Ett bortblåst kejsardöme.

Anmärkningar och betraktelser vid den brasilianska republikans vagga.

Af

Frithiof Heurlin.

Att en af verldeus största monarkier i en handvänd-
ning störtar öfver ända för att lemna plats för en republi-
kansk förbundsstat, är en händelse, inför hvilken man, hur
rik var tid än mä vara på öfverraskande tilldragelser icke
minst inom den politiska verlden, ovilkorligt stannar häp-
nande och undrande. Också intogos många af tvifvel, då
telegrafen till alla jordens hörn spred den första underrät-
telsen om, att kejsardömet Brasilien — den enda åsterstå-
ende monarkien på Amerikas jord — den 15 i förra må-
naden på några timmar, och det på ett i det allra närmaste
oblodigt sätt, förvandlats till republik. Och då i följd af de
efter hand ingående detaljernas mängd det icke längre fans
rum för tvifvel om sjelfva saken, framstod dock denna fort-
farande såsom en gåta, och på allas läppar sväfvade den
frågan: Hur har det tillgått? Hvar finna förklaringen till
denna plötsliga katastrof?

Men i våra dagar, för hvilken den spanande örnens
flygt är den träffande symbolen, döljer sig icke länge hän-
delsernas sammanhang i ogenomträngligt mörker. Den bra-
silianska gåtans lösning synes redan vara funnen, och det
visar sig, att man här har att göra med ett väldigt mot-
hugg mot stämplingar, smidda och bedrifna i mörker och
riktade mot ett folks dyrbaraste egendom, dess religiösa och
politiska frihet. Den republikanska statshvälfningen må

Ur Dagens Krönika. IX. 12.	64
hafva haft karakteren af ett militäriskt pronunciamento, men
den bar dock i innersta grunden icke varit annat än ett af
republikansk frihetsanda genomträngdt folks lyckade försök
att åtminstone tills vidare sätta en bom för ett maktlystet,
ljusfiendtiigt prestadömes dolska anslag.

Det är sant — denna förklaring har man på åtskilliga
håll nekat taga för god, under det man deremot med välbe-
hag lyssnat till en annan. Enligt denna senare skulle det
varit en från de maktegandes sida allt för långt drifven libe-
ralism, som i revolutionen straffat sig sjelf och dem. Det
skulle varit den till mensklighetens heder den 13 maj förra
året på initiativ af de styrande genomförda slafemancipa-
tionen, som bure skulden till skådespelet i Rio den 15 no-
vember. De stora plantageegarne och de genom i viss
mån likartade intressen förbunda köpmännen, båda i vid-
sträckt omfattning beroende af kaffeodlingen, skulle känt
följderna af det genomförda befrielseverket, hvarigenom med
ett slag 700,000 färgade erhöllo menskliga rättigheter, så
svåra, att de, ehuru bildande det konservativa elementet i
landet, uppfyllts af det bittraste missnöje med det bestående.
Och det skulle varit i följd af deras aktiva eller passiva
biträde som kejsardömet kunnat på ett ögonblick bortblåsas.

Denna förklaring befinnes dock, när den med kända
sakförhållanden för ögonen nårmare skärskådas, vara både
enfaldig och orimlig. Och hvilka äro då dessa sakförhål-
landen? Det är i synnerhet trenne, som förtjena framhållas.

Först och främst var, enligt uppgift af trovärdiga, med
brasilianska förhållanden väl förtrogna män, slafemancipationen
så långt ifrån att vara en opopulär åtgärd, att den gamle
kejsar Dom Pedro, såsom den högste och verksammaste
främjaren deraf, för detta storverk skördade lof och pris ej
blott af utlandet utan i ännu högre grad af sitt eget land.
Vidare är det ett lika kändt och intygadt faktum, att de
flesta af de män, som genomförde revolutionen och som nu
utgöra medlemmarne af den provisoriska regeringen, varit
bland de ifrigaste förkämparne för reformen. Slutligen har
det med statistiska siffror blifvit ådagalagdt, att genom slaf-
varnas befriande och deras ersättande med fria arbetare,
ingen nämnvärd skada tillskyndades landets hufvudnäring,
i det föga eller ingen minskning förspordes i jordens af-
kastning, föga eller ingen rubbning i det allmänna välstån-
dets utveckling. Väl har en så noggrann kännare af de
955

brasilianska förhållandena som v. Tschndi* uttalat den asig-
ten, att den enda tilldragelse, som kunde medföra Brasili-
ens undergång, vore en slafemancipation, om staten ej vore
förberedd derpå. Detta skrefs emellertid för nära tjugofem år
sedan, och må vara att tiden ej då ännu var mogen för den
stora reformen. Men ofantliga förändringar hafva timat se-
dan dess, och särskildt må framhållas, att det i fjol skedda
formliga upphäfvandet af slafveriet icke kom brådstörtadt,
utan var slutstenen i en rad af åtgärder, hvarigenom ej
mindre än 1,600,000 slafvar redan återskänkts åt friheten.

Må också äfven här och der bland den privilegierade
plantageegareklassen ett af sjelfviskhetens missräkningar närdt
missnöje hafva förefunnits, och må äfven — ty detta har
äfven påpekats såsom medverkande orsak till resningen och
dess snabba framgång — disciplinens band varit lossnade
inom krigshären; dessa omständigheter räcka dock icke till
såsom förklaringsgrunder för den skedda omhvälfningen.

Nej, rätta förklaringsgrunden är ingen annan än den i
det föregående antydda. Denna förklaringsgrund angafs ock
redan i ett af de första telegram, som omtalade den vigtiga
händelsen, i det orsaken sades vara missnöjet med det kle-
rikala inflytandet. Detta inflytande har ock — det känner
man allt för väl under lång tid varit i ständig tillväxt
och af så mycket farligare beskaffenhet som det på alla sätt
främjades, styrktes och stadfästades af sjelfva den presum-
tiva arftagarinnan till kronan, den till kropp och själ för-
svagade Dom Pedros äldsta dotter Isabella, ett fullkomligt
viljelöst redskap i presters och jesuiters händer. Det mål
hon och hennes klerikala ledare åtrådde var ingenting mer
eller mindre än att göra riket till allenast ett under påfven
skattskyldigt land. Att hon ansåg detta mål skönt och
eftersträfvansvärdt, och att hon arbetade och allt jemt skulle
arbeta på dess förverkligande, det har hon vid flera tillfal-
len och på många sätt låtit förstå. Så har det på senaste
tider i ansedda europeiska tidningar och tidskrifter på det
bestämdaste försäkrats af män, som länge vistats i Brasi-
lien och varit i tillfälle att grundligt lära känna »det inre
af dagens historia» derstädes.

Någon skalle kanske vilja betvifla möjligheten af att
tanken på ett mål af så häpnadsväckande djerfhet som det

* J. J. v. Tschudi, Reisen in Säda merika. Leipzig 1—5. 1866—69,
956

nämda skulle kunna födas och näras under en prestkaftan
eller munkkåpa, men det kristnade prestadömets historia är
egnad att i det hänseendet skingra hvarje tvifvel. Sär
skildt har den att omtala saker, som visa, att det icke är
första gången jesuiter och jesuitiska prester djerft utsträcka
sina giriga händer efter Brasiliens yppiga och rika land lik-
som efter Portugals öfriga besittningar på Sydamerikas jord.

Det torde icke få anses vara ur vägen att här, om än
i största korthet, erinra om jesuiternas forna huserande i
dessa med naturens håfvor så frikostigt välsignade nejder,
dem de tidigt gjorde till föremål för »missionerande» verk-
samhet, men der de snart hos alla rättsinnade väckte harm
och afsky på grund af sitt orättfärdiga förfarande, sin sjelf-
rådighet, herrsklystnad och sitt omättliga vinstbegär, åt hvilka
alla styggelser de för deras omvändelsenit utsatta infödin-
garna voro hjelplöst prisgifna.

De dyrbara skatter, som portugisiska kronan hemtade
från provinserna Brasilien och Maranhon utgjorde säkerli-
gen en af hufvudorsakerna, hvarför derstädes ett vida större
antal jesuiter slogo sig ned än i någon annan trakt af Asien,
Afrika och Amerika. Ensamt i provinsen Brasilien hade
de under förra århundradet 7 kollegier, 29 missioner, 6 se-
minarier och 29 »residens».

Den af ett omutligt sanningsbegär ledda historiska forsk-
ningen har på ett sätt som måste förstumma alla invändnin-
gar, ådagalagt, att jesuiterna åsyftade att lösrycka dessa pro-
vinser äfvensom Paraguay från Portugal för att under de
yttre formerna af en republik underkasta dem sitt eget välde.
Vagen till detta mål sökte de i sina vanliga medel: list,
skenhelighet och undertryckande af hvarje sjelfständig tanke
och vilja hos dem, som de gjorde till material för sin »om-
vändande» bearbetning. De nydöpta indianerna, dessa stac-
kars menniskor, öfver hvilka jesuiterna i afsöndrade områ-
den förde den andliga och verldsliga styrelsen, beröfvades
alla medel att lyfta sig ur ett tillstånd af slafvisk underka-
stelse. De kände aldrig någon annan öfverhet än sina mis-
sionärer, hvilka de bevisade snart sagdt guddomlig ära. De
erhöllo visserligen undervisning i åtskilliga handtverk, men
frukterna af deras flit tillhörde — då i deras socialisti-
ska samhällen ingen fick hafva enskild egendom — jesui-
terna, som med sitt missionslands produkter drefvo en vid-
sträckt och vinstgifvande handel.
957

Att jesuiterna till sist dock förfelade sitt mål, får i vä-
sentlig mån tillskrifvas Benedikt XIV (1740—58) en af de
få påfvar, som icke gått i lojoliternas ledband. Det var vis-
ligen och kunde icke vara annat än afundsjuka om egen
makt, som ledde hans kamp mot jesuiterna, men liksom
bonden ju efter ordspråket får sin ko igen, då tjufvarna
komma i träta, så vunno ock Brasiliens indianer genom påf-
vemaktens och jesuitermaktens sammandrabbning lindring i
sitt slafveri, och jesuiternas sträfvan att bemäktiga sig hela
landet afstyrdes.

Här är icke platsen att utförligt följa jesuiternas histo-
ria på brasiliansk mark. Det må blott framhållas, att de
derstädes liksom öfver allt ömsom hatats och förföljts, öm-
som åter blifvit tagna till nåder och då på nytt rest huf-
vudet högre än någonsin,

Fördrifna från Brasilien inkallades de dit åter 1864,
och detta just genom kronprinsessan, som då nyss blifvit
förmäld med den orleanska ättlingen grefven af Eu. Sedan
dess hafva de här haft att glädja sig åt allt friskare vind i
seglen, detta så mycket mer som i våra dagar, enligt hvad
torde vara kändt, verldspresterskapet icke till dem står i
en fiendtlig motsättning, utan det tvärtom är jesuitismens
ande som numer genom alla leder och lemmar af den ka-
tolska hierarkien är styrande och bestämmande makt. Mellan
prester och jesuiter behöfver derför numera knapt i begrep-
pet göras någon skilnad. Också nämnas i de klagomål,
som från Brasilien förnummits öfver det växande klerikala
inflytandet blott i allmänhet »presterna » såsom bärarne deraf.
Och hvad nu detta inflytande beträffar, så har det i san-
ning, tack vare kronprinsessans uppmuntrande hägn, varit
oerhördt, så att det knapt funnits ett enda statsembete, icke
ens bland de högre och högsta, hvaröfver presterna icke
bemäktigat sig en bestämmande inflytelse.

Naturligtvis hafva presterna gjort allt för att motverka
en vidsträcktare tillämpning i lagstiftningen af den religiösa
frihetens grundsatser och naturligtvis hafva de äfven här-
vid på det ifrigaste, det mest obetingade sätt understödts af
kronprinsessan, deras blinda verktyg. Då hon under faderns
vistelse i Europa år 1888 förde regentskapet, gick hon till
och med ända derhän, att hon öppet satte sig öfver och
gjorde om intet den lag, som medgaf kultusfrihet åt icke-
katoliker. Hon ådrog sig visserligen härigenom bitter ovilja
958

i sydprovinserua^ der protestantismen ar starkt represente-
rad, men fann rik tröst i den utmärkelse som genom pre-
sternas bedrifvande bereddes henne af påfven, i det denne
förlänade henne »dygderosen». Dock, det äckliga sätt, hvar-
med hon vid mottagandet af denna utmärkelse den 28 sep-
tember bar sin fromhet till torgs, och de prunkande festlig-
heter, med hvilka hon firade denna i hennes ögon måhända
mest betydelsefulla dag i sitt lif, framkallade bland befolk-
ningen i Rio de Janeiro liksom en förkänsla af, att med
hennes tronbcstigning, om den en gång komme att ega rum,
skulle i Brasilien ett olycksbringande prestherravälde taga
sin början.

Var det då underligt, att de liberala, som hade under
ögonen den dagliga tillväxten af denna för statens välfärd
lifsfarliga makt, med den samma öppnade en strid på lif
och död? Var det underligt, att de — såsom de verkligen
gjorde — svuro, att den bigotta kronprinsessan aldrig skulle
bära sin faders krona, och icke afvaktade den senares död
för att upptaga kampen med henne, utan begagnade sig af
första gynsamma tillfälle för att för alltid utestänga henne
från tronen? Det kunde ju hafva händt, att, om de upp-
skjutit den till beseglande af deras ed nödvändiga kampen
med Isabella till efter Dom Pedros frånfälle, de, trots allt
mod och all fasthet, deri dragit det kortaste strået.

Att resningens ledare begagnade sin lättvunna seger på
sätt som skedde, må icke heller förtänkas dem. De kunde
visserligen, tycker måhända någon, hafva nöjt sig med att
utverka en förändrad successionsordning. Då de emellertid
föredrogo att göra tabula rasa med hela den monarkiska
styrelseformen, handlade de säkerligen efter bästa öfverty-
gelse. Såsom segrare voro de herrar öfver situationen och
hade valet fritt. Det onda, hvaraf statskroppen led, var
enligt deras tanke för svårt att tillåta palliativmedel. Och
så grepo de till hvad de ansågo för en radikalkur: de in-
förde republiken. De kunde så mycket lättare göra detta,
som enligt vittnesbörd från de mest olika håll, förkärleken
för den republikanska statsformen sedan lång tid tillbaka
varit stark och vidt utbredd inom landet. Detta icke minst
på grund af den vidsträckta sjelfstyreise, af hvilken de sär-
skilda provinserna äro i besittning.
959

Ännu ett par ord, innan vi sluta. De gälla en före-
teelse, som med vida mera skäl än revolutionens plötsliga
uppkomst samt raska och lyckliga utgång ma kallas gåtfull.
De gälla kejsar Dom Pedro sjelf.

Det oerhörda har berättats om den gamle monarken,
att han helt enkelt spelat under täcke med revolutionärerna.
Missnöjd med sin mags och sin dotters fiendtliga hållning
gent emot de liberala och antiklerikala elementen, orolig
öfver följderna häraf samt fullt medveten om den stora ut-
sträckning den republikanska rörelsen tagit, ansåg han sig
bäst tjena sin dotters och landets intressen, om han rättade
sig efter de republikanska ledarne. Statskuppen var der-
för på förhand uppgjord dem emellan. Sk lyder en
ursprungligen af en Londontidning spridd berättelse. Häp-
nadsväckande må den för visso kallas, om den är sann,
något som det dock ännu är omöjligt att af göra. Hvad man
deremot med säkerhet känner, är att kejsaren af lif och själ
är republikan. »Republiken är den bästa statsformen, jag
skall öfvertyga er derom, när jag kommer tillbaka», yttrade
han vid sin senaste afresa från Europa till portugisiske
Premierministern, som kommit om bord att säga honom
farväl. En regerande furste, som så tänker och talar, se,
det är mer än ett kuriosum, det är ett mysterium. Dom
Pedro är en lärd, åtminstone en mycket beläst och boksynt
man, och har som sådan många beundrare. Men långt se-
dan efterverlden glömt honom i denna hans egenskap, skall
den fortfarande ihågkomma honom såsom den krönta repu-
blikanen. En republikan på tronen, det är en psykologisk
gåta, lika underlig och oförklarlig, som om man t. ex. — sans
comparaison för öfrigt — finge höra talas om en lurendrä-
jare, som sjönge svärmiska sonetter till ära för kungliga
tullverket, eller en vildttjuf, som icke hade ord nog starka
att prisa förträffligheten af en väl organiserad och öfvad
skogs- och jägeribetjening.
Konung Karl XV:s unionsförslag.

En episod ur Nordens historia.

Belyst ur minne och korrespondens.

Af

EMIL v. QVANTEN.

IV.

(Slutartikeln.)

Såsom jag i slutet af föregående afdelning visat, be-
gynte, i samma stund den nordiska allianstraktaten skulle
afslutas, danska regeringen att omfatta en ny helstatsförbin-
delse mellan Danmark och Holstein, hvarigenom tyskt
land åter inflickades i den skandinaviska intressesfer, för
hvilken Sverige-Norge skulle varda solidariskt. Och detta
företog sig danska regeringen i den mest uppenbara strid
med de underhandlingar och åtgärder, hvilka hade ledt till
traktatförslaget.

