Amanda Lindner i -»Jungfrun af Orleans».

Meiningarne.

(Bref till »Dagens Krönika».)

Köpenhamn den 13/s 89.

Det artade sig icke bra för Meiningarne i Köpenhamn.
Det fans — till att börja med — ett parti, som förklarade
det såsom opatriotiskt att se dem på tiljan. Hvarför? Der-
för att Meiningarne äro tyskar och derför att Danmark 1864
besegrades af Tyskland. Konseqvent borde således också
danska patrioter hålla sig borta från både svenska och en-
gelska teaterpjeser.

Emellertid var den storpolitiska agitationen mot de tyska
skådespelarne mindre betydelsefull. Värre var, att himlen
allierade sig med chauvinisterna och sände ned öfver Köpen-
hamn en sol så brännande, att vi icke under våren på

Ur Dagens Krönika. IX. 5.	28
418

många Herrans år sett dess make, en lugn, oföränderlig röt-
månadshetta i maj månad. Boken, som slog ut samma dag
Meiningarne gåfvo sin första föreställning, bief en oväntad
och farlig konkurrent.

Likväl ha de i detta nu segrat. De ha under de tre
sista aftnarne spelat Jungfrun af Orleans för fulla hus.

Grunden till denna verkligt stora triumf är, att de
komma såsom förkunnare af en ny religion inom konsten.
De äro fanatiska missionärer och de åstadkomma strid och
tvedrägt. Antingen väcka de förargelse eller hänförelse —
de lemna ingen likgiltig. Deras förtjenster och brister äro
i samma grad i ögon fallande, deras princip är klar, deras
vilja genomförd med en beundransvärd energi. Det är tota-
litets- och gemensamhets-verkningen, Meiningarne eftersträfva.
Först i det afseendet, att de anse iscensättningen lika så
vigtig som utförandet och vidare på det sättet, att de i ut-
förandet lägga mera vigt på samspelet än på de särskilda
prestationerna.

Klart är, att vid en sådan teater blifver instruktören i
framstående grad hufvudpersonen. Af skådespelaren fordras
först och främst disciplin. Naturligtvis skadar det icke, om
de äro dugliga konstnärer, men hellre må de vara lydiga
medelmåttor, än kraftiga och egensinniga genier. Hos Mei-
ningarne äro alla soldater och blott en — instruktören —
är officer.

Detta är skälet, att bland Meiningarne icke finnes någon
af de stora stjernorna. Ty de stora och berömda konst-
närerna hvarken kunna eller vilja böja sig så kraftlösa un-
der en annans bestämmande ord, så militäriskt stå i ledet
tillsamman med gemene man. Inträffade det alltså att inom
Meiningarnes trupp ett sådant geni uppdyker som på sin tid
Josef Kainz, så deserterar han hastigt till en annan teater,
der hans ljus kan få stråla så dominerande som möjligt.

Öfverallt der Meiningarne draga fram, skola de påträffa
en kritik som förargar sig och öfverlägset förklarar: de äro
dåliga aktörer. Intet kan vara mera osant. Obestridligt är
att man blott sällan i deras framställningar får se mäster-
ligare prestationer; till ersättning är intet helt och hållet
misslyckadt. En statistroll spelas med samma omsorg som
en hufvudroll, och äfven truppens förnämsta krafter måste
göra tjenst som statister. Derigenom uppnås ett samspel,
419

som är så fulländadt, att man icke har rättighet att tala
om ett dåligt utförande.

Och detta samspel stödjes vidare af en iscensättning,
som är höjd öfver allt beröm. Här i Köpenhamn ha vi
åtminstone aldrig sett något på långt när så utmärkt och
säkert skall äfven Stockholm känna sig imponeradt. När
Meiningarne spela Julius Cæsar eller Wallenstein eller Jung-
frun af Orléans, så trolla de fram ur grafven de gamla ti-
derna, der allt är äkta eller trogna kopior i möbler, vapen,
husgeråd, dörrar, tapeter, fönster. Först i dessa omgifningar
blifva de historiska gestalterna lefvande, här få deras hand-
lingar relief, deras ord sin rätta färg. Denna utstyrselns
konst är icke andelös, icke tom ögonfägnad och gyckel.
Nej tvärtom. Den skapar poesi och stämning, den förklarar
och gör illusion, den förtrollar och hänrycker.

Meiningarnes konst är socialistisk i motsats till hvad
vi vanligen få se på teatern och som är i hög grad indi-
vidualistiskt. Hos Meiningarne måste de enskilda, som alla
stå på samma nivå, underordna sig det helas intresse. Sa-
ken gäller att skapa en hel och samlad bild, en bild, hos
hvilken icke fins vank eller lyte, men der hvarje penseldrag
är sådant det skall vara. Hur välgörande är det ej att se
så disciplinerade föreställningar! Kanske man i Stockholm
är van vid bättre *, men i Köpenhamn känner man nästan
icke till en riktigt omsorgsfullt inöfvad föreställning. Nog
få vi ofta se ett godt eller till och med utmärkt teatraliskt
utförande af enstaka skådespelare, men samverkan mellan
de uppträdande känner man mycket litet till. Hvar och en
tänker på sitt, på att göra lycka för sig, taga applåder för
sig. Och i alla fall, hur litet omsorg är icke nedlagd på
den individuella prestationen, ty våra stora skådespelare
tänka sina roller, de finna under sin värdighet att lära sig
dem. Hvartill skulle man använda sufflören om skådespe-
larne kunde sina roller? Hos Meiningarne höres sufflören
aldrig, lika litet som det inträffar, att någon kommer in en

* På intet sätt! Disciplin är just hvad som felas vid våra scener.

Red.
420

sekund vare sig för sent eller för tidigt. Här är allt solidt
och färdigt.

Skada blott att sättet hvarpå de spela är så antiqveradt.
De deklamera sjungande och svulstigt, vibrerande på alla
storslagna ord. Men de gå på med dödsförakt, det faller
sig skenbart naturligt för dem att stulta omkring på kotur-
nen och man tycker till slut att melodien icke klingar så
falskt, derför att den sjunges på samma sätt af alla.

Geheime-hofrådet Ludwig Chronegk.

De ha tills dato i Köpenhamn gifvit Julius Cæsar,
Wallensteins läyer och Piccolomini (uppförda på en och
samma afton), Wallensteins död och Jungfrun af Orléans.

Hvar och en af dessa fyra föreställningar har företett
mirakel af iscensättning och utstyrsel.

I Julius Cæsar beundrade man de brokiga romerska gat-
lifscenerna, den ypperliga dekorationen af Capitolium med
Pompejus’ kolossala staty i bakgrunden. Oförgätligast äro
likväl scenerna efter Cæsars mord, då Brutus och Marcus
Antonius lala till folket. Såsom larmet af folkmassan här
böljade och steg, såsom hvar enskild af de 150 statisterna
här agerade med — högre når icke iscensättningens konst i
illusorisk efterlikning af verkligheten. ^^aUenstcins läger
och Piccolomini ha hittills varit den enda ledsamma före-

Olga Otlo-Loren» i »Jungfrun af Orleans».

ställningen. Emellertid utvecklades der i bankettakten en
stor prakt med gamla silfverkannor och kristaller, med röda
sammetsklädda pager och det allra vackraste duktyg.

Ovilkorligt mera stilfull var iscensättningen i Wallen-
steins död. Man glömde att det var en teaterscen, som var
arrangerad, ty det var intet teatermessigt här. När en dörr
422

smäldes i, så ljöd det doft och tungt, så att man förstod,
att det verkligen var en solid ekdörr. Ljuset föll genom
riktiga kulörta rutor, på väggen hängde de allra vackraste
gobeliner och hvarje stol, hvarje bord var en skatt. Och
hvilka drägter och rustningar! När styckets tre damer stodo
sida vid sida fylde de hela scenen med sina styfkjortlar
och puffar. Och då kyrassiererna led på led stormade
fram i sina rasslande harnesk, mörka och blanka, vilda
och blodtörstiga — då gick det en hänförelsens rysning ge-
nom hela publiken. Jungfrun af Orléans har gjort mest
lycka, antagligen emedan det är det mest bekanta af hittills
gifna stycken. Glanspunkten här är konungaprocessionen
med riddare och prelater, krigare och sjungande klerker,
sköna damer och pager. Tåget syntes oändligt, och likväl
var scenen fyld af en myllrande massa åskådare.

*

Meiningarne ha segrat trots sommarvärmen och chau-
vinisterna, ty de medförde något nytt. Något nytt, som var
så fanatiskt och mäktigt, att det under alla förhållanden
måste väcka intresse och framkalla diskussion. De ha vunnit
sympati, de ha blifvit förstådda och erkända af somliga, de ha
blifvit hånade som förargelseväckande gycklare af andra.

Man kan diskutera, huruvida Meiningarnes princip är
den riktiga. Ett är visst. De ha nått utomordentliga resul-
tat på sin väg, och blott dumhufvuden våga bespotta så en-
tusiastiska sträfvanden, så storslaget arbete.

P. Nansen.
Under munlåssystemet.

Prolog till en svensk Geffken-historia.

Bibliotekarien E. v. Qvanten, hvilken, som hvar man
vet, är synnerligen väl initierad med de förhållanden, som
stodo i samband med Karl XV:s unionsförslag, sade sig en
dag vid vårt sammanträffande hafva för afsigt att i »Dagens
Krönika» publicera några synnerligen intressanta aktstycken
från denna period. Naturligtvis mottogo vi detta anbud
med ett hjertligt tack. Saken var ju af onekligt intresse,
icke minst nu, och herr v. Qvanten rätte mannen att i den
riktigaste dager framställa personer och förhållanden från det
skiftesrika och för vår grannstat Danmark ödesdigra år
1864.

Vi trodde allting klart, då »det vidunderliga inträffade».
Detta »vidunderliga» lemnar nu hr Qvanten sjelf närmare
besked om i följande dramatiska skildring, som helt sä-
kert icke endast af hela pressen, utan af hela den fri-
sinnade svenska allmänheten skall mottagas med spänd
uppmärksamhet. Vi för vår del skola icke underlåta att
till herr v. Qvantens framställning foga en den skarpaste
protest mot detta djerfva försök att i Sverige införa den
hemliga censuren.

Och härmed låta vi hr v. Qvanten relatera fakta.

Den 6 maj fick hr v. Qvanten besök af danska lega-
tionssekreteraren grefve Schulin. »Man» hade berättat honom
att Q. ämnade utgifva en redogörelse för det skandinaviska
unionsförslag, som 1864 blef å bane bragt, och han tillät sig
i anledning deraf fråga om detta vore sant.

— Ja, svarade Q., — och jag har redan lemnat manu-
skriptet till utgifvaren af »Dagens Krönika», i hvilken tid
424

skrift min uppsats kommer att inflyta. Men af hvad skäl
framställes denna fråga?

— Jo, danska regeringen befarar, att publikationen inne-
hölle något, som kunde kompromettera Danmarks ställning
till Tyskland eller ock en eller annan person i Danmark.

Q.: Hvad det första vidkommer, kunna danska rege-
ringen och legationen vara fullkomligt trygga. Någonting
som komprometterar Danmark gent emot Tyskland före-
kommer i min uppsats absolut icke. Jag är en så god vän
till Danmark, att jag blefve den siste som ville föranleda
några ledsamheter. Hvad det senare beträffar, är det lika
litet fallet. Det torde visserligen förekomma omdömen, som
ej äro alldeles behagliga för dem det gäller. Men sådant
måste ju hvarje politisk person, till och med en konung,
underkasta sig. Men, att kompromettera eller skandalisera
någon, ligger långt ifrån mina afsigter. Allt, som kunde
göra detta, har jag sorgfälligt uteslutit ur min framställning.
Enda afsigten med min publikation är den att framställa
ifrågavarande sak och den andel jag har deri i deras sanna
ljus. När en så obetydlig person som jag är död, skall
måhända ingen annan befatta sig dermed för min räkning.

8. med någon förlägenhet: Skulle det vara möjligt att
ni godhetsfullt tilläte oss genomse er uppsats innan den of-
fentliggöres?

Q.: Jag skall tillåta mig erinra, att man ej i Sverige
har någon preventiv censur, och att man ej här kan på
förhand lägga några hinder i vägen för trycksaker.

8. med ytterst förbindliga och älskvärda axelryckningar:
Ja, ja, utan tvifvel, jag vet det. Jag vädjar också endast
till er godhet, er utomordentliga godhet, för hvilken vi skulle
bli er ytterst förbundna.

Ç..- Nåväl, för att lugna er och bevisa, huru lojala
mina afsigter äro, skall ni på förhand få se en del, näm-
ligen båda konungarnes, konseljpresidenten Monrads och
inrikesministern Carlsens bref, som väl ha särskildt intresse
för eder regering. Ni skall då genast finna, att Konung
Kristians vänskapsfulla bref till kung Karl ingalunda kom-
prometterar hvarken honom eller Danmark. Tvärtom.

8.: Åtföljes eder redogörelse äfven af annan korre-
spondens?	•

Q.Ja.

8.: Och går den längre än till 1864?
425

Q.: Javäl. Den går ända till 1870. Jag märker, hr
grefve, att ni är mycket väl underrättad, och jag lyckönskar
den danska legationen till att ha så påpassliga kunskapare.

S. med ett smickradt och belåtet småleende: Och när
få vi del af brefven?

Q.: Jag skall rådgöra med utgifvaren af »Dagens Krö-
nika», och, om han för sin del ej har någonting déremot,
visa er brefven i korrektur.

Grefve Schulin gör en ful min vid ordet korrektur, och
tar afsked.

Den 14 maj, alltså samma dag som det svenska mun-
korgsförslaget debatterades på riksdagen, infann sig hr v.
Q. med korrekturet på lickan i danska legationslokalen, der
han träffar en ung attaché. Q. tillkännager sig önska tala
med grefve Schulin i en sak, om hvilken denne redan har
kännedom.

Attachén: Nå, jaså. Ja, jag vet. Men jag tror, att
minister Bille vill helst sjelf ta denna sak om hand. Får
jag underrätta honom om att ni är här?

Q.: AWtiör gerna. Saken är mycket enkel och snart
afgjord.

Attachén aflägsnar sig genom en inre dörr, återkommer
och meddelar att ministern begifvit sig till riksdagen för att
åhöra öfverläggningarna.

Q.: Nå ja, jag talar också helst med grefve Schulin,
som besökte mig för ett par dar sedan.

I det samma inträder Schulin. Den unge attachén
trycker beslutsamt sin hatt på hufvudet och försvinner, utan
att besvära sig med afskedshelsning.

Q.: Jag har kommit med det utlofvade. Jag vill ock
meddela, att jag med anledning af de farhågor ni uttryckte
under ert besök hos mig ännu en gång granskat de till ut-
gifning bestämda brefven och ur dem strukit en sak, hvars
offentliggörande antagligen ej kunde vara angenämt för
konung Kristian IX. Jag gjorde detta gerna, emedan dess
omnämnande icke är ovilkorligen nödvändigt för min sak.
(Q. relaterar i korthet hvad det gälde).

S. utan att tacka eller säga någon artighet: Och jag
får således nu korrekturet?	.

Q.: Utan tvifvel, enligt löfte — dock med ett vilkor.
Jag måste å min sida ha ett löfte af danska legationen, att
den icke på grund af hvad den härigenom får kännedom
426

om, anlägger sak mot tidskriften »Ur Dagens Krönika» och
yrkar på qvarstad då min uppsats utkommit. Jag vore
ju mer än lofligt enfaldig, om jag sjelf på förhand gåfve er
vapen i händerna och utsatte tidskriftens utgifvare för de
förluster, som en ögonblicklig seqvester ovilkorligt skulle
medföra. Alltså, får jag ett sådant löfte?

S. äfven denna gång något förlägen och med ett un-
derligt uttryck i sitt ansigte: Ne-ej, det kan jag verkeligen
ej gifva. Då jag besökte er, var jag chargé d’affaires —
minister Bille var då bortrest — och mm afsigt med min
anhållan till er var visserligen icke den ni förutsätter som
möjlig. Men sedan dess har kammarherre Bille kommit till-
baka och återtagit ledningen af legationen. Jag är ej längre
den bestämmande, och j«// kan icke heller svara för mini-
sterns afsigter.

()., som tagit fram korrekturet och visat S. rubrikerna
på brefven: Jag stoppar då korrekturet tillbaka i fickan.
Men i hvad stund löftet lemnas mig, står korrekturet till
tjenst.

Hr v. Qvanten gick, men ingenting vidare hördes af
från danska legationen. Minister Bille hade således antag-
ligen ej lika oskuldsfulla afsigter som t. f. chargé d’affaires,
legationssekreteraren grefve Schulin. Hr v. Qvanten var
emellertid nu temmeligen på det klara med hvad som för-
bereddes i anledning af uppsatsen. Skulle han ännu hyst
några tvifvelsmål om den orimlighet, hvarom här är fråga,
skingrades de snart fullständigt.

Fyra dagar efter det uppträde, som nyss skildrats, får
han ett besök af riksdagens justitieombudsman hr E. Tho-
masson.

Justitieombudsmannen kom å h. exc. utrikesministern
grefve Ehrensvärds vägnar. H. exc. hade påkallat justitie-
ombudsmannens biträde i hans egenskap af ordförande för
komiterade till tryckfrihetens vård. Danska utrikesministern,
som genom danska legationen i Stockholm blifvit under-
rättad om att hr v. Qvanten ämnade utgifva en redogörelse
för 1864 års unionsförslags uppkomst och behandling, hade
nämligen hos svenska legationen i Köpenhamn anhållit om
hemställan hos svenska utrikesministern om åtgärd mot
denna publikation, i hvilken åtgärd äfven kunde ingå ingri-
pande från tryckfrihetskomiténs sida. H. exc. hade emel-
lertid anmodat justitieombudsmannen att gå på förhand till
427

hr v. Qvanten och fråga honom, om han ej ville afstå från
att orsaka en sådan obehaglighet.

Q. anmärkte^ att det således vore fråga om qvarstads-
åtgärd på grund af mom. 9 § 3 Tryckfrihetsförordningen.
Justitieombudsmannen medgaf detta. Q. tog fram tryckfri-
hetsförordningen och uppläste momentet, hvilket har följande
lydelse: ^Smädliga, förgripliga eller till osämja med främ-
mande makter syftande omdömen och yttranden om samtida
nationer eller stater, med hvilka riket är i fredligt förhål-
lande, om deras varande öfverhet, regering och regerings-
sätt, höge embetsmän och sändebud, inre eller yttre förhål-
landen, företag eller underhandlingar; förbrytelsen skall anses
enligt 8 kap. 28 § strafflagen, och skriften konfiskeras. Är
skriften ej smädlig eller förgriplig, men genom den samma
missförstånd med utländsk makt sig yppat, må den, utan
rättegång, kunna konfiskeras».

Justitieombudsmannen strök med fingret öfver den förra
meningen i momentet under en åtbörd, som sade att åtgärd
i anledning af dess innehåll ej komme i fråga, och stannade
med fingret vid den senare meningen.

^..- Det är således på grund häraf seqvester skulle an-
befallas?

fj/fs/itieofvbuclsmannen: Ja. I dylikt fall kommer aktor
ofördröjligen att infordra utlåtande af tryckfrihetskomitén, i
hvilken jag är ordförande. Finner komitén, som ej eger
ingå uti någon pröfning om politiska konsiderationer och
förhållanden, att skriften ej kan efter lagens bokstaf åtalas,
kan likväl kungen, enligt mom. 13 § 5 tryckfrihetsförord-
ningen, låta indraga skriften.

(). .• Jag ber få fästa uppmärksamheten på, att sjelfva
skälet för alla dessa åtgärder här helt och hållet saknas.
Min uppsats kan nämligen så mycket mindre åstadkomma
något »missförstånd» mellan konungarikena Sverige och
Danmark som det faktiska innehållet af konungarne Karls
och Kristians äfvensom konseljpresidenten Monrads bref
redan förut blifvit offentliggjordt både i Sverige och Dan-
mark, utan att gensägelse, än mindre åtal deremot blifvit
gjorda på något håll. Redogörelse för nämda bref fins i
Posthumus arbete Ur minnet och dagboken om mina sam-
tida, elfte delen, tryckt 1874 (alltså under konung Oscar ILs
regeringstid), dessutom i flere andra svenska och danska
428

skrifter.* Min uppsats kommer endast att ge en ny belys-
ning åt innehållet i dessa bref. Det vore ju den största
inkonseqvens att nu åtala hvad förut blifvit bekantgjordt
utan allt åtal vare sig i Sverige eller Danmark.

Justitieombudsmannen med en axelryckning: Medgifves.
Men sådana inkonseqvenser kunna inträffa. Vi lefva i en
reaktionstid.

Q.: Är det egentligen kungens af Danmark bref som
orsakar dessa svårigheter?

Justitieombudsmannen: Det tyckes så.

Q. : Jag kunde visserligen endast referera brefvets inne-
håll; men erfar ingen håg att låta tvinga mig dertill. Enda
påföljden af brefvets offentliggörande kunde bli en plikt af
50 kronor, enligt mom. 4 § 2 tryckfrihetsförordningen, om
detta moment kan tillämpas till förmån för ledamot af annan
nationalitet än den svenska. Jag skall emellertid nu visa er
brefvet, och hemställer sedan, om det innehåller någonting
komprometterande för konung Kristian, eller om genom det-
samma något missförstånd kan framkallas mellan rikena.

* För att gifva våra läsare en inblick i hvad frågan gäller, citera
vi hvad som i ämnet yttras af signaturen Anti-Marcellus i Dagens Krönika
juni-häftet 1886, en uppsats om Henning Hamilton, der det heter: »De som
önska inhemta hvad som under mars—maj 1864 förekom mellan Karl
XV och hans »förtrogne» å ena sidan, samt konseljpresidenten Monrad
och öfverhofjägmästaren, senare inrikesministern Carlsen å den andra,
hänvisas till Revue des Deux Mondes febr. 1870, der den utmärkte
fransyske historieskrifvaren M. A. Geffroy behandlar denna korrespon-
dens, hvilken äfven delvis återgifves i Norsk Rigstidende den 6 maj.
Den hade genom en indiskretion af någon bland Monrads omgifning
kommit tidningen tillhanda. Deremot tyckes Geffroy på diplomatisk
väg ha fått del af skriftvexlingen. Innehållet i de bref kungarne vex-
lat sig emellan var honom icke bekant. Karl XV hade i sina bref
framställ förslag om att Danmark skulle afstå från anspråk på hela
Slesvig och åtnöja sig med den del, der danska språket talades. I
sådant fall ville han ingå en förbundstraktat med Danmark och un-
derstödja dess anspråk. Han sände äfven ett kortfattadt förslag till
ett familjepaktum för att reglera successionen. De bref som konun-
garne vexlade sig emellan ha senare blifvit bekanta. Denna brefvex-
ling inskränkte sig till ett bref från Karl XV den 18 april 1864 och
svar derå från Kristian IX den 29 i samma månad. Den senares var
affattadt i mycket artiga och tacksamma ordalag för det vänliga för-
slaget men innehöll för öfrigt endast, att han gifvit sin ministerpre-
sident order i anledning af det framstälda förslaget. Således en avis
au lecteur huru ärendet borde behandlas.

Monrads svar den 28 april på konungens första bref ådagalägger
stort intresse för det framstälda förslaget och tacksägande för der
429

Justitieombudsmannen, efter att ha genomläst brefvet:
Nej ; jag finner det så intetsägande som möjligt.

().Nåväl, tag detta bref äfvensom Posthumus’ och
Geffroys skrifter (lemnar dem åt justitieombudsmannen) och
bed h. exc. utrikesministern genomögna dem. Han skall
då utan tvifvel finna, att här ej föreligger något skäl till
inskridande.

Justitieombudsmannen: Jag skall uppfylla eder önskan.
Men jag skall tillika be få erinra eder om den straffpåföljd
som, enligt § 18 kap. 8 strafflagen är stadgad för den, som
uppenbarar honom anförtrodda hemliga statsunderhandlingar.
Det kunde hända att ni ej har reda på strafflagen i alla
dess enskildheter. Jag har derför velat väcka er uppmärk-
samhet.

De sista orden yttrades i en mycket allvarlig, något
höjd ton.

För att en hvar må fullt inse hvad justitieombudsman-
nens erinran innebar, skola vi ordagrant anföra nämda para-
graf. Den lyder som följer:

»Har den, som betrodd är att veta hemliga underhand-
lingar, rådslag eller slut i ärende, derå rikets säkerhet eller
rätt emot främmande makt ligger, dem uppenbarat, eller
outtröttliga uppmärksamhet hvarmed konungen följde Danmarks öde.
Det slutar med följande ord: »uti historiens minnen skall detta initi-
ativ kröna E. Maj:ts namn med odödlig ära.»

De inledda underhandlingarna blefvo emellertid till sitt innehåll
snart kända i Köbenhavn och uppväckte stor harm bland alla dem,
som höllo på ett Danmark intill Eidern, och dessa utgjorde flertalet
inom Folketinget. Deras språkrör, Fædrelandet, uttalade sig skarpt
mot förslaget och sade bland annat : »vi ha en bitter erfarenhet som
lärt oss, att kung Karl eger ingen makt att i Sverge bringa till utfö-
rande sina personliga planer och önskningar då de strida mot hans
regering». Detta allt verkade en förändring i Monrads sinnesstäm-
ning. Härtill kom, att Kristian IX ännu då hoppades på bistånd från
England och af sitt tyska sinnelag och en del af sin omgifning in-
vaggades i den föreställningen, att han under ett eller annat namn
skulle kunna få behålla Holstein». — Som tillägg till dessa med-
delanden af Anti-Marcellus nämna vi att Edinburgh Review juli
1871 innehåller en uppsats i ämnet, hvari Monrads omkastning
med skärpa bedömes. Våra läsare behagade nu observera att hr von
Qvantens mening är ingenting annat än att såsom historieskrifvare
närmare skildra och i vissa fall beriktiga de förhållanden hvarom
här är tal, särskildt beträffande grefve Henning Hamiltons ställning till
frågan. Att Henning Hamilton fcåe i verkligheten var med, hvilket
hr von Q. närmare utreder, är ju i sjelfva verket en utredning som
förbättrar regeringens ställning.	Red. af D. K.
430

handling, som han i ty mål lönlig hålla bort, utan lof ut-
gifvit eller kungjort; domes till straffarbete på lifstid eller
från och med åtta till och med tio år. Skedde brottet utan
uppsåt att skada göra, och var faran ringa; då må tiden
för straffarbete nedsättas till två år.»

Alltså, straffarbete från två år ända till på lifstid för
uppenbarandet af hemliga underhandlingar, hvilka redan för
omkring tjugu år sedan äro faktiskt uppenbarade, utan att
deraf följt den ringaste fara för rikets säkerhet eller rätt
mot främmande makt! Straffarbete för återgifvandet af ett
bref, hvars innehåll, för längesedan kändt, nyss af hr justitie-
ombudsmannen (måhända ej så alldeles sakkunnigt) karak-
täriserats såsom »så intetsägande som möjligt»!

Då hr v. Qvanten vid justitieombudsmannens hänvis-
ning till strafflagen gjorde en förvånad min, skyndade sig
justitieombudsmannen tillägga: Jag ber att min afsigt blir
rätt förstådd!

Q.: Jag ber få försäkra, att jag fullkomligt vä\ förstår
hr justitieombudsmannens afsigt. Ni har ju hela tiden varit
älskvärdheten sjelf! Men jag ber få tillägga, att jag med allt
lugn anser mig kunna stå risken.

Justitieombudsmannen, med stor bonhommie i det han
tar afsked: Ja väl, och äfven jag!

Efter några dagars förlopp blefvo de af justitieombuds-
mannen medförda akterna återskickade, utan vidare under-
rättelse. Man hade alltså på förhand beslutit sig, innan
man ens närmare kände uppsatsens innehåll.

*

Så långt hr v. Qvantens redogörelse för detta högst
märkliga politiska inqvisitionsmål — ett om icke officielt,
så åtminstone signifikativt svar på den Bexellska interpella-
tionen.* För öfrigt står ransakningen i temligen bjert mot-

* Såsom ett rätt eget sammanträffande må i förbigående an-
märkas, att den Bexellska Interpellationen föll i Andra kammaren
den 7 mars och tyå dagar derefter utnämdes en föga meriterad person
till kronofogde i Ölands norra Mots fögderi i strid med landshöfdinge-
embetets förord — ett förhållande, som alltså tyckes antyda, att på
Öland finnes någon mäktigare man än K. Befallningshafvande i Kal-
mar eller att hvad man trodde främst borde grundas på lagens fasta
stad och ställe deremot hämtar sin näring från de enskilda intressenas
dystad.
431

sats till hr von Qvantens fullt gentlemanmessiga beteende,
i det han nämligen genast visar sig beredd att lemna alla
nödiga upplysningar, under det vederbörande deremot ådaga-
lägga sin styrka i det slags diplomati, som består i undan-
flykter, på samma gång som de just icke i fyndighet visa
sig vara Talleyrands afkomlingar.

Då excellensen Ehrensvärd lät hr Thomasson säga hr von
Q., att han ej trodde honom vilja orsaka några obehaglig-
heter, innebär detta: obehagligheter för regeringen eller för
hr von Q. och krönikan? Det förra kan ej vara fallet, ty
om hvilken legation som helst i oträngdt mål reklamerar ytt-
randen i svenska pressen, kan detta ej anses innebära »miss-
förstånd med utländsk makt», hvarom tryckfrihetsförord-
ningen, som är grundlag, talar. Annars skulle ingen politisk
tidning undgå daglig qvarstad. Alltså måste det senare vara
fallet, hvilket innebär hot i förening med anspråk på censur
i förväg.

Ändå värre med justitieombudsmannen i följd af hans
embetsställning. Då han ej personligen kände hr von Q.,
aldrig förr talat med honom, måste hans yttranden, särskildt
hans erinran om strafflagen, innebära hot till hr von Q.,
moralisk tortyr, i förväg lagda hinder för uppsatsens publi-
cerande.

Vi anmärka vidare några i ögonen fallande egendom-
ligheter i proceduren:

1)	Besynnerligt, att danska legationen ansett sig upp-
fordrad anställa en undersökning, eftersom unionsförslaget
utgick från danska bondevänspartiet och af danska rege-
ringen afböjdes.

2)	Tryckfrihetskomitén har ingen exekutiv makt.

3)	Uttrycket underhandlingar, som skulle anses röjda,
bör väl afse någonting pågående, icke någonting länge sedan
förflutet.

4)	Ärende, derå rikets säkerhet beror, är icke i fråga,
blott ett 25 år gammalt projekt.

För öfrigt skulle hela tillställningen kunna gifva en
skämtare osökt anledning till att uttrycka sig t. ex. på föl-
jande sätt.

Den preventiva, den hemliga, den detektiva censuren är
alltså nu införd i detta gamla hederliga land, som skalderna
utan minsta profetisk blick en gång besjungit som »frihetens
stamort på jorden». Hr justitieombudsman Eskilander-Tho-
432

masson — af Thomasson, som han nog en dag kommer att
heta, när han blir ett läns höfding m. m., jemnbördig med
biskop Rundgren etc. etc. — har äran af denna nya, ut-
märkta uppfinning. Han såg munkorgslagen svanshuggen
af Andra kammaren, och han uppfann genast den preven-
tiva censuren. Ädla själ, förslagna hufvud!

Så långt har det då gått, att ordföranden i tryckfri-
hetskomitén med lagens bart huggande svärd går omkring
till rebelliske skriftställare och lofvar dem på förhand och
så der välvilligt omtänksamt straffarbete på lifstid.

