Geijerstam bland vår literaturs fiämste. Man behöfver endast ställa denna berättehe gentemot våra något äldre folklifsberättelser för att mäta det ofantliga framsteg i konstnärlighet och sanning, för hvilket vi hafva att tacka den författargeneration, som representerar det sista årtiondets bryt- ningsperiod i vår literatur. Herr Geijerstam spelade en viss roll såsom den nya riktningens stridbare kämpe. Att döma af hans tystnad på senare tider har han följt Hebbels råd att med hand- ling och icke med ord möta sina motståndare: om han foitsät- ter att göra statyer af de stenar ett borneradt moraliskt och re- ligiöst hyckleri slungat efter honom, har vår skönliteratur allt att vinna deraf — och kanske mera än vår polemiska literatur förlorar. Främst bland sina berättelser har herr G. ställt »Snövinter», en såsom alltid hos denne författare till kompositionen enkel bild med äkta skärgårdsluft. Gamle Söderbergs och hans hustrus äktenskap hade ingenting romantiskt, det hade slutits som de flesta på grund af förhållandenas tvång, de hade fostrat barn och släppt ut dem i lifvet och nu voro de på gamla dagar ensamma i sin koja under snövintern, tills döden kommer och kallar henne bort och lemnar gamle Söderberg ensam i kojan. Personerna stå typiska och likväl individuella för läsaren, man känner sig vid läsningen genomlefva ett stycke skärgårdslif med dess tung- sinta allvar och karga fröjder. — Mor Lenas pojke är en annan skärgårdstyp, fostrad i nödens och girighetens skola, men med födgeni och tilltagsenhet, och i »Sista resan» få vi en bild af sjö- manslifvet bland samma befolkning, hurtigare och mindre enfor- migt än torparens lif.---------- Herr Geijerstams »Fattigt Folk» står, vi upprepa det, bland det bästa vår literatur frambragt och den sunda konstnärskraft, hvaraf den är ett utslag, bådar det bästa äfven för framtiden. 77 Ett författarnamn, som hittills för det mesta synts tillsam- mans med den så hastigt bortryckta Ernst Ahlgrens, är Axel Lundegård. I »Köde prinsen» har han lemnat sitt bidrag till höstliteraturen. Sjelf har han under titeln tillagt orden »ett ungdomslif i stämningar» och hans bok gör äfven ett något ung- domligare intryck, än säkerligen afsedt varit. Den skall fram- ställa en ung mans utveckling i våra dagar från den dimmiga ungdomsradikalismen till någonting som författaren troligen med en modern och barock term ville kalla aristokratisk radikalism. Boken är delvis rätt personlig och man har äfven fråa det skan- dallystna hållet sökt framställa den som en personlig uppgörelse med författarens forne vänner. Skandalen existerar emellertid blott i de lystnes inbillning. Bokens förtjenst är dess goda stil. Innehållet har mindre värde. Det är i korthet följande. Max von Rosenberg är son till en herre, som i kraft af smidighet och bristande politisk heder hinner till statsråd, men han får sin egentliga uppfostran hos en farbror, en allvarligt konservativ karaktär utan en fläck. Max ryckes emellertid med af den moderna literära strömningen och sluter sig i ungdomlig entusiasm till de demokratiska sträf- vandena. Resultatet blir brytning med hans familj och en följd af bittra erfarenheter, der till den ekonomiska miseren sluter sig en ständigt stegrad känsla af obehag gentemot de demokratiska ledarnes lumpenhet och den brist på hyfsning som utmärker hans nya kamrater. Max förlorar efterhand tron på demokratien eller rättare dess representanter och sluter sig utan att offra sin radikala åskådning till dem han — och tydligen äfven författa- ren — tror vara de fina i samhället. Der slutar historien. Fortsättningen, huru inom societeten Max’ radikalism till en tid blir den form, i hvilken han är spirituell, för att så småningom gå öfver i den vanliga societetsuppfattningen, får läsaren tänka sig sjelf. Skälet härtill är att författaren icke står öfver sin figur, icke har blick för i hvilken grad han är »uden midtpunkt», utan naivt låtit honom vara en bärare af sin egen nuvarande uppfattning och tydligen tror denna societets bornerade kälk- borgaruppfattning vara höjden af comme-il-faut. Tillräcklig ut- veckling för att skildra den process, hvarigenom radikalen från tjugo blir den vanliga halt- och hållningslöse konservative från trettio år, besitter uppenbarligen författaren ej. Detaljskildringarne äro ofta förträfflige och särskildt är Max’ hederlige fosterfars besök i Stockholm, der han finner sin gamle 78 vän generaldirektören protegerad af den länge dryge bondfiluren, ett mästerstycke af politisk satir. Som helhet betraktad ger boken rika löften — ungdomlig- heten plär ju försvinna med åren — och när vännen Max gjort lika rik erfarenhet inom sin nya krets som inom den gamle, kan det bli intressant nog att träffa honom igen. Man känner nästan ett behof att öfvergå från herr Lunde- gård till fru Leffler. Den konstnärliga mogenheten, den objek- tiva något kalla analysen verkar dubbelt välgörande ofvanpå ett »ungdomslif i stämningar». Det intryck af vederhäftighet fru Lefflers författarskap alltid lemnat stegras än ytterligare af hen- nes nya bilder »Ur lifvet». Det är en lugn objektivitet i dessa skildringar, förf, nedlåter sig aldrig att ockra på en falsk sen- timentalitet, hon försmår alla de konstgrepp, med hvilka den oäkta konsten försöker fånga naiva läsare. I novellen »En bröd- kaka» lemuas utan synlig bitterhet ett bidrag till historien om kampen för tillvaron, hvilket bränner sig in i läsarens minne med klarheten af något upplefvadt. ... Någon utveckling från den ståndpunkt förf, intagit i sina föregående bilder ur lifvet utmärker denna samling dock icke, vare sig i innehåll eller framställningskonst. Det synes knap- past som om hon gjort några studier för sitt nya verk utan lef- vat på gamla minnen. Ett undantag skulle möjligen kunna göras för »Den gråtande Venus», en delvis i synnerligen liflig stil hållen italiensk historia, som emellertid är mera konventionell än de öfriga novellerna. De många vänner fru Leffler förvärfvat skola emellertid med glädje i denna samling återfinna det bästa man varit van att vänta af hennes skriftställarskap. På gränsen till skönliteraturen står Strindbergs »Bland franska bönder», subjektiva reseskildringar, hvilka emellertid författaren torde snarare vilja hafva betraktade såsom sociologiska studier. Förf, har en utpräglad förkärlek för det lilla landtbruket och tyckes icke vara långt ifrån att tro, det den sociala frågans lös- ning ligger i småbondeordningen. Otvifvelaktigt torde väl vara, att förf, ser något för ljust på denna samhällsklass, men för öfrigt är ju hela detta ämne så omtvistadt och äfven så outredt, att man nog har skäl att vara förf, tacksam för de bidrag han lemnat till dess belysning, äfven om man ej delar hans uppfatt- ning. Från literär synpunkt behöfver icke sägas, att man äfven i detta arbete spårar, att det leder sitt ursprung från vårt lands utan gensägelse största nu lefvande författare. 79 Det är, när man betänker den fond af studier och arbete, som ligger till grund för en skildring sådan som denna, och huru mycket mera som kunnat under gynsammare förhållanden blifva jeraf — Jet är snarare med harm än med resignation man tänker på, att det lilla anslag våra svenska bönder dock bestå åt litera- turens män i vårt land skall förvaltas af den klick, som för närvarande tyckes beherska svenska akademien. Det finnes ju äfven inom akademien en och annan begåfning och förmodligen äfven en och annan med något vidare vyer än boudoarkolportö- rens — vore det icke på tiden att de för sin egen heders skull, sin literära och moraliska heders skull, tillsåge att dem anför- trodda medel bättre förvaltades? I nödfall få väl bönderna tillse, att man icke stjäler pengar ur de skattdragandes fickor till sådant bruk som akademien gör deraf. Af dikten i bunden form är A. U. Bååths »På gröna sti- gar» det betydligaste hösten bringat. Sin individuella form har han lärt sig att allt mera beherska, och i denna diktsamling är den, utan att ha förlorat något af sin egendomliga prägel, af ett betagande välljud. Innehållet är den mognade mannens intryck af det skiftande nutidslifvet. Blott en anmärkning — och jag erkänner, att det är för att komma med denne som jag omnämt diktsamlingen, hvilken nog kritikens bön förutan tränger till dem, som ha sinne för poesi. Det finnes två dikter till Björnson, en i varma ord hyllande skalden, en i hårda ord dömande politi- kern. Hvarför instämma i det vanliga ropet mot Björnson? Det finnes väl ingen i Sverige, som gillar hans fanfaronnader, så egnade att störa sämjan mellan de förenade folken, men — derifrån till att behandla Björnson som nu vanligen hos oss sker är ett stort steg som herr Bååth är för god att taga. Det gäller här mera än någonsin, att comprendre c’est pardonner, och det är väl icke så svårt att förstå den berättigade och jag skulle nästan vilja säga heliga känsla, som i Björnsons utfall mot bro- derlandet fått ett så olämpligt och sorgligt uttryck. Den så tidigt bortryckte Edvard Fredin har i »Vår Daniel och andra dikter» lemnat efter sig ett vackert minne, hvilket icke bort grumlas af den mer än lofligt enfaldiga inledning, hvarmed herr Runström försett boken. Märkvärdigt nog saknas i samlingen förf:s mest bekanta dikt från revolutionsfesten. 