Några spörsmål

angående

Sveriges yngre literatur

af

JEJn gammal man*

Det är icke utan tvekan jag offentligen yttrar några
ord om den nyaste literaturen i vart land. Carl Johan
äldste sonen min, har en pojke, som ligger i Upsala och
läser pä graden, och denne har allvarligen sagt mig, att jag
inte förstår ett dyft af den unga generationen. Och inte
vill jag gerna att min käre sonson ska’ skämmas för min
skull heller. Men nu har jag ändå något på hjertat, något
som har tryckt mig så länge, att jag inte vet annan råd än
tala om det. Jag ska’ göra det så blygsamt som det anstår
en gammal afdankad magister, när han har att göra med
ting, som kunna vara större än de synas honom.

Min snälle sonson har tagit hem med sig under feri-
erna några böcker af G. af Geijerstam, G. Nordensvan, T.
Hedberg, O. Hansson — jag mins inte för tillfället fler,
men man skall nog förlåta en gammal man, om han glömt
några. Det är det nya Sverige, sade han, läs dem, så skall
farfar få se, hur de moderna andarne tänka och känna.
Det var då jag hade läst dem och försökte räsonnera om
det moderna, som jag fick veta, att jag ingenting förstod
af den nya generationen. Saken är nämligen den, att jag
tyckte inte det var nytt alls, och då min käre Carl skulle
säga, hvad det nya var, talade han så lärdt om realism och

* Som vi knappast hehöfva påpeka, behandlar ofvanstående uppsats
en, genom fröken Keys och hr von Bergens föreläsningar, i viss mån
brännande fråga. Om densamma, jemförd med Volontaires nästföljande
literära utredning, skulle visa sig närmast likna en ^storm i ett vatten-
glas», torde framställningen dock för mången innebära det forlösende ord.

Red:s anm.

Ur Dagens Krönika IX. 2.

8
114

psykologi m. m.^ sa att min gamla filosofi — jag hade ändå
laudatur i graden — inte räckte till. Derför vill jag nu
offentligen upprepa mina betänkligheter, så att kanske någon
välvillig själ sedan kan gifva mig klarare besked.

Den allra modernaste boken, sade Carl, var T. Hed-
bergs »På Torpa gård», hvilken han för min högre upplys-
ning gaf farfar i julklapp med en rätt nätt vers. Jag har
läst boken mycket ordentligt. Den handlar om en landt-
brukare, som lät narra sig att ta till hustru en ung flicka,
som inte förstod sig på hushållet. Att det skulle gå galet,
kunde jag ju nog tänka mig, och det gjorde det också.
Utom det att inte förstå sig på hushållet hade frun också
en annan egenskap: hon längtade efter något. Hvad det
var, hon längtade efter, det visste hon icke så noga: en
tid föreföll det henne som om hon nog skulle kunnat bli
lycklig, om hon fått göra en bröllopsresa, men det var dock
icke det hon egentligen behöfde. Förf, säger aldrig heller
rent ut hvad han tror om saken, men det förefaller mig
sannolikast, att det var den blåa blomman, hon sökte. Då
jag var ung, ansågs det förlett bevis på högre begåfning
att längta efter den blåa blomman, och jag mins många af
mina akademikamrater, som skickade vackra verser efter
henne. I synnerhet »på småtimmarna» författades mången
rörande klagan efter henne och försäkrades, att ingen för-
stod denna längtan, utan att^poesiens lustgård för honom
öppnade sina portar.

Husbonden på Torpa deremot var en figur af det slag,
som man på min Aid ^kallade filistrar, prosaiska menskor,
som inte drömde om någonting.

Nå, när de hade varit gifta en del år, reste frun bort
en gång och efter en tid skref hon hem, att hon kunde
inte komma tillbaka, och så blef det skilsmessa. Senare
gifte sig frun medlen målare — en konstnär således, ett
slags personer, som äfven på min Aid ansågos mycket poe-
tiska och mycket lämpliga för en^ poetisk qvinna att rymma
med. Ja, jag ber att icke blifva missförstådd, både skils-
messan och det nya förbundet tillgingo enligt*herr Hedbergs
framställning mycket lagligt enligt stadgandena i 7 och 13 kap.
Giftermålsbalken, så att det var inte på minsta vis något
orätt i det inte. Det gladde mig mycket, ty jag måste
bekänna, att på min tid kunde man icke i det fallet vara
så säker, och jag skulle kunna berätta — men det gör det
115

samma; då jag kunde förstå på min käre Carl, att det inte
vore deri det moderna skulle ligga.

Den poetiska frun dog emellertid i sinom tid, och hen-
nes dotter ur första giftet återvände till sin pappa, och hur
det var, så blef pappa omvänd till en mera poetisk tillvaro,
och de två lefde lyckliga och glada till dagarnes ända.

Jag hade mycken glädje af min julklapp. Den tycktes
mig vittna om en poetisk uppfattning, sådan jag i ungdo-
men lärt fatta, och hvilken jag med ett visst vemod tyckt
mig sakna hos den senare generationen. Dessutom hade
jag ett personligt intresse af frun, derför att jag förut träffat
henne och till och med blifvit mycket nära bekant. Det
var i Danmark, der hon också var gift och hade en son,
hvars öden J. P. Jacobsen mycket rörande beskrifvit i bo-
ken Niels Lyhne. Jacobsen egnar visserligen icke mera än
ett par sidor åt henne, men man lärde ändå känna henne
så noga, att det var som om man lefvat i hennes närhet i
åratal. Derför var jag glad att få höra mera om henne.

Men hvari det moderna ligger, det har jag aldrig fått
veta. Jag hade trott, att det unga Sverige var en del
personer, som man misstänkte ogilla statskyrkan, svenska
akademien och en del andra ärevördiga institutioner, och
ehuru det nu inte föreföll mig så märkvärdigt, enär äfven
på min tid de unge inte hade någon respekt för dessa in-
stitutioner, så var det dock något man kunde förstå. Men
det måtte vara ett misstag, åtminstone vet jag ingenting i
»På Torpa gård», som kunde stöta Rundgren — det är ju
så han heter, chefen för de båda nämnda inrättningarna?

Man gjorde på min tid en mycket sinnrik distinktion,
som kanske icke gillas mera, mellan innehåll och form i ett
konstverk. Då jag icke kunde upptäcka det moderna i ifrå-
varande romans innehåll, läste jag om den för att nogare
studera formen, men får bekänna, att jag blef nästan lika
klok för det. De hade på Torpa gård en liten bäck med
en qvarn, och förf, säger, att det eviga enformiga ljudet
derifrån var karakteriserande för lifvet der. Att så der sym-
bolisera naturen var mycket vanligt i min ungdom, fastän
man då vanligtvis icke lät en qvarn symbolisera vissa en-
skilda menniskor — det fans nämligen på den tiden så
många sådana der qvarnar. Nu är det ju deremot ångqvar-
narne, som ge typer, trodde jag. Inte kunde jag se något
annat heller i bokens form, som föreföll mig nytt och mo-
116

dernt, men, som sagdt, boken tyckte jag för min del om,
det var som en helsning från gamla vänner.

Men jag är inte nöjd ändå. Det är förargligt, när
man tager en bok för att studera en ny tids fysionomi, att
inte finna annat än en gammal kärlekshistoria, som lika väl
kunde vara från hvilket annat land eller hvilken annan tid
som helst. Det är sant, att man på min tid brukade skildra
två älskandes mödor för att få hvarandra, och att man nu
skildrar huru de inte draga jämt, sedan de fått hvarann.
Det är en förändring, men snarast en försämring. Då de
unga tu sträfvade mot hvarandra, hindrade af personer och
förhållanden, som voro för dem ogynsamma, lärde man för-
stå, hur denna omgifning tänkte och huru dessa förhållanden
gestaltade sig, man fick med andra ord en liten kulturbild
utöfver sjelfva kärlekshistorien. Nu får man bara veta huru
ett par makar gå och »tjura» och inte »förstå» hvarandra.
Ha menniskorna nu för tiden inga intressen, är det ingen-
ting utom deras själlösa samlif, som upprör dem, gör dem
glada eller sorgsna, tro de något, sträfva de efter något —
ingenting får man veta. Herr Hedberg talar om att Torpa-
gården sköttes väl (utom trädgården) och att flera förbätt-
ringar infördes i landtbruket. Det är så tunnt som hvad
som meddelas i Odhners historia om »den inre odlingen»
under en regent. Vi gamle, som alltid inbilla oss, att ung-
domen har tusen planer, att nya idéer upptaga de nya gene-
rationerna, att de ekonomiska, politiska eller konstnärliga
förhållandena tagit nya former och som i literaturen söka en
spegel af en ny tid — oss afspisar man med förlegadt prat
om poetiska naturer. Veten I, mina herrar, om jag inte
vore rädd att förarga min käre sonson, skulle jag påstå, att
I icke ha’n mer än en af ungdomens egenskaper — grön-
heten !

Ja, så kan man förifra sig, fastän man är gammal och
grå. Det förefaller väl det unga Sverige besynnerligt, ty
der tyckes man inte kunna förifra sig, det tror jag mig ha
förstått.

Nå, herr Hedberg är en passiv natur, sade min unge
Carl. Låtom oss läsa herr Geijerstam. Hans sista bok —
åtminstone den sista jag sett — heter Pastor Hallin. Den
handlar om en tarfligt begåfvad ung man, som läser på
prestexamen och lyckligen blir prestvigd efter att ha anfäk-
tats af en del tvifvel, så djupgående, att han varit nära att
117

omfatta Waldenströms läror. Jag vet inte, om det nu för
tiden i Upsala finnas några sa djerfva tviflare, men tror det
nog, dä man derifrån får höra lite af hvarje. Uppriktigt
sagdt vet jag inte hvem Waldenström är, han måtte inte
varit bland de profeter, man på min tid lärde sig eller
också har jag glömt honom. Men det gör ingenting — dock,
det faller mig något in, tillhör han kanske det unga Sverige?
Jag minnes dock aldrig, att min sonson nämt honom, men
han tillhör kanske »gruppen Personne», såsom jag hört
man kallar en del ungdomar af yttersta venstern, hvilka
inte förefalla min Carl riktigt — ja, hvad skall jag säga,
comme-il-faut. Nog af, sagde Hallin har en mor, som är
mycket rättrogen, och ett par syskon, som inte äro kyrk-
liga, hvarjemte till all olycka också finnes en flicka, med
hvilken pastorn håller på att inleda en kärlekshandel, och
hvilken äfven är litet tviflare. De väldiga konflikter, som
sålunda uppkomma, gå emellertid mycket lugnt af stapeln,
och förmodligen sitter vid det här laget Hallin som välbe-
stäld prost med nio barn och en stor fjerding, som besparar
honom onödiga grubblerier.

Denna bok gladde mig genom sin emellanåt framträ-
dande humor men allra mest derför att den innehöll den
största elakhet, jag på länge sett i tryck. Dertill kommer
jag sedan. Ämnet är religiösa konflikter. På min tid an-
sågs detta såsom gammalmodigt. En tid under Gustaf IV
Adolf utbredde sig från det bigotta hofvet en ström af
helighet öfver lycksökarnes oräkneliga skaror, och man
kunde få det intryck, att den rena läran spelade hufvud-
rollen i vårt andliga lif, derför att allt som fans af dumhet,
allt som behöfde dölja några fuffens, all karaktärslös äre-
lystnad draperade sig i fromhetens mantel och beskärmade
sig öfver gudlösheten hos slägtet. Men literaturen brydde
sig ej mycket derom — den ansåg frågan afslutad äfven
om den rörde upp en del dam. Förhållandena nu tyckas
hafva någon likhet med de dåvarande, och så har herr
Geijerstam tagit frågan literärt under behandling. Hvad
det än är, modernt är åtminstone detta problem icke, och
den begåfvade ungdomen var redan för femtio år se’n tidigt
nog ute öfver dogmerna -— inte har den nu börjat bli tro-
ende igen, det framgår för öfrigt af herr G:s egen fram-
ställning.

Äfven herr Geijerstam narrar således den, som vill
118

studera tidens fysionomi i literaturen. Hvad kunna de men-
niskorna mena med att skapa en ny literatur?

Det var som sagdt en elakhet i »Pastor Hallin», som
gladde mitt gamla hjerta. Saken är den, att i den stifts-
tidning jag läser — man var pä min tid inte forvand vid
många tidningar, och jag har aldrig kunnat komma mig för
att följa med pressens utveckling och nöjer mig med min
stifstidning och gamla Aftonbladet, som, när jag började med
det, representerade oppositionen — na, i stiftstidningen
har man pä senare åren slagit sig på moraliteten, och det
är något som alltid förefallit oss gamle mycket lustigt, att
se med hvilket högtidligt allvar en del folk kastar sig öfver
den sporten. I sin bok har nu herr Geijerstam lagt ut en
fälla för att lura sedlighetsväktarne. I hela boken beröres
aldrig den der delikata frågan, som »gruppen Personne»
skall ha egnat sig åt, men det antydes på ett ställe, att det
var någon strid om honorna hos en del hundar i en prest-
gård på landet, hvarifrån annars alla passioner syntes bort-
jagade. Min stiftstidning, som jagar efter något »naturali-
stiskt» med samma envishet som en matematiker förföljer
ett obekant x från eqvation till eqvation, som inte bryr sig
om allt annat i en bok, det kyska eller indifferenta — den
snokade nu också efter i »Pastor Hallin» och då den så
fann denna lilla antydan, apporterade den med känsla och
öfvertygelse. Den blef så glad, att den hakade sig fast i
episoden som en blodigei och utstötte ett rungande hallåh,
för att draga sina medbröders och medsystrars uppmärksam-
het på saken, den försökte förstora och exploatera dessa
rader, så att man kunde tro den hafva hittat en skatt, som
skulle förljufva hela dess tillvaro. När jag så läste boken
och fann att det hela inte var någonting alls och tydligen
var ditsatt endast för att lura enfaldiga recensenter — då
roade det mig utomordentligt att se hur väl skämtet lyckats.

För det nöjet är jag författaren tacksam, men, I evige
gudar ! inte är väl det något så modernt att kunna drifva
med recensenter. Och någon annan skildring af det nya
lifvet innehöll boken alldeles inte. Det friskaste deri var
skildringen af en del gamla lärare i latinskolan och den var
briljant, men sådant skref man äfven på min tid, och jag
känner af egen erfarenhet till alltsammans. Nu har man ju
funnit på en ny lärareexamen, profår och annat godt —
te inte förhållandena sig något annorlunda nu? Hvarför
119

kan jag inte få något besked om^ hur den nya generationen
tänker och känner?

Så har jag också läst hr Nordensvan, men jag märker,
att jag just inte kommer i håg mycket af honom. Han är
flitig medarbetare i Aftonbladet och således goodtemplare
— det var, om jag ej missminner mig, äfven det intryck
jag fick af hans bok om en prest, som hade för stora skul-
der och fuskade litet med kyrkokassan — titeln har jag
verkligen glömt. Goodtemplarismen är ju nog något mo-
dernt, som vi gamla inte ha mycket sinne för, men annars
var det säkert ingenting nytt i herr Nordensvans bok heller.

Herr Hansson hade skrifvit en bok, som hade hvad vi
förr i verlden brukade kalla en läcker titel, Sensitiva amo-
rosa. Utom den lilla märkvärdigheten att i mitt Aftonblad
ha framkallat det dummaste jag under min långa lefnad sett
i recensionsväg, var den på sätt och viss intressant. Den
erinrade mig nemligen om några tyska böcker, som i min
ungdom väckte mycket uppseende och deri det predikades
konsten för konstens skull med en ytterlighet, som jag sedan
knappast sett. Författaren tyckes föreställa sig civilisatio-
nens blomma öfvergången till en öfvermognad frukt. Det
är som om han ingenting längre trodde på bland menniskorna,
endast på ett oblidt öde, som gör dem allt olyckligare, utan
att de ha någon skuld deri, ja nästan utan att de ha nog
energi för att ens önska något bättre. Sjuklig öfverförfining
är det intryck han qvarlemnar. Skulle det vara den nya
tidens prägel? Det är väl dock endast ett individuel t, icke
något för generationen i allmänhet kännetecknande drag.

*

Af de små anmärkningar jag nu djerfts framställa skulle
framgå, att »det unga Sverige», som desse herrar och män
stundom kallats, icke äro unga alls: ingen af dem har till-
räckligt blick eller intresse för det som karaktiserar deras
samtid, sin egen generations fysionomi känna de ej. Och
dock borde de veta, att det allena är såsom skildrare af
just denna generation de betyda något. De tro ju sjelfva,
att en roman är ett stycke verklighet, omsatt i diktens form :
och den enda verklighet, som de kunna känna ordentligt;
de enda menniskor, om hvilkas inre lif de kunde lära oss
äldre eller en kommande tid något; de former, i hvilka lif-
vets strid ter sig hos deras generation: om allt detta ha
de ingenting att förtälja.

Och skälet är i sjelfva verket mycket enkelt. De ha
läst en hel af den nya literaturen: framför allt norsk-dansk
och fransk. De ha deraf lärt en berättarkonst, som är all
ära värd, men dock endast är något yttre. De ha intet
eget innehåll att sätta i denna form : de frågor de behandla,
de »problemer de sätta under debatt», det är icke de, som
upptaga det dagliga lifvet rundt omkring dem, utan något,
som de hämtat ur sina böcker, på samma gång de hämtat
sin formella färdighet. Deras böcker få därför en prägel
af innehållslöshet — då man slutat dem tycker man sig ha
gått igenom en ny och oftast försämrad reproduktion af
gamla bekanta historier. Att de skapa en ny literatur är
således något, som de nog kunna inbilla sig sjelfva, men
som de icke synnerligen länge skola kunna inbilla andra.
När man så betänker huru mycket klander de fått för sina
— inbillade — nyheter, kan man knapt underlåta att säga
till dem, hvad herr Geijerstam låter en gammal skolkarl
säga till sin kamrat: »Du är en djäkla lustig karl, Hallin».

De äro ena lustiga karlar, herrarne af unga Sverige! Dixi!
Om fördömelsens boning’ar.

Blick på litera tur-schavotterna i P. T. och V. L.

Af Volontaire. *

»Jag är den morske Achilles,
Morske Achilles,
Morske Achilles,
Som slår allt ihjel.» —

Det är möjligt, att den som i denna uppsats begagnar
signaturen Volontaires vizir i literaturfrågor egentligen är
för konservativ för denna som liberal ansedda tidskrift. Men
dâ pä dessa blad olika åsigter icke sällan brutit sin fradga
mot hvarandra, kan måhända det icke anses utom tidskrif-
tens plan såsom tornerfält att inrymma också följande rader,
som härflyta från ett ur konservativ ståndpunkt för Sverges
literära odling af de lifligaste känslor besjäladt sinne.

En ungdomlig vän har rådt mig att till motto öfver
denna artikel taga ett citat ur en teaterpjes, hvilket egent-
ligen icke harmonierar med min uppfattning af saken, så-
som varande af för allvarlig och behjertansvärd natur att
bemängas med citater ur så obskyr, att ej kalla det obscen
fatabur. Men då citatet i fråga icke desto mindre i preg-
nanta, klara ordalag skildrar en högt aktad literatörs likväl
i denna fråga enligt mitt och många konservativas omdöme
obegripliga och sorgligt att säga märkeligt ovisa tillväga-
gångsätt, men, säger jag, då det likafullt detta gör, så fin-
ner jag inga skäl vara att utradera detsamma, hvadan det
med den högt ärade läsarens benägna samtycke må få be-
hålla sin plats, der det står.

Apostelen Paulus varnar i flera bref de af honom bil-
dade församlingarne på kristlig grund för ett ovist uppträ-
dande mot de utom stående, ännu i hednamörkret förblin-

* Samtidigt med Volontaire har en författare, som kallar sig Volun-
teer, insändt en uppsats i samma ämne, hvilken dock far hvila tills vidare.
122

clade, önskande dem flerstädes »den heliga Andes vishet»
och uraktlåter för egen del icke sända flera begrundansvärda
uppmaningar i och för umgängeisen med verlden och verl-
dens barn. »Skicker Eder efter tiden, ropar apostelen, skic-
ker Eder efter tiden! Ty tiden är ond.» Den exeges, som
i verldslig traktan hårdrager detta ställe till lösaktighet eller
verldbehagsamhet, aktar jag ej bemöta. Ingen syndig efter-
gift ät det i sia kan naturligtvis här uppmanas till, men väl
till den heliga Andes vishet vid sättet att bemöta tidens
företeelser, att icke väcka onödig förargelse i församlingen
genom hårdt och kärleksblottadt mästrande af dess ytt-
ringar på andans fält, der det gäller att andeligen döma.

Må hvar och en som bekänner sig lärjunge till den
fridsens Herre, som sade: »Dömer icke», vakta sin mun, sitt
hjerta, och sin penna för orena inflytelser till det helgade
nitet, som likt guldet i degeln dagligen behöfver skäras,
helgas och skäras, att icke bringa Guds namn i försmä-
delse.

Det kostar mig möda att utsäga det ordet, men hr
Wirsén i egenskap af literaturgranskare har bragt försmä-
delse öfver Herrans namn, hans folk och rätter. Han har
vändt unga sinnen från en verld, som af honom hyllas, till
en verld, som han försmädar. Han har icke tagit det unga
menskosinnets naturliga ädelhet att söka ljuspunkter hos
den skarpt förkättrade med i räkningen. Hans kalla hård-
het har komprometterat de riktiga principer och åsigter han
eger, men hvilkas målsman han är på ett för dem lika skad-
ligt som för hans urskiljning föga smickrande sätt.

Vore det icke den ädle, ljuft drömmande och svär-
mande skald, som sjungit så många smältande, sköna, i öf-
verjordisk glans skimrande sånger, man har att göra med,
kunde man stundom tro man hade att göra med en den
usla literaturens durchdrifnaste reklamgesäller.

Föräldrar och målsmän kunna icke med trygghet sätta
ett tidningsnummer, der hr Wirsén medverkar som literatur-
domare, i hand på en oskyldig ungdom. Finnes i det re-
censerade arbetet några nuditeter, några kruditeter af onämn-
bar sort, genast finner man dem mer eller mindre noggrannt
citerade, mer eller mindre genomskinligt antydda. Ar nu
detta att med kraftigaste ifver ängsligt uppsöka och de-
monstrera hvarje ignobelt ställe att rätta sig efter vår Fräl-
sares ord och föredöme: Salige äro de renhjertade?
123

Och att efter dylika oerhörda blottanden af skamligt ting,
i ofta imperalistisk ton varna »föräldrar och målsmän» att
sätta sådana böcker i ungdomens hand, är det att hysa till-
börlig aktning för en sjelftänkande, upplyst publik?

Deu som skrifver detta har ej äran i allmänhet sym-
patisera med det s. k. unga Sverge i literärt hänseende.
Men äldre personer som hr Wirsén och jag böra i vårt för-
hållande till ungdomen alltid tänka på det att vi äro äldre.

Det var det som E. G. Geijer tänkte på, när han lem-
nade Upsala och som på ett skönt, om ojemförlig psyko-
logisk intintet vittnande sätt finnes uttryckt i hans skrifter.

Att vara äldre medför ingen rätt att sätta sig upp på
en ålderstron. A^ ha lefvat, är ingen förtjenst, hur man
lefvat reser ålderdomens tron eller störtar den, allt efter
detta huru, på hvilket allt beror. Och må man minnas att
detta att s^nda kan ske på tusen sätt och de finare sätten
ingalunda äro rättfärdighetens Herre välbehagligare. Jag
anser att det slägte, hvartill hr Wirsén och jag höra, ej har
rättighet att döma det nuvarande för strängt. Hur lefde vi
i Upsala t. ex. Visst icke som Johan i hr Strindbergs ro-
man men var det bättre derför att det var finare, var ba-
chanalen Gudi behagligare derför att champagne och ej fin-
kel gnistrade i bålen, derför att eleganta, halft cyniska, helt
bachantiska verser kredensade bägaren, att Anakreontiska
och Horatianska citat svärmade kring de af »drufvans Ijuf-
liga saft» tyngda hjeltarne?

Hvarför skall det vara så stor skilnad mellan uppfatt-
ningen af en latinsk låghet (t. ex. Horatii kärlekssånger till
sköna unga gossar och flickor) och en svensk, der lasten
kanske blott afmålas icke berömmes och påstänkes Eau de
Rose. Hur kunna fästa sig så oerhördt vid formen att
finna det för en idealist passande att öfversätta eller läsa
Boccaccio. Och hur kunna loforda Paul de Kock, der cy-
nismen är fin och förledande, och brännmärka Zola, der cy-
nismen är afskräckande och qväljande.

Visserligen må man hjertligen och under bön till den
Högste önska att det uppväxande slägtet må blifva bättre,
renare, ärligare än det tillbakadragande, men icke skola vi
derför skoningslöst fördöma t. ex. ett af dem hållet s. k.
»nachspiel», då vi veta med oss hurudana nachspiel 40-talet
såg i det lärda Upsala. »Studenterna äro mycket snällare
nu än förr», sade en gång vid ett Upsala-besök till mig en
124

gammal borgare, dervid icke vetande hur skamflat och —
glad han gjorde den han talade med, skamsen af lätt in-
sedda skäl, glad med anledning af den ohjelpliga kärlek och
det intresse, jag hyser för det unga Sverge, hvars åsigter
jag i så mycket — icke kan dela.

Hr Wirsén har vid enskildt samtal, af hvilket det ej
torde kunna anses otillbörligt att jag meddelar en och an-
nan bråkdel, då det långt mer hedrar sin auktor än Post-
tidningens recensioner, har — säger jag — sagt mig att
han också hyser djup känsla för det unga Sverge. Han vill
dess väl, han beder derom, men af idel kärlek måste han
vara sträng, såsom tjenare åt rättfärdighetens Herre måste
han hata det onda, det smärtar honom innerligt, men han
måste, han kan ej se hur eländet griper omkring utan att
inkasta ett varnande: Vade retro!

Dessa åsigter äro som man ser högeligen beundrans-
värda, icke minst detta kraftiga Petrus-nit af den ljuft käns-
lige Johannes-sångaren. Men Petrus förnekade sin herre.
Huru hr Wirsén i sin annars så oskuldsfagra diktning be-
klagligen ett par gånger förnekat renhjertenhetens Gud ge-
nom ett sorgligt skattande åt en depraverad sensuell smak,
vill jag ej vidare utlägga, då det gäller honom. Dessutom,
att fela menskligt är, och framstående personer ha rätt att
bli bedömda efter det bästa de gjort. Petrus slog vidare
öfversteprestens tjenare. Dock lydde han sin Herres guda-
majestätiskt sköna uppmaning: Stick ditt svärd in! Hr Wir-
sén borde ock i detta likna sin förebild så mycket mer som
det endast är det goda som bör imiteras när sådan fråga
är å bane. Hr Wirsén lyder dock Gudi klagadt! icke sin
Herres maning utan slår och slår med sitt svärd, förorsa-
kande sin Mästare mycken smälek, många svalnande hjertan,
mycken föraktlig indifferentism, då han så minst tänker.

Hr Wirsén tror, har han sagt mig, att hans uppträ-
dande skall inverka på literaturens hållning i vårt land till
ett bättre måls vinnande och gladde han sig, då tidn. »V.
Land» upprättades, hjertligt åt det nya talrör han der fick
att afvända de onda magter som föra vår sköna literatur på
farliga afvägar. Jag sade honom då att det blefve ett ofant-
ligt arbete att rätt och vist och till Guds namns förhär-
ligande kunna detta verkställa, men sade mig då hr W. med
vacker och till hjertat gående vältalighet och hänförelse att
än kände han sig ung, ännu handlingskraftig, än beredvillig
125

att lida och fördraga all vedermöda, han nog insåg skulle
drabba en ljusets stridsman nu som i längst försvunna da-
gar o. a. d.

Det är dock skilnad mellan en Herrans stridsman
och en — Achilles, notabene i den dåligt beryktade paro-
dien på den gamla herrliga Homeros.

Hr Wirsén synes mig underskatta den arbetsfordrande
sidan af sin ställning som tvenne mäktiga tidningars literära
målsman. Hvilket arbete att intränga i oeh allsidigt redo-
göra för minst tvänne literaturprodukter! I veckan!

Hr Wirsén synes mig icke uppfylla hvad man af en
person med hans bildning och kunskaper härutinnan kan
äska.