Med hemlighetsfull min, strängt rynkade ögonbryn och
bilan från kätteriförföljelsernas dagar gömd under den
lätta sommaröfverrocken, beger han sig från den varnades
tröskel och ut i verldshvimlet, förmodligen spanande efter
nya offer.

Aldrig har man väl trott att herr justitieombudsmannen
och ordföranden i vår tryckfrihetskomité skulle utom sitt
embete åtaga sig privata uppdrag med en sådan energi.

Grevvesmöhlen på sin tid gick och snokade på trycke-
rierna, hvarigenom det kunde hända, att han var i tillfälle
att besvara en broschyr samtidigt med dess utkommande.
Men att en regeringsmedlem (h. exc. utrikesministern) ned-
låter sig genom ombud till ett dylikt förfarande, detta är
verkligen något oerhördt. Ingen paragraf i lagen tillåter ett
sådant ingripande på förhand, och om det förekomme borde
det snarare stäfjas af — justitieombudsmannen. (Se justitie-
ombudsmannens instruktion.)

Det fins emellertid många sätt att komma sig upp här
i verlden och ett bland de säkraste är att gå de mäktiges
ärenden. Om man under sådana förhållanden öfverskrider
sin befogenhet, går utom gränserna för sin pligt och helt
gemytligt tar sig en liten afstickare på stadsbudsexpeditio-
nens lofliga yrkesfält — så mycket bättre, bara det bi-
drar till det goda ändamålets vinnande — absolut tyst-
nad. — — —

Men innan herr Thomasson nästa gång spelar Leporellos
roll bör han icke för sin egen skull men för det embetes
heders skull, som han bekläder, genomläsa hvad regerings-
formen har att meddela rörande »hvarje svensk mans rät-
tighet att utan några af den offentliga makten i förväg
lagda hinder utgifva skrifter, att sedermera endast in-
433

för laga domstol kunna tilltalas för deras innehåll och
att icke i annat fall kunna derför straffas än om detta
innehåll strider emot tydlig lag, gifven att bevara all-
mänt lugn utan att återhålla allmän upplysning.» Lägge
han så härtill ett begrundande af sin instruktion: »Rikets
ständers justitieombudsman skall hafva en allmän tillsyn
öfver lagars, författningars och instruktioners efterlefnad af
domare, embets- och tjenstemän, samt, om de i sina em-
betens utöfning af väld, mannamån eller annan orsak någon
olaglighet begå eller underlåta att sina embetspligter behö-
rigen fullgöra, dem vid vederbörliga domstolar i laglig ord-
ning derföre tilltala eller tilltala låta.» Till slut rekommen-
deras ock särskildt studium af § 22 i nämda instruktion
rörande vården om tryckfriheten.

Herr Thomasson har på grund af dessa trenne före-
skrifter — i Reg.-Formen och Instruktionen — ansett det
vara sin rättighet och pligt att uppsöka en enskild svensk
man för att genom varning och hot med strafflagen på för-
hand lägga hinder i vägen för utgifvande af en skrift. Han
har med åberopande af att han såsom ordförande bland
komiterade till tryckfrihetens vård skall sitta som domare i
tvisten utrikesministern kontra denna tidskrift uppträdt så-
som ena partens ombud för att skrämma den andra till
uppgifvande af sin rätt. Och han har sökt imponera på
herr Qvanten med strafflagen kap 8 § 18, en paragraf som
det inte är möjligt att han kunde tro vara på detta fall an-
vändbar, såvidt han har den obetydligaste aning om straff-
lagens mening — och lagfaren skall ju justitieombudsman-
nen vara.

Det torde icke i vår embetsmannakårs historia kunna
uppsökas något att ställa vid sidan af detta herr Thomas-
sons åtgörande — inom vår domarekårs allra minst. Om
herr Thomasson i sin egenskap af borgmästare i Lund hade
tagit sig för att i ett mål, der han var domare, jemväl
tjenstgöra såsom ena partens ombud och genom hot söka
skrämma motparten från hans rätt och bemälde Thomasson
blifvit för detta sitt tilltag anmäld hos justitieombudsmannen,
skulle följden bland annat blifvit ett nytt borgmästareval i
Lund, utan att detta förorsakats deraf att borgmästaren Tho-
masson erhållit någon belöning af det slag som påstås vara
lofvad åt justitieombudsmannen Thomasson för dennes väl-
förhållande. Man skattar i allmänhet icke högt det förstånd

Ur Dagens Krönika. IX. 5.	29
434

som kräfves af en småstadsborgmästare — det är dock, som
man finner, mera än som kräfves af en nutida justitie-
ombudsman.

Herr Thomasson personligen är hufvudsakligen skämt-
sam. Han har med en uppriktighet som nästan gränsar
till älskvärdhet låtit herr Qvanten förstå, att myndigheten —
till och med den högsta i vårt land och eventuelt dom-
stolar skulle i reaktionens tjenst låta bruka sig att handla
emot hvad som hittills i vårt land ansetts för rätt och lag.

Det är kanske flera som tänkt det, men det skall alltid
stå i vår lagskipningshistoria som ett memento att det var
en justitieombudsman som stått fadder åt denna uppfattning.
Men det är nti en gång icke institutionerna, utan de perso-
ner, som uppbära dem, som göra en samhällsordning god
eller dålig — den moralen står alltid q var, om man jemför
hvad justitieombudsmannaskapet är i en Thomassons band
och hvad det var, då det första gången öfvertogs af friherre
Mannerheim.

Man har nu börjat med att förfölja pressen — man har
åtminstone visat sin goda vilja — man kommer att sluta
med att förbjuda historieskrifningen —• naturligtvis endast
den historieskrifning, som är grundad på fakta. Man får
gerna utsmycka en och annan kung med fantasirika dygder,
höja en ministär till skyarne o. s. v., bara man passar på
att följa systemet — nu naturligtvis svälttulls-, munkorgs-
och pickelhufsystemet. Men beträder man sanningens väg,
der inga smickrets rosor blomma, då — ja, då kommer en
herr Eskilander Thomasson med det mångeggade lagens
svärd.

Det är nu mera uppenbart för en hvar, att det minsta
ord som kan såra en viss stormakts känsliga öra, skall
qväfvas. »Du skall inga andra sympatier hafva!» lyder bu-
det, och blottas några andra, visar det sig att ’gammal kär-
lek rostar aldrig’ — kärleken till Frankrike — det Frank-
rike som var frihetens och menniskorättens budbärare, då
— ja, då får herr justitieombudsmannen stå till tjenst.

Munlås på och ferm expedition!

Fortgår det på samma väg och med samma fart en
tid bortåt — så, hvem vet ! — ett litet svenskt Sibirien vore
ju alltid trefligt att ha. Spetsbergen kunde bli en lämplig
deportationsort. Eller ock kanske det skulle vara geschwindtare
att upprätta ett litet svenskt Bastiljen. Detta vore ju ett
435

synnerligen vackert minnesmärke af den högsinthet, hvarmed
man underlåtit att profanera svenska staten genom delta-
gande i den franska republikens verldsutställning hundrade
året efter den revolution som gjorde det möjligt för Berna-
dotteska dynastien att bestiga Sveriges tron. Och när
så den stora politiska och sociala isperioden kommer,
när allting blir graflik tystnad och stillhet — och då
regeringen ropar bravo och klappar i händerna, kan den
alltid vara säker på att höra ekot svara från andra sidan
Östersjön.

Och då, herr justitieombudsman, har ni ärligt och tro-
get vakat öfver tryckfriheten — då är det tid på att sticka
lagens skrämmande svärd i skidan.

Svenska folket sofver godt i reaktionens och justitie-
ombudsmannens nystärkta nattmössa.

Men vi afbryta skämtet. Saken är i sjelfva verket allt-
för allvarsam för att länge behandlas med de lättare vap-
nen. Äfven det tunga artilleriet måste fram.

Eftersom herr von Qvantens besök å danska legationen
egde rum just den 14 maj, då den svenska munkorgslagen
debatterades på riksdagen, hafva vi skäl att tillse, i hvad
sammanhang denna lag står med vårt inqvisitionsmål.

Att Sverge nu seglar i kölvattnet af den hohenzollern-
bismarckska politiken — detta fatala faktum, till hvilket
ofvanstående redogörelse är en så slående illustration —
visar sig äfven på mångfaldiga sätt i våra inre förhållanden
och särskildt i den nyss i riksdagens sista stund med en
nästan andlös brådska framlagda och af kamrarne delvis
antagna » munkorgslagen ».

Hade denna lag i sin helhet blifvit antagen, så skulle
vi ock för en längre tid ha kunnat säga farväl åt yttrande-
friheten inom Sverige. Ty nog hade vederbörande lätt nog
i hvarje obehaglig meningsyttring kunnat spåra ett försök
att förleda till en åtgärd, som innebar »hot mot samhälls-
ordningen eller fara för dess bestånd». Och vid hvarje till-
fälle, der man kunnat finna sig föranlåten till en sådan tolk-
ning, skulle polismyndigheten kunnat ingripa, upplösa en för-
ening, förbjuda ett möte eller ett föredrag, hindra en talare
436

att fortsätta^ då han redan börjat tala, och skulle en dom-
stol lika lätt och beqvämt kunnat döma till böter eller fängelse
— allt på grund af denna sannskyldiga »kautschukparagraf»,
som i intet stod efter sin tyska förebild.

Om ifrågavarande bestämmelse om lockelse till åtgärd,
som innebär hot mot den bestående samhällsordningen är
ett uttryck för, hvad vår nuvarande regering och majoriteten
i vår Första kammare velat, men ej kunnat, så äro deremot
de andra bestämmelserna i hennes förslag — om straff för
uppmaning »till andra brott» (än våld mot person och egen-
dom) för hvilka strafflagen stadgar ansvar, och om straff
för försök att »förleda till ohörsamhet mot lag eller laga
myndighet» — uttryck för huru långt den nuvarande majo-
riteten i vår Andra kammare kan gå med i repressiva åt-
gärder. Och äfven detta är icke så litet. De antagna för-
ändringarna äro ingalunda så oskyldiga, som mången synes
tro. Redan med den förstnämnda kan man — med en
smula god vilja — komma rätt långt, hvilket lätt inses, om
man betänker, hvilket stort antal olika handlingar — som
för ingen del alla för det allmänna rättsmedvetandet framstå
såsom brottsliga — af strafflagen äro belagda med straff.
Och hvilket vidsträckt spelrum för godtycket lemnar icke
stadgandet om försök att »förleda (icke uppmana, utan /or-
leda!) till ohörsamhet mot lag eller laga myndighet»? Det
behöfves ej mycken skarpsinnighet för att finna, att äfven
dessa bestämmelser äro »kautschukparagrafer», om än deras
egenskap af sådana vid första påseendet ej så hastigt genom-
skådas, som förhållandet är med den af Andra kammaren
icke antagna bestämmelsen om »hot».

Att det icke heller är meningen att lemna dessa tillfäl-
len till ingripande mot misshagliga åsigter obegagnade, kan
man godt förstå af de mångfaldiga tecken — af hvilka väl
föregående berättelse är ett af de mest i ögonen fallande — som
visa, att man vill åt yttrandefriheten, eller måhända rättare
sagdt, att man inslagit en sådan väg, inlåtit sig på ett sådant
politiskt system, hvars bestånd tydligt nog är oförenligt med
denna frihet. Betecknande i detta hänseende äro de yttran-
den, som under debatten om munkorgslagen i Andra kam-
maren fäldes af Bismarcks lärjunge, statsministern friherre
Bildt. Denne framkastade nämligen sjelf frågan: är det då
nödvändigt att göra inskränkningar i yttrandefriheten? och
fortfor: »derpå måste man svara ett obetingadt »ja». Vi-
^1

dare frågade han : men kan man då icke uppskjuta med in-
förandet i lagen af sådana inskränkningar? »Derpå», sade
han, »måste man svara ett obetingadt »nej!» Och af hans
anförande i dess helhet framgick alldeles otvetydigt, att här
icke så mycket var fråga om att med lagens straff drabba
vissa specielt brottsliga uttalanden eller uppmaningar, som
icke mera om att komma åt sådana sträfvanden och sådana
agitationer, som i anseende till sitt syfte och sin anda äro
egnade att hota den bestående samhällsordningen eller att
förleda medborgare att förgripa sig mot densamma eller visa
»ohörsamhet mot lag eller laga myndighet». Men då här
sålunda var frågan om att hindra och straffa icke blott upp-
maningar till bestämda, mot den bestående samhällsordnin-
gen riktade handlingar eller uppmaningar till bestämda lag-
brott eller till någon speciell ohörsamhet mot lag eller laga
myndighet, utan hvarje sådan agitation, som anses i all-
mänhet innebära ett hot mot det bestående eller i allmänhet
egga till lagstridiga handlingar eller ohörsamhet — hvem ser
icke hvilket gränslöst spelrum här är öppnadt för godtycket?
Hvem ser icke, att med en sådan uppfattning af ifrågava-
rande lag hos dess upphofsmän nästan samma bruk kan
göras af de återstående delarne af densamma, de delar som
gingo igenom på riksdagen, som af det hela? En sådan lag
är verkligen riktad icke blott mot hänsynslösa och våld-
samma agitationer, utan äfven mot de ädlaste reformsträf-
vanden.

Det gifves väl knappast någon stor reform i seder, lagar
och sociala förhållanden, som icke i sin början stött på ett
kompakt motstånd hos det stora flertalet, i synnerhet hos
de klasser, som sutit inne med samhällets största förmåner
och allra synnerligast hos de styrande, knappast någon,
hvilkens förfäktare icke blifvit stämplade såsom »samvetslösa
agitatorer» (det slagord, som man under munkorgslagsdebat-
ten sä ofta fick höra). Vi behöfva icke gå långt tillbaka
i tiden för att finna detta. Vi behöfva blott minnas agita-
tionen för slafveriets afskaffande i Nordamerikas Förenta
Stater för några decennier tillbaka, de tillmålen och beskyll-
ningar, som den bestående samhällsordningens försvarare
riktade mot desse agitatorer, det raseri hvarmed de förföljde
dem. Och dock har väl svårligen någon rättfärdigare sak
försvarats af menniskor än den, för hvilken agitatorer så
dana som William Lloyd Garrison, Charles Sumner, Wendell
438

Philips och Theodore Parker då kämpade. Betänker man
detta, så kan man till dess rätta halt uppskatta det under
ifrågavarande debatt ofta hörda yttrandet från regeringens
anhängare, att denna lag (munkorgslagen) ej var farlig, ty
den drabbade inga andra än agitatorerna.

Visserligen kan en agitatorisk verksamhet för främjan-
det af vissa syften eller meningar vara sådan, att ett lagligt
ingripande mot densamma kan vara både berättigadt och
nödvändigt. Men dertill behöfvas endast sådana lagar, som
stadga straff för vissa, bestämda handlingar eller uppmanin-
gar, och sådana hade vi redan, innan vi lyckliggjordes med
någon munkorgslag.

En betänklig sida vid denna lag är äfven det hot den
innebär mot vår bestående samhällsordning, för så vidt denna
har ett uttryck i den grundlag, som år 1812 stiftades till
skydd för det tryckta ordets frihet. Här talas visserligen om
straff för uppmaningar »till andra brott» och för förledande
till »ohörsamhet» både i tal och tryck; men i regeringens
motivering anmärkes, att denna lag, för så vidt den gäller
det tryckta ordet, först genom en motsvarande förändring af
tryckfrihetslagen kan blifva tillämplig. Ännu föreligger såle-
des blott ett hot mot det tryckta ordets frihet (för såvidt
den skall skyddas genom tryckfrihetslagen sådan den nu är),
attentatet mot denna frihet återstår ännu. För att före-
komma det, gäller det för svenska folket (eller rättare sagdt
för den röstberättigade delen af detsamma) att se upp vid
valen till Andra kammaren hösten 1890, så att vi ej då få
en »laglig» majoritet sådan som den närvarande. Lyckligt-
vis är tryckfrihetslagen ännu grundlag och kan derför ej
ändras annat än genom samstämmande riksdagsbeslut under
två på hvarandra följande valperioder.

Hvarför ha vi råkat ut för sådana äfventyr? Hvarför
har en frihetsfientlig reaktion småningom smugit sig öfver
oss och slutligen lagt beslag på regering, riksdag och en
stor del af pressen? Orsakerna äro många och invecklade,
och vi vilja ej försöka att här utreda dem. Men en vigtig
faktor i denna reaktion är det, att vi kommit in i den
preussiska junker-byråkrat- och Gudsnådes-politikens köl-
vatten. Denna politik — som äfven är och under åratal
varit vårt junkerdömes politik —har länge gått och skroc-
kat och spökat hos oss innan den kom till makten — med
stora ord och åthäfvor om fosterländskhet, medan den med
439

frenetiskt raseri sökt isolera oss från och väcka hat till
våra nordiska stamfränder i vester och söder, med ständig
lystnad efter att imitera det bismarckska tullskyddet för
spanmål och andra nödvändighetsvaror så väl som tullskyd-
det för förlegade åsigter mot nya och reformatoriska idéer.
Slutligen — närmast genom valkrånglet i Stockholm 1887
— kom den in i konungens rådkammare. Men det närva-
rande tillståndet i mönsterlandet på andra sidan Östersjön
— der vi se ett stort, rikt begåfvadt kulturfolk, nedböjdt till
jorden af tryckande skattebördor samt de ännu mera tryc-
kande banden på tankens och ordets frihet, midt under
glansen af en eminent europeisk maktställning stå vid randen
af en afgrund med den hotande utsigten till omstörtningar
hvilkas förelöpare den nuvarande arbetarerörelsen antagligen
är — lockar just icke till efterföljd. Fastmera kan man
här med allt skäl säga: vestigia terrent.

Äfven till den beryktade Geffkenprocessen ha vi här
fått ett motstycke, men ännu orimligare än dess förebild.
Liksom vederbörande i Tyskland icke sakförde ritgifvaren
af Deutsche Rundschau, utan uppsökte författaren, så hafva
vederbörande i Sverige, alldeles i strid med tryckfrihetslagen,
också angripit den person som skrifvit ifrågavarande upp-
sats. Äfven den likheten finnes, att den angripne skrift-
ställaren var i båda fallen den aflidne herskarens vän; hvar-
emot den olikheten företer sig att i Tyskland egde den för-
menta ogrannlagenheten af författaren rum vid kejsarens
nyss öppnade grift, under det att i Sverige ett fjerdedels
sekel förrunnit sedan de afhandlade tilldragelserna timat. Det
hot, för hvilket i ofvanstående berättelse redogöres, var natur-
ligtvis endast ett skrämskott. Då icke ens i Tyskland proces-
sen mot Geffken kunde lyckas, så borde väl icke heller här
detta ännu värre försök mot tryckfriheten kunna hafva nå-
gon framgång. Ingen domstol lär väl i föreliggande sak
kunna fälla. Men en utväg hade man, att i tysthet be-
grafva »Dagens Krönika» — den paragraf i tryckfrihets-
lagen, som gifver regeringen makt att seqvestrera en skrift,
som hon anser kunna föranleda »missnöje» (!) hos främ-
mande makt.

Då vi nu emellertid framlagt saken inför allmänheten,
äro vi öfvertygade att ett sådant steg icke skall tagas. Detta
skulle från allmänhetens sida — sedan den blifvit upplyst
om sakens verkliga sammanhang — framkalla en för upp-
440

hofsmännen till detta attentat mot tryckfriheten rent af för-
krossande storm af harm och åtlöje.

Dessa känslor skola säkerligen ej minskas deraf, att
justitieombudsmannen, den af riksdagen tillsatte vaktaren af
folkets författningsenliga rättigheter, här — helt cyniskt —
gått regeringens ärenden.
Den 5 maj 1789.

Af

Otto Sjögren.

Orden reform och revolution äro väl båda uttryck för
ett framåtgåenäe, men de börjas ändå, alldeles som ordet
reaktion, med stafvelsen re, som betyder tillbaka. Skilnaden
är visserligen den, att i sistnämnda ordet antyder detta prefix
sjelfva hufvudsyftet, i de båda förstnämnda ett förberedande
tillvägagångssätt. Man måste i sjelfva verket genom ett till-
bakasprång »taga sats», då det gäller att genom ett dristigt
språng öfver ett i vägen mötande hinder komma fram.
»Mänskligheten har svårt att komma till nya skapelser och
fasthåller derför forntidsminnena som ett dyrbart arf», yttrar
på något ställe Mommsen. Framtidens hopp söker sitt rot-
fäste i det förflutna. Så äro ock hundraårsminnena något
mer än rhetoriska jubilémotiv, de gifva väckelser och stun-
dom framtidslöften.

Den 5 maj 1889 förde med sig ett hundraårsminne af
främsta rang; den 4 augusti skall medföra ett annat, säker-
ligen ännu betydelsefullare.

Den stora revolutionen »tog sats» den 5 maj 1789,
eller kanske rättare: den gjorde sista tillbakasteget för att
sedan (den 17 juni) taga sats. Vi vilja här först taga i
betraktande den situation, från hvilken tillbakasprånget gjor-
des, derefter tillbakasprångets egen beskaffenhet, och slutli-
gen under hvilka omständigheter och med hvilka förhopp-
ningar man »tog sats».

Då Ludvig XVI, »den efterlängtade», uppstiger på tro-
nen, lefver ännu större delen af Europa under det officielt
442

erkända hägnet af »ancien régime». Konungen föreställer
den gudomliga allmakten och rättvisan, kyrkan den gudom-
liga heligheten och allvisheten, adeln allt upphöjdt och ädelt.
Det öfriga folket är till för att lyda, tro och betala. Ko-
nungens maktfullkomlighet utgrenar sig i »befallningsmännen,
de der af honom sände äro, de onda till straff och de goda
till pris», och dessa ämbetsmän hade, åtminstone i de högre
graderna, heraldikens osvikliga insegel på det upphöjda och
ädla. Konungadömet är Guds härlighets afspegling, hvar-
af kyrkan, adeln och byråkratien, hvar i sin mon gifva reflex;
det vore då rent af en dödssynd att ej villigt offra, hvad
all denna härlighet kostar. Från konungen utgår rättvisan:
hvad han genom sina organer befaller, det är rätt, och för
undersåten gäller endast att blindt lyda. Öfver kyrkan hvi-
lar den gudomliga visdomsinspirationen; hvad hon genom
sitt presterskap förkunnar, det är sant, och för lekmannen
gäller det endast att blindt tro. Hvad »ädlingen» gör, det
är ädelt, och derför tillkommer honom ödmjuk vördnad.
Folket skall hållas i sträng tuktan för att obetingadt lyda,
lefva i en »lycklig» okunnighet för att blindt tro, och arbeta
i sitt anletes svett för att kunna tillräckligt betala.

Men det hade gått, som det plägar gå, när människan
vill upphäfva sig till Guds ställföreträdare här på jorden.
Man talar så mycket om »hädelse» i våra dagar; men här
förelåg en af de maktegande förkunnad och i hela samhälls-
ordningen uttalad hädelse af förfärligaste slag, sådan icke
ens Lennstrand och Branting, ja allraminst de, kunnat tillåta
sig den. Men den straffade sig sjelf i sina egna omedel-
bara följder. Gudsrepresentationen lyckades nämligen så
klent, att sjelfva förutsättningens orimlighet derigenom trädde
i öppen dag. Furstarnes och hofvens skändliga sedeslöshet
vände upp och ned på alla sedlighetsbegrepp ; inför de makt-
egandes godtycke stod folket rättslöst; genom de i lagens
namn drifna utpressningarne blef den stora massan utarmad;
kyrkan, som på intet sätt gjorde skäl för epitetet »helig»;
bannlyste mer än en gång erkännandet af uppenbara fakta,
det »upphöjda och ädla» ståndet gaf det mest eklatanta exem-
pel af lågsint kryperi för makten och oädelt öfversitteri mot
de ringare. Dertill kom nu i Frankrike, att hofvets slöseri
och favoriternas omättlighet ådragit riket en skuldbörda,
hvars räntor icke kunde genom beskattningen utpressas, hur
obarmhertigt den än månde suga ; en statsbankrutt stod för
443

dörren. Sådant var det »gudsrike» man förverkligat, sådan
den »lycksalighet» det erbjöd.

Tillbakasprånget hade redan börjat.

Man hade först kastat en pröfvande blick inåt och utåt
d. v. s. i människoanden och i naturen: man hade tillegnat
sig Lockes filosofi och resultaten af Newtons naturforskning.
Voltaire hade på intresseväckande sätt populariserat dem ; Con-
dillac, Helvetius och encyklopedisterna drogo derur de ytter-
sta och ytterligaste slutföljderna. Så vidtog sjelfva tillbaka-
språnget; den litterära rörelsen skred »from sounds to things»,
från metafysiken och naturfilosofien till historien. Montes-
quieu vägledde med »Esprit des lois», Voltaire med sin för
den framtida häfdateckningen banbrytande »Essay sur les
moeurs». Man fann, att det rådande samhället växt upp
ur den vesterländska feodalismens och den byzantinska ab-
solutismens medeltid srötter; men man fann också en ur
andra, bättre rötter uppspirad växtlighet, som dock under
tidernas lopp blifvit qväfd eller hämmad. Man fann den
romerska municipalförfattningen, ur hvilken Italiens och
Tysklands fria städer och de franska »les communes» under
medeltiden växt upp. Utgånget från de sistnämnda, hade
det »tredje ståndet» en tid, om än ringaktadt och nedsatt,
stått vid adelns och kleresiets sida, så länge riksdagarne
»les états généraux» ännu sammankallades, men på dem
hade Richelieu gjort slut. Då blef lösen: skär bort, så långt
möjligt är, de feodala och byzantinska rötterna och återställ
utvecklingen af de municipala. Ja, då man nu en gång
börjat insupa fornklassisk lifsluft, hvarför ej gå tillbaka till
den romerska republiken, ja till hellenismens fria medbor-
garlif? Der var ju ett historiskt knytfäste af yppersta slag.
De mer exalterade nöjde sig icke ens dermed; Rousseau
ville gå tillbaka ända till det ursprungliga naturtillståndet.

Dessa litteratörfunderingar, som under Ludvig XV hårdt
förföljts, började man nu finna lika oskadliga som spirituela.
Den beskedlige Ludvig XVI var nog välmenande, fast han
drogs hit och dit af två motsatta inflytelser, reformvänner-
nas och hofkretsens. De förre experimenterade smått med
nämnda funderingar i sina försök att utreda den allt outred-
ligare finansiela härfvan, den senare fann i dem intressanta
ämnen för »salongsliberal» konversation. Sålunda kunde
den förut bannlyste Voltaire nu från alla håll helsas med
444

jublande hänförelse (jämför, mutatis mutandis, Ibsens motta-
gande här i Stockholm) vid hans besök i Paris (1778), der
han dog midt under triumfens berusning. Regeringen gick
in på att understödja den nordamerikanska frihetskampen;
de der frihetsidéerna voro ju praktiskt »oskadliga», men
genom att bistå uppresningen skulle man försvaga Englands
kolonialmakt. Markis Lafayette hade sjelf farit öfver till
Amerika för att deltaga i kampen; han återkom, fullständigt
vunnen för de der idéerna och besluten att arbeta för deras
förverkligande äfven i Frankrike. Abbé Talleyrand hade på
egen bekostnad utrustat ett kaparefartyg för deltagande i
samma kamp och skattade sig lycklig öfver att i Paris hafva
gjort personlig bekantskap med Voltaire.

Men idéerna visade sig kunna praktiskt förverkligas ; på
grundvalen af de ur filosofien deducerade »mänskliga rättighe-
terna» och Montesquieus samhällsteorier reste sig den nord-
amerikanska republiken, erkänd genom 1783 års fredsslut.
»Charmant, på min ära charmant !»< jubilerade hofmännen; sa-
longskonversationen hade fått briljanta ämnen, och någon fara
kunde man ej varsna, ty Amerika låg ju så långt aflägset.
Förnäma herrar och damer koketterade på allt sätt för den
gamle vördnadsvärde Franklin, så länge han som den späda
republikens sändebud uppehöll sig i Versailles. Man kunde
emellertid i de högsta kretsarne ej undgå att märka, huru
farlig hans närvaro ändå var. Den uppstyltade, förkonstlade
societeten liksom skämdes för sitt bjefs inför den enkle,
okonstlade republikanen. Man började redan lägga bort ro-
cocochapeau’n, puderperuken med stångpiskan, den broderade
sammetsfracken, knäbyxorna och silkesstrumporna för att i
stället likna Franklin, genom att bära qväkarnes svarta cylin-
derhatt, den enkla svarta klädesfracken och de svarta lång-
byxorna. Man hade emellertid vid hofvet en dunkel förkän-
ning af, att kostymens revolution kunde vara ett förebud till
samhällets, och cylinderhatten, nu så genomlojal, blef på
den tiden ett yttre kännetecken på misshagliga åsigter.

Det var ej underligt, att hofsocieteten blef orolig, ty maft
kände allt kusligare den finansiela marken svigta under sina
fötter. Neckers »compte rendu» hade för hela allmänheten
uppdagat den oerhörda statsbristen. Från det af officielt
hemlighetsmakeri dittills strängt omgärdade regeringskabinet-
tet trängde med ens ett blixtljus, som slog hela allmänheten
med häpnad. Han ville dermed framtvinga riksständernas
445

sammankallande, ty endast »tredje ståndet» kunde ju gifva
erforderlig bevillning, måhända drifva adeln och kleresiet,
hittills så godt som skattefria, att äfven något bidraga. Det
var att gå tillbaka till 1614, då »tredje ståndet» senast fick
vara med; men det vore på samma gång att återuppväcka
det municipala samhällslif, som man trott för alltid vara be-
grafvet. Man anade redan, att en stundande revolution sökte
sitt knytfäste i det förflutna. Quel horreur! Dertill kom ju
också Neckers impertinenta indragningar på utgiftsstaten,
hvilka helt säkert riksständerna skulle i än större utsträck-
ning göra till vilkor för sina bevillningar. Hur skulle det då
gå med drottningens »nålpenningar», med de ständigt nya
millionanslagen åt grefvarne af Provence och Artois, med
hofstatens många tjenster och rikliga sportler, med favori-
ternes rundligt tilltagna pensioner? Nej, för all del, icke ett
ord om riksständerna!

Necker fick onådigt afsked för sin förargliga »indiskre-
tion». I Galonné fick i stället hofvet en minister efter sitt
sinne. Ingen fara, förklarade han, man eger ju ännu kredit
och behöfver ej att sammankalla några riksständer. Och kre-
diten anlitades utan hejd, så länge det gick att draga vexlar
derpå. Med de inflytande lånta medlen tillfredsstäldes hof-
vets alla pretentioner, och slöseriet blef större än någonsin
förut. Hofkretsen jublade sitt bifall åt den »genialiske»
Galonné, som framtrollade det rika öfverflödet; man kunde
nu öfverlägset hånle åt minnet af den stymparen Necker
med hans besparingskält och hans riksständer. Men den skim-
rande bubblan brast snart; krediten tog slut, oredan var nu
värre än någonsin, och man var tvungen att söka penninge-
bevillning inom landet. Riksständerna ville man för ingen
del sammankalla, men någon penningbeviljande korporation
måste man ändå vädja till. Galonné fick då en »genialisk»
idé; han lät sammankalla »les notables», hvilka församlades
i Versailles den 22 febr. 1787.

