Det kungliga lyekohornet.*

Ett bidrag till kung Oskars krönika.

Det gamla ärevördiga dryckeshorn, som här besjunges, var som alltid
äfven med på Konungens färd å »Drott» under innevarande års sommar.
Särskildt vid en lunch utanför Lysekil den 27 juli gick det laget rundt,
hvarvid konungen derur med vanlig förbindlig älskvärdhet först drack sina
gäster till. Bland de närvarande befann sig äfven revisor Filip Tammelin,
som på festkomiténs uppdrag författat det dagen förut vid festen för ko-
nungen framsagda poemet och med ledning af vid förstnämda tillfälle med-
delade upplysningar äfven författat det i tidskriften införda qvädet.

Den afbildning af dryckeshornet, som här återgifvits, är tagen efter
en författaren nådigst förärad fotografi, som nyligen utförts af kommendör-
kapten Louis Palander af Vega.

Föregående öden.

1	hedenhös ett odjur förskräckligt till att se

Dök upp ur sjön, den djupa, att sprida skräck och ve,
Det djur och menskor dödar med samma raseri,
Allt i sin väg det krossar och kan ej hejdadt bli.

* I tidningarna cirkulerade i somras en temligen otrolig notis, att
nämligen' vår originelle skald Filip Tammelin skulle på visst håll ha be-
funnits allt för ofta stränga sin lyra till svenska drottens lof. Att emel-

Ur Dagens Krönika. IX. 10.	58
866

Det kommer som en stormvind, när minst det väntadt är,
Ej hjelpa pil och båge, och spjut ej båta här,
De studsa blott tillbaka, ej heller tjena svärd.
Det vilda odjur bräcker hvart hinder på sin färd.

Det eger horn och betar, som aldrig skådats förr,
Det var minsann ej rådligt gå utom stugudörr;
Som barn för »busen» skrämmas, så står man här försagd,
I denna nöd hur kunna få besten nederlagd?

En gammal man, en runlärd och vis i många ting,
Nu träder fram och talar i männens häpna ring:
»Ett klubbslag mellan hornen, och han har fått sin tukt,
Men skuldlös yngling endast kan få med besten bugt.

Ett oförderfvadt sinne blott på det onda rår,
Den råa styrkan föga mot afgrundsmakt förmår,
Visst höfs en modig vilja och kraftig arm, men mer
En blick af tro och oskuld, der hjertats enfald 1er.

Och den som besten fäller, han hornen får till lön,
Det blir en vinst ej ringa, knappt gifs en mera skön;
I allt han företager står lyckan honom bi,
En hvar, som se’n dem eger, skall ock dess gunstling bli.»

Och han, som besten fälde med dristigt hjeltemod,
På folkets armar bäres och blir en konung god,
Det rätta är hans lösen, den ed han sviker ej,
Som svors vid höge gudar, vid Oden, Thor och Frej.

lertid så icke varit förhållandet, är red. genom gynsamma omständigheter
i tillfälle att ådagalägga. En beundrarinna af hr Tammelins skaldskap har
nämligen med hans begifvande till oss öfversändt ännu en dikt i den an-
tydda genren, hvarigenom dessas antal tills vidare blifvit lika med de klas-
siska Musernas. Den orienterande inledningen förskrifver sig äfven från
samma beundrarinnas hand.

Red. af Ur dagens krönika.
867

Men hornet, som han tömde i löftets sköna stund,
Från bestens panna brutet, det ofta gör sin rund
I kungssal, hög och väldig, der bardens sång blir hörd,
Då alla hjertan skälfva, och Brage lyssnar rörd:

De gamla tro sig unga och lefva om på nytt

De minnesvärda bragder i dagar, som ha flytt,
De unga känna dubbelt så kärleks fröjd som qval,
Allt medan dryckeshornet förs kring i kungasal.

I vördnad hornet hålles, det trollkraft bor deri,
Och länge så det aktas — att se’n förgätet bli.
Bland murkna spillror göms det och täcks af seklers dam,
Tills plötsligt det vid Högland ånyo glänser fram.

*

En gammal fiskargubbe, som pröfvat hornets makt
Hvar gång för djupets åbor han sina nät har lagt,
Så ofta hulpen vorden, när stormen röt på haf,
Att fosterlandet tjena, åt hertig Carl det gaf.

»Ers höghet!» — gubben sade— »när spord blir stridens lur,
Och första skottet smäller, blott tag en klunk härur!
Och, tro mig, höge herre! det skall er framgång ge,
Och stint i ögonhålan Ni döden sjelf kan se.

Gud skydde eder, hertig, och Finlands kära strand,
Desslikes gamla Sverge, det stolta moderland!»
Så talte gråe fiskarn. Stor-Amiralen log,
Sin hand den gamle räckte och dryckeshornet tog.

Emellan Greigh* och prinsen der blef ett nappatag;

Bland svenska flottans minnen ej glömmes Höglands dag,
Men hertig Carl såg falla omkring sig vän vid vän,
Sjelf, sedan striden lyktats, han var dock oskadd än.

* Ryska flottans namnkunnige chef i slaget vid Högland.
868

Odödlig ära vunnits, fast mången hjelte föll..

Det gamla dryckeshornet * man högt i vördnad höll,
Det tömdes under gamman, det gick från man till man,
Den nötta runoskriften liksom i lågor brann.

Men freden kom — och åter det gamla horn vardt glömdt,
Ännu en gång som fordom till dådlös hvila dömdt.
Till dess med öppet sinne för hvarje sagans skatt
En annan Carl det räddar på nytt ur glömskans natt.

Han fann i dunkel gömma ** den kostliga klenod,
Med kännarns säkra öga dess värde strax förstod;

Af broderskärlek manad, den skyddande egid
Han skänkte åt den ädle, som sjungit Höglands strid.

2	.	■

Nuvarande betydelse.

Han är storsint och vis, och ett hjerta han har
För det sköna i lif och i konst,

Och hans höga gestalt lätt bland tusenden käns,
Som det höfves en konung i Nord.

Det är sol i hans blick, och hans leende är

Af ett eget, ett sällsamt behag,

Men hans tal är som guld, och af välljud du smeks,
När han höjer sin stämma till sång.

Han har lycka till sjös, han har lycka till lands,
Öfver vädret han tyckes ha makt. ■—■

Men det åldriga horn, städs han håller det kärt;

Ty han skattar åt Minnenas helgd.

* Hertigen lät efter segern beslå detsamma med lock och kedja af silfver.

** Kronprins Carl, sedermera Carl XV, upptäckte i sin ungdom det
gamla minnesrika hornet i ett klädstånd i Stockholm och inköpte det.
869

Det har följt pâ hvar färd öfver böljan, den blå.

Och hvar jul i den kungliga borg

Gör det åter sin rund som i flyktade dar,

Länge svunna i tidernas ström.

Och den frejdade drott gyllne harpan då rör:

Han är konung och skald på en gång,
Och han tömmer sitt horn för de älskades väl
Och de båda förenade folk.

Men det åldriga horn, det skall gå uti arf

Till en hvar af hans signade ätt,
Hvilken älskar som Han att vid vågornas dans
Hissa blågula flaggan i topp.

Hell dig, dyra klenod! Må du länge ännu

Hos den lycklige Egarn förbli

Och i stiltje och storm, under solsken och mist
Stå alltjemt som en skyddande vakt!

Filip Tammelin.
Den nye utrikesministern.

Posten är icke så obetydande nu som den var för ett
eller annat årtionde sedan. De förenade rikenas högste
diplomatiske representant kunde då saklöst vara en huru
stor medelmåtta som helst, det gjorde alldeles detsamma.
Det var med honom som med åsnan i fabeln, hvilken bar
relikerna; de troende knäböjde, och det var exellensen obe-
taget att tänka det vara för sin person, när det i sjelfva
verket endast var för en titel och en portfölj — den senare
icke sällan lika tom som vederbörandes eget hufvud.

Varande med denna jemförelse icke afsedt att förklara
hela raden af våra utrikesministrar ända tillbaka till den
tiden, då vår utrikespolitik och således äfven dess handhaf-
vare hade en europeisk betydelse, för åsnor. För ingen del.
Vi ha haft ett par stycken, som nog skulle ha redt sig bra
äfven om vår stämma hade haft något att säga vid de
europeiska kongresserna, och resten har varit dugliga expe-
ditionskarlar. Detta är också allt hvad man egentligen be-
gär af dem. Ty både Carl Johan och Oscar I skötte sin
utrikespolitik sjelfva, och under Carl XV visade Manderström
vid ett vigtigt tillfälle, att en utrikesminister kan förmå rätt
mycket, — åtminstone i negativ riktning genom att hindra
förlöpningar. En duglig expeditionskarl, det är just hvad
den nye utrikesministern också är. Frågan gäller blott, om
denna egenskap under närmare förhållanden är nog.

När grefve Carl Lewenhaupt i sin ungdom (ordet an-
vändt såsom en mera allmän kronografisk beteckning och
med bestämd reservation mot all antydan, att han under
någon period af hela sin lefnad varit en ung man!) genom-
gick sitt noviciat i kongl. civildepartementet, ansågs han väl
871

både af förmän och kamrater såsom ett ljushufvud blott i
yttre måtto, men icke desto mindre visste en och hvar att
han skulle komma att gå den diplomatiska banan och —
blott icke den kroniska magsyran i förtid myllade dessa för-
hoppningar — stiga högt. Och dock hade han åtskilligt
emot sig. En hvar af oss känner, att för en ung tjenste-
man, som börjar sin extraordinarebana i de civila verken,
finnes ingenting som hindrar att taga till devis de stolta
orden: Quo non ascendam, ty denne vet att han i vårt
jemna och välreglerade embetsmaskineri skall utan svårighet
kunna skjutas upp i höjderna och till hvilka värdigheter som
helst, endast han eger en god mage, en god skräddare och
alltid i sin portemonnaie ett par tior — mera behöfs det ej,
och de kunna för resten allt för gerna vara lånade, blott
de aldrig saknas, — samt slutligen i västfickan en klocka
som går och påminner honom att aldrig förlora fatalierna.
Samma egenskaper, mera upphöjda till en dignitet motsva-
rande kongl. kabinettets i förhållande till andra »Öfverrätter
och Kollegier samt öfriga till Statsförvaltningen hörande
allmänna verk och styrelser,» såsom det heter i statskalen-
dern, är också hvad som fordras för att det lilla fröet till
en diplomat skall i det der drifhuset i hast skjuta upp till ett
stort, stort träd. Olyckligtvis egde Carl Lewenhaupt ingen af
delarne. Att han led af kronisk magsyra är redan anteck-
nadt, och denna åkomma, som jemväl inverkade på behaget
af hans umgängessätt, hindrade honom från att deltaga i
kamraters och andras kärleksmåltider, der oftare än man
tror blifvande storheters rykte grundlägges. En god skräd-
dare hade han heller ej, efter Stockholms-mått betraktadt,
ty den billigaste mästaren var för honom den bästa, och
han lät vända sina plagg, icke en gång men tvä. Om inne-
hållet af sin portemonnaie lät han ingen dödlig få en aning,
ty han upptog den så sällan som möjligt; dock var det
alltför väl kändt, att han icke egde någon förmögenhet.

För sitt inträde på den diplomatiska banan egde han
blott två qvalifikationer. Den ena var hans namn, som är
gammalt och af god klang, ehuru väl Lewenhauptarne alltid
mera utmärka sig som krigare än som statsmän. Den ende
af familjen, som ville spela en stor politisk roll och trodde
sig hafva hufvud derför, kom, såsom historien lär oss, der-
med på ett olyckligt sätt till korta; men när elaka tungor
af tragedien från 1743 velat taga sig anledning att säga,
872

det Lewenhauptarne allt sedan saknat hufvud, så gå de
kanske en smula långt. Låt vara, att hvarken Gustaf den
tredjes landtmarskalk eller Oscar den förstes riksmarskalk
voro af högre valör, — ehuru denna sistnämdes ryktbara
skål för »Gud, konung och fädernesland» röjer mycken
originalitet i tanke och uttryckssätt, — men vi böra dock
påminna om den modernitet i uppfattningen af aristokratiens
aktuela ställning, som visat sig hos några skott af Glaestorps-
grenen. Grefve Carl Lewenhaupt var i besittning af ett
hufvud, der han under tidernas lopp fått rum att maga-
sinera en hel hop saker och hvilket redan vid den tiden
som nu är i fråga klassificerades, väl icke öfver men icke
under medelmåttan. Det är visst icke om alla af våra di-
plomater från de sista decennierna, som man kan säga det-
samma 1 . . . Besagde hufvud och de axlar, på hvilken det
hvilade, hade emellertid i sig något utmärkande; hvilket ådrog
sig uppmärksamheten och gjorde sin égarés framtid. Det
var icke en utpräglad karaktär, ty såsom de aldrig haft,
men ett slags ^‘c, en viss nervös ryckning hvarpå grefve
Manderström, den då nyss blifne utrikesministern, skämtsamt
förklarade sig sätta mycket värde:» en diplomat som bara
tiger och rycker på axlarne, —- c’est du pur Metternich!»
En och annan bland dem, som läsa detta, torde kanske
ihågkomma uttrycket. Infallet må gälla hvad det kan såsom
qvickhet, men valet af Carl Lewenhaupt till attaché i Paris
var i alla fall icke bland de minst lyckade från denna tid,
då man hade åtskilliga exempel på andra som voro rent stu-
pifierande.

Trettioett år sednare har grefve Lewenhaupt nu eröfrat
sin marskalkstaf. Han har gått igenom alla graderna, öm-
sevis inom departementet och vid de utländska beskick-
ningarne, deribland såsom chef de mission under åtta år i
Washington (1876—84) och under de derpå följande fem
åren i Paris. I Washington säges han hafva trifts mycket
godt; det är en liten rätt fet och god post, på hvilken en
förståndig man kan lägga till hopa ganska vackert om året
och der man icke är öfverlupen med besvärliga besök, samt
utan påtal kan lefva efter eget tycke och smak. De diplo-
matiska noterna göra intet hufvudbry, och det bestyr mini-
stern kan få i sin egenskap af generalkonsul, uppväges godt
af reela fördelar. För en person med intresse för en del
förhållanden, hvilka i allmänhet icke intressera våra diplo-
873

mater, erbjuder den amerikanska ministerplatsen tillfällen att
lära och studera ganska mycket och det är sannolikt att
grefve Lewenhaupt för sin del dragit mycket mera nytta
häraf än man kunde skulle tro, då man känner hans annars
skäligen antiqverade och bornerade aristokratiska högmod.
Att han förstod Amerika och dess demokrati några tusen
gånger bättre än efterträdaren, det är då något som i alla
händelser kan tagas för afgjordt. Men derifrån förflyttades
han till Frankrike.

Den amerikanska demokratien och dess stora republik
är någonting väsendtligen olika den franska demokratien och
republiken; ännu större är olikheten mellan Washington och
Paris. Och, i trots af hans nyssnämnda inre sinnelag, är
det antagligt att grefve Lewenhaupt sympatiserade mera
med den förra än med den senare, men i synnerhet person-
ligen trifdes bättre på det förra stället än på det senare.
Han är icke fåfäng i ordets vanliga förstånd, men i Washing-
ton bland sina kolleger i diplomatiska korpsen kände han
sig vara något och någon; i Paris ingenting. Vi äro vana
att kalla oss för nordens fransmän, och hemma hos oss
sjelfva är det ju ingenting som hindrar oss att söka agera
den rollen; men för att bland fransmännen och i deras eget
land, ännu mer inom de kretsar der en diplomat har att
röra sig, gifva illusionen af likstämmighet med den fran-
ska andan, tonen och sättet, erfordras nätt opp motsatsen
till de egenskaper som ligga hos vårt folks stora flertal inom
alla klasser, men särskildt nästan koncentrerats och kon-
denserat sig hos grefve Lewenhaupt. Han är icke qvicktänkt
men ännu mindre qvick i tal och vändningar; han är icke
vidare aimabel, det voro synd att säga, men förefaller vida
mera, än han är. såsom en ours du nord; hans, låtom oss
tro det, mogenhet i omdöme kommer samtalsvis sällan till
synes; hans rättsinthet får aldrig den krydda af välvilja,
som torde ligga på botten; hans värdighet blifver en ledsam
morgue (stundom dock en smula komisk) och hans sjelf-
ständighet har ingenting imponerande eller som talar om
öfverlägsenhet. Han Saknar i så hög grad förmågan att
göra sig sympatisk, att han i verkligheten gör sig mera
antipatisk än han förtjenar. Och härtill kommer ett mes-
quinerie, som går öfver alla gränser: de många landsmän,
hvilka i sommar varit i Paris, omtala med häpnnad och
förargelse det rum, hvari Hans Maj:t konungens af Sverige
874

och Norge officiela representant mottager de, såsom ofta
händer, mycket framstående och förnämliga personer, lands-
män, fransmän eller andra, som infinna sig i kongl. beskick-
ningen. Utom ministerns skrifbord och stol utgöres möble-
ringen, berättas det, af ett gammalt skåp och en reskoffert
samt en stol. Mottog ministern en besökande, så gick allting
godt och väl; för två måste den ena attachéns stol lånas
från expeditionsrummet och denne under tiden befinna sig
på stående fot, för tre måste äfven den andra attachén
släppa till sin, för fyra legationsrådet, och var det fem
främmande att mottaga, så måste äfven reskofferten erbjudas
som sittplats! Och detta elände åskådas med vemodiga
blickar af salig gubben Blum, excellensen Gustaf Löwen-
hjelms och svenska legationens allt i allom under fyrtio års
tid, hvars porträtt står på golfvet lutadt mot väggen. Under
runda fem års tid ha tillgångarne icke medgifvit inköpandet
af en spik och ett snöre för att upphänga den gamla heders-
mannens konterfej på väggen.

Grefve Lewenhaupt har — efter allt utseende, ganska oför-
skyldt — råkat illa ut hos norrmännen för hvad de kalla
hans brist på uppmärksamhet mot deras land, då han un-
derlät att vid verldsutställningens invigning formligen framstå
såsom Norges högste representant. Rätta förhållandet här-
med torde vara tillräckligt upplyst genom hvad som skrifvits
derom, och det är öfverflödigt att här återkomma till denna
historia, som från norska sidan, tyckes det, beror på en
missuppfattning och ett missförstånd. Med mera skäl skulle
vi svenskar kunna beklaga oss öfver ministerns egen brist
på riktig uppfattning och insigt om hvad utställningen skulle
komma att blifva, ty det får väl tagas för afgjordt att om
han i detta afseende haft tillräcklig klar blick och gjort
gällande alla de skäl, som talade för Sveriges deltagande i
densamma, så hade ock nödiga penningemedel beviljats,
oviljan på högsta ort mot Frankrike nödgats gifva vika, och
vi sluppit alt stå med skammen såsom de der icke ville
eller icke förmådde taga del i denna hela verldens stora
fredsfest. Följderna af denna blunder, både från ekonomisk
och annan synpunkt, skola ej blifva så lätta att utplåna.
Att det härvidlag för honom gifvas åtskilliga förmildrande
omständigheter, kan väl vara sant; men just dessa äro af
sådan art, att de icke båda riktigt godt för framtiden.

Genomgår man grefve Lewenhaupts föregående embets-
875

mannabana, så skall man aldrig kunna misskänna, att han
på alla platser, lägre som högre, lagt i dagen en stor arbet-
samhet, synnerlig vilja och pligtkänsla, desto mönstervär-
daste ordningssinne och många andra liknande egenskaper,
som göra honom, såsom här ofvan sades, till en framstå-
ende expeditionskarl. Men, spordes det också här ofvan,
månne detta är nog för en utrikesminister under närvarande
förhållanden?

Den politiska ställningen i Europa är hotande och faran
äfven för vårt indragande i de förestående förvecklingarna
är stor. Det är en barnslighet att slå bort all oro i detta
hänseende med förklaringen att vi vilja ju lefva i fred med
hela verlden och hafva derför heller ingenting att frukta.
Alla folk utan undantag önska fred i närvarande tid, ty alla
ha kommit till besinning om hvad kriget skall blifva nästa
gång. Den franska chauvinismen har lagt sig, ropet på
revanche har tystnat och såren från 1870—71 ärrat sig;
det tyska öfvermodet från samma tid och skränet om att
»tillintetgöra arffienden» har också lagt sig; man har till
och med på delta håll fått sigte på en ny »arffiende», och
Mickel drar in svansen. Trippel-alliansen, som aldrig varit
ett folkens förbund, endast furstarnes, börjar knaka i fog-
ningarne och håller kanske ej så länge ihop. Allt detta är
goda tecken. Men samtidigt sprakar det här och der i
Europa, och det finnes både inom och utom furstarnes krets
otåliga ärelystnader på hvilka man aldrig kan vara säker
och hvilka när som helst kunna antända verldsbranden.
Och mot denna hjelper ingen assurans, lika litet som det
tryggar att bo aflägset från den plats der elden torde ut-
bryta, ty vinden kan kasta lågorna öfver både haf och berg.
Allt hvad man kan göra är att hålla brandsegeln i ordning
med nödig servis, men framför allt att icke samla något
uppslag af explosiva ämnen och genom något konstladt
luftdrag med flit åstadkomma en strömning som kan leda
elden öfver till oss.

Oförsigtiga yttranden hafva blifvit fälda, som födt den
öfvertygelsen både inom och utom våra länder, att något
slags familjefördrag blifvit afslutadt; det har druckits hög-
tidliga skålar för den dag, då »Tysklands och Sveriges härar
än en gång skulle stå vid hvarandras sida på slagfäl-
tet» och det har i ett annat skåltal försäkrats att vi nu
kunna vara trygga »sedan Tysklands mäktige kejsare utgör
876

en del af vår krigsmakt» (såsom hedersamiral i vår flotta!)
— Ordet, som fosterländska män sökt att framkalla och
som skulle hafva skingrat den oro, hvilken dylika yttringar
och åtskilliga andra förhållanden framkallat, har aldrig blifvit
utsagdt, och man har tagit sin tillflykt till konstitutionela
formalisterier för att hindra afgifvandet af en enkel förkla-
ring, som skulle kunnat ställa allt till rätta. Oron hos
folket är sålunda fullt berättigad; den har redan fått ett
starkt uttryck i Norge och, trots vår stundom nästan brotts-
liga politiska indifferens, börjar den gripa omkring sig äfven
i Sverige. Vår ökända tröghet torde komma att afbrytas
af en hetsighetsepisod. — Under sådana förhållanden var
det relativt taget lugnande att veta vår utrikespolitik ligga i
en mans händer hvilken icke allenast är en ackurat expe-
ditionskarl, men hvars vyer sträcka sig utöfver formen och
löpande kansli-ärenden, — relativt taget, eftersom ju vår
grundlag, ännu så länge, genom en patriarkalisk fiktion för-
sätter representationen i detta fall uti omyndighetstillstånd.
Sjelfständigheten, erfarenheten, detta bonsens, som man till-
lägger den nye utrikesministern, skulle här få ett tillfälle
att göra sig gällande och han sjelf få ett ej mindre godt
tillfälle att göra sig högt förtjent om fäderneslandet.

Detta är den stora uppgiften. Andra af internationel,
unionel och nationel vigt komma dertill, för hvilkas lösning
erfordras annat än att, såsom förr kunde gå för sig, insve-
pa sig i en förnämt och diplomatiskt hemlighetsfull nimbus
om än sådant är »du pur Mettermch». Låtom oss hoppas,
lika uppriktigt som vi önska, att vår nye utrikesminister
skall visa det Lewenhauptarnes hufvud icke gick förlorat 1743.
Toïichàtout.
En bortgången skämtare.

Några anteckningar om Pelle Janzon

af

Fader Movitz.

Det var på söndags afton den 2 Oktober. Jag gjorde
som vanligt min promenad framåt Jakobs torg och Operan,
fast gud ska veta att vädret just icke var mycket gynsamt
för flanerande. Det var ett riktigt typiskt höstruskväder.
Regnet föll blytungt i iskalla droppar, en skarp vind strök
fram öfver gatorna och det sade »plask, plask» vid hvart
steg man tog. Det såg också skäligen folktomt ut, hvart
man vände ögat. Men framme vid Operan rådde en ovan-
lig liflighet. Der formligen vimlade det af tidningspojkar i
större mängd än vanligt. Och de åtnöjde sig icke med att
stående i förstugorna sträcka ut sin tidningsvara till de för-
bipasserande som de annars bruka göra, i händelse af ogyn-
sam väderlek. De lupo oförfärad! fram och till baka utmed
trottoaren och nästan hvilken som helst de anropade stan-
nade och köpte sin ’tidning.

