UR DAGENS KRÖNIKA

MÅNADSKRIFT

FÖR SKÖNLITERATUR, TEATER OCH POLITIK

UNDER MEDVERKAN

AF FLERE SVENSKA OCH UTLÄNDSKA FÖRFATTARE

UTGIFVEN AF

/cRVID /çHNFELT

NIONDE ÅRGÅNGEN

1889

—-----—-><(©)!<----

STOCKHOLM

LOOSTRÖM & KOMP.

Ett literärt pojkstreck af Fänrik
Ståls skald.

Meddeladt af Björneborgare.

Det har i literära kretsar berättats, att Runeberg, den
odödlige finske skalden, i sin ungdoms Sturm- und Drang-
dagar skref en parodi öfver Tegnérs Fritiofs saga, men att
han, kommen till mognare ålder, förstört hela parodien.
Detta är ock i hufvudsak sant. Mén under det att manu-
skriptet till parodien ännu låg qvar i bordslådan, banade
sig derur en och annan bit i afskrift väg bland Runebergs
poetiska vänkrets och ändå längre, och när sedan förstöringen
af corpus delicti beslöts och utfördes, kunde af lätt insedda
skäl ingen retroaktiv verkan deraf framkallas mot de sålunda
utbrutna styckena. De hade som vilda fågelungar flugit ur
boet och kunde ej ertappas.

Det -återstår alltså ännu några strödda delar af den
runebergska parodien öfver svenska diktkonstens praktverk.
De äro visserligen få i jemförelse med det hela, som de
engång tillhörde; men de lemna dock tillräckligt material
för att gifva en inblick i parodiens komposition och den
ton, i hvilken hon var hållen. Det har för öfrigt gått med
dem såsom det oftast går i dylika fall : afskrifterna afvika
numera ej så litet från hvarandra, liksom folkvisan utvecklar
sig i allt flere varianter ju längre hon blir spridd.

Parodien öfver Tegnérs Fritiofs saga är, som bekant,
icke Runebergs enda bragd i den vägen. De angrepp han
i Helsingfors' Morgonblad, 1832—1837, riktade mot de
vittra skolorna i Sverige utfördes med ett tveeggadt svärd.

Ur Dagens Krönika. TX. 1.

1
2

Ena bettet utgjordes af direkta kritiker, det andra af skämt-
samma uppsatser, knappast mindre verkningsfulla än de
förra. Oförgätliga i den literära humorns häfder äro Försök
till en natur ålkistor is k beskrifning öfver den poetiska örnen
samt Project till en poetisk förening, som inbjöd Nordens
skalder att gemensamt dikta ett jätteepos öfver Nordens
kraft, vidare recensionen öfver C. Dahlgrens Freja, Den
siste kandidanden m. fl.

Det kunde väl icke fela, att de skarpa hugg, Runeberg
utdelade, skulle framkalla missnöje både i Finland och
Sverige. Särskildt måste parodierna väcka ond blod, då
det är en gammal erfarenhet, att ingenting retar så mycket
som djerf öppen drift. Antagligen i medvetandet härom,
och för att engång för alla sätta sig i försvarsställning mot
hvarje anklagelse att ha misshandlat sina offer, skref Runeberg
en liten athandling om parodien, som han 1834 införde i
sitt Morgonblad. Det är af stort intresse att erfara Rune-
bergs förklaringar.

Afhandlingen begynner med ett citat af Thorilds ytt-
rande: »Parodien är konsten att förvända allt, hvad för-
vändas kan; det är således konsten att göra det höga till
lågt, det sköna till fult, ordning till förvirring och visheten
till vanvett.» Denna konst är, menar Runeberg, den lättaste
i verlden, ty då skönheten uppenbarar sig i en följd af
harmoniska förhållanden, behöfver man blott vrida en af
länkarne ur led för att förstöra hennes framträdande. Rätt-
vist stämplar för den skull Thorild parodien, hvilken han
uppfattat endast som förvändande, med fördömelsens märke.
Den är ett lögnens försök att göra allt till sin like, ett
oskäligt stormande mot föremål, hvilkas adel ej uppskattas,
ett uppenbart mordanslag mot skönhetens helgd. Men nu
uppstår frågan : Kan det harmoniska, det sköna i sin väsent-
lighet nås af en sådan parodi? Kunna de i sjelfva verket
parodieras? Härpå måste obetingadt svaras nej. Vi finna
detta deraf, att vår inbillningskraft i sin fulla verksamhet
3

alltid kan i dess ursprungliga glans återkalla ett förut varse-
blifvet konstverk, som vi efteråt påträffa vanstäldt. Om
vi t. ex. se en madonna i sin gloria, och den samma sedan
visas oss förvrängd genom några missfosterlika drag, står
det i den rena inbillningskraftens makt att återinsätta de
ursprungliga dragen i de understucknas ställe, och sålunda
betrakta parodistens streck endast som tillfälliga smuts-
fläckar, utan egentlig betydelse och inverkan. Parodien i
sin oskälighet — och oskälig är den alltid då den angriper
det verkligt harmoniska — kan derför blott tillfälligt skymma
skönheten, men aldrig inverka på hennes väsende så, att
inflickade missljud skulle förmäla sig med det harmoniska
och ej vidare kunna utjagas derifrån och lemnas åt för-
tappelsen. För den skull är ock parodien i denna mening
tagen ett oting, såsom sådant utan betydelse, uttryckande
blott ett fiendtligt förhållande till harmoni och skönhet.
Men — fortsätter Runeberg --- det gifves ännu ett annat
slag af parodi, i strängare mening det enda som bör så
benämnas, hvilket med obestridliga anspråk sluter sig till
de sköna konsternas ring, antydande ett för dem alla
gemensamt ursprung, nämligen åskådningen af harmonien.
Hvarje natursann individualitet är en af gudomlighetens
uppenbarelseformer och såsom sådan ren skönhet, d. v. s.
sann enhet af gifven mångfald. Men i motsats till ren
individualitet står rent manér, som är individualitetens sjelf-
bestämning såsom godtycke. Det är manéret, som påkallar
parodien. Den inre disharmoni, manéret alltid innebär, är
ofta så väl maskerad, att det kräfves ett fint gehör för det
sköna för att upptäcka den samma, och parodien visar sig
derför slägt med skönheten då den upptäcker hennes fiende,
hennes förstuckna motsats, och förstår att göra denna
märkbar. Parodien i sin ädlare betydelse är sålunda ett
slags drifhus för manéret, der dettas ogräsplantor, som i
sin grodd svårligen kunna skiljas från det äkta utsädet,
ammas upp och få bära sin frukt. Parodiens rätta uppgift
4

är att som en skönhetens tjenare befordra de i manéret
liggande disharmoniernas utveckling, så att de röja sig, att
spränga de skenbara band af harmoni, som sammanhållit
dem och dolt deras rätta väsende.

Den framställning af den konstnärliga parodien, som
Runeberg här gifvit, kan ej nekas vara både sann och djup.
Och skulle någon med anledning af de parodier, han sjelf
presterat, söka tillvita honom att ha förvrängt vederbörande
föremål ända till vanvett, så är genmälet färdigt: Runeberg
har velat dräpa ett manér, som enligt hans öfvertygelse
strider mot skönhetens och poesiens sanna väsen.

Runeberg har emellertid icke i sin karaktäristik uttömt
parodiens fullständiga begrepp. Det fins flere sidor att
uppmärksamma. Den estetiska principen är i hvarje parodi
naturligtvis den samma, bestående deri, att egenskaperna
hos något visst föremål öfverdrifvas eller förplattas genom
en framställning, hvilken i hvarje del erinrar om samma
föremål och dock tillika bildar ett helt för sig. För
fantasien frammanas härigenom en dubbelgestalt, hvars
begge hälfter, det underförstådda föremålet och sjelfva fram-
ställningen, oupphörligt förutsätta och upphäfva hvarandra.
I detta egendomliga dubbelspel ligger parodiens rent este-
tiska tillfredsställelse, och det låter ju tänka sig fall då
hufvudsakligen endast detta är parodiens syftemål. Men för
att kunna framkalla " åsyftad verkan, måste i hvarje fall
parodiens föremål vara på förhand allmänt kändt, hvilket
förutsätter att det eger någon större betydelse. Det är med
parodien som med blixten, hvilken i regeln uppsöker höj-
derna, bergstopparne och de väldiga träden. Parodien ka-
star sig endast öfver det som i någon riktning är fram-
stående. C. V. Bottigers tidigare lyrik hade — för att
åberopa några exempel — gjort sig i vida kretsar gällande
genom sin känslighet och glänsande form. Man sjöng med
honom svärmiskt till guitarren :
Tänk någon gång, när du en blomma plockar,

På den, hvars lif så föga blommor har.

Då kom parodien och sade:

Tänk någon gång, när du gör märgpomada,

. På den, som blott pomada har till märg, -
och blottade härmed obarmhertigt den omanliga sentimen-
taliteten i Bottigers vackra vers. Men parodien kan äfven
vara indirekt. En sådan är Blumauers bekanta Aeneis, som
till utseendet angriper Vergilii klassiska epos, men i sjelfva
verket träffar Wielands romantiskt fantastiska berättelser.
Af samma slag äro J. G. Schultz’ bittra Konstapel Battongs
sägner, skrifna som parodi på Fänrik Stals sägner; men
bitterheten riktas ej i minsta mån mot det runebergska
mästerverket, utan mot ett helt annat håll. Det berättas
att Runeberg, som fick sig parodierna tillskickade, med
anledning deraf i ett bref tackade sin »unge svenske vrång-
bildsskapare». Ett steg längre i denna riktning, och man
får en parodi, som är raka motsatsen till den literära
parodien i vanlig mening. Vi skola gifva ett anmärknings-
värdt exempel på en sådan parodi, som står i närmaste
samband med Runebergs egen skaldeära. Det är en parodi
öfver Vårt land. Den förskrifver sig från slutet af 1840-
talet, då den patriotiska pessimismen i Finland hade nått
sin höjd, en stämning som sedermera dess bättre gifvit rum
för ett tryggare tillstånd och en lugnare uppfattning. Ifrå-
gavarande parodi, som skall ha till författare en ovanligt from
man och entusiastisk beundrare af Runeberg, lyder som följer:

Vårt land, vårt land, vårt fosterland,

Ej långt hörs detta ord!

Nog lyfts en höjd mot himlens rand,
Nog sänks en- dal, nog sköljs en strand
Mer älskad än vår bygd i nord,
Än våra fäders jord.

Här drömma lugnt vi bort vår tid
Vid stånka och vid plog.
Vid. andras död i fåfäng strid,
Vid lycka hård, vid lycka blid
En sup sig finnen makligt tog
Och åt spektaklet log.

Hvem täljt de surkålssåars tal,
Sig ryssen här bestod?

Ack, förr’n han hann från dal till dal
Med fjorton tjin* och lukt fatal,
Hvem mätte väl hans rubelflod
Och allt hans tålamod?

Och det var här hans guldbäck flöt,
Ja, här för oss det var,
Och det var här sin lön han njöt
Och det var här sin fröjd han tjöt;
Och än han samma bruk har qvar
Sen Cronstedts sälla dar!

I Ryssland blir oss ljuft och godt
Och allt så rikt beskärdt,
Der kasta vi om Finland lott,
Sen ordnar vi på bröstet fått;
Ty dem dock mest vi hålla värdt
Af allt vi älska lärt.

Ja, ryskt skall varda^detta land,
Ej annat väntas här.

Vi pläga sträcka ut vår hand
Och peka fromt på sjö och strand
Och säga: »Se det landet der,
Hur ryskt det redan är!»

Parodisten har genom att konseqvent förvränga ett af
alla erkändt, upphöjdt mästerverk, velat framkalla en all-
män ovilja mot de tendenser, som förnärma den sedliga
verld, hvaraf mästerverket är en afspegling. Parodisten har

* De ryska fjorton rangklasserna.
kallat det af honom skenbart parodierade föremålet till
hjelp just mot det, hvaraf han gjort sjelfva parodien. Man hör
snyftningarna bakom den djupa bitterheten. Man ser hjertat
blöda af kärlek, under det handen oupphörligt riktar hug-
gen. En parodi som denna ställer sitt föremål i den mest
strålande dager.

Runeberg har ådagalagt, att Thorilds definition på
parodien är oriktig. Thorild hade sjelf blifvit parodierad
af Kellgren i dennes qvicka, men elaka och fördomsfulla
Nytt försök till orimmad vers, hvari förekomma de bekanta
anstötliga yttrandena om Shakspeares »yrsla» och Goethes
»konvulsioner». För att värja sig, hade Thorild helt en-
kelt förklarat parodien vara konsten att förvränga allt skönt,
högt och sant. Runeberg åter, som skrifvit parodier, ger
en estetiskt riktig uppskattning af parodiens begrepp, men
i ifvern att afskudda sig hvarje misstanke om låga motiv,
inskränker han parodien till en enda art och form, ehuru
han sjelf praktiskt gifvit dess begrepp en vidsträcktare
tillämpning. Må det tillåtas oss med några ord beröra
detta förhållande, emedan det tjenar till att äfven närmare
belysa parodien öfver Fritiofs saga.

I recensionen öfver C. Dahlgrens Freja angriper Rune-
berg det lösa manér, i hvilket Dahlgren, begåfvad för öfrigt,
ofta utför sina naturmålande humoresker. När Runeberg
framslungar följande kostliga strof:

Kra-kra-kra-kra-kra-krax !

Det var icke en lax,
Det var kråkan som skrek.
Fram med porter och stek!
Fram med paltar också!
Denna vers slapp jag så.
Hej hoppsan och hejsan, gå på!
träffar han Dahlgrens pegas midt i pannan så att säga, och
kastar honom ur banan. Annorlunda deremot med Den
siste kandidanden. Komposition, uppställning, strofbyggnad,
mörkt allvar i tonen, allt pekar på Geijers Den siste kämpen


8

och Den siste skalden. Hela den poetiskt tekniska appa-
raten är den samma som i nämda stycken. Dock kan
man ingalunda säga att Den siste kandidanden är en parodi på
Geijers diktkonst. Satiten, skrattet, munterheten vända sig
afgjordt åt annat håll — kandidanden sjelf i sin kolossala
akademiska examensfeber. Originalet var, såsom bekant är,
i verkligheten Fredrik Cygnæus (vältalaren och skalden),
den sist examinerade af 1832 års magistrar i Helsingfors.
Genom att tillämpa de högtidliga, storslagna, tragiska
fasonerna hos Den siste skalden och Den siste kämpen vid
skildringen af kandidanden i hans studiemödor, framstår
naturligtvis denne i en stegradt komisk dager.

Hvad ser jag? Slocknar lifvet, lefver döden
I form, i bild för min förskräckta syn?
Gestalt, fantom ! har lyckan eller nöden
Fördunklat så din blick och härjat hyn?
Ett spår af tidens hand, ett rof för öden,
Säg stammar du från jorden eller skyn?
Han svarar ej, men vinkar blott med handen.
Hvem bor här? Ha, den siste kandidanden!

För solen blind och döf för vårens sånger,
Han sitter dyster der vid bok och mugg.

Och brunnens nektar ökar blott hans ånger,
Och boken hvässer blott hans hjertas hugg.
Och sorgen mulnar i hans polissonger
Och oron tittar ur hans svarta lugg;

Ett spöke lik han bor der, skygg för dagen,
Och blickar mörker öfver anletsdragen.

Man tycker sig, vid läsningen häraf, se den siste käm-
pens skugga höja sig bakom kandidanden, och denne
senare eftergöra den förres väldiga later, ehuru sjelf af helt
annat slag och i en helt annan situation än denne. Detta
dubbelspel af likhet och olikhet verkar oemotåndligt påinbill-
ningskraften. Den siste kandidanden är en indirekt parodi
af den harmlöst glada arten.
9

Till hvilken art hör nu parodien öfver Fritiofs saga?
Svaret tyckes på förhand gifvet. En hvar som tagit
kännedom om den oblida kritik öfver Tegnér, Runeberg
gifvit i sin ryktbara uppsats En blick på Sveriges nu gäl-
lande poetiska literatur (1832), skall väl förmoda, att pa-
rodien är ett supplement eller komplement till kritiken^ ett
hugg på allvar mot Tegnérismen. Äfven andra omstän-
digheter tyckas styrka en sådan förmodan. Det är bekant,
att Runeberg i en senare period af sitt lif i viss mån ång-
rade sina kritiska härtåg under Helsingforsperioden. Icke så,
att han någonsin skulle ha förnekat de grundåsigter om
poesien och det sköna, han då uttalade. Någonting sådant
var ju omöjligt för hans orubbligt gedigna och konseqventa
natur. Men han trodde sig måhända ha alltför ensidigt
fordrat, att den syn, han sjelf fått på idealet, också skulle
vara hvarje annans, med andra ord, att han i vissa fall
förbisett, att »i många former trifs det sköna». Redan 1839
skref han till Jakob Grot om skönliteraturen i Sverige: »Man
har insett, att man för hvarje verkligt poetisk skapelse haft
att tacka, icke en skola, utan ett geni, och att såväl den
gustavianska som den närvarande perioden frambragt poem
af oförgänglig, af intet skolmanér beroende skönhet.» Sam-
manställer man detta med faktum, att Runeberg sjelf för-
störde Fritiofsparodien, tycker man sig väl häraf kunna
indirekt sluta, att parodien var fiendtligt riktad mot Tegnér.

För visso utgjorde den icke något kännetecken på ode-
lad beundran för det Tegnérska storverket. Men å andra
sidan talar äfven mycket för, att den ingalunda heller innebar
en afsigtlig tillämpning af de stränga principer för parodien,
dem Runeberg uppstälde i Helsingfors Morgonblad 1834.
Den var säkert skrifven under Runebergs studenttid, flera
år innan grundliga estetiska och litterära studier förde honom
att bli kritiker. Den betecknar redan för den skull mera en för-
sta ansats till allmän opposition mot den i Sverige »gällande
10

poetiska literaturen», än den, trots sitt närmaste föremål,
kan utgöra ett specielt angrepp på Tegnér.

Runebergs tidigaste poetiska uppfostran skedde, såsom
bekant är, genom Vergilius, de gustavianska svenska skal-
derne, Bellman och Franzén. Ännu samma år han vardt
student, 1822, skref han didaktiska dikter på alexandriner
i den Lidner-L-eopoldska stilen, såsom t. ex., sången om
Försonen, i hvilken det bland annat heter:

Bedragne dödlige, du af en lära skryter,
Som denne hulde far till en tyrann förbyter,
Och säger med förakt till hedningen, din bror :

» Du evigt osäll blir, ty du som jag ej tror.»

Håll ! mins du Titi dygd och Deciernas styrka,
Hos dem du dygder såg, dem skaparn måste dyrka.

De kände honom ej, de hoppades ej lön,
Hur var hans dygd ej ren, ej deras handling skön !
O. s. v.

Man bör, mera än hittills skett, lägga märke till, att
den gamla, antikiserande skolan från förra århundradet
var en af Runebergs literära utgångspunkter. Denna om-
ständighet motiverar den främmande hållning, Runeberg
vid sitt första inträde i literaturen intog gent emot de nya
skolorna, den Götiska såväl som den Fosforistiska. Han
upptäckte väl snart, såsom hans estetiska uppsatser utvisa,
äfven den Gustavianska skolans Akilleshäl, dess i grunden
prosaiska uppfattning af poesien som en gren af vältaligheten
och moralen. Men han bibehöll detta oaktadt, såsom äfven
märkes, en viss förkärlek för gustavianernas urbana snille-
alster, deras formella öfverlägsenhet, klara åskådlighet och
egentlighet i uttrycket. Hans egen sångmö bar ju den
klassiska skönhetens äkta märke på sin panna : lugnet,
beherskningen, den enkla natursanningen. Det blir så-
lunda väl förklarligt, hurusom Runeberg skulle till en
början kunna föga uppskatta de skolor som undanträngt
den Gamla, utan att i dennas ställe sätta något liknande,
mera fulländadt. Runeberg representerar i sitt tidigare skede
11

företrädesvis den antikt plastiska riktningen i poesien. Han
är bildhuggaren-poeten. Bildstoden intager genom sin full-
ändade form, sin fasta hållning, sin klara fläckfria renhet.
Sådan framträdde skaldekonsten ursprungligen hos Runeberg.
Huru annorlunda i Götiska och Fosforistiska skolorna: Teg-
nérs lysande färgspel, Atterboms svärmiska klangspel! Ett
genombrott af romantiska element egde framdeles rum hos
Runeberg (begynnande i Nadeschda). Men huru olika uppen-
bara sig likväl ej dessa element hos honom och hans sven-
ska skaldebröder, äfven när de behandla liknande ämnen!
Man jemföre blott följande.

Tegnér:

Kung Ring han satt i högbänk om julen och drack mjöd,
Hos honom satt hans drottning så hvit och rosenröd.

Som vår och höst dem båda man såg bredvid hvarann,
Hon var den friska våren, den kulna höst var han.

Runeberg :

Satt hög å sin konungastol

Hugstore Fjalar, Gautiods Kung. Hans blick,
Klarnad i vunna segrars fröjder,
Skimrade ung än under hans silfverhår.

Jul kommit; det dracks i hans borg,
Midvinterns festmjöd gäste i skumhöljdt horn,
Hundrade facklor brunno, flere
Jublade kämpar nu i sin konungs sal.

Då Runeberg anlände från skolbänken till det lärda Abo,
måhända med hjertat klappande af dessa på engång skygga
och djerfva aningar om en betydelsefull framtid, dem snillet
ofta redan tidigt känner, var han alldeles okunnig om hela
den nyare svenska literaturen. Han berättar derom sjelf
i ett af brefven till Jakob Grot: »Tegnér, Atterbom och
hela den nya skolan lärde jag känna först vid universitetet,
ett bevis på, huru litet bekant med literaturen den omgif-
ning var, inom hvilken jag framlefde mina första aderton
år.» Man kan lätt tänka sig förvåningen och äfven miss-
12

nöjet hos den, som nyss skrifvit sina stolta alexandriner,
då han erfor att en literär revolution, hvars begynnelser
voro samtidiga med sista finska kriget, afsatt de gustavian-
ska snilledrottarne från deras vitterhetstroner. Med någon
kännedom om Runebergs egendomliga gry kan man nästan
antaga, att denna förvåning, detta missnöje näppeligen skulle
aflöpa utan en kraftig demonstration. Ty jemte den man-
ligt aristokratiska försynthet och tillbakadragenhet, som i
så hög grad karaktäriserade Runeberg och gåfvo åt hans
uppträdande en sällsynt älskvärd prägel, rådde hos honom
ett äkta drag af österbottnisk oppositionslusta mot hvarje
autoritet, hvarje anspråk, som mötte honom på ett oväntadt
eller främmande sätt.- Och rädd var han sannerligen icke.
Hans hjerta liknade tidigt som ett tvillingbär hjelten Törnes,
om hvilken han sjunger att det slog

Med starka pulsar och med eldadt mod,
Ett kärnfriskt mannahjerta, fullt af mod.

Och hans tanke liknade kulan, om hvilken gamle Törne
sade, när den

strök förbi hans ögonbryn:
»Den djefvuln aktar ju ej ens folks syn.»

En kärnfrisk, mäktig åder af humor, som redan under
skolpojktiden oemotståndligt gifvit sig luft i otaliga lustiga
upptåg, framträdde hos den unge studenten som en obe-
tvingelig håg för »höggunstigt gyckel» och munter drift,
som lika hänsynslöst tog till föremål den gamle fänriken, som
genom krutröken sett ryssen i hvitögat, och den gamle
erkebiskopen, Runebergs egen frände, som åren 1808—1809
mäktigt ingripit i Finlands öden. När han nu, detta unga,
fria snille, som vuxit upp i de mest ursprungliga förhållan-
den, som fostrats vid naturens barm och närts af de antika
skönhetsidealen, begynt studera den nya svenska litera-
turen och fann, huru olik den var allt hvad han hittills
erfarit i lif och lära, i verklighet och dikt, stegrades hans
ungdomliga antipatier. Och när han lärde känna de mindre
13

uppbyggliga, år efter år förnyade striderna mellan F'osfori-
sterne och Gamla skolans förkämpar, likasom mellan Fosfo-
risterne och Tegnér, vaknade plötsligt hans alltid slag-
färdiga, dristiga upptågsmakarlust, och i ett nu beslöt han
sig för ett jätteskämt, en parodi på hela den nyare svenska
literära riktningens förnämsta verk — Fritiofs saga —■ ett
slags motstycke till Markalls sömnlösa nätter. Så förklarar
man, synes det oss, på naturligaste sätt uppkomsten af
Runebergs parodi på Tegnérs snillestordåd.

Vare nu härmed huru som helst, sjelf har Runeberg
genom att förstöra sin parodi gifvit Tegnér all möjlig upp-
rättelse för den förolämpning, han tillfogat honom. Genom
samma grundliga sjelfkritik har han tillika vridit vapnet ur
händerna på dem, som, med kännedom om hans poetiska
slyngelårs käcka bragd, möjligen sökte klandra honom der-
för. Det bör således ej vidare kunna väcka anstöt på något
håll, om man i literaturhistoriskt intresse framlägger
några af de stycken ur parodien som bevarats till våra
dagar. Genom sitt förfaringssätt har Runeberg undandragit
dem hvarje deras innehafvares uteslutande förfogande; ty
ingen kan väl för sin räkning göra positiva anspråk
på delar af någonting, som han för egen del förstört. Men det,
som samlaren och literaturvännen räddat från förstörelsen,
tillhör odlingshistorien med det allmännas rätt gent emot
individuella och privata hänsyn. Öfver ett halft sekel har ock
redan förflutit sedan Runeberg författade sin parodi, och sjelf
har han för många år sedan följt sin lysande svenske skalde-
broder till verldsliteraturens panteon. Det kan derför ej
heller sägas, att man för tidigt öfverlemnar åt offentligheten
efterföljande, som i dubbelt hänseende kan sägas vara en
posthum raritet.

Sex stycken finnas i behåll under följande rubriker:
Fritiof kos Balders, Fritiof hos lektor Angantyr, Rojvare-
balk, Fritiof oek Björn, Fritiof kommer till k lockar Ring
samt Klockarvälet.
14

Det »episka stoffet» i parodien är, i motsats till
den degnérska Fritiofsagans, hemtadt från nutiden, d. v. s.
Runebergs egen tid och omgifning. Hufvudfiguren, Fritiof,
är en nyss blifven student, glad själ och utsväfvande sälle.
Hans värdige fosterfader, Hilding presiderar på en små-
stadskrog, gemenligen kallad Balders. Efter att Fritiof nyss
utfört en kolossal dryckesbragd hos skolkarlen Angantyr,
blir hans fästmö, Ingeborg, snappad från honom af en gam-
mal klockare vid namn Ring. För att förströ sig och äfven
för att undslippa sina björnar i staden, beger sig Fritiof,
ledsagad af vännen Björn, ut på landet, der han våldgästar
härs och tvärs. Slutligen ledsen härvid, infinner han sig
om julen hos kantor Ring, blir gästfritt emottagen och
indirekt utmanad på dryckesduell med klockarn. Efter
Rings död söker Fritiof förmå församlingsboarne att välja
Rings efterlemnade lille son till klockare, utfästande sig att
under Ring juniors minderårighetstid sjelf sköta klockar-
tjensten. Men menigheten misstänker, på grund af det lifliga
intresse Fritiof ådagalägger i denna sak, att pilten är hans
egen son. Sådan är »fabeln», så vidt man kan döma dertill
från de brottstycken som finnas qvar. Runeberg har användt
det i ty fall vanliga tekniska konstgreppet att förlöjliga
genom att barockt förvända tid, tilldragelser och personlig-
heter. En rucklig student, en småstadsklockare i 1820-
talets Finland, hvilka ställföreträda Fritiof den djerfve och
konung Ring från Skandinaviens vikingaålder, förefaller ju
som ett rätt drastiskt maskeradskämt på Tegnérs bekostnad.
Men dertill inskränker sig också, såsom oss synes, det direkt
parodiska elementet. Det träder fram i uppränningen, upp-
slaget. I utförandet deremot, den allmänna tonen såväl
som detaljerna, träder det i skuggan. Runeberg intages snart
af poetiskt intresse för det stoff, han sjelf släpper till, burleska
figurer, dem hans qvicka öga uppfångat från det lägre lifvet
i småstäderna och prestgårdarne på landet. Ofverens-
stämmande med dessa figurers egen originalitet, hvilar öfver
15

skildringen ett återskimmer från den Fredmanska baccha-
naliska verlden, ett nytt bevis på att Runebergs hurnor
bemtade sin första andliga näring från Bellmans. Det tidiga-
ste intyget härom lemnar, såsom bekant är, hans under
skolpojktiden i Vasa författade Skolvisa. I den sist nämda
ljuder tydligen en återklang af den bellmanska dity-
rambiska tonen. I parodien på Fritiofs saga visar sig
Runeberg mera sjelfständig. Sjelfständigheten ligger iden egen-
domliga episka trygghet, hvarmed han här behandlar per-
soner och situationer. Tryggheten och den grundlighet, hvar-
med han går till väga, åstadkomma också ett ganska komiskt
intryck. Men detta vänder sig föga mot Tegnér, utan mycket
mer kring Runebergs egna kostliga gubbar. Ty om man
undantager introduktionsuppträdet i Fritiof kommer till
kartor Ring och måhända en eller annan strof i Fritiof och
Björn, förekommer här i sjelfva verket ej vidare något
parodierande öfver Tegnér, hvarken af hans framställning af
det fornnordiska lifvet eller hans poetiska stil. Ett närmare
inträngande i Tegnérs individualitet eller karaktären i det
stoff, Tegnér upptagit i sin Fritiofs saga, och ett derefter läm-
padt förfaringssätt innebär Runebergs parodi icke. Den är
af blandad art, dels direkt i uppslaget, dels indirekt i ge-
nomförandet, ungefär af samma lustiga slag som Den siste
kandidanden. Detta bestyrker den uppfattning vi redan
uttalat.

Men läsaren må sjelf döma.

Vi meddela här fyra stycken, af hvilka det första svarar
mot Kung B c le och Torsten Vi kings son hos Tegnér, det
andra mot Vikingabalk, det tredje mot romansen med
samma benämning och det fjerde mot Fritiof kommer till
kung Ring.
16

I.

Fritiof hos Balders.

Ung Fritiof kom till Balders en aftonstund;

Der su to gossar många kring bordets rund.
Herr Hilding dock, den gamle, satt högst i hopen
Och talte visdomsläror och tömde stopen.

Och mycket talte gubben om ölsäll nord,
Om krögardisk, som mer är än kungabord.
Och mycket sad’ han äfven om glans, som kröner
De äkta finkelgossar, de Bacchi söner.

Men när han talt till ända och såg sig om,
Och Fritiof, fostersonen, i salen kom,
Då sågs den gamles öga än mera klarna.
Lugnt tog han sig en sup och begynte varna.

»Du är student, ung. Fritiof», så gubben sad’,
»Det namnet tyder flit, såsom visan qyad*;
Var trogen då ditt kall, det är mångahanda,
Men trägenhet i dryckjom är flitens anda.

Väck aldrig gräl med värden, hvad än han bad.
Så länge solen skiner, är dagen glad.

Blott dåren älskar trätor och rynkad panna,
Den vise sväljer mycket vid rågad kanna.

Drick utan krus, drick väldigt och drick med hast,
Den fisk, som simmar snabbast, blir fuktigast.
Att dricka skaptes menskan, ej blott att äta,
Ty vissnai' plantan snart, om den ej får väta.

*. Franzéns Studentvisa.
17

Se derför drick, min gosse, och drick med fog!

När benen mer ej bära, då har du nog.

Men önskar du att hvila, bete dig sedigt,
Och läger unnas lätt der ett golf är ledigt.

En stund kan nötas bort under jungfrutak;

Godt mjöd och vackra flickor ha samma smak.

Men ankrar du der inne, tro dock ej hamnen;
Mins, Simsons kraft led skeppsbrott i qvinnofamnen !

Tro ej skänkjungfruns löjen och söta min!

De rusa endast svekfullt som glödgadt vin.

Som källans åder jollrar så ljuft en qvinna;

Men orden äro bubblor, som snart försvinna.

Att lefva är väl roligt på sätt och vis,
Men intet lif är utan sitt plågoris,
De foglar små förföljas af luftens örnar;
Studenterne förföljas af sina björnar.

Derför, min gosse, vänj dig vid tålamod!

Den bästa skatt på jorden är säfligt blod.

När någon björn dig söker, tag höfligt mot’en
Och lofva hvad han önskar och stryk på foten.