Denna korporation var något i samma väg som Gustaf
II Adolf »utskottsriksdagar», hvilka nästan synas hafva till-
kommit efter föredömet af »les notables». I båda korpora-
tionerna sammanträdde de högtbetrodde, privilegierade och
med kunglig fullmakt försedde, med uteslutning af de egent-
ligen skattdragande, hvilkas närvaro var till besvär. »Les
notables» hade på Richelieus tid en och annan gång sam-
mankallats, då man behöfde penningar, men ändå icke ville
446

veta af riksständerna. Nu blefvo de fördelade i 7 sektioner,
hvardera under presidium af en prins. Det gick som man
kunde förutse: adeln och kleresiet ville ej afstå från sin
skattefrihet, och å tredje ståndets vägnar kunde de inga pen-
ningar bevilja. I stället afgåfvos olägliga reformförslag, hvaraf
ju intet guld kunde myntas, och Lafayette framstälde äfven
här krafvet på riksständernas sammankallande, hvilket skar
ganska misshagligt i öronen på grefven af Artois.

Galonné måste nu afträda och begaf sig, förföljd af all-
mänhetens hat, till England. Hans farliga värf öfverflyttades
nu på drottningens gunstling Loménie de Brienne, ärkebi-
skop af Sens och äfvenledes en af hofvets finansierer. Af
notablerna fick han sig väl beviljadt upptagandet af ett lån
på 80 millioner francs, men det var som en droppe i sjön,
och mer kunde han ej utverka; deras korporation blef der-
för upplöst den 25 maj och åtskildes således med oförrät-
tadt ärende. Brienne följde sedan, skrifver Walter Scott,
»ett system, så vacklande och obeslutsamt, tillika så våldsamt,
hvar gång fråga var om att häfda konungens prerogativ,
samt så fegt, då han mötte motstånd från den uppvaknade
frihetsandan, att, om han blifvit mutad att göra regeringen
på en gång förhatlig och föraktlig eller att inleda sin herre
i ett handlingssätt, beräknadt på att reta de modige och
uppmuntra de försagde bland dennes missnöjde undersåtar,
han svårligen kunde efter nogaste betänkande hafva vidtagit
mer passande mesyrer för sådant ändamål». Han föreläde
parlamentet beskattningsedikt, som det vägrade att inregistrera.
Liksom man skrämmer småbarn med »busen», ville han då
imponera med den kungliga myndigheten i den mest anstöt-
liga och otidsenliga form, Det hölls en dit de justice» der
konungen, som i egen person förde presidiet, befalde parla-
mentet att i hans närvaro inregistrera skattepåbuden och
sålunda med maktspråk nedslog det enda värn undersåtarne
kunde hafva mot godtyckligt pålagda skatter. Parlamentet
lydde väl för ögonblicket, men förklarade sedan, att påbudet,
såsom inregistrerad! med tvång och på konungens befall-
ning, ej kunde anses ega laga kraft. Det förklarade vidare,
att hvarken konungens edikter eller ens deras af parla-
mentet gjorda inregistrering, vore tillräckliga för att pålägga
folket permanenta utskylder, alldenstund en sådan beskatt-
ning endast tillkom riksständerna. Återigen de förargliga
riksständerna! Parlamentet suspenderades och förvistes, be-
447

lastadt med allerhögsta onåd, till Troyes. Men vederböran-
de fingo snart erfara, hvad det vill säga att leka med
elden.

Landsortsparlamenten och andra domstolar, till hvilka
man vände sig, vägrade också inregistrering, och dem alla
kunde man ju icke förvisa eller upplösa. Adeln i Bretagne
gjorde ett slags uppresning, och Paris, der minnena från
frondens dagar stego upp, var i den häftigaste jäsning, hvil-
ken hertigen af Orleans efter bästa förmåga underhöll. Ko-
nungen gaf vika och återkallade det parisiska parlamentet,
men sökte nu, oförståndigt nog, i en lenare form imponera
på det samma. Man afstod från den brutala lit de justice,
men höll i stället en »kunglig parlamentssession», hvari
kräfdes inregistrerandet af ett kungligt edikt rörande ett lån
på 420 millioner francs. Det följde nio timmars diskussion,
hvilken slöts dermed, att konungen otålig steg upp och i
befallande ton fordrade, att lånet skulle inregistreras. Men
nu reste sig till de församlades förvåning hertigen af Orleans,
förste prinsen af blodet, och begärde få veta, om man var
samlad till lit de justice eller till kunglig session. Då han
fått till svar, att man satt i en kunglig session, proteste-
rade han mot konungens förfarande, och parlamentet gaf
dertill tystnadens samtycke. Liksom för att fullända paral-
lelen med frondens dagar, lät man arrestera två parlarnents-
råd, alldeles som Mazarin låtit arrestera Blancmesnil och
Broussel, och hertigen af Orleans förvisades till sina gods;
men dermed påminde man också Paris om frondens »jour
des barricades». Äfven Paris var i tillbakasprång för att taga
sats; det lefde redan i minnet af frondens barrikader, det bör-
jade erinra sig rödmössorna, pikarne och stormklockan från
Etienne Marcels dagar. Ännu en gång sökte Brienne trotsa
stormen genom att sätta ur tjenstgöring samtliga parlamen-
ten; men då lagskipningens regelbundna gång sålunda afbröts,
fick den en gång vaknade orolighetsandan endast så mycket
större spelrum. Finansernas tillstånd blef så förtvifladt, att
konungen nödgades inställa en stor del af skattkammarens
utbetalningar och utgifva reverser för bristen. Midt under
denna fruktansvärda kris drog sig Brienne ur spelet genom
att taga afsked (25 augusti 1788). Så snart han väl in-
lemnat sin afskedsansökan, flydde han med ilande fart till
Italien.
448

På retsamt maktspråk följde nu obetingad eftergifvenhet.
Det hörde nu en gång för alla till Ludvigs handligsart att
först uppreta motståndet genom stötande öfvergrepp och
sedan uppmuntra det genom svag undfallenhet; den kungliga
farkosten dref bland bränningarne »som ett seglande skepp
utan styre»; den stötte våldsamt mot dem för att af dem
kastas ännu våldsammare tillbaka. Necker, hvars afskedande
väckt så stor harm, blef nu återkallad. Det jubel, hvarmed
han vid sin återkomst helsades, var en till konungen riktad
förebråelse, som denne måste smälta. Necker framhöll nu
riks-ständernas sammankallande som det enda sättet att för-
sona konungen med folket; man måste nu medgifva som en
rättighet det, som två år förut skulle hafva tacksamt mot-
tagits som nådegåfva.

Men det var ej så lätt att återställa en institution,
som i 175 år legat begrafven. Förhållandena 1614 voro så
olika dem 1789; då fick tredje ståndet en skarp uppsträck-
ning för att det vågat beteckna sig som en liten yngre bror
till adeln och kleresiet, nu skulle det spela hufvudrolen, ja
till och med böja de stolta medstånden till efterskänkande af
ett deras vigtigaste privilegium, skattefriheten. Det borde
derför talrikare representeras och få en större maktbefogenhet,
anses ej som den yngste, utan som en jämnårig. I nov.
1788 sammankallades för sista gången les notables, nu för
att med regeringen träffa uppgörelse om planen för riksstän-
dernas nya organisation. Det genomdrefs i konseljen, att
tredje ståndet borde få »dubbel representation», så att det
fick lika många medlemmar som adeln och kleresiet tillsam-
mans. Men skulle det öfva någon bestämmande verkan
på besluten, så borde den »gemensamma voteringen», sådan
den vid svenska riksdagen, och just i finansiella frågor,
förekommer, bringas i användning. Dertill ville emellertid
notablerna ogerna samtycka; det yrkades, att stånden skulle
öfverlägga på skilda rum, och frågan om röstberäkningen
blef ej nöjaktigt afgjord.

Man har från doktrinär sida skarpt klandrat Neckers
passiva hållning gent emot de sammanträdande riksständerna
och yrkat, att han borde hafva burit sig åt ungefär som
Rouher under Napoleon Ilhs regim eller Puttkamer under
Bismarcks: han borde hafva dirigerat valen, han borde hafva
öfverrumplat med initiativ, skolmästrat med sin sakkännedom,
administrativt ordnat arbetssättet och som rådgifvare eller
449

intrigör dikterat besluten. Men de doktrinäre herrarne hafva,
sin vana trogne, hvarken tagit i betraktande tidens eller
mannens skaplynne. Tiden var ej Napoleon III:s eller Bis-
marcks ; den sökte ej ro efter föregående stormar, utan var
sjelf stormupprörd i sina innersta grundfästen. Briennes
försök att dirigera och administrera hade endast tjenat
att reta sinnena till öfversvallning ; Necker tog som en för-
ståndig man varning deraf och fann med situationen bäst
förenligt att iakttaga en lojal tillbakadragenhet, som ingaf
lugn och förtroende. De genom en senare tids långa erfa-
renhet inlärda parlamentariska ministerknepen voro i dåtidens
Frankrike ännu oförsökta; men de kunna i alla fall ej med
fördel brukas under stormiga tider, såsom erfarenheten från
1848 tydligt nog visat. Hans eget skaplynne var också
oförenligt med den roll, som doktrinärerna velat honom an-
visa. Necker var en hederlig borgare, en solid affärsman,
främmande för intrig och vingleri. Han hade nog sin lilla
fåfänga, men den var ej af det påflugna slaget. Han hade
sin mesta tid tillhört en liten välordnad borgarerepublik, der
sjelfstyrelsen gick sin gilla gång utan dirigering ofvanifrån,
och den erfarenhet, som han der fått, hade bragt honom att
tänka högt om det stånd, som han sjelf tillhörde; han tycks
gjort det ännu mer, sedan han i Frankrike fått tillfälle att
jämföra detta stånd med dess »äldre», privilegierade bröder.
Med protestantens ögon betraktade han det franska klere-
siet, med den onobiliterade borgarens den franska adeln; de
stånden misstrodde han och dem ville han, så långt i hans
förmåga stod, hindra från att dominera besluten Men sina
borgare misstrodde han icke och att på något sätt dirigera
eller administrera dem föll honom, medborgaren i det fria
Geneve, aldrig in. Då man uppmanade honom dertill, sva-
rade han med ädelt lugn: »Man måste hafva förtroende till
människohjertats dygder». Hans eget skaplynne var följ-
aktligen sådant, att han ej kunde, och tidens skaplynne
var sådant, att han ej borde handla efter det doktrinära
receptet.

Det engelska tvåkammarsystemet synes hafva föresväf-
vat Necker; han lär för notablerna hafva antydt, att adeln
och kleresiet borde förena sig till ett slags öfverhus gentemot
tredje ståndet som underhus; ditåt syftade väl också åtgär-
den med sistnämnda stånds ökade representantnumerär.

Ur Dagens Krönika. IX. 5.	30
450

Detta medelvägsförslag tillfredsstälde emellertid på intetdera
hållet; dertill var situationen alltför skarpt tillspetsad. De pri-
vilegierade ville till hvarje pris fasthålla den treståndsindel-
ning, hvarigenom de skulle dominera besluten, och tredje stån-
det nöjde sig ej längre med att utgöra blott halfparten. Om
än sistnämnde stånd i början endast hade en dunkel känsla af
sin öfvervägande betydenhet, så gjordes den till klart med-
veten tanke genom den af abbé Siéyès utgifna uppseende-
väckande ströskriften »Hvad är det tredje ståndet?» Som
en elektrisk stöt verkade den lärde abbéens katekesförhör.
»Hvad är tredje ståndet? Hela nationen. Hvad har det
hittills politiskt varit? Intet. Hvad ämnar det för närva-
rande blifva? Något. Hos intet folk bör finnas något blott
på börd grundadt stånd ; alltså blir nationen utan privilegie-
rade stånd icke mindre, utan större. Adeln kan väl vara
en börda för ett folk, men aldrig en del af det samma; den
utgör en förkastlig stat i staten. Hvad som icke hör till
tredje ståndet, kan man icke anse som beståndsdel af na-
tionen; alltså är tredje ståndet — allt.»

Sieyès’ ströskrift gaf det lystringsord, i följd hvaraf den
tillbakaspringande revolutionsrörelsen beredde sig till ställnings-
steget för att »taga sats».

En af de omständigheter, hvarunder detta slutligen sker,
är rätt egendomlig. I det revolutionära tillbakasprånget
medföljer ett reaktionärt element, som framtvingar ställnings-
steget genom bakvändt sätt att förhindra det. Vi hafva re-
dan i det föregående sett, huru detta element verkade och
hvarifrån det kom. Hofministrarne hade retat foten att lyfta
sig upp till ställningssteg; det behöfdes då endast hofcere-
monimästarens retsamhet för att få den att slå ned. Vid
hofvet gjorde man sig nu de högvigtiga frågorna: Skall ko-
nungen mottaga församlingsledamöterna? Skola de stå,_ sitta
eller knäböja? Huru skola de vara kostymerade? Öfver-
ceremonimästaren markis de Brézé tog dessa maktpåliggande
frågor i allvarligt öfvervägande. Genom strängt iakttagande
af ett forntraditionelt hofceremoniel skulle, menade han, det
i fara sväfvande konungadömet befästas, inflytelsen af den
förderfliga tidsandan segerrikt dämpas samt hela nationen
återförsättas i den gamla goda tidens anda och vanor. För
sådana inbillningar må man ej alltför hårdt klandra den
gode markis de Brézé; ännu ett århundrade efter honom
kan man, utan att gå synnerligen långt bort, finna hof-
451

ceremonimästare, som tänka och handlä på alldeles sam-
ma sätt.

Man fick sålunda inom hofkretsen klart för sig, att cere-
monielet af år 1614 skulle återupptagas. Riksständerna
skulle af konungen mottagas, men dervid vara så kostymerade
och sins emellan iakttaga samma skilnad som på den »gode
Henriks» tid. Till detta ceremoniel hörde, att tredje stån-
dets medlemmar endast i knäböjande ställning kunde tilltala
konungen eller af honom tilltalas. Först efter lång öfver-
läggning beslöt man att afstå från detta ej längre tillrådliga
bruk; men då skulle i stället tredje ståndets underordnade
ställning genom andra anordningar på ett i ögonen fallande
sätt framhållas. Det var (för att åter citera Walter Scott)
att »reta ett redan förut vredgadt lejon».

Den 1 maj 1789 voro ständerna samlade i Versailles;
den 3 maj fingo de nåden att göra sin underdåniga upp-
vaktning hos konungen. Först kommo kleresiets medlemmar
i kaftaner, långmantlar och baretter eller i violettfärgade
korkåpor; derefter kom adeln i guldstickad spansk mantel,
väst och uppslag af guldtyg, paradvärja, spetshalsduk och
plymhatt efter mönster från Henrik IV:s tid; sist kommo
tredje ståndets medlemmar i enkel svart drägt, med korta
mantlar och filthattar utan plym. Vid mottagningen öpp-
nade man för kleresiet och adeln mottagningssalens båda
flygeldörrar, för tredje ståndet blott den ena. De privilegie-
rade mottogos i konungens inre rum, borgarne fingo stanna
i en yttre sal, der de genom hofmännens beteende tydligen
erinrades om, att de ej räknades till den förnäma verlden.
I dessa bagateller låg ändå en klar fingervisning, huru hof-
vet uppfattade förhållandet mellan de tre stånden ; det visade
sig snart, att folkets uppfattning var rakt motsatt.

En annan omständighet att gifva akt på var den upp-
muntran, som folkstämningen gaf att taga ansats. Den 4
maj skredo stånden i procession till den helige Ludvigs
kyrka för att af höra messan, först tredje ståndet, sedan adeln,
derefter kleresiet, derefter det heliga sakramentet, buret af
ärkebiskopen af Paris under en af fyra prinsar hållen tron-
himmel, sist konungen, drottningen och hofvet. Från den
på gatorna, i fönstren, ja på hustaken tätt sammanträngda
mängden ljöd liflig bifallshelsning mot tredje ståndet, men
dyster tystnad iakttogs mot adeln (med undantag af hertigen
af Orleans) samt mot kleresiet. Då konungen nalkades,
452

svängdes hattarne högt, men ingen helsning, endast ett doft
missnöj dt mummel mot drottningen, hvilkan ansågs som den
egentliga själen i det reaktionära hofpartiet. Stämningen var
äfven i kyrkan alltför hög, så att predikan icke kunde afhö-
ras med vederbörlig stum andakt. Predikanten, biskopen
af Nancy, höll en predikan af delvis rätt frisinnadt inne-
håll; man klappade dervid händer åt de uttalanden, som
mest slogo an. Det var något oerhördt, då man annars
icke ens på teatern understöd sig att applådera i konungens
närvaro.

Den 5 maj, då riksständernas sammanträden högtidligt öpp-
nades, bar en prägel af ögonblickets vårstämning och spirande
förhoppningar. Men det röjde sig också på mer än ett sätt,
hurusom den nya tiden tog ansats mot den gamla, Vädret
var härligt, och på yttre ståt var ingen brist. Den kungliga
sessionen egde rum i »lilla rikssalen», som utgjorde en af
slottets sido byggnader; de amfiteatraliskt ordnade bänkra-
derna voro fullsatta med åskådare. Kleresiet satte sig till
höger, adeln till venster om den i salens bakgrund uppresta
tronen, tredje ståndet fick placera sig stående midt emot
den. Då konungen med drottningen, prinsarne och ett ly-
sande hoffölje inträdde, ljöd en enhällig bifallshelsning möt
honom. Något förlägen i början, satte han sig ned på tro-
nen och uppläste sitt tal, som i det hela var rätt intetsä-
gande. »Mina herrar», började han, »denna af mitt hjerta
så länge efterlängtade dag är ändtligen kommen, och jag
ser mig nu omgifven af det folks representanter öfver hvilket
jag gör mig en ära att herrska». Hyckleriet i denna tirad
undföll ingen af de närvarande, och Necker, som tidigast
och kännbarast fått erfara, huru pass »efterlängtad» den
dagen varit, måtte väl hafva känt sig stämd för ironi. Men
sedan taltes ett uppriktigare språk, då regeringens stora pen-
ningebehof först framlades till församlingens behjertande.
Vidare klagades öfver oron i sinnena (liksom om ej hofvet
sjelft framkallat den) och i afslutningorden förmanades till
endrägt. Efter talets slut satte konungen hatten på sig. En-
ligt ceremonielet skulle adeln och kleresiet göra detsamma,
men tredje ståndets medlemmar stå med blottade hufvuden.
Men nu satte äfven tredje ståndets medlemmar hattarne på.
Med harm reste sig de privilegierade för att tillrättavisa denna
grufliga vanvördnad, och högtidslugnet kunde då på rätt
betänkligt sätt hafva blifvit stördt. Men låtsande finna det
453
för varmt i salen, tog konungen genast hatten af sig, och
då följde alla hans exempel.

Derpå framträdde storsigillbevararen Barantin. Han
började med ett vidlyftigt ordande om konungens välgernin-
gar och goda uppsåt. Sedan vidrörde han på ett långt
ifrån tillfredsställande sätt den vigtiga frågan om sättet för
omröstningen. »Ehuru», sade han, »omröstningen efter
person, så vidt den lemnar blott ett enda resultat, tyckes
hafva den fördelen att bättre tillkännagifva den allmänna
önskan, så är det likväl konungens vilja, att denna nya
form blott med alla riksständernas frivilliga samtycke och
med hans majestäts bifall skall kunna träda i verksamhet».
Orden mottogos, såsom man kunde vänta, med ringa bifall,
och snart visade sig, att tredje ståndet redan beslutit göra
sin vilja gällande.

Med spänning väntade man att få höra Neckers tal,
som nu skulle följa, och man fick höra mer än tillräckligt,
ty han talade i hela tre timmar; men han talade »såsom
generalkontrollör och som en klok man», säger Mignet.
Som generalkontrollör framlade han finansställningen och
de synpunkter, som vid ordnandet deraf borde komma i be-
aktande; som klok man undvek han varsamt att utkasta
oenighetsfrön redan vid första sammanträdet och antydde
derför i lena, hemställande ord utvägar till en fredlig lös-
ning af omröstningsfrågan. Säkerligen hoppades han, att
svårigheterna skulle parlamentariskt utjämnas. En förhopp-
ning tog sig väl ock uttryck genom konungens i trontalet
uttalade önskan: »Måtte denna tidpunkt blifva för alltid
minnesvärd för rikets lycka och välfärd»; denna önskan
uppfyldes väl i sinom tid, om än uppfyllelsen förbereddes
på ett sätt, som för den kunglige talaren sjelf och äfven för
många af församlingens medlemmar blef det minst behag-
liga. De styrande hoppades, att församlingen skulle råda
bot på. finansbristen, och hela nationen hoppades att djupt
kända missförhållanden skulle genom henne afhjelpas.

Bland kleresiets medlemmar satt Talleyrand, nyutnämd
biskop af Autun, bland adelns sutto Lafayette och Filip af
Orleans, i tredje ståndets grupp stodo Mirabeau, Sieyès,
Lanjuinais, Robespierre och Barère. De spelade sedan, hvar
på sitt sätt framstående roller i det stora drama, som bör-
jade den 5 maj 1789 i Versailles och slöts den 5 maj 1821
på St. Helena. Och denna nationalförsamling, hvars kon-
454

stituering förebådades, då tredje ståndets medlemmar satte
hattarne på sig efter åhörandet af det kungliga trontalet i
Versailles, den har utfört ett storverk, som ingen annan lag-
stiftande församling med lika kort arbetstid någonsin gjort
maken till.
Karolinen från Dybböl.

Anteckningar frän ett besök i Spandau 1864.

Af F. H—n. .

Nyligen har danska folket firat tjugofemärsminnet af kanske
den olycksdigraste tilldragelsen i dess krigshistoria: Dybbölskan-
sarnes eröfring af preussarna den 18 april 1864. Olycksdiger —
ja väl, ty dermed var krigets utgång gifven och Schleswig för
alltid förloradt för Danmark; men ock en af de ärofullaste.
Ärofullare än både Frankrikes Sedan och Sveriges Pultava. Dybböl
betecknar icke såsom dessa ett groft strategiskt eller taktiskt
missgrepp, blott den förkrossande öfvermaktens seger öfver en
motståndare, som, för svag att hålla stånd, viker men försvarande
sig med en manhaftighet, för hvilken sjelfva fienden måste göra
honnör.

Dybbölskansarna voro såsom bekant till antalet tio. Några
af dem togos jemförelsevis lätt, andra deremot först efter det
mest hårdnackade försvar. Till de senare hörde skansen n:o 4.
Bland de hjeltemodiga forsvararne af den samma, som efter sla-
get särskildt omnämdes i arméns dagorder, var äfven den svenske
frivillige, underlöjtnanten vid Gotlands nationalbeväring Knut Hugo
Wilhelm Äkerhielm, för sin tapperhet kallad »den sista karolinen».
Omsider sårad, måste han gifva sig fången och fördes tillika med
en mängd andra af sina olyckskamrater till Spandaus fästning.
Det var här jag träffade honom ett par månader senare.

Det var den »syttende maj», norrmännens alltid med be-
geistring firade grundlovsfest. De i Berlin bosatta norrmännen
beslöto fira dagen i det gröna, nämligen i en större biergarten,
belägen i närheten af Spandau och hvaremellan och Berlin kom-
munikation, ehuru temligen oregelbunden, underhölls medels vur-
star. Åtskilliga andra medlemmar af Skandinaviska föreningen
gjorde sällskap. Hvad som —utom intresset för syttende majs
betydelse, förstås — bestämde mig och några andra svenskar
456

att deltaga i festen var önskan att besöka några landsmän, som,
enligt hvad vi förnummit, skulle som krigsfångar befinna sig
på Spandaus fästning. Under förhoppning, att det skulle lyckas
oss att träffa dessa våra landsmän, försågo vi oss med några bu-
teljer svensk punsch — en vara som verkligen fanns att köpa i
den preussiska hufvudstaden, ehuru till högt pris — och sedan
vi med vurstarne anländt till festplatsen, fortsatte vi derifrån
till fots vägen till Spandau.

Den gråa, dystra fästningen var nog vänlig att öppna sina
portar för oss. Dem vi sökte funno vi också ganska riktigt.
De här befintliga svenska fångarna voro emellertid endast två
till antalet. På en genuin gotländska sade oss Äkerhielm sitt
namn. Han var då en tjugofyra års man, axelbred och stark
som en Sven Dufva, temligen kärf, butter och kantig i sina åt-
börder. Han var klädd i dansk släpuniform, och en förbindning
täckte ännu det vid Dybböl erhållna skottsåret i kinden.

Sedan han presenterat sig sjelf, förestälde han oss äfven för
sin svenska medfånge. Det var en ung man, spenslig till växten
och af ett blekt, nästan qvinligt utseende. Han hade som under-
officer deltagit i kriget, hade likaledes blifvit fången vid Dybböl
men var icke sårad. Hans namn var grefve Cronhielm, och han
erhöll ett eller par år derefter en sorglig ryktbarhet. Cronhielm,
då bosatt hos sin gamla mormoder, fru Karth, tog nämligen i
uppretad sinnesstämning den gamla af daga medelst ett pistol-
skott. Dömd till lifstids fästning, vardt han för ett par år sedan
benådad och öfverflyttade till Amerika.

Som kommendanten sjelf icke var tillstädes, kunde tillåtelse
icke meddelas oss att med våra landsmän tömma en bägare i
deras fängelserum, men ett par unga officerare erbjödo oss att i
vaktrummet hålla vårt lilla samqväm — ett erbjudande, som med
tacksamhet antogs, liksom officerarne med nöje accepterade vår in-
bjudning att med oss tömma ett glas af denna svenska punsch, de
för öfrigt redan hört mycket omtalas och berömmas. Det med-
förda förrådet räckte godt till. De preussiska löjtnanterna funno
varan förträfflig och tömde ärligt sina glas i botten. Stämningen
vardt i hög grad gemytlig, och ehuru samtalet delvis rörde sig
kring krigshändelserna, föll ingen bitter anmärkning från preus-
sarnes sida. Äkerhielm deremot begagnade tillfället att under-
kasta en och annan detalj af det preussiska krigsväsendet en
skarp kritik. Men som Mars och Minerva uppenbarligen icke
gått hand i hand vid hans uppfostran, och hans tyska var mer än
lofligt klen, gick denna kritik fullkomligt förlorad för dem, den
457

var ämnad att stuka och framkallade blott en uppsluppen mun-
terhet. Endast en af hans anmärkningar fann jag mig föranlåten
att såsom tolk delgifva dem. Anmärkningen gälde den sergeant,
som i Dybbölskansen med sitt skott gjorde honom stridsoduglig.
Äkerhielm fann icke nog starka ord att uttrycka sitt förakt för
mannens klena skjutskicklighet. »Att på fyra, fem stegs afstånd
icke kunna skjuta ihjel mig! Tvi tusan så’n stackare! Också
sad’ jag det till karlen sjelf, när jag händelsevis träffade honom
i Kiel. Han ursäktade sig med brådskan och villervallan, kan
tänka! Men för en soldat duger det ej att komma med sådana
ursäkter.» Preussarne skrattade hjertligt åt denna så egendom-
ligt motiverade förtrytelse.

Punschen var slut, och stämningen ganska »hög», icke minst
på de preussiske officerarnes sida. Äkerhielm anhöll om och
fick äfven tillstånd att på ett par timmar lemna fästningen. Dock
måste han på sitt hedersord förpligta sig till att åter inställa sig
der senast kl. 11 på aftonen. Cronhielm kunde såsom varande en-
dast underofficer icke erhålla ett liknande tillstånd. Endast åtföljd
af en soldat tilläts han göra sin kamrat sällskap, och afstod på
grund deraf hellre från nöjet. Vid uppbrottet råkade Äkerhielm
af misstag få en af preussarnes uniformmössor. »Fy f-n», ut-
ropade han och slängde mössan med förakt i soffan. Kanske
hade man den genom punschen uppspelta sinnesstämningen att
tacka för, att detta hänsynslösa beteende af den danska krigs-
fången endast väckte munterhet.

Då vi med Äkerhielm midt ibland oss gingo genom den
ålderdomliga stadens gator, fingo vi snart en skock gatpojkar
bakom oss. »Ein Däne! Ein Däne!» ljöd det från dem. »Hauet
ihn!» Äkerhielm förstod, att komplimangen gälde honom, vände
sig med förgrymmad uppsyn om och dundrade på Gotlandssvenska
till dem: »Drag åt h—e, ungar!» Orden voro naturligtvis för
pojkarne mesopotamiska, men den bistra blicken ur »danskens»
ögon och hans utsträckta, knutna näfve jagade dem med ens åt-
skils, och de lemnade oss sedan oantastade.

Då vi närmade oss norrmännens festplats, hördes på långt
håll ett sorl och ett stoj, som gåfvo tillkänna, att ångan bland
de festande redan var vederbörligen uppe. I synnerhet voro
några af dem outtröttliga i att afsjunga fosterlandssånger —
hvilket emellertid skedde på ett sätt, mera hedrande för deras
lungor och fosterlandskärlek än för deras musikaliska begåfning.
Stojet afbröts emellertid för några ögonblick vid vårt inträde i
samqvämet. Men sången hade uppenbarligen slagit an på Aker-
458

hielm, och koapt hade presentationen försiggått, förrän han ut-
ropade: »Hör ni, gubbar, kan ni sjunga ’Den tappre landssoldat’?»
Vi åhörde denna proposition med verklig förskräckelse. Man
tänke sig: en krigsfånge, som i fiendeland föreslår uppstämmandet
af de sinas mest omtyckta krigsmarsch! Och detta i det fria,
i hundratals menniskors närvaro. Emellertid förmådde vi, trots
all envishet från Åkerhielms sida, som icke kunde finna det
minsta anstötligt i saken, afstyra densamma.

Han roade sig i stället med att, så vidt stojet tillät, för de
församlade berätta episoder från kriget. Och så förflöt qvällen
under flitigt anlitande af ölet. Plötsligt reste sig Äkerhielm.
Han hade kastat en blick på klockan och funnit, att tiden för
hans korta frihet närmade sig med stora steg sitt slut. Efter
ett knapphändigt farväl rusade han i väg, följd af oss svenskar.
Att till fots hinna Spandau innan kl. 11 derpå var ej att tänka.
En vurst anträffades emellertid snart, men hästarne för denna
hade hufvudena vända åt Berlin till. Kusken förklarade också
bestämdt, att dit ville han och dit skulle han. Äkerhielm brusade
upp. Utan vidare tog han hästarne vid tygeln och vände dem
helt om, allt under det han på en obegriplig tyska gaf sin harm
luft. Kusken å sin sida utfor i de häftigaste skällsord. Nu
ryckte Äkerhielm till sig en käpp, gaf kusken en däng öfver
ryggen och utropade befallande: »Willst du kören, lymmel!»
Ett stort spektakel var på väg att uppstå, men genom vår be-
medling afgjordes saken till slut såsom en ren penningfråga till
bådas belåtenhet.

Vi togo ett hjertligt afsked af vår nyförvärfvade broder och
landsman, hvilken jag sedermera aldrig återsåg. Efter ett skiftes-
rikt lif, på senaste tider fullt af tärande bekymmer, afled »den
siste karolinen» i början af detta år i Förenta staterna.
Stackare jag!

Min ofödde sonsons klagan.

Fonogram af Qui Vive.*

Ack ! Nog står det i en gammal vördnadsvärd bok skrifvet
att man icke skall säga: hvad skola vi äta, dricka och kläda oss
med. Men Iwad skall jag då säga?! Nog går det an för fog-
larne under himmelen och liljorna på marken, ty de ha inga
idéer. Men det har jag. Och den ena är icke den andra lik;
den är om möjligt galnare än den första som är allra galnast.
Och så komma nya idéer som hvar och en för sig äro galnare
än alla de andra tillsammans.

