Till Hundraårsminnet

af

Franska Revolutionen.

Tre dikter öfversatta åt Dagens Krönika
af

Edvard Fredin. *

I.

Mar selj äsen.**

Framåt, I barn af fosterlandet,
vår äras morgon lyser klar.
Emot oss fräckt förtryckarbandet
djärfs höja sina blodstandar.

Vårt öra re’n från fjärran lystrar
till soldateskens hemska larm,
som smyger skonlöst vid vår barm
att strypa mödrar, vif och systrar!
Gif akt, medborgare!

Slut leden, rot vid rot!

Framåt! om orent blod
än forsar kring vår fot!

* Eftertryck förbjudes af så väl poemen som porträtterna.

** Marseljäsen är flera gånger förut öfversatt på vårt språk, senast af
C. W. A. Strandberg. I stället för att reproducera en äldre tolkning, ha
vi dock ansett att det odödliga snilleverket skulle för våra läsare värdigast
presenteras i ny drägt.

Ur Dagens Krönika. IX. 3.

Redts anm.

1Ô
Hvad vill då denna hord af trälar;
som piskas våra led emot?

Tror man sig kufva fria själar
med fängsel och med fjättrars hot?
Mitt folk! I forna dar de brände
på krökta ryggar skymfens sår.
Nu ingen tvinga oss förmår
i träldom åter och elände!

Gif akt, medborgare! etc.

Hvad? Skola främlingar befalla
och våra bygder stifta lag?

Och våra unga krafter falla
för fale soldenärers slag?

O, Gud! Om trälar skola böja
vår nacke under okets tvång!
Om nidingar ännu en gång
till våra herskare sig höja!
Gif akt, medborgare! etc.

Ve! er, tyranner! Ve! och bäfva
Med fasa ser er an en värld!

Ve! er, menedare! Där sväfva
i rymden redan domsens svärd!
Ett folk i vapen står mot eder;
och stupar i sitt blod en man,
strax föder jorden då en ann’
och jämna tätna våra leder.
Gif akt, medborgare! etc.

Dock, skona denna arma skara,
som ej sitt ödes skam förstått.
Låt högsint glömska straffet vara
som drabbar legohjonens brott.
Men slå till jorden utan skoning
de blodsmän, som dem drifva fram,
som skända, sölande i skam,
sin egen moders helga boning.
Gif akt, medborgare! etc.
219

O, kärlek, du, till fosterjorden,
sänk dina flammor i vår barm!
Kom frihet, segerängeln vorden,
och led oss du i stridens larm.
Inför all världen så vi bära
ett vitnesbörd om samnad makt:
och ovän, vi till fota lagt,
ser döende triumfens ära.
Gif akt, medborgare! etc.

II.

Den unga fången.

Efter André Chénier.

»Ej rädes rosens knopp för lians hvassa blad
och drufvan anar ej i sommarsolens bad
att snart den randas skördetiden.

Och jag, som drufvan varm, som rosenknoppen skön,
jag ställer bäfvande till himmelen en bön,
att ej min dag må vara liden.

En man må tårlöst lugn och kall till döden gå. —
Jag gråter, hoppfull dock, att skyn skall varda blå
se’n stormen rasat, åskan knallat.

Ack, lifvet är så ljust, fast mulna några dar:
det bi som honung för en gadd ju äfven har
och minsta sjö i uppror svallat.

Jag älskar ängens doft, jag älskar solens sken
och fåfängt stängs jag här af murens kalla sten,
min själ hvart hinder öfversvingar.

Mer fri än någonsin mot morgonen som gryr
den unga näktergaln ur nätets maskor flyr
och sången ned ur rymden klingar.
220

Men hvarför skall jag dö? Jag somnar lugn hvar kväll
och drömmer ljuflig dröm och vaknar glad och säll
och gråter aldrig ångrens tårar.

Jag är de fångnes sol; enhvar när han mig ser,
som vid en änglasyn betagen, hänryckt 1er
hur tung en sorg hans änne fårar.

Bland dimmor skymtar blekt det mål, som jag mig drömt;
i barndomsdalens hägn jag nästan kvar mig glömt
bland blommorna på gröna stränder.

Till lifvets gästabud jag nyss har blifvit väckt,
den fraggande pokaln munskänken ej mig räckt
att gripas fast af mina häuder.

Omkring mig våren 1er. Och måneskiften gå
förrn odlarns höjda arm den mogna skörd skall slå
och solen högt på himlen lyser.
O, liljan är jag lik, som, väckt af daggens kyss,
till morgonrodnans fjät i salig undran lyss —
men ve! för aftonen jag ryser.

Vik hädan hemska syn! För tidigt, bleka död,
du kommer, gå! Du vet hvar hungersargad nöd
anropar dig att lian höja!

Ack, fagert dalen 1er och himlen strålar ljus
och ljufligt strängaspel jag hör i vindens sus —
o nej! nej! död, du måste dröja!» —

Så klagar, fängslad här, en flicka ung och blek,
och lyran på min arm, som eolsharpan vek,
för hennes sorgsna stämma klingar.

Ur kvalens slöa lugn jag rycker mig en stund
och skänker så hvar suck, hvart ord från hennes mund
i stilla glädje diktens vingar.

Måhända skall min sång i dunkla framtidsdar
en undran väcka: hvem det fagra offret var,
hvars suckar genom tiden darra?
Hvart hennes ord var sång, hvar rörelse behag —
Som hon vi bäfva dock vid tanken på den dag,
då våra bödlars fotsteg knarra!
221

III.

Den sjunde Thermidor.

Efter André Chénier.

Nu domnar kvällens vind, nu kolnar solnedgången . . .
och trött till själ och sinn’
vid guillotinens fot jag diktar sista sången.

Måhända turen snart är min.

Hvem vet! förrn visaren på taflans blanka skifva
har glidit fram i gifna spår,
förrän hans sexti fjät tillryggalagda blifva
och klingande ett timslag slår,
kanske för bödelns järn mitt unga blod förrinner
och döden kalkar mina drag,
kanske förrn denna dikt jag färdigskrifva hinner
den randas natten på min dag
och fängseldörrn slås upp och väktaren mig ropar . . .

Mens ekot tynar af mitt namn
dödsoffret släpas ut till fröjd för vilda hopar — —

^ Dessa rader, skrifna den 7 Thermidor 1794, är det sista som flutit
ur Chéniers penna. Dikten är en verklig profetia. Innan han hunnit
skrifva ned sista rimmet inträdde fångvaktaren och ropade upp hans namn.
Guillotinen väntade. Eduard Engel, den tyske literaturhistorikern, kallar
med rätta denna dikt >.det hemskaste stycke tillfällighetspoesi, som littera-
turhistorien känner».

Till belysning af Den unga fången må nämnas att den var riktad
till en ung Mille de Coigny, hvilken satt fängslad samtidigt med Chénier.
Den unga damen undgick emellertid sin diktares öde. Hon frigafs.












Rouget de Lisle och Marseljäsen.









I Marseljäsen — skrifver Lamartine i sin »Histoire des
Girondins» — ljuder ett eko af segerhymn och dödsskri;
ärorik såsom den förra, dyster som det senare, återger den
modet åt fäderneslandet och bleker kinden på medborgare.
Dess ursprung är följande:

Vid ifrågavarande tid låg en ung artilleriofficer i garnison
i Strassburg. Hans namn var Rouget de Lisle. Han här-
stammade ifrån Juraområdet, ett landskap för både dröm-
merier och kraftyttringar, såsom fallet alltid är med bergs-
trakter. Denne unge man älskade kriget som soldat och
revolutionen som tänkare-, genom poem och musik för-
kortade han de långa timmarne i garnisonslifvet. Eftersökt
för sin talang håde som musiker och skald, umgicks han
förtroligt hos familjen Dietrick. Husfadern var en foster-
landsälskande elsassare, maire i Strassburg; hans hustru och
husets unga flickor delade den patriotiska hänförelse för
revolutionen, som vibrerade framför allt vid gränsen, liksom
en person i fara mest skälfver i armar och ben. De tyckte
om den unge officern, och de gåfvo inspiration åt hans
poesi och musik. De gåfvo mandom åt hans späda tankar,
de voro förtrogna med de första yttringarna af hans snille.
Det var på vintern 1792. Hungersnöden herskade i Strass-
burg. Familjen Dietrick var fattig, dess bord tarfligt, men
gästfritt för Rouget de Lisle. Den unge officern tog plats
der både för- och eftermiddag som en son eller bror. En
dag, då det intet fans på bordet annat än kommissbröd och
223

några skifvor rökt skinka^ betraktade Dietrick de Lisle med
en vemodigt skälmaktig uppsyn och sade: »Öfverflödet
saknas vid våra måltider; men hvad gör det, om blott icke
entusiasmen saknas vid våra medborgerliga fester eller modet
i våra soldaters hjertan. Jag har ännu en butelj vin qvar
i min källare, tag hit den», ropade han till en af sina
döttrar, »och vi skola dricka för friheten och fosterlandet.
I Strassburg skall man snart fira en fosterländsk högtid,
de Lisle måste från dessa sista droppar hemta en af de
hymner, som åt folkets själ skänka ett sprudlande rus.»
De unga flickorna jublade, de hemtade vinet och slogo i
glaset åt sin gamle fader och åt den unge officeren ända
till dess flaskan var tömd. Det var nu midnatt. Natten
var kall. De Lisle försjönk i drömmar; hans hjerta var
upprördt, hans hufvud upphettadt. Kölden gjorde starkt
intryck på honom. Han stapplade in i sin ensliga kammare
och sökte nu långsamt inspiration, än i sitt klappande med-
borgarehjerta, än på klavér under det han stundom bildade
melodien före orden, stundom orden före melodien* och så
förband dem med hvarandra i sina tankar att han icke sjelf
kunde veta hvilken not eller hvilken vers som först upp-
stått; kort sagdt det var omöjligt att skilja poesien i
musiken från ordens poetiska innebörd. Han sjöng allt och
skref ingenting.

Öfverväldigad af denna sublima ingifvelse, insomnade
han med hufvudet på sitt instrument och vaknade icke
förrän vid dagens ljus. Nattens poetiska alstring vaknade

* Beträffande Rouget de Lisles kompositörskap hafva tvifvelsmål
yppats i afseende på originaliteten. Frågan är dock icke utredd, men om
han må hafva hämtat motiv annorstädes, är dock hans ära lika oförvansk-
lig, som hos oss i liknande fall Bellmans.
224

med svårighet i hans minne liksom intrycken af en dröm.
Han upptecknade dem, han nedskref noter och ilade sedan
till Dietrick. Han påträffade denne i trädgården, sysselsatt
med att pyssla om sina blommor. Den gamle patriotens
hustru och döttrar hade ännu icke stigit upp. Dietrick
väckte dem och lät tillkalla några vänner, hvilka liksom
han voro passionerade för musik och i stånd att exeqvera
de Lisle’s komposition. Dietricks äldsta dotter ackompan-
jerade och Rouget sjöng. Vid första strofen blefvo åhörarne
likbleka, vid andra strömmade deras tårar, vid de sista
utbröt en stormande hänförelse. Dietricks -hustru, hans
döttrar, familjefadern sjelf och den unga officeren kastade
sig under tårar i hvarandras armar. Fosterlandshymnen
var nu funnen, men den skulle tyvärr också bli skräckhymn.
Den olycklige Dietrick måste några månader derefter be-
stiga schavotten under tonerna af denna komposition, som
vid hans egen härd framsprungit ur hans väns hjerta och
för första gången klingat i hans döttrars sång.

Denna nya sång, som några dagar senare utfördes i
Strassburg, flög från stad till stad i alla populära orkestrar.
Marseille antog den till att sjungas vid början och slutet af
sina politiska klubbars sammanträden. Marseilleborna spridde
den i hela Frankrike, deraf kom namnet Marseljäsen. De
Lisles gamla moder, som var konungsligt och religiöst
sinnad, förskräcktes af det genljud som väcktes af hennes
sons stämma och skref till honom: »Hvad är då denna
revolutionära hymn, som sjunges af ett band röfvare, som
stryka fram genom Frankrike och hvari man inblandar
vårt namn?» De Lisle sjelf, som i egenskap af rojalist blef
preskriberad, fick med rysning höra marseljäsen liksom en
dödshotelse då han flydde på skogsstigarne i Alperna.
»Hur kallar man denna hymn?» frågade han sin förare.
»Marseljäsen», svarade bonden. Det var på detta sätt
han fick veta namnet på sitt eget verk. Han förföljdes af
den entusiasm, som han sjelf utsått bakom sig. Han und-
225

gick med knapp nöd döden,
som smidt det. Den urartade
mer sin egen stämma.

Vapnet vände sig mot den
revolutionen igenkände icke

■f:

*

*

Marie André Chénier föddes 1762 i Konstantinopel,
invigdes redan som barn af sin moder, en grekinna, i känne-
domen af de grekiska skalderna. 1782 blef han underlöjt-
nant, men tog — då garnisonslifvet i Strassburg var out-
härdligt för honom — efter sex månader afsked för att
i Paris fortsätta sina grekiska studier. 1784—86 reste han
för helsans skull i Schweiz, Italien och Grekland samt till
Konstantinopel. Slutligen, nödgad af familjen, afsade han
sig med tungt hjerta sin dyrbara frihet (se idyllen »La Li-
öerL») och mottog 1787 plats som ambassadsekreterare i
London. 1790 återvände han till Frankrike och uppträdde
här — såsom entusiastisk vän till friheten och häftig fiende
till anarkien — likaväl mot ultraroj alisterna som mot giron-
disterna och jakobinerna, utan att likväl ihållande och kon-
seqvent sysselsätta sig med politiken. Den 7 mars 1794,
då han i sällskap med en dam aflagt besök i Passy hos
M:me Piscatory samt var på väg att föra sin reskamrat i
säkerhet i Versailles, mötte han utanför M:me Piscatorys
port medlemmar af revolutionskomitén, togs i förhör och
häktades. Han fördes till Paris och insattes i fängelse först
i Luxembourg, sedan i Saint-Lazare, på hvilket sistnämda
ställe han diktade de af oss i öfversättning meddelade
gripande sångerna. Han guillotinerades den 25 Juli 1794.


Under »Ancien Régimes»
välsignelserika hägn.

Strödda drag sammanförda

af Erik Thyselius.



Uti den pjes af Artur Fitger, »Häxans» förf., som
benämnes »Von Gottes Gnaden», förekomma några scener,
hvilka kunna på sätt och vis betraktas såsom en diktens
och scenens illustration till det motbjudande kapitel, som i
verldshistorien har till rubrik: Ancien régime, och särskildt
till den underafdelning af samma kapitel, som berör de
lägst stående samhällsmedlemmarnes ställning under det sy-
stemets hägn. Nämda pjes spelar i en tysk småstat under
revolutionskrigen. Franska republikens segrar ha skaffat
luft åt de länge hämmade frihetskänslorna hos det lilla fur-
stendömets invånare. De resa sig, de mot dem utsända
trupperna besegras eller öfvergå Revolutionens ström
brusar oemotståndligt fram. Furstendömets unga her-
skarinna, en representant för det slags »upplysta despotism»,
som nog vill undersåtarne väl, men endast i öfverensstämmelse
med sin egen höga vilja, afvaktar, smyckad med maktens
insignier, med purpurmantel, juveler och krona, i sitt slott
den framstormande pöbeln. Då slås dubbeldörrarne upp,
vid marseljäsens toner träder in i hemsk festmarsch ett
långt tåg af tiggare, krymplingar, sjuka och hjelplösa af alla
slag. Det djupaste elände talar i deras ansigten och drägter.
Det är invånarne i landsbygdens »lyckliga, låga, anspråks-
lösa och lugna» hyddor, som taga sig friheten besvara fur-
stinnans besök. Det är menniskor, visserligen icke lyckans
rödkindade barn, för hvilka drufvan har sin must, åkern sin
säd, natten sin sömn, rättvisan sina vågskålar, utan det är
227

menniskor, för hvilka lifvet icke har annat än trötthet, sjuk-
dom och död. Det är kvinnor, hvilkas söner af furstinnans
fader allernådigst salts som soldater, eller hvilkas män begag-
nats som mal vid afprofvandet af de furstliga gevären, för-
äldralösa barn, hvilkas fäder skjutits ned af den furstliga
jagtbetjeningen, dä de vilie skydda sina potatisåkrar mot
vildsvinens härjningar, oeh hvilkas mödrar dött af förskräc-
kelse eller sorg, tiggare och invalider, för en mansålder
sedan skjutna till krymplingar, derför att fustinnans högt-
salig herr farfader icke kunnat fördraga en annan furste etc.

När ett helt vanligt tyskt dussinfurstendömes historia
kan lemna material till en så djupt skakande och gripande
bild, hvilket rikt galleri af lika sanna, men än mer upprö-
rande bilder af liknande art skall icke med diktens, scenens
eller konstens förmedling det stora landet Frankrikes histo-
ria kunna uppvisa. Och om den dystra fångenskapens långa
stunder i Le Temple läto honom, som af sina fångvaktare
benämdes rätt och slätt Louis Capet, efter att af install;
samma hofmän kallats »den efterlängtade», något djupare
reflektera öfver orsakssammanhanget i de händelser, som fört
honom dit, hvilka hemska visioner böra då icke hafva visat
sig för honom, ancien régimes sista kunglige bärare och
slutlige ansvaring i Frankrike, visioner till och med hem-
skare och fasansfullare än de sjelfiförvållade, som Shakespeare
låter framträda för Richard III natten före Bosworth-slaget.

Den bild ett samtida vittne, gamle markis Mirabeau,
fadern till revolutionens store talare, Gabriel Honoré de
Mirabeau, ger på ett ställe af de franska böndernas yttre
menniska, är mer än hemsk: utmärglade, infallna ansigten
öfvertäckta med det långa, flottiga håret, den öfre delen af
ansigtet gulblek, den nedre förvriden till ett hemskt skratt,
ett slags vildt förakt. Snarare än menniskor voro de för-
färliga vilddjur, klädda i yllekjortlar, kopparbeslagna läder-
bälten och med högklackade träskor. Och andra skildra deras
lefnadsförhållanden så: Svart groft bröd, rötter och vatten
deras föda. Grofva kläder, understundom oberedda hudar
deras drägt. Jordkulor och förfallna kyffen deras bostäder.
Dystra, likgiltiga träla de i sin vrå; deras härd är utan eld,
deras föda knapp; för dem hägrar ej i denna verld någon


228

hoppets tidsålder, knappast häller i den andra. Utan under-
visning, utan tröst, utan föda. Ett stumt slägte; deras röst
är endast ett oartikuleradt skri.

Det var i all hufvudsakde höge feodalherrarne, kyrkan
och staten, som försatte franske bonden i detta förnedrin-
gens och uselhetens tillstånd. För att inse att så var, be-
höfves ej mer än en flyktig blick på mängden och arten af
de bördor, dessa samhällsmakter förstått att kasta eller vältra
öfver på »la canaille». Men man lär sig ock skyldigheten
af att erkänna, att sällan har den menskliga uppfinnings-
och variationsförmågan i fråga om att pina och belasta de
motståndssvage visat sig mera excellent, liksom väl sällan
sanningen af Adam Smiths yttrande: »att det är ingenting,
som en styrelse lär sig så fort som konsten att gräfva i
folkets fickor», blifvit kraftigare och mångsidigare bestyrkt.

I förhållandet till sin feodalherre hade bonden stund-
ligen att ihågkomma som lösen: att betala och slafva. Först
och främst hade han att erlägga en utskyld, som under-
stundom kunde uppgå ända till fjerdeparten af afkastningen.
När bonden sålde, tog godsherren för sig åtminstone en
sjettedel; ärfde bonden jord, höll godsherren sig framme.
Grödan på åkerfälten var prisgifven till föda åt de talrika
dufvorna och kaninerna, som godsegarne ensamma hade rätt att
ega, förhärjades och nedtrampades af villebråden i godsens
skogar eller vid de förnäma jagtpartierna. Ängarne måste
stå orörda en del af året, för att ej rapphönsen skulle störas,
och de höga herrarnes tillfällen att jouera af ett af sina
förnämsta nöjen, jagten, minskas. Jagträtten tillhörde her-
rarne allena. Ve den bonde, som vågade knota öfver sina
fälts sköfling eller för att freda dem nedlade något villebråd.
Han stod ju under godsherrens jurisdiktion och våld, liksom
for öfrigt i detta land, der adressbref in bianco till bastiljen
höllos fala, rättvisan ej var annat än ett tomt namn. Miss-
handel, fängelse, kanske galererna blefvo straffpåföljderna, och
påträffades han med vapen i hand, kunde han saklöst dödas.

När som hälst under brådaste tiden kunde han ryckas
bort från sin egen jord af hofveriet under godset, för att
underhålla vägar och broar, slottsgrafvar och murar eller
för att hindra grodorna i slottsgrafvarne att genom sina
omelodiska läten störa den högförnäma hvilan. Lyckades
han ändock att i tid få grödan mogen, hade den att stå
kvar på fältet, till dess godsherrens skörd var inbergad,
229

att ligga osâld i ladan, sa länge ej hans nådige herre hunnit
afyttra sin. Bondens säd fick ej malas, hans bröd ej bakas,
hans vin ej pressas annat än i godsherrens kvarn, bakugn
eller vinpress, som voro bortförpaktade och gemenligen i ett
ytterst erbarmligt skick, och mot att bonden delade med
sig en sextondel. Antalet kreatur bestämdes af godsherren,
fördes de pä landsvägen till slott, måste en särskild afgift
betalas, slagtades de, skulle det ske i godsets slagtbod, mot
ny ^ryg afgift förstås. Upptagandet af en ny brunn var
också belagdt med afgift.

Gifte feodalherren bort sin dotter eller såg sin familj
förökad, genast hade bonden att med pengar visa sina un-
derdåniga sympatier, likaså vid märkligare tider af året.

Under allt detta höll kyrkan sig påpassligt framme.
Af skörden togo kyrkoherden och biskopen hvar sjunde
kärfve och dessutom tionde af lin och hampa, grönsaker,
frukter och husdjur. Genom det stora nit, kyrkan i detta
hänseende utvecklade, lyckades densamma drifva upp för-
värfskällorna så pass, att hvad den tog för sig ensam be-
löpte sig ungefår till hälften af hvad konungen kunde kapa
åt sig. De individer af bondeslägt, som ödet låtit födas på
kyrkogodsen, inneslöt kyrkan så omsorgsfullt i sitt hägn,
att de för hela lifvet kände sig föranlåtna att stanna kvar
på samma torfva, och då kyrkan drog försorg om att, när
hungern var för svår, hindra de nyttiga lastdragarne från
att precis dö af svält, var det ändamålsenligast att de ej
egde något och att hvad de förtjenade hemföll efter döden
till deras ömma moder, kyrkan.

Den must och de penningtillgångar, feodalherren och
kyrkan icke genom dessa eller andra här onämda utvägar
förmådde taga ifrån bonden, sökte staten samvetsgrant åt-
komma, och det lyckades ganska bra, desto mer som de
skattebördor, adeln och kyrkan egentligen skulle dela, af
dem flyttades öfver på de andra. Medlen voro förnämligast
skatter och krigstjenst, förutom hondens hofveriskyldighet till
staten att ensam underhålla de allmänna vägarne, fullgöra
inkvarteringsskyldigheten af de tågande trupperna och be-
fordrandet af deras tross etc.

Den älsta af alla skatter benämdes la Taille, den utgick
i somliga provinser i form af skatt på jorden, i andra på
den lösa förmögenheten, och de högsta normerna för skatt-
läggandet voro godtycket och begäret att suga ut det mesta
230

möjliga. Pâ en inkomstbudget af 105—110 millioner livres
representerades 36—40 millioner af denna skatt, hvarifrån
mer än två tredjedelar af alla fransmän samt af all egendom
och inkomst voro befriade, d. v. s. alla som hade sa pass med
pengar att de skulle kunna utan för stor möda betala dem;
den bars af knapt en tredjedel af befolkningen, af den fat-
tigaste, olyckligaste delen. En fransk författare har ock
sagt: skatten är skoningslös endast mot den fattige. Och
icke visade häller skatteindrifvarne, som egde en mångsidig
och storartad talang att se sig sjelfva till godo, någon barm-
hertighet, när det gälde att pressa fram skatten.

De gamla orättvisornas traditioner voro i Frankrike
så starka, att äfven de skatter, som ursprungligen varit af-
sedda att verka rättvist och i proportion till skatteförmå-
gan, helt snart kommo att utgå med den mest upprörande
obillighet och orättvisa. De privilegierade förstodo snart
sagdt från första stund skudda af sig bördan helt och hål-
let eller till större delen. Medan t. ex. en borgare med
12,000 livres i inkomst betalade 1,500 francs under skatte-
rubriken »capitation», erlade adelsmannen endast 75 och
kyrkan alls ingenting. Det gick derhän, att folket, som
principielt endast skulle betala en sjettedel af hela denna
skatt, fick slutligen i verkligheten betala tre fjerdedelar. En
annan inkomstskatt, som i tidernas lopp fördubblades, tre-
dubblades, fingo de fattiga bära helt och hållet ensamma.

Värdigt vid sidan af dessa direkta skatter stodo de in-
direkta, allesammans bortförpaktade till de mestbjudande
och sedan genom dessas agenter lika godtyckligt och våld-
samt indrifna som skatterna till kronan.* Några antydningar
om detta slags skattesystem torde vara tillräckliga för att gifva
en föreställning om huru det måste verka på sina offer.
Man har förliknat det med ett stort maskineri, hvars ota-
liga kugghjul gå i hvarandra under för förtrycket gynnsamt
mörker. Financiererna sjelfva hade endast ofullständigt
kännedom om systemets detaljer, men förpaktaragenternas
roflystna fantasi supplerade okunnigheten.

Skatterna på vin och öl och andra drycker drefvo upp
priserna till en för folket svindlande höjd, utan att ändå
producenten blef ersatt för sin möda. Förpaktaragenterna,

* Förpaktarne betalade kronan årligen j arrende 166 millioner
livres, men pressade nt dubbla beloppet.
231

kända under det betecknande namnet »källarråttor», för-
tecknade vinet, konfiskerade hvad ej var anmäldt, beskattade
hvad som öfversteg det lilla för den egna förbrukningen
tillåtna kvantiteten. Denna vara kunde i likhet med andra icke
föras ett steg, utan att köpa tillstånd, utan att betala. När den
fördes in eller ut ur en stad eller provins, på vägar, öfver broar,
in i värdshus och källare, öfverallt och alltid, om än benämnin-
gen på afgifterna varierade, en sak var dock gifven: fram
med pengar. Följden blef ock, att tusentals tunnland, som
fordom gifvit rika vinskördar, fingo ligga öde. Samma
skada som dessa och liknande pålagor, handelsmonopol, skran-
kor och förbud mot fri handel gjorde för den inhemska omsätt-
ningen, gjorde tullarne för den utländska; de åstadkommo att
Frankrike ej hade någon marknad för sin spanmål, vin och
manufakturer i utlandet; de främmande köpmännen köpte
annorstädes hvad de i Frankrike endast mot de mest upp-
skrufvade priser kunde erhålla.

Det svåraste, mest raffinerade förtryck och de mest him-
melskriande missbruk var det dock måhända saltskatten förbe-
hållet att framkalla. I de provinser, der inga saliner funnos, var
skatten störst. Hvarje person öfver sju år måste årligen
inköpa till ett bestämdt högt pris en viss kvantitet, som
dock endast fick användas till matlagning och bordet; till
insaltning måste extra salt inköpas. I provinser med sali-
ner var saltet dock billigare, men der åter gälde för att
förekomma smuggling till andra orter förbud att köpa mer
än ett visst kvantum. Samma kvantitet salt, som t. ex. i
Artois kostade 4 livres, kunde således i Amiens kosta 62.
I kustprovinserna var det förbjudet att hemta vatten ur
hafvet; det kunde ju bli salt deraf! I Provences kantoner,
der det fans naturligt salt, måste öfverskottet förstöras för
hvart år.

För att förekomma saltsmugglingar och brott mot be-
stämmelserna angående saltskatten var en hel armé af flera
och tjugutusen personer nödvändig och stränga straff hotade.
Medborgarnes hus voro hvar stund som helst utsatta för visita-
tioner af brutala och föraktliga agenter, tallösa arresteringar
egde rum af män, kvinnor och barn, fängelserna öfverfyldes af
fångar, hvilka hoppackade som de der voro lätt blefvo ett byte
för smittosamma sjukdomar; domstolarne, som voro aflönade af
förpaktareskrået, falde sina domar på vittnesmål af agenterna,
som delade bytet, och skickade årligen mellan 300—500
232

personer till galererna. Saltskattens öfvervakande har gifvit
anledning till en statistik med mer än talande siffror : årligen
i genomsnitt 3,700 konfiskeringar i hemmen; 2,300 arreste-
ringar af män, 1,800 af kvinnor, 6,600 af barn; beslagläg-
gandet på 1,100 hästar och 50 fordon; fängelserna härbär-
gerade i regeln 17—1800 straffångar, som lär ha utgjort
ungefår tredjedelen af rikets vanliga straffan geantal.

De moraliska följderna af alla dessa skatter och afgifter
voro nära på de mest sorgliga och upprörande. Det grodde
i befolkningens sinnen ett hat mot staten och ett ständigt
begär att bedraga. Utefter alla konungadömets inre skrankor
och barrierer pågick en ständig strid. »Af 250,000 män,
som det ålåg att uppbära de olika slagen af skatter, voro
27,000 sysselsatta med att trakassera och plåga sina med-
borgare, att snoka igenom deras boningar och källare, att
mäta deras tunnor, räkna deras buteljer. Och huru många
snaror blefvo ej utlagda för de skattskyldiga, huru mycket
svek!»

