Konung’ Karl XV» unionsförslag. En episod ur Nordens historia. ' Belyst ur minne och korrespondens. Af Emil v. Qvanten. I. För några år sedan förekom i Ur Dagens Krönika en uppsats benämd »Hamiltonska sagan», författad af pseudo- nymen Anti-Marcellus. Den var föranledd af en förut i tid- skriften influten uppsats om Henning Hamilton, författad af pseudonymen Marcellus. I »Hamiltonska sagan» beröres grefve Henning Hamil- tons diplomatiska verksamhet som Sverige-Norges sändebud i Danmark åren 1861—1864. Marcellus hade, med af- seende härpå, i sin uppsats yttrat, att, om »Hamilton fått råda, så skulle han otvifvelaktigt kommit att intaga en yt- terst framstående plats icke allenast i Sveriges historia, utan kanske i verldshistorien». Men, anmärker Marcellus vidare, Hamiltons »storpolitik» framkallade hemma i Sverige en ministeriel opposition, hvilken slöts med att Hamilton åter- kallades från sin post i Köpenhamn, sedan han der nere »genom det spel, med konungens begifvande, han på egen hand dref, förorsakat den svenska konseljen många både svå- righeter och obehag». Efter att hafva citerat dessa ord, gör Anti-Marcellus följande tillägg: »Men spelet slutade icke med rapellen, utan Hamilton fortsatte att vara konungens illegitime rådgifvare och tillika i politiska frågor handsekter. Den som önskar inhemta hvad som under mars—maj 1864 förekom mellan Karl XV och hans förtrogne å ena sidan samt konseljpre- sidenten Monrad och öfverhofjägmästaren Carlsen a den andra, hänvisas till Revue des deux Mondes febr. 1870, der Ur Dagens Krönika. IX. 6. 35 522 den utmärkte fransyske historieskrifvaren M. A. Geffroy behandlar denna korrespondens, hvilken äfven delvis åter- gifves i Norsk Rigstidende den 6 maj (1864). Den hade genom en indiskretion af någon bland Monrads omgifning kommit tidningen tillhanda. Deremot tyckes Geffroy på diplomatisk väg ha fatt del af skriftvexlingen. Innehållet af de bref konungarne vexlat sig emellan var honom icke bekant. 1 Karl XV hade i sina bref fram stält förslag om att Danmark skulle afstå från anspråk på hela Slesvig och åtnöja sig med den del, der danska språket talades. I sådant fall ville han ingå en förbundstraktat med Danmark och un- derstödja dess anspråk. Han sände äfven ett kortfattadt förslag till familjepaktum för att reglera successionen. De bref som konungarne utvexlade sig emellan ha senare blifvit bekanta». Anti-Marcellus redogör fortsättningsvis för underhand- lingarna om unionsförslaget år 1864, och meddelar orda- grant, utan att angifva någon källa, danska konseljpresiden- ten Monrads (icke kung Karls) utkast till ett familj efördrag mellan svenska och danska konungahusen. Har, såsom det vill synas, hufvudafsigten med Anti- Marcellus’ framställning af »konung Karl XV:s unionsförslag» varit den att ytterligare öka dunklet i grefve Henning Ha- miltons lefnadssaga, så är hans framställning fullständigt förfelad. Han har riktat en blindstöt mot en man, som redan betäckes med en sköld af fem fot tjock jord. Det är ett faktum, att Henning Hamilton ingenting haft att skaffa med uppkomsten af ifrågavarande förslag. Förslaget var ej ens i egentlig mening kung Karls. Han endast adopte- rade detsamma. För alla hithörande omständigheter skall jag i det följande lemna redogörelse med bifogande af au- tentiska handlingar. Anti-Marcellus yttrar, att »den som önskar inhemta hvad som i mars—maj 1864 förekom emellan Karl XV och hans förtrogne å ena sidan och konseljpresidenten Monrad och öfverhofjägmästaren Carlsen 2 å den andra hänvisas till Revue des deux Mondes febr. 1870.» Detta innebär, såsom det tyckes, två saker: dels att man i februari häftet af Revue des deux Mondes 1870 får reda på underhandlingar, som fördes mellan Stockholm och Köpenhamn i mars—maj 1864, dels att der inhemtas att dessa underhandlingar fördes mel- 1 Motsatsen framgår ur Geffroys uppsats. 2 Carlsen var ho^ägmästare. 523 lan Karl XV och hans förtrogne, d. v. s., enligt Anti-Mar- cellus, Hamilton, â ena sidan, och Monrad och Carlsen å den andra. Men den som gar till Revue des deux Mondes finner ej der ett ord om, att grefve Hamilton var konung Karls förtrogne i denna sak. Icke ens Hamiltons namn förekommer i Geffroys uppsats. Deremot läses der i redogö- relsen för de »outgifna aktstycken», som Geffroy fatt stälda till sin disposition, bland annat följande: »Efter brefvet af den 13 maj (från Monrad till konung Karl) träffa vi endast på en skrifvelse från hr von Qvanten till hr Carlsen, dansk hoQägmästare, väl bekant för sina skandinaviska åsigter, på grund af hvilka han blifvit indragen i denna förtroliga bref- vexling. Han hade nyss trädt in i det danska kabinettet som inrikesminister, och Karl XV:s förtrogne skref till ho- nom» etc. Det är ju tydligt hvem Geffroy angifver såsom Karl XV:s förtrogne. Ett misstag begår Anti-Marcellus ock, då han yttrar, att författaren i Revue des deux Mondes tyckes »på diplomatisk väg ha fått del af skriftvexlingen». Geffroy erhöll, efter många om och men, del deraf genom danske skandinaven dr Karl Rosenberg, sedan jag af konung Karl utverkat tillstånd dertill (se bilagorna). Exakt deremot är texten till det af Anti-Marcellus meddelade utkastet till familj ef ördrag. Den är aftryckt ur det bekanta memoar- arbetet »Ur minnet och dagboken om mina samtida» af Posthumus, elfte delen, 1874, sid. 121—122. Ett litet igen- känningstecken har följt med. Posthumus anför nämligen i sammanhang med hvad han meddelar om de skandinavi- ska förslagen 1864 ett yttrande, som en officer i konung Karl XV:s svit skall hafva fait i anledning af de förmo- dade öfverenskommelserna mellan konung Karl och Fredrik VII af Danmark under deras sammankomst på Beckaskog sommaren 1863. Samma anekdot i samma sammanhang förekommer äfven hos Anti-Marcellus. Posthumus vet emel- lertid ingenting om, att Hamilton haft med ifrågavarande sak att skaffa. Grefve Henning Hamiltons syn på skandinavismen var ej heller den radikalt nationella, från hvilken förslagen 1864 utgingo. Hamilton har sjelf dragit försorg om att ej lemna någon i okunnighet om sin uppfattning. Efter Danmarks sönderstyckning utgaf han två politiska broskyrer: »Kriget i Tyskland år 1866» samt »Frankrike och Tyskland åren 1870—1874». I hvardera berör han, såsom naturligt är, 524 den dansk-tyska frågan, hyars utgång gaf uppslag till kri- get mellan Preussen och Österrike 1866, som åter innebar ett af fröna till kampen mellan Tyskland och Frankrike 1870. I de skarpa förebråelser, han riktar mot Tyskland för den »våldsbragd, hvarigenom Slesvig, Holstein och Lauenburg lösrycktes från danska kronan», tager Hamilton hänsyn en- dast till »kronan», icke till folken, nationerna. Han vill den traditionella Eider-danska staten plus de tyska hertigdömena i personalunion. Förslagen 1864 deremot förutsatte som oeftergifligt vilkor för en skandinavisk union, att de tyska hertigdömena helt och hållet skildes från Danmark och att Slesvig delades efter nationaliteterna, den danska delen åt skandinaverne, den tyska åt tyskarne. Hamilton kunde också af många andra skäl ej sympatisera med de danska förslagsställarne 1864, han en konservativ aristokrat, desse liberala bondevänner. Intog han någon verksam ställning till förslagen, var den säkert icke vänlig. Antagligen stälde han sig i vägen för dem. Hans planer att förverkliga skan- dinavismen voro helt andra. Hvarifrån har då ett motsatt rykte kunnat utgå? Jag träffade en gång för flera år sedan numera aflidne C. F. Kidderstad, den begåfvade skalden och publicisten, bekant äfven som ifrig samlare af alla slags »historiska do- kument». Ridderstad ledde samtalet på tilldragelserna 1864, och yttrade i en oförmodad vändning: »Jag skall säga, att jag har reda på rätt mycket som rör eder sändning till Köpenhamn. Ni kan derför gerna berätta, huru dermed förhåller sig». Jag svarade genast: »Alltför gerna! Om ni först säger mig, hvad ni anser eder veta, så skall jag säga, hvad deraf är sant eller icke». Men på det örat ville Rid- derstad ingalunda höra. Han endast upprepade hemlighets- fullt, nästan hotfullt: »jag vet mycket, jag!» Och som jag ingen lust hade att låta skrämma mig till förtroenden, af- bröts samtalet. Skulle möjligen Ridderstad trott sig veta, att unionsförslagen 1864 sattes i scen genom trådar, som mellan kulisserna höllos i grefve Henning Hamiltons hand? Och skulle möjligtvis Anti-Marcellus fått del af någon an- teckning bland Ridderstads efterlemnade papper, något out- gifvet ark af hans »Regnbågen»? Jag har anledning för- moda, att det i de sist tryckta, men af Ridderstad sjelf makulerade arken af »Regnbågen» förekom någonting rö- rande min »sändning» till Köpenhamn. Jag har ock på 525 vederbörligt hall sökt fâ tillgång till dessa ark, men miss- lyckats. Kanske har Anti-Marcellus varit lyckosammare, hvilket dock ej varit alldeles lyckosamt för honom sjelf. Kan- ske har en förvexling egt rum mellan grefvarne Henning Ludvig Hugo Hamilton och Gustaf Axel Knut Hamilton, den senare professor i Lund, och utgifvare af »Nordisk tid- skrift för politik, ekonomi och litteratur», åren 1866—1870 skandinavismens hufvudorgan i Sverige. Professor Hamil- ton stod i mycket nära personlig beröring med skandina- verne i Köpenhamn. I 1864 års unionsplaner egde han dock ingen del. Men jag lemnar nu detta. Må det först och främst tillåtas mig i några drag teckna bilden af en man, som eger den vigtigaste andel i de till- skyndelser och tilldragelser, som skola upprullas i det föl- jande. Denne man var dr Karl Rosenberg, fullmäktig i danska kyrko- och undervisningsdepartementet. Rosenberg, hvars fader var militär, öfverste vid ett landtregemente, hade gjort grundliga både lärda och embetsmannastudier. Hans mångsidiga beläsenhet, lätthet att arbeta och stora flit voro utomordentliga. Han var ämne till en professor eller president i ett regeringskollegium. Tyvärr blef han ingen- dera, ehuru han någon tid vikarierade för en professur, se- dan utsigterna på embetsmannabanan alldeles förmörkats. Tidigt gaf han fosterlandskärleken sin gärd, tidigt egnade han sin uppmärksamhet åt brödrafolkens kultur, tidigt slöt han sig till den skandinaviska rörelsen, hvilken han sedan, äfven under pröfningens tid, förblef trogen i lif och död. Redan vid sjutton års ålder student, drog han två år der- efter ut i Slesvig-Holsteinska kriget 1848. Endast tjuguett år gammal, vann han Köpenhamnuniversitetets guldmedalj för en af handling om Bellman. Senare skref han monogra- fier öfver Gustaf III och Svenska akademien samt Leopold, hvilket tillskyndade honom stor ynnest hos Svenska akade- miens dåvarande sekreterare, friherre Beruh, von Beskow. Med understöd af stats- och universitetsmedel företog han sig en resa i Sverige, vann många vänner här och fäste sig sjelf med stark sympati vid vårt land. Rosenberg beun drade Sveriges forndater — hans bok om Gustaf II Adolf är, bland många andra, ett talande bevis derpå — och han litade på Sverige för framtiden. Sverige, så ville, så hop- pades han, skulle träda i spetsen för brödrafolken. Genom 526 Sveriges klokhet och mod skulle den nordiska enhetstanken förverkligas och Skandinavien inträda i de moderna folk- förbundens led. Och oaktadt han måste se sitt fädernesland blöda och stympas, under det att Sverige och Norge höllo sig stilla, blef han trofast vid kärleken till Sverige och hoppet på framtiden. Han endast ökade sina ansträng- ningar, sitt arbete. Han strödde omkring sig broskyrer, folk- blad, veckoblad, uppsatser i tidningar och tidskrifter, alla med ett enda ämne, alla med samma mål: skandinavismen, Skandi- navien. Han bedref stiftandet af föreningar i hela Skandi- navien, med uppgift att befordra enhetsverket. Innan kort uppstodo: »Skandinavisk Selskab» i Kristiania, maj 1864, »Nordiska nationalföreningen» i Stockholm, september 1864, »Nordisk Samfund» i Köpenhamn, januari 1865. Derefter föranledde han en tidskrift, i hvilken skandinaverne i alla de tre landen skulle ega ett gemensamt organ. Den bör- jade utkomma i april 1866. Det var den redan nämda »Nordisk tidskrift för politik, ekonomi och litteratur», ut- gifven och redigerad af professorn grefve G, K. Hamilton i Lund. När genom Pragfredens 5:te paragraf, augusti 1866, en utsigt öppnades för Danmark att återfå norra delen af Slesvig, lifvades ånyo Rosenbergs förtröstan och stegra- des hans verksamhet. Några månader derefter, i november 1866, kallas Ro- senberg upp till h. ex. Rosenörn-Teilmann, dåvarande chef för danska kyrko- och undervisningsdepartementet. H. ex. tillsäger honom, att han måste antingen afstå från att be- fatta sig med politik eller taga afsked från sitt embete. Man önskade visserligen hvarken tvinga honom till det förra eller ge honom det senare. Han finge sjelf välja helt fritt. Det förra alternativet innebar en förolämpning mot Rosenberg som sjelfständig menniska och medborgare. Det senare var en grymhet mot honom som familjefader; ty Rosenberg var obemedlad, och hade hustru och sju barn i uppväxande ålder. Han tvekade dock icke. Han lät fa- miljefadern träda tillbaka för medborgaren och fosterlands- vännen och tog ögonblickligen afsked från departementet. Han gjorde som finske bonden Pavo, när frosten härjat hans teg: han endast mångdubblade sin arbetsamhet. Han slog sig äfven med seghet och kraft igenom de ekonomiska svårigheterna. Men den skandinaviska politiken bragte honom numera 527 endast sorger. Han måste se, huru den hoppets eld, som upptändes aren 1863—1864 och trots olyckorna och missräkningarna flammat högre och högre, så småningom började slockna. De skandinaviska föreningarna upplöste sig eller dogo bort. »Nordisk tidskrift» upphörde. Dan- mark förföll i inre partistridigheter. I Norge täflade alla partier om att motsätta sig hvarje naturlig utveckling af föreningen med Sverige. I Sverige talade man ens icke längre om skandinavismen. Bankrutt öfverallt! Blott aska och utbrända kol efter hela elden. Slutligen måste han ock bevittna att Pragerfredens 5:te artikel en vacker dag ströks, utan att ha blifvit uppfyld. Men Rosenberg var ingalunda den man, som lät sin öfvertygelse brytas ned. Han stängde sig in i sitt arbetsrum med sina böcker, sina tankar. Han uppgjorde en plan och samlade material till ett kulturhisto- riskt arbete, som han benämde »Nordboarnes själslif från fornåldern till våra dagar». Omfattningen af detta verk var tilltagen lika stort som uppfattningen var storslagen. Genom en i detalj ingående framställning af svenskarnes, danskar- nes, norrmännens och isländingarnes folkkarakter, språk, re- ligion, poesi, seder, lagar, vetenskap och konst från äldsta till nyaste tider ville Rosenberg bevisa, huru enhetligt i sjelfva verket de skandinaviska nationernas andliga lif alltid varit, trots den yttre söndringen dem emellan, och på grund af detta faktum ville han, såsom ett logiskt korollarium, låta inse förnuftigheten af en ändtlig sammanslutning äfven i yttre måtto. Det var en långsträckt väg Rosenberg valde för att närma sig målet; men valet ådalägger på det skö- naste hans brinnande entusiasm för detta mål. Han ut- skickade två digra volymer. Den första afhandlade »Fornål- dern», den andra »Medeltiden»; men då han höll på med tredje volymen, rycktes för alltid pennan ur hans trägna hand. En bokkännare yttrade till mig en gång om Rosen- bergs tillämnade stora verk: »Det hör visserligen icke till de nödvändiga; men der klappar ett hjerta!» Ett hjerta! Ja, det är just det nödvändiga i allt! Rosenberg afled den 4 dec. 1885. Jag gj°rde Rosenbergs personliga bekantskap vid skan- dinaviska studentmötet i Köpenhamn 1862. När de sven- ska mötesdeltagarne en härlig juniqväll landstigit på Qvæst- husbryggan i Köpenhamn och namnuppropet på gäster och värdar begynt, och turen kommit till mig och min värd, 528 steg Rosenberg fram och tog mig under armen. Under uppmarschen till staden tittade han pa mig en smula från sidan och yttrade nästan motvilligt: »Jag hade gjort mig en helt annan föreställning om er. Jag tänkte mig er som en särdeles lång och gro ft bygd man». Jag tittade tillbaka och svarade: »Ja, jag medger att jag illa motsvarar de för- delaktiga tankar, ni tyckes ha hyst om mig, ty jag är san- nerligen knappast hufvudet längre än ni sjelfi>. Mannen vid min sida var nämligen ovanligt kortväxt, med tindrande ögon och rödt skägg, en förverkligad typ af den godmodiga danska Nisse god dräng. Rosenberg såg mig nu plötsligt rätt i ansigtet ocli brast ut i ett hjertligt skratt, i hvilket jag instämde. Från den stunden blefvo vi emellertid goda vänner. När mötet var slut och jag tog afsked af Rosenberg, kunde dock ingendera af oss drömma om att vi innan kort skulle mötas i planer och arbeten för Skandinaviens politi- ska enhet. Böljeslagen af den polska nationalresningen 1863 fram- kallade Rosenbergs varmaste sympatier och förde helt oför- modadt mig in bland konung Karl XV:s personliga om- gifning. Rosenberg och jag korresponderade i anledning af de öden, som, först i Köpenhamn och sedan i Malmö och Klintehamn, drabbade den polska expeditionen under Demontovicz och Lapinsky. När sedan, i början af 1864, den danska frågan trädde fram allt mera ödesdiger, kommo Rosenbergs bref tätare och tätare, nu uppfylda af far- hågor och förhoppningar för hans eget fädernesland. Snart kunde jag ej undgå märka, att innehållet ej var afsedt för mig allena. I brefven förekommo antydningar, utläggningar och uppmaningar, som påtagligen voro framkastade för att de skulle bringas till kung Karls kännedom. Och karak- tären af, syftet med dessa antydningar blef allt märkligare. Vid den tiden, då det måste vara danska regeringen fullt klart, att Sverige-Norge (grefve Manderströms depesch den 2 dec. 1863 till svensk-norska sändebudet i Köpenhamn) be- gynt draga sig tillbaka från den tilltänkta alliansen, skref Ro- senberg, den 9 dec. 1863: »Huru förhåller det sig väl med den nordiska alliansen? Vi äro naturligtvis mycket oroliga, icke blott för sjelfva den tyska krigsfarans skull, utan äfven för de ryska intalningarna, hvilkas bästa motvigt blefve Sveriges öppna uppträdande». Efter att hafva antydt, att 529 redan då planer uppgjorts om giftermål mellan Kristian IX:s andra dotter, Dagmar, och ryske tronföljaren, fortsätter Rosenberg: »Hvad säger nu konung Karl om ställningen? Jag antager, att du stundom hör honom uttala sig». — »Kun- de icke kung Karl sjelf göra slag i saken, genom en sam- mankomst med Kristian IX?» (Bil. 1). Den 13 febr. 1864, då Monradska ministèren kommit till styret, kriget redan var i full gång och Dannevirke utrymdt, skrifver Rosen- berg: »Ännu är kungen, efter allt hvad man vågar antaga, af fri vilja och öfvertygelse konstitutionel, ännu är han be- sluten att föra krig till det yttersta och, om det är möjligt, befria Slesvig; låt honom få hjelp att vidmakthålla denna politik, låt honom få det på ett sätt, som öfvertygar det danska folket om, att det under alla förhållanden kan lita på att icke svikas af det svenska och norska, och den Glücksburgska dynastien skall oemotståndligt föras in i en nordisk politik; en union, kanske äfven en dynastisk, skall kunna förberedas och genomföras, utan brott mot den lag- liga ordningen, utan att någon dynastisk eller politisk rätt kränkes.» (Bil. 3). Tio dagar senare, den 23 febr., återkom- mer Rosenberg till samma ämne, samma förslag i ändå mera bestämd form. Han skrifver: »Det skulle ju stå eder ko- nung fritt att uppställa hvilka vilkor han behagade. Han kunde ju fordra icke blott löften om en framtida eiderdansk och skandinavisk politik, utan också, t. ex., att han erhölle högsta befälet öfver de förenade nordiska härarne i striden mot tyskarne, att Danmark ingår en union med Sverige-Norge, med ett unionsparlament så snart den svensk-norska repre- sentationen samtyckt dertill, med förenadt om än icke ge- mensamt försvarsväsen och dito diplomati. Han kunde for- dra, att ett familjepaktum blefve upprättadt, hvilket gåfve utsigt att den danska kronan öfverflyttades på Bernadotter- nes hufvud, kort sagdt, allt som med säkerhet kunde leda till enhetens förverkligande». (Bil. 4). Innehållet af dessa träget upprepade framställningar var af allt för allvarsam art för att jag kunnat tro, att det uttryckte endast Rosen- bergs egna tankar och önskningar. Han var embetsman i ett af de danska regeringsdepartementen. Han stod, såsom jag visste, i förbindelse med det national-liberala och det nationelt bondevänliga patiets ledare. Hans ord måste der- för till en viss grad fattas som uppmaningar och erbjudan- den på fleres vägnar. 530 För egen del var jag mycket lätt antändlig af idén om upprättandet af ett skandinaviskt unionsparlament och en gemensam förvaltning af gemensamma angelägenheter. Jag hade nämligen förut sjelf vid tvenne tillfällen förfäktat liknande eller samma idéer. När ar 1860 den s. k. Norska frågan väcktes och debatterades pä svenska riksdagen, ytt- rade jag på Riddarhuset följande i samband med en återblick på den svensk-norska unionens historia: »Unionen fick en gemensam konung, i vissa fall en gemensam regering, men icke någon institution, genom hvilken också folken kunnat föras samman, i hvilken de kunnat förena sig som ett lef- vande helt. Ty huru unionelt sinnad, huru upplyst och väl- sinnad en regering öfver två olika folk än månde vara, ligger det dock i sakens natur att, om de unionella ange- lägenheterna förekomma endast i och genom regeringen, folken som sådana ej kunna synnerligen närma sig hvar- andra. I en unionsrepresentation deremot skulle de båda nationerna träffat samman; der hade fördomarne, misstroen- det, rangsjukan, isoleringssjukan nödgats gifva vika för den beständiga beröringen, de oundvikliga förklaringarna, den lagliga rätten, den gemensamma nyttan». Och: »Unionsre- presentation är sjelfva hjertpunkten i de förändringar, som äro nödiga att företaga i föreningsfördraget, emedan unio- nen först genom henne kan bli hvad den bör och längese- dan bort vara». 1 Samma grundidé, samma slags förslag ut- vecklade jag redan 1855 ij broskyren Fennomani och Skan- dinavism, som föranleddes af Krimkriget, då förbundet mellan Europas tvänne mäktigaste och mest frihetsälskande folk lofvade att frigöra Finland. 2 Hufvudpunkterna i mitt förslag voro: Sverige och Finland, hvardera en sjelfständig stat, förena sig, till inbördes skydd och gemensamt bästa, om att styras af samma konung. Konungen eger handhafva vården och makten öfver armén och flottan, hvilka, likformigt organiserade i båda länderna, böra hafva gemen- sam budget. Det samma gäller om de båda ländernas förhållanden till 1 Kidderskapet och adelns protokoll för den 27 mars 1860. 2 Kort efter Krimkrigets slut skrefs från Finland, att deras antal i landet »ej varit så alldeles litet» som vid detta krig fäste förhoppningar om att tiden nu ändtligen var inne, då deras älskade fosterland skulle »fritt få återgå till sin gamla bepröfvade vän på andra sidan hafvet, om också ej uti alldeles samma förhållanden som då man senast skildes». (Uppsatsen »Freden och det nya systemet», 1857, i Finska förhållanden, l:sta häft., sid. 7, 8.) 531 utländska makter, stater eller statsförbund, d. v. s. de diplomatiska an- gelägenheterna. Gemensamma böra äfven vara tull- och postlagstiftnin- gen och förvaltningen, hvilka sålunda kunna bast handhafvas i följd af de båda ländernas nära beslägtade naturförhållanden, behof och afyttrings- produkter. Oberoende af hvarandra vare deremot de förbundna ländernas be- skattningsväsende samt alla öfriga ekonomiska förvaltnings- och lagstift- ningsförhållanden. Hvardera landet skall hafva sin särskilda riksdag, inför hvilken konungen, genom sin regering, är konstitutionelt ansvarig för alla ären- der, som särskildt angå det ena eller det andra riket. Ur de båda ländernas särskilda riksförsamlingar väljas ombetrodde män till en gemensam förbundsförsamling, som sammanträder på lagstad- gade tider. Inför förbundsförsamlingen är konungen genom sin regering ansvarig för alla angelägenheter, som äro gemensamma för de båda rikena. 1 Längre fram tilläde jag: »Det är tydligt att, om äfven de öfriga skandinaviska staterna, Norge och Danmark, pa likformiga vilkor inginge i förbundet, , detta då finge, jernte en behöflig, mångdubbel styrka, sin naturliga såväl inre eko- nomiska och kulturliga som yttre politiska utsträckning och begränsning». 2 Jag har tillåtit mig dessa erinringar för att från första början häfda min moraliska och personliga sjelfständighet i den sak, hvarom här är fråga, och dermed äfven, jag inser det väl, stå det moraliska ansvar, som åtföljer min andel deri. Jag hade tidigt omfattat den politiska skandinavismen i form af ett konstitutionelt statsförbund på nationel grund- val. Hoppet om återupprättandet och tryggandet af Fin- lands frihet genom dess federation med Sverige samt, i sinom tid, det öfriga Skandinavien ledde mig dertill. En jemförelse mellan 1864 års förslag till förbundstraktat, i hvars upprättande jag tog del, och mitt förslag från 1855 visar snart frändskapen dem emellan. Ja, jag vill icke för- neka, att tanken på Finlands ställning utgjorde ett af mo- tiven för mitt handlingssätt äfven år 1864. Såsom den finska frågan inträdde i kabinetten år 1855, då Sverige afslöt med Vestmakterna en allianstraktat, om hvilken en sakkunnig politisk författare yttrar, att det är tillförlitligt bekant att »den syftade längre än dess offentlig- gjorda innehåll utvisar», 3 så instälde hon sig på nytt år 1 Fennomani och Skandinavism, 1855, senare häftet, sid. 39, 40. 2 Anf. st. sid. 46. . 3 A. Hedin, Den östeuropeiska frågan, 1876, sid. 5, 6. Franska 532 1863, då svenska regeringen tillstälde Ryssland noter om Polens behof af »en sansad frihet», 1 då svenska riksdagen debatterade konungariket Polens återupprättande 2 och Eng- land, Frankrike och Österrike förenade sig om identiska framställningar till Polens förmån. Vid intetdera tillfället uppnåddes den åsyftade lösningen, men vid intetdera till- fallet vardt dock hvarken Sverige eller Finland tomhändt. Parisfreden 1856 medförde åt Sverige icke blott Rysslands förbindelse att ej på Aland upprätta befästningar eller marin- etablissement, utan, hvad mera var, en nationel lyftning, en lösgörelse från de band, hvarmed 1812 års politik hakat Sverige vid Ryssland, en känsla af stärkt sjelfständighet och frihet, hvars frukter blefvo 1850- och 1860-talens stora ekonomiska och representativa reformer. När den ryska autokratiens anspråk på obestridt öfverherskap i Europa till- bakavisats genom Krimkriget, höjde sig omedelbart i Finland protester mot de strama band, hvarmed landet belagts sedan 1809. Man begärde landtdag och lagstadgad tryckfrihet, 3 sjelfständigt myntväsen och rättvisa i tullförhållandena gent emot Ryssland. När censuren hindrade den fria diskussio- nen inom landet, öfverllyttade man den till pressen i Sverige, som broderligt upplät sina spalter4 för de djerfva finska kor- respondenserna, hvilka sedan spredos till Finland, der de, såsom A. E. Nordenskiöld yttrar i sin sjelfbiografi, »gjor- de ett uppseende, hvarom man numera knappast kan göra sig en föreställning». 5 Förfäran, rädsla och konservativa 1 Grefve Manderströms depescher till svensk-norska sändebudet i Petersburg den 2 mars och 7 april 1863. 2 Frih. Stael v. Holsteins motion på Riddarhuset den 14 mars och rådman A. Björcks motion i Borgareståndet samma dag. 3 Professorn, sedermera biskopen i Borgå F. L. Schaumann var den förste som, i ett universitetstal 1856, oflentligt höjde sin röst för att åter- börda åt Finland dessa dyrbara rättigheter. historikern A. Geffroy säger i Inertie des deux Mondes, febr. 1870, att Sverige i traktaten den 21 nov. 1855 med England och Frankrike förband sig att »inrycka i linie med dem, om fiendtligheterna på våren förnyades». 4 Hufvudsakligen tidningarna Aftonbladet och Nya Dagligt Alle- handa. 5 Då alla de förnämsta korrespondenterne redan äro döda, fins ej längre något hinder att namngifva desse fosterlandsälskande män. De voro Frans af Björksten, jurist, son till en ledamot af senaten och svåger till en dito, alltid väl underrättad; Ernst Linder, egendomsegare, landtdagsman, publicist, aktad af alla partier för sin karaktär, sin energi och duglighet ; 533 tendenser hos fraktioner af fennomanska och embetsmannapar- tien uppstälde nu den terroristiska fordran ^^^ att ingen egde rätt att under den samma anonymitetens Egid; som inom landet kan komma författare till del, utom dess gränser publicera något som censuren förbjuder inom det samma, hvarigenom tanke och öfvertygelse skulle ha blifvit fångar pä hemtorfvan och Fin- lands röst bland nationerna död. Härigenom af stängdes visser- ligen icke korrespondenserna, men splittringen inom den fo- sterländska opinionen möjliggjorde fortsatt förhalning med det representativa statsskickets återupprättande och landtdagens inkallande. Först 1863, då Polens frihetssår å nyo blödde, då Europas samvete åter började vakna, då engelska och franska pressen buro fram Finlands anklagelser mot Ryss- land, 2 då franska tidningar förkunnade, att i händelse ett nytt krig mellan Vestmakterna och Ryssland »skola de skan- dinaviska länderna vara Frankrikes främsta bundsförvand- ter», först då beqvämde Ryssland sig till att icke längre förhålla finska folket dess rätt till den autonoma nationella ställning och det samhällsskick, som betingas af dess hi- storia. Kallelse till landtdag utfärdades skyndsamt, midt under det allmänna sorlet i Europa, och intygade talande, att Finland ej är någon rysk utpost mot det vestra Europa, utan Vesteuropas kulturdelegerade inom Ryssland. Från denna stund, då den vesteuropeiska civilisationen hembar en praktisk seger inom Östeuropa, förskrifver sig för Finland en ny lyftning, en ny utvecklingsæra, periodiska landtdagar, lifskraftigt arbete i alla riktningar. 3 Öch dessa frukter från 1 I uppsatsen Finska emigrationen i Sverige af J. V. Snellman, i Litteraturblad för allmän medborgerlig bildning, 1858. 2 »Under dessa förhållanden omtalas finska folket i alla Europas tidningar såsom ett folk, hvilket icke blott önskar kriget och af detsam- ma väntar sin välfärd, utan hvilket är färdigt till en uppresning för att förena sig med fienden». Uppsatsen Krig eller fred af J. V. Snellman i Litteraturblad for allmän medborgerlig bildning, 1863, n:o 5. 3 Äfven censuren skulle sannolikt redan vara afskaffad, om ej, så- som det vill tyckas, Finlands egen senat satte sig deremot, af fruktan att pressen, obunden af alla preventiva försigtighetsmått, skulle lätt för- Nestor Tallgren, öfverarkitekt, den personifierade fromheten och älskvärd- heten; Henrik Borgström, inflytelserik finansman, åt hvilken, likasom åt Ernst Linder, om de fått lefva, en betydelsefull statsmannabana var förbe- hållen. Korrespondenserna med tillhörande uppsatser äro utgifna under den gemensamma titeln »Finska förhållanden», 4 h., Stockholm 1857— 1861. Uppslaget till 1860-talets mynt- och tullreformer i Finland gjor- des i »Finska förhållanden». 534 året 1863 komma i sin ordning äfven Sverige till godo, ty det är med folken just som med individerne^ hvilkas ställning all- tid i viss mån är beroende äfven på beskaffenheten af deras närmaste omgifning. Så länge Sverige eger till sin närma- ste granne ett Finland, hvilket som ett dyrbart arf från den forna föreningen med Sverige bevarar sin folkliga frihet och konstitutionella samhällsrätt jemte nationel sjelfständig- het, så länge är ock Sveriges ställning österut jemförelsevis tryggare- Finland är »Sveriges sköld» fortfarande, ehuru numera på indirekt sätt. Men samma dag Finland blefve förryskadt och inkorporeradt, skulle Ryssland rycka Sve- rige omedelbart in på lifvet, och trycket från jättestaten komme att kännas starkare. Det högsinta deltagande Sve- rige 1863 visade Polens sak, hvars martyrers blod säkert icke heller spildes förgäfves, har sålunda, burit ädelt gagn äfven för Sveriges egen räkning. Men likasom denna ställ- ning vunnits genom en sammanlänkning af flere moraliska och politiska faktorer, så beror dess befästande på en fort- satt verkan och återverkan mellan samma faktorer. Ju kraftfullare Sverige häfdar i alla riktningar sin rättmätiga intressesfer, dess mera stödes indirekt Finlands fria utveck- ling, hvars internationella innebörd sedan öfverföres som en varm underhafsström till Sverige. Lyckades det för Sverige att återupprätta en unionsstat, i hvilken de skandina- viska stammarne äro samlade till »inbördes skydd och ge- mensamt bästa», stegrades naturligtvis också både verkan och återverkan, som derefter genom Sverige utsträcktes till de öfriga skandinavländerna. Finlands och Skandinaviens intressen sammanträffa i den nordiska folkfrihetens betryg- gande. För hvar och en, som med hjerta och öfvertygelse om- fattat skandinavismens sak, var början af året 1864, då Sverige fortfarande höll sig tillbaka från den bebådade allian- sen med Danmark, i ytterlig grad pinsam. Sverige hade förut tillkännagifvit, att det skulle anse »hvarje angrepp på Slesvig» såsom riktadt mot hela Norden, och då angrep- pet egde rum, retirerade det sig in bland Londonproto- kollets undertecknare, der det träffade samman med sjelfva löpa sig mot Ryssland, och derigenom äfventyra landets ställning. Olä- genheterna af detta patriotiska förmynderskap äro dock säkert större än fördelarne. 535 angriparnC; Preussen och Österrike. Europas opinion förvå- nade sig öfver att svenska folket, hvilket historien känne- tecknat såsom lika modigt som högsint, efter allt hvad som talats, skrifvits och planlagts i den skandinaviska saken, i stillhet åsåg, huru den danska stamförvandten blodigt lemlä- stades. Denna förvåning kunde lätt slå öfver i en annan känsla, skadlig för Sverige, hvars med forna offer och an- strängningar förvärfvade anseende ju äfven bör tagas i be- räkning bland de medel, som värna dess ställning bland folken. För alla dem i Sverige, hvilka voro skandinaviskt sinnade, måste för den skull hvarje utsigt att komma ur ett tvetydigt läge helsas upprigtigt välkommet. Rosenbergs anmärkningsvärda anspelningar framkallade af dessa förenade anledningar min största uppmärksamhet, Men de försatte mig äfven i ett lifligt bryderi. Borde jag väl, enligt Ro- senbergs tydliga önskan, utan vidare meddela dem åt kungen? Eller borde jag dock icke, trots deras mycket bestämda form, att börja med närmare undersöka deras grund och bärvidd, och sedan efter samvete handla enligt omständig- heterna? Jag beslöt mig för det senare förfaringssättet. Jag anhöll hos kungen att få resa till Köpenhamn för att studera de skandinaviska förhållandena och partierna der- städes. Kungen, som kände sig mycket orolig och miss- modig och gerna ville höra så mycket färskt nytt som möj- ligt från Köpenhamn, gaf mig det begärda tillståndet och försåg mig med introduktionsbref till f. d. konseljpresiden- ten exc. Hall. Sålunda afreste jag till Köpenhamn mot medlet af mars månad 1861 för att med vännen Karl Ro- senberg lägga råd om en skandinavisk union. Det förhöll sig väl med unionsplanen i Köpenhamn icke alldeles så som jag förestält mig på grund af Rosenbergs bref. Planer funnos emellertid bragta å bane i vissa kretsar och utvecklades så småningom till ett bestämdt förslag. Huru Rosenberg och jag dervid gingo tillväga framgår af efterföl- jande handlingar. Min andel härflöt från den lifliga öfver- tygelsen, att förslaget öfverensstämde med Sveriges sanna fördel och anvisade enda vägen för Danmark att icke för- lora hela Slesvig. Det gemensamt planlagda förslaget fat- tades ursprungligen i pennan på danska af Rosenberg, och var ganska vidlyftigt och detaljeradt.1 Jag gjorde en sam- 1 Återfinnes till större delen i Rosenbergs broskyr Den praktiske Skandinavisme, Köpenhamn 1864, sid. 112—141. 536 manfattning deraf pâ svenska (bil. 10). Men innan jag fort- sätter min redogörelse ber jag få med några ord erinra om partiställningen i Danmark. Ehuru försvagad!, innehade det nationalliberala partiet fortfarande makten. Hall, den mångårige ledaren, hade i slutet af december 1863 trädt ur regeringen, men hans man- tel blef upptagen af hans kollega, Monrad, biskopen-ministern, som den 4 febr, fans tillstädes på Dannevirke, utan att dock kunna förebygga härens tillbakatåg. Monrad hade, mot Halls beräkningar, bildat ett förmedlings- och diktators- kabinett, i hvilket liberala och konservativa element skulle förenas till ett på en gång diplomatiskt och energiskt hand- lingssätt. Hall och hans närmare vänner, som i sina hjertan anklagade Monrad för äregirighet och öfverdrifven lit till sin ledareförmåga, iakttogo mot honom en reserverad hållning. Monrad hade till nära förtrogen danska skandinavismens främste man: Karl Ploug. Denne, som tycktes vänta allt af Monrads rådighet och beslutsamhet, hade för den skull stält till hans förfogande sitt betydande inflytande som opi- nionshöfding både i och utom riksdagen. Ploug var vid denna tid ytterst förstämd mot Sverige. Med den grämelse öfver alliansens uteblifvande, som Ploug delade med alla andra, förenade sig hos honom en särskild harmanledning. Ploug hade nämligen, i förening med några danska skandinaver, 1 afsändt i förra hälften af december 1863 till Stockholm en förtroendeman med uppdrag, bland annat, att så bevekande som möjligt lägga kung Karl på hjertat Danmarks behof af hjelp i den stundande striden. Detta sändebud, en god, älskvärd och hederlig man, var svensk, f. d. löjtnanten G. Rosenmüller, då bosatt i Köpenhamn. 