Jag kom närmare och hade snart ett dussin af dem
omkring mig. »Svenska Dagbladet för i dag! Pelle Jan-
son är död — och kungen af Portugal. Köp Svenska Dag-
bladet för i dag!» Jag studsade vid denna sorgepost, grep
efter en tioöring, fick mig en tidning och smög mig in i
Operakaféet. Der var som vanligt om aftnarne gäster vid
alla bord. Men den brusande lifsglädjen härinne i de glim-
rande spegelrummen var den qvällen liksom dämpad. Det
var som om en sourdin hade lagt sig öfver det annars så
lifliga sorlet. Det var tidningen med det betydelsefulla döds-
korset som hade alstrat denna allmänna förstämning. Man
såg den nästan vid hvart enda bord. Öfver de gamla stam-
kundernas annars så högt skinande anleten hade lägrat sig
dystra sorgemoln. Deras kära Operakafé föreföll dem så
tomt sedan han gått hädan, hvars originela skämt och oför-
brännerliga humor så mången afton satt färg på deras ge-
mytliga »bunkalag». Ty Pelle Janzon var ju en af Opera-
kaféets allra trognaste stamkunder. På förmiddagen kunde
man vara alldeles säker att träffa på honom härinne i säll-
skap med ett glas pilsner och en hel pyramid af tidningar,
som genomslukades med minutiös noggrannhet. Frispråkig
var han inte då, det är då visst, »först teg han och se’n
sa’ han aldrig ett ord». Och var det då »någon fredlig
bracka i prosans tjenst» som råkade interpellera honom,
med något närgånget spörsmål, så fick denne nog något till
svars som osökt ingaf honom den föreställningen att Pelle
Janzon var en sträf och otillgänglig bitvarg. Och »brac-
kor» var för öfrigt det värsta Pelle visste. Det var också
icke utan skäl han gifvit sin promenadkäpp det signifikativa
och bekanta namnet »brackhatare».

Ah, der inne i sidorummet har just den lilla blåa soffan
blifvit ledig, der Pelle så gerna brukade ha sitt högqvarter
om aftnarne, då den sträfve »bitvargen» i glada vänners
krets hade förbytts till den uppsluppne sällskapsbrodern, den
outtröttlige skämtaren. Jag skyndar att taga den lediga
platsen i besittning. Snart komma några vänner till, som
sedan gammalt kände Pelle Janzon. Sista gången vi sutto
på denna plats var samma dag stoftet af Anna Klemming
hade sänkts i förtidig graf. Pelle var då med oss. Vi er-
inra oss lifligt huru han med allvarlig min drog af sig de
svarta handskarna under det han yttrade liksom för sig
sjelf: »De här gamla handskarna, som jag i morgse letade
fram ur mina gömmor, har jag haft i flera år. De ha varit
med vid många begrafningar. I fjol tjenstgjorde de när
August Edgren och Robert Ohlsson stoppades ner. Få se
när de härnäst ska’ fram. Kanske det blir på min egen
begrafning.» Han sade dessa sista ord med ett besynner-
ligt uttryck, som ingen då just fäste sig vid, men som nu
stod lifligt framför oss. Hvem anade då att i dessa ord
låg en hemsk förutsägelse om hvad som verkligen skulle
inträffa inom loppet af en jemförelsevis kort tid. Ty nära
879

nog på dagen två månader derefter hade Pelles stämma för
alltid tystnat.

Och inte såg just heller Pelle ut som den der ännu
på åtskilliga år gjort upp sin räkning med lifvet. Blek och
mager hade han sett ut i många år, och ingen hade hört
honom klaga öfver något kroppsligt ondt. Fastmera ordade
han ännu i det sista om sin oomkullrunkeliga berghelsa.
»Ser ni, pojkar, min gamle pappa hemma i Norrköping är
frisk och kry som ett vinterny och jag har godt påbrå. En
östgötapojke har fan i kroppen. Han faller inte i första
slaget, caramba!» Men han föll ändå, föll knall och fall
kan man säga. »Menniskan spår och gud rår» heter det.

Pelles sortie från scenen skedde temligen omärkligt.
Han hade under den här säsongen endast hunnit att vara
med om tre föreställningar — alla i samma pjes, nemligen
Webers »Oberon», der han framstälde den svarte, fallsett-
talande seralj väktaren Aboulifar, för öfrigt en af hans roli-
gaste uppgifter, der han med lika stor virtuositet åt äpplen
och gnälde falsett — ett kostligt motstycke till en annan
berömd svensk framställning i samma genre — salig gubben
Nordberg i »Läderlappen», hvars gnällande »Effendi, effendi»
brukade framkalla sådana intensiva stormar af munterhet.
Aboulifar var emellertid endast en talrol.

Som sångare tog Pelle sitt afsked från operascenen
redan i somras, då han vid sista föreställningen för säsongen
medverkade som uppsyningsman Zizel i »Konung för en dag»,
d. 15 juni. Han var då vid briljantaste stämning så väl
under föreställningens gång som efter densamma, då hela
operapersonalen samlats i foyervåningen till en kollation för
sin högt förtjente chef, hofkapellmästare Nordqvist. Särskildt
erinrar jag mig hur Pelle med sin vanliga oförbrännerliga
förmåga höll nachspielet i gång långt sedan solen kastat
sitt rosenskimmer öfver Riddarholmsfjärdens och Strömmens
glittrande vatten. Under en paus i den improviserade balen
hördes en väldig knackning i bålen. Det var Pelle som med
ljudelig stämma manade till tystnad. Det var en hyllning
till chefen han utbragte. Men den skilde sig från de före-
gående talen derigenom att den var — på vers. Pelle egde
en ovanlig förmåga i att extemporera på versfot. Och den
gången öfverträffade han sig sjelf. Det var ett långt qväde
på orimmad hexameter han framförde. Ibland kom väl en
eller annan »konstig» vändning, men trogen det gyllene elfte
880

budet: »Man muss sich nicht verblüffen lassen», navigerade
sig Pelle skickligt fram mellan bränningar och skär, och
lyckades så fram alstra ett lika högstämdt som hjertligt qväde,
som också afbröts af lifliga bi fallsyttringar och till sist be-
ledsagades af stormande jubel. »Ja, gamle Pelle rår inte
för att han har lite’ talang», replikerade vår skald med sin
kända, godmodiga tvärsäkerhet. Och så slog han sig ned
vid en af altanerna åt Gustaf Adolfs torg, der — på altanen
förstås, ty torget stod vid den tiden tyst och öde — en
liten krets fmgo sig ytterligare till lifs af små meterlånga
hexameterharanger. Petöfi hade verkligen rätt, då han på-
stod att

»sången flyger liksom blad från rosen,	.
när han rörs af sommarvindens pust.»

*

Som sagdt, Pelle Janzon hade ännu varit ganska säll-
synt på operascenen under denna termin, när det en dag,
d. 11 september, oförmodadt spordes att han förts till Sab-
batsbergs sjukhus. Först några dagar derefter hade detta
blifvit bekantgjordt genom tidningarne. Pelles första intryck
af Sabbatsberg lär ha varit odeladt angenämt. »Hade jag
vetat att det varit så hemtrefligt härute, skulle jag minsann
aldrig bott på Grand Hôtel, utan flyttat hit för länge sedan»,
skall han yttrat till sin sköterska. Hvar och en som vet
hvad det vill säga att vårdas å denna mönsteranstalt för
sjukhus skall också odisputabelt instämma i dess lof.

Det var ungefär en vecka efter det Pelle flyttades dit
ut, som jag gjorde honom ett besök. Han logerade i ett af
de privata rummen invid allmänna sjukhussalen å nedra
botten. Det lilla luftiga rummet såg verkligen hemtrefligt
ut med sitt bonade golf, sin gungstol och sitt nätta, Ijuslac-
kerade möblemang i öfrigt. Utmed långväggen stodo två
präktiga engelska jernsängar, som nu, och det med rätta, äro
så på modet. I den ena låg en bekant landskapsmålare K.,
som vårdats här en längre tid för rheumatiska plågor. Sän-
gen midt emot disponerade Pelle. Ansigtet var blekare än
vanligt och beklädt af ett mörkbrunt helskägg som gjorde
att jag i första ögonblicket hade svårt att känna igen min
gamle vän, som annars alltid brukade presentera sig helt
slätrakad. Han låg just och studerade Walter Scott. Han
var vid godt courage, fast rätt allvarsam och tycktes finna
881

sig i sin belägenhet. Dock klagade han öfver att det må-
hända komme att dra om en tid innan han blefve fullt ku-
rerad igen.

Man höll just då på att repetera »Nordens stjerna».
Pelle gladde sig på förhand att åter få uppträda som ser-
geant Gritzenko, med hvilken rol han, när pjesen första
gången togs upp hos oss, rättvist skördade så mycken
framgång. Då jag inte längre ville trötta honom, gjorde jag
visiten helt kort och lofvade att snart återkomma. Föga
anade jag då, när jag tryckte hans kalla hand till afsked,
att det skulle blifva sista gången vi språkades vid.

När jag sedermera förnyade mitt besök å Sabbatsberg,
hade förnuftets ljus redan vikit från honom. »Caramba,
Pelle Janzon» låg han och mumlade för sig sjelf, och de
vidt utspärrade ögonen talade om själsfrånvaro. Jag
lutade mig ned öfver honom och frågade om han kände
igen mig. Han nickade litet med hufvudet, till tecken att
han förstått mig, men något redigt svar kom icke öfver hans
läppar. Jag skyndade ut ur rummet. Af läkaren sporde
jag att hans tillstånd var mycket allvarsamt. Några dagar
derefter kom det numera ingalunda oförberedda dödsbudet.

»Blott vänskap rättvis är, och ensam hon
Förmår att skatta rätt ditt hela värde»

säger Goethe. Och många voro de vänskapsbevis som
kommo Pelle till del under hans sista sjukdom. Dagen om
gjorde sig minnesgoda vänner underrättade om hans tillstånd.
Man sände honom rödvin och andra förfriskningar. En dag
öfverräcktes honom en praktfull blomsterbukett från en ung
fru, i hvars hem han åtnjutit många prof på gästvänlighet.
Buketten framlemnades af hennes man. Pelle blef så för-
tjust af den vackra gåfvan, att han, glömsk af sitt tillstånd,
hasade sig ner från sitt läger, stälde sig midt på golfvet
och började i siratliga ordalag framföra sitt tack för pre-
senten. Precis de ord han nu sade skulle framföras till den
unga damen. Och det löftet infriades också till punkt och
pricka.

Pelle Janzons konstnärsbana var, kan man tryggt säga,
så godt som oafbrutet höljd af rosor. Och hans sista jor-
diska vandring blef, äfven den, blomsterhöljd. Kistan som
inneslöt hans stofthydda var formligen höljd af blomster och
kransar, en sista gärd af tillgifvenhet och tack från de

Ur Dagens Krönika. IX. 10.	59
882

många som lärt känna och uppskatta hans originella, vän-
fasta personlighet.

*

Jag talade nyss om Pelles artistiska bana. Få sceniska
artister ha begynt sin karrier under mera lysande auspicier
— hans debut som Plumkett i »Martha» d. 12 juni 1870
lär ha varit en af de mest lyckade man bevittnat å vår
opera; få hafva ock i så fulla drag njutit af popularitetens
sötma som Pelle Janzon. Och ännu på de sista åren, då det
började på att »dala utför», och den förr så kraftiga stäm-
man begynte att slitas i sina fogningar, var dess innehafvare
allt fortfarande i åtnjutande af mångas odelade sympatier.
Lik visst var Pelle understundom icke fullt nöjd med sin
tillvaro här hemma.

Detta var särskildt fallet spelåret 1887—88, det sista
under hvilket de kungliga teatrarne fungerade som stats-
institution. Pelle började då allvarsamt dystra till, under
förmälan att han nu icke hade det så bra som förr. Skälen
härtill känner jag icke. Nog af, Pelle talade på fullt allvar
om att skudda Stockholmsstoftet från sina fötter. Han or-
dade derom så många gånger att jag nog tror att det här-
vidlag icke bara var alldeles löst prat. Flera alternativ
hade han tänkt sig. Antingen ämnade han ge sig af till —
Amerika och naturligtvis för ett »smart» honorar, låta enga-
gera sig af en impressario och fara Vestern kring och sjunga
Bellman och Wadman samt åtskilligt ur sin vidlyftiga opera-
repertoar. Eller ock gåfve han hela historien på båten och
flyttade upp till bror sin i Norrland och engagerade sig som
bruksbokhållare. »För skrifva och räkna kan jag. Och
någon nytta skulle väl Pelle kunna uträtta.»

Men af dessa projekter vardt, som bekant, intet. Pelle
blef operasångare till döddar.

Ett af sina artistiska önskningsmål fick Pelle aldrig för-
verkligadt — det att få sjunga Mefistofeles i »Faust». Onek-
ligen hade det varit af intresse att, n. b. i hans krafts dagar,
ha fått se honom i den rollen, hvaraf han med sin förträff-
liga karakteriseringsförmåga och sin vakna blick för det
humoristiska säkert hade åstadkommit någonting ganska ori-
ginelt.

Annars fick han sitt lystmäte på tacksamma praklupp-
gifter, hvarom man lätt öfvertygar sig genom en blick på
883

hans rikhaltiga repertoar, som verkligen var så mångskiftande
man kunde begära. I alla roller var han icke lika lyckad,
det hade för resten varit mer än obilligt begärdt. Pelle var
nemligen i hög grad beroende af hvad slags »disposition»
han hade för de uppgifter han fick sig förelagda. Roade de
honom icke, så gjorde han heller just ingenting märkvär-
digt af dem. Till denna kategori hör hans Cornelius i
»Nürnbergerdockan», hvari han efterträdde Uddman, men
der man föga märkte något af hans annars så kraftiga hu-
mor. »Löpar-nisse» i »Vermländingarne» var han nog icke
olifvad för, men, i motsats mot hans många biografer,
måste jag tillstå, att han här just icke åstadkom någonting
vidare roligt, man må nu för öfrigt alldeles taga ur räknin-
gen de verkligen dråpliga föregångare han hade i denna rol.
Fysikerprofessor Spalanzani i »Hoffmans sagor», en af
hans sista uppgifter å operascenen, led äfven den af en
anmärkningsvärd torrhet, hvilket till och med märkes vid
en jemförelse af hur det partiet framställes med dess nu-
varande rollbesättning.

Men till gengäld har Pelle Janzon producerat många
verkligt ypperliga framställningar som icke så snart skola
förgätas. Man erinre sig endast sådana prakttyper som
hans Vulcanus i »Philemon och Baucis», der han lyckades
åstadkomma ett riktigt ideal af fulhet, och der det alldeles
snedvridna i ansigte och figur, den oberäkneliga gängligheten
i rörelsen, den vresiga skadeglädjen, sällsamt parad med
godmodig hjelpsamhet tillsammans bildade ett original af
kostlighet, eller hans på en gång militäriskt barske och
varmhjertade Sulpice i »Regementets dotter», hans lifligt
spänstige och smidige Gritzenko i »Nordens stjerna» eller hans
Dulcamara i »Kärleksdrycken», der han till och med gick
upp mot Uddman i sjelfbelåten galghumor. I tacksamt
minne böra äfven ihågkommas några af hans ypperliga orien-
taliska figurer: den kärleksvarme Raskir i »Lalla Rookh», upp-
syningsmannen Zizel i »Konung för en dag» samt Aboulifar
(förut nämnd här ofvan). Till lians mest lyckade framställ-
ningar må vidare räknas två sådana hvar i sitt slag så fint
utmejslade figurer, den fråssande, skenhelige klosterport-
vakten i »Svarta Dominon» och den »odödlige» riddaren Fal-
staff i »Muntra fruarna», om hvilken det med rätta yttrats
att han här icke blott var en skrattretande farsör, utan
äfven en verklig karaktersframställare, och just så kraftig,
884

så orädd och så genomträngd af sin uppgift att denna hans
burleska Falstaff-typ icke så lätt kommer att öfverträffas på
vår operascen. Kronan på alla hans prestationer var dock
hans Gigoti i »Diamantkorset», Siegfrid Salomans täcka opera-
comique, der bland clown-fasonerna, den brutna franskan,
piruetterna och viftningarne med pantalongerna framträdde
all den ömsinthet och fåfänga som karakteriserade detta
stora barn. Ingen kunde utan att hjertligt dra på smilban-
den höra hans beschäftiga presentation af akrobattruppens
primadonna: »la Zephyrine på lina göra culbutte rundt om-
kring sig sjelf, comme ça — och paffl attitude comme cd!
— ’on sprig’ opp i luft och bli der (!!) till dess jag säger:
ma petite, s'il vous plait, kom ner igen!» en replik som för
öfrigt alltid helsades af en smattrande applådsalva. Och
det var icke utan rörelse man lyssnade till f. d. kammar-
tjenarens varmhjertade förklaring för hans forne herre:
»hvad drägt jag ’ar på ’os er, min gammal hjert’, min dé-
vouaient, min kärlek är alltid der. Pauvre Gigoti fall för
era knän, kyss på hand med ah, min’ tårar säga er, que
toujours j'adore mon maître d’autrefois que . . . jag kan ik
mer.. .» Vid denna förträffligt framsagda scen var det ofta
många ögon som tårades i salongen. Gigoti var också
Pelles stolthet. Det var en rol för hvilken han var klippt
och skuren. Här kunde han få interfoliera med sitt ca-
ramba, sitt céstça m. fl. af sina kända favorituttryck så myc-
ket han behagade.

Och vid gladare tillfällen under hans sista år lät han
sina vänner ofta få till lifs åtskilliga reminiscenser från Gi-
gotis rol. Ja, Gigotis namn har genom Pelles försorg gått
till efterverlden i form af en delikat anrättning som till-
handahålles å operakaféet, s. k. »Gigoti-smörgåsar», som
i öfverensstämmelse med rollens olla podrida serveras med
en blandning af olika slags beläggning. När »Diamantkorset»
vid våra operaartisters sista gästbesök i Kjöbenhavn skulle
efter fyratioårig hvila åter komma till uppförande i danska
hufvudstaden, var Pelle mycket animerad att få visa de
danska bröderna denna sin favoritroll, som här hemma
beredt så mycken succés. Men de glada förhoppningarne
slogo fel. Danskarne senterade icke det humoristiska hos
Pelles Gigoti, säkerligen i följd af deras svårighet att förstå
den fransk-svenska dialogen, något som mycket grämde vår
artist, som sedan under hela Kjöbenhavnssejouren såg rätt
885

nedslagen ut, under det han annars brukade känna sig som
fisken i vattnet när han dvaldes i »Kongens Bye».

En af Pelles allra sista uppgifter å vår operascen, fast
icke just vidare betydande, var en liten rol i »Diamant-
bröllopet», det tillfäHighetsdivertissement som gafs till firande
af konung Oscars sextioårsjubileum. Stycket var af allt för
efemär natur för att kunna hålla sig något längre på reper-
toaren, från hvilken det snart nog försvann. Det var dock
skada så till vida, som ett par roller deri återgåfvos bra.
Bredvid Knut Almlöfs Ola och Anna Klemmings Greta fram-
stod värdigt Pelles Taleman, som redan vid hans entré, då
han med siratlig hållning och ett äkta »skepparsnitt», kom
inklifvande på scenen i spetsen för spelmännen och det fest-
liga brudtåget, framkallade stor munterhet i salongen. Pelle
visade här ett nytt prof på sin förmåga att göra något äfven
af de obetydligaste uppgifter, och det var endast synd att
rollen icke var större.

För sextio år sedan, påstår Onkel Adam i sina nyligen
utkomna oeuvres posthumes, var menniskoverlden nästan
igenvuxen med originaler, besynnerliga figurer, som, kantiga,
stripiga, taggiga och roliga trängdes om rummet; för trettio
år sedan hade denna urverlds under redan glesnat till an-
talet, odlingen hade förstört en stor del af den ursprungliga
karaktervegetationen, men ännu fick man se en och annan
qvarlefva från den gamla goda tiden, då allt var annor-
lunda. I vår tid har odlingen förstört ända till sista spåret
af originalitet, och detta så grundligt, att ej ens en enda
liten qvickrot finnes qvar. Nu äro vi alla lika goda, lika
onda, lika snillrika och lika dumma. I stället för vexlande
karaktersformer och det romantiska, som ligger i tvära af-
brott, har verlden blifvit förvandlad till ett enda omätligt
timotejfält, der en torfva klöfver redan uppväcker förun-
dran ...

Han har nog icke så orätt, gamle Onkel, i detta på-
stående, ehuru då och då ett eller annat spår till origina-
litet verkligen uppdyker äfven i vår schablonmessiga tid.
Och en sådan der besynnerlig figur, »kantig, taggig och
rolig» var Pelle Janzon. Men det var icke ensamt hans
egenskap af original som förskaffade Pelle hans stora vän-
krets, snarare fastmer hans lefnadsfriska. af alla ledsamma
förståndsbetänkligheter obesvärade personlighet, till hvilken
med fullt fog kunde som motto lämpas skaldens dityram-
tiska ord:

»Korta äro glädjens stunder,
Njut dem derför, stark och ung!
Skulle jullen än gå under,
Modig död är aldrig tung.»

(C. D. af Wirsén.)
Teaterbesök i Stockholm

af

Edvard Brandes.

V

För ett år sedan förändrades Stockholms två förnämsta
teatrar, Operan och Dramatiska Teatern, från statsinstutio-
ner till privatteatrar. Detta tillgick sålunda: majoriteten
inom riksdagen var ledsen åt den årligen återvändande bristen;
vid hvarje riksdag förklarade regeringen, att om blott detta
tillskott beviljades, så var den tudelade statsscenen hjelpt,
och nästa år möttes riksdagen åter af samma bevillning
och samma löfte. Sent omsider bröt riksdagens flertal
helt och hållet med medlingsförsöken och satte teatrarne
utan nåd på bar backe. En god köpenhamnare skulle upp-
fatta en sådan händelse som om samfundet skulle skakas i
sina grundvalar. Tänk om man en vacker dag stängde den
kungliga teatern! Om fru Hennings och fru Oda Nielsen
skulle fara kring hela vida verlden som Marsk Stigs lands-
flyktiga döttrar! Om herr Emil Poulsen skulle söka engage-
ment vid en teater och herr Olof Poulsen vid en annan !
Om baletten och operan stode husvilla! Om alla de många
andra rangs stjernorna, som staten aflönar, skulle försöka
andra dödligas oblida öde: att honoreras efter värde —■
något som, enligt hvad bekant är, strider mot allt byråkra-
tiskt skick.

Emellertid i fall efter en säsongs afslutning en annons
stode att läsa i tidningarna, på grund af hvilken kungliga
teatern uthyrdes till den högstbjudande, skulle enligt all
888

sannolikhet köpenhamnarnes förskräckelse hastigt kunna lägga
sig------åtminstone i fall man törs draga slutsatsen från
Stockholm, en mindre stad, till det större Köpenhamn. I
den svenska hufvudstaden sade man på sommaren de två
teatrarne ett rörande farväl, men återfann på hösten 1888
både Dramatiska teatern och Operan på den vanliga plat-
sen; till på köpet hade stockholmarnes förklarade gunstling,
hr Gustaf Fredrikson, vändt tillbaka till den förstnämda
scenen. Revolutionen hade väl varit förfärlig, men hvad
beträffar döda och sårade, funnos inga skadade på valplatsen.

Båda scenerna hade blifvit privatföretag, och båda hade
funnit energiska och erfarna chefer, Operan i den äfven i
Köpenhamn högt ansedda kapellmästaren Nordqvist, Dra-
matiska teatern i hr Fredrikson såsom ledare för en
association af skådespelare, och säsongen 1888—89 öppna-
des under många offentligen framlagda tvifvel om huruledes
konsten skulle kunna klarera sig utan statens skyddande
hand.