Allt detta må du göra i eget hus,

Ty hvad ej böner vinna, det vins med krus.

Men kommer han och kräfver dig midt på gatan,
Då — hemta mod ur barmen, och kläm till satan!»

Så varnade den gamle i Balders sal,

Och starkt som hembrygdt öl flöt hans enkla tal ;
Hans anlet sken förklaradt som midnattssolen,
Tills ögat föll i sömn och han damp af stolen.

Ur Dagens Krönika. IX. 1.

2
18

II

Rojvarebalk*.

Nu han sväfvade kring ifrån by och till by;

Han for fram som en jagande falk.

Men för bonde och prest skref han lagar och rätt,
Vill du höra hans rojvarebalk?

»Ej må höras en knäpp, ej må knystas ett ord,
Då jag träder i stugorna in.

Har du pratat förut, nu du tige, din lurk.
Hvarom icke, så akta ditt skinn!

Kort är hammarens skaft hos den ljungande Tor,
Blott en aln långt är svärdet hos Frej;

Kort om näsan är jag, vill få ja af en hvar,
Och gudnå’ den som svarar mig nej.

När jag stormar med makt, skall du rymma ur hus,
Sedan bränvin och mat du mig gaf.

Låt det gå, låt det gå! Om du dröjer en stund,
Blir det annat kolorum utaf.

Mö är fridlyst i by. Det var lögn, det sa’ jag;
Vor’ hon Freja, hon lydde min håg!

Har du döttrar, kamrat, skall du visa dem fram,
Kanske slutligt du får mig till måg.

* Rojvare = utsväfvande sälle.
19

Nu ses Fritiof hos prest, då skall källardörr opp,
Är det kyrkherre eller kaplan.

Är han sniken och tredsk, skall han engång få se,
Hvad det kostar att nappas med fan!

Han skall spela derhos båd’ med brickor och kort
Och med tärning, allt såsom jag vill!

Kan han icke, vet skäms, vill han icke, vet hut,
Men ett nyp, om han blott gör sig till.

Om jag vinner, var nöjd, men förlorar jag spel,
Få då brådt ur din kammare, prest!

Äge mildring dock rum, om du känner din sak
Och förstår att traktera din gäst.

Vin skall finnas å bord och på måltiden punsch,
När jag väljer ditt hus till mitt hem.

Har du döttrar i bur, vare lag som förut.
Har du icke — så skaffa dig dem!

Slagsmål pryder sin man och är rojvarevinst,
Det är summan af balken här står.

Har du mod att ta mot, har du mod att få stryk,
Nå välan, släpp till skinnet — gutår!»

Så hans ristade lag, och hans namn som han sjelf
Bief en skräck båd’ för gammal och ung,
Och han fick sig kamrater, som följde hans tåg,
Och en hvar förde bud* som en kung.

Och han for ifrån socken till socken alltjemt,
Blef blott värre med hvarje minut.

Och han syntes i söder, han syntes i nord,
Men så greps han af länsman till slut.

* Föra bud = uppträda skrytsamt, öfvermodigt.
20

III.

Fritiof oeh Björn.

Fritiof.

Björnj jag är ledsen vid malt och råg,
Bönderne äro prosaiska sällar,
Stadens de ljufva gesällslagsmålsqvällar
Locka med underlig makt min håg.
Lycklig är den, hos Balders har sutit,
Fredad för länsman och hån och skam.
Dock, ren för länge jag rantat* och njutit,
Nu far jag hem och blir allvarsam.

Björn.

Landet är godt, det må du ej klandra,
Fylla och villa på landet bo;

Fri för fiskalers och björnars klo,
Får du ju bränvin, hvarthelst du vill vandra.
När jag blir gammal, vid småstads knut
Växer jag fast, som vid marken gräsen;

Nu vill jag skoja ännu som förut,
Nu vill jag hålla i socknarna väsen.

Fritiof

Slapp dock med nöd jag ur länsmans hand!
Rundt kring min väg ligga spejare snöde ;
Vinter och månsken mig varda här öde,
Ulfvar blott stryka längs skogens rand.
Nej, än engång vill i staden jag jula,
Gästa herr Ring och min röfvade rnö,
Der skall jag tjuta måhända en smula,
Tömma min flaska och sedan dö.

* Ranta = svirra.
21

Björn.

Dör Nej, den gamle hin Håken skall röna!
Fästmannahämden är föga blid.

Gubben vi fylla vid midnattstid,

Prygla hans drängar och klappa hans sköna.

Eller kanhända på rojvarevis

Aktar du kantorn ett slagsmål värdig?
Eller vi basa den stymparn med ris?

Säg hur du vill, jag är genast färdig!

IV.

Fritiof kommer till kantor Ring*.

Och Ring han satt i högbänk och bar upp julebröd,
Hos honom satt ung Ing’borg så grann och rosenröd.
Som vin och vatten sågos de båda hos hvarann,
Hon var röda vinet, det bleka vatten han.

Då trädde till gelaget en okänd gubbe in ;
Från hufvud och till fötter han insvept var i skinn.
Han bar ett krus i handen, och lutad sågs han gå,
Men bättre än de andra den gamle gick ändå.

Han satte sig på bänken längst ned vid salens dörr,
Der är den armes ställe ännu som det var förr.
De pojkar logo smädligt och eggade hvarann
Och ryckte spotskt i ullen på luden fårskinnsman.

Då ljungar med två ögon den främmande helt hvast,
Med ena handen grep han ur vrån en gammal qvast.
Helt väldeligen slog han en ungersven dermed
Och fick en spark tillbaka allt efter åldrig sed.
22

»Hvad larm och stoj der nere? God’ vänner, julefrid!
Kom upp till mig, du gamle, och låt oss talas vid.
Hvad för du med i barmen? Hvar kommer du ifrån?«
Så talte kantorn fogligt till gubben uti vrån.

»Helt mycket spör du, kantor, men jag dig svara vill:
Mitt krus ger jag dig icke, det hör mig ensam till;
Bland björnar blef jag uppfödd, mitt arfbref heter brist,
Hit kom jag ifrån häktet, der låg jag instängd sist.»

»Ej illa», sade kantorn,» du lägger dina ord.

Så plär det ske, gudnå’ oss, på denna sorgejord.

Men låt förklädna’n falla, låt se dig som du är
Och ge allt groll på båten. Vet, det skall supas här!»

Och nu från gästens hufvud föll fårskinnspelsen ner.
I stället för den gamle en hvar en yngling ser,
Ej just alldeles nykter, ej heller just smitfull,
Men älsklig till att påse som perlan uti gull.

Han stod ibland dem präktig med näsa kopparblå,
Med väldiga karbunklar och många finnar på.
I drifvet arbet’ Bacchus dem hade bringat an,
Och såsom ädla smycken de slötos till hvarann.

Och kantor Ring sig reste i sina lockar grå.

Han tog sitt stop i handen och drack och talte så:
»Jag svär att Fritiof fylla så snart han kommer hit,
Så hjelpe öl och bränvin, derhos en ospard flit.»

Helt plötsligt då den främling sig sträckte upp så hög,
En blixt af trotsig vrede hans anlet öfverflög.

Han högg sin hand i bordet, så det i salen klang
Och upp från bord och bänkar hvar enda bonde spran<
23

»Och hör du nu, herr kantor, hvad jag dig säga vill:
Ung Fritiof är min frände, jag känner honom till,
Uppå hans vägnar super jag här ikull en verld,
Så hjelpe mig min strupe, derhos en gästfri värd.»

Men kantorn log och sade: »Helt ljufligt är ditt tal.
Sitt ned, här skall bli lustigt i nordisk klockarsal.
Fyll honom muggen, Bolla, med öl som du har bäst,
En sådan rolig sälle skall bli vår julegäst.»

Med nederslagna ögon hon räckte muggen då,
Och darrande var handen och öl blef spildt derpå.
Men qvickt tog gästen muggen utaf den ädla fru
Och drack en skål i botten, som höfviskt plägas ju.

Helt skarpt blef der nu drucket allt i det klockarhus,
Hvar enda gubbe tog sig ett ärligt julerus,
For sedan hem att sofva förutan harm och sorg,
Men klockarn, den filuren, sof hos ung Ingeborg.
Ur det mondaina StockholmslifVet.

Skildringar ooh. typer

af

Daniel Fallström.

I.

En underlig julhistoria.

Det var en sådan der riktig julafton med knarrande
snö, bjellerklang, som fylde luften, och hela skaror af jul-
klappsköpare, som fylde butikerna. Det syntes, att det var
jul, när man såg familjefäder komma med pelskragarna upp
öfver öronen, skägget hvitt af rimfrost och med ett helt
lass paket under hvardera armen. Det syntes, att det var
jul, när man såg små rödkindade bytingar släpa på stora
julgranar, när man såg de upplysta våningarna vid hufvud-
stadens storgator — ja, det syntes till och med, att det
var jul, när man tittade in genom fattig mans rutor och
såg skinande hvit julgröt ryka på bordet bredvid präktiga
hvetebullar. — —

Det var julafton för några år sedan.

Då jag kom hem i en egendomligt vek stämning, en
sådan, som man lätt kommer i, när det doftar lack, jul-
gran och vaxljus omkring en, och man ser sig nödsakad
att tillbringa sin julafton solo i ett ungkarlsrums trista ens-
lighet, fann jag på mitt skrifbord en liten biljett.

Den var från Vilhelm. Jag kände redan af utanskrif-
ten igen hans stil, en nästan qvinlig stil med många fines-
ser och slängar.
25

Och i biljetten stod det:

»Käre vän!

Om du inte skall i familj eller har någonting annat
för dig, sa kom hem till mig och ät gröt. Jag har någon-
ting alldeles särskildt att bjuda dig på. Du får vara vän-
lig att dra på dig en frack, men jag hoppas, att du derför
icke nekar mig nöjet se dig.

Vilhelm.

P. S.

J’ai besoin de te parler, ne manque pas de venir
ton ami dévoué

F. H.»

Det var så likt honom! Alltid ett litet post scriptum
och alltid på franska.

Och som jag icke hade något annat för mig, icke
skulle bort i familj, och som det till på köpet var julafton,
så antog jag med nöje hans inbjudning.

Det var bara en sak, som oroade mig: — den der
fracken !

Vilhelm Hjort brukade aldrig ha frackbjudningar. Han
hade en gång för alla uttalat sin afsky för det plagget,
Och som han sällan syntes ute i stora verlden på midda-
gar och supéer, behöfde han sjelf inte ofta begagna det.

Det var just det egna, att Vilhelm Hjort inte lefde
mera med, än han gjorde. Han var rik och såg bra ut,
dansade väl, påstodo de få damer, som fått den äran, och
kunde vara i hög grad älskvärd, när han ville. Men det
var inte ofta han ville.

Han lefde ett obemärkt, tillbakadraget lif.

Tidigt om morgnarne — både vinter och sommar —
red han ut en timma eller par, åt sin frukost på slaget tio,
läste tidningen och rökte, arbetade några timmar vid sitt
skrifbord — man påstod att han skref anonymt i ett par
liberala tidningar — och på slaget fyra spisade han mid-
dag. Han drack en kopp kaffe och en chartreuse på Ang-
lais — der fick han för det mesta sitta ostörd — och var
det première, gick han om qvällen på teatern — annars
låg han hemma på en soffa med en bok i hand.

Det var ungefär hela gången af hans lif.

En gång hade det likväl varit annorlunda: innan han
gjort sin utrikes resa.
Dâ hade Vilhelm Hjort varit hvad man kallar en frisk
vilja. Han hade redan under sin vistelse i Upsala fått
ärfva en rik farbror, en bryggare, och den unge kandida-
ten hade inte varit den, som låtit pengarna stå orörda på
banken. Han förde ett gladt lif den tiden, qvistade litet
emellan ner till Stockholm, bjöd cirkusdamer och variété-
divor på ostron och champagne och lät sin börs stå öppen
för hela verlden —d. v. s. den verld, han umgicks med.

Men så med ens reste han från alltsammans — reste,
utan att ta afsked af någon öch utan att anförtro någon,
hvart han reste.

Det var endast läkaren, som visste det. — —

Han var borta i tre år.

Då han kom hem, var han den Vilhelm Hjort, jag
skildrat, denne skygge, tillbakadragne unge man på tjugu-
åtta år, som alla familjer, der det fans giftasvuxna döttrar,
ville ta emot med öppna armar, men som föredrog att lefva
sitt eget lif — ensam, trist och grubblande.

Man sökte naturligtvis gissa orsaken, men ingen lyc-
kades upptäcka den. Och Hjort var hemlighetsfull och
sluten som en sfinx.

Och till honom var jag nu bjuden »på någonting all-
deles särskildt» julafton. Och i frack!

Min förvåning var berättigad.

Då jag senare på qvällen stannade utanför hans bo-
stad vid Sturegatan, fann jag hela våningen upplyst.

»Det måtte vara mycket folk», tänkte.jag.

Och så gick jag upp.

Jag mötte värden sjelf i tamburen. Han var också i
frack, men några gäster syntes inte till.

»Nå, det var då hyggligt, att du kom!»

»Men jag kommer visst för tidigt?»

»Visst inte! . .. stig in bara och gör dig hemma-
stadd. Det står punsch och cigarrer i mitt arbetsrum. Jag
kommer strax.»

Jag gick in i salen. Der stod bordet redan dukadt.
Jag räknade tretton kuvert.

' »Tretton! — Han är då inte vidskeplig af sig!»

Ofverallt voro ljus och lampor tända; i salen stod en
väldig julgran med vaxljus och flaggor; här och der på
småbord funnos förfriskningar, och i de eleganta cheminé-
erna brunno präktiga björk vedsbrasor.
27

En festlig stämning låg öfver det hela — hade bara
inte bordet varit der med de tretton kuverten!

Jag slog mig ner i soffan inne i hans arbetsrum, tände
en cigarr och började röka.

Det var ett stort, smakfullt möbleradt rum med tjocka
mattor, tunga, veckrika portièrer och ett par utsökta dukar
af Wahlberg på väggarna. Bokskåpet innehöll gedigna sa-
ker, mest vetenskapliga arbeten. På skrif bordet midt ibland
en massa konstsaker reste sig ett fotografiställ af brons,
som uppbar porträttet af en qvinna — en ung och myc-
ket vacker qvinna. Jag kunde icke påminna mig ha sett
henne förr. Kortet var taget i Paris — hos van Bosch.

Jag satt just och funderade öfver, hvem det kunde
vara, då Vilhelm Hjort trädde in i rummet.

»Nu börja mina gäster komma. Du ska få se det blir
en utmärkt samling!»	.

»Hvad blir det för folk, om man får lof att fråga?»
Han såg på mig med en underligt spefull blick.

»Fint folk! — Bara fint folk! Kom nu!»

Han tog min arm, och vi gingo ut i salen.

Jag kunde icke undertrycka ett utrop af förvåning.

Strax innan för dörren, som ledde in från tamburen,
stod en samling högst besynnerliga menniskor — fattiga
stackare, uselt klädda, förfallna och försupna, ännu skälf-
vande af köld och med en tafatthet i blick och åtbörder,
som skar en i hjertat midt i denna gedigna lyx, denna
starka belysning, som ännu mer blottade deras armod.

»Är det dina gäster, Hjort?»

Han nickade.

»Men ... ?»

»Du menar, att de just inte ä’ särdeles presentabla?
Ack, min vän, skrifver inte evangelisten Lucas: när du gör
middagsmåltid eller nattvard, bjud icke dina vänner eller
dina bröder eller dina fränder eller dina grannar, som rika
är o, utan hällre, då du gör gästabud, kalla de fattiga, sjuka,
halta, blinda. Och salig är du, ty de förmå icke löna dig
igen, men dig varder igen lönt i de rättfärdigas uppstån-
delse!»

Ett ögonblick trodde jag han skämtade, men tonfallet
i hans röst, allvaret i hans bleka ansigte, elden — en un-
derlig, dämpad eld i djupet af hans ögon sade någonting
annat. Men talade han åter isren allvar — — —
»Käre Vilhelm ...»

Han hejdade mig med en nervös gest.

»Säg ingenting.. . du förstår icke detta!»

Nej, sannerligen jag det gjorde, men jag kände mig i
hög grad pinsamt berörd.

Han gick fram mot sina gäster, helsade dem hjertligt
välkomna, tryckte någras händer och bjöd dem med ett
vänligt leende att stiga fram och vara ogenerade.

Motvilligt, vaggande, med hela hjelplösheten hos en
fårskock under trycket af en hund lemnade de sin plats
vid dörren.

Vilhelm sökte muntra upp dem, höja deras mod.

»Om ni inte ha något emot det, gå vi genast till
bords. Efter åt plundra vi granen.»

Ett belåtet, oredigt mummel, en och annan skrapning
af en grof sula mot det bonade golfvet, en och annan tvär,
klumpig bock besvarade hans invit.

Så klappade han muntert i händerna:

»Till bords, till bords!»

Man satte sig så småningom — i regeln med sto-
larna långt från bordet, fortfarande med nedslagna, förvir-
rade blickar. Jag tog plats till höger om värden, till ven-
ster om honom satt en gammal tiggare, hvit i hufvudet
som en fjällripa om vintern, nästan blind och med sina
kryckor bredvid sig; han började genast att med darrande
händer plocka sönder det fina, mjuka hvetebrödet, innan
han stoppade det i sin tandlösa mun.

Och så bordet rundt de mest pinsamt slöa, pussiga,
vanstälda, utmärglade eller fräcka fysionomier.

Det fans endast en qvinna i hela samlingen — en
försupen käring med rinnande ögon och det gråa, tofviga
håret fallande i testar fram under halsduken, en rutig, fläc-
kad bomullshalsduk, som hon behöll på hufvudet så länge
supén varade.

Och det var en magnifik supé — en minister skulle
haft heder af den.

Vilhelms egen betjent i frack och hvit halsduk serve-
rade. Men det måtte ha kostat honom ett oändligt tåla-
mod och mycken sjelfbeherskning.

Så småningom tinade sällskapet upp; stolarna drogos
närmare bordet, man hängaf sig ostördt, hvar och en för
sig, åt den sällsynta njutning, ett excentriskt infall beredde
29

dessa af samhället utstötta varelser. Vinet; som man i
början knappast rört af fruktan att handtera de sköra^ fina
kristallglasen, dracks i djupa klunkar, de gulbleka, tärda
kinderna fingo färg, ögonen började lysa, armbågarne stöd-
des med ett leende af dåsigt välbehag mot den glänsande
hvita duken, som dock här och der begynte fläckas af
vin och såser.

Plötsligt sprang ett högljudt fröjderop som en raket i
luften nere vid den andra bordsändan.

Alla sågo dit.

En af gästerna -— en lång, mager en med insjunket
bröst och hektisk rodnad — höll triumferande ett guld-
mynt i luften.

Och alla dessa blickar, som lystet betraktade myntet,
frågade, hvar den lycklige innehafvaren funnit det.

Och han lyfte allt jämt leende sin tallrik med båda
händerna och med ett barns hela öfversvallande glädje be-
rättade han :

»Här, ser ni, här låg det. . . jag kom att lyfta tall-
riken och så .. .»

Han behöfde inte säga mer. Tio par af lystnad dar-
rande händer lyfte i samma ögonblick tallrikarna en smula
frän duken; tio par ögon, glänsande af nyfikenhet och
hopp, letade under dem, och hela salen fyldes i nästa nu
af bedöfvande larm och jubel.

»Ser du, hur roligt de ha, hvad de äro lyckliga?»
hviskade Vilhelm till mig, »— hvad de äro lyckliga ! » upp-
repade han ännu en gång sakta och tonlöst.

Och de voro det!

De sutto der nästan bedöfvade af vinet och den plöts-
liga lyckan, tummade sitt guldmynt, smekte det med blic-
ken, lekte med det, lät det glida genom fingrarne och med
en svag diskret klang falla mot den mjuka damastduken ...

Supén närmade sig sitt slut.

Då började plötsligt den gamla qvinnan jämra sig;
hon lade sig framstupa öfver bordet, vältrande öfver ända
glas och karaffer, dränkande duken i hela floder af port-
vin och champagne, krossande under tyngden af sina arm-
bågar en fruktskål af utsökt porslin.

Och medan hon kastade hufvudet konvulsiviskt fram
och till baka, skrek hon med ett uttryck af hjelplös för-
30

tviflan i sitt af vinet upphettade och af strömmande tårar
sköljda ansigte:

»Herre Jessus då!... vi ä’ ju tretton vid bordet...
vi ä’ tretton ... oj, oj, så’nt elände! ... nu ska en åf oss
döden dö ... gå till den stora ransakningens och domsens
dag ... oj, oj ! »

Och med hufvudet rullande i konvulsioner fram och
till baka mellan axlarna fortsatte hon att jämra och klaga.

»Bomanskan är dödfnll, stackare», hviskade min bords-
granne till höger, en jemförelsevis ung man, klädd i en
trådsliten, nedsölad, snusbrun bonjour — både denna och
mannen hade uppenbart sett bättre dagar.

De öfriga bordsgästerna sågo sig omkring med en viss
oro i sina druckna blickar; vidskepelsen och fruktan för
döden var ännu så stark hos Vilhelm Hjorts gäster, att
det begynnande ruset för ett ögonblick jagades tillbaka, och
de sutto der bleka, bestörta och räknade på fingrarna och
med lallande tungor gästernas antal.

Då sprang Vilhelm upp med champagneglaset i hand,
och distinguerad och korrekt, men mycket blek stod han
der i sin högtidsdrägt, typen för förfining och lefnadsvett,
midt i detta kaos, han sjelf manat fram genom en ex-
centrisk nyck.

En excentrisk nyck! — var det icke något mera...?

Och så började han i konventionel skåltalston —- ele-
gant och säkert, som hade han stått vid ett bord, kring
hvilket det utsöktaste sällskap var samladt:

»Min fru, mina herrar!

Jag ber er att fatta edra glas och ett ögonblick lyssna
till mig. Denna charmanta dam, som gjort vårt sällskap
den äran, mina herrar, hennes nerver, fina och känsliga som
en spindels väf, ha tagit ett litet intryck — ett litet allt-
för starkt intryck af talet tretton. Jag är ledsen, om jag
varit någon orsak der till. Men jag försäkrar er, mina
herrar, att talet tretton innebär ingenting alls, när man vet,
hvem den trettonde är. Och den trettonde här vid bordet
är ja^. Det är jag, som denna gång är den lycklige —
det är ni, min fru, ni, mina herrar, som ännu allt fortfa-
rande .äro bjudna söm gäster vid lifvets bord, der den för-
sta rätten sköljs ned med förhoppningarnas vin och der
desserten består af ramlade illusioner, svikna förhoppnin-
•jnä Den trettonde äter aldrig mer efter den utnötta,
31

fadda matsedeln — han går lugn och nöjd att bjuda lik-
maskarna till förintelsens härligå supé — — Mina her-
rar, den trettondes skal — min skål! Och nu — dric-
ken, lefven, njuten och sömnen med den tanken att verlden
är skön — det är först i morgon Z skolen dö!»

Han tömde sitt glas och satte det sä hardt ifrån sig,
att foten sprang med ett klirrande ljud.

Supén var slut.

Vilhelm Hjorts gäster reste sig långsamt och bull-
rande från bordet. Men Bomanskan hade somnat, sof så
hon snarkade med det gråa hufvudet, från hvilket halsdu-
ken glidit ned, tungt hvilande på armarna, utbredda på
bordet midt ibland förödelsens styggelse.

Ändtligen!

De hade gått allesamman. Vi hade öppnat fönsterna
åt Humlegården, nu dränkt i rogifvande mörker och tyst-
nad, och den friska nattluften strömmade in, fylde de
qvafva, heta salongerna, sölade af smuts, vin och mat och
bärande afskyvärda spår efter den julnattsorgie, man der
firat.

Värst såg det ut i matsalen. Granen, nyss så ståtlig
och pyntad, låg kullvräkt med slokande grenar, utplundrad,
söndertrasad, beröfvad hvarje minsta spår af sin glans.
Golfvet var betäckt af sönderslaget glas och porslin, hop-
skrynklade serveter, tömda buteljer. Här låg en stol —
en präktig högkarmad ekstol med af brutet ben, der hängde
en krossad lampett af brons — en drucken karl, som känt
benen vackla under sig, hade fattat tag i den och så —
krasch !

Jag har sällan känt mig så upprörd, som när jag efter
festens slut stod i denna sköflade sal ensam med min vän.

Jag kunde inte låta bli att ge luft åt min harm.
»Du måtte ha varit galen . . . galen, Ville!»
Han såg på mig slött, alldeles sinnesfrånvarande.
»Vilhelm !»

Han svarade
ansträngning han
sjelf. _

Jag började

icke strax; det var med en stor själs-
syntes ett ögonblick återkomma till sig
frukta det värsta — denna vansinniga

nyck, hela hans beteende, talet för den trettonde... allt!
32

»Vilhelm då . . .!»

Han slog plötsligt, nästan konvulsiviskt armarna om
min hals och brast i hejdlös, förtviflad gråt. Han grät så
hela kroppen skälfde.

Jag mera bar än ledde honom in i hans rum och lade
honom varligt på soffan, baddade hans tinningar med is-
vatten och hälde några droppar konjak mellan hans läp-
par. Han bibehöll ännu sitt sinnesfrånvarande uttryck.

Jag ämnade just ringa på betjenten för att be denne
hämta en läkare, då min väns röst kallade mig tillbaka.

Han tog min hand och hviskade:

»Det går öfver. . . var inte rädd .. . det går öfver!»

Och så efter en stund:

»Låt oss vara ensamma. . . de ha ju gått de der
andra?»

Jag nickade.

Han reste sig upp i soffan och tog sig hårdt om huf-
vudet.

I det svaga ljusskenet från lampan på skrifbordet
föreföll det mig som hade han åldrats på dessa korta mi-
nuter; kallsvetten hade klibbat fast håret vid tinningarna,
pannan hade fått djupa rynkor, hyn var nästan gulblek,
ögonen omgifna af mörka ringar.

»Stackars vän!»

Han såg upp mot mig med ett leende af oändligt
svårmod — ett leende, som jag aldrig glömmer.

»Ja, jag är mera beklagansvärd, än du tror.»

Rösten hade återfått sin stadga, men blicken var ännu
liksom död.

Han satt orörlig en lång, lång stund, som sökte han
samla sina tankar.

Så reste han sig långsamt, liksom bekämpade han en
inre smärta, gick fram till skrifbordet, satte sig i den hög-
karmade länstolen och stirrade bort mot qvinnoporträttet,
som höjde sig på sitt bronsställ liksom en ung, segrande
gudinna.

»Ja, min vän, det är en sorglig historia, min.»

Och så helt oförberedt började han, tillbakalutad i
länstolen, med ögonen fästade på porträttet:

»Då jag försvann, utan att säga mina vänner farväl,
utan att ta afsked af någon, reste jag hals öfver hufvud
till en privat vårdanstalt för sinnessjuka.»
33

Han gjorde ett uppehåll och fixerade mig skarpt.

»Du visste det inte?»

»Nej.»

»Jo, sa var det. Vansinnet är ärftligt inom vår fa-
milj. Ibland uppträder det mildt, melankoliskt, nästan rö-
rande, ibland rasar det, någon gång mynnar det ut i ex-
centriciteter. Min far ansågs på sin höjd excentrisk, men
min farfar dog på ett hospital.

»Nu är det min tur. Det var ett första utbrott af
slägtsjukdomen, som dref mig i landsflykt. Lyckligtvis gick
det hastigt öfver — ingen hade märkt det minsta, utom
min gamla hushållerska — hon är nu död —• och läkaren.
Han befalte mig ögonblickligen resa. Och jag reste. Se-
dan jag tillbragt ett år på en berömd anstalt för själssjuka
i Schweiz vid stranden af Lac-Leman, der lifvet gick så
lugnt och fredligt, utan minsta eggelse, utan något som
helst, som kunde verka som en stöt på nerverna, lemnade
jag Schweiz och reste till Paris. Jag kände mig fullt åter-
stäld, min hjerna arbetade lika normalt och säkert som förr,
jag började lefva på nytt, men på ett annat sätt — rikare
och bättre.

»Jag sysselsatte mig under denna tid med literära stu-
dier, studerade gammalfranska, filosofi och historia. Jag
har ännu liggande från den tiden flere arbeten, som jag
begynt, men som aldrig blefvo färdiga — och aldrig heller
lära bli det!»

Han gjorde ett litet uppehåll, innan han fortsatte:

»Du har nog ofta undrat, hvem den unga damen är
der på porträttet. Hennes namn, min vän, kan ju göra
det samma. Att jag älskat henne, älskat henne med all
den starka lidelse, min själ en gång varit mäktig, är nog
för dig att veta.

»Hon var norska, och vi bodde en tid i samma pen-
sion — min lyckligaste tid. Den förflöt som en dröm.
Hon var ung, endast aderton år, lifsglad, eldig och vacker,
min vän, vacker som en af dessa egendomliga norska fjäll-
sjöar, som tyckas skifta färg från blått till grönt, från grönt
till svart, och som locka en, locka en, tills man ligger på
knä vid dess strand och sträckande ut armarna oupphörli-
gen upprepar, förtrollad, hänförd: jag älskar dig... äl-
skar dig!’

Ur Dagens Krönika. IX. 1.

3
»Jag sade henne det aldrig. Men hur många gånger
hade jag icke orden på läpparne under skymningstimmar
efter middagen inne i salongens lugna vrå? under prome-
nader i Bois, under fiskturer någon stilla sommarqväll på
Seinen mellan strändernas djupa grönska under skyar, skif-
tande i rosa och violett. Jag sade henne det aldrig, men
jag törstade efter hennes läppars första^ skälfvande kyss,
efter att i dessa dunkla, djupa ögon läsa förståelsens
hela salighet, men jag teg .. . teg och gladde mig endast
åt att vara i hennes närhet, kunna lyssna till hennes mjuka,
klingande skratt, någon gång, liksom drömmande, få hålla
denna lilla smala hand i min.

»Min gud, hvad jag älskade. ..!

»Så en afton — vi hade varit på Français och sett
’Hernani’ och gingo hem tillsammans, arm i arm, tysta och
tankfulla; vårt sällskap kom en smula efter åt — så, utan
att jag frågade, utan att hon svarade, blef det oss klart att
vi älskade hvarandra. Tystnaden var så vältalig; hon
stödde sig litet tyngre än vanligt på min arm; hennes
blick mötte så ofta min och dröjde qvar i den. Jag kände,
att denna qvinna var helt och hållet i mitt våld, att det
endast fordrades, att jag sträckte ut min hand för att taga
det fagraste lifvet ägde. Ofrivilligt, oemotståndligt, ja, kan-
ske omedvetet uttalade hon mitt namn — det var hela be-
kännelsen om hennes kärlek. Och hela mitt svar bestod
i att jag hviskade hennes tillbaka. Det var som hade vi
bytt en kyss i luften, utan att läpparna vidrörde hvarandra.

»Då jag gick till sängs denna natt, önskade jag, att
jag fått somna in för alltid med känslan af denna outsäg-
liga lycka — dött med denna vidunderliga fröjd i hjertat,
som — tycktes det mig — fylde hela min tillvarelse med
sakta bäfvande, ljuf musik.

»Nästa dag gick jag till en ryktbar psykiater, då anstäld
vid hospitalet Sainte Anne. Jag biktade för honom hela
mitt hjerta, redogjorde för gången af denna själssjukdom,
som låg gömd i vår familj likt ett sofvande vilddjur, fär-
digt att vakna upp i hvilket ögonblick som helst och sko-
ningslöst begynna förstörelseverket.

»Läkaren betraktade mig med en blick af djup sym-
pati.

»Ni älskar denna qvinna?» frågade han lugnt.

»Om jag älskar henne...!»
35

»Na väl», sade han ovanligt mildt, men lika lugnt, »dä
måste ni afstå frän henne.»

»Men det är att dö.»

»Han tvekade ett ögonblick:

»Na väl, dä är det bättre för henne och er.»

»Vart samtal var slut.

»Han hade talat som en insigtsfull, sträng läkare, och
jag visste nu, hvad jag hade att rätta mig efter.

»Dagen derpa lemnade jag Paris, utan att ha återsett
den jag älskade. Ett återseende skulle kommit mig att
vackla, och det var ju mer än hennes lif — det var hen-
nes framtid, sinnesfrid och lycka det gälde — — —

»Och säg nu, min vän, om jag inte är en menniska,
hårdt pröfvad, krossad, trampad till jorden af lifvet? Jag
är lycklig att vara den trettonde!»

