Telegrammet om »de 22,000
og Han selv ».

af

Emil Elberling. *

Da jag ett par dagar efter det »Dagens Krönikas»
julihäfte utkommit läste E. von Qvantens artikel om ko-
nung Karl XV:s unionsförslag, stöttes jag genast af att
finna i denna för öfrigt intressanta och upplysande fram-
ställning ett mycket väsentligt fel rörande en särdeles vig-
tig punkt med dermed sammanhängande felaktiga slutsatser.
Dä nu till pä köpet tidningarna med en viss begärlighet
spridde felet i vida kretsar, tänkte jag pä om det icke
likväl vore bäst att komma fram med den nödiga rättelsen,
eftersom jag nu en gäng var en af de fä, hvilka som ögon-
vittne till den omtalta tilldragelsen var i stånd dertill och
det ingalunda var säkert att från andra hållet någon gen-
saga skulle blifva framstäld mot berättelsens sanning. Andra
ha varit af samma mening, och jag vill derför nu i den hi-
storiska sanningens intresse meddela hur det verkligen för-
håller sig med det berömda telegrammet i »Fædrelandet»
för 15 december 1863 om de »22,000 og Han selv».

Herr von Qvanten skrifver härom, att telegrammet var
sändt till redaktör Ploug frän den svenske godsegaren Rosen-
müller, som hade rest upp till Stockholm i uppdrag för
några ifriga danska skandinaver (Carlsen, Blixen-Finecke,
A. Hage), men att det blott var ett privat förtroligt med-
delande om kung Karls beslut, som i följd af konungens
uttryckliga vilja skulle hällas hemligt, och att Ploug icke

* F. d. redaktionssekreterare i »Fædrelandet», numera bibliotekarie.

[Tr Dagens Krönika. IX. 8.	44
dess mindre genast tryckte telegrammet i Fædrelandet
»utan tvifvel för att binda kung Karl». Dä hjelpen seder-
mera uteblef »insåg Ploug att han hade komprometterat sig
sjelf, och detta ökade bitterheten i hans stämning.» Allt
detta är dock alldeles oriktigt och hvem som än mä ha
felet i denna sak tror jag icke att man med rätta kan gifva
D:r Ploug skulden.

Jag var som medarbetare i »Fædrelandet» närvarande
pä byrån då telegrammet kom, och en tilldragelse af detta
slag, som derjemte hade blifvit så mycket omtalad och var
så nära knuten till de allvarsammaste förhållanden är för
djupt inpräglad i sinnet för att jag någonsin skulle glömma
det rätta sammanhanget. Jag skulle derför icke ha dragit
i betänkande att lita på mitt minne vid detta beriktigande;
men jag har dessutom haft tillfälle att förvissa mig om att
de ifrågavarande aktstyckena ännu äro i godt förvar och
att mitt minne i intet afseende svikit mig.

Det telegram, hvilket trycktes i »Fædrelandet», och som
var sändt från Stockholm kl. 2 och 25 minuter samma dag,
var icke från Rosenmüller, utan från Plougs mångårige för-
trogne vän, Aftonbladets dåvarande redaktör Dr A. Sohl-
man. — Det innehöll förutom ett meddelande om den »pres-
sion», som utöfvades af stormakternas diplomater lika väl i
Stockholm som i Köpenhamn blott de ofta upprepade orden
»22,000 mand kommer og Han selv» ; men icke den ringaste an-
tydan om att det blott var ett förtroligt meddelande. Det kom
midt under korrekturläsningen, antagligen omkring kl. half 4,
och det väckte naturligtvis den största glädje och öfverraskning.
Det hölls en kort rådplägning mellan bladets redaktörer
Ploug och Giödwad huruvida det borde tryckas, men de
voro snart ense om att återgifva det ordagrant utan den
minsta anmärkning endast i dansk form i stället för den
svenska. I »Fædrelandet» för nästa dag (16 December)
läses följande förklaring: »Det telegrafiska meddelande vi
i går mottögo från Stockholm öfverraskade oss sjelfva
lika mycket som det säkert har öfverraskat de flesta
af våra läsare. Vi tillstå att vi betänkte oss ett ögonblick
om vi skulle trycka det genast eller dessförinnan söka upp-
lysningar till dess förklaring. Då emellertid afsändarens
vederhäftighet icke kunde låta något tvifvel uppstå hos
oss om att han i hvarje fall sjelf trodde fullt och fast på
att vara riktigt underrättad — ty annars skulle han icke
659
ha telegraferat — och det var omöjligt innan bladet lemnade
pressen att skaffa någon närmare upplysning, eftersom
depeschen kom oss till handa först då de sista raderna af
korrekturet lästes, trodde vi icke att vi i tjugofyra tim-
mar borde undanhålla våra läsare en så glädjande under-
rättelse, utan bestämde oss att återgifva depeschens kate-
goriska innehåll ordagrant utan någon tillagd anmärkning,
hvartill dessutom lika litet var tid.»

Kort derefter, men ännu innan korrekturläsningen var
alldeles slut, inlemnades på byrån — jag mins inte från
hvem, och detta blir nu säkert svårt att få utredt — en
afskrift af ett telegram från Rosenmüller, hvilket alltså hade
kommit nästan samtidigt till en af de omtalade danska
skandinaverna — bland hvilka Ploug nämligen icke var —
och detta stämde förträffligt med Sohlmans meddelande.
Detta försäkrade nämligen om ett bindande skriftligt löfte
från kung Karl och afslöts med de orden: »Far kommer
med drängarna; äldsta bror (d. v. s. nuvarande Kung Oscar)
går frivillig med.» Icke heller detta telegram innehöll något
åläggande att underrättelsen skulle vara en djup hemlighet.
Deremot måste detta meddelande, som ju i det väsentliga
blott var en omskrifning af Sohlmans, men som dessutom
medförde en särskild nyhet, ytterligare styrka Fædrelandets
redaktion i dess beslut att offentliggöra sitt telegram derför
att det syntes som om kunskapen om konungens beslut
på två vägar hade hunnit till de två meddelarne. Samma
afton kom — som likaledes kan ses af »Fædrelandet» för
16 December — ett nytt telegram från Sohlman, som upp-
lyste, att det var ett personligt beslut af konungen utan
att ännu något afgörande försiggått i statsrådet, och nästa
förmiddag kl. 1 berättades i ett tredje telegram att depescher
afgått till makterna och att det gjorts stora beställningar
till hären o. s. v. Men intet af dessa telegram häntyder
på att man hade önskat eller väntat något hemlighållande.

Man har likväl förebrått D:r Ploug, att han handlade
obetänksamt med att trycka telegrammet, derför att han
derigenom komprometterade kung Karl och — när resultatet
slog fel — derjemte sig sjelf. Men innehöll då telegram-
met något, som skulle kunna kallas osannolikt, eller till-
kännagaf det icke just hvad man hade god grund att vänta?

Det bör ju ihågkommas, att den svensk-norska rege-
ringen med grefve Manderström i spetsen i åratal hade un-
clerstödt den danska i dess diplomatiska strid samt öppet
låtit denna förstå att Slesvigska frågan räknades i Sverige
för att vara en sak, som på det djupaste berörde hela Nor-
den; att i »flera månader underhandlingar förts om ett för-
svarsförbund och att detta var om än icke formelt afslu-
tadt så åtminstone helt och hållet aftaladt samt att grefve
Henning Hamilton äfven efter Fredrik VH:s död hade för-
klarat sig fullt förvissad om att han hvarje dag kunde vänta
bemyndigande att underskrifva traktaten derom. » Nu hade
detta väl ännu icke skett och danskarne visste ganska väl
att en .annan riktning också gjorde sig gällande i Stock-
holm, då ovädret så starkt skockade sig söderifrån; men
var det derför otänkbart att regeringen efter noggrant öf-
vervägande kunnat komma till den slutsatsen att den gått
för långt för att med heder kunna draga sig tillbaka? Ännu
i denna stund låter ju detta påstående sig icke af visas, att
icke de förenade rikena genast skulle ha fört en stor och
högsint, men också en god och förståndig politik, såvida
de dristigt hade gjort Danmarks sak till sin egen och der-
igenom förvandlat en invecklad och ideligen omtuggad stats-
rättslig stridsfråga till en ren och klar nationalitetskamp.
Ändtligen var kung Karls sinnelag gentemot Danmark väl
bekant; och det lider inte det minsta tvifvel om att han
—■ som senare besjöngs af Henrik Ibsen som »Den ridder-
ligaste» — var för sin del fast besluten att bringa broder-
folket hjelp. Väl veta vi nu, hvarför hans löfte icke blef
infriadt, nämligen derför att han icke hade tillräckligt infly-
tande på sina då varande ministrar och derför att dessa
icke ansågo rådligt att gå i falt utan en stormakt till allierad
samt slutligen derför att medkänslan för Danmark icke
var så stark hos svenska folket, att detta skulle godkänna
ministèrens aflägsnande och derigenom sätta den länge för-
beredda riksdagsreformen på spel för Danmarks skull; ty
hufvudmännen för storpolitiken och särskildt grefve Hamil-
ton voro ifriga motståndare till reformen. Allt detta veta
vi nu mycket bra, men det är för mycket begärdt att man
också skulle vetat besked derom på »Fædrelandets» byrå
den 15 december 1863.

Att Ploug genom att trycka telegrammet ville binda
kung Karl är derför lika så oriktigt som att han senare
efter förväntningarnas svikande blef bitter i sin stämning
mot kungen. Tvärtom har han alltid lagt i dagen stor
661

personlig hängifvenhet för kung Karl, och denne visade
honom också både under besöket i Kristiania i Mars
1864 och senare vid det nationalekonomiska mötet i Stock-
holm 1864 såväl förtrolighet som kunglig bevågenhet. Han
synes alltså heller icke ha känt sig kränkt deraf att D:r
Ploug på sin tid hade hyst full tilltro till hans ridderliga
sinne och fullt uppriktiga känslor för Danmark.

-0®0------
Konung Karl XVI unionsförslag.

En episod ur Nordens historia.

Belyst ur minne och korrespondens.

Af

Emil v. Qvanten.

II.

Min redogörelse i föregående häfte afbröts vid den tid-
punkt, då det i Danmark uppgjorda unionsförslaget accep-
terats af Skandinaviens båda konungar och konseljpresidenten
Monrad i Danmark. Så snart konung Karl erhållit Kristian
IX:s och Monrads bref, meddelade han sig med friherre De
Geer och grefve Manderström, och hans båda främsta råd-
gifvare tillkännagåfvo äfven sina sympatier.

Det såg nu ut som komme Nordens länge närda en-
hetstanke att förverkligas. Hofjägmästare Carlsen, såsom
redan nämndt en af förslagets främsta danska tillskyndare,
ansåg sig kunna skrifva till kung Karl : »Jag har öfvertygat
mig om, att från min konungs sida aldrig skola läggas några
hinder i vägen för ett allvarligt arbete på att bringa till stånd
en lojal öfverenskommelse» (bil. 14). Och såsom en bekräftelse
härpå, såsom det tycktes, upptogs snart (d. 10 maj) Carlsen
som inrikesminister i Monrads kabinett för att der företräda
unionsförslaget. Äfven från det svenska kabinettet spordes
vidare endast goda tecken. Konceptet till det bref, konung
Karl skref d. 7 maj till Monrad (bil. t 7), författades af justitie-
statsministern frih. De Geer.

Man har efteråt låtit förstå, att friherre De Geer »lyc-
kades på ett fint och skickligt sätt rädda kung Karl ur det
spel, på hvilket han inlåtit sig». Det är visserligen en
sanning, att i politiken äro ofta orden till för att som skyd-
dande förklädnad dölja tankarnes syften. Man låtsar sikta
663

åt ett håll, men närmar sig under tiden i hemlighet ett
annat. Den som, utan personlig äregirighet, af hjertat om-
fattar ett stort folkligt mål och plötsligt finner sig midt
inne i den' politiska hvirfvelrörelsen, måste mången gång
med förtviflan fråga sig: hvad är sanning, hvem är att lita
på? Friherre De Geers ädla statsmannakaraktär förbjuder
dock tro, att han skulle ha drifvit ett dylikt spel med de
danska skandinaverne, Monrad, konung Kristian IX och
kung Karl. Det synes omöjligt att han, på samma gång
han skref konceptet till kung Karls bref, vidtog åtgär-
der i en motsatt riktning. Hvad brefvet beträffar, är
meningen i dess ordalag otvetydig. De Geer låter kung
Karl uppmana Monrad att inkomma med unionsförslaget
officielt till svenska regeringen. Hade De Geers verkliga
afsigt varit den att låta förslaget bortdunsta, fans dertill
bästa förevändning. Kung Karl hade ju redan förut, vid
förslagets meddelande åt Kristian IX och Monrad, upp-
manat Danmark att taga det officiella initiativet, och Mon-
rad hade frånsagt Danmark detta. De Geer kunde nu
osökt ha, på grund deraf, förmått kung Karl att draga sig
tillbaka, under många lifliga försäkringar om fortfarande
intresse för sjelfva saken. Att han tvärtom är med om
att konungen förnyar uppmaningen, ådagalägger en annan
afsigt, än den man senare tillagt honom. Men det fins i
friherre De Geers koncept ett annat yttrande, som uppen-
barar hans sanna tanke i ändå bestämdare och vidsträck-
tare mått. Han anmärker likasom i förbigående att unions-
förslaget väl borde, för att kunna bringas till mognad, öf-
verlemnas till behandling åt förtroendemän från de tre
skandinaviska rikena. Yttrandet innebär, som man finner,
en plan till förslagets förverkligande, om ock framkastad
blott indirekt. Det fins intet skäl, hvarför friherre De Geer
skulle hafva gjort denna antydning, om han ej haft upp-
riktig mening dermed, och denna uppriktighet vinner be-
kräftelse, då man erinrar sig, att han sjelf knapt två år
förut, februari 1862, framlade planen till ett svenskt-norskt
unipnsparlament, hvars grundidéer återträffas i det nu upp-
gjorda danska unionsförslaget. Det senare var en utvidg-
ning, en förstoring af ett mål, som hans statsmannaverk-
samhet redan förut omfattat. Men samma svenska konselj,
som 1862 föreslog, ehuru tyvärr förgäfves, den enda defini-
tiva lösningen på den »norska frågan», satt 1864 vid styret,
664

och De Geer, dess främste man, handlade, som bekant är,
vanligen i nära öfverensstämmelse med sina kolleger. Det
fins ej heller något skäl antaga, att han just nu, dä han
skref konceptet till konung Karls bref, gjorde ett un-
dantag från denna allmänna regel, isynnerhet då det gälde
en så ytterst vigtig fråga. I främsta rummet måste han
ha rådgjort med grefve Manderström. Kung Karls bref
d. 7 maj uttrycker alltså i viss mån den svenska mini-
stèrens uppfattning. Det fans dock antagligen i ministèren
anti-skandinaviska element, och som ett sådant ansågs fri-
herre Gripenstedt. Det gälde derför att genom rask hand-
ling betaga honom och hans meningsfränder rådrum.

Men denna gynsamma ställning ändrades helt hastigt.
Efter att kungen redan begynt blifva orolig (se bil. 18), kommer
ändtligen svar från Monrad, hvari han på nytt öfverlemnar
initiativet till unionsförhandlingarna åt svenska regeringen.
I ett bref, som han på samma gång skref till mig (bil. 19),
säger han sig emotse ett bref från friherre De Geer, hvarom
jag gifvit honom förhoppning, ehuru jag i mitt bref till
honom (bil. 16) tvärtom tillkännagaf, att man här ansåg
för saken fördelaktigast, att initiativet toges af Danmark.
Denna formella tvistefråga skulle väl dock ha varit af ringa
betydelse, hade blott Monrad i sak stått qvar på samma
ståndpunkt, som i sitt första bref till kung Karl, enligt
hvad då tycktes. Men detta var icke fallet. Han vidhöll
visserligen äfven nu sjelfva unionsförslaget- men den natio-
nella grundvalen, på hvilken det hvilade, var öfvergifven.
Han icke blott tillbakavisade en delning af Slesvig efter
nationaliteterna, utan önskade äfven Holsteins bevarande åt
Danmark. Han föreslog någonting helt annat.

Tankegången i Monrads bref var följande: I Danmark ha
hittills funnits två partier: det eider-danskt-skandinaviska och
det helstatligt-antiskandinaviska. Båda partierna skulle nu
förenas. »Efter min öfvertygelse», fortsätter han, »är det
genom Nordens politiska enhet, som besittningen af Hol-
stein kan bevaras för Norden.» »Genom Holstein skulle
Norden komma att utöfva inflytande på den europeiska
politiken. Jag hyser derför innerlig önskan derom, att den
dynastiska enheten med Holstein måtte kunna bevaras.»
Monrad demaskerar här sin i det första brefvet uttryckta
önskan att innehållet af unionsförslaget ej måtte bli kändt
af Londonkonferensen. Detta hade naturligtvis ej kunnat
665

ega rum annorlunda än så, att, sedan de skandinaviska
rikena trädt i underhandling med hvarandra om ingåendet
af en union, och Sverige-Norge i samband dermed afslutit
med Danmark en allians till det norra danskt-nationella
Slesvigs försvar, de skandinaviska regeringarna, med till-
kännagifvande häraf, intagit gemensam ställning pä kon-
ferensen, hvarjemte Danmark tillkännagifvit, att det till
Tyskland afstode södra Slesvig och Holstein, hvars blif-
vande öfverhufvud skulle på konferensen bestämmas. Men
på den senare delen af programmet hade, såsom det nu
framgick, Monrad aldrig tänkt gå in, ehuru han ej genast
ville öppet afslå, af fruktan att möjligen då Sverige, med
understöd af det parti i Danmark, som uppgjort unions-
förslaget, samt af Frankrike, skulle på egen hand upptaga
programmet. För att undvika möjligheten häraf begärde
Monrad i sitt första bref att förhandlingarna mellan Dan-
mark och Sverige-Norge skulle försiggå »alldeles hemligt».

Men sedan man väl från svensk sida gått in härpå,
begagnade Monrad — äfven detta framgår tydligt nog —
unionsförslaget som ett »skrämskott» mot de »staters rege-
ringar, som ej önskade något föreningsband mellan Nordens
folk» ■— hvilken idé kung Karl, under förutsättning att
Monrad möjligen alls icke ville upptaga unionsförslaget,
oegennyttigt framkastade i sitt första bref till honom —
för att söka förmå dem att bevara både Holstein och
Slesvig åt Danmark. Hvilka staters regeringar eller rättare
hvilken stats regering detta var, kan ej finnas tvifvel om.
Att danska regeringen under tiden mellan d. 28 april, då
Monrad aflät sitt första, och d. 13 maj, då han skref sitt
andra bref till kung Karl, under hand erhållit löften till
förmån för danska »monarkiens integritet», visar sig af
både ton och innehåll i sist nämda bref. Brefvet d. 28
april är uppfyldt af entusiasm öfver det steg Karl XV
tagit. Annorlunda d. 13 maj. Monrad förebrår icke otyd-
ligt Sverige att hafva gifvit upphof åt Slesvig-holsteinismen,
då det beröfvade Danmark Norge. Han förbigår fullkom-
ligt, att unionsförslaget äfven innebar krigshjelp åt Dan-
mark, enär denna hjelp gälde endast norra Slesvig. I förra
brefvet lofprisade Monrad konung Karl för den »outtrött-
liga uppmärksamhet», hvarmed han följde Danmarks öden,
och den »varma sympati», han egnade Danmark. Nu tager
han dessa ej längre i anspråk. Londonkonferensen, anmärker
666

han torrt, skall i alla händelser ordna Danmarks angelägen-
heter. I förra brefvet konstaterar han ifrigt den »fara, som
alltid från mäktiga grannar hotar små stater, om de icke
i riktigt erkännande af gemensamma intressen med all sin
förenade kraft stödja hvarandra» samt anhåller om att för
sakens vidare främjande få »så snart som möjligt» träda i
officiel förhandling med svensk-norska regeringen. Nu öf-
verlemnar han blott åt denna att »bestämma tiden när
underhandlingarna må börjas».

Skilnaden mellan den 28 april och den 13 maj är för
stor för att man icke på grund deraf måste antaga, att
Monrad förra gången icke var fullt uppriktig i sina ut-
talanden, och att danska kabinettet under tiden erhållit
löften, som sedan visade sig vara — tomma ord. Likasom
unionsförslaget, kombinerar äfven Monrad unionsfrågan
och den slesvig-holsteinska frågan med hvarandra, men på
ett helt annat sätt. Han vill åt Danmark bevara icke
blott Slesvig, utan äfven Holstein (och Lauenburg), och
detta traditionella, halft skandinaviska, halft tyska Dan-
mark, skall ingå en union med Sverige-Norge. Man kan
visserligen till nöd förklara, att en dansk kan omfatta ett
dylikt program. Han har historiskt vant sig vid Slesvig
såsom i sin helhet ett danskt kronland och Holstein såsom
dansk tillhörighet. Sjelfva den strid, i hvilken han in-
vecklats och genom hvilken hans gamla rätt förolämpats,
utmanar honom att stolt hålla dervid. Man kan ock genom-
skåda skälen, hvarför han med hänsyn äfven till unionen
önskar, att Danmark inträder deri jemte Slesvig plus
Holstein-Lauenburg. Danmark skulle derigenom intaga en
så mycket större plats, bli en så mycket vigtigare och in-
flytelserikare medlem i unionen. Det omedelbara förhål-
lande till Tyskland och den europeiska kontinenten, i hvilket
Unionen trädde genom Danmark, eller, såsom Monrad ut-
trycker sig, det »inflytande på den europeiska politiken»,
Norden komme att utöfva »genom Holstein», skulle väl
äfven motivera Köpenhamn såsom Unionens hufvudstad.
Som sagdt, man kan inse möjligheten af en sådan uppfatt-
ning hos en dansk; men man måste förneka denna upp-
fattning praktisk sans och politiskt förutseende.

Jag skyndade mig, enligt uppdrag af kungen, att i ett
bref till Carlsen lifligt framhålla detta (bil. 21). Carlsen sva-
rade ej derpå. Det var tydligt att danska kabinettet beslutit
667

att ej godvilligt afstå hvarken från södra Slesvig eller Hol-
stein, och att det icke ville ingå i underhandlingar om en
nordisk union på annan basis, än Danmark tillika med
Slesvig i unionen samt Holstein och Lauenburg såsom ett
tillägg till Danmark. Mitt bref till Carlsen korsades dock
af ett från honom till mig, i hvilket han öfversände ett af
honom och Monrad uppgjordt förslag till en familjetraktat
mellan svensk-norska och danska kungahusen (bil. 22). Men
derpå gaf å sin sida kung Karl intet svar, emedan man i
Danmark öfvergifvit den nationella grundvalen i det förslag
han adopterat. Ej heller tilltalades han af förslagets redak-
tion, som var mycket inkrånglad och tillika öfverlemnade
mycket åt slumpen.

Men redan före Monrads andra bref inträffade något,
som tillkännagaf en egendomlig vändning i Köpenhamn.
Jag var knapt hemkommen till Stockholm med konung
Kristians och Monrads (första) svar till konung Karl, innan
hufvudinnehållet af det senare äfvensom förslaget till för-
bundstraktat refererades till Norsk Rigstidende i ett bref,
dateradt Köpenhamn d. 4 maj. Slutet af korrespondensen
jemfördt med slutmeningen i Monrads bref utvisade, att
korrespondenten egde nästan verbal kännedom om Monrads
skrifvelse1. Detta måste förekomma så mycket märkvär-
digare som Monrad i samma sitt bref begärt en »alldeles
hemlig förhandling» af saken, och det knappast synes an-
tagligt att någon kunnat få kännedom om lydelsen af detta
svar utan Monrads eget begifvande. Men det öfverraskande
inskränker sig icke härtill. Vid referatet af förbundsför-
slagets innehåll låtsar korrespondenten alls icke om, att
Sverige-Norge äfven skulle genast erbjuda Danmark vapen-
hjelp. Man kan ju ej förnuftigt gifva orden: Deremot.för-
binda sig Sverige och Norge, att med all sin makt och
med alla till buds stående medel motsätta sig att den danskt
nationella delen af Slesvig går för Danmark förlorad en

1 Korrespondenten skrifver: »Rörande den danska regeringens svar,
som afgafs d. 28 april, så gick det, så vidt jag vet, ut på, att regeringen
ville med glädje ingå på underhandlingar angående den i brefven fram-
stälda planen och emotse dessa underhandlingars öppnande från svensk-
norsk sida.» Monrads slutmening lyder: »Mitt allerunderdånigste andra-
gande skulle derföre vara, att Eders Majestät måtte täckas tillåta mig att,
så snart som möjligt träda i officiel och alldeles hemlig förhandling med
Eders Majestäts regering om sakens vidare befrämjande.» Korrespondenten
har uteslutit ordet »hemlig», som icke passade för honom.
sådan tolkning som att Sverige-Norge skulle först framdeles
kämpa för Nordslesvig; utan måste förbindelsen naturligtvis
gälla just pågående krig. Hade Monrad hyst ringaste tvif-
velsmål angående denna punkt, så kunde och borde han ju
genast, i sitt första bref till kung Karl, ha förskaffat sig
visshet derom. Att han icke gör något spörsmål derom, in-
tygar motsatsen. Emellertid yttrar korrespondenten: »Men
en tanke tror jag har varit gemensam för alla danskar,
hvilka hört förslaget, och den har varit: Vi behöfva bröd
(vapenhjelp), och du gifver oss stenar (politiska projekt).
Möjligtvis är det ädelstenar, men dock alltid stenar. Jag
tror alls icke att förslaget kommer att få någon omedelbar
verkan, och jag betviflar att en sådan verkan öfver hufvud
taget varit beräknad från kung Karls sida.» Genom detta
förfaringssätt vanstälde korrespondenten förslaget, som ju för-
lorade allt samband med situationen och allt förnuft, hade
det icke äfven — ehuru på vissa vilkor — tillsagt om
omedelbar vapenhjelp från Sverige-Norge till kamp för det
danska Nordslesvig. Genom att vidare insinuera, att kung
Karl antagligen alls icke haft något verkligt allvar med
förslaget, och tillika omsorgsfullt dölja, att det egde anhän-
gare i Danmark — tvärtom försäkrades att »alla danskar,
hvilka hört förslaget», ogillade det samma — var korre-
spondentens framställning egnad att uppväcka mot hela för-
slaget en allmän ovilja. Detta vardt ock i fullaste mått
fallet.

Sitt skarpaste uttryck fick denna ovilja i norska Aften-
bladet redan den 9 maj. Det skrefs der: »Vi vilja sluta
allians med Danmark, krigsförbund till gemensamt försvar,
men icke förr än kriget, som hotar Danmark med tillintet-
görelse, är utkämpadt af Danmark ensamt eller ändadt
med, att det nödgats offra större eller mindre delar af sitt
territorium. Det krigsförbund, som Sverige-Norge bjuder,
går alltså icke ut på att rädda Danmark åt Norden, utan
endast att försäkra de delar af Norden, som återstå efter
den nuvarande krisen mot ytterligare sönderstyckning i
framtiden. — — Men att bjuda Danmark ett försvarsför-
bund, som icke gäller dess nuvarande kamp, är endast att
lägga sten till bördan, hån till skadan. — — Hvad annat
vore detta såkallade försvarsförbund, som komme att af-
slutas på kongressen, än Danmarks rikes sönderstyckning
och delning mellan Sverige (med eller utan Norge) och
669

Preussen?--------Allt detta skulle, då det slötes med, att
Sverige och Preussen delade sins emellan Danmarks sönder-
huggna lemmar, gifva det hela utseendet af en på förhand
lagd plan, som vore så afskyvärd, att tanken ryggar till-
baka för att skåda ned i dess djup.»

Dessa saftiga reflexioner berodde dels på o vetskapen om,
att förbundsförslaget äfven bestämde, att Sverige-Norge
skulle afsluta krigsförbund med Danmark för att åt unionen
rädda norra Slesvig, d. v. s. allt som verkligen är nationelt
skandinaviskt i Danmark, dels derpå att artikelförfattaren ej
hade en aning om att hela förslaget var uppgjordt och gillad t
af danske män. I bref till Carlsen (bil. 21) besvärade jag
mig öfver korrespondensen och dess menliga följder. Jag
väntade få se en lämplig dementi i Danmark. Men jag
bedrog mig i denna väntan.

Huru förklara denna fruktansvärda vanställning? Huru
förklara dess möjlighet? Hvad var dess bevekelsegrund,
dess syfte? Kan Norsk Rigstidendes korrespondent, så
noggrant underrättad i öfrigt, hafva handlat i god tro?
Detta synes otroligt. Det var icke heller fallet, såsom
intygas af ett meddelande, som jag erhöll af Karl Rosen-
berg, sedan jag sjelf tagit reda på korrespondensens förfat-
tare. Denne var en medarbetare i Plougs tidning Fædre-
landet, jur. kand. Kristoffer Krabbe. Rosenberg säger,
att Krabbe icke ville att »unionen komme till stånd utan att
svenskarne stridt för den». »Så bestialisk», tillägger Ro-
senberg, »var hans och mångas sätt att se saken.»,
Krabbe vanstälde således afsigtligt förslaget, och han
gjorde detta för att motverka dess genomförande. Han
ansåg följaktligen att planen i och för sig var sådan att
den kunde lyckas äfven utan strid. Han antog att, om
en svensk-norsk stridsstyrka genast uppträdde i Danmark,
och danska och svensk-norska regeringarna gemensamt på
kongressen i London förklarade, att Danmark vore villigt
att helt och hållet till Tyskland afstå allt sitt tyska land,
Lauenburg, Holstein och den förtyskade delen af Slesvig,
men att samtliga de skandinaviska rikena, hvilka ämnade
ingå ett innerligt förbund, vore färdiga att med all makt
kämpa för det danskt nationella norra Slesvigs bibehållande
åt Danmark, Tyskland då skulle ha ingått på en sådan
uppgörelse, hellre än att fortsätta ett i Europas ögon i
många afseenden redan förhatligt krig, samt att, om Ryss-
670

land bjudit till att hindra danska nationens, regeringens
och konungens frivilliga anslutning till Sverige-Norge, de
båda stora Vestmakterna, åter förenade, skulle ha afvisande
trädt emellan för att ännu en gång gemensamt värna det frid-
samma Skandinaviens sjelfständighet och det bildade Euro-
pas trygghet, hvarvid Ryssland, varnadt genom minnena
från Krimkriget och det ännu knapt dämpade polska upp-
roret, troligen ryggat tillbaka. Men att detta var Krabbes
och jemte honom »mångas sätt» att bedöma förslagets
innebörd bevisar att det fans i Monrads närhet en talrik
krets, som alls icke ansåg, att förslaget medförde åt Dan-
mark en sådan fara som den, hvilken Monrad förebar i
sitt första bref till kung Karl. Tvärtom. Men ändock
voro de fiendtliga mot förslaget! Och hvarför? Jo, säger
Rosenberg, emedan de icke unnade Sverige att stifta en
skandinavisk union, utan att först ha stridt för den. Det
var icke nog med att Sverige nu erbjöd sig att, om så
kräfdes, kämpa för den gemensamma saken, det måste
också ha blödt för den. Förtrytelsen öfver att Sverige
icke före kriget afslöt allians med Danmark afhöll dem nu
från att förverkliga det stora politiska mål, till hvilket de
alltsedan 1840-talet sträfvat! Detta påminner om en ännu
regerande drottning, som, enligt hofhistorierna, då hon var
vred på sin gemål, numera afliden, straffade honom så-
ledes, att hon sjelf ingenting åt vid middagstaffeln. Men
är en dylik blind förtrytelse verkligen möjlig bland poli-
tiskt tänkande män? Jag tror det icke. Det är möjligt att
i ord drifva en sådan paradox. Men i handling? Nej.
Den verkliga orsaken, hvarför Krabbe och de som inspi-
rerade hans korrespondens motverkade förslaget, måste ha
varit en annan. Hvilken, är ej svårt att utleta. Icke
kunna de ha ogillat unionen i och för sig, icke heller ha
tagit oförsonlig anstöt af de föreslagna rättsliga formerna
derför, hvilka enskildheter ju dessutom skulle bli föremål
för vederbörliga öfverläggningar, innan de definitivt fast-
stäldes. Återstår af förslaget endast den nationella basis,
på hvilken det stödde sig. Det var således den, som de
icke gillade. De ville icke att Danmark skulle afstå från
Holstein, an mindre från Sydslesvig. De sågo mera på
det danska rikets yttre omfång än på det danska folkets
säkra frälsning och framtida trygga frid. De fruktade för-
slagets framgång, om det blefve öppet kändt. De skyndade
671

sig för den skull att framställa detsamma i cn form,
som skulle väcka harm; att nedtysta förslagets anhän-
gare i Danmark, genom den kategoriska försäkran, att
det ogillades af alla danskar; att undertrycka frågan om
Danmarks danska eller tysk-danska vara, genom att rikta
uppmärksamheten på kung Karls diktade vådliga ogrann-
lagenhet, för att icke med norska Aftenbladet säga något
mycket värre, hans inkonstitutionella sätt att gå till väga,
då han alldeles på egen hand framkastade förslaget, hvilket
derför ej heller komme att på danska regeringen utöfva
någon »omedelbar verkan». Det sista uttrycket i Krabbes
korrespondens utvisar så pass tydligt en officiös inspiration,
att hvar och en, som något förstår att läsa mellan raderna,
kunde genast begripa att Monrad sjelf förberedde ett inlägg
mot förslaget. Detta besannades också fullkomligt genom
Monrads andra bref.