Båda scenerna redde sig finansiell förträffligt. Väl hade
man nedsatt lönerna något vid Dramatiska teatern, men då
säsongen var afslutad och man gjorde upp räkningen, visade
det sig, att man ännu hade en betydlig summa, minst om-
kring 40,000 kr., till utdelning bland de medverkande ar-
stisterna. Och fastän Operan hade förlorat sin utmärkte
tenor hr Ödman, kom den också helt och hållet ur skärs-
elden och sväfvade med alla sina synder förlåtna in i den
himmel, der inkomst och utgift stämma — en plats dit
Köpenhamns kungliga teater aldrig skall komma så länge
den styres under de nuvarande lokala förhållandena. Vår
teater skall aldrig betala sig förrän man skaffar opera och
balett eget hem i den närvarande teatern och bygger för
skådespelet en mindre scen, der man kan höra och se de
spelande.

I Stockholm har man två scener, båda förträffliga i
akustiskt afseende. Man blir snart nödsakad att rifva de
gamla operahuset, som hotar med förfall; bara man nu inte
uppför en af dessa gouterade teaterbyggnader, som äro vackra
utåt med portaler och statyer, men invändigt sanna grafvar
för den fina konsten, den som går till botten af själen och
tager själar till fånga. När i vår teater spelas så underligt
groft mången gång äfven af intelligent folk, så hågkommer
man icke alltid i förargelsen häröfver, att det stora och
889

tomma rummet slukar de fina nyanseringarna, d. v. s. allt,
som är utsökt och njutningsrikt inom konsten. För vissa
menniskor är tillika med nyansen sjelfva konsten i egen
subtil person.

Men på Dramatiska teatern i Stockholm, der skall
man finna nyansens hem. Åskådarplatsen är liten och golf-
vet sluttar starkt uppåt liksom förenande sig med balkong
och raden till en samlad resonansbotten. Sjelfva skådeplatsen
har icke den enorma förscen, som tillintetgör möjligheten
för äkta samtalston på vår teater och är ett för vår konst
ödesdigert missgrepp vid bygnadens konstruktion. Allt på
scenen drages ut på bredden, intet går på djupet. Vid upp-
förandet af Axel och Walborg förundrade sig många öfver
den använda dekorationen, hvilken som bekant framställer
korgången i Trondhjelms kyrka. På den kungliga teatern
var denna korgång blott en (målad) fondridå och när bröl-
lopsprocessionen skulle draga fram, gick den öfver scenen
från den ena kulissen till den andra, kom icke upp genom
kyrkan och ännu värre var det med spöket. Björn säger
uttryckligen :

■»En Midnat her, just Klokken tolv,
som Hanen havde galet,

kom Sankt Olaf

fra Koret hist igennem Kirken i
sin gyldne Rustning med sin lukte Hjelm
omkranset af Karfunkelkronen,
sit lange Spyd og med sin Sölvmorskaabe,
som slœbte efter ham i Kirkegangen.	,

Man ser framför sig hurn Meiningarne skulle låta gen-
gångaren resa sig bakom kopparkistan och långsamt med
elektriskt ljus i hatten skrida uppåt midtelgången mot käm-
parne. På Köpenhamns kungliga teater kom hr Axel Madsen,
som för öfrigt var ett utmärkt spöke, in från sidokulissen
utan spår af förberedelse, utan målerisk verkan och hvarför?
Derför att den kungliga teaterns scen är illa bygd, derför
att en så stor sträcka afgår till prosceniet, att fonden, som
äfven i Axd och Valborg var lika stor som på Meiningarnes
scen, hvarken kunde märkas eller begagnas. Skådespelarne
kunna aldrig komma in på lifvet af åskådarne, aldrig nå
.öfver den öken, som ligger framför dem och genom hvilken
de skola ropa.

Annorlunda på Stockholms dramatiska teater. När man
uppför stora stycken, som kräfva vidt utgrenad uppsättning, flyt-
890

tas de öfver till operahuset, som ännu icke är så rymligt i fråga
om åskådarplatserna som danska kungliga teatern. På den
mindre scenen hör skådespelet hemma ända från drama
till lustspel, den konstform hvari det talas och samtalas.
Här råder nyansens tjusande trolleri.

Och man har en viss rätt att begagna det franska ordet
mtance om svensk scenisk konst, icke just derför att denna
i och för sig är fransk — all konst som duger bär nationali-
tetens karaktärsmärke — men derför att den svenska teatern
från sin uppkomst och intill nutiden i hög grad stödt sig
på franskt skådespel. Dramatiska scenen är blott hun-
dra år gammal och instiftades under Gustaf III, då Stock-
holm förfinades och förfranskades på samma gång. Fransk
tragedi med Voltaire, franskt lustspel med Molière och Des-
touches, den komiska operan med Sedaine beherskade de
svenska teatrarne i förra århundradet, medan den inhemska
produktionen var vida svagare än vid teatrarne i Köpen-
hamn, der både danska och norska författare kunde göra
sig gällande. I vår tid har den stockholmska teatern med
flit och förmåga odlat det franska dramat, som man här i
Köpenhamn med dum förnämhet håller sig borta från. Vi
lefde på Scribe mellan 1820 och 1850 och vi kommo aldrig
ifrån den skammen, alt hans stycken äro spelade oftare än
någon dansk skalds den t. ex. tre gånger så ofta som Oehlen-
schlägers. Men med Scribe upphörde också det danska in-
tresset för fransk teater och hvarken odlade man det fran-
ska dramat med Victor Hugo och Dumas d. ä. eller det
moderna skådespelet med Augier och Dumas d. y.

Icke så i Stockholm. Endast detta att Dumas’ komedi
Le demi-monde i många år var Dramatiska teaterns
glansföreställning, visar olikheten mellan Stockholm och
Köpenhamn. Vårt sippa väsen skulle knappast funnit sig i
styckets ämne och dessutom egde teatern icke krafter till
hufvudrollerna, hvarken till den eleganta parisaren som Höedt
på sin tid önskade spela eller till den mer än koketta Su-
zanne. Hr Gustaf Fredrikson och fröken Björkegren spelade
på sin tid första akten så förträffligt tillsammans att icke
en Théâtre Français’ utförande nådde högre.

På den kungliga teatern uppfördes i fjor af samman-
lagdt 28 stycken tre franska skådespel, nämligen ett nytt
Paillerons Råttan och två Molièrska komedier Rruntimmers-
skolan och Scapins skälmstycken. Deremot uppförde under
891

samma säsong dramatiska teatern följande franska skåde-
spel: En parisare, Lilla syster, Herr Derblays giftermål,
Duvals skilsmessa, Sällskap der man har tråkigt, En kopp
thé, En teaterpjes, Giftbägaren, En liten förmyndare,
Villa till salu, Pepa, Gnistan, Krigslist och Offret samt af
klassiska saker Molières Tartuffe och Les femmes savantes
ühsamman sexton stycken. Hela repertoaren utgöres af 45
stycken, alltså upptaga de franska öfversättningarna mer än
en tredjedel af hela årets verksamhet.

Tager man den kungliga teaterns 28 stycken, så länder
det vår scens ära att 22 af dessa äro danska arbeten; resten
utgöras af tre norska arbeten af Björnson och Ibsen och af
de ofvannämda tre franska. Deremot ser den dramatiska
teaterns repertoar, från nationell synpunkt betraktad, ytterst
sorglig ut. Af de 45 skådespespel, hvarmed svenskarne visa
sig hålla våra 28 stången äro blott 8 (säger och skrifver
åtta) svenska, resten äro dansk-norska (likaledes åtta), tyska
nio, engelska tre och spanska ett. De åtta svenska styckena
äro följande:

Sveas fana (Staaff).

Flinta och stål (Hedberg).

IHnal (Lundegård och Ahlgren).

En räddande engel (Edgren).

I telefon (Ahlgren).

Vid Sofiero (Wijkander).

En hofsven (anonymt).

Kapten Puff (Kexel).

Af dessa stycken är kapten Puff en gammal komedi af
den fyndige och qvicke bearbetaren från Gustaf IILs tid.
Intet af hans stycken äro original, något som nyligen åter
är påvisadt af Levertin i hans förträffliga bok Teater och
dramer under Gustaf III; i kapten Puff plagierade Kexel
till och med Bellman. Stycket upptogs säsongen 87—88 i
anledning af teaterns 100-årsfest.

För de öfriga styckena har man att tacka moderna
författare, fyra voro nya: det anonyma J7n/?o/isTe?z, som gick
6 gånger, Vid Sofiero, en tillfällighetspjes i anledning af
konungens födelsedag, som spelades 4 gånger, Flinta och
stål af den rutinerade författaren Frans Hedberg, hvars 18
representationer beteckna en succés för den äldre skolan,
och ändtligen Final, det enda alldeles moderna stycke, som
hade förtjenat ett långt bättre mottagande än hvad som be-
tecknas af blott 4 representationer. Stycket är tryckt och
hvar och en kan öfvertyga sig om den icke obetydliga dra-
matiska kraft, som rymmes i dess hufvudscener. När Final
höll sig så kort på repertoaren, vittnar det blott om, att
man i Stockholm som i andra nordiska hufvudstäder först
och främst begär af teatern den allra lättaste underhållning.

Detta var alltså nyheterna. Hvad utgjorde då den egent-
liga svenska repertoaren. Tre skådespel från de senaste
åren, af hvilka de två till och med äro enaktspjeser, våde-
viller utan kupletter, alldeles lika i tillyxning, nemligen En
räddande engel och I telefon, medan det tredje ännu otryckta,
Sveas fana, är ett lustspel, för hvilket man kan tacka en
qvick och klok Stockholmspublicists eleganta skepsis. Det
är snart sagdt det enda svenska arbete af mera betydande
slag, som under de senaste åren har uppnått en oomtvistlig
succés på Dramatiska teatern.

Och detta är allt. På så torftig grund kan en svensk
teater byggas, så litet kraf på en nationell konst ställes alltså
från befolkningens sida, men, skall man kanske invända,
när det inte fins någon författare, hvad hjelpa då menniskors
önskningar och hvar skall teatern finna stycken, då inga
stycken finnas? Men denna argumentation håller icke streck,
för det första derför att det säkert skulle vara möjligt att
upptaga några stycken af det äldre dramat före 1870 (hvarje
år). Kapten Puff är en alltför sparsam representation. Men
vill eller kan man inte detta, så borde i alla fall literaturen
efter 1870 odlas på annat sätt. Och då kommer ovillkor-
ligen namnet Strindberg på ens läppar. Sverige har för
tillfället en stor skald, och han skjutes åt sidan, som om
han kunde undvaras i den literära rörelsen. Och hvad man
nu än må ha för tankar om denne man, hur långt man än
må hålla sig från hans teorier, så kan intet tvifvel råda
om, att hans skådespel äro och skola förblifva klassiska
verk inom svenska literaturen. Detta gäller säkert om hans
ungdomsarbeten Mäster Olof Gillets hemlighet och Herr
Bengt. Och är man viss på att icke Fadren skall räknas
bland hans mest genialiska saker? De tre första styckena
ha hastigt försvunnit från repertoaren efter några få repre-
sentationer, Gillets hemlighet upplefde visst sammanlagd! tre
och upptogs sedermera aldrig, och hvad Fadren angick, så
nådde det icke Dramatiska teaterns tiljor.

Följden af denna försummelse, som i sjelfva verket
893

drabbar teatern lika mycket som författaren, är den, att
Strindberg nu, när han skrifver skådespel, gör dem långt
mindre dugliga att uppföras än förut. Man tage t. ex. Fröke?i
Julie, som med en smula omsorgsfullare förberedelse, en
finare psykologi och mindre fysiologi kunnat bli ett drama,
som en teater skördat ära af att spela. Och hvilka starka
roller inrymde det icke, både fröken, köksan och isynnerhet
den präktiga lakejen? En sådan roll borde fresta en intelli-
gent och energisk skådespelare sådan som hr Personne,
hvilken kunde sammansmälta figurens komiska och brutala
sidor. Men som Fröken Julie nu är skrifven, törs icke
Dramatiska teatern uppföra det intressanta stycket, hvars
värde beror på karaktärsskildringen, men sannerligen inte
på handlingens våldsamhet. År efter år har Dramatiska
teatern icke uppfört något stycke af Sveriges främste skald
och dennes stora kraft förspilles. Man hemtar från Spanien
en medelmåttig dram sådan som Galeotto, hvilken fyller en
hel säsong, medan man icke begagnar de inhemska krafterna.

Ty följden af att Strindbergs allvarsamma konst under-
tryckes är vidare den, att publikens smak, som icke tvingas
till det större, helt naturligt vänder sig ännu hastigare till
det mindre betydande och mindre mogna. Hur karaktä-
ristiskt att Fn räddande engel ideligen spelas, medan Sanna
kvinnor, fru Edgrens bästa arbete, icke hör till repertoaren !
Hur karaktäristiskt att I telefon sänder afton efter afton sitt
tomma kalla ut öfver scenen, medan Final faller till mar-
ken. För få år sedan uppfördes ett märkligt skådespel af
Tor Hedberg, Fn lifsfråga. Publiken affärdade det genast.
Kan man förvåna sig öfver att Geijerstam, skrämd af spå-
ren, slår sig på att skrifva farser, och tror man, att de
yngre i det hela taget med förtröstan vända sig till teatern?
Det gror ingen säd, när man inte sår och för tillfället tyckes
den svenska smaken snarare lägga stenar i vägen för en
ung och god konst än bereda jordmånen.

Alldeles orimligt skulle det vara, om man kastade skul-
den på direktör Fredrikspn och hans kamrater, hvilka skola
stå i breschen för ett nyupprättadt privatföretag, ett vågspel,
som billigtvis måste begränsas af en oundviklig hänsyn till
kassans kraf. Dessutom skall man alldrig ställa teaterdirek-
tioner till ansvar. En publik har den teater, som den för-
tjenar. Och den äfven i Sverige mäktiga konservatismen,
det literära pryderiet, det sociala ibjeltigandet och den all
894

konst mördande pekpinnesmoralen — dessa faktorer beherska
publiken och dess teatrar, för att icke tala om den borger-
liga andefattigdom, som söker den allra ytligaste underhåll-
ning i farser och operetter. Huru skulle väl Dramatiska
teaterns direktion kunna öfvervinna de makter, med hvilka
den frisinnade intelligensen kämpar i hela norden.

II.

Dramatiska teatern råder öfver en utmärkt personal
som ypperligt går ut med komedi och lustspel, men mindre
egnar sig för det allvarliga dramat, bl. a. derför att den
tragiska premiéreaktrisen fru Fàhræus, född Björkegren, nu
blott uppträder som gäst, medan père noble har skrala repre-
sentanter och det rollfack, som heter f/rand jeune premier,
karaktärsälskare, om man så vill, såsom Kainz var, icke
heller representeras af en mogen konstnär. Den svenska
skådespelare, som möjligtvis kan utveckla sig till något be-
tydande inom detta fack, heter Svennberg och finnes vid
Augusd Lindbergs trupp.

Dramatiska teatern har ett ofta förekommande program,
som arla stockholmare känna och helsa med välbehag och
som blestår af fyra mycket »söta» en ak t sstyck en. Dessa,
som gifva ett slags profkort öfver personalen, heta: En
räddande engel, Ilan är inte svartsjuk, I telefon och En
kopp thé.

Det är, med respekt till sågandes, ett ganska idiotiskt
program, en aftonmåltid af idel dessert. Det är stycken,
som antingen kunna inleda en föreställning eller afsluta den,
men som sakna det substantiella, hvilket gifver ett värde-
fullt intryck af en teaterafton. Men icke nog härmed. Två
af pjeserna ha samma ämne: en ung fru är förtviflad öfver
att hennes man icke visar sig svartsjuk och söker genom
låtsad otrohet uppväcka den slumrande Othellokänslan. Detta
fadda fskämt serveras på sin tyska med svagdricka i Han
är inte svartsjuk (af en okänd författare, vid namn Elz)
och på sin franska med svagt the i det andra stycket, till
hvilket affischen icke ens uppger författarenamnet.

Detta var hälften af programmet. Resten utgöres af
två svenska stycken, båda författade af damer, båda mycket
nätta i känslouppfattningen, båda framställande samma ovär-
895

diga kokett, som äfven i bägge pjeserna spelas af samma skåde-
spelerska, och bägge prisande samma muntra flicksnärta,
som likaledes i bägge styckena spelas af samma konstnärinna,
nämligen den oförlikneliga fru Hartman, för hvilken både
Un räddande engel och I telefon äro skrifna.

Hon blifver sålunda aftonens primadonna, liksom hon
i det hela taget är teaterns. Hon är, hvad också alla köpen-
hamnare veta, en( ingénue af första rangen, egande ett
något kokett hehag, en öppen, trovärdig blick och en fylllig,
klingande stämma. Alla de stämningar, som ligga mellan
barnslig sorg, harm, uppspirande erotik, leende genom tårar,
oskyldigt koketteri, alla de områden, som på det franska
psykologiska profkortet från förra århundradet inrangerades
under området le tendre, alla de smådrag, som poeter och literära
fabrikanter i tusentals romaner och skådespel tillagt den
oföränderligen intagande askungen, barnbruden och påsk-
engeln och hvaraf skapats det ideal, som på verldsliteraturens
tinnar heter Agnes i Fruntimmersskolan och som derifrån
sjunker till den ömkligaste vådevills ingénue och fruntim-
mersromaners bortskämda hjeltinna — alla de nyanser, som
tillhöra denna likaså klassiska som triviala figur, har fru
Hartman att förfoga öfver. Man kan i en enda replik, nästan
i ett enda ord, och det är hennes största konst, höra en
rikedom af olikfärgade tonfall! Den unga damen är virtuos,
och som sådan äfven en smula maniererad och något för
mycket behagsjuk.

Det följer tyvärr med facket. När man afton efter afton
skall framställa den naiva älskvärdheten, hur är då möjligt
att icke forcera tonen en smula? Och fru Hartman undgår
icke den förebråelsen att göra barnsligheten ännu spädare
och oskyldigheten ännu hvitare än rollerna fordra, men hon
delar denna anklagelse med de allra flesta ingénuer här i
verlden.

Och fru Hartman han hemta klangen från en djupare
resonnansbotten, när tillfälle gifves. I detta afseende var
det Shakspearska lustspelet Så tuktas en argbigga ett godt
bevis. I denna pjes spelar fru Hartman sjelfva argbiggan
med en kraft och en passion, hvari uppenbarade sig en
rikare konst än hos de vanliga små skönheterna. Hon
vågade sig intill skönhetens yttersta gräns, men var alltjemt
naturlig och intagande. Med denna roll till utgångspunkt
borde de svenska skalderna begagna hennes talang.
Vid denna fyrapjesföreställning spelade hr Fredrikson
grefven i Un kopp thé, denne verserade verldsman, som
hans unga hustru dock lyckas bibringa en orimlig jalousi.
Det är icke med orätt hr Fredrikson i kulisspråket går under
namnet marquis’en, ty han är afgjordt den enda nordiska
skådespelare, som förmår framställa en verldsman, de fran-
ska och tyska skådespelens verldsman. Att hr Emil Poulsen
icke eger denna förmåga är allom bekant, och detta länder
denne skådespelare ingalunda till skam, så omfattande, som
denne skådespelares talang är. Den markisroll i Klädes-
handlarens måg, som gick sönder för honom, hör till hr
Fredriksons yppersta, och man behöfver blott se En kopp
thé för att veta, att han har tillegnat sig den öfverlägsna
värdighet och det kalla lugn, som från Dressants dagar känne-
tecknar verldsmannen på scenen. Hans något stela hållning
harmonierar med den prägel af skeptisk intelligens och oåt-
komlig lifserfarenhet, som beherskar hans fysionomi.

Men hvarigenom hr Fredrikson företrädesvis verkar, det
är den samtalsform, den beherskade och den naturliga sam-
talsform, i hvilken han ställer publiken. Konsten att arti-
kulera, utan hvilken ingen god diktion existerar, är hr Fre-
driksons orubbliga styrka. Han behandlar en replik som
en bonde sin jord: han indelar, låter ett stycke ligga i träde,
nedlägger hela sin kraft på ett annat, rödjer alla träd från
det ställe, der sol och luft skola verka, medan han låter
andra delar ligga i skuggan. Om jemförelsen förefaller dålig
eller simpel, så må man tänka på en fältherre, som indelar
och besätter sin terräng. I alla fall har man att i hr Fre-
driksons tal njuta af det välordnade, hvarmed replikens
mening och stämning når örat. I sjelfva verket är denna
förmåga alt sönderdela och åter sammansätta repliken grund-
valen för hela skådespelarkonsten och likväl försummas ofta
detta studium. I en af sina sista följetonger klagar Sarcey
öfver, att man icke på Théâtre-Français har samma artikula-
tion som förut. Och när icke ens den franska mönster-
scenen är oklanderlig i detta afseende, hvad kunna då andra
begära?

Men man blir likväl ej skådespelare endast derför, att
man förstår att tala igenom repliken. Det är emellertid
omöjligt att icke först omnämna denna fulländade teknik
hos hr Fredrikson, som för öfrigt förmår framställa intelligens,
erfarenhet, lefnadstrött skepsis, raffinerade egenheter. Man
897

förstår lätt, att han bief en mästerlig Reiling i Vildanden,
emedan han omdanade sin verldsmannamisstro till den Ibsen-
ska bitterheten öfver Gregers Werles fraser och till den
intelligentes medlidande med Hjalmar Ekdals ömklighet. Hr
Fredrikson eger den konstnärliga uppfattning af nyanserna,
som Gregers Werle kastar öfver ända med sitt obevekliga
teologiska kraf. Hr Fredrikson representerar med lätthet
det sunda förnuftet, icke just de stora vyerna, allra minst
den genialiska lidelsen.

Från roller, der menniskoframställningen skall röra sig
på detta slags områden, håller han sig fjerran; man förstår
att han icke spelar Victor Hugo’ska hjeltar. Likväl må
man ej tro, att han ej går ut med den erotiska passionen.
Naturligtvis var han förträfflig i En parisares titelroll, i det
alla hans skådespelaregenskaper kommo honom till godo i
denne något tillgjordt ädle verldsman, men allra bäst lyckades
honom sista aktens scen med Géneviève, der plötsligt kärle-
ken till den unga flickan bryter igenom fadersvärdigheten.
Här spelade hr Fredrikson med en hänförande lidelse, visade
sig ungdomligt betagen och glödande.

Dramatiska teatern uppförde i september månad Ett
löfte af Ernst Lundqvist, skrifvet i ett stilfullt språk med
fina och själfulla repliker. Här var hr Fredrikson den kloke
läkaren och hvarje ord från hans läppar blef klart som kri-
stall och rikt på känsla. Läkaren tillbads af två qvinnor,
en ingénue, som fru Hartman gaf frisket och färg, och en
trettioårig dam, som spelades alldeles ypperligt af fru Fahl-
man. Denna konstnärinna hade redan i En kopp thé visat
förmåga att i en konversation vara en värdig vis à vis till
hr Fredrikson. Men denna pjes är så oändligt fadd och
hålles på repertoaren blott derför att den gamle komikern
hr Hedin deri figurerar så obeskrifligt löjligt som en gammal
pratmakare i farsgenren. Fru Fahlmans talang kom till sin
fulla rätt på svensk botten; hon framstälde utan spår af
affektation och med samtalets fina nyanser den mogna qvin-
nans skarpa förstånd och -svikna illusioner.

I de fyra pjeserna uppträdde äfven teaterns komiska
krafter, den intelligenta och begåfvade fröken Åhlander, som
spelar äldre damroller; hr Bäckström, hvars apparition på-
minner om Thiron från Théâtre-Français och som i besitt-
ning af liknande älskvärdt temperament verkar med en lugn
komiks stilla medel. Slutligen hr Personne, teaterns bonvi-
Ur Dagens Krönika. IX. 10.	60
898

vant och af en dess dugligaste skådespelare. Han är lång och
ståtlig enligt svenska skaldernas skick, ty när man ser honom,
hr Fredrikson, hr Hillberg, hr Palme, den nye lyriske älska-
ren hr Skånberg, hr Svennberg, så får man ett starkt intryck
af att rasen närmar sig mera gardistlängden, än den danska.
Hr Personne, som spelar Duval i Duvals skilsmessa, eger
den blandning af elegans och komik, hvarmed bonvivanten
kan våga kasta ett skimmer öfver sig sjelf. Han är alldeles
förträfflig som den rutinerade förföraren i En räddande
engel och visade en klassisk djerfhet och uppsluppenhet som
den muntre betjenten i Shakespeares Argbigga.