Att börja rned väljer han ej böcker med tillbörlig ur-
skiljning. Han bör mer fästa sig vid hvad som har nytta
och nöje med sig för tidningarnes publik än för honom sjelf
i sin studerkammare som literatör och literaturvän betrak-
tad. Icke går det an att, för att ha något att komma med,
uppleta gamla, förlegade italienska, spanska, tyska arbeten,
som måhända för en historiskt-literärt drifven biblioteks-
vän kan vara af ett visst intresse men dermed också punc-
tum. En literatör i en tidning är ju i allmänhetens tjenst,
bör icke skatta åt allmänhetens dåliga smak, der den sådan
är, men söka uppfostra den, icke med hugg och slag, utan
med kärleksfull vishet, hvilket är betydligt svårt, medger
jag gerna.

Lätt, deremot, lätt ända till nöjsamhet är att schavot-
tera literatörer. Man tager en bok, får se något vidrigt,
deraf tar man anstöt och läser genom allt med stegrad för-
bittring att den ej snart ändar att man må hasta nedsätta
sina tankar på papperet. *

Hr Wirsén får beklagligen denna anstöt, som hindrar
honom se annat än det smutsigt fula, stundom redan af
titelbladet. Ett blott och bart namn kan förleda honom
till ett häftigt anlopp. »Ynglingalöjen äro skarpa», sjunger
vår största skaldinna om en anfådd matrona, stånkande med

* I förbigående vill jag lindrigt beröra hr W:s märkeliga sträfhet
mot skrifvande damer, som kom en så konservativ tidning som Allehanda
att opponera sig mot honom genom bibliotek, v. Qvanten. Deremot är
jag rädd hr Wirsén — till egen häpnad och skräck — bäruti gillas af
— hr Strindberg!!
126

i dansen. Hvem kan derför undra öfver att detta öfver-
drifna nit hos ungdomen framalstrar löje, men ock dermed
ökad tro på egen förträfflighet Och — sorgligt att säga —
styrkt misstroende till de goda åsigter, för hvilka hr Wir-
sén dymedelst dokumenterar sig vara en af lutter välmening
oskicklig banér-förare?

De konservativa åsigterna äro för goda att utsättas för
hån och spe. Smärtsamt är att se hur en som lifligt deraf
besjälas likväl i fåvitsko löper åstad och gifver dem be-
spottarena till pris. Hvad är nu detta att skrifva i slik
suverän ton som att vi ännu ej tåla dylika böckers utgif-
vande, vi afråda bestämdt (hvi ej förbjuda?) förf, från slik
sysselsättning o. s. v.? Ar icke detta att göra sig löjlig
och — ännu värre — göra sin rättviså sak förhatligt ridikyl ?

Ej heller ger det önskad prestige att låga upp hvar
gång ens egen lilla fåfänga angripes. Om jag i en roman
får se mina dikter förlöjligade, bör icke det afhålla mig från
bokens bedömande långt hellre än att ytterligare gripa till
skarpare tuktoris, indirekt jemföra mig med Geijer eller
Tegnér och sedan agan är absolverad säga: »man bär det
liksom G. och T. med jemnmod, men aktar ej derpå» o. s. v.
Är det icke contradictio detta, contradictio in modo et in re?

Och hur det gifver lastarenom rum! Ack!

Icke heller må man behandla literära kapaciteter som
t. ex. hr Björnson med en maliciös ironi, under hvilken en
viss lönlig jalousie de métier icke kan hindras sticka fram
och förtaga auktors bevisföring, omdömen m. m. opartisk-
hetens vigör.

Mina åsigter sammanfalla ej t. ex. med hr Björnsons.
Eger jag derför rätt att afspisa hans med öfvertygelsens
hela värme, med ett rikt hjertas hela pondus framkastade
idéer, med ett i retlig kammar-nervös ton hållet förlöjligande?
Hur kunna då begära aktning för mina åsigter?

Är det icke skäl att mer söka intränga och förstå skal-
dens arbeten, som Björnsons eller Ibsens, än att förolämpa en
publik som hr Wirsén det gjort med att draga fram små
obskyra arbeten, om hvilka ingen menniska hade eller be-
höfde ha en aning. Denna gamla »moster», som hr Wirsén
en gång afspisade med råd att »vända åter till köksspisen»,
eller denne unge novellist, hvars arbete för lång tid sedan
lidit förtjent skeppsbrott på kritikens haf, men nu skall dra-
gas fram undan glömskans dam som skottafla för hr Wir-
127

sens i den aggressiva stilen aldrig tillräckligt lätta och smi-
diga sarkasmer; och mer dylikt, är det att rätt välja, att
välja sa ointressanta och — lättbehandlade ämnen?

Sannerligen frestas man icke med dylikt för ögonen att
tänka på att hr Wirsén måste leverera 2 literaturartiklar
pr vecka.

Men den förmildrande omständighet detta innebär för
bristande djuphet och genomförning må en literaturbedömare
ej söka bemantla med att såsom stickande krydda antyda
saker om literatörers privatlif.

Antagom docenten X. gör det. Men hvad skall do-
centen svara om literatörerna vända sig mot honom och
börja belysa docentens privatlif under ett längre uppehåll
i t. ex. Paris?

Får icke docenten stå der med skammen och det in
duplo!

Vare detta sagdt i största allmänhet till våra literatur-
bedömares bästa, naturligtvis utan speciel hänsyn till någon
eller några af dem!

Hur öfverlägsen hr AVirsén än i mycket är sina kolle-
ger i pressen, i ett kan han lära af dem: konsten att tiga
ihjel. Dåligt pornografiskt tryck behandla de med isande
tystnad. Allmänheten får ej reda på det, tänker ej derpå,
köper det icke. Meu det missledda och missledande nitet
i Posttidn. m. m. drager det fram, blottar dess skamliga
innebörd, fäster sig specielt vid det onämnbara, som näm-
nes och — varnar sedan »föräldrar och målsmän», varnar
»ungdomen» o. s. v. Mer än en ungdom, stadd i de far-
liga åren, har genom denna ovisa reklam i smyg ilat att
skaffa sig boken, ur hvilken han tagit mer eller mindre
skada, alltid fått sin ungdoms skära kronblad sudlade.

En böljan till ett bättre i detta oefterrättliga förfarande
kunna vi dock ej neka oss glädjen i korthet anföra. I en
artikel från senare tider nämner hr Wirsén om en bok att
han denna gång ej aktar uppräkna dess kruditeter. Nå det
var då förväl, suckade dervid säkert mången finkänslig lä-
sarinna, som förut kanske ofta nog med blossande kinder
nödgats lägga från sig och låsa undan hr Wirséns publika-
tioner, knapt troende sina ögon att märket inunder artikeln
sammanfaller med den ädle skald, hvars sköna dikter äro
henne en vederqvickelse efter dagens tunga och hetta.

I en tidning som Posttidningen ville man dessutom
128

finna ett något finare och elegantare språk; i tidn. Vart
Land ett något kristmildare, manligt troskraftigare språk hos
den som har att behandla så komplicerade och delikata före-
mål som menskoandens yttringar på skilda literära falt*.

Skilda ha falten alltid varit, skola så alltid förblifva,
det lönar ej mödan förneka detta och ännu mindre deröfver
svårligen vredgas. .Mycket är sjukt på det andliga området.
Men början till helbregdagörelse är omöjlig då den sjuke
icke kommit till insigt om sin fara. Icke påskyndar man
denna insigt genom att skrämma den sjuke for eller i osym-
patiska fårger utmåla den ende läkare, från hvilken bot
kan komma. Ej heller påskyndas tillfrisknandet genom att
den sjuke ideligen förehålles huru gruflig hans sjukdom är,
hur afskyvärda dess följder och yttringar m. m. Den ändring
af viljan, som är summum desideratum i denna fråga, fram-
kallas icke på det rätta sättet genom fruktan för det som
är, utan genom längtan efter det som kan bli.

Det offentliga ordets bärare i hit hörande frågor kunna
för egen del varnas för fariseiskt sinne. Sorgligt för dem
sjelfva och afkylande för de unga, som de skulle draga till
sig! Må de framför allt akta sig för allt formväsen! Att
förstena lifvets ord, att sönderstycka och egenmäktigt for-
mulera detsamma för att behaga sig sjelf, egenmäktigt på-
truga andra sina meningar, neddragande af heliga ting till
egen berömmelse, stolthet öfver fromma ord och talesätt, fram-
skymtande verldslig äflan, då kritiken gäller det egna jaget
och sist denna förhatliga stolthet att vara rättfardiggjord,
(stundom illa maskerad med erkännandet att vara »en fallen
evighets varelse»), som man ledsamt nog ej kan undgå före-
vita hr Wirsén som literaturdomare.

Men hvarför vara sig så sorgligt olik med recensions-
pennan i hand, då man som privatperson utmärkes af ett
väsende, som motiverar omdömet i kamratkretsen i Upsala:
»sina vänners lycka och vällust»?

Och nu — »slå allting ihjel!»

En ung författare, kommen till insigt om ohållbarheten

I sammanhang härmed hvi denna tavtologia, när något otillbör-
ligt skall antydas? »Grofheter», »plumpheter», »snuskigheter», »smuts»
hagla ibland så man undrar att auktor ej släpper andan, så att svenskan
tryter och latinets »turpia» måste fram. »Sunt non turpia naturalia»,
säger dock latinet. »Nego, sunt», säger hr W. »Och flickan och gum-
man ha båda rätt — lustig duett» (A. M. Lenngren).
129

af de teorier den nya tiden hyllar, står vid skiljovägen,
obeslutsam om den väg han skall taga. Kommer så hr
Wirsén och för honom in — på hans gamla vägar igen.

Ja, sådant har resultatet blifvit, och icke i ett fall allenast!

Den Herre, som icke vill släcka den rykande lågan,
hedras icke af sådana lärjungar. Nej, måtte de vakna upp
och inse att Herren icke hedras med rop af »Herre, herre»
i aldrig så vackra och klingande strofer, »vid juletid» eller
»vid påsketid», utan af handling, och handling i Andaas
vishet. Hvad deröfver är, är af ondo.

Hur mycket mindre skadas icke Guds heliga sak af en
lågande Saulus än af en oklok Paulus!

En behjertansvärd bevekelsegrund till ett mildare till-
vägagångssätt erbjuder sig i den möjligheten att i djupet af
den så skarpt tuktade nye tidens son kanske lefva qvar
minnen och känslor, som den nya tidens läror icke mäktat
helt utplåna. Icke underblåses denna svaga, i askan halft
förkolnade låga genom vredens kraftiga pustar. Ack nej,
den släckes då och — kanske för alltid. Men der är an-
svar för den som släcker!

Den ungdom, som på sin moders knä stammat sin för-
sta bön, blickat med sina barnaögon upp till den blå him-
len, der den gode Guden bor, som om natten drömt om
hvita englaskaror och ljuflig englasång, som den Ijusglän-
sande julmorgonen med sin späda röst instämt i sången:

Han kommer följd af frid och hopp
De villade att söka opp
Och hjelpa de elända.

Värma, närma till hvarandra
Dem som vandra, kärlekslösa,
Och ur usla brunnar ösa

— tror man icke, att det hos denna ungdom finnes qvar ett
återsken af detta ljus, ett genljud af dessa toner, att det åtmin-
stone kan göra det i ett ännu icke af åren stelnadt ungdoms-
hjerta? Tror man att den unges, en sådan ungdoms öfvergång
till nya läror sker utan strid, utan att hjertat blöder. Det är ju
dock en kärlek att öfvergifva, denne gamle gode Gud, som
vårdat ens barndomstid, som skänkt så mycket godt, till hvilken
man bedt hvarje afton så långt man kan minnas under det
milda ljuset från kärleksfulla föräldraögon. Denne gamle
gode Gud skall nu ryckas bort, att bedja i Jesu namn är
en absurditet. Jesus var en judisk folkuppviglare, död och

Ur Dagens Krönika. IX. 2.	9
130



begrafven för mänga år sedan, nu är man fri, kan lefva som
en täckes, nu skall man njuta lifsglädjen, ut i lifvets vim-
mel att fröjdas öfver denna jord, som är allt. Men glädjen
vill ej infinna sig. Midt i verldsbullret höres stilla och
högtidlig återklangen från koralens djupa stämma:

Han tårar fälla skall som vi,
Förstå vår nöd och stå oss bi

Med kraften af sin Anda;

Förkunna oss sin Faders råd
Och sötman af en evig nåd

I sorgekalken blanda.

Strida, lida dödens smärta

Att vårt hjerta frid må vinna

Och en öppen himmel finna.

Och det skulle ingen resonnans-botten finnas för toner som
dessa?

Må man betänka sig två gånger innan man afgör den
saken och framförallt må man icke förstöra Andens verk
genom oandeligt fjesk, eller allraminst med kylande hårdhet,
en frukt af träldom under lagen!

Dessutom må man till sist ej glömma att man är i en
mäktig Herres tjenst, hans, som leder menskohjertan som
vattubäckar. Må man akta sig att i brådstörtad nitälskan
gå Honom i förväg och må man lita på Honom, såsom den
der kan utföra det. Må man ej ställa sig i vägen för den
stund, då Herren sjelf kommer till det unga menskohjertat
och bevisar att han lefver. Yttre bevis duga här till intet,
andras ord, om än som hr Wirséns aldrig så vältaliga, äro
fåfånga, derest ej känslan af att Gud lefver blomstrar upp,
en skön lilja lik i det unga hjertats jordmon, och till sist
bringar det till fritänkarens kända bön: »Gud, om du fins,
i himlen, om det är någon, hjelp mig, om du kan. Amen.»

Och nu tror jag mig ha visat att en literaturdomare
som hr Wirsén ej har dçt minsta inflytande på literaturens
utveckling och beskaffenhet i sitt land och att hans verk-
samhet länder till ingen nytta, minst till Guds rikes, ehuru
den ger sig sken deraf.

Dermed har jag ej sagt att ej hr Wirsén har gåfvor
att under andra förutsättningar verka godt i eminentare grad
än de flesta. Godt om så vore, godt om så blefve och ön-
skar jag dertill hr Wirsén Guds upplysande nåd i allt rikare
och rikare mått.
En hädangången humorist.

Lektor A. E. Holmgrens vetenskapliga betydelse har blifvit
framhållen från många håll. För att ej förlora oss i upprep-
ningar af hvad de dagliga tidningarne och veckobladen inne-
hållit, skola vi blott citera riksdagsprotokollen från 1885, då
en löneförhöjning tilldelades den förtjente vetenskapsmannen.

Till hans förmån talade en mängd framstående personer:

Rektor Siljeströ?n yttrade: »Om detta föreslagna lönetillägg åt
lektor Holmgren beviljas, skall det mottagas af hela den veten-
skapliga verlden i vårt land från Haparanda till Ystad med oblandad
välvilja och utan all afund. Tvärtom skall man deri se icke
blott ett erkännande åt lektor Holmgrens förtjenster, utan åt
vetenskapen. Lektor H. är en af dessa vetenskapens idkare,
som glömma sig sjelfva för vetenskapen, och hvilken långt för
detta skulle hafva svält ihjel, om icke hans vänner tänkt för
honom. Det ämne han sysselsätter sig med är icke bland de
vinstgifvande. Skalbaggar och flugor gifva endast dålig näring.
Hvad Holmgren vunnit genom sitt arbete är en försvagad kropp
och föga annat. — — — Holmgrens förtjenster i afseende på
hans vetenskaps tillämpning på landt- och skogshushållning
hafva varit utomordentliga, och jag vet knappast om det funnits
någon svensk vetenskapsman efter Linné, som under fortgåen-
det på den teoretiska forskningsbanan haft ett så öppet öga
för praktisk tillämpning. När dertill kommer att han kan med
skäl anses såsom en representant för denna hängifvenhet, som
uppoffrar allt för vetenskapen, så synes han redan ur denna
synpunkt förtjena den uppmuntran, som nu för honom begäres. »
Bland dem som instämde med talaren må nämnas herrar Axel
Key och J. H. G. Fredholm.

Prof. Nordenskiölds anförande lydde: »Lektor Holmgren
har under 26 år på ett särdeles förtjenstfullt sätt skött en
132

lärareplats vid Skogsinstitutet. Under denna tid har han i 16
år uppburit lön med 1,000 kronor, ett år med 1,200 och med
detta år blir det tionde året, som hans lön utgår med 2,500.
— — Men under denna tid har lektor H. derjemte utöfvat
en stor och gagnelig skriftställarverksamhet. Han har författat
en stor mängd populärt vetenskapliga skrifter i allmännyttigt
syfte. Enligt den förteckning, som jag här har, har han ut-
gifvit icke mindre än 20 dylika skrifter.----------Hans förtjen-
ster i detta fall hafva mångdubblats derigenom att han på samma
gång gjort rent vetenskapliga rön, som gjort honom känd långt
utom Sveriges gränser.»

S. A. Hedin anförde: — —: »Det finnes många olika sätt,
på hvilka ett embete eller en tjenst kan skötas. Den ene kan
till äfventyrs nöja sig med att sköta sin tjenst blott så, att
han icke kommer i kollision med lagens väktare för fel och
försummelser i embetet. En annan nöjer sig med att oklan-
derligt uppfylla de i lag och reglementen stadgade åligganden.
Åter en och annan anser sig vara kallad att göra allt, hvartill
krafterna räcka, och i denna sista kategori befinner sig lektorn
vid skogsinstitutet A. E. Holmgren. — — Kallad till lärar-
embetet vid en praktisk tillämpningsskola, har han derjemte på
ett lyckligt sätt vetat att med det rent teoretiska' vetenskaps-
forskningens resultat alliera det praktiska lifvets intressen
och behof.»

D. v. Statsministern Themptander påpekade att H. icke blott
väl skött sin lärarebefattning, utan äfven som vetenskapsman
inom sitt fack utvecklat en mycket förtjenstfull verksamhet och
genom sina på vetenskapliga undersökningar grundade praktiska
anvisningar och råd i vidsträckt mån gagnat både landt- och
skogshushållningen i vårt land.»

Dessa anföranden hafva icke blifvit hågkomna i de många
minnesteckningarna öfver Holmgren. Vi öfvergå nu till det
egentliga ämnet för denna lilla uppsats.

Dagens Krönika önskar nämligen resa en minnesvård åt
en af sina bästa om än för det mesta osynliga medarbetare.
Under en följd af år anlitade Krönikans utgifvare lektor H. för
anbringandet af en s. k. »spets» här och der, hvaruti Holm-
gren var en mästare som få eller kanske som ingen af den
nuvarande generationen. Han egde en rent af exempellös för-
måga alt under den vänligaste och artigaste form säga de mest
bitande sarkasmer, och han utslungade dessa med en otrolig
godmodighet så väl i sin privata brefvexling som i sina embets-
133

skrifvelser och författareskap i tidningar, broschyrer etc. Vi
hågkomma bl. a., ett tillfälle då Holmgren från en nyutnämd
qvasi-förman emottagit en temligen amper påminnelse att godt-
göra en förment försumlighet i afseende på årsberättelses af-
lemnande till ett lärdt samfunds handlingar. Det ville sig icke
bättre för den påminnande än att ifrågavarande reqvirerade
opus redan var tryckt, hvarom H., returnerande brefvet, under-
rättade honom i de ämablaste ordalag, låtande påskina att
manuskriptet, om hvilket framställan gjorts, säkerligen kunde
erhållas hos den för ordentlighet kända boktryckerifirman P.
A. Norstedt & Söner. »Käre vän — så afslöt H. sitt bref —
»laga nu för all del, så att jag icke i akademien må bli an-
sedd som en slarfver.»

Beträffande H:s tillspetsningar af uppsatser i Dagens Krö-
nika, må erinras om en artikelrubrik, som på sin tid gjorde
stor lycka, nämligen om »Förklädnad och skyddande likhet
inom pressen», hvartill idén och motiveringen interpocula upp-
gjordes med H.

I naturvetenskapliga ämnen författade H. någon gång i
Dagens Krönika recensioner, hvilka väckte lika mycket löje som
förbittring. För öfrigt innehöll Krönikan inspirationer af honom
i den på sin tid mycket omtalade barkningsfrågan i Norrland,
hvilka utredningar sedermera tillökade utgåfvos i bokform af
honom tillsammans med Dagens Krönikas redaktör.

Framställningen i denna broschyr är i öfverensstämmelse
med sakens natur af öfvervägande allvarlig beskaffenhet, men
här och der har H. dock icke kunnat neka sig nöjet att in-
fläta en och annan lustighet. Så t. ex då några socknemän
i ett till Konungens befallningshafvande afgifvet utlåtande yttrat
en mening afvikande från H:s beträffande de insekter, som han
ansett utgöra näringsmedel för fiskynglet, manade han dessa
socknemän till stor försigtighet i sina uttalanden, emedan miss-
tag i fråga om insekter voro så lätta att begå. Som prof härpå
anförde han att t. o. m. en äldre fiskeritjensteman i detta af-
seende begått en ganska betydlig blunder, då nämligen insekter,
som han på Kgl. Vetenskapsakademiens museum förevisade, i
stället för att, såsom han ansåg, vara lämplig föda åt fisk-
ynglet, befunnos helt enkelt vara nykläckta — vägglöss. Det
blef också sedermera upplyst, säger H., att bemälda tjensteman
anträffat dessa »vattendjur» i — ett tvättfat.

Bland de lustigaste recensioner H. författade kan nämnas
hans anmälan af Brehms »Foglarne», den med omkring 10 års
134

mellanrum i två svenska upplagor utkomna, berömda fram-
ställningen. »I stora sträckor af Europa» ■— hade bl. annat
den förste svenske bearbetaren hjertnupet skrifvit — »är bo-
finken så godt som en medlem af familjen. Han muntrar den
trötte arbetaren och kommer honom att glömma sin fattigdom.»
»Det vore i sanning högst önskligt — anmärkte då H. — om
denna fogel, som är så allmän på landsbygden, hos oss kunde
lägga i dagen samma förmåga.» Vidare hade bearbetaren skrif-
vit: »Finkarne äro så litet skygga, att de ofta synas i stora
städer.» Härmed menas väl, inföll då H., att de synas der-
städes i burar? Hvarför infinna de sig eljes icke lika gerna
i småstäderna? Man kan väl svårligen tänka sig, att de i flere
af dessa städer inrättade »småfogelskyddsföreningarna» skrämt
bort dem. — Vidare hade den förste bearbetaren yttrat att bo-
finkens färger äro »tilltalande», och derpå tillagt, att bofinkens
lockljud är »pink». Kanske bearbetaren tycker, frågar då H.,
att äfven detta ljud är »tilltalande»? — Om talgoxen hade
bearbetaren n:r 2 gifvit följande omdöme: »Feg, om han fruktar
någon fara, beter han sig som vore han utan all besinning,
då han märker en roffogel och förskräckes, om man åstadkom-
mer ett hvinande ljud eller kastar en hatt i luften, i hvilken
han tror sig se en falk.» Här uppträder bearbetaren, infaller
då H., som en riktigt öfverdådig tankeläsare. Och då likaledes
den siste bearbetaren förklarat, att »då om vintern ett svin
slagtas, är talgoxen genast till hands och drager åt sig så stora
stycken som möjligt», tillägger H. att han betviflar, att äfven
den värsta talgoxe kan nafsa åt sig ens en vanlig fläskskinka.

Beträffande den förmenta tankeläsningen, erinra vi oss en
ganska roande anekdot. H. mötte nämligen en dag ute i Stock-
holm en bekant, inför hvilken han på följande tokroliga sätt
gaf luft åt sin förargelse öfver ordalagen i ett då nyss erhållet
förordnande. »Det är allt skickliga personer, sade han, som
sitta i landtbruksakademien. De ha gifvit mig order att jag
den och den dagen skall vara på den och den platsen för att
träffa ollonborrarne, på hvilkas uppenbarelse jag i många år
gått och funderat. Det vet man i landtbruksakademien på för-
hand, när ollonborrarne äro till finnandes. Det är allt bra
skickligt folk i den akademien.»

Eljes kunde det väl också hända att det icke var i de
mildaste ordalag H. gaf luft åt sina sarkastiska tankar. En
gång, i ett samqväm af publicister, utlät sig någon på ett,
som H. fann, snusförnuftigt sätt, omtalande att han nyligen läst
135

det och det. »Kan du läsa?» utbrast då H. med den mest
förvånade uppsyn. — At en af sina vänner gaf H. vid ett annat
tillfälle — då denne i ett kritiskt ögonblick tagit till flykten
för att enligt föregifvande hemta hjelp mot hotande gardister i
en nattlig timme, hvarvid H. lär blifvit ensam lemnad i sticket,
i det vännen aldrig återkom med hjelpen — åt denne, säga
vi, hvilken innehade någon slags militärisk grad, gaf H. för
alltid den mera expressiva än smickrande benämningen Lepus
Militaris.

Ett par andra anekdoter ur H:s umgängeslif:

M., en bekant till H., satt en Annandag-Jul och rakade
sig vid ljus kl. 8 på morgonen. En stark ringning hordes och
jungfrun kom in till M. och sade att en okänd herre ville tala
vid honom. Ehuru öfverraskad af det tidiga besöket på en
julhelgdag, bad M. henne låta den okände stiga in.

— Hvad är herrns ärende? sporde M., som i halfdunklet
icke kände igen den besökande, hvilken blygsamt höll sig vid
dörren.

— Känner du inte igen byggmästar N . . g?

■— Förlåt, bror, sitt ned, jag har straxt slutat rakningen;
men hvad i all verlden gör du ute så tidigt på Annandag Jul?

— Jag skall helsa från H., sade N—g med ett små-
slugt leende.

(Han har väl inte kommit hit kl. 8 bara för att helsa från
H., tänkte M. Ettdera har H. hissat upp byggmästaren på
någon julkalasbjudning, eller ock har han hittat på något sat-
tyg. Han måtte väl inte bjudit hit N—g på frukost heller).

— Vi träffades i går och H. talte om’et, fortfor N—g.

— Hvad för slag?

— Di der tjugufemtusen, som du fick till julklapp.

— Tjugufem tusen! Små dj—ar, eller hvad?

— Tjugufem tusen kronor — vet jag — Du vill väl inte
att det skall blifva bekant. Jag lofvar heligt att inte tala om’et
för någon menniska; men jag ville låna tjugutvå tusen.

— Inte mera?

— Inte för närvarande.

— Hvad sade Flugis?

— Vi träffades på Ladugårdslands-schweizeriet och jag
frågade hur du mådde. »Nog mår M. bra, alltid», sa Flugis.
»Han fick tjugufem tusen kronor kontant till julklapp af sin
rika moster, och mera får han, när hon dör; men han vill
inte att det skall blifva bekant, för då blir han öfverlupen af
folk, som vill vigilera.» — Jag behöfde placera några inteck-
ningar; tror du att M. skulle vilja låna mig tjugutvå tusen?
sa’ jag. — »Jo? det kan du vara säker på; men skynda dig
bara, innan det är för sent», sa H. — och derföre kom jag
så tidigt.

— Har aldrig H. lurat dig förut? frågade M.

■— Jo, han är så illmarig; men den här gången såg jag
på honom att han talade sanning.

— Ja så; men jag säger att det är osanning, som vanligt.

— Du skall få borgen för räntorna.

— Drag för hin i våld!

— Åtminstone femton tusen!

— Är du tokig?

— Jag kommer således för sent; du har lånat ut pengarne
på sjelfva juldagen?

M. försäkrade upprepade gånger att han icke hade några
penningar att låna ut ; men ännu i tamburdörren tog N—g löfte
att komma i åtanke, när penningar inflöto.

— Några dagar derefter träffades M. och H.

— Tack skall du ha, som skickar på mig en galen bygg-
mästare, hvilken begär att låna tjugu tusen kronor kl. 8 på
Annandag Jul.

— Kom han verkligen, den dumma karlen, det kunde jag
aldrig tro. Det var riktigt roligt! utbrast H., som alltid var
förtjust när driften lyckades.

En af H:s bekanta kom en dag in på en källare på Ladu-
gårdslandet och fann der H. vid särdeles godt lynne.

— Vill du äta frukost? frågade H.

— Ja, tack skall du ha.

— Du skall begära kumminost; den var utmärkt, som jag
fick nyss. Kypare, tag in smörgåsbord först; men det skall
vara kumminost.

Nu inkom »Bond-Anders» — källarmästaren kallades så af
somliga kunder — förklarade att han icke vidare serverade af
den kumminost, som han hade hemma, samt tillade: »H. vet
nog hvarföre» — och försvann.

När han gått, upplyste H. att han en stund förut petat in
några tioöringar i den åt honom framsatta osten och sedan
visat källarmästaren att man deri hemtade silfverslantar. »Bond-
137

Anders» hade då tagit med sig oststycket och var nu troligen
sysselsatt med att leta efter silfverslantar i det öfriga kummin-
ostlagret.