4. Hara/dson. Fran parkett. N:r 2 af Dramatiska teaterns originalayheter för spelåret var ett lustspel; »En räddare», af Tor Hedberg. Med origin al nyheten n:r 1 eller det Lundquistska stycket hade det gemensamt den goda språkbehandlingen, men stod något efter i den dramatiska konstruktionen för att åter höja sig åtskilligt öfver det i natur- lig och verklighetstrogen karaktärsteckning. För hr Tor Hedbergs författarindividualitet i allmänhet var det i viss mån betecknande, att han var den som upptog den literära handske Heidenstam slungade ut i höstas mot de nutida inhemska författarne genom sin fordran på mei’ glädje, mer lefnadslust och mod. Ty hvad man söker och finner specielt i denne författares arbeten, är väl näppeligen ett uppsluppnare lynne. Då kunde det ju inte häller förundra och öfverraska så öfvermåttan, om hvad som så att säga ligger bakom den första sammansättningsleden af pjesens dramatiska rubrik ej florerade synnerligen i stycket. Det var emellertid en fint och intelligent skrifven pjes, visserligen med en något tunn handling och icke intagande någon märkligare plats inom svensk dramatisk literatur, men ett stycke, som kunde ses med nöje och i alla händelser var vida mer värdt att spelas och aktningsfullare erkännas än en hel del af inhemskt och utländskt ursprung, som vid denna eller andra scener under senare åren framförts. Utförandet var i det hela behagligt, jämt och godt, om ock icke utmärkt af någon fylligare utarbetning och karakteristik. Hvad hr Hamrins beprisade gamle körsven beträffar, var den en trogen reproduktion från hans biroll i »Stål och flinta» och kanske äfven från andra håll. Nödvändigheten af att äfven nu låta karlen excellera såsom snus- eller tobakstuggande framträder inte fullt tydligt. Spelårets första verkliga och antagligen äfven hela årets för- nämsta literära événement var uppförandet af Ibsens »Kärlekens 81 komedi» i hr Molanders förträffliga och med rätta så prisade öfversättning. Författadt på en tid, då Ibsen ännu icke lemnat sin ung- dom och sin egen sociala »Sturm- und Drangperiod» bakom sig, är Kärlekens komedi en ungdomens lidelsefulla, desperata pro- test mot den af kälkborgerligheten sanktionerade och administre- rade erotiska samhällsordningen, men genljuder tillika både af den födde satirikerns och polemikerns utmanande hån, då deri besjunges hur »transit gloria amoris» och all den karaktärsslapp- het och poesifattigdom, som förlofning och äktenskap kunna verka, och till sist den inbitne pessimistens misstro och förnekelse, att kärleken — äfven då den börjar som mest ungdomsvarm och ärlig — har en evig makt, som bär den oskadd i all sin prakt »igennem degnets dynd på hverdagsfærden», enär snart sagdt med andra ord det är maskinsöm alltsammans. Det var till en del under inflytande af fru Colletts Amtmannens Dötre och Kierke- gaards Enten-Eller etc., som detta stycke skrefs, och det blef i sin ordning ett budskap och en förberedelse till Ibsens senare dramatiska äktenskapsanalyser, och derigenom medelbart till all den massa »indignationsliteratur», som blef ett påhäng närmast till Dockhemmet. Men medan denna efterbildade literatur fick sin mesta lifskraft från stundens uppjagade stämning och mycket snart fylde sin mission och nu, när den tillfälligtvis återkommer på scenen, förefaller som gengångare, hvilka icke tåla dagens ljus, så framträder Kärlekens komedi, som fylt sina tjugusju år, ännu med ungdomlig lifskraft, dymedelst praktiskt illustrerande skil- naden i ett afseende mellan hvad ett snille och en aktningsvärd talang författar, äfven om det i båda fallen varit indignationen som gjort poesien. Men så har man väl ock svårt att i den skandinaviska literaturen finna en ypperligare, skickligare formad indignationspoesi än i Kärlekens komedi, särskildt i de båda för- sta akterna, och det är en sann njutning att vid läsningen låta sinnet tumla om bland all denna rikedom af ironi och hån. I tredje akten lemnar kärlekens komedi plats för dess tragedi och ett annat slags poesi tar vid. En stämning af vemodig resigna- tion smyger sig öfver sinnet, som kommer mest oskadd undan, om det fäster sig mindre vid framhäfvandet af den uppgörelse, då »det hele bo er et stort fallithus, fallit er ungdoms blomst på könens kind, fallit er tankens flor i hennes indre; fallit er sejrens mod i mandens sind», Ur Dagens Krönika. X. 1. 6 82 än vid talet om den sammanlefnadens grundval, som är »en felelse af pligtens lykke, af omsorgs velbehag, af hjemmets fred, af viljers böjning mod hinanden ned, af vågen for att ingen sten skal trykke den kårnes fod, hvor hun i livet skred.» Första gången, Kärlekens komedi gick på Dramatiska tea- tern, var det efter de båda första akterna ganska tvifvelaktigt med framgången. Det var för litet ungdomligbet öfver spelet, för mycket af fadd te vattensstämning. Det var som Falk på ett ställe säger: Om bordet sad det pyntelige lag, hvor theen dufted, — passiaren surred, mens frökner rodmed og mens herrer kurred lig tamme duer på en lummer dag. Det var verkligen ett sannskyldigt kurrande af tama dufvor från första stund och slappheten hvarmed pjesens trotsiga visa efter ridåns uppgång framfördes var betecknande nog. Spelet i i tredje akten räddade dock lyckligtvis situationen och det blef åtminstone en succès d’estime. Sedermera har dock det betyd- ligt förbättrats. Scenens uppgift är ju bland annat att skapa illusion och stämning, och teateroptiken har i det hänseendet vissa kraf, hvil- kas åsidosättande aldrig bör få advoceras till att ej vara annat än en fråga om en eller två centimeter mer eller mindre i längd. Äfven om det ute i lifvet händer, att en betydande ande, en särskild social roll, ett visst lefnadsskede döljes af ett yttre som är raka motsatsen, så blir det en helt annan sak, när personlig- heten flyttas upp på scenen. Man vill då äfven i det yttre, i gestalt och tal finna en reflex af och en öfverensstämmelse med uppgiften, och man har då för sådant ändamål rätt att, i syn- nerhet när det gäller en teater af rang, fordra uppfyllandet af vissa allmänna förutsättningar, hvilket ju icke utesluter möjlig- heten af fall, då det vore ett olämpligt pedanteri att ej finna sig i undantag från regeln. Hvad som nu hakar mest vid Kärlekens komedi på Dra- matiska teatern är, att icke innehafvarne af Svanhilds och Falcks roller mäkta personligen väcka de intryck och reproducera de bilder, man med pjesens ord till stöd framkallar för sin fantasis ögon. Båda skola kunna stå der som representanter för ung- domen, både till det yttre och det inre. Svanhild med ett rikare själslif som en mera utvecklad inre personlighet, som 83 en verklig kvinna, som vågar göra en insats i lifvet, medan Falck, hoppets unga glada sångare, förefaller mera »grön». Men bådas spel skall verka ungdomligt. Man skall ha intryck af, att hon verkligen kan våga språnget ut öfver alla hinder, att inom henne sjuda starka, djerfva tankar och en lifskraft, som, om ock i allmänhet beherskade, dock en dag kunna omotståndligt brusa fram och spränga alla band. Och Falck skall väl oaktadt alla sina deklamationer vara