Jag tog hans hand och tryckte den hårdt, utan ord,
men med tårar i ögonen.

»Det är sent, min vän», sade han efter en stund, »vi
behöfva båda komma till ro. I morgon skall du få höra
af mig.»

»Du tänker väl i himlens namn inte... ?»

Han log så vackert, som jag aldrig förr sett ho-
nom le:

»Öfver oss alla är gud. . . godnatt!»

Han tände ett ljus och lyste mig ut i tamburen.

Jag ser honom ännu, när jag vill, stående på det öf-
versta trappsteget, lugn och blek, med ljuset i hand, som
han skyddade med handen mot draget.

Han nickade vänligt upprepade gånger.

»Glöm inte, hvad jag anförtrott dig — allt hvad jag
lidit... lofva mig det!»

»Hur kan du tro . . .!»

»Godnatt, då!»

»Godnatt!»

När jag vaknade på juldagen, möttes jag af ett bref
och min städerskas förskräckta ansigte.

»Kan herrn tänka sig? — herr Hjort sköt sig i dag
på morgonen ! Betjenten var hit med det här. . .»

Jag slet upp brefvet.

Der stod:
		

36

»Käre vän!

Farväl och tack för gammal pröfvad vänskap! Gör
mig den sista tjensten och se till, att det der porträttet
kommer riktigt med i kistan ...»

Jag såg ingenting mera för tårar. . .
Âret 1888.

Politisk revy.

Kejsarne Wilhelm I och Fredrik III afledo efter hvarandra,
men gamle Bismarck lefver och regerar i den unge Wilhem II:s
namn — se der axeln, omkring hvilken årets politiska företeel-
ser, åtminstone de flesta och vigtigaste, hvälft sig.

Bismarck är fortfarande den ledande kraft, som ordnar och
sammanhåller det politiska maskineri, hvars centrala drifhjul hop-
fogats genom sammanslutningen mellan de tre stora östra fast-
landsmakterna, som i slutet af förra århundradet delade Polen
och i början af detta föreuade sig i den »heliga alliansen» för
att hålla Europa under absolutistiskt formynderskap. Men för
Bismarck är det icke en så lätt uppgift at( hålla drifhjulets
beståndsdelar tillsammans, som det var för Metternich. Det bik-
tade han temligen oförbehållsamt redan förlidet år för den tyska
riksdagen. Han yttrade nämligen: »Uppgiftens svårighet ligger
icke i att bibehålla vår fred med Österrike och med Ryssland,
utan i att bevara Österrikes och Rysslands fred med hvarandra.
Det gifves verkligen rivaliserande och med hvarandra konkurre-
rande intressen, som vanskliggöra fredens bestånd mellan våra
båda grannar. Det är vår uppgift att efter bästa förmåga ut-
jämna denna svårighet, att i båda kabinetten vara fredens advo-
kater gentemot rörelser af publicistisk och parlamentarisk natur.
Vi löpa dervid fara att i Österrike och ännu mer i Ungern
anses som alltför ryssvänliga och i Ryssland som partiska för
Österrike. Dermed få vi väl också hålla till godo, om vi blott
kunna bevara vår egen och Europas fred».

På Balkanhalfön finnas tvistämnena, hvilka väl en gång
komma att fullständigt spränga det lossnade och halft återhop-
kittade trekejsarförbundet. Ryssland fordrar, att Österrike skall
utrymma Bosnien, Österrike ser med misshag Rysslands aggres-
siva hållning i Bulgarien och söker der stödja den för tsaren
38

förhatlige furst Ferdinand. Ett annat trätofrö är Serbien, som
hållits inom Österrikes >niaktområde», men dragits öfver till
Rysslands, oeh förebud till en liknande metamorfos hafva äfven
visat sig i Rumänien; det börjar alltmer komma i dagen, att sta-
terna af andra rangen endast hafva en nominel sjelfständighet. Den
tyska politiken söker nog i det hela medla till Österrikes förmon,
men så försigtigt, att man ej må stöta sig med Ryssland, för hvil-
ket Bismarck fortfarande bugar, medan han emellanåt argt visar
tänderna åt Frankrike. Vid slutet af föregående år var dock den
fruktade brytningen nära att inträda, dock utan något förvållande
från hans sida, nämligen i följd af de »förfalskade dokumenten».
Men det lyckades Bismarck att upptäcka både förfalskningen och
hennes källa, hvilken sistnämnda han betecknade som orleanistisk.
Tsaren, som förut vägrat att infinna sig på ett föreslaget kejsar-
möte i Stettin under förklaring, att »icke han heller ville gå till
Canossa», beqvämade sig då till ett besök i Berlin, der mellan-
hafvandena, åtminstone till utseendet, i godo uppgjordes. Det
röjde sig bland annat i den skrapa, som Almanach de Gotha fick
för att hafva upptagit »koburgaren» som regerande furste af Bul-
garien. Men vänskapen tycktes ändå alltjämt osäker, i följd af
de starka motströmningarne inom de ryska regeringskretsarne :
medan rikskansleren Giers alltjämt är stämd för nyupplefvandet
af trekejsarförbundet, talar man inom krigsministeriet harmset om
den nesliga »Subordinationen under Tyskland». Mellan dessa in-
flytelser slites tsar Alexander, huru mycket han än vill anses
hålla den ryska utrikespolitiken i uteslutande egen band.

Bismarck har emellertid i god tid sett sig om efter medel
att hålla Ryssland inom den marginal, som han för detsamma
uppdragit. Det 1879 upprättade separatförbundet med Österrike
utvecklade sig 1883 genom Italiens upptagande till en trippel-
allians, som under namnet »fredsliga» håller både Ryssland och
Frankrike i schack, om de hafva lust att med förenade krafter
rubba den maktposition, der »järnkansleren» står bredbent och
tvärsäker i midten. Enligt de (i febr.) offentliggjorda fördrags-
bestämmelserna skall Italien ställa 300,000 man vid franska grän-
sen, i händelse Tyskland för krig med Frankrike, och Österrike
en minst lika stor styrka vid den ryska i händelse af ett angrepp
från Rysslands sida. Derigenom ser sig tyska riket i stånd att
med en million man göra front åt hvardera hållet och ändå
hafva minst en half million man i reserv dessutom. Det är en
ställning, som man ej gerna vågar sig på att angripa. Icke desto
mindre söker rikskansleren oaflåtligt förstärka sin fredsliga genom
âô

upptagandet af makter af andra ordningen, hvilka, förut vana att
behandlas med sträft förakt, numera röna en kärvänlig courtoisie.
Sälunda anslöt sig furst Rumänien, derefter Spanien, och må-
hända har ordningen nu kommit äfven till Sverige. England har
väl hittills aktat sig för att inklämma sin öfver jorden famnande
verldspolitik inom de bismarckska rålinierna, men gentemot de
ryska lystnaderna i Orienten har det med Österrike och freds-
ligan gemensamma intressen.

Med ett sådant ryggstöd tycker sig Österrike ej behöfva
falla undan för sin pockande granne i öster. »Önskar Ryssland»,
förklarade vid årets början tidningen Presse, »ett godt förhål-
lande mellan de båda staterna, är basen icke Bosnien, utan Ber-
lintraktaten». Men å andra sidan börjar det också känna bero-
endet af sitt ryggstöd och det förödmjukande i att ständigt hör-
samma lystringsorden från Berlin. Vid flere tillfällen har Bis-
marck tillrådt eftergifter, hvilka isynnerhet af det ryssfiendtliga
partiet i Ungern med stor ovilja upptagits. Medan rikskansleren
Kalnoky nära ansluter sig till den tyska politiken, är hans före-
trädare, ungraren Andrassy, numera icke längre Bismarcks vän
och lär arbeta för att leda Österrikes statskonst in på helt an-
dra banor. Af honom ansågs inspirerad en i slutet af jan. i
den engelska Times införd wienerkorrespondens i sådan anda.
»Man är», stod det här att läsa, »i Wien allmänt förvånad öf-
ver, att furst Bismarcks organer, i trots af de pompösa försäk-
ringarne om trippelalliansens fredliga välgerningar, föra ett språk,
som om freden endast kunde skyddas, om Österrike gör Ryss-
land eftergifter på Balkanhalfön». Det insinuerades tillochmed,
att »det tysk-österrikiska förbundet måhända vore mer en lifs-
fråga för Tyskland än för Österrike», och det frågades rent ut:
»Hvad skulle det blifva af Tyskland, om Frankrike och Öster-
rike plötsligen blefve allierade?» Det låg liksom en betydelse-
full vink i de tillagda orden: »Det habsburgska riket kan mycket
väl ega bestånd utan Tyskland, måhända icke under grefve Kal-
noky, men under nå^on annan minister, som litar mer på denna
monarkis styrka».

Som ett dundrande »gif akt!» ljöd Bismarcks »stora tal»
den 6 febr, vid tyska riksdagen, der han uppträdde för de af
regeringen begärda stora anslagen till landstormens förstärkning.
Redan vid föregående års riksdag hade han vidrört möjligheten
deraf, att Preussen en gång i framtiden kunde finna mot sig
samma koalition, mot hvilken de fordom förde det sjuåriga kri-
gets blodiga kamp. Nu mönstrade han dessa makter hvar för
40

sig. Väl fann han ett godt förebud deri, att det franska presi-
dentombytet skett^ »utan att Frankrike gjort något grepp ned i
Pandoras ask», men å andra sidan hade Frankrike anslagit tre
milliarder till förbättrandet af sin armé. Hoppet om ett godt
förstånd med Ryssland syntes han vilja bygga endast på dess su-
veräns löfte: »jag tillägger», yttrade han, »(den tyskfiendtliga) ryska
pressen icke den minsta betydelse, men kejsar Alexanders ord
den största». Han påpekade emellertid det »betänkliga» sam-
mandragandet af ryska truppmassor vid den tyska gränsen. »I
den orientaliska frågan äro vi icke engagerade i första träffen»,
yttrade han som en liten erinringsvink åt Österrike, men på den
hotande andrassyska korrespondensen gaf han svar riktigt med
besked. »Man inbillar sig i utlandet», sade han, »att man kan
hota oss. Det borde man helst låta bli, isynnerhet äro den ut-
ländska pressens hotelser utomordentligt löjliga. Det är blott en
maktlös trycksvärta, som vi icke äro rädda för. Vi tyskar frukta
Gud, men föröfrigt öfverhufvud ingenting i verlden». De med
skallande bifallsord helsade stolta orden hade redan förut fått sin
starka relief genom meddelandet att Tyskland kunde, i händelse
af krigsfara, nppställa en million vid hvardera gränsen, och att
tyskar ne derför vore »starka nog gentemot hvarje koalition».

Bismarcks tal fick i utlandet godt om gensvar och kom-
menterades på hvarjehanda sätt. Lord Salisbury yttrade i engel-
ska parlamentet: »Vi hafva också en forntid och en politik, som
vi icke ämna kasta öfver bord. Icke desto mindre delar jag
fullkomligt furst Bismarcks åsigt om fredens bevarande. Den
enda faran för våra intressen i Orienten kan uppstå genom en
äfventyrlig och illoyal hållning från Rysslands sida». Från rysk
sida svarades deremot genom påminnelsen, att den reguliera ar-
méen i Ryssland och Kaukasus vore 2 millioner man stark och
kunde med sina reserver uppbringas till 3 mill, man med 13,000
kanoner. »Vidare», tillädes det, »kan Frankrike, på hvars al-
lians ingen längre tviflar, rycka i fält med 2 mill. man».

Men nu liksom vid flere föregående tillfallen, föll den ålder-
domsbräcklige kejsar Wilhelm hellre till föga, än han äfventy-
rade en brytning med Ryssland. I sitt tal hade Bismarck an-
tydt, att Tyskland måhända skulle få att »välja mellan Ryssland
och Österrike», men tillika genom den uttalade likgiltigheten för
Bulgarien gifvit tillkänna, huru valet i närmast föreliggande casus
skulle utfalla. Det betydde här, att Tyskland var ense med Ryss-
land om att kasta prins Ferdinand öfver bord, trots Österrikes
och Englands motsatta önskningar. Från engelsk sida blef man
41

alltmer orolig öfver Tysklands likgiltighet för Bulgarien. Times
yttrade varnande: »En planka, som för öfver en afgrund, är i
och för sig svårligen värd besväret att kämpa för; men om den
tillfälligtvis är den enda väg, som för öfver afgrunden, kan hen-
nes betydelse vara lika stor som summan af de intressen, som
finnas pä ömse sidor om svalget». På Tysklands hållning gjorde
emellertid denna tirad föga verkan. I febr, väcktes frän rysk
sida det förslag, att sultanen skulle uppfordras »göra slut pä det
laglösa tillståndet i Bulgarien», och furst Bismarck sades ämna
lägga sitt inflytande i vägskälen för att gifva större tyngd ät
Rysslands anspråk. Genom den ryske ambassadören Nelidov fick
sultanerf sig meddelad en uppfordran, att protestera mot prins
Ferdinands qvarstannande i Bulgarien. Men England förklarade
sig icke kunna råda sultanen dertill, förrän man definitivt kom-
mit öfverens, huru landets styrelse skulle ordnas efter prinsens
afresa. Och detta råd gjorde sin verkan.

Berlinkabinettets försigtiga hållning gentemot både Ryssland
och England hade sin tillräckliga förklaringsgrund i tillståndet
inom den kejserliga familjen och de förändringar, som man med
anledning deraf afvaktade. Kronprinsens halssjukdom blef allt-
mer oroande, helst som hans tyske läkare genast frän början för-
klarat den härröra af kräfta och åt denna sin förmodan tidigt
gifvit offentlighet. Sir Morell Mackenzie, som i maj 1887 kallats
till Berlin hade en annan mening, ät hvilken han genom före-
tagen undersökning skaffade bekräftelse. De angrepp, för hvilka
han nu utsattes från de tyska läkarnes sida, voro ej egnade att
minska oron för patientens öde. Vistelsen i England (14 aug.—
3 sept.) syntes för kronprinsen välgörande, oaktadt dr Landgrafs
operationer ej voro egnade att åstadkomma en förbättring; men
Mackenzie anmärkte, att sjukdomen vid denna tid verkligen bör-
jade taga en vändning till kräfta. I hopp att möjligen förbätt-
ras under inflytelsen af ett mildare klimat begaf kronprinsen sig
till Italien, der han från 3 nov. uppehöll sig i den lilla staden
San Remo. I början var en förbättring märkbar, men pä ny-
året inträffade en tydlig vändning till det sämre. Den 8 febr,
verkstäldes tracheotomien af dr Bramann, hvilken dervid råkade
göra snittet ett litet stycke för långt åt höger i stället för i
medellinien. Äfven var den af Bramann insatta kanylen olämp-
lig och förorsakade ett sår pä bakre väggen af trachea, i följd
hvaraf den snart måste utbytas mot en annan, som af Mackenzie
insattes. I följd deraf försämrades kronpinsen betydligt, och prof.
Bergmann uppskrämde honom ytterligare genom sitt antagande
4â

att patienten fått kräfta i lungorna. Öron for sonen inverkade
förstörande på den ålderdomsbräeklige, genom följderna af en
förkylning lidande kejsaren, hvilken med knapp nöd kunde af hål-
las från att sjelf resa öfver till San Remo. Bådas lif hängde
på skör tråd, och mau afvaktade med spänd väntan, hvilkendera
först skulle gå hädan. Politiken hvilade under tiden, medan man
bidade nya uppslag.

Kronprinsen Fredrik Wilhelms eventuela tronbestigning hade
länge i Tyskland motsetts af det ena partiet med bitter oro, af
det andra med högtspända förhoppningar, ty man väntade å båda
sidor, att den skulle medföra en omhvälfning i hela regerings-
systemet. Det var ingen hemlighet, att kronprinsen var de libe-
rala idéerna tillgifven, att han satte civilisationen öfver milita-
rismen och mer sympatiserade med det parlamentariska England
än med det absolutistiska Ryssland. Med dessa grundsatser kunde
kejsar Wilhelms och furst Bismarcks regeringssystem svårligen
förlika sig. Då det stora »tyskfrisinnade» partiet kommit till
stånd genom det gamla framstegspartiets förening med närslägtade
meningsgrupper, hade kronprinsen i skrifvelse till ledarne uttalat
sin varma lyckönskan. Man väntade, att han skulle omgifva sig
med liberala rådgifvare, bland hvilka särskildt framhölls hans
mångårige vän, den forne badensiske ministern v. Roggenbach ;
Bismarck skulle inskränkas till utrikespolitiken, men ej längre som
en allsmäktig major domus (»Hausmeier») leda äfven den inre
styrelsen. Lika högt som det liberala partiet jublade på för-
hand, lika starkt ängslades man i militarismens och byråkratiens
regeringskretsar. Nu verkade dock den betänkliga vändningen af
kronprinsens halssjukdom nedstämmande på de liberale, men var
naturligtvis snarare egnad att minska än att öka oron på mot-
satta sidan. Ja, man sökte på denna sida göra sig förvissad
derom, att kronprinsen under inga förhållanden skulle komma att
tillträda regeringen. Hade han kräfta, och derom var man angelä-
gen att öfvertyga allmänheten, så kunde han uteslutas från tron-
följden såsom behäftad med eo obotlig och smittosam sjukdom,
och den gamle Wilhelm I skulle då omedelbart efterträdas af
sin sonson, den unge prins Wilhelm, under hvilken det bismarck-
ska regeringssystemet skulle ostördt fortlefva. En sådan plan
förehades verkligen ; att den ej kom till utförande, derför torde
man i främsta rummet hafva Mackenzie att tacka.

Den läkarevård, som kronprinsen fick, var äfven egnad att
gifva näring åt underliga misstankar. Tyskland egde berömda
laryngologer, men ingen af dem fick Mackenzie att konferera med ;
43

i stället anförtroddes kronprinsen mest åt militärläkare, hvilka
väl skulle visa sig skickligast som kirurger, men äfven som så-
dana synas hafva gjort betänkliga felgrepp. Mackenzie anmärker,
att de af prof. Gerhardt vid sjukdomens början förestagna täta
bränningarne med glödgad platinatråd iust voro egnade att fram-
kalla den påföljande utvecklingen till kräfta. Icke heller synes
Bramanns tracheotomisnitt i San Remo hafva gått lyckligt, och
hans kanyl, hvilken måtte hafva tillverkats enkom för kronprin-
sens räkning, var snarare egnad att försvåra än att underlätta
andhemtningen. Då det annars gäller som läkareregel, att patien-
ten ej bör uppskrämmas, fick ändå kronprinsen knappt ögna i en
enda tysk tidning, som ej spaltlångt ordade om hans elakartade
kräftsjukdom. Och meddelandena voro ej uppsnappade genom tid-
ningsreferentens påpasslighet, utan hade nog på beqvämare sätt kom-
mit direkte från vida förnämligare regioner. Sålunda blef den för
kejsaren enskildt ämnade bulletinen från San Remo genast offent-
liggjord i Reichsanzeiger, till stor häpnad för kronprinsens hof-
personal. Den gången var man ej så noga med förtigandet af
statshemligheter, »öm denna händelse helt enkelt berodde på
ett misstag, eller om något politiskt skäl förelåg för bulletinens
offentliggörande, känner jag icke», anmärker dervid Mackenzie.

Den 9 mars afled kejsar Wilhelm, och redan följande dag
afreste hans efterträdare, så sjuk han än var, till Berlin för att
taga sin tron i besittning. Att den nye kejsaren bortlade det
militärpreussiska namnet Fredrik Wilhelm och i stället lät kalla
sig Fredrik III, hade både för Preussen och Tyskland sin be-
tydelse. Det betecknade honom som efterföljare både af den
preussiske Fredrik II, upplysningslit eraturens vän, och af den
ädle, i ordets bästa mening »tyskfrisinnade» hohenstaufen Fredrik
IL I Leipzig sammanträffade han med Bismarck, hvilken redan
der lär känt sitt » hausmeierthum » vackla. Under resan hem-
stälde Bismarck om uppsättandet af proklamationen, men då
hade kejsaren redan ■yel/' uppsatt den ; den var stäld till hela tyska
folket, ej till hären, och var genomandad af den renaste huma-
nitet. Men det var med djupt vemod som folket såg den stumme,
lidande kejsaren, som ohjelpligt aftynade på Charlottenburgs slott
och ej fick deltaga i sin faders likbegängelse. Med outtröttlig,
sjelfuppoffrande ömhet vårdades han af sin gemål, hvilken äfven
utgjorde mellanhand för hans meddelanden, och Mackenzie vek
nu icke heller från hans sida, ehuru den berömde engelske lä-
karen erhöll ett par förskräckliga hotelsebref derför, att han fallit
sina tyska yrkesbröder i ämbetet. Den 15 mars sönderföll en stor
44

del af den sjukes luftstrupe, »utan tvifvel», skrifver Mackenzie,
»en följd af den stora, olämpliga kanyl (Bramanns), som varit
anledning till sä mycket lidande för den höge patienten i San
Remo». Icke desto mindre tycktes han under sin engelske lä-
kares vård något hem ta sig från »verkningarne af den råa be-
handling», som han undergått.

I samråd med Bismarck, som fortfarande måste bibehållas,
lade kejsaren hand vid regeringsärendena verksammare och sjelf-
ständigare, än man skulle kunnat tro honom om. Ett omslag i
den yttre politiken förmärktes genom det allt hjertligare närman-
det till England, i ej ringa mon en följd af blodsbandet mellan
Englands drottning och Tysklands nya kejsarinna. Ett förslag
var å bane att förmäla prinsen af Battenberg, den för Ryssland
så förhatlige f. d. furst Alexander af Bulgarien, med tyske kej-
sarens dotter prinsessan Viktoria. Både kejsarinnan och den
gamla drottning Viktoria intresserade sig varmt för denna plan,
och den sistnämnda gjorde sig beredd att resa till Berlin i sådant
syfte. Till Bismarck, hvilken ej ville veta af detta förslag, kom
man nu i spändt förhållande, och han hotade att taga afsked.
Hvad denna brytning innebar, fick man snart erfara i de giftiga
angrepp, som nu den bismarckska reptilpressen, liksom på gifven
signal, riktade mot kejsaren, kejsarinnan och Mackenzie. Kejsar
Fredrik framstäldes nära nog som den der i engelskt intresse
förrådde Tysklands nationela sak, liksom om denna med nödvän-
dighet vore fastklibbad vid det ryska intresset. Kejsarinnan för-
hatliggjordes med benämningen »die Engländerin», liksom fordom
Marie Antoinette med öknamnet »l’autrichienne». I stället för
»Friedrich der Dritte» hade dessa tidningar tidt och ofta det
elaka tryckfelet »Friedrich der Britte». Mot Mackenzie gjordes
de ursinnigaste beskyllningar, och han betecknades mer som po-
litisk äfventyraragent än som läkare.

Samtidigt påskyndades kejsarens slut i följd af den lika
brutala som olyckliga kanylinsättning, hvilken Bergmann fick före-
taga den 12 april. Man kan ej utan fasa läsa Mackenzies skil-
dring af denna »brutala» operation, under hvilken en opassande
kanyl upprepade gånger våldsamt inträngdes på orätt väg och
Bergmann slutligen utan begripligt skäl stack ett finger djupt in
i det öppna såret. Snart inträffade, livad Mackenzie genast fruk-
tade, att en dödsbringande fistel skulle bilda sig på den falska
kanylvägen. Just i de dagarne hade Bismarck upprepade gånger
haft skarp ordvexling med kejsarinnan Viktoria, hvilken han för-
gäfves sökt förmå att afstå från den battenbergska förmålnings-
45

planen. Den 24 april anlände drottning Viktoria till Berlin och
hade följande dagen med Bismarck ett samtal, hvilket tvifvels-
utan ej saknade sin vigtiga politiska innebörd.

A^id årets början hade frågan om den våldsamma socialist-
lagens förlängning förevarit i den tyska riksdagen. Bebel hade
dä talat i tre hela timmar och skarpt framhållit polisagenternas
i vissa fall förkastliga handlingssätt. Inrikesministern Puttkamer
medgaf, att dessa agenter »icke vore just några gentlemen». —
»Då borde man», genmälte Windthorst, »icke hafva begagnat dem,
ty ändamålet helgar icke medlen». Förlängningen beslöts dock
(12 febr.), men blott för 2 år, i stället för 5, som regeringen be-
gärt. Det visade sig dock, att kejsar Fredrik till alla delar bi-
föll, hvad Windthorst under denna debatt yttrat: »Med våld
kunna vi intet uträtta mot socialdemokratien, endast med etiska
medel». Måhända skulle han, om han fått behålla lif och helsa,
kunnat göra försonlighetens ande gällande äfven på detta af ha-
tets lidelser upprörda område.

Medan Tyskland fick en fredskejsare, syntes Frankrike på
väg att skaffa sig en sabelregering med general Boulanger i spet-
sen. Sinnena voro redan vid årets början upprörda både af inre
partiupphetsning och af förnärmelser från utlandets sida. Symp-
tomer af den förra röjde sig i Interpellationen (16 jan.) angående
det parisiska municipalgardets revolutionära uppträdande under
presidentkrisen och det vid ett anarkistmöte (23 jan.) gjorda mord-
försöket mot Louise Michel. Vid tyska gränsen föreföllo ret-
samma uppträden, såsom då den 71-årige jägaren Barberst an-
greps och afväpnades af en tysk gränsvaktare, och sedermera
hafva obehagen ökats i följd af strängare gränsspärrning från
tyska sidan. Redan vid årets början berördes man retsamt mot
Italien genom konflikten mellan franske konsuler och en italiensk
domstol i Firenze angående arfvet efter den tunesiske generalen
Hussein. Italiens anslutning till trippelalliansen var emellertid
det innerst ooh djupast liggande motivet till osämjan, hvilken
starkt framträdde under de länge resultatlösa förhandlingarne om
en förnyad handelstraktat mellan de båda länderna. Regerings-
kretsarnes moraliska frätsår blottades under den pågående rätte-
gången mot Wilson. Till grämelsen öfver Frankrikes politiska
isolering kom det af Dompierre gjorda afslöjandet af franska ör-
logsmannens förfall, i följd hvaraf Italien och Ryssland öfverflyg-
lat Frankrike på hafvet och Tyskland ej stod långt efter. Kor-
ruption och misshushållning frodades i följd af de täta regerings-
vexlingarne; ministèren Tirard, som satt vid styret under årets
46
första månader, var den 23:dje i ordningen af ministèrerna sedan
år 1871. Dessa missförhållanden skulle general Boulanger af-
hjelpa, väntades det, ty han hade nu en gång blifvit populär i
vida kretsar. Generalen ville också »smida medan jernet var
varmt», han begaf sig hemligen från Clermont, der han var sta-
tionerad, och smög sig tre gånger förklädd in i Paris för att der
agitera. I följd deraf blef han afsatt från sitt militärkommando,
men hans agitation gick nu mer obehindradt och med penningar
var han rikligen försedd — hvarifrån, det är ännu outredt. Den
30 mars afgick Tirard efter ett i deputerade kammaren lidet ne-
derlag och efterträddes af den radikalt sinnade Floquet. Den 15
apr. blef Boulanger med stor majoritet vald till deputerad; af
hans temligen dimmiga program till författningsrevision syntes
framgå, att han ville upprätta ett slags demokratisk militärdikta-
tur på ruinerna af den kullkastade parlamentarismen. Detta pro-
gram var ej särdeles egnadt att tillfredsställa de ärliga republi-
kanerna, såsom han fick erfara bland annat vid den tumultua-
riska studentdemonstrationen den 20 april. Det visade sig ock,
att Carnot med sin vädjan till republikanernas lojalitet vann större
anklang, än generalen förmodat.

Under de senaste åren har Frankrike alltjämt bemödat sig
att stå väl med Ryssland, tydligen i hopp att vid en kommande
brytning mellan tsardömet och Tyskland komma ur sin politiska
isolering. Med qvarlefvan af sitt inflytande i Orienten har Frank-
rike derför efter bästa förmåga sökt tjena de ryska intressena
och dervid ofta räckt handen åt Bismarck, ehuru ingalunda af
några vänskapliga känslor mot denne. Från Rysslands sida har
man dock mottagit vänskapsbetygelserna temligen kalllt, om man
än tidtals uppmuntrat Frankrike och manat det att »vara starkt»,
naturligtvis för möjligen kommande behof. Floquets ministère
blef emellertid långt ifrån välkomnad från ryska sidan; att han
en gång under parisexpositionen 1867 förolämpat Alexander II ge-
nom tillropet »vive la Pologne!» det har ej Alexander III för-
gätit, och hans demokratiska radikalism står väl icke heller högt
i rysk kurs. Då skulle Boulanger med sin förstummade repre-
sentantkammare och sitt militärdiktatoriska program snarare vara
en man efter tsarens sinne. Man har undrat, hvarifrån Boulan-
ger fått de stora penningesummor, som hans agitation kräft; sjelf
har han talat om sändningar från Amerika, man har insinuerat
något om Bismarcks reptilfond, men tillvaron af någon boulan-
gistisk rubelfond har ingen misstänkt.

Under regeringsombytena i Tyskland och Frankrike lyckades
47

emellertid Ryssland på egen hand att betydligt öka sitt inflytande
på Balkanhalfön. I början af mars blef Ignatiev president för
den mäktiga förening, som under namnet »slaviska välgörenhets-
sällskapet» är den egentliga drifkraften för den panslavistiska
agitationen ; det var detta sällskap, som satte i gång det serbiska
kriget, organiserade uppresningen i Bulgarien, förberedde tur-
kiska kriget och störtade Alexanders furstetron i Bulgarien. Äf-
ven nu visade sig företeelser, som läto ana dess underminerande
verksamhet. I Rumänien, der Bratianos ministère arbetat för an-
slutning till Österrike och Tyskland, fick den ryssvänliga opposi-
tionen alltmer öfverhand och segrade vid valen i mars, i följd
hvaraf Bratiano måste afskedas, och en ny ministère bildades
under ledning af Rosette. Vid de påföljande bondeoroligheterna
derstädes har man velat se Rysslands finger med i spelet. I
Serbien der konung Milan anslöt sig till Österrike, sökte deremot
det ryska partiet stöd hos den ryskfödda drottning Natalia, och
ärkebiskop Mikaël höll den ryska fanan högt, enär Rysslands
ortodoxa kyrka äfven är Serbiens, och i följd deraf är det ser-
biska presterskapet för Ryssland en värdefull bundsförvandt.

Kejsar Fredrik aftynade alltmera, medan den frätande var-
fisteln utvecklade sig från Bergmanns falska kanylgång. »Lerne
leiden ohne zu klagen» skref han den 20 apr. vemodigt till sin
äldste son, som redan väntade att snart få tillträda arfvet. Un-
der maj månad syntes väl någon förbättring inträda, men den
var som ljusets sista uppflämtande, innan det slocknar. Genom
den hatade inrikesministern Puttkamers afskedande fick han dock,
medan han ännu hade en liten återstod af lifskraft i behåll, gifva
ett eklatant uttryck åt sina liberala tänkesätt och syften; dermed
ville han först och främst häfda representantvalens frihet, för
hvars kringskärande Puttkamer brukat mindre värdiga medel.
Genom den fest, som Bismarck höll för sin afskedade frände,
erkände han på demonstrativt sätt, att han kände sig solidarisk
med denne och gjorde hans sak till sin. Af Kejsar Fredrik, hvil-
ken nu flyttats till det nybygda slottet Fiiedrichskron vid Pots-
dam, hade emellertid det bismarckska »hausmeierthum» intet vi-
dare att befara. Redan i början af juni kunde man tydligt för-
stå, att han ej hade många dagar qvar. På hemvägen från sin
rekreationsresa till Spanien, Algier och Italien, besökte konung
Oskar II honom och hade med honom ett kort samtal. På
konungens fråga, huru kejsaren befann sig, svarade Mackenzie:
»Det lönar knapt mödan, att för Er, sire, påpeka, att kejsaren
befinner sig i den mest kritiska belägenhet, i hvilken ingen bätt-
ring synes möjlig». Den 15 juni pâ förmiddagen utandades kej-
sar Fredrik III sin sista suck. De »hundra dagarne» af hans
regering voro ändade^ och många förhoppningar hade med dem
gått i qvaf.