Jag brås på slägten. Redan för hundra år sedan funnos
idéer. Farfars far funderade nästan på att »lägga sig till med
en soupçon om serafimerbandet i knapphålet», som en dåtida
skämtare uttryckte sig, d. v. s. ingå i en vattendrinkareförening
med namnet Blå bandet. Dessutom inbillade han sig tidtals att
han var kvick. — Farfar var yllemänniska till den grad, att
han blef sjuk om han hörde namnet linne eller bomull uttalas.
Och far var generalsuperintendent i Verldsfederationen. Och
alla trodde de på bakterier.

Hvad de voro lyckliga som blott hade att kämpa mot dessa
den mikroskopiska verldens elefanter. Jag undrar hvad de skulle
sagt om våra billimikrokocker, som äro knappt en milliondel af
de gamla mikrokockerna.

Farfar blef, då han ännu var för liten för att med fram-
gång kunna opponera sig, »vaccinerad» — så kallades det att
ympa in koppgift på människan — men sedan brydde han sig
för egen del icke om flera ympningar. Men far fick på det

* Jag hoppas, att jag ej usurperai någon annans signatur. Krö-
nikan bör ju, åtminstone för närvarande, ha tillräckligt af sina tre eller
fyra »Volontärer».	Förf.
460

sättet i sin gröna ungdom genomgå alla både möjliga och omöjliga
sjukdomar, och då han kommit in i beväringsåldern, d. v. s. var
sjutton år, så var han så usel att han i sju af de tolf öfnings-
åren fick tjenstgöra som öfningspatientbeväring vid elfte träng-
bataljonen. Lyckligtvis hade han en lika elastisk konstitution
som den svenska statskroppen och lefde derför tills han dog vid
trettiotvå års ålder — ett år innan jag föddes..

Ja, jag kom litet för sent till verlden. Möjligen är detta
orsaken till att jag ser allt i så mörka färger och tycker att
tiden icke passar mig så bra som jag ville.

Farfar, som öfverlefde sin son i sexton år, dog i ullsjukan.
Som man vet uppkommer sedan omkring tjugo år tillbaka denna
sjukdom mycket lätt hos yllemänniskor och visar sig däri, att
dessas kroppar beklädas med hastigt växande ull, som hvarje
vecka måste klippas för att de ej skola snärja in sig i raggen.
Denna ull bereder dem visserligen en ej så liten biförtjenst, men
sjukdomen är dock mycket fruktad, ty då alla kroppssafterna
åtgå till ullen, utmärglas de sjuka ända till ytterlighet; vanligen
växer till sist ullen inåt också, och då är det naturligtvis slut.

Tack vare dr Pastörrimus’ trägna forskningar samt våra
utomordentligt fina billimikroskop fingo vi ju för några år sedan
visshet om att denna sjukdom berodde på en i djurullen befintlig
och sjelfva ullen alstrande billimikrokock, den s. k. uhkocken.

Men vi fingo tyvärr också veta så mycket annat fruktans-
värdt. En allestädes närvarande mer än osynlig djurvérld, der
rofgirigheten står i omvändt förhållande till storleken, afslöjades
för våra blinkande ögon. Sjukdomen, döden lurar öfverallt. Icke
blott i vattnet, jorden och luften utan också i tanken, i viljan,
i begäret, med ett ord öfverallt och i allt. — Visserligen äro
somliga både nyttiga och nödvändiga, emedan vi annars icke
kunde göra något eller tänka något, men dels komma dessa så
lätt i misshumör, dels komma andra och vilja göra dem platsen
stridig. Och vi få betala krigsskadeersättningen, ofta med vårt
lif. — Jag har nu alltid varit rädd om mitt lif, ty jag har bara
ett och detta är, åtminstone ännu, nödvändigt för att kunna lefva.

Näst att dö frisk är intet sorgligare än att lefva sjuk. Men
hur skall jag kunna hålla mig frisk? Pastörrimus’ rival, d:r
Kochissimus har ju nu uppfunnit linkocken, och förmodligen
förvärfvar denna sig snart samma egenskap att kunna växa på
människan som ullkocken redan gjort. Om någon tid finner man
säkert bomullskocken och silkeskocken. Ja, jag blir säkert tvun-
gen att resa till Central-Afrika för att slippa bära kläder. •—
461

Kusligt! — Kannibalerna ha visserligen för länge sedan ätit upp
hvarandra, men en längre vistelse der medför ändå sina obehag-
ligheter på grund att der finnes ett klimat. Och detta klimat
är mycket besvärligt för alla som icke i rätt nedstigande led
härstamma från den i forntiden berömde resenären Stanley. —
Det är ju dessutom icke blott fråga om toaletten; mat och dryck
bjuda på samma faror. Äfven våra förfäder anade, ehuru förstås
på ett mycket gröfre och råare sätt, att här funnos försåt. Gramla
läkarböcker tala om dynt och trikiner, nyare om bakterier. Att
vatten var ett dödande gift visste man sedan urgamla tider.
Detta är lätt förklarligt då man vet att på landsbygden brun-
narna alltid borrades i närheten af gödselstaden och i städerna
vattnet togs ur de sjöar, i hvilka kloakerna utmynnade. Då-
tidens läkare försökte visserligen att med tydliga bevis öfvertyga
allmänheten att Ärstaviksvattenblandningen var jämförelsevis oskad-
lig, men det lyckades ej. — Derför hittade man på en dryck
som bereddes af potatis, hvilken då växte som ogräs, och kallade
den bränvin, emedan den liksom brände i halsen. Denna dryck
tycks ha haft flera goda egenskaper; bland annat innehöll den
otvifvelaktigt modbillikocker. En bland Sveriges modigaste och
rikaste män på den tiden var en brän vin sfabrikant. Han anföll
käckt regering, ambassadörer och grundlagar och förlorade oupp-
hörligt kolossala rikedomar utan att det generade honom det
minsta. Hans namn var Olle Sprith, hvilket namn honom till
ära sedan öfverflyttades på det kraftigaste bränvinet. — Olyck-
ligtvis hade detta vin flera obehagliga biverkningar, och derför
bildades föreningar att utrota det, somliga genom konsumtion (de
bättre föreningarna), andra på andra sätt (de sämre), och dessa
senare använde i stället kaffe. Då det emellertid snart visade
sig att till och med tre års barn fingo »delirium tremens» eller
»dille» af denna dryck, uppstodo snart nya föreningar emot kaffet,
och dessa föreslogo som bästa surrogat mjölk. Mjölken hade
förut på grund af det deri befintliga kofettet användts till be-
redning af smör. A propos det minnes jag en lustig historia,
som farfar hört af sin far. En skicklig och förståndig karl —
sådana funnos äfven på den tiden, ehuru sparsamt naturligtvis
— hade kommit på den idéen att i stället för att taga reda på
det lilla fettet i komjölken direkt samla fettet i kokroppen och
af detta göra smör. Detta smör kallades margarin. Det stälde
sig naturligtvis mycket billigare och var äfven i flera afseenden
bättre än mjölksmöret. Men som man på den tiden särskildt
tycktes lägga an på att utrota fattigdomen genom att svälta i
462

hjäl de fattiga^ så förbjöds helt naturligt ett så billigt födoämne.
När emellertid mjölkföreningarna kommit väl i gång, konsumerades
all mjölk i flytande form och sådan den levererades af kon, och
då var man tacksam att åter låta margarinet komma till heders.
Nu hade det dessutom blifvit så dyrt att man ej behöfde frukta
för att bereda de fattiga någon lindring. — Äfven mot mjölken
hade man dock sina misstankar. Redan sedan länge hade man
trott sig finna att dibarnen ofta förgiftades af den. — Men hvad
skulle man då göra?! — döda ammorna???

Nu är det ju på samma sätt med allt.

I det förra seklet, »det nervösa århundradet», sysselsatte
sig den medicinska vetenskapen, utom med de då uppfunna bak-
terierna, förnämligast med att studera nervsystemets fysiologi och
patologi, men något säkert botemedel lyckades den ej finna. —
Nu för tiden sysselsätter den sig med att oupphörligt uppfinna
nya billikocker, göda och omhulda dem — renodla, kallas det
— samt experimentera med dem på lägre varelser. Särskildt
lämpliga härtill lära de nyligen upptäckta, strax norr om nord-
polen boende Bihomanerna eller Halfmenniskorna vara. Rätt
intressant är det ju att en för snart två århundraden sedan lef-
vande forskare, Darwin, anat dessas tillvaro; de förekomma i
den tidens literatur under namn af »Den felande länken».

Farfar berättade att på hans tid buro menniskorna alltid
på sig en flaska morfin och en liten spruta; med detta brukade
de pigga upp sina domnande krafter. Kanske skall det lyckas
den moderna vetenskapen att buteljera en del billikocker lämp-
liga till insprutningar i betänkliga fall. Men då är jag nog redan
död. Stackare jag! — Ja, det förstås det — men — det vore
kanske det bästa. Trots allt hvad de nu herskande Lennstran-
nisterna säga så tror jag ändå på en annan verld. Någon glädje
skall man väl ha efter som man kommit till. Den här verlden
är en jämmerdal. Således måste glädjen finnas i en annan verld.
Hvilket skulle bevisas. — Jag inbillar mig att sällheten i andra
verlden ligger i synnerhet deri att billikockerna icke få komma
dit. Och det är rättvist, då de ha det så bra här. — Ja, vore
jag blott säker på detta, så fore jag till Amerika och toge an-
ställning som eldare på ett af de snabbgående jättelokomotiven.
Förr i verlden använde man den gamla lilla Katrinahissen som
utgångspunkt för färden till det andra landet; detta kallades
sjelfmord och medförde att man icke fick »hederlig begrafning».
Åh, hvad tiderna förändras! Emellertid är det kanske så godt
att dröja litet. Hvem vet hvad som kan ske? — Tack vare
463

Antiseptoptimum — den enda medicin i hvilken man ej funnit
billikocker och som derför anses vara ett osvikligt gift för dem —,
fem billigram hvarannan dag, kan man ju ändå äta svartbrändt,
färskt kött och dricka i 37 timmar kokadt skållhett vatten utan
att alltför mycket riskera att få något värre än kronisk magkatarr.
Det är visst sant att många påstå att denna medicin småningom
gör en till idiot, men detta är ju en cura posterior. Skada blott
att det är så dyrt. Men allt är ju dyrt, tack vare våra präk-
tiga tullar. På de saker vi kunna göra sjelfva måste vi natur-
ligtvis ha hög tull för att skydda våra fabrikat för täflan med
bättre och billigare utländska. Derigenom kunna vi också ta bra
betaldt af våra landsmän för hvad vi göra. Och på de saker
vi nödvändigt behöfva men ej kunna göra sjelfva och derför ej
på vanligt sätt kunna förtjena något på, lägga vi naturligtvis
också en hög tull för att åtminstone kunna förtjena litet på tul-
len. Ja, tullarne äro bra. Men dyra bli de. Så alldeles nöd-
vändiga för statskassan äro de förstås ej numera, då krigen af-
skaffats. Ja det har också sin historia. Ingeniör Jonerikurrimus
uppfann ju en maskin, hvarmed från obegränsadt afstånd en
projektil af obegränsad kraft kunde förinta ett obegränsadt om-
råde, och sålde patentet till en mäktig krigarstat. Året derpå
uppfann han ett nytt lika fruktansvärdt instrument som köptes
af en annan mäktig stat. Nå, de begge rikena gjorde sina små
förberedande försök som hade den effekten att de som efteråt
ännu hade öronen i behåll drogo dessa åt sig, och så infördes
allmän afväpning. Den snillrike uppfinnaren, som ej längre hade
något att lefva för, uppfann ett sista patent som gjorde honom
osynlig på denna planet.

Det är då väl att jag har min säkra plats vid Statens Num-
merlotteri. (Märkvärdigt att det dröjde så länge innan det in-
rättades, och dock är det den enda nuvarande affär som riktigt
bär sig.) Lönen är visst icke stor, blott 21,000 Kransar, men
med sparsamhet räcker den till. I farfarsfars tid var detta van-
lig ministerlön men nu räcker den ej att gifta sig på. Och så
godt är det. Ty sedan riksnatten, tack vare kvinnomajoriteten,
beslutit att hustrun skall utan redovisningsskyldighet förvalta hvad
mannen förtjenar, så skulle frun nog pluttra bort allt i hop på
luftballongresor och dylikt. — Nå nå, en sådan der resa har
verkligen sina behag. Jag glömmer aldrig min lilla tripp till
Himalaya till firande af att mitt fädernearf tagit slut. Och vinet
der sedan! Veritabel Himalaya frappé! Pressadt ur drufvorna
dernere på sluttningen, föres det genast upp att förvaras i den
464

eviga snön. Genom detta förfaringssätt måtte de skadliga billi-
kockerna hindras att utveckla sig. Säkert är att det hade en-
dast angenäma verkningar. — På hemvägen kom ballongens
styrapparat litet i oordning, så att vi nödgades nedstiga. Landet
var oss obekant. »Kiöp stadobs?» — frågade jag en liten krus-
hårig, mörkhyad man som kom fram till oss. — »Su kep spela
gudik»,* — svarade Hottentotten — det fins verkligen sådana
än. Ack, hvad skulle man i våra dagar taga sig till om ej den
hedersmannen Schleyer uppfunnit Volapük !

Nå, skadan var snart reparerad och vi styrde hemåt. Så-
dana der små äfventyr göra blott resan pikantare. Dessutom
hade vi kvar ett par flaskor Himalaya, som vi snart frapperade
i snön på en af Central-Afrikas bergstoppar.

Ja, det var en herrlig tid, »men allt det der är nu förbi,
förbi», som en af våra klassiker så vemodsfullt utropar.

Ja, det är en sorglig tid jag lefver i. Att ha att välja
mellan att bli långsamt uppäten af plågande billikocker eller att
småningom bli idiot eller att bli eldare på ett exploderande, ur-
spårande eller sammanstötande lokomotiv — det är icke roligt.

Stackare jag!

* »Hvarest befinna vi oss?» — »På Goda Hoppsudden.»
Musikalisk revy.

Af

Volontaire.

Professor Rummels sejour nödgar mig att säga några
ord om k. hofkapellets symfonikonserter, som jag med fåstadt
afseende på deras denna säsong mindre betydande innehåll
ärnat lemna utan afseende.

Professor Rummel visade sig vara en konstnär, som
mycket öfverträffade de senare årens temligen ordinära pianist-
import. I jemförelse med honom höra äfvenledes årets pia-
nister, hrr Grünfeld och Dreyschock, till de mindre gudom-
ligheterna.

Vid sitt första uppträdande introducerade sig hr Rum-
mel med ett storverk, Beethovens förnämsta pianokonsert,
mot hvilken den nyligen af hr Dreyschock korrekt, men
ytligt spelade Ess-d ur-konserten endast är en barnlek h vad
utförandets vackra mjukheter angår. Hr R. spelade utantill,
som vanligt med nutidens pianister, men med en säkerhet,
en beherskning, som man ej finner hos många. I dialogen
med orkestern i andra satsen vill det ett otroligt minne till
att korrekt framföra alla abrupta satser, alla musikaliska
parenteser med deras skiljetecken. Detta gjorde hr R. ej
endast ytterst exakt, utan med en poetisk uppfattning af
kompositionens anläggning, som ställde denna i det klaraste
ljus för åskådarne. I allmänhet hade den Beethovenianska
andan i hr Rummel en tolkare, som man i flera fall känner
sig frestad sätta bredvid Hans von Bülow, om ock denne
musiktänkare, som egnat ett helt lif åt Beethovens studium,
i inträngande djup och genialitet lemnar alla andra Beetho-

Ur Dagens Krönika. IX. 5.	31
466

vensspelare efter sig. Orkestern ackompagnerade denna
konsert särdeles berömvärdt, stundom omedelbart efter soli-
stens fingervisningar i ordets egentligaste bemärkelse.

Liszts ungerska fantasi erhåller genom de nationela
motivens egendomliga^ än sköna, än stickande, beskaffenhet
ett intresse, som den annars ej skulle ega, aflfattad som den
är i ett för Liszts långa fingrar beräknadt »långsträckande»
pianoparti med den Lisztska alldagliga apparaten af alla slags
passager och krumelurer, paosioneradt hopade på hvarandra,
och en lika våldsam orkester, brokig, skrikande, med alla
orkesterns uppseendeväckande retmedel samvetsgrannt ut-
pyntad. Mot slutet tycker man sig höra Vaktparaden gå
på Gustaf Adolfs torg, görande stundom några uppehåll för
de blåsares utpinade kinders räkning, hvarunder en skicklig
pianoherre på ett på torget utflyttadt instrument håller pu-
bliken skadelös genom diverse muntra melodier, garnerade
med en massa grannlåter upp och ned, som göra att hans
händer efter utstånden vedermöda till slut få samma fårg
som hrr trumpetares rosenkinder (för att tala »vackert språk»).

Orkestern begynte aftonens nöje med Mendelsohns skö-
naste konsertouverture: Fingalshöhe, som stått modell till så
många »Nachklänge», prof. Gades bl. a. för att hålla oss till
de mera presentabla. Denna förtrollande symfoniett gafs
charmant. Mindre charmant både till innehåll och utförande
var Wagners Tristanpræludier, nu som förra gången bisserade
af vår blaserade, på ovanliga bjerta och skrikande intryck
så begärliga tids publik. Det är en mycket olycklig kärlek
som här skildras, det är säkert.

Men! Glömmom Tristan och die süsse Isolde! Tänken
oss Dantes Inferno och de osaliga andarnes gråt, jemmer
och tandagnisslan, som ett — tu — tre — nu! — når sin
högsta höjd! Ah! hvilket ackord! Nu kommer en engel
med sin harpa och förkunnar dem lindring i sina plågor.
Hör, nu mildras suckar och gråt, ett svagt hopp om slutlig
försoning skymtar fram och en välgörande slummer sänker
sig till slut ned öfver de evigt fördömdas gräsliga pina!

Hur effektfullt, sannt och poetiskt har ej den store
symfonikern Wagner skildrat detta och hur rysligt — litet
ortodoxt har jag ej förklarat saken, våra Wagnerister och
högkyrkliga till stor förargelse!

Massenets symfoni var i sig sjelf rätt behaglig och in-
tressant, men icke kunde den tillfredställa längtan efter någon
467

af Haydns, Mozarts eller Beethovens symfonier, för hvilka
hofkapellet detta år visat en oförklarlig ringaktning som
emellertid i januari ledde till ett ingalunda skönt ekonomiskt
resultat med den då hållna simpla konserten.

Lyckligtvis kom nu prof. Rummel och satte litet nytt
lif i hofkapellet, som började erinra sig att Beethoven skrifvit
fortjenstfulla symfonier, som ej kunde misspryda till och
med en så gentil institutions konsertprogram som det kungliga
svenska hofkapellets. Alltså behagade man i nåder erinra
sig D-dur-symfonien, som gafs ganska tillfredsställande, om
också en repetition till icke hade skadat, särdeles af det un-
derbart förtrollande sköna larghettot, en af Beethovens lyck-
ligaste stunder, hvilket vill säga något. Här skötte sig de
melodiförande instrumenten icke alltid med nödig ackuratess,
biåsinstrumenten slarfvade med drillen på Ciss, mer mjuk-
het och känsla hade behöfts vid framförandet af det guda-
sköna kontramotivet, hvars ackompagnement hade kräft ett
plus af finess och diskretion.

Ett så idealiskt stycke borde fått ett idealiskt utförande,
särdeles af den musikkår, i hvars spets en gång stod Ludvig
Norman. Deremot är det oss ett nöje att erkänna det de
mindre sensitiva-artade delarne af denna symfoni, de festligt
glada, i strålande yrande kaskader hvirflande delarne er-
höllo ett full-lödigt utförande, framför allt finalen med dess
af violinerna förträffligt utförda medryckande effektstegringar.

Prof. Rummel gladde denna gång musikvännerna med
ett mästerverk ur den romantiska skolan, hvilket visserligen
icke i tankarnes djup och konstfulla, på samma gång som
klara bearbetning kunde mäta sig med Beethovens G-dur-
konsert, men som ändå, betraktadt i och för sig, besitter
fonder af rikhaltigt intresse. Särdeles fäster man sig vid
början, ett ungdomsarbete, der Schumann utöser bländande
skatter af sin ännu fullt friska ingifvelse, af sin glödande
rosenskimrande ynglingafantasi, genomfläktad af doft från
romantikernas »blaue Blume». Den andra delen offrar
mera åt virtuositen, är i vissa delar oerhördt kapriciös och
egen, men dukar dock aldrig under för frestelsen att under-
ordna det hela teknikens ytliga kraf. Prof. Rummel visade
sig hemma äfven i Schumann spel, framhöll öfver allt det
verkligt musikaliska, de lifgifvande idéerna, uppfyllande i
fullt mått krafven på musikbildning och musikkänsla. Vi
beklaga att denne gedigne musiker icke valde något mer
468

värdefullt nummer efteråt än Liszts applâdliungriga tonjong-
leri — Ess-dur-konsert, hvars brist på musikgeni fick er-
sättas af den utförandes skicklighet att handskas med dess
flerstädes ganska pikanta, någon enda gång musikaliska, men
alltid praktiskt skrifna detaljer i pianist-yrkets djupaste hem-
ligheter. Dessa hade hr Rummel alla på sina fem, eller
rättare tio fingrar, hvilka kroppsdelar förrättade verkliga
underverk och visade sig vara af otrolig styrka och soliditet.
Litzt-spelare par preference är ej hr R. — tant mieux!

Hofkapellet, som börjat med en vacker ouvertur af hr
Hallén, hade derpå sin Liszt, sin applåd-grannlåt, och befans
det nu vara »Götterdämmering» man till detta måls vin-
nande anlitat. Sorgmarsch hette stycket, som begynte i
vederbörlig tårdränkthet. Men — ett tu tre braka alla glada
instrumenten ihop i fröjdefulla harmonier, till och med flöj-
terna qvittra i glada drillar i höga toner, den döde måtte
ha vaknat till lif igen, bräckt kistlocket och—: »me voilà!»

Polisen borde påbjuda denna sorgmarsh för alla de döda,
der man misstänker skendöd. Vakna ej liken vid dessa
toner,- så göra de det aldrig och till och med yttersta domens
basuner få svårt göra med dessa förhärdade syndare och
se sig tvungna att anlita 5 extrabasuner, är jag rädd. I
likhet med hr No'rdqvist (sans comparaison med englen Ga-
briel i öfrigt).

Stycket gafs två gånger, tack vare några personers
goda konstitution och envisa sinnelag. De njöto sedan oge-
ment af reprisen med bleka pannor i eldröda händer!

Musikföreningens senaste konsert i Januari erbjöd föga
nytt af intresse. »Till aftonstjernan » hette första numret,
som utgjordes af några verser ur Oscar Fredriks täcka poem,
komponerad af hr Åkerberg. Vi beklaga att detta arbete
framfördes. För skizzbordet kunde det ha dugt, men det
tålde ej offentlighetens ljus. C’est une chose à recommencer
— enfin.

Det öfriga utgjordes af fjolårets Maj-program, för hvil-
ket vi på sin tid haft nöjet redogöra. Med ledsnad kon-
statera vi att alltsammans så när som på fru Edlings få
takter i »Hjertesorg» hade legat af sig och ej erbjöd samma
välöfvade samsång som då. Orsaken torde vara att herr
Nordqvist i egenskap af sällskapets dirigent har för litet
tid att egna arbetena inom sällskapet, hvadan en ny anfö-
rare torde vara sällskapet i högsta grad behöflig. Vid denna
469

konsert stördes det hela genom en avita orkesterplacering i
scen-fonden. Hr Lundqvist förklarade efteråt att han ej hört
en ton af orkestern till ledning vid sina soli. Att herrar
och damer amatörers intonation under dessa bakvända för-
hållanden ej blef tadelfri, må derför ej förundra någon.
Underlig var deremot programmets affattning. Hvad hade
väl Josephsons Grafsång att göra på en festkonsert som
denna? Också aflägsnade sig de höga herrskaperna mycket
riktigt kort innan den begynte. Som introduktion till en
ministerbal var den i alla händelser malplacerad (låt vara
att den balen hvad utrymme beträffar osökt erinrade om den
trånga, sista bostaden).

Slutnumret skulle ha varit föga gladare: Kung Hakes
död, som det var meningen hr Strömberg från Operan skulle
sjunga. Man fick dock i sista stund välbetänkta dubier om
hur detta skulle aflöpa^ hvadan Musikföreningen utförde —
Normans Fest-Ouverture, d. v. s. den delen af denna för-
ening, som man annars nämner k. hofkapellet. Det är godt
att ha en chef, som disponerar ett k. hofkapell när en mu-
sikförening — landets främsta! — ej framträder bättre rustad
till att fira tonkonstens högste beskyddares hedersdag.

Det ekonomiska resultatet blef föga finare än det este-
tiska. Förmodligen lägger föreningen med anledning häraf
sin chef på hjertat att för nästa konsert hyra en billigare
lokal än Stora Operan. Förmodligen.

Filharmoniska Sällskapet ville ej vara sämre än siu
rival utan kom också med sin k. födelsedagskonsert en 8,
9 dar efter den stora dagen. Bättre aldrig än sent — kan
man säga ibland om konserter här i staden, men ej denna
gång. Konserten var en glänsande final till den lysande
fest-symfonien.

Efter en hommage à Roi, dubbelt på sin plats i Musi-
kaliska Akademiens sköte, då man betänker Hans Majestäts
musik-akademiska vältaliga antecedentia, hans pekuniära in-
tresse för husbyggnaden o. s. v. — fick man återknyta be-
kantskapen med Hans Majestäts förtjusande dikt Herr Hjal-
mar och Ingrid med dess väl träffade folkton, dess rika
skiftningar och särdeles dess förmåga af stämningsrikt idyl-
liskt miniatyrmåleri, som endast behöfver ett par penseldrag
för att tydliggöra förfis afsigter. Som prof på diktarens
välde öfver olika stämningars blixtsnabba vexlingar, skola
vi ha nöjet anföra efterföljande lilla passage:
470

»Men Necken slog harpan och bron den brast
Han slöt uti famnen den ljufva last
Och vågen slog öfver skön Ingrid med hast

Men lyss! hvad fridfull klang öfver hemska mon
Det är från dalens kyrka en helig ton.»

Detta vexlande situationsmaleri är med beslägtad för-
måga omfattadt af tonsättaren, hr Hallström, som framför
allt åt ackompagnementet förlänat en dramatisk åskådlighet,
förvånande då man betänker instrumentet: ett enkelt piano.
Men både här och i »Blommornas undran» skapar hr H.
en liten pianoorkester, der qvaliteten långt öfverträftar kom-
positörens qvantitativt öfverlägsna orkestermålningar i hans
operor. I den ballad, vi nu ha på tal, finnas många dra-
matiska ställen, väl uttryckta, som t. ex. första afdelningens
slut med dess demoniska anklang och hopplösa skräck,
skogsandarnes kadanserade »Ingrid» och dennas förvirrade
hjelprop. Andra afdelningen koncipierar mycket nära folk-
visan, särdeles den all bekanta Gottlandsvisan i Ingrids me-
lankoliska: min sorg faller vida. Drastiska och välgruppe-
rade äro svennkörerna, der bristen på orkester kanske märks,
mindre betydande är herr Hjalmars edgång, vacker deremot
kärleksduetten, men svårsjungen. I tredje afdelningen har
melodiens gudinna varit hr H. huld i baryton- och soprau-
solot, Neckens och Elfvadrottningens sånger, hvaraf isyn-
nerhet den senares smeker, men derjemte karakteriseras af
en viss trollskhet, som man fåfängt längtar efter i Berga-
kungens förmaksartiga kuttrande i op. Den bergtagna. Men
höjdpunkten af melodisk ingifvelse når kompositören först
i Ägirs-kören, så skön i all sin enkelhet, så med ens i den
qvafva konsertsalongen framtrollande en glittrande sommar-
morgons hela friska och luftiga tjusning.

Att slutet är litet förfeladt beror i första hand på poe-
met, der katastrofens upplösning är misstecknad. Det hela
qvarlemnade detta oaktadt ett älskvärdt intryck, hvartill
mycket bidrog det högst förträffliga utförandet från musik-
sällskapets sida. Särdeles damerna höljde sig med ära ge-
nom ett deliciöst utförande af ofvannämnde kör: »Arla, arla
morgonvind!»

Af solisterna tog frk. Amalia Riego priset genom ett
på samma gång klangfagert och djupt karakteristiskt fram-
förande af Elfvadrottningens vältecknade person, men också
471

den anonyme Necken bör nämnas med heder för ett välto-
nande, äkta patetiskt föredrag. Vid sidan af dessa ruti-
nerade förmågor tog sig ungdomen bland solisterna litet
— ung ut. Som sig bör bjödo de dock till ersättning på
friskt, oförderfvadt röstmaterial, hr Hagman på god klang
och ej oäfven dramatisk fart, fröken Holmstrand på utmärkt
fagra brösttoner och frk. Jungstedt på ett ganska uttrycks-
fullt reciterande af koryféens stora parti. Onskligt vore att
dessa unga konstnoviser funne tillfälle att i utlandet utbilda
sina mycket goda naturgåfvor, särdeles som de ega brin-
nande hog för sin konst, hvars höga mål de med rätta känna
ännu är deras outvecklade krafter fjerran.

I sin helhet gingo alla körer särdeles väl, detta så myc-
ket mer hedrande för sällskapet, som generalrepetitionen an-
tog en ganska brydsam karakter genom sorgeposten om hr
Hallströms rheumatism, som hindrade konstnären stöda ver-
ket med sitt eldande pianoackompagnement, och den ordi-
narie öfningsackompagnatricens vägran att oförberedt ersätta
honom. Hennes skrupler lyckades dock hr Halléns öfver-
talningskonst betvinga och den unga damen ackompagnerade
mycket snällt. Att frk. Jungstedt var den räddaste af de
tre unga solisterna var mindre underligt, då hon ej fått tid
repetera med sällskapet, på hvars generalrepetitionsdag che-
fen för Musikföreningen, operadirektör Nordquist, lät gifva
»Den bergtagna», der bemälda unga dam fått sig altpartiet
tilldeladt, ehuruväl detta val, då frk. Wellander kan för Ope-
ran påräknas, ej kan sägas tillhöra den nyare regimens bättre
idéer. Emellertid, trots alla fataliteter gick sjelfva konser-
ten mycket bra, hr Hallén anförde med vanlig precision
och — dess bättre — ovanlig moderation, hvarjemte till
slut det goda sällskapet drog fram sin cheval de bataille,
il canto a capella, 3 förtrollande Södermanskörer, som utför-
des — om ock ej med k. operakörens virtuositet — likväl
med en för ett amatörsällskap ovanlig färdighet, fermhet i
insatser och raskhet i ansatser, korrekt, friskt och klingan-
de gladt.

Firman Gebrüder Grünfeld erbjöd nöjet att höra tven-
ne skickliga commis voyageurs i piano och cello. Broder
Alfred kastade ut graciösa tonbuketter med samma lätta
elegans som Jaëll eller Henselt i verlden och visade sig
följa med sin tid genom att dunka Wagner-orkesterimi-
terande operapotpourier bedårande för dem som älska hårdt
472

pianospel. Broder Henrik är mindre celeber men tilltalade
oss nästan mer, kanske beroende derpå att violoncellen efter
Frans Söderman ej fått någon framstående tolk i vår stad.
Det var tvenne mycket behagliga och ytterst talangfulla
konstnärer, men det var hvarken Anton Rubinstein eller
David Popper, icke ens Alfred Reisenauer eller Jean Tol-
beque.