något af en stark och käck och trotsig »vedtægts kirkestormer». Fru Bäckström hindras från att fylla denna fordran både genom sin yttre person och genom den an- strykning af svårmod, förtryckthet eller skygghet, som såväl an- sigte som spel ofta får öfver sig. Erkännas måste emellertid alltid den icke obetydligt ökade energi och kraft hon här lagt in i sitt spel och tal, och* det var i alla händelser hos henne en verklig intelligens och inspiration, som särskildt i tredje aktens vemodsfulla uppgörelse gjorde en gripande verkan. Öfver hr Palmes hufvud ha kritikens vreda åskor urladdat sig med förfärligt dån, och det såg nästan så ut, som om han skulle lida ett analogt öde med skalden Arion och profeten Jo- nas eller kung Domalde, d. v. s. offras för att afleda det knorr, som som här och der på senare tider från elaka menniskors sida stör Dramatiska teaterns olympiska ro. Klandrets häftighet var onekligen en orättvisa så till vida, som hr P. mången gång förut haft en lika förargelseväckande teknik, plastik och uppfattning och då sluppit helskinnad undan eller kanske rent af berömts. Men vid premieren var han retsam nog att åse; ryckte seder- mera upp sig ganska betydligt och har fått ställen i sitt spel af verklig känsla och intelligent och riktig uppfattning. Men olyc- kan är, att allting förefaller så på måfå och slump. Hr Bäckström förlitar sig gemenligen för mycket på den komiska verkan, välfödda kinder och figur och stackota ben kunna framkalla, för att inte individualiseringen af de olika uppgifterna skulle lida, och den, som inte har anledning till omsorgsfullt in- registrerande af hvarje gång den eller den hallstämplade förmågan upprepar sig sjelf, gör sig derför ofta skyldig till tystnadens ovörd- samma förbigående af hr B:s person. Men i denna pjes är det något helt annat. Der vinner han i sista akten en stor och för- tjent triumf. Hans framsägande af prestens tal om hemmets be- tydelse göres med en gripande känsla och en förträfflig nyan- * Ett par detaljanmärkningar : fru B. förblandar här i pjesen e- och ä-ljuden en och annan gång betänkligt nog; och vissa armuppsträckningar äro plastiskt störande. 84 sering. Hr Personne påstås som kopisten ha anlagt en ypperlig norsk mask; derom må andra döma. Men eljest var det ingen- ting, medan hans kontrahent fröken Ahlander, är en dråplig gam- mal mamsell. Men det bästa kommer till sist, och det är hr Fredriksons Guldstad i uppgörelsescenen i sista akten. Det var någonting rent af ypperligt, som man sent glömmer, mästerskapet i hr Fredriksons nyanseringskonst framträdde der i all sin glans. Nyheten närmast derefter var från Danmark: ett lustspel, »En för bägge» af fru Emma Gad. Så länge förf, höll sig kvar på de muntra partierna, gick allting mycket väl och lustspels- tonen var förträfflig, men när det skulle bli allvar med i spelet, då var det icke alls lika bra, det var en öfverraskande lättvin- dighet, hvarmed hon stökade undan den konflikt, hon förut skruf- vat upp till sådan höjd. Atergifvandet var liksom pjesen vida bättre, när det skulle vara glädje. Ett par tanter gåfvos med dråplig effekt af fröknarna Ahlander och Klefberg; hr Bäckström hade en rolig roll och en rolig mask och fick skrattarna lätt på sin sida mera derigenom än genom någon särskildt utarbetad prestation. Då gjorde onekligen hr Personne mera af sin roll och han var en ganska illusorisk och rolig grosshandlarflabb, vräkig i sitt sätt och i sina affärer. Fru Hartman var frisk, behaglig och rolig, sinnesrörelsen vid underrättelsen om krachen hade dock ej till- räcklig reflex i ansigtsuttrycket. Fru Bäckström var ledsen och bedröfvad både då hon skulle så vara och äfven förut. Hon får öfver ansigtet alltför ofta ett lidande och betryckt uttryck, som kanske närmast beror på trötthet och sjuklighet, men icke just passar ihop med situationen. En annan sak är att hon också på senare tider vårdslösar uttalets nyansering, så att större eller mindre sträckor af rollen liksom sluddras bort. Härförutom ha förekommit två enaktsfarser från franskan, »Trassel» och »Exemplets makt». Den förra, åtminstone så som den spelades, tycktes hufvudsakligen afse att bereda de deri deltagande en hälsosam motion genom att springa ut och in. Den senare var rolig och kvick pjes, der hr Fredrikson nog vi- sade sin virtuositet i replikbehandling och fruarna Fahlman och Rundberg voro mycket vackra att åse, men det föreföll dock, som om inöfningen gått bra fort. Med det nya året kom »Chamillac», en 5-akts komedi af Oc- tave Feuillet. Stycket uppfördes våren 1886 på Théâtre-Français, d. v. s. i förfns sextiofemte (eller 74:de, om man låter narra sig af Nord. Familjebok eller Dahlgrens Anteckningar) lefnadsår och står der med en och annan representation om året kvar på re- pertoaren. Det mottogs af den franska kritiken med mycket blandade känslor. Vinsten af dess upptagande på Dramatiska teatern tyckes vara ekonomiskt fördelaktig och är måhända äfven mycket stor ur allmänt uppbygglig synpunkt, men den literära och dramatiska är näppeligen det, dä stycket bär altför tydliga spår af att vara icke blott den åldrige förf:s sista, utan ock, i betrak- tande af tiden för dess framkomst, äfven hans medelmåttigaste arbete, och det är verkligen icke så litet gammalmodigt. Ett mer betecknande namn för pjesen hade varit: »spelsjukans hemska följder», »den ångerfulle och återupprättade syndaren» eller något liknande. Den är mycket sentimental och bör i synnerhet lämpa sig för damer, hvilkas manliga anhöriga äro hemfallna till spellasten, och genom sin moraliska tendens bör den icke blott kunna gälla åtskilligt i afräkning på den stora skada, som, enligt hvad många beskärma sig öfver, teaterns franska repertoar eljest brukar anställa på den allmänna moralen, utan äfven vara af gagn för den uppväxande ungdomen och, i fall de äro känsliga för hvad som är vackert och gripande, äfven medlemmarna af militärsällskapet, adelsklubben, Stora sällskapet och liknande institutioner. Exposén är långdragen, den egentliga handlingen börjar först 1 midten af tredje akten och går sedan tämligen långsamt och blir spännande egentligen först i sista akten. Karaktärsteck- ningen är icke alltid så koncis och träffande och förf, hemfaller dervid till sin icke ovanliga benägenhet att göra en del personer så romaneska och ädla, att de bli overkliga. Och åtminstone i sin svenska drägt är icke dialogen präglad af den för franska pjeser sedvanliga spiritualiteten och roligheten. Hufvudpersonen Ch. ingriper på det hela taget ganska litet i handlingens utveckling, men fastän det talas så mycket mer om honom, får man först långt fram i pjesen spår på hvar ungefär i hans lif man har att söka det, hvarifrån förf, har tänkt sig att uppränningen till det hela skulle utgå, och först i sista akten får man upplysning hvari hemligheten består, sedan intresset un- der de fyra första akterna splittrats på hvarjehanda biepisoder. Man får i femte akten veta, att Ch. har för femton år sedan i Algeriet, för att betäcka sina spelskulder, stulit en stor summa pengar från sin öfverste och blifvit upptäckt, men sedan han som försoning för brottet förgäfves sökt döden på slagfältet, får han öfverstens tysthetslöfte mot vilkor att egna sitt lif och sin oför- modadt ärfda förmögenhet till återupprättande af fallna och för- villade medmenniskor. På hans oaflåtliga verksamhet i denna 8G riktning berätiäs i pjesen hvarjehanda mer eller mindre egeö- domliga prof. Hans tjenarpersonal består af frigifna brottslingar och botfärdiga Magdalenor, på klubben spelar han högt och ur- gerar på snar betalning för att drifva unge män till förtviflan och fruktan för vanära och derigenom väcka deras afsky för spel- lasten; en f. d. dansös, som haft en långvarig förbindelse, men blifvit öfvergifven, lofvar han giftermål, bara hon vill hålla sig bygglig i fyra år och under tiden flitigt öfva upp sina anlag för målning etc. Filantropien är på modet i vissa kretsar i Faubourg S:t Germain, han blir i följd deraf eftersökt och inbjuden till deras filantropiska sammankomster. Detta åter leder till att han, den ärlige menniskovännen, i en ganska rolig, men något lång scen har tillfälle att bestraffa