Två af teaterns främsta konstnärer uppträdde icke denna
lustspelsafton. Den ene var hr Htllberg, scenens tragiska
kraft, kanske den skådespelare i norden, som har största
förutsättningen för att uppbära moderna tragiska roller.
Han var enligt författarens och andra sakkunniges mening
en förträfflig Gert bokpräntare i Mäster Olof, en demonisk
Jacques i Gillets hemlighet, men pjeserna äro försvunna
och hr Hillberg får nöja sig med den ädle äkta mannen i
Goleotto. Hans mask karaktäriserar förträffligt spanjoren
och han spelar med en utomordentlig energi och intelligens;
blott i sista aktens melodramatiska uppträde, der skådespela-
aen skall framställa den döendes feberyrsel, har man svårt
att uppfatta orden, derför att hr Hillberg gifver efter för en
alltför naturalistisk sträfvan till trohet mot verkligheten.
Emellertid ser man lätt här och i Argbiggan hvilka egen-
skaper hr Hillberg kan framställa: yttre kraft och inre sön-
derslitenhet, eller om man inte vill använda detta gammaldags
ord, inre oro. Hvad all verlden vet om hr Hillbergs lif
tyder på en orolig ande, som kastar sig in i många olik-
artade förhållanden. (Hr Hillberg var till och med för några
år sedan tidningsutgifvare) och som kan förlita sig på en
betydande fysisk kraft. Men på denne ensam kan han inte
grunda sin skådespelarkonst. Man märker det när han fram-
ställer Petruchio i Argbiggan. Petruchio är en ganska rå
landtjunkare, som för pengarnas skull gifter sig med den arg-
sinta Katarina och som använder ytterst låga medel för att
betvinga hennes bångstyriga sinne. Det är så nära kroppslig
aga som möjligt. Rollen bör göras sympatisk — åtminstone
i våra dagar — genom en lössläppthet, som kastar alla
skrankor hin i våld, och för öfrigt äro också de upptåg
Petruchio anställer af ganska clownartad karaktär. Men
899

hr Hillberg, som i sällsynt grad så att säga kan krypa
in i vederbörandens skinn (han maskerar sig alltid med en
framstående förställningsförmåga), kan icke i samma grad
tillegna sig Petruchios sinne: han har lof att vara stursk
och stark, men har får ej visa lidelse, och man förnimmer
ett inre uppror hos herr Hillbergs Petruchio, hvilket icke
passar till Shakespeare’s. Emellertid har figuren en sådan
prestance som ingen annan skådespelare i Skandinavien.
Oeh när man har sett hr Hillberg här, sett honom som en
mästare visa oron och osäkerheten hos äkta mannen i Galeotto
och hört hans djupa stämma skildra samvetsqvalen hos
löftesbrytaren i Lundqvists pjes, då tänker man med förtry-
telse på, att icke denne man kan bygga sin konst på de
Strindbergska gestalterna från Gert till »Fadren» och på den
literatur, som kunde växa upp i de Strindbergska fårorna.
Det kan äfven nämnas, att hans Bark i Sanna kvinnor var
konst af första rangen.

Emot honom spelar i Galeotto fru Bæckstrôm, teaterns
yppersta qvinliga kraft i det allvarliga dramat efter fru
Fàhræus’ afgång. Det är en helt ung, spensligt bygd dam,
hvilken ser ut som idel nerv och intelligens. Hon förde sig
med fm säkerhet i en verldsdams väsen och höll sin diktion
i en naturlig och själfull form. Nervösa skälfningar lyckades
henne förträffligt både här och i Ett löfte, och man hade
beständigt intrycket af en fin konstnärsnatur med förmåga
af verklig utveckling.

IIL

Härmed är efter några teateraftnar Dramatiska teaterns
personal skizzerad, förträffligt egnad för det borgerliga dra-
mat och lustspèlet och upptagande enstaka krafter, som
kunna användas i tragedien. Denna personal samverkar på
ett långt, intensivare sätt än hvad samspelet vanligen formar
sig på vår Kungliga teater, der de enskilda framstående
krafterna skilja sig från ensemblen och draga allas blickar
till sig. I Stockholm förenas de spelande i ett gemensamt
arbete, der det visserligen icke alltid presteras så lysande
saker, t. ex. inom det komiska facket, som vi kunna njuta
i hr Olof Poulsens bästa konst, men hvarest till ersättning
tonen är naturligare, mindre konstlad. Konversations-
styckena ha verkat på svensk scenisk konst och tvinga be-
900

ständigt skådespelarne in på det lättflytande samtalston,
naturligt uppstående nyanser.

Denna personal skulle lätt kunna fortplanta en god
dramatisk literatur, om det funnes mottaglighet för en
sådan.

Vid sidan af Dramatiska teatern arbetar Svenska teatern
med icke synnerligen olikartad repertoar, men utan den stora
autoriteten och utan så godt samspel, fastän enstaka krafter
äro förträffliga. Här finnas en utmärkt komiker hr Holmqvist,
en begåfvad karaktärsskådespelare hr Olsson, en mycket
talangfull skådespelerska fröken Lundqvist och ännu flera.
Svenska teatern med sin energiske direktör hr Hjertstedt,
understödd af hr Ludv. Josephsons utmärkta förmåga, är
stundom inne på den enda rätta vägen : att spela de saker
som Dramatiska teatern icke dristar sig till, derför att denna
ännu bär prägel af »kunglig» ; men samtidigt måste Svenska
teatern spela sådana usla tyska och danska farser, som af
alla teaterdirektioner betraktas såsom lämpliga för kassan.

Stockholm eger ännu åtskilliga mindre teatrar; när
Anna Petterson uppträder (för tillfället blott någon gång
såsom gäst) då kommer det glans öfver operetten genom
hennes skönhet och talang. Obegripligt att icke Kasino eller
Dagmarteatern i sina välmaktsdagar gjorde sig försäkrade
om fröken Pettersons friska stämma och glada spel.

Men långt mera obegripligt är det dock, att vi icke
snart kunna få ett skandinaviskt utbyte i gång mellan de
tre nordiska hufvudstäderna, så att ingen sommar ginge då
icke antingen svenska eller norska trupper gästade Danmark,
och omvändt danska drogo till Kristiania eller Stockholm.
Det borde inrättas som en oupphörlig rundresa, och hufvud-
teatrarne gratis stå öppna för de främmande gästerna. Ny-
ligen uppträdde hr Björn Björnson i Köpenhamn som gäst,
då var det öfver 20 år sedan vår kungliga teater hade till-
låtit någon norsk inverka på dansk publik. Men den ena
främmande fågeln gör icke till fyllest, fastän det är orimligt
att detta slags gästuppträdande icke oftare eger rum. Hvarför
engagerar icke Dagmarteatern t. ex. så framstående norska
skådespelerskor som fröken Constance Bruun eller fru Hei-
berg till en rad föreställningar — denna scen saknar ju
krafter till moderna qvinnoroller. Och hvarför engageras icke
en tourné, hvarvid Kristiania teaterpersonal besökte Köpen-
hamn med en rad norska skådespel? Kungliga teatern skulle
901

utan tvifvel stå de främmande öppen; alla skulle ju skörda
nytta af ett sådant besök.

Och sak samma gäller svenska teatrarne. För några
år sedan gästade Operan oss under ledning af hr Nordqvist,
som är en otroligt mäktig herre; samlande orkesterns ackom-
pagnement, solisternas praktnummer och körens föredrag,
alltsamman i sin taktpinnes små säkra rörelser. Han sitter
som en konung midt i sin orkester, vakande öfver scenen
såväl som öfver sina musici, och man kan lära af honom,
att kapellmästaren bör vara mer än orkesterdirigent. När
skal den svenska operan visa oss några mönsterföreställ-
ningar af sådana moderna operor, som vi icke kunna ut-
föra? Och vidare, hvarför rustar sig icke direktör Fredrikson
till ett modernt härnadståg och presenterar för Köpenhamn
en rad svenska skådespel, spelade på svenska. En säsongs
arbete borde samlas i ett halft tjog mönsterföreställningar,
ty efter denna plan skulle hvart land blott gifva grannlanden
det bästa och egendomligaste i sin främsta scens konst.

Fru Hennings har varit i Stockholm, hr Zangenberg i
Bergen, hr Björnson i Köpenhamn — det var blott bud, som
gingo från stad till stad. Men om de tre nordiska hufvud-
städerna i teaterförhållanden kunde verka med endrägt, så
skulle ett sådant samarbete här liksom på andra områden
befrukta sinnena och utvidga de trånga ideella förhållanden,
som små lands inskränkta vyer helt naturligt medföra. Genom
sammanslutningen skulle alla känna sig större och starkare.
Till munlåsens historia.

Ett uppdykande åpropos.

I en tid då tankefrihet och yttranderätt i vidsträcktaste
omfång debatteras torde det icke sakna intresse att inhemta
några hittills okända detaljer angående behandlingssättet af
en bland banérförarne för de liberala idéernas främjande
inom vårt land, politikern-skildraren af Karl Johans tide-
hvarf, som i sådan saillant och målande fårgton brukade
tillhandahålla allmänheten sina iakttagelser. Skärskåda da-
gens händelser, porträttera och mästra konseljens ledamöter,
hålla skarp utkik på ställningar och förhållanden inom det
offentliga lifvet i en periodisk tidskrift under samma rubrik;
alla dessa särskilda intryck resumerade och affattade i en
smula impertinent brefform hvarom man på samhällets höjder
med skäl kunde hafva tyckt: det m^a bref hade för dem
varit goda bref. Men korrespondenten var af motsatt tanke,
han kunde icke underlåta, att på sitt något ironiska sätt
göra anmärkning vid en utnämning, som i och för sig orättvis
såsom varande en prejudice *, ytterligare vore för konseljen
graverande då denna mesure skedde på en söndag och
kunde sålunda på köpet anses för ett sabbatsbrott. Gaf en
halft om halft oskyldig vink om det han genom skriften
hade sig bekant tillåtelsen, att fa på söndagen draga oxen

* Förfördelandet bestod i en befordran, hvarigenom kaptenen vid
Svea garde, majoren i armén, M. G. Anckarsvärd (broder till Carl Hen-
rik Anckarsvärd) förbigåtts af en yngre kamrat, hofmarskalken hos kron-
prinsen, sedermera Oskar I, kaptenen vid samma regemente och majoren
i armén friherre I. C. Flemming, som utnämndes till mai or med »tjen-
stebref».
903

ur brunnen, men — tillägger med det honom aldrig bri-
stande eleganta maneret — att han förestälde sig det be-
fordringar och hofvets dignitärer tillhörde en helt annan
kategori. Det var just i denna punkt var hjelte stakade
sig, dock icke värre än hans vedersakare. Att i ett fritt
språk hafva klandrat de maktegandes åtgärder, deras miss-
grepp, deras orättvisor var under den förstes af huset Berna-
dotte regim himmelsskriande och synonymt med majestäts-
brott. Slik förbrytelse togs också till förevändning, att söka
näpsa och oskadliggöra ofvan nämnde politiker, hvilken bar
det inom publiciteten famösa namnet Crusenstolpe. För
sådant ändamål arrangerades också åtal mot utgifvaren till
andra brefvet af skriften: »Ställningar och Förhållanden»,
deri influtit den menlösa oxdriften, detta gyckel åter användt
såsom skylt för att i samma slag söka dräpa författaren till:
»Skildringar ur det inre af dagens historia.» Under pågå-
ende ransakning förpassades den åtalade i stadshushäktet, der
han under loppet af sex veckor hölls i fängsligt förvar, för
att efter doms slutliga fällande afföras till Waxholms fäst-
ning den 20 juli 1838, då vederbörande hoppades genom
allehanda tillmöteskommande förföljelser och en treårig be-
sinningstid derstädes sätta lås för skribentens oroväckande
skildringar och brefskrifning.

Emottagandet å fästningsklippan var i alla afseenden
lämpadt derefter, ty i samma stund statsfången satte foten
på densamma, anlände en generalstabs-officer, såsom kurir,
med hemlig och muntlig befallning om ett behandlingssätt,
beräknadt att i yttersta måtto försvåra och skymfa fången;
men icke endast fången, utan jemväl hans hustru, som fri-
villigt delade hans öde, och hvilken tillsades, att hon ej en
sekund, ej en alnsbredd fick aflägsna sig från sin man, och
att begge skulle oafbrutet beledsagas af en beväpnad soldat,
på samma sätt som arbetsfångarne och korrektionisterna.
I anledning af nämnde chikan förklarade enstämmigt stats-
fangen och hans hustru, redan dagen efter deras ankomst,
att de, utan användande af yttre våld, ej satte sin fot utom
de dem anordnade rum, så länge den obehöriga, ovanliga
och förödmjukande behandlingen fortfore. Detta föranlät
kommendanten, hvars personliga humana bemötande gjorde
ett starkt af brott mot de hemliga, men muntliga instruktio-
nerna att hos generaladjutanten för armén begära förändrade
förhållningsorder.
904

Liksom hafvet emellanåt i upprördt tillstånd uppkastar
på strandbrädden koraller och snäckor, framhäfva under-
stundom tidens rastlöst arbetande undervågor minnen och
hågkomster, dem man trott för alltid varit begrafna i dess
omätliga djup.

Denna reflexion har runnit oss i sinnet i anledning af
att redaktionen af »Dagens Krönika» erhållit till förfo-
gande just det kungliga svaret på de här ofvan begärda
förhållningsorderna. Ett aktstycke af stor betydelse då detta
icke blott suppleerar fångens eget utlåtande i saken, hvarom
står att läsa i arbetet: »Vidräkning och reform, betraktel-
ser i fängelset af en svensk statsfånge» 1839, ur hvilken
skrift vi hemtat uppgifterna angående hans behandlings-
sätt, utan detta dokument jemväl efter mer än femtio års
förlopp utgör ett jubileum öfver hurusom dylika abderitiska
åtgärder mot publicitetens stridsmän numera höra till de
öfvervunna ståndpunkterna. Dokumentet väl värdt att in-



rangeras

bland kuriositeter i sitt slag har följande lydelse:

CARL JOHAN

etc.

Vår
föredragas

synnerliga ynnest etc. Vi hafva i Nåder
Edei', denna dag aflåtna und. Skrifvelse,

låtit Oss
hvaruti I

förmälen att sedan Kommendanten å Vaxholms fästning, Öfver-
sten och Riddaren af Vår Svärds-Orden J. Panchéen, erhållit
Vår Nådiga befallning, att Assessoren Crusenstolpe, under den
tid han å nämde fästning komme att vistas, icke finge emottaga
besök, eller på annat sätt kommunicera med främmande per-
soner, hade Kommendanten ansett enda utvägen till uppfyllande
af den honom sålunda gifna föreskrift vara, att ställa en post
vid ingången till de rum, bemälde Assessor bebodde, med in-
struktion till pösten att åtfölja Assessoren, då han begåfve sig
ut på fästningen; men att emedlertid, och då Assessoren Crusen-
stolpe gifvit Kommendanten sitt hedersord, att ej afsända eller
emottaga något bref eller någon handling, utan att densamma
förut blifvit Kommendanten kommunicerad, hade bemälde Kom-
mendant af detta skäl, uti till Eder, såsom General Adjutant
för Arméen, afiåten Embets-Skrifvelse af den 25 i denna månad

hemställt,
vakningen
hemställan
som han

huruvida icke denna strängare åtgärd i och för be-
finge upphöra, samt förenämnde post indragas; hvilken
Kommendanten trott sig så mycket hellre böra göra,
af den anledning, att Assessoren Crusenstolpe sedan
905

sin ankomst till fästningen, med undantag af första dagen, icke
lemnat sitt rum, förmodade att Crusenstolpe, i händelse ingen
lindring uti dess bevakning beviljades, föresatt sig att icke gå
ut, hvilket åter, enligt Kommendantens förmenande, förr eller
sednare nödvändigt måste ådraga Crusenstolpe en allvarsam sjuk-
dom; i anledning hvaraf I, som ansett denna fråga icke kunna
i Kommandoväg afgöras, funnit Eder böra i underdånighet un-
derställa densamma Vår Nådiga pröfning och afgörande. Detta
hafve Wij i Nådigt öfvervägande tagit; Och som ej mindre uti
Instruktionen den 1 October 1803, Kongl. Brefvet den 12
Februari 1808 och Kongl. Instruktionen för Fång-Styrelsen den
7 Mars 1835, än äfven särskildt för Kommendanter, uti Ar-
méens tjenstgörings reglemente 2 delen 1 art. 16 § stadganden
äro gifna i afseende på bevakningen af fångar å Kronohäkten
och fästningar; alltså och med hänsigt dertill, att lugnet inom
Hufvudstaden numera blifvit återstäldt, så att några särskilda
föreskrifter i förevarande fall icke synas vara af nöden ; hafve
Wij velat i Nåder förklara, att, af nämde skäl, den af Kom-
mendanten nu gjorda hemställan icke kan till något Vårt omedel-
bara beslut föranleda, utan eger Kommendanten att ställa sig
ofvanberörde Instruktioner, Kongl. Bref och Reglemente till
efterrättelse; hvarom Wij härmedelst vele Eder till vederböran-
des förständigande, underrätta; Och Wij befalla Eder Gud Alls-
mäktig synnerligen Nådeligen.

Stockholms Slott den 27 Juli 1838.

CARL JOHAN.

C*. 31. Schönmeyr.

Till Hans Excellens Herr Grefven och General
Adjutanten för Arméen, angående Assessoren Crusen-
stolpes bevakning.

Likheten med Original Conceptet betygar

E. C. Ljungstedt*

Här erkännes således, kommenterar statsfången sjelf i
sin »Vidräkning», att »särskilda föreskrifter» förut voro

* Ofvanstående egendomliga dokument har blifvit åt »Dagens Krö-
nika» 1889 öfverlemnadt af en högre embetsman.
906

gifna, stridande mot de åberopade författningarna, hvilka
regeringen tillät, att sedermera åtlyda, och det blott af det
skäl, att lugnet i hufvudstaden numera blifvit återstäldt.
Märk, att de sålunda misshandlade fångarne ej ens varit
misstänkta, ännu mindre tilltalade eller dömda för råd och
dåd till lugnets störande. Märk, att det är genom Justitie-
expeditionen, man erkänner, att innan verkställighet följde
å denna resolution, de arma fångarna voro stälda utom lagen
och extrajudicielt behandlade: allt snörrätt stridande mot
16 § regeringsformen, der det heter: »Konungen bör rätt
och sanning styrka och befordra, vrångvisa och orätt hindra
och förbjuda, ingen förderfva eller förderfva låta», m. m.
Märk tillika, att resolutionen, som medger åtnjutande dädan-
efter af författningarnas stadganden, är daterad 27 Juli, men
blef icke å fästningen känd och följaktligen icke verkstäld
innan den 17 Augusti på aftonen. Af Crusenstolpes här
angifna förklaringar framgår det hvarken fängelseluft eller
tvångsmedel förmått förslöa hans kännedom om såväl grund-
lagens som allmänna lagens paragrafer sedan den tid han
sjelf utöfvat domarekallet. Han begagnar också tillfället att
härutinnan gifva sina motståndare en väl behöflig lektion för
bedrägligt förfarande, värdigt motstycke till den korrumperade
rättskipningsdomstol, hvilken låtit muta deras ledamöter till att
af en skämtsam beskyllning mot »konseljen» för ett »brott»,
som Missgerningsbalken belägger med tre riksdaler sexton
skilling banko böter, vrida hela denna affar till en förbry-
telse mot majestätet. Ett penningebelopp för den anklagade
att anse för en bagatell, men för hans vedersakare tå vida
högre taxeringsvärde än som kunde belöpa sig på deras
lagkunskap.

Det var tvänne dagar efter det den kungl. resolutionen
trädt i verkställighet, således efter nära en månads tid, C.
tilläts lemna sin kammararrest och utan att en betäckning
följde honom i hälarna få andas frisk luft samt taga fäst-
ningsresidenset i betraktande. Gentleman äfven i bojor
glömmer han icke att denna dag som för honom har dubbel
betydelse äfven är en högtid för en af hans förnämligare antago-
nister. Ja! Crusenstolpe drifver artigheten ända derhän, att
derom underrätta denne i det första bref han utsänder från fäst-
ningen, eljest det fjerde i ordningen af »Ställn. och Förhåll.»,
med den något ovanliga öfverskriften ■» Excellentissime ! » h var-
under förstås : Excell. Grefve Magnus Brahe. Vi skola icke af-
907

handla början af detta märkvärdiga bref, hvartill tid och
utrymme nekas oss, endast anföra det, som särskildt står
i sammanhang med här ofvan antydda dubbla högtids-
minne.

»Det är i dag den 19 Augusti — Er namnsdag och
min —», skrifver författaren-fången, »också dricker jag Er
skål i det fängelse, der i kraft af Edra instruktioner, jag
hålles afstängd från den yttre verlden på ett sätt, som ännu
ingen fånge i min belägenhet varit före mig.»

Man kan icke precis tycka, att denna skrifvelse är
synonym med ett kärleksbref, ehuru väl detsamma lågar af
reminiscencer från den tid, när den n^ förföljde, då en ung
man med lysande carrière i perspektiv öppnadt af den mäk-
tige gunstlingens allerhögste herrskare, i kraft af kapacitet,
vyer och beherrskande situationer uträttade för begge vig-
tiga tjenster, dock med i främsta rummet vidmakthållande
af fosterländska intressen. Det är händelserna i osminkad
form författaren häri uppdagar, det är små finter, »skälm-
stycken», krumsprång, konstmessiga grepp han framställer
i ljuset. Det skär i öronen på ett obehagligt sätt, men det
^r dock och förblir sanningens språk, ty allt hvad Crusen-
stolpe här exponerar har han sjelf erfarit och skådat på myc-
ket nära håll. Derigenom uppstå intressanta interiörer hämtade
från fångens egen gunstlingsperiod, ty lifvets Maj har ju
en gång blommat för alla om också kort, så äfven här.
Det är af samma orsak man vidare får veta huru förtroligt
den förre en gång suttit vid hjeltekonungens sida och af
vältalighetens kaskader njutit läskedrycken som serverats
honom i gyllene bägare. Men hvad såg han väl i botten
sedan berusningen gått öfver? Ty Crusenstolpe var både
sangviniker och entusiast, såg han väl der samma förebild
hans lifliga fantasi skapat honom? Nej, han såg en annan
— han såg lugnt och klart den utomordentlige mannen
sådan denne borde betraktas, stor i förtjenster likasom pro-
portionsvis i fel. Det blef på sålunda kritiskt-psykologiskt
analyserande studier författaren grundade sina skildringar,
och vidare satte i ett bild ergalleri, det han under fången-
ska^en hade god tid att ordna, och som under tidernas lopp
utgått i bokmarkmaden, hvaraf ännu i den närvarande fort-
löper en oafbruten serie i ny subskription. Dessa tecknin-
gar af regenter och personer inom offentlighetens terräng
dem författaren benämnde »tidsbilder» började med »Moria-
908

nen», hvartill manuskriptet insmuggladt i en liten hans hustru
tillhörig resenecessaire undanhölls bevakningen samt befor-
drades vidare af henne till Stockholm. Hon som var att
förlikna vid hans goda genius, den slingrande murgrönan,
den strålande ledstjernan i fångens dystra cell . . . Vid an-
komsten till hufvudstaden emottogs fångens maka derstädes
af båda deras oförliknelige vän den framstående publicisten
Theodor Sandström, hvilken genast omhändertog manuskrip-
tet, ombesörjde korrekturläsning och tryckning, hvarefter
första delen af verket utkom 1840 från L. J. Hjertas officin.
Ofvan stående episoder från Crusenstolpes lif tillhöra vis-
serligen en redan gammal historia och ändock ständigt ny
— ny för hvarje slägte, som pröfvar på huru tacksamhet
är en sällsynt ädelsten, men sällsyntast påträffas den bland
kungtighetens pretiosa.