Man skall nu kunna förstå den svensk-norska regerin-
gens hållning och handlingssätt under september-december
1863. Då icke alla de mångåriga muntliga och skriftliga
meningsutbytena mellan svensk-norska och danska kabi-
netten ledt till den fulla och bestämda öfverensstämmelse,
som kunde betinga en gemensam politik, en gemensam
framtid, återstod för svensk-norska regeringen att söka vinna
målet på indirekt väg, genom att tills vidare hålla sig till-
baka, i hopp om att danska regeringen, då hon såge att
alliansen annars äfventyrades, skulle återvända till utgångs-
punkterna för traktatförslaget: Danmark till Eidern, Hol-
stein bort från Danmark. Deraf de återkommande invänd-
ningarna mot, vid sidan af de förnyade förberedelserna till,
961

de upprepade löftena om traktatens undertecknande. Deraf
den vigt som lades på Marspatentet, som icke blott förmedlade
Slesvigs närmare anslutning till Danmark, utan ock innebar
Holsteins fortfarande utsöndring och slutliga skilsmessa från
Danmark. Deraf, då det drog ut på tiden, alla dessa mer
eller mindre motsägande uppskofsförevändningar, som svensk-
norska kabinettet anlitade, emedan det i det längsta ville
hoppas på en sakernas bättre vändning i Danmark. Och
när — kort efter Fredrik VII:s oförmodadt plötsliga bort-
gång — det blifvit klart, att detta hopp icke skulle upp-
fyllas, och Sverige-Norge i följd häraf icke längre kunde
fullfölja alliansunderhandlingarna, ledde Manderström re-
trätten på ett sådant sätt, att han dock ännu lemnade
Danmark dörren öppen till ett förnyadt närmande. Han
skref i depeschen till Hamilton den 2 december: »För
att i korthet upprepa, hvad jag här på Konungens be-
fallning sagt Eder, vill jag alltså låta Eder, Herr Grefve,
veta, i det jag anmodar Eder att sätta danska ministèren
i kännedom derom, att H. Majestät icke anser närvarande
ögonblick gynsamt att afsluta en allianstraktat, som väsent-
ligen komme att hvila på en helt annan grund och utgå
från helt andra förutsättningar än det utkast, hvarom det
i somras var fråga. Härmed vilja vi icke säga, att vi helt
och hållet uppgifva tanken på en sådan traktats afslutning,
i fall omständigheterna och ömsesidiga intressen framdeles
påbjöde den. Jag tror mig äfven kunna säga, att det icke
vore klokt att i detta ögonblick förklara underhandlingarna
för afbrutna. Vi för vårt vidkommande önska det icke,
och vi antaga, att Danmark ej bör önska det. Det är
bäst att låta saken tills vidare bero; den skall längre fram
lefva upp igen, ifall att förhållandena kräfva och medgifva
detta.»

Ännu i mars 1864, alltså då danskarne redan kämpade
i Dyppelskansarne, förutsatte Manderström möjligheten af
att Sverige kunde komma att ingripa i kampen. På väg
till stortingsmötena i Kristiania höll han vid en bankett i
Göteborg ett tal, i hvilket han yttrade: »Hans Majestät
hade helst sett, att striden kunnat biläggas och freden
återställas; men om så icke kan ske, och Sveriges ära
fordrar att vi deltaga i striden, så hoppades talaren, att
regeringen måtte kunna räkna på hvarje god medborgares
medverkan.» Då konung Karl afslöt norska stortinget den
962

3i mars, tillkännagaf han: Vi vilja söka »i förening med
vänskapligt sinnade makter åstadkomma en tillfredsställande
lösning af den strid, för hvilken vårt grannrike Danmark
nu är skådeplatsen; men trygga genom den enighet, som
råder mellan konung och folk, vilja vi äfven vara förbe-
redda på, för sä vidt omständigheterna det kräfva, att göra
de uppoffringar, som äro nödiga för att bistå danska folket
i den kamp, som det har att uthärda mot öfvermakten.»
Dessa yttranden ådagalägga, att Sverige-Norge ännu i det
sista tänkte sig kunna uppträda vid Danmarks sida.

Jag har nu, såsom jag vågar tro, med stöd af offent-
liga handlingar visat:

att svensk-norska regeringen åren 1861 —1864 utveck-
lade i sina diplomatiska noter och förbindelser samt andra
offentliga uttalanden en afgjordt skandinavisk politik;

att grundvalarne för denna politik voro Holsteins och
Lauenburgs afskiljande från Danmark, och Danmark-Sles-
vigs anslutning till Sverige-Norge;

att svensk-norska regeringen var, i augusti 1863, be-
redd att på dessa grunder, som från Danmarks sida lades
genom patentet den 30 mars 1863, afsluta med Danmark
ett försvarsförbund mot Tyskland;

att Danmark vid samma tid planerade en ny helstats-
förbindelse med Holstein och Lauenburg, och sökte att i
sådant syfte tillgodogöra den i utsigt stälda alliansen med
Sverige-Norge;

att svensk-norska regeringen i följd deraf sköt upp
med alliansen och slutligen lät med den bero, sedan danska
regeringen straxt efter konung Fredrik VII:s död formligen
planerat en ny helstatspolitik, för hvilken Sverige och Norge
ej ville strida;

att skulden till alliansens uteblifvande sålunda ligger
hos den danska, icke hos den svensk-norska regeringen;

att, äfven sedan alliansen blef genom Danmarks eget
förvållande undanskjuten, Sverige-Norge ännu höll sig be-
redt att ingripa i striden.

Men i och med denna bevisning har jag äfven, såsom
min afsigt var, lyckats ådagalägga, att konung Karl
XV:s unionsförslag icke, såsom man antagit, stod i någon
motsägelse till svensk-norska regeringens föregående politik,
och att således den benägenhet, som frih. De Geer och
grefve Manderström genast visade det samma, ej heller i
963

ringaste mån är gåtfull. Jag tillåter mig derjemte antaga,
att min granskning af det svensk-norska kabinettets skan-
dinaviska politik eger i och för sig ett allmänt intresse;
ty säkert skall det glädja hvarje svensk, likasom hvarje
ädelsinnad norrman, han må nu vara skandinav eller anti-
skandinav, då han finner, att de beskyllningar för opålitlig-
het och löftesbrott, som man riktat mot de förenade rikenas
regering åren 1863—1864, i verkligheten icke äro befogade.

Det fins en olikhet mellan svensk-norska kabinettets
politik och Karl XV:s unionsförslag; men denna olikhet
är ingen motsägelse, endast en modifikation i den rikt-
ning, i hvilken båda gingo. Svensk-norska regeringen hade
accepterat Eiderprogrammet, som hade en svag punkt i de
sydslesvigska distrikten med sin tysktalande befolkning. De
som uppgjorde unionsförslaget 1864 erkände nödvändig-
heten af ett nationelt beriktigande af gränsen mellan Skan-
dinavien och Tyskland. Detta innebar dock ej ett splitter-
nytt förslag. Ett dylikt framstäldes i Danmark redan
1848, och hade då inflytelserika anhängare. Kriget 1864
var ock knappast slut innan betydande röster bland det
nationalliberala partiet offentligen medgåfvo, att en af or-
sakerna till Danmarks olycka var den, att ett sådant be-
riktigande ej blifvit i tid företaget. Då dessa förklaringar
i sjelfva verket rättfärdiga en af hufvudpunkterna i konung
Karl XV:s unionsförslag, må de äfven här anföras. Orla
Lehman, minister både 1848 och 1863, skrifver1: »Aret
1848 åstadkom en stor försvagning af den gamla statsrätten,
i hvilken vår gamla historiska riksgräns vid Eidern egde
sin hemul, och gaf en kraftig lyftning åt nationalite-
tens rätt, som fordrade en nationel gräns. Hvar denna
gräns ligger eller, rättare sagdt, hvar den skall dragas,
derom kan man tvista; men visst är att den icke ligger
vid Eider. Efter den synnerliga styrka, som den nya
nationalitetsprincipen vunnit gent emot oss och efter den
blodiga brytning, som egt rum, vardt det nu min öfver-
tygelse, att en slutlig lösning af konflikten mellan oss och
Tyskland kunde nås endast genom att väsendtligen taga
hänsyn till nationaliteterna, alltså — såsom jag dåförtiden
uttryckte det — genom att tyskarne finge sitt Slesvig-

1 Om Aarsagerne til Danmarks Ulykke, et historisk Tilbageblik,
Kbhvn 1864.
964

Holstein, och vi vårt Sönderjylland. Huruvida vi 1848 lyckats
vinna fred på denna basis, kan jag naturligtvis icke afgöra,
men jag vill dock anmärka;, att principen hade blifvit upp-
stäld af sjelfva upprorsregeringen, erbjuden af dess utskic-
kade och derefter åtminstone icke afvisad af den tyska
centralmakten, samt att lord Palmerston, som ledde de
första underhandlingarna, varmt anbefalde honom. Efter
allt hvad som senare inträffat, torde det till och med ibland
dem, som då med stor tapperhet sjöngo: »Det skal ei skee»
gifvas många, som nu mycket tilltalas af den tanken, att
vi för 15 år sedan kunnat på denna väg ernå ett afgörande,
som skulle ha befriat oss från alla senare strider och troli-
gen äfven från alla dynastiska förvecklingar, hvilkas be-
tydelse i hög grad skulle smält bort, om båda parterna
hade varit till freds.»

Huru märkvärdigt, att Orla Lehman, som ännu år
1864 bekänner sina åsigter från 1848, under mellantiden
satt såsom medlem af en ministèr, hvilken hårdnackadt
dref en alldeles motsatt politik!

Den såsom språkforskare europeiskt ryktbare J. N. Mad-
vig, ledamot af Novemberministèren 1848, och sedermera
under en lång följd af år ordförande i riksråd och riksdag,
utgaf, likasom Orla Lehman, efter kriget en politisk broskyr.
Äfven han kastar en återblick till 1848. Han yttrar1:
»Det hjelpte till ingenting att visa, att den sydliga delen
af Slesvig nu genom sin förbindelse med det öfriga var och
måste förblifva en utgångspunkt för förtyskningssträfvandena,
hvilka kunde hejdas genom dess afskiljande, att endast der-
igenom kunde Slesvig vinna ro och i en utpräglad och
afgjord öfvervigt af det nu till medvetande komna danska
elementet afvisa främmande intrång, att en amputation af
en led ofta är det enda, men radikala medlet att rädda
den öfriga lemmen. Det var exalterade känslor, fördomar
och föreställningar, som i ett osaligt ögonblick kommo
Fredrik VII att tillegna sig det skenbart storartade slag-
ordet: Det skal ei skee (vid militärtaffeln efter revyn på
Leerbæksmalm d. 13 sept. 1848), ett slagord, som i sin
oklarhet (ty några ansågo det syfta på Holsteins utsöndring,
måhända uppgifvande, andra på Slesvigs delning) innebar
en för stor börda för Danmarks krafter.» Madvig resu-

1 Den nationale Politik og det danske Monarchie, Kbhvn 1864.
965

merar sålunda: »Resultaten af de betraktelser jag sökt
genomföra kunna sammanfattas i följande punkter: i:mo
Holstein har gått förloradt derför att, sedan den europeiska
politiken slagit in i sin nyare riktning, ett till sin nationa-
litet och politiskt statsrättsliga karaktär tyskt land kunde
ega plats hos den danska monarkien endast i en personal-
union, för hvars bestånd emellertid kräfdes ett vederlag,
som man ej har velat gifva; 2:do förlusten af Slesvig för-
bereddes genom danska regeringens århundraden långa för-
summelse att bevara Slesvigs nationalitet och inrätta dess
styrelse i öfverensstämmelse med dess statsrättsliga ställ-
ning; 3:tio förlusten af Slesvig fullbordades, emedan man
ej i tid beqvämde sig till att dela Slesvig och afstå från
den rent tyska delen, sedan det kommit derhän, att vår
fulla historiska rätt, försvagad genom vår egen regerings
förfaringssätt och derigenom nästan vorden obillig, ej kunde
genomföras gent emot Tysklands makt och de neutrala
makternas åsigt, att vår uppfattning var ensidig.»

D. G. Monrad, kampministern, gaf efteråt följande er-
kännande åt den skandinaviska enhetspolitiken 1 : »Det gent
emot utlandet förenade Norden skulle hos Europa framkalla
ett helt annat deltagande och bemötande än i sitt nuvarande
splittrade tillstånd. Jag har talt med män, som haft att
göra med stora staters styrelse. Talte jag med dem om
Danmark, så låg, trots de fagra orden, i deras blick en
likgiltighet, som illa dolde deras tankar om vår hopplösa
ställning. Men anslog jag de skandinaviska strängarne, då
försiggick en plötslig förändring; det kom eld i ögat, lif i
hela minspelet, och de lyssnade med uppmärksamhet till
hvarje ord. Skulle då det förenade Norden vara i stånd
att försvara sig mot en stormakt? Vi finna det icke
sannolikt. Deremot tro vi ej, att det är ett fantastiskt
hopp, om vi antaga att ett förenadt Norden erhöhe en
så stor betydelse, att det erkändes af Europa som en lifs-
kraftig länk i staternas kedja, och att det ej blefve svårt
att hos den ena eller andra af stormakterna finna en an-
knytningspunkt, som försäkrade dess bestånd.»

Man har då och då från en del håll antydt, att det
skulle ha varit hot från Ryssland som förmådde svensk-norska
kabinettet att träda tillbaka hösten 1863. Men detta är

1 Om politiske drömmerier, Kbhvn 1870.
966	.

en ohistorisk uppfattning. Att Ryssland ogerna såge en
skandinavisk union, visste ju svensk-norska kabinettet lika-
som hela verlden för längesedan, och om detta hade varit
nog för att af hålla Sverige-Norge från att bevaka sina
rättmätiga intressen, så skulle De Geer-Manderströmska
ministèren aldrig ens ha anknutit några underhandlingar
med Danmark. Ryssland var derjemte sommaren och hösten
1863 upptaget för egen räkning med polackarne. Det
hotades då sjelft af en europeisk intervention. I sitt rykt-
bara tal vid Lagstiftande kårens öppnande d. 5 no v. före-
slog kejsar Napoleon en kongress i Paris, der Polens sak
skulle framföras inför Europas domstol. Hela vintern 1863
—64 uppmuntrade ännu Frankrike de polska frihetsmännen.
I förra hälften af nov. 1863 yttrade konung Karl till dan-
ska sändebudet i Stockholm, »att han icke trodde det
skulle lyckas ryska regeringen att besegra polska upproret
under loppet af vintern, och att det i så fall ännu funnes
en möjlighet till lösning genom vapen» 1. Genom oenighet
mellan England och Frankrike uteblef interventionen och för-
föll kongressförslaget; men Ryssland var dock hösten 1863
för mycket sysselsatt med att säkerställa sig sjelft mot
angrepp för att hota andra nationers sjelfständighet. Först
från januari och februari 1864, då Ryssland ånyo började
känna sitt välde i Polen tryggadt, förskrifva sig de de-
pescher — om för öfrigt deras äkthet kan anses fullt säker,
hvilket icke är fallet — enligt hvilka furst Gortschakoff
skall ha förklarat, att om Sverige uppträdde till Danmarks
bistånd, skulle Ryssland sammandraga en observationskår
i Finland, samt att bildandet af ett stort skandinaviskt
rike stode i »strid med Rysslands intressen»2. Såsom jag
tror mig veta, erhöll svenska kabinettet ej kännedom om
dessa uttalanden förr än omkring början af juni. Huru som
helst så ansågs ingalunda då för tiden ett tillkännagifvande
från Ryssland af det öfriga Europa som en befallning.
Och lika litet synes det vara fallet i våra dagar. Ännu
står det lilla Bulgarien upprätt, emedan det vågat tro pä

1 Danska riksrådets folketingsutskotts betänkande, aug. 1864, II,
bil. VII.

2 Se Nya Dagligt Allehanda d. 4 juni 1864; Julian Klaczko, Europa,
Polen og Danmark 1863, Kbhvn 1866, sid. 334—6. Observera öfver-
sättarens not sid. 335 samt att Klaczko, af hvad anledning tyckes svårt
att utgrunda, är vresigt stämd mot Sverige.
967

sig sjelf och emedan det ligger äfven i andra makters intresse
att bidraga till dess upprätthållande. Endast den fege och
fullständigt isolerade faller med säkerhet förr eller senare.
Vid bedömandet af Sverige-Norges politiska ställning åren
^55—1870 bör man ständigt erinra sig, att de förenade
rikena slutit sig till Vestmakterna, att de voro nära för-
bundna med Frankrike, som då stod i spetsen för den
nationella europeiska Vestern gent emot den folkunderkuf-
vande Östern.

Af många tecken att döma, vill det synas att kung
Karl litade, såsom ett sista afgörande inlägg, på att Frank-
rike slutligen skulle förklara sig för en nationel lösning af
striden i Danmark, och att Sverige-Norge då skulle, med
Frankrike som allierad, kunna fordra, å ena sidan en skandina-
visk union, å andra sidan Holsteins och Lauenburgs öfver-
lemnande åt Tyskland. Det synes mycket sannolikt, att
svensk-norska kabinettet öfverlåtit på Frankrike att afgöra
om tidpunkten för ett sådant uppträdande. Men det var
ett stort fel, en stor olycka, att sålunda afstå från initiativet.
Kejsar Napoleon, som uppträdt för nationalitetsrätten och
erkänt folkomröstnings- och folksjelfbestämningsrätten, hade
då redan slagit in på den förhalnings- och inväntningspolitik,
som nyss kostat polackarne en förspild revolution, snart
skulle kosta Danmark Slesvig och innan kort leda honom
sjelf till undergång. Det berättas att Karl XV året efter
Danmarks olyckliga kamp mot Tyskland sagt till en fransk
skriftställare, som besökte honom: »Kejsaren blef missledd
af sina rådgifvare. Han hindrade mig att ingå förbund
med Danmark; han har låtit det stympas. Det är ett fel,
som skall hafva sina följder. Gifve Gud att han icke sjelf
faller offer derför.» Den 10 juli 1864 skref danska sände-
budet i Stockholm, att grefve Manderström yttrat, att han
för flere månader sedan sagt åt franska sändebudet Four-
nier, att, »enär ställningen icke längre vore den samma
som vid krigets början, Sverige icke ansåge sig bundet af
sina tidigare löften att sluta sig till Frankrike, om detta
skulle gripa till vapen för att främja syften, som vore af
särskildt intresse för Frankrike» 1. Af misstämningen i
dessa ord framgår klart nog, att svensk-norska kabinettet

1 Posthumus, ur minnet och dagboken om mina samtida, elfte delen,
sid. 170.


968

ansåg de skandinaviska intressena ha blifvit, i strid med
gjorda förespeglingar, försummade af den franska regeringen.
A sin sida tillstälde, efter hvad försports, franska kabi-
nettet det svensk-norska en not, i hvilken det senare före-
bråddes för uraktlåtenhet att uppträda i tid och tillräck-
ligt verksamt1. Huru annorlunda hade icke allt kunnat
gå, om icke Danmark eftersträfvat det i och för sig omöj-
liga, det med en nordisk allians, en skandinavisk union alldeles
oförenliga, såsom det fulleligen intygas af Halls hemställan i
danska statsrådet den 18 november 1863 och af Monrads
bref till Karl XV den 13 maj 1864.