Den 29 årige Wilhelm II, den aflidnes äldste son, besteg
nu den tyska kejsartronen. I skaplynne bråddes han mest på
sin farfar och lät tidigt förstå, att han ämnade anknyta sin re-
gering till dennes traditioner. För den gamle Bismarck har han
lagt i dagen en hängifven beundran, och »hausmeierthum» står
nu så mycket fastare, som kejsaren är ungdomsvän med grefve
Herbert v. Bismarck, rikskanslerens äldste son och genast tog
denne till sin statsminister; ätten Bismarck artar sig sålunda nu
till att blifva en verklig majordomusätt. Vissa uppträden i nära
sammanhang med dödsfallet kändes sårande för den aflidnes enka,
»kejsarinnan Friedrich», hvilken också dragit sig undan från sin
sons hof och varit verksam för bevarandet af sin makes minne,
då deremot den nya regimen helst ser, att man så litet som
möjligt talar om kejsar Fredrik III. I stil med militarismens
anda utfärdade den nye kejsaren sin första proklamation till
sin trogna armé, och först efteråt utfärdade han ett kort, skäli-
gen innehållslöst upprop till det öfriga »civila» folket. Militär-
väsendet har också varit föremålet för hans lifligaste intresse;
derjämte har han intresserat sig för byggandet af nya kyrkor
samt förhärligandet af sin »trogna adel».

Hade man i Frankrike fäst några förhoppningar vid Bou-
langers militärdiktatur, så gingo dessa snart i qvaf. Genom sitt
temligen tarfliga uppträdande i deputerade kammaren (i juli)
gjorde Boulanger ett fullständigt fiasko och blef i debatten rätt
illa tilltygad af Floquet. Han sökte »upprättelse på vanligt pa-
risiskt sätt, genom att duellera med Floquet», men det gick
honom lika illa äfven då; han fick af sin segrande motståndare
en rätt svår skråma, och med detsamma led äfven hans »pre-
stige» ansenlig afbräck. Sedan han återstälts från sin blessyr,
lemnade han för en tid Frankrike, och man visste ej med säker-
het, hvart han begifvit sig. »Hvar är Boulanger?» var då den
stående frågan. Han sades hafva rest till Sverige, men här i
landet såg man ej till honom. Det förmodades också, att han
rest till Ryssland, och det låter åtminstone ej så otroligt, att
han det gjort.

Den 27 juni, då tyska riksdagen öppnades, höll kejsar Wil-
helm II sitt första trontal, till hvilket man lyssnade med spändt
intresse. Det proklamerade fred, men en till tänderna väpnad
49

fred. »Kejsaren vill hålla fred med alla. Kärleken till hären
skall aldrig fresta honom att förspilla fredens upprätthållande,
såvida icke kriget framtvingas genom angrepp på riket eller dess
bundsförvandter. Hären skall garantera freden och, såvida fre-
den brytes, tillkämpa sig den med ära». Bland bundsförvand-
terna framhölls särskildt Österrike och Ryssland; England och
Frankrike omnämndes icke. Efter trontalets uppläsande tryckte
kejsaren Bismarcks hand, och denne kysste kejsarens.

Man har trott sig veta, att kejsarförbundets återupprättande
på fast grundval isynnerhet ligger Wilhelm II om hjertat; nog
ser han äfven rätt gerna, att detta förbund hädanefter mer ut-
prägladt verkar i »den heliga alliansens» anda. Det var väl ej
blott för att skingra den djupa sorg öfver faderns nyss timade
frånfälle, som han i juli månad började sina visitresor till de
främmande hofven. Att det ryska först besöktes (19 juli) sätter
man i sammanhang med politiska aftal, hvilkas innebörd det blir
framtiden förbehållet att afslöja. Besöket i Stockholm (26 juli)
med all dervid utvecklad militärståt och andra högtidligheter, som
ännu äro i friskt minne, visar huru fullständigt Sverige nu »än-
drat signaler» gentemot Tyskland. Om synnerligen kordialt för-
hållande mellan de båda hofven synes vitna, att den samtidigt
födde och här i Stockholm så grundligt kanonsaluterade kejsar-
prinsen fick idel svenska namn. Om verkligen vid detta kejsar-
besök något aftalats om »Östersjöns neutralisering», får man väl
någon gång framdeles veta; i sådant fall vore helt visst ett ödes-
digert steg taget. Någon större politisk betydelse tillädes egent-
ligen icke åt kejsarens påföljande besök i Köpenhamn (30 juli),
der han också synes hafva blifvit mera kallt mottagen, öm
Nordschleswigs återlemnande blef ingen fråga, men Rysslands
skyddsling måste under nuvarande förhållande se en vän i Ryss-
lands mäktige bundsförvandt. Nordschleswigs återlemnande för-
ordades väl i tidningen »Nord», hvilken, som bekant, är det
ryska kabinettets språkrör; men kejsar Wilhelm förklarade, att
han förr skulle offra alla sina armékårer i striden.

Då Moltke i aug. nedlade sin värdighet som generalstabs-
chef, afgick en af Wilhelm I:s förnämste paladiner från den po-
litiska skådeplatsen. Hans efterträdare, grefve v. Waldersee, hof-
predikanten Stöckers förtrogne vän, skulle ej hafva passat i Fre-
drik III:s regeringstid; det var då tillochmed fråga om att för-
flytta honom från Berlin. Men för den anda, som genomgår Wil-
helm II:s regim, äro Waldersee och Stöcker framstående exponen-
ter. Af »paladinerna» står endast Bismarck qvar, och han synes

Ur Dagens Krönika. IX. 1.

4
50

nu mäktigare än någonsin. Som hans hängifne beundrare for kej-
saren på återvägen från sin nordiska resa direkte till Friedrichs-
ruh, med suveränt förakt för festtillställningarne i Hamburg, för
att i stillhet rådgöra med sin gamle kansler. Men medan den
gamla bismarckska regimen tyckes lefva föryngrad upp, ser den
ej utan oro en fruktansvärd fiende oaflåtligt samla krafter i det
inre af Tyskland. Hur »verfolgt und gemaszregelt» den än är,
behåller den socialistdemokratiska rörelsen ännu alltjämt sin lifs-
kraft och inger större ängslan just genom den hemlighetsslöja,
hvarmed den måste omgifva sig. Ett öfverraskande kraftprof gaf
den, då i slutet af aug. socialistledaren Liebknecht med stor
majoritet valdes till riksdagsman, och det i sjelfva Berlin.

Den 21 aug. anlände den italienske utrikesministern Crispi
till Friedrichsruh och mottogs af Bismarck på det bjertligaste.
Man anade, att de förhandlingar, som här fördes, inneburo »ett
förnyadt befästande af de europeiska centralmakternas och en den
vigtigaste garanti för freden i Europa». Man fick också klart
för sig, att de uppgjorda öfverenskommelserna måtte hafva gält
två gemensamma antagonister — Frankrike och påfvedömet. Mot
det förra förde Crispi ett sträft och hotande språk fullkomligt
i Bismarcks anda, allt medan båda makterna kasta sina lystna
blickar på Tripoli. Vid sitt i sept, företagna besök i Kom, sy-
nes kejar Wilhelm hafva velat tydligt visa, huru intim han är
med konung Umberto, och huru likgiltig han är för påfven. Då
han mellan en haie af italienska trupper denna gång åkte till
Vatikanen, var det sannerligen ingen »färd till Canossa». Med
preussiska militärtag sönderbröt grefve Herbert våldsamt de påf-
liga etikettsformerna, då han med motsvarande rask handling be-
ledsagade sitt utrop: »Den tyske kejsarens broder står ej och
väntar i yttre rummet». Enligt hvad sedermera offentliggjorts
skall påfven blifvit högst smärtsamt berörd af prins Henriks
plötsliga inträde, just då den heliga fadern som bäst försökte att
under ett samtal mellan fyra ögon stämma kejsaren gynsamt för
påfvedömets verldsliga makt; han synes konfunderats af öfver-
raskning, och den afbrutna samtalstråden kunde ej återknytas.
Ehuru i det hela af mindre intresse, hafva äfven kejsar Wilhelms
visitresor med ty åtföljande festliga mottagande i Österrike och
Sydtyskland vidlyftigt refererats och kommenterats i tidnings-
pressen. Senast har han låtit tala om sig genom sitt nya tron-
tal, hvari man åter velat finna ett maskeradt hot mot Frankrike,
helst som den officiösa pressen genast var färdig med sin kom-
.mentarie, antydande en föresats att »krossa fredsstöraren».
51

Men ehuru kejsar Fredriks döda kropp hvilar i mausolén,
tyckes hans vålnad, liksom resande sig ur grafven, alltjämt qvälja
den gamle rikskanslern och den nye kejsaren. Efter döden lef-
ver han i förhärligadt minne som den frisinnade riktningens
krönte héros. Som en röst ur grafven förnams det genom prof.
Greffcken offentliggjorda utdraget ur den aflidnes dagbok. Att
maktens innehafvare så häftigt spratt till vid ljudet af den rösten,
kunde man hafva skäl att undra öfver, ty det utgifna dagboks-
utdraget innehöll ingenting farligt eller uppviglande; det konsta-
terade endast, att under de händelsedigra åren 1870—71 dåva-
rande kronprinsen i sin föga inflytelserika ställning sökt efter
bästa förmåga bidraga till fullbordandet af det verk, hvilket skall
uteslutande gälla som kejsar Wilhelms I:s och furst Bismarcks.
Måhända tog man det som en slående protest mot de beskyll-
ningar för »riksfiendtlighet», hvilka reptilpressen riktat mot »Frie-
drich der Britte». Den juridiska förföljelsen mot Geffcken och
hus Visitationen hos baron v. Roggenbach tjente endast till att visa
mothuggets träffsäkerhet och snarare stärkte än försvagade uttryc-
ket deraf. Så kom Mackenzies försvarsskrift med sitt ur Shake-
speare hemtade motto: »Märk nu, hur simpla sanningen skall
slå er till marken». Att denna bok först förbjöds i Tyskland
och kort derefter återigen frigafs, förefaller nästan som en ryck-
ning af det slags nervositet, som plägar vara en följd af ondt
samvete.

Den engelska verldspolitiken har emellertid öfver hela jord-
klotet bevakat sina intressen och utfört sina planer, till utseendet
utan någon synnerlig beröring med de militära fastlandsmakternas
bismarckska system. Det är endast med det ryska verldsväldet
som det engelska flerstädes har förvecklingar och det sådana, att
en våldsam sammanstötning i en närmare eller aflägsnare framtid
nog är att befara. På Balkanhalfön är det England, som out-
tröttligt sträfvar att hålla status quo upprätt; det gifver sultanen
goda »råd» och motarbetar det ryska inflytandet i Bulgarien.
Som Mindre Asiens beskyddare får det hålla vakt mot de
ryska anläggningar, som äfven på detta håll ibland antydas. In-
dien står nu ej längre som »en verld för sig»; den ryska makten
har redan trängt fram till den berggördel, hvarmed man trott
denna verld så säkert omgärdad. Anläggningen af den trans-
kaspiska järnvägen, på hvilken ryska trupper skola kunna föras
från Kaspiska hafvet till Afghanistans gräns, är nu nära fullbor-
dad; redan vid årets början passerade det första bantåget på den
nya, långa järnvägsbron öfver Amu Darja. I Afghanistan före-
52

falla tidtals misstänkta rörelser af små balfvilda folkstammar, som
sägas vara i hemlighet uppviglade af Ryssland, och England tyc-
kes ej hafva lätt att hälla khan Abdurrahmans tron upprätt. Der-
till har nu äfven England invecklats i en konflikt med berglan-
det Tibet, hvilken kan blifva obehaglig nog. Under tiden har
Ryssland förberedt och, innan ännu året led mot sitt slut, ut-
fört en ny öfverraskning genom öfvertagandet af skyddsväldet öf-
ver Korea. England ser sig om efter bundsförvandter; det söker
återupprätta sitt af ryssarne störtade inflytande i Persien, och det
söker göra gällande solidaritetsintrcssen med Kina.

Hvar Stanley nu är eller om han ens lefver, derom vet man
ingenting visst, men man fruktar det värsta. På den väg, som
han brutit, har nu emellertid den europeiska kolonisationen trängt
in och för samfärdseln med verlden öppnat det förut så hemlig-
hetsfulla Ethiopien. Magnetiskt tyckas nu Europas makter dra-
gas till förvärfvandet af landbesittningar och inflytande i Afrika.
Tyskland har under det förflutna året gjort en storartad början
med förvärfvandet af skyddsområden både vid östra och vestra
kusten ; men fortsättningen har under detta året icke varit början
lik, enär den tyska kolonialpolitiken ännu visat sig väl »grön»
och ingalunda synes hafva den tyska fastlandspolitikens säkra
mästertag. Förvecklingarne i Zansibar och annorstädes hafva väl
förmått Tyskland att »taga skeden i vackra hand» mot England ;
den forna utmanande hållningen har nu efterträdts af en idylliskt
vänlig öfverenskommelse om gemensamma åtgärder för slafhan-
delns hämmande. Samtidigt intresserar sig Tyskland för Emin
och England för Stanley, men båda de berömda männen tyckas
få hjelpa sig sjelfva eller hvarandra, bäst de kunna. Italien, som
länge fruktlöst fikat efter Tripoli, har nu äfven sökt fatta fast
fot vid Röda hafvcts kust; afsigten dermed är för de oinvigde ej
så lätt att uppdaga. Emellertid bief Abyssinien ej så lätt att
komma till rätta med, som man i Italien måhända trott. Årets
första månader användes till ett föga ärekrönt försök att taga
upprättelse för nederlaget vid Dogali föregående år. Då de
Abyssiniska trupperna i början af april drogo sig från Massa-
nab, lät man udda vara jämt och ansåg upprättelsen vunnen.
Ttalienarne behöllo Massanah och befäste det; deras annullering
af »kapitulationerna» för främmande makters undersåtar ledde till
nya tvister med Frankrike, och gjorde förhållandet mellan de
båda latinska folken ytterligare spändt. Sjelf synes Frankrike
nöja sig med Tunis, såvida det icke har spekulation på ökad
landvinning vid Kongo. England behåller ännu sitt öfvertag i
53

Egypten, men förklarar sig vilja släppa det, så snart Egypten
blifvit en »vederhäftig» stat. Mot »dervischerna» i Sudan få
egypter och abyssiner kämpa bäst de kunna, och det går klent
nog ibland, men för närvarande eger den kampen föga intresse.

I Nordamerika har England vunnit en efterlängtad uppgö-
relse med Förenta staterna, då i febr, en i Washington arbe-
tande kommission enade sig om en traktat, hvarigenom ett slut
gjordes på de långa stridigheterna mellan det canadiska området
och Unionsrepubliken om fiskerirätten i de canadiska farvattnen.
Förnämsta evenementet i denna verldsdel är väl ändå tvifvels-
utan det fortsatta arbetet på Panamakanalen, hvilket storartade
företag den gamle Lesseps med ännu, såsom det tyckes, oför-
minskad energi, leder. Med kanalens öppnande hade han hop-
pats få illustrera året 1889; men de väldiga arbetena med kon-
struerandet af Effels stora metallbassin och genomsprängningen
af berget Coulèbre kräfva längre tid, så att kanalen först år
1893 lär kunna öppnas. Det republikanska partiets seger genom
Harrisons väljande till president är föröfrigt det förnämsta evene-
mentet inom den nordamerikanska unionens politiska verld.

Aret 1889 tillstundar, och den stora verldsrevolutionen skall
då fira sitt hundraårsjubileum. I Frankrike tillrustar man fred-
ligt ett glänsande högtidlighållande deraf genom anstalterna till
en storartad industriutställning. Europas monarkiska regeringar
uppmuntra ej deltagandet deri, men förbjuda det icke heller
rent ut; endast Tyskland lär alldeles hålla sig undan. Sverige
lär hafva missödet att icke längre få någon plats der, sedan
ansatserna till deltagande från vår sida paralyserats eller fördy-
rats ; deremot lär vårt broderland Norge komma att der figurera
så mycket bättre samt slipper då att kifvas med Sverige om
hedersplats och utrymme. Väl vore emellertid, om Frankrike
endast på detta sätt förberedde sig att möta året 1889. Olyck-
ligtvis förehafvas der dock äfven planer af politisk art, och de
kunna blifva ödesdigra nog. Boulanger, som man under som-
maren snart sagdt efterlyste, lefde på sensommaren åter upp
igen och blef i augusti månad af flere valkretsar vald till de-
puterad; kring honom synas nu de monarkiska partien samlat
sig. För att mota hans tilltänkta »revision» lär Floquet ämna
förekomma honom med en annan i mera republikanskt syfte.
Under denna förbidan riktas en skandalös anklagelse mot re-
publikens ledande män, och intrycket deraf blir djupare i följd
af den väckta rättegångens snöpligt egendomliga slut. Medan
man under dessa ledsamma auspicier bereder sig till revolutions-
54

festen i Paris, tillrustar man i Berlin ett slags motdemonstration
i form af ett lysande furstemöte. Fransmännens ängsliga be-
klämdhet har tagit sig uttryck i det redan ofta upprepade be-
vingade ordet: 1889 verra la vengeance des rois.

Otto Sjögren.
Budskap från Volontaire*.

Ouverture: kändt tema med okända variationer.

K. Stora Teatern: Repriser af »Kronjuvelerna», »Kungen har sagt det»,
»Romeo och Julia», »Konung för en dag», »Mefistofeles».

K. Vetenskapsakademien : kammarmusik.

Konsertsäsongen: Riego-Edgren-konserten. Sällskapskonserter.

Vasateatern : Pariserlif.

Svenska teatern-. Andlig Fay-musik.

Södra teatern: Orpheus i Underjorden.

»Hopp la!

»Sa, sa, sa, sa
»Papp, papp, papp
»’erre Jesses!»

»Hör dessa ljud hur enkla rörande, o Gud!», sjunger Max
i »Alphyddan». Hör dessa ljud! Från Stockholms elfte dagliga
eller rättare half-nattliga förlustelse-ställe. 7 teatrar, Berns och
Blanchs, Folies de Mosebacke och — Vintercirkus!

Äro vederbörande peremptoriskt tvungna att säga ja till
hvareviga en som kommer och vill ha privilegier på teater eller
krogmusiksalong ?

Skall konsten behandlas som kaféerna, hvaraf det rätt nu
knappt fins ett fåtal hyggliga och solida, derför att vederbörande
tillåta att kafé uppsättas i hvartannat hus, eller hvarje eller tvä
i hvarje?

Förtvifiade ansträngningar göras af en liten tapper skara
äkta konstnärer att hålla korxstens fana högt och då komma ve-
derbörande och gripa dem fanan ur händerna och ge den åt
diverse in- eller utländskt konstnärsslödder att släpas i träck.
O civiliserade stad !

Våra konstnärer betungas dels en corps dels pr individ med
stora skatter till stat och stad, utländska taskspelare betala 3
kronor pr afton. Löjliga Stockholm!

Kan detta fortfara ? Ä^’/ Böra icke våra tullifrande 22 Stock-

* Den bebådade literära uppsatsen uppskjutes till nästa häfte. Red.
56

holmsriksdagsmän bär gripa in för att fâ ändring i gällande lag,
som om nägot är i olag?

Jo! Och jag går så långt att jag öppet förklarar att om ingen
af dessa herrar gör något i denna fråga vid riksdagen, så ha
Stockholms 22 representanter icke gjort sin pligt vid riksdagens
slut, de ha då uraktlåtit att bevaka sin stads intressen.

Dock — jag hyser fast hopp att detta ej må bli fallet, så
mycket mer som mitt önskningsmål ju så makalöst slår i spann
med de 22:s tullpolitik: skydd! skydd! Det är ju det, jag begär,
situationen begär — —-

Ty annars går det åt Ragnarök med allt hvad scenisk konst
heter.

Och icke blott detta, d. v. s. estetisk dekadens, nej jemväl
etisk. Teatrarnes omätliga moraliska välde annulleradt, eller för-
vridet till motsatsen !

Hvilket ansvar, detta att så förvränga en vigtig uppfostrande
makt för vårt folk, främst dess ungdom, som antingen den ryckes
från sina hederliga yrken att enrolleras i tvetydiga småteatrars
histrionled eller från salongerna insuper all denna oestetiska smak-
vidrighet, all denna oetiska lättfärdighet, i båda fallen tar större
och skarpare skada för lifvet än af något annat.

När jag skrifver detta, har en trupp af tertiär rang slutat
operera i den nya cirkus, framsläpande en ömklig tillvaro, som
endast kunnat drägliggöras genom det gamla snuskiga knepet att
dra till sig folk genom »gratisvinster» (som sällskapets medlem-
mar oftast vinna, emedan en stor del af pubiken skäms att vinna
utskottsporslin eller gäss af miss Fays embonpoint!)

Cirkus står f. t. tom och nu sägs det att den skall apteras
till Varieté-teater.

Varieté-teater med kunglig loge, ämnad hysa h. m. konungen,
h. m. drottningen, hennes k. h. kronprinsessan, h. k. h. prins-
sessän Eugenie och öfriga det kungliga husets medlemmar och
anförvandter !

Sannerligen det blir den första i Europa och i — civili-
sationens historia!

*

Jag fick nyss de »dagliga» förlustelseställena till 11 med
Cirkus. Men med »E. V.» och Svea-salen ! De äro ju ständigt
à prendre, annonsera sin ledighet, önska ej högre än att få fylla
den stora luckan i våra offentliga lokalers så oändligt lilla antal
57

(Svea-salen konkurrera med Vasa-teatern — hm! hm! hm!)
Nåväl, dessa illustra ställen medtagna, blir antalet 13.

Tretton !

Nu erkänner jag mig tro på skrock. D:r Hagdahl säger
ju annars att det blott är riskabelt, detta trettontal, vid ett bord
när maten ej räcker till åt fler än 12.

Då är det farligt. Nåja, men är det då inte farligt också
i den mening jag menar? Ja, till och med: räcker maten (=pu-
bliken) till här ens åt de tolf?

Nej det gör den lika litet som sunda förnuftet räckt till
för dem, som styrt så till att vi ha det som vi ha det i detta
teatergalenskapens år 1888.

Detta kan tyckas ett hårdt tal, ett lasteligt tal. Må vara,
men kunna då teatrar och cirkusar växa upp obemärkta och af
sig sjelfva som champignoner och kantareller i höstliga skogs-
marker? Är det i sömnen sanktion gifves åt de aspiranters långa
följe? Vet man icke hvad man gör?

Nå, så torde nu erfarenheten komma att tala, tala så att
de sofvande vakna, de lomhörda höra, de mellan fingrarne seende
skåda med uppspärrade ögon.

Det lider intet tvifvel att uraktlåtenhetens synd är stor.
Konsulerna ha icke sett efter och republiken har tagit skada.
Och hur reparera den. Rifva ner Cirkus Varietén kanhända,
bombardera Blanch och underminera Mosebacke?

Eller kanske neka, när nu snart hr Andersson vill ha pri-
vilegier på Östermalms nya Operett-teater eller hr Pettersson på
Blasieholmens nya tingel-tangel-scen (om Söndagarne ämnade till
»hädaregudstjenster») eller hr Lundström på Musikkrog i Skin-
narviksbergen? ?

Skulle det vara möjligt att de kunna neka dessa välkända
herrar. Skall det verkligen sluta innan herrarne få sina fem
och tjugo — — — — — — — — — förlustelseställen?

Med hänsyn till er/arenhet^n, torde härom kunna sägas att
»intet är i allmänhet osäkrare».

Icke ens eld-anordningarne vid småteatrarne. Eller vid de
stora punsch-etablissementen, der man liksom antar att de af
punsch impregnerade byggnaderna, möblerna och menskorna al-
drig skola fatta eld.

När blef punsch kändt som eld-stillande medel ?

Fråga m:me Biberti, signora Patraski eller denna m:lle
Lafon, som Söndags-Nisse i sin elakhet påstår »knycka på höf-
58

terna» till den grad att fröken Vasasons beundrare glesna och
gifva sin underlöjtnantshyllning åt den franska konkurrenten.

Återigen utländsk konkurrens. Trots tullarne. Hvad säger
Sv. D. Bl. om detta? Äro ej fläsk-tullarne höga nog? Regardez
m:me Biberti, s’il vous plait!

Tulltaxan är uppenbart lika ofärdig som Sveahuset åt
baksidan.

Der behöfvas tullar för signora Kuckelikus rullader, signor
Skrikutis höga C, madame Sansfaçons tricot-varor, m:lle Pudeurs
»knyckar» o. s. v.

Höga tullar, mina herrar, att den inhemska produktionen
af dessa förädlade eller råa varor må drifvas upp till en hittills
i vårt land och V. L. oanad höjd !

Den goda viljan i den nya opera-regimen förtjenar fullt ut
de loford, den fått. Hr Nordquists kända energi har smittat hans
kår och det har i många fall inträdt en förändring till det bättre,
hvilket erkännes till och med af personer hörande till verket,
hvilka varit i den föregående direktionens ynnest och nu fått
sina löner reducerade. Detta bör glädja hr Nordquist.

Den anslutning, pressen egnat det nya operaföretaget, är en
frukt af hr Nordquists diplomatiska uppförande gentemot denna
s. k. statsmagt, i skarp kontrast mot det förskräckliga sätt hvarpå
herrar Willman och Grandinson läto referenterna betala sina
platser sjelfva, något som menligt inverkade på dessa herrars
konstentusiasm i allmänhet och på de förberedande reklam-noti-
serna i synnerhet. För sistnämnda fall disponerar den nya sty-
relsen tillfällen till preparerande notiser, egnade att ruska upp
en loj publik.

Efter n. v. operasekreteraren har i N. D. A. börjat upp-
träda en annan musikreferent, hvilken berömmer operastyrelsen
för dess äteruplifvaude af opéra-comique såsom mera lämplig för
unga oerfarna artister med mindre utvecklad sångkonst.

Detta beröm skulle kunna' göra hr Nordquist skada, om
jag ej vore säker på att hr N. är den förste att inse skefheten
af denna åsigt. Just i opéra-comique behöfs det erfarenhet, scen-
vana, fyndighet, elegans och just i opéra-comique med dess fina
causerande stil fordras det en beherskning af rösten, en rörlighet
59

i uttrycket, en fraseringskonst och en detaljeringsfiness, som är
allt annat än vanlig hos nybörjare. Praktiskt visade sig detta
i »Kungen har sagt det». De rutinerade opéra-comique-artisterna
skiljde sig med heder frän sina roler, deraf dansmästar Miton
specielt var lyckligt lottad med hr Hobert Ohlson, men de öfriga
brusto i fler eller färre af ofvannämnda fordringars uppfyllande.
Att frk. Ek är en god skådespelerska är ingen hemlighet, men
att hon i subrettroler har temperament, figur, röst och framför
allt metod i hög grad emot sig borde vara nog för att göra
slut på vederbörandes förhastade användande af denna intelligenta
och arbetsamma konstnärinna. Fru Edling eller fru Sterky borde
ha anlitats för Javottes parti, ett af Olefine Moes allra bästa
ehuru (delvis rätt mystiska) omständigheter och förhållanden
klippte af denna operas lifstråd vid dess första framträdande
1877, då den med hr ödmann i hufvudrolen gafs vida bättre än
nu. Det var i denna rol, hr Ö. först började »qvickna vid»
— som skådespelare betraktad. Hr Lindens olämplighet för
detta parti var så stor att det var fullkomligt i stil med den
förra styrelsens luminösa påhitt att gifva honom partiet, som bort
tillfalla hr Lundmark. Att frk. Klcmming lyckades så bra i
Philomènes parti, öfverraskade oss. Hon sjöng sina kupletter
lika bra som fru Söhrling Strandberg förr — se der den bästa
kompliment vi kunna gifva henne. Att operans förnämsta sån-
gerska oupphörligt anlitas för tredje eller fjerde rangens partier
är en oegentlighet, som knappast den Willmanska styrelsen lät
komma sig till last. Vi hoppas direktionen för framtiden bättre
tar vara på fru Edlings förtjusande talang. Äfvenså kunde det
nog vara angenämt att få höra fru Ostberg litet oftare och frk.
Klemming litet mindre ofta, den förra särskildt i opéra-comique.
Hvarför lemnades ej Catharina i Kronjuvelerna åt fru Östberg?
Är man rädd att hon skall falla in i sina Suppé-fasoner, eller
skall fru ö. uteslutande egna sig åt opera-serian, som visserligen
tyckes locka hennes hog men ej ligger bäst för hennes begåfning,
låt vara att hon i tid räddat sin mezzosopran undan k. svenska
sångmetoden och arbetat upp den till den kraft och höjd, som
den f. n. innehar.

Hur som helst — visst är att fru Östberg varit mer på
sin plats i »Kronjuvelerna» än frk. Ek, hvilkens föregående upp-
trädanden i opéra comique-sferen varit af natur att nästan hela
pressen — jag undantar småbarnen V. L. och Sv. D. B. hvilka
i betraktande af ungdom och oskuld ha rätt vara mindre vetande
— blamerat sitt minne med att tala om frk Eks »debut inom
60

opéra-comique» genom Kronjuvelernas Catharina. Och frk. Ek
som mångfaldiga gånger sjungit en annan Catharina, i »L’étoile
du Nord», opéra-comique i 3 akter af Meyerbeer! För att ej
tala om Philine i »Mignon», Giulemette i »Advok. Pathelin»,
der en granskare rent af rådde sångerskan lemna stora opera-
facket för opéra-comique. Alldeles ovan var således icke fröken
Ek, hennes figur och hållning passade dessutom lika godt här
som illa för lilla pigan Javotte i Délibes’ oupphörligt förolyckade
operett. Men frk. Ek har ju sen nyss antydda roler af henne
utfördes genom framför allt Aida och Wagneroperor så helt kom-
mit in i en annan bransch att hon trots ansträngningar ej kan
sätta sig in i genuin opéra-comique-ton af galliskt snitt. Än
mer gäller detta rösten, koloraturen, tonbildningen m. m. Bristerna
föllo så mycket skarpare i ögon och öron som föregångerskan
frk. Moe trots felande röstkraft gaf en så illusorisk, poetisk och
liffull bild af den vackra Catharina, ehuru i sin tur underlägsen
friherrinnan von Stedingk, den bästa Catharina vi någonsin sett
— äfven i Paris. Briljant skönhet, pikant koketteri, ett stickande
ystert men också smekfullt och graciöst intagande föredrag i
ypperlig Auber-stil, en excellent karakteriseringstalang genom
rollens alla facer, in i de minsta smådrag och som det helas
bouquet en skimrande kaskad de grannaste fiorityrer, ornament,
sirat af alla slag. Koloratur-scenen — i förbigående sagdt en
af de ypperligast sceniskt motiverade koloraturarior som finnas i
operaliteraturen — fick i hennes föredrag en liffullhet, en skalk-
aktighet, en glans, som alldeles förvred hufvudet på den bedå-
rade publiken. Också var Catharina en af denna alltför tidigt
tystnade konstnärinnas bästa partier, der man alltid skall minnas
henne — med saknad.

En motiverad rolfördelning var hr LtmcfonarÄ;-Santa
Cruz. Denna sångares röst med sin hälften dramatiska hälften
lyriska timbre egnar sig ej illa åt opéra-comique-sång, hans spel
är här friskt och fullt af goda ansatser. Naturligtvis når han
ännu icke Arnoldsson, som just i partier som dessa hade de för
honom bäst liggande uppgifterna. Men å andra sidan brast också
Arnoldsson först han fick dessa partier »i ledighet och elegans»
särdeles inför prof. Bauck, som i allmänhet hade stora anspråk
på sångares »tournure» *. Derför kan man ju hoppas det bästa
om hr Lundmarks framtid i dessa roller, Santa Cruz, Georges
Brown, Almaviva, Fra Diavolo, Zampa, Bryggaren i Preston,
Chapelou Saint-Phar etc. etc.

* Se Ur Dagens Krönika Sept.-Okt,-häftet.
61

Att hr Nordquist giort rätt att taga upp både Aubers och
Délibes operor ur musikalisk hänsyn, kan väl endast af den dog-
matiskt ensidiga doktinära partikritiken bestridas, om än rolför-
delningen i särdeles den senare måste beklagas. Att Aubers
musik i »Kronjuvelerna» är ojemn är visserligen sannt, men är
slutet bullrande och oskönt, så är början desto mer behagfull,
Catharinas parti i första och andra akten af oförvansklig tjusning,
finalerna fulla af fin esprit, malice, ironi, allt nyanseradt med
smekande elegans. Délibes musik är mer eklektisk, mindre natur-
friskt osökt, men mer jemn, stiliserad med en i dessa tider säll-
spord konseqvens och icke saknande melodier, som visserligen
ej mäta sig med Aubers i omedelbart behag, men dock ej utan
en egendomlig nobel fägring. Det är möjligt att en mindre tids-
trogen musik à la Adam eller — Hallström kunnat mer popu-
larisera denna farce, men som den är skall den alltid i alla
musikvänners omdömen utgöra en aktad exponent af det unga
Frankrikes musikaliska riktning, hvaraf vi hoppas genom »Lakmé»
af samma tonsättare (med fru M. Gr. T. i titelrolen ?) få ännu
rikhaltigare musikalisk njutning.