Efter detta är måhända icke svårt att leda sig till
sanningen af hvad ärkebiskopen af Chartres sade till Ludvig
XV, »den högt älskade» monarken, eller att »menniskorna
äta gräs och dö som flugor», och af uppgiften att strax
före revolutionen en tredjedel af hela Frankrikes åkerjord
(d. v. s. mer än 9 millioner hektarer) låg öde — i Bretagne
befunno sig t. o. m. två tredjedelar i det skicket — eller att
endast anblicken af det otvetydligaste elände kunde rädda
bonden från den fullständigaste utplundring. Medan bön-
dernas antal smälte tillsammans, ökades i snabb fart total-
beloppet af deras utskylder och fördelades på ett alt mindre
antal personer. Dåtidens Amerika för bönderna att komma
ur det olidliga tillståndet till ett relativt bättre var att an-
tingen gå i krigstjenst eller ock flytta in i förstäderna för att der
sälla sig till de proletärskaror, till hvilkas bildande det mo-
nopoliserade skråtvånget i sjelfva städerna varit hufvudan-
ledning, eller ock att rekrytera de ständigt växande tiggare-
eller smugglare- och stråtröfvareskarorna. Redan 1767
räknade man ända till en million tvåhundra tusen tig-
gare. Att mot ett sådant antal tillämpa lagens stränga
föreskrifter lät sig naturligtvis helt enkelt icke göras. Och
i stället blefvo vagabondernas skaror arméer i hämdens
tjenst, beredda att bryta löst när tid shändelserna gåfvo signalen.
233

I en fransk skrift säges om den franska nationens
olyckor: »alla dessa olyckor hade blott en enda orsak, ett
utsväfvande slösaktigt hof, der Messalinor och Julior gjorde
Klaudier och Neroner priset för infami stridiga, der hvaije
njutning kostade en million menniskor deras hvila, der
guldet frambragte brott och brottet åter igen fram-
bragte guld, der man satte mindre värde på den franska
nationen än på en kapplöpningshäst ...»

För att de fakta och siffror, som här ofvan antydts,
må träda fram i sin bästa belysning, må till sist några upp-
gifter beträffande Ancien régimes privilegierade gunstlingar
vara på sin plats. Den oprivilegierade massan utgjorde
omkring 24 millioner; det var ju en rätt hög och bred
piedestal för de 27,000, som beräknats utgöra adelns och
presternas antal. Af dessa senare vistades 15,000 personer vid
hofvet för att desto bättre komma åt de håfvor, som monarki-
ens ymnighetshorn der öste ut öfver sina lojala. En icke förakt-
lig del af statsinkomsterna eller 40 millioner livres (enligt nutida
värde ungefär 100 millioner francs) åtgick för att fodra
denna samhällsnyttiga massa. De mest inbringande befatt-
ningarna i den civila, militära och religiösa förvaltningen
tillhörde uteslutande adeln, dessa nådiga herrar, som icke
gjort sig annat besvär än att låta sig födas, såsom Beau-
marchais säger. Och när icke dessa inkomstkällor förslogo,
förtröttades konungens nåd aldrig att låta det regna pen-
sioner och gåfvor öfver sin adel och sin familj. På femton
år blef på sådant sätt utdelad en summa af ungefär 228
millioner ur statskassan. Konungens båda bröder hade upp-
burit hvar för sig i extra uppmuntran 14 millioner. När
statskassans deficit var som värst, inköptes för konungens
och drottningens räkning ett par lustslott till samma mindre
betydande belopp per stycke. Polignacska familjen, Marie
Antoinettes favoriter, uppbar endast i pensioner 700,000
livres; då detta var för smått, erhöll hertigen dessutom en
lifränta af 120,000 och en gåfva af 1,200,000 livres till
inköp af ett gods etc.

Så handskades »ancien régimes» patriarkaliska styrelse
med folkets pengar. Ändamålet helgade i sanning medlen.

Ofverlemnande åt sina lägre tjenare att efterfölja den
älsta kristendomens föreskrifter om ett apostoliskt lefnads-
sätt i fattigdom, rufvade kyrkan öfver enorma rikedomar.
En femtedel af hela Frankrikes jord, och dertill den frukt-
Ur Dagens Krönika. IX. 3.	16
234

baraste och bäst bebygda delen, tillhörde kyrkan och upp-
skattades till ett värde af /;//?’« milliarder livres med en af-
kastning af hundra millioner. Dessutom inbragte tiondet
ärligen 123 millioner.

»Orättfånget gods är lätt förgånget», den andliga och
moraliska bankrutten öfvergick till ekonomisk och blef icke
längre möjlig att hålla emot. »Ancien régimes» prunkande
sarnhällsbygn d störtade samman och dess fall var stort. I
eldskrift, i blodskrift, med facklans, guillotinens och ham-
pans tillhjelp ristade då de förtryckta för framtida för-
tryckare ett mene tekel, som för den dåvarande generationen
blef på en gång en praktisk exeges af det gammal-
jndiska budet om hämnandet inpå barnen intill tredje och
fjerde led af fädernas missgärningar och af det jakobinska
orakelspråket: »on ne peut regner innocemment».
Lafayettes minnesbild.

Af

Otto Sjögren.

Moritz Busch berättar, att Bismarck, dä han en gång
i Versailles hade Jules Favre till gäst vid supébordet, fram-
hållit för denne, att följdriktig grundsatstrohet vore ett fel
i politiken; man borde rätta sig efter händelsernas gång och
tjena sitt fädernesland i enlighet med omständigheterna, men
icke i enlighet med sina åsigter. »Det är djupsinnigt, herr
grefve», svarade Favre artigt, men han lät — berättar fort-
farande dr Busch — derpå den »dumheten» följa: »Det är
ändå skönt att se en man, som aldrig förändrat sina grund-
satser.»

Store Bismarck, habile och reptilbehändige doktor Busch !
Att vara sina grundsatser trogen, är nog helt säkert en stor
»dumhet», då det främst gäller att vinna en hög samhälls-
ställning, behålla de mäktiges gunst och samla en stor för-
mögenhet. Men den dumheten ha väl ändå många af mänsk-
lighetens ädlaste och bäste män gjort sig skyldige till, ja
den har adlat deras hela lifsverk och varit den nödvändiga
föreställningen för deras uthållighet, då det gällt att skydda
eller förkofra civilisationens dyrbaraste arf. Den dumheten
har af makten ofta hårdt nog straffats, men den har äfven
på annat håll funnit en belöning, som fullt berättigade
Favre att säga: »Det är ändå skönt.» Man tänker härvid
på John Milton, som med pennan mäktigt bröt väg för ett
frigörelseverk, hvars grundsatser han sedan förblef trogen
äfven i fattigdom och förföljelse, men också af sånggudin-
nan och efterverldens erkänsla fick en segerkrans, hvilken
dr Busch kunde hafva skäl att afundas honom. Ännu när-
236

mare till hands ligger erinringen om Lafayette, hvars namn
är så nära förknippadt med minnet af år 1789.

Gilbert Mottier de Lafayette föddes den 6 sept. 1757 pâ
godset Chavaniac i Auvergne. Kort förut hade hans fader,
som var grenadieröfverste, stupat i slaget vid Minden; som
nyintagen skolelev vid ett jesuitcollege förlorade han äfven
sin moder. Det kalla, tystlåtna väsen, som plägar utveckla
sig hos tidigt föräldralösa barn, blef äfven hans, men stånd-
aktig hängifvenhet för en vunnen lifsåskådning röjde sig
också hos honom tidigt. Omständigheterna gjorde sitt till
att brådsnabbt utbilda ynglingen till sjelfständig man. Ge-
nom morfadrens död, nästan samtidigt med moderns, blef
han arfvinge till en betydande förmögenhet; redan vid 17
års ålder gifte han sig med den 15-åriga fröken de Noailles
och blef derigenom mera befryndad med en högättad familj,
som hade stort inflytande vid hofvet, och han blef genast
officer vid regementet Nailles. Hans mäktige svärfar hade
hade åt honom i beredskap en hoftjenst, som öppnade säker
utsigt till en lysande carrière, helst hoftjensten då, liksom
på vissa håll ännu, ansenligt ökade de militära befordrings-
meriterna; men ynglingen begick nu sin första »dumhet»,
då han obevekligt vägrade att antaga det lockande anbudet.
Jesuitkollegiet hade på honom såsom på så många andra
öfvat en verkan, alldeles motsatt den åsyftade; det adertonde
århundradets frigörelseliteratur blef bestämmande för hans
lifsuppfattning, och han omfattade med ungdomlig hängif-
venhet de nya idéerna. Djupast hade han blifvit påverkad
af Montesquien. För dem båda hägrade framtidsidealet af
en på medborgaredygd grundad republik; men der detta ej
kunde ernås, skulle man eftersträfva en konstitutionel mo-
narki, hvars författning uppdrog en skarp skiljegräns mellan
de tre statsmakterna. En karaktersfast yngling, hos hvil-
ken sådana grundsatser präglat sig in, passade ej till
hofman.

Emellertid utbröt frihetskampen i Nordamerika och ge-
nom kongressbeslutet af den 4 juli 1776 upprättades den
på erkännandet af de »mänskliga rättigheterna» grundade
förbundsrepubliken. Hos Benjamin Franklins sträfsamma
landsmän väntade Lafayette finna den medborgaredygd, som
var förutsättning för det republikanska framtidsidealets för-
verkligande, och han beslöt att sjelf deltaga i deras kamp.
Som hofvet ännu var obenäget för en brytning med Eng-
237

land, måste han i hemlighet göra sina förberedelser för ut-
förandet. Han trädde sålunda i beröring med nordameri-
kanska agenter, värfvade på egen bekostnad ett antal fran-
ska officerare samt lät i Bordeaux köpa och utrusta ett
skepp, som skulle föra honom och hans följeslagare öfver
till den nya verlden. Då inlupo från Amerika nedslående
underrättelser, och frihetsvännernas mod sjönk. Men La-
fayette blef orubblig vid sitt uppsåt och menade, att »ju
svårare amerikanarnes läge är, desto bättre behöfva de vår
hjelp. » Han hade äfven att bryta de hinder, som upprestes
af hans egen familj, som för ingen del gillade hans före-
hafvande. Den 26 april 1777 afseglade han och anlände
efter 7 veckors tärd lyckligt till kusten af Karolina. De
många tyskar, som samtidigt öfverfördes på engelska »trans-
portskepp» för att undertrycka frihetsrörelsen j Amerika,
tyckte nog, att de opraktiske unge männen på det franska
skeppet beginge en kolossal »dumhet».

I början fick Lafayette ett kyligt mottagande från kon-
gressens sida; men då han förklarade, att han »efter de
uppoffringar han gjort väntade sig medgifvandet att få tjena
på egen bekostnad och som frivillig inträda i republikens
här», då ändrade sig med ens förhållandet. Han antogs
och fick dertill, så ung han än var, generalmajors fullmakt.
Kort derefter anlände Washington till Filadelfia. Mellan
den 40-årige mannen och den 20-årige ynglingen knöts ge-
nast från början en innerlig vänskap, grundad på samstäm-
mighet i tänkesätt och lefnadsriktning. Lafayette under-
ordnade sig villigt under sin äldre erfarnare kamrat; han
bemödade sig att inlära amerikanarnes språk, antaga deras
enkla lefnadssätt samt gifva alla en föresyn i sedesträng
pligttrohet.

Förbundshären var emellertid ännu allt för klent ord-
nad för att kunna på fältet mäta sig med engelsmännens
reguliera trupper. Slaget vid Brandywine (11 sept.), den
första drabbning, i hvilken Lafayette deltog, blef för repu-
blikanerna ett nederlag, i följd hvaraf kongressen måste ut-
rymma Filadelfia. Då Lafayette sökte återföra de vikande
skarorna, fick han ett skott i benet, i följd hvaraf han
måste tillbringa 6 veckor på sjukbädden. Han vårdades i
kolonien Bethlehem, som tillhörde de mähriska bröderna, hvilka
nitiskt, men fruktlöst arbetade på den sjukes omvändelse.
I stället var han nog syndig att uppfordra guvernören på
238

Martinique att under amerikansk flagg angripa de engelska
öarne samt anhöll i ett bref till ministern Maurepas, att
man måtte öfverfora amerikanska trupper till ön Ile de
France för att derifrån angripa de engelska faktorierna i
Indien. Tydligen gjorde han allt hvad han kunde för att
för republiken förvärfva Frankrikes bistånd.

Nyss återstäld från sin blessyr, fick Lafayette glädje-
budskapet om framgången vid Saratoga, hvilken hade till
följd, att Frankrike snart bestämde sig för deltagande i kri-
get. I nov. utkämpade han sjelf med framgång en liten
drabbning mot lord Cornwallis nära Filadelfia. Kongressen för-
klarade nu, att den »med nöje skulle se markis Lafayette i
spetsen för en division.» Han fick också en sådan jämte
uppdraget att göra ett infall i Canada, men han stötte här
på oöfverstigliga hinder. I början af följande året blef han
af engelsmännen innesluten, och de engelske officerarne in-
bjödo redan damerna i Filadelfia till en supé, der man
skulle få nöjet sammanträffa med markis Lafayette; men
markisen betackade sig för den äran, ty han lyckades slå
sig igenom. Nu kom den franska hjelpsändningen och nöd-
gade engelsmännen att utrymma Filadelfia. På d’Estaings
flotta tjente grefve Curt Stedingk, i Rochambeaus här grefve
Axel v. Fersen, båda svenska hofmän vid det franska hof-
vet; som rojalister af gamla stammen drogo de i fält med
regementet royal suédois och med något tycke för den nord-
amerikanska fristaten blefvo de ej besmittade. Lafayette
kom med dem ej i beröring, helst som han snart derefter
anträdde sin hemresa.

För att hemföra honom utrustades »Alliance», republi-
kens bästa krigsfartyg, och i jan. 1779 af reste han, efter
att af kongressen hafva fått stora hedersbetygelser. Resan
blef ej utan sina faror. De engelska matroserna, som
utgjorde flertalet, sammangaddade sig till ett myteri för att
lemna skeppet i engelsmännens händer, men kort före ut-
brottet blef anläggningen upptäckt. Med Lafayette i spetsen
samlade sig fransmännen och amerikanarne på däck och höllo
der en kamp, som slöts dermed, att 30 engelska matroser
lades i kedjor. I febr, anlände fartyget lyckligt till Brest.
Lafayettes derpå följande hemresa var ett verkligt triumf-
tåg; vid hofvet, i den förnäma verlden, hos folket, öfverallt
mottogs den 21-årige krigaren med lyckönskningar, erkän-
nande och utmärkelser. Han sökte fåfängt förmå franska
239

regeringen att utrusta en expedition till Canada, men lyc-
kades utverka ett penningunderstöd åt Washington, samt
löftet om en större hjelphärs afsändande. Nu återvände
han till Amerika och anlände i april 1780 lyckligt till
Bostora. Under följande årets fälttåg förde han öfverbefälet
i Virginien. »Den pojken skall icke undslippa mig», skref
lord Cornwallis helt öfvermodigt i ett bref. Men det
blef i stället den ädle lorden sjelf, som blef fångad och
måste ingå kapitulationen vid Yorktown. I äran af denna
framgång, hvarigenom fälttåget fick sin för nordamerika-
narne glänsande afslutning, hade Lafayette en väsentlig
andel; grefve Axel. v. Fersen må nämnas som en af del-
tagarne i denna bedrift. Kort derefter återvände Lafayette
till Frankrike, der fredsunderhandlingarne tagit sin början,
på samma gång man i förbund med Spanien ändå förberedde
ett nytt fälttåg. Han afreste efter någon tid med trupper
till Cadiz för att gå ombord på en derifrån utlöpande flotta,
men fick der underrättelsen om den i febr. 1783 afslutna
freden. Han gjorde följande året ännu ett besök i det nu
erkändt sjelfständiga Nordamerika, der han öfverallt mottogs
som hedersgäst och tillbragte några angenäma dagar hos
Washington på Mount Vernon. Efter att hafva blifvit för-
klarad för »hedersmedborgare i Förenta staterna», återvände
han i jan. 1782 till Frankrike. Af sin förmögenhet hade
han uppoffrat 700,000 francs för den nya republikens fri-
görelse och i kampen derför hade han vid flere tillfällen
spilt sitt blod.

Lafayette blef den lefvande förbindelseleden mellan den
nordamerikanska frihetsrörelsen och den franska. På samma
gång han ideligt brukade sitt inflytande till den nordameri-
kanska republikens törmon, medverkade han, hvarhelst det
gälde att realisera frigörelsetanken äfven på andra håll. Med
Washington hade han ofta samtalat om utsigterna till ne-
gerslafvarnes frigifvande, men för denne lågo utsigterna der-
till ännu långt borta. Hemkommen till Frankrike, köpte
han för 120,000 francs en plantage i Cayenne för att be-
folka den med fria negrer. Ehuru med föga framgång,
sökte han utverka en lindring i den hårda medfart, som
öfvades mot de franska protestanterna. Under en resa i
Tyskland blef han med välvilja mottagen af Fredrik II i
Berlin och af Josef II i Wien. Mest faste han sig vid
Fredrik II:s bror prins Henrik, hvilken han fann ega »ett
È40

redligt hjerta, menniskovänliga tänkesätt och förnuftig upp-
fattning af mänsklighetens rätt.»

I slutet af år 1786 såg sig konungen genom det till-
tagande finanstrasslet nödsakad att låta sammankalla »les
notables», och Lafayette var en ibland dem. De fördelades
på 7 byråer, hvardera under presidium af en fransk prins;
på Lafayettes byrå presiderade grefven af Artois, med hvil-
ken han sålunda nu för första gången trädde i personlig
beröring. Hvarken frihetsmannen eller reaktionsmannen för-
nekade sig här. Lafayette yrkade protestanternas fullstän-
diga medborgarerätt, skatteväsendets förenklande, kriminal-
lagens reformering och slutligen äfven riksständernas sam-
mankallande. — »Huru, min herre;» utropade grefven af Artois,
»begär ni riksständernas sammankallande?» — »Ja, mon-
seigneur», svarade Lafayette lugnt, »och jag begär mer
än det. »	.

Den 5 maj 1789 helsade konungen riksständerna väl-
komna; Lafayette var då en af adelsombuden för Auvergne.
Den 8 juni begärde han ordet för första gången; det var
för att understödja Mirabeaus uppfordran, att trupperna,
hvilka hotade både nationalförsamlingen och Paris, skulle
aflägsnas. I spetsen för en stor del af adeln förenade han
sig med tredje ståndet, kleresiets flertal med Talleyrand i
spetsen gjorde detsamma, och så kom nationalförsamlingen
till stånd, oaktadt hofvet dervid gjorde sura miner. Den
11 juli föredrog Lafayette sin berömda, efter nordamerikansk
förebild gifna »förklaring af de mänskliga och medborger-
liga rättigheterna», hvarigenom den nya författningen skulle
få sin på erkända rättsprinciper hvilande grundval. Liksom
han funnit republiken möjlig att förverkliga i Nordamerika,
så fann han en konstitutionel författning efter de af Mon-
tesquieu uppstälda grunderna bäst passande för Frankrike.
I enlighet med den öfvertygelsen gick hela hans följande
handlingssätt.

Den 14 juli försiggick Bastiljens stormning. Följande
morgon gjorde konungen sitt besök i nationalförsamlingen,
hvilket då var hans »gång till Canossa». I spetsen för en
deputation från församlingen begaf sig Lafayette till Paris.
Trdts den vunna segern fruktade man der ännu ett angrepp
från truppernas sida. Derför öfverlade man i Hôtel de
ville om valet af en duglig befälhafvare för det nyinrättade
nationalgardet. En af de närvarande sträckte då sin hand
241

mot Lafayettes byst, hvilken staden Paris 1784 erhållit till
skänks af staten Virginia. Vinken följdes, och Lafayette
utsågs enhälligt till nationalgardets befalhafvare. Kort derpå
anlände han i spetsen för nationalförsamlingens deputation
och mottog nu under de närvarandes lyckönskningar sin
utnämning. Han drog sin värja och aflade på henne en ed
»att egna sitt lif åt bevarandet af den dyrbara frihet, hvars
försvar blifvit honom anförtrodt. »

Det var ej en lätt sak att bringa nödig sammanhåll-
ning och ingjuta ordningens anda i denna nyskapade stads-
milis, men Lafayette gjorde hvad möjligt var och mer än man
kunnat vänta; han hade i spetsen för nordamerikansk milis
haft en god förskola. Hans uppgift var dock nu betydligt
svårare, ty nationalgardet skulle som ordningsmakt göra
front mot omstörtningens och de vilda lidelsernas lössläppta
krafter, som hade en upphetsad pöbelmassa till sitt förfogande
och hotade dränka den lagbundna frihetsutvecklingen i blod.
Han måste nu vara på sin vakt ej blott mot opålitligheten
och intrigerna uppifrån, utan äfven mot anarkiens vålds-
makt, som hotade nedifrån. Hans klandrare, som så gerna
framhålla bristerna hos nationalgardet och dess befäl, må
försöka att tänka sig sjelfva i hans läge.

För att hålla Lafayette skadeslös för de penningupp-
offringar och det ansträngda, både dagliga och nattliga
arbete, som den åt honom anförtrodda posten kräfde, anslog
kommunalrådet åt honom en årsaflöning af 120,000 och en
skadeersättning af 100,000 francs. Men han vägrade mot-
taga både den ena och den andra. Han yttrade dervid:
»Då jag vidhåller min vägran, är det icke för att spela
ädelmodig. Jag skulle af det folk, åt hvilket jag helgat
gods och blod, begära godtgörelse för mina utgifter, om icke
min förmögenhet skyddade mig för brist. Den var bety-
dande, den har räckt för två revolutioner, och vore en tredje
för folkets väl nödig, så skulle samma förmögenhet äfven
då stå till tjenst.» Herrar reptilmän finna säkerligen, att
han har begått en ny stor »dumhet».

Man har klandrat Lafayette för bristande vaksamhet
under uppträdena den 5 och 6 oktober. Lusten att haka
sig fast vid biomständigheter förråder smågnatigt partisinne.
I det hela skulle han väl befinnas förtjena erkännande
för den åtlydnad, som han med sina svaga yttre hjelpmedel
ändå visste förskaffa sig och för den själsnärvaro, hvarmed
242

han räddade de kungliga personernas lif. Oaktadt uppres-
ningen redan kommit i fart, lyckades han qvarhålla den
uppretade folkmassan i Paris från kl. 9 på morgonen till
kl. 4 e. m. Då vid sistnämda tid några tusen män och
qvinnor uppbröto mot Versailles, satte Lafayette efter dem
med nationalgardet, dock först sedan han vidtagit nödiga
anstalter för upprättandet af ordningen i Paris. Anländ till
Versailles, afstyrde han de våldsdåd, som redan börjat ut-
föras på slottets borggård samt omintetgjorde anslaget mot
konungens och drottningens lif. Hofvets mot honom afvoga
stämning lät sig dock ej blidka. Då Lafayette med två
följeslagare inträdde i slottet, utropade en herre: »Se der
Cromwell!» — »Min herre,» svarade Lafayette, »Cromwell
skulle icke hafva hitkommit med så litet följe.»

Med möda afstyrde han följande morgon ett tillämnadt
öfverfall på slottet. Från en balkong höll han ett varmt
förmaningstal till mängden der nedanför, och orden vunno
gehör. Derpå framträdde han med drottningen, hvars lif
var mest hotadt, fattade hennes hand och kysste den. Ofver-
raskad vid denna anblick, ropade folkmassan: »Lefve La-
fayette, lefve drottningen!» Konungen, som befann sig i
närheten, frågade då generalen, om han icke kunde göra
något för de kungliga lifgardisterna, hvilkas lif också stod
på spel. »Låt en af dem komma hit», svarade Lafayette.
Det skedde, och han räckte då åt denne sin kokard samt
omfamnade honom; »lefve lifgardisterna!» utropade då folk-
massan med samma beredvilliga hängifvenhet. Från den
stunden var faran för ytterligare våldsamheter förbi. En-
dast en man, som hade obruten själsnärvaro samt åtnjöt
odelad och välförtjent aktning, var i stånd att öfva en sådan
makt öfver den upprörda mängden.

Hofvets flyttning till Paris skedde i enlighet med La-
fayettes önskan. Genom att hålla konungen under national-
gardets bevakning hoppades han å ena sidan förhindra vålds-
anslag mot hans person, å andra sidan också hindra honom
sjelf att träda i närmare förbindelse med emigranterna och
kontrarevolutionärt sinnade trupper. På samma gång var
han en af dem, som ifrigast påskyndade arbetet på den nya
författningen. Säkerligen var den 14 juli 1790, då man
aflade ed på denna författning, redan innan den ännu var
fullt färdig, en af de största glädjedagarne i hans lif.

Lafayette gjorde hvad han kunde för att förlika konun-
243

gen med det konstitutionella regeringssystemet, men deri
lyckades han icke. Just som representant och främjare af
detta system blef han föremål för hofvets, isynnerhet drott-
ningens bittra, oförsonliga hat. Hans lojala hållning, hans
rena karakter och hans oegennyttiga handlingssätt gjorde
endast, att detta hat blef så mycket starkare och djupare.
Vederbörandes ovilja riktas egentligen icke mot ytterlighets-
männen, hvilka genom öfverdrifter och våldsamheter kom-
promettera en folkrörelse. Nej, det djupa, dödliga hatet
drabbar just de moderate och oförvitlige män, som med
makten af sin personlighet hålla en sådan rörelse inom det
rättmätigas gränser och på henne sätta prägeln af sin egen
själs ädelhet. Konungens yttre vänlighet mot Lafayette var
skrymtad och hans högtidliga löfte att erkänna den nya
författningen hade han sannolikt aldrig haft för afsigt att
hålla. Han förehade planer att fly till utlandet för att der
under kungliga truppers skydd sätta sig i förbindelse med
emigranterna och utländska furstar, särskildt med Gustaf
III, som nu ville göra teatereffekt som den franska envålds-
monarkiens riddare, Genom flykten den 21 juni 1791 gäc-
kade Ludvig Lafayettes vaksamhet, som kort förut dock vetat
omintetgöra ett annat dylikt försök. Nationalgardets befäl-
hafvare, som sagt sig vilja med sitt hufvud ansvara för
konungens pålitlighet, råkade nu i den yttersta fara; Danton
fordrade i jakobinerklubben hans hufvud. Lafayette och
grefve Axel Fersen, de båda stridskamraterna från Yorktown
sammanstötte här för andra gången. Det var just Fersen,
som uttänkte sättet att gäcka Lafayettes vaksamhet; han
hade låtit göra den stora obäkliga vagnen, deri konunga-
paret färdades, och lär sjelf hafva kört den från Paris. Be-
kant är, huru den hejdades i Varennes och huru konungen
fördes tillbaka. Hade Lafayette sökt upprätthålla monar-
kien i Frankrike, så var Fersen, ehuru mot sin vilja, be-
hjelplig att störta den. Ty genom konungens trohetsbrott
blef förtroendet till det konstitutionela konungadömet ohjelp-
ligt brutet, och utvecklingen gick sedan i afgjordt republi-
kansk riktning.

Men Lafayette blef fortfarande konstitutionen trogen,
ehuru den rådande meningsströmmen allt mera tydligt gick
i motsatt riktning. Redan den 17 juli anstäldes ett af her-
tigen af Orléans planlagdt demonstrationsförsök mot mo-
narkien. En petition i sådant syfte skulle af en folksam-
244



ling undertecknas på »fäderneslandets altare». Lafayette
ilade dit med nationalgardet. Folkmassan förskansade sig
bakom en mängd vagnar, och en laddad bössa aftrycktes
mot nationalgardisters befälhafvare, men klickade. National-
gardet kastade sig öfver kärrorna, grepo skytten och förde
honom till Lafayette, hvilken med förakt lät honom löpa
sin väg. Tumultet förnyades snart i större skala på Mars-
fältet. Nationalgardet måste slutligen gifva eld, så att nå-
gra stupade. Upploppet dämpades slutligen, men den
revolutionära folkmassan och hennes ledare egnade nu åt
Lafayette sitt vilda hat och kallade honom en blodtörstig
tyrann.

Sedan konstitutionen blifvit fullt färdig och af konun-
gen besvuren, ansåg emellertid Lafayette sin uppgift fyld
och ville enligt Washingtons föredöme draga sig tillbaka
till privatlifvet. Den 8 okt. 1791 tog han afsked af na-
tionalgardet och återlemnade sin fullmakt i kommunalrådets
hand. Varm erkänsla uttalade sig för honom: kommunal-
rådet slog öfver honom en medalj och skänkte honom
Washingtons byst i marmor, nationalgardet förärade honom
en hedersvärja, som var smidd af Bastiljens riglar. Vid
afskedet yttrade han: »Jag återvänder nu till min hemort
och skall lemna den endast för att försvara och befästa vår
frihet, i fall denna skulle hotas; men jag hoppas, att jag
länge får qvarstanna der.» Hoppet gick dock ej i fullbor-
dan, ty redan efter två månader kallades han åter i tjenst,
denna gång mot de yttre fienderna. Tre arméer uppsattes,
öfver hvilka Rochambeau, Luckner och Lafayette bestämdes
till öfverbefalhafvare. I ministerrådet hade konungen mot-
satt sig Lafayettes utnämning. Ministern Narbonne yttrade
då: »Om ers majestät icke utnämner honom ^ dag, så skall

folkets vilja tvinga er dertill ^ morgon. »
gaf eiter.

Och konungen

1	sin här sökte Lafayette införa en fastare disciplin
och lyckades äfven till stor del deri, men revolution syran
verkade i motsatt riktning. Innan ännu några krigshän-
delser af vigt förefallit, inträffade Tuileriernas första storm-
ning den 20 juni 1792. Endast åtföljd af en adjutant, af-
reste då Lafayette ofördröjligen till Paris för att der genom
sitt inflytande söka bereda upprättelse och skydd åt den
hotade konungen. Helt oväntad anlände han den 28 juni
och uppträdde inför lagstiftande församlingens shrank. I
245

starka ord uttryckte han sitt ogillande af de begångna våld-
samheterna samt uppfordrade församlingen att låta åtala
upphofsmännen till desamma. Presidentens svar blef, att
man svurit upprätthålla konstitutionen och skulle veta skydda
den mot hvarje angrepp. Lafayette aflade derefter ett be-
sök hos konungen, som vid det tillfället var omgifven af
sin familj. Vackra tacksägelser uttalades; upprepade gån-
ger försäkrades, huru väl man förstod, att blott konstitu-
tionen kunde bringa räddning. Och likväl yttrade drott-
ningen afsides till madame Elisabeth, då denna sagt några
erkänsamma ord om Lafayette: »Det är bättre att dö än
att räddas af Lafayette och de konstitutionelle.»