Cereus.
Om trolldom oeh vidskepelse
i modern form.

Om trolldom och vidskepelse handlade ett kapitel i
1734 års lag, missgerningsbalken, hvilket icke var att skämta
med. Deri stadgades bland annat, att om någon genom
trolldom förgjorde annan, »då skall man steglas och kona
halshuggas och i båle brännas».

Men så kom upplysningstidehvarfvet. Det är illa be-
ryktadt i nutidens Sverige, såsom det der dref gäckeri med
både stat och kyrka och dogmer samt derför att det sak-
nade blick för utvecklingens nödvändiga kontinuitet. I följd
af detta lättsinne och denna beklagliga brist på historisk
blick betraktade det icke heller trolldomen med den respekt,
som borde tillkomma denna ärevördiga historiska institution.
Det insåg icke, att den borde noggrant och opartiskt under-
sökas och så småningom reformeras, i fall den i en eller
annan punkt icke längre motsvarade tidens kraf. I stället
behandlades trolldomen med hån. Utan hänsyn till andras
religiösa känslor drefvo Voltairian erna ett så ursinnigt gäc-
keri med denna del af folkets tro och lära, att den stackars
gamla trolldomen tog döden deraf. Det fans inget troende
hof, ingen väldig justitieminister till dess skydd och den
b.egrofs i stillhet utan parentation för 110 år sedan.

Men man trotsar icke ostraffadt den lugna utvecklin-
gens eviga lagar. De som hånade äro döde och ställde i
skamvrån men trolldomen har uppstått ifrån det döda. Dess
adepter kalla sig icke längre trollkarlar och hexor utan spi-
ritister och teosofer och äfven teorien är något ändrad efter
910

tidens kraf. Men trots den nya kapprocken käns dock den
gamla syndaren lätt igen.

I äldre tider var det som bekant ingen mindre än Bel-
zebub, H. M. Konungen i Helvetet, som var trollkarlarnes
huld och skydd och hvarje soldat i hela den här af mäktiga
andar, hvaröfver de i hemliga konster invigde kunde för-
foga, stod i närmare eller fjärmare beröring och lydnads-
förhållande till denne gudars och menniskors fiende. Genom
aftal med honom kunde man skaffa sig en öfvernaturlig
makt, frigöra sig frän naturlagarnes tvång och ernå kun-
skap om många för vanliga dödliga förborgade ting.

Våra dagars teosofer sträfva efter och påstå sig vinna
just samma förmåga, som Lucifer i forna tider meddelade
sina trogna, men då de frigöra sin från naturlagarna kunna
de icke åberopa denne mäktige potentats hjelp. De befinna
sig i ungefär samma ställning som de monarkiska partierna
i Frankrike: de hafva qvar sina gamla principer, men de
ega icke längre någon antaglig person att uppbära dem.
Hin onde hade visserligen sina stora förtjenster: han var
på det hela taget ganska facil att ha med att göra, sörjde
väl för sina tjenares nöjen och fordrade i betalning för all
sin hjelpsamhet endast deras själ efter döden, hvilket i sjelfva
verket i de flesta fall var en ganska anspråkslös ersättning
för allt hvad han gaf i utbyte. Men, ty värr, hans prestige
i våra dagar är betänkligt sjunken och, det kan ej nekas,
förbindelsen med honom hade alltid något kompromette-
rande.

Man kan emellertid omöjligen göra några affärer i troll-
dom utan åberopande af mystiska förbindelser. Spiritisterna
utföra sina hocus pocus med tillhjelp af aflidnas andar; teo-
foserna, hvilka söka utbilda de förres jemförelsevis tarfliga
underverk till grundval för en ny religion, ega dessutom
tillgång till nissar och troll af hvarjehanda slag.

Sin kännedom om och sin förmåga att befalla öfver
dessa mystiska makter hafva de fått af ett heligt brödraskap,
lefvande hufvudsakligen i Tibet men »äfven annorstädes»,
hvilkets medlemmar ega kunskap om naturens dolda verk-
samhet och de orsaker, hvilka frambringa fenomenen inom
den fysiska verlden. Dessa herrar hafva åtskilliga företrä-
den framför hin onde. De äro för menskligheten i öfrigt
ännu mera obekanta än han: ingenting hindrar således att
tillskrifva dem hvilka mäktiga egenskaper som helst, deri-
911

bland äfven de goda egenskaper, på hvilka Mefistofeles al-
drig gjort anspråk. Sällskapet är således fullt honett och
hvad angår tviflan på dess existens, så är det i alla fall ej
sämre stäldt än med hin onde. Genom mycket enkla medel
kan man också göra förklarligt, hvarför endast de invigde
få lära känna någon af desse halfgudar — det är nemligen
den rang de i sjelfva verket intaga.

Det är emellertid, enligt hvad teosoferna sjelfva för-
klara, den grundväsentliga skillnad mellan deras trolldom
och äldre tiders, att teosofernas icke grundas på öfverna-
turliga förhållanden. Naturen omfattar, säga de, allt som
är, att tala om något öfvernaturligt är en orimlighet. När
man förr i verlden skaffade sig vin genom att borra hål i
bordskant, var det öfvernaturligt, när en teosof gör samma
konster, beror det på att han känner naturens dolda hem-
ligheter: det är skilnaden.

Att förena dessa påståenden : att vara oberoende af na-
turens lagar och dock endast använda dessa lagar, det är
onekligen ett trolleri, men det finner sin förklaring i en
makt som är större och mäktigare än alla teosofernas heliga
brödraskap: den menskliga dumheten.

Det är nu 42 år sedan Spiritismen upptäcktes. Det
är i andarnas historia en tilldragelse af samma betydelse-
som Galvanis upptäckt i grodornas. Förut hade de ostörda
af spekulationer och experimenter njutit sin lugna tillvaro.
Dädanefter blef det deras lott att på order af kringresande
seancegifvare eller klåfingriga troende städse stå tillreds med
att knacka i väggar och bord, utföra musik, flytta stolar
o. s. v. Det har sagts att, om grodorna hålla sig med
någon morallära, är Galvani enligt denna dömd till ett evigt
pinorum, och om andarna hålla sig med en sådan, kan man
vara säker, att de icke mindre hård t döma systrarna Fox,
de spekulativa amerikanskor, som först satte spiritistiska
seancer i scen — så vida icke en förmildrande omständighet
ligger deri, att de båda damerna vid mognare ålder förkla-
rat, att den rörelse de satt i gång var bedrägeri och hum-
bug från början till slut, hvarmed några andar aldrig haft
det minsta att göra.
912

Damerna Fox hafva som nämdt grundlagt Spiritismen
och hafva pä den gjort goda alfärer och fått stort rykte —
först såsom medier, på hvilkas kallelse andarna uppenbara-
de sig, sedan såsom afslöjare af egna och andras konster
— men de ha vida öfyerträffats af sina efterföljare. Den
berömdaste af dem alla är Henry Siade. En liten historié
om denne äfven för Sveriges spiritister personligen bekanta
undergörares metod berättas af en bland hans äfven be-
römda lärjungar Truesdell och vi skola efter ett nyss ut-
kommet arbete * meddela något deraf.

En dag, berättar Truesdell, dref mig min nyfikenhet
att besöka det mest berömda spiritistiska mediet i Newyork,
den bekante doktor Henry Siade. Jag var i hög grad ifrig
att lära känna denna så utomordentligt begåfvade man, pä
hvilkens kallelse andarne kommo från andra sidan grafven
för att skrifva sina namn eller några andra ord pä hans
griffeltafla....

Doktor Siades betjent mottog mig. Han frågade efter
mitt namn och ändamålet med mitt besök. Derefter bad han
mig vänta ett ögonblick.

Strax derpå inträdde det berömda mediet och helsade mig
vänligt. Han förklarade sig genast beredd att sätta mig i
förbindelse med den andra verldens innevånare. Vi satte
oss midt emot hvarandra vid ett gammaldags bord och bil-
dade med händerna den vanliga magnetiska kedjan. Knap-
past hade vi gjort detta, så började en stol vid tredje sidan
af bordet att röra på sig, synbarligen alldeles af sig sjelf.
Doktor Siade såg ganska förskräckt ut. Hans hand dar-
rade i min. »Ogynsamma andar äro i rörelse», sade han
sakta. »Jag ber er — för all del, släpp mig icke ett enda
ögonblick! De onda andarne skulle kunna göra oss illa!»

Jag lydde och satt alldeles stilla. Plötsligen kände jag
hur det slet i min rock. I nästa sekund rörde något vid
mitt knä. »Det är en materialiserad andehand», hviskade
doktor Siade. Det var för mörkt att tydligt urskilja före-
målet. Att det icke var någon hand tyckte jag mig emel-
lertid kunna se. För att taga reda på saken gjorde jag
mig nu med ett ryck fri från min vis-à-vis och rusade upp,
liksom betagen af stor förskräckelse. Min häftiga, oväntade

* Nutidens andeverld, spiritistiska studier, skildringar och afslö-
janden af Olof R—n. Stockholm 1889.
913

rörelse satte mig i stånd att se^ att doktorn skyndsamt drog
undan sin venstra fot frän mitt knä och liastigt sköt in
den i toffeln.

Jag förrådde på intet sätt denna min intressanta upp-
täckt. . ..

Några månader senare kom jag åter till Newyork. Na-
turligtvis underlät jag icke att besöka doktor Siade. Jag
blef visad in i samma rum och samma betjent mottog mig.
Han frågade efter mitt namn och ärende, och då jag under
tiden låtit mitt skägg växa, igenkände han mig synbarligen
icke. Jag sade honom, att jag kommit fjärran ifrån för att
erhålla en inblick i andeverlden. Jag ville så länge behålla
mitt namn för mig sjelf. Kanske hade andarne lust att
omtala det. Betjenten bockade sig och hjelpte mig af med
min öfverrock och hatt. I hatten fans intet namn. I en
ficka i rocken låg ett bref. Om någon, som icke kände
mig, läste detta, måste han komma till den oriktiga öfver-
tygelsen, att jag hette Samuel Johnson, vore etablerad i
Rom såsom köpman och nyligen förlorat en syster, som
burit namnet Mary. Sedan den unge mannen lemnat rum-
met med mina kläder, började jag i all hast att genomsöka
rummet.

Mina bemödanden blefvo icke obelönade. Efter ett
kort sökande upptäckte jag under skänken på gofvet en
vanlig skiffertafla. Jag drog fram den från dess gömställe
och läste följande som stod skrifvet derpå:

»Huru lyckliga äro vi icke att få helsa dig på denna
invigda plats! På detta ställe är du omgifven af öfverjor-
diska vänner. De skulle gerna vilja tala till dig. Men
ännu är det dem förnekadt. Innan de kunna uppenbara
sig för dig, måste du lära känna de lagar, på hvilka deras
framträdande beror. Besök detta hus så ofta du kan! Då
skola diaa aflidna vänner visa sig för dig och tala med
dig liksom under sin jordiska lefnad.	Alice».

Ha, ha! tänkte jag. Detta är en grop för omisstänk-
samma menniskor. Men så utan vidare vill jag icke låta
fånga mig i nätet. Och utan att tänka närmare på hvad
jag gjor^e? skref jag med fast hand under Alices rader föl-
jande ord:

»Henry, knoga på bara! Han låter säkert lura sig.

Alcinda».

Ur Dagens Krönika. IX. 10.

61
914

Slade var enkling. Hans aflidna fru hade hetat sa,
det visste jag. Slumpen gynnade mig således. Hastigt
sköt jag åter in taflan på dess förra gömställe och satte
mig vid fönstret, liksom ingenting tilldragit sig. Strax der-
efter trädde det berömda mediet in i rummet. Äfven han
kände icke igen mig . . . Sedan hemtade han från rummet
bredvid en griffeltafla, som hade alldeles samma form och
var alldeles lika stor, som den under skänken liggande taf-
lan. Han sköt den på vanligt sätt under bordet. Knapt
hade ljudet från griflfeln förstummats, förrän han med otve
tydig stolthet höll fram taflan mot mig och läste: Käre
broder, var helsad från din syster Mary Johnson.

Då jag nu förklarade, att jag aldrig haft någon syster
med det namnet log han tvunget men bibehöll sin kallblo-
dighet. — Derpå började vi på nytt. Fluidet var denna
gång så starkt och andarna så upprörda, att vi endast med
stor möda kunde fasthålla taflan under bordet. Plötsligt
rycktes den med omotståndlig makt ur våra händer. Dok-
torn böjde sig ner för att taga upp den. Men en af de
osynliga andarne ryckte den ifrån honom och sköt i stället
fram den under skänken liggande taflan utan att han tyck-
tes lägga märke till utbytet. Då oväsendet under bordet
blef allt starkare, tog han fram taflan och lade den med
den oskrifna sidan uppåt midt på bordet på några grififel-
bitar. Genast derpå började bordet häftigt dansa och strax
derpå började en andehand skrifva. Vi sågo den visserligen
icke, men vi hörde ganska tydligt huru strecken öfver t’na
och prickarna på i’na ditsattes ... Så snart den osynliga
handen slutat att skrifva, framtog doktorn taflan med ett
belåtet leende.

Men då han fann två meddelanden från andeverlden i
stället för ett bleknade han . . .

Det är emellertid icke meningen att uppbygga med en
redogörelse för spiritismens taskspelarekonster. De äro allt
för bekanta, då äfven vårt land ofta haft besök af dessa
kringresande andebesvärjare som mot hederlig betalning
både offentligt och enskildt låta de stackars andarna upp-
träda och arbeta. Dertill kommer att Spiritismen numera
har öfverskridit sin zenit, den har sjunkit ned till en tro
för svagare intelligenser och sensationslystna fruntimmer af
det slag, för hvilket den gamla religionens mysterier icke
915

längre äro pikanta nog men frälsningsarméens vanvettiga
tjut icke tillräckligt »fint».

Vi skola i stället öfvergå till teosofien, hvilken visser-
ligen i sjelfva verket ingenting annat är än samma vidske-
pelse, som lånat en ny mantel att svepa sig i, men som
på grund af sina stora anspråk, sin lifliga propaganda *
och sin nyhet spelar en ny roll om icke precist i vår tids
andliga rörelser — dertill är den dock för enfaldig — så
bland vår tids andliga sjukdomar.

Teosofernas mest utmärkande egenskap är icke blyg-
samhet. De förklara sig innehafva nyckeln till alla dödens
och lifvets hemligheter och om de icke tala om allt hvad
de veta, så beror det blott derpå, att verlden ännu icke är
mogen för en så djup vishet som deras. De kunna visser-
ligen tillåta sig ett och annat litet underverk, mest bestå-
ende i de famösa andeknackningarna, flyttande af möbler,
konster med ringar och dylikt i den gamla spiritistiska sti-
len, men något otvifvelaktigt underverk under kontroll mot
små taskspelarfuffens visa de aldrig verlden, helt enkelt af
det skäl, att verlden då skulle blifva tvungen att tro —
och dertill är verlden ännu icke mogen. Dertill kommer
att de hylla den gamla satsen, att saliga äro endast de, som
icke se men dock tro.

Några spridda drag ur deras — temligen orediga — lära
må här meddelas för att ådagalägga huru en modern reli-
gion bör hopsättas.

Först och främst bör då framhållas, att deras lära in-
galunda är ny. Den är tvärtom äldre än alla nu kända
religioner och om Buddha, Kristus och andra haft en viss
lycka med sig i skapandet af nya religioner, så beror det
helt enkelt derpå, att de fått tillgång till någon del af teo-
sofernas läror, hvilka till och med i den svaga återglans,
hvari de kände dem, voro mäktiga att skapa en verld af
trogna.

* De teosofiska samfunden disponera en mängd tidningar och tid-
skrifter i de flesta länder. Publikationerna på svenska öfverskrida redan
tjugotalet, deraf några af betydande omfång. Såsom karakteristiskt må
anföras att en bland dessa uppgifver sig vara författad af »en från stoftet
frigjord intelligens». Dess gallimatias är dock icke synnerligen värre än
hvad som i de öfriga presteras. Med enigheten är det emellertid icke
riktigt väl stäldt inom »brödraskapet» och sjelfva rörelsens primadonna,
fru Blavatsky, varnar för teosofiska bedragare.
916

Denna gamla visdom förvaras dels i de gamla heliga
skrifterna dels hos det brödraskap, som sedan urminnes tid
i Tibets och Indiens otillgängligaste vrår generation efter
generation egnat sig at ett heligt lif i studier och betrak-
telser. De heliga skrifterna omfatta allt det bästa som nå-
gonsin skrifvits, först och främst buddhisternas bibel men
äfven judarnes, Platos och Pytagoras’ skrifter m. m. Man
må emellertid icke tro, att den djupa visheten i dessa böc-
ker är tillgänglig för hvar man. Max Müller t. ex. har
öfversatt en del af dessa fornindiska böcker utan att förstå
ett ord af dem. De ega nemligen en dold mening, hvilken
är fattbar endast för dem som studerat den mystiska filoso-
fien. De, som verkligen fatta denna symbolik, finna emel-
lertid i dessa skrifter märkliga ting. Så t. ex. har en nu-
tida forskare i Kabbalas mysterier i den judiska bibelns
hebreiska text upptäckt icke blott den modell, efter hvilken
de egyptiska pyramiderna byggdes utan äfven den eqvation
ända till sista decimalen, efter hvilken vi nu beräkna solens
afstånd.

Det brödraskap, som har denna vishet om hand, är ma-
hatmerna. Icke heller af dem — om man nu lyckas få tag
i dem — är det emellertid så lätt att utforska någonting.
Personer som »egnat hela sitt lif åt teosofiska studier,
varit medlemmar af teosofiska samfundet, lefvat efter mora-
liska grundsatser, studerat teosofisk literatur och till på
köpet varit stränga vegetarianer» klaga dock öfver att de
ingen väg hunnit i den mystiska vetenskapen. Och nog
hafva de skäl dertill! Af sina läromästare afspisas de dock
med det gamla rådet att vara gudeliga och låta sig nöja.
Om de icke just blifva så sluga i detta lifvet så kunna de
bli i ett annat! Ännu mindre kunna naturligtvis vanliga
köttätare hysa några anspråk på att blifva invigda i my-
sterierna. På en begäran i dylikt syfte svarar en af mä-
starne indignerad, att de hafva annat att göra än att »egna
sig åt att lära några europeer, som rikta sig af landets must,
grunderna för klockringning, växandet af tekoppar och bil-
dandet af astralkroppar».

Den enligt deras egen uppgift vigtigaste läran i deras
system är den om karma, lagen om orsak och verkan. En-
ligt denna har hvarje handling, hvaje tanke sina icke blott
fysiska utan äfven moraliska orsaker och verkningar i samma
omfattning som fysiken lärer om den materiella verlden.
Dâ nu är sâ illa stäldt här i verlden, att dygden icke all-
tid belönas och lasten icke alltid straffas, finner detta sin
förklaring och ursäkt i läran om reinkarnationen, ett mo-
dernare namn för hvad som är gammalt och kändt under
namn af själavandringen. Den belöning eller det straff,
som icke hinner menniskan i detta jordelif, har då tillfälle
att träffa henne senare, icke, såsom de kristne trott, under
ett tillstånd af salighet eller osalighet, utan under ett nytt jorde-
lif. Det öde, som väntar menniskan i detta nya lif, är be-
roende på hennes åtgöranden i det föregående. Individua-
liteten har således icke sitt ursprung i det föräldrapar,
genom hvilket den åter förkroppsligas. Den som födes
blind har derför att tacka synder under sin föregående till-
varo, och när t. ex. tyske kejsaren har ena armen för kort,
så beror den allmänna förklaringen, att nämligen en barn-
flicka tappat honom i golfyet, på en lägre och materialistisk
uppfattning. Verkliga förklaringen är, att han i en före-
gående tillvarelseform funnit på något fuffens, för hvilket
han ej då blef straffad. Ty »materialismen är numera en
af vetenskapen öfvervunnen ståndpunkt». I stort sedt är
denna återkommande reinkarnation en långsamt fortgående
förbättringsprocess, en utveckling till högre stadier, och
härifrån finnes endast enstaka undantag, individer som sjunka
nedåt för att slutligen förintas.

Från det mera mystiska område, som genom tanke-
läsare, hypnotisörer o. s. v. väckt så mycket intresse och
så mycken undran i våra dagar, har äfven teofosernas lära
hämtat det mesta. Ett litet prof må vara nog.

Hvarje menniska är omgifven af ett eteriskt omhölje,
växlande till färg, skapnad och utseende, allt efter hans
konstitution, lif, tankar och sträfvanden. Inom denna at-
mosfer stå såväl händelser från hans förflutna lif att läsa
som ock händelser, hvilka i framtiden komma att inträffa.
Om ett företag är af djupt intresse, sysslar tanken länge
dermed och ifyller alla för företagets framgång nödiga de-
taljer. Dessa tankar blifva då fotograferade i astralljuset
och de invigde kunna der läsa dem, samt sålunda förutsäga
tillkommande ting, detta till och med utan att vara i perso-
nens närhet. Längs för andra menniskor osynliga magne-
tiska trådar kunna de äfven öfverföra tankar till andra, jäm-
väl på afstånd.
918

kt spiritisternas lära om andarne och deras villighet
att infinna sig hos ännu lefvande varelser på ett mediums
kallelse, ha teosoferna, åtminstone somlige af dem, gifvit en
något annan form genom uppställande af teorien om astral-
kroppen, hvilken är en högre företeelse form än den van-
liga kroppen och icke heller förgås samtidigt med denna.
Astralkroppen kan icke blott efter döden utan äfven under
lifstiden sig från den rent materiella kroppen samt är obe-
roende af rummets inskränkningar.

Men det anförda må vara nog. Som man finner är
teosofien en blandning af gamla filosofiska drömmerier och
folkföreställningar å ena sidan samt modern vetenskap å
den andra, denna senare naturligtvis endast i lösryckta bitar
och tolkad på sitt särskilda vis.

Det är uppenbarligen också det enda sätt, på hvilket
en ny religion i våra dagar kan med någon utsigt till fram-
gång hopsättas. De. hvilka det är någon utsigt att när-
mast vinna, äro de oklara hufvudena med anlag för mysti-
ska grubblerier. Mycken mysticism är således första vilkoret,
men ett litet påhäng af vetenskapliga fraser är derjemte
synnerligen nyttigt på grund af deras stora förmåga att
imponera på allmänheten, både den lärda och den olärda.
Den nya lärans öfvererrsstämmelse med vetenskapens nyaste
upptäckter kan då tryggt predikus för en undrande och
beundrande hop. Förhållandet är ju nemligen, att tron på
vetenskapen bland våra dagars half bildade är lika djup och
okritisk, som tron på religionen hos de obildade. Det är
härvid gifvetvis icke fråga om vetenskapliga fakta eller af
forskningen verkligen vunna resultat. Derom lefva de,
som värfvas för nya religioner, och oftast äfven de, som
sätta ihop dem, i lycklig okunnighet. Den vetenskap det
gäller äro de mer eller mindre oklara hypoteser, som sig
så kallande filosofer och forskare på själslifvets områden
uppkonstruera af sitt eget medvetande samt här och der
pryda med en uppsnappad bit vetenskaplig iakttagelse. En
verklig fördel för alla medför denna vetenskaplighet. Oak-
tadt den sällsynta grad af tråkighet, för hvilken de teoso-
fiska publikationerna ulmärka sig, verka de nämligen då och
då uppfriskande nöjsamt på grund af den lustiga använd-
ning af halft kända eller halft förstådda vetenskapliga upp-
täckter, hvarmed de briljera — särskildt den nyss af H. P.
Blavatsky, teosofiens störste apostel, utgifna »Nyckel till
teosofien» lemnar ganska talrika bidrag till denna art af
den omedvetet komiska literatureu.