Jag har icke många ord att tillägga.

Efter det olyckliga kriget uppblossade i Danmark den
politiska partistriden med ny kraft. De gamla absolutistiskt
sinnade helstatsmännen, militär- och embetsmannakretsarne
jemte några spillror af de national-liberala förenade sig till
ett reaktionärt högerparti. Större delen af bondevännerne
jemte en del yngre demokratiska element bildade ett radi-
kalt vensterparti. De nyss så talrika national-liberala, den
mäktiga centern, blef snart nog alldeles upplöst, sedan
skandinavismens fana fallit ur dess hand. Endast de, som
uPPgjort oc^ slutit sig till det af konung Karl adopterade
unionsförslaget, höllo henne ännu upprätt. Den samman-
hållande kraften, organisatören, den outtröttlige arbetaren
ibland dem var och förblef i främsta rummet Karl Rosen-
berg. Hans förhoppningar, planer och verksamhet framgå
ur hans bref från slutet af 1864 till början af 1870 (bila-
gorna 25, 26, 28, 29, 31—33, 3 5, 38, 39, 41, 42).

Men mot skandinavismen i Danmark vände sig nu
med förenade krafter allt det småsinnade och egoistiska
som i ett litet samhälle gör sig så bredt i lokal patriotism
och national nihilism, seklergammalt nationalhat och går-
dagsgammalt agg. Och såsom ett medel att motverka
skandinavismen användes det gamla bepröfvade: att utså
misstroende mot Sverige. Då under kriget mellan Preussen
och Österrike 1866 ryktet berättade, att de skandinaviska
staterna skulle i förbund med Frankrike uppträda som
tredje part (bil. 30, 31), utspreds genast att Sverige förenat
sig med Preussen om att dela Danmark, och de gode kö-
penhamnarne förbereddes redan på nödvändigheten att till-

1 Anf. st. sid. 223.
969

bakaslå en svensk landstigning på Seland (bil. 30) *. Om
unionsförslaget från 1864 kringspredos likaledes de mest
vanställande påståenden, hvilka naturligtvis återföllo på-
förslagets danska anhängare. För att göra ett slut härpå, be-
gärde desse med allt större enträgenhet (bil. 25, 26, 27),
att förslaget jemte tillhörande akter måtte offentliggöras,
på det att hela verlden finge se, att det gick ut på att
rädda den danskt nationella delen af Slesvig åt Danmark
och Skandinavien. Efter många ifriga föreställningar om
rättmätigheten af deras begäran, utverkade jag konung
Karls bifall dertill. Men nu stötte jag på en svårighet hos
Karl Rosenberg. Min mening var den, att vi skulle säga
sanningen om förslagets tillkomst; men detta ingick ej i
mina danska vänners afsigter. Redan 1864, då det gälde
en mindre uppsats i en fransk tidning, frågar Rosenberg
mig: »Först vill jag likväl bedja dig upplysa mig, om jag
verkligen skall anföra, att förbundsförslaget ursprungligen
utgått härifrån?» (bil. 24). I ett bref från året derpå, i
hvilket han berättar, att han för en del riksdagsmän redo-
gjort för de underhandlingar förslaget föranledde, tillägger

1 Samma slags rykten om Sveriges delningslystnader voro flitigt i
svang 1863. Jag har visat det orimliga i danska riksrådsutskottets tolk-
ning af ett uttryck i grefve Moltke-Hvitfeldts dep. d. 7 okt. En dansk, A.
H. E. Fich, Några blad om danska statens nutid och framtid, 1864, skrifver:
»Ungefär då kriget bröt ut har Bismarck på konfidentielt sätt låtit sondera
terrainen i Stockholm, om Sverige skulle vara benäget att bjuda handen
till en delning af Danmark. Svaret på denna proposition lydde : repous-
sée avec horreur.» En annan dansk, Vidar, Fremtiden, politiske Betragt-
ninger, 1866, vitnar: »Konungen af Sverige har i handling visat, att han
icke vill inlåta sig på en öfverenskommelse om att slakta en gammal vän
och granne. Han tillbakavisade år 1863 med indignation ett till honom
derom framstäldt förslag». Icke dess mindre sattes oupphörligt i omlopp
nya dylika beskyllningar. Innersta tanken hos dem, hvilka sörjde derför,
karaktäriseras af Vidar sålunda: »Den är som en osynlig ond ande, hvars
verkningar tydligen spörjas, och hvars organ med lätthet kunna påvisas,
men hvars egentliga säte det ännu icke lyckats att utfinna. Den uppträder
med en seghet, som är beundransvärd, och röjer en slughet, mot hvilken
det är svårt att , värja sig. Dess hemliga mål är ett upprepande af det som
skedde 1660 (då enväldet infördes). Den vill upprätta en dansk-tysk hel-
stat och, om möjligt, eröfra Skåne, Halland och Blekinge. Den förföljer
derför den moderna skandinavismen med alla hemliga och uppenbara medel,
och låter inbilla allmogen att svenskarne vilja delà Danmark med Preussen.
Den har många utvägar till sitt förfogande, och den förstår att använda
dem med lycka. Ryssland är dess afgud.» Vidar är pseudonymen för
en hög embetsman och inflytelserik medlem af riksråd och riksdag. (Jmfr
bil. 28.)

Ur Dagens Krönika. IX. 12.	65
970

han: »naturligtvis utan att vidröra hvad vi förehade under
ditt första besök här i staden» (bil. 26). Och 1867 vid-
håller han: »Jag kan ej annat än bestämdt afråda, att
de närmare omständigheterna vid detta förslags tillkomst
läggas i dagen. En annan sak är, att offentliggörandet af
förslaget, med fasthållande af dess upprinnelse från kung
Karl, samt hvad derpå följde, kan vara nyttig.» I samma
bref tillägger han dock: »För öfrigt har jag ingenting att
invända mot din uppfattning af tilldragelsen, och deltager
i din harm öfver att den skall inför allmänheten framstå i
ett annat ljus än det sanna» (bil. 35). Och likväl! Det
är påtagligt, att Rosenberg stod mellan tvenne eldar:
å ena sidan mig (på hvilken kung Karl öfverlåtit saken),
å den andra Carlsen (jmfr bil. 38), som uppbjöd allt för
att utplåna spåren af att han var en af dem, som togo del
i förslaget innan det hemstäldes till kung Karl. Slutligen
gaf jag med mig så till vida, att icke allt skulle behöfva
sägas, under förutsättning att »intet af det som blir
sagdt får strida mot det sanna förhållandet» (bil. 36). Jag
öfverlemnade dokumenten i mars 1867. Rosenberg tog
genast i tu med den beramade redogörelsen och sände den
färdig till mig i juni. 1 Men jag hade ej hunnit långt i
läsningen, innan jag fann att Rosenberg ändock vidhöll för-
slagets ursprung från kung Karl. Hvad skulle jag göra?
Draga in hela uppsatsen? Detta skulle dock ha varit synd
efter all den möda den förorsakat. Jag fogade mig efter
Rosenberg. Nu skulle man få afhandlingen öfversatt,
skaffa en fransk adoptivfader åt den samma och afvakta
ett lägligt ögonblick för offentliggörandet. Allt detta drog
ut på tiden, så att vi redan voro i februari 1870, det stora
krigsåret, då den slutligen utkom i Revue des deux Mondes.
Rosenberg hade först vändt sig till den snillrike historikern
och politikern Henri Martin, som uttryckte ett varmt in-
tresse för de skandinaviska sträfvandena (bil. 35, 40). Men det
vardt sedan den bekante kunnige historieforskaren A. Geffroy,
som åtog sig artikeln (bil. 42). Rosenberg blef dock
mindre belåten med det sätt, hvarpå Geffroy använde hans
manuskript. »Jag tillstår», skref han till mig, »att jag
kände mig något bedragen, då jag såg hvad Geffroy gjort
af det hela» (bil. 42). Jemför man Rosenbergs framställ-

1 Den fins ännu i min ego.
971

ning med Geffroys, kan man ej heller neka, att den senare
förefaller skäligen mager och torr. Äfven jag kände mig
obehagligt berörd, då jag hos Geffroy återfann legenden
om 1864 års unionsförslag såsom kung Karls personliga
hugskott, hvilket icke kunde ingifva danska regeringen (som
till punkt och pricka kände dess rätta ursprung) fullt förtro-
ende, med flere reflexioner, som utvisade att Geffïoy måste
haft äfven andra danska medarbetare än Karl Rosenberg.
Dock tillägger Geffroy: »Men hvad gjorde då formen till
saken? Hvarför vara så qvick att tillgripa ett skäl eller en
förevändning för att afbryta den förhandling som blifvit
inledd? Köpenhamnskabinettet hade ju intet att förlora, men
allt att vinna. Vilkoret om de tyska beståndsdelarnes
uteslutning var så klokt som möjligt. Det stod i öfverens-
stämmelse med Danmarks och Nordens mest befallande
kraf. Hvad som ej är tvifvel underkastadt, hvad som
uppenbart framgår ur episoden 1864, det är den karaktär
af politisk nödvändighet, hvarmed skandinavismen börjat
att framträda.»

Jag slutar min redogörelse för konung Karl XV:s
unionsförslag. Såsom jag vågar tro, framgår ur dess inne-
håll att den varit mig både en rättighet och en skyldighet.


Aktstycken.

Bilagor till von Qvantens artikel.

N:o 3G.

Till C. Rosenberg från E. v. Qvanten.

Stockholm den 24 mars 1867.

Du skrifver, att du ingenting har att invända mot sjelfva
den framställning jag gjort af tillgången vid underhandlingarna.
Om du härmed afser deras faktiskhet i detalj, skulle ju motsatsen
innebära, att jag för dig, som tagit en så nära del i dem, sökt
att göra gällande någonting ohistoriskt, d. v. s. osant. Men detta
kunde väl, af dubbelt skäl, icke falla mig in. Menar du dere-
mot den politiska och moraliska synpunkt, under hvilken de hem-
falla, så lärer icke någon af oss båda, som äro så djupt inveck-
lade i saken, kunna gent emot den andra göra anspråk på ett
objektift omdöme. Deremot ega vi rätt att? gent emot alla öfriga
uppfattningar, fortfarande hålla fast vid vårt förslag såsom det
enda riktiga och möjliga under dåvarande situation. Detta fast-
hållande vid sjelfva saken behöfver dock ej leda till fördömande,
hårda eller retsamma utfall mot andra. Vi måste alltid hysa
erkänsla mot Monrad för att han, om ock endast för ett ögon-
blick, omfattade förslaget. Att sedan åter gamla inflytelser, äldre
973

idéer, förnyade förespeglingar samt slutligens förtvitians stoicism
togo öfverhand lios honom, måste man beklaga.

Jag vill här genast vidröra en vigtig punkt. Hvad, frågar
man, hade följden blifvit, om Monrad, i enlighet med kung Karls
uppmaning, gjort en officiel framställning till svenska regeringen,
men denna ryggat tillbaka? En sådan fråga kan ju alltid fram-
kastas. Ja, hvad hade följden blifvit? Alls ingenting värre än
det, som ändock sedan inträffade. Deremot voro fördelarne af
förslaget, om detta lyckats, så uppenbara och stora, att alltid ett
beslutsamt försök bort göras. Men sedan första ifvern, som den
stora tanken väckte hos Monrad, fått tid att lägga sig, öfvertänkte
han ock sin egen ställning som styrande minister, och till alla
de öfriga inflytelserna sällade sig måhända äfven fruktan att för-
slagets möjliga misslyckande kunde aflägsna honom sjelf från
makten, och Monrad sade i sin glödande patriotism: »Danmark,
det är jag!»

På liknande sätt med Ploug och de nationalliberala. Vi
måste ogilla att de, när de fått kännedom om kung Karls steg,
icke understödde detsamma. De hade icke blick för att faktiskt
en vändning inträdt i Eiderpolitiken, att den måste öfvergifvas.
De hade icke hjerta att uppoffra Dannevirkes gamla historiska
och poetiska glans, de ville hellre förgås grundligt än rädda sig
med några uppoffringar. Man kan dela deras känslor såsom så-
dana, men man måste från radikal skandinavisk ståndpunkt ogilla
deras hållning. Hvad konung Kristian IX beträffar, lärer det
vara bäst att behandla honom fullkomligt ridderligt, låta hans
bref till kung Karl gälla allt hvad det kan, betrakta hans senare
afsteg som ett misstag och antaga att han för framtiden åter vill
slå in på den rätta vägen.

Då jag talar om en radikal skandinavisk ståndpunkt ber jag
dig ej förskräckas häröfver och förutsätta, att den innebär någon-
ting rolandiskt raseriaktigt, som din holgerdanska betänksamhet
är predestinerad att neutralisera. Med den radikala skandinavis-
men menar jag ingenting annat än det som innehålles i vårt
gemensåmma förslag: nationella gränser för staten, på frivillig-
hetens grundval; delarnes sjelfständighet och frihet neråt och inåt
samt deras enhet uppåt och utåt i ett förbundsparlament, en för-
bundskonung.

Hvad beträffar den omfattning, i hvilken dokumenten böra
offentliggöras, vill jag visserligen gå dina fordringar till mötes,
enär det ju aldrig kunnat falla mig in att framkalla några re-
klamationer af våra politiska vänner. Jag öfverlemnar derför åt
974

dig att bedöma, huru mycket som, på grund af deras »pirreligbed»,
bör afprutas på framställningens faktiska innehåll. Att emellertid
intet af det som blir sagdt får strida mot det sanna förhållandet,
säger sig sjelft.

Jag skickar dig nu dokumenten.

Jag behöfver icke fästa din särskilda uppmärksamhet på
konung Karls i brefvet till Kristian IX uttalade tanke, att de
smärre nationerna böra i våra dagar sluta sig samman för att
bäfda sin sjelfständighet gent emot de större.

I anledning af hvad jag i mitt första bref (den 28 april)
till Monrad skrifver om Slesvigs delning, bör jag nämna, att,
enligt hvad jag erfor, Monrad vid den tiden jag återvände till
Köpenhamn umgicks med planen att dela Slesvig sålunda, att den
norra hälften skulle omedelbart förenas med kungariket Danmark,
den södra deremot förenas administratift med Holstein, utan att
dock underläggas Tyska förbundet. Detta nybildade Slesvig-Hol-
stein skulle qvarstanna under danska kronan.

Hvad Monrad i sitt första bref till kung Karl invänder mot
förslagets framträdande på kongressen, är ensidigt så till vida,
som förslaget ju alls icke bort der framläggas såsom öfverlägg-
ningsämne. På konferensen skulle endast tillkännagifvits de grun-
der, på hvilka Sverige-Norge ingått försvarsförbund med Danmark.
Sjelfva initiativet till statsförbundet kunde naturligtvis aldrig tagas
der. Då det nu visar sig, att Danmark, om det sjelft i tid gifvit
efter för delningsförslagen, skulle ha erhållit bättre vilkor än sedan
blef fallet, huru antagligt är det icke, att den tillkännagifna alli-
ansen mellan Sverige-Norge och Danmark skulle ha förmått alla
de neutrala (utom Ryssland) till afgörande ansträngningar att
hindra krigets vidare utbredande. På basen af Slesvigs delning
skulle Tyskland väl äfven blifvit benäget for tvistens uppgörande.
Hade då Ryssland blandat sig i spelet, skulle det ha blifvit
europeiskt krig. Skandinaviens program, bygdt på nationalitet
och folkomröstning, hade måst understödjas af Frankrike och Ita-
lien, och äfven England skulle ej kunnat dådlöst se Preussen eller
Ryssland bemäktiga sig Öresund och Bälterna eller Varangerfjor-
den. Men att det snabba accepterandet af kung Karls förslag
kunnat medföra de mest vigtiga modifikationer af Danmarks ställ-
ning på konferensen, ville Monrad aldrig riktigt inse, ehuru ifrigt
jag påpekade detta förhållande både i mitt första bref till honom
och i mitt senare till Carlsen. När Monrad säger till kung Karl,
att han fruktar för att, såvida »konferensen ginge in på en po-
975

litisk förbindelse sådan som den påtänkta», Danmarks gräns skulle
bli Kongeån ocb »allt söder derom blifva tyskt eller preussiskt
territorium», förbiser han helt och hållet att förslaget är grundadt
just på det nationelt danska Slesvigs räddning åt Skandinavien.
Denna punkt skulle ju förfäktas med lif och blod.