2 Kungen, som vid den tiden liksom ännu långt senare hoppades att Sverige slutligen komme att verksamt uppträda för Danmark, sva- rade Rosenmüller, att han ville undsätta Danmark med 22,000 man, dem han sjelf skulle anföra. Rosenmüller an- höll om att få löftet skriftligen upptecknadt för att kunna med full autoritet öfverbringa det till sina sändemän. Kun- gen gick in derpå, men med det vilkoret att löftet icke finge offentliggöras, hvilket bevisar att han dock äfven 1 Hofjägmästare Carlsen, baron Blixen-Finecke och grosser Hage. 2 Löjtnant Rosenmüller flyttade någon tid derefter tillbaka till Sverige, der han genom sin fru, född friherrinna Duvall, egde det präk- tiga godset Tyllinge i norra Småland. 537 tänkte sig möjligheten af att Sveriges bebådade uppträdande komme att inställas. Rosenmüller telegraferade genast till Ploug innehållet af konungens löfte jemte det dervid fästa vilkoret, och Ploug offentliggjorde omedelbart i sin tidning »Fædrelandet» det förra, utan att låtsa om det senare. Detta var det ryktbara telegrammet: »Toogtyvetusende mand komme og Han selv.» Ploug handlade utan tvifvel så för att binda Kung Karl. Men när sedan kriget följde, utan att den tillsagda hjelpen inträffade, insåg Ploug att han komprometterat äfven sig sjelf, och detta ökade bitterheten i hans stämning. I detta sinnestillstånd författade han ar- tikelserien »Sverige og Norge», i hvilken han anklagade Sverige för att rent af spekulera i Danmarks olycka. Sverige, menade han, såge helst, att icke blott Slesvig, utan äfven Jutland ginge förlorade för Norden, emedan det då blefve så mycket lättare att inkorporera den återstående delen af Danmark. 1 Men den som är olycklig och känner sig öfvergifven blir ju lätt öfverdrifvet misstänksam. Genom dessa artiklar och sitt personliga uppträdande skadade dock Ploug den sak, som han hade ^ort till sitt lifs mål. Den 14 mars sammanträdde i Kristiania norska stortinget för att uttala sig i alliansfrågan. Der hade kung Karl infunnit sig, och med honom svenska statsrådets främsta ledamöter, friherre De Geer och grefve Manderström. Der inträffade Ploug d. 25 mars. »Ploug är rest», skref till mig en välunderrättad Köpenhamnvän, »och har fullständiga instruk- tioner.» Ploug företrädde alltså i Kristiania officiöst danska kabinettet, särskildt Monrad. Stortinget biföll den 29 mars de af regeringen begärda eventuella krigsanslagen; men i premisserna till beslutet upptogs den bekanta frasen: »Ehuru den stora pluraliteten af norska folket säkerligen icke ön- skar någon närmare politisk förbindelse mellan de förenade rikena och Danmark, skulle dock Danmarks undergång i hög grad väcka det norska folkets deltagande». Detta ytt- rande, så oskickligt formuleradt att det slog öfver i hjertlös- het, helsades med jubel af alla antiskandinaver, såsom ett afgörande intyg på att Norge icke önskade en genomförd skandinavisk union. 2 Likväl lät Morgonbladet, som var 1 Fædrelandet d. 21 mars 1864. 2 Se bl. a. W. F. Dalmans mindre smakfulla yttrande i broskyren. Ett ord efter stormen, 1864, sid. 9, Ur Dagens Krönika. IX. G-7. 36 538 det då i Norge rådande partiets hufvudorgan, förstå att flere bland majoriteten — den var i denna punkt icke stor, endast 57 mot 54 — under hand tillkännagifvit, att de icke vore mot en förening med Danmark på unionel grund- val, men att de ville hindra att en del af Danmark (öarne) införlifvades omedelbart med Sverige. Härmed öfverens- stämma några yttranden under debatten. Premisserna till stortingsbeslutet skulle således i sjelfva verket ha varit rik- tade mot drömsynen af en »svensk stormaktstron, upprest på brödrafolkens nackar.» Plougs utsäde hade burit sin frukt. Men från antiskandinaviskt håll gjordes en helt annan utläggning. En Köpenhamnvän skref till mig den 5 april : »Nu börja norrmännen i bref hit låta förstå, att stortinget var bearbetadt af regeringen, att det var regeringens önskan, att betänkandet formulerades såsom skedde. Man går ännu längre, man gifver kungen skulden, under den öppna be- skyllningen, att han bestämdt önskat denna formulering. Detta senare har berättats i ett bref, som kom hit i går.» D. v. s., man lät påskina att kungen och regeringen alls icke ville hjelpa Danmark, hvilket klart bevisar att stortings- beslutet äfven tillskyndades af antiskandinaver. Huru eget emellertid, att just vid samma tid då dessa minor och kontraminor löpte samman i Kristiania, uppgjor- des i Köpenhamn ett unionsförslag, bygdt på brödrafolkens likställighet och det danskt nationella Slesvigs bevarande åt Skandinavien, hvilket förslag sedan omfattades med värme af kung Karl, och, såsom jag har all anledning förmoda, med sympati af det svenska statsrådets ledande män. I början af min vistelse i Köpenhamn skref jag till kungen ett bref (bil. 5), som återgaf mina första intryck af stäm- ningen och ställningen der. Längre fram genmälte jag i ett af Rosenberg till danskan öfversatt bref, som jag sände till Fædrelandet, Plougs beskyllningar mot Sverige, (bil. 6). Men jag återgår till partiställningen. Vid sidan af de national-liberala, det stora parlamen- tariska centrumpartiet, som brutit frihetens väg i Danmark, bildade bondevännerne riksrådets och riksdagens venstra flygel. De voro det danska landtmannapartiet med starkt demokratiska tendenser i motsats till de förras bildnings- aristokratiska och stadsborgerliga anläggning. Liksom de national-liberala, voro bondevännerna delade i skandinaver och icke skandinaver, och de bondevänliga skandinaverne, 539 bland hvilka funnos mänga grundtvigianer, omfattade skan- dinavismen med nästan större konseqvens än de national- liberala; åtminstone hade flere af bondevännernes ledare uttalat sig med större bestämdhet än de national-liberale, hvilka numera i detta, såsom i annat, drefvo en balanserings- politik. Så yttrade en gång Gert Winther på riksdagen helt öppet: »Jag hyser en lefvande önskan, att en förening kunde ega rum mellan de tre nordiska rikena!» Den på sin tid inflytelserike J. A. Hansen försvarade i sitt organ, Morgenbladet, skandinavismen mot anhängarne till absolu- tismen och helstaten. Redan 1858, alltså under sjelfva helstatstiden, skref han: »Det är vår innerliga öfvertygelse, att frälsning är möjlig endast om helstatsförfattningen upp- häfves och vår ställning betryggas genom ett innerligt och lika berättigadt förbund med brödrarikena Sverige och Norge». Grundtvigianska bondevännerne voro likväl de varmaste skandinaverne, emedan äfven nationalkänslan hos dem antog en religiös karaktär. En bland bondevännernes främste po- litiske män var Hans Rasmussen de Carlsen af gammal jut- ländsk odalslägt, fideikommissarie och hoQägmästare, leda- mot af riksråd och riksdag, hofman och folkman, älsk- värd i sitt väsende och slug i sina planer. Carlsen var en af dem, som under mitt uppehåll i Köpenhamn bi- trädde det då uppgjorda förslaget, hvars tillskyndare för öfrigt nästan alla tillhörde bondevänpartiet. Genom sin karaktär och ställning, som skaffade honom inflytande åt många olika håll, ansågs Carlsen af sina meningsfränder särdeles lämplig att befordra förslaget både hos riksdag, regering och hof. Den kyliga hållning, Halls anhängare iakttogo mot Monrad, gjorde att denne måste känna behof af understöd från annat håll, och då de nationella bonde- vännerne lemnade honom sitt understöd, borde äfven de å sin sida kunna göra räkning på att han lyssnade till dem. Naturligtvis tog man för gifvet, att då saken komme till afgörande, samtliga de nationella partierna, skulle, med glöm- ska af alla förstämningar och slitningar, samla sig till enig verksamhet. För de nationella bondevännerne var äfven unionstanken icke blott en centralisation af de skandinaviska folkens krafter utåt, utan tillika en frigörelse af deras kraf- ter inåt. Novemberförfattningen — Halls verk — blef af riksrådet antagen med endast två rösters pluralitet. Redan i samma månad, den 29 nov., uttalade bondevänsällskapets 540 styrelse i ett öppet bref sin harm öfver att Danmarks rikes grundlag — det danska folkets stolthet — icke helt blef öfverförd i den nya samförfattningen för Danmark och Slesvig. Novemberförfattningen var nämligen vida mindre frisinnad än Junigrundlagen. Bondevännerne beräknade nu att, när det förenade Skandinavien erhölle sitt unionsparla- ment; Novemberförfattningen skulle bortfalla och Junigrund- lagen utsträckas till det i Danmark inkorporerade danskt- nationella Slesvig. Tyvärr utvecklades sedermera i Danmark ställningen i en alldeles motsatt riktning. Då jag öfverbragte det i Köpenhamn uppgjorda för- slaget till kung Karl, begagnade jag mig af den hvarje svensk medborgare medgifna rättigheten att vända sig till konungen i önskningsmål. Konungen fäster afseende dervid eller ej, och hänvisar i förra fallet saken till vederbörlig be- handling. För att genomföra en skandinavisk union for- drades naturligtvis icke blott svenska oeh norska statsrådets, utan äfven svenska och norska folkrepresentationens samver- kan. Den möjlighet till krig, förslaget äfven innebar, be- rodde omedelbart af sjelfva unionsplanens anhäugiggörande. Konung Karl underrättade genast danska regeringen om för- slaget, tilläggande i brefvet till konung Kristian IX: »Natur- ligtvis bör initiativet till detta eller dylikt på en konferens eller annars komma från Danmark» (bil. 8), samt i sitt andra bref till konseljpresidenten Monrad: »sä öfverlemnar jag helt och hållet åt Eder sjelf att bedöma den lämpligaste tid- punkten att i detta ämne taga initiativet genom en officiell framställning till min regering» (bil. 17). Mot detta för- faringssätt å kung Karls sida torde ingen invändning rätt- vist kunna göras. Det förekom i hans bref till Kristian IX och i hans första bref till Monrad en inkorrekthet. Det står i dem, att unionsförslaget uppstått hos »några män här». Detta uttryck hade tvifvelsutan sin grund i en grannlagen- hetshänsyn. Rätta förhållandet antyder han dock på samma gång i brefvet till konung Kristian IX, i hvilket han säger, att han ej genom sin tystnad vill »låta planer ligga i det dolda, kanske der gäsa och endast göra olyckor». Som kung Karl alls ej ville upptaga förslaget till någon närmare behandling, innan initiativet dertill togs af danska regeringen, ville han ej heller bringa det på of- ficiel väg till danska regeringens kännedom. Att jag erhöll detta förtroendeuppdrag var väl temmeligen naturligt, då 541 jag bäst kände förslagets uppliof och kunde muntligen un- derrätta derom, efter öfverenskommelse med alla dem, hvilka deltagit i detsamma. Jag återvände således till Köpenhamn i medlet af april och öfverlemnade förslaget till Monrad jemte bref från konung Karl till honom och Kristian IX. Monrad mottog mig mycket kallt. På mina fram- ställningar; dem han åhörde med en skeptisk dragning på munnen och en och annan plötslig blixt från sina skarpa ögon, genmälde han endast, att han skulle »så fort som möjligt inhemta konungens order och sedan gifva mig svar». Några dagar derefter skref jag till Mon- rad ett bref, i hvilket jag efter förmåga och öfvertygelse sökte styrka förslagets politiska behörighet både ur rent skandinavisk synpunkt och beträffande Danmarks ställning till Tyskland (bil. 11). Dagen derpå fick jag från Monrad ett bref, i hvilket han bad mig besöka sig i hans embets- lokal. Hans väsende var förekommande, förtroligt och nä- stan hjertligt. Han meddelade att konung Kristian IX ville acceptera förslaget och att han sjelf skulle göra allt för dess främjande. Men han önskade icke, att det i någon del blefve bekant å Londonkonferensen. Han utvecklade munt- ligen alla de skäl derför, hvilka återfinnas i hans bref till kung Karl (bil. 13), skäl, hvilka naturligtvis, hvad unions- planens genomförande beträffar, borde och måste göra sig gällande, men som icke egde samma tillämpning på det dermed förenade alliansförslaget, hvilket tvärt om så fort som möjligt bort af regeringarna kombineras med konferens- förhandlingarna. På min fråga, om dock icke förslaget i sin helhet skulle, så fort det anknutits officielt och antagits af båda regeringarna, utöfva inflytande på underhandlingarnas gång, svarade han ett halft aftvunget hastigt: »Måhända!» Rätta skälet till hans motstånd härvidlag framkom först fram- deles. Med allt detta fick jag dock det bestämda intrycket, att Monrad på fullt allvar omfattade unionsförslaget. .Härmed öfverensstämmer ock innehållet af det bref, som hofjägmästaren Carlsen samma dag skref till kung Karl. Det heter der: »Hvad beträffar hr Monrad, så svarar jag för att han skall gå till förhandlingarna på fullt allvar och med djupt med- vetande om unionens önskvärdhet» (bil. 14). Och ännu bestämdare i ett senare bref: »Sedan jag skref till Eders Maj:t, har jag haft från Monrad ett bref, på grund af hvars innehåll jag kan försäkra, att Monrad kommer att göra sa- 542 kens främjande till kabinettsfråga, i fall att den här, mot förmodan, skulle stöta på några svårigheter» (bil. 15). Dagen efter mitt samtal med Monrad hade jag en kort audiens hos konung Kristian IX, och strax derefter afreste jag från Köpenhamn, försedd med bref från Monrad och Kristian IX (bil. 12) till konung Karl. Först då jag åter- kommit till Stockholm och konungen läst Monrads bref, fick jag af kungen veta att Monrad begärde, att svenska regeringen skulle öppna förhandlingarna. Med anledning af denna be- gäran aflät kung Karl till Monrad ett nytt bref (bil. 17), i hvilket han bestämdt förklarade, att det officiella initiativet måste tagas af den danska regeringen. I samma bref gick kungen in på Monrads fordran, att förhandlingarna skulle hållas fullkomligt hemliga, samt tillkännagaf, att förslaget i Sverige »omfattas af flere personer med intresse». Jag måste för denna gång stanna här. Jag har låtit 1864 års unionsförslag bibehålla den be- nämning, under hvilken det redan blifvit bekant: Konung Karl KV:s unionsförslag, detta så mycket hellre som kun- gen med stor värme adopterade det samma. Ur brefven har jag uteslutit sådant, som kan vara mindre nödigt att känna äfvensom allt som endast kan såra, utan att tillika uPPtysa- Aktstycken. Bilagor till von Qvantens artikel: Bref frän Karl XV, Kristian IX, Monrad m. fl. N:o 1. Från C. Rosenberg till E. v. Qvanten. Köpenhamn d. 9 december 1863. Huru förhåller det sig väl med den nordiska alliansen? Vi äro naturligtvis mycket oroliga icke blott för sjelfva den tyska krigsfarans skull, utan äfven för de ryska intalningarna, hvilkas bästa motvigt blefve Sveriges öppna uppträdande. Ryssland skiljer i sitt diplomatiska uppträdande noga mellan arfsföljdsfrågan och författningsfrågan. I den förra håller det med oss, d. v. s. med Konung Kristian IX; i den senare håller det obetingadt med tyskarne. Till Preussen säger det: »Jaga din pretendent hem till Schloss Dolzig och håll tyskarne i tukt, när hertigdömena återlemnas till den danska kungen ; i gengäld derför lofvar jag, att han skall bryta den danska författningen och skilja Slesvig fullständigt från konungariket samt förena det administrativt och konstitutionelt med Holstein.» Till danske kungen kommer tsaren att säga: »Jag återlemnar dig herraväldet öfver de tre ockuperade provinserna, men i gengäld kräfver jag att du bryter den danska författningen, på sätt som Tyska för- bundet det begär, samt i öfrigt uppfyller alla dess fordringar med hänsyn till Slesvigs ställning. Skulle danskarne, vilseledda af några upproriska nationella skrikhalsar, hvilka gerna såge din krona på den svensk-norske konungens hufvud, försöka sig med en revolution i Köpenhamn, så skall jag bistå dig med att qväfva den ; några ryska pansarfregatter på Köpenhamns redd skola an- tagligen bringa dem till besinning. För att du må vara säker om mitt bistånd för framtiden, och på det att Europa må se, hvarest du eger ditt stöd, föreslår jag att du gifver din dotter åt min son till äkta. Men vill du icke foga dig efter mig, så 544 är jag Preussens allierade och tar tillbaka mitt samtycke till Londontraktaten ». Hvad är att vänta af konung Kristian IX i en sådan situa- tion? Och den är efter all mensklig beräkning oundviklig, ifall Danmark lemnas ensamt i kampen. Låter man sakerna här gå sin egen behagliga gång, så lemnar man nycklarne till Östersjön i Rysslands händer. Den svenska diplomatien är måhända när- mast till att uppmärksamma denna fara ; ty näst efter oss sjelfva, komme Sverige att drabbas hårdast, om Danmark blefve Ryss- lands vasall. Hvad säger nu konung Karl om ställningen? Jag antager, att du stundom hör honom uttala sig, och att han klart ser, hvad Ryssland bär i skölden och hvilken olycka för Norden dess seger i Köpenhamn skulle medföra. Kunde icke kung Karl sjelf göra slag i saken genom en sammankomst med Kristian IX, som efter allt hvad man har anledning tro föresatt sig att träda i Fredrik Vil’s fotspår? Men hvad som varder af honom, ifall historien från 1851—1852 skulle upprepas, kan ingen veta. N:o 2. Från C. Rosenberg till E. v. Qvanten. Köpenhamn d. 19 januari 1864. Näst efter Gud, vår egen vilja och Sverige-Norges bistånd, står nu vårt hopp till ett allmänt europeiskt krig, som ändtligen samlar Europa i två stora läger efter de två hufvudprinciperna : ofrihet och frihet. Du har väl sett, när du får detta bref, att Monrad förkla- rat, att den nuvarande ministèrens hufvudtanke är den, att ingen tysk soldat skall under någon förevändning få utan motstånd gå öfver Eidern, samt att Novemberförfattningen kan suspenderas eller ändras endast på lagligt sätt. Ifall du får höra, att man från dansk sida giort anbud om att i verket sätta någonting så- dant, må du derför icke tro illa om oss. Ty en sådan vändning vore, om tyskarne uppfylde Danmarks fordringar derför, nämligen att icke gå öfver Eidern, särdeles lycklig för oss. Författningen har varit i kraft endast sedan d. 1 januari. Under denna tid har man ej hunnit föranstalta om val till riksrådet, och tillfälle 545 dertill kau icke ges med mindre än att tyskarnes infall i Slesvig undvikes. Skall författningen ändras på lagligt sätt, måste riks- rådet åvägabringas i öfverensstämmelse med vallagen, alltså ty- skarne gifva oss tid till att förbereda och företaga valen. Först då kommer faran, nämligen att riksrådet skulle svara ja på rege- ringens uppmaning att suspendera författningen, i ty att bonde- vänner och reaktionäre äro lika förbittrade öfver den nya författ- ningens beskaffenhet. Det nya riksrådet skulle dock i en så hög grad varda en verklig representation af hela folket, att man kan hoppas på, att dess stora flertal egde nog mod, heder och fosterlandskärlek för att afslå regeringens uppmaning. I sådant fall skulle hela manövern stärka oss i hög grad. Jag förmodar emellertid icke, att tyskarne skola gå i en sådan fälla, att Preussen och Österrike skola finna sig uti, att saken lägges i danska folkets egen hand. Det är fast mera att vänta, att de om en veckas tid skola göra allvar af sina hotelser,, och då ha vi kriget. Gud vare lof för det töväder, som nu i 4—5 dagar förstört tyskarnes bästa kommunikationsutvägar i Slesvig och fördubblat våra befästningars styrka. Både hären och folket hysa stor förtröstan. Vi veta eller antaga åtminstone, att tyskarne skola behöfva en dubbelt så stor styrka som den vi ha i fält för att uppväga våra naturliga fördelar. Men hvilken ställning kommer regeringen att intaga när kriget bryter ut? Derom har Monrad icke velat under adress- debatten yttra ett ord. Då, menar jag, vore tiden inne för eder att framträda med ett anbud och med vilkor, som bunde vår regering vid en Eiderdansk politik, nämligen det vilkoret, att intet af förbindelsen mellan Slesvig och konungariket finge under några vilkor uppoffras, att intet medgifvande finge göras beträf- fande Slesvig för att derigenom vinna Holsteins utrymning eller den holsteinska hertigkronans återlemnande åt Kristian IX. Der- emot kunde ju Sverige-Norge såsom undertecknare af London- protokollen på goda skäl lofva, att i samma mån som öfriga med- undertecknare verka för sist nämda mål. Att Holstein helt och hållet komme i tyskt våld, eller kanske till och med ryskt, kan Sverige-Norge ej vara betjent med. Komme ett sådant anbud från eder regering, blefve nog vår regering nödsakad att mottaga det samma, och då hade vi den önskvärdaste början till en skan- dinavisk politik. Nekade man att emottaga anbudet, skulle vi här i Danmark vara på det klara med och förstå Sverges håll- ning, och hvarje spår af misstämningen från december månad vore försvunnet. Man visste då här, hvar man har sina vänner. 546 Danmark måste nu gå antingen som ett mellanting, kunna vi ej längre. åt söder eller norr; bli stående N:o 3. Från C. Rosenberg till E. v. Qvanten. Köpenhamn d. 13 februari 1864. Ännu är kungen, efter allt hvad man vågar antaga, af fri vilja och öfvertygelse konstitutionel, ännu är han besluten att föra krig till det yttersta och, om möjligt, befria Slesvig; låt honom få hjelp att vidmakthålla denna politik, låt honom få den på ett sätt, som öfvertygar det danska folket om, att det under alla förhållanden kan lita på att icke svikas af det svenska och nor- ska, och den Gliicksburgska dynastien skall oemotståndligt föras in i en nordisk politik; en union, kanske äfven en dynastisk, skall kunna förberedas och genomföras utan brott mot den lagliga ordningen, utan att någon dynastisk eller politisk rätt kränkes. Skulle allt brista, ja, då föredroge jag det mest förtviflade försök, framför en tålmodig underkastelse under tyskt herravälde. Jag ber dig helsa Sohlman och låta honom läsa detta. Jag fruktar att mina två första hetsiga bref bibragt honom, och möjligen andra, en falsk föreställning om förhållandena här. Kom sjelf hit, som du talar om. Det skall blifva en stor glädje att träffa dig. Kom, och jag skall, så långt min kännedom räcker, gifva dig allt möjligt tillfälle att få reda på tillståndet här. Under alla omständigheter vore detta bra. Oafsedt de mindre betydande farorna, stå vi oss nu syn- barligen mycket illa, ensamma med en armé, som allra högst kan drifvas upp till 70 à 80 tusen man, mot det nu eniga Tyskland, under det att Napoleon sitter stilla på lur och ni, våra närmaste stöd, tyckas hafva svårt med att komma oss till hjelp .. . 547 N:o 4. Från C. Rosenberg till E. v. Qvanten. Köjienhamn den 23 februari 1864. Man tillägger Fournier* det yttrandet, att ett stort Skandi- navien, innefattande Danmark, är det mål, som bör eftersträfvas och som kejsaren önskar må uppnås, att omständigheterna fram- förallt just nu äro sådana, att Sverige bör stå rustadt för alla ■eventualiteter. Men föreningen bör icke sökas, icke erbjudas, den skall komma af sig sjelf, den skall tillfalla den tålige och beredde. »Tvinga Eder icke på Danmark, utan vänta tills Danmark af förhål- landena blir nödsakadt att vända sig till Sverige, att kasta sig i dess armar, på det att ett verkligt Skandinavien må kunna uppstå. » Att en lösning sådan, som den ofvananförda från europeisk synpunkt är den lyckligaste, den enda afgörande och betryggande, kan jag mycket väl inse. Att den, enligt min tanke, vore det bästa som kunde hända alla nordens folk, det vet du, och att jag derför i mitt stilla sinne af hela hjertat åtrår den och skulle anse allt hvad vi danskar finge genomgå af lidande och bekym- mer, förlust af välstånd och till och med af menniskolif, blott icke af land, såsom ett icke för dyrt pris för en så stor tankes för- verkligande. Men jag fruktar mycket, att den väg, som också är antydd i det Fournier tillagda yttrandet, icke skall leda till målet, derför att man icke tillfyllest känner en väsentlig faktor i räkningen, nämligen det danska folket. Och det är ej att undra på; ännu för fjorton dagar sedan hade jag sjelf bättre tankar om detsamma än jag nu har. De ord jag citerat kunna endast förstås på följande sätt: Sverige skall hålla sig tillbaka till dess konung Christian IX, dels tvungen af den tyska öfvermagten, dels lockad af de tyska löftena att till honom utlemna ett tyskt organiseradt Slesvig- Holstein till personalunion med kungariket, griper efter denna utväg att dock få behålla fideikommisset odeladt, omgifver sig med en tyskt sinnad och absolutistisk minister, sluter fred på de angifna vilkoren och framkallar derigenom en sådan förbittring hos det danska folket, att det reser sig, för att förjaga honom, och påkallar Sveriges hjelp, mot att öfverlemna kronan åt Carl XV. * Frankrikes sändebud i Stockholm. 548 Denna beräkning vore riktig, om man kunde lita på, att det danska folket skulle resa sig under den gifna förutsättningen^, och att det då skulle söka räddning hos Sverige och dess kunga- ätt. Men jag tror, att man ej så utan vidare kan räkna derpå, åtminstone icke ifall Sverige fortfarande bibehåller den passiva hållning det hittills iakttagit. Jag sluter härtill, för det första, af den nedtryckta, mod- fälda sinnesstämning, som här har börjat smyga sig öfver men- niskor, samt af den oklarhet, som råder i de flestas tankar om hvad man kan vänta sig af Christian IX, och hvilken hållning man bör iakttaga gentemot honom och regeringen. Men jag vill förut- sätta, att nationalkänslan, då man tillämnar folket det yttersta hån, vaknar ur sin modstulenhet och tillgriper »förtviflans sjelf- hjelp», som det hette i adressen af den 21 mars 1848; men månne man då skulle söka räddningen hos Sverige? Dertill är utsigten för ögonblicket mindre än någonsin. Det hjelper ej stort,, att några få, som äro skandinaver icke blott af instinkt, utan derför att de i nordens sammanslutning se vilkoret för nordens frihet, — det hjelper ej stort att vi några icke hysa agg till Sverige eller den svenska regeringen derför att den för ögon- blicket håller sig tillbaka. Jag har trott att denna vår uppfatt- ning delades af många, och så har verkligen varit fallet. Men för hvarje ny motgång växer antalet af dem, hvilka, med allians- underhandlingarna i minne, också erinra sig Tschernings ord: »Sverige skall föra oss ut på hal is». Allra mest växer detta antal genom och med den modstulenhet, som utbreder sig öfver såväl den fine, som icke fine hr Sörensen. Jag har hört en sådan man, som historikern Allen, en af våra bästa patrioter,, säga: »Sverige har förrådt oss!» Jag har på gatan hört två pojkar politisera och den ene säga till den andre: »mycket hellre tysk än svensk!» Hvad har han hört i hemmet? Detta är visserligen otålmodighetens och modlöshetens yttringar, men de måla stämningen, sådan den i allmänhet är, och mot en mängd personer, med hvilka jag talat, har jag måst försvara eder, na- turligtvis utan att öfvertyga dem. Det reaktionära partiet har synbarligen gjort framsteg ända sedan den dag konungen under- skref författningen. Understödt af Evers* och Wodehouse* stör- tade det, den 24 dec., den förhatliga Hallska ministèren. Mon- rad trodde, att han skulle kunna dominera partiet genom att in- * Statsrådet Evers Rysslands, lord Wodehouse Englands utomor- dentliga sändebud till Danmark i anledning af Christian IX:s tillträde till regeringen. 549 föra dess representanter i ministèren, i stället för att hafva dem utanför densamma, i konungens privatgemak; Dannevirkes utrym- ning bevisade att han missräknat sig, och de långvariga under- handlingarna om Mezas slutliga afgång från öfverbefälet visa huru starkt partiet nu har blifvit, och kommer det till styret, då kan allt snart vara klappadt och klart. Kommer deremot Sverige nu med sitt erbjudande och un- derstödjes detta af en armé i Skåne, då skall en sådan utsigt till hjelp förvandla den nedtryckta stämningen hos folket och i hvarje påkommande fall skola allas ögon riktas mot Sverige och ■dess konung. Har icke ett dylikt handgripligt bevis på edert sin- nelag blifvit gifvet, skall man här finna sig i allt, om än, liksom sist, några gatuuppträden komma att ega rum. Af naturen är jag sangvinisk och tror gerna på det jag önskar; desto säkrare är jag på att ej i detta fall bedraga mig. Det skulle ju stå eder ko- nung fritt att uppställa hvilka vilkor han behagade. Han kunde ju fordra icke blott löften om en framtida Ejderdansk och skan- dinavisk politik, utan också t. ex. att han erhöhe högsta befälet öfver de förenade nordiska härarne i striden mot tyskarne, att Danmark ingår i en union med Sverige-Norge, med ett unions- parlament så snart den svensk-norska representationen samtyckt dertill, med förenadt om än icke gemensamt försvarsväsen och dito diplomati. Han kunde fordra, att ett familjepaktum blefve upprättadt, hvilket gåfve utsigt att den danska kronan öfverflyt- tades på Bernadotternes hufvud, kort sagdt, allt hvad som med säkerhet kunde leda till enhetens förverkligande. N:o 5. Till konung Karl XV från E. v. Qvanten. Köpenhamn d. 17 mars 1864. Med E. Maj:ts tillåtelse går jag att redogöra för den upp- fattning, som är rådande i de kretsar, som representera danska nationens intelligens och hvilka kretsar alltså utöfva det betydelse- fullaste inflytande på folkets stämning och handlingssätt. Man medgifver att händelsernas oväntade och häftiga ut- veckling kunnat i mera än ett afseende öfverraska Sverige, och att häruti ligger en förklaring, hvarför det icke hittills varit be- 550 redt att aktivt ingripa. Men â andra sidan anser man, att stun- den för Sverige att uppträda nu, om någonsin, är inne. Miss- stämning mot Sverige är redan allmänt utbredd hos danska fol- ket. Det ligger i sakens natur, att den nya regimen i Danmark skall söka finna en sjelfständig politisk bana, alltså önska skilja sig vid den politik, som följdes på konung Fredrik VII:s tid. Som denna var skandinavisk till sina tendenser, följer häraf, att den nya regimens politik böjer sig i en annan riktning. Fort- fara misstämning och misstänksamhet hos det danska folket att råda mot Sverige och Norge, måste ock den nya regimens politik vinna dess större insteg. Ett dröjsmål af Sverige kunde ha till följd förspillandet af allt det arbete, som under de sista tjugufem åren utförts i skandinavisk anda och riktning. Man kan ej tala om en skandinavisk politik, så länge allt inskränker sig till sympatier och goda ord. En verklig politik består i ett politiskt tillstånd, i praktisk handling. Det vore i hög grad olyckligt för det efter- sträfvade Skandinavien, om Sverige droge sig tillbaka i närva- rande för Norden afgörande ögonblick. Excellensen Hall, med hvilken jag haft tvänne samtal, har uttalat sig i hufvudsakligen samma anda. Han yttrade upprepade gånger, att det vore på sista tiden för Sverige att kunna rädda möjligheten af en framtida fortsättning på de förhållanden, som utvecklade sig mellan Sverige-Norge och Danmark under Fredrik VII:s regeringstid. Det skulle äfven gagna föga i detta afseende, om Sverige väntade med sitt uppträdande tills någon af Vest- makterna tagit ett initiativ, enär den sjelfständighet och frivillighet, som allena kunna ge Sveriges handlingssätt betydelse, då vore borta. Och lika ogynsamt ansåg han det vara, om Sverige vän- tade så länge tills Danmark i sin öfvergifvenhet nödgades in på en kongress, der Sveriges ord komme att väga jemförelsevis min- dre, men tyskarnes ockupation af de danska länderna så mycket mera, isynnerhet som de genom kongressen framkallade fredsför- hoppningarna måste slappa det intresse för Danmarks ojemna kamp, hvilket nu hos alla bättre naturer talar till dess förmån. Det gynsamma tillfället att kalla till verklighet ett politiskt Skan- dinavien, vore då likaledes försummadt. N:o 6. Uppsats af E. v. Qvanten i tidningen »Fædrelandet» för den 30 mars 1864. I anledning af »Fædrelandets» artikelserie »Sverige-Norge» 551 anhåller en svensk, som för närvarande uppehåller sig i Köpen- hamn, om plats för efterföliande rader. Det säges, att Fredrik VII:s död och danska kronans öfver- gång till en regent, som antages icke gynna en skandinavisk rikt- ning i Danmarks politik, omöjligt har kunnat draga ett streck öfver alliansen. Danmark är ett konstitutionelt land, och det kan derför vara likgiltigt, hvilka åsigter och sympatier som råda på tronen, enär ju nationen i sin helhet eger utvägar att göra sin uppfattning gällande. Utan att förneka att det kan ligga, sanning i detta, fästa vi uppmärksamheten på en annan omstän- dighet, som bladet sjelf berör, nämligen den att »några här icke kunna tänka sig ett Danmark utan Holstein och Lauenburg». Icke längre sedan än på studentmötet sommaren 1862 hörde man afgjorda skandinaver uttala stora betänkligheter mot Hol- steins afskiljande från Danmark. Under sådana omständigheter^ då nationen icke äi på det klara eller ense med sig sjelf i en för möjligheten af ett skandinaviskt Danmark så vigtig punkt, kan ett tronskifte, sådant som det nu inträffade, på goda grunder hafva utöfvat ett ganska stort inflytande på Sveriges handlingssätt.. Novemberförfattningen innebär visserligen ett stort steg till Hol- steins utsöndring, men hon stänger icke obetingadt vägen till en ny helstat. Annat vore det, om regeringen tillfredsställande ga- ranterade Sverige, att hon ville göra upp med Tyskland och för framtiden träda i ett sådant förhållande till Sverige, att en ge- mensam nordisk politik kunde göra sig gällande. Men har den danska regeringen efter Fredrik Vll:s död gifvit eller kunnat gifva en sådan garanti? »Fædrelandet» sammanställer den i Danmark rådande benä- genheten för och tron på den danska helstaten med en förmodad svensk uppfattning, som skulle bestå i drömmen om en svensk stormaktstron, upprest på brödrafolkens nackar. Denna svenska, helstatstendens skulle gå så långt, att den helst säge att icke blott Slesvig, utan äfven Nordjutland ginge förlorade för Norden, emedan det då blefve så mycket lättare att inkorporera den åter- stående delen af Danmark. Denna sammanställning är oriktig och den gör Sverige orätt. Den danska helstatspolitiken har sin rot i ett faktiskt tillstånd, som ärfts från föregående tider och från hvilket man endast motsträfvigt afstår för en ny utvecklings kraf; den svenska stormaktstronen deremot är någonting overkligt,, som har sin tillvaro endast i en inbillad framtids fjerrblå. Dessa tvänne saker och deras politiska inflytande kunna alltså icke jemföras med hvarandra. Hvad beträffar Sverige, finnas der 552 visserligen personer^ som icke rätt kunna fatta en sådan förening mellan de tre skandinaviska rikena, hvarigenom de ställas på jemlik fot med afseende på sin naturliga makt och betydenhet, ehuru enkel, naturlig och praktisk en sådan förening i sig sjelf än må vara. Men för så vidt deras åskådningssätt skulle gå ut på att Danmark borde inkorporeras i Sverige — en mening som i hvarje fall delas af så ytterst få att det knappast lönar mödan tala derom — så saknas ju för ett genomförande af en sådan saker- nas ordning allt praktiskt fotfäste, icke blott i det förflutna, utan ock i det kommande. Det måste vara klart för en hvar, att Norge, och den ställning, som det allaredan intager, måste lägga •oöfvervinnerliga hinder i vägen derför. Dessutom är tidens ten- dens till decentralisation och individualisering så uppenbar och så mäktig, att ifrågavarande åskådningssätt i alla händelser är utan lifskraft. En stor orättvisa begår »Fædrelandet», då det antyder, att i Sverige till och med skulle finnas folk, som icke ogerna såge, att Danmark ginge i tu och fullständigt uppslukades. Det fins i Sverige ingen, han må tillhöra hvilken politisk skola som helst, som hyser i sitt bröst en så mörk tanke. Hvad än man må säga om det nuvarande kabinettet, som har betänkt sig och dröjt, då det bort besluta och handla, står dock dess med- lemmars heder så högt öfver hvarje tvifvel, att den icke tillåter någon misstanke om en så låg beräkning. Svenska folket och dess monarker hafva i forna tider drifvit en öppen eröfrings- politik, som äfven vände sig mot Danmark-Norge. Senare hafva svenske konungar drifvit en kabinettspolitik, som var fiendtlig mot Danmark-Norge, emedan den dansk-norska regeringens poli- tik alltid anknöt sig till den ryska. Men aldrig hafva det sven- ska folket och dess konungar fört en ärelös politik, aldrig tagit -del i eller tänkt på att taga del i en missgerning, som kunde likna Polens delning. Den dansk-nordiska nationalitetens sönder- styckning skulle dessutom för Sverige sjelft varda ett för fram- tiden så farligt prejudikat, att Sverige tvärtom måste känna sig uppfordradt att med alla sina krafter förhindra det samma. Det fins emellertid en annan omständighet, som »Fædrelan- det» ulls icke har berört, och som dock har utöfvat ett icke oväsendtligt inflytande på Sveriges dröjsmål med att taga del i kriget. Det får väl anses såsom bekant, att en representations- reform är ett länge eftersträfvadt önskningsmål i Sverige, äf- vensom att det nuvarande kabinettet framlagt ett reformförslag, som för närvarande är hvilande för att afgöras på nästa riksdag. Med en något ensidig uppfattning tyckes också det nuvarande 553 kabinettet anse sin förnämsta politiska uppgift vara den att vaka öfver representationsförslaget, pä samma gâng â andra sidan den politiska grupp, det s. k. junkerpartiet, som kunde bilda ett nytt kabinett^ drager sig för att undantränga en populär minister och påtaga sig ansvaret för ett krig, som, i fall det misslyckades, ja, äfven om det till en viss grad lyckades, antagligen dock ej skulle skydda det samma mot den afgångna ministèrens och dess talrika anhängares anfall. Reducerad till sin enklaste form, har situatio- nen i Sverige hittills varit följande: man har ansett representa- tionsfrågan vara af beskaifenbet att ej längre tåla vid att uppskjutas, men trott den dansk-tyska frågan, äfven om hon för ögonblicket afgjordes mindre lyckligt, kunna återupptagas i en nära framtid. Slutligen en anmärkning med anledning af »Fædrelandets» förmenande, att Sveriges sympatier för Finland och drömmen om att ännu en gång vid Nevas stränder sjunga: »Ur vägen Mosko- viter» skulle i det stora hela hafva skadat den skandinaviska saken och gjort mången svensk »blind för den fara, som söder ifrån länge har hotat den nordiska nationaliteten». Sanningen är, att Sveriges historiskt ärfda ställning, gent öfver Ryssland, långt ifrån att skada, tvärtom gagnar den skandinaviska saken. Ryss- land, Europas ena hälft, hotar fruktansvärdt den andra hälften med alla de faror, som ligga i den nationella sjelfständighetens, den politiska frihetens stäckande och undertryckande. Sveriges ställning såsom Rysslands motsats, och det motstånd, Sverige antages kunna göra Rysslands politik måste väsendtligt inverka på det öfriga Europas uppfattning af dess betydelse och öka dess förmåga att uppträda i skandinavisk riktning. Finland är det bålverk, hvarifrån Sverige ännu den dag som är hotar Ryssland och håller det på afstånd, ty Finland har tillegnat sig den sven- ska kulturens kärna: rättkänslan och kärleken till politisk och nationel frihet. Faller detta bålverk, får Ryssland mod och makt att inkorporera Finland, ja förmår det blott att hålla tillbaka den i Finland påbegynta politiska utvecklingen, då rycker Ryssland Sverige och Norge tätt in på lifvet, och motståndet mot jätte- statens tryck blir dubbelt svårt. Ju starkare, å andra sidan, Sverige och Norge äro, dess större hopp kan man göra sig om, att Ryssland kommer att akta det finska folkets rätt. Det är derföre äfven ur denna synpunkt i hög grad af vigt för Sverige och Norge att kunna intaga en aktningsbjudande ställning i Nor- den, en ställning som blefve mångdubbelt starkare från den stund de förmådde afgörande ingripa i kriget till värnande af Danmarks rätt, än mer genom upprättandet af en skandinavisk union. tfr Dagens Krönika. IX. 6-7. 