Åtskilliga dylika Ulspegelartade berättelser äro i omlopp om H.
Det händer emellertid lätt, att sådant öfverflyttas från den ene skämtaren
till den andre, medan den ursprunglige upphofsmannen förlorar sig i
fjerran. Vi hafva derför här ur det rika förrådet hörsägner blott upp-
tagit hvad som refererar sig till tydligt angifna personer eller hvars
sanningsenlighet vi kunna ur egen erfarenhet bestyrka. Skulle nu någon
af H:s många vänner känna sig uppfordrad att i ett följande häfte kom-
plettera hvad vi meddelat, står utrymme gerna till förfogande.
Ur Onkel Adams Korrespondens.

I fråga om C. A. Wetterbergh vill Dagens Krönikas
ntgifvare följa samma metod som beträffande minnesrunan
öfver A. E. Holmgren, att nämligen icke täfla med biogra-
ferna inom den dagliga pressen^ utan egentligen meddela
några personliga hågkomster.

Med båda dessa originela och hvar på sitt sätt verk-
ligt humoristiskt anlagda naturer hade den som skrifver dessa
rader glädjen af en förtrolig bekantskap.

Mitt första minne af Onkel Adam är »Samhällets kär-
na »; anländ till mitt fädernehem med förf:s helsning i auto-
graf: »en vängåfva till julen». Omkring femton år senare
träffade jag onkeln på Hasselbacken och frågade honom
bland annat, om en anekdot var sann, hvilken jag hört be-
rättas i Landskrona, att han nämligen på en militärkom-
mendering der sport sitt värdfolk, om de hade någon lektyr
att låta honom fördrifva aftonen med. »Af romaner» —
hade de då sagt — »ha vi bara en bok af en som kallar
sig Onkel Adam, men den är så tråkig, så doktorn orkar
visst inte läsa den». — Han nekade inte till berättelsens
sanning och skrattade hjertligt vid hågkomsten.

I hans gästfria hem i Linköping hade jag sedan nöjet
göra flera besök. På den nyligen i tidningarna publicerade
bevisföringen, att en måttlig motsats till goodtemplarismen
befordrar lifslängden, var Onkel Adam ett förträffligt 80-årigt
exempel, angenämt särskildt för gästerna. Sista gången jag
såg hans vänliga ansigte, berättade han, presiderande i sin då
nyligen ärfda lilla rödmålade possession i någon af utkanterna
af »lilla Paris», idel spökhistorier under loppet af flera
timmar. Särskildt i detta afseende förklarade han, att det
skulle bli rätt intressant att dö, för att nämligen få se, hur
139

pass mycket som vore sant beträffande sambandet mellan
den öfversinliga och den sinliga verlden.

De bref, som nu här följa, skrifna till utgifvaren af
Dagens Krönika, äro för sin författare särdeles karakteristiska
pä samma gäng som emellanåt synnerligen qvicka och ro-
ande. Utgifvaren har dcrför ansett sig icke böra undanhålla
allmänheten dem. De välvilliga och uppmuntrande omdö-
men, veteranen då och då egnat åt den unge medarbetaren
inom literaturen, hafva icke kunnat utelemnas, emedan bref-
ven då skulle förlorat sitt apropos.

Onkel Adam skrifver som följer:

Linköping d. 24/5 76.

Gode broder!

Hjertligt tack för gåfvan* som jag i det närmaste genom-
läst. Det tyckes som vore mitt omdöme om Palmær riktigt.
Jag har bedömt honom efter mitt åskådningssätt, men det skall
bli roligt att få se hvad Ridderstad derom säger. Denne har
haft med P. att göra i affärsväg, och detta var troligen något
som han ej har så lätt att glömma. Ridderstad är ännu i dag
förgrymmad så snart man vidrör det gamla illa läkta såret.

Din redaktion är ypperlig, fastän du kanske lagt för stor
vigt vid Onkel Adams omdömen. (Onkel Adam hade till utgif-
varens förfogande stält en dittills otryckt uppsats, hvilken i lef-
nadsteckningen öfver Palmær är på flera ställen citerad).

Fru Palmær är för närvarande på landet, men jag har
sändt henne din gåfva, som mycket skall glädja henne, eme-
dan hennes »Hinke» (smeknamn i stället för Henrik) kommit
till heders.	.

Nu är det i sin ordning att du återsänder mina bref som
jag begärt.** Det ligger intet ondt i att misstaga sig då det
sker i så välvillig afsigt som min.***

* Eldbränder och gnistor af H. B. Palmær.

** Onkel Adam hade öfverlemnat en större samling af honom
kort efter Almqvistska katastrofen nedskrifna utlåtanden, hvari han
tager parti mot anklagelsen för mordförsök å Almqvists sida gentemot
ryttmästaren von Scheven.

*** Förf, af »C. J. L. Almqvist, hans lif och verksamhet» kunde
icke godkänna de skäl Onkel Adam anfört för Almqvists oskuld, hva-
dan dennes utredning förblef obegagnad.
140

Det jag framför allt önskade var att A. icke dömdes efter
endast de klena skäl som förefunnos vid den sista undersök-
ningen. Min känsla reste sig mot denna skadeglädje, som man
hade då en rikt utrustad personlighet föll — jag hade helst
sett saken outredd. Det egentligen sorgliga ligger ej deruti att
A. blef olycklig, utan deri att menniskonaturens uselhet skulle
framstå så bjert och så skoningslöst blottad. A. ernådde det
han önskade: ett odödligt, aldrig glömdt namn och detta vann
han i högre grad än om han dött med en helgongloria kring
sina tinningar.

Motala verkstad d. 8/7 1876.

Broder !

Jag har visserligen blifvit af Ridderstad inbjuden att del-
taga i Publicistmötet men saknar vocatio interna att der in-
ställa mig —^- och sade nej.

Det blir kuriöst se hur Rdd och Isidor Kjellberg ta sig
ut bredvid hvarandra. Rdd är både som redaktör, skald, f. d.
löjtnant och adelsman rent af desperat på Leas svarte broder,
som ger ut Östgöten och passar på alla tillfällen att pina den
gamle och nappa till sig prenumeranter.

Rdd får ovett för sitt vacklande och sin regeringsvänlighet.
Det är inte så lätt heller att vara röd, då man han tre söner
som underlöjtnanter. Riktigt »frisinnad» i rosenrödt kan man
ej vara om man ej låter sina barn bli skomakare allihop, ty
de äro samhällets kärna.

Orsaken hvarför jag är vid Motala verkstad ligger i den
händelsen att jag för 36 år sedan fick mig en pojke och att
den pojken numera är förste ingeniör vid Motala mekaniska
varkstad och sedan 3 år gift karl. Det är honom och hans hustru
jag hemsöker under sommaren.

Jag bygger således ångbåtar, men endast medelbart genom
min son. Detta oaktadt gläder det mig när en ångbåt utgår
härifrån som har större fart och mindre kolåtgång än kontraktet
utstakar. En sådan profseglades på Vettern förra veckan och
vi voro med bland gästerna.

Det skulle vara roligt om du besökte publicistmötet —
det måtte bli en intressant samling af literära amatörer och
boktryckare. Den förefaller mig som en kongress af skomakare
141

och Äa^makare samlade för att tillskapa en klädespersedel,
som hvarken vore en stöfvel eller en hatt och ändå bägge de-
larne på en gång och duglig att användas för hvilken sam-
hällets ända som helst.

Men det var ej för detta, det skulle vara roligt om du
besökte Linköping. Du toge då en liten afstickare till Motala
och besökte oss och besåg den förtjusande trakten.

Skrif dock ett ord så ej jag just då gör en afstickare åt
Jönköping eller Askersund — eller Visingsö, ty här går ång-
båten flere gånger om dagen.

Jag är således — i min sysslolöshet — en ganska osäker
person, som griper hvårje tillfälle att vara ute och »andas him-
melsk sjöluft». Det kommer sedan en tid af köld, blåst, regn och
snö — en lång vinter då man måste draga ut lass med yt-
terkläder. Gud allena vet om man upplefver våren. Den gamle
är, med ett ord, i samma ställning som den hvilken sitter på
en gästgifvaregård och hvilket ögonblick som helst måste vara
beredd på att få höra: »Nu äro hästarne förspända». Dag-
boken fram! »Namn, karakter, orten hvarifrån och hvarthän»
— och så far man sin väg och dessa anteckningar äro det
enda, som är qvar efter det korta gästbesöket. Odödligheten
ligger i dagboken.

Du inser nog att detta bref icke är något annat än ett
samtal. Under det hela min omgifning är i full verksamhet
är jag utan en sådan och derför sätter jag mig ner och skrif-
ver en hop hieroglyfer på en papperslapp utan att förut ha
uPPgj°rb en plan, eller ämnat att utveckla bestämda idéer. Allt
är ändamålslöst utom i det fallet att förströ några stunder, som
eljes skulle förbrukats med att läsa eller sofva.

Jag är då i mina reflektioner mest öfver mig sjelf. Rdd.,
hans namn och hans lynne sysselsätta mig för närvarande.

Jag tror att du dömer honom för strängt. Han är en
ögonblickets, en passionens man, som glädes och förargas om
hvartannat och är dessutom publicist d. v. s. i en ställning
som framkallar oupphörliga förargelser och lika litet glädje som
den glada öfvertygelsen att göra nytta. Publicisten är en idiss-
lare, som trampar ner mera af sitt foder än han äter och som
hvarje ögonblick måste ha hornen till reds för att stångas med
grannarne. Ställningen är ej behaglig och Rdd. är synnerligen
plågad. Han är för gammal att fortfara och för sparsam att
kunna sluta upp. Någon literär högfärd har jag ej märkt utom
då han ville ha ett plebiscit öfver sin författarebana — en så
142

Ridderstadisk idé som den kunde vara. Han har den olyckan
att i sin närhet icke ha någon som bryr sig om hans verk-
samhet. Han är således ensam med sina idéer och sina för-
hoppningar. Med mig umgås han icke — han har ännu aldrig
varit inom min dörr, deremot vågar jag gå in i »lejonkulan»
som jag kallar hans skrifrum. Ibland är han vänlig och då
blir jag qvar en stund, men ibland är han arg och blir ovettig,
för hvad vet han lika litet som någonsin jag. En del förargelser
har han som publicist och en annan del är hans ena ben, som
har sårnader och åderbråck. Med bägge qvacksalfvar han på
egen hand med lika liten framgång. Han är då förgrymmad
och rusar på blindvis, men ångrar sig. Det är ej ondt med
mannen, blott man qvittar hans fel med att minnas sina egna.
— Detta är fallet med de flesta man råkar här i lifvet. Vi
äro alla »bälgtrampare inför Vår Herre», sade denne kyrkans
tjenare till presten. Detta om Rdd.

»De literatörer» ha alla en förestående eller hunnen punkt
då de begripa att de äro glömda. Detta kännes hårdt för
många, men är ändå ej annat än den alldagliga företeelsen att
spår i den våta sanden sköljas bort af vågsqvalpet. Det är
detta Rdd. och andra icke kunna begripa och detta smärtar
dem. De kalla det »orättvisa» — det, som blott är en allmän
regel. De hafva hoppats för mycket och derför känna de djupt
att de verkat för litet. Atterbom hade samma skoskaf.

Sjelfva Bismarck får erfara regelns giltighet, liksom före
honom mången stor man, hvars odödliga namn sammankrymper
till eller blott efterlemnar en fläck i historien.

Men sidan är slut. Detta var syftet med hela detta bref.
Fyra sidor skulle du ha — jag har skrifvit fyra sidor, jag har
vunnit mitt ändamål, jag har lyckats.

Linköping d. 22/12 77.

Tack för din Linné. —Våra stora namn framstå för
vår inbillning som blotta dimgestalter utan någon begränsad
form; de blifva slutligen endast ljud — ekon, som förlorat sin
kropp. Du har på sätt och vis återväckt Linné ifrån de döda,
halfförgudade till en verklig menniska.

För att visa att jag redan förut något kände honom och
»Moræan» skall jag berätta dig något från min egen ungdom.
143

I trakten af Jönköping (dock några mil ifrån) bodde den tiden
en f. d. kronofogde med landskamrerstiteb som hette Sven
Ingemar Ljung. Denne hade i sin ungdom varit en af Linnés
senaste lärjungar och lefde sedan i och af minnet af den store
mannen, som undervisat honom med faderlig omsorg. Ljung
kom att gå kameralvägen, men fortfor att vara Linnéan. Hvarje
sant snille lockar fram hvarje litet frö till godt hufvud eller
snille att växa upp omkring honom. Så hotade under min
Lundatid hvarje student att bli skald, endast derför att Tegnér
bodde på Gråbrödersgatan. Hvarje liten talang stack ut huf-
vudet som en kyckling ur det brustna skalet. Jag var en bland
dem och skref en Tegnéridisk hjeltedikt, »Styrbjörn Starke»,
som tycktes vara något att göra af. Bland mina luntor ligger
nog denna produkt af en verklig akademisk nervsmitta inpackad.

Nåväl, en dylik smitta hade Linné utbredt och Sven Inge-
mar Ljung, ehuru kronofogde, var och förblef naturforskare.
Han berättade mycket om Linnés vanor och åsigter; men det
som mest anslog min fantasi och som jag bäst minnes var då
Ljung för sista gången såg sin gamla lärare. Man hade burit
ut Linné i en förstuga der han omgafs af skurbaljor och käringar,
ty fru Linnea hade anbefallt skurning och gubben måste undan.
Han hade troligen då haft sin slagattack och satt, för dragets
skull, med en handduk hängande öfver hufvudet och iklädd en
gammal nattrock. Minnet var klent, men ett par tårar glin-
drade i gubbens öga, när han för sista gången tryckte sin lär-
junges hand och gubben Ljung kunde ej utan att darra på
målet beskrifva scenen. Äfven han sade att frun var sträng
och sjelfrådig och tryckte ner sin man, som lefde i vetenska-
pens verld och äfven i dess drömmar, men ständigt hölls vid
den strälva verkligheten af frun.

Hvilken bild ändå af oss stackars menniskor!

Linnés namn flög från pol till pol och nämdes öfverallt
med vördnad under det att han som menniska berodde af en
»rifvandes» menniska till hustru och af skurkäringar placerades
mellan deras baljor och skurtrasor.

Något som i din bok fäste min uppmärksamhet var att
Linné gifte sig på Sveden — kanske samma Sveden som var
stamorten för den lika namnkunnige Svedenborg.

Nota bene i hastigheten har jag glömt att Ljung, om jag
ej misstar mig, var ledamot af Vetenskapsakademien, i hvars
handlingar han beskrifvit Lemus Tardigradus (nu Stenops, med
bifogad teckning). Detta är det enda jag vet om Ljungs lärda
144

verksamhet, men troligen var den mera mångsidig. Ljung var
min fars vän, och helsade på vid sina stadsbesök. — —

.	Linköping d. ^jr 81.

Bäste Arvid Ahnfelt!

Din fars gamle gode vän och samtidig tycker att han bör
skrifva några ord till dig för att tacka dig för »Hvad kommer
man ihåg?» en liten skrift, som jag köpte af nyfikenhet, men
läste med så mycket nöje, att jag ej bör tiga dermed. — —

Dock hvad jag nu kommer ihåg är, att vi ha ett nytt år
och att jag således skall önska dig en god fortsättning på det
trolska årtalet 1881, som kan läsas rätt eller baklänges, och
upp- och nervändt, utan att något annat blir af, än det oför-
störbara året 1881. Det måtte bli ett märkvärdigt år — ett
sådant som bådar »stora herrars död». Min svärfar hade en
gammal kogubbe, som en nyårsmorgon kom in till husbonden
gråtande. »Hvad gråter Jon för?» — »Jo, jag kan inte annat,
hå, hå, för i bondpraktikan står: om det blåser tolfte julnatten
tyder detta på »stora herrars död» — och det blåste i natt
alldeles fasligt». Min svärfar tyckte att detta föga angick kogubben
i H. prestgård, som tröstades med traktering. Men mången kan
spå något dylikt af siffran 1881.

Jag sysselsätter mig föga eller intet med literatur nu och
måtte väl, sedan jag i Svea uppträdt i kalott, få vara i fred
och ro; men en sak vore rolig. Bl. a. jag fordom skref var
några visor, af enklaste slag — de äro ganska få, men i folk-
toner, alldeles konstlösa. Roligt vore att ge ut dem till nästa
jul med illustrationer af Larsson. De blefvo då en liten pryd-
nad för förmaksbordet, blefve »folkvisan i salongen». De skulle
heta »Några folkvisor af Onkel Adam» — helt simpelt och
sanningsenligt. Fundera ut om någon förläggare vill utgifva
boken, som blefve liten och nätt och folklig.

Min gumma helsar. Hon menar på att om Ahnfelt i tiden
finge bläddra i mina samlingar blefve det en stor bok deraf,
men alldeles utan »eldbränder och gnistor».

Jag är för lat att ordna dem och för gammal och för trög
äfvenledes. Dessutom få de ej komma ut förr än efter min
död. Skrif då och då till	Din gamle

Wetterbergh.
Julklappar och nyårsgåfvor,

refererade af

Anna Maria Lennqvist.

Allt hvad man både gett och fått
till julklapp uppå Stockholms slott
har pressen vetat att berätta,
och ganska intressant var detta.

Men mången vill ha reda på
hvad några andra fått också
vid jul och nyår, och se detta
man skall i korthet nu berätta.

Här nedan några rim ni ser,
i hvilka träffas vänner fler.

Ett ord man ber att till få lägga:
här nyttjas knappnål blott — ej slägga.

i.

Vår store Bergström uti Örebro

en julklapp fick, rätt nyttig, må ni tro;
ni känner nog, ni, liksom jag och många,
hvad ryslig plåga som det med sig har

Ur Dagens Krönika. IX. 2.

10
146

om ens galoscher råkat bli för trånga*.
Nåväl, till julklapp han nu fått ett par,
i hvilka foten ledigt kan sig röra,
förutan tryck, hvart stegen han må föra;
och öfver gåfvan högst förtjust han var.
Ett motto var uppå paketet skrifvet,
men på latin —nåja, det var ju gifvet.

2.

Björnson en nyårsgåfva har fått, som förtjenar att nämnas;
stor till volymen hon var, tung och rätt dyr uti frakt.
Dock, han löste den ut; det var ej annat att göra —
packade upp den, men då bet sig i läppen vår man.
Och hvem undrar derpå? Det var ju en samling af stycken,
dem han författat och sändt hit för att spelas hos oss.
Inuti låg det ett bref, och i detta stod det att läsa:
»Skona oss, derom vi be, återtåg här edra verk!
Vi försökt med en pjes, men nästan tom var salongen;
svenskarne hafva ej lust längre att pungslås af er.»

3-

Åt Hans Forssell, vår store polyhistor,
som allting vet och allt sig lägger i,
hvars penna, då han skrifver, sprätter gnistor
som spraka likt ett grann t fyrverkeri,
åt honom, herr kollegiepresidenten,
en almanack lär varit julpresenten,
hvarpå i kanten öfverst skrifven var
den sanningen, som icke åldrats har:
»När en och hvar sin syssla sköter,
så går det väl ehvad oss möter.»

* På vandringar mellan tullkomitén och konseljen ?

Sänarens anm.
147

4-

Ât Fredrikson, som kom, likt vän i nöden,
att ta om hand vår scen och dennas öden,
ett nyårskort af någon skickadt blef,
och uppå detta man de orden skref:
»Gå på, och hoppas, att de 15,000,
som ni till op’ran måste punga ut,
bli slopade, liksom man släcker ljusen
då nattens mörker en gång tagit slut.»

5-

Nå Grandinson, hvad blef hans lott?
Den mannens öden djupt oss röra;
i fall du vet, så låt oss höra!

— »Han intet fick. — Han redan fått. ..»
Hvad då? — »Sitt afsked kort och godt.»

6.

Vår vän herr Grip — ej premieraktören,
nej han, den blifvande ambassadören —
till julen lär ha fått en fin present,
bestående uti ett slags patent
att på sin plats i Spanien stanna qvar
på lifstid, något, hvartill skälet var,
att ingen fins, som hvad han gjort, kan göra;
nej, ingen så kan våra runor föra.

7-

På »Nisse» strömmade från alla kanter
ett regn af guld ifrån prenumeranter,
och aldrig detta ville taga slut;
den skuren räcker åttinian ut.
Herr Nyblom, alltid lycklig, haft den turen
att något få uti »arkitekturen».

En liten handbok, annat ej det var,
som endast elementen innebar.

Från hvem hon kom, man icke riktigt känner;
det tros från några byggnadskonstens vänner,
och nog den boken nytta med sig har.

9-

Herr Rundgren fick till julklapp en kardus,
som innehöll en egen blandning snus,
så stark att 17 korn, ej mer, af den
haft den effekt, att karlen nyser än;
och utanpå kardusen stod det skrifvet:
»det här tör räcka till för hela lifvet.»

i o.

Karl Snoilsky fick en krans, af lager bunden,
som växt uti den vigda sångarlunden,
och gratierna hade bundit den,
och uti svenska färger lyste banden,
och på ett kort det stod: »till mälarstranden
från söderns myrtenskogar vänd igen!»

11.

Än Willman då, vår direktör,
som lemnade parnassens höjder
och njuter nu af »landets» fröjder
idylliskt, som man njuta bör,
han har väl icke lottlös blifvit,
jag undrar hvad man honom gifvitr
149

— »Afskedsrecett den mannen får,
om hvilken vi likväl gå miste —
nå, sådant man på förhand visste . . .»
När tros den bli? — »Om hundra år.»

12.

Men nu, till sist, hvad fick vår C. D. W.,
som dväljes helst i änglars höga sferer?
Jo, honom och hans lilla sångmö lärer
man skänkt en skallra, som kan toner ge
till den grad ljufva, fängslande och rika,
att dessa äro med dukatens lika.
Två tidsbilder.

af

Bonaventura.

Biskopens klagan.

Hu då, så kallt!

Snöglopp och halka och is öfver allt!
Röd, som en kräfta, är kinden,
piskad af vinden.

Hvart skall man man gå?

Nästan omöjligt på benen att stå!
Spefulla blickar mig sänder
folk — hvart jag vänder.

Bättre det var
hemma i Karlstad, der stolen jag har,
fast äfven der en och annan
rynkar på pannan.

Dock, hvad som är
timligt allenast, jag tålmodigt bär;
värre det är med det andra,
som man vill klandra.
151

Tiden är slem,
statskroppen sjuk i hvar endaste lem;
endast materien, styrkan
ger man sin dyrkan.

Kyrkmötet, mins
ni ej detta? Ej mera det fins
några, som vilja mig höra;
täppt är hvart öra.

Nå, än min skrift,
den öfver Claeson*, hvad oförsynt drift
man med författaren vågat!
Måttet är rågadt.

Forskningen der
mer än allt annat dock varit mig kär;
mannen med smak och med snille
teckna jag ville.

Hög var min flykt,
hög, så att mången för djerf den har tyckt.
Nämn mig mer »stilig» en prosa,
värd till att rosa!

S. han är vred,
så mycket vet jag. Med honom jag stred
aldrig dock förr, som ni känner
nogsamt, god vänner.

När han är död,
statskyrkan suckar och söker ett stöd
säkert i mig, hvarförutan
redlös blir skutan.

* Biskop Rundgrens i Svenska Akademiens handlingar införda min-
nesteckning öfver statsrådet Carlson, hvars åsigter han i ett vigtigt fall
hopblandat med hvad som yttrats af en annan riksdagstalare, hr Claeson,
skall bli föremål för en utredning i nästa häfte.	.Red.
152

2.

Bålet.

På torget upp vid börsen var rest ett bål,
dock mången än ej kände dess ändamål.
»Hvem är det, som skall brännas?» — hvarann man sporde,
men inte svar de fingo, som frågan gjorde.

En massa folk på platsen man bölja såg;
der funnos alla klasser, båd’ hög och låg,
och många fröknar lätta der sågos trippa,
likt ärlor små, som ständigt på stjerten vippa.

Från bålet spred sig skenet till hela sta’n,
och ljus var vinterqvällen som sjelfva da’n,
men brandkàr’n genom gator och gränder sprängde,
och undan veko alla, som vägen stängde.

Dock, af polisen kåren snart fick besked,
att denna ej behöfde här vara med,
ty ordningsmagten skulle nog allting göra;
och brandservisen såg man då hemåt köra.

Men från Trångsund nu nalkas en procession,
så lång att godt den räckte dit ner till bron,
der alla slag af päron det fins med mera,
som här jag ej behöfver specificera.

Högtidlig der var minen hos litet hvar,
men i de första leden det var ett par,
som feltes; ja de voro nu sexton bara,
och skälet skall jag be att få strax förklara.

Alltnog, till torget hunnet var tåget re’n,
och rundt kring bålet hade det stält sig se’n,
och högt mot skyn går flamman, och gnistor spraka,
och ett par skuggor gå der och bränder maka.
153

Men han, som gått i spetsen, nu tystnad bjöd,
och väldig, likt ett tordön, hans stämma ljöd.
»En akt båd’ hemsk och sorglig» — så börjar denne —
»här förestår, som alla gunås vi känne.»

»Dock, det kan inte hjelpas» — så for han fort —
»ty dåd, likt detta, aldrig än blifvit spordt;
man här har velat såra vårt vittra gille,
och f-n skall den anamma, som detta ville.»

Han svär ibland den mannen, som nog ni vet;
men ingen fins, som undrar att han var het;
det samma hvilken annan som helst ock blifvit,
ty vågadt var det skämtet, som Rundgren drifvit.

Nåväl, sin hand han höjer, och se’n han drar
ett bylte ur en kista, som der ock var,
samt slungar det i elden, och denna fräser,
hvarefter han besvärjelsen högljudt läser. —

Men ibland många andra, som der jag såg,
fru Petterson jag kommer än godt i håg;
ja, gumman skulle också ju se på ståten,
och i sitt esse var hon samt log belåten.

Hon stod midt framför börsen på trottoarn,
der kär’ngar uti massa fans och barn,
och hvad de sins emellan hvarandra sade,
var kostligt och på minnet en del jag lade.

»Hvad är det?» — så man sporde — »som bräns nu der?
det var en hisklig lunta!» — »Äh jo, det är
ett knyte, som man famlat af orent linne!»

Men andra åter sade: »ett äreminne.»

»Kanhända beggedera» — föll gumman in —
»det hörde jag i morse af gubben min.»
Härpå ett gapskratt följde, som hördes vida
och trängde fram till Stortorgets andra sida.
154

Emellertid var akten nu slut, och då
naturligtvis från platsen de flesta gå,
och snart jemväl förbrunnet var föremålet
samt blott en hög af aska det stora bålet.

Nåväl, då tomt var torget och stilla allt,
till bålet man såg träda en blyg gestalt,
ungdomlig, blek, och tycke han bar af Balder,
men svärmisk smått var blicken, likt den hos skalder.

Det var vår lilla David, af alla känd,
som nu i hast kom sättandes från en gränd,
ja han, hvars vackra verser vi girigt sluka,
men harpan nu var utbytt emot en — kruka.

Och uti denna samlar han askan all,
att intet af den samma förkomma skall.
Han hade ej haft mod att bevista festen,
hvad af hans sorgsna uppsyn man såg för resten. —

Men hvar var gerningsmannen? — så frågar ni,
och härvid jag ej heller skall svarslös bli:
nåväl, med uppvikt krage och arg af satan
han hade stått i hörnet af Svartmangatan.

Och hvar detalj han kände, ty allt han sett,
och skamligt mot hans stilprof man sig betett,
så tyckte han, och ännu i dag han tycker,
att värre tryckfel har man båd’ tryckt och trycker. —

En tröst för honom är det alltjemt ändå,
att till odödligheten han nu skall gå,
en önskan, som för visso ej uppfyld blifvit
om Claesons äreminne han icke skrifvit.
Musikalisk revy

Af

Volontaire.*

Ouverture: Thema ur Op. Hamlet: Etre ou non, med variationer.
K. Stora Teatern: Repriser af »Fidelio», »Tannhäuser», »Don Juan»,
»Den Stumma», »Aïda».

Vasateatern: »Den nya Mikado». — Hr Littmarcks recensentmatiné.

»Att vara eller icke vara!»

Denna aria är nu blifven en verklig sorgesång för Gu-
staf den tredjes gamla Opera, som i år ser sina dagar hotade
med större skräck än någonsin förut. Operan blef faktiskt
dömd till döden af förra årets riksdag, hr Nordqvists opera-
företag har endast varit en Galgenfrist, som måste snart
taga en ända — med förskräckelse eller ej, får Juni utvisa.