Att hr Nordquist, för att stödja sitt modiga opera-företag,
måste låta sig angeläget vara att bibehålla eller nyupptaga all-
mänhetens inrotade favoritoperor, är ju ganska naturligt. Så har
»Konung för en dag», »Faust», »Mignon», »Carmen» kommit
till uppförande, men dessutom också »Romeo och Julia», som
ansetts omöjlig för Stockholm alltsedan en viss sångares danska
sortie. Men hr Nordquist vet råd och plockar fikon af törne.

Det mest intressanta i denna repris liksom det mest öfver-
raskande var utan fråga hr Max Strandbergs påbörjade gengångar-
skap efter fader Olle. Den hr Nordquist ger ett embete den
ger han förmåga det hköta, tycks det i detta fall.

Hr Strandberg debuterade, som bekant, våren 1877 på k.
operan i faderns debutrol, d. v. s. Max gaf Max. Rösten be-
fans Strandbergsk, men debutanten debutant i högsta grad.
Snarare sämre än bättre gick det med öfriga roler, hr
S. utförde nästa spelår, såsom Lyonel (Martha), Charles
(Pathelin) o. s. v. Snart försvann hr M. S. från operans Hori-
zont och — tyckes det — rösten dermed. Hr S. tog sig nu
för spela violoncell — rekommendabelt åt sångare för resten —
uppträdde i landsorten på det instrumentet, dök till sist upp
som chef d’orchestre på Söder. En vacker afton gafs der gamla
»Theblomma» och hr Strandberg befans fortfarande ha röst,
mycket vacker till och med, särdeles för partier af Phumlings
natur. Sommaren derpå kunde man vid diverse helso-orter få
höra hr 8. konsertera — som qvartettsångare, sedan fick man
se att han skulle till Operan igen, ner i orkestern trodde man.
Länge drog det om innan hr S. fick något större sångparti. En
qväll fick han sjunga Trollflöjten, men pressen visste intet berätta
derom, de få åskådarne voro tystlåtna. Hr S. »hoppades på
bättre tid och så bröt kriget ut.» Willman—Ödmann. Den
förre behöll slagfältet, den senare retirerade söderut med bibe-
hållna — dambjertan och segraren liknades vid kung Pyrrhus.
Af detta kakalorum blef en följd att hr S. fick skapliga roler,
men om det var ovanan att stå i första ledet, räddsla eller annat,
det gick ej bra. Tenoren var som instrument charmant, men
för klen för operasalongen och isynnerhet hofkapellet; och skåde-
spelaren fanns ej.

Och denna höst har hr Strandberg ett tu tre i icke ovigtiga
pointer öfverträffat den begråtne t. f. dansken i hans bravurrol,
Romeo !

Jag tillstår öppet att min förvåning öfver den gynnsamma
Strandbergska metamorfosen var så stor att sjelfva herr — Arvid
Ödmann ej kunde förvåna sig mer.

Hr Strandberg hade fått röst, operaröst, han hördes och
hördes förträffligt, låt vara att den utsökta Gounodska instru-
menteringen betydligt hjelpte under. Hr S:s röst är af samma
klang som hr ödmanns i dennes första sudium, samma ungdoms-
skära, oförderfvade glastimbre. Som en Strandberg egnar, sjun-
ger hr S. mer naturtroget musikaliskt än hr Ö., hans fras är
oftast synnerligen musikaliskt korrekt. Tonbildningen i höjden
börjar taga sig, de begge första gångerna hr S. tog höga h för-
märktes en viss snäfhet och lindrig skärpa i ljudet, men slut-
tonen var som ton betraktad af alldeles ypperlig beskaffenhet,
väl kanske ej så bred som föregångarens, men långt skärare,
vekare, rent försmältande i timbre, m. e. o. idealet af en lyrisk
tenors höga h i svensk smak.

Men mer än vid en ton — »som dock bara är en ton», som
Duprez brukade säga — fäste vi oss vid uttrycksrikedomen i
rösten, som särdeles i 5:e akten slog oss med häpnad. Endast
någon gång har hr Ödmann åstadkommit något liknande (såsom
vid ett galaspektakel med Grabow (Julia) eller i Carmen (vis à
vis Lucca). Hr 8. inlade den mest rörande veka smärta i sin
63

såug, en innerlig kärleks sista snyftande farväl, en kärlekens
grafsång »sä ljuf i all sin smärta» och förstod äfven i de derpå
följande agiterade momenten förträffligt motsvara situationens kraf.
Sången ryckte skådespelaren med sig. Som dramatisk prestation
är Romeo det bästa, hr S. ännu åstadkommit. Den brist på
sjelfförtroende som kännetecknar hr M. Strandbergs personlighet
(det fins ännu anspråkslösa operasångare) har kanske ofta skadat
hans dramatik. Det är nu att hoppas att hr S:s stora och väl-
förtjenta framgång skall uppmuntra honom att »se frisk op!»

I afseende på rösten torde hr S. lätt nog kunna aflägsna
den gutturala biklang, som i hans sång ibland åtföljer ett par
vokaler, och vidare genom ändamålsenlig öfning utvidga det vackra
falsettområdet till än större makt.

I Köpenhamn hände hr ödmanns Romeo den förtretligheten
att bli af danskarne ansedd som så »frygtelig lille.» Danskarne
tänkte naturligtvis ej på att deras Julia är sina modiga sex
alnar, eller fot rättare sagdt. Nåja, Julia är ju dansk, Romeo
svensk — voilà!

Samma malheur har nu emellertid händt hr Strandbergs
Romeo i »allmänna opinionen», som här liksom i Danmark ej
betänker Julias areal. Säkert torde vara att vår n. v. Romeo
varit bättre tillgodosedd med en Julia af t. ex. fruarne Grabows
eller Edlings proportioner. Frk. Klemming är honom för stor.

Och orkestern i tredje akten för stark. (Så var ock fallet
med hr ödmann). Är det nu ur musikalisk-estetisk synpunkt
sedt verkligen riktigare att ställa till en pantomim med en ljud-
löst gapande Romeo under tutares och filares döu och gnissel
än att låta publiken få höra en af vrede och sinnesupphetsning
skälfvande menskoröst och höra hans ord : »Nu saktmod, far din
väg, omanligt milda, och du o raseri med dina blickar vilda,
kom uppfyll nu min själ» o. s. v.???

Som sagdt, frk. Klemming skulle föreställa Julia, men
lyckades så i yttre som inre måtto icke att ge åhörarne en tyd-
lig bild. Då var hennes Margaretha jemförelsevis mer accep-
tabel.

Frk. Klemming och de norrländska ångbåtarne ha det ge-
mensamt att deras framåtgående ofta stäfjes af naturens obehag-
ligheter, främst för bådadera: »s-hinder.

Olikheten är den att ångbåtarne åtminstone elda på för
att söka bräcka isen, hvilket ej sällan också lyckas, under det
att frk. K:s eld . . .
64

Inre värme och känsla behöfdes dock för frk. K. bättre
än för mången annan, som naturen förskonat för sådan glace-
timbre. Icke ens den dramatiska verve, som hr Arlberg i brist
på annat förlänat rösten, kom i detta parti till någon användning.
Det var notriktigt, men kallt och enahanda, alltsammans. Och
det gälde Gounods Julia!

Denna Julia, som vi här i Stockholm för icke så länge
sadan sett och hört gifven så, att ingen Opera i verlden samti-
digt kunnat uppvisa något liknande!

Också frk. Ek har inlagt betydlig förtjenst i sin Julia-
teckning, särdeles i sitt spel, der efterträdarinnan också mycket
riktigt blir henne långt, långt efter, särdeles i fjerde akten, der
den mimiska enformigheten på det tråkigaste korresponderade
med den stela sången.

Vals-arian kunde gerna nu som i fru Jacobssons tid ha
uteslutits. Denna aria är i sjelfva verket ohyggligt svår, ej blott
i tekniken utan ock i föredraget, der det gäller att ge stycket
poetiskt berättigande. Om man »om gubben Bauck antager att
denna aria ej är en artighet åt madame Carvalho (som kreerade
rolen å Th. Lyrique) utan ett försök af Gounod att ytterligare
förhärliga den fria, af kärleksqval oberörda unga Julia, så måste
arian också gifvas så: d. v. s. med glad, barnslig berusning,
med det unga italienska blodets hela tjusning öfver tillvarons
härlighet, en käck, yrande behagfull lefnadsfröjd. Det vill här
liksom i Juvelarian mycken konst, ja än mer ett fint poetiskt
sinne och själfull uppfattning till för att icke låta alltsammans
sjunka ned till en mer eller mindre väl afhasplad vocalise.

Så hände sig med frk. Klemming. Hon framstälde en ung
nordisk demoiselle, som för sin förvånade amma uppsjunger en
rätt väl inlärd lexa från hr Fritz Arlbergs sångskola.

Julia måste visa ej blott känsla och svärmeri utan komma i
extas, och i operans senare del i stark affekt, verklig passion.
Allt detta fick man nu tänka sig. För en Romeo med stor
dramatisk talang, hade denna Julia, man nu fick se, kunnat
verka störande, hur mycket mer för hr Strandberg, som dock
bjuder till så godt han kan, utan att det minsta sekunderas af
frk. Klemming. Det är märkvärdigt att hr Strandberg ändå rönt
sådan framgång i sin rol. Ty svalare motpart får man leta
efter. För att tala med La duchesse de Réville i »Le monde où
on s’ennuie»; »Rien que l’embrasser, il aurait le nez gêlé.»

I afseende på frk. K:s Julia-apparition måste anmärkas att den
har för nordiskt tycke, särdeles är håret hvarken i färg, mängd
65

eller glans veronesiskt. Instruktören gör jag ansvarig för några
plastiska otympligheter, dem han, sittande i salongen under repe-
titionen, bort rätta. När Romeo hejdar Julia i dörren, ställer
han sig der med armarne utåtsträckta som till ett T och i ma-
drigalen bör ej alltför stor omfamnings-plastik utvecklas, särdeles
då den tyckes i hög grad genera såväl den ene som den andra
af de begge agerande. När Julia nämner Romeo sitt namn,
gjorde hon det på ett fasligt sätt, närmast påminnande om divor-
nas entré-gester på Alcazar eller Eldorado.

Men i all verlden, den stolta patricier dottern säger ju: Jag
är Julia Capulet och de nyss antydda divetterna:

»Je suis Pirr — Pirr —
Je suis Pirr — Pirr —
Je suis Pirette pour rire» — etc.

Angående birolerna må nämnas att hrr Lundmark och Lin-
den tagit arf efter sina lärare, resp. Rundberg-Tebaldo och
Arlberg-Mercutio, begge sina lärare underlägsna. Hr Lund-
mark har likväl bättre tenor än sin lärare, men dennes Tebaldo
var så till figur som spel af långt större karakteristik, mer no-
bel, stolt och snarstucken. I öfvermod och stolthet öfverträffade
deremot hr Linden hr Lundmark — d. v. s. som Mercutio.
Det krigiska replikskiftet, mellan dessa båda, af G-ounod uttryckt
med för honom ovanlig ampleur, lyckades Mercutio förträffligt,
men icke så första akten. Mablegenden der hör till den moderna
deskriptiva musikens triumfer och specielt Gounod har i denna
väg aldrig skrifvit något utomordentligare. Detta stycke fordrar
en tydlig artikulation, ett snabbt, klart parlando men derjemte
förmågan att kaleidoskopiskt vexlande återge alla de olika taflor,
som här med mästarhand upprullas, och återge dem icke blott
hvar med sin speciela nyans, sitt eget väsen utan alltsammans
lätt, luftigt, öfverhalkande, så att det märkes det ej är någon
realitet som är å bane, utan just en dröm, men en poetisk dröm,
fin, skir, elflätt, lätt sardonisk, månomfluten, dunkelt mystisk,
snabbt flyende — med ett ord »ett besök af drottning Mab».

Hur deliciöst Fritz Arlberg realiserade dessa önskningsmål,
lefver än i tacksamt minne. Också hr Forstén lyckades ej illa
i teckningen af den trollska drömdrottningen, men hr Linden —
talar ut orden bra.

Vr Dagens Krönika. IX. 1.	5
66

En prestation, som skulle väcka stort uppseende pä hvilken
verldscen som helst, är frk. Karlsohns serenad. Detta är verk-
lig fulländning. Det enda jag skulle önska vore att frk. K.
sjönge refrängen i mer sarkastisk ton, så förträffligt retsamt och
öfvermodigt som hon sedan gör det i finalen. Annars fins här
ingenting att klandra, allt att beundra, särdeles den för pagen
så ypperligt karakteristiska lilla koloratursnärten på slutet med
dess höga, glänsande staccati.

Frk. K. tar sig dessutom aldrig så bra ut som i pagekostym
och äfven hennes spel i den lilla rolen förtjenar beröm. Likaså
hr Ohlson, som af en mycket liten uppgift gör något ganska
kostligt.

Fru Charlotte Strandberg har testamenterat sin svärdotter
ammans rol, der hon följaktligen går igen, endast litet längre och
med större röst. Vare detta nog sagdt till fru kRYÄe^mmas
beröm, som förr hört till Julias »slägtingar» men nu som sagdt
blifvit flickans amma.

Om hr Lundquists grefve Capulet är nu som förr natur-
ligtvis idel loford att säga, skada är dock att grefven är så ge-
digen att när den grefliga familjen kommer i dörren vid sin
entré, pappa sjelf fyller hela ouverturen, Julia sedan klämmer
sig fram och allrasist grefvinnan, en namnlös storhet, som emel-
lertid såväl till utseende som skick utmärkt uppbär sin rang.

Föröfrigt är blott att säga att erkepappa fortfarande färdas
omkring i gul vattentät regnkappa in officiis, att hr Malmsjö
som Paris excellent fyller sin plats d. v. s. egentligen sina ben.
att den nya baletten var ganska täckelig, fast nog var det skada
att författaren, vår store primo ballerine, hr Sjöblom, sjelf ej
hoppade med.

Tredje aktens l:sta tablå har vid senare representationer
uteslutits, hvilket nästan är litet styggt mot frk. Klemming, som
der var relativt mest lyckad, förutom i 5:e aktens början, som
lyckades den unga damen underbart, förstås. I musikaliskt hän-
seende är denna uteslutning likväl lofvärd, särdeles som den stora
qvartetten aldrig hos oss gifvits som den bort.

Medgifvet att det är en olägenhet i denna opera att tempo
larghetto så ofta herskar, undrar jag dock om man får skynda
på någon nummer så som hr Henneberg det gjorde. I madri-
galen togs Julias »hvarför så ord förspilla?» för hastigt, äfvenså
i akt II Romeos »Dröj qvar o ljufva tärna». Bör ej detta om
något sjungas litet dröjande? Nu for det af i allegro och fick
deraf en banal anstrykning. De älskande njuta ju af hvarje
67

sekund, söka derför förlänga mötets ljuflighet sä länge som möj-
ligt; ja ursprungligen ropar Julia Romeo tillbaka, sjunger en
tjusande chansonette om en liten fogel m. m., hvilket allt de sven-
ska kapellmästarne ej tillåta den stackars Julia. Dessa herrar
borde då åtminstone ej påskynda det lilla som är qvar, som
verkligen också bör långt mer ritarderas, kadenseras, än hr Hen-
nebergs lifliga lilla pinne nu vill tillstädja. Deremot kan gerna
åtskilligt i tredje akten löpa undan fortare, men Julias dröm får
ej tas i marsch-takt, ehuru den lustigt nog fortissimo och alla
marcia ej skulle vara oäfven för Vaktparaden, hvilken celebra
musikaliska stormagt i vårt samhälle snart nog lär skola söka
gå i takt efter den berömda visan : »Ack Herman, Herman,
vänd om igen!»

Som trogen och minnesgod opera-referent bör jag ej hem-
lighålla 6:e akten till denna opera, ehuru tid och omständigheter,
den om 10 öre parlerande vaktmästaren m. m. orsakade att jag
endast medhann början. Ridån gick upp för en donna, som i
tempo vivace sneddade öfver scenen. Derpå kommo flera s. k.
kroppsarbetare och började dissekera grafvarnes anatomi. Märk-
liga saker kommo nu i dagen uti natten. Skön Julias sömn var
grundad på stora bockar, som drogos fram och dängdes i en vrå,
en (djefvul?) stack upp ett sotigt hufvud ur grafvens djup, brand-
soldater stälde sig framför rampen, deklamerandes med hvaran-
dra, en klef ned i orkestern och stöflade ut, vaktmästarne i
salongen bredde grå skynken öfver den största lyxen och kon-
verserade med de på scenen uppträdande, akten syntes arta sig
högst gemytlig, då — som sagdt — oblida öden tvungo mig
att lemna detta spektakel åt sig sjelft, särdeles som de ljufliga
biffsteksdofter, som alltemellanåt gratis föda vår operabesökande
allmänhet i korridorerna från våningen inunder, för tillfället på
mig och mitt sällskap gjorde en verkligen magisk verkan.

*

»Ingen är oumbärlig!» Ett vist ordspråk, som dag efter
dag får tillämpning trots menskorna dag för dag säga motsatsen.
Hur länge ansågs ej en viss operasångare vara »Konung för en
dags» både .4. och Ö. hur svårt fann man det ej att nödgas
sakna den vackra Vendela Andersson som Nemea och hur omöj-
ligt ansåg man det ej för någon att fylla kungens tron så som
hr C. F. Lundquist? Tja! Emellertid har nu denna höst man
sett Adams opera gå af stapeln utan någon enda af dessa ge
68

digna pelare. Otroligt, men sannt — (tyvärr!) Och nu kommer
det märkvärdigaste — belåtenheten har varit ostörd ändå. Det
ser ut som det nya systemet ej blott frikostigt försåge pressen
utan ock publiken med fribiljetter ad jubilandum.

Hr Linden har förklarats »ståtlig» som kungen, men ej
kunde han fylla rolens konturer som företrädaren, begriper man.
Kungen bör ej vara annat än en sådan der gemytlig sagopappa
som hr Lundquist, allraminst någon pigtjusande adonis. Brin-
disin gafs emellertid med kläm, i öfrigt är det orättvist jemföra
en orgel med ett litet positiv. -— Fru Edlings sköna röst bör
ej användas i så obskyra småsaker som Zelidas lilla parti, der
dessutom fru Slrandberg är fullt tillräcklig — Fröken Klemming
har nu fliteligen inlärt också Nemeas rol, hvars sångparti lände
henne till heder ur teknisk synpunkt, men hvars icke lätta spel-
rol totalt öfversteg den unga nybörjerskans horizont. Då redde
sig deri bättre frk. Karlsohn, som blott en afton lyste och för-
svann i rolen, lyste — med en särdeles klockeklar och rapid
tolkning af koloraturscenen. — Jag kommer nu till den värsta
positionen — hr Lundmarks. Jag vill ej upprepa att han är
den store A och Ö underlägsen, men jag håller ej för oriktigt
hvad någon insinuerat att företrädaren skulle — o himmel! —
öfverträffas i 3;e akten ! Hr Lundmark lyckas verkligen der gifva
ett sannare, mindre forceradt men ömmare uttryck åt den stackars
fiskarens förtvifiade känslor vid uppvaknandet från glans och
höghet till träldom och nöd. Den mer dramatiska färgen i
stämman gaf också ät sina pointer en kraftigare stil, om ock
naturligtvis företrädaren står ofördunklad i de lyriska cantilenorna.
Att en ung debutant i Piféars rol förmenas spela den bättre än
herrar Henrikson och Dahlgren det gjort, är alltför vänligt sagdt,
men den lilla tenor-biten är frisk och välklingande och har för-
modligen föranledt återupptagandet af operans qvickaste duett,
buffaduon i B mellan Piféar och Zelida, hvilket jag dock ej
kan konstatera, emedan jag vid mitt senaste åhörande af operan
lemnade teatern under andra aktens final.

*

Det knappa utrymme, hvaröfver denna revy förfogar, gjorde
oss villrådiga huruvida vi skulle dröja vid frk. Oselios gästspel
å k. Operan, särdeles som detta inleddes med en (larmen-tolk-
ning, som hur tekniskt fyndig den än i många fall var likväl
måste anses i det hela förfelad, emedan den ställer sig i diame-
69

tral kontrast mot såväl Prosper Mérimées som George Bizets
intentioner; att så skapa på fri hand torde äfven der talang och
begåfning finnes vara allt annat än efterdömligt. Att observera,
ej imitera torde derför vara rådligast rörande den Oselianska
Carmentypen, hos hvilken ett af den skiftande karakterens många
drag blef så uteslutande prononceradt att hela bilden kom i en
totalt falsk dager: det eocotte-artade i Carmens skaplynne, cocotte
för ingen del sirène, ty en mindre bedårande Carmen har väl
aldrig skådats. Denna origtiga Carmen efterföljdes emellertid af
en Margaretha af en betydenhet, som tvingar oss att inrymma
deråt en plats och en — hedersplats.

Frk. Oselios seger i denna rol var för ingen del lättköpt.
Selma Ek har i denna uppgift haft en af sina främsta och
Pauline Luccas hänförande bild af den fängslade Gretchen (i
Gounods opera) lefver ännu i det friskaste minne. Att i denna
svåra position låta Lucca gå igen var derför en betydande triumf
för den norska sångerskan. Flera beröringspunkter funnos onek-
ligen mellan dessa två artister, men frk. Oselios eget konstnärs-
kynne kom derför alls ej till korta. Detta jemte kompositörens
intentioner, hvilka frk. O. såsom hans elev på det trognaste
återgaf, gjorde framställningen till säsongens intressantaste.

Redan i den operettartade, lättflytande musiken till träd-
gårdsscenen märker man Arrigo Boitos opposition mot den Gou-
nodska uppfattningen. Denna opposition klargjordes ännu mer
af frk. Oselio. Den Goetheska typens drag ligger midt emellan
dessa två uppfattningar. Stora sångerskor ha derför sökt för-
medla, såsom Nilsson, hvilken friskade upp den Gounodska trå-
naden och lade tygel på den Boitoanska nonchalancen. Boito
som italienare torde ej hvarken förstått eller brytt sig om att
söka intränga i den af germanisk anda genomfylda »Faust».
Utan i likhet mecl Verdis, Donizettis och Rossinis librettist er
tagit ett lockande ämne och omstöpt det efter sina musikaliska
planer. Deraf och operans natur af osammanhängande musika-
liskt panorama. För att ej två gånger nödgas behandla kärleken
i dess högsta, mest imponerande och lidelsefulla uttryck, måste
Boito taga trädgårdsscenen mer legert, att ej säga frivolt och
bredvid fraser af onekligen ädel erotisk karakter sätta andra af
nästan courtisane-artad uppsluppenhet eller behagsjuka, utmyn-
nande i qvartettens djerfva slut, som nog skulle icke så litet
ha förvånat salig Goethe, liksom det lär ha slagit M. Gounod
med fasa.
70

Men en scen, der ej blott Boito och Oselio äro ense med
hvarandra utan ock hela publiken med dem, är den i fängelset.
D:molls-arian gafs med ett uttryck, som här aldrig varit hördt
och med ett mönstergillt stöd af ett gripande spel mot hvilket
vi blott skulle vilja invända att begge verserna föredrogos under
precist samma cykel af gester och attityder, hvilka ehuru ut-
märkta i och för sig dock torde ha tålt vid någon omvexling,
alldenstund det ju gäller en vansinnig, hos hvilken denna regel-
messighet ej kan antagas naturlig. Äfven ett par gester, hän-
dernas hopslående och sammanknytning samt desammas förande
till öronen, komma för ofta igen. Mot sången kan i denna akt
intet invändas. Frk. Oselios afundsvärda lycka att utaf en tem-
ligen vanlig altröst lyckats få en utomordentligt effektiv och lydig
dramatisk hjelte-sopran, sekunderas af en skola sådan att vår
»svenska metod» sjunker till jorden vid en jemförelse. Hör
blott hvilken lätt tonansats, hvilken öfver hela linien jemn och
homogen ton, hvilken omvexling i belysningar, i det lägre registret
visserligen betydligt underlättade af det ovanliga omfånget. Jag
vill ännu blott tillägga ett: hvilken dramatisk koloratur, som
försonar eller förklarar rulladernas förekomst och ännu mer —
berättigar dem och upphöjer dem till rang af dramatisk ingre-
diens.

I scenen med Faust gaf frk. O. lysande prof på sin för-
måga att illusoriskt återgifva föränderliga själsstämningar. Sär-
deles duetten med dess än passioneradt lifliga, än vemodigt dröm-
tunga upprepande af ordet: lontano, lontano, utfördes med verk-
lig poetisk intuition. Ett storslaget moment var recitativet till
Mefistofeles. Både sång och spel medverkade här på det beröm-
ligaste att teckna den oskuldens hvita själsadel, som lyser den
stackars fången i vansinnets natt. Bönen till Gud kom ej långt
under Luccas, som dock i inspiratorisk kraft var mer omedelbar,
men ej mer rörande. Oselios uppfattning, att så fort Margaretha
börjar bedja, ett himmelskt lugn lägger sig öfver henne, är både
fin och poetisk, motiverad förträffligt af musikens karakter.
Alla dessa ansträngande recitativ gåfvos med exemplarisk röst-
behandling, skugga och ljus aflöste hvarandra på det tydligaste
och sist men ej sämst italienska språket uttalades med den pris-
värdaste artikulation, som ej lät en stafvelse gå förlorad.

Drottning Helenas rol passar sångerskan ypperligt, lyriskt
men mindre dramatiskt. Den kontemplativa duons utförande
med denna lidelseklang i rösten, parad med denna sceniska rör-
lighet, verkade förvånande, så mycket mer som scenen ju utför-
71

des efter Boitos anordning. Vi erkänna att vi ej fatta meningen
med att ett rent lyriskt stycke föredrages med denna ultradra-
matiska apparat och våga hålla före att den anordning af denna
scen som hos oss hittills varit vanlig, estetiskt taget är att före-
draga. Frk. Oselios glansmoment i denna art var Trojaballaden,
der hon öfverträffade alla våra sångerskor, hvaraf dock Grabow
föredragit den med stor nervös liflighet, frk. Javette och senast
frk. Klemming med sina röstegenskaper passat väl i stycke.
Den breda legato-stilen, den på samma gång beskrifvande lifliga,
fasande våldsamma och likväl episkt lugna gjorde denna ballad
till ett antikt konstverk, stilfullt i detta ords präktigaste bety-
delse. Frk. Oselio tyckes oss en lämplig Gluck-sångerska —
och innebär detta omdöme en den grannaste kompliment vi kunna
göra frk. O., då Gluck-sångerskor i dessa tider ej finnas en bland
hundrade. Det var onekligen högst öfverraskande att efter en
sådan modern operaprestation som den i tredje akten finna frk.
O. i fjerde akten i dess antikiserande ballad fullt mäktig denna
storartade stil, som skulle göra henne helt säkert till en utmärkt
Clytemnestra och Armida samt till en kanske ännu förträffligare
Alceste.

Vi afundas uppriktigt den utländska publik, som möjligen
får se och höra sångerskan i dessa herrliga partier, här i Sverige
är naturligtvis Gluck omöjlig för närvarande, jag skulle tro på
fler än tio skäl.

Frk. Oselios högst framstående uppträdande hade fördelen
att ske mot en ganska mörk bakgrund. Hr Nordquists danska
och norska eröfringar realiserade den farhåga, jag redan i höstas
antydde om dessa herrars kompetens för sina partier.

Och i all synnerhet hr Brun.

Vi äro långt ifrån att dela den Stockholmska ensidighet i
smaken, som endast tillerkänner röster af det Ödmann-Strandberg-
ska slaget namnet tenor. Naturligtvis finnes och bör man erkänna
det andra slaget, de mörka, starka tenorstämmorna, de må nu
ha börjat som barytoner eller baritenorer. Dessa röster äro ej
smekande, men de äro och behöfva ej vara fula för det.

Men i fråga om hr Brun är Stockholmspubliken oskyldig.
För, det första är han ingen hjeltetenor och har aldrig det varit.
Så sågo vi t. ex. häromdagen i en gammal musiktidning att hr
Fr. Brun »engagerats vid Berlineroperan som första lyriska tenor».
Har hr B. derför någonsin haft någon tenor så har den varit
lyrisk. Men faktum är att han icke har denna röst längre, utan
förderfvade resten deraf, som genom ett par goda lungors kraft
72

utgifves för hjeltetenor genom ett idkeligt forcerande. Detta i
fråga om hr F:s organ, som hvarken berättigar honom till en
första plats som lyrisk eller dramatisk tenorist. Ej heller är
hr B:s sångröst af sådan konst, att den försonar med rösten,
hvilket deremot i någon liten mån göres af det naturligt varma
föredraget.

Nu bör hr Bruns Faust rättvisligen delvis skyllas på tea-
terdirektionen, som alltjemt låter honom uppträda i ett parti,
der han så litet passar, och hvars-lyriska skönheter han så grund-
ligt förderfvar. Måtte avita rollfördelningar ej tagas i arf af den
ena direktionen från den andra!

Hr Bruns förmåga som skådespelare lyste mycket litet i
denna rol. Om jag tolererar den hjeltetenormessiga hållningen
i första scenerna, så blir detta dock omöjligt i den sista der hr
B. först — mycket rätt — framställer den sittande Faust af
åldern böjd, med darrande händer, men sedan — hast du mir
gesehn ? — vid uppstigandet rätar upp sig lika storståtligt som
i ungdomskostymen; först i den sista, yttersta kampen med den
onde bör Faust räta upp sig, hvilket då blir både psykologiskt
sant och sceniskt effektfullt. I denna epilog kunde hr B:s
röst motiveras som en tynande bräcklig gubbes, men bjöd dock
i stolen hr B. på ett par ljud, som voro så förskräckliga att
man ej kunde förargas längre utan var tvungen att — skratta.
Det påminde för rysligt om en katt utanför en köksdörr, mid-
dagstiden.

Nej, det var ett misstag att engagera hr Brun, då hr Sell-
man fans att tillgå, vare detta sagdt utan den »stærke national-
fölelse»; som danskarne säkert skulle utvecklat om t. ex. frk.
Dons afskedats och frk. Klemming engagerats vid »det kongelige
Theatret».

Angående hr Fahlström må sägas att detta engagement kan
något bättre försvaras och skulle det än mer om icke hr Lejd-
ström nu börjat egna sig åt operaverksamhet, der han eger alla
företräden framför hr Fahlström. Denne senare hade emellertid
fördelen att efterträda herrar Rosén och Söderman och detta
förskaffade honom en icke ogynsam position. I motsats mot hr
Söderman, hvars Mefistoletto tycktes säga: Tjo hej, här har ni
mej, kom vänner, muntra varom!» inlade hrJ. åtminstone något
af ondskans karakteristik i sin framställning, som led af felet
att vara för reserverad, för litet dominerande. Dertill bidrog
ock rösten, som lider af en viss torrhet och oförmåga att göra
sig behörigt gällande. Det måtte väl då ej vara indisposition,
73

som jag antog förra gingen, men vis à vis en så ung sångare
kan jag ej antaga annat än möjligheten att befria rösten från denna
sordin, samt vidga den specielt mot höjden, hvars dåliga be-
skaffenhet förstörde jord-balladen. Föredraget var temligen kor-
rekt men ej nog karakteristiskt, spelet var öfverlägset företrädarne,
hvilket dock ej vill säga så särdeles mycket, som man vet.

Mot hr Bruns röst klang vår aktade gamle operaveteran *
hr Ohlsons röst riktigt ljufligt, hr O. var nu som förr en särde-
les karakteristisk Wagner. Så ock fru Strandbergs Martha. Man
ser häraf att det estetiska värdet af en framställning uteslutande
beror på qvaliteten, ty hur många takter ha hr Ohlson och fru
Strandberg att komma med i denna opera ? Ty värr högst få !
Och hr Brun? Tyvärr högst många!

Uppsättningen af operan är välkänd. Dock kan det ifråga-
sättas om ej prologen skulle vinna i intresse genom arrangerande
af vexlande englatablåer, hvilket väl ej vore så svårt att få till
stånd. Vid det jublande slutet brukar å teatrar i utlandet stjern-
himlen öppna sig och hela firmamentet upplysas af bedjande engla-
skaror. Kunde man ej här hos oss adjungera englarne ur Gou-
nods Faust, sista akten?