37 554 N:o 7. Från ** till E. v. Qvanten. Köpenhamn d. 15 april 1864, Den intressanta striden mellan grefvarne Hamilton och Man- derström har öppnat mångas ögon, men jag tror icke att man ännu har kommit till botten med saken. Mig har det alltid tyckts, att bakom alliansen lågo unionstendenser, och jag kan icke finna annat, än att den upplysning Manderström har afgifvit på det nogaste står i sammanhang med felslagna förhoppningar i denna riktning. Så framt det efter denna demaskering ännu skall kunna vara tal om unionsplaner, måste Sverige öppet vidkännas dem; det måste närmare ansluta sig till Frankrike för att få det nöd- vändiga europeiska fotfästet, det måste göra sina anbud klart och tydligt, antingen genom ett familjefördrag eller en tronföljdstrak- tat; men intet ögonblick är att förlora. Så snart Tyskland, så- som det otvifvelaktigt kommer att göra, rör vid Londontraktaten, måste Sverige på konferensen uppträda med sina planer såsom motvigt, naturligtvis under förutsättning af öfverensstämmelse med Frankrike. Vill och vågar kung Karl taga detta afgörande steg à tout prix, så kan spelet ännu vinnas, i annat fall är det omöj- ligt att vinna det såsom en folkets sak. Men framför allt den stöista skyndsamhet! Det är, som sagdt, intet ögonblick att förlora. Hvad beträffar understöd från det danska folkets sida, så löper dermed för ögonblicket ingen fara; man skall här med begärlighet gripa efter ett afgörande i den antydda riktningen, om det blott blir klart och bestämdt uppstäldt. Konferensfrågan är så förhatlig, att man skall göra hvarje uppoffring för att blifva den qvitt och komma in på en skandinavisk lösning. Stortingets och Manderströms uppträdande böra, utan tvifvel, för ögonblicket hafva åstadkommit en gynsam situation i Sverige-Norge, ifall kung Karl, som sagdt, vill och vågar taga det afgörande steget, kosta hvad det vill. De senaste dagarne hafva vi om Dyppels uppgifvande hört liknande rykten, som de hvilka föregingo Dannevirkes utrymning, och då nu general Steinmann, under Gerlachs sjukdom, skall öf- vertaga befälet på Als, och han dels är reaktionär, dels främ- mande för ställningen, ser det just icke glädjande ut. Man börjar nu också frukta för den österrikiska flottan. Armén är, Gud ske lof, vid godt mod. 555 N:o 8. Konung Karl XV:s bref till konung Kristian IX. Min käre Christian! I dessa sorgens tider vill jag ej undandraga Dig kännedo- men om ett förslag^ som hos några män här uppstått. De hafva sett hu.ru smärre stater behandlas af vissa större makter. För att förekomma ett sådant förhållande i framtiden och tvinga fol- ken att alltid uppträda i farans stund med och för hvarandra, hafva de utkastat detta projekt. Jag ville gerna veta din tanke härom. Naturligtvis bör initiativet till detta eller dylikt, på en konferens eller annars, komma från Danmark; ty Sverige kan aldrig uppträda dans le premier rang om en Slesvigs delning. För min del anser jag hufvudtanken och meningen vara god; ehuru alltid detaljerna böra mera betänkas och utvecklas. Jag hoppas Du ej misstyder min mening och anser det vara bättre att ärligt låta Dig veta hvad folk tänker; än att genom tystnad göra Dig okunnig och låta planer ligga i det dolda, kanske der gäsa och endast göra olyckor! Jag beder Dig tro min redliga mening och förblifver alltid Din vän 18 april. Carl. N:o 9. Karl XV:s bref till konseljpresidenten Monrad. (Referat.) Brefvet börjar med tillkännagifvande, att ett förslag komme att öfverlemnas till konseljpresidenten. Förslaget innehölle utkast till ett nära förbund mellan de tre nordiska rikena för att trygga dem för framtiden. Med sorg hade konungen bevittnat, huru stor- makterna behandla mindre mäktiga stater. Samma känsla hos några patrioter hade sannolikt framkallat förslaget. Konungen gillade personligen hufvudidén; dock ansåg han åtskilliga förtyd- liganden och detaljjemkningar vara af nöden. Skulle danska fol- kets flertal och Monrad sjelf vara förslaget benägna, och saken från dansk sida bragtes till tals på konferensen, ville konungen härom på förhand underrätta kejsaren i Frankrike för att söka 556 vinna hans stöd. Förslaget kunde måhända äfven verka godt såsom ett skrämskott för att förmå vissa staters regeringar, som ej önska något föreningsband mellan Nordens folk, att understödja Danmarks rättmätiga anspråk. Konungen öfverlemnade saken i Monrads händer med full lit till hans statsmannaomdöme. I ett postscriptum tillägges att Monrad kunde åt breföfver- lemnaren meddela sina åsigter, hvarjemte betonas, att Sverige aldrig kunde taga initiativet till ett förslag, som fordrade Sles- vigs delning. Datum d. 18 april 1864. N:o 10. Förslag till Förbundstraktat. Sverige, Norge och Danmark ingå ett förbund, som för framtiden verkliggör för dessa tre riken gemensam utrikespolitik och gemensamt försvarsväsende, äfvensom gemensamhet i andra fall der detta kan vara naturligt och nyttigt för folk, hvilka äro så nära beslägtade och utvecklat sig under så likartade förhål- landen som de skandinaviska nationerna. För att bereda vägen till detta mål, vidtagas omedelbart följande åtgärdar: Ett förbundsparlament upprättas, bestående af ett öfver- och ett underhus. öfverhusets medlemmar väljas dels på lifstid af båda ko- nungarne, dels af hvarje lands särskilda representation, på sätt som af den samma bestämmes. Hvarje land har i öfverhuset lika många medlemmar. Underhusets medlemmar väljas af befolkningen i hvarje land, på sätt som bestämmes af dess särskilda representation. Med- lemmarnes antal i underhuset bestämmes efter folkmängden i hvarje af de tre rikena. Parlamentets båda kamrar rösta efter enkel majoritet. Parlamentet kallas till lagtima sammanträde hvarje år. Urtima sammankomst eger rum, om en af båda konungarnc yrkar derpå. Parlamentet kan upplösas efter sex veckors sam- manträde, räknadt från den dag då en af båda konungarne låtit underrätta parlamentet om Förbundets tillstånd och behof. Parlamentet eger att bestämma utrikes-budgeten för de tre rikena, förbundskontingenten till lands och vatten, stridskrafter- nas organisation, materielens styrka och art samt den nödiga penningebevillningen, hvartill hvarje land eger att bidraga efter sin folkmängd. Deremot tillkommer det hvarje lands särskilda representation att bestämma på hvad vis det af parlamentet äskade manskapet skall uppbringas samt att fördela utredningen af hvarje lands penningebidrag. Inför parlamentet ansvara samtliga utrikes-, landtförsvars- och marinministrarne, i allt som rör deras förvaltning af för- bundsangelägenheter. De äro pliktiga att besvara interpellationer, som ställas till dem, antingen i öfver- eller underhuset, och de ega rättighet att deltaga i parlamentets förhandlingar. Af de ministrar, som äro ansvariga inför förbundsparlamentet, eger hvardera konungen att bilda ett förbunds-statsråd, för hand- läggning af förbunds-angelägenheterna. I parlamentet kan, så af regeringarne som af parlaments- medlemmarne, väckas förslag om gemensam organisation, styrelse och förvaltning af äfven andra angelägenheter än ofvan omhand- lade, t. ex. tull-, post-, telegraf- och penningväsendet m. m. Dock måste hvarje sådant lagförslag, för att kunna träda i kraft, bifallas af de särskilda representationerna. Den minister, som ett sålunda till förbundsangelägenhet upptaget ärende rör, blir för detsammas förvaltning ansvarig inför förbundsparlamentet. De delar af den Danska monarkien, som för närvarande höra eller som, till följd af pågående krig, komme att höra under Tyska förbundet, afskiljas fullkomligt från konungariket Danmark, hvilket ingår förbund med Sverige och Norge. Det Skandinaviska Statsförbundet ikläder sig ingen skyldighet att åt Danska kronan bevara nämda tyska landsdelar. Deremot förbinda sig Sverige och Norge att, med all sin makt och med alla till buds stående medel, motsätta sig att den danskt nationella delen af Slesvig går för Danmark förlorad. Sverige och Norge skola vid det blifvande fredslutet mellan Danmark och Tyskland verka derhän, att Slesvig eller den del deraf, som icke kommer under Tyska Förbundet, omedelbart för- enas med det egentliga Danmark, under Danmarks Rikes Grund- lag, så att Tyskland afskäres från alla påståenden om rätt att inblanda sig i Danmarks inre angelägenheter. Svensk-norska och danska konungahusen ingå sig emellan ett familjefördrag, hvarigenom de tre Skandinaviska kronorna slutligen förenas på ett hufvud och sålunda idén om en Nordisk Union varder fullständigt genomförd. Detta familjefördrag förelägges Förbundsparlamentet. 558 N:o 11. Till konseljpresidenten Monrad från E. v. Qvanten. Köpenhamn d. 27 april 1864. Befarande att Eders Excellens möjligen ej skulle ega tid att i dag bevilja mig audiens, tager jag mig friheten att för ett meddelande välja den skriftliga vägen, såsom i alla händelser gö- rande minsta intrång i Eders Excellens’ i närvarande ögonblick för Danmark lå dyrbara tid. Jag tillåter mig bedja Eders Excellens icke låta något tvif- vel uppstå om den fullkomligt uppriktiga och till alla delar lo- jala afsigten med förslaget. Det steg som det innebär å H. M. Konung Karls sida, och det sätt, hvarpå det blifvit gjordt, är en borgen derför. De hufvudpunkter, förslaget innehåller, näm- ligen dynastisk enhet med tiden, representativ enhet och utsigt att i framtiden lefva i fred med Tyska förbundet, böra utgöra en borgen för dess framgång hos Svenska nationen, emedan, såsom jag förut haft äran anmärka, de väsendtliga invändningar, som den praktiska Skandinavismens motståndare hittills framstält, i sjelfva verket äro i förslaget undanröjda. En sak synes, hvad Danmark beträffar, vara klar: Danmark måste gå ur den närvarande striden antingen svagare eller star- kare än förut; i samma skick som förr kan det icke ske. Står Danmark efter stridens slut ensamt och har, under en eller an- nan form, mist en del af Slesvig, så har Danska nationen lidit en kraftförminskning; framgår deremot Danmark ur den närva- rande striden såsom medlem af ett helt Skandinavien, så har det, äfven om det mist en del af Slesvig, i realiteten blifvit starkare. Hvad det ensamma Danmark icke har råd att förlora, det blir jemförelsevis af mindre betydenhet för det Danmark, som utgör en integrerande del af Skandinavien. Utan att känna det öde, som är ämnadt åt den del af Sles- vig, som torde blifva afskild, om den antingen kommer att in- korporeras i Holstein eller om den skall intaga en undantags- ställning till såväl Holstein som det egentliga Danmark, vågar jag fästa uppmärksamheten uppå, att det senare alternativets genomförande skulle medföra ett mycket kompliceradt förhållande, ifall Danmark på samma gång inginge såsom medlem i ett Skan- dinaviskt statsförbund, hvaremot i förra fallet en enkel delning af Slesvig, så att hvardera området inkorporerades på sitt håll, 559 vore ändamålsenligare. Också härvid beror det på, i hvilken ställning Danmark tankes för framtiden. För ett ensamt Danmark blefve det naturligtvis fördelaktigare att framför sig ha ett gräns- land, som, på samma gång det i viss mån anslöte sig till men dock icke fullt hörde till Tyskland, kunde elastiskt mottaga och neu- tralisera de stötar, som riktades derifrån. Men det Danmark, som vore medlem af ett Skandinavien, behöfde icke mera frukta Tyskland. Förutsatt ett sådant förhållande, skulle Danmark, utan fara för sig, kunna göra medgifvanden åt Tyskland på ett fullt bestämdt, uppriktigt och afgörande sätt, och månne icke denna omständighet kunde förskaffa Danmark vid gränsregleringen bättre vilkor än annars? Månne icke också då ett mera direkt när- mande till Preussen och Österrike, måhända under Frankrikes bemedling och med Sverige-Norges stöd, skulle bli för Danmark fördelaktigare än en bemedling af England och Ryssland, som, mindre eller mera, äro ogynsamt stämda för ett Skandinavien? Deremot bör all sund politik göra Skandinavien och Tyskland i framtiden till vänner. Det synes mig alltså, att accepterandet af ett Skandinaviskt statsförbund möjligen kunde i viss mån föranleda en modifikation af underhandlingssättet på konferensen, och att tiden för den skull äfven kunde bli mer än vanligt dyrbar att iakttaga. Måhända har jag orätt i de betraktelser, jag här tillåtit mig anställa. Jag beder då Eders Excellens vänligen öfverse dermed i betraktande af att de härflutit ur tillgifvenhet för en sak, som det äfven är min pligt att, så vidt min förmåga sträcker sig, söka befrämja. N:o 12. Till konung Karl XV från konung Kristian IX.* Min käre Carl! Jag tackar Dig uppriktigt för ditt bref och uppskattar full- komligt det sinnelag, som förestafvat det samma. Med stort intresse har jag äfvenledes genomläst en förberedande plan till en närmare politisk förbindelse mellan våra riken, som Du har tillstält mig genom min konseljpresident, och har jag gifvit denne * Detta bref har af förekommen anledning blifvit i dessa dagar publiceradt i så väl svenska som danska, äfven officiösa tidningar, så- som redan påpekats. 560 ordre att närmare uttala sig om dess särskilda punkter. Men på samma gång känner jag behofvet att äfven personligen säga Dig, huru stort värde jag sätter på den oförändrade vänskap, som Du å nyo bevisat mig och mitt land, och huru uppriktigt jag delar din åsigt, att det skulle vara lyckobringande för våra folk, om den sympati, som redan länge sammanbundit våra furstehus och knutit nationerna vid hvarandra, kunde upprätthållas och stärkas. Huru mörkt ögonblicket än kan tyckas, och huru stora dc faror, som omgifva mig och mitt folk, än äro, har jag dock aldrig förtviflat om att Försynen skall öppna oss utsigten till en lyckligare framtid, och detta mitt förtröstansfulla hopp har fun- nit en glad bekräftelse i det nya beviset på din vänskap och tillit. Må det vara oss båda förunnadt, att befästa den sanna lyckan för de folk, som vi äro kallade att styra. Med dessa känslor förblir jag din vän och broder Christian. Kjöbenhavn d. 29 april 1864. N:o 13. Till konung Karl XV från konseljpresidenten Monrad. Eders Majestät har bevisat mig den nåden att genom allerhögstdensammes biblio- tekarie hr v. Qvanten tillställa mig ett allerhögsta bref, beled- sagadt af en förslagsplan, som har till föremål att åvägabringa mellan de förenade rikena och Danmark en politisk förbindelse, som under tidens lopp kunde stärkas genom ett dynastiskt fa- miljelördrag. Jag har framlagt dessa vigtiga aktstycken för Hans Majestät, min allernådigste Herre, och jag har i anledning deraf emottagit befallningar, som jag i djupaste underdånighet skall tillåta mig att efterkomma i det följande. Men innan jag har äran att öfvergå till närmare innehållet af saken, torde det vara mig tillåtet, att uttala för Eders Maje- stät min allerunderdånigste tacksamhet för det förtroende Eders Majestät behagat visa mig vid detta tillfälle. Såsom medlem af det förra kabinettet, har jag haft rik anledning att erfara, med hvilken outtröttlig uppmärksamhet Eders Majestät följer Danmarks öde och huru varm den sympati är, som Eders Majestät känner för vår rättfärdiga sak. Men denna gång har Eders Majestät 561 icke blott nutiden för ögat, utan Eders Majestät har velat för all framtid betrygga så väl Danmarks, som Eders Majestäts egna länder, mot den fara, som alltid från mäktiga grannar hotar små stater, om de icke i riktigt erkännande af gemensamma intres- sen med all sin förenade kraft stödja hvarandra mot främmande våld. Jag beder Eders Majestät mottaga min allerunderdånigste tack för att den lyckan blifvit mig beskärd, att emottaga det första uttalandet af denna stora och för de båda nationernas framtid så betydelsefulla tanke. En dylik omfattande förändring af de politiska förhållandena kräfver, efter min allerunderdånigste mening, ett mycket sorgfäl- ligt öfvervägande af alla omständigheter och derefter ett hastigt genomförande, naturligtvis under medverkan af landets författ- ningsenliga organer, men om jag vågar hoppas, att Eders Maje- stät delar denna min allerunderdånigste åsigt, tillåter jag mig att från denna hufvudbetraktelse leda Eders Majestäts uppmärksamhet på följande. Så länge konferensen i London icke har nått till ett resul- tat, skulle förmodligen hvarje meddelande om en politisk förening mellan Danmark och de Förenade rikena utöfva ett för oss myc- ket skadligt inflytande på förhandlingarna. Den betraktelsen skulle ligga nära till hands, att man med större lätthet kunde gå in på att tillfredsställa de tyska makternas öfverdrifna fordrin- gar, om man trodde att i en förening mellan Danmark och de Skandinaviska rikena kunde vinnas en ersättning för det försvagande, som man dervid ville tillfoga den danska monarkien, och jag fruk- tar att jag icke tager fel, då jag tror, att Danmarks gräns skulle bli Kongeån och att alt söder derom skulle blifva tyskt eller preussiskt territorium, för så vidt konferensen ginge in på en poli- tisk förbindelse sådan som den påtänkta. Icke blott Ryssland, utan äfven England skulle otvifvelaktigt på det bestämdaste mot- sätta sig en sådan tanke, och af de tyska makterna har åtmin- stone Österrike uttalat sig starkt deremot, och jag kan derför icke annat än i djupaste underdånighet uttala den öfvertygelsen, att ett framläggande inför konferensen af en sådan tanke skulle vara ett säkrare medel att omöjliggöra dess verkställande, än att befrämja den. Jag vågar tro, att denna betraktelse icke skall förekomma Eders majestät alldeles ogrundad och Eders Majestät har sjelf haft den nåden att uttala det fruktan för en sådan ordning skulle kunna verka en större böjelse hos de neutrala makterna att sträfva efter gynsammare fredsvilkor för oss, än vi eljest kunde hoppas — men denna fördel skulle ju knappt kunna 562 väntas, så vidt man ej till vederlag härför förpligtade sig till att icke genomföra den framstälda tanken. Slutligen vågar jag fästa Eders Majestäts uppmärksamhet på att denna saks lyckliga genomförande icke blott förutsätter de författningsenliga organernas samtycke, utan äfven befolkningarnas ärliga och innerliga sympati. En förening, som skulle bli var- aktig, måste, enligt mitt allerunderdånigste förmenande, framför allt kunna erkännas af befolkningarna såsom deras eget verk, hvaremot ett initiativ, taget i en europeisk konferens, skulle be- röfva saken dess naturliga basis såsom en framför allt inre fråga och — jag tillåter mig att för Eders Majestät uttala min upprik- tiga fruktan — bringa den in på en afväg, som skulle föra från och icke till det mål som vi önska. Men under det jag vågar tro, att Eders Majestät af dessa grunder skall dela min allerunderdånigste öfvertygelse, att intet om denna sak bör framkomma vid konferensen, hoppas jag också, att Eders Majestät skall allernådigst bifalla, att man utan dröjs- mål försöker gifva planen nödig mogenhet, genom hemliga för- handliogar mellan de båda regeringarne. Såsom jag ofvanföre tillåtit mig påpeka, finnes det flera svårigheter att öfvervinna, många svårigheter att lösa, som kunna synas obetydliga, i jem- fiörelse med tankens storhet, men som praktiskt skulle kunna visa sig stora nog att förstöra hela verket, om de icke i tid iakttagas och med varsamhet lösas. Jag skall icke försöka att framhålla alla dessa punkter och uppställa dessa betänkligheter; ty hvarken skulle jag tillåta mig att fästa Eders Majestäts aller- högsta egen uppmärksamhet på mycket som rättare kan göras till föremål för de underordnades öfvervägande och inbördes förhand- lingar, icke heller skulle jag våga uttala någon bestämd mening härom, innan jag hade haft tillfälle att konferera derom med mina kolleger, men framför allt med de män, som i Eders Majestäts råd med så mycken erfarenhet och omtanka handhafva de Förenade rikenas intressen. Mitt allerunderdånigste andragande skulle der- före vara, att Eders Majestät måtte täckas tillåta mig att, så snart som möjligt, träda i officiel och alldeles hemlig förhandling med Eders Majestäts regering om sakens vidare befrämjande. Kjöbenhavn den 28 april 1864. Allerunderdånigst D. G. Monrad. 563 N:o 14. Till konung Karl XV från hofjägmästaren de Carlsen. Gammelkjögegaard d. 28 april 1864. Hr v. Qvanten har meddelat mig innehållet af Eders Maje- stäts unionsförslag. Jag har innerligen gladt mig åt utsigten till Nordens förening på ett för båda dynastierna och för alla tre folken lyckobringande sätt. Kommer en sådan förening icke till stånd, så varder, enligt min öfvertygelse, Danmark hädanefter en vasallstat under Ryssland eller tvingas det, mot några pappers- garantier för sin nationalitet, att ingå ett militärförbund med Tyskland. Hvilka sorgliga följder båda dessa eventualiteter komme att bringa Danmark och hela Norden, behöfver jag icke uttala för Eders Maj:t. Nordens skyddsande hålle sin hand öfver det verk, som Eders Maj:t påbegynt. Ehuru sjuk, for jag dock genast in till Köpenhamn för att bevekligen lägga sakens rätta främjande min konung och hr Mon- rad på hjertat. Jag har öfvertygat mig om, att från min konungs sida aldrig skall läggas några hinder i vägen för ett allvarligt arbete på att bringa till stånd en lojal öfverenskommelse. Hvad beträffar herr Monrad, svarar jag för att han skall gå till förhandlingarna på fullt allvar och med djupt medvetande om unionens önskvärdhet. Jag delar den danska regeringens betänkligheter mot försla- gets framläggande, från dansk sida, på konferensen. Detta kunde lätt beröfva Danmark mäktiga staters medverkan till en dräglig fred. E. Maj:t torde icke glömma, att Danmark tills dato står ensamt mot sina öfvermäktiga fiender, och att vår nationella till- varo står på spel. Unionen är ock närmast ett inre nordiskt spörsmål och skulle näppeligen komma att sakna Europas erkän- nande, när den är genomförd. N:o 15. Till konung Karl XV från hofjägmästaren de Carlsen. Gammelkjögegaard d. 5 maj 1864. Dag och natt längtar jag få höra att förhandlingarna om unionen hafva begynt; men ännu vet jag ingenting derom. Se- 564 dan jag skref till Eders Majestät, bar jag baft frän Monrad ett bref, pä grund af bvars innehåll jag kan försäkra, att Monrad kommer att göra sakens främjande till kabinettsfråga, i fall att den här, mot förmodan, skulle stöta på några svårigheter. N:o 16. Till konseljpresidenten Monrad från E. v. Qvanten. Stockholm d. 7 maj 1864. Härmed har jag äran öfversända till Eders Excellens ett egenhändigt bref från H. M. Konungen, skrifvet med H. Excel- lens justitiestatsministerns vetskap och gillande. Derjemte tillåter jag mig bringa till Eders Excellens’ kännedom några omständig- heter, som bärflyta ur den ställning, Sverige hittills intagit till den danska frågan. Man anser det bäst för förslagets framgång, om det fram- ställes från Danmark. Någonting närmare om förslagets första ursprung behöfde ju i alla händelser icke sägas. Det faktum, att båda konungarne redan öfverenskommit om önskvärdheten af en innerligare anslutning mellan sina folk, till framtidens betryg- gande, torde, sedan äfven Eders Excellens gillat denna tanke, vara nog såsom utgångspunkt för ett nytt initiativ. Helt och hållet delas här Eders Excellens åsigt, att, med afseende å den pågående konferensen och den obestämda ställning, Danmarks angelägenheter der ännu intaga, så få som möjligt böra komma i kännedom af de afsigter, som nu närma de tre skandinaviska nationernes regeringar till hvarandra. Planen, sådan den blifvit framkastad, omfattas, enligt hvad konungen sagt mig, af justitiestatsministern med intresse. Funne Eders Excellens det för sin del önskligt att meddela sig med H. Exc. friherre De Geer, som är främste ledamoten i svenska statsrådet, angående förslaget i dess helhet eller i detalj, så är jag viss på att H. M. Konungen gerna vill öfverbringa brefvet från Eders Ex- cellens. Genom denna skriftvexling kunde vinnas ett personligt närmande mellan hufvudmännen i båda kabinetterna, de med för- slaget förbundna svårigheterna och sättet för deras undanrödjande kunde på förhand skärskådas och slutligen ömsesidig öfverens- kommelse träffas om det närmare sättet för frågans upptagande af hvardera regeringen i sin helhet. 565 Såsom de mest grannlaga punkterna i förslaget anser man de båda kungliga regeringarnas ansvarighet inför det gemensamma parlamentet samt åstadkommandet af beslut i de fall, då de sär- skilda unionsstatsråden stanna i olika meningar. Men då ju lös- ningen häraf afser blott ett interimsförhållande, torde svårighe- terna i hvarje fall icke vara oöfvervinneliga. Så mycket nödvän- digare är emellertid då, att punkten om det dynastiska familjeför- draget, ehuru afseende framtiden, diskuteras och afgöres på samma gång som förslaget i öfrigt. N:o 17. Från konung Karl XV till konseljpresidenten Monrad. Med glädje har jag erfarit, att Danmarks konung liksom Ni är lifvad för en närmare förening emellan de Skandinaviska folken, hvilken alltid utgjort en af mina käraste tankar. Jag delar helt och hållet Eder åsigt om nödvändigheten att icke un- derställa denna fråga den nu församlade konferensen ; och som jag väl inser svårigheten att till någon grad af mognad bereda ett så svårlöst ämne, utan samråd emellan flere personer och möten mellan framstående män från alla de tre rikena, hvarige- nom lätt skulle väckas en uppmärksamhet, som kunde framtränga ända till konferensen och menligt inverka på dess gång, så öf- verlemnar jag helt och hållet åt Eder sjelf att bedöma den lämp- ligaste tidpunkten att i detta ämne taga initiativet genom en officiel framställning till min regering. Detta initiativ bör, så- som jag förut yttrat, komma ifrån Danmark, der, såsom jag vet, detta förslag omfattas af flere personer med intresse. För när- varande har jag ingen högre önskan än att tillfälle vid konferen- sen eller eljest måtte erbjuda sig att för mig ådagalägga, huru oegennyttigt och utan alla biafsigter jag vill i mån af mina kraf- ter verka för Danmarks väl. Den 7 maj. Ensam! Svenskt original af Rust Roest. —■ Nej, den der stora låren skall inte in nu! Bär den upp på vinden så länge, ropade fru Wendt efter flyttkarlarne, som knogade upp för trappan med en stor flatt låda. — Det är lådan med den stora taflan, skall den inte packas upp härnere? frågade tapetseraren, som stod på en hög trappa i färd med att hänga upp de tunga draperierna för dörrar och fönster. — Nej, porträttet skall inte upp i dag. Allt skall vara i ordning härinne innan dess. Var god och säg till karlarne, att de inte stöta emot flygeln! — Hvar skall den hän? frågade snickaren, som kommit in med bockarne, på hvilka flygeln skulle hvila medan föt- terna skrufvades på. — Här, här, midt i rummet. Der i hörnet ställa vi den lilla fantasimöbeln, soffan på sned för hörnet så, och bordet framför. — Och chaiselonguen? — Här, framför gobelinen. Hjälp mig att flytta pal- men på läsbordöt. Bokhyllorna skola hängas upp på alla väggarne, undantagandes den här, ofvanför skrifbordet, det är taflans plats. —Icke skall frun bära staffliet själf? — Det tar jag ingen skada af, det är inte det minsta tungt. Där, borta vid fönstret är bästa dagern. Småsakerna och böckerna skall jag själf ordna. Tack för i dag. Jag skickar efter herr Petterson, när taflan skall upp, troligen blir det i morgon; men jag skall i alla fall skicka ett bud! Så, nu hade hon blifvit af med snickare och tapetserare, målare och flyttkarlar, hela denna stab af klamprande, ferniss- luktande, starka karlar, som spela hufvudrollen under de 567 bråkiga flyttdagarne och hvilka man är så glad att bli af med, när man ej längre oundgängligt behöfver dem. Fru Wendt var också belåten och sysslade ett par tre timmar i det stora rummet, hennes hvardagsrum. Nu mot qvällen började det verkligen arta sig. Det hade varit en ansträngande dag, nästan tröttsammare än de föregående. Hennes jungfru och åtskilliga hjelpmadamer hade arbetat i de yttre regionerna, hon med tapetserarne och snickarne i det inre. I köket stod Fina på en vanlig trappstol och hängde upp de blanka blecksakerna på de ljusa väggarne. Ja, det finge hon göra utan henne, hon var nu trött, hon skulle hvila sig. Hon kastade sig ner på björnhuden framför kaminen och började fundera. Så länge, länge sedan hon suttit så der, och hvad hade ej allt händt sedan dess! Det sista året, det första sorgliga året, som följt på hennes svåra förluster, det år hon lefvat med sin gamla, blinda faster, föreföll henne nästan som en dröm. När den gamla nu ändtligen fått sluta, hade deltagande slägt och vänner försökt hjelpa henne med att ordna sitt lif! Inte tänkte hon på att flytta för sig sjelf, det skulle hon aldrig härda ut med, och så ung som hon var gick det knappt an, hon borde antingen flytta till sin äldre, gifta syster eller skaffa sig en sällskapsdam eller adoptera ett barn, som skulle bli henne en ersättning för det hon för- lorat. Hon tackade dem för att de intresserade sig för henne, det var nog mycket förståndigt det de sade, men hon kunde ej göra det, så det tjenade till ingenting att tala derom, hon vore fast besluten att bilda ett eget hem och vara ensam! Ja, och nu skulle hon visa sina vänner, att det gick an, visa dem att hon kunde det, att hon haft rätt. Gruppen vid kaminen var ordnad som i hennes forna hem och hon satt länge och stirrade in i elden och drömde. Hvad denna ensamhet var olik den ensamhet, hon vant sig vid hos gamla faster! Det låg något högtidligt, nästan heligt öfver denna ensamhet. Hon satt der på den yfviga, mjuka fällen midt ibland spillrorna af sitt forna hem, så förändrad i sin dystra enkeskrud, så blek, så mager. Det var som om hon ensam blifvit kastad i land efter ett skeppsbrott, som uppslukat allt, hvad hon hållit kärt. Från och med i morgon skulle hon börja ett nytt lif under nya förhållanden. Först skulle hon låta hänga upp det stora oljefärgsporträt- tet af sin man och sitt barn, och så skulle hon försöka att 568 skaffa sig någon verksamhet, något arbete. Måtte hon kunna arbeta! Det hoppades hon, i annat fall skulle hon försjunka i grubbel och sjelfplågeri, det visste hon. Gud bevare hennes förstånd, sådana öfverretade nerver som hennes, voro ej att leka med. Nej, hon skulle nog akta sig för att grubbla. Tänk, att vara så alldeles ensam! Här i den gamla, kända omgifningen kunde hon nästan tro sig vara den unga ny- gifta frun, som satt och väntade på sin man. Det var just vid denna tid på aftonen, han brukade komma hem. Hur fort sprang han ej upp för trapporna, med hvilken ljuflig känsla hörde hon ej nyckelknippan skramla, då, när hon hörde det, kunde hon vara säker på att det var han, fast hon i alla fall ej brukade misstaga sig på hans steg. Då lemnade hon allt, hvad hon hade för händer för att flyga emot honom, hon hade tusen påhitt för att öfverraska honom, variera hans mottagande, isynnerhet om aftnarne, då han regelbundet kom hem vid sjutiden. Ibland gömde hon sig bakom dörren och gladde sig som ett barn, när han lät narra sig och ropade ut åt köket: »Marie, är min hustru utgången? jag kan icke finna henne.» Ibland låg hon ut- sträckt på björnhuden och låtsade sofva tills han väckte henne med en kyss, ibland — ja, hvad hon varit barnslig och hvad de varit lyckliga! Och sedan den tiden, den korta tiden, då hon mottog honom stillsammare, med fingret på mun, och ett, »du får gå tyst, gossen sofver.» Nej, nej, hon fick ej tänka, hon måste företaga sig något. Ordna de gamla papperen i skrifbordet. Ja, inte brefven naturligtvis, bara gamla räkningar från de sista tvenne åren, det var ett tråkigt göra och alls icke sorgligt och till på köpet något som måste göras. Klockan slog sju i matsalen, men hon hade ej rört sig, hon satt ännu qvar! hade hon verkligen suttit der en hel timme? Hvad det knäppte i alla väggar och dörrar och hvad skuggorna voro mörka derborta bakom flygeln. Det var väl att hon icke var mörkrädd. Hvad skulle hon också vara mörkrädd för, i sitt eget ombonade hem med sin jungfru några steg ifrån sig, derute i köket. Spöken trodde hon ej på och andar — ja, komme andar och besökte henne, kunde det endast vara goda andar. Men hon passade ej att vara ensam, hur ofta hade icke hennes man sagt henne det, till hälften skämtsamt, till hälften ve- modsfullt! — Herre Gud, hvad var det! Hon spratt till, hon 569 hörde steg i trappan, hastiga, manliga steg, hon hörde det välkända rasslet af nyckelknippan. Utan att tänka, drifven af en impuls, som hon ej kunde hejda, flög hon upp och ilade till dörren. Hon tryckte med en krampaktig rörelse handen mot hjertat — det var som om de sista, förfärliga åren ej funnits. — Hade nyckeln vridits om, dörren öppnats och hennes man trädt in, hade hon ej blifvit rädd, knapt öfverraskad, hon nästan väntade det. Men nej, de snabba stegen ilade förbi, högre upp, en trappa högre upp, der sattes nyckeln i tamburdörren — naturligtvis. Oh, hvad han hade haft rätt, hon passade ej att vara ensam med sin exalterade natur, sin lifliga fantasi, få en sådan hjertklapp- ning, en sådan skälfning genom hela kroppen, derför att häradshöfding Holm, som bodde i våningen öfver henne, kom hem klockan sju och hade sin tamburnyckel på en nyckelknippa som de flesta herrar. Hvad hon var enfaldig, hon visste ju, att hon ej var den enda, som bodde i huset. Hon gick in i matsalen, slog i ett glas vatten åt sig och drack. Så satte hon sig ner vid skrifbordet och ordnade sina räkningar. Hon visste ej att huset var så illa bygdt, att man kunde höra allt, som passerade hos grannen ofvanpå. I annat fall hade hon troligen ej hyrt der. Under de före- gående dagarne, då hon haft så mycket stoj och väsen om- kring sig, hade hon ej lagt märke dertill, men i afton. Hon hörde formligen det minsta knäpp deruppifrån. Nu ljödo de tunga, manliga stegen öfver hennes hufvud, ja visst, häradshöfdingens hvardagsrum låg ju alldeles öfver hennes. Hon hörde små, lätta steg ila genom rummet, troligen hade frun varit ute i köket och kom nu in för att helsa sin man välkommen och lefva familjelif, familjelycka. Och hvad var detta för ett välbekant, o så välbekant ljud, små trippande barnsteg och ljudet af någon leksak, som drogs öfver golfvet. Troligen en liten trähäst med klumpigt hufvud och omöjlig hvit svans, hon kände till den sortens hästar, hon hade ju en dylik, en söndrig, afsvansad tingest här bredvid sig i skrifbordet — en relik, ett minne som allt annat. Oh, de trippande barnastegen, den rullande trähästen, som ibland föll i kull och så restes upp igen. Nu upphörde ljudet, troligtvis lyftes barnet upp i pappas knä, hon såg dem alla i tankarne, fader, moder, barn. Hon var ej afundsjuk, hon missunnade dem ej deras lycka, men kunde hon ej få vara i fred i sin ensamhet? Nej, hon ville ej sitta och höra på, Ur Dagens Krönika. IX. 6-7. 