Ännu ett år derefter, och långt senare, sökte Karl
Ploug genom Fædrelandet slå fast, att förslaget härrörde
ensamt från Kung Karl, att det knappast var allvarligt
menadt, och att det väl borde anses nog stötande att midt
under krig få anbud om hjelp — sedan freden är sluten! 1
Tankegången i dessa yttranden är så alldeles densamma
som i korrespondensen till Norsk Rigstidende, att man
icke kan betvifla att Ploug var sin medarbetares medar-
betare. Fædrelandet säger: »Ehuru en förhandling af ifråga-
varande natur måste föras i djupaste hemlighet, om den
skulle leda till något, och i synnerhet konungarnes person-
liga meningsutbyte icke borde kännas af någon, innan det
betroddes åt deras ansvariga ministrar, så syntes konung
Karls sändebud både hafva varit närmare underkunnig om
sin missions ändamål, än behöfligt var och, ännu värre,
syntes hafva saknat förstånd för de plikter, detta vetande
ålade honom: ty han bar sig så oförsigtigt åt, att två eller
tre dagar efter hans ankomst visste halfva Köpenhamn
hans ärende.» Ja, om den fabel, man åstadkom i Dan-
mark, nämligen att kung Karl uppgjort förslaget, vore san-
ning, då hade det visserligen varit underligt, att jag egde så
noga kännedom om min missions ändamål, och ändå un-
derligare, att så många personer i Köpenhamn visste derom
redan innan jag öfverlemnade brefven till Kristian IX och

1 Fædrelandet d. 30 okt. 1865.
672

konseljpresidenten Monrad. Då hade kung Karl antingen
oförsigtigt gifvit mig sitt förtroende, eller ock, hvilket fram-
skymtar mellan raderna i Fædrelandet, gifvit mig hemlig
order att genom indiskretion förstöra hela saken. 1 Men
då faktum är, såsom jag visat, att förslaget uppgjordes i
Köpenhamn, hvarvid jag sjelf var närvarande och medver-
kande, så är den omständigheten, att jag och jemte mig många
personer i Köpenhamn kände förslaget innan det öfverlem-
nades åt Kristian IX och Monrad jemt och nätt så litet
underligt som att alltid orsaken går före verkan.

Också egde Ploug god reda på rätta förhållandet. Samma
dag jag i Köpenhamn aflemnade konung Karls bref, hade
Rosenberg hos sig en politisk sammankomst, till hvilken
han inbjudit jemte förslagsställarne några andra politiskt
betydande personligheter och bland dem äfven Karl Ploug
(bil. 23). Rosenberg önskade denna sammankomst, och
då jag öfverhufvud hvad personförhållandena i Köpenhamn
beträffar måste lita mig till honom, fans det intet skäl för
mig att motsätta mig hans önskan. På denna samman-
komst erhöll Ploug, likasom de andra, af Rosenberg
fullständig redogörelse för saken. Ett par tre dagar der-
efter och efter att jag aflemnat brefven till konung Kristian
och Monrad, stod en liten notis om min sändning till Kö-
penhamn att läsa i Flyveposten. Rosenberg har gissat
(bil. 23), att dess upphof var en indiskretion af gamle
Balthasar Christensen, en af bondevänpartiets förare, som
äfven blef invigd i planen, men som i sitt hjerta var den
gramse, emedan den afvek från det sedan hösten 1848 orto-
doxa Eiderprogrammet. Jag tager dock Christensen i för-
svar. Den gamle bondevännen och skandinaven har säkert
ej velat samarbeta med bdyveposten, reaktionens och anti-
skandinavismens organ. Och hvarför kunde icke de element
i Monrads blandade ministère, hvilka voro emot skandina-
vismen, äfven ha sin Krabbe? Var det emellertid Plougs af-
sigt att låta förstå, att just den omständigheten, att förslaget
ej från början var en hemlighet mellan de båda konungarne
och kabinetten, gjorde att det icke »ledde till något», så
måste här invändas, att lika litet som det var förvånansvärdt
att planens egna upphofsmän kände till sin plan, lika litet

1 Fædrelandet talar om att tillvägagå qvantsvis, men det hade varit
korrektare att säga krabbvis.
673

läg orsaken till dess misslyckande deruti eller i att den sedan
blef omtalad i Flyveposten och andra blad. Ty kan det
icke visas, att Monrad och danska regeringen skulle ha följt
en rent skandinavisk politik, i fall att vårt unionsförslag
icke kommit emellan, så kan det icke heller påstås att den
omständigheten, att förslaget blef kändt och omtaladt, var
orsaken hvarför det ej kunde »leda till något» ; ty kändt eller
icke, af färre eller flere, stod det ju i alla fall i sin helhet
utom Monrads politik.

Ploug lät Fædrelandet äfven säga: »Det är likaledes
osannolikt att Monrad skulle ha begärt sakens uppskjutande
för att få Holstein in i förbundet; ty i maj och juni kunde
han icke hysa någon allvarlig förhoppning om Holsteins
bevarande; då var det redan fråga om Sliegränsen eller
en nordligare gräns. Har alltså Monrad i sina bref i för-
bigående nämt Holstein, så måste det hafva skett i följd
af en obehörig foglighet gent emot vårt hofs samtida schles-
wig-holsteinska drömmar, hvilka ju icke låta förena sig med
någon skandinavisk förbindelse. I fall det nu borde anta-
gas, att denna intetsägande antydning varit anledningen till
att man från svensk sida af brutit underhandlingarna (hvilka
ännu icke begynt), så skulle vår tro på förslagets allvar
och ärlighet lida stort afbräck. » Ploug söker vinna ett
objektivt stöd för den redan af Krabbe framkastade för-
modan, att förslaget ej var af konung Karl ärligt menadt.
Men det stöd, som Ploug vill göra trovärdigt, finnes icke.
Af mitt bref d. 27 april till Monrad (bil. 11) framgår, att
förslagsställarne hade kännedom om att det redan då var
fråga om Slieremsan. Men denna fråga om en delning af
Slesvig efter en sydligare eller nordligare gränslinie var
hvarken då eller någonsin för danska regeringen liktydig
med Holsteins plus Sydslesvigs skilsmessa från Danmark.
Den betydde endast en gränsreglering mellan det danska
Slesvig och det danske konungen tillhörande Holstein, hvar-
igenom schlesvig-holsteinismens och Tysklands anspråk skulle
tillfredsställas på så sätt, att den öfvervägande delen af Sles-
vig kunde inkorporeras i Danmark och på samma gång be-
sittningen af det kompletterade Holstein för Danmark be-
try^öas- Först i Londonkonferensens 5:te möte, d. 12 maj,
uppsade Preussen och Österrike formligt 1852 års London-
traktat samt de s. k. öfverenskommelserna från åren 1851 —
52. Först i 6:te mötet, d. 17 maj, alltså fyra dagar efter

Ur Dagens Krönika. IX. 8.	45
674

det Monrad skref sitt andra bref till kung Karl, framlade
Preussen, Österrike och Tyska förbundet första gången sina
fordringar, som då gingo ut på ett Schleswig-Holstein i
personalunion med Danmark, hvilka fordringar Danmark
bemötte i 8:de sammankomsten, d. 2 juni, med anbud om
en gränsreglering längs Slielinen. Det är sålunda ett fak-
tum att, då Monrad skref sitt andra bref till kung Karl,
Danmark ingalunda ifrågasatt Holsteins afträdande. Tvärtom
ville ju Monrad till och med våga försöket att binda Hol-
stein vid den skandinaviska unionen. Fædrelandet säger,
att detta icke läte »förena sig med någon skandinavisk för-
bindelse». Men om, menar det, Monrad i alla fall yttrat
någonting ditåt, så kan detta hafva skett endast i »förbi-
gående», endast i form af en »intetsägande antydning».
Jag har meddelat Monrads bref (bil. 20), och hvar och en
finner deraf motsatsen. Monrad presenterar för kung Karl
de båda stora politiska partierna: det eiderdanskt-skandi-
naviska och det helstatligt-antiskandinaviska. Han vill nu
sammansmälta dem till ett tredje, genom hvilket schlesvig-
holsteinismen skall öfvervinnas. Det är genom Nordens
politiska enhet, säger han, som »besittningen af Holstein
kan bevaras för Norden». Han hyser derför en »innerlig
önskan derom, att den dynastiska enheten med Holstein
måtte kunna bevaras». Detta är icke i förbigående, ej heller
intetsägande. Det är motiveradt och bestämdt. Härmed
reduceras till sitt rätta värde insinuationen, att kung Karl
skulle ha sökt en förevändning för att afbryta underhand-
lingarna och dermed visat, att de icke voro å hans sida
allvarligt och ärligt menade. Jag är också fullt öfvertygad
om, att lika väl som Ploug visste att unionsförslaget upp-
gjordes i Danmark, lika väl kände han rätta innehållet af
Monrads bref. Redan den omständigheten, att han mot
vetande förnekar det förra, angifver det senare.

Jag har närmare ingått i dessa detaljer, emedan Plougs
ställning som den danska skandinavismens mest representa-
tive man gifvit en särskild vigt åt de anklagelser, han ut-
slungat, och varit, jemte Krabbes korrespondens, bestäm-
mande för omdömet om konung Karls unionsförslag. Plougs
långa arbete i den skandinaviska sakens tjenst, hans stora
talang, hans snille, hans öfver allt tvifvel höjda fosterlands-
kärlek ha helt naturligt gifvit hans ord stor autoritet. Jag
är också öfvertygad om att det endast är hans uppfattning
675

af hvad som var gagneligt för hans fosterland som förmådde
honom att, så som han gjort, strax från början vara med
om att undertrycka konung Karl unionsförslag, och jag är
lika öfvertygad om, att han erkänner mig vara i min goda
rätt, då jag afslöjar en taktik, hvars medel och mål jag
lika litet kan gilla. Det är uppenbart, att Ploug anser all
sköns list, osanning, förvrängning, förtal vara tillåtna i poli-
tik likasom i kärlek. Men han skall dock säkert medgifva,
att sanning är nödvändig, då man vill gifva ett, vore det
än så ringa, bidrag till sin tids historia. Det är hvad jag
här önskar göra. Ploug är en historisk personlighet. Han
står i centern af det stora national-liberala partiets skandi-
naviska flygel. Han är dess olympiske högtidssångare, dess
publicistiske koranförare, dess orakelmäktiga delfiska Pytia,
hvars trefot heter Fædrelandet. Man måste förstå att tyda
hans uttalanden, om man skall komma deras sanna bety-
delse på spåren.

När alltså Ploug säger i Fædrelandet, att om Monrad i en
»förbigående» och »intetsägande» antydning nämt Holstein,
så har detta skett endast i följd af en »obehörig foglighet»
gent emot det danska hofvets »schleswig-holsteinska dröm-
mar. hvilka ju icke låta förena sig med någon skandinavisk
förbindelse», så betyder detta, rätt uttolkadt: »För att dölja
att det national-liberala partiet i verkligheten in i det sista
önskade bevara Holstein åt Danmark, skylla vi hela denna
önskan på hofvets schlesvig-holsteinska lystnader, och för
att göra denna beskyllning så mycket sannolikare, så upp-
dikta vi en obehörig foglighet af Monrad, och förneka
sjelfva möjligheten af en förbindelse mellan Holstein och
en skandinavisk union». Också Rosenberg skref en gång
till mig, att Monrad upptog Holstein i det skandinaviska
programmet i följd af konung Kristians »uttryckliga önskan».
Men detta kan endast vara halfva sanningen. Monrad
var ej den man, som gerna underkastade sig någon,
och på den tid, hvarom här är fråga, var han i Danmark
mäktigare än konungen. Han omfattade således nog
sjelf denna sällsamma kombination : Holstein—Skandinavien.
Men han måste äfven kunnat påräkna stöd derför i riks-
dagen. Hos de gamla hallstarriga, halfabsolutistiska hel-
statsmännen kunde det knappast vara, ty deras program i
tiden var riktadt till en stor del just mot skandinavismen.
Det kunde ej heller vara hos bondevänpartiet, hvars ena
676

fraktion, den Tscherning-Anclræska, ansåg nationalitets-
intresset endast som en löjlighet och dumhet (för dem fans
endast ett intresse: det ekonomiska), och hvars andra frak-
tion helt nyss genom sina främste män förklarat sig för en
rent nationel uppgörelse. Det måste således vara hos hans
egna gamla meningsfränder, de national-liberale, bland hvilka
Ploug var en af hans närmast förtrogne. Här, i skötet af
detta parti, påträffar man drömmen om en holsteinsk-eider-
dansk-skandinavisk union. Den kunde knappast heller ha
uppstått just för tillfället, och i sjelfva verket finnas ock
tidigare spår deraf. Tydliga sådana leda till börsmötet
den 14 juni 1862 under skandinaviska studentmötet i Kö-
penhamn. En talare från Slesvig ville att den danska skan-
dinavismen skulle hissa ren eiderflagg, och göra sig fullstän-
digt qvitt Holstein. Men Ploug skyndade sig att göra
bekymmersamma invändningar. Jemför man dessa invänd-
ningar, det i och för sig orimliga sätt, hvarpå kung Karls
unionsförslag misshandlades af de national-liberala, samt
Monrads bref till kung Karl med hvarandra, kommer man
till den slutsatsen, att Holstein länge legat gömdt som
socker på botten af den broderbägare, som de national-
liberala skandinaverne räckte Sverige och Norge. Men detta
skulle à tout prix döljas tills den slesvigska frågan blifvit
lyckligt och definitivt löst med Sverige-Norges tillhjelp.
Först sedan, i ett gynsamt ögonblick, skulle den tillämnade
gåfvan aftäckas, i hopp om att den då ej skulle försmås.
Det radikalt nationella unionsförslag, som kung Karl upp-
tog och förordade, kom Monrad att förråda denna af-
sigt. Monrads bref kastar en förklarande, ny ljusstrimma
in i den danska politikens labyrint. Och denna strimma
sprider ett nytt i dubbel mening förklarande ljus äfven öf-
ver den svensk-norska regeringens ställning och hållning
under de för Norden så sorgliga åren 1863—1864.

Jag har redan sökt visa, att den svenska ministèren i
det hela taget mötte unionsförslaget med sympati. Man
har dock — främst Karl Ploug naturligtvis — gjort ifriga
invändningar mot möjligheten häraf. Härvid må i förväg
märkas, att äfven om dessa invändningar befunnes fullt
grundade, derigenom alls icke angåfves den faktiska orsa-
ken, hvarför underhandlingarna mellan konung Karl och
Monrad strandade. Denna orsak ligger, såsom jag redan
ådagalagt, helt och hållet i Monrads och det national-liberala
677

partiets egen politik. Jag vill dock redogöra äfven för dessa
invändningar, emedan de leda till en närmare undersökning
af svenska regeringens danska politik, sådan den hastigt
utvecklades efter Krimkriget och de stora italienska national-
och frihetsrörelserna i slutet af 1850- och början af 1860-
talet.

Man har funnit ett särdeles dåligt tecken deruti, att
kung Karl skref sitt andra bref till Monrad med friherre
De Geers, icke med grefve Manderströms biträde. Detta vore
nästan ett bevis pä att den svenska ministèren ville genast
fuska bort hela saken ; ty icke De Geer utan Manderström var
ju utrikesminister, och den senare, icke den förre, kunde
leda underhandlingar med en annan stat. Då likväl, såsom
Monrad anmärkte i sitt första bref, den föreslagna unionen
äfven var en inre rättsfråga, var ju ej heller De Geer så
illa på sin plats. Att konungen vid detta tillfälle, då ännu
ej några officiella underhandlingar anknutits, valde honom,
kan ju ock ha berott på personlig sympati.

Det berättades i »förtroende» i »underrättade» kretsar:

Kort efter att hofjägmästare Carlsen inträdt i danska
kabinettet som inrikesminister, fick Monrad ett besök af
svensk-norska sändebudet i Köpenhamn, som meddelade, att
svenska kabinettet blifvit obehagligt berördt af Carlsens
utnämning, emedan det varit han som förmått kung Karl
att upptaga unionsförslaget. Detta »vänskapliga medde-
lande» uttyddes så, att friherre De Geer och grefve Man-
derström endast låtsat bifall åt kung Karl, men nu skyndat
sig tillkännage för Monrad, att de i sjelfva verket ogil-
lade saken. 1 Denna uttydning är emellertid moraliskt
omöjlig, enär den vore lika nedsättande för de båda stats-
ministrarne som förolämpande för konungen. En annan
tydning ligger ock till hands. Den 6 maj var korrespon-
densen i Norsk Rigstidende synlig. Den 10 maj blef Carl-
sen inrikesminister. Manderström, som lika väl som någon
förstod konsten att läsa mellan raderna, hade kastat sin
skarpa blick in i Monrads kprt, och insåg att denne till-
ämnade en frontförändring. Han måste derför allvarsamt
ogilla, att Carlsen under sådana förhållanden inträdde i

1 Denna anekdot förekommer i den af dr Karl Rosenberg samman-
fattade redogörelse, som, ehuru mycket ofullständigt, ligger till grund för
professor Geffroys i det föregående nämda uppsats i Revue des deux
Mondes febr. 1870.
678

Monrads kabinett. Tyvärr blef hastigt Carlsens hållning
oväntadt vacklande. Den 5 maj försäkrar han kung Karl,
att Monrad komme att, om så behöfdes, »göra sakens främ-
jande till kabinettsfråga», utan den ringaste antydan af att
Monrad i någon punkt motsatte sig förslaget. Tre dagar
efter hans inträde i ministèren skrifver Monrad till kungen
sitt andra bref, om hvars innehåll Carlsen, ifall han hållits i
okunnighet derom, genast underrättades genom bref från mig.
Kungen kunde väl då vänta, att han utträdde ur ministèren
och jemte sina meningsfränder på lämpligt sätt kämpade
för det förslag, som de sjelfva hade uppgjort. Men Carlsen
teg, stannade qvar och förlamade derigenom äfven de andra.
Att Carlsen likasom Monrad i sina bref till kung Karl ut-
tryckte sig: »Eders majestäts unionsförslag», »Eders maje-
stät har tagit initiativet» o. s. v. skedde i enlighet med
den vedertagna coutume’n och courtoisie’n gent emot rege-
rande personer. Men då det sedan vardt fråga om att
framlägga en redogörelse för 1864 års unionsförslag, ville
Carlsen på allvar göra gällande, att det icke uppgjorts i
Danmark, utan af kung Karl. Carlsen, den rike godsegaren,
utnämdes framdeles till kammarherre vid danska hofvet. Den
fattige, kunskapsrike och duglige Rosenberg tvangs att taga
afsked ur statens tjenst.

Ändtligen har det berättats samstämmigt från flera
håll att, sedan underhandlingarna mellan konung Karl och
Monrad afbrutits, hela svenska ministèren i ett officielt akt-
stycke afsade sig all delaktighet i förslaget. Härvid kan
endast anmärkas, att detta ju var fullt korrekt och alls
icke är det samma som att svenska ministèren motsatte sig
hela förslaget.

Men mot allt hvad jag senast anfört, invänder man dock
måhända att sjelfva faktum, att den svenska ministèren ej
var unionsförslaget obenägen, dermed icke blifvit förklaradt.
Man antager, såsom jag vågar tro, att min redogörelse är i
det stora hela korrekt, mina uppgifter riktiga. Men jag
har dock icke, säger man, framlagt skälet, hvarför konung
Karl trodde sig om att kunna upptaga unionsförslaget. Jag
har icke låtit inse orsaken, hvarför samma ministèr, som
nyss dragit sig tillbaka från en allians med Danmark, nu
icke ryggade för en skandinavisk union, hvilken senare ju
dock är en mycket mer vidtgående sak än den förra. Hvad
679

hade förefallit mellan december 1863 och maj 1864 som
upphäfver en så påtaglig motsägelse? Utan en tillfredsstäl-
lande förklaring öfver denna punkt, upplöses konung Karl
XV:s unionsförslag i en hemlighetsfull gåta.

Jag svarar: låtom oss se till, om motsägelsen är verk-
lig, om en gåta verkligen finnes.

Det har blifvit nära nog en allmän trossats, att grefve
Manderström aldrig på fulla allvaret följde konung Karl i
dennes skandinaviska politik. Han gjorde det, säger man,
blott såsom en inbjuden deltager i ett kungligt jagtparti,
hvilket är mera till nöje än nytta. Under denna politiska
sport lade danske konseljpresidenten Hall, biträdd af den
ärelystne grefve Henning Hamilton, ut för honom ett nät,
i hvilket han, och med honom Sverige, höll på att fastna.
Vi hade så när kommit att få kratsa de danska kastanierna
ur den tyska brasan. Hall lockade kung Karl med per-
spektivet af en union med Danmark, Men svenska rege-
ringen ville lika litet som svenska folket en sådan.

Det är fullkomligt sant, att nationalitetspolitiken lik-
som hvarje annan i folkens lif djupt ingripande ny rörelse
haft, och ännu har, äfven sina motståndare, främst den gamla
ordningens i henne förälskade och personligen intresserade an-
hängare. Men detta medgifvet, måste ju å andra sidan er-
kännas nationalitetspolitikens stora kraft att bemäktiga sig
sinnena och omorganisera hela det europeiska statssystemet.
För kabinettspolitiken fans det till endast riken och under-
sater, icke nationer och folk. Nationalitetsrörelsen deremot
åsyftar folkens naturliga och frivilliga förening efter fränd-
skap och sympati, i stället för deras godtyckliga och våld-
samma sammankoppling. Nationalitetsrörelsen är en slut-
följd af den stora franska revolutionen 1789, och leder
som princip sitt upphof ur förklaringen af menniskans rät-
tigheter, hvilka hon omsätter i nationernas rättigheter. 1

1	Såsom supplement till förklaringen af menniskans naturliga rättig-
heter, föreslog Henri Grégoire, biskop af Blois, en af franska revolutionens
ädlaste personligheter, år 1795 en förklaring af folkens naturliga rättigheter.

I denna förklaring säges: Folken äro sins emellan oberoende och suveräna;
denna suveränetet är oförytterlig ; hvad den ene individen är skyldig den andre,
är det ena folket skyldigt det andra; hvarje folk eger rätt att organisera
och förändra sin styrelseform; det ena folket eger ej rätt att inblanda sig
i det andras styrelse; ingen annan styrelse, än den som grundar sig på
jemlikhet och frihet, är förenlig med folkens naturliga rättigheter.
680

Nationalitetsrörelsen och den folkliga frihetsrörelsen äro från
begynnelsen oskiljaktigt förbundna, såsom faktiskt framgår
af den europeiska folkstämningen under befrielsekrigen mot
den förste Napoleon. På 1840-talet uppflammade nationali-
tetsrörelsen i Skandinavien, invigd af den intelligenta ung-
domen och skalderne, vid hvilkas hjertan hvarje stor idé
måste värmas för att erhålla utbredning. Den fick ett
blodsdop redan i Schlesvig-holsteinska kriget 1848—1850,
under hvilket svenska och norska frivillige kämpade i dan-
ska armén och en svensk arméstyrka landade i Nordslesvig.
Kort efter Krimkriget och de italienska befrielsekrigen hade
redan den skandinaviska rörelsen tagit bestämd form i
sträfvan till en politisk union mellan alla de tre skandinaviska
folken. Man behöfver ju icke sjelf ha lefvat med på den
tiden för att kunna ha kännedom om den hänförelse, som
det italiensk-franska fälttåget och de tusendes segertåg un-
der folkhjelten Garibaldi uppväckte i hela Sverige, bland
massorna, i pressen, i riksdagen. Men hvad var hänförel-
sen för det italienska nationalitetsverket annat än en åter-
klang af de väckelser, som den skandinaviska rörelsen till-
fört svenska folkets eget bröst? Var icke gemensamheten
i nationalitet samma anledning till förening mellan de
skandinaviska som mellan de italienska folken? Medförde
icke en förening åt de förra liksom åt de senare en krafti-
gare utveckling, en större trygghet, inåt som utåt? Voro
ej alla dessa med glömska af forna söndringar frivilliga
broderföreningar mellan närbeslägtade folk en bild, en före-
bild af den mensklighetens stora förening, från hvilken vi
ännu äro så fjerran, men till hvilken vi aldrig kunna upp-
höra att sträfva? Det invändes, att den skandinaviska natio-
nalrörelsen icke kunde, som den italienska, medföra befrielse
från utländskt ok och inhemskt förtryck, emedan Skandina-
vien ej led af någotdera. Det gälde dock att freda ett af
de skandinaviska brödralanden för en i dess inre innästlad
främmande makt, som hotade det med undergång, och en
folkfrihets- och sjelfstyrelseutveckling låg redan i sjelfva den
form, som man allmänt tänkte sig för den blifvande unionen,
nämligen en tillämpning af det nordamerikanska statsför-
bundssystemet. Må man blott lyssna till folkförsamlingarna,
litteraturen, pressen under senare hälften af 1850- och
början af 1860-talet, och man skall snart förnimma, huru
681

varmt och beslutsamt allt, som i Sverige star i framåtskri-
dandets led, uttalar sig för en skandinavisk union. 1

I samma led stod den De Geerska ministèren. Kunde
den göra sig likgiltig för den väldiga folkrörelse, som upp-
bar tidens hela utvecklingsarbete? Måste icke unionsfrågan
med nödvändighet tränga sig på henne? Den gjorde det
otvifvelaktigt, såsom mig synes. Det skedde småningom,
i samband med den dansk-tyska konfliktens stegring. För
att komma svenska regeringens unionssträfvanden på spåren,
måste man således studera grefve Manderströms diploma-
tiska noter och akter från början af 1860-talet. I dessa, i
de kontroverser, som stå i samband med dem, samt i mot-
svarande danska statshandlingar, ligger förvarad historien
om konung Karl XV:s nordiska regeringspolitik. Jag kan

1 Redan 1856 finner man den politiska skandinavismens program fullt
utveckladt i G. Lallerstedts officiösa, sakrikt och talangfullt skrifna arbete:
Skandinavismen, dess farhågor och förhoppningar, hvilket utkom samtidigt

i Paris på franska och på svenska i Stockholm. Det var en kommentar till
traktaten mellan Sverige och Vestmakterna d. 21 nov. 1855. — År 1857
utgaf O. P. Sturzen-Becker under pseudonymen Arnliot Gellina en broskyr
om Den skandinaviska frågan, i hvilken det heter: Vi föreställa oss ound-
gängligheten af ett slags federativ- representation med bestämmelse att be-
reda sådana unionens gemensamma ärenden, hvarvid folkets röst framför
allt borde hafva ett tillfälle att göra sig kollektivt gällande för att bana
väg till vidare öfverenskommelser och närmanden, samt att votera sådana
unionens gemensamma utgifter, hvarom tid och omständigheter kunna bjuda
att man förenade sig. Men med allt detta antaga vi den grundsats, att
de tvenne länderna må, hvar och en inom sig, fritt utveckla sin sjelfstän-
diga individualitet. Vi äro öfvertygade, att just denna fria utveckling, att
denna styrelse lemnad åt sig sjelf i hvad angår hvart och ett rikes särskilda
inre angelägenheter skall leda till en efter hand sjelfvilligt åstadkommen
jemkning till större likhet mellan institutionerna. — År 1862 utgaf grefve
Erik Sparre en broskyr: Om den skandinaviska frågan, i hvilken yrkas
de tre skandinaviska ländernas snara politiska sammanslutning, hvarefter
yttras: Hvilka vådor för nationaliteten skulle uppstå genom nationernas
sträfvan till samma mål? Den nationalkänsla, som finnes eller ytterligare
väckes, kan icke förlora i kraft derigenom, att den vid sin sida ser en
annan nationalkänsla, sträfvande att höja sitt eget land, på samma gång
den verkar för det gemensamma moderlandet. Eller har erfarenheten nå-
gonsin gifvit vid handen, att känslan för den kommun man tillhör minskas
derigenom att denna utgör del af ett stort land? Tvärtom, dessa känslor
understödja, väcka och lifva ömsesidigt hvarandra. De band, som fästa oss
vid fosterjorden, skulle ej derigenom slappas. Men den vidgade synkretsen,
de större vordna frågorna skulle förädlande inverka på dessa nationella
sträfvanden, och motverka nu ofta nog synliga bemödanden att höja sig
sjelf endast genom nedsättande af andra. — Sålunda omfattades och utveck-
lades från olika läger den skandinaviska unionsfrågan.
682

liar gifva blott en kort öfversigt; men den torde vara till-
räcklig för mitt ändamål. 1