I Monrads andra bref ser man af allt, att han är stadd på
återgång från förslaget. Han har återfallit i sina gamla idéer.
Ryssland hade väl äfven gjort honom och Kristian IX förespeg-
lingar om att kunna rädda alltsammans, åtminstone åt dynastien.
Monrad gjorde sig tillgodo Rysslands motvilja för ett Skandinavien,
och Ryssland begagnade sig af Monrads vankelmod; och så lem-
nade Ryssland slutligen i sticket både honom och kung Kristian.
I sitt första bref uttalade Monrad önskan om, att »så snart som
möjligt träda i officiel och alldeles hemlig förhandling» med svenska
regeringen. Här låtsar han ej mera någonting derom. Han låtsar
ej om, att en snar underhandling också kunnat medföra åt Dan-
mark en snar krigshjelp från Sverige-Norge. Konung Karl hade
i sitt andra bref till Monrad medgifvit, att man ej skulle före-
lägga konferensen förslaget, nämligen så som Monrad fattat saken.
Detta skulle ju dock ej hindrat, att ett snart slutet förbund mellan
Danmark och Sverige-Norge låtit Danmark föra ett annat språk
på konferensen. Konung Karl hade äfven medgifvit, att det öppna,
offentliga bedrifvandet af förbundets organisering och konstituering
ej borde börjas så länge konferensen varade. Men detta hindrade
ju ej, att saken kunde genast gripas an regeringarna emellan.
Hvad betydelse egde i annat fall Monrads egen i hans första bref
uttalade önskan om en »snar» underhandling? Menade Monrad
nu, att någon underhandling alls icke borde ega rum så länge
konferensen pågick, så visar ju detta, i förening med hans anty-
dan, att Holsteins och väl då äfven Slesvigs öde skulle afgöras
just på konferensen, att förslaget icke mera egde någon plats i
hans politik. Och när han slutligen talar om önskvärdheten af
en personalunion mellan Holstein, Slesvig och det öfriga Danmark,
strider detta direkt mot hela programmet.

Dessa äro mina randteckningar till dokumenten.
976

N:o 37.

Till C. Rosenberg från E. v. Qvanten.

Tillägg till föregående bref. . ,

Borde vi icke, i fall uppsatsen kommer in i Revue des deux
Mondes, begagna detta tillfälle att säga några allmänna politiska
sanningar åt våra kära landsmän? Förkunnade genom ett euro-
peiskt organ, skulle de antagligen göra vida större verkan, än
om de framskickades direkt af våra egna pennor. Borde vi icke
söka påpeka, huru olyckligt det vore, om Danmark och Sverige-
Norge sökte hvart för sig intaga en isolerad ställning?

■ Isolerade skulle ju hvarderas läge erbjuda flere svaga punkter,
såsom: Jutska halfön för Danmark, Norrbotten för Sverige, Fin-
marken och Nordland för' Norge. En isolerad ställning skulle
förr eller senare inbjuda Tyskland att, direkt eller indirekt, an-
nektera Danmark, i viss mån för att ej Ryssland må råda der-
öfver. Den skulle å andra sidan förr eller senare vid passande
tillfälle uppmana Ryssland att skrida öfver Torneå elf, till Varanger
och Alten, en rörelse som, en gång börjad, säkert ej skulle göra
halt, innan den skurit skandinaviska halfön midt itu, från Trond-
hjem till Hernösand, hvarefter resten blefve, tills vidare, ett
lydrike. Ryssland vill, såsom bekant, mer än gerna flytta sin
Hvitahafsflotta till Vesterhafvet eller så nära till som möjligt.
Huru skola Sverige-Norge och Danmark hvar på sitt håll i sin
isolering hemta krafter att motstå dessa anfall? Är deras läge
Englands? Ega de en flotta, tillräcklig att som en rörlig mur ute-
stänga hvarje främmande invasion? Ega de ett landtförsvar som,
äfven om det vore fullt organiseradt, tryggar dem mot angrepp
af sina närmaste grannar? Långt derifrån. Intet materielt hinder
kan afhålla tyskarne från att, stödda på Slesvig, öfversvämma
Jutland och derefter Oarne, och Sverige-Norge eger ej krafter till
de ansträngningar och uppoffringar, som kräfvas af ett långvarigt
krig i sådana trakter som Norrbotten, Nordland och Finmarken,
dit Ryssland kan öfver Finland och Arkangel sända sina här-
massor. Ännu mindre räcka deras flottor och arméer till för att
göra en diversion i Finska viken.

Derjemte äro Sverige-Norge och Danmark invecklade i natio-
nalitetsrörelsen, och det på ett dubbelt sätt. Sverige-Norge inne-
977

sluter ej inom sina gränser hela den skandinaviska stammen.
Danmark stär utom. På lika sätt med Danmark. Det utgör
blott en del af Skandinavien. Skola de skandinaviska folken,
mera än de andra, kunna värja sig för den nationella frändska-
pens inflytelser, som verka på en gång tyst och stilla som en
naturlag, en instinktiv sympati, och derjemte som en medveten,
praktisk-politisk kraft, som eftersträfvar ett fullt, ett lefvande
samband mellan likartade delar? Skall väl exemplet af Europas
öfriga folk, som alltjemt fortgå att organisera sig i denna rikt-
ning, bli på längden fruktlöst för de skandinaviska folken?

Men antaget, att de sjelfva skulle bjuda till att försaka hvad
som är deras rättighet, ja deras pligt, emedan det är tidens lösen;
månne också alla de andra folken skulle tro på uppriktigheten af
ett så onaturligt bemödande? Det synes icke sannolikt. Så länge
Italien åberopar nationaliteten som grund för sin politiska enhets
rätt, så länge Tyskland är i fullt arbete dermed, så länge slaverne
hålla på att söka upp hvarandra, så länge öfver allt i Europa,
der delar af samma eller nära beslägtad nationalitet stå isolerade
och splittrade, ett sträfvande röjes att sammansluta, att förena sig,
så länge skall man antaga, att samma förhållande eger rum äfven
med skandinaverne. Både vänner och motståndare skola inrätta
sitt handlingssätt derefter. Finna vännerne, som tagit skandina-
vismen med i sina beräkningar, sig besvikna i sina förväntningar,
skola de antaga endast brist på kraft såsom orsak, och de skola
draga sig tillbaka och lemna åt sitt öde en nationalitet, som ej
har sjelfkänsla. Motståndarne åter, de nationaliteter som kunna
ha någonting att vinna på den skandinaviska nationalitetens be-
kostnad, skola, då de bevittna vår overksamhet, deruti se endast
ett oklokt dröjsmål, som lemnar dem tillfälle att förverkliga sina
egna planer.

Men icke härmed nog. Sverige-Norge innesluter dessutom
inom sina gränser delar af en främmande nationalitet. I Norr-
botten, Finmarken och Nordland bo omkring 20,000 finnar jemte
några tusen lappar. Jemförda med hela Sveriges hufvudbefolk-
ning, äro de en försvinnande minoritet. Men hufvudstammen af
finnarne, med hvilka lapparne äro beslägtade, påträffas i Finland,
som i politiskt hänseende är bundet vid Ryssland. Hviken dubbel
fara ligger ej uppenbart häruti? Ty dessa med finnar och lappar
insprängda skandinaviska trakter äro just desamma, som Ryssland
i politiskt-strategiskt hänseende så gerna vill bemäktiga sig. Huru
möjligt är det icke, att Ryssland en vacker dag skall söka upp-
träda på den finska nationalitetens vägnar och fordra en annexion
978

af dessa trakter; att det skall söka uppegga Finland att under-
stödja dessa planer; att det skall söka uppvigla de finska och
lappska inbyggarne i Sverige och Norge? Och ju svagare, ju
passivare, ju mera isoleradt Sverige-Norge är, dess större hopp för
Ryssland om framgång.

Finland hör genom sin historia och sin kultur till det vestra
Europa. Finland har i grund och botten intet intresse af att
Ryssland starkes. De svenska talande i Finland ha redan begynt
sträfva att höja det finska språket i jembredd med det svenska.
Från svenskheten hotas ej Finland med någon fara. Sverige har
längesedan erkänt de finska nationalitetssträfvandenas rättmätighet,
erkänt Finlands sjelfbestämningsrätt. Det kan icke falla Sverige
in, att för sin räkning göra anspråk på de 250,000 individer i
Finland, som tala svenska, som äro af skandinavisk börd, men
hvilkas hembygder ej skulle kunna afskiljas från det öfriga Finland,
utan att detta sletes sönder materielt och moraliskt. Men ändå
mindre kan Finland göra anspråk på de några och tjugutusen i
Sverige-Norge bosatta finnarne och lapparne, hvilkas annexion
skulle medföra hela den skandinaviska halföns ituskärning och
Finlands gamla moderlands undergång. Det är ingalunda heller
troligt, att Finland sjelft skulle det ringaste vinna på denna an-
nexion. Ryssland toge nog för egen räkning hvad Skandinavien
förlorade samt bildade deraf ett nytt guvernement, i hvilket
det ryska språkets seger öfver både svenskan, finskan och
norskan vore gifven. De underkufvade skandinaviska stammarne
skulle ej erhålla finskan, utan ryskan till officielt språk. Finland
skulle genom en sådan utgång i norra Skandinavien bli så mycket
mera inklämdt i Ryssland, råka ändå djupare i Rysslands våld.
Icke de några och tjugutusen finnarne inom Skandinavien, utan
de många hundratusen finnarne i sjelfva Ryssland, i Olonetz, i
Arkangel, i Ingermanland, i Estland äro i behof af att räddas åt
framtiden. Mellan Skandinavien och Finland kan råda endast
aktning och vänskap, grundad på gemensam kultur, gemensam
politisk ställning, gemensamma folkliga intressen. Rysslands fram-
trängande mot Vesterhafvet skulle medföra såväl Finlands som
Skandinaviens undergång.

Alltså, om Sverige-Norge och Danmark icke skulle vilja sluta
sig samman för att icke derigenom utmana fiender, hvilka annars
icke skulle uppträda, så ligger deruti ett fullkomligt misstag.
Det visar sig tvärtom, att Sveriges, Norges och Danmarks både
politiskt-geografiska och nationella läge är sådant, att det icke
979

tillåter dem isolering och neutralitet, med mindre än att dc just
dä förr eller senare bereda sin egen undergång.

Men måhända tro de sig kunna njuta isoleringens lugn, den
absoluta politiska neutralitetens egoistiska goda, emedan andra mak-
ters intresse bjuder, att deras ställning skyddas* Äfven häruti
kunna de dock lätt misstaga sig. Intresset måste vara och verka
ömsesidigt. Man skyddar ej i längden den, som ej sjelf deltager i
den gemensamma sakens skydd. De lefvande vända sig endast
till de lefvande. Det kunde visserligen tyckas, att vår tid, som
så högt förkunnar nationalitetens rätt, ock borde utan förbehåll
respektera den anspråkslösa ställning, som de neutrala och iso-
lerade skandinaviska nationerna komme att intaga. Men nationa-
liteten är ej en filantropisk doktrin. Den är en praktisk kraft.
Den är, såsom hvarje annan sådan, rörlig; den kan tillväxa, den
kan aftaga, den kan dö. Om en nationalitet, full af lit till sig
sjelf, i full verksamhet att samla sig, att anskaffa medel att stödja
sin ställning, sitt inflytande, möter vid sina gränser en annan
nationalitet, som är splittrad, svag, isolerad, likgiltig, så löper den
senare omedelbart fara att bitvis assimileras med den förra.

Traktaten den 21 nov. 1855 intygar, att Vestmakterna haft
ögonen öppna för de faror, som hota hela vestra Europa, om
Ryssland finge bemäktiga sig Varanger- och Altenområdena. Trak-
tatens praktiska betydelse bestod då uti att utgöra en inledning
till ett gemensamt aktift uppträdande mot Ryssland. Men detta
uppträdande uteblef. Traktatens betydelse är numera endast den
att utgöra ett minnesmärke af planer, som ej blefvo utförda.
Sedan dess äro traktaterna prisgifna, allianserna fria, Europas nya
statssystem i görningen. Alla stater, alla nationaliteter söka nu
i främsta rummet att stärka sig sjelfva och dernäst att finna
verksamma allierade. De passiva lemnas åt sitt öde. Vilja skan-
dinaverne förbli neutrala, isolerade, splittrade, så få de uppslukas
af hvem det vare. Eller ock fordra England, Ryssland och Tysk-
land hvar på sitt håll de förnämsta strategiska positionerna inom
Skandinavien, dess fästningar och krigshamnar jämte tillhörande
områden, och lemna åt den inhemska befolkningen endast rättig-
heten att födas, nära sig och dö. Med skandinaverne som ett
sjelfständigt folk vore det i alla fall slut.

Man bör ock erinra sig, att ehuru vi nu befinna oss i natio-
nalitetspolitikens tidehvarf, likväl icke föregående tiders synpunk-
ter och intressen förlorat all kraft. Ännu spela de naturliga grän-
serna, som hellre borde kallas de onaturliga, en stor roll. Ännu
ser folkens estetiska formkänsla berättigade statsgränser i en flod,
980

ett berg, en sjö, en hafsarm, som harmoniskt afrundar deras
områden. Denna uppfattning af någonting oorganiskt och dödt
såsom begränsning för det, hvilket,. såsom staten, nationen, är
organiskt och lefvande, äi* numera i grunden föråldradt, sedan de
internationella fördragen kunna låta hvarje annan nation eller stat
draga ungefär samma gagn af en välbelägen hamn eller fördelaktig
kommunikationsled som den stat, hvilken de politiskt tillhöra.
De förra naturliga gränserna — hvilka äro någonting helt annat
än de nationella strategiska positionerna — bli vid den fortgå-
ende internationella utvecklingen mer och mer reducerade till blott
fysisk-geografisk a utlininier. Men denna tid är ännu endast i
görningen, och ingen kan hindra gamla åskådningssätt att fort-
farande utöfva sin makt. Om också icke af andra skäl, löper
Danmark redan härigenom fara att förlora Jutland, emedan denna
hal fö sammanhänger omedelbart med Tysklands fastland och skulle
afrunda dess område vid de begge hafven, Nordsjön och Östersjön.
Och hvem skulle väl, vid en sådan »gränsreglering», hjelpa det
isolerade lilla Danmark för dess egen skull? Sannolikt ingen.
Blandade sig någon här i leken, så skedde det nog för egen
räkning.

Men skall då ej befolkningarnas egen högt uttalade vilja
rådfrågas och aktas? Frankrike har gått i spetsen för vädjandet
till denna humana princip, då det är fråga om sådana områden,
hvilkas befolkning är mer eller mindre hvad man kallar »blandad».
Men äfven omröstningsprincipen, det fria valets rätt, är, då den
inträder på den internationella politikens fält, en praktisk jemk-
nings- och afvägningsmetod, icke en oinskränkt mensklig rättighet.
Vid de ömsesidiga inflyttningar, som i våra dagar ega rum natio-
nerna emellan, skulle en absolut tillämpning af folkomröstnings-
rätten erhålla till följd, att ingen stat viste hvilka delar af hans
område nästa dag tillhörde honom. Tyskarne i Paris och London
kunde när som helst rösta för, att vissa delar af dessa hufvud-
städer skola tillhöra Nordtyska förbundet o. s. v. Man kan icke
vädja till folkomröstningsprincipen i och för sig. Det måste, för
att hon skall kunna göra sig gällande, finnas andra vigtiga poli-
tiska bevekelsegrunder derför, såsom t. ex. då Italien och Frank-
rike kommo öfverens om folkomröstningarna i Savoyen och Nizza.
Det tyckes visserligeri att stater, som sjelfva praktiskt erkänt
folkomröstningsrätten, också hafva intresse af att bevaka dess
lämpliga användning äfven på andra håll. Så gjorde ju på sätt
och vis Frankrike vid Pragfreden angående norra Slesvig. Det
är likväl fara värdt, att, om den part, för hvars räkning en dylik
981

restitution blifvit reserverad, är alltför underlägsen den som skall
medgifva godtgörelsen, hela saken slutligen kringgås eller öppet
underlåtes. Att Frankrike, med bästa vilja i verlden att hjelpa
Danmark, dock icke gör krig mot Tyskland ensamt för norra
Slesvigs skull, måste en hvar inse.

Säkraste utvägen för Danmark att få behålla norra Slesvig,
hade varit den, att, enligt kung Karls förslag, under sjelfva
kriget sluta sig till Sverige-Norge. Enda utsigten för Danmark
att återfå norra Slesvig och för framtiden få behålla Jutland lig-
ger i en skandinavisk union. Främst komme naturligtvis Tysk-
land att fästa ett helt annat afseende vid ett förenadt, lifskraftigt
Skandinavien än vid det nu försvagade, isolerade Danmark. Om,
då Nordslesvig återlemnas åt Skandinavien, ett färre antal tyskar
derigenom återflyttas inom den danska gränsen, likasom omvändt
ett färre antal danskar qvarlemnas inom den nordtyska, sker dock
derigenom ingen politisk eller nationel orättvisa. Hvardera slesvigska
området komme dit det hufvudsakligen hör. Lika litet som staten
kan stödja sig på en s. k. naturlig, d. v. s. rent geografisk gräns,
lika litet kan han omgjorda sig med en rent språklig gräns i
dess yttersta utlöpningar. Staten, som är en politisk organism,
eger äfven som sådan för sitt område en begränsning, nämligen
den intressesfer, hvilken omsluter och skyddar kärnan, den kom-
pakta folkstocken af vederbörande nationalitet. Nationaliteten å
sin sida bestämmes ej heller uteslutande af språket, utan äfven
genom ärfda vanor, sympatier, rättsbegrepp och historiska uppgifter.
Nordslesvig tillhör Danmarks legitima intressesfer. Det vill äfven
sjelft tillhöra Danmark. Förlusten af Nordslesvig är ett gapande sår
i Danmarks sida. Endast genom att ansluta sig till Sverige-Norge
kan Danmark hämma sin förblödning och ställa i utsigt sårets helande.
För Tyskland deremot är Nordslesvig icke af samma betydelse som
för Danmark. Tysklands politiska och nationella intressesfer är
fullkomligt godtgjord genom positionerna i Holstein och Sydslesvig.