Det säger sig sjelft, att Stora Teaterns operaverksamhet
ej kan fortgå på det sätt, den hittills gjort. Någon gång
måste de dragande operorna blifva gamla, utslitna och »ut-
sedda», nya repriser och nya operor måste förberedas. Dertill
fordras guld, guld, som ej operaverksamheten sjelf ensam
förmår hopsamla. Gåfves än hvarenda representation för
utsåldt hus, så gingo ändock ej debet och credit ihop, så
dyrbar är verkligen en operaverksamhet i den skala, Stock-
holm vant sig vid. Jag sade med flit Stockholm. Ty nog
är det ändå Stockholm som i första rummet har nöjet och
nyttan af operaverksamhetens uppehållande. Det förefaller
derför egendomligt att denna stads vederböraude ej med ett

* En uppsats af Volontaire rörande direktör Fredriksson och Dram.
Teatern införes i nästa häfte.
156

öre vilja understödja en sådan institution, särdeles när man
betänker den konkurrens, som vederbörande utsätter stadens
bästa teater för genom tillåtelse att uppbygga snart sagdt
så många teatrar som helst åt snart sagdt hvilken bygg-
mästare som helst. Detta kan icke vara att bevaka stadens
bästa, sådana stadsfullmäktiges sparsamhet fröjdar djefvulen,
enligt ett ryktbart ordspråk.

Den omständighet att riksdagen satt stadens deltagande
i teateromkostnaderna som ett vilkor för sitt anslag, bör
väl också ha verkat bevekande och ej — som fallet lär ha
varit — pikerande. Riksdagen har sålunda ansett, att Stock-
holm bör medverka, men dess fullmäktige résonnera: Majo-
riteten har alltid orätt.

Dermed ha den institutionens nuvarande medlemmar
också dömt sig sjelfva.

Dermed ha de äfvenledes rifvit ned det sista bålverket
mot den dåliga musiken, som nu ostördt kommer att öfver-
svämma Stockholm med sitt orena vatten och derför har
staden att tacka sina fullmäktige. Efter valet qvalet.

De stora mästarnes operor kunna nu packas ned, hof-
kapellet tar tjenst i Cirkus-Varietén, alla S verges operett-
artister trummas till Stockholm, der de lyriska teatrarnes
program nu komma att arta sig:

I morgon Lördag:

l:sta Operett-teatern: Tiggarstudenten (Simon — fru Öst-
berg, Iwan — frk. Löfgren, Isaura
— fru Gründer, Bronislawa — frk.
Lund).

2:da	»	Sköna Helena (Paris — frk. Grön-
berg, Helena — fru Cysch, Orestes
— fru Jensen).

3:de	»	Mamsell Crénom (frk. Pettersson)

O. S. V.

I Berns Salon: duett ur Aïda af hr Bröderman och fru
Lindström.

I Blanchs Café: q vartett ur Rigoletto af fröknar Sjöblom
och Pettersson, herrar Lundin och Carelius.

I Folies de Mosebacke: Uppträdande af hr .Rundberg med
elever.
157

Våra förnämligare opera-artister ha tagit engagement
i utlandet eller gått in i »yrkena», fru Edling i sin mans
affär^ frk. Klemming i sin fars, hr Janzon etablerar sig som
fiskhandlande, hr Lundqvist som — spetsknypplare o. s. v.

Se der en snar framtidsbild från en tid, då man ej
längre undrar:

»^.1// vara eller icke vara?!»

*	*

*

Fidelio-reprisen gör hr Nordqvist ära. Den visar en
lofvärd ifver att upprätthålla en god operarepertoir. Utfö-
randet har varit i allmänhet berömvärdt, i flera fall öfver-
lägset föregående repriser, enkannerligen den af år — 1832.

En gammal operahabitué, ur hvars »Souvenirs d'art»
vi redan i dessa revyer öst ett par gånger, skrifver derom:

»Hr Beskows regim började med en allmän sjuklighet
hos sujetterna, som hos damerna utgjordes af täta grossesser
m. m., embarrasserande den nye mentorns aktningsvärda
zèle. M:lle Widerberg hade dock repat sig så, att hon kunde
initiera sig med »Fidelio», der Beskow anförtrodde henne
Fidelio som den mest passande. M:lle Henriettes många
ama- och adorateurer råkade i låga vid avertissementet
att deras objet d’amour skulle sig visa en travesti, hvilket
syntes dem högeligen piquant. Det blef dock en illusion,
som slutade med déception. M:lle H. befanns äfven å sce-
neu bäst som dame, ithy karlkostymen icke var smaklig,
yppigheten ej nog cacherad, partiets tragiska portée derjemte
ej inbjudande till vanligt coquetterie. Serieusement taladt,
var sången vacker, med framgång genomträngande orkesterns
enorma massa och stilen hos denna soubrette var i Fidelio
som i Armida, Gerusalemme och Cora af förunderlig rik-
tighet, storhet och lustre. I spelrolen visades ansatser,
dock lyckas den seriösa gestikulationen som alltid mindre \
än den coquettanta komiska. Hvad som i öfrigt presterades
réussierade mindre. Hr Sellströms son de voix börjar redan
reduceras, den horribla (!) arian fordrade mer étendue, så
som hr Lindström fordom exequerade. Nu är hr L. på
retour och får contentera sig med hr Bergs Frontin-roler,
158

såsom Quilejo(?) i »Fidelio». Ett desagréabelt intryck gjorde
den natur, hvarmed fru Lindström spelade moquante mot
sin man och som äfven ledde till separation med tiden (!).
Fru L. gick ej ut med rolen; couperade sin grand air och
sjöng ej juste. Hr Almlöf deklamerade väl som alltid; också
i sin sång, men en acteur ur dramatiska afdelningen kan ej
tänkas för Pizarros mycket difficila emploi. Det var med
ett ord ett misstag. Deremot voro hrr Fahlgren och Kin-
mansson lyckade i basrolerna, ehuru den förre ej har volym
i grofva registret, Rocco fordrar en basse lyrique ej en basse
chantant, hr F. sjunger ju stundom Rossinis Barbier. Denna
pjes interromperades af fru Lindströms opasslighet, gafs
blott få gånger, enär nulle Widerberg sedan åter blef litet
otjenstbar (dock vill jag minnas ej nu den vanliga orsaken)
och sedan började instudera titelrolen i »Marie», operett-
comique af Hérold, som gafs för öfrigt af sujetterna Sell-
ström, Lindström, eleven Ficher och dramatiska artister.»

»Fidelio» hvilade i ro från 1833 till 1865. Under
Jenny Linds tid var det halft om halft fråga, efter hennes
lyckade Armida och Amizili, att hon skulle sjunga Fidelio,
men sångerskan hade stor svaghet för italiensk musik, hvaraf
den ena operan efter den andra upptogs och föll, föll med och
trots Lind. (Exempel: La straniera, Anna Bolena, Gazza
ladra m. fl.) Den strängare kritiken fann också hennes
klassiska hjeltinnor underlägsna hennes romantiska (exempel
å ena sidan : Grefvinnan Almaviva, Donna Anna och å den
andra: Agatha, Norma). Ar 1865 gaf frk. Hebbe Fidelio
och ansågs lyckas bra i denna roll, som kallades hennes
bästa. Att hon ej gick ut med sångrolens herkuliska for-
dringar är hon den första att erkänna, men spelet ansågs
som sagdt godt. Hr Dahlgren gaf Florestan, hr Willman
Rocco, hr Behrens Fernando, hr Ohlson Jacquino, fru Ch.
Strandberg — Marcella. Flera repriser med Hebbe anord-
nades, dessutom eu med fru Jeanette Jacobsson, som likväl
mer »réussierade» i Hallströms musik än i Beethovens.
Det är liten skilnad, förstås.

Bland annat deri, att op. Den bergtagna gifvits 50,
60 gånger på 12 år, Fidelio ej 30 på 50, 60. Den sanna
begåfningen tar alltid ut sin rätt, eller hur?

Nej, populär är, var och blir aldrig Fidelio. Beetho-
ven hade inom vissa musikgrenar större snille än Mozart,
men som universalsnille står denne N:o 1. Beethoven kal-
159

kylerade pâ Mozart, specielt den första duetten är ett Mozartia-
num utan fråga. Men — han egde ej Mozarts midt uppe
i snilleglöden nyktra och harmoniska blick för ingredienser-
nas inbördes förhållanden, för det helas effektfulla kraft
genom mångfaldernas fint beräknade afvägning. Symfonikern
rusade bort med opera-kompositören och — lemnade efter
sig mästerverk i symfonisk stil, alla sångare till bitter för-
tviflan, enär det ju är så illa stäldt, att de ej som Beetho-
ven pretenderar hafva flöjter, klarinetter, fagotter och basuner
i sina strupar utan olyckligtvis blott menskoröster. Af
dessa fordrar B. detsamma som af den melodiförande stämman
i ett symfoni-andante. Grétry belackade Mozart för att ha
stält piedestalen å scenen, statyn i orkestern, hvad skulle
kompositören till Richard Coeur de Lion hafva sagt om
denna tolkning af Bouillys »Léonore ou L’amour conjagale?»

Han skulle kanske ha föredragit landsmannen Gaveaux’
musik till samma ämne, sparfvens framför näktergalens.
Detta var åtminstone fallet med »Fidelios:> första publik, de
franska officerarne, som kanske hört Gaveaux’ opera å Opera
— Comique 1798.

Icke heller vår publik har stort sinne för »Fidelio».
Första representationen gafs visserligen för godt hus, men
första raden var tom, besatt af fribiljetter. Andra repr.,
abbonnementsdag, »då man är pin piskad dit», som en abbo-
nent sade, hade abbonenterna godt utrymme. Musikvän-
nerna quand même äro också lätträknade i Stockholm, der
hvarenda menska är så musikalisk. Nåja, det måste så vara.
»Fidelio» fordrar mycket hos åhörarne också. Den fordrar
att man skall taga sakerna som de äro, d. v. s. operan som
operasymfoni. Hvilka skönheter upptäcker man då ej deri,
eller rättare hvilken skönhet.

Det är ju sant att vissa delar synas något mödosamt
åvägabragta, alldeles som nutidens kapellmästarmusik, med
den skilnad likväl att här heter kapellmästaren Beethoven.
Sökte han, så fann han ock. Och hvilka skatter!

Det fins ett nummer i Fidelio, som står utan like i
operaliteraturen, det är qvartetten, der äfven operaformens
fordringar äro relativt iakttagna, Men andan, hjertat i denna
komposition! I en brännspegel sammanförda känslor af lå-
gande hat, vänlig medömkan, ångestfull kärlek, stolt resig-
nation till dess kompositionen flammar upp till en eld, som
lyser förklarande öfver hela den dramatiska och musikaliska
160

handlingen: Fidelios förvandling till Leonora, den blygsamme
fângvaktaregossen till en retad lejoninna, som glömmer allt
utom sin makes fara och med mordvapnet i hand skyddar
honom frän döden. Här har handlingen gripit Beethovens
innersta hjertefibrer, detta är skrifvet med hans hjerteblod,
sublimitetens gloria glänser här kring hans tinning,i sina
klaraste strålar och skänker en helsning från de eviga har-
moniernas saliga verld derofvan.

*	*

*

Att taga upp Fidelio är minsann ej lätt för en icke
statsdoterad opera. Den är ju först och främst kaviar för
bönder och dermed den ekonomiska sidan af saken slutde-
batterad. Det är ju vidare så svårsjungen och svårspelt,
att endast de största artister gå ut dermed och icke de
heller lyckas alltid nå målet, lika litet som att draga folk.
Fidelios största tolk, fru Schroeder, kunde ej i Paris intro-
cera operan, ej heller madame Pauline Viardot, och då jag
en gång i Tyskland hörde Fräulein Marianne Brandt, var
hänförelsen ej stor, den populära artisten till trots. Utom
Jacquino ha alla framstående sångsaker, svårt liggande för
resp, röster och generade af den brokiga orkestern med dess
tusen finesser och tilldragande genidrag. Så lyssnar man
ju i den högstämda grafduon nästan mest till orkestern med
dess ojemförliga natt-stämning, kontrafagottens hemska utrop
och de öfriga instrumenternas upprörande uttryck af stelnad
skräck och grafkall fasa. Sist men kanske främst fordras
en orkester att lita på och en chef, som har denna suve-
ränt i sin hand. Det första är alltid fallet i Stockholm,
det senare icke så alltid. Att närmare utveckla detta sist
antydda hindrar mig tid och utrymme, jag lemnar derför
ämnet för att granska operans utförande i sin helhet.

Det utförande, som nu bestods operan, var mycket
öfverlägset senaste reprisens och i vokalt hänseende på ett
par händer till och med 1865 års repris, då Hebbe sjöng
Fidelios, Dahlgren Florestan med röster, som ej kunde mäta
sig med fru Östbergs eller hr Strandbergs.

Fru Östberg inlade betydlig förtjenst både i sång och
spel. Det rent musikaliska utförandet af E-dur-arian må
berömmas som en af sångerskans bästa prestationer i den
161

större stilen. Pâ svensk scen har arian aldrig klingat mer
kraftigt vältonande. Denna aria är ingalunda lättlärd. Det
fins passager deri, som äro till den grad förvillande, att det
fullgoda sätt, hvarpå arian det oaktadt gick, länder sånger-
skan till icke liten berömmelse, specielt satsen med horn-
terzetten, der äfven ackompagnatörerna löste en svår upp-
gift. Angående de mer dramatiska delarne af sångpartiet
må det beklagas, att den rutinerade sångerskan ej förmår
gifva sin rösttimbre mer omvexling. Det fattades dramatisk
accent i de högre lägena just på ställen, der de äro nästan
oeftergifliga. Det kom på dessa ställen in något stördt,
som möjligen kan orsakats af toilettens snörning, och tillika
något häftigt utstödt, ånghvisselaktigt, som i denna nobla
musik verkade störande. Ett par ställen, der verklig dra-
matisk accent inlades, gifva dock förhoppning om att sån-
gerskan i detta som i så många andra fall kan ytterligare
gå framåt. Föredraget i grafduon och terzetten hade nem-
ligen flera verkligt gripande pointer, att man nästan erinrade
sig Lucca. Men ur sång-teknisk väg skulle jag vilja lägga
den i mycket så framstående konstnärinnan på hjertat att
icke så mycket alla tedesca sjunga sångrolen, det är för-
summa halfdagrarne och kontinuerligt sjunga forte eller for-
tissimo. Ej ens fru O:s paranta stämma står ut dermed.
Jag vet ej, om jag skall skylla på denna trötthet i stäm-
banden eller ej, nog af intonationen i vissa ensemblenummer
var ej fullt, korrekt: fru Östberg sjöng | eller | ton för
högt, dertill en gång efter en vokalis åt höjden satte hon
in sluttonen i frasen nästan hela |:delar under den rätta
tonen. Det kan synas småaktigt att anmärka dylikt, det
skulle också ej ha händt oss om det gällt en chanteuse af
vanligt genomsnitt.

Den dramatiska sidan af rolen är minst lika svår som
musiken. I första akten tyckte vi för vår ringa del att fru
Ö. spelade riktigt, riktigt bra, äfven stumt spel. Visser-
ligen kunde man önskaf att aktionen under arian varit
lifligare, särdeles vid recitativet: »Omensklige, hvart vill du
hän?» Men må man betänka, att Fidelio här skall komma
iûspringànde på scenen, och att en sångerska af fru Ö:s
embompoint måste hålla sig stilla derefter, att sången ej må
lida. De stora vanskligheterna i musiken kunna ock distra-
hera, särdeles vid en première.

Denna början lofvade mer än fortsättningen höll. Spelet

Ur Dagens Krönika. IX. 2.	11
162

i andra akten var genomgående för matt, sångerskan blef
aldrig gripen af sin uppgift, så att hennes ideala hänförelse
elektriserade åskådarne. Tekniska fel funnos ock, såsom
utropet före dåningen, som ljöd allt för overkligt och de
onaturliga stapplingarne med hufvudet ledlöst runkande som
på en chinesisk porslinsgumma. Mimiken var häri för litet
observerad, särdeles vid lemnandet af brödet, en mycket svår
scen för öfrigt, som gick spårlöst förbi. Tack vare sånger-
skans briljanta höga B gjorde qvartetten äfven dramatisk
verkan, ehuru ej så stor som om skådespelerskan här fun-
nits. Pistolscenen kan göras med långt grannare plastisk
effekt af en rutinerad sådan och äfven räddningens glädje
tolkas med mer hjertlighet. I sista tablån gjorde fru O.
godt intryck och i sin helhet kan prestationen, våra recen-
senter till trots, icke annat än lofordas, särdeles när man
betänker att den unge mannen Fidelio en gång varit den
unge mannen Boccaccio. Fru O. arbetar mer än någon
annan lyrisk artist och ställer sitt mål högt. Heder åt detta
vackra sträfvande och tack för den möjliggjorda reprisen af
ett operaliteraturens mäktigaste och noblaste mästerverk!
Det ser ut som op. Fidelio vore nedlagd redan. Vi hoppas
dock operan då och då likväl återkommer i repertoiren,
äfven om mellanrummen mellan dess uppförande måste
varda långa.

Om Fernando ha meningarne hos musikestetici och
operachefer varit splittrade, huruvida partiet skall anförtros
en lyrisk eller en heroisk tenor. Herr Niemanns exempel,
liksom från äldre tider Haizinger synas plädera för det se-
nare, för det förra — gubben Rocco, som säger: hvilken
rörande stämma. En blandning af båda delarne är rårt
förslag (som är — omöjligt). I adagiot en lyriker, i allegrot
en héros. Niemann var bäst i allegrot, hos oss Max Strand-
berg i adagiot. Tjusande klang här hans veka fagringsljufva
röst och ej mindre fulländadt sjöng han det föregående reci-
tativet. Jag förmodar, att han aldrig kan gå ut med alle-
grot, äfven vid bästa disposition, om ej ackompagnementet
hålles mer piano. Vid premieren var dispositionen ej den
bästa. Hr Hallén har kommit fram med rådet att imitera
Niemann i fängelsearian, d. v. s. hans scenario. Vi —
instämma med hr Hallén, Niemanns uppfattning är nem-
ligen lika sann som poetisk och dessutom af en lysande
sceneffekt.
163

Marcellins har i akt I ett fullkomligt primadonnaparti,
som ej bief illa lottadt med frk. Karlsohn. Duetten med
dess nätta filigrams öfverraskade oss mindre än det Betho-
venianska sätt, hvarpå sångerskan sjöng C:moll-C:dur-arian.
Frk. K. är ju också ofta anlitad kyrkosångerska. I canon
pointerade hon bäst af alla imitationerna och underordnade
sin stämma berömligt Fidelios, hvilket hon ej gjorde med
frk. Wickmann, hvilken blef jemmerligt kullsjungen af denna
visserligen ej starka men märkvärdigt så att säga »hörbara»
soprano leggiero, hvars täcka silfverklang och otvungna kolo-
ratur alltid pryder sin plats. Spelet var ända upp i fonden
och nästan mellan kulisserna alltid i rolens anda, lifligt,
näbbigt, småkokett. Mot henne spelade ej illa den nye
Jacquino, hr Nilsson med sina niais-fasoner à la Dahlgren,
troget och ej dumt kopierade. Sången trängde ej öfver
rampen, men frk. Karlsohn, som hört prestationen, lär ha
uttalat sitt gillande.

Hr Kundquist borde kanske ha bibehållits som Pizarro
trots många betänkligheter af det enkla skäl att han är den
ende nordiske operasångaren, som kan hålla D:moll-arians
glansrika men svåra opraktiska ackompagnement och sångkör
stången. Hr Nggren^ som till på köpet var halft hes, drunk-
nade; blott D och E och några bas-toner kommo fram.
Spelet var ej oäfvet och torde liksom sången komma att
taga sig. Beethovens musik behöfver man minsann tid att
införlifva sig med. Den grå timbren i hr Nygrens röst
torde för resten komma att göra en bof af hr Nygren flera
gånger — på scenen.

Emellertid är väl Pizarros rol egentligen ansedd vara
ett barytonparti, men salig Beethoven kände inga gränser
for rösterna, som man vet, och derför annekterar Pizarro
oupphörligt från basarne. Hvilken bof!

Basar fins det godt om. Hr Seller gr ens röst borde
fliteligen träneras, det är materiel ännu, men snart blir det
försent, liksom det blifvit för hr Strömberg, hvars goda
teatervana och ej förkastliga individualiseringsförmåga ej illa
togo sig ut i Roccos spelrol, om än det hela naturligtvis ej
nådde Willmans djup och glans i den vackra rolen.

Sångkören med hrr Bröderman och Malmsjö i spetsen
sjöng distinkt och godt. Men hvarför vände sig ej kören
med herrarne B. och M. om och sågo på knektarne ibland?
Nu regalerade de salongen med det komiska mellanspelet
164

midt uppe i denua gripande tontragedi, att de med skygga
och förskrämda blickar betraktade oss, beskedliga åskådare
der ute i salongen, och sedan med fasa adresserade sig åt
orkesterherrarne, hr Nordquist och de andra, sotto voce:

Man ser och lyssnar på oss här!
Man ser och lyssnar på oss här!

*

Orkestern förtjenar, när det gäller Fidelio, ett kapitel
för sig.

Före första akten utfördes E:dur-ouverturen. De käcka,
snabba, tvärt afbrutna introduktionsackorderna gingo denna
gång med mycken sammanhållning, orkestern hade riktigt
»samlat» sig före början, men de derpå följande blåsackor-
derna borde ansatts mer på en gång, det hurtiga themat i
allegrot hade kräft mer betoning, slutet gick bra och väckte
applåder, som dock ej smattrade med entusiasm förrän
efter C:dur-ouverturen. Det var aftonens glanspunkt. Vi
hålla hr Nordquist räkning för att han med fin pietet vid-
makthåller Normans-traditionen i detta herrliga verk med
förbiseende af de Wagner-Bfilow-Hallénska virtuositets-tempo-
ryckuingarne, alldeles i stil med diverse nyare pianisters
tilltag vid spelandet af den store Wienarens sonater, dervid
isynnerhet Passionatans final jägtas på ett applådhungrande
virtuos-sätt, som skulle helt säkert duktigt retat komposi-
tören (varnande exempel: Annette Essipoff-Leschetitsky,
Joseph Wieniawski, Vera Timanoff m. fl.). Pasdeloup gick
en medelväg och accellerade först något mot de sista tak-
terna. Hr Nordquists orkester höljde sig med ära. Allt
gick väl, violinerna spelade som en man, flöjtsiraterna flögo
med behaglig embouchure och distinkt hållning, violoncel-
lerna klungo kraftigt och klart, asiatmusiken hven ej bedöf-
vaude, nyanserna särdeles crescendot kunde ej tänkas bättre,
det hela gaf en andaktsfull konstnjutning som få. '

Att i denna opera eller rättare detta operasymfoniutförande
orkesterackompagnementet måste tillerkännas en vidsträcktare
plats än i andra operor, måste vidgås. Orkesterstämmorna
suppleras innerligt och intimt af vokalstämmorna med deras
instrumentala förning, hvadan det skulle gifva ett tomt in-
tryck derest ej orkestern fullt distinkt framträdde i den
165

symfoniska harmonien. Huruvida ej här fördelen af sänkt
orkestergolf skulle ampelt taga ut sin rätt, synes mig liksom
vid Wagneroperor föga tvifvelaktigt. Af ven för Meyerbeer
(ifall jag vågar nämna denne så nära Wagner). Jag vet och
inser de skäl, som tala emot saken. Men — om man för-
sökte!?

Vederbörande äro ju ej avoga mot reformer. Orkestern
sitter ju redan betydligt lägre än förr och omrangeringarne
med harpan och kontrabasarne är en hygglig reform, sär-
deles artig mot de förtviflade ungherrar, som då det gafs
balett höllo på att vrida sig galna, då de köttfårgade trikå-
erna alltsomoftast skymdes af de ståtliga kontrabasarne och
de ståtliga kontrabasisterne. Jag undrar om ej kapellmä-
starens ändrade plats också är ett framsteg, trots den gått
bakåt. Styrpinnen misstänker jag kan ses från scenen nu-
mera och det bör ju ej vara så grufligt dumt för de sjun-
gande, hvaraf de taktlösas falang icke är så liten just. Att
kapellmästarn e sitta är i S verge en vacker koncession åt
humanitetens fina känsla, men att det ännu icke anses opas-
sande att stå visade hr Nordquist vid Musikföreningens
»Faust», änskönt en hand med pinne rigoröst viftade takten
åt damerna från högra kuliss-ettan. Afven vid stormande
ouverture-applåder händer sig att man får se kapellmästarne
stiga upp. Men det är blott för en kort stund, som de
använda att småle och bocka sig hit och dit. Fastspikade
äro de i alla händelser icke.

*

December-repertoiren har för öfrigt upptagit frk. Ek
om hvardagarne och frk. Klemming om söndagarne som
Elsa i »Lohengrin», hvarförutom frök. Oselio oupphörligt
slutat uppträda, än sista gången i dag, än sista gången i
morgon, låtande de stackars Petersburgarne kanske längta
lifvet ur sina rysskroppar, innan hon stiger ombord och med
Exprss-fart ångar dit. De kontinuerliga afskedena ha lockat
folk och blomster och varit ganska bra för alla parterna, så
det är ingenting att derom tillägga, om ej adjö eller goddag
ige.n — hur det nu kan bli.
166

Det bief det senare. Och hur eklatant!

Söndagsafton och hela det k. huset pa teatern, första
raden fullsatt, andra och — femte! Hvadan?

Jo, frk. Aas ville visa att hon, som hardt när skanda-
liserat Stockholm med en grisett-Carmen d’une hardiesse
extrême, kunde väcka andakt och fromhet genom Wagners
helgon skinande pietistiska Elisabeth i op. Tannhäuser.

Hon lyckades, ehuru hennes individualitet som utöf-
vande konstnärinna uppenbarligen ej stämmer öfverens med
roler af detta fromma slag. Detta fromma slag passar
deremot mycket bra för frk. Ek, såsom konstnärinna, och
vi kunna sa mycket mer opataldt för allt kurmakeri och
inställsam kurtis som var asigt nämna, att vi anse frk. Aas’
Elisabeth underlägsen hennes, som hon sjelf en gång sagt
oss, att hon »icke bryr sig om att läsa hvad vi (— tid-
skriftens musikrevy) kunna skrifva om henne».

Ingendera af dessa unga damer sjunger likväl rolen
med detta musikaliska förstånd, denna klassiskt rena och
puritanskt stränga smak som vår första Elisabeth, I’redrika
Stenhammar. Allraminst frk. Aas, som dock i röstmedel
har så mycket mer att visa upp. I det sköna h:moll“h:dur-
ariosot (final II) nådde hon på långt när ej fru Stenhammar,
som här tolkade qvinlighetens ljufvaste egenskaper med det
osökta mästerskap, som i dylikt var henne eget, och som
man har i tacksamt minne från bland annat hennes Ess-dur-
cavatina i Figaros bröllop, Alices första romans (Robert)
o. s. v. I bönen tilltalade oss mer hennes rörande veka
känsla än hennes élèves stundom nunnelikt stela stundom
operamessigt emfatiska föredrag.

Fröken Ek var för några år sedan en utmärkt Elisa-
beth, spelade ypperligt, sjöng känsligt och fint och gaf en
illusorisk yttre bild i utseende, skick, later. Frk. Aas var
ej bra i det senare fallet, men spelade annars rolen med sin
vanliga ovanliga intelligens, och rösten togs i anspråk af
vårt hofkapell, som aldrig kan lära sig ackompagnera^ Wag-
neroperor, är jag rädd, med mindre än att de sitta i tornets
djup, fördold t för verldens öga.

Afven i Wagneroperor måste sångaren komma ihog att
det är musik han skall sjunga, ej nödrop han skall upp-
häfva. Vi frukta hr Brnns kärlekssång aldrig kunnat tjusa
någon verklig Venus, men som frk. K. på vår opera fram-
ställer skönhetsgudinnan i fossilt tillstånd, så kan det göra
167

henne detsamma, men ej publiken, stackars publiken. Att
en opera såsom skäligen konventionel konstart förutsätter
konventionel plastik, inse vi väl, men icke behöfver derför
en till nationaliteten tysk vis-bard bråka så andlöst som
denne Tannhäuser. På scenen måste derjemte bråkas så det
ser bra ut och icke så det ser komiskt ut, då det gäl-
ler tragedi. Allraminst får den häftiga gymnastiken med-
dela sig åt föredraget, så att det blir falska toner, orätta
tonvärden och mera dylikt. Ja, äfven antaget att det senare
är korrekt, icke får man flåsa, grymta, skräna till mer än
en viss grad äfven i de mest dramatiska och häftiga partier.
Man erinre sig Labatts Tannhäuser. Der var tysk stil,
Wagners il direkt från expeditionsorten. Nu har man fått
höra dess parodi.