Kammarmrisikaftonen den 11 Febr, bjöd på en utom-
ordentligt formfulländad Normansquintett, en mindre kor-
rekt men helt genialisk Schubertqvartett och — melierst men
bäst — på en af Mozarts pi an oq vartetter, denne de fina och
ljufva behagens maestro, som förtrollar med allt, öfverallt
och alla.

Södra Teatern förtjenar aktning och loford för den an-
sats den gjort att höja sig ur operetternas sfer till den
mer själsodlande och värdefulla komiska operan, dervid med
sina små sångresurser föregående Vasateatern med dess stora
med ett godt exempel, som borde mana till efterföljd. Skada
blott att experimentet var väl djerft; man borde ha nöjt
sig med någon eller några af dessa förtjusande mindre sång-
pjeser, hvarpå den franska skolan är så rik. Aubers »Hälf-
ten hvar» eller »Hin Ondel andel», som den också kallas,
hör till de större komiska operor, som kräfva en ordinarie
operascens alla resurser, stor kör, full orkester, röstegande
solister, ej blott kuplettsjungande. Mindre teatern vågade
sig för ett tiotal af år sedan på denna opera och ehuru hrr
Sellman, Güllich m. fl. operaartister medverkade, slog för-
söket ej i allo väl ut. Hufvudpartiet, Carlo Broschi, gafs
då af frk. Löfgren, för hvars deciderade altröst sången låg
mycket illa och hvars sångkonst ej medgaf henne att utföra
de fiorityrer, hvarmed den unge mästersångarens parti gan-
ska motiveradt är siradt.

Till all lycka utfördes detta på Söder af fru Moe, en
verklig operaartist, som trots uppträdande i Offenbachiader
o. d. ännu har bevarat sin talang fin och smakfull, det man
kunde se af Carlo Broschi, som långt ifrån att göras operett-
artad och variétémessig snarare erhöll en väl seriös anstryk-
ning. Fru Moes konstnärsskap eger »gnistan», som man
säger, och det var utan tvifvel en olycka för vår Opera,
473

att hon lemnade densamma. Kunde hon nu återbördas dit;
är jag säker att fru Moe snart nog skulle återvinna hela sin
forna öfverlägsenhet, synnerligast som röstmaterialet snarare
blifvit bättre än sämre under årens lopp. Koloraturen gick
med en ledighet och schwung, som lofvar bli än bättre, om
fru Moe öfvar sig litet mer; den sedan gammalt kända egna
pikanta klangen i öfverregistret skänkte flera detaljer stort
behag, föredraget var alldeles i opera-comique-stil, den stic-
kande ystra napolitanska canzonen hade behöft mer verve
måhända, men arian i tredje akten med dess elegant non-
chalanta koloratur snärtar gafs på ett sätt, som man länge
saknat å k. Operan i opera-comique. Det lägre registret,
som aldrig varit effektivt, togs ej stort i anspråk, dialogen
stördes något af heshet och — norskhet, men spelet uppen-
barade all den naturliga grace och liflighet, som i förening
med ovanlig scenisk gestaltningsförmåga, gör af fru Moe
en artist, som man borde taga vara på inom vårt af debu-
tanter öfverfulla musiklif. Fru Moe har till sist en fördel,
som många operasångerskor sakna, hon är vacker, uttrycks-
fullt vacker, och ehuru Carlo Broschis-kostymen liksom må-
hända partiet i sin helhet ej höra till dem som kläda hen-
nes utseende och talang allrabäst, hindrade det ej att hon
särdeles i galadrägten med dess gula siden och guldfärgade
hatt erbjöd en numera på våra scener ganska sällsynt uppen-
barelse af fängslande pikant skönhet.

Den goda viljan i de henne sekunderande Söderarti-
sternas små prestationer förtjenar »hederligt omnämnande».
Hr Limda/il har några klara och kraftiga höga barytonto-
ner, men det var ej nog för Rafaëls tenorparti, änskönt
A-durarian försigtigtvis var struken, föredraget af backa-
nalen kan berömmas, äfvenså spelet och utseendet, trots det
senare led af en viss yppighet, som bättre varit på sin
plats i Uddmans gamla rol, Gil Vangas, operans buffo, der
hr Sirömbergs fysik och lyrik täflade med hvarandra i
Abjörnsonsk magerhet. Äfven hans komik var för spetsig
och saknade nödig godmodig afrundniug. Fröken Ekström
sjöng sin aria och sopranduon ganska snällt med en rätt
bra röst, men liksom de öfriga Söderkamraterna lät hon sig
förvilla i ensemblenumren, deraf åtminstone soloqvartett-
såtsen i andra akten på förhand bort utelemnas. Hrr S^etZ-
berg, Frank och frk. Johnson spelade alla rätt tillfredsstäl-
lande, men som sekundanter voro de ej goda att råka ut
474

för. Dock — detta är ju helt naturligt och mycket förlåt-
ligt, liksom ock att körerna klungo litet egendomligt. Mis-
en-scenen och kostymerna voro utmärkta, farggrupperingen
i andra aktens början effektfull och välberäknad. Orkestern
är ju ej beräknad för sådana saker som Aubers ouverturer,
hvaraf den till denna opera hör till de mer ömtåliga och
är långt svårare att återgifva än t. ex. Kronjuvelsgaloppen
eller Murarefrançaisen. Derför är det något orättvist att
(som somliga mot Hin Ondes andels uppförande högst pris-
nosiga och mot — Riddar Blåskäggs högst charmanta kri-
tici) så strängt nagelfara de brister som yppades.

Trots alla utförandets motigheter lemnar likväl denna
Aubers opera långt rikare musikalisk behållning än det
förträffliga utförandet af t. ex. Riddar Blåskägg.

Auber ingår i och med denna opera i sitt tredje
skede, som kompositör för Opera-Comique betraktad. I det
första, som representeras af bland annat »Le Maçon», »La
Fiancée», »La neige», utmärker sig hans stil hufvudsakli-
gen genom sin daggbegjutna morgonfriskhet, sin klarhet,
hjertlighet och oskuld, (exempel murarsången). I det andra
skedet (det många anse som kulminationspunkten) finner
man i »Fra Diavolo», i »Svarta Dominon», i »Kronjuvelerna»
Aubers esprit i full glans, käckhet, ysterhet, elegans och
militärisk slagfärdighet, men ock relativt mindre finhet och
och ömhet (exempel: Fra Diavolo-arian). Med »La part du
diable» försvinna de elektriserande folkliga melodierna, ele-
gansen poleras nästan till hyperfiness, orkesterbroderierna
blifva allt mer invecklade och aristokratiska, tonen i sin helhet
blir mer nobel och försynt, dertill sällar sig en viss melan-
koli, som mindre märkbar i denna opera eller »La Sirène»
i »Haydée» nästan flyttar operan ur den komiska operans
sfer. Anklanger häraf finnas dock i Carlos parti, t. ex.
»Ensam utan slägt och vänner» samt operans perla F:dur-
romansen, med sin själfulla kolorit och sitt utsökt delikat
arrangerade filigramsverk. Pikanta nummer mer i Fra Dia-
volostil finnas i Carildas aria, sopranduon och den ofvan-
nämnda napolitanska visan. Harmonierna erbjuda många
raffinerade sammanställningar, men inviga ett manér, der
Auber till slut gick för långt. Orkesterns arbete är fint
och smakfullt som alltid, men tål ej beröring af ovarsamma
händer, särskildt ouverturens början är en skär och spröd
sensitiva.
475

K. Operan borde försäkra sig om en sa god Auber-
sångerska som fru Moe och gifva några Auberföreställnin-
gar, som säkert skulle komma teatern och vart musiklif väl
till pass. Redan »Kronjuvelerna» gjorde ju trots vissa
brister i utförandet ansenlig lycka och i den goda smakens
namn behöfver en rangscen numera mer än väl gamle Auber
som korrektiv mot en smak, som allt för mycket tränas
och uppmuntras, men hvars värde blott sträcker sig till att
vara den enda sceniska spis som är lämplig efter cigarren
och Chartreusen ofvanpå en stor vinmiddag.

Folkteatern äfven den hör till dem, som skämma ut
Vasateatern med små goda och värdefulla sångpjeser. Of-
fenbachs första och bästa skede representeras på denna lilla
scen af operetten, hvaraf vi hoppas »N:o 66» måtte efter-
följas af flera andra i samma älskliga anda, såsom t. ex.
»Fritz och Lisa», »La mariage aux lanternes», »La rose de
S:t Flour», »Chanson de Fortunis », »Le Violoneux» etc. etc.
Offenbach är här fin och graciös, de små tyrolieuner, som
finnas i dessa små stycken, sprida öfver dem ett visst tro-
hjertadt schweiziskt behag, lif och lust saknas ej, men gri-
net och råheten, parodien och obsceniteten fattas ännu totalt.
Offenbachs talang var då ännu ej forcerad, dessa små ope-
retter likna vårblommor, enkla och konstlösa, men innerligt
täcka och behagfulla.

M/ Laurencin har i »N:o 66» hittat på en liten rolig
händelse: den unge Tyrolaren Fritz har dragit en lott, N:o
66, som vinner hufvudvinsten på ett lotteri, är af denna
glada anledning i sjunde himmelen, kan dock dess värre ej
bära sin lycka utan förskjuter lilla Gretchy, lilla kärestan,
och börjar lefva lifvet; men ack! vänder man upp och ned
på 66 blir det 99, och det är QQ, han vunnit och dermed
— ingenting. Adieu mon plaisir! Förtret, ånger, sorg och
— blygsel. Hans vänliga grannar trösta honom dock så
godt de kunna, lilla Gretchy, tagen till nåder, gör dito dito
med den effekt att allt slutar i rosenrödt. Näpen, täck och
melodiös leker Offenbachs musik med detta ämne, små kän-
slofulla romanser, små glada och pigga visor, en charmant
tyrolienne främst att nämna.

Vi hafva aldrig besökt Folkteatern och veta ej ens
hvar den ligger, om på Söder eller Kungsholmen, men vi
ha hört de utförande i denna operett berömmas, enligt
programmet »Affischen»: damer Ulfsax och Lagerström, hr
Textorius.

I Paris gafs »La Soixante-six» f. f. g. 1856 pâ Bouffes,
der Offenbach dâ fick blott uppföra små operetter på två,
tre personer, hvaraf de flesta i musikaliskt hänseende egde
långt mer värde än efterföljande tjocka luntor på hundratals
sidor. Rolerna kreerades på Bouffes af M. M. Gerpré, Guyot
och den pikanta M:lle Maréchal.

VASATEATERN.

RIDDAR BLASKÄGG,
Offenbachs mest berömda operett.

På plank, affischkolonner, byggnadsställningar har i
falskhetens gula färg detta lögnaktiga plakat förekommit och
omsider förkommit.

Offenbachs mest fördömda operett hade väl om något
varit på sin plats att sätta och som »reklam —ohoj !» hade
säkert verkan varit minst lika stimulerande på våra nu
dessvärre litet blaserade underlöjtnanter, hvilkas bemödan-
den ej förslogo att hålla operetten särdeles länge qvar på
spellistan.

Emellertid objektivt sedt — icke är Riddar Blåskägg
stort värre än mången annan Offenbachare eller Wienerope-
rett eller Dramat. Teaterns gamla cocotte-pjeser.

Men dess rykte som ryslig, dess fördömelse med ett
ord, kommer sig väl från dess upptagande på Dramat., Aj//.
Dramat. Teatern under 15:e Carls glada tid, hvilket allt
var rysligt, men dock ej så rysligt att det 20 år derefter
af utmärkta riksdagspredikanter borde anföras som skäl att
nu undandraga de k. teatrarne allt statsunderstöd.

I och för sig, på en operett-teater, efter pjesen »Bébé»
— icke kan man med fog brännmärka »Riddar Blåskägg»
som så skamlöst ovanligt osedlig. Den har sina »starka»
pointer förstås, men dess hofparodier och herdepersifflager
te sig åtminstone för en icke allt för lätt omkull-runkelig
477

^7^ P^ ^e^ ^e^a taget ganska harmlösa, särdeles sedda ge-
nom musikens kikare. Offenbach har visserligen ej sina
allra bästa momenter i denna musik, men särdeles vid jem-
förelse med Offenbach-dekadenterne på båda sidor om Rhen
måste man vidgå att gamle Jacques ändå kunde vara be-
tydligt qvick, när han ville, ett geni, som han var, om ock
dess värre »d’une mauvaise tournure».

Betydligt bättre än »Pariserlifs» musik, har »Blåskägg»
rhytmer och melodier som te sig såsom goda föregångare
till Offenbachs bästa buffa, Frihetsbröderna, hvars »Den som
älskar läckra rätter, läckra rätter, läckra rätter» redan tittar
fram i »En hofman måste nacken börja, nacken böja» och
mera dylikt. Flera nummer särdeles i Riddarnes parti ega
stor parodisk kraft, den italienska operaserians skriande och
skrikande tvedrägt mellan ord och musik, deras »commune
malum », ordupprepningar i det oändliga, omotiverade ka-
denser och rullader, stereotypa slutfraser o. s. v. — allt
detta förlöjligadt med stor musikalisk qvickhet -och talang.
Äfven flera andra kupletter ha en viss humoristisk esprit,
som t. ex. »Det är en röd — pling plang» o. s. v. Duet-
tinon i inledningen är ett litet täckt stycke, annars finnas
här ej sådana små lyriska perlor som t. ex. i Frihetsbrö-
derna eller Fortunio, men väl många banala refränger att
kittla den stora hopen. En viss udd förnekar sig dock
sällan hos Offenbach, men så mycket oftare hos hans efter-
apare.

Bifallet var mycket matt, den afton vi åhörde operet-
ten. Utförandet hade dock förtjent flera inropningar, ty
det var bland det bästa vi någonsin sett å denna teater.

Främst hr Kloed, som hade en verklig glansrol i titel-
partiet. Hans sätt att sjunga sina parodier var mönstergildt
och äfven kuplettsången t. ex. ofvannämda röda sång, var
alldeles utmärkt. Spel och apparition stadfäste det goda
intrycket.

Ypperligt gaf han den stora duon med gemålen, som
representerades af frk. Anna Pettersson, naturligtvis. Denna
var ej fullt lyckad i första akten. Här förstod hon icke
som fru Ch. Strandberg illusoriskt framställa den kärliga
bondlollan. Frk. P:s figur, sätt att föra armar, hufvud och
ben erinrade om en ung underlöjtnant som klädt ut sig till
bondpiga; att underlöjtnantens fasoner passade bättre i t. ex.
Boccaccio är gifven sak. Men hon tog sin skada igen i de
478

andra akterna, der hennes groteska plastik som Riddarinnan
tog sig mycket lustigt ut. Några kupletter absolverades
med vanlig fermeté, och den stora duon gafs bra också af
fru gemålen. Den röda peruken klädde ej illa, men icke
sa frk. P:s mimik, då hon kände sig stolt: hon pressar då
munnen ihop och för den uppåt näsan, som hotar att all-
deles försvinna ur ansigtet på detta sätt. Frk. P:s sätt att
föga spela med publiken är i högsta grad lofvärdt, särdeles
då man erinrar sig hvad i denna konst presterades inom
osalig »Ladans» fula väggar.

Förträffligt löjlig tedde sig hr Gründer, som träffat
typen på kornet: sluddrig, slarfvig, idiotisk, ceremonies och
gentil operettkung.

Ej mindre dråplig visade sig hans premierminister i hr
Hirschs kostliga skepelse, som mycket roligt föredrog sina
glanskupletter om hofnackarne. Vi varna dock för en viss
benägenhet att maskera sig efter kända mönster — från
verldsteatern. Det är icke alla som det är roligt se gå
igen på detta vis och för det andra äro ej alla personer så
älskvärda och fördomsfria som en viss populär diplomat,
utan de bli arga, rasande. Det är ju ej heller alltid den
maskerade Fotografien, teatern kultiverar, den må den gerna
ha i fred som ganska ärligt näringsfång.

Fru Bergström visade en ännu ungdomligt vacker drott-
ning, som utmärkt uppbar sin rang under de mest bryd-
samma förhållanden, och hennes dotter, Flora-Hermia, hade
af fru Carlbeck lånat både snutfagert yttre och en viss
morskhet. Sången var litet skral.

Ännu mer hr Anderssons, hvars tenor ej kan ersätta
hr Lindblads, som teatern behöft ha qvar. Hr A. fram-
stälde en vanlig primo amoroso, men utan den putslustiga
komik, Dahlgren i verlden i sina fladdrande band och sin
lilla gröna krinolinrock ymnigt utvecklade som prins Sma-
ragd eller Saphir eller hvad han heter.

Hr Johanson gaf sitt lilla sångparti mycken hållning
genom sin voluminösa röst och tog sig för öfrigt vederbör-
ligen Mefistofeliskt ut som den beskedlige mördaren och
hustruvännen Popolani.

Kör och orkester fullgjorde korrekt, raskt och lifligt
sina partier i denna operett och uppsättningen var högeli-
gen elegant, »hustrutablån» särskildt arrangerad med myc-
ken rikedom och smak.
479

Teatern har sedan inöfvat »Fritz och Lisa», ett godt val,
som bör utsträckas till flera af Offenbachs näpna små bluetter.
Ja, kunde teatern ej rent af försöka sig på Hoffmans sagor,
der hr Kloed och fru Cederberg utmärkte sig så mycket
på f. Nya Teatern? Fröken Pettersson kunde ju alternera
i Nicolas’ parti, fru Gründer sjunga Olympia — Stella —
Antonia, hr Gründer instrumentgubben, hr Johanson Mirahel
— Luddorf — etc. Hr Hirsch ej att glömma som betjen-
terna. En annan finare Offenbachare är »Les borgers», der
musiken delvis är riktigt värdefull. Jag ser nu att k. ope-
ran funderar på »Hoffmans sagor», hvadan Vasateatern väl
ej försöker på det hållet. Men mister du en . . .

Hufvudsaken är att de bättre alstren inom genren väl-
jas, när nu genren, som det tyckes, är nödvändig för publi-
kens behof, hvilket är farligt nog för Patriis musis.

Vid nyårstid spökade ingen mer eller mindre än Gu-
staf III på Vasateatern, beklagande sina sånggudinnor för
tidens ondska och flickornas många vedervärdigheter. En
del deraf bestod åtminstone i fjol af konkurrensen med
Sköna Helena på samma scen, der Hans Majestät nu efter-
trädde Spartanernes drottning, en konkurrens så stark att
som Aftonbladet träffande sade: Sköna Helena och ej k.
Operans nyheter var säsongens musikaliska evenement.

Det är onekligen beskedligt af högst-salig kungen att
gå igen på Vasateatern, der jag blott väntade att man för
att sätta kronan på verket skulle låta honom sjunga:

»När jag var prins utaf Arkadien

Jag hos de sköna hade tur.

Men se’n jag blifvit en af Plutos män
Så står jag här som en dimfigur».»

Vasateaterns repris af »Boccaccio» var ej oblandad t
lyckosam, beroende lika mycket på lokalens som de spelan-
des inskränkthet.

Redan för några år se^n påpekade denna revy att Vasa-
teaterns scen är för liten för Wienerskolans operetter, som
fordra större svängrum. Det gälde då »Fatinitza»: I läger-
scenen herskade ett fasligt höstande och trampande på den
lilla duodes-scenen och kadetternas snöbollar fingo ej nog
kastområde på scenen utan hveno oupphörligt ned i orke-
480

stern, qvarlemnande pâ herrar spelemäns kostymer åtskilliga
bomulls-souvenirer. *

Något motsvarande kan nu sägas om »Boccaccio», så
mycket mer som förmågan af effektfulla sceniska arrange-
ment, som dra tanken bort från det lilla utrymmet och
hvari t. ex. man på Söder excellerar, vid denna repris lyste
genom sin frånvaro. Åtminstone vid styckets première voro
såväl bål- som tunnbindar-scenerna mycket illa och effekt-
löst anordnade, hvilket ej öfverskyldes af någon vacker sång,
ty sämre ensemble har man ej hört på Vasateatern är vid
premièren af denna operett-repris, till hvars lof dock må
tilläggas att solisterna kunde sina roler bra utantill, något
som rättnu börjar bli en sannskyldig delikatess vid premiè-
rer, det må nu vara Pepa eller — Bébé.

På solister i en operett som Boccaccio äro ej ansprå-
ken ringa, hvarken från operettens eller publikens sida. Att
Vasateatern låg under vid jemförelse emellan Nya Teaterns
och Fröbergska operett-sällskapets Boccaccio i början af
detta decennium, behöfver derföre ej vara så grufligt för
den lilla teaterns hederskänsla, om det också ej var så roligt
för teaterns publik.

Fröken Pettersson hade förestält sig Giovanni som en
ung, litet cirklad och hödtiglig menniska, elegant, korrekt
och litet — tråkig. Hvarken fru Östbergs lätta frivolitet
eller fröken Grönbergs naiva liffullhet märktes stort af i
fröken Petterssons föröfrigt konseqvent och rutineradt hållna
framställning. Att hon ej kunde prestera den förstnämdas
fulländade sång eller den senares förtrollande apparition
(särdeles i skinnpelsen) må ej läggas sångerskan till last,
hvars goda karlfigur, vackra småleende och lifliga ögon ju
ej äro att förakta, hvaremot hennes röst onekligen börjar
mista sitt behag, en olycka som med hänsyn till åldern
dock ej torde behöfva blifva irreparabel! Tystnad och lek-
tioner 1

Boccaccio-amatörer saknade de traditionela röda och
hvita benen i festkostymen i tredje akten. Det gjorde nu
mindre, särdeles som de hvita, som ersatte dem, voro myc-
ket välgjorda, men som alldeles på tok anteckna vi att
prinsen och Boccaccio icke i första akten hade samma ben
— jag menar af samma fårg. Annars blir ju Leonettas scen

* Se ur Dagens Krönika, 1887, April-häft. pag. 366.
481

med Pietro ett nonsens och den sistnämde dumbomens replik
ännu dummare: »Ah—min herre, jag liknar således Boc-
caccio bakifrån — således ändå från något håll — ah^ ah ! »

Efter fröken Pettersson må sättas fru Bergström, som
dertill fullt kunde mäta sig med alla sina föregångerskor
i gumman Lambertuccios rol. Hon var både lifligt och mo-
derat komisk, utvecklande derjemte ett stumt spel af verklig
konstnärlig rang.

Herr Lambertuccio var mindre lyckad, antingen man
jemför honom med herrar Holmqvist eller Fröberg eller är
för snäll att detta göra. Hans komik var för ansträngd att
verka natur och för enformig att verka skratt, icke ens
de oerhördt tacksamma kupletterna uppväckte sedvanlig
fanatism.

Jemförelsen med herrar Arlberg, Maliander och Lund-
gren kullkastar alldeles hr Hirschs barberare, som var orätt
både tänkt och gjord, och äfven hr Kloeds Palermoprins
mår bäst af att tas för sig sjelf, utan generande tankar på
hr Wagners fina spel på Nya Teatern eller hr Strandbergs
breda humor och unika skrattsalvor vid Fröbergska säll-
skapet. Utan någon som helst jemförelse var hr Clement-
sons Lotteringhi en i alla afseenden klen och matt fram-
ställning, hvaremot hr Anderson som Leonetto var temligen
tillfredsställande i sitt lilla parti.

Fru Gründer detaljerade ett par kupletter med stor
abandon, sjöng första stämman i ensemblenumren med vanlig
musikalisk talang, spelade äfven ganska rifvande, men den
lilla förföriska fru Isabellas italienska grazie, ungdom och
fägring erbjödo oöfverstigliga hinder.

Fiametta var ungefar lika stel som Boccaccio. Första
duetten slarfvades litet med, men den andra var utmärkt väl
inöfvad och återgifven. Fru Carlbec/c inlade allt för litet
känsla i operettens perla, den toscanska visan, och hade
äfven i öfrigt med bibehållen prinsess-värdighet med fördel
kunnat te sig litet mindre enformig.

Efter premièren lära körerna gått bättre, hvilket kunde
behöfvas, ty vid denna var det endast hr Halidéns orkester-
spel, som hindrade alltsammans att spricka. Hr Halidéns
anförartalang sattes på vådliga prof, ur hvilka han drog sig
med heder och hr Nordqvist kan ej ana hur bra det ackom-
pagneras å Vasateatern.

Kort före denna operett hedrade sig teatern med en
Ur Dagens Krönika. IX. 5.	32
482

liten uppmuntran ât den svenska operettfabrikationen, som
visade sig med fördel kunna utbytas mot den utländska.
Med ett mindre fordrande ämne än Holbergs »Don Ranudo»
är jag säker att herr Kjellanders nätta operett-talang skall
slå sig fullkomligt igenom, hvilket nu ej blef fallet derför
att akten var för lång, somliga musikstycken lågo hindran-
de för handlingen och — säga somliga — derför att en ope-
rett på Vasateatern utan dess direktris är en fysisk omöj-
lighet. Fröken Petterssons älskarrol gafs emellertid ganska
bra af hr Lindblad, hvars präktiga tenormateriel ej borde
ligga i träde, och fru Gründer lemnade en den bästa pre-
station jag af henne sett i Donna Olympia, hållning, ögon-
bryn, mimik, solfjäderplastik, sång och högfärdiga rullader
— allt förenade sig till något alldeles förträffligt, som vi
knapt trott den skickliga koloratursångerskan om.

Hr Johanson sjöng sina välskrifna partier med präktig
röst, som också borde tagas vara på, ganska karakteristiskt
äfvenledes, spelade Don Ranudo ej oäfvet, trots sin ung-
dom och oerfarenhet. Förträfflig var hr Hirsch som be-
tjenten, ehuru det var ledsamt för hr Kjellander att han
knapt har en kråkas sångröst. En liten sparf qvittrar der-
emot i fru Cederbergs strupe, efter måttet deraf sjöng hon
ganska snällt här såväl som i »Boccaccio», der hon hade
Beatrices lilla parti, och gaf i båda prof på sin kända behag-
liga aktristalang.

*

Musikföreningen reparerade sitt genom k. jubileikonser-
ten något i kanten naggade anseende genom ett på det hela
förtjenstrikt framförande af oratoriet »Messias», gifvet 2 gånger
i stilla veckan.

För hvar gång man hör detta gudaingifna mästerverk
fattar man klarare och klarare giltigheten af Herders uttryck:
en kristlig epopé i toner. Den kristna trons lif och hän-
förelse genombrusar »Messias» som i intet annat af vare
sig Bachs eller Händels egna öfriga oratorier. Den förre
bands genom de kyrkomusiksformer, från hvilkas af ålder
stadgade principer han i sin storslagna diktning hvarken
kunde eller ville frigöra sig. Derför beundrar man väl hö-
geligen det ståtliga snille, som skänkt verlden »Matheus-
passion»: eller » Johannes-passion», och man gripes djupt i
483

sin själ af de alla andra öfverträffande sublima koraler^ som
der tona i öfverjordisk enkel kraft och höghet. Men hjertat
känner sig mer draget åt den stora musikerns stjernebroder, åt
Händels oratoriemusik^ hvilken genom sitt mer universela
skaplynne stält sig på en friare grund med vidsträcktare vyer
och större horizont. Visserligen må beklagas att den store
kompositören ej kunde frigöra sin sångröst från de utfö-
rande artisternas tomma och ytliga virtuositetskraf, som icke
nöjda med att se sig uppfylda i operan, också pockade
på all sköns tillfredsställelse äfven i oratorierna, af hvilka
somliga också utförts som operor vid sitt första framträ-
dande. Dessa beklagliga koncessioner åt tidens smak skäm-
ma intrycket af flera solonummer äfven i »Messias», men
kunna dock ej förtaga kompositionerna allt det behag eller
den höghet de i sig sjelfva ega. Särdeles sopranariorna
äro än i dag hörvärda, såväl den innerliga, smekande »Han
skall föda sina får» med sitt böljande varma violinaccom-
pagnement som den celebra »Jag vet min förlossare lefver».
Basens första aria är rätt stolt och kraftig, men uppgår till
slut i gammaldags grannlåt. Tenorens soli äro svårt be-
kajade med seqvenser, rosalier o. s. v. utan all ända.

Mer uttrycksfulla äro altens soli, af hvilket det första
är mindre betydelsefullt än det andra, den djupt gripande,
i suckar och klagorop gråtande musiken till profetens ord :
»Han var föraktad och försmädad». Onskligt hade varit
att fru Edling utfört också denna aria, som ej nu kom till
sin rätt trots sångerskans präktiga materiel.

Qvartetterna äro mer intressanta som exponenter på
den tidens sätt att kombinera stämmor i ensemblestycken
än som specifikt musikaliska njutbara verk. De äro emel-
lertid affattade med mycken såväl kraft som lärdom och
fugamotiven ega all den innebörd och tänjbarhet, som var
Händels starka sida.

Denna kontrapunktiska lärdom, jemte stor förmåga att
skrifva för olika slags röster innebära klaven till det intryck
en Händelsk kör gör. Melodien kan stundom vara vanlig
nog, harmonierna särdeles vid nutida jemförelse enkla och
ändå — det helas gruppering, kraften och storheten i an-
läggningen, till och med det helas enkelhet och brist på
effektsökeri lockar och drager med naturens egen outgrund-
liga men Qettrande poesi. De mer framstående körerna ega
alla sköna karaktärsfulla melodier, flera såsom »Som rädda
far» verklig dramatisk flygt, andra en ojemförlig ren och
stark djuphet, parad med klarhet lysande som en kri-
stallprisma. De finare dragen som man beundrar i vissa
arior återfinnas ock i några körer framförallt i den s. k.
Långfredagskören, en kristlig elegi, urbilden for alla dylika
i innerlighet, ljufhet och djupt rörande vemod. Glädje
och idel glädje strålar deremot i tusen fargbrytningar ge-
nom det af trosvisshet och troshänryckning genomglödgade
»Halleluja», en musik som englarne i himlen kunna afundas
jordens barn.

Som redan antydt är, lände det stora och invecklade
verkets utförande Musikföreningen till heder, föreningen
denna gång tagen i siu vidsträcktaste bemärkelse, innefat-
tande både hofkapell och operakör. Visserligen må det be-
klagas att ej flera kombinerade kör- och orkester-repetitioner
kunnat anordnas, särdeles då konserterna skulle hållas i ett
så otacksamt musikrum som Sanct Nikolaus, der hvarje
liten misshällighet mellan kör och orkester eller i kören in-
bördes så oförblommeradt framträder och blottar sig inför
åhörarne.

Af solisterna tog nu som alltid fru Edling första priset.
Efter Louise Michaelis död torde fru Edling vara att be-
trakta som Nordens förnämsta oratoriesångerska, i hvilken
egenskap den värderade sångerskan under årens lopp oaf-
brutet gått framåt. Sjelfva rösten klingar aldrig så skön
som under ett tempels höga hvalf, dess metalliska välklang
och säregna friskhet understödjas förträffligt af ett stilenligt
föredrag i gedigen Händels-anda, förenadt med stor uttrycks-
rikedom och en mild hjertevarm känslighet, som aldrig slår
öfver i sentimentalitet eller andlig förhäfvelse, utan just ge-
nom sin klassiska måtta ypperligt passar in på den musik,
som här skall tolkas.