38 570 hon bief ju alldeles enerverad — hon gick ut i köket. Fina höll på att ställa de blankpolerade kopparkärlen på spisel- kransen, det såg prydligt ut som ett dockskåp, hela hennes lilla hem var fint och poetiskt, isynnerhet hvardagsrummet, om hon bara finge vara i fred der, om hon bara slapp höra sina grannar! Hon sade, att hon ville spisa tidigt, hon var uttröttad, hon ville lägga sig snart och så begaf hon sig åter in. Men hon blef stående i dörren till hvardagsrum- met. Lilla barnet deruppe dansade »ringdans» med pappa, under det mamma spelade »höga berg och djupa dalar». Det var märkvärdigt hvad det hördes tydligt, precist som om det varit i samma rum. Nu flyttades pianostolen undan, och hon hörde åter fadrens tunga, modrens lätta och barnets trippande steg och så rasslet af den lilla trähästen — nå, hvad skulle det nu bli af? Öfver hela rummet in i det andra — så i det tredje. Barnet skulle lägga sig, föräldrarne följde in det, jaså, barnkammaren var rakt öfver hennes sängkammare. Nu kom han tillbaka, ensam, modren var väl qvar hos barnet. Fru Wendt hörde hur han drog fram sin gungstol och satte sig. Gudskelof, nu var det tyst. Hon hade slagit sig ner i sin lilla hörnsoffa och började läsa, åh, det var skönt att sitta så der ostörd och ändtligen få hvila ut, ej blott kroppen, utan de öfveransträngda, pinade nerverna. Hon såg sig omkring. Hvad här var hemtrefligt. Lam- porna med de röda kuporna kastade ett mystiskt skimmer öfver det lilla begränsade område, de upplyste, en varm, glödande belysning. De rödgula höstbladen i de stora va- serna öfverensstämde så väl med den gamla brokaden, gobe- linen och de mörka, indiska bronserna. När det stora por- trättet kommit upp, ja porträtt var kanske inte rätta ordet, det var ju snarare en riktig genretafla, så skulle det bli ett trefligt hem, så mycket det numera var möjligt. Hon skulle hänga upp porträttet redan i morgon. Hon försjönk i drömmerier, det hemtrefliga rummet och den full- komliga tystnaden verkade lugnande. På en gång ljödo åter de lätta, elastiska stegen öfver hennes hufvud, nu steg han också upp och de gingo båda till hörnet öfver hennes soffa, der deras piano stod, de skra- pade med stolarne, flyttade fram ett notställ och nu, — nu brusade Wieniawskis »Legend» öfver hennes hufvud i fylliga veka violtoner, vackert ackompagnerad af pianot. Store Gud! 571 Legenden! Hvilka minnen! Deras stycke, deras kärleks legend, som hennes man brukade kalla den! En sådan tor- tyr! Hur hvarje ton liksom vred omkring knifven i det öppna såret! Det var som gjorde de två deruppe henne en orätt, som visste de, hur hon led af att höra dem, af att höra detta. ' Det sjöd inom henne. Hur de plågade henne! Skulle nu också dessa främmande, okända menniskor förbittra hen- nes lif, var det icke sorgligt nog förut? Om hon skulle skicka upp till dem och bedja dem låta bli att spela, nej det gick icke an, hon kunde icke göra sig löjlig, det var ju ej hennes hus, de hade ju hyrt der lika väl som hon och hade väl rättighet att gå på sina egna golf och spela duetter klockan half åtta på aftonen. Om det varit midt i natten, men half åtta på aftonen! Det var en ryslig otur detta, men det var något som nästan var oundvikligt, om icke i denna form så i en annan. Ofverallt i verlden fun- nes det lyckliga makar och små barn, ingen kunde rädda henne från att se eller höra det som pinade henne, ingen, ingen! Det blefve väl bättre, när hon fick sysselsättning och vant sig vid det. Kunde hon ej tänka på något annat, låta bli att höra på? Nej, de klara, klingande, vemodiga tonerna trängde så tydligt ner till henne, det var omöjligt, outhärdligt! Hon ringde: — Om det är bäddadt åt mig, går jag och lägger mig; — Skall frun redan lägga sig, klockan är inte mer än åtta. — Jag vet det, men jag är trött. Godnatt! Hon tog ett ljus och gick in i sängkammaren. Tak- lampan brann och ljuset i den mattslipade kupan spred lik- som ett slags månsken i rummet. Hvad här var fridfullt och tyst, här hörde man icke musiken, det skulle bli skönt att hvila — att sofva. Hon hade ej väntat, att den första aftonen i det nya hemmet skulle vara angenäm, men den hade varit svårare, än hon kunnat föreställa sig. Finge hon bara sofva och hvila ut, skulle hon nog i morgon vara mindre nervös. Hon klädde hastigt af sig och släckte lampan. Hon hade just sjunkit i detta angenäma tillstånd mellan sömn och vaka, denna halft medvetslösa dvala, under hvilken man hvarken tillhör drömmarnes eller verklighetens verld då —. Hvad var nu detta — var det i sjelfva rummet? nej, det var deruppifrån; 572 man drog barnets vagn fram och tillbaka under det en ung, frisk qvinnoröst sjöng en välbekant vaggvisa. Hon låg och vred sig i sängen, omöjligt att sofva, ljudet var visserligen ej mycket starkt, men detta ljud, det var som om barnvagnens hjul gingo öfver hennes hjerta. Hvarje nerv värkte, alla pulsar flögo. Hon hörde den väl- kända vaggvisans toner, hon kunde nästan urskilja orden. Skulle det fortfara så här dag och natt? Det kunde ingen stå ut med. En sådan svag man, som tillät att man drog vagnen för att söfva ett friskt barn, hon visste ju, att det var friskt, det hade ju nyss tultat öfver rummet och dragit den välsignade trähästen efter sig och dansat. Hon hade feber : sömnlöshet, tröttheten, de öfverretade nerverna gjorde henne formligen sjuk. Nå, nu ändtligen upphörde det pinsamma ljudet, det var som om en sten lyftades från hennes hjerta, hon kunde knappast tro på möj- ligheten af att hon skulle få ro — ja det var tyst, man sjöng ej längre, hade upphört att draga vagnen, hon skulle få sofva, sofva! Och hon sof några timmar, tungt och utan drömmar. Men dagen började knappt sila sig in genom de mörka gardinerna, då hon väcktes af barnskrik, var det hennes barn? hon måste vakna för att se efter, om det var sjukt — Nej, hon hade inte något barn mera. Det var den lille deruppe. Skulle det aldrig bli morgon. Hon tände ljus. Gudskelof, klockan var redan half sex. Hon låg och läste ett par timmar och steg upp vid åttatiden. Förmid- dagen gick temligen fort, hon hade ännu åtskilligt att ordna med sina böcker. Vid tretiden upphörde hon och tänkte just ge order om att skicka efter tapetseraren, som skulle hänga upp det stora porträttet, då hon råkade se ut genom fönstret. Utanför, på gatan, stod en ung, högväxt, ståtlig man, som kastade slängkyssar upp till våningen ofvanför hennes. Jaså, det var häradshöfding Holm. Troligen stodo hustru och barn i fönstret och helsade på pappa. Hon hörde ånyo de snabba, manliga stegen i trappan, skramlet af nyckel- knippan och så ljuden af fotstegen deruppe, fadrens, modrens och barnets. Nej, hon kunde icke hänga upp porträttet, det var en alltför grym kontrast, de lefvande, mannen och barnet der uppe, och hennes döda, målade på lärftet, här nere. Bättre att platsen på väggen stode tom, det kunde 573 ej vara någon tröst att se afbilderna af de kära, under det hon med hela sin själ, alla sina sinnen, med hvarje fiber, hvarje nerv lefde de lefvandes lif der uppe, lefde om sitt lif i deras, missunnade dem deras lycka, önskade att de skulle veta, hur det kändes, hur det kändes! Så gick dagen, hon hörde när mannen gick, när han kom igen, hur de mötte honom, så duetterna för viol och piano och så natten med vaggsången och barnvagnens hjul öfver hennes hufvud. En vecka förflöt på detta sätt, hon nästan hatade dem, hon blef bitter, hård till sinnes, alla hennes upproriska, fortviflade känslor vaknade, hon kunde ej härda ut att tänka på det lif, som nu förestod henne. Hon skämdes att ens för sig sjelf erkänna sina tankar, att anförtro sig åt någon var omöjligt, alla hennes vänner hade ju sagt henne, att hon ej kunde lefva ensam, och för resten, hur förklara för dessa lyckliga väninnor, omgifna af stojande barnskaror, hur för- färligt skarpt och tydligt ljudet från lyckliga hem tränger ner till den ensamma. Hon var för stolt, hon ville ej höra deras beklagande, för resten de kunde ju ej förstå henne, hon hade ju de allra hyggligaste grannar öfver sig, grannar, som ej stälde till baler sent på natten och ej hade piano- klimprande döttrar, en stilla, fin familj. Hon, som sjelf var musikalisk, borde riktigt njuta af häradshöfding Holms konst- närliga spel. Tänk att ha öfver sig en familj med blott ett litet barn, man kunde ej önska sig bättre, det var en säll- synt tur! Nej, hon skulle nog låta bli att beklaga sig, hon skulle nog akta sig! Men porträttet kom ej upp. Hon gaf visserligen ej ens sig själf samma skäl för denna uraktlåtenhet som första dagen utan skyllde på, att rummet ej var fullständigt i ordning. En vecka hade som sagdt förflutit, en tung, svår, lång- sam vecka. Det var på senhösten, regnigt och mulet. Hon tog ej emot visiter, »hon var ej färdig», svarade hon på alla förfrågningar, rätta orsaken var, att hon ej ville att någon skulle märka, hur olycklig hon kände sig i sitt nya hem. Så en aftonstund, under det hon satt vid fönstret, kom hennes jungfru in. Hon såg ifrig och vigtig ut och hade tydligen något att berätta. . Hon gaf sig att syssla med brasan och sade så: 574 — Vet friiD, att häradshöfdingens barn sjuknat i natt? Doktorn har jnst varit där och sagt, att det är difteri. — Difteri, åh det är väl inte sa farligt. Fina öfver- drifver alltid. — Det sa’ husjungfrun. — Jaså, det var tråkigt. Orden föllo helt likgiltigt. Lilla Fina, som väntat att frun skulle visa ett djupare intresse för nyheten, gick åter ut i köket. Fru Wendt släppte broderiet, hon hållit i hand och föll i tankar. Det var synd om föräldrarne, att barnet var sjukt, men det var väl icke något vidare farligt. Fina öfverdref, som sagdt, alltid. Hon kunde emellertid ej fort- sätta med sitt arbete, hon kände en besynnerlig oro och ångest, som om hon på något oförklarligt sätt vore skuld till barnets sjukdom. Hon tänkte på det lilla barnet, på den stackars modren. Hon såg ej, när häradshöfdingen kom hem, men hon hörde honom i trapporna en hel timme före den vanliga tiden. Han stormade ej idag upp, han gick tyst liksom vore han rädd att störa sitt sjuka barn. Det var så besynnerligt. Denna tystnad, som på en gång rådde däruppe var så hemsk, så tryckande. Inga manliga steg, inga lätta ungdomliga, inga trippande barnfötter. De hade flyttat in barnet i sin sängkammare och sutto där, nu kunde hon göra räkning på en lugn natt. När Fina sade det spratt hon till, det var som hade hon önskat dem däruppe sjukdom och olycka för att hon skulle få vara i fred. Klockan blef sex, sju, allt var tyst däruppe, ja naturligtvis, inte kunde de spela duetter, när barnet var sjukt, kanske döende, deras enda barn, stackars, stackars föräldrar! Ah, hvad hon var enfaldig, skulle hon nu börja att sörja för dessa främmande människor! Hade hon ej tillräckligt med sina egna bekym- mer? I alla fall, i värsta fall, om de också miste sitt barn, kunde de ju få andra, som ersatte det, de voro ju unga, om barnet skulle dö, hade de ju hvarandra — det kunde aldrig bli detsamma! Men hvarför var hon så orolig, kände samvetsförebråelser, det var som barnet blifvit sjukt därför att hon missunnat dem det, därför att hon varit afundsjuk på deras lycka. Hon gick upp och ned i rummet, ett rof för en obetvinglig ångest. Nej, det gick icke an att finna sig på detta sätt. Nu hade hon ju tyst omkring sig, nu kunde hon ju läsa, skrifva, sy, tänka — det var ju det hon önskat. Om hon skulle spela, hon hade ju ej öppnat flygeln, sedan hon flyttat in i sitt nya hem. Nej, icke spela, icke spela, det kunde störa den lilla sjuklingen och säkerligen plåga föräldrarne. Men det var märkvärdigt nog det enda, hon för tillfallet hade lust till, hon kände, att hon skulle spela väl i afton, ja, att hon till och med skulle sjunga väl — hon som ej hade sjungit på så länge. Månne hon ännu hade någon röst? Hon gick fram till stora flygeln och lade handen på locket. Inte behöfde hon ha några konsidera- tioner för dem? Hon behöfde ej ens veta, att deras barn var sjukt. De kunde ju skicka ner och bedja henne upp- höra, om de ville, det vore rätt bra, om de gjorde det, ifall hon en annan gång ville skicka upp till dem, när de alltför mycket störde henne. Hon hade väl rättighet att göra hvad hon ville i sitt eget hem. Spela klockan sex på aftonen kunde väl aldrig kallas att »störa grannarne». Inte annars, men nu, när deras barn var sjukt, kanske låg för döden. Ja, det behöfde hon icke veta, men hon visste det ju, hon visste det. Hon som själf suttit vid sitt enda barns sjukbädd, ville hon värkligen med berådt mod störa, liksom håna en annan stackars mor? O, hvad denna vecka gjort henne dålig, hårdhjärtad för att en sådan tanke ens skulle falla henne in, sorgen hade ej luttrat henne som en stor sorg, värdigt buren, bör göra. Hon började gråta häftigt och länge. Det var som en hård isskorpa smälte kring hjärtat under det hon grät. Huru hade hon kunnat blifva sådan, hon som förr haft en god, kärleksfull natur? Sorgen hade ej luttrat henne, den kunde ej göra det, så länge hon ej värdigt bar sin olycka. Och det hade hon ej gjort denna sista tid. Hon hade önskat, att de glada ljuden däruppifrån skulle tystna — och nu hade de tystnat. O, denna tystnad, denna hemska förfärliga tystnad! Hon kunde ej längre härda ut. Hon kastade en schal om sig och sprang upp för köks- trappan, som ledde till häradshöfdingens våning. Hon knackade på och frågade jungfrun, som öppnade, hur det stod till med det lilla barnet. — Det är dåligt, mycket dåligt, herrskapet är alldeles utom sig! Hvilken natt! Det var nu fullkomligt tyst öfver hennes rum, men hon kunde ej sofva, ej en blund! Hon hade ändå stundtals kunnat slumra in de första nätterna, men omöjligt. Så tyst det var. De hade troligen stängt dörren in till 576 sängkammaren, eftersom intet ljud trängde ner. Tänk om barnet vore dödt! Hur skulle hon fa veta, hur det stod till, hon kunde ju ej skicka upp midt i natten till främ- mande menniskor, som hon icke kände. Icke kände, nej, det gjorde hon ju icke, det föreföll henne sjelf nästan obe- gripligt, när hon tänkte pa det. Hon kastade sin langa, mjuka morgonrock öfver sig och öppnade dörren till för- maket. Nej, Gudskelof, barnet var ej dödt, hon hörde hur den lilla vagnen drogs fram och tillbaka, fram och tillbaka och hon hörde den laga, vackra vaggsången. Nej, hon hade ej med sin afund dödat sina grannars barn, det lefde, efter- som barnjungfrun sökte sjunga det i sömn. Hon gick in i sin sängkammare och lade sig. Nej, där hörde hon ej vagnen och sången, och ångesten kom öfver henne igen. Hon steg upp, tog kudde och täcke och bar dem in i förmaket och lade dem på den raka soffan därinne. Der bäddade hon för sig. Ja, här kunde hon sofva och hon sof som hon icke sofvit på månader, år, så lugnt, så tryggt, så godt, somnade in vid ljudet af barnvagnen, som drogs så regelbundet fram och åter, fram och åter, af vaggsången, den välkända, den hon sjelf som lycklig moder ofta sjungit för sitt lilla barn. Och så gingo åter ett par dagar och nätter, de senare tillbragta på förmakssoffan för att liksom vara det sjuka harnet mer nära. En natt var det visst mycket, mycket sjukt, ty hon hörde fadrens våldsamma snyftningar ner till sig och då brast hon sjelf i ett häftigt, ljudlöst gråt. Hon gret öfver deras sorg och ångest, öfver att det fans så mycken sorg och ångest i verlden och att ingen, ingen gick fri. Förr eller senare! Och hon bad innerligt och varmt till Gud, att dessa stackars föräldrar skulle få behålla sitt barn! Påföljande eftermiddag kom Fina med glädjestrålande ansigte in till henne och talade om att doktorn sagt, att faran vore öfverstånden och barnet var räddadt. Barnjung- frun hade gråtit af glädje. Och lilla fru Wendt gret också af glädje. Gudskelof, att de hade fått behålla sitt barn, att icke alla barn dogo så snart de blefvo sjuka. Några dagar senare mötte hon häradshöfding Holm på trappan. Han hade blifvit blek och mager, men såg glädje- strålande ut. När han just var i begrepp att gå förbi henne, hejdade han sig och lyfte på hatten: — Det är ju med fru Wendt, jag har nöjet att tala! 577 — Ja, herr häradshöfding. — Jag får a mina egna och min hustrus vägnar sa innerligt tacka för allt visadt deltagande under vår lille gosses sjukdom. Ni kan ej tänka hvad de vänliga förfråg- ningarne och de vackra blommorna verkade uppmuntrande på min stackars hustru och mig. Ni var den enda, som vågade komma till oss för att höra hur det stod till, alla våra vänner voro rädda för sina barn, man skydde oss och man kan icke undra på det, det är en förfärlig sjukdom, difteri. — Ja, det är naturligt, att de som ha barn äro rädda, men jag har inga. — Nej, nej jag vet, jag har hört, svarade han hastigt, nästan upprörd. Men ni kan icke tänka, hvad detta del- tagande, som en främmande visade oss, gjorde oss godt. — Det är verkligen icke värdt någon tack, jag kunde tyvärr ingenting göra, endast önska, att det skulle gå väl, att ni skulle få behålla ert lilla barn. Hur lycklig kände hon sig ej öfver att med godt samvete kunna säga det! —Ursäkta, jag uppehåller Er. När min hustru hemtat sig något, hoppas hon att sjelf få komma ner till er och tacka er. Ni tillåter ju! — Det skall göra mig ett nöje att bli bekant med henne. — Min hustru spelar ganska snällt, ja fru Wendt har kanske hört henne och som jag vet att också ni spelar, skulle det vara en stor glädje för henne, om damerna någon gång kunde spela quatre mains. Min hustru är mycket ensam. Jag är borta, nästan hela dagen. Ensam, det kallade han ensam! Men hvad han var älskvärd, rättfram, sympatisk. Så angenämt det skulle bli att göra deras bekantskap. Hon skulle kunna bevittna deras lycka med helt andra känslor, när hon kände dem, när hon intresserade sig för dem. — Jag vill gärna spela med fru Holm. Jag har hört henne, hon spelar ovanligt vackert, liksom ni sjelf. — Ja, duetterna om aftnarne utgöra vårt största nöje. Men nu får jag väl ej uppehålla längre! Hon gaf honom sin hand och böjde hufvudet till afsked. Väl inkommen till sitt, gaf hon Fia order att anställa stor- städning följande dag, i synnerhet i hvardagsrummet. Bal- 578 kongdörrarne skulle sta uppe hela förmiddagen, det skulle dammas ner ofverallt, så det blef friskt och rent. — Friskt och rent, men det är det väl, vi ha ju så nyss flyttat in. — Ja visst, men jag skall hänga upp den stora taflan i morgon och då vill jag ha det riktigt storstädadt och rengjordt förut. Vi skola laga, att den blir upphängd till i morgon eftermiddag. Följande förmiddag kunde fru Wendt ej alls vistas i hvaidagsrummet, där var storstädning i full gång, alla fön- ster på vid gafvel, ett sådant tvärdrag och så mycket dam, som hunnit samla sig i de tunga draperierna, till och med Fina erkände, att det hade hon ej trott. Men på eftermiddagen var det däremot så rent, så luftadt, så friskt, att det var en lust och glädje. I kaminen brann en flammande brasa. Porträttet var upphängdt och nu, sedan det kommit på sin plats, kunde man se hur tom väggen förut varit. Hon hade trott, att det skulle bli så svårt att se porträttet hänga der, men det var det märk- värdigt nog icke. Det var som hade det fattats för att göra hennes bostad till ett verkligt hem. Det manliga, mörkhyade ansigtet och det gullockiga barnhufvudet.-------- Hon hörde åter de raska stegen förbi sin dörr, uppför trapporna. Hvad han måtte vara lycklig öfver att hans barn var räddadt! Ja, så mycket på bättrings vägen, att det spelade »Gubben Noach» med ett finger på pianot för att hälsa pappa välkommen. Nu Jjödo åter de lätta fruntimmersstegen. Hon satt och lyssnade som första aftonen, men med hvilka olika känslor! All bitterhet, all afund voro försvunna, hon kände sig glad öfver deras glädje, nästan lycklig öfver deras lycka. Plötsligt trängde toner ner till henne, milda, veka toner. De spelade åter Wieniawkis legend. Men den lät i afton som en hymn — en tacksamhetshymn ! Hon tyckte, som om de ej blott spelade för sig sjelfva utan för henne. Milda, försonande, tröstande tankar strömmade med musiken in i hennes själ. Hon tänkte på, att äfven främmande personer kunna vara något för hvarandra, det berodde bara på, om man ville, om man ej stängde till sitt hjerta för att få vara ensam, egoistiskt ensam med sig sjelf och sin sorg. Olycklig, ja men ej hopplöst olycklig, så länge man ej förlorat för- mågan att deltaga i andras olycka och framförallt att glädjas 579 ät andras glädje! Hon säg upp mot porträttet, makens och barnets ögon tycktes följa henne, hvart hon gick i rum- met, hvar hon satt. Några stora tårar runno ner för hennes kinder, då hon fortsättande sin trösterika tankegång hviskade: — Och ingen är fullkomligt ensam, som ofverallt följes af goda andars ögon. Heinrich Heine som politiker. Af Georg Brandes. * »Dagens Krönika» och Heinrich Heine! Hvad vill det säga? Är han då icke ordentligt död och det för mera än en mansålder sedan? Utan tvifvel; högt ärade läsare, och likväl är han i denna dag mera lefvande än ni och jag. Och äfven till Dagens Krönika hör han, eftersom han knappast någonsin framkallat sådana presstormar som nu, då man vågade för- söket af en insamling till förmån för hans monument i den tyska landsortsstad, der han föddes, och då till och med en österrikisk kejsarinna tvangs af allmakten i Berlin att taga tillbaka det bidrag hon tecknat. I Tyskland lefver han, bedömd och betraktad som brännäslan i literaturens örtagård; historikerna bränna sina fingrar på honom och förbanna honom. I literaturhistoriska verk och tidningsartiklar betecknas hans prosa som förål- drad, under det hans arbeten nu samtidigt, då deras tryck- ning blifvit fri, utgifvas ånyo i otaliga upplagor. Utanför Tyskland lefver hans rykte icke blott oantastadt, utan i jemn tillväxt. Han sysselsätter sinnena i Frankrike som en samtida. Han är den enda främmande skald, hvilken fransmännen betrakta som en af sina egna, en af deras största. Intet främmande författarnamn förekommer i franska * Af d:r Brandes ha vi till följande häfte att vänta en uppsats om den nyare svenska literaturen. Ofvanatående artikel behandlar Heine från en ny sida, hvilket må särskildt bemärkas af dem, som hört d:r B:s föreläsningar öfver Heines skaldskap. böcker nu för tiden sa ofta som hans, och intet namnes med större beundran. Oupphörligt framkastas i de större samhällena den frågan, huru man skall bete sig, för att bilda en alldeles utsökt boksamling af hundra de bästa böcker som finnas. Svaren lyda naturligtvis mycket olika, Men i alla romanska och slaviska land skall Heines namn vara ett af listornas främsta. I England finnas vanligen på listorna 90 engelska böcker och 10 utländska, men Heinrich Heine är bland dem. I Tyskland äro omvändt 90 af böckerna tyska, deri inbegripen en så godt som annekterad Shakspeare, men i våra dagar påträffar man i regeln icke någon bok af Heine. Tron på, att det kan finnas hundra böcker, som alla menniskor helst borde läsa, en tro som förskrifver sig från den protestantiska föreställningen om att det gifves ett kardinalverk af detta slag, är en barnslighet och frågan är intressant blott för så vidt den visar, hvilket rent operson- ligt bildningsideal föresväfvar den frågande och dem som naivt inlåta sig på svar. Lärorikt är det emellertid att se, huru svaren i vissa bestämda fall hafva lydt om Heine. Man påminner sig kanske den tyska pressens öfverrask- ning i fjor, då en mängd engelska listor offentliggjordes och Heine fans på dem alla, oftast af alla tyska författare; ty det fans listor, på hvilka icke förekom en enda bok af Goethe. Hvad man i det nya tyska riket har att förebrå Heine, är så mycket att det icke låter sig i korthet uppräknas : först hans kärleksförhållande till Frankrike och dermed sam- manhängande »frivolitet». Dernäst hans ogermaniska ur- sprung och qvickhet, hans känslighet, hans tokerier och uppsluppenhet. Vidare det utmanande sätt, hvarpå han lade sin hedendom i dagen. Det nya Tyskland är i reli- giöst afseende indifferent, men tiger stilla dermed, och är i moraliskt afseende disciplineradt. Medan i våra dagar i Tyskland de högsta dygder, sanningskärlek, sjelfständighet, själens stolthet och frihet gäller långt mindre än pligttro- het, korrekthet, samfundstukt, militär lyftning, »Schneidig- keit», förhöll det sig på Heines tid tvärtom! Disciplinen stod icke i kurs. Och som religiositet vid den tiden hölls för mer än religion, så ock mensklighet mera än national- känsla. Patriotismen var vid den tiden i de bästas ögon en dygd, hvilken de icke betraktade som ovilkorlig; de an- 582 sågo att rättfärdigheten icke upphörde att vara en dygd, derför att den utöfvades mot ett främmande folk. Till den abstrakt radikala riktningen hos Heine kom- mer hatet mot Preussen, hvars framtid han icke anade och hvars styrka han icke förutsåg, denna Preussens styrka, som förträffligast är åskådliggjord i Carlyles skildring af Fredrik II:s fader: förmågan att med ärlig stränghet öfver- vinna kaos, nedslå pratet och administrera. Detta hat var hos Heine närmare bestämdt Rheinländarens dödsfiendtlig- het mot Preussen. Man märke denna strof till den preus- siska örnen: Du hässlicher Vogel! wirst du einst Mir in die Hände fallen So rupfe ich dir die Feder’n aus Und hau’ dir ab die Krallen. Du sollst mir denn in luft’ger Höh’ Auf einer Stange sitzen Und ich rufe zum lustigen Schiessen dabei Die rheinischen Bozenschützen. På Wienkongressen hade Preussen efter lång vägran öfvertagit Rhenprovinserna. Det fick derigenom, i stället for den afrundning, det hoppats på i öster, alldeles sön- derslitna gränser, och till på köpet kom en från gammal-preus- sarne alldeles skild folkstam under den preussiska spiran. Detta var den trakt, der en gång gränsen låg mellan kelter och germaner. Här stack sig den romerska militärprovin- sen in. Öfver detta land hade sedermera prestväldet ruf- vat, så att under förra århundradet Fredrik den stores ande här alldeles icke haft något inflytande. Den gamla murkna klerikalismen stötte här tillsammans med den franska revo- lutionen, och man helsade med jubel de män som utbredde dess idéer. Gammalpreussarne närde oviljans misstro mot rhen- ländarne och dessa återgäldade denna känsla med räntor. Preussaren var och förblef vid Rhen något främmande, något otrefligt. Om sonen, som tjenade i armén, sade man: »Han är hos preussarne». Berlinaren uppförde sig som em- betsman i Köln och Düsseldorf med öfvermod, sökande nedsätta allting, och rhenländaren ansåg länge en anställ- ning i de gamla preussiska provinserna som en förvisning till Sibirien. Öfver allt hörde man klagan öfver preussar- 583 nes brist pâ förmåga att vinna hjertan hos de folkstammar de eröfrat. Heine föddes vid århundradets slut i Düsseldorf, vid denna tid hufvudstaden i hertigdömet Jülich-Cleve-Berg. Staden var i sex år besatt af franska revolutionstrupper. De drogo bort 1801 och Max Josef blefregent; men 1806 blef han konung af Baiern och i hans ställe Joachim Mu- rat storhertig. Men redan 1808 måste han afstå landet till konungens af Holland äldste omyndige son, d. v. s. till Napoleon som gossens förmyndare. Landet regerades nu efter franskt mönster, lifegenskap, länsväsen och hofveri upphäfdes, rättsväsendet ombildades och en oinskränkt re- ligionsfrihet infördes, detta var en orsak till att Napoleon hyllades af Rhenprovinsernas judiska befolkning som en frälsare från tusenårigt förtryck. Tvifvelsutan har beröringen med dåtidens dristige och segerrike fransmän mycket bidragit till att gifva Heinrich Heines ande dess första lyftning. Respekten för traditio- nela auktoriteter led tidigt afbräck. Hans medfödda qvick- het utvecklades i riktning af hvad fransmännen kalla esprit. Fröet till hans Napoleonsbeundran nedlades här. Denna kan så mycket mindre väcka förundran, som den i detta fall var en symbol på revolutionära sympatier och som den delades af Heines största tyska föregångare och samtida, af Wieland, af Goethe, för hvilken Napoleon var det menniskoblifna ödet, af Hegel, Heines lärare, som i honom såg verldssjälen till häst, ja t. o. m. af Varnhagen von Ense, som likväl hade gjutit sitt blod i striden mot honom. Denna kult tog sig hos Heine poetisk form åtskilliga år innan den blef epidemisk i Frankrike och nådde hos ho- nom en höjd, som icke öfverträffas hos Beyle eller Hugo. Ja, man kan säga, att dess poetiska uttryck i Heines be- römda ungdomsdikt De två grenadiererne (som han enligt egen uppgift skrifvit blott sexton år gammal, men rimligare i sitt nittonde år) öfvergår allt hvad som finnes af besläg- tadt slag i sjelfva Frankrike. Icke ens Bérangers mäster- verk Souvenirs du peuple företer en liknande enkelhet och storhet, ehuru det bättre än någon annan dikt har gif- vit Napoleonlegenden hos franska folket ett handgripligt och rörande uttryck. I Heines »grenadierer» motsvarar rytmi- ken i hvarje rad på det noggrannaste stämning och inne- 584 håll; de vemodiga jamberna: Der andre sprach: das Lied ist aus, de eldiga anapesterna: Dann reitet mein Kaiser wohl über mein Grab och hufvudstrofen: Was schert mich Weib, was schert mich Kind, grenadierens protest mot att känna sig bunden vid hustru och barn, som han lemnat hemma, gifver genom sin vildhet en mästerlig ersättning för romansstilens känslosamhet. Blott skenbart handlar denna dikt om troheten mot Napoleon ensam; den förherr- ligar den glödande troheten mot fältherren, oändlig entusi- asm för den stora personligheten i allmänhet. Gåfvan att skildra genom att i lyriken frammana ge- stalter var gemensam för Béranger och Heine. Men Bé- ranger var en visförfattare, Heine ett geni. »Grenadie- rerne» börja, såsom fallet nästan alltid är med Heine, i det lugna, jemna. Intet ligger mera fjerran ifrån honom än Victor Hugos lyriska utbrott Lui toujours lui!; han ver- kar icke genom direkt framställning, utan genom målning af det mindre, det lilla, hvari den stora historien afspeglar sig, till dess slutligen en svärmisk drömbild bryter fram ur den enkla dialogen. Var nu än föremålet för denna dyrkan densamma icke värdig, så är sjelfva känslan icke derför mindre skön, och den är alldeles af samma slag som då Heine i Keisebilder skildrar, huruledes han som barn såg Napoleon ridande ge- nom den hertigliga trädgården i Düsseldorf. Kapitlet bör- jar så här: »Men huru blef jag icke till mods, då jag såg honom sjelf, såg honom med mina högt benådade egna ögon, såg honom sjelf, Hosiannah, kejsaren.» Man lägge märke till detta Hosiannah! I extasens ögonblick kommer barndomsminnet, det gammaltestamentliga hell- och jubelro- pet på hans läppar. Och hvad tänkte då barnet på? På att det vid fem thalers böter var förbjudet att rida genom alléen. Och se! Kejsaren med sitt följe red midt igenom alléen — de rysande träden böjde sig hvar han drog fram. Heine såsom politisk skald anses som revolutionär, och han var det. Men hans politiska lidelse är uteslutande rik- tad mot medeltidsförhållanden och medeltidstro. Han är på allvar antiklerikal, men icke på allvar demokratisk en- tusiast. Hans största politiska dikt, Tyskland, en vintersaga, gifver det rikhaltigaste vitnesbörd härom. Verklig lidelse finnes här blott då skaldens osynlige ledsagare, liktorn med den fruktansvärda yxan i Kölnerdömen, sönderslår skeletten af de heliga tre kungarne, »vantrons stackars skeletter». Men i detta stora poem — Heines mest betydande verk — har man det renaste nttryck för de politiska stämningar och tankar, som uppfylde honom, det i tysk poesi nya ele- mentet af det krigiskt ntmanande och i tvekamp stridande. Det fans icke hos Goethe. Han var väl omsider genom- trängd af »dåtidens fullständiga värdelöshet», men han fruk- tade att en orastörtning af auktoriteterna skulle göra allting värre. Icke ens hos Schiller hade man kunnat upptäcka något direkt förhållande till samtidens politik. Hans pa- tos fick sitt aflopp i frihetsdramer. Men hos Heine fin- nes från 1830 alltid detta direkta förhållande till samtidens politik. Han inlade sin själ deri. Och han har på alla punkter varit ärlig, till och med der man misskänt ärlig- heten hos honom. Man bör slå upp det ställe i Reisebilder, som blifvit honom räknadt mest till last såsom uttryck för skryt och affektation, den tiraden, som följer efter skildringen af be- söket på valplatsen vid Marengo: »Det blir en vacker dag!» ropade min reskamrat. — »Ja, det blir en vacker dag!» utropade i stilla lugn mitt hjerta, skälfvande af vemod och glädje. Ja, det blifver en vacker dag och frihetssolen skall göra verlden lycklig, Det skall uppblomstra ett nytt slägte, afladt i fria famntag, icke i tvångsbädden under kyrklig kontroll och med den fria’ födelsen skola menniskorna också få fria tankar och fria känslor, om hvilka vi, födda trälar, icke ha någon aning ...» Och mot slutet dessa ord: »Jag vet icke om jag förtjenar att man lägger en lagerkrans på min kista. Hur mycket jag än älskat poesien, var den mig blott en leksak, ett invigdt medel till himmelska syften . . . men ett svärd skolen I lägga på min kista, ty jag var en tapper soldat i mensklighetens frihetskrig. Ofverallt i tysk literaturhistoria, i politisk historia, estetik och kritik, icke blott hos Menzel utan hos Goedeke, hos Treitsche, hos Heines apa och belackare Grisebach, hos den annars så fint kritishe Hehn skall man finna denna Heines politiska strid omtalad med djupaste förakt. Till och med Scherer är kall och afvisande. Ja, då den italienske skalden Carducci för några år sedan i ett ode förhärligade Heine som frihets- hjelte, nedlade till och med Karl Hillebrand, Tysklands för- nämste kritiker och Heines f. d. handsekreterare, som all- tid hade talat med pietet och beundran om den store hä- Ur Dagens Krönika. IX. 6-7. 39 dangângne, ett slags protest: Heine sjelf hade aldrig tagit denna sak så högtidligt. Saken är först och främst den, att Heine saknade de »patetiska laterna», var för stolt att använda dem. Detta förvirrar tyskarne^ men man gör ho- nom blodig orättvisa. Detta var och förblef hans själs stora patos. Han har verkligen känt den dikt som afslu- tar Romanceros: -»Enfant }jerdu» skrifven i hans senare lefnadsår. Han var verkligen hvad han här kallar sig en framskjuten vedett, en glömd förpost, prisgifven att skjutas ned. Och när det i hans efterlemnade hymn på prosa he- ter: »Jag är svärdet, jag är flamman», så är detta sant. Ännu i dag utgå gnistor af hans svärdslag, ljus af hans flamma. Många värma sig ännu vid hans eld. Som bekant finner Börne i sina »Pariserbref» Heine inkonseqvent, veklig och karaktärslös som politiker. Han förebrår honom icke så mycket sjelföfverskattning som att han öfver hufvud öfverskattar individernas verksamhet, då enligt Börnes mening dessa icke mera nu för tiden som i forntiden betyda något. Till och med en Voltaire och Rousseau skulle numera icke vara af någon betydelse. In- dividerna äro nu blott folkens härolder. Detta glömmer Heine. Och i sin sträfvan efter att behaga demokraterna, säger Heine, att det jesuitisk-aristo- kratiska partiet i Tyskland baktalar honom för det han dri- stigt bjuder absolutismen spetsen; men för att ställa sig in hos aristokraterna säger han samtidigt att han har bjudit Jakobinismen spetsen, är en god rojalist och skall alltid fortfara att vara monarkiskt sinnad. Börne förstår just inte skämt. Heine säger ordagrant så här: »Jag är vid Gud ingen republikan. Jag vet att om republikanerna segra skära de strupen af på mig . . . Jag förlåter dem för öfrigt gerna denna narraktighet. » Börne tillägger: »Jag icke. Republikanarne, som voro sådana narrar, att de för att nå sitt mål trodde sig böra skaffa Heine ur vägen, hade sin rätta plats på dårhuset.» Det är i dessa yttranden af Heine något, som trots skämtet kommer läsaren att spritta till. Omvexlande ut- brott af den yttersta radikalism, ett genomgående grund- ackord af den mest skärande revolutionära stämning — och dessa alltid återkommande försäkringar att icke vara jako- bin, lika litet som republikan . . . Här kräfves en förklaring som ännu ingen försökt att gifva. 587 Ty den förklaringen, att Heine var karakterslös till den grad, att han oafbrutet i de allvarligaste ämnen och med tvä andra lands blickar hvilande på sig gaf sig sjelf en örfil — det förklarar intet. Han hade sina svagheter, sin fåfänga, sitt vankelmod, som i yttersta trångmål kunde gifva sig tillkänna, men den har intet härmed att göra. I allt väsentligt är han från början till slut en sina principer trogen själ. Det är alltså i principerna som oklarheten häri måste ligga. Man påminne sig hans trofasta gränslösa Napoleons- kult. Den gifver sig ännu en sista gång luft i Vintersagan i sorgesången öfver den döde kejsaren, då hans kista från St. Helena föres in i Paris: Die elysäischen Felder entlang Durch des Triumphes Bogen, Wohl durch den Nebel, wohl über den Schnee Kam langsam der Zug gezogen . . . Och kom så ihåg från »Resebilderna» scenen på Ma- rengpslätten: Persern, som der frågar Heine: är ni en god ryss? — och Heine som svarar: ja, jag är en god ryss. Ty, förklarar han, den oändliga vexling af fältrop och representanter i den stora verldskampen har medfört, att revolutionens mest glödande vänner blott i Rysslands seger se verldens frälsning, och måste betrakta kejsar Ni- kolai som frihetens Gonfaloniere (dess banérförare) i Europa. Den ryska regeringen är genomträngd af liberala idéer, dess absolutism är blott en diktatur, i kraft af hvilken den skall låta dessa idéer träda irt i lifvet o. s. v. Misstaget är kolossalt i sin naivitet. Men det är i letta sammanhang likgiltigt. Det intressanta är, att vore absolutismen i Ryssland detta, så hade den Heines medhåll och sympati, lika mycket som Napoleons välde hade haft den. Men må man taga detta i betraktande! Heine, radika- lismens ytterligt gående representant, i sin tidsålders poesi prisande som frihetens banérförare Nikolai, tidsålderns hår- daste tyrann. — Ar det samme man, som finner en barnslig glädje i att alltid bringa föreställningarne om kung eller kejsarvärdighet och om Guillotinhugg i intim ideför- bindelse? Man kommer ihåg Heines ord till Barbarossa: »Du wirst hier an ein Brett geschnallt — das senkt sich», o. s. v. och slutorden till den gamle vördnadsvärde kejsa- 588 ren: »Die Republikaner lochen uns an — seh’n sie an unserer Spitze — so ein Gespenst mit Scepter und Kron".. .» Han satter alltså värde på republikanernas omdöme^ delar i viss mån deras ståndpunkt. Eller man erinre sig det oändligt q vicka poemet »1649 —1793», som först behandlar den korta domen och ram sakningen med kungarne under den engelska och den franska revolutionen, och derpå spår om den kommande tyska: Der Deutsche wird die Majestät Behandeln stets mit Pietät In einer sechsspännigen Hofkarosse Schwarz panaschirt und beflort die Bosse. Hoch auf dem Bock mit der Trauerpeitsche Der weinende Kutscher — so wird der deutsche Monarch einst nach dem Richtplatz kutschirt, Und unterthänigst guillotinirt Ar detta nu inte en lek med ord och ett spel med känslor, så måste det gifvas en förklaring, en tolkning, hvars nyckel Heine sjelf icke har känt. Ty att det här är sjelf- motsägelse i orden, i ordalydelsen, det är onekligt. Tolkningen är den, att Heine var på en gång en stor frihetsdyrkare och en utpräglad aristokrat. Han hade hela en frihetstörstande naturs kärlek till friheten, trånade efter frihet, saknade och älskade den af hela sin själ, men han hade på samma gång en stor naturs kärlek till mensklig storhet och en fin naturs rent nervösa rädsla för allt me- delmåttighets-regemente. Med andra ord: Det var i Heinrich Heines själ icke en konservativ blodsdroppa. Hans blod var revolutionärt. Men der var i hans själ icke heller en demokratisk blods- droppa. Hans blod var aristokratiskt, han ville se geniet erkändt som ledare och herskare. Han applåderar när han i sin historiska återblick eller framtidsdröm ser en usel kung eller kejsare blifva guillotinerad. Men han vill gifva Cæsar det Cæsar tillhörer. Äpodote ta kaisaros kaisari är säkert det af Jesu ord i det nya testamentet, som har sla- gt djupast rot i hans sinne. — Han fruktar icke ett fri- hetstillstånd, mot hvilket allt, hvad vi hittills haft af frihet på jorden, är barnlek, men han tror det icke möjligt att allmänbildningens kälkborgare-idealer bära friheten i sitt sköte. Han afskyr all medelmåttighet, äfven den liberala, äfven den republikanska som den stora personlighetens och den stora frihetens fiende. 