Europa i Köpenhamn.

Af Gustav Esmann.

I det alltid förlustelserika Köpenhamn skänker af årets
tider likväl september de fullaste glädjens skålar. Till hvil-
ket vimmel af förströelser inviterar icke denna galanta säsong,
som förenar vintrars och sommars attraktion! Nu är det
icke längre mörkt om aftonen i Tivoli, ty månen skiner stolt
in genom träden, hvilkas löfverk redan är tunt, som håret
på en bonvivants hjessa. Men regnar det händelsevis en
afton, förskaffar man sig med lätthet plats på en teater och
njuter af stycken, som man kanske har glömt sedan man
såg dem sist och första älskarinnor, man kan minnas från
det man var liten. Är det kyligt, inbjuder den lugna cirkus.
Der hypnotiseras man mildt af gashettan, medan man stirrar
på de i rundel galopperande hästarne, som blifvit alldeles
skelögda af att beständigt springa i krets. Till sist har man
tidskrifterna, de nybakade studenterna och de första ostronen,
som det är rent af spännande att taga itu med.

Om man nu efter en sinnenas hvirfveldans på aftonen
vill nästa förmiddag tillbringa några mindre upphetsande tim-
mar, erbjuda sig ju åt alla håll utflygter i en leende natur,
till exempel till den lilla vänliga zoologiska trädgården, der
man kan dricka chokolad och inandas den friska doften af
vilda djur och söta äpplen. Eller också beger man sig ut i
skogen och förvärfvar sig på en rask spatsertur aptit till en
frukost af fiskfilet och manbara tuppkycklingar, att intaga i
en af de näpna restauranterna, der man sitter på balkongen
och nyser och ser bladen ett efter annat hvirfla ned i sin
tallrik. O, det är vackert och dystert; vederqvickt och
rörd rullar man i skymningen tillbaka till den vinkande upp-
lysta staden, de vimlande boulevarderna, de strålande ka-

Ur Dagens Krönika. IX. 9.	51
762

feerna och varietéerna, för att ånyo störta sig ut i det fest-
liga tumlet.

Intet under att kejsaren af Ryssland alltid väljer sep-
tember, när han reser på besök till Köpenhamn. Också för-
säkras det bestämdt, att hans majestät efter sin vistelse der
förklarar, att han ingenstädes befinner och roar sig bättre
än i sina höga svärföräldrars residens. Och tillfredsställelsen
är då ovilkorligen ömsesidig. Har sommaren varit fuktig,
Tivoli trist, har den på Kongens Nytorv stoltserande köpen-
hamnaren en ledsam augustiafton vid anblicken af byggnads-
ställningarna vid teatern, den tomma Östergade och de sex
paren turistskor på trottoaren framför d’Angleterre, känt hos
sig något tvifvel om, att han verkligen promenerade sin
odödliga själ i verldens centrum — den höstdagen då Der-
jawa kastar ankar på redden och saluten rullar, vet han
ånyo Europas blickar vara riktade på sig. På Toldboden
stiger tsaren i land och inspekterar det danska gardet.

*

På Toldboden står den köpenhamnska pressen och in-
spekterar tsaren. Redan veckor på förhand har man i
dess mest välunderrättade organer hvar dag kunnat läsa
hvilken dato hans majestät skulle inträffa, för att morgonen
derefter af samma organer blifva försäkrade om att an-
.komsten skulle ega rum en annan dag. På det sättet har
väntningstiden förflutit i behagligt skiftande spänning. Denna
har ytterligare blifvit stimulerande genom ovädersskurar, som
dragit hotande fram öfver den politiska horisonten. Det
ryktet har plötsligen uppstått, ovisst hvarifrån, att en större
del af den danska flottan skulle utrustas och i förening med
de ryska pansarskeppen, som eskortera kejsaren, i dennes
åsyn hålla omfattande sjömanövrer i farvattnet kring Köpen-
hamn. Eller det förljudes att de i Nordsjælland kantonerade
regementena äro designerade att utföra kombinerade evolu-
tioner inför sjelfherskarens ögon. Hvad kan väl meningen
vara med dessa demonstrationer, hviskas det i vrårna. Ja,
hvad är meningen, fråga högljudt de skarpsynta ledarne för
den del af pressen, som företrädesvis tänker sig representera
hela det stora danska folket. Betyder det kungörandet af
en dansk-rysk allians? Vågar regeringen på en tid, då riks-
dagen icke är samlad och utan att fråga valmännen till råds,
763

idka hasardspel om lahdets existens och kompromettera oss
i vår öfvermäktiga sydliga grannes ögon genom dylika van-
vettiga manifestationer ! Är det kanske afsigten ... Pyttsan,
ljuder det lugnande från andra sidan: hans majestät tsarens
resa till Danmark är utan all politisk tendens. Han kommer
uteslutande för att aflägga ett privat besök hos sin gemåls
närmaste slägtingar och rekreera sig i sin höga familjs sköte.
De ryska fartygen skola blott illuminera på redden på de
furstliga festdagarne, och de ryska matroserna skola spela i
Tivolis konsertsal. Med dessa försäkringar låta det danska
folkets siare sig nöja. De ha uppnått hvad de önskade, de
ha visat sig skarpsynta och på sin post, och man har tagit
tillbörlig hänsyn till deras värdighet och inflytande. Pressens
högra hand trycker dess venstra i endrägtig uppfattning af
tsarens besök som en privatmans, hvilken blott har kraf på
offentligt omtalande inom formerna för ett höfligt reporter-
väsen. Likväl med den olikheten att de allvarliga hufvudre-
daktörerna med folklig rättframhet undvika de furstliga titula-
turerna majestät, kejserlig och kunglig höghet o. s. v.; men
eftersom detta blott drabbar ifrågavarande referenter, hvilkas
betalta radantal genom strykningen af dessa ord förminskas,
kommer detta offer på frihetsgudinnans altar icke att genera
siarne sjelfva. Alldeles utanför dessa eftergifter står emel-
lertid den press, hvars samhällsomhvälfvande principer och
barska revolutionära sinnelag öfverhufvud icke tillåter den
att ställa sig på förmedlingsfot rörande kejsare, äfven när
dessa uppträda som privatmän.

Denna pressens reporters äro då verkligen att beklaga
under kejsarbesöket, som göder deras lyckligare stälda kol-
leger. Likväl äro enstaka ibland dem fiffiga nog att uttänka
manövrer, genom hvilka de kunna hålla sig någorlunda ska-
deslösa utan att synda emot den saks idé, de kämpa för.
I det de nämligen gå ut från den socialekonomiska enheten,
»hvad en arbetarfamilj kan lefva af», uträkna de hvarje
gång, de furstliga personerna företaga sig ett eller annat,
hur många arbetarefamiljer som kunnat lefva, i fall de furst-
liga hade afstått från det eller det. De kalkylera t. ex.
hur mycket kejsaren ger för en hatt, och hur många gånger
han kan antagas helsa med den, innan han kasserar den.
Händer det så att hans majestät en eftermiddag åker nedåt
Östergade, och folk står uppstäldt och helsar på honom och
derigenom tvingar honom att slita på sin hatt, så upplyses
764

nästa dag på pricken hur många arbetarefamiljer, som kunde
ha fört en sorgfri tillvaro, ifall kejsaren igår hade stannat
hemma på Fredensborg. Och det bör icke herska något
tvifvel om att sådana beräkningar och exempel äro i hög
grad nyttiga till förbättring af arbetarklassens materiella vil-
kor och i det hela till gagn för den obemedlade befolkningen.

Den kungligt kejserliga kortègen rullar genom Köpen-
hamn. Med pomp och följe, under dånande hofslag af pa-
naschprydda springare och genom en dubbel häck af jor-
dens fredligaste befolkning under bevakning och tillsyn af
jordens mest påpassliga polisstyrka. Solen lyser på seldon
och uniformer, på de manliga åskådarnes blottade hjessor
och i de qvinligas af ifver lysande ögon. Små damer sända
djupt nigande de tronande röda kuskarne himmelska blickar.
Stora damer vända länge och entusiastiskt, sträckande på
halsen, hufvudet efter de bortrullande furstliga nackarne.
Och blossande af hänförelse utbrister en sex fots mö i lifvets
höst, säker på att tsaren helsade just på henné, då han
förde sin hvita handske upp till sin hvita mössa:

»Min Gud, hvad jag älskar kejsaren! Ja, om jag vore
karl, skulle jag inte göra annat än ropa hurra för honom!»

Hvilken rörande appell till framåtskridandets barmher-
tighet. Ljuder icke genom denna oförbehållsamma bekän-
nelse en undertryckt suck öfver arbetets orättvisa fördelning,
en skärande klagan öfver den tyranniska samhällsordning,
som förbehåller åt männen en af mensklighetens dyrbaraste
rättigheter, den att våga ropa hurra! Och förtjenade icke
denna qvinna att likställas med en karl? Jo, sannerligen
när man ser den armé af vapenföra och mindre vapenföra,
linie- reserv- och land sstorm, som Köpenhamn håller mön-
string med under kejsarmånaden, samt ser hvad de uträtta,
då må det medgifvas att i alla händelser denna stad synes
mogen för de mest vidtomfattande reformer. Hvem påmin-
ner sig icke från historiska taflor de »hjeltemodiga dragen
af qvinnor under Saragossas belägring», eller — hvarför gå
så långt tillbaka — hvem har icke i friskt minne ett pa-
triotiskt skådespel som för några år sedan gick öfver en af
Köpenhamns scener och der en snölockig invalid sågs dan-
sande som en snurra på sitt träben, med värjan i hand ned-
765

slicka tre svenskar i sina hvita skjortor, 1 hvilka samtidigt
af valkyriorna i kulissen öfveröste med sjudande tjära, och
detta med ett behag som om de vattnat ärtor i en trädgård.
Och hvad är då detta i jemförelse med de försakelser och
strapatser, som damer, hvilka icke blott äro qvinnor, utan
till största delen också invalider, frivilligt underkasta sig dag
ut och dag in under den tid kejsaren gästar Köpenhamn.
Uppstälda i timtal, pressade in mot jerngaller, hopklämda
i portar, tillryggaläggande milslånga sträckor till fots i allt
slags väder, eller inpackade i omnibusar och spårvagnar,
ses qvinnor och återigen qvinnor af hvarje ålder, stånd och
svaghet, offrande tid och helsa, hvila och hem, mat och
dryck, lif och lemmar för tsaren. Naturligtvis, hären består
icke af idel veteraner, och hör man än icke med bland
festens höga gudar på scenens midtpunkt, så kan det också
för en vanlig dödlig ha sitt behag att gå bakom kulisserna
i den smala passagen mellan soldatleden och husraden, der
man listar sig fram så nätt som i barndomens tid på den
plats der ens mor hängde sina kläder till torkning, under
det tätt utspända flaggtaket af alla de färger, som gamla
Dannebrog småningom kommit i slägt med.

De dagar, tsaren icke kommer till Köpenhamn, kommer
Köpenhamn till tsaren. Med morgontågen anlända till Fre-
densborg större och mindre jagtsällskap, utrustade med para-
plyer, kikare och hemmalagad proviant i väskor, hvarpå äro
broderade lokomotiv eller ångbåtar, som utspy oproportio-
nerliga rökmassor. Det gäller att begagna sin förmiddag,
icke att spilla tid med frukost på värdshuset, men strax be-
gifva sig till revieret i slottsparken och fatta posto på stäl-
len, der man säkrast kan vänta det furstliga villebrådet. De
bästa utkiksplatserna äro emellertid vanligen upptagna af
infödda qvinliga trupper, som med sysaker, bok och mat-
säck genast från morgonstunden ha besatt de bänkar, hvar-
ifrån man har den bästa utsigten öfver slottsterassen och
trädgården. För senare anländande expeditioner är då in-
genting annat att göra än att spatsera fram och tillbaka i

1 Anspelning på Karl X Gustafs belägring af Köpenhamn, då
svenskarne uppträdde i hvita skjortor, för att sålunda erhålla hvad
man kallar en »skyddande likhet» med snön.
766

den långsträckta allén, som i en båge slingrar sig ikring
slottet och, med ansigtet oföränderligt vändt mot detta, af-
vakta hvad som skall visa sig. I spetsen trippar gern a en
liten gammal och erfaren dam med framsträckt hals och
vädrande näsborrar. Hon spårar villebrådet på långt afstånd
och varskor de andra. Efter henne följa truppens manliga
medlemmar, två medelålders herrar med utseende af skol-
adjunkter, med svarta klädesrockar och panamahattar. De
blänga öfver glasögonen på de latinska inskriptionerna på
de obegripliga monumenten och fördjupa sig i konversation
om Fredensborgs gamla minnen. Deras åstundan är att
blifva ögonvittnen till, hvad de kalla en historisk genretafla,
det vill t. ex. säga, att se den danske kungen stå på teras-
sen efter lunchen och bjuda kejsaren af Ryssland en cigarr,
som denne derefter tänder hos prinsen af Wales. Efter dessa
lärda svärmare uppträder hufvudstyrkan, ett halft dussin
tungt väpnade damer, af hvilka tvä äro puckelryggiga, en
haltar starkt och resten äro utstyrda med skärm för ögonen
eller ock respirator. De samtala icke synnerligen mycket,
marschera blott i väg med af väntan spända fysionomier,
orubbligt vända mot slottet, så tappert deras respektiva ska-
vanker tillåta. Sist traskar en olycklig ung student, lastad
med ytterrockar och parasoller. Han är invändigt alldeles
rasande, gör sig omak för att låtsa som om han icke hörde
till sällskapet, känner sig nervös af hunger och sjuk af de
cigarrer, som onklarne trakterat honom med ända från ti-
digt på morgonen. Nu söker han att lista sig bort till en
bänk, der han har uppdagat en ledig plats, men blir sjelf
ögonblickligen uppdagad af den gamla »blänkaren» i frun-
timmerskläder:

— Fredrik lille, du har så goda ögon, kom hit och titta ;
jag tycker alldeles bestämdt att det är kungen af Grekland,
som står vid fönstret der till venster i första våningen.

Det kan emellertid äfven af Fredriks falkblick icke af-
göras, om det verkligen varit konungen af Grekland. Den
ifrågavarande herrn har nämligen genast gått bort från fön-
stret. Med tålamod beger sig då sällskapet vidare, kikar en
stund genom gallret in i marmorträdgården, besöker Nor-
mandsdalen, stannar vid Kongebroen och den ryska portalen,
öfverallt, der det blott kan vara minsta hopp om att möta
så mycket som en furstlig barnvagn, men utan synnerlig fram-
gång. Det lyckas blott den gamla Skinnstrumpan att få korn på
767

två helt unga prinsar, om hvilka man icke ens är riktigt
säker på om det verkligen var två prinsar. Efter hållet
krigsråd beslutes då, äfven af det skäl att man nästan icke
längre kan stå på benen, att inställa jagten i terrängen och
begifva sig till värdshuset, der, det vet man bestämdt, hela
furstefamiljen kommer förbi, när den ungefär klockan två
beger sig ut att åka eller spatsera. Under väntans timmar
kan man hvila ut sig och äta middag.

På värdshuset sitta de berömda ryska detektiver, hvilka
man redan känner från tidningarna som män med intelligenta
ansigten med genomborrande, allestädes närvarande ögon.
De se genomborrande på det inträdande sällskapet, som dock
icke tyckes väcka deras lättslumrande misstanke. Till ut-
seendet lugnt fortsätta de sina spekulationer med tvänne här
stationerade Köpenhamnska tidningskorrespondenter, hvilka
de med största välvilja förse med åtskilliga bevingade under-
rättelser, som korrespondenterna sedermera låta flyga till
Köpenhamn. Dinern serveras af landtliga händer. En spin-
del faller ned i soppan, för öfrigt passerar ingenting märk-
ligt förrän vid biffsteken, då en karl plötsligt kommer inru-
sande från gatan, med hänryckning vrålande: »Nu komma
de allesamman!»

Det verkade som underrättelsen om en jordbäfning.
Upp rusa nu huller om buller journalister, detektiver och
resande, herrarne barhufvade, skyndsamt tuggande ur mun-
nen, damerna ryckande servietten från bröstet, allesamman
ut och kasta sig i stoftet på landsvägen, medan 3—4 kung-
liga char-å-bancs hastigt rulla förbi; herskaperna nicka och
småle, den yngsta furstliga ungdomen behagar allernådigst
att storskratta af hjertans grund.

Nu gäller att skickligt beräkna, hvilken väg de komma
tillbaka och att så gå dem till mötes för att i allsköns ro
kunna taga dem i ögonsigte än en gång, innan man skall
hem med tåget klockan 5. Lyckas detta så må väl resul-
tatet kallas gynsamt. En kejsare, flera kejsarinnor, kungar
och drottningar, åtskilliga tronföljare och kronprinsessor för-
utom en hel mängd minderåriga furstligheter af båda könen.
— Smått vildt, som icke är lätt att klassificera. Och när
man dagen derefter och vidare framåt läser i sin tidning det
förträffliga stående korrespondentmeddelandet: »Klockan 121/2
åkte hela kejsare- och konungafamiljen ut i 4 char-å-bancs.
De höga herskapen vände tillbaka omkring kl. 31/2» — så
768

förstår man helt annorlunda än förut de döda raderna. Nu
har man sjelf sett, huru denna tilldragelse eger rum och
huru den tager sig ut.

Så ungefär förflyta dagarne för tsaren och köpenham-
narne till dess afskedstimmen slår. För sista gången denna
gången vaja de trofasta flaggorna öfver staden och rullar
kortègen genom gatorna. Afskedskanonaden dundrar och
folk viftar på Langelinje så länge man kan se röken från
de kejserliga fartygen. Något förstämda vandra köpenham-
narne hem. På vägen i Bredgade lägga några märke till
att man i en viss mörk hörnbyggnad är på väg att lufta
och göra fönstren rena. Man studsar litet och så går det
en ljusning öfver anletsdragen.

— Det är ju riksdagen, vi skola ha in här! Herre Gud,
riksdagen, det är likväl alltid en ersättning!

Ja, minsann, är det så. Tsaren har rest. Lefve grund-
lagen. Det fins alltjemt något nytt att ropa hurra för i Kö
penhamn.
Madame Jane Dieulafoy.

Officier d’Académie,	' .

(Graveradt af G. Forssell efter L’Illustration.)

Bland orientalistkongressens väntade gäster var den illustra
franska damen, klädd i karlkläder, en af de mest efterläng-
tade, detta äfven af den stora allmänheten på grund af hennes
nyfikenheten retande egenheter i drägt. Då hon nu uteblifvit,
föreställa vi oss, att hennes bild skall blifva så mycket mera
770

välkommen för de många som önskat se henne. Förutom
denna yttre anledning, gifva oss hennes ypperliga skizzer från
Persien, hvilka vi anlitat, skäl att presentera hennes drag,
jemte några notiser om hennes personlighet.

Hennes make, Marcel Dieulafoy, är en berömd ingeniör,
som för några år sedan erhöll franska regeringens uppdrag
att studera det gamla Persiens monumenter. Ministèren för
allmänna arbeten beordrade hr Dieulafoy att lemna de jern-
vägsbygnader i mellersta Frankrike, af hvilka han hade led
ningen, och i stället begifva sig till Iran. M:me Dieulafoy
hade redan åtföljt honom på hans föregående resor i Spanien,
Marokko och Egypten; hon gjorde honom nu ånyo sällskap;
hon förde under resan dagbok samt tog fotografier under det
hennes man tecknade. Eskorterade af några infödda tjenare,
genomforo de Persien och Kaldéen och tillryggalade på 14
månader till häst — M:me Dieulafoy i herrsadel — en sträcka
af 5,829 kilometer (583 nymil). Till tecknande af hennes
och hennes mans personlighet torde återgifningen af ett deras
samtal med den nu regerande shahen Nasr ed-Din förträffligt
lämpa sig.

Sedan audiensen blifvit beviljad i kungliga palatsets träd-
gårdar, för mera beqvämlighets skull och till undvikande af
officiel karakter, mötte de resande shahen i en allé, der han
långsamt promenerade, åtföljd af en sekreterare, som läste
högt ur en fransk tidning.

— Ers Maj:t — yttrade förmedlaren, en i Teheran bosatt
fransk läkare — tillåt mig presentera hr och fru Dieulafoy.

■— Hvad för något! Är den unga gossen ett fruntimmer?
svarade shahen på persiska*.

— Ja, Ers Maj:t, och hr och fru Dieulafoy medföra re-
kommendationsbref från utrikesministern till franska legationen.

— Men hvarför, Madame — sade nu shahen på franska

* M:me Dieulafoys verkliga kön tycktes för det mesta undgått upp-
märksamheten. En persisk handlande, som önskade säga hr Dieulafoy en
riktigt vacker komplimang, yttrade i fruns närvaro om henne: »Er slafhar
vid första ögonkastet sett att denne unge man är son till Ers Ärorikhet.
Gud har gifvit detta barn anletsdrag, som alltför troget återgifva er väl-
görande bild, för att man icke skulle känna sig öfverraskad deraf».

Om perserna icke precis vilja erkänna det, tillägger M:me Dieulafoy,
hafva de dock så litet förtroende till sina qvinnors dygd, att konstaterandet
af likhet mellan fader och son är en fin artighet, som alltid mottages med
det största nöje. Hr Dieulafoy, som tycktes rörd af köpmannens välvilliga
ord, utgöt sig ock i tacksägelser.
771

— har ni icke behållit cle europeiska damernas långa kjolar
och öfriga drägt?

— Derför att jag på detta sätt reser lättare och mera
obemärkt. Ers Maj:t vet säkert, att det i musulmanska län-
der är svårt för qvinnor att visa sig offentligt med obetäckt
ansigte; i detta afseende tyckes det mig att plägsederna och
de religiösa föreskrifterna iakttagas mera skrupulöst i Persien
än annorstädes.

— Hvilken väg har ni tagit till Teheran?

— Öfver Tauris.

— Inte har ni gjort denna långa resa till häst?

— Ack, Ers Maj:t, jag skulle inte kunna hålla mig hop-
krupen i en kadjave/t och skulle lida alltför mycket af en
långvarig orörlighet.

— Hvart begifver ni er nu?

— Till Ispahan, Schiraz, Firouzabad och derifrån till
Bagdad, Babylon och Susa.

— Ni behöfver åratal för en sådan färd. Har ni kraft
att utföra den? Det tyckes mig tvifvel underkastadt för en
qvinna. Har ni, före er ankomst till Persien, gjort resor i
Orienten ?

— Jag har besökt Algeriet, Egypten och Marokko.

— Och har ni öfverallt rest i denna kostym?

— Nej, Ers Maj:t, jag har antagit den definitivt sedan
min afresa till Persien.

— Ni har gjort väl deri. Det är mycket riktigt anmärkt,
att i vårt land kan icke ett fruntimmer visa sig ute med
blottadt ansigte utan att reta befolkningen. Detta öfverraskar
er, men tror ni, att om en beslöjad och i sin nationalkostym
inhöljd persiska begåfve sig till Europa och promenerade på
boulevarderna i Paris, hon icke skulle möta hinder i sin väg?

Shahen vände sig nu till hr Dieulafoy och frågade om
han kände d. v. presidenten Grévy samt försäkrade sig för
egen del hysa mycken vänskap för Grévy, till hvilken han
önskade att hr Dieulafoy måtte öfverbringa helsningar. Derpå
gaf shahen med ett tecken tillkänna att audiensen var förbi.
Från våra dagars Persien.

Karaktersdrag” och anekdoter.

Bland den bekante storätaren, Lunda-domprosten Wåh-
lins frågor i pastoral examen var äfven spörsmålet: »Hvil-
ken är mohammedanismens största villfarelse?» hvilket
borde af examinanderna sålunda besvaras: »Den förbjuder
sina bekännare att äta fläsk och dricka vin». — Man har
i dessa dagar i Stockholm haft tillfälle observera, att åt-
minstone perserna icke taga så alldeles noga med vinförbu-
det. — M:me Dieulafoy refererar i detta afseende ett karak-
teristiskt samtal från Schiras i Persien, hvilka trakter hon
på ett synnerligen intressant sätt beskrifvit i den franska
tidskriften »Le tour du monde».

— Ert vin här i Schiras — yttrade hon till en in-
föding — har en smak och en doft så utsökta, att det i
sig sjelft innebär ursäkten för alltför entusiastiska afnämare.

— Ja, det är sant, — svarade en — och en perser
berusar sig aldrig på slump, utan med full öfverläggning
att hängifva sig åt hvad han kallar de ros enfärgade dröm-
marnas behag. Ni skall få höra ett exempel. För några
månader sedan passerade superintendenten genom Schiras
på en inspektionsresa. Guvernören derstädes skyndade att
hembära honom sin hyllning och under samtalet frågade
han honom bland annat till råds om europeiska drycker
och särskildt om ölet. Vid sin afresa skickade h. exc. till
palatset ett halft dussin buteljer öl. Dagen derefter mötte
en telegraftjensteman på bazaren guvernörens kammartjenare
och inledde ett samtal: »Hvad var det för en medikament-
soppa, din herre i går skickade till palatset. Hakem drack
fem buteljer, men blef nödsakad att återgå till arracken,
för att få sig ett ordentligt rus.»
773

Genom pressen har nyligen passerat en liten berättelse
om den nu regerande shahens mod, huruledes han på en
ridt blef öfverfallen, men med ett knytnäfslag sträckte en
af angriparne till marken och undkom genom att samtidigt
sätta sin springare i sträckt galopp. Äfven M:me Dieulafoy
vet att omtala denna händelse, men hvad hon berättar om
den ransakning och dom, som sedan följde, har icke ingått
i tidningarnas relationer. Försåtet mot herskarens lif be-
rodde på fanatism hos en religiös sekt, bekännarne af den
s. k. babysmen, till hvilka äfven hörde en ung, för sin skön-
het berömd persisk qvinna, Gourret el-Ayn. Arresteringar
företogos nu i Teheran och fångarne, till ett antal af fyr-
tio, öfverantvardades i rättvisans händer. Med en grym-
het, hvartill man ej lätt finner motstycken, förklarade Pre-
mierministern att de tortyrmedel, som tills dato blifvit upp-
funna, voro otillräckliga för att bestrafia de skyldige:
»Shahen», sade han, »skall bedöma sina tjenares tillgifven-
het allt efter graden af den tortyr som de visa sig i stånd
att anbringa på dessa de mest afskyvärda bland brotts-
lingar. »

Bödlarne öfverträffade ock hvarandra i uppfinnings-
rikhet. De hackade med knifvar sina offer — hvilka för-
klarade sig hafva handlat i följd af gudomlig ingifvelse —
placerade brinnande vaxljus i de djupa såren o. s. v. Till
sist kom ordningen till Gourret el-Ayn. Allt sedan sitt
häktande hade hon varit öfverlemnad åt Premierministern
Mahmoud Khan, som anförtrott hennes bevakning åt sin
egen hustru. Denna önskade rädda den sköna fångens lif
och gjorde för detta ändamål de största ansträngningar.
Hon förestälde henne att hon hade ingenting att hoppas
för de sina, men att hon kunde för egen del vänta nåd i
fall hon afsvure sina irrläror eller åtminstone upphörde att
offentligen förkunna dem. Mahmoud Khan sjelf blef också
rörd af Gourret el-Ayns fägring, liksom han måste beundra
hennes förstånd, och gjorde allt för att öfvertala henne.

»Gourret el-Ayn», sade han en dag, »jag medför nu
en god nyhet. I morgon skall du framträda inför dina
domare. De skola fråga dig, om du tillhör babysmen;
svara då ’nej!’ och du blir genast försatt i frihet.»

»Mahmoud Kahn», blef svaret, »i morgon skall du
sjelf gifva befallning att bränna mig lefvande.»

Så skedde ock, ehuru man visade den barmhertigheten
774

att, sedan det improviserade bålet var påtändt, qväfva henne
genom att stoppa trasor i hennes mun innan hon ännu
fattats af lågorna. Derpå ströddes hennes aska för vinden.

Att för perserna, som alltid lefvat under den absoluta
myndighetens godtycke, framställa de vesterländska rege-
ringsformernås beskaffenhet, är naturligtvis icke bland de
lättaste uppgifter. Emellertid visade de sig nyfikna derpå
inför M:me Dieulafoy, som förklarade förhållandena så godt
hon kunde. Bland annat begärde man att få reda på sty-
relsen i Frankrike.

»Republiken (djoumaouri)>>, svarade hon.

»Hvad är republik?»

Den illustre resanden framlade så mycket hon förmådde
rörande tvåkammarsystemet, allmänna rösträtten, ministeriel
ansvarighet etc. När hon trodde sig ha något så när tyd-
^ggj°rt saken, visade en befängd fråga af interlokutören
huru fåfänga hennes ansträngningar varit. Då hon nämligen
beskref sättet att välja republikens president, sporde man
om chefen för Djoumaouri var son till Napolion buzurg
(Napoleon den store).