I den invecklade process, som utgör den historiska utveck-
lingen, finner man sålunda, att ingen enda princip, intet enda
intresse verkar uteslutande och fristående, utan de förmedla alla
till en viss grad hvarandra, nämligen på så sätt, att dock en i
sender är den hufvudsakligen bestämmande. Vår tid är nationali-
tetsintressets, det är ojäfaktigt. Men man får icke omfatta det
samma med en passiv tro. Nationaliteten är en verksam kraft.
Och för att hon skall verka välgörande, fordrar hon icke blott
ett teoretiskt utan äfven ett praktiskt erkännande. I annat fall
kan hon varda förstörande. Hon vill ej veta af splittring, isole-
982

ring, neutralitet i utvecklingens stora arbete. För dem eger bon
endast faror och undergång.

Vilja de skandinaviska folken täfla i det sedliga och intel-
lektuella framåtskridandets ädla idrotter med de öfriga nationerna,
måste de ock, på sätt tidens lynne fordrar, betrygga sin sjelf-
ständiga ställning; ty utan sjelfständighet skall deras verksamhet
endast förväxa i den råa materialismens och den osedliga slapp-
hetens märglösa former. Och denna sjelfständiga ställning, så
trygg någon sådan i denna föränderliga verld kan vara, kunna de
ernå endast genom att förena sig till ömsesidigt skydd, genom
att samla alla sina krafter till ett helt, och dernäst genom att
uppsöka de allianser, som äro för dem de närmaste och naturli-
gaste. De behöfva för att förena sig icke uppoffra någonting af
sina folkliga egendomligheter, sina sociala inrättningar, sina stats-
författningar. De behöfva endast jemte dem upprätta en förbunds-
regering, ett förbundsparlament för att handhafva de till sin natur
rent gemensamma angelägenheterna, såsom försvarsväsende och ut-
rikespolitik. Att hålla före, såsom en och annan gjort, att genom
en sådan organisation ingen verklig enhet skulle uppnås, vore ungefär
det samma som att påstå, att ingen verklig enhet finnes i ett land, der
lokala och kommunala fria institutioner existera. Att åter, såsom å
andra sidan en och annan låtit förstå, öfverlemnandet af vissa gemen-
samma angelägenheter åt en förbundsrepresentation och förbundssty-
relse skulle bli lika många förluster för hvarje särskildt land, är på-
tagligen lika oriktigt som om någon sade att det är en förlust för ett
landskap, en kommun, att vissa, för hela landet gemensamma ange-
lägenheter förvaltas af en riksstyrelse och en riksrepresentation.

På en gång hederlig och trygg neutralitet kunna de skandi-
naviska folken icke förskaffa sig, innan i Norden bildat sig ett
frisinnadt folkförbund, som är starkt nog att uppträda som freds-
medlare och fredsbevarare i Östersjön. Det vore en fredsroll,
som medförde välsignelse åt alla. Det vore en neutralitet, som
icke berodde på andras godtycke, utan på egen styrka.

N:o 38.

Från C. Rosenberg till E. v. Qvanten.

Kcfyenhamn den 10 juni 1867.

Jag skrifver till dig endast för att låta dig veta, att upp-
satsen är färdig. Till en del bär Carlsen skulden for dröjsmålet.
9S3

Han hade lofvat taga sina papper med sig in från landet, för
att vi skulle se efter om deribland funnes något användbart;
men hvar gång han var hemma glömde han dem, så att jag slut-
ligen en söndag måste fara med honom för att gå igenom dem
derute. Jag fann då ett par ställen i några af dina bref, som
du icke hade meddelat mig och som något bidraga att klarare
belysa huruvida ministèren var med om saken eller ej. Men
detta, tillika med några invändningar af Carlsen då jag uppläste
mitt opus, gjorde att konsepterna blefvo så illa tilltygade, att jag
måste skrifva rent det hela. Dermed har jag nu tagit itu, d. v.
s. anlitat en pålitlig man. Det hela är nu i sådant skick att
Carlsen ingenting har att deremot invända.

Med hänsyn till tiden för offentliggörandet är det emellertid
skäl att lägga märke till en sak. Det tycks mig nu vara uppen-
bart, att Napoleon söker, genom medgifvanden i Orienten, vinna
Ryssland, för att sålunda skilja det från Preussen. Är det så,
hvarom du bör kunna få säkrare underrättelser, då kan man icke
vänta att skandinavismen kan komma å batfe i detta skede,
ty Napoleon skulle, i sådan händelse, icke vilja understödja nå-
got som är tsaren misshagligt. Det rätta ögonblicket att komma
fram med broskyren skall alltid vara det, då man kan vänta
att Napoleon vill räcka handen till en skandinavisk union. Kom-
mer man på en annan tidpunkt, faller den i Frankrike död till
jorden. Dock kunde man ju gerna låta den komma ut här
hemma; men i så fall vore det ingen brådska med öfversättningen.
Då måste också något ändras, ty jag har nu skrifvit broskyren
med en fransk eller europeisk publik för ögonen. Från Martin*
hafva hvarken jag eller Hamilton** sedermera hört något. Kan-
ske skulle man kunna försöka med B., medarbetare i Opinion
National, till hvilken jag också har adress, om du nödvändigt
vill hafva den fram nu; men kom ihåg, att vi här hafva en
trumf på hand, som det är bäst att gömma på tills den kan
göra full verkan, hvilket icke kan göras i Paris så länge den
närvarande situationen räcker.

* Den bekante utmärkte franske historieskrifvaren och politikern.

** Professorn vid Lunds universitet, G. K. Hamilton, utgifvare af
Nordisk Tidskrift.
984

N:o 39.

Från C. Rosenberg till E. v. Qvanten.

Iwiienhamn den 28 juni 1867.

Härjemte sänder jag dig arbetet. Fä nu se hvad du tycker
om det. Någonting om det konstitutionelt tillåtliga i kung Carls
åtgärd, kunde jag icke inflicka. Jag försökte det flere gånger,
men det som skrefs kastades i papperskorgen, emedan i sjelfva
saken icke ligger något motiv för ett dylikt tal. Det motiveras
icke af sjelfva saken, emedan den är konstitutionelt tillåtlig;
hvar och en, som har den ringaste statsrättsliga insigt, måste er-
känna det. Från Martin har jag fått bifogade bref. Hamilton*
har något senare fått ett, hvari Martin yttrar, att han nästan
anser tidpunkten gynsam. Låtom oss alltså skynda. Sök att få
det öfversatt så fort du kan och skicka mig det; så sänder jag
det genast till Martin. Mig synes, att man helt och hållet bör
låta det bero på honom när och huru han vill att det skall
komma ut. Skulle vi emellertid tycka, att ett lyckligt ögonblick
inträffar här hemma, så kunna vi ju på egen hand låta det komma
ut på svenska.

N:o 40.

Från Henri Martin till C. Rosenberg.

Paris den 13 juni 1867.

Värdes ursäkta att jag dröjt med besvarandet af edert ärade
bref af den 12 maj, som blef mig tillsändt af er vän hr grefve
Hamilton. Till följd af en resa har jag någon tid varit opasslig.
Jag delar fullkomligt edra och edra vänners känslor och åsigter
angående nödvändigheten af en skandinavisk union. Hvad be-
träffar formen, vilkoren, medlen för denna union, kan en främ-
ling derom ej yttra sig, men väl om den sidan deraf, som direkt
berör hans egna intressen. Jag säger direkt; ty i sjelfva verket
ligger deri ett gemensamt intresse for hela det vestra Europa.

* Professor G. K. Hamilton.
985

Planen angående utgifvandet, hvarom ni talar, synes mig
vara af vigt, såväl för de skandinaviska länderna, som för ut-
landet. Å ena sidan skall den förskaffa Eder stora sympatier
inåt och utåt; å andra sidan skall den, i proportion till dessa
sympatier, göra Eder till föremål för en tilltagande ovilja hos
den store fienden, hvilken för resten, utan tvifvel, ej är okunnig
om underhandlingarna i fråga.

För öfrigt skall intet kunna afväpna denna illvilja, icke ens
om Sverige-Norge afstode från hvarje aktiv roll; ty Ryssland
skall aldrig frivilligt afstå från sina planer på fjordarne i nordvest.

Jag tror att öfversättningen till franskan af ert dokoment
kan vara af mycken nytta, med förbehåll att ett lägligt ögonblick
väljes för utgifvandet; det vill säga ett ögonblick då sinnena
icke äro upptagna af annat och då den politiska situationen vore
någorlunda gynsam för idéns spridning.

För min del vore jag lycklig att vid detta tillfälle kunna
vara Eder till någon nytta och kan ej annat än känna mig hed-
rad af Er vädjan till min tillgifvenhet för en sak, som är oss
båda lika kär och som är den europeiska frihetens och de sjelf-
ständiga nationaliteternas sak.

För det närvarande kan jag icke lemna Er någon exakt
uppgift om det som tilldrager sig hos oss. Försöken till ett
närmande mellan den franska regeringen och Ryssland ingifva
mig samma känslor som Eder; men det förefaller mig svårt att
tro att dessa försök komma att erhålla någon betydelse; Ryss-
land skall icke släppa ifrån sig förbundet med konungen af Preus-
sen, och jag kan icke fatta vilkoren för ett arrangement »à trois»
emellan franska regeringen, Preussen och Ryssland. Man må-
ste låta detta moln skingras och ej för mycket oroa sig
deröfver.

Orienten kan icke bli ett gemensamt verksamhetsområde för
Frankrike och Ryssland. Ryssland låtsar der vilja hvad Frank-
rike verkligen vill: de kristna folkens emancipation. I verklig-
heten vill Ryssland hvarken ett någorlunda starkt Grekland eller
ett Serbien, innefattande flera millioner menniskor, och det vore
i stånd att i morgon till Preussen utlemna detta Röhmen, hvars
chefer det i dag blomsterbeströr i S:t Petersburg och Moskwa.
Med ett ord, jag tror det vara mycket bra att låta verkställa
öfversättningen och att hafva den färdig att gifvas ut på lämp-
lig tid.

Hvad edra olyckliga landsmän i Slesvig vidkommer, är opi-
nionen i Frankrike enstämmig i denna punkt. Det är en af
Ur Dagens Krönika. IX. 12.	6f‘>
986

vårt århundrades största skandaler, detta krig om Slesvig-Holstein,
börjadt i nationalitetsprincipens namn och slutadt med den mest
oförsynta kränkning af samma princip. Om Preussen återger er
några bitar af Slesvig; skall det likväl behålla allt som kan ega
värde såsom militärisk position, i trots af att innevånarne äro
lika goda danskar de, som de andra. I allt detta finnes ingen
annan rätt än den starkes, och det sorgligaste är, att se dessa
folkförsamlingar i Tyskland, som kalla sig liberala, men som hysa
lika liten aktning för hvad rätt är som den preussiska regeringen
sjelf.

Sedan några år tillbaka har man låtit Europas affärer komma
in på en mycket beklaglig väg. Vi äro långt aflägsnade från
krigen på Krim och i Italien.

Emottag min tacksamhet för den uppmärksamhet ni har
egnat mitt arbete öfver Hyssland och Europa och för den redo-
görelse derför som ni godhetsfullt låtit införa i grefve Hamiltons
Nordisk Tidskrift. Sagda arbete utkom kort före utbrottet af
kriget 186G. Detta krigs stora tilldragelser hafva i hög grad
modifierat ställningen i Europa, men det har icke minskat de
faror jag påpekat, om icke Tyskland, på samma gång det blir
mera enigt, mera starkt, äfven blir mera rättvist mot andra na-
tioner och mera känsligt för Europas gemensamma intressen.
Hittills har deraf intet försports hos dem som styra det. Hos
en del af folket visa sig några symptomer till det bättre. Låtom
oss ej förlora hoppet.

N:o 41.

Från C. Rosenberg till E. v. Qvanten.

.	Köpenhamn den 30 oktober 1868.

Du har väl af tidningarna sett, hvad som med hänsyn till
förlofningen försiggått under adressdebatten på danska riksdagen.
Detta är i sjelfva verket en uppfyllelse af dina önskningar från
förgångna år, att vår riksdag måtte uttala sig i skandinavisk
riktning, ty meningen med angående passus har genom oktobri-
sternes motstånd blifvit fullkomligt klar och starkt pointerad.
Man kan säga, att hela landstinget, och, ändå mer, att 2/3 af
folketinget räckt Sverige handen.
387

Vi ekanävaswer ha svårigheter med att bekämpa våra mot-
ståndare, när de tala om Sveriges ovillighet att gå samman med
oss, emedan de kunna hänvisa, bland annat, till 1867 års tron-
tal med dess yttrande om de naturliga gränserna. Kommer icke
nästa trontal att innehålla något som visar, att man i Sverige
med tillfredsställelse sett huru det danska folket gladt sig öfver
förlofningen och hvilka önskningar om anslutning, som dervid
ha gifvit sig tillkänna, så kommer detta att uttydas som ett af-
visande, och vår ställning kommer att bli betydligt svårare.

N:o 42.

Från C. Rosenberg till E. v. Qvanten.

Köpenhamn den 2 mars 1870.

I dag har jag en särskild anledning att skrifva, emedan jag
vill sända dig en öfversättning af Geffroys artikel, som jag har
förmått Hegel att gifva ut. Jag tillstår, att jag kände mig nå-
got bedragen då jag såg hvad Geffroy hade gjort af ^et hela.
Han har hoppat öfver flera vigtigare punkter och på eget bevåg
tillagt en för prins Oskar kränkande anspelning, som han har
fått Gud vet hvarifrån, — icke från mig. I det manuskript, du
såg och som ordagrant blef öfversatt, fans ju ingenting derom.
Emellertid har nu verlden fått reda på saken och icke minst
folk här hemma, som hittills icke velat gifva akt på eller tro
derpå. Hvilken verkan har den gjort i Stockholm? Och huru-
dan är i allmänhet stämningen der? Dålig? Här är den usel.
Vi hafva att dragas med småsinthet på alla håll och kanter,
modlöshet och nationel likgiltighet. Och vi några få, som äro
eniga med hänsyn till den nordiska saken, vi »gräla om påfvens
skägg».

Carlsen har varit mycket sjuk och är fortfarande klen; han
har nekat att mottaga nytt val till styrelsen för Nordiska sam-
fundet. Hans utträdande gör för ögonblicket icke mycket till
saken, ty der är för oss mycket litet att göra, knappast annat än
att skrifva och tala om saken hvar vi kunna komma åt, och det
kunna vi göra utan honom. En någorlunda stor krets af läsare
hafva vi ännu; men intresset sjunker, hvilket ej är att undra
på i en så död tid. Emellertid måste man ju fortfara så länge
988

man kan finna ett öra och öronljud. Jag är nu, bland annat,
folkhögskolelärare; det är också ett sätt att verka, ehuruväl ett
af de långsamma. Men man måste ju lära att vänta — »learn
to labour and to wait», — det värsta af allt.

Skrif nu till mig. Jag känner mig så underligt tom på
idéer; men så står jag också ensam och har nu i fem år skött
saken här, ständigt mer och mer öfvergifven af medkämparne
derborta hos eder. Kom dock ihåg hvad som står i Havamal:
»Brand af brand bränner tills bål det varder, och ord födes af
ord, och tan/ce af tanke.» Jag är verkligen, rentut sagdt, i be-
hof af andlig hjelp, i alla händelser af någon att beklaga mig
för och, framför allt, af underrättelser om de faktiska förhållandena.
En usurperad reputation?

En knippa reflexioner med anledning af K. Dramat.

Teaterns franska komedispel.

Med Gustaf Fredriksen steg den franska komedien in i
Sveriges nationalteater, säger hr Frans Hedberg i sina »Skåde-
spelare». Att hr H. i fortsättningen strängt nagelfar den franska
komedien och huldt småler mot dess introducteur är en dråplig
konseqvens, hvilket emellertid ej hindrar att det Fredriksonska
introducteurskapet nog eger sin riktighet. Naturligtvis var gallisk
dramatik ej orepresenterad före den famösa 4 November 1862, men
årsväxten blef dock aldrig så frodig som efter besagde bemär-
kelsedag.

K. Dramat. Teaterns sysslande med denna art af pjeser
blef till slut så ifrigt att teatern ej kunde undgå nå en viss
virtuositet i genren och vinna ett den tiden ej ogrundadt rykte
för elegant och stilriktigt återgifvande af Augier, Dumas, Sardou,
Lockroy, Legouvé m. fl. Fru Hvasser, hrr Svartz och Elmlund
nedstego från koturnen för att med sina lysande talanger hjelpa
den egentliga stamtruppen, fruarne Hedin och Almlöf, fröknarne
Sandberg, Nerman, Aberg, hrr Fredrikson, Hartman, Almlöf,
Lagerqvist o. s. v.

Så blef det med åren en tradition att fransk komedi spelas
utan like å Dramat, teatern. Och på denna tradition lefvcr
teatern än i dag.

Nåväl, låt oss njuta af en sådan mönsterföreställning, låtom
oss skåda — skåda — skåda — ja t. ex. Edouard Paillerons
»Sällskap der man har tråkigt». Min käre följeslagare, har du
i minnet Madeleine Brohans duchesse de Réville, Samarys Suzanne,
Reichembergs Jeanne, den vackra Lloyd som comtesse de Céron
990

sä gör det ingenting. Den svenska mönsterteatern täl nog vid
dessa dina souvenirer, till hvilka du gerna må lägga Gots
Bellac, Coquelins Raymond eller Delaunays Roger de Céran.
Enfin — jouissons!

Hm! hvilken dekoration! »Grefvinnans de Cérans slott i
Faubourg de Céran». Denna gamla slitna blacka matta? Denna
visserligen icke trasiga, men skäligt enkla gräsgröna bordduk?
Dessa »familjeporträtt», uppenbart ämnade att pryda ett elegantare
klädstånd på österlånggatan ! I korridorer på gamla slott sitta
slika fasliga gubbar, men i salongen!