Man må dock icke vänta sig att hos Manderström finna
nationalitetspolitikens karaktäristiska, varma uttryck. Han
talar aldrig om det svenska folkets broderkänsla för det
danska, om bröder som hotas med öfvervåld, om det na-
turliga föreningsbandet mellan nära beslägtade folk o. s. v.,
ehuru sakförhållandena komma honom att tala om det »ger-
maniska elementet», om Danmarks och Slesvigs »nationella
representanter», om »förhoppningarna och behofven hos de
olika nationaliteter», hvaraf danska monarkien är samman-
satt o. s. v. Manderströms diplomatiska teknik, och i grund
och botten jemväl hans politiska idcer, tillhöra den gamla
skolan från Wienkongressens tider. Vår rätt att vara in-
tresserad part i Danmarks politik härflyter endast af »vår
egenskap att vara Danmarks »grannar och allierade», af att
Danmark är en »närgränsande och allierad stat». »Det mål
vi fullfölja är helt enkelt upprätthållandet af lugnet och
jemvigten i Norden». Sverige vill blott trygga den »danska
monarkiens oberoende och integritet». Men de reella medel,
Manderström föreslår till detta ändamål, och den alldeles
speciella betydelse för Sverige, han ifrigt tillägger den danska
frågan, visa tydligt, att upprätthållandet af lugnet och jem-
vigten i Norden är liktydigt med det slutliga upprättandet
af en skandinavisk union, som komme att sätta en gräns
för en vidare utbredning af det »germaniska elementet». Man-
derström är ej sjelf nationalitetspolitiker, men nationalitets-
politiken har tagit honom i sin tjenst. För att Danmark
skall framdeles kunna obehindradt sluta sig till de två
andra skandinaviska länderna, är det framför allt nödvän-
digt att preliminärt skilja konungariket Danmark och det
Danmark tillhöriga Slesvig från den danska monarkiens
tyska länder, Holstein och Lauenburg. För den danska
monarkiens integritet i och för sig var det ju alldeles lik-
giltigt, om inom den samma det danska eller det tyska

1 Se Diplomatiska handlingar rörande den danska frågan, meddelade
Sveriges rikes ständer och Norges storting, febr. 1863; Deretning fra det
af Digsraadets Dolketking nedsatte Udvalg, aug. 1864; Julian Klaczkos med
utdrag från snart sagdt alla europeiska regeringars blå böcker uppfylda ar-
bete: .Europa, Polen og Danmark i i86j—64, öfversatt från Penne des deux
Mondes på danska af Karl Rosenberg; A. H. E. Fich, Geheimeraad Hall
og Krigen samt Omrids af den dansk-tyske Strids Historie; Aftonbladet 186g;
Post ock /nrikes-Eldningar /86p, m. fl,
683

elementet berodde af det andra. Men Manderström riktar
stot pa stöt mot den förening af tyskt och danskt, som
under namn af helstaten gjorts i Danmark. Han ut-
trycker sig på det bestämdaste om »omöjligheten af hvarje
försök att hädanefter åstadkomma en för hela den danska
monarkien gemensam konstitution»1. När engelska ut-
rikesministern lord John Russell, af dödlig fruktan att Eng-
land skulle invecklas i krig för Danmarks skull, ständigt
gjorde schlesvig-holsteinismen och Tyskland nya eftergifter,
skrifver han: »Vi kunna misstaga oss, men vi frukta att
helstatsbyggnaden, som man försöker att åter uppföra,
hvilar på en alltför osäker botten för att grundvalarne
skulle kunna blifva rätt fasta.»2 Han råder gång på gång
Danmark till en »afgörande åtgärd, hvarigenom de tyska
hertigdömena blefve stälda under en administrativ styrelse,
fullkomligt skild från konungarikets och Slesvigs». 3 Han
yrkar upprepadt på en »så fullständig afsöndring som
möjligt af Holstein från den öfriga monarkien».4 Han tager
initiativ till Danmarks ordnande på en ny basis. Han före-
slår i en förtrolig depesch att Holstein måtte neutraliseras,
efter att hafva blifvit fullkomligt afskildt från »det öfriga
af monarkien».5 När detta förslag ej rönte framgång,
afger han ett vidlyftigt »Memorandum rörande danska mo-
narkiens ombildning». 6 Detta detaljerade, invecklade akt-
stycke är högst »diplomatiskt». Det begynner med många
försäkringar om ömhet för danska monarkiens integritet och
oberoende, fortsätter med eftergifter om administrativ enhet
i vissa för monarkien gemensamma angelägenheter, och
slutar — Manderströms ceterum censeo — med yrkande om
helstatsförfattningens upphäfvande. Holstein och Lauenburg
skulle ega hvar sin oafhängiga representation, Slesvig en
provinsialrepresentation samt ett riksråd gemensamt med
Danmark (konungariket), som derjemte bibehölle sin riks-
dag. Härigenom skulle Holstein och Lauenburg stats-

1 Depesch till svenska sändebuden i London, Paris och Petersburg
d. 12 Maj i86i.

2 Dep.	t.	sv.	sänd,	i	London d. 12 Okt. 1862.

8 Dep.	t.	sv.	sänd,	i	Köpenhamn d. 14 Mars 1861.

4 Dep.	t.	sv.	sänd,	i	London d. 29 Dec. 1861.

5 Förtrolig not t. sv. sänd, i London, Paris och Petersburg d. 29
Mars 1861.

6 Maj 1861,
684

rättsligt skiljas från den »öfriga monarkien».1 De admi-
nistrativa banden kunde vid behof lätt lösas. Manderström
till och med uppgör normalbudgeten för de gemensamma
inkomsterna och utgifterna. Han kunde ej ha varit om-
sorgsfullare om det gält hans eget land. Slutligen ledsagas
dessa försäkringar, dessa uppmaningar, dessa förslag af en
obligat refräng, som oupphörligt tillkännager att det gäller
en »tvistefråga, hvars betydelse för oss sjelfva är uppen-
bar»2, »en ständig fara för den allmänna freden och sär-
skildt för Nordens lugn»; »en tvist, som hvilar tungt öfver
vår framtid, och som, om intet göres för att slita den
samma, nödvändigt måste, förr eller senare, framkalla en
kamp, för hvilken vi svårligen kunna förblifva främmande»3,
en lösning, »för hvars framgång vi äro i högre grad än
hvarje annan tredje makt intresserade».4

Så fortsätter Manderström år efter år att drifva dansk
och nordisk politik, Hemställes, om detta kunnat ske endast
på lek? Eller om någon kan misstaga sig på slutmålet för
denna politik? Huruvida Manderström gick till verket de
bon coeur må härmed lemnas osagdt. Att han gjorde det
på fullt allvar, kan ej betviflas.

Som en Fabius cunctator gaf den danska regeringen
blott långsamt vika för den svenska regeringens cnträgen-
het. Slutligen tog den sitt parti och gjorde genom pa-
tentet d. 30 Mars 1863 ett steg till Holsteins utsöndring.
Såsom var att vänta, framkallade åtgärden Tysklands mot-
stånd. Den 9 påföljande Juli fordrade Tyska förbundet
patentets upphäfvande, under hot om exekution i Holstein,
hvilket var inledningen till ett krig. Manderström försvarar
genast i en ny depesch patentets berättigande och tillägger
refrängen i en ändå mera bestämd form, betonande »de all-

1 När lord John Russell på allvar föreslog, att Lauenburg, Holstein,
Slesvig och Danmark skulle ega hvar sin oafhängiga representation, samt
att alla dessa representationer skulle ega samma befogenhet att besluta i
monarkiens gemensamma angelägenheter, replikerade Manderström bitande:
»I allmänhet finna Europas suveräner det kinkigt nog att komma till rätta
med ett enda parlament. Förste statssekreteraren gör för visso konungen af
Danmark stor ära, då han anser honom i stånd att kunna regera med
hela fyra.»

2 Dep. t. sv. sänd, i Köpenhamn d. 14 Mars 1861.

3 Dep. t. sv. sändebuden i London, Paris och Petersburg d. 29
Mars 1861.

4 Dep. t. sv. sänd, i Petersburg d. 30 Dec. 1862.
varsamma följder, soin för oss sjelfva skulle uppstå af
en strid, för hvilken vi af omständigheternas makt lätt
skulle kunna förmås att icke förblifva främmande, emedan
våra dyrbaraste intressen svårligen skulle kunna tillåta oss
att i lugn se en af våra grannar krossas under förevänd-
ningar, som framdeles skulle kunna sätta vårt eget obe-
roende i fara».1

Redan några dagar efter utfärdandet af sist nämda depesch
mötas personligen svensk-norska och danska konungarne, först
på Skodsborg i Danmark, d. 22 Juli, och sedan i Malmö
och på Beckaskog, d. 25 Juli. Vid denna sammankomst
mellan Karl XV och Fredrik VII lades planen till en ny
skandinavisk union. Hvardera monarken hade hos sig sin
Premierminister, kung Karl friherre De Geer, kung Fredrik
konseljpresidenten Hall. Hvilka utvägar man tänkte sig
att förverkliga planen och lösa de svårigheter, som lågo i
vägen, tyckes ännu vara inhöljdt i dunkel.2 Blott några
veckor efter sammankomsten på Beckaskog tillstälde kon-
seljpresidenten Hall svenska sändebudet i Köpenhamn grefve
Hamilton en not, hvari det skrifves: »Då kabinettet i Stock-
holm utgår från den riktiga uppfattningen af den solidaritet,
som sammanknyter Danmarks och de skandinaviska kunga-
rikenas intressen, anser det (Danmark) stunden kommen, då
detta solidariska förhållande bör tydligt träda i dagen i
form af en traktat, som afslutas med det fiendtliga anfall
för ögonen, hvarmed Danmark hotas från Tysklands sida.
Det är eder bekant, hr grefve, hvad den danska regeringen
tänker med hänsyn till en sådan öfverenskommelse mellan
de båda landen, hvilken enligt min mening komme att både
direkt och indirekt utöfva det lyckligaste inflytande på
framtiden».3 Af de sista orden framgår tydligt, att den
»solidaritet», som redan sammanknöt Sverige-Norge och
Danmark, var ämnad att i framtiden utbytas mot ännu
innerligare förhållanden. Hela tonen i Halls not är dens,
som icke blott vill emottaga hjelp, utan också gifva mer
än fullt vederlag derför. Efter ännu omkring fjorton dagars
förlopp tillstälde4 Hall grefve Hamilton ett utkast till en

1 Dep. t. sv. sänd, i London d. 19 Juli 1863.

2 Gängse rykten återgifvas af Julian Klaczko, anf. st. sid. 331.

3 Not från konseljpresidenten Hall till svenska sändebudet i Köpen-
hamn grefve Hamilton d. 8 Aug. 1863.

4 Den 23 Augusti.
ß8ß

förbundstraktat, affattad i fem paragrafer. I första para-
grafen kontraherades, att »H. M. konungen af Sverige och
Norge tillförsäkrar H. M. konungen af Danmark sitt bistånd
vid försvaret af de icke till det Tyska, förbundet hörande
länder och provinser mot hvarje angrepp, som kan blifva
en följd af den mellan Danmark och Tyska förbundet upp-
kommande strid.» I tredje paragrafen bestämdes att det
understöd, som konungen af Sverige och Norge lemnade till
lands, skulle tills vidare icke öfverstiga 20,000 man af alla
vapen, och att understödet till sjös blefve föremål för när-
mare öfverenskommelse.

De svenska skandinaverne betviflade i sjelfva verket
aldrig, att svenska regeringen umgicks med unionsplaner,
och att alliansunderhandlingarna voro ett inledande steg
till dessa planers förverkligande. Hade jag ej varit öfver-
tygad derom, skulle jag naturligtvis heller aldrig upptagit
den af Rosenberg framkastade idén. När Sverige drog
sig tillbaka, trodde skandinaverne, likasom hela verlden,
att det skedde endast emedan svenska regeringen sjelf hade
åtrat sig och ej vågade att, när det gälde, taga steget ut. 1
Förhölle det sig så, skulle Sverige icke ha gjort sig oförtjent
af den förebråelse, som ligger i de ord, hvarmed danska
riksrådsfolketingets utskott slutar sitt betänkande om för-
handlingarna om ett försvarsförbund mellan Sverige-Norge
och Danmark: »Förhandlingarna med Sverige om allians-
traktaten. hafva på ett ödesdigert sätt ingripit i Danmarks
angelägenheter; men till gagn for Danmark hafva de säkert
icke varit.» Den »bästa» bland ministèrer i Sverige skulle
då haft en dryg andel i Danmarks tunga olycka. De stats-
handlingar, som efteråt kommit i dagen, och de erfarenheter,
jag sjelf gjorde våren 1864, hafva emellertid bragt mig på
andra tankar. Jag tror nu, och skall söka gifva skäl för

1 Ett återljud af det politiska Europas dom öfver Sveriges ställning
och handlingssätt på den tiden förnimmes ännu i dag i Julian Klaczkos
ord: »Utan tvifvel borde Sverige ha i farans ögonblick stått vid Danmarks
sida; det borde till och ined ha utsatt sig för ett säkert nederlag (som
dock ej hade varit förbundet med någon stor fara), det borde ha kommit
Danmark till hjelp i sitt eget välförstådda intresse, med hänsyn till fram-
tiden och den skandinaviska unionen — som, efter hvad man försäkrar,
skall ega sin lockelse för flera än ett högtstäldt hufvud vid Mälarens strän-
der — ty det är tjenligt icke blott att i lämplig stund kämpa, utan
ock att pröfva motgång för en idé, hvarpå Piemont afgifvit ett så lysande
exempel.»
687

min tro, att orsaken till alliansunderhandlingarnas misslyc-
kande anträffas hufvudsakligen hos den danska, ej hos den
svenska regeringen.

Jag skall i ett följande häfte fortsätta och afsluta min
uppsats.
Aktstycken.

Bilagor till von Q van tens artikel.

N:o 18.

Till inrikesministern de Carlsen från E. v. Qvanten.

Stockholm den IG maj 18G4.

Hans Majestät liar gifvit mig i uppdrag att uttrycka sin
glädje öfver att i Konungens af Danmarks råd finna i Eders
Excellens person en man, livars nordiska sinnelag och åsigter
måste gifva det samma en ökad styrka till danska nationens
upprätthållelse i dess härda pröfningar. H. M. ser i detta inträffande
såväl en ny borgen för den beslutsamhet, hvarmed konseljpresi-
denten Monrad omfattat ett skandinaviskt program som ock en
ytterligare garanti för möjligheten att genomföra detta program,
till framtida lycka och säkerhet för de skandinaviska brödralanden.

Sedan jag nu utfört detta uppdrag, som nådigst blifvit mig
ålagdt, tillåter jag mig för egen räkning tillägga några ord, med
samma förtroendefulla öppenhet mot H. Ex. inrikesministern som
föiut mot Herr hofjägmästaren på Kjögegaard.

Det är nio dagar sedan Konungen afsände sitt svar på H.
Exc. Monrads bref, och ännu har ej något meddelande ingått
med anledning deraf. Jag vet att H. M. lifligt oroar sig öfver
hvarje uppskof, emedan härvarande motståndare till det åbane-
bragta förslaget, som ställer i utsigt Sveriges väpnade uppträ-
dande för norra och mellersta Slesvigs skull, under tiden lemnas
tillfälle att motarbeta det samma. Är saken en gång anknuten
mellan regeringarna, blir naturligtvis faran i detta afseende mindre.

Den förtidiga korrespondensen till norska Rigstidenden har
också åstadkommit stor förtret.

Måhända har E. Exc. icke sett Nya Dagligt Allehanda för
den 13 dennes? I de få rader, hvarmed det beledsagar korre-
689

spondensen till Rigstidenden, uttalas summariskt alla de an-
märkningar, motpartiet här tror sig kunna framställa angående
förslagets formella upptagande. Meddelas förslaget af H. Exc.
Monrad till H. Exc. De Geer, så förfalla alla invändningarna,
och är det så till vida icke illa, att de blifvit på förhand utta-
lade. För förslagets framgång här i Sverige är det verkligen i
hög grad nyttigt, att det framstår såsom danskt, såsom det ju
ock i sina grunddrag blef uppgjordt i Köpenhamn under mitt
första uppehåll der.

När Konungen efter min hemkomst senast från Köpenhamn
underrättade grefve Manderström, i likhet med Exc. De Geer,
om hela saken, så vai’ den förra mycket belåten och uttalade i
starkt betonade ordalag sitt fullkomliga gillande af det sätt, hvarpå
H. M. gått till väga. Men några dagar derefter, sedan korrespon-
densen i Rigstidenden blifvit synlig, var grefve Manderström
af en alldeles motsatt åsigt.

Konungen anser sig kunna antaga, att H. Exc. De Geer, som
ändå mera moraliskt än formelt är det svenska statsrådets hufvud-
man, är i botten skandinaviskt sinnad. Åtminstone har frih.
De Geer hittills uttalat sig gynsamt för förslaget och framkastat
planen, att så snart det kan ske för konferensens skull, med-
lemmar af svenska, norska och danska statsråden jemte förtroen-
demän från alla tre rikena borde sammanträda för att i detalj
utarbeta förslaget, hvilket samtidigt skulle offentliggöras för att
vinna insteg i den offentliga meningen.

För egen del tror jag mig kunna säga, att om H. Exc. De
Geer blott en gång inlåter sig på frågan, så kan man vara viss
på, att han blir den samvetsgrant trogen; ty han är en man af
stor konseqvens i karaktär och handling.

N:o 19.

Från konseljpresidenten Monrad till E. v. Qvanten.

Köjyenhamn den 13 maj 1864.

Jag tillåter mig härmed sända Eder ett bref till Hans
Majestät Konungen af Sverige. Med liflig otålighet väntar jag
det bref från Hans Excellens de Geer, hvarpå jag efter Eder

Ur Dagens Krönika. IX. 8.

46
690

skrifvelse vågar göra mig förhoppning*. Jag känner ingen svensk
statsman, med hvilken jag med större tillit skulle träda i en
förtrolig skriftvexling.

N:o 20.

Till Konung Karl XV från konseljpresidenten
Monrad.

Eders Majestät!

Köpenhamn den 13 maj 1864.

Med innerlig glädje emottog jag Eders Majestäts bref och
hoppas att det helt och hållet öfverensstämmer med Eders Maje-
stäts vilja, då jag genast meddelar de allraunderdånigste anmärk-
ningar, som mitt lifliga intresse för saken framkallat hos mig

Eders Majestät har tagit initiativet i den för Nordens fram-
tid så stora, och betydelsefulla saken. Uti historiens årsböcker
skall detta initiatif slingra en oförvissnelig krans omkring Eders
Majestäts namn. Efter denna krans skall min egen allernådigste
Herre och Konung aldrig utsträcka handen; han skall nöja sig
med det blygsamma berömmet, att ärligt och trofast hafva räckt
Eders Majestät brodershanden.

Eders Majestät har visat mig den nåden och det förtroen-
det, att vilja öfverlemna till mitt bedömande, när den rätta tid-
punkten skulle vara kommen till att inleda en officiel behand-
ling. Såsom jag förut allerunderdånigst har utvecklat, är det
min öfvertygelse, att tiden för att begynna en sådan förhandling
ej är kommen så länge konferensen sitter i London, och det är
mig en verklig glädje att Eders Majestät har funnit, att de af
mig framstälda skälen ej voro utan vigt. Men, Eders Majestät,
detta var blott sakens negativa sida. Långt svårare är deremot,
att bilda sig en klar åsigt om när den rätta tidpunkten kommit
för de nämda förhandlingarna. Det är isynnerhet de diplomati-
ska förhållandena, som det gäller att bedöma riktigt. Men det
är icke någon falsk blygsamhet, då jag nödgas göra gällande, att
vis-à-vis Eders Majestäts regering är min erfarenhet så ringa,
mina förtroliga förbindelser så få, att jag blott illa skulle mot-

Någonting sådant hade icke skrifvits. Tvärtom. Se bil. 16, 17,18.
691

svara det af Eders Majestät mig visade förtroendet, om jag icke
öfverlemnade valet af tidpunkten för förhandlingarnas början åt
Eders Majestäts regering.

Allernådigste Konung! Det är icke allenast förbigående
personliga förhållanden, som gör detta önskligt i den stora sakens
intresse ; utan det ligger i förhållandenas natur, att ju mindre
ett land är, desto svårare är det för dess regering att skalfa sig
en alldeles klar och säker öfverblick af de politiska förhållan-
dena. Äfven i detta hänseende befinner sig Eders Majestäts re-
gering i en gynsammare ställning, och jag vägar ännu tillägga,
hvad som för mig har utomordentlig vigt, att Eders Majestät
sjelf, såsom antydes i det allerhögsta första bref, hvarmed jag
hedrades, har förbindelser, hvilka ega den allra största betydelse.
Jag skulle derföre nödgas förebrå mig sjelf ett oförlåtligt sjelf-
förtroende, om jag emottoge Eders Majestäts allernådigste anbud.
Huru smickrande för min fåfänga än detta anbud varit, så älskar
jag dock Nordens sak för högt, att icke åsidosätta alla person-
liga konsiderationer.

Allernådigste Konung! Det är icke utan fruktan att trötta
Eders Majestät, som jag ännu vågar tillägga ett par ord, men
det är af vigt för mig, att icke hos Eders Majestät finnes någon
oklarhet. Här i landet ha hittills funnits två partier: det eider-
danskt-skandinaviska och det helstatligt-antiskandinaviska. Båda
partierna skola kanske förenas i en tredje åsigt, som det må
vara mig tillåtet att allerunderdånigst framställa. Efter min öf-
vertygelse är det just genom Nordens politiska enhet, som besitt-
ningen af Holstein kan bevaras åt Norden. Så länge vi hade
Norge, var det skandinaviska elementet så starkt, och staten så
stor, att danskt och tyskt lefde förtroligt tillsammans. Det är
förlusten af Norge, som skapat Slesvig-Holsteinismen. Det är
endast Nordens politiska enhet, som skall tillintetgöra den. Det
går med statskropparne som med himlakropparne. De utöfva
en attraherande kraft i förhållande till sin storlek. Danmark
har lidit öfvervåld i Frankfurt; det förenade Norden skulle ej
vara utsatt för en sådan behandling. Tyskland är blott käckt
mot den svage.

Genom Holstein skulle Norden komma att utöfva inflytande
på den europeiska politiken. Jag hyser derföre innerlig önskan
derom, att den dynastiska enheten med Holstein måtte kunna
bevaras. Eders Majestät delar kanske icke dessa åsigter, men
det är också blott för att min mening må kunna framträda all-
deles klart, som jag tillåtit mig framställa dem. För öfrigt skall
692

ju, efter hvad man kan hoppas, frågan om Holsteins ställning
finna sitt definitiva afgörande vid Londonkonferensen.

Min allernådigste Konung och Herre sänder Eders Majestät
sin hjertliga återhelsning.

Allerunderdånigst

D. G. Monrad.

N:r 21.

Till inrikesministern de Carlsen från E. v. Qvanten.

Stockholm den 21 maj 1864.

H. exc. Monrad skref senast, att de båda hittills fiendtliga
partierna i Danmark, det eiderdanskt-skandinaviska och det hel-
statligt-antiskandinaviska, skulle hålla på att förena sig i en
tredje åsigt, enligt hvilken Holsteins besittning borde kunna be-
varas åt Danmark genom Nordens politiska enhet. Hans Excel-
lens ansåg att Norden genom Holstein skulle komma att utöfva
inflytande på den europeiska politiken, och hyste derför en liflig
önskan att den dynastiska enheten med Holstein måtte kunna
bevaras.

Denna uppfattning strider på det skarpaste mot det förslag,
jag haft den äran öfverbringa till H. Maj:t konung Kristian IX.
Den strider mot den allmänna uppfattningen i Sverige, såväl
bland skandinaver som antiskandinaver. Man är i Sverige djupt
och allvarligt öfvertygad, att Holsteins besittning endast skulle
bringa olycka åt Norden. Man är lifligt öfvertygad om, att det
förenade Norden skulle kunna utöfva inflytande på den europei-
ska politiken genom hvad det sjelft är, men icke derigenom att
det besutte en bråkdel af en främmande nationalitet. Holsteins
besittning blefve för Skandinavien detsamma som de italienska
ländernas för Österrike: en källa till oro, kraftuttömning och
ständig förödmjukelse. .

Det är en kombination, så resonnerar man här, som lika
mycket strider mot vår tids hela politiska utvecklingsprocess, som
mot Danmarks bittra erfarenhet under de senare åren och den
Nordens enhet, som man vill upprätta. Man kan nämligen väl
tänka sig två monarker inom ett statsförbund eller en enda mo-
nark i spetsen för ett sådant; men svårare blir att tänka sig en
693

och samma monark såsom ledamot af två särskilda statsförbund,
det skandinaviska och det tyska, af hvilka det senare komme
att oupphörligt söka undergräfva det förra. Ty så länge en bit
tyskt land hör under Danmarks krona, antingen i helstatlig före-
ning eller i personal-union, så länge skall också slesvig-holsteinis-
men fortfara att arbeta sig fram till Danmarks märg. Blott en
fullkomlig skilsmessa mellan danskt och tyskt kan af bryta denna
förstörelseprocess, hvilken, om den genom Danmark inympades
på det skandinaviska statsförbundet, skulle småningom angripa
äfven det öfriga Skandinavien. Så tänker man allmänt i Sverige,
och derför betraktar man Holsteins afskiljande från Danmark så-
som ett hufvudvilkor för möjligheten af ett Skandinavien. Må
man nu ha rätt eller orätt i denna sin uppfattning, den är emel-
lertid ett faktum och torde, såsom sådant, böra tagas af Dan-
mark i betraktande.

Jag tillåter mig här tala i fullkomligt öppen förtrolighet,
och jag upprepar derför, att H. exc. Monrads senast tillkänna-
gifna afsigter, beträffande Holstein, åstadkommit ett störande
intryck.

Emellertid kan man mycket väl förstå, att det på grund af
dynastiska intressen är synnerligen svårt för Excellensen Mon-
rad att helt och hållet kasta Holstein öfverbord. Men kunde
icke dessa intressen tillfredsställas, utan att tyskt land inympades
på Skandinavien? Kunde icke den af de båda konungaätterna,
som framdeles ej komme att innehafva Skandinaviens troner, er-
hålla i ersättning de från Danmark afskilda tyska landsdelarne?
I det jag vågar framkasta en sådan idé, framställer sig för mig
ånyo det ledsamma uti uppskofvet med de officiella preliminär-
underhandlingarua. Huru mycket skulle icke genom dessa kunnat
förberedas, hvilket i sin ordning kunde inverka på konferens-
förhandlingarnas gång!

Med förvåning såg jag att Fædrelandet aftryckte de re-
flexioner, som förekommo i norska Aftonbladet med anledning
af korrespondensen i Norsk Rigstidende. Aftenbladet, som icke
närmare känner det omhandlade förslaget, enligt hvilket Sverige
och Norge förpliktade sig att kämpa för den nordiska nationali-
teten i Slesvig, kunde, på grund af denna sin okunnighet, antaga
att Sverige och Norge i ingen händelse ville taga till svärdet,
utan blott sökte för en skandinavisk union vinna hvilken som
helst rest af Danmark, som komme att återstå; att förslaget
innebure en ny Polens delning o. s. v. Men hr Ploug, som
säkert kände förslaget, borde ej upprepat en vanställande upp-
694

fattning af detsamma, då han hvarken kunde eller ville korrigera
densamma. Detta är ett tvetydigt handlingssätt. Det förefaller
mig? att hr Ploug ännu i sista minuten icke förmår fatta sitt
parti. Då Ploug och de, som dela hans stämning, betrakta
verkligheten, hvad månne de vänta af framtiden? Kunna de, på
den ståndpunkt dit Danmark nu är kommet, vänta att samma
eller ett för den gamla danska monarkien ännu gynnsammare
tillstånd, än före kriget, skall kunna vinnas? Omöjligt. Det är
fullkomligt klart, att om Holstein samt hela Slesvig skola kunna
behållas, så kommer detta att ske blott på det vilkor, att Hol-
stein och Slesvig närmare förenas, för att sedan ingå, antingen
en helstatsförbindelse eller personal-union med det öfriga Dan-
mark. Men detta vore ju detsamma som att öfverlemna det nor-
diska Danmark åt en långsam död, och om en skandinavisk union
tjente det till ingenting att längre tala. Skulle nu Ploug och
hans politiska vänner icke vilja detta, återstår, å andra sidan,
intet annat, än att besluta sig för ett afskiljande af Holstein
och den öfvervägande tyska delen af Slesvig. Men i stället
skulle Danmark sedan i en förening med sina fränder kunna
återvinna ny helsa och styrka.

N:o 22.

Från inrikesministern de Carlsen till E. v. Qvanten.

Hôtel Phœnix den 17 maj 1864.

Jag ber Eder till Hans Maj:t Konung Karl framföra min
underdånigaste tacksamhet för hans helsning. Visserligen vågar
jag på intet vis anse mig förtjent af de smickrande yttranden
Hans Maj:ts bevågenhet har ålagt Er att infläta i hans helsning,
men dock vet jag sannt vara, att ingen man kan hysa en mera
trofast kärlek till det danska folket, eller en mera fast tro på
Nordens framtid än jag.

Monrad har nu, enligt hvad han i går sade mig, afsändt
sitt svar till Konung Carl. Han och jag äro otröstliga öfver att
saken har kommit ut och hoppas, att hvad som hädanefter i den-
samma kan förekomma, måtte, här som der, blifva bevaradt som
en djup hemlighet. Upptagna som vi äro af pinsamma förhand-
lingar, få vi dock esomoftast tid att oss emellan afhandla Nor-
695

dens stora fråga. Vi äro ense derom, att det först och främst
kommer an på att bringa till stånd ett familjefördrag. Vi hafva
talat om åtskilliga sätt för ett uppgörande, och såsom ett bland
dem, hvilket likväl i en och annan bestämmelse icke är utan
brister, vill jag här meddela följande:

Den af de tvenne kungarne, som öfverlefver den andre, blir
konung öfver Nordens tre riken. Dör kung Kristian först, då
är efter honom Kung Karl konung i de tre rikena, och omvändt,
om Kung Karl dör först; blir Kung Kristian konung.

Lefver Kung Kristian längst, blir Prins Oskar efter honom
konung öfver de tre rikena. Lefver Kung Karl längst, blir
Prins Fredrik konung.

Är endast en af de båda kronprinsarne i lifvet efter de
båda konungarnes död, förblifva kronorna hos hans manliga af-
komlingar och gå först då dessa äro utdöda öfver på den andre
kronprinsens manliga afkomlingar.

Dör Prins Oskar som konung och Prins Fredrik blir konung
efter honom, förblifva kronorna hos hans manliga afkomlingar.
Dör Prins Fredrik och Prins Oskar blir konung efter honom,
förblifva kronorna hos hans manliga afkomlingar.