Ännu mera nyfikna visade sig de persiska damerna
på »engelsmännens shah» och ansågo helt naturligt otroligt
att denne kunde vara en qvinna. Enligt hvad M:me Dieu-
lafoy erfarit lära ock engelsmännen sjelfva i Orienten van-
ligen omtala drottning Viktoria såsom Indiens kejsare och
till och med i officiela aktstycken behandla henne icke så-
som herskarinna utan såsom manlig suverän. Härmed må
vara huru som helst, så lyckades emellertid M:me Dieu-
lafoy öfvertyga de frågvisa persiskorna om »engelske sha-
hens» qvinnokön, hvarvid dessa med en viss afundsjuka
utbrusto: »Tänk, huru många karlar hon måste ha i sitt
harem ! »

Man må emellertid icke föreställa sig att alla persiska
damer föra en alltför enformig tillvaro, väntande på en nå-
dig vink af en gracer utdelande manlig varelse. Vi skola
till belysning anföra ett litet kapitel ur M:me Dieulafoys
skildringar från staden Kachan.

Guvernören, som blifvit underrättad om vår ankomst
775

— skrifver hon — sände oss till mötes en laddning melo-
ner, aprikoser, fiskar samt tvä de mest förtjusande lam,
det ena hvitt med svarta fötter, nos och horn, det andra
hvitt som snö, samt anhöll att han i utbyte måtte få emotse
sin fotografi till häst, utförd af M:me Dieulafoy^ hvars rykte
såsom fotograf snart spred sig i Persien. * Sammanträffandet
egde rum två timmar före solnedgången, då guvernören
infann sig på en svart springare, omgifven af en talrik
skara tjenare.

Denne Hakem — såsom titeln lyder — visar sig vara
en fyrtio års man med vulgära drag, antydande hans simpla
härkomst. För sin upphöjelse har han att tacka den pro-
tektion han åtnjutit af sin syster Anizeh Doowlet, favorit
hos Nasr ed Din Shah.

Denna unga qvinnas lycka berodde på en slump. En
dag mötte nämligen shahen i bazaren en bondflicka med
en kruka vatten på hufvudet. Hennes glänsande ögon och
lifliga anletsdrag gjorde ett så djupt intryck på shahen, att
han genast lät föra henne till kungliga palatset och utan
uppskof ingick giftermål med henne för den rundligt stipu-
lerade tiden af nittionio år. Eljest kunna äktenskapets
band knytas i Persien för ett år, en månad eller till och
med en timme. Under vanliga förhållanden kräfves en tid
af tre månader efter upplösningen, innan en ny laglig för-

* Från Tauris berättar M;me Dieulafoy en synnerligen karaktäristisk
anekdot beträffande hennes fotograferingskonst. De resande sammanträffade
nämligen med en hög andlig i Tauris, en vördnadsvärd prest, en vacker gubbe
med intelligenta och ovanliga anletsdrag. Han bar såsom alla öfverste-
prester en dubbelklädning och en mantel af hvitt ylle af utomordentlig fin-
het samt på hufvudet en ofantlig grå turban, i Persien uteslutande reserverad
åt profetens afkomlingar. Denna kostym af en majestätisk enkelhet öfver-
ensstämde med ädelheten i hans hållning och gaf relief åt en asketisk fy-
sionomi, egnad att ingifva vördnad.

Min man hade önskat att återgifva den andliges intressanta drag och
hade erbjudit sig att utföra hans fotografi, men gubben kände till en början
farhåga för att ställa sig inför objektivet. »Jag är till åren», svarade han,
»och utan att vara vidskeplig såsom de otrogna Sunnys, fruktar jag att
underteckna sista paragrafen i mitt testamente genom att allt för troget
låta reproducera mina anletsdrag; för öfrigt vet jag inte genom hvilket
medel Gud eller Satan tillåta er att ögonblickligen fästa bilderna på duken,
och jag vill alldeles bestämdt inte utsätta mig för att gifva musulmanerna
ett dåligt exempel. Eftersom ni emellertid önskar ett minne af mig, skall
jag bedja mina assistenter ställa sig vid min sida och ni skall utföra våra
porträtter med vilkor att vi få följa alla edra rörelser.»
bindelse får ingås, men undantag gifvas som sagdt, bero-
ende på ort och religion.

Man må icke föreställa sig att dessa äktenskap sakna
laglig helgd; presterna (mollahs) uppmuntra dem och skänka
sin välsignelse för ett pris af i kr. 25 öre à 1: 50 stycket.
De persiska andliga äro icke pockande: »liten vinst, men
många vigselförrättningar», är deras valspråk. * Alla barn,
som äro födda af dessa föreningar, anses som äkta och
hafva rätt till fädernearf.

Giftermål på timme äro brukliga i byarne. Då någon
hög herre anländer, hysa fäder och bröder inga skrupler
för att på detta sätt förskaffa sig en tillfällig inkomst, och
de kunna stundom, i fall deras dotter eller syster är in-
telligent och påpasslig, förvärfva sig höga poster. Sådant
är fallet med guvernören i Kachan.

* Att de persiska presterna kunna vara ganska humoristiska, visar
följande berättelse:

Mollah Nasr ed-Din fick en dag en gazell, som en af hans vänner
skjutit. Mycket rörd öfver denna uppmärksamhet, inbjöd han jägaren till
middag, och båda två njöto af vildbrådet såväl som af de utsökta bakelser,
som tillagats af husets fruntimmer. Gästen aflägsnade sig mycket belåten
och utspred i hela staden att mollah Nasr ed-Din icke hade luften att tacka
för rosorna på sina kinder och majestätet i sitt hull.

Lockad af dessa entusiastiska beskrifningar, infann sig följande dag
en läckergom i den gode prestens bostad. »Jag är bror till den, som i
går skickade dig en gazell.»

Huru skulle det vara möjligt att undvika att genom en ny inbjudning
visa sin tacksamhet för en väns uppmärksamhet? Nasr ed-Din inbjöd ny-
komlingen på middag.

Morgonen derefter klappade en annan främling på dörren: »Jag är
kusin till brodern till jägaren, som skickat dig en gazell.»

Fastän med ledsnad ansåg sig Nasr ed-Din nödsakad att ännu en
gång visa sig älskvärd och behöll kusinen qvar till qvällsvard. Mollahs
kök visade sig alltjemt värdigt sitt rykte.

På tredje dagen anlände två resande.

»Vi äro vänner till kusinen till brodern till den vän, som sände dig
en gazell.»

»Förtjust att få se er. Tillåt mig endast att i mitt anderoun göra
meddelande om den lycka, som fallit på min lott.»

Och den Gudsmannen gick till sin hustru:

»När middagstimmen är inne», sade han till henne, »skall du lägga
en smula fett i varmt vatten och bära denna soppa till 6iroun.»

»Puh! hvad är detta för medikamenter, mollah?» utbrusto gästerna i
det de smakade på soppan. »Har du anstält chitan (satan) som kock?»

»Smakar er inte denna buljong? Den är emellertid vän till kusinen
till brodern till den, som jag lagat på gazellen, som skickats mig af vännen
till kusinen till brodern till er vän.»
777

Anizeh Doowlet var begåfvad med godt hufvud och
glädtigt lynne; hon tog inom kort försteget för de andra
damerna i shahens harem. Alldenstund hon insåg, hur
obehagligt det skulle vara för herskaren att i hennes när-
het finna plumpa och obelefvade slägtingar, aflägsnade hon
dessa skickligt, i det hon lagade så att de erhöllo så in-
bringande befattningar, att de till och med förlorade min-
net af sin anspråkslösa härkomst.

En skomakare från Teheran, som en vacker dag an-
lände till Kachan, fick den idén att besöka sin gamle vän,
som blifvit guvernör, och infann sig för detta ändamål i
palatset.

Den hedersmannens vilkor voro tarfliga och hans klä-
der simpla; men vid hågkomsten af den vänskap, som en
gång förenat honom med Nasr ed Dins svåger, nalkades
han småleende och med utsträckt hand sin gamle kamrat.

»Hvem är du?» frågade med stolthet guvernören i
Kachan.

Handtverkaren, som höll på att förlora fattningen vid
det oväntade mottagandet, återvann sin kallblodighet och
yttrade: »Jag är Ali Mohammet, din gamle granne på sko-
bazaren. Jag har hört sägas i Teheran, att du dukat un-
der för bördan af dina arbeten och att du blifvit sjuk.
Jag kom nu för att trösta och stödja dig. Men ack! Du
är ännu svagare än jag fruktade.. Du har redan förlorat
synen, min stackars kamrat, eftersom du icke mer känner
igen dina gamla vänner» .... *

Vid sitt sammanträffande med M:me Dieulafoy, hvilket
egde rum hos telegrafdirektören i Kachan, kastade sig Hans
Maj:ts svåger i en fåtölj och betraktade, allt medan han
drack en kopp thé, en liten kammarorgel som stod i en
vrå af rummet.

»Jag skulle gerna», sade han, »vilja höra spelas på
detta instrument.»

Telegrafdirektören ursäktar sig, under försäkran att
han icke känner noterna; guvernören är envis. På min
värds anmodan — säger M:me Dieulafoy — sätter jag mig
vid orgeln. Mina åhörare äro icke egnade att ingifva för-
lägenhet, men valet af stycke gör mig perplex. De höga
bragderna af en Cyrus, en Darius eller en Xerxes ha al-
drig, så vidt jag vet, blifvit satta i musik. Jag afhugger
knuten och griper mig an med . . . M:me Angots dotter.

Ur Dagens Krönika. IX. 9.

52
778

För att så mycket beqvämare uppfatta operettens behag-,
hasar sig guvernören sakteligen ned från länstolen och
sätter sig på hälarne. Plötsligen af bryter han mig:

»Melodien är förtjusande», säger han, »men ni spelar
alltför fort; man kan tappa hufvudet. Slå an melodien
ännu en gång, men mycket långsamt och mycket starkt.»

Jag börjar i en rytm, som kunde komma sjelfva M:elle
Angot att sjunka ned i jorden. Nu utbryter entusiasmen
från alla håll. Guvernören vickar på hufvudet åt höger
och venster liksom de musulmanska barnen, när man under-
visar dem i koran. Uppvaktningen följer sin herres exem-
pel och låter till och med höra rop af beundran, under
det alla se ut som fullständiga idioter.

Jag stiger upp från stolen och anmodar Hakem att i
sin ordning försöka instrumentet.

»Det vill jag gerna», svarade han, »jag tillber musik,
men jag märker att ni på en gång rör fötter och händer
och att hela er kropp är i rörelse. Detta måste vara gan-
ska besvärligt. Månne icke mina fingrar kunna vara till-
räckliga för att åstadkomma bullret?»

På grund af mina förklaringar insåg h. exc. att en ar-
tist af rang kan inskränka sig till att behandla klaviaturet,
hvarpå han gaf befallning åt ett par slafvar att kasta sig
på golfvet och sätta pedalen i rörelse. Glädjen hos min
elev blir nu utan gränser; han skriker, han skrattar, och
som bevis på sin tillfredsställelse gifver han några rapp åt
tjenarne på mattan, under förklaring att dessa lättingar icke
skaffat nog väder. Sårade af förebråelsen, fördubbla dome-
stikerna sin ifver; den lilla orgeln, som fylles af luft, flåsar
och skulle spricka, om icke telegrafdirektören, för att rädda
instrumentet, kommit på den lyckliga tanken, att solen var
nära sin nedgång och att det nu var tid att tänka på ut-
förandet af guvernörens fotografi.

Men vi lemna nu guvernören, såväl som Anizeh Doowlet
för att här nedan som hastigast presentera en annan qvinno-
typ. *

* Man må alldeles inte föreställa sig att det endast är genom den
kroppsliga fägringen som damerna i Persien stundom utöfva inflytande på
landets herskare. M:me Dieulafoy berättar i detta afseende några drag
från Chat el-Arab, trakten vid Tigris’ och Eufrats sammanlopp. Hon gjorde
779

Europeiska damer i Persien tyckas icke föra någon
behaglig tillvaro; de tvina helt enkelt bort, till en del på
grund af de barbariska plägseder som drabba dem. M:me
Dieulafoy träffade två enklingar, en läkare, d:r Odling, som
varit bosatt i fem år i Schiras, och en Mr Blakmaure.
Feber, hetta och förstämning i lynnet hade efter tre, fyra
år bortryckt de båda unga qvinnor, som velat dela deras
tillvaro. Vid sin ankomst till Schiras hade de försökt att
göra promenader till häst och att kraftigt kämpa mot lan-
dets försvagande klimat; men anblicken af obeslöjade damer
i staden hade väckt sådan ovilja, att deras män, åtföljda
af en mängd tjenare, icke kunde skydda dem för grofva
förolämpningar. Då de båda engelsmännen vände sig till
guvernören, förklarade han sig omöjligt kunna göra någon-
ting vid saken. Fru Blakmaure och hennes väninna skulle

der ett besök i det palats, som tillhört den aflidne cheikhen i Kara Sala,
der hon fann fyratio khanoums af alla åldrar, bland dem cheikhens svart-
klädda favorit Torkan Khanoum, inför hvilken de öfriga damerna gjorde
sin reverens likt nunnorna inför abbedissan. Dessa voro klädda i långa
skjortor af svart ylle, som räckte ända till fotterna, och vidbyxor rynkade
vid fotknölarne. Torkan Khanoum har på hufvudet en fichu af svart gaze,
som utgör en ram kring hennes ansigte och sedan går rundt kring halsen.
Typen hos de unga khanoums är elegant; de äro stora, välväxta och förstå
att drapera sig med ojemförlig konst eller koketteri.

Torkan Khanoums första ord till M:me Dieulafoy var: »talar ni
ryska?» Hon är mycket bildad; född circassiska, talar hon persiska, ara-
biska, turkiska och ryska. Hennes inflytande har sträckt sig långt utan-
för harem.

En egendomlig favorit uppvaktade Torkan Khanoum vid M:me Dieu-
lafoys besök. Denna hörde nämligen midt under samtalet ett vildt rytande,
vände sig om och befann sig ansigte mot ansigte med en präktig panter.

»Kom hit, Ourida (Lilla Ros)», utropade Torkan Khanoum.

Pantern reser sig, kommer långsamt fram till sin herskarinna och
sträcker ut sig vid hennes sida, dock alltjemt betraktande mig.

»Det är ett lam, en dufva», tillägger Torkan Khanoum, tar djuret i
famn och föser henne emot mig liksom det varit en kattunge.

Den lilla rosen har ingen sympati för de kristna och besvarar mina
blyga avancer med morrningar.

Vid åsynen af hennes hvita tandrader känner jag mig fattad af en
dåraktig lust att förskaffa mig en säkrare vistelseort; jag låter emellertid
ingenting märka, utan gifver mitt bifall tillkänna öfver Ouridas sällskaps-
talanger. Detta älskvärda vilddjur kan räcka hand, rulla sig på rygg under
rytningar på samma gång hon visar alla sina klor; hon kan sedan göra
sammetstass, kyssa på hand och slutligen sätta sig på en dyna, liksom om
hon ämnade deltaga i konversationen. Ourida lyser emellertid, icke endast
med sin intelligens; under denna unga dams glänsande hud klappar ett
ömt och tacksamt hjerta.
780

kanske ha beqvämat sig att antaga den musulmanska dräg-
ten, för att kunna i fred och ro gå ut ur sitt hem; men
i sådant fall skulle det varit dem förbjudet att visa sig
offentligen tillsammans med européer. Trötta på striden,
instängde de sig i sin trädgård och föredrogo afspärrning
framför pöbelns förolämpningar på gatorna i Schiras.

I närheten af Schiras ligga Hafiz’ och Saadis grafmo-
nument — de båda verldsberömda skalderna^ hvilkas vagga
ock stått i Schiras. Den förra af dessa båda byggnader
är belägen vid ingången till en fruktbar däld, vattnad af
en bred kanal. En dyrbar sarkofag, prydd med vackra in-
skrifter, lånade ur skaldens verk, har blifvit medelpunkten
för en begrafningsplats, der beundrare af poeten låta jorda
sig vid hans sida.

Hafiz föddes i Schiras i fjortonde seklet. Stäld på en
låg samhällsplats — han var enligt uppgift bagare — för-
stod han att genom sin talang snabt höja sig öfver sitt
stånd och blef furstarnes gunstling.

Hans verk utgöra en samling af 569 ghazels (ett slags
sonetter), ännu mycket populära, ehuru öfverlastade med
bilder och hyperboler. Hans poem äro till och med ofta
så gåtlika, att de med Koran dela rättigheten att rådfrågas
som orakel : man öppnar dem på slump, för att der söka
svaret på en tanke eller en önskan.

Hafiz sjelf var den som först gaf dem detta privile-
gium. De skriftlärda och presterna i Schiras gjorde näm-
ligen stora svårigheter vid att låta visa den sista hyllnings-
gärden åt en skald, som anklagades för att vara otrogen.
Hans vänner utverkade då att man åtminstone skulle få
söka ett utslag i hans sånger; man påträffade nu två ställen,
der han öppet erkände sina fel, men likväl åt sig förbehöll
en plats i paradiset. Denna lyckträff blef afgörande, och
Persiens Anakreon — såsom han ofta benämts — fick på
detta sätt hvad vi kalla en hederlig begrafning.

Från Hafiz’ graf vandrar man genom blomstrande träd-
gårdar, hvilkas murar äro betäckta med vilda rosor, till
minnesvården öfver Saadi, placerad i ett kapell med en
gårdsplats framför. Cheikh Moslih oud-din Saadi, eller
781

helt enkelt cheiken, såsom perserna kalla honom, föddes i
Schiras 1194 af vår tidräkning. Han gjorde resor genom
större delen af Asien, deltog i musulmanska expeditioner
mot korstågen i Syrien, var någon tid fånge hos de kristne
och författade vid sin återkomst till fäderneslandet de poem-
samlingar, som gjort hans ryktbarhet.

Ett ganska karakteristiskt prof på Saadis såväl som
på Hafiz’ ännu gällande författarerang skola vi till slut an-
föra från Orientalistkongressen. Då nämligen, under festen
på Hasselbacken, den äfven genom lärda idrotter ryktbare
persiske ambassadören h. exc. Moshin Khan chevalereskt
bortskänkte sin autograf, tecknade han i persisk skrift på
ett exemplar af den eleganta matsedeln en vers af Hafiz
och en af Saadi.
Grefve Angelo De Gubernatis.

Professor De Gubernatis utgjorde utan gensägelse en
af orientalistkongressens mest bemärkta ledamöter. »Dagens
Krönika» har sedan flera år haft äran räkna honom bland
sina medarbetare, i det han sändt oss originalbidrag, bland
annat om den italienska pressen, om Konung Umbertos och
Påfvens ömsesidiga ställning m. m. Det är oss derför så
mycket angenämare att kunna meddela hans bild, eftei en
fotografi tagen hos Gösta Florman.

De Gubernatis är född 1840 i Turin, studerade sanskrit
och jemförande språkforskning i Berlin under Bopp och Weber
samt utnämndes redan 1865 till professor i Florens. Vid
denna tid uppehöll sig Bakunin derstädes ; De Gubernatis blef
indragen i det socialistiska partiet, och för att vara oberoende
afsade han sig sin plats vid universitetet samt ingick giftermål
med en anhörig till Bakunin. Emellertid ledsnade han på de
revolutionära lärorna och erhöll då sin professur åter. Han
är en af samtidens produktivaste författare och har utgifvit
en mängd så väl populära som vetenskapliga skrifter. Äfven
783

hans poetiska och journalistiska verksamhet är omfattande.
Redan 1862 hade han grundat tidskriften »L’Italia letteraria»,
1867—68 redigerade han »Rivista orientale», 1869 öfvertog
han »Rivista contemporanea» och strax derefter »Rivista euro-
pea»; för några år sedan utgaf han en »Revue Internationale»,
hvartill bland andra svenska författare Emilie Flygare-Carlén
lemnade bidrag: det sista hon publicerade, nämligen »Arf-
vingen och hans motpart», den nedgående se/ens sista strålar
— såsom Gubernatis artigt uttryckte sig i ett bref.

Som dramatisk skriftställare framträdde De Gubernatis
redan 1863 med en »Catone», vidare med några skådespel,
hvartill han hemtade ämnet från de indiska sagorna. Trilogien
»Il ré Nala» (1869) är skaldens bästa och mest bekanta verk,
med stor framgång uppfördt i Turin (Rossi medverkande).

Vid sidan af sin vetenskapliga verksamhet är Gubernatis
f. n. upptagen af utgifvandet af ett stort på franska språket
skrifvet lexikon öfver samtida skriftställare inom alla kultur-
länder.

Då De Gubernatis till »Dagens Krönika» öfverlemnade
i handskrift en hyllningsdikt till Kung Oskar, må anmärkas
att han — enligt hvad vi sedan erfarit — till det höga festföre-
målet redan framlemnat samma dikt, hvilken konungen i sin
ordning meddelat åt en landsortskorrespondens, hvari dikten
finnes återgifven på svenska. Den åt oss verkstälda tolkningen
är emellertid helt och hållet ny. Det vill synas som den
eldige, f. d. socialistiske agitatorn känt sin ande något fjättrad,
då han sett sig föranlåten att sjunga royautéens lof. Stycket
saknar emellertid icke sitt åtminstone historiska intresse. Det
öfversättare-konsortium, åt hvilket vi anförtrott tolkningen, har
emellertid låtit sig angeläget vara att, så vidt möjligt, inlägga
den stämning som »går till kungen fram». Må våra läsare nu
sjelfva döma.

Till Konung Oscar.

Af Angelo De Gubernatis.

(Öfvers. från förf;s handskrift af Gasparola?)

O herskare du höga,

Som styr ditt tappra folk med fridsäll ära,
Läs med ett huldrikt öga

Hvad tusen läppar fram ej våga bära.
784

Ditt folk ses enigt följa

Den känsla i ditt eget hjerta ljudit

Och växer likt en bölja

Att samlas omkring gästerna, Du bjudit. 1

Undiners väna skara

Sig slingrar till en -ros på vägen gröna

Och källsprång flöda klara

Från läpparnas korall; o syn så sköna! 2

Och bondens döttrar täcka

Ses glädtigt bjuda vandraren att stanna;

De vilda blommor räcka

Och stilla huldt hans törst: o ljufva manna! 3

På kungahögen höres

Hur Odins korp med skri sin glädje röjer
Och när hans vinge röres
Mot skyn studenters hurrarop sig höjer. 4

Nu öppnas himlabågen,

Ur fylda hornet synes mjödet flöda,
I brand står insjövågen,
Från hvarje punkt besvärjes ljus att glöda.

Jag mins Arabens välde

Och i Gepör en natt af trollska stunder

1 Invånarne i Malmö, Stockholm och Upsala skyndade till de platser
der medlemmarne af den under ordförandeskap af H. M:t Konungen af
Sverige och Norge stående kongressen gingo fram.

2 Vid simuppvisningen bildade unga damer simmande åtskilliga
figurer, deribland en ros eller stjerna, och med graciöst skämt sprutade de
upp ur munnen flera vattenstrålar.

3 Många unga, täcka damer från Upsala mottogo, klädda i national-
drägter, kongressledamöterna med blommor samt bjödo dem sedan drycker.

4 Studenterna, som voro samlade på en af de gamla skandinaviska
konungarnes hög med Odins baner, hvarpå korpen var afbildad, mottogo
kongressledamöterna med ett fyrfaldigt hurra.
785

Men hvad som Norden ställde

Fram för vår blick var dock ett större under. 5

Kung, fast ej skald kan skrifva

Med sina svaga ord slikt högtids minne,
Dess hågkomst skall förblifva
För evigt qvar i hjerta och i sinne.

6 Illumineringen af sjön utanför Drottningholms slott var som en
dröm ur Tusen och en natt, poeten har i Gepör sett en mycket fantastisk
illumination vid vicekonungens mottagande, men intet kan jemföras med
de underbara ljusverkningarne natten efter den 2 Sept, vid Stockholm.

(Noterna af förf)
Vi oeh orientalisterna.

En ny fredlig seger!

Af

John Johnson.

Det gamla Göta lejon, vårt förr så fruktansvärda riks-
djur, har, som bekant, för länge sedan lagt sig att hvila på
sina lagrar och inger icke mer samma respekt som förr,
äfven om det ädla djuret skulle släppas löst på »Leipzigs
slätter och Lützens kullar», eller andra platser der det for-
dom satt skräck i verlden och tvingat den att med bäfvan
se upp mot Norden, der vilddjuret hade sin kula och dit
det släpade sitt rof.

Fromt och beskedligt, som kreaturet blifvit på gamla
dar, kan det väl, för att visa att det lefver, ännu uppträda
på arenan, men endast som menageri- eller cirkuslejon, till
förlustelse för landsfadren och hans höga gäster från främ-
mande land samt landets egna barn.

Men sen paraderingen är slut, får det gamla djuret åter
gå och lägga sig på sina lagrar till nästa representation.

Sof i ro, gamla lejon! Din tid är all och du inägtar
numera ej konkurrera med ömarne om verldens uppmärk-
samhet.

Ty verlden är stor och blir för hvar dag som går
större.

För 6,000 år sedan var Babelstorn nog för att fästa
verldens uppmärksamhet vid sig; i år måste verlden ha ett
Eiffeltorn.
787

Sof i ro, Göta lejon!

Under Garlar och Gustaver trängde ryktet om Nordens
storhet, tack vare dig, till det turkiska Bender, nu är vår
litenhet ett sorgligt faktum, men hur obetydliga vi än äro
når vårt rykte, i dag som är, öfver alla de fem verlds-
delarne.

Detta är det storartade resultatet af den nya fredliga
seger vi vunnit, då åttonde internationela orientalistkongres-
sen hölls i Norden, på initiativ af Hans Majestät Konungen
och en svensk man, boren plebej, men genom sina dygder
och sitt mecenatskap korad till patricier och konungars vän.

Gamla Sverige har varit på väg att glömmas och sen
»stamfadrens» dagar hafva dess konungars bedrifter haft svårt
att finna plats på verldshistoriens blad.

Och knappt tycks äfven dessvärre utrymmet för dem
ha varit i vår egen historia.

Geijer slöt midt i vår storhetstid, och Fryxell, som skrif-
vit 9 volymer om Carl XII, fick icke lefva för att skrifva
en enda rad om huset Bernadotte.

Till och med herr Odhner har ingenting af vigt att för-
kunna på de sista bladen i sin populära historia. Och om
vår nuvarande statschef vet han icke mer att förtälja för
landets barn än att han är född, förmäld, konung och fader
åt sönerna Gustaf, Oskar, Carl och Eugen.

Så kunde det dock icke fortfara! Ty om ock grän-
serna för vårt land så småningom sammandragits till sitt
nuvarande omfång, liksom den Bernadotteska örntypen ge-
neration efter generation krympt samman och visat en mer
och mer perpendikulär profil, hvarigenom karaktären förlo-
rat i dådkraft, klokhet och list, men vunnit i nobless, så
kunna dock de herskarebragder, som utföras med snillets
skarpblick, mecenatens öppna hand, älskvärdhetens tjusning
och energiens seghet täljas på historiens blad lika väl som
krigarens hjeltebedrifter.

Vår konungs lysande bedrifter på de fredliga segrarnes
fält stå, om icke i »Odhner», dock ristade med eldskrift i
vårt minne.

Ty sent skola vi som nu lefva, äfven om vi icke fått
vara med om att njuta af triumfernas lysande festligheter,
788

de sprakande raketkistorna, illuminationerna och saluterna,
glömma de oförgätliga ögonblick, då de fem verldsdelarne
haft sina blickar fästade på oss, såsom under Nordostpas-
sagerarnes jubelfärd, Hans Majestät Konungens 60-åriga jubi-
leum, hvilket, refereradt i den in- och utländska pressen,
fyllde tre digra volymer med festrecensioner, samt »last but
not least» — orientalistkongressen!

^leå denna sistnämnda, nya fredliga seger har konung
Oskar måhända åt sig och sin ätt eröfrat en hel sida i verlds-
historien, samtidigt som han och hans vän, patriciern Land-
berg (namnet är äkta svenskt äfven om titeln icke är det),
gjort det svenska namnet åter kändt öfver verlden.

Ett glädjande bevis härpå har det bland annat synts
oss vara, att ett verldsblad, sådant som Paris-Figaro, redan
när detta skrifves egnat kongressen en half spalt af sitt strängt
anlitade utrymme och, hvad mer är, egnat denna uppsats
om vårt land en så sorgfällig redaktion, att på hela denna
halfva spalt icke mer än ett väsentligt misstag förekommer,
då det i artikeln står taladt om Droullingholm, hvilket na-
turligtvis bör vara Drottningholm.

Intet menskligt arbete är ju fullkomligt, hvarför skulle
då en kongress sådan som den nyss afslutade orientalistiska
vara det! Klander mot arrangörerna och arrangementerna
ha försports från många håll, samt till och med märkvär-
digt nog äfven varit synligt i den dagliga pressen. I sin ifver att
klandra har man till och med gått så långt att man helt
sonika förklarat hela tillställningen vara idel: humbug.