Skada att hr Personne icke tapetserat också detta stycke,
han som i »En Parisare» och i »Francillon» på det eftertryck-
ligaste täflat med Myhrberg & Stern i elegant rumsdekorering.
Att en så skicklig dekoratör ej sjelf bär någon dekoration finner
jag vara så stort misstag att det bör stå på vippen till ett
changement.

Jag tror till och med det för Paillerons komedi varit väl-
görande om hr P. slungat sin Bellac-rol och i stället tagit itu
med pjesens uppsättning, damernas toiletter, hr Grips hela uppen-
barelse och annat mer, som skriker efter korrigering. »Den stora
salongen» utanför t. ex., som ser ut som en vanlig passage, men
som genom ett dekorativt och optiskt arrangement bort se vida
djupare ut. Och i ett orangeri, som grefvinnans, hvi denna brist
på grönt, dessa af inga slingerväxter öfversållade fula bleck-bersåer,
denna effektlösa placering af gaslågorna?

Nåja, fästom oss ej mer vid det yttre. Vår andliga njut-
ning skall enligt gammal tradition bli så utsökt att vi glömma
materiens uselhet. Det excellenta spelet skall afteckna sig dub-
belt förföriskt mot denna simpla bakgrund!

Ack !

»Le monde ou on s’ennuie» gafs å Comédie-Française f. f.
g. den 25 April 1881. På affischen stodo bland annat damerna
Brohan, Broisat, Reichemherg, Lloyd, Samary, herrarne Got,
Coquelin ainé, Delaunay Joliet, Richard, m. fl. Stycket
gjorde succès pyramidale, föranledd ej mindre af det minutiöst
fullkomliga utförandet, der särdeles Madeleine Brohan, Coquelin
och lilla Samary excellerade, än af den pikanta persifflagen af
madame Juliette Lambert-Adams salong med dess koryféer, främst
991

professor Caro, den vältalige psychologen, hvars föreläsningar i
Sorbonne hade air af ett bröllop i Sainte Clotide: samma aristo-
kratiska dampublik, samma étincellanta toiletter, samma eleganta
koketteri. Stycket öfversattes redan samma sommar och gafs pä
Djurgårdsteatern med bl. a. fru Linda Boström, hr Engelbrecht,
frk. Ilodell m. fl. För hösten upptogs stycket rivaliserande af
Nya och Dramatiska Teatrarne. Diverse kritici ansågo utförandet
vara bäst å — Nya Teatern, de ansågo pjesen vara blott en
tom fars och att spelet å N. T. var i stil dermed. Fru Cysch
hade der uppoffrat sin ungdomsskönhet för hertiginnans rol, fru
Fahlman dito dito för grefvinnans, fru Engelbrecht spelade engel-
skan, fröknarne Backlund och Hård prefektskan och Suzanne,
den senare ansågs i de allvarliga momenten utmärkt och långt
bättre än Dramatiska Teaterns Ellen Hedlund, som just då stod
i begrepp att förlora (för evigt!) detta sitt tillnamn. Herrarne
på N. T. utgjordes af hrr Hillberg, Wagner, Engelbrecht o. s.
v., men på Dr. T. af sjelfva Knut Almlöf, som öfvertagit Bellacs
rol. För vår del hade vi der tänkt oss hr Fredrikson, som
också säkert skulle gifvit en mer illusorisk bild af den qvinno-
tjusande Pariser-Plato än hr A., hvars stora talang håller sig
inom de komiske gubbar nes krets. Hr F. spelade i stället pre-
fekten, frk. Åberg dess fru, begge med stor framgång, som
äfven följde de andres prestationer, hvaraf kritiken satte fru
Betty Almlöfs hertiginna högst, ehuru nog anmärkningar kunde
göras mot fru A:s skick som grande-dame här som i andra roller,
exempelvis hertiginnan Marlbourough, der ej ens de mest uddiga
repliker och den intelligentaste uppfattning undanskymde bristen på
nödig aristokratisk grandezza. Emellertid var det märkvärdigt att fru
Almlöf kunde spela något alls dessa sista år, då man betänker
den utmärkta konstnärinnans beklagansvärda olycka att endast
högst ofullständigt kunna betjena sig af sina ögon. Med krit-
streck utritades på golfvet hennes positioner, och med ett be-
undransvärdt minne erinrade sig konstnärinnan scen för scen ett
på förhand inlärdt scenario. Regissören förargade dock en gång
med skäl fru Almlöf, då han utan att säga henne till hade
arrangerat om möblerna i en komedi och på det viset narrade
henne först att adressera flere spirituela repliker till en stol och
sedan att vara nära att kullgå en taburett. Emellertid dröjde
det sedan ej länge innan fru A. lemnade alla tenaters snaror
och försåt, i sina egentliga triumfroler sedan dess fåfängt rem-
placerad af äfven så intelligenta fruntimmer som fru H. Kinman-
son eller frk. T. Ählander. Också Bellac-Almlöf följde snart sin
hertiginna-hustru, väl ej i grafven, men i det fördolda, hvarifrån
någon afskedsbenefice, Lindmarksmatiné eller k. jubileum stundom
uppkallar den gamle Thaliapresten. Den sköna fru Raymond
har blifvit sin man och hans teater otrogen, och sedan ej funnit
någon varaktig stad på Nya eller Södra teatrarne, f. n. alldeles
borta från Stockholms teaterverld, ehuru denna visst icke har
råd att förlora en Shakespeare-tolkarinna af hennes eminenta
egenskaper. Hvarken fru Fahlman eller fru Hartman hafva trots
goda ansatser förmått fördunkla Beatrice och Catharina Argbigga,
spelad af fru Ulff. Älskaren är ock borta, har nu älskat slut,
som det tyckes, det är numera blott i små biroler man får se
den fordom så strängt anlitade hr Hartman. Den vetenskapliga
engelskan har gifvit hand och hjerta ej åt någon professor Bellac,
men åt en doktor, hvars doktorinna en gång hette Flygare. Gref-
vinnans stolta figur har äfven försvunnit i det heliga äktenskapet,
men att hon ännu har smak för vetenskap och vitterhet, t. o.
m. kanske hjelper sin man att analysera Thorild, förundrar sig
öfver Boström eller initierar sig med Ibsen, derför borgar frk.
Björkegren, hvilken gerna kunde göra sitt inflytande gällande hos
fru Olga Fàhræus om en liten ny tur på Thespiskärran.

*

Efter denna historiska regress — revenons à nos . . .

Fru Hvasser inöfvade 1887 hertiginnans rol men kom ledsamt
nog aldrig att offentligt utföra den, så att allmänheten ingen
aning fick om den utsökt eleganta aristokratiska ton de l’ancien
régime parad med en oförstäld bonhommies hela humoristiska
verve, ett godt hjertas intagande skälmska älskvärdhet, hvarmed
den »stora hädangångna» smyckade också denna rol.

Nu blef det fru Dorsch-Bosin som fick taga igen rollen.
Jag nekar ej att det fins i fru B:s framställning detaljer af ren
och fin dramatisk konst, men någon riktig totalbild förmår den
förtjenstfulla konstnärinnan ej få fram af denna rol. Att börja
med, hvi denna ålderdomliga mask? Hertiginnan är 60 år, säges
det åtminstone, och en dame som hon med detta friska ungdoms-
spelande lynne — parisienne enfin — har nog förstått sauvera
apparencerna. Fru Bosin har nu fått sådan vana att spela herr

* Herr Almlöf har nu, som bekant, under oktober—november gif-
vit sina gamla glansroller hos L. Lundgren på Stora teatern i Göteborg och
»räddat situationen».
993

Hedbergs 80, 90-åriga farmödrar att hon rädes att göra för litet
när hon skall förstöra sin ungdomliga skönhet framför klädlogens
spegel i och för en äldre rol. Litet rakare i ryggen går nog
också en hertiginna med sådan nobless. Toiletten — violett
sammet-siden — var passande, men mer bijouterier hade giort
effekt. Något mindre kall, hade fru Bosin i flere moment varit
ypperlig. Hon bjöd emellertid ej sällan på äkta konst.

Det vore synd att säga om fru Hartman, som bort få be-
hålla Suzanne till fromma för Jeanne, der fru H. var både
otillräcklig, ointresserad och nonchalant, derjemte störande en-
semblen, såsom i sista scenen, der fru H. kommer fram alldeles
ner vid rampen, har intet att beställa på en lång stund, står
derför och småler huldt mot bekanta och — obekanta i salongen
med ett uttryck som ville hon säga: »Det är jag som har stör-
sta lönen af allihop, må ni tro — 6,000, jag tror det duger!»

Men som Suzanne var fru H. förr ypperlig. Fröken Sandell
kom ej i denna rol på långt när upp mot henne. Sjelfva grund-
tonen — den oförderfvade naturens fria, friska öfver skacklorna
smått skenande lefnadsfröjd — förfelades. Aldrig har jag sett
fröken S. så olycklig på scenen som i första akten, der allt gick
upp i forcering, förkonstling, tillgjordhet. Markisinnan de Loudan
kunde ej i sin ungdom varit värre. Icke heller i andra akten
var fröken Sandells Suzanne den lifgifvande vind, som blåser
genom det tråkiga sällskapet. Specielt hennes skratt hade icke
denna på en gång barnsliga och arroganta klang som fru Hart-
mans hi, hi, hi, midt i de lärda debatterna. Och scenen med
vattenglaset gjorde frk. S. ej med en bråkdel af den vigtiga
pondus, som fru H. der med stor komik utvecklade. Äfven fru
H:s gråtscen var af mer drastik verkan, frk. S. gjorde det för
diskret och dämpadt, men sådant tillhör ej Suzannes karakter.
I tredje akten spelade 1882 de då nygifta Hartmans ypperligt
mot hvarandra, det lät som idel natur. Hr Palme och frk. San-
dell funno sig icke på långt när så väl tillrätta med hvarandra,
hr P. var för fadd och frk. S. för sentimentalt mjäkig. Det
var en riktig lättnad då fru Bosin kom skrufvade upp gasen och
tog ordet.

Hr Palme hade kunnat göra långt mer af sin rol. Delaunay
var i denna rol visserligen icke så litet konventionel, han också,
men han var Delaunay han och bara att höra honom tala var en
charme, och en kärleksförklaring af honom var en sann lycka
äfven för — den det icke gälde. Hur förstod han icke att
manövrera med Rogers temligen onaturligt preciösa deklaration,
994

som passande för Bellac i Rogers mun är högst malplacerad ! Hr
Palmes sig stockande och flämtande staccato-extas hjelpte deremot
föga att öfverskyla denna faute. Af den vid stora verlden ovane,
litet blyge resenären med de mänga strapatserna fans hos hr P.
intet tecken. Annars var han en temligen oklanderlig elegant af
vanligt salongssnitt, tretton pr dussin — med undantag af de
krokiga knäna.

Om hr Bellacs Personne är förut i denna tidskrift taladt.
Hr P. skulle hört och sett professor Caro. Drömmande douce,
aristokratiskt reserverad, fin, honungsöt och kattmjuk, med en
insmickrande, låg men klar röst, stundom höjande sig till en halft
bruten nervös extas. Hr P:s professor tycks ej ett ögonblick tro
på hvad han säger, han sitter och njuter af att dupera alla
nuckorna med en insolence — — —

»Du reste, cher monsieur Fredrikson, avez-vous quelque
autre?» Repense: »Personne». Ah! fatalité.

Af bipersonerna voro somliga intolerabla. Utom hr Bäck-
ström, som var en opassande general, och hr Bergqvist, som var
en domestikal literatör, så var herskapet de Boines alldeles upp och
nedvändt. Baronessan skall vara gammal, baronen ung — hen-
nes son, Rogers kamrat. Sonen specielt får icke spela någon
rol à part, minst såsom nu lorgnetterande damerna à la Varieté och
krumbugtande med sin kropp à la — ja himlen vet hvad om
icke à la — Griq). Något örfilstäckare är svårt att se. Och
hvilket missljud i ensemblen, som ju skall vara teaterns stolthet.

Markisinnan skall att börja med — byta om kjol. Hon
säger ju sjelf att hon skall gå och göra sig vacker. Hvarför
försöker hon inte åtminstone? Till middagen stiger hon in i
samma eldröda kjortel som på föreläsningen, jernvägsresan m. m.
Damerna bo ju i slottet. Om frk. Ählander svarar att hon har
för kort tid på sig »att göra sig etc.» svarar jag: gör som fru
Hartman, kom in i pigfodral med härligheten inunder kacherad
tills vidare. Pigfodral, men för ingen del pigfasoner, markisinna!
Mindre försmädlig karikatyrton dessutom, mera fint komiskt svär-
meri och dito koketteri. Nu förfelade frk. Å., alldeles rätta
tonen och drog de andra literaturgummorna med sig i samma
fördömelse.

Ändtligen ha vi ett värdigt par — fru Fahlman och hr
Thegerström. Nu som på Nya Teatern uppbar fru Louise Fahlman
ypperligt sin rol, grefvinnan de Céran, och hennes sätt att röra
sig, helsa, gå och stå var i aristokratisk elegans ett mönster för
hela samlingen. Frk. Björkegren gjorde det alls icke bättre.
995

Nu som förr är också hr Thegerström präktig som den lärde
baronen. Om Bellacs tal utfördes under all kritik, så fick der-
emot baronens sin rätta färg af sjelfförblindad lärdomshögfärd,
mager intelligens och rutinerad fras-svarfning. Bara hr Tb:s sätt
att torrhosta och de ögonblick han med yppersta dramatiska
intelligens väljer för denna hostas framträdande stämplar honom
som en utmärkt konstnär.

Det gör ock elegien vis à vis hr Fredrikson. Men det
finns annars momenter, der hr F. är för burdus, för mycket
applådfalkande, öfverdrifvande Coquelins syndiga korrespondens
med en ärad salong. En skrattapplåd är dessutom af föga konst-
närligt värde. När en person är mycket glad, ger han gerna
en fattig stackare en slant.

En skrattapplåd som fru Bosins är deremot något helt annat.
Som fru Bosin skrattade der hon satt på rundsoffan i orangeriets
centrum, öfverträffade hon t. o. m. frk. Ählander, som annars
ansetts vara teaterns främsta »skrattmenniska». Det var ett
helt litet konstverk, fru B. här bjöd på och den brakande applåd,
som hon skrattade sig till af den i skratt upplösta publiken var
lika värdefull som den efter hr Fredriksons och fru Hartmans
härmningar och språngmarsch var betydelselös. Suum cuique.

Nu faller ridån, våra illusioner ha för länge sedan fallit.
Är icke Paillerons komedi en äkta konversationskomedi, lämplig
för replik-virtuositet, elegans, intelligens, fyndighet — kort sagdt
allt det som grundläde teaterns rykte som ofördunklad i fransk
komedi. Detta var. Och nu!

En usurperad reputation?

En usurperad reputation!

Volontaire.
En bröllopsafton.

Lustspel i en akt
af
Peter Nansen. *

Personerna:

Johan I .

. Klara ] B™^“61-

Marie, i tjenst hos brudparet

Ett nytt och elegant möbleradt rum, starkt upplyst af ljus
och lampor. Öfverallt blommor. I ett hörn en hög med paket.
Dörr i fonden. Tvä dörrar till höger, tvä till venster.

l:sta scenen.

En jungfru öppnar dörren i fonden. Brudparet kommer in
med ytterkläderna pä.

Johan (till jungfrun). Tack — nu kan du gerna gä och
lägga dig.

Jungfrun (yid dörren): Det är inte något frun önskar?

Klara. Nej tack.

Jungfrun. Herrn och frun önska inte en kopp thé?

Johan. Nej — vi vill inte ha något thé. Du kan gerna gå.

Jungfrun. Vattnet kokar annars.

* Af den danska Krönikans redaktör lia vi haft nöjet emottaga
ofvanstående lilla spirituella skämt.
997

Johan. Lät det i himlens namn koka —

Klara. Tat !

Johan. Nej tack, du skall inte ha något besvär.

Jungfrun. Det är sålunda inte alls något jag kan hjelpa
herrskapet med?

Johan. Nej.

Jungfrun. Ja, då vill jag önska herrn och frun godnatt!

Johan. Godnatt.

Klara. Godnatt, min vän.

(Jungfrun går).

II:dra scenen.

(Klara. Johan. De ha fått af sig öfverkläderna. Framme på
scenen). ,

Klara. Tror du också det var riktigt?

Johan. Hvaå för något?

Klara. Att säga nej till théet. Hvad skall hon tänka?

Joluzn. Hvad hon skall tänka? Att vi helst vilja vara i
fred första qvällen i vårt nya hem, som du inte alls har sett dig
om i ännu.

Klara (vänder sig om). Åh ja du, hvad här är festligt.
Det är hon som ordnat allt det här. Hon är visst en riktigt
dugtig jungfru.	•

Johan. Ja, din mor har ju valt henne, och din mor är
specialist i pigfacket.

Klara. Hvad menar du, min egen vän? Är du insinuant?

Johan. Mot din mor — nej du, det kunde aldrig falla
mig in.

Klara. Det får du också vara god och låta bli, ty annars
springer jag genast min väg.

Johan (fattar tag i henne). Nej ! . . Jag känner sannerligen
ingen enda så förträfflig fru som din mor.

Klara. Det fins heller inte någon, som har skämt bort mig
så mycket som hon. Akta dig derför, att jag inte ångrar att
jag tagit dig. Det är naturligtvis också mamma, som sagt
till jungfrun om théet. Mamma skulle inte sofva lugnt, om hon
trodde att jag skulle gå miste om mitt thé med sandbakelse.

Johan. Och nu får du vara nöjd med mig! (vill kyssa
henne).