De öfriga sångerskorna, som biträdde vid dessa kon-
serter — resp, damer Eordgren, Wolff, Jungstedt — voro
noviser i oratoriesång, förmådde ej besegra akustikens olämp-
lighet, men gjorde utan tvifvel hvad de kunde. Hr Smith
utförde sina begge arior med mycken käckhet, men force-
rade stundom vissa toner på klangskönhetens bekostnad.
Recitativen behandlade han med verkligt mästerskap, med
de tekniska krafven redde han sig högst obesväradt. Så
ock hr Strandberg, hvars ljufva stämma höll bättre stånd
än man vågat hoppas. Hans parti var dock det minst tack-
485

samma. Skada att man för tidens skull måst utesluta hans
vackra duett med alten: »Du död, hvar är din udd!» De
,	öfriga uteslutningarne voro med ett undantag välbetänkta,
konserterna slutade i alla fall ej förrän närmare elfva.

Att konsertarrangementen icke efter aftonsångens slut
hinna verkställas i Hedvig Eleonora, har blifvit oss upp-
gifvet som skäl för förskjutandet af detta ypperliga musik-
rum vid Musikföreningens konserter. Vi beklaga detta,
men undra om det skulle vara omöjligt att denna aftonsång
för en gång skull började en timma tidigare. En gudstjenst
i toner sådan som ett Händelskt oratorium bör väl ej kunna
anses som en profan orsak till denna lilla förändring, hvars
betydelse synes oss försvinnande liten mot det obehag, som
nu tillskyndas såväl de utförande som de åhörande genom
oratoriers uppförande i en musiklokal, så i alla hänseenden
olämplig och ofördelaktig som Sanct Nikolaus. Många af
publiken, som dels ej alls fått sittplatser, dels dåliga sådana,
dels ingenting hört, dels hört dåligt och styckadt, sade sig
aldrig mer skola besöka Musikföreningens konserter, så länge
dessa hållas i denna kyrka. Den välment rikliga ekläre-
ringen gjorde det outhärdligt hett, hvadan flere »vattendra-
gare» spatserade kring och störde och skänkte i under mu-
siken. På läktarne var atmosferen rent af odräglig, de
skyddes också samvetsgrannt under andra aftonen. Allt talar
för att Musikföreningen måste vara betänkt på någon för-
ändring till nästa år.

Filharm. Sällskapets vårkonsert upptog en ny ballad
af hr Hallén och för öfrigt gamla bekanta: Gades Vårjubel,
Wagners Långfredagsunder, Gounods Gallia, af hvilka några
delar gåfvos f. f. g. Dessutom Griegs kända Landkjending.
Vi öfvervoro endast en del af konserten, som hölls å k.
Operan och med biträde af hofkapellet, som skall allting
bestyra. Hvad vi hörde, behagade oss synnerligen, det är
friska och unga röster i detta sällskap, som lättare än sin
äldre och förnämligare kollega på platsen kan finna känslor
och uttryck för ett naturfriskt »Vårjubel». Angående den
nya Hallénska kompositionen hade vi låtit oss mycket vac-
kert berätta af sällskapets egna ledamöter, som sade sig
finna ett nöje att inöfva den, hvilket ju var högst lyckligt för
alla parterna. I Aftonbladet läste vi dagen efter några till-
rättavisande ord om den »filosofiska tendens» eller »morali-
ska sentens», eller hvad det var, som hr Hallén pretende-
486

rade rikta musikhistorien med genom sin nya ballad; som
lär kunna hålla sig uppe äfven utan dylika små olyckliga
funderingar.

Hugenottreprisen var en sannskyldig tour de force af
hr Nordqvist. Rik som Meyerbeer var, kräfva ock hans
operor rikedom: rikedom på bländande dekorationer, lysan-
de baletter, ståtliga körer och första rangens förmågor i
Solopartien. Derjemte verkliga talanger också i tredje och
Çerde ledet. Med de inskränkta ekonomiska medel, k. Ope-
ran f. n. rör sig, kan man ej fordra stort af musikverkets
materiela utstyrsel, ehuru som jag tror äfven med de deko-
rationer som finnas med god vilja större effekter i denna
väg skulle kunnat åvägabringas. Också baletten i akt II
hade väl bort te sig något mer förförisk. En flodbalett
som man t. ex. får se den i vårt södra grannland hade nog
ej varit hr Sjöbloms balettmästaregeni för svår. Zigenar-
baletten skulle väl kunnat bjuda på några mer artistiska
solistprestanda. Belysningen var allestädes ej den bästa.
Månen, som annars på Operan är framme i tid och otid,
hade gerna kunnat belysa de tre hugenotterna i sluttrion :
»Se öppen himlens klarhet prålar!» Åskådaren kan ju an-
nars ej se den »hänryckning» och »innerliga tjusning», som
enligt libretton bör afmåla sig på de tre trosförvandternas
anleten.

Rolfördelningen var på det hela taget lyckad och talet
om »operans storhetstid» och dess minnen kan hr Nordqvist
bära med temligt jemnmod, emedan denna »storhetstid» all-
tid funnits vid Operan — för 20 år sedan, tidsminimum, i
detta fall. För 20 år sedan då Michaëli-Gelhaar-Strandberg,
Arlberg-Arnoldsou-Hebbe-Stenhammar-Willman-Behrens gâf-
vo operor talade konstvännerna om »storhetstiden» 1840—
50, då dessa roler gåfvos af M. Gelhaar-Ström-Lind-Beletti-
Fundin-Günther-Kinmanson-Dannström. Och under denna
storhetstid fanns det musikälskare, som hatade Meyerbeer
och hans »realism», drömde sig tillbaka till de klassiska
operornas »storhetstid» 1815—25, illustrerad af namnen
Du Puy, Lindström, Wässelius, H. Widerberg, Frösslind,
Sellström, men belackad af gustavianerna, som med saknad
sågo tillbaka till »den stora operans» dagar eller storhetstid,
487

till Karstens Oedipe eller Achille, Müllers Armide och Alce-
ste, till fru Olin, Stenberg, Anders Widerberg, De Broen
m. fl. Dessförinnan fanns visserligen ingen »storhetstid»,
enär det icke fanns någon tid alls.

Att Hugenotterne på vår scen omkring 1865 hade sin
storhetstid par préférence, berodde på det jemna utförande,
som från alla håll kom operan till del. Musikpubliken hade
vid denna tid kommit till full insigt om Meyerbeers för-
tjenster, alla fyra hans stora operor gåfvos under detta de-
cennium med framgång. Någon första rangens glanspresta-
tion kan man väl icke tala om i Hugenotteana på vår scen,
dertill ha gåfvorna varit för splittrade. An har Valentine
varit skicklig tragedienne men med små röstmedel, än har
hon egt en vacker röst men en liten gummas apparition
och intet spel. Willmans Marcel torde just genom harmo-
nien mellan sångarens och skådespelarens geni stå som N:o
1 i detta bildergalleri och vid hans sida Louise Michaelis
gudaröst och koloraturglans i Drottningens rol, som ju annars
hvarken passade hennes anspråkslösa yttre eller allvarliga
skaplynne.

Om fru Östberg skall kunna sägas öfverträffa denna
näktergal i Margaretas parti, så beror det på hennes allsi-
diga teckning af denna förut mest lyriskt intresserande före-
teelse. Fru Ö. har läst sin allmänna historia väl, hon ger
oss Navarras drottning alldeles så som hon der framställes
med en fläkt af antikens Venus, sensuel, pikant, kokett,
men likväl drottning i hvar tum. Kunde dertill läggas f. d.
majestätet Gelhaars blomstrande fägring vore karakteristiken
fulländad, men det vill i detta hänseende synas oss som
om fru Östberg icke uppbringat alla toil ettkon stens hjelp-
medel denna gång. Men spel och sång verka historiskt
illusoriskt. Denna lätta, eleganta ton, som herskade vid
Valois’ hof, är superbt funnen i fru Östbergs fint behand-
lade fiorityrer, som hon inöfvat med ovanlig omsorg och
med hvilka hon tagit ett stort steg fram som koloratur-
sångerska från t. ex. »Den Stumma». Hon bjuder visser-
ligen ej på några häpnadsväckande briljantfyrverkerier, men
hon sjunger korrekt Meyerbeers noter i stil med drottnin-
gens historiskt gifna skaplynne och det är detta, som gör
så stor scenisk effekt, åtföljd af ett motsvarande nyanseradt
spelsätt.

Fröken Ek är väl den enda lyriska skådespelerska som
488

kan någorlunda gå i land med fröken de Saint-Bris svåra
och ansträngande parti. Att hon icke nu ger rolen, bevisar
att hon icke vill ge den. Med det inflytande denna sån-
gerska f. n. eger vid Operan, äro alla beklaganden malpla-
cerade: »Stackars frk Ek, som tvingas sjunga operett och
icke får ha sina gamla stora roler i fred».

Att fröken Klemmïngs röst ger musiken mer fraîcheur
och klang, må medgifvas, men de dynamiska effekter, frk
Ek brukar kunna använda, när hon är hågad och disponerad,
förstår sig den förra ännu ej på. Likväl bör det sägSs att
som studie betraktad var frk K:s Valentine beröm värd,
t, o. m. mycket berömvärd. Hon sjöng det långa och an-
strängande partiet med anmärkningsvärd säkerhet och rik-
tighet, utmejslade vissa delar på ett icke oäfvet sätt, och
gaf i fjerde akten öfverraskande vackra prof på den dra-
matiska raskhet och fart, som vi förnt komplimenterat henne
och hr Arlberg för. Men derjemte gläder det oss att den
sköna uppgiften kunnat värma frk K. till mer känslorike-
dom och innerlighet än förr. Må vara att hon ej nådde
Fredrika Stenhammar i det herrliga larghettot, men för att
vara af denna sångerska sjöngs stället särdeles känsligt och
fint. Den svåra lyriska uppgiften tog naturligtvis mycket
den unga sångerskans uppmärksamhet i beslag. Hennes
spel måste derföre dömas med skonsamhet. När man ej
eger dramatisk gnista i sig sjelf och måste vända sig till
andra för att få hjelp, sitter naturligtvis alltid vid premiera
dressyren qvar ohöljd och det är först längre fram den
verkar mindre schematiskt och afkylande. Ehuru rolen i
sin helhet var för svår, måste dock sångerskan komplimen-
teras för det vackra sätt hvarpå hon krafsade sina kastanjer
ur elden.

Som Raoul öfverträflfade hr Sellman de flesta af sina
företrädare i illusorisk apparation, hvars nobless och bravour
egde all nödvändig lyftning och kraft. Spelet bjöd på flera
verkligen utmärkta moment, som kunna sättas vid sidan af
Arnoldsons bästa, hvilken hr S. öfverträflar i impulsiv nerv.
Den lyriska prestationen kunde naturligtvis icke bli lika
jemn, bland annat derför att Raoul fordrar en hjelte-
tenor med förmåga af lyrik. Detta är hr S:s svagaste punkt,
hvadan ock den stora arian välbetänkt var förkortad med
hälften. Septuon gick ej hr S. ut med, men duon i fjerde
akten lyckades honom förträffligt. Det var verklig glans i
489

flera hans bravour-passager, lyckligt emanciperade från den
skrikmetod hr S. förr begagrade men hvilken han nu ge-
nom flitiga studier ej anser sig behöfva anlita för Sforzando.
I detta hänseende har hr S. glädjande gått framåt, om man
också måste erkänna att fara är å farde att hans förtjenst
öfverskattas genom den mörka att ej säga brunetta bak-
grund mot hvilken hr S:s prestation dubbelt fördelaktigt
aftecknat sig.

Fröken Karlsohn är nu som förr en alldeles excellent
Urbain, der hennes stora fel, känslobrist, snarare är en
merit till de många andra af röstfägring, pikant yttre och
sprudlande koloratur.

Hr Linden som den yppige Nevus är kanske ej
så magnifik grand seigneur som sin mentor, men de goda
dragen i karakteren tecknas rätt godt i den vackra scenen
i akt IV.

Hr Strömherffs Marcel är en aktningsvärd prestation,
hr Rundbergs Tovannes låter se sig, liksom hrr Malmsjö
m. fl., deras inlägg i konversationen låta mindre angenäma.
Bättre sjunger hr Sellergren^ som också i det yttre lemnar
en antaglig grefve de Saint-Bris. Körerna sjöngos försvar-
ligt, men spelet kräfver regissörens korrigering. Den ut-
omordentliga upprorskören skulle tagit sig helt annorlunda
ut, så ock eds-kören i Près-aux-Clercs. Damkörerna gingo
vackert, men äro af mindre vigt, förutom den charmanta
badscenen. Materian är bättre, rösternas, begrip ligt vis.

En god tredjedel af musiken uteslöts. Till operan
som komposition skola vi återkomma i höst, i fall — vi
båda återkomma. Till dess öfverlemnar jag stackars Meyer-
beer utan skoning åt hrr Hallén, Vult o. s. v.

Vasateatern har under vårsäsongen icke gått särdeles
bra, trots dess hjelpmedel, frkn Petterssons popularitet, Sv.
D. B:s understöd, läget i stråkvägen till Carlberg m. m. smått
och godt. Den hyra som för den lilla teatern betalas torde
också få anses nästan exempellöst stor, låt vara att öm-
mande omständigheter finnas deruti att — Sveasalen ren-
derar platt ingenting.

Sista tiden förgyldes dock i någon mån genom frkn
Petterssons uppträdande som löjtnant Wladimir i operetten
Fatinitza, som denna gång presenterade sig vida förmånli-
gare än under föregående régime då hufvudrollerna gåfvos
af hr Bentzon, fru Åberg och — fröken Pettersson, dock
490

ej »Anna», utan en mindre gudinna med detta förtroliga
tillnamn.

Hr Kloeds svenska är numera mycket acklimatiserad
och långt begripligare än företrädarens med sina »drobbers
rörrrrrrrrrelser». Näst hr Warberg tar hr Kloed rang i
journalistens parti, der äfven hans »skabning» tog sig sär-
deles förmånligt ut. Hr Gründer gick visserligen ej upp
mot hr Gardt (fr. Ladan) i generalens parti, der han mor-
skade sig för beskedligt i följd af bristande dunderbas och
ej nog vildt rullande ryssögon, men hade flera lustiga poin-
ter det oaktadt, som väckte salongens deltagande.

I partier som titelrollen i denna operett har fröken
Anna Pettersson sitt gifna triumflalt. Hon var också för-
träfflig från början till slut och man torde få söka förgäfves
i alla fem verldsdelarne (och antagligen på Venus eller Mars
också) efter en för sådana roller lämpligare framställarinna.
Vi kunna ju säga detta opåtaldt för alla privatinflytelser,
då, som allmänheten torde fått klart för sig, frkn Anna
Pettersson icke särdeles högt älskar oss och verkligen icke
det minsta stält sig in hos oss till beröms vinnande, som
allmänheten desslikes fått bevitna. För nästa säsong kunde
frkn Pettersson taga i öfvervägande om icke »Lille Hertigen»,
en af den franska operettskolans bättre alster, skulle passa
henne bra. Med Fatinitza slutade hon nu som direktris
för teatern, men återvänder som primadonna i höst.

Sans rancune au revoir — allez en paix!

Innan vi lemna Vasateatern ha vi några ord att säga
med anledning af ett utfall mot oss i N. D. A., med hvars
ungdomsfriske teaternotarie hr x—n vi skämtade litet smått
i Qor i följd af hans hänryckningspoem (på prosa) öfver
denna teaters Pariserlif. Ett halft år har poeten tigit och
förargats i det tysta, men nu vid den mirakulösa upptäckten
af understöd från Sarcey var tystnad det unga blod för
svår. Vi skulle ej fästa oss vid denna lilla rolighet, om
icke der funnos så många oriktigheter till allmänhetens
förvillande.

Icke är lille gubben Sarcey någon auktoritet i musik-
frågor, det vet hvarje Parisermusiker. Gubbens lilla svag-
het för den Offenbachska musans behag har flera gånger
ådragit honom musikaliska kretsars löje och protest. Att
gubben för sin privata del tycker det är skönt att en eller
annan qväll till omvexling med de mer ansträngande teater-
491

aftnarne pigga upp sina åldriga känslor med en Grande
Duchesse ou Belle-Hélène, det ma vara honom obetaget.
Om dessa pjeser voro utan musik, skulle gubbens lofsånger
öfver dem gå fredade för alla gensagor, utom pâ sin höjd
ett stilla småleende — blott. Men då nu musikens herrliga
konst neddragits att krydda boulevardfarcer af denna kulör,
då protestera musikens vänner, och äro deri i sin goda rätt.
En dramatisk kritikers hymner äro dervid af ingen vigt,
allra minst gubben Sarceys, om hvars Offenbach-sympatier
åtskilligt skulle kunna berättas med refrain: Ou est la
femme? Men — passons!

Paris’ förnämsta musikkriticis omdömen öfver La vie
Parisienne går i en helt annan tonart. Vi välja i högen
och lemna ordet åt Felix Clément, som om en relativt värde-
fullare Offenbachs-operett yttrar på tal om hela genren i fråga:

»La littérature s’y unit à la musique pour remplir à
l’égard du public le rôle de proxnète. Dans cette déplo-
rable association, la musique cesse d’être un art et c’est un
devoir pour les artistes de la répudier, de la chasser du
sanctuaire. La musique a le don d’anoblir tout ce à quoi
elle est mélée. Les paroles les plus fades gagnent de la
distinction, les pensées triviales perdent de leur basesse.
Comment peut-il se faire que de dons aussi merveilleux
soient profanés et systématiquement transformés en parodies
funestes au gôut du public et peu honorables pour ceux qui
les inventent et en tirent profit?»

(Då i början af detta decennium »Pariserlif» upptogs
af M. T. mötte tilltaget skarp protest så af Aftonbladet
(A. L.) som Sv. Musiktidn. På senare tiden har hr Hallén
så mycket han fatt för högre makter i Sv. D. B. varit
skarp mot Offenbachiaden et konsorter).

Vår vän i N. D. A. begår i ungdomligt öfverdåd den
obetänksamheten att ganska grundligt nedsätta sin förträff-
lige hjelpbroder. Helt oförblommeradt säger han att Sarceys
motstånd mot operettgenren kom sig af fruktan för yttre
olägenheter, publikens bortskämmande med för mycket grann-
låt, teaterdirektörernas eventuela ruin (!) m. m. Ej en staf-
velse om konstens förfall, om smakens depravation, musi-
kens degradering!

Ce pauvre M. Sarcey! Gud bevare honom för sådana
vänner !

Vidare får man nöjet veta att herrar Sarcey & x—n
492

gilla »Pariserlif», men ogilla »Nye mikadon» — och detta
rysligt att säga af sedlighetsskäl! Mot loretterna, förförelse-
försöken, fyllerierna i den förra småle de huldt, men »qvinno-
expositionen» i »Mikadon» väcker deras rodnad.

Fï pikas för vårt gillande af den sistnämnda, och så-
gas ha varit ensamma i vår approbation af pjesens moral.
Det gör oss ondt, men detta är icke sant. Jag hänvisar
till de dagliga tidningarna — N. D. A. med — dagen efter
premieren. *

Lika litet sant är påståendet att »Mikadon» är identisk
med »Kosiki», Ch. Lecocqs operett, der Jeanne Granier en
tid firade så stora triumfer. Men denna operett var det
Sarcey ondgjordes öfver. Min Gud, desse herrar ha rodnat
öfver hvar sin operett, den svenska alltså ^å eget bevåg!
Bravo !

Men nu måste vi försvara den hedersmannen Sarcey
mot hans förskräcklige gode vän och beundrare. Sannerli-
gen gubben Francisque fallit i förtjusning öfver dessa farcer,
om de i Paris spelats så som svenska skådespelare göra
det och enligt sin svenska naturel måste göra det. Att
äfven den bästa svenska operettartist just då det gäller
Pariserfarce är långt underlägsen, visar sig ju vid en jem-
förelse mellan Anna Pettersson och Anna Judic i Les Char-
bonniers t. ex. En pariserkorrespondent till en af våra
dagliga tidningar påstår att Judic och Dupuis spela så, att
man ej tror det är samma pjes, som Kloed och frkn Anna
gifvit här under namn af Kolhandlarne. Det är att gå för
långt, men i alla fall betecknande. Hr x—n tror jag det
skulle göra godt att fara och helsa på den der korrespon-
denten och af honom ledas omkring på Paris’ teatrar, låt
vara med farcen som hufvudämne. Men vi varna honom
vänligen för Francisque Sarcey, ty hela Paris känner att —
argsint är gubben som få! Ih!!

Vi sluta med ett förbindligt tack för de komplimenter,
som Sarceys unge medbroder slösar på oss. Han kallar oss
(märkvärdigt nog utan något bi-ord åt »Ur Dagens Krönika»,
som Scævola, Gasparone och — en till ådrager så mycken

* Att pjesen icke gick, berodde så litet på ■» osedlig a qvinnoexposi-
tioner», att det var alldeles — tvärtom, som bl. a. S.-Nisse skämtade
öfver på tal om de långa japanska tunickerna m. m.
493

försmädelsé, säges det): kritikasi, det är: icke sakkunnig,
ytterst enfaldig kritiker. Det är vi, det. Man ser här
hvilka fordringar var stränge antagonist har på sig sjelf.
Stor tack, emellertid. Det är nästan för mycket, vår blyg-
samhet känner sig blesserad — ah, charmeur, charmeur!
Från parkett.

Huru intresserad man än ma vara för teaterföreställ-
ningar, kan man svårligen förneka inför sig sjelf, att ofta,
allt för ofta nöjet af en teaterrepresentation, till och med
med tillskott af nyfikenhetsintresset vid en premier, är det
samma som intet, derför att platt intet hvarken i pjes eller
spel är egnadt att väcka intresse, utan, för att begagna ky-
parens uttryck från teaterkapitlen i »Röda rummet», all-
ting är »gammalt». Men efter sådana »döda fläckar» kan det
komma en och annan representation, som för teaterhabituén
spelar samma roll som den vederkvickande hvilan i den
friska oasen för vandraren i den torra ökensanden. En så-
dan oas, hvarifrån man endast helt motvilligt och med drö-
jande steg rycker sig lös, lär minnet af fru Hennings gästspel
vid Dramatiska teatern. Det har i sanning varit en sådan
högtidsstämning att åse och lyssna till nämda artist, att det
måste vara förlåtligt, om man, medan intrycket ännu är tem-
ligen färskt, i sitt inre känner sig relativt intresselös för hvad
annat som skett under de månader, som denna öfversigts-
period omfattar, hur aktningsvärdt och till och med för-
träffligt det än må ha varit. Vore jag icke alltför medve-
ten om min bristfälliga rutin i och begåfning för lofsjun-
gandets konst, skulle jag ock hälst velat helt och hållet gå
upp i en lyrisk stämning i prosaform med anledning af
dessa fru — Hennings’ — representationer.

Detta gästspel af Danmarks, antagligen Skandinaviens
förnämligaste skådespelerska är en tilldragelse, som ställer
i skuggan — vill det mig synas — hvad mera märkligt
godt i dramatiskt hänseende här passerat, icke blott detta
spelår, utan ock en hel mängd andra år, och det är svårt
att se annat, än att i belysningen af hennes talang glansen af
mer än en inhemsk stjerna fördunklas mer än man kanske
495

vill erkänna. Detta gästspel skall väl också, må man ju
hoppas, vara egnadt att för framtiden — åtminstone den
allra närmaste — ingalunda obehöfligt skärpa och vidga
blicken och vara till lärdom för såväl artister som publik
och kritik genom de iakttagelser, reflexioner och jämförelser
af mer än en art, hvartill man härigenom fått osökt anled-
ning. Genom anordnandet af ifrågavarande gästspel har ock
associationens styrelse om den dramatiska verksamheten här-
städes inlagt en förtjenst, som torde kunna öfverskyla hvarje-
handa föregående missgrepp och som i parentes sagdt dess-
utom i ekonomiskt hänseende visat sig utgöra en ny bekräf-
telse af det gamla språket om dygdens tvåfaldiga belöning.

Fru Hennings’ första uppträdande egde rum i Dock-
hemmet. Fäster man sig blott vid så att säga rytmen af
hennes spel här, fick man vid jämförelsen med våra föregå-
ende Noror — med all skyldig vördnad för fru Hwassers
storhet och med allt skäligt erkännande af fru Håkansons
om flit och omsorgsfullt instuderade vittnande och för en
nybörjerska mycket förtjenstfulla lärospån — liksom ett
generelt intryck af den typiska skilnaden mellan det lätta, lif-
liga danska spelsättet* och det tyngre, säfligare svenska,
hvilket senare, på det sätt det alldeles för ofta, icke minst
på Dramatiska teatern, praktiseras, blir alltför släpande och
tålamodspröfvande för individerna af ett nervöst århundrade.

Fru Hennings spel bär vittne om, att hon eger i sitt
våld den yppersta och omsorgsfullaste teknik. Men hur
ypperlig en teknik än må vara, hur intressant det än ur
vissa synpunkter kan vara att åskåda dess prestationer, så
fordras det dock något för mer, för att det skall bli något
annat än på sätt och vis ett dödt kapital och den mera här-
dade åskådaren icke får sitta der kall och lugn, utan att
strängarna i ens inre vibrera i den rätta tonarten. Och hos
fru Hennings synes tekniken stå i ovägerligt hörsamhets-
förhållande till det dramatiska geniet, till »gnistan», till för-
mågan att röra åskådarne, att få dem att glömma, att det
är konst, för att i stället känna det som natur och lif. Man
sitter der i sanning ej likgiltig, man lefver och känner med
henne. Det är denna innerliga förening af begåfning och

* Om i detta stycke en och annan enstaka rusning eller ställning
tycktes göra sig mindre bra, har man säkerligen en fullt tillfredsställande
förklaring af den betydliga skilnaden mellan Dramatiska teaterns lilla
scen och den stora, för hvilken fru H:s spel eljest är beräknadt.
496

teknik, som gör hennes spel sa beundransvärdt och så min-
nesvärdt.

Hvari det dilettantmässiga i flera äfven ganska preten-
tiösa artisters utbildning hos oss visar sig kanske mest och
säkerligen i alla händelser alldeles för ofta är röstorganets
ringa skolning. Huru många gånger öfverses det icke af
alla parter helt obesväradt med en så oeftergiflig fordran
på en artist att tala naturligt och på ett sätt, som röjer
åtminstone en någorlunda skaplig förmåga att uppfatta hvad
som är att säga. Det är en obeskriflig charme att iakttaga
fru Hennings’ herravälde öfver sin organ, huru den är ett
lydigt redskap, då det gäller att uttrycka vidt olika skift-
ningar, åldrar och personligheter, än fruktan och sorg, än
lek och glädje, än unga flickor, än på grafvens brädd stapp-
lande åttioåringar. Alltid och öfverallt och hur snabbt än
öfvergången måste ske är rösten redo att forma sig böjligt
och uttrycksfullt just så, som uppgiften fordrar, utan några
som helst reminiscenser från föregående roller eller situatio-
ner. Och i lika hög grad måste man beundra uttrycket i
hennes ögon och hennes minspel, huru hennes ansigte lika
snabbt och lika enkelt och naturligt och utan minsta synbara
ansträngning gör sig till tolk för ögonblickets stämning.

Vill man i ett par ord liksom koncentrera intrycken
af fru Hennings’ spel, synas mig just orden enkelhet och
naturlighet vara de mest passande, och en enkelhet och na-
turlighet, genomträngda af genialitet och lif, äro väl konstens
högsta mål. Fru Hennings’ roller få kött och blod, lefva
sant och menskligt; figur, ansigte, gester och tal smälta
samman till ett individuelt helt, som just blir så individuelt
derför att hon haft förmåga och energi att med sin intuition
och reflexion och sitt arbete tränga in på djupet af rollen
och från det lefvande lifvet uppfånga och konsekvent smälta
samman alla de drag, som äro uttömmande karakteristiska.
Hos oss åter nöja sig äfven flera af våra mest begåfvade
artister att uppdraga de yttre konturerna, att antyda grund-
dragen och öfverlemna sedan till inspirationen eller åskådarens
fantasi att fylla ut resten. — Härvid bör dock rättvisligen.
göras den anmärkningen, att vid våra privatteatrar och må-
hända för en och annan vid Dramatiska teatern understundom
ej ens tillräcklig tid finnes för ett sådant omsorgsfullt detalj-
studium. ■— Men i allmänhet litar man här mer än ursäkt-
ligt på att den naturliga begåfningen skall reda sig skapligt
497

nog pâ egen hand, och man räknar mera på publikens och
kritikens redobogenhet att beundra eller åtminstone hålla
till godo med hvad som sålunda bjudes, än man söker ge-
nom oförtröttadt, ihärdigt arbete prägla ut begåfningens
värderika metall till ädelt mynt, som ofelbarligen till sist
måste, äfven utan puffar eller krus, tvinga sig upp i pari-
kurs. Ått så sker är skada, ty medvetandet om dylik om-
sorgsfull instudering måste ovilkorligen bidraga att ge spelet
en på samma gång säkrare, kraftigare och djerfvare prägel,
som verkar godt på åskådaren.

Hvilka tycken man än må ha om beskaffenheten af de
pjeser, hvari fru Hennings uppträd t, så har dock denna re-
pertoar varit väl egnad att visa mångsidigheten, smidigheten
och de rika skiftningarna af hennes utomordentliga talang.
Högst synes mig hennes Nora komma.

Det är en framställning af den art, att man i synner-
het i den första akten ej kunde annat än njuta af och be-
undra hvarje detalj, på samma gång så utarbetad och så
lefvande och så naturlig, och äfven långt efter det ridån fallit
för sista gången under gästspelet och man åter kommit in
i hvardagsbestyren, öfverraskar man sig sjelf med frågan:
minnes du det och det, huru hon sade de orden, ansigts-
uttrycket då och då etc. Så djupt intryck gjorde det.
Och i slutakten vid uppgörelsen med mannen, huru gripande
och skakande i all sin naturlighet, utan några stortragiska
medel. Dernäst kommer ovilkorligen hennes gamla fru i
asylen, der likaledes organ, ansigte, gång, gester äfven in i
den minsta detalj gjorde sitt till, att det icke skulle bli så,
som det ingalunda är ovanligt när våra skådespelerskor ha
att spela gamla, eller att maskering jämte teaterkonventionelt
ålderdomligt stapplande blir det enda som skall gifva ålder-
domsillusionen.

Ställ sedan i hop med den gamla åttioåringen den pre-
tiösa sagoprinsessan i »Det var en gång» eller Hedvig i
»Vildanden», och än mer måste man beundra den omskap-
ningstalang, hvaröfver fru Hennings förfogar. Denna här-
liga prinsessa som med sin trippande gång och med ett
visst litet kostligt viftande med händerna försatte genast
åskådaren i stämning. Det var ock i sanning uppfri-
skande att se med hvilket djerft suveränt förakt hon i säng-
kammarscenen i spelet visade sig fri från alt sjåperi. Och
man kan icke häller glömma spelet i köket och i sista akten.

Ur Dagens Krönika. IX. 5.	33
498

Och i Vildanden, hvilken konstnärligt djerf realism, men
just denna utsökta realism gaf äfven hennes Hedvig en
prägel af rörande poesi. Den flicktypen är i sanning värd
att studeras af alla.

Det var icke ^ortonåringen i största allmänhet, utan
sådan som hon måst bli, hotad af blindhet och uppväxt un-
der de i pjesen för öfrigt angifna speciella förhållanden,
hvilka ej kunde annat än göra henne försenad till fasoner
och uppfattning, men med den varma okritiska känslan för
sin komediantartade fader till en mäktig underström. Hen-
nes Hedvig stod ock jämte den gamla frun helt och hållet
eller nära på jämbördigt vid sidan af Nora, och i »Vildan-
den» var hennes utbrott af smärta i soflan någonting verk-
ligt utmärkt.