Äro såväl Prins Fredrik och hans manliga ätt som Prins Oskar
och hans manliga ätt utdöda, då äro Prins Nicolaus August och
hans manliga afkomlingar närmast arfsberättigade, ifall Prins
Fredrik och hans manliga afkomlingar hafva öfverlefvat Prins
Oskar och hans manliga afkomlingar; har deremot Prins Oskar
och hans manliga afkomlingar öfverlefvat Prins Fredrik och hans
manliga afkomlingar, då äro Prins Waldemar och hans manliga
afkomlingar närmast arfsberättigade. I förstnämda fall ärfver
Prins Waldemar efter Prins August och hans manliga afkom-
lingar, i sistnämda fall ärfva Prins August och hans manliga
afkomlingar efter Prins Waldemar och hans manliga afkomlingar.

Äro slutligen såväl Prins Augusts som Prins Waldemars
manliga afkomlingar utdöda, då äro konung Georg I och hans
manliga afkomlingar arfsberättigade till Nordens tre kronor.

Jag sänder detta i mer än ett afseende bristfälliga förslag
sådant det samtalsvis mellan Monrad och mig har gestaltat sig;
måhända kunde det tjena som utgångspunkt för en underhand-
ling.
696

N:o 23.

Från G. Rosenberg till E. v. Qvanten.

>

Köpenhamn den 14 maj 1864.

Du mâ tro, att jag har förargat mig öfver den bestialitet,
som begåtts såväl af den danske brefskrifvaren som af vederbö-
rande norrman genom att rycka fram med innehållet af brefvet.*
Hvem som gjort det, känner jag icke och har ej lyckats upp-
spana det. Hvad mig beträffar, vet jag mig vara fri för all
delaktighet deri, undantagandes för såvidt jag med din tillåtelse,
under din härvaro, meddelade Ploug, Bille och Hammerich det
väsendtliga af saken, men de hafva väl knappast sqvallrat; åt-
minstone vet jag, att Hammerich har blifvit utfrågad, och för-
blifvit förtegen. Snarare kunde B. Christensens oförsigtighet
hafva varit med i spelet. Jag vet nemligen, åtminstone säger
Ploug så, förmodligen enligt Monrads uppgift, att Monrad, då den
första notisen om din beskickning syntes i Flyveposten, ** frå-
gade konungen om han hade sagt något. Kungen hade då för-
säkrat: nej, och som han skall vara mycket redbar och rätt-
skaffens, måste man väl tro det. Alltså måste Flyveposten hafva
fått det från annat håll, och då återstår den förmodan, att B.
Christensen kan hafva sqvallrat. Tänker man närmare på saken,
är det dock icke troligt, att Chr. för andra gången har kommit
olycka åstad, då han i alla fall väl knappast har fått tillfälle
dertill. De senare underhandlingarna hafva dock säkerligen å
vår sida blifvit hemlighållna. Gud ske lof att vi likvisst kunna
tala om senare underhandlingar! Skulle jag gissa, vore det sna-
rare på någon af konungens reaktionära omgifning, som kan hafva
fått nys om saken, eller — är det icke möjligt? — någon här-
varande svensk fredsvän, som har insett att ett offentliggörande
kunde motverka en sträfvan, hvilken dock i alla fall genom sina
konseqvenser kan föra Sverige in i en strid, som det annars
kunde undgå. Detta kunde stämma öfverens med något annat.
Ploug har sagt mig, att Wachtmeister*** vore instruerad att

* Monrads första bref till konung Karl.

** Hof- och militärpartiernas organ.

*** Grefve Wachtmeister, Sverige-Norges sändebud i London, med-
lem af Londonkonferensen.
697



arbeta på en delning af Slesvig med en så nordlig gräns som
möjligt. Det är tydligt, att en sådan lösning, ehuru den skulle
angripa Danmarks lifsmärg och ehuru dess befrämjande står i
den skarpaste strid mot allt hvad tidigare från svensk sida blif-
vit sagdt i saken, likväl för edra penningmän skulle medföra den
fördelen, att det dröjde något längre — ehuru ej så mycket, —
innan de förenade rikena åter befunne sig i den nu varande
obehagliga ställningen, att nödgas välja mellan skam och krig,
ja, den kunde måhända bli varaktig, om tyskarne ville nöja sig
med hvad de vunnit och danskarna sedan slöte sig till dem,
hvilket ju icke vore så orimligt, blott vi först vore befriade från
denna skandinaviska galenskap, för hvilken man ej får vara i
fred hvarken på Börsen, i kontoren vid Skeppsbron eller i kun-
gens rådskammare. Jag tror icke jag gör edra fredsvänner och
deras diplomatiska representanter orätt genom att tillägga dem
dessa vackra tankar, och derför förefaller det mig icke så all-
deles omöjligt, att man kan hafva gifvit Wachtmeister en vink
i den antydda riktningen eller, att man för att förebygga en
längre gående skandinavisk rörelse, har sörjt för att saken blifvit
yppad. Jag skulle verkligen snarast tro att det så har tillgått,
ty den norska Rigstidende är onekligen ett för våra reaktio-
närer temligen aflägset organ. * Du måste upplysa mig om en
sak, som icke har varit mig fullt klar: hvad är meningen med
förbundsförslagets framläggande på konferensen? Skall förbundet
först afslutas mellan oss och fredsunderhandlingarna sedermera
föras på grund af Danmarks derigenom förändrade ställning, så-
ledes att vi under alla förhållanden hålla samman, och i fall
konferensen upplöses, hvilket ju kan inträffa endast i den hän-
delse Vestmakterna äro villiga att slå till, strida tillsammans
antingen det blir mot tyskarne eller ryssarne; man kan ju vänta
angrepp från båda hållen? Eller är det meningen, att förbunds-
förslaget skall på konferensen förekomma endast som förslag,
och om det icke finner sympati hos Vestmakterna förfalla, alltså
blifva utan verkan, i fall konferensen upplöses utan resultat?
Likaså riktigt som det första synes mig — Norden har då sjelf
m^ sin politik, och Europa erkänner den eller delar sig i två
läger, det ena för, det andra emot — likaså förtvifladt före-
kommer mig det andra alternativet : det vore att på förhand göra

Rosenberg var alldeles vilseledd. Korrespondensen i Norsk Rigs-
tidende var författad i Köpenhamn af jur. kand. Krabbe, medarbetare i
den tidning, Fædrelandet, för hvilken Ploug var redaktör och utgifvare.
Jmfr. bil. 34.
698

de nordiska rikena rent af till de makters vasaller, som ville un-
derstödja den åsyftade politiken ; det vore att ställa Nordens inre
förhållanden under utlandets garanti och uppsigt, att förklara
att Danmarks och Sverige-Norges regeringar känna sig oförmögna
att taga ett steg, som dock icke ingriper i någon annan stats
rättigheter, utan att först bedja om de öfriga makternas allernå-
digaste tillåtelse. Jag har hela tiden trott, att det första vore
meningen; men genom Aftonbladets »ramaskrik», som för öfrigt
skedde i bästa afsigt, blef jag uppmärksam på, att det verkligen
icke af dina yttranden eller af sjelfva förslaget var tydligt hur
man tänkte gå till väga. *

Skrif snart till mig och låt mig höra hvad du kan säga.
Är det af någon betydelse att Carlsen blifvit minister? Jag talade
i dag med B. Christensen. Han »trodde sig våga förmoda, men
också endast förmoda, ehuru han egde någon anledning att anse sin
förmodan för icke ogrundad, o. s. v.», att de Geer ej stod så
helt och hållet utanför det hela? Ligger deri någon sanning?
Eller kan du säga mig det? Det vore ju utmärkt bral

* Aftenbladets framställning hvilade i allo på missuppfattning. Na-
turligtvis kunde endast det första alternativet komma i fråga.
Slöjan dragen från en fyratio-
årig hemlighet.

I dag är det jemt 40 år sedan då mellan 18,000 ryssar
med 46 kanoner och 5,000 ungrare med 14 kanoner det
ödesdigra slaget vid Segesvår, nere i Transsylvanien, utkäm-
pades, det slag, hvilket kostade segrarne deras generalstabs-
chef, den tappre general Skariatin, och de för tillfället be-
segrade deras Tyrtäos, den 26:årige skalden och hjelten San-
dor Petöfi.

På slagfältet höjer sig en ståtlig minnesvård, visande
den plats, der den ryske generalen, dödligt sårad sträckt till
marken af den allra första kanonkula, som från ungrarnes
sida här föll, jordats. Hvarest skaldens ben hvila, vet ingen
med visshet.

Man har ju ej ens i de fyratio år, som efter detta slag
förflutit, haft visshet, om Petöfi verkligen fallit vid Segesvår.
Många deltagare i slaget hafva sett honom der, men ingen
har med bestämdhet kunnat säga sig sett honom falla. De
underligaste berättelser ha varit i svang angående den för-
700

svunne, hvilken ungerska folket ej velat betrakta som död,
utan som än fången i någon sibirisk grufva, än lefvande i
något förborgadt slott djupt in i skogen. Slöjan tycks dock
nu blifvit dragen från hemligheten, huru Petöfi dog.

För några månader sedan afled i Kolosvar (Klausenburg)
en advokat vid namn Vcyna, som varit officer i general Berns
transsylvanska armékår. Efter honom fans en skriftlig upp-
teckning, hvars offentliggörande i Ungern väckt det största
uppseende, ty deri tycks med säkerhet frågan om Petöfi’s
död vara afgjord.

Vajna tjenade 1848—49 i 10:de ungerska husarrege-
mentet, de s. k. Vilmos-husarerne. Regementet hade besatt
Segesvår i Juli 1849, men blifvit beordradt till Köhalom för
att derifrån oroa den anryckande ryska härens förtrupper.
General Bem hade ur detta husarregemente behållit 4 man
för betäckning af sin fältvagn. Bland dessa fyra husarer
befann sig en vid namn Szkurka. Han hade varit soldat se-
dan 1839, var en obildad man och hade, oaktadt duglighet
och tapperhet, ej kunnat befordras i tjensten, emedan han
hvarken kunde läsa eller skrifva.

Samma dag som slaget vid Segesvår afslöt det trans-
sylvanska fälttåget egde äfven vid Köhalom en drabbning
rum. Då Vajna, efter det han deltagit i denna drabbning,
kl. 10 på aftonen begaf sig in i Köhalom, mötte han Szkurka,
hvilken med möda släpade efter sig sin svårt sårade häst.
Vajna blef öfverraskad att se husaren, hvilken han trodde
vara hos Bem i högqvarteret, framför sig. Då denne igen-
kände en af sina officerare, anmälde han sig reglements-
enligt »åter vara inryckt», hvarefter han tilläde, att vid Se-
gesvår hade under dagen stått ett sådant slag, att verlden
aldrig sett dess like. Hela lägret var upprifvet; äfven Szkur-
kas tre kamrater hade stupat.

I Köhalom hade man ännu ej ens en aning om den
fruktansvärda kringränning, hvari ungerska hufvudstyrkan
hade råkat vid Segesvår. Vajna blef bestört öfver jobsposten
och frågade, om ungrarne voro stadde på reträtt.

»Herre», svarade husaren, »allt är slut. De, som inte
ha stupat, äro fångne. Sannolikt har också fader Bem blif-
vit dödad, emedan under reträtten hans vagn störtat i ett
moras. De våra ha kanske dragit upp honom och släpat
honom med sig, men jag tror det dock ej, ty fienden var
hack i häl. Vi fyra måste sluta oss till kavalleriet och
701

kommo midt in i attacken. Ungrarne ha haft en olycks-
dag. Kossuth Lajos har i dag förlorat många dugtige sol-
dater. En af dem, omringad af fienden, sköt sig en kula
för pannan.» (Denne hjelte hette, såsom man sedan erfor,
Daczö.) »Äfven adjutanten Petöfi stupade», tilläde Szkurka.

Vajna frågade förvånad: »Szkurka, har ni känt Petöfi?»

»Hvarför inte, herre?» — svarade husaren. — »Jag var
en hel vecka ordonnans vid kansliet i lägret, och der sade
man mig, att han med hvita kragen var Petöfi, mannen med
den stora pennan, han, som skrifvit så vackra sånger.»

Vajna frågade ytterligare, om Szkurka verkligen sett, att
Petöfi fallit. »Så sant Gud lefver, svär jag, att jag med båda
mina ögon sett, huru de höggo ned honom. Då det inte
fans mer hopp och många soldater och äfven mina tre kam-
rater hade stupat och min häst fått ett svårt sår, som blödde
häftigt, såg jag, att allt skulle falla i sönder, och jag gaf
mig i väg. Men jag flydde icke i samma riktning som de
våra och dit hela den öfriga hären skyndade, utan jag vände
mig hitåt. Snart hann jag upp Petöfi, adjutanten, som, till
fots och barhufvad, sprang framåt. Jag hade redan innan
jag uppnått honom känt igen honom, ty under springandet
vände han ofta om hufvudet. Då jag hunnit fatt honom,
böjde jag mig och grep honom i kläderna, under nacken,
och höll fast honom. Petöfi å sin sida grep med venstra
handen i stigbygeln. »Framåt, herre, de äro tätt i spåren!»
Så ilade vi framåt ungefär två böss-skotts längd — min häst
höll sig ännu kry — han gjorde alnslånga språng — men
trots detta kommo fyra ryske lansryttare oss allt närmare.
Petöfi såg sig om och ropade: »halt!» Och i detsamma
släppte han stigbygeln. »Skynda undan!» ropade han häf-
tigt. »Mig kan inte himlen sjelf rädda!» Dermed slet han
sig lös från det tag, min hand hade i hans kläder, och sprang
till venster in i ett majsfält, som sträckte sig uppåt berget.
Men han hade knapt hunnit 20 à 30 steg, då två kosacker
kommo sprängande efter honom. Jag såg, huru den ene
högg två gånger åt hans hufvud. Vid andra hugget föll Pe-
töfi till marken, och som han låg der, fick han det tredje,
dödshugget. »

Vajna frågade, hvad den stackars adjutanten gjorde i
det ögonblick då kosacken upphann honom i majsåkern, om
han icke sökte försvara sig med sitt svärd.

»Med sitt svärd? Han hade intet svärd, herre», svarade
702

Szkurka; »han hade intet vapen alls, inte en gång ett halm-
strå. Kosacken hade ej ens hunnit upp honom, när Petöfi
stannade —■ han måtte varit alldeles uppgifven af matthet.
— Han stod stilla tills den andre kom fram. Vid första
hugget föll han icke, men vid andra.»

Vajna tog Szkurkas berättelse i mycket noggrant öfver-
vägande och kom till den slutsats, att denne talat sanning:
hvad han relaterat om Segesvär-slaget, upprifvandet af un-
gerska armén, till och med att Hems vagn under den hastiga
reträtten störtat i ett moras samt generalens egen lifsfara be-
kräftade sig ju redan följande dagen. Två af Szkurkas hu-
sarkamrater funnos döde å slagfältet, den tredje var spår-
löst försvunnen. Petöfi hade deltagit i slaget civilklädd och
utan sidovapen, endast väpnad med ett engelskt jagtgevär,
hvilket han väl under stridstumultet förlorat. På hvad
Szkurka berättat angående Petöfi’s död kunde Vajna ej annat
än tro. Hvad skäl skulle Szkurka haft att fantisera hop
denna historia? Szkurka var en menig soldat, en vanlig, in-
skränkt bonde, hvilken icke hade en aning om den förlust,
som ungerska nationen lidit genom Petöfi’s död. Han visste
endast, att Petöfi varit general Berns adjutant och skrifvit
krigssånger, hvilka soldaterne i lägret brukat sjunga. Han
kände igen Petöfi, emedan man i fältkansliet gjort honom
uppmärksam på den der unge officeren med den utslagna
hvita skjortkragen. Att Szkurka ej fäste synnerlig vigt vid
Petöfi’s död, framgår deraf, att han först vid slutet af sin
berättelse om slaget, och liksom händelsevis, kom att nämna
sitt sammanträffande med adjutanten samt dennes öde; först
då Vajna frågade honom utförligare härom, ingick han i de-
taljer. Att en person sådan som Szkurka och endast ett
par, tre timmar efter slaget vid Segesvår skulle hittat på
historien om Petöfi’s död, ligger snart sagdt utom det tänk-
baras område. Petöfi, liksom Szkurka, kom att fly i en
annan riktning än den öfriga ungerska hären, och derföre
fans blott detta enda vittne till den store skaldens död.

»Jag tror» — slutar Vajna sin relation — »att Szkur-
kas berättelse är fullkomligt sann och sluter mig till den.»

För några år sedan besöktes slagfältet vid Segesvår af
en svensk, ingeniör Bergstrand, den under signaturen Kap-
703

ten Gulliver bekante spirituelle kåsören och reseskildraren.
Han beskrifver platsen såsom en öde, ouppodlad slätt. Flack-
heten afbrytes endast här och der af några popplar i grupp.
Vida omkring synes Skariatins minnesvård. Ett stycke der-
ifrån visade man för den besökande svensken det träsk,
hvari gamle Bem, svårt sårad i slaget, störtat och der han
dagen derpå händelsevis upptäcktes af en ungersk husar,
som såg generalens röda hattplym sticka fram mellan säfven.

Fältet skäres af den lilla floden Küküllö, och på dess
strand synas några höga stenrös. Under dessa rös, hvarpå
vandraren vanligen lägger ännu en sten, hvila de i slaget
den 31 Juli 1849 fallnes ben, och bland dem säkerligen ock
det jordiska af Ungerns störste skald. Den ryske officer,
numera generalen baron Heydte, under hvars uppsigt de i
slaget vid Segesvår fallne morgonen derefter j ordades, har
berättat, hurusom bland desse varit en ung man, dödad af
ett lansstign i bröstet. Han hade särskildt kommit att fästa
sig vid detta lik, emedan ur rockfickorna framstucko papper,
fullskrifna med ungerska verser; då kroppen nedkastades i
grafven, kastade Heydte dessa papper efter. Förmodligen
var detta lik Petöfi’s.

Redan omedelbart efter slaget blef på valplatsen Petöfi
efterspanad. Man varsnade der bland nattens och dödens
skuggor en smärt qvinnobild skymta fram och åter, och
klagoljud, som från en sårad eller öfvergifven hind, bröto
tystnaden.

Bland Petöfis förtrognaste vänner var grefve Teleki, då
och ännu en af Ungerns förnämste magnater. Dennes egen-
dom Kolto, belägen i en af Transsylvaniens skönaste ängder,
Lapos-dalen, gästades ofta af skalden, och ännu lefva flere
bland slottets betjening och godsets underhafvande, som min-
nas den vänlige och muntre »junker Sandor», såsom han
der kallades — sådana vackra visor han skref, huru han
red de ystraste hästarne och vid ziguenarmusikens toner
svängde om med flickorna.

Bland dessa flickor fans en helt ung ziguenerska, Pila
Aniko. Hon hade denna bländande skönhet, som är den
vanliga, flygtiga ungdomsgåfvan till hennes folkstams qvinnor.
Mellan Pila och den unge skalden uppstod ett kärleksför-
hållande, hvilket varade ej blott under en sommarvistelse å
slottet, utan äfven fortsattes under den följande. Från Petöfi’s
sida var det väl kanske blott en nyck, ett tidsfördrif, denna
704

kärlekshandel — någon allvarligare förbindelse kunde ju ej
ifrågasättas med en ziguenerska —, men hos henne var det
en verklig lidelse.

Då den tredje sommaren kom, blef Pila en dag upp-
kallad till slottet. Grefven lät henne då veta, att hon under
den närmaste tiden borde hålla sig aflägsen från Kolto. Pe-
töfi väntades dit, men denna gång med sin unga hustru.
Deras bröllopsresa skulle just ställas till Transsylvanien, och
på Kolto ämnade de tillbringa smekmånaden. För öfrigt
sände junker Sandor sin lilla bruna väninna de hjertligaste
helsningar tillika med nio blanka Maria-Theresia-dalrar, för
hvilka hon »till ett minne af honom skulle köpa sig något
vackert». Ziguenarflickan tog mynten, neg och försvann.

Man vet; att flere af Petöfi’s härligaste dikter skrifvits å
Kolto under de veckor han der vistades med sin brud.
Bland dessa dikter är ock den, som börjar:

Krig jag drömde om i natt, och ut till
krig magyaren kraftig maning fick :
som ett härbudstecken, liksom fordom,
blodigt svärd rundt hela riket gick.

Sig vid svärdets åsyn reste alla,
som en droppe blod än egde qvar.
Frihets dyre krans den striden gälde,
lumpet guld ej segerlönen var.

Drömmen blef verklighet, frihetskriget bröt ut. Den del
deri, Petöfi tog, är allmänt känd, det slut, han deri fick, är
nu vordet uppenbart.

Senaste delen af kriget tjenstgjorde Petöfi i Bem’ska
armékåren. Till samma kår hade ock hans vän, magnaten
å Kolto, slutit sig. Grefve Teleki var öfverintendent vid
denna armékår, och det utmärkta sätt, hvarpå han visste
anskaffa såväl lefnadsmedel som beklädnad, ammunition och
anspann m. m., bidrog i väsentlig grad till det ärorika fälttåg,
Bem gjorde i Transsylvanien. På en och samma gång, strax
efter Berns seger vid Szås-Sebes, blefvo de båda vännerne,
magnaten och skalden, framför arméns front af Bem egen-
händigt dekorerade med ungerska Förtjenst-orden (en silfver-
lagerkrans, som bars i krapprödt band). Efter krigets slut
flydde grefve Teleki öfver till England, der han genom gifter-
mål med en af landets förnämsta arftagerskor, lady Jane
Bickersteth, baronessa af Landsdale, blef stor godsegare samt
705

medlem af Öfverhuset. Hans unga makas död, under en
resa i Palestina, gjorde, att han ej återvände till England.
Han slöt sig till Garibaldi, hvilken då förberedde sin Marsala-
expedition. I denna expedition deltog Teleki, gjorde med ly-
sande tapperhet tjenst under den derpå följande befrielse-
kampanjen samt bär sedan den tiden ännu titel och rang af
general i italienska hären. Den utveckling, de politiska hän-
delserna i hans gamla fosterland under årens lopp tagit, för-
anledde slutligen, att äfven han mottog »amnesti» och åter-
fick sina konfiskerade gods. Han återvände till sitt stam-
slott, Kolto.

En dag anmäldes för grefve Teleki, att ett ziguenarband
kommit upp på borggården och önskade företräde hos ho-
nom. Det var det gamla bandet, som i forna dagar fått
vistas i hans skogar. Men de äldre voro borta, de på
1840-talet unga hade blifvit gamla och en ny generation
brunhyadt, svartlockigt vandringsfolk hade kring dem vuxit
upp. De berättade, att den österrikiske godsförvaltaren drif-
vit bort dem; de hade då begifvit sig långt in i Ryssland;
der hade de i många, många tunga år vandrat kring, tills
de förnummit, att deras gamle älskade grefve återkommit
till Kolto, och nu visste de, att de åter der skulle få skydd.
Bland de gamla var Pila. Grefve Teleki hörde berättas,
hurusom hon omedelbart efter slaget vid Segesvår begifvit
sig, under vilda klagorop, till den valplats, der hennes äl-
skade för sista gången synts. Der hade hon sedan flere
gånger under de följande åren varit synlig, och dit vallfärdar
hon ännu, trots ålderns bräcklighet, hvarje 31:ste Juli.

Häromåret var Maurus Jökai på besök hos grefve
Teleki å Kolto. Han fick veta, att Pila Anikö ännu lefde,
och önskade få se henne. Hon infann sig snart. Den en
gång så sköna flickan var nu förvandlad till en lutande, hex-
liknande gumma, det bruna ansigtet var fåradt och det for-
dom korpsvarta håret snöhvitt. Men ögonen lyste i all sin
forna, bedårande glans. Jökai frågade henne under sam-
talets gång, om hon mindes Sandor. Den gamla spände
ögonen i den frågande, hennes läppar skälfde, och hastigt
slet hon upp öfverdelen af sin torftiga klädning. På den
skrumpna barmen hängde i ett snöre nio Maria-Theresia-
dalrar... Fyratio års vandringar, ofta under bitter nöd,
under svält och köld, hade ej förmått skingra håns gåfva
till den en gång älskade, den öfvergifna, den trogna.

Ur Dagens Krönika. IX. 8.

47
Djupt rörd, tryckte Jökai den gamlas hand och lade
deri en frikostig gåfva. Derefter gick han in i ett sidorum
och nedskref i den stämning, hvari han kommit; ett poem,
hvilket han kallade: Den sista trogna.

I cypressers skugga slumrar skaldens ungdomsälskade,
den ljufva Etelka,* heter det; sedan länge hvilar den stolta
Bertha,** som försmådde hans hjerta, men mottog dess kär-
leksperlor; grafkullen hvälfver sig öfver Julia,*** hans maka;
men de lefva likväl, lefva så länge Ungern lefver, de lefva,
jemte alla de andra sköna och ädla ungerska fruar och jung-
frur, som skalden gifvit plats i sina dikters odödliga bilder-
galleri. En bild felas dock i detta galleri — slutar Jökai:

En bild der felas dock. Så skygg som hinden
en tärna genom Kollos skogar gick,
med rosor glödande på bruna kinden
och kärlek flammande i eldig blick.

Der solen, dalande i purpur, silar
sitt skimmer mellan trädens gröna nät
till skaldens möte ystert, vingsnabbt ilar
ziguenarflickans ungdomslätta fjät.	.

En bild der felas dock. Kring öde nejden
sin slöja mörka natten dragit, stum;
för län gese’n der tystnat vilda fejden;
för dyster enslighet den gifvit rum.

När flodens vågsvall hörs i midnattsmummel
och månen kastar ut sitt silfvernät
ses, staplande bland fallne hjeltars kummel,
ziguenargummans ålderstyngda fjät.

Den 31 Juli 1889.

Birger Schöldström.

* Etelka Czapö, död vid 16 års ålder och besjungen af Petöfi i
hans diktcykel »Cypressblad på Etelkas graf».

** Till Bertha Mednyanszky, hvilken tillbakavisat hans kärlek,
tillegnade skalden icke desto mindre samlingen »Kärleksperlor».

*** Julia Szendrey, död 1868.
Den 4 Augusti 1789.

kön drottningen i Trianon g af fester,
i nopkinskjol med pudradt hdr och kr ds;
mens slöe kungen satt och smidde Ids
och holst regerade bland städ och bläster.

Då var det, folket lade in protester,
slet sönder länkarna i sina bås,
och med ett jubelskri, som mer ej nas,
kungjorde jämnlikhet i öst- och vester.

En enda afton gjorde schack och matt
pd hvar je skranka, seg och orättfången,
som gärdat om ett ståndsprerogativ.

Hell dig, den nya tidens största natt,
då barnet mensklighet först kom till lif,
då verldsförsonarn föddes andra gången!

Adolf Lindgren.
Den 4 Augusti 1789.

Af

Otto Sjögren.

Liknelsevis skulle man kunna säga att 1789 års revo-
lutionsrörelse företedde sig i sin knoppning den 5 maj, i
sin blomma den 14 juli, i sin fruktsättning den 4 augusti,
ja äfven att den 5 okt. kom med »visnepolitikens» vinter-
stadium, hvarur framdeles en ny revolutionsvår skulle fram-
spira. Revolutionens årstider höllo sålunda 1789 temligen
jämna steg med naturens.

Vi skola här först taga i betraktande huru utvecklin-
gen försiggick från blomma till fruktsättning. Till slut nå-
gra ord om sjelfva fruktens mognad, art och värde.

Fruktämnet förefinnes ju redan i sjelfva blomman. Så
hörde också förklaringen af de mänskliga rättigheterna den
II juli nära tillsammans med Bastiljens stormning den 14;
det var ej tillfällighet, att dessa båda händelser följde i ti-
den så tätt på hvarandra, utan det var dubbelverkan af en
gemensam orsak, nämligen af hofvets försök att med va-
penmakt åstadkomma en kontrarevolution. Grefven af Ar-
tois var egentlige ledaren för den kontrarevolutionära ope-
rationsplanen, hvilken till utseendet var riktad mot Paris,
men i sjelfva verket mot nationalförsamlingen. En trupp-
styrka, ämnad att uppgå till 30,000 man och till största
delen bestående af besoldadt utländskt krigsfolk, sammandrogs,
till en början i tydligt syfte att afskära förbindelsen mellan
Paris och Versailles. Nu afskedades Necker; Broglie, trup-
pernas befälhafvare, inträdde i den nya kontrarevolutionära
709

ministèren, och trupperna började redan visa sig utanför
Versailles. Ärkebiskopen af Vienne, som för tillfället var
församlingens president, kände sig ej situationen vuxen, utan
nedlade utöfningen af sitt uppdrag, hvilket nu Lafayette
öfvertog, sedan han af församlingen valts till vicepresident.
Som sådan framträdde han med det efter nordamerikansk
förebild uppsatta utkastet till förklaring af »människans och
medborgarens rättigheter», hvilket af församlingen antogs
och sedermera utförligare redigerades. Sjelf berättade han
sedan för Thomas Paine, att han tagit detta initiativ, »på
det att, om nationalförsamlingen i den hotande stormen
ginge under, åtminstone spåren af hennes grundsatser skulle
undgå skeppsbrottet». Huru Paris samtidigt kände sig ho-
tadt och beredde sig till försvar, är i föregående häfte af
denna tidskrift framhållet. Det må påpekas att Paris vann
segern öfver trupperna mindre med vapenmakt än med en
älskvärdhet, som icke sparade på välfägnad och allehanda
lockmedel för att vinna dem på folkrörelsens sida; det vi-
sade sig då vara, hvad presidenten Carnot nyligen fram-
hållit vid expositionens öppnande, »denna beundransvärda
stad, som förstår att behaga och förnöja lika väl som att
arbeta och kämpa. » Men fastän mänga soldater redan gått
öfver på parisarnes sida eller voro villiga att göra det, var
ett anfall ändå att befara. Bastiljens stormning var då in-
galunda en sådan tom paraddemonstration som herr Wirsén
nyligen i Vårt Land velat låta påskina. Bastiljenvar en be-
fäst plats af stor vigt, i hvems händer den än var, och om
tornen för tillfället endast hade ett fåtal fångar, så var der
ju så mycket mera godt om fängelserum, för den händelse
Paris blifvit angripet och besegradt. Hvilken afgörande
verkan Bastiljens eröfring fick på hela den förut hotande
situationen, är också tillräckligt bekant.

Liksom förklaringen af de menskliga rättigheterna och
stormningen af Bastiljen med hvarandra organiskt samman-
hörde som yttringar af samma motståndskamp, så gåfvo de
också i förening uppslaget till privilegiernas afskaffande
den 4 augusti. Den förra utgjorde nämligen den antagna
förutsättning, hvarur nämda afskaffande bief en teoretisk
slutföljd; den senare ledde genom det gifna föredömet till
händelser, i följd af hvilka samma åtgärd blef praktisk nöd-
vändighet. Både på det teoretiska och på det praktiska
området framstod här Lafayette som frihetsrörelsens seg
710

rande förkämpe mot grefven af Artois; äran af privilegier-
nas upphäfvande tillkommer sålunda honom i väsentlig mon,
om han än icke tog någon aktiv del i sjelfva beslutet
derom.