deras fariseism eller yt- lighet och, hvad som är vigtigare för pjesen, sammanträffa och grundligt förälska sig i en ung förtjusande enka, Jeanne de Tryas, naturligtvis dotter till hans forne öfverste, numera ge- neral. Mindre det att hon och han på hvar sitt håll äro för- lofvade än hans skuldmedvetande mot fadern säger honom att hans kärlek är hopplös. Händelsernas gång befordras dels ge- nom några svartsjuka scener från fästmön-dansösen, som i pa- rentes sagdt af tacksamhet och för att ej vara ett hinder för Chamillacs och unga enkans lycka gifter sig med en annan, och dels derigenom att Jeannes bror, en ung löjtnant, gjort spelskulder, som försatt honom i tillfälle att bli föremål för Chamellacs ofvannämda uppfostringsmetod. Jeanne skyndar då vid midnattstid hem till Chamillac för att bönfalla för brodern, blir lugnad från sin oro, men öfverraskas af sin misstänksamme fästman. Det blir en häftig scen, som sedermera dels leder till en duell, hvari Chamillac svårt såras, och dels till Jeannes upp- slående af sin förlofning. Generalen, som anländt hem och till straff och uppfostran efter några vackra patriotiska tirader sänder sonen ut i aktiv krigstjenst i kolonierna, kommer med sin dot- ter till den numera tillfrisknade Chamillac, och för att döda dot- terns känslor för denne är han nog grym att fordra, det Cha- millac skall inför henne öppet bekänna sitt lifs hemlighet. Cha- millac lyder fast med synbara marter och i en mycket effektfull och spännande scen bringar han detta offer, dödsdomen öfver hans själ. Men pröfningens mått är rågadt, generalen och dot- tern äro ädla, högsinnade andar, hon räcker honom handen som brud och generalen sluter dem båda i sin famn. Stor tablå och ridån faller under starka applåder från åskådare med tårade ögon. Den vunna framgången är väl emellertid mest att till- 87 skrifva det goda utförandet i allmänhet och särskildt hr Fre- drikson och fru Hartman. I den långa bekännelsescenen i slut- akten briljerade den förre med samma utmärkta nyanserings- förmäga, som i Kärlekens komedi vann en så lysande triumf. Och den senare fängslade med den intagande rosenkindade fäg- ring och förtjusande bjhag, som vid hennes triumfvagn fjättra och bedåra så många af båda könen från skolgossen och pen- sionsflickan till herrar och damer af mera framskriden ålder, och de smakfulla, vackra toaletterna förstärkte än mer det behag- liga intrycket Sådana roller ligga väl egentligen ej för henne, särskildt för rösten, som då lätt antar en hes nyans, och min- spelet, och hon kan väl svårligen sägas rycka med och värma. Men med den stora virtuositet hon eger var framgången gifven och af teaterns öfriga kvinliga krafter skulle ytterst antagligt in- gen gått så bra i land med uppgiften. Så här m famille torde emellertid kunna göras en anmärkning mot fru Hartmans benä- genhet att liksom i Frun från hafvet göra rollen yngre än den borde; nu var det litet för bébéartadt. Likaså gjordes den för »söt» hela vägen; det excentriska, obetänksamma lynnet fram- trädde ej tillräckligt i det yttre. * Svenska teaterns historia under senare månader kan icke gerna sägas ha saknat hvarjehanda pointer af ganska dramatisk art, men dermed har repertoaren föga att skaffa. En exekutiv auktion blef således den tragiska afslutningen på hr Josephsons mångåriga, nitiska och oegennyttiga verksamhet som teaterledare. Hans fel och egenheter såsom sådan äro ju hvarken få eller dolda och ha förskaffat honom hvarjehanda ovänner och afundsmän och beredt honom sjelf och andra mångahanda obehag. Men förtjen- sterna äro icke häller få och obemärkta och torde åtskilliga gån- ger om uppväga felen. Och när en gång 1870- och 80-talens svenska teaterhistoria kommer att skrifvas oberoende af dagens nycker och kotteriintressen, skall väl der stå om honom, att det var bland svenska teaterdirektörer en så ovanlig man, att han verkligen drefs af allvarlig entusiasm för sin sak och både ville, vågade och derför äfven kunde uträtta något, och att det fans år, då den af honom ledda teatern, utan understöd af det allmänna och belamrad med tryckande skuldbörda, hade i fråga om upprätthål- lande af god repertoar och konstnärsutbildning en betydelse, hvar- till ingen annan statsunderstödd eller enskild teater kan under de nämda decennierna uppvisa något motsvarande. »He was a man in all, take him as he is». Om hrr Josephson och Holmqvist äro vidskepliga, och det brukar teaterfolk i allmänhet vara, så se de nog nu tillbaka som på ett par Tykobrahedagar till de dagar, då de först på skrufvar drefvo genom hr Hjerstedts antagande till teaterassociationens kamrer och sedan, då i följd af bristande omtänksamhet och praktisk klokhet associationen tycktes gå i lås, till honom öfver- läto hela affären. Det är uppenbarligen inte med denne senare som med Cæsar, med hvilken som bekant det kunde vara lugnt att sitta i samma farkost. Han måtte oskyldigt nog vara en »getta- tore» — åtminstone för teatrar. Det Willmanska teaterväldet, som han af alla krafter plitande och talande sökte hålla uppe, bör- jade ju lossa mera synbart i fogningarna ungefär samtidigt med hans ditkomst. Och det Josephsonska-Holmqvistska teaterföre- taget, som förr varit ute i vida farligare stormar och nu tycktes vara nära inne i hamnen, går nu helt tvärt till botten, och det fastän de hade hans unga raska krafter att påräkna vid försöken att hålla skutan öfver vatten. Det är dåliga omen. Men nu till de skådespel, hvilka ej varit förlagda till öfver- ståthållarämbetets kansli eller teaterns kontor, utan till sjelfva scenen. De äro af vida mindre pikant art. Om någon, såsom personer verkligen gjort i höst, icke ironiskt talar om hr Hjertstedts »planmässiga bemödanden att upprätthålla en god repertoar», så kan yttrandet ej förklaras annat än som beroende på en mer än loflig tanklöshet eller på bristande insigt om ordens valör. Planmässig- heten illustreras bland annat både kanske af upptagandet af Tur- genjeffs Natalia och isynnerhet att göra det på en sådan tid, att dess gifvande afbröts efter andra representationen och pjesen följ- aktligen sjelfdog. Och att förmena, det uppgräfvandet af sådana stycken som »En fattig ung mans äfventyr», »Ringaren i Notre Dame», »Den vandrande juden» (kanske en vitzig afskedshälsning till f. d. regissören och f. d. ene egaren) etc. eller spelandet af »Högmod går för fall», »Posten från Lyon», »Pickwick-klubben», »Köpmanshuset», »Ett litet troll» m. fl. falla under rubriken god repertoar vore väl mer än lofligt starkt. Den dramatiska ambi- tionen måtte vara den att komma ned på Folkteaterns nivå. Spelet i »En fattig ung mans äfventyr» var tämligen otill- fredställande öfver lag och det kan då nästan förlåtas birollernas innehafvare för dessa rollers beskaffenhet och äfven fru Dorsch och hr Engelbrecht i bravur- och hufvudrollerna till viss mån i följd af allt det förlegade som är påbredt dessa. Trots schäferhatt, ljusrödt 89 hår och hvit drägt lyckades ej fru Dorsch bli en vederbörligen ung- domlig och romanesk borgfröken, och glöden och de växlande känslo- stämningarna återgåfvos tämligen matt och stereotypt. Ens etno- grafiska föreställningar grumlades af att se en ung fransk markis med ett blondt välfödt serafhufvud och en apparition för öfrigt, som närmast väckte föreställningen om en något salfvelsefull och Kristi-kavaljerartad yngre son af god engelsk familj. Kan nu nödvändigt inte Svenska teatern unna Södra tea- tern den tvetydiga äran att ensam spela tyska lustspel och farser, så är nog Schönthans »Cornelius Voss» bland de jämfö- relsevis hyggligare. På sina ställen är den ju rätt rolig, ehuru icke på långt när uppgående mot Södra teaterns »Petermans flickor». Men nog har kritiken varit vida välvilligare mot denna »Cornelius Voss» än den förtjenar. Den är ju så »tysk» med sina konventionella personteckningar, platta situationer och kvick- heter och sin föga koncentrerade handling. Särskildt retsamt förkonstlad var teckningen af den unga flickan. Spelet var rätt jämt och hyggligt och kan ju i sådana pjeser ej gärna i regeln bli något annat än schablon arbete. Hur skulle ock i all verlden svenska skådespelare vara i tillfälle att af dessa