Hr Willman, som var en lika’excellent scenisk intendent
som till slut mindre excellent teaterchef, har äran af denna
opera, främst korist-lifvet i akt I. Detta var dock ännu lifligare
i hans tid, endast den blå och den gröna flickan kilade in och
ut lika flitigt nu som förr, två små kyrkråttor lika. Fonddeko-
rationen är här verkligen så vacker att när hr Brun sjunger om
hur solen går ned i vågen det är rätt kuriöst att se honom sitta
och stirra på en grå slottsvägg och ej på »solen» och »vågen».
Man får lof att göra något för sitt anseende som »utmärkt skå-
despelare», särdeles när det ej är klyftigare än det der.

I fjerde akten torde det vara rådligast att ej släppa ned
ridån förrän kort före sång-ackordet. Annars vill en del men-
skor klappa i sina händer, andra åter missunna dem det, hyss-
jande, andra råka på det viset ur »stämning» och bli vreda o. s. v.
Faust och Helena böra ju också försvinna »i dimmor». Hvarför
få de nu icke det? Kan man icke engagera Tannhäuser------------------
dimmorna? Intet, som kan förhöja den poetiska effekten, bör för-
summas.

I femte akten d. v. s. epilogen skall det regna »hvita rosor»
öfver den döende Faust. De böra vara litet större, nu sågo de
ut som hvita papperslappar, hvilket bragte en och annan på den

* Som man vet nu med döden afgången.	.Red.
förmodan att temperaturen föll samtidigt med Faust så, att him-
len levererade ett litet snöfall, märkligt att skåda.

»Den »fulla eller åtminstone väl besatta publiken», som en
tidning en gång i nattlig brådska råkade exprimera sig, applå-
derade lifligt åt frk. Oselio, som flera gånger visade sig, troget
uppvaktad af hr Brun, som bugande tog åt sig sin del af bi-
fallet, men full orkan blef det ej förrän fröken kom ensam, då
de i allmänhet ganska mogna herrarne på parkett hedrade sig
och sångerskan med ungdomlig begeistring : bra-a-a-vo.

Ja, bravo eller kanske rättare sagdt brava !

Kammarmusiken har vårt musiklif till lycka tagit god fart
denna säsong. Utom hr Aulins qvartettaftnar har fru Lindberg-
Larsen annonserA trio-soiréer, hvilka till publikens heder varit
ifrigt besökta och aflöpt till de exeqverandes ära och den tal-
rika publikens belåtenhet. Också hr Aulins aftnar ha varit af
stort musikintresse, den första hufvudsakligen genom en ny violin-
komposition af hr Sjögren con anima tolkad af den unge förste
violisten. Den andra bjöd på ett ännu rikare program och var
en högst intresseväckande musikafton.

Denna soaré inleddes angenämt genom en Haydn-qvartett,
den kanske svårspeltaste af dem alla, den i Ess-dur 36. Vi
fästa oss i andra satsen vid hr Aulins själfulla spel, hvilket i
solosaker endast tarfvar en större aplomb, för att inregistrera
den unge mannen bland Europas förnämligare violinister. Främ-
mande sådana behöfva visst ej importeras så länge vi ha hr
Aulin till hands. I scherzot komplimentera vi de tre unga »se-
kundanterne», som till lycka för ett stilriktigt samspel alltmer
tyckas emancipera sig från den modesti, som de hittills alltför
rigoröst iakttagit, att endast låta sina stämmor ackompagnera den
utmärkta första violinen och ej som i en qvartett egnar och
anstår låta alla stämmorna plastiskt och objektivt framstå. Det
gudomligt glada och brusande prestot, taget med god fart och
oantastlig ensemble, gjorde förtjusande verkan. I Griegs ännu
krångligare Gmollfantasi för 4 stråkinstrument visade sig de fyra
älskvärde ungherrarne riktigt på styfva linan. Förmodligen ha
de hvar för sig och tillsammans fått kosta många timmar på
detta verk. De hade också stor heder af utförandet, som sär-
deles i de begge senare afdelningarne egde all den schwung, det
ferma anslag och den skarpt pointerade nästan nervösa rytmik,
75

som den egendomliga bizarra, .men geniglimtande kompositionen
befallande kräfver. Violoncellens metronomaktiga trummande
spicato, som komp, missbrukat, kunde kanske något modererats,
likaså bör Violoncellisten bemöda sig om ett fastare cantabile.
De i sista satsen förekommande starka raspningarne, hvaröfver
gamla qvartettvänner undrade, hör till saltarell-stilen. Rubin-
steins instrumentalqvintett var en vacker rapsodi, som torde
utan men kunna arrangeras för flera instrument, så litet qvintett-
messig var den. Motiven voro ryska, sönderstyckade mellan de
olika instrumenten med ett starkt figureradt pianoparti som sam-
manhållande länk. Hr Henneberg spelade piano med förvånande
energi, raskade stundom med ena handen på instrumentalisterna,
bland hvilka hornblåsaren bjöd på ett och annat vältonande solo
och klarinettisten gjorde sitt bästa att likna fru Edling — jag
menar i runda dunkelt klangfylda toner.

Konsertsäsongen började icke riktigt gentilt genom tvenne
hederlige Berlinerprofessorers konserterande inför Musikaliska
Akademisalens fula stolrader, som icke bestodo något aktivt bi-
fall. Litet större publik hade den indianlegendära Nikita, Lon-
donboarnes »darling», en kopia i duodes af Sigrid Arnoldson,
hvilken Nikita icke i det här landet gjorde större lycka än att
hon blef — sjuk, d. v. s. vidare uppträdanden instälda. Sak
samma hände Wladislaw Mierzwinski, som icke denna gång hade
skäl rosa marknaden. Skada emellertid att vår publik icke fick
se honom å scenen, i Meyerbeer, Verdi eller Halévy: han är
dock alltid en storhet i sitt slag, under det små utpuffade misser
som Nikita än så länge böra räknas till skolkande elever, skol-
kande och —' skalkande.

Om hr Halléns stora konsert har jag lika mycket att säga
som hr Hallén sjelf i sitt dagblad om Musikföreningens tilltag:
platt intet.* Den norska italienskan Oselio-Aas konsert skall ej
heller fresta mig för mycket ta det hårdt anlitade utrymmet i
beslag. Deremot skall jag ha äran säga några ord om vår svenska
sångerska Riego och våra svenska herrar och damer a-capella-

" »Jesu födelse» i våras t. ex. »Faust» har nu fått sig en dufning
som komposition förklarad underlägset ett ungdomsverk af den käre
Wagner och en Faustkomposition af pianist Liszt!!
76

amatörer »ur societeten», att man må märka den tullskydds-
vänliga vind, som blåser öfver dessa musikaliska spalter.

Fröken Riego, som konserterade den 22 Nov. i Akademien^
inledde konserten med en aria af Luigi Mancinelli, kapellmästare
vid Apollooperan i Roma, kompositör till diverse visor och körer,
som instrumentalkompositör mest känd för musik till dramen
»Cleopatra» af Pietro Cossa, förf, till tragedien »Nero», som
(med hr Elmlund i titelrolen) också gifvits härstädes. Derefter
föredrog sångerskan Lucia di Lammermoors första aria. Mot
mollsatsen skulle vi vilja invända att den togs väl passioneradt,
ett mera drömmande episkt lugn i denna berättelse skulle bättre
kontrasterat mot glädjen i g-dur-af delningen. Denna sjöngs der-
emot utmärkt, särskildt den enl. uppgift af Lind skrifna mera
vokalt tacksamma än egentligen för situationen expressiva caden-
cen med sina drillar och octavsprång. Frök. Riego är och har
varit för mer än enbart koloratursångerska, hennes i höjden
kraftiga och lysande röst har starkt inträngande dramatisk accent,
hon är sångerska för första dramatiska bjeltinne-roller, Valentine,
Alice, Donna Anna etc. Dinorah-arian, som, ytligt sedt, endast
är en koloraturaria, förstod sångerskan gifva den rätta färgen,
att man insåg dess starkt dramatiska affattning, hvartill ock det
med sällspord originalitet och bländande elegans komponerade
arabeskverket mäktigt medverkar. Det gäller ju att tolka den
vanvettiga Dinorahs fantastiska dans i skogen under strömmande
månljus. Särdeles intermezzot i arian föredrog frk Riego med
tilldragande själfullhet och äfven de virtuositetfordringar, arian i
rikt mått framställer, löste hon med rutinerad konst, om hon
också icke naturligtvis nådde Louise Michaelis blixtrande glans
i denna aria, men — hvem har gjort det?

Ovanligt är att en sådan dramatisk sångerska som frk R.
tillika är ypperlig vissångerska. Om vi än finna att Hallströms
lätt graciösa »Dagslända» mera lämpar sig för t. ex. frk Karl-
sohns röst och koloratur, så torde deremot frk R. f. n. vara
utan like i föredraget af »Gutten og huldren», en i alla hän-
seenden helgjuten, fint konstnärlig prestation af högst intagande art.

Utom i entrénumret, som sekunderades af kör, gafs också
Gounods »Jerusalem» med kör f. f. g. Utom det att fröken
Riegos röst understödd af kören klang föryngrad och dubbelt
präktig, iakttog konstvännen härmed nöje sångerskans stilriktiga ut-
förande af arian, som grevinnan Taube i våras föredrog med bedå-
rande, men — malplacerad erotik, men som nu uppburen af
kören gjorde sin rätta, religiöst högtidliga och kraftigt allvarsfulla
77

eSekt. Herrarne ooh de eleganta damerna sjöngo för sig sjelfva
och salongen några körer, hvaraf en känd folkvisa i ett ganska
smäroligt arrangement. En ung norska, som försökt sig pä k.
operan som Carmen, assisterade med franska romanser, sjungna
med ungdomligt vältonande röst, men temligen elevmessigt, sär-
skildt Massenets serenad, som fordrar ej sä litet. En mansröst
hade måhända behöfts i stället för denna mezzosopran att göra
omvexling. Den eleganta till större delen af äldre och yngre
damer bestående publiken var mycket nöjd med sin afton.
Angenämt är ock att höra sä gedigen sång som frk Riegos, låt
vara att mellanregistret är både beslöjadt och skadadt samt höjden
någon gång litet hvass. Men man känner sig så lugn vid åhö-
randet af ett sängsätt som detta, värdt att rekommendera åt alla
våra yngre sångerskor och musikälskarinnor, som i frk Riego
finna ej blott en fullgod lärarinna, utan ock en för konsten
entusiastisk konstnärsjäl, hvilket senare så väl behöfver inympas
på vår i det afseendet stundom föga ungdomsfriska ungdom, jag
menar litet lif, hänförelse, glöd.

Ett par dar efter denna intressanta konsert hölls i samma
lokal en stor kör-matiné, ett slags requiem öfver afi. kormästaren
Edgren. En större kör afsjöng flera nummer, deraf ett af Wen-
nerberg, den populära Hör oss Svea, utfördes relativt bäst. Men
ett glansnummer var k. operakörens »Ave verum», i hög grad
hedrande för den aflidne musikern, som förmått uppbringa,kören
till denna grad. Utförandet var nämligen mästerligt, den under-
bart vackra början, sakta susande som en andesång eller höst-
vindens suck i skogen, så ock alla nyansernas hårfina iakttagande
och »Amen», i smältande ljufva toner framandadt. Detta hade
vi icke trott kören om och tillstå gerna vår öfverraskning, som
ej blef mindre genom en Södermansk kör i glad anda, fram-
skämtadt med finaste ensemble, det lifligaste, mest skalkande ut-
tryck, så med 'ett ord, att Söderman sjelf skulle ropat: bravo,
min gamla kära operakör!

Hr Lundqvist sjöng rutineradt Södermans sköna cykel »Värf-
ningen». Men det oföränderliga episka lugnet hade då och då
bort aflösas af snabbare mer skiftande accenter, somliga ställen
gingo alldeles för entonigt. Deremot utfördes den döende sol-
datens sång mycket karakteristiskt och slutsången fick all
den varma rörelse, som den enkelt storslagna kompositionen
kräfver. Fru Edling sjöng några visor af hr Nordqvist, hvilka,
trots det som alltid lofvärda utförandet, ej väckte någon
sympati och sedan Gilda (i Rigolettoqvartetten) hvilket höga
78

sopranparti ej lämpar sig för hennes tjusande mezzosopran, hvars
märkvärdiga tänjbarhet dock medgaf sin lyckliga egarinna att
äfven nu åstadkomma särdeles vackra effekter. Frk Volf, hrr
Strandberg och Smith sekunderade med sina välljudande röster
på bästa sätt den behagliga sångerskan. Den sistnämnde sjöng
duktigt hr Sjögrens duktiga »Bergmand», hvars djupa toner
lyckades hr apotekaren och sångaren godt. Hr S. föredrog också
Tscharkowskys »Saknad», ett det svartaste, dystraste stycke ryska
musikliteraturen eger, hvilket vill säga mycket. Det är emeller-
tid ett ypperligt stycke, nästan öfverträffande Beethovens och
Schumans melodier till samma text (af Goethe). Den nattliga
timbren i hr S:s dråpliga organ gjorde här afsedd verkan. En
af denne sångares mest konstfulländade prestationer var det i
makalöst präktig stil hållna föredraget af Jensens stolta sång:
»Alt Heidelberg», der sångaren också visade en förtjenstfull teknik,
specielt en hos basar förvånande rund och mjuk drill.

Filharmoniska sällskapets konsert var denna gång utom-
ordentligt lyckad. Här tog sig sällskapet icke vatten öfver huf-
vudet, utan stod på fullt fast mark. Det formligen briljerade
med sin starka sida: a capellasång. Att denna en tid alldeles
förgätna fint musikaliska konstart nu åter kommit i blom är
en sann lycka för vårt musiklifs allsidiga och sunda utveckling
och förtjenar stort erkännande. Programmet var förträffligt valdt;
Dvoraks körer och hr Halléns damekör särskildt verkligen för-
tjusande och utförandet beredde oss en sann öronfägnad. Sär-
skildt damerna sjöngo som alltid i detta sällskap makalöst. Också
skyr hr Hallén ingen möda för att riktigt dressera dem och
ignorerar stundom en konventionel courtoisies små lagar för att
få damerna att riktigt utmärka sig. I detta afseende förtjenar
hr Halléns inöfningssätt att bilda skola, ty hos Musikföreningen
har man ibland sett hur för mycken artighet och skonsamhet
icke aflöpt till damkörernas båtnad. Slutnumret af Heise var
präktigt och pikant.

Två dar efter kom Musikföreningen med repris af sin cheval
de bataille: Faust, der nu fru Edling verket till fromma åter-
tagit Margareta och hr Strandberg blifvit Faust. I öfrigt som
förr, undantagandes att herrkören var litet ostyrig. Några opera-
korister fatiguerades. Aj! »Gefundnes fressen» for — Ah! Hå//

*

Svenska teatern, som hedrat sig med en repris af Henri
Bibers i denna tidskrift förut omnämnda lilla opera »Hr Benoits
79

papiljotter» har sedan dess mindre hedrat sig genom att bjuda
pä musikaliska ande-prestationer af gräsligaste sort. Dessa andar
voro hörbarligen chineser, och hade de tre resande mandarinerna,
som i sommar besökt Sverge, varit tillstädes är det möjligt de
blifvit hänförda. Låt vara att engelsmännen ej äro några englar
i musik, men denna engelska miss —- af den gifta sorten -—
öfvergick allt hvad man kunde tänka sig. Dock det är ej så
godt när man spelar med — benet. I utlandet ha vi hört troll-
karlar på samma sätt frambringa melodiska stycken, men så
skicklig var väl ej den ogifta frun. Men så skicklig var hon
dock, att hon kunde få halfva vårt naiva godtrogna Stockholm att
springa till henne för att se — Gröna huset, en konst gammal som
gatan, mångdubbelt skickligare här i staden utförd af en svärm
trollkarlar och — qvinnor, för att ej tala om privatkretsar, der
konsten, hvartill material fås i hvarje leksakshandel, i vår åsyn
utförts långt bättre. Det var rätt komiskt att se — detta väsen
för ingenting och ännu mer den gifta frökens beteende mot vår
beskedliga allmänhet, ett beteende som i komisk hänsynslöshet
torde söka sin like, och som säkert förskaffat missen med hennes
männer mer än en glad stund. Hur som helst — begabbad,
omtvistad, uthvisslad — gjorde den lilla pappersmagra säkert
en fet vinst på vår publiks lättrogenhet, som aldrig visat sig i
ett kostligare ljus än vid dessa representationer, som först gåfvos
i den erkändt luftiga spanska Sveasalen, men sedan då bygg-
mästarn till salen gått och rotat i missens hemligheter och fått
tag på missens löshand, (som doktor von Bergen m. fl. förmod-
ligen ännu anser vara »astralisk»), flyttade herrskapet till Svenska
teatern, som (annonserande med fetsil »Sn^ffffa pojkar») förska-
pade sig till fähu — jag menar naturligtvis Fay-house.

'	*	*

Vasateatern — der namnet Fasa passar ungefär lika bra
som en gyllene sköld i en ladugård — har, sedan den på
det skamligaste konkurrerat med k. teatern med att spela en
fars, som Dr. T. säkert gerna velat haft att supplera gumman
Bonnival, återvändt till sin och krigsmaktens första kärlek ope-
retterna, som dock redan förut ej legat nere, till — skada för
fröken Pettersson, hvars röst i början af säsongen tycktes vara
qvarglömd i Norge, men som sedan så småningom retournerats
från vårt ärliga broderland. Frök. Petersson med sina direktions-
herrar har sedan dess icke aktat för rof att upplifva en gammal
80

Offenbachare, som vid reprisen för några år sedan i det Ham-
merska tabernaklet befanns »re’n gammal då». Uppriktigt sagdt
— trodde vi direktionen ha bättre smak. Det må nu vara att
frk Petterssons animala magnetism på en del af gardet och de
många punschkamrarnes dito dito tillåter Vasateatern att taga
upp snart sagdt hvilket operettskräp som helst med utsigt till
fast program för läng tid i alla fall. Men — det ges något
som kallas konstnärligt samvete! Med sådana röster som frökens
egen, fru Gründers, herrar Lindblads, Kloeds och Johansons
borde teatern kunna åtminstone ibland odla musik, d. v. s. upp-
taga några af äldre eller nyare skolornas komiska operor i en
eller två akter. Som det nu är verkar Berns och Blanchs långt
mer förädlande på vårt musiklif än Vasateatern, som, låt vara
att punschborden här äro något mer aflägsnade, denna höst verkat
rent af musikaliskt brutaliserande.

»Pariserlif» t. ex. Hvad är att säga om denna musik, der
största bravurarian låter: »Ack min rock i ryggen spruckit
upp!» Till françaisen på maten (då gästerne äro vordne glada),
men till en operett före maten ! Hela salongen person-grannt
söker ju dock ej entusiasmens gyllne källa under de långa mellan-
akterna. Och om utförandet gått med någon fransysk velocitet!
Men tungt, trögt, plumpt och med underliga varianter till musi-
ken! Fröken Pettersson må lyfta på kjolen så mycket hon vill,
vi finna intet upplyftande att se en talang som hennes frivilligt
sänka sig till roller som donna Gabrielle. Också fru Gründers
vackra operaröst är för god att idisla denna gamla utnötta musik,
der den Offenbacbska musan endast visar sina minst tilldra-
gande sidor. *

På affischen står nu som i forna dagar: »Baron Spara-
vinsky». Denne styckets narr är i franska originalet — svensk,
fasligt att omtala, men styckets sannt patriotiske öfversättare har
med dygdesam ifver skyndat att göra denna narr från gamla
ärorika Sverige — till narr från Ryssland (»arffienden»). Emeller-
tid faller det sig så galet att denne svenske baron, som frans-
männen döpt till det icke riktigt ursvenskt klingande Gondre-
marck, blifvit i Paris hardt när en pseudonym för hvarje resande
svensk, ett kollektiv, som de obarmhertige parisarne kasta på

* Jag råkar här i gruflig kollision med N, D. A:s hr »x—n». Förr
bjöd den aktade tidningen på mindre juvenilt studentikosa recensioner,
den tid då verkliga kännare der kritiserade, s. s. hrr Spilhammar, Sand-
berg m. fl.
81

hvem som helst de Suède. Der stâ vi vackert med vår Spara-
vinsky. Som bevis på denna fatala omständighet vill jag om-
nämna hurusom den kände kåsören och parodisten Albert
Millaud i en skizz låter en parisare, som sommartiden besöker
en parisisk operetteater och der finner så godt som alla verldens
nationsexponenter samlade att åhöra Judic och Dupuis i »Perichole»,
till svensk representant välja just vår så försigtigt undanpetade
baron de Grondremarck, hvilken för resten får säga följande rik-
tigt svensk-svenska ord :

Bravo, Judic! Det der ar ipperlight!

Skada nu blott, att jag icke med bästa vilja i verlden kan
säga om Vasateaterns Pariserlif:

Bravo, Pettersson, det der ar ipperlight!

*

Nej, skall Offenbachiaden upp och man icke oriktigt åter-
vänder till le grande Jacques sjelf, må man då blott göra sig
besvär med hans mer välartade barn. Dit hör nu lyckligtvis
den äldste, Orphée aux Enfers, som nu kommit upp på Söder.

Fröken Petterssons Storhertiginna och Sköna etc. lemnade
hr Bosin ingen ro. »Vi kasta lustspelet för en stund», utbrast
han, »särdeles som »Svärfar» ej fått några långlifvade afkomlin-
gar — icke ens lifvade, nej vi ska förekomma den vackra rene-
gatskan och surprenera henne med — Orphée. Kom se’n och
säg att vår operettafdelning ligger i träde när sjelfva Orpheus
hjelper oss!»

Den »Orphée», som nu gifvits på Söder, är ej den gamla
operabuffan utan ett slags dekorationsfeeri med Offenbachs musik
till grund. Så blef operettens öde också i Paris, der den till
slut gafs på Gaité, med en lyx och en feeripomp fullkomligt à
la Châtelet.

Svenska teatern hade dock till sin areal betraktad varit
rätta scenen för denne Orpheus. Söder är ej lämplig som de-
korationsteater, redan »Jorden rundt» och »Tzarens kusin» visade
detta. Emellertid gör hr Bosin underverk å sin lilla scen, der
flyges och hviftas ut och in lika ogeneradt som på Stora operan.
Ibland kan man dock ej låta bli se »hur det går till», men det
är ju pikant och dessutom högst modernt i dessa afslöjandens
afslöjande tider.

När operetten senast gafs (å N\ T.), var det större chancer
på damsidan. Fru de Wahl var bland annat en dråplig Cupido,

Ur Dagens Krönika. IX. 1.

6


82



lika sockersöt som näbbig och morsk mot »tråkmånsen» Jupiter.
Hennes mamma var en verklig Venus i allt och med hvilken
furstlig (att ej säga greflig) hållning: fröken Thunberg, en af
svenska operettverldens största skönheter. Minerva, Diana och
Opinionen voro också charmerande företeelser, men på Söder är
Minerva — fru Caspér, teaterns dråpliga gamla döfva Tante
men naturligtvis ingen Pallas Athene i grekisk smak. Diana är

väl ojagtmessig till figuren, men
fylliga skepelse. Venus och Amor
Eurydice har åtminstone röst, fast
och för sig rutineradt, men återger
Eurydice, som Offenbach begåfvat
taste melodier. Hr TFh^er hade



ganska vacker i fru Jensens
äro mindre att tala om, men
ej särdeles skön, ser bra ut
för ingen del idealet af denna
med några af sina cbarman-
utan tvifvel gjort en roligare



Jupiter än hr Svedberg, som har föga rutin inom operettbranchen
och än mindre sångröst, nu gaf han John Styx, der vi emeller-
tid ej sågo honom utan hr Äbjörnson, för hvilken det naturligt-
vis var allt annat än benigt att åstadkomma en »dimfigur» af
dimmigaste art. Herrar Limdahl och Uundquist saknade liksom
^ delen af herrarne röster att sjunga med, men spelade liksom
alla de uppträdande med en fart, så att man ej hann så noga

reflektera öfver den

malbeuren.

Att Offenbach i Orpheus kopierat »Sköna Helena» är en
upptäckt, värdig vår ibland icke så litet yrvakna Stockholms-
kritik. Det man skrifver 1857 är naturligtvis en »slafvisk efter-
härmning» af det man skrifver 1863. Hvad snille för 5 eller
högst 10 öre!

5 December.


En återblick på Sveriges konstllf
år 1888.

af

Theodor Lindblom.

I.

För visso råder hos oss för närvarande ett märkbart
lif på konstens område, Men det är snarare ett sådant
lif som ter sig under en jäsningsprocess, då dessa tusen-
den af i massan försvinnande krafter kämpa bredvid hvar-
andra och i strid mot hvarandra för att fullgöra en bestäm-
melse, hvarom de ej äro medvetna, än det medvetet harmoni-
ska lif, som utvecklar alla sina möjligheter och går fullkomning
till mötes. I leden af den generations förtrupp, som begifvit sig
ut att söka den nya tidens ideal, och som ännu famlar i
ovisshet och gissar sig fram genom tusende problem, vandrar
äfven konstnärernas skara kanske ännu mera osäker och fam-
lande än de kamrater, hvilka valt det exakta forskandet till
kompass. Men i hela denna stora förtrupp har utdelats och
vexlas en enda lösen: verkligheten, sanningen!

Det är en vacker lösen, en lösen med djupaste innebörd.

Men så komma de djupa leden efter. De följa, men på
afstånd. Och under det tåget rör sig sakta framåt, väljes till
tidsfördrif diskussionen om förtruppens — den afundsvärda
förtruppens — görande och låtande, och så blir dess lösen
föremål för utläggningar, och så bilda sig partier, af hvilka det
ena bivuakerar på lämpligt ställe, det andra lunkar af i ett
»festina lente», det tredje rusar fram för att hålla jemna steg
med förtruppen, den afundsvärda förtruppen, o. s. v.

Ack, sekel efter sekel förnyar sig ju den gamla bilden af
det ökenvandrande slägte, som söker sitt »förlofvade land!»
Och den bilden återgifves på alla den menskliga andens och
handlingens områden.

Medan nu anförarne, »spejarne», med orubbligt mod och
medvetna om målet gå der främst och bana vägen, kommer
folket efter, uttömmande sig i gissningar, inlåtande sig i tvister
och kritik om partier och »skolor» och »riktningar», och så
uppstår der i de djupa leden splittring, »opinion», som urartar
84

till vrede, och så. välja fraktionerna sina höfvidsmän, och folket
blir liggande der i öknen.

■t;	*

Ofverflytta vi dessa allmänna betraktelser till konstens
område och specielt till de svenska konstförhållandena, så skulle
öfversättningen lyda ungefär så här: under det konstnärerna
(vi anmärka, att vi på det strängaste skilja från denna kategori
allt hvad dilettantism heter), till största delen ännu famlande,
söka tidens konstideal, grupperar sig den konstintresserade all-
mänheten under stridig, onyttig diskussion kring »skolor*, re-
presenterande olika målningssätt, och framkallar genom sin
opinion en konstlad utveckling af konsten.

Liksom i alla små samhällen antager denna diskussion
här i Stockholm formen af ett sqvallerartadt käbbel om obe-
tydligheter, om det eller det målningssättets företräde, hvilket
käbbel under senaste tid så florerande endast någon gång afbru-
tits, då man här fått se ett och annat arbete, som burit
mästerverkets pregel.

För att anföra ett exempel, så har Julius Kronberg ua^va
gånger kommit med arbeten, inför hvilka småstridigheterna tyst-
nat, derför att man känt sig stå inför en gedigen konst, hvil-
ken talar för sig sjelf. Vid dylika tillfällen har det allmänna
intresset koncentrerat sig icke så mycket kring olika rikt-
ningar utan kring personligheterna och deras verk. Så har
äfven förhållandet varit under de utställningar, som anordnats
denna höst i Stockholm. Det är två konstnärer, som samlat
kring sina betydelsefulla arbeten nästan hela konstverldens
intresse.

Och det har varit nyttigt, ty derigenom bör väl för de
flesta ha framgått, att inför ett arbete, som är adladt af sant
konstvärde, tänker man icke längre på skolor och riktningar
och manér m. m., ty man förnimmer, att det fins något absolut
i konsten.

I Julius Kronbergs skapelser liksom äfven i hans person-
lighet har, allt sedan han kände sig stå på egen botten som
konstnär, utvecklat sig en skarpt markerad individualism och
en för snart sagdt intet inflytande åtkomlig sjelfständighet.
Derom kan tvistas, huruvida denna hållning i praktiskt hän-
seende är så mycket att rekommendera, men hvad som är
oomtvistligt det är, att denna karakter i konstverken liksom ock
i personligheten imponerar. Man kan kanske icke så noga
klargöra för sig hvarför, men man är snart ense med sig sjelf
85

om att i Kronbergs senaste arbeten ligger något öfverlägset.
Om öfver hufvud taget något puffsystem användts vid utföran-
det och utställandet af Kronbergs taflor, skulle det vara min-
dre förvånande, att en så stor och så intresserad allmänhet sam-
las kring hans arbeten. Men nu förefinnes endast detta enkla
faktum, att Kronberg exponerar en tafla, och detta är nog att
under några få dagar locka en större skara af konstvänner än
t. ex. Konstföreningens månadslånga utställningar kunna hop-
samla. Ar det endast ett populärt namn, som verkar allt
detta? Ah nej! Det fins en ännu outredd vexelverkan mellan
konstnärens utpräglade personlighet, hans sträfvande efter en
helgjuten komposition, hans starkt pointerade frossande på
färger, och publikens fordran att någon gång få se en konst-
när, som i sitt verk så att säga samlar allt hvad tidens måleri
har af experiment på färg-, linie- och perspektiv-område. Kron-
berg har i några af sina arbeten på ett synnerligen lyckligt
sätt tillfredsställ detta kraf. Kronbergs begåfning är afgjordt
koloristisk. (Härmed vill jag naturligtvis ej på något sätt ha
underskattat hans stora skicklighet som tecknare). Men det
fans en period då han afsigtligt lade kapson på behofvet af
färgutsväfningar. Under den tiden målade han sitt utan tvifvel
tills dato bästa arbete, »Saul och David». Men så flög kolorist-
demonen åter i honom. Han framskymtade ånyo i »Romeo
och Julia», utstäld här förra året, och i »Drottningen af Saba»
fick man se en skymt af den »unge» Kronberg, han som för-
sjönk i färgens förgudning. Och likväl ligger äfven öfver denna
tafla en viss moderation.

Icke företar man sig heller under ett tiotal af år att stu-
dera orientalisk arktekitur, orientalisk etnografi, orientalisk luft
och — orientalisk literatur, detta blott för att måla en enda
tafla, utan att man blir så att säga en smula »lärd» i sitt
måleri. Historien om Kronbergs sista tafla har jag redan i en
af hufvudstadens morgontidningar haft äran att relatera. Det må
endast i korthet här anföras, att medan konstnären studerade
denna tafla, upprunno hos honom motiven till två af hans
mest betydande arbeten, »Kleopatra» samt »Saul och David».

Nu är det ganska anmärkningsvärdt, att oaktadt Kronberg,
då han skred till fullbordandet af sitt sista arbete, för hvilket
han, såsom ofvan nämts, gjort studier i cirka 10 år, lyckats
koncentrera sig på en jemförelsevis begränsad dukyta så, att
på samma gång ämnet, om än icke till allas belåtenhet, kan
anses uttömdt, han fått in i duken både ett påtagligt resultat
86

af >:lärda» studier och ett utprägladt koloristiskt element. Det
är utan tvifvel dessa båda omständigheter, som gjort att denna
tafla vid första påseendet framkallar en så slående verkan.
Först lokalfärg och så derjemte färg, briljant färg. Den som
skrifver detta får icke sällan höra det; som mig synes, rätt
hedrande omdömet, om Kronbergs måleri: »ah, det är ju bara
dekorationsmåleri». Då brukar jag svara: »må så vara; men
i så fall är han vår skickligaste dekorationsmålare. Det fins
bara en som målar såsom Kronberg, och det är — Kronberg».

Visa mig någon här i landet som kan måla en sådan
matta som den, hvilken täcker de trappor, utför hvilka Öster-
landets skönaste dotter, Sabadrottningen, skrider, säg mig hvem
som kan modellera, teckna och måla sådana kroppar som dessa
vid trappans fot i stoftet knäböjande slafvars, hvem som kan
med så mycken luft omgifva ett litet rökelsekärl, som synes
der alldeles fristående på golfvet, för att ej nämna andra
accessoarer?