Mot den i Paris rådande stämningen fann sig emeller-
tid Lafayette kunna föga uträtta och reste derför (30 juni),
uppfyld af sorgliga aningar, tillbaka till sin här. Han för-
beredde ett angrepp mot Mons i hopp att genom en lyck-
lig krigsbedrift höja de konstitutioneles aktier; men före-
taget måste öfvergifvas, då Luckner nekade sin medverkan.
Hans onda aningar besannades emellertid snart. En ny,
för konungen ännu mer hotande stormning af Tuilerierna
förbereddes. Lafayette förehade då en plan att föra konun-
gen och hans familj till Compiègne för att der sätta dem
under truppernas skydd. Men då konungen hörde Lafayettes
namn i samband med detta anbud, blef det genast med köld
tillbakavisadt; hatet mot fri hetsgrundsatserna var starkare
än sjelfupphållelsedriften. Man sade i Tuilerierna: »Vi veta
väl, att Lafayette skall rädda körningen, men konungadömet
skall han icke rädda.» Drottningen yttrade till och med,
anspelande på tilldragelserna den 6 okt. 1789: »Det vore
för sorgligt, om vi två gånger skulle hafva honom att tacka
för lifvet.»

Hofvet ville sålunda hellre gå under än räddas af La-
fayette, •— och undergången kom. Den 10 augusti stor-
mades Tuilerierna; tronen var störtad, konungen och hans
familj fångar i Tempeltornet, hofvets herrar och damer för-
smäktade i trånga fängelser för att der inom kort finna
döden under de ohyggliga septemberdagarne. Fåfångt väd-
jade Lafayette till sina trupper, bland hvilka omstörtnings-
andan också tagit öfverhand; han gjorde derigenom endast
sin egen ställning ohållbar. Sålunda fann han sig nödgad
att söka en tillflykt i utlandet, medan stormen rasade ut.
Sedan han öfverlemuat sitt befäl åt Luckner, begaf han sig
246



med några vänner, bland dem Alexander Lameth, en afton
hemligen öfver gränsen. Flyktingarne anlände till byn
Rocheforb några timmars väg från Bouillon; de funno den
redan besatt af en österrikisk postering, men sågo ingen
fara deri. Men de blefvo snart på ett ganska ledsamt sätt tagna
ur den illusionen. Lafayette blef igenkänd och vaktkom-
mendanten förklarade då genast, att de resande måste hafva
pass, undertecknadt af kommendanten Moitelle i Namur,
men lofvade att skriftligen göra hemställan derom till denne.
»Lafayette! Lafayette!» ropade Moitelle, liksom utom sig af
glädje, då han fick denna skrifvelse. Det säger sig sjelft,
att passet förvägrades. I stället blefvo officerarne fangna
afforda till Namur. Kommendanten derstädes underrättade
Lafayette, att prins Karl af Lothringen skulle komma från
Brüssel för att af de fångne inhemta närmare upplysning
om Frankrikes angelägenheter. Lafayette svarade: »Jag
vill ej tro, att man vill tillåta sig att till mig ställa frågor,
som jag ej bör besvara.» Prinsen kom, men fick snart er-
fara, att han hade framför sig en man, som ej kunde för-
mås till förräderi.

Fångarne fördes nu under strängare bevakning till
Nivelles. Der infunno sig regeringskommissarier för att
lägga beslag på de skatter, som Lafayette naturligtvis skulle
hafva tagit med sig; efter sig sjelf dömer man ju så gerna
andra. Man hade emellertid här missräknat sig, och harmen
deröfver bidrog väl i sin mon att förvärra Lafayettes öde.
Fångarne skildes nu i tre grupper: de, som ej tillhört na-
tionalgardet, frigåfvos; nationalgardesofficerarne inspärrades
i Antwerpens citadell; men Lafayette jämte tre andra, som
varit medlemmar af den konstituerande nationalförsamlingen
affördes till Luxemburg. Från Luxemburg fördes de fyra
sistnämda fångarne, skilda från hvarandra, till Wesel. Man
hade redan låtit dem förstå, att »Lafayettes existens var
oförenlig med de europeiska regeringarnes säkerhet.»

I Wesel höllos de fyra fångarne inspärrade som grofva
förbrytare; vakt stod posterad i sjelfva fängelsemuren, dör-
rarna tillslötos med riglar och bommar, och ingen beröring
med den yttre verlden tilläts. Nu anlände en kommissarie
med den preussiska regeringens skrifvelse, hvari Lafayette
uppfordrades att gifva upplysningar och råd i och för kri-
get mot Frankrike, så kärt honom vore att röna en mil-
dare behandling. Med förtrytelse afvisade Lafayette detta
247

tubbningsförsök. Nu utfördes fångarne till Magdeburg, i
hvars ohyggliga underjordiska fängelsehål de måste tillbringa
ett helt år. 1 maj 1794 affördes Lafayette till Neisse i Schle-
sien; Alexander Lameth blef deremot nu frigifven.

Med förflyttningen till Neisse inleddes Lafayettes ut-
lemning till Österrike, der han skulle röna den hårdaste
behandlingen. Afiord dit, inspärrades han i en af de af-
skyvärdaste fängelsehålorna i Olmütz. Vid inträdet för-
klarades för honom uttryckligt, att han aldrig mer skulle
få höra något från sin familj och den yttre verlden, ja att
han ej längre egde qvar sitt namn, utan hädanefter blott
betecknades med ett nummer. Fångens helsa, som redan i
Wesel blifvit hårdt medtagen, tycktes alldeles brytas genom
den osunda luften, den usla födan och den råa behandlin-
gen i denna fasans boning; med knapp nöd fick han slut-
ligen under bevakning af två vaktkarlar företaga en liten
promenadfård i friska luften. En amerikansk resande, i hvars
fädernehem Lafayette bott, gjorde ett försök att befria ho-
nom, men misslyckades, och fångens behandling blef sedan
ännu värre. Då anlände i sept. 1795 hans ädla maka, hvil-
ken under skräckregeringens tid släpats från det ena fran-
ska fängelset till det andra och slutligen efter Robespierres
fall blifvit frigifven. Hon fick audiens hos kejsar Frans och
anhöll att få dela sin makes fängelse. Denna anhållan be-
viljades, men då hon nu vågade gå ett steg ännu längre
och bönföll om den fångnes frigifvande, svarade kejsaren
med iskallt hån: »Det bästa är, att ni vidhåller ert första
beslut; det skulle jag också hafva gjort, om jag varit i ert
ställe.» Sålunda fick Lafayette helt oväntadt återse sin
maka, men deraf blef ringa tröst att hemta. Den svaga
qvinnan kunde ej uthärda i det stinkande fångelsehålet, utan
insjuknade. Hon anhöll då hos kejsaren om tillåtelse att
få vistas åtta dagar i Wien för att der rådfråga en läkare.
Svaret blef afslående. Hon fick väl frihet att afresa från
Olmütz, men med detsamma måste hon också ofördröjligen
lemna de österrikiska staterna och aldrig mera dit åter-
vända. Med detta grymma alternativ för ögonen tvekade
hon dock ej i valet; hon qvarstannade i Olmütz.

Förgäfves sökte man emellertid bringa Lafayettes namn
i glömska. Det fick en högre glans genom martyrglorian.
Den ädle Washington, i hvars hus fångens son Georg fått
ett faderligt mottagande, sökte både i Berlin och i Wien
248

göra sin inflytelse gällande till sin forne vapenbroders för-
mon. Ja, i engelska parlamentet höjde sig röster, som i
rättvisans namn kräfde fangens frigifvande. General Bona-
parte, som nu gick fram på sin segerbana i Italien, fick sin
regerings uppdrag att vid ett kommande fredsslut återfordra
Lafayette. Hans hotande, bestämda språk gjorde här som
i andra fall sin verkan. Den 23 sept. 1797 öppnade det
ohyggliga fängelset i Olmütz sina portar för Lafayette.

Han afreste nu med sin maka och några vänner till
Hamburg, der han fann ett vänligt mottagande; på ett i
hamnen liggande amerikanskt skepp föranstaltades till hans
ära en glänsande fest. I Frankrike hade emellertid hans
förmögenhet gått förlorad, och hans gods såldes. För till-
fallet kunde han ej dit återvända, utan lefde någon tid in-
draget i Holstein och sedermera i Holland. Först sedan
Napoleon Bonaparte blifvit förste konsul, återvände La-
fayette till Paris. I början stod han med förste konsuln i
vänlig beröring, men detta förhållande ändrade sig snart.
Napoleon sökte vinna Lafayette för sina planer och åt dem
vinna förtroende genom att förknippa dem med hans aktade
namn, men fann snart, att han missräknat sig. Lafayette
var äfven i denna nya situation sina grundsatser lika orubb-
ligt trogen.

Lafayette afslog den honom af förste konsuln erbjudna
senatorsvärdigheten, men hade någon tid ändå personlig
beröring med denne. Snart erforo dock båda, att deras
grundsatser och syften ej kunde förlikas. Då konkordatet
var i görningen, gaf Lafayette det rådet att »förklara alla
kulter oafhängiga af staten och sålunda kalla den sanna
religionsfriheten till lif.» Med en sådan ohjelplig »ideolog»
kunde man ju ej komma till rätta. Vid den allmänna folk-
omröstningen öfver konsulatet på lifstid förklarade han att
han »först då skulle rösta derför, när en konstitution an-
tagits, hvilken tryggade den borgerliga frihetens och lik-
ställighetens grundsatser.» Nu upphörde hvarje beröring
mellan frihetsmannen och militärhöfdingen. Under konsula-
tets och kejsardömets tid stod Lafayette alldeles utanför
det politiska lifvet; han lefde som privatman på landtgodset
Lagrange, den enda återstoden af hans forna stora besitt-
ningar. Här fann han länge i lyckligt familjelif en ersätt-
ning för sina utståndna lidanden samt egnade sin verksam-
het åt jordbruket och kommunala angelägenheter. Hans
249

makas död (1807) förde åter sorgen in i lians hem. »Ens-
lingen på Lagrange» kände det än mera tomt omkring sig
i ett samhälle, der den kejserliga militärdespotismen regerade.
Men att den led mot sitt slut, det anade han och fann
bekräftadt:

han såg på sitt ur, han bidde sin tid,
han satt som i djupaste frid.

Han upplefde det napoleonska kejsardömets fall genom
tronafsägelsen i Fontainebleau och han såg det helt ovän-
tadt återupprättas genom Napoleons återkomst från Elba.
Men det gamla militärväldet var ändå fallet; Napoleon fann
sig behöfva ett stöd hos sjelfva folket och syntes derför
vilja acceptera det konstitutionela regeringssättet. Lafayette
intog dock en reserverad hållning. Napoleon önskade ett
samtal med honom och lät genom sin broder Josef anhålla
derom, men Lafayette vägrade; han protesterade också mot
den »additionela akten» af den 22 april samt afslog det
honom erbjudna pärskapet, men han mottog sina medborgares
på honom fallna val till en plats i deputeradekammaren.
Tiderna hade mycket förändradts under de två decennier
han hållits utanför det politiska lifvet, och sjelf stod han
vid ålderdomens gräns, men sina politiska grundsatser var
han orubbligt trogen. Med Napoleons framtidsplaner tog
han ingen befattning, men han röstade för beviljandet af
medel till kriget, emedan Frankrike blifvit angripet.

Den 21 juni hemkom Napoleon från Waterloo. Hans
afsigt var att upplösa deputerade kammaren och antaga
diktaturen. Kort före en session yttrade sakta en af mi-
nistrarne till Lafayette, att inom två timmar skulle ej mera
någon deputerad kammare finnas. Genast vid sessionens
början uppsteg då Lafayette i tribunen och yttrade: »Då
jag nu för första gången efter en mellantid af många år
höjer en stämma, som alla frihetens gamla vänner ännu
skola igenkänna, så är det för att tala om landets faror,
ur hvilka endast I kunnen rädda det. Nu är ögonblicket
inne att samlas omkring den gamla trefärgade fanan af år
1789, frihetens, jämnlikhetens och den allmänna ordningens
fana, den vi måste försvara mot utländskt våld och inhemsk
usurpation.» Han föreslog under allmänt bifall, att kam-
maren skulle förklara sig permanent, och att hvarje försök
att upplösa den skulle straffas som högförräderi.

Ur Dagens Krönika IX. 3.	17
250

På aftonen ankom Napoleons bror Lucien, hvilken
åtagit sig att med sin vältalighet inverka på de deputerade;
han uppfordrade kammaren att icke sätta nationens ära på
spel genom bristande trohet mot kejsaren. Då reste sig
Lafayette och utropade: »Hvem vågar anklaga franska na-
tionen för bristande trohet, mot kejsaren? Genom Egyptens
sandöknar och Rysslands slätter, öfver 50 slagfält har denna
nation följt honom troget och det är derför som vi nu be-
gråta tre millioner döda fransmän!» Dessa ord gjorde en
sådan verkan, att Lucien återtog sin plats, utan att få sitt
tillämnade tal afslutadt. En komité, af hvilken Lafayette blef
medlem, utsågs för att äfverlägga med ministerrådet; på hans
förslag afsändes en deputation för att begära kejsarens tron-
afsägelse. Morgonen derpå, den 22 juni, blef också nämnda
afsägelse gjord. Nu uppdrogs åt Lafayette och Benjamin
Constant jämte fyra andra att begifva sig till de allierade
monarkernas högqvarter för att der underhandla. Genom
Englands sändebud meddelades till Lafayette de allierades
fordran, att Napoleon skulle till dem utlemnas. »Huru, min
herre», svarade Lafayette, »kan ni meddela något sådant till
den, som varit fånge i Olmütz!» Vid sin återkomst fann
han redan Paris i de allierades våld. Ett par dagar der-
efter stängdes deputerade kammarens dörrar och sattes un-
der bevakning af preussiska soldater. Genom Lafayettes
bedrifvande samlades en del af kammarens ledamöter hos
Lanjuinais, den från skräckdagarne välbekante girondisten,
och der uppsattes en protest, hvarefter ledamöterna i still-
het åtskildes. Lafaytte drog sig återigen med brutna illu-
sioner undan till Lagrange.

Först år 1819 inträdde han åter som medlem af de-
puterade kammaren och framstod då som en af den liberala
oppositionens förnämste målsmän. Med ungdomlig värme
bekämpade han då regeringens reaktionära sträfvanden: han
fordrade en oförfalskad jury, de landsförvistes återkallande
och återupprättandet af ett nationalgarde; följande år var
han jämte Lanjuinais en af den hotade pressfrihetens mäk-
tigaste försvarare. Lika kraftigt uppträdde han 1823 mot
franska regeringens snöpliga intervention till förmou för
Ferdinand VII:s reaktionära tyranni i Spanien. Genom en
af vederbörande ledd intrig låg han under vid det påföl-
jande valet och var sålunda återigen utestängd från den
politiska vädjobanan.
251

Han hade nu ledighet nog att efterkomma den honom
långt förut gifna inbjudningen till ett besök i Nordamerika.
I juli 1824 inskeppade han sig i Havre och anlände lyck-
ligt till Newyork. Som nära 70-arig gubbe återsåg han nu
det land, för hvars frigörelse han som 20 årig yngling käm-
pat. Han såg, med hvilka jättesteg utvecklingen derstädes
gått under den mellantiden. Den för sin tillvaro mödosamt
kämpande fristaten hade växt upp till en mäktig republik,
de små, torftiga stadssamhällena hade blifvit praktfulla stor-
städer, industrien hade tagit en väldig ansats, odlingen hade
gjort vildmarkerna fruktbärande, och stolta ångfartyg svängde
sina skofvelhjul på floderna. Det utsäde, som han i sin
ungdom varit med om att nedlägga, hade burit rika skör-
dar, och den borgerliga friheten, alltjämt hotad i Europa,
hade fått en tryggad fristad i Amerika. Det mottagande,
som härstädes kom Lafayette till del, var den mest stor-
artade hyllning; aldrig har någon konung eller någon seg-
rande fältherre hållit ett sådant triumftåg. Lafayettes rund-
resa genom de särskilda staterna upptog 14 månader, hvar-
under de särskilda orterna täflade att gifva honom fest-
liga uttryck af sin erkänsla. I Bankershill firade man i
hans närvaro årsdagen af krigets början, i Yorktown hög-
tidlighöll man dess slut, till hvilket han sjelf så kraftigt
bidragit. Sedan presidenten till honom riktat gripande af-
skedsord, afseglade Lafayette på en nordamerikansk fregatt,
som till åminnelse af hans första krigsäfventyr fått namnet
Brandywine. Efter hans återkomst till Frankrike förärade
honom Förenta staternas kongress en summa af 200,000
dollars och dertill ett betydande jordområde.

Snart blef det Lafayette forunnadt att få upplefva sina
grundsatsers seger äfven i sitt hemland. På morgonen
den 27 juli 1830 läste han le Moniteur för den föregå-
ende dagen. Genast derefter afreste han till Paris, der re-
volutionen nu var i full gång. Den 29 mottog han ånyo
befälet öfver det parisiska nationalgardet och förläde sitt
högqvarter till Hôtel de ville, liksom fordom under den
stora revolutionens dagar; här ville de mest exalterade hafva
en republik med Lafayette i spetsen. Sjelf önskade han en
provisorisk regering, tills folket i urförsamlingarne uttalat
det afgörande ordet om den blifvande författningsformen.
Men bourgeoisiefraktionen i palais Lafitte arbetade för Lud-
vig Filips riksståthållarskap och eventuela konungadöme;


252

dâ man äfven här var beredd att skaffa erkännande åt folk-
suveränitetens grundsats, gaf Lafaytte efter, mera för att
bevara endrägten än af orubbligt förtroende till Filip
»Egalités» son. Ludvig Filip gjorde nu sitt besök på Hôtel
de ville, der han af folkmassan i början ganska kallt mot-
togs. Inkommen, mottog han af Lafayette den trefärgade
fanan, hvarefter båda trädde fram till det öppna fönstret
och visade sig för den på Grèveplatsen derutanför för-
samlade mängden Denna, som förut iakttagit en hotande
tystnad, ropade nu blott: »Lefve Lafayette!» och tycktes ej
vilja veta af hertigen. Men då Lafayette nu omfamnade
Ludvig Filip, hade detta famntag samma magiska verkan
som fordom handkyssningen i Versailles: bland den sam-
lade mängden höjdes nu ropet: »Lefve hertigen af Orleans!»
I Lafayettes famn vigdes sålunda Ludvig Filip till konsti-
tutionel konung.

Under ett påföljande samtal gaf Ludvig Filip sitt er-
kännande åt den republikanska författningen i Amerika;
»men», tilläde han, »tror ni, att vi under nuvarande för-
hållanden böra införa den i Frankrike?» — »Nej,» svarade
Lafaytte — »franska folket behöfver en af republikanska
institutioner omgifven borgartron.» — »Deri är jag full-
komligt öfverens med er», utlät sig då hertigen med värma.
Sålunda trodde sig den gamle Lafayette nu kunna om Lud-
vig Filips konungadöme yttra: »Detta är ändå den bästa
af republiker.»

Som öfverbefälhafvare för Frankrikes alla nationalgar-
den stod Lafayette under borgarmonarkiens första år vid
den nye konungens sida och hade tillfälle att ännu en gång
göra den magiska makten af sin personlighet gällande för
att ur den fanatiskt uppretade folkmassans händer rädda
Karl X:s fangna ministrar. Då lugnare förhållanden in-
trädt och hans namn för mycket brukades som partifana,
nedlade han sin befälhafvarevärdighet och återvände till
Lagrange. Den 20 maj 1834 afled han, 77 år gammal.
Hans med högtidlig sorgeprakt firade begrafning i Paris var
hela nationens hyllningsgärd åt den aflidne.

Trogen sina grundsatser, hade han för dem kämpat i
två verldsdelar och i båda till slut sett dem segra. »Det
är ändå skönt!»
Marie Antoinette*.

Af

Emil von Qvanten.

I den stora franska revolutionens nästan ändlösa por-
trättgalleri möter oss vid sidan af den stoiska madame Ro-
land, den uppoffrande Charlotte Corday, en tredje qvinna,
hvarken stoisk eller uppoffrande, hvars drag ej heller äro

* Ofvanstående porträtt från Marie Antoinettes glansperiod är grave-
radt åt »Dagens Krönika» af Ida Kalander efter fotografi af Wertmüllers
berömda tafla i Svenska Nationalmuseum. Det andra af oss meddelade
porträttet af drottningen har till original en pastellbild från 1791 af
Kucharsky. Som synes, har sistnämda originaltafla icke blifvit fullstän-
digt utförd, utom hvad hufvudsaken beträffar : anletsdragen, hvilka, såsom
254

franska, men som likväl spelar en framstående roll i det
väldiga revolutionsdramat.

Vi se henne öfverskrida franska gränsen år 1770, om-
gifven af uppvaktande damer och kavaljerer. Det berätta-
des om hennes första nattherberge på fransk jord — ehuru
denna berättelse måhända är en romantiserad uppgift —
att tapeterna i hennes sofrum framstälde mordscener. I
Versailles, dit hon direkt begaf sig, firades hennes förmäl-
ning i bländande prakt. • Bröllopsnatten härjade ett rasande
oväder i slottets park. Natten derpå framkallade förmäl-
ningsfyrverkerierna i Paris en panik, som inom några ögon-
blick hopade högar af menniskolik på place Louis XV. På
samma plats några och tjugu år senare föll Charlotte Cor-
days svärmiska, madame Rolands stolta och hennes eget
högmodiga hufvud under guillotinens bila.

Denna olycksfulla qvinna, vid hvars sjelfva ankomst
till Frankrike ödet redan varslade, är Marie Antoinette,
Ludvig XVLs gemål, dotter till Maria Teresia, kejsarinna
af Österrike.

Vi ha på Natiolmuseum i Stockholm ett originalpor-
trätt af henne, måladt af Wertmüller, en svensk konstnär,
som 1772 flyttade sitt staffli till Paris, der också en Hall
och, ändå mera, en Roslin vunno ryktbarhet. Madame
Campan, Marie Antoinettes första kammarfru, som skrifvit
hennes memoirer, skall hafva yttrat, att hon föredrog Wert-
müller framför alla öfriga sina porträttörer. Ifrågavarande
afbildning forskrifver sig från 1785, alltså en tid då Marie
Antoinette stod i sin yppigaste skönhet och förde sitt yppi-
gaste lif, då slösaren Calonne kastade millioner åt hennes
gunstlingar, och intriganten La Motte Valois invecklade

utgörande det sista porträttet af den olyckliga furstinnan, gifva en gri-
pande bild af hennes aningar om det förestående olycksödet. I afseende
på de öfriga porträtten, som alla graverats åt »Dagens Krönika» af G.
Forssell, må nämnas att de äro utförda efter fotografier af de bästa ori-
ginal i Kongl. Biblioteket.

Rörande Dantons karakteristiska bild, efter samtida kopparstick,
behöfva vi väl knapt påpeka, att fläckarne utgöras af koppärr. — Konun-
gens porträtt är facsimile af ett kopparstick af J. Tamburine, efter ori-
ginalmålning, 1787, af J. Boze. Charlotte Corday är återgifven efter en
originalmålning från 1793 af Vestier. Mirabeaus ståtliga drag förskrifva
sig från ett kopparstick af Fiesinger efter originalteckning af J. Guérin.
Marats bödeluppsyn är förevigad 1793 i originalteckning af Boze o. s. v.
255

henne och kardinal Rohan i den vidunderliga halsbands-
historien.

Lamartine porträtterar henne i sin berömda Girondi-
sternas historia sålunda. Hon var reslig, högväxt, smärt.
Hennes hals, som fritt uppsteg från skuldrorna, antog alla
de sköna böjningar, som gifva åtbörderna det egentliga ut-
trycket. Man anade qvinnan hos drottningen, hjertats öm-
het under majestätet. Hennes cendréblonda hår var långt
och silkeslent. Hennes höga och något kullriga panna
förenade sig med tinningarne genom den fina båglinie, som
åt detta tankens säte förlänar hos qvinnan ett uttryck af
älsklighet och finkänslighet. Ögonen hade en klarblå farg,
som påminde om nordens himmel eller Donaus böljor. Örn-
näsan med de öppna, lindrigt svällande näsborrarne vittnade
om sprittande sinnesrörelser och mod. Munnen var stor
med bländhvita tänder och habsburgska, d. v. s. framskjutna
och tvärt afskurna läppar. Hennes småleende var tank-
fullt, intelligent. Och öfver dessa drag låg den obeskrifliga
glans, som strömmar från blicken, från anletets skuggor
och dagrar och insveper det hela i ett nät af strålar, likt den
varma, glänsande ljusdunst, hvari de af solen upplysta före-
målen simma, med ett ord det högsta hos skönheten: idea-
liteten, som gör henne på en gång lefvande förklarad och
jordiskt lockande.

Ställa vi oss framför Wertmüllers bild, erhålla vi ett
något olika intryck. Hos den ståtliga figuren med den
väldiga cheveluren framträder någonting öfvervägande ma-
terielt och sinligt i de mättade formerna, de stora ögon-
bågarne, de breda läpparne. Den glänsande blicken, det ta-
lande småleendet uttrycka mindre finkänslighet än njutnings-
lystnad, mindre tankfullhet än sjelfbelåtenhet. Örnnäsan är
mera svällande köttig än ädelt djerf.

Första gången Marie Antoinette framträder inom hi-
storiens skarpa ljusring, spelar hon med i en scen, full af
tjusande behag. Det var år 1762, då tonkonstens under-
barn, Wolfgang Mozart, första gången besökte Wien. Maria
Teresia och hela hennes familj voro musikaliska. Hennes far,
kejsar Karl VI, spelade så skickligt klavér, att hofkapell-
mästaren Fux trohjertadt försäkrade honom: »Ers majestät
kan i sanning fylla min plats som kapellmästare», hvartill
kejsaren svarade: »Jag tackar honom, min käre kapell-
mästare Fux, men jag är belåten med den plats jag redan
256

har.» Maria Teresia sjelf skall ha sjungit förträffligt, och
hennes fyra äldsta döttrar sjöngo och spelade, såsom musik-
historikern Burney berättar, »ganska bra för att vara prin-
sessor.» Här var lille Mozart som barn i huset, klef upp
i den feta kejsarinnans knä, tog henne om halsen och kysste
henne, och blef kyst och smekt tillbaka. Men i synnerhet
fäste han sig vid yngsta prinsessan, Marie Antoinette, som
å sin sida ej tycktes okänslig för hans beundran. Snillets
och barnaoskuldens förenade makt öfvervunno sjelfva hof-
etiketten. För att dock all god ordning ej skulle åsidosät-
tas, erhöll lille Wolfgang galadrägt: guldgalonerad frack
med utstående breda skört och uppslag, ned till knäna gå-
ende väst, en liten, trekantig hatt, och värja vid sidan.
Dertill pudradt hår, som slöt i en stor pung i nacken. Då
hände sig en dag, när han sprang omkring i hofsalarne,
ledsagad af de båda yngsta prinsessorna, att han halkade
och föll på det bonade golfvet. Den äldre prinsessan låt-
sade ej om missödet, men Marie Antoinette skyndade ifrigt
att hjelpa honom upp. »Ni är god», sade han, »jag vill
gifta mig med er». Hon ilade genast att förkunna detta
åt sin moder, som kallade på Wolfgang och frågade om
orsaken till det smickrande anbudet. »Min tacksamhet»,
svarade den lille högtidligt. Marie Antoinette var då sju
år. Hon föddes den 2 nov. 1755. Hennes odödlige friare
var blott sex år. När Mozart 1778 andra gången besökte
Paris, hade Marie Antoinette i fyra år varit Frankrikes
drottning. Hon gynnade med sitt inflytande Gluck i dennes
epokgörande konstnärstvekamp med Piccini. Gluck hade
varit hennes lärare i musik. Men sin älsklige beundrare
från barndomsdagar hade hon redan alldeles förgätit. Mo-
zart tillbragte sex månader i Paris under missräkningar,
förödmjukelser, umbäranden och sorger, utan att ens ha fått
tala med henne. Åtminstone finner man ej hos Mozarts
båda förnämsta biografer, Oulibicheff och Jahn, minsta an-
tydning om, att han rönt någon hågkomst från hennes sida.
Jahn anmärker blott, att Mozart icke lyckades från Wien
skaffa sig introduktionsbref till henne.

I Louvres historiska samlingar förevisas en autograf
af Marie Antoinette. Man ser stora, illa ritade bokstäfver
på ett stort pappersark. Redan det yttre af denna »styl»
ger intrycket af föga vana vid pennans öfningar, tankens
och intelligensens idrotter. Detta intryck bekräftas också
257

af den opartiska forskningen. Skingrats hafva både strål-
glorian, hvarmed det monarkiska nitet, och nattmörkret,
hvarmed det republikanska hatet omgifvit henne. I stället
för en ny Messalina, hvilken på sjelfva tronen efterträdt en
Dubarry bredvid tronen, eller en ny sainte Geneviève,
hvarmed himlen benådat martyren Ludvig XVI, finner man
en förflugen kokett, ett sjelfkärt sinne, ett ytligt hjerta, ett
tomt förstånd, som har en fix idé, den att kunglighetens
heliga prerogativ är det rena godtycket, ehuru tidens
läror voro helt andra. Till dessa karaktärsdrag, som
knappast skulle låtit henne spela någon roll, komma en
naivt glädtig inställsamhet, som bedårade dem hon ville
vinna, och en lidelsefull hallstarrighet, som ej hyste rin-
gaste betänkande att blottställa eller uppoffra andra. Det
var dessa två senare egenskaper, som i förening med hennes
ytlighet och förflugenhet gjorde henne så farlig i den ställ-
ning hon intog, utan förstånd om den omgifning, dit hon
flyttats, utan begrepp om de faror, af hvilka hon omgafs,
utan känsla för det land, hon ville beherska, och tilläggom,
utan kärlek för den man, hvars tron hon delade. Det
sista kan man dock knappast förebrå henne. Ludvig XVI
var ej en man, som kunde inge en qvinna med hennes
skaplynne passion, knappast fördragsam vänskap, så oer-
hördt prosaisk och dåsig som han var. Hon försmådde
honom emellertid icke. Hon blef moder till fyra hans barn,
och hon åtog sig benäget att vara hans ställföreträdare i
ett mycket vigtigt afseende.