Var alltså hr Sellman relativt bättre som denne riddare,
måste dock erkännas, att kamraterna nu fått hörbarare och
hörvärdare ställföreträdare än i våras. Hr Strandbery sjun-
ger mycket fromt sin lilla fromma lied, hr Nygren — fac-
totum Nordquisti — sjunger duktigt sin duktiga cantilena
o. s. v.

Orkestern har i denna operas ouverture en af dessa
bataljhästar, som liknande pianisternasLizst-rhapsodier,Tausig-
transkriptioner eller Kalkbrenner-variationer, aldrig urakt-
låter att inbringa sina ansträngda och af det myckna ram-
landet, skalandet, blåsandet, gnidandet och luckdaskandet
alldeles kräftröda exekutörers forsande applådströmmar.

Efter ouverturerna till Don Juan, Friskytten eller Troll-
flöjten applåderas ej hälften så mycket. Också taga ej dessa
kompositioner orkesterherrarnes kroppar på långt när så
mycket i anspråk som Wagner, hvilken nog visste hvad
han gjorde, när han undandrog sina herrar ur publikens åsyn.

*	*

*

I »operornas opera», som hr Nordquist låtit sig ange-
läget vara att vidmakthålla på spellistan, ha åtskilliga rol-
förändringar yppats. Så har hr Nygren avancerat från
Masetto till Leporello, hr Grafström ryckt in i Masetto och
frök. Klemming efterträdt frök. Riego som Donna Anna.

Fröken Klemming har af en betuttad recensent blifvit
förklarad såsom öfverlägsen flera decenniers Annor i denna
168

opera. Enär under denna tid såväl fru Michaeli som fru Sten-
hammar och fröken Pyk utfört partiet, så ma väl med fog
stora anspråk bli följden af denna rangrulla.

Pauvre demoiselle! Mot sina fiender reder man sig
nog, men — — —

Nu är att märka att Mozarts qvinnopartier i motsats
mot operadirektörers vanliga dumma asigt alls icke äro
några lätta uppgifter för hvilken nybörjerska som helst.
Utan att som Alexander Oulibduff begära det omöjliga:
verldens skönaste qvinna, största tragedienne och herrligaste
sångerska i en person, för Donna Annas parti, måste man
dock vidgå att betydande egenskaper, och utvecklade egen-
skaper här med nödvändighet äskas. Redan att framhålla
och tydliggöra Donna Annas komplicerade själslif är ej det
lättaste: dotterns sorg vid en faders förtidiga graf, kedjad
vid hatet mot mördaren, ett hat, så mycket mer tragiskt
våldsamt, som det ej vågar vara mindre, för att ej yppa
den stora hemligheten i Annas lif, den förtärande gräsliga
hemlighet, som följer henne i den graf i hvars djup den
kastat hennes ungdom och skönhet. Om och i hvilken
potens en sångerska senterat detta framgår af utförandet af
de begge ariorna.

Det stora recitativ, som föregår den förra af dessa,
räknas med skäl till denna konstdetaljs yppersta. Men det
fordras också ej så litet för att all dess skönhet skall få
sin rätta belysning. Fröken Riego gaf detta recitativ exem-
plariskt, men det är ju ej underligt att en så oerfaren ny-
börjerska som frk. Klemming icke förmådde gifva samma
resultat. Något bättre gick det i arian som uppbars af en
viss dramatisk fläkt, ehuru utförandet ej var så genomtänkt
som man kunnat önska. Frk. Klemming måtte emellertid
ha ansett att af allt som i första akten bjöds, deribland
fruarne Östbergs och Edlings utmärkta prestationer, publi-
ken satte denna sista scen öfver allt det andra, ty'vid ridå-
hissningarna efteråt syntes endast Donna Anna, ena gången
förd af hr Strandberg, som med vanlig modesti backade
genast, lemnande fästmön unique.

Den andra arian torde vara operans svåraste nummer,
särdeles om man ser scenen, ej med da Pontes, utan med
Mozarts raffineradt psychologiska skarpblick. Utrymmet
nekar mig nöjet att härför redogöra, hvadan jag skyndar att
169

komplimentera frk. Klemming, som alls icke misslyckades
med denna svara aria, af det enkla skäl att arian — uteblef.

I öfrigt tedde sig frk. Klemming såsom hämdglödande
spanjorska väl lik en litet stött och surmulen svenska. Den
nordiska köld, som ligger ej mindre öfver stämma än person,
måste tina upp, försåvidt frk. K:s spaniorskor och italienskor
ej skola förefalla lokaliserade, hvilket ju är ett stort fel, da
operorna endast äro öfversatta. Donna Anna är ju icke
någon fröken Adelstjerna, hvars far, landshöfdingen, blifvit
ihjelstucken af residensstadens Don Juan, husarlöjtnanten
(och ridläraren) Sabelskramla.

Frk. Klemming förefaller vara en ung reflekterande
sångerska. Men detta reflekterande syns för mycket i hennes
ögon, som äro ett par reflexionsspeglar af ny modell. Så
t. ex. i en kärleksduett när frk. K. ser på sin motpart, säga
hennes ögon visst icke: »jag älskar dig» eller »ack, älska
mig» — utan: »jag undrar just hur vår ensemble skall gå
i dag» eller — »nu slarfvar hr X. med en sextondel igen»
— eller »hur skall jag nu få min höga ton i tid» o. s. v.

Dessa reflexioner äro frk. K:s enskilda egendom och
ingen direktion eller publik i verlden kan våga förbjuda
dem. Hvad man önskar är också blott att clessa lofliga
tankar ej synas för mycket hos lilla 14:åriga Julia, som än
ej hunnit med några sånglektioner, eller lilla Gretchen, som
ej haft råd — allraminst för hr Arlberg.

En af hr Strandbergs triumfer är nu som förr G-dur-
arian i Ottavios parti. Måhända litet mer expression dock
ej skulle skada, så som en mycket högt stäld sångare i vårt
land brukar föredraga denna underljufva tondikt. I partiets
utförande för öfrigt märktes intresse och lif, som man förut
fått sakna. Hr Strandberg börjar qvickna vid äfven i Don
Ottavio, en mindre lifvande rol, som man vet.

Hr Nygren var ej oäfven som Leporello, ehuru den
spanske betjentens slughet och elegans ej riktigt förmärktes
i denna robusta, något för trygga framställning. Katalog-
arian är ännu hr N. öfvermäktig, hvilket ju ej är att undra
på, när man erinrar sig denna arias svårigheter så i ett som
annat. Pultronarian kom ej heller till sin rätt, hr N. var
för trygg och »säker» äfven der. Rösten lämpar sig bättre
för tragiska partier och besitter ej ännu den nödiga färg-
blandning, som här kräfves. En buffo bör vara mästare i
parlando och äfvenledes ega en tungteknik af prima sort,
170

I ensemblenumren gjorde denna Leporellos duktiga organ
en verkan, som man måst sakna i hr Janzons föröfrigt —
tills vidare öfverlägsna framställning.

Hr Grafström var någorlunda tillfredsställande som Ma-
setto, men fru Edling alldeles förtjusande som Zerlina, hvilken
åren till trots lyckas henne bättre för hvarje ny repris. Fru
E. var den enda af damerna, som sjöng helt i Mozarts anda
och med de finaste profven på god metod, hennes präktiga
filering af tonen t. ex. i de begge ariorna. Hennes spel är
täckt som förr och kanske delvis ännu mer muntrande
numera.

Fru Ostberg hade inlagt i Elviras stora scen något mer
af öm och ädel smärta, begagnande litet flitigare röstens
halfdagrar, detta med yppersta resultat: det rörande är nem-
ligen så tacksamt för hvarje liten gärd. Arian med dess i
öfrigt som alltid storslagna och kraftfulla återgifvande för-
tjenade derför verkligen det bifall, den väckte, och här
voro den utförandes solonigningar vid inropningarna fullt
motiverade.

Fru Östbergs Elvira förefaller oss utmärkt nu som förr,
det medge vi gerna, men fc/re i sista akten, det måste vi
nu ut med, sedan vi fåfängt bidat någon ändring. Elvira
måste der framställas rörande, ädel, tilldragande, ljuf så, ätt
Don Juans faslighet vederbörligen skärpes. Fru Östberg
tedde sig tungt moraliserande, gammal och förståndig och
illa klädd m. e. o. så att Don Juan får snarare medhåll än
fasa för sitt ignobla förfarande mot denna sköna.

Under katalogarian sitter fru Ö., i stilla resignerad
smärta. Detta strider ej mindre mot rolen än fru Ö:s
rifvande utförande af andra delar deraf. Elvira får verkli-
gen här icke sitta som en byråchef, lyssnande på en före-
dragande protokollsekreterare, utan betänka att hon är
spanjorska och rätta sitt uppförande derefter. x

Under Adurterzetten vore bättre om man bestod Elvira
en skaplig altan så att hon kunde stå på den lutad mot
dörren. Nu står fru Ö. (som på en stege!) i en liten lucka
framför en liten hönsbur. Arma flicka!

Guvernören skulle heta Lundin och debutera; deraf
blef intet, hr Settergren remplacerade, denna afton icke
disponerad, åtminstone var han förr en bättre Guvernör.
Kösten behöfver mer ans att ej snart nå dekadans.
171

Hr Linden hade åtskilligt tagit sig i sin Juanito-
framställning. Specielt märktes Arlbergs-edukationen i reci-
tativen, somliga illusoriskt à la F. A. Klackarna mâtte ha
repat sig ocksâ, hr L. hade vuxit. Nödvändigheten att för
att bli hörd anlita skrikparlando störde nu som förr i denna
bel canto-opera; de sceniska arrangementen i finalerna hjelpa
dessutom föga hr Linden; snarare motsatsen. Hans spel i
sista akten vardt skarpt klandradt af många bland abonne-
mentspubliken. Det är dock icke så godt må abonnements-
publiken tro. Jag var glad att det gick så pass som det
gjorde. Odisputabelt var debuten mycket sämre. Hr L.
gör nu allt hvad han kan, men han kan icke, kan icke, kan
icke sjunga och spela Don Juan. C’est f— — —, mais
c’est comme ça!

Hvarje år i julveckan arrangerar numera K. Operan en
liten hjeltetenor-uppvisning för sin benägna publik.

En liten hjeltetenor blef det ock i år, men en vacker.
Hr Lundmark var det i fjol, liten och vacker också han, i
Lohengrin. I år var det Den Stumma och hr Hagman, liten
och vacker, till och med mycket vacker.

Hr Lundmarks redebut rekryterade dock ej hjeltetenor-
facket, hans mellanregister var på god väg, men ej resten.
Hr L. blef i stället en förstärkning för den komiska operans
heroer och härutinnan kan man om honom hysa grundade
förhoppningar*.

Hr Hacjman är en ny sångare, vid hvilkens framträ-
dande vi i ovanlig grad fäst oss, allt sedan hr H. allraförst
tillvann sig vår uppmärksamhet på Nya Teatern i operetten
Nanon. Vi påpekade redan då hvilken framtid kunde ligga
i »detta ovanliga röstmateriel, hjeltetenor». Med ledsnad
funno vi sedan att hr H fastnat för Vasateatern, hvars
musik är af allt annat än uppfostrande art för en ung röst.
Icke ogerna sågo vi derför att hr H. slet sig derifrån —
det må nu ha skett litet grand burdus — och började stu-
dera litet ordentligare. Att dessa studier ej varat längre
än ett par tre månader, förmärktes nog vid Masaniello-

* Se »Ur Dagens Krönikft» — Januari,
172

debuten och likväl kunna vi ej annat än stämpla detta första
försök som i mer än vanlig grad löftesrikt.

Hr Hagmans tenor är af det slag, som vi i föregående
revy hade tillfälle i förbifarten antyda, det dramatiska, mörka,
starka. Här i Norden är denna dunkla tenortimber sä ovanlig
att man bör skynda taga vara härpå, För partier af stark
dramatisk aflattning äro dylika stämmor ovärderliga. Det
gäller nu för den som fatt ett dylikt instrument att lata
utbilda det till det mest gifvande, det bästa möjliga. Höjd-
registret är i slika röster en Tarpejisk klippa. Det gäller
att med bröströst söka komma sa högt som möjligt och då
falsett måste anlitas få denna så somber och manlig som
möjligt d. v. s. motsatsen mot de lyriska tenorernas vekliga
sopraniserande.

När derför en recensent tyckt sig förmärka hos hr H.
ett visst »Odmanniserande», la voix blanche, öppen och
minskande volymen, måste hr H. göras uppmärksam på att
detta alldeles strider mot hans röstkaraktär och om han
någon gång använder detsamma, måste detta maner begagnas
med stort konstnärligt förstånd, för ingen del neddragas att
kokettera med inför en omdömeslös damepublik. Sådana
pointer inom hr H:s eventuela repertoir finnas uti sömn-
cavatinorna i Den Stumma och Robert, Bdurarian i Huge-
notterna, pastoralen och idyllterzetten i Profeten, ett par
fraser i kärleksduon i Tell o. s. v.

För att vara så »rudis», föredrog hr H. slummerarian
med förvånande god hållning, tillfredsställande portamento,
ingen bräkning i höjden och dertill sist men ej sämst med
en visserligen ej nog stark men ganska osökt känsla. Revo-
lutionsduon gick med kläm, dock böra accenterna i början
vara skarpare, rhytmiken nogare, föredraget eldas upp än
mer i den hänförande fosterlandsglödande strettan. Vi tvifla
ej att hr H. realiserar dessa önskningar med tiden, mycket
ung som han är och dertill synbarligen lifvad för sitt kall.

Den andra versen i barcarollen bör föredragas mycket
olika den första, med en glödande underström af rebellisk
lidelse i motsats mot den förstas morgonklara friskhet. Hr
H. skulle här sett och hört Titschascheck ! Dock — detta
är väl något obilligt begärdt, emedan hr H. vid den tid, då
pen stora tysken gästade härstädes, helt säkert ej lyssnade
till barcaroller utan uteslutande på berceuser, försåvidt han
då ännu var anländ till planeten,
173

Spelet i 4:de akten tarfvar ökad uppmärksamhet. 5:te
akten är nästan lättare att lyckas i trots vansinnet, också
gjorde hr H. här sin sak ganska bra. De begge upprors-
finalerna fingo god relief af hr H:s på samma gång väl-
tonande och starka organ, aktionen härunder hade flera rik-
tiga ställen såsom det tigeraktiga språnget med facklan ut
till kamp för folkets frihet. Mimiken bjöd väl ofta på hr
H:s för resten mycket behagliga småleenden, i en tragisk
rol böra dessa endast slösas med under — inropningarne.

Dessa voro vid debutens slut legio, bifallet i allmänhet
ansenligt. Hr H. var också mycket glad deråt, riktigt
ungdomsfriskt glad, som om han aldrig hört Vasalöjt-
nanternas starka händer.

»Ack, ja, dom var så snälla så, — Tänk, utsåldt hus
i julveckan! Usch ja, hva’ jag var rädd i början, riktigt
otäckt, men det gick öfver. Dom applåderade så, så. —
Tänk 17 inropningar, 17!»

»Ja det var 17» — eller något sådant, svarade morgonen
derpå den tilltalade, en af Stockholms mest bekanta personer,
den i sitt kall outtröttliga, alltid lika älskvärda och till-
mötesgående fröken i Stora Tidningskontoret, dertill en i
teaterfrågor utmärkt väl bevandrad person, hvadan en recen-
sent som föredrager våningen inunder endast efter operans
slut behöfver titta in i tidningskontoret för att få reda på
inropningarne, qvastarne, kransarne o. d., denna hufvud-
ingrediens i somliga gazetters konstafdelning.

Under förhoppning att hr H. ifrigt fortsätter att ut-
bilda sina ovanliga röstmedel, lemna vi honom nu så länge
för att kondolera »vicekonungens son», som olycklig i operan
ock är det på Operan. Då halfva rolen är struken, är det
hårdt att ej ens få höra det som är qvar. Åtminstone borde
de på sången lurade spektatörerna kunna få skåda en något
kungligare kunglig höghet än den denna afton uppträdande
hemska gengångaren af fiskaren Piféar.

Gemålen är lyckligare lottad. Fru Ostberg fick här
försöka sig som koloratursångerska och lyckades ej illa der-
med, om också företräderskan, när hon ville^ sjöng mera
briljant, (men hon ville icke alltid). Också cavatinan i Ess
sjöng denna mera dramatiskt, åtminstone 1881; fru Ö. gaf
just ej stor relief åt detta vackra stycke, derunder hennes
spel var alltför fattigt. T ensemblerna gjorde sig den
174

paranta stämman duktigt gällande och det var ej fru Alfonsos
fel att lille herrn blef totalt ihjelsjungen af sin hulda brud.

Koloraturfacket har ju ej varit fru Östbergs fält de är,
hon nu senast deltagit i K. Operans arbeten, derför behöfver
ock hennes teknik ytterligare soignering om hon skall här-
utinnan bli något mer än en aktningsvärd utilitet. Glansen,
elegansen saknas i fru Ö:s annars mestadels ganska korrekta
och rena siratverk.

Lorenzos lilla lilla parti hade tillfallit hr Linden, Don
Juan och drängen Anders Persson, barytoner och tenorer,
Pehr Svinaherde, aktör Laertes och grefve Fredrik — i sanning
som mångsidig figur har hr Arlberg i hr Linden fått en
värdig efterföljare.	o

Fenellas rol har efter Gurli Aberg egentligen fört ett
tynande lif. Låt vara att frk Zetterberg här var stum, men
hon kunde ändå ej ersätta den fagra företräderskan. Ej
heller har balettdressyren bekommit flickan väl. Det var
derför nu senast ganska öfverraskande att finna en ung balett-
élève reda sig så bra med den svåra, ehuru tacksamma rolen.
Uppfattningen var trogen, utförandet karaktersfullt. Verklig
tragik bjöd denna lilla flicka på, ej blott på snällt inlärda
nätta språng och ställningar. Ett godt moment var den
stigande misstanken utanför kyrkan, utbrottet af svartsjukan,
samt svimningen med det naturtrogna för stumma egen-
domliga underliga utropet. Sydländsk furia fanns mången
gång i framställningen, som lofvade det bästa för fröken
Hjorts framtid — men som dansös? J’espère que non!

En dansös, som saknades, var fru Lund, hvars eldiga
Tarantelladans med hr Sjöblom var dåligt ersatt af en vanlig
ensemble. Deremot gafs nu i Akt I jemte Guarachen äfven
Boléron, hvilken i koreografiskt hänseende måhända kunnat
bjuda på mer; dock var det ett stort nöje att åt erhöra den
ståtligt pikanta musiken.	*

Hr Nygren, som ej tycks få någon ro numera, var med
också här, som Pietro, mer lyckad än i Leporello. Den
tragiska musan tycks också vara hr N. mer välbevågen.
Rösten harmonierar härmed. Dock kan han ännu ej sjunga
barcarollen som sig bör, detta är ett svårt stycke, som en-
dast i hr Willmans händer fått vederbörlig konstnärlig tolk-
ning. Nu gjorde den ej afsedd effekt.

Detta gjorde deremot bönen, som af operakören sjöngs
utomordentligt berömvärdt. Äfven unga Masaniello sjöng
175

snällt med i sin stämma, men Gud vet hur snällt Pietro
och Borello hjelpte basarne.

Hr Malmsjö stacks som konservativ officer* ihjäl i
3:dje akten, men gick i 4:de akten igen midt för näsan på
ihjelstickaren — såsom neapolitansk radikal. Förklädnad
och skyddande — olikhet.

Förmodligen med anledning af fröken Ellen Nordgrens
önskan att försöka sig som operasångerska har K. Operan
upptagit Verdis största — många säga enda — mäster-
verk »H?ï/a».

Från isynnerhet hr Halléns konserter är denna unga
dam känd som lyckligt röstbegåfvad och derjemte egarinna
af ett mindre ofta förekommande naturligt dramatiskt före-
drag. Understödd af dessa betingelser gjorde frk. N. en
djerf kupp, tog och debuterade i Amneris fordrande parti.

Debuten infriade sångerskans och hennes vänners för-
hoppningar. Man kan t. ex. läsa det i hr Halléns recen-
sioner, som mot svenskan Nordgren äro långt blidare än
mot norskan-italienskan Oselio. Rätt så, patriotisk bör
man vara!

Frk. N:s röstmedel äro särdeles ymniga, kunna dock
kultiveras till större vidd och kraftigare färg i höjden, före-
faller det mig. Rösten är hela vägen skönklingande, stark
men utan den skärpa, som ibland gjorde t. ex. frk. Almati
obehaglig. Egaliseringen torde ock vara bättre än dennas, i
allmänhet tilltalar oss frk. N:s metod. Men än mer den
dramatiska uttrycksfullhet, som sväfvar öfver såväl stämma
som sång. Bland lyckade ställen anteckna vi den falskt
lismande förställningen i början af duetten med Aïda, den
illusoriskt återgifna misstanken och oron vid frågorna om
Radamés’ kärlek, explosionen som gafs med mycken verve,
ehuru röstfårgen här med fördel kunnat vara mörkare, hvilket
dock är ej lätt, så högt som partiet här ligger. I duon med
Radamés utförde frk. N. sin uppfattning med mycken för-
träfflighet. Vi påpeka derför blott att den andra uppfatt-

^ Konservativ officer — ah ! jag ber ora tillgift för denna gränslösa
pleonasm.
176

ningen kanske är att föredraga ur musikalisk synpunkt,
främst pa det att den magnifika dess-durfrasen ma komma
till full rätt, hvilket den musikaliskt sedt ej gör i frk. N:s
nervöst andlösa framstötande, för öfrigt som sagdt utfördt
med god konst och dramatiskt verkningsfullt äfven. Trebelli
företrädde den tolkning, vi luta at, och gaf denna fras med
ett ypperligt legato, ett intensivt tryck på hvarje ton, så att
man formligen tvingades beundra denna ohejdadt sydlänskt
frambrytande stora passion.

Trebelli lär väl vara Amneris’ hittills främsta representant
å svensk scen. Hon spelade den också med mycken nerv,
var kunglig att skåda i sin stolta hållning, i sina gnistrande
juveler.

Frk. Nordgren redde sig äfven vid en sådan jemförelse
ganska verseradt och klokt, förstod hvad som tar sig ut på
tiljan, råkade visserligen aldrig i denna lågande inspiration,
som numera är bortlagd af de flesta, men visade prof på
säker reflexionsförmåga, ett ej obetydligt formvälde. Hon
är derjemte om ej vacker så dock begåfvad med ett ansigte
som gör sig bra från scenen, i profil helst, och ett för denna
aol ganska passande utseende för öfrigt. Hennes präktiga
blåsvarta hår borde lånas ut åt frk. Klemmings Julia Capulet,
jag menar naturligtvis under förutsättning att — —------------

Fru Östberg sjöng sin Aïda med mer finess denna afton
än senast jag hörde henne i rolen. Skada blott att hon
lika litet som frk. Ek blir inspirerad till poetiskt svärmeri
i den hänförande månscenen, som var Grabows bäst lyckåde
ställe i denna opera. Något mer storslagenhet inlägger dock
fru Östberg än frk. Ek, hvars eftergifter åt »det söta» ofta
skadat hennes annars så redbart gjorda karaktersteckning.
Fru Östbergs sång var i denna opera utmärkt, af god in-
tonation, men hon ackompagnerades i sin stora soloscen icke
blott olydaktigt utan musiken misslyckades'för ett par in-
strument, som klämde till med små rysbara toner, dem
Verdi väl aldrig drömt om. Fru Ö:s attackering af höjd-
tonerna har stundom något trivialt duktigt och burdus, som
väl kunde undvikas af en sångerska, som emellanåt bjuder
på konstsång af prima rang. Påfallande är hur lika hennes
lägre toner äro fru Ch. Strandbergs förr, som man ansåg
hon skulle remplacera. Men det blef annat slag. Först
Boccaccio och sedan — Aïda!
177

Vi hade våra skäl att ej infinna oss på Operan förrän
vi antogo att Radames’ kärlekssång var öfverstånden, hvadau
vi omöjligt kunna säga hur hr Brun sjöng den. Men det
kunna vi tala om, att hr B. denna afton bjöd på en vacker
ton, näst sista f:et i shit-duetten. Annars skrälde det som
vanligt. Spelet hade i 3:dje aktens slut en verkligen präktig
point, det hesa vrålandet var der t. o. m. på sin plats och
frasen »O ve, vanärad är jag'>, framsjöngs med gripande
smärta, hur mindre vackra än tonerna i sig sjelfva som
vanligt voro. I det yttre var hr B. ypperlig, särdeles som
triumfator i sitt regnbågsharnesk, men mot gestikulationen
måste anmärkas att hr B. mer än andra operasångare äflas
att oupphörligt visa publiken att han har fem finger på
hvar hand.

Hvar ha vi i denna opera hr Nygren? Jo se der, som
Ofverstepresten. Förra gången jag såg honom var han
röfvare. Mycket bra som prest, hvilket hedrar hr Nygrens
moral, konst och allt möjligt.

Af de öfriga medverkande nämner jag hr Malmsjö,
som tog sig utmärkt bra ut i egyptisk kostym. Denne unge
man skulle vara en utmärkt jeune premier i baryton facket,
om han egde någon — baryton.

Mindre bra tyckte jag om de tvenue lindrigt blankade
stöflar med åtföljande byxben, som höllo till i första kulissen.
Då är det nästan trefligare se en ung rask brandsoldat, som
man ibland får se der. Särdeles i operorna Mignon, Pro-
feten och andra der elden är lös är denne unge man ganska
välkommen för ögat, men stöflarne och benen, civila som de
äro, kunna gerna gå sin väg. En kormästarpinne, som
stundom spökar på samma ställe, vore obehöflig om kapell-
mästarne satte högre upp i vädret, ty sitta skola de nu och
i all evighet. På tal om orkestern måste det anmärkas att
den — spelade för sakta marschen. Kan ej större styrka
åstadkommas, så bör starkt diminuendo arrangeras straxt
före ass-durmotivets vexling i h dur, ty annat än i fortissimo
gör ej denna djerfva vändning beräknad verkan.

Denna marsch hör till operans praktsaker. Utförd af
stora militärorkestrar verkar den formligt elektriserande.
Men ett präktigt nummer är också Ess-durfinalen. Verdi
har der, som han ofta gjort, tagit Meyerbeer till förebild,
och sämre mönster för finalgruppering kan man taga. På
Vr Dagens Krönika IX. 2.	12
178

Grand Opéra var verkan af denna final nästan ett motstycke
till det intryck man der får af stora finalen i Don Juan,
sammansvärjningsfinalen i Tell eller Meyerbeers praktstycken
i denna väg. Här behöfvas också dessa massor på begge
sidor om rampen, kör och orkester, som där finnas, under-
bart väl disciplinerade till samarbete. Madame Krauss var
en mycket rutinerad och intresserad Aïda, men rösten var,
utom messa voce, ej odeladt behaglig att höra. Madame
Block var än mer utsjungen och gick ej upp mot madame
Waldman, som 1876 på Opéra italien introducerade Amneris
i Paris. Mr Maurel, en den kokettaste och mest slickade
konsertsångare man kan få se, är alltid på scenen artist,
spelade och sjöng Amonaros oförlikneligt. Mr Sellier har
en lyrisk tenor af stort behag, som excellerade i arian men
drunknade i madame Krauss höga rop vid kärleksduon.
Månscenen är vackrare — hos oss, men triumfscenen unik
i Paris, der en bländande lyx etablerades bl. a. i æthio-
piska pretiosa, ett helt litet museum. Också sluttablån
åstadkom i Paris en merveljös kontrastverkan mellan det
här af guld glimmande templet och de begge älskandes dystra
fangelsegraf. Slutet tål också vid yttre hjelp, ty man kan
ej annat än tillstå olyckan, Verdi mattas mot slutet, moti-
verna i slutduon ega ej den himmelska frid och fröjd som
de borde, men Amneris’ korta bön med kör lyser på ett hög-
tidligt vackert sätt frid öfver den döende.

På tal om denna opera relatera vi till sist en hederlig
borgarfrus ord bakom oss: »Hå, hå, ja, ja. Det var då för
besatt. Alltid när jag är här på Opera-nöje, så ska det
vara två qvinnfolk som kifvas och träta om en karlstackare.
Sist var det i Mignon, en gång förut i Afrikanskan och en
gång i Carmen — ja men si der var det också två karlar
om ett qvinnfolk, nå det tycker jag då är mindre så att
säga ekivåkt, eller hvad tycker du, Petter Niklas?» Petter
Niklas, mannen förmodligen, hade under fruns statistik smi-
tit till Opris — och frun satt i tablå!