Om ryktet talar sanning har denna skarpa och lako-
niska kritik allraförst framkastats till Hans Majestät sjelf af
en af rikets högst uppsatte män och sedermera öfvergått till
ett snart sagdt: bevingadt ord! Till svar lärer konungen
helt fogligt ha yttrat:

— Lite humbug fins det väl i allting!

Hade vi vid detta tillfälle endast fått vara konung en
minut och oansvarig för våra gerningar, skulle vi ha gen-
mält: Ja, helt visst!

Det allra heligaste är ju icke fritt från humbug! I de
heliga sakramenten t. ex. är ju »brödet» icke bröd och »vi-
net» icke vin, det enda absolut ärliga är vattnet, äfven när
det tages ur Jordan.

För vår obetydliga del kunna vi icke instämma i den
högt uppsattes ampra kritik öfver kongressen.
Ty hvarför skulle det vara »humbug», att, som konun-
gen genom sin vän nobilis Landberg gjort, invitera en kon-
gress sådan som den åttonde orientalistiska att sammanträda
i Stockholm, när sju kongresser före denna hållits på andra
platser å den här planeten?

Ha vi icke förut förstått kongressen, dess »mesopota-
miske sprog» och förhandlingar, så ha väl näppeligen kon-
gressmedlemmarne från fjerran Österland förstått vårt språk
och våra seder innan de kommo hit!

Men nu sedan vi »bekantat» oss med främlingarne, för-
stå vi ju hvarandra bättre än förut, och detta är ju en af
orientalistkongressernas förnämsta uppgifter!

Vilja våra lärde professorer studera de österländska
språken grundligare än hittils, så att de vid nästa kongress
kunna samtala med sådana herrar som den blide soldyrka-
ren Modi, den i högre rymder sväfvande, fantasirike skalden
Dhruwa, som bland annat på sitt hemlands, af oss oför-
stådda språk, sjöng Hans Majestät Konungens lof, så kunna
de det nu, sedan de, tack vare kongressen, fått ett helt
hästlass ny orientalisk literatur till nattlektyr. Vid kommande
kongresser ska vi derför hoppas att de ej behöfva stå och
kallsvettas vid tanken på att tala tarflig tyska och franska,
som ej gör mången glad, och som icke ens olärda profryt-
tare gerna staka sig på.

Visste vårt kunskapstörstande folk icke förut hur en äkta
orientalist såg ut, så ha de nu fått se museimän sitta med
benen i kors midt i Kungsträdgården, som andra patriarker,
och detta alldeles gratis till på köpet. De ha fått snudda
vid de långväga främlingarnes kaftaner och burnuser, fått
byta ut sina visitkort med de plebejiska namnen Andersson
och Pettersson på mot orientaliska dito å hvilka det stått:
Hariral Harshadrai, El-Baschir Ben-Boustan* och andra

* Red. begagnar här tillfället att insätta Ben Roustans porträtt,
graveradt af G. Forssell efter fotografi utförd af hr Roesler för »Da-
gens Krönikas» räkning.

Den ståtligaste af araberna, en jätte till kroppsbyggnad, endast
27 år gammal, bär Ben Roustan på sitt visitkort titeln »Membre de
la Justice Musulmane». Hans hemvist är staden Tlemcen i Algeriet.
Han har fått fransk uppfostran, men har icke besökt Europa förr än
nu, då han från utställningen i Paris företog en afstickare till
Stockholm.

Den svenska hufvudstadens naturskönhet och bygnadsstil gjorde
icke något intryck på den jovialiske araben. Då utgifvaren af »Da-
790

konstigheter. De ha på Upsala högar fått dricka de gamle
gudarnes favoritdryck: mjöd, bryggd hos fru »Den och den» i
Upsala, ur samma horn som den fräjdade Max Müller, eller
den utomordentlige ambassadören och chevalieren Mohsin
Khan, hvilken trots sin excellenstitel och kejserliga sände-
budsvärdighet inte ens satte näsan så högt i vädret som en

Ben-Roustan.

kongl. svensk byråkrat med vasaorden, våning på sex rum
och kök och 3,500 kronor i taxerad inkomst. De ha fått
se engelska orientalister och deras damer, med tecken af
djupaste vördnad för de gamla gudarne, repa en näfve gräs
från deras högar, för att som ett minne hemföras till »Old
England» att der förvaras som en kostlig relik.* De ha

gens Krönika», under en färd i vagn med Ben Roustan, bland annat
för honom utpekade kgl. slottet, gjorde han blott den reflexionen:
»er kung har ju inte mer än en hustru». Sjelf lär han emellertid
inte haft flera, i fall man får sätta tro till hans uppgifter.

* Ledsamt nog observerade vi, att större delen af dessa gräs-
torfvor transporterats till gudahögarne från andra platser, der vegeta-
tionen frodats rikligare, än på de gamle asarnes grafkullar.
791

fått se den dyrbara klenod som konungen, i form af ett
dryckeshorn, öfverlemnade som ett minne från sig till kon-
gressen, hvilket horn visserligen ej att döma af dess dimu-
nitiva dimensioner syntes vara ämnadt att dricka mjöd ur,
men som fyldt med bästa »avec» bör kunna bereda kom-
mande kongresser fröjd vid »Moccan» efter festmiddagarne.

Allt detta och mer till ha vi sett och inpreglat i vårt
minne såsom varaktiga tecken på att den vackra förbröd-
ringsidé, som orientalistkongresserna ytterst åsyfta, äfven
sträckt sina verkningar till oss.

Och än mer! Vi ha bildlikt taladt ätit »salt och bröd»
med våra vänner orientalisterna och derigenom ytterligare
förbrödrat oss med dem och sådant kan ej gerna kallas
»humbug» på kristet språk !

Lärde forskare från Österlandet ha i dyrbara manu-
skript lemnat oss vetenskapliga afhandlingar om Orienten
och som pris derför fått medaljer med vår konungs bild på
framsidan och korrekt graverade egyptiska emblem på bak-
sidan, för att sporra till fortsatta bemödanden att sprida
nytt ljus öfver de länder, der våra urförfäders vagga stått
innan våra egna vaggor började gå i den nuvarande, lilla
obetydliga vrå af verlden, der vi dväljas.

Ingen partiskhet har visats orientalisterna! Deras skal-
der och vältalare på vers och prosa ha belönats med samma
mynt hvarmed våra egna skalders förtjenster pläga belönas.

Och på sitt ärliga, rättframma språk yttrade konungen
redan vid kongressens högtidliga öppnande, att någon annan
belöning ej kunde ifrågakomma:

»Me7i kommen ihåg, sade Hans Majestät, att de ti-
der äro förbi, dessa tider, dä konung Noamon fylde skal-
den Nabiras mun med dyrbara perlor och då kalifen Ma-
moitn betalade en enda vers med tusentals denarer!»

Ja, de äro förvisso förbi, Gudi klagadt.

Icke ens herr Dhruwa, som i sitt vackra poem q vad:
Och den berömde Oskar, Fursten, Skalden och Filosofen,
är älskad etc., fick mer än »Literis», eller samma utmär-
kelse som t. ex. herr Tammelin bär.

*

Under hela kongressen förmärktes intet onödigt fjäsk
från något håll, egnadt att smickra de lärda männen, eller
792

imponera på dem genom för tillfället antagna österländska
seder och bruk, om vi undantaga den svensk-orientaliska
prägel som generalsekreteraren gref Landberg med gemål
gaf åt sin magnifika och dyrbara fest å Grand Hotel och
hvartill värden i sin egenskap af svensk-orientalist var ink-
komligt berättigad.

För att ge den rätta karaktären åt denna lysande fête,
som för öfrigt var af alldeles specielt privat natur, hade
nemligen åtskilliga pikanta arrangemang, erinrande om Ori-
enten, satts i scen.

Så sågos samtliga tjenare iförda österländska drägter,
liksom om det förmögna värdfolket förfogat öfver en hel
stab af brunhyade slafvar, färdiga att lyda sin herskares
minsta vink, såvida de ville undvika de i Orienten brukliga
raffinerade bestraffningar, som bruka följa på de minsta för-
seelser mot husbondeväldet.

Men det var i sjelfva verket, ej så farligt!

Vid närmare granskning igenkände vi Stockholmare
snart nog under den rättrogne tjenaren »Omars» eller »Alis»
kaftaner den rutinerade vaktmästar Anderssons eller Pet-
terssons stofthyddor, hvilka, för att ge festen dess rätta prä-
gel, utbytt sina flottiga och trånga tjenstefrackar mot den
vida orientaliska drägten. Och när sedermera brunroten,
hvarmed de likt andra afgudabeläten blifvit intvålade, senare
på qvällen löstes upp af deras arbetes ärliga, anletes svett
och de syntes gräsligt tatuerade, så kom sig detta deraf, att
deras germaniska, hvita hud lyste fram i de fåror som svett-
perlorna plöjt i deras skinande anleten. Och när sedermera
en af de österländska danserskorna trädde fram, om hvilka
det förut berättats i tryck, att de importerats direkt från so-
ligt Afrika, och vid det elektriska ljusets magiska sken trådde
sina graciösa »pas» på en utbredd matta, som under arka-
derna i ett mohriskt slott, behöfde denna Terpsichores prest-
inna knappt visa sig förrän vi smålogo åt den svensk-orien-
talistiske värdens älskvärda skämt när vi i »la première
bayadère» igenkände fröken Brandt från Kungl. operan, pi-
ruetterande »L’aimée» ur »Djamileh».

Med diktatorisk myndighet, som det anstår den, hvilken
som chef stält sig i spetsen för en godtköpsresa till Paris
793

under utställningen, eller hedrats med uppdraget af general-
sekreterarebefattningen vid en kongress sådan som den ori-
entalistiska, har le comte Landberg skött sitt ansvarsfulla och
maktpåliggande kall! Intet anseende till personen! har un-
der kongressen varit hans ärliga lösen, och denna lösen har
herr grefven med manlig och orubblig konseqvens genom-
fört, derigenom häfdande sin rätt att herska och sin kallelse
af herskare. Veteraner inom den orientalistiska forsknin-
gen sådana som professor Oppert m. fl. ha, efter hvad vi
försport, af den samvetsgranne generalsekreteraren behand-
lats lika med bärarne af sådana bland orientalister obskura
namn som Mattson, Larson och Sundström, eller hvad de
hetat, dessa herrar, som för trettio kronor löst sig ett med-
lemskort innan det blef försent.

Icke ens gammal vänskap har förmått beveka general-
sekreteraren att frångå sina fattade beslut. Som exempel
härpå har för oss berättats, att herr grefven till och med
vägrat en vän från fordom, numera framstående författare
af originalskönliteratur efter orientaliska motiv, jemte dennes
förläggare, tillträde till kongressen och dess förhandlingar.

Men med Luther kunde herr Landberg, då han antag-
ligen gaf skäl för sin vägran, lägga handen på sitt bröst och
på sitt älskvärda hofmannamanér svara:

Här står jag och kan icke annat !

*

Orientalisterna sjelfva ha, tack vare den stränga dis-
ciplin de varit underkastade, tvingats att som vårt gamla
ordspråk säger: Taga seden dit de kommit!

Det orientaliska uttryck, som förut citerats för att ka-
raktärisera det vänskapliga förhållande som genom kongres-
sen bragts till stånd mellan orientaler af alla nationer och
oss nordbor: vi hafva ätit salt och bröd med hvarann, har
rätteligen endast varit ett talesätt. Ty i verkligheten ter sig
saken som bekant annorlunda !

Trogna våra vanor, hvilka de frikostiga arrangörerna
kraftigt velat framhålla för de ärade gästerna, på det dessa
ej måtte få en falsk föreställning om våra nordiska seder
och bruk, ha de vid festarrangemangen endast tagit hänsyn
till vår egen goda smak och »slagtat den gödda kalfven».

Ur Dagens Krönika. IX. 9.	53
794

Ärligt och samvetsgrant ha vi natt och dag ätit och
druckit tillsamman med våra gäster, vid musik och lukul-
liskt dukade tafflar, der vinet löst tungans band, så att till
och med soldyrkaren från Bombay vid ett festligt tillfälle
lät sin öfverstepresterliga prestige fara och i en slags epi-
kureisk Kalkas-yra jublade:

Wer nicht liebt Wein, Weib und Gesang,

Er bleibt ein Narr sein Leben lang!

Vi ha haft Österlandets vise att smutta på vår punsch,
och på Kairogaminspråk har generalsekreteraren citerat en
liten toast för smörgåsbordssnapsen.

Bastanta festmiddagar och supéer hafva aflöst hvar-
andra, så att öfverstepresten Modi, innan han lemnade oss,
i sitt stilla sinne bör kunna gladt sig åt att hafva framstält
en ärlig önskan om att våra boskapshjordar måtte förökas.

Och för att motivera vår goda aptit visade vi i Upsala
orientalisterna prof på »hur man åt som man äter i ung-
domens vår».

Inför alla dessa förkrossande fakta, vittnande om, att
vi ärligt sträfvat att häfda vår ära, våra bruk och sedvän-
jor m. m. inför Österlandets barn, måste talet om »hum-
bug» från vår sida förstummas. Skulle kritiken öfverflyttas
på orientalisterna sjelfva, deras generalsekreterare eller kon-
gressens betydelse som ett öfverläggningscentrum för den
österländska forskningen, så äro vi nog blygsamma att icke
inlåta oss i resonnemang om saken.
Yttre glans oeh inre halt.

Några iakttagelser från orientalistkongressen
af

G-unnar Hægerstolpe.

H. M:t konung Oskar ILs allbekanta tur i vädret hade
ej heller förnekat sig, då de fräjdade orientalister från Öster-
och Vesterland under H. M:ts höga protektorat sammanträdde
till sin åttonde allmänna kongress. Indiansommaren hade
skänkt oss en af sina vackraste dagar med högblå himmel,
klar luft och värmande sol. På Riddarhustorget myllrade
det af folk, som af pickelhufvade poliskordonger trängdes
undan och packades ihop, för att vägen skulle vara öppen
och bred för de vise. Ty dagen var vetenskapens, den ve-
tenskap, som ur Mosuls solbrända kullar, ur Nilens ruinbe-
sådda dal och de sju flodernas tempelland, dragit fram de
äldsta spåren af mänsklig odling, visat upp våra religioners
gemensamma ursprung, huru de tagit form och gestalt allt
efter folkens stigande eller fallande kultur, samt låtit ur år-
tusendens grafvar en gången verld stiga upp, som i otaliga
slägten efter slägten beherskat jorden, skapat och förintat
riken och dynastier och lefvat ett rikt utveckladt kulturlif på
en tid, då vår gudalära täljer, att jorden var öde och tom
med mörker på djupet. Denna vetenskap, som icke böjer
sig för någon annan makt än sanningens, icke erkänner
annan förtjenst än arbetets, bildningens och hederns, den
skulle nu hedras af Europas mest bildade monark, af hans
råd och hof, hans härsmakt och hela hans folk, enkanner-
ligen de glada och nyfikna stockholmarne. Och i strålande
solsken färdades nu de lärde fram i mjukkarmade landauer
till Riddarhusets portal, der de i grönt inbäddade sfinxerna
logo sitt outgrundliga leende, stego mellan björnskinsmössade
796

grenadierer uppför de breda trapporna till svears och göters
riddarsal, der, dagen till ära, de höga fönstren slagits upp
för de friska vindar och damborstar fejat bort hvarje spår
af väggschäktans ensliga gång öfver de anfrätna sköldarna.

Hvilken lysande samling! Ex oriente lux, sade redan
de gamle och efter dem både Dagbladet och Allehanda och
Ny Illustrerad Tidning. Och i vesterlandet har man icke
satt ljuset under enom skäppa. Se blott hvilket glitter från
guldsmidda uniformer och stjernprydda bröst, hur det blän-
ker från Mohsin Khans »Solens stjerna» till hr Grönhamns
Badensiska husorden, från hr v. Ehrenheims »Serafim» till
cartoucherna på den armeni ske »ingeniören», somliga säga
profryttaren för Nobels fotogen. I sanning, ex oriente lux!
Och hur strålar det icke der till höger i salen, der skön-
heten och behagen tagit plats, söderns mörka varmhyade
döttrar bredvid nordens blonda.... se der, följ blott Névrouz
Khans blixtrande ögonkast... ah, la belle secrétaire!

Men nu dånar musiken i vestibulens hvalfgångar. Ko-
nungen kommer. Med det behag och den älskvärdhet, som
äro honom säregna, helsar han församlingen och intager
ordförandeplatsen. Förhandlingarna skola börja. Det råder
en viss spänning i salen, en lätt oro. Man undrar huru
skall H. M:t, hvars fromma sinne och nitälskan för den rena,
allena saliggörande läran äro allom välbekanta, förhålla sig
inför denna ärevördiga samling, der all verldens religioner
äro representerade hela skalan utefter? Skall han öppna
förhandlingarna i den treenige Gudens namn, och i så fall
efter hvilken bekännelseformel, eller skall han gifva Orien-
tens gudar äran? H. M:t löser den gordiska knuten genom
att negligera dem allesammans och på Voltaires språk börja
med ett enkelt: mine herrar! och därefter böljar den sonora
stämmans tonfall ut till hvarje vrå af salen med försäkran
om den kunglige, men upplyste talarens stolthet och glädje
öfver den imponerande församling, som på hans bud nu
stämt möte i hans hufvudstad, men annars, då den icke
tittar ned på seklerna, drager i fejd för det ljus, som blän-
dande skiner öfver vår tid. Han är ledsen, som en öfver sina
söners framtid bekymrad fader, att de tider äro förbi, då
furstarne kunde med pretiosa täppa skaldens mun (hvilket
utmärkt medel annars att hindra Filip Tammelin att kväda
för nionde gången), men han ber i stället att få betyga dem
sitt djupa intresse, sin uppriktiga högaktning etc. etc., vän-


797

liga ord, hvilkas konungsliga höghet icke minskas af deras
omisskänliga slägtskap med de ordalag, med hvilka man
brukar afslå en begärd borgen eller större »vigg».

Efter konungen hans hängifne tjenare, grefve Carlo
Landberg, talande en charmant franska. (Den franska H.
M:t i nåder behagade tala, var såsom det höfves Bernadottes
sonson, betydligt mera korrekt än Gustaf Gullbergs, hvar-
emot man skulle kunna säga att H. M:ts prononciation
hafva fransmännen själfva ännu icke lyckats förvärfva sig.)
Grefve Carlo är rörd, hans hjerta är för fullt för att han
skall kunna tala i längre än en timmes tid, han står inför
förverkligandet af många års i tysthet närda önskningar:
grefve, italiensk till och med, är han, Nordstjernans kom-
mendörs-plaque är honom lofvad och Italienska minister-
posten hägrar i fjärran (unge Bildt fick den). Han älskar
österlandet allt sedan han i Faraonernas land tjenstgjorde
som dragoman åt grefvarne Wachtmeister. Fördragsamheten
är der större än i vesterlandet, hvarest man ännu fäster sig
vid en hedersdomstols utslag. Österländingen är indolent,
och en energisk vilja kan bland dem snart komma till mak-
ten. Låtom oss eröfra Orienten, utropar han. Och så gif-
ver han i stora drag tillkänna kongressens stora mål och
djupa betydelse. Orientalisterna skola förena öster- och
vesterland och bereda båda folkens välfärd. Årtusendens
rashat och fiendskap skola utplånas och med upplysta fur-
stars hjelp skola försoning och samhällsfrid utbreda sig från
östgöta-bygdens leriga jord till Libyens sandiga mark. Med-
let härtill äro orientalistkongresserna, hvilka med sina fester
och banketter så lätt förmedla den första personliga bekant-
skapen mellan österns och vesterns söner och gifva rika
tillfällen till brorskålars drickande, för hvilket ändamål H.
M:t konung Oskar II med öppen blick för dess civilisatori-
ska betydelse behagat i nåder till kongressen förära det
ryktbara cisilerade hornet. För att få tillträde till orienta-
listkongresserna måste man dock vara orientalist och orien-
talist är man icke utan att känna det arabiska gatsprå-
ket, hvilket i sin simplaste användning innehåller mera poesi
än v. Heidenstams underskönaste stanzer. Lärom det altså
och vi skola under H. M:t konung Oskar ILs höga protek-
torat öppna en ny æra för civilisationen i Orienten. Varen
helsade:














798

»Du feingebildeter Mann! Verehrtester! Wir
haben heute unsern Festtag.

Guck’ her und geniesse: du wirst Wunderliches
finden von allen Arten.

Wir haben Schnaps und Zuspeisen, die den Gedanken
aus dem Kerker lösen.»

Kongressens skeden därefter behöfva vi endast antyda:
den kungliga festen å Drottningholm med den sagolikä hem-
färden utefter Mälarens stränder, banketterna å Grand och
Hasselbacken, färden till den urgamla visdomsstaden vid
Fyris å, där svenska kyrkans primas med de heligaste eder
lär betygat kongressen sin oförstälda aktning, samt afresan
öfver Wärmlands skogiga bergshöjder till Norges norska
hufvudstad, där fest efter fest åter vidtog tills färden gick
förbi Trollhättans fradgande vattenmassor till krämarstaden
vid Göta elf och kongressen där värdigt slöts med ett tal
utaf Moje Rubenson för grefve Landberg.

Mellan festerna höllos sektionssammanträden, där hvarje
talare hade tio minuter för att framlägga resultaten af sina
vetenskapliga forskningar, en tid, som för de flesta kongress-
medlemmarna räckte mycket godt till. En i Tyskland för
304 kronor inköpt mumie, »2000 år garanteras», förevisades
äfven (numera som ett försoningsoffer skänkt till universi-
tetet i Kristiania).

Se där i korthet kongressens yttre drag. De visa från
samhällets högste en hyllning för vetenskapen och dess för-
tjente målsmän så storartad och signifikativ, att dess like hos
oss icke förekommit sedan H. M:t med friherrlig värdighet
belönade Nordenskiölds vetenskapliga storbragd. Hvadan
detta, fråga vi, och svaret är lätt funnet: det var den ofar-
liga, gagnlösa vetenskapen, som hyllades. Icke så att vi
skulle underkänna betydelsen af den vetenskap, hvilken mer
än mången öppnat nya, omätliga vidder för mänsklig forsk-
ning och vetande, eller vara blinda för den mäktiga inver-
kan på människornas tankar och tro, för den omgestaltning
af deras andliga uppfattning och åskådning, som denna ve-
tenskaps rön utöfvat och än mera genomgripande skall ut-
öfva, när dessa rön och konsekvenserna af dem hunnit
tränga ut till de stora massorna. Men härmed äro vi ock
799

inne på den sak, som dikterat och berättigar vårt omdöme.
Den orientalistiska vetenskapens storhetstid är förbi; då
Åkerblad, Ghampollion d. y. och Thomas Young tydde Fa-
raonernas heliga skrift, då Grotefend och Rask löste kil-
tecknens gåta, då Oppert skref sitt historiska verk och Max
Müller grundade den jämförande religionsvetenskapen, ut-
förde de vetenskapliga storbragder af den mest betydelsefulla
innebörd och man har icke rätt af dem begära något mera.
Men om deras efterföljare skola i någon mån vinna rätt till
samma berömmelse, måste de gå vidare framåt och icke
nöja sig med att å den en gång lagda grunden rada upp
materiel, af mer eller mindre värderik halt.

Det tillhör dem att draga ut konsekvenserna af sin ve-
tenskap, att låta hvad de inhemtat om de gångna tiderna
komma vårt nutida samfundslif till godo eller med andra
ord att gifva oss resultaten af sin forskning tillhanda i så-
dan form att de kunna inverka på vår verldsåskådning. Men
härför hafva de visligen aktat sig och därmed är ock den
orientalistiska vetenskapen i deras händer ofarlig och gagn-
lös. Icke ens Max Müller, hvilkens vetenskap dock af sig
själf synes rent af tvinga därtill, har vågat eller kunnat gifva
tillkänna den djupaste innebörden af sin forskning. Hade
han så gjort, borde han blifvit vår konungs gäst, icke å
Grand utan kanske snarare å en viss holme i Mälaren. Nu
må man brösta upp sig och säga, att vetenskapen är sig
själf nog, men dermed frånkänner man den ock sin för-
nämsta uppgift : att verka ombildande på människoanden, utan
hvilket dess ära är ringa och gagnet ytligt. Särskildt inom
den egentliga orientalistiska vetenskapen synes oss den en-
bart samlande vetenskapen vara af ganska underordnadt värde ;
ofta nog erfordras för att, sedan chiffren en gång är gifven,
tyda en mer eller mindre svårläst inskrift eller variant icke
större vetenskaplighet än den hvarje typ utvecklar, då han
har att i vinkelhaken återgifva d:r A. F. Åkerbergs eller
professor Angelo de Gubernatis moderna hieroglyfer. Skall
för öfrigt orientens visdom gräfvas upp endast för att be-
grafvas i några få lärdes damgömmor, hade den så gerna
kunnat få ligga kvar, där den låg. Grefve Landberg hade
därför ock fullt fog för sin maning till orientalisterna, att
de skulle sätta sitt mål högre än hittills, att deras uppgift
borde vara att förbrödra österns och vesterns folk och ned-
rifva den skiljemur, som medeltidens fanatism upprest dem
800

emellan. Men huru tror man väl att detta skall blifva möj-
ligt utan att en fullständig revolution i uppfattningen af allt
hvad religion heter först eger hos båda folken rum. Och
denna kan i sin ordning icke ske blott genom komparativ
religionsforskning, utan därtill fordras att man drager och
uttalar konsekvensen af denna vetenskap. Men härtill hafva
de ärade orientalistherrarne ingen håg; insvepande sig i sin
vetenskapliga värdighet, öfverlåta de detta åt de olärde, lek-
männen och literatörerna, för hvilka grefve Landberg hade ett
så öfverlägset leende. Vi hafva en orientalist^ som dragit
en slutsats utaf hvad han lärt af Orienten och som uttalat
den, predikande lifsglädjens religion. Det är, som vi veta,
Verner von Heidenstam. Han vägrades helt enkelt tillträde
till kongressen, väl mest utaf personlig hämdlystnad, men
måhända hade vederbörande äfven en aning om att Orien-
tens visdom icke var ofarlig i hans händer. Väck lifsgläd-
jen hos vesterns modstulna folk, låt den tränga till samhäl-
lets nedersta lager, och du har lössläppt den kraft, som
snabbare och fullständigare än någon annan skall revoltera
vårt andliga lif och spränga våra sociala former. Något
sådant har man icke afsett vid någon orientalistkongress
och aldra minst vid den, som åtnjöt äran af vår upplyste
konungs höga protektorat.

Nej, man har gjort smått till stort och till vetenskap-
lig storhet upphöjt det betydelselösa, låtit skalet få rangen
och hedern och innebörden stäld i skymundan. Man har
icke velat hedra vetenskapens resultat utan endast namnet
vetenskap, och äfven detta blott i den mån det tillfört ar-
rangörerna nytta eller berömmelse. Däraf hela formen för
denna orientalistkongress med sin oändliga rad af fester,
där man orerade stort och bredt om sin höga vetenskap-
liga uppgift och betydelse, men gaf de få verklige veten-
skapsmännen, som infunnit sig, så ringa tillfälle att draga
något vetenskapligt utbyte af sin härvaro. Däraf graderin-
gen utaf kongressmedlemmarne, icke efter deras vetenskap-
liga värde utan efter deras egenskap att vara konungens
gäster eller icke, däraf de många taktlösheterna och däraf
möjligheten för en person att outplånligt trycka sin prägel
på kongressen. Kongressen var icke vetenskapens, den var
konung Oskars och grefve Landbergs.
Konung Karl XV? unionsförslag.

1

En episod, ur Nordens historia.

Belyst ur minne och korrespondens.

Af

Emil v. Qvanten.

III.

I det föregående har jag — såsom jag vågar tro —
ådagalagt, att svensk-norska regeringen utvecklade åren 1861
—63 en positivt skandinavisk politik. Jag skall nu tillåta
mig visa, att orsaken, hvarför denna politik icke ledde till
afsedt resultat, träffas hos det Hallska, icke det De Geer-
Manderströmska kabinettet.