Att revolutionen i sitt nydaningsverk utgick från teo-
retiska förutsättningar och ur dem drog logiska slutföljder,
har ofta blifvit skarpt klandradt; detta klander var den
gamla »historiska skolans» doktrinära jargon och har sedan
blifvit från reaktionärt håll gång på gång omtuggadt. Wal-
ter Scott anmärker, att nationalförsamlingen, »utgående från
abstrakta läror om allmänna rättigheter, deducerade de från
dem utgående reglerna för den praktiska lagstiftningen all-
deles så, som det säges, att skeppen på de franska skepps-
varfven byggas efter en abstrakt matematiks principer,
hvaremot de i England snarare äro eller blifvit bygda efter
tekniska och mekaniska grunder». Ja, sir Walter, det är
ej sagdt, att de franska skeppen derför voro sämre än de
engelska. Hvar fågel måste sjunga efter sin näbb, hvarje
nation handlar efter sitt skaplynne och sin historiskt gifna
ställning. Det hade af ålder varit för Frankrike eget att
bygga sina statsförfattningar ungefär som det bygde sina
skepp: den gamla feodalismen utvecklade sig här mer sy-
stematiskt än annorstädes, en total omstöpning fick sam-
hällsskicket af Filip den sköne, en annan af Ludvig XI,
en tredje af Richelieu, Mazarin och Ludvig XIV. Här fun-
nos således ej, såsom i England, fasta samhällstraditioner
att respektera och reformera, men Frankrike hade århun-
draden igenom varit stormakt ändå och haft författningar,
som hvar för sin tid passat förträffligt. Nu gälde det åter-
igen att bygga statsskeppet efter en ny tids fordringar.
Det kom då an pä om de der »principerna» visade sig
strängt riktiga i enlighet med tidens rättsmedvetande. Och
det måtte de väl hafva gjort, eftersom de af nationalför-
samlingen faststälda lagstiftningsgrundsatserna mer och mer
blifvit den grundval, på hvilken det moderna Europas stats-
rätt bygger och bor.

Var än Bastiljens stormning som militärisk bedrift en
föga betydande händelse, så fick den stor betydelse som
en lystringssignal, hvarefter hela landsorten rättade sig.
Landsorten drogs in i den stora rörelsen, och derigenom
fick revolutionens yxa den tunga järnmassa som gaf kraft
åt hugget från den skarpslipade eggen. Om despotismen
711

i Frankrike kändes tryckande, så berodde detta till jämfö-
relsevis ringa del på konungen och hofsocieteten ; värre var
systemets genomförda utgrening i landsorterna, hvarigenom
»hvarje ort hade sin Bastilj, hvarje Bastilj sin despot».
Landsortsaristokratien, som lydigt böjde sig för denna de-
spotism och med den gjorde gemensam sak, fick som er-
sättning derför behålla alla de medeltida feodalrättigheter, hvar-
igenom den underlydande befolkningen blef både rättslös
och utarmad, ja hade äfven fått dem ökade med nya. Så-
lunda fortbestod godsegarnes feodala domsrätt med dithö-
rande slottsfängelser, tortyrmedel och godtyckliga miss-
handlingar. De orimliga pålagor som utkräfdes både af
statsverket och af godsegarne, äfvensom landtbefolkningens
ytterliga utarmning i följd deraf, hafva förut i denna år-
gång af vår tidskrift påpekats, äfvenså de skriande miss-
bruk hvilka blefvo en följd af de barbariska jagtlagarne, af
dufslagsrätten och annat mer. Der till kommo de mången-
städes hittills bibehållna feodala »rättigheter», hvilka i den
råaste form skymfade människorätt och människovärde. Ej
underligt då att förklaringen af de mänskliga rättigheterna
förnams i landsorterna som ett evangelium och att fältropet
»Ned med Bastiljen!» öfverallt fick sitt återskall i ropen
»Ned med bastiljerna!» Landsorterna uppreste sig; slot-
ten uppgingo i lågor, slottsarkiven förstördes, utskylderna
erlades ej mer, och den uppskrämda landtadeln började ut-
vandra.

Då rättighetsförklaringen föredrogs i nationalförsamlin-
gen, anmärktes från högern, att äfven en förklaring af skyl-
digheter borde medfölja. Lafayette svarade då, att erkän-
nandet af andras rättigheter i sig innefattade medgifvandet
af ens egna skyldigheter. Det kunde tilläggas, och då som
ett svar på detta från högern sedan ofta upprepade inpass,
att det underlydande folket städse fått sina skyldigheter
noggrant inpräglade; de hade nogsamt förklarats från pre-
dikstolarne, i religionsundervisningen, i arrendekontrakten,
i tillämpningen af de många strafflagarne. Men det var
herrarne, som behöfde upplysas om sina skyldigheter och
det skedde just genom påminnelsen om de undeilydandes
rättigheter.

En sådan upplysning hade väl gifvits förut, och det
grundligt nog, men i tillämpningen dittills föga beaktats.
En af de vigtigaste faktorerna i den literära rörelse, som
712

föregick revolutionen, var nämligen den af fysiokraterna
förfäktade nationalekonomiska uppfattningen, som just gick
ut pä den jordbrukande befolkningens lyftning och frigö-
relse. Quesnay (professor i Paris, död 1774) gaf upphof-
vet ät denna skola, hvilken ansåg nationalrikedomen ligga
i jordens alster; de som genom odling frambragte dessa
voro för denna uppfattning de »producerande», mot hvilka
de öfriga stodo som »konsumerande». P'ysiokratien, »natur-
herradömet», skulle nu bestå deri, att de producerandes bä-
sta främjades, om än på de konsumerandes bekostnad.
Som oafvisliga kraf framstäldes lifegenskapens och hofve-
riets fullständiga afskaffande, likställighet inför lagen, upp-
häfvande af skråtvånget, afskrifning af grundskatter och feo-
dalonera; den sociala revolutionen, hvilken, ehuru ännu föga
bemärkt, redan gick hand i hand med den politiska, hem-
tade sålunda från början sina vapen ur den fysiokratiska
statsekonomiens rustkammare. De maktegande voro vid
denna tid sjelfve fysiokrater och hade accepterat sitt sy-
stems slutföljder; att de ej redan tillämpat dem kom sig
endast deraf att intressena hos dylikt folk ofta äro mäkti-
gare än idéerna.

Nu måste något göras för att lugna det upprörda
landtfolket. Många hoppades, att en offentlig uppmaning
från den högtärade nationalförsamlingen skulle räcka till
för att besvärja stormen. Men man fann snart att sådant
ej kunde ske, om ej församlingen också beredt uppfyllelse
åt fordringar hvilka hon sjelf likaväl som filosofer och na-
tionalekonomer redan erkänt som rättmätiga. Länga för-
handlingar öfver svårfattliga författningsfrågor var det nu
ej rådligt att föra; man fann det vara hög tid att natio-
nalförsamlingen med åsidosättande af teoretiska undersök-
ningar fort toge sig för att pröfva och besluta hvad rätt-
mätigt och nödigt vore för att lugna de upprörda sinnena.

Under sådana förhållanden sammanträdde nationalför-
samlingen på aftonen den 4 augusti. Hon plägade hvarje
dag hälla tvä sammanträden. Det ena egde rum under
förmiddagstimmarne, och då buro öfverläggningarna i all-
mänhet en prägel af lugn säflighet. Det andra började kl.
5 e. m. Det var ej utan, att nationalförsamlingens leda-
möter då ibland befunno sig i en viss festmiddagsstämning
och i det draget åtminstone röjde de en viss likhet med
»första kammarens» ledamöter i ett visst annat land. Den
713

4 augusti hade man verkligen hållit något festligt »zweck-
essen», och nationalförsarhlingen befann sig derför på efter-
middagen till stor del i ett rätt upprymdt tillstånd. Man
hade måhända annars ej fullt så enhälligt och entusiastiskt
afstått fråno rättigheter, som så nära berörde de egna in-
tressena. Åtminstone hade väl högeroppositionen gjort sig
bättre hörd. Der funnos också en mängd kringsigtiga op-
portunister, som »likt mjölnaren i sagan kunde skryta med,
att, fastän de ej förmådde styra vindens kosa, kunde de lik-
väl ställa qvarnvingarne så, att de sjelfva hade gagn deraf,
blåsa från hvad håll det ville». De skulle nog under en
förmiddagssession ej hafva försummat att anlita sin kom-
promissfärdighet.

Den föga bemedlade vicomte de Noailles (Lafayettes
frände) inledde diskussionen med en högstämd erinran om
stundens kraf. Den rike hertigen af Aiguillon skildrade
derefter den fattiga landtbefolkningens lidanden med sådan
vältalighet, att många af de närvarande rördes till tårar.
En mängd drag af feodalrättigheternas medeltidsbarbari
meddelades; så omtalade Lapoule från Franchecomté, att
i några trakter af hans hemort qvarstod en rättighet för
godsherren att vid hemkomsten från jagten uppskära magen
på två af sina underhafvande för att deri värma sina fry-
sande fötter. »Bort med feodalrättigheterna!» blef nu det
lösensord, som ljöd genom det ena anförandet efter det
andra, och de närvarande medlemmarne af adeln, äfven de
mest högersinnade, förstodo denna vink och hörsammade
den. »Är det från oss personligen, som nationen väntar
uppoffringar», sade markis de Foucault, »så varen förvis-
sade, att I ej förgäfves vädjen till vårt ädelmod. Vår hög-
sta åstundan är att i det yttersta försvara monarkiens rät-
tigheter, men vi kunna slösa med våra enskilda och per-
sonliga intressen. »

Från adelns privilegier kom turen till kyrkans. »Gu-
domen är medborgare hos människoslägtet», utropade abbé
Fouchet, »och det andliga ståndet måste derför dela lika
lott med det verldsliga.» Sålunda afstodos annater, pre-
benden, jura stolæ och andra sådana förmåner. Att det
andliga ståndet alltjämt besatt »stor klokhet i verldsliga
ting», röjde sig emellertid äfven nu, midt under uppoffrin-
gens hänförelse. Man afstod nämligen ej reelt från tion-
den, utan betingade sig, att den skulle, ehuru för billigt
714

pris, få lösas af de jordegare, hvilka voro skyldige att er-
lägga den.

En uppoffringsyrsel hade nu bemäktigat sig hela för-
samlingen ; alla täflade med hvarandra om att afstä från
privilegier och företrädesrättigheter; enhvar sökte utmärka
uppoffringen af sina anspråk med några minnesvärda om-
ständigheter, som ej varit förenade med någon föregående
uppoffring. Sålunda föll snart hela, länsväsendet med allt
hvad dertill hörde, och af kyrkans »härligheter» var ej myc-
ket qvar. Då man ej längre hade ståndsrättigheter att af-
stå, grep man sig an med korporationernas prerogativ, med
handtverkens skråmonopoler, med städernas privilegier, slut-
ligen äfven med de förmonsrättigheter, som innehades af
särskilda provinser, såsom Normandie, Languedoc m. fl.;
allt nedlades som offer på fosterlandets altare. Hela det
gamla franska feodalsamhället, som nu föll, var sedan lång
tid tillbaka en genommurken ruin; det behöfde nu endast
en i upprymd stämning gifven knuff för att sammanstörta
och aldrig mer resa sig.

Då församlingen vid kl. 2 på natten blifvit färdig med
dessa epokgörande beslut, höjdes ett ihålligt bifallsrop, som
varade en god qvart. Derpå höjdes ett »Lefve konungen!»
åtföljdt af beslutet att förklara honom för den franska folk-
frihetens grundläggare och fira händelsen med afsjungandet
af ett te deum. Den märkvärdiga dag som så slöts kal-
lades af de hänförde »offerdagen» (journée des sacrifices).
De missnöjde eller ångerfulle kallade den »narridagen»
(journée des dupes), ty nog blefvo många af hänförelsens
smitta narrade att för sig och sina kommittenter afstå vida
mer, än de vid lugnare besinning kunnat förmås till. Bi-
fallsropen, hvarmed de fattade besluten af de beslutande
helsades, återskallade emellertid snart i hela Frankrike.
Vidunderliga, under århundraden orättvist tolererade miss-
förhållanden voro på en gång, liksom genom ett under,
bortstrukna, och en morgon af storartad pånyttfödelse tyck-
tes skimra.

Det fans emellertid missnöjde som tyckte att man gått
alldeles »för fort»; mången kände efteråt rätt smärtsamt
svedan af sitt stånds eller sin korporations gjorda uppoff-
ringar och instämde med Revarol, som menade, att natten
den 4 augusti varit »egendomens Bartholomæinatt». Bailli,
Mirabeau och Sieyès, som i början varit rörelsens främste
715

koryféer, hade nu blifvit efter och hörde till de missnöjde.
Bailli ömmade för ämbetsmannamaktens prerogativ; han
fann besluten af den 4 augusti »sammanhopade och öfver-
ilade», ledande till »upplösning af alla band, försvagande
af all ordning». Mirabeau kunde ej fullt slita sig lös från
sina adliga medbröders åskådningssätt och intressen. Han
hade under debatten manat till besinning och till »hänsyn
för egendom, fornhäfd och skattebehof». I sitt tidnings-
organ, Courier de Provence, gaf han surmulet en kalldusch
åt det allmänna jublet. »Den som känner», yttrades här,
»stora församlingars natur, deras ibland dramatiska hänfö-
relse, det förföriska i bifallsstormen, äran af personlig oegen-
nytta, den ädla berusningen af eldad sinnesrörelse — han
förlägger allt, hvad i denna session förefaller utomordent-
ligt, inom klassen af hvardagliga företeelser ; församlingen
befann sig i en elektrisk hvirfvel och stötarne följde tätt
på hvarandra utan mellanrum.» Den 7 augusti upprefs
beslutet om tionden, hvilken nu alldeles afskaffades. Det
var mer än abbé Sieyès kunde smälta, och han öfvergaf
nu den revolutionära riktning, hvilken han genom sin mot
adeln riktade skrift »Hvad är det tredje ståndet» först bru-
tit väg för. »I viljen blifva fria», utropade han, »och för-
stån icke att vara rättvisa ; hade jag förutsett denna vänd-
ning af revolutionen, skulle jag ej hafva blandat mig deri.»
Mirabeau, som ej utan skadeglädje såg abbéens trångmål,
var genast färdig med den bittra repliken: »Det var ni,
som lössläppte den bundne tjuren, och nu beklagar ni er
öfver, att han stångas.»

Nationalförsamlingens den 4 augusti fattade beslut kun-
gjordes i ett vidlyftigt dekret, innefattande 19 artiklar. Art.
i börjar med den stolta ingressen: »Nationalförsamlingen
afskaffar fullständigt hela den feodala regimen» samt inne-
håller de allmänna vilkoren för afskaffandet. Först går man
till rätta med adelsprivilegierna. Art. 2 handlar om duf-
slagen ; dufvorna skola under bestämd tid hållas i förvar,
om egaren ville afhemta och föda dem, men sedan skulle
de »betraktas som villebråd». Art. 3 afskaffar det adliga
jagtmonopolet, art. 4 den feodala domsrätten, art. 5 och 6
åtskilliga slags onera och grundräntor; art. 7 förbjuder säl-
jandet af domare- och municipalämbeten samt stadgar, att
»rättvisan skall skipas afgiftsfritt». I art. 8 och 9 samt 12—
14 afskaffas kyrkliga privilegier och sportler. Art. 10, som
berör provinsprivilegiernas ömtåliga ämne, är affattad i öf-
vertalande ton så här: »Då en nationel författning och all-
män frihet är för provinserna förmonligare^ än de privile-
gier några af dem åtnjuta och hvilkas uppoffring erfordras
för en helgjuten sammanslutning af rikets alla delar, stad-
gas att alla särskilda privilegier, gifna åt provinser, kanto-
ner, städer och kommuner . . . oåterkalleligen afskaffas och
för framtiden inbegripas i alla fransmäns gemensamma rät-
tigheter. » Art. ii stadgar, att »alla medborgare utan af-
seende på börd ega tillträde till alla kyrkliga, civila och
militära ämbeten». Art. 15 berör frågan om reducering af
pensionerna. Till slut komma jubelartiklarne. Art. 16 för-
ordnar att en medalj skulle slås »till åminnelse af de stora
och vigtiga beslut som till Frankrikes lycka fattats», och
att te deum skulle sjungas i rikets alla kyrkor. Art. 17
proklamerar Ludvig XVI som »restaurateur de la liberté
française». Art. 18 förordnar om uppvaktningen hos ko-
nungen, till hvilken borde hemställas om afsjungandet af
ett te deum i slottskapellet, der nationalförsamlingen man-
grant skulle infinna sig. Art. 19 är senare tillagd med
hänsyn till det kungliga utlåtandet.

Då besluten af den 4 augusti, under de följande da-
garne supplerade och slutredigerade, den 13 aug. framlades
för konungen till stadfästelse, kom högstdensamme i en ej
ringa förlägenhet. Motsatte han sig dem, skulle han råka
i harnesk mot nationen och synas likgiltig for det allmänna
bästa; stadfäste han dem, skulle han stöta från sig hofvet,
adeln, ja hela denna »le monde» som dittills trott sig vara
Frankrike och sedermera tänkte göra detta land ett så stort
spratt genom sin utvandring. Han lät uppsätta ett utta-
lande, hvari han berömde nationalförsamlingens ädla vilja
och goda uppsåt, men bifogade åtskilliga anmärkningar och
särskildt framhöll, att de fattade besluten egentligen vore
titeltexter till en mängd lagar, hvilka hvar för sig fordrade
omständlig undersökning och försigtig redigering; det var
således både »de obotfärdigas förhinder» och »uppskof för
tids vinnande». Nationalförsamlingen tog då den fintliga
utvägen att förklara de fattade besluten för allmänna grund-
satser, hvilka ej behöfde konungens stadfästelse; vid utar-
betandet af de särskilda lagarne skulle deremot konungens
anmärkningar tagas i beaktande. I sådant syfte tillädes
art. 19 till beslutet af den 4 augusti. För att öfva ytter-
717

ligare påtryckning slutredigerade man (20 aug. och följande
dagar) förklaringen af de mänskliga och medborgerliga rät-
tigheter. Som en populär återklang af stämningen den
4 augusti ljuda slutorden: »Då nationalförsamlingen vill
uppsätta den franska konstitutionen efter dessa grundsatser,
afskaffar den oåterkalleligt alla de inrättningar, som kränka
friheten och likställigheten. Det gifves ingen adel, intet
pärskap, ingen ärftlig klasskilnad mera, ingen rangskilnad
mellan stånd, intet länsväsen, ingen patrimonial domsrätt,
inga riddarordnar, korporationer eller rangtecken, som er-
fordra adelskap, öfverhufvud ingen annan superioritet än de
lagliga myndigheternas vid utöfvandet af deras funktioner.
Intet offentligt ämbete kan hädanefter köpas eller ärfvas.
Hvarken för någon samhällsklass eller för någon enskild
medborgare finnes vidare något privilegium eller något un-
dantag från alla fransmäns gemensamma rätt. Inga skrå-
föreningar finnas vidare till. Lagen känner ej till några
kyrkliga ordenslöften eller andra dylika förpligtelser, som
strida mot naturlig rätt eller gå utom statsförfattningen.»

Konungens krångel med stadtästelsen bidrog att föra
vetofrågan upp på dagordningen, och så närmade man sig
»visnepolitikens» stadium. Man hade emellertid stält sa,
att han just genom sina anmärkningar liksom gifvit på hand
erkännandet af de beslutna grundsatserna af den 4 augu-
sti. Formligen gafs detta erkännande dock först den 20
september. Förklaringen af rättigheterna beqvämade han
sig att stadfästa först den 6 oktober, då slottet i Versail-
les var belägradt af de revolutionära folkmassorna.

Privilegiernas undanrödjande var den egentliga frukten
af 1789 års revolutionsrörelse. Reformen mognade lätt för
tiden, ty tiden var redan mogen för reformen. Tidsandan
var i Frankrike fullt modern, långt innan institutionerna
blefvo det. Feodalrättigheterna qvarstodo som en anakro-
nism ; det var en endast genom despotismens makt bibe-
hållen orimlighet, att de ej borttagits långt förut, och de
föllo derför genast, så snart despotismens stöd brast. De
båda privilegierade stånden, hvilka nu betraktades hardt
när som antediluvianska tillvarelsetyper, ingåfvo hvarken
aktning eller fruktan. »Ju öppnare aristokratien framträdde»,
skref Paine, »desto mer gjorde den sig föraktad; det rådde
hos flertalet en märkbar fånighet, en brist på själsodling,
ett vidunderligt skaplynne, som, då det ville gälla för mer
718

än medborgare, blef mindre än människa. Ståndet förlo-
rade mer genom förakt än genom hat; det blef mer ut-
skrattadt som åsna än fruktadt som lejon.» Under debat-
ten om tionden afhördes kleresiets klagomål med föraktlig
tystnad eller besvarades med bittert spe ; man lät förstå att
de klerikale ej hade något deltagande att påräkna hos mas-
san af nationen, och undrade öfver, att de talade »såsom
de der hade makt att förorätta». Öfver hela det bildade
Europa väckte nationalförsamlingens beslut det lifligaste bi-
fall, och literaturen blef derigenom revolutionsvänligt stämd,
hvilket fortfor, ända tills septembermorden medförde ett
omslag. Frukten har också visat sig hafva grobara frön;
ingen reaktion har kunnat utrota den, och grundsatserna
af den 4 augusti hafva mer och mer gjort sig gällande hos
vesterlandets alla folk, ja äfven sträckt sina verkningar till
den byzantinska östern.

Man har ibland förklarat frukten vara af dålig art,
emedan den tillkommit genom våldsamt öfvergrepp frän na-
tionalförsamlingens sida och genom sin så beskaffade art var eg-
nad att framkalla nya revolutionära våldsamheter. Öfvergrep-
pet skulle då hafva bestått deri att församlingens medlemmar
på eget bevåg afstått sina principalers och korporationers
rättigheter. Men man är ju annars så ifrig att frånkänna
valmännen rätt att meddela representanterna något slags
bindande instruktioner, och då får väl detta frånkännande
gälla äfven här. Beslutet skulle vidare utgjort ett ingrepp
mot »egendomen», men så förhåller det sig ju också med
andra sociala och ekonomiska reformer, hvilka vunnit er-
kännande, äfven då de varit mindre berättigade än denna.
Man kan ej heller neka att beslutet tillkommit i fullt laga
form, då det, af nationalförsamlingen enhälligt fattadt, af
konungen omsider stadfästes. Att det genom sin våldsam-
het gaf upphof till andra våldsamheter, är ej sant : verkliga
förhållandet var alldeles motsatt. Uppresningen i lands-
orterna stillades just i följd af den stora reformen och na-
tionalförsamlingen sjelf röjde dervid genom sitt ingripande
vid flere tillfällen, att den fått en större auktoritet. Det
blef också fred mellan nationalförsamlingen och hofvet. Fri-
hetsvännerna inom församlingen ansågo nämligen nu striden
med rojalisterna utkämpad och ville förklara revolutionen
afslutad, sedan den nya författningen blifvit uppförd på
grundvalen af de den 4 och 11 augusti fattade besluten,
719

hvilka sålunda förde med sig det jämförelsevis större freds-
lugn, som i två och ett halft år derefter rådde. Att stor-
men ånyo bröt ut 1792 och då kullstörtade sjelfva tronen,
var ej nationalförsamlingens fel och framkallades ej genom
några öfvergrepp från hennes sida; tvärtom sträfvade hon
med framgång, så länge hon existerade, att vidmakthålla
lugnet och stödja det konstitutionela konungadömet. Fruk-
ten måtte väl då hafva varit af någorlunda god art redan
från början.

Reformens värde har äfven blifvit bestridt. Man har
föreburit, att ståndsskilnad och klassföreträden skulle vara
nödvändiga för samhällets trefnad och bestånd. Men då
vore det ju oförklarligt att hvar gång folkets stämma fått
göra sig hörd, har den alltid med styrka uttalat sig mot
denna ståndsskilnad, dessa klassföreträden, att deras upp-
rättande eller återinförande alltid alstrat ett utbredt miss-
nöje, men deras borttagande alltid helsats med liflig belå-
tenhet. I sjelfva verket är äfven här förhållandet alldeles
motsatt : stater hafva gått under (t. ex. Polen och det tysk-
romerska riket) just i följd af den långt drifna utbildningen
af ståndsskilnader och klassföreträden, men hafva föryng-
rats och stärkts (t. ex. Frankrike under revolutionen, Preus-
sen efter Jenaslaget, Spanien efter Ferdinand VII, Italien
under sin nya enhetstid) just genom deras minskande eller
borttagande. Karakterens, intelligensens och duglighetens
adel är den enda, som har rättsgrund och gör sig städse
gällande; all annan aristokrati måste falla. Och derför jubla
vi, hvar gång det ringer i stormklockan för att störta per-
soner eller korporationer, som orättmätigt häft sig upp för
att trampa sina likar under fotterna.
Raffaëllî:

Från verldsutställningen i Paris.

Raffaëllî.

Af Emil Hannover. *

En af hans taflor heter Två smeder.

Scenen är i lusthuset i en värdshusträdgård. Två sme-
der stå vid bordsändan utanför lusthuset, de sträcka på
samma gång hvar sin hand ut efter det glas vin, som
de slagit i ur en flaska. Den ena smeden är en sextioårs
man med hvitt skägg och kal hjessa, den andra en trettio-
åring; vissa likheter i ansigtsform och kroppsbyggnad tyda
på att de äro fader och son. De äro komna direkt från
smedjan; bägge äro barhufvade, bägge ha förskinn och upp-
kaflade ärmar, fatta i takt och på samma sätt sina glas
alldeles som de gjorde i går, alldeles som de skola göra i

* Vi ha härmed nöjet att för våra läsare presentera en dansk
konstkritiker.	'
721

Två smeder.

Efter tafla af Rafiäelli.

morgon, ty de komma här tvifvelsutan på samma ställe, vid
samma tid hvarje dag, tunga i sina stora kroppar efter ar-
betets vedermödor.

Man kan se på deras starka armar, att det är arbetare;
man kan se på deras ögon — utan ögonhår och med den
skarpa blicken — att det är smeder.

Ur Dagens Krönika. IX. 8.	4:8
722

Men det är mera än arbetare, mera än smeder. Det
är menniskor — med en nedtryckande allvarlig blick på
tillvaron, tysta, inåtvända, tungsinta menniskor, hvilka för
hvarje år få en skrynkla i pannan och många skrynklor i
sinnet. De begagna ej många ord och ha lika så få tankar
för hvad som går utöfver den nedtyngande och tärande
tanken på utkomsten — en tanke, som präglat dessa men-
niskor med ett slött och obevekligt allvar. Rafïaëlli har
förstått detta allvar. Han har funnit det högtidligt att denne
fader och son stodo här sida vid sida. Sonen som en bild
af fadern i dennes ungdom, fadern som en bild af sonen i
dennes ålderdom. Sonen är en smula längre än fadern,
men tiden skall böja hans rygg, liksom den böjt dennes,
och tiden skall gifva honom det hvita håret och den kala
hjessan. För öfrigt är det ingen skilnad mellan dem båda,
de äro två menniskor, men de illustrera ett lif.

Och det är lifvet sådant det fysionomiskt afspeglar sig
som fängslar Raffaëlli, lifvet bland de ringare, särskildt bland
arbetarne, han, som är arbetarnes målare, söker upp dem
för deras egen skull och icke för deras pittoreska syssel-
sättningar. Hvad andra kulturmenniskor gemensamt be-
nämna arbetare, det är för honom en samling af individuali-
teter. Han finner sådana först och främst derför att de
äro till, därnäst derför att hans särskilda art och begåfning
föra honom till dem och slutligen i kraft af en god portion
vilja och sjelfdanad teori.

Han har i ett par småskrifter — för resten utan
större literärt värde — nedskrifvit sin mening om några an-
dra konstnärer och om det som han anser för konstens
uppgift; och man kan här lära känna hans teori. *

* Catalogue illustré des oeuvres de Jean François Raffaëlli,
exposé 28 Avenue de l’Opéra, suivi d’une étude des mouvements de
l’art moderne et du beau caractériste. Paris 1884.

Conference faite par M. J. F. Raffaëlli au palais des beaux
arts de Bruxelles, le 7 Février 1885.

Om den förra skriften förklarar Raffaëlli i ett förord »att den
är det fjerde kapitlet af en bok om konstens filosofi, som snart skall
utkomma». Den har dock aldrig utkommit. Det »fjerde kapitlet»
vittnar icke om mycken filosofisk tankestyrka: den är högst oklar,
om än icke utan fina och personliga iakttagelser.

Den andra skriften gör icke anspråk på att vara mer än ett
kåseri, men är rik på goda idéer.

Den första skriften är utsåld i bokhandeln, den andra har aldrig
varit i bokhandeln och är endast tryckt i 100 exemplar.
723

Han förkastar uppfattningen l'art pour l’art; han vill
ha den ersatt med uppfattningen l’art pour l'utile. Han vill
så, derför att han vill att konsten skall lemna sitt bidrag
till erfarenheten, till att lära att förstå och särskilja från
hvarandra sådana tillvarelseformer, hvilka — såsom arbe-
tarnes — oftast betraktas som en korporation. Han med-
gifver ingen annan konst rätten att existera än den, i hvil-
ken det är sagdt något nytt och personligt i skarp och
åskådlig form. Han vill att det skall vara en tanke och en
filosofi i hvarje konstverk — detta så att förstå, att konst-
närens egén uppfattning skall genom duken meddela sig till
åskådaren. Han önskar icke konsten i partiers och tenden-
sers sold, han vill ha den blott som uttryck för uppfatt-
ningen af individen. Han önskar en individuell behandling
af det individuella, en menniskas sympatiska och klara upp-
fattning af en annan. Han begär att hvarje konstnär skall
sysselsätta sig blott med det som ligger hans hjerta person-
ligen nära för att sålunda blifva ett slags sjelfkallad defensor
för det väsen, han valt att skildra. Han sjelf har blifvit ar-
betarnes, i andra ledet den lägre borgarklassens defensor, i
det han blef deras målare. Jag känner föga om hans lif,
intet af hans person, men af hans småskrifter har jag lärt
känna honom som en god demokrat, som en friboren, fritt
tänkande och fritt forskande man med ett känsligt hjerta,
men med ännu mera sund uppfattning af den mindre lyck-
liga delen af sin tids slägte. För hans ovilkorligen tillför-
litliga intresse för de små i samfundet borgar först och
främst hans ärliga konst och vidare månget uttryck i hvad
han skrifvit. Han säger sålunda på ett ställe, att han icke
förstår dem, som måste upp till tinnarne af mensklig intelli-
gens, för att se hur stor menniskoanden är. Han finner i
sin nation »menniskorasens härliga skönhet» fullt ut så väl
uttalad hos »de små, de barbenta, de allra fattigaste».
»Alla», säger han, »hafva de ansträngt sig, alla äro de
segerherrar, som i förhållande till sina anlag hafva kämpat
med själ eller kroppsliga krafter. Hvad de kämpat för är
friheten». Och Raffaëlli älskar friheten icke blott derför att
han sjelf är en frisinnad man, men också derför att han i
friheten tacksamt hyllar ursprunget till den oberoende mensk-
liga karaktären — individualiteten. Han betraktar denna
som konstens värdigaste uppgift och det är på den hans
egen konst helt och hållet hvilar.
724

Caractérisée kallar han denna sin konst, och han me-
nar dermed helt enkelt, att den griper och fasthåller det
som är egendomligt för individen. Han rycker derför arbe-
taren ut ur den ram; hvari andra målare med förkärlek sätta
honom in. Han tager honom ut ur verkstaden, bort från
kamraterna, ut från den bakgrund han delar med så och så
många andra. Det är icke droskan utan kusken, icke äss-
jan utan smeden, icke värdshuset utan fyllbulten, icke fältet
utan fältarbetaren han vill måla. Han beter sig sålunda,
derför att han vill vara arbetarens och icke arbetets må-
lare. Han vill i arbetaren framställa en menniska och icke
ett redskap, och han gör detta på bekostnad af allt annat.