Det land, som upptagit henne, det hof, hvaraf hon der
omgafs, voro sedan århundraden tillbaka galanteriets hög-
säte. De franska konungarne räknade nöjet bland sina hög-
hetsrättigheter. Le roi s’amuse var hans allrakristligaste
majestäts valspråk. Henrik II öfvertog sin fars, Frans
I:s, älskarinna, Diane de Poitiers. Henrik IV:s älskarinnor
voro oräkneliga. Under Ludvig XIV tillhörde de kung-
liga mätresserna sjelfva hofkulten. Ludvig XV slutligen
upptog en hetär från gatan och gaf henne grefvinnetitel.
Med drottningarna deremot förhöll det sig något annor-
lunda. Äfven den sedliga dygden borde ju företrädas af tro-
nen, som, enligt konungarnes åsigt, var den gode Gudens af-
glans på jorden, och så föll denna del af den kungliga re-
presentationsskyldigheten på deras lott. TVe touchez pas
à la reine, hette det här. Vi påstå icke att någonting ab-






258

solut af deni presterades; men också det relativa eger sin
betydelse på denna ofullkomliga jord. Henrik IV lät skilja
sig från sin gemål Margareta af Valois, hans brud från Bar-
tholomeinatten, emedan hon allt för uppenbart gick honom
sjelf i vägen. Genom en egendomlig ersättningslag hände
det emellertid också, att, om någon af konungarne undan-
tagsvis afstod från sitt prerogativ, detta genast öfver-
gick på drottningen. Ludvig XIII t. ex. upptog sin tid
företrädesvis med jagten och sina hofmän. Han vardt
bland konungarne den relativa sedligheten. Strax visste
hofskandalkrönikan att berätta om hans gemål Anna af
Österrike. Hon hade, så godt hon förmådde, öfvertagit
hans rättigheter. Denna hemlighetsfulla konjugala jemvigts-
lag för troninnehafvarne i Frankrike lurade på Marie An-
toinette. När den utlefvade Ludvig XV dött i skräck och
fasa, erhöll Frankrike åter en dygdig konung på tronen.
Ludvig XVI var anspråkslös, tillbakadragen, ren till sina
seder. Det hof, som räknade sina traditioner från en Frans
I:s, en Henrik IV:s dagar, som uppnått sin blomning under
Ludvig XIV och satt frö under Ludvig XV, miste ännu
en gång den legitime föraren. Det vände sig derföre helt
naturligt till den unga, glada drottningen, och hon vardt
snart dess svärmande vise. Hon höll sig med gunstlingar;
hon deltog i hasardspel och besökte vanryktade maskerad-
lokaler, under det Ludvig XVI satt ensam hemma och
roade sig med att vara låssmed. Likasom myggen och
knottet stimma i solens nedgångstimma, så fanden régime’s
anhängare kring Marie Antoinette, måhända i förkänslan af
att natten för dem stundade; och hon å sin sida begick i
detta sällskap dårskaper, hvilka drefvos så långt, att hennes
mor, bror och gamle lärare gjorde henne förebråelser. Det
fins dock knappast bevis på, att hon verkligen var sin
gemål otrogen. Sjelfva öppenheten i hennes excentriciteter
vittnar deremot. Derjemte låg i hennes koketta lynne större
benägenhet att mottaga beundrans rökofier än gifva sig
sjelf. Slutligen talar också för henne Ludvig XVLs rö-
rande tillgifvenhet och förtroende.

Denna tillgifvenhet, detta förtroende gjorde hon sig
emellertid till godo ytterligt hänsynslöst. Hon lade Ludvig
på det ynkligaste under hälen på sin lilla tofiel, och visade
detta helt öppet. Hon ryckte medlidsamt på axlarne och
hånlog åt ce pauvre homme. Hon skickade efter honom,
259

dâ han satt i sjelfva ministerkonseljen, och tvang honom
genast ändra beslut. Och hvad värst var, hon gjorde detta,
dâ han fattat eller höll pä att fatta ett nyttigt beslut.
Ludvig XVI egde med all ,sin inskränkthet och viljeslapp-
het en del solida egenskaper. Han hade ett visst kunskaps-
förråd, ett visst mått välvilja. Men dessa kapaciteter lägo
så att säga afsöndrade i slutna fack, utan enande samband,
utan initiativförmåga. För att komma i rörelse och sam-
verkan, måste de få en impuls utifrån. När Ludvig be-
fann sig i sällskap med dugligheten och redbarheten, en
Turgot, en Malesherbes, lifvades han af arbetslust och upp-
riktig välvilja mot sitt folk. Dâ var han färdig att be-
gränsa civillistan och lindra skattebördorna för dem, som
trycktes ned till jorden deraf. Dâ var han färdig att er-
känna folkets rätt till reformer i statsskick och statsförvalt-
ning. Men just dessa ögonblick passade Marie Antoinette
pâ för att afbryta länkarne i Ludvigs idékedja, stoppa in
dem i de olika facken och derefter gifva dem ett helt annat
samband, en alldeles motsatt riktning. Nej, lefve den äkta,
allra kristligaste monarkien med guds nåde, lefve den flö-
dande civillistan, lefve det oinskränkta kungliga godtycket,
det var hennes lösen. En begränsning af civillistan vore
ju tillika en begränsning af hennes egna inkomster, och
detta ville hon minst af allt gå in på. Hon behöfde pen-
ningar, mycket penningar till hofvet, till gunstlingarne, till
sina fester, sina nycker, till himlen vete allt hvad. Folket!
Hvad hade hon att göra med folket? Hon hade öfvertagit
den oförfalskade kungarollen, nöjets legitima rätt, och ge-
målen, den enfaldige stackars mannen, var hennes verktyg
att af- och tillsätta ministèrerna.

Jemför man närmare Marie Antoinette, Ludvig XVLs
gemål, och Anna, Ludvig XIH:s gemål, kan man knappast
betvifla sanningen af buddisternes och teosofernes lära om
själavandringen, individernes reinkarnation genom periodiskt
förnyad födelse och död, innan anden ingår i evighetens
sollugna Nirvana. Allt, karaktär, ställning, roll, ända till
yttre typ, antyder en succession af samma jag. Må man döma!
Anna skildras som ovanligt skön. Dock tillägges det, att
hennes underläpp på habsburgiskt sätt sköt framom den
öfre, och att en grannlaga skulptör kunnat önska »litet mer
finhet i näsans form». Bådas män voro, oförblommeradt
att säga, medelmåttigt begåfvade idioter. Båda hyste de
260

föga känsla för det land, hvars drottning de voro. Anna
konspirerade med sin bror, konung af Spanien. Marie An-
toinette gick sin moder Maria Teresias ärenden i österri-
kiskt intresse. Båda kämpade tappert för kunglighetens
prerogativer. Men här visar sig en olikhet, beroende af
den olika tid, på hvilken de uppträdde. Anna är lycko-
sammare än Marie Antoinette. Hon befäster i förening med
Richelieu och Mazarin den kungliga envåldsmakten. Hon
har tidsandan för sig. De många store våldförde staten,
misshandlade folket. Kungamakten tvang dem till under-
gifvenhet, till ordning. Detta öfverensstämde med det all-
männa samhällsgagnet, den allmänna rättskänslan. Derför
kunde Anna dö i sin kungliga purpursäng, och hennes son,
Ludvig XIV, triumferande förkunna: »staten, det är jag»,
hvilken sats Ludvig XV interpreterade med att han »er-
hållit sin makt omedelbart af Gud och var den enda rätts-
källan i riket.» När Marie Antoinette uppträdde, var ställ-
ningen förändrad, tidsandan en annan. Det oinskränkta
konungadömet hade uppfylt sin mission och egde nu att,
såsom moren, gå. Man hade erfarit, att det oinskränkta
konungadömet gjort sig i sin ordning skyldigt till makt-
missbruk. En sådan makt kunde icke vara en omedelbar
öfverlåtelse från Gud, kunde icke vara rättskälla. Rätten
kunde ej heller vara en enda persons oinskränkta tillhörig-
het. Rättens idé lefver lika ursprungligt i alla menniskors
bröst, ty alla menniskor äro bröder och likar. Det är den
allmänt menskliga rättsidén som fritt grundlagt staten, och
af denna idé är statens öfverhufvud representant, såsom
verkställare af de lagar, statsmedborgarne gemensamt gifva
sig. Han är den offentliga lagens förste tjenare, icke dess
upphofsman och herre. Men rätt är icke annat än rättvisa.
Staten är alltså laga formen för den frihet, den broderlig-
het, den likställighet, hvilka betinga alla dess medborgares
gagn och sällhet.

Denna nya uppfattning, som framgick ur adertonde
seklets humanitetsfilosofi och låg på botten af alla de for-
dringar på reform, franska folket nu gjorde, förstod Marie
Antoinette icke. Hon trodde att hon ännu lefde i Fron-
dens tidehvarf, att en Voltaire, en Rousseau, en Condorcet,
en Brissot, en Lafayette, Sieyès, Mirabeau, Danton, Robe-
spierre icke voro farligare än en Scarron, en Broussel, en
Beaufort, en Gondy. Hon trodde sig ha att göra med en
261

öfvergående åskskur, och såg icke, att hela djupa hafvet
stormade kring henne. Hon fortsatte blindt sin kamp för
en sak, som redan var moraliskt död. Hon dukade na-
turligtvis under och blef slutligen ett blodigt offer för den
öfverretning, hon sjelf väsendtligen framkallat.

Må man dock ej missförstå oss.

Vi bekänna oss till den historiska skola, som ser i
revolutionens skräckgerningar och blodsdomar en oundvik-
lig följd af den gamla monarkiens utsväfningar. Vi medge
icke, att den sedliga lagen verkar på samma sätt som den
mekaniska, att brott framkallar alltid brott, ondt alltid ondt,
liksom utvecklingen af ett visst kraftmått alltid medför
samma kraftverkan. I så fall vore ju också ondt och godt
två parallelt löpande kedjor, utan öfvergångar, utan infly-
tande på hvarandra. Så förhåller det sig icke. Den sed-
liga utvecklingen framgår omedelbart ur själens hemlighets-
fulla djup, der ondt och godt äro blandade, men der det
goda alltid är lagen, samvetet, det onda alltid förvillelsen,
domen. I flere tusen år har denna lag, detta samvete
bjudit att vända ondt i godt, att förlåta dem oss skyldige
äro, att öfva barmhertighet äfven mot våra fiender. Enligt
denna lag måste revolutionsmännen svara vid historiens
dombord. Men denna lag, som härstammar från himlen,
bjuder också att taga hänsyn till handlingarnas innersta
motiv, till eggelserna och frestelserna, som öfverrumpla det
ofullkomliga menniskohjertat midt under dess skönaste sträf-
van. . Det är en jurylag.

Det fins en gammal historia om en bonde, som slog
med sin yxa ihjäl en onaturlig moder, som för att rädda
sig kastat sina barn åt vilddjuren. Bondens gerning var
grym, besinningslös. Men dess motiv var en berättigad
afsky. Bonden är revolutionsmännen, den onaturliga mo-
dren är l’ancien régime, i hvars famn upplysningsidéerna
vuxit. Den gamla utlefvade monarkien ville offra åt
undergången sitt eget barn, den lifsvarma nya tiden.
Som en dämonisk Sibylla stälde Marie Antoinette sig i
vägen för revolutionens kämpar, den nya tidens målsmän.
Hon hotade, lockade, bedrog, förrådde dem, tills de rå-
kade i en vild yra. Hon kunde dock lika litet besegra
deras sak, som de kunde böja hennes hallstarrighet. Men
262

den förra var mensklighetens, den senare tillhörde endast
en kast.

När Marie Antoinette efter årslångt fängelse den 16
okt. 1793 besteg schavotten, dit man haft grymheten
föra henne i en öppen kärra och en nästan trasig drägt,
råkade hon af våda trampa bödeln på foten. »Ack, för-
låt mig; min herre», sade hon till honom, »jag gjorde
det icke afsigtligt». Hon bibehöll ännu hela den naiva in-
ställsamhet, hvarmed hon förut beherskat sin omgifning.
Den täcka blomma, som i denna fras sprang fram öfver
hennes läppar, likasom hos sagans prinsessa, var ock all
den prydnad, som bestods henne i döden. Hvad tänkte hon
väl på i det sista ögonblicket? Månne på Trianons glada
park? Månne på den ridderlige svensken, Axel Fersen,
som sökt rädda henne? Månne på sin första hängifna
beundrare, lille Wolfgang, som hon dittills förgätit?

Bilan föll. Bödeln upplyfter hennes hufvud vid håret,
bär det kring schavotten och visar det åt folket. Men ur
den skälfvande bålen stiger hennes vredgade vålnad med
blodångan i skyn, samlar sig långsamt, sväfvar tillbaka mot
Tuillerierna och sätter sig som ett grått töcken vid ingån-
gen till trädgården. Derifrån ser den, huru tåget mot gu-
illotinen allt mer växer. Der komma girondisterne, Marie
Antoinettes ovänner, som störtade monarkien, emedan hon
ej velat göra den konstitutionel. Der kommer den vördnads-
värde Malesherbes, hans dotter och hennes barn. Der komma
blodsmännen, Danton, Robespierre, S:t Just, Couthon. Vål-
naden ser deras hufvuden falla, och en hatfull rystning
skakar dess töckenformer. Derefter ser den statsformer falla:
direktorium, konsulat, kejsardöme, restaurationsmonarki, bor-
garekonungadöme, igen republik, på nytt kejsardöme och så
åter republik. Generationer framträda och försvinna. Aren
pösa upp som lätta bubblor på tidens breda flod och sjunka
tillbaka. Redan är seklet fyldt sedan den stora revolutio-
nens utbrott, och man bereder sig i Paris och hela Frank-
rike att fira dess minne, och Frankrike har inbjudit hela
Europa att komma till sig. Det gråa töcknet sitter qvar på
sin plats, hatfullt spejande på förberedelserna till festen.
Då knallar plötsligt ett skott på jagtslottet Meyerling i Öster-
rike. Ett sorl af förvåning flyger genom Europa. Maria
Teresias ättling, arfvingen till Österrikes, Ungerns, Sieben-
263

bürgens, Böhmens, Mährens, Galiciens, Slavoniens, Kroatiens,
Tyrolens troner, har skjutit sig. Vålnaden vacklar. I
nästa ögonblick lyfter den sig blixtsnabbt i skyn och för-
svinner.

Men minnet lefver.

Det sekel, som till evigheten flyr,
Sin saga täljer för den tid, som. gryr.
Ludvig* XVI.

Ludvig den sextonde föddes såsom tredje son af
dauphin, Ludvig^ XV:s son, i Versailles 23 augusti 1754,
erhöll vid födseln titel af hertig af Berry, blef efter faderns
död 1765 presumtiv arfvinge till kronan, bortgiftes vid
sexton års ålder med Maria Teresias fjortonåriga dotter,
Marie Antoinette, besteg tronen, när Ludvig XV år 1774
i följd af sina utsväfningar ej kunde längre hålla i hop, blef
slutligen afsatt den 21 september 1792, stäldes inför natio-
nalkonventets domstol, dömdes till döden samt halshöggs den
21 januari 1793. Hans föregångares missgerningar och
hans egen hållningslöshet i samverkan med hans börd och
tidshändelserna för öfrigt läto honom i franska folkets
historia till sin egen och sitt folks olycka spela en mer
ingripande roll, än hvad hans personlighet egentligen kunde
göra troligt. Naturen hade gifvit honom anlag att bli en
hederlig och skicklig handtverkare, han råkade emellertid
att bli konung. Att det var att grundligt förfela sin kal-
lelse, visade historien och det framgick oförtydbart vid en
blick på hans porträtt och beskrifningen af hans inre och
yttre menniska.

Hans intelligens var medelmåttig, om han ock lär ha
lyckats förvärfva goda insigter i geografi och naturvetenskaper.
Låssmedsyrket och jagten vöro dock hans hufvudintressen.
Utseendet var alldeles blottadt på majestät och elegans
och han gjorde ett öfvervägande vulgärt intryck, hvartill
de klumpiga fasonerna, den tafatta, disgraciösa hållningen,
den starka fetman och dästheten kraftigt bidrogo. Bakom
denna vulgära prägel märktes dock en fond af godhjerten-
het och hygglighet, liksom hans enskilda vandel utmärktes
af en sedlig renhet, hvarigenom han såväl som i de andra
265

båda egenskaperna bjärt afstack från sina föregångare och
sin omgifning. Medan hans svaghet ådrog honom folkets
förakt, stöttes af hans dygder adeln ifrån honom, och han
stod främmande och likgiltig för nationen.

Det mest utpräglade karaktärsdraget hos honom var
hans obeslutsamhet och svaghet, och hans deraf föranledda
tvära omkastningar fingo ofta en förvillande likhet med
svekfulla, falska beräkningar. Han kunde nog gifva sitt
samtycke till reformförsök, men egde aldrig mod och fast-
het att understödja dem som arbetade på genomförandet.
Konung, bigott, uppfostrad af jesuiter och i själ och hjerta
med religiös ömhet omfattande det förflutnas, den gamla
monarkiens traditioner, blef han i mångt och mycket framåt-
skridandets. och de nya idéernas afgjorde motståndare, och
utan att känna dem och, äfven om han känt dem, ur stånd
att bedöma dem, föraktade han dessa nya idéer, som en-
samma voro i stand att, med fast besinning, men radikalt
genomförda rädda Frankrike.

Hans godhet bestod ofta i oförmåga att säga nej till
de privilegierade och till sin omgifning. Hvad gjorde väl det,
att det enorma slöseriet med pensioner och kontanta gåf-
vor ur statskassan utarmade folket och stred mot gifna
löften, mot att hans goda hjerta skulle behöfva lida af att
nödgas säga nej till någon hofman, som behöfde pengar,
eller till någon hufvudman för någon adlig familj, som upp-
rördes öfver hindrandet af någon enda af de orättvisor, som
utgjorde ancien régimes väsen, eller som behöfde ett »lettre de
cachet» för att bli befriad från någon obekväm familjemedlem.

Trots grunddraget af rättskaffenhet i sin karaktär be-
gick han, närmast under inflytande af drottningen, en serie
handlingar af obestridligt fosterlandsförräderi och svek mot
högtidligt afgifna löften; han blef derigenom reaktionens
chef, och sammansvärjande sig med emigrerade adelsmän
och främmande monarker, stämplade han mot sitt eget lands
frihet och bestånd.

Ur Dagens Krönika. IX. 3.

18
266

I olyckans dagar bar han sitt öde med ett lugn och
en värdighet, som i hans lifs sista stunder i viss mån spredo
ett försonande, ett förskönande skimmer öfver den föregå-
ende långa perioden af oduglighet, svaghet, obetydlighet
och inskränkthet.

Äfven af fransmän, som varit passionerade vänner af
den franska revolutionen, ha uttalats klander öfver konven-
tets beslut att bringa den fångne konungen af daga, i stället
för att ha honom fängslad eller landsförvisad. Såsom Car-
lyle anmärker har den saken ett helt annat utseende senare,
än den hade i Frankrike under den då rådande förvirringen.
Såsom fången vore han en hemlig medelpunkt för ändlösa
komplotter; landsförvist och han vore en öppen medelpunkt
för dem. »Hvarför slå den fallne ? frågar nutidens högsint-
het, som befinner sig utom all fara. Han har fallit så djupt
denne en gång höge man; ingen brottsling eller förrädare,
långt derifrån, men den olyckligaste af menskliga solecis-
mer, som, om han skulle dömas efter den abstrakta rätt-
visans grundsatser, måste väcka det djupaste medlidande
hos sina domare och under tårar frikännas.

»Så talar den tillbakablickande högsintheten; men den
närvarande, framåtblickande rädslan? Läsare, du har aldrig
månadtals lefvat under rasslet af preussiska galgrep, aldrig
varit med i en nationel Saharavals, då tjugufem millioner i
förtviflans raseri rusa till gränsen för att bekämpa Braun-
schweig .... Det franska folket har genom en förtviflad an-
strängning af alla sina krafter, liksom genom ett under af van-
sinne, lyckats fälla till marken en den fruktansvärdaste
Goliat, stark och väldig af tio århundradens växt, och kan
ej, fastän hans jättekropp ligger utsträckt på marken, bun-
den med segelgarn och pinnar, vara viss på, att han ej
skall resa sig upp igen och förgöra dem alla, att segern ej
är en dröm. Skräcken har sin skepticism, den underbara
segern sitt hämdraseri.»	E. T.
Biografiska notiser till porträtten.

»Åttionio, hvad klang i det slaget!
Tronerna darra vid genljudet än —
Thori/d, Rousseau sitta med här i laget,
Sjelfva Voltaire käns tydligt igen.»

Då vi citera dessa ord af »Dagens Krönikas» utgifvare
vid Publicistklubbens nyårsmiddag i Stockholm den 19
Januari 1889, vilja vi härmed blott i all anspråkslöshet
påpeka, att högtidlighållandet af revolutionsjubiléet redan
en längre tid varit påtänkt af »Dagens Krönika», och att
sålunda hvad som meddelas i detta häfte blott utgör äör-
jan. Såsom citatet antyder, är meningen att hågkomma
äfven de framstående män i Sverige, hvilka känt sig sär-
skildt berörda af den stora omhvälfningen. Våra läsare
hafva sålunda att emotse en serie bidrag i ämnet af ännu
flere framstående författare än de nu i häftet uppträdande.
Förutom dessa utförliga biografiska och historiska ar-
tiklar, har Red. af D. Kr. ansett sig böra låta alla i häftet
meddelade porträtt redan nu åtföljas af åtminstone några
korta notiser, förbehållande sig att efter råd och lägenhet
återkomma såväl till dessa personligheter, som till andra
stormän af ett eller annat slag, hvilkas verksamhet står i
samband med revolutionen, t. ex. Voltaire, Rousseau, Di-
derot och D’Alembert m. fl. Ämnet är rikt och manar
till fullföljande. — Vi anföra emellertid nu några biografiska
data öfver dem som denna gång icke kunnat bli utförligare
hågkomna.
268

Georg Jacques Danton, revolutionstidens kanske för-
nämste statsman, född 1759, var 1788 advokat i Paris.
Af kolossal kroppsstorlek och begåfvad med stentorstämma,
deltog han i början af revolutionen i de revolutionära rö-
relserna samt utöfvade stort inflytande på folket på gatorna.
Det blodiga upploppet den 10 Augusti 1792 (stormen på
Tuillerierna), som gaf franska kungadömet nådestöten, led-
des af honom. Sedan lät han utnämna sig till justitiemi-
nister och blef för en tid Frankrikes mäktigaste man. Men
nu nalkades den tyska hären. Danton ansåg att man borde
skrämma rojalisterna för att hejda fienden och i den
historiskt namnkunniga septembermassakern år 1792 af-
lifvades en mängd inspärrade rojalister till ett uppgifvet
antal af 1,089. Han invaldes i konventet och afgick
— jemte Lacroix — som kommissarie till Belgien, der
han enligt ett ofta upprepadt, men ej fullt bevisadt påstå-
ende gjorde sig skyldig till stora utpressningar. 1793 ge-
nomdref han i konventet upprättandet af revolutionsdom-
stolen och blef s. å. ledamot af välfärdsutskottet. I detta
medverkade han till girondisternas fall. Men slutligen ut-
bröt i full låga fiendskap mellan honom och Robespierre.
Danton häktades den 31 Mars och afrättades den 5 April 1794.
— Beträffande Danton hafva vi förhoppning att längre fram
erhålla en framställning, som kommer att göra rättvisa åt
hans stora egenskaper.

*

Honoré Gabriel Victor Riquetti de Mirabeau, berömd
fransk talare och politiker, var född 1749 och egnade sig
som ung åt militärståndet, men öfvergaf det sedan han
kommit i oenighet med fadren samt bannlystes till en små-
stad. Här författade han i hemlighet sin ».Essai sur le
despotisme». Han inspärrades nu på slottet Lf och derefter
på fästningen loux; flydde sedan till Holland, men upp-
269

täcktes och fördes till slottet z Vincennes. Der skref han
sina »Lettres originales à Sophie écrites du donjon de Vin-
cennes». Sedan han återfått friheten kom han efter åt-
skilliga resor och många äfventyr 1786 till Paris. Revo-
lutionen fann i honom en hängifven anhängare. Som ett
bevingadt ord citerar man hans svar den 23 juni 1789 på
konungens befallning om nationalförsamlingens upplösning:
»Nous sommes assemblés par la volonté nationale, nous
ne sortirons que par la force». I December 1790 bief han
president i jakobinklubben, samt i Februari 1791 president
i nationalförsamlingen, der han använde hela sitt inflytande
till att försona folket och hofvet. Dervid kom han dock
i en skef ställning, som på ett drastiskt sätt sammanfattats
i liknelsen om »Herkules vid spinnrocken». Grundade miss-
tankar gjorde sig ock derjämte gällande, att han låtit in-
verka på sig af hofvets penningar. Mirabeau dog den 2
April 1791.

Jean Paul Marat, född 1744 i Schweiz, uppträdde
till en början som språklärare i England, derefter som läkare
i Paris. Framför allt var han lysten efter ära som skrift-
ställare; men hans arbeten rönte ingen framgång och han
ansåg sig derföre vara förföljd af hemliga fiender. Vid
revolutionens utbrott 1789 trodde han tiden ändtligen vara
kommen för honom att spela en framstående rol, visade
sig som den mest rasande demagog och jakobin samt utgaf
sedan December 1789 tidskrifterna »Le Publicist parisien»
och » l’Ami du peuple», hvarigenom han blef den parisiska
pöbelns afgud. Mordscenerna i September 1792 voro till
en del hans verk, och i följd deraf blef han deputerad från
Paris i konventet, der han häftigt uppträdde mot giron-
disterna, föreslog Robespierre’s diktatur, fordrade 270,000
hufvuden och konungens afrättning, samt utmärkte sig
dagligen genom en omåttlig blodtörst. Mordscenerna i
270

Januari 1793 voro till största delen hans verk. Han före-
slog äfven den fruktansvärda lagen mot misstänkta, till följd
af hvilken 400,000 menniskor arresterades i Frankrike.
Slutligen uppmanade han som jakobinklubbens president
folket att mörda girondisterna. Den 13 Juli 1793 dödades
Marat af Charlotte Corday.

François Joseph Maximilien Isidore Robespierre,
diktator under franska revolutionen, var född 1758, stu-
derade juridik i Paris och praktiserade sedan som ad-
vokat i Arras, der han blef president i akademien. 1789
valdes han till deputerad för Arras i nationalförsamlingen,
och uttalade sig för de demokratiska idéerna. Här frågade
ingen efter honom, hvarföre han uppträdde för det lägre
folket, skref i avisorna och blef derigenom pöbelns gunst-
ling, samt förvärfvade sig namnet »den obesticklige». I
September 1791 blef R. offentlig anklagare vid kriminal-
domstolen i Seinedepartementet, men nedlade snart detta
embete och visade sig nu ofta i Jakobinklubben samt
utgaf äfven en tidning: »Le défenseur de la constitution».
1792 i September valdes R. till ledamot af nationalkonven-
tet och nu började den bedröfligaste delen af hans verk-
samhet. Redan i början af konventets sittningar före-
slogs han af Marat till diktator. Med ifver arbetade
han för konungens dödsdom och genomdref den huf-
vudsakligen. Derpå förföljde han girondisterna och stör-
tade dem i Juni 1793, hvarefter han som president i väl-
färdsutskottet herskade oinskränkt. Till slut skilde sig likväl
både nationalkonventet och välfärdsutskottet från honom.
Den 27 Juli 1794 anklagades han i konventet, man beslöt
hans häktning och han afrättades den 28 Juli.
271

Marie Anne Charlotte d’Armans Corday föddes
1768 i Normandie. Sedan Robespierre’s motståndare efter
händelserna den 31 Maj 1793 (Girondisternas fall) flytt till
Normandie för att söka hjelp hos befolkningen, fattade hon
— som redan förut genom studium af historiska och poli-
tiskt sociala skrifter var hängifven revolutionens idéer, men
afskydde dess blodtörstiga ytterligheter — beslut att befria
sitt fosterland från några af »terroristerna». Hon reste 1793
till Paris och begärde företräde hos Marat. Efter att tvenne
gånger sökt honom förgäfves, skref hon ett bref, i hvilket
hon utlofvade upplysningar om det då oroliga Caen. Man
insläppte henne i det ögonblick Marat skulle stiga ur badet.
Han frågade henne om de upproriska församlingarna, och
i det ögonblick han sade: »alla dessa måste på schavotten»,
stötte hon en dolk i hans hjerta. Charlotte Corday guilloti-
nerades den 17 Juli.
Ett sannlngsvitnes undanflykter.

Några ord om Dr C. D. af Wirséns försvarsskrift mot Volontaire.

I den åt hvarjehanda misskända storheter egnade tid-
ningen »Vårt Land» har dr C. D. af Wirsén tagit till orda
den 27 sistl. februari med anledning af Volontaires uppsats
i vårt februarihäfte om literaturschavotterna i Posttidningen
och Vårt Land. Med en rörande naivitet förklarar sig hr
Wirsén icke vilja svara någonting på det hvarom frågan
egentligen är; nämligen om besagda literära schavotter. Der-
emot utbreder han sig vidlyftigt om ett och annat som icke
står i egentligt sammanhang med ämnet, nämligen om sin
uppfattning af Boccaccio ôch af Paul de Kock, i hvilket af-
seende hr W. förmenar sig vara misskänd af Volontaire. På
detta sätt tror sig hr W. möjligen skola anses rentvagen
äfven i fråga om hufvudsaken eller sin verksamhet som
kritiker öfver den nutida literaturen.