Man har allmänt berättat följande:

När konseljpresidenten Hall d. 23 aug 1863 tillstälde
svensk-norska sändebudet i Köpenhamn, grefve Hamilton,

1	E. Elberling, medarbetare i Fædrelandet 1863, har gjort en gensaga
mot min framställning om sammanhanget med det ryktbara telegrammet :
22,000 mand kommer og Han sein. "EVoerhng var d. 15 dec. närvarande
på Fædrelandets redaktionsbyrå. Han säger, att dit då ankommo från Stock-
holm två telegram, det ena afsändt af Aftonbladets redaktör Sohlman, det
andra, såsom jag berättat, af Georg Rosenmüller. Så till vida synes det
mig, att ju Elberling oberättigadt betecknar min framställning såsom »all-
deles oriktig». Vidare konstaterar han, att Sohlmans telegram var det först
802

utkastet till den förbundstraktat, hvilken skulle utgöra för-
sta praktiska steget till de tre skandinaviska folkens union,
spred sig genast kunskapen derom i de svenska regerings-
kretsarne och framkallade betänkligheter hos en man, som
der, vid sidan af frih. De Geer och grefve Manderström,
intog en ledares plats. Denne man var frih. Gripenstedt,
finansministern. Den i sept, sammanträffade Gripenstedt
med sina kamrater i statsrådsberedningen och begärde upp-
lysningar om innehållet af förbundsförslaget. Kort derpå,
den 8 sept., enligt andra uppgifter d. 2 eller 3, hölls hos

anlända och lydde på svenska såsom det samma dag återgafs i Fædrelan-
det på danska: »22,000 mand kommer og Han selv». Men innan ännu
korrekturet var slutläst, »inlemnades» på byrån i »afskrift» Rosenmüllers
telegram, hvilket var affattadt i förtäckta ordalag: »Far kommer med drän-
garne» m. m. Sjelfva innehållet öfverensstämde emellertid med Sohlmans. Så-
ledes egde redaktionen till sitt förfogande samtidigt två telegram om sa-
ken, Sohlmans och Rosenmüllers, men endast det förra, icke det senare,
offentliggjordes. Detta är en faktisk rättelse i mina uppgifter. Återstår
mitt påstående, att Rosenmüllers telegram ålade emottagaren att icke offent-
hggöra innehållet. Elberling säger, att i intetdera telegrammet fans ett
dylikt förbehåll, och jag medger att hans vittnesmål är af vigt för Karl
Ploug. Hvad beträffar det Sohlmanska telegrammet, kan jag ej betvifla hans
utsago. Annorlunda ställer det sig såsom mig synes, med det Rosen-
müllerska. Elberling intygar sjelf, att det inlemnades i afskrift på by-
rån. Är han då alldeles säker på, att afskriften ock var fullständig? Den
omständigheten, att, såsom Elberling säger, det numera torde bli svårt ut-
reda hvem inlemnaren var, är betydelselös, eftersom han anser sig veta, att
telegrammet var adresseradt till en af de tre ifriga skandinaver — Carlsen,
Blixen-Finecke och A. Hage — hvilka hade sändt Rosenmüller till Stock-
holm. En af dem, A. Hage, var, om jag ej misstager mig, Plougs egen
svärfar. Elberling betonar, att Ploug icke var en bland Rosenmüllers sän-
demän. Någonting sådant har jag ju ej heller sagt. Deremot antager jag,
att Ploug hade på förhand god reda på Rosenmüllers beskickning, och i
sjelfva verket var förberedd på att så snart som möjligt emottaga medde-
landen om resultatet. Min underrättelse om det af mig omnämda förbe-
hållet har jag från en af de två personer, som måst ega den mest autenti-
ska kännedom derom. Jemför hvad som berättas om denna sak af
Posthumus, Ur minnet och dagboken om mina samtida, elfte delen, Sthlm
1874, sid. 138, 139, der äfven telegrammet om de 22,000 uppgifves vara
af Rosenmüller, hvarvid Posthumus särskildt tillägger: »mången inbillade
sig: af Sohlman». Ännu en anmärkning. Elberling meddelar, att Ro-
senmüllers telegram innehöll tillägget, att kung Karl aflemnat ett »bindande
skriftligt löfte». Detta tyckes mig redan i och för sig bort intyga för re-
daktionen af Fædrelandet, att löftet var »privat förtroligt» och icke ämnadt
till offentliggörande. Det synes mig derför äfven mindre exakt, då Fædre-
landet i sin förklaring dagen derpå, den 16, yttrar, att tidens korthet, innan
bladet skulle läggas i pressen, icke tillät redaktionen skaffa sig »någon
närmare upplysning» om depeschen. Rosenmüllers telegram var ju en kom-
803

konungen på Ulriksdals slott en hemlighetsfull samman-
komst, i hvilken deltogo: frih. De Geer^ grefve Manderström,
frih. Gripenstedt, norske statsministern Sibbern och den
från Köpenhamn anlände grefve Hamilton. Allmänt har
antagits, att Ulriksdalssammankomsten betecknar en vänd-
punkt i Sveriges danska politik. I Köpenhamn trodde
man sig inom kort pålitligt veta, att »i denna samman-
komst bröts oåterkalleligen stafven Öfver den skandina-
viska alliansen.» 1 Detta skulle ha varit frih. Gripenstedts

mentar till Sohlmans. Antyder icke motsägelsen mellan denna förklaring
och det verkliga sakläget, att man önskade genom det tryckta ordet binda
det skriftliga löftet?

TiHägg. Sedan ofvanstående redan var skrifvet och uppsatt, erhöll
jag kännedom om en till Östgöta Correspondenten för den 21 sept, af G.
Rosenmüller insänd uppsats benämd: Några upplysningar i anledning af
Nnil von Qvanlens afhandling i Dagens Krönika under rubriken: Konung
Karl XV:s unionsförslag. I denna uppsats yttrar Rosenmüller angående
telegrammet om de 22,000: »Saken förhåller sig som följer. Både Sohl-
man och jag, som båda visste huru man väntade oeh längtade efter någon
underrättelse om hjelp från Sveriges sida vore att förvänta kommo, efter
att hafva talat med konung Karl, öfverens om att sända Carl Ploug ett för-
troligt telegram, som skulle afattas så, att man kunde förstå, att det ej borde
offentliggöras, Det lydde: »22,000 kronor bjudas, köparen kommer sjelf
för att afsluta affären», och skulle både mitt och Sohlmans namn stå der-
under. Så var öfverenskommelsen mellan mig och Sohlman, da jag om
aftonen gick från byrån. Men nu ser jag att Elberling i Danska Dagbla-
det upplyser, att det omtalade telegrammet blott var underskrifvet af Sohl-
man och lydde: »22,000 man kommma og han selv». Denna upplysning
har smärtsamt berört mig, ty jag kunde aldrig tro, att Sohlman bakom
min rygg handlat utan mitt vetande och tillika brutit öfverenskommel-
sen oss emellan. Nu förstår jag mycket väl, att Ploug kunde frestas att
sätta detta telegram främst i sin tidning, men jag tror ej, som von Qvan-
ten, att Carl Ploug gjorde detta för att lägga något band på konung Karl,
ty dertill är Ploug för ädelsinnad».

Kursiveringen i citatet är af mig. Som Sohlman är död, kan man
nu icke erhålla hans förklaring, som måhända skulle gifvit ytterligare upp-
lysningar i denna, som det visar sig, ytterst invecklade sak. Ganska be-
synnerligt förefaller det mig, att Rosenmüller först nu, genom Elberlings
inlägg, uppmärksammat att telegrammet i Fædrelandet icke egde den ly-
delse, hvarom han öfverenskom med Sohlman. Tillika är det en anmärk-
ningsvärd underlåtenhet af Rosenmüller, att han ingenting nämner om det
telegram, som — enligt Elberlings utsago — han själf aflät samtidigt med
det Sohlmanska. I hvarje fall kommer det sätt, hvarpå man genast be-
gagnade sig af kung Karls till Rosenmüller afgifna »bindande skriftliga
löfte» att stå för Fædrelandets egen räkning. Och detta sätt var ej ädelt.
Hufvudomdömet i denna sak kan väl anses stadgadt.

1 Vidar, Fremtiden, Politiske Betragtninger, Kbhvn 1866, sid. 42.
804

verk. Gripenstedt — berättas det vidare — förutsåg att
Frankrike, England och Ryssland komme att lemna Danmark
i sticket. Han ansåg, att Sverige icke hade andra intressen
gent emot Danmark, än öfriga undertecknare af London-
protokollet, som garanterade danska monarkiens integri-
tet. Han framhöll, att man borde noga öfverväga om
Sverige-Norge egde förmåga att utrusta och underhålla en
armé på krigsfot, ty man kunde ju icke begära att den
skulle underhållas af Danmark.1 Gripenstedts framställ-
ningar afgingo med seger. Efter Ulriksdalssammankomsten
fortsattes allinsunderhandlingarna med Danmark endast för
syns skull, tills de alldeles afbrötos i dec. 1863.

Men så kan det omöjligt förhålla sig.

För det första fortsätter grefve Manderström i sina
skrifvelser samma språk, som han förut fört under flera års
tid. Den 28 sept, inrapporterar danska sändebudet i Wien,
att hans svenska kollega erhållit från grefve Manderström en
depesch, i hvilken tillkännagifves: »Så länge en förbunds-
exekution inskränker sig till Holstein, kommer svenska re-
geringen att deri se endast en rent tysk tvistefråga; men
skulle detta område öfverskridas, och Slesvig beröras deraf,
bör det icke fördöljas, att hon i sådant fall måste erkänna
hela Norden vara hotad och då se sig nödsakad att öfver-
gifva sin passiva hållning.» 2 Samtidigt, den 29 sept., in-
berättar danska sändebudet i Petersburg, att svenska mini-
stern derstädes emottagit från grefve Manderström en de-
pesch, i hvilken yttrades: »I öfverensstämmelse med sina
föregående tillkännagifvanden, kommer Sverige att förbli

1 Se Johan August Gripenstedt, en minnesteckning, IX, Göteborgs-Po-
sten den 6 nov. 1874. Minnestecknarens yttranden om de eventuella svensk-
norska hjelptruppernas underhåll i fält utvisar, att han ej egde kännedom
om det danska allianstraktatsförslaget, i hvars 4:e paragraf säges: »H. M.
Konungen af Danmark förbinder sig att transportera de svensk-norska trup-
per, som ställas till hans förfogande, från Kristiania, Göteborg, eller Malmö
till Danmark samt senare, efter slutadt användande, tillbaka. Likaledes bär
den danska statskassan utgifterna för de svensk-norska truppernas underhåll,
sjukvård, foder åt hästarne, ammunition af krut och kulor samt fälttillägg
till manskapets och officerarnes fredslöner.» Då det är otänkbart, att icke
frih. Gripenstedt förskaffade sig fullständig kännedom om traktatförslagets
innehåll, framgår häraf tydligt opålitligheten i hela den lifliga skildring
minnestecknaren (Paul Fritz Mengel) i Göteborgs-Posten lemnat af frih.
Gripenstedts uppträdande i Ulriksdalssammankomsten.

2 Danska riksrådets folketingsutskotts betänkande, aug 1864, II, bil. IV.
805

neutralt så länge det endast är fråga om Holstein och
Lauenburg; men det kommer att öfverge sin passiva håll-
ning, i fall de tyska trupperne rycka in i Slesvig. » ’-Sam-
ma språk, som grefve Manderström förde kort efter Ulriks-
dalssammankomsten, fortsatte han äfven senare. Den 16
nov., dagen efter Fredrik VII:s död, inberättar danska sände-
budet i Stockholm till sin regering: »Under det samtal,
som jag i dag hade med grefve Manderström, yttrade han
till mig, att det plötsliga slag, som drabbat oss, ej skall
från svenska regeringens sida föranleda någon afvikelse från
den väg, som svenska regeringen beträdt med hänsyn till
den allianstraktat, hvarom underhandlingar äro i gång.» 2
Härmed öfverensstämmer en samma dag till Hamilton i
Köpenhamn från svenska kabinettet aflåten depesch, i hvil-
ken Manderström skrifver: »Jag har i går emottagit norska
regeringens utlåtande om allianstraktaten. De i detta afse-
ende inledda underhandlingar komma att fullfölja deras na-
turliga gång, och från vår sida åtminstone skall ingenting
blifva förändradt i våra tänkesätt och våra afsigter. Det
torde emellertid blifva lämpligt att dröja något för att
erfara hvilka åsigterna från Danmarks sida äro.» 3 Ännu
den 2/ nov. kunde konseljpresidenten Hall skrifva till dan-
ska sändebudet i Stockholm, att Hamilton medelat att,
ehuru svenska kabinettet visserligen ansåge den nya vänd-
ningen i striden mellan Danmark och Tyskland — tviste-
frågan om Kristian IX:s arfsrätt till Holstein och Slesvig
— göra allianstraktaten mindre nödvändig, måhända äfven
mindre gagnelig, det likväl vore fullkomligt villigt att »af-
sluta alliansen, ifall Danmark vidhölle att den medförde en
bestämd fördel under nuvarande ställning. » 4

Detta språk, som svensk-norska kabinettet förde såväl till
de europeiska stormakterna som till Danmark, är af en beskaf-
fenhet, att det icke kan ha egt rum endast för skenets skull.
Att upprepadt säga, att Sverige-Norge skall öfvergifva sin
passiva hållning så snart tyska trupper inrycka i Slesvig,
att Sverge-Norge är fullkomligt villigt att afsluta alliansen,

iAnf. st. bil. V.

2 Anf. st. bil. VIII.

3 Post- och Inrikes-Tidningar 9 apr. 1864.

4 Danska riksrådets folketingsutskotts betänkande, aug. 1864, II, bil. X.
806



om Danmark fortfarande yrkar derpå, o. m. d., utan att ens i
det ögonblick då sådant yttras ha allvar dermed, vore så oer-
hördt lättsinnigt, att det är otänkbart af hvarje regering,
som är det ringaste mån om sitt lands och sin egen vär-
dighet och heder. Man må ej invända, att svenska kabi-
nettet ju låtit efteråt förstå, att danska sändebudens i Wien
och Petersburg rapporter angående de danska depescherna
icke äro eller kunna vara med rätta förhållandet fullt öf-
verensstämmande, 1 eller att man ej kan fullt lita på de af
Hall åberopade yttrandena af grefve Hamilton, enär det se-
dermera visade sig, att Hamilton stod närmare Hall än
grefve Mandenström i den famösa striden angående fullmakt
för Hamilton att underteckna allianstraktaten. Ty för det
första är det alldeles otroligt, att svenska sändebuden i
Wien och Petersburg skulle ha meddelat sina danska kol-
leger någonting, som ej är med sanningen öfverensstäm-
mande; och för det andra öfverensstämma deras uppgifter
i hufvudsak, nämligen angående Sverige-Norges benägenhet
att bistå Danmark, icke blott med det meddelande som
dagen efter Fredrik VII:s död ingår från danska sändebu-
det i Stockholm, utan ock med de försäkringar, som
grefve Manderström sjelf samma dag aflät till Hamilton i
Köpenhamn. Reservationen mot de danska sändebudens i
Wien och Petersburg rapporter måste således gälla icke
deras sanningsenlighet, utan deras fullständighet, hvar-
igenom danska regeringens tolkning af deras innehåll blif-
vit ensidig. Hufvudsaken qvarstår dock: Sverige-Norges för-
klaringar, att det ämnar uppträda vid Danmarks sida i den
väntade kampen om Slesvig. Ock lika litet nu som förr
förutsättes såsom vilkör derför, att äfven andra makter må
deltaga i striden för Danmark. Vilkoren för Sverige-Nor-
ges uppträdande bero af Danmark sjelft.

Men icke nog med dessa förklaringar, som ej äro det
ringaste tvetydiga. Sverige-Norge vidtager också en direkt
åtgärd för traktatens afslutande. I sammansatt svenskt-
norskt statsråd den 27 oktober 1863 framlägger utrikes-
statsministern »förslag till instruktioner vid underhandlingen
om en allianstraktat» med Danmark. Enligt det i detalj
utarbetade förslaget skulle Hamilton bemyndigas tillförsäkra
konungen af Danmark en svensk hjelpkår på 20,000 man

1 Post- och Inrikes-Tidningar d. 22 sept. 1864.
807

»till försvaret af dess icke till tyska förbundet hörande
landsdelar». Danmark skulle ega påkalla Sverige-Norges
militära »bistånd så snart Tyska förbundet förklarat Dan-
mark krig eller Förbundets trupper öfverskridit gränsen mel-
lan hertigdömena Holstein och Slesvig». De svensk-norska
trupperna skulle »få användas till försvaret af detta rike
och hertigdömet Slesvig, men aldrig öfverföras denna gräns».
Derjemte skulle till danska regeringen öfverlemnas en sär-
skild deklaration af innehåll, att om Danmark toge initiati-
vet till ett anfall mot Tyskland, vare sig till lands eller
sjös; eller ock att krig mellan Danmark och Tyska förbun-
det skulle uppkomma af någon i traktaten icke förutsedd
anledning, förbehåller sig Sverige-Norge att, utan hinder
af ifrågavarande traktat, fritt besluta öfver den politik, deras
regering i sådan händelse kan komma att följa».1 Ingen
lärer kunna antaga, att grefve Manderström utarbetat äfven
dessa instruktioner och framlagt dem i svensk-norskt stats-
råd endast för syns skull. Gagnlösheten och löjligheten af
ett sådant spegelfäkteri, vare sig inom statsrådets fyra väg-
gar eller utom dem, förneka hvarje möjlighet deraf.

Den allmänna åsigten, att sammankomsten på Ulriks-
dal bröt stafven öfver den skandinaviska alliansen, visar
sig sålunda vara ett misstag. Tvärtom. Svensk-norska
kabinettet hyser fortfarande samma afsigter som förut och
vidtager till och med praktiska åtgärder att förverkliga sin
unionella politik. Icke dess mindre framträder Ulriksdals-
sammankomsten som en vändpunkt i alliansunderhandlin-
garna. Man spårar nämligen från henne en viss olikhet i
ståndpunkt mellan svensk-norska och danska regeringarna,
hvilken olikhet utvecklar sig till en bestämd oöfverensstäm-
melse, som slutligen leder till söndring och olycka. Men
det är icke den svensk-norska regeringen, som ändrar sig.
Det är den danska som afviker från den basis, med hvilken
broderiandens regering gjorde sig solidarisk och som hon
konseqvent intog, då alliansfrågan anknöts. Man har under
intrycket af de olyckor, som stormat fram öfver Danmark,
ej lagt märke dertill. Man har ock för den skull, när alli-
ansen uteblef, gifvet ensamt Sverige skulden derför. I verk-
ligheten förhåller det sig, såsom nu mig synes, ganska an-
norlunda.

Post- och Inrikes-Tidningar den 9 apr. 1864.
808

Ett slags slitning framskymtar redan ur de anförda
depescherna till Wien och Petersburg. Strax efter det Hall
tillstält Hamilton förslaget till allianstraktat, spreds genom
pressen ett rykte, att alliansen redan var fullbordad. Jemte det
Manderström försäkrar, att Sverige-Norge ej skall passivt be-
vittna ett angrepp på Slesvig, visar han sig äfven angelägen om
att förklara, att ryktet om alliansen är »förhastadt». En
inblick i anledningen till alliansens uppskjutande får man
dernäst genom en af danska sändebudet i Paris, grefve
Moltke-Hvitfeldt, den 7 oktober aflåten rapport angående
svaren på tvänne af grefve Manderström den 11 sept till
engelska och franska kabinetten aflåtna depescher, hvarom
Moltke underrättats genom svensk-norska sändebudet i Paris,
baron Adelsvärd. Moltke skrifver: »Enligt hr Adelsvärds
åsigt, skulle den franska depeschen vara gunstigare för det
stockholmska än för det köpenhamnska kabinettets politik,
för så vidt som den gillar den hållning som det förstnäm-
da kabinettet intagit i frågan, och förkastar tanken på
att från dansk sida göres väpnadt motstånd mot en för-
bundsexekution i Holstein. För öfrigt tyder min kollega
de af hr Drouyn de Lhuys1 använda uttrycken på ett sätt
som skulle ur dem klart framgå, att Danmark, Sverige och
Norge kunna göra säker räkning på Frankrikes hjelp och
bistånd, i fall de tyska trupperne gå öfver Eidern.» 2 Häraf
framgår, att Frankrike betraktade Sveriges, Norges och
Danmarks intressen som solidariska så snart det gälde ett
angrepp på Slesvig, men att Sverige-Norge icke ville, så-
som Danmark, anse en förbundsexekution i Holstein som
krigsorsak, och att Frankrike gillade denna uppfattning.
Utom på grund af dessa upplysningar, är Moltkes depesch
märklig derigenom, att den tyckes vara ett af hufvudupp-
lagen för de flitiga anklagelser för hemliga beräkningar som
både antiskandinaver och skandinaver utslungade mot Sverige.
Moltke skrifver nämligen: »Då hr Adelsvärd meddelade
ministern sitt kabinetts depesch, bemödade han sig, efter
hvad han sjelf har sagt mig, och — såsom jag måste för-
moda — på sin regerings befallning särskildt att betaga
hr Drouyn de Lhuys hvarje tanke på, att man skulle kunna

1 Franska utrikesministern.

2 Danska riksrådets folketingsutskotts betänkande, aug. 1864, II, bil. VI.
809

tillräkna de Förenade rikenas politik egennyttiga afsigter.»
I danska riksrådsutskottets betänkande yttras med anled-
ning häraf: »Det synes, att hos Drouyn de Lhuys uppstått
tanken på, att man skulle kunna förutsätta egennyttiga af-
sigter hos den svensk-norska regeringen ».1 Men någon
antydnirig derom fins alls icke i Moltkes bref. Tvärtom
gillade ju, såsom Moltke sjelf meddelar, franska regeringen
rätt eftertryckligt Sveriges politik. Den napoleonska rege-
ringen, som nyss med Frankrike införlifvat Nizza och Sa-
voyen och som utsträckte sina tentakler mot Belgien, var
ej heller rätta sededomaren öfver andra staters »egennyt-
tiga afsigter». Anklagelsen mot Sverige-Norge måste så-
ledes ha kommit från ett helt annat håll. Ännu långt se-
nare rådde Frankrike Sverige att ej »förhasta sig» med
alliansens afslutande. 2

Den nu påpekade oöfverensstämmelsen framträder i be-
stämd form genom grefve Manderströms förslag till instruk-
tioner d. 27 oktober, jemfördt med Halls förslag till alli-
anstraktat den 23 augusti. I det senare läses, § 2: »Hans
Majestät konungen af Danmark kan reklamera den i § 1
omhandlade hjelpen så snart fara är å färde för angrepp
på nämda delar af den danska monarkien (dess icke till
Tyska förbundet hörande länder och provinser), och som
en sådan fara skall anses ockupationen af de till Tyska
förbundet hörande hertigdömena, i synnerhet Holstein.»
I Manderströms instruktioner säges, att Danmark skulle ega
påkalla Sveriges hjelp då »Tyska förbundet förklarat Dan-
mark krig eller Förbundets trupper öfverskridit gränsen mel-
lan hertigdömena Holstein och Slesvig», men att de sven-
ska trupperne finge »aldrig öfverföras denna gräns». Det

1 Anf. st. sid. 5.

2 Den 16 nov. skrifver danska sändebudet i Stockholm till sin rege-
ring : »Jag vet, hvad traktaten beträffar, att kungen yttrade i förrgår till en
af mina kolleger, att inom kort instruktioner skulle afgå för att sätta grefve
Hamilton i stånd att skrida till traktatens undertecknande; det är mig äf-
ven bekant, att min franska kollega råder till att icke förhasta sig med
något i detta afseende.» Se danska riksrådets folketingsutskotts betänkande
aug. 1864, II, bilagan VIII. Jemför härmed hvad C. Rosenberg i brefvet
d. 23 februari (bil. 4) berättar franska sändebudet i Stockholm, Fournier,
hafva yttrat: »Tvinga eder icke på Danmark, utan vänta tills Danmark af
förhållandena blir nödsakadt att vända sig till Sverige, att kasta sig i dess
armar, på det att ett verkligt Skandinavien må kunna uppstå.»

Ur Dagens Krönika. IX. 9.

54
810

är, som man finner, alldeles motsatta föreskrifter, och Hol
stein är de afvikande meningarnas anledning och föremål.

Det skulle nu tyckas, att Sverige-Norge kunnat öfver-
lemna åt Danmark att allena, om det så behagade, redan
i Holstein kämpa mot tyskarne, och att för egen del er-
bjuda sig att deltaga endast i försvaret af Slesvig och det
egentliga Danmark. Att likväl en sådan öfverenskommelse
ej bragtes till stånd, angifver att med frågan om Holsteins
ockupation som krigsorsak förenade sig andra, vigtigare me-
ningskiljaktigheter.

Att så var fallet framgår af två märkliga depescher,
dem Manderström på en och samma dag, d. 5 okt., aflåter
till svensk-norska sändebudet i Köpenhamn. I den ena,
n:r 100,1 hemställer Manderström, om det egentligen vore
gagneligt att afsluta en allianstraktat. Skulle Tyskland för-
söka ett infall i Slesvig, »tro vi oss kunna med tillförsigt
försäkra, att Danmark med fullkomlig trygghet skulle kunna
förlita sig på aktivt understöd från mer än en makt, och
för vår del — ehvad en traktat blifvit ingången eller ej
— tveka vi icke att på det bestämdaste förklara, att, i
händelse af ett anfall från Tyskland på Slesvig, vi fortfa-
rande hysa samma benägenhet som hittills, att efter måt-
tet af våra krafter och de tillgångar, hvaröfver vi kunna
förfoga, erbjuda Danmark den hjelp det af oss kunde på-
kalla.» Det är fortfarande fråga om Slesvig, om aktivt
understöd till dess skydd, men tillika visar sig en tendens
till handlingsfrihet gent öfver danska regeringen. Hamilton upp-
manas ock fästa konseljpresidentens uppmärksamhet på »den
uteslutande defensiva karaktär, som, i hvilket fall som helst,
vi ämna gifva åt våra förbindelser; äfvensom på deras in-
skränkning till nu förevarande fall, härledande sig från H.
M. Konungens af Danmark vägran att återkalla patentet af
d. 3Osistl. mars.» »Det förefins», tillägges det, »alltid för hvarje
stat en stor svårighet att göra sig solidariskt ansvarig för
alla de mått och steg, hvilka en annan stat har kunnat
vidtaga, eller kan komma att vidtaga, och hvilka kunna
vara af egenskap att helt och hållet förändra ställningen.»
I den andra depeschen, n:o 101 2 använder grefve Manderström
ett nästan uppbragt språk. »Jag kan icke för Tit. förtiga»,

1 Se Post, och Inrikes-Tidningar den 20 sept. 1864.

2 Se Post- och Inrikes-Tidningar den 1 sept. 1864.
811

begynner han, »att, jag blifvit ganska förundrad, dä jag
erfor att kongl. danska regeringen understält riksrådet ett
förslag till en ny grundlag för Danmarks och Slesvigs ge-
mensamma angelägenheter». Han medgifver, att den före-
slagna författningen i och för sig icke innebär »några ome-
delbara förändringar af öfvervägande vigt.» Men tidpunk-
ten, då den framlagts, samt ett »yttrande i det kongl. bud-
skapet» betecknas så mycket mer betänkliga. Då det i
budskapet sagts, att man åt den nya författningen ville gifva
en sådan styrka, att hon i framtiden må kunna uppbära
rikets hela konstitutionella utveckling, kan detta ganska
lätt »väcka farhågor om en uppgjord plan att framdeles
afskaffa såväl danska riksdagen som Slesvigs provinsial-
ständer, för att åt riksrådet uppdraga hela representatio-
nen af dessa begge delar af den danska monarkien. I och
med detsamma vore inkorporationen fullbordad. Det är
icke från vår sida, som något motstånd mot grundsatsen
af ett sådant steg skulle ega rum ; men vi äro angelägna att
konstatera, att vi aldrig gifvit något råd i denna syftning. »
»Häraf bevisas» tillägger Manderström äfven här, »ytterligare
svårigheten att fastställa en solidaritet i grundsatser och
intressen med en makt, som från ena stunden till den an-
dra kan förrycka ställningen, och sålunda frambringa en
helt annan, än den som med vår kännedom och vårt bifall
var bestående.» Den förra af dessa depescher, egde Hamil-
ton uppläsa för konseljpresidenten Hall, men icke den se-
nare, endast tillkännagifva det intryck som danska rege-
ringens åtgärd åstadkommit. Härigenom erhöll dock dan-
ska regeringen kännedom om depeschens hufvudinnehåll.
Det är för den skull ej rättvist att, såsom på sin tid skedde,
beteckna dubbeldepeschen d. 5 okt. som en moralisk-politisk
dubbelhet af grefve Manderström. Ty ehuru till större
del af olika innehåll, fullständiga likväl de båda de-
pescherna hvarandra och sammanlöpa i sjelfva klämmen:
den mot danska regeringen riktade förebråelsen för opålit-
lighet i hållning och aftal. Som Manderströms harm tyc-
kes ri ktad äfven mot grefve Hamilton, hvilken ej i tid var-
skott honom, är den senare depeschen derjemte att anses
som en husaga åt Hamilton, och ej heller derföre egnad
att uppläsas för andra.