Lyckligtvis har han förmågan, som han har viljan och
han förmår att uttrycka precis hvad han vill. Låtom oss
föreställa oss att han skall börja målningen af en tafla, t.
ex. den rökande arbetaren, som sitter framför sitt tomma
glas på ett landtligt värdshus och med sin lilla inslumrade
dotter vid sidan. * Låtom oss vidare tänka oss att han just
nu skall måla arbetaren. Då börjar han med att söka det
mest individuella i den individualitet, som i följd af hans
samhällsbetraktelse skall och måste finnas hos den person
han har framför sig. Jag tror att förståndet hos Raffaëlli
i ett ögonblick sådant som detta har ett väldigt öfversteg
öfver känslan. Jag tror att han i långt högre grad förstår
att drag efter drag återgifva sin modell än att omedelbart
genom sina sinnen tillegna sig densamma. Och i hans för-
måga att finna och bringa på duken de drag, hvarigenom
individualiteten stort och kraftigt afspeglas, deri ligger då
hans geni. Han har denna förmåga gemensamt med Dou-
mier och vissa andra af de stora karikatyrtecknarne, ty
karikatyrens princip är att taga det väsentliga i fysionomien.
Han följer alltså verkligen karikatyrtecknaren ett stycke på
väg, men när denne derefter öfverdrifver det väsentliga
för att åstadkomma en komisk verkan, då följer Raffaëlli
honom icke längre utan slår in på en väg, som icke förer
till förlöjligandets? utan till den allvarliga uppfattningens do-
mäner. Detta sker i kraft af hans samfundsuppfattning,
enligt hvilket intet är fult, intet hemfallet åt löjet, allt vär-
digt att skildras konstnärligt strängt och allvarligt, blott det
inrymmer någon egendomlighet.

* Från Salongen 1886; för tillfället på verldsutställningen.
725

Nu sitter han alltså framför denne arbetare, som har
pipan i mun och glaset framför sig. Säkerligen underhåller
Raffaëlli sig icke med honom för att på detta sätt lära känna
honom, ty i taflan af honom råder en tystnad, som herskar
öfverallt hos Raffaëlli. Han har alltså blott sitt öga att lita
på och det narrar honom icke. Det låter honom förstå att
det fins drag, som äro i en alldeles särskild grad beteck-
nande för denne individ såsom sådan, t. ex. denna döda
glanslösa blick, som endast känner till att vara sluten eller
öppen, men icke att se. Raffaëlli förstår sig på en sådan
blick ända in i dess innersta djup. Han insätter då hela
sin kraft på att gifva oss andra sin egen uppfattning deraf,
och han pointerar på sin duk denna blick, för att den skall
verka på oss, liksom den verkade på honom. På samma
sätt markerar han den stora plumpa näsan, som blott har
uträttat sina funktioner och känt lukten af dålig tobak, det
strida skägget, som växer vildt öfver ansigtet, den stela bar-
kade handen, som håller om pipan, den tillskrynklade runda
hatten, som sitter så orimligt dåligt på hufvudet, de flottiga
kläderna öfver den oformliga kroppen. Han understryker
allt dylikt för att riktigt tydligt få fram sitt intryck; han
öfverdrifver kanske här och der en enskildhet, utan att detta
dock är märkbart i helheten. Och han uppnår sålunda i
denna tafla att skildra arbetaren lifslefvande icke blott hans
fysionomi utan hans väsen, och den atmosfer af dödhet och
slöhet, som icke kan öfvergifva honom — en atmosfer, en
stämning, som Raffaëlli genialiskt har ökat genom att an-
bringa arbetarens lilla dotter sofvande vid faderns sida med
sitt hufvud hvilande på armen.

Men man finner i denna enskilda figur derjemte mera
än en skildring af denna enda menniska. Den smakar kraf-
tigt af en hel art. Inför denna tafla får man bekräftelse på
sina föreställningar om vissa delar af arbetarnes stora ras,
ser tusentals personer och hundratals egenskaper förkropps-
ligade i denna enda figur. Det är så mycket märkligare
att finna dylikt hos Raffaëlli, hvars hela sträfvan just är en
strid för det porträttmessiga, för en framställning fri från
spår af abstraktion. Men när en droskkusk af Raffaëlli lik-
väl tyckes vara just den kusk, vi åkte med i går, en tidnings-
kolportör, just den vi sågo på boulevarden i går afton, när
kort sagdt alla hans figurer tyckas oss vara kända ansigten
från Paris och trakten deromkring, så ligger detta i den
726

fulländade intelligens, med hvilken denne målare väljer till
modell det slags gestalter, som vi kalla typer. Tusen går
han granntyckt förbi, innan han väljer en, och denne ene
är just den, som tyckes honom vara summan af tusen andra.
Det är detta så enkelt ljudande och likväl så sällsynta, som
gör honom ny i den moderna konsten. Han har haft före-
gångare i Daumier, till en del också i Monnier, men ingen
af dem har nått så långt som Raffaëlli i karaktärens styrka,
och begge hafva de konstruerat typen, mera än de sökt finna
den i ett exemplar af verkligheten. Och bland de bästa nu
lefvande målare fins ingen, som gör gemensam sak med
Raffaëlli, hur många af dem än sysselsätta sig med arbe-
tarens lif. Vissa af deras skildringar visa sträfvan till stor-
het, men blifva fastsittande i det akademiska; de flesta af
dem äro bravurnummer af samma slag som Zolas dramati-
serade »Vårbrodd»; en annan del utgöres af experimenter
med verkstädernas pittoreska ljus verkningar. Och sällan
komma de få, som verkligen af ren sympati dragas till ar-
betaren, längre än till att framställa denne som arbetsdjuret,
som trälen i trampqvarnen, som en bland många, lik de
många. Detta gäller sålunda om Rolls »Le Travail», den väl-
diga figurrika taflan, bekant från utställningen i Köpenhamn.
Roll har velat gifva en skildring just af de menskliga arbets-
djurens verksamhet på sjelfva den scen, der de framsläpa
sitt halfva lif. Till en sådan skildring har han funnit den
ene arbetaren lika god som den andre, endast han kunde
göra tjenst som modell. Det var icke den enskilde, han
ville framställa, utan det samlade sträfsamma arbetet; der-
för har han icke pointerat något, utan gifvit allt en jemn,
tyvärr icke tillräckligt sträng behandling. Jag har i detta
ögonblick, fastän jag ånyo och mycket noga betraktat Rolls
tafla för blott en månad sedan, icke ett enda individuelt
drag lefvande i mitt minne, utan blott ett intryck af arbetet
i det hela — så till vida något som kan öfverensstämma
med taflans titel. Men af alla Raffaëllis taflor af det slag
jag hittills omtalat påminner jag mig arbetaren — på en
gång som ett porträtt och som en typ, men mest som det
sistnämda. ’ När jag tänker på de flesta andra mera bety-
dande målares verk, ser jag inför mig bilder — med pitto-
reska förtjenster, med vackra motiv, fina stämningar, goda
kompositioner, god karaktäristik, men alltid bilder. När jag
deremot tänker på de tjugufem målningarna och hundratals
727

teckningarna, jag sett af Rafaëlli, ser jag inför mig menni-
skor, endast menniskor. Jag drager häraf den slutsatsen,
att ingen af de moderna har som han på sin duk kunnat
fånga den lefvande individen, ingen har med så kraftig, så
våldsam och säker hand gripit det förherskande i en karak-
tär, hållit det så fast på duken under arbetet och lagt
det till rätta för oss med en sådan åskådlighet som han.
Ingen af de moderna, sade jag, men jag kunde utan öfver-
drift ha sagt, att i hela konsten, från förtid till nutid, fins
intet rent af så förbluffande lefvande och handgripligt som
en figur af Raffaëlli.

Han vill i öfverensstämmelse med sin uppfattning af
konsten som en nyttans konst först och främst vara åskåd-
lig. Manet hade något af hans förmåga att åskådliggöra,
men den kom aldrig till sin rätt som hos Raffaëlli. Manet
ville vara en målare framför allt, ville karaktärisera kraftigt
och klart, nog så mycket med färg som med teckning, sökte
derför alltjemt den karaktäristiska färgen och glömde så-
lunda stundom att gifva sina figurer den fasta konstruktion,
den skarpa formgjutning som förlänas med den absoluta
individualiteten. Raffaëllis färg är enklare, upptager honom
mindre och bäres af en pensel, som lika så mycket tecknar
som den målar. Raffaëlli har lärt af Daumier att icke be-
tänka sig på att göra konturer i svart, när frågan är att
pointera något, och han kommer stundom det svarta en
smula farligt nära. Det är kanske ett fel, men det in-
rymmer hans förtjenst. Han begagnar det svarta oftast på
hvitt, ställer gerna en figur kraftigt mörk uppemot en hvit
mur eller en ljus luft och uppnår derigenom den mest öfver-
raskande handgriplighet i figuren. Han synes alltid måla
sin modell i dess mest omedelbara närhet, så att dennas
lokalfärg för hans öga är oberörd af atmosferen, och han
ser den derför alltid som något i konturerna fast. Han bryr
sig sålunda icke om atmosferens förmåga att adla och för-
sköna, han ställer sin figur helt och hållet i förgrunden af
sin tafla i den mest nyktra belysning och behandlar den
landskapliga bakgrund, mot hvilken den aftecknar sig, löst
och i helt ljusa färger. Oaktadt han har målat fina och
stämningsfulla landskap, tilltror jag honom icke synnerlig
uppfattning af den landskapliga naturen. Den är för honom
blott den döda bakgrunden, på hvilken han finner sin figur
dubbelt lefvande, dubbelt kroppslig. Han åsidosätter ofta i
7ââ

sin behandling en sådan landskaplig bakgrund alldeles utan
skäl, stundom till och med alldeles otillåtligt, men säkert
nog alltid med välberådt mod, derför att han vill att figuren
skall för åskådaren vara det centrum, som den var för ho-
nom sjelf. Han går öfver hufvud obesticklig sin egen väg,
utan medlidande med de traditioner han nedtrampar. Han
har ett medvetet mål, och ingenting förmår honom att gå
en omväg för att nå detta. Han har icke hört på gycklet
på ena sidan vägen, förargelsen på den andra, frestelsen som
gick i hälarne på honom, och förmaningen som gick honom
ädelt till mötes. Han har häfdat sig sjelf och sin rätt till
att trampa den väg, han sjelf funnit för godt. Hans kompass
har utgjorts af hans förstånd och icke af inlärda regler.
Han har stått och gått på egna ben der, hvarest andra ha
satt sig att åka med beqväm befordran af lärarens traditioner.

Han har blifvit ensidig på denna sin ensamma gång.
Utanför hans konsts områden ligga verldar af skönhet, på
hvilka han aldrig har kastat sin blick, och äfven innanför
hans egna områden gifves det skönheter, som han förbigår,
i det han våldsamt går löst på sitt mål. Han kan med
skoningslös hand taga lifvet eller åtminstone skönheten af
något, som i andra målares ögon är värdt dagars arbete
för att återgifva. I hans blick på naturens färg är någon-
ting af denna lekmansblick, för hvilken svart är svart och
grönt är grönt, och han bryr sig ytterst litet om dessa
färgers olikhet i ljus, i skugga och reflex. Han följer häri
åskådningstaflans princip, blott noterande att denne mans
hår är svart, denna lilla flickas strumpor blå, detta golf
brunt, detta staket grönt, utan att taga med i beräkningen
de olika ljusförhållanden, som denna svarta, denna blå,
denna bruna och denna gröna färg äro underkastade i för-
hållande till sitt läge. Mången gång tecknar han midt i
oljefärgen med en blyertspenna, när han finner verkan af
denna fastare och säkrare, än hvad han kunde göra med
penseln. Vid andra tillfällen betänker han sig icke på att
måla hela sin tafla matt i färgen, för att sedan ditsätta en
skinande blank fernissa på de föremål, som äro blanka till
sin natur, en hög hatt, en polerad träpipa, ett blått emal-
jeradt husnummer eller dylikt.

Men Raffaëlli behöfver för öfrigt för att vara åskådlig
alldeles icke åskådningstaflans »Detta skall vara Troja».
Han kan gifva den individuella figuren en stämning, som
729

berättar af sig sjelf, endast med ett litet drag eller två,
gripna ur verkligheten. Han har sålunda målat en tafla,
som föreställer en liten tjock och gammal handtverkare med

En lumpsamlare.

Efter teckning a^ Raffaëlli.

en målarpyts i ena handen och en i pytsens innehåll ända
till skaftet doppad pensel i den andra. Han står utanför
sitt hus i sin lilla trädgård, hvars staket han nyss har
strukit med en förskräcklig grön färg. Han vänder ryggen åt
staketet och synes spekulera på att finna ännu ett föremål,
730

som kunde förtjena en öfversmetning med all den sköna
färg, han ännu har qvar. Med denna smula handling och
med denna smula sceneri är arten af den lille tjocke man-
nen med färgpytsen bestämd : den förskräckliga gröna färgen
på staketet och den i färgen till skaftet doppade penseln
röja klart nog att det icke är någon målare till profession,
man har inför sig. Hvad annat skulle han då väl vara
än en liten handtverkare, som köpt sig en egen grund, mu-
rat sig ett hus, planterat sig en trädgård för att lefva stilla
och sorglöst på sina gamla dagar, upptagen af att sköta
den lilla egendom, som är hans hela stolthet. Taflan lemnar
intet tvifvel om att det hänger sålunda tillsammans, fastän
den är blott berättad med de torftigaste ord. Men till ytter-
mera bevis på riktigheten häraf kan man vända sig till en
annan tafla af Raffaëlli, der man ser samma lille tjocke man
på väg att beställa bränsle hos en granne, som fält några
träd, och man möter honom ännu en gång i en tredje tafla
i hans trädgård, der han, efter att hafva gräft, har satt sig
på marken med en belåten blick utöfver det lilla, han med
rätta kan kalla sitt. — På den teckning, som åtföljer denna
artikel, är lumpsamlaren karaktäriserad som sådan endast
genom den qvist, han håller i ena handen, den korg han
bär i den andra, säcken vid hans fötter och vagnen i bak-
grunden, och man skall finna att hur ytterst löst än allt
detta är skizzeradt, åskådliggör det dock ögonblickligen
mannens yrke.

I intim förbindelse med denna förmåga att åskådlig-
göra med tekniska medel eller smådrag ur lifvet, står hos
Rafïaëlli förmågan att lokalisera, d. v. s. att visa åskådaren
fast och tydligt de omgifningar, hvari den framstälda är
hemma. Målar han sålunda arbetaren sittande i lusthuset
vid en bykrog, så ser man genom dettas spjelor fabrikens
tak och skorstenar i fjärran. I den omtalade taflan af den
lille mannen med målarpytsen aftecknar sig hans gestalt
mot den hvitkalkade muren af det hus, som är hans stolt-
het, liksom ett stycke af hans sjelfplanterade trädgård blir
synlig i ett hörn af förgrunden. När .Raffaëlli vill göra klart
för oss att det är från hufvudstaden en vägfarande bonde
vänder hem, så anbringar han honom sittande och hvilande
sig på en milpåle, hvarpå står skrifvet ordet Paris. Det fins
en kostlig tafla, på hvilken man ser en äldre man och ma-
dam af den lägre borgarklassen stå stilla utanför ett hus,
731

mot hvilket madamen stält sitt paraply för att få händerna le-
diga till att knäppa mannens hvita glacéhandskar. Det skulle
icke vara möjligt att förstå meningen med dessa hvita glacé-
handskar en vinterdag på gatan, såvida icke Raffaëlli hade
skrifvit med stora bokstäfver öfver en dörr på huset »Salle
des mariages». Det är alltså ett ålderstiget par, som, medan
det ännu är tid, vill försöka lyckan bakom denna dörr.

Jag beundrar i och för sig sjelf icke sådana smådrag
af en på konstens område med raffinering använd intelligens.
Jag skulle till och med finna det temligen upprörande, om
den förste och bäste målare bjöde mig bokstäfver och in-
skrifter i stället för bildlig skildring, ty man förutsätter ju
likväl gerna, att målningar skola ses och icke läsas. Men
med Raffaëlli är det en annan sak. Dels sätter han aldrig
åskådningstaflans vägledande påskrifter i stället för utan på
köpet till karaktäristiken. Dels gör han det i allmänhet på
ett sådant sätt, att sjelfva påskriften antingen är naturlig
eller förklarlig på det ställe, der den finnes anbragt. Dels
och slutligen är han ett geni med rätt till en massa friheter,
som äro hårdhjertadt förnekade för konstens kälkborgare.

Han hör till de lyckans utkorade, som medgången för-
följer. Han drar ej niter, äfven om han griper bland
motiv, som kunde synas ligga utanför hans område. Han
har t. ex. på det novellistiskas område en gång funnit äm-
net till en af sina kostligaste taflor, och jag frestas tro att
han denna enda gång började med den ram, som man an-
nars nöjer sig med att till sist antyda. Ramen var ett
hvardagsrum typiskt för sin égaré och typiskt ända till den
minsta enskildhet — ända till den grad, att Raffaëlli denna
enda gång icke kunde försaka och nöja sig med att antyda,
utan måste taga allting med. Sålunda måste han också hafva
dem med, hvilka gifvit rummet dess prägel — en gammal
borgerlig ungkarl med hvita lockar vid öronen och en svart
kalott på hufvudet. Och för att riktigt åskådliggöra honom
i hans hela kälkborgerlighet och småaktighet, visade han hur
det går till på den epokgörande dag, då denne gamling skall
fästa sig en ny jungfru. En ålderstigen af detta slag, skrum-
pen och tandlös, har infunnit sig som sökande och tagit
plats vid kaminen midt emot den gamle herrn i den stora
länstolen. De tyckas vara på väg att blifva ense, då en
ny sökande inträder, denna gång en ung och fyllig, mörk-
hårig flicka med en sirlig hvit liten spetsmössa. Den gamla
732

jungfrun tyckes helt och hållet bli glömd utom af katten,
som med en klar blick för situationen tagit plats vid hennes
fötter; medan gubben sänder den unga flickan några väl-
villiga skälmska ögonkast, vänder den ålderstigna jungfrun
sig med det suraste och mest föraktfulla ansigte om mot
frestarinnan. Den borgerlighet, som är utbredd öfver denna
scen, understödes på hvarje punkt af det rum, hvari den
försiggår: här är en liten broderad matta, hvarpå gubben
sätter sina fötter i de broderade morgontofflorna. På ka-
minen står en kaffekokare, en bukett porslinsblommor och
en mängd andra af dessa förskräckliga prydnadsföremål,
som gamla menniskor släpa med sig hela sitt lif utan att
någonsin se på dem, men förarga sig ofantligt då de en
dag slås i stycken. Här ligger framför gubbens sparlakans-
säng ett stycke broderad matta, der står en pall — pre-
senter från hänsynsfulla niecer och upp mot kaminen stödja
sig sirligt anbragta skyffel och tång af messing — alltsam-
man lika obrukligt som obehöfligt. Lägg härtill på den låga
väggen, med dess blommiga grå tapet, ett kopparstick i ma-
hognyram, ovala familjeporträtt i ramar af glas öfver svart
glanspapper, ändtligen en fjärilsamling, ett ungdomsminne,
och man skall säkert inse att allt stod i så noggrann öfver-
ensstämmelse, att allt bar denna samma prägel af egarens
svarta kalott och broderade morgontofflor, att Raffaëlli nöd-
vändigt måste taga alltsamman med. Och han har med
omsorg genomfört hvarje liten enskildhet, af fruktan för
att beröfva scenen det minsta af dess stil.

Jag har omtalat Rafaëlli som arbetarens och den lägre
borgarklassens målare. Men hans områden inskränka sig
icke dertill. Till ett stort, tyvärr ytterst smaklöst utstyrdt
verk, Les types de Paris, * har han levererat en serie illu-
strationer, i hvilka han förutom arbetare har framstält skå-
despelare, bohèmer, kafégäster, lärare, kuskar, grönsaksför-
säljerskor, tjenstflickor o. s. v. — dels med reproduktioner
efter sina taflor, dels med teckningar utförda särskildt för
detta verk. Dessutom är Raffaëlli, såsom man kunde vänta,
en förträfflig porträttmålare. Han har för ett par år sedan
målat Edmond de Goncourt — att döma efter en fotografisk
återgifning, ett mästerverk af karaktäristik och genomförd

* Paris 1888. Verket består af 10 häften och är i trots af sin
smaklösa utstyrsel värdt att ega, eftersom i hvart af de 10 häftena fin-
nes en rätt god heliogravyr efter Eaffaëllis bästa taflor.
733

form, ett porträtt i helfigur, fulländadt aristokratiskt i håll-
ningen och med en djerf uppfattning af den berömde för-
fattarens fina skönhet. Han hade på detta års salong ett
dubbelporträtt af två unga flickor, klädda i hvitt med svarta
skärp (alltjemt svart på hvitt), en smula tafatt i anordning,
men med en egendomlig älskvärdhet i uppfattning. Samme
konstnär, som i arbetaretaflorna är så allvarlig och kraft-
full, kan, när han tillfälligtvis målar taflor af barn och unga
flickor (också när han målar djur), visa så mycken qvick-
het, så mycken finkänslighet och behag, att det i sanning
är öfverraskande. Det bästa i detta afseende är en tafla af
en liten åtta års flicka, som håller på med sin morgontoa-
lett. Hon står framfor sitt tvättställ med den blå servisen
och vänder sig om med en rask rörelse. Hon ser åt sidan
med ett det allra näpnaste lilla näsvisa ansigte, som om hon
hörde på en anmärkning från en inträdande, och som om
denna anmärkning icke riktigt fölle henne i smaken. Hon
är hänförande i sin lilla chemise med sina bara armar och
sina svarta strumpor. Och så hänga der från strumporna
några långa hvita band nedåt hennes ben, och dessa band
i förening med de två nedhängande armarne, benens ställ-
ning och det hållningslösa i hela gestalten göra henne så
välsignadt flickaktig i trots af hennes lillgamla ansigte och
damaktigt uppsatta blonda hår. Hos denna figur råder ett
behag och en munterhet, som vi icke skulle anse beskärda
åt denne målare af lumpsamlares, jordarbetares och sme-
ders grofva fysionomier.

Men för Raffaëlli kan i kraft af hans djupa intellektu-
ella uppfattning öfver hufvud ingen framställning af indivi-
den misslyckas. Hans konst har i denna intellektuella upp-
fattning en orubblig och aldrig vacklande grundval, på hvil-
ken det beror att alla hans taflor förekomma oss ungefär
lika goda, så att man har svårt att föredraga den ena fram-
för den andra. Han är i dem alla tillstädes med hela sin
person, han har gifvit dem alla allt, hvad han egde af energi
och kraft. Emellertid har han naturligtvis kunnat gifva sina
taflor en alltjemt mera helgjuten prägel, allt efter som han
fick mera herravälde öfver sina medel, och han förmådde
icke från början att karaktärisera, åskådliggöra och lokali-
sera med de få drag, hvarmed han nu kan nöja sig. Äro-
rik i detta afseende är en af hans taflor från 1877, en bond-
familj. Det är fem figurer, uppstälda utan komposition och
734

inre sammanhang mot en hvit vägg, beundransvärda i den
genomgående karaktäristiken, men målade med förskräckligt
besvär. Från en något senare tid är en annan tafla, Maire
et conseiller, befintlig liksom den föregående på den retro-
spektiva utställningen, ytterst detaljerad ända till den grad,
att hvarje skrynkla är tagen med och behandlingen, som är
grå och föga kraftig, skiljer sig icke synnerligen från an-
dras. Ännu i den ofvan omtalta taflan af gubben, som sö-
ker husjungfru (1883), är behandlingen omständlig och de-
taljerad och först från åren 1884—86 kan man räkna Raf-
faëlli som en fullt utvuxen tekniker, sjelfrådig, hänsynslös,
obestickligt personlig i sina medel.

Det har blifvit sagdt — i en för öfrigt icke synnerligt
insigtsfull kritik — att han från början gjorde gemensam
sak med impressionisterna och betraktade sig som hörande
till dem. Om detta är sant måste det vara hans små land-
skapsstycken och landskapliga bakgrunder, som gifvit honom
namn af impressionist, ty i sina figurer är han icke mera
impressionist än Holbein och Dürer. Det är det oföränder-
liga i fysionomien, han söker för den oföränderliga själen.
Och när hans landskap äro impressionistiska, är det just
derför att han betraktar landskapet såsom något i motsats
till karaktären ombytligt, beroende på väder och vind. Han
kallar icke heller sig sjelf impressionist. Landskapet är för
honom en bisak, efter hvilken han icke vill benämnas. —
Han ser sjelf sin betydelse i hvad han åstadkommit i figur-
karaktäristik. Derför kallar han sig karaktäristiker och han
har i högre grad än någon annan samtida rättighet till detta
namn.

På den franska utställningen i Köpenhamn på somma-
ren 1888 var han representerad lika så illa, som de flesta
andra stora franska målarne. Den utställningen var öfver
hufvud sammansatt, som om det gält att illustrera den fran-
ska konstens förfall. På den retrospektiva afdelningen af
verldsutställningen i Paris är Raffaëlli deremot för tillfället
representerad af 20 taflor, i hvilka man lär känna honom
förträffligt. I betraktande af den rika representation man
sålunda gifvit honom, måste man antaga att hans förtjen-
ster omsider — bortemot hans fyrationde år — blifvit er-
kända af hans landsmän. Det har nämligen icke alltid
varit så. Han är född fattig, har lifnärt sig som korsån-
gare i kyrkan och som baryton på en förstadsteater. Sam-
735

tidigt härmed fick han en kort tid i Ecole des beauxarts
den enda undervisning, han någonsin åtnjutit, men som gått
spårlöst förbi. En konsthandlare tog honom derefter på en-
treprenad för 40 francs i veckan. Han lefde på sina in-
komster i en by utanför Paris, målade bilder af traktens
proletariat och fick dem icke sällan refuserade på den
årliga salongen.

Så föranstaltade han en dag under 1884 i en tom bu-
tik på boulevarden en utställning af halftannat hundratal af
sina arbeten, och från den stunden visste Paris att det egde
en stor konstnär i Raffaëlli.

Han har på verldsutställningen en tafla af två gamla
judar, som spatsera tysta vid hvarandras sida rakt i flinten
på åskådaren. Något mera förbluffande lefvande har jag
icke mött inom konsten och det förefaller som vore de hela
verldsutställningens gedignaste konstverk. Jag skulle vilja
se den taflan uppe i Louvren bland de gamla klassikerna
— sida vid sida med Holbein, Clouet och Antonelli da Mes-
sina, och jag skulle vilja se om Raffaëlli komme att blekna
inför dessa stormän. Min uppfattning är att han är en icke
mindre stor konstnär än dessa. Det förefaller mig icke öf-
verdrifvet att säga, att han funnit denna de visas sten, som
alla århundradets målare med sträfvan mot verkligheten
hafva sökt, hafva kommit så nära, men aldrig förr seger-
rikt fått tag på. Han afslutar ärorikt detta århundrade, som
började med David, och man må hoppas att han omsider
och en gång för alla utrotat den föreställningen, att skil-
dringar af samtidslifvets lägsta element skulle vara oförenliga
med konstens upphöjdhet. Han har visat att i skildringen
af en stackars kringstrykare kan nedläggas lika mycket konst-
närligt värde som i skildringar af Kristus, Cäsar eller Dante,
och att kringstrykarens trasiga hatt har lika mycket att för-
tälja som hjeltens strålande hjelm.
S. Schandorph.
E[ter porträtt frän 1870,

G. Brandes.

Efter porträtt frän 1870,

G. Brandes oeh den nyare danska
literaturen.

Af S. Schandorph.*

Under min sysselsättning med främmande literaturer, sär-
skildt med den nyare franska, dä jag hade läst Taines »Histoire
de la littérature anglaise» och sedan hans andra verk, fick mitt
tidigare romantiska konstideal efter ett studium af Sainte-Beuve
den ena svåra stöten efter den andra.

Länge hade jag sett att vi här hemma uteslutande lefde på
tradition. Hvad poesi, som yppade sig från de yngre, var och
förblef efterklang, litet bättre, eller litet sämre i klangen, men
det var knapt möjligt att afgöra, hvilka af dessa skalder som
voro konstnärer och hvilka dilettanter. Jag vågade icke heller
tro att jag eger förmåga, som sträckte sig utöfver den »goda
traditionen.» »Ja, om man kunde göra något af hvad Balzaç
gjort.» Läsningen af Goldschmidts berättelser väckte denna lust

* Dr. S. Schandorph har i sommar författat sina memoarer. De ut-
komma i höst på Reitzels förlag. Ät »Dagens Krönika» har förf, på
förhand öfverlemnat ofvanstående intressanta kapitel.
737

hos mig, men modet svek mig. Att fika efter den herskande
klickens gunst, att söka de sällskapskretsar, som voro inflytelse-
rika nog, att skapa ett visst skalderenommé, detta föll mig icke
in. Jag kände dem tillräckligt frän min ungdom för att de icke
skulle ha någon lockelse för mig.

Man hade ju ändå rätt lugnt och godt i sin muntra krets,
der man helt privat »fronderade».

Jag tänkte att om en epokgörande kraft skulle komma in
i literaturen, så borde den antingen börja med en stormlöpning
mot det bestående och skänka poesien kött och blod från det
verkliga lifvet, eller om denna kraft var anlagd på den symboli-
serande idealistiska diktningen, måste den gifva sig luft i en ari-
stofanisk satir eller i en Dantes åskviggar.