I de vetenskapliga funderingarne är det för öfrigt na-
turligt, att man hufvudsakligen skall stödja sig pâ de ännu
outredda naturkrafter, hvilka spela sa stor roll i menniskor-
nas fantasi. Då magnetismen, om man än icke känner dess
väsen, dock nu börjar blifva oss rätt förtrogen, är den icke
längre fullt så lämplig, som da Mesmer uppträdde, att narra
folk med. På grund af den stora oräddhet gent emot löjet,
hvilken utmärker religionsstiftare och deras adepter, tala
emellertid teosoferna ännu en stundom mesmersk jargon.
De erkänna ock otvunget sin slägtskap med äldre tiders
mystici och tala med vördnad om astrologer, guldmakare,
rosenkreutzare och att hvad de hetat, gångna tiders dröm-
mare och skälmar. Endast sina allra närmaste slägtingar
inom den menskliga galenskapens legioner, hexorna, tyckas
de draga sig för — förmodligen för att icke riskera fram-
gången hos damerna.

Den rikaste källan till »vetenskapliga stöd» för teoso-
fien lemna emellertid hypnotismen, det moderna raserief med
suggestioner, tankeläsningen och annan dylik halfhumbug.
Med tillämpning af den utslitna fras Shakspeare lade i
Danaprinsens mun sluta de, att den sanna visdomen är
lättrogenhet: att det finnes mera mellen himmel och jord
än menniskan drömt om i sin filosofi, har ju af alla tiders
charlataner användts som ett slående argument för sannin-
gen af de sagor de berättat godtroget folk. Teosoferna
finna också att genom denna sats bevisas verkligheten af
de gnomer, salamandrar, undiner och hela den flock af na-
turanda, med hvilka en barnslig fantasi befolkat naturen.

Det är dessa naturandar, med hvilkas hjelp teosoferna
utföra sina flesta underverk, om de också icke heller för-
små de hemliga krafter, hvarmed de spiritistiska trolleri-
konstnärerna utföra sina hocus. I en — äfven på svenska
öfversatt — biografi öfver ofvannämde Blavatsky berättas med
en rörande naivitet de galnaste påhitt af denna tvetydiga
dam såsom bevis på hennes öfvernaturliga förmåga. Att
hon någon gång skulle gjort en förnuftig användning af
sin förbindelse med högre makter, påstår deremot biografen
ärligt nog aldrig, såvidt man ej dit får räkna den hjälp
hon skaffat sig af andar för att slippa att själf hemta sin
tobakspung...	.
920

Ett par prof pâ hvilka historier som predikas och tros
må anföras. Man kan gifva växten en oerhörd växtkraft,
komma dem att på korta stunder växa upp och blomma
och sätta frukt genom att magnétisera dem eller ännu enklare
genom att vattna dem med magnetiseradt vatten. Denna
magnetisering kan — förmodligen endast af en troende teosof
— lättast verkställas geuom några strykningar på det kärl,
hvari vattnet förvaras och ett par andra lika beqväma ma-
nipulationer. — Från hypnotismens område en annan histo-
ria. Ett äldre ryskt fruntimmer, som led af svåra nerv-
smärtor och svaghet i högra armen, botades från denna
sjukdom af en hypnotiser i Paris 1884. Derefter återvände
hon till Ryssland och allt var godt och väl till nyårsdagen
1889 — om vi icke missminna oss — då plötsligt sjukdomen
återkom. Någon tid derefter fick hon veta skälet: den pari-
siske hypnotisören hade samma dag aflidit. De mystiska
makter, som denne tuktat, återfingo med hans död sin frihet
och togo på nytt sitt säte i armen.

Denna sista historia, hvilka af teosoferua naturligtvis
berättas såsom ett oomkullkasteligt bevis på den mystiska
makt, som utgör hörnstenen i deras lära, ser för den min-
dre lättrogne närmast ut som en lyckad parodi på den
oerhörda humbug, man i läkarevetenskapens namn drifver
med hypnotismen.

Huru mycket af denna nu så moderna konst som är
inbillning och sjelfbedrägeri hos hypnotisörerna, huru myc-
ket som beror på abnorma tillstånd hos patienten, och huru myc-
ket af verkligt värde hypnotismen innehåller, derom är ännu
for tidigt att döme. Såsom allt nytt och oförklaradt har
den naturligtvis omfattats af entusiaster och charlataner
inom och utom läkarnes skrå. De icke så alldeles få be-
visliga resultat den har att åberopa, höljas ännu af ett allt
för tjockt lager af fall, der allt det märkvärdiga är bristen
på kritik hos hypnotisören och den hypnotiserade. Den
vidskepliga tro om menniskokroppens byggnad och lif en okun-
nig allmänhet hyser på de i detta fall kunnigares förmåga
har ju omgifvit läkarekonsten med en så tät nimbus af
vördnad, att till och med läkarne sjelfva blifvit gripna deraf.
På detta sätt låter sig ock lättast förklara det monopol på
hypnotism, hvarpå läkarne gjort anspråk i alla land, ehuru
uppenkart är, att deras studier icke gjort den i ringaste
mån mera kompetente än hvilken annan som helst att be-
921

döma och använda denna nyhet. Dessa själslifvets myste-
rier blifva uppenbarligen icke det ringaste mera eller mindre
begripliga, derför att man känner alla musklernas läge och
latinska benämningar, eller derför att man gjort fysiologi-
ska förstudier.

Utan att göra hypnotismens orätt kan man säkerligen
äfven gent emot dess märkvärdigheter tillämpa den franska
filosofen Fontenelles ord: »Det är icke hvad som verkligen
finnes och hvars orsak vi icke känna) som sätter oss i för-
lägenhet, utan hyad som icke finnes och hvartill vi ända
söka en orsak. Ar 1593 fick ett barn i Schlesien en tand
af guld utdragen; de häftigaste strider om detta under upp-
blossade, tjocka böcker skrefvos derom. Det fattades in-
genting annat än att tanden verkligen varit af guld, men
då en guldsmed undersökte den, fann han, att man endast
med synnerlig skicklighet hade häftat en guldhinna utanpå
en vanlig tand.»

Teologien — för att nu återgå till denna — har lik-
som på sin tid Spiritismen äfven åtskilliga på sitt område
framstående män bland sina trogne. Och det anföres gerna
såsom ett bevis på lärans förnuft, att densamma omfattats
af den eller den vetenskapsmannen. Det är ungefär, som
om man såsom bevis för det riktiga i att äta utan knif och
gaffel, villa anföra att t. ex. professor Svedelius, som också
var en duglig vetenskapsman, påstås hafva omfattat den
meningen. Det är ju nämligen sjelfklart att utanför det
särskilda område, hvaråt en forskare riktat sina studier, har
han icke mera auktoritet, är han ofta nog icke mindre
okritisk och lättnarrad, än hvilken annan som helst. Att
tvärtom vetenskapsmännen till och med i det dagliga lifvets
förhållanden kunna vara löjligt bortkomna, är en alldeles
icke ovanlig företeelse. Att en och annan läkare låtit du-
pera sig eller behagar dupera andra är icke märkvärdigare
än om t. ex. en skollärare eller länsman skulle göra det —
den psykologiska erfarenheten och kritiska skärpan torde i
det hela taget vara ungefär lika stor hos den ena klassen
som den andra.

Mot den vanliga invändningen, att de talrika teoso-
ferna dock omöjligen alla kunna vara medvetne eller omed-
vetne bedragare kan man — om man nu finner det lönt att
svara — säga: deras kusiner hexorna voro på sin tid mycket
talrikare.
922

I och för sig ma teosofien anses temligen betydelselös.
Om den förvirrar en och annan hjerna, så. är det väl hjer-
nor af sådant slag, att om de icke omfattat den galenska-
jen, de skulle hemfallit åt någon annan. Läran har emel-
ertid sitt intresse som ett symptom. En gång förut i den
listoriska tiden, när antikens religioner förlorat herraväldet
öfver sinnena, när augurernas menande leenden inbördes
hade utvecklats till allmän ringaktning för de heliga amm-
sagorna, har mysticismen eröfrat eller fått sken af att hafva
eröfrat verlden. Det är icke så lätt att se verkligheten i
ögonen, att veta sig hafva förlorat det gamla utan att kunna
undgå nya former smuggla det in igen. Riktningen mot
det oförklarliga har för djupa rötter för att icke, när de
gamla dogmerna dö, man skall skapa sig nya.

Ilaralclson.
Törnen utan rosor.

Anteckningar ur gamla tidningsårgångar till belysning af

Hylten-Cavallii

verksamhet såsom teaterdirektör åren 1856—1860.

Af

Polykarpus.*

Den 5 juli detta ar afled å sin egendom Sunnanvik i
Skatelöfs socken, Kronobergs län, filosofie jubeldoktorn Gunnar
Olof Hyltén-Cavallius. Budskapet om detta dödsfall väckte
säkerligen hos mången erinringar från den tid, 1856—1860,
under hvilken ledningen af kongl. stora teatern var anförtrodd
åt den man, dödsbudskapet gälde. Sällan om någonsin har väl
en direktör för k. m:ts hofkapell och teater varit i lika hög
grad som han utsatt för allmänhetens och pressens missnöje,
för deras bittra kritik öfver det sätt hvarpå han skötte sitt
kall och tillgodosåg teaterns uppgift. Obemärkt, föga känd af
allmänheten som han på det hela var, då han från platsen
såsom förste amanuens vid kongl. biblioteket af konungen
kallades att öfvertaga styrelsen af teatern, framkallade hans
utnämning på alla håll ett sorl af undran och förvåning.
Man frågade sig med häpnad, hvad i all verlden kunde

* Af en mängd Hyltén-Cavalliana, som Polykarpus upptecknat i
anledning af den bekante förre teaterdirektörens frånfälle och. hvilka det
lär vara meningen att inom kort utgifva i broschyrform, har upptecknaren
i denna uppsats velat bjuda Dagens Krönikas läsare på några profbitar.

P. A.
924

hafva föranledt höga vederbörande att med sitt val för den
vigtiga postens besättande falla på en man, hos bvilken, så
vidt man visste, saknades så godt som alla förutsättningar
för, att han lyckligt skulle gå i land med en uppgift, på
hvilken till och med män, som ansetts riktigt klippta och
skurna till kungliga teaterdirektörer, stupat. Man frågade
sig med icke mindre häpnad, huru mannen kunnat med en
bifallande bugning, såsom hade det varit den naturligaste
sak i verlden, åtaga sig det honom allernådigst erbjudna
uppdraget, huru han kunnat undgå att lyssna till den inre
röst, som måste hafva varnat honom för att taga sig vatten
öfver hufvudet.

Man hade icke glömt — det är sant — att Hyltén-
Cavallius skrifvit ett historiskt skådespel, kalladt Dacke-
fejden, men man kom också väl ihåg, att detta skådespel,
som uppfördes på kongl. teatern vintern 1846, endast upplefvat
summa-summarum fem representationer. Man visste äfven
— och för den som icke visste det drogo tidningarne veder-
börligen försorg om att göra det bekant — att den nya
chefen för landets högsta dramatiska konstanstalt icke på
de senaste fem åren satt sin fot inom en teater. Hvilka
än orsakerna till denna afhållsamhet från all beröring med
Thalia än varit, icke vittnade den — så slöt man helt natur-
ligt — om något lifligare intresse för den höga musas konst
till hvars högste förtroendeman i vårt land han blifvit utsedd.

»Oduglig! Komplett oduglig!» Detta var den allmänna
opinionens i förväg fälda dom, som Hyltén-Cavallius så att
säga fann uppspikad öfver kungliga teaterns port, då hau
såsom dess chef, såsom »intendent för scenen» — ty detta
var till en början hans titel — för första gången inträdde
derigenom. Och denna dom vardt aldrig upphäfd, aldrig
mildrad. Må vara, att man, sedan man fått se den nye
teaterchefen i full verksamhet, i tysthet erkände, att han
egnade all nit och omtanke deråt — öppet gaf man honom
aldrig detta erkännande. Under hvarje säsong — och äfven
ofta mellan säsongerna — fortfor Hyltén-Cavallius, så länge
han beklädde chefsposten inom kongl. teatern att vara en
skottafla för en mördande kritik. Aldrig förunnades det
honom att i tidningarne finna ett uppmuntrande ord, aldrig
var det honom möjligt att ens mellan raderna i deras oaflåt-
liga, mot honom riktade klander läsa ett det svagaste loford
eller urskuldande. Hvad pressen, hvad allmänheten gaf
925

honom var i sanning en krans af törnen utan rosor. Man
häcklade obarmhertigt allt, hvad han i egenskap af teater-
chef företog sig. Allt framstäldes såsom kolossala miss-
grepp, härledande sig från okunnighet, enfald, halstarrighet,
inbilskhet, fåfänga, småsinthet, godtycke, o. s. v. Hans
enskilda förhållanden förblefvo lika litet oantastade som
hans yttre personlighet. Hvad denna sistnämnda angår,
var den tvärtom ständigt föremål för mer eller mindre
lyckadt gyckel och för glopord, bland hvilka det allmännaste
och mest gouterade var »den bildsköne unge mannen» — en
benämning, den Hyltén-Cavallius olyckligtvis sjelf lagt
sina belackare i munnen genom att tillägga sin aflidne fader
densamma.

Man kan nu mer knapt göra sig en föreställning om
den uppmärksamhet och det spaltutrymme, tidningarna egnade
Hyltén-Cavallius och allt hvad som under’ hans chefsperiod
tilldrog sig inom »verket», för att begagna en benämning
på kongl. teatern, som nämde direktör funnit lämpligt att
derå tillämpa och som efter honom oupphörligt citerades.
1 spetsen gick skämttidningen Kapten Puff, hvilken på något
håll till och med fick uppbära den beskyllningen att hafva »ute-
slutande hakat sig fast vid den stackars Hyltén-Cavallius» en
beskyllning som tidningen icke fann skäl att söka vederlägga.
Också voro dess artiklar i ämnet lika talrika som merendels
präglade af en sprittande, men elak, aj, så elak qvickhet. Det
med mindre talang skötta, på det hela reaktionära och spyflug-
aktiga Söndags bladet sparade ej heller på Hyltén-Cavalliana,
liksom ock Crusenstolpe ej försmådde att med sin »fint
skurna penna» allt emellanåt infläta sådana i sina, uti
Folkets röst förekommande bref till landsorten. Äfven
Svenska tidningen, såsom bekant Nga Dagligt Allehandas
närmaste föregångare och adoptivfader, drog sitt strå till
stacken, hvilket likaledes var fallet med sjelfva Aftonbladet
trots den kordialitet som på det hela, tack vare ett gemen-
samt svärmeri för skandinavismen, var rådande mellan den
olycklige teaterdirektören och »Aftonblads-magistrarne».

Det ligger verkligen ingen synnerlig öfverdrift i hvad
Söndagsbladet våren 1859 yttrade:

»Man kan göra den anmärkningen, att bland alla nu
lefvande personer ingen finnes som så träget och på så
många olika håll lemnar, sig sjelf ovetande, bidrag till tid-
ningarna som hr Hyltén-Cavallius.
926

»Under den tid Kapten Puff existerat, kan det med
säkerhet antagas, att hälften af tidningens årgångar upptagits
för att gifva allmänheten del af alla de befängdheter, galen-
skaper och muntrationer hr Cavallius i egenskap dels af
intendent, dels af direktör öfver kongl. teatern anordnat.
Folkets röst och denna tidning hafva likaledes genom samma
benägna medverkan erhållit oftast rätt ymnig spaltfyllnad,
hvartill vidare kan läggas den mängd olika insända artiklar
som allestädes inom pressen varit tid efter annan synliga
likasom de hundrade- för att ej säga tusentals korrespondent-
artiklar rörande samma ämne som i provinsbladen influtit.»

Några få ur högen tagna prof på arten af och andan
i den mot Hyltén-Cavallius förda tidniugspolemiken anföras
i det följande.

*	*	*

Den fullständiga brist på insigt i allt hvad teater-
förhållanden heter, hvarpå man redan gifvit honom betyg,
belystes vederbörligen af Kapten Puff, strax efter det den
nye direktören tillträdt sin befattning, i en uppsats full af
den mest bitande satir och benämnd De nya teaterkontrakten.

Åtskilliga af de befangdheter, denna skildring af den
nybakade teaterdirektörens inträde i sin befattning innehåller,
äro af beskaffenhet att springa i ögonen äfven på dem som
icke hafva närmare kännedom om personalförhållandena
den tiden vid kongl. teatern. Andra deremot torde icke
inses utan kommentari er. Såsom sådana torde få tjena
några af de noter, upptecknaren fogat till texten. Till
ytterligare belysning torde här få nämnas: att Dahlqvists
konstnärsskap alldeles icke låg åt den komiska genren,
att hr Stenhammar uteslutande tillhörde sångscenen liksom
hr Sundberg talscenen, att hrr Hedin och Strandberg voro
såsom dramatiska konstnärer sins emellan inkommensurabla,
att nästan samtliga de i teaterdirektörens slutreplik nämda
artisterna för längre eller kortare tid sedan afträdet från
kongl. teaterns och ett par äfven från lifvets skådebana,
att den enda af dem, som ännu tillhörde bådadera, »fru
Svanberg», ända sedan 1826 på grund af nytt äktenskap
hetat fru Bock. Vi låta nu uppsatsen följa, så lydande:
927

De nya teaterkontrakten.

Scenen är i kongl. teaterns kansli. Herr Gunnar Olof Hyltén-
Cavallius uppträder i stor uniform, med trekantig hatt, värja och
paraply.

— Hvar ha vi intendenten för ekonomien? 1

■— Hos baron. 2

— Hvad f-n skall han der att göra? Men det gör det-
samma. Hvar är styresmannen-för scenen? 3

— Pä sitt sommarnöje.

— Regissören? 4

-— På opris.

— Underregissören?

— På »Hörnan». 5

— Fru Dumrath?

— Här!

— Herr Dumrath? 6

— Här!

— Det är nog. Mitt herrskap), vi måste tänka på att göra
upp nya kontrakter för nästkommande spelår. Kapellet får stanna
qvar. Jag hade tänkt dra in triangeln och klockspelet; men
H. M. vill ej veta af något knussel. Högstdensamme har insupit
åtskilliga af de bondeska idéerna. -— Jag börjar då med aktörs-
staten. Dahlqvist 7 bry vi oss inte om; han är för dyr, och för
öfrigt tänker jag inte spela några farser eller vådeviller.

1 Kammarherren C. A. Westerstrand, tillförordnad »direktör för
ekonomien»-

2 Baron Knut Bonde, Hyltén-Cavallii närmaste företrädare på di-
rektörsposten.

3 Skådespelaren Olof Ulrik Torslow.

4 Wilhelm Kjellberg, från 1856 »regissör utan egenskap af styresman
för scenen», hvilken befattning då särskildt öfvertagits af nyssnämde
Torslow. Underregissören hette Lindmark.

5 Bekant nobis i hörnet af Jakobs torg och Arsenalsgatan. Det
var ett temligen litet krypin, men utgjorde ett stadigt tillhåll för artister
och literatörer.

6 Fru och herr Dumrath innehade de anspråkslösa befattningarna
af resp, garderobsförvaltare och kontrollör.

7 Vid 1855—1856 spelårs slut afgingo i anledning af det förestående
direktörsombytet flera af kongl. teaterns mest framstående förmågor, såsom
hr Dahlqvist, mamsell Jakobson (sedermera fru Hvassef), fru Samson,
fru Almlöf d. ä., hr Wennbom, hr Rohde, mamsell Ryberg, mamsell
Hammarqvist, mamsell Bock, fru Wennbom, af hvilka dock de förnämsta,
bland dem Dahlqvist, inom kort togo re engagement.


928

-— Men Dahlqvist. . .

— Låt mig slippa höra talas om honom. Här skall dere-
mot vara en ung man vid namn Söderberg, en gosse med godt
gry; han skall läsa in Carl Moors roll och markis Posas och Don
Carlos och Nils Dackes.

— Ack, den stackars Söderbergs genre låg aldrig åt det
hållet !

— Hvad för slag? Jag har dock hört talas om, att han
en gång skulle debutera som Hernani.

— Ja, det var i Blanches Läkaren. Han spelte der med
mycket bifall Schaléns roll, som Hedin numera öfvertagit.

— Hvarför det då?

— Emedan Söderberg är död.

— När dog han? Nyligen?

— För två år sedan i koleran.

— Det var skada. Och herr Wennbom, som afgår från
aktörsstaten! Herr Stenhammar skall fylla hans plats. Herrar
Sundberg och Lundbergh få dra lott om Grünthers repertoire.8 Han
är ju också död?

— Nej, inte riktigt.

— Herr Hedin måste göra sig beredd att alternera med
herr Strandberg, som jag hör är sjuklig. Fru Almlöf får hädan-
efter icke så ofta som hittills spela 17 års flicka. . .

— Hon har redan anhållit om afsked.

— Så mycket bättre, så går hon inte de andra unga da
merna i vägen. Mamsell Fundin måste deremot användas litet
mera, likaså mamsellerna Lindroth och Wässelia. Vi ha ju en
mamsell Wässelia? 9

— Nej, hon är i Herranom.

— Denna intagande unga flicka?

— Ja, visserligen hade hon en gång varit mycket ung, men
till slut blef hon ändå bra gammal.

— Sevelin har jag i min ungdom hört mycket talas om.
Han är väl också gammal nu?10 Emellertid bör han väl kunna
användas i en eller annan gubbroll, som t. ex. Don Ruy Gomez

8 Günther hade 1856 afgått från lyriska scenen för att öfvertaga
befattningen som sångmästare vid kongl. teatern.

9 Mamsell Marie Jeanette Wässelius, första aktris och sångerska vid
kongl. teatern, f. 1784, d. 1853.

1° Per Erik Sevelin, den utmärkte sångaren och skådespelaren,
hade aflidit redan 1851.
929

da Silvas och dylika. Han har ju någon gång äfven uppträdt
som dansör?

— I Polkan, ja.

— Och apropå om dansöser, hvar har den förtjusande
Charlotte Norberg 11 tagit vägen ; hon som för några år sedan
gaf så godt hopp om sig?

— Hon fins inte mer.

— Det är då förskräckligt, hvilka härjningar döden på de
senare åren gjort bland den kongl. scenens artister.

— Det är stor skilnad. Men vi ha fått fru Törner i stället.
Fruar duga inte till dansöser; de lägga i allmänhet allt för mycket
ut på bredden. Men jag återkommer till aktörsstaten. Jag har
i någon gammal teateralmanack sett namnet De Demos. Denne
utmärkte skådespelare har allt för länge stått i skuggan. Redan
såsom utlänning bör han framhållas, tycker jag.

— Men han befinner sig sedan ett par år på pensions-
staten.

— Då flytta vi honom tillbaka till aktörsstaten igen. En
så utmärkt tragiker!

— Men Lemos var ingen tragisk aktör. Man såg honom
någon gång i kören. På de sista tiderna tjenstgjoide han som
sufflör.

Herr De Lemos sufflör? Ah, jag förblandar honom med
den store tragiske skådespelaren Du Puy. 12 Skulle man icke
kunna reengagera honom ?

— Han är tyvärr längesedan död, han också!

— Ja, jag kommer ihåg nu, verserna i Journalen:

Du Puy n’est plus etc.

~ Nå fru Enbom,13 Sveriges Catalani, är hon också död?

— Nej, hon lefver.

— Nå, Gudskelof! Hon skall ha 2,000 banko.

— Emellertid har hon legat af sig något.

— Det kan jag nog tro. Emellertid är hon ändå alltid pas-
sabel nog?

11 Maria Charlotta Norberg, prem.-dansös, sedan 1853 känd som
fru Törner såsom gift med kamreraren vid kongl. teatern G. F. Törner.

12 Du Puy, den bekante operasångaren och kapellmästaren, hviken
aldrig visade ringaste tycke för det tragiska vare sig i lifvet eller på
scenen, men så mycket mer för den lätta genren, hade aflidit redan 1822.

13 Fru Christina Wilhelmina Enbom tillhörde kongl. teatern 1824
—185G.

Ur Dagens Krönika. IX. 10

02,
930

— Ja, hon uppträdde senast bland de unga mexikanskorna
i Ferdinand Cortez.

— Fru Berwald 14 måste också uppträda några gånger under
säsongen.

— Men hon har inte sjungit på många år.

—■ Emellertid qvarstår hon i kalendern som hofsångerska,
och i hvad ändamål står hon der, om icke för att sjunga?
Mamsell Frodelia samt fruarna Wikström, Lindström, Sevelin och
Svanberg skola vi också söka komma öfverens med. Le båda
Kinmanssönerna äro oss alldeles omistliga. Hrr Fahlgren och
Pfeiffer tänker jag bjuda 800 banko hvardera. Hvad de öfriga
herrarna och damerna beträffar, så må de gerna gå sin väg.