Klara (drar sig undan från honom). Nej, nej! inte kyssa
mig, (ser på honom), jag vågar inte.
998

Johan (springer efter henne). Vägar du inte kyssa mig?
Det var någonting nytt!

Klara (vikande baklänges). Ja, förr — då vi voro för-
lofvade. Men nu . . .

Johan (sträckande armarne efter henne). Nu skulle du kyssa
mig mycket sä mera.

Klara (afvärjande). Nej, gå din väg — jag törs inte. Jag
känner dig inte. Du ser så illparig ut.

Johan (sova förut). Öch du ser så täck ut. — Klara, är
du rädd för mig?

Klara. Nej, nej, stå stilla. Alldeles stilla (betraktar honom
noga). Jag måste vänja mig vid dig... (Han vill taga fast
henne). Om du rör mig skriker jag!.. . (fixerar honom)... Sä
skratta nu! . . . Se, nu är du snäll! (smyger sig intill honom).
Kyss mig då!

Jolian (drar henne med sig). Min söta lilla hustru!...
Kom lät oss sätta oss. (De sätta sig i soffan).

Klara (efter en paus). Nu dansa de andra .. .

Johan. Och din mor gråter!

Klara (hotande). Johan\

Johan. Men vet du hvad hon sade till mig, dä hon kysste
mig vid vagnen?

Klara. Hon sade väl att du skulle vara älskvärd mot mig,
aldrig kifvas med mig, alltid skämma bort mig.

Johan. Hon sade: »Mitt arma, olyckliga barn!» — Det
arma olyckliga barnet var du det och jag var förbrytaren. Det är
i sjelfva verket ett sällsamt sätt pä hvilket svärmödrar äro vän-
liga mot sina döttrars män!

Klara. Det måste sannerligen inte heller vara trefligt att
lemna sina fina, rara döttrar åt sådana otäcka karlar!

Johan. Är jag så otäck?

Klara. Nej, du är mycket söt.

Johan. Hvad det är härligt att sitta så här — medan det
är alldeles tyst i huset och ingen stör oss, min egen älskade
Klara — vi tvä, alldeles ensamma.. . .

III:dje scenen.

(Jungfrun från fonden. Paret flyttar sig hastigt från hvarandra).

Johan. Så för —■

Jungfrun. Jag ber herrn och frun så mycket om ursäkt,
men det var någonting som jag nödvändigt skulle säga frun.
999

Klara. Nå, hvad var det, min vän.

Jungfrun. Jo, frun sa’ att jag fick inte gå och lägga mig,
innan jag gifvit herrn och frun en kopp thé.

Johan. Hvilken fru?

Jungfnm. Fruns fru mor.

Johan. Hvad t—n har du att göra med hvad hon säger?

Klara (strängt). Johan, du glömmer dig; (till jungfrun)
Mamma sa’ alltså åt dig att du skulle laga thé åt oss. Bet är
alldeles riktigt af dig att du kommer ihåg hvad mamma har
ålagt dig. Det är mycket vackert af dig att du är så pligttrogen.
Men hvarken min man eller jag bry oss om thé, och klockan är
nu så mycket att du kan behöfva gå och lägga dig.

Johan. Ja, om du ville vara så god —

Klara (strängt). Du tillåter kanske att jag ger jungfrun
order (till jungfrun vänligt). Du kan alltså gerna gå nu, men du
vet att jag sätter mycket värde på att du rättar dig eftei- de
vinkar mamma gifvit dig.

Jungfrun. Jag tackar! Tack snälla frun, men jag är min-
sann så pin vaken, så att om det var ett eller annat — —

IClara. Nej, du kan lugnt gå och lägga dig. Vi vilja dig
ingenting.

Jtcngfmn. Ja, då ber jag frun om ursäkt och önskar herrn
och frun godnatt.

Jïlara (vänligt). Godnatt.

Johan (förargad). Godnatt.

Jungfrun (i dörren). Godnatt.

lV:de scenen.

Johan (promenerande fram och tillbaka). Det är visst en
snäll flicka.

Klara (i soffan). Ja, jag tycker det förefaller mig som vore
det en riktigt förträfflig flicka.

Johan (stannande framför henne). Af henne få vi nog myc-
ken glädje.

Klara. Man har inte jungfrur för att ha glädje af dem.
Man har dem för att göra nytta.

Johan. Det är ett förträffligt sätt på hvilket hon börjat.

Klara (gycklande). Hvad menar du?

Johan. Jag menar att hon kom t—n så olägligt för en
stund sedan.

Klara. Hur då, min vän ?
1Ô0Ô

Johan. Åh, det vet du mycket väl. Jag menar att vi
sutto nu sä trefligt och så kom den ollonborren och störde oss.

Klara. Mig störde hon inte.

Johan. Vù\ du dermed säga att du inte bryr dig om att
vara ensam med mig?

Klara. Åh. nej, men jag hade ingen särskild anledning att
vilja vara ensam med dig just vid det tillfället.

Johan. Jag skulle vilja påstå att det är skäl nog att det
är vår bröllopsafton.

Klara (naivt). Brukar man då vara ensam?

Johan (otåligt, spetsigt). Man skulle tro att du vore född
i går.

Klara (med ett gäckande leende). Nej — men jag har
blifvit gift i dag och det är första gången, så jag har ingen er-
farenhet.

Johan (stannar framför henne). Klara, hvarför gycklar du
med mig?

Klara (leende). Jag gycklar inte.

Johan. Jo, det gör du. Du pinar och plågar mig.. . .
Förr var du snäll och söt, och nu ... . nu är du kall och lik-
giltig.

Klara. Du är så upphetsad, Johan. Du är verkligen orim-
lig. Du brusar upp och blir orimlig, otreüig, derför att den
stackars flickan alldeles oskyldigt kommer in och frågar om ett
eller annat. Du glömmer dig till den grad inför jungfrun att
du (allvarligt) icke blott talar om mamma på ett (med värdighet)
lindrigast sagdt hänsynslöst sätt, men du är också nära att kom-
promettera mig.

Johan. Kompromettera dig? Hvad menar du?

Klara. Jag menar att din vrede öfver att jungfrun kom in
måste ge henne några högst sällsamma idéer om hvad här för-
siggick.

Johan. Åh, hon är visst inte en så stor idiot att hon inte
förstår, att nygifta helst vilja vara ensamma.

Klara (förnämt). Ja, men jag vill inte att hon skall tro
att jag helst vill vara ensam med dig. Jag finner det högst
opassande.

Johan. Åh, eftersom du har gift dig med mig —

Klara. Hvem säger dig att jag har gift mig för att vara
ensam med dig? Hvem säger dig att jag inte har gift mig just
för att få vara tillsammans med så många som möjligt !

Johan. Då borde du ha låtit bli att gifta dig.
1001

Klara. Hvarför? Då jag nu hade lust?

Johan. Det var bra vänligt emot mig.

(Paus. Hon i soffan. Han på en stol långt borta).

Johan. Klara!

Klara. Ja.

Johan (en stol närmare). Tycker du att det här är roligt?

Klara. Nej.

(Paus).

Johan (en stol närmare). Klara!

Klara. Ja.

Johan (på soffan). Det är inte värdt att tala om hvem som
har skulden.

Klara (med öfvertygelse). Jo, du har skulden.

Johan (leende). Du tycker alls inte att du också har
litet skuld?

Klara (bestämdt, men med sjelfkänsla).	Nej.

Johan. Nå, ja, så säga vi att det är jag.

Klara. Nej, vi säga det icke blott, vi mena det också.

Johan (ömt, tager henne om lifvet). Ja, så mena vi att
det är jag ensam som har skulden.

Klara (försigtigt). Nej, låt mig se på dig. Jag kan inte
tåla att du skrattar

Johan (skrattar). Får jag inte skratta?

Klara. Jo, men inte åt mig. Jag kan se på dig att du
1er i mjugg. Det är mycket oartigt att göra narr af sin hustru.

Johan. Det gör jag inte heller. Men jag tänker på miss-
dådaren — den enda skyldiga, vår ypperliga hustomte.

Klara. Som nu sofver de oskyldigas sömn.

Johan (flyttar sig närmare henne, sakta). Ja, klockan är
mycket.

Klara (ömt). Du är bestämdt sömnig?

Johan. Tycker du jag ser så ut?

Klara (som förut). Res mig upp, lilla du (hon sträcker
fram armarne). Jag vill se lägenheten.

Johan (reser sig och tar henne i händerna). Du är visst
sjelf trött. . . hvad du är tung.

Klara (på benen). Jag är bara loj. (Tager honom under
armen).

Johan. Ska’ vi öppna paketen i afton !

Klara. Nej, låt oss gömma de der visitkortsskålarne och
alabasterfigurerna till i morgon. I afton vilja vi blott se på

Ur Dagens Krönika. IX. 12.

67
1002

lägenheten, se hur n'\ bo. (De promenera omkring). Detta är
alltsä salongen?

Johan. Ja, just vid tamburen. Öppen för alla vindar och
husets vänner.

Klara. Mycket fin, mycket intagande, men litet stel. Jag
skulle tycka om några möbler på sned — skola vi välta litet
stolar huller om buller.

Johan. Nej, i salongen måste man hålla på värdigheten. Det
är paradpinnarne för de främmande fåglarne.

Klara (med ryggen mot publiken). Så gå vi till venster.

Johan (drar henne med sig). Nej, först till höger. (Tager
en armstake från pianot och öppnar dörren till höger).

Klara (klänger sig fast vid hans arm). Matsalen? Hu, det
var kallt.

Johan. Har du någonsin hört att det är varmt i en mat-
sal? Som du ser — allt i den mest omaka stil; hårda ekstolar
med rotting i ryggen. Plats för tolf och när det äi* slägtingar
och goda vänner, hvilkas knän man icke generar sig för, så
för femton.

Klara. Vi viija aldrig se annat än goda vänner.

Johan (kysser henne). Helst allsingen.

Klara. Vi gå vidare.

Johan (öppnar dörren till höger i fonden). Detta är mitt
rum — i all tarflighet. Dörr till matsalen för att underlätta
fodringen och egen ingång från tamburen.

Klara (bestärnåt). Det tycker jag inte om.

Johan. Rummet?

Klara. Nej, men det med egen ingång. Det passar sig
inte för en äkta man.

Johan. En så dygdig äkta man.

Klara. Pyttsan!... Nej, den dörren stänger jag af. Du
kan gerna gå genom salongen.

Johan. Jag tycker inte så mycket om det inför främ-
mande.

Klara. Ah, vi säga att det är för kylans skull. En äkta
man har alltid gikt. Ja, låt oss gå till venster min vän.

Johan (förer henne öfver till dörren i fonden till venster).
Först en kyss. (Kysser henne). Så öppna vi till fruns gemak.

Klara. Så sött, så förtjusande.

Johan. Mjukt alltsammans, som vi hoppas ditt regemente
skall bli. Mjukt som dina små händer (stryker hennes hand,
som ligger på hans arm) — — när klorna inte äro framme.
1003

Klara. Mea de komma inte fram pä allvar, aldrig utan
att du lockar fram dem . . . (Pekar på den sista dörren ; ömt)
Och nu dörren der, Johan.

JoJian (förer henne dit). Till det allra heligaste (öppnar
den) der blott du och jag få inträda.

Klara (tittar nyfiket). Der är så mörkt — du håller ljuset
orätt.

Johan (lägger sin arm om hennes lif). Kom, så tända vi
derinne .. . (sakta) Min egen lilla hustru.

Klara (smyger sig intill honom; sakta). Johan, jag älskar
dig. (Han vill föra henne in).

V:te scenen,

(I samma ögonblick slår jungfrun upp dörren i fonden. De släppa
hvarandra hastigt, hon med ett litet skri).

Jungfrun. Jag ber tusen gånger om ursäkt.

Johan. Bevars — ingen orsak. (Till Klara). Var det
riktigt?

Jungfrun (ser först på den ena, sedan på den andra). Jag
kommer kanske olägligt?

Johan. På intet vis, min vän ! (Till Klara). Gör jag inte
min sak bra? (Till jungfrun). Hvad vill du då?

Jungfrun. Det var inte annat än att —

Johan (till Klara). Der kan du höra. Det var inte annat
än att. .. (till jungfrun.) Ja, men då är det ju ingenting som
står på?

Jungfrun. Jo, det var bara det, att jag kom till att på-
minna mig att frun . . .

Klara (förnämt). Hvad för en fru?

Jungfrun. Fruns fru mor.

Klara (irriterad). Du skall inte alls bry dig om hvad besked
du får af andra än af mig sjelf.

Johan (rycker henne i kjolen; sakta). Klara, kom i håg att
det är din mor! (Til jungfrun). Nå, lilla vän, hvad var det då
med min svärmor?

Jungfrun. Jo, gamla frun sa’, att unga frun ändtligen inte
skulle få gå till sängs, förrän frun hade druckit en kopp thé,
for det hade frun alltid brukat i fruns hem. Och hur det var,
när jag stod och klädde af mig, så kom jag ihåg att det hade
jag alldeles glömt, och att frun hade sagt att jag ändtligen inte
1004

mätte glömma att komma ihåg hvad fruns fru mor hade sagt till
mig, så sprang jag in för att fråga frun, om frun ändå inte
tyckte det var bäst, att jag i allU fall kokte en kopp thé.

Klara (som förut). Har jag inte sagt dig att jag inte vill
ha thé?

Jungfrun. Jo, men jag tänkte — —

Klara (uppbragt). Du skall inte tänka alls!

Johan (till sin hustru, sakta). Du förifrar dig, Klara. (Till
jungfrun, vänligt men bestämdt). Du har kanske nu förstått, att
vi inte vilja att du skall ha besvär med att koka thé. Hvarken
frun eller jag önska oss någonting. Vi tacka dig för din om-
tänksamhet, men bedja dig bara göra oss den tjensten att gå och
lägga dig.

Jungfrun. Ja, om herrn och frun således inte önskar . . .

Klara (kort). Vi önska att du skall gå.

Jungfrun. Då menar kanske frun att det är onödigt att
låta vattnet koka längre . ..?

Klara (till Johan). Hör du, Johan, det kokar ännu?

Johan (tiW jungfrun). Du kan utan samvetsqval låta det
sluta koka.

Jungfrun. Ja, då tillåter kanske frun, att jag går och
lägger mig?

Klara (ironiskt). Ja, det kan du gerna göra.

Johan. Och tack skall du ha för i qväll, lilla vän — hvad
heter du för resten, raska flicka?

Jungfrun. Jag heter Marie, men mitt sista herskap kallade
mig Stina, eftersom frun der också hette Marie, så att om herrn
och frun önskar . . .

Johan. Nej, låt oss hålla oss till ditt dopnamn . .. God-
natt, Marie.

Jungfrun (i dörren). Godnatt, herrn.

Klara (trumpen). Godnatt.

Vkte scenen,

Johan (skrattar).

Klara (sätter sig på en stol i fonden). Hvad skrattar du åt?

Johan (skrattar). Hon är makalöst rolig.

Klara. Mig tråkar hon ut.

Johan. Tycker du inte det är komiskt?

Klara. Jag tycker upprigtigt sagdt det är högst irriterande.
1005

Johan. Man kan märka det på dig.. . Men Herre Gud,
Klara, (sätter sig vid sidan af henne) skola vi likväl inte för en
gång för vår bröllopsaftons skull försöka att båda se saken litet
humoristiskt. Förut var det jag som var vid misshumör . . . lilla
Klara, var nu medgörligare än jag!. . . (Hon tiger alltjemt och
vänder bort hufvudet från honom) . .. Kom nu så gå vi in och
se på helgedomen , . . Du fick ju inte se den nyss!

Klara (med bortvändt ansigte; omedgörligt). Nej, jag vill inte.

Johan. NiW du då bli sittande här hela — tiden?

Klara (som förut). Jag vet inte hvad jag vill. (Håller
näsduken för ögonen). Jag är så olycklig.

Johan (ömt). Du gråter ju, Klara? (Hon snyftar). Nej,
du får inte gråta, hör du det!

Klara (med gråten i halsen). Åh, jag är visst mycket obe-
haglig, det vet jag mycket väl, men jag (småler emot honom) kan
inte rå för det.

Johan (som förut). Du är visst inte obehaglig.

Klara. Åh jo — du är ledsen åt mig och jag förstår det
så väl.

Johan. Men lilla Klara då!

Klara. Det kan inte heller vara roligt att få en hustru
som är så retlig som jag . . . Men jag var så nervös . . . och så
kom den dumma jungfrun och tog allt mitt goda humör ifrån
mig . . . Ah, jag har hela dagen varit sådan, att ett enda ord
kunde få mig att gråta.. . Jag har inte varit mig sjelf. . . Är
du ond på mig, Johan?

Johan. Nej, visst inte. Hur kan du tro det? Jag förstår
hela saken så väl!

Klara (småleende, litet försagd). Och så blir jag så ful
när jag gråter — —

Johan. Du är alltid vacker, alltid intagande. Du har aldrig
varit vackrare.

Klara (reser sig; han håller ännu qvar hennes hand). Nej,
vet du, Johan, nu är det sannerligen för galet. Så dum är jag
heller inte, att du kan inbilla mig det. . . Har du en spegel ?

Johan (reser sig upp och hemtar en liten nackspegel). Var
så god.

Klara (speglar sig; pekar in i spegeln; Johan står bakom
henne). Vill du behaga titta? Se en sådan uggla! (Gnuggar
ögonen och 1er) Nå?

Johan. Ja, nog var det en förbättring. Hvad det är trefligt
att se dig vid godt humör igen.
1006

Klara (lägger sin arm om hans hals och hviskar). Häller
du då af mig? Men riktigt mycket, inte bara en liten smula?

Johan. Jag älskar dig!

Klara (inställsamt). Också när jag är vid dåligt humör . . .
också när jag är orimlig.