Emellertid förefalla Manderströms förebråelser mot det
Hallska kabinettet ganska befogade. Dendanska regeringens till-
812

vägagående emot den, på hvilken hon redan stälde anspråk
såsom sin bundsförvandt, vai' utan tvifvel inkorrekt. Förut
hade hon knappast tagit minsta steg, utan att på förhand
inhemta den svenska regeringens råd och bifall. Nu be-
slöt hon en vigtig åtgärd, utan att knappast ens underrätta
svenska regeringen derom.1 Den senare hade dock nyss
stått henne bi i ett afgörande ögonblick. Det gälde att
afgifva det afvisande svaret på Tyska förbundets fordran
om Marspatentets återtagande. Hall skref då, d. 8 aug.,
i en till grefve Hamilton stäld not, i hvilken han inneslöt ut-
kastet till detta svar: »Jag har ständigt hyst en liflig ön-
skan om att i vår strid med Tyskland uppträda på ett så-
dant sätt, att jag kunde göra mig räkning på Eder rege-
rings sympati och bifall. Men under närvarande omstän-
digheter anser jag det rent af som en pligt att på förhand
förvissa mig om att det icke blott med hänsyn till det
väsendtliga, utan äfven hvad angår formen, råder den full-
ständigaste öfverensstämmelse om hvarje steg, som vi kom-
ma att taga. Jag tillåter mig derföre, Herr Grefve, anmo-
da Eder om att visa mig den välviljan att öfverlemna
detta utkast till H. Exc. Grefve Manderström och bedja

1 Ej förr än d. 28 sept., dagen innan författningsförslaget framlades
i riksrådet, fick svenska kabinettet, på telegrafisk väg, underrättelse derom.
A. H. E. Fich, Geheimeraad Hall og Krigen, en aktmæsig Fremstilling,
Kbhvn 1866, yttrar sid. 13: »Det är oss bekant, att Hall beträffande för-
fattningsförslaget icke rådfrågade sig med svenska regeringen.» Öch sid.
14 »Förslaget blef sändt till danske chargé d’affaires i Stockholm utan
officielt åläggande att meddela det åt grefve Manderström, så att denne
erhöll kännedom derom på icke officiel väg.»

I danska riksrådets folketingsutskotts betänkande om »Forhandlingerne
med Sverig-Norge om et Försvarsförbund» omnämnas alls icke depescherna
af d. 5 oktober. Hade utskottet erhållit kännedom om deras tillvara, skulle
det säkert icke på sätt som skett uttalat sig om svensk-norska rege-
ringens förhållande till Novemberförfattningen (så kallad emedan hon an-
togs och stadfästes i November). I öfverensstämmelse med riksrådsutskottets ytt-
randen läto vid tiden, då författningen skulle afgöras, personer, hvilka
stodo danska regeringen nära, förstå, att författningens antagande icke med-
förde några hinder för alliansens afslutande. (Se bl. a. Vidar, Fremtiden,
Politiske Betragtninger, Kbhvn 1866, sid. 46). Men redan långt innan de-
pescherna af d. 5 oktober offentliggjordes, och innan riksrådsustkottet afgaf
sitt betänkande, meddelade en officiös insändare i Post- och Inrikes-Tidnin-
gar d. 18 dec. 1863: »— — minst skulle vårt kabinett, om det blifvit
tillfrågadt, hvilket icke lärer skett, hafva tillstyrkt danska regeringen ett
så djerft steg under en så kritisk tidpunkt som den då detta grundlagsför-
slag af konung Fredrik VIEs regering framlades.» Det förefaller besynner-
ligt, att danska riksrådsutskottet alls icke lagt märke till detta uttalande.
813

honom att vidfoga sina anmärkningar.» Det skedde så.
»Detta utkast är», säger danska riksrådsutskottet »på nå-
gra efter den svenska utrikesministerns önskan gjorda än-
dringar när, likalydande med det till Förbundet aflåtna svar,
som är dateradt d. 27 aug. 1863.»1 Det svensk-norska
kabinettet hade alltså gjort sig, både i sak och form, soli-
dariskt med det danska. Deraf följde nu visserligen, att
Danmark kunde med rätta betrakta Sverige och Norge
såsom sina medkämpar i det förestående kriget med Tysk-
land. Men deraf följde äfven, att grannlagenhet och plikt
bjödo danska regeringen att ej taga något vidare steg,
som kunde utöfva något inflytande på Danmarks ställ-
ning till Tyskland, utan att derom i förväg komma öi-
verens med den svensk-norska. Ett annat handlingssätt
måste ställa Sverige-Norge i det obehagliga valet att an-
tingen uppkallas till kamp i en ställning, som det sjelft
icke gillade, eller att draga sig tillbaka från en allians,
hvarom redan ryktet allarmerat Europa, utan att, af rid-
derlighet mot det af öfvermakten hotade Danmark, ens
kunna öppet angifva rätta orsakerna dertill.

Det »yttrande i det kongl. budskapet», som åsyftas i
Oktoberdepeschen n:r 101, träffade en mycket ömtålig punkt
i det svensk-norska kabinettets politik. Manderström hade
ifrigt förordat Holsteins utsöndring. Han hade tagit för
alldeles gifvet att, sedan sålunda helstaten blifvit upphäfd,
den gemensamhet, som återstode mellan Slesvig och Ko-
nungariket, skulle fortfarande ega sitt organ i det redan
bestående riksrådet, från hvilket Holsteins och Lauenburgs
representanter aflägsnats. Han erkände att detta stred
mot de s. k. öfverenskommelserna åren 1851-1852, hvilka
grundade sig på det af Österrike och Preussen uppstälda
förbehållet, att »Konungariket och Slesvig ej måtte förbin-
das genom något konstitutionelt band som ej tillika om-
fattar Holstein.»2 Han förutsåg, att denna reorganisation

1 Beretning fra det af Rigsraadets Folketing nedsatte Udvalg, II, aug.
1864, sid. 4.

2 Sedan Danmark 1848-1850 med kraft och lycka kufvat det slesvig-
holsteinska upproret och fått sin gamla historiska rätt till Slesvig erkänd
af Tyskland, begick det en stor oförsigtighet. Det lät österrikiska trupper
pacificera Holstein, emedan detta hertigdöme var tyskt förbundsland. När
sedan Danmark begärde Holsteins utrymning, gjorde Österrike svårigheter
814

komme att framkalla Tysklands motstånd. Men han antog,
att alla de opartiska europeiska kabinetten skulle inse och
erkänna rättmätigheten och nödvändigheten af dessa åtgär-
der. Han skref i en af sina depescher: »För en hvar, som
egnat en grundlig och opartisk uppmärksamhet åt denna
frågas utveckling, måste det synas ädagalagdt, att alla de
försök, som af danska regeringen blifvit gjorda i ändamål
att, på basis af de utaf samma regering år 1852 afgifna
förklaringar, åstadkomma en för monarkiens alla delar ge-
mensam konstitution, strandat emot de utifrån understödda
hertigdömenas motsträfvighet, och att det för danska rege-
ringen icke återstår annat än att bereda dessa hertigdömen
en ställning, som, jemte det den skyddar deras rättigheter
och upprätthåller deras egenskap såsom medlemmar af
Tyska förbundet, tillika tillåter de under Hans Danska Ma-
jestäts spira förenade länder, som icke utgöra en del af
detta Förbund, att lefva ett sjelfständigt lif, utan att se sig
blottstälda för ingrepp och för Tysklands inblandning i
monarkiens inre angelägenheter, oförenliga med dess fort-
satta tillvaro såsom oberoende stat.» 1 En annan gång
anmärker han: »det faller af sig sjelf, att hertigdömet Sles-
vig för hvars afsöndring icke samma skäl gälla (som för
Holstein och Luxenburg), med konungariket komme i en
närmare förening än Holstein;» att tvifvelsutan, vid afskaf-
fandet af den dittills gemensamma konstitutionen, röster
komme att höjas mot hvarje fortsatt tillvaro af en försam-
ling (riksrådet), den mången »anser som ett öfverflödigt
drifhjul, som kunde alldeles borttagas och hvars förrättnin-
gar i stället kunde öfverflyttas på konungarkiets och Sles-

och uppstälde sitt bekanta förbehåll, hvilket Danmark nödgades antaga för
att återfå Holstein, Danska regeringen förklarade sig vilja »på laglig och
författningsenlig väg» åstadkomma samtliga danska statsdelarnes »organiska
och likställiga författningsmässiga förening till en samlad monarki» (de-
pescherna! d. 6 dec. 1851 till kabinetten i Berlin och Wien, bil. n:o 2)
samt upprätthålla denna monarki såsom ett »välordnadt helt, att börja med
genom de gemensamma angelägenheternas förvaltning medels gemensamma
autoriteter, och dernäst genom en för de gemensamma angelägenheternas
behandling gemensam författning (kungörelsen den 28 jan. 1852, delgifven
stormakterna i depescher d. 29 samma månad). Först sedan dessa förkla-
ringar blifvit gjorda, afmarscherade österrikarne ur Holstein. Danmark
hade råkat i ett bakhåll, från hvilket vägen gick till 1864 års krig.

1 Depesch till svensk-norska sändebudet i London d. 29 mars 1861.
815

vigs särskilda lagstiftande församlingar», men att, utom det
att ett sådant sönderstyckande af den lagstiftande makten,
när det rörde för Konungariket och hertigdömet gemen-
samma ärenden, utan tvifvel komme att försvåra frågornas
lösning, skulle »riksrådets indragning icke blott vara en i
Danmark ytterst impopulär åtgärd, utan äfven diametralt
korsa de önskningar, som på senare tiden kraftigt nog ut-
talats för en innerligare förening Konungariket och Slesvig
emellan». Hvarefter han tillägger: »Svårt är det också att
antaga, det danska regeringen någonsin skulle kunna af
fri vilja samtycka till undertryckandet af en institution så-
dan som denna.» 1 Men vid alla dessa så bestämda ut-
talanden gör ständigt Manderström äfven å sin sida ett
förbehåll, åt hvilket han ger en så kraftig betoning, att det
nästan ser ut som ville han derigenom afleda uppmärksam-
heten från det ursprungliga förbehållet och få verlden tro,
att hans vilkor är sjelfva hufvudsaken. »Ett råd», skrifver
han, »hvartill danska regeringens heder bjuder henne att
lyssna och som hon i handling ovilkorligen måste följa, så
vida hon för uppgörelsen af tvistigheterna med Tyskland
vill påräkna de för henne vänskapliga makters bistånd, är
framför andra det att icke med Konungariket inkorporera
Slesvig»;2 samt: »Slesvigs provinsiella autonomi synes till-
räckligt betryggad genom vidmakthållandet af hertigdömets
särskilda riksdag». 3 I oktoberdepeschen n:r ioi vänder
han sig i denna punkt direkt mot danska kabinettet, till-
läggande: »Hvilken än den tydning må vara, som man vill
gifva åt de förbindelser, hvilka Danmark iklädde sig år
1852, finnes likväl en punkt med afseende hvarå de äro

1 Memorandum rörande danska monarkiens ombildning, maj 1861.

2 Anf. st. Man har tillskrifvit engelska utrikesministern lord John
Russell »uppfinningen» af det vid behandlingen af de danska angelägen-
heterna under förra hälften af 1860-talet så ofta förekommande bevingade
ordet »hedersförpligtelser», bounds of honour (se Julian Klaczko, Europa,
Polen og Danmark, 1863-64, öfversatt från Revues des deux Mondes, Kbhvn
1866). Men som lord Russells »bounds of honour» icke framträder förr
än i hans beryktade Gothadepesch d. 24 sept. 1862, finner man af ofvan-
stående citat ur grefve Manderströms Memorandum i maj 1861, att egande-
rätten till ifrågavarande »upppfinning» i sjelfva verket tillkommer den sist
nämde. Lord Russell har endast upptagit och konsentrerat den i och för
sig pregnanta Manderströmska frasen.

3 Anf. st.
816

alltför tydligt och klart uttryckta för att gifva anledning
till tvist, och detta är just den punkt, som rörer förbindel-
sen att icke inkorporera Slesvig. Med afseende härå äro
de af Danmark gifna försäkringar fullt bestämda — åtmin-
stone hafva vi alltid så ansett dem, och häraf följer natur-
ligtvis, att vi aldrig kunnat gifva Danmark det råd att af-
skudda dem.»

Men det var icke mot »grundsatsen af ett sådant steg»,
anmärker dervid Manderström, som han opponerar sig.
Lika klart det för hela verlden var, att Tysklands månhet
om att Holstein skulle omfattas af hvarje konstitutionelt
band, som förenade Slesvig och Konungariket, icke härflöt
af någon ömhet om konstitutionalismen, utan från beräk-
ningen att Holstein derigenom skulle få tillfälle att å nyo
haka sig fast vid Slesvig, så att detta slutligen skulle följa
med till Tyskland, lika tydligt var det å andra sidan, att
Danmarks återhållsamhet från att inkorporera Slesvig här-
flöt endast från opportunitetsskäl. Så snart Tyskland måst
afstå från sina fordringar att inblanda sig i Danmarks för-
fattningsangelägenheter, skulle naturligen Slesvigs inkorpo-
ration följa såsom sjelfva inseglet på Danmarks seger. Dan-
ska regeringen uppfattade också mycket klart båda dessa
sidor af saken. Konseljpresidenten Hall framhöll med
stor kraft, att den föreslagna nya författningen faktiskt icke
innebure en inkorporation af Slesvig. I sin hemställan om
förslagets framläggande för riksrådet yttrade han; »Hvarje
sådant påstående skulle så långt ifrån finna hemul i hvad
som i verkligheten ligger i de författningsförändringar som
påtänkas, att det icke torde bli svårt för oss att tillintet-
göra hvarje försök å Förbundets sida att på denna väg
närma sig sitt mål. Ty skilnaden mellan särskildt och ge-
mensamt forfar att förbli den samma som hittills. Hertig-
dömet Slesvig behåller sin särskilda ministèr och öfriga
administration, sina egna domstolar och sin rättsförfattning,
samt slutligen, och detta är hufvudpunkten, sin särskilda
representation för sina provinsiella intressen. Så länge
dessa egendomligheter bestå, har intet steg tagits, som kan
uttydas som en inkorporation.» 1 Detta öfverensstämde
fullkomligt med Manderströms egen definition: »Slesvigs

1 Se A. H. E. Fich, Geheimeraad Hall og Krigen, en aktmessig
Fremstilling, Kbhvn 1668, sid n.
817

provinsiella autonomi synes tillräckligt betryggad genom
vidmakthållandet af hertigdömets särskilda riksdag.» Men
å andra sidan hade Hall äfven låtit förstå, att den före-
slagna nya författningen vore ämnad att i framliden upp-
bära rikets hela konstitutionella utveckling, och detta åsyf-
tade ganska tydligt en inkorporation.1 Men det var just detta
på förhand gjorda öppna tillkännagifvande som Mander-
ström ansåg såsom politiskt oklokt. Och så vidt sjelfva
författningsförslaget gaf anledning till en sådan tolkning,
ansåg han hela författningen framkommen i otid. Mander-
ström hade velat; att Tyskland skulle bringas att vara den
af de tu motståndarne, som först öppet blottade sig. Han
beräknade, att Danmark då skulle afgjordt få den europeiska
diplomatien på sin sida. Hall åter tyckes med flit ha velat
locka Tyskland till ett formligt angrepp på Slesvig, viss
om, å sin sida, att det då skulle »möta den europeiska
intervention, som det hittills lyckats utestänga».2 Det
lärer väl ej kunna nekas, att Manderströms plan var den
försigtigare och klokare, och det var för den skull ej att
undra på, att det förtröt Manderström, då Hall, honom
alldeles oåtspord, »förryckte» den ställning som bestod
med hans »kännedom och bifall».

Men oaktadt det svensk-norska kabinettet sålunda egde
skäl att vara missnöjdt med det danska, synes November-
författningen ej kunna vara egentliga orsaken, hvarför det slutli-
gen drog sig tillbaka. Faktiskt var ju den ställning, Danmark
intog genom Novemberförfattningen, endast en konseqvens
af patentet d. 30 mars, med hvilket svensk-norska kabi-
nettet gjort sig solidariskt. Manderström tänkte sig den
redan bestående riksrådsinstitutionen såsom tills vidare ge-
mensam för Konungariket och Slesvig. Novemberförfatt-

1 I sin hemställan d. 18 nov. om författningsförslagets stadfästelse
yttrade Hall till yttermera visso följande: »Ministéren har tillika knutit
vid det nya riksrådet det hoppet, att det skall efterhand mer eller mindre
fullständigt absorbera de särskilda representationerna, och ehuruväl detta
är ett aflägset hopp, som endast framtiden och gynsamma omständigheter
kunna förverkliga, utgör den allmänna anslutning, som förslaget i allmänhet
och denna tanke isynnerhet hafva vunnit, oss en ny borgen för att vårt
hopp i hvarje händelse ej skall komma att stranda på befolkningens bri-
stande tillmötesgående.» Anf. st. sid. 17.

2 Anf. st. sid. 12. Den 1 okt. beslöt Tyskland förbundsexekution
i Holstein och Lauenburg, hvilket beslut förnyades d. 28 dec. med anled-
ning af Novemberförfattningen.
818

ningen endast reorganiserade det gamla riksrådets val-
sätt och sammansättning. I hvardera fallet erhölle Slesvig
och Konungariket en gemensam författning, som icke ut-
sträcktes äfven till Holstein. I denna omständighet låg
sjelfva uppslaget till den förnyade kampen med Tysk-
land. Den stormlöpning, som sedan egde rum mot No-
vemberförfattningen, var, såsom händelsernas utveckling snart
visade, blott en episod i den sammansatta angreppsrörelse,
hvarmed Tyskland omslingrade Danmark. När Tyskland
fordrade Novemberförfattningens upphäfvande, erbjöd sig
Danmark återtaga Marspatentet. När detta egt rum, 1
kräfde Tyskland Novemberförfattningens undanrödjande inom
två dagars förlopp, 2 hvilket ej kunnat ske på författnings-
enligt sätt. Hade danska regeringen beslutit sig för en
statskupp, återstode arfrättsfrågan i hertigdömena. 3 Om
Danmark, sedan Österrike och Preussen derjemte beslutit
att taga Slesvig i pant,4 satte sig till motvärn, så in-
trädde »krigets rätt», som upphäfver alla rättsförhållanden,

1 Den 4 dec. 1863.

2 I en preussisk-österrikisk not, som d. 16 jan. 1864 af en fält-
jägare öfverbringades till danska regeringen.

3 Den 8 maj 1852 var den europeiska Olympen, stormakterna och
deras medintresserade, församlad i London för att begåfva Danmark med en
tronföljare, genom hvilken »danska monarkien i hela dess territoriela om-
fång skulle varda för framtiden försäkrad». Den begick vid detta tillfälle
alldeles samma fel som den antika Olympens gudar, då de firade konung
Pelevs bröllop med hafsgudinnan Tetis. De sistnämde hade glömt att in-
bjuda Eris, tvedrägtens gudinna, och detta vardt orsaken till Trojas under-
gång. Londontraktatens tillskyndare glömde att lemna protokollet till un-
derskrift åt Tyska förbundet, och denna trätgiriga, numera aflidna dam
gaf sig ingen lefvande ro, innan hon förmått Preussen och Österrike att
skilja sig från sina medundertecknare och förneka sina egna underskrifter.
Detta tyckes ju vara en komplett omöjlighet, enär de sjelfva voro Förbun-
dets främsta medlemmar. Men det gick dock för sig, emedan tyskarne
äro ett filosofiskt skoladt folk, som förstår att göra skarpa distinktioner.
Hvad Preussen och Österrike beslutit i egenskap af europeiska stormakter,
kunde de underkänna i egenskap af medlemmar i Tyska förbundet.
Den 16 nov., dagen efter Fredrik VII.s död, skref National-Zeitung i Ber-
lin: »Preussen och Österrike hafva undertecknat Londontraktaten endast (1)
som europeiska stormakter, och Tyskland har derigenom icke åtagit sig
någon (!) förpliktelse. — Af det Tyska förbundet vänta vi, att det icke
skall erkänna Danmarks nuvarande konung som Schleswig-Holsteins hertig.»
I denna åsigt, som var Tyska förbundets, instämde de europeiska stormak-
terna Preussen och Österrike. Detta är tvifvelsutan ett af de märkvärdi-
gaste bladen i vår samtids historia.

4 Den 14 jan. 1864.
819

föregående traktater och öfverenskommelser. 1 Och läte
åter Danmark motståndslöst besätta Slesvig, återstode lik-
väl ännu Tysklands förbehåll om arfsrättsfrågans framtida
afgörande. Hela denna hopning af sak, reducerade sig
till ett antingen —eller: antingen Slesvig-Holstein i per-
sonalunion med Danmark, eller Schleswig-Holstein fullstän-
digt förenadt med Tyskland. I och för sig var det allde-
les likgiltigt, hvilken af sina föregifna tvisteanledningar Tysk-
land fullföljde för tillfället. De hade alla ett och samma
mål: att från Danmark rycka Slesvig. Men detta hade
Sverige-Norge uttryckligen tillkännagifvit strida mot sina
välförstådda intressen. Det svensk-norska kabinettet hade
förklarat Slesvig som en del af det gemensamma Norden,
för hvars sjelfständighet och nationella enhet det ville kämpa
med vapen i hand. Det egde icke längre något val, oak-
tadt Danmark begått den oförsigtigheten, att kort före
sammandrabbningen intaga en svagare position. Också
finner man, att det svensk-norska kabinettet ännu efter
den 5 okt. går i författning om att sluta sig till Danmark,2
och att det fram emot slutet af november, alltså efter
Fredrik VII:s död och sedan Kristian IX stadfäst den
nya författningen (d. i8 nov.), fortfarande visar sig villigt
att afsluta alliansen. 3 Det förefaller derföre som en mot-
sägelse då Manderström i depeschen n:r ioo den 5 okt.
inskränker alliansanledningen till Danmarks vägran att
återtaga patentet af d. 30 mars. Ty sedan November-
författningen bekräftat Holsteins utsöndring, tyckes det
temmeligen likgiltigt, om Marspatentet vidare existerar eller
ej. Också har man sagt, att svensk-norska kabinettet i
sjelfva verket drog sig tillbaka redan d. 5 oktober, emedan

1 Hos Julian Klaczko läses, att lord John Russel i början af jan.
1864 ängsligt sporde preussiske Premierministern v. Bismarck hvad som
skulle hända, ifall Danmark gjorde motstånd. Svaret blef: »Ah, om det
gör motstånd? Det vore en stor olycka, ty det vore det samma som krig,
och kriget kunde lätt ändra Preussens och Österrikes välvilliga afsigter.»
Hvilka dessa vätvitfyga afsigter voro, erfares af en depesch, som Bismarck
d. 19 jan. aflät till de tyska småstaterna och i hvilken det heter: En per-
sonalunion mellan Danmark och Slesvig-Holstein »är en af de kombinatio-
ner, som främst komma att tagas i betraktande»,

2 Instruktionerna åt grefve Hamilton d. 27 okt.

8 Depesch till svensk-norska sändebudet i Köpenhamn d. 16 nov.;
dep. till konseljpresidenten Hall från danska sändebudet i Stockholm d. 16
nov.; dep. till danska sänd, i Stockh. fr. konseljpr. Hall d. 27 nov.
820

det var tydligt att danska regeringen ämnade försätta Mars-
patentet ur kraft, och att i följd deraf den fortsatta kon-
flikten med Tyskland komme att knyta sig vid November-
författningen. 1 Den rätta orsaken till Sverige-Norges till-
bakaträdande insveper sig, tyckes det, mer och mer i en
hemlighetsfull slöja. Manderström, hvars språk är så egen-
domligt skarpt och bestämdt, invecklar sig, ju längre det
lider, i den ena motsägelsen efter den andra. Än betviflar
han att afslutandet af en allianstraktat blefve för Danmark
sjelft nyttigt, än menar han att blotta ryktet om allians-
traktaten varit Danmark till gagn. Då efter Fredrik VII:s
död arfsrättsspörsmålet blifvit rest, skrifver han att Sveriges
ställning ej mera vore den samma som förut, att Sverige
visserligen vore förpliktadt upprätthålla Londontraktaten,
men af samma rättsgrunder som de öfriga medunderteck-
narne, från hvilka det icke ville skilja sig. Förut betonade
grefve Manderström, att hvarje angrepp på Slesvig berörde
närmare oss än hvarje annan tredje makt.2 Och när han slut-
ligen offentligen yttrar, d. 24 nov. på Riddarhuset, att i
Sveriges förhållande till Danmark fins intet att förneka,
intet att dölja, emedan det ligger öppet för en hvar, som
behagar taga kännedom derom, tycker man sig nästan vara
midt inne i den bekanta leken, då man skall uppleta ett
väl undandoldt föremål under växande och aftagande toner.
Man hör den tilltagande klangen, men föremålet ser man ej.

Likväl har grefve Manderström icke sagt annat än
än rena sanningen. Svensk-norska kabinettets politik ligger
verkeligen i öppen dag för den, som vill taga kännedom
derom. Den hemlighetsfulla slöja af undanflykter och mot-

1 Vidar, Fremtiden, Politiske Betragtningar, Kbhvn 1866, yttrar sid.
47: »Först d. 5 oktober lofvade man Danmark hjelp, men väl att märka,
endast till försvar för patentet af d. 30 mars, hvilket danska regeringen —•
såsom grefve Manderström då visste — beslutit att taga tillbaka, så snart
den gemensamma grundlagen blifvit antagen.» Och i en not tillägger
Vidar: »Han kunde veta detta, emedan dåvarande inrikesministern Lehmann
tydligt nog sagt det i riksrådet d. 3 oktober.» A. H. E. Fich, Omrids
af den dansk-tydske Strids Historie, Kbhvn 1866. yttrar sid. 57: »Vi
kunna således icke i någon mån finna annat än att grefve Manderström
alldeles otvetydigt (genom Oktoberdepescherna) gifvit danska regeringen
tillkänna, att Novemberförfattningen komme att tillintetgöra alliansen.»

2 Depesch till svensk-norska sändebudet i Köpenhamn d. 5 okt.,
n:r 100; dep. t. sv. sänd, i Köp. d. 2 dec.; dep. till konseljpresidenten
Hall från danska sänd, i Stockholm d. 24 nov. ; dep. till danska sänd, i
Stockh. från konseljpr. Hall d. 27 nov.
821

sägelser, som tyckes hvila deröfver, är endast skenbar. Detta
måste strax erkännas, då det visar sig att den olycksdigra
Novemberförfattningen hade ett tredje mål: att varda den
gemensamma författningen för den danska monarkiens alla
landsdelar; med andra ord, att Hallska kabinettet hade för
afsigt att åter upprätta den danska kelstaten, som bragt
Danmark så många vedervärdigheter, lidanden och faror.
Ja, så otroligt det låter, så visst är det likväl att de års-
långa, invecklade underhandlingarna, Marspatentet, alliansen
— allt skulle sist och slutligen vara omvägar till detta po-
litiska vidunder, som härstammade från åren 1851—1852.
Endast en omställning skulle ega rum. Då var det Tysk-
land, som ämnade genom den gemensamma författningen
råda icke blott öfver Slesvig, utan, i andra hand, äfven
öfver Danmark. Nu var det Danmark, som, efter att den
europeiska intervention, som Hall önskade framkalla, öfver-
lemnat Slesvig åt Danmark, ämnade genom den gemen-
samma författningen råda öfver Holstein.