kortfigurer till tyska småhertigar, grefvar och slikt göra något typiskt och ut- arbetadt. Hr Törnqvist syntes vinna stort erkännande för det sätt, hvarpå han återgaf sin tafatta komiska roll. Hr Holmqvist kan ju snart sagdt ej underlåta att vara rolig, så snart det är något tillfälle dertill. Hr Svedberg återgaf en frieriscen med rätt mycken finhet och känsla. Fru Lundberg, som i »Ett litet troll» delvis var verkligt tilltalande fri från förkonstling, är det deremot visst inte i denna pjes, och hon har der som så ofta annars en mängd besynnerliga tonvigter. I våra dagar är det för en hufvudstadsteater med någon pre- tention utan allt tvifvel en verklig prostitution att ge sig i lag med »Ringaren i Notre-Dame», fru Birch-Pfeiffers dåliga pot- pourri med motiv från Victor Hugo. Men är det nu en gång så illa, så bör spel etc. åtminstone något så när öfverskyla elän- det och smaklösheten. Af hufvudpersonerna är egentligen hr En- gelbrecht den enda, i hvars organ finnes möjlighet till stilenlig aplomb och glöd, men denna organ användes ej så som den borde, och figuren saknar tillräcklig aplomb och ungdomlig elegans. Fru Lundberg, som ursprungligen tillhört baletten, gjorde torg- dansen nog så smidigt och bra och har en tilltalande appari- tion. Men det kalla, föga innerliga spelet, den synålsartadt spet- siga organen och den sedvanliga benägenheten för besynnerliga öo tonfall motverkade de energiska bemödandena. Särskildt fängelse- scenen blef både för forcerad och för litet verkningsfull, så myc- ket mer som hr Ranfts torra natur och egendomliga diktion och rörelser gjorde hans lidelsefullhet tämligen parodisk och ytlig. »Petermans flickor» å Söd&r var som sagdt verkligen en ganska underhållande bekantskap, tack vare i synnerhet hr Berg- ström, som var oemotståndligt skrattretande. För öfrigt speltes den rätt hyggligt och godt, ehuru visst inte så utmärkt som det gjorts väsen af. Att nu som särskildt charmanta loforda fru Carlbäcks franska uttal och toaletter eller hr Hanssons elegans, hvartill, kan tänka, maken ej ofta förekommer vid någon af huf- vudstadens teatrar, vittnar om en mer än lofligt uppjagad en- tusiasm. Med bedömandet af »Biltog» af JEdv. Fredin, »På vakt» af fru Wahlenberg gift Kjerrman samt Giacosas »På nåd och onåd» måste anstå till härnäst. Den 30 januari. Gasparone, Från Göteborgs teaterverld. Stora teatern i Göteborg har, som alla teatrar, haft sina underliga öden. Och finge man tillfälle att interviewa teater- tomten, skulle sannolikt högst pikanta saker komma i dagen. Den har bytt herrar oftare än de flesta, den har sett olika upp- sättningar af skådespelare komma och gå och den har slukat summor lika glupskt som det nya tullsystemet. Men ingenting har hjelpt. Stora teatern har som affär blifvit en illa anskrif- ven inrättning och göteborgarne beskylda för att vis-à-vis teatern sakna alla intressen. »Göteborgarna gå aldrig på teatern — göteborgarne ä’ oestetiska br . . . or!» Så har domen lydt, som alla direktörer fält, sedan de misslyckats i sina försök att — som de sagt — uppfostra göte- borgspubliken. Att Stora teatern är och sannolikt blir en tämligen riskabel affär, det är sant, men i det fallet delar den ju de flesta tea- trars öde — att deremot göteborgarne skulle vara totalt blottade på all känsla för teatern, det är visst inte sant. Jag har sett hur publiken qväll efter qväll strömmat till Mindre teatern för att se ett helaftonstycke på vers — tänk på vers\ —och jag kan försäkra att denna publik varit likaså lifligt intresserad som trots någon. Men göteborgspubliken är inte så lätt att få varm, den låter sig inte tvärt ryckas med. Den vill se att det blir all- var af, den vill bjudas på läcker dramatisk kost, serverad efter konstens alla regler. »Det går ingenting annat här i Göteborg än skräp!» Det är den sats, jag hört stora teaterns ledande män predika och efter den har man också styrt. Med hvad resultat? — jo, att den verkligt goda publiken, den som haft längtan efter något Ô2 bättre, varit villig att följa mera ideella fanor, nu pä det skar- paste fördömer denna dussinkramsälskande regie, som från sin spellista förvisat de literära programmen. Någon gång en- dast, när det estetiska samvetet vaknat hos teaterns styresmän, har man låtit ett stycke af Ibsen eller någon annan literär dramatisk storhet rycka fram. Men se — då stodo bänkarne tomma, och så log man som augurer och menade att man ändå bedömt sina pappenheimare — d. v. s. publiken — riktigt. Ack, ack, herr direktör, det var nog sant ert antagande, att publiken skulle utebli, men orsaken, som framkallade denna för teaterns kassa sorgliga verkan, var en helt annan än ni trodde. Publiken kom inte, inte af bristande intresse för det sceniska mästerverket, utan derför att publiken hade tråkigt, aldrig ryck- tes med, aldrig blef riktigt varm. Och detta återigen — ja, det berodde sannerligen inte hvarken på den gåtfulle Ibsen eller den dumma publiken — nej, det berodde på att teaterns krafter inte räckte till, att gnistan, som skulle tända, fattades skådespelarna sjelfva. Och ändock äger denna teater långt ifrån dåliga sujetter. Tvärt om. Men det saknas en annan faktor och kanske den vigtigaste — en verkligt god instruktör, besjälad af sin konst, hängifven sitt arbete. En skall offra sig för folket, heter det, och vid teatern är denna någon instruktören. Han skall dela med af sin entusiasm, lysa upp med sitt skarpsinne, ingjuta kraft genom sin vilja. Det var också ytterst intressant att an- ställa jämförelser mellan det olika sätt, hvarpå direktör Lorens Lundgren och dir. August Lindberg förde sina trupper i elden. Det var också denna olika fältherretalang, som helt naturligt framkallade olika resultat. Nu säger jag inte detta som minsta förebråelse mot dir. Lundgren — ty inte kunna alla vara födda till teaterledare —- men kärleken till konsten är inte det samma som att vara som en snäll pappa för artisterna, det behöfs också att kunna sporra dem, egga dem, styrka deras tro — inte på sig sjelfva, ty den konsten kunna de nästan allt för väl — utan tron på att kon- sten likväl är något annat än poserandet af det egna lilla jaget. Stora teatern föreföll mig som en treflig familj, der husfadern inte ville störa sina älsklingsbarn genom att energiskt angripa deras fel och svagheter, utan lät udda vara jämt. För att få ett begrepp om hvad Stora teatern bjuder på, meddelar jag här repertoarlistan för en tid af tre månader, från den 1 sept, till den 1 dec. 1889. 93 »Hon vill inte gifta sig. Två svärmödrar (»Duvals skiljs- messa»). Galeotto. Lilla hertigen. Mellan bjudningarna. Ner- vösa fruntimmer. De unges förbund. Viceamiralen. Niniche. Don Cesar. Den puckelryggige. Debutanten och hennes far.» jämte den öfriga mest kända Almlöfs repertoaren. En brokig spellista i sanning! Och af denna framgår, att lustspelsgenren och operetten intar det största rummet, utgör repertoarens grundstomme. Af värderika saker finna vi endast tvänne: »De unges förbund» och »Galeotto». Från den förre har jag nu endast minnet qvar af herr Sternvalls Brattsberg, en präktig gammal kammarherretyp, konsekvent och stilrigtigt genom- förd, en framställning, som verkligen hedrade Stora teaterns unge père nobel. Herr Sternvall syntes mig för öfrigt vara en af de få af Stora teaterns sujetter, som med verkligt allvar och någon djupare uppfattning gick till arbetet, och hans skapelser, om äfven understundom något monotona, buro alltid prägeln af konstnärlig förståelse. I sin helhet gjorde detta Henrik Ib- sens »De unges förbund» ett, mildast sagdt, mycket matt in- tryck, liksom första aktens iscensättning var långt ifrån mön- stergill. Hade herr Lundgren nu haft blick för scenens for- dringar och sinne för det karaktäristiska, hade han säkerligen icke kunnat upptäcka den minsta lilla tillstymmelse till något säreget norskt i denna första akts scenanordning, utan helt enkelt gjort om alltsamman. Som det nu var, påminte mig den sjuttonde majfesten lifligt om något af Blanches lustspel med pokulerande gesäller och litet lyktor här och der i träden — en scen från t. ex. Humlegården på den tid salig rotundan fans i verlden. Herr Albert Ranft, som är en mycket