Johan. AWtiå lika högt.

Klara (fermt). Så tänka vi inte mera på Marie-----------------eller
var det Stina hon hette?

Johan. Nej, det var Marie. Tror du nu också att hon
gått och lagt sig?

Klara (sätter sig). Hör du, det är rent af ohyggligt med
den menniskan! Hon kommer rusande som en ond ande.

Johan (sätter sig hos henne). Hon är ett riktigt troll!

Klara. Jag skall säga dig — jag är rädd.

Johan. För att hon skall göra skada med eld och vatten ?

Klara. Nej, men hon går bestämdt och lurar.

Johan. Tror du det?

IGara (lyssnar mot dörren). Tst! Kan du höra? — Var
det inte någon som gick ute i gången?

Johan. Du kan lita på att hon dricker sjelf ur théet.

Klara (reser sig). Vänta litet. Jag skall se efter i dörren.
Man kan aldrig vara säker på en sådan främmande menniska!
(Går mot dörren).

Johan (sittande). Se till att hon inte äter upp dig.

Itlara (vänder sig om). Kom med, Johan, jag törs inte
ensam !

(De smyga sig tillsammans på tåspetsarne mot dörren. Vid
dörren stanna de ett ögonblick och lyssna).

Klara. Är det någon der?

Johan. Jag tycker att det prasslar.

Klara. Hu då! . . . Friskt mod nu, Johan! . . . Ett, två,
tre och så säga vi: pang!

Johan (sakta och långsamt). E-tt!

Klara (som han). T-vå!

Johan (raskt). Tre!

Båda (medan hon stöter upp dörren). Pang!

VII:de scenen,

(Jungfrun i dörren med thébrickan. Ett ögonblick stumt spel).

Jungfrun (kommer in). Jesses, hvad herrn och frun skrämde
mig! Jag hade så när tappat brickan.
1007

Klara och Johan (meå häpnad). Théet! 1

(De se pä hvarandra och skratta).

Jungfrun (ställer thébrickan på bordet). Ja, frun får inte
vara ond. Men då jag kom ut i köket stod vattnet och kokade
så skönt, och så tänkte jag att det var sannerligen för Gud synd
att frun inte skulle ha det som frun var van, då frun var hemma.
Och det var ju inte något besvär att tala om, eftersom alltsam-
mans redan stod så bra i ordning.

Johan. Du är visst en ovanligt rask flicka, Marie?

Jungfrun. Ja, herrn och frun ska’ få se ni nog blir nöjda
med mig. Man kan få det med mig precis som man vill ha det.

Klara. Ja, det märker man genast. Men nu, då vi fått
théet, Marie, så har du väl ingenting emot att gå och lägga dig?

Jungfrun. Nej, i fall det inte var något mera frun ville,
för i så fall —?

Klara, ^ej, tusen tack! Nu ha vi fått allt hvad vi ville.
Jungfrun. Ja, då vill jag bara önska herrn och frun godnatt.
Båda (leende). Godnatt.

Vllkde scenen,

(Klara, Johan. De stå en stund och se på hvarandra och brista
derpå ut i skratt).

Klara (pekande på thébrickan). Ja, jag vet inte om du
tycker —? Men nu eftersom vi ha théet. . .

Johan. Ja, låt oss då i Herrans namn dricka det!

(Ridån faller hastigt).

&
Pelle Janzon som opera-librettist.

Pelle Janzon hade en ytterst liflig fantasi och mycken
beläsenhet. Det var i synnerhet historien, som han grund-
ligt studerade och gälde det fakta och årtal var Pelle berg-
säker. Ätt han också någon gång fattade pennan för att
sätta sina idéer på papperet, framgår af följande utkast, som
Pelle en höstafton 86 på rak arm improviserade vid ett
bord inne i det lilla blåa hörnrummet på Operakafféet,

Pelle satt nämligen tillsammans med ett par af sina
literära umgängesvänner. Talet föll på att skrifva en opera
— naturligtvis med en glansroll för Pelle — men man
hade synnerligen svårt att finna något passande ämne.

»Caramba!» utbrast Pelle, »hvad ä’ ni för slags kaval-
jerer! Hit med bläck och papper, ska’ jag vid Zeus ögon-
blickligen göra ett utkast.»

Skrifdonen stodo snart på bordet; Pelle satte sin
storm till rätta, tryckte pince-nezen litet fastare på näsan
och begynte skrifva. För kuriositetens skull framlägga vi
för »Dagens Krönikas» läsare, hvad Pelle författade den
qvällen, tilläggande att Salavins roll förbehöll han sig sjelf,
så vida någon af de literära kavaljererna ville begagna sig
af Pelles fingervisning som librettist-forfattare.
1009

Härmed följer utkastet.

1.

Bertrand de Vaucluse.

Stor opera i fem akter.

Bertrand en fattig riddare (blott sitt svärd, sin lans, sin
häst och sin lyra) som har dragit från det ena riddarhofvet till
det andra, förälskar sig slutligen i Isolde, en hög riddaredotter. —
Kärlek. — Bön till fadern, som slutligen ger sitt bifall med det
vilkor, att Bertrand först skall som korsriddare draga till det
heliga landet för att derifrån som en ärad och berömd korsets
kämpe kunna ånyo framställa sina anspråk. — Afsked från
Isolde. — Färden öfver hafvet till det heliga landet, framkomst
till Jerusalem, som belägras af egyptiske kalifen Saladin.
Stormning — de kristnes nederlag.

Bertrand tillfångatages. Skall dödas. — Sjunger. Saladin
hänryckt, benådar och behåller honom vid sitt hof samt skän-
ker honom till hustru den skönaste odalisken i sitt harem —
Fatima. — Bertrand i orientalisk kontemplativ berusning, glöm-
mer för en tid sin Isolde.

Vaknar omsider. — Får af Saladin tillåtelse att afresa —
begåfvad med rika skatter. — Hemkomst till Vaucluse. —
Sammanträffande med Isolde. Bröllopet redo; då inträder en
saracensk yngling, som önskar sjunga till de nygiftas ära.
Fatima! Denna har nämligen följt sin älskade öfver hafvet och
efter många vandringar fått reda på hans föregående öden och
tilltänkta giftermål. — Sjunger Bertrands sång till Isolde, som
(han — B.) före afresan till heliga landet lofvat henne att in-
gen annan än han skulle låta henne höra. — Förvåning. —
Oerhörd uppståndelse då Fatima kastar af förklädnaden och
framställer sig som B:s hustru. —

Isolde dör. — Hennes fader dömer B. såsom kättare (för
att som kristen hafva giljat till en kristen dam och dock vara
gift med en hednisk qvinna) till bålet. —

Bålet! ■— [flammorna omslingra B. då ett förtviflans skri
höres.] En ung qvinna klättrar upp på detsamma, omfattar
med sina armar riddaren och dör med honom, Sägnen säger
1010

att det var satan, som i denna mörka, undersköna qvinnas skep-
nad ville till de osaliges boningar bortföra menedaren. — Men
det var — Fatima som till de ljusa rymderna förde bort med
sig sin ungdoms älskade.

15/io ^^* P&lle Janzon.

Musikanmälan.

>yMusik för hemmet». Ett fosterländskt företag kan med
fog denna vecko-tidskrift kallas, som tills dato utsändt närmare
ett dussin n:r. Den nya tidskriften utgöres dels af en musik-
afdelning, dels af en textafdelning. Den förra innehåller ute-
slutande svenska tonsättningar. Redan derigenom framträder
»Musik för hemmet» såsom en hos oss helt allenastående publi-
kation. Detta är nämligen första gången i vårt land, som man
erbjudes ett periodiskt musikverk med alltigenom fosterländskt
innehåll. Man kan invända att så äfven är förhållandet med
Musikaliska konstföreningens alster. Men dervid må erinras att
dess publikationer väl äro af svenskt innehåll, men de bilda icke
något periodiskt fortlöpande, på bestämda tider utkommande
samlingsverk, för öfrigt är nämda företag grundadt på flere hundra
medlemmars tillskott, under det »Musik för hemmet» endast har
ett par oförvägna personers initiativ att tacka för sin tillkomst.
Och oförväget är det i sanning att ensamt med vårt lands mu-
sikalster söka upptaga täflan med all den utländska musik som
dagligdags inströmmar i vår marknad. Men den tid synes vara
i antågande då man äfven hos oss börjar få ögonen öppna för
det berättigade i fosterländska sträfvanden. »Nationaliteten är ett
oumbärligt godt för hvarje folk och för hvar och en individ i
folket», säger en framstående nordisk skriftställare. »Den måste
bevaras, förvaras och vidare utvecklas.» Man må derför hoppas
att »Musik för hemmet» skall inom våra musikkretsar omfattas
med de sympatier, som dess fosterländska program har rätt att
fordra.

Men oafsedt detta är tidskriftens innehåll — åtminstone att
döma af hvad man hittills haft tillfälle att se — af så god mu-
1011

sikalisk halt, att företagets framgång redan på grund häraf bör
vara gifvet. En borgen för att det endast är god musik som
här erbjudes eger man i de båda redaktörernes namn: Emil Sjö-
gren och Erik Åkerberg, hvilka begge gjort sig ett namn som
talangfulla tonsättare. »Musik för hemmet» har sålunda bjudit
på kompositioner af såväl äldre som yngre svenske tondiktare:
August Söderman, Ludvig Norman, Conrad Nordqvist, Rickard
Henneberg, John Jacobsson, A. M. Myrberg, Emil Sjögren, Erik
Åkerberg, Tor och Valborg Aulin, Gösta Geijer, Knut Byström
och Hin. Derjemte skola äfven publiceras en eller annan ton-
sättning från våra grannland. Till denna kategori hör ett piano-
stycke af P. E. Lange-Müller. De utkomna häftena ha varit
mycket omvexlande. De ha inrymt kompositioner för piano, för
en- och flerstämmig sång samt violin och piano.

I sin textafdelning, som är en liten musiktidning för sig,
har tidskriften bjudit på kritiska musik- och teaterrevyer, musik-
notiser från in- och utlandet, öfversigter af Stockholmsteatrarnes
spellistor för kommande vecka, karakteristiska svenska musik-
anekdoter (»Dur och moll») samt beaktansvärda »guldkorn», lå-
nade från svenska musikskriftställare.

Tidskriftens låga pris är utan motsvarighet i vår musik-
marknad. Ett häfte kostar i lösnummerpris endast — femton
öre — tages årsprenumeration (6 kr.), får man häftet för om-
kring tio öre!

Af det ofvan sagda bör kunna antagas att »Musik för hem-
met» skall komma att göra skäl för namnet och finna vägen till
hvarje musikaliskt bildadt hem i vårt land.	J. Æ
ÅRGÅNGEN 1889.

INNEHÅLL.

Historia och biografi, statistik, politik och nationalekonomi.

Sid.

Aret 1888, politisk revy af Otto Sjögren .............................  37

Kejsarvansinne och kungsidioti af Otto Sjögren........................ 213

Till franslin, revolutionens hundraårsminne: Under »Ancien Regimes»

välsignelserika hägn. Strödda drag sammanförda af Erik Thy-
selius......................................................      226

Lafayettes minnesbild af Otto Sjögren________________________________ 23b

Marie Antoinette at Emil v. Quanten  ............................---- 253

Ludvig XVI af Erik Thyselius_____________________________________ 264

Paul Fritz Mengel såsom radikal riksdagsman af J. N. Nyman........... 298

De förenade rikena och trippelalliansen, betraktelser af en gammal
politikus................................................         323

John Stuart Mill i ny belysning af Hellen Zimmern ..................   384

Donrhonerna i Sverige ............................................     398

Under munlåssystemet, prolog till en svensk Geffkenhistoria...................... 423

Den 5 Maj 1789 af Otto Sjögren........................................... 441

Karolinen från Dybböl, anteckningar från ett besök i Spandau 1864.

Af F. H—n............................................................ 455

Snillets makt, ett Svedelius-minne af F. H—n........................   510

Karl XV:s unionsförslag af Emil v. Qvanten ............ 526, 662, 801, 960

Heinrich Heine som politiker af Georg Brandes .......................  580

Den 14 Juli 1789 af Erik Thyselius ...............................     591

Telegrammet om de 22000 och Ham selv af E. Elberling_________________ 657

Från våra dagars Persien ____________________________________________         772

Den nya utrikesministern af Toucheåtout................ _____________ 870

En bortgången skämtare, anteckningar om P. Janzon af Fader Movitz 877
Till munlåsens historia af Cereus....... ..........................—-.	902

Om trolldom och vidskepelse i modern form af A. Haroldson ___________ 909

Törnen utan rosor, belysning af Hyltén-Cavallii verksamhet som teater-
direktör, af Polykarpus ...........	    923
En exkursion i våra dagars Spanien 			 945

Ett bortblåst kejsaredöme af F. Heurlin_____________.........________ 953
Literära och kulturhistoriska uppsatser.

Hittills otryckta parodier på Tegnérs Fritjofs saga af J. L. Runeberg 1

En hädangången humorist (minnesruna öfver lektor A. E. Holm-
gren) 						 131, 286, 394

Ur Onkel Adams korrespondens __________________________________________ 138

Stjernan i moln, ett Tegnérsminne af Paul Fritz Mengel ...............   298

Frun från Hafvet af Klas Fahrœus ______________________________________ 3ö‘3
Från svenska pressens riksdagar _________      616

Kosor och törnen. 1889 års publicistmöte i Göteborg af G. Hæger-
stolpe............................................................ 628

Slöjan dragen från en 40-årig hemlighet af Birger Schöldström _________ 699

G. Brandes och den nyare danska literaturen af S. Schandorph........... 136

Polemiska och humoristiska uppsatser.

Hågra spörsmål angående Sverges yngre literatur af en gammal man 113

Om fördömelsens boningar, blick på literaturschavotterna i Posttid-
ningen och Vårt land af Volontaire________________________________ 121

H. A. Kings drapa af Efr. R--------------------------------------....... 202

Ett sanningsvittnes undanflykter af Volunteer ________.................. 272

En literär farisé ................................................       292

Fru Charlotte Strandberg och sjunde budet af Volontaire ...............  308

Tack för brefvet, några ord till doktor C. D. af Wirsén af förf, till

Fördömelsens boningar..............................................      343

Kjöbenhavnska kapplöpningar af G. Esmann.............................    646

Johan Nybom och skaldekonungen af F. H—n  ............................   651

Europa i Kjöbenhavn af G. Esmann ______________________________________ 761

Vi och Orientalisterna, en ny fredlig seger, af John Johnson___________ 786

Yttre glans och inre halt, några iakttagelser från Orientalistkongres-
sen af G. Hœgerstolpe............................................  795

Punsch och hvita ben, en ropandes röst i öknen af Volontaire___________ 840

Vara eller icke vara — hvem? ett par repliker till Claes Lundin af
Volontaire.	       857

En usurperad reputation af Volontaire .................................. 989

Poemer och Noveller.

En underlig julhistoria af Daniel Fallström .............................. 24

Grefvinnan Zoe............................................. 102, 197, 315

Ett mål af Bgil (poem).............................................      111

Mary Vetsera af Daniel Fallström ........'.............................

Julklappar och nyårsgåfvor af Anna Maria Lenngvist (poem).............. 145

Två tidsbilder af Bonaventura (poem)...............................      150

Tre dikter från franska revolutionens tider, öfversatta för Dagens Kr.
af Edvard Fredin 		   ...................	217

Boulanger har flytt! poem af Daniel Fallström_________.......__________ 321

Ensam, originalnovell af Rust Roest ..................................   566

Den 4 augusti 1789, poem af A. Lindgren ............................     707

Det röda vilda vinet, poem af Holger Drachmann ________________________ 861

Lyckohornet, poem af Filip Tammelin____________________________________ 865

En bröllopsafton, skämt af Peter Nansen _______________________________ 996

Pelle Janzon som opera-librettist....................................   1008
Literaturanmälningar.

»Dur och Moll , musikalisk kalender..................................    108

»Blomstermålningar ocli djurstycken» af Aug. Strindberg.................  HQ

Arbetsgifvare och arbetare af Axel Raphael ............................  414

Sverges Rikes lag utg. af K Uppström ............. ............... 414

Noveller af Tor Hedberg ________________________________________ 513

Ur nyare tiders politiska skiften af Marcellus ......................    515

Huru reaktioner uppstå samt om yttrande- och tryckfrihet af Ellen

Key ------------------------------------------------------------------- 517

Nya berättelser ur biblisk historia af Tant Malin_______________________ 518

Dikter och bilder af Karl Wetterhoff _____________________________ 655

Svenska, bibliotek och Ex-libris af Th. J-n...........................   753

Taris just nu! af Gustaf Gullberg .................     ................	756

Farbror Trulslunds stockholmstripp af John Johnson.....................  863

Fransk humor, en samling monologer öfvers. af Olof R—n ................. 951

Teater och Musik.

Musikalisk revy af Volontaire ........................   155,	357, 465, 600

Meiningarne af Peter Nansen ..........................     417

Musik i hemmet............................................1010

Konst.

Sverres konstiii 1888 af Th. Lindblom ................................... 88

Rafiàëlli på verldsutställningen i Paris af Emil Hannover ............   720

Porträtt.

Mary Vetsera. Tio franska Revolutionsportrält. M:me och monsieur de
Castellanos. Grefvinnan Stephanie v. Platen. Excellenserna Man-
derström och Monrad. Herrar Rosenberg, Qvanten och Thomasson.
Grefvinnan Gabrielle Landberg. Skalden I^töfi. Målaren Raffaclli.
Författarne G. Brandes och S. Schandorph. Åtta porträtt af den unga
furstegenerationen pä Fredensborg. M:me Jane Dieidafoy. G ref v c
Angelo de Gubernatis. Beduinen Ben Roustan.