589 Deraf hans misstro till de nordamerikanska fristaterna, hans brist på svärmeri för deras frihet: Manchmal kommt mir in den Sinn Nach Amerika zu segeln, Nach den grossen Freiheitsstall, Der bewohnt von Gleichheitsflegeln ... När Heine tillber marseljäsen så är det derför att sån- gen är honom en symbol på den stora revolutionen. När han dyrkar Napoleon, så är det derför att han är konun- garnes och den gamla verldsordningens tuktomästare och när han förbiser allt det frihetsfiendtliga hos honom, så är det derför att Napoleon står inför honom som folkets re présentant, fri från hvarje anstrykning af demokratisk me- delmåtta. Det är alltså blott en enstaka gång i misstämning, då han icke är sig sjelf, utan talar i utifrån hemtade formler, Heine kan inlåta sig på att uttala den plebejiska dumheten, att de stora individernas betydelse är förbi, ett påstående, som i grund och botten blott är ett klassiskt uttryck för den kälkborgerliga afundsjukan. På botten af sitt väsen är Heine så öfvertygad om motsatsen att han kan gå till den barocka ytterligheten att i Nicolai, allt tvångs förstoc- kade representant i dåtiden, se frihetsmännens holding i Europa. Men .Nicolai var åtminstone en personlighet, en kraft, och Heine var geni nog för att känna att det i sista instansen endast och allenast berodde på personligheter och krafter. Det är icke på antalet det beror, icke heller på mo- narker, icke ens monarker i talrik mängd; deraf Heines evinnerliga gyckel med de tre dussin tyska monarkerna. Hvad Heine i främsta rummet fruktade var måhända ett lif utan skönhet. Den Fourierska Phalanstèren, det stora arbetshuset utan öfverflöd, der allt är ett och det- samma ända till ölet och der det icke fins någon plats för det öfverflöd som konsten utgör, syntes honom alldeles oundviklig för framtiden, men tillfredsstälde honom icke. Men hvad som ännu mera väckte hans ovilja var ett lif utan storhet, med likhet i medelmåtta till religion, med ha- tet till geniet, till de sökande andarne och till dem som öppet förkasta nazarenisk askes till enda verkliga moral. Hvad han i samma grad afskydde var samfundet sådant han kände det, styrdt af en kleresi utan anda och en ari- stokrati utan frihet, och så ett samfund sådant han förutsåg 590 det^ bestående af emanciperade slafsjälar, hvilka blott upp- hört med det kryperi, som var deras instinkt, för att gifva tyglarne at den afund, som var kärnan i hela deras sed- lighet. Han var visserligen för revolutionen mot Ludvig XVI, denne skicklige klensmed, som hade blifvit kung. Men han var lika visst för Cæsar mot Brutus, denne procentare- tölp, som icke kunde annat än sticka en knif i en stor man. Han inbillade sig vara monarkist; han kallade sig ro- jalist af öfvertygelse, derför att han var cæsariskt sinnad och ej kunde sjunga rent ut. Han inbillade sig vara de- mokrat, han kallade sig så derför att han var född plebej, hatade alla orättfärdiga bördsprivilegier och kände sig stäld i en evinnerlig opposition mot junkrar och prester. Men i sitt innersta själslif var han konseqvent. Den skenbara motsägelsen i hans politiska sympatier och tendenser kom sig deraf att han älskade storhet och skönhet så högt som friheten och icke ville offra menniskoslägtets högsta ut- veckling på en overklig jemlikhets och verklig medelmåttas altare. Den 14 juli 1789. I den dagbok, hvari hans majestät konung Ludvig XVI af Frankrike hade för sed att uppteckna hvad, enligt hans uppfattning, märkligare och minnesvärdare inträffade uti hans lif, stod för den 14 juli 1789 det enkla ordet: r/e«, hvilken annotation betydde, att den dagen hade monarken icke varit på jagt. På jagt var som bekant hans konungsliga håg och sinne förnämligast riktadt. I den dagbok deremot, der franska nationen upptecknar sina märkligare lefnadsöden, der står något annat vid den dagen. Der står, att den dagen reste sig Paris’ invånare och stormade Bastiljen för att ett par dagar senare, ej lemnande sten på sten, förinta detta despo- tismens och godtyckets minnesmärke. Men den dagen är en bemärkelsedag icke blott i de franska tideböckerna, utan ock i hela mensklighetens ; det är icke ett enda folks, det är ett universell datum. Bastiljen var en symbol af ancien régimes godtycke och förtryck; dess intagande det yttre tecknet på att ancien régimes dagar voro räknade, att nu började folken sätta sig till dom och bestraffning af dess tallösa missgerningar. Det var invigningen af en ny æra, af ett nytt tidehvarf, de första frambrytande strålarne af en frihetens sol, som en reaktion, hur mäktig och vidtomfattande som helst, med krutrök och deportationer, kyrkoceremonier och undantagslagar aldrig lyckats helt och hållet undanskymma. »Det är en revolt», var den stackars slöe Ludvigs reflexion, då nyheten om Bastiljens intagande slutligen trängde sig fram till honom. »Sire», svarade hertig de Liancourt, som var något klarsyntare, »det är en revolution». Det var en revolution, det var signalen till den franska revolution, som vid sitt namn bär fogadt tillägget: den stora och hvars hundraårsminne hvarje kulturfolk har i år att med tack- samhet fira. 592 Annanstädes i Frankrike funnos äfven bastiljer, d. v. s. fängelser för statsfångar, men bastiljen vid Paris var bastiljen par excellence, var den mest beryktade, afskydda, förbannade och fruktade. Den var på samma gång en symbol—bastiljen och despotism voro synonyma — och en hemsk verklighet; såsom fängelse, fästning, graf, tyranniets verktyg förbannad från fäder till söner. Genom sin ålder och sina traditioner, sin byggnadskonstruktion och sitt läge hade den gjort sig förtjent af sin hemska rangplats. Första grunden till Bastiljen lades redan den 22 april 1369 och bestod Bastiljen ursprungligen af tvänne torn för- bundna genom en befästad port; under seklernas lopp ut- vidgades den och var 1553 komplett, bestående af åtta torn, af hvilka ett med hemsk ironi bar frihetens namn och hvilka sinsemellan voro förbundna genom ofantliga murar, och omkring det hela gick en djup, bred graf. I tornen voro de egentliga fängelserummen belägna, uppe från tornspetsarne, ned djupt i jorden. De svåraste, les calottes, befunno sig uppe i tornspetsarne; de voro lika outhärdliga genom sin köld om vintern som genom sin värme om sommaren. Hålorna under jorden voro tillhåll för vidriga ödlor, råttor och spindlar och i flere af detta slags fängelser vette de smala ljus- och luftgluggarne mot grafven, der den stora kloaken från rue Saint-Antoine mynnade ut. Genom de små gallerfönstren i de tjocka murarna mäktade knapt en enda liten solglimt tränga sig fram. Fångarne vore utan dom helt och hållet öfverlemnade åt sin bevaknings brutala godtycke. Åratal kunde gå utan tillstånd att hämta frisk luft och fången få söka hålla lifvet vid makt med dåhg föda och stinkande ruttet vatten samt i rum, om vintern eldade med genomsur ved. Men de fysiska lidandena öfverträffades af de moraliska. Ofta inspärrade utan vetskap om anledningen eller om det straff som väntade, voro fångarne snart sagdt lefvande begrafna; för dem funnos icke mer några vänner, några anhöriga, något fädernesland. Det bredde sigen tät, ogenom- tränglig slöja af hemlighetsfullhet och glömska öfver deras tillvaro. Ofta hade förtryckaren för länge sedan lemnat det jordiska, medan hans offer, skummande af raseri, van- sinniga af sorg, fortfarande suckade i de underjordiska fängelsehvalfven, helt enkelt derför att de blifvit bortglömda. Under Ludvig XVI var Bastiljen mindre befolkad, men fån- 593 games behandling i allmänhet hårdare. När man år 1784 afpressade konungen en ordonnans, som föreskref att ingen skulle kunna på sin familjs begäran spärras in utan angif- vande af skäl och endast för en bestämd tid, ansågs det som en stor reform, ja af mången som en samhällsomstörtande nyhet. Den kungliga ordonnansen blef dock en död bokstaf, och lettres de cachet med tomrum för namnet höllos fort- farande till salu till sin bestämda kurs af favoriter, polis- löjtnanter; hofmän och spioner. Medborgarnes lif och frihet var fortfarande en vara, som öppet hölls till salu. När man läser om fasorna af en fångenskap i Bastiljen och om godtycket med »lettres de caçhet», påminnes man visserligen om t. ex. Casanovas redogörelse för Venedigs blykamrar och inkvisitorer, men än starkare tränger sig på jemförelsen med hvad Stepniak, Tikhomirolf och Krapotkin berätta om dem som få »ruttna» i ransakningsfängelset, i Peter—Paulsfästningen och Schlüsselburg eller deporteras på administrativ väg. Bastiljen var ett aristokratiskt fängelse; den fattiga underklassens bastilj hette La Bicetre och ändock vände sig på uppgörelsens dag dess vrede främst mot Bastiljen, så djupt hade dess symboliska betydelse rotat sig fast i folkmedvetandet. Till Bastiljen skickades i regeln misshagliga medlemmar af hofvet och adeln, författare etc. Under Ludvig XLs och Richelieus dagar spärrades in der höga och mäktiga baroner, hvilka förfäktade feodalitetens och aristokratiens intressen. Vid nantesiska ediktets återkallande fyldes fängelserummen af protestanter; och mot de jansenistiska irrlärorna ansågs Bastiljen sedermera ofta som ett godt korrektiv. Hemlighetsfullhet var som sagdt lagen i fråga om fån- garnes behandling och många af dem blefvo såväl i lifvet som i döden ej annat än ett nummer, ett par lätt för- gätna initialer, men ändock framkallar Bastiljens namn minnen af personer, hvilka liksom ökat dess historiska be- tydelse. I Bastiljen satt kardinal de Bohan för sin delaktig- het i den famösa halsbandshistorien; i ett torn hade den hemlighetsfulla järnmasken sitt förvaringsrum. I ett annat Leprévot de Beaumont, hvars brott bestod i hans röjande af syftet med det under Ludvig XV:es och andra höga herrars beskydd verkande »hungerbolaget». I fader Mirabeaus ögon var Bastiljen ett lämpligt uppfostringsmedel, hvadan han några gånger lät genom en »lettre de cachet» ditskicka sin excen- 594 triske son. Det blef dock Mirabeaus skrift om lettres de cachet och statsfängelser, som jämte Linguets och Latudes memoarer och madame Legros’ hjeltemodiga, hårdnackade kamp för den sistnämdes räddning blef i det allmänna medvetandet den förnämsta murbräckan mot detta despotismens fäste. Den nyssnämde Latudes historia är särskildt betecknande för Bastiljsystemet. Med trettiofem års fångenskap i boja och under hårda kroppsliga marter fick han pligta för sitt tilltag att genom röjande af en imaginär sammansvärjning vilja vinna madame Pompadours ynnest. Den 17 juni 1789 hade nationalförsamlingen antagit detta sitt namn; den 20 svor den den betydelsefulla eden i bollhuset, den 22 slöt sig majoriteten af presterskapet till nationalförsamlingen. Den 23 inbillade sig konungen kunna genom förklarande af sin onåd med tredje ståndets öfver- läggningar häjda händelsernas gång. Nationalförsamlingens första svar var dess suveränitetsförklaring, förklaringen af sina medlemmars personliga okränkbarhet och att hvarje individ eller domstol, som vågade på order af hvem det vara månde på något sätt våldföra sig mot en deputerad, vore förrädare mot nationen och hemfallen till döden; en förklaring, som var korallariet till Mirabeaus stolta svar till den kungliga ceremonimästaren : »vi äro här i kraft af folkets vilja, endast bajonetternas makt skall kunna drifva oss härifrån.» Och inom de närmaste dagarne måste både konung och adel böja sig för nationalförsamlingens vilja och erkänna sitt nederlag. Den 27 juni begaf sig adeln på konungens för- nyade uppmaning till den gemensamma samlingssalen. »Fa- miljen är fullständig, vår splittring är slut», yttrade national- församlingens president Baillie, folket, lätt försonadt och sangviniskt, hälsade de kungliga med lefverop. Folket och nationalförsamlingen voro uppriktiga och önskade fred och försonlighet; men bakom de vackra orden i konungens mun mäktade endast helt ofullständigt dölja sig drottningens och hofpartiets stämplingar och våldsplaner att skingra national- församlingen och kväsa Paris. Den parisiska befolkningens vaksamhet omintetgjorde emellertid dessa deras planer. Hofvet drog i hop trupper, bestående förnämligast af utländska soldenärer, schweiziskt infanteri, tyskt kavalleri. I Versailles och rundt omkring Paris stodo flera regementen beredda att störta sig öfver denna stad. På nationalförsam- lingens lika bestämda som vördnadsfulla anhållan om trup- 595 pernas tillbakadragande blef det hånfulla svaret, att om för- samlingen vore rädd, kunde den draga till Soi ssons eller någon annan aflägsen ort, d. v. s. till en plats, der den, beröfvad stödet af den parisiska befolkningen, skulle kunnat våldföras af första bästa regemente. 1 Paris, bland hvars fattiga hungersnöden rasade med oerhörd hemskhet, var jäsningen stark, tusende olika rykten, blandade med falskt och sant, drefvo dess befolkning från oro till vrede, från vrede till raseri. Högkvarteret för det dåtida parisiska folk- lifvet var Palais-Royals trädgård, den var så att säga det parisiska forum, och det blef äfven högkvarteret för den kommande revolutionen. I Palais-Royal diskuterades alla rykten, som satte sinnena i jäsning, och stämningen bland dess besökande var som ett slags barometer på stäm- ningen i hela Paris. Den 12 juli var tilloppet af parisare större än vanligt och oron stegrad till det yttersta. Då kom fram mot middagen ryktet om Neckers afskedande. Ryktet bekräftades ; det verkade först som ett bedöfvande slag, men blef sedan gnistan som tände krutfatet. Massan drefs af och an mellan vrede och entusiasm, mellan raseri och obeslut- samhet. Då störtar en ung, mager man med gnistrande ögon och fladdrande lockar upp på ett bord med en pistol i ena handen, en värja i den andra och slungar fram den lösen, som oemotståndligt griper alla sinnen. Det var Camille Desmoulins, advokat, dittills okänd för de flesta, men sedan oskiljaktigt förenande sitt namn och sitt minne med revolutionen. »Medborgare», ropar han, »det är icke ett ögonblick att förlora. Jag kommer från Versailles, Necker är afskedad ; detta afsked är Bartolomeinattens stormklocka mot patrioterna; i afton skola alla tyska och schweiziska bataljoner rycka in från marsfältet för att mörda oss. Vi ha endast en tillflykt: att skynda till vapen och taga kokarder till igenkännings- tecken. Hvilken färg viljen I ha? Viljen I ha grönt, hoppets färg eller blått, den amerikanska frihetens och demokratiens färg?» Röster från folket svarade: »grönt, hoppets färg.» »Signalen är gifven; polisspioner och drabanter ha ögat på mig; men lefvande skall jag icke falla i deras händer. Må alla goda medborgare följa mitt föredöme. Till vapen!» Han sliter ett blad ur ett träd, sätter det som kokard på sin hatt; mängden plundrar inom några ögonblick träden på deras blad och rycker till sig i butikerna allt af grön färg, som kan tjena till kokarder. »Till vapen» skallade mängdens 596 rop; och den tågar fram på gatorna i ständigt växande skaror; bilder af Necker och hertigen af Orleans, då föremål för folkets dyrkan, bäras i spetsen. Man möter furst Lam- besc i spetsen för dragonregementet Royal-allemand ; med skott och kavallerichoker drifver han folket till Tuilerie- trädgården. Folkets jäsning känner inga gränser; teatrarna stängas, vapenbutikerna måste öfverlemna sina förråd till mängden, franska gardets soldater sluta sig till folket, skjuta ned flera af de tyska dragonerna, rycka i stormsteg fram till Place Louis XV för att der jemte folket möta det väntade angreppet från de kungliga trupperna. Men angreppet kom icke ; trupperna hade dragit sig till baka. Den följande dagen, den 13, ljöd stormklockan, generalmarsch slogs tidigt på mor- gonen, staden vimlade af män beväpnade med yxor och bössor, pikar och sablar och hvad af vapen de kunde få tag i. Under dessa oroligheter hade Paris’ valmän trädt samman för att taga stadens ledning om hand och upprätt- hålla ordningen. De beslöto bildande af en borgarebeväpning på 48,000 man fördelade i sexton legioner. Det blef senare det s. k. nationalgardet. Gårdagens gröna kokard utbyttes mot en blå och röd, då grönt äfven var den hatade hertigens af Artois färg. Blått och rödt var åter staden Paris’ färg. Nationalförsamlingen hade härunder förklarat sig perma- nent, fordrat truppernas afmarsch och upprättande af en borgarmilis, uttalat sitt ogillande af Neckers afsked och gjort konungens rådgifvare af hvad rang det vara månde an- svariga för allt som händt och kunde inträffa. Hofvet förstod ej att begagna sig af situationen, utan lät tiden gå sig ur händerna i afvaktan på ytterligare truppförstärkning. Så upprann den ständigt minnesvärda dagen, den 14 juli. Folket trängde in i Invalidhotellet, bemäktigade sig der 28,000 gevär och några kanoner. Ett stort antal soldater af olika regementen öfvergick till folket. Och så ljöd ropet: till Bastiljen. Bastiljens garnison var föga stark: 82 invalider och 32 schweizare var alltsammans, men genom sin konstruktion och sina försvarsmedel, som dess hatade guvernör, Delaunay, sista dagarne ytterligare förstärkt, var fästet desto starkare och tycktes hånfullt le åt all tanke på angrepp af den parisiska befolkningen såsom åt det vanvettigaste infall, som kunde upp- rinna i någon menniskohjerna. Kring Bastiljens väldiga murar samlade sig en stor, ständigt växande folkmassa, och ropet: »nous voulons la Bastille» steg hotande mot skyn. Valmännens permanenta komité i Hôtel de ville, som insåg, hvilket förfärligt hot för hela Paris låg i Bastiljens kanoner, sökte genom sina delege- rade till guvernören förebygga alla sammanstötningar. Folket följer dock numera endast sina egna instinkter. Men då kommer en annan delegerad till guvenören, en advokat vid namn Thuriot, en djerf och beslutsam man. Han kommer som delegerad för det till Bastiljen närbelägna distriktet St. Louis. Han tvingar sig in på den första borggården, sedan på den andra och kommer slutligen in i det inre af fäst- ningen, uppfordrar i fosterlandets namn guvernören och garni- sonen att öfverlemna Bastiljen, stiger med guvenören upp på fästningsmuren, hvarifrån guvernören med oro måste se huru gatorna äro mörka af folk och huru under det ursinniga dånet af stormklockan och trummornas generalmarsch för- staden Saint-Antoines arbetarskaror strömma dit under den sedan så ryktbare bryggaren Santerres ledning. Thuriot går åter ut från Bastiljen, lemnande efter sig i guvernörens och invalidernas sinnen obeslutsamhetens förlamande gift. Utanför fästningen »sväller allt vildare menniskofloden ; det väldiga sorlet blir allt högljuddare, öfvergår till förban- nelser, här och der kanske till enstaka gevärsskott, — hvilka dock icke på nio fots tjocka murar kunna ha någon verkan». Den yttre vindbryggan har fälts ned för Thuriot, en skara medborgare tränger deröfver; de jagas derifrån med en gevärssalva, som dödar några. Nu är massan derutanför lössläpt. »Denna salva har tändt detta alltför lättantändliga kaos och förvandlar det till ett rytande eldkaos». Bastiljens belägring begynner. Beväpnade med sablar, värjor, yxor, störta tusentals män rasande mot Bastiljen. Kvinnor och barn sluta sig till strömmen af soldater, arbetare, brand- soldater, officerare, abbéer till och med, som drefvos af en gemensam känsla. »Framåt då alle fransmän, som ha hjerta i bröstet! Ryten, I frihetens söner, med alla edra strupar, både af brosk och metall, ansträngen till det yttersta både er själs och kropps krafter, ty nu är stunden kommen!» Tvänne f. d. soldater, Louis Tournay och Aubin Bon- nern ère lyckades, djerft blottställande sig, med sina kraftiga släggor krossa kedjorna till den första vindbryggan, som störtar ned med ett förfärligt dån. Men den andra vind- bryggan återstår att betvinga. »De åtta bistra tornen med 598 sin invalideld, sina stenhögar och kanongap resa sig ännu oskadda. Fästningsgrafven gapar oöfverstiglig med sina sten- väggar.» Folket rusar öfver den nedfälda bryggan, men drifves tillbaka af en förskräcklig eld från fästningens musköter och artilleri. Folket, som trott vindbryggans nedfällande ha skett på guvernörens befallning i förrädisk afsigt, skummar än mer af raseri och oemotståndlig åtrå att göra sig till herre öfver Bastiljen. Man tränger å nyo in på den yttre borggården, som strömmar af de belägrandes blod. Tvänne gånger försökte förgäfves delegerade från valmanskomitén i Hôtel de ville att underhandla med guvernören. Invaliderna, som från tornet sågo den andra deputationens hvita flagga, lyfte kolfvarne i vädret; folket ryckte fram, troende att man skulle öppna. Men schweizarne, som besatt den inre gården, voro okunniga om deputationen och aflossade en mördande salva. Nya hämderop från folket, troende på ett nytt för- räderi. Under tiden hade manskap af franska gardet anländt från Paris med fem kanoner. De riktades mot vindbryggan, från hvarje tak, hvarje fönster i de närliggande husen sköts mot fästningen. Anfallet, som förnämligast leddes af sergeant Elie och urmakaren Hullin, sedermera general under kejsaren, tilltog i raseri. Trots folkets oförskräckthet skulle dock Bastiljen kunnat hålla sig, men invaliderna, som blygdes att längre utgjuta sina landsmäns blod, uppmanade guvernören att gifva sig. Utifrån trängde ständigt allt mer befallande ropet : ned med bryggorna. Vacklande mellan tvekan och raseri stiger guvernören ned i krutrummet för att spränga fästningen i luften, men hindras derifrån af tvänne af sitt manskap. Han förmås till kapitulation, vindbryggan nedfälles och porten öppnas. Bastiljen var tagen efter fem timmars ursinnig strid. Af de belägrade hade endast en dödats och en sårats, men af de belägrande hade 80 stannat på platsen, 15 dogo af sina sår och 73 voro blesserade. Ur militärisk synpunkt var Bastiljens intagning en obetydlig affär, men det var en mycket stor tilldragelse i historien, större än en stor batalj, säger en historieskrifvare. Löftet till besättningen om säkert aftåg kunde icke hållas. I den ofantliga folkmassan jäste de vildaste passioner vid sidan af de ädlaste. Uppretad öfver sina bröders fall tog en del af folket en blodig hämd på guvernören och flera af besättningen. En annan del af segervinnarne rusade ner i fängelse- 599 hålorna och återgaf fångarne — 7 till antalet — friheten; för tvänne var det dock för sent; fångenskapen hade beröfvat dem förståndet. En fånge hade suttit der i sju år, på begäran af sin fader, för oordnade affärer; under dessa sju år hade han ej mottagit en enda underrättelse om den yttre verldens händelser. En annan hade varit der i trettio år; om en annan var det helt enkelt omöjligt att utforska när eller hvarifrån och hvarför han kommit dit och hvad han egent- ligen hette. — Från somliga håll har detta ringa fångantal anförts som ett slags bevis för onödigheten af Bastiljens stormning. Medan Bastiljens belägring pågick och dess förstöring påbörjades, beredde man sig för öfrigt i Paris till motstånd mot de hotande truppanfallen. Man göt kulor, smidde pikar och kastade upp barrikader. Men anfallet kom icke; det var bestämdt till natten mellan den 14 och 15. Men efter underrättelsen om Bastiljens fall insåg kungen; att det var för sent, nationen hade visat sin styrka, och med inställsamma later och ordalag gick han följande dag gången till sitt Kanossa, erkände och anförtrodde sig till nationalförsamlingen. Till hans egen olycka gjorde han det icke med fullt ärligt uppsåt eller egde åtminstone icke senare nog karaktärsstyrka att vara ärlig. Den 16 juli utplånades Bastiljen fullständigt; konungens broder, grefven af Artois, gaf signalen till emigrationen af den gamla hofadeln, som äntligen märkte den nya tidens inbrott, ministrarne afgingo, Necker återkallades, konungen begaf sig åter till Paris, nationalförsamlingen fortsatte sitt arbete på Frankrikes omskapning och Paris och landet efter dess mönster beredde sig att genom nationalgarde och muni- cipalorganisation befästa den frihet, som den 14 juli med patrioters blod hade förvärfvat nationen. Erik Thyselius. Musikalisk revy. Af Volontaire. K. Stora Teatern : Hoffmans sagor (ny). Conrad Behrens gästspel. Ödmanspektakel. Här och der: Välgörande matineer. Offenbachs »Hoffmans sagor» är en opera, som blifvit öfverskattad. Skälen dertill äro mångahanda: en syndare som sig om- vänder och bättrar gör ju alltid stor glädje? äfven ät Pari- sare, som icke kunna kallas englar. Man kände komposi- törens brinnande åtrå efter att få fast fot på Comiques repertoir, man erinrade sig hans misslyckade försök dertill såsom »Barkouf» och »Robinson Crusoe» m. m., nu när han fått sin sista opera der antagen — dog han — och af- tonen före framgångens morgonsol! Detta rörande verkade — förstorande. Ehuru vi sålunda icke höra till dem, som se något märkvärdigt — annat än au point de vue d’Offenbach, l’auteur de Barbe-bleue etc. — i denna opera, tagen i och för sig, anse vi oss dock icke kunna instämma i Posttidningens för- kastelsedom öfver svenska operateaterns upptagande af ar- betet, som i utlandet gifvits å första rangens scener och ännu alltjemt tillhör Opéra-Comiques repertoir, hvilken väl icke torde kunna sägas vara ovärdig Patriis musis, i allt- jemt rådande brist på patriarkaliska muser af större bety- denhet. Några svenska nyare operaföreteelser, såsom »Ha- rald Viking» (Hallén), »I ungdomens vår» (Behrens Junior), »I Firenze» (Munktell) återkomma vi till i höst, om anled- ning dertill yppas. Visserligen hålla vi före att upptagandet af någon äldre opéra-comique, här ej uppförd, af den stora opera-comique- 601 periodens koryféer i musikaliskt och estetiskt hänseende hade varit mer riktande för vart musiklif än denna Offen- bachska »syndabekännelse», som gör ypperliga ansträngnin- gar att slå in pa högre banor, stundom rent af upp till le grand opéra, men hvars faktur i sin helhet ej bär samma helgjutna, lugnt och snillrikt beherskade pregel som kom- positörens mönster och förebilder på och för Opéra-Comique. Dock — förra regimens nyheter ha ej gjort oss dif- ficila! Operan inleddes i Stockholm af en ouverture, om hvars öfverklagade längd vi ej skola lamentera af det giltiga skälet att vi derigenom kommo i tid till första akten, i hvars början balettmästaren och hr Nordqvist kunde ha funnit ett passande och motiveradt tillfälle för sina koreografisk-musi- kaliska inspirationer, hvilka äro illa på sin plats i andra aktens final, der den häpne åskådaren oförmodadt får till bästa hurusom en hederlig gammal italiensk professor i, fysik bjudit Stockholms lilla operadambalettkår att i toiletter från Karpater-rosen m. m. förnöja gästerna på scenen och i salongen med en mazurka, hvars koreografiska värde är lika med noll, men hvartill musiken onekligen är rätt nätt. Första och andra akterna äro ganska lyckade, bjudande på Offenbachs gamla stil, men tempererad, polerad, retouche:ad. Såväl I som I takterna sätta lif i spelet, men skojet är städadt, ehuru skoj. Såväl baryton- som tenorkupletterna visa myc- ken fransk verve, men tenorarian i akt II är för arbetad, dertill imiterande Gounod och än värre Gounods fel i att skrifva erotik som ande-allokution, exempel: Romeos Sere- nad, här af Offenbach ytterligare förvärradt. Automatsce- nerna flyta ur hans gamla penna i dennas bästa bläck och innehålla mycken löjeväckande karakteristik. Det groteska slutet af finalen tilltalar oss i alla fall mer än sista aktens slut med alla dess obehagligheter: Hoffman, som nyss svurit sin sånggudinna tro och lydnad, återtagande fader Bacchi banér, kurtisanen Stella säljande sig åt geheimerådet Lin- dorff, ett stycke djefvul i vild peruk, lilla Nicke och lilla Ville alldeles redlösa, med sina runda rosiga barnansigten blossande, vinglande och sluddrande på mål och klack, allt detta infattadt i ram af skriande och bullrande vinfastage till studenter under glorian af ett jettestort vinfat, bakom hvilket — sånggudinnan uppenbarat sig för Hoffman för att försvinna — säkert för alltid. Ur Dagens Krönika. IX. 6-7. 40 Emellan dessa akter ha vi den tredje, den miraknlösast ansedda af dem alla. Det är nemligen här Sköna Helenas och Söta Parfymösens diktare försöker sig pä koturnen, med benäget biträde af hr Henneberg, likväl, som hjelpt till med orkestreringen, som i tydlighet lemnar intet att önska, särdeles framblast af vårt dugliga kapell. Här finnas åtskilliga lyriska miniaturer i Antonias ro- mans, kärlekssången och duon, som intaga genom flytande melodik, mild resignerad värme och en rutinerad röstbehand- ling. Den beryktade barcarollen förlorar att sjungas som kör, dess melodi är ju ett nonsens, men dess rhytm dess bättre, vaggande, krusande, glittrande som vågorna i Canale grand en månskensnatt, plaskande mot öfvergifna suckande palatsers vemodiga rader. Dess instrumentering är helt kort förtjusande. I ensemblestyckena, de begge stora ter- zetterna är det man ser Offenbachs Meyerbeeriserande i all sin häftighet. Också hr Henneberg som instrumentatör har här tagit händerna fulla och orkestern sofver icke. Att skrika har sålunda till slut blifvit obligatoriskt för de sjun- gande, af hvilka åtminstone fruar JEdling och Östberg samt hr Sellergren ha ganska betydlig mängd blixt och dunder i sina resp, stämmor. Det är emellertid ingen af dem, utan fröken Jtntgstedt som tar priset i denna opera. Det börjar se farligt ut för fröken Anna Vasa Petterssons patent på gossroler, ty frk. J:s tolkning af studenten Nicklaus kunde mäta sig med det bästa, den förra i denna väg producerat. Apparitionen var lika illusorisk som vacker, sången karakteristisk, spelet än mer, Dock- och Tupp-visan ej långt från ett mästerverk af graciös ironi. Måtte blott ej operetten uppsluka denna unga talang, som visserligen har alla betingelser att i den äfven bli en stjerna af högsta glans, men som i sjelfva verket är för god att underblåsa dess slocknande lifsandar. Fru Horwitz var en mer lyckad Antonia än fru Öst- berg. I gengäld var fru Östberg en bättre Olympia än fru Horwitz. Må nu blott ej dessa begge damer komma ihop sig om den lager, som vi härmedelst räcka dem att syster- ligt dela sinsemellan. Denna fru Horwitz medverkade som bekant i f. d. Nya Teaterns uppförande af samma operett, som då bjöd på hr Kloeds Hoffman och hr Arlbergs Mirakel, begge hrr Lund- mark och Linden på k. operan öfverlägsna. Hr Lundmark 603 är emellertid i sin tur öfverlägsen hr Hagman; som hvarken passar för eller går ut med denna rätt svåra rol. Hr L. hade flera lyckade pointer och skall säkerligen göra fram- steg i rolen. Af herr Lindens onekliga dramatiska talang hade vi deremot väntat oss mer. Ej ens flitig Arlbergdressyr har åstadkommit nödigt resultat. Det är ledsamt att hr Arlbergs röst skall vara så på sista versen att han ej kunnat åtaga sig rolen, som säkert också med hr Janzon skulle ha gjort dråplig effekt. Professorns rol passar denne mindre, ehuru han som alltid är torrolig äfven i den, illustrerad med »gubbar» af muntraste slag. Hr Linden saknar i röst de- monisk basklang, är för utklädd och gjord i alla sina skep- nader, hvaraf doktor Mirakel, sufflörens röda lykta till trots, är fårglös och intetsägande i trots af alla clown-rörel- ser och djeflagrin. Operan gick bra, men fick i början af Juni en svår rival i de båda utspelta operorna Romeo och Konung för etc., der hr Ödman narrat hr Stockholm med fru och fröken och piga att göra sig löjliga genom dygnslånga köbildningar att höra en sångare, som de troligen nu hela sin lifstid få höra, enär de Köbenhavnska teaterförhållandena för hr O. svart- nat i samma vefva som de svenska ljusnat. Hr O. och hr Brun byta nu scener. Alla äro nöjda. Reprisen af Wilhelm Tell har återfört hr Conrad Beh- rens till de tiljor der han tog sina första steg på de bräder som etc. etc. Minnen har reprisen också medfört: af Ar- noldssons och Anders Arnold, af Michaelis och Stenham- mars Mathilda, af fru C. V. Strandbergs Jemmy och Will- mans Walter, samt — hvarför ej? — hr Lundqvists Tell, den bäste Tell någon svensk sångare frambragt. Basarne Valin och Behrens ha nog gått ut med detta barytonparti, men när Rossini skrifvit partiet för baryton, var det också hans mening att en bårytonist skulle sjunga det; så fin röstkän- nare som Rossini var och så väl som han kombinerade vokaleffekter. Särdeles i mans-duon och mans-trion skadade den basartade klangen i hr B:s organ, vid årets repris mer än 1888, emedan Arnold i år gifvits åt en lyrisk tenor, som redan hade svårt att hålla stånd mot hr Behrens en- 604 sam, och som alldeles drunknade när hr Strömberg kom och sekonderade hr Behrens. Dessa dofva basar och denna vattenfärgade tenor passade alls ej ihop, här hade hr Lund- qvists mäklande baryton behöfts eller också hade hr Sellman bort behållas som Arnold, trots det att hr Strandberg sjöng takterna om »Mathilda, idol, som jag tillbeder» pä ett sätt, som ingen gör honom efter. Men partiets allmänna karak- ter är öfvervägande heroisk, särdeles i trion med dess bril- janta stretta, som nu alldeles förlorade sig genom hrr Ström- bergs och Behrens brist pä moderation mot den svage lille Arnold. Den stora arian var nu som vanligt utesluten, ehuru åtminstone Essdur-delen bort kunna sjungas af hr Strandberg, som föi’ erotisk klagan oftast finner sä vackra och sanna uttryck. Nu var ofantligt mycket borta af ope- ran, äfven i de bada första akterna, som äro sä himmelskt sköna att icke en ton här borde saknas. Baletten måtte vara på dekadans. Hvarken här eller i tredje akten fick man höra Rossinis präktiga balettstycken. De ensembler som förekommo under körerna voro fattiga, utom frk. Fla- mand voro solisterna ej vidare märkvärdiga. Nog borde man ha besvärat sig med litet mer, när publiken tycks sätta sådant värde pä balettinlägg. Under tyroliennen hade en- dast soli kunnat presteras, och alla damerna sedan kommit in som unga krigare — volontärer, eller hvad man vill kalla det — och utfört en krigisk dans. God vilja, ej pengar hade detta kostat. Hr Behrens är alldeles för elegant i skick och fason för den enkle Teil, fiere hans åtbörder äro lika ytliga som intetsägande, somliga allt annat än karakteristiska. Den hjertlighet som hr Lundqvist så väl förstår utveckla, saknas hos hr B. i betydande grad, men att prestationen äfven inne- håller förtj en stfulla saker, är sen gammalt bekant och har äfven i dessa revyer föregående år framhållits. Att hr B. återinfört inropningar för öppen ridå, säga vi mindre om, och att han dertill älskvärdt tubbar sina med- sjungande. Men vi protestera mot hans operettknep af »falska sortier», som aldrig tagit sig jemmerligare ut än efter den stora Tell-trion, då de tre fosterlandsvännerne spatsera ut, applåderas in, skynda ut och i nästa ögonblick befinnas i scenens bakgrund bakom en klippvägg, som genast haft den välviljan att gå till väders för dragen ridå. Skall nu scenen göras större till sammansvärjningen, hvilket med 605 den lilla opera-karl-kören visst ej behöfts, borde en tablå- ridå fallit efter trions slut, då äfven inropningarne kunnat gå för sig mindre löjeväckande. Redan hr Strandbergs far ansågs på sin tid något »svag» för de mer heroiska delarne af Arnolds parti, hvadan det icke är underligt att hr S. sjelf, som har sin fars röst i re- ducerad upplaga, är det än mer. Också hans yttre svär be- tänkligt emot bilden af ridderlig ung frihetshjelte, hvadan vi förstå tankegången hos ett par unga damer på parkett, de der under hr S:s recitativ om sitt beklagliga ogifta tillstånd förmenade orsaken härtill vara att »han icke fått fatt i någon nog kort.» Spelrolen var honom delvis för svår, såsom under trion, der de väldiga själsrörelserna icke fingo något som helst motsvarande uttryck. Att rösten försvann i detta nummer, är förut nämndt. Deremot vitsorda vi den dolcezza hvar- med hr S. kastade sin röst i höjden vid de smältande ton- gångarne af den stora mansduon, äfvensom i C-durduettens mellansats der han dessutom mycket fint sekunderade prin- sessan, som med frk. Klemmings duktiga röst slog ihjäl honom totalt i det heroiska allegrot, som med hänsyn till denne Arnold väsendtligt af kortats. Frk. K. sjöng sitt stora re- citativ bättre än romansen, för hvars skära ton hon ej egde toner och der en större musikalisk lärdom tarfvas än hon ännu hr Arlberg till trots kan ega. Frk. Ek föredrar den vida bättre, om ock ej ens hon når den anderika ljufhet, som fru Stenhammar i romanssång förmådde uttrycka. Då i öfrigt bravurarian som alltid är borta, blir det ej mer än kärleksduon och damtrion, som taga prinsessan i anspråk, emedan numera också hennes andel af tredje finalen är till V^:delar struken. Damtrion gick berömligt, effekten af de friska rösterna, den melodiösa, angenämt lärda kompositio- nen och de korrekta insatserna var den bästa. Deltagarin- norna gjorde i öfrigt väl skäl för sig. Frk. Karlsoihn har här en af sina bästa gossroler och frk. Jungstedts vackra röst skänkte Hedvigs parti ovanligt vokalt intresse. Hvar- för den vackra bönen under stormen, med denna sonora alt, uteslutits förstå vi ej. Ej heller den graciösa episoden om Jemmys bågskjutning med den spirituela marschen, som nu alltför fort förtonar. Orkestern ackompagnerade förståndigt och spelade den hänförande ouverturen med verkligt mä- sterskap. 