Så kom tviflet. Skulle detta lemlästade land, der all kul-
tur till på köpet var samlad i detta evigt lefnadsglada Köpen-
hamn, kunna åstadkomma något sådant? Ack, detta Köpenhamn,
der man icke spårade något slags genomgripande intresse för
andligt lif, som utanför fackvetenskapernas krets icke hade en
enda framstående producerande kraft, denna politiskt afsomnade
stad, som valde sina representanter i sömnen, den utgjorde min
förtviflan, denna danska hufvudstad.

Bland de yngre prosaförfattarne såg jag i G. Brandes den
mest betydande och mest intressanta talangen. Min hustru och
jag läste gerna för hvarandra hvad han skref och disputerade så
om honom med några af våra vänner, som icke värderade honom
så högt. Då »Kritiker og porträtter» utkommit, var jag säker
på att det låg en ny framtid i perspektiv för författaren, men
jag anade icke att han skulle komma att utöfva ett så allsidigt
och genomgripande inflytande på vår kultur, och att han skulle
blifva mig personligen så innerligt kär.

Det var då, som han efter sin disputation för doktorsgraden
med påföljande utrikesresa haft de föreläsningar vid universitetet,
hvilka inbragte honom en så varm beundran och ett så bittert hat.

De höllos på eftermiddagarne. Då var jag trött af mina
lektionstimmar och behöfde spara krafterna till min egen arbets-
tid: aftonen och natten. Det var C-Michelsen, * O. Borchsenius**
och skalden Holger Drachm ann, som skaffade mig underrättelser
om hvad Brandes föreläste. Men ännu var jag tviflande, jag

* En ungdomsvän till Schandorph, språklärare i Köpenhamn.

** Den i Sverige bekante literatören, numera redaktören af Morgen-
bladet.

ür Bogens Krönika. IX. 8

49
738

var så van vid hopplös väntan på den, »som komma skulle»,
att jag ansåg att det ännu var god tid. Men då jag hade läst
hans bok om emigrantliteraturen, blef jag så glad som den
yngste af Brandes’ åhörare.

Hvad jag och många med mig mer eller mindre längtat
efter, men hvarken haft mod eller talang att myndigt uttala med
fordran på att landet skulle lyssna till blef här klart och eldigt
uttal adt.

Der kräfdes starka väckareslag, der kräfdes höga rop. Det
måste sägas, att vi på nästan alla andliga områden lågo i sju-
sofvarsömn : den politik, som hade gjort oss af med nästan hälften
af landet, hade ännu stora ord på läpparne liksom om intet hade
inträffat, literaturen presterade endast krims krams och de skrif-
vande anade vanligen icke hvad man tänkt och diktat i Europa
under de senaste femtio åren; skulpturen sof i skygd af Thor-
valdsens väldiga skugga; målningen var nära att fastna i en
genialisk teoretikers halfförstådda doktriner. Vid universitetet
var det blott lif i de exakta vetenskaperna ; Bröchner, den mest
framstående filosofen var ju dödssjuk, ännu tog man på fullt
allvar begrepp sådana som »Åndsvirkelighed» och föreföll
ganska belåten med »Dualismen i vor nyeste Filosofi».

Från Brandes’ ord sprutade gnistor åt alla håll och många
af dem antände. Genast tändes Drachmanns ungdomshänförelse,
som under en kort följd af år frambragte den skönaste, klang-
fullaste lyrik med de kraftigaste vingslag — toner, som icke
hörts så friska sedan Oehlenschlägers ungdom och som vid det
tillfället syntes oss förespå en bana lik Oehlenschlägers.

En del af den dåvarande yngsta generationen af målare
slöt sig till Brandes och i närmast uppväxande artistskara fick
han ännu talrikare vänner. Der han blef mottagen, förde han
lif och rörelse med sig.

Han uppeggade oss, han gaf oss lust att pröfva våra kraf-
ter, han gaf oss mod. Hvad man förut icke orkat, eller icke
vågat taga itu med, tyckte man nu att man måste och borde
väga. Hans klara, bestämda, oförbehållsamma uttalanden skrämde
bort många spökande äldre teorier och dogmer, som ännu gingo
och pysslade i vårt sinne, och man log åt hvad man förut varit
rädd för.

Åtskilliga hade funnit att jag på ett roande sätt berättade
drag ur lifvet på landet och i Köpenhamn och att jag hade för-
utsättningar för att uppfatta de karaktäristiska figurer, som der
förekomma. Man uppmanade mig också att göra ett literärt
739

bruk deraf. Jag försökte det också och uppläste sådana prof-
bitar för mina vänner. Då hette det att dessa profstycken sak-
nade »poetiskt ideal bakgrund», en ideal kontrast till all denna
realism; det skulle ställas lyrik upp emot komiken liksom i
Heibergs vådeviller. Jag lät imponera på mig. Det var ännu
inte klart för mig att »det poetiska» i ett skaldeverk låg i den
konstnärliga energien, att med den kom allt af sig sjelf; jag
kom icke i håg att anföra de gamle nederländske målarne, som
hade lika stort konstvärde som italienarne. Det hade icke ännu gått
upp för mig att Trop, Ledermann och Klatterup* hade mera
lifskraft än Keiser och Viva* trots alla deras »stämningsfulla»
kupletter, att Hostrups studentfigurer bleknat inför hans kälk-
borgare, lika visst som att Henrik och Pernille, Jeronimus och
Magdelone, Arv och Oldfux hafva åtskilligt mera poesi i sig än
Leander och Leonora.

Det är icke G. Brandes’ minsta förtjenst, att han har varit
lika så sträng mot den estetiska som mot hvarje annan öfvertro.

Men jag hade ju dock läst Sainte-Beuve och Taine. Ja,
jag hade läst så mycket och hade tänkt: hvad detta dock står
högt öfver hvad vi sett af literär kritik och konstfilosofi hos oss.
Men huru skola vi kunna få dessa mäns blick för konsten in-
förd här? Voro vi icke af en ras som icke var mottaglig för
sådan tankegång? Ett berg af svårigheter upptornade sig för
mig. Balzac! Den, som ändå vågade taga sigte på vårt danska
samhällslif och måla det så obarmhertigt sant! Förebildernas
storhet, storheten af den andliga atmosfer hvari de hade lefvat,
vår egen litenhet, våra tryckta och obetydliga förhållanden, hvilka
gjorde att vi alla dagligen hyllade oss tätt tillsammans, detta af-
skräckte mig. En verkligt realistisk roman skulle vara en omöj-
lighet i vårt land. Då sade Brandes: »Sen er ikring, dikten om
hvad I sett, erfarit, upplefvat. »

Den matta idealism vi alla voro fångna i, omslutna af åter-
klangen från större tider, som var starkare än det verkliga lifvets
maning till oss, öfver denna gycklade Brandes obarmhertigt i
böcker så väl som i samtal.

Han var i sitt personliga umgänge lika så väckande som i
sina böcker. Ett samtal med honom väckte en stark och ener-
gisk stämning. Arbetslust och arbetspligt rörde sig hos oss.
Och hur kunde han icke uppmuntra oss när vårt arbete föreföll
honom lyckadt. Då jag hade utgifvit »Fra provinsen», 1876,

* Figurer i Heibergska vådeviller.
740

mötte jag honom en förmiddag pâ Gammeltorv just som jag skulle
ned och gifva lektion i Mariboes skola vid Fredriksholms kanal.
Han sträckte armarne ut emot mig och var mera glad öfver
boken än jag sjelf. Vi gingo fram och tillbaka i Raadhusstræde
och jag tror nog att jag bedrog skolan pâ en half timme den
dagen.

Redan 1874, dä jag hade utgifvit »Nogle Digte», intresse-
rade han sig för mig och påpekade hvad jag kunde och borde
göra och hvad jag borde afhälla mig ifrån. Från den tiden
kommo vi i vänskapligt personligt förhållande, hvilket senare
öfvergick till en varm vänskap, som jag är viss på räcker så
länge jag lefver.

Sällan har en man blifvit så våldsamt angripen, men det
borde Brandes vänta. Folk, som fastnat i rutinen, befinna sig
väl och tycka att de sitta bra, de skälla som hundar, från
hvilka man vill taga köttbenen, när nya tankar störa dem. Folk,
som blifvit för gamla för att se och höra nya andliga strömningar,
folk, som äro vana vid en respektabel andakt för det gamla, de
vredgas och bedröfvas, när man bultar på deras dörr och till-
kännagifver att de komma, dessa strömmar, och hålla på att skölja
öfver de gamla husen.

Sjelf lade Brandes icke fingrarne emellan, kunde icke heller
vänta eller begära att så skulle ske med honom. De angripna,
hvilka först satte sig i försvarsposition för egen räkning och
angrepo hans tankegång, kunde visserligen vara mycket aktnings-
värda. De hade rätt att streta emot. Ädla och framstående
män sådana som biskop Monrad och historikern Paludan-Müller
togo till orda emot Brandes i en ton som var nobel och urban.
Det var personer som vi alla togo af hatten för.

Men Brandes har blifvit baktalad, beljugen, skamlöst be-
handlad af afandsjukan, hyckleriet och halfbildningen.

Afundsjuka är en dansk arfsynd. I detta land, der det
är så stort svängrum för respektabla medelmåttor, ser man snedt
på allt som reser sig öfver denna medelmåtta. Samma medel-
måtta är ju väl aflönad, offentligen hedrad, ergo känner den sig
som lyft öfver en genialisk privatmans angrepp. Vid denna tid
herskade en stor okunnighet i de studerande kretsarne om hvad
som föregick i Europas andliga lif och man blef riktigt i miss-
humör öfver hvarje försök att skaffa oss kunskap derom. Trollet
ville vara sig sjelf nog. Man sade: »La Danemarca farå da
se.» Liksom om detta stackars lilla lemlästade land icke behöfde
all den kultur det kunde rymma. Många hittills ledande kritici
741

kände mycket väl Brandes’ öfverlägsenhet och dessa kritici ha-
tade honom af innerlig afundsjuka. De hade nöjt sig med Hei-
bergs aflagda kläder och förargade sig öfver att det nya ljuset
blottade det luggslitna tyget.

Det är lustigt att se, huru fienderna under årens lopp tagit
lärdom af Brandes. Äfven kritikerna af underordnad rang på
den motsatta sidan ha redan länge sökt att tillegna sig hans metod.
Och säkert är det, att bland de unga studerande läses mera och
kännes mera af utlandets literatur än fallet var med det slägte
som Brandes först talade till. Nu kan man icke visa sig med
fordran på att vara liteiärt bildad, så vida man icke kan läsa
de stora kulturfolkens literatur på det språk den är skrifven.
Det är dock löjligt tänka sig att blott ett fåtal studenter den
tiden kunde läsa engelska, ett språk, som man sjelf kan lära sig
att förstå på tre månader, om man orkar hålla på.

De halfbildade genomsnittsmenniskorna tyckte icke om att
en spegel hölls för deras ögon, deri deras okunnighet reflekterades.
De danska studenterna hade haft brådtom att kalla t. ex. semi-
narister halfbildade; nu visade det sig att de sjelfva tillhörde
denna kategori. Individer med ett sådant minimum af vetande,
som flera af dem, hvilka hittills voro erkända som andliga ord-
förande, voro icke längre möjliga som koryféer, och det är allt-
jemt halfbildningen som är på jagt efter Brandes. Har denna
— med rätt eller orätt — ansett att han begått en vårdslöshet
i något faktiskt, då kommer den med stilrättarens vigtiga min.
Liksom om en man, som måste handtera ett så ofantligt stoff
som Brandes gjort och som andligen beherskar det såsom få här
i landet ha förmått, beginge en svår synd, om han toge fel på
ett årtal eller icke citerade ordagrant, om hans minne sloge fel
på en eller annan punkt. Det är öfver sådant kritikasten glä-
der sig: Se, se . . . här fick jag honom fast! Tre streck in-
under som under de värsta grammatikalbockar i en skolstil.

Jag har en gång hört en biskop säga: — Sören Kirkegaard
— hm . . . hans laudatursbetyg i teologisk examen var verkligen
allt annat än lysande.

Ett litet samfund, der den ömsesidiga kontrollen kan föras,
der man är så rädd på carrièrens och avancementets vägnar
för att ens synder skola blifva uppenbarade, är också en god
jordmån för hyckleriet, det verldsliga och det andliga. Brandes’
stundom kanske allt för raskt framkastade yttranden om bestå-
ende institutioner frambragte protester dels af dem, som från
sin ståndpunkt voro i sin goda rätt, dels och mest från dem som
742

i orden ärade, men som i handling icke respekterade dessa
institutioner. Skamlösheten och lögnaktigheten i att förvrida
Brändes’ ord och förvränga hans tankar har icke nekat sig något.

Kända libertiner ha mot honom predikat om äktenskapets
helgd, kända fritänkare ha inför honom agerat kyrkans väktare.
Jag är icke ense med honom i allt hvad han har uttalat —
jag är lika sä litet Brandesian som något slags —an, men jag
ser i honom en den mest betydande begåfning, en af de finaste
andar värt land har frambragt, sina motståndare så oändligt
öfverlägsen att jag blifvit långt mera förargad då jag sett honom
bli föremål för småaktigt och lumpet bedömande, än när jag sjelf
varit utsatt för en liknande behandling.

Vid ifrågavarande tidpunkt uppstod ibland oss lif och fri-
modighet, vi hade fått en domare, för hvilken man hade respekt
och som var oss andre öfverlägsen i begåfning och kunskaper.
Om den dittillsvarande kritiken sade ditt eller datt, hade varit mig
alldeles likgiltigt, men hans kritik emotsåg jag med spänd väntan-

Eftersom jag alltid hyst ett visst förakt för de misskända
genierna, hvilka anse sig gå omkring som oförstådda och föro-
rättade storheter, hade jag sökt att i allsköns lugn utforska hvar
grunden kunde vara dertill, att blott en så trång krets ansåg
mig ega skaldebegåfning. Jag hade likväl egnat mitt lif deråt.
Åtrån till poetiskt författareskap hade rört sig hos mig så långt
jag kunde minnas tillbaka.

Såsom jag sedermera skall berätta, påverkades jag kraftigt
genom några ord af Fr. Paludan-Müller. Då nu Brandes på sitt
sätt sade något dylikt, grep jag mig an och sökte finna mitt fält.
»Fra Provinsen», min första novellsamling, vann anklang till och
med på ställen, der jag minst väntade det. Min väg var mig nu
anvisad, det var den realistiska diktningens, den nationallokala
sedemålningens, med mina egna erfarenheter som grundval.

Min vän Kristian Mantzius, den berömde skådespelaren,
som icke hade sympati för Brandes och hans verk, sade till mig
då han hade läst hans anmälan af »Fra Provinsen» i »Det nittonde
Aarhundrede»: »Det är förbannadt bra uppfattadt. Hvarifrån
känner han dig så noga, den oslickade hundvalpen?» — Mantzius
sade ofta hvad andra också sagt mig, att han icke kunde begripa
huru jag kunde tycka så mycket om G. Brandes, som var mig så
mycket olik. Jag har haft möda med att göra folk begripligt,
att jag alltid intresserat mig mest för de andar, af hvilka jag
kunde lära mig mest. Af samma grund har mitt intresse fram-
gått för de romanska rasernas ideela lif.
743

Det var glada förhoppningsfulla år. Alla vädrade vi något
nytt i luften. Fastän vi literära menniskor — kanske med un-
dantag af Brachmann — höllo oss på visst afstånd från
oppositionens politik, som vi icke rätt förstodo, voro vi likväl
glada öfver att oppositionen tycktes växa till styrka. Gods-
egarne hade vi hvarken sympati för eller antipati emot. De voro
oss främmande. De hade aldrig tagit del i vår kulturutveckling,
hade i det hela icke visat något intresse hvarken för vetenskap,
konst eller literatur; för oss fingo de gerna regera, om de blott
lemnade dessa makter i fred och stälde sig opartiskt inför deras
idkare, till hvilken riktning de än hörde. Medan Fischer var
kultusminister tycktes det som om de regerande skulle ställa sig
så. Det var nationalliberalismen vi skulle ha en dust med.
Fischer tog sig af både professor Schiödte och Drachm ann, och
enligt hvad han långt efter sin afgång sade mig, intresserade
han sig också för Brandes och skulle gerna ha velat ha honom
anstäld vid universitetet.

Mina gamla vänner Arentsen, literaturhistorikern, och Kaalund,
skalden, fortsatte att förhålla sig skeptiskt inför denna rörelse,
isynnerhet Arentsen. Det gick honom som så många, hvilka
längtat efter något nytt, men hvilka icke funnit behag i det då
det visat sig. Kaalund, som icke hade sin styrka i tankens
klarhet eller i kunskaper, var medgörligare, och vacklade en längre
tid mellan det nya och det gamla, som visade sig ömsom till-
talande och frånstötande. Han var och fortfor att vara en känslo-
och stämningsmenniska. En djup och riktig instinkt låg till
grund för hans domar beträffande fenomenerna i hemlandet; jag
kommer ihåg hur han jublade då jag uppläste för honom Bran-
des’ karaktäristik af Goldschmidt, men det utländska, som vi
andra voro upptagna af, förstod han icke. Efter att hafva läst
Merimées »Chronique du temps de Charles IX» i min öfver-
sättning, kände han sig obehagligt berörd. När han blef retad,
kallade han de nya realistiska konststräfvandena »Tarme-
skraberi».

Dessutom — så hette det i dispyter — realismen är ju
icke ny i vår literatur. Man nämde Blicher. Mycket riktigt
— hette det då från den motsatta sidan — intet dyker upp i ett
folks andliga lif, som icke har sina frön i det förflutna. Men Blicher
hade stått alldeles ensam. Medan han lefde var det blott få
som brydde sig om honom. Den romantiska idealismen satt i
högsätet, förtjenade också sin plats, så länge den frambragte be-
tydande verk, men i matt efterklang kippade den nu efter andan.
744

Blott på verklighetsiakttagelsens väg, genom verklighetsframställ-
ningens konst kunde det bli lif i vår literatur.

Om den nu efter snart tjugu års vandring på dessa banor
behöfver försöka sig i nya riktningar — hvilket ju helt unga
röster fordra — vet jag icke; säger blott: »Visen oss att I
kunnen skapa något godt, något lifskraftigt, något hänförande, så
är det mig alldeles likgiltigt, om I dikten en saga eller en ro-
man, en symbolisk diktning med scenen på Sjustjernan eller en
Bambocciad, som ageras på den värsta ölkrog. Fiesole eller
Adrian Brower — det är detsamma, om blott konstnärssjälens
väldiga andedrägt blåser sitt lif i ett poems näsborrar. Men jag
bryr mig t—n om edra teorier, förrän jag ser deras frukter.»

Ännu var jag tvungen att ge lektioner, men behöfde icke
öfveranstränga mig. Tidskrifternas redaktioner sökte upp mig
och jag började hoppas på att den tid skulle komma, då jag
kunde helt och hållet offra mig åt min konst, att min ungdoms-
förhoppning kunde bli verklighet.

Borchsenius var under dessa år för mig en alltjemt upp-
muntrande vän. Han retades med mig på sätt och vis, han
kände mig nämligen tillräckligt för att frukta att jag lätt kunde
frestas att lägga mig till ro på min lilla lager. Förut hade han
varit benägen tro, att jag borde bli vetenskapsman, och han ville
alldeles inte höra på mina försäkringar om att jag kände mina
krafter svika inför denna uppgift, att jag, trots ganska grundliga
studier på literaturhistoriens område, saknade den framställnings-
förmåga, som skapar historiska konstverk. Att vara samlare och
blott kritiker passade mig icke. Nu var Borchsenius lika så
ifrig att jag skulle ge studierna en god dag. Deri var jag icke
ense med honom. Kunskaper äro en god grund för poetiska
byggnadsföretag, ansåg jag, och jag anser ännu att de geniala
ignoranternas tid längesedan är förbi.

En rad lyckliga år följde.

1877 fick jag min önskan uppfyld att komma till Södern.
Man gaf mig skaldeportionen af det Anckerska legatet. Det var
Molbech (författaren till Ambrosius) jag hade att tacka derför.
Min ansökan till detta legat har sin egen lilla historia, som jag
genast skall berätta. Jag var nära 40:talet, men jag kände mig
yngre än då jag var 25 år.

Omedelbart före vår afresa, samlade vi våra vänner till en
liten afskedsfest i vår nya lokal vid Fredriksborggade. Der var
Arentzen, der var Brandes, der voro politikern Pingel och Hörup.
Der disputerades, sjöngs, spelades, skämtades och skrattades och
745

ett parti gammalt Rhenskt, som jag ärft efter gamle redaktör Jörgen-
sen, tömdes till sista droppen. Mariboes skolas lärare gjorde
afskedsfest för mig pâ »Skydebanen». Min dåvarande kollega
vid skolan, nuvarande rektor Theisen, hade hittat pâ en
lustig teckning af svartkrita och kaffesump, deri kultusminister
Fischer på Parnassens topp bekransade mig. Jag var klädd i
romersk imperatorsrustning med en ofantlig doktorshatt under
armen, under det flaskor, hvilka till etiketten hade musernas
namn, svängde sig i dans kring klipporna och min hustru i form
af en huskatt satt ofvanpå den stora reskofferten.

Brandes var stadd pâ resa till Berlin för att bosätta sig
der, men hans vänner hoppades att han snart skulle komma till-
baka och intaga den plats vid universitetet, hvartill han hade
större förutsättningar än någon i landet.

En adress till honom bereddes. Jag lemnade åt Pingel
mitt namn till underskrift. För fjärde gången lemnade jag dansk
botten, denna gång för en längre resa i tid och rum än mina
tidigare Pariserturer.
Vid en köpenhamnsk badort.

De köpenhamDska badorterna bilda en leende kedja längs
Strandveien vid Öresund mellan Köpenhamn och Helsingör.

De praktfullaste, närmast hufvudstaden, kalla sig anstalter
och bebos — dä någon bor der — af utländingar, diplomater
och privata, enormt rika infödingar, som här föra ett stora verl-
dens lif med ridåsnor, vattenrutschbana, bockekipager, jockejrulett,
svenska konserter, franskt kök och kypare, som kunna tyska.

Nordligast ligga de anspråkslösa ställena. Genom ett idylliskt
läge och vackra omgifningar ersätta de saknaden af konstlade
förströelser. Här bada för moderat pris inackorderade köpen-
hamnska hustrur, hvilka likt Psyke se sin Amor endast på nat-
ten. Skådespelare i Jägers normalkostym träna sig på velociped
och anlägga skägg. Unga målare uppträda i fantastiska hufvud-
bonader och iakttaga märkvärdiga soluppgångar. Strängt moderna
skalder samla lokalstudier till sorgesamma noveller om hur det
ursprungliga naturtillståndets snaskighet dukar under i kampen
mot den framvältrande förfiningen. Halfvägs mellan dessa poler,
der, hvarest idyll och kultur räcka hvarandra handen, der en
gammal hedervärd krog, omskuggad af lummiga kastanjer, på
sina knöliga skuldror bär en lätt schweitzervåning med balkong
af flätverk och »Hotel» med guldbokstäfver på gafveln, der den
företagsamme värden ute på sin strand har bygt sex badhus,
som likna lusthus och uppe på sin backe fyra lusthus, som likna
badhus — i klart väder kan man stirra öfver till fönstren i
Landskrona — der posten medför tidningarne morgon och afton
och eftermiddags-ångaren kommer lämpligt till mattimmen — der
är platsen, das ist Tyrol, den äkta köpenhamnska badorten, der
några af jordens lyckligaste ligga på landet eller ligga i vattnet.

Naturligtvis fins det grader i lyckan. De, som bo på de
kringliggande stora landtställena, hvilka bakom ogenomträngliga
747

häckar af avenbok och vildrosor omge sig med parkanläggningar,
drithus, sportsplaner, stallar, familjegrafvar och mångahanda
annan jordisk härlighet, dessa sybariter som till på köpet äta
middag klockan åtta efter att ha druckit té klockan fem — hvil-
ket väl nästan är det förnämsta man kan företaga sig der på
orten, näst det att ställa till parforcejagter — dessa måste na-
turligtvis känna sig på herrskapsvis upphöjda öfver dem som bo
på sommarnöjen med öppna trädgårdar utåt Strandveien och som
äta middag klockan fem och dricka té klockan åtta. Till gen-
gäld kunna dessa se ned på innehafvarne af de trädlösa villorna
vid grusade sidovägar. Och oaktadt egarne till sådana småhel-
veten fylda af dam och solsken -—■ der man uppätes af flugor om
dagarne och sofver i blykamrar om nätterna samt ständigt pinas
af grannarnes vänliga pianoklink — med en viss retsam kallblo-
dighet kalla sina landtliga tillflyktsorter för Lyckero, Lugnet eller
Mon plaisir så måste dock sjelfva känslan af att ega ett land-
ställe förläna dem värdighet i jemförelse med folk, som endast
hyra sig in hos en fiskare eller ha inackorderat sig på hotellet.
Dessa lägst stälda på sommarnöjenas rangskala ha inga andra
att förakta än det slödder, som endast kommer ut på söndagen för
att dricka kaffe och förtära medförda matsäckar i hotellets park.
Men så vist är allt inrättadt, att detta slags folk enhälligt anta-
ges med djupaste vördnad och afund skåda upp till allt, som
har fast fot på landet, och det är således lyckligen åvägabragt
den nödvändiga grundvalen för en lokal samhällsordning, inom
hvilken de skilda klasserna kunna föra sitt badlif i ömsesidig
aktning och tillit.

Då en köpenhamnsk badort mer än någon annan del af
riket fordrar en ständig och nära förbindelse med hufvudstaden,
är det klart, att högsta vigt och intresse måste fästas vid de
fortskaffningsmedel, som hafva detta till uppgift. Af dessa åt-
njuta obestridligen ångbåtarne den största populariteten. Det
gifves väl knappast något grosshandlarbarn på den fashionabla
delen af kusten, som icke vet besked om hvart och en af dessa
snabbgående och bekväma fartyg, allt ifrån deras namn och tur-
listor, intill kaptenens födelsedag och akterstäderskans fästman
för tillfället. Men ångbåtarne förtjena också respekt och den
ömmaste uppmärksamhet. De skänka huld och skydd åt flera
af den köpenhamnska samhällskroppens betydelsefullaste lifsytt-
748

ringar. Ombord der ligger nämligen det köpenhamnska sommar-
nöjsskvallret och der sofver den köpenhamnska börsen sin mid-
dagslur.

Visserligen torde det vara ett alltför dristigt påstående, att
den köpenhamnska börsen annars aldrig sofver. Men ingen bör
tvifla på att just de »timmerstockar» som dansk företagsamhet
här för till torgs, bära sina räntor. I half fyra-båtens katakom-
ber ligga fredligt utsträckta, sida vid sida, dessa mäktige män,
för hvilka kurserna darra; en lätt svett perlar på deras pannor,
lugnt häfver sig bröstet under de massiva guldkedjorna, ett hög-
tidligt snarkande böljar som dämpadt orgelbrus genom rum-
met, — ja, om det icke vore att föra ett hädiskt gyckel med
vördnadsbjudande ting, skulle man nästan vid åsynen af så myc-
ken lefvande vigt och sund flegma, så präktiga bredsidor, frestas
till det antagandet, att uppfinnaren af ett visst spel med vissa
trefliga kulor, som just nu är på modet i hela staden, här har
hämtat den ursprungliga impulsen till sin lyckliga tanke.

Och det köpenhamnska skvallret, hvad i all verlden skulle
det väl röra sig omkring i den sällskapstomma sommartiden, om
icke ångbåtarne funnes, der alla som skvallra och skvallras om,
så trefligt kunna träffa tillsammans. De skulle ju dö af ledsnad,
alla våra små balhöns och middagspapegojor, om de icke en
eller två gånger i veckan finge flaxa fram och tillbaka med
Gylfe eller Öresund och snattra med sina små söta näbbar. Eller
den värdige grossören och familjefadern, som knappast har slagit
sig ner vid middagsbordet och sväljt sin första sked soppa, förr
än han öfverfalles af sin otåliga fru med frågor om nytt, hvad
skulle den stackars mannen taga sig till, om han icke strax kunde
servera henne en mun full med skvaller alldeles färskt ifrån
ångbåten. Beskedligt köpenhamnskt skvaller, så oskuldsfullt fritt
från all kvickhet, så lyckligt rent för gift, endast att jemföra med
ljumt, flottigt, på sin höjd en smula unket diskvatten, som
det ändå gör så välsignadt godt att hänga näsan öfver, medan
man blöter nästans intimaste plagg.

Under det sommargästerna till sjös styrka och förströ sig,
njuta de för tillfället kvarblifna naturens fröjder. Damerna bada.
Detta försiggår vanligen mellan 10—12 och vid den tiden har
man då längs kusten den ena synen mera förtrollande än den
andra. Större och mindre flockar af damer stå, hållande hvar-
andra i händerna och hoppa oafbrutet upp och ned på samma
fläck under glada hojtanden och skrik. Andra tumla djerft sim-
mande omkring dem. Det fins emellertid hos en simmande dam
749

vanligen något i ögonen fallande, som hastigt leder den tänkande
iakttagaren till ett erkännande af det taktfulla i folkmytens idé,
att förse sjöjungfrurna med stjert.

Efter vattenvistelsen hålles frukost och siesta öfver hela
linien. Markiserna rullas ned för verandorna, hängmattorna fä-
stas upp, förmiddagens dåsighet lägger sig öfver de solstekta in-
sektsurrande trädgårdarne. Sjön skubbar sig slött fram och till-
baka mot stranden. Glänsande kråkor och kajor sno omkring
och fiska i tången. Vid horizonten stå seglen orörliga, som om
de vore utklippta i grått papper.

Plötsligt skrämmes friden på flykten af en mängd skarpa
skrik från hotellets planteringar. Det är gossarne Jens och Axel,
som äro på fuffens. De ligga här ute på landet med sina mam-
mor. Jens är 21/2 år. Hans krithvita hår, på hvilket han bär
en väldig kaskett, ger bakifrån hans ungdomliga hufvud likhet
med en gammal bondgubbe. Framifrån liknar han med sina
rosenröda kinder, himmelsblå ögon och ett visst sött englaleende
en affekterad landsortsingenue. Af naturen är han tillgjord och
närgånget höflig. Till alla, som gå ut och in eller förbi, skri-
ker han »god dag», alldeles som en dresserad papegoja.

Axel är bara två år, bär en sorts kjol och halmhatt med
gummisnodd, som han håller i munnen. Hans stora eldröda ansigte
låter ana en inbunden och surmulen karaktär. Han kan inte heller
tala och inlåter sig på det hela högst ogerna med någon. Der-
imot besöker han flitigt sophinken vid köksdörren, hvarifrån han
vänder tillbaka med hummerskal, ärtskidor och kycklinghalsar,
som han förtär i all sköns ensamhet. Han strider äfven med
änder och sparfvar om de brödsmulor som gästerna kasta ut.