Uti »En middagsbjudning» hade man att beundra det
sprittande humöret och den utmärkta förmågan att i tal
kunna karakteristiskt efterbilda. Om henne i »En liten för-
myndare» och »Sällskap der man har tråkigt» kan man
korteligen ej säga annat än med ett uttryck från den sista
pjesen: »hon är verkligt söt», ty hon var i sanning inta-
gande i sin anslående naturlighet, såväl i de glädtiga som
känslosamma momenten. Förklaringen i sista akten af sist-
nämda pjes var i synnerhet ett glansnummer. Såsom ett
bevis på hennes omsorgsfulla utarbetande af sin uppgift
vill jag bl. a. påpeka en liten detalj: hennes stumma spel
i de allra sista ögonblicken af samma akt, medan de många
förlofningarna tillkännagåfvos, hvilka fina växlingar af ömhet
och glädje då återskimrade i hennes ansigte och blick.
Motspelarens stumma spel inskränkte sig, så vidt jag kunde
observera, nära på till en ryckning i skjortkragen.

Jag använde i början af artikeln ordet »högtidsstäm-
ning» för att antyda hufvudintrycket från detta gästspel. Deri
ligger kanske en förklaring, hvarför jag nu sett endast sol-
sken, ej skuggor. Ett äfven till andra roller utsträckt iakt-
tagande skulle ju antagligen icke alltid ha fullkomligt samma
resultat. Man kan ju ock redan nu ana sig till vissa begräns-
ningar, liksom man måhända ej strax var med på en och
annan detalj. Men inför den, hvilken liksom fru Hennings,
har tvänne så omotståndliga vapen till sitt förfogande, som
natur och ett gediget arbete, kan ju det svaga vapen, öfver
hvilket åter en recensent förfogar, i de flesta fall ej brukas
annat än till att göra honnör med, och beklagandet deraf,
499

att hvarken vapnet eller förmågan att föra det i ty fall
motsvara föremålet, är ingalunda affekteradt.

Ramen, som våra egna artister bildade kring gästen,
var icke alltid af någon ypperligare beskaffenhet. Det var
nvarjehanda hackt och ytligt spel, hvarjehanda forcerad och
konventionel naturlighet, och ibland var det rent bedröfligt.
Å andra sidan fans det dock äfven ljuspunkter. Det var
t. ex. hr Hillbergs Krogstad och hr Fredriksons underpre-
fekt och Reiling. — I ett par program tycktes emellertid gä-
stens närvaro verkat som ett välgörande eggelsemedel, så
att på alla händer spelet aflöpte bättre än förut. Särskildt
föreföll detta vara fallet i »Sällskap der man har tråkigt»
och i »Vildanden». I den förra pjesen hade så t. ex. hr
Personne gjort sin Bellac drägligare och märkbart modere-
rat sina besynnerliga arm- och bålrörelser och likaledes fru
Bosin med sin hertiginna, om ock det otäcka konststycket
i skrattväg i sista akten fortfarande mindre trefligt afficie-
rade mina nerver. »Vildanden » hade delvis fått en förbättrad
rollbesättning och det var der ett sant nöje att se hr Palme
på ett förträffligt och karakteristiskt sätt göra en roll. Men
hvad skall man säga om det förfärliga begrafningstempo, hvari
detta i sig sjelf långsamma stycke framskred. Dram. teatern
uppvisar understundom ett så säfligt och släpigt spel, att
ingen teater härstädes kan täfla derutinnan; men här öfver-
träffade teatern, vill jag tro, till och med sig sjelf.

Hvad som näst härefter ovilkorligen har varit märkli-
gast har varit fru Fåhrceus" gästspel i »Frun från hafvet»,
mindre dock för sjelfva prestationen i och för sig, än derför
att det varit ett återförvärfvande af en skådespelartalang,
hvars bortgång åstadkom ett tomrum, ännu ej fyldt, och
efter allt att döma svårt att ens tillnärmelsevis få fyldt. Väl
är detta återförvärfvande hittills endast af mera tillfällig art
och enligt rykten inom teaterkretsar skulle i följd af hälso-
skäl den åter begynta verksamheten i den dramatiska kon-
stens tjenst af brytas med denna roll. Men innan man får
se huruvida detta besannas, bör man åtminstone ej afstå
från hoppet att få se dramatiskt omsatta frukterna af de vid-
gade vyer och det rikare och friskare lifsinnehåll, som vistelsen
500

i stora kulturländer gemenligen plägar medföra, der förut-
sättningarna finnas.

Med fru Fâhræus’ tillhjelp vore ju ock utsigterna till
ett värdigt atergifvande af det s. k. högre skådespelet icke
oväsentligt förbättrade, och ett fortsatt försummande af dylika
stycken blir för hvar dag som gâr en mer graverande un-
derlatenhetssynd.

Förutom redogörelser och utläggningar i sina resp, tid-
ningar af »Frun frän hafvet», har I). K:s läsare äfven i
denna tidskrift haft tillfälle att taga del af tvänne analyser
af stycket, hvarför jag har att inskränka mig till hvad som
kan vara att säga om atergifvandet.

Nästan enhälligt, åtminstone utan beaktansvärdare un-
dantag eller reservationer, har fru Fâhræus^ Ellida prokla-
merats såsom en utomordentlig konstskapelse. Då jag har
satt mig till orubblig princip att skall jag skrifva om teater
skall jag göra det som jag sjelf verkligen tänker och kän-
ner, utan att bekymra mig om, huruvida jag dervid kommer
eller icke kommer att sjunga i hop i kör med flertalet af
recensenter eller åskådare, eller icke kan under idel kompli-
manger stryka på foten för erkända namn, äfven de med
fog mest uppburna och sympatiska, så får jag i detta fall
bekänna en viss tveksamhet, fastän jag naturligtvis är med-
veten om, att all tveksamhet illa öfverensstämmer med den
tvärsäkerhetens mundering, som ingalunda sällan tyckes vara
en tidningsmans och recensents favoritdrägt. Min tveksam-
het omfattar dock icke sannolikheten deraf, att under nu-
varande förhållanden här i Sverige denna Ellida var den
allra bästa tillgängliga eller att, för att döma af hvad som
uppgifvits, hvad som här åstadkoms var bättre än hvad
som annorstädes i Skandinavien effektivt presterats. Men
med skyldigt erkännande af detta såväl som af en hel mängd
talangfulla detaljer i fru Fâhræus' spel och först och sist
af den oförlikneligt vackra stämman, så lemnade dock
hennes Ellida mig snart sagdt alldeles oberörd och jag har
icke häller sedermera hvarken på känslans eller tankens väg
kunnat försätta mig in i den stämning, som erfordrades för att
tillräckligt väcka mitt intresse för pjesen. Det kan nog vara
en sanning, att till en stor del måste detta bero icke på
atergifvandet, utan på sjelfva pjesen i dess helhet trots flera
genialiska detaljer deri (exempelvis tecknandet af den naiva
konstnärsegoismen, af Hilde etc.), men i allt fall kom det väl
501

nog mycket deraf, att hufvudrollen — för öfrigt ytterst svar att
hålla i styr inom mensklighetens gränser — mindre väl
lämpade sig för fru Fâhræus^ naturell och utseende. Vid
premieren var det i hennes spel alldeles för mycket af hvad
jag skulle vilja benämna den tragiska gymnastiken med ar-
mar och ansigte^ hvartill den uppenbara orsaken var att till-
skrifva dagens helt naturligt upprörda och nervösa stämning.
Till ett förnyadt återseende hade spelet vunnit i lugn och
förflyttat sig ned från den högtragiska nivån och sökt bege
sig mera in på det relativa hvardagslifvets område. Men
ändå så fattades något väsentligt. Stämmans härliga klang
har jag redan framhållit och replikerna sades nog enkelt
och naturligt, men oaktadt all nyansering var det ändå alltid
ungefär en och samma stämning öfver talet och spelet led
till sin allmänna karaktär af samma fel. Bolette meddelar
på ett ställe Arnholm sin förmodan, att fadern alldeles
för mycket ger Ellida af någon på längden skadlig medi-
cin, »ty hon är så underlig», «ibland», tillägger hon dock
och har strax förut angifvit som motiv till faderns hand-
lingssätt, »att han alltid så gerna vill se glada ansigten
omkring sig. Det skall vara solsken och godt lynne i hem-
met, säger han.» Likaså beskrifver Wangel sin hustru som
»märkvärdigt nervös under de sista par åren. Det vill säga
då och då». Men af detta endast »ibland», endast »då och
då» spårar man intet, d. v. s. »nervositeten» eller »under-
ligheten» får göra sig snart sagdt till envåldsherskare i
spelet och utöfvar sitt regemente nästan alltid på enbart
samma sätt. Denna brist på omväxling gör ock, att i de
stunder, ett dylikt sinnestillstånd är på sin rätta plats, ver-
kan ej blir hvad den bör. Med andra ord och för att be-
gagna uttryck från pjesen, växlingen mellan ebb och flod i
Ellidas sinne blef i regeln ej vidare synbar.

I förra häftets analys säges att öfver stycket hvilar en
luftig stämning af naturpoesi och hafvet glimtar igenom dess
dramatiska flätverk, liksom Ellida sjelf är befryndad med
hafvet, dit hon ju trängtar. Men af fru Wangels »særlige
forhold til havet og alt hvad havets er» fick man förutom
orden intet särskildt intryck, ty ej mäktade den såsom det
tyckes symboliskt valda drägten, bestående af en sjögrön
klädning, som för resten gjorde sig föga fördelaktigt, och
en tångbrun schal, framkalla någon sådan stämning.

Hildes roll, i sig sjelf ytterst tacksam, blef i fru Hart-
502

mans person den mest lefvande och friskaste, och hon var
fägnesaai och dråplig att åse. Hon gjorde dock sin Hilde
afgjordt yngre än hvad pjesen medger. — För sina krafter
åstadkom verkligen hr Palme en öfverraskande karakteristisk
bild af Lyngstrand. — Icke sällan när man ser hr Elmlund
och dervid tänker på huru åtskilliga af teaterns yngre her-
rar bära sig åt, kan man ej värja sig från intrycket, att den
äldre skådespelareskolans utbildning måtte varit bygd på en
vida solidare och flärdfriare basis än dessa yngres, om man i
afseende på dem kan tala om någon utbildning alls. I hr E:s
Wangel kommo de hederliga och godhjertade sidorna på ett
tilltalande sätt fram. Spelet kunde dock ha varit lättare
och lifligare, och detsamma gäller äfven hr Hillberg. I tal
och gång och utseende fick denne sist nämde fram en sann-
skyldig lektor, men man saknade de mera vinnande och del-
tagande sidor, som kunnat förklara Bolettes forna svärmeri
och familjens förtroendefulla tillit. Att frk. Zetterberg på flera
ställen hade en god uppfattning af rollen var alldeles otve-
tydigt, men omöjligheten för henne att sköta om sitt tal
och ansigte och äfven sin gång på ett skapligt och teater-
mässigt sätt förstör allting. Då jag icke är specialist på
röstorganens byggnad och rätta vård, kan jag icke med an-
språk på tillförlitlighet uppge anledningen till det liksom
förkrympta tillstånd, hvari hennes organ befinner sig. Men
det vill synas, som om det berodde på stelnandet i någon
sorts kvitter, som från början befunnits sött och poetiskt.
— Liksom teatrarne i Köpenhamn, Kristiania och Berlin
tyckes Dramatiska teatern delat en härvarande recensents
uppfattning, att »den främmande mannen» är af föga bety-
delse för styckets effekt, och handlat derefter. Då stycket
hänger på honom näst Ellida, är misstaget icke så litet.
Kan inte hans framträdande försätta äfven åskådarne i ve-
derbörlig rysning och på deras fantasi utöfva proportionsvis
en mystiskt imponerande, lidelsefullt lockande suggestion, så
hakar det på ett vigtigt ställe. Hr Ortengren, en af tea-
terns ärligast sträfvande medlemmar, men ock genom för-
hållandenas både rättvisa och orättvisa makt numera tämli-
gen undanmakad, bjöd till efter bästa förmåga, men förgäfves.
Den ende af de nuvarande, som möjligen skulle kunnat
göra något, var hr Hillberg, men han lär ej ha behagat
fresta på försöket. I detta hänseende kan vara af intresse
att efter en dansk tidning meddela, hvad Ibsen skrifvit i
503

ett privatbref om spelet i Weimar: »’Den främmande man-
nen’ kan jag icke önska eller knappt tänka mig bättre än
här — en lång, mager varelse med ett hökansigte, svarta,
stickande ögon och en präktig, djup och dämpad stämma.»

Som ett helt betraktadt gick spelet i ett alldeles för
trögt och tungt tempo. Dekorationerna verkade stämnings-
fullt efter råd och lägenhet och scenens storlek.

Beträffande denna teaters öfriga program kan som regel
uppges, att hvad som egt mera betydelse varit gammalt
och förut kändt, och det för teatern nya — med undantag
af »Gnistan», hvarom måhända en annan gång — varit af
annan beskaffenhet. Det gamla och värdefulla, representeradt
här vid lag af Molières »Lärdt folk i stubb» och, om man
så vill, äfven af Augiers »Giftbägaren», faller dock inom den
kategori af pjeser, hvilka böra ses, spelas och läsas, men här
torde kunna förbigås, då utrymme saknas för en något full-
ständigare utveckling af deras resp, literatur- och kulturhisto-
riska roll. Hvad utförandet beträffar kvarstår af en eller an-
nan anledning i något friskare minne egentligen endast föl-
jande: fru Hartmans med sannskyldigt friskt humör återgifna
piga i Molière-pjesen och frkn Klefbergs, hr Skånbergs och
fru Fahlmans vårdade utförande af sina uppgifter dersamma-
städes. Jag har så många gånger med tillräcklig tydlighet
framhållit, huru öfver fru Rundbergs spel ofta hvilar något
»gjordt», något inlärd t och förkonstladt och så var det äfven
nu. Särskildt i »Giftbägaren» verkade det mycket störande.
En liten bagatell, »En krigslist», var så till vida märkvärdig,
att deri hade fru Bosin en roll, snart sagdt den enda af
alla hennes — åtminstone alla yngre — under året inne-
hafda, der man nästan inte behöfde känna sig obehagligt
berörd af den förkonstling, som eljest för henne blifvit en
andra natur, af de för henne karakteristiska, såsom ögon,
mun, skratt, minspel och tal nogsamt röja, med stark an-
strängning frampressade imitationsförsöken af naturlighet. Fru
Fahlman var deremot i samma pjes tämligen deklamatorisk.

Sista programmet, »Den vilda jagten», var intresselöst,
för att inte rent af säga bedröfligt svagt. Det hade samma
förf, som den godtköpsroliga och sentimentala enaktaren
»Mellan fyra ögon», eller hr Fulda. Han tyckes ha gjort
till sin poetiska mission att predika om lyckan af det lugna
familjehemmet, och för att inprägla den goda sanningen har
han hopfört en massa sentimentala banaliteter, konstruerade
504

personer och händelser och platta godtköpssanningar. Af
en skicklig hand underkastad en genomgående hopdragning
och bortskärning, skulle pjesen emellertid, oaktadt bristen på
inre värde, dock kunna låta se sig, då den innehåller åtskil-
liga rätt lustiga repliker, men nu var det svårt. Måhända
lika rolig som Svenska teaterns »Fröken Räf» och »Byrå-
kraten», stod den i alla möjliga hänseenden afgjordt långt,
långt under »Namnkunniga fruar», hvarmed den hade ett
något snarlikt ämne. Spelet var äfven skäligen intresselöst.
Hr Personne brydde sig föga om att ens i maskering få en
tillstymmelse till individuel och karakteristisk typ af den
unge vetenskapsmannen, och hvad af stycket måhända
i en karaktärsskådespelares hand kunde ha fått något all-
varligare värde dref han öfver på det parodiskas område,
men lyckades understundom genom sina nasala toner och
andra gamla choser framkalla skratt hos publiken, hvilken,
visst icke entusiastisk för resten, dock tycktes road af gan-
ska små medel. Hr Bæckstrôm hade måhända en ny mask,
men säkert är att i stället för den nervöse storstadsbankiren
reproducerade han en af sina vanliga stereotypa tjocka gub-
bar, men en gubbe, som var mer än tillåtligt bondsk och icke
ens rolig. I första akten förekom en större bal; de dansande
paren tycktes vara summa 9; kanske var det 10, högst 11.

När man med sådant oförtröttadt nit, som Svenska
teatern frestat på de tyska lustspelen, är det minsann inte
för mycket att det till sist slumpar väl till och man fiskar
upp ett så hyggligt och bra stycke som »Namnkunniga
fruar». Det förnekade visserligen icke helt och hållet sitt
hemland och gjorde på sina ställen ett ganska artificielt in-
tryck, men var på det hela mycket fiffigt hopkommet och
ganska spelvärdt och underhållande. Deremot efterföljdes det
af ett annat tyskt stycke, hvars enda berättigande på svensk
scen var det nästan mirakulöst ypperliga slag af drastisk
komik, som fru Littmark, förtjenstfullt sekunderad af hr
Warberg, deri kom åt att visa. Hvad teaterns repertoar
för öfrigt beträffar, kan man just inte påstå, att den, som
hoppades i samma repertoar spåra sträfvan till en åt-
minstone någorlunda konsekvent, för literatur, god smak
och skådespelarutveckling gagnande täflan med Dramatiska
teatern, har haft större anledning att känna sig entusiastisk
505

öfver densamma. Repertoar vale t påminner i viss man om
den gamla icke precis ogrundade historien om principerna
för redigerandet af Posttidningens utrikesafdelning, hvilket
gick till på det lättvindiga sätt, att när danska posten kom;
vederbörande mätte ut i en viss dansk tidning den spalt-
kvantitet, som fordrades för att fylla det vanliga utrymmet,
och sedan mekaniskt öfversatte den. Slår någon s. k. folkpjes
an på Köpenhamnspubliken, vore det rysligt på tok och Sven-
ska teaterns mission grundligen förfelad, om vår publik gick
miste om den pjesen. »Lifvet på landet» var i och för sig
ingen dum pjes och den räddade affären, och derför upp
med hela genren i högsätet. Vi fingo »Högmod går för
fall», en pjes som i danska pressen esomoftast anföres som
profstycke på Köpenhamns-direktörernas låga smak- och
ambitionsnivå, och »Flickornas gossar», och »Den puckel-
ryg^ge>> och flera komma nog. På den sorten pjeser kostas
pengar och väldeliga puffar och de få ej falla, medan andra
sparsamt förekommande pjeser af mera verkligt värde sy-
nas vara valda på måfå och betraktade som gjorda att
offras upp, kastas in planlöst och på ogynsamma tider och
i nyss antydda hänseenden få beskedligt hålla sig nere vid
dörren. Om blott ett och annat prof af ofvan antydda fa-
voritanrättningar dukades upp, vore mindre att säga derom,
men det uppenbara, ofortrutna fikandet derefter är misskre-
diterande och nedslående. Man kan derför, så länge så-
dant skall pågå, måhända ha skäl att vara tvifvelaktig om
behofvet af en teater med slik hufvuduppgift. Det fins ju
Södra teatern och Folkteatern, som äfven odla hvar sin part
häraf. Svenska teatern borde ha högre sträfvanden, och
den nuvarande innehafvarens otvifvelaktiga driftighet och
»smartness» tjena bättre ändamål. I alla händelser vore det
måhända rent af icke oklokt att icke bygga uteslutande på
den goda turen, som onekligen varit mycket stor, utan ock
vid sidan deraf söka få en mera ideel grund. Den inslagna
favoritgenren är visserligen rikligen försedd, så att förrådet
blir nog inte så snart uttömdt, men man faller naturligtvis
lätt från det skapliga till det underhaltiga, och under tiden
få andra mer berättigade pjesgenrer stå tillbaka. Eget skall
bli att se, huru nästa år artar sig.

Under alla förhållanden är det rätt kuriöst att observera
den ändrade ton tidningskritiken — inte för tidigt — i år
intar mot denna teater, äfven i afseende på dylika pjeser.
506

Hade det varit under förra spelaret, hade pjes och spel
minsann afspisats med fem sex rader i stället för att som
nu få minst tiodubbelt större utrymme. Ekonomiska fram-
gångar ha som man ser en massa goda biprodukter med sig.
I alla händelser vore önskligt, om välviljan fortfore äfven
om teatern komme att försöka en annan och bättre repertoar.

Fältmanöverstycket »Flickornas gossar» var hopkommet
med mycken fyndighet och godt humör och hade öfver sig
en naturlig lokalstämning, som alltid måste göra en viss
verkan; det var också iscensatt förträffligt, somligstädes
verkligt effektfullt. — »Den puckelryggige» var nu egent-
ligen en riktig röfvarpjes, men den var hopsatt af en förf.,
hvars förmåga af spännande arrangemang icke häller här
förnekade sig och det gjorde den dräglig.

Teaterns båda följande program voro dock bra nog häm-
tade från helt andra områden. Men en fransk pjes i tysk (!)
bearbetning, det är dock något principielt barockt, en styg-
gelse både för gud och menniskor. »Nervösa fruntimmer»
är emellertid en rolig, mycket rolig pjes t. o. m., om ock
icke fullt så rolig, som man kunnat föreställa sig efter det
föregående öfverdrifvet långvariga annonspuffandet, — en
ganska god idé af teatern med dylika föregående annonser,
men den måste, för att göra effekt, brukas med omväxling
och modéraiion — samt var mycket dyrbart och elegant
uppsatt. — Nu några ord om spelet uti dessa pjeser.

Med nästan intet annat undantag än af rollerna i »Birger
och hans ätt» och »Henrik III» har förut under året hr
Olssons spel lidit af ett genomgående fel: nonchalans och
slapphet, som ibland framträdt på ett rent förargelseväckande
sätt och varit nära att förstöra de sympatier, man kunde
vilja hysa för honom som skådespelare, på grund af hans
otvetydiga anlag. Det var derför glädjande att bevittna
det återuppvaknande, som äntligen egde rum i »Namnkun-
niga fruar». Der gjorde han någonting riktigt bra; det
var något älskvärdt och sant känsligt i hans spel. Rollen
i »Den puckelryggige» var visserligen mycket fysiskt an-
strängande, men ock en tacksam bravurroll, der effekterna
kunde vara tämligen nära till hands, utan att behöfva upp-
sökas med något mera djupgående konstnärligt arbete. I
alla händelser var hans prestation äfven der förtjenstfull
och hade bland annat det goda med sig att för förvandlin-
gen till dvärg framprässa en energi, hvilken som sagdt ej
507

alltid är hans starka sida. Hvad han emellertid nu närmast
har att lära sig är att fa en ståtligare och raskare hållning.
Då teaterns kanske enda verkligt värdefulla ackvisition på
kvinnosidan i år varit fru Selander, vittnar det om en något
egendomlig ekonomi att plottra bort hennes förmåga på be-
tydelselösa pig- eller duennaroller. Hvad hon i allmänhet
gör mycket bra är att säga sina saker med kläm och på ett
sätt, som vittnar om klar uppfattning af hvad som är me-
ningen och som låter den komma till sin rätt. I »Nervösa
fruntimmer», skulle hon dock utan skada kunnat släppa sig
mera lös. I fråga om fru Lundberg, kunde det vara ret-
samt nog att i »Lifvet på landet» se henne spela småförnäm
i stället för en enkel, okonstlad landtflicka, men än retsam-
mare var det att se henne genom sin tillgjordhet förstöra
Hermas synnerligen tacksamma roll i »Namnkunniga fruar».
Hon påminner ofta i sitt spel om de der små dockorna, som,
gudbevars mycket näpet att åse, dansa omkring på pianot,
när man spelar på detsamma, men det är ingen verkligt na-
turlig, frisk och saftig uppsluppenhet och intet humör, det
hela löper ut i en viss pretiös och pretentiös smånäbbighet
och liflighet, som man på längden kan utantill och derför
finner tråkig. Organen är ock hvasst affilad och utan värme,
hvilket jämte en benägenhet för felaktig tonvigt måhända
lätt till en del förklarar att talet förefaller något konstladt
och icke tillräckligt friskt eller mjukt och går altför ofta
på ungefär samma melodi. I »Nervösa fruntimmer» var
dock spelet bättre, om ock erforderligt humör och finare
nyancerad, nervös liflighet saknades. Frkn Grunds spel i
»Den puckelryggige» m. fl. bekräftade det intryck, man
förut fått om henne eller att hon är begåfvad, naturlig och
omedelbar, samt för öfrigt verkligen mycket intagande och
söt. Hvad som emellertid närmast är af stor vigt för henne
är att lägga in mera kläm i spel och tal och undvika en
högst besynnerlig vana att föra kroppen såväl under gången
som i synnerhet under ståendet. Just derför att hon synes
ega så goda anlag, vore det stor skada, om några oarter skulle
ohäjdadt få innästla sig eller om hon skulle angripas af den
yrkessjukdom, som förstört så många nybörjare på teater-
området, d. v. s. den fixa idén att genast tro sig vara full-
fjädrade konstnärer.

Om jag sedan erinrar om fru Stenfelts tant Paula i
»Namnkunniga fruar» — på sätt och vis ett prof på hennes
508

i »Mostrar» nyförvärfvade specialitet; men i behof af mera
kläm och utarbetning — frkn Lundqvists frkn Friedland,
herr Holmqvists Jens och herr Varbergs rätt roliga kon-
ditor i »Nervösa fruntimmer», torde i hop med ofvanstående
antydningar af mig ganska samvetsgrant allting af mera märk-
lighet i afseende på spelet vid denna teater vara berördt.

En hör- och synbarligen mycket hastigt utförd repris
af den ovanligt outslitliga pjesen, Andersson, Pettersson och
Lundström, beredde tillfället att återse den der ovanligt
dråplige Holmqvist-Lundström. Hr Warberg ser man ju
äfven gerna der, men hr Sandgren, han var svår att dras
med. Och hvad var det för meningslöshet att låta fru
Littmarck, om hvars genre ingen borde kunna misstaga sig,
spela ung och sjunga. — En annan repris var af »Mamsell
Ettermygg». Fru Selander var en rolig pensionsförestån-
derska. Fru Lundberg, som mera genom energi än egent-
liga röstresurser redde sig bra med sången, var rätt rolig och
spelade energiskt och lifligt, men just genom bristen på
frisk omedelbarhet gick hon dock icke upp mot nuv. fru
Cederberg. Och så återkom på icke få ställen en alldeles
ohöljd och hänsynslös Hartmans-imitation.

Man behöfver ej mer än se den dramatiska förmåga,
alltid parad med friskhet, naturlighet, finhet och elegans,
frkn Anna Pettersson utvecklar t. ex. i »Amor gengångare»,
»Kolhandlarne», »Boccaccio», »Riddar Blåskägg» etc., för
att inse, att om hennes begåfning skulle från början ledts
öfver på det rent dramatiska området, hon säkerligen med lika
allvarliga studier som på sitt nuvarande fält skulle uppnått
en framstående position. Men nu ha icke händelserna så
fogat, och derför är det ju ursäktligt, om hennes rent dra-
matiska prestationer icke fullt hålla måttet, utan kunna ge
anledning till befogade anmärkningar, exempelvis i afse-
ende på tal och mimik. Och detta gäller icke minst i af-
seende på hennes utförande af titelrollen i den synnerligen
mustiga, men roliga farsen »Bébé». Der som alltid förne-
kade sig emellertid ej hennes kända förmåga att halka öfver
de s. k. vågade pointerna, så att de ej blefvo råa och stö-
tande. Hrr Gründer och Hirsch sekunderade henne ganska
förtjenstfullt.
509

Våren brukar ju alltid i teaterverlden spela en viss
betydelsefull roll, äfven om man inte vill precis tro på det
påståendet, en gammal teaterdirektör — pessimist af natur
och erfarenhet — en gång fälde till mig: om vårarne äro alla
teatermenniskor galna, och såsom inbiten ungkarl ville han
i synnerhet betona att det gälde i fråga om den kvinliga
delen. Förra årets vår var ju ganska märklig och äfven
denna vår synes så blifva, om man ock icke tager i betrak-
tande planerna med operahus-premieobligationerna eller fun-
deringarna inom den i ett haf af guld simmande Dramatiska
teaterns association att omorganisera sig och välbehöfligt
nog gallra och rekrytera sig, hvilket senare jag i min stilla
tanke tror komma att stanna vid de många orden. Det är ju
för öfrigt en mängd andra förändringar som skett i teater-
verlden. Gamla och unga direktörer nedlägga spiran, sedan
de genom bekymmer och mödor fått lära sig att ett direktörs-
skap icke är precis så lätt eller inbringande, som de i sin oskuld
förmenat. Men nya komma altjämt, lockade af teaterrörelsens
hasardspel. Och är teaterverksamheten alltid till en del bero-
ende på hasard, så pläga minsann ock våra teaterdirektörer
icke genom sina handlingar försumma framhållandet af den
sidan af saken, ty någon verklig »dessein» har man ibland
mycket svårt att skymta. Går det, så är det bra; går det
icke, ja, då är det konjunkturerna, dessa alltid åtkomliga an-
svaringar för mensklig dumhet, som förvållat altsammans.
Krachen vid Södra teatern var ju länge att motse, trots alla
den exakte och objektive C. L:s nitiska och fantasirika puffar
för den skådebanan och berodde väl ytterst på oförmågan att
rätta mun efter matsäcken hvad truppens storlek, löner,
repertoar, iscensättningar etc. beträffar. För resten har det
varit rätt kuriöst att bevittna, hurusom personer i goda
och framtidssäkra positioner slunga dessa för nöjet att heta
direktör och spela egen herre eller för att, drifna af kramp-
aktig ängslan för den inbrytande åldern, söka gäcka natu-
rens lagar och på sitt sätt exemplifiera Cesars bekanta
farhåga för att icke vara den förste. Nästa spelår kommer
ock antagligen att erbjuda de i teaterförhållanden initierade
många tillfallen till egendomliga observationer.

Den 11 maj.

Gas/jarone.
Snillets makt.

Ett Svedelius-minne upptecknadt af F. H—n.

Den öfverlägsna andens makt förnekar sig aldrig. Hvar
helst det finnes en skymt af den gudomliga gnistan, gör detta
sig förnimbart hos andra andar, sä ofta en beröring med dem
uppstår. De känna, att ljus och värme tillflöda dem på ett
sätt, som lyfter dem öfver hvardagslifvets små, trånga förhållanden.

Jag hade ett ganska märkligt tillfälle att besanna detta un-
der en resa, som jag ett par härliga sommardagar 1880 företog
kanalvägen till Jönköping. Icke långt från Mem steg ombord
en äldre man, som bland de öfriga passagerarne väckte en viss
uppmärksamhet. Hela hans utseende, väsen och klädsel angåfvo
honom såsom en landtman af underordnad rang, något midt
emellan inspektor och rättare. På samma gång tycktes dock den
tvärsäkerhet, hvarmed han, kastande de långa, kortbyxade benen
öfver hvarandra, tog plats på akterdäck, förråda, att han var van
att sjelf räkna sig och af andra varda räknad till herreklassen.
Den som det oaktadt fortfarande höll honom för en tarfligare
inspektor, anmärkte emellertid säkerligen i sitt tysta sinne, att
den inspektören måste höra till det ärliga slaget. En rättfram,
redbar karaktär röjde sig i blicken, och gaf man närmare akt,
låg det deri också ej så litet intelligens. Denna framträdde ännu
klarare vid ett samtal med mannen, som då omedvetet och utan
all affektation ådagalade, att hans intresse-sfer låg högt öfver den,
inom hvilken snobbarnas och kälkborgarnes talrika slägte rör sig.

Hvem mannen var?