*

Oviljan mot Hyltén-Cavallii regemente nådde sin höjd
i anledning af det reorganisationsförslag (på spe kalladt
»desorganisationsförslag») eller det »förslag till ny stat och
lönereglering för kongl. teatern 1858—59, som han afgaf,
efter det föregående riksdag höjt teateranslaget från 50,000
till 75,000 Kr. Nästan hvarje bit af detta förslag, hvari
intendenttiteln var bortkastad och i stället den af förste
direktör åter införd, kalfatrades på det obevekligaste af
pressen. Det godkändes dock väsentligen af k. m:t.

»Jag gör en konst i opinionen» är som bekant ett
bevingadt ord, som man citerar efter Karl XV. Uttrycket
skall af honom faits redan under den tid han i anseende
till Oscar I:s sista sjukdom var tillförordnad regent. Och
anledningen var en till honom af någon bland hans omgif-
ning gj°rd hänsyftning på den ovilja, som i den allmänna
opinionen skulle framkallas, om hr Hyltén Cavallius blefve
utnämnd till kongl. teaterns direktör. Sedan utnämningen
trots den gjorda anmärkningen skett, skref Kapten Puff i
maj 1858:

En vacker dag gick ut från tronen:

Jag gör en konst i opinionen.

Men när en furste så sitt värta gör,

Får löken namn af förste direktör.

*

14 Julie Matilda Berwald hade afgått från kongl. teatern redan
1852, då hon trädt i gifte med löjmanten frih. Knut Äkerhjelm.
931

Redan i nästa nummer ansåg sig Kapten Puff böra
gifva förste direktören en ny, eftertrycklig dufning. Det
skedde genom en framställning i dramatiserad form af hans
första kallelse till teaterchef. Den framstälda scenen, som
försiggår på Hyltén-Cavallii egendom Årstaholmar, ger tid-
ningen tillfälle till slängar mot dansösen Lydia Tompson
och andra utländska artisters gästaspel på kongl. teatern,
äfvensom åt en mängd punkter i reorganisationsförslaget.
Uppsatsen lyder sålunda:

Teaterdirektören eller den
förvandlade bonden.

Stort fiasco i två afdelningar, 11 hufvudtitlar och en
mängd tablåer med bengaliska eldar, dito tigrar, englar,
puffar, djeflar, blodiga barn, osynliga andar, mördare, jord-
bäfningar, ramlande hus, kycklingar, syrsor, negerfurstar och
engelska misser.

Första afdelningen.

Vädersolen går upp.

(Skådeplatsen är Årstaholmar. Tiden sommaren 1856. Vid ridåns
uppgång står Hyltén-Cavallius försjunken i djupa tankar. Landskapet
är idylliskt skönt; oxarna böla, Cavallius suckar, derpå sjunger han med
känsla och öfvertygelse, ackompanjerad af sin råmande hjord:)

Liksom mången annan från bygden jag drog,

Och matsäcken glädtigt på ryggen jag tog,
Till Upsala for jag men blef ej ett ljus
Och derför jag kila’ till Stockholm burdus.

Och här har jag legat snart aderton år.

Och fått mig små grisar och oxar och får.

I biblioteket jag väl kommit in,

Men att blifva chef ditåt lutar mitt sinn.

Min ståtliga hållning, min sköna gestalt

De borde förskaffa mig plats öfverallt,

Men som ingen chef från sitt säte sig rör,

För scenen jag önskade bli direktör.
932

På konsten jag icke ett fnask mig förstår,

Men det ger jag f—n, blott inkomster jag får,

I trapporna länge ren sprungit jag har

Och derför jag just nu i dag väntar svar.

(Talar.) Der kommer folk, det är säkert deputerade, som
koinma att lemna mig direktörsfullmakten. Då måste man
borsta upp sig och se högtidlig ut. (Han sätter på sig sin
mest imponerande min, draperar sig med sin slängkappa på
samma sätt som på sitt porträtt och mottager den kommande
deputationen, sjelf fullkomligt öfvertygad, att det sker med samma
värdighet som Cincinnatus i verlden mottog de utskickade från
senaten i Rom.)

Ve^uiationens hufvudman talar;

Hell dig, o ättling från Wislanda-jorden !

Vi komma nu som sändebud till dig,

Och helsa dig som konstens höga skydd,

Och nycklarna till hennes helgedom

Vi bringa dig. O, må de länge blifva

I dina höga händer! Ingen kan

Dem mera värdig bära, ingen har

Bevist sig ega mera rätt att vårda

Thalias altareld. Kom tag dem mot.

Cavallius (som icke förstår driften).

I visa män, som kommit hit till mig

Att ur min stilla hyddas lugn mig rycka

Till konstens tjenst från mina vänner här.

(Oxarne böla af sorg vid tanken på att skiljas från sin
vän.}

Jag länge nog har sett, hur vår teater

Försjunkit mer och mer förutan hjelp,
Jag är den ende, som kan honom rädda.

Jag vid min sköne fader svär, att jag

Cavallius skall bli dess räddare

Och en försofiad verld med häpnad slå.

Jag blifva vill den sol, som skall upplysa
933

De stjernor små på konstens blåa himmel,
Ty höja skall jag nu all inhemsk konst
Utur det grus, der den sig nu befinner.

(En af mamsellerna vid baletten uppträder som Lydia
Thompson, sans comparaison et calecon, bärande i handen Cavallii
gamla magisterkrans, den samma som sedan i uppblött form
slängdes ned på Ira Åldrige.* Cavallius blir vid denna syn
inspirerad.)

Se, konstens genius med lagerkransen

Till mig sig närmar — hon mig kröna vill —
Från ringa man är jag en storhet vorden
Som skall bli evigt ryktbar här i norden.

(Han gör stora gesten; balettdamer kröna honom; bengalisk
eld; de stora tidningarna uppträda och utbasunera Cavallii lof i
oxlurar. En kör af förvaltare, ordonnanser oeh kapelldrängar
uppstämmer kröningsmarschen ur »Profeten'».

Slut på första afdelningen.	i

*	*

Den gunst, Hyltén-Cavallius åtnjöt på högsta ort, synes
ganska snart hafva minskats, och det sades och skrefs tem-
ligen allmänt redan i slutet af 1858, att den samma icke
var långt ifrån att utbytas i onåd, detta delvis på grund
deraf, att affärerna i »verket» som vanligt började komma
på obestånd. Tidningarne voro icke sena ått omtala för-
hållandet, öfverdrifva det och gifva sin tillfredställelse der-
öfver tillkänna. Kapten Puff uppvaktade i oktober sina
läsare med en dramatiserad framställning af ett uppträde
på Ulriksdal. Den lustiga artikeln, som till stor del är
sammansatt af fyndigt utplockade citat ur Dackefejden,
har med sina kostliga noter följande lydelse:

* En neger, som med stor framgång egnat sig åt den sceniska
konsten, och gasterade under Hyltén-Cavallii direktörstid å kongl,
teatern.
934

Början af slutet.

Sorgespel.

(Teatern föreställer ett audiensrum på ett lustslott.)

Fursten.

(En kammarherre anmäler till inträde teaterdirektören.)

IIvad vill den olycksfågeln åter här? Han är efterhängs-
nare än arfsynden och gör mig med sin teater mer bekymmer
än alla de öfriga regeringsbestyren tillsammantagna. Dock, låt
honom komma in, han skall få ord och afsked.

(Teaterdirektören inträder och kammarherren går.)

Fursten.

Jag läser på din panna dessa ord: mera penningar; de stå
der ständigt inristade såsom ett flammande Kainsmärke. Men
min guldgrufva är tömd, och jag ämnar ej gå omkring med
slagruta för att åt dig upptäcka en ny. Du och din teater äro
såsom verldshafvet, det slukar allt och ger ej annat än — vrak.
Som sagdt, jag kan ej vidare hjelpa dig.

Teaterdirektören.

»Man kan allt hvad man vill, blott om man vill

Det som man kan»1

.	Fursten.

Dum poesi, stulen ur en åsnas sjelfbekännelser. Men hvar-
för svarar du aldrig på min ofta upprepade fråga: Hvar har
du gjort af teateranslaget? Jag fruktar det värsta, och för att
tala med din favoritskald:

»Fy, du tänker blott

Uppå dig sjelf, om andra gjorde så,

Hvad blef då gjordt?»2

1 Dackefejden, historiskt skådespel, fem akter, af Gunnar Olof

Hyltén-Cavallius, sid 8.

3 Dersammastâdps sid, 7,
935

Teaterdirektören.	.

»Hvar menska är

Sig sjelfvom närmast.»3)

Fursten.

Din natur är tvä tredjedelar räf, märker jag, men den
öfriga tredjedelen af sä enfaldig beskaffenhet, att den för stöf-
varen förråder vägen till idet.

Teaterdirektören. ■

»Det är en usel räf, som ej har mänga vägar ur ein häla.»4

Fursten.

Och den är en narr, som utrustad med spindelben inbillar
sig ega atlasskuldror, som tror sig född att uträtta stora värf
och redan blir liggande, då han försöker sin kraft i det lilla.

Teaterdirektören.

»Då blir jag en narr

I all min dag.»6

Fursten.

Förskona mig från din poesi ; jag har fått mer än tillräck-
ligt af din prosa. Ditt ärende?

Teaterdirektören.

»Vi tarfva hjelp.»6

Fursten.

Omöjligt. Allt godt hjelper sig sjelf, och det onda är och
förblir hjelplöst. Har du gått för långt, sä gä tillbaka. Jag
säger dig : lycka på färden.

3 Dersammastades sid. 7.

4 Dersammastädes sid. 7.

5 Dersammastädes sid. 8.

e Dersammastädes sid. 7.
936

Tea terdirektören.

»Hur gerna ville jag ej vända om

Och blifva bonde säsom förr.»7

Fursten.

»Ja, gä. »8 Må bondnaturen taga ut sin rätt.

Teaterdirektören.

»Förakta icke dalen,

Der gömmer eken sina djupa rötter.»9

Fursten.

Du skulle vara en ek, men hvarför dä detta utseende af
en enrisbuske? Vänd äter till din »dal».

7 eaterdirektören.

»Jag ville stanna för att flämta ut.»10

Fursten.

»Det är ett tal,
Att bågen brister, när den späns för bårdt.»11

Teaterdirektören.

Ja, stora skepp ha också seglat kull.»12

Fursten.

Det passar just mudderpråmen att tala om stora skepp,
Men nog. Ännu en gång, vänd om, gerna för mig, och framför
allt, upphör att springa hit med tiggarpåsen.

7 Dersammastädes sid. 82.

8 Dersammastädes sid. 116.

3 Dersammastädes sid. 8.

10 Dersammastädes sid. 99.

31 Dersammastädes sid. 72.

t ? Dersammastädes sid, 70»
937

Teaterdirektören (tankfull).

»livad skall jag göra, skall jag vända om?
Skall jag dä återsjunka i den natt
Hvarur jag stigit upp till makt?»13

Fursten.

»Åt fanders.»14

Teaterdirektören.

»Ha sådan nesa!»15 .

»Nåd fins ej mer för mig.»16

(Slår sig för pannan i det lian rusar ut.)

»Jag ropar hämd i himmel och på jord
Utöfver konungen och allt hans yngel.»17

Täckelset faller.

Anmärkning.

Såsom god rojalist måste Kapten Puff högeligen protestera
mot hr Hyltén-Cavallii djerfva tilltag i den sistanförda strofen
att kalla konungens barn för »yngel». Och en sådan författare
kan man gifva herraväldet i konstens tempel!

*	*

*

Det har förut nämnts, att bland de fel man tillvitade
Hyltén-Cavallius, var äfven högfärd och fåfänga. Mänga
äro de tidningsuppsatser, hvilkas udd är riktad mot dessa
fel. Vi anföra här en af dem, förekommande i Folkets
röst för den 20 oktober 1858:

Oberäknadt intresset af pjesen — Oberon — och utfö-
randet, erbjöd representationen å kongl. teatern den 14 dennes
dubbla föremål för publikens nyfikenhet. Det ena var den nya
kapellmästaren Lachner, hvilken då första gången offentligt anförde

13 Dersammastädes sid. 99.

14 Dersammastädes sid. 120.

15 Dersammastädes sid. 14.

16 Dersammastädes sid. 20.

»7 Dersammastädes sid, 34-
938

orkestern, som det tycktes, till åskådarnes fulla belåtenhet, det
andra var en öfverraskning, som bereddes dem, då en rörelse
uppstod i det oxöga på första raden som nyligen blifvit inredt
för H. M:t konungens egen höga räkning, och den glada före-
ställningen som en löpeld spridde sig i salongen, att högstden-
samme nu blifvit så till helsan återstäld, att deras majestäter
denna afton bevistade spektaklet. Allas blickar, kikare, lorgnetter
riktades åt högra oxögat, och man var just i lag med att ropa
»Folksången», då det bekanta hufvudet med »de stora, kloka
ögonen,» och det ryktbara skägget sträckte sig så långt fram,
att de glada illusionerna i blicken försvunno och man till sin
förvåning fann, att konungens enskilda loge nu invigdes icke af
H. M:t sjelf och dess höga gemål, utan i Deras Majestäters stad
och ställe af hr förste direktören Hyltén-Cavallius och dess
»husfru». Skedde det med högvederbörligt tillstånd, så kan man
endast förundra sig öfver så mycken nåd och förtrolighet; för-
rättades åter invigningen på eget bevåg, så bildar denna brist
på aktning och grannlagenhet mot tronens innehafvare en skä-
rande kontrast mot den uppmärksamhet man öfver ett sekel
iakttog mot Ludvig XIV:s minne. I den fåtölj som »den store
konungen» begagnade vid representationerna på hofvet i Ver-
sailles satte sig sedan aldrig någon af hans efterträdare, och då
efter februarirevolutionen Marat hånande tog plats i nämnde
fåtölj, väckte det förtrytelse till och med bland hans eget
parti. Tempora mutantur, men hr Hyltén-Cavallius förblifver
sem^fer idem.
Från parkett.

Af nyheter sedan sist har endast Dramatiska teaterns reper-
toar haft några af betydenhet och spelvärde att uppvisa. Denna
teaters nyheter äro två: ett mycket, ja nästan ovanligt roligt och kvickt
franskt stycke, Sardous, »Lilla svärmor,» och ett spanskt, Echega-
rays »Järn och blod», rikt på poesi och skönhet, kraft, lidelse
och intresse, men ock tyvärr med pinsamma scener, som alltför
tydligt och mer än för nordiska nerver nyttigt röja sitt ursprung
från ett land, hvars publik lättare fördrager starkare retelsemedel,
invand som den blifvit vid inkvisitionens skräckscener under för-
gångna generationer och vid tjurfäktandets blodiga skådespel nu
och fordom.

Bland de olika strömningar af jargon, som på olika tider
göra sig gällande inom sina resp, kretsar i fråga om teater, fins
en, ganska dåraktig för resten, som med sin onåd vänder sig
mot den franska dramatikens upptagande på Dramatiska teatern.
Med jargonens olust att pröfva verkliga sakförhållanden hämtar
den dervid sina projektiler från en för länge sedan gången tid,
då en viss genre af ifrågavarande dramatik fick, vill det före-
falla, dominera på repertoaren. Men ville man besinna, att då
ej är nu, och dessutom ihågkomma, att en teater har högre upp-
gifter än att underhålla flickstumpor, pysar och barnsliga själar, borde
allt snacket om den franska literaturens olämplighet för närva-
rande tystna. Mot den fadda bakgrunden af allt det fördum-
mande tyskeri, föregående teaterstyrelse och privata teatrar äf-
lades och äflas truga i publiken — en envishet som väl till en
del är en sorglig följd af tyskans dominerande i våra skolor —
ter sig den franska espriten som ett vederkvickande källsprång,
och hvad fel den nuvarande associationens styrelse än må ha,
en stor förtjenst har den dock inlagt genom att ha så godt
som fullständigt brutit med det tyska meningslösa krämet.
940

Något större djuphet i innehållet eller verklighetstrohet i
karaktärer och situationer kan ju ej »Lilla svärmor» sägas ega,
men den framträder ej häller med anspråk derpå. Dess förf,
har velat vara kvick och rolig och att han deri lyckats skall
man vara bra trumpen för att förneka. Men att nu skrifva om
detta stycke är ungefär som om man ville sitta i sitt arbetsrum
och ur minnet söka till uppbyggelse för dem som icke varit
med om sjelfva händelsen analysera intrycket af vissa speciella
glas vin vid en glad tillställning för längesedan. Det blefve tort
för alla.

Utförandet af stycket var med några undantag antagligen så bra,
som man i nuvarande tid kan vänta sig vid någon svensk scen.
Säkerligen vans dock detta resultat till icke ringa del derigenom,
att innehafvarne af alla hufvudrollerna och ett par vigtiga bi-
roller samt iscensättaren varit i tillfälle att på ort och ställe
träget studera det parisiska återgifvandet, hvadan ock hvarjehanda
från Paris hämtade pointer lära ha ingått i spelet. Lättheten,
lifligheten och spiritualiteten voro dock något för mycket dome-
stiçerade.

Af hufvudrollernas innehafvare var det väl egentligen en-
dast fru Fahlman, som har skäl anse sig ha vunnit någon verk-
lig triumf. Det är tämligen kuriöst att se, huru det går upp och
ned i teaterverlden. De båda sista spelåren benådades denna
artist med knapt andra uppgifter än dåliga reservroller. I år
tyckes teatern komma att på klokare sätt begagna sig af hennes
nyttiga talang och fru F. går med heder och framgång i land
med uppdraget. I denna pjes var det icke blott elegansen i toa-
letter och den intagande fägringen, utan äfven den älskvärda godlynt-
heten, sorglösa fantasilifligheten och oemotståndligt frambrytande
lefnadslusten, som gjorde »lilla svärmor» — en vida hyggligare
och mer sympatiingifvande, men till »Lilla slarfvan» beslägtad
typ ~ så förtjusande och så lefvande.

Uppsättningen var elegant, men mellanakterna nervretande
och förargelseväckande långa.

»Järn och blod» lemnar den svenska allmänheten en full-
ständigare och derigenom exaktare föreställning om den allmänna
karaktären af Echegarays författarskap än den af hr Lindau och
måhända äfven af hr Wijkander till innehåll och icke minst till
språk aftunnade och banaliserade Galeotto. Då det svenska spel-
sättet i regeln så betydligt ligger under det sydländska i fart
och lidelsefullhet, måste här göra sig i vida högre grad gällande de
Jongörer, som på sina ställen synas förekomma i stycket, och der-
941

igenom lider naturligtvis intrycket. Men i sin helhet verkar stycket
i hög grad fängslande och intresserande. Det bäres fram af en
för svensk publik åtminstone ovanligt lidelsefull kraft och styrka,
och det vackra blomstrande språket lämpar sig lika smidigt så
väl efter kraftställena som de talrika partierna af intagande ly-
risk skönhet och smältande poesi som äfven så att säga de inspi-
rerade hymner, hvari hufvudpersonen förkunnar upptäckarandens
stolta medvetande samt vetenskapens lof och en friare, mer huma-
nitär verldsåskådning, än den vidskepelsens, för hvilken han till
sist faller offer. I denna pjes liksom i »Dos fanatismos», »La
muerte en los labios» och antagligen flera äfvensom ofta som
politisk talare har Echegaray kämpat mot fanatismen och ljus-
skyggheten, uppvisande de förhärjande verkningarna af dessa menni-
skofientliga samhällsmakters ohämmade spel. Med den afgjorda
dragning, hans författarskap har till lifvets tragiska innebörd,
bli hans stycken gerna individuella martyrhistorier, och såsom
son af ett land, hvars historia religionsförföljelserna och vid-
skepelsen så outplånligt brännmärkt, är ju der ett nära till hands
liggande grundmotiv med tillfälle till många variationer. Det är
emellertid icke endast den katolska trosfanatismen ban gisslar.
I »Muerte en los labios» t. ex. är det den Calvinska. I »Järn
och blod» är denna individuella martyrhistoria tillika ett blad ur
vetenskapens, ur det framåtskådande snillets martyrhistoria. Mot
bakgrunden af medeltidens högre eller lägre vidskeplighet, af dess
ränkfulla, afundsjuka, falska vetenskaplighet, dess menniskolif och
menniskorätt föraktande despotism med dess pinokamrar och
inkvisitorer reser sig den imponerande bilden af den under ett
helt lif sina forskningars mål oafiåtligt sökande och slutligen
äfven vinnande uppfinnaren, en personifikation af de frambry-
tande strålarne af renässansens frigörande sol, en isolerad för-
post, som manligt värjer sig, men till sist faller för fiendernas
försåt och öfvermakt.

Teckningen af de olika personerna i pjesen och af den tid,
hvari den spelar, synes gjord med en sådan kraft, sanning och
färgrikedom, att allting framträder lefvande och fängslande för
åskådaren.

Författarens sätt att afsluta stycket påstås ej kunna inran-
geras under någon enda af de korrekta tragediafslutningar, för
hvilka approbation tros kunna hämtas ur de nordiska examensböckerna
och som å ena sidan garantera för uteblifvandet af pinsam be-
klämning och å andra sidan bereda en högre rättkänsla uppbyg-
gelse. Detta bedröfliga sakförhållande innebär ju klart en oförlåtlig
04â

oskicklighet hos förf. Men ändå verkar det faktiska slatet gri-
pande och förefaller konsekvent och naturligt. Det pinsammaste
i hela stycket är den vidlyftiga tortyrhistorien i början af tredje
akten-

Det är en gammal sanning, att när hr Hillberg är verkligt
intresserad för något i sitt fack, utför han det som en hel karl.
Att »Järn och blod» mäktat intressera honom, synes oförtydbart
både af den omsorgsfulla inöfningen och iscensättningen samt hans
eget ypperliga spel. —Att hans organ icke eger fullt önsklig
klarhet, mjukhet och värme, är ju ett gammalt förhållande. —
Att föi- inöfvandet af värdefulla pjeser och instuderandet af for-
drande roller begagna hr Hillbergs krafter torde ock vara vida
klokare och ländande till större allmänt gagn och belåtenhet än
att förverkliga de ur många synpunkter olämpliga elevskolepla-
nerna. Det vill nästan synas, som om hr Hillbergs Muntaner
i individuelt lif och nyansering öfverträffade hans Don Manuel
i Galeotto, om ock här som der han verkar mest genom sin
styrka. Han ger en utmärkt bild af den starke mannen,
än stolt, sträng och karg, föraktfullt trotsande vidskepelsen och
faran, än hänförd öfver sina mödors framgång och deltagande
och känslig för fosterdotterns lycka eller i det uppvaknande min-
net af den forna kärleken, än förtviflad och förkrossad vid olyckan,
som tungt faller ned öfver lians båda söner, den af blod och den
af järn. Med sin ypperliga maskeringsförmåga, hvaraf han i så
många andra roller gifvit så minnesvärda prof, bidrog han ytter-
ligare till väckande af den rätta tids- och karaktärsstämningen
hos åskådarne.

På tal om den rätta stämningen var det väl egentligen med sitt
utseende, som hr Palme och fru Rundberg kunde framkalla den-
samma, föga med sitt spel, om detta ock var prägladt af
intresse för uppgifterna och synbara bemödanden att göra efter
bästa förmåga. Hr Palme har särskildt en oförmåga att distinkt
artikulera och pointera sitt tal, så att det ibland rent af är svårt
att kunna höra hvad han har att säga, och i fråga om en så
liten teatersalong som Dr. t:s är det oursäktligt. För öfrigt
räckte hr Palmes kraft och begåfning ej till annat än detaljvis.
Fru Rundberg har faktiskt i höst lyckats komma något ifrån
sin förkonstling i tal och spel, och momentvis, särskildt i scenen
med fadern i andra akten, glimtade det fram en verklig känsla.
Men det är för ofta något »gjordt», något som väcker intryck af att
hon med känsla eller förstånd är främmande för hvad som ligger
något djupare under ytan af uppgiften, och detta gör särskildt i uppgifter
943

af allvar och känsla hennes bemödanden fruktlösa. — För ifråga-
varande roll hade fru Bäckström bort vara sjelfskrifven. —
Humör och karaktär på sin uppgift fick frkn Klefberg, så att
det var en lust och glädje. — Fru Fahlmans vackra, naturliga
organ kom särskildt i de båda första akterna väl till pass. —
Hr Örtengren gjorde af sin uppgift en omsorgsfullt utarbetad,
karakteristisk bild, och hr Envall var också på god väg.

Det intresse för god repertoar, som besjälar Svenska teaterns
nuv. ledare, synes vara af öfvervägande teoretisk eller platonisk
natur. Frestelsen att från en verklig, en representativ författare,
Edv. Brandes, öfvergå till den honom kärälskelige literäre handt-
verkaren hr Fristrup eller till de Wijkanderska öfversättningarna
blef snart direktören för öfvermäktig. För tolkandet af det Fri-
strupska mästerverket befans icke hr Holmqvists talang för god.
Svenska teaterns trenne nyheter, den af fru Carlén dementerade
dramatiseringen ur hennes roman »Ett köpmanshus i skärgården »
och hr Voss’ Eva och hr Trieschs »Ett litet troll» voro sådana,
att det på ena sidan käns som en lisa att ej ha utrymme att
syssla med dem, men på den andra sidan verkar nedslående att
alltjämt nödgas se, att det ännu fins hufvudstadsdirektörer, som
ha smak och omdöme att välja eller beställa slika arbeten,
recensenter, som visa sig öfverseende mot sådana, åskådare,
som kunna applådera deråt, samt att så mycket håg, arbete och
pengar spillas på dylikt. På allvar är väl icke att från nuvarande
hrr privatdirektörer hoppas på ett insigtsfullt, klokt och ihärdigt
arbete på goda repertoarer, utan det är slumpen som råder. Be-
träffande Dramatiska teatern finnes i dess »honette ambition» all-
tid en hållhake, mot att den i repertoarväg skall »lurve ned sig»
för mycket. Men på ett antal af 4—5 dramatiska scener är en
någorlunda god för litet och det behöfdes så väl, att flera teatrar
täflade i god och uppåtsträfvande riktning och till Dr. t. blefve
en god komplettering och sporre. — Om det ändå ville hjelpa
något, att publikens mottagningsförmåga börjar oförtydbart reagera
mot envisheten med slik underhaltig repertoar.

Föga roliga voro alla dessa tre noviteter. Om nu detta
hr Fristrups sista opus verkligen var hans bästa i tekniskt hän-
seende, såsom några förmenat, är det en sak, som är af platt
ingen betydelse för våra teatrar eller literatur, Osammanhängande
och delvis meningslöst var det. Tillagadt efter troligen det enklaste
recept för danska folkkomedier, sökte det ej sin styrka i skär-
gårdsstämning eller kulturbilder, utan i fylleri- och slagsmåls-
scener och sånger — bellmansmelodier och visor af danskt ur-
944

sprung i bohuslänska fiskarbefolkningens mun! Eva var rafflande,
med mord och skott, svulstigheter och longörer. »Ett litet
troll» ett meningslöst och tråkigt schablonarbete.

I Köpmanshuset var spelet af hrr Borgström, Holmqvist
och Olsson det mest minnesvärda. I Eva, der hr Engelbrecht
gjorde en god, karakteristisk bild af sin uppgift, om ock han
der som ofta eljest ej alltid rätt brukade sin af naturen vackra,
klangfulla stämma, gjorde fru Dorsch sin reentré vid den teater,
som bevittnade hennes stigande utveckling som artist, medan
Dr. teatern, som hon tillhört i åtta år, snarare fått beskåda
hennes stelnande i manér och förkonstling. Hennes roll var en
bravurroll och hon hade på densamma nedlagt mycket arbete och
mycken rutin, hvadan resultatet var i många hänseende ganska
godt, så mycket mer som inom den stora ramen hennes egen-
heter ej göra sig lika obehagligt märkbara som på Dr. teatern.
Men ej hade hon brutit något med sitt manér eller till ett bättre
omskapat sina framställningsmedel. Det var samma besynnerliga,
framprässade sätt att tala, samma rosslande andhämtning, samma
förstelnade ansigtsuttryck etc. Rollen omfattade flera år; i första
akten skulle hon vara en ganska ung, liflig flicka, till på köpet
barhalsad och bararmad. Sådana uppgifter passa uppenbarligen
numera ej för henne, ty äfven den mest öfverseende lättrogna
fantasi skulle ej inför en sådan förrädisk kostym kunna lockas
till illusion. De andra akterna gjorde sig deremot vida bättre.
Att mycket lifliga och excentriska roller ej alls lämpa sig för
hennes naturell syntes i »Ett litet troll» ty hennes der ådagalagda
liflighet karakteriseras kortast såsom stötande på fjantighet och
mindre smakfull; dessa båda omdömen kunna ock lämpligen för.
delas på resp, sätt att röra sig och toalett. Roller ej precis till-
hörande den första jungfruliga blomstringstiden och det allra
uppsluppnaste humör torde alltså snarare böra komma i öfver-
vägande, och om vederbörande visar erforderligt omdöme och
begränsningsförmåga, bör Svenska teatern kunna hämta åtskillig
nytta af fru Dorschs arbetskraft och virtuositet.

Beträffande Södra teaterns sista nyheter, »logen bröllops-
trip» och »Skrämskott» är väl det bäst minnesvärda den natur-
liga dialogen i båda, ett lofvande uppslag i den sista samt hr
Hirschs spel i förpjesen, hr Gründers och fru Caspérs i den sista.
Den 28 oktober.	Gasparone.
Jorden rundt.

Med anledning af det välvilliga emottagande, som allmän-
heten egnat â de i förra numret meddelade skizzerna frän våra
dagars Persien, har red. beslutit att hädanefter regelbundet, dels
ur samma utmärkta källa, den franska tidskriften: »Le tour du
mondé», dels ur den öfriga periodiska synnerligt rikhaltiga geogra-
fiskt-kulturhistoriska literaturen ätergifva hvarjehanda skildringar.

I.

Från Ignatii Loyolas hög-qvarter.
Saltberget.

En exkursion i våra dagars Spanien.

Den store ordensstiftarens numera ieke mycket bekanta, men
derför icke mindre märkvärdiga vistelseort Manresa är belägen 14
kilometer frän Monistrol, på vägen från Barcelona till Saragossa.
Vi stanna der — säger den författare i Révue Géographique, i ett
af de senare häftena, hvilken vi anlitat — innan vi fortsätta vår
väg till Cardona, som är vårt yttersta mål. Vi ämna besöka den
vrå af verlden, der en af det XVI: de århundradets största per-
sonligheter lefvat, nämligen Ignatius Loyola. Vi vilja ej. här
inlåta oss på någon religiös betraktelse: vårt begränsade utrymme
förbjuder hvarje utflykt från det egentliga ämnet, men äfven om
ej så vore, skulle vi icke mera vidröra den frågan. Vi äro tu-
rister, turister skola vi förblifva; det tillåter oss att utan partisk-
het egna vår hyllning åt allt som är skönt och ädelt. Ignatius
Loyola var, som man vet, en adelsman från Biscaya. Han gjorde
sitt lärospån som hofman hos Ferdinand den katolske, hvilkens
page han var; senare under Karl V:s regering skar han lagrar
som krigare vid Pampelonas belägring (1521), der han blef sårad
i båda benen. Oskickliga kirurger plåstrade om dem så klum-
Ur Dagms Krönika. IX. 10	63
946

pigt, att han hotades med att bli halt för hela lifvet. Verlds-
man, ärelysten och längtande efter att bli omtyckt^ var Loyola
bragt till förtviflan. Ett enda medel skulle möjligtvis kunna
rädda honom från denna olycka, om man nämligen på nytt bröte
sönder hans ben för att bättre sätta dem till rätta. Inför hans
sorg beslöto kirurgerna att föreslå honom denna förskräckliga
operation. Den unge officern samtyckte med hänförelse och under
hela tiden som operationen varade, lät han ej undfalla sig ett skri
eller en klagan. Försöket lyckades: Ignatius blef icke halt.
Ferdinands page angaf måttstocken för hvad stiftaren af
Jesuiterorden borde kunna lida. Och i öfvergången från verlds-
mannens heroism till försakelsens anda och det mest exalterade
prolytmakeri var och förblef Loyola också en af de mest för-
vånansvärda yttringar af den• menskliga viljekraften.

Men låtom oss återgå till Manresa. Vår första omsorg är
att uppsöka Ignatii grotta. Man visar oss den vid foten af kul-
len nära Cardoner. Förut isolerad, är den för närvarande in-
forlifvad med det område, på hvilket jesuitfäderna hafva bygt ett
kloster. För att besöka kapellet i detta kloster, gifva vi oss in
i den första klostergården. En bod med hvarjehanda minnen
från platsen är der öppen. Vi köpa der en hop medaljer och
fotografier och eftersom klostrets arkitektur endast är banal, låta
vi ledsaga oss till grottan. Jesuiterfäderna hafva visat en sträng
vördnad för sin ursprungliga vistelseort. Det är alltid denna håla
af 30 steg i längden, 10 i bredden och ungefär lika mycket i
höjden, hvarom Ignatii historieskrifvare tala. Fäderna sjelfva
hafva till och med hyst vördnad för att undanrödja de ojemn-
heter i klipporna, som springa fram i hvalfvet och på väggarne.
En klyfta sprider ett svagt ljus öfver denna håla, som är mera
passande för en troglodyt än för en civiliserad menniskas seder.
Ett anspråkslöst altare der man läser messan har blifvit upp-
bygdt på den plats, der Ignatius plägade taga någon hvila.

Då vi lemnade klostret, begåfvo vi oss åter till staden för
att besöka domkyrkan, det enda monument, som är värdt någon
uppmärksamhet. Af en halfgötisk stil, rätt vacker till utseendet
är den prydd eller rättare försvarad af ett fyrkantigt torn. I
dess inre är ingenting märkvärdigt utom den dåliga smaken i
dekorativ väg. De flesta af de manliga och qvinliga helgon,
som intaga nischerna eller kapellen, äro klädda i genomskinligt
tyg och äro färglagda som bilderna af den törnekrönte. I denna
kyrka, liksom i de flesta af Spaniens kyrkor och kloster, går
man på långa, mörka stenhällar, grafhällar, der man ingraverat
947

namn och förtjenster tillkommande dem, gom icke mera finnas
till och som sofva sin sista sömn i skuggan af altarena klostrens
tystnad i doften af rökelse.

Vid utgången ur kyrkan göra vi en tur kring plaza Major
(stortorget), i det vi passera under dess italienska arkader;
sedan öfvergifva vi staden, följa längs efter Cardoners skuggiga
stränder och marschera fram öfver den dal, som man ännu i
dag kallar Paradisdalen på grund af dess fruktbarhet.

Några historic! hålla före, att Mauresa hade en viss vigt
vid tidpunkten för den romerska ockupationen; alla eller nästan
alla äro öfverens om att säga, att den intar en plats bland Spa-
niens primitima befolkning, och den legenddiktning, som aldrig
förlorar något tillfälle att framträda, berätter att Manresa grund-
lädes år 2309 a.f Herkules. Hyad som är säkrare, det är att
Manresas invånare hafva Pompejus att tacka för sin vackra sten-
brygga. Det var just han, som började den kanal, hvilken leder
vattnet till Manresa och som icke afslutades, enligt hvad jag hört
uppgifvas, förrän 1339.

Emellertid gingo vi öfver bron, som för tillfället är endast
ett lyxmonument, ty Cardoner är upptorkad ; under tiden gör oss
abbén bekant med huset Cardonas historia. Don Ramon Folch,
förste vicomte af Cardona, berättar han, var son till Fulcon, grefve
af Anjou, och donna Argencia, syster till kejsar Karl den store.
Det fanns i tolfte seklet en don Fulcon de Cardona, stormästare
i Tempelherreorden. En Ramon Hugo de Cardona utnämdes till
grefve den 4 december 1357 af konung don Pedro IV af Ara-
gonien. Don Juan Folch, femte grefven af detta namn, blef
hertig af Cardona, marquis af Pallats, vicomte af Villamur, baron
af Entenza, storkonnetabel och generallöjtnant af Aragonien.

— Hvilket regn af titlar 1 anmärker en af våra reskamrater.
Och sannerligen om detta uttryck icke är mycket literärt, så är
det åtminstone bokstafligen sant att den sjunde hertigen af Cår-
dona har icke mindre än tio adelstitlar och fem hedersvärdig-
heter.

Abbén fortsätter utan att låta sig störas-

— Den sista hertiginnan af detta namn var donna Catalina,
Antonia de Aragon, Sandoval, Cardona, Cordoba, Manrique, de
Padilla y Acunia, äldsta dotter till don Luiz Ramon de Aragon
och donna Mariana de Sandoval, sjunde hertiginnan af Cardona
och Segorbe, ärfde sin faders och moders titlar och förenade med
dem titlarne af markisinnan af Dénia, Comares, Pali ars, Valla-
nizor, grefvinnan af Santa Gadea, Buendia, Ampudia, Prades
948

och A.mpurias, grefvinnan af Villamur, senora af Lucena, Solsona,
Valdescaray, Duenas, Calatanozor, Guniel de Mercado, Torque-
mada med värdigheten af konnetabel af Aragonien, främsta dam
af Castilien och alcade de las doncelas (des demoiselles).

— Uff! utropade vi i korus efter denna uppräkning.

— Tjugusju namn eller titlar ensamt, tillägger fransmannen
alldeles förbluffad.

— Det var denna hertiginna, fortfor abbén, som gifte sig
1653, andra säga 1759, med don Juan Francisco Thomas de la
Gerda, sjunde hertig af Medinaceli, nägot som förklarar hvarför
huset Medinaceli ännu regerar öfver Cardona.

— Regerar tyckes mig en smula emfatiskt, sade jag till
berättaren.

— Jag skulle kunna säga styr, svarade abbén fint. Ty
om regenten regerar, sä styr hertigen. Ni skall få se det i
morgon. De två husen Cardona och Cerda de Medinaceli voro
dessutom af hela den gamla tiden bestämda att bli förenade. Vi
se i XIII seklet en grefve de Foix gifta sig med en donna
Ermengarda, dotter till femte vicomten af Cardona.

— Ni är en abbé från XVIILde seklet, ni känner er
vapenbok på edra fem fingrar.

— Man får sysselsätta sig med något, svarade han la-
koniskt.

Abbéns berättelse gjorde att vi utan att märka det hade
klättrat uppför stranden. Vi stannade framför en tarflig jwsada,
den beqvämaste som fins i detta land efter hvad kusken för-
säkrar oss.

Stackars posada! Inga sängar, inga rum, ännu mindre
någonting att äta.

O, I som älsken eder beqvämlighet, I, som hafven en ljuf
svaghet för komforten i lifvet, kommen icke till Cardona utan
att dit medföra sängar och linne, servis, vinförråder, till och
med en smörkärna om edra tillgångar så tillåta; hvarom icke,
så undflyn detta nobla näste för nobla örnar, der I endast skolen
finna en soppa af varmt vatten, en smula kokt kabiljo och för
att hvila er uttröttade lekamen ett gammalt illaluktande fårskinn
på bara marken i ett slags spanmålsbod, der I fån sofva all-
deles påklädda, sida vid sida med edra kamrater.

Nog af, det fins endast en evig natt, nämligen dödens och
efter som vår timma ännu ej är kommen, skynda vi oss taga
oss ett bad af luft och ljus. Vi måste skynda oss att nedstiga
till Cardoners strömbädd och ånyo passera bron och att ställa
949

oas ansigte mot ansigte med Saltberget för att njuta af ett skönt
skådespel. När vi anlände midt emot berget, som är beläget en
smula vester om Cardona, träffa den uppgående solens första
strålar detta block af en jättediamant, som utbreder sig framför
oss med milliarder af lysande facetter, kastande kärfvar af gnistor,
hvilkas glans våra ögon icke kunna uthärda.

Vid basen af den gnistrande kolossen kommer man genom
en öppning utåt floden in i en grotta, prydd af fina stalagmiter,
som man skulle kunna tro vara bildade af snö eller dun. Dessa
bilda löfverk, guirlander af grenar. Det är något luftigt kokett
och egendomligt i denna bländande vegetation, så besynnerlig,
att vår vidt sväfvande inbillning leder oss långt bort från Cata-
loniens berg, förer oss ombord på en farkost, utrustad af den
uppfinningsrike Jules Verne, och det bär i väg till nordpolen,
der vi öfvervintra i Ishafvet med isberg simmande omkring oss
och med icke mindre snöhvita björnar i ögonsigte.

En man med en fackla går framför oss i hålan och vi
skynda oss att följa hanom oaktadt vår förskräckelse för björ-
narne. Facklans röda flammor kasta återsken på väggarne. Vi
äro i ett palats af rubiner, med pilastrar af smaragder, safirer,
opal och topas, med stalagmiter af diamanter; allt lyser, allt
gnistrar, allt flammar; inga ord kunna återgifva detta féeri; man
tiger och tänker och beundrar endast.

Vid utgången ur grottan vända vi oss mot en grupp af
grufarbetare. Hvar och en fortsätter sitt arbete, och vi se dem
borttaga ståtliga saltblock genom samma medel som användas för
att bryta sten eller marmor: en kil, ett spett, en jernhammare.
Vi gå till skjulen; de äro upptagna af oräkneliga tunnor, fulla
med salt. Gendarmer i ett slags livré med Medinacelis färger
bevaka skjulen. En af dem, som värdigades vara vår ciceron,
sade oss att den årliga afgiften till kungliga skattkammaren ut-
gör en summa af 279,000 francs.

Saltberget är enligt hvad man berättar 80 meter högt och
mer än 5 kilometer i omkrets. Det är beläget omkring en qvarts
timmes väg från Cardona. Cardoner rinner utmed dess bas på
en temligen lång sträcka; floden är salt på hela den del som
gränsar till berget och äfven nedanför. Först på 14 kilometers
afstånd återtar vattnet sin naturliga smak. Ett närgränsande
berg, beläget på den motsatta flodstranden, midtemot den som vi
nyss omtalat, är likaledes betäckt med saltkristallisationer. Vi
ha möda att följa dess gångstigar, på hvilka vi halka som på is,
950

i trots af våra jernskodda käppar. Ett litet buskage gror der,
äfven det är salt; getterna tyckas med välbehag beta deraf.

Vi dröja några ögonblick i betraktandet af den pittoreska
tafla, som vi nu öfverskåda i dess helhet. Saltklippan, hvars
topp ensamt i ett ögonblick sattes i brand af solens första strålar,
upplyses nu helt och hållet på sidan, som vetter åt oss och som
sänker sig mot /Cardoner. Med sina raviner, utskurna af regn
och åska, har den utseende af en glacier, och grufarbetarne, som
sönderslita dess sidor, skulle kunna tagas för alpvandrare i färd
med att bryta sig en väg. Förutom denna grupp af män med
utseende af bronsfigurer, hvilka arbeta med cigarretten mellan
läpparne, finnes ej en mensklig varelse i omgifningen; lifvet tyckes
ha dragit sig undan från Cardona,

Vi uppstiga för stadens branta gator, i det vi beundra den
bländhvita kullen, som aftecknar sig mot himlens blå fond. När
vi anländt till foten af slottet, bedja vi att få bese det. Man
svarar oss att hertigen af Medinaceli är frånvarande, att saken
är alldeles omöjlig, men att man skall följa oss till muséet, om
vi så önska. Vi lemna dock museet i sitt värde och göra i
stället en tur kring staden, under hvilken vi äro föremål för
allas ögon, blå så väl som svarta. Efter detta återvände vi till
vår posada för att tillrusta vår afresa, ty man kan inte för evigt
stanna i en stad, lika mycket i saknad af komfort, som den är
rik på salt och gammal adel.
Fransk humor.

En samling monologer, öfversatta af Olof R—n.
Looström & Komprs förlag, pris 2 kronor.

Denna lilla nyss utkomna roande bok ger redan genom sin
titel en osökt anledning att reflektera öfver olikheterna i humorns
framträdande hos de olika nationaliteterna. Svenska allmänheten
har sedan årtionden tillbaka med nöje låtit servera sig den på
bredden utdragna engelska humorn med sina groteska vändningar,
den amerikanska humorn med sina egendomliga hyperboler, den
tyska med sina burleska teckningar af kälkborgarlifvet. Åfven
franska humorister ha väl varit representerade i vår öfversätt-
ningsliteratur, men den bok, på hvilken vi härmed vilja fästa
uppmärksamheten, är dock en liten lika ny som pikant profkarta
öfver hvad fransmännen kunna åstadkomma på detta område med
pointerande af det franska nationallynnet. Äfven om man här
och der i denna samling skizzer af flera olika författare skulle
finna öfverdrifter, erinrande om Mark Twains land, så är det dock
alltid en genomarbetad miniatyrtafla man bjudes på, en ovärderlig
karrikatyrmålning i ord.

Sitt särskilda apropos har detta arbete i bröderna Coquelin,
hvilka uppträda här både som författare och som de föremål,
kring hvilkas konstnärliga framställning de små näpna skizzerna
vända sig. Då t. ex. E. Grenet-Dancourt i en genomkomisk
monolog skildrar Mannen som gäspar, så får man i en med-
följande notis veta att Coquelin d. y., den glade komikern, är
icke blott en mästare i att få folk att skratta, utan äfven för-
mår locka sina åhörare till att gäspa. Ett par af monologerna,
t. ex. Flöjtsolot, är redan bekant för Stockholms i franska språ-
ket hemmastadda publik ; här får man emellertid tillfälle att i
öfversättning njuta af detta kostliga skämt.

Tolkningen är öfver hufvud taget ledig, äfven på vers;
det förekommer nämligen ett par rimmade stycken, af hvilka
i synnerhet det ena, af komisk beskaffenhet, presenterar sig mycket
fördelaktigt på vårt språk.
En tjenstetillsättningsfråga
på Öland.

I Dagens krönika, Majhäftet, finnes under rubrik »Under
munlåssystemet» införd en artikel behandlande det mycket omtalta
försöket att afskräcka herr v. Qvanten att offentliggöra några akt-
stycken, som stodo i samband med Karl XV:s unionsförslag 1864.

Sedan samtalen emellan danska legationen, nuvarande stats-
rådet Thomasson och herr v. Qvanten relaterats, bifogar redak-
tionen några reflektioner i ämnet, hvilka insändaren, likasom hvarje
om vår yttranderätt öm person, gifver sitt fulla bifall och i allo
underskrifver.

Deremot har redaktionen i en not såsom »eget samman-
träffande» berättat en historia som icke är öfverensstämmande
med insändarens kännedom af verkliga förhållandet.

Den person som af Kongl. Maj:t blef utnämnd till krono-
fogde i Ölands norra mots fögderi var den af sökanden mest
meriterade, hvilket äfven bevisades deraf, att han var uppförd
i första rummet å förslaget till tjensten.

Kongl. Maj:ts befallningshafvande i länet hade lemnat förord
utom förslaget (ett oskick som ej borde få passera) till en person,
hvilken innehaft förordnande att under någon tid sköta tjensten
och vid emottagandet af förordnandet iklädt sig diverse förbindelser
mot det han garanterades förord. Att personen i fråga var en i
alla afseenden redbar och duglig man, förnekas visst icke, men detta
voro de öfrige å förslaget uppförde sökandena äfven.

Hvarför skulle de förbigås?

Att en representant i andra kammaren från orten, som har
inflytande, fäste högsta vederbörandes uppmärksamhet på läns-
styrelsens tilltag att gifva förord utom förslaget, är väl möjligt,
till och med troligt, men var detta något orätt?

Utnämningen hade väl näppeligen gått i den riktning som
skedde, om nyutnämnde landshöfdingen lagt sig deremot; att han
detta icke gjorde, tyder på att han ogillat hvad förut skett.

Insändaren, som är landstatstjensteman, dock ej i Kalmar
län, har af intresse för saken, då han sjelf varit ute för ett lik-
artadt tilltag, sökt skaffa sig upplysningar i ämnet och kan för-
säkra att hvad nu relaterats är riktigt.	A.