För att omöjliggöra en sådan uppfattning hos alla tän-
kande läsare skola vi nu komma med bevisen. Volontaire
utlät sig med sin egendomliga stilistiska förmåga, dels i den
ironiska dels i den allvarliga tonen, öfver hvad han behand-
lade såsom bedröfliga fakta. En annan skriftställare, som
antagit signaturen Volunteer, har gjort sig den mödan att
genomgå flera årgångar af de båda ifrågavarande tidningarna,
för att med oemotsägliga citat och hänvisningar styrka, huru-
ledes hr Wirsén sköter sin sjelftagna uppgift såsom öfver-
uppsyningsman på svenska parnassen. Volunteer skrifver
som följer.

Hr Wirsén uppträder alltid som korad stridsman för ljus,
han talar om »kampen för renhet och ädelhet»* som sitt partis
sak, som svikes af alla och en hvar, hvilka ställa en annan

* Kursiveringarne i citaten äro af mig.

Volunteer.
273

synpunkt på verld och menniskor. W. som ganska ofta
naivt kallat sin konstfulla lyrik en bygdens dotter, liknat
den vid »trastens sång i furuskog», som ej varit rädd att
påstå sig uppträda i folkets namn, i sin kritik vill han »för
vitterhetens ära kämpa mot ett storordigt barbari» (Vårt
Land, 87, n:o 173), för han »det tänkande Sveriges» talan,
den lilla minoritets som inväntar sin slutliga seger, då lite-
raturen vändt från sina irringar tillbaka »till sitt lugna,
kontemplativa skönhetsideal», som den okände A Haraldson
uttryckte sig för 6 år sedan i Ur dagens krönika. Han in-
väntar segern, gör sitt för att bereda jordmånen. Han slår
sina fiender djerft i ansigtet (»det fins en ädel harm», hans
egen [P. T. 84, n:o 112]). Enligt deras (fiendernas) kodex
är »radikalism och förnekelse» det enda rätta (Posttidningen,
1887, n:o 287), men kring det häfdvunna, bestående, goda
stå »vännerna af det ädla, rena och iipphöjda» som en fast
sköldborg. Han är glad att tillhöra den lilla intelligensmajo-
riteten, han citerar »stolt, morsk och käck» (som det heter
i Storhertiginnan) Changarniers berömda uttryck: »Ils sont
six mille, vous êtes trois cents: vous voyez bien que la
partie est égale» (Posttidn. 84, n:o 152). Men han låter
äfven ganska ofta framskymta den åsigt att han är förföljd,
häcklad derför att han för det ädlas, renas, upphöjdas fana.
»I våra dagar», står det i V. L., 87, n:r 287, »då de kon-
servative och de troende ofta smädas» »fordras mer mod,
mer karaktär för att försvara organisk utveckling och ädla
traditioner än att försvara allehanda förändringar». Han
nämner sällan dessa förändringar utan att tillägga epitetet
»af tvifvelaktigt värde», han bedyrar oupphörligt att an-
norledes tänkande äro osjelfständiga och svaga, medan mo-
det, karaktären fins hos försvararne af det häfdvunna, hvilket
också i sjelfva verket aldrig förgäfves påräknar bistånd af
de gamle, som brusa upp vid hvarje försök att skaka på
auktoriteten, och af den kompakta majoritet, som finner allt
bra sådant det är. En oändlig fond af mod och styrka tarf-
vas sannerligen för att vara en röst för vårt lands stora
konservativa parti, som har sitt stöd i konung, ärkebiskop,
svenska akademien, alla trogna ämbetsmän, alla rättsinniga
medborgare! »De unga», jag citerar den okände A. Harald-
sons ord, »hafva mindre förtroende till ofelbarheten af egen
uppfattning och våga derför ej säga att deras ideal alltid
skola vara de högsta.» W. försäkrar gång efter gång
274

att han och hans meningsfränder ha rätt. Vi måste väl tro
det. Han skref om några bondenoveller (i V. L. 1887; n:o
173) att de »uttala ej hela sanningen». Hvilken menniska
har uttalat hela sanningen, hvilken är så säker att ha fun-
nit den, att han djerfves stämpla andras ärligt tillkämpade
och med uppoffringar tillkämpade åsigt som falsk, oredlig,
framstäld i akt och mening att förleda de trogne till affall?

Realismen är »den mot alla högre och ideala såväl lifs-
som konståskådningar fiendtliga riktningen». Den skall »un-
der en tid lyckas tillbakatränga en ädlare uppfattning» (P.
T. 85, på nyåret).

Anspråkslöshet är ej en af W:s förtjenster, som synes
af detta citat. Stridsmannen för renhet, ädelhet har endast
hån och dryga sarkasmer mot dem, som gå den s. k. tids-
andans ärenden; den nedlåtande ironiska ton, som genomgår
flertalet af hans kritiker af nyare svenska böcker, ger något
ytterst obehagligt åt hans artiklar, obehagligt för dem som
ej se det ofrivilligt löjliga, som här och der framträder. —

Hvilka fordringar på en kritiker C. D. W. uppställer,
skall jag omtala i uppsatsens slut, sedan jag först sett efter
ibland hans egna kritiker, hvilket exempel han framställer
för andra kritici.

Hvad han begär af en konstnär, följaktligen äfven af
en pennans man, har han flerstädes uttalat, särskildt i Post-
tidn. 1885, der han sjunger:

»O lycklig han, om han sig helt försänker
I helga syners, helga drömmars haf
Och mer på himlen, än på jorden tänker ...»

Föga är det, icke sant, att undra på, att han som hy-
ser en sådan tanke om konstnären, han som förebrått en
verklighetsskildring (i Postt. 85, n:o 132) att »der finnes ej
en aning om något osinligt», han som i sina egna dikter
berättar om en verklighet som är ej vidare verklig, att
han ej skall kunna vara med, då hans samtidingar i sin
blindhet envisas alt berätta om rama verkligheten utanför
egen dörr, om simpla menniskor, som sannerligen ha endast
ganska obetydliga anlag att på skuldrorna få hvita, viftande
vingar, och som dertill möjligen berätta med en tendens,
så låg, föraktlig som denna: att äfven dessa simpla men-
niskor ha en viss rättighet att få bli verksamma, nyttiga,
275

således äfven lyckliga varelser, och detta redan innan de
utbyta denna jord med den tillkommande.

När jag stannar framfor min bokhylla och blicken faller
på Hippolyte Taine, Bourget och andra moderna kritici, när
jag derefter bläddrar i C. D. W:s urklipp, då tänker jag på
de båda jernvägarne, som ifrån en station divergera. Det
ena dubbelspåret går rätt fram mellan åkrarna och öfver
ån, det andra svänger in i skogen, hvart och ett aflägsnar
sig allt mer och mer från det andra, förlorar mycket snart
det andra ur sin åsyn. Den europeiska literaturen och kri-
tiken söka helt andra mål än dem, för hvilka den svensk-
svenska stugusittaren ifrar. Den förra går, helt och hållet
obekymrad om den lille W., den bana, tidsandan utmätt.
Han lefver omgifven af klassiska auktorer, i sin studerkam-
mare, der svenska akademiens bordstudsare mäter tidens
gång, han lägger .sm estetiks alnsticka på vår samtids tanke-
arbeten, hvilka spegla samma samtids själstillstånd, och sjelf
blöter han och stöter han som käringen med skinpelsen i
sagan sina stereotypa, gång efter gång återkommande ut-
tryck af harm, förakt för det som nu skrifves och tänkes.

Den dumma fordran att kritikern skall förstå det som
den behandlar, vara anatom, att han skall »non ludere, non
lugere sed intelligere», föraktar C. D. W., hvilken praktiskt
tillämpat och, enligt sin försäkran, så länge han förmår hålla
bläck i sin penna, skall tillämpa sm idé, att kritikern är till
för att upphöja eller nersabla, säga sin åsigt om saken,
varna en lättrogen allmänhet för farliga böcker eller, hvil-
ket händer tyvärr allt för sällan, uppmana henne att köpa
de böcker, hvilka råkat anslå någon sträng hos kritikern.
Men härom härnedan!

I mina samlade tidningar finner jag endast en gång af
W. en mening sådan som denna, yttrad om Kellgrens skrif-
ter (Postt. 85): »Sådan den är (samlingen) är den dock så
betecknande för sin författare, att man der har skalden Kell-
gren hel och hållen till alla hufvuddragen af personlighet
och snille».

Jag trodde icke mina ögon, när jag läste dessa ord.
Jag måste se efter — jo, sannerligen stod der ej C. D. W.
under kritiken! Och jag kände mig manad att tala högt till
tidningshögen framför mig: »Tänk, om du, min vän C. D.
W., kunde och ville blifva så konseqvent som du anses vara!
Om du ville se dina samtida genom samma glasögon, som
276

du begagnar, när du sätter dig i din gungstol att förnöja
dig med de klassiska vännerna! Om du äfven hos dem,
som ha oturen att ännu lefva, kunde fröjda dig åt att i en
bok finna hennes författare »hel och hållen»! Tänk om du
verkligen började för en gång att söka efter författaren i
boken! (Det gör du visserligen, men på ditt särskilda sätt.)
Tänk om du i en bok skulle söka dess själ, ingenting an-
nat, du som aldrig gifvit en koncis, klar framställning af
en berättelses karaktär, då den ej framstält dina egna åsig-
ter. Du hänger dig upp på åsigterna, du liksom din Per-
sonne anser att man för länge gjort sig skyldig till detta
fel: att bedöma estetiska arbeten efter estetisk måttstock.
Kellgren ville du »intelligere», dina samtida dömer du från
din höga ståndpunkt. »Det är det, som gör skilnan så stor»!
Nu sätter jag mig att skrifva! — — — — — — — —

Jag tror på fullt allvar att herr W. måtte föra ett be-
tydligt tråkigt lif. Med otrolig ihärdighet fortsätter han år
efter år, utan rast och ro, att läsa alla nyutkommande böc-
ker af svenska författare, likaledes en hel del af de utländ-
ska. Han läser, han skrifver sin kritik — ett par artiklar
i veckan — gracerna delade mellan Vårt land och Post-
tidningen.

Flertalet af kritikerna blifva, som hvar man vet, ett
nedgörande; att kritikern under sådana förhållanden ej kan
hålla humöret uppe, bör anses vara minst sagdt ursäktligt.
Också knorrar han i så god t som de allra flesta af sina upp-
satser öfver tidens, tidsriktningens ondska, hans vrede faller
tung öfver den »tendens» han spårar i de olycksaliga böc-
kerna, han måttar sin öfverlägsna ironis alltid ackurat lika
hvassa pilar mot dessa hjeltar och hjeltinnor, han i böc-
kerna tvingas träffa och höra. Han kallar med nöje »den ädle
Grane», »den ädle X», »den ädle Y», dessa hjeltar; tro de
på fria idéer, så kallar han af princip deras sak för »deras
heliga sak», och skulle de ha något att strida emot äfven
inom sig sjelfva, så svänger han sitt ironiska gissel öfver
detta sanningskraf hos tokarna — de barnsliga tokarna! —
För att nå »sanningen» — sådana ord citerar herr W. gerna
— kunna dessa förvillade begå sådana brott som att upplösa
olyckliga äktenskap, tveka att anlägga prestkappan, då de
nämligen ej ha tron, ja, de kunna till och med ha fräck-
heten bekänna, att de ej tro på ett lif efter detta, men att
de just derföre vilja egna sina samlade krafter åt denna
277

jorâ, åt medmenniskorna, ât en framtid af mera allmän
lycka än den, menniskoslägtet nu har att glädja sig åt. En
lifsuppfattning af detta slag (formulerad skönt af J. P. Ja-
cobsen i Niels Lyhne sid. 184—5) kallar W. hånande en
»ädel lifsuppfattning», han brännmärker med epitetet ädel
dessa personer, som deras författare aldrig ämnat till »ädla»
hjeltar, men till menniskor af kött och blod, liksom vi an-
dra, med fel, svagheter, älskvärdheter, goda sidor.

W. är förklarad ovän till hela detta samfund, hvarmed
han blifver tvungen idka umgänge, då han sitter läsande vid
skenet från flitens lampa, vid det akademiska urets knäpp-
ningar. På så sätt söker han författaren i en bok, att han
gång efter gång, af princip, synes det, eftersom det oupp-
hörligt upprepas, förblandar honom med personerna i boken.
Detta händer alls icke endast i de fall, då en författares
tendens klart uttalas af någon person i en bok, utan äfven
då personerna alldeles tydligt tala för egen del. W. som
sagt att »ett godt barnasinne är ändå det bästa i verlden»
(V. L. 87, n:o 280), hur ofta klagar han ej öfver att men-
niskorna ej ha tron, att half het, svaghet i karaktären är
vanligt. Just det samma finner han att en hel del författare
af dem han häcklar säga i sina böcker om och om igen.
Men när de teckna menniskor utan tro, karaktärssvaga na-
turer, menniskor med ansatser till det goda, men som ej ha
kraft att stå emot utan sälja sig till verlden, då fordrar han
en gång för alla, att desse skola framställas ej sådana de
äro med förtjenster och fel, utan såsom enbart dåliga men-
niskor skall hvar och en otrogen skildras. Träffar han (som
till dömes i Hårdt mot hårdt af Mathilda Roos) en stark na-
tur, som icke har den kristna barnatron, så utdömer han
författaren som tecknat en dylik för att förvilla sina läsare.
Han behandlar aldrig dessa personer (»den ädla A.», den
ädla B.» med sin »heliga sak») som om de kunde utgöra
prof på huru menniskorna, hur de samtida tänka, tala, tro,
han anser naivt, att det är ett par sedeslöse unga män, hvilka
sjelfva kalla sig verldsförbättrare och pösa af sjelfkänsla, att
det som sagdt är ett par spolingar, utsluppna för tidigt ur
skolan, som af kitslighet, öfvermod, obetänksamhet, satanisk
lust att förderfva sederna hos vår ungdom, åstadkommit
denna vrångbild af den herrliga verlden, gjort hvitt till
svart, då det varit fråga om alla, som ha någon makt (och
följaktligen äro dåliga menniskor), och svart till hvitt, då


278

det blifvit tal om de missaktade verldsförbättrarne. »Vi ha
haft nog af feg undfallenhet och ömklig kurtis för detta
slags literatur, hvars vapendragare så oaflåtligt strött rosor
öfver hvarandra, att ingen behöfver falla dem i handtverket»,
hette det i Postt. 83, 11 mars.

Som sagdt, matte vara ett tråkigt göra att ideligen, en
privilegierad spögubbe, svänga piskan. Herr W. gör det
likväl med en omisskännelig ehuru vemodsblandad glädje.
Någon gång, när han känner det kusligare än vanligt att
literaturen är så »besmittad», sä kan han visserligen klaga
öfver att det som är hyggligt är så tråkigt, det pikanta så
ofta maskstunget (V. L. 87, n:o 173), att anständiga böcker
gemenligen äro tråkiga medan de roliga och qvicka böckerna
äro oanständiga (Postt. 85, n:o 65). Ja, stackars C. D. W.
»hvarför är den goda dum, hvarför är den kloka ond, hvar-
för är allt en trasa?» frågade törnrosskalden på en tid, då
ingen naturalism ännu förargat väktarne i vårt land. Nå-
gon enda gång — tyvärr väl sällan — kan formen i en
ung mans prosa gifva honom ett litet nöje, såsom då han
får göra citat af Levertin — (»för löje egna sig förträffligt
hans skapelser» — Postt. 85) — eller får täfla med Bud-
kaflen i att grina åt Ola Hanssons tillkrånglade idiom.

Som ett motgift intager han då styrkande droppar från
utlandet. Historiska och teologiska arbeten berömmer han
ibland med värme, det kan till och med hända att han får
syn på en roman sådan som Daniele Cortis, en författare
som Salvatore Farina — föga påaktad numera af sina lands-
män — att han får tillfälle att lagerkrona tronskalden Ten-
nyson, som han finner odödlig. Någon gång har han tyvärr
funnit äfven utländska författare hörande till den besmittade
skolan, men då är det alltid angenämt att kunna påpeka de
obetydliga förtjensterna, de stora felen i en italiensk roman,
som få eller ingen hemma haft bildning nog att läsa och
som aldrig torde bli öfversatt till vårt språk, eller att i tid
varna vår ännu oförderfvade publik från att läsa de mindre
moraliska fransmännen. Hos dem ser herr W. (har åtmin-
stone sett) likväl en del förtjenster. Jämför jag hans kritik
om Emil Zolas Germinal (Posttidn. 1885) med hans dito
af Hemsöborna af Strindberg (V. L. 87, nov.), så finner jag
att han visserligen med välbehag framhåller den »smuts»
han funnit i båda dessa böcker, allt det råa, grofva i deras
innehåll. Men han har alls icke varit oberörd af det för-




279

tjenstfulla i Germinal, hvilket han äfven påpekar, medan
han finner att i Hemsöborna »objektiviteten får snart vika
för begäret att säga en del grofheter», hvarpå han troget
håller sig till dessa grofheter, assisterar vid den bekanta
scenen sid. 153, der han får tillfälle att hålla sig för mun-
nen — men berömmet öfver det genomfriska i skildringen
betraktad såsom en helhet är så snäft som möjligt, det in-
skränker sig nämligen till ett högkyrkligt myndigt löfte om
syndernas möjliga förlåtelse, i fall syndaren vill göra full-
ständig bot och bättring, — detta arbete befans vara långt
ifrån nog i den vägen.

»Un curé est une Providence pour le village», sade
Fleury i tiden. I denna kritik uppträder kritikern såsom
den mäktige häranaren, som ock har magt att förlåta.

Äfven i Bel-Ami af Guy de Maupassant finner han
förtjenster. Boken är fastän »m//cket dålig» A åtskilliga af-
seenden mycket väl skrifven» (Posttidn. 1885, n:o 132).

Han är frikostig på loford åt en del utlänningar, Cher-
buliez — hvars ståndpunkt likväl ej kan tillfredsställa dju-
pare sinnen — kallas mästare, J. P. Jacobsen, hvars sträf-
van och riktning herr W. naturligtvis högeligen ogillar och
som han kallar »vilsekommen», får vara en stor skald,
fastän »kärnan är maskstungen» i hans dikts hesperiska
frukt (Postt. 85, 4 maj), Turgeniew får heta »den store man-
nen» (Posttidn. 85, januari) och — hvad som kunde väcka
förundran, om det sades af någon annan — Georg Ebers
påstås vara en utmärkt författare. Angående denne alster-
rike men ytlige bokfabrikör, i hvars romaner historiska
kläder omhölja moderna personer, ganska klumpigt pre-
senterade, träffar man i Posttidningen n:o 147 för nämda
år en egendomlig men betecknande jämförelse, som måste
citeras med kursivstil: »Bos Ebers», skrifver W., »går
man alltid på säker grund, Flaubert uppskrufvar och öf-
ver drif ver >.

Ebers, Georg Ebers upphöjd på Flauberts bekostnad!
»Grosser, schöner Gott! Du lächelst, o mein ewiger Vater!»
sa’ Heine till Apollo.-------— — — — — — — — —

Af våra skandinaviska granländers literatur finner Wir-
sén naturligtvis föga uppbyggelse. Camilla Collet fick »god-
känd» för den tid, hon skref Amtmannens döttrar, men har
sedan låtit bitterhet och orättvisor föra sig på afvägar. Om
280

Ibsen heter det 1885 (i Posttidn. n:o 70) »den som förirrat
sig så som Dukkehjemmets och Gengangeres författare». —
W. är ändock glad öfver att Vildanden »ej egentligen inne-
bär moraliska missvisningar» (Postt. 84, 19 nov.) men då
han talar om Fruen fra Havet, som är »om ingalunda di-
rekt omoraliskt, dock stötande och ej rätt finkänsligt» måste
han förebrå Ibsen att han »obesväradt ingår i antydningar
om sexuela frågor» (11 dec. 88), ord som tyckes blifvit i
misshugg öfverflyttade från en kritik af professor Ribbings
stora succés-bok, men som verkligen gälla Ibsen denna gång.
— På Alexander Kielland är hr W. i yttersta grad för-
grymmad.

De danske realisterna skrifva med det mål for ögonen
»att väcka kotteriets handklappningar» (V. L. 87, n:r 173),
kunna alltså icke vinna hans bifall.

Det fins dock en enda dansk man, som gjort Wirsén
till sin vän, broder. Det är Drachmann. Herr W. jublade
vid Drachmanns bekanta affall — ordet är inkorrekt, jag
vet det, men hoppas att det ej skall missförstås — och han
jublar ännu i dag deråt liksom åt Gjellerups ej så litet vig-
tiga oafhängighetsförklaring mot dr Brandes, i hvilken W.
ser en tyrann, den der håller bunden med jernkedja en hvar,
som vill räknas till det danska författarskrået.

Det har fallit mycken snö, sedan Drachmanns brytning
med »partiet» 1883, det förefaller nu icke så litet löjligt att
läsa W:s jubel öfver att Drachmann »börjat tröttna vid rea-
lismen», vid frihetsapostlarne, vid dr Brandes, »som fordrar
blind underkastelse och som har skymford mot en och hvar,
hvilken går sin egen väg». Om Drachmanns fäktning mot
det parti, dit ingen någonsin tvingat honom sluta sig (han
fäktade noga taget mest emot sig sjelf, mot sin egen karak-
tärslöshet), är det nu så dags att tala, ett faktum torde det
emellertid vara att han ej blifvit en större skald efter bryt-
ningen, att det bästa, det mest sjelfständiga, han diktat, till-
hör just den period, då han, som W. tror, gick i ett för
honom förhatligt ledband, den tid, då han ännu ej »vågade
visa sjelfständighet», då han ännu ej »skakat från sig be-
svärliga band». Det som i W:s innerligt belåtna långa redo-
görelse för brytningen (i Postt. 83, 10 mars) är bäst, är i
alla fall följande rader: »Man torde äfven kunna förespå,
att de väderflöjelsnaturer, hvilka aldrig motsätta sig den till-
fälliga tidsopinionen, utan när denna är ultrarealistisk, ge-
281

nom realistiska bravader köpa sig* ett flyktigt loford af
lika osjelfständiga smakdomare, nu när ett omslag synes
vara börjadt, sjelfva skola, alldeles i öfverensstämmelse med
sitt skaplynne, slå om».

Det var elakt sagdt af herr W.; han har dermed dels
i meningens början opåtänkt gifvit just den osjelfständiga
Drachmann en släng, dels pikat dem af sina landsmän som,
då opinionen bland dem, hvilka ha makten att belöna, blif-
vit fiendtlig mot realism, följt denna stämning, slagit sig på
opersonlig diktning af det slag, svenska akademien plägar
uppmuntra. Någon af de förkättrade realisterna fins dock,
mig veterligt, ej bland dessa praktiska naturer, hvilka en-
ligt W. så väl förstå att uppfatta tidsandans kraf och rätta
sig derefter.

»Drachmanns inre utveckling», säger Wirsén (Posttidn.
85, n:o 138)» erbjuder likasom C. V. A. Strandbergs en .. .
tillfredsställande anblick». Jaså! Liksom Talis Q valis, fri-
hetsmannen, som hamnade i Posttidningen! Hos Drachmann
betecknade omslaget »förädling och frigörelse», hos Talis
antagligen äfven frigörelse, från ungdom sidealen, ungdoms-
hoppet.-------— — — — — — — — — — — — —

Den icke-svenska literaturen har sålunda gifvit herr
W. en viss ersättning för den tydliga olust, som hans oef-
terrättliga landsmän ingifva honom. Han kan, tycks det,
omöjligt hålla dem i tyglarne, hålla dem i oskyldighetens
tillstånd gent emot moderna tankeströmningar. »Det är
angenämt, att för någon gång kunna till läsning anbefalla
ett skönliterärt arbete», biktar han med anledning af Stindes
Borgarfolk (Posttidn. 85, n:o 244). Det är sällan hans lands-
män gifva honom den angenäma sysselsättningen. Det är
då N. P. Ödman utgifver några ganska torrt nedskrifna
minnen från en ganska frisk ungdomstid, då C. A. Melin
sjunger om Prinsessan och svennen, eller då han om det
»milda och rena» klöfverbladet Viktor Moll, Anna A., Char-
lotta Lindbom eller Lindholm (hvad fruntimret hette), får
gifva betyg på »en stilla, rik innerlighet» — — — »stilla
vemod, elegisk sorgbundenhet» etc. etc. Eller då statsrådet
Gunnar Wennerberg med bister patriot-uppsyn framslungade
sina dikters fjerde hand, »rikt på kärnlyriska och foster-
ländska dikter af förblifvande värde».

* ^Köpa sig.» Kurs, fortfarande af Volunteer.

Ur Dogms Krönika. IX, 3.	19
282



Bland det unga Sverige träffar W. likväl lyckligtvis
ett par »ädla företeelser», medan ännu »den usla literaturen
frodas och pöser» (P. T. 10 dec. 88). Det är en kritikers
främsta pligt att »erkänna allt framspirande godt», (farliga
ord i W:s mun !) »det är många gryende krafter, som behöf-
ver kärlek för att blifva hvad de böra och kunna» (P. T.
samma n:r). Der träffas i främsta ledet skalden Moll, som
framlägger Moderskärlekens myster, om hvilka dikter W.
skrifver (Postt. 84, n:o 300): »Kritiken skyr att kallt gran-
ska dem, ty de äro, såsom det i första sången heter om
moderns tankar, när hon väntar det första barnets ankomst
till verlden: allt för ljufra att röra vid». W. tillägger derpå
•»Jag älskar mest sådana böcker». Mest!! Då står nog
Moll bredvid Homer på W:s bokhylla. — —

Det är icke en gång nog med männens förvillelser.
Utan äfven qvinnorna skrifva. Ännu 1887 förundrar sig W.
öfver att qvinnor taga i försvar de realistiska tendensskrif-
ter, hvilka på senare tid öfversvämmat oss (Postt. 87, n:r
284). Detta år fans (se samma tidningsnummer) fyra för-
fattarinnor, hvilka herr W. erkänner: fru Carlén, Claude
Gerard, fru Nyblom, fru Kerfstedt. Fru Kerfstedts fram-
ställningssätt får ej godkändt, men Claude Gerards fanta-
sier, som ej äro inrangerade bland realistböcker, anser W.
för literatur; han blundar till och med på tal om dem för
de mindre anständiga ämnen, de ibland behandla. Jag antar
likväl att herr W. glömt den långt före Fröken Julies da-
gar diktade berättelsen om huru betjenten blef hennes nåds
älskare och som sådan lefde ett angenämt lif (i »Dagdrif-
verier och drömmerier»), glömt förslaget, på fullt allvar
framkastadt af författarinnan sjelf, att upprätta en sjelfmords-
maskin för dig och mig, då vi bli lefnadströtta, glömt. . .
ja> jag gitter inte tänka tillbaka till dessa historier.

När W. hudflängt en eller flera böcker, när artikeln
lider mot sitt slut, har författaren två känslostämningar att
ännu genomgå. Först som dessert ytterligare några ironiska
rader, så öfverlägset stukande som möjligt är, lydande unge-
får som så: Dessa nya arbeten »lära, efter hvad det för-
Ijudes, vara hvar på sitt sätt utmärkta» (Postt. 85, 12 maj)
eller: »antagligen skall Tavaststjernas ifrågavarande berättel-
ser lofprisas på många håll. Anmälaren unnar dem hjert-
ligen denna lycka» (V. L. 88, n:o 17) .. . eller annat i samma
goda uppsåt. Och så allra sist ett litet stänk af vemod
283

på hela anrättningen: — »och är för egen del böjd att ve-
modsfullt upprepa romarskaldens ord» etc. etc.

Härligt visade W. med hvilken smak och stilistisk fi-
ness han förstår den svåra konsten att sluta stycken (hvar-
om törnrosskalden skrifvit), då han (i V. L. n:o 2, 88) skref
en artikel om våra tidskrifter; efter att ha »behandlat» Finsk
tidskrift uppstämmer han följande slutrefräng:

»Och derför vänder sig ock det tänkande Sverige gerna
från hela denna anspråksfulla vensterpublikations målsmän
och gynnare till sin gamle gunstling, den barnafromme, ren-
hjertade, snart 70-årige Topelius. I hans sånger finna vi
något som är värdt att älska, något oskuldsfullt och inner-
ligt, något som kommer från hjerta till hjerta och som der-
för gladt ung och gammal.»

»Halmstadlax och fortepiano!» som magister Bläcksta-
dius utropade — eller som en af Brauns militärer var grof
nog att utlåta sig till en kadett i tentamen: »Herrn rör
i hop loppor och surkål, tobak och långa ormar och stora
maskar och kattfläsk.» — — — — — — — —-----------------------

Nämda artikel om tidskrifterna är långt ifrån det
nyaste från W:s penna — säkert dock det mest utmärkande,
han på senaste år skrifvit. Särskildt visar det hur han gått
framåt och vunnit ännu fastare mod och skarpare blick än
någonsin. Lektor Personnes uppträdande var för honom
ett tidens tecken, nu var stunden inne att hugga in med
alla vapen emot de filisteer. Han vädrade venstermän och
vensteridéer, radikaler, omstörtare, skolungdomens sedeför-
derfvare på håll, der ingen misstänkt något dylikt, sökte ock
efter förmåga ränsa de svenska tidskrifterna från hvarje miss-
tanke om att der kunde finnas någon vensterpenna bland
bidragarne. I Nordisk tidskrift medverkade en så hänsyns-
lös och så grön medlem af det unga Sverige som Robinson
(53 år gammal). Han hade ett par värdiga kamrater i hrr
Nordensvan och Erdmann. När man läste deras uppsatser i
Nordisk tidskrift, förklarade herr Wirsén, så kunde man tro
att det var »Ur dagens krönika» man höll i sin hand —
det var förstås det mest ettriga herr W. kunde yttra om
letterstedtska organet.

Han lyckades på några omvägar fördrifva de tre. Egen-
domligt nog har den historien ej i sina detaljer blifvit of-
284

fentliggjord — man tycker eljes att de utstötte borde för-
svarat sig och ej med tystnad tält en sådan behandling.