duglig regis- sör, när det gäller lustspel och farcer, och som äger en omiss- känlig talang att elegant dekorera en salong eller skapa små förtjusande rumsinteriörer, har få förutsättningar att föra fram på scenen mera djuptänkta verk. Här måste regissören ha en förmåga att dyka till bottnen af diktarens tankar, sätta sig in i, göra sig så förtrogen med dramat att, när han sedan skall forma det på scenen, han ger det den riktiga prägeln. Regis- sören måste vid sådana tillfällen äfven vara en begåfvad instruk- tör; der skådespelaren stapplar, tar miste eller skenar i väg, måste den ledande viljan träda emellan. Det var just bristen på instruktör, som i så hög grad gjorde sig märkbar vid upp- förandet af »De unges förbund». Nu har Göteborgs Stora teater en ung skådespelare, som besitter verkliga anlag för scenen, och som också blifvit publi- 94 kens gunstling. Man beundrar och smickrar honom i tid och otid. Såsnart hans namn står på affischen gör man sig räk- ning på ett litet mästerverk af skådespelarkonst, och till och med då han sjunger i operetten, utan tecken till röst, klappar man och ropar bravo. Denna göteborgspublikens gullgosse är herr Justus Hagman. Jag såg honom i flera roller, och jag sökte finna honom utmärkt, som publiken. Men det var mig omöjligt. Det var en viss dugtighet i allt hvad han gjorde, något som ovilkorli- gen måste dupera den stora massan. Men fin, modern konst var det icke. Det var Pousette i föryngrad upplaga — gamle Pousette, som gick igen med alla sina fel och förtjenster — Om nu herr Hagman redan grånat på tiljorna, skulle man ju mycket lätt kunna förstå detta uppskrufvade patos, detta öfver- drifna spelsätt, men då hr. H. är ännu en helt ung man, kan jag icke annat än beklaga, att hans talang kritiklöst följer en väg, som leder tillbaka till 40-talets konst och slutligen måste stelna i onatur och förkonstling. Se honom bara göra sin sista scen i Echegarays gripande drama »Galeotto»! Det är teater — teater allt igenom. Och ändå hade hans don Manuel betingel- ser för att kunna bli något. Men — hvar fins instruktören? — instruktören, som skulle kunna finhyfla detta skådespelarmaterial, förfina, stöpa om i modern form denna talang, som ännu tror målet vara att karrikera kärleken, passionerna, lidandet och döden. Nej, herr Hagman, bryt helt och hållet med ert gamla spelsätt, studera, arbeta och tro framför allt inte, att allt är välbestäldt när applåden — ögonblickets betydelselösa ära — ljuder i edra öron. Ack, sedan bifallsstormen tystnat — sedan är också skådespelaren glömd, så framt han icke genom den gripande enkelheten, sanningen i sin konst förstått att för alltid etsa in hvad han gaf i publikens minne. Men det är på lustspel och operetter Stora teatern, som sagdt, bygger sin egentliga repertoar. Och med den personal den nu har att förfoga öfver, och med den bortkommenhet denna — naturligt nog— lägger i dagen på det allvarsamma dramats fält, är det på komediens glada område, teatern skall vinna sina segrar. »Två svärmödrar», herrar Bissons och Mars’ galna fars, »Les surprises du divorce», som så många aftnar å rad höll drama- tiska teaterns publik vid godt lynne, spelades äfven i Göteborg förträffligt. Der var fart och lif och en utmärkt iscensättning. Hr Albert Ranft slog sig riktigt lös, gaf en muntert och lätt 95 hällen Henri Duval, fröken Rylanders fru Bonivard piruetterade och kastade ut sina retsamma repliker lika flinkt som frkn Åhlanders halfgamla dansös, och fru Anna Sternvall lyste genom sin bedårande skönhet i Dianas roll, der hon stod blond, elegant och välväxt under det kinesiska parasollet. Som den gamle sjöbjörnen Corbulon var hr Lundberg, Stora teaterns populäre komiker, trygg och torrolig. Med ett ord, skulle man beteckna dramatisk konst med stjernor alldeles som Bædeker gör med hotell och restauranter och herrar vinhandlande med mer eller mindre förfalskad konjak så — tre stjernor för stora teaterns »Två svärmödrar»! Det räcker ju till och blir en öfver, och den skulle jag vilja ge åt fröken Amanda Rylander för hennes di- rekt ur lifvet gripna, rättfram och enkelt hållna tant Malla i Fr. Hellbergs täcka interiör »Mellan bjudningarna». Jag tillstår det gerna, del var ett stycke sund och äkta konst! Stora teaterns unga garde — dit jag ock räknar teaterns jeune premier, hr Byström — bestod af fröknarna Behrens, Borg- ström och Sundqvist plus hr Lambert Larson — de båda se- nare välbekanta för Stockholmspubliken. Att nu ställa deras horoskop för framtiden, vore det samma som att spå en vacker sommar af en lofvande vår. Men frkn Borgström har obetingad! så goda förutsättningar att hon, omplanterad i en för hennes anlag gynsam jordmån, ovilkorligen bör nå fram till något. Hr Byström visade vackra ansatser och elegant framträdande som poeten i Galeotto, men det högre dramat tro jag icke ligger för hans figur — han är litet för stadig till lyrisk älskare. Men i lustspelet och komedien är han deremot hemma. Frkn Helfrid Sundqvist, som väl ännu hela Stockholm mins från badscenen i »En Sommarsaga» — ah, hon var förtjusande, ko- kett insvept i sitt badlakan — såg jag endast helt flyktigt i några småroller — bäst och näpnast som pagen i »Don Ce- sar». Herr Larson, hvilken från Vasateaterns glada operettlif flyttade till det allvarsamma Göteborg, har vunnit i säkerhet, men hans figurer sakna ännu saft och färg — måtte han en gång få säga som Per Olson om vargarna: nu komma de! — Voilà le rideau qui se lève. Ecoutons! Det är Niniche — den sorglösa, frivola, frestande vackra Niniche i Gerda Grönbergs gestalt, som visst inte saknar sin lilla parisiska embonpoint. Men det klär henne. Och hon sjunger lika friskt, lika fint och tilltalande — ja, kanske ännu mer artistiskt fulländadt än förr, när hon var den firade divan 96 under salig Ladans glansdagar. Litet mera gnistrande godt lynne, litet mera lätthet och spiritualitet i replikbehandlingen och sjelfva Judic — ja, fru Cysch skulle ha ropat »bis» och applåderat. Stockholm är afundsjukt på Göteborg, som enleverat Gerda Grönberg. Vi ha Anna Pettersson, det är sant, men hon är trolös och qvistar ibland ifrån oss för att skörda guld och la- grar på annat håll. Och Vasateaterns frkn Ekström är visser- ligen vacker, men allt för enformig och intetsägande i sin konst att kunna höja sig till operettdivornas stjernhimmel. Nej låt oss få Gerda Grönberg tillbaka! Kanhända. — Qui vivra verra! Den som lefver får också se, hur Stora teaterns öde kom- mer att gestalta sig hll nästa spelår. Men känner jag Göteborg rätt — det är en stolt och handlingskraftig stad — låter den icke tillfället gå sig ur händerna att sjelf få äga sin teater. Och inträffar detta går med all säkerhet Stora teatern en både i ekonomiskt och konstnärligt afseende ljusare framtid till mötes. Det konstälskande Göteborg har också under hösten 89 lärt känna den man, som bättre än någon annan skulle kunna föra den dramatiska konstens runor i deras stad med ära. Det är öfverflödigt att nämna hans namn: hans eget ar- bete talar för honom. Danie/ F—m. Kanslirådet Forssman oeh brän- vlnsförsnillningarna. Ny belysning af Sulla. 1. Den 27 Juni 1885 öfverraskade Aftonbladet sina läsare med den sensationella nyheten, att kolossala försnillningar af brän- vin upptäckts vid vissa småländska brännerier. Af notisen fram- gick för den ej allt för uppmärksamme läsaren, att förtjensten att hafva gjort denna vigtiga upptäckt tillkom chefen för kon- troll- och justeringsbyrån kanslirådet L. A. Forssman. Och var detta det »Sesam öppna dig», som för kanslirådet Forssman slog upp på vid gafvel dörrarne till maktens och ärans tempel. Då jag sedan sett, huru hr Forsman skickligt förstått att begagna sig af den en gång väl anlagda reklamen, huru han lyfts från pinne till pinne på lyckans stege, huru han synts blott behöfva sträcka ut handen efter statsrådsfullmakten, som hägrade deruppe på stegens spets — då har jag alltid gjort mig den frågan, om ej ändå Värendsbygden kan vara stolt öfver att med sina söners välstånd som insats hafva fått köpa denna lysande karrier. Och då jag fick höra den uppseendeväckande nyheten om revolverskottet i Norstedtska palatset på kungahögtidsdagen, hvil- ket skott stäckte höghetsdrömmarna, då undrade jag, om ej detta skott skulle genljuda med en egendomlig klang nere i Värend. Ur Dagens Krönika. X. 1. 