Nu skall jag visst icke neka till, att hufvudfiguren å i
fråga varande tafla är ganska svag, och jag skall säga rent ut,
att den verkar närmast som en mannequinfigur, men dock vill
jag hafva framhållit, att om Kronberg nödvändigtvis skall
betecknas som en »dekorationsmålare», så är han i så fall vår
»mest framstående» dekorationsmålare.

Emellertid skäms Julius Kronberg ingalunda för den titeln,
Det är icke så synerligen länge sedan han stod på bygnads-
ställningarne vid Thaveniska huset Strandvägen och utförde
al sgrafitto en del ornament, som nu pryda denna i äd-
laste renässans hållna façad, och någon tid, innan han i höstas
reste till sitt hem och sitt arbete i Rom, hade han för afsigt att
måla al fresco en serie allegoriska bilder i — Östermalms nyligen
öppnade saluhall, ett tilltag, som dock till all lycka för den
»stora» konsten och för att i Kronbergs eget intresse konservera
hans prestige, vid en bolagsstämma på en som ordförande funge-
rande högt stående persons tillrådan, gudskelof enhälligt stäfjades.

Om »Drottningen af Saba» på ett något fordringsfullt sätt
vädjar till vår fantasi och ett temligen utveckladt färgsinne,
så vänder sig Nils Forsberg med sin tafla »En hjeltes död»,
helt fordringsfritt så att säga till publikens »sens commun»
och blir genom den allt igenom nyktra behandlingen af ämne
och färg i ordets bästa och lyckligaste bemärkelse populär.

Hvem vet ej i våra dagar att till sitt fulla värde uppskatta
reklamen i tidningsspalterna? När Forsbergs med salongens
87

största medalj belönta tafla kom hit, voro både taflan och dess
upphofsman på ett synnerligen uppseendeväckande sätt apoteo-
serade. Den som med kännedom om reklamens magiska makt
gick att skåda det mångprisade mästerverket af den förste sven-
ske innehafvaren af konsthufvudstadens högsta diplom, trädde utan
tvifvel framför det med en fördom i bakhåll. Taflan var ju
så utpuffad — så resonerade man — den hade gjort sin lycka
genom ett »lyckligt grepp», anslagit specielt på den franska
nationalkänslan, predikade i bild den på dagordningen stående
revancheidén o. s. v. Men icke länge hade man stått fram-
för den duken, förr än man kom öfverens med sig sjelf om,
att här hade man för sig icke något innehållslöst färgmäster-
verk, icke en tendensdikt, icke ens en dikt; utan rena, nakna
verkligheten, återgifven såsom den var skådad med det man
skulle vilja säga oförmedlade allvar, som hvilade öfver det
historiska moment, då konstnären grep sitt ämne, och hvari-
från antagligen impulsen utgick till den rika, manliga utveck-
ling, som nu kulminerat i ett af samtidens bästa konstverk.
Sålunda — här fans intet effektsökande, men mycket san-
ningssökande.

I full öfverensstämmelse med franskt kynne, konstnärens
obestridda arfvedel efter sin fostermor, Frankrike, innehåller
taflan ett ytterst gripande dramatiskt element. Men denna af
nästan antikt jemnmått preglade handling, som föregår på scenen,
öfvergjutes af ett episkt lugn, så att hvarje häftig sinnesrörelse
är bannlyst från den fridlysta plats, der dödens majestät her-
skar. Detta om det allmänna intrycket.

Men för kritiken är intet fridlyst. Nej, vi märkte det,
hvad beträffar ifrågavarande konstverk, första gången då vi i
en morgontidning dagen efter första utställandet af Forsbergs
tafla sågo den omtalad som ett »ganska aktningsvärd! arbete»,
och då vi kort derefter observerade, att en recensent funnit
»prestens (på taflan) ena arm för kort». Nu är vår ifrigaste
uppmärksamhet riktad på att genom kritiken få utforskadt huru-
vida den stackars döende soldaten verkligen blir delaktig af
sakramentet. Såsom taflan nu ter sig, tyckas utsigterna härför
vara mörka nog. Men ifall han icke fick sakramentet, så be-
rodde det naturligtvis derpå, att »prestens arm var för kort».

(Forts.)
Från parkett.

I mer än ett hänseende gör det ett rätt egendomligt in-
tryck att läsa, hvad den tyske bearbetaren af Echegarays »El
gran Galeoto», Paul Lindau, berättar om sina bearbetningar,
men ännu egendomligare förefaller det, dä man ser huru bear-
betandet — antagligen hyggligast i sin sista och här följda
upplaga — slagit ut i jämförelse med det spanska originalet.
Lindau hade enligt egen utsago ytterst obetydlig kännedom om
spanska språket och literaturen, men tog sig för bearbetnings-
arbetet på inrådan och anvisning af ett par närmare bekanta,
som vore mera inne i den moderna spanska literaturen. Lindau
stannade i sitt val mellan Echegarays arbeten vid »El gran
Galeoto», men erfor vissa betänkligheter mot att mera pietets-
fullt öfverföra detta stycke, då han af flera anledningar antog
att hos den tyska teaterpubliken icke skulle finnas någon rik-
tig resonansbotten. Effekterna förmenade han i orginalet vara
drifna till sin yttersta spets och händelserna så krassa och
gräsliga, att de i stället för att framkalla den af förf, afsedda
djupt gripande effekten skulle locka de goda tyskarne till hån
och skämt. Den tyska publiken vore vidare van att se span-
ska bjeltar endast i kostym och med värja vid sidan och skulle
kunna af den ovanligt romantiskt klingande titeln få för sig
att stycket spelades i en romantisk forntid. Och ginge publiken
i den uppfattningen till spektaklet, skulle det moderna intrycket
derigenom lida. På dessa och andra grunder tog han sig för
att helt enkelt förlägga handlingen till Tyskland. Men oaktadt
han derigenom beredde sig nöjet att taga ifrån och lägga till
en hel mängd saker och sätta in uttryck från tyska klassiska
förf., så var det i alla händelser inte riktigt väl bestäldt. Han
kunde ju inte få duellen vederbörligen germaniserad, i Tyskland
lär det nämligen inte vara riktigt comme il faut att afgöra s. k. he-
derssaker med värja, utan det skall väl vara pistol. Men osanno-
likheten måste stå kvar. Slutet ville ett par vänner också ha
germaniseradt, men det lät sig ej häller göras och derför fick
bearbetningsmanuskriptet ligga i skrifbordslådan, tills det efter
89

en tid af en händelse blef uppfördt och, enligt L:s eget påstå-
ende, med mycken framgång. Han beslöt sig emellertid det
oaktadt för en ny bearbetning, der handlingen blef återförlagd
till Spanien, och det är i denna form vår hufvudstadspublik
gjort bekantskap med pjesen. Till Danmark kom Lindaus pjes
dock redan i november 1887, då den uppfördes på Dagmarteatern
i en ytterligare bearbetning af Erik Bogh under titeln »Alverden».
— Alt tal om Galeotto lär der vara skoningslöst borttaget. — I
Boghs hand tyckes originalet ha blifvit än ytterligare misshand-
ladt och skamfiladt. Knapt en enda replik eller mening lär
ha funnits i oförändradt skick, den eleganta formens poesi var
vårdslöst bortstruken — gäller äfven i hög grad den svenska
öfversättningen — och då danskan behandlats ganska ofint och
oskönt, blef stämningen, som låg öfver stycket, förändrad eller
utplånad. Endast de rent gröfre dragen af handlingen fingo
stå kvar.

Fullt så hänsynslöst torde icke Lindau ha gått till väga,
men han har dock åtskilligt på sitt samvete och icke är det
hans förtjenst den lycka stycket gör. Originalets kraft och
skönhet ha mäktat att motstå bearbetningens vandalism. För
att inse att bearbetaren på många ställen gått fram som en
vandal behöfves ej någon större kännedom om spanska språket
vid en läsning af originalet. Äfven om det kan öfverses med
att versformen i tre akter fått stryka på foten, borde dock
känslan för den poetiska färgrika stämningen och den lefvande
karaktärsteckningen manat bearbetaren att bevara så mycket
som möjligt af dessa originalets skatter. Det förefaller nästan,
som om han vid sitt arbete gått så till väga att han låtit det
spanska originalet öfversättas kursivt för sig ett par, tre gån-
ger, så att han fått klart för sig sjelfva det grofva skelettet
och kunnat annotera somliga situationer, meningar och uttryck.
För att sedan göra anrättningen njutbar för sina kära lands-
män har han ersatt en del af det myckna borttagna med en
hel mängd saker från egen fatabur, eller kanske snarare med
banalt lånegods från tyska hvardagspjeser eller lånbiblioteks-
romaner. Derför torde i mångt och mycket bearbetningen rät-
tast och kortast böra karakteriseras såsom en kälkborgerlig
tysk parafras af »El gran Galeoto». Tekoppen, Lindau bjuder
på i förspelet, har nog sin symboliska betydelse. Och intryc-
ket förbättras ingalunda genom sådana förändringar och till-
satser som talet om de förnumstiga hvardagsmenniskorna
och hornafstångandet, dona Julias omständliga redogörelse för
90

teatersladdret och prat om sin fina toalett i akt 1, don Manuels
smak för pjeser med nätta kärlekshistorier* och prisande af
arbetets glädje eller Miguels platta kvickhet om den äkten-
skapliga idyllen, den i originalet obefintliga hotellvärdinnans
sladder om den snälle Ernesto etc., ja inte ens förspelets
poem och andra aktens fadda akrostikon. Förspelet är icke
det minst omkrånglade. Antagligen för att få fram en extra
fin pointering och illustrering af de förändrade förhållandena,
ställer bearbetaren i förspelet till hela episoden med fruns
långvariga besök, poemläsning etc. och låter henne derpå i
andra akten säga, att förr gick hon otvunget in i hans rum
som till en bror, men nu kommer hon smygande som en miss-
dåderska, och så tillägger hon i ungefär följande för situationen
tämligen fadda vändning: Hur kommer det sig? Kan ni för-
klara det, ni som är klokare än jag**?

Hos Echegaray upptogs förspelet nästan uteslutande af
Ernesto och Manuel, medan Julia, som ej är invigd i drampla-
nerna, kommer flyktigt mot slutet. Danteepisoden, dikten och
redogörelsen för det inbördes förhållandet, hvilken ursprungligen
endast finnes i akt 1, förskrifva sig från bearbetaren.

Flera karaktärsdrag, som hos Echegaray förläna personerna
mera innerlighet och naturlighet och äfven större sympatiskhet
och upphöjdhet, ha genom bearbetningen gått förlorade och
personerna synas i åtskilliga hänseenden ganska omformade.
De känslor af beundrande dyrkan och vördnad, hvarmed i syn-
nerhet Julia, men äfven Ernesto ser upp till Manuel, framträda

* I originalet låter det helt annat; i dramer vill han framför allt ha
olycklig kärlek, ty hans hem och hans hustru bereda honom lycka nog.

** Strax förut hade Ernesto uttryckt sig ungefär lika banalt och
ospanskt : »ni vet att jag till dess fulla värde vet att uppskatta det
förtroende hvarmed ni godhetsfullt hedrat mig. Ni kan derför vara
lugn. Och nu svarar han på den ofvannämnda frågan: Jag kan ej
svara på det. Inför denna förändring står jag rådlös. — Det är allt
en för situationen passande stämning i dylika vändningar, vill jag tro.
I akt 1 scen 2 svarar i originalet Mannelja Ernestos oro för skvall-
ret att hederliga personer med ädla sträfvanden bry sig föga om verl-
dens prat och ju högljuddare det pratas desto suveränare och dju-
pare förakta de skvallret. Lindau eller Wijkander svänga om det till
något sådant som: Man kommer ingen vart med prat. Det är bara
saken som har betydelse. Och i följande scenen vill Ernesto tolka
sin tacksamhet genom att säga sig vara dugtigt bortkommen (!)
när hon skall ge luft åt sina känslor, men hjertat, det var nog
fullt det. Hvarjehanda dylika för situation, karaktär och nationalitet
ytterst platta stilprof torde kunna uppletas med lätthet, men det
må vara nog.
91

i originalet mycket mer lefvande och dominerande och djupare.
Likaså mannens varma kärlek och chevalereska sinnelag för
Julia. Manuels intresse för Ernesto är i originalet ömmare och
sjelfmant framträngande och hans känsla af tacksamhetsskulden
till E:s fader vida mer finkänslig, lefvande och varm. I ori-
ginalets andra akt kommer visserligen Julia för att hindra
Ernestos duell, men såväl der som förut och efteråt tyckas
äfven hennes omedvetna känslor för honom ej vara af den art,
att det skulle någonsin kunnat det minsta böja hennes sinne
från mannen, medan Ernesto — dock ej förr än i andra akten —
tyckes börja hängifva sig åt mera passionerade känslor. Af-
slutningen är på det hela taget tämligen trogen. A ett håll,
der man ej »sett» originalet, men hört berättas om dess inne-
håll och dervid fått hvarjehanda om bakfoten, har utspridts,
att i originalet skulle upplösningen antyda att Ernesto sannolikt
följande dagen skulle falla för Severos hand, medan man förblefve
i ovisshet om Julia föredroge att sluta sitt lif eller gå i kloster.
Med någon liten egen eftertanke borde väl orimligheten af det
första momentet insetts. En sådan förf, som Echegaray torde
nog draga sig för att uppträda som framtidsprofet om en så
tillfällig sak som utgången af en duell. Tyvärr föredrog han
ock att låta Julia ligga tyst, kanske medvetslös, i stället för
att genom någon storartad monolog tillfredsställa åskådarens
nyfikenhet om hvad hon skulle taga sig för.

Inte ens alla namn ha fått vara i fred för bearbetarens
klåfingrighet. I originalet bära de både makarne namnen Julian
och Teodora. Den förre är 40 år, den senare 20 år gammal, me-
dan Ernestos ålder anges till 26 år. Severos son heter Pepito.
Förspelet är skrifvet på prosa, det öfriga på vers.

Uppfördt första gången 1881 är det ännu i sitt hemland
ett stående repertoarstycke och föreligger der i sin adertonde
upplaga.

Och äfven hos oss har det trots det otillfredsställande skick,
bvari det genom bearbetningen framträder, icke kunnat undgå
att göra ett ovanligt skakande intryck. Sannolikheten i en och an-
nan scen förefaller litet sökt, men det oaktadt är handlingen så
våldsamt gripande och spännande, att det för totalintrycket tyckes
betyda mindre än intet. Förutom andra goda egenskaper har äfven
detta stycke det med sig att det ruskar upp både publik och
skådespelare, hvilket kan vara ganska välbehöfligt. De våldsamma
affekter, som vibrera genom skådespelet, tvinga de senare att vänja
sig vid kraftigare spel och lära sig deri inlägga glöd och intensitet.
92

Förnyadt återseende bekräftar i hufvudsak det förut antydda
intrycket af det sätt hvarpå stycket här spelas. Hos hr Hill-
berg är det förutom den präktiga maskeringen just den inten-
sitet hvarmed hans spel i kraftscenerna är mättad, som verkar
mest fängslande. Hr Palme och fru Rundberg tyckas icke
kunnat hålla sig fullt kvar på den ståndpunkt de lyckades intaga
vid premièren. I synnerhet i förspelet är fru R:s fägring
någonting utomordentligt, men så hon talar der och i det föl-
jande! Fins i det afseendet hos henne någon resonansbotten,
måste den vara mycket tunn och artificiel. Hr Personne och
Thegerström äro rent af svåra, och vore de oftare inne på
scenen, skulle de bestämdt förstöra stycket.

Dramatiska teaterns nya program den 16 november var på
det hela taget af ytterst enkel beskaffenhet och hade med litteratu-
ren föga att skaffa. Det enda stycke som var någorlunda mensk-
ligt och naturligt var Boeckhs »Ringarne», som hade varit tillåt-
ligt såsom en anspråkslös utfyllnad i ett värderikt program.
Antagandet af »En hofsven» berodde måhända mest på ett
slags göteborgscourtoisie till en början hos hr Westin och nu
hos hr Fredrikson. Det är litet svårt att se, huru vederbö-
rande hädanefter med något anspråk på konsekvens och reson
skola kunna säga nej till hvilket originalstycke som hälst, ty ett
enklare och puerilare skola väl svårligen några yrkesförf. kunna
sätta i hop. Det är dock sant, att här i landet tyckas dilet-
tanter ha vissa företrädesrättigheter på literaturens och konstens
område. Stycket hade flera reminiscenser från Regina von
Emmeritz, utan att ega någon af dess förtjenster; det var en
produkt af ett ingalunda ovanligt godtköpsmanér aM skrifva
historiska arbeten af skönliterär art. Med sina för fackmän
antagligen intressanta, men för andra löjeväckande eller tråkiga
strategiska utläggningar skulle pjesen bättre passat vid någon
dramatisk soaré af krigsskoleelever eller på den tiden det fans
en särskild artilleristteater. Der skulle nog äfven pointerna
med spetskragen och brefdufvan och Gustaf Adolfs sedesamhet
samt icke minst finska rytteriets marsch på piano och fiol gjort
sig tillbörligt gällande. Fru Rundberg, kanske den af teaterns
damer, som torde vara presentablast i pojkdrägt, var som den
unga hofsvennen myckel behaglig att åse och rörde sig raskt
och hurtigt, om sådant nu ur konstsynpunkt kan vara vidare
märkligt. Hade det varit fråga om något verkligt dramatiskt
arbete, hade i rollen naturligtvis ovilkorligen fordrats en ung
man, ty nu blef det dock något overkligt, något à la operett
93

eller Richelieus första vapenbragd. Men i den här pjesen kunde
det verkligen snart sagdt göra detsamma om det blef mening
och illusion. — Begreppet invalid ligger visserligen nära till hands
i fråga om skärmytslingar och andra krigsföretag, men deraf be-
höfver måhända icke ovilkorligen följa att en roll af manhaftig
krigsbuss företrädesvis bör tilldelas den, som numera — framför
allt hvad talet beträffar — egentligen är att inrangera bland
konstens invalidkår, då det fins andra att tillgå, ss. t. ex. hr
Skånberg. Härmed vill jag dock icke ha yttrat mig om, i fall
denne senares anlag äro så ovanligt lofvande att de ovilkorligen
behöfva särskildt uttrumpetas inom norska och danska landamären.

Den tredje pjesen, »Hjerterdam», torde måhända ha bäst
passat uppförd af fru Hartman och hr Fredrikson på någon
bjudning hos någon grosshandlare Labansson och inför en
publik af dennes umgänge. Der skulle den säkerligen ha gjort
stor och förtjent lycka. För min enskilda del skulle jag vid
premièren å Dramatiska teatern nog varit mycket road, om jag
blott kunnat fullt uppskatta pjesens oäkta sentimentalitet och
den overkliga, numera på scenen starkt utnötta lifsskildringen,
liksom jag inte kunde uppskatta den spiritualitet och rolighet,
som lågo i den gamle afsigkomne trotjenarens evinnerliga nys-
ningar. Det är nämligen alltid ett visst nöje att se och höra
fru Hartman och hr Fredrikson i liknande roller. Fru H. knipsar
med ögonen, lägger handen på hjertat och ger sin organ en
viss hes klang samt säger sedan en hel massa vackra rörande
saker, och alt detta gör hon verkligen på ett ytterst intagande
sätt, så att äfven den mest förhärdade syndare skulle känna ruelse
öfver att vilja göra henne ledsen. Och hr Fredrikson å sin
sida får något så öfvertygande och djupt rördt och rörande
uttryck i sin blick och sina tonfall, att man äfven der känner
sig förunderligt gripen. Del fans hvarjehanda glanspartier i
detta stycke som vore värda att läggas på minnet. Bland annat
mins jag särskildt den sant rörande episoden, då den äkta
mannen genom att upprepa ordet tro kom in på några vackra
reminscenser från vigselstunden.

Att döma så väl af upptagandet af »En hofsven» som af
annat tyckes teaterdammet icke skrämma vederbörande från att
rota litet grand i gömmorna. I det afseendet tillåter jag mig helt
blygsamt och vördnadsfullt ifrågasätta, om icke Henri de Becques
»Korparne», som enligt en gammal uppgift för flera år sedan lär an-
tagits af teatern, måtte kunna tagas till nåder. Ur literär synpunkt
— och det är ju en synpunkt som kanske torde böra vara något
94

bestämmande vid val af stycken till Dramatiska teatern —
skulle en sådan åtgärd kunna lätt låta försvara sig.

Associationen har icke haft riktig framgång med sina senare
program.* »En hofsven» med bihang gick icke mer än 4—5 gån-
ger, om ens det, och »Final» af Ernst Ahlgren och Lundegård,
hvilket stycke förtjent ett bättre öde, hade ej lyckligare lott. Man
skulle ju måhända kunna advocera fram några för vederbörandes
dramatiska honnör och ambition mera smakliga förklaringsgrunder
till missödet, men såväl i afseende på fallet af dessa två pro-
gram som af Shakspeares Mycket väsen etc. kommer man
sanningen närmare, om man säger att felet ligger nästan ute-
slutande hos vederbörande sjelfva, hvad »En hofsven» etc. be-
träffar genom det dåliga valet och angående de båda andra
derigenom att spelet på somliga händer var långt ifrån hvad
det borde vara.

»Final» är visst inte något mästerverk. Der finnas
hvarjehanda osannolikheter — den största torde vara att frun
sjelf vill att Saima skall resa med mannen •—, äfvensom hvarje-
handa utdragna scener — exempelvis den banala tjenstfolks-
scenen i första akten och fruns nattvandring —, men det fins
motiv i stycket, som äfven i den form de ha torde ovilkorligen
verkat gripande och intresserande, om blott som sagdt spelet
varit tillfredsställande. Härvid tänker jag dock mindre på den
yttre katastrofen, ehuru den är ett ämne för tiden, om ock
icke precis för dagen, då det ju nu gått flera månader utan
uppseendeväckande försnillningar.

Men förhållandet mellan makarne och i hemmet samt
angifvandet af de orsaker, hvilka till sist satte i rörelse den
lavin, som rullade ned öfver bankdirektörens hufvud, äro motiv
redan i och för sig af värde och ha af de båda förf, utveck-
lats på ett sätt som icke rättvisligen kan underkännas.

De vigtigaste rollerna innehades af fru Bosin, hr Fredrikson
och fru Rundberg. Pjesen strandade på den förstnämdas ma-
niererade spel, den andres vårdslöshet i rollens karakteristiska
utarbetande och den tredjes afgjorda otillräcklighet. Vår »vän»
kritikern från senast gjorde med anledning af »Final» en kolossalt

* Ja, motgången har varit så afgjord, att den gamle skämtaren-
korrespondenten, som inte brukar vara rädd för att idisla sina kvick-
heter, skulle med den till tema kunnat fullskrifva flera korrespondens-
spalter med samma kvicka fantasier som ang. en annan teater, —
om han blott så velat.
95

heroisk, men fruktlös anstängning för att »gaskaupp» sig och ge-
nom sin opartiskhet slå en undrande verld med häpnad. — Måtte
det inte blott vara något olyckligt omen till en snar final för honom
sjelf. — För detta ändamål tillät han sig ett blygt och tvek-
samt undrande, om hr Fredrikson varit riktigt naturlig och
sann i sin roll, men tog sin skada genom ett oerhördt reklame-
rande för glansen af fru Bosins talang. Det torde emellertid
alltid återstå att afgöra, huruvida just i fråga om en så erkändt
rutinerad och intelligent skådespelare det kan vara tillåtet att
tillgripa ursäkten af bristande öfverensstämmelse mellan hans
dramatiska skaplynne och den resp, rollen. Den ursäkten må
gälla hvad den kan för mindre öfvade eller begåfvade artister,
men det tyckes, som om rutin och intelligens skulle komma
mest till heders, då det gäller att forma naturellen efter upp-
giften. Svårligen kunna väl Reiling i Vildanden och doktorn i
Ensam sägas stå i så stor öfverensstämmelse med hr F:s
skaplynne. Och hvad som för vederbörande vinnes på ena hållet
genom en dylik ursäkt, förloras på ett annat håll eller i fråga
om rollfördelningen. I detta speciella fall fick man det intryck,
att hr F. gifvit tapt i försöken att få fram den rätta karaktären
och i stället sökte göra denna försummelse mindre märkbar
för publiken, genom att i högsta möjliga måtto forcera sina
icke vanliga mindre lämpliga åtbörder eller de af C. L. fordom
en gång hårdt klandrade vågrörelserna på öfverdelen af kroppen,
de mindre vackra armrörelserna och klifvandet. Man får icke häller
förgäta hans egendomliga hand- ooh fingergymnastik. Teaterspel i
ofördelaktig bemärkelse var hans sätt att uttrycka sina affekter
vid öppnandet af det ödesdigra brefvet och före mottagandet af
grosshandlaren H., likaså i början af samma akt, då han står
i begrepp att. omfamna Saima, men ryggar till baka. Den poeti-
ska naturutgjutelsen i första akten till Saima sades märkvärdigt
entonigt och utan fläkt. Maskeringen var alldeles för gammal
och litet smickrande. — Fru Bosin är nu en gång så genompyrd
af onatur och affektation både i fråga om tal, skratt och min-
spel, — och det framträder i synnerhet vid mindre stillsamma
roller — att äfven synbarligt allvarliga bemödanden att få fram
den rätta bilden ej på långt när göra samma verkan, som de
hos mindre maniererade artister skulle göra. I första akten
blef derför den konstlade lifligheten mindre i öfverensstämmelse
med smaklighet och i de andra akterna blefvo känsloutbrotten
ej tillfyllest gripande. — Under den nuvarande maktfördelningen
vid denna teater synes fru Rundberg vara bestämd att i full
96

fart drifvas upp till stor konstnär. Man kan ju alltid en tid
bortåt hålla på och roa sig med ett dylikt experiment. För
personen i fråga kan det alltid vara till någon nytta, ehuru
jag betviflar att det fins tillräckligt inombords för att deraf
dana en verklig karaktärsskådespelerska. En sådan skulle i
allmänhet säga sina roller med en helt annat uppfattning och
djuphet. — I denna roll koketterade hon rätt näpet och behag-
ligt, men af den kallt och slugt beräknande egoismen skymtades
ej mycket. Birollerna spelades jämförelsevis bäst. Hrr Personne
och Hamrin återgåfvo sina uppgifter på ett i det hela tillfreds-
ställande karakteristiskt sätt. Den förre var — lugn och stillsam,
och endast helt undantagsvis fick han recidiv af sin benägenhet
att ge oriktigt uttryck, både till uttal och innebörd, åt de ord
hans roll lägger honom i munnen. Fröken Bäckström repro-
ducerade fullkomligt omotiveradt sin halffjolliga Eugenie från
»En räddande ängel».

För Svenska teatern har det för att tala i Bräsigstil gått
riktigt »coulamment» nu under en längre tid, tack vare den
Fristrupska bearbetningen af »Lifvet på landet». I och för sig
är pjesen visserligen icke ovanligt märkvärdig. Men den eger
den för pjeser i den genren ingalunda vanligaste eller
sämsta egenskapen att kunna med nöje ses flera gånger om,
naturligtvis i främsta rummet tack vare hr Holmqvist, som deri
från början till slut med sin talang dag efter dag firar verkliga
triumfer. Pjesen är emellertid väl hopsatt och sammanhängande
och personerna deri ganska lefvande och naturliga, så att intresset
äfven derför hålles vid makt hela pjesen igenom. Uppsättningen
på Svenska teatern är mycket vårdad och utförandet i allmän-
het förtjenstfullt. Bland de utom hr Holmqvist i pjesen delta-
gande tilldrages väl uppmärksamheten af hr Nilssons tilltalande
bild af Hawerman, af hr Warberg ss. prokurator, fröken
Lundqvist ss. Frida och den kostliga Pomuchelskoppskvartet-
ten, i synnerhet den kvinliga delen. Hr Lundberg ger en ganska
karakteristisk typ af godsegaren, men den skämmes dock af
några vidlyftiga egendomliga manér i de känslosammare momenten.

Det har funnits tider, då det bör ha varit hett om öronen
för hr J.w^. Lindberg i följd af den höga värmegraden både
hos beundrarnes och de klanderlystnes känslor. I de förras
ögon tedde han sig snart sagdt som en ängel från en bättre
verld, som en messias, hvilken skulle pånyttföda vår svenska
teater. För de andra åter tycktes han tvärtom som en expo-
nent af det mest motbjudande och löjeväckande i konsthänseende.
97

Han kunde knapt röra på sig, ej ens uppträda som gäst på
annan ort, förrän han hade efter sig en viss, som nafsade i
hälarne och bjäbbade riktigt otäckt. Om icke alla tecken svika,
har dock å båda hållen besinningen återvändt, och om hr L:s
fel och förtjenster torde nu kunna resonneras med det största
lugn i verlden. Såvidt man hittills kunnat döma, tenderar
hufvudintrycket af hr L:s nu återupptagna direktörsverksamhet
att på det stora hela bli öfverensstämmande med den karak-
teristik, som göteborgskritikern hr Warburg för några år sedan
gjorde af hans föregående teaterdirektörsskap i landsorten.
Karakteristiken gick ungefär ut derpå, att han höjt landsorts-
teatern och genom en väl vald repertoar hos dess teaterpublik
väckt intresse för gedignare arbeten, han hade visat hvad en
förträfflig instruktion kan åstadkomma; han hade insett vigten
af en literär teater, insett nödvändigheten af att skådebanan
uppfattar sin pligt att vara organ för den nyare dramatiska
literaturen.

Vitsordet om literärt intresse och mod är sannerligen hvar-
ken det minsta eller det vanligaste loford, som kan tilldelas en
teaterledare. Säkerligen skulle ock teatrarne i vårt land stå sig
mycket bättre och ha fastare rot i allmänhetens aktning och
intresse, om det mod, som hvarjehanda teaterdirektörer och
regissörer visa när det gäller att kosta på dekorationer och
kostymer, fått något maka åt sig för literärt mod och literär
smak. När dylika egenskaper förefinnas, kunna de derför icke
nog uppskattas eller framhållas.

Hvad instruktionsförmågan åter vidkommer, tycktes den vid
den korta hufvudstadssejouren ej kunna briljera med några
särskildt häpnadsväckande prof, utan röjde sig väl mest i
samspelets jämnhet och inöfningens ordentlighet. Utan att
rymma några ovanligare förmågor tycktes truppen som en hel-
het vara ganska respektabel, dock tycktes den manliga afdel-
ningen stå öfver den kvinliga, ty den senares prestationer voro
uppriktigt sagdt icke alltid lyckade. Så t. ex smakade fröken
Erikssons återgifvande af Loyses och Ofelias roller alldeles för
mycket af elevarbete, för att uppvisas inför en hufvudstads-
publik, och hennes fräscha ungdomliga yttre och fördel-
aktiga organ dolde icke bristen på verklig känsla och poetisk
stämning. Fru Håkansson slog sig bäst igenom i »Ett besök»
d. v. s. i början, då hon var både rätt glad och lätt, om ock
icke tillräckligt ungdomsliflig. Ingalunda tillräcklig i »En hand-
ske», var hon alls ingenting i Gringoire och Hamlet. I många
Ur Dagens Krönika. IX. 1.	7
98

hänseenden torde det för henne ha på längden blifvit behagli-
gast^ om framgången vid hennes första sceniska uppträdande i
Dockhemmet varit något mindre uppseendeväckande., då hon,
att döma af hvad vi hittills af henne här i hufvudstaden sett,
ingalunda mäktat stå kvar på så pass god ståndpunkt, än min-
dre gå framåt. Det låg i Dockhemmet öfver henne ett något,
som utmärkte ett tillstånd af bundenhet och ofrihet under
instruktionens föreskrift. Sedermera tyckes hon dock sträfvat
frigöra sig något och rör sig liksom mer på egen hand, men
dermed är icke nog. I tvänne afseenden brister i synnerhet
fru H., men det är tvänne hufvudpunkter. Hvarken minspelet
eller stämman mäktar följa med och ge uttryck åt de sinnes-
rörelser rollens ord föreskrifva. Ansigtet förblir kallt och stelt,
och stämman, i sig sjelf icke ful, saknar värme och mjuk-
het och verkar, när man hör den något mer, förtvifladt
afkylande. Och hvad som häller icke var bra, var att i uttalet
ibland kommit in ett och annat ljud af simpelhet, åtminstone i
»Ett besök» första akten eller omkring den passus, der ordet
»stilig» förekommer. — Det var då en verklig njutning att i
hr Svennberg en gång på scenen få se en rikligt vacker ung och
ståtlig karl, och fruntimmerspubliken borde i sanning derefter vakna
till insigt om, huru enkla och »ostiliga» de härvarande teateräl-
skarne i sjelfva verket gemenligen äro. Hr S. egde ock en af naturen
vacker organ, som dock är i stort behof af skolning och ans, och
var att sluta af hans spel i Ett besök någonting att göra af
som skådespelare. Hr Axelson i Gringoire och Hamlet och
hr Grevillius i Hamlet fingo god karaktär på sina uppgifter,
hr Eliasson är tvifvelsutan för god för operettgyckel, men hans
Laertes var egentligen endast ett tomt, ytligt bullrande ordflöde.
Vill man i fråga om hr Lindberg sjelf söka finna en allmän formel
för, en skiljegräns mellan naturlighet och känsla å ena
sidan och manér å den andra, undrar jag om icke man
lättast komme ifrån det genom att säga, att då han är still-
sam i tal och rörelse, gör hans spel bäst verkan. Jag har
ännu, fastän det nu icke är precis i går, ett mycket lifligt in-
tryck af obehaget att se honom vid teaterscenen i Hamlet
hasa sig fram öfver hela operagolfvet och sedan göra några
storartade ekvilibristiska hopp öfver en eller flere stolar. Detta
effektnummer var nu lyckligtvis nästan helt och hållet bortlagdt.