Tyvärr blef glädjen äfven något blandad, i det Nordisk
tidskrift i stället för hrr R, och N. förskaffade sig bidrag
från herr Schéele i Upsala, ty Schéeles kritik var »löslig»
och W. fruktade att han kunde ha något sinne för tidens
s. k. strömningar. Att herr Schéele en eller annan gång
yttrat något ord om Wirsén, som denne tagit ogunstigt upp
— och det behöfs	vid	Gud	icke mycket för att ådraga	sig
W:s onåd — det	vill	jag	svära på, kommer ihåg att	jag
läst någonstädes,	jag	mins	icke hvar, något af S.. . e	om
C. D. W. Denna	ger	alltiä	igen, det ha vi haft bevis	för.

Finsk tidskrift var en stor syndare. W. räknade upp
några de värsta förseelserna: man hade tillerkänt Kielland
originalitet, man hade förklarat att Strindberg var modig
och hade en »fruktansvärd talang», hade öfver hufvud vis-
serligen ogillat dennes senare alster men ogillat dem allt för
lamt och ej träffat kärnpunkten i saken etc. (När W. ytt-
rade (Postt. 83, 11 mars) »vi hafva haft nog af halftokiga
sömngångarbilder. . .», då var det en kritik öfver Sömn-
gångarnätter, som träffade »kärnpunkten i saken»). Huf-
vudanfallet gälde tidskriften såsom vensterorgan -— »ett en-
sidigt vensterpartis åskådningssätt har fått afspegla sig» i
tidskriften. Slutklämmen blef: läs icke Finsk tidskrift, läs
Topelii dikter!*

Han kunde tryggt tillagt: och läs ej våra svenska tid-
skrifter utan läs Viktor Moll.**

Jag är tyvärr alls icke inne i Finska förhållanden, men
att Finsk tidskrifts och särskildt C. G. Estländers der pub-
licerade inlägg i literära frågor mången gång varit mycket
värdefullt, det har jag sett. Just genom att denna tidskrifts
kritici lefvat i lä af vår dagsopinion, ha de ibland kunnat
bedöma literära rörelser (Strindberg till dömes) med ett lugn,

* Det var ej många veckor sedan Vårt Land fylde nära nog en hel
spalt med gensaga mot samma rabulist-tidskrift, derför att den vågat yttra
någon mild anmärkning mot W. Det är onekligen oerhördt att man ej
vill låta honom regera enväldigt.

** Detta skrifvet naturligtvis sans comparaison mellan Sylviadiktaren
och kgl. sekter Moll. Jag nämde den senare här blott derför att W.
förklarat sig högt »älska» »sådana böcker» som herr Molls dikter, »allt
for ljufva att röra vid». Han har för öfrigt rätt deruti att vår verld såge
annorlunda ut, om det ej funnes författare af annan ull än den pjunkige
kongl. sektern.


285



en oväld, sådan hvarken det unga Sverige eller herr Wir-
sén kunnat tillegna sig.

Men på herr W:s don Quixotiader är detta vädrande
efter »venster» hitintills Kulminationspunkten. Han döljer
numera ej sin hersklystnad, sin harm öfver att det fins flera
synpunkter än hans — lustigt var hans uttryck på tal om
Stella Cleve »vi vilja alldeles icke här i Sverige hafva någon
Goncourtliteratur» (V. L. 29 sept. 88), hvarvid hans »vi»
onekligen är anspråkslöst — han uppträder obesväradt och
dömer sin öfverman A. U. Bååth, i hvars dikter han icke
med bästa vilja kan finna något »vackert och tilltalande»
(V. L. 87, n:o 291 om Marit Vallkulla); och när en väl-
menande poetissa skrifver ett poem, deri hon besvär ideal-
skalden att upphöra med att fälla domar öfver en tid, han
är jäfvig att döma derför att han icke förstår den, då svaras
hon med ett anonymt poem i den utmärkta tidningen Vårt
Land, ett poem deri det heter — — —■

»Hon tillhör slägtet Anser» etc.
»Den gamla gåsen» etc. etc.

W. hade en gång några år förut förklarat att »vi hafva
haft nog af . . .rimmade smädelser» (Postt. 83, 11 mars). Och
i Vårt Land för 27 febr. 1889 skrifver han: »Undertecknad
har för sin del alltid föredragit öppnadt visir och utsättande
af namnet». — Hr Wirsén klagar öfver förmenta osanningar
af Volontaire — men hvad skola vi efter dessa afslöjanden
kalla hr Wirsén sjelf, måhända en sanningens apostel? Vi
öfverlemna åt våra läsare att sjelfva afgifva svaret.
En bortgången humorist.

2.

Några supplerande minnen af K H—n.

(Eftertryck förbjudes.)

Lektor Holmgren, som med hela sin själ var fästad
vid sin vetenskap, både fordrade och vann de sakkunnigas
allmänna aktning för hvad han i denna vetenskaps intresse
verkat. Likväl utlät han sig ofta i samtal med laici med
en viss skenbar ringaktning om de kära föremålen för sina
studier, undersökningar och samlingar, kallande dem med
ett gemensamt namn flugor eller bobbor. Deraf uppkom
namnet »Flugis», som, om han sjelf ej uppfann det, likväl
af honom godmodigt accepterades. Hur han stafvade det,
ses i det följande. Stundom kunde ock hända, att han skref
det med grekiska bokstäfver.

*

»Det har Flugis mig sagt,
då jag såg honom sist
och han blåste på käpp»
sjunger Sehlstedt i någon af sina visor. Uppenbarligen
var för den glada sångaren Flugis, blåsande klarinett på
käpp, ett synnerligt roligt minne. Och med hur många
är ej detta förhållandet! Det var också verkligen kostligt
att se och höra Holmgren, när han med käppen för mun-
nen och denna formad som på en trumpetare klämde ur
sig långa rader af de ljudligaste klarinettoner. Käppen var
naturligtvis med endast för illusionens skull, och tonerna
287

frambragtes uteslutande med munnen. Och det var verkliga
klarinettoner, sä verkliga, att äfven personer med högt ut-
veckladt musiköra kunde taga miste och anse dem fram-
lockade ur en riktig klarinett. Detta hände en gång den
bekante musikdirektören R. Då han en sommarafton be-
fann sig med några vänner i öfre våningen på Blå porten,
hörde han plötsligt klarinettoner från den nedra. »Det var
mig en huggare att blåsa», utropade han, »undrar, hvem
det kan vara.» Den saken blef snart utredd. Den ypper-
liga klarinettisten befanns vara ingen annan än Holmgren,
som hjertligt gladde sig åt att hafva med sin härmnings-
konst kuggat en riktig musiker. — Förutom klarinetten
kunde äfven flöjten med de ljufvaste toner komma fram
(käppen på tvären), hvilka småningom sänkte sig till klari-
nettens nästoner.

Högst kostlig var äfven Holmgren, när han spelade
sina så kallade »bondorgler». Var han i sitt rätta esse, ut-
förde han, helst om han kom sig för dermed oombedd,
detta musikaliska konststycke på ett sätt, att åhörarne »lågo
dubbla» under paroxysmer af skratt. Med den trygga, hög-
tidliga minen hos en bondorgelnist satte han sig till pianot
och lät med tillhjelp af detta och ett skarpt frustande med
läpparna en psalm gå af stapeln. Hvarje frustning återgaf
en motsvarande ton i melodien, och det hela lät icke olikt
en psalm, utförd på en gammal orgel med temligen brist-
fälliga blåsbälgar. På slutet, då »församlingen instämde»,
kommo tonerna djupt ur den exeqverandes strupe.

Orsamarschen utförde äfven Flugis ofta på sitt egna
vis, i det han, efter att för öfrigt hafva spelat stycket på
piano med omisskänlig musikalisk talang, frambragte de tre
sista tonerna genom att lika många gånger hastigt sätta sig
på hela klaviaturen — något som gjorde ett högst komiskt
intryck.

Den bortgångne humoristen var bekant för sitt gäst-
vänliga väsen. Han mottog gerna besök och tyckte om
att, halfliggande på sin soffa, prata bort en aftonstund vid
ett glas tillsammans med en eller par vänner. Gick det
för lång tid om mellan besöken, kom icke sällan en skrift-
lig påminnelse från Flugis. Såsom prof på, hur dylika in-
bjudningar voro affattade, må här meddelas följande skrif-
velse, aflåten till författaren af dessa rader strax efter H:s
återkomst från en utflygt till Norrland:


288

»Gudomlige broder!

Pâ samma gång jag beder dig med budet återsända
de norrländska tidningarna, frågar jag äfven vänligast, om
du icke skulle känna dig benägen att titta hit och afprofva
ett nytt slags strupsmörja, som en spritförädlare just nu
haft godheten sända mig till benägen afsmakning. Jag har
mycket att berätta från min resa i går till kontinenten, der
råttor och möss med en förtviflad ifver förfölja invånarnes
produkter. Ännu icke torr hvarken ut- eller invändigt,
beder jag dig komma hit för att värma genom ett godmo-
digt snick-snack. Om du kan lyckas i dina bemödanden
att väcka L., så kan du ju också med det samma ruska
på honom och vända hans steg hitåt, ty det bör ju vara
egalt, hvar han snyter sin aftonperla.

Din tillgifne

Phlougis.» *

Flugis hade ett egendomligt sätt att redan vid första
sammanträffandet »ta» folk. Härpå blott ett exempel. Första
gången bjuden på middag hos utgifvaren af Dagens Krö-
nika, infann han sig vid utsatt tid, men ringde icke på vid
tamburen, utan knackade i stället på köksdörren. Händel-
sen ville, att värdinnan sjelf, som icke kände H., kom och
öppnade. H. frågade, om det vore här d:r A. bodde. Ja,
det var det, men han kunde icke taga emot, då han just i

* Utgifvaren af »Dagens Krönika», som på somrarne bland sina
grannar i Stockholms skärgård räknade lektor Holmgren, erhöll för-
lidet år en biljett, som passar att anföras i sammanhang med ofvan-
stående och lyder:

Björkvik d. 17/8 88.

»Käraste Broder !	'

Af den lilla vänliga helsning (pr visitkort), som jag erhöll med
E., fann jag till min stora glädje att du är kry och lifvad. E. trodde
att du skulle helsa på mig ’ett litet tag’ och deröfver blef jag hjert-
ligen g1ad. Jag väntar dig den 21 (Josefinadagen), men har blott
sill och potatis att bjuda dig på.

Varorna äro slut,
Fast jag ej är absolut.

Mycket har jag att tala vid dig om och roligt vore det att grädda
en pannkaka åt Rzs m. fl. Många helsningar från din tillgifne

Phlougis.»
289







dag hade några herrar till middagen. »Det var bra det,
då kan jag få mig en bit med», utlät sig Flugis, klippande
skälmskt med ögonen och klef dristigt på. »Ack, det är be-
stämdt lektor Holmgren, välkommen !» Och H. var sedan dess
en ofta förekommande och alltid gerna sedd gäst i huset. *

Ett bland de roligaste upptåg, som berättas om Holm-
gren, var ett högst originelt Killeparti, som af honom vid
ett tillfälle anordnades. Förhållandet var följande.

På en bjudning sammanträffade han med en af sina
äldre bekanta, ingeniör B., hvilken i likhet med H. sjelf
icke var road af kortspel. B. fann derför, då de flesta af
gästerna voro ifrigt sysselsatta med att draga sin spader,
tillställningen tråkig och gaf H. del af sina känslor. Denne
förklarade sig dela dem, men föreslog, att de bland gästerna
som icke redan voro engagerade vid spelborden skulle för
att fördrifva tiden taga sig en liten oskyldig Kille. Det
var B. med om, och likaledes de öfriga »löshästarna».

»Nå, då slå vi oss ned vid det här bordet», för-
klarade H.

»Men det är ju fullt af buteljer och glas — en hel
uppsättning för toddyvirke», invände B. och de öfriga.

»Alldeles riktigt. . . Men begriper ni inte, att allt det
der är Kamfioleken, och just derför ska vi sitta här.»

Man begrep icke alldeles saken, men skrattade och slog
sig ned. »Nu skola vi först blanda», upplyste H. och til-
lagade oförtöfvadt sin toddy, ett exempel, som de öfriga
icke voro sena att följa. »Och så ger man.» Alla stälde
toddy glasen framför sig. »Ar du nöjd?» sporde H. sin
granne. Ja, det var han, och så voro äfven de öfriga, sedan



* Vid ofvannämda middagsbjudning, tillstäld på Marcellus-dagen
1881, var ett ganska brokigt sällskap församladt af bekanta person-
ligheter, bland hvilka må nämnas innehafvaren af signaturen Mar-
cellus, n. m. redaktör Bergstrand, som då nyss väsentligt deltagit i
grundandet af »Dagens Krönika», vidare författarinnan Mattis, bild-
huggaren Frithiof Kjellberg, ledamoten af Första Kammaren Bengt Råäf
(son af Ydre-drotten) samt kapten Almqvist (son af skalden C. J. L. A.)
och fröken Crusenstolpe (dotter af politikern-statsfången). Tack vare
förnämligast Holmgren, var denna tillställning en af de gladaste i sitt
slag. — Denna gång var Flugis i släpuniform, gråklädd från topp till tå,
men vid ett annat tillfälle hos samma värdfolk tyckes han hafva »sträckt
upp» sig, att döma af följande lakoniska biljett till svar på en bjudning:

»Vi ska’ ha roligt af tusan böflar,

Jag kommer i skatstjert och becksömstöflar.»

Red. anm.
290

de
sitt
går

det
det

tagit första smutten. Men H. sjelf var icke nöjd med
»kort». Han hade funnit sin toddy något svag. »Jag
i leken», förklarade han och tog sig en påspädning.

Nu började alla förstå spelet och förklarade att det var
trefligaste Killeparti de varit med om. Man fortsatte
samma i muntraste stämning. Man »bytte», d. v. s. man

klingade. Der vankades »svinhugg», d. v. s. man klingade
laget om först medsols och sedan motsols. Ju »nöjdare»

man var, dess djupare sjönk toddyn i glaset.

B. fann spe-

let i högsta grad roligt och originelt, och som han ofta
hade Kucku, var han mycket nöjd och drack i förhållande
dertill. Den som smuttat ut sitt glas förklarades vara »död»,
men gick ofördröjligen in på ny appell, d. v. s. lagade sig
en ny toddy.

Men spelet, hur trefligt det var, kunde ej aflöpa, utan
att en och annan kände sig något medtagen. Värst deran
var B., som när supén förklarades serverad, befanns in-
somnad på en soffa. »Jag tror, du dog riktigt», yttrade
H., i det han sökte väcka honom, »och det fastän du så
ofta hade Kucku.»

Holmgren var, såsom man lätt förstår, ingen vän af
nykterhetsfantasterna och lemnade sällan något tillfälle obe-
gagnadt att ge dem på pelsen. I ett fall tog han dem lik-
väl i försvar. När nämligen en gång en af hans vänner
beklagade sig öfver, att man nu mer, tack vare goodtemp-
larnes agitation, icke kunde få köpa mindre än en liter
spirituösa, svarade H.: »Det tycker jag om dem för —
för nu får jag alltid så mycket af den sorten, när jag skic-
kar att köpa.»



*	*

Mestadels oförarglig i sitt skämt, väckte han sällan
ond blod, när han i ett gladt lag riktade ett eller annat
speord till sina vänner. Dessa speord voro i allmänhet,
äfven de, ganska godmodiga. Så t. ex. det infall han hade,
att kalla en af sina vänner, hvilkens mun var något egen-
domligt bildad, för Muntegummeri. Utan elak mening, blott
af ett infall frågade han på ett publicistmöte, då han blef
varse en tidningsredaktör från mellersta Sverige, bekant för
sina röda åsigter och sitt onekligen något demagogiska ut-
seende, om denne vore — Hjert eller Tektor.


291

Lyckad sjelfironiker, uttalade H. ofta anmärkningar,
vittnande om säker menniskokännedom. När han en gång
t. ex. af en bekant, en förmögen man, vardt bjuden att åka
med honom i en fin kalesch, utropade Flugis: »Jo, jag
tackar jag! Aka i kalesch! Jag känner redan, hur jag
börjar drygna till.»

Holmgrens historier fingo icke alltid tagas för kontanta.
De buro icke sällan en omisskänlig prägel af att vara »gjorda»,
åtminstone hvad de roligaste pointerna beträffar. En hi-
storia af detta slag, men som väckte stor munterhet, när
den af honom omtalades, må här finna plats. Bjuden på
stor tillställning hos redaktör W. hade han på vägen dit,
så berättade han, råkat med ena foten snafva mot något
hvasst föremål med den påföljd, att stöfveln ramponerades
på ett högst betänkligt sätt. Han styrde då sina steg till
den store skomakaren Fj. och bad honom hjelpa honom ur
den knipa, hvari han råkat. Fj. beklagade sig vara ur stånd
dertill, då han icke bland sitt skodonsförråd hade några
stöflar, tillräckligt stora att passa för »hr professorns» fötter.
Flugis hade emellertid varit enträgen, och slutligen erinrade
sig Fj., att han hade ett par stöflar, inlemnade till lagning,
från statsrådet B. De borde vara tillräckligt stora, och då
de icke behöfde skickas till statsrådet förr än om ett par
dagar, kunde hr professorn få låna dem. »Och kan ni
tänka er», berättade H., »jag gick hela natten i statsrådet
B:s stöflar, och stora voro de tillräckligt, ja, så stora, att
jag kunde vända fotterna i dem. De riktigt generade mig,
så statsrådsstöflar de voro.»
En literär farisé.

»En literär farisé» kan man med skäl kalla herr To-
relius i »Vårt land», denna hyperkritiska tidning, som, seg-
lande under prestadömets svarta flagg, så ofta afgifvit ly-
sande prof på både sanningskärlek och kristlig fördrag-
samhet.

I sitt nummer af d. 7 dennes slår herr Torelius sig
för sitt bröst och säger: »Herre, jag tackar dig att jag icke
är lik redaktören af Dagens Krönika, som presenterat den
synderskan Mary Vetsera för den svenska allmänheten, eller
Daniel Fallström, som i välklingande vers* lofsjunger äk-
tenskapsbryterskan ! »

Och så uppstämmer artikelförfattaren en väldig jeremiad
öfver dessa usla moderna författare, dessa usla förläggare
och sist, men icke minst öfver de usla bokhandlare, som
icke åtnöja sig med att endast sälja psalmböcker, predik-
ningar och postillor, utan äfven tillhandahålla allmänheten
en literatur, som gör denna syndiga verld tiofaldigt syn-
digare att vistas i för en kristlig dagbladsutgifvare. Stac-
kars bokhandlare, om herr Torelius finge hållas! — då
skulle de snart bli tunna som löfblad och falla den all-
männa barmhertigheten till last på gamla dagar. Men då
stode nog herr Torelius och alla Vårt Lands-professorerna och
toge emot dem med öppna armar och sa’ : »ni har varit red-
liga bokhandlare, mina herrar, ni har skött er aflar som det egnar
och anstår en rättskaffens köpman — gån in till det fattighus,
som vi för eder och edra likar tillredt hafva!» Men som

* Detta måste till och med »Vårt Land» erkänna!
293

våra bokhandlare och förläggare inte finna det just sa an-
genämt att ha fattighuset, helst hr Torelius’, i perspektiv
och hela verlden inte kan späka sin lekamen året om med
psalmer och predikningar, så sälja de med glädje både mo-
derna hoc est osedliga romaner, diktsamlingar och annan
osedlig literatur, och herr Torelius får knyta näfven i byx-
fickan.

För öfrigt — vi fråga bara! — betraktar icke herr
Torelius »Vårt Land» som en affar? — nå om så icke är,
hvarför delas då icke hela upplagan ut gratis? Men se
herr Torelius gör nu i en s. k. kristlig tidning och derför
finner han det icke så galet, att det blefve ett godt ge-
schäft. Icke heller hr Wirsén lär gratis utdela sina rim-
made uppbyggelseskrifter ? Men för vår del finna vi det
mera opassande att slå mynt af religionen än besjunga en
qvinna, så olycklig som t. ex. Mary Vetsera. »Kasten icke
första stenen!» det tyckes herr Torelius i sin blinda fariseism
hafva glömt.

Att nu inlåta sig i ett estetiskt resonnemang med hr
Torelius vore för visso bortspildt bläck och möda, an-
nars skulle man ju mycket lätt kunna bevisa att århundra-
dets störste skald Byron, eunuckmoralen till trots, i »Don
Juan» icke tvekat att besjunga äktenskapsbrottet, och
Dantes Francesca da Rimini, om man nu vill gå riktigt
tillbaka till den gamla goda tiden, står ju också som ett
glänsande exempel i literaturhistorien. Låt oss för öfrigt
höra, hvad en af våra förnämsta skönliterära kritici, seder-
mera biskop J. 77. 77homander yttrar i ämnet. Såsom
teologie docens vid Lunds universitet — således en aukto-
ritet som herr Torelius väl icke djerfves underkänna —
skrifver Thomander till sin ungdomsvän, skalden Dahlgren
i de på tryck utgifna brefven:

»Sedan hvilken tid har man besluti t att efter tio Guds
bud döma om en ny estetisk förtjenst? Den sköna äktenskaps-
bryterskan i »Don Juan» har i Angelika (tragedien »Man-
fred») sitt fullkomliga motstycke, en karaktär som i qvinligt
moralisk skönhet, åtminstone i skaldens idé, icke öfverträffas
af Desdemona. Den otrogna enkans oändligt sköna bref
till sin älskare tyckes i synnerhet hafva väckt vissa recen-
senters förargelse. Tro de då på fullt allvar, att en brottslig
kärlek, icke ens i den stund då den pliktar för sitt brott,


294



är i stånd till någon upphöjning i tanken, kan vara stor,
innerlig, till och med ädel?»

Biskop Thomanders ord — en fint bildad prestmans
och kritikers skarpa protest mot literära fariséer af herr
Torelii skrot och korn — kunna väl om någonsin tillämpas
just på kronprins Rudolfs och Mary Vetseras tragiska öde.
Och man skall vara alldeles förblindad af andlig högfärd
och renons på all känsla, för att sätta sig ner och döma på
rak arm, låt vara en brottslig, men så lidelsefullt hängifven
kärlek som deras.

Och derför att vi nu vågat låta baronessan Vetseras
porträtt åtföljas af ett poem — ty att intaga porträttet var val
ingen sa himmelsskriande synd, då alla Europas förnämsta
illustrerade tidningar efter oss gjort det samma — ett poem,
som, efter hvad »Vårt Land» säger, »i välklingande, men
till sin tendens vämjeliga strofer nedlägger sin hyllning för
äktenskapsbryterskans fötter» — derför utöser nu »Vårt
land» öfver Dagens Krönika sin heliga vredes skålar och
ställer oss till räkenskap för bristande moral.

Det är verkligen högkomiskt! Och det är tendensen
i Daniel Fallströms poem, som framkallat detta hr Torelii
blixt och dunder. Hr Torelius måtte då ha läst Fallströms
dikt på samma sätt som en annan viss hög, af presterna
ännu erkänd potentat läste bibeln. Ty tendensen framgår
ju tydlig och klar af sista strofen i dikten:

En saga om att kärleken,
beledd och hånad af vår tid,
går stundom hämnande igen
och skördar unga lif dervid.

Det är för denna af tidens materialism förorättade stor-
makt Rudolf och Vetsera falla offer; kärleken är den guddom,
som vårt blodlösa, egoistiska slägte oupphörligen skymfar
genom att vid äktenskaps ingående allt för sällan ta den
med i räkningen, och som derför, för att straffa och hämna,
stundom går igen i hela sitt majestät och tvingar verlden
att se, att kärleken likväl är den starkaste.

Detta är nu »den vämjeliga tendens», hvarom »Vårt
Land» ordar, och som förskaffat denna tidskrifts utgifvare
beskyllningen att vara vinningslysten, osedlig — ja, gud
vet allt hvad! Det är således derför, att Daniel Fallström
i sin dikt predikar idealism, hyllar kärleken som det star-
295

käste och högsta i lifvet — hvilket väl äfven anstode det
ideellas sjelfslagne riddare, hr Torelius — det är derför
denne i »Vårt I^and» torsdagen den 7 mars anno 1889 slår
sig ostentativt för sitt bröst och säger: Herre, jag tackar
dig, att jag icke är lik den Ahnfelt!

Hr Torelius, hr Torelius, hvad skola edra läsare och
de kristliga ynglingarna säga — hvar i all verlden har ni
gjort af ert hufvud och er moral?

i
Stjernan 1 moln.

Ett Tegnérsminne

af

Paul Fritz Mengel.*

Då Tegnér, som under sitt samtal med fruntimmer
ofta yttrade sig frivolt, under den sista riksdagen han be-
vistade vid en supé hos pastor primarius d:r Z. Pettersson
till värdinnan talade så »fritt», att det väckte allmän in-
dignation, ansågo Tegnérs vänner nödvändigt, att han måste
återvända till sitt hem i Vexiö. Men dertill lät han ej
förmå sig.

Snart visade sig omisskännligt, att Tegnér var sinnes-
rubbad. De tillkallade läkarne förklarade enstämmigt, att
då han ej ville återvända till sitt hem och någon asyl för
sinnessjuka ej fanns i Stockholm, borde en lokal anskaffas,
der han kunde väl vårdas utan att finna sig bevakad, men
ej få tillgång på portvin, som han länge till öfvermått
förtärt.

Men hvar finna en sådan bostad? Derom rådslogs
flere dagar utan framgång, tills knuten löstes af lifmedikus
P. O. Liljevalch, som i egenskap af öfverfaltläkare bebodde
en vacker våning i en byggnad, belägen i parken, som omger
Garnisonssjukhuset. Liljevalch stälde denna våning och sitt
tjenstefolk till Tegnérs disposition, och L. flyttade sjelf upp
i ett litet vindsrum.

* Den 14 sistlidne Februari nedskref Mengel denna lilla skizz,
som han lemnade till en vän, hvilken stält densamma till vår tidskrifts
förfogande. Den 21 i samma månad föll pennan för alltid ur gamle
Görans hand. Säkerligen är denna skizz den sista uppsats, som flutit
ur denna penna.	Anm. af Red. af Dag. Kr.
297

Men då allt var ordnadt för Tegnérs ditflyttning, upp-
stod en ny svårighet, den, huru en af Tegnér antaglig före-
vändning för afflyttning från hans bostad i Storkyrkobrin-
ken skulle uttänkas. Den svårigheten löstes af Heurlin —
sedermera biskopen — på ett fyndigt sätt med biträde af
Tegnérs hyresvärd, som var vaktmästare i Presteståndet.
Denne sade sig hafva upptäckt, att hans hustru (det var
en äldre menniska) gått och blifvit — pin kär i Tegnér,
och han bad derför att hr biskopen skulle flytta, eljes vore
han, vaktmästaren, »besluten att förkorta sitt lif». Tegnér
försäkrade, att han aldrig haft smak för gamla fruntimmer,
men då vaktmästaren blef mera enträgen, lofvade Tegnér
att flytta, om vaktmästaren kunde anskaffa en annan bostad.
Jo, det kunde han, och dagen derpå tog Tegnér Liljevalchs
våning i besittning.

I alla rumman fann han en mängd böcker i skåpen
och på borden; han blef förtjust, trodde sig vara i sitt hem
och fröjdade sig öfver att i hans ställe »satt nu käringen
(biskopinnan Tegnér) i Presteståndet och pratade dumheter».

Han sysselsatte sig omvexlande med läsning och skrif-
ning. Liljevalch, som dagligen besökte Tegnér, erfor, att
det var för honom likgiltigt, hvad han läste, och att det
mesta han skref förstörde han genast. Men vid ett besök
erhöll Liljevalch som gåfva ett nyss färdigt epigram, hvar-
jemte Tegnér underrättade, att han skulle skrifva flere i
samma genre, »den enda, i hvilken han vore mästare.»

Detta poem — originalet fans qvar i Liljevalchs sam-
lingar vid hans död, men kom derefter sannolikt i Teg-
nérska familjens ego — hette: Impromtu till en sjöman*.
Derunder stod: »Esaias Haraldsson Tegnér. Skrifvet på
mitt Golgatha, i min arrest på Kungsholmen (i mitt eget
hus). Ur författarens: Samling af Fria, Lösa och Lösaktiga
vers i 15 pentader. Tryckt i Vexiö på Tegnérska bok-
tryckeriet. Säljes till förmån för boktryckaren Lars Hiertas
enka och barn, sedan han dränkt sig i trycksvärta af egen
tillverkning.»

,8
e
it

* Poemet röjer ej ens den minsta oreda i tankegången. Det är
med hänsyn till bildprakt och qvickhet äkta tegnérianskt, men den
ohöljda, blossande sinnlighet, som genomgår stycket, gör, att dess fram-
läggande inför hvilkens som helst ögon måhända ej är lämpligt.

^4nm. c/ Réd. af Dag. Kr.



Ur Dagens Krönika. IX. 3.

20
Paul Fritz Mengel
såsom radikal riksdagsman.

Af J-. A. Nyman.

1.

»Tiderna förändras och vi med dem», säger ett klassiskt
bevingadt ordspråk, men det borde hafva tillagt, att högst få
äro de, som lyckas följa med sin tid. För att ej tala om de
stora snillena, siarne och vissa oroliga hjernor, som gå tiden i
förväg — hvilket kan leda till mycket betänkliga följder för dem
sjelfve — är kanske, när allt kommer omkring, flertalet så fun-
tadt, att det kommer efter sin tid. Sådant hör på visst sätt
till naturens ordning, just derför att de fleste öfverlefva sig sjelfve.
Hur många äro väl de, som på en gång lyckas bibehålla, hvad
man kallar för deras ungdoms ideal, och omdana dem efter sin
egen utveckling, efter ändrade yttre förhållanden och forskningens
framsteg? Icke så, som skulle de, hvilka handla på detta sätt,
vara i hvarje fall de lyckligaste eller hafva den bästa utsigten
att undgå tadlet. De äro de klokaste; se der allt. Men man
klandrar dem, om ej för annat, så för att vara opportunister,
och det tillmålet kan stundom klinga lika illa som vare sig »ny-
hetsmakare» eller »reaktionäre».