606 Mästerligt var deremot näppeligen det skrik, hvari op. Hugenotterna den 15 Maj gick eller — rättare — krånglade sig öfver operatiljorna. När operan vid Påsken gick jem- förelsevis förtjenstfnllt, kunna vi ej fatta hvarför det nu skulle hända så der. Icke många körer aflöpte utan betyd- lig mansspillan och det oaktadt de ofantliga uteslutningai1 som vidtagits för aftonen. Så voro följande stycken alldeles borta: andra versen af Raouls aria, riddarqvartetten i B-dur, hela första finalen ända till stringendot, de badklädda da- mernas gyckel med den för tillfället blind gjorde Raoul (utesluten af modesti?), den af Trebelli sjungna arian, zige- narrondot, Valentines Ess-durromans, femte aktens första tablå, den stora sluttrions båda allegro vivace och allegro con spirito (hvilket är väl starkt). Tre bell i-arian, Valentines romance och tablån uteslutas nästan alltid, men af det öfriga hade åtminstone första finalen bort ges, då Urbain här är en af de bäst utförda rolerna, jemte den vackra zigenar- kören, samt trion i sin helhet. Att Raouls aria och riddar- qvartetterna så fort afbrötos, var deremot en sann lycka. Alla finalerna voro för resten mer eller mindre ofullständiga, de flesta mindre ensemblenumren äfvenledes. En uteslutning som ej gjordes men som behöfts var den stora duons an- dante amoroso, för hvilket hvarken frk. Klemmings eller hr Scllmans röster det minsta passa och som nu genom den senares indisposition gick litet på sin hals. Litet hvar kom för öfrigt af sig denna föga minnesvärda afton, sjelfva huge- notten Marcel föll på ett högst vanvördigt sätt hennes huge- nottsvänliga majestät i talet på ett opassande ställe. Denna sjöng förträffligt denna afton, så när som på forte-skalorna, hvilka tarfva vård liksom drillarne böra kunna mer afrundas. Drillade« gjorde ej basisten särdeles bra på de låga toner, der Marcel sådant brukar, men drillade ifrån sig en stor del af partiet gjorde han. Psalmen och skottvisan absol- verades med mycken kraft och abandon, men sjelfva karak- teristiken höll sig väl mycket på ytan och lemnade för ingen del den gripande bild, som partiets främste svenske tolk, Anders Willman, framstält. Hr Behrens röst har under årets gästspel i dessa operor ej visat samma friskhet som under fjolårets, en följd af svårare indisposition, knapt öfver- vunnen. Att den i alla händelser öfverträffar våra svenska basister vid k. operan behöfver ej nämnas. 607 Konsertsäsongen under våren har varit af öfvervägande »andliga beskaffenhet. Fränast bland dessa konserter ma nämnas den i Musik- akademien hållna, som bjöd på en vacker trio af hr Wenner- berg, en profbit ur ett outgifvet Stabat Mater. Redan på baksidorna af utkasten till bachanal- och idyll-cykeln Glun- tarne befunno sig stränga motetter och canoner i gammal italiensk anda. På äldre dagar har kompositören åter egnat sin smidiga penna åt denna stil, hvilken han att döma af denna échantillon styr lika bra som sitt departement. Da- merna Taube, Wolf, hr Lejdströrn utförde den med precisa insatser, klar ensemble och vackra röster till kompositörens belåtenhet, som vi hörde. Mindre lyckligt företräddes hr W. af den något flacka engla-arian ur Jesu födelse, hvars kraf på friska röstmedel denna gång ej uppfyldes, hvarjernte den kyrkliga sången ej är frk. Riegos starkaste sida, ehuru hon i alla fall långt säkrare stiliserar sin sång än aftonens »Mu- sikälskarinna», hvars Israëls-aria var ad observandum, non imitandum. Att den fagra stämman, det liffullt erotiska föredragets inträngande nerv som vanligt berusade publiken undra vi ej på, så sällan som man nu få höra den utmärkta sångerskan i fråga. Men till upplysning för alla de nya konservatoriielever och andra sångerskor, som hörde på, må här rekommenderas fru Edlings föredrag af denna aria. Fru T. sjöng icke alls i vederbörlig stil, gjorde ej ens ett enda försök dertill, utan det hela tog sig ut som en för- tviflad Didos reklamerande af en trolös Israël-Aeneas, för- tjusande väl gjordt, om det gällt något dylikt. Som det ju är så förklarligt att unga sångerskor söka imitera publi- kens faroriter varna vi i sammanhang härmed för den ros- piggianska hvartill både denna sångerska och fru Östberg ej sällan göra sig skyldiga. För konseqvensens skull borde fru T. sjungit: Ör mig Hisraël, hennes Hör mig Hisraöl var ej riktig rospiggianska, snarare nödhjelp åt tvåstrukna registret. Med en mödosamt hopplockad kör sjöngs Inflammatas- arian ur Stabat Mater. Här lyckades frk. Riego bäst, hennes mäktiga röst passar för vokaluppgifter af detta slag, kören förmildrar skärpan och idealiserar vissa toner, som deraf äro i behof. Man märker i italienska saker att Isak Berg varit den framstående sångerskans lärare. Ingen af Stock- holms högre sopranröster eger den bredd och elevation i ----------------------------------------------- - 608 italiensk sång som frk. Riego. I en aria ur Elias öfver- raskade hr Lejdströrn med ganska väl hållen oratoriisång, som bevisar att apotekarehjelp vid våra andliga konserter är mindre trängande än man trott. I Upsala lär också hr L. utfört hela partiet och deraf skördat rätt mycken beröm- melse. Frk. Wolf och hr Aulin föredrogo en aria med vio- lin ur Saint-Sains-»Timbre d’Argent», en liten fin komposi- tion, men utan fjettrande egenskaper. Den senare var à son aise i ett Rêverie af Vieuxtemps, der den elegiska sidan, som är hr A:s starka, fick briljera i smäktande och smäl- tande tongångar, inbäddade i blomstrande rosenarabesker. Ysaye kunde ej gjort det bättre, också tog hr A. helt so- nika lejonparten af aftonens publikglöd, trots dubbelstjernan Taube-Riego hedrade qvällen med sitt tindrande ljus. Fröken Velander har på några konserter uppenbarat en ganska solid kyrkostil, som i förening med hennes mas- siva stämma i templen varit af präktig verkan. Särdeles Vidors Ave Maria och Gordignanis »Caro mio ben» ha ut- förts med stor förtjenst. Frk. Ek finner sig deremot ej till- rätta i en kyrka — jag menar som sångerska. Intressant var dock att höra hennes föredrag af en operaaria, Saphos farväl till sin lyra (ur Gounods opera), som visar att frk. Ek kanske skulle lyckas kreera operan i Sverige. Af frk. Riego hördes på Catharina-konserten A ve Maria och Jeru- salem, begge i ypperlig stil och med utomordentlig röstbe- handling. Programmen, särdeles orgelnumren, kunde ibland vara bättre. Mycket. Välgörenheten har denna vår som andra kräft sina musikaliska offer. Angående en i Berns Salon benäget hållen tillställning lemna vi som vanligt ordet åt en gammal Tant från lands- orten. »Ja, kära barn, «^ jag skulle komma dit igen på mid- dagskonsert, det trodde jag väl aldrig! Länge sen är det, ja, hela två år, men kände igen mig gjorde jag. Jo der ä’ de alltså våra Stockholm sherrar sitta och tuta, ingen under att värdshusvärden haft råd till det myckna glittret och guldet. Jag undrar just hur många riksdaler» (etc. etc.) »Nå konserten då, snälla Tante?» 609 »Jo, ser du det började med det att en stol föll pä näsan, så den på en ann, så hela raden framför i samma led — duns — duns — duns — ända till min stol, den jag satt på, men den föll inte, det vill jag lofva. Sedan gossen som skulle in och spela fiol hemtat sig efter detta, steg han fram och spelade utan noter på ställare framför sig. Det var nog, tänkte jag, d/ sej kom han också mycket riktigt, ty orgelnisten eller han som spelte pianot spelte ensam emellanåt, men så kom han då på tråden igen och föll in och det lät bra, eget var det. Snäll och hyggliger såg gos- sen ut och de klappte duktigt åt honom. I numro två kom frun i sammeten in, du, hon som var med sist, hon som jag, jag kände igen sammeten. Lika ljufveligt sjöng hon nu med och gjorde såna drillar och dertill krumsprång, inte med benen, utan i melodierna, begriper du. Vänlig och artig är hon nu som förr, neg gjorde hon nu med och såg precist på mig jemt, tyckte jag. Är hon grefvinna nu med eller har man henneses stigit i graderne?» »Hm, lilla Tant, än de andra då?» »De andra? Hon kom igen oupphörligt, vet jag, efter te ha svalat sig litet i källarsaln utanför. Frk. Nordgren, som hon hade med sig bredvid fast hon var mycket större, sjöng som en hel karl, ståtlig i sin figur, men lät hemsker i duetten med lilla söta frun, som var numro ett ändå. Elsa och Gertrud agerade de med hvarandra, det handlade om kärlekens rätta art och väsende och lät fint. Till sist var det Romeo och Julia och den såg jag då på operan, du mins, lika söt var den lilla Julia nu med, fast hvita si- denklädningen och det röda lyktskenet från lyktraden inte fans nu, förstås. Hon var i svart sammet, som jag sa’ dej’, med svarta spetsvådor, der sammeten tog slut, en stor spets- schal om halsen, medaljen sin och släp och (etc. etc.) De sjöngo och agerade så, så. Farväl sjöng dom litet för gladt och titta på oss, och tänkte sig ej in i pjesen, att de skiljs för evigt och han klättrar ner för en farlig balkong och — åh jag mins nog hela operaspektaklet. Men här sitter jag och glömmer det ledsamma som hände mig». »Snälla Tante??» »Dom satt inte qvar på läktarn». »Hvilka?» »Prinsarne sen 87 på våren vet jag. Du har då intet minne för så vigtiga saker. Det var för mig en gruflig saknad. Oj, oj, oj, sa det sen gått med vara prinsar! Glad är jag ända att han den sötaste, som såg pa mig tre gånger 87 på våren, inte har gått sta’ och...» »Söta Tante lilla, än hertigen af Nerike då?» »Den, den känner jag inte, d. v. s. han satt inte på läktarn den der oförgätliga dan, då prinsarne satt på läk- tarn, vi mötte kungen på Skeppsholmen och såg drottnin- gens pigor. Jag hade hört säjas di skulle ha schalett (etc. etc.)» »Var det inget mer Tante tyckte om?» »Nej mitt barn, det var det inte, för när en harpa kom fram sa en ung glop till ett stycke dito: »Si så, är det nu ej nog med gamla harpor i salongen»—och titta åt mej — kan du tänka dig!! Han mente nog något ekivåkt — usch, ja, jag säjer det, ungdomen nu för tiden (etc. etc.) »Hm, hm, än se’n då, snälla Tante?» »Se’n? Ja, innan jag hann sansa mej, var det slut med harpolåten, lät som pianoforte, tyckte jag. Men nog om det rysliga nu, sedan kom det också mindre passande saker: en duett med ord som »i min blick bor kärleksguden och recinen har jag här» — usch, är det nu passeligt att en ung herre och en ung flicka, som kallar honom »stackars gosse» till börja med (är han sjuk?), meddelar sådant till hvarandra. Rigoletto var också något på kurtis och fria fasoner, tyckte jag, och det gladde mig att publiken ej upp- muntrade slikt, ty så snart de kunde, rusade de på dörren. Så var det slut. Någon förtäring fick vi inte, men det var roligt ändå, och luktade ingenting i salen. Hvad de måtte vädra!» Angående ett annat välgörenhetsutbrott ber jag få re- latera en ung landtfrökens ord: »Nå, Ellen lilla, du och din bror var då på den der matinéen på Dramatisk —» »— På sällskapsspektaklet, menar du. Ja-a, då. Men hvad det var väl att bror Gösta var med, så jag fick reda på alla fina damer och herrar, som spelte, alla friherrinnor och grefvinnor —». »— Alla friherr . . .??» 611 »Ja, si något program köpte inte Gösta, utan han sa’ att hav skulle vara programmet och han som nu varit Stockholmare alltsen Upsalatiden känner till allt, sa’ han. I första pjesen spelte en grefvinna Rudenschöld, en fru de Kock (slägt till Paul de Kock, som du nog känner till, sa’ den otäcke Gösta — usch, stackars menniska!) och en gref- ve------någonting — från Skåne, tror jag (men han »lät» inte alls). Pjesen hette »Ostoja», original, du». »Nå-å, behandlade den något ämne för dagen, någon oredlig bankdirektör som i »Final», eller någon mindre fin cession eller någon falsk namnteckning eller...» »Ar du alldeles befängd I en pjes, der så fina damer uppträdde som fru de Kock och grefvinn ...» »Det är så det. Nå, men hur spelte de?» »Syperbt. Inte en enda gång hörde man eller ens såg man sufflören. Det gick som ett vatten. Grått tjockt med brokadisättning och pelskantadt, rynkadt i bak, långt, långt ner på mattan efter henne ...» »Men hvad för slag?» »Siden, förstår du väl. Och grefvinnan en rysk ko- stym, som klädde henne ypperligt. Inte var den så dyrbar, men vacker var hon i alla fall, nästan som hon i sidenet och — han!» »Han??» »Vackra ögon och ståtlig var grefven från Skåne, men den stackarn var ovan vid sällskapsspektakel, ty när vi spelade i Vesterköping så hade också jag svårt att ej snubbla på trösklarne och komma indunsande i rummet, men si jag var ju yrhätta jag. Grefven spelade en utklädd gardist, som nästlar sig in hos två förnäma damer och gifter sig med den ena, sen det upptäckts att de äro kusiner. »Nej, men ...» »Jo, det sa Gösta och det kunde man se på grefvens spel. Han måtte vara vid Skånska dragonerna, du, annars kan han väl omöjligt spela »så naturligt verklighetsspel», som Gösta sa’. Utmärkt var han, särdeles ögonen». »Nå-å, fröken Nordgren?» »Ack, jo, så ledsamt. Grefven kom in och såg sa ledsen ut och sade att hon var hindrad af Operan eller . . .» »Kunde jag inte tro det. Det är operans vana, när det mätinéas på något ställe. Nå hvad kom i stället?» »I stället? Kors jag sa’ ju att grefven kom in och sa -^------------------------- 612 det der. Han hade samma kläder till det som i originalet. Och sa gick ridan ned.» »Under applåder?» »Nej, kära du det var ju så litet lian hade att komma med och sedan — åh! åh!» »Du menar hr Hagman.» »Hvad du förstår mig väl. Förtviflad som jag varit att di inte har gett Den Stumma sen jag kom hit upp, blef jag nu så att...» »Ja, ja, ja, men han har ju varit »Joseph?» »Asch!» »Hm?» »Och sedan så . . .» »Hm? Hm?» »Usch, hvad du är elak. Det är ej sannt, sjöng han. Skrek han, sa Gösta, som är jaloux på honom, alltsedan Alma Wennerstedt, som du vet Gösta slår för, skaffat sig honom både som Sköna Helena och Den Stumma och...» »Och Joseph i Egypten?» »Usch, hvad du är .. .» »Nå, hade Operan också slukat frk. Wolf?» »Nej, hon kom då och sjöng och satt sedan i ett litet hål under golfvet och der satt han också». »Joseph?» »Tyst, säger jag dig. Nu kom en yngre syster till fru Hartman, hon som spelte frun i »Hjerterdam», de voro bra lika, men betydlig skilnad i ålder lär det vara, sa’ Gösta. Den här ungen var på sin höjd fjorton år och fru Hartman är ju redan sina modiga trettio — tänk så rysligt gammal ! » »Tycker du på dina sjutton, ja. Nå hur spelte den der unga fröken Hedlund?» »Spelte? Inte alls. Di lekte, hon och en ann skol- flicka till. Bestämdt satte di inte ihop sjelfva, så såg det åtminstone ut. Men si att flickan Hedlund skulle gråta derför att hennes tillbedde usling gaf henne en strut polka- grisar det var onaturligt, för si när jag. ..» »Du? Aha, lilla Ellen!» »Hm! ja — hm!—nåja, rent ut: du mins min olyck- liga skolflick-kärlek till prosten Eskilander? »Till prost ...» 613 »Ja, han blir nog snart prost, tror pappa, han är kyr- koherde redan, di fick två pojkar i Mars och ...» »Ja, ja, ja, men inte hänger det ihop med kärlek, inte, olycklig, allraminst, och din se’n!» »Jo, ser du, jag hade broderat tofflor åt honom. Flic- kan Hedlund hade bara köpt en 75-öres bukett på Hö- torget— pfy! pyh ! Men tofflor du. Hur många qvällar satt jag inte och petade och tänkte på honom, han läste kristendomen i vår klass då, och det var ingen kort tid, ty jag hade så mycket skolgöra och han hade så stora fötter». »Nåja, men tante Louise hjelpte dig nog och sen fick du ju af honom både Scrivers Själaskatt, Lobsteins Väckelse och högsta betyget?» »Ja, ja, du har rätt, kors det var ju inte prosten, som gaf mig — det var löjtnant Heidenhjelm, var det — ah!» »Jaså, du har haft flere. Också lika olycklig, hm?» »Mycket värre, kära du. Och brinnande se’n. Han hade ju både mustascher och uniform». »Nå hvad fick han?» »Hela mitt hjerta och ett par hängslen». »Och du tillbaka?» »Broderade, förstår du. Hvad y«^ fick? Jo, jag, jag fi-hi-hi-hi-hick, hick ...» »Nej, men söta Ellen lilla . . .!» »Ja, jag kan inte hjelpa . . .» »Men det är ju så längesen nu. . .» »Nej, det är icke så längesen — och —» »Och?» »Fro-ho-ho-stbalsam eller osvi-hikligt me-he-del mot rö-öda hän-hän -hän — bu-u-u-h ! » »Nej men älskade lilla vän, för allt i verlden, se så. ..» »Jag frå-gar: Hvad är en strut polkagrisar, som är så godt, mot en liten bu-hu-hu-hurk ... » »Nej, men lugna dig, lilla toka, se så nu du. . .» »Det hjelper också för röda ö-hö-hö-höron ...» »Nu får du sjelf så röda ögon, söta vän, lugna dig nu bara. Han tackade väl för hängslena och sa’ något vackert om dem?» »Bu-u-u-u-u-h, åh-hå, hå, hå, hå, hå!» »Nej, men är du alldeles befängd. Jag vet inte hvem jag skall ge företrädet, dina ögon, min lilla vän, eller vat- tenkonsten der ute i Humlegården framför Biblioteket.» 614 »Håna du. Du skulle bara veta livad han sagt, skulle du. Oh! Det kan knapt talas om, må du tro.» »Hvad i Herrans namn . . .?» »Det var till kusin Ville, som pallrar om allting. Han hade sagt till Ville att han var mycket tacksam för hängs- lena, att broderiet var utmärkt vackert. . .» »Nå, men allt det der. . .» »Nu kommer det. Men att de bara kunde knäppas framtill och inte nådde ner baktill och om han skulle dansa med dem, så finge en vaktmästare dansa bak efter honom och hålla u-u-hu-hupp by-hy-hy-hyx-hyxor-na!!!» »För all del, Ellen lilla. De voro för små, helt enkelt...» »Jag frågar: Hur kunde jag ta annat än Ögonmått? (Hus-Annette hade frågat hans städerska om han hade två par hängslen, men han hade bara ett par och dem gick han aldrig utan, hade hon sagt.) »Nej, nej, det är nu mindre att undra på. Men att han kunde ge dig en burk ...» »Ja, du; men i vintras på min födelsedag gaf han mig en bukett, riktigt stor, med rosor, heliotroper. . .» »Ser du, ser du!» »Ja, men jag hatar honom i alla fall. Och så var det verser der instuckna om någon som förvandlats från »enkel knopp» till »fager blomma», om »fjäril, som sin puppa flytt» och . . . och ...» »Ser du, ser du!» »Men jag hatar honom i alla fall. På kungsbalen ville han nödvändigt ha andra valsen, på slädpartiet körde han för mig, ja, tant Lova var med på bortvägen, på hemvägen våga hon inte annat än sitta i täcksläden och då sken må- nen och ...» »Ser du, ser du!» »Jag hatar honom i alla fall. Men till Eva Netterstedts bröllop i höst med hans regimentskamrat löjtnant Lilliemark har han bedt att få mig ...» »F-F-F-ä-å dej?» »Till tärna, till tärna, begriper du väl.» »Nå-å-å-åh?» »Jo-o-o-o-oh! Men—jag hatar honom i alla fall». »Gör du?» »Ja, jag hatar honom, jas hatar honom, jag hatar ho- nom, o Gud, sa jag hatar honom!» 615 »Sch — sch — någou kommer». »»Nej, se, h vad sitter ungfoglarne och q vittrar om i skymundan?» »(Torka dig i ögonen, Ellen). Jo, pappa lilla, vi ha bara sutit och talat om välgörenhetsmatinén pa Dramat, teatern, som Ellen beskrifvit för mig så bra, så.» »Så-å, nå-å? Men flickstumpan har ju ögonen alldeles röda. Var det så att gråta åt, det der?» »Hm, åhja, snälla farbror, det var det allt — litet.» »Pappa skall veta att Ellen är så lättrörd att hon grå- ter vid bara minnet!» »Det var då en förskräcklig välgörenhetsmatiné, det må jag säga!» Från svenska pressens riksdagar. (En blick tillbaka.) * Sveriges tidningsmän ha för kort tid sedan i rikets andra stad varit samlade till ett möte, för att öfverlägga om gemensamma fackintressen och förmedla personlig be- kantskap. Tidningsmannamötesidéns tillämpande i Sverige är icke gammal, endast något mer än två decennier. Det möte, som i år hölls, var det tionde i ordningen. En blick till- baka på det första publicistmötet, det i Stockliolm, och det första publicistmötet i Göteborg jemte en öfversigt af de vigtigaste öfverläggningsämnen, som dervid förekommit, skall, åtminstone som ett apropos, säkert icke sakna sitt intresse. Och dermed förflytta vi oss genast tillbaka till år 1868, då vi mötas af Första publicistmötet. På inbjudning af hrr A. Sohlman, H. Wieselgren, A. Hedin, C. von Bergen, C. F. Ridderstad, D. Olauson, S. A. Hedlund och A. Gumælius sammanträdde första svenska publicistmötet i Stockholm d. 1 Augusti 1868 och fortsattes d. 3. Möteslokalen var hotell Phoenix. Sohlman öppnade sammankomsten å den förberedande komiténs vägnar och helsade landsortstidningarnas representanter välkomna till mötet. Till mötets ordförande utsågs L. J. Hierta, till vice ordförande S. A. Hedlund (efter lottning med Aug. Blan- che) samt till sekreterare A. Hedin och A. Gumælius. Bland motets tjuguåtta öfverläggningsämnen tycktes den om an- svarighetssystemet vara den mest brännande och den som * Af en i våra publicistiska annaler väl förfaren penna, som denna gång önskat vara anonym, har red. haft nöjet emottaga ofvan- stående intressanta återblick. 617 mest lade beslag på mötets uppmärksamhet. Också togo öfverläggningarne om denna af hr R. Wall väckta fråga* en hel förmiddag i anspråk. I de lika lifliga som vidlyftiga förhandlingarne uppträdde särskildt Sohlman och Hedlund med längre anföranden mot detta system, som, för att citera Aftonbladets ord, vore »för närvarande obehöfligt, orimligt och i hög grad menligt för publiciteten». Äfven ett tiotal af mötets öfriga deltagare uttalade sig i samma anda, under det att Blanche, F. T. Borg och Chr. Bülow uppträdde till försvar för ansvarighetssystemet. Slutligen stannade mötet vid det beslutet att det anser att »under nuvarande förhål- landen ingen annan än den som har ledningen af en tid- ning eller dess égaré bör vara dess ansvarige utgifvare, enär det af en och annan tidningsförläggare begagnade sättet att uppdraga den juridiska ansvarigheten åt någon person utan förmåga och utan makt att granska eller bestämma bladets innehåll har ledt till missbruk, hvilka äro skadliga för pressens anseende och allmänt väl.» Denna resolution, som för öfrigt var nästan ordagrant såsom motionären hade föreslagit, fattades med 25 röster mot 13. Det bör dock anmärkas att minoritetsmedlemmarne med några få undantag icke ville hålla på ansvaringarne, men omfattade ett af Hedin framstäldt amendement, hvari- genom skulle skarpare betonas, att under närvarande för- hållanden ansvaringar icke borde användas, men att det fun- nits en tid, då de varit nödvändiga, och att sådana förhål- landen möjligen åter skulle kunna inträda. Derefter antog mötet enhälligt resolutionen att namnet på den, som är redaktör och ansvarig utgifvare för en tid- ning, bör. stå angifvet på hvarje deraf utkommande nummer — en anordning, som ju numera nästan utan undantag till- lämpas inom den svenska tidningspressen. Meningen med dessa uttalanden var, efter hvad af diskussionen framgick, ingalunda att yrka eller befrämja några förändringar i tryckfrihetslagen, utan att utöfva en sådan moralisk påtryckning, som skulle omöjliggöra använ- dandet af ansvaringar. En bland de märkligaste och för framtiden mest bety- delsefulla motionerna vid första svenska tidningsmannamötet * Äfven en annan af mötets deltagare hade satt denna fråga på öfver- läggningsprogrammet, hr Chr. Kallenberg från Malmö: »Är afskafiandet af det s. k. ansvarighetssystemet ändamålsenligt och önskvärdt?» Ur Dagens Krönika. IX. 5-7. 41 618 var den som hr Bülow framstält om önskvärdheten att lan- dets publicister matte bilda en kassa, frän hvilken obemed- lade och talangfulla författare kunde erhålla understöd. Detta förslag väckte, som ju väl var att emotse, allmänna sympatier och man tillsatte en komité, bestående af A. L. Björck, A. Hedin och E. O. A. Lodin för att utarbeta ett förslag i detta hänseende. Samma komité erhöll dessutom i uppdrag att till ett kommande publicistmöte inkomma med utlåtande om och på hvad sätt en historia om den svenska pressen må kunna åvägabringas, såsom hr Hedin föreslagit. Bland mindre väsentliga beslut må ett par antecknas, åt hvilka en nutida tidningsman säkerligen skall dra på mun- nen, då de ju förefalla som en helt naturlig sak, men som nog på sin tid behöfde reformeras. Man öfverenskom nem- ligen att svenska tidningarnes underrättelser från Norge, Danmark och Finland icke måtte meddelas under rubriken » Utrikes »(!) samt att en mera systematisk anordning och uppställning af artiklar och notiser vore önskvärd (så att t. ex. en tidning, utgifven i Haparanda, främst under ru- briken »Haparanda» meddelade hvad som passerat i eller rörde denna stad och den omgifvande trakten, men icke ny- heter från —■ Afrika eller Kalifornien!) Hr Hedins förslag, att tidningarna måtte låta trycka ett årsregister öfver sitt innehåll, föll igenom. Denna an- ordning, som än i dag icke blifvit tillämpad, är verkligen önskvärd. Den skulle blifva af ett ovärderligt gagn för forskaren och för öfrigt för lite hvar, då man ju derigenom erhöhe en minneslista för hvart år. En pikant öfverläggning framkallade frågan om qvin- nans användande vid tidningstryckerier. Damernas riddare anförde till sina skyddslingars för- svar att de alstrade större ordning, skick och besparing i ett tidningstryckeri, under det anhängarne af satsen »Inga damer!» bland annat lade de feminina »typerna» (törs man använda ordet »typinnorna»?) till last, att »de allesammans pratade på en gång i sätteriet» (!!). Lyckligtvis ginge damerna segrande ur striden, i ty att mötet »resolverade» att då de flesta publicister äro bok- tryckare, kunna de sålunda verka för qvinnans användande i Gutenbergs tjenst. Mer än tjugu år hafva sedan dess förflutit och vi hafva inträdt i en tid, som är allt för fördomsfri för att icke högt 619 värdera och tillgodose sig qvinnans arbetsförmåga i full- komlig likställighet med mannens, detta icke minst inom bok- och tidningstryckeriets område. I fråga om tidningssättning t. ex., är det obestridligt, att qvinnan är lika godt om icke bättre på sin plats än mannen. Hon har öfver hufvud taget en stark pligtkänsla, arbetar både fort och ordentligt samt är intresserad af hvad hon har för händer. Åtskilliga förslagsställare hade uppträdt med diskus- sionsfrågor af allmän politisk och social natur (försvarsvä- sendet, kommunala rösträtten m. m.), men de blefvo, riktigt nog, icke föremål för någon behandling, emedan de icke an- sågos tillhöra ett allmänt publicistmöte som sådant och eme- dan en samverkan i dylika ämnen endast kan tänkas mel- lan publicister, som ha samma politiska grundsatser och höra till samma sida. Mötets allvarliga förhandlingar fingo icke undanskjuta de fraterniserande kollationerna och de festliga samqvämen. För landsortspublicisterna hade mai^ anordnat en treflig ut- flygt i hufvudstadens omgifningar samt en mycket lyckad fest å Hassel backen. Afslutningsfesten firades å Blå porten, som numera hör till det Stockholm som gått. För dem af mötets deltagare, som icke ville binda sig vid mötets »offi- ciella» program, erbjödo sig en mängd olikartade förströel- ser. Landtbruksmötet i Humlegården och Akademien för de fria konsternas exposition, »Pariserlif» å Djurgårdsteatern och »Storhertiginnan af Gerolstein» (Rohdeska truppen) å Humlegårdsteatern, Hammers museum för arbetets historia, »ett af de största enskilda i verlden, närmare 6,000 n:r» samt Byströms villa med sina konsthistoriska samlingar, »en af de egendomligaste, dyrbaraste och skönast belägna i Nor- den». I Manégen lockade Ch. Hinné med »representationer i den högre ridkonsten, hästdressyr och gymnastik af damer och herrar samt 75 hästar». Berns’ salong bjöd på soirée musicale af kammarmusikus Zeller med orkester, Blanchs kafé på en ny elegant inredd lokal med fullständig luftvex- ling och orkester af F. W. Ringvall. Last but not least vännen C. A. Wallman, det outtröttliga muntrationsrådet, som inbjöd till glada förlustelser å Mosebacke-höjderna. 620 Minnesgod af almanackans alla parad- och festdagar försum- made han naturligtvis inte att gifva en »Stor festföreställ- ning på H. M. Drottningens (Lovisas) födelsedag, med lindansning, akrobatiska produktioner, komiska intermezzon äfvensom ett briljant fyrverkeri, hvars slutpjes blir en fest- dekoration med H. M. Drottningens höga namnchiffer i dia- manteld, omgifvet af en strålande gloria . . . » ; till sist stor festbal till kl. 2 på natten. En qvick revy af detta möte lemnade Schultz, hvars fint skurna penna egnade ett helt kåseri åt detta pressens »meeting». Tillfället är allt för frestande att här inpassa några utdrag ur hans »sprudlende» kåseri, helst det ju kan vara intressant att erfara hur en gammal publicist ex pro- fesse då bedömde Sveriges första tidningsmannamöte, som ju också, naturligt nog, var ett événement på sin tid. Så här skrifver han bland annat: »Det opublicerade publicistmötet kallades det af någon »profan», derför att det i början hölls så hemligt, att ingen mer än de »kallade» hade nys om att det var i görningen. Smädaren tyckte förmodligen — och var bestämdt icke en- sam om den meningen — att offentlighetens män minst af alla borde sky offentligheten. Detta var dock blott en tyst öfverenskommelse, som hölls ända tills någon tidning en vacker morgon tog ett beslutsamt initiativ och sqvallrade om för den nyhetshungrande allmänheten, att äfven tidnings- skrifvarne blifvit smittade af den allmänna mötesfebern. Ven tredje statsmakten — som den blygsamt kallar sig ... blygsamt, emedan den i sjelfva verket torde vara den första — har alltså hållit sin första »riksdag». Att vete- ranen Hierta — »ålderspresident» äfven vid denna riksdag —- var sjelfskrifven »talman» det är klart. Hvem skulle annars varit det, om icke den, som kan sägas ha skapat vår fria press? Att ödet, i form af lottdragning, gjorde hr Hedlund till vice talman, var alldeles i sin ordning. Herr Stockholm borde väl dela med sig lite åt Herr Göteborg. Vare det nu långt ifrån mig att påstå det vi publici- ster, när vi så der, bekanta och obekanta, stöta tillsamman 621 ansigtet emot, just betraktade hvarandra med en min sådan som en berömd målare gifvit ett par romerska augurer, hvilka träffas efter välförrättad offring inför folket. Tvärt- om: när man fick se en dittills obekant medbroder — jag höll, Gud straffe mig, på att skrifva medbrottsling — inom publiciteten, så var den första tanken den: Kors, ser X. Y. Z-bladet ut på det viset! Jag tänkte det var en gammal gråhårig gubbe, som skrifver så vist och allvarsamt, och det är ju en helt ung man ! Tack vare vår komités (alltid en komités!) söndagsar- bete — sjelfva voro vi naturligtvis för okristligt sinnade» för att »arbeta» på söndagen och fingo också beröm af Väk- taren för det — så funno vi på måndagsmorgon våra två och trettio frågor grupperade och kunde således börja vår diskussion. Om den vördade allmänheten är så god och inbillar sig, att nu kunde man ha fått höra ett ordentligt och efter alla konstens regler arrangeradt »tidningsgräl», så kan detta antagande visserligen ha sina skäl, men är dock af verklig- heten vederlagdt. Vi voro tvärtom riktigt älskvärda mot hvarandra — väl ihågkommande, att det kan gömmas klor äfven i den silkeslenaste tass. Så kunde hr H. med den största artighet emot hr W. omtala, hurusom han nyligen i ett arbete om den tyska pressen läst om en inom densamma på senare åren upp- stånden godtköpspress, den der, utan tillstymmelse till egen redaktion, existerade endast genom att plundra, d. v. s. utan citat aitrycka, andra tidningar, hvilka deremot, för att kunna föda denna lilla »baggböling», måste hålla sig en ganska kostbar personal. Så kunde äfven hr G. tycka det vara tråkigt att först släppa till en notis, utan ens få äran deraf, men sedan, när man erfarit och artigt rättat en felaktighet i densamma, då blifva åberopad som sagesman, och det i uttryck, som visserligen icke innebära »tack för lånet», utan snarare kunna öfversättas med: »var så god och ha rikti- gare notiser till hands nästa gång jag ämnar stjäla.» Att få rätt mot en tidning påstås af försmädare vara mycket svårt, äfven om man har rätt; men det blir väl bättre hädanefter, sedan vi —mycket riktigt för resten — kommit öfverens om att icke vilja vara ofelbara, utan upp- riktigt bekänna våra fel och godtgöra dem så snart man är så snäll och gör oss uppmärksamma derpå. 622 Misstag äro så grufligt lätta att göra — och lättast för en stackars tidningsskrifvare ; men det är sannerligen icke lika lätt för honom att få veta sanningen — d. v. s. har han redan försyndat sig, så får han minsann nog veta san- ningen; men att förekomma försyndelsen, genom att gå ho- nom till mötes med ett och annat (den s. k. »höfligheten emot pressen»), derpå tänker man icke så mycket. Och derför får han esomoftast, när han skall beskrifva t. ex. en jernvägsinvigning, skrifva efter gehör. * »Man skall få se, att de der små »Blandade ämnena», som vi tycka äro en rätt behaglig dessert på en lång kria, icke heller få vara i fred!» utropar ni harmset. Alldeles riktigt. Hr v. Bergen undrade, hvad sådana der roligheter hade att göra annorstädes än i Nisse. ** Jag borde visser- ligen vara tacksam för slik omsorg; men jag är »frihand- lare» i den vägen, och tycker icke om »skydd». För resten håller jag med hr M(engel), som tog äfven dessa små petit- stackare i försvar och trodde att ingen tidning borde för- menas vara mindre tråkig; i en tid, då det är så mycket trä i papperet, får man se till, att det icke blir för mycket äfven i innehållet. Derför tycker jag också, det vore tråkigt, om man sträckte den som nödig öfverenskomna censuren öfver annon- ser ända derhän, att t. ex. Dagbladet antingen rättade eller alldeles stroke en treflig giftermålsannons, eller en dylik. En sådan der annons (jag talar icke blott om D. B.) kan ofta vara roligare än hela tidningen för öfrigt. Men ansvara sjelf för allt hvad som lofvas t. ex. i en giftermålsannons — det må hin göra, när sjelfvaste Väkta- ren sätter en saluannons om Bibeln bland dem, »för hvilka redaktionen icke ikläder sig närmare ansvar». Apropos det, så vill jag icke ansvara för att vi icke gingo ifrån vårt beslut att ej bry oss om några stora politiska * Det må tilläggas att förhållandena i detta fall under årens lopp artat sig till ett bättre. ** Dr C. v. Bergen, som för öfrigt framkommit med en motion om att de kyrkliga frågorna måtte egnas större uppmärksamhet inom pressen, hade äfven framkommit med följande skäligen egendomliga öfverläggnings- ämne: »I hvilken mån kunna de uppsatser af skämtsamt innehåll, som under diverse rubriker ganska ofta och till ansenlig längd förekomma i flera af våra tidningar, anses försvara sin plats i en icke för skämtet afsedd tidning?» (!!) 623 frågor. Var det t. ex. icke politik med i spelet, när vi kommo öfverens om att ej föra Danmark, Nordslesvig och Finland till Utlandet? Besitta är det icke den öppendagli- ste skandinavism! Och nu kan det vara nog med detta causerie. — Jag ber min vän hr G., som ifrar så mycket för språkets rens- ning, om ursäkt för det jag använder ett utländskt ord och till på köpet icke skrifver: kåseri. Vill någon kamrat låna denna uppsats af mig, så håll till godo; den behöfver inte citeras; jag ber blott att om den efteråt befinnes innehålla »skandalofog», man icke då skjuter skulden ifrån sig och på mig. Och vill någon skrifva ett genmäle, så skicka det till undertecknnd och ej till någon annan, ty för den här biten sätter jag Ansvarig utgifvare: Nisse.