Vasateatern. »Nye Mikado» var en operett, som mer
hedrade dess direktions smak än diverse andra skräp-ope-
retter och strunt-farser, som smyckat teaterns program.
179

Libretton var visserligen tråkig nog, men bjöd dock
på flera roliga ställen och var fullkomligt smutsfri. Musi-
ken, som var samlad från flera håll, var libretton i det hela
öfverlägsen och framstälde flera rätt täcka musikaliska mi-
niatyrer.

Utförandet kan berömmas. Hufvudpartiet spelades med
mindre vanlig grace af frk. Pettersson, som sjöng sitt parti
mycket tillfredsställande i allmänhet, riktigt bra på sina
ställen, såsom den med förtjusande oskuld föredragna dock-
visan och flera ställen derjemte. Tilläggas må att frk. P:s
yttre väl sällan tagit sig så fint och nobelt ut, men ■— ja vi
komma dertill längre ned.

En nätt moitié hade frk. P. i fru Carlbeck, hvars lilla röst
bär spår af små sångstudier, hr Kloed sjöng äfven talang-
fullt, de öfriga voro också i stort sedt lyckade, så äfven-
ledes operettens inöfning. Uppsättningen var till den grad
lyxuös att man får i utlandet leta efter dylikt på så små
teatrar som denna.

Men — der äro vi nu igen! — underlöjtnanterna strej-
kade. Och hvarför?

Voro icke teaterns sköna damer i sina dyrbara japan-
ska tunikor sköna nog? Att frk. Pettersson ej spelade riktig
karl, ha vi ock hört uppgifvas som skäl. Hon spelade en
ung flicka, klädd till karl, och gjorde det charmant, men
underlöjtnanterna tycka mer om henne som karl, spelande
flicka, har det sagts mig. Jag kan ej begripa detta och
bryr mig ej heller om att fundera på saken, konstate-
rande endast faktum, som varit tråkigt nog för den lilla
teatern.

Ty mellan Vasateatern och konungariket Sverge exi-
sterar den likheten att om underlöjtnanterna strejka, äro
begge — förlorade.

Må Vasateatern emellertid ej fälla modet utan försöka
uppfostra sina favoritkunder till goda musikaliska medbor-
gare som verka förädlande på vårt musiklif och utveckla
ett storartadt musikaliskt mæcenatskap, alltid välbehöfligt i
vår fattiga nord, mojengerna må nu komma ur svärfaderliga
silltunnor eller snusburkar.

»Den nye Mikadons» échec gjorde att underlöjtnants-
publiken sig till straff och androm till varnagel fick till
straff åskåda hur det tager en ända med förskräckelse när
180

en ung fru midtunder en bal gar in i sin fostersons rum
och när röster nalkas i stället för att möta dessa smyger
sig in i gossens alkov. Dock -— stampubliken brydde sig
visst ej om »Hela verlden», den har nog med den halfva
— måhända.

För resten hade gamla operettvänner nöjet se den
fagra frk. Rustan, som nu af hr Lindberg dresserats till
komisk verldsdam med en liten pikant bismak, ett fack, der
hon excellerar och slår an lika mycket om ej mer än i de
glada operett-tiderna. Hr Svennberg var ock en bekantskap
från operetten, hr Eliasson likaså. Den förre var vacker
men tråkig, den senare såg bra ut och var rolig — våra
Stockholmsdamers sympatier lära ha tillfallit den senare.
Hr Lindberg ha vi ej sett i någon operett, men vi ha hört
honom sjunga operettsaker i »En handske». Timbren i
rösten påminde något om hr Bruns, men var — tror jag
— mer smekande.

Ett oerhördt månsken illustrerade sista akten. Afven
i ett par operetter ha vi emellanåt med intresse iakttagit
månens manöver på Vasateatern. Vi ha tänkt tala med
professor Gyldén om saken, här vore bestämdt något för
vår utmärkte astronom att lära. En splitter ny evolutions-
teori t. ex. Hvad du är lycklig, du måne klara, som får
så fort i kulissen fara och blott se på!

En gammal teaterdirektör som recensent-älskare! Hvad
syn för gudar!

Underverket har skett i vår goda Mälarstad och recen-
senternas »wohlthäter» nämner sig CÅ J. Lindmark.

Hr Lindmark hade, han som andra förnummit de recen-
senters klagorop öfver uteblifven Almlöfs-muntration vid hr
Hansons så endrägteliga ihjeltigna afskedsbenefice, klagorop
som i en viss ungdomlig pennas foster togo form af en
generalafbasning af den gamla aktörn, ehuru annars som
man vet recensenterna vid dylika tillfällen bruka låta udda
vara jemt och i bryderi om större motiv till rosande taga
till privatlifv^ets hemligheter, »god familjeförsörjare», »snäll
pappa och trogen make», »vän som få och witzare som
ingen» eller hur det plär låta.
181

Hr Lindmark lät sig röras af denna stumma eller
dumma jemmer, talade vid sin gamle vän Knut, och som
denne, enligt hvad han för ej sa länge sedan yttrade, känner
sig »kry och lifvad som en 19 ars pojke» (förmodligen 19
års pojke förr i verlden), så blef det hvarken tal om gikt
eller vapörer, utan det bief Mâtiné och Sparlakanslexor och
fullt hus och äskande applåder.

»Så blefvo alla nöjda» heter en gammal pjes.

Det lilla mästerverket Rudolf Mörk sekunderadeso godt
af en ganska rolig ehuru allt för snörd fru Dorothea Ahlan-
der, en täck handelsmansfru — Rundberg, samt af hand-
landen sjelf, representerad af hr Hedin eller hr Personne,
jag mins just ej så noga hvilken. Dessutom i ett hörn
herskapet Hamrins.

Åtskillig sång vankades och hr Nygren föredrog med
hemskt rynkade ögonbryn aria ur salig »Neaga», kom snart
derpå, litet gladare i synen, in med den nätta frk. Karlsohn,
som på Vasateatern debuterade s. s. Mignon i svalduetten,
litet okänsligt sjungen, hvilket emellertid om man tänker
efter här var en merit, dertill med charmant röst och kolo-
ratur (i de små slutkrumbugterna), i god ordning sekunde-
rad af fader Lothario. Ett dundrande bis!

Brölloppsmatiné var det ej, dertill hade väl hr Lind-
mark ingen anledning, en brölloppsaria spenderades dock
och det var fru Gründer, som bjöd på den. Fru G. är
temligen malplacerad på en i musikaliskt hänseende så lågt
stående teater som Vasa, hon hör snarare hemma i Stora
teaterns opéra-comique, der hon säkerligen bättre än trage-
diennen Selma Ek skulle kunna reprisera »Hvita frun»,
»Kronjuvelerna», »Martha», »Stradella». Ur sistnämnda
opera var det nu hon sjöng.

Häpnad att ej säga skräck vållade oss hr Hagmans
apparition. År ej frk. Pettersson fortfarande Vasa-drottning
och hur i Herrans namn vågar sig hr H. då in — — —?

Den lilla vackra strejkande Paris såg dock allt annat
än hjertskrämd ut. »Det är ej sant», bedyrade hr H. i
starka klangfulla toner, (ja alltför klangfulla). Nå, då
o
sa-------—.

»Til mit hjertes dronning» kom sedan, icke riktigt pas-
sande för rösten, men liksom föregående med stor förtjus-
ning mottagen, och bereddes hr H. en stor hyllning på
182

denna Vasateater, hvilken som bekant regeras af frk. Petters-
son, hr Kloed, hr Gründer.

Sa kom ett sällskapsspektakel, ganska underhållande.
Man tyckte sig förflyttad till en liten småstad, hvars ömma
hjerta bjuder dess mera bildade innevånare att idka scenisk
konst till förmån för brandskadade, eller pauvres honteux
eller —Carlsborgs befästande, que sais-je?

Alltnog sjelfva borgmästarens dotter, gift med stadens
enda löjtnant, den ståtliga löjnant Lundberg ställer sig i
spetsen och öfvertar benäget hufvudrolen. . Hon tar några
lektioner af tant Skrumpenhjelm, som sett Selma Lindqvist
i verlden, sjelf har hon sett fru Hartman, hvilken hon al-
drig kan glömma, och på så sätt blir hon en mycket söt
liten »Ros i skogen», söt, men framför allt — väl klädd.
Tant Skrumpenhjelm vill visserligen minnas, att Selma Lind-
qvist bar en enkel hvit klädning, men min Gud! när man
är stadens enda unga och vackra fru och Gustafs kamrater
kanske komma in till spektaklet (det blir ju dans efteråt
på stadshuset) — inte går det an, snälla tant Agneta! Fort
till mamsellerna Modelin, stor rådplägning, många prof och
ändtligen är hon färdig, kostymen, sjögrönt atlas med un-
derklädning af hvita spetsar, monterade /ned eller garnerade
med eller outsirade med o. s. v. o. s. v. Charmant, tycka
alla och de bästa utsigter öppnas för de brandskadade eller
Carlsborgs murar. Det måtte efter en sådan succés de robe
bli flera representationer och stadens lilla musiksällskap, som
nu filat sin ena bataljhäst, figaro-ouverturen, får omvexla
med Martha, sin andra.

Naturligt är att löjtnanten vid rolernas utdelande yrkat
på älskarrolen. När man är nygift och har en så förtju-
sande liten hustru, så låter man minsann ingen rödkindad
kryddbodbetjent — — — Men ve! det upptäcktes att löjt-
nanten måste offra mustascher och pipskägg på konstens
altare. Dessa mustascher, som först ådrogo honom Annas
uppmärksamhet, detta pipskägg som i förening med galo-
nerna hade ett visst inflytande på fru borgmästarinnans
moderliga råd — offra dem, se ut i synen som pastors-
adjunkten Johannes Bönander — aldrig, aldrig, aldrig i
tiden, aldrig i verlden!

Nu börjar det se hemskt ut för de skadade eller
Carlsborg. Fruktlösa försök göras att få någon af häradshöf-
dingens fem långa fröknar att spela den oskuldsfulle älska-
183

ren. De ville nog alla fem, om det blott ej gälde »visa
benen» — fy — nej — Gud!

Borgmästarinnan Ohlson, som är ett klokt fruntimmer
och tycker synd ej mindre om de skadade än det gröna
atlastyget, gör nu slag i saken: »Kors, Olle kan ju vara
Reinhold, vet jag.» Men Olle är'j Annas bror, går i 7:2,
och vill inte. Inte Anna heller, hvilket föranleder en
liten diskussion, den första, mellan löjtnanten och hans fru.
Dock — de försonas, de skola ändå omfamnas på scenen,
ty nu uppoffrar sig löjtnanten för ena pappans rol, tar på
sig ett lösskägg och ser för resten lika bra ut som vanligt.
»Han kan ha gift sig mycket ung.»

Men lilla Olle vill anlägga mustascher, det är hans
vilkor. Annars vill han visst inte göra sig till ett spekta-
kel och »kurtisera syster min» — »äsch — om det vore t. ex.
Lundströms lilla pi—» »I Jesse namn, hvad säger nu lilla
Olle?» En bekymrad mamma afbrytes af den fiffige svågern,
som lofvar Olle att »pubach skall flyta» mellan kulisserna
och syster Anna lofvar att — inte pussa honom. »För det
ser så fånigt ut, när det ändå bara ä’ syster min, och kam-
raterna sir på och grinar — så mycket du vet, Annicka,
försök inte sta och pussas, för då tar jag och lägger dig
på käftament— —» »Fy, lilla Olle, tyst, lilla Olle», och lilla
Olle blidkas med heligt bedyrande och tillåtelse att med en
kolbit få göra några små, små utkast, der naturen hittills
visat en sårande nonchalance.

Gamle spirituele postmästar Lindmark är sjelfskrifven
för den seriöse pappans rol. Postmästarn har nu varit med
i 40 år i alla societetsspektakel i den lilla staden, spelat
hjelte och bof, prest och röfvare, Hedin och Almlöf och
Dahlqvist och Sevelin om hvarandra, alltid lika excellent,
alltid lika beundrad. Hans lifs dröm var att spela Hamlet,
men då det på 50-talet var å bane, visade sig att alla sta-
dens mamseller och dess fröken ville bli Ophelia men att
ingen — hvarken karl eller qvinna, gift eller ogift, ung
eller gammal — ville bli drottningen. Icke ens gamla sek-
ter Finlund, som ansågs så passande, tack vare diverse
stora käringtriumfer, såsom fru Griponia, fru Hammerström
O. S. V.

Stadens första altsångerska, stödjepelaren för »Sångsäll-
skapet» både i körer och soli, tu Ilförvalterskan Paulsson
hade åtagit sig Hedvigs rol, men sannt konstnärlig som hon
184

var harmades hon pä konstens vägnar öfver den lilla löjt-
nantskans gröna atlas och skulle visa att hon satte konsten
öfver kjolen^ hvadan hon — lånat af sin husa. Denna
finess vann åtskillig beundran af några äldre verkliga konst-
älskare^ dock voro de beklagligen i minoriteten. Mamsel-
lerna Modelins talang och lilla löjtnantskans sötma togo
allt för sig och — inbragte en artig summa, som af post-
mästaren, såsom skattmästare, omhändertogs och förvaltades.

Januari 21.
Från parkett.

Det torde nästan vara ursäktligt, om man kommit på det
antagandet, att det varit julhvilan och den goda julkosten i ädelt
förbund, som i fråga om Dramatiska teaterns repris-nyhet under
förra årets sista dagar_, »En teaterpjes» på ett par, tre vissa håll i
en ingalunda föraktlig grad ökade upp den vanliga tidningsrecensent-
förmågan att spinna ut en lång ända; ty det var minsann inte något
mindre antal centimeter spalthöjd, som då presterades. Veder-
börandes estetiska och literaturhistoriska visdom röjde en oro-
väckande tendens att åka snart sagdt spalt upp och spalt ned,
en uppmärksamhet hvaraf både vida nyare och värdefullare och
intressantare pjeser ej alltid haft att smickra sig. Eljest torde
numera en sådan pjes kunna ganska lätt och bekvämligen affär-
das. Den innehåller åtskilliga kvicka och roliga repliker och
lifliga situationer samt diverse tacksamma teaterfigurer, men inga
verkliga och fullständiga karaktärstyper och — hvad som är
värst för densamma såsom repris betraktad — öfver det hela
har tiden bredt ut ett ingalunda tunt lager af mögel och ålder-
domlighet. Under åseendet kan man derför vissa stunder skratta
rätt godt, andra stunden åter blir det långt och mindre roligt,
och totalintrycket blir tanken, att den pjesen går man ändå inte
precis och ser om.

Hvad utförandet beträffar, ställas dervidlag största fordrin-
garna på en virtuositet, hvari somliga af teaterns artister af
gammalt ega en stor rutin, nämligen ledig replikbehandling och
ett spel som går raskt undan. Anspråken på en karakteristik,
som icke stannar på ytan, torde deremot vara lättare att élu-
dera. Hrr Fredrikson och Personne innehade tvä af hufvudrol-
lerna, och de gjorde ifrån sig dem med den virtuositet, som
sedvanligen står till deras förfogande vid slika uppgifter. Må-
186

hända vill den subjektiva smaken ha sitt ord med i laget i fråga
om hvem af de båda som lyckades bäst. Hr Personne var verk-
ligen icke sällan ganska rolig, men för min ringa del synes dock
vara mindre rätt att likställa honom och hr Fr., hvilken senare,
alltid sjelfständigare än den förre, hade en mera individuel prä-
gel öfver sin roll och vida mer verklig humor. Flickans roll i
»En teaterpjes» var den första af nämnvärd beskaffenhet, som
förunnats fru Bäckström, sedan hon mot detta namn utbytt det för
vänner af en intelligent, själfull och flärdfri konst så sympatiska
och aktade namnet Sandell. *

Under detta associationens första år har man vid rollutdel-
ningar tagit hennes talang vida mindre i anspråk än hvad tea-
tern sjelf skulle haft nytta af och hvad som bort kunnat väntas
i följd af hennes talang, om. n. b. en sådan synpunkt i regeln
vore den mest afgörande, samt hennes mans »diplomatiska» för-
måga. Denna roll tyckes emellertid ha öfverlemnats mera för
att hon någon gång borde ha något att göra än för att den
strängt taget passade henne. Det kan visserligen icke förnekas,
att hennes artistnaturell behöfver en förstärkning af friskhet,
uppsluppenhet och blodfullhet, men det fins få, om ens någon
af teaterns nuvarande kvinliga artister, som i sitt spel ega samma
naturligt verkande varma känsla och själfullhet, och derför borde
hon ock, kotteriuträkningarna till skam, oftare få komma fram i
passande uppgifter.

Hr Skånbergs organ och anlag synas ej heller peka åt
samma håll hvaråt hans roll gick, men i följd af hans uppen-
bara behof af mycken rutin bör han ha gagn af att försöka sig på
olika områden. Men hvad han under alla förhållanden har att
med ängslig noggrannhet undvika är att som här ibland falla
för frestelsen att i sin diktion imitera — hr Palme. Är all
imitation i och för sig strängt förkastlig, faller en imitation af
hr P:s sätt att tala närmast under det meningslösas kategori,
om ock imiterandet af hans plastik vore ännu besynnerligare.

Sedan den långa perioden af repriser varit öfverstånden
för teatern, ha händelserna så fogat, att — åtminstone innan

* Oaktadt eller kanske just derför att hon före sin fruperiod har ett
konstnärsskap af värde att hänvisa till, har hon, i likhet med en annan
framstående kvinlig artist, om hvars snara återbördande teatern tyckes
ha förhoppning, försmått att efterfölja det af en och annan obetydlig
eller mer än obetydlig aktris eller literatris med förkärlek hyllade bruket
att, med sublim ringaktning för välljud eller det naturliga representant-
skapet för familjen, oka ihop både det gamla och nya namnet.
187

Pépa — det varit hr Hillbergs talang, som kommit att fungera
såsom ett slags hörnsten för associationens skyldigheter i konst-
närligt hänseende. Vid sidan af hans jägmästare i »Stål och
flinta», Manuel i »Galeotto» och Petruchio i »En argbigga», fins
väl knappast hvarken å mans- eller kvinnosidan något att anföra,
som höjer sig öfver det aktningsvärda eller virtuosmessiga. Och
den blamage teatern nyligen ådrog sig genom den hafsiga och vårds-
lösa iscensättningen af en Shakespearepjes, har han med framgång
sökt utplåna genom den omsorgsfulla och goda uppsättningen af
en annan Shakespearepjes. Hr H:s talang är säkerligen ingen
dålig hörnsten att bygga på, och vore det icke ens för teatrar
med gedignare och upphöjdare sträfvanden än de som väl i
sjelfva verket äro utmärkande för någon af härvarande skåde-
banor. Bland Dramatiska teaterns för närvarande maktegande
torde han ock vara den som är mest utrustad med en något
mångsidigare och djupare literär håg samt förmåga att studera
sig in och intressera sig för uppgifter af högre art än det för
dagen moderna. Och då en teater af rang, som respekterar sig
sjelf, icke får försumma en dylik repertoar och det vill synas
som om publikens smak skulle, klokt vägledd, kunna arta sig
mer för sådana saker än hittills, borde associationen kunna i
i flera hänseenden ha stor nytta af hr Hillberg. Det fins dock
hvarjehanda men, ty, såsom erfarenheten visat, kan ett, tu, tre
den vakna — och för närvarande tyckes den verkligen vara rätt
vaken ■— energien betänkligt loja af och hans organisationsför-
måga torde utmärka sig mera för hastiga glimtar af talang än
ett ihållande arbete och han går säkerligen inte heller fri från yrkes-
sjukan af storslagna ord och planer, som få nöja sig med att
kastas ut för att göra effekt, men för hvilkas förverkligande foga
åtgöres. Denna gång emellertid hade han legat i och resultatet
var godt, och man frågar sig onekligen, hvarför inte samma om-
sorg och noggrannhet i instuderingen alltid kunde tillämpas vid
Dramatiska teatern. Och att det så borde och att ekonomien så
tillåter, kan väl icke råda något tvifvel.

Hvad nu hr Hillbergs Petruchio beträffar, så är den må-
hända icke att räkna till hans allra fullödigaste sceniska »skapel-
ser», men är alltid en prestation af rang, af mycket högt värde
och intresse. Hvad som här i synnerhet slår en är den präktiga
masken, som genast framkallar tidsstämningen, och den öfverväl-
digande styrkan och kraftmedvetenheten. Maskeringen kunde
måhända tåla en något ungdomligare anstrykning, utan att Pe-
truchio derför behöfde riskera att förväxlas med älskogssjuke
188

piltar. Han räknar uttryckligen sig sjelf till ungdomen. Hvad
som i spelet alldeles för litet märkes är det uppsluppna humö-
ret och öfverlägsna humorn i all hans excentricitet. Derigenom
blir hans framställning tämligen entonig i färgen. Och styrkan
verkar äfven något för tungt, som jag vill minnas tyngre än på
Nya teatern, men hvartill kanske äfven den nuvarande lilla ramen
något bidrar, äfvensom den rent yttre kontrasten mellan Petru-
chios och Katarinas figurer. I detta hänseende har man vid
denna rollutdelning kastat å sido all hänsyn till den grundsats,
som veterligen tillgripits såsom en mycket god förevändning vid
andra rollfördelningar, nemligen att välja tvenne motspelande så
att deras figurer något så när harmoniera till yttre dimensioner.

Förutom den generella uppgiften af att fägna och bedåra pu-
blik och kritik med sin talang och sin älskvärda apparition har
fru Hartman under det nya systemet fått sig anförtrodt två
extraordinära missioner: l:o) att lära hrr tidningsrecensenter att
studera Gervinus och 2:o) att göra gamla Shakespeare populär
både hos publiken och dioskurerna V. S. och C. L., hvilkas in-
tresse för Shakespeare hittills varit temligen ljumt, hvarpå re-
prisen af »Mycket väsen» är ett ganska färskt exempel. Båda
sakerna äro högst förtjenstfulla, icke minst n:r 1, ty ehuru, tack
vare examensböcker och kompendier, de lärda laterna nog icke
saknas på sina håll, är det alltid roligt ju mer lärdomen tilltar.

Apropos tidningsrecensenter och Gervinus har ändå saken
artat sig något komiskt. Gervinus kom ut 1849, »En argbigga»
har i den nuvarande teatergenerationens färskare minne spelats
1880 och 1885 med fruarne Bosin och Ulff såsom Katarina. Och
riskabelt torde ej påståendet vara att ingendera dervid återgaf
Katarinas roll i enlighet med den nu proklamerade enda salig-
görande uppfattningen eller, för att låna formuleringen ur Sv. Dbl.,
som en vanlig »Backfisch», hvilken tagit på sig en renässans-
kostym. Att ej båda eller endera utgick från den uppfattningen
synes ju ock deraf, att då ej nu skulle kunna föras ett så för-
färligt väsen om att fru Hartman haft äran att slå in på en ny
väg. 1880 regerade hrr C. L. och A. F. i D. B. och A. B. såsom
recensenter och i de 20—30 rader de hvar egnade pjesen utta-
lades ingen missbelåtenhet med fru Bosins uppfattning af sin
roll, 1885 hade de båda resp, tidningarna fått andra recensenter,
hvilka visade vida större intresse för pjesen, men inte heller
de, lika litet som D. A:s dåvarande recensent, lyckades observera
det grundfalska i fru U:s uppfattning af rollen, utan tvärtom
berömdes hon lifligt och än i dag talas i A. B., fastän dess
189

nuvarande recensent är gervinist, om hennes verkliga och väl-
förtjenta triumf. Och den som bekant sä ovanligt lärde och
vise H. A. B. i Sv. Dbl. kunde 1885 inte bättre sin Ger-
vinus; än att han, som det tycktes af allt hjerta, instämde i lof-
orden. — Och Gervinus hade ändå som sagdt kommit ut redan
1849, men först i nådens år 1889, d. v. s. jämt 40 år senare, blef
han fullt erkänd af hrr Stockholmsrecensenter. Hans skugga
bör verkligen vara fru Hartman tacksam. Det är ett nytt bevis
på skönhetens och talangens förenade makt.

Fru Hartmans uppfattning och återgifvande af rollen äro nu
snart sagdt enhälligt fastslagna såsom de enda saliggörande, och
hr V. S., som blygsamt bjöd till att knysta, kröp strax till korset.
Inför en sådan enhällighet vore väl egentligen det klokaste att
helt vackert stoppa in alla sina tvifvelsmål. Kanske hade ock
inga tvifvelsmål återstått för mig, om t. ex. Sv. Dbis recensent,
hvilken snält och omständligt ordar om sin vånda att frångå
den gamla traditionella uppfattningen, varit nog vänlig att upp-
lysa om icke blott att han reflekterat länge och väl, utan ock
sättet hvarpå han i sina reflektioner ledde sig till sist fram till
det resultat att det var alldeles på tok med det gamla sättet.

Totalintrycket vid åseendet af fru Hartmans argbigga blir en
undran, hvarför en så stor apparat som hela fem akter etc. och
så många brutala åtgärder skulle behöfvas för att lära denna ostyriga
barnunge mores. Det borde ha kunnat skett med mycket mindre ;
obändigbeten är inte värre än att man godt med någonting så
enkelt som en risbastu hade bort kunna undvika hela den onö-
diga kraftförbrukning, som nu dels pjesen, dels hr Hillberg sjelf
ålägger Petruchio. När fru Hartman sträcker på sin lilla späda
figur och sticker upp sin lilla näsa och söker se kavat ut, blir
det snarare ett näbbigt, nippertippsaktigt barn, till på köpet med
afgjord borgerlig anstrykning, än någon representant af adlig börd
för den renässanstid, hvars blodfullhet och kraft man ändå samtidigt
i recensionerna varit ganska angelägen att orda om. Den fasa
hennes omgifning och staden erfar för henne kvarstår oförklarlig
med fru H. i rollen. Med det intryck hon gör af mera barn
än kvinna får man ej sigte på den sensualism, som, senare
när böjelsen för Petruchio vaknat i hennes sinne, måste fram-
träda, då dylikt var ett hufvuddrag för dåtida menniskors
kärlek, och ej heller klart för sig, att hon rent af, hvad tiden be-
träffar, ens hunnit hålla på så länge att hon blifvit en visa för
hela staden och sjelf fått egentlig anledning att frukta för att
tiden skall gå och hon bli der sittande. Man har ifrigt hållit
190

på att Katarina skall tillhöra den s. k. slynåldern, och med
slynåldern menas väl öfvergångsperioden frän barn till kvinna,
d. v. s. en period, som i erotiskt hänseende påminner om be-
skrifningen i ett bekant horatiansk ode. Hur gammal skall i så
fall den yngre systern anses vara? Men just hr Hillberg,
hvilken till icke ringa del torde ha äran för fru H:s framgång
i rollen, tyckes låta sig angeläget vara att dementera en dylik
uppfattning genom sina slutord i sista akten, hvilka slutord till
på köpet äro, så vidt jag kan finna, af honom tillagda och som
synas vara pjesens sens moral: »det betyder...........att dugtigt
kvinfolk skall ha dugtig man.»

Det är visserligen en ytterst förträfflig regel, men att epi-
tetet »dugtigt qvinfolk» passar till fru H:s Katarina återstår att
bevisa, och sådana saker som att grunddraget i Katarinas ka-
raktär bör vara naivitet och ej elakhet, eller att hon ej bör vara
något gammalt och långt åkerspöke med manhaftiga fasoner och
grof röst stå ej i minsta samband med nyss antydda bevisnings-
resterande.

Äfven med den uppfattning, fru H. sökte tillämpa genom
rollen, giorde dock vid vissa detaljer chargering sig gällande,
såsom när hon i sin ilska kippar efter anden eller i fjerde
aktens första tablå ibland sätter sig ned, och när hon i andra
akten till sist tystnar inför Petruchio, synes det mera berott på
andfåddhet framkallad af den häftiga ilskan än, såsom just Ger-
vinus tyckes föreskrifva, öfverväldigad af naiv förvåning.

Om man alltså har svårt att anse fru H:s öfvertagande
af Katarina annat än som experiment, hvilket ej förefaller
fullt motiveradt eller fullt lyckadt, så är det den stora grund-
skilnaden mellan detta experiment och några andra experiment
under året med en eller annan artist, att om ock bemödandena då
varit lika samvetsgranna, enär fru H. dessutom är en verklig
artist med stor talang och intelligens, detta experiment slog
ofantligt mycket bättre ut och hennes Katarina i alla fall blef
ett dugtigt och talangfullt stycke arbete.

Hur ung fröken Ulrik än i verklighet må vara, hjelper det
inte, att hon icke har med förlof sagdt något nuckigt och tråkigt
i tal och spel, och såsom representant af »jungfrulig mildhets tju-
sande behag» passar hon föga.