Bland dem, som i allt lyckats foga sina åsigter efter de
ändrade tidsförhållandena, var ju icke Paul Fritz Mengel; mån-
gen torde tvärt om finnas mest böjd att beteckna honom såsom
afgjordt reaktionär, åtminstone i politiskt afseende, och förklara,
att han mycket illa lyckats följa med sin tid. Var det, i så
fall, tiden som gått »för fort», eller Mengel, som kommit på ef-
terkälken? Eller var både det ena och andra händelsen, så att
divergensen kom att bli så mycket större? Orätt vore kanske
299

att på rak arm och obetingadt besvara frågan i någon af dessa
riktningar. I hvad mån någon sanning kan ligga i det ena eller
andra af nyss nämnda omdömen, skall kanske visa sig i dessa an-
teckningar vid ett — i förbigående sagdt, mycket intressant — stu-
dium i bondeståndets protokoll och det öfriga riksdagstrycket från
den tid, då Mengel tillhörde den andra statsmakten. Så mycket
må dock sägas i förväg och till Mengels försvar, att redan så-
som radikal, eller kanske snarare »gammalliberal», medlem af
bondeståndet röjde han en fördragsamhet mot olika tänkande och
en måttfullhet, som ty värr i allmänhet ej höra till dygderna
hos herrar framstegsmän. Och om han med åren bortlade och
icke ens ville kännas vid sin ungdoms öfverdrifter, så skulle han,
liksom så många andra, kunnat försvara denna omsadling och
tacka försynen, derför att han blifvit klokare med hvar dag.
Detta är ju visst icke något fel, utan tvärt om. Det klander-
värda vid sådana fall ligger uti, om man kastar ut barnet med
badvattnet. Men helt och hållet kastade Mengel aldrig sin manna-
ålders åsigter och känslor öfver bord.

*

När Paul Fritz Mengel i oktober 1856 gjorde sitt inträde
i bondeståndet, kom han med ens att intaga den i yttre måtto
mest framskjutna platsen bland »de hedervärde» eller, såsom de
stundom titulerades i ceremoniösa tal, Sveriges »redelige danne-
män». Upsala läns representanter stodo då främst i förteckningen,
och öfverst bland dem satt Mengel såsom representant för Håbo,
Åsunda och Trögds härader. Ståndsbröderne hade emellertid
tvifvelsutan andra skäl att helsa den nykomne med förtroende.
Ett bevis derpå gåfvo de genast, då de insatte honom såsom för-
ste suppleant i konstitutionsutskottet. Också fick han snart
rycka in såsom deltagare i utskottets arbeten, vid förfall för
någon ordinarie ledamot. M. kom sålunda att vara med om den
förberedande behandlingen af de mycket vigtiga grundlagsändrings-
förslag, som stodo på dagordningen, och deltog i affattandet af
det högst märkliga dechargebetänkande, hvarmed utskottet blef
färdigt på våren 1857. Dessutom invaldes han bland de leda-
möter, som — en från hvarje län — borde »upptaga och be-
reda ståndets egna besvär och angelägenheter».

Händelserna skulle snart visa, att ståndet icke missräknat
sig på den nye »brodern Mengel». Han kastade sig med ens
300

midt in i de pågående striderna för reformer i allmänhet och
förbättrandet af jordbrukarnes ställning i synnerhet. Med sina
två länskamrater, S. Ödman och J. Persson, förenade han sig
i deras motioner om lättnader i jordbrukets bördor, så t. ex. om
remonteringsskyldighetens öfvertagande af staten, upphörandet af
kungs- och kronoskjutsskyldigheten i fredstid m. m. och uppträdde
sjelf såsom motionär icke blott i liknande syfte, utan äfven i det
mer positiva: att på hvarje sätt verka för jordbrukets höjande.

Riksdagen hade knappast varit samlad i två veckor, förr
än Mengel blef i tillfälle att visa sin skicklighet såsom debattör,
och det på ett sätt, som tillskyndade honom en verklig triumf.
J. Lekberg från Nerike hade motionerat om upphäfvande af k.
förordningarna den 19 Dec. 1827 och den 13 Juli 1853 ang.
hemmansklyfning och jordafsöndring. Den sistnämda förordningen
var således alldeles ny och för öfrigt framkallad af en riksdags-
skrifvelse till k. m:t, men hade redan visat sig såsom ett stort
misstag och väckt starkt missnöje genom de hinder, den upp-
stälde för möjligheten, att en fader skulle kunna klyfva sitt hem-
man i hur små lotter som helst mellan sina barn. Man tog
alltså för gifvet, att inom bondeståndet ej en enda röst skulle
höja sig mot Lekbergs yrkande om rätt till obegränsad hemmans-
klyfning. Men Olof Larsson från Gefleborgs län öfverraskade
ståndet med att göra opposition, då motionen skulle remitteras
— i förbigående sagdt, hörde remissdebatter då till ordningen,
äfven vid de mest obetydliga förslag. Han trodde nämligen, att

den
kets

både

obegränsade hemmansklyfningsrätten skulle leda till jordbru-
ruin och minska tillfällena till arbetsförtjenst m. m.

Då tog Mengel (den 5 Nov. 1856) ordet och försvarade med
skicklighet och värme hvad han kallade för rätten att för-

värfva och behålla hur liten jordtorfva som helst. Han slöt sitt
anförande med följande reflexioner, hvilkas slutmening är kur-
siverad äfven i ståndets protokoll:

»Antager man emellertid, att hvad som är rättvist, äfven
är nyttigt, så skall lagstiftningen angående hemmansklyfning och
jordafsöndring bli ytterst enkel. Då jag nu anser hvarje af lag-
stiftningen upprest hinder för jordegendomens klyfning eller af-
söndring vara stridande mot den naturliga rätten och följaktligen
orättvis, så önskade jag, att bondeståndet måtte såsom allmän
regel uttala den grundsats, att en hvar är berättigad att, på
bästa sätt, försörja sig och de sina på så liten eller stor jord-
rymd som helst.»

Tre namngifna och »många» andra ledamöter skyndade att
301

instämma, och under den fortsatta diskussionen åberopade sig de
fleste talarne på hvad Mengel yttrat. P. Sahlström från Stock-
holms län förklarade, att han delade »de nu af Mengel uttalade
åsigter.» J. Linder från Skaraborgs län omtalade, att då för-
ordningen af den 13 Juli 1853 kungjordes i rikets kyrkor, »gick
en isande förskräckelse genom nationen, som derigenom såg sig
dömd att frångå icke allenast de mindre hemmansdelar, som den
kunnat förvärfva eller fått i gåfva, utan äfven dem, som man
ärft.» P. Jönsson från Jönköpings län hemställde, om ej O.
Larsson ville återtaga sitt anförande, ty i denna fråga borde bon-
deståndet vara af en gemensam tanke och icke genom oenighet
gifva något vapen i händerna åt de öfriga stånden, som nog i
alla fall skulle motsätta sig reformen. »I hufvudsaken», tilläde
P. Jönsson, »är jag ense med Mengel, som på ett enkelt, men
synnerligen tillfredsställande sätt uttryckt åsigter, hvilkas tillämp-
ning skulle innefatta ett kraftigt medel till vårt älskade foster-
lands förkofran.» Förre v. talmannen P. Eriksson från Verm-
lands län yttrade: »Jag får endast tillkännagifva, att jag full-
komligt delar de uti förevarande ämne af ståndsbrodern Mengel
uttalade åsigter.» Jonas Andersson från Östergötlands län sade
sig fullkomligt instämma »i Lekbergs motion och de yttranden,
särdeles Mengels, hvilka i anledning deraf här blifvit afgifna.»

Debatten var ej slut dermed, utan uppblossade åter med
anledning af en genom N. Svensson från Kristianstads län väckt
motion i samma syfte, i hvilken alla de skånska ståndsbröderne
förenat sig, utom Ola Månsson, som dock hyste afvikande åsigt
endast i fråga om en detaljbestämmelse.

Oaktadt O. Larsson sålunda kom att stå ensam, ville han
ej »ta till baka», utan sökte försvara sin opposition dermed, att
den afsåg endast den obegränsade hemmansklyfningen. Förgäf-
ves uppbjöd Mengel å nyo sin vältalighet och påminte om, huru-
som vid den nästföregående riksdagen en medlem af ståndet hade
genom sin opposition brutit enhälligheten och gifvit medstånden
ett skäl att förkasta förslaget om skyldighet för den s. k. pri-
vilegierade jorden att deltaga i byggandet af prestgård och tings-
hus. »Sedan ett betydligare antal af ståndets ledamöter instämt
med Mengel», och sedan P. Jönsson tillagt några ord »ehuru
till en stor del förekommen af Mengel», slöt denna remissdebatt,
hvarunder den nykomne brodern från Håbo härad fullständigt
tagit ledningen inom det hedervärda ståndet.

Den nu skildrade episoden utgör en ganska god tidsbild
och leder osökt till jemförelse med de åsigter, som sedan allt




302

mer gjort sig gällande. Tiderna hafva nu sä ändrats, att staten
sjelf vill pä bästa sätt främja uppkomsten af ett större antal
»små» jordegare genom att efter hand försälja de mindre krono-
egendomarne, vare sig hela eller styckade.

Mengel skulle emellertid redan samma dag vinna ännu en
triumf. Detta inträffade under en annan remissdebatt, rörande
presterskapets lönereglering — en fråga, som länge förts på tal
af många motionärer, i synnerhet inom bondeståndet, men ej fick
sin lösning vid denna riksdag, utan först vid 1859—1860 års,
hvilken i hufvudsak antog den af k. m:t föreslagna löneregleringen.

Nu hade J. Persson från Blekinge län motionerat om en
skrifvelse med begäran om tillsättande af en komité för uppgö-
rande af förslag till allmän aflöningsstat för presterskapet. Mo-
tionen framkallade ett skriftligt memorial af D. Danielsson från
Jönköpings län, hvilken påyrkade en skyndsam förbättring af ad-
junkternas löner, till 200 rdr banko årligen. Två länskamrater
instämde, hvarefter Mengel uppträdde. Han ansåg J. Perssons
motion vara af särdeles stor vigt. Icke synnerligen skonsam mot
de högvördige, var M. sjelf mest hågad för den radikala refor-
men, att presternes löneinkomster skulle ingå till staten, som dä
finge mer än tillräckliga medel att kunna verkställa en rättvis
lönereglering. Pastorerne uppgifva, anmärkte tal., sjelfve sina
inkomster och sätta dem nog icke allt för högt, men kunna ej
dölja, att de stå sig godt, hvaremot komministrarnes ekonomiska
ställning är allt utom afundsvärd. Att således en eller annan
pastor var missbelåten med den föreslagna jemkningen, borde
icke förefalla underligt. »Komministrarne åter, om de ock nu
önska den, hoppas dock pä framtiden och att en gång i sin
ordning blifva pastorer, och då glömma de gerna den tid, de
varit komministrar. Jag påminner mig, huruledes vid ett, för
icke sä länge sedan, uti ett visst stift hållet prestmöte åtskilliga
öfverläggningsämnen ganska grundligt och vidlyftigt diskuterades
i flere timmar; men när frågan angående det lägre presterskapets
aflöning slutligen förekom, ville tiden ej räcka till, utan mötet
afslutades under bön och sång samt med en måltid.»

Tio namngifna »m. fl.» ståndsbröder instämde i detta hu-
moristiska anförande.

I nästan allt öfrigt hyllande 1850-talets liberala åsigter, var
Mengel äfven lifligt intresserad för försvarsväsendets stärkande,
i synnerhet genom utsträckning af värnpligten. Regeringen för-
sökte, såsom kändt är, oupphörligen plåstra på landtforsvaret och
hade nu föreslagit åtskilliga ändringar i utskrifningssättet och
803

med afseende på rätten till lega samt en framflyttning af bevä-
ringsåldern. Naturligtvis uppstod härom en remissdebatt inom
bondeståndet. Det bästa anförandet bland alla, som då höllos,
var Mengels. Han påminte om, att alla pligter ej voro fyllda
dermed, att beväringsynglingarne uppvisades inför landshöfdingen
och regementschefen och underginge 14 dagars exercis; sedan
återstode möjligheten, att leken kunde bli allvar. För denna
eventualitet vore materialet — beväringen — godt, men dess
öfning otillräcklig. M. trodde, att öfningen skulle medföra bättre
resultat vid 22—23 års ålder. På det skarpaste ogillade han
tillåtelsen för beväringsynglingen att sätta legd karl i sitt ställe.

Dessa åsigter fick han snart tillfälle att närmare utveckla
inom ståndet. En af dess medlemmar, N. Olsson från Malmö-
hus län, väckte motion om skrifvelse till k. m:t med begäran
om tillsättande af en komité, som borde utarbeta förslag till
försvarsverkets reorganisation genom minskning i den stående
hären, men utsträckning af värnpligten. G-ent emot de invänd-
ningar, som mötte denna motion, uppträdde M. till dess försvar.
Ville man minska den stående armén, så borde man vara be-
tänkt att trygga landets försvar på annat lämpligt sätt. Bevä-
ringen kunde nog »vara rätt behändig att skjuta med löst krut»,
men dermed vore vi ej betjenta i oroliga tider. Motionen af-
såg att trygga landets sjelfständighet; beklagligt var då, att den
rönt så mycket motstånd. En talare hade beskärmat sig öfver
bl. a., att motionären velat utsträcka värnpligten ända till det
fyrtiofemte året; men för gotländingarne räckte värnpligten redan
till fyllda femtio år, och dock klagade öns invånare icke öfver
denna börda. Genom en nationalbeväring, ställd bakom eller
jemte den stående armén, blefve det möjligt att försvara vårt
land med dess 350 mil långa kuststräcka, och vi finge då äfven
det billigaste försvar, man kunde åstadkomma.

I ett af sina anföranden i detta ämne bemötte Mengel en
inom ståndet gjord invändning mot försvarets grundande på all-
män värnpligt. Man hade talat om den afund, som skulle upp-
stå grannar emellan derigenom, att der fyra eller sex söner funnes,
desse skulle samtlige bli soldater och försvarare af den härd, der
icke några pojkar funnes till. »Detta», sade M. skämtsamt, »kan
hjelpas på sådant sätt, att man förser sig med pojkar i alla här-
darne; men skulle också detta ej kunna ske, så är det dock min
öfvertygelse, att pojkarne icke skulle knota i försvaret för den
härd, der sådana saknades.» Hvarför hade då åtskilliga främ-
mande land ännu ej infört nationalbeväpning? Jo, detta berodde
304

ej pâ folken sjelfva, utan pä de styrande, som alltid ansett det
vådligt att lära folket försvara sig.

Sjelf var Mengel ganska flitig motionär inom ståndet. Den
första motion, som han der väckte? är märklig, icke just genom
sin kläm, hvari begärdes ett anslag å 50,000 rdr banko till låne-
understöd för uppförande af ändamålsenliga spanmålstorknings-
anstalter, men så mycket mer genom sin motivering, hvars inne-
håll bildar en den skarpaste motsats mot de numera så vanliga,
dystra skildringarna öfver svenska jordbrukets betryck, öfver-
svämningen med utländsk spanmål o. s. v.

»Erfarenheten har», så skref Mengel i sin motion af den
19 Nov. 1856, »redan visat, att Sverige äfven i medelgoda år
producerar spanmål utöfver landets eget behof. . . Under de
sistförflutna åren har landtbruket varit i högre grad gynnadt af
en liflig och lönande spanmålshandel än under någon föregående
period.» År 1854 hade utskeppats sammanlagdt 1,024,000 och
år 1855 ej mindre än 1,722,000 tunnor spanmål. Denna ut-
skeppning tillskyndade landet en vinst af minst 35 millioner.
Detta för Sverige så gynsamma förhållande framkallades dels af
de svåra missväxterna i åtskilliga andra europeiska stater, dels af
kriget mellan vestmakterna och Ryssland, ty derunder ej endast
ökades spanmålsförbrukningen inom de krigförande staterna, utan
äfven de icke krigförande nödgades inrätta stora spanmålsmagasin,
i och för möjligen inträffande krigseventualiteter, dels slutligen
deraf att Rysslands hamnar voro blokerade, så att spanmåls-
utförseln derifrån hämmades. Följden blef att den svenska span-
målen banade sig väg till trakter, der den förut varit föga känd ;
den blef eftersökt och högt betald i verldsmarknaden. Men sedan
kriget och krigsrustningarna upphört och årets skörd visat sig
god i nästan hela Europa, befunno sig spanmålsprisen i fallande;
en stiltje eller rättare sagdt en återgång till de normala förhål-
landena hade inträdt. Efter åtskilligt ordande om nödvändigheten
för oss att söka bringa jemnvigt i vår handelsbalans, hufvud-
sakligen genom en ökad spanmålsutförsel, kom motionären slut-
ligen till att rikta uppmärksamheten på behofvet att förbättra
den exporterade varans qvalitet genom inrättandet af spanmåls-
torkningsanstalter i de större exporthamnarne.

Motionen afstyrktes af utskottet och föll äfven i bondeståndet.
305

Ehuru dä nästan ännu mer benägen än nu att kasta allt möjligt
pä staten, fann man dock, att de föreslagna, gagnande torknings-
anstalterna icke öfverstege, hvad den enskilda företagsamheten
mycket väl kunde gå ut med.

Mengels första motion vann säledes ej framgång. Men der-
emot hade han god lycka med åtskilliga andra förslag. Hans
m. fl. riksdagsmäns särskilda motioner om höjning i postskjuts-
legan ledde sålunda till riksdagens skrifvelse af den 27 Jan. 1858
om postföringens framtida skiljande från jordbruket och gästgif-
veriskjutsen och lindring dessförinnan i nämnda besvär. M:s
motion om ändringar i skiftesstadgan bidrog i sin mån att fram-
kalla ett riksdagsbeslut ang. ersättningen åt gode män vid landt-
mäteriförrättningar. Likaledes framgick en skrifvelse till k. m:t
såsom följd af M:s motion om kontroll och beskattning å utländ-
ska brandförsäkringsbolags verksamhet i Sverige. Glömmas bör
ej heller hans verksamhet för djurskyddssaken. Dittills fans i
detta ämne blott en mycket ofullständig lagbestämmelse; den
stod införd i byggningabalken, hvarest i 22 kap. 2 § stadgades
ansvar å den, som »sargar annans fä». Men deremot var lag-
ligen tillåtet att pina »annans fä» på hvad annat sätt som helst
än genom sargande, och sitt eget »fä» fick man sarga och pina
efter behag. De motioner, som nu väcktes, vid 1856—1858 års
riksdag, af Mengel och fem andra riksdagsmän, bland dem tre i
bondeståndet, ledde till rikets ständers skrifvelse af den 22 Juli
1857, med anhållan om ändring af nyssnämnda paragraf, så att
för »uppenbar grymhet i behandling af egna eller andras kreatur»
straffet skulle blifva böter från och med 5 t. o. m. 100 rdr rmt.

M. väckte vid denna riksdag sammanlagdt elfva motioner;
bland dem förtjenar, förutom de redan omtalade, att ytterligare
nämnas det af C. H. Ånckarsvärd inom adeln väckta och af
M. såsom egen motion upptagna radikala förslaget om öfverflytt-
ning af skyldigheten att fortskaffa resande, så att det i stället för
ett enskildt åliggande skulle förvandlas till ett statens bestyr.
Oaktadt denna motion torde åtnjutit rätt stora sympatier inom
bondeståndet, kunda den ej leda till önskad påföljd.

Under diskussionerna om dessa och andra förslag framstod
M. alltid såsom en nitisk kämpe för reformer, men mot alla för-
sök, som från ett eller annat håll kunde göras att hämma den
306

fria verksamheten^ vare sig arbetets eller ordets. Så t. ex. när
en välmenande ståndsbröder, Olaus Eriksson från Göteborgs- och
Bohus län, motionerat för ' att hindra den då pågående utvan-
dringen af svenskt arbetsfolk öfver gränsen till Norge, uppträdde
M. kraftigt mot slika sträfvanden. En arbetare borde ega full
frihet att söka sitt uppehälle, der han kunde få den bästa arbets-
förtjensten. Förslaget vore dessutom omöjligt att tillämpa; man
kunde nog få en lag på papperet, men knappast uppställa nog
stark gränsbevakning att hindra arbetare att söka sin utkomst
i Norge.

Några år förut hade vederbörande företagit ett af de mest
hotande angrepp, som någonsin riktats mot 1812 års tryckfrihets-
förordning; det var dock lyckligtvis så groft tillyxadt, att det
svårligen kunde motse någon framgång. Det innebar nämligen
ingenting mer eller mindre än upphäfvande af Tryckfrihetsför-
ordningens egenskap af grundlag, naturligtvis i det allt för genom-
skinliga syftet, att denna lags, enligt vederbörandes tycke, allt
för liberala stadganden skulle kunna omstöpas med samma lätthet
som hvilken civillag som helst. Visserligen hade den k. propo-
sitionen härom antagits till hvilande vid 1853—1855 års riksdag,
men intet tvifvel rådde, att förslaget skulle falla, då det före-
kom till slutligt afgörande i December 1856. Icke minst inom
bondeståndet var motståndet starkt. Öfverläggningen hade på-
gått en lång stund, då M. uppträdde. Det torde, sade han,
knappast vara möjligt att öka antalet af de skäl, som ensamt
inom detta stånd blifvit åberopade mot den ifrågavarande grund-
lagsändringen. Tal. ville derför icke upptaga tiden med ett för-
sök härtill. Han ville blott fästa uppmärksamheten vid hvad
som yttrats om de missbruk, till hvilka en del af den periodiska
pressen eller närmare bestämdt den s. k. skandalpressen skulle
gjort sig skyldig på den senaste tiden. Med denna tids skandal-
press, hvars förvillelser tal. beklagade, ansåg han det dock icke
vara på långt när så farligt som med den skandalpress, hvilken
uppkom och fortlefde under de närmaste åren efter det nya stats-
skickets införande 1809.

»Jag menar», sade M., »de vid denna tid utkommande tidningarne
Nya Posten, Räfvarne, hvilken tidnings bittra utgjutelser ansågos hafva
framkallat de oroligheter, som slutade med Fersenska mordet, Allmän
Politisk Journal m. fl., för att ickeotala om dem, hvilka af den bekante
Grewesmöhlen utgåfvos, nämligen Åskådaren, Trumpeten eller Krigsför-
klaring mot allt ondt, Nytta och Nöje m. fl. Om Grewesmöhlen, hvil-
ken såsom kändt är, genom tjenliga medel var vunnen på högsta ort,
och nämnde författares verksamhet såsom politisk skriftställare yttras uti
de Bergman- von Schinkelska Minnena, att han kunde anses såsom ’en
förträfflig bulldogg, väl tjudrad och styrd af regeringen’. — Nu frågas,
om icke yttringarna af den tidens skandalpress med skäl kunna anses
mer föraktliga än de, för hvilka den nuvarande tiden debiteras, särdeles
om i betraktande tages, att den äldre skandalpressen alltid beskyddades
af regeringen; men det synes man numera icke vilja ihågkomma, af far-
håga naturligtvis för välgrundad erinran derom, att regeringen, så länge
skandalpressens utgjutelser icke riktades direkt mot henne sjelf och hennes
åtgöranden, såg genom fingrarne med missbruken, och först när hon såg
sig sjelf angripen, fann strängare ansvarsbestämmelser af behofvet på-
kallade. Jag röstar för afslag å den kungl. propositionen.»

Att denna skulle förkastas af bondeståndet, var så mycket
oundvikligare, som detta stånd kommit till riktig insigt af, att
om Tryckfrihetsförordningen degraderades till civillag och sålunda
blefve beroende på tre stånds beslut, så skulle det sannolikt i
många och kanske de vigtigaste fallen bli de tre andra stånden,
som bestämde öfver tryckfriheten, i strid mot bondeståndet.
Fru Charlotte Strandberg och
Sjunde Budet.

Några etisk-estetiska hugskott. *

»Du skall icke stjäla!»

Naturligtvis fick Lotta Linderoth läsa katekesen sona liten
stunapa, då hon på 3O:talet gick i skola i Stockholm, innan hon
vid 14 års ålder antogs som elev vid k. operaballetten, den
puppa, ur hvilken den tiden alla storheter och icke —storheter
utvecklade sig. Men ack hur illa den lilla måtte lärt sig sjunde
budordet !

Gudinnan Iduna har med fasa gjort den upptäckten, att ett
af hennes äpplen sedan längre tid varit bortstulet. Hvem har
väl knipit det, om icke fru Charlotte Strandberg, som nu vid sin
afgång från scenen säges ha testamenterat frukten jemte alla sina
roler åt en älskad svärdotter?

Ty förklara mig miraklet utan tjufveri, miraklet, som fru
Ch. St. vid sin afskedsrecett gjorde, att försätta 1889 års publik
nästan 40 år tillbaka i tiden genom att, en sextio års gumma,
förskapa sig till en ung, munter af lif och lust och fägring strå-
lande säterjänta med blod så varmt, med sinne så friskt som
hon vore »på sitt adertonde år. Hemligheten torde kanske till
en del ligga deri, att hjertat aldrig blifvit äldre, men — men
vi hålla ändå på vår sjundebuds-teori — nej, sannerligen det
går utan Idunas äpple, men gick gjorde det, och det med glans.

Det var en högst egendomlig fläkt från fordom, som betog
konstvännen vid denna prestation, den 60-åriga Charlotte Strand-
bergs 20-åriga Betly, i och för sig ett evenemang, som man al-
drig sett maken till på vår hundraåriga operascen.

Det var en fläkt från ett förgånget, så stark och stämnings-

* Förutom en uppsats om franska repertoaren på Dramatiska teatern
af Volontaires hand, hafva vi äfven från honom erhållit en operarevy,
hvilka båda artiklar utrymmet nödgar oss att spara till ett följande häfte.

Ned. anm.
309

full, att man kände sig frestad nypa sig i armen för att känna
efter, om man ej drömmer, drömmer sig tillbaka till den 14 Ok-
tober 1850, då mamsell Linderoth f. f. g. uppträdde i Alphyddan!

Ah! de elektriska druf klasarna försvinna med elektrisk fart,
den undanpetade kronan sänker sig strålande och majestätisk öfver
amfiteatern och parterr, damer i snäfva, rynkiga kjolar, ännu oan-
fäktade af kejsarinnan Eugenies tokiga krinolin, med hvita teater-
kappor, herrar i höga kragar och smala pantalonger fylla logerna,
hvaraf den kungliga återtar sina af en senare tid borttagna impo-
santa royauténs emblemer, den eldiga Jacopo Foroni svänger med
glöd sin lifliga staf (andra tider, andra seder — ack !), kung
Oscar II försvinner som en blixt ur k. logen, en mörklockig,
vacker, ung sjöofficer med drömmande blå ögon och melankoliska,
tankfulla blickar träder i hans ställe, nu kommer kung Oscar,
— men det är Oscar den I, ännu obruten af åren, bildskön
elegant, chevaleresk.

Man har nyss sett en ny fransk komedi, »Ett knäfall»,
spelad af hrr Nygren, Hedin, Fredelius, fruar Billing och Berg-
mansson (Zelma Hedin), man har skrattat åt Svante Hedin i
»En bengalisk tiger», jemte honom gubben Wennbom, for aftonen
remplacerande Lars Kinmansson, som började dra sig tillbaka
vid denna tid -— afskedsrecett samma år i December, då mot
denne åldrige Papageno f. f. g. spelade den unga, vackra Papa-
gena-Linderoth — den fina och och eleganta Aurelie, fru Berg-
Bergmansson och — hvilken täck liten pigsnärta, mörka ögon,
skalkande min, lilla Lolotte, i hvardagslag Lotta Linderoth.
Ridån sänker sig öfver Svantes sista roliga replik; »Jaha, jaha,
hvar och en har nu sin smak», man skrattar och småpratar
lifligt under mellanakten, herrarne diskutera Louis Napoléon och
Cobden, då går ridån upp öfver Alphyddan, Olle Strandberg
gör sin entré, den hurtige Daniel med sin klara, nordiska tenor.
Man finner honom dock ej så glad som förr, men hvem kan
undra på det, blott för några få månader sedan förlorade han
genom döden sin unga, gudasköna och älskliga maka, Aurora,
Jolantas, Fenellas idealiska tolkarinna. Denna maka — dock
här kommer den andra, bevars väl, nej, jag menar lilla Lolotte
kommer igen, nu klädd till säterjänta, röd och hvit, glad och
käck. Hur sjunger hon ? Vi lemna ordet åt hufvudstadens strän-
gaste musikjurist. Prof. Bauck dömde:

»M:lle Linderoth är helt ung, presenterar sig ännu anspråks-
löst under benämningen elev; håller aktrisen emellertid hvad
eleven lofvat, kan både publik och teater lyckönska sig. Mille
310

L:s röst är en sopran af frisk oeh metallisk timbre samt af icke
obetydlig höjd; hennes höga toner äro de vackraste, mellanre-
gistret något matt. Detta låter förbättra sig genom studier och
genom att behandla de höga gränstonerna varsamt, högeligen att
rekommendera åt unga stämmor. Hennes intonation visar ett
lyckligt öra, hennes föredrag god uppfattning, som lofvar ganska
vackra resultat, när det naturligt känsliga stadgat sig till smak.
Genom deltagande i smärre talpjeser har M:lle L. förvärfvat en
viss scenisk vana, hennes spel som Betli utmärker sig för myc-
ken naiveté och liflighet. Fortgår hon, som hon börjat, på den
under så goda auspicier beträdda banan, så har man utsigt att
omsider en gång få subrettfacket på ett tillfredsställande sätt
återbesatt. M:lle L. måste sjunga sin arietta da capo och fram-
kallades efter pjesens slut.»

Nåå, spådde gubben Bauck rätt? Blef det något af mam-
sellen-eleven ? Blef hon denna première-soubrette utan like på
vår svenska scen, den nyttigaste, behagligaste, flitigaste af alla
sina rivaler i brauchen?

En öfverfyld, entusiasmerad salong, berg af lagrar och rosor,
dånande bifallsrop, applåder, närduksviftningar, löjen och tårar
och inropningar utan tal ha i februari 1889 besvarat frågan.

Ack ja, ty vi äro i Februari 1889, icke i Oktober 1850,
det kan ej hjelpas. Nej se — ah, så fort det går — den unge
sjöofficern i k. logen grånar, kung Oscar I försvinner, med ho-
nom kronan —teaterns välflörståendes, Olle Strandberg kryper
ihop till lille hr Nilsson, hr Nygren — nej, men hr Nygren, var
inte han med 1850? Jo visst, redan då spelade en hr Nygren
prost i Vermländingarne — alltså, men nej! Det var Johan Mathias
Christopher, icke Helmer, som väl knapt ens var påtänkt den tiden.