>-> Andra publicistmötet egde rum i Göteborg d. 18—21 juli 1869. Man samman- trädde i frimurarelogens pelarsal. Till ordförande utsågs med acklamation L. J. Hierta, till v. ordf. S. Ä. Hedlund och till sekreterare A. Krook. En hel timmes diskussion framkallade den af hr Borg föreslagna »kontrollen å Stock- holms- eller landsortsbladens korrespondentartiklar». Hvad särskildt beträffar Stockholm skorrespondensen, som då ännu, kan man säga, låg i sin linda och först ett tiotal af år sed- nare tog första steget till den utveckling den nu eger, så framstäldes mot den från ett par håll ganska skarpa an- märkningar, hvilka nog icke saknade sin grund. Ja, dessa så lösligt och lättsinnigt hopkomna artiklar kunde, menade en talare, ibland till och med jemföras med dem som före- kommo i hufvudstadens så mycket klandrade skandalblad. Flere landsortsredaktörer togo de förkättrade korresponden- serna i försvar. Hr Gumælius ansåg dem icke alls vara så innehållslösa och obetydliga, som man påstod. Stockholms- tidningarne meddelade till och med utdrag ur landsortstid- ningarnes korrespondenser, de der till och med innehålla »fakta». Den lätta form, hvari dessa korrespondenser nu för tiden framträda, vore utan tvifvel bildad efter det mön- ster, som hufvudstadstidningarne genom sina kåserier, krö- nikor o. d. sjelfva bragt på modet. Hr Bülow ansåg, att 624 tidningskorrespondenserna numera ganska väl försvarade sin plats bland andra pressens alster, och hr Hedlund trodde, att kontroll äfven borde utsträckas till — redaktörerna sjelfva. Den förda diskussionen fick anses tjena som ett uttryck af mötets åsigter i ämnet. Åtskilliga motioner » lades till handlingarne», bland dem ett par af Schultz, som opinerar dels »att mötet uttalar sitt ogillande af några tidningars sätt att låna notiser ur andra utan citat, men om notisen efteråt befinnes falsk, då — och oftast med förebråelse —citera den förut förnämt förbi- sedda källan; att landsortspressen, i den goda smakens och äfven i allmänhetens samt framförallt i författarnes (!) eget intresse, behagade utöfva någon strängare censur än hittills öfver insända ’poemer’.» Den första af de båda motionerna har verkligen ännu sin aktualitet för dagen. Särskildt skyndar man att citera vid ett notisberiktigande, om man dermed kan »pricka» en konkurrerande eller en politisk oliktänkande samtida. Förbudet mot »poemen» i tidningsspalterna förefaller nu en smula löjligt, men var obestridligen berättigadt, ty på den tiden formligen öfversvämmades landsortstidningarne med mer eller mindre ömkeliga Haqvin-Bageriana. Sedan dess har landsortspressen gått framåt med jättesteg, allt un- der det rimsmideriet i vårt goda land lyckligen har in- skränkts. Tryckfrihetslagen blef emellertid förnämsta föremålet för detta mötes uppmärksamhet. Denna komité erhöll jemväl åtskilliga andra uppdrag — att behandla det af red. Borg väckta förslaget att stadgandet i tryckfrihetsförordningen om qvarstad å tryckt skrift måtte utgå, äfvensom Schultz motion om olämpligheten och olagligheten af strafflagens tillämpning i tryckfrihetsmål, då ju strafflagen kan i hit hänförliga fall undergå förändring vid en riksdag och tryck- frihetsförordningen sålunda, såsom stående i sammanhang dermed, också, i afseende på sina straffbestämmelser förändras vid en riksdag, d. v. s. fullkomligt grundlagsstridigt. Schultz hade vidare yrkat på att mötet måtte afgifva en öppen pro- test mot förbudet för den anklagade i tryckfrihetsmål att till sitt försvar framlägga bevis eller åberopa vittnen för sanningen af den åtalade artikeln; ett förbud som icke fin- nes i tryckfrihetsfördningen, utan endast i strafflagen kap. 16 § 18. Denna motion föranledde ett rätt lifligt menings- 625 utbyte. Sohlman tog saken i försvar. Sohl man hade vidare uppstält följande öfverläggningsämne: »Kan från publicister- nas sida någonting göras för att bereda en utgångspunkt åt en sådan .reform af vår tryckfrihetslagstiftning som bortta- ger orimligheterna i densamma, utan att framkalla den rin- gaste våda för verklig tryckfrihet?» Härom utspann sig en intressant diskussion, och hvilken till fullo ådagalade önsk- värdheten af den reform, som här påyrkats. Hierta upp- trädde med ett längre anförande, deri f. d. Aftonbladschefen bland annat uttalade sin mening om ansvarighetssystemet, och kan ju hans yttrande härom förtjena att relateras. Han anmärkte till en början att nämda system i sjelfva verket komme att ega rum så länge någon viss person ansvarar för en tidning, hvari många saker förekomma, som den an- svarande kunnat författa. Det vore blott missbruket att numera utan behof såsom ansvaring använda någon alldeles otillräknelig person, som förtjenade klander. I detta afse- ende hade det förra mötets ledamöter redan med få undan- tag uttryckt sin tanke. Och sedan detta skett ansåg han att det i hufvudsaklig mon berodde på de tidningsredak- tioner, som ogillade missbruket, att afhjelpa detsamma. Han trodde nemligen att om en eller annan tidningsredaktion skulle vilja begagna ansvarighetssystemet för att i skydd bakom detsamma anfalla enskilde eller utan kontroll med- dela lögnaktiga uppgifter, och de öfriga tidningarna, som ogillade sådant, icke vore rädda för att hålla kontroll på missbruken utan förenade sig om att så att säga förfölja den, som begagnade ansvarighetssystemet såsom ett privile- gium samt framhöllo de verkliga redaktörerna, så skulle dessa, om de på sådant sätt funne sig likasom framsatta på skampallen till allmänhetens ogillande, icke kunna motstå denna påtryckning utan snart frångå systemet att söka be- gagna ansvarigheten såsom ett särskildt privilegium. Han trodde också, att de sjelfva i längden icke skulle förlora derpå, och han hade ansett sig böra uttrycka denna mening derför att han hört den delas ganska allmänt. Erik Bögh lemnade några intressanta upplysningar om huru förhållan- dena voro i hans hemland. Äfven Danmarks tryckfri hets-lag hade blifvit eluderad, men olägenheterna hade afhjelpts af sig sjelf. Denna lag lägger ansvaret på författaren, då dennes namn är utsatt. Är fråga om en tidning, bär en person, som undertecknat en artikel med sitt namn, ansva- 626 ret derför; är artikeln anonym, ansvarar tidningens redaktör. Den, som bär detta ansvar, bör naturligtvis vara vederhäftig person. Visserligen har tryckfrihetsmål blifvit anlagda mot fingerade redaktörer (leiede), men de, som begagnade dylika »leieder, blefvo tilltalade för förfalskningsbrott och nu fin- nes så godt som inga dylika »leiede». Rättsprincipen är att man i tryckfrihetssaker först håller sig till författaren. Ut- gifvas skrifter utan författarenamn, vänder man sig till för- läggaren, och finnes icke heller denne utsatt, till boktryc- karen. Detta syntes tal. i principen vara den rätta vägen. Slutet på diskussionen blef att man enade sig om följande beslut: »Mötet anser en förändring af tryckfrihetsförord- ningens stadgar om ansvarig utgifvare, mot hvars egenskap af verkligt ansvarig ingen bevisning enligt gällande juridisk praxis får åvägabringas, i högsta grad önskvärd, men anser, att de stå i ovilkorligt samband med en förändring af de i samma tryckfrihetsförordnings § 3 och 5 innehållna an- svars- och straffbestämmelser samt bestämmelser om anord- ning af jury; och förnyar första publicistmötets beslut, att mötet högeligen ogillar allt missbruk af nu gällande tryck- frihetsförordnings bestämmelser om ansvarig utgifvare.» För att visa hur ytterst betänklig tryckfrihetsförord- ningen verkligen vore, uppläste och kommenterade hr Wie- selgren nämda förordnings tredje paragraf. För Dagens Krönikas läsare torde, med anledning af något som passerat, följande hr Wieselgrens yttrande särskildt förtjenas att här citeras. Så, yttrade han bland annat, kan t. ex. utgifvaren af en skrift, som anses innehålla smädliga uttryck om samtida nationer och stater, med hvilka riket är i fredligt förhål- lande, äfvensom deras regering, regeringssätt, höga embets- män och sändebud, inre och yttre förhållanden, straffas och skriften konfiskeras. Är skriften ej smädlig eller förgriplig, men genom densamma missförstånd med utländsk makt sig yppat, kan skriften konfiskeras, och detta alldeles utan dom eller ransakning. Man igenkänner här farhågan hos Carl Johans regering för att på minsta sätt påminna nationen om, att den ej fick gå mot utan med Ryssland. Man fruk- tade, att något ord inom pressen skulle utgöra den vatten- droppe, hvilken skulle komma glaset att rinna öfver, då nationen fick veta Finlands förlust. Man skulle baxna, om man läste de skrifvelser, som vexlades mellan kronprinsen 627 och statsministern i dylika angelägenheter, om man finge se de ödmjuka böner, som fäldes för någon stackars tid- ningsskrifvare, hvilken blifvit anklagad för någon forbry- telse, som förefans blott i den höge åklagarens egen inbill- ning. »Låtom oss minnas att intet är farligare än missakt- ning för lag, ingenting hemskare än missaktning for grundlag, och skyndom oss derföre att få orimligheter, sådana som denna tredje paragraf af tryckfrihetsförordningen, ändrade!» Och härmed äro vi inne på en fråga för dagen, och öfvergå derför till årets publicistmöte, af annan penna skil- dradt. Rosor oeh törnen från årets publicistmöte i G-öteborg. Far man döma efter de förklaringar, som i detta hän- seende med rörande samstämmighet afgifvits utaf tidningarna själfva, så skulle publicistmötenas betydelse icke vara att söka uti de förda öfverläggningarna eller de fattade besluten, utan egentligen ligga uti den personliga samvaron pressens män emellan, särskildt med dem som höra till olika läger, genom hvilket man förmenar att, såsom frasen i ar lydt, i de allra flesta fall känslor af ömsesidig aktning och vänskap skola uppspira. Vi äro de sista att förneka den böjelse för välvilja, öfverseende och belåtenhet med sig själf och hela verlden, som en så öfverdådigt utsökt hummer som Lorenz- bergsfesten eller en så läcker sparris som Långedragslunchens, åtföljda af härlig bourgogne och skummande, iskyld Roe- derer medföra, och att man i dylika angenäma ögonblick hos sina konfratres, amici et inimici, icke blott lätt och oväntadt upptäcker förträffliga egenskaper utan äfven blir varse så oväntadt förträffliga sådana att man förut aldrig drömt om dem, mycket mindre trott på dem. Och detta är ju som sig bör, men, då de glada festerna äro ett minne blott, förtona äfven de förträffliga egenskaperna bort i fjer- ran och till slut blir det, tyvärr ofta nog, svårt att hålla dem kvar i minnet; den spirande, om ock aldrig så lofvande brodden af ömsesidiga aktnings- och vänskapskänslor frost- bry tes snart af den kalla verkligheten. Underligt vore det ock, om man skulle låta sin aktning eller vänskap för en person bestämmas utaf intrycken från det tillfälliga sarnman- träflandet under ett par festdagar; en publicist bör väl be- dömas efter hans publicistiska verksamhet och det omdöme denna framkallat bör väl stå fast, oberoende af personens egenskaper som sällskapsmenniska. Så att värdet af det personliga sammanträffandet, yrkesmän emellan, som ju icke bör underkännas, får icke heller öfverskattas. 629 En annan sak är att för deltagarne i mötena är huf- vudvinsten oftast den personliga kännedom af yrkeskamrater, hvartill mötena lemna så rikt tillfälle. Men skall man taga reda på sjelfva publicistmötenas egna värde och betydelse få nog, när allt kommer omkring, detta ändock sökas uti mötenas öfverläggningar och beslut. Och det röjer endast okunnighet i svenska pressens historia, att påstå motsatsen. Man behöfver blott kasta en blick på den redogörelse öfver våra två första publicistmöten, som i detta häfte lemnats, för att finna huru publicistmötenas uttalanden i många fall afgörande inverkat på den offentliga meningen och icke säl- lan ledt till praktiska påföljder, af ingripande och varaktig art. Talet om publicistmötenas ringa betydelse, utom den personliga samvarons, är derför helt enkelt en jargon, till- gripen af dem, som i ett eller annat afseende haft anledning att vara missnöjda med besluten, och eftersagd af de många, hvilka icke göra sig mödan att tänka sig före. Man tänke sig blott, att ett publicistmöte gåfve tapt i fråga om alla fordringar på verklig yttrandefrihet, huru skulle man icke då i regering och riksförsamling komma att köra fram med detta uttalande och hvilken betydelse skulle man icke då tillerkänna publicistmötenas beslut! Men hittills hafva publi- cistmötena i det hela strängt hållit på tryckfriheten, och det är derför man på vissa håll söker förringa värdet utaf dessa mötens beslut. Sedan publicistmötena i och med 1884 års möte börjat räkna medlemmar i hundratal, har ock till dem knutit sig ett ökadt och säreget intresse. Genom det stora medlems- antalet hafva mötena nämligen blifvit ett alltmera troget uttryck för opinionen hos pressens män och de hafva allt klarare och bestämdare angifvit i hvad mån denna kår, som ju så mycket inverkar på den offentliga meningen, sjelf är påverkad af dagens reaktionära eller frisinnade strömningar. Särskildt ur denna synpunkt torde en kort granskning utaf det nu hållna mötets vigtigaste förhandlingar vara på sin plats i denna tidskrift. Först dock något om mötets sammansättning. Antalet anmälda medlemmar lär hatva ut- gjort omkring 135, men flere uteblefvo, så att verkliga an- talet nog angifves mest korrekt med 115. Af dessa voro 41 hemmahörande i Göteborg, 43 från den öfriga landsorten och 31 från Stockholm. I politiskt hänseende hörde 57 till det konservativa lägret, 46 böra måhända upptagas såsom 630 liberala, ehuru då bland dem är medräknadt ett godt tiotal, som rätteligen borde rubriceras som farglösa, och 12 voro radikala eller socialdemokrater. Under förutsättning att de liberala och radikala i de vigtigare frågorna gjorde gemen- sam sak, skulle alltså de båda stora partierna inom pressen, de konservativa och de liberala, hafva vid mötet stått så godt som jemngoda mot hvarandra i fråga om antal. I verkligheten lâgo dock de konservativa öfver, beroende dels på de fårglösas odeciderade hållning, dels på att bland de här ofvan nämda 46 liberala upptagits alla de från Han- delstidningen anmälda, af hvilka flere naturligen voro hin- drade att vid öfverläggningarna närvara. Så att mötets ma- joritet var konservativ eller, för att låna ett af deras eget uttryck, besinningsfull. Det synes som om det ieke borde råda mer än en me- ning om de frågor, hvilka på grund af innebörd och be- handling böra anses såsom mötets vigtigaste såväl ur press- männens som allmänhetens synpunkt. Men härom hafva meningarna varit mycket delade. Medan flertalet tidningar ondgöras öfver den myckna tid som rättstafningsfrågan upp- tog, hafva ett par tidningar att om mötet endast förmäla dess beslut i denna fråga, en annan har om hela mötet blott ett par rader om telegrammet till Giordano Bruno-festen och en tredje drager sig ur spelet genom att förklara att vid mötet förekom icke någon enda fråga af större vigt. Lemnom emellertid dessa åsigter i sitt värde och låtom oss såsom mötets vigtigaste förhandlingar utmärka: debatten om tryckfrihetslagen, om tidningarnas telegramunderrättelser och om den preventiva censuren i vårt land, eller rättare sagdt, det försök, som nyligen gjorts till återinförande af denna hedervärda handtering. Debatten om tryckfrihetslagen rörde sig närmast om ansvarighet för tidning, och fick härvidlag den k. proposi- tionen af 1887, såsom det var att vänta, en varm försvarare uti Handelstidningens utgifvare, hr S. A. Hedlund. Den k. propositionen sammanfaller ju i denna sak i väsentlig mån med de åsigter, hr H. redan länge förfäktat. Och man vet ju, att hr H., då han en gång öfvertygat sig om en saks ideella riktighet, orubbligt, för att icke säga envist och hårdnackadt vidhåller denna åsigt, utan att akta på eller låta sig påverkas af att dagens förhållanden kunna gestaltas så att den ideelt riktiga satsen — med hvars tillämpning 631 utan skada kunnat anstå i sin tillämpning endast blifver ett medel i maktens händer till undertryekande af och för- följelse mot, icke felande, utan olika tänkande. Sa skedde ock nu. Det gagnade till intet, att man erinrade att an- svarighetssystemet numera — med ett enda undantag, hvil- ket nuvarande lagstiftning mycket väl kan stäfja — icke användes för personlig skandalisering, utan till skydd för politiska åsigter, väl behöfligt i en tid då en bestämd ten- dens att undertrycka en del af pressen med cynisk öppen- het visar sig hos vederbörande, att uppgifvandet af nu gäl- lande grundprinciper öppnade dörren för inkvisitoriska po- lisforskningar i en redaktions inre förhållanden samt att en viss form af »ansvarighet», huru man än lagstiftade, alltid skulle kvarstå. Allt detta och mer till gled hr H:s öron förbi utan ringaste inverkan, han höll fast vid, att nu kunde en få lida straff för en annan och att detta var upprörande. Och för att få detta ändradt, grep hr H. till regeringens förslag, ehuru ej fullt nöjd med det och utan att inlåta sig på om det kunde medföra orättvisor, ännu mer upprörande än de han ville afskaffa, eller om det ens skulle lyckas af- skaffa dessa orättvisor annorlunda än i deras gröfsta form. Underligt nog, stod hr H. i debatten alldeles ensam om sin mening — (dr Warburgs tvekande och matta försvar för utskottet kunna vi icke upptaga som ett uttalande för förslaget) — alla andra talare voro af motsatt åsigt och det såg nästan ut som om dessa skulle få majoriteten med sig. Men hr H. är en gammal debattör och känner sina pappen- heimar. Om de konservativa, de besinningsfulla var han viss, återstod ett lämpligt sätt att få tillräckligt många af de liberala öfver till dem. Hr H. visste sättet. Han på- minde om att det fans en s. k. kvarstadsparagraf, hvilken kunde träffa alla, äfven beskedliga liberala, och att man, om man ville hafva bort denna obehagliga paragraf, som ju kunde drabba äfven beskedliga liberala, måste kompromissa litet, hvilket beskedliga liberala ju så gerna göra, och där- för uppoffra ansvarighetssystemet, hvilket beskedliga libe- rala ju icke behöfva. Och se, detta var ett tal efter deras sinne, och äfven de beskedliga liberala blefvo besinnings- fulla. H. ex. utrikesministern hade ju ock med tjenstvillig handräckning af riksdagens ombudsman, hr justitieombuds- mannen, så nyligen gjort allt på hvad honom ankomme för att påminna verlden att den gamla kvarstadsparagrafen ännu 632 var vid lif och i all högönsklig välmåga. Och hvad värre var, denna obehagliga § kunde ju användas sä fort en ut- ländsk makt behagade taga misshumör öfver en skrift, kunde användas utan åtal, hvilket ju var lugnande, men ock, om man så behagade, utan all ersättning, hvilket betänkligt kunde minska profiten. Och det visste de med sig, de beskedliga liberala, att uti inrikes saker voro de nog alltid beskedliga, men om någon orättvisa öfvades i utlandet — om ock af samma art som här hemma — så kunde de allt morska sig ibland, och då kunde det kanske hända, man var ju icke säker för någonting, att äfven de fingo göra bekantskap med lagens bart huggande svärd, i det aldra minsta i form af ett privat, välvilligt besök af hr justitie- ombudsmannen. Och för detta ville de rakt icke utsätta sig, hvilket man knappt har rätt att förtänka dem. Resul- tatet vardt alltså: att mötets majoritet godkände det k. för- slaget, att som hufvudredaktör skall den anses, som har inseende öfver skriftens utgifvande och som bestämmer dess innehåll, samt att orätt uppgift om hufvudredaktör skall med böter och i vissa fall med fängelse straffas. Detta förslag antogs dock endast under uttryckligt förebehåll att nu varande brotts-kategorier återföras till tidsenligare och framför allt mildare bestämmelser. Minoriteten röstade för bibehållande af nu gällande grundprinciper. Majoriteten var 40 man stark, minoriteten 31, alltså en skilnad af 9 röster, hvilket en skånsk protektionisttidning refererar som »stor majoritet» och för några andra är tillräckligt att be- teckna beslutet som ett »kraftigt utdömande af ansvarig- hetssystemet.» Man har från något håll klandrat detta beslut såsom ett konservativt afsteg från föregående mötens mera frisin- nade ståndpunkt i denna fråga. Detta är ett misstag, ty de föregående publicistmötena hafva varit vida mer ogun- stigt stämda mot det s. k. ansvarighetssystemet, helt natur- ligt då detta förut mera missbrukats och icke påkallats af politiska skäl. Förut behöfde man för majoritet om en skarp resolution mot ansvarighetssystemet icke andraga något skäl utom ämnet, och den fåtaliga minoriteten vågade endast häfda, att detta system varit och möjligen ånyo kunde blifva berättigadt. Endast Kristianstadsmötet var något blidare till sinnes, under det fårska intrycket att sådana män som hr W. Walldén och Carl Herslow varit nära deran, att för 633 «n på god tro återgifven notis få inom kronans väl npp- törda; men något trånga murar grundligt betänka hvad till svensk tidningsmans fri- och rättigheter hörer. I år måste man, fastän uttryckliga garantier mot missbruk fordrades, indraga kompromisshänsyn för att få majoritet, och minori- teten, större än någonsin, icke blott ursäktade ansvarighets- systemet under vissa förhållande, utan fordrade öppet dess bibehållande, d. v. s. bibehållande af rätten att begagna det mot politiska förföljelser. Detta är, såsom man ser, en till förmån för ansvarighets-system et bland tidningsmännen växande opinion. Och orsaken härtill är icke, att pressens män nu mera än förut gilla ansvarighets-systemet i och för sjelft; tvärtom är förkastelsedomen bland publicisterna öfver detta system, då det användes till enskild vinning och skan- dalisering, nu lika skarp om icke skarpare än fordom. Men de politiska förhållandena hafva utvecklat sig så hos oss, att en1 sannings uttalande ovägerligen orsakar långvarigt fän- gelsestraff, då den uttalas af en, men opåtaldt får passera, då den uttalas af en annan. Det är denna partiska för- följelse, som inverkat på pressmännens uppfattning af an- •svarighetssystemet och som gjort att de nu icke utan nöd- tvång vilja bortkasta ett vapen, som, om ock tveeggadt, under t. ex. Aftonbladets mest ärofulla tid möjliggjorde för Dars Hierta att ur grundlagens då döda bokstaf framtvinga till verklighet och åt oss bevara en tryckfrihet, som, nu ånyo hotad att förqväfvas, synes till sitt försvar behöfva samma vapen som fordom åt dem, hvilka i handling fort- sätta Lars Hiertas strid för tankens frihet. Och denna upp- fattning hos pressens män har behandlingen vid det tionde allmänna publicistmötet utaf ansvarighetsfrågan klart och tydligt angifvit, och är ur denna synpunkt väl värd att beaktas. Dryftningen af telegramfrågan hade sitt intresse för den stora allmänheten derigenom, att derunder klart angafs or- saken till att en sådan mängd af obetydliga, intresselösa, intetsägande telegram oftast fyller våra stora tidingars ut- rikesafdelning, under det att man fåfängt får leta efter tele- grafiska meddelanden om tilldragelser af största vigt och be- tydelse — ett förhållande, hvaröfver allmänheten nog ofta med skäl undrat. Förhållandet är det, att telegrambyråen erhåller sina utrikesmeddelanden från de stora kontinentala telegrafbyråerna, hvilka samtliga, der de icke äro rent af Ur Dagens Krönika. IX. 6-7. 42 634 köpta utaf de resp, regeringarna, dock stå i mer eller mindre beroende utaf dem. Följden häraf har blifvit, att det som länder regeringen till behag eller glorifiering telegraferas jorden rundt med minutiös omsorg, under det allt för rege- ringarna obehagligt förtiges eller förfalskas. På detta vis har det gått till, att, såsom hr Henr. Hedlund anförde, under en enda månad, sistlidne maj, vimlade svenska pres- sen af telegram om lille prins Eitel Fritz’ resa till och från Berlins bangård, om grekiske konungens lustresor mellan Syra och Athen, om tyska kejsarfamiljens utflyttning till sommarslottet Friedrichskron m. fl. obetydligheter, medan man saknade telegram om, hvilka stater som förklarat sig ämna deltaga i konferensen för arbetareskyddslagstiftning i Bern, om att rättegången rörande jernvägsolyckan vid Borki blifvit nedlagd, om tsarens bref till nya ryske inrikesmini- stern Durnovo, innehållande, att det tolstoiska systemet skulle fortsättas, om »Berliner Tageblatts» medarbetares samtal med Crispi i Berlin, om bondeoroligheterna i norra Italien, om öppnandet af socialistprocessen i Mons, om upp- täckten att belgiska regeringen stått i beröring med agents provocateurs o. s. v. Härtill kom att utaf de utrikestelegram, som verkligen redogjorde för märkliga tilldragelser, voro flere alltför knapp- händiga och många tendentiöst affattade, oftast i preusser- vänlig anda. Härpå ville publicisterna nu hafva ett slut, hvarjemte de önskade den inhemska telegramafdelningen mera ekonomiskt och snabbt redigerad, och tillsatte derför till sakens ordnande en femmannakomité. Återstår nu att redogöra för mötets åtgöranden med anledning af det bekanta försöket till återinförande af den preventiva censuren i vårt land. Frågan härom bragtes först i sista stund under mötets pröfning, men mötet beslöt dock, med riktig uppfattning af frågans vigtiga art, att gifva den företräde framför en del tidigare framlagda frågor. Tryckfrihetsutskottet, till hvilkets förberedande behandling frågan hänskjutits, föreslog med anledning af densamma följande resolution: mötet kan icke tänka sig möjligheten af tillämpningen af en privat censur i vårt land, då en dylik står i fullständig strid med tryckfrihetsförordningens prin- ciper. Under den lifliga debatt, som uppstod vid frågans före- 635 dragning, bröto sig särskildt trenne meningar mot hvar- andra. Frän mera radikalt håll framhölls sålunda, att utskottets förslag till resolution visserligen i indirekt form uttalade ett skarpt klander mot justitieombudsmannen, men att, då denna resolution möjligen kunde förtolkas, ett bestämdt och tyd- ligt uttalande borde från mötets sida göras. Justitieombuds- mannens tilltag att, oaktadt han var riksdagens ombud gent emot den administrativa regeringsmakten, dock gå regerin- gens ärende i en sak, alldeles oförenlig med hans embete och innebärande det svåraste hot mot tryckfriheten, som senaste, i detta hänseende dock så rika tider haft att upp- visa, — detta tilltag var af så märklig och upprörande art att det af alla pressens om tryckfriheten måne män genast måste mötas med kraftig protest och förkastelsedom. Denna åsigts talare anslöto sig derför till följande, af hr Hæger- stolpe framlagda förslag till mötesbeslut: Med anledning af den fara som synes hota tryckfriheten från håll hvarifrån den minst borde förekomma, vill 10:e allmänna publicistmötet kraftigt häfda grundlagens bud om hvarje svensk mans rättighet att utan några af den ofientliga makten i förväg lagda hinder utgifva skrifter samt erinrar om § 22 i instruktionen för riksdagens justitieombudsman att justitieombudsmannen bör med synnerlig uppmärksamhet och nit iakttaga hvad rikets ständer till skyddande af tryckfriheten stadgat.  andra sidan anfördes af d:r Karl Warburg, att han sympatiserade till fullo med tendensen i ofvan nämnda för- slag och gerna skulle hafva biträdt det om saken varit fullt utredd. Men detta ansåg han ännu icke vara förhållandet, hvarför det vore bäst att tills vidare biträda utskottets re- solutionsförslag. Slutligen gjorde sig från konservativt- protektionistiskt håll med redaktör Gust. E. Ericson som talman en tredje uppfattning gällande. Denna utdömde ut- skottets förslag såsom intetsägande gentemot ett så klander- värd t förfarande som justitieombudsmannens, men ville å andra sidan icke indraga regeringen i klandret. Resultatet vardt att mötet med 31 röster mot 27, som voro för utskottets hemställan, antog hr Hægerstolpes ofvan anförda förslag till resolution. Ett förslag att öfversända resolutionen till justitieombudsmannen förkastades gifvet- vis, då ju mötet med sitt beslut icke vände sig till justitie- ombudsmannen utan till dennes valmän, svenska riksdagens representanter. 636 Det tionde allmänna svenska publicistmötet har således för sin del kraftigt häfdat grundlagens bud om hvarje svensk mans rätt att utgifva skrifter utan några af offentlig myn- dighet i förväg, vare sig offentligt eller enskildt lagda hinder och särskildt bestämdt protesterat mot att riksdagens ombud, tryckfrihetens främste vårdare, felande eller pligtförgätne embetsmäns åklagare, gifver sin medverkan till försök att öfverträda detta grundlagens bud. Man kan anmärka att majoriteten var ringa — endast 4 röster — men detta gäller endast den skarpare formule- ringen af mötesbeslutet. I sjelfva saken, häfdandet af grund- lagens bud om tryckfrihet och förkastelsedomen öfver justitie- ombudsmannens uppträdande, voro alla ense, ehuru minori- teten ansåg att mötet för tillfallet borde välja en mildare form för sitt uttalande. Måhända torde dock de reserva- tioner, som afgåfvos, böra uppfattas såsom ett ogillande af hvarje uttalande från mötets sida, ehuru något förslag derom icke framstäldes under debatten. Vi kunna ju för opartisk- hetens skull gerna antaga detta. De, som reserverade sig, voro enligt Borås tidning: red. för Göteborgsposten, red. för Vestgöta Korrespondenten och red. för Borås tidning, på hvilka tre herras fulla högaktning och gillande hr då varande justitieombudsmannen alltså fortfarande torde kunna sig förlita. Det roliga är emellertid, att Borås tidning i samma n:r, som den klandrande refererar mötesbeslutet, i sin le- dande afdelning gör följande barska uttalande: »att det icke är tu tal derom, att justitieombudsmannens uppträdande här vid lag, så vida det är riktigt refereradt, visar en grof missuppfattning af embets- och medborgarpligt, en missupp- fattning, som man i så fall må hoppas blifver af nästkom- mande riksdag observerad.» Men se saken är den, att le- darne i Borås tidning skrifvas icke utaf hr red. för Borås tidning utan af hr Axel Jäderin i Stockholm, hvilken ju icke i allo kan träffa rätta uppfattningen hos hederliga boråsare. Så vidt vi kunna finna har ock hela pressen, särskildt efter hr von Qvantens svaromål å justitieombudsmannens gensaga, med ett enda undantag — N. D. A., alltid pålitlig som den ståndaktige tennsoldaten, med sitt bekanta olyck- liga, af Aftonbladet till sin rätta halt reducerade försvar — varit ense om att justitieombudsmannens ingripande i denna sak varit, lindrigt sagdt, en oegentlighet, illa stämmande 637 öfverens med värdigheten och innebörden af hans embete. Och de hafva insett, att bakom detta attentat mot tryckfri- heten kan ligga en stor politisk fråga, att, såsom Norrlands- posten antyder, man nu velat hindra offentliggörandet af försök till Sveriges indragande i ett äfventyrligt förbund mot Tyskland, för att betaga lusten till dylik obehaglig indiskretion om ett måhända af någon person åtrådt, icke mindre äfventyrligt förbund med Tyskland. * Medan vi äro inne på denna sak, tro vi oss tillmötesgå våra läsares önskningar genom att för dem presentera f. justitieombudsmannen Eskilander Thomasson. Vi meddela derför hans bild, som vi tro af illustratören mycket porträtt- likt återgifven. Han ser ju ganska bister ut, hr Thomasson, och icke alls så välvillig och hjelpsam som man kunnat för- moda. Hr Th:s offentliga bana torde få räknas från den tid, då han som borgmästare i Lund af nämda stad invaldes i Andra Kammaren. Som riksdagsman har han mestadels yttrat sig i lagfrågor och utmärkte sig dervid med klara och väl framsagda anföranden, hvilka jemte sin vinnande form förskaffade honom icke ringa sympati genom sin an- strykning af humanitet, och ett visst mått af frisinne. Visserligen uppmärksammade man redan då att hr Th. med alltför stor beredvillighet nästan alltid var att påräkna såsom försvarare af hvarje regeringsförslag, ofta nog af ganska skiftande beskaffenhet, men han måste ju så ofta uppträda i sin egenskap af lagutskottets vice ordförande. På det hela taget var det derför med ganska stor tillfreds- ställelse och goda förhoppningar man såg honom intaga justitieombudsmannabefattningen, sedan denna riksdagens förtroendeplats genom Lothigius’ utnämnande till landshöf- ding mera märkbart markerats som ett trappsteg till högre hofsysslor. Hr Th. jäfvade i början icke heller de goda förhoppningarna, utan utöfvade sitt vigtiga kall nitiskt och kraftfullt. Särskildt bör man hafva i tacksamt minne, att han icke tvekade att draga borgmästarne i Jönköping och Linköping till laga ansvar — tyvärr alltför ringa —för deras försök att olagligt undertrycka det talade ordet i den misshaglige Knut Wicksells person. Hr Th:s embetsskrif- 638 velse härom var utmärkt så till innehåll som form och det hade varit mycket att önska, att han allt framgent låtit sig ledas af de satser om yttranderätt, han deri uttalade. Men så skedde icke, utan i stället kom ett bakslag af svåraste art. Vi syfta härvid på hr Thomassons tolkning af § 13 i den kongl. ordningsstadgan för rikets städer, hvarigenom han öfverlemnade åt den administrativa maktens godtycke att bestämma öfver församlings- och yttranderätten. Kom så till sist hans sorgliga ingripande i den von Qvantenska saken, der han i en oförklarlig förvillelse totalt glömde bort att han beklädde den högsta förtroende- plats svenska folkets representanter kunna gifva svensk man. Man har velat låta påskina, att han gjort detta i valet och qvalet, påverkad af sin redan då påtänkta utnämning till justitieråd. Vi tro icke detta, ty ett sådant motiv skulle vittna om karaktärslyte af betänkligaste art, utan tro fast heldre att han icke gjorde sakens innebörd rätt klar för sig, tog den litet lättvindigt, hoppades på von Qvantens god- modighet — hvilken senare dock icke glömde sin värdighet som publicist och hederlig man — och för öfrigt litade på Guds försyn. Denna vår åsigt synes oss hafva stöd der- uti, att hr Thomasson, enligt den juridiskt bildade artikel- författaren i Smålands Allehanda, icke lär ega något särdeles stort mått af juridisk erfarenhet. I alla händelser instämma vi med Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning, att »detta nya missgrepp, äfven om det såsom det förefaller, har be- gåtts af ren tj enst villighet och välmening, icke kunde undgå att göra hr Th:s ställning som justitieombudsman rätt obe- haglig för framtiden, och att det är ej att undra på, om tanken mognade hos honom att lemna den.» Nu några personalier. Först då något om stockholmarne, till försvar för dem. De arma stockholmspublicisterna, huru de än bära sig åt, är det rakt ogörligt för dem att vinna nåd inför en del af sina ärade kolleger i den upplysta landsorten. Vid 1884 och 86 års möten ondgjordes dessa herrar och icke alltid i i synnerligt höfviska ordalag öfver stockholmarnes talrikhet, och nu, då dessa jemförelsevis fåtaligt infunnit sig, känna sig samma herrar riktigt pikerade. Förnärmade i sin små- 639 stadsvärdighet utaf att icke någon af de dagliga hufvmdstads- redaktörerna deltogo i mötet, hvilket de mot all rimlighet och verklighet upptaga såsom ett afsigtligt förbiseende, hafva de icke annat sätt för att uttrycka sitt misshumör än att med oartigheter undfägna främst de stackars stockholmspubli- <;ister; som råkat infinna sig vid mötet och dernäst stock- holmspubliciteten i sin helhet. Sålunda upplyser den bety- dande tidningen »Göteborgs marknadsberättelser», att stock- holmarne voro såväl qvantitativt som qvalitativt obetydliga, och den hederliga »Borås tidning» skär alla öfver en kam såsom fribytare inom pressen samt yttrar sig särskildt om de qvinliga deltagarne med all den älskvärdhet och spiritualitet, hela den intelligens och frihet från bornerthet, som endast en gentleman från Borås kan utveckla och som står i så innerlig harmoni med den beundran för de »mästerliga brö- derna Hegelmanns produktioner och bröderna Schwarz pre- stationer» å Lorenzberg, hvaraf samma artikel genljuder. Och skånetidningen »Morgonbladet» meddelar helt öppen- hjertigt, att det »icke gjorde ett uteslutande godt intryck, då vid niotiden, sedan supén fortgått en stund, ett tjugotal stockholmspublicister anlände till Valand.» Det mindre goda intrycket uppstod väl deraf, att stockholmarne vid sin ankomst bröto den förut rådande stela och högtidliga tonen och åstadkommo litet sorl och lif i samqvämet, men härmed huru som helst, så bör sagda mindre goda intryck snart hafva förflyktat, ty stockholmarne försvunno inom en kort stund så godt som mangrant. Matfriska, som de voro efter ■en lång kanalfärd, begåfvo de sig till Lorenzberg såsom enda utväg att få litet mat och dryck till lifs. Vi skulle icke hafva omnämt detta, om det icke redan skett i en landsortstidning och om vi icke hade så stor anledning att lyckönska stockholmarne till detta steg. Ty hade de kom- mit något förr till den rikliga supén, hade det väl gått med dem som med en annan mötesdeltagare, hvilken, enligt Ne- rikes Allehanda, blifvit utsatt för »ett dumt och skanda- löst anfall i Göteborgsposten», för det han låtit matbitarna sig väl smaka på den fest, å hvilken Göteborgsposten var värd. Mest oblid i hågen mot de arma stockholmarne är dock hr Härje i Sydsvensken. Icke nog med att de stockhol- mare, hvilka bevistade göteborgsmötet, förklaras sakna all representativ betydelse — utan han begagnar äfven tillfället 640 att dugtigt lexa upp dem för deras dåliga representation vid Köbenhavnsutställningen. Det skadar aldrig att hafva höga fordringar på pressen och det gläder oss att Malmö- pressens sociala ställning är så god, att man såsom otill- fredsställande betecknar en representation, bestående — för att taga några namn i högen — af dr. A. V. Södergren, hr Hildur Sandström, Alvar Arvidson, redaktör E. Beckman^ ingeniör A. Seberg, professor E. V. Montan, skriftställarna G. Nordensvan och Karl Wåhlin, ing. A. V. Cronqvist och J. H. G. Fredholm, hr Kristian Winter-Hielm m. fl. Må- hända kunna meningarne vara något delade om dessa her- rars representativa egenskaper, låtom oss emellertid hoppas. F. Justitieombudsmannen Eskilander Thomasson. och trösta oss vid att landsortens press var bättre repre- senterad, Sydsvensken förmodligen af hr Härje. Men icke nog med sitt missbilligande af Köbenhavns representationen, förklarar hr Härje helt frankt, att stock- holmspressen »mest bidrager till pressens nedgång i allmän- hetens omdöme genom att i regeln anförtro de värf, som sätta publicisten i närmaste beröring med allmänheten, åt dertill i många fall allt annat än lämpligt folk.» Vet hr Härje, hvilka personer denna hårda dom närmast drabbar? Jo, det är hrr L. J. Enander, Edvin Ziedner, John Neander, 641 Sven Hedegärd, Tore Blanche, J. Sellman, K. Borg och Sven Cedersten. Alla dessa personer äro — och det om- dömet äro vi icke ensamma om —■ till