En fullkomligt klar inblick i denna plan får man af
det märkvärdiga aktstycke, hvarmed konseljpresidenten Hall
d. 18 nov. hemställer till konung Kristian IX om stad-
fästelse å det i riksrådet antagna författningsförslaget. Han
yttrar då, bland annat, äfven följande: »Samma sjelfstän-
dighet, som kräfves åt Holstein, måste tillkomma äfven de
danska delarne af monarkien, samma rätt, som Holstein
påstås ega till att utträda från den gemensamma författ-
ningen, måste Danmark och Slesvig ega till att bevara den
åt sig och att utveckla den efter sina intressen; och lika
litet som Tyska förbundet skall kunna kullkasta dem, lika
litet kan det bli fråga om att man skall kunna påtvinga
oss en författning för monarkien, hvarigenom Holstein in-
toge en öfvermäktig och oberättigad ställning i förhållande
till den öfriga monarkien. Det är denna rätt, som ej kan
frånkännas oss, utan att Danmark, från att vara en ur-
gammal, fri och sjelfständig monarki, i samma ögonblick
sjunker ned till att vara icke ens en del af Tyskland, utan
blott ett underdånigt lydland åt Förbundet. Och det är
denna rätt, åt hvilken förslaget ger ett bestämdt uttryck,
åt hvilken det ger tillämpning, men icke en hårsmån öfver-
skrider. Men är verkan häraf den att ännu mera fjerma
Holstein från de öfriga delarne af monarkien och att omöj-
liggöra en förbindelse, som kunde öfverensstämma med det
822

allmänna bästa och främja de gemensamma intressena?
Jag kommer här till en punkt, som allvarligt upptagit mi-
nistèrens tankar, så sant som den innerligt känner, huru
mycket en passande författningsenlig förbindelse står i öf-
verensstämmelse med alla landsdelarnes verkliga behof.
Men det är så långt ifrån att ministèren tror, att denna
utsigt komme genom det nya förslaget att fjermas, att en-
ligt dess fulla öfvertygelse tvärtom förslagets antagande
kan främja en sådan eventualitet. Ty först när Tyskland
ser i gerning, att det ej förmår att hejda den öfriga mo-
narkiens fria utveckling, först när Holstein känner, att en
fortsättning på den hittills intagna hållningen leder till
skilsmessa — då, men också först då, kan man hysa hopp
om en öfverenskommelse.» Derefter tillägger han: »Och
den invändningen, att detta förslags allerhögsta sanktion
skulle prejudicera ett framtida afgörande i riktning af en
äfven Förbundsländerna omfattande gemensam författning,
vore lika litet grundad. Inträdde en sådan eventualitet,
kunde den nya lagen likaså väl som den nu gällande med
riksrådets samtycke underkastas nödiga förfoganden. Detta
är också af mig i den kungl. regeringens namn såsom kon-
seljpresident under riksrådsförhandlingarna uttaladt, samt
på riksrådsutskottets vägnar af dess ordförande.» 1

Man kan icke uttrycka sig tydligare och bestämdare
än Hall gjort. Han beräknar att Holstein, hotadt med
definitiv skilsmessa från det sedan drottning Margaretas och
Kristian I:s af Oldenburg dagar så häftigt älskade Slesvig,
skall föredraga en innerligare förening med Danmark i säll-
skap med Slesvig framför att skiljas från båda.2 Slesvig
skall locka Holstein i Danmarks armar. Derefter skall den
nya författningen absorbera Slesvigs provinsialförfattning

1 Se A. H. E. Fich, Geheimeraad Hall og Krigen, en aktmæssig
Fremstilling, Kbhvn 1866, sidd. 17, 18, 19.

2 Ser man närmare efter i den svenska pressen för år 1863, finner
man att det national-liberala partiets oväntade nya helstatsuppslag icke lem-
nades alldeles opåaktadt. I Aftonbladet för d. 17 dec. yttras i en ledande
artikel bland annat, att den danska frågan delar sig i tvänne frågor: danska
rikets och danska monarkiens integritet. I förra frågan, som omfattade
Danmark och Slesvig, bör Sverige lyssna endast till sina egna intressen,
hvilka fordra denna integritet. Deremot vore det dåraktigt, om Sverige
lade sitt svärd i vågskålen till förmån för den senare frågan, hvilken be-
träffade äfven Holstein och Lauenburg. Sveriges obenägenhet till detta
har ock ökats sedan danska regeringen, svensk-norska kabinettet oåtspordt,
upphäft Marspatentet, och sedan en ministeriel dansk tidning — Dagbladet
823

och utsträckas till Holstein såsom en gemensam författning
för den danska monarkiens alla landsdelar.

Alltså: danska regeringen ämnade återupprätta helsta-
ten, som det svensk-norska kabinettet under åratal ihär-
digt bekämpat; den ville binda vid sig Holstein, som skan-
dinavismens egna förkämpar i Danmark medgifvit ej »läte
förena sig med någon skandinavisk förbindelse».

Utrymmet nödgar uppskjuta slutet på min uppsats till
nästa häfte.

— föreslagit att inkorporera Holstein i Danmark. Ploug svarade i Fædre-
landet, att sedan man hade Novembergrundlagen för Danmarks och Sles-
vigs gemensamma angelägenheter, vore det likgiltigt om man bibehölle
eller tillintetgjorde Marspatentet, hvars ändamål ju var att utsöndra Holstein
från gemensamheten. Hvad åter Dagbladets projekt beträffar, så var det,
menade Fædrelandet, blott ett töst infall af en tidning. Liksom icke äfven
Fædrelandet var en tidning, och liksom man icke kunde begära allvar och
sanning af en tidning 1 När Fædrelandet afgaf dessa försäkringar, hade lik-
väl faktiskt danska konseljpresidenten i både riksråd och statsråd utvecklat
en plan, som går en inkorporation af Holstein så nära som möjligt. I
samband med den nya helstatsplanen var ingalunda heller Marspatentets
upphäfvande en likgiltig sak; ty först derigenom kunde Holstein inträda i
den påtänkta nyorganiserade gemensamheten. Men så länge patentet egde
kraft, var och förblef Holstein »utsöndradt». Ploug har alltid oturen att
afgifva tvetydiga, undvikande och faktiskt oriktiga förklaringar.
skyr, och ur diplomatisk hänsyn bör väl icke numera några hin-
der förefinnas för offentliggörelsen.

Har du sett huru Hansen * i Paris genom en af honom
signerad, i la France införd artikel mot personalunionen har öf-
verlemnat sig till oss med hull och hår? Mig har han hjelpt att
få in en skarp korrespondens i Opinion National. Att han be-
söker vårt ambassadhotell betyder ej så mycket; Moltke sjelf
står snarare på den nationela än den motsatta sidan; detta för-
säkrar åtminstone Bille sedan sin vistelse i Paris. Också har han
fått mycket goda tankar om Hansen, som har förstått att skaffa
sig tillträde till de mest otroliga ställen, bland andra till det
franska utrikesministeriet, af hvilket han till och med har varit
sänd till Bismarck, då denne var i Biarritz. Det var ett intres-
sant sammanträffande, hvarom Hansen har aflagt redogörelse till
dem, hvilka sändt honom. Bismarck tog emot honom med en
blank stilett, liggande på sitt bord. Men de skildes åt mycket
gemytligt. Samtalet rörde sig kring den plan, som verkligen af-
handlats mellan Bismarck och Napoleon, nemligen att Preussen
skall ega frihet att annektera Holstein och Sydslesvig, mot det
att Nordslesvig, med åberopande af resultatet af en folkomröst-
ning, återfölle till Danmark. B. var personligen böjd för planen,
men konung Wilhelm ville, sade han, sjelf ingenting hafva (hm !) ;
endast rättvisan skulle hafva sin gång, antingen så det hela
tillfölle Oldenburgarne, Augustenburgarne eller Glücksburgarne.
Om det skulle lyckas honom besegra detta motstånd, visste han
ännu icke. Sedermera har, som du väl sett, ryktet om en dylik
anordning dykt upp i åtskilliga tidningar; senast i Indépendance
Belge. Det vore nu en god kupp, om man kunde förmå Napo-
leon att uppställa upprättandet af en nordisk union såsom vilkor
för hans deltagande i utförandet af en sådan plan ; då skulle
genast alla danskar blifva skandinaver, till och med jutarne, ty
skandinavismen skulle ej då för dem blifva liktydig med krig
mot Tyskland, såsom hittills varit fallet. På samma grund skulle
väl också största delen af antiskandinavismen i Sverige försvinna,
om saken finge denna karaktär. En annan fråga är, om man
komme att stärka Bismarcks motståndare i Berlin genom att i
saken inblanda skandinavismen, ty naturligtvis utgör denna tanke
en afsky för det ryssvänliga junkerpartiet. Men någon jordmån

* Författaren till »Fra diplomatiens verden» och »Femten aar i ud-
landets, I. Hansen, ej att förvexla med den bekante folketingsmannen
och bondeledaren J. A. Hansen.
827

för diplomatiskt arbete i denna riktning förefinnes dock säkerligen
både i Paris och Berlin. En deputation från Slesvig, som i
slutet af september och början af oktober var i Paris, uppvak-
tade Drouyn de Lhuys, hvilken å kejsarens vägnar försäkrade
slesvigarne om hans deltagande för deras öde och lofvade dem,
att i händelse nationalitetsfrågorna i Europa komme till ett all-
mänt afgörande, hvilket han väntade snart inträffa, detta också
skulle komma de danska slesvigarne till godo. Detta öfverens-
stämmer ju med underrättelsen om underhandlingarna mellan
Bismarck och Napoleon.

N:o 26.

Från C. Rosenberg till E. v. Qvanten.

Köpenhamn den 23 januari 1865.

Det är alldeles nödvändigt, att vi få frågan offentligt fram-
lagd jemte aktstyckena, ty annars tjenar det ej till något. Många
personer äro antiskandinaver af blind lojalitet, emedan de tro,
att kungen absolut måste hata skandinavismen. Gör derför än
en gång ett försök. Vi begära icke mer än hvad som kan ställa
såväl kung Karls som kung Kristians hållning hvar för sig i
dess rätta ljus. Det är också vigtigt, att man får se hvad Mou-
rad egentligen har velat och sagt. Kort efter det jag hade mot-
tagit ditt bref, framförde jag din helsning till J. A. Hansen.
Jag gjorde det med afsigt en dag då jag träffade honom i »snaps-
tinget», d. v. s. riksdagens restaurationslokal, i närvaro af flere
jutska riksdagsmän. Han blef liksom smått förlägen. Juel sade
skämtande: »vågar ni nämna Qvantens namn här på k. m:ts slott?»
och jag tog mig deraf anledning att berätta underhandlingens
historia, naturligtvis utan att vidröra hvad vi förehade under
ditt första besök här i staden. Hur mycket man trodde, vet
jag icke, men något fastnar alltid, tilldess man kan få mera
framstäldt och dokumenteradt. Men detta är verkligen påträn-
gande vigtigt.
828

N:o 27.	^

Från ***rådet X. till E. v. Qvanten.

Köpenhamn den 4 mars 1865.

Jag tror, att det i flere hänseenden vore särdeles lyckligt
om i tryck kunde utgifvas en af aktstycken åtföljd autentisk
berättelse angående de underhandlingar, som i april månad för-
lidet år genom Eder medverkan fördes om upprättandet af en skan-
dinavisk union. Enligt min mening, borde broskyren utkomma
på fransyska i Paris, och för den händelse att Ni, som bäst är
hemma i saken, ville skrifva boken, skall jag draga försorg om
det öfriga. Om Ni icke har tid och tillfälle dertill, ber jag
Eder att confidentielt sända mig afskrift af alla handlingarna,
med uttryckligt angifvande af hvad deraf får tryckas. Jag anser
nödvändigt, att det för verlden må blifva klart att det svenska
kungahuset icke af egennytta intresserar sig för skandinavismen,
då dennas motståndare här i landet försöka använda Sveriges
förmodade annexionsplaner som ett välkommet agitationsmedel,
nemligen bland jutarne^ hvilka mest af allt frukta för en delning
vid Stora Bält.

N:o 28.

Från C. Rosenberg till E. v. Qvanten.

Köpenhamn den 29 mars 1865.

Du är misstänksam och tror menniskor vara mera konse-
qventa än de äro, åtminstone här i landet. Jag tror verkligen,
att J. A. Hansen är skandinav, oaktadt han nu går och säger,
att han öfvergifvit skandinavismen. Likvisst skall han, såsom
jag hört, i gemensamma utskottet ånyo ha förklarat, att han är
skandinav. Gud vete, hvad han egentligen är. I hvarje fall är
han, såsom så många andra hos oss, obegripligt närsynt. Jag
har bland mina skandinaviska vänner nästan kommit i vanrykte
för mitt ideliga tal om Ryssland. Man 1er deröfver, såsom öfver
829



en monomani, icke emedan man i ringaste mån hyser ryska sym-
patier eller icke anser Rysslands välde för en olycka, utan eme-
dan man icke kan få i sitt hufvud, att vi verkligen ha detta
välde öfver våra hufvuden i vår egen hufvudstad. Gäller detta
om de i politiskt hänseende mest upplysta kretsarne — natur-
ligtvis med undantag af mången enskild person och många en-
staka ögonblick — så gäller det naturligtvis ännu mer om me-
nigemanspartiet, som hittills rört sig uteslutande i små inre för-
hållanden, vant sig att räkna endast med inhemska faktorer,
utan att taga i beräkning främmande makters inflytanden. Med-
lemmarne af detta parti tro — åtminstone är jag, hvad J. A.
Hansen beträffar, öfvertygad om att så är — att Danmarks öde
beror ensamt på partiernas ställning, styrka och förbindelser, och
för att få en viss författningsform genomförd öfverlåta de sig åt
hvarje riktning, som lofvar häri stå dem bi, inbillande sig att,
om den söker bli dem öfvermäktig, de nog skola få bugt med
den. Detta är de bättres, t. ex. J. A. Hansens och B. Chri-
stensens tankegång. Naturligtvis ges det bland de underordnade
förarne åtskilliga slynglar, hvilka förneka allt som icke medför
stundens privat- och partifördelar. Men allra minst hos dessa
anträffas någon egoism af den art du antyder. Deras framtids-
dröm är Danmarks förklarade neutralitet. De äro de äkta af-
komlingarna af trälsinnet, hvarmed 200 år besmittat folket. Att
icke en och annan af de hemtyska officerarne kan komma på
den galna tanken om Skånes m. m. återeröfring, vill jag ej gå
i godo ; men blotta uttalandet af denna tanke skulle göra honom
till en gäck både bland hans kamrater och inför hela folket.

De national-liberala ha under förhandlingarna med Heltzen
uttalat sig starkt skandinaviskt. Sjelfva Bille har sagt, att man
kunde bli nödsakad att hissa det skandinaviska baneret. Leh-
mann, A. Hage och Juel hafva mera än någonsin förklarat sig
för skandinaver. För öfrigt hafva våra, jag vågar säga mina,
skandinaviska manövrer allaredan giort sin nytta. Mina skandi-
naviska artiklar i Fædrelandet, Folkets Avis, Dagstelegrafen och
Morgenposten hafva gjort Heltzen rasande, så mycket mera som
för honom skandinavism och sammansvärjning är ett och det
samma. Till den grad betraktar han som ^n sjelfföljd, att skan-
dinavismen skall »rydde kongen af vejen». Det är ju icke nöd-
vändigt. Han kunde genom att gå in på kung Karls unions-
förslag gå oss till mötes och bevara sin familjs arfsrätt.
830

N:o 29.

Från G. Rosenberg till E. v. Qvanten.

Köpenhamn den 11 maj 1865.

Ändtligen ha vi då på visst sätt bragt till stånd vår skandi-
naviska förening. Den 29 april hade vi omkring 100 man samlade,
ett antal riksdagsmän och riksråd, ett par professorer, ett par
grossörer, några välmående handtverkare och en hel hop yngre
folk. De närvarande politiska storheterna hörde nästan alla till
det nationella parti, som, i motsats till de gamla national-liberala,
hålla på den oförändrade grundlagen. På det hela taget var
grundtvigianismen starkt representerad. Efter att jag lemnat en
redogörelse för rörelserna i Sverige och Norge och lagt på hjertat
nödvändigheten af att vi komme med, uppmanade vi inbjudare
församlingen att tills vidare konstituera sig som en förening, hvars
stadgars första paragraf skulle lyda: »Föreningens uppgift är, att
genom alla lagliga medel verka för största möjliga samlif och
samverkan mellan de tre nordiska folken samt att förbereda de
tre rikenas smmanslutning, så att de bilda en politisk enhet utåt
med bevarande af hvarje rikes oafhängighet inåt.» Sven Grundt-
vig, som icke är grundtvigian, utan hallian och personligen står
Hall nära, föreslog emellertid att uppskjuta den formliga konsti-
tueringen tills vi kunna uppträda offentligt, och att vi nu endast
skulle besluta det eventuella inträdet i en förening med angifna
syfte samt öfverlemna åt inbjudarne att fortfarande arbeta på före-
ningens utbredande. Det var ju egentligen allt hvad vi kunde
önska. Programmet, som sammanfattar både det göteborgska och
stockholmska och i det väsentligaste öfverensstämmer med det
norska, blef godkändt, ehuru det innebär som konseqvenser både
dynastisk enhet och förbundsparlament. Vidare fingo vi öppen
fullmakt att använda föreningens medel och bestämma om dess upp-
trädande. Vi ha i sinnet att utge en räcka flygskrifter för att
påpeka skandinavismens nödvändighet i politiskt-dynastiskt, i na-
tionelt och ekonomiskt hänseende.

Ploug, som vet af alltsammans, står och väger, emedan han
gerna vill vara med, men icke vågar. Innan han går med, håller
sig en stor del af de bästa krafterna tillbaka; ger han signalen,
komma vi att få stor anslutning. Men han måste då slita
831

sig lös från Lehmann & comp., som ännu befinna sig på samma
ståndpunkt af dépit amoureux^ på hvilken Ploug befann sig i fjor.

N:o 30.

Från riksdagsledamoten J. H. T. Hasle* till

E. v. Qvanten.

Köpenhamn den 21 maj 1866.

I lördags berättade man mig, att hofpartiet hade utspridt
det ryktet, att svenska regeringen är ense med den preussiska,
och att vi borde göra oss beredda på att kunna tillbakaslå en
landstigning från Sverige. För den skull hade Svanholm-batteriet
— det ligger 1/2 mil norr om Köpenhamn — blifvit bestyckadt
äfvensom kanoner upplagda på promenadplatsen Langelinie vid
Köpenhamn.

Jag kan icke gå på jagt efter detta rykte, om ej af annan
orsak så af brist på tid, men otroligt är ej dess utspridande, ty
hofpartiet med dess Augusti- och Oktoberföreningar arbetar ifrigt
mot skandinavismen.

Ett annat rykte, som jag icke kan ansvara för, säger att
Napoleon begärt, att Danmark skulle ingå förbund med Sverige-
Norge mot Preussen och att Allerhögstdensamme icke har velat
bestämdt sätta sig deremot, men likväl i statsrådet förklarat, att
det vore emot hans önskan.

Har ett förslag, sådant ryktet omförmäler, kommit från Frank-
rike och vår regering går in derpå, nå välan, så främjas saken,
utan att vi, måhända, behöfva göra något vidare dervid. Men
gör vår regering det icxe, då måste det sörjas för, att detta blir
det danska folket bekant. Medan ännu tid till handling finnes,
bör det få vetskap om, att det funnits utsigt för att med Sveriges
hjelp få det danska Slesvig åter, i händelse krig utbröte mellan
Preussen och Österrike. .

Med hänsyn till det förstnämda ryktet om alliansen mellan
Preussen och Sverige och möjligheten af ett anfall från Sverige,
skulle jag önska att från svensk sida någonting framkomme, som

* Nyligen död. »Han tillhörde frihetens veteraner i Danmark».

(Tidn. Politiken).
-—

832
motsade det. Naturligtvis menai' jag icke en direkt förklaring
mot detsamma, utan att man komme fram med något, som in-
direkt motsade det.

Som skäl derför vill jag anföra, att jag nu vid några folk-
möten bevittnat, huru Oktoberföreningsmedlemmarne, eller rättare
sagdt deras ledare, söka föra menniskor på villospår genom att
säga, att äfven de hafva varit skandinaver, men att då vi genom
en union icke kunna för ett Danmark till Kongeån vänta samma
sjelfständighet som för ett Danmark till Eidern, vi måste upp-
gifva tanken på Nordens enhet, ty Danmark blefve nu blott en
provins af Sverige. Med andra ord, de angripa Sverige på grund
deraf, att det icke deltog i kriget, ja, en af dessa herrar hade
till och med den djerf heten att säga det svenska sändebudet på
konferensen i London icke hade talat ett ord för Danmarks sak.
Det skulle derför alldeles icke förundra mig, om de hviska folk
i öronen, att Sverige nu intager en hotande hållning mot oss.

N:o 31.

Från Carl Rosenberg till E. v. Qvanten.

Köpenhamn den 22 maj 1866.

Gammalskandinaverne bättra sig. Ploug, Lehmann och Hall,
med hvilka jag talat, önska nu vår förenings uppträdande, emedan
det derigenom blir för dem lättare att få Dansk folkeforenings
program och politiska verksamhet ändrade i skandinavisk riktning,
hvilket de ha i sinnet. Jag har nu ock kunnat hålla föredrag
i Dansk folkeförening, hvilket visar att den har förändrat sig,
ty jag är oförändradt skandinav quand même, och det veta alla.
Men nu rasar Rigstidenden dagligen mot mig, låtande förstå, att
jag bör afskedas, naturligtvis för att direkt eller indirekt drifva
ministern * dertill. Han tog nyligen fatt på mig och förehöll
mig — dock uttryckligen ej som minister, men som dansk man —
det farliga i skandinavismen; »det vore väl icke omöjligt, att
Sverige och Preussen kunde komma öfverens om att dela Dan-
mark». Samma tal hör jag nu efteråt cirkulera i staden, utspridt
af hofpartiet, under det att man samtidigt berättar om ett hem-

* Kultusministern Rosenörn-Teilmann.
833

ligt, i Dotézacs * närvaro hållet statsråd, som gick ut på att
man skulle söka en allians med Sverige-Norge, hvarvid vederbö-
rande skall hafva sagt, att detta vore honom »meget ubehageligt ».

N:o 32.

Från O. Rosenberg till E. v. Qvanten.

Köpenhamn den 9 September 1866.

V^ra, reaktionärer stå genom hr M. i underhandling med
Bismarck om en konvention mellan Tyskland och Danmark. En
sådan hade förstnämde herre, då slesvigarne voro i Berlin, full-
ständigt utarbetat, att framläggas för konung Wilhelm. Men de
hederlige männen blefvo så vreda, att de gingo sin väg, utan att
närmare se efter i handlingarna. Man behöfver dock ej sväfva i
okunnighet om, hvad det gäller. M. var nämligen här i våras
och förde med sig från Bismarck ett anbud, som gick ut på, att
Danmark skulle erhålla största delen af Slesvig tillbaka mot vil-
kor, att det slöte med Preussen en flottkonvention, som bland
annat öppnade danska hamnarne för de preussiska krigsskeppen;
d. v. s. Danmark skulle fullständigt klafbindas vid Preussens
politik för att framdeles underkufvas.

Denna plan kan tillintetgöras genom att man, i gengäld för
Slesvigs återlemnande, erbjuder Preussen allians med ett samladt
och starkt Norden. Två böra vara med om detta förslag : svensk-
norska regeringen och danska folket. Att få det sistnämda i
rörelse, innan man kan hänvisa på tanken som en verklig politisk
plan, är icke möjligt. Det måste först finnas ett aftal mellan
svensk-norska regeringen och Bismarck; vi måste åtminstone veta,
att svenska regeringen vill och att Bismarck kan antagas vilja.
Är detta gifvet, så kunna och vilja vi åstadkomma en stor folk-
adress, gående ut på att af konungen här begära, att han med
Sverige-Norge ingår en union, som gör utrikes-riksstyrelsen ge-
mensam. Att Sverige-Norge erbjuder Preussen allians och låter
oss veta derom, det är den ansträngning vi behöfva från svensk
sida. Det är dock icke mycket i jemförelse med hvad Piemont
eller Preussen gjort för att nå ett liknande mål som det, hvarom
här är fråga.

* Frankrikes sändebud i Köpenhamn.
834

N:o 33.

Från C. Rosenberg till E. v. Qvanten.

Köpenhamn den 28 november 1866.

Orsaken hvarför jag i dag skrifver till dig är den, att nu
ändtligen det är kommet, som jag länge väntat. I går tillkänna-
gaf mig Rosenörn, * att jag egde välja mellan att afstå från all
politisk verksamhet eller få mitt afsked. Jag valde naturligtvis
det senare och skulle under alla omständigheter ha valt det, ty
jag blir Nordens sak trogen så länge jag lefver.

N:o 34.

Till C. Rosenberg från E. v. Qvanten.

Stockholm den 19 januari 1867.

Meå hänvisning till exemplet af Nordtyska parlamentet
och förbundet, som ju äfven inrymmer furstarne plats, borde det ej
i Danmark vara så svårt att yrka på en anslutning till Sverige-
Norge, och att på danska riksdagen väcka förslag om utrikes- och
försvarsangelägenheternas öfverlemnande åt en förbundsregeving och
en förbundsdag. Ha ej våra förslag hela tiden gått derpå ut?
Danmark är ju endast en del af ett större helt; se der nödvän-
digheten i anslutningen. En monarks rättigheter och ställning
kunna aldrig nå utöfver folkets egna. Derför ha Nordtysklands
småfurstar fått böja sig för nationens gemensamma bästa. Hvarför
borde icke nu Danmark, dess folk och konung frivilligt ingå på
det, som visar sig vara åtminstone i lika hög grad förnuftigt och
nödvändigt för Skandinavien som för Tyskland?

Vill du skrifva en broskyr från denna radikalt skandinaviska
ståndpunkt? I sådant fall skulle jag utlemna åt dig vissa af de
dokument, som faktiskt intyga att underhandlingar i denna rikt-
ning försiggått mellan Karl XV och Kristian IX.

* Kultusministern.
835

Men vid offentliggörandet af dessa dokument ville jag äfven
fästa några vilkor.

Det första vore det^ att du framställer hela förslagets hi-
storia sådan den verkligen är. Hit hör först och främst, att för-
slaget utarbetades af oss gemensamt i Köpenhamn. Vidare; att
vi icke vände oss med detsamma till de national-liberala, emedan
de voro personligt upphetsade genom den Hallska politikens ne-
derlag, utan till de liberala bondevännerne, hvilka äfven voro
radikalare nationalister. De gillade, såsom du sjelf bäst vet, full-
komligt förslagets principer: Slesvigs delning efter nationaliteterna,
förbundsparlament, familjefördrag. Sjelfva förslaget, sådant det
efter våra öfverläggningar af dig fattades i pennan, införes i re-
dogörelsen.

Vi vände oss till sådana personer, som, ifall Monrad vägrade
att ingå på förslaget, kunde aflösa honom och bilda en ny mini-
-stèr. Den tillvägabragta partisammanslutningen skulle dels förmå
Monrad att gå in på vårt förslag, dels hjelpa honom att genom-
föra det samma. Monrad behöfde just då de nationella bonde-
vännernes bistånd för att kunna existera.

Sedan återvände jag till Stockholm. Der omredigerades ut-
kastet, och med det sålunda sammanbragta dansk-svenska eller
svensk-danska förslaget infann jag mig å nyo i Köpenhamn för
att å konung Karls vägnar öfverlemna det samma till Kristian
IX och Monrad. Men för att planens ursprungliga grundval ej
skulle rubbas, fick jag, innan brefven jemte förslaget aflemnades,
förvissa mig om att den i Stockholm vidtagna redigeringen ej
skulle undandraga förslaget de nationella bondevännernes en
gång tillförsäkrade bifall, hvilket fortfarande var den basis, på
hvilken operationerna skulle stödja sig. Så gjorde jag, gick till
dem som tagit del i förslaget, visade den sammanfattning jag
gjort, och de förklarade, att de ingenting hade att invända. För-
slaget fortfor allså lika mycket som från början att vara deras.

För Monrad namngaf jag sedan, hvilka som voro invigda i
planen och gillade densamma. Och kanske var det just detta,
som förmådde honom att gå in derpå. Åtminstone bidrog denna
omständighet i väsentlig mån dertill. Han syntes allt mer be-
nägen, men tog af mig det löftet, att jag tills vidare ej skulle
åt någon i Köpenhamn anförtro, att Kristian IX och hans rege-
ring ville upptaga förslaget. Huru samvetsgrant jag höll detta
löfte, kan du sjelf intyga. Han tog också ett annat hedersord
af mig, nämligen att jag, om jag vid min hemkomst funne att
svenska kabinettet beredde sig att korsa och uppoffra förslaget,
genast skulle uppriktigt underrätta honom derom. Detta hans
förtroende var jag också fast besluten att motsvara, ty Danmarks
ställning var ju sådan, att motsatsen hade varit den största hjert-
löshet. Men min fasta öfvertygelse är den, att Monrad för hastigt
lät skrämma sig eller rubba sin intagna ståndpunkt. Hade han
gjort som han uppmanades i kung Karls andra bref, skulle saken
kommit på fotter. I stället kom han med den fatala punkten
om Holstein, som ju stred rakt mot programmet. Med allt detta
visar det sig, att Monrad dock ett ögonblick på fullt allvar om-
fattade förslaget. Så mycket besynnerligare är då den indiskretion,
som begicks i korrespondensen till Norsk Rigstidende, hvars slut-
strofer utvisa, att författaren haft kännedom om innehållet i Mou-
rads svar till Karl XV. Huru hade Krabbe, som ju var kor-
respondenten, fått denna kännedom? Krabbe var medlem af
Fædrelandets redaktion, och Ploug var vid den tiden Monrads
förtrogne. Dessutom kände Ploug förslaget ganska bra genom-
dig. Borde icke också detta nämnas?

Ploug utöfvade då, genom sin fanatism för Eidergränsen, ja
kanske ock för Holsteins bibehållande, ett olyckligt inflytande på
Monrads politik. Monrads och Plougs sista kort var: allt eller
intet! Det var ett hasardspel, ett förtviflans kast. De beräknade
så: Om Danmark förlorar allt, d. v. s. äfven hela Slesvig, skall
orättvisan häraf och det deraf väckta medlidandet bli så himmel-
skriande, att minst hela Slesvig kommer att skaffas tillbaka. Om
deremot Danmark, genom delning eller folkomröstning, med eget
begifvande afstår en del af Slesvig, kommer det att bli dervid,
och Eidergränsen fås aldrig mer tillbaka. Fantastiska, tragiska
beräkningar! Kristian IX inbillade sig väl å sin sida, att både
Holstein och Slesvig skulle kunna återfås i personalunion. Att
Monrad, som egentligen ej tillhörde det skandinaviska partiet, slut-
ligen återföll i detta heroiska: »allt eller intet», kan man för-
klara. Men med Ploug och de öfriga skandinaviska national-
liberala har det sig svårare.