Hvad som för oss svenskar är det mest intresserande i
den sista nyheten, Meilhacs och Ganderax’ komedi, Pépa, är den
spirituella och underhållande dialogen samt i psykologiskt hän-
seende skildringen af uppvakningsprocessen af de gamla känslorna
191

mellan de båda frånskilda makarne. För parisiska skådespelare
kan ju dessutom ett typiskt utförande af de olika personerna
och särskildt af rastaquouèren framkalla resultat af intresse för
publiken. Vid premièren här var oursäktligt nog stycket inga-
lunda fullt färdigt och gick icke med vederbörlig fart. Det torde
ock endast vara två af de fem hufvudpersonerna, som fullt hålla
måttet, nämligen fru Hartman och hr Fredrikson. Den förra var
ung, frisk, intagande och fängslande som ej många af våra ak-
triser äro det, om ock det var föga spår af det exotiska som
vederborde både i utseende och spel. — Hr Fredrikson var verk-
ligen ytterst dråplig, specielt när han lät sitt skämt och raljeri
fritt spela. Det var en afgjord seger. — Antagligast i följd
af sina bemödanden att få fram en karakteristisk typ, kom ej
hr Hedin, den eljest alltid så dråplige och oförlikneligt rolige, att
nu göra sitt vanliga oemotståndligt skrattretande intryck. — Under
innevarande spelår har jag haft godt tillfälle att hos fru Bosin
beundra i synnerhet en talang, den nemligen att icke blott kunna
bevara alla sina gamla goda roller, utan äfven kunna kapa åt sig
en hel mängd nya goda samt på långt afstånd hålla ifrån sig alla
dåliga eller mindre tacksamma. Hon har uppenbarligen en
mycket stor förmåga att verka som »den tysta kraften». När
man emellertid ser huru t. ex. fru Fahlman systematiskt i kotteri-
kompromissernas eller de personliga beräkningarnes intresse (in-
trigerats och) makats öfver till en repertoar af dåliga, af andra
försmådda eller nära på komparsroller, gör man sig den frågan,
om ändå inte en liten paus kunnat göras deri och hon t. ex.
få denna rollen, då hon ju ovilkorligen förefaller både yngre,
lifligare och elegantare än fru Bosin och det icke är samma förhål-
lande med henne som med fru B., eller, mildt taladt, att för-
konstlingen lurar på henne. I småleendet, i betoningen, andhemt-
ningen, kring mun och ögon, ja t. o. m. i gången sitter den
nemligen på lur, som vid en något uppmärksam iakttagelse lätt
kan ses. — Att förklara hr Palme såsom den hederlige Jacques
i »allo tillfredsställande», såsom några gjort, förefaller bra starkt.
Man komme nog sanningen närmare, om man sade att han var
t. o. m. slöare än vanligt, och hvad som var ovanligt, han före-
föll inte ens vidare elegant ut.
192

En stor hufvudstadstidning educerade oss för någon tid sedan
derom att hundrade årsdagen af den stora franska revolutionen
borde vara oss en fullkomligt betydelselös och likgiltig tilldragelse,
dä det goda, som revolutionen möjligen åstadkommit, redan förut
fans i Sverige, förmodligen i följd af våra kungars förtjenst.
Men märkvärdigt nog glömde artikelförfattaren en sak, måhända
den enda, hvarför vi, indirekt å. m.; ha revolutionen att tacka
för, och i dessa den djupa loyauténs dagar var det en oförsvarlig
glömska. Hade revolutionen icke kommit, förefaller det ytterst
problematiskt, - om vi i det här laget haft den nuvarande rege-
rande dynastien, utan hade den ätten än i dag kanske vandrat
der nere i Pau såsom småborgare eller advokater af misstänkt
semitiskt ursprung. När en historiker i detta hänseende ej sett
längre än näsan räcker och glömt bort den omständigheten, får
man ej svårt tillräkna en så ung och olärd man som hr Geijer-
stam att när han ger sig till och lofsjunga revolutionen han
också glömmer den meriten. Men för resten är hr G:s nyårs-
pjes »Seklernas nyårsnatt», uppförd å Svenska teatern, ett nytt
bevis på den nuvarande ungdomens dåliga tendenser. Ty hvad
är det annat när författaren väljer ett sådant ämne och bl. a.
låter Svarte-Petter förklara sig vara kyrkans vän och sin kulör vara
samtidens färg, »litet obestämdt, grå som den riktiga natten»
eller kalla Sverige för ett land »der man sofver på minnen och
älskar mig än — och aldrig bar kunnat bli riktigt vaken».
Och de hädiska orden om samma land efterföljas af andra
lika svåra:

Det tänker ej framåt, bara tillbaka,
Der sväljas kameler och silas mygg,

Och det låter som väder, när stormarna braka
Der har jag stält till det så utmärkt bra,
Att friheten blifvit en gammal moster,
Som säger till makten bad’ Amen och ja
Och bjuder folken på dödfödda foster.
»Gamla Svea» är mosterns namn,
Hon är putsad och fin, men slug och förveten,
Hon sträcker åt landet sin skrumpna famn
Och jollrar i barndom om sedligheten.

Det der och sådant som »alla vilja se yxorna gå, men
ingen fins som törs hålla i skaften» kan måhända ibland för en
kortsynt betraktelse förefalla ega en viss sanning, men det är
naturligtvis i alla fall högst opassande att säga det. Också var
det en viss tillfredsställelse att åse huru recensenterna från ett
par s. k. samhällsbevarande organ med ett i sig sjelft heligt nit
193

att visa sig värdiga sina sporrar och som till yttermera visso var
inspireradt af personlig obenägenhet och af vissa icke för miss-
lyckade auktorer precis ovanliga känslor, skyndade att med efter-
tryck läsa lagen för förf.

Vid premieren måste emellertid märkvärdigt nog äfven upp-
riktigt rojalistiskt-konservativa känslor känna sig delvis förstum-
made i följd af den stämning, som den rabulistiske, men besyn-
nerligt nog ändå talangfulle förf. * onekligen fick fram. Icke
så litet bidrog dock väl dertill hr Josephsons stora smakfulla
arrangeringsförmåga och den af en okänd tonsättare komponerade
musiken.

Att spela Molière är ett aktningsvärdt, men svårt företag.
Det är svårt, derför att det här i landet saknas all vana och
tradition i det hänseendet och dessutom våra skådespelare i all-
mänhet sakna den literära och kulturhistoriska bildning och reso-
nansbotten, hvarförutan det blir dem omöjligt att få fram erfor-
derlig stämning. Svenska teaterns försök med Fruntimmersskolan
stannade derför vid ett aktningsvärdt bjudande till, men enda
sättet att komma någonting i den vägen är naturligtvis att icke
ge tapt, utan göra om försöken, och ju mer skådespelarne arbeta
sig in i Moliéreuppgifter, dess mer skola de förmå få publiken
med sig. Det vill dock synas som om sedan denna gång för-
söket skulle slagit bättre ut, om t. ex. fröken Grund fått Agnes’
roll i stället för fru Lundberg. Frkn Grund är visserligen ännu
bara elev, men hon förefaller ega naturlig känsla och omedelbarhet,
och det är två saker, som äro allt annat än utmärkande för den
andra, hvilken, vid sidan af sitt täcka utseende och sin mång-
åriga teaterrutin och sitt som det synes samvetsgranna arbete, är
icke blott ständigt enahanda, utan, hvad som är ännu värre, är
en personifikation af saftlös smånäpen förkonstling. Hr Ranfts
bemödande var mycket aktningsvärdt, men tort och strandade på
ofvan antydda orsak.

Det fins en magisk trollformel, hvarmed såväl förläggare som
teaterdirektörer tro sig kunna tillintetgöra hvarje anklagelse för
förseelse mot smak och literatur, hvarför de utsätta sig vid valet
af sina resp, repertoarer, och den lyder: publiken vill ha den sorten.
Att det ofta varit ursäkten för upptagande af de tyska dramatiska
produkter, hvarmed vi under senare år varit hemsökta, är alldeles
gifvet, men nu visar det sig gång på gång att ursäkten ej längre
är hållbar. Det är med en verkligt rörande oförtrutenhet, teater-

* Måhända beror detta derpå att han och hans gelikar enligt nyare
forskningar i grund och botten äro reaktionära varelser.

Ur Dagens Krönika. IX. 2.	ig
direktörerna ändå fortsätta med importen af slikt kram. Lägger
man i hop alla stycken af ifrågavarande slag, Svenska och Södra
teatern detta spelåret haft fram, blir resultatet ganska respektabelt
— kvantitativt n. b. — och ingen annan skådespelsgenre har lika
uppmuntrats på långa stycken när. Lifslängden har dock icke
varit synnerligen lång, vår publik står dock numera icke fullt på
samma ståndpunkt som den göteborgska, hvilken för närvarande
tyckes inne i ett menlöshetstillstånd och i fråga om gengäld för
mångåriga uppoffringar och sympatier på sin teater ej ställer
högre anspråk än till operetter — och det är ändå en viss reson
— och lustspel af samma nivå som »Stabstrumpetaren», »Söm-
merskan», »Nya bibliotekarien» etc. — Svenska teatern särskildt,
som har ett gammalt anseende att åter tillkämpa sig och som
genom den sällsynt stora framgången med »Lifvet på landet» rönt
en sådan ekonomisk uppmuntran, borde vara pligtig att rikta sina
sträfvanden till något högre mål. Egnades den ihärdighet, tids-
spillan, kostnad och omsorg, som nu kräfvas för framdragandet
af den ena produkten efter den andra af ofvan antydda literärt-
kälkborgerliga tyskeri eller dermed befryndade, i stället på saker
af mera idé och värde, skulle de ekonomiska resultaten antagligen
bli lika goda och repertoaren verka uppfostrande på skådespelare,
publik och hvarför inte — äfven på kritiken. — Att det sista
behöfs är nog hvarenda teaterdirektör och teatermenniska genast
med om. — Alltid finnas vida bättre och ingalunda mer förlegade
eller mindre »spelbara» pjeser både i den skandinaviska och utom —
skandinaviska literaturen, om man bara har omdöme och gör sig
besvär att söka och rörande dylika pjeser visar något af det mod
och den ihärdighet, som man nu har rörande värdelösa ting.

Det är ju alls icke otroligt, att de pjeser, specielt Svenska
teatern kommit med, äro lika goda som flera, hvilka förr i
tiden med belåtenhet slukats af publik och kritik. För mig skola
de gerna, om det kniper, till och med påstås vara bättre. * Äfven
om hrr Holmqvist, Warberg och andra ibland kunna bli roliga
att åse, ge dessa pjeser af flera anledningar i regeln de spelande
föga tillfälle till allvarligare verklighetsstadium och talangfullare
karaktärsutveckling, utan få de inskränka sig till mer eller mindre
hyggliga schablonarbeten. Från första stund i harmoni med inne-
hållet vanligen platt skrifvan och utan tillstymmelse till verklig

* Dock ett sådant medgifvande vill jag inte gerna göra i afseende
på »Högmod går för fall», som trots sin goda sensmoral var mer än lofligt
enkel; mycket kan dock kÄske tillräknas lokaliseringen som borde ha
skett med mindre platthet / Ah talanglöshet.
195

stilbehandling, bli styckena icke sällan genom öfversättningen än
mer tillplattade och banaliserade, hvilket äfven står i harmoni
med de inom teaterverlden ingalunda sällsynta begreppen om en
förträfflig och ledig dialog.

Södra teaterns sällskap har, i synnerhet förr i tiden, vunnit
mänga framgångar på det borgerliga lustspelets område, men på
senare tider, med allt erkännande af det goda som fruarna
Caspér och Fornell och frkn Magnusson, hrr Åbjörnson och
Bergström m. fl. åstadkomma, synes det nästan, som om teatern
lefde för mycket på sin gamla renommé. I stället ha dess ledare
börjat för teaterns räkning fika efter konstnärliga lagrar såsom
operett-teater. Och tack vare teaterns manliga afdelning ha resul-
taten blifvit märkvärdigt framgångsrika. Hvad är det nämligen
för märkvärdigt att personer med röst och musikaliska studier
lyckas i operetter? Men att ge operetter och t. o. m. operor,
der hvarenda en af de manliga uppträdande i fråga om röst-
resurser kunna täfla med kråk- och sparfslägtet, det är konst,
verklig utsökt konst till på köpet.

Konungajubileet, som pä våra flesta teatrar framkallade sä
många lysande prof af snille och smak och historisk sannings-
kärlek se’n, blef för Södra teatern en anledning att pröfva sina
krafter pä ett af densamma förut oförsökt fält; det historiska
skådespelet i den högre stilen. Vehikeln för försöket blef
»Napoleon I», naturligtvis hemtadt från tyskan. Visserligen kan
det tyckas, som vore det ett något egendomligt val af pjes till
förhärligande af h. m:t konungens höga födelsedag. och det synes
vitna mera om insigt i tyska språket än om historisk kännedom,
såsom den flyktigaste erinring om »stamfaderns antecedentier»
genast visar. Pjesen vill förhärliga Napoleon och troheten och
den ädla, oegennyttiga uppoffringslusten hos dem som i motgån-
gens dagar icke sveko. Och vid det Bernadottska namnet bifo-
gade fransmännen länge ett epitet af helt annan innebörd. Men
stycket var i alla händelser dråpligt och genom sitt granna språk
excellerade det i viss män inom det oafsigtligt, men starkt paro-
diskas genre, hvadan det var högst nöjsamt att åse.

På romanens och novellens område har den efter Strindbergs
framträdande uppspirande yngre Originalliteraturen genom Ernst Ahl-
gren m. fl. kommit med goda, beaktansvärda alster, men på den
motsvarande inhemska dramatikens område är det ännu alldeles
för magert. Och icke kan då Geijerstams sista pjes »Telje
tokar», trots vissa mycket goda egenskaper, der komma att
spela någon roll. Orsaken dertill har af somliga ansetts vara
196

bland annat dess tyskeri, och att förf, gått för mycket efter
tyskt mönster kan väl ej heller bortresoneras. Men det är
emellertid det goda med stycket trots dess ibland alldeles för
lösa sammanhang, att förf, uppenbarligen vid nedskrifvandet
hade ett syfte, som han ville ha fram, nämligen att klämma till
hvarjehanda officiöst artificielt sedlighetsnit. Och för detta ända-
mål har han haft till sitt förfogande ett betydligt förråd af
naturlig fyndighet och godt lynne, som man tyckte borde ha
framkallat friskare stämning vid premièren, än det då i sjelfva
verket gjorde. Orsaken härtill bör i viss mån sökas i den
stereotyphet, som är utmärkande för två hufvudrollsinnehafvare, hrr
Bergström och Wagner. I synnerhet den förre kan nog vara
rolig ändå, men hade de verkligen gjort någon individuel typ af
sina uppgifter och sparat något af sina väl bekanta tonfall och
rörelser, skulle publikens belåtenhet nog varit större. Hr Ström-
berg, hvars komik eljest är så osmaklig och skådespelareförmåga
så enkel, öfverraskade för denna gång med något verkligt utmärkt
i sin karakteristiska polisbetjentsroll. Bland de öfriga tilltalades
jag i synnerhet af fröknarna Magnussons och Hodells spel.

Vasateatern tog upp före jul den gamla, men kvicka och
roliga »Resan till Kina», utan att spelet utmärkte sig något ovan-
ligt hvarken till godo eller ondo. Dess af aktören Hirsch hop-
skrifna nyårspjes karakteriserades af sin absoluta brist på verk-
lig skämtförmåga och var bland enkla nyårspjeser den enklaste
tänkbara.

Den 10 februari.

G asp ar one.


Grefvinnan Zoë.

2.

Det var vid slutet af en sådan der liten förtjusande fru-
kost på tu man hand, som grefven en vacker, men något
mulen julimorgon yttrade:

»Jag har glada nyheter för dig, min vän, — åtminstone
tror jag de ska komma att behaga dig, och jag skulle miss-
taga mig mycket, om de inte det gjorde.»

Hon såg upp från desserten — en makalös fruktpudding
— och bad honom om fortsättning med ett litet bevekande
och på samma gång skälmskt ögonkast.

Grefven lutade sig beqvämt tillbaka i stolen och dröjde
litet med svaret.

»Men så sitt inte der, Gustaf, och se så förfärligt hem-
lighetsfull ut; du förstör min aptit och den här fruktpuddingen
är så delikat.

Grefven skrattade — ett litet godmodigt, underjordiskt
skratt, som kom hans mage att hoppa.

»Du bekänner således, att du är nyfiken?»

»Ja, har jag sagt, ja!»

»Nå, för att inte din dessert ska behöfva vänta — vi få
inqvartering ! »

Hon lade hastigt ifrån sig dessertskeden, sköt stolen något
tillbaka från bordet, slog ihop händerna och utbrast i ett
muntert: — »nej, hvad du säger!»

»Jag tror du blef öfverraskad. »

»Ja, synnerligast som Lotten nu i åtta dagars tid, när
hon lagt upp mitt hår, inte gjort någonting annat än talt om
den der inqvarteringen.»

»Och du har inte alls låtsats om någonting!»

»Af den enkla orsak, att det inte alls intresserar mig.»

»En inqvartering!»




198



»Ja, just en inqvartering! Här skall allting vändas upp
och ned både i boningsrum och stallar; man skall störas i
sina vanor, salongen skall komma att lukta stall, matsalen

tobaksrök, och sedan herrar officerare haft den vänligheten
dra sina färde, skall det behöfvas minst fjorton dar, innan
man kan säga sig vara riktigt qvitt den der inqvarteringen.
Jag tycker du borde sagt nej.»

»Det är inte så lätt, min lilla vän, man har pretentioner
på en ägendomsägare som jag, och säger man nej, blir man
ansedd för att vara ogin — ja, någonting ännu värre —
snål...»

»Min gud, bara det sista ordet är alldeles nog att om-
vända mig. Hellre än att någon skulle få anledning ens
tänka det om grefve von Flandern, är jag beredd att öppna
Räflinges portar för hela svenska armén, om det gäller.»

Hon hade rest sig från bordet och stod midt framför sin
man med kinderna färgade af en svag rodnad och under-
läppen ännu liksom darrande efter de sista orden.

»Så... så», lugnade grefven med ett godt leende och
drog henne med mildt våld till sig, »det är ju ingen fara
skedd; du är en riktig liten krutdurk, chérie!

Men i grund och botten smickrade det grefve von Flan-
dern, att hans unga grefvinna visade sig så känslig i hvad
som rörde hans anseende, och när han nu tog hennes små

knutna händer och kysste dem upprepade gånger mellan sina
öfverströmmade hans hjerta af tacksam hängifvenhet, och han
hviskade häftigt, som gaf han vika för en våldsamt frambry-
tande känsla :	'

»Min gud, hvad jag älskar dig! . . . hvad jag älskar
dig, Zoë!»

Hon hade aldrig förr hört detta skälfvande, passionerade
tonfall i hans röst; hon blef nästan skrämd af detta plötsliga
utbrott och lösgjorde hastigt sina händer.

Han fortfor att se på henne med en bönfallande blick —
som en hund, hvilken tigger att bli smekt af sin herre.

Den glada, otvungna stämningen var emellertid borta ; gref-
vinnan lemnade snart matsalen, och grefven blef ensam med kaffet
och sin cigarr. Men den fina havannan ville inte smaka; den
blef liggande halfrökt bredvid kaffekoppen, i hvilken den
svartbruna, aromatiska drycken ostördt fick kallna.

*

*

*
199

De följande dagarne kommo med lif och rörelse.
Flyglarne skulle iordningställas, stallarna delvis utrymmas, all-
ting skuras, fejas och putsas. Och dagen i ända slagtade,
bakade och gräddade man. Från Stockholm kommo ändlösa
sändningar läckerheter, cigarrer och viner; det såg ut som ville
grefven bereda de på fältmanövern stadda trupperna ett svenskt
Capua, som icke stod det gammalitalienska efter. Räflinge
skulle komma att göra heder af sig.

En regnig och kulen morgon vaknade grefvinnan Zoë vid
en häftig kanonad. Den ljöd ännu långt aflägsen — som en
dof åska — men tycktes närma sig efter hand.

Hon slöt ögonen och lyssnade.

Hennes lifliga fantasi trollade fram den ena bataljscenen
efter den andra; hon såg skyttelinierna utveckla sig på fälten,
batterierna köra upp på kullarnes krön, såg lifgardet till häst
i sina ljusblåa uniformer och blänkande pickelhufvor jaga fram
för lösa tyglar med sablarna i högsta hugg. Och der hon
låg i sin mjuka, varma bädd, höljd af ett dunlätt, gult siden-
täcke, kom det öfver henne en vild längtan att stiga upp, låta
sadla Arabelle och kasta sig midt in i det stormande vimlet.
De sista dagarne hade bragt en nervös oro in i hennes själ,
och hon kände ett oemotståndligt behof att få den stillad.

Hon kunde inte glömma den der lilla scenen vid frukost-
bordet. Den var ju i och för sig sjelf alldeles för obetydlig
att lägga på minnet, men den hade låtit henne ana att hennes
äktenskap, som under dessa tvänne år flutit lugnt och stilla
som en djup och klar å, nu skulle få en annan riktning. Gref-
vens plötsligt frambrytande passion' hade kommit henne att
frukta detta. Hon hade i hans tonfall, i hans blick fått en
påminnelse om, att hon en dag skulle nödgas inlösa den vexel
hon i äktenskapet gifvit sin herre och man. Hon hade varit
beredd dertill, när hon gaf honom sitt ja — hon skulle till
och med icke funnit offret allt för hårdt, om han kräft det
som en pligt af henne genast. Men nu — nu sedan hon
under ett par år gått och invaggat sig i den tron att deras
samlif skulle fortgå som det börjat i lidelsefri och trygg vän-
skap — nu kunde hon icke låta bli att förskräckas vid tanken
att allt detta skulle sköflas, brytas ned för att förvandlas i —-
hon kunde icke finna rätta ordet. Grefven hade under dessa
år mera varit som en far för henne, och hon hade omfattat
honom med en dotters hela varma tillgifvenhet — skulle nu
fadern bli sin dotters älskare eller.... Hon kunde i förtviflan
200

slå sina båda små händer för Ögonen och rysa af skarn; när hon
tänkte derpå. Hvarför . .. hvarför fick då inte allt fortgå som
det varit? Men hon var säker på att det inte det skulle göra.
Derför denna oro. Och oupphörligen ljöd i hennes öron gref-
vens stämma, skälfvande af åtrå: »jag älskar dig... min gud,
hvad jag älskar dig, Zoë!»

Den ännu aflägsna, men allt häftigare kanonaden förekom
henne nu, der hon låg halfvaken i sin säng, som någonting
riktigt efterlängtadt. Den skulle, föreföll det henne, rensa den
tryckande luften, den bebådade lif och rörelse — omvexling
under åtminstone ett par dagar. Hon skulle kanske få tid
att glömma, hvad som nu oroade henne, komma i jämvigt
igen, och gjorde hon bara det.. .

Hon log ett litet segervisst leende, steg upp ur.sängen,
trädde fotterna i de små röda saffianstofflorna, tog på morgon-
rocken af hvitt ylle, fodradt med skärt siden, och stälde sig,
qväfvande en gäspning, att se ut på slottsgården.

Regnet föll ännu, men ytterst lätt och fint ; det var någon-
ting midt emellan duggregn och dimma, och här och der
syntes en skimrande, liksom ny tvättad blå flik af himlen mel-
lan de ljusgråa molnen. Det lättade upp, det var tydligt.

Så bröt solen fram och bredde sig smekande öfver par-
kens friska, yppiga grönska; en och annan regndroppe föll
glittrande ur löfverket, och när Zoë slog upp fönstret, ström-
made bofinkarnes qvitter mot henne som en glad morgonhelsning.
Den försatte den unga grefvinnan i bättre lynne och gnolande
en liten sjelfsvåldig melodi gick hon till spegeln och började
sin toalett.

Hon hade just satt upp sitt präktiga cendréfärgade hår
i en kokett knut i nacken, då hon drogs till fönstret af snabba,
brådskande hofslag.

En officer red i kort traf in på slottsgården.

Han höll in hästen framför hufvudtrappan och såg sig litet
nyfiket omkring som var han alldeles främmande på stället.
Så fick han syn på Zoë, förde genast handen till mössan och
bugade artigt i sadeln.

Hon rodnade som ertappad på bar gerning och drog sig
häftigt tillbaka, utan att besvara helsningen.

Genom det öppna fönstret kunde hon strax derpå höra,
att man samtalade nere vid trappan. Hon kunde till och med
urskilja sin mans röst och en frisk, klar ungdomlig, stämma,
201

som talade i en ytterst belefvad och diskret ton. Det lät
nästan som hade den unge officeren utbedt sig någonting.

Så kom det något högre:

»Farväl, herr grefve!»

»Au revoir!... och välkomna, mina herrar, hjertligt väl-
komna!»

Zoë smög sig fram till fönstret och såg ut, gömd bakom
den tunga damastgardinen.

Han galopperade bort genom parken — en stolt, präktig
galopp, som visade hur väl han satt i sadeln. Zoë påminte
sig knappast ha sett någon rida så väl, och hon undrade ett
ögonblick, hvad den unge officeren kunde heta. Men hon
tyckte sig bestämdt ha hört den der rösten en gång förr,

Medan hon stod der och letade i sitt minne-, knackade
det ett par sakta, men ifriga slag på dörren.

Hon vände sig om:

»Entrez ! »

Det var Lotten, kammarjungfrun. Hon kom med hels-
ningar från grefven, att nu kunde generalen komma hvilken
timma som helst, och grefven ville öfverlägga litet dess för
innan vis-à-vis dejeunern.

(Slutet följer.)
H. A. Rings drapa.

Under titeln »Dikter af H. A. Ring» utkom till sist-
lidne jul en samling rimmade och orimmade versstycken,
inför hvilka en literaturanmälare är ursäktad, om han står
alldeles handfallen. Helt enkelt derföre, att boken — det är
en volym på öfver 300 sidor — omöjligen kan räknas till-
höra literaturen, änskönt den framträder med anspråk, som
vore den ett evenemang inom den svenska vitterheten.

Nå ja, ett evenemang är det ju på sätt och vis, att en
person, som i åratal sysslat med literär kritik, ger ut ett
arbete så fullständigt blottadt på literär begåfning och der-
jämte så sorgligt vittnande om brist på sjelfkritik. Det är
denna herr Rings egenskap af literaturgranskare som i
främsta rummet bestämt mig att granska hans diktsamling.
Han har sjelf skulden, om kritiken blir skoningslös. Mitt
bemödande skall vara att opartiskt och rättvist men med
den största uppriktighet säga herr Ring, hvarföre han icke
bör upptaga sin tid med att skrifva vers.

Men först ett ord om bokpermar.

Då man står der vid bokhandelsdisken och väljer bland
julliteraturens alster för att finna en lämplig julklapp åt
låt oss säga en ung svärmisk flicka, blir det gerna en dikt-
samling man stannar för. Ej alltid är det då författare-
namnet utan kanske lika ofta en vacker perm, som får be-
stämma valet. Ett elegant yttre är ju verkligen också af
en viss vigt för en julklapp, afsedd att lemnas i vackra,
hvita händer. Men månne icke permen spelar äfven en
annan, mindre estetisk och så att säga mera merkantil roll
vid julinköpen? Jag undrar, om inte rätt många af de
203

naivare bokhandelskunderna i det lysande bandet se lika-
som ett slags garanti för innehållets värderikhet. Man har
sa svårt att föreställa sig, det kostelig cloth och guldsnitt
kunnat gifvas till missledande hölje åt afgjordt tarfliga rim-
smiderier.

Herr Rings »dikter» borde kanske ej ha varit så ele-
gant utstyrda. Dock är det min bestämda öfvertygelse, att
förf, aldrig hyst en den aflägsnaste tanke på att slå allmän-
heten blå dunster i ögonen. Juveleraren, som säljer värde-
lösa stenar i guldinfattning, kan allt för väl tänkas handla
på god tro, ehuru han är en klåpare i sitt yrke, som icke
förstår att skilja på glasbitar och diamant. Och det fins
mycket, ja betänkligt mycket i H. A. Rings »dikter», som
talar för, att han innehar den sanna trosförvissningen i
fråga om äktheten af sitt skaldskap. I likhet med revisor
Tammelin, som dock har mera formtalang, begagnar sig
Ring rätt mycket af sin obestridliga, medborgerliga rätt att
tänka sig in i hvad »skalden» är och hvad han känner —
felet är endast, att det sker i en ton, som rent af utmanar
till frågan: »Icke är du densamme?» Jag tror, att herr
Ring tror, att han är en verklig skald. Det har gått så
naturligt till. Han har sjelf funnit njutning och vederqvic-
kelse i läsningen af Herman Rings »dikter», och så har han
tänkt: »Hvarför skulle jag egoistiskt behålla denna njut-
ning för mig allena? Qväder jag icke sjelf på ett ställe:

För andra lefver skalden,
Du lefver för dig sjelf —
Men när för andra han lefver,
Han fröjdar bäst sig sjelf.»