karaktär, yrkesdug- lighet och yttre uppträdande förtjenta och i åtnjutande af såväl yrkesmäns som andra medborgares förtroende och aktning. Att några af dem därtill äro i mycket goda eko- nomiska omständigheter, så goda att de torde utgöra ide- alet för mången landsortsredaktör, minskar ju ej deras värde. Sådant der bör hr Häije taga reda på innan han en annan gång drager åstad och icke bör han vara så ond för att ett par stockholmsredaktörer uteblefvo från mötet, då det- samma ju icke hedrades med närvaron af en enda utaf de många malmöredaktörerna. Och må han som en förmildrande omständighet inrymma, att stockholmspublicisterna bland sig räkna så många framstående skåningar. Man kan dock icke undra mycket öfver landsortspres- sens i allmänhet ovänliga sinnelag mot stockholmarne, då en landsortstidning anför som ett bevis på denna press^ mycket stora framsteg i afseende på själfständigt och värde- fullt arbete, att »det har gått så långt, att tidningsmän i landsorten med en viss missaktning tala om stockholms- tidningarna!» Ja, utgör detta kvintessensen i landsortspres- sens själfständighet och värde, då kan man ju icke för- vånas öfver att talet i landsortstidningarna om deras stock» holmskolleger är sådant det är. Men vi tillåta oss hålla före, att landsortens press, som vi ingalunda ställa lågt,, skulle hafva större gagn och nytta af en vänlig och kam- ratlig täflan med hufvudstadens press, hvilken i sin helhet betraktad, trots alla fel, fortfarande går i spetsen för sven- ska pressens arbete i utvecklingens tjenst. Vi skola nu till sist endast bemöta talet om att stock- holmspublicisterna vid göteborgsmötet voro fribytare inom pressen, och upplysa dä, att af dessa stockholmare voro 6 redaktörer för veckotidningar, 7 referenter för de dagliga tidningarna, 9 andra fasta medarbetare, 1 föreståndare för telegrambyrån, 1 dito för Nya annonsbyrån, 2 landsorts- korrespondenter samt 5, hvilka arbeta i flera tidningar. Och nu till mötets personnager! Främst möter oss då ynglingen med de grånade loc- karne, 1840-talets magister, kongl. sekreterare, röde jakobin och samhällsomstörtare, det urbana språkets man, svenska presfeens farbroderliga rådgifvare och föresyn, politikern och 642 publicistveteranen, S. A. Hedlund. Hans personlighet och lifsgerning behöfver här ieke omordas. Vi vilja endast ut- tala vår förhoppning att den allvarliga sjukdom, hvaraf han nu är Qättrad och hvilkens första yttringar märktes redan under mötesdagarna och måhända förvärrades af de giftiga anfall, för hvilka han där från visst håll hänsynlöst utsat- tes, snart skall gifva vika för återvunnen helsa. Man har sagt, att hr H. numera icke i allo är framåtskridandets man. Måhända att så är, men visst är att i de fall, hvari hr H. nu är i delo med de radikala, nämligen i fråga om strids- sättets form och den religiösa känslans skydd, hyste och uttalade hr H. vid början af sin tidningsmannabana precis samma åsigter som han nu förfäktar. Ty det är det egendom- liga med hr H., att nästan alla af de många kultur- och samhälIsreformer, för hvilka han kämpat under sin långvariga offentliga verksamhet, dem har han stridit för alltifrån sitt första framträdande i det offentliga lifvet. Man skulle här- utaf kunna tro honom vara stationär, om det icke förhölle sig så. att dessa frågor äro desamma, hvilkas lösning den nu unga generationen af frisinnade har satt sig före som mål och lifsgerning. Efter hr J. A. Hedlund torde vi böra nämna hans namne och antaglige efterträdare i Handelstidningen, hans brorson Henrik Hedlund. Begåfvad med ett sympatiskt, Härdfritt yttre, egande redbar karaktär samt utrustad med gedigna kunskaper och icke ringa yrkesduglighet blir han «n värdig fullföljare af gamle Hedlunds verk, med måhända bättre förståelse af eller åtminstone större sympati för en •del nutida rörelser. Må han blott — om vi tillåtas vara litet farbroderliga — akta sig för en viss benägenhet för kammarfilosoferande ! Kommer så dr Karl Warburg, mångsidig estetiker, •språkkännare, forskare och kritiker, med många förtjenster både om vår äldre och nutida literatur. Därtill är han liflig politiker, måhända ibland alltför liflig, mycket duglig tid- ningsman, som skrifver en notis lika ledigt och gerna som «n ledare eller tvärtom, samt utrustad med ett kolossalt minne. Enligt »Saxon» är han Sveriges Georg Brandes, hvilket vi något betvifla, men däremot äro vi förvissade om att han i sinom tid blir professor vid Göteborgs uni- versitet, hvilket säkerligen icke skulle lyckas för Brandes. Eör öfrigt kan Warburg vara nöjd med att han är Karl 643 AVarburg, synnerligast som han ju, äfven detta efter Saxon, var mötets vackraste karl. Förenande en liten nätt för- mögenhet med godt lynne och mycken personlig älskvärd- het, utöfvade han vid mötet stor gästfrihet, och hans trefna tillställningar, stora som små, der hans intelligenta fru med så mycket behag förde spiran, räknas för visso af många mötesdeltagare såsom de angenämaste minnena från mötet. Känd i orten, hvilket härvidlag är hela Sverige och litet till, är Mauritz Rubenson, correspondent af the Go- thenburg Commercial med Shipping Journal, v. president of the Gothenb. House-owners Society, member af the Poor- board and Practical Shool Board, mannen med den utpräg- lade semitiska typen, de svajande rockskörtena, det högt- flygande, känslorika språket, den oöfverträffliga arrangerings- förmågan af oöfverträffliga middagar, samt med den säkra blicken och den varma medkänslan för allt som gagnar eller är gagnande och märkligt i vår lands industri, den stora såväl som den lilla. Det är icke få af våra uppfinnare el- ler tekniske yrkesmän, som har M. Rubenson att tacka för att deras alster blifvit af allmänheten uppmärksammade och — köpta. Man behöfver endast höra en auktoritet på detta område, ing. J. H. G. Fredholm, tala om M. Rubensons gerning i detta hänseende, för att inse hvad denne tidnings- man, ofta förbisedt och utan tack, verkat till de s. k. prak- tiske yrkesutöfvarnes gagn och nytta. Det kan nu vara tid att öfvergå till andre kollegan på platsen, värden på Valand, den ärade Göteborgsposten. Där möter oss främst, aras den som äras bör, chefen för Göteborgsposten, dr F. Åkerblom. Vi göra till våra egna, N. D. A:s ord att hans jovialiska, välfödda gestalt lifligt minner om äldre tiders studentgenerationer och tillägga till karaktäristikens fullföljande endast, att han väl är den sven- ske tidningsredaktör, som i närvarande stund — professor Montan får ursäkta — är den mest gouterade af H. M:t Konungen. Därnäst träffa vi den gamle flitige rimoteckna- ren och öfversvallande krönikören Axel Krook. Åldern har fårat anletet och gråsprängt skägget, men ögat och sinnet hafva samma eld och lif som fordom. Och gamle Krook håller för öfrigt på att som bäst blomstra upp igen uti sin medarbetare i Nya Förposten, hans lilla förtjusande fröken till dotter. Af Göteborgspostens män återstår att nämna k. hoffotografen hr Aron Jonasson, den outtröttlige witzaren, 644 skämtaren och vissângaren, hvilken mer än någon annan spred otvungen glädje under de festliga samqvämen och med sitt vänliga sinne tog vård om alla gästerna utan åt- skilnad och lät dem göra bekantskap med hvad Göteborg hade mest behagligt och angenämt att uppvisa. Särskildt stå stockholmarne i detta hänseende i stor förbindelse till honom och hans älskliga fru. Till göteborgarne hör numera — och må det båda par- terna väl bekomma — Jöns Rundbäcks forne goda vän och fotapall, den riksbekante, oförbrännelige O. Norén, lika klen till det yttre som förut, men ock lika seg och energisk till sin själ. Giftig som en etter spindel och alldeles oåtkomlig i sina af en ojämförlig talarekonst fullt beherrskade ora- toriska vändningar, minskade han sannerligen icke svedan för sina motståndare genom sitt beundransvärd t försmädliga grin. Synnerligt intressent var hans anförande ang. lagbe- stämmelserna om äganderätt till tidning. Man måste obe- tingadt erkänna den logiska skärpa och konsekvens, med hvilken han utvecklade att lagbuden härutinnan voro tydliga och tillräckliga, men man har ock rättighet att beklaga, att just hr N. — den varme försvararen af att allt står godt och väl till härvidlag — skall af ett oblidt öde städse och öfver- allt utsättas för så obehagligt trassel i denna väg. Och lämnom nu göteborgarne! Bland männen från den öfriga landsortens press drager onekligen den blide och själfulle skalden V. E. Oman, sven- ska pressens mest fint skurna penna, största uppmärksam- heten till sig. Vi nämde honom blid, oaktadt vi tro oss veta att han icke mycket älskar det omdömet och att han ofta lägger sitt anlete i buttrare veck än eljes och stärker sitt tal med kraftiga originaluttryck blott för att folk skall veta, att han icke är så synnerligt blid utaf sig. Men hans hjärtelag skimrar igenom alla hans handlingar och det är blidt, det kan nu icke hjälpas. Såsom förträffliga represen- tenter för den s. k. Nerikes Allehanda typen — med hvil- ken dr Oman så redaktör han än är för tidningen sanner- ligen icke har något gemensamt — närvoro vid mötet redak- törerna Ossian Jeurling, Gotlands Allehanda, och Otto Ser- rander, Norrlandsposten. Hr Jeurling är driftig, vaken och intelligent tidningsman, boktryckare och stadsfullmäktig, slag- färdig och med lika lätthet att uttrycka sig muntligt som skriftligt, samt därtill med sinne för decorum. Det sista 645 märkte vi nog utaf de smått ogillande blickar, hvilka hr -J. kastade på oss, då vi å Långedragsfesten icke nog upp- märksamt lyssnade på de långa talen. Men, bäste hr J., be- tänk blott: en charmant lunch å luftig, vinranksprydd ve- randa utåt solbelyst, glittrande Elfsborgsfjärd, hr Härje som spelande glad, behaglig sällskapsbroder — hvilket vi erkänna fast han varit elak mot stockholmarne— och så skalden, en ny Ganymedes med aldrig sinande förråd af skummande Roederer, och så våra förtjusande två bordskamrater, med behag i ge- stalt och later, tindrande ögon, leende mun och grop i kind! Ack, hr Jeurling, de långa talen skulle hafva fått hållit' på tills nu, vi hade icke hört dem, om de blott för- mått gifva lika varaktighet åt allt det öfriga, som stod i så behaglig motsats till de långa talen. Men vi glömma ju alldeles bort hr Serrander, hvilket icke går an, ty då springer han ifrån oss. Ty han var lika rörlig, smidig och liflig, lika fladdrande, pratande, smekande och tjusande flicke-älskvärd som hans platskollega, redak- tör Hedvall var bred, säker, korthuggen, jovialisk och skut- skepparartad. »Saxon», Norrlänningens redaktör J. Lind- ström, hade skurit sitt skägg och hår hyfsadt nog sedan sist, men var lika vattenhaltig, jargon-radikal och glad- lynt som någonsin. Och nämna vi nu den flärdfrie hr Axelsson från Norrköpings Tidningar, den korrekt engelskt stele, ståtlige hr Hoflund från Helsingborgs Dagblad, hr Hjalmar Pettersson, välmående och treflig redaktör för Baro- metern, allas vår vän »Puck» i Smålands Allehanda, den godmodige, fine och behaglige R. Björkman, samt hr Struve från Sundsvall, hvilkens nu af sjukdom något mattade, glän- sande vältalighet och egendomliga idealist-radikalism vi hafva i kärt minne från stockholmsmötet, så torde vi hafva för våra läsare efter förmåga presenterat de af landsortens tid- ningsmän, hvilka i ett eller annat afseende intogo de mera bemärkta platserna vid 10:de allmänna publicistmötet i Göteborg. Om stockholmarnes personligheter yttra vi oss icke. Vi äro för goda vänner för att vilja säga något elakt och ^tt bara skrifva artigheter lämpar sig icke för vår naturel. Gunnar Hœgersto/pe. Köpenhamnska kapplöpningar. Vid Köpenhamn hållas två slags kapplöpningar, till traf- sportens främjande fiere gånger om året och till den ädla häst- afvelns främjande en gång om året. Af dessa syften omfattas trafsportens befordrande icke med någon förkärlek af det finare publikum, och dess täflingar anses hvarken fashionabla eller roande. Det första derför, att som bekant det i hela verlden icke anses så fashionabelt att se en häst trafva som att se den springa i barrière, det andra derför, att det heller icke är roligt att alltid se samma hästar trafva, och på Köpenhamns trafbana trafva aldrig andra än de samma. Fastän det sålunda under årens lopp måste synas temligen afgjordt, hvilka af dessa outtröttliga djur som trafva bäst, komma likväl deras kuskar hvarenda gång i lufven på hvarandra om priset, privata nachspiel, som göra obe- hagligt intryck på församlingen, som väntar på sina Odds och vill hem. När dertill slutligen kommer, att trafvarnes égaré till största delen äro affärsmän och industriidkare, hvilka af sina kamrater i de särskilda näringsgrenarne till på köpet betraktas med hemlig afund och ovilja, såsom menniskor hvilka vilja göra sig vigtiga och höja sig öfver sitt stånd, då är det begripligt^ att ett mera fint bildadt och granntyckt publikum icke kan skänka traftäflingarna någon synnerlig bevågenhet och kredit, men i följd af sin uppfostran och sitt sociala omdöme måste ställa dem i kurs med jockeybiljard, käggelspel med premier och dylika mindre mon- dains förströelser. Annorlunda deremot med den ädla hästafveln, för den klap- pa alla bildade hjertan. Eremitagelöpningarna i juli månad äro den köpenhamnska sommarens allra finaste tilldragelse, de äro högsta chic, och deras /ashion är afgjord som en dogm. Vid denna eleganta förströelse infinner sig hofvet, stallstaten och diplo- materna i spetsen för den förnämsta societeten: rikets högadel och lägre nobless, de med rangrullan införlifvade financiererna, 647 de unga herrarnes verld, de små fröknarne från godsen och strand- veiens tennisspelande arfvingar på minst 200,000 —■ —---------------- Prägten förmiddagsgala, damerna ljusa öfverraskningar, her— rarne modererade och korrekta. Kring denna lysande skara,, som företrädesvis rör sig kring domaretribunen och den af hofvet. upptagna terrängen, finner man den köpenhamnska bourgeosien i varm och vördnadsfull beundran, andäktigt förvissad om att vara med i inbegreppet af high-life och att närvara vid en makalös- utveckling af aristokratisk lyx och prakt — och slingrande sig öfver det hela, ned öfver den böljande, gulgrå slätten under juli- himmelens glöd, kantad af vagnrader och åskådarnes trängsel, ligger banan, valplatsen, de ädla häst-aflarnes väg till ära och makt. För att riktigt taga sig ut vid detta strålande möte, är det emellertid icke tillräckligt att infinna sig på platsen i stel parad- drägt, det ligger lika mycken vigt på, huru man infunnit sig — frågan är att fara ut enligt sitt stånd och hem enligt sitt stånd. Fordringarna äro dock öfvervinneliga. Den köpenhamnska ekipage- lyxen är just icke bländande. Sammanlagdt fins det i hela staden fem, sex kompletta privata åkdon, resten fördunklar icke vanlig hyrkuskstil. När man alltså blott icke infinner sig i åkardroska,, är hedern räddad. Det finaste, när man icke har egen vagn, är att sitta två i ett af Jörgensens Viktoria-ekipager. Eftersom det emellertid är bekant, att Jörgensen blott har två sådana, som det är mycket svårt att erhålla, enär de vanligen förbehållas åt den notabla affärens mest räntegifvande kunder, är det förlåtligt, om man är tre i en landå från Bohn. Flere än tre i en hyrd landå bör man icke gerna vara; fyra är redan mindre fint, men det kan gå an på hemturen, man har inbjudit någon ledig bekant att åka med in till staden —, fem, en på kuskbocken, absolut simpelt. Har man deremot egen vagn, kan man, utan att väcka anstöt, gerna vara ett halft tjog, fyra barn hos kusken och sex. vuxna inuti. Sådana äro nu en gång de tysta reglerna, och dem gör man väl i att iakttaga, i fall man önskar uppträda distingu- erad. Har man slutligen icke lyckats komma öfver någon presen- tabel landå, eller är man ett sällskap som vill hålla tillsamman, kan man också komma i charabanc. Men man måste då också sörja för att det har utseende af att vara en Pick-wick, t. ex. genom att gifva hästarne kulörta sidenrosetter bakom öronen, hafva champagne med i vagnen och låta en af de deltagande- 648 lierrarne fungera som kusk. Förstår sig ifrågavarande herre på •att köra med fyra, kan det hela t. o. m. få en ganska elegant och egendomlig lyftning, påminnande om de engelska och franska ^nail-couches, fyrspända, egna omnibusar, der herrskapet, herrar och damer, sitta på taket och egaren styr, medan kusk och be- tjenter med korslagda armar åka inuti. Att infinna sig till häst ansågs i gamla dagar som fint, men svär nu för tiden helt och hållet emot all bon-ton. Också medför det den betänkliga omständigheten, att ens häst lätt in- tages af en obeskriflig äregirighet efter att mäta sig med löparne af yrket, så att man riskerar en ofrivillig täflan längs banans inre krets, mellan förskräckta åskådare, gensdarmer och polis. * * * Står man nu lycklig och dammig på den berömda sadel- platsen, gäller det att icke här försynda sig mot etiketten, utan fint afpassa sitt uppträdande efter den rådande tonen. Det kan genast anmärkas, att det icke fordras att man skall gifva sig min af sportsman, hästkännare eller öfver hufvud af att hysa stort intresse för löpningarna. Tvärtom, allt ådagaläggande häraf är inkonvenabelt. Men der äro andra regler att taga hänsyn till. Först och främst ingen ljudlig munterhet, intet i ögon fallande tillkännagifvande af att man har kommit för att roa sig, för att deltaga i en allmän muntration. Kapplöpningstonen är stel och tyst. När man ropat hurra för de kungliga, som i enlighet med furstlig höflighets sedvänja alltid, om man får tro referaten, an- komma precis kl. 4, bör man röra sig långsamt i solskenet med allvarsam och likgiltig uppsyn som till en promenadkonsert vid en brunnsort, eller anspråkslöst ställa sig i närheten af snöret och utan att sträcka ut hufvudet efter ryttarne föra ett dämpadt samtal. Man måste vidare vara i hög grad retiré, mycket för- sigtig med att närma sig andra än ens intima och jemlikar. Hän- vänder man sig till bekanta som äro finare än en sjelf anses det som påträngande, och till någon som står pä en lägre pinne såsom oförskämdt nedlåtande. På kapplöpningsdagen herskar en rangordning strängare än vid en hofbal, de olika klasserna gå omkring med till hälften fiendtliga miner och alla öfvertygade om att vara föremål för allmän uppmärksamhet och nervöst ängs- liga för att under den stela paraden komma i falsk dager eller skef ställning. Låt mobben vara ensam om att klappa och ropa och böja sig fram öfver snöret när hästarne susa in. Ett litet hurra 649 efter Hans Maj:t konungens hederspris är tillätligt, men det är hederspriset det gäller, den höge gifvaren; icke segervinnaren. Under det skandinaviska Derby går det an, kan till och med vara passande att röja en viss patriotisk rörelse. Danska hästar löpa här tillsammans med tyska och andra främmande. Rörelsen får dock icke härledas från utsigten att danskarne skulle triumfera, bland annat derför, att denna utsigt, enligt hvad erfarenheten visat, är allt för ringa till att kunna framkalla en rörelse, men af det allvarliga medvetandet om, att när utländska hästar för- mås att komma till Danmark och mäta sig med dess egna, så är detta, afsedt från de 6,000 kronor öfver hvilka kapplöpningen förfogar, ett tecken på den respekt Danmark, trots sin litenhet, åtnjuter i utlandet och en betydelsefull länk i Danmarks berätti- gande som modern civiliserad stat. Derbyn afslutar den strängt högtidliga delen af festen. Det börjar liksom lossas på stelheten, det visar sig tecken till godt humör, hinderridterna äro förestående och man har under mellan- tiden intagit förfriskningar. Grupperna sprida sig. Några stryka åstad ned mot hindren, andra med kikare bestiga utsigtstaket. Kring totalisatoren blir det trängsel, nu är der chance. Hurdle och diken kunna gifva ansenliga odds. Skall man hålla på Lörup, Tesdorph eller Castenskiold? Kanske en insats på hvardera! Eller välja en obekant liten löjtnant från provinsen, som ingen tänker på, och derpå, ifall det blir han, inkassera en brådskande vinst 1 Luftslott! Förnuftigast att hålla sig till ett par af favo- riterna, riskera sina 10 kr. st., få 20 igen. Det spelas anspråks- löst på den köpenhamnska twf. Ingen förmögenhet roffas eller skapas, man är mycket belåten med att, som det heter, vinna till sin middag. Officerarne skola rida. Alla ansigten klarna upp. Koketta damskepnader framtona rundtomkring på vagnsätena med para- sollen sänkt bakåt och sköldpaddlorgnetten för ögat. Hvem kan motstå uniformen, de ungdomliga gestalterna, de präktiga krea- turen ! Detta tar sig dock annorlunda ut, än de tillskrynklade joc- keyerna på de magra, långbenta kapplöparne. Husarerna äro de finaste, men dragonerna äro mera populära. En mörk artillerist dyker fram ibland allt det blå. Hans röda reverer taga sig för- träffligt ut på skimmelns grå flanker. Nu, rätt i ledet och så marche, marche — skaran brusar åstad, hopen vänder sig och följer den bort öfver slätten. Ett par är före, resten följer efter i flock. Hopp, hopp går det öfver hindren så ackurat som på en manege. Der rullade en omkull, uppe igen som en blixt och Ur Dagens Krönika. IX. 6-7. 43 650 efter de andra. Nu blott öfver kullen, sä äro de framme. Är det en husar eller en dragon? Der är han, der är han, det är en husar. Han har tappat mössan. Han vänder hufvudet hvarje ögonblick. Dragonen är alldeles i hälarne pä honom, han tycks rida en kraftigare häst — — pass nu pä, han tar lofven, dragonen, dragonen — Hurra! — — — - Alla äro upprymda, en och hvar har ett ögonblick känt spänningens upplifvande rysning. Man häller på att komma i stämning just som allt är förbi. I samlad svärm och tyst träng- sel myllra vagnar och fotgängare bort och rifva upp dammet i qväfvande moln. Sänder himlen i detta ögonblick en skur, får scenen egendomlighet och lif. Eremitagets hvitaktiga rococco- sidennät mot den . blåsvarta himlen, det böljande tåget af tusen utspända paraplyer, hvaröfver landåerna höja sig, hejdade midt i förvirringen för att få kuren upp, medan aristokratiens herrar långsamt köra genom hvimlet, tillbakalutade — grå och gula regnrockar, som i färgen precis stämma med de solbrända ansig- tena och de blonda mustacherna. Hem åt Strandveien dånar och rasslar så i kapp med ång- spårvagnen det långa tåget, som spirituela referenter nästa dag i tidningarna kalla den köpenhamnska retour de Longehamps. Och vid middagsborden i Tivolis restauranter sitta efter hem- komsten unga, icke mindre spirituela köpenhamnare och tala om och tänka på huru Köpenhamn dock mer och mer närmar sig till att likna Paris. Väl måste det medgifvas att ännu saknas Eiffel- tornet, men med stolthet påminner man sig Tuborgflaskan, som reste sig redan i fjor. Och nu kapplöpningarna---------------. Det berättas, att en medlem af den yngsta adeln, som nyss kommit från utlandet, bestämdt förklarat i år på kapplöpningsbalen, att han ämnar införa den röda fracken. Kom så och säg, att icke Köpenhamn följer modet. Den röda herrbaldrägten, är icke det helt och hållet Paris? Gusta/' Esmann. Johan Nybom oeh »skalde- konungen». Ett minne från skoltiden i Wexiö. Af K K-n. Det var i slutet af sångens, svärmeriets, den nyvaknade lefnadsglädjens månad, den ljufva maj år 1853. I Nya Wexiö- bladet lästes ungefär samtidigt tvänne annonser, som båda erin- rade om, att alla, som kunna sjunga eller tro sig ega sångens gåfva, känna behof af att brista ut i toner. Den ena af dem hade sin plats under rubriken: »Till salu finnes», och hade att förmäla, att i bokhandeln nyligen utkommit ett arbete af J. E. Ahlstrand, benämdt: »De sköna blommorna och den andeliga striden i Sverige år 1849—1852». Det var ingenting mer och ingenting mindre än det odöd- liga opus, hvarmed den sedan så beryktade »skaldekonungen» debuterade inom den svenska skönliteraturen. Författaren var en i det lilla Wexiö väl bekant personlighet, ofta anlitad af många bland dess invånare i sin egenskap af bar- berare och liktornsoperatör — yrken, som gåfvo honom hans anständiga bergning, ja, som det sades, litet derutöfver, helst han egde förmånen att i dem icke på platsen hafva några kon- kurrenter. Men få voro de, som hittills anat, att den goda mannen derjemte i tysthet egnade ' sånggudinnorna sin dyrkan. Upptäckten deraf väckte derför allmän öfverraskning — en känsla, som öfvergick till förvåning, om än icke af det glada eller stolta slaget, då man med närmare bekantskap med hans förstlings- arbete fann, att Värends gamla hufvudstad egde inom sina mu- rar en rimmare, som med sin pennas alster ådagalade, att en Haqvin Bagers och Mathias Bjuggs skaldeutgjutelser icke dock voro så helt och hållet Mhärmliga mästerstycken i det alldeles 652 rasande», för att begagna Thorilds af Leopold koncentrerade uttryck *. Till denna känsla sällade sig hos skalden-barberarens tal- rika kunder en viss förargelse, dâ de förnummo, att han fast beslutat att för alltid nedlägga rakknifven för att uteslutande tumla om på Pegasen. Detta i sammanhang med den ena annonsen. Nu till den andra. Denna lydde sålunda: »Lördagen den 4 nästkommande juni gifver undertecknad med benäget biträde af Sångföreningen en DECLAMATORISK SOIREE i härvarande Rådhus-Salong. Närmare genom program. Johan Nybom.» Äfven det lilla Wexiö skulle alltså få den lyckan att bilda en af hållplatserna på den vidt utsträckta sångarfärd, Niagaras skald den tiden företog och hvarunder han sällan underlät att stränga sin lyra till besjungande af hvarje ort, som han gästade för att derstädes gifva deklamatoriska soaréer **. Liksom öfver- allt egde Nybom äfven i Wexiö många vänner och beundrare, icke få af honom personligen kända. De älskade, dessa vänner och beundrare, varmt och lifligt, hans lyras toner, och nagelforo icke strängt med dem, äfven när de skorrade och voro blottade på äkta skaldegåfva. Nyboms ofta braskande svulstighet och uppstyltade patos väckte på den tiden i allmänhet ganska ringa anstöt. Detta ut- visar utan tvifvel brist på kritisk förmåga, men det får å andra * I literaturhistoriskt intresse bör nämligen anmärkas, att Thorild aldrig fält detta uttryck, som så otaliga gånger citerats i hans namn. Förhållandet erinrar om Ehrensvärds »Norden en tung nation, full af hetsigheter», hvilket ideligen anföres i ordalagen: Svenskarne en trög nation etc., ehuru E. dermed menat folken norr om Alperna. Äfven hans oöfverträffliga »Kolonner, hvad gör ni?» förekommer vanligen i den urvattnade formen: »Kolonner, hvad gören I här?» Det Thorildska uttrycket är i parodiskt syfte ännu mera godtyck- ligt förändradt af Leopold, i det ett längre resonnemang af T. blifvit skickligt koncentrerad! till denna löjliga paradox. Red:s anm. ** Äfven i Wexiö upptog soaréprogrammet främst en helsning till denna stad. Det är författaren af denna uppsats obekant, om den samma någonsin varit tryckt, men säkert är att den icke återfinnes vare sig i sista upplagan af Nyboms »Samlade dikter» eller i den särskildt utgifna skriften »Minnen från en sångarfärd genom Sverige». Programmet upp- tog äfven, såsom naturligt var, »Sång öfver Tegnér» samt dessutom bland annat den erotiska dikten »Främlingen i Peru» äfvensom »Niagara» med Herman Sätherbergs svar och Nyboms tack och återsvar. 653 sidan icke glömmas, att man ännu lefde i den tegnérska efter- klangstiden och att man med glädje i Nyboms sångmö igenkände ett barn af den tegnérska anden, till hvilken det ju hörde att älska en prunkande bildrikedom, som det den tiden knapt föll någon in att någonstädes finna öfverlastad, äfvensom en af högsta välljud kännetecknad form, som betraktades såsom en oeftergiflig fordran äfven hos skalder, som, i saknad af Tegnérs snille, icke förstodo att dermed para klarhet och djup i tanken. Så slog då Nyboms lyrik i allmänhet mäktigt an, och skulle den icke göra det måhända mer än annorstädes i Wexiö, der för ännu jemförelsevis få år sedan grafkullen uppkastats öfver Frithiofsskaldens stoft och der hans verksamhet och hela person ännu lefde i friskt minne? Helt visst. Åtgången på biljetter till soarén var också synnerligt liflig, trots det för den tidens för- hållanden temligen höga priset, 1 Rdr Rgs, och på soarédagen var Nybom, då nyss anländ till staden, i ett förträffligt lynne och beredde sig med ömsorg för sitt uppträdande, äfven hvad hans yttre menniska angick. Dertill hörde äfven att varda qvitt ett till att temligen gammalt stubbskägg, som missprydde hans haka. »Jag söker en Figaro i ert älskvärda Sevilla», sade han en på gatan mötande vän, »hvar skall jag finna honom?» Svaret vardt en axelryckning, åtföljd af den upplysningen, Wexiö liksom de flesta välbestälda småstäder ända till för kort tid sedan varit nog lycklig att ega en skäggskrapare, men att denne nu för alltid utbytt rakfatet mot lyran, korteligen de- buterat som skald, oh, ja, gjorde anspråk på att helsas som skaldekonung. »Oho!» utropade Nybom. »En broder i Apollo alltså. Då är jag räddad. Han skall icke kunna vägra att för min skull för en enda gång återgå till prosan och rakknifven. Gif mig mannens adress!» Och Nybom var räddad. Anländ till Ahlstrands bostad rönte han föga svårighet att öfvertala denne till att bevisa ho- nom den tjenst, hvaraf han för tillfället var i största behof. Och ännu mer, skaldekonungen vägrade bestämdt att mottaga någon ersättning for sitt besvär. »Aldrig en skillings betalning af en embetsbroder», förklarade han. Och strax derefter utropade han inspirerad: »Skalderna känna hvarandra», gick fram till ett bord, hvarpå lågo en mängd häften i ljusröda omslag, öppnade ett af dem och började upp- läsa inledningssången till »De sköna blommorna»: 654 »Tack himlars Gud och kungars konung, Allsmäktig, nådig, mild och stor, Som gaf oss kraft, söt mer än honung Från sköna himlen der Du bor. Då hjelp i striden,, kraft i segren Och sköna lagrar i vår verld De sköna blommor som vi eger Är ock till dig en tacksam gärd. Från Sinai, der utgick ljuset ; Vi fick en blomma, härlig, skön: Då bygdes ofvan fordna gruset Hvad som . , . .» Men här afbröts deklamatören af Nybom, som under ljud- ligt skratt förklarade det upplästa utmärkt vackert men att han deraf icke begrep ett ord. Gravitetiskt trädde Ahlstrand fram till sin nyrakade Apollo- broder, lade handen på hans skuldra och sade mildt småleende med vemodig röst: »Herr Nybom, icke för min skull men för er egen låt aldrig någon menniska ana denna brist i er för- ståndsbegåfning. » Och härmed skildes de båda skalderna. Om Nybom följde det gifna rådet och sålunda räddade sitt snillerykte, förmäler icke historien. Dikter oeh bilder af Karl Wetterhoff. ~M.ed författarens porträtt, samt lefnadsteckning af Birger Schöldström. Shlm 1889. Alb. Bonniers förl. Pris: 2: 25. De som begynt sin bildningsbana i margarinförbudets och munkorgsiagens tidehvarf kunna knappast göra sig en föreställ- ning om de dagar, då den svenske bonden och den svenske bor- garen gingo sida vid sida på framåtskridandets bana; då repre- sentationsreformen närmade alla svenskar till hvarandra, och fri- handelspolitiken närmade de europeiska folken till hvarandra; då man här i Sverige, nu förbehållet endast »åt svenskarne», hade hjerta äfven för de andra folken: för Italien, för Polen, för Sveriges gamla »sköld», Finland. I hvilken svensk tidning finner man nu någon korrespondens från Finland? Hvem i våra dagars Sverige bekymrar sig om »Polens affärer». Likväl hände detta ännu i går, kan man säga, ty längre bort ligga ju icke åren 1853—1872. De höra till de personliga minnena för de äldre ibland oss, och de äro en »saga blott» för den yngre generation som blickar upp till hrr af Buren och Liss Larson. Ett eko från »de sköna dagarne i Aranjuez» klingar ur de Dikter och bilder af Karl Wetterhoff, som i dessa dagar utskic- kats i bokhandeln, samlade och ordnade af Birger Schöldströms i sådant värf välkända, konsterfarna och flitiga hand. Karl Wetterhoff var en af de unga finnar — en annan var Adolf Erik Nordenskiöld, numera riddare af K. ryska S:t Wladimirs- ordens andra klass, med hvilken dekoration han nyss sågs prydd på franska revolutionsfesten — hvilka följderna af Krimkriget förde från Finland, der plötsligen stugan blifvit dem för trång, öfver till Sverige, och hvilka tillsammans med två äldre i Sverige bosatta finnar bildade den på sin tid omskrifna finska emigrationen. Hrr af Buréns och Liss Larsons beundrare må dock icke tro, att de i Wetterhoffs dikter och bilder mötas af idel politiska sånger och uppsatser från 1850- och 1860-talen, hvilka måhända 656 kunde störa dem i den stilla ro, under hvilken de nu afvakta att riksdagens tillmötesgående i teaterfrågan skall af Kongl. Maj:t vedergällas i margarinfrågan. Knappast förekommer i den af hr Schöldström föranstaltade samlingen en enda liten bit af politiskt innehåll, om man undantager företalet, som hr S. sjelf författat i den behagfulla och sympatiska ton, som är honom egen. Wet- terhoffs dikter utgöras för det mesta af intagande stämnings- bilder, ur hvilka talar en nästan barnafrom känsla i förening med en intelligent reflexion, den förra rådande i hans finsk- svenska sånger, den senare i hans poetiska minnen från Italien. Hans bilder, karaktärsteckningar öfver en August Blanche, en Victor Rydberg, en Gunnar Wennerberg m. fl. utgöra spirituela utkast, hvilkas träffande uppfattning och briljanta stil tätia om att fängsla uppmärksamheten. Af Wetterhoffs många politiska och konstkritiska uppsatser har, såsom naturligt är, knappast något kunnat medtagas. Skrifna i dagar, som nu äro flydda, ha de med dem »lagts till handlingarna». Publicisten verkar, i likhet med den reproducerande konstnären, omedelbart för stunden, för ögonblicket, dock med den skilnaden att han, i motsats till den senare, sjelf bryter sitt material ur tidsmedvetandets schakter. Båda tillhöra de kulturhistorien, hvars riktning publicisten äfven ofta bestämmer. Wetterhoffs plats der, i Finland och i Sverige, augifves pietetsfullt i den lefnadsteckning, hvarmed hr Schöldström ledsagat hans vackra dikter och bilder. n. Något ur »Tusen oeh en natt» i Stockholm. få konung Oskar II: s historia en gång kommer att skrifoas, skall orientalistkongressen i Stockholm säker- ligen icke bli förgäten, i yttre glans och inre halt mätande sig med, om icke öfeerträffande det mesta af allt hvaråt denne monark skänkt sitt tungt vägande protektorat. Och närmast intill konungen skall då skönjas bilden af det, om vi så få uttrycka oss, svenska främlingspar, till hvars oför- vanskliga åra må sägas att grefve Landberg förvärfvat sig kosmopolitens medborgarrätt i de lärdas samhälle, medan gref- vinnan gläder sig åt den nordiska nationalitet hon genom sin förening förvärfvat. Det är derför en lika vacker som berättigad hyllning åt vetenskapen och behagen, då Hans Majestät med sin och tronföljarens höga närvaro täckes gifva glans åt denna inom våra landamären lika sällsynta som på vetenskapliga celebriteter rika fest, för hvilken vi i det följande skola något närmare redogöra. De illustrerade svenska veckotidningarna ha redan inne- hållit porträtt af kongressens mångförfarne generalsekreterare. För vår del skatta vi oss lyckliga att kunna med vederbörlig tillåtelse meddela de charmanta dragen af grefvinnan Land- berg, som bland sina fäderneanors förpligtelser räknar äfven den storartade gästfrihet, hon tillsammans med sin make ut- öfvar mot den lärda verld, som i dessa dagar stämt möte vid Målarens stränder. Grefvinnan Gabriele Landberg är näm- ligen dotter till Geheimerädet Friedrich von Hallberger i Stutt- gart (död 1880), hvilken genom lyckade förlagsspekulationer — bland hvilka den vidt spridda tidskriften »Ueber Land und Meer» särskildt må hågkommas — ökade en fäderneärfd furstlig förmögenhet, på samma gång som han väsentligen bi- drog till ära och framgång för den vittra och lärda författare- krets, som bland sig räknat en Hackländer, en Georg Ebers m.ß. Den sistnämnde, äfven i vårt land så populäre arkeologen- romanförfattaren gaf eget nog anledningen till bekantskapen mellan den nordiske forskaren och arfvingen till det präktiga slottet Tutzing vid den romantiska Starnberg ersjön, der kung Ludvig af Bayern sökte och fann döden i vågorna. Efter det nämligen Carlo Landberg idkat orientaliska språkstudier under Ebers samt stod i begrepp att företaga en resa till det inre af Arabien, fick han af sin lärare anhållan om introduktionsbref till Österlandet åt fröken von Hallberger, som äfven ämnade sig dit. Huru denna inledning till bekantskap genom ganska egendomliga och romantiska händelser omsider medförde bröllop på slottet Tutzing, hösten 1884, samt weddingtrip till Nubien tillhör icke offentligheten. I stället skola vi yttra några ord om den orientaliska fest i Stockholm, som går af stapeln unge- fär samtidigt med att dessa rader lemna pressen. Med en något väl liflig fantasi hafva hufvudstadskorre- spondenter haft åtskilligt att förråda om anordningarna på Grand Hôtel den 3 sept., i det man berättat t. ex. att riktiga nubiska danser skor skulle vara införskrifna från ort och ställe, under det de i verkligheten ej haft längre väg att tillrygga- lägga, än tvärs öfver Karl XH:s torg! Emellertid är det ju vackert så, att gården mellan Grand Hôtel och f. d. Bolin- derska huset blifvit af arkitekten Lilljekvist inredd till ett egyptiskt landskap med palmer, att slafvar i österländska drägter bestrida serveringen, att bayaderer dansa och öster- ländska melodier klinga medan — till kronan på allt — österländska vetenskapen och poesien bekransa kung Oskars kolossala staty, inbäddad i palmer i stora salen på Grand Hôtel.