Mitt andra vilkor vore, att du framställer kung Karls ställ-
ning sådan den verkligen var, utåt och inåt. Kristian IX hade
strax efter sin tronbestigning visat motvillighet, att ej säga rädsla
för skandinavismen. Hade kung Karl personligen infunnit sig
vid Fredrik VII:s begrafning eller efter hans död utsträckt sin
hand efter Danmarks krona, skulle kung Kristian ha stått sig
slätt. Men dertill var det svenska lynnet för ridderligt.

Â andra sidan hade det svenska kabinettet gjort sin rykt-
bara reträtt. Ehuru visserligen Sverige i alla händelser bort skicka
837

en hjelpkâr till Danmark — redan det gemensamt utgjutna blodet
skulle ha gjort skandinavismen praktisk — bör man dock ej för-
bise, att flere orsaker föranledde denna reträtt. Till dem hör,
att Manderström lika litet som Hall från början trodde att krisen
skulle föra till ett krig. När sedan horisonten plötsligt mörknade,
drog han sig häpen tillbaka, emedan Sverige, liksom* Danmark,
var temligen illa rustadt. Dit hör vidare, att då tyskarne in-
ryckte och hvarken sydslesvigarne eller mellanslesvigarne, att ej
tala om holsteinarne, tycktes vilja blifva qvar hos Danmark, stor-
makterna visade sig vacklande i sin uppfattning af både statsrätt
och nationalitetsrätt. Sverige befarade då, att, om det komme
Danmark till hjelp, blifva mot sitt och skandinavismens intresse
drifvet att åt Danmark försvara både Holstein och södra Slesvig,
hvilket, det insåg man numera, var en omöjlighet. Ännu mindre
hågad var man naturligtvis att bidraga till upprättandet af ett
Slesvig-Holstein i personalunion. Svenska kabinettet drog sig då
så småningom tillbaka, liksom skulle saken ej rört Sverige mera
än londonprotokollets alla öfriga undertecknare. Sådan var kung
Karls ställning, då han åtog sig att befordra ett skandinaviskt
förslag, som, ifall det lyckades, skulle bringa fördelar åt alla,
men, om det misslyckades, obehag endast åt honom sjelf. Han
erbjöd konung Kristian IX och hans hus del i Skandinaviens
tron, på samma gång han fordrade Slesvigs delning efter natio-
naliteterna. Detta var ju ett program, som äfven hans kabinett
kunde omfatta. Då man i Danmark invänder: »Hvarför gjorde
han ej genast förslaget officielt?» besinnar man ej, huru omöjligt
det var för svenska kabinettet, som nyss pläderat för Eidergrän-
sen, att taga initiativet till en uppgörelse sådan som ifrågavarande.
Kung Karls bemödande gick derföre ut på att preliminärt närma
de båda kabinettscheferna till hvarandra. Han räckte ut sin hand
för att i den förena Monrads och De Geers. Men Monrad var
för styf. De Geer var försigtig. Må detta vara nog sagdt äfven
åt dem i Sverige, hvilka velat påstå, att konung Karl handlat
vid detta tillfälle inkonstitutionelt. Skulle en konstitutionel mo-
nark, stäld i ett brydsamt läge, icke ega ens så stor rätt till eget
initiativ, att han får bereda ett förslag, som han sedan öfver-
lemnar åt sina ministrars pröfning? När Ploug i permanent miss-
humör säger, att hela förslaget var bara ett påhitt af mig, vill
han ej erinra sig, att det var till alla delar på förhand gilladt
af gode danske män, som representerade ett mäktigt parti, att
programmet var danskt innan det upptogs af och meddelades af
Karl XV!
Slutligen hemställer jag om följande korallarium af hela fram-
ställningen: Då intet Holstein längre stänger Danmarks väg till
Skandinavien, må Danmark upptaga den tråd, som fallit till
marken.

Skandinavismens motståndare inom Sverige ha alltid sagt,
att Danmark velat intressera Sverige endast för att få åt sig för-
svaradt oeh bevaradt Holstein samt Eidergränsen, ’och en blick på
en och annan sida af det sätt, hvarpå Danmark gått till väga,
tyckes i viss mån bekräfta denna åsigt. Nu är Danmark i till-
fälle att visa, att Sverige dock härvidlag misstagit sig. Danska
monarkien egde en raison d’être endast så länge Oldenburgska
dynastien förenade tyska och skandinaviska landsdelar under sin
spira; men nu, när de förra afskilts och gått till Tyskland, böra,
med samma och än större nödvändighet, de senare ansluta sig till
det öfriga Skandinavien. Danska folket kan ej annat än vinna
härpå. Sverige och Norge hvarken vilja eller kunna ingripa i Dan-
marks inre författningsförhållanden, som alltså finge fritt och sjelf-
ständigt utveckla sig, på samma gång som Danmarks nationella
ställning utåt blefve starkare skyddad. Det skulle alltså förlora
intet, men vinna mycket.

N:o 35.

Från C. Rosenberg till E. v. Qvanten.

Köpenhamn den 6 februari 1867.

Jag kan icke annat än bestämdt afråda, att de närmare om-
ständigheterna vid detta förslags tillkomst läggas i dagen. En
annan sak är, att offentliggörandet af sjelfva förslaget, med fast-
hållande af dess upprinnelse från kung Carl, samt hvad derpå
följde, kan vara nyttig, dock, enligt hvad mig synes, icke nu.

Mot det du säger om sjelfva underhandlingarna den gången,
om Monrads beteende vid det tillfället, om kungens svåra ställ-
ning och om ministèren, har jag ingenting att invända. N.b. De
national-liberale, Monrad inbegripen, skulle på konferensernas tid
med största glädje hafva uppoffrat eller befriat sig från Holstein.
Deri gör du dem orätt. Men de talade beständigt med Monrad
om hvad man kunde få Kristian IX att göra, och läto sig skräm-
mas genom föreställningen om ett motstånd, som växte i styrka
ju mer folket bief modfäldt, i stället för att man, d. v. s. Mon-
rad, understödd af hela partiet, genast hade bort lära hem-
tyskarne att lyda danskt kommando. Det var modet som fattades,
då liksom mången gång förr och sedan. Slutligen voro de icke
längre herrar öfver situationen.

Att Krabbe yppade saken för den norska Rigstidende kan
ej gerna berättas med nämnande af namn, men man kan ju säga,
att, efter hvad man vet, var det en till och med ifrig skandinav,
som här begick en indiskretion, dels af harm öfver att unionen
måhända nu skulle komma till stånd utan att svenskarne hade
stridt för den. * Så bestialiskt var hans och mångas sätt att se
saken. — För öfrigt vet jag intet att invända mot din uppfatt-
ning af tilldragelsen och deltager i din harm öfver att den skall
inför allmänheten stå i ett annat ljus än det sanna.

* Kristoffer Krabbe, f. 1833, jur. kand., medarbetare i Fœdrelandet
1864—1868, folketingsman 1864, folketingets förman 1870—1883, nu
landtdomare i Skive.
Punsch oeh hvita ben!

En ropandes röst i öknen.

Vid ljus och lampors sken.

Se der den rubrik, som en framtida sedeskildrare må-
ste känna sig frestad att sätta öfver våra dagars Stock-
holm.

Den sceniska konstens idkare, i förra århundradet räk-
nade till samhällets parias, börja i slutet af innevarande se-
kel att kunna räknas till samhällets martyrer.

Sannerligen ! I en stad, hvars styrande äro så gifmilda
på punsch- och hvita ben-privilegier, vill det mod till att
kunna bära konstens fana. Och jättekrafter att kunna bära
den högt!

De hvita ben med omkringsimmande punsch, som skola
etableras å Atintercirkus, hoppas vi dock vederbörande skola
uppskatta efter förtjenst, detta taget i ordets mest prosaiska
och metallklingande bemärkelse.

Det går ej längre an — särdeles i dessa tulltider —
att högt taxera våra inhemska konstnärer och låta utländ-
ska lindansare och hästmenskor nästan alldeles gratis för-
störa marknaden för de förre. En tyvärr alltför tidigt afli-
den Stockholmsrepresentant i vårt underhus behjertade äfven
detta, och vi hoppas, att hans efterträdare, hr Adolf Hedin,
ej skall underlåta hvad man i detta hänseende kan ha rätt
att ..fordra af en person med hans bildning och erfarenhet.
841

Den punsch med omkringsprattlande hvita ben, som i
dagarne börjar strömma i Sveasalen, som nu först börjar
göra bedröfligt skäl för sitt namn, är en hägring från for-
dom, som nu för salens innehafvare efter sju sorger och åtta
bedröfvelser blifvit en ljuf verklighet.

Vi ha redan förut dragit i härnad mot Sveasalen såsom
ett skäligen mystiskt företag. Och vi ha nu fått bekräf-
telse på våra misstankar, som gjorde alltsammans till sken-
helighet: musik utan punsch! Liksom de Stockholmare, som
bygde salen, ej visste att dylikt är en fysisk och psykisk
omöjlighet i den här sköna staden ! Ah, punschkarafinen har
redan från Sveasalens födelse lurat i dess begrepp! Detta
insågo naturligtvis ej de vederbörande, som gåfvo företaget
laglig helgd. Ty så illa kunna vi ej tänka om vederbö-
rande, att de kände punschlukten i sina näsor och ändå
— — — ! Nej, man har lurat och man har blifvit lurad.
Voilà tout!

De hvita benen äro slefven i punschgrytan. Drar pun-
schen med våra styrpinnars goda minne in i en lokal, så
komma de hvita benen snart nog efter. Och det är sedernas
väktare, som —- låt vara omedelbart — släppt dem in. Kul-
turbild från Sverge, år 1889 eft. Ch. f.

Ytterligare säges det nu, att på Strömsborg ett stort
varieté- och punsch-palats skall uppföras.

TY helsa detta palats af hjertat välkommet.

Bravo, bravissimo! Nu börjar den vilda jagten ! Nu rea-
liseras våra framtidsprojekt i ett föregående häfte af denna
profetiska publikation. *

Ned med alla träden på Strömsborgsholmen! ÖPP med
ett 6-vånings-tarachim-palats med varietéteater, punschsalon-
ger, restauranter, ölstugor och cabinets particuliers!

Glömmom i Herrans namn icke des cabinets particuliers!
Och många!

Hvilken utsigt för våra riksdagsfäder från Nya Riks-
dagshuset på Helgeandsholmen.

Helgeandsholmen! Ah, der skall ju nu byggas riksdags-

* Se Ur Dagens Krönika, Januarih. 1888.

Ur Dagens Krönika. IX. 9.	56
■ 842

hus och riksbankshus. Visserligen! Men huru skola vi
förstå det?

Det vigtigaste har man glömt: Punsch- och Varietésalong!

Hvadan denna obegripliga och oförklarliga glömska?
Hardt när hjertlös mot alla dem, som nu tvingas öfver en
bro, så en gatbit och så ännu en bro till Strömsborg i stäl-
let för att endast gå ned för en trappa och uppför en trappa
på samma holme, den helige Andes holme?

Vi hoppas att endast detta vårt enkla påpekande skall
ha en ändring till följd, antingen nu lokalen bygges till riks-
dagshuset eller — hvad många skäl tala för — inbygges deri.

Och hvilken rask penningeomsättning! Riksbanken å
ena sidan — punschen, varietén och les cabinets particuliers
å den andra !

Naturligtvis kan ej innehafvaren af Berns’ salonger med
lugn åse dessa tre konkurrenter utan att utvidga sina eta-
blissement, och som han rår om Strömparterren, hvad är
naturligare än att der grunda en filial.

Och hr Blanch ! Hvad betyda några konstälskares silf-
verkrischor mot den guldström, som Blanchs salong, återstäld
i sitt gamla eller, som en löjtnant nyligen sade mig, rätta
skick, skulle inbringa. Ack, länge nog ha Clara Happés
och Juliette Laurences vålnader sväfvat derinne nattetid och
förargat sig öfver grefve von Rosen, Munkaczky, opponen-
ter och akademier utan mannamån, som förlagt lokalens in-
tresse alldeles uppåt väggarne. Icke ens Makart försonade
de vreda nymferna med all denna oljemängd! Och förr som
här skådades så underbara ting!

*

Till denna hexdans är nu början gjord med Svea- och
Strömsborgs-etablissementen. Men dermed också början till
slutet. Det onda uppslukar sig sjelft. Den ena värdshusvärden
efter den andra gör en förfärlig kullerbytta som slutnummer
på denna kolossala varieté-scen. Ruiner skola komma ho-
pas på ruiner, processer inledas, revolverkulor knalla —
den vilda jagtens final i all sin sjelfframkallade vedervärdighet.

Publiken skall af embarras de richesse hålla sig från
lokalerna, något som den nu borde göra af embarras de
conscience. I Vårt Land och den s. k. Sigurdsposten ha
843

tänkvärda ord i detta hänseende yttrats, pa hvilka publiken
till sitt eget sanna bästa ej borde uraktlåta taga vara. Strej-
kar publiken mot en punsch- och hvita-ben-öfversvämning,
sådan man hvarken sett den i civiliserade eller ociviliserade
residensstäder, så har den dermed tvättat bort en ful fläck
på den svenska vapenskölden, punschfläcken. Uppmuntrar
den i stället de få ställen, der verklig konst utöfvas, skall
vår publik mägtigt bidraga till att gifva tonen och andan i
Sverges hufvudstad den finare och ädlare pregel, som för
närvarande mer än någonsin är af behofvet påkallad, ju mer
anstalter vidtagas för att rycka upp den, redan från roten,
d. ä. ungdomen, som i första hand är utsatt för faran att
grundligt etiskt och estetiskt deraf försluskas.

Alltså: må hvar och en betänka sig noga, innan han
ger sitt moraliska och ekonomiska understöd åt företag, ego-
istiskt anlagda på glupsk privat vinst, men i de allra flesta
fall tjenande synd och skam i dess olika yttringar, deribland
ej minst att inför utlandet brännmärka vårt land och dess
hufvudstad med dryckenskapens och skörlefnadens hemska
eldsmärken.

Dixi et salvavi.

Volontaire.
Från parkett.

Teatraliska sommar- och höstintryck.

Finge man i det hänseendet taga för kontant våra teater-
direktörers löften, skulle på det nyligen började spelårets repertoar
svenska original komma att få sig tilldeladt ett ingalunda obe-
tydligt utrymme. Af de båda teatrar, som egentligen kunna
komma i fråga, Dramatiska och Svenska teatern, har den senare
lofvat fem, den förra två eller tre, men dessutom lära de ha
andra original i reserv. På den korta tiden som redan gått
sedan säsongens början ha vi hunnit med två: »Ett löfte» af
Ernst Lundquist och »Pyramus och Thisbe» af författarfirman
Ernst Ahlgren och Axel Lundegård, men svårligen kan något-
dera stycket sägas rikta den svenska literaturen, allra minst
det sistnämda, och det ens näppeligen ur den optimistiska syn-
punkten af att vara nyttiga öfningar för de resp, författarne
och gifvande löfte om något bättre.

Hr Ernst Lundquists författareskap vidlådes icke sällan
af ett drag af overklighet, af kammarkonstruktion, äfven om flera
detaljer äro träffande och synbarligen stödja sig på verklighets-
iakttagelser. Men hufvudintrycket blir alltför ofta det antydda.
»Ett löfte» smakar i mycket hög grad af konstruktion och kan
i det hänseendet mäta sig vid förfs. berättelse »Smink», ut-
kommen för ett par år sedan.

En detaljerad analys af »Ett löfte» torde inte vara skäl
här göra, utan nöjer jag mig med några antydningar ur minnet
från premieren. Ena hufvudpersonen, en baron, har varit en
massa år olyckligt och utan verklig kärlek gift, hans hustru,
som plågat honom genom en obefogad svartsjuka, tar på döds-
bädden af honom löftet att ej gifta om sig. Han blir tyvärr kär och
gifter om sig, men, såsom vi genast skola se, sker detta olyck-
ligtvis för honom inom två år efter hustruns död. Den första
hustruns minne är honom rent af förhatligt, hvilket han visar
845

på mångahanda sätt, stoppar hennes porträtt undan på vinden
etc., men ändå går han och gör sig samvetskval öfver löftes-
brottet, tillbringar, fastän nygift, långa stunder midt i vintern på
hennes graf, blir klen till själ och kropp, frånstötande mot den
nya hustrun, tänker resa bort från alla och alltsammans, men
till sist, f. a. riktigt försona sitt brott, skickar han betjenten
efter morfinflaskan, som således kanske förvaras i betjentkamma-
ren, och synes betänkt på sjelfmord, som lyckligtvis ej med-
hinnes. Till slut blir allting bra, som det tycks, förnämligast
derför att han får höra att hustrun n:r 1 åtrat sig och suspen-
derat löftet, fastän hon ville att det skulle han inte få veta
förrän två år efter dödsdagen. Nu var visserligen inte tiden
riktigt tilländalupen, vill jag minnas, men udda fick vara jämt.

Är denna hufvudperson underlig med besked, så är han
visst inte ensam om det. Det fins bland bifigurerna två under-
liga figurer till: en författarinna och en vän i huset, en läkare.
Men medan vi åtminstone få veta några skäl för deras till-
vägagående, lemnas vi så godt som alldeles i sticket i fråga
om förklaringen hvarför baronen blifvit sådan, hvilka drag i
hans karaktär eller händelser i hans föregående lif, som kunna
göra det troligt, att han på ett sådant sätt skulle fästa sig vid
ett löfte af den oförnuftiga beskaffenheten och afgifvet vid en
sådan situation och till en sådan person, som den första hustrun
hela tiden beskrifves.

Författarinnan, vid hvars tecknande några reminiscenser
från dödsscenen i La Faustin af Goncourt cch mr Octave
Mirbeaus Figarofantasier för några år sedan om teaterfolkets
psykologi synas spelat in, är hvad konstruktion och overklighet
beträffar såsom helfigur ett mästerstycke och en värdig pendant
till aktrisen i »Smink». Hon beskrifves som en öm mor för
sin syster, hustrun n:r 2, men låter helt lugnt henne och
mannen, mot hvilken hon personligen ej tyckes ha något, gå
och pinas en lång tid, blott för att hon skulle kunna göra
några studier till en roman. Och läkaren sedan. Han, som
vet af huru det hänger i hop med hela löfteshistorien, blir sjelf
ytterst upprörd och förskräckt, när han får höra talas om baronens
nya kärlek, men han är kär i författarinnan, hvilken, fast-
än sjelf svag för honom, gifvit honom korgen samt anser ro-
manen som en hufvudsak och honom såsom ett reservföremål,
och lofvar henne tiga så länge — allt för hennes romanstudier.
Och för det löftets skull sviker han sin läkarepligt, går länge
som författarinnans medbrottsling och låter baronen lida. Den
846

moraliska rättvisan skipar dock dom till sist och alla författare
och författarinnor, som äro för ifriga och indiskreta i sina
verklighetsstudier, till skräck och varnagel blir författarinnan
vederbörligen afstraffad: hon blir rädd, af bryter sina observa-
tioner på den baronliga själens experimentalfält och mister sin
kära doktor, hvilken, fastän på det hela taget sjelf inte för
^ygg^g> tac^ vare författarens öfverflödande nåd i stället för
den till mera mogen ålder anlända författarinnan uppmuntras
med en ung knapt utsprucken ros representerad af baronens
unga dotter.

Pjesen gör intryck af att ursprungligen vara en tanke från
författarens sida att vara psykologisk och pejlande själslifvets
djup, men då han skulle ge sig litet längre ut, svek modet
eller allvaret eller begåfningen, de allvarliga momenten för-
lorade trovärdighet och så blandades in sådana fars- eller lust-
spelsmotiv, att det hela drogs ned och blef, för att låna tanke-
gång från en tidning, ett dåligt skämt med publiken.

Stycket har dock en stor förtjenst: språkbehandlingen.
Denna är ledig, fin och i allmänhet mycket naturlig; förf,
behöfver hvarken svordomar, bångmål eller jargon för att hans
dialog såsom sådan skall intressera och vara värd allt beröm.

Stycket spelades på det hela erkännansvärdt väl. Fru
Hartman, på hvars popularitet förf, uppenbarligen och med skäl
mycket räknat för sitt styckes lifslängd, hade en roll, för hvilken
hennes begåfning, utan all courtoisie, är alldeles för god. Det
var en sådan der ung komeditös, som friar för sin pappa, då
han sjelf är för blyg för det, som är en blandning af barn-
unge med romangriller och en ung flicka, hos hvilken kvinnan
börjar vakna. Af hvarjehanda drag i rollen påmindes man
om bland annat de båda flickorna i »Småflickor». Fru Hart-
mans sätt att ge sceniskt lif åt uppgiften förtjenar det
loford, andra redan gifvit. Fru Fahlman gjorde af sin besyn-
nerliga roll allt hvad som rimligen kunde begäras och mer
än det; hon talade särskildt mycket enkelt och naturligt. Fru
Bäckström var, såsom hon i regeln brukar, sannast och bäst i
de känsligare momenten. Fröken Klefberg gaf en anslående
och god bild af den gamla husfrun. Med en anspråkslöshet,
som skulle vara nästan otrolig för en aktör med någon inflytelse och
ännu mer för en mäktig verkställande direktör, hade hr Fredrik-
son tagit på sig en roll, som söker sin like i otacksamhet.
Om hr Hillbergs roll är något tacksammare, vill jag ej yttra
mig om, men inte föreföll han intresserad af uppgiften, och
847

inte vill jag, såsom man kan förstå af det ofvan sagda, till-
räkna honom det såsom något kardinalfel.

Detta var Dramatiska teaterns första nyhet; det åtföljdes
af en spansk fars »Sin pappa upp i dagen» utan annan för-
tjenst än uppsluppenhet och löjeväckande förvecklingar, saker
som dock antagligen icke skulle gjort någon större effekt, om
inte hr Svante Hedin utgjort centrum.

Från teaterns verksamhet i öfrigt har jag egentligen en-
dast fäst mig vid fru Bäckströms Julia i Galeotto. Får man
tro teaterrykten, skulle under föregående spelår åtrån efter den
rollen gjort alla teaterns damer yra i hufvudet, från fruar Bosin
och Hartman till fröknarna Ulrich och Åkerlund. Af de tre som
emellertid blefvo lyckliggjorda gick ovilkorligen fru Bäckström
bäst i land med uppgiften, hvad spelet beträffar, fru Rundberg hvad
utseendet. I början var visserligen fru Bäckström endast en
liten snäll och beskedlig flicka, och intet af den spanska da-
men, men när känslorna sattes i omlopp, växte hon andligen
och hon är ju alltid den som af teaterns damer bäst förstår
att ge verkliga känslor ett fullödigare och sannare uttryck.
Man har på ett par håll anmärkt mot hennes Julia, att den
vore för borgerlig och för litet högtragisk och storslagen och icke
kunde antaga förnäma, ståtliga later. Att hon är borgerlig, är
nog sant, men ingen kan väl påstå annat om hennes före-
gångarinnor i rollen och menas med storslagenhet etc. ett
spel à la Prasch-Gravenberg som Amalia i Röfvarbandet, så
må man betacka sig och i afvaktan på någon, som kan i de
allra flesta delar bli en mer illusorisk Julia, nöja sig med fru
Bäckströms intelligenta och känsliga spel.

I fråga om hvad för öfrigt spelats reparerar jag endast
en ofrivillig försumlighet från förra året, då jag påpekar det
fina och förträflliga återgifvande, som af fruarna Fahlman och
Hartman — denna var märkligt nog bäst i några af de allvarliga
momenten — kom »Gnistan» till del, samt å andra sidan det
komprometterande sällskap, fru Hartman under årens lopp dragit
på sig i »En räddande ängel». Fröken Åhlander och hr Hamrin
såsom stadsrådsparet, för att inte nämna andra, torde svår-
ligen kunna exponeras såsom prof på den höga konstnärliga
ståndpunkt, vår främsta dramatiska scen pretenderar. Ja, knappast
kan väl häller i det afseendet man skylta med de unga damer,
med hvilka teatern rekryterat sina konstnärsleder och som man
hittills sett uppträda. Teatern har förlorat fru Bosin, fröken
Zetterberg och hr Törnqvist. I afseende på dem är min stånd-
848

punkt så prononcerad för länge sedan^ att man nog kan förstå,
att jag hyser den åsigten att hvarken teatern eller dess publik
har någon större anledning till sorg och saknad, hur sträf-
samma och rutinerade de tre än må vara. Om nu en och
annan särskildt af de yngre följt med vid afgången, hade det
minsann inte skadat. Att Dramatiska teatern äfven dessför-
innan behöfde förstärkning och gallring är något odisputabelt
och börjar bli erkändt. Huruvida dock, såsom en tidning förfäktar,
saknaden af fru Håkanson och hr Svennberg skulle ligga i
öppen dag, vill jag emellertid lemna osagdt, då jag har mina
dubier vis-à-vis dem. Hvad fru H. beträffar misstänker jag
att hennes storhet, hvaraf jag för min del icke sett några sär-
skildt slående prof, har för mycket gemensamt med de vanliga
af hr Lindberg eller hr Winter-Hielm mest i de resp, geschäf-
tens intresse hallstämplade och patenterade storheterna. Till en
viss nytta för Dramatiska teatern vore fru H. alltid, men be-
höfligare vore hr Svennberg, detta dock mera för sitt ståtliga
yttre än för sin som det tyckes något sömniga begåfning. En
försumlighet var det deremot ovilkorligen af teaterns styrande
att ej i sommar passa på och begagna det tillfälle till utbyte
af krafter, som en härvarande teaters innehafvare, kanske oaf-
sigtligt, beredde dem.

Men när teatern skulle rekrytera sig, vittnar det icke
om smak och omdöme att göra det på sätt som skett, ty
man har rätt att på de nya »krafterna» ställa samma fråga
som den Ehrensvärdska till vissa kolonner, och det kanske
icke blott när man tänker på att det är Dramatiska teatern
det gäller, utan äfven om det vore en teater i allmänhet. Fru
Hamrin kan då visserligen anföra D. N:s intyg på den för
vår dramatiska konst säkerligen lika betydelsefulla som för
teatervännerna intressanta omständigheten, att hon under sin
mans insigtsfulla ledning företagit »en studieresa på kontinen-
ten», och utseendet är ju fördelaktigt, men detta torde vara
allt och de andra ackvisitionerna jag sett ha inte ens så pass
mycket att anföra; tala göra de öfverdådigt dåligt. Nej nya
och friska krafter, som dokumenterat sig som någonting att
göra af, det är hvad den teatern behöfver och det snart. Medel-
måttor och mindre än medelmåttor har den redan tillräckligt,
och i samma mån den håller kvar eller samlar på sig sådana,
inverkar det äfven skadligt på de verkliga förmågornas kapa-
citet och anseende.
849

Goda förhoppningar kan man ju deremot göra sig i afseende på
den vigtiga sidan af teaterverksamheten, hvarmed regissörspraktiken har
att skaffa, då man tar i betraktande dels de studier i den genren, som
hrr Fredrikson och Palme — han som i maj deklamerade Fredins
revolutionsverser och i juli de Fallströmska lojalitets verser na och pussade
kungen på hand — hade tillfälle att göra vid de af f. d. utrikesministern
inventerade »kungslekarne» i Karlstens fästning, och dels äfven att teatern
var genom sin regissör nitiskt representerad vid det af grefve Landberg
så energiskt utpuffade och iscensatta skådespelet ur Tusen och en natt
— f. a. använda den mycket guterade, originella och målande referentfrasen.

*

Såsom de något eufemistiskt och fantastiskt valda orda-
lagen i Svenska teaterns utskickade återblick på senaste spelår
gåfvo vid handen, var det teatern^ som med medverkan af
de storhertigliga Meiningarna gåfvo Julius Cæsar, Orleanska
Jungfrun m. m. Det är ändå roligt att träffa på folk med
fantasi!

Meiningarnas gästspel var onekligen mycket intressant;
framtiden får utvisa, om det kommer att utöfva någon djupare
inverkan på vår inhemska skådespelarkonst, publik och kritik.
Hvad den sistnämda vidkommer gjorde sig två ytterligheter
gällande. Den ena, d. v. s. mest den meiningbitne, kolossalt
vigtige och djupsinnige H. A. R., tog meiningarna ordentligt på
entreprenad och ville sätta deras verksamhet i ett djupsinnigt filo-
sofiskt system, som vore lika ofelbart, lika uttömmande af alla
tillvarons gåtor och lika epokgörande som något filosofiskt, socialt
eller finansielt universalmedel i sina enfaldigt okritiskt troendes
ögon. Den andra räsonnerade ungefär så som bonden, hvilken
trodde om sin häst att tålde den inte det vedträdet, så tålde
den inte häller det och slutet blef att ingenting blef kvar på
lasset, d. v. s. med andra ord: från omöjligheten af att åstad-
komma en absolut illusion på scenen deducerade man sig till
absurditeten af att som meiningarna söka göra så mycket som
möjligt.