Jag kunde upplysa derom, ty jag kände honom personligen,
var åtminstone »bror» med honom. Det var artisten M., titu-
lärprofessor, tror jag, en man som med små medel, tack vare en
okuflig energi och brinnande nitälskan, verkat betydligt till konst-
slöjdens höjande i vårt land och till spridande af en allmännare
kännedom om våra från fäderna ärfda konstskatter. Härom un-
derrättade jag vår raska, hyggliga ångbåtskapten, som sett mig
helsa på den nya passageraren och vändt sig till mig för att få
besked om honom.

»Se der», sade kaptenen, »ett nytt bevis för, att man icke
får döma hund’ efter håren. Jag har förut haft erfarenhet af
511

den saken. Jag skall i det hänseendet berätta en ganska lustig
historia.»

Och han berättade:

»För några år sedan, då landtbruksmötet var i Vadstena,
gjorde jag en extra tur dit. Kort efter det vi lagt ut från Stock-
holm, bad restauratrisen att få tala vid mig. Hon var ganska be-
kyttad. Det hade kommit ned till henne en gammal underlig kurre,
som hon höll för att vara en af fördäckspassagerarne, men som
verkligen hade hytt. Han bröt betydligt på dalska, behöll hatten
på hufvudet medan han talade, hade fläckar på rocken och skjort-
bröstet, missvårdade naglar, bondaktigt sätt, korteligen var på
intet sätt en gentil karl. Och han hade anhållit att slippa äta
tillsammans med de öfriga passagerarne, önskande helst få intaga
sina måltider tillsammans med kaptenen, som han visste åt något
före de öfriga.

Jag hade brådtom, främlingens begäran föreföll mig icke
orimlig, och jag bad restauratrisen helsa honom, att han kunde
få det som han ville. Men karlen hade också, invände restaura-
trisen, sagt, att han åt mycket, ovanligt mycket, och kaptenen
fick kanske bereda sig på att bli utan mat, så vida ej karlen
skulle förständigas att betala för dubbla portioner.

Jag skrattade och förklarade restauratrisen, att jag hyste
den fasta förtröstan till hennes menniskokärlek, att hon icke
skulle låta mig svälta ihjel. Det finge derför blifva vid hvad
jag sagt. Man kunde ju åtminstone försöka.

Men försöket utföll icke till min belåtenhet. Främlingen,
som jag strax derpå träffade vid frukostbordet, motsvarade full-
ständigt restauratrisens beskrifning. Snarare hade hon smickrat
honom än tvärtom. Jag presenterade mig för honom såsom herre
på skutan, hvarvid han grinade på ett — jag måste erkänna det —
mycket välvilligt och godmodigt sätt, men sjelf ansåg han full-
komligt öfverflödigt att presentera sig. Han bara åt, och han
hade sagt sant — han hade verkligen en ovanlig, en kolossal
aptit. Hvad som var ämnadt åt oss två, gick ganska riktigt
enligt restauratrisens olycksspådom åt för honom ensam. Och
hur han åt sedan! Som en eskimå! De fem begagnades flitigt,
och jag förlorade verkligen all matlust, då jag såg honom, efter
att hafva sugit ut ärtskidorna, rada upp tuggorna rundt kring
tallrikskanten. Så ofta han icke hade munnen full af mat, kon-
verserade han halfhögt med sig sjelf. Till mig sade han aldrig
ett ord. Jag förnyade försöket vid middagen, men det fick då
en om möjligt ännu ogynsammare utgång. Jag hade fått nog af
512

denna min bordskamrat och förklarade för restauratrisen, att
hädanefter finge han äta ensam, ja, han måste äta ensam för de
öfriga passagerarnes skull. Och det gjorde han också under den
återstående delen af resan utan att bekymra sig om anledningen
till det förändrade arrangemanget.

Nå, hör nu vidare! Vi kommo till Vadstena. Dagen derpå
öppnades utställningen, och alla skyndade i land för att öfver-
vara högtidligheten. Äfven jag naturligtvis. På utställnings-
platsen var upprest en hög tribun. Derifrån skulle festtalet
ljuda. En rörelse gick genom mängden. Stunden för högtidlig-
hetens öppnande var inne. Jag hade en god plats som åskådare.
Rätt som det var fick jag se min okända bordskamrat vid foten
af tribunen. Han var nu högtidsklädd. Hur hade han kommit
så långt fram? Och hvad ville detta säga? Han började klifva
uppför tribunens trappsteg. Hvad i all verlden ville gubben der-
uppe att göra? Han visste det nog sjelf alltför väl. Jag trodde
knapt mina ögon, då jag började förstå, att det var han som
skulle hålla festtalet.

Ja, och han höll det som en hel karl. Hvilka ord! Hvilka
storslagna tankar ! Man hörde på med tillbakahållen andedrägt.
Man kände sig värmd, hänförd, på ett gripande sätt tilltalad
både som menniska och fosterlandsvän.

Först efter talets slut kom jag mig för att fråga, hvem ta-
laren var.

’Professor Svedelius från Upsala’, ljöd svaret.

Och vet ni — så slöt kaptenen sin historia — hvad jag
gjorde, så snart högtidligheten var förbi? Jo, jag skyndade ned
till restauratrisen och gaf henne följande order: Duka för mig
och den der mannen, sätt fram den bästa mat ni har, och mycket,
mycket mat. Han skall hädanefter vara min bordskamrat. Jag
skall sätta en ära deri, om han också åte med tårna. Det var
festtalaren i dag, det var professor Svedelius från Upsala!’»

*

Se der kaptenens lilla historia. Jag har återgifvit den så-
som ett litet bidrag till karaktäristiken af den nyligen bortgångne
gamla Skytteanska professorn, hvars blida väsen, klara under-
visning och vältaliga tunga städse skola bevaras i liflig hågkomst
af de många, som haft lyckan att lära känna dem.
Boknytt.

Anmälningar af A. Haraldson.

Noveller och Skizzer af Tor Hedberg.

Det föreligger nu frän herr Hedberg fils fyra romaner och
två novellsamlingar. Detta materiel torde vara tillräckligt för
att ställa hans horoskop såsom diktare: om han för framtiden
blir mindre tråkig än han nu är, kan han vinna rang bland för-
fattarne af underhållningsliteratur.

Han besitter åtskilliga förutsättningar härför och framförallt
i eminent grad den vigtigaste af dem alla, detta alldeles ovan-
liga sinne för det konventionella, denna medfödda känsla, som
saknas hos nästan alla begåfvade män af hans generation, hvil-
ken gör att hela hjorden af romanläsare i hans böcker känna
sig på fast botten. Allt går som det skall gå i hans skildringar.
Är det en ung och fager landtflicka, som den rike gamle herre-
mannen vill draga ifrån hennes käresta för att sjelf ega henne,
så kommer det en hjertegod onkel och ställer allt till rätta, så
att de unga tu få hvarandra; den egoistiske herremannen straffas
med en sjukdom i benen, ångrar sig och bekostar sjelf bröllopet
samt skänker ytterligare paret en arrendegård, glad att på bröl-
lopet få dansa första dansen med bruden. Är det en ung flicka,
som en tyrannisk fader vill tvinga till äktenskap med sin half-
gamle vän, så vaknar dennes kärlek och dermed hans ädlare
känslor, så att han sjelfmant afstår från flickan. Är det en
fattig fiskarpojke, som förälskar sig i en rik fiskardotter men hon
måste gifta sig med en rik friare, så dör denne snart och den
ännu unga enkan friar så sjelf till sin vän, medförande i boet
ytterligare hvad hon förvärfvat genom sin man. Är det en landt-
junkare, som begår den galenskapen att gifta sig med en konst-
beriderska och han med henne har en dotter, så går det natur-
ligtvis dottern illa och hennes barn blir en vindböjtel; men han

Ur Dagens Krönika. IX. 5.

34
514

har en tant af ordinärt blod som sörjer för hans uppfostran —
hans mor dör tidigt såsom straff för sitt lättsinne — och genom
Guds underliga skickelse blir han straffad och varnad, återvänder
till sin födelsestad, gifter sig med en fattig, men ärbar flicka,
som troget väntat på hans omvändelse, samt blir en präktig
karl, som till och med avancerar till hamnfogde. O. s. v. o. s. v.

Det är alldeles som romanläsarne vilja hafva det: allt vittnar
om en nästan underbar instinkt för det passande och moraliska.

Ännu är dock icke herr Hedberg hvad han kan blifva. Det
kan ej nekas, att historierna äro litet hvardagliga: något upprör-
dare känslor, ett och annat lämpligt mord eller åtminstone, om
herr H. ryser tillbaka för en sådan ogerning, mordförsök skulle
bidraga mycket till ett godt resultat och taga bort den doft af
tråkighet, som ännu herskar i skildringarna, öfver hufvud kan
sägas, att författaren ännu icke lärt sig uppfinna eller rättvisligen
värdera det spännande, som icke bör saknas i en roman. Innan
det goda vinner seger, ser det visserligen ut en tid, som om det
onda vore det mäktigare och detta ökar ju i hög grad läsarens
glädje öfver den slutliga utgången, men hvilken rik källa att röra
läsaren det kan ligga i detta motiv, synes dock hr H. ännu icke
fullt förstå. Sålunda i den första novellen, »Ett ömtåligt upp-
drag», hvars fabel vi ofvan berättat, är hela uppdraget nästan
öfverflödigt, lika öfverflödigt som herrn med uppdraget är oklar
och orimlig : den giftaslystne åldringen är så föga fast i sitt beslut,
att hans bättre jags slutliga seger inte förefaller märkvärdig alls
— det hela blir en fars, som blott saknar en egenskap, den att
vara lustig.

Förf, har uppenbarligen gjort sig mycket besvär med for-
men. I en samling noveller och skizzer, som utgafs för ett par
år sedan, ansträngde han sig för att både i innehåll och form
närma sig »modern» literatur. Med afseende på innehållet har
han redan öfvervunnit denna betänkliga frestelse och då det gått
så pass raskt, bör man kunna vänta att han rätt snart äfven
skall bli bättre herre öfver formen. Ännu står emellertid qvar
en viss sträfvan efter objektivitet gentemot de skildrade händel-
serna. Personligen uttalar förf, icke på mera än ett enda ställe
sin mening och den lyder så, att om man skall diskutera om
kärlek — hvilket synes onödigt — så bör det icke lämpligen
ske ur qvasi-literär synpunkt, en mening som låter rätt förnuftig
i en litteratörs mun. I alla andra frågor lemnas vi i ovisshet
om förf:s uppfattning, en försigtighet som, då det rör så alldag-
liga ting som i denna bok äro före, till och med synes nästan
515

öfverdrifven. I vigtigare frågor är den emellertid, på det ut-
vecklingsstadium herr H. nu hunnit, olämplig: denna objektivitet
är nämligen ingenting annat än ett minne från den nu öfvervunna
ståndpunkten att skildra verkligheten sådan den synes författaren,
utan hänsyn till om den är god eller ond, ful eller vacker. Man
öppnar ju på denna ståndpunkt poesiens heliga mark för alla en
Zolas eller Flauberts gräsligheter : det är naturalismen in nuce !
Och denna ståndpunkt visar sig dock förf, i öfrigt hafva öfver-
vunnit.

Vi hafva härmed endast velat uttala en varning för en fara,
men tro gerna, att allt skall gå väl, att på innehållets förbätt-
ring skall följa formens. Kan så tråkigheten ock jagas bort, är
målet vunnet. Vi hafva då alla skäl att med goda förhoppnin-
gar lyckönska vår romanläsande allmänhet till en ny författare
och herr Hedberg till en vacker framtid.

Ur nyare tidens politiska skiften, smärre uppsatser af Mar-
cellus.

Af de nio uppsatser, som utgöra innehållet i denna bok, är
den sista, »Ett och annat om våra rangförhållanden» i det vä-
sentliga våra läsare bekant från denna tidskrifts femte årgång.
De öfriga äro dels kåserier utan större anspråk, såsom »Interiörer
från 1885 års riksdag», dels politiska studier eller små bidrag
till vår historia.

Carl XIV Johans planer på franska tronen behandlas i
några fragmentariska utkast, som söka ställa den ärelystne upp-
komlingen i så hygglig dager som möjligt. Ur A. O. Wallen-
bergs lif och lefnad lemnas en del lifligt skildrade minnen, be-
lysande mannens karaktär och på grund af hans betydelse för
vårt bankväsende erbjudande äfven ett vidsträcktare intresse än
det biografiska. »Milliardregnet» är ett försök att populärt för-
klara verkan af den väldiga krigsskadeersättning Preussen efter
sista kriget utpressade af Frankrike.

I politiskt afseende är af största intresse en studie, kallad
»Posseministéren, dess program och politiska betydelse för Sverige».
Man finner deraf att Posseministären icke är det ideal, för hvil-
ket Marcellus svärmar, och att landtmannapartiet icke heller har
att hos honom påräkna synnerlig nåd.

Att ingen mera än grefve Posse sjelf kallades från landt-
mannapartiets led in i denna minister betecknar Marcellus som
ett fattigdomsbevis för partiet. Han har måhända deri rätt, men
516

det är onekligen något elakt mot det nu herskande tullpartiet,
om man erinrar sig de svära födslovåndor dess ministèr haft,
våndor så stora, att den måst nöja sig med en hel del frihandels-
barlast och att till och med ett statsrådsembete påstås hafva
erbjudits åt en bland de minst presentabla af f. d. medlemmarne
af landtmannapartiet — Liss Olof Larsson.

Det är på det hela taget det lustigaste med ifrågavarande
studie, att den erbjuder så många egendomliga jemförelsepunkter
med de nuvarande förhållandena. Angående tillsättningen af de
komitéer som skulle formedia lösningen af skatte- och härord-
ningsfrågorna klandrar Marcellus, att majoriteten inom dessa
komitéer tilldelades anhängare af regeringens program. Han finner
en dylik politik äfven oklok. »I sjelfva verket kan man, om
man ser på partiernas sammansättning, ifrågasätta, huruvida grefve
Posse här handlade med sin vanliga klokhet. Det borde hafva
varit af vida mindre vigt att få landtmannapartiet så talrikt re-
presenteradt, som det nu blef, då man ju redan förut visste detta
partis ställning till denna fråga. Vida vigtigare hade det varit
att få första kammaren talrikt representerad, så att man kunnat
öfvertyga så många som möjligt af dess mer framstående män
om nyttan och lämpligheten af det förslag, på hvilket den nya
härordningen skulle byggas. Så skedde emellertid icke. Visser-
ligen fingo några ledamöter från första kammaren plats der, men
visst icke de mest framstående och inflytelserika.»

Är detta riktigt gentemot dessa komitéer, så blir det en
hård dom öfver den nuvarande regeringens komitéer, der minori-
teten icke fått en enda medlem, och man står något förvånad,
att icke Marcellus vändt sin penna mot de af Dagligt Allehanda
m. fl. protektionistiska tidningar kolporterade lärorna, att minori-
teten blott skulle försvåra arbetet och fördröja förslagen, hvarför
endast fullt pålitligt folk borde blifva komitéledamöter.

Angående valet af medlemmar i regeringen menar Marcellus,
att det »för den högaristokratiske grefven nog skulle vara en
syn för gudar att se t. ex. Liss Olof Larsson ståta i statsråds-
uniform» och han är icke förvånad öfver att inga statsråd togos
ur »den rustikala hopen» ■— i förbigående sagdt, synes rustikal
vara Marcelli älsklingsuttryck vis à vis landtmännen vid riks-
dagen. Dessa hade visserligen flertalets opinion bakom sig, men
Marcellus anser här liksom förmodligen i tullfrågan opinionen för
»en mystisk produkt af fantasi, verklighet och sjelfbedrägeri»,
vid hvilken man icke behöfver mycket fästa sig.

Såsom allmänt omdöme om Posseministèrens program och
517

orsaken till dess misslyckande träffar Marcellus säkerligen det
riktiga^ då han säger, att det otvifvelaktigt är den sparsamhets-
tendens, som utmärker landtmannapartiet, hvilken gjorde det
omöjligt för detsamma att såsom regeringsparti uppbära en konselj.
Med stöd af 22 »lagliga» stockholmare går det deremot numera
förträfiåigt för sig för Liss Olof Larsson ooh A. P. Danielsson
med rustikala konsorter att »uppbära en konselj».

Den slutsats man häraf kan draga är den gamla, att poli-
tiken icke är någon vetenskap, den är en »konst».

Marcellus finner det lyckligt, att andra kammarens beslut
med de famösa modifikationerna icke accepterades af den första.
Skälet är värdt att höras : man hade i så fall helt visst fått
blifva vittne till så många projekt, så många påtryckningar, så
många lockelsemedel, så mycket schackrande med löften och
reelare parter (?), att vår hela politik inkommit på ett område,
der korruption och politiskt fronderi blifva alltför hemmastadda.

Hvad var det den gamla romaren sade, då han berättat en
historia från föregående dagar? Han uppmuntrade sina åhörare
med orden: de te fabula narratur.

På det hela taget äro Marcelli studier af mycket intresse
och deras enkla hvardagston göra ett behagligt afbrott mot de nu
på politikens fält vanliga deklamationerna, der frasernas upp-
blåsthet skall täcka intressenas småaktighet.

Huru reaktioner uppstå samt Om yttrande- och tryckfrihet,
två föredrag af Ellen Key.

En reaktion är naturlig, då menskligheten i sin utveckling
gjort ett framsteg, hvilket då endast kunde vinnas genom upp-
offring af ett eller annat berättigadt intresse, en uppoffring som
man sedan söker godtgöra. I andra fall kan en reaktion emel-
lertid på konstlad väg uppkallas och det är under en sådan vi
för närvarande lefva. Denna från Tyskland importerade reaktion
förklaras nämligen icke af någon föregående ansats framåt.

För att uppsöka orsaken till denna reaktion företager förf,
en granskning af rörelsens arbetsföra medlemmar. Utom sjelfva
stamtruppen, de födde reaktionäre, utgöras dessa af fyra grupper.
Den första är maktinnehafvarne, de som söka skjuta tidsrörelserna
tillbaka för att ej sjelfve bli undanskjutne; de hafva den egen-
domliga förmågan att alltid göra sina egna intressen gällande
såsom samhällets.
518

Den andra gruppen är affällingarne, sorgliga existenser, som
förf, emellertid lätt går förbi, måhända derför att det inom denna
grupp finnes en del personer, som så lätt framträda för erinrin-
gen — och nomina sunt odiosa. Carl von Bergen, en bekant
spiritistisk teolog, som bland en del fruntimmer i hufvudstaden
verkar såsom kolportör, framtvingade emellertid genom ett mot-
föredrag ännu några ord om denna grupp i ett särskildt genmäle.
Han framhöll i sitt föredrag, att det var han och hans tros-
förvandter som voro framåtskridandets bärare, medan ungdomen
var reaktionär. Han kom icke riktigt lyckligt ifrån försöket,
alldenstund detta var otidsenligt. Den gamla metoden att,
sedan man lagt bort sitt frisinne, kalla sig »sant frisinnad»,
är nämligen nu urmodig. Sjelfva Aftonbladet finner icke
längre den terminologien salongsmessig — och när råttorna öfver-
gifva ett skepp, är det som bekant ett varningens tecken. I
genmälet mot herr Bergen yttrades bland annat, att förf, icke
för tjugu år sedan skulle trott, att religionsförtrycket skulle få
Viktor Rydberg till »tyst åskådare». För att icke svika sina
traditioner och emedan tidningen trodde, att detta sista namn
ännu hade nog god klang, att något kunde vinnas genom en
batalj om det, riktade Aftonbladet ett indigneradt anfall mot
förf, för detta yttrande. Förf, lemnade denna kontrovers med
en artighet åt herr Rydberg. Åskådaren lemnar den med tanken
på det gamla visdomsordet: Låt de döde begrafva sina döde.

De sista grupperna inom reaktionens här utgöras af efter-
sägarne och de gammalliberala, en brokig samling individer, som
fylla salonger och tidningar med den atmosfer af feghet och ur-
kramade tankar, som är karakteristisk för en reaktionsperiod.

Det klagades för några år sedan öfver den öfversvämning
af qvinnoliteratur, alltid gående i samma tonart, hvarunder vi
ledo. Den föreställningen, att i denna klagan låg åtminstone
något af jalousie de métier, tränger sig ovilkorligen på en, då
man läser fröken Keys föredrag. Är det månne en blott till-
fällighet att denna i all sin korthet bästa utredning vi ega af
hvar vi äro och hur vi hunnit dit — att den är författad af
en qvinna?

I det korta föredrag om yttrande- och tryckfrihet, som af-
slutar häftet, vill förf, häfda det fria ordets egenskap att vara
på en gång medel för och mätare af kulturen.*

* I den norska tidskriften Nylænde, marshäftet för i år är införd
en uppsats om fröken Key såsom lärarinna, hvarur vi anföra följande
utdrag :
519

Nya Berättelser ur Bibliska Historien för större barn af
Tante Malin, l:sta häftet, är titeln på ett synnerligt intressant
försök att popularisera en del skildringar, som i de vanliga ur-
valen af bibliska berättelser antingen äro väl torrt framställda

Följ mig en hvardagsförmiddag upp till Brunkebergsäsens höjd, der
man bygger på ett nytt kärl för gammalt vin, Johannis kyrka. Tätt
invid ligger fröken A. Whitlocks konfessionslösa skola. Tillfälle till
luthersk religionsundervisning finnes dock för de elever, hvilkas måls-
män så önska. Men tillfälle för en intresserad att iakttaga, hur man
öfver hufvud skulle reda sig utan religionsundervisning i våra skolor,
finnes dock ej der. Denna skola eger nämligen en ovanligt helgjuten
samling lärarekrafter, som, utan att föra några trossatser på tungan, veta
att påtrycka skolan prägeln af två religionens grundsatser: sanningskärlek
och välvilja mot nästan. En af fröken Keys intelligentaste elever säger
särskildt ofta : »Jag kan aldrig tycka annat, än att Tant Ellens lektioner
äro religionslektioner. » Och likväl är icke fröken Key den, som åtager
sig att belysa kyrkofädernas tillkrånglade gudomsbegrepp, lika litet som
det faller henne in att göra eleverna till proselyter af negativa trosläror.

I en sorlande hop af fullvuxna händer det ofta, att öfver fröken
Keys väsen hvilar ett förströdt allvar och en viss förstämdhet. Inför de
unga är hennes öppenhjertiga leende alltid tillreds. Man ser, att hon
här är i sitt rätta element; och detta är ungdomligheten. Hon hoppas
tydligt på bildbarheten i det råmateriel hon här har under händer; hon
nedlägger sin sådd i den unga, mjuka jorden i sangvinisk tro, att mycket
skall räddas undan torka, storm och frost. Hennes undervisning är här
lika meningsfull och går i samma riktning som nyss beskrifvits, men
lämpad för minderårigheten. Och ingen vet bättre lämpa sin undervis-
ning derför. Äfven här hållas verkliga föredrag, ehuru hon vet exami-
nera så, att hennes lärjungar äro ovanligt skickliga. I de högre klas-
serna ger lektionen lätt anledning till en improviserad diskussion, som
eleverna sjelfva öppna och lärarinnan gerna uppmuntrar. Hon förstår
så väl att få hvar och en att öppet och ärligt säga sin mening. Hon
1er lika mildt mot de trångbröstade och skumögda, som mot dem, hvilka
föra de åsigters talan, som mera stämma med hennes egna. Och hon
rättar icke på annat sätt, än att hon till sist vänligt säger sin egen
mening. Hon tager mycken hänsyn till de ungas naturliga munterhet.
När den någon gång glömmer att lägga lämpligt band på sig under lek-
tionen, händer det att allas »Tant Ellen» blir rigtigt ond, men på det
ämnes vägnar, hon liberalt öder sin kraft på att gifva dem till lifs. Man
ångrar sig då lifligt och erkänner, att man varit mycket ovärdig gent
emot de perlor, som »Tant Ellen» utstrött. Sjelf ställer hon sig icke
på piedestal for sina elever och älskar icke vördnadsbetygelser. Hennes
sätt är naturligt och lifligt. Deremot är det hennes sträfvan att få dem
att blicka upp till alla, som stridit och lidit för sanning och rätt, men
framför allt att förbi ideal-menniskor blicka upp till ett stort mensklig-
hetens mål. Den stora makt det sköna på alla områden utöfvar på hen-
nes eget sinne står hos henne på ett glänsande sätt i pedagogiens tjenst.
Och när hon t. ex. för sina lärjungar in i Greklands skönhetsverld,
finnes ingen i klassen så omogen eller så torr, att hon icke blir fullt
entusiast.
520

eller ock utelemnade. Det är förf:s syfte att gifva en framställ-
ning, hvari icke några som helst inrymmanden ät den s. k. nyare
tidens idéer blifvit gjorda och detta syfte förverkligas med pris-
värd konseqvens.

Tendensen i boken framträder tillräckligt tydligt af följande
allvarliga maning till de unga eleverna: »Sen eder dock omkring
i lifvet, kära barn! Hvad finnen I? Hvilka uppstiga väl till
samhällets högsta och inflytelserikaste platser, om ej sådana per-
soner, som från sin ungdom varit, eller åtminstone vid mognare
ålder blifvit Ordets hörare och görare, Religionens gynnare och
vänner? Och detta gäller icke blott om Embetsmän och Högre
officerare; äfven i det enskilda lifvet bland våra stora Affärsmän,
Grosshandlare och Bankdirektörer påträffas, Gudi vare pris, nu
för tiden allt flere dels positivt Christne dels i alla händelser
religiöst intresserade personer; medan hos dem, som öppet affallit
från Christendomen — hvem spårar icke häri Guds ledning ? —
till den moraliska undergången vanligen snart sällar sig äfven
ekonomisk misère. Valet bör då icke kunna vara svårt» — i
synnerhet då härtill efter lifvet kommer evig salighet, medan de
okristne få gå bort i det yttersta mörkret.

Såsom exempel på förf:s sätt att förklara svårlösta ställen
ur bibeln må anföras skapelsen af ljuset. Detta skedde, som
bekant, enligt framställningen i första Mosebok flere dagar före
skapelsen af solen. Förf., som samvetsgrant anför de framkomna
hypoteserna, att detta första ljus skulle vara det elektriska ljuset
eller norrskenet, menar dock saken kunna helt enkelt förklaras
så, att det först skapade ljuset var dagsljuset, hvilket som man
vet plägar lysa, om än svagare, innan solen ännu uppgått eller
när den är höljd af moln. Kyrkoherden Klipping i Fåhrvalla,
som försett boken med en mängd fullständigande noter, fäster
uppmärksamheten på det s. k. kristallisationsljuset, som måste
hafva uppstått vid bergarternas aflagring.

Man kan naturligtvis hafva olika uppfattning om, i hvad
mån det lilla häftet, som kommer att följas af några och sextio
andra, fyller sin uppgift, och ännu mera, huruvida fortsättningen
så kommer att göra, men i hvarje fall kan ej nekas, att det är
en sällsynt originalitet och djerfhet i tankar hos förf., och häri
ligger äfven anledningen till att vi omnämt arbetet i en tidskrift,
som annars icke sysslar med teologiska spörsmål.

Dr Karl Rosenberg.	Bibliotekarien Emil von Qvanten.
r^B^en »Prolog till en Geffkenhistoria», vi meddelade i
föregående häfte, fortsattes i detta med den egentliga
QJ historien, första afdelningen af bibliotekarien Emil v.
Qvantens redogörelse för det politiska förslag, som blifvit kändt
under namn af Konung Karl XV:s unionsförslag. De, som,
i likhet med danska legationen i Stockholm, utrikesministern
grefve Ehrensvärd, justitieombudsmannen Eskilander-Thomasson,
Aftonbladet, Berlingske Tidende m. fl., i förväg antagit, att
redogörelsen förråder ombetrodda statsunderhandling ar, ' bli
här illa bedragna, då de finna, att hr v. Qvanten sjelf jemte
den bekante danske skandinaven dr Karl Rosenberg samt en
del danska bondevänpartiets ledamöter äro de sanna upphofs-
männen till förslaget. Det meddelades kung Karl, hvilken
varmt intresserade sig derför och gaf, sedan det på ett för-
beredande stadium strandat, tillstånd till en redogörelse ■— prof.
Geffroys uppsats i Revue des deux Mondes 1870 — hvilken
dock, af skäl, för hvilka i kommande afdelning redogöres, icke
vardt exakt. Det är under sådana omständigheter bibliotekarien
v. Qvanten funnit sig befogad till sin redogörelse för förhand-
lingar, hvilka aldrig fortskredo till statsunder handling ar och
omöjligt numera kunna leda till »missförstånd» med någon
främmande makt, men hvilka lemna en målande bild af den
upprörda tid, som gaf dem upphof.

Det enda dokument, hvars tryckning enligt justitieombuds-
mannens förklaring synts kunna föranleda vederbörandes in-
gripande — Kristian IX:s bref till Karl XV — har efter
justitieombudsmannens besök hos hr von Qvanten blifvit tryckt
i en mängd svenska och danska tidningar, utan att någon
anstöt der af väckts.

Den svenska Geffken-historien har emellertid ådragit sig
en betydande uppmärksamhet äfven i utlandet, i Tyskland,
Holland och Frankrike. Förutom författare i tidningar, har
en prince de Valoni i Paris — som 1862 stod i korrespondens
med Karl XV och då skref en broschyr, » Scandinavisme pra-
tique» —' vändt sig till hr von Qvanten, yttrande ett lifligt
intresse för ämnet och ställande till förfogande Madame Adams
Nouvelle Revue.

Beträffande de fyra af oss meddelade porträtten, torde vi
icke behöfoa vara mångordiga i motivering. Om den jemfö-
relsevis mindre bekante dr Rosenberg innehåller hr von Qvantens
artikel i förbigående fullständiga meddelanden. Vår förnämste
diplomat i nyare tid, excellensen Manderström, hvilken inlade
sitt mäktiga veto i danska såväl som i polska frågan, lär väl
ock vara i så lifligt minne, att vi knappt behöfva erinra om
t. ex. hans spetsiga fråga: »Hvilket Polen? Polen i våra dagar
eller Polen före delningen på 1700-talet? —» då nämligen
motionärer i svenska riksdagen under polska upproret 1863
begärt Sveriges diplomatiska ingripande för upprätthållande af
Polens gränser.

Äfven den ryktbare danske man, som jemte Manderström
utgjorde en af de klippor, på hvilka unionsförslaget strandade,
har genom sin märkvärdiga och omvexlande lefnadsbana —
biskop, konseljpresident, utvandrare till Nya Seeland, på gamla
dagar oppositionel medlem af Folketinget — inskrifvit sitt namn
i hela Nordens historia.

Och slutligen hr von Qvanten torde ej behöfva presenteras
af red., då han ända från 1852 (i Sohlmans Nordisk tidskrift)
varit såsom skriftställare uppmärksammad af den svenska kriti-
ken. Förf, till »Suomis sång» behöfver ej lofordande vitsord som
skald. I den svenska tidningspressen har Emil von Qvanten på
flere områden, bl. a. såsom musikkritiker, gjort sig mycket
bemärkt. Inom Publicistklubben i Stockholm har han ock spelat
en framstående roll. Hr von Qvanten har derjemte sett sig
om i verlden, vistats ett år i Kap, besökt Indien o. s. v.

Hr v. Qvantens stilistiskt glänsande och i sak förkrossande
genmäle till justitieombudsmannen har helt och hållet, eller
åtminstone i utdrag, passerat hela den skandinaviska pressen,
hvarför vi icke anse oss behöfva upptaga ämnet.

Hr v. Qvantens porträtt återgifver hans utseende vid ifråga-
varande tid; under det fjerdedels sekel, som sedan dess för-
flutit, ha dragen helt naturligt blifvit något förändrade.