Uddman var då ännu relativt — smal, sjöng med bravur
sin Max, der han debuterade 1844.

Men nu är han död och alla äro döda. Döda, döda —
alla, Fredelius, Nygren, Elma Billing f. Ström, gubben och gum-
man Wennbom, Olle, Zelma Hedin — Hedin? Ah! en ljus-
punkt i dödsmörkret — Svante lefver ju, och med hvilket lif!
Än i dag spelar han ju samma roler, Cerfeuil, Piccolet, Cha-
monflet; Svante Hedin och det glada, roliga och soliga lifvet, de
hänga ju så ihop, att hr Hedin säkert aldrig dör, särdeles när
det ej blef af i höstas. Nej, ännu om en 3, 400 år (läs: tre
311

till fyrahundra år) fröjdar hr H. våra efterkommande med sin
odödliga komik, talande med saknad om sin goda kamrat Char-
lotte Strandberg, som endast efter 45:årig vistelse vid teatern
förhastade sig och tog afsked i den späda åldern af 9 och 50.
Om fru Strandberg knipit ett af Idunas tre äpplen, hvem om
icke hr Hedin har knipit de två andra?

Alltså — hr Hedin utgjorde enda påminnelsen om debuten
för fru Strandberg, liksom han i kommande århundraden helt
säkert skall göra det for fru Strandbergs dotterdöttrars dotter-
döttrars barn, när de, 60-åriga gummor vordna, taga afsked af
sin publik. Med lätta, ungdomsspänstiga steg skall då hr Svante
leda fram de åldriga, darrande gummorna på scenen, sedan arran-
gera en fest för dem och hålla ett stort tal om deras uråldriga
förfäder, förklarande att ur-pappa Olle lika litet var en myt
som ur-mamma Charlotte en legend, utan att han kände den
förre redan som ungdomsfrisk, serenadsjungande student och den
senare som liten näpen balettunge, som började öfva för Anders
Selinder och Alexander Fuchs sina första »pas de basque med
vändning» vid den tid, »då jag, mina herrar och damer, jag, som
här står, hade äran att på k. teaterns tiljor debutera som Te-
baldo i Romeo och Julia, den 17 April 1845, d. v. s. nu på
håret 2 dagar och 3 veckor och — och 400 år sedan.»

*

Betly (Alphyddan), Marcellina (Fidelio, Barberaren, Figaro), Ché-
rubin, Susanna (Figaro), Papagena, Tärnorna (Trollflöjten), Zerlina (Fra
Diavolo, Don Juan), Anna (Friskytten, Vermländingarne), Blonde (Enle-
veringen), Urbain (Hugenotterne), Alice (Robert), Markisinnan (Rege-
mentets dotter, Marco Spada, Kungen har sagt det), Stephano, Gertrud
(Romeo), Siebel, Martha (Faust), Mazetto (Sylvia), Henriette, fru Ber-
trand (Muraren), Lady Pamela (Fra Diavolo), Ursula, Perronella (Svarta
Dominon), Carlo (Hin Ondes Andel), Diana (Kronjuvelerna), Lisa (Verm-
ländingarne, Hertig Magnus), Fru Ragnhild (Bergtagna), Alison (Mäster-
katten), Erik (Ungmors Kusin), Fru Sganarelle (Läkaren mot sin vilja),
Ortrud (Lohengrin), Fatima (Oberon), Zulma (Estrella), Hedvig, Jemmy
(Tell), Jenny (Hvita frun), Emilie (Målaren och modellerna), Benjamin
(Josef), Nancy (Martha), En husfru (Hårdt mot hårdt), Ingrid, Pro-
stinnan (Tillfället gör tjufven), Mirza (Lalla Rook), Lilla (Elviras
sagor), Ritta (Zampa), Rispah (Quentin Durward), Georgette (Villars’
dragoner), Cecilia, Margaretha (Gustaf Wasa), Orsino (Lucrezia), Jeanette,
Mathilde (Joconde), Clotilde (Norma), Maddalena (Rigoletto), Elvira, Gio-
vanna (Ernani), Lulli (Lulli), Sophie (En egendom till salu), Didier
(Frondörerna), Maria (Czar och timmerman), Elizetta (Hemliga giftermå-
let), Grefvinnan (Trumpetaren), Bobinette (Pathelin), Fru Page (Muntra
fruarne), Antonio (Richard Lejonhjerta), Sofia (Nya Garnison), Flora,
âiâ

Anna (Den Vilseförda) — samt Valentin (Fortunios visa), Den sköna
Helena och Anna Stina (Riddar Blåskägg) — se der så vidt vi i en
hast kunnat erinra oss en del af fru Strandbergs roler, hvilka kanske
äro hälften flertaligare än denna bråkdel, så mycket mer som fru S.
innehaft en mängd talroler, alltifrån »Hittebarnet», »Barnhusbarnen»
(Fanny), »En bengalisk tiger» m. fl. i sin ungdom till den gamla hexan
i Gustaf IJLs »Bedragne Pascha» vid k. teaterjubileet 1882.

Som man ser, har fru S. under dessa tvenne tjog år icke
legat på latsidan, helst som hon ibland af intresse för saken
uppträdt i kören, som statist o. s. v. Sällan eller aldrig har
hon sändt återbud till repetition eller representation, aldrig kom-
mit för sent, tidigt nere i sin loge, gladt pratande, aldrig intri-
gant och svår mot rivaler (annat än med sin öfverlägsna
talang), anspråkslös, tjenstvillig, förnöjsam, glädtigt enkel och god
— se der den enkla sanningen om denna konstnärinna såsom
menniska och kamrat vid vårt lands främsta konstanstalt.

Som konstnärinna är friskhet och behag de egenskaper, som
beredt fru Strandberg hennes lycka och gjort henne till — som
Aftonbladets utmärkte musikbedömare mycket korrekt säger —
»en af de mest typiska subretter vår k. scen någonsin egt».

Nyss anförda utdrag ur fru S:s repertoir gifver en — om
ock ofullständig — föreställning om hennes mångsidighet och
användbarhet.

Ehuru Alice (Robert) och Ortrud (Lohengrin) lågo stick i
stäf mot sångerskans skaplynne, hade hon dock i den förstnämnda
flera lyckade moment såsom entrén i akt I, breftiraden i den
andra, fästmanskupletterna med inledande småkoketta recitativ i
den tredje, om ock fortsättningen af operan blef henne öfver-
mäktig. Som Ortrud ansåg N. D. A:s stränga Q. henne »gan-
ska skickligt lotsa sig i land», hvilket ej är litet sagdt om ett så
horribelt parti, så i alla afseenden illa liggande för sångerskan.

Redan 1853 fick fru S. ett primadonnaparti inom opéra-
comique, Martha, och, trots Julie Berwald föregått henne, skör-
dade hon här stort bifall, »tecknade själsstriden under duon ut-
märkt», fick bissera folkvisan o. s. v. I Nancys parti, som hon
sedan öfvertog, var hon dock onekligen mer hemma, ehuru de
låga alttonerna ej ville lyckas henne så väl som för fröknarna
Boye och Bournonville. Zulma, Susanna, Elizetta och Zerlina i
Fra Diavolo höra jemte Martha till de större på samma gång
känslofulla som pikanta partier fru S. utfört, Susanna redan
1853, der hon tog revanche för ett mindre lyckadt uppträdande
som Chérubin, deri sångerskan likväl, trots konkurrensen med så
vackra och farliga rivaler som frk. Boye, Hilda Sällström, Mina
313

Gelhaar och sist sin egen köttsliga dotter Anna, tid efter annan
varierande med Susanna, firade stora triumfer ända till år 1874,
då hon öfvergaf både flickan och pojken och egnat sig åt gum-
man Marcellina.

Pojkroler intaga en särskild plats inom fru S:s repertoir:
Cherubin, Jemmy, Siebel, Carlo, Urbano, Stephano. Om också
den svåraste af dessa Chérubin brast något i poesi och lyftning,
så gafs rolen i öfrigt med öfverlägsen qvickhet och eld, Carlo
med öfverraskande god koloratur, Urbano litet vräkigt och bla-
seradt elegant, som sig borde, Siebel och Jemmy känslofullt, men
aldrig sentimentalt — den väl afvägda blandningen af känsla
och ysterhet skänkte i allmänhet åt dessa pojkar rikt konstnär-
ligt intresse, som i förening med en käck, liflig ton, ett lämpligt,
skalkande och täckt minspel, en förförisk apparation skall verka
— fasligt för fru S:s efterträderskor i långa tider.

Dessutom kärnan af fru S:s reportoir: Betlirolerna, oftast
sekundära, men med fru S. aldrig förgätna, antingen klassiska
som Zerlina eller Blonde, romantiska som Anna eller Fatima
eller fransyskt lifliga som Jenny, Diane, Mirza, Ritta, Jeanette,
Georgette, Lilla, Sofia och hvad allt de heter, lifliga småmysande
små töser. De tjenster fru S. gjort svensk operadiktning äro
ej få, derom vitna Berens Lulli och Quinault, Jacobsons Ung-
mors kusin och prof. Hallstenius flesta operetter, ur hvilka hen-
nes friska, skälmska »Jag skapades ej till nunna minsann, dertill
är jag mycket för glada» gjorde så erusorisk effekt.

Om hennes Offenbach-repertoir nämna vi ingenting, hänvi-
sande hvad i denna tidskrifts musikafdelning derom är sagdt på
tal om Vasateaterns repris af »Sköna Helena» våren 1888.

Deremot några ord om hennes pligttrogna utförande af fyll-
nadspartien såsom Ursula (Svarta Dominon) Clotilde (Norma),
Anna (Den vilseförda), partier hvilka väl utförda knappast mär-
kas, men hvilka illa gjorda skulle märkas — irriterande.

På äldre dagar har fru S. med glans lupit in i gummfac-
ket. En liten förstudie dertill yppades redan 1857, då fru S.
kreerade fru Page i Nicolais Muntra fruar, sedan med samma
framgång repriserad 20 år derefter. Ladyn i Fra Diavolo fick
fru S. redan i sin gröna ungdom, om denna skall vara ung eller
gammal, kan man ha olika meningar. Lorden sjunger ju att hon
är »bedårande — på afstånd blott» och Markisens låga brinner
väl artificiel, men lilla Zerlina, en feminin, säger ju: Se der en
dam, så ung och vacker. Efter tretio år spelade fru S. ånyo
sin lady, som fått en pendant i den koketta markisinnan i

Ur Dagens Krönika. IX. 3.	21
314

Spada. Fru Ragnhild 1874 invigde ett ännu äldre skede, dit
Markisinnorna de Moncontour och von Streckenfelt snart sällade sig.
Samtidigt sjöng fru S. visserligen Siebel och Tellsgosse, men snart
nog fetmade hon ifrån dessa roler och mognade till deras mam-
mor eller tanter, Martha och Hedvig. Anna i Vermländingarne,
spelad med sådan lycka på 50- och 60-talet, blef 1879 till sist
svärmor Lisa, arrendatorskan Jenny oldfrun Margareta, Chérubin
Marcellina, pagen amman o. s. v. Men allt med bibehållen
vigör — utmärkt karakteriseringstalang, gemytlighet och komisk
styrka, på senaste tiden också en aristokratisk finess, som förr
saknades (t. ex. i Regementets dotter).

Som vis-sångerska har varit och är fru S. ypperlig. En
sann njutning är att åhöra hennes »pojkvisor», det må nu vara
Geijers »Sliparpojke», Pacii soldat- eller Lindblads skjuts-pojke,
ja, t. o. m. prof. Nybloms älskvärda »Grindpojke». Särdeles
Lindblads mästerliga visa blef i fru S:s mun ett helt litet situations-
måleri med friska tallskogar, guppande rapphöna, traskande Grålle,
ljudliga pisksmällar och en liten knubbig rosenkindad tjufpojke till
körsven med klingande rop, som eka långt in i skogens dunkla grönska.

Men — jag kommer nu tillhaka till mitt sjunde bud —
att kunna så illusoriskt framställa sådana ungdomssprittande
känslor, när man snart har sina modiga sextio år på nacken,
det är ju uppenbar stöld och tjufveri från ungdomsgudinnans
arsenal. H. S. B.

Hittills har jag nu endast att från den glada, den goda
glada sångens vänner tillropa fru Strandberg hennes svågers:
Tack för god vakt! Och tillönskande Sveriges Dejazet en glad
och glad, fridsäll lifvets afton kan jag ej bättre sluta, än lem-
nande ordet till en skald, som sjöng till en sångare, begge hen-
nes hjerta nära och kära:

»Lef glad, lef lycklig på din ära
Och på din inre harmoni!

Men då du sjöng i dar, i unga

För oss, och ljuft som ingen ann,
Så har i dag jag velat sjunga
En strof för dig så godt jag kan.

Den röst, som nått din barndoms öra

— Fast länge se’n på välljud tom —
Jag trott du gerna skulle höra
På tröskeln till din ålderdom!»

Volontaire.
Grefvinnan Zoë.

3-

Under ett par dagar förvandlades nu Räflinge till hög-
qvarter. Expeditionen förlädes på nedre bottnen; det var ett
ständigt kommande och gående af adjutanter, ordonanser och
officerare af alla grader. Utanför slottstrappan gick dag och
natt en soldat på post, och Zoë vaknade om morgonen vid
att reveljen gick i lägret på andra sidan parken.

Vid frukosten var grefvinnan aldrig närvarande, men gjorde
deremot les honneurs vid middagsbordet. Och det var glada
middagar med mycket vin, mycket skratt och många befängda
qvickheter, skjutna ut i luften i kapp med champagnebuteljer-
nas korkar.

Den ljusa, rymliga matsalen erbjöd då en präktig anblick ;
uniformerna togo sig så bra ut, verkade så artistiskt mot väg-
garna, hållna i hvitt och guld, med sina läckert utförda stille-
ben och jagtstycken i glada, friska färger. Glasdörrarna till
balkongen stodo alltid öppna under middagen, och som salen
vette utåt parken strömmade sommarens doft af nyslaget hö in
och fylde luften med en svag parfym. Detta jemte den utsökta
maten och de dyrbara, äkta châteauvinerna födde stämningen
— en animerad, hjertlig stämning, som tog sig uttryck i täta
helsningar med glasen och ytterst lifligt samspråk. Alla dessa
officerare, som suttit till häst från klockan fem på morgonen,
frånräknadt frukosten, hängåfvo sig nu odeladt åt bordets
nöjen, de solbrända kinderna fingo så småningom teglets varma
färg och skåltalen en flygt, hvars vingar hemtade sin styrka
ur Pomardens blod och Pommeryns guld.

Zoë hyllades vid dessa middagar som en drottning.

Generalen förde henne till och från bordet med den
galanta artighet, som några af våra äldre officerare ännu äga
qvar från kung Karls dagar. Och der hon gick fram, bugade sig
löjtnanterna som den högväxta vassen, när sommarvinden stryker
smekande fram. De yngste formligen afgudade henne, sökte läsa
316

i hennes ögon, hvad hon önskade, och höllo sig ständigt i
hennes närhet för att få tillfälle göra henne en eller annan
liten tjenst.

Zoë var qvinna — qvinna ända ut i fingerspetsarna, och
hon kunde inte annat än känna sig smickrad. Men denna
varma hyllning återverkade, och hon blef älskvärdare än någon-
sin — »det fins inte i hela Paris en sådan qvinna som ni!»
försäkrade den franske kavalleriöfversten, hvilken bevistade ma-
növern. »Nu narras ni, herr öfverste!» log Zoë tillbaka, men
hon kände sig inte så litet stolt i alla fall.

Bland alla dessa uppvaktande officerare var det likväl en
hon inte sett till vid middagsbordet den första dagen — den
unge mannen, som helsat på henne ner ifrån slottsgården.
Hon hade ofrivilligt kommit att tänka på honom flere gånger
under dagens lopp, och alltid hade tanken varit åtföljd af en
fråga: hvar har jag sett honom förr? Men det kunde hon der
emot inte svara på. Och derför tänkte hon på honom så
mycket mer.

Så på aftonen, när man samlat sig inne i den upplysta
salongen för att dricka en kopp te, uppenbarade han sig plöts-
ligt i dörröppningen. Han helsade militäriskt och gick der-
efter fram till generalen. De båda herrarne samtalade ifrigt
ett ögonblick.

»Vi ha ännu tid på oss,» slöt generalen samtalet och lade
vänligt sin hand på adjutantens axel, »se till att få er en kopp
te, det kan baron behöfva, jag skall presentera er för grefvinnan.»

De gingo fram till Zoë, der hon satt och talade om
Longchamps, om Patti och senaste Salongen med den franske
kavalleriöfversten.

»Tillåt mig presentera för grefvinnan ännu en af edra
gäster 1 »	•

Hon samtyckte med ett leende och en liten intagande
böjning på hufvudet.

»Grefvinnan von Flandern! . . . baron de Besehe!»

Baronen bugade, och grefvinnan sänkte ännu en gång
sitt vackra hufvud.

»Hvarför ha vi inte fått det nöjet se baron till middagen.»

»Det är mitt fel, grefvinna! Baron de Besehe har varit
öfver till afdelningen B; fram på morgonqvisten kommer det
att smälla.»

»Ska vi segra eller bli slagna, herr general?» frågade hon
med ett litet skälmaktigt leende.
317

»Ja, gunås, grefvinna, vid sådana här tillfällen är ens
öde redan afgjordt på förhand, och det lär väl bli vi, som
den här gången få rymma fältet.»

»Men försvara er så länge som möjligt, mina herrar,
annars gå vi miste om er alldeles för snart.»

Generalen och baron de Besehe bugade sig leende som
ville de försäkra, att man för nöjet få stanna qvar på Räflinge
gerna skulle slåss till sista man.

Nu närmade sig flere officerare, och samtalet antog en
annan vändning: man kom in på en skandal, som nyligen
timat i förnäma verlden, och hvar och en drog sitt strå till
stacken. Zoë hörde på och förvånade sig i tysthet öfver, hur
män af verld kunde lika bra som qvinnorna den kosmopoli-
tiska konsten att tala illa om sin nästa. Generalen och baron
de Besehe voro de enda, som sökta urskulda — »det fans
ju så mycket, som verlden inte kände!» — »han var ju så
ung och kanske litet excentrisk ! » — men generalen och hans
adjutant blefvo öfverröstade — »det var oförlåtligt!» — »han
var ett mauvais sujet och hon — nå ja hon ...» Och så
ryckte man på axlarna, smuttade på teet och såg ut som idel
oförvitliga samveten.

»Ja, prata, ni,» yttrade plötsligt baron de Besehe, »jag
tycker om att folk ännu kan göra dumheter; det bevisar åt-
minstone en smula hjerta.»

»Men man ska inte ställa till skandal,» förklarade en
flintskallig, utlefvad kapten, som aldrig något år försummade
sina sex veckor i Wiesbaden.

»Nej, konsten är att sköta sina intriger fint!» ljöd det
andäktigt i korus.

»Oh, mina herrar, en sådan moral!» utbrast grefvinnan
med en harm, som icke var låtsad. »Då är det vackrare att
göra en dumhet och stå sitt kast, så vida man inte har nog
hufvud och mod att låta bli att göra några dumheter alls.»

Baronen och grefvinnans blickar möttes — om af en
händelse eller af sympati, visste ingendera.

»Grefvinnan har rätt ! » brummade en gammal major mel-
lan sina hvita mustascher, »men, gunås, så resonnera inte de
unga damerna nu för tiden.»

»Oh, en sådan Cato! — jag tar de unga damernas parti
— om de ha dåligt rykte, är det herrarnas fel, som inte längre
tro, att det fins goda och dygdiga qvinnor.»
318

»Tag åt er, mina herrar,» sade generalen med ett visst
alvar, »ni ha ärligt förtjent en straffpredikan.»

Han räckte grefvinnan sin hand och bjöd godnatt, i det
han tilläde:

»Jag beklagar, att grefvinnans sömn kommer att störas i
morgon bittida, men jag måste bruka mitt artilleri — nöden
har ingen lag.»

»Jag är inte alls nervös — skjut ni bara!»

Man tog afsked, och efter några minuter var salongen tom.

Baron de Besehe hade bugat sig vördnadsfullt, på något
afstånd, och gått utan att under aftonen ha vexlat ett enda
ord med grefvinnan. Hon fann det litet underligt, då hon
nu var alldeles säker på, att de mötts någon gång förr, och
hon förvånade sig öfver, att han icke alls tycktes påminna
sig detta.

Det hade efter en regnig och mulen morgon blifvit en
ljum, månljus afton. Och Zoë kunde icke motstå begäret att
kasta en lätt schal öfver axlarna och gå ned i parken.

Räflinge park var berömd för sin skönhet. Den bestod
af gamla ekar och lindar, planterade långt innan ännu godset
kommit i von Flandernska ättens ägo. Här och der glittrade
en spegelblänk dam genom det täta, af månskenet försilfrade
löfverket, då och då vidgade sig de sandade gångarne till en
rundel, i hvars midt en liten vattenkonst spelade eller en
staty sträckte sina marmorarmar mot den stjernklara, djupblåa
aftonhimlen. Stundom verkade alléerna som gick man genom
en tunnel af doftande grönt; här rådde en ständig halfskym-
ning, en djup tystnad, endast af bruten af grodorna, som qväkte
rundt omkring i dammarna. När man gått parken i ända stod
man plötsligt på en bred terass, från hvilken man hade en
vidsträckt utsigt öfver dalen nedanför, der den lilla ån sling-
rade fram i nyckfulla vändningar, öfver de af solen brända,
jämna gräsmarkerna, der kor och får betade, öfver barrsko-
garnes mjuka våglinier på de motsatta höjderna och bort om
dessa ett oändligt fjärran, som antingen skiftade i solnedgån-
gens varma glöd, stod som en hotande molnvägg eller som
nu smälte bort i sommarnattens violetta, svagt erggröna och
gyllene toner.

Det var hit till denna terass Zoë stälde sina steg.

(Slutet följer).
En lärokurs.

Karnevalstankar af Pasquino.

En maskerad är lifvet och lifvet är en skola, ergo är en
maskerad en skola.

Då nu en skola ju är en anstalt der lärdom inhemtas, och
lärdom är nyttig, så är alltså en maskerad en anstalt, der nyt-
tiga lärdomar inhemtas.

Liksom i andra skolor äro undervisningsämnena mångahanda.
De förnämsta äro dock kristendom, modersmålet, historia, geografi,
naturvetenskap, matematik, franska, tyska, engelska, latin, musik,
teckning, m. fl.

I alla dessa undervisas på ett särdeles praktiskt sätt.

Man får sålunda lära sig l:o att kardinaler bära röda kåpor
och biskopar gredelina; att svarta, bruna, grå och hvita drägter
bäras af prester, munkar och noviser, samt att latinet blifvit un-
danträngdt från kyrkor och kloster. 2:o att svenska kyrkans prest-
rockar, messhakar, kolportörslångrockar och diakonisshabiter liksom
våra svenska militärrockar och polisuniformer skulle förlora i an-
seende och möjligen bortcensureras på en karnavalsfest, men att
deremot hallelujaflickor äro med om hvad som helst.

Hvad modersmålet beträffar, så icke nog med att svenskan
utträngt latinet inom kyrkan, den har också blifvit det universal-
språk, som af alla nationer antagits såsom det allra modernaste
volapük.

Att under sådana förhållanden några små obetydliga språk-
egenheter hörde till ordningen för dagen kunde ju ej hjelpas, och
sålunda erforo vi, att vi hade »hafvi» så lifvadt och att det hade
»va’t» så roligt så. Rättskrifningsläran förekom icke, och väl
var det, ty i trängseln skulle den bestämdt fått sig alltför många
knuffar.

I historia vann man den erfarenheten, att svenska kungarne
hysa en viss respekt för maskeradbaler och sällan våga sig dit,
320

att våra egna prinsar föredraga parislif framför våra egna lugna
svenska karnevaler, men att prins Hamlet och drottning Macbeth
höllo till godo med hvad huset förmådde.

Geografien, som lär oss att hitta i verlden, tyckes vara en
mycket känd vetenskap. Herrarne hittade mycket väl till da-
mernas lif, så väl som till buffeten.

Naturkunskapen sönderfaller i två delar, botanik och zoologi.

Alla blommor, som blott skiljas sins emellan genom färg
och yppighet, hafva samma byggnad. Boten utgöres af en huf-
vudrot med tvenne förtjockade birötter. Stammen är en stängel.
Bladen äro liksom växtens öfriga delar köttiga och saftrika.
Blomman, hvars foder utgöres af hår, är en, och derå märkes
tvenne i fördjupningar sittande knoppar (»ögon»), ståndarknapp
och »läppar». De blomstra om aftonen, helst på af champagne
fuktad mark. För att veta hvilken klass de tillhöra, böra de
dock närmare undersökas.

Zoologi är läran om djuren. Det förnämsta af djuren är
menniskan. Menniskokroppen består af tre delar, hufvudet, bålen
och lemmarne. Hufvudet, som innehåller många håligheter, hvilka
dock understundom äro rätt bastant korkade, spelar en stor rol;
bålen kanske dock en ännu större, i synnerhet när den till stör-
sta delen består af champagne. Lemmarne, som naturligtvis äro
parvis förenade, äro på en karnevalsafton skilda åt så att hvar
och en roar sig efter bästa förmåga utan att tänka på sin äkta
hälft. De öfre extremiteterna bestå af en betäckt hand och en
obetäckt arm. De nedre extremiteterna bestå af ben och fot,
ha’ vi hört sägas, ty den blygsamhet naturen gaf bjöd oss att
vid åsynen deraf nedslå vårt kyska ögonpar.

Hela kroppen, med undantag för hals och armar är beklädd
med siden, guldstickadt sammet, trikåer, silfverskor och flor, huf-
vudet är stundom insvept i en lätt florshufva. — — —

Hvad öfrigt allt man lärde på Fettisdagen den 5 Mars 1889,
kan ej så noga specificeras, men detta är helt visst nog för att
mana en hel hop föräldrar och målsmän att nästa år sända sina
hoppfulla ungdomar i den bildande samskola, som kallas konst-
näi skarnevalen.

Rättelse.

Â sid. 233 r. 14 uppifr. står 27,000; läs 270,000.

M:me Mercedes de Castellanos.

Originalträsnitt af G. Forssell, efter fotografi.


Hvem kände inte m:me de Castellanos?

Hon var stockholmarnes favorit.

Från första vårdag hon i sin svarta, distinguerade toalett
uppenbarat sig på hufvudstadens gator och sett sig leende om-
kring med sina sammetslena ögon, mörka och strålande som en
tropisk natt, hade stockholmarne skänkt henne sin odelade sym-
pati. Hon var så ung, så vacker, så smidig och graciös, denna
hustru till en spansk minister, och så var hon främling —
ömtålig och fin som en exotisk planta.

Mercedes de Castellanos är sydamerikanska, hennes barn-
domshem är Montevideo, en stad med förtjusande läge, hvit
som ett stycke krita och vaktad af den ändlösa Oceanen och de
omätliga, böljande pampas. Här i denna verld, der naturen
är som en saga, knoppades hennes skönhet, också den vacker
som en dröm.

Men det var i Paris m:lle de Mandeville mottog sin egent-
liga uppfostran. Hennes familj härstammar nämligen från
Frankrike, farfadern var fransk minister i den stora argen-
tinska republikens hufvudstad Buenos Ayres och dotterdottern
sändes att i sina förfäders land utbildas till qvinna af verld.
Paris hade äfven tryckt sin prägel pä m:me de Castellanos;
hon var i mycket en parisiska, men kärleken, längtan till








hemmet vid Oceanens strand lefde allt jämt djup och obe-
tvingelig i den unga sydamerikanskans hjerta. Hennes ansigte
ljusnade när man talade med henne om Banda Oriental, om de
väldiga floderna, de majestätiska Anderna, de ändlösa pampas
och Montevideo . . . Montevideo vid hafvet med sina tysta, stjern-
lysta nätter — »mot det går ingenting i verlden upp!» tilläde
hon Ufligt på bruten, men förtjusande svenska, när vi inter-
viewade henne, och hon egenhändigt räckte oss det fotografikort
vi med hennes tillåtelse presenterat »Krönikans» läsare.

»Och Sverge, madame!» frågade vi.

»Jag glömmer aldrig Sverge!»

Vi tro också att m:me de Castellanos menade fullt allvar
med sitt snabba, entusiastiska svar. Hon har skål att icke sä
lätt glömma Sverge. Hon har här tillbragt nio år; hennes
barn — förtjusande barn — äro födda här; hon hade endast
varit gift i tre månader, då hon satte foten på svensk botten.
Och hon har här både från hofvet och utomstående kretsar
mötts och omfattats af så lifliga sympatier, att de helt säkert
icke sä lått plånas ut. Ett sista bevis derpå fingo hon och
hennes man ytterligare mottaga, dä de på Centralstationens
perrong en lördags afton ■— egendomligt nog samma månad
de först anländt till Sverge — togo afsked af sina vänner.
Man formligen höljde dem med blommor, och om också blom-
morna vissna, bladen blekna, komma nog de svenska minnena
att länge hålla sig friska, friska till och med under en sä
varm himmel som Montevideos.

Till sist vilja vi till hennes mans porträtt pä omstående
sida lägga några korta, biografiska data: Don Lorenzo de
Castellanos, Spaniens nyss afgångne envoyé extraord. fy ministre
plènip. begynte sin diplomatiska bana i Paris ISÖä, tjenstgjorde
der efter som legationssekreterare i Rio Janeiro, Wien, Berlin
och Europas flesta hufvudstäder ; senast i London, der han
beklädde förste legationssekreterareposten tills han 1876 ut-
nämdes till minister i Montevideo, från hvilken stad han som
nyD^ flyttade till Stockholm.

M:me de Castellanos af oss återgifna porträtt är utfördt af fotografen
N, Björsell i Stockholm. Som detta är den enda offentliggjorda af bildning af
m:me de Castellanos, undanbedes reproducering.