Hvad som vid en jämförelse med våra egna teaterförhål-
landen synes vara det afundsvärdaste och bästa hos meinin-
garna är icke deras verkliga eller föregifna principer, icke
deras kapitaltillgångar, som ge dem tillfälle att komma med
rekvisita af dyrbar beskaffenhet eller hundratals statister, der
andra teatrar få nöja sig med järnbleck och papp, simpla
värdelösa tyger eller tjugu, trettio statister. Utan det är, att
850

de synas ha en ledare med hållning och allvar, allmän och
literär bildning och hög konstnärlig smak och färgsinne och
som icke är för förnäm att, der de egna insigterna ej räcka
till, söka hjälp från konstnärer och författare samt, »till sy vende
og sist», eger energi och ihärdigt intresse att sätta i verket
hvad som han vill ha fram. Ville man uppleta kanske förnämsta
orsaken hvarför vårt teaterväsende står icke högre än det gör,
skulle ett studium af det underliga slägte, som benämnes svensk
teaterdirektör, kunna lemna hvarjehanda pikant sorgliga upplys-
ningar. — Det studiet skola vi samfäldt en gång göra. — När
jag talar om meiningarnas ledare, afser jag deras hemmavarande
och ej det lilla vindögda geheimerådet med sin osmakliga affekta-
tion och koketteri innan och under inropningarna.

Meiningarnas iscensättningar verkade som salt i surt öga
på alla härvarande s. k. regissörer, hvilket var ju ganska nyt-
tigt och hälsosamt, äfven om ett och annat af dessa senares
nitiska detaljanmärkningar var befogadt. Äfven meiningarna
kunde i den vägen nämligen icke helt och hållet fritagas från
humbug. Äfvenså har ju en och annan gång gjorts kanske lika
goda iscensättningar hos oss sjelfva.

Att nu då hela meiningska gästspelet är ett minne blott,
ingå något som hälst detaljeradt på vare sig iscensättning eller
spel är icke blott öfverflödigt och förutsätter, om det skulle
ske sjelfständigt och med obestridlig auktoritet, djupare arkeo-
logiska, kulturhistoriska insigter än de för recensenter vanliga,
utan strider äfven mot denna tidskrifts aktuella syfte och namn.
Så mycket är dock teatervännen skyldig sig sjelf att vittna,
det gästspelet var lärorikt och intressant i de flesta hänseenden,
vare sig man tänker på de rent dekorativa anordningarna, de
dramatiska massverkningarna, de ypperliga tidskarakteristiska
och individuella maskerna — detta särskildt något att taga efter
— eller en pch annan enskild förträfflig dramatisk prestation.

Det har anmärkts och icke utan fog, att sjelfva skåde-
spelarförmågorna icke vore af något ovanligare slag. Karl
Weisser var dock en aktör som antagligen, n. b. om hörande
till den erkända klicken, skulle ansetts som ypperlig vid hvilken
som hälst skandinavisk teater. Om man skulle vilja eller
kunna vara uppriktig, så kanske man vore tvungen dessutom
medge att flera af de manliga meiningarne alltid kunna värdigt
stå vid sidan af flertalet af våra inhemska erkända nu ver-
kande notabiliteter, ty ha vi med undantag af hrr Fredrikson,
Hillberg och Holmqvist, någon af obestridligen första rang?
851

Äfven af det meiningska spelsättets oarter eller ej efter-
följanslämpliga kännetecken märktes icke sällan, att skädespe-
larne nolentes volentes underkastade sig ett ihärdigt planmäs-
sigt arbete. Och hur än t. ex. Barthels och andra ofta all-
deles omotiveradt gastade, så hade de dock uppenbarligen sina
organ vida mer i sitt våld och skolade och härdade, än hos
oss är vanligt. Och likaså huru väl tränade, smidiga och ståt-
liga gestalter hade icke männen! Tänk sedan på huru ak-
törerna i detta land, de korta och tjocka och osmidiga aktörs-
medelmåttornas förlofvade land, esomoftast se ut och föra sig.
Till den skalkaktighet, den friska slyngelaktighet och det ovanligt
naturligt verkande goda renässanshumör, som man fick se i Köp-
mannen och Trettondagsafton etc., ha vi vidare svårt att uppleta
motstycke. Den kvinliga afdelningen stod åter afgjordt långt
under den manliga, fastän Amalia Lindners behagliga appari-
tion och Prasch-Gravenbergs skalkaktighet ej få lemnas ur räk-
ningen.

»Pyramus och Thisbe» hade den mycket förtjenstfulla ten-
densen att drifva gäck med det hypokritiska sedlighetsmakeri,
som under senare år gjort sig vigtigt med hvarjehanda medel
och på hvarjehanda orter inom Skandinavien. Men tyvärr stodo
inte i denna pjes författarparets utförsgåfvor i harmoni med
den goda viljan. Det blef hvarken hackadt eller malet. För-
fattarparet tycktes aldrig gjort riktigt klart för sig hvad det
ville göra barnet till. Som fars var det för tamt och för litet
uppsluppet, som lustspel saknade det konsekvens och motive-
ring. I alla händelser var stycket för långt och för litet roligt
och sammanhängande. På ett par ställen irrade som vilse-
komna får några tillstymmelser till allvarliga motiv. Språket
var mera danskt-skånskt än ordentligt riksspråk.

Från de spelandes sida gjordes, kan man väl säga, gerna
allt som var att göra. Fru Littmarck var drastisk och rolig,
något som hon i sin genre svårligen kan undgå vara. Den
enda rollen, som dessutom kan sägas vara en roll, innehades
af fru Lundberg, som nog inte gjorde den illa, men hennes
uppsluppenhet och glädtighet är nästan alltid liksom klädd i
snörlif och organen är alltid hvasst affilad, utan fyllighet och
värme. Hr Borgström, en god komiker inom den simpelt bur-
leska genren, gjorde i pjesen sitt återinträde på hufvudstads-
scen, likaså hr Rydgren, men de hade ingenting att göra. Hr
852

Rydgren tyckes hemfallen till den för en något rutinerad skåde-
spelare oförlåtliga synden mot konstens heliga anda : att i hög
grad imitera. I gång och sätt är hr Fredrikson förebilden, i
tal likaså, fastän hr Personne såsom Fredriksonsimitatör synes
vara öfverförelsemedlet. Denna svaghet borde ju förstås hr
R. lägga bort, fastän det behöfver sant nog inte hindra, att bara
han håller på några år, så går det väl med honom liksom med
det lefvande konglomerat af imitationer, som benämnes premier-
aktören herr Nils Personne, eller att han nöter sig in hos pu-
bliken och af välvilliga recensenter får intyg att han är en
teaterns pelare, hunnit mästerskapet (!) etc. Hr R. tyckes i alla
händelser ha en vida bättre organ och ett vidsträcktare område
än den andra och synes ha goda anlag för karaktärsskåde-
spelarefacket.

Teaterns andra nyhet var en dramatisering af hr Fristrup,
hvilken antagligen som fotograf mycket hedervärde, men som
literatör i sitt hemland föga uppskattade person synes kunna
i hög grad fröjda sig öfver hr Hjertstedts bevågenhet, då han
till på köpet går öfver ån efter vatten och hos en dansk be-
ställer en dramatisering af en svensk roman. Den nu ifråga-
varande dramatiseringen hade med Dickens’ gudomligt roliga
Pickwick-klubben föga annat gemensamt än personernas namn
och några situationer. Från Pickwick-klubbens rika fond af
humor och komik borde väl alltid något mera kunnat utan
större kraftansträngning eller genialitet hämtas.

Om de spelande i allmänhet icke gjorde mer än ett hvar-
ken godt eller dåligt rutinarbete, så var det kanske mest rol-
lernas fel. Hr Holmqvist och fru Littmark ha ju båda mycket
svårt för att undgå att vara roliga, men inte kunde de och ej
häller den danska gästen hr Dorph-Petersen bära upp pjesen.
Särskildt i sin apparition var denne sistnämde ganska karak-
teristisk och spelet var ju ledigt och saftigt, men det var för
mycket clowneri, som snart blef tröttande och enformigt. I
sista akten, som jag icke var i tillfälle åse, säges han dock
gjort något ganska utmärkt. Hr Engelbrecht, hvars återkny-
tande vid teatern ur mer än en synpunkt torde för teatern
vara fördel, fick hastigt rycka in i titelrollen, men i följd af
den hastiga instuderingen suspenderas allt omdöme.
853

När en så illuster författare som hr Henrik Christiernsson,
hvilken från sitt eget skådespelarskap och elevskolelärarebefatt-
ning samt regissörskap både vid operan och Dramatiska tea-
tern naturligtvis för med sig rik erfarenhet, uppöfvad rutin
och sträng noggrannhet, egnar sina krafter åt den artistiska
ledningen af en privatteater, bör det naturligtvis bilda epok
och återverka höjande äfven på öfriga privatteatrar, både hvad
repertoar, regie och spel beträffar. Ännu har han ju inte haft
så lång tid att verka, men han har redan oförtydbart visat, att
Svenska akademien, institutionen för snille och smak, inte såg
orätt, då den minst sina två gånger skänkte honom sitt beröm,
om ock inte sin slant. Jag menar naturligtvis i främsta rum-
met det genialiska och i synnerhet smakfulla fyndet att idea-
lisera operettgyckel genom att deri inlägga en af målarkonstens
erinringar om en i fosterlandets häfder tragisk tilldragelse
samt att i Tre gracer låta fru Fornell dansa och visa sig de-
kolleterad. Skall det af H. C. öfversatta stycket Tre gracer
vara en exponent på den intellektuella och spirituella nivå,
som Södra teatern kommer att intaga, så nog kunna vi vara
belåtna då.

Och i konstnärligt hänseende kunna vi också, att döma
af »Tre gracer» och »Ett köpmanshus», vara stormförtjusta.
Det fins visserligen hrr Bergström, Hirsch och Gründer och
fruarne Caspér och Fornell, men dem kunna vi ju utantill, det
är roligt att se något annat, specielt något nytt och framtidslofvande
och den nya direktionen har förutom öfriga förmågor, hvilkas
namn stå på affischen, såsom hrr Wagner och Rundqvist, sam-
lat i hop från operans kör och balett och annorstädes en liten
nätt trupp, särskildt hvad kvinnoafdelningen beträffar. En särskild
ackvisition synes fröken Alfrida Pettersson vara. Hon är t. o. m.
än mer till sin fördel än Vasateaterns hr Lundahl — »med en
växt som påminner om en tunna» — som svärmisk tenorälskare
i Kapten Fracassa.

Teatern har äfven haft sitt svenska original, Hedbergs
dramatisering af fru Carléns roman, Ett köpmanshus i skär-
gården. Sjelfva dramatiseringen slog ej riktigt an på min in-
dividuella uppfattning. Det var för mycket sensationell och
sentimentalt och för litet skärgårdsfriskt och humör i densamma.
Spelet, om hvilket jag i de förbindligaste ordalag här ofvan
antydt min mening, gjorde naturligtvis mycket till. Unga hr
Wagner och fru Carlbäck bjödo nog till rätt snält och hr
Hirsch gjorde en rätt lustig, kanske något karrikerad typ, men
för öfrigt var det inte vidare karakteristiskt spel. Fröken
Lundevall var kylande kall och tråkig och hr Pettersson, en
gammal vän från Nya teatern^ der hr Josephson med den be-
synnerliga omdömeslöshet, som understundom far på honom,
envisades att jämt skicka fram honom som älskare och sångare,
tycktes ha kvar sitt halft fjantiga, sliskigt fadda sätt att tala
och sin tråkighet.

Men den ur principiel synpunkt vigtiga meriten har den
Hedbergska dramatiseringen, att den är gjord med författarinnans
samtycke och det vill synas som om Södra teaterns idé på
dramatisering äfven ur temporär synpunkt hade en afgjord före-
trädesrätt. Bland bättre förläggare och öfversättare börjar ar-
beta sig fram grundsatsen att, äfven der ej lagen så fordrar,
inhämta de respektive författarnes samtycke och att respektera
ett sålunda förvärfvadt tillstånd. Det kunde icke skada om
äfven bland herrar teaterdirektörer den belefvenhetskutymen
finge göra sig gällande.

Af Södra teaterns sista program öfversteg förpjesen Drey-
fus’ »Greken», nu omdöpt till »Trätofrön», uppenbarligen de
spelandes krafter. Efterpjesen, »Barndopet», en modernisering
af en gammal pjes, lofvade ganska mycket första akten, men
fastän här och der icke så litet lustig mattades den sedan helt
uppenbart. Till framkallandet af det understundom ganska
starka jublet från publiken gåfvo jämte pjesen och rättvisligen mer
än den herrar Bergström och Wagner (den äldre) mesta an-
ledningen. Båda voro onekligen icke litet lyckade.

Efter 6 à 7 års frånvaro från scenen gjorde fru Christi-
ernsson i dessa pjeser sitt återinträde. Det är en uppenbar
omöjlighet att efter en enda gång förutsäga huru ett dylikt
djerft experiment kommer att slå ut. Hennes spel denna gång
var visst inte dåligt eller ointelligent, men inte häller något
märkvärdigt utmärkt. För en finare och yngre genre synas alls
icke utseende, sätt eller organ lämpa sig, utan föreföllo roller
snarlika med den i efterpjesen vara lämpligare för begåf-
ningen; den komiska förmågan synes dock skäligen saftlös och
stereotyp. Organen var klangfull, men grof och hård och
icke upptränad till smidighet och omväxling.

Djurgårdsteatern lär i regeln lemna goda recetter, d. v. s.
för de uthyrande, ej för de hyrande. Så antagligen äfven i
sommar. Södra teaterns sällskap föregicks der i sommar af
855

Aug. Lindbergs, Med en sangviniskhet, som förefaller egen-
domlig hos en eljest så klok och omtänksam direktör, hade hr
L. grundat hela denna sejour på en enda trumf, Aug. Strindbergs
Hemsöborna, och när denna slog fel, förnämligast genom den
vårdslösade dramatiska utarbetningen, stod han der bara med
gamla pjeser. Det Strindbergska snillet förnekar sig sällan helt
och hållet och med alla sina fel stod denna pjes i värde högt
öfver så godt som alla folkpjeser vi sett på många år. Deri
funnos verkliga kulturbilder.

Lika svårt det är att med »Verdens gangs» ögon upp-
täcka en rad talanger i Lindbergska sällskapet, lika orätt vore
det att neka den omsorgsfulla instudering, som synes vara ka-
rakteristisk för sällskapets ledning och hvarpå naturligtvis till
icke ringa del de goda resultaten bero. Det bästa som i spel
presterades under ifrågavarande sejour var hr Axelsons gamle
Rundqvist i Hemsöborna, som i karakteristisk individualisering
stod i jämbredd med det förnämsta vi sett förut under året göras
af hufvudstadens skådespelare. — Hr Eliasson är uppenbarligen
en skådespelare med framtid, bör dock i Svärfar undvika att
taga efter hr Bergström i talet; hans Carlson i Hemsöborna,
var ett godt arbete, om ock illmarigheten ej kom fullt fram.
Ett godt arbete var äfven fru Lindbergs Cyprienne i »Låtom
oss skiljas», d. v. s. i synnerhet i betraktande af att hon an-
tagligen ej hunnit långt i scenisk utveckling, då hon för några
år sedan gick från teatern. Spelet var naturligt och intelligent;
det brast dock i vederbörlig elegans, spiritualitet och lätthet
samt —■ sensualitet.

Vid Vasateaterns nya trupp få nog tilltagsenheten och
den friska viljan och farten på åtskilliga håll ersätta den svår-
upptäckta konstnärligheten, men man tyckes duktigt bjuda till
och af hvarjehanda anledningar vill det synas, som om chan-
cerna för detta privata teaterföretag ingalunda vore dåliga.

Utan fara för öfveransträngning af sig sjelf eller för att
tro för godt om publiken borde invigningspjesens förf, verk-
sammare häfdat sitt gamla anseende som kvick och rolig.

Samtidigt med tryckningen häraf uppför Svenska teatern
Edvard Brandes’ ypperliga pjes »Kärlek». En utförligare redo-
görelse, än nu medhinnes, är en skyldighet både mot ett stycke
856

af den rang som Kärlek har och det i allmänhet goda, delvis
mycket goda utförandet. I detta hänseende må nu endast
nämnas fru Engelbrecht — trots det att den scenomöjliga
figuren nedtyngde spelet —, fröken Lundqvist, fruarne Lund-
berg och Selander samt hrr Olsson, Selander, Rydgren (god,
rolig och måttfull framställning) och Lundberg. Hr Engelbrecht
skulle troligen göra en bra advokat, om han mera pointerade
och nyanserade rollen och vore lättare och mindre torr och droge
något in på sina långa konstpauser. Att envisas i att för-
vandla hr Ranft till komiker är icke rätt gjordt mot denne
ärligt sträfsamme, men torre skådespelare, hvars Mengel var,
för att vara af hr R., ett mycket godt arbete, samt vittnar mindre
fördelaktigt om den bestämm andes omdömesförmåga. I detta
fall är ett sådant val så mycket besynnerligare, som förf, två
särskilda gånger fordrat hr Holmqvist i rollen och vid upp-
görelsen erhöll löfte att så ske skulle. Men gudbevars, en för-
fattares önskningar och intressen äro naturligtvis en underord-
nad sak i jämförelse med hrr teaterdirektörers upplysta idéer.
Hvarje teater med något sinne för modern literatur borde dock
ha ambition att ge denne författares stycken med sina bästa
tillgängliga krafter, och så mycket mer borde Svenska teatern
vara intresserad deraf, som dessa stycken äro för moderna och
värdefulla, ha för mycket af omutlig lifsteckning och för litet
gyckel för att falla Dramatiska teaterns bestämmande personer
fullt på läppen, (jämför spelet i »En brytning»).

För åstadkommande af en äfven för en tidningsrecensent
måhända önsklig fasthet och konsekvens i omdöme torde för
somliga ett noggrannare eftertänkande af hvad de sjelfva skrefvo
i maj 1888 om »Kärlek» och spelet deri varit välgörande.

Den 26 september.

Gasparone.
Vara eller ieke vara — hvem?

Ett par repliker till hr Claës Lundin, »upptecknare
och skildrare» af »Nya Stockholm».

Af Volontaire.

Äfven vi ha nu blifvit upptecknade och skildrade af
hr Lundin i det i våras omsider utkomna åttonde häftet af
hans intressanta stadsbiografi, hvars förtjenster i våra ögon
äro lika många som originela. Till det senare slaget hör
onekligen en del af de porträtt, hvarmed hr Lundin prydt
sitt arbete, porträtt af personer^ hvilkas anleten man icke
i någon annan publikation torde komma att få se återgifna.
I detta hänseende har hr Lundin nästan besegrat »boulevard-
pressen »; hvars afkonterfejade personer sägas få med ett
eller annat hundratals kronor qvittera äran att se sig på
det sättet i spegeln. Vi förmoda att intet dylikt förehaf-
ves i »Nya Stockholm».

Vårt porträtt finner man icke bland mängden af eljest
okända personer. Men det hindrar icke hr Lundin att gifva
oss en liten ganska stygg biografisk släng, så mycket rysli-
gare för oss som vi se hr Lundin »i literära kretsar» och
»hos telefonfröknarne» ah, ah, ah .... de gubbarne, de gub-
barne! uppvakta nästan en och hvar med en liten honungs
daggbegjuten nyponros.

Det tyckes egentligen ej vara vår sak, icke ens vår
person, utan vår egenskap af medarbetare i denna tidskrift,
som satt detta lilla anlopp i fart.

Det faller sig så olyckligt för oss att det just i denna
tidskrift hörts ett litet missljud (arr. af sign. Gasparone) i
den stora hyllnings- och tack-offer-kör, som eljest uppstämts

Ur Dagens Krönika. IX. 9,

57
858

af hela vår press och hvari vi för vår del nyss hade nöjet
gnola med i ett par takter.

Derför får nu denna tidskrift ett ganska snäft bemö-
tande »i literära kretsar» och derför att nu sign. Gasparone
så svårt förtörnat förf, så få nu vi sota derför; hvilket är
ganska slugt uttänkt, emedan nu allt tal om sårad egenkär-
lek, privathämnd och dylikt måste uppgå i gasform.

Men nog är det hårdt för oss, som härom året gjorde
oss så t\W. för hr Claës Lundin: stälde honom främst i kö-
ren af vår stads recensenter, begåfvade honom med »har-
tassmjuk tenor» och man vet hur sällsynta tenorröster nu
äro och — hur bra de betala sig o. s. v.

Hvilken lön ger oss nu den otacksamme?

Ack!

Vi sägas »föra publiken bakom ljuset».

Ack!

»Otacksamme, du mig sårat

Min’ ögon du hafver tårat,

Detta hjerta genombårat» o. s. v. som det heter i en
gammal operalibrett.

Efter att ha hemtat oss från vår alteration, fråga vi
nu vår förskräcklige:

»Är det i och med vår verksamhet, våra konstkriti-
ska artiklar, som vi convoyerat allmänheten bakom det der
»ljuset» ?

Nu ropar jag i likhet med hr Wirsén i hans polemik
mot förf, till de fördömdas bostad, eller hvad artikeln
hette: »Ni eger ingen rätt att komma med osanna påståen-
den o. s. v. Ni är skyldig ta dem tillbaka o. s. v. Jag
fordrar o. s. v.»

Ty för den saken kan hr Lundin icke leta upp några
bevis, hur stor letare och kompilator och »upptecknare» och
»skildrare» han än är.

Men på hvad annat sätt ha vi då i Herrans namn
föranledt den öfverklagade ljuspromenaden?

Genom att ge oss ut för en viss person (vi mena nu
ej den onde), för någon af det kungliga husets medlemmar
eller anförvandter, alla trogna embetsmän, krigsmakten till
lands och vatten eller rikets öfriga innebyggare och inne-
byggarinnor?
859

»Ni eger ingen rätt o. s. v. Ni är skyldig o. s. v.
Jag fordrar o. s. v=»

Ty för den saken kan hr Lundin ej heller uppleta el-
ler uppteckna och skildra minsta hemul.

När vi alltså ej hvarken med sak eller person bakljus
fört allmänheten, så — ha vi alls icke gjort det, hvadan
hr Lundins påstående faller inom samma kategori som det
Fickska egareskapet af Ritzaus byrå, snöpligen tillbaka-
taget på omslagsbladet (hvilket blir effektfullt när boken
bindes in i »eleganta stilfulla permar», som nog ej lära
uteblifva vid ändalykten, som än lär vara uppskjuten till
obestämd tid, alla prospekter till trots).

Ätt allmänheten tröttnat på att gissa: vara eller icke
vara, om oss, som hr Lundin gladeligen försäkrar, gläder
oss — ännu mer. Måtte denna uppgift blott vara tillför-
litlig, och icke kommen från samma »fullt trovärdiga håll»
som lurade hr Lundin »i telegrafen»!

Det är i Sverge tyvärr så vanligt att aldrig låta detta
vara detta, aldrig låta saken gälla hvad den kan, aldrig
fästa sig vid det som en förf, med sitt skriftställen önskar
allmänheten skall fasta sig vid — utan ständigt undra: où
est la femme, où est l’homme?

Särdeles vid konstkritik blir törsten efter personalier
fruktansvärd. »Han skrifver så och så, han säger så och
så, derför att han har en kusin, hon fick ej fribiljett, de
vilja lancera en viss X.» o. s. v., o. s. v. skyhöga slott af
de galnaste och fantasirikaste hugskott, hypoteser och —
försåtligheter.

Intresse for konsten är orsaken till vårt medarbetare-
skap i denna tidskrifts konstafdelning. Vi önska hjertligt
att samma intresse uppväckes hos allmänheten genom våra
artiklar. Som denna vår önskans uppfyllande skulle för-
svåras om vi uppträdde på annat sätt, än vi gjort och
göra, så behålla vi vårt vizir; det är på saken vi vilja
rikta allmänhetens ögon, personen eller personerna äro ovä-
sentliga drifkrafter, som uppriktigt glädja sig om man nu
verkligt »tröttnat på att gissa» ut oss, i hopp att detta brin-
nande och lågande intresse flyttas på konsten och på kon-
sten allena.

Rättar sig nu allmänheten verkligen efter den Lun-
dinska fingervisningen »att tröttna gissa», så fa vi för vår
personliga del derför hembära hr Lundin vår tacksamhet.
860

Den otacksamme kan dermed nästan sägas ha afplanat sin
syndasknld, fast den var svär. Vi taga härmed farväl af
honom, önskande oss och honom tillräckligt långt lif att fa
se slutet på det intressanta »Nya Stockholm» med dess
eleganta stilfulla permar och möjligen några sidors gratis-
supplement af pikanta och spännande rättelser.
Det röda vilda vinet.

Af Holger Drachmann. *

gtt sus af sakta, höstlig vind,
t ett blad, som snuddar vid min kind

och
der

faller för mig neder;
ligger det i gruset sen

och 1er mot mig i purpursken

och gör mig — ja, jag vet knappt hvad —

så ungdomsvarm. Jag beder:
Du tid, då hon var min, ja min,
med denna växt, så hög, så fin,
med denna mun, som bjöd mig glad
de öppna läppars rosenblad —
o röda vilda vin!

Du tid, för dig jag böjer mig,
för minnena, som hopa sig
tillsamman just som bladen -,
och raskt jag plockar mig en krans,
då stormen spelar upp till dans
och hvirflar lifvets löf i rad
på öppna höst-estraden:

Än är hon när, än är hon min,
än väntar hon mig hög och fin
och bjuder mig så frisk och glad
de öppna läppars rosenblad —
o röda vilda vin 1

* Den högt värderade danske skalden har till »Dagens Krönikas»
förfogande lemnat en serie hittills otryckta dikter, hvilka komma att ingå
i ett snart utkommande band. Ur detta urval tillåter oss utrymmet blott
att i öfversättning meddela ofvanstående lilla kärnfriska erotiska qväde.
862

Af dig jag pressat har en dryck —
men ej för flyktig timmes nyck
med bitter smak för munnen;
det »vilda» vin gaf drufvo-höst
och drufvan glöder i mitt bröst
och gör mig — ja, jag vet knapt hvad —
så varm, all sorg försvunnen.

O glöd för dig, som än är min,
för denna växt, så hög, så fin,
för munnen, som mig räcker glad
de friska läppars rosenblad —
du röda vilda vin!
Farbror Trulslunds Stockholm strip.

Humoristisk berättelse af John Johnson (»Kapten Punsch»).

Med illustrationer af P. Andren.

En fara i bokform, det är just hvad man kan säga om
ofvannämda lilla arbete. Och det är inte något dåligt vitsord i
en tid, så rik på tragiska monologer. Af ett företal får man
veta, att farbror Trulslunds vän, Fylax Punsch, bedt om lof att
få berätta gubbens historia, för att andra menniskor skulle få
litet roligt åt dem också, hvilket bör betraktas som en mycket
lofvärd afsigt, som Fylax skall ha tack för. Berättelsen inlöser
företalets löften, den ena glada och med humoristens rätt upp-
rullade orimliga händelsen aflöser den andra, och alltsammans
upplöser sig i den för en Lillköpingsfarbror så högst storartade
och behagliga tilldragelsen: En ordensdekoration. Och när man
betänker, att farbror inte blef så kungligt belönad af någon
vanlig orsak, utan tvärtom för att han var en gammal blygsam
och hygglig hedersprisse, så kunna vi gerna unna honom hans
vasatrissa lika väl som guldsnusdosan, hvilken ju också var ett
meritvedermäle.

Efter som. det är brukligt att yttra sig om nyutkomna
böckers sedliga halt, vilja vi som en rekommendation nämna, att
berättelsen hvarken är psykologisk eller fysiologisk. Den är
tvärtom renare än ett qväde af Wirsén och skulle kunna sättas
i händerna på sjelfva kopparslagar Bloms Nella, som nog finge
sig ett godt skratt, icke minst vid läsningen om sig sjelf. Ty
inte var flickan så menlös som farbror tror. Helt visst »dref»
hon med hela sällskapet och gumman mutter allra mest, när hon
höll sitt dråpliga tal på tyska. Farbror var också ett ovanligt
godt driftföremål, när han kunde gå med på det der kappsäck-
n^/pet. Men det var väl derför att han för tillfället var litet mosig.
864

Farbror talar emellertid bäst för sig sjelf, den rara gubben.
Läs hans bok, den kommer att förnöja er! Ty, »som apostelen
säger» : En rolig lögn är alltid angenämare än en ledsam san-
ning — hvarvid vi dock icke vilja ha sagt att icke boken inne-
håller ypperligt realistiska skildringar samt i och med det samma
träffande sanningar angående så väl hufvudstads- som småstadslif
i det nådens året 1889, fastän händelserna äro förlagda till salig
Karl XV: s dagar. Förf, är med ett ord en verklig humorist i
den burleska genren.

Viktor Andrén har ritat allt hvad farbror har velat skulle
tydliggöras, och det har skett med vanligt geni och synnerligen
godt lynne, tycks det.	K