7 98 Som en Nemesis har den vissheten städse förföljt vederbö- rande, att försnillningar i alla tider egt och måste hafva egt rum vid Here eller tärre brännerier, ty de hafva icke kunnat vara okunniga om det absolut otillfredställande i samtliga de tillämpade kontrollsystemen. Denna visshet fick den siste inne- hafvaren af chefskapet för kontrollverket i arf af sin företrä- dare, och den tycktes icke hafva tryckt honom särdeles hårdt —- ända till den dag, då han fann, att han ej borde nöja sig med en byråchefs lugna men icke alltför mycket bemärkta ställ- ning. Det var då han genom dugliga medhjelpare lät på grund af åter gjord anmälan anställa de undersökningar, som ledde till de sorglustiga s. k. bränvinsmålen i Småland. Det har på mig gjort ett egendomligt intryck att i tidnin- gar nes biografier öfver den döde mannen få se honom kallad »den energiske afslöjaren af de småländska bränvinsmålen» o. d., ty visst och sannt är att hr Forssman derutinnan spelade en skäligen passiv rol, ja så passiv att han näppeligen lade hand vid mera än de manuskript, som om saken sändes Afton- bladet, ehuru han såsom en klok general tog hela äran af de gjorda upptäckterna på sin lott. Också flödade Aftonbladet af hans lof: »Allmänheten har, sade tidningen i en ledare den 30 juli, full rätt att räkna på, att kontrollbyråns chef, som icke skytt möda (!) och kanske obehag för att gifva ett så vigtigt uppslag till utredande af missförhållanden under en annan chefs- period, än hans egen, skall röna allt det erkännande och det understöd, den stora frågan förtjenar». De öfriga tidningarna spände sig icke lika beredvilligt framför den i hast vordne triumfatorns vagn, men A. B. sörjde tillräckligt för att triumfa- torn icke glömdes. Hans gloria gick dock sedan inför den re- daktionen i moln, och redan på den tiden funnos de, som af gifna skäl ansågo denna allians anmärkningsvärd. Gåtan torde hafva sin lösning i den omständigheten att hr Forssman pro- tegerades af en i A. B. på den tiden mycket inflytelserik gene- ralkonsul, en aktieegare i tidningen. Möjligt är också, att man valde A. B. till bulvan på grund af den kända osjelfständighet och den brist på kritisk förmåga, som var ett utmärkande drag hos tidningens dåvarande chef. Vare härmed huru som helst, reklamen var i full gång, och A. B:s nödrop och beskärmelser öfver den riksolycka, som inträffat, och det mod och den skicklighet, hr Forssman åda- galagt vid afslöjandet af brotten, började smitta äfven den öf- riga pressen, i synnerhet i landsorten, och sedan växte hr Fors- 99 mans rykte med fart, allt under det dugliga och energiska män utredde den visserligen ej så litet trassliga härfvan. Under ti- den satt kontrollbyråns chef mestadels i Stockholm, skötte sitt embete och sina affärer och såg i öfrigt mycket mystisk ut. Allmänt ansåg man att nu skulle med ens ett slut göras på allt detta undansnillande af bränvin, som man visste i åratal hafva egt rum på olika trakter i Sverige, och hvarom Aftonbladet skref den 11 juli: »Att förhållanden af liknande beskaffenhet förekommit äfven på andra orter kan väl knappast betvif- Jas — — —. Under den tid bränneriernas antal var stort och kontrollapparater ännu ej voro införda, mötte det utomor- dentliga svårigheter att finna tillräckligt väl qvalificerade och pålitliga kontrollörer, och det är numera nära nog en hemlighet, som hvar man vet, att aftal mellan tillverkare och kontrollörer voro ganska vanliga». Häri blef man likväl besviken. Slaget träffade endast en liten del af landet, den historiska Värends- bygden, ett område af endast några få qvadratmil. Och detta oaktadt man enl. hr Forssmans eget organ visste att samma straffvärda brott begåtts äfven på andra orter, ja varit »ganska vanliga». Ja, till och med oaktadt det bragtes till hr Forss- mans kännedom, hvar han hade att söka flere ännu större brotts- lingar. Hvarför gingo dessa fria? Hvarför sträckte sig icke den faderliga omsorgen om rätt- visans skipande äfven till Kristianstads, Malmöhus’ och Ble- kinge län? Hvarför just till det län, som var fattigast — äfven på inflytelserika medlemmar af riksdagen? Jag torde blifva i tillfälle att i en följande uppsats gå de märkliga rättegångarna litet närmare in på lifvet, och ordar der- för icke här om det obetingadt straffvärda i de anklagades handlingsätt och rättvisan af deras straffande, hvilka nåddes af rättvisan. Likaså sparar jag några dermed sammanhängande märkligare episoder till dess, och nöjer mig för tillfället med om jag så må säga prologen till det stora skådespelet. Om, såsom nyss antyddes, hr Forssman koncentrerade sina bemödanden omkring brännerierna i Allbo härad och Vänboda bränneri i grannhäradet, kunde han likväl icke undgå misstag, som gåfvo litet roande omvexling åt det eljes skäligen dystra dramat. Sålunda fans i en uppgjord tablå upptagen en post af 33,500 kilogram (!) bränvin, hvilken skulle vara afsänd från Vänboda bränneri, och alltså öka det der försnillade 100 qvantum. Emellertid meddelade Smålands-Posten en uppgift, hvilken tidningens sagesman erbjöd sig att styrka med officiella bevis, att man vid noggrannare undersökning funnit denna post vara ej bränvin utan — barrved. Men fann sig bäst vid att icke affordra tidningen dessa bevis och teg ihjel veden. Vid ett annat tillfälle kom Sm^Iands-Posten med ett meddelande, som ej smakade Aftonbladet och den person, som redigerade dess bränvinsförsnillningsafdelning, rätt väl. Smål.-P:n skref neml.: »Konungens Befallningshafvande har afvetat de märk- liga missförhållandena mellan inom länet under de senaste tre åren tillverkadt och exporteradt bränvin långt innan chefens för kontrollbyrån summariska (!) och i rundade tal framstälda, högst ofullständiga (!) uppgifter hit remitterades, samt med anledning deraf redan för längre tid tillbaka anstält efterforskningar.» I parentes kan meddelas, att dessa med sakkunskap och oveld gjorda undersökningar sedermera under rättegången visade sig vara mycket användbara och framför allt vida tillförlitli- gare än de af kontrollbyrån uppgjorda. Jag nämnde nyss att denna Smålands-Postens uppgift ej smakade A. B. rigtigt bra. Den 27 och 28 juli egnar A. B. ledare deråt, och tidningen kan ej dölja sitt dåliga lynne öfver att äran synes skola ryckas undan hr Forssman. Ja, tidningen är rent af polemisk gent emot resultatet af länsstyrelsens arbe- ten. Synnerligen svårsmält är också den ofvan omtalade barr- veden. Under tiden hade den då mycket omtalade, sedermera utnämde poliskommissarien Eklund från Stockholm gjort sina ypperliga polisundersökningar å ort och ställe, hvilka under- sökningar ensamma möjliggjorde den sedermera anstälda rätte- gången mot de misstänkta tillverkningarna. Äfven byråingeniö- ren, d:r Lindeberg verkstälde framgångsrika undersökningar vid brännerierna, och nödiga beräkningarna gjordes af ingeniör Ström från Kristianstads län, hvilken verksamt bidrog till frågans utredande. Det rent juridiska arbetet kom på allmänna åkla- garen, v. häradshöfding Settervalls lott. Minsta insatsen gjorde hr Forssman, men öfverallt der det gälde att »synas», stälde han sin resliga personlighet i breschen; belöningen för det visade modet uteblef ej : kanslirådet b orssmans duglighet, ådagalagd särskildt i utredningen af försnillnings- frågan blef prisad i alla tonarter, och det blef inom kort allom klart, att denna eminenta talang dugde till allting. Så kom det ena förtroendet till det andra, den ena hedersposten före 101 och den andra efter, och under tiden utagerades de uppseende- väckande rättegångarna i Vestra Värends domsaga. Då tycker man väl, att den energiske vårdaren af vårt vidlyftiga kontroll- väsende skulle gripit sig an med bestraffandet af liknande brott på andra håll, helst hvarest pressorgan betecknat dylika såsom utbredda och vanligt förekommande. Hr Forssman föredrog dock att hvila på de lagrar, man skurit åt honom. Mohren hade gjort sin tjenst, mehren fick gå. Kanslirådet Forssman hade redan blifvit en stor man. >3^ Ryska planer i Finland. (Från »Dagens Krönikas» Korrespondent.) Helsingfors den 24 Januari. Sällan, om någonsin, har hos oss ingången af ett nytt års- skifte mottagits med sådan oro och bekymmer, som då denna gång midnattsklockans slag förkunnade att ett nytt år gått in. Handel och industri gjorde under det gångna året ett raskt upp- sving och allt tydde på att de goda konjunkturerna skulle fort- fara; äfven för skördeutsigterna fans, såvidt man ännu kunde döma, ingen anledning till farhågor. Men den politiska atmos- feren var laddad med elektricitet och när som helst kunde blix- ten slå ned, krossande i spillror en byggnad, som seklers stri- der, försakelser och en aldrig svikande trohet och laglydnad mödosamt uppfört. Redan länge hade många tecken gifvit vid handen att nå- got var i görningen, dunkla rykten, det ena bizarrare än det andra, smögo omkring, utan att någon kunde säga hvad af allt detta var sant, och hvad icke. Slutligen började dessa rykten så småningom antaga en bestämd form och man fick nu veta — icke officielt, visserligen, men icke mindre säkert för det — att man i Petersburg stod i beråd att gentemot vårt land vidtaga åtgärder, som genom sina följder skulle varit liktydiga med till- 102 intetgörandet af vår ställning som en skild nation, af Finlands ställning som en skild stat vid sidan af den ryska. Man hade för afsigt att afskaffa vårt eget mynt och återinföra den ryska rubeln ; att afskaffa den nu existerande tullgränsen mellan Ryss- land och Finland för att i stället göra den ryska tulltaxan gäl- lande äfven hos oss ; och slutligen skulle vårt postväsende sam- manslås med det ryska. Vi skola här egna några ord åt hvar och en af dessa tre punkter för att komma på det klara med deras verkliga innebörd. Hvad först frågan om vårt myntväsende beträffar, så torde ej många ord behöfvas för att uppvisa att det helt enkelt blefve landets ruin, därest det ryska myntet komme att ersätta vår nu gällande guldmark. Ty förutom rubelns osäkra och fluk- tuerande värde, som utgör en hämsko på en sund utveckling af hvaije affärs- eller industrielt företag, bör man komma ihåg att rubelsedeln går med tvångskurs och således hos oss, vid ombyte af myntsystem, skulle måst mottagas till parikurs så- väl af den enskilde som af alla offentliga inrättningar. I dag betalas för rubeln, enligt Finlands banks notering, 2 mark 80 penni; blefve den gällande mynt hos oss, skulle vi få betala den med 4 mark. Man behöfver ej vara någon räknemästare för att finna hvart detta skulle leda. Men saken har ännu en annan sida. Vår myntlag är antagen af regent och ständer gemensamt och har grundlagsnatur; ett ensidigt upphäfvande af densamma från regentens sida vore derför ett grundlagsbrott, som skulle ställa portarna på vid gafvel för andra dylika. Kan man trampa en lag under fotterna, så kan man äfven trampa flere, och början vore således gjord till ett fullkomligt upprif- vande af vårt från Sverge ärfda konstitutionela statsskick. Det nu sagda har i hufvudsak sin tillämpning äfven på den ifrågasatta förändringen af våra tullförhållanden. Förhål- landena i afseende å handel, industri och jordbruk äro icke de- samma i Finland som i Ryssland och tullsatserna kunna därför ej heller vara desamma. Ett försök att hos oss tillämpa den ryska tulltaxan, som dessutom snart sagdt dagligen undergår förändringar, vore därför ett hårdt, nästan tillintetgörande slag för vårt ekonomiska lif. Att vår budgets förnämsta inkomst- titel — tullarna inbringa årligen åt statskassan 16 à 18 mil- lioner mark — samtidigt härmed skulle försvinna, då natur- ligtvis äfven de vid våra gränser uppburna tullinkomsterna skulle vandra till ryska skattkammaren, betyder i detta fall ej så mycket. Ty ha vi en gång mynt och tull gemensamma med 103 Ryssland, sâ försvinner samtidigt hvarje särskild budget för storfurstendömet. Minsta faran skulle ligga uti värt postväsendes samman- slagning med det ryska, ehuru visserligen en sådan lösning af den redan länge hos oss på dagordningen stående frågan om en förening af posten och telegrafen ingalunda vore önskvärd. Isynnerhet under den nuvarande generalpostdirektören har vårt postverk gjort stora steg framåt och det vore därför på det högsta att beklaga, om dess utveckling nu skulle hämmas genom ett fastkedjande vid den ryska posten med dess »svarta kabi- nett». Äfven skulle ett ryskt postväsende i Finland vara ett icke oäfvet hjelpmedel till landets förryskande. Sådana voro våra utsigter vid det nya årets ingång, och medges måste väl af enhvar att de ej gerna kunde vara mör- dare. Om molnen nu börjat skingra sig och en ljusning åter kan skönjas vid den politiska horizonten, så ha vi, näst den välvilja mot Finland, som hyses af dess storfurste, derför att tacka vaksamheten och energin hos våra ledande statsmän. Genast, då man här fick kännedom om det intrigspel, som drefs i Petersburg, samlades senatens medlemmar, af hvilka flere för tillfället voro bortresta på julferier, täta hemliga öfverläggningar höllos och ett par senatorers resa till Petersburg torde ha haft till ändamål att på ort och ställe sönderrifva det nät, hvari de gammalryske agitatorerna, som med alla sina krafter sträfva att kullstörta och upphäfva Finlands autonomi, sökt fånga oss. Äfven berättas det att vår ministerstatssekreterare, general Ehrnrooth, skall i anledning af saken haft ett häftigt uppträde med kejsaren, så att det t. o. m. varit fråga om general E:s afgång, då han vägrat att kontrasignera de kejserliga manifest, som i Finland skulle infört ryskt mynt, tull och post. Detta rykte motsäges dock af det faktum att generalen för ett par veckor sedan fick mottaga en af Rysslands högsta ordnar, Alex- ander Nefski, jämte en smickrande kejserlig handskrifvelse. Men som säkert torde man dock få antaga att vår främste representant vid tronen kraftigt framhållit för monarken vå- dorna af de åtgärder hans ryske rådgifvare sökt förmå honom att vidtaga. Ty ingen är blind för att det är från de ryske ministrarna det hotande ovädret utgått. De tillhöra, med få undantag, det gammalryska partiet, hvars organer inom pressen äro sådana tidningar som »Novoje Wremja» och »Moskofskija Wädomosti», det sistnämnda bladet grundlagdt och redigeradt af den numera 104 aflidne ryktbare panslavistiske stormannen Katkoff. Jag skall måhända en annan gång återkomma till denna sak men nojer mie nu med att kanstatera att de nämnda och med dem lik- tänkande bladens hvarje vecka, ja hvarje dag offentliggjorda upphetsande utgjutelser mot Finland hafva i Ryssland fram- kallat den jäsning i sinnena, som nu vant nara att kosta oss vår sjelfständighet. . . Hvad som förmådde zaren att, åtminstone till en bmjan, skänka gehör åt sina ryska rådgifvares fordringar hvilka i början lära inskränkt sig till frågan om postväsendet, torde, enligt hvad allmänt uppgifves, ha varit följande i somras passe- rade händelse. Den ryska öfningseskadern hade som vanligt kastat ankar på Hangö redd och derifrån sandes en vacker dag upp till postkontoret en större mangd till Ryssland adres- serade bref. Då emellertid dessa samtliga voro torsedda med rusk* frimärken blefvo de ej frambefordrade, innan de blitvit på lagligt sätt d. v. s. med finska frimärken frankerade lill- dragelsen väckte hos de ryske officerarne den största förbittring, saken kom till de ryska ministrarnes öron och lasaren vet redan huru de sökte begagna den till främjande af sina planer. Såsom jag redan ofvan antydde, hafva utsigterna numera ljusnat och de värsta farhågorna skingrats, om man ock annu icke kan säga att ovädret helt och hållet dragit forbi. Vårt mynt och vårt tullverk torde vi komma att behålla, men huru det må gå med postverket, det är en fråga, som annu står .1 vida fältet. Generalguvernören grefve v. Heiden, som en längre tid uppehållit sig i Petersburg, inkallade dit under torra veckan generalpostdirektören Hj. Lagerborg, och häromdagen tillkalla- des ytterligare chefen för civilexpeditionen statsrådet ludeer Att något således ännu är i görningen är uppenbart men hva ■ Måhända blir jag redan i mitt följande bref i tillfälle att be- svara frågan. ; t doftat jon^tev cRcc^txeude ocK Ka/^e ctgccwew 'tccwDev jcc^- docKnav, ^Lvuv^, , wve^ àtt€f