Bägge två äro tjugu gånger om dagen i fullständig lifsfara,
endera vid vattnet, mellan vagnarne eller på trappan upp till
utsigten. Detta kungöres medelst de omtalade skriken från deras
olycksaliga mödrar, som sitta och virka under kastanjeträden och
på grund af omständigheterna inte kunna springa efter dem med
någon större hastighet, under det de vakthafvande barnjungfrurna
regelbundet äro försvunna i vissa skuggiga lusthus i trädgårdens
bakgrund, der de af hotellets två uppassare undervisas i att hvissla,
smälla med lindblad och andra sådana herdelika sällskapsnöjen.

Kyparen Friis är köpenhamnare, har bena i nacken och
frack; han serverar hotellets inackorderingar på deras rum och
vid de gemensamma måltiderna inne i matsalen. Hans kollega
Jeppesen är en bondpojke, stubbklippt som en fästningsfånge och
betjenar i tröja och förkläde gästerna i källarsalen och trädgår-
750

den. För tillfallet utan sysselsättning, eftersom barnflickorna ha
gått in för att söfva Acke och Jens till deras vanliga middags-
sömn, stå de båda drömmande vid ingången. Två äldre damer,
som just nu ankommit med en vurst, skaka först den ena och
så den andra ut sina skrynklade kläder medan de ännu äro på
vägen och styra sedan kurs emot ingångsporten. Den galante
Friis skyndar sig att öppna. De äro bägge två mycket små, myc-
ket närsynta och något skrangliga, likadant klädda i stålgrå kläd-
ningar, fina svarta kragar med spetsar och mörka hattar. Det
är endast den skilnaden, att den ena har gröna vindrufvor på
sin hatt, den andra spanska körsbär. Förmodligen är det på
detta som deras små nevöer och niecer kunna skilja dem från
hvarandra.

De ha nu kommit ut på en liten tur till landet. Kanske
är det den enas födelsedag eller kanske skola de endast dröja
en stund, medan de vänta på nästa båt eller vagn för att bege
sig vidare någonstädes, dit de äro bjudna [på middag. Under ett
belefvadt konverserande ledsagar herr Friis dem in i trädgården.
I fall damerna kanske ha för afsigt att bo på hotellet, så skall
han strax låta hemta deras saker? Eller kanhända damerna
önska intaga några förfriskningar ? I sådant fäll vill han föreslå
dem att göra det uppe på Utsigten, hvarifrån man just i dag
kan se alldeles charmant och långt in i Sverige, der man redan
börjat skörda sädesfälten. Ja, det vore verkligen önskligt att
vädret ville hålla i sig och vara vackert. Jaha, två chokolad!
Med en djup bugning lemnar han sina bländade protegéer vid
nedersta trappsteget och ropar på återvägen, i det han pekar med
tummen öfver axeln: gäster till dig, Jeppesen, två chokolad uppe
på Utsigten. Och Jeppesen flyger upp för de 57 trappstegen
for att torka af bordet och höra om det skall vara något bröd.
Och så flyger han upp igen med chokoladen och åter upp med
en kikare och så med en tidning och slutligen för att få betaldt.

— Hvad fick du? frågar Friis, som emellertid genom pince-
nez har studerat Politiken.

— Sex öre, svarar Jeppesen med andan i halsen. — Idiåtl

Långsamt stödjande sig på parasollerna komma nu damerna
ner för trappan. Friis närmar sig ånyo, hoppas att de ha varit
belåtna, beklagar att de redan vilja lemna stället, plockar i förbi-
gående två maskstungna rosor och öfverlemnar dem som ett litet
minne 1 Detta är öfverväldigande. Så mycken artighet kan icke
få blifva obelönad. Den ena gamla damen hviskar till den an-
dra och upp ur portmonnän kommer nu till den vördnadsfullt
751

öfverraskade Friis en tjugufemöring, som han midt för sin kol-
legas näsa öfvermodigt kastar i luften och åter fångar på afvig-
sidan af handen med ett: »Det är så man tar dem, Jeppesen!»

När öfverkyparen Friis vid femtiden har öfversett duknin-
ningen i table d'hôte-salen, smakat på sylten och salladen och
skänkt i ett glas åt sig af departementschefens privata rödvin,
låter han flickan ringa samman badgästerna och ställer sig åter
vid serveringsbordet med serveten öfver armen. Strax derpå
träder sällskapet högtidligt in, herrarne i svarta rockar, gnug-
gande händerna, damerna i handskar och armband, barnen fint
kammade. Det helsas allvarligt och samtalas afbrutet, under
det maten går laget rundt. Först efter soppan kommer den
egentliga konversationen i gång. Som sig bör, der danska kvin-
nor och män komma tillsammans i festligt lag, gäller inledningen
den kungliga familjen och det är rörande att bevitna hvilken
trofast och noggrann kännedom folk, som annars ej står hofvet
nära, eger om de kungligas dagliga lif och vanor. Det upplyses
om majestäternas lifrätter och prinsessan Maries förströelser, skämt-
samt och ändå vördnadsfullt berättas om kronprinsbarnens säng-
tid, hur många smörgåsar de unga kungliga högheterna få till
kvällsvard och hvad som är på smörgåsarne. Då en dam med-
delar att hans majestät tycker mycket om vattgröt, lyfter hela
sällskapet sina hufvuden och upprepar med en mun »vattgröt»
med gladt hänryckta blickar. Ja, om man vågade tro, att vid
den kungliga taffeln rådde ens tillnärmelsevis så mycket intresse
för undersåtarnes diet, med hvilken sanning kunde man då icke
tala om det ömsesidiga bandet mellan kungahuset och folket!

Den dam, som serverade vattgröten, rodnar starkt, dels af
glädje öfver sin framgång, dels af förvirring öfver sin djerfhet.
Hon och hennes man, en förmögen borstfabrikör, ha nämligen
först ganska nyligen blifvit fullt accepterade af sällskapets för-
nämsta dam, departementschefens fru. Förgäfves gick hon i bör-
jan tidigt från morgonen i gredelin sidenklädning och diamant-
brosch, förgäfves var hennes man outtröttlig med att draga eld
på tändstickor till departementschefens cigarr. Först då hon en
dag hade fått ut sin landå och departementschefskan, som inte
kunde motstå det eleganta ekipaget, hade samtyckt till en åktur,
fick hon tillträde till det departementala kaffebordet efter mid-
dagen. I stället har en ung herre, oaktadt han är student och
af god familj, blifvit så godt som utstött. Dels har han näm-
ligen blifvit beslagen med att dricka absinth, dels har han en
söndagseftermiddag farit till Köpenhamn och först kommit till-
752

baka pâ måndags förmiddag, hvarpå han strax gick upp och lade
sig att sofva. Efter detta blefvo de unga damerna förbjudna att
fara ut och ro med honom.

Söndagen är dock på det hela taget för hotellet en skam-
mens dag. Då luktar det biffstek i trädgården från kl. sju på
morgonen, och långa rader af droskor med trumpeter och för-
eningsstandar i spetsen köra fram till dörren och aflassa stojande
menniskor. Skaror, som storma lusthusen, besätta bänkar och
bord, springa i kapp på badhusbron och upp och ned för trap-
porna till Utsigten, dricka, dansa och föra väsen. Sex reserv-
kypare från Köpenhamn flyga fram och tillbaka och taga alldeles
lofven af Jeppesen. En sångkör tar plats på balkongen och
exeqverar »Joakim uti Babylon», så att departementschefen omöj-
ligen kan få sin middagslur. Dammiga velocipedryttare ligga
och dra sig på gräsplanerna i opassande benpositioner. Och i
allt detta sus och dus trippa de fina badgästerna och inackor-
deringarne modstulna omkring eller skocka sig samman i afsides
vråar likt hyggliga höns, som af en vaggande och snattrande
andflock blifvit förjagade från sitt område.

Derför säger också fru departementschefskan hvar söndags-
afton vid tébordet:

— Ja, vore vi inte tvungna att bo så nära, för att min
man två gånger i veckan skall in och konferera med ministern,
skulle det vara sista sommaren som vi vore häri

Gustav Esmann.
Svenska Bibliotek oeh Ex-libris.

Anteckningar af C. M. Carlander.

Med 84 illustrationer. 748 sid. stor 8:o. Tr., Sthlm 1889, i 150 ex.

Detta väldiga arbete, som länge varit väntadt inom literära
och bibliofila kretsar, har nu utkommit, till det yttre utstyrdt
med den solida elegans, man städse har att vänta från den Grer-
nandtska officinen.

Arbetet är ett nytt bevis på att affärer och bildningsintres-
sen visst icke äro så oförenliga som man på åtskilliga håll synes
tro. Ty dess författare är affärsman och har endast på sina från
de trägna affärstimmarne sparsamt afmätta lediga stunder kunnat
syssla med studier i och för detta arbete, ett arbete, hvilket —
vi skynda att genast säga det — är en storbragd inom den sven-
ska forskningen. Ensam har han naturligtvis ej kunnat utföra
hela denna bragd. Af de här och der i texten uppgifne* synes,
att han haft både kunnige och intresserade tillskyndare, och af vissa
spår varsnar lätt en uppmärksam bibliognost den n. v. svenska
literära forskningens vördade oldfaders, kongl. bibliotekarien Klem-
mings, välvilliga upplysningar och påpekningar. Men hufvudför-
tjensten af det märkliga verket, det öfverväldigande arbetet dermed,
är uteslutande hr Carlanders, och med berättigad stolthet kan han
se sitt namn på titelbladet.

Det är beskrifningen på ej mindre än omkring 1,100 svenska
bibliotek, allmänna och enskilda, från äldre tider ända ned till
den dag i dag är. Vi se i lifliga drag den svenska boksyntheten,
jemte kärleken till och vården om böcker, sådan den under de
tre senaste århundradenas lopp utvecklat sig i bibliotekssalarne,
inom konungaslottet, å adelsborgen, i den lärdes studerkammare,
i borgarhemmet, ja, i bondestugan. I flere af lefnadsteckningarna
öfver svenska bokälskare och bokälskarinnor finna vi många dyr-
bara kulturdrag samt hittills okända personala och literära upp-
gifter. Åtskilligt häri, i synnerhet hvad beträffar de noter, på
hvilka författaren allt som oftast bjuder, är nog af den subjektiva
beskaffenhet, att en strängt vetenskaplig bibliognost måhända upp-
repar den ehrensvärdska frågan till »kolonnerna». Men denna

* Riksheraldikern frih. Klingspor, amanuenserne Eichhorn i Stock-
holm och Wåhlin i Lund, grefve Carl Snoilsky, öfverstelöjtn. v. Francken,
hr Birger Schöldström, prof. Mittag-Leffler, bibliotekarierne Rich.
Bergström, Warburg och Cronhamn, hr P. F. Mengel, frih. Johannes
Rudbeck m. fl.

Ur Dagens Krönika. IX. 8.

50
subjektivitet har emellertid en annan, tilltalande egenskap: den
låter äfven den med författaren obekante se en personlighet, en
inför dagens flyktiga opinioner måhända litet »gammalmodig», men
äkta svensk man, med djup vördnad för kyrka och konung, med
stolthet öfver våra gamla fosterländska minnen samt med en slags
klinckowströmsk — vi taga oss friheten här skapa ett adjektiv,
hvilket vi hoppas må falla C. M. C. i smaken — åsigt i national-
ekonomien (se t. ex. noten sid. 617).

Att vid granskningen af ett så omfattande arbete som det
föreliggande, dertill det första i sitt slag, fackmännen, i främsta
rummet biblioteksmännen^ skola finna anledning till »randglossor»,
är naturligt. Äfven vi lemna här nedan ett litet urval sådana.

Angående prinsessan Sophia Albertinas bibliotek, hvilket (sid.
17) uppgifves »torde ej ha varit obetydligt», kunna vi upplysa,
att det utgjorde omkring 6,000 band, förutom ett stort antal hand-
skrifter samt handteckningar (af Tessin, Ehrensvärd, samt dylika,
såsom det uppgifves, varande af Raphael, Rubens, van Dyck,
Teniers m. fl., hvilka senare prinsessan förvärfvat under utländska
resor). Detta bibliotek öfvergick genom testamente till grefvinnan
Lolotte Stenbock och hennes arfvingar. — Riksantiqvarien Ä'/m-
tenberg (sid. 233) hade ej blott ett lånbibliotek, utan äfven ett
enskildt bibliotek, hvilket med hänsyn till svenska historien var
rikt, så mycket mer som han köpte de flesta manuskripten och
estamperna deri ur Warmholtz’ska och Gjörwell’ska samlingarna.
— I sammanhang med de flere medlemmar af slägten BïeZte,
hvilkas boksamlingar omtalats, torde måhända ock bort nämnas
riksskattmästaren Sten (Nilsson) Bielke. Han egde nämligen ett
af de största och dyrbaraste biblioteken på sin tid, hvilket dock
blef ett af Reduktionens många offer, ithy att B., drabbad af
denna Carl XI:s räfst, på gamla dagar måste afyttra sin bokskatt,
hvilken kom till Kongl. biblioteket. Äfven hans namne och kusin,
riksrådet Sten (Svantesson) Bielke, egde ett bibliotek, hvaraf en
del tycks kommit till Åbo (för att väl dela dess biblioteks kända
öde 1827); der fans t. ex. 1772 Sten Bielkes exemplar af Georg
Neumarcks »Der Neu-spressende Teutsche Palmbaum», hvari han
gjort anteckningar om sitt intagande i den Palm-orden eller »Frucht-
bringende Gesellschaft», som florerade i Tyskland i medlet af
1600-talet och hvari, utom Bielke, Carl X Gustaf (såsom pfalz-
grefve), Axel Oxenstierna och flere af de förnämligare svenske
fältherrarne intogos (se Tidn. utg. af ett sällsk. i Åbo 1772). —
Vid omnämnandet (sid. 316) af skingringen af det stora Piperska
biblioteket å Engsö 1802 kunde ha tillagts, att flere af dyrbar-
heterna deri lära gått till Portugal. För ett af portugisiska re-
755

geringen då tilltänkt internationelt bibliotek i Lissabon, hvilket
skulle inrymma äfven svenska lärda och dyrbara verk, hade chargé
d'affaires Corréa samt bibliotekarien Björkegren fått i uppdrag att
anskaffa böcker ur Engsö-samlingen. — De Nescherska samlin-
garna (sid. 435 o. följ.) förvarades sedan 1795 i ett af N. ny-
uppfördt stenhus i Clara församling, enkom inredt med fästadt
afseende å dem. N:s stora porträttsamling (sid. 438) ingick ej i
den efter hans död af Kongl. biblioteket inköpta literära qvar-
låtenskapen ; den hade redan 1815 öfverlåtits till konung Carl
XIII, som sedan skänkte den till nämda bibliotek. — Å sid.
600 finnes en uppgift, till arbetet lemnadt af egendomen 7bs#e-
rups n. v. innehafvare, nämligen att i biblioteket derstädes skulle
finnas generalamiralen Carl August Ehrensvärds boksamling. Så
vidt vi veta, inrymdes denna samling icke i det ehrensvärdska
familjebiblioteket. Den hade en längre tid stått, inpackad i lårar,
i ett — stall, och böckerna hade, såväl till band som innehåll, blif-
vit mycket skadade af fukt, då den alltid bokälskande Carl XIII
år 1810 inköpte samlingen af generalamiralskans make i andra
giftet, hofmarskalken Silfversparre, och lät uppställa den i biblio-
teket å Haga, i samma rum, der creutz’ska böckerna fått plats.
Kanhända finnes det ehrensvärdska biblioteket, i likhet med det
creutz’ska (sid. 708), ännu qvar derstädes. — I ett tillägg sid.
711 uppgifves, efter ett otr. bref af 1805 från Gjörwell till Thorild,
att »Salviska samlingen i Fredenheims bibliotek kommer näppe-
ligen under klubban, enär den dessförinnan kommer att inlösas
med 200 rdr bko af Hans Maj:t». Denna »Salviska samling»
var Adler Salvii handlingar och bref, innehållande många vigtiga
upplysningar om bl. a. Westfaliska freden, och man vet, att Gustaf
IV Adolf lifligt önskade, att den skulle stanna i Sverige, helst
Ryssland, genom sin d. v. envoyée, Alopæus, falkade derefter.
Månne den ock verkligen stannat qvar här? Eller fanns den
månne ej bland den fredenheimska samlingen af ^4cto publica
suecana ifrån de äldsta tider till 1792, några och fyratio qvartband,
som kom i Suchtelens händer och slutligen hamnat i den biblio-
tekssal vid Nevans strand, om hvilken bland alla nu lefvande
svenske forskare väl utgifvaren af denna tidskrift kan lemna bästa
beskedet? Det skulle verkligen vara intressant att få reda härpå. *

* I Kejserliga biblioteket i S:t Petersburg rådde vid utgifvarens
besök derstädes 1886 så stränga förhållanden, att. något svar icke kan
lemnas rörande hvad som fans eller icke fans af Suchtelens literära samlingar.
Medan det största tillmötesgående visades i Kejserl. utrikesdepartemen-
tets arkiv, rådde i Kejserl. biblioteket ett visst hemlighetsmakeri.

Utg. af Dag. Krön.
756

— Att i möjligen blifvande ny upplaga af hr Carlanders arbete
antalet bokegaremärken kan komma att temligen ökas, är gifvet.
Så t. ex. se vi å framför oss händelsevis liggande tryck från
1767 ett dylikt, för hr C. obekant märke: en svartstämpel — i
en cirkel J. B. B. sammanflätade under en stjerna och omgifna
af skäligen primitiva »sirat» — som tillhört Johan Benjamin
Blume, utgifvare af »Norrkjöpings Veko-Tidningar» och »Norr-
kjöpings Magazin».

De talrika illustrationerna äro både intressanta och vackra,
omvexlande från gamle Johannes Bureus’ inkrånglade, halft kabal-
listiska bokmärke till det oändligen täcka och älskvärda Ex-libris
— Psyche med fjärilen i en bibliotekssal — som användts af
grefvinnan Gustava Magdalena Wrangel, f. Arnell.

Vi upprepa, att arbetet i sitt slag är en storbragd. Och
inom det område af den svenska odlingen, der namnen Nescher,
Lindahl och Westin glänsa, har i och med detta arbete namnet
Carlander fått en välförtjent hedersplats.

,	Th. J:n.

Paris just nu!

Ögonblicksbilder från verldsutställningen i Paris 1889 af Gustaf Gull-
berg. Stockholm, Adolf Johnsons förlag. Pris 2 kr.

Det är onekligen ett vågstycke att göra språnget mellan att
fodra landsortspressen med för dess matsmältning lämplig vecko-
ragout på sanning, pepprad med diktens cayenne, »från Birger
Jarls stad», och att bjuda den bokköpande allmänheten för 2
kronor beskrifning på verldens hufvudstad. Men lyckligtvis slå
inte alla vågstycken fel. Hr Gullberg har kommit undan med
lifvet — och som vi hoppas med kassan också — och hedern
af företaget är endast litet grand skamfilad i en enda ömtålig
punkt, som vi strax skola ha den äran att visa.

Förf, uppträder med mycken anspråkslöshet, hvilket gerna
är ett godt tecken. Boken är skrifven på mindre än åtta dagar
— precis 50 timmar enligt en annan uppgift — och tryckt på
lika kort tid. Det kan då inte bli fråga om annat än »några
hastigt nedskrifna kåserier från det nu mer än vanligt brokiga
vimlet» i Paris, till litet nöje och en smula nytta för dem, som
varit på utställningen eller ännu tänka sig dit, menar förf. Men
757

han har onekligen lyckats ge oss mer. Äfven utom den icke så
ringa svenska utställningspubliken torde »Paris just nu ! » komma
att finna läsare och förtjäna det.

I allmänhet har hr G. lyckligt styrt kurs emellan de sam-
manträngda resebeskrifningarnas Scylla och Charybdis, mellan att
bli ett namnlexikon? som är tråkigt, och att vara för ofullstän-
dig, då ju boken häller inte fyller sitt ändamål. Mest styfmo-
derligt ha Paris’ museer, kyrkor o. dyl., som icke har med ut-
ställningen att skaffa, blifvit behandlade. Bland de förra är t. ex.
Luxembourg (icke borff) expedieradt på sju rader, och bland
kyrkorna ha endast Nötre-Dame och Madelaine fått komma med,
fast det sannerligen är stor synd af en turist att gå förbi åtskil-
liga af de andra, den lilla herrliga St. Roche t. ex. med sitt
genombrutna altarmonument, för att nu bara nämna en. — Apropå
Madelaine, hur ser den egentligen ut, hr G-.? Sid. 82 bjuder
dess »allvarstunga grekiska kolonnad liksom till ro», men sid.
178 möta vi dess »oändliga sträcka af romerska pelare». Hm...

Men så mycket mera hemmastadt rör sig vår förf, i Paris
»just nu», som symboliskt på bokpermen är förlagdt emellan
Eiffeltornet och en kokott — jaja, det är icke så farligt, visst
drar han i väg med oss, samma kväll vi komma till Paris, till
Café Américain, och visst för han oss sedan som hemmastadd
ciceron omkring både på Folies Bergères och Bal Bullier, »mag-
dansen» i det egyptiska kvarteret på utställningen icke till för-
glömmandes, men allt det där är bara för att i största anstän-
dighet varna oss, så att vi inte sitta som nöt och låta plocka
oss af de angripande sköna. »Om skalkar locka dig, så följ
med och se efter hvad de ha för sig», säger visst den vise Sa-
lomo, som ju hade reda på det; och om förf. (sid. 18) ser sig i
stånd att upplysa om att »sängarna äro i allmänhet utmärkta
här», så beror detta helt enkelt därpå att han fått erfarenhet
under sina försök att skaffa billiga och bra rum åt dem ibland
oss, som äro så förståndiga att ta hans bok som reselektyr på
vägen till Paris.

Detta är obestridligen en af bokens starkaste sidor : de många
anvisningarna hur man skall få det billigt och ändå bra. Rum
bör man gå ut sjelf och se sig om efter, så fort man kommit fram ;
på det viset kan priset godt pressas ned till ett par, tre francs.

Droskkuskar skall man vara kort emot — hvilket är så
mycket lättare ju mindre franskan flyter lätt på tungan — och
aldrig tala om på förhand att man vill åka på timme (Vi an-
märka härvid dock att en dylik manöver kan man missräkna sig
på, ty kuskklockor gå så underligt fort ibland). Om hvar man
758

äter i Paris fins det med allt fog ett helt kapitel, med anvis-
ningar efter olika börsar, råd om att taga en portion för två —
när skall Stockholm komma så långt att detta ej ses med grima-
ser af källarmästare och kypare? — om hur mycket man skall
ge i drickspengar o. s. v. Och om också meningarna kanske
kunna vara delade om det »vin ordinaire», som förf, finner för-
träffligt, så har han däremot rätt i att det är dumt att betala
1 franc för en »ticket» till expositionen, när man kan få en för
6 eller 8 sous; och är man ensam herre är det nog skäl att dra
nytta af anvisningen om teaterparterrens billighet, fast nog är
det betydlig öfverdrift att påstå (sid. 152) att den är »en plats
precis lika god som fauteuil d’orchestre» (icke es^er) — utan
ryggstöd på smala bänkar och utan sidokarmar mot grannarna
och halft öfversprungen i mellanakterna njuter man dock icke så,
som i en bekväm, fast dyrare egen länstol litet längre ned.

De faktiska uppgifternas tillförlitlighet ha vi ju icke kunnat
kontrollera, men få hoppas att korrekturläsaren — till hvilken vi
genast skola komma — icke skickar oss till allt för rasande
husnummer. En liten lapsus, som däremot icke korrekturläsa-
ren rår för, få vi till bästa i beskrifningen af »jordgloben
i miniatyr». Denna är 70 meter i omkrets »och således precis
en milliondel af jordens verkliga storlek». Inte, gosse — då
vore det skräp med gamla jorden ! 1 meter är, som vi alla låtsas
veta, en tiomilliondel af jordkvadranten; 40 meter sålunda en mil-
liondel af jordens omkrets. Men jordens storlek i förhållande till
den där globen mätes då inte med ett tal med sex nollor efter, utan
aderton-si^rigt blir det. Så att om »Guide bleu» eller någon före-
visare sagt hr G., att globen var en milliondel, så har han ljugit
ungefär en million millioner gånger — hvilket är för mycket.

Vi ha redan ett par gånger nödgats tangera korrekturläsa-
ren — låtom oss skonsamt kalla honom så — och därmed bo-
kens svaga punkt. Franskan har uppenbarligen vållat gräsliga
bekymmer på sätteriet i Ullströms stad, där »Paris just nu» är
tryckt, och med den iltågsfart, hvarmed allt måste gå, var det
inte tid till flere korrekturer, och manuskriptet var kanske något
otydligt i fråga om ändelser, genus, cediljer o. dyl. Så måste det
ha gått till att verkligen resultatet blef i detta afseende så klent.

Ty det kan icke förnekas. Och om dessa fläckar lika litet
minska bokens verkliga' förtjänster som — sans comparaison —
solfläckarne borttaga solljuset, så är dock ett ledsamt faktum att
de synas bra mycket bättre än solfläckarne och äfven för det
obeväpnade ögat.

Exempel ! Ja det är tyvärr bara embarras de richesse.
759

Säg helt lugnt ditt »Attendéz», råder oss förf. (sid. 23).
Ja, men skrif det hällre utan accent. Och skulle du vilja bedja
»pour les femmes échevelée» (sid. 25), så lägg till ett s, så blefve
en fransman belåtnare. Om du inte har något, kan du ju ta från
sid. 29, där » carafon frappés» ståtar som ett icke efterföljans-
värdt citat. Sid. 55 möter oss rubriken »Ca et lä», för ytter-
mera visso upprepadt strax nedanför med samma mindre korrekta
stafningssätt (i st. f. çà et là).

Denna sida 55 bör för öfrigt betraktas med en viss andakt,
ty här påträffa vi — bokens enda cediljtecken ! Vi trodde först,
när vi träffade alla dessa garconer, ca och français, att dylika
finurligheter inte funnos i Norrköping, och att följaktligen förf,
med förtviflan i hjertat måst konsekvent teckna k-ljud för c-ljud.
Men här fins ju en cedilj, säkert tryckeriets enda. Låt oss ta af
hatten och gå vidare.

Ett bland de ord, som råkat värst ut är Théâtre français.
Den riktiga stafningen kunna vi ej erinra oss ha träffat på ett
enda ställe i »Paris just nu» ; däremot fins det att välja på for-
merna »teater Française» (sid. 98), »Teatre Français’» (sid. 151),
»teatre française» (sid. 154) och kanske ännu några till. Apropå
teater skrifver förf. Sahra Bernhardt med h:et i midten och detta
med en högst ovanlig konsekvens. Förr i verlden satte man h:et
på slutet; men kanske denna ändring hör till skådespelerskans
kända excentriciteter.

En annan teater, som mist sitt ärliga namn, är Renaissance,
hvilken (sid. 79) ståtar med formen »Renaicanse». Bland bi-
blioteken nämnes (sid. 176) »Biblioteque (thèque) de Historique»
— historiskt!, sa’ Crusenstolpe! Sid. 179 står kursivt »Place de
la Carouselle» och två rader inunder »L’arc du (läs: de) triomphe
du Caroussel». Vi slå for säkerhets skull upp i lexikonet och
finna där att det borde ha stått på bägge ställena: »du Carrousel».
På operan ges balletten »Le tempête» ; »La tempête» hade varit
roligare att se. Former som Molieré (sid. 151), deuxiemè (sid.
30), bieré och bieré (sid. 96), Champs Elysé (sid. 82) göra ingen
menniska glad, ty det är så tydligt slarf, men däremot kunna vi
icke alldeles dela förf:s uppriktiga åsigt, att variété-visorna genom
sitt konstiga språk »icke äro mycket underhållande för oss».
De små profstycken, som anföras, äro tvärtom rätt underhållande;
anm. har funderat ganska mycket på hvad det där »sa» kunde
betyda i följande lilla stump:

»Alors la p’tit(e)cocotte, cocotte

Pendant l'exposition

Sa îaïre un (une) — position ! »
760

Ja, »det mesopotamiske Sprog er et underligt Sprog», och
skämt åsido kunde franskan ha varit omsorgsfullare i »Paris just
nu». Jag skall dock icke trötta med mer än ett enda exempel till,
och går därför förbi det inbjudande »hotell» Dieu och det stora
dårhuset och rakt på Gambettamonumentet i bokens slut. In-
skriptionen är anförd, »herrliga, stolta, eldande ord, som Gam-
betta slungade ut en dag i kammaren 1870» (detta är nu ett
litet historiskt misstag; citatet är från proklamationen efter Metz’
fall, och någon kammare att slunga ut orden i fans inte vid den
tiden). De börja emellertid:

»Français ! Elève vos ames et vos Resolutions a la hauteur
des perils qui fondent sur la Patrie!»

Icke ett accenttecken (och naturligtvis ingen cedilj) annat
än på den olyckliga elev-formen för Elevez. Huru förklara denna
brist, som sedan fortgår i hela citatet och stör de väl lagda or-
den? Icke skulle väl händelsevis originalet vara inhugget med
stora bokstäfver?!

Som läsaren behagar finna erbjuder »Paris just nu» en viss
likhet med goodtemplarorden. Enligt dennas förra chef gäller om
den Runebergs ord om Lotta Svärd:

Något tålde hon skrattas åt
men lyckligtvis är för bägge fullt giltigt tillägget:

Men mera hedras ändå.

Den värdelösa franskan stör intrycket, men förstör ju icke
bokens värde. Vi ha förut framhållit dess praktiska förtjänster
genom de anvisningar den ger, dess lättlästhet och relativa full-
ständighet. Det är icke mer än rättvist att äfven egna ett er-
kännande åt de skildringar, där förf, alldeles lemnar den liberala
tidningsfrasen om »Det frigjorda arbetet» o. dyl., och låter den
omedelbara känslan tala, som i de vackra bitarne från Luxem-
bourgträdgården, Buttes Chaumont och andra, eller där en fläkt
drar förbi af det stora 'Paris, frihetens och revolutionernas stad,
verldens hufvudstad, som i skildringarna af intrycken från den
återuppståndna Bastiljen, från Eiffeltornet eller — trots allt! —
från Napoleons graf. Här ger oss förf, långt mer än turistkåseri,
och för det skall han också ha tack af en bland de många, som
ödet tvingar att låta sig nöjas med att läsa hvad andra sett, i
stället för att, som de kanske hoppats, se själfva.

Hj. B-g.

Den unga europeiska

Earlen af Fife,
f. 1849.

Prinsessan Louise af England
f. 20 febr. 1867.

Storfurst Paul Alexandrovitch,
broder till Alexander III, född 3 okt. i860.

Alexandra,
prinsessa af Grekland, f. 30 aug. 1
Prinsessan Sofie af Tyskland,
dotter af afl. Kejsar Fredrik, f. 14 juni 1870.

Kronprins Konstantinos af Grekland,
f. 2 aug. 1868.

Prins Christian,
äldste son af kronprinsessan Lovisa, f. 26 sept. 1870.

Cesarevitch Nicolaj Alexandrovitch,
rysk tronföljare, f. 18 maj 1868.

irstegenerationen på Fredensborg.