Diktaren Ring kan ej tas alldeles ogrumladt seriöst;
det går helt enkelt inte. Och om — som är högst troligt
— han kommer att finna det opassande, att man skämtar
litet med hans Musa, ber jag blott få påminna honom om,
hvad professor Sigurd Ribbing sade i konsistorium, då ett
par studenter stodo anklagade för att ha skrattat åt pro-
fessor Lindblad ridande.

— Um, um, sade professor Ribbing, jag anhåller, att
professor Lindblad behagade sätta sig till häst och rida
förbi konsistorii fönster, på det att konsistorium må kunna
afgöra, huruvida det är en fysisk möjlighet, um, um, att
204

hålla sig från skratt, um, um, då man ser professor Lind-
blad rida.

Får jag således be herr Ring sitta upp på pegasen
och traf va förbi ett slag, på det att allmänheten må kunna
döma om, huruvida ett litet löje är befogadt.

Klatsch! Der kommer han.

Hans ridkostym är lysande. »Eros och Anteros» —
»La vague» — »La gaya sciencia» — »Douce souvenir»
(doux? Se Oldes grammatika!) »Venus victrix» — »Pauvre
fille!» — ^rvcort (jza’jwv!» och slutligen — det klingar
nästan litet sjelfironiskt: »Le silence seul est grand, tout
le reste est faiblaisse.»

Vi finna redan af innehållsförteckningen, att det är en
lärd författare vi hafva framför oss. Det är en skald, som
har alla lokal- och tidstoner i sin lyra. Hör bara: »Bysanz :
Basilica» — »Franken : Romansk» — »Firenze : Renaissance»
o. s. v. Det är en skald, som försmår den stora hopens
lättvunna bifall och i stället vädjar till den lilla men utsökta
publik, af hvilken ensamt han kan hafva hopp att bli fullt
uppskattad.

Beklagligt för herr Ring, som annars måhända finge
en éloge för sin historiska lärdom, tillhör anmälaren den
der stora okunniga hopen, som alldeles icke är i stånd att
säga om diktarens tidsmålningar äro originaltroget återgifna.
Jag må äfven tillstå, att jag, helt och hållet okunnig i
japanska språket, icke kan afgöra, huruvida de japanska
»sångerna» (utas) äro rigtigt öfversatta. Deremot anser jag
mig vara tillräckligt hemma i svenska språket och dess be-
handling i bunden form för att om de öfriga dikterna våga
det omdömet, att de på få undantag när låta som mödosamt
gjorda öfversättningar från japanesiskan.

Se här ett prof:

Ljusdunkel.

En ensam lampa brinner
I stora vida kyrkan,
Dess matta sken ej hinner
Till rummets halfva yta,
I ljuset några sitta,
Och der dess strålar bryta
Sig emot mörkret, spritta
Ur sömnen andra, flera
I dvallik slummer dväljas
205

Längst bort, der blott en strimma
På afstånd genom töcknet
Kan solgångsdunkel glimma.

Här har sättaren med god urskiljning och ett tjockt
»mellanslag» beredt oss tillfälle till andhemtning, hvarefter
vi med upphvilade krafter fortsätta:

— Men ingen dock så fjerran,

Så helt i mörker bida

Du ser, att ej en aning

Af ljus sig kunnat sprida
Till ögats hinna närmst af mörker omkringgjuten,
Så tror du, och du trygg omkring dig skådar
Och mängden varsnar uti villor sluten,

En marionetthop, rörd af någras trådar.

Ar det icke, som om man hörde ångvälten släpa sig
fram öfver nylagd makadam?

Och der dess strålar bryta (paus)
Sig emot mörkret, spritta (paus)
Ur sömnen andra, flera (paus)
I dvallik slummer dväljas . . .

Hvar och en, som har om också bara ett rudiment till
versöra, måste känna detta rudiment ömma af smärta, då
han hör slik poesi. Att på det sättet åtskilja nära sam-
manhörande ord har hittills icke varit brukligt i allvarsam
vers. Ingen gymnasist eller femteklassist, som är det rin-
gaste mån om sitt rykte, riskerar att komma med något
så vänskapligt; han skulle, om han gjorde det, ohjelpligt
förstöra sitt tilläfventyrs vunna skaldenamn och aldrig mer
kunna ha någon förhoppning att bli vald till ordförande
i den literära skolföreningen. Men herr Ring gör öfverallt
sådana fel med den lugnaste min i verlden.

Låt oss ej söka utgrunda meningen med denna djup-
sinniga dikt. Den som i likhet med herr Ring tror, att
det dunkelt sagda är det djupt tänkta, bör ytterligare läsa
de tanketunga dikterna: Skeppsbrott, Kval, Egoism, Om!
m. fl. Det sistnämnda stycket är särskildt beaktansvärdt
såsom ett godt exempel på hur litet det hjelper att ödsla
med tankstreck och frågetecken, der ingen tanke ligger
bakom och frågan, som uppställes, är lika alldaglig söm
banalt behandlad.
206

Att författaren till »Ljusdunkel» saknar sinne för ryt-
mens skönhet torde ej kräfva flera bevis. I allmänhet synes
han helt och hållet ha missförstått formens betydelse vid
konstnärlig produktion. Han har klart för sig, att det
skall låta naturligt och förefalla att vara

». . ledigt kastad t ner lik-

Som just ur pennan flutet.»

Men hur ett sådant resultat skall uppnås, derom har
han tydligen en felaktig föreställning. Gode herr Ring,
det är ej nog att bara doppa pennan i bläckhornet och låta
det rinna — på det sättet skapas dumma rimsmiderier men
aldrig en konstnärlig dikt. Man får det ej att låta så der
flyktigt nedkastadt utan mycket arbete, mycket omsorgsfull
filning. Men det är ej alla, som kunna mejsla ut formen
till klarhet och välljud, ty dertill fordras särskilda anlag.
Har man ej dessa anlag, gör man bäst i att lägga bort
pennan. Hvad skall det tjena till att ge ut dikter, hvilkas
enda värde är att de kunna användas som profstycken på
hur vers icke skall skrifvas. Någon ursäkt ligger ej i den
franka bekännelsen:

»Jag sjunger en stump, som jag tycker bäst,
Och ej efter andras lagar.»

Nej, herr Ring sjunger verkligen ej efter andras lagar.
Han begår grofva fel mot modersmålet. Han använder
konjunktionen »förr’n» i stället för prepositionen »före», hvar-
igenom en hel strof blir meningslös, och han blandar ihop
»humlen», som är en växt, med »humlan», som är en insekt.
Han har ibland rätt lustiga dubbeltydigheter, såsom när
han i en vårsång anmärker, att »då lösas dikets renar.»

Det första man borde kunna begära af en svensk skald,
är väl, att han skrifver korrekt svenska. Felar han i det
stycket, kan endast en mycket rik poetisk begåfning för-
svara hans uppträdande. Hur är det med herr Ring i det
fallet? Kanske han kan bjuda på vackra och slående natur-
iakttagelser? Låt oss se efter!

Pä hafvet heter en symbolisk dikt, i hvilken herr Ring
anger sin plats i samtiden. Han sjunger:

»Jag står längst framme i fören,
Der svallet brusar som mest,
Jag lyssnar, jag just som hör en
Sång som vid jublande fest.»
207

Hafvet symboliserar det nya, fria, vardande, hvarefter
tiden längtar. Herr Ring står som sagdt var i fören och
just liksom hör en sang, hvaraf han blir till den grad bort-
kollrad, att han låter det oändliga hafvet — »blott hafvet
hvart du ser» — leda ut »till ständigt vidgade fjärdar».
Hur har diktaren tänkt sig detta? Sannolikt lika klart,
som då han säg »mornade vindars sus» — hvad tycks väl?
— »spegla sig (!) i branden af strömmande bäckens ljus.»

Hvilken uppstaplad hög af orimligheter!

»Vågen sorlar och vinden 1er» inpräntar skalden på
icke mindre än tre ställen i en och samma dikt. Jag ber
hvar och en att söka föreställa sig, hur det ser ut, när en
vind 1er.

För öfrigt äro hans iakttagelser i naturen mångenstä-
des rätt felaktiga, äfven der försöket att invita Phantasia
ge sig ut på fantasiflygt icke skapat vidunderligheter sådana
som de ofvan anförda. Herr Ring placerar ogeneradt en
sjungande lärka midt i sommaren och vill på ett annat
ställe få oss att tro, att han hört trasten slå »i skyn (!)
sina klara drillar». Aldrig sedan verldens skapelse har en
trast slagit sina drillar i skyn och kommer sannolikt aldrig
att göra det heller.

Med herr Rings bildspråk förhåller det sig på samma
sätt som med hans naturobservationer, det hvimlar af orim-
ligheter. Naturligtvis ej öfverallt, ty med många af de
gamla godkända bilderna är han fullt förtrogen. Sålunda
ser han i en vacker flicka en blomma, som bry tes från sin
stängel, verlden är äfven för denna originella skald ett mark-
nadsvimmel, när den ej är en öken, höljd i töcken. Men
så har han också bilder, som han sjelf har hittat på, och
många af dem äro särdeles roande. Se här en liten ax-
plockning!

Så här målar han den gamla välbekanta situationen, då
»månen sitter på himlem blå och tittar in genom rutan»:

»Öfver mattans rutor leker

Den tysta månen in,
Så fin dess ton och. blek är
Som badande flickors skinn.»

Hvad är det, som här gör en så sublimt komisk ver-
kan? Tydligen den originella omkastningen vid jämförelsen.
Likheter använder man för att med hjelp af något till ut-
208

seendet allmänt bekant åskådliggöra något, som är mindre
lätt att föreställa sig. Herr Ring förutsätter, att färgen på
badande flickors skinn är allmännare känd än månens sken
på en matta. Detta är roligt. Betydligt roligare än det
riktigare men mera banala:

»Så ljuf och blid att se uppå

Som klara månens sken.»

hvilket förekommer i stycket »Min vän».

Herr Ring har visst, om jag ej allt för mycket misstar
mig, uppträdt äfven såsom musikkritiker. Hans fina gehör
för musikaliskt välljud har redan påpekats i anmärknin-
garne till stycket »Ljusdunkel». Sin instrumentalkännedom
har herr Ring nedlagt i Orkesterrhapsodi, der det bland
annat heter:

»Tubers, basuners bombasterier

Hvirfla som trampade vägars dam.»
och vidare:

»I arabeskfantasterier

Klinga triangel och cymbal
Som nekromantens trollerier
Vexlande uti tusental.»

Bland öfriga egenheter i det Ringska bildspråket an-
tecknar jag endast som hastigast en »barm, som svallar hvit
som sjö» samt hänvisar till sången Esaias Tegnér, der
Frithiofsskalden slag i slag efter hvartannat tituleras: »Du
sångens svan» — »du diktens örn» — »du nordens son
med söderns glöd kring pannan» — »fader» — »du furste
stolt bland diktens myriader», tills han slutligen blir en
»stjerna», som öfvergår till en »sol». Dikten, hvars två sista
strofer äro absolut obegripliga, kan för öfrigt i sin helhet
läsas med oblandadt nöje.

Jo, ännu en bild måste anföras, den är allt för dyrbar
att icke tillvaratagas, helst den derjemte ger oss en liten
förklarande vink om hur dylika bilder uppkomma.

Så qväder H. A. Ring i »Aprilvisa»:

»Nog är du fager, nog är du fin
Som kärleks vackraste drömmar,
Så mjuk som silke, så hvit som lin
Och len som» . .

Gissa!

...............»plaskande	strömmar.»
209

O, H. A. Ring, du originellaste af skalder, jag ser
dig så lefvande för mig, hur du sitter vid skrifbordet och
tummar dina »skrifbordssaker» — den symboliska »grodan
som knogar på en snigel» — den outgrundliga »sfinxen»
o. s. v. (Se inventarieförteckningen sid. 111!) Det rycker
i fingrarne, ett ord faller ned på papperet. Och enligt de
lagar, du känner för »komposition» —

»Med ordet tanken följer» —

— ej tvärt om, ty det vore att sjunga efter »andras lagar»

»Du börjar kanske vackert

Med fraser af de granna

Och kikar emot höjden

Och klår dig i din panna . .

Och tankarne sig ordna
De forma sig till rader,
Och bilder växa fram der
Väl uti myriader.»

Ja, lika visst som »myriader» står här blott för att
rimma på »rader», lika säkert hafva de »plaskande ström-
marne» helt och hållet de vackra »drömmarne» att tacka
för sin tillvaro. »Med ordet tanken följer» eller kanske rät-
tare med — rimmet.

Se här några ytterligare prof på den Ringska rimnöden!

»Fantasiens stackars ljusa
Ej till lifvets prosa skurna
Barn» — etc.

Skurna? Det behöfdes ett rim på »burna». Och så
fick sångmön underkasta sig instrumentalbehandling — det
kunde inte hjelpas!

En aning som »vankar» — »gyllene smyckens skaran
— »oro slem» — äro allt exempel på rimmets makt öfver
tanken. Ofta kommer nödrimmet så platt framklossande,
att man blir helt vemodig till sinnes : Hör bara i stycket Natt:

»Så kom till mig du aning

Från andra verldars riken

Och sjung för mig din visa,
Att höra den är jag fiken.»

Ur Dagens Krönika. IX. 2.

14
210

Eller i Barnhusbarnets sång i fängelset:

»Om vi skulle söka ett litet tag

Att sätta oss in i, hvad en sådan stackare

— Eller om du så vill en sådan der rackare —
tänker», etc.

Ordet »rackare» låter sig visserligen af meningen för-
svaras, men borde ändå icke ha användts, derföre att icke
ens misstanke får förefinnas att rimmet varit bestämmande
för meningen — något som alla skickligare versskrifvare
väl veta och hvarföre de omsorgsfullt bortfila alla spår
efter rimningens ansträngningar.

*

Det redan anförda torde kunna anses tillräckligt moti-
vera det påståendet, att herr Ring ej ens tillfredsställer ens
de måttligaste fordringar på en inför allmänheten framträ-
dande »diktare». Han saknar natursinne, saknar öra för
rytmisk skönhet, saknar öfver hufvud taget sinne för vacker
form, lider af fantasibrist och eger ej ens förmågan att
gifva ett klart och begripligt uttryck åt hvad han vill
hafva sagdt. Poetisk uppfattning ha vi icke ifrågasatt att
finna i en »diktsamling», der prosan slår emot oss som en
unken källarluft från snart sagdt hvart enda blad vi vända
om. I poetisk uppfattning ingår icke allenast ett friskt
skönhetssinne utan äfven och kanske främst af allt en varm
och sann känsla : af bägge delarne finnes allt för litet på de
300 sidor, som omslutas af clotbandet med herr Rings namn
i guld. Platthet, långrandigt reflekterande hit och dit,
klumpig lek med delikata ämnen och öfver allt detta —
för att använda ett af herr Rings älsklingsord — ett »dam»
af hvardaglighet, ett tråkighetens »töcken», aldrig genom-
brutet af en enda stråle af talang — sådant är innehållet
på några ytterst få undantag när.

I Gif! har författaren inlagt en rätt tilltalande protest
mot det Wirsénska barmhertighetsidealet med ränteberäk-
ning i en annan verld. I ett annat stycke, som endast bär
ett utropstecken till öfverskrift, möter oss en smula känsla
i en relativt ledig form. Några stycken äro passabla bitvis.
Men för öfrigt! Läs blott det triviala »Skyltfönster» eller
den klumpiga »Silhuetten», skildrande det intressanta mötet
melian »en täck gestalt och några »suddar» och slutande
211

med, »att man sams tycks bli». Läs »Uppriktighet» och
»Endrägt» — smakfulla saker! — den genomprosaiska »Kär-
leksnytta», den tillgjorda »Farväl», den löjliga »Dryckes-
sången» med dess spasmodiska försök till humor! Ögna
igenom »Lust», der »den jordiska kärleken» prisas för sin
»läckerhet» och nöjet förherrligas, nöjet

»Att slutas af armar, som förr slutit andra,
Att kyssas af mun af en annans varm.»

Lika gerna kunde man ju glädjas t. ex. åt att dricka
ur orena glas? — -——

Läs — ja läs boken, om ni orkar, och ni skall med
mig förvånas öfver möjligheten att skrifva och ge ut en
sådan genomtarflig produkt som den redan kanske allt för
långt afhandlade diktsamlingen. Jag vill ej söka gissa, hvad
som kan hafva förledt herr Ring att i vår tid af öfverpro-
duktion, då så godt som hvarannan menniska skrifver eller
skrifvit vers och ofta rätt skaplig sådan, tro sig ega någon
speciell kallelse i den vägen. Jag uppepar, att jag tror
honom ha handlat fullkomligt naivt. Hans eget öra kände
sig smekt af de nya och okända tonfallen, som följde sina
egna lagar, och så tänkte han förstås, att andras öron ej
borde vara sämre konstruerade än hans. Sannolikt har han
också funnit sin samling innehålla både »naturbilder»,
»stämningsbilder» och »tankar» — att döma af registret.

Om det kan ha inverkat eller ej — ett synes mig
visst: att herr Ring på sin tid fick för mycket beröm för
sin Heineöfversättning. Den var ett aktningsvärdt stycke
handtverksarbete, vittnande om mycken flit och energi. Men
mer var den ej heller. Att försvenska Heine, denna sub-
tilt formfulländade, ytterst individuella, lättparodierade och
svårtillegnade skald, skulle kräfva — jag vore frestad säga
en svensk Heine, för att originalet skulle komma till sin
fulla rätt. Fel funnos nog i herr Rings öfversättning, men
hans egentliga fel synes ha varit det mycket förlåtliga att
han ej var någon svensk Heine. Detta kanske borde ha
sagts honom, innan han fattade det ödesdigra beslutet att
ge ut egna dikter, så kanske att de stannat i skrifbords-
lådan eller åtminstone framträdt med något mindre pretention.

Just anspråksfullheten i herr Rings skaldedebut har
vållat, att denna kritik af hans »till prosa skurna» fantasi-
barn blifvit mera oförbehållsam och mindre öfverseende än
som med vanlig recensentpraxis och kristlig kärlek öfver-
212

ensstämmer. Jag har icke kunnat som den anonyme kriti-
kern Justus i somras gjorde vis à vis några yngre poeter
»lyfta på hatten och gå tyst förbi». Jag har tvärtom trott
mig »göra både allmänheten och författaren den största
tjensten» med att säga herr Ring rent ut, hvarför han ej
bör skrifva vers. Han bör ej göra det af det skäl^ att hau
kan det icke.

»Pegasen får vagnshäst bli
Och köra på gamla gator
Med arbetsåkdon omkring
Och lunka uti sin cirkel
Beständigt i maklig ring.»

(Sid. 238).

Efraim R.
Kejsarvansinne oeh kungsidioti.

Ahnfelt, Herskarmakt och själssjukdom.
Romantiska drag ur dynastiernas hi-
storia. Sthlm. Looström & C:o.

I alla tider hafva furstefamiljerna erbjudit åt psykiatrien
ett rikt falt för studier och iakttagelser, ty »herskarmakt och
själssjukdom» hafva verkligen ofta följts åt ända från Nebukad-
nezars dagar ända till Ludvig II:s. »Ostraffad bestiger ingen
den mänskliga storhetens höjder». Ju högre den maktställning
är, till hvilken herskaren finner sig upplyft, desto större blifva
farorna för hans själshelsa. De till hans förfogande stående njut-
ningsmedlen öfverreta och förslappa, lidelsen växer i bredd med
makten att tillfredsställa den, lycksökeriet demoraliserar allt i sin
närhet, och smickret ger näring åt högmodets galnaste inbillningar.
Ja, äfven bildningsmedlens rikedom förvirrar, de hvarandra jäg-
tande intrycken verka upplösande på nervsystemet, och sjelfva
stordådstankarne hafva sina svindelbranter. Liksom tronen går i
arf, så gör sig en ärftlighetslag gällande inom herskarslägten äf-
ven på det andlliga området; förfädrens störda, förvirrade eller
slappade själslif fortplantar sig äfven på de efterkommande, och
sålunda kan man i vissa dynastier spåra, huru ättling efter ättling
mer eller mindre visar samma eller liknande abnormitetsdrag.

Författaren till det nyligen utkomna arbetet om »herskar-
makt och själssjukdom» tager till utgångspunkt den analys, som
den engelske vetenskapsmannen dr Ireland företagit öfver de an-
tydda företeelserna inom furstefamiljerna. Enligt denna analys
visar sig den furstliga själsabnormiteten vara en genom de om-
gifvande förhållandena utvecklad nervsjuklighet, »neurose», som
leder till fantasiförvirring, stegrar sig till högfärdsgalenskap och
åtföljes af epilepsi. Hufvudsakligen har dr Ahnfelt uppehållit
sig vid skildringen af det egendomliga, af konstkärlek och este-
tisk bildning genomträngda, alltmer förstörda själslifvet hos Lud-
214

vig II af Baiern samt dervid påvisat, hurusom liknande abnormi-
teter länge mer eller mindre gått i arf inom den Wittelsbachska
herskarätten. Han har anlitat den rikhaltiga literatur, som i
detta ämne föreligger, och han har med patologisk trohet skil-
drat, huru den olycklige konungens själsförvirring steg för steg
utvecklade sig. Som jämförelseled eller motbilder ställer han
fram, huru dylikt själstillstånd utvecklat sig på olika tider hos
andra furstliga slägter och individer ; han dröjer särskildt vid två
»neurosiska» fursteindivider: Ivan IV Wasiljewitsj samt Caligula.
Hos dem alla finner han samma sjukdoms- och galenskapssymp-
tom, ehuru uppenbarade i de skiftande former, som betingas af
olika etnografiska, historiska och rent personliga förhållanden.

Betraktar man ämnet patologiskt, är väl också allt skäl att
fasthålla vid den utmärkte engelske läkarens analys. Men saken
kan också ses från en mera uteslutande psykologisk synpunkt.
Gör man detta, torde man vara benägen att lägga märke till
olika, sins emellan karaktersskilda slag af furstlig själs abnormitet.
Först skulle man vilja konstatera befintligheten af två skarpt åt-
skilda klasser deraf, den ena karakteriserad genom själsöfverret-
ning, den andra genom själs slöhet. Det är egentligen med symp-
tomerna af den förra som dr Ahnfelt i sin bok sysselsatt sig;
vi hafva här betecknat den med det häfdvunna namnet »kejsar-
vansinne», hvilket namn egentligen bragts i användning af de
författare, som skrifvit de romerska cæsarernas historia.

Det skulle måhända hafva varit ett ganska lyckligt grepp,
om förf, efter Plutarkos’ föresyn framstält jämförande lefnads- och
karaktersbilder af Caligula och Ludvig II. Ty dessas själstillstånd
synes hafva varit af samma art: kulturmänniskans kejsarvansinne,
hvaremot Ivan den förskräcklige företer exempel på en helt annan
art, den mongoliska, fullt okultiverade kejsargalenskapen. Jäm-
förelsen mellan Caligula och Ludvig II försvåras visserligen af
det ringa, dertill illa hoprafsade historiematerialet öfver den förre,
hvaremot en rik literatur föreligger öfver den senare. Den för-
svåras dessutom genom olikheten i tidsförhållanden och de båda
personernas lefnadsställning. Man får bortse från den romerska
kejsartidens vilda utsväfningslif, liksom äfven från den onaturligt
uppskrufvade estetiska konstnärsstämning, i hvilken Ludvig II
rörde sig. Man skulle endast fasthålla, hurusom de båda her-
skarne under vidt skilda förhållanden ändå gradvis utvecklade sin
abnormitet i liknande tempon. Man får äfven anmärka, att i
Caligulas själslif framträdde en del bättre drag, hvilka för jäm-
förelsebildens möjliggörande bort framhållas, äfvensom att hans
215

utsväfningar och galenskaper blifvit, såsom redan Tacitus antydt,
öfverdrifvet utmålade af »det friska hatet». Det skulle då kunna
påpekas, att båda herskarne växt upp i en öfverförfinad omgif-
ning, vid båda fästes i början stora förhoppningar, båda hade i
förstone en »bättre tid», hvarur Caligulas galenskap mer bråd-
störtadt, Ludvigs mer successivt framträdde. Caligula hade fått
sin fantasi närd genom den mytologiska undervisningen, Ludvig
genom literaturstudiet och konstidkandet: den ene ville i öfver-
retadt tillstånd imitera hvad han hört om de gamle gudarne, den
andre hvad han läst i skaldeverken. Båda vurmade på fantasti-
ska byggnadsverk och synas i dem röjt en ej ringa estetisk bild-
ning; en genomförd jämförelse blir dock ej så lätt, då ju Cali-
gulas byggnader genast nedrefvos efter hans död, men Ludvig II:s
ännu qvarstå och beundras.

Kanske vore Nero ännu bättre än Caligula som parallelbild
till Ludvig II. Äfven Nero hade ju fått en estetisk uppfostran
och egde ett artistiskt skaplynne, om än han i konstuppfattning
och verldsåskådning var lika mycket realist som Ludvig II var
idealist. Hos dem båda var kejsarvansinnet af konstnärlig art,
och den enes fantastiska infall kunna i mycket sammanliknas
med den andres; men hos Ludvig utvecklade sig enstöringens
dystra egoism, under det Nero alltjämt ville med folkmassan dela
sin lefnadsfröjd. Det kan emellertid sättas i fråga, huruvida
Neros själsabnormitet gick ända till utbildadt vansinne, såsom det
bevisligen var fallet med Ludvig II.

Icke som likhets-, utan som motsatsbild står den hos Ivan
den förskräcklige uppenbarade art af herskarvansinne, hvilken vi
betecknat med namnet »den mongoliska». Der detta framträder i
sin råa ohygglighet, der står man utanför gränsen af kulturstatens
bildningsområde. Commodus och Caracalla hade en släng af så-
dant kejsarvansinne. I seldsjuk- och mongoldynastierna samt bland
de turkiska sultanerna har det ofta förekommit. Kärleksnjutning,
konstnärsfantasteri och irriteradt nervsystem utmärka den förra
arten af vansinne, dryckenskap, vild mordmani och slö känslo-
löshet det senare.

Men det finnes, som sagdt, ett annat slag af furstlig själs-
abnormitet, som kanske vida oftare förekommer. I dr Ahnfelts
arbete är det knappast ens antydt, måhända emedan det ej egnar
sig till belysning af Ludvig II:s själstillstånd, utan är en abnormitet
af rakt motsatt beskaffenhet. Vi hafva velat kalla det kungsidioti.
Kejsarvansinnet tillhör en sönderbruten själsorganism, som dock
ännu har skapande lif, ja till och med är mäktigt af stora, om
216

än förvirrade och hvarandra fantastiskt jägtande tankar; sä gick
Caligula fram »mellan handlingar, som röja statsmannablick, och
dåd, som uppenbara ett tilltagande vansinne», yttrar en af den
romerska kejsartidens förnämste historieskrifvare (H. Schiller).
Kungsidiotien, då den är fullt utbildad, visar sig i apatisk tanke-
och känsloslöhet med deraf följande brist på all själfständig hand-
lingskraft. Hos medlemmar af den habsburgska dynastien har
denna idioti ofta uppenbarat sig; exempelvis må man nämna
kejsar Leopold I samt de spanska konungarne Filip III; Filip
IV och Karl II. Ett annat exempel är den danske konungen
Kristian VII. Från den slöa kungsidiotien skiljer sig den hals-
starriga, hvilken ej är tanketom, men väl tankefattig; den röjer
sig vanligen i det envisa fasthållandet vid en enda tanke eller
föresats, för hvilken utan betänkande alla andra intressen förgä-
tas och uppoffras. Hos den engelske konungen Georg III synes
denna kungsidioti, utbildad till fullt vansinne, varit rådande.
Den fans äfven hos den spanske jesuitkonungen Filip II.

Vår svenska historia saknar ej heller sina exempel på furst-
lig själsabnormitet. Hos Kristian II och Erik XIV återfinner
man kejsarvansinnets skaplynne; något af den slöa kungsidiotien
fans väl hos Adolf Fredrik och Karl XIII; då man talar om
den halsstarriga kungsidiotien, tänker man gerna på Karl XII
och Gustaf IV Adolf.

Otto Sjögren.