Men huru mångfaldigt under ett stycke man än kan känna
sig oense med hr Lindbergs spel, så står dock fast, att han aldrig
är någon vanlig dussinskådespelare, icke af den ingalunda ovan-
lig sortens aktörer, som äro ytligt intresserade af sina uppgifter
99

och litet eller intet intelligenta och literärt bildade och intresserade.
Om jag ändock icke i detalj ingår på hans roller vid denna första
hufvudstadssejour, beror det pä omständigheter af lokal och
temporal natur, men äfven till en del af hänsyn till denne
skådespelares benägenhet att esomoftast förändra uppfattning
och utförande.

Det Lindbergska sällskapets andra hufvudstadssejour föll
vill det synas på det hela taget vida gynsammare ut än den
första. »Hela verlden» var onekligen af ett visst intresse, om
ock å ena sidan stycket oundgängligen måste lida af intrycken
från Galeotto och det å andra sidan var behäftadt med vissa
brister, som alltid måste försvaga intrycket. De komiska par-
tierna och det löst påhängda strejkmotivet hade fått breda ut
sig alldeles för mycket till förfång för hvad som skulle vara
den egentliga hufvudhandlingen. Mannens karaktär är vida
mindre sympatisk än i Galeotto. I Galeotto sätter han sitt lif
på spel för att rädda sin egen och sin hustrus heder och hans
död blir derigenom tragisk, något som den här icke blir, då
den nu ytterst vållats af en slump, som med hufvudhandlingen
inte har det minsta att skaffa. Hvarjehanda episoder i pjesen
stå tämligen oförklarade. Man får aldrig veta anledningen,
hvarför frun i sista akten uppsöker den unge Karl. Mannens
utbrott inför kassören om sin lycka förefaller väl sökt, likaså
fruns likgiltighet för sin man i slutakten, då skotten höras,
äfvensom nödvändigheten för henne att en stund efteråt gömma
sig i det inre rummet m. m. Den unge mannens slututbrott
kommer så att säga tämligen abrupt fram. I Galeotto vilja de
andra köra bort makan ur huset och drifva ju derigenom verk-
ligen dem tillsamman, här åter skynda de fram för att lyfta
upp henne som fallit afsvimmad ned till marken, och då börjar
han vefva på sin bekanta straffpredikan öfver skvallret etc. I
denna pjes tyckes för resten deras kärlek börja redan i andra
akten, hvilket icke är fallet i Galeotto, åtminstone hvad makan
angår, som i slutet helt viljelöst kommer att tillhöra den andre.

»Hela verlden» speltes på det hela godt och bra. Särskildt
sista gången gick den med kläm, i synnerhet beträffande hr Lind-
berg. Det var ock kring hans lefvande och kraftiga karakteristiska
bild af mannen som hufvudintresset måste samla sig. Fru Håkans-
son spelade enkelt, intelligent och naturligt, var vida bättre i denna
roll än i de föregående i höst här sedda; hon var mest tillfreds-
ställande i första akten. Man skulle vara frestad att förlikna
henne med en marmorbild, ty hon är anslående att åse, men
hon är kall, kylande kall. En och annan förnumstig entusiast
100

har proklamerat, att hon vore särskildt i denna roll oupphunnen
i det naturliga talandets konst. Det vore bra sorgligt för våra
teatrar, om det ej funnes några aktriser som talade lika bra
och bättre. Entonighet och kyla kunna väl inte vara några
afundsvärda meriter, och dessa egenskaper äro just utmärkande
för fru H:s sätt att tala. Det fins öfver hennes sägande af en roll
så att säga föga färgnyans, och den mjukhet och värme hon
söker framställa äro af tämligen artificiel beskaffenhet. — Fröken
Rustan gjorde furore i sin roll. Hon är rätt rolig, men det
är med hennes komik som med vissa humoristers, att den bör
njutas i små portioner, ty man kan den snart. Hos henne
ligger den egentligen i organens beskaffenhet och ett visst tempo,
hvarmed hon framsäger sina ord. Hr Svennberg var äfven nu
mycket vacker och ståtlig, men hans skådespelareingenium före-
faller vara af något indolent natur. Det behöfdes locka fram gni-
stor ur honom. Hr Eliasson var rolig och gjorde en god typ.

Lindbergska sällskapet ledes tydligen med energi, arbets-
lust och omtanke. Med sådana egenskaper kan det ock göras
något, äfven om de speciella skådespelarekrafterna ej skulle
vara af ovanligare beskaffenhet, medan åter der ledningen är
slapp och det arbetas planlöst och nonchalant, äfven med talanger
föga uträttas och föryngringens och lifskraftens gnista saknas.

*

Den gamla romantiken är visserligen död med föga utsigt
till återuppståndelse, men det hindrar ej att det någon gång
kan kännas som en ingalunda obehaglig omväxling att på teatern
åse alster från den smakriktningen, så snart de förskrifva
sig från någon verklig talang, Och att det är fläkt och spän-
ning i den äldre Dumas’ »Henrik III och hans hof», som
Svenska teatern nyligen upptagit, kan ej gärna förnekas trots
dess som det tyckes något abrupta afslutning. Hade det kom-
mit upp på en annan tid, skulle det antagligen kunnat bli en re-
pertoarpjes. Uppsättningen var omsorgsfull och behöfde visst icke
jämförelsen med Dramatiska teaterns tämligen enkla uppsättning
af »Mycket väsen etc.» för att förtjena namn af praktfull och
glänsande. Spelet var jämt och vårdadt. Främst stodo väl i
det hänseendet hrr Olsson och Ranft och fröken Lundqvist.
Denna gång hade hr Olsson ryckt verkligen upp sig och den
bild han gaf af den förvekligade konungen var utarbetad,
träffande och intressant. Hr Lundberg hade mycken kraft och
fart i sitt spel, och det är ju en god sak, men åtbörderna
voro i behof af omvårdnad och hans patos ljöd något för
tomt bullrande. Något beror väl detta senare derpå, att han —
101

liksom i parentes sagdt äfven hr Ranft -— har sin organ för
oskolad. Fröken Grund, hvilken man med de goda minnena
från Syrsan gerna följer med sympati, var frisk och tilltalande
i en liten pageroll.

Det är alls icke otroligt, att det egentligen varit hänsyn
från sällskapslifvet, kanske ock tacksamhet för goda middagar
eller supéer, som föranledt vederbörande att å Dramatiska
teatern tillstädja en förut tilltänkt, men då instäld debut af fru v.
Koch. Något har väl äfven bidragit vissheten om åtminstone
ett par goda hus af bourgeoissocieteten, för hvars nyfikenhet
och prat uppträdandet af en af dess egna medlemmar naturligt-
vis alltid är något pikant. Teatern borde dock ha annat att
göra än att strax stå till buds, om någon mindre ung fru ur
samma societet för att distrahera sig eller af annan anledning
får infallet att agera och derför underkastar sig besväret med
en kurs på någon skådespelarefabrik och långa konsultationer
med någon dyrare sömmerska. Tillströmningen till teatern af
menniskor, som i tid vilja göra teateryrket till sitt lefnadskall,
är öfvernog, för att dylika som det synes tämligen hastigt
påflugna dilettantinfall böra uppmuntras. Och särskildt skulle
väl den teater, som ju vill vara den förnämsta i landet,
hålla sig för förnäm och ha annat att göra än låna sig till
dylikt, framför allt när anlagen icke äro af mer epokgörande
beskaffenhet. Det fins tillräckligt med andra teatrar här i landet,
så att om hågen är allvarlig, vederbörande ha tillfälle försöka
sig och passera graderna från början. Det kan vara alldeles
nog med, att dilettantismen på andra områden skall på ett för
fackmännen afundsvärdt sätt hållas bakom ryggen, vare sig det
gäller att måla mariner, eller med hjelp för modersmålets ans
skrifva och öfversätta böcker. I och för sig var debuten icke
vidare märkvärdig, utan snarare tämligen tråkig. Det var en
god hållning och en ung och behaglig figur, mindre fördelaktigt
ansigte, tämligen liflöst minspel; de dyrbara toaletterna uppbu-
ros förträffligt, rollen framsades rätt intelligent, organen var täm-
ligen mjuk och behaglig i den stillare konversationen, men var
oskolad och hade ful klang vid känsloutbrotten, om ock det
fans en viss värme. På ett societetsspektakel skulle emellertid
prestationen kunnat göra en förtjent furore. Der skulle ock
måhända den af Sv. Dbl. för debutantens räkning dråpligen
upphittade Sarah-Bernhardtstimbren vara bättre till lags.

Den 14 december.	Gasparone.
Aristokratien fattar pennan!

Man lemnade oss ett kort — ett riktigt litet aristokra-
tiskt kort, som vid första ögonkastet gaf tillkänna att på vår
redaktionsbyrå befann sig en af hufvudstadens mest distingue-
rade och högförnäma damer. »Ur svenska hofvets och ari-
stokratiens lif» hägrade för vårt minne — arkivsalarne på
Eriksberg och Säfstaholm öppnade sig å nyo i hela sin glans.
Men nej, det var icke frågan om det förflutna! jDct närvarande
räckte oss handen! Vi togo ögonblickligen redingoten och
vår förbindligaste min på och så — entrez!

■ »Hvad gör oss den äran, fru gref — — —?»

Ts, ts, — — —! Det var inte utan, att hon såg litet
upprörd ut — alldeles som en ung dam gör, när hon för
första gången motser en kärleksförklaring eller — när hon
blifvit ertappad med att författa noveller.

Och vår interlokutris tillstod med ett obeskrifligt skälm-
aktigt litet leende sin literära synd.

»Och det värsta är», tilläde hon, »att jag syndat ofta på
mina lediga stunder. Men hvad skall man göra . . . lifvet är
så trist . . . man behöfver någonting att döda tiden med —
och man kan ju inte dansa i all evighet eller hvar enda
qväll gå på teatern. Ni har ju nyligen haft skildringar in-
förda från den aristokratiska Stockholmsverlden — fröken
Roas, vill jag minnas.

Jag bugade lätt till bifall.

»Och jag lemnar nu er, herr doktor, den här novellen.
Man har sagt mig, att ni är tystlåten som en gammal egyptisk
prest. Jag kände grefvinnan »Zoe» mycket väl . . . hon var
typen för en dam af verld; hon hade kanske endast litet
för mycket hjerta — men jag höll af henne i alla fall! Och
nu — farväl !»

»Jag hoppas ^ revoir, fru gref — — —!»
103

Ts, ännu en gàng tyst!

Hon gaf mig sin lilla hand, inklämd i musketörhandsken,
som doftade svagt corylopsis; böjde helt lätt på hufvudet och
försvann som en drömsyn.

Men qvar på bordet, till tecken på att vi inte drömt, låg
den charmanta medarbetarinnans novell:

»Grefvinnan Zoe.»

Hon sitter och skrifver.

Förmiddagens solljus faller dämpadt in genom salongens
tunga gardiner, smyger lent som på silkestassar öfver de siden-
klädda möblerna och för med sig en helsning ut ifrån, från
de spirande ängarna, de i ljusgrönt skiftande skogarna, från
blommande hagtorn och djupblåa violer.

Hon sitter och skrifver midt i all denna lyx —’ ett gam-
malt adligt herresätes rika, gedigna prakt — ett bref till sin
allra bästa väninna. Då och då upphör den fina handen
med de smala, aristokratiska fingrarna att mjukt löpa hän
öfver papperet, och hon genomläser med ett tankfullt uttryck
och med något höjda ögonbryn det skrifna.

Så lutar hon sig åter fram öfver den perlemorinlagda
sekretären i Ludvig XV:s stil och fortsätter, der hon slutat.

»Ja, min vän, jag är lycklig. Jag kunde aldrig fått en
man, som bättre passade i ett äktenskap sådant som mitt: vi
afsky kärlek, men ha der emot den största aktning för hvar-
andra. Inga tvistigheter, inga slitningar. Lifvet rullar så
jämt fram, att man glömmer det har några stötestenar. Det
der jag yttrade en gång för länge sedan vis-à-vis äktenskapet
är rakt ingenting, när man lefver på stor fot som vi, och
hvar och en har sin egen sängkammare, men för de flesta
dödliga måste det vara grymt.

»Ibland, någon gång, men ytterst sällan kan jag känna
en viss tomhet, men ridturer och böcker utfylla så min tid,
att jag knappast erfar någon längtan. Och efter hvad skulle
jag längta . . .?»

Hon gjorde ett uppehåll, och det kom ett drömmande
uttryck i de gråa, skiftande ögonen.

»Ja, efter hvad?» upprepade hon sakta och tonlöst och
ritade med pennan några underliga krumelurer och streck på
plumppapperet; bläcket flöt tillsammans, och det kom att
likna ett Medusahufvud, som grinade.
lOi

Hon skref vidare, utan att märka det.

»Och då man som jag gift sig utan tycke, har man
också endast sig sjelf att skylla. Jag tog Gustaf med öppna
ögon för hans ålder, hans fel och svagheter; jag ville göra
ett briljant, ett lysande parti, och jag gjorde det. Men var
det egentligen jag? — var det inte snarare min mor, mina
bröder, mina systrar — hela min slägt, som önskade det så
lifligt, att jag gaf efter. Du vet mycket väl, att den förmö-
genhet, min far efterlemnade, egentligen var ganska obetydlig.
Vårt hus kostade stora pengar; min mor ville representera,
mina bröder hade egnat sig åt den militära banan, och
flickornas evigt nya toaletter kostade. En skall ju dö för
folket, och jag blef offret. Jag kan vara glad, att Gustaf är
den han är. Han kunde ha varit en man, som begärt mer,
än jag kunnat gifva. I stället ger han allt, utan att begära
någonting.

»Och hur finkänsligt omtänksam är han icke!

»Första aftonen vi voro i vårt hem efter bröllopet, kom
han in till mig i min salong.

»Mitt kära barn», sade han till mig, »du är nu min egen
lilla hustru, det är jag, som skall vaka öfver din framtid, och
för att du skall känna dig trygg och säker, måste du ett ögon-
blick tillåta mig att tala om affärer. Det är snart gjordt,»
tilläde han med ett skälmaktigt leende.

Han slog sig ned bredvid mig i soffan och lemnade mig
ett papper, försedt med sigill och underskrifter.

»Detta är mitt testamente», fortsatte han; »jag har deri
insatt dig till min universalarfvinge ; allt tillhör dig efter min
död; jag är ju redan gammal, och man vet inte, hvad som
kan inträffa.»

Jag kunde icke tacka med ord, men jag kände, hur mina
ögon fyldes af tårar.

»Hvad du är god, min vän», vai- allt hvad jag kunde
svara.

»God! — det är endast ett skyldigt förtroende man och
hustru emellan. Det är endast för att du skall kunna känna
dig så mycket mera trygg, för att du riktigt skall veta, att
att detta är ditt hem från nu och allt framgent.»

Och han böjde sig ned öfver mig och kysste min panna.
»Välkommen till Räflinge och blif lycklig, c/iérteb
105

Och sedan, frågar du?

»Han tog godnatt af mig och gick, sedan han kysst mig
ännu en gång, som man kysser en dotter. Och nu kanske du
förstår, min vän, hvad jag menade med: vi afsky kärlek, men
ha deremot den största aktning för hvarandra.

»För öfrigt — kärleken! Fins den? — ja, jag vet, min
lilla vän, att du tror på denna gengångare ifrån chevaleriets
och trubadurernas dagar. Men den går så sällan igen-, den
måtte inte trifvas i vår moderna tid^ då man gifter sig efter
siffror — räknar, friar och får »ja» eller »nej». Nu vet jag
du blir ond, du, som älskade så der intensivt, riktigt i den
högre stilen, innan du gifte dig med din sjöofficer på sex fot
och några tum — men jag... ! Du känner ju till min lilla
»kärlekshistoria», och jag försäkrar, att den botat mig för kär-
leken och rent af danat mig för detta idealäktenskap, jag
haft den lyckan eller, rättare sagdt, har den lyckan befinna
mig uti.

»Du mins vicomte de Vaugran, den franska legations-
sekreteraren, mörk som en spanior med små fötter och långa
mustascher, spirituel så det gnistrade och distinguerad — ja,
som vi pensionsflickor förestälde oss idealet af all elegans.
Och så han dansade sedan! Han for inte i väg som våra
gardesofficerare; han dansade diskret och fint — wZ med ett
ord. Du mins han gjorde mig sin kur; han sysselsatte sig
mycket med mig, och så en qväll på Amaranthen, mellan tu-
rerna i en fransäs, friade han. Jag tyckte det var — ja, hur
skall jag uttrycka mig — riktigt vidunderligt intressant. Jag
kunde inte sofva den natten och vaknade med hufvudvärk.
Jag väntade hela dagen som på en uppenbarelse. Men det
kom ingen vicomte. Jag fick i stället ett litet kort, på hvil-
ket stod, att han plötsligt blifvit återkallad till Paris — kan-
ske för att han friade till mig? — men att han skulle skrifva
till min mor. Således skriftligt frieri! Jag kände mig en
smula missnöjd —tänk, så många vackra, riktigt spännande
scener, som gingo förlorade! Emellertid kom brefvet — han
friade riktigt efter noter — ja, han var ju diplomat också
— och begärde uppgift om hemgiften. Min mor tog mig i
förhör, jag erkände mitt tycke, och ett bref från vår homme
d’affaire afsändes. Svaret kom; det var ett telegram, och
det innehöll endast fyra ord — c’est trop peu. Jag vägde
inte nog i guld, och vicomte de Vaugran for att fria på en
annan marknad. Men derför hyser jag samma tanke om kär-
106

leken som vicomten om min hemgift — c'est trop peu —
det är allt för litet att riskera något för!

Din gamla väninna

Zoe von Flandern.'»

Hon kastar en blick på pendylen, ser att tiden för fru-
kosten nalkas och skyndar att afsluta brefvet med följande

P. S

»I går på min födelsedag — jag fylde tjugusex år och
det hade du glömt, din stygging — fick jag en gudomligt
söt present, Arabelle, ett ramsvart fullblod med ben som en
dansös och ögon som en ung hindu; Arabelle är fallen efter
lord Aylesfords »Bravo» -— det är något, det du! Kom nu
snart till Räflinge och ta oss båda i betraktande! Min man
helsar. Je t’embrasse!	^f.»

I samma ögonblick ljuder gongongen och ekot dröjer en
stund i de höga, svala slottshvalfven ; man hör betjeningens
brådskande steg och favorithundarnes glada skall, som högljudt
ge till känna, att frukosten väntar,

Och grefvinnan förseglar hastigt brefvet, skrifver utan-
skriften och går in i sin budoar för att göra en smula toalett.
Hon känner sin man för väl och vet att han afskyr bläck på
en qvinnas fingrar.

IL.

Grefvinnan älskade hästar med passion. Det var hennes
enda lidelse. Hon satt också makalöst väl till häst. »Hon
rider som en kosack», brukade grefven säga för att beteckna
hennes skicklighet och djerfhet. Och han hade rätt.

Tidigt om morgnarna, vackra solskensdagar, kunde hon
stiga till häst och ensam, utan att ens vara åtföljd af betjen-
ten, företaga långa ridturer genom de vidsträckta skogarna.
Hi och ho, hvad det gick! Daggen i det friska, saftiga grä-
set gnistrade kring de svarta hofvarna, det gick fram öfver
gröna marker, mjuka som sammet, fram genom trånga pass
med stupande berg på ömse sidor, genom ungskog, som skim-
rade i den första, jungfruliga grönskan, längs blånande små
insjöar, der änderna snattrade inne i vassarna, ännu höljda i
i den lätta, skira morgondimman. Och Zoe njöt — njöt i
fulla drag af morgonens skönhet, af den snabba ridten, af att
känna blodet forsa varmt genom ådrorna. Ibland kunde hon
tvärstanna sin häst och med vidgade näsvingar andas in mor-
gonluften, ren och kylande som källornas vatten.

Hvad hon då var vacker i sin mörka riddrägt, med de
stora ögonen strålande af helsa och lif, den mjuka, något
oregelbundna profilen, skuggad af floret, som fladdrade kring
den höga felbhatten och den smidigt fylliga gestalten stolt
och upprätt i sadeln. Ja, hvad hon var vacker! Dessa tvenne
år hon varit gift hade kommit hennes skönhet att mogna; de
spensliga formerna hade svält ut och blifvit fasta, växten mera
afrundad, ögonen mera djupa och själfulla, och munnen hade
fått ett drag af viljekraft, som förlänade karaktär åt det bleka,
fina ansigtet. Ja, hvad hon var vacker!

Och när hon kom tillbaka från dessa morgonturer vid ett
briljant lynne, glad och frispråkig som en uppsluppen pen-
sionsflicka och med en aptit, som kom hofmästaren att småle,
kände grefve von Flandern, att hans gamla sextioåriga hjerta
var mera fästadt vid den unga grefvinnan, än han någonsin
tänkt att det skulle bli. Ja, det låg nästan en älskares Öm-
het i hans sätt att servera henne de bästa bitarne, slå i hen-
nes vin och betrakta henne, när hon drack. Det var en
gammal man, som kärleken gjorde ung på nytt, men som
var allt för diskret att fordra smekningar tillbaka.

(Forts.)
Literatur.

Dur och mo//. Illustrerad musikkalender, utg. af Frithiof Grön-
hamn, Sthlm, Looström & C:is förlag. Pris: 2 kr. 25 öre.

En liten elegant publikation som väl pryder sin plats på
salongsbordet på samma gång den är en oumbärlig handbok för
alla som gifva musiklektioner eller som öfver hufvud älska mu-
sikens sköna konst. I musiklexikonet, som inleder kalendern, er-
håller man en mängd biografiska notiser och får veta icke alle-
nast hvilket år omkr. 700 framstående musikidkare äro födda, utan
äfven hvilken dag och månad. Tänk så roligt för våra teaterhabituéer
att veta t. ex. att lilla fru Edling har sin födelsedag d. 14 no-
vember, att Anna Klemming har sin d. 6 febr., Carolina Öst-
berg d. 17 maj o. s. v.! Så mycket blommor här ska’ vankas!
Och serenader sedan ! Den fyndigt anordnade fodelsedagskalen-
dern är interfolierad med blad för notiser och födelsedagsanteck-
ningar. Bokens senare hälft omfattar en särdeles intressant redo-
görelse for musiklifvet så i hufvudstaden som i provinsstäderna:
uttömmande öfversigter öfver Musikaliska Akademien, Musikkon-
servatoriet, K. operan, K. stora teatern med dess symfonikon-
serter under förra spelåret, Musikföreningen, Filharmoniska säll-
skapet, Musikaliska konstföreningen, Mazérska qvartettsällskapet,
Sällskapet för qvartettsångens främjande, Qvartettsångarförbundet,
Allmänna sångföreningen, samtliga musikföreningar i landsorten.
Här får man vidare förteckningar å musikdirektörer vid universi-
teten och h. elementarläroverken, regementsdirektörer och musik-
föreståndare samt domkyrkoorganister, redogörelser för musikpen-
sionsinrättningar, för svenska musikpressens originalnyheter under
året o. s. v.

En utan tvifvel välkommen anordning för musiklärare äro
de i kalendern förekommande lektionsplanerna för anteckning af
lektioner under veckans lopp; det hade icke skadat om ett
större antal dylika planer hade förekommit. Kalendern har äf-
109

ven en liten poetisk afdelning, som inledes med några fint for-
made Xenier af konung Oscar, ur livilka vi tillåta oss göra ett
par utdrag:

Meyerbeer.

»I praktfull tonskrud har du såsom ingen
Mång häfdens minne klädt,
Besjungit onda makters kamp mot tingen

Och menskors fallna ätt.

Men bönens kraft också, när hvita vingen

Hon höjt mot himlen lätt.

Träd derför in uti den vigda ringen
Med snillets egen rätt!

*	*

Gounod.

Nej, jag ej tolka kan, jag kan blott känna
Den ädla fröjd som din lyrik oss skänker.

1 hjertblöd har du doppat djupt din penna
Och. fångat tåren som i ögat blänker

Du smugit tröstens ton bland synd och irring,
Till samklang upplöst missljud och förvirring;

Du hatets dolk för kärleks fötter lagt

Och lifvets seger stält mot dödens makt.»

C. D. af Wirsén och Filip Tammelin ha strängat sina lyror
till Ludvig Normans och J. P. Grönhamns minne, och Herman
Sätherberg lemnar en humoristisk interiör ur Mazérska qvartett-
sällskapet, med titel »Spelklubben». Porträttafdelningen är ytterst
rikhaltig: porträttbilder af fem våra främste tonsättare: Berwald,
Norman, Södermann, Lindblad, Hallström; K. operans chef Conrad
Nordqvist äfvensom åtskillige andra framstående musikartister: C.
F. Lundqvist, Anna Klemming,' Sigrid Arnoldson, Fredr. Brun,
Mathilda Taube, Mierzwinski, Paschmann, Ambr. Thomas, Selma
Ek, Arvid Ödmann, Reisenauer och Berlioz — alla särdeles fint
utförda träsnitt.

En särskild fördel för innehafvarne af kalendern är anord-
nad derigenom att de erhålla rabatt å biljetter till k. operan.
Icke minst på grund af sitt vackra fosterländska syfte — att
inom en ram sammantränga en bild af vårt musiklif — förtjenar
kalendern en stor spridning och man må önska att denna första
årgång måtte erhålla många efterföljare.	A.
110

Blomstermålningar och Djurstycken af Aug. Strindberg.

Ena dagen ett naturalistiskt sorgspel — cyniskt^ hemskt
och tröstlöst som denna »Fröken Julie» är — och den andra
en liten förtjusande bok, i hvilken man träffar förf, vid det mest
älskvärda lynne. Här snudda motsatserna om någonsin vid hvar-
ann; Strindbergs författarepersonlighet har som guden Janus
två alldeles olika ansigten — i »Blomstermålningar och Djur-
stycken» är det idel solljus, leendet så friskt och godt, att man
inte kan annat än känna sig i hög grad sympatiskt berörd.
Här träffar man på författaren midt i landtlifvets hjerteläkande,
glada ro, sysselsatt med blomsterodling, fiske och jagt. Han
anförtror er på' det mest vinnande sätt i verlden, med humorn
spelande i ögonvrån, naturens alla underbara hemligheter. Och
han är så väl förtrogen med dem, hans iakttagelseförmåga så
skarp, hans berättarekonst i denna bok så förtrollande godmodig,
att det är ett nöje att sitta ned och höra på.

Läs »Blomstermålningar och Djurstycken», och ni skall
glömma mycket af det bittra, af det ni icke kunnat försona er
med i Strindbergs nedbrytande, tendensiösa böcker! Och tro oss,
när vi säga er, att som ni här möter Strindberg, är han i verklighe-
ten — enkel, naturlig fastän något tillbakadragen. Han har i
denna bok omedvetet blottat sig sjelf, men på ett sätt, som gör att
vi med ett hjertligt leende räcka honom handen, be honom vara
välkommen hem till dessa skär, han så mycket älskar, till dessa
fjärdar, han så mästerligt skildrar i morgon- och sommarnattstäm-
ning, till denna lilla trädgård, han anlagt, ansat och skött, när
hans flitiga hand i sommardagar der ute bland skären hvilade
från pennan. —

»Blomstermålningar och Djurstycken» är utgifven på Alb.
Bonniers förlag med 14 mycket läckra små vignetter af Gr. Åberg
och A. Sjöberg. Och vi anbefalla detta fint utstyrda häfte icke
åt ungdomen allenast, åt hvilken Strindberg egnat boken, utan
åt alla dem, som lärt sig hålla af blommor, ängar och sol, sko-
garnes hemlighetsfulla dunkel och fjärdarnes spegelklara vatten.
Ett mål.

(Tillegnadt en viss nyutnämd professor.)

Att man bör ha ett mål att lefva för,

Det är en sanning, sannare än andra.

Hvad mig beträffar, jag se’n länge hör

En inre röst mitt tröga ego klandra:
Blygs, säger den, att, som du ännu gör,
Din väg på måfå genom lifvet vandra!

Om du vill lefva gagneligt och lugnt,
Sök för din lefnad då en medelpunkt!

Jag har en vän, som samlat många år
Latinska quum, uti ett verk, som räcker
Från Ennius, så långt latinet når;

Ej fins det fall, dit ej sin blick han sträcker;
Och långsamt växer med hvar dag, som går,
Den flod af quum, der andens törst han släcker.
Hur afundsvärd, der stilla på sitt rum
Med forskarns fröjd han samlar sina quum!

Jag har en annan vän, som är artist,
Och som i åtta år har målat hästar.

En välgjord häst förutan vank och brist —
Vid annat allt han föga värde fästar.

Det är hans dagars tanke först som sist,
Det ideal, som nattens drömmar gästar.
Och ingen glädje större är än hans,
När på sin duk han färdig fått en svans.
112

En livar med sin detalj sig tycker bäst,
Och hvarje annan smått är en filister.
Quum-samlarn skrattar at artistens häst,
Artisten skrattar åt hans quum-register.
Och för enhvar det är en hemlig fest
Att se sitt värde i den andres brister.
Men båda dock de vörda i hvarann
Ett verksamt väsen och en framtidsman.

Ja, säll är den och full af handlingsnerf,
Som vet, att han en uppgift har att fylla,
Som känner, att han verkat har ett värf,
När ned han bäddas i den svarta mylla,
Som lemnar efter sig ett godt förvärf —
En bok om quum på vetenskapens hylla,
En samling hästar med och utan vagn,
Om som artist han gjorde här sitt gagn!

Jag skilda gånger tagit sats på sats,
Och skilda fält jag velat odla gerna.
Men tviflet skuffar näsvist från dess plats
Hvartenda quum, hur än det måtte spjerna.
Och dock hur säll, om for mitt lifs seglats
Jag kunde finna någon ledfast stjerna!

Jag än en gång har velat bjuda till:
Se’n fjorton da’r jag samlar vildt — sigill. —

Egil.


Marg Vetsera.

mo

ne

V(X

ne Cett o^ uen

Gw

not Den5 våv

Ci Ci o^a önö —

niD Dun G<xn,

Po

Mvö.

niovfl

do nr Din

CCott (SLwttd ductn Dew

di wnqit Rccv :

wän öLuDoC^ ll^ddte Dl^

dom dtw

Ilä v Celina act

^ dccmmcc dtn-nD Da DoDewd

VOGV.

(Jom ^wCtccd Dtw BvuDdän^

-VOdOV

CtilCocn

Dltt txoRetdCopte, pt teilet, Dit

He Ct dnänmidHt wteD Ditt CtientGCoD dHiGe
en,

STL<xx^z Dev v
fjtt^thx ßwjap
J ox Omv Ato tec
fccqex ßfommoo

oui^c! muff
moon ßö-DDoot net,

Dccxcc dex-,



J00?

^Den HooEEoca Dt-^ten. 0cK en 3cc^

odöDEtg^joxDt Ditt

nocmn öUK BEi.:

Din

A OC g 00

Ajnn^oo

dllooEE,

DTCooxte —

ên da^oo cm oott Röoxfeß,en,

-Ee EeDD ocR HocnooD oof vocx- tiD,

^^

Atu n Dom KümnoonDe t^en

oclv KxccEuex

un